NJA 2013 s. 223

Vid återförvisning till arrendenämnd ska hovrätten pröva frågan om rättegångskostnaden i hovrätten.

Arrendenämnden i Göteborg

Järnvägsmännens Ideella Koloniförening arrenderade ett område av fastigheten Gullbergsvass 703:6 i Göteborg av Trafikverket. Trafikverket sade upp arrendeavtalet till upphörande den 1 januari 2012 och hänsköt tvisten om uppsägning till arrendenämnden i Göteborg.

Arrendenämnden kallade parterna till sammanträde. Eftersom föreningen saknade styrelse eller annan behörig ställföreträdare delgavs kallelsen till föreningen genom kungörelse. Föreningen inställde sig inte till sammanträdet genom behörig ställföreträdare.

I beslut den 27 oktober 2010 anförde arrendenämnden (hyresrådet Hans Henriksson samt ledamöterna Åke Nilsson och Bengt Jägnert) inledningsvis följande.

Föreningen är behörigen kallad till sammanträdet. Föreningens ståndpunkt i saken är känd dels genom att en innehavare av en kolonilott yttrat sig vid sammanträdet och dels genom vad föreningen anfört i samma sak i ett tidigare ärende. Arrendenämnden anser att arrendatorns ståndpunkt härmed kommit fram. Det utgör inte hinder för prövningen av förlängning av arrendeavtalet att föreningen saknar en befintlig styrelse.

Arrendenämnden fann på anförda skäl att Trafikverkets talan skulle bifallas och förklarade i sitt beslut att arrendeavtalet mellan föreningen och Trafikverket skulle upphöra att gälla den 1 januari 2012.

Hovrätten för Västra Sverige

Föreningen överklagade i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade att hovrätten skulle upphäva arrendenämndens beslut eller, i andra hand, bestämma tidpunkten för avflyttning till två år efter hovrättens avgörande.

Trafikverket yrkade att överklagandet skulle avvisas eftersom behörigt överklagande inte skett inom rätt tid. I andra hand motsatte sig Trafikverket föreningens yrkanden.

Hovrätten (hovrättslagmannen Hjalmar Forsberg, hovrättsråden Ola Olsson och Nanna Töcksberg samt tekniska rådet Per-Gunnar Andersson, referent) anförde i beslut den 7 december 2011:

Skäl

Trafikverkets yrkande om avvisning av överklagandet

Det är utrett att föreningen vid tiden för arrendenämndens beslut och under överklagandetiden saknade såväl styrelse som sammankallande. I rätt tid inkom flera överklaganden, bl.a. från medlemmarna C.S. och A.F. Av lydelsen i deras skrifter framgår att avsikten var att överklaga för föreningens räkning. Vid efterföljande föreningsstämma har styrelse i föreningen utsetts med bl.a. C.S. och A.F. som styrelseledamöter och firmatecknare var för sig. Föreningen har därefter godkänt överklagandena. Föreningen får därmed anses ha överklagat i behörig ordning. Prövningen av att överklagandet skett i rätt tid har gjorts i arrendenämnden. Trafikverkets avvisningsyrkande ska därför lämnas utan bifall.

Delgivning i arrendenämnden av ansökan och kallelse

Föreningen har som grund för sitt förstahandsyrkande hävdat att föreningen inte på ett korrekt sätt delgetts kallelse till sammanträdet i arrendenämnden.

Arrendenämnden ansåg att föreningen delgavs Trafikverkets ansökan och kallelse till arrendenämndens sammanträde genom kungörelsedelgivningen med stöd av 16 § andra stycket 3 delgivningslagen (1970:428). Föreningen saknade under denna period såväl styrelse, behörig ställföreträdare som ombud. Inte heller fanns någon person med särskilt ansvar att sammankalla föreningen. Föreningen var inte behörigen företrädd vid arrendenämndens sammanträde.

En förutsättning för att delgivning ska genomföras med stöd av den nämnda bestämmelsen är att föreningen i strid med gällande bestämmelser saknat registrerad behörig företrädare. Något lagstadgat krav på att ideella föreningar ska ha registrerad behörig företrädare finns inte. Föreningen kunde därmed inte delges med stöd av detta lagrum.

Det skulle kunna diskuteras om kungörelsedelgivningen ändå skulle kunna ligga till grund för en giltig delgivning av föreningen, närmare bestämt med tillämpning av 16 § andra stycket 1 och 2. För att delgivning ska kunna anses ha skett med stöd av de punkterna fordras dock enligt 17 § andra stycket delgivningslagen att ett meddelande skickas per post till någon eller några av medlemmarna under deras vanliga adresser för att hållas tillgängligt för alla dem som avsågs med delgivningen. Så har inte skett. Oavsett förutsättningar i övrigt utesluter den nu nämnda bristen att föreningen ska anses delgiven ansökan och kallelsen till sammanträdet. Enligt grunderna för 50 kap. 26 § och 59 kap. 1 § första stycket 2 RB ska därför arrendenämndens beslut undanröjas och målet återförvisas till arrendenämnden.

Rättegångskostnader i hovrätten

Vad gäller rättegångskostnader gör hovrätten följande överväganden. Enligt 18 kap. 15 § tredje stycket RB gäller att om, som i detta fall, ett mål återförvisas ska kostnaderna i hovrätten prövas i samband med målet efter dess återupptagande. Detta gäller dock inte i förevarande fall, eftersom arrendenämnden är förhindrad att ingå i prövning av frågor om fördelningen av rättegångskostnader (se rättsfallen NJA 1997 s. 805 och RH 2011:26). Eftersom Trafikverket har förlorat målet i hovrätten ska Trafikverket enligt huvudregeln i 18 kap. RB ersätta föreningen för rättegångskostnader i hovrätten.

Det skulle kunna hävdas att föreningen varit försumlig genom att inte hålla sig med en behörig företrädare inför en arrendetvist och att därför rättegångskostnadsersättning inte skulle utgå till föreningen (18 kap. 3 § RB). Emellertid framgår att det vid arrendenämndens sammanträde inför det överklagade beslutet framkom, genom en vid sammanträdet närvarande medlem, att föreningen enligt sina stadgar inom några månader skulle utse styrelse, eftersom den tidigare styrelsen på grund av ovänskap upphört att fungera. Medlemmen ansåg därför att sammanträdet skulle skjutas upp, vilket Trafikverket motsatte sig och vilket heller inte blev fallet. Mot denna bakgrund anser hovrätten att föreningen inte kan anses ha varit försumlig på så sätt att rättegångskostnadsersättning inte ska utgå.

Föreningen har begärt ersättning avseende ombudsarvode med 94 500 kr inklusive mervärdesskatt avseende 42 timmars arbete. I det redovisade arbetet ingår arbete med förlikningsförhandlingar, vilket får accepteras. Hovrätten finner att ersättning skäligen ska utgå med 67 500 kr motsvarande 30 timmars arbete.

Hovrättens avgörande

Hovrätten undanröjer arrendenämndens beslut och visar målet åter till arrendenämnden för ny handläggning.

Trafikverket förpliktas att ersätta Järnvägsmännens Ideella Koloniförening för rättegångskostnader i hovrätten med 67 500 kr, inklusive mervärdesskatt, jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen (1975:635) från dagen för detta beslut.

Högsta domstolen

Trafikverket överklagade hovrättens beslut och yrkade befrielse från skyldigheten att ersätta föreningen för dess rättegångskostnader i hovrätten.

Föreningen motsatte sig att hovrättens beslut ändrades.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Christina Ericson, föreslog i betänkande följande beslut:

Skäl

1. Järnvägsmännens Ideella Koloniförening arrenderade ett område av fastigheten Göteborg Gullbergsvass 703:6 av Trafikverket. Trafikverket sade upp arrendeavtalet till upphörande den 1 januari 2012 och hänsköt förlängningsfrågan till arrendenämnden. Arrendenämnden delgav föreningen handlingar och kallelse till sammanträde via kungörelse och avgjorde målet efter sammanträdet. Trafikverket fick full framgång. Hovrätten fann att förutsättningar för kungörelsedelgivning på det sätt som skett saknades och undanröjde därför beslutet och återförvisade målet till arrendenämnden för ny handläggning. Vidare förpliktigade hovrätten Trafikverket att ersätta föreningen dess rättegångskostnader i hovrätten.

2. Själva arrendetvisten är numera slutligt avgjord. Arrendenämnden biföll Trafikverkets yrkande om arrendets upphörande från och med den 1 januari 2012. Hovrätten fastställde beslutet, men medgav uppskov med avträde till den 1 januari 2013. HD beslutade i september år 2012 att inte meddela prövningstillstånd.

3. Frågan i målet är om föreningen, genom att inte ha någon behörig styrelse, har orsakat onödig rättegång i hovrätten och därmed ska stå sina egna rättegångskostnader där.

Allmänt om ideella föreningar

4. Någon central lagstiftning för ideella föreningar finns inte och för de föreningar som inte ägnar sig åt näringsverksamhet är regelverket inte särskilt omfattande (se Carl Hemström och Magdalena Giertz, Föreningar, 2 uppl. 2011, s. 9). I stället får ledning hämtas i föreningens stadgar, god föreningssed, prejudikat, grundläggande rättsprinciper samt i paralleller från andra regelområden (se NJA 2008 s. 255 samt Carl Hemström, Organisationernas rättsliga ställning, 8 uppl. 2011, s. 35 ff.). En analogi med vissa bestämmelser i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar skulle då kunna bli aktuell. Eftersom ideella föreningar kan vara av mycket skiftande art och de i stort inte blivit föremål för reglering i lag bör dock stor försiktighet iakttas vid tillämpning av de grundsatser som gäller för ekonomiska föreningar (NJA 1958 s. 438).

5. För att en ideell förening ska bildas måste stadgar antas (NJA 1973 s. 341). En ideell förening företräds av sina medlemmar genom stämman och när denna inte är samlad av styrelsen som kan företräda föreningen gentemot tredje man. Val till styrelse sker i regel vid stämman. Styrelsen kan sedan utse en eller flera att ensamma eller två eller flera i förening företräda föreningen och teckna dess namn eller firma. Registrering sker dock endast för föreningar som intagits i handelsregistret. Föreningens stadgar anger de yttre gränserna för den teckningsberättigades befogenhet och instruktioner från högre organ är också bindande för denne. (Se Carl Hemström, a.a. s. 47 ff. och 63 ff.)

6. Enligt en sedan länge fastställd rättsgrundsats måste det finnas en styrelse som kan företräda föreningen (se Carl Hemström, a.a., s. 117), annars är den inte rättskapabel (se Carl Hemström, Ideella föreningar, 1977, s. 32). En styrelseledamot har rätt att avträda i förtid och kan även entledigas av den som utsett honom eller henne (se Carl Hemström och Magdalena Giertz, a.a., s. 38). Vad händer om en befintlig ideell förening under en begränsad tid saknar behörig styrelse?

7. För ekonomiska föreningar gäller att behörig styrelse ska finnas, se 6 kap. 1 § lagen om ekonomiska föreningar. Om en styrelseledamot avgår i förtid ska övriga ledamöter vidta åtgärder så att en ny styrelseledamot tillsätts för den återstående mandattiden, se 6 kap. 2 § lagen om ekonomiska föreningar, i vart fall om detta krävs för att styrelsen ska vara beslutför. Enligt 6 kap. 15 § lagen om ekonomiska föreningar ska föreningen för registrering anmäla vem som utsetts till styrelseledamot m.m. Om föreskriven anmälan om behörig styrelse saknas ska enligt 11 kap. 4 a § lagen om ekonomiska föreningar registreringsmyndigheten besluta att föreningen ska gå i likvidation. Finns ingen styrelse kan länsstyrelsen gå in och kalla till föreningsstämma på anmälan av någon röstberättigad, se 7 kap. 7 § lagen om ekonomiska föreningar. Det finns alltså direkta konsekvenser för en ekonomisk förening som underlåter att ha en styrelse och det finns externa möjligheter att kalla till extra föreningsstämma.

Kan en förening som saknar behörig styrelse ha partshabilitet?

8. Är en ideell förening som saknar styrelse ändå rättskapabel på så sätt att det finns möjligheter att t.ex. delge denna uppsägning, stämning och kallelse till förhandling och kan en sådan förening överklaga en dom eller ett beslut?

9. Uppsägningen av ett arrendeavtal kan i sådana fall ske genom kungörelsedelgivning enligt 8 kap. 8 § fjärde stycket JB. Fram till den 1 april 2011 gällde delgivningslagen (1970:428) för bl.a. domstolar och arrendenämnder. Enligt 16 § andra stycket 2 kan kungörelsedelgivning användas för delgivning om medlemmar i en sammanslutning som avses i 10 § inte företräds av känd styrelse eller förvaltare och det inte heller finns någon sammankallande och medlemmarna är fler än tio. Enligt lagmotiven till 10 § avses sammanslutningar som inte är juridiska personer, men det kan förekomma mål och ärenden där delägarna eller medlemmarna ska delges trots att det är fråga om en juridisk person, t.ex. vid inbördes tvister mellan delägarna eller medlemmarna (prop. 1970:13 s. 135f). Det krävs förutom annonsering att meddelande sänds med post till någon eller några av de personer som söks för delgivning enligt 17 §. Enligt 16 § andra stycket 3 kan kungörelsedelgivning också användas om en juridisk person i strid med gällande bestämmelser saknar registrerad behörig företrädare.

10. Bestämmelserna i 10, 16 och17 §§delgivningslagen (1970:428) överensstämmer i sak med regleringen i 14, 49 och 50 §§delgivningslagen (2010:1932).

11. Det är styrelsen som företräder föreningen gentemot tredje man och bl.a. har rätt att överklaga domar och beslut. En enskild medlem i en förening kan inte ensam överklaga, om denne inte har fått ett sådant uppdrag. Om föreningen saknar styrelse är det emellertid inget som hindrar att en senare vald styrelse godkänner ett överklagande i efterhand, varför det får antas att även en förening som saknar styrelse i och för sig kan överklaga domar.

12. En ideell förening utan styrelse kan således vara motpart i en rättegång under vissa förutsättningar, men den kan inte överklaga domar och beslut om inte en styrelse väljs kort därefter.

Rättegångskostnader

13. När en arrendetvist överklagas till hovrätt gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden för handläggningen, se 8 kap. 31 a § JB, om inget annat sägs. Enligt 32 § ärendelagen får domstolen i ärenden där enskilda är motparter till varandra med tillämpning av 18 kap. RB förpliktiga den ena parten att ersätta den andra parten för dennes kostnader i ärendet. För att reglerna ska tillämpas bör krävas att parterna även har en intressemotsättning som föranlett målet på samma sätt som i tvistemål (se Peter Fitger, Lagen om domstolsärenden, en kommentar, 2 uppl. 2004, s. 253).

14. När ett mål eller ärende återförvisas ska normalt frågan om kostnaden i den högre rätten prövas i samband med målet efter dess återupptagande enligt 18 kap. 15 § tredje stycket RB. Detta gäller dock inte vid återförvisning till en arrendenämnd, som inte kan pröva frågan om rättegångskostnader (se bl.a. RH 2011:26).

15. Enligt huvudregeln för kostnadsansvar i 18 kap. 1 § RB ska tappande part ersätta motparten dess rättegångskostnad. Om den vinnande parten föranlett onödig rättegång kan denna ändå få ersätta motparten dess rättegångskostnad eller så får vardera parten stå sina egna kostnader, vilket följer av 18 kap. 3 § första stycket RB.

16. Den part som får framgång med sitt eller sina yrkanden betraktas normalt som vinnande. I vilken form parten vinner spelar mindre roll och i den mån målet återförvisas avgörs normalt kostnaderna i ett senare skede, när målet återupptas. När återförvisande instans måste ta ställning till rättegångskostnaderna betraktas den som får framgång där normalt som vinnande part (jfr NJA 1992 s. 47, där dock fastighetsbildningslagens bestämmelser var tillämpliga).

17. I rättspraxis har reglerna om kostnadsansvar för onödig rättegång tillämpats sparsamt. Bl.a. om vinnande part i hovrätt av vårdslöshet inte bevakat sina intressen i första instans (NJA 2004 s. 586), om part varit försumlig i angivandet av egna rättegångskostnader (NJA 1984 s. 469) samt om ett bolag fått ett konkursbeslut hävt då betalning skett först omedelbart inför hovrättens konkursbeslut (NJA 1982 s. 366), har parten själv fått stå sina kostnader.

Bedömning

18. En ideell förening är i och för sig skyldig att ha en styrelse eftersom den annars inte är rättskapabel, i vart fall inte fullt ut.

19. Hovrätten har funnit att föreningen inte kunde delges enligt 16 § andra stycket 3 delgivningslagen (1970:428) eftersom det inte finns någon skyldighet för en ideell förening att ha en registrerad styrelse. Arrendenämnden hade emellertid kunnat delge föreningen handlingar och kallelse till sammanträdet via kungörelse enligt 16 § andra stycket 2 delgivningslagen (1970:428) och därmed hade målet kunnat avgöras trots att föreningen saknade styrelse. Föreningen kan därför inte anses ha varit försumlig och orsakat en onödig rättegång i hovrätten genom att sakna styrelse.

20. Föreningen yrkade att arrendenämndens beslut skulle upphävas och får därför anses vara vinnande part i hovrätten, även om beslutet innebar återförvisning utan prövning i sak. Eftersom arrendenämnden inte kan pröva yrkanden om rättegångskostnader i denna typ av mål var det riktigt av hovrätten att göra det.

21. Aktuellt ärende har klara likheter med ett tvistemål, eftersom enskilda med motstående intressen är motparter till varandra. Rättegångsbalkens regler ska därför tillämpas vid fördelningen av rättegångskostnader.

22. Huvudregeln i 18 kap. 1 § RB om att tappande part ska ersätta motparten dess rättegångskostnader ska tillämpas och hovrättens beslut fastställas. - - -.

HD:s avgörande

HD fastställer hovrättens beslut i fråga om rättegångskostnader.

HD (justitieråden Ella Nyström, Kerstin Calissendorff, Göran Lambertz, referent, Johnny Herre och Dag Mattsson) meddelade den 28 mars 2013 följande slutliga beslut:

Skäl

Bakgrund och frågorna i HD

1. Järnvägsmännens Ideella Koloniförening arrenderade en del av en fastighet i Göteborg av Trafikverket. På området upplät föreningen 106 kolonilotter till medlemmarna. Trafikverket sade upp arrendeavtalet. Sedan föreningen motsatt sig uppsägningen hänsköt verket tvisten till arrendenämnden. Eftersom föreningen saknade styrelse och annan behörig företrädare delgav arrendenämnden föreningen handlingar och kallelse till sammanträde genom kungörelse. Vid sammanträdet infann sig en av föreningsmedlemmarna. Arrendenämnden förordnade att arrendeavtalet skulle upphöra att gälla enligt Trafikverkets yrkande.

2. Hovrätten fann att det hade saknats förutsättningar för kungörelsedelgivning på det sätt som hade skett. Hovrätten undanröjde därför arrendenämndens beslut och återförvisade målet till nämnden för ny handläggning. Trafikverket förpliktades att ersätta föreningen för rättegångskostnader i hovrätten med 67 500 kr jämte ränta.

3. I HD uppkommer frågan om det var riktigt av hovrätten att pröva frågan om rättegångskostnaderna när målet återförvisades till arrendenämnden. Om så är fallet är frågan om Trafikverket ska åläggas att ersätta föreningens rättegångskostnader i hovrätten, eller om föreningen själv ska svara för dessa kostnader. Trafikverket har som skäl för att föreningen bör bära sina kostnader anfört att föreningen saknade styrelse under processen i arrendenämnden och därför föranledde en onödig process i hovrätten.

Var det riktigt av hovrätten att pröva frågan om rättegångskostnader?

4. När ett mål eller ärende återförvisas till lägre instans ska enligt 18 kap. 15 § tredje stycket RB frågan om kostnaden i den högre rätten prövas i samband med målet efter dess återupptagande. Hovrätten fattade ändå beslut i rättegångskostnadsfrågan och ålade Trafikverket att betala föreningens kostnader i hovrätten. Till saken hör att arrendetvisten sedermera har avgjorts på så sätt att Trafikverkets yrkande om arrenderättens upphörande har bifallits. Föreningen har alltså förlorat målet i sak.

5. I enlighet med den princip som har kommit till uttryck i 21 § lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken får bestämmelsen i 18 kap. 15 § tredje stycket RB anses ha motsvarande tillämpning om återförvisning sker till en annan myndighet än domstol, under förutsättning att någon särskild föreskrift av annan innebörd inte har meddelats. I den mån de föreskrifter om förfarandet som gäller för en sådan myndighet innebär att myndigheten är förhindrad att ingå i prövning av frågor rörande rättegångskostnader, får dessa föreskrifter anses innefatta en sådan särskild reglering som sätter 18 kap. 15 § tredje stycket RB ur spel (se NJA 1990 s. 42 och NJA 2002 s. 613 angående återförvisning till inskrivningsmyndighet och NJA 1997 s. 805 angående återförvisning till lantmäterimyndighet). Av betydelse blir därför om de regler som gäller för förfarandet vid arrendenämnden kan anses medge att myndigheten fattar beslut om fördelningen av kostnader som har uppkommit i förfarandet.

6. Arrendenämnden är en förvaltningsmyndighet och förvaltningslagens regler gäller för förfarandet i den mån särskilda bestämmelser inte har meddelats. Förvaltningslagen innehåller inte några bestämmelser om ersättning för kostnader som har föranletts av förfarandet. Det finns inte heller några särregler som ger arrendenämnden rätt att ålägga någon att svara för någon annans rättegångskostnader i ärenden av det slag som är aktuellt i målet. Det betyder att de regler som gäller för förfarandet vid arrendenämnden inte kan anses medge att myndigheten fattar beslut om fördelningen av kostnader som har uppkommit i förfarandet. I enlighet med vad som har sagts i föregående punkt var det därför riktigt av hovrätten att pröva frågan om fördelningen av rättegångskostnaderna där.

Rättegångskostnader i arrendeärenden

7. När ett beslut av arrendenämnden överklagas till hovrätten tillämpas, om inget annat sägs, de regler i lagen (1996:242) om domstolsärenden (ärendelagen) som gäller vid överklagande av en tingsrätts beslut, se 8 kap. 31 a § JB. Enligt 32 § ärendelagen får domstolen, i ärenden där enskilda är motparter till varandra, med tillämpning av 18 kap. RB förplikta den ena parten att ersätta den andra parten för dennes kostnader i ärendet. I ett mål som detta är staten att anse som enskild.

8. Den möjlighet att tillämpa bestämmelserna i 18 kap. RB som föreskrivs i 32 § ärendelagen är avsedd att komma till användning i sådana fall då det har förekommit en intressemotsättning som har föranlett en handläggning i domstolen enligt samma principer som för tvistemål (se prop. 1995/96:115 s. 117 f. och Peter Fitger, Lagen om domstolsärenden - En kommentar, 2 uppl. 2004, s. 253). Här rör det sig om ett sådant fall. Bestämmelserna i 18 kap. RB ska därför tillämpas.

9. Enligt 18 kap. 1 § RB ska en part som förlorar målet ersätta motparten för dennes rättegångskostnader. När ett mål återförvisas anses klagandens motpart som förlorande. Trafikverket ska därför ersätta föreningen för dess kostnader om inget undantag är tillämpligt.

10. Om den vinnande parten av försummelse har föranlett en onödig rättegång ska enligt 18 kap. 3 § RB denne ersätta motpartens rättegångskostnad eller, om omständigheterna föranleder det, vardera parten bära sin kostnad.

Kungörelsedelgivning med ideella föreningar

11. Fram till den 1 april 2011, dvs. under den tid då den i målet aktuella delgivningen skedde, gällde delgivningslagen (1970:428) för bl.a. domstolar och arrendenämnder. Bestämmelser om kungörelsedelgivning finns i 16 §:

Delgivning med en obestämd krets personer sker genom kungörelse.

Kungörelsedelgivning får också användas

1. om ett stort antal personer skall delges och det skulle innebära större kostnad och besvär än som är försvarligt med hänsyn till ändamålet med delgivningen att överbringa handlingen [- - -] till var och en av dem,

2. om delägare eller medlemmar som avses i 10 § inte företräds av känd styrelse eller förvaltare och det inte heller finns någon sammankallande och delägarna eller medlemmarna är fler än tio,

3. om en juridisk person i strid med gällande bestämmelser saknar registrerad behörig företrädare och någon i Sverige bosatt person inte har utsetts att på den juridiska personens vägnar ta emot delgivning samt försök till delgivning enligt 9 och 11-13 §§ har misslyckats eller bedömts som utsiktslösa, [- - -].

Även i 9 § första stycket, 10 § första stycket och 17 § andra stycket första meningen i 1970 års delgivningslag finns bestämmelser som är av betydelse i målet, enligt följande.

9 § första stycket: Skall delgivning ske med annan juridisk person än staten, överbringas handlingen till någon som har rätt att företräda den juridiska personen eller, om flera är gemensamt behöriga, till någon av dem. Saknas behörig ställföreträdare men finns någon som har rätt att sammankalla dem som skall besluta i den juridiska personens angelägenheter, överbringas handlingen till denne.

10 § första stycket: Skall delgivning ske med delägare i samfällighet eller med medlemmar i sammanslutning och är styrelse eller annan utsedd att förvalta samfällighetens eller sammanslutningens angelägenheter, får handlingen överbringas till ledamot av styrelsen eller till förvaltaren. Saknas styrelse eller förvaltare men finns någon som har rätt att sammankalla dem som skall besluta i samfällighetens eller sammanslutningens angelägenheter, får handlingen överbringas till denne.

17 § andra stycket första meningen: I fall som avses i 16 § första stycket och andra stycket 1 och 2 sänds dessutom meddelande med post till någon eller några av de personer som söks för delgivning under deras vanliga adresser för att vara tillgängligt för alla dem som avses med delgivningen.

De aktuella bestämmelserna i 9, 10, 16 och 17 §§ i 1970 års delgivningslag överensstämmer i sak med motsvarande reglering i 13, 14, 49 och 50 §§ i den nu gällande delgivningslagen (2010:1932).

12. För ideella föreningar i allmänhet finns inte några ”gällande bestämmelser” om registrerad behörig företrädare. Det betyder att bestämmelsen i 16 § andra stycket 3 i 1970 års delgivningslag inte kan användas för kungörelsedelgivning. Bestämmelsen i 10 § första stycket är inte avsedd att omfatta delgivning med juridiska personer (se prop. 1970:13 s. 135 f., jfr ordalydelsen i 14 § 2010 års delgivningslag samt prop. 2009/10:237 s. 117 f.). Det betyder att kungörelsedelgivning i målet inte heller kunde ske enligt 16 § andra stycket 2. Däremot får sådan delgivning anses ha kunnat ske med medlemmarna enligt 16 § andra stycket 1, varvid det för giltig delgivning fordrades ett meddelande enligt 17 § andra stycket första meningen. Arrendenämnden sände inte något sådant meddelande.

Har föreningen föranlett en onödig rättegång i hovrätten?

13. Kungörelsedelgivning hade alltså kunnat ske med föreningen trots att den vid den aktuella tidpunkten saknade styrelse. Det hade därmed varit möjligt att avgöra ärendet i arrendenämnden. Kungörelsedelgivning kunde dock inte användas på det sätt som skedde.

14. Det sagda innebär att det var den felaktiga delgivningen som föranledde rättegången i hovrätten, inte den omständigheten att föreningen saknade styrelse. Föreningen har därför inte genom försummelse föranlett onödig rättegång och Trafikverket kan inte med tillämpning av 18 kap. 3 § RB befrias från skyldigheten att ersätta föreningens rättegångskostnader i hovrätten. Hovrättens beslut i frågan om rättegångskostnader ska därför fastställas.

HD:s avgörande

HD fastställer hovrättens beslut i fråga om rättegångskostnader.

HD:s beslut meddelat: den 28 mars 2013.

Mål nr: Ö 5912-11.

Lagrum: 18 kap. 15 § RB och 21 § lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken.

Rättsfall: NJA 1990 s. 42, NJA 1997 s. 805 och NJA 2002 s. 613.