2

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.

Härigenom förordnas som följer:

Illojal reklam.

1 §•

Den, som i utövning av näringsverksamhet genom meddelande å vara, an­

slag eller skylt eller i annons, cirkulär, prospekt eller priskurant eller genom

annat för ett större antal personer avsett meddelande i uppenbar strid mot

god affärssed angående verksamheten eller däri utbjudna varor eller presta­

tioner lämnar oriktig uppgift, ägnad att framkalla uppfattningen örn ett för­

delaktigt anbud, straffes, där han haft eller bort hava vetskap örn uppgiftens

oriktighet, för illojal reklam med böter från och med fem till och med två­

tusen kronor eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med

fängelse från och med en månad till och ined ett år; ersätte ock uppkommen

skada.

Lag samma vare örn den, som är anställd i eller eljest arbetar för annans

näringsverksamhet och därvid självständigt bedriver reklam, som i första

stycket sägs.

Till meddelande hänföres enligt denna paragraf jämväl framställning i bild

eller genom annan särskild anordning.

Obehörigt lämnande eller erbjudande av gåva eller liknande förmån.

2

§•

Den, som vid utövning av detaljhandel utan ersättning eller för särskilt lågt

beräknat pris lämnar eller erbjuder viss vara eller i varor inlösbart rabattmärke

under förutsättning att köp sker av annat slags vara, straffes, där förfarandet

innebär utnyttjande av allmänhetens godtrogenhet, med böter från och med fem

till och med tvåtusen kronor; ersätte ock uppkommen skada.

Obehörigt användande eller yppande av yrkeshemligheter samt liknande

brott.

3§.

I näringsverksamhet anställd person, som under den tid, tjänstavtalet är

gällande, i avsikt att bereda sig eller annan fördel eller att göra skada, obehö-

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

8

§.

Vad i 6 och 7 §§ stadgats skall icke äga tillämpning, om gärningen är

straffbar enligt 25 kap. strafflagen.

Allmänna bestämmelser.

9 §.

Med näringsverksamhet förstås i denna lag varje huvudsakligen på ekono­

misk vinst för dess utövare riktad yrkesmässig verksamhet.

10

§.

Berättigad att anställa talan enligt denna lag är:

1) i de uti 1 och 2 §§ avsedda fall varje näringsidkare inom samma eller

likartad yrkesgren som den, inom vilken brottet begåtts, så ock, utom beträf­

fande skadestånd, varje sammanslutning för främjande av yrkesintressen, så­

framt näringsidkare, varom nu nämnts, äro företrädda inom sammanslutnin­

gen och denna äger att kära inför domstol;

2) i de uti 3 och 5 §§ angivna fall den, vilkens yrkeshemlighet eller före­

bild obehörigen använts eller röjts; samt

3) i de uti 6 och 7 §§ omförmälda fall varje näringsidkare, som frambrin­

gar, tillverkar eller håller till salu varor eller utför arbete av samma eller

liknande art som de varor eller det arbete, som skolat inköpas eller utföras,

eller meddelar försäkring av samma slag som den försäkring, vilken skolat

tagas, ävensom den anställdes arbetsgivare, där ej gärningen skett med dennes

begivande, så ock, utom vad angår skadestånd, varje sammanslutning för främ­

jande av yrkesintressen, beträffande vilken motsvarande förutsättningar som

de under 1) angivna äro för handen.

Allmän åklagare må ock väcka påstående örn straff för brott, varom i den­

na lag förmäles, i de uti 3 och 5 §§ nämnda fall dock endast efter angivelse

av den, som, enligt vad under 2) sägs, äger anställa talan i anledning av så­

dant brott.

11

§•

Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för brott, varom i 1, 2

eller 5 § nämns, fortsätter samma brott, skall för varje gång åtal därför an-

hängiggjorts fällas till det straff, som är bestämt för sådant brott; dock må

fängelsestraff icke ådömas för längre tid än sammanlagt ett år.

12

§.

Då vid domstol förekommer mål om obehörigt användande eller yppande av

yrkeshemlighet eller örn missbrukande av förebild, som avses i 3 § andra styc­

ket, må på begäran av den, vilkens rätt förmenas hava blivit kränkt genom

den åtalade handlingen, domstolen, därest målets offentliga handläggning prö­

vas kunna för honom medföra ytterligare skada i samma hänseende, förordna,

att. målet skall handläggas inom stängda dörrar.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Fråga om

utvidgad lag­

stiftning mot

illojal kon­

kurrens.

Tillkomsten

av gällande

lagstiftning.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats­

rådet å Stockholms slott den A april 1930.

Närvarande:

Statsministern

L^indman,

ministern för utrikes ärendena

T^rygger,

statsråden

L^ubeck, B^eskow, L^undvik, B^orell, ^von S^teyern, M^almberg, L^indskog,

B^issmark, J^ohansson, D^ahl.

Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anför chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark:

»Frågan om lagstiftningens inskridande mot yttringar av illojal konkur­

rens har under en lång följd av år varit aktuell i vårt land. Redan 1897 bragtes

densamma inför riksdagen, i det att motioner då väcktes i båda kamrarna örn

avlåtande av skrivelse till Kungl. Majit med begäran om lagstiftningsåtgär­

der i ämnet. Lagutskottet avstyrkte emellertid motionerna, och dessa blevo

också av kamrarna avslagna. En ny motion i samma syfte frambars vid 1904

års riksdag. Den tillstyrktes av lagutskottet, men kamrarna stannade i olika

beslut, i det andra kammaren biföll, första kammaren däremot avslog utskot­

tets hemställan. Sedan frågan ånyo motionsvis upptagits år 1905, beslutade

riksdagen, mot lagutskottets avstyrkande yttrande, att i skrivelse till Kungl.

Majit anhålla örn utredning, vilka lagbestämmelser kunde anses erforderliga

och lämpliga till stävjande av illojal konkurrens, samt framläggande för riks­

dagen av det förslag, vartill den verkställda utredningen kunde föranleda. På

grund av riksdagens nämnda skrivelse uppdrog Kungl. Maj :t den 6 mars 1908

åt den s. k. patentlagstiftningskommittén att verkställa bland annat den be­

gärda utredningen.

Den 5 maj 1915 avgav kommittén betänkande med förslag till lagbestäm­

melser i ämnet. Betänkandet innehöll förslag dels till lag mot illojal konkur­

rens och dels till vissa ändringar i strafflagen, rättegångsbalken och andra

författningar. Huvudförslaget upptog stadganden mot följande former av illo­

jal konkurrens: 1) illojal reklam, 2) försäljning eller salubjudande av s. k.

märkesartiklar till underpris, 3) present- och rabattmärkessystemen, 4) an­

givande av oriktigt geografiskt ursprung för varor, 5) nedsättande av annans

näringsverksamhet, 6) obehörigt användande eller yppande av yrkeshemlig­

heter samt liknande brott och 7) bestickning. Dessutom funnos i förslaget

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund och centralstyrelsen för svenska

pappershandlareföreningen, samtliga under år 1926, från Sveriges industriför­

bund under år 1928, från delegerade för ett i Stockholm under samma år hållet

möte av representanter för engroshandeln, detaljhandeln och handelsresande­

kåren inom skilda branscher och från landets olika delar samt från vissa han

delskamrar och näringssammanslutningar under åren 1929 och 1930. Fram­

ställningarna ga mer eller mindre långt. I vissa av dessa påyrkas en kom­

plettering av 1919 års lag i huvudsaklig överensstämmelse med patentlagstift-

ningskommitténs förslag, i andra av dessa framställningar hemställes om in­

gripande mot en eller annan speciell form av illojal konkurrens. Framför allt

hava lagbestämmelser ansetts nödvändiga mot illojal reklam i dess olika ytt­

ringar och, särskilt pa senare tid, mot de s. k. present- och rabattmärkessy-

stemen.

Likaledes har kommerskollegium i sitt den 24 oktober 1928 avgivna betän­

kande, innefattande vissa riktlinjer för revision av näringsfrihetsförordningen.

kraftigt framhållit önskvärdheten av en fullständigad lagstiftning mot illojal

konkurrens.

t tvid

cad 0 lat

Syn6S m„ig.icke garna kunna förnekas> att mycket talar för en utvidgad

stiftning mot la£stiftning pa ifrågavarande område. Kommittébetänkandet såväl som de

t

ur rens

däröver

ayeivna yttrandena och de talrika, tid efter annan gjorda framställ­

ningarna i ämnet vittna otvetydigt örn att missförhållanden förefinnas, vilka

delvis kunna betecknas som allvarliga. Förkastliga konkurrensmetoder kunna

nu saklöst tillämpas, och det torde vara ett faktum att den illojala konkurrensen

under de senaste åren snarare tilltagit än avtagit. Vid en jämförelse med för­

hållandena i utlandet lärer utan överdrift kunna sägas, att vårt land står vä­

sentligt efter flertalet främmande kulturstater i fråga om den illojala konkur­

rensens stävjande pa legislativ väg. Manga av de illojala konkurrensmetoder,

som utomlands äro förbjudna, äro här straffria. Det förtjänar också att fram-

hallas, hurusom den i Paris den 20 mars 1883 avslutade och sedermera vid

skilda konferenser reviderade internationella konventionen för skydd av den

s. k. industriella äganderätten, vilken konvention biträtts av de flesta euro­

peiska stater, däribland Sverige, och även åtskilliga utomeuropeiska, förut­

sätter ett effektivt skydd mot illojal konkurrens samt att jämväl inom Natio­

nernas förbund mycket arbete nedlagts till fullständigande och förbättrande

av lagstiftningen pa detta område. Att pa överenskommelsens väg, genom in­

gripande av vederbörande organisationer eller ock förmedelst upplysnings­

arbete bland allmänheten söka motarbeta det onda gör, enligt vad erfarenheten

lärt och näringslivets män intygat, icke till fyllest. Jag har därför ansett det

påkallat att upptaga till prövning frågan örn ytterligare lagstiftningsåtgärder

mot den illojala konkurrensen.

Enligt min mening böra vid bedömandet av denna fråga anläggas följande

huvudsynpunkter.

Lagstiftningen bör söka stävja osunda företeelser på näringslivets område,

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

kan Jet (sid. 74—80 och 491-—492) framgår, förordades ett dylikt stadgande

av fem bland kommitténs ledamöter, under det att ordföranden och de fem åter­

stående ledamöterna ställde sig avvisande. Kommerskollegium samt patent-

och registreringsverket biträdde i sina yttranden över förslaget majoritetens

uppfattning och ansågo sig åtminstone för det dåvarande ej kunna tillstyrka

någon generalklausul, medan däremot av de i ärendet hörda näringsorganisa-

tionerna det långt övervägande flertalet intog samma ståndpunkt som minori­

teten inom kommittén.

Att jag till frågan örn generalklausul intar en avvisande ställning framgår

redan av de allmänna synpunkter, jag anlagt på detta lagstiftningsspörsmål.

Jag medgiver, att en generalklausul kan vara att förorda ur rent teoretisk syn­

punkt och att den även praktiskt sett må kunna verka gagneligt, särskilt till

förhindrande av specialbestämmelsernas kringgående och uppkomsten av nya

illojala konkurrensmetoder. Som jag redan framhållit, är det emellertid av

synnerlig vikt att framgå med försiktighet. Det förefaller mig då knappast

lämpligt att i den utsträckning, sorn det av kommitténs minoritet förordade

systemet medför, så att säga göra lagskiparen till lagstiftare. På sätt kom­

mittémajoriteten framhållit, skulle införandet i lagen av en generalklausul vålla

ett betänkligt osäkerhetstillstånd både för näringsidkarna själva och för dom­

stolarna, som hade att tillämpa lagen. Vidare torde det möta svårigheter att

finna en sådan avfattning av en dylik bestämmelse, att en ändring av tryck­

frihetsförordningen skulle kunna undvikas. Jag ansluter mig därför till kom­

mittémajoriteten, då den säger, att det vore bäst att lagstifta blott mot vissa

närmare angivna slag av illojal konkurrens, detta i varje fall till en början, så

att man finge se, huru en så begränsad lagstiftning verkade i praktiken och

huru den uppfattades av affärsvärlden och våra på detta område ej tränade

domstolar.

Då jag således anser mig icke nu kunna föreslå ett upptagande i lagstift­

ningen av en generalklausul, gäller det att avgöra, huruvida och i vilken ut­

sträckning lagbestämmelser böra genomföras mot andra speciella former av

illojal konkurrens än dem, beträffande vilka stadganden redan återfinnas i

1919 års lag.

Örn jag därvid tar till utgångspunkt de former, som blivit föremål för be­

handling i kommitténs förslag, måste jag med de av mig angivna synpunkter­

na till en början utmönstra försäljning eller salubjudande till underpris av s. k.

märkesartiklar (varor å vilka producenten med utsättande av namn, firma eller

varumärke angivit visst detaljpris; § 11 i kommittéförslaget). Att opinionen

icke är allmän eller enig på denna punkt framgår redan av de meningsskilj­

aktigheter, som yppades inom kommittén (sid. 502—506).

I fråga örn nedsättande av annans verksamhet (§ 15 i kommittéförslaget)

hade kommittén tänkt sig, att de däremot föreslagna straffbestämmelserna

skulle vara tillräckliga, utan att någon ändring behövde vidtagas i tryckfri­

hetsförordningen, samt därvid — under hänvisning till gängse domstolspraxis

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Hlojal reklam.

Sverige.

att rätt avgränsa lagstiftningen, har dock icke något bestämt avstyrkande

gjorts. Vittnesbörden om den skada, som vållas genom affärsmetoder av ifråga­

varande slag, äro alltför många och samstämmiga för att kunna lämnas obe­

aktade. Då också, såsom i det följande skall visas, möjlighet finnes att an­

ordna lagstiftningen sa, att tryckfrihetsförordningens bestämmelser icke berö­

ras, har jag funnit förutsättningarna för ett legislativt ingripande beträffande

de nu ifrågavarande formerna av illojal konkurrens vara för handen.

I anslutning härtill har jag låtit överarbeta kommittéförslaget i vad avser

illojal reklam i inskränkt mening samt present- och rabattmärkessystemen, där­

vid numera generaldirektören H. Hjertén såsom inom handelsdepartementet till­

kallad sakkunnig biträtt. Bland de synpunkter, som därvid varit ledande ut­

över de av mig redan angivna, må särskilt nämnas, att jag ansett önskvärt att, i

högre grad än kommittén kan sägas hava gjort, åt bestämmelserna giva karak­

tären av lagbud, vilka icke så gott som enbart avse att skydda näringsidkarna

utan jämväl hava till ändamål att hindra, att allmänheten blir vilseledd.

Trots detta dubbla syfte hos de avsedda stadgandena har jag ansett med sa­

kens natur bäst överensstämma att låta sammanföra dessa med de i 1919 års

lag redan förekommande bestämmelserna mot vissa yttringar av illojal kon­

kurrens samt giva det hela formen av en ny lag, därvid i likhet med vad som

skett i kommittéförslaget stadgandena mot de nytillkomna brottsformerna

fått plats före de nu gällande bestämmelserna.»

Efter redogörelse för det sålunda utarbetade förslaget till lag med vissa be­

stämmelser mot illojal konkurrens, i den del det utgör tillägg till gällande lag

i ämnet, anför departementschefen till närmare belysning av förslagets inne­

håll i denna del följande:

»I fråga om den del av förslaget, som avser illojal reklam, torde jag till en

början få i korthet redogöra för gällande svensk och utländsk rätt i ämnet.

Beträffande svensk rätt anför kommittén (sid. 85—86):

Några allmänna lagbestämmelser eller i praxis utbildade rättsregler, särskilt

avseende att bereda skydd mot illojal reklam, förekomme ej i svensk rätt.

Visserligen kunde stadgandet mot bedrägeri i 22 kap. 1 § strafflagen här i

någon mån komma till användning. Att på denna väg söka inskrida mot den

illojala reklamen mötte dock högst betydande vanskligheter. För paragrafens

tillämplighet fordrades i objektivt hänseende, att den illojala reklamen verkli­

gen innefattade ett svikligt förfarande, vidare att genom detta svikliga förfa­

rande någon förletts till ett köp eller annan rättstransaktion — försök till be­

drägeri vore nämligen ej straffbart — och slutligen att härigenom ekonomisk

förlust tillskyndats kunden, t. ex. att priset för en vara i förhållande till den­

nas kvalitet varit för högt. I subjektivt avseende fordrades, såsom delvis fram-

ginge redan av det nämnda, att gärningsmannen handlat i ond tro och i brottslig

avsikt. Dessa förutsättningar, saväl de objektiva som de subjektiva, måste av

motparten bevisas, något som ofta kunde vara förenat med ej ringa svårighet.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

fabrikationssyfte innehava varor, å vilka en i väsentlig mån oriktig handels-

beteckning finnes anbragt. Dock går den fri, som kan styrka, dels att han vid­

tagit alla tillbörliga försiktighetsmått för att ej överträda lagen och, då han

begick överträdelsen, icke haft anledning misstänka, att beteckningen var orik­

tig, dels att han på anfordran lämnat alla honom till buds stående upplysnin­

gar om dem, från vilka han erhållit varorna, dels ock att han jämväl i övrigt

handlat utan skuld. En än mera vittgående omkastning av bevisskyldigheten

har således här genomförts. Under uttrycket 'handelsbeteckning’ faller varje

direkt eller indirekt angivande — med ord, siffror eller andra tecken — av en

varas mängd, mått, mål eller vikt, av den ort eller det land, där varan tillver­

kats eller frambragts, av sättet för varans tillverkande eller frambringande, ar

varans beståndsdelar eller av dess egenskap att vara föremål för patent, privi­

legium eller liknande rätt. Att beteckningen till äventyrs utgör ett registrerat

varumärke eller ingår som del i ett sådant, utesluter ej lagens tillämplighet.

Ett anbringande å en vara av beteckning, varom här är fråga, anses föreligga,

om beteckningen sättes å själva varan eller å omslag, etikett eller annat före­

mål, i sammanhang med vilket varan försäljes, till salu utställes eller i handels-

eller fabrikationssyfte innehaves, örn varan inneslutes i eller eljest sättes i för­

bindelse med sålunda förut märkt omslag, etikett eller annat föremål, liksom

också örn beteckningen annorledes användes på ett sätt, som måste anses be­

räknat pa att framkalla det antagandet, att varan åsyftas med ifrågavarande

beteckning. Muntliga uppgifter drabbas icke av stadgandena i lagen, över­

trädelse av denna straffas med fängelse eller böter eller med båda dessa på­

följder i förening, varjämte föremål, genom vilka eller med avseende å vilka

brottet begåtts, framför allt själva varorna, konfiskeras.

Tyskland.

Ingående bestämmelser i föreliggande ämne finnas i 2—5 §§ och 13 § andra

stycket av den tyska lagen mot illojal konkurrens (unlauterer Wettbewerb)

den 7 juni 1909.

Denna lag stadgar, att den, som i offentliga tillkännagivanden eller i med­

delanden, avsedda för en större krets av personer, rörande affärsförhållanden

(geschäftliche Verhältnisse), särskilt i fråga örn varors eller yrkesprestatio-

ners (gewerbliche Leistungen) beskaffenhet, ursprung, framställningssätt eller

prisberäkning, sättet för varors anskaffande, deras anskaffningskälla, inneha­

vet av utmärkelser, anledningen till eller ändamålet med en försäljning eller

mängden av varuförråd, lämnar oriktiga uppgifter, ägnade att framkalla ske­

net av ett särskilt gynnsamt anbud (besonders gunstiges Angebot), kan lag-

föras med yrkande om förbud för honom att vidare lämna ifrågavarande orik­

tiga uppgifter. Ägde han eller borde han hava ägt vetskap örn uppgifternas

oriktighet, är han dessutom — med viss begränsning i fråga örn redaktörer,

förläggare, tryckare och spridare av periodiska tryckalster — skyldig att er­

sätta uppkommen skada. Har han lämnat uppgifterna mot bättre vetande och

i avsikt att framkalla skenet av ett särskilt gynnsamt anbud, straffas han med

fängelse och böter eller med endera av dessa påföljder, vartill enligt allmänna

strafflagen kommer, att föremål, som använts för brottets begående, kunna

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Norge

.

för den köpande allmänheten, bar dock sagda lag även prägeln av en lag mot il­

lojal konkurrens. De nämnda bestämmelserna hava sedermera i huvudsak upp­

tagits och vidare utbildats i senare lagar, av vilka den sista är lagen den 29

mars 1924 mot 'uretmsessig Konkurrence og Varebetegnelse’.

I 1 § av 1924 års lag, sådan den lyder efter däri år 1926 vidtagna änd­

ringar, stadgas följande: Den, som försäljer eller till salu utbjuder varor,

må icke pa dessa, deras etiketter eller emballage, ej heller vid skyltning eller

på räkningar, fakturor eller andra affärshandlingar hava anbragt oriktiga

eller vilseledande uppgifter till påverkande av efterfrågan, såsom betecknin­

gar vilka 1) innehålla en oriktig uppgift med avseende å varans ursprungsort

(eller -land), art, tillverkningssätt, stoff, sammansättning, beskaffenhet, egen­

skaper, verkningar eller prisförhållande eller ock äro ägnade att bibringa en

felaktig uppfattning i något av nämnda hänseenden, eller 2) äro ägnade att

bibringa köparna den åsikten, att samtliga de i affären förda olika varusorter

härröra från samma ort (eller land) eller tillverkats på ett och samma sätt,

oaktat detta blott delvis är förhållandet, eller 3) oriktigt angiva, att varorna

blivit prisbelönade vid en utställning, att de undersökts eller rekommenderats

av offentliga myndigheter, eller att de äro eller varit skyddade genom patent,

med mindre — i sistnämnda fall — att uppgiften var riktig, då beteckningen

anbragtes. överträdelser härav straffas med böter fr. o. m. femtio t. o. m.

fyratusen kronor. I händelse av försvårande omständigheter, särskilt vid

oftare upprepade lagbrott, kan straffet skärpas till enkelt fängelse i högst

sex månader. Den sakfällde skall dessutom, för så vitt de olovligt betecknade

varorna fortfarande äro i hans besittning eller eljest stå till hans förfogande,

genom domen förpliktas att rätta beteckningen eller, därest varorna icke äro

förfärdigade inom landet, att, om han föredrager detta, utföra dem ur landet.

— Enligt 2 § betraktas det såsom en försvårande omständighet, örn de oriktiga

eller vilseledande uppgifterna spridas genom tillkännagivanden i tidningspres­

sen, genom cirkulär eller genom skyltning på ett särskilt i ögonen fallande

sätt. — I 3 § göres undantag beträffande generiska varubeteckningar. — För

fall av uppkommen skada kan jämlikt 15 § ersättningsskyldighet ådöinas.

Såsom denna redogörelse ger vid handen, riktar sig den danska lagen, i lik­

het med den engelska, endast mot illojal reklam för varor, icke för yrkespresta-

tioner. Det straffbara torde alltid få anses vara, ej själva anbringandet av

den förbjudna beteckningen, utan varans saluhållande under sådan beteckning.

Huruvida denna kommer till uttryck i ord eller i bild, är att döma av 1 §:s

avfattning likgiltigt.

Den norska lagen mot illojal konkurrens (utilborlig konkurranse) den 7

juli 1922 innehåller i sin 2 § bland annat följande: I kungörelser, på skyltar,

i prislistor, cirkulär eller liknande meddelanden, i fakturor, räkningar eller

liknande affärshandlingar eller på varor eller deras emballage må icke om en

näringsverksamhet, örn dess varor eller för övrigt örn förhållande, som sam­

manhänger med den, uppgivas något oriktigt eller vilseledande, som är ägnat

att bibringa den uppfattningen, att ett särskilt (serlig) gynnsamt anbud gö­

res örn köp eller försäljning av varor eller utförande av arbete eller annan

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Departements-

förslaget.

Dess förhål­

lande till

tryckfrihets­

förordningen.

delsbruk övergått till att endast utmärka viss varuart (generisk beteckning),

eller har eljest ett uttryck enligt handelsbruk erhållit en från ordalagen av­

vikande innebörd, är dess användande i denna överförda bemärkelse icke för­

bjudet.

Huvudprinciperna i kommittéförslaget äro alltså följande: Endast å mera

offentlig illojal reklam äro de föreslagna bestämmelserna tillämpliga, såle­

des icke å ett lovprisande, som tager sig uttryck allenast i ett meddelande till

enskild kund. Stadgandena hava avseende ej blott å handel, industri och hant­

verk utan å all slags näringsverksamhet i vidsträckt betydelse. Varje mera

offentlig illojal reklam på näringslivets olika områden, icke endast flera eller

färre bestämt angivna former därav, träffas av förslagets bestämmelser. Gär­

ningsmannen kan vara vem som helst, alltså ej blott den näringsidkare, som

reklamen är ägnad att gynna. Även ett förfarande i god tro, som innebär

sanningslös reklam, kan beivras, dock ej straffrättsligt.

Av min föregående redogörelse framgår, att de av kommittén föreslagna stad­

gandena mot illojal reklam skulle föranleda vissa ändringar i tryckfrihetsför­

ordningen samt att jag, utgående därifrån att vår tryckfrihetslagstiftning borde

lämnas oberörd, ansett möjlighet finnas att ordna den ifrågasatta lagstiftningen

på ett i detta hänseende tillfredsställande sätt.

Vid prövning av de olika utvägar, som kunde tänkas möjliga, har jag först

övervägt, huruvida man borde begränsa lagstiftningen till att avse endast

andra mera offentliga meddelanden än sådana, som förekomma i tryckt skrift.

Detta har också ifrågasatts i ett av utlåtandena över förslaget, dock blott så­

som en provisorisk nödfallsutväg. Ett analogt tillvägagångssätt har för öv­

rigt redan förut tillämpats i 1914 års lag angående oriktiga ursprungsbeteck-

ningar för varor, i det enligt nämnda lag allenast ett användande av oriktig

ursprungsbeteckning å vara eller dess emballage eller å skylt eller anslag, som

hör till varan, kan beivras. Emellertid har jag ansett, aft endast för det fall,

att ingen annan lösning stöde att vinna, den nu nämnda borde komma i betrak­

tande. Helt visst ställa sig förhållandena praktiskt sett annorlunda, när det

gäller illojal reklam i allmänhet, än då fråga är blott örn användande av orik­

tiga ursprungsbeteckningar. I åtskilliga fall skulle en sådan begränsning som

den antydda otvivelaktigt göra lagstiftningen föga effektiv.

Svenska tidningsutgivareföreningen har anvisat en annan väg såsom måhända

möjlig. Föreningen sätter nämligen i fråga, örn ej det åsyftade målet väsent­

ligen kan nås redan med tillämpning av förutnämnda i 22 kap. 1 § och 13 §

andra stycket strafflagen givna stådganden mot bedrägeri och viss annan

oredlighet, särskilt örn dessa brott göras straffbara på försöksstadiet. Här­

emot lärer dock bland annat kunna åberopas det mindre lämpliga i att enkom

med tanke på den illojala konkurrensens motarbetande, fristående från vår all­

männa strafflags revision i övrigt, underkasta dess nämnda bestämmelser de

ingripande ändringar, som skulle bliva av nöden för det avsedda ändamålets vin­

nande i ej alltför ringa utsträckning. Att endast vidtaga den ändringen, att

försök kriminaliseras i större eller mindre omfattning, vilken fråga även i an-

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

inom olika yrken för utvinnande av naturprodukter, vidare inom skilda slag

av transportyrken, försäkringsverksamhet och restaurationsrörelse samt likaså

inom särskilda grenar av agenturverksamhet. Jämväl mot den illojala reklam,

som kan förekomma inom arkitekt-, advokat-, publicist- och skrif tställaryrkena,

avses att bereda skydd.

Meddelanden,

varå lagen är

tillämplig.

Att blott mera offentlig sanningslös reklam åsyftas, är i kommitténs för­

slag uttryckt med orden 'genom meddelande, avsett för ett större eller obe­

stämt antal personer, såsom å skyltar eller anslag, i annonser, cirkulär eller

prospekt eller å saluhållna varor eller deras emballage’ och i departementsför-

slaget med orden 'genom meddelande avsett för ett större antal personer, såsom

å vara, anslag eller skylt eller i annons, cirkulär, prospekt eller priskurant’.

Någon avvikelse i sak från kommitténs förslag bar jag icke åsyftat med det i

departementsförslaget använda uttryckssättet.

Andra exempel än de särskilt nämnda å tillkännagivanden, som här avses, äro

meddelanden i allmänt tillgängliga årsberättelser över bolags eller andra affä­

rers verksamhet, i matsedlar eller vinlistor å restauranger o. s. v. Även å munt­

liga meddelanden kan lagen undantagsvis tänkas tillämplig, såsom vid varors

utropande å auktioner eller av gatuförsäljare.

Huru stort det antal personer, till vilket meddelandet är ställt, måste vara,

för att lagen skall kunna vinna tillämpning, är beroende på omständigheterna

i de olika fallen: på en affärs karaktär av grosshandel eller detaljhandel, på

en varas beskaffenhet att blott användas av personer inom ett visst yrke

o. s. v. Ett till medlemmarna av en bestämd kår, förening eller annan sam­

manslutning riktat tillkännagivande kan jämväl vara att betrakta såsom ett

meddelande av ifrågavarande slag, så t. ex. en cirkulärskrivelse från en koope­

rativ handelsaffär till medlemmarna i den förening, som äger affären.

Ett meddelande till en enskild kund, vare sig muntligen, i brev eller i an­

nan affärshandling, faller icke under lagen, även örn meddelandet fortsprides

av den, till vilken det lämnats; givetvis avser jag emellertid med det nu sagda

ej sådana fall, då en affärsman allmänt begagnar sig av blanketter till räknin­

gar med därå anbragta oriktiga uppgifter, eller då dylika lämnas i brev,

som utgå i sådant antal, att de närmast hava karaktären av cirkulär. Ehuru

det icke gärna kan förnekas, att jämväl det privata osannfärdiga lovprisandet

är ägnat att verka menligt, måste dock medgivas, att den sanningslösa re­

klamen i allmänhet först då, när den får en mera offentlig karaktär och när icke

blott enstaka utan ett större antal personer omedelbart löpa fara att vilsele­

das, är av beskaffenhet att kunna lända till verkligt betydande skada. Härtill

kommer, att lagstiftningens utsträckande till det privata lämnandet av oriktiga

uppgifter utan tvivel är förenat med vissa betänkligheter. Haran för ett ut­

bildat spioneri- och provokationssystem, som ingalunda vore önskvärt, samt

för rättegångar i trakasseringssyfte ligger här påfallande nära. Till stöd för

ifrågavarande begränsning kan åberopas exemplet från ett flertal främmande

länder med lagbestämmelser i ämnet. Yad särskilt angår Tyskland må näm­

nas, att där ursprungligen ifrågasatts att giva lagstiftningen den antydda vid-

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Uppgiftens

innehåll.

en beteckning, om än aldrig så allmänt, saknar med andra ord betydelse i detta

hänseende. Därav att undantaget i sin väsentligaste del, nämligen såvitt angår

generiska beteckningar, kommit till särskilt uttryck i 1913 och 1914 års

lagar angående oriktiga ursprungsbeteckningar torde icke med nödvändighet

följa, att en analog bestämmelse bör givas här; i sagda båda lagar kräves un­

dantaget med hänsyn till den särställning, som där tillkommer beteckningar

för vinodlingsprodukter. På nu anförda skäl har i departementsförslaget ej

upptagits någon direkt motsvarighet till 4 § i kommitténs förslag.

Angående den lämnade uppgiftens innehåll hade kommittén (sid. 107—108

och 123—124) ansett en oriktig uppgift rörande vilken som helst omständig­

het, som stöde i någon relation till näringsverksamheten i fråga, böra, örn öv­

riga i lagen nämnda förutsättningar vore givna, föranleda dennas tillämpning,

sålunda ej blott vissa oriktiga uppgifter, exempelvis örn varors eller yrkespre-

stationers beskaffenhet, örn deras prisbillighet, om varors geografiska ursprung,

om förvärvad industriell utmärkelse. Avgörande för kommittén synes hava

varit önskan att erhålla uttömmande bestämmelser i ett ämne, där det vore fara, •

att med begränsade bestämmelser lagen skulle komma att kringgås, samt svå­

righeten att angiva de fall, som vore att anse som de farligaste, och den karaktär

av godtycklighet, som komme att vidlåda en uppräkning av endast vissa fall.

Med de allmänna synpunkter på lagstiftningen i dess helhet, från vilka jag

utgått, och med den ändrade läggning av departementsförslaget, som föran­

letts därav, har jag emellertid funnit förslaget böra få en mera inskränkt

omfattning. Enligt förslaget fordras därför, att de vilseledande uppgifterna

hänföra sig till varorna eller yrkesprestationerna. Den sålunda vidtagna be­

gränsningen förefaller mig naturlig och synes ej i någon högre grad giva an­

ledning till de av kommittén uttalade farhågorna. Alla uppgifter rörande

varor eller yrkesprestationer avses, naturligtvis därest övriga betingelser för

lagens tillämplighet äro för handen, och icke allenast vissa i bestämda hän­

seenden oriktiga uppgifter. I den av kommittén föreslagna lagtexten hava så­

som exempel å oriktiga uppgifter anförts några ofta förekommande eller eljest

mera viktiga slag av sådana. Någon motsvarighet härtill återfinnes ej i de­

partementsförslaget, då nämligen cn dylik, enligt sakens natur alltid ofull­

ständig uppräkning synes överflödig och verkar synnerligen tyngande å lag­

texten; någon sådan exemplifiering förekommer ej heller i den norska lagen.

Att bedöma när en uppgift av det innehåll, som avses, föreligger, torde icke

böra erbjuda några större svårigheter, och jag kan i det hänseendet hänvisa

till de av kommittén anförda exemplen (sid. 108—116), i den mån de hän­

föra sig till uppgifter angående varor eller yrkesprestationer.

I fråga örn uppgiftens innehåll bör ytterligare påpekas, att angående geo­

grafiska ursprungsbeteckningar redan nu finnas de tidigare berörda special­

bestämmelserna i lagen den 9 oktober 1914 (nr 422). Räckvidden av nämnda

bestämmelser, å ena sidan, och de nu föreslagna stadgandena mot illojal reklam,

å den andra, är dock olika. För dessa senares tillämplighet fordras, att ifråga-

komna land, stad o. s. v. åtminstone i någon mån är bekant för produktion av

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

med vissa modifikationer. Vore exempelvis varor, som utbjödes såsom 'bästa’

eller till 'billigaste pris’, rent av underhaltiga respektive dyra, ställde sig

saken annorlunda. Detsamma vore händelsen, örn ordet’prima’ användes i frå­

ga örn en bestämd varusort, beträffande vilken det gällde som en verklig kvali­

té tsbeteckning.

Vore den lämnade uppgiften osann, uteslötes icke lagens tillämplighet där­

av, att exempelvis ett försäljningsanbud verkligen, fast på annan grund än

den angivna, vore gynnsamt i något visst hänseende eller kanske t. o. m. i sin

helhet betraktat. Utbjöde en affärsman sidenvaror, tillverkade annorstädes än

i Lyon, såsom Lyonsiden, kunde alltså lagen komma till användning, även om

varorna vore fullt ut lika goda som de, vilka plägade erhållas från Lyon. Upp-

gave någon oriktig anledning till en realisation, gällde detsamma, huru avse­

värt prisen än vore nedsatta. Enahanda vore fallet, örn någon utgåve ett tyg

av halvylle för att vara av helylle eller saluhölle choklad i paket med för

högt angiven vikt men det betingade priset kunde betecknas såsom lågt jämväl

för den faktiskt saluförda varan. Att vid bedrägeri enligt 22 kap. 1 § straff­

lagen förhållandet vore ett annat, framginge av den redogörelse för innehållet

i berörda lagrum, som av kommittén lämnats. Kommitténs ståndpunkt moti­

verades därav, att örn också i avsedda fall köparna ej lede någon förlust,

förfarandet likväl vore ägnat att locka kunder till den ifrågavarande affären

och konkurrenterna alltså kunde skadas genom att gå miste örn kunder, som

de eljest haft att påräkna. Ett vägande skäl för kommittén hade jämväl varit,

att ett likställande i detta hänseende av illojal reklam med bedrägeri mången

gang skulle vålla stora svårigheter vid åstadkommande av bevisning örn att

anbudet icke alls eller åtminstone ej i sin helhet vore att beteckna såsom gynn­

samt utan fastmera såsom motsatsen.

För övrigt fordrades, för att lagen skulle vara tillämplig, icke ens bevisning

därom, att någon verkligen blivit vilseledd genom den oriktiga uppgiften, att

genom densamma någon, låt vara utan honom tillskyndad förlust, blivit för­

ledd till köp eller annan rättstransaktion, utan vore det nog, att uppgiften va­

rit ägnad att vilseleda, att således fara för ett vilseledande förelegat. Häri

skilde sig illojal reklam, sådant brottet av kommittén karakteriserats, ännu

tydligare fran bedrägeri. Även i detta avseende skulle en vidsträcktare be-

\ isningsskyldighet kunna verka betungande och inskränka lagens effektivitet.

Kommerskollegium har i denna del anfört: Det sade sig självt, att tolknin­

gen av en så allmänt hållen bestämmelse som den, att meddelad oriktig upp­

gift skulle vara ägnad att med den i meddelandet avsedda verksamheten för­

binda uppfattningen örn något i ett eller annat hänseende gynnsamt, komme att

bliva ganska vansklig och lätteligen giva upphov till rättegångar även i fall,

då en meddelad oriktig uppgift endast i mindre mån vore ägnad att vilseleda

och verka lockande. Motsvarande bestämmelse i den tyska lagen vöre i detta

hänseende vida mera restriktivt hållen, då den för tillämpligheten förutsatte,

att 'ett särskilt gynnsamt anbud’ (besonders giinstiges Angebot) skulle före­

ligga. Kollegium ansåge, att en begränsning lämpligen borde vidtagas i kom­

mittéförslaget genom inskjutande av ordet 'särskilt' framför 'gynnsamt'. Där-

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Å andra sidan hade kommittén funnit det obilligt att, efter förebild från den

engelska lagstiftningen, ålägga svaranden, om ban skulle kunna fria sig från

atalet, att visa, det ban varit i fullkomligt god tro. Hade gärningsmannen

bandlat med vetskap örn uppgiftens oriktighet, torde han också merendels

baft för avsikt att vilseleda. Dock vore detta icke alltid förhållandet. Så­

lunda kunde — för att nämna ett exempel, som här hade sin speciella be­

tydelse — ibland inträffa, att en handlande först efter det ban inköpt en

vara finge kännedom örn att en å denna förekommande beteckning vore orik­

tig, men att ban på grund av omöjligheten eller den stora svårigheten

att på lämpligt sätt oskadliggöra den felaktiga beteckningen salubölle varan

i befintligt skick, låt vara för att skydda sig mot förlust men utan syfte att

vilseleda. Att bär göra straffparagrafen omedelbart tillämplig hade ansetts

väl strängt och i varje fall mindre behövligt. Först örn handlingen funnes in­

nebära en sådan fara, att någon ansåge sig böra utverka förbud, och veder­

börande det oaktat fortsatte med förfarandet, syntes straffstadgandet böra

kunna anlitas. Även med ett dylikt ordnande av saken torde nödigt skydd hava

tillförsäkrats konkurrenterna. Med en direkt överträdelse av straffstadgan­

det hade likställts ett brytande av meddelat förbud. I många fall vore detta

jämställande av uteslutande processuell betydelse, då nämligen, örn genom dom

fastslagits, att en uppgift vore oriktig och ägnad att vilseleda, härur ofta

torde kunna hämtas bevis örn subjektiv skuld, varom i straffparagrafen för­

mäldes, hos den, som handlade i strid mot det honom givna förbudet.

Utan att närmare ingå på kommitténs motivering av förbudsstadgandet och

dess utveckling av innebörden i detsamma eller på de över kommittéförslaget i

denna del avgivna utlåtandena, vill jag här endast nämna, att då jag i mot­

sats mot kommittén icke ansett själva lämnandet av en vilseledande uppgift

böra vara det avgörande för en handlings hänförande under lagen, jag i an­

slutning till denna min ståndpunkt ej heller funnit mig böra i lagförslaget

upptaga något förbudsstadgande.

Emellertid torde i anledning härav den av kommittén uppställda förutsättnin­

gen för ådömande av straff böra något jämkas. I stället för avsikt att vilse­

leda, såsom förutsattes i kommitténs förslag, kräves enligt departementsförsla-

get endast, att gärningsmannen haft eller bort hava vetskap örn uppgiftens

oriktighet. Vad kommittén i sin av mig förut återgivna motivering åberopat

till stöd för kravet pa avsikt att vilseleda synes mig icke vara avgörande.

Ej heller lärer den omständigheten, att sådan avsikt fordras enligt 1914

års lag angående oriktiga ursprungsbeteckningar, påkalla motsvarande be­

stämmelse här. Enligt 1914 års lag är det nämligen fråga örn skydd för varje

slags ursprungsbeteckning, här åter örn skydd för ursprungsbeteckningar äg­

nade att framkalla uppfattningen om ett fördelaktigt erbjudande. Att vid

en så begränsad lagstiftning som denna senare större krav kunna ställas på

näringsidkarna än enligt den förra, står för mig klart; såväl konkurrenternas

intresse som allmänhetens fordrar detta. Att under stadgandet inbegripa så­

dant fall, då vederbörande 'bort hava vetskap’ örn uppgiftens oriktighet, har

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

27

en förebild i 1917 års födoämnesförordning och torde icke böra framkalla be­

tänkligheter, då hänsyn tages till den samtidigt uppställda fordringen att för­

farandet skall ske i uppenbar strid mot god affärssed. Däremot har jag ej

ansett mig kunna förorda en sådan omkastning av bevisskyldigheten som

den i engelsk lagstiftning genomförda.

Kommittéförslaget (2 §) upptog såsom straffpåföljd i nu ifrågavarande hän­

seende böter från och med fem till och med tvåtusen kronor eller, där omstän­

digheterna voro synnerligen försvårande, fängelse från och med en månad till

och med ett år. Därjämte stadgades skyldighet att ersätta uppkommen skada.

Kommittén (sid. 125—127) anförde härom:

Med hänsyn till det ofta särdeles vinstgivande i den illojala reklamen vore

relativt stränga straff här av nöden. Vid sådant förhållande och da brott av

ifrågavarande slag i vissa avseenden närmade sig bedrägeribrott, torde det före­

slagna straffmaximum icke vara för högt.

Endast i det fall, att förutsättningarna för ådömande av straff förelåge,

hade skadeståndsskyldighet ansetts böra ifrågakomma, alltså icke — såsom det

ibland vore ordnat enligt främmande rätt — örn gärningsmannen handlat utan

brottslig avsikt och t. o. m. saknat vetskap örn uppgiftens oriktighet men han

bevisligen brustit i den uppmärksamhet, man av honom skäligen kunnat begära

till förekommande av misstaget. För en sådan begränsning av skadestånds-

skyldigheten som den föreslagna talade (förutom vissa andra av kommittén

anförda omständigheter) även den betydande omfattning, en skadeståndsför-

pliktelse i förhållande till ett flertal konkurrenter ej sällan kunde komma att få.

Skånes handelskammare, Sveriges allmänna handelsförening och Sveriges

urmakareförbund hava ifrågasatt olika jämkningar i den av kommittén före­

slagna straffskalan.

Handelskammaren i Göteborg yttrar i fråga örn rätten till skadestånd:

Det skadeståndsanspråk, som förutsattes skola kunna göras gällande vid

brott mot straffparagrafen, funne handelskammaren kunna innebära väsentliga

vådor. Alldeles oavsett det hart när omöjliga att ens tillnärmelsevis kunna be­

döma den skada, som t. ex. en annons av en på långt avstånd bosatt firma kun­

de förorsaka affärsmännen på de skilda platser, där annonsen publicerades,

syntes också den utsträckta åtalsrätten och hoppet örn skadestånd lätt kunna

föranleda till onödiga och trakasserande rättegångar. Handelskammaren ville

därför förorda, att skadestånd icke skulle kunna utdömas, samt att såsom er­

sättning för den möjliga minskning i straffskärpan, som härigenom skulle för­

anledas, latituden för bötesstraffet höjdes.

Efter återgivande av yttrandet från handelskammaren i Göteborg anför

kommerskollegium:

Det torde ej kunna bestridas, att även om kausalsammanhang skulle kunna

i ett visst fall läggas i dagen i så måtto, att en påtalad förseelse av den art,

som avsåges i straffparagrafen, visades hava medfört avbräck för viss eller

vissa konkurrenter inom samma eller likartad näringsgren, det dock ofta måste

te sig som en hart när olöslig uppgift att på ett tillförlitligt sätt uppskatta, i

Straff och

skadestånd.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

vilken omfattning förseelsen i fråga utövat den verkan, att viss eller vissa kon­

kurrenter, som förde talan, gått miste om en påräknad vinst eller inkomst,

samt att med ledning härav fixera skadeståndets storlek. Det torde sålunda

sällan kunna avgöras, huruvida en straffbar befunnen illojal konkurrensmetod

ensamt vållat nedgång i omsättningen för en konkurrent eller i vad mån även

andra faktorer, såsom konjunkturväxlingar, ogynnsamma försäljningsförhål-

landen eller kanske främst lojalt bedriven konkurrens, härvid medverkat. Den

friare bevisprövning, som skulle medgivas genom det av kommittén (sid. 34,

453 455) föreslagna tilläggsstadgandet till 17 kap. rättegångsbalken, vöre

avsedd att möjliggöra handhavandet av det nya skadeståndsinstitutet. Kolle­

gium befarade emellertid, att tillämpningen skulle medföra stora svårigheter

och giva ett ofta otillfredsställande resultat, samt att i övrigt konsekvenser

av den art, handelskammaren i Göteborg framhållit, alltför lätt kunde inträffa.

Svenska tidningsutgivareföreningen synes även hysa tveksamhet beträttan­

de lämpligheten av skadeståndsbestämmelsen.

Jag har icke funnit anledning att på grund av de avgivna yttrandena eller

eljest vidtaga någon ändring i den av kommittén föreslagna straffskalan.

Beträffande därefter frågan om rätt till skadestånd synes mig vad kom­

merskollegium och handelskammaren i Göteborg härom yttrat visserligen be-

aktansvärt men dock ej vara av beskaffenhet att föranleda någon avvikelse från

kommitténs förslag i denna del. Väl är det riktigt, att understundom svårig­

heterna att fastställa ett skäligt skadeståndsbelopp kunna komma att visa sig

högst betydande, detta så mycket mera som i mål av förevarande slag det i regel

gäller utdömande av ersättning för förlorad vinst, som någon anser sig hava

kunnat påräkna, men å andra sidan måste det betecknas såsom oegentligt att

aldrig medgiva rätt till skadestånd, icke ens då sådant utan alltför stora vansk­

ligheter kan beräknas, något som särskilt är möjligt i fall, där endast ett fåtal

konkurrenter till lagöverträdaren finnes. Faran för obefogade rättegångar mot-

väges i viss mån av risken att få betala ej blott egna utan även motpartens

rättegångskostnader och kanske till och med bliva rekonventionsvis dömd till

ansvar.

Ett sammanträffande av brott mot 1 § i departementsförslaget och andra

lagrum kan ibland förekomma, så t. ex. örn fullbordat bedrägeri- eller ored-

lighetsbrott enligt 22 kap. 1 § respektive 13 § andra stycket strafflagen före­

ligger, eller om, på sätt i 3 och 4 §§ av samma kapitel sägs, handel bedrives

med förfalskade livs- eller läkemedel. Då i sådana fall gärningen kan vara

brottslig ur delvis olika synpunkter, skulle det icke vara riktigt att generellt

förklara det mildare straffbudet här otillämpligt. Likaså är, för att nämna yt­

terligare ett fall, sammanträffande av brott mot förevarande lag och 1905 års

margarinförordning möjligt, t. ex. örn någon kungör försäljning av smör men

sedan i stället saluhåller margarin utan föreskriven margarinbeteckning. Där­

emot blir med hänsyn till den i § 4 av 1917 års födoämnesförordning gjorda

restriktionen för fall, då den begångna förseelsen enligt allmän lag bör beläg­

gas med strängare straff, tillämpligheten av sagda förordning i viss mån be­

gränsad, örn handlingen är straffbar såsom illojal konkurrens.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Schweiz.

Danmark.

metoder kunde lika litet anses bruket att i affärerna lämna presenter i varor

eller att i paketer med choklad eller andra varor innesluta något föremål så­

som present likasom ej heller andra liknande, inom många branscher av de­

taljhandeln tillämpade förfaringssätt att lämna kunderna några särskilda för­

måner. Visserligen kunde det icke betvivlas, att ett dylikt lämnande av skän­

ker även kunde förekomma i sådana former och användas för sådana ändamål,

som ej vore förenliga med en lojal köpmans affärsprinciper. På grundval

av den erfarenhet, som dittills vunnits, hade dock någon sådan säker gräns

mellan lojala och ur affärssynpunkt förkastliga försäljningsmetoder på detta

område icke låtit sig fastställa, att den möjliggjorde ett inskridande genom

en speciell lagbestämmelse.

Emellertid kan i såväl Tyskland som Österrike den allmänna bestämmelse

mot illojal konkurrens (generalklausul), som finnes i dessa länders lagstift­

ningar, tänkas stundom komma till användning i fall, varom här är fråga.

Likaså kunna, örn en oriktig uppgift lämnats, de allmänna stadgandena mot

illojal reklam ibland vinna tillämpning.

Detta sistnämnda gäller även beträffande de schweiziska kantoner, där lik­

nande generella bestämmelser mot illojal reklam förekomma som i Tyskland

och Österrike. I vissa kantoner har rabattmärkessystemet i inskränkt bemär­

kelse — lämnande av rabattmärken, utfärdade av och inlösbara hos annan än

den, som direkt utlämnar dem till allmänheten — förbjudits.

Gällande danska lag mot illojal konkurrens m. m. av den 29 mars 1924 inne­

håller i sin 12 § en så lydande bestämmelse: I detaljhandeln är s. k. 'Tilgift’

förbjuden, för så vitt den icke är av underordnat värde. 'Reklamering’ med

’Tilgift’ är likaledes förbjuden, överträdelse av vad sålunda stadgats straffes

med böter till belopp av högst tvåhundra kronor. — Därjämte kan enligt 15 §

även skadestånd utdömas.

Motsvarande bestämmelser, fastän med något avvikande innehåll, funnos

redan i den äldre danska lagen av år 1912. Ur det kommittébetänkande, som

legat till grund för den danska lagstiftningen i ämnet, må följande återgivas:

Förbudet mot att i detaljhandeln lämna ’Tilgift’ av en viss storlek hade sin

grund i existerande, ofta mycket svåra missbruk, örn säljaren ville förtjäna

mer eller mindre på den sålda varan, borde naturligtvis överlämnas till honom

själv att avgöra. Men bestämde han sig för en mindre avans, enär han däri­

genom väntade sig uppnå en större omsättning, vore den naturliga vägen för

honom att sätta lägre pris å varan. När man i stället valde att lämna ’Tilgift’,

skedde detta oftast för att bibringa allmänheten den uppfattningen, att ’Til-

giften’ representerade ett större värde än det avdrag å priset, säljaren i verk­

ligheten gjorde. ’Tilgifts’-affärerna innebure därför en fara för de lojala

affärsmännen i den bransch, inom vilken förfarandet tillämpades. Med ’Til-

gift’ förstodes varje gåva i annan varusort än den, som köpet direkt avsåge,

och utan hänsyn till örn ’Tilgiften’ lämnades samtidigt med den försålda va­

ran eller först när köparen tagit varor för ett bestämt belopp (rabattmärken)

eller en bestämd mängd varor e. d. Däremot folie naturligtvis såväl övervikt

som varje penningprestation utanför begreppet ’Tilgift’, det senare vare sig

32

Kungl. Maj:ls proposition nr 175.

och faror, som ifrågavarande metoder medförde för näringslivet och vilka van­

ligen ytterst ginge ut över allmänheten, framför allt köpare bland de mindre

bemedlade samhällsklasserna, hade det för effektivitetens skull befunnits nödigt

att under lagstiftningen inbegripa även förstnämnda fall. Det kunde emel­

lertid icke anses innebära något oberättigat tvång på den lojala handeln, örn

det förbjödes en affärsman att begagna sig av ett försäljningssätt, angående

vilket starkt kunde ifrågasättas, huruvida detsamma vore fullt förenligt med

själva handelns natur, och som i varje fall icke vore oumbärligt.

ÄVföredag^an

^ *2 § av kommittéförslaget stadgas förbud mot att vid yrkesmässigt driven

bestämmelser.

detaljhandel lämna eller erbjuda någon vara såsom gåva under den förutsätt­

ning att köp sker av viss vara eller av varor till viss myckenhet eller för visst

belopp eller ock under annan, därmed jämförlig förutsättning. Med en varas

tillhandahållande såsom gåva likställes dess tillhandahållande för särskilt

lågt pris. Under förbudet faller jämväl lämnande eller erbjudande av rabatt­

märken, ställda att i varor eller ock i varor eller penningar inlösas vare sig

hos den, som utlämnar märkena till allmänheten, eller hos annan. Ävenledes

är sådana hos annan än utlämnaren inlösbara märkens försäljande eller utbju­

dande av den, som har att inlösa desamma, till den, genom vilken de skola ut­

lämnas till allmänheten, förbjudet. Överträdelse av lagbudet medför straff

— böter från och med fem till och med femhundra kronor — och skadestånds-

skyldighet. Bör straff följa för illojal reklam, skall den för sådant brott

givna ansvarsbestämmelsen ensam vinna tillämpning.

Enbart i penningar utfäst rabatt, vare sig den lämnas omedelbart eller först

framdeles, sedan varor inköpts för visst belopp, faller, på sätt av det anförda

framgår, ej under det föreslagna stadgandet. Däremot är varje s. k. gåva i

varor förbjuden, således även om den utgår i samma varusort som den salu­

förda; på denna sistnämnda punkt hava dock, såsom i det följande skall när­

mare utvecklas, fyra av kommitténs ledamöter, däribland ordföranden, anmält

avvikande mening. Att märka är, hurusom kommittén tillämpat en annan prin­

cip här än beträffande illojal reklam, i det såväl själva lämnandet som erbju­

dandet, vare sig mera offentligt eller endast privat, av den s. k. gåvan förbju­

dits; i fråga örn ett erbjudande av det förra slaget har kommittén föreslagit

motsvarande bestämmelse i tryckfrihetsförordningen.

De för slag

JttS~

angar det inom departementet utarbetade förslaget har det även här,

Allmänna ^ksom beträffande den illojala reklamen, gällt att avfatta stadgandet så, att

^synpunkter, ändringar i tryckfrihetsförordningen undvikas. Detta har också låtit sig göra

på liknande sätt som i fråga örn den illojala reklamen och utan väsentligare

risk för bristande effektivitet hos förbudet.

Då genom ett generellt stadgande sådant som det av kommittén föreslagna

lagen även skulle komma att förbjuda ett presentgivande i fall, där något upp­

skörtande av allmänheten icke föreligger utan fastmera en verklig förmån er-

bjudes kunderna, har jag ansett den förutsättningen böra uppställas för lag­

budets tillämplighet, att förfarandet sker ’i avsikt att sig till fördel utnyttja

allmänhetens godtrogenhet’. Även här gäller det att på ett sakenligt sätt upp-

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

33

draga gränsen mellan å ena sidan den otillbörliga och å andra sidan den lojala

men för andra besvärande konkurrensen. Visserligen förhåller det sig så, att med

den av mig föreslagna lydelsen av stadgandet vissa svårigheter kunna uppstå

vid dess praktiska tillämpning, men torde nämnda olägenhet vara mindre än

den, som skulle vidlåda en bestämmelse, varigenom det bleve förbjudet att

lämna presenter, även där det vore till fördel för allmänheten. De mest stö­

tande yttringarna av presentsystemet komma i varje fall att drabbas av förbu­

det. Skulle till äventyrs den invändningen göras, att redan de allmänna stad-

gandena mot illojal reklam därutinnan äro till fyllest, vill jag häremot fram­

hålla, att ett uppskörtande av allmänheten helt visst kan äga rum, utan att nå­

gon mera offentligt lämnad oriktig uppgift förekommer. Sålunda faller ett

presentgivande utan mera offentligt lovprisande av vare sig den saluförda varan

eller presenten icke under reklambestämmelserna. Några större svårigheter

skulle nog ej yppa sig mot att anordna ett illojalt presentgivande utan att råka

i konflikt med nämnda bestämmelser.

Vad angår mera speciella frågor, är enligt kommitténs förslag i allmänhet

Förbjudna

endast lämnande eller erbjudande av s. k. presenter eller rabatt i varor för- sigfntav0che"

bjudet.

rabattgivning.

Att utsträcka stadgandet att avse jämväl lämnande eller erbjudande av

andra förmåner torde, anför kommittén (sid. 239—240), icke vara av något

verkligt behov påkallat; just däri att en vara erhölles extra läge lockelsen för

den publik, vartill hänsyn här vore att taga. Särskilt torde det ej kunna ifrå­

gakomma att lägga hinder i vägen för en affärsman att vare sig omedelbart

vid köp hos honom av en vara eller framdeles, då varor till viss myckenhet eller

för visst belopp inköpts och eventuellt lämnade rabattmärken återställdes, giva

rabatt i penningar. Väl kunde även denna form av rabattgivande understun­

dom missbrukas och innebure densamma till en del enahanda faror, som förut

antytts; men då den å andra sidan måste anses såsom en fullt berättigad och

naturlig affärsmetod och dessutom bland annat därutinnan fyllde en viktig

uppgift inom affärslivet, att köp mot kontant betalning därigenom kunde på

lämpligt sätt befrämjas, hade kommittén ansett något ingrepp i omförmälda

rätt, även om densamma kunde missbrukas, icke böra ske genom ett stadgande

av förevarande slag. Hade rabattmärke ställts att inlösas i vare sig varor

eller penningar efter köparens val, vore emellertid den av kommittén föreslag­

na paragrafen tillämplig; det läge nämligen här nära till hands, att köparen

läte förmå sig att taga rabatten i form av varor, i tro att han därigenom gjor­

de en ekonomisk vinst.

Åt paragrafen hade, fortsätter kommittén (sid. 240—241), givits det inne­

håll, att den avsåge lämnande eller erbjudande av presenter eller rabatt i vare

sig annan eller samma varusort som den sålda, dock i båda fallen med den

viktiga begränsning att förbudet gällde allenast örn present- eller rabattgivan-

det satts i system, örn presenten eller rabatten gåves uteslutande under den

förutsättning att köp skedde av v:ss vara eller av varor till viss myckenhet

eller för visst belopp eller ock under annan, därmed jämförlig förutsättning,

Bihang till riksdagens protokoll 1931. I sami. 155 käft.. (Nr 115, 176.)

3

34

Kungl. Majlis proposition nr 175.

t. ex. om förmånen komme den till godo, som under viss tid gjorde de största

uppköpen i den ifrågavarande affären.

En riktig gräns mellan det tillåtna och det icke tillåtna ansåge sig kommit­

tén genom denna förutsättning för lagrummets tillämplighet hava dragit. Så

t. ex. folie ett tillfälligt — ej systematiskt — lämnande av övervikt e. d. utom

förbudet. Detsamma gällde i fråga örn bortskänkande av sådana s. k. reklam-

artiklar, som lämnades, utan att nämnda förutsättning vore för handen. Dylika

reklamartiklar, ofta bestående av leksaker eller skolmaterialier för barn men

jämväl av husgerådsartiklar, tändsticksetuier, fickspeglar eller andra föremål,

avsåge att göra en affär eller vara mera känd och vore därför i allmänhet för­

sedda med handlandens eller producentens firmanamn eller namnet å den åsyf­

tade varan.

Inom kommittén hade varit ifrågasatt att icke låta förbudet omfatta det sy­

stematiska givandet av presenter eller rabatt i samma varusort, detta särskilt

med tanke på det inom många branscher förekommande bruket att lämna s. k.

övervikt, påbröd o. d. Som emellertid även ett sådant bruk, tillämpat av vissa

näringsidkare inom en bransch, kunde lända till men för övriga, utan att på

den privata överenskommelsens väg rättelse visat sig stå att vinna, samt dess­

utom ej utan skäl kunde antagas, att med en i antydda riktning begränsad

avfattning av paragrafen ett givande av presenter eller rabatt i samma varu­

sort skulle komma att i långt större utsträckning och i farligare former, än

nu i allmänhet vore händelsen, användas i stället för givandet av presenter eller

rabatt i annan varusort, hade förbudet erhållit angivna omfattning. I detta

sammanhang ville kommittén ytterligare betona, att likväl endast ett systema­

tiskt lämnande eller erbjudande vore straffbart.

Fyra bland kommitténs ledamöter hava såtillvida varit av skiljaktig me­

ning, att de ansett lämnande eller erbjudande av presenter i samma varu­

sort ej böra förbjudas; dock att genom rabattmärken utfästa presenter i varor,

oavsett av vilken sort, även enligt reservanternas åsikt borde omfattas av för­

budet. I reservationen yttras (sid. 506—507) bland annat:

Att vid äventyr av straffrättsligt ansvar förbjuda ett sådant sedan gammalt

brukligt förfarande som lämnande eller erbjudande av övervikt, påbröd o. d.,

vilket väl näppeligen kunde sägas medföra något allvarsamt men för handeln,

syntes ej böra ifrågakomma. Med det av kommittén föreslagna stadgandet kun­

de t. o. m. inträffa, att en affärsman bleve utsatt för åtal, om han icke noga

undveke att vad man kallade mäta väl eller lämna råge. En sådan lagstift­

ning kunde ej vara till fromma för affärsvärlden och måste även verka till men

för den konsumerande allmänheten.

Genom att inskränka förbudet att gälla endast gåvor i annan varusort än

den sålda eller utbjudna skulle man vinna önskvärd begränsning av stadgan­

det. Väl vore det sant, att med en sådan avfattning jämväl lämnande eller er­

bjudande av andra i samma varusort utgående förmåner än övervikt, påbröd

o. d. komme att tillstädjas. Men att detta skulle innebära någon större olägen­

het, kunde reservanterna icke finna. Enligt kommitténs förslag avsåge ju —

för övrigt helt naturligt — 12 § ej lämnande eller erbjudande av rabatt i pen-

Kungl. Majda proposition nr 175.

35

ningar. Och från dylik rabatt skilde sig förmån, varom nu nämnts, icke myc­

ket; att någon exempelvis vid köp av tre halsdukar till ett pris av en krona

stycket gratis erhölle ytterligare en halsduk, syntes icke verka mera lockande,

än örn han vid köp av fyra halsdukar till nämnda pris erhölle tjugufem pro­

cents rabatt. I motsats till vad kommittén uttalat vore det enligt reservanter­

nas uppfattning ej heller att befara, att detta slags presentsystem skulle vinna

mera allmänt burskap än hittills, om det nu brukliga med gåvor i annan varu­

sort ensamt för sig bleve förbjudet. Här gällde nämligen, att det ej innebure

samma lockelse att få något mera av den varusort, därom köpet rörde sig, som

att bekomma en extra, så att säga fristående present; och ju mindre dragnings­

kraft en affärsmetod hade på allmänheten, dess mindre vore givetvis faran, att

den skulle i någon mera avsevärd mån komma till användning.

Denna reservation har vunnit anslutning i tre av utlåtandena över kommitté­

betänkandet. Sålunda finner kommerskollegium majoritetens förslag hava erhål­

lit en alltför vidsträckt omfattning i det hänseende, som beröres av reserva­

tionen; ett sådant stadgande som det av majoriteten föreslagna kan, säger kol­

legium, ej vara lämpligt och skulle för övrigt svårligen kunna upprätthållas.

Å andra sidan uttala åtskilliga organisationer, att enligt deras mening ma­

joritetens förslag avgjort äger företräde. Så t. ex. betecknar Sveriges minut­

handlares riksförbund reservanternas förslag såsom direkt inbjudande till pro­

sén tgivning i samma varusort; åt nämnda affärsmetod skulle rent av givas

hemul genom en så avfattad lag.

I denna fråga delar jag principiellt reservanternas uppfattning. En lagstift­

ning av den räckvidd, majoriteten förordat, anser jag ej böra komma till stånd.

Emellertid synes mig den i reservationen tillämpade principen följdriktigt böra

utsträckas att under motsvarande förhållanden gälla även beträffande rabatt­

märken. Vidare lärer tillräcklig anledning saknas att med dylika märken,

inlösbara uteslutande i varor, likställa märken, inlösbara i varor eller pen­

ningar efter köparens val. Till följd härav och då stadgandet örn ansvar redan

för det förfarandet, att hos annan än utlämnaren inlösbara märken försäljas

eller utbjudas av den, som har att inlösa desamma, till den, genom vilken de

skola utlämnas till allmänheten, knappast är av något praktiskt behov påkallat,

har i departementsförslaget kunnat givas en förenklad lydelse åt paragrafen.

Sålunda har ur densamma uteslutits allt särskilt tal örn rabattmärken; uppen­

barligen äro jämväl med en dylik avfattning presenter, som givas först sedan

ett visst antal rabattmärken samlats och mot återställande av dessa, gåvor i

paragrafens mening.

Enligt såväl kommitténs förslag som departementsförslaget har lämnande

eller erbjudande av vara för särskilt lågt pris — eller, såsom sistnämnda

förslag uttrycker det, för särskilt lågt beräknat pris — likställts med varans

tillhandahållande gratis. I detta hänseende lära redan nu missförhållanden

förekomma, som kräva ett ingripande av lagstiftaren; i varje fall kan anta­

gas, att om endast det rena presentsystemet förbjudes, nu angivna metod kom­

mer att i desto större utsträckning anlitas. Den norska lagstiftningen i ämnet

intager samma ståndpunkt.

Presenter

i form av

prisredn-

cering.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Begränsning

av förbudet

till detalj­

handel.

Stadgandet

i övrigt.

Förbudet är, likaledes enligt båda förslagen, tillämpligt endast med avseen­

de å detaljhandeln och berör alltså icke engroshandeln som sådan. Att märka

är dock, att örn en fabrikant eller grossist säljer direkt till allmänheten, han

därvid är att betrakta såsom detaljist. Lämnar eller utlovar han presenter

vid köp av hans varor hos detaljhandlarna, är paragrafen ävenledes tillämp­

lig å honom. Använder han sig vid försäljning genom detaljhandlarna av

dessa som mellanhand vid lämnande eller utlovande av presenter i hans namn,

kan eventuellt såväl den ene som den andre bliva ansvarig, antingen såsom

gärningsman eller såsom delaktig.

Presentgivande från en fabrikants eller grossists sida till försäljare i senare

hand faller däremot ej under förbudet. Visserligen är även ett sådant förfaran­

de ej sällan att beteckna som uttryck för osund konkurrens, och klagomål här­

över hava icke heller saknats. Emellertid synes man i detta fall, där fråga

allenast är örn transaktioner mellan affärsmännen själva, ej med den köpande

allmänheten, kunna hänvisa till de möjligheter att vinna rättelse, som erbjuda

sig i ett energiskt upplysningsarbete från vederbörande yrkesorganisationers

sida och andra former av självhjälp. Också äro de danska och norska lagstad-

gandena begränsade till detaljhandeln.

Den tanke, som kommittén avsett att uttrycka, då såsom förutsättning för

stadgandet angives, att 'köp sker av viss vara eller av varor till viss mycken­

het eller för visst belopp eller ock under annan, därmed jämförlig förutsätt­

ning’, har ansetts kunna återgivas genom det kortare uttrycket ’att köp sker

av annat slags vara’.

Paragrafen förbjuder under angivna omständigheter såväl lämnande som er­

bjudande av presenter, även till enskilda kunder. Den förutsätter alltså,

1 motsats till bestämmelserna för undertryckande av illojal reklam, icke ett

mera offentligt meddelande. Då nämligen det förhållandet, att presentgivning

tillämpas i en affär, lätt blir känt under hand, har en sådan begränsning an­

setts ej vara på sin plats. De skäl, som i fråga örn illojal reklam tala för en

mindre omfattande lagstiftning, föreligga icke här i samma grad. Huruvida

presenten tillhandahålles köparen själv eller dennes ombud vid köpet, är utan

betydelse för paragrafens tillämplighet.

Liksom i 1 § har även här det av kommittén föreslagna skadeståndsstadgan-

det bibehållits, om det ock måste erkännas, att en dylik bestämmelse i prak­

tiken är förenad med kanske ännu större vanskligheter på detta område.

Det av kommittén satta straffmaximum har i departementsförslaget höjts

från femhundra till tvåtusen kronors böter. Den i kommitténs förslag upptag­

na undantagsbestämmelsen för fall, då straff bör följa för illojal reklam, fin­

ner jag icke vara av förhållandena motiverad: undantaget saknar därför sin

motsvarighet i departementsförslaget. Sammanträffande av brott mot 1 och

2 §§ inbördes kan alltså förekomma liksom ock sammanträffande av brott mot

2 §, å ena, och bedrägeri- eller annat oredlighetsbrott, å andra sidan. Det

för illojal reklam upptagna stadgandet örn fortsatt brott har gjorts tillämpligt

även i förevarande fall.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

större betydelse, då i själva verket talan helt naturligt blott i sällsynta undan­

tagsfall torde komma att väckas av andra än verkliga konkurrenter.

Vidare hade kommittén ansett rätten att föra talan — utom beträffande ska­

destånd — böra under vissa förutsättningar tillkomma organisationer för

främjande av yrkesintressen.

För den enskilde näringsidkaren gåves det obestridligen vissa omständighe­

ter, som kunde verka i hög grad avhållande, då fråga uppstode örn väckande

av en rättegång av detta slag. En sådan stämplades gärna av den angripne

och uppfattades lätt av andra såsom ett uttryck för yrkesavund. Besväret för

en enskild person eller firma med en process samt den ekonomiska risk, veder­

börande ofta löpte genom densamma, vore jämväl faktorer, som måste tagas

med i räkningen. Till följd av det anseende och inflytande, en yrkesorganisa-

tion gemenligen hade, erhölle ock åtalsrätten i dess händer större betydelse än i

den enskildes.

Vore den föreslagna anordningen således ägnad att göra lagen mera effek­

tiv, torde den å andra sidan innebära en fördel jämväl i den riktningen, att den

i viss mån utgjorde en garanti mot väckande av orättmätiga åtal och processer

om rena obetydligheter. Vunne kommitténs förslag gillande, vore det nämligen

att antaga, att den enskilde näringsidkare, som ansåge en överträdelse av lagen

föreligga, i allmänhet, och såvida ej en påtaglig skada därigenom tillfogats

särskilt honom, vände sig till en yrkesorganisation med begäran örn talans an­

ställande, och funne denna saken icke vara av beskaffenhet att böra föranleda

rättegång, torde merendels vara att förvänta, det vederbörande läte sig därmed

åtnöjas.

Då organisationer inom en näringsgren eller bransch, som ej stöde i något

samband med den, inom vilken den illojala konkurrensen bedrivits, enligt kom­

mitténs uppfattning icke borde få väcka talan, hade i detta hänseende beträf­

fande organisationers åtalsrätt gjorts en liknande inskränkning som beträf­

fande enskilda näringsidkares, nämligen att åtalsberättigade näringsidkare

skulle finnas representerade inom organisationen. Däremot behövde denna helt

naturligt ej vara begränsad till allenast ifrågavarande näringsgren eller

bransch, utan kunde den även hava en mera omfattande verksamhet. Huruvida

organisationen vore lokal eller omfattade hela landet, saknade betydelse.

Beträffande båda de nämnda kategorierna av åtalsberättigade gällde, att

näringsidkare och yrkesorganisation er i utlandet likställts med sådana inom

riket. Enligt Pariskonventionen för skydd av den s. k. industriella ägande­

rätten vore man därtill förpliktad såvitt anginge näringsidkare (och jämlikt

sedermera ar 1925 fattat beslut, som dock ännu icke definitivt biträtts för

Sveriges del, även beträffande yrkesorganisationer) i de främmande konven-

tionsstaterna, d. v. s. de flesta europeiska länder och ett stort antal utom­

europeiska; och att i fråga om andra stater uppställa krav på reciprocitet hade

kommittén ej funnit sig böra förorda. Rätten att anställa talan vore ofta

av icke ringa betydelse särskilt för utlänningar, som idkade export på vårt

land.

Efter angivelse av åtalsberättigad näringsidkare eller organisation ägde

Kungl. Majlis proposition nr 175.

39

slutligen jämväl allmän åklagare föra ansvarstalan. För kommitténs förslag

att icke lägga förevarande slags brott direkt under allmänt åtal ville kommit­

tén till en början åberopa, att på det speciella område, varom här vore fråga,

det ofta kunde vara svårt för en utom näringslivet stående person att avgöra,

örn en handling vore av beskaffenhet att böra föranleda åtal eller icke, och att

besvarandet av denna fråga borde överlämnas till dem, vilkas intressen saken

närmast rörde, och deras organisationer; ett litande till dem ansåge kommittén

vara av synnerlig vikt, för att en lagstiftning som denna skulle verka gagne­

lig!. Härtill komme, att skyldigheten för allmän åklagare att ex officio tillse,

att lagen icke överträddes, helt visst, därest ej en bestämmelse härom blott

skulle innebära ett tomt ord, måste bliva i hög grad betungande.

Ehuru rätt att åtala överträdelser av lagen ej tillerkänts enskild kund samt

allmän åklagare ej heller gjorts direkt åtalsberättigad, vore det emellertid tyd­

ligt, att örn jämväl t. ex. ett fullbordat bedrägeribrott förelåge, yrkande om

ansvar för detta brott kunde framställas såväl av den enskilde kunden som

ex officio av allmän åklagare. Härigenom så ock genom det skydd, en lag

mot illojal konkurrens indirekt gåve den köpande allmänheten, torde dess in­

tresse få anses tillgodosett.

En bland kommitténs ledamöter har varit av skiljaktig mening och hem­

ställt, att allmän åklagare skulle, även utan angivelse, få väcka talan, när

det allmännas intresse det påkallade. Såsom skäl härför har reservanten (sid.

510 och 529) åberopat, att en lag mot illojal konkurrens icke uteslutande hade

till uppgift att reglera konkurrensen näringsidkarna emellan utan i fullt ut

lika hög grad att förebygga ett illojalt tillvägagående mot allmänheten.

I utlåtandena över kommitténs förslag har detsamma lämnats utan anmärk­

ning i denna del, örn man frånser bestämmelsernas överförande på tryckfrihets­

rättens område, något varom ju icke är fråga enligt departementsförslaget.

Emellertid framhåller kommerskollegium, att tillämpningen av åtalsreglerna,

vilka medgåve en synnerligen vidsträckt rätt att föra talan, torde bliva för­

enad med åtskilliga svårigheter.

Att, på sätt kommittén föreslagit, åtalsrätt tillerkännes näringsidkare och

organisationer för främjande av yrkesintressen, finner jag riktigt. Denna prin­

cip har också redan kommit till uttryck i 8 § av 1919 års lag, nämligen i fråga

örn bestickning, liksom den även — med vissa olikheter i utformningen av de

särskilda åtalsreglerna — återfinnes flerstädes utomlands, såsom i Danmark,

Norge och Tyskland. Även örn den sålunda föreslagna åtalsrätten är mycket

vidsträckt, torde den fara, som detta kan tänkas innebära, praktiskt sett väga

mindre än de med förslaget i detta hänseende förbundna fördelar.

Däremot ställer jag mig mera tveksam gentemot kommitténs förslag, såvitt

därigenom enskild kund uteslutits från rätt att föra talan och allmän åklagare

medgivits sådan rätt endast för fall, då angivelse skett från åtalsberättigad

näringsidkares eller yrkesorganisations sida. Beträffande enskild kund finner

jag mig dock på de av kommittén anförda skäl kunna biträda dess förslag,

under förutsättning likväl att åtalsrätt medgives allmän åklagare jämväl utan

förutgången angivelse. Vad kommittén åberopat mot ett stadgande i denna

40

Kungl. Majlis proposition nr 175.

Vidgad åta/s­

rätt rid

bestickning.

Promulga-

tionsbestäm-

melsen.

riktning synes mig ej övertygande. En jämkning av kommittéförslaget har

därför i departementsförslaget (10 §) vidtagits på denna punkt; någon be­

gränsning, motsvarande den i reservationen föreslagna, har jag därvid ej an­

sett lämplig, detta särskilt på grund av det svävande i en dylik bestäm­

melse. Direkt åtalsrätt för allmän åklagare överensstämmer bäst med vad

för liknande fall gäller enligt svensk rätt, t. ex. enligt 1914 års lag mot an­

vändande av oriktiga ursprungsbeteckningar. I utländsk lagstiftning givas

även talrika exempel på sådan rätt för allmän åklagare.

Med hänsyn till den jämkning, som vidtagits i kommittéförslaget beträf­

fande åtalsrätten vid de nya brottsarterna, har jag ansett mig böra taga under

övervägande, huruvida icke en ändring i samma riktning vore påkallad i gäl­

lande lags bestämmelser på denna punkt beträffande de där upptagna brotts-

formema. Sådan ändring har ansetts motiverad i fråga örn bestickning, och

sista stycket av 10 § i den nya lagen, motsvarande 8 § av 1919 års lag, har av­

fattats i överensstämmelse därmed. Bestickningsbrottens allmänfarliga ka­

raktär talar för denna ändring. Redan kommittén var, såsom av motiven (sid.

367) framgår, betänkt härpå, ehuru den stannade för att i detta avseende fö­

reslå samma bestämmelser i fråga örn bestickning som beträffande illojal

reklam.

Vad angår obehörigt användande eller yppande av yrkeshemligheter samt

därmed i 1919 års lag likställda brott torde icke finnas anledning att avvika

från de i nämnda lag härutinnan meddelade åtalsregler.

Enligt departementsförslaget, vilket förutsättes komma att framläggas för

1931 års riksdag, är den nya lagen avsedd att träda i kraft den 1 januari 1932.

En ledamot i kommittén hade (sid. 529—531), med tanke på varumärken och

firmanamn av vilseledande karaktär, förordat ett övergångsstadgande, varige­

nom sådana märken och namn fortfarande skulle få användas under viss längre

tid, och patent- och registreringsverket har i sitt utlåtande anslutit sig till detta

förslag. Med den av mig föreslagna tidpunkten för lagens ikraftträdande tor­

de emellertid näringslivet erhålla tillräcklig tid för att anpassa sig efter de

nya förhållandena.

Föredraganden uppläser härefter ifrågavarande inom justitiedepartementet

utarbetade förslag till lag med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens av;

den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets

utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen angivna ända­

mål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Kungl. Majlis proposition nr 175.

41

Bilaga.

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.

Härigenom förordnas som följer:

Illojal reklam.

1 §•

Den, som i utövning av näringsverksamhet saluför varor eller tillhanda-

går med utförande av arbete och därvid genom meddelande, avsett för ett

större antal personer, såsom å vara, anslag eller skylt eller i annons,

cirkulär, prospekt eller priskurant, i uppenbar strid mot god affärssed angå­

ende varorna eller arbetet lämnar oriktig uppgift, ägnad att framkalla upp­

fattningen örn ett fördelaktigt anbud, straffes, där han haft eller bort hava

vetskap örn uppgiftens oriktighet, med böter från och med fem till och med

tvåtusen kronor eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med

fängelse från och med en månad till och med ett år; ersätte ock uppkommen

skada.

Obehörigt lämnande eller erbjudande av gåva eller liknande förmån.

2

§•

Den, som vid utövning av detaljhandel, i avsikt att sig till fördel utnyttja

allmänhetens godtrogenhet, lämnar eller erbjuder viss vara såsom gåva eller

för särskilt lågt beräknat pris under förutsättning att köp sker av annat

slags vara, straffes med böter från och med fem till och med tvåtusen kronor;

ersätte ock uppkommen skada.

Obehörigt användande eller yppande av yrkeshemligheter samt liknande

brott.

3 §.

I näringsverksamhet anställd person, som under den tid, tjänsteavtalet är

gällande, i avsikt att bereda sig eller annan fördel eller att göra skada, obehöri-

gen använder sig av eller yppar fabrikationssätt, anordning, affärsförhållande

eller annat, varom han under samma tid erhållit kännedom och som han vet

42

Kungl. Maj:is proposition nr 175.

utgöra en arbetsgivarens yrkeshemlighet, straffes med böter från och med fem

till och med tvåtusen kronor eller med fängelse från och med en månad till

och med ett år; ersätte ock uppkommen skada.

Lag samma vare, örn någon i annat fall i avsikt, varom ovan förmäles, obe­

hörigen använder sig av eller giver annan del av ritning, mönster, modell,

schablon eller dylik teknisk förebild, som han för utförande av arbete eller

eljest för af färsändamål fått sig anförtrodd.

4 §•

Är gärning, som avses i 3 §, enligt 22 kap. strafflagen att bedöma såsom

trolöshet mot huvudman, skall vad i sagda paragraf finnes stadgat ej vinna

tillämpning.

5 §.

Om någon i avsikt, som omförmäles i 3 §, obehörigen använder sig av eller

giver annan del av yrkeshemlighet eller i paragrafens andra stycke avsedd

förebild, varom han vunnit kännedom genom honom lämnat meddelande av den

i samma paragraf angivna art, varde, såframt han, då han mottog meddelandet,

ägde kännedom örn de förhållanden, som gjorde detsamma otillåtet, straffad

på sätt i 3 § sägs ävensom förpliktad att gottgöra uppkommen skada.

Bestickning.

6

§.

Den, som lämnar, utlovar eller erbjuder gåva eller annan förmån till någon

i näringsverksamhet eller eljest vid företag av ekonomisk art eller vid verk,

inrättning eller stiftelse anställd person för att därigenom muta denne att vid

avtal om inköp av varor eller utförande av arbete eller tagande av försäkring

för dens räkning, hos vilken han är anställd, åt någon skaffa företräde fram­

för annan eller att underlåta framställa anmärkning i fråga örn fullgörande

av sadant avtal, straffes med böter från och med fem till och med tvåtusen

kronor eller med fängelse från och med en månad till och med ett år; ersätte

ock uppkommen skada.

7 §.

I näringsverksamhet eller eljest vid företag av ekonomisk art eller vid verk,

inrättning eller stiftelse anställd person, som tager, låter åt sig utlova eller

begär gåva eller annan förmån för att därigenom låta muta sig att vid avtal

örn inköp av varor eller utförande av arbete eller tagande av försäkring för

dens räkning, hos vilken han är anställd, åt någon skaffa företräde framför

annan eller att underlåta framställa anmärkning i fråga om fullgörande av

sådant avtal, varde straffad på sätt i 6 § sägs ävensom förpliktad att ersätta

uppkommen skada.

Emottagen muta eller dess värde tillfaller kronan.

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

vas kunna för honom medföra ytterligare skada i samma hänseende, förordna,

att målet skall handläggas inom stängda dörrar.

13 §.

Var, som vill fordra skadestånd enligt denna lag, skall inom två år från

den dag, då skadan timade, anhängiggöra sin talan hos domstol. Försummas

det, havé han förlorat sin talan.

14 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till

böternas fulla gäldande, skall förvandling ske efter allmänna strafflagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

Genom denna lag upphäves lagen den 19 juni 1919 (nr 446) med vissa be­

stämmelser mot illojal konkurrens.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

45

Utdrag av protokollet. hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 9 maj

1930.

N ärvarande:

justitieråden S^tenberg,

A^ppelberg,

T^iselius,

regeringsrådet S^öderwall.

Enligt lagrådet tillliandakommet utdrag av protokollet över justitiedeparte-

mentsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats­

rådet den 4 april 1930, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet inhämtas över upp­

rättat förslag till lag med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av revisionssekreteraren Emil Sandström.

Med anledning av förslaget avgåvos följande yttranden av lagrådet och dess

särskilda ledamöter.

1 §■

Tustitierådet Tiselius, med vilken justitieradet Stenberg instämde:

Då vid tillkomsten av 1919 års lag med vissa bestämmelser mot illojal kon­

kurrens icke alla de olika slag av illojala förfaranden, som behandlats i patent-

lagstiftningskommitténs år 1915 avgivna förslag till lag i ämnet, utan endast

tvenne — obehörigt användande eller yppande av yrkeshemligheter samt be­

stickning — blevo föremål för legislativa åtgärder, berodde detta framför allt

på de svårigheter, som i fråga örn övriga förfaranden ansågos kunna uppstå i

följd av sambandet med tryckfrihetsrätten. Detta samband är särskilt fram­

trädande beträffande det ena av de förfaranden, som det föreliggande förslaget

ytterligare skulle avse, nämligen illojal reklam; det praktiskt mest betydelse­

fulla medlet för sådan reklam är utan jämförelse annonsering i tidningar eller

andra tryckalster. Det skulle nu kunna göras gällande, att stadgande av straff

och ersättningsplikt för den, som gjort sig skyldig till illojal reklam medelst

annonsering, skulle strida mot § 1 mom. 1 i den gällande tryckfrihetsförordnin­

gen, som säger, att ingen må i annan ordning eller annat fall än denna grundlag

stadgar kunna för tryckt skrifts innehåll tilltalas eller straffas. En liknande

tolkning av tryckfrihetsförordningen låg till grund för de kompletteringar av

den i § 3 intagna brottsuppräkningen, som gjordes år 1882 i fråga om inbjudan

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

till deltagande i lotteri samt ar 1912 i fråga örn salubjudande av preventivme­

del. Patentlagstiftningskommittén hade ock vid avgivande av sitt förslag till

lag mot illojal konkurrens förutsatt, att i samband med dess genomförande vissa

ändringar skulle vidtagas i tryckfrihetsförordningen.

Gent emot ovanberörda tolkning av tryckfrihetsförordningen synes med fog

kunna göras den invändningen, att vad omförmälda stadgande i § 1 mom. 1 avser

att hägna med grundlagsskydd är yttrandefriheten i tryck och att stadgandet

förty icke rimligen kan utgöra hinder för kriminalisering genom allmän lag av

ett förfarande, som bör anses brottsligt i helt annat avseende än såsom ett över­

skridande av den lagliga yttrandefriheten. I sådan riktning hava de kommit-

terade uttalat sig, som år 1912 avgåvo betänkande med förslag till tryckfrihets­

ordning. Rättspraxis har icke heller tvekat att enligt allmänna strafflagen

behandla den, som gjort sig skyldig till bedrägligt förfarande, även om den

fulska uppgiften lämnats i annons eller eljest i tryckt skrift, och, såsom kommit-

terade papekat, skulle säkerligen förhållandet bliva enahanda, örn bedrägeri vore

straffbart redan på försöksstadiet och försökshandlingen bestått allenast i den

vilseledande annonsen. Likaså har i praxis den, som genom tidningsannons in­

bjudit till deltagande i ett av honom anordnat lotteriföretag, straffats enligt

förordningen den 6 augusti 1881 oberoende av tryckfrihetsförordningen. En

liknande, mera restriktiv uppfattning om förhållandet till tryckfrihetsförord­

ningen har gjort sig gällande hos svenska tidningsutgivareföreningens styrelse,

då denna i ett år 1915 avgivet yttrande över patentlagstiftningskommitténs för­

slag till lag mot illojal konkurrens — med avstyrkande av nämnda förslag jämte

därmed sammanhängande ändringar i tryckfrihetsförordningen — ifrågasatt,

att det med förslaget åsyftade målet skulle kunna väsentligen nås genom till-

lämpning av strafflagens bestämmelser om bedrägeri och viss annan oredlighet,

såvida dessa brott gjordes straffbara redan på försöksstadiet. Och slutligen må

beaktas, att samma uppfattning om tryckfrihetsförordningens räckvidd ligger

till grund för det vid innevarande års riksdag genom proposition nr 215 fram­

lagda förslaget till ändring i lagen om skydd för varumärken, enligt vilket miss­

bruk av varumärke eller därmed jämställd beteckning skall bliva straffbart

även örn det sker i annons eller i tryckt affärshandling.

Vid upprättandet av det nu föreliggande lagförslaget har man utgått ifrån att

den säregna svenska tryckfrihetsrätten borde lämnas orörd samt för att undgå

behovet av ändring i tryckfrihetsförordningen givit en särskild utformning av

den illojala reklamens brottsbegrepp. Man har, för att följa ordalagen i föredra­

gande departementschefens anförande vid förslagets remitterande till lagrådet,

gått så till väga, att kriminaliserande sker icke, såsom enligt patentlagstift­

ningskommitténs förslag, av den oriktiga uppgiftens lämnande utan av varans

eller yrkesprestationens tillhandahållande under lämnande av denna uppgift. I

förslagets 1 § stadgas sålunda straff för den, som i utövning av näringsverk­

samhet saluför varor eller tillhandagår med utförande av arbete och därvid —

under närmare angivna objektiva och subjektiva förutsättningar — genom med­

delande, avsett för ett större antal personer, lämnar oriktig uppgift angående

varorna eller arbetet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

47

En dylik brottsbeskrivning synes mig teoretiskt mindre tillfredsställande,

emedan den icke lägger tyngdpunkten på det, som måste anses vara huvudsaken

i fråga örn brottsbegreppet illojal reklam, nämligen att någon i utövning av nä­

ringsverksamhet lämnar oriktiga uppgifter för att locka kunder. Genom den

valda konstruktionen vinnes för övrigt icke syftet att undgå kollision med tryck­

frihetsförordningen, såvida den mera extensiva av ovanberörda uppfattningar

örn denna grundlags räckvidd skall anses gällande. Örn man återigen utgår

från den restriktivare uppfattningen, synes det icke på grund av förhållandet

till tryckfrihetsförordningen vara nödvändigt att utforma den illojala rekla­

mens brottsbegrepp så snävt som skett i det föreliggande förslaget.

I praktiskt avseende har förslagets ståndpunkttagande i den förevarande frå­

gan lett till en del mindre lyckliga konsekvenser. Enligt departementschefens

yttrande kan på grund av förslagets brottsbeskrivning endast näringsidkaren

själv vara gärningsman. I vilken mån någon annan kan straffas såsom delak­

tig, därom lämna motiven icke någon antydan. I patentlagstiftningskommitténs

förslag var dock den i affärsverksamhet anställda personalens ställning beträf­

fande ansvarighet för illojal reklam utförligt reglerad. Måhända är det avsett,

att på grund av brottets egenartade natur delaktighetsansvar icke skall före­

komma. Häremot synes i och för sig intet vara att erinra. I den mån närings­

idkaren själv kan straffas såsom gärningsman, är det knappast påkallat, att

någon av hans underordnade lagföres såsom delaktig. Örn återigen näringsid­

karen icke är förfallen till ansvar såsom gärningsman, kan uppenbarligen del­

aktighetsansvar för någon annan icke ifrågakomma. Men i det fall, att rekla­

men i realiteten utövas icke av näringsidkaren själv utan av någon vid dennes

företag anställd eller eljest för detsamma arbetande person i mera självständig

ställning — måhända i eget intresse, för erhållande av ökad provision måste

det anses såsom en brist, att enligt förslagets brottskonstruktion, sådan den­

samma i förevarande hänseende utförts i departementschefens nyssberörda ytt­

rande, det icke är möjligt att ingripa mot reklamen, hur illojal den än må vara.

I dylika fall bör otvivelaktigt gärningsmannaansvar kunna ådömas den, som

gjort reklamen. Såsom praktiskt betydelsefulla exempel ma nämnas, att illo­

jal reklam utövas av föreståndaren för en filial, belägen pa annan ort än huvud­

affären, eller av generalagenten för en utländsk grosshandlare eller fabrikant.

Jämväl i fråga örn arten av den verksamhet, för vilken reklam sker, har den

valda brottskonstruktionen lett till oklarhet och en i sakens natur icke grundad

begränsning av lagens tillämplighet. Man kan näppeligen med någon visshet utgå

ifrån att straffbudet, i vad det gäller den som »tillhandagår med utförande av

arbete», kommer att tolkas så extensivt som departementschefen angivit och

sålunda träffa illojal reklam även inom försäkringsverksamhet och restaurang­

rörelse. Detsamma gäller med avseende å vissa slag av transportyrken,

och i fråga örn agenturverksamhet framgår av det föregående, att den föreslag­

na lagen endast avser att drabba den reklam agenten gör för sina egna prestatio­

ner såsom agent, icke den reklam han bedriver för huvudmannens varor eller

prestationer. Den betydande reklam, som innehavare av biografer och nöjes-

48

Kungl. Maj:ts proposition nr ]75.

etablissemang utöva, har ej omnämnts i motiven och torde i allt fall icke beröras

av lagförslaget.

Beträffande den oriktiga uppgiftens innehåll har i anslutning till den

valda brottskonstruktionen stadgandet i 1 § gjorts så snävt, att det kan komma

att locka till kringgående och giva en prägel av godtycklighet åt tillämpningen.

Uppgiften måste, som nämnt, avse de saluförda varorna eller det tillhandahållna

arbetet. Stadgandet är således icke tillämpligt å de fall, då oriktig uppgift läm­

nats angående exempelvis en affärs ålder, och väl i allmänhet ej heller då upp­

giften avser affärsomsättningens storlek, förvärvad titel eller utmärkelse eller

särskild anledning till en försäljning — allt förhållanden, som i patentlagstift-

ningskommitténs förslag framhållits såsom vanliga föremål för osanna upp­

gifter.

På grund av det anförda anser jag, att man vid kriminalisering av den

illojala reklamen bör bygga brottsbegreppet icke på saluförandet av varor eller

tillhandagåendet med utförande av arbete under lämnande av oriktiga uppgif­

ter utan direkt på lämnandet av sådana uppgifter.

Konstrueras brottet på detta sätt, torde betänkligheter icke kunna göras gäl­

lande mot en utvidgning av stadgandet såväl till att avse all slags närings­

verksamhet som även i fråga örn den oriktiga uppgiftens innehåll. I anslutning

till patentlagstiftningskommitténs förslag synes man i det senare avseendet

böra angiva föremålet för den osanna uppgiften med orden »saluförda varor,

tillhandahållna yrkesprestationer eller vad eljest har samband med verksam­

heten». Vad angår frågan örn ansvar för annan än näringsidkaren själv, torde

det vara lämpligt att genom uttryckligt stadgande göra lagbudet gällande även

beträffande den, som är anställd i eller eljest arbetar för annans närings­

verksamhet och därvid självständigt utövar reklam av den art, varom

fråga är.

Justitierådet Appelberg, med vilken regeringsrådet Söderwall instämde:

Självfallet är, att en lagstiftning mot illojal konkurrens, utövad genom obe­

hörig reklam, icke kan bliva av verkligt praktisk betydelse, om den ej även

riktar sig mot sådan reklam, som betjänar sig av tryckt skrift. Då det gäller

att hos oss införa dylik lagstiftning, uppställer sig därför i första hand frå­

gan, om eller i vilken mån tryckfrihetsförordningen härvidlag lägger hinder

i vägen; och denna frågas besvarande beror i sin tur av hur man tolkar be­

stämmelsen i förordningens § 1, att ingen må i annan ordning eller i annat fall

än förordningen stadgar kunna för tryckt skrifts innehåll tilltalas eller straf­

fas. Örn innebörden av denna bestämmelse hava olika uppfattningar gjort sig

gällande. Konstitutionsutskottet vid 1881 års riksdag, som hade att behandla

frågan om införande i tryckfrihetsförordningen av bestämmelse angående an­

svar för obehöriga lotteriannonser, utgick därvid från att utbjudande av lot­

ter icke kunde då för tiden åtalas, örn utbjudandet skedde i tryck, emedan

tryckfrihetsförordningen för denna handling icke stadgade någon ansvarspå-

följd. Häremot framhölls i det av särskilda kommitterade år 1912 avgivna

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

att de svåraste formerna av illojal reklam motverkas, finner jag mig kunna

tillstyrka, att förslaget lägges till grund för lagstiftning i ämnet.

Såsom i det föregående antytts, innefattar förslaget vissa begränsningar,

vilka enligt min mening icke stå i nödvändigt samband med den intagna stånd­

punkten. Härvid är först att märka den begränsning, som ligger däri, att

stadgandet i 1 § endast gäller den, som saluför varor eller tillhandagår med

utförande av arbete. Idkare av näring, däri prestationer av annat slag till­

handahållas, faller sålunda enligt lagtexten icke under stadgandet. Någon

anledning till denna inskränkning har icke angivits i motiven. Och i själva

verket synes meningen knappast hava varit att göra sådan inskränkning, då,

enligt vad i departementschefens yttrande uttalas, det är avsett, att exempel­

vis även idkare av försäkringsverksamhet skall kunna träffas av stadgandet.

Jag finner därför lagtexten böra jämkas så, att under stadgandet faller en

var, vilken såsom näring saluför varor eller eljest tillhandagår med någon yr-

kesprestation.

Även genom bestämmelsen om innehållet av den oriktiga uppgift, vars läm­

nande utgör förutsättning för ansvarsskyldighet, torde lagens tillämplighet

hava onödigt mycket inskränkts. Enligt patentlagstiftningskommitténs för­

slag skulle under angivna förutsättningar varje oriktig uppgift, som någon

lämnade angående sin näringsverksamhet eller vad därmed ägde samband, med­

föra tillämpning av den föreslagna lagen. Det remitterade förslaget tilläg­

ger däremot betydelse i detta hänseende endast åt oriktiga uppgifter angående

de varor eller det arbete, varom är fråga, och inskränker härigenom i betydlig

mån lagens räckvidd. Under stadgandet i förevarande paragraf komma så­

lunda, såsom justitierådet Tiselius framhållit, exempelvis icke fall, då orik­

tig uppgift lämnats angående en affärs ålder, och väl i allmänhet ej heller då

den oriktiga uppgiften avser af färsomsättningens storlek, förvärvad titel eller

utmärkelse eller särskild anledning till en försäljning. Den skedda inskränk­

ningen står, enligt vad av departementschefens yttrande framgår, i samband

med den ändrade läggningen av förslaget. För min del kan jag emellertid

icke finna påkallat att i nu förevarande avseende inskränka lagens omfattning

på sätt det remitterade förslaget innehåller. Syftet med lagen är ju stävjan-

det av den illojala konkurrensen, och ur denna synpunkt torde anledning icke

föreligga att göra skillnad mellan det fall, att den oriktiga uppgift, varmed

allmänheten skall lockas till inköp av viss vara, direkt avser varan, och det

fall, att uppgiften riktar sig på en omständighet, exempelvis affärens ålder,

som indirekt kommer den köpande allmänheten att tro på de ifrågavarande va­

rornas särskilt goda beskaffenhet. Genom bestämmelsen, att den oriktiga upp­

giften skall vara ägnad att framkalla uppfattningen örn ett fördelaktigt an­

bud, framstår tillräckligt tydligt det samband, som uppgiften skall hava med

de utbjudna varorna eller arbetet. Då härtill kommer, dels att viss betydelse

icke lärer kunna frånkännas de betänkligheter, som av kommittén framförts

mot att överhuvud begränsa lagens tillämplighet till vissa slag av oriktiga

uppgifter, och dels att begränsningen till uppgifter angående varorna och ar-

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

51

betet synes allt för obestämd och därför ofta kunna föranleda tvekan örn la­

gens tillämplighet, hemställer jag, att paragrafen i förevarande del i över­

ensstämmelse med kommitténs förslag avfattas så, att den kommer att avse

uppgift angående näringsverksamheten eller vad därmed äger samband. En

uppräkning, liknande den av kommittén föreslagna, utav de olika slag av upp­

gifter, varom kan vara fråga, synes däremot icke vara behövlig.

I nära samband med frågan om den lämpliga brottskonstruktionen står spörs­

målet, örn annan än näringsidkaren själv bör kunna straffas vare sig såsom

gärningsman eller såsom delaktig i förbrytelse av förevarande slag. Med den

läggning, som gavs åt kommitténs förslag beträffande illojal reklam, skulle

otvivelaktigt, örn ingen särskild bestämmelse meddelats, de vanliga delaktig-

hetsreglerna hava blivit tillämpliga härvidlag. Emellertid upptogos i detta

förslag uttryckliga föreskrifter, varigenom nämnda regler väsentligt modi­

fierades. Vad i förevarande hänseende skall gälla enligt det remitterade för­

slaget är icke fullt klart. I motiven yttras, att endast näringsidkaren själv

kan vara gärningsman, men beträffande frågan, huruvida delaktighetsansvar

kan förekomma, uttalas intet. Så osäker som svensk rätts ställning är till

nämnda fråga, när enligt brottsbeskrivningen endast den, som uppfyller vissa

objektiva förutsättningar, kan vara gärningsman, måste det inställa sig tve­

kan, vad här skall i detta avseende anses gälla. Med den använda brottskon­

struktionen mest överensstämmande torde måhända vara att anse delaktighets­

ansvar icke skola inträda, även om i visst fall de subjektiva förutsättningarna

äro för handen. Den ståndpunkt jag sålunda anser vara förslagets synes mig

kunna godtagas. Utgår förslaget från en motsatt uppfattning, må anmärkas,

att det svårligen kan vara tillfredsställande att låta vanliga delaktighetsreg-

ler här tillämpas utan modifikation.

Även örn i allmänhet måste gälla, att endast näringsidkaren själv kan såsom

gärningsman straffas för ifrågavarande brott, sådant det konstruerats, synes

det icke uteslutet, att för vissa fall härifrån göres undantag. Då den, som

verkställer den illojala reklamen, ehuru icke själv näringsidkare, har den själv­

ständiga ställning att han kan anses representera näringsidkaren, torde man

utan att göra våld på den antagna brottskonstruktionen kunna låta honom drab­

bas av gärningsmannaansvar. En allmän regel av denna innebörd skulle må­

hända vålla svårigheter vid tillämpningen. Det synes därför lämpligast att

stadga dylikt ansvar endast för fall, i vilka praktiskt behov av sådant kan

antagas göra sig gällande, nämligen dels med avseende å föreståndare för fi­

lial, belägen på annan ort än huvudaffären, och dels i fråga om agent för ut­

ländsk näringsidkare. Jag hemställer därför örn upptagande av en särskild

bestämmelse härutinnan.

Justitierådet Stenberg, med instämmande av regeringsrådet Söderwall:

För att straff för illojal reklam skall kunna ådömas fordras bland annat,

att den oriktiga och vilseledande uppgiften står i uppenbar strid mot god af­

färssed. Denna förutsättning, vilken saknar motsvarighet i det till grund för

det remitterade förslaget liggande kommittéförslaget, har tillkommit med an-

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

ledning av vissa erinringar mot detta senare. Genom tillägget har föredra­

gande departementschefen velat giva uttryck åt den princip, som vore grund­

läggande för lagstiftningen mot den illojala konkurrensen, och särskilt har de­

partementschefen framhållit, att därigenom från lagrummets tillämplighets­

område avskildes såväl vissa inom affärsvärlden ofta förekommande överdrifter

vid berömmandet av en vara eller yrkesprestation som väl även en del fall,

då en meddelad oriktig uppgift endast i mindre mån vore ägnad att vilseleda

och verka lockande. Jag tvekar dock örn lämpligheten av det föreslagna till­

lägget. Det kan visserligen ej bestridas, att något större tydlighet skulle vin­

nas i de angivna hänseendena, men även utan uttryckligt omnämnande i lagen

av berörda förutsättning torde vid lagens tillämpning knappast komma i fråga

att döma någon till straff för att han vid utbud av en vara använt för super-

lativa, men allmänt hållna uttryck, vilka, efter vad allmänheten måste inse,

ej äro att fatta alldeles efter orden, eller för att reklamen innehåller en mera

konkret uppgift, som dock endast i oväsentlig mån kan vara vilseledande.

Måste alltså tillägget ur tydlighetens synpunkt anses överflödigt, väcker det

tillika betänklighet därutinnan, att genom detsamma bomme att utsägas, att

med »god affärssed» skulle i viss mån vara förenligt att i reklamsyfte lämna

uppgifter, som genom sin oriktighet vore vilseledande. Härjämte må erinras,

att det icke lärer vara erforderligt eller ens lämpligt att i en paragraf, som be­

handlar ett specialfall av illojal konkurrens, uttala en grundsats, som gäller

för all lagstiftning på detta område och därför kunde haft sin plats i en

sådan generalklausul, varom i motiven till förslaget talas men som icke upp­

tagits i vare sig kommittéförslaget eller det remitterade förslaget. På grund

av det anförda hemställer jag, att orden »i uppenbar strid mot god affärs­

sed» uteslutas ur förevarande paragraf.

Lagrådet:

Kommittéförslaget innehöll i 3 § ett stadgande, varigenom med uppgifter,

som innefattade illojal reklam, likställdes framställningar i bild och andra sär­

skilda anordningar, som vore ägnade att ersätta dylika uppgifter. Stadgandet

har i det remitterade förslaget uteslutits under motivering, att det synts följa

av sakens natur, att meddelandet icke med nödvändighet måste ske i ord utan

kunde lämnas i siffror eller avbildningar eller genom annat uttrycksmedel. Sär­

skilt för näringsidkarna torde det emellertid vara av vikt, att straffbudets om­

fattning i berörda hänseende tydligt framgår av lagtexten. Lagrådet hem­

ställer därför, att i förevarande paragraf införes ett andra stycke, motsvarande

3 § i kommittéförslaget.

2

§.

Lagrådet:

Det föreliggande förslagets stadgande beträffande present- och rabattsyste­

men skiljer sig från kommittéförslagets bestämmelse i samma ämne bland annat

däri, att såsom förutsättning för ansvar upptages jämväl, att affärsmannen

skall hava lämnat presenten eller förmånen »i avsikt att sig till fördel ut-

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

53

nyttja allmänhetens godtrogenhet». Såsom skäl för uppställande av detta

subjektiva rekvisit har föredragande departementschefen anfört, att ett gene­

rellt stadgande sådant som det av kommittén föreslagna skulle komma att för­

bjuda ett presentgivande även i fall, där något uppskörtande av allmänheten

icke förelåge utan fastmera en verklig förmån erbjödes kunderna. Den be­

gränsning av stadgandets räckvidd, som vunnes genom införande av nämnda

rekvisit, har departementschefen funnit mer än uppväga olägenheten av vissa

svårigheter, som kunde uppstå vid den praktiska tillämpningen av stadgandet i

den av honom föreslagna lydelsen.

Det må vara sant, att stundom den köpta varan tillika med presenten repre­

senterar ett sådant värde, att affären ur köparens synpunkt får anses fördel­

aktig, men oftast lärer presenten vara av mycket enkel, kanske underhaltig

beskaffenhet eller värdet av densamma elimineras genom ett högre pris å köpe-

ohjektet. Då härtill kommer, att presenten kan bestå av föremål, varav köparen

egentligen ej är i behov, torde med fog kunna sägas, att i stort sett någon verk­

lig förmån icke beredes allmänheten genom presentsystemet. Med hänsyn

till allmänhetens intresse synes därför skäl saknas att i den föreslagna ansvars­

bestämmelsen införa nämnda begränsning. Ej heller har sådan inskränk­

ning påyrkats av någon utav de representanter för näringslivet, vilka del­

tagit i kommittéarbetet. Att affärsmännen önska ett ingripande mot pre­

sentsystemet, oavsett örn det innebär ett uppskörtande av allmänheten eller ej,

är också förklarligt i betraktande av att detta system — i sig självt onatur­

ligt och stridande mot sunda affärsprinciper — måste verka i hög grad men"

ligt på den lojala handeln. Det kan för övrigt anmärkas, att då avsikten är

att begränsa stadgandets tillämplighet i objektivt hänseende så, att det endast

drabbar fall, då allmänheten uppskörtas, det icke är tillfredsställande att åt

begränsningen giva en avfattning, som hänför sig till det subjektiva rekvisitet.

Härmed sammanhänga i viss mån de svårigheter, vilka, såsom departements­

chefen själv anfört, kunna uppkomma vid lagrummets tillämpning och som

säkerligen skulle bliva betydande. Det bleve ofta vanskligt att avgöra, örn

i säljarens syfte ingått något sådant som »utnyttjande av allmänhetens godtro­

genhet». På dessa skäl hemställer lagrådet, att ifrågavarande förutsättning

för straffbudets tillämplighet må utgå.

I patentlagstiftningskommitténs förslag upptogs en uttrycklig bestämmelse,

att under förbudet mot lämnande eller erbjudande av gåva jämväl folie läm­

nande eller erbjudande av rabattmärken, ställda att i varor eller ock i varor

eller penningar inlösas vare sig hos den, som utlämnar märkena till allmänheten,

eller hos annan. Enligt vad motiven till det remitterade förslaget giva vid

handen, är det likaledes avsett att med stadgandet i förevarande paragraf, vil­

ket endast gäller det fall, att viss vara lämnas eller erbjudes såsom gåva under

förutsättning att köp sker av annat slags vara, träffa även lämnande eller er­

bjudande av rabattmärken, inlösbara i varor. Meningen synes vara, att för­

budet skall gälla, örn rabattmärkena äro inlösbara i varor, som icke uteslutande

äro av det slag köpet avsett, men däremot icke gälla, örn rabattmärkena äro

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

inlösbara i varor eller penningar, efter köparens val. Lagrådet, som icke har

något att erinra mot att förbudet erhåller denna omfattning, finner det i allt

fall nödvändigt, att, till förekommande av osäkerhet, i lagen direkt uttalas, i

vilka fall lämnande eller erbjudande av rabattmärken skall vara förbjudet.

11

§•

Lagrådet:

Då i förevarande paragraf principen örn särskilt straff för varje gång åtal

anhängiggjorts införes beträffande de förfaranden, som genom förslaget skulle

kriminaliseras, synes det inkonsekvent att icke låta samma princip komma till

användning med avseende å det redan nu straffbelagda förfarande, som omför-

mäles i förslagets 5 §. Nämnda princip har förut i lagstiftningen godtagits

i fråga örn en med brott enligt 5 § i viss mån likartad förseelse, nämligen in­

trång i patenträtt. Lagrådet hemställer följaktligen örn sådan ändring av

11 §, att i densamma brott enligt 5 § jämställes med brott, varom i 1 eller 2 §

nämns.

Justitierådet Stenberg:

Därest, i enlighet med det av justitierådet Tiselius och mig framställda för­

slaget, den illojala reklamen kriminaliseras så, att det för brottet konstitutiva

blir den vid saluförande av varor eller tillhandagående med yrkesprestationer

lämnade oriktiga uppgiften, lärer behörighet att upptaga åtal för brott mot

1 § tillkomma domstolen i den ort, där uppgiften lämnats. Då fråga är

örn en tidningsannons, skulle således domstolen i tidningens utgivningsort bliva

rätt forum och, därest, såsom ofta är fallet, annonsering skett i tidningar på

ett flertal platser, domstolarna å envar av dessa platser kunna upptaga talan

örn ansvar enligt paragrafen. Med hänsyn härtill synes det önskligt, att genom

en särskild forumregel domstolen i en enda ort tillägges behörighet att hand­

lägga den talan, som en förekommen illojal reklam föranleder. Då förbrytelsen

alltid sker i utövning av viss näringsverksamhet, kunde en sådan regel lämpli­

gen innehålla, att domstolen i den ort, där näringsidkaren är skyldig att svara

i tvistemål, som angå gäld i allmänhet, skall vara forum för mål örn ansvar

enligt paragrafen. Blir ett stadgande av sagda innebörd infört med avseende

å 1 §, torde det böra göras tillämpligt även i fråga om 2 §; jämväl i fall, som

där avhandlas, kan behov av en dylik bestämmelse göra sig gällande, örn ock

ej med samma styrka som då det gäller 1 §. Den nya paragraf, örn vars upp­

tagande i lagen jag således vill hemställa, synes kunna få plats mellan de

föreslagna 9 och 10 §§.

Ur protokollet:

Nils Falk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

55

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i stats­

rådet å Stockholms slott den 13 mars 1931.

Nä rvarande:

Statsministern

E^kman,

ministern för utrikes ärendena friherre

R^amel,

statsråden

G^ärde, H^amrin, ^von S^tockenström, S^tädener, G^yllenswärd, L^arsson,

H^olmbäck, J^eppsson, H^ansén, R^undqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anför che­

fen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde:

»I statsråd den 4 april 1930 bestämde Kungl. Maj :t på föredragning av min

företrädare i ämbetet, dåvarande statsrådet Bissmark, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag till lag med vissa bestämmel­

ser mot illojal konkurrens, upptagande — utöver gällande lagstiftning röran­

de yppande av yrkeshemligheter samt bestickning m. m. — stadganden mot

ytterligare två former av illojal konkurrens, nämligen sanningslös reklam samt

presentsystemet, över lagförslaget har lagrådet den 9 maj 1930 avgivit ut­

låtande.»

Efter närmare redogörelse för lagrådets utlåtande anför departementschefen

vidare:

»Liksom min företrädare har jag kommit till den övertygelsen, att ett le-

gislativt ingripande bör äga rum beträffande de former av illojal konkurrens,

mot vilka de föreslagna nya bestämmelserna vända sig. Jag har också i det

väsentliga samma uppfattning som han angående de synpunkter, vilka böra

vara vägledande beträffande den ifrågasatta lagstiftningen, och jag kan i

stort sett ansluta mig till den allmänna läggning, som givits åt förslaget. Även

lagrådet har skänkt förslagets huvudgrunder sitt gillande samt endast beträf­

fande de särskilda bestämmelsernas omfattning och närmare utformning fram­

ställt vissa erinringar. Jag torde i det följande kunna inskränka mig till att

beröra dessa och med utgångspunkt frän dem föreslå de ändringar i förslaget,

som synas mig påkallade.

Ett av den moderna reklamens förnämsta hjälpmedel är tryckpressen, och

en lagstiftning mot illojal reklam måste därför inbegripa sådan reklam, som

äger rum genom annonsering i tidningar eller andra tryckalster. En huvud­

fråga, som därvid möter, är, huruvida eller i vilken mån tryckfrihetsförord­

ningens stadgande i § 1 mom. 1: — ’ej må någon i annan ordning eller,

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

i annat fall, än denna lag stadgar, kunna för trsmkt skrifts innehåll tilltalas

eller straffas’ — lägger hinder i vägen för ett inskridande genom allmän

lag mot dylik reklam. Min företrädare, som utgått från att vår säregna tryck-

frihetsrätt borde lämnas orörd, har i förslagets 1 § — i syfte att undgå kolli­

sion med tryckfrihetsförordningen — låtit utforma den illojala reklamens

brottsbegrepp så, att vad som kriminaliseras icke är den oriktiga uppgiftens

lämnande i och för sig utan varans eller yrkesprestationens tillhandahållande

under lämnande av den oriktiga uppgiften. Inom lagrådet hava yppats

olika meningar angående nödvändigheten att på grund av förhållandet till

tryckfrihetsförordningen giva brottsbegreppet en så snäv utformning som

skett i förslaget. Väl äro samtliga ledamöter av lagrådet i huvudsak ense med

1912 års tryckfrihetskommitterade därom, att vad omförmälda stadgande

i tryckfrihetsförordningen avser att hägna med grundlagsskydd är yttrande­

friheten i tryck. Men örn den praktiska tillämpningen av denna uppfattning

å det föreliggande lagförslaget gå meningarna något isär. Justitierådet

Tiselius, med vilken justitierådet Stenberg instämt, har gjort gällande, att

berörda stadgande icke rimligen kunde utgöra hinder för kriminalisering ge­

nom allmän lag av ett förfarande, som borde anses brottsligt i helt annat av­

seende än såsom ett överskridande av den lagliga yttrandefriheten. Enligt

deras mening vore förslagets brottsbeskrivning teoretiskt mindre tillfreds­

ställande, emedan den icke lade tyngdpunkten på det, som måste anses vara

huvudsaken i fråga örn illojal reklam, nämligen att någon i utövning av nä­

ringsverksamhet lämnade oriktiga uppgifter för att locka kunder, och i prak­

tiskt avseende hade den intagna ståndpunkten lett till en del mindre lyck­

liga konsekvenser. Vid kriminalisering av den illojala reklamen borde där­

för brottsbegreppet byggas icke på saluförandet av varor eller tillhandagå-

endet med utförande av arbete under lämnande av oriktiga uppgifter utan di­

rekt på lämnandet av sådana uppgifter. Justitierådet Appelberg, med vil­

ken regeringsrådet Söderwall instämt, har utvecklat en något annan syn på

frågan samt huvudsakligen anfört: Använde sig någon av meddelande till

allmänheten för att förskaffa sig orättmätig vinning eller obehöriga fördelar

på andras bekostnad, borde den omständigheten, att meddelandet lämnats i

tryckt skrift, ej utgöra hinder att enligt allmän lag straffa förfarandet —

vare sig såsom fullbordat brott eller på försöksstadiet — och detta även örn

i brottsbeskrivningen meddelandet till allmänheten angåves såsom nödvändig

förutsättning för brottet. Med denna uppfattning av tryckfrihetsförordnin­

gens innebörd, vilken uppfattning syntes ligga till grund för remissförslaget,

vöre det givetvis möjligt att utan ändring av förordningen åstadkomma en lag­

stiftning mot även sådan av en näringsidkare mot andra bedriven illojal kon­

kurrens, vid vilken han begagnade sig av reklam i tryckt skrift. En annan

sak vore, att med en dylik läggning av lagstiftningen det icke kunde åt den­

samma givas samma effektivitet som därest lagen riktade sig mot själva det

meddelande, vari den illojala reklamen innefattades. Då spörsmålet, huru­

vida det vore möjligt att genom en annorlunda lagd reglering av de tryckfri-

hetsrättsliga bestämmelserna komma fram till en mera tillfredsställande lag-

Kungl. Majlis proposition nr 175.

57

stiftning på området, vore av den svåra och invecklade beskaffenhet, att det

icke gärna kunde komma i fråga att i detta sammanhang ingå på detsamma,

samt å andra sidan genom en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med

förslaget dock torde kunna vinnas, att de svåraste formerna av illojal reklam

motverkades, funne ifrågavarande ledamöter av lagrådet sig kunna tillstyrka,

att förslaget lades till grund för lagstiftning i ämnet.

Den olikhet i uppfattningar, som på denna punkt kommit till uttryck inom

lagrådet, synes mig knappast kunna vara av mera djupgående natur. Jag har

snarast den uppfattningen, att betydelsen av brottsbegreppets utformande på

det ena eller andra av ifrågavarande sätt — kriminalisering av ett vilsele­

dande meddelande såsom sådant eller av ett förfarande, vari meddelandet ingår

såsom en nödvändig förutsättning för brottet — i någon mån överskattats. Är

det så — och därom synes enighet råda — att tryckfriheten icke beröres genom

det i förslagets 1 § upptagna stadgandet och att det däri angivna förfarandet

således kan och bör beivras jämlikt allmän lag, torde frågan icke komma i för­

ändrat läge därigenom, att straffet knytes till själva meddelandet. Det är i

intetdera fallet det fristående meddelandet, som påkallar ingripande, utan

meddelandet såsom ett led i ett förfarande, vari ingå andra ur straffrätts­

lig synpunkt betydelsefulla moment. Av hänsyn till tryckfrihetsförord­

ningen lärer därför icke föreligga anledning att vidhålla den i för­

slaget givna brottsbeskrivningen, därest denna av andra skäl finnes mindre

tillfredsställande. För denna uppfattning erhålles ock i själva verket stöd

i den omständigheten, att de erinringar mot brottsbegreppets sakliga innebörd,

som framställts av lagrådets olika ledamöter, i det stora hela äro, oavsett

ledamöternas skilda utgångspunkter i fråga örn den föreslagna lagstiftningens

förhållande till tryckfrihetsförordningen, väsentligen överensstämmande, likaväl

som de förordade ändringsförslagen till sitt huvudsakliga innehåll äro ensar-

tade. I den utformning brottsbegreppet illojal reklam erhållit i förslaget lä­

rer, rent straffrättsligt sett, ett uppställande såsom fristående förutsättning

för brottet, att någon saluför varor eller tillhandagår med utförande av arbete,

jämsides med förutsättningen, att den oriktiga uppgiften skall avse de saluförda

varorna eller det utbjudna arbetet, knappast i sig vara av något värde. Fast­

mera synes mig lagbudet framstå klarare, därest det direkt riktar sig mot själ­

va det meddelande, vari reklamen innefattas. Måhända kan härigenom åt lag­

stiftningen givas ökad effektivitet. Vid sådant förhållande och då det i varje

fall är meddelandet, som är det för den illojala reklamen mest karakteristiska,

är jag benägen tillstyrka, att brottsbegreppet utformas så, att vad som straffas

blir lämnandet av den oriktiga uppgiften.

Vid remissen till lagrådet uttalade min företrädare, att förslaget åsyftade,

att vid illojal reklam endast näringsidkaren själv kunde vara gärningsman.

Justitieråden Stenberg och Tiselius hava i anledning härav erinrat, att

denna begränsning medfört, att det icke bleve möjligt att ingripa mot

reklamen, hur illojal den än kunde vara, i det fall att reklamen i realite­

ten icke utövades av näringsidkaren själv utan av någon vid dennes företag

anställd eller eljest för detsamma arbetande person i mera självständig ställ-

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

ning. I dylika fall borde otvivelaktigt enligt dessa ledamöters mening gär-

ningsmannaansvar kunna ådömas den, som gjort reklamen, och förty uttryck­

ligt stadgande härom upptagas i förslaget. Justitierådet Appelberg och re­

geringsrådet Söderwall äro i princip av samma uppfattning men hava, då en

allmän regel av denna innebörd ansetts måhända komma att vålla svårigheter

vid tillämpningen, funnit lämpligast, att dylikt ansvar stadgades endast för fall,

i vilka praktiskt behov av sådant kunde antagas göra sig gällande, nämligen dels

med avseende å föreståndare för filial, belägen på annan ort än huvudaffären,

och dels beträffande agent för utländsk näringsidkare. I fråga örn delaktig-

hetsansvar äro samtliga ledamöter ense, att — på sätt med förslaget åsyf­

tats — något sådant icke bör med hänsyn till brottets egenartade natur in­

träda. Med den läggning förslaget fått framstår det för mig nog så klart,

att detsamma velat fasthålla vid gärningsmannaansvar uteslutande för närings­

idkaren själv. Behovet att gå längre har måhända ej heller ansetts vara så

stort. Då emellertid en utsträckning av gärningsmannaansvaret i den inom

lagrådet föreslagna riktningen otvivelaktigt kan bliva av visst värde, vill jag

tillstyrka en dylik utvidgning av lagbudet; och förordar jag såsom teore­

tiskt mest tillfredsställande, att 1 § utsträckes att omfatta jämväl den, som är

anställd i eller eljest arbetar för annans näringsverksamhet och därvid själv­

ständigt bedriver reklam, varom är fråga.

Lagrådets ledamöter hava funnit, att tillämplighetsområdet för stadgandet i

1 § alltför mycket inskränkts dels i fråga örn arten av den verksamhet, för vil­

ken reklamen sker, och dels beträffande reklamens innehåll. I förra hänseendet

har anmärkts, att orden ’saluför varor eller tillhandagår med utförande av arbe­

te’ medfört den begränsning, att sådana verksamhetsgrenar som exempelvis för-

säkringsverksamhet, restaurangrörelse, transportyrken, biografer och nöjes-

etablissemang icke torde komma att falla under straffbudet. I senare avseendet

har påtalats den skedda begränsningen av föremålet för den osanna uppgiften

till 'varorna eller arbetet’, varigenom stadgandet icke bleve tillämpligt, då

oriktig uppgift lämnades angående exempelvis en affärs ålder och väl i all­

mänhet ej heller då uppgiften avsåge af färsomsättningens storlek, förvärvad

titel eller utmärkelse eller särskild anledning till en försäljning. Då, på sätt

inom lagrådet jämväl antytts, en begränsning i fråga om verksamhetens art

icke lärer hava varit åsyftad, torde en jämkning av stadgandets avfattning

böra vidtagas och lämpligen kunna ske genom uteslutandet av förstberörda,

från paragrafen hämtade ord, vilka enligt vad förut anförts ej heller ur annan

synpunkt ansetts fylla något behov. Vidkommande åter inskränkningen i avse­

ende å reklamens innehåll torde denna i viss mån sammanhänga med försla­

gets allmänna läggning att på detta område framgå med varsamhet och inrik­

ta sig på de praktiskt viktigaste fallen. Jag ser emellertid icke något hin­

der i en utsträckning av förslagets tillämplighetsområde i anslutning till vad

lagrådet föreslagit och finner mig därför kunna förorda, att såsom föremål för

den osanna uppgiften angives 'verksamheten eller däri utbjudna varor eller

prestationer’.

Vad två ledamöter av lagrådet anfört till stöd för uteslutande ur 1 § av

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

59

ordell ’i uppenbar strid mot god affärssed’ har synts mig icke uppväga de skäl,

som min företrädare anfört till förmån för uppställande av denna förutsätt­

ning för straffbarhet.

Det till grund för remissförslaget liggande kommittéförslaget innehöll i 3 §

ett stadgande, varigenom med uppgift, som innefattade illojal reklam, lik­

ställdes framställning i bild eller annan särskild anordning, som vore ägnad

att ersätta dylik uppgift. Stadgandet uteslöts i remissförslaget, enär det an­

sågs följa av sakens natur, att meddelande kunde lämnas icke endast i ord utan

jämväl i siffror, avbildningar eller genom annat uttrycksmedel. Då emellertid

lagrådet

funnit

det vara av vikt särskilt för näringsidkarna, att straff budets

omfattning tydligt framginge av lagtexten, vill jag icke motsätta mig, att i

förslaget upptages ett stadgande i angivet syfte.

I fråga örn presentsystemet har lagrådet hemställt, att den i 2 § upptagna Present­

förutsättningen, att presentgivningen skall hava skett ’i avsikt att sig till systemet.

fördel utnyttja allmänhetens godtrogenhet’, måtte utgå. Till stöd för sin hem­

ställan har lagrådet i huvudsak anfört, att i stort sett någon verklig förmån ej

bereddes allmänheten genom presentsystemet, att det med hänsyn till allmänhe­

tens intresse därför syntes saknas skäl att införa ifrågavarande begränsning

i den föreslagna ansvarsbestämmelsen, att detta system — i sig självt onatur­

ligt och stridande mot sunda affärsprinciper — måste verka i hög grad menligt

på den lojala handeln, samt att det därför vore förklarligt, att köpmännen önska­

de ett ingripande utan denna begränsning. Lagrådet har tillika anmärkt, att

då avsikten varit att begränsa stadgandets tillämplighet i objektivt hänseende

så, att det endast drabbade fall, då allmänheten uppskörtades, det icke vore till­

fredsställande att åt begränsningen giva en avfattning, som hänförde sig till det

subjektiva rekvisitet. För egen del är jag lika litet som min företrädare beredd

att nu föreslå ett generellt förbud mot presentgivning. Yäl är det riktigt, att

presentsystemet mången gång innebär ett uppskörtande av allmänheten. Så

är dock icke alltid händelsen. Fall förekomma helt visst, då systemet ej kan

karakteriseras såsom en vilseledande prissättning, och det lärer ej heller kun­

na bestridas, att allmänheten understundom — då exempelvis i marknaden

utföres en ny artikel eller då eljest en skarp konkurrens igångsättes — kan

genom presentsystemet erbjudas verkliga förmåner. Det gäller därför, lik­

som vid andra former av konkurrens, att väl skilja mellan osund sådan och

en allenast besvärande. Villigt skall medgivas, att i tillämpningen en

gränsdragning kan medföra svårigheter. I detta hänseende är jag ense

med lagrådet, att den berörda förutsättningen för straffbarhet icke bör såsom

ett uteslutande subjektivt rekvisit hänföra sig till affärsmannens avsikt utan

fastmera uppställas såsom ett väsentligen objektivt rekvisit för utmärkande av

förfarandet. Min uppfattning är emellertid, att stadgandet kommer att få sin

största betydelse däri, att det skänker stöd åt den lojala handeln i dess strävan­

den att bekämpa det osunda presentsystemet och därvid möjliggör ett ingri­

pande åtminstone i de mera flagranta fallen. Tilläggas må, att ett inskridande

mot presentgivningen i vidare omfattning än här ifrågasatts näppeligen står i

överensstämmelse med rådande uppfattning hos allmänheten. Jag föreslår

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

alltså, såvitt nu är i fråga, allenast den ändring, att orden ’i avsikt att sig till

fördel utnyttja allmänhetens godtrogenhet’ utgå och att i stället efter ordet

'straffes’ införas orden ’där förfarandet innebär utnyttjande av allmänhetens

godtrogenhet’.

Mot lagrådets hemställan om upptagandet av uttrycklig bestämmelse av inne­

börd, att förbudet skall — såsom med förslaget avsetts — träffa även lämnande

eller erbjudande av rabattmärken, inlösbara i andra varor än dem köpet avser,

har jag intet att erinra.

Fortsatt

I fråga ^örn förslagets

11

§ har lagrådet såsom inkonsekvent anmärkt, att man

n°*§'

icke låtit den i nämnda paragraf beträffande de nya brottsformerna införda prin­

cipen örn särskilt straff för varje gång åtal anhängiggjorts komma till använd­

ning jämväl med avseende å det redan nu straffbelagda förfarande, som omför-

mäles i förslagets 5 §, samt hemställt örn ändring härutinnan. I det förslag,

som låg till grund för 1919 års lag med vissa bestämmelser mot illojal konkur­

rens, fanns införd en bestämmelse, som innebar principens tillämpning å de i

förslaget avsedda brottsliga förfaranden, bland dem det i nuvarande förslags

5 § omförmälda. På hemställan av lagrådet — som ansåg, att det beträffande

ifrågavarande förbrytelser knappast förefunnes giltigt skäl för avvikelse från

vanliga straffrättsliga grunder — blev emellertid bestämmelsen icke upptagen i

det för riksdagen framlagda förslaget eller i den sedermera utfärdade lagen.

Med hänsyn till den ståndpunkt, som då intogs, lärer min företrädare icke ha

funnit det påkallat att i detta sammanhang vidtaga ändring i den redan gällan­

de lagen. Då emellertid frågan delvis kommit i ett annat läge därigenom, att

principen nu göres tillämplig å illojal reklam och presentsystemet, vill jag icke

motsätta mig den av lagrådet ifrågasatta ändringen.

Forum.

Av en ledamot i lagrådet gjord hemställan om upptagande beträffande illo­

jal reklam av en särskild forumregel har jag funnit mig för närvarande icke

böra biträda. Även örn vissa skäl otvivelaktigt tala för en sådan regel, lärer

dock anledning föreligga att avvakta någon tids erfarenhet, innan en från de

allmänna reglerna ^örn forum i brottmål avvikande bestämmelse införes i den­

na lagstiftning.

I enlighet med vad jag sålunda anfört har jag låtit omarbeta lagförslaget,

därvid tillika vidtagits mindre redaktionella jämkningar.»

Föredraganden uppläser härefter förslaget, i den mån det omarbetats, samt

hemställer, att detsamma måtte genom proposition föreläggas riksdagen till

antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträd­

da hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-

Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

H. Stefenson.