NJA 2021 s. 1085
Fördelning av rättegångskostnader mellan sakägarna i ett fastighetsbestämningsmål vid återförvisning till en lantmäterimyndighet.
A.R. äger fastigheten Glostorp 25:2 i Malmö kommun. K.V. äger den angränsande fastigheten Arrie 24:1 i Vellinge kommun. A.R. ansökte om fastighetsbestämning avseende gränsen mellan fastigheterna. Lantmäteriet fann i beslut den 18 mars 2016 att fastighetsgränsen var rättsligt entydig varför fastighetsbestämning inte kunde genomföras. Lantmäteriet ställde därför in förrättningen och föreskrev att A.R. skulle betala förrättningskostnaderna.
Växjö tingsrätt, mark- och miljödomstolen
A.R. överklagade Lantmäteriets beslut i Växjö tingsrätt, mark- och miljödomstolen och yrkade att domstolen skulle upphäva beslutet och visa målet åter till Lantmäteriet för prövning i sak samt för omprövning av frågan om fördelning av förrättningskostnaderna.
K.V. yrkade att mark- och miljödomstolen skulle avslå överklagandet.
Parterna på ömse sidor yrkade ersättning för rättegångskostnader.
Mark- och miljödomstolen (rådmannen Marie Gerrevall och tekniska rådet Mats Jansson) meddelade dom den 29 september 2017.
DOMSKÄL
Mark- och miljödomstolen anförde att den aktuella gränsen hade klarlagts genom en särskild gränsutmärkning år 2012. Detta förrättningsbeslut hade efter prövning i domstolen vunnit laga kraft och domstolen kunde inte nu ompröva beslutet. Mot denna bakgrund konstaterade domstolen att Lantmäteriet haft fog för att ställa in förrättningen och att beslutet om fördelning av förrättningskostnader var korrekt.
Under rubriken Rättegångskostnader anförde mark- och miljödomstolen bl.a. följande.
Av 16 kap. 14 § FBL framgår att mark- och miljödomstolen, efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna, får besluta att sakägare som förlorar målet ska ersätta annan sakägare dennes rättegångskostnad. I övrigt ska 18 kap. RB tillämpas i fråga om rättegångskostnader.
– – –
Då mark- och miljödomstolen funnit att överklagandet ska avslås är A.R. att anse som tappande part. Mark- och miljödomstolen finner det med hänsyn till omständigheterna i målet skäligt att A.R. ersätter K.V. för hennes rättegångskostnader.
DOMSLUT
Mark- och miljödomstolen avslår överklagandet.
A.R. ska ersätta K.V. för rättegångskostnader avseende ombudsarvode med 46 750 kr inklusive moms jämte ränta - - -.
Svea hovrätt
A.R. överklagade i Svea hovrätt, Mark- och miljööverdomstolen och yrkade att domstolen skulle upphäva Lantmäteriets beslut att ställa in förrättningen och beslutet om fördelning av förrättningskostnaderna samt återförvisa målet till Lantmäteriet för prövning i sak. A.R. yrkade vidare att Mark- och miljööverdomstolen skulle befria henne från skyldigheten att ersätta K.V:s rättegångskostnader i mark- och miljödomstolen samt i stället förplikta K.V. att ersätta hennes rättegångskostnader där.
K.V. motsatte sig att mark- och miljödomstolens dom ändrades.
Parterna på ömse sidor yrkade ersättning för sina rättegångskostnader i Mark- och miljööverdomstolen.
A.R. hade i juli 2017 hos Mark- och miljööverdomstolen ansökt om resning avseende den särskilda gränsutmärkningen år 2012. I beslut den 6 mars 2019 beviljade domstolen resning i gränsutmärkningsmålet och förordnade att detta skulle återupptas till prövning vid mark- och miljödomstolen. Som skäl för resning anfördes att en brunn och en råsten som hade hittats år 2017 kunde utgöra den vid gränsutmärkningen år 2012 inte återfunna gränspunkten 52416. Detta bedömdes av Mark- och miljööverdomstolen utgöra en sådan ny omständighet som sannolikt skulle ha lett till en annan utgång i gränsutmärkningsärendet.
Mark- och miljööverdomstolen vilandeförklarade det överklagade målet i avvaktan på utgången av mark- och miljödomstolens prövning i resningsmålet.
Den 7 januari 2020 upphävde mark- och miljödomstolen sin tidigare dom i gränsutmärkningsmålet och befriade A.R. från skyldigheten att betala ersättning för rättegångskostnaderna samt förordnade att vardera parten skulle stå sina rättegångskostnader i det målet. Vidare upphävde mark- och miljödomstolen Lantmäteriets beslut om särskild gränsutmärkning från 2012 och ställde in förrättningen. Mark- och miljödomstolen förpliktade K.V. att ersätta A.R:s rättegångskostnader i målet vid mark- och miljödomstolen och i resningsmålet i Mark- och miljööverdomstolen.
Mark- och miljööverdomstolen (hovrättslagmannen Ylva Osvald, hovrättsrådet Karin Wistrand, referent, tekniska rådet Börje Nordström och hovrättsrådet Christina Ericson) anförde i dom den 4 december 2020 bl.a. följande.
MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL
– – –
Mark- och miljödomstolen har, efter att resning beviljats, undanröjt gränsutmärkningsbeslutet från 2012 med förklaring att det förelåg en sådan osäkerhet beträffande gränsens läge att förutsättningar för en särskild gränsutmärkning inte föreligger. Ett gränsutmärkningsbeslut får inte meddelas om fastighetsbestämning enligt 14 kap. 1 § första stycket 1 FBL krävs (se 14 kap. 15 § andra stycket FBL). Frågan om gränsens sträckning mellan fastigheterna Glostorp 25:2 och Arrie 24:1 är alltså i nuläget inte entydigt avgjord utan det krävs fastighetsbestämning. Med hänsyn härtill finns det inte längre förutsättningar att ställa in förrättningen avseende fastighetsbestämning. A.R:s överklagande ska därför bifallas på så vis att lantmäterimyndighetens beslut att ställa in förrättningen upphävs och målet återförvisas till lantmäterimyndigheten för fortsatt behandling. Av detta följer att även lantmäterimyndighetens beslut om fördelning av förrättningskostnader ska upphävas.
Rättegångskostnader
I mål om fastighetsbestämning gäller i fråga om rättegångskostnader att domstolen, efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna, får besluta att sakägare som förlorar målet ska ersätta annan sakägare dennes rättegångskostnad. I övrigt ska 18 kap. RB tillämpas. (Se 16 kap. 14 § första stycket och 17 kap. 3 § FBL.) Bestämmelsen i 16 kap. 14 § första stycket FBL innebär att i mål där det föreligger ett tydligt motpartsförhållande mellan sakägarna, utgångspunkten är att rättegångsbalkens huvudregel i 18 kap. 1 §, att den tappande parten ska ersätta motparten för dennes rättegångskostnader, tillämpas. Med tappande part åsyftas i rättegångsbalkens bestämmelse den part som har förlorat målet i sak. I mål där saken ännu inte har prövats slutligt finns därför en kompletterande regel i 18 kap. 15 § tredje stycket samma balk som vid återförvisning innebär att frågan om rättegångskostnader, även i högre rätt, prövas av underinstansen i samband med dess avgörande i sak, med hänsyn till den slutliga utgången där. Denna bestämmelse kan emellertid inte tillämpas i fastighetsmål när återförvisning sker till lantmäterimyndighet eftersom lantmäterimyndighet inte har behörighet att pröva frågor om rättegångskostnader (se NJA 1997 s. 805). Mark- och miljööverdomstolen har därför att nu pröva frågan om ersättning för rättegångskostnader såväl här som i mark- och miljödomstolen. När högre rätt prövar fördelningen av rättegångskostnaderna i lägre rätt sker det på grundval av målets slutliga utgång (dvs. utgången i högre rätt). Vid Mark- och miljööverdomstolens bedömning av rättegångskostnaderna får det konstateras att det, till skillnad från vad som var fallet i NJA 1997 s. 805, inte står klart till vilken parts nackdel prövningen i sak kommer att utfalla vid fastighetsbestämningen.
Under sådana förhållanden skulle det i och för sig kunna ifrågasättas om K.V. kan anses ha förlorat målet i den mening som avses i 16 kap. 14 § första stycket FBL. Vid den bedömningen kan det ha viss betydelse att 16 kap. 14 § första stycket FBL ger utrymme för att beakta de särskilda förhållanden som präglar fastighetsmål. Mark- och miljö-överdomstolen anser emellertid att det skulle föra för långt att, som K.V. har gjort gällande, anse att bestämmelsen generellt öppnar upp för en mer allmän skälighetsbedömning när det som i detta fall rör sig om ett mål där det på samma sätt som i tvistemål i allmänhet föreligger ett klart motsatsförhållande mellan två sakägare. Fastighetsmålens särskilda karaktär får i stället beaktas inom ramen för tillämpningen av bestämmelserna i 18 kap. RB, och då bland annat vid bedömningen av om K.V. är att anse som tappande part enligt 1 §. Det motsatta synsättet riskerar enligt Mark- och miljööverdomstolen att medföra att förutsebarheten för parterna vad gäller rättegångskostnadsersättning i fastighetsmål går förlorad.
Huvudregeln i 18 kap. 1 § RB innebär alltså att den som är att anse som tappande part ska ersätta motpartens rättegångskostnader. Förutom att med tappande part i 1 § avses den som har förlorat målet i sak är vid tolkningen och tillämpningen av rättegångskostnadsbestämmelserna i 18 kap. RB i detta fall också 3 § av betydelse. Om den vinnande parten har inlett rättegången utan att motparten har givit anledning till det kan kostnaderna beroende på omständigheterna kvittas eller, i kvalificerade fall, den vinnande parten bli skyldig att ersätta motpartens kostnader (3 § första stycket). Kostnaderna kan också kvittas om den omständighet som utgången berodde på inte var känd för den tappande parten och denne inte heller borde ha känt till den (3 § andra stycket).
Vid bedömningen i detta fall finns det enligt Mark- och miljööverdomstolen anledning att ta fasta på följande förhållanden.
Även om ett lagakraftvunnet gränsutmärkningsbeslut i rättslig mening som utgångspunkt hindrar att frågan om gränsen tas upp på nytt, hindrar det inte en fastighetsbestämning om nya omständigheter framkommer som på ett tillräckligt tydligt sätt innebär att gränsen trots allt inte är klar. De oklarheter som A.R. anförde hos lantmäterimyndigheten hänförde sig visserligen främst till handläggningen av den särskilda gränsutmärkningen 2012 men det går knappast att bortse från att lantmäterimyndigheten i nära anslutning till att A.R. väckte frågan på nytt, men först efter att hon hade överklagat till mark- och miljödomstolen, enkelt kunde återfinna gränspunkten 52416 och också kunde bekräfta att gränsutmärkningen knappast uppfyllde de noggrannhetskrav som måste ställas på en sådan förrättning.
Enligt Mark- och miljööverdomstolens mening kan den omständigheten att A.R. inte redan inledningsvis ansökte om resning i stället för att ansöka om fastighetsbestämning därför inte leda till slutsatsen att hon har inlett rättegången i onödan, än mindre att hon genom försumlighet har förorsakat en onödig rättegång. Det kan då inte bli aktuellt att förplikta A.R. att ersätta K.V. för rättegångskostnader.
Mark- och miljööverdomstolen anser dock att viss vikt får läggas vid att A.R., efter att hon ansökt om resning, ådrog sig ytterligare kostnader i det överklagade målet. A.R. kan i och för sig inte lastas för att hon vidhöll sin talan; talan syftade ytterst till att målet skulle prövas i sak hos lantmäterimyndigheten. Även om det överklagade målet inte formellt var vilandeförklarat har hon dock, biträdd av advokat, själv förfogat över vilka kostnader som hon ådrog sig i det överklagade målet efter det att hon ansökt om resning. I resningsmålet har A.R. fått ersättning fullt ut för sina rättegångskostnader. Att resning beviljats och gränsutmärkningsbeslutet upphävts har haft omedelbar betydelse för att A.R:s återförvisningsyrkande i detta mål bifallits. Denna omständighet var inte känd för K.V. innan i vart fall huvuddelen av hennes rättegångskostnader i detta mål uppkom. Hon kan inte heller antas ha känt till att resning skulle beviljas och gränsutmärkningsbeslutet upphävas förrän detta var ett faktum. I det sagda ligger att Mark- och miljööverdomstolen bedömer att utgången i resningsärendet i vart fall inte var uppenbar. Det får därför betraktas som rimligt att K.V. motsatte sig fastighetsbestämning tills det stod klart att förutsättningar för särskild gränsutmärkning inte förelåg.
Vid en samlad bedömning finner Mark- och miljööverdomstolen skäligt, särskilt med beaktande av att utgången i sak i nuläget inte står klar och med hänsyn till att A.R. har fått fullt ut ersättning för sina rättegångskostnader i resningsärendet, att vardera parten ska svara för sina rättegångskostnader i såväl mark- och miljödomstolen som Mark- och miljööverdomstolen.
Den närmare innebörden av rättegångskostnadsbestämmelsen i 16 kap. 14 § första stycket FBL, särskilt när återförvisning sker till lantmäterimyndighet för prövning i sak och där rättegångskostnaderna ska bestämmas av domstol (jfr NJA 1997 s. 805), är sparsamt belyst i praxis. Mark- och miljööverdomstolen tillåter därför överklagande av beslutet i fråga om rättegångskostnader.
MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT
1. Mark- och miljööverdomstolen
a) undanröjer mark- och miljödomstolens dom,
b) undanröjer lantmäterimyndighetens beslut att ställa in förrättningen och beslut om fördelning av förrättningskostnader samt
c) återförvisar målet till lantmäterimyndigheten för fortsatt behandling.
Mark- och miljööverdomstolen förordnar att vardera parten ska bära sin rättegångskostnad i såväl mark- och miljödomstolen som Mark- och miljööverdomstolen.
Högsta domstolen
A.R. överklagade Mark- och miljööverdomstolens dom och yrkade att HD skulle tillerkänna henne begärd ersättning för rättegångskostnader i mark- och miljödomstolen och Mark- och miljööverdomstolen.
K.V. motsatte sig att Mark- och miljööverdomstolens dom ändrades.
Betänkande
HD avgjorde målet efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Elisabeth Ståhl, föreslog i betänkande en dom som nära överensstämmer med HD:s dom.
Domskäl
HD (justitieråden Gudmund Toijer, Ann-Christine Lindeblad, referent, Johnny Herre, Svante O. Johansson och Johan Danelius) meddelade den 17 december 2021 följande dom.
DOMSKÄL
Frågan i HD
Frågan i HD är hur rättegångskostnaderna ska fördelas mellan sakägarna i ett fastighetsbestämningsmål vid återförvisning till en lantmäterimyndighet.
Bakgrund
A.R. äger fastigheten Glostorp 25:2 i Malmö kommun. K.V. äger den angränsande fastigheten Arrie 24:1 i Vellinge kommun. Gränsen mellan fastigheterna bestämdes vid en gränsbestämning 1931.
Lantmäteriet beslutade 2012 om särskild gränsutmärkning avseende gränsen mellan fastigheterna. Beslutet, som innebar utmärkning av två gränspunkter, fick laga kraft.
A.R. ansökte 2015 om fastighetsbestämning avseende gränsen mellan fastigheterna. Lantmäteriet ställde in förrättningen med motiveringen att gränsen var rättsligt entydig. Lantmäteriet beslutade även om förrättningskostnader. Mark- och miljödomstolen avslog A.R:s överklagande och förordnade om rättegångskostnader.
Mark- och miljööverdomstolen har undanröjt underinstansernas avgöranden och återförvisat målet till Lantmäteriet för fortsatt behandling samt förordnat att vardera parten ska svara för sina rättegångskostnader i domstolarna.
Av Mark- och miljööverdomstolens dom framgår att det har varit avgörande för utgången där att A.R., medan processen i fastighetsbestämningsmålet pågick, ansökt om och beviljats resning i gränsutmärkningsärendet, varefter gränsutmärkningsbeslutet har upphävts. Avgörande för att resning beviljades var att vissa gränsmarkeringar upptäcktes 2017, när Lantmäteriet genomförde en besiktning i fält i anledning av vad A.R. anfört i fastighetsbestämningsmålet.
Rättsliga utgångspunkter
Vid återförvisning till en lantmäterimyndighet ska högre rätt pröva kostnadsfrågan
När ett mål återförvisas ska frågan om rättegångskostnad i den högre rätten prövas i samband med målet efter dess återupptagande (18 kap. 15 § tredje stycket RB). Vid återförvisning till en lantmäterimyndighet måste frågan emellertid prövas av den högre rätten i samband med återförvisningsbeslutet, eftersom en lantmäterimyndighet inte har behörighet att pröva frågor om rättegångskostnad (se NJA 1997 s. 805).
Bestämmelserna i 16 kap. 14 § första stycket FBL
Enligt 16 kap. 14 § första stycket FBL får mark- och miljödomstolen, efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna, besluta att sakägare som förlorar målet ska ersätta annan sakägares rättegångskostnad; i övrigt ska 18 kap. RB tillämpas i fråga om rättegångskostnaderna. Bestämmelserna i 16 kap. 14 § första stycket FBL är tillämpliga även i Mark- och miljööverdomstolen och i HD (se 17 kap. 3 § och 18 kap. 2 §).
Före tillkomsten av fastighetsbildningslagen fanns det inte – med vissa undantag – några särskilda regler om rättegångskostnader i fastighetsmål, utan allmänna bestämmelser om rättegångskostnader i tvistemål blev huvudsakligen tillämpliga. Det innebar att principerna i 18 kap. RB i regel var bestämmande för hur kostnaderna skulle fördelas.
Enligt förarbetena till fastighetsbildningslagen medför fastighetsmålens särdrag att det är önskvärt att domstolen får något friare händer än i tvistemål att vid utdömandet av ersättning för rättegångskostnad besluta efter vad som i det enskilda fallet blir mest skäligt. Som exempel på omständigheter som kan medföra avsteg från bestämmelserna om rättegångskostnad i tvistemål nämns det stora antalet sakägare som ibland förekommer och att partsställningen inte alltid framträder så tydligt. Om vissa parter står i klart motsatsförhållande till varandra, och omständigheterna inte föranleder annat, anses en fördelning enligt principerna i 18 kap. RB som den mest skäliga. (Se prop. 1969:128 del B s. 913 f. och 920.) Den uttryckliga hänvisningen i lagtexten till rättegångsbalken infördes emellertid först 2010 i samband med riksdagsbehandlingen av förslaget till en ny plan- och bygglag (se bet. 2009/10:CU25 s. 295).
HD har för vissa situationer beslutat om rättegångskostnadernas fördelning utifrån vad som framstår som skäligt i det enskilda fallet även när parterna har stått i klart motsatsförhållande till varandra. Så har skett när starka skäl talat för att avvika från huvudregeln i 18 kap. 1 § RB om förlorande parts skyldighet att ersätta motparten för rättegångskostnader. Det har då handlat om att avgörandet i realiteten inneburit framgång för den tappande parten eller att något motsatsförhållande inte funnits mellan parterna i den rättsfråga som blivit avgörande för målets utgång. (Se NJA 1983 s. 292 och NJA 1992 s. 47.)
Fördelning av rättegångskostnader vid återförvisning
Bestämmelserna i 16 kap. 14 § första stycket FBL ger domstolarna ett betydande utrymme att bedöma frågor om ersättning för rättegångskostnad efter omständigheterna i det enskilda fallet (jfr p. 11). Det förhållandet att högre rätt vid återförvisning till en lantmäterimyndighet måste pröva frågan om rättegångskostnadernas fördelning kan dock inte anses vara en sådan omständighet som i sig bör medföra avsteg från de allmänna principerna om fördelning av rättegångskostnader (jfr NJA 1997 s. 805). När ett tydligt motsatsförhållande föreligger mellan parterna bör kostnadsfrågan alltså även vid återförvisning i allmänhet prövas utifrån 18 kap. RB (jfr p. 10).
Det bör dock beaktas att rättegångsbalken inte är utformad för att högre rätt ska ta ställning till kostnadsfrågan i samband med återförvisning (se 18 kap. 15 § tredje stycket). Vid återförvisning till en lantmäterimyndighet bör det därför finnas ett utrymme för domstolen att, med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, anpassa tillämpningen av det som enligt 18 kap. gäller när ett mål prövas i sak, så att resultatet blir skäligt.
När ett mål överklagats ska skyldigheten att ersätta rättegångskostnad i högre rätt bestämmas med hänsyn till rättegången där (se 18 kap. 15 § första stycket). Det innebär bl.a. att frågan om vem som är förlorande part i högre rätt ska avgöras utifrån de yrkanden parterna framställt i den högre instansen. Det nu sagda gäller även vid återförvisning (jfr NJA 1997 s. 805 och NJA 2013 s. 223).
Bedömningen i detta fall
Parterna har stått i ett klart motsatsförhållande till varandra. A.R. har både i mark- och miljödomstolen och i Mark- och miljööverdomstolen yrkat att Lantmäteriets beslut ska undanröjas och målet återförvisas till Lantmäteriet för prövning i sak. Med hänsyn till utgången i Mark- och miljööverdomstolen får hon anses vara vinnande part i domstolarna.
Utgången i Mark- och miljööverdomstolen har emellertid berott på att A.R. under processens gång sökt och beviljats resning i gränsutmärkningsärendet och att gränsutmärkningsbeslutet därefter har upphävts. Även om det, utifrån de omständigheter som då förelåg, kan ifrågasättas om A.R. haft fog för att redan 2015 ansöka om fastighetsbestämning kan hon inte anses uppsåtligen eller genom försummelse ha orsakat onödig rättegång (jfr 18 kap. 3 § första stycket RB). Det har dock inte före rättegången varit känt att gränsutmärkningsbeslutet skulle upphävas. K.V. får anses ha haft fog för att motsätta sig fastighetsbestämning åtminstone till dess resning beviljades i gränsutmärkningsärendet. Omständigheterna är sådana att vardera parten bör bära sin rättegångskostnad i vart fall fram till den tidpunkten (jfr 18 kap. 3 § andra stycket).
De kostnader som uppkommit för A.R. i Mark- och miljööverdomstolen sedan resning beviljades är förhållandevis små och det kan antas att de skulle ha uppkommit även om K.V. i det läget hade medgett talan. Mot bakgrund av det nu sagda bör skäligen vardera parten bära sin rättegångskostnad i mark- och miljödomstolen och Mark- och miljööverdomstolen.
Slutsatsen blir alltså att överklagandet ska avslås.
A.R. ska som förlorande part utge ersättning för K.V:s rättegångskostnad i HD. Det begärda beloppet är skäligt.
DOMSLUT
HD avslår överklagandet.
A.R. ska ersätta K.V. för rättegångskostnad i HD med 54 484 kr, avseende ombudsarvode, och ränta – – –.