SOU 1972:79
Kreditupplysning och integritet
Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet
Genom beslut den 11 april 1969 bemyndi— gade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepar- tementet att tillkalla sakkunniga med upp- drag att verkställa utredning angående kre— ditupplysningsverksamhet m.m.
Till sakkunniga utsågs landshövdingen Erik Westerlind, ordförande, samt direktö- ren i Svenska Bankföreningen Per Eric Bo- lin, riksdagsledarnoten Kurt Hugosson, rättschefen i finansdepartementet Kurt Malmgren, riksdagsledamoten Lennart Pet- tersson och verkställande direktören i Sven- ska Sparbanksföreningen fil. dr Sven G. Svenson.
De sakkunniga har antagit benämningen kreditupplysningsutredningen (KUU).
Att såsom experter biträda utredningen förordnades den 23 september 1969 avdel- ningschefen vid statskontoret Per Sveno- nius, den 21 oktober samma år ordfö- randen i Handelstjänstemannaförbundets branschkommitté för inkasso- och juridiska byråer ombudsmannen Hans-Gunnar Lind- ström och verkställande direktören i Stock- holms Köpmannaförening Sven Åvall samt den 3 juli 1970 avdelningschefen vid sta— tistiska centralbyrån Edmund Rapaport. Presidenten i kammarrätten i Göteborg Nils Wentz förordnades den 31 mars 1971 att såsom expert biträda utredningen. Wentz har lämnat visst biträde vid den lagtekniska utformningen av utredningens förslag.
Byrådirektören hos statskontoret Bertil Persson förordnades att biträda utredningen
fr.o.m. den 1 september 1971. Persson var under tiden den 23 april 1970—31 augusti 1971 avdelad av statskontoret att biträda utredningen i organisationsfrågor. Förste byråsekreteraren hos statistiska centralby- rån Per Samuelson har biträtt vid utform- ningen av kapitel 7 i betänkandet.
Till sekreterare åt utredningen förordna- des hovrättsassessorn Runo Håkansson fr.o.m. den 14 augusti 1969. Till biträdan- de sekreterare förordnades socionomen Su— ne Jönsson fr.o.m. den 1 november samma år.
Utredningsarbetet har genomförts i sam— råd med offentlighets- och sekretesslagstift- ningskommittén samt i vissa frågor med in— tegritetsskyddskommittén och massmedieut- redningen. Kontakt har upprätthållits med tjänstemän vid departement i Danmark, Finland och Norge. I dessa länder har un- der utredningstiden tillsatts kommittéer med delvis liknande uppdrag. Utredningen har erhållit utrikesdepartementets bistånd med inskaffande av uppgifter rörande kredit- upplysningsverksamhet m.m. i England, Frankrike, Nederländerna, Schweiz, Väst- tyskland, Österrike och USA.
Utredningen har genomfört en enkät till kreditupplysningsföretagen och en till ett urval företag inom industri, handel m.m. Utredningen har vidare genomfört en un— dersökning vid landets samtliga tingsrätter beträffande ansökningar i betalningsföre- läggande- och lagsökningsmål. Utredningen
har hållit hearings med företrädare för kre- ditupplysningsföretag, för militära och civila säkerhetsfunktioner och för större kredit- givande företag m.fl. Utredningen har avgivit remissyttranden över principförslag den 18 december 1969 av exekutionsväsendets organisationsnämnd rörande ADB inom exekutionsväsendet (stencil C 1970: 1), dataarkiveringskommitténs betänkande »Förslag till gallringsbestämmelser om utgallring hos statliga myndigheter av in- formation på elektromagnetiska databä- rare m.m.» (stencil U 1969: 8), en till 1970 års riksdag avgiven motion nr 1090 angående ett elektroniskt be- talningssystem, förslag till kungörelse om ersättning för inkassoåtgärd och kostnad i mål om be- talningsföreläggande (Ju 1971: 10), en inom inrikesdepartementet upprättad promemoria angående register över före- tag som erhållit statligt ekonomiskt stöd (Ds In 1971: 3), förslag i Nordiska rådet (A 335/j) om enhetliga regler i Norden om lagring och användning av dataregistrerade upp- gifter, samt betänkande givet av 1968 års lokaliserings- utredning om uppföljningen av stödföretag m.m. (Ds In 1971: 8). Kreditupplysningsutredningen får härmed vördsamt överlämna delbetänkandet Kredit- upplysning och integritet, innehållande för- slag till kreditupplysningslag jämte ändring i tryckfrihetsförordningen. Reservationer har lämnats av ledamöterna Hugosson och Pettersson i fråga om utländskt inflytande över kreditupplysningsföretagen. Experten Åvall har avgivit särskilt yttrande i samma fråga.
Av utredningens uppdrag återstår den del som rör inkasseringsverksamhet. Stockholm i oktober 1972.
Erik Westerlind
Per Eric Bolin Kurt Malmgren Sven G. Svenson
Kurt Hugosson Lennart Pettersson
/Runo Håkansson Sune Jönsson
10. Skydd mot otillbörligt intrång i
11
den personliga integriteten — ut- redningens ställningstaganden . 10.1 Begränsningar i kreditinfor— mationen . . . 10.1.1 Allmänna synpunkter 10.1.2 Begränsningar i in- formationstyperna Gallring av informa- tionen m.m. . Oriktig information Utförlig information Metoder för insamling Begränsningar i in- samling och lagring Legitimitetskontroll 10.2.1 Legitima ändamål . 10.2.2 Kontrollens omfatt- ning . . . Kreditupplysningens användning . . Förbud mot kredit- upplysning m.m. . . Insyn i k1editupplysnings- verksamheten . . 10. 3. 1 Behov av insyn. 10. 3. 2 Insynens utformning Dispensmöjligheter . . Rättsligt skydd för personlig integritet .
10.1.3 10.1.4 10.1.5 10.1.6 10.1.7
10.2
10.2.3 10.2.4
10.3
10.4 10.5
Kreditupplysning om företag — utredningens ställningstaganden . 11.1 Kreditupplysning och före-
69 69
70
71
71 72
73
74
75
75
76
76 76
77 80 81 83 84 85 85 85 86 86 87 87 88 88 88
89
91
12
13
14
tagets kreditintresse . . 11.2 Skydd för personlig integritet 11.3 Rätt till insyn . . 11.4 Rättsligt skydd . 11.5 Gränsdragningsfrågor .
Särskilda frågor rörande kredit-
upplysningspublikationer . .
12.1 Förhållandet till tryckfrihcts- förordningen . . . 12.2 Reglering av tryckta publika- tioner . 12. 3 Ändring i tryckfrihetsförord- ningen . . 12.4 Reglering av publikationer.
icke tryckta
Utländskt inflytande över kredit- upplysningsföretagen .
13.1 Den allmänna debatten . 13.2 Skillnader mellan företags— och personupplysning . 13.3 Utredningens överväganden . 13.3.1 Företagsupplysning 13.3.2 Personupplysning .
Kreditupplysningsverksamhetens framtida organisation m.m. . 14.1 Utgångspunkter . 14. 2 Frivillig reglering 14.3 Koncession . . . 14.3.1 Lämplighetsprövning. 14.3.2 Behovspr—övning 14.3.3 Kontinuerlig tillsyn 14.3.4 Tillämpningsföreskrif— ter och dispensgivning Tillsynsorganets sam- mansättning . 14.3.6 Sanktionsmöjligheler 14. 3. 7 Sammanfattning Monopol . . . . 14.4. 1 Huvuddragen i monopolsystem 14.4.2 Monopolsystemets närmar-e utformning . Utredningens ställningstagan- den . . Kreditupplysningslagstift- ningens tillämpningsområde . 14.6.1 Begreppet kreditupp- lysningsverksamhet . 14.6.2 Begreppet yrkesmässig verksamhet . . . . 14.6.3 Undantag från lagens tillämpningsområde
14.3.5
14.4 . . ett
14.5
14.6
91 92 93 93 94
95
95
98
99
99
101 101
102 102 102 103
105 105 106 107 107 108 108
108 109 109 109 109 110 111
111
117
..4
113
113
ningsregister . . . . . . 114 15 Kreditgivarnas register m.m. . 116 15.1 Förmedling av uppgifter mel- lan kreditgivare . . . . 116 15.2 Samarbetet mellan bankerna och Kreditregister AB . . 116
15.3 Konto- och kreditkortsföre- tagens hantering av kreditin- formation . . . 119 15.4 Hantering av uppgifter vid diskontering av avbetalnings- kontrakt . . . . . . 119
15.5. Utredningens överväganden. 119
16 Organisationsfrågor m.m. . . . 121 16.1 Kreditupplysningsnämndens
uppgifter . . . . . . 121
16.2 Nämndens organisation . . 121 16.3 Styrelsc m..m . . 123
16.4 Kansliets arbetsuppgifter. . 123 16. 4. 1 Beredning av till-
ståndsärenden . . . 123
16.4.2 Tillsynsuppgifter . . 123
16.4.3. Utredningar med an- ledning av klagomål
från allmänheten . . 124 16.4.4 Övriga myndighets- uppgifter . . . . . 124 16.5 Genomförande . . . . 124 16.6 Tillämpningskungötelse och instruktion . . . . . . 124 16.7 Kostnader . . . . . . . 125 16.8 Intäkter . . . . . . . 125 Reservation . . . . . . . . . 126 Särskilt yttrande . . . . . . . . 129
Bilaga (1969 års ansökningar om be- talningsföreläggande och lagsök— ning) . . . . . . . . . . . 130
Sammanfattning
Kreditupplysningsutrcdningens uppgift har varit att utreda hur yrkesmässig kreditupp— lysningsverksamhet lämpligen bör anordnas och bedrivas särskilt med hänsyn till be- hovet av skydd för personlig integritet. Ett sådant skydd måste utformas mot bakgrund av kreditupplysningsverksamhetens funktion och betydelse för kreditgivningen i sam- hället.
Kreditupplysningsverksamheten syftar till att ge kreditgivare ett skydd mot kreditför- lust, försenad betalning och andra olägen- heter som kan vara förenade med kreditgiv- ning. Verksamheten tillhandahåller uppgif- ter, omdömen och råd till ledning för kre- ditgivarens bedömning av den kreditsökan- des kreditvärdighet, dvs. dennes förmåga att betala krediten i rätt tid. De uppgifter som lämnas berör kreditsökandens ekonomiska och andra personliga förhållanden. Om- dömena avser framförallt kreditsökandens ekonomiska vederhäftighet (ekonomi och betalningsvanor). Råden innebär i regel ett till- eller avstyrkande av den ifrågasatta kre— diten.
Kreditupplysning lämnas huvudsakligen av kreditupplysningsföretag, banker och företagareorganisationer samt genom kredit- upp]ysningspublikationer.
Det finns sju större och ett tiotal mindre kreditupplysningsföretag. Uppskattningsvis omsätter dessa 21 miljoner kronor per år och antalet anställda kan beräknas till 400—500. Företagen förmedlar ca 850.000 kreditupplysningar per år, varav 500.000
avser privatpersoner och resten gäller före- tag.
Kreditupplysningsregistren innehåller vis- sa grundläggande uppgifter om i stort sett hela den vuxna befolkningen och huvud- parten av landets företag. På personsidan omfattar registren offentliga folkbokförings- och taxeringsuppgifter och på företagssidan uppgifter om ägande- eller styrelseförhål- landen, verksamhetens art m.m. I registren införs fortlöpande betalningsanmärkningar mot privatpersoner och företag. Uppgifter om betalningsföreläggandebevis, lagsök- ningsutslag, utmätning utan tillgångar och återtagning av avbetalningsgods registreras sålunda f.n. i ca 240.000 fall per år. Anta- let registrerade konkurser uppgår f.n. till ca 4.000 per år. Ett par kreditupplysnings— företag samlar systematiskt in uppgifter från kreditgivare rörande lämnade krediter och skötseln av dessa. Detta system täcker bl.a. en stor del av avbetalningshandeln.
I samband med att kreditupplysning läm- nas kompletteras ofta den registrerade in- formationen genom förfrågningar på olika håll. Beträffande privatpersoner är det van— ligt att förfrågan görs hos den enskildes arbetsgivare angående anställningens varak- tighet, aktuell lön m.m. I fråga om före- tag söker man genom förfrågningar på olika håll belysa företagets betalningsvanor och företagsledarens skicklighet och anseen- de. I mer utförliga företagsupplysningar in- går ofta balansräkningar och andra redovis- ningshandlingar som inhämtats från patent-
Kreditupplysningarna lämnas muntligen per telefon eller i skriftlig form. De före— kommer i olika utförlighetsgrad. Ofta inne- håller de — förutom faktiska uppgifter — en bedömning av den omfrågades anseen- de och ett råd till beställaren i form av till- eller avstyrkande av den ifrågasatta krediten. Förutom kreditupplysningar till- handahåller vissa kreditupplysningsföretag en speciell serviceform som innebär att särskilt anmälda kredittagare följs upp i fråga om betalningsanmärkningar som in- träffar efter det en kredit beviljats (kredit- bevakningsservice).
Bankerna tillhandahåller kreditupplys- ningsservice för sina kunder. De uppgifter som ingår i en bankupplysning är i huvud- sak av samma karaktär som används hos kreditupplysningsföretagen men innehåller dessutom en bedömning som bygger på bankens egen kännedom om kunden. An- talet bankupplysningar kan f.n. uppskattas till 650.000 per år, varav ca 300.000 avser privatpersoner. En stor del av upplysning— arna förmedlas mellan bankerna. Faktiska uppgifter om den omfrågades förhållande till banken lämnas inte ut till beställare utanför banksektorn. Anledningen härtill är bestämmelserna om banksekretess. Här fö- religger vissa gränsdragningsfrågor över vil- ka bankinspektionen på utredningens be- gäran yttrat sig.
Vissa företagareorganisationer, exempel- vis köpmannaföreningarna, förser sina med- lemmar med kreditupplysning. Denna ser- vice är f.n. inriktad i huvudsak på före— tagsupplysning. Antalet sådana upplysning- ar kan uppskattas till 150.000 per år.
Det finns tre fristående kreditupplys- ningspublikationer med en sammanlagd upp- laga på ca 20.000 exemplar. Härtill kom- mer några publikationer som ges ut av kreditupplysningsföretag och andra service- organ i ca 15.000 exemplar. Det förekom- mer också enklare stencilerade meddelan- den, s.k. listor.
Publikationerna innehåller framförallt be- talningsanmärkningar som insamlats från domstolar och kronofogdemyndigheter. In-
samlingen utförs av ombud eller heltidsan— ställd personal. De fristående publikationer— na utkommer vecko- eller månadsvis. And— ra publikationer täcker oftast en längre pc- riod, ett eller ett par år.
Kreditupplysningsverksamheten är av stor vikt för kreditgivningen i samhället. Verk- samheten har betydelse inte bara för den enskilde kreditgivaren. Eventuella kreditför— luster går ytterst ut över andra kredittagare och konsumenter i form av fördyringar. Även samhället som helhet har ett starkt intresse av att kreditgivningen fungerar så friktionsfritt som möjligt. Ett grundläggan- de krav måste därför vara att kreditupp— lysningsverksamheten på ett effektivt sätt fyller sin kreditskyddande funktion. De som inhämtar kreditupplysning måste få ett så tillförlitligt och betydelsefullt underlag som möjligt för sin bedömning. Häri ligger framförallt att den lämnade informationen skall vara relevant, korrekt och tillräcklig för kreditgivarens bedömning samt att de råd och omdömen som lämnas skall vara rättvisande.
För kreditsökanden — oberoende av om denne är privatperson eller företag —— är kreditupplysningsverksamheten av intresse genom dess betydelse för hans möjligheter att få den kredit han sökt. Verksamheten är emellertid till sin natur sådan att den också kan leda till vissa biverkningar för kreditsökanden genom den information som lämnas om honom. För enskilda personer är särskilt att märka att den information som används i verksamheten kan leda till otillbörligt intrång i den personliga integri- teten. Informationen avser framförallt den enskildes ekonomiska förhållanden men kan också gälla hans andra personliga förhållan- den i den mån dessa anses ha betydelse för bedömning av hans kreditvärdighet.
Utredningen har särskilt uppmärksammat de integritetsproblem som aktualiseras i kre- ditupplysningsverksamheten. Verksamheten leder till omfattande registerbildningar och den tekniska utvecklingen på informations- området gör det möjligt att allt effektivare utnyttja den information om de enskilda som samhället tillhandahåller. Här bör sär-
skilt erinras om den ökande användningen av ADB-teknik. Denna teknik tillämpas f.n. endast i begränsad omfattning inom kredit- upplysningsverksamheten, men det finns anledning att räkna med att ADB alltmer kommer att tas i bruk på detta område. Ett uttryck härför är den omfattande upp- lysningscentral byggd på ADB-teknik som planeras inom banksektorn. Här bör också erinras om att den vidsträckta offentlighets- principen ger möjlighet att hämta betydan- de mängder kreditinformation från myndig- heter och andra offentliga organ. Integri— tetsproblemen i kreditupplysningsverksam- heten accentueras genom kreditgivningens utveckling mot alltmer omfattande konsum- tionskredit i form av avbetalnings- och kontokrediter.
Mot denna bakgrund föreslår utredning— en i en lag om kreditupplysning regler för kreditupplysningsverksamheten vilka syftar till att skapa ett skydd mot otillbörligt in- trång i den enskildes personliga integritet. Reglerna präglas av intresseavvägningar där hänsynen till den enskilde måst ställas mot kravet på ett effektivt kreditskydd. Intresse- avvägningarna har lett till vissa skillnader i utformningen av integritetsskyddet. Sålunda har integritetsskyddet för företagare samt företagsledare och andra företag närstående personer utformats med beaktande av de särskilda krav på effektivitet som måste ställas vid kreditupplysning om företag.
Utredningens principiella ställningstagan- de bygger på tanken att den som söker kredit inte kan göra anspråk på ett fullstän- digt skydd mot insyn i personliga och eko- nomiska förhållanden men att denna insyn inte får drivas så långt att det framstår som otillbörligt. Utredningen föreslår därför reg- ler som i första hand begränsar den infor- mation som får användas i kreditupplys- ningsverksamheten. Begränsningarna gäller information av särskilt ömtålig natur (t.ex. uppgift om brottslighet, alkoholmissbruk och sjukdomar), information om betalnings- försummelse som inte blivit fastställd i rätts- lig ordning (t.ex. uppgift om att den enskilde blivit föremål för ansökan om betalnings— föreläggande eller inkasseringsåtgärd) samt
information om omständigheter som ligger mer än tre — i vissa fall fem — år tillbaka i tiden. Begränsningarna tar sikte på utläm— nandet av information men gäller också redan insamlings- och lagringsstadiet med hänsyn till möjligheterna att använda otill- låten information enbart som underlag för råd eller omdömen. Förbudet mot informa- tion av särskilt ömtålig natur gäller även vid kreditupplysning som rör företagare eller företag närstående person, medan övriga be- gränsningar endast avser privatpersoner.
Enligt utredningens mening bör vidare möjligheten att göra förfrågningar om en privatperson i dennes omgivning begränsas till att avse förfrågan hos den enskildes ar- betsgivare i speciella hänseenden (anställ- ningens varaktighet och aktuell arbetsin- komst). Utredningen förutsätter att informa- tionen om en privatperson inte får vara så utförlig att den leder till otillbörligt intrång i den personliga integriteten.
Även med de begränsningar i informa- tionen som föreslås har utredningen bedömt det som nödvändigt från integritetssynpunkt att söka hindra att en kreditupplysning om en privatperson kommer i orätta händer. Utredningen föreslår därför att en kontroll sker av att beställaren har ett legitimt syfte med upplysningen. I detta sammanhang fö- reslår utredningen också en regel om tyst- nadsplikt för den som är eller varit verk- sam inom kreditupplysningsverksamheten.
Utredningen anser att det bör finnas möjlighet för den enskilde att förhindra att kreditupplysning lämnas om honom. Därför föreslås att enskild person skall få förbjuda kreditupplysning rörande honom men av registertekniska skäl måste förbudet gälla minst två år. Anmälan om förbud skall gö- ras till en kreditupplysningsnämnd, ett or- gan som skall ha tillsyn över verksamheten. Förbudsmöjligheten gäller endast privatper— soner.
Utredningen fäster stor vikt vid att den som berörs av kreditupplysningsverksamhe- ten får en i princip oinskränkt rätt till in- syn i denna såvitt angår honom själv. En sådan insynsrätt fyller en viktig funktion från integritetssynpunkt men främjar också
kvaliteten på det underlag som verksam- heten tillhandahåller, inte minst genom att insynen ger möjlighet att korrigera felak- tigheter i informationen. Insynsrätten bör därför enligt utredningens mening gälla även vid kreditupplysning om företag. Den utformas i lagförslaget så att var och en har rätt att mot skälig avgift få ta del av uppgifter som lagrats och kreditupplysning som lämnats om honom. Utredningen före- slår en förstärkt insynsrätt såvitt angår pri- vatpersoner. Innehåller en personupplysning uppgift om betalningsförsummelse eller så- dant råd eller omdöme som inte är klart tillstyrkande, skall den enskilde utan särskild begäran och utan avgift få del av kredit- upplysningen. Reglerna om insynsrätt har utformats så att de ger möjlighet till kon- troll av att kreditupplysning inte lämnats ut till obehörig person. I anslutning till in- synsrätten föreslår utredningen en särskild regel om rutiner för rättelse av felaktig in- formation.
Utredningen föreslår särskilda regler om skadeståndsskyldighet för verksamhetens ut- övare i händelse av otillbörligt intrång i personlig integritet eller lämnande av orik- tig uppgift till skada för den omfrågade.
Utredningen har haft att föreslå en lämp- lig organisation av den yrkesmässiga kredit- upplysningsverksamheten. Utredningens di- rektiv anvisar i detta hänseende två huvud- alternativ: monopol eller koncession.
Såvitt angår kreditupplysning om företag har utredningen inte funnit skäl att driva samhällsinflytandet så långt att staten själv tar över denna verksamhet genom monopol. En koncessionsreglering av företagsupplys- ningsverksamheten är enligt utredningens mening fullt tillräcklig och lämplig.
I fråga om kreditupplysning rörande pri- vatpersoner har ett monopolsystem vissa fördelar, särskilt från kontrollsynpunkt. Även inom ramen för ett koncessionssy- stem är det emellertid möjligt att skapa fullt tillfredsställande säkerhet för efterlevnaden av de regler som föreslås för personupplys- ningsverksamheten. Här bör särskilt fram- hållas värdet av den tillståndsprövning som ingår i ett koncessionssystem och den till-
syn som kan utövas av ett särskilt tillsyns- organ. Det bör också erinras om den i prin- cip oinskränkta insynsrätt som enligt utred- ningens förslag tillkommer registrerade och omfrågade personer. Utredningen har där- för inte funnit anledning föreslå ett så kraf- tigt samhällsingripande som monopol inne- bär. En koncessionsreglering av personupp- lysningsverksamheten är enligt utredningens mening fullt tillräcklig och lämplig.
Utredningen föreslår alltså att yrkesmäs- sig kreditupplysningsverksamhet om såväl privatpersoner som företag skall få bedri- vas endast efter tillstånd. Tillståndspröv- ningen bör enligt utredningens mening an- komma på Kungl. Maj:t. Vid tillstånds- prövningen skall enligt förslaget beaktas bl.a. om det föreligger ett allmänt behov av den avsedda verksamheten. Vidare före- slås regler om tillståndets giltighetstid och återkallelse av tillstånd vid misskötsel av verksamheten. För gränsdragningen mellan företagsupplysningsverksamhet och person- upplysningsverksamhet föreslås särskilda regler.
Den yrkesmässiga kreditupplysningsverk- samheten ställs enligt utredningens förslag under tillsyn av en fristående kreditupplys- ningsnämnd med ett starkt parlamentariskt inslag. Nämndens ledamöter skall enligt för— slaget utses av Kungl. Maj:t. Nämnden får meddela de föreskrifter och förbud som be- hövs för tillsynens genomförande. Nämnden kan anförtros uppgiften att meddela dispens från de föreslagna reglerna i fall då detta föranleds av särskilda omständigheter.
Den lag om kreditupplysning som före- slås är avsedd att tillämpas på all yrkes- mässig kreditupplysningsverksamhet. Utred- ningen föreslår dock vissa undantag från lagens tillämpningsområde.
Lagen skall enligt utredningens förslag inte omfatta kreditupplysning som bankin- stitut lämnar till annat bankinstitut eller till kreditinrättning som står under bank- inspektionens tillsyn. Lagen skall enligt för- slaget inte heller omfatta kreditupplysning om personer eller företag med hemvist i utlandet.
Utredningen föreslår vidare att kredit—
upplysning som lämnas i tryckt skrift, på vilken tryckfrihetsförordningen är tillämp- lig, inte skall omfattas av kravet på kon- cession. Av hänsyn till tryckfriheten före- slår utredningen även att vissa regler i la- gen inte skall tillämpas på sådan tryckt skrift. Utredningen föreslår i detta hänseen- de en ändring i tryckfrihetsförordningen. Utredningen har haft att överväga vissa speciella frågor, i första hand frågan om utländskt inflytande över de svenska kredit- upplysningsföretagen. Denna fråga har ak- tualiserats genom att det multinationella kreditupplysningsföretaget Dun & Bradstreet Inc., New York, förvärvat två av landets största kreditupplysningsföretag. Utredningen har i denna fråga utgått från de skillnader som råder mellan före- tags- och personupplysningsverksamhet. Fö- retagsupplysningsverksamheten har en stark anknytning till den internationella handeln, och integritetsaspekter gör sig här gällande endast i begränsad utsträckning. Utredning- en har därför inte funnit skäl att föreslå be- gränsningar i fråga om utländskt inflytande över företagsupplysningsverksamhet. För- hållandena är annorlunda vid kreditupplys- ning om privatpersoner. Sådan verksamhet är inriktad på konsumtionskrediter och kommer därför knappast i kontakt med den internationella handeln. Man kan vidare inte bortse från de risker från integritets- och säkerh'etssynpunkt som kan vara för- enade med utländskt inflytande över per- sonalupplysningsverksamheten. Här är bl.a. att märka den för vårt land unika och vid- sträckta offentlighetsprincipen som ger möj— lighet till omfattande och fortlöpande in- samling av uppgifter om privatpersoner. Även den ökande anvnädningen av ADB- teknik i informationssammanhang accentue- rar integritets- och säkerhetsproblemen. Utredningen föreslår därför att tillstånd att driva personupplysningsverksamhet får beviljas endast svensk medborgare eller svensk juridisk person. Sådan verksamhet får enligt förslaget inte till någon del ägas av utländska intressen. Kan verksamheten på annat sätt befaras komma under väsent- ligt utländskt inflytande skall ansökan om
Mot utredningens beslut i fråga om ut- ländskt inflytande reserverar sig två leda- möter, vilka anser att förbudet bör avse även företagsupplysningsverksamhet.
För att få en kontroll över de register som används i kreditupplysningsverksamhe- ten föreslår utredningen att sådant register skall få överlåtas eller på annat sätt över- föras till annan endast efter medgivande av kreditupplysningsnämnden.
Kreditupplysningsnämnden får enligt ut- redningens förslag viss möjlighet att ingripa även vid hantering av kreditinformation utanför den yrkesmässiga kreditupplysnings- verksamheten. Förslaget åsyftar framförallt kreditgivarnas egen hantering av sådan in- formation. Kreditinformation skall hanteras så att oriktig uppgift inte sprids och att otillbörligt intrång i enskilds personliga in- tegritet inte vållas. Om förhållandena ger anledning därtill, får nämnden meddela de föreskrifter och förbud som behövs och därvid förelägga vite.
Lagförslaget innehåller vidare vissa straff- bestämmelser, bestämmelser om bidrag från tillståndshavare till bestridande av kostna— derna för kreditupplysningsnämndens verk- samhet samt en regel om besvärsrätt.
Närmare bestämmelser för tillämpningen av lagen skall enligt förslaget meddelas av Kungl. Maj:t, som också kan medge såda— na undantag från lagen som föranleds av särskilda omständigheter. Kungl. Maj:t har enligt förslaget möjlighet att delegera dessa uppgifter till kreditupplysningsnämnden.
Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1973. Regleringen av kreditupplysning ge- nom tryckt skrift, på vilken tryckfrihets- förordningen är tillämplig, är beroende av grundlagsändring och kan därför inte träda i kraft förrän ändringen slutligt antagits. Särskilda övergångsbestämmelser föreslås.
Förslag till Lag om kreditupplysning Härigenom förordnas som följer.
15
Med kreditupplysning avses i denna lag uppgift, omdöme eller råd som yrkesmässigt lämnas till ledning för bedömning av annans kreditvärdighet eller vederhäftighet i öv- rigt i ekonomiskt hänseende. Kreditupplysning som bankinstitut lämnar till annat bankinstitut eller till kredit- inrättning som står under bankinspektionens tillsyn, omfattas ej av lagen. Ej heller omfattar lagen kreditupplysning om person eller företag med hemvist i ut- landet.
25
Kreditupplysning om aktiebolag och andra juridiska personer, företagare samt företag närstående personer kallas i denna lag företagsupplysning.
Med företagare avses den som yrkesmässigt driver rörelse, dock ej den som driver jordbruk, skogsbruk eller fiske utan hjälp av fast anställd arbetskraft.
Med företag närstående person avses den som äger så väsentlig del i företaget eller har sådan ledande ställning inom detta, att uppgifter om hans egna förhållanden behövs för att belysa verksamhetens ställning och lönsamhet.
Kreditupplysning om enskild person i annat fall än som avses i andra och tredje styckena kallas personupplysning.
35
Kreditupplysning får lämnas endast av den som fått tillstånd därtill av Konungen. Tillstånd behövs inte för kreditupplysning som lämnas i tryckt skrift, på vilken tryck. frihetsförordningen är tillämplig. Bestämmelserna i 7—ll &, 12 & tredje stycket, 16—19, 21—23, 25 och 26 & gäller dock för sådan verksamhet.
4å
Tillstånd att driva kreditupplysningsverksamhet får beviljas endast om det finns ett allmänt behov av verksamheten och den kan antagas bli driven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt. Tillstånd får meddelas för en tid av högst fem år och kan därefter förnyas.
5.5
Tillstånd att driva personupplysningsverksamhet får beviljas endast svensk medborgare eller svensk juridisk person. Kan verksamheten befaras komma under väsentligt ut- ländskt inflytande eller ägs den till någon del av utländska intressen, skall ansökan avslås.
6.5
Åsidosätter den som fått tillstånd att driva kreditupplysningsverksamhet bestämmelse i denna lag eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen, eller föreligger eljest ej längre förutsättningar för tillståndet, kan detta återkallas.
Register som användes i kreditupplysningsverksamhet får överlåtas eller på annat sätt överföras till annan endast efter medgivande av den i 17 & angivna nämnden.
8
(I./)
Kreditupplysningsverksamhet skall drivas så att verksamheten ej leder till otillbörligt intrång i personlig integritet genom innehållet i lämnad kreditupplysning eller eljest. Härvid skall särskilt iakttagas vad som föreskrives i 9—-—l3 &.
9å
Uppgift får ej lämnas om brottslighet, alkoholmissbruk, sjukdomar eller andra person- liga förhållanden av särskilt ömtålig natur.
lOå
Personupplysning får ej innehålla uppgift om betalningsförsummelse i annat fall än när försummelsen antingen blivit fastslagen genom verkställbart avgörande av domstol eller myndighet, eller föranlett förrättning för återtagande av avbetalningsgods eller jämförlig myndighetsåtgärd, eller följts av växelprotest, betalningsinställelse, konkurs- ansökan eller ackord.
Personupplysning får ej heller innehålla uppgift om omständighet, som ligger mer än tre år tillbaka i tiden, räknat från utgången av det år då omständigheten inträffade eller i fråga om skatter då uppgiften blev allmänt tillgänglig. Beträffande uppgift om konkursbeslut, misslyckad förrättning för utmätning eller för återtagande av avbetal- ningsgods eller därmed jämförlig uppgift skall dock gälla en längsta tid av fem år.
115
Uppgifter som avses i 9 och 10 5 eller som eljest ej får lämnas ut enligt denna lag och med stöd därav meddelade föreskrifter, får ej heller insamlas eller lagras i kreditupp- lysningsverksamhet. Råd eller omdöme får ej grundas på sådana uppgifter.
125
Personupplysning får lämnas ut endast om beställaren på grund av ingånget eller ifrå- gasatt kreditavtal eller på annan godtagbar grund har behov av upplysningen.
Finns anledning antaga att personupplysning kommer att användas för obehörigt än- damål får den ej lämnas ut.
Den som är eller varit verksam inom kreditupplysningsverksamhet får ej obehörigen yppa vad han i verksamheten erfarit om annans förhållanden.
13å
Enskild person får förbjuda att personupplysning lämnas om honom genom att göra skriftlig anmälan härom till den i 17 % angivna nämnden. Denna underrättar därvid samtliga dem som driver personupplysningsverksamhet om det anmälda förbudet.
Anmält förbud kan hävas i samma ordning som det meddelats, dock tidigast efter två år.
Nämnden har rätt att för särskilt fall medge undantag från gällande förbud, om detta tillkommit i syfte att förhindra bevakning av beviljad kredit eller om eljest syn- nerliga skäl föreligger att lämna kreditupplysning trots förbudet.
Innehåller personupplysning uppgift om betalningsförsummelse eller sådant råd eller omdöme som ej är klart tillstyrkande, skall samtidigt med att upplysningen lämnas fullständig uppgift om innehåll och vem som beställt upplysningen kostnadsfritt sändas till den som avses därmed.
I annat fall än som avses i första stycket har var och en rätt att mot skälig avgift få del av kreditupplysning som lämnats om honom under de senaste tre månaderna jämte uppgift om vem som beställt upplysningen.
155
Var och en har rätt att mot skälig avgift hos den som driver kreditupplysningsverksam- het få skriftligt besked om innehållet i de uppgifter som finns lagrade om honom och uppgift om vem som erhållit kreditupplysning om honom under det senaste året.
16%
Påstår någon att uppgift är oriktig eller missvisande, åligger det den som driver kre- ditupplysningsverksamhet att utreda förhållandet och rätta föreliggande fel.
175
Kreditupplysningsverksamhet skall stå under tillsyn av en kreditupplysningsnämnd.
Nämnden består av ordförande och åtta andra ledamöter, varav en är ordförandens ställföreträdare. För övriga ledamöter finns fem ersättare. Ordförande, ledamöter och ersättare utses av Konungen för fyra år i sänder.
185
Kreditupplysningsnämnden skall tillse att denna lag och de bestämmelser som medde- lats med stöd av lagen efterleves.
Nämnden skall ingripa mot missförhållanden som genom dess egna iakttagelser eller genom allmänhetens klagomål kommer till nämndens kännedom.
Nämnden får meddela de föreskrifter och förbud som behövs för tillsynens genom- förande. Därvid får nämnden förelägga vite.
19å
Företrädare för nämnden får företaga inspektion hos den som driver kreditupplysnings- verksamhet och taga del av samtliga handlingar som rör verksamheten. Den som driver denna är skyldig att lämna nämnden de upplysningar om verksamheten som nämnden begär. Vid tillsynen skall iakttagas att större olägenhet ej vållas än som oundgängligen är nödvändigt.
205
Uppgift som avses i 1 & första stycket skall även i annan verksamhet än kreditupplys- ningsverksamhet hanteras så att oriktig uppgift inte sprides och att otillbörligt intrång i enskilds personliga integritet inte vållas.
Finns skälig anledning antaga att bestämmelsen i första stycket åsidosatts, får kre- ditupplysningsnämnden göra erforderlig undersökning. Därvid skall iakttagas att större olägenhet ej vållas än som oundgängligen är nödvändigt.
Om förhållandena ger anledning därtill, får nämnden meddela de föreskrifter och förbud som behövs. Därvid får nämnden förelägga vite.
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet driver kreditupplysningsverksamhet utan till- stånd enligt denna lag eller bryter mot föreskrifterna i 7 & eller 12 & tredje stycket, dömes till böter eller fängelse i högst ett år, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.
Allmänt åtal för gärning som avses i 12 & tredje stycket får väckas endast om måls- ägande anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.
22%
Den som lämnar kreditupplysning är skyldig att ersätta skada som tillfogats enskild per- son genom otillbörligt intrång i dennes personliga integritet. Ersättningsskyldighet fö- religger även om skadan ej uppkommit genom oaktsamhet.
Vid ersättningens bestämmande skall hänsyn tagas även till lidande som åsamkats den enskilde och andra sådana omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.
235
Den som driver kreditupplysningsverksamhet är skyldig att ersätta skada som tillfogats enskild eller juridisk person genom att oriktig uppgift lämnats om denne. Ersättnings- skyldighet föreligger dock ej om verksamhetens utövare kan visa att tillbörlig omsorg och varsamhet iakttagits. Vid bestämmande av ersättning till enskild person skall bestämmelsen i 22 å andra stycket äga motsvarande tillämpning.
245
Till bestridande av kostnaderna för kreditupplysningsnämndens verksamhet skall de som fått tillstånd att driva kreditupplysningsverksamhet årligen erlägga bidrag. När- mare bestämmelser om bidragets storlek, fastställande och erläggande meddelas av
Konungen. 25 &
Besvär över kreditupplysningsnämndens beslut föres hos Konungen. Nämndens beslut länder omedelbart till efterrättelse, om ej annat förordnas.
265
Närmare bestämmelser för tillämpningen av denna lag eller undantag därifrån, som föranledes av särskilda omständigheter, meddelas av Konungen eller av myndighet som Konungen bestämmer.
Denna lag träder i kraft, såvitt angår sådan kreditupplysningsverksamhet som avses i 3 5 andra stycket den dag Konungen bestämmer, och i övrigt den 1 juli 1973.
Den som vill driva kreditupplysningsverksamhet efter det lagen trätt i kraft skall inge ansökan därom hos Konungen före ikraftträdandet. Har så skett, får verksamheten dri- vas utan tillstånd intill dess ansökan slutligt prövats.
Härigenom förordnas att i 1 kap. tryckfrihetsförordningen skall införas en ny para—- graf, 9 5, av nedan angiven lydelse.
1 kap. 9 5
Utan hinder av denna förordning må i lag meddelas särskilda bestämmelser beträf- fande yrkesmässig kreditupplysningsverksamhet, bedriven genom tryckt skrift.
1. Utredningsuppdraget
Utredningens uppdrag grundar sig på direk- tiv av den 11 april 1969. Uppdraget bör ses i samband med det uppdrag som offentlig- hets- och sekretesslagstiftningskommittén (OSK) erhöll i sina direktiv samma dag. Ut- redningarna har gemensamt erhållit änd- ringsdirektiv den 27 maj 1971. Beträffande ÖSK:s arbetsuppgifter och arbetsresultat kan hänvisas till det av OSK framlagda del- betänkandet »Data och integritet» (SOU 1972: 47).
1.1 Direktiv
Utredningens direktiv innefattas i yttrande till statsrådsprotokollet den 11 april 1969 av dåvarande chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling. Statsrådet anförde därvid följande:
Under senare år har utvecklingen på den automatiska databehandlingens (ADB) område skapat helt nya möjligheter att insamla, syste- matisera och sammanställa information av olika slag. Härigenom har skyddet för enskilda perso- ners integritet fått allt större aktualitet. I den- na problematik intar den kommersiella kredit- upplysningsverksamheten en central plats. Det finns utöver vad som föranleds av integritets— skyddsintresset skäl att också från andra ut- gångspunkter undersöka denna verksamhet. Jag vill därför inledningsvis lämna en del uppgifter om och synpunkter på kreditupplysningsverk- samheten som den nu bedrivs.
Kreditupplysningsrörelse drivs i vårt land av ett flertal privata företag av olika storlek. Tra- ditionellt skiljer man i branschen mellan all-
männa och speciella kreditupplysningsföretag. Företag av förstnämnda typ insamlar och sam- manställer information av allehanda slag, som kan vara av intresse från kreditvärderingssyn- punkt, om privatpersoner och företag av olika kategorier. De speciella kreditupplysningsföre- tagens rörelse begränsas däremot som regel till vissa slag av uppgifter, främst sådana som kan hämtas ur myndigheters register och andra of- fentliga handlingar. Det finns också företag som koncentrerar sig på en eller ett par branscher.
Den information om enskilda personer och företag som insamlas av olika kreditupplysnings- företag spänner över ett mycket brett fält. Det är bl.a. fråga om uppgifter rörande lagsökning— ar och betalningsförelägganden — i vissa fall även ansökningar i sådana ärenden — konkurser och konkursansökningar, utmätningar och rest- förda skatter, taxeringsuppgifter, uppgifter om äktenskapsförord och boskillnader samt registre- ringsuppgifter och upplysningar ur årsredovis- ningarna för olika slag av företag. Bland infor- mation som inte härrör från offentliga källor kan nämnas uppgifter om inkassoärenden som inte har prövats av domstol, avbetalningsskulder och varukrediter. Sådan information lämnas av privata företag. Slutligen kan nämnas att det förekommer att kreditupplysningsföretag syste- matiskt samlar in upplysningar om alkoholbe- svär och sociala belastningar av annat slag samt regelbundet gör förfrågningar hos personer i det s.k. kreditobjektets omgivning.
Splittringen av kreditupplysningsverksamheten på ett flertal olika företag kan möjligen anses värdefull genom att konkurrensen skulle stimu- lera företagen att förbättra sin service mot kun— derna dvs. köparna av kreditinformation. Efter- som verksamheten till stor del består i insam- ling av information från samma uppgiftslämna- re leder emellertid den nuvarande branschstruk- turen till betydande dubbelarbete.
De senaste årens utveckling på ADB-området
har som jag tidigare nämnde skapat starkt öka- de möjligheter att samla och systematisera sto- ra mängder information. Särskilt kreditupplys- ningsföretag som begränsar sig till att registrera vissa slag av data, exempelvis vad som finns tillgängligt hos myndigheter, kan utnyttja den- na teknik till att avsevält öka effektiviteten i sin verksamhet. En övergång fullt ut till ADB— teknik kräver emellertid stora investeringar och om verksamheten skall bli lönsam får den inte ha alltför begränsad omfattning.
Det anförda talar för att den nuvarande branschstrukturen inte är den lämpligaste. Det är knappast någon tvekan om att kreditupplys- ningsbranschen inrymmer betydande potentiella stordrifts- och samordningsfördelar, som med nuvarande branschstruktur inte kan tas till va- ra. En koncentration av verksamheten skulle medföra stora rationaliseringsvinster.
På senare tid har man vidare kunnat iaktta ett ökat intresse för branschen från utländskt håll. Sålunda har ett av de största företagen nyligen förvärvats av ett ledande amerikanskt bolag som har omfattande intressen i branschen i både Amerika och Europa.
En effektivt fungerande kreditupplysningsverk- samhet fyller otvivelaktigt en funktion i sam- hället. Tillförlitliga upplysningar av sådant slag är av betydelse inte bara för kreditgivarna, som därigenom kan minska risken för förluster. In- direkt har även kredittagarna nytta härav, efter- som kreditkostnaderna kan bli lägre om denna risk nedbringas.
Samhället har emellertid anledning att ägna kreditupplysningsverksamheten uppmärksamhet främst från integritetsskyddssynpunkt. Förmed- ling av sådan information som det här är fråga om innebär spridande av upplysningar om en- skildas förhållanden, och verksamheten kan där- igenom komma i konflikt med vad hänsynen till enskilda personers integritet kräver. Vid in- samling och förmedling av information måste en avvägning göras mellan å ena sidan kundens intresse av att få tillgång till alla i samman- hanget betydelsefulla upplysningar och å andra sidan intresset av skydd för den personliga in- tegriteten hos den som upplysningarna avser. Med de metoder för insamling och registrering av information som hittills har tillämpats har möjligheterna att sammanställa så stora mäng- der upplysningar att den personliga integriteten lider intrång i realiteten varit relativt begrän- sade. Den moderna ADB-tekniken öppnar emel- lertid betydligt större möjligheter i detta hän- seende.
Vad nu har sagts aktualiserar frågan om be— hovet av särskilda garantier mot att ADB-tek— niken används på ett sätt som åsidosätter skälig hänsyn till den personliga integriteten, särskilt som det nu synes föreligga planer från flera håll att på allvar utnyttja datatekniken för att
effektivisera insamling och sammanställning av olika uppgifter om enskilda personer och före- tag. Problemet får särskild betydelse i ett land som Sverige som tillämpar en offentlighetsprin- cip vilken möjliggör en mycket långt gående insyn i de uppgifter som finns hos olika myn- digheter. Den nuvarande utvecklingen innebär dessutom att, allteftersom olika statliga myndig- heter förbättrar sin insamling och registrering av olika uppgifter — bl.a. med hjälp av ADB- teknik —— för att skapa en bättre grundval för samhällets aktivitet och reformverksamhet på olika fält, risk föreligger för att också ytterli— gare information om enskilda personer kan komma att finnas offentligt tillgänglig.
I direktiven för de sakkunniga för utredning rörande offentlighet och sekretess som jag tidi- gare i dag har fått bemyndigande att tillkalla har jag pekat på att utnyttjandet av ADB-tek- nik inom den offentliga förvaltningen kan med- föra behov av nya sekretessregler på detta om- råde. Det kan sålunda finnas anledning att, ex- empelvis av hänsyn till enskildas personliga in- tegritet, hemligstämpla sammanställningar som har upprättats med anlitande av ADB-teknik, även om de sammanställda uppgifterna var för sig är offentliga. Sekretessregler av detta slag löser emellertid inte problemet om garan- tier för integritetsskydd inom kreditupplysnings— verksamheten. Genom sådana regler kan man nämligen inte hindra enskilda företag från att själva samla in de offentliga primäruppgifterna och ADB-behandla dem. Lika litet kan man motverka insamlande och registrering av upp- lysningar från privat håll, exempelvis från avbe- talningssäljare och inkassoföretag. Härtill kom- mer att i en marknad, där kreditupplysnings- verksamhet bedrivs i fri konkurrens mellan oli- ka privata företag, riskerna är stora för att kun- dernas krav på en allt utförligare information kommer att driva utvecklingen mot en situa- tion där allt mindre utrymme lämnas för hän- syn till den personliga integriteten hos dem som upplysningarna avser. Det är angeläget att mot- verka en sådan utveckling. Detta kan ske endast genom ett långtgående samhällsinflytande över den kommersiella kreditupplysningsverksamhe- ten.
Vissa frågor om skydd för enskildas privatliv utreds f.n. av integritetsskyddskommittén. Den- na har framför allt att överväga de problem som moderna ljudupptagnings- och fotografe- ringsmetoder skapar, och kommitténs arbete är inte inriktat på sådana frågor som jag nu har berört.
Mot bakgrund av vad som nu har sagts om behovet av skydd för den personliga integriteten och om branschstrukturen förordar jag, efter samråd med chefen för industridepartementet, att särskilda sakkunniga tillkallas för att verk— ställa utredning om kreditupplysningsverksam-
De sakkunniga böri första hand pröva två alternativ för reglering av kreditupplysnings- verksamheten, nämligen dels ett monopolsystem och dels ett koncessionssystem. Det förra alter- nativet innebär att staten eller ett av staten helt eller delvis ägt företag får ensamrätt att be- driva kommersiell kreditupplysningsverksamhet av närmare angivet slag. Enligt det andra sy- stemet bibehålls rätten för enskilda att ägna sig åt sådan verksamhet. Denna rätt blir emellertid beroende av offentlig myndighets koncession och verksamheten ställs under viss tillsyn av sådan myndighet.
Vilketdera systemet som än föredras gäller det att precisera den typ av verksamhet som skall omfattas av monopolet resp. kräva kon- cession. Det kan givetvis inte komma i fråga att förbjuda varje utlämnande av upplysning som är av betydelse för kreditbedömning. Ut- redningen bör i första hand avse kreditupplys- ningsverksamhet som bedrivs yrkesmässigt.
Ett kommersiellt monopol kan som jag har antytt utövas av statlig myndighet eller av ett särskilt företag, helt eller delvis ägt av staten. De sakkunniga bör närmare överväga vilken or— ganisationsform som är den lämpligaste. Med hänsyn till att kreditupplysningsverksamheten för att fylla erforderliga krav på utförlighet bör omfatta uppgifter inte bara från offentligt utan också från privat håll är ett samarbete mellan det organ som utövar monopolet och närings- livet naturligt. Ett ömsesidigt intresse för ett sådant samarbete bör också finnas. Eventuellt kan det komma i fråga att ge enskilda företag och organisationer delägarskap i monopolföre- taget eller representation i dess styrelse. Staten bör emellertid, med hänsyn till verksamhetens betydelse från integritetsskyddssynpunkt, ha det bestämmande inflytandet. Det synes vidare va- ra angeläget att principerna för urvalet av uppgifter som tillhandahålls av det statliga monopolföretaget för kreditupplysningsända- mål samt bearbetningen av dessa är allmänt kända. Vissa riktlinjer bör därför fastläggas i författningsform. Eventuellt kan det vara mo- tiverat att skapa en särskild rådgivande nämnd med uppgift att vaka över att integritetsskydds- intressena blir tillräckligt beaktade. De sak- kunniga bör också överväga frågan om rätt för enskilda att få insyn i de uppgifter som har registrerats beträffande dem.
Ett monopolsystem skapar goda möjligheter att reglera insamlingen och redovisningen av data på ett från integritetsskyddssynpunkt till- fredsställande sätt. Det möjliggör den rationali- sering och koncentration av verksamheten som enligt vad jag tidigare framhållit synes önsk- värd. Risken för utländsk dominans, vilken kan vara betänklig med hänsyn till verksamhetens art, elimineras. Mot dessa fördelar får vägas de
Ett system som bygger på koncession är inte lika genomgripande som monopolsystemet. Det kan införas relativt snabbt och utan större kost- nader, bortsett från vad som kan föranledas av att staten själv engagerar sig i verksamhet på området. Å andra sidan medför ett koncessions- system inte de betydande rationaliseringsvinster som monopolsystemet skulle innebära. Ett kon- cessionssystem kräver särskilda garantier för den enskildes integritetsskydd. Ett beslut om kon- cession bör därför förenas med vissa föreskrifter i detta hänseende, och möjlighet bör finnas att upphäva koncessionen om föreskrifterna inte följs. Det kan vidare vara lämpligt att begränsa koncessionstiden för att tillfälle skall ges att modifiera föreskrifterna med hänsyn till utveck- lingen på kreditupplysningsområdet. Den kon- cessionsbundna verksamheten bör stå under till— syn av offentlig myndighet. De sakkunniga bör överväga dessa och andra administrativa frågor och göra en beräkning av vilka kostnader kon- cessionssystemet skulle medföra samt ta ställ- ning till uppkommande finansieringsfrågor.
Även inom ramen för ett koncessionssystem finns anledning att överväga statligt företagan- de. Ett statligt engagemang inom kreditupplys- ningsbranschen ger insyn och inflytande i en bransch där allmänna intressen är framträdan- de. Den rationalisering av verksamheten som den nuvarande utvecklingen inom branschen gör önskvärd skulle kunna främjas genom aktiv medverkan av staten. Att staten engagerar sig i verksamhet av detta slag synes för övrigt na- turligt mot bakgrund av att en stor del av den information som kreditupplysningsföretagen sammanställer och förmedlar härrör från stat- liga myndigheter. En statlig etablering kan ske antingen i statens egen regi eller i samarbete med andra företag, exempelvis inom kreditvä- sendet. De sakkunniga bör undersöka olika tänkbara alternativ och uttala sig om vilken lösning som lämpligen bör väljas.
De frågor jag hittills har uppehållit mig vid rör i huvudsak sådan verksamhet som går ut på att samla information om enskilda personer och företag i syfte att tillhandahålla den åt annan. Ett företag kan givetvis också samla så- dan information för eget bruk utan avsikt att ställa den till andras förfogande. Att helt för- bjuda sådan verksamhet synes inte nödvändigt. Emellertid kan ett stort företag ha anledning att för internt bruk lägga upp en mycket om- fattande samling av data från offentliga och privata källor och registrera dessa data med ADB-teknik. Eventuellt kan flera företag sam- arbeta härom utan att upprätta något särskilt företag för ändamålet. Ett sådant förfarande kan vara ägnat att inge samma betänkligheter från integritetsskyddssynpunkt som en motsva- rande sammanställning av data i syfte att sälja
informationen till utomstående. De sakkunniga bör undersöka hithörande problem och överväga om särskilda åtgärder påkallas. En lösning som kan förtjäna att prövas är att rätten att sam— manställa kreditinformation med utnyttjande av ADB-teknik görs beroende av särskilt tillstånd, även om sammanställningen bara är avsedd för internt bruk.
De nuvarande kreditupplysningsföretagen äg- nar sig ofta också åt inkasseringsrörelse. Sådan verksamhet bedrivs emellertid även av en rad andra företag, av vilka många är helt små. Un- der senare år har det vid olika tillfällen påta- lats att vissa inkasseringsföretag använder me- toder som ter sig stötande eller otillbörliga mot gäldenären. De sakkunniga bör undersöka i vil- ken mån detta förekommer och överväga vilka åtgärder som krävs för att få en bättring till stånd.
De sakkunniga bör samråda med integritets- skyddskommittén och med de sakkunniga som jag tidigare i dag har fått bemyndigande att tillkalla för utredning rörande offentlighet och sekretess. De bör bedriva sitt arbete skyndsamt.
1.2. Arbetets uppläggning
Utredningens förslag syftar huvudsakligen till att ange under vilka förutsättningar yrkesmässig kreditupplysningsverksamhet skall få bedrivas och vilka skyddsregler som skall gälla mot otillbörligt intrång i den en- skildes personliga integritet i samband med sådan verksamhet. Förslaget avser främst kreditupplysningsföretagens verksamhet, bankernas kreditupplysningsservice samt motsvarande verksamhet inom företagare- organisationer. Även kreditupplysningspub- likationer omfattas av förslaget genom en specialreglering som tar hänsyn till bestäm- melserna i tryckfrihetsförordningen.
Ett skydd mot otillbörligt intrång i den enskildes privatliv blir emellertid otillräck- ligt, om det begränsas till att avse nyss nämnda verksamhetsformer. Hantering av kreditinformation ingår nämligen som ett naturligt led även i de flesta kreditgivares interna verksamhet. Denna berörs därför i vissa delar av utredningens förslag.
I samband med mer omfattande hante- ring av kreditinformation aktualiseras vissa ADB-frågor. Den automatiska databehand- lingen ger framförallt ökade möjligheter att samordna stora mängder av olika uppgifter
och lagra dem i lätt tillgänglig form. ADB- tekniken är därför av stort intresse i kre- ditupplysningssammanhang. Beträffande ut- redningens befattning med ADB-frågor an- mälde statsrådet Geijer till statsrådsproto- kollet den 27 maj 1971 följande ändring:
I direktiven för OSK och KUU behandla- des åtskilliga problem med anknytning till automatisk databehandling (ADB). För OSK:s del bedömdes sålunda frågan om ADB-mate— rialets förhållande till offentlighetsprincipen såsom en fråga av centralt intresse, och olika möjligheter att säkra intresset av insyn i myn- digheternas verksamhet diskuterades i korthet. De risker för ingrepp i den personliga integri— teten, som ADB-teknikens användning kan medföra, uppmärksammades också i direktiven för OSK, där möjligheten av en utbyggnad av sekretesskyddet påpekades.
Det framhölls också, att det inte bara inom den offentliga förvaltningen utan också på den enskilda sektorn fanns möjligheter att med ADB-teknikens hjälp skaffa sig ingående kän- nedom om andra människors förhållanden. En central roll spelade härvid den kommmersiella kreditupplysningsverksamheten, som är föremål för KUU:s utredningsarbete. I de båda utred- ningarnas direktiv angavs, att enskildas rätt att göra sammanställningar och analyser med hjälp av ADB-teknik borde prövas inom ramen för KUU:s arbete.
OSK:s arbete har i första hand inriktats på frågorna om offentlighetsprincipens tillämpning på ADB-lagrat informationsmaterial. Enligt OSK har det därvid visat sig, att frågorna om utlämnande av sådant material från myndighe- ter och materialets användning står i ett så nära samband med varandra, att de lämpligast torde böra lösas i ett sammanhang. Vid samråd mel- lan OSK och KUU har enighet rått om att ADB-frågorna med fördel kan behandlas av OSK, medan KUU:s arbete koncentreras till de med kreditupplysning sammanhängande proble- men.
I enlighet med vad utredningarna överens- kommit om arbetsfördelningen dem emellan för- ordar jag att OSK — med motsvarande begräns- ning i KUU:s uppgift — får i uppdrag att ut- reda hela frågan om lagstiftning rörande per- sonorienterad ADB-information. Självfallet bör OSK:s arbete liksom hittills bedrivas i nära kontakt med KUU. I den mån behovet av grundlagsändringar medför att lagändringar ej kan genomföras tillräckligt snart bör OSK även beakta behovet av provisoriska ändringar med hänsyn till det arbete som redan pågår på ADB-området.
I frågan om den framtida organisationen
av den yrkesmässiga kreditupplysningsverk- samheten har utredningen undersökt olika alternativ med särskild inriktning på kon— cession och monopol.
Frågan om utländskt inflytande över kre— ditupplysningsverksamheten har ägnats upp— märksamhet från såväl integritets- som sä— kerhetssynpunkter.
Frågan om huruvida inkasseringsföretag använder metoder som ter sig stötande el— ler otillbörliga behandlas inte i detta be- tänkande. Inkasseringsverksamheten är emellertid nära förbunden med kreditupp- lysningsverksamheten, varför detta betän- kande tar upp sådana inkassofrågor som är relevanta från kreditupplysningssynpunkt. I det kommande betänkandet om inkasse- ringsverksamhet kommer bl.a. att behand- las frågan om sådan verksamhet bör få dri- vas i kombination med kreditupplysnings- verksamhet.
1.3. Uppdragets genomförande
Undersökningen av kreditupplysningsverk- samheten har genomförts bl.a. genom två enkäter. Den ena behandlar kreditupplys- ningsföretagens organisation och arbetssätt. Den andra enkäten (kreditgivarenkäten) har riktats till ett urval företag och berör kre- ditupplysningsverksamhetens betydelse för kreditgivare.
Vidare har utredningen gjort en under- sökning hos landets samtliga tingsrätter av- seende betalningsföreläggande- och lagsök- ningsmål — två viktiga informationsområ— den i krcditupplysningssammanhang. Un— dersökningen har använts vid bedömningen av huruvida ansökningar i sådana mål bör få användas i kreditupplysningsverksam- heten utan att rättens avgörande avvaktas.
Övrigt erforderligt utredningsmaterial har inhämtats vid hearings med kreditupplys— ningsföretagare och vissa kreditgivare, vid studiebesök hos några kreditupplysningsfö— retag och vid intervjuer och samtal med kreditgivare, företrädare för branschorgani— sationer m.fl. Företrädare för bankväsendet och vissa myndigheter har lämnat utred- ningen information. Bankinspektionen har
på utredningens begäran avgivit utlåtande i en fråga om banksekretess.
I frågan om lämpligheten av utländskt in- flytande över kreditupplysningsverksamhe— ten har utredningen hållit hearing med fö- reträdare för olika myndigheter och nå- ringslivet.
Upplysningar om utländska förhållanden på kreditupplysningsområdet har erhållits dels genom utrikesdepartementets försorg, dels genom kontaktmän vid myndigheter i Danmark, Finland och Norge. I dessa län- der pågår lagstiftningsarbete i motsvarande frågor. Den nordiska kontakten har upp— rätthållits fortlöpande.
Utredningen har bedrivit sitt arbete i nära samråd med OSK och har även haft visst samråd med integritetsskyddskommittén och massmedieutredningen.
2. Kreditinformation —— allmänna synpunkter
2.1 Funktion
Kreditgivarens behov av uppgifter om kre- ditsökanden (kreditinformation) beror yt- terst på att kreditgivning är förenad med ekonomiska risker. Detta är en ofrånkom- lig följd av att pengar eller varor överläm- nas eller att tjänster utförs mot betalning i efterhand. Betalningen kan av växlande skäl utebli men även en försening av be- talningen kan vara kännbar för kreditgiva- ren. Man bör inte heller bortse från de bevaknings- och indrivningskostnader samt andra olägenheter som kan vara förenade med betalningsförsummelse.
Kreditgivaren kan i viss utsträckning skydda sig mot kreditförlust och liknande olägenheter genom att ta säkerhet för kre- diten i form av pant eller borgen. Möjlig- heterna härtill är emellertid begränsade. Kreditgivaren behöver därför uppgifter om kreditsökanden för att kunna göra en prognos om dennes möjligheter att fullgöra sin betalningsskyldighet i rätt tid. En så- dan prognos kan knappast göras med full säkerhet men den ger dock kreditgivaren betydelsefulla möjligheter att avslå kredit i sådana fall där riskerna för kreditförlust eller andra olägenheter är större än kre- ditgivaren kan tolerera. En förutsättning för att uppgifterna om kreditsökanden skall möjliggöra en betalningsprognos är att informationen fyller vissa krav. Den skall vara relevant, korrekt och tillräcklig
för den bedömning som är i fråga. Ur- valet av information varierar efter kredi- tens storlek, kreditfristens längd och andra faktorer.
Kreditinformationen har betydelse inte bara för kreditgivarens ställningstagande till om sökt kredit skall beviljas. Om krediten beviljas måste kreditgivaren bevaka att be- talning sker i rätt tid. För detta ändamål kan det bli nödvändigt att fortlöpande skaf- fa uppgifter om kredittagarens ekonomiska situation efter kreditbeslutet. Av betydelse är bl.a. att följa upp om kredittagaren blir föremål för betalningsanmärkning från an- nat håll (växelprotest, lagsökningsutslag o.d.). Information härom ger kreditgivaren möjlighet att vidta åtgärder för att skydda sin egen fordran, t.ex. inkassoåtgärder eller rättsliga åtgärder.
De uppgifter kreditgivaren kan samla in om sin kund ingår således som ett väsent— ligt led i det skydd mot kreditförlust och andra olägenheter som kreditgivaren söker bygga upp. Ett sådant kreditskydd ligger inte bara i kreditgivarens intresse. Kredit- förluster leder till kostnadsökningar som ytterst går ut över andra kredittagare och konsumenter.
2.2 Källor
Uppgifter om kreditkunden inhämtas delvis genom direkta frågor till denne. I vissa
Myndigheter och andra offentliga källor
Kredit—
upplysnings- publikationer
Kreditupplys- ningsföretag
Privata källor (arbetsgivare och andra referenser)
Företagare- organisationer
KREDITUPPLYSNINGSSERVICE
KREDITGIVAREN
EGEN INFORMATION
— direkt kontakt
med kunden
— eget kundregister
Fig. ]. Schematisk beskrivning över kreditgivarens informationskällor.
fall kan det egna kundregistret också ge information om kundens eventuella tidigare förbindelser med kreditgivaren och hans sätt att sköta dessa. Slutligen inhämtas in— formation från externa källor.
Den externt insamlade kreditinformatio- nen kommer från såväl den offentliga som den privata sektorn. Uppgifterna kan i många fall hämtas direkt vid källan, men vanligen anlitar kreditgivaren olika kredit- upplysningspublikationer, kreditupplysnings- företag, banker eller företagareorganisatio- ner. Härtill kommer de mer tillfälliga kon- takter kreditgivaren kan ta för att få kom- pletterande uppgifter.
En schematisk beskrivning över kredit- givarens informationskällor kan göras enligt fig. 1 ovan.
De grundläggande uppgifterna inhämtas
normalt från serviceorganen. Dessa uppgif- ter kan ofta vara tillräckliga för att sortera bort sådana fall där kredit är utesluten, el- ler för att möjliggöra bedömning av smär- re krediter inom avbetalningshandeln. Däremot förutsätter större krediter i all- mänhet en mer ingående undersökning. Det är oftast i sådana fall som kreditgivaren får anledning att komplettera serviceorga- nens uppgifter genom att inhämta ytterli- gare uppgifter direkt från myndigheter och referenser.
Man bör hålla i minnet att kreditgivaren själv är informationskälla på olika sätt. Bl.a. lämnar kreditgivarna uppgifter till myndigheter i samband med att rättsliga eller exekutiva åtgärder måste aktualiseras vid utebliven betalning. Detta kan ske di- rekt eller via inkasseringsföretagen. Vidare
Säll ö Delta formulär ekell Icke envilndu "" ttld sedan tönetlnlng som avses l egen K PE KONTRAKT (1971:238) om hemtönillnlng m.m. upprättat mellan vidstående säljare och nedan angiven köpare
NR : Elternamn Samtliga tömamn (tilltalsnamnet understruket) :?'50"u'£mgag Nr = i i | ( ! cr'o Eestedsedtess OBS Meddela genast ny adress! 2:51?" (””St”) e. 0 2 / =: |! _ _ = 2 Postnummer Postadress Yrke Makes/makes tullstandtge nerttn ( o 9 tt: få Mantalsskr.orl och tid. adress om annan än ovan angivna under de seneste två åren Fotoleuttimetton (pass. ID-kort el. dyl.) = Litt. Nr uttärd. den av ': Arbetsgivarens eller den egna rotelsens namn och adress Religion (arbete) Anställd sedan 0 | nr & / ; ;” civilstånd Årstnkomst Makes/makes årsink. Tidigare avbetalningsköp [ Kontrakt nr [] gitt [] ogift [] nei D ja: hos Antal Verusleg ' Fabrikat - Typ - Modell - Tillverkningsnummer KONTANTPRIS Fria pr enhet Summa
ÅTION
Fig. 2. Ansökningsformulär för avbetalningskredit.
KONTOANSÖKAN
(liylles lUllSiandlgl 9] blyerts) Lagsl 500. högst 5.000 kronor ' Eltetrtemn. samtltga lornttmn (stryk under tilltalsnamnet) De." D Hemskttd edborsare Antal barn nu. lersena, Dogitt [:| Ånkling DSvensk DFtånsktld [| Änka D Utländsk
Bastedsadress (ev. inneboende hos) Personnamn-ner.,” N Tel. bosl. m. riktnr Tel.nthiklnt o.anttn.nr
Postnummer. adtesqustanstalt Yrke (sysselsättning) [] Fast anställning D Eget toretag
Trdtgare valakllgd och Itt/Islandia: postadress Arstnkomst Ev. relerenset. t.ex. bank
mm:sgwrrens resp det egna lerelegels namn när adress Anställd det sedan år
x— 19
Natmasl inregaende arbetsgivares namn och adress &
Yrke (sysselsallntng)
Sdmlltge lutnamrt (stryk urinet tilltalsnamnet) .
|
Atbelsgtvatens resp det egna lotclagels namn och adress Anstalld det sedan är [] Fast anställning Arslnkomst [:] Eget Iöreleg
19 Tidigare varaktiga och Iutlståndtga postadress
Narmetrl Iutegaende arbetsgrvatcs namn och adress
Jag/vt torsaktar. att i ansökan lamnade uppgtller är riktiga och lullsländiqe och godkänner gallande kuntobeslem- melset och betalningsvtllkor. som jag/vi lerhinder mig/oss all iakttaga. om konto bevtljas.
den / IS
Konlosekandens egenhändiga namnteckning Meka/makes egenhartelga namnteckning
Fig. 3. Ansökningsformulär för kontokortskredit.
Kredit nr (ifylls ev banken) KREDITANSÖKAN Bonkkontor | IAN CHECKKIEDIY VÄXEL SPAllÄN '_' IYGGN- _ _ CHECKlU— _ KREDITIV GARANTI Nikken" _ ! Kreditbelupp kr Antorleringslid (ontol ar) Nuvarande konton i Kreditsökonde person (efternamn, tilltalsnamn, titel] eller företog Person-lRegnr Utdelningsadress (goto, box :: dyl] _ | Ortsadress (postnr och ort) [Telefon (riktnr—tlitnr) Monthlsskrivningsodress (endast om annan än uldclriingsodressen ovon) — Gift Fronskild ' Änkling Försöriningsplikt (antal barn. (loros older) Bosatt i Sverige sedan år Ogift _ Hemskild [_| Änka (för utländsk medborgare)
Arbetsgivare (nomn, pottodtess]
| Telefon [riktnr-tlnnr)
Anst [årtal, mån)
Refertns hos orbetsgivureh Tidigare arbetsgivare om anställningen ovan varat mindre en ] (rr (norrut, postadress) '
Telefon (riktnr—tfnnr)
'Telefon (riklnr-tfnnr)
Ovrigt) rclurenaer
Teiefon (riktnr-tfnnr)
INKOMSTER
Sökande—na fostn örsinkomater ............ Sökandens andra inkomster ..............
Mukana fostrt årsinkornclur ...............
EUMM/5. KRONOR TILLGÅNGAR Fastigheter (taxeringsvärdet) .............. Banktillgodohovonclen i banken
i andra banker ........................
Andra tillgångar (ei personligt lösöre)
UTGIFTER
Sökandens/' och makens skottentgifter per år
Hyro per år ............................. Räntor och amorteringar per år .......... MMA KRONOR—_ SKULDER Lön mot säkerhet av aktier, obl, inteckn etc i banken ........................ i andra banker ........................
Andra skulder ss växlar, ovbetolnkonlrokt
Övriga skulder ..........................
SUMMA KRONOR
Lbneutbetolningrsött checklön Makens nomn, titel Makens peraennr ? kontontlon [_ ] postldn postgiro Lutar; arbetsgivare (namn, postadress) Telefon (riklnr-llnnr) Anst (Jrlul, rrrrtr.) EKONOMISK STÄLLNING (ifylls om sökanden ör privatperson, dock ei vid ansökan om Sporldn) Kronor Kronor
SUMMA KRONOR
Jag försäkrar, att de av mig på denna och omstående sido lämnade u icke har andra skulder än de här ovan upp ivno. Vid onsökun om personlig kredit utan törs stående försäkran: Om kredit bevilios mig, förbinder iog mig att under kredittiden om checkllöne)kredit är i med bonken. Jog försäkrar, att iog är fullt arbetsför. Jag är medveten om att den mitt liv, ei gäller efter det att jag uppnått 67_ör5 ålder. _ . _ Jag har icke något att erinra mot att upplysning om krediten lämnas llll Kredrtregtster AB.
ppgilterno är riktiga och att iog och/eller min make ild säkerhet (cheeklönekredit, sporlån o dyl) gäller underskrifton iömväl nedan-
icke upptaga liknande kredit i annat kreditinstitut. Ifråga
og medveten om ett krediten ei får disponeras av mig, förrän den beviljats och kontrakt tecknats
grupplivförsäkring som banken eventuellt tecknar på
Ort, dolurn
Fig. 4. Ansökningsformulär för banklån.
Kreditsökondens underskrift
lämnas uppgifter om betalningsförsummel— ser till kreditupplysningsföretagen, särskilt i de fall där avtal om informationsutbyte träffats.
2.3 Kreditinformation om privatpersoner
Kreditinformationen om privatpersoner in- nehåller uppgifter om ekonomiska och andra personliga förhållanden. De uppgifter som inhämtas i den direkta kontakten med kunden gäller i allmänhet grundläggande personuppgifter samt familje-, anställnings- och bostadsförhållanden. Uppgifterna in- samlas vanligen på ansökningsformulär en- ligt fig. 2—4 på sid. 28—29.
En viktig del av den information kredit- givaren behöver för sin bedömning av en kreditansökan består av uppgifter om tidi- gare kreditavtal och skötseln av dessa. Kunden kan ha varit aktuell i något eller
I. Offentliga uppgifter
några av de cirka 135.000 lagsöknings- och betalningsföreläggandemål som årligen leder till utslag respektive bevis. I andra fall kan kunden ha varit föremål för utmätning el- ler återtagning av avbetalningsgods. Såda- na uppgifter är av stor betydelse från kre- ditbedömningssynpunkt men efterfrågas av naturliga skäl inte i den direkta kontakten med kunden. Detta gäller även uppgifter om äktenskapsförord, hemskillnad och lik- nande, vilka i vissa kreditgivningsfall anses nödvändiga. Här har de upplysningar kre- ditgivaren inhämtar från kreditupplysnings- branschen väsentlig betydelse. Dessa upp- lysningar ger dessutom kreditgivaren möj- ligheter att kontrollera den information kunden lämnat i sin kreditansökan.
En uppställning över vanligen förekom- mande kreditinformation om enskilda per- soner får följande utseende:
__________________————————— Källa:
Efterfrågad information:
______________________——-—————— Länsstyrelse, lokal skattemyndighet eller pastorsexpedition
Domstol
Kronofogdemyndighet
Äktenskapsregistret vid Statistiska Central- byrån (SCB)
Personnummer Aktuella och föregående mantals- och kyr- kobokföringsförhållanden Födelsehemort Nationalitet Civilstånd med tidpunkt för ändring Makas/makes personnummer Uppgift om omyndighetsförklaring Inkomst av tjänst, rörelse m.m. Taxeringsvärde på fastighet Ansökningar, domar, bevis och utslag Lagfart och inteckningar Skatterestantier
Utmätningar Återtagning av avbetalningsgods
Införsel Växelprotest (även från notarius publicus eller särskild förrättare)
Hemskillnad Äktenskapsskillnad Boskillnad Äktenskapsförord Bodelning
Antal barn Vigseldag
___________________———————————
___—M
Källa: Efterfrågad information:
___—___.—
Kreditupplysningsföretag
Bank
Massmedia, kalendrar och annat tryck
Inkasseringsföretag
Personer i kredittagarens omvärld
Sammanställd offentlig och enskild infor- mation Allmänt omdöme
Sammanställd offentlig och enskild infor- mation Allmänt omdöme
Inkomst- och förmögenhetsuppgifter Personnotiser m.m.
Uppgifter om inkasseringsfall
Löne- och anställningsuppgifter från ar- betsgivare Allmänt omdöme
___—___—
2.4 Kreditinformation om företag
Företagens uppgiftsskyldighet till olika myn- digheter gör att kreditgivarna genom of- fentlighetsprincipen kan få åtskillig infor- mation som är värdefull vid kreditbedöm- ning. Därtill kommer att företagen av na- turliga skäl har fler och mer omfattande kontakter med kreditmarknaden än den en- skilde, vilket ger ytterligare information.
Aktiebolag är skyldiga att registrera sin verksamhet vid patent- och registrerings- verket samt att dit årligen lämna balans— räkningar och andra redovisningshandling- ar. Denna information är offentlig och där- med också tillgänglig för användning vid kreditbedömning.
Registreringsskyldighet föreligger även för andra företag än aktiebolag. Handelsre- gistren vid länsstyrelser och i vissa städer innehåller uppgifter om firmor, firmainne— havare, syftet med firmornas verksam-
I. Offentliga uppgifter
het m.m.
Företag är även registrerade i samband med beskattning av olika slag, t.ex. mer— värdeskatt och källskatt. I dessa hänseen- den registreras uppgifter vid länsstyrelser och lokala skattemyndigheter som samti- digt också blir en naturlig källa för kredit- information om företagen.
Beträffande den kreditinformation som kan erhållas från den privata sektorn kan konstateras att företagens betalningsvanor följs på i princip samma sätt som beskri- vits i fråga om privatpersoner. Skötseln av företagskrediterna kan sålunda avläsas ge- nom uppgifter om trög betalning, kredit- spärrar, inkasseringsåtgärder, ansökningar om rättsliga eller exekutiva åtgärder, be— talningsinställelser, ackord, konkurser o.d.
En sammanställning av vanligen förekom— mande kreditinformation om företag får följande utseende:
___—___—
Källa:
Efterfrågad information:
&
Patent— och registreringsverket (PRV)
Aktiebolags namn och registreringsnummer Datum för registrering Verksamhetens art Styrelse och verkställande direktör Firmateckning Balansräkningar och andra redovisnings— handlingar
Källa: Föreningsregistren hos länsstyrelserna
Handelsregister
Länsstyrelse och lokal skattemyndighet
Domstol
Kronofogdemyndighet
Efterfrågad information:
Uppgifter motsvarande de som angivits ovan beträffande aktiebolag
Firma och innehavarens namn samt hem— vist (bolagsmän i handelsbolag) Verksamhetens art
Datum för registrering
Firmateckning
Kommanditdelägares insats Skatteuppgifter
Ansökningar, domar, bevis och utslag Konkurser och ackord Lagfart och inteckningar
Skatte- och avgiftsrestantier
Utmätningar Växelprotest (även från notarius publicus eller särskild förrättare)
II. Uppgifter från den enskilda sektorn
Källa:
Kreditupplysningsföretag
Bank
Företagareorganisationer
Massmedia, kalendrar och annat tryck
Inkasseringsföretag
Tidigare kreditgivare och leverantörer
Efterfrågad information:
Sammanställd offentlig och enskild infor— mation Allmänt omdöme
Sammanställd offentlig och enskild infor- mation Allmänt omdöme
Sammanställd offentlig information Kreditspärrar Kreditengagemang Betalningsvanor Betalningsinställelse Ackord Allmänt omdöme
Handelsnyheter och företagsnotiser Uppgifter om inkasseringsfall
Betalningsvanor Allmänt omdöme
2.5 Kreditupplysningsservice
Kreditgivarna kan i viss utsträckning till- godose sitt behov av kreditinformation ge- nom att själva samla in uppgifter om kre- ditsökanden i direktkontakten med denne eller genom förfrågningar hos arbetsgivare och andra referenser. En sådan uppgifts- insamling kan emellertid vara både tids-
och arbetskrävande. Med en växande kre- ditmarknad har kreditgivarna därför fått allt större behov av hjälp med insamlingen av de grundläggande uppgifterna. Detta är särskilt fallet när det gäller uppgifter om betalningsanmärkningar av typen betalnings- föreläggandebevis, lagsökningsutslag, utmät- ning och konkurs. Dylika uppgifter kan för närvarande inte erhållas centralt från nå-
gon myndighet. För att få löpande infor- mation av detta slag krävs därför in- samling vid alla domstolar och kronofogde- myndigheter. En sådan insamling genomförs endast av kreditupplysningspublikationer och kreditupplysningsföretag som här således in- tar en nyckelroll.
Kreditupplysningsservice erbjuds inte en- bart av kreditupplysningspublikationer och kreditupplysningsföretag. De insamlade upp- gifterna används också av bankerna som efter bearbetning och komplettering med råd som grundar sig på bankintern infor- mation i sin tur erbjuder service till bank- kunderna. På liknande sätt erbjuds service från företagareorganisationer som komplet- terar de insamlade uppgifterna med ytter- ligare information från medlemmarna i re- spektive organisation. Dessa förhållanden komplicerar en del av de beräkningar ut- redningen genomfört avseende antalet kre- ditupplysningar m.m. I följande översikt bör man därför hålla i minnet att särskilt upplysningar från banker och företagare- organisationer i viss utsträckning bygger på upplysningar som inhämtats i kredit- upplysningspublikationer och från kredit- upplysningsföretag. Utredningen vill också erinra om att en stor del av kreditupplys- ningarna lämnas i muntlig och ibland myc- ket kortfattad form. Omfattningen av den- na verksamhet är av naturliga skäl svår att beräkna.
Kreditgivarna kan även erhålla service i mindre omfattning bl.a. från bokförings- och revisionsbyråer eller inkasseringsföre- tag. Sådan mer begränsad och ibland till- fällig kreditupplysningsverksamhet har inte beaktats i följande översikt. Denna avser således kreditupplysningspublikationer, kre- ditupplysningsföretag, bankernas kreditupp- lysningsservice och motsvarande service vid vissa företagareorganisationer.
Kreditupplysningspublikationerna består av fristående tidskrifter och av publikatio— ner som utges av kreditupplysningsföretag och andra serviceorgan. Som tidigare nämnts tillkommer publikationerna bl.a. ge- nom att domstolar och kronofogdemyndig- heter bevakas kontinuerligt. Detta sker ge—
nom ombud som samlar in uppgifterna, vilka sammanställs och ges ut periodiskt.
De vanligast förekommande publikatio- nerna utges tillsammans i cirka 35.000 ex. per år. Publikationerna behandlas närmare i kapitel 3.
Kreditupplysningsföretagen lämnar upp- lysningar i form av sammanställda uppgif- ter avseende omfrågade personer eller före- tag. Upplysningarna innefattar ofta en be- dömning och rekommendation (tillstyrkan- de, avstyrkande o.d.). Vissa kreditupplys- ningsföretag åtar sig även att bevaka sär- skilt angivna kredittagare avseende be- talningsanmärkningar som eventuellt inträf- far efter kreditens lämnande (kreditbevak- ningsservice).
Antalet kreditupplysningar från kredit- upplysningsföretagen kan för närvarande uppskattas till cirka 850.000 per år. Av dessa torde 500.000 avse privatpersoner och 350.000 avse företag.
Kreditupplysningsföretagens service be- skrivs närmare i kapitel 4.
Bankernas kreditupplysningsservice byg- ger dels på sådana uppgifter som är allmänt tillgängliga i kreditupplysningssammanhang, dels på bedömningar som görs på grund- val av internt tillgänglig information. Verk- samheten betraktas som en del av den ser- vice man erbjuder bankkunderna. Det är främst affärsbankerna som tillhandahåller kreditupplysningsservice.
Antalet kreditupplysningar från banker- na kan för närvarande uppskattas till 650.000 per år. Därav torde 300.000 upp- lysningar avse privatpersoner och 350.000 avse företag. En stor del av upplysningar— na förmedlas mellan bankerna.
Bankernas kreditupplysningsservice be- skrivs närmare i kapitel 5.
Vissa företagareorganisationer ger kredit— upplysningsservice till sina medlemmar. Verksamheten är för närvarande i huvud- sak inriktad på företag, men även service i fråga om privatpersoner förekommer. Fö- retagareorganisationernas kreditupplysnings- service bygger bl.a. på ett utbyte av infor- mation mellan olika kreditgivare inom re- spektive organisation.
Antalet kreditupplysningar från företaga- reorganisationerna kan uppskattas till cir- ka 150.000 per år. Deras kreditupplysnings- service beskrivs närmare i kapitel 6.
Kreditgivarna anlitar servicemöjligheterna i skiftande utsträckning och på olika sätt. Här är kundkretsens sammansättning, kre- ditgivningens omfattning och art m.m. av- görande. Av de 281 företag som besvarat utredningens kreditgivarenkät har 192 (68,3 %) svarat att de använder kredit- upplysningspublikationer eller anlitar kredit- upplysningsföretagens service. Enkäten be- rör inte frågan om i vilken utsträckning kreditupplysningsservicen vid bankerna och företagareorganisationerna anlitas.
3. Kreditupplysningspublikationerna
Uppgifter som kan användas för kreditbe— dömning ingår i flera olikartade publika- tioner. Hit hör t.ex. Post- och Inrikes Tidningar som ger uppgifter om nyregistre- rade aktiebolag, konkurser m.m. Hit hör också kalendrar av typen Svensk Handels- kalender, Svenska Aktiebolag, taxeringska- lendrar osv. Dessutom finns det ett antal publikationer som mer direkt syftar till kreditupplysningsverksamhet. Här bör näm- nas Svensk Handelstidning Justitia, Kredit- arkivet, Spärrkatalogen och Kundkontroll- registret. Bankerna, köpmannaföreningarna m.fl. ger dessutom ut publikationer eller enklare s.k. listor inom sina respektive om- råden.
De vanligast förekommande kreditupplys- ningspublikationerna i tidskriftsform är:
Svensk Handelstidning Justitia Upplaga 1971: 10.415 ex.
Svensk Handelstidning Justitia utgavs första gången i början av 1890-talet. Denna publikation har under många år haft stor betydelse i kreditgivningssammanhang. Ut- givningen sker veckovis och tidningen om- fattar främst uppgifter om rättsliga och exekutiva åtgärder från hela landet, t.ex. betalningsföreläggandebevis, lagsökningsut- slag, utmätningar och konkurser. Dessutom ingår handelssidetext, uppgifter om ny— etableringar, kapitaländringar samt vissa statistiska tabeller och annonser. Verksam- heten är förlagd till Stockholm.
Svensk Köpmannatidning Upplaga 1971: uppgift har inte kunnat er- hållas.
Utgivningen av Svensk Köpmannatidning började 1910 och tidningen utkommer för närvarande månatligen. Den innehåller inga artiklar, annonser eller liknande material utan omfattar endast offentliga uppgifter, bl.a. om rättsliga och exekutiva åtgärder. Särskiljande för denna tidning är publice- ringen av ansökningar om betalningsföre- läggande och lagsökning. Verksamheten är förlagd till Malmö.
Svensk A f färstidning Upplaga 1971: 2.100 ex.
Svensk Affärstidning har utgivits sedan 1923. I tidningen publiceras veckovis de vanligaste betalningsanmärkningarna. Den utgör samtidigt annonsorgan. Verksamhe- ten är förlagd till Stockholm.
Övriga kreditupplysningspublikationer
Flera kreditupplysningspublikationer ges ut av kreditupplysnings- och inkasseringsföre- tag eller andra serviceinstitutioner.
AB Svensk Upplysningstjänst ger ut två typer av publikationer. Varje vecka utges kreditrapporter som omfattar uppgifter om olika betalningsanmärkningar. Kreditrap- porterna ges ut över fyra olika distrikt i lan- det. Den andra publikationen — Kredit- arkivet _ utgör en årlig sammanfattning
av kreditrapporterna och är uppdelad i fyra delar på motsvarande sätt.
AB Automatisk Kontokontroll (ABAK) ger ut Spärrkatalogen som omfattar betal— ningsanmärkningar om konkurser, misslyc— kade utmätningsförrättningar, återtagning av avbetalningsgods och betalningsinställel- ser. Uppgifterna kvarstår i cirka två år. Syftet med Spärrkatalogen är att kreditgi- varen skall ha möjlighet till snabb kontroll avseende de mest graverande betalningsan- märkningarna.
AB Kundkontroll ger ut en publikation under namnet Kundkontrollregistret. Den är speciell i den meningen att uppgifterna avser kreditspärrar och inkassofall. Även här kvarstår uppgifterna under två år.
Ett exempel på de lokala utgåvor av mindre format som förekommer utgörs av tidskriften Kreditupplysningar. Den är sten- cilerad och utges av S. B. Anderssons In- kasso- och Juridiska Byrå i Helsingborg. Tidskriften omfattar betalningsanmärkning- ar mot enskilda personer och företag i nordvästra Skåne.
Köpmannaföreningarna i Stockholm, Gö- teborg och Malmö ger gemensamt ut s.k. listor över Skatterestantier, företagsinteck- ningar, konkurser m.m. Bankföreningen ger ut ekonomiska meddelanden som omfattar uppgifter av intresse för kreditgivningen.
3.1 Insamling och lagring av uppgifter
Kreditupplysningspublikationernas innehåll består framförallt av uppgifter som inhäm- tas genom hel- eller deltidsanställda ombud över hela landet. Dessa har till uppgift att vid domstolar och kronofogdemyndigheter löpande samla in uppgifter som sedan vi- darebefordras till de större publikationerna och kreditupplysningsföretagen. Denna in- samlingsorganisation har stor betydelse för kreditupplysningsverksamheten, eftersom det för närvarande inte finns någon annan möjlighet att erhålla sådana uppgifter för hela landet.
Ombuden är ofta tjänstemän vid olika myndigheter och har arbetet som kommis- sionärsuppdrag eller på fritid. På senare tid
har det emellertid blivit vanligare att hel- tidsanställd personal fått överta arbetet.
Uppgifterna i kreditupplysningspublika- tionerna sorteras alfabetiskt på kredittaga- rens namn. Denna sortering föregås vanli- gen av en geografisk indelning och en uppdelning på olika slags uppgifter. Utför- ligheten i uppgifterna varierar. I en del fall lämnas även uppgift om t.ex. fordringsäga- ren i betalningsföreläggandemål.
De uppgifter som ingår i kreditupplys- ningstidskrifterna lagras genom att exem- plar av de färdiga tidskrifterna arkiveras. Förhållandet är något annorlunda när det gäller de publikationer som ges ut av kredit- upplysningsföretagen. Sådana publikationer kan närmast ses som en produkt av ett kreditupplysningsregister som också används för andra ändamål.
3.2 Användningen av kreditupplysnings- publikationer
De kreditupplysningspublikationer som in- nehåller uppgifter om betalningsanmärk- ningar omfattande en vecka eller månad har begränsat värde för bedömningen av en ny och okänd kund. De är däremot vik- tiga för bevakningen av de kunder som re- dan fått kredit. Publikationer som täcker en längre tid, t.ex. ett eller två år, kan i viss utsträckning användas för bedömning av nya kunder. Av utrymmesskäl innehål- ler dessa publikationer emellertid inte ut— förliga uppgifter.
Följande resultat har erhållits i utred- ningens kreditgivarenkät för de 192 företag som uppgivit att de använder kreditupplys- ningspublikationer eller anlitar kreditupplys- ningsföretagens service (68,3 % av dem som svarat på enkäten):
Av 192 företag
Serviceform Antal %
Publikationer ' 146 76,0 Kreditupplysningar 138 71,9 Bevakningsservice 35 18,2
Om man ser till hur de olika servicefor- merna kombineras erhölls följande siffror:
Av 192 företag
Scrviccform Antal % Endast publikationer 49 25,5 Endast kreditupplysningar 40 20,8 Endast bevakningsservice 2 1,0 Publikationer/kreditupplysningar 68 35,4 Publikationer/kreditupplysningar
och bevakningsservice 26 13,5 Publikationer/bevakningsservice 3 1,6 Kreditupplysningar/bevak-
ningsservice 4 2,1
192 99,9
Den vanligast förekommande använd- ningen av kreditupplysningsservice består således i kombinationen publikationer och kreditupplysningar. Många företag nöjer sig emellertid med enbart publikationer, men här bör nämnas att detta företrädes- vis gäller mindre och medelstora företag. Siffrorna avser användningen inom såväl konsumtions- som företagskreditgivningen.
Publikationerna används också av kredit- upplysningsföretagen och andra serviceor- gan för aktualisering av deras register.
Kreditupplysningspublikationerna erhålls regelmässigt genom abonnemangsavtal. Be- gränsad lösnummerförsäljning förekommer dock.
4. Kreditupplysningsföretagen
Det första kreditupplysningsföretaget till- kom under senare delen av 1800-talet, var— efter ett antal liknande företag bildades fram till 1950—talet. Från denna tidpunkt har koncentrationstendenser varit märkba- ra i branschen. Ett markant utländskt in- flytande i branschen har gjort sig gällande under senare tid genom att den amerikan- ska kreditupplysningskoncernen Dun & Bradstreet 1967 köpte Kreditinformation AB (inkl. Stockholms Inkassobyrå) samt 1969 Soliditet AB (inkl. Kreditregister AB och Kreditdata AB) och Exportföreningens dåvarande upplysningsbyrå. Verksamheten har numera samordnats under Soliditet och Kreditregister. Uppskattningsvis omsätts i branschen för närvarande cirka 21 miljo- ner kronor per år och antalet anställda kan uppskattas till 400—500. Dessa siffror avser företagens upplysningsverksamhet. Flera av dem bedriver dessutom inkassoverksamhet. Följande större företag är f.n. verksamma:
Soliditet AB
Soliditet har som sin huvudsakliga uppgift att förmedla kreditupplysningar men om- besörjer också inkasseringar. Företaget startade sin kreditupplysningsverksamhet 1908. Huvudkontoret är förlagt till Stock- holm med filialer i Göteborg, Malmö och Umeå.
Soliditet ägnar sig numera väsentligen åt kreditupplysning om företag. Kreditupplys— ningsverksamheten om privatpersoner har
i stora delar flyttats över till systerföreta- get i Dun & Bradstreetkoncernen, Kredit- register AB.
Omsättningen i upplysningsverksamheten var 1971 (räkenskapsåret 1.12.70—30.11. 71) cirka 10,3 miljoner kronor enligt upp— gift från företaget. Antalet anställda för upplysningsverksamheten var cirka 220.
Kreditregister AB
Kreditregister ger enbart kreditupplysning om privatpersoner. Företaget började sin verksamhet 1959 och kan till sina abon- nenter räkna banker, detaljister och finan- sieringsinstitut inom avbetalningshandeln samt konto- och kreditkortsföretag. Före- taget ligger i Stockholm. Verksamheten omspänner hela landet.
Kreditregister bygger sin verksamhet på registrering av avbetalningskrediter, privat- lån från banker och krediter från banker närstående företag. En stor del av avbe- talningshandeln beräknas bli kreditprövad genom Kreditregister.
Kreditregisters omsättning 1971 (räken- skapsåret 1.12.70—30.11.7l) har uppgivits till 2,3 miljoner kronor och antalet an- ställda till 50.
AB Automatisk Kontokontroll (ABAK)
ABAK driver endast kreditupplysningsverk- samhet men är systerföretag till Justitias Inkasso- och Juridiska Byrå AB. Anknyt-
ning till inkasseringsverksamhet föreligger alltså. Företaget bygger sin verksamhet dels på utgivningen av en publikation över be- talningsanmärkningar — den tidigare nämnda Spärrkatalogen, dels på registrering av ansökningar om betalningsföreläggande och lagsökning. Företaget använder ADB. Det har varit verksamt sedan 1965 i Stock- holm. Till ABAK hör numera även det danska företaget Kundekontrol A/S. Omsättningen 1971 har av företaget uppgivits till 4,5 miljoner kronor. Antalet anställda för upplysningsverksamheten är cirka 60.
AB Svensk Upplysningstjänst
Svensk Upplysningstjänst förmedlar kredit- upplysningar och ombesörjer inkasseringar. Företaget började sin verksamhet 1947 och har sitt huvudkontor i Malmö med filialer i Stockholm och Göteborg. Företaget byg- ger sin verksamhet på utgivningen av de tidigare nämnda kreditrapporterna över be- talningsanmärkningar samt sammanställ- ningar av dessa kreditrapporter i form av årsboken Kreditarkivet. Därutöver förmed- las kreditupplysningar i muntlig och skrift- lig form.
Omsättningsuppgift har ej kunnat erhål- las. Däremot har företaget för räkenskaps- året 1.11.70—30.10.7l uppgivit bruttovins- ten av hela företaget till 1,6 miljoner kro- nor och antalet anställda till 28.
Kmdkontroll AB
KLndkontroll är i huvudsak ett inkasse- ringsföretag, men företaget bedriver kredit— upplysningsverksamhet genom utgivning av de'. tidigare nämnda Kundkontrollregistret och genom kreditbevakningsservice. Före- taget använder ADB. Verksamheten börja- de 1962 och är förlagd till Stockholm. Omsättningen för räkenskapsåret 1.7.70 ——lO.6.71 var för upplysningsverksamhe- ter cirka 3 miljoner kronor enligt vad fö- retaget uppgivit. Det totala antalet anställ- da samma tid var 102. Endast en del av
dessa var sysselsatta i upplysningsverksam- heten.
Kapital-Kontroll AB
Kapital-Kontroll är i princip inriktat på kreditupplysningsverksamhet men kan i den mån kunderna så önskar även ombesörja inkasseringar. Företaget lämnar upplysning- ar i såväl skriftlig som muntlig form och har tidigare haft en relativt stor andel per- sonupplysningsverksamhet. För närvarande ökar företaget sin företagsupplysningsdel. Kapital—Kontroll är verksamt sedan 1936 och beläget i Stockholm.
Omsättningen 1971 uppges av företaget till cirka 600.000 kronor och antalet an- ställda till 25.
AB Balanskontroll
Balanskontroll är specialiserat på kredit- upplysning i textilbranschen och helt inrik- tat på kreditupplysning om företag. Kredit- upplysningarna utformas med hjälp av bl.a. balansräkningar och andra offentliga redo- visningshandlingar för aktiebolag. Företaget är verksamt i Stockholm sedan 1952.
För räkenskapsåret l.7.70—30.6.71 upp- ges att erhållna arvoden uppgick till cirka 112.000 kronor och antalet anställda till 2.
Slutligen bör nämnas ett antal företag som driver kreditupplysning i mindre om- fattning vid sidan av inkasserings- eller annan verksamhet. Hit hör bl.a. Jurist-In- kasso AB i Stockholm, S. B. Andersson Inkasso- & Juridiska Byrå i Helsingborg samt Finans-Inkasso AB i Norrköping.
4.1 Insamling av information
Insamlingen av information till kreditupp- lysningsföretagen sker 1) genom ombud 2) genom att kreditgivare lämnar uppgifter enligt avtal om informationsutbyte och 3) genom att personalen vid kreditupplys- ningsföretagen tar direkta kontakter.
I likhet med kreditupplysningspublikatio- nerna anlitar kreditupplysningsföretagen
ombud. Från dessa erhålls dels uppgifter från olika myndigheter, dels uppgifter som bygger på ombudens personkännedom på den lokala orten. Ombuden lämnar i viss utsträckning uppgifter till flera uppdrags- givare och är liksom i fråga om publika- tionerna ofta tjänstemän vid olika myn- digheter. Enligt uppgift var antalet om- budsuppdrag 1969 cirka 3.500. Uppgifter om hur många personer som fullgjorde dessa uppdrag har emellertid inte kunnat erhållas. Beträffande utvecklingen efter 1969 har uppgivits att antalet ombudsupp- drag minskat. Även här insamlas uppgifter- na i allt större utsträckning av personal som är heltidsanställd i branschen. Detta är särskilt fallet inom större orter.
I några fall förekommer samarbete mel- lan kreditupplysningsföretagen när det gäl- ler uppgiftsinsamlingen. Ett exempel på så- dant samarbete är den insamling av upp- gifter från kronofogdemyndigheterna som sker genom Kreditdata AB. Flera kredit- upplysningsföretag har gått samman om uppgiftsinsamling genom detta företag.
Två företag bygger till en de] sin verk- samhet på informationsutbyte med kredit- givarna. Detta sker genom att kreditgiva— ren tecknar ett abonnemangsavtal med kre— ditupplysningsföretaget och därmed förbin- der sig att lämna vissa uppgifter från sin interna verksamhet. Sådana abonnemangs- avtal förekommer mellan banker, företag i avbetalningshandeln m.fl. och Kreditregis- ter samt mellan olika företag och Kund— kontroll.
På banksidan har samtliga affärsbanker och ett tjugofemtal sparbanker sedan ett tiotal år haft abonnemangsavtal med Kre- ditregister. Avtalet innebär rapporterings- skyldighet i förhållande till bolaget avseen- de ansökningar om personlån och check- räkningskrediter samt uppgifter om even- tuella avslag och, när det gäller personlå- nen, misskötsel av krediten. Förhållandet mellan bankerna och Kreditregister behand- las närmare i kap. 5 och 15.
Abonnenter inom avbetalningshandeln förklarar sig enligt standardavtalet med Kreditregister beredda »att till Kreditre-
gister anmäla beviljade och avböjda avbe- talningskrediter i de fall förfrågan gjorts hos Kreditregister samt att omedelbart an- mäla kredittagare, som släpar efter med avbetalningarna samt då inkasso eller laga åtgärder vidtages, allt i enlighet med de normer som fastställts härför».
De kreditgivare som ansluter sig till Kundkontrolls abonnemangssystem förbin- der sig att fortlöpande tillställa Kundkon- troll uppgift om samtliga de kunder som på grund av betalningsförsummelse av- stängts från kredit (kreditspärr). Abonnen- ten skall vidare till Kundkontroll rappor- tera när en sådan tidigare anmäld kund betalt sin skuld. Lämnade uppgifter intas i publikationen Kundkontrollregistret och i företagets kreditbevakningssystem.
Den insamling av uppgifter som kredit- upplysningsföretagens personal gör i direkt form avser oftast information från arbets- givare och andra personer i den omfråga- des omgivning. Dessutom inhämtas vid be- hov en del kompletterande uppgifter från olika myndigheter. Här gäller det ofta in- samling av uppgifter per telefon hos pas- torsexpeditioner och lokala skattemyndig- heter.
I_ kontakten med arbetsgivare insamlas uppgifter om anställning och lön. Denna typ av uppgiftsinsamling är relativt vanligt förekommande i samband med personkre— ditgivning. Det förekommer också att and- ra uppgifter kan erhållas i kontakten med arbetsgivaren eller andra personer i den kreditsökandes omgivning. Det kan gälla eventuell införsel i lön eller uppgifter från en hyresvärd om skötseln av hyresinbetal- ningar. Sådan uppgiftsinsamling har emel- lertid betydligt mindre omfattning. Under senare tid har dock intresset för skötseln av hyresinbetalningar ökat i branschen. Uppgift om ovan nämnda förhållanden in- samlas i stor utsträckning per telefon.
Förfrågningar riktas också till tjänstemän på den offentliga sektorn, framförallt till kronofogdetjänstemän. Dessa är i vissa fall ombud för insamling av massinformation men också en naturlig källa för individuel- la förfrågningar.
Information hämtas också från kredit— upplysningspublikationer, kalendrar m.m.
4 2 Kreditupplysningsregistren
Lagringen av kreditinformation vid kredit- upplysningsföretagen sker i regel på kon— ventionellt sätt. Uppgifterna förvaras i mappar, pärmar, kartonger eller på regis- terkort. Endast i ett par fall används ADB- teknik. I allmänhet förvaras registren på ett eller ett par ställen.
Beträffande kreditupplysningsregistrens omfattning kan sägas att dessa innehåller vissa grundläggande uppgifter om i stort sett hela den vuxna befolkningen och hu- vrdparten av landets verksamma företag. På personsidan gäller det uppgifter om namn, personnummer, adress, födelsehem— ort, nationalitet, civilstånd, eventuell omyn- dighetsförklaring, taxeringsuppgifter och uppgifter om beräknad beskattningsbar för- mjgenhet. I övrigt tillkommer eventuella urpgifter om fastighetsinnehav och betal- niigsanmärkningar. Även uppgifter om bo- skillnad och äktenskapsförord registreras.
En annan informationstyp — utöver de ovan nämnda — som är av stort intresse i treditupplysningssammanhang gäller upp- gilter om avbetalningsengagemang. Dessa uppgifter torde — åtminstone i ett av före- tagens register —— förekomma med stor frekvens och omfatta en icke oväsentlig del av befolkningen.
Kreditupplysningsregistrens uppgifter om fö'etag gäller i första hand verksamhetens etzblering och art, ägande- eller styrelse- fö'hållanden, eventuella betalningsanmärk- nitgar och uppgifter om företagsinteckning- ar.
De vanligaste betalningsanmärkningarna av:eende såväl privatpersoner som företag förekommer med följande ungefärliga fre- kvens per år:
Be'is om betalningsföreläggande (cika 150.000 ansökningar) 100.000 Utlag i lagsökningsmål (cirka
50.100 ansökningar) 35.000 Utnätning utan tillgångar (samtliga utnätningar 165.000) 65.000
Återtagning av avbetalningsgods 40.000 Konkurs 4.000 Beträffande betalningsanmärkningarna bör framhållas några särskilda omständig- heter. Betalningsanmärkningarna gäller i allmänhet såväl företag som enskilda och här föreligger svårigheter att få uppgifter om fördelningen på nämnda två grupper. Vidare kan samma person eller företag vara föremål för flera anmärkningar under sam- ma år. Samtidigt kan olika betalningsan- märkningar gälla samma fordran. Den är- liga frekvensen av betalningsanmärkningar — t.ex. bevis och utslag — avser således betydligt färre gäldenärer. På företagssidan förekommer det exempelvis en mindre grupp företag som svarar för en relativt stor andel betalningsanmärkningar.
Frågan om kreditupplysningsregistrens omfattning har också samband med frågan om hur länge uppgifterna lagras. Här skif- tar principerna vid olika företag men i all- mänhet lagras mindre anmärkningsvärd in- formation 2—5 år och allvarligare anmärk— ningar (konkurs, >>fattigutmätning>>) 5—-10 år. Gallringen av gammal information sker på olika sätt. Dels förekommer en kon- tinuerlig gallring i registren av bl.a. ut- rymmesskäl, dels sker gallringen i samband med att nya uppgifter tillkommer eller för— frågan görs. När en upplysning utformas läggs i allmänhet en kopia i registret. Sam- ma upplysning kan sedan distribueras åt annat håll om en ny förfrågan kommer inom rimlig tid.
Kreditupplysningsregistren är sorterade efter bokstavsordning på namn. I ett fall används emellertid även telefonnumret som sorteringsbegrepp.
ADB används av ett par företag. I ett fall lagras alla uppgifter om bl.a. lagsök— nings- och betalningsföreläggandeansökning- ar i dataminne. Därmed kan förfrågan om ctt visst objekt ge information om anmärk- ning föreligger. Detta innebär också att företaget kan leverera magnetband med uppgifter om förekommande ansökningar. I ett annat fall görs med hjälp av dator en omsortering av folkbokförings- och skat-
teregistren till bokstavsordning på namn. Resultatet skrivs ut på datalista som mikro- filmas. Därmed blir uppgifterna tillgängliga på läsapparat.
Frågan om vem som skall ha tillgång till kreditupplysningsregistren är löst på olika sätt vid företagen. Normalt torde endast de vid kreditupplysningsföretaget anställda ha tillgång till registret, och personalgrup- perna är inte så stora att någon obemärkt kan bereda sig tillgång till registren. I vissa fall får personalen skriftligen avge tystnads- förbindelse beträffande kreditinformation som hanteras i verksamheten. I andra fall är man mindre formell på denna punkt, men en praxis om tystnadsplikt torde dock vara utvecklad i branschen.
4.3 Olika former av service
Kreditupplysningsföretagen ger service ge- nom publicering av uppgifter om betal- ningsanmärkningar m.m., genom upplys— ningar om individuella objekt och genom kreditbevakning.
Beträffande publiceringen av uppgifter hänvisas till kap. 3 om kreditupplysnings— publikationer.
Upplysningar för de individuella kredit- givningsfallen ges i skriftlig eller muntlig form och med olika grader av utförlighet. Följande skala kan anses vara representa- tiv:
a) upplysningar i form av s.k. arkivbesked som lämnas per telefon. Uppgifterna avser generellt betalningsanmärkningar men där- emot inte inkomstförhållanden o.d.
b) enklare skriftliga upplysningar på for- mulär innehållande uppgifter om betalnings- anmärkningar, inkomstförhållanden, råd och omdömen.
c) utförligare upplysningar, ofta med upp— gifter om maka/make.
Någon säker statistik finns inte beträf- fande fördelningen på enkla respektive mer utförliga upplysningar. Man kan dock ut- gå från att övervikt råder för de enklare upplysningarna.
Den bevakningsservice som vissa kredit-
upplysningsföretag tillhandahåller avser i princip inte privatpersoner för närvarande. Den består i att en bestämd kundkrets be- vakas i vissa avseenden. I sådana fall har kreditupplysningsföretaget alltså övertagit den bevakningsfunktion som kreditgivaren till en del själv kan fylla genom att an- vända publikationer. Bevakningen tillgår så att kreditgivaren lämnar uppgifter om vil- ka kunder som skall ställas under bevak- ning. Kreditupplysningsföretaget åtar sig att lämna rapporter kontinuerligt och — om särskilt anmärkningsvärda händelser inträf— far — omedelbart meddela detta. Rappor- terna innehåller vanligen uppgifter om be- talningsanmärkningar, företagsinteckningar m.m. Rapporten kan också innehålla en sammanfattning av vad som inträffat un- der de senaste åren i ovan nämnda hän- seenden. Bevakningsservice tillhandahålls bl.a. med hjälp av ADB. Rapporterna läm- nas då på datalista.
Kreditbevakningen är en relativt ny ser- viceform, som än så länge utnyttjas i be— gränsad omfattning och huvudsakligen av större företag. Man kan emellertid räkna med att den kommer att anlitas i växande omfattning.
4.4. Personupplysningarnas innehåll och utformning
Upplysningar om privatpersoner lämnas vanligen på formulär, t.ex. enligt fig. 5 på följande sida.
Även mer omfattande personupplysning— ar kan erhållas på formulär med uppgifter om civilstånd, bostadsform, anställningstid, lön, tidigare verksamhet och uppgifter om maka/make. Här ingår också omdömen om ekonomi, betalningssätt och anseende. Ofta utformas emellertid sådana upplysningar i strukturerad löpande text enligt fig. 6 på sid. 44.
Upplysningarna består vanligen av fakta, omdömen och råd.
De omdömen som lämnas om den om— frågade i kreditupplysningen avser i allmän- het ekonomin och det personliga anseendet. Den ekonomiska skötsamheten framgår till
.a l. E'Iernomn 2. Förnamn (lumtl. med tilllullnomncl und-rumla) 3. Född: & men du FM.—nr o- 2 D ,": _ _ ,, _. _ g 2 4. Bastudsudress 5. Porludrlu 6. MokuIMako nu & z å.) ä 7. Yrke/Titel 8. Makar/Maku förnamn .-o. rvlvur. u nu Il”) in : 10. Arbetsgivare mp. namn på eget |år-tog ll. Telelon till utb-lot ( / :: dr urulölld hos ovansl. tår-leg l2. Anställd 13- Arlinkomst _, sedan den : är ägare till ovan". lör-lao : Slag av kredit Belopp Amortorlnustid rännet! 0 ] I! |. 9.— Il. uqrstrera -elu nlnqsunmar ningar egutrumu nv-utu mnqs- oc onlo I'l n Abonnqnmvmmoc Kod Belopp Mån Ar Kronor Antal & ltr. fr. o. m. _] Dulum Ovrigt Intern! nr |vu'--n u anni ) 'mynJM. It?-re:! Slutlig Kommunal Inkomst av kapital Ink. av lasthhnl Ink. av rörelse lnk. av "En" Förmåner-hot |" om: Maku Meka I | | Av rättad. och inhämtad. uppgift-r vid arbetsgivarekantroll ("bockudu" uppgifter ovan har konlroll-ruh) Rön-l:a av ovan una vet swcilikalionsnummar Uppgift ur och wccillkution ' OMDUMEN Kcnnollslömpul finn:
Ej Anslrönud
Ekonomi: D Ordnud
Ej Tilllryrkll
Fig. 5. Exempel på personupplysningsformulär.
utan ansvar
Kredit:
en del av eventuella uppgifter om olika slags betalningsanmärkningar. Vissa kreditupp- lysningsföretagare hävdar att omdömet om ekonomin endast är en summering av de uppgifter som redan finns i upplysningen. [ andra fall anses omdömet utgöra en sum- mering av dessa uppgifter och sådana upp- gifter som erhållits vid exempelvis arbets- givarkontakten eller på annat sätt men som inte särskilt redovisas i kreditupplysningen. Omdömet om den omfrågades ekonomi kan sammanfattas på olika sätt, men ofta enligt det i fig. 5 ovan angivna exemplet, dvs. en- ligt skalan >>ordnad — ansträngd — svag».
Omdömen beträffande den omfrågades personliga anseende kan, på samma sätt som omdömen om den ekonomiska sköt- samheten, till en del utformas på grundval
D Sveg
D Tord. ni miubrvku D Avstyrku
av fakta som redovisas i upplysningen. Även här kan man emellertid utgå från att telefonkontakter med personer i den om- frågades omgivning kan påverka kreditupp- lysningsföretagets bedömning utan att där- för redovisas i upplysningen.
I de fall kreditgivaren önskar särskilt in- gående eller speciellt utformade upplysning- ar kan dessa erhållas enligt överenskom- melse med kreditupplysningsföretaget.
4.5. Företagsupplysningarnas innehåll och utformning
Företagsupplysningarna tillhandahålls lik- som personupplysningarna i olika utförlig- hetsgrad. De enklare upplysningarna kon— centreras kring uppgifter om betalningsan-
Denna upplysning lämnas konlidenlielll och utan ansvar på de ebonnernangsvillkor som meddelas vid besläll- ningen. Upplysningen är avsedd uteslutande för abon- nenten, som får bära allt ansvar, som kan uppstå på grund av indiskretion eller missbruk. Upplysningen får ej överlåtas och ei förcies i rätlegång.
DATUM SIGNUI
21. 3. 72.
________________.______——————————-———_
Per Karlsson, Södra Gatan 50,
Pe rsonalia
100 00 SOLSTAD
Per Sigfrid Karlsson är född 220212—0123 och gift med Svea Sofia född 280324—1234. K är elektriker och var tidigare anställd hos Elfirma C Svärd, Väderstad.
Sedan 4. 9.1965 är K anställd hos Installationsfirman
lustrun har tidvis
K har timlön + ackordsersättning OCh hans inkomster beräknas till c:a 30. 000 kr pr år. Den ekonomiska. ställningen är ordnad och K äger fastigheten under
betecknad Solstad 1:28. Denna inköptes
1965 för 70. 000 kr och K erhöll lagfart samma. år. Fastigheten är taxeringsvärdcrad till 48. 000 kr varav
Kzs tax 1971: 22. 700-23. 500 kr av tjänst 24. 700 kr
4.200—4.200 kr ” ”
4. 500 kr
Verksamhet Elektro, C Andersson, Solstad. förvärvsarbete. Ekonomi rubr. adress. markvärde 25. 000 kr. Hustrun Betalningssätt och kreditvärdc kredit tillstyrkes.
Betalningssättet är fritt från anmärkningar. Måttlig
Fig. 6. Exempel på personupplysning i löpande text.
märkningar, företagets storlek o.d. De mer utförliga upplysningarna innehåller bl.a. uppgifter om företagsledningen och här är frågan om branschvana, skötsamhet och af- färsförmåga av stort intresse.
Det i fig. 7 angivna exemplet motsvarar en utförlig företagsupplysning. Till denna kan bifogas redovisningshandlingar från pa- tent- och registreringsverkets aktiebolags- register för ett eller flera år, se fig. 8 på sid. 46.
4.6. Kreditupplysningsföretagcns rådgivning
Kreditupplysningsföretagets bedömningar görs av naturliga skäl inte från helt sam— ma utgångspunkter som kreditgivarens. Denne har sin personliga kreditpolitik och i allmänhet ytterligare uppgifter om kredit— tagaren som utgångspunkt. Kreditupplys- ningsföretaget gör däremot sina bedömning-
ar ur en mer standardiserad infallsvinkel och oftast efter en bestämd skala av ex- empelvis följande slag:
God för varje rimlig kredit. Tillstyrka god kredit. Tillstyrka avpassad kredit. Tillstyrka måttlig kredit. Tillstyrka begränsad kredit. Tillstyrka mindre kredit. En mindre kredit torde kunna riskeras. Vi förorda kontantaffärer. Kredit avstyrkes. Kredit avstyrkes bestämt. Kredit och affärsförbindelse avrådes.
Det förekommer emellertid att bedöm- ningar görs endast i formen tillstyrkes/av- styrkes eller med angivande av högsta till- rådliga kreditbelopp. I andra fall görs be- dömningar efter kortare skalor på tre eller fem steg.
1 utredningens krcditgivarenkät ställdes frågan om vilken betydelse kreditupplys- ningsföretagens bedömningar hade för kre-
Denna upplysning lämnas konfidentiellt och utan ansvar på de abonnemangsvillkor som meddelas vid beställ- ningen. Upplysningen är avsedd uteslutande för abon- nenten, som får bära allt ansvar, som kan uppstå på grund av indiskretion eller missbruk. Upplysningen får ej överlåtas och ej företas i rättegång.
W— _21.3.72. %
Aktiebolaget Hushållsmaskiner, Lilla Gatan 19, 100 00 STORSTAD Tel DOI/522040
Registrerat Aktiekapital Styrelse Suppleant Firmateckning
Verksamhet
Intressenter
22. 1. 1957
50. 000 kr i aktier å 200 kr
Karl Persson, Storstad
Lisa Persson, Storstad
Styrelsen
Handel med hushållsmaskiner, bl.a. tvätt— och diskmaskiner, Kylskåp och frysboxar. Under verksamhetsåret pr 30. 4.1971 sysselsattes i medeltal 6 anställda.
Årsomsättningen pr 30.4.1969: 1. 200.000 kr " " 30.4.1970: l.820.000."
Il ||
30.4.1971: 2.709. 000 "
Huvudintressent och ledare för bolaget är Karl Persson född
0:11 ledning 200510—0123 och gift med Lisa Persson född 261217-1234.
P var senast åren 1952-1957 försäljningschef hos AB Alfa, Mellanstad. Han har ordnad ekonomi. P:s tax 1971: 41.100 _ 49.400 kr.
Årsredovisning pr 30. 4.1971 bifogas: Kassalikviditet: tillfredsställande. Soliditet: god. Företagsintecknmgar på 100. 000 kr uttogs 1 maj 1971. Aktiekapitalet uppgick ursprungligen till 25.000 kr men ökades i okt1971 till
Betalningssättet är fritt från anmärkningar. Måttlig kredit
Ekonomi 50.000 kr genom nyemission. Betalningssätt och kreditvärde tillstyrkes. Bank Affärsbanken
T.digare omfrå— gade krediter
3-713. OOO/tillstyrkes11—7120.000/för hög i en post 1-7210.000/torde ej missbrukas.
Fig. 7. Exempel på företagsupplysning i löpande text.
diigivaren. I 10 % av svaren tillmättes sådana bedömningar avgörande betydelse, under det att man i övriga fall ansåg att belömningarna kunde användas för kon- trrll och komplettering.
4.1. Försäljning och priser
Försäljningen av upplysningar sker normalt geiom att kreditgivarna köper s.k. fråge-
sedlar. Dessa utgör beställningsblanketter som ofta kan köpas med mängdrabatt. Upplysningarna betalas således i förskott. Frågesedlarna är i vissa fall utformade så att kreditgivaren fyller i de uppgifter som inhämtas vid den personliga kontakten med kunden. Frågesedeln översänds därefter till kreditupplysningsföretaget som fyller i upp- lysningsdelen, varefter den returneras. De muntliga upplysningarna per telefon lämnas
Styrelsen och verkställande direktören för Aktiebolaget Hushållsmaskiner får härmed över verksamheten för tiden 1. 5. 1970 - 30. 4. 1971 avgiva följande års redovisning.
FÖRVALTNINGSBERÄTTELSE
Bolagets omsättning har uppgått till kronor 2. 709. 000:—.
Under året har 6 personer varit sysselsatta i bolagets tjänst. I löner och arvoden till styrelse och verkställande direktören har utbetalats kr 72. 600 ochi löner till tjänstemän och övriga anställda kr 136. 700:-.
Bolagets inventarier _och lager är brandförsäkrade för kronor 190. 000:-. Styrelsen och verkställande direktören föreslår att den till bolagsstämmans förfogande stående årsvinsten kr 10.429z30 disponeras sålunda:
Till reservfonden avsättes 2. 000:- " dispositionsfonden avsättes 1. 500:- 1 ny räkning balanseras 6. 74930
Summa kr 10. 24930
VINST- & FÖRLUSTRÄKNING l. 5. 1970 - 30. 4. 1971
Mel sama Rörelsen 118. 891:76 Kostnadsräntor 7.360:53 Intäktsräntor 6. 294:69 Skatter 7. 620:-- Erhållna kassa- Avskrivningar: rabatter 1. 637z81 Inventarier Z. 760:45 Goodwill 1. 500:-- Förvaltningslöner och arvoden 72. 600:-— Allmänna för- valtnings- kostnader 24.733z98 Arets vinst 10. 24930 126. 82426 126. 82426
BALANSRÄKNING 30.4. 1971
Tillgångar Skulder Kassa, bank, Kortfristiga postgiro 28. 864140 skulder 180. 167:63 Spärrkonto 31. 796214 Checkräkning 24. 320z06 Kundfordringar 130.195z57 Skatter 7. 620:-- Div. debitorer 4. 230:22 Aktiekapital 50. 000: _- Bilar 16. O45:-- Reservfond 15. OOO:-- Inventarier 19. 343:09 Dispositionsfond 19. 800:-— Varulager 61.000:-- Årets vinst ZO.249:30 Fordr enl ALlOlz4 20. 264:57 Goodwill 5. 418:--
317.156z99 317.156:99
Ställda pantar: Inga Ansvarsförbindelser: 127.368:-- Storstad den 25 juni 1971
Karl Persson Lisa Persson verkst dir
Ovanstående vinst- och förlust- samt balans räkningar överensstämma med bolagets vid revisionen granskade böcker. Rörande granskningen hänvisas till särskild denna dag avlämnad revisionsberättelse.
Storstad i juli 1971 Sölve Rydén Fig. 8. Exempel på redovisningshandling för aktiebolag.
i allmänhet som »förhandsbesked», vilket åtföljs av en skriftlig upplysning för vilken kreditgivaren debiteras.
Vid ett företag tillämpas ett abonne- mangssystem med anslutningsavgift, kvar— talsavgift samt förfrågningsavgift som tas ut per förfrågan. Abonnemang förekommer också i andra former.
Priserna för olika typer av standardupp- lysningar varierar från 6 a 7 kronor för enklare till 30 a 35 kronor för mer ut- förliga upplysningar. Enstaka förfrågningar och speciellt utförliga upplysningar är emel- lertid dyrare. Allmänt kan man dock säga att prisnivån är relativt låg på svenska upplysningar, vilket torde bero på att många uppgifter utan större kostnad är tillgängliga vid olika myndigheter genom offentlighetsprincipen.
4.8 Kreditupplysningsföretagens ansvar
Med något undantag lämnas kreditupplys- ningarna utan ansvar för kreditupplysnings— företaget gentemot beställaren. Kreditupp- lysningsföretaget friskriver sig också från ansvar för eventuellt missbruk, och upp— lysningen betraktas av kreditupplysningsfö- retaget som konfidentiell.
Det finns emellertid ett kreditupplysnings- företag som tillämpar garantisystem. Detta bygger på att kreditgivaren får ersättning med 50 % av eventuella kreditförluster på högst 5.000 kronor under förutsättning att vissa med garantin förbundna regler har följts. Samma företag medger också att upplysningen får visas för den omfrågade.
5. Bankernas kreditupplysningsservice
Affärs- och Sparbankernas kreditupplys- ningsservice skall ses mot bakgrund av han- kernas eget behov av kreditinformation. Servicen kan alltså till en del betraktas som en biprodukt av bankernas interna verk- samhet. Servicen är endast avsedd för han- kernas kunder.
Bankernas kreditupplysningsverksamhet bör även ses mot bakgrund av de speciella förhållanden som råder inom banksektorn. Bankernas förmedling av kreditinformation berörs av de i banklagstiftningen ingående bestämmelserna om sekretess. Av betydelse i detta sammanhang är 192 5 lagen om bankrörelse: »Enskildas förhållanden till bankaktiebolag må ej i oträngt mål yp— pas». Motsvarande sekretessbestämmelse finns i 98 5 lagen om sparbanker m.fl. liknande författningar.
Professor Håkan Nial har i en under- sökning om banksekretessen1 behandlat hit- hörande frågor och bl.a. yttrat följande:
Språkligt sett behöver uttrycket oträngt mål icke uppfattas så att det endast avser fall då banken på grund av lag är skyldig att lämna uppgift. Det får anses ge utrymme för den tolk- ningen att bank även eljest, när det påkallas av tillräckligt vägande skäl, kan ha rätt att ut- lämna uppgift om kunds relationer till banken och därmed sammanhängande förhållanden. Och sådana skäl synes tala för att kreditvärdig- hetsuppgifter bör kunna ges. Korrekta sådana uppgifter är av betydelse för det nutida kredit- väsendet och affärslivet i allmänhet därigenom att de kan motverka kreditbedrägerier och före- bygga förluster. Då det även överensstämmer
med uppfattning och sedvana inte endast i Sve- rige utan i många andra länder att sådana upp— gifter kan få lämnas, torde kreditvärdighetsupp- gifterna i allmänhet vara tillåtliga. Men försik- tighet bör iakttagas. Banksekretessen är av vä— sentlig vikt för både banker och bankkunder, och det vore mycket olyckligt om bankerna själ- va skulle underminera den. Soliditetsupplys- ningarna bör därför —— som också i allmänhet torde ske — hållas i allmän form och icke in- kludera speciella uppgifter om kundens ekono- miska relationer till banken. Självfallet får upp— gift icke lämnas om det finns anledning befara att mottagaren avser att använda den på ett il- lojalt sätt, såsom för ärekränkning, utpressning eller otillbörlig konkurrens.
Mot bakgrund av ovan nämnda förhål— landen utformar bankerna i princip sina upplysningar på sådant sätt att den infor- mation som är tillgänglig vid kreditupplys- ningsföretagen också kan ingå i bankupp- lysningarna. Vissa förfrågningar remitteras för övrigt direkt till kreditupplysningsföre- tagen. Däremot sammanfattas de uppgifter som härrör från den omfrågades bankför- bindelse i ett omdöme ofta enligt en sär- skild skala (se under g) på sid. 51).
5.1. A ffiirsbankernas upplysningsverksanthe!
Upplysningsverksamheten i affärsbankerna daterar sig från början av 1900-talet och har sedan 1920-talet varit organiserad i
1 »Banksekretessen.» En rättslig undersökning av professor Håkan Nial, utgiven av Svenska Bankföreningen, Stockholm 1967 (skrift nr 78, tredje upplagan).
nuvarande form. Verksamheten är i all- mänhet förlagd till särskilda sektioner i af- färsbankernas kreditberedande funktion. 1966 beräknade Svenska Bankföreningen antalet bankupplysningar till 770.000, var- av den mindre delen avsåg privatpersoner. Cirka tredjedelen av upplysningarna lämna- des till frågande företag, institutioner m.fl. Resten användes inom banksektorn. 59.000 upplysningar gick till utländska banker och cirka 2.000 till utländska företag och insti- tutioner.
Affärsbankerna samlar in kreditinforma- tion från såväl den interna verksamheten som från olika externa källor. På den ex- terna sidan utnyttjar affärsbankerna kre— ditupplysnings- och andra publikationer samt den service kreditupplysningsföreta- gen i övrigt kan ge. Dessutom tar banker- na direkta kontakter med olika myndigheter och vissa kunder för att erhålla behövlig kreditinformation.
En i personupplysningssammanhang sär- skilt intressant källa för kreditinformation utgörs av Kreditregister och det samarbete som föreligger mellan bankerna över detta företag. I en cirkulärskrivelse av den 5.12. 1967 har Svenska Bankföreningen rekom- menderat affärsbankerna att göra förfrågan hos Kreditregister innan personlån och checkkrediter beviljas. Kreditregister skall vidare enligt rekommendationen underrät- tas om eventuellt avslag på kreditansökan och slutligen skall missbrukade personlån rapporteras till Kreditregister. Däremot skall missbruk av checkräkningskrediter rapporteras till Bankföreningen som för- medlar uppgifterna till medlemsbankerna. Vidare rekommenderades affärsbankerna att i sina avtal med Kreditregister begrän- sa bolagets rätt att vidarebefordra upplys— ningarna till att endast omfatta bankerna själva och bankerna närstående leasing— och finansieringsinstitut såsom Köpkort, Kundkredit, Vendor m.fl. I skrivelse till Bankföreningen den 29.9.1972 har Kredit- register förbundit sig att inte lämna från bank mottagen information till andra än bankerna själva.
Bankföreningens rekommendation avser i
första hand ett samarbete i Stockholmsom- rådet. Den innebär att uppgifter förmedlas från banksektorn till Kreditregister som in— te omfattas av reglerna om banksekretess. Uppgifterna registreras där på särskilda re- gisterkort som är avsedda för förmedling av bankuppgifter mellan bankerna över Kreditregister. Hithörande frågor behandlas ytterligare i kap. 15 i samband med frågan om kreditgivarnas egna register.
Med samarbetet mellan bankerna över Kreditregister har en viss del av den för kreditupplysningsservicen behövliga registre- ringen förlagts till detta företag när det gäller enskilda personer. Kompletterande information finns därutöver i de olika re- gister som behövs i bankernas övriga kre- ditgivning.
Beträffande förmedlingen av kreditupp- lysningar har Bankföreningen utfärdat an- visningar enligt följande:
Soliditetsupplysning bör inte utlämnas annat än till välkänd kund. Innan så sker bör upp- lysningen granskas. Upplysning som mottagits från annan bank kan förses med påteckning ”Man meddelar oss”. Gentemot kunden får upplysningens ursprung aldrig avslöjas. Det bör observeras att soliditetsupplysning, som lämnas till kommunal eller statlig myndighet, hos myn- digheten är att betrakta som offentlig handling. (Statliga och kommunala bolag är icke att anse såsom myndigheter.)
Svenska Handelsbanken har i sin arbets- instruktion ytterligare berört frågan om förmedling av kreditupplysningar:
Banken bör i regel icke lämna soliditetsupp- lysningar till privatpersoner utan endast till af- färsmän och företag, som har användning för dem i sin rörelse. Banken bör även i möjligaste mån avböja att till andra än banker tillhanda- hålla upplysningar beträffande privatpersoner. — — — Om person eller företag, som ej är ban— kens kund, begär upplysningar beträffande en av bankens kunder, skall sådana i regel icke lämnas, utan vederbörande hänvisas till sin bankförbindelse.
5.1.1. Utformningen av personupplysningar
Affärsbankerna lämnar liksom kreditupp- lysningsföretagen sina upplysningar såväl
Konfidenliellt och ulun ansvar SOLIDITETSUPPLYSNING — Enskild person
Datum
Anledning nm lörlvdgun
Namn Personnr Titel
Utdelningsadress (gula, box : dyl) oumdrm (postnr, orlnnnm)
civilstånd Aklemkapslölord
_! J., 1— Nej Makens namn
Utbildning
Boskillnad
__Iju
| IVelei
| | VeI ei Verlmmhel
[
l_| Ner
Verksamhn, unilöllning
löneförhållanden, ekonomisk ställning, lakning
Balalningssöu (ev betalningsanmärkningar)
Austende
Kredilemdömn
Anm Uppgitler lämnas i mån av tillgång, dotk ei interna uppgillerl
Fig. 9. Formulär för bankupplysning om enskild person.
skriftligen som muntligen. Bankföreningen har utarbetat formulär för de skriftliga upplysningarna samt anvisningar om upp- lysningarnas utformning. Formuläret an- vänds vid flertalet banker i samband med personupplysningar och har den utform- ning som framgår av fig. 9 ovan.
Anvisningarna avseende utformningen av personupplysningar har fått följande ut— forrnning:
a) Namnuppgifter m.m. Uppgift lämnas om den omfrågades namn, titel, adress, födelseår och civilstånd. Är vederböran- de gift, lämnas uppgift om makas/makes namn och verksamhet; av vikt är eventuella upplys— ningar om äktenskapsförord eller boskillnad.
b) Utbildning, verksamhet och anställning Uppgift lämnas om eventuella examina samt verksamhet och anställning.
c) Löneförhållanden, ekonomisk ställning, fuxe- ring Om möjligt bör även lämnas uppgift om för- sörjningsplikt.
d) Betalningssätt Uppgift lämnas om den omfrågades betalnings- vanor samt om eventuella betalningsanmärk- ningar.
e) Anseende
f) Kreditomdöme
I fråga om utformningen av kreditom- dömen hänvisar anvisningarna till den vär- deskala som gäller för företagsupplysning under g) på följande sida. Vidare rekom- menderas i anvisningarna att kreditupplys- ning som regel bör inhämtas från den om- frågades bankförbindelse.
5.1.2. Utformningen av företagsupplysningar
Bankföreningen har utarbetat anvisningar beträffande utformningen av företagsupp- lysningar enligt följande:
a) Registrering Inregistrerat namn, fullständig adress, inregi- streringsår och eventuellt tidigare firmanamn anges.
Konfidentiellt och utan ansvar
Namn (inreqixtreral)
SOLlDITETSUPPLYSNlNG Datum ung företag e d
Aurou Anledning till lörlrégon
lnreg—år Tidigare Iilmunemn
Verktomttet
Antal anställda * omxöl'n m- . år
Agundelörhdllundan, mun. och ledning samt denna! unreende
Balans. uppgmer (nt.) )
Aklielrnp Fender o bulumerad vinxl Åren vinn
Foldr AL 101:4 | Balansomslutning
per . / Övr uppgifter
Ekonomin slållning och lönsamhet
innan.. och betalningssätt (ev betalninqtunmärkningor)
Kredilemdåme
Anm. Uppgifter lämnas i mån av tillgång (interna uppgifter utlömnux dock ei).
___—___— Fig. 10. Formulär för bankupplysning om företag e.d.
b) Verksamhet Uppgift lämnas om rörelsens art (t.ex. tillverk- ning, försäljning, engrosaffär, agentur etc) med angivande av varuslag eller bransch samt vik- tiga agenturer. Antal anställda och omsättning (med uppgift om tidsperiod) anges.
c) Ägandeförhållanden, styrelse och ledning Beträffande enskilda firmor och handelsbolag namnges innehavare och bolagsmän med upp- gift om deras ålder och ekonomiska ställning. —— Beträffande aktiebolag uppges huvudintres- senter och koncernförhållanden, styrelsens sam- mansättning samt verkställande direktörens namn och ålder. I anslutning därtill bör näm- nas styrelsens och verkställande direktörens an- seende och branschkännedom.
d) Balansuppgifter Uppgift bör om möjligt lämnas om aktiekapi- tal, beskattade fonder och balanserade vinstme- del, årets vinst, fordran enligt aktiebolagslagen å 101:4 och balansomslutning. Den tidpunkt uppgifterna avser anges.
e) Ekonomisk ställning och lönsamhet Ett allmänt omdöme bör lämnas om den eko- nomiska ställningen och det ekonomiska resul- tatet.
f) Likviditet och betalningssätt Uppgift bör lämnas om likviditetens utveckling och företagets betalningsvanor samt om even- tuella betalningsanmärkningar.
g) Kreditomdöme Även om förfrågan avser visst belopp, bör sva- ret om möjligt utformas så att även ett allmänt krcditomdöme erhålles. Som exempel kan näm— nas följande uttryck, ordnade i fallande värde- skala:
Gott för sina förbindelser Gott för sina varuförbindelser Gott för måttlig varukredit (inkl. omfrågat be- lopp resp. omfrågat belopp är för högt) Saknar anledning avråda måttlig varukredit (inkl. omfrågat belopp resp. omfrågat belopp är för högt) Kredit är förtroendesak Kredit utan säkerhet avrådes Kredit avrådes
Affärsförbindelse avrådes
Uppgifterna lämnas ofta på standardfor- mulär som utarbetats inom Bankföreningen enligt fig. 10 ovan.
Bankföreningens styrelse tillsatte 1963 en kommitté med uppgift att utreda frågan om en för bankerna gemensam upplysnings- central. Uppbyggandet av statliga informa- tionssystem väntas underlätta skapandet av en sådan central. Under förutsättning att den av de statliga datasystemen tillhanda- hållna informationen tas om hand på ett rationellt sätt och i en integrerad rutin omvandlas till produkter, som kompletteras med viss ytterligare information, anses en för bankerna centraliserad kreditupplys- ningsverksamhet för faktarapporter och med anlitande av ADB-teknik kunna eta- bleras. Upplysningscentralen avses kunna förmedla uppgifter om samtliga juridiska personer och fysiska personer över en viss ålder. Denna omfattning kan dock komma att begränsas beroende på möjligheterna till uttag av information ur de statliga syste- men. Informationen avses omfatta iden- tifieringsuppgifter samt sådana faktauppgif— ter som erfordras för bedömning av ett företags eller en enskilds ekonomi.
Information har förutsatts kunna bli hämtad från ett centralt personregister (CPR), offentliga delar av centrala före- tagsregistret (CFR), rättsväsendets infor- mationssystem (RI) samt från register hos patent- och registreringsverket (PRV), exekutionsväsendets organisationsnämnd (EON), centralnämnden för fastighetsdata (CFD), affärsbanker, sparbanker, jordbruks- kassor, finansieringsföretag, köpmannaför- eningar/Ackordscentralen.
De faktarapporter som skall produceras ar:
aktiebolagsupplysningar
upplysningar om handelsbolag och kom- manditbolag upplysningar om ekonomiska föreningar upplysningar om enskilda personer upplysningar om övriga objekt
5.2. Sparbankernas upplysningsverksamhet
Sparbankernas kreditupplysningsverksamhet bedrivs lokalt inom varje sparbank. Tidiga-
re har verksamheten varit intern och till— godosett bankernas egna behov av upplys— ningar om enskilda personer som låntagare eller borgensmän för dessa. Varje sparbank har utformat sin kreditprövningsfunktion och någon central organisation för detta ändamål finns inte i sparbanksrörelsen. Sparbankerna anlitar olika kreditupplys- ningsföretag och en del av dem är anslut- na till Kreditregister.
Principerna för kreditprövningen kan ge- nerellt sägas följa dem som föreligger inom affärsbankerna vad avser den interna verk— samheten. Däremot har sparbankerna inte tidigare haft någon utåtriktad upplysnings— verksamhet, men den aktualiseras i allt högre grad genom att sparbankerna nume- ra jämställts med affärsbankerna i kredit- givningshänseende. Detta innebär en allt mer omfattande kontakt med företagare och därmed förändras successivt sparban- kernas kreditupplysningsverksamhet till att likna affärsbankernas.
5.3 SIBOL
1969 bildades ett konsortium, i vilket nu- mera ingår affärsbankerna, sparbankerna, jordbrukskassorna och postbanken. Dessa institut har gemensamt utrett förutsätt- ningama för ett framtida system för betal- ningsförmedling. Denna utredning, SIBOL (Samarbete för Integrerat Betalningssystem On-Line), bedrevs inom en rad särskilda ar- betsgrupper. En av grundförutsättningarna i utredningsarbetet var införandet av ett bankkort, som i betalningssystemet skulle komplettera och delvis ersätta dagens betal- ningsmedel.
Utredningsarbetet har nyligen avslutats och tillräckligt underlag torde finnas för beslut om fortsatt utvecklingsarbete, dvs. i vad mån SIBOL skall förverkligas. Skulle beslut fattas om ett elektroniskt betalnings- system, kan detta börja tas i drift i mitten av 1970-talet.
Under den tid SIBOL-utredningen har pågått har efter hand vissa ändringar i ut- redningens ursprungliga inriktning gjorts. Några av dessa ändringar har betingats av
att Televerket efter det att utredningen på- börjades har offentliggjort planer på infö- rande av ett speciellt telenät för dataöver- föring.
Sålunda betraktar bankerna numera ett eventuellt SIBOL-system som ett system för överföring av betalningar. Enligt detta be- traktelsesätt skulle systemet inte komma till användning för dataöverföring av andra typer av information (upplysningar, stati- stik m.m.) mellan banker och utomstående organ som Statistiska Centralbyrån, Värde— papperscentralen, Upplysningscentralen osv. Vid dataöverföring av annan information än rena betalningsuppdrag anses det ligga närmast till hands att bankerna använder sig av det allmänna datanätet. I sin nu planerade form avser SIBOL sålunda inte kreditupplysningsverksamhet.
6 Kreditupplysningsservice i företagare-
organisationer
Kreditupplysningsverksamhet bedrivs av vis- sa företagareorganisationer. Verksamheten är inriktad på företagsupplysningar. Det förekommer dock personupplysningsverk- samhet, t.ex. vid Göteborgs Köpmannaför- bund. Detta förbund är en intresseorgani- sation för enskild detaljhandel i Göteborgs- området och dess kreditupplysningsverksam- het avser i allmänhet kontokunder. Insam- lingen av uppgifter om kreditsökanden sker i princip på samma sätt som vid kredit- upplysningsföretagen, men upplysningarna lämnas endast till medlemmar i förbundet samt bankerna. Med hänsyn till tidsvinsten lämnar förbundet sina upplysningar per te- lefon. Dels lämnas enklare arkivupplysning- ar, dels en något utförligare upplysning som efter telefonsamtalet översänds i skrift- lig form. Betalningsvanorna karaktäriseras med beteckningar som »punktlighet, trög betalare och offentliga betalningsanmärk— ningar». För närvarande lämnas cirka '2.500 arkivupplysningar och 1.400 mer utförliga upplysningar per år. Företagsupplysningsverksamhet bedrivs bl.a. av Köpmannaföreningarnas Central för Ackords- och Konkursärenden (Ac— kordscentralen). Organisationen har sitt ur- sprung från mitten av 1800-talet då gross— handlare och andra näringsidkare förena- des för att bevaka gemensamma intressen. Bl.a. ville man åstadkomma ett ordnat kre- ditväsende och söka förebygga kreditförlus-
ter. Göteborgs Köpmansförcning bildades 1857, året efter bildades Stockholms Köp- mannaförening och 1880 bildades Malmö Köpmannaförening (ej att förväxla med 10- kalföreningarna av Sveriges Köpmannaför- bund som är en detaljhandelsorganisation). Efter hand bildades allt fler föreningar främst i de större städerna. 1928 bildades Ackordscentralen —— Köpmannaföreningar- nas Central för Ackords- och Konkursären— den. För närvarande har de till Ackords- centralen anslutna föreningarna cirka 2.000 medlemmar.
Ackordscentralens verksamhet täcker he- la landet. Bl.a. utreds företagens ekonomis- ka situation vid betalningsinställelser, ac- kords- och konkursärenden, och dessutom bedrivs kreditupplysningsverksamhet. För denna verksamhet anlitas ortsombud på drygt 200 orter. Ombuden är i allmänhet advokater, men det förekommer också om- bud med befattningar vid kronofogdemyn- digheter m.m.
Ackordscentralens ombud skall enligt sin instruktion bl.a. insända uppgifter om nä- ringsidkarna i sitt distrikt till Malmö Köp- mannaförening som redigerar ett företagare- register. Kopior av uppgifterna sänds till föreningarna i Stockholm och Göteborg. Uppgifterna kodifieras enligt ett särskilt schema som uttrycker kreditvärdigheten, företagets storlek m.m. enligt följande:
Klass A=stor affär, ,, B = medelstor affär, ,, C=mindre affär, ,, D = obetydlig affär.
N:o 1=fullt solid med känd förmögenhet, ,, 2=god, åtnjuter stor kredit, ,, 3=anses god, åtnjuter begränsad kre-
dit,
,, 4=någorlunda god, åtnjuter mindre kredit, ,, 5 =svår att bedöma, försiktighet tillrå- des, ,, 6=osäker, all kredit avstyrkes.
l =inkasseringar förekomma, K = krånglig i affärer,
N = ny rörelse, T =trög betalare.
Förfrågningar kan ställas till Ackords- centralens företagareregister i Stockholm, Göteborg och Malmö från köpmannaför— eningarnas medlemmar i hela landet. För närvarande besvaras årligen cirka 100.000 förfrågningar per telefon. Vid sidan av det- ta system kan medlemmarna dessutom köpa frågesedlar mot vilka skriftliga upplysning- ar i mer utförlig form kan erhållas. Denna verksamhet är emellertid relativt obetydlig.
Vidare skall erinras om de tidigare nämn- da »listor» som distribueras av Ackords— centralen. Listorna utgör veckorapporter som innehåller uppgifter om konkurser, fö- retagsinteckningar, restantier för skatter och allmänna avgifter, kreditspärrar vid 01— jebolagen mot företag m.m.
Inom flera branschorganisationer, t.ex. Sveriges Möbelindustriförbund, Läder- föreningen och Skoleverantörernas för— ening, förekommer olika former av med- lemsservice som ger en från kostnadssyn- punkt fördelaktig kreditbevakning och un- derlättar arbetet med kreditbedömningar. Medlemmarna erhåller uppgifter om betal- ningsinställelser och konkurser m.m. röran- de företag i branschen. Generellt kan man
säga att sådan medlemsservice bygger på uppgifter som inhämtas från publikationer, kreditupplysningsföretag, banker, Ackords- centralen och organisationens medlemmar.
Det förekommer också att företagareor- ganisationer vid sidan av sin egen kredit- upplysningsservice förmedlar upplysningar från kreditupplysningsföretagen, vilket ger medlemmarna möjlighet att utnyttja förmå- nen av mängdrabatt.
7.1. Inledning
I detta kapitel lämnas en översikt över kre- ditupplysningsverksamhet i Danmark, Fin- land, Norge, USA, England, Västtyskland, Frankrike och Schweiz.
Kreditupplysningsverksamheten i dessa länder har utvecklats på ett likartat sätt. Tidigare har verksamheten varit av avse— värt mindre omfattning. Den sköttes då oftast av banker och andra kreditinstitut som en speciell kundservice. Med kreditgiv- ningens utveckling och internationella för- grening har emellertid behovet av kredit- upplysning om personer och företag ökat i sådan omfattning att det bildats underlag för etablering av relativt stora företag med särskild inriktning på kreditupplysning. För det första finns det inhemska företag som drivs i privat regi. I många fall bedriver dessa kreditupplysningsverksamhet i kom- bination med inkassoverksamhet. För det andra bedriver företagareorganisationer of- ta kreditupplysningsverksamhet och inkas- sering för sina medlemmar. För det tredje driver bankerna kreditupplysningsverksam— het t.ex. genom en avdelning inom en bank eller genom ett juridiskt fristående företag. För det fjärde har multinationella kredit- upplysningsföretag etablerats.
Störst bland de multinationella företagen i denna bransch är Dun & Bradstreet Inc., USA, samt Auskunftei W. Schimmelpfeng och Creditreform, Västtyskland. De två
Översikt över utländska förhållanden
sistnämnda företagen har tagit intiativ till en gemensam europeisk organisation för att samordna åtgärder för inkasso- och kredit- upplysningsverksamhet. I denna organisa- tion, som benämns FECRO (Federation of European Credit Reporting Organisations) ingår som medlemmar företag bl.a. i Väst- tyskland, Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, England, Schweiz och Sverige. Här kan också nämnas att en europeisk kreditskyddsorganisation (Intercredit) pla- neras med deltagande av företagareorgani- sationer i ett flertal länder.
Bl.a. på grund av den ökade använd— ningen av ADB för lagring och bearbet- ning av olika personuppgifter startade, med början i USA, en debatt kring begreppet personlig integritet. Denna debatt förde med sig krav på en rättslig reglering av såväl offentlig som privat registrering av personuppgifter. Beträffande privata före- tags registrering av personuppgifter och därmed kreditupplysningsverksamheten i sin helhet fanns före debattens början ingen specialreglering. De lagregler som då fanns och alltjämt finns var dels allmän— na skadeståndsregler, dels vissa straffrätts- liga regler t.ex. om förtal. Dessa regler be- traktades emellertid som otillfredsställande i detta sammanhang.
Inom olika övernationella organ blev de aktualiserade problemen föremål för åsikts- utbyte. För Nordiska rådets del mynnade
detta ut i att en rekommendation med Danmark som koordinerande land antogs 1972. Denna rekommendation innebar att medlemsländernas regeringar skulle upprätt- hålla kontakten för att få till stånd ett ef- fektivt skydd för privatlivets helgd. Varken inom EEC eller EFTA syns motsvarande rekommendationer ha åstadkommits. För EEC:s del antogs däremot är 1967 vissa direktiv angående kreditupplysningsföretag, vilka innebar att medlemsländerna skulle anpassa bestämmelserna härom så att fri etableringsrätt av dylika företag skulle till- försäkras medborgare inom EEC.
På det nationella planet har vid skilda tidpunkter förslag framlagts om lagstift- ningsåtgärder för att rättsligt reglera for- merna för kreditupplysningsverksamheten. Dessa förslag har i några fall lett till att nya lagar på området trätti kraft.
Vid en jämförelse mellan Sverige och andra länder finns det anledning att erinra om den vidsträckta offentlighetsprincip som utmärker vårt land. Denna princip skapar särskilt gynnsamma betingelser för kreditupplysningsverksamhet i Sverige.
7.2 Danmark
I Danmark tillkom regler på det kommer- siella kreditupplysningsområdet förhållande- vis tidigt genom en lag den 3 mars 1948. Denna lag avser främst utövning av juri- disk hjälpverksamhet samt inkasso- och de- tektivverksamhet. Den är emellertid även tillämplig på dem som för förvärvsända- mål lämnar upplysningar för bedömning av personers och företags ekonomiska soliditet m.m. (oplysningsbureauer).
Lagen medförde inte att upplysningsföre- tagen blev underkastade någon mer omfat— tande reglering. Ett upplysningsföretag kan börja sin verksamhet utan föregående till- stånd eller registrering. Lagen innehåller inte heller närmare regler om på vilket sätt verksamheten får utövas eller bestämmelser om att sådana regler kan fastställas. Där- emot kan myndigheterna kräva upplysning- ar om företagets drift och meddela före- skrifter om bokföring av intäkter och ut-
gifter. För övervakningen härav skall myn- digheterna få tillträde till företagets lokaler och räkenskaper. Slutligen kan enligt den- na lag en person frånkännas rätten att dri- va upplysningsföretag eller delta i sådan verksamhet om detta framstår som moti- verat med hänsyn till personens ekonomiska förhållanden eller personliga vandel. Några särskilda regler om straff eller skadestånd för lämnande av oriktiga eller otillbörliga upplysningar finns inte i lagen. Här gäller endast allmänna straff- och skadestånds- regler.
Lagen har således endast en begränsad räckvidd och tar inte hänsyn till använd- ning av ADB-teknik i kreditupplysnings- sammanhang. 1968 tillsattes därför sakkun- niga, administrationsrådets udvalg, för över- syn av ADB-området. De sakkunniga avgav i december 1969 ett betänkande om styr— ning och samordning av ADB—utvecklingen i förvaltningen. I betänkandet föreslogs att det under justitieministern skulle tillsättas sakkunniga med följande uppgifter: 1) att undersöka privaträttsliga problem vid an— vändningen av såväl särskilda som tvärgå— ende ADB-register i offentlig och privat administration, och 2) att framlägga förslag till närmare utformning av en myndighet för insyn i offentliga och privata ADB- register. De nya sakkunniga, Registerud- valget, tillsattes hösten 1970. I juli 1971 av- gavs ett delbetänkande, »Tavshedsplikt for ansatte i EDB-servicebureauer m.v., der be- handler oplysninger for det offentlige». Lagstiftning härom trädde i kraft i april 1972.
För att ge en bild av kreditupplysnings- verksamheten i Danmark lämnas här några uppgifter hämtade ur en enkät utförd ge- nom danska justitieministeriets försorg år 1966. Uppgifterna torde i huvudsak allt- jämt vara aktuella.
I Danmark finns cirka tio upplysnings- företag. Av dessa är Kpbmandsstandens Oplysningsbureau, som står Dun & Brad— street nära, den största. Med undantag av ett företag som är dotterbolag till Auskunf- tei W. Schimmelpfeng, och ett företag som nyligen övertagits av det svenska kredit-
upplysningsföretaget ABAK, är alla upplys- ningsföretagen danskägda. Såvitt justitiemi- nisteriet har sig bekant har det inte före- kommit ytterligare initiativ från utlandet att överta danska kreditupplysningsföretag. När ifrågavarande enkät ägde rum använde inget av de tillfrågade företagen ADB i sin verksamhet, vilket förhållande fortfarande torde bestå utom i ett fall. I princip läm- nas endast upplysningar av ekonomisk ka- raktär men byråerna registrerar även vissa personliga upplysningar, t.ex. om civilstånd och, i begränsad omfattning, eventuella straff.
Kreditupplysningsföretagen erhåller sina uppgifter dels från offentliga myndigheter, dels från dagspressen och liknande källor, och dels från ett nät av »lokalkendte agen- ter» som omspänner hela landet. Samtliga företag har uppgivit att de strävar efter att få alla upplysningar verifierade. Detta sker regelmässigt genom jämförelse av upp- gifter från olika källor. Eventuella konsta- terade fel rättas, även genom underrättelse till den som tidigare erhållit den oriktiga upplysningen. Däremot underrättas normalt inte den registrerade om att han är regi- strerad eller om att man har lämnat kre- ditupplysning om honom.
7.3 Finland
Kreditupplysningsverksamhet intar i Fin- land inte någon särställning jämfört med andra närings- eller yrkesverksamheter. Så- lunda finns för närvarande i finsk lagstift- ning ingen reglering som begränsar drivan- de av sådan verksamhet eller som ställer den under särskild kontroll.
I massmedia har verksamheten stått un- der en debatt som först berörde brister i kreditupplysningarna. Därefter har upp- märksamheten alltmer koncentrerats kring integritetsfrågor.
Debatten ledde till att en dataskydds- kommission tillsattes i november 1971 hu- vudsakligen med uppgift att inom integri- tetsområdet utarbeta förslag till direktiv för en kommitté. På dataskyddskommissionens förslag tillsattes i maj 1972 en datasystem-
kommitté som fick i uppdrag att framläg— ga lagförslag, vilka väntas kring årsskiftet 1973—74. Enligt direktiven är kommittén uppdelad på tre sektioner av vilka den första behandlar frågor i anslutning till kre- ditupplysningsbranschen och privata person- register. Den andra sektionen undersöker den allmänna planeringen av dataenheter- na och den automatiska databehandlingen. Den tredje sektionen behandlar frågan om handlingars offentlighet och sekretess.
Den första sektionen anvisades en pröv- ning av två alternativ för kontroll av kre- ditupplysningsverksamheten. Antingen skall verksamheten koncentreras till ett stat- ligt verk eller statligt företag med monopol- ställning eller också skall den göras be- roende av tillstånd och särskilda regler. Även ett blandsystem diskuterades, där en- dast en del av verksamheten monopoliseras, t.ex. kreditupplysning i samband med av- betalningsköp. Sektionens arbete har ut- sträckts att även omfatta bankernas kredit- upplysningsverksamhet. Till sektionens upp- gifter hör vidare utredning av frågor röran- de s.k. direktreklam, likaså att undersöka huruvida det finns skäl att begränsa förmed- lingen av uppgifter om enskilda från olika organisationers medlemsförteckningar.
Den andra sektionen sysslar med skydds- problem i samband med databehandling. Genom koncentrationen av statliga register skulle det enligt direktiven i framtiden bli lätt att med databehandling göra kompletta biografier över varje enskild medborgare. Fastän detta problem ännu inte anses akut, bör kommittén enligt direktiven utreda i vilken mån myndigheter och enskilda skall ha rätt att med utnyttjande av databehand- ling sammanställa uppgifter om enskildas privatliv.
Den tredje sektionen behandlar frågor om handlingars offentlighet och sekretess.
Kreditupplysningsverksamheten i Finland började i organiserad form vid sekelskiftet. Inom ledande handels- och industrikretsar beslöt man att grunda en kreditupplysnings- byrå, Finska Kreditgivareföreningen, som började sin verksamhet är 1905. År 1912 grundades kreditupplysningsföreningen Lu-
ottotieto r.y. (Kreditupplysning r.f.). Dessa båda byråer ägs kollektivt av näringslivet liksom det år 1961 grundade Luottokontrol— li Oy (Kreditkontroll Ab) som endast till- handahåller personupplysningar. Detta ak- tiebolag ägs av bankernas finansieringsföre- tag för avbetalningshandeln, särskilda cen- tralorganisationer för handel och industri samt vissa stora affärsföretag. Statsföretag och kooperativa centralaffärer har en märkbar position i nämnda kreditupp- lysningsbyråer. År 1968 tillkom kreditupp- lysnings— och inkassobyrån Tietoperintä Oy (Upplysningsinkasso Ab) som ägs av vissa medelstora textil— och beklädnadsföretag i Helsingfors och inregistrerar uppgifter om privatpersoner. Bolaget är det mest bety- dande av det fåtal regionala liknande fö- retag som finns i landet.
Över 660 medlemsföretag är anslutna till Finska Kreditgivareföreningen. Kreditupp- lysning r.f. har cirka 350 medlemsföretag. De båda föreningarna har under senare år koncentrerat sig på företagsupplysningar. Personupplysningsföretaget Kreditkontroll Ab har cirka 2.400 abonnenter. Byråerna arbetar enbart för medlemmarnas respek- tive abonnenternas räkning. De insamlar uppgifter om betalningsanmärkningar ge- nom sina egna informationskällor och med hjälp av olika publikationer, främst Kaup- palehti ——- Handelstidningens protestlista, Suomen Luottolehti -- Finsk Kredittidning samt den statliga Virallinen Lehti —— Offi- ciella Tidningen. Upplysningsinkasso Ab in- registrerar dock enbart abonnentmeddelan- den.
Enligt uppgift har landets kreditupplys- ningsbyråer ett gott samarbete. Ett sam— manhållande organ är Luottomiehet — Kreditmännen r.y. Denna förening grunda- des år 1961, omfattar över 200 aktiva kre- ditmän och har ett särskilt utbildningspro- gram.
Affärsbankerna har egna kreditupplys- ningsavdelningar. Likaså har numera såväl Sparbankernas som andelsbankernas central- organ en kreditupplysningsdetalj.
Traditionellt hör i Norge inkasso- och kre- ditupplysningsverksamhet ihop. Den förra verksamheten får endast bedrivas efter till- stånd av den enskilda kommunen. Sådan koncessionsplikt omfattar dock inte advoka- ter, »lensmenn» eller banker. Kreditupp- lysningsverksamhet får däremot drivas utan tillstånd från offentlig myndighet. Ej heller finns bestämmelser om hur denna verksam- het får utövas. Liksom i Danmark är det endast allmänna straff- och skadeståndsreg- ler som utgör rättsligt skydd mot otillbör- lig utövning av verksamheten.
För att utreda frågan om behovet av en rättslig reglering av kreditupplysningsverk- samheten och andra former för privat re- gistrering och meddelande av personupplys- ningar tillsattes år 1971 sakkunniga, kredit- opplysningsutvalget. Utredningen skall inte i första hand omfatta frågor som anknyter till ADB-användningen på detta område utan till utgångspunkt ta verksamheten som den bedrivs traditionellt och inrikta sig på en reglering av denna. Därefter skall bedömas om användningen av ADB med- för speciella problem.
Det kan nämnas att Institutt for privat- rett vid universitetet i Oslo leder en utred- ning av de rättsliga problem som uppstår vid etablering och drift av stora maskin- läsbara register i offentlig regi. Vidare ut- reds de problem som kan uppstå för pri- vatpersoner i förhållande till offentliga ADB—system innehållande personuppgifter.
För närvarande bedrivs kreditupplysnings- verksamhet endast av fem företag i Norge. Dessa är Creditreform, som kan sägas va- ra helt dominerande, De Forenede Bu— reauer, Tryggve Hoff samt Heffermehl & Co. Inget av dessa företag använder ADB i sin verksamhet. Däremot har ett annat företag, Norges Kreditorforbund som tidi- gare endast bedrivit inkassoverksamhet o.d., börjat upprätta ett system för kreditbevak- ning baserat på ADB.
7.5. USA
I USA finns det uppskattningsvis cirka 2.500 kreditupplysningsbyråer av vilka om- kring 2.100 är medlemmar i Associated Credit Bureaus Inc. (ACB). Registren som förs av dessa senare byråer innehåller upp- gifter om cirka 100 miljoner personer. Den största byrån som inte är medlem i ACB är Credit Data Corporation som har regis- ter på cirka 27 miljoner personer. Kredit- upplysningsbyråerna i USA har i stor ut- sträckning gått över till ADB.
På federal nivå har kreditupplysnings— verksamheten inte tidigare reglerats i de lagar som ger skydd åt den en- skilde. Annars har Consumer Credit Pro- tection Act givit den enskilde konsumenten långtgående skydd på andra områden inom affärslivet. Det betraktades länge som en lucka i lagen att denna inte också omfat- tade kreditupplysningsverksamheten efter- som den enskilde själv har ringa möjlig- heter att skydda sig mot otillbörligheter på detta område. Denna brist avhjälptes ge- nom ett tillägg i lagen i april 1971. Inne- hållet i detta tillägg refereras nedan.
Först bör emellertid nämnas att ACB omkring årsskiftet 1968/69 antog vissa rikt- linjer för verksamheten. Den tid dessa rikt- linjer tillämpades blev emellertid tämligen kort. Tillägget i Consumer Credit Pro- tection Act, vilket erhållit benämningen Fair Credit Reporting Act, övertog i tving- ande form det skydd som riktlinjerna hos ACB innebar.
1 Fair Credit Reporting Act konstateras att det föreligger ett behov av att säker- ställa att kreditupplysningsbyråerna utför sina viktiga uppgifter på ett sunt och opar- tiskt sätt och med respekt för den enskil- des rätt till skydd för sitt privatliv. Syftet med regleringen är att åstadkomma att by— råerna tillämpar ändamålsenliga metoder för att tillgodose handelns behov av kre- dit-, personal-, försäkrings- och andra upp— lysningar. Detta skall ske på ett gentemot den enskilde hederligt och rättvist sätt i fråga om upplysningarnas riktighet, rele- vans och rätta utnyttjande i enlighet med
I lagen uppräknas de fall då en kredit- upplysningsbyrå får tillhandahålla en upp- lysning om den enskildes kreditvärdighet, karaktärsegenskaper m.m. Dessa fall är: 1) efter beslut härom av behörig domstol; 2) i enlighet med skriftliga instruktioner från den som rapporten gäller; 3) till be— ställare som har för avsikt att använda upp- lysningen för a) anställningsändamål, b) försäkringsändamål, c) att fastställa huru- vida den omfrågade har rätt att erhålla li- cens eller annan förmån som beviljas av statliga organ, (1) ett legitimt behov i sam- band med affärstransaktion med den en- skilde, och e) översyn eller inkassering av en skuld som den enskilde har. Utöver de uppräknade fallen får kreditupplysning inte lämnas.
I lagen anges bestämda tider då en upp- gift skall anses vara preskriberad och alltså inte längre få användas i verksam- heten. Detta gäller t.ex. uppgifter om kon- kurser och skatteskulder. I princip varierar preskriptionstiderna mellan 7 och 14 år.
Man skiljer i lagen mellan enklare och mer utförliga kreditupplysningar. Sistnämn- da typ innefattar även uppgifter om den enskildes karaktär, levnadssätt o.d. vilka er- hållits genom personliga samtal med gran- nar, vänner, arbetskamrater och andra som kan ha kännedom därom. Den krets som kan få tillgång till en sådan upplysning är betydligt snävare än vad som gäller för enklare upplysningar. Framförallt gäller be- träffande de utförligare upplysningarna att de antingen skriftligen inom tre dagar ef— ter utlämnandet skall delges den omfråga- de, eller så skall denne i förväg meddelas att en sådan kreditupplysning kan komma att upprättas. Beställaren skall på begäran av den omfrågade lämna redogörelse för arten och omfattningen av den upplysning som begärts.
Kreditupplysningsbyråerna är skyldiga att på den enskildes förfrågan redovisa inne- hållet i byråns register om honom. Den enskilde skall också kunna få besked om till vem kreditupplysning om honom läm- nats. Vissa tidsbegränsningar gäller dock.
Lagen innehåller dessutom utförliga fö- reskrifter beträffande de rättelse- och kompletteringsrutiner som kreditupplys- ningsbyråerna är skyldiga att tillämpa vid invändningar från den enskildes sida.
Den federala lagstiftningen föregicks av en tämligen omfattande debatt i delstater- na.
I delstaten New York har tre motioner lagts fram i syfte att ge den enskilde insyn i och inflytande över kreditupplysningsverk- samheten. Det förtjänar nämnas att den debatt som började i vissa delstater för— modligen ledde till den motsvarande de- batt som senare kom till stånd i Sverige. Delstaterna New York och Kalifornien vidtog lagstiftningsåtgärder innan den fe- derala lagen trädde i kraft. I båda delsta- terna antogs lagar om kreditupplysnings- verksamhet i slutet av 1970.
Lagen i New York (Credit Data Re- porting Act) ger den som förvägrats kredit rätt att ta del av den kreditupplysning som legat till grund för avslaget. En felaktig upplysning skall härvid kunna rättas. La- gen innebär vidare att kreditupplysning utan den omfrågades medgivande får läm- nas endast till kreditgivare, inklusive kre- ditkortsutställare, annan kreditupplysnings- byrå samt myndigheter. Credit Data Re- porting Act överensstämmer i huvudsak med den federala lagen. Stor likhet med dessa båda lagar har även den i Kalifor- nien (Consumer Credit Reporting Act). Det bör dock anmärkas att den kaliforniska la- gen tycks fästa större vikt vid att den om- frågade även skall kunna få kännedom om källorna till de registrerade uppgifterna.
Som exempel på kreditupplysningsverk- samhet i USA kan nämnas förhållandena i Kalifornien. Verksamheten där omfattar cirka tretton miljoner personer. Det finns två skilda kreditupplysningssystem i delsta- ten. Det ena systemet består av uppskatt- ningsvis 125 kreditupplysningsbyråer, varav de flesta är medlemmar i ACB. Byråerna ägdes tidigare främst av affärsmän och till- godosåg deras eget kreditupplysningsbehov. På senare år har det emellertid varit en ut- veckling mot enskild etablering och utvidg-
ning av servicen till att avse kreditgivare i allmänhet. Det andra systemet består av den verksamhet som drivs av Credit Data Corporation. Denna byrå erbjuder service i form av omedelbar kreditupplysning åt abonnenter inom hela staten genom tele- fonförbindelse med företagets centrala da- tabank. Till skillnad från de ACB-anslutna byråerna som normalt lagrar kreditinfor- mation i manuella register, använder Credit Data Corporation automatisk datalagring av månatliga underrättelser från abonnenterna.
För försäkrings- och anställningsändamål finns en särskild typ av upplysningar som innehåller anställningshistorik samt uppgif- ter om familjeförhållanden och personliga egenskaper hos den omfrågade. Det finns cirka 35 företag som lämnar sådana upp- lysningar. Det största av dessa är Retail Credit Company of Atlanta som har be— tjänat försäkringsbranschen i hela landet ett drygt århundrade.
7.6. England
Lagstiftning som reglerar kreditupplysnings- företagens verksamhet finns inte i Eng- land. Inte heller finns lagstiftning beträf- fande statliga eller privata dataregister.
Det har emellertid sedan några år på- gått en tämligen omfattande debatt på ifrå- gavarande område. Debatten rör sig inte endast om kreditupplysningsverksamhet utan överhuvudtaget kring begreppet »Right to Privacy». Debatten inkluderar sålunda telefonavlyssning och informationsspridning organisationer emellan och via massmedia, där främst pressetik debatteras.
I parlamentet har debatten medfört att förslag framlagts i såväl underhuset som överhuset. Särskilt bör nämnas ett lagför- slag som framlades av labour-ledamoten Brian Walden. Right of Privacy definieras i förslaget som rätten till skydd mot bl.a. avlyssning, inspelning, fotografering samt kopiering av dokument utan tillstånd. Lika- så ville motionären förbjuda användning av information på ett sätt som kan genera, förorsaka lidande eller ge en felaktig upp- fattning om enskilda personer. Motionen
avsåg vidare ett skydd mot oauktoriserad användning av information ur dataregister. Motionen ledde till tillsättandet av en kom- mitté för utredning av problemen kring in- trång i privatlivet (Committée on Privacy). Kommitténs rapport publicerades i juli 1972. Kommittén har, med inriktning på ett an- tal typfall av intrång i privatlivet, ingående studerat 14 olika områden och avgivit 40 rekommendationer. Dessa varierar: krimi- naliserande av viss verksamhet (såsom obe- hörigt användande av avlyssningsappara- ter), berättigande att i andra fall vidta ci- vilrättsliga åtgärder, införande av administ- rativa kontroller eller enbart klargörande av vissa redan existerande regler. Kommit- tén föreslår bl.a. att den som använder in- formation som han vet är eller som han rimligen borde ha insett vara införskaffad på olagligt sätt, skall kunna bli föremål för civilrättsliga åtgärder.
Även Nationella rådet har presen- terat ett förslag till datalag under år 1970. Förslaget bygger på att en fri- stående tillsynsmyndighet med rapporte- ringsskyldighet till parlamentet skulle upp- rättas för dataregister som innehåller upp- gifter om privatpersoner. Hos denna myn- dighet skulle samtliga databanker registre— ras. Registreringen skulle omfatta uppgifter om syftet med databanken, arten av de uppgifter som lagras däri samt vilka som har tillgång till databankens information. Vidare föreslogs att den som upprättar en databank måste tillställa envar som regi— streras en kopia av samtliga uppgifter som är lagrade i databanken om denne. Där- efter skall enligt förslaget den registrerade ha rätt att ta del av de uppgifter som vid en given tidpunkt är lagrade om ho- nom. Varje användare av uppgifter i en databank skall vidare själv registreras för eventuell kontroll. Den som är ansvarig för en databank skall vara skyldig att rätta felaktiga uppgifter och även vara skade- ståndsskyldig för skada som sådana uppgif- ter kan förorsaka enskilda personer. Slut- ligen föreslogs att brott mot den föreslag- na datalagen skall straffas med böter eller fängelse i högst fem år. Förslaget, som i
huvudsak fått ett positivt mottagande, har i vart fall ännu inte lett till några lagstift- ningsåtgärder.
Kreditupplysningsverksamheten i England är tämligen omfattande men ADB används inte i någon större utsträckning. Bland de företag som ägnar sig åt kreditupplysning kan följande nämnas: Manchester Guardian Society for the Protection of Trade, Amal- gamated, Commercial Service Agency Ltd, Comprehensive Commercial Services Ltd, Credit Protection Association, Mercantile Association Ltd, Retail Credit Federation, Stoke — on _— Trent Trade Protection Society Ltd samt Dun & Bradstreet, som förutom i London har verksamhet i sex engelska städer.
7.7. Västtyskland
Kreditupplysningsverksamheten är tämligen väl utbyggd i Västtyskland. Merparten av kreditupplysningsföretagen tillämpar ADB- teknik i sin verksamhet, varför lagstift- ningsåtgärder rörande ADB och därmed sammanhängande integritetsskyddsfrågor får stor betydelse i detta land.
Enligt gällande rätt är den enskilde i princip skyddad mot integritetskränkningar genom den s.k. personlighetsrätten. I prak- tiken är skyddet emellertid starkt begränsat av hänsyn till olika kolliderande intressen. Till skydd för den personliga integriteten inom näringslivet tjänar bl.a. direkt eller indirekt den offentliga insynen i och upp- sikten över vissa näringsområden. Dessa är t.ex. upplysningsverksamhet, verksamhet av- seende detektiva uppdrag, försäkringsverk- samhet och kreditgivningsverksamhet.
Integritetsdebatt av det slag som före- kommer i bl.a. USA, England och Sverige började inte i Västtyskland förrän 1970 i samband med planerna på att införa ett personnummersystem. I en rapport från re- geringen detta år angående ADB ägnades ett avsnitt åt skyddet av den personliga integriteten. Däri anges att särskild upp- märksamhet skall ägnas denna fråga vid planeringen av ADB-system.
Företrädare för alla förbundsdagens par-
tier framlade kring årsskiftet 1971/72 i en gemensam motion förslag till lagstift- ning om dataskydd. Förslaget har ännu inte lett till lagstiftning. Det innehåller bl.a. föl- jande allmänna bestämmelser: 1) varje en- skild har rätt till upplysning om de uppgif- ter som är lagrade om honom; 2) den en- skilde kan i vissa fall kräva rättelse, utplå- nande eller komplettering av uppgifter; 3) framstår de lagrade uppgifterna som ett otillåtet intrång i privatlivet kan den en- skilde kräva att de utplånas även om upp- gifterna i sig är riktiga; 4) lider den enskil- de rättsförlust genom lagstridig lagring, ut- lämnande m.m. är han berättigad till ska- destånd.
Beträffande privata databanker föreslås lagen gälla databanker hos företag som lag- rar identifierbara uppgifter, vilka förutom för företagets egna ändamål även kan an- vändas av tredje man. En tillsynsmyndig- het beslutar i tveksamma fall om en data- bank skall omfattas av bestämmelserna i lagen. Företaget skall anmäla sig till till— synsmyndighetens databanksregister. Vid anmälan skall visas att åtgärder vidtagits så att tillräckliga garantier skapats för att en- dast behöriga får tillgång till uppgifterna. Skulle tillsynsmyndigheten anse att verk- samheten leder till otillbörligt intrång i den personliga integriteten, kan myndigheten enligt förslaget begränsa registreringen el- ler besluta att vissa registrerade uppgifter skall utplånas eller korrigeras. Man har inte ansett det vara möjligt att räkna upp alla typer av databanker som skulle omfattas av lagen. Vissa självklara sådana anges emel- lertid: upplysningsbranschen inklusive det s.k. Schufasystemet (den tyska motsvarig- heten och föregångaren till det svenska fö- retaget Kreditregister AB), försäkringsbran- schen, kreditinstitut såvida dessa bedriver egen kreditupplysningsverksamhet eller ut- byte av kreditupplysningar, detektivbyråer, medicinska databanker samt företag som tillhandahåller adresser för selektiv reklam m.m.
På det delstatliga planet har aktiviteten på ADB-området varit stor. I delstaten Hes- sen antogs redan i oktober 1970 en lag om
dataskydd. Lagen är emellertid begränsad till offentliga myndigheter och underlydan- de organ. Till skillnad från det ovan relate- rade förslaget kan nämnas att man i Hes- sen i stället för en tillsynsmyndighet valt att låta en »Datenschutzbeauftragter» sva— ra för övervakningen av lagens efterlevnad. Samtidigt som lagen antogs i Hessen motio- nerade CDU i Rheinland-Pfalz om en lag med likartat innehåll. Detta förslag har emellertid inte antagits. I delstaten Bayern trädde en ADB-lag i kraft i september 1970. Lagen behandlar dock huvudsakligen organisations— och ansvarsförhållanden myn- digheter emellan.
Den mest omfattande kreditupplysnings- verksamheten i Västtyskland bedrivs av Verband der Vereine Creditreform, Centra- le Der Vereinigten Auskunfteien GmbH och det internationellt kända Auskunftei W. Schimmelpfeng -— Deutsche Auskunftei GmbH. Slutligen kan nämnas att Dun & Bradstreet även är representerat i Väst- tyskland med ett dotterbolag med samma namn. Verksamheten som detta bolag be- driver är emellertid av tämligen ringa om- fattning.
7.8 Frankrike
Frankrike har ingen rättslig reglering av kreditupplysningsverksamheten. I debatten har emellertid uttalats stora farhågor för de register för databehandling som är under uppbyggnad.
Hösten 1970 lades ett lagförslag fram om att tillsätta en kommitté, Committé de sur- veillance, för kontroll av företags och myn- digheters bruk av ADB-behandlad informa- tion rörande enskilda personer. Förslaget har inte lett till lagstiftningsåtgärder. Pro- blematiken har dock uppmärksammats på regeringsnivå, varför man kan vänta sig åt- gärder inom en inte alltför avlägsen tid. Till premiärministern har nämligen avläm- nats en rapport av Conseil d*Etat, som sär- skilt behandlar de konsekvenser informa- tionsbehandlingens utveckling kan få. Rap- porten innehåller ett antal konkreta förslag avsedda att bilda grund för senare lagstift-
ning och administrativ reglering. Rapporten definierar tillämpningsområdet för den er- forderliga lagstiftningen, anger grundläg- gande regler och institutioner ägnade att trygga reglernas efterlevnad samt lägger slutligen tonvikten vid behovet av interna- tionella överenskommelser i ADB—frågor.
I rapporten anses det inte önskvärt att lagstiftningen begränsas till de offentliga registren; i själva verket kan enligt rappor- ten privata register skapa lika allvarliga ris- ker. Beträffande information om privatper- soner diskuteras i rapporten vilka uppgifter som överhuvudtaget bör få registreras. Vi- dare berörs frågan om skydd mot lagring av felaktiga eller föråldrade uppgifter samt behovet av insyn för de registrerade. Vad angår registrens användning erfordras en- ligt rapporten precisa regler ifråga om in- formationsutbyte. Här behövs reglering för varje registerkategori av vilka uppgifter som får lämnas ut och till vem utlämnande får ske.
För att skapa garantier för efterlevnaden av den föreslagna lagstiftning som ovan be- rörts förordas i rapporten att en kontroll- kommission (Haut-Committé) inrättas. Den- na skulle ha till uppgift att övervaka skyd- det mot integritetsintrång genom ADB- teknik.
Inom den privata sektorn finns ingen da- tabank med lagrade personuppgifter. Ingen av kreditupplysningsbyråerna i Frankrike utnyttjar ADB i sin upplysningsverksamhet. Av byråerna kan nämnas: Agence Fran- caise De Renseignements Commerciaux, BRAD, Comtoir Eckel och Portalier samt- liga i Paris samt SCRL, Contentieux Lyon- nais och André Pignet & Cie i Lyon. Dess— utom har Dun & Bradstreet ett dotterföre- tag i Paris. Detta företag uppges vara det sjätte i ordningen av samtliga byråer av be- tydenhet. Slutligen kan här framhållas att kreditupplysningsverksamheten i Frankrike bedrivs under iakttagande av en högre grad av restriktivitet än flertalet andra länder så till vida att färre antal uppgifter lämnas om den omfrågade och uppgifterna utgörs en- dast av offentliga data.
Kreditupplysningsverksamheten i Schweiz skiljer sig från verksamheten i de övriga i översikten ingående länderna så till vida att den inte har varit föremål för debatt i nå- gon större utsträckning. I alla händelser har det inte framkommit bestämda förslag till lagstiftning på detta område. De allmän— na bestämmelser som redan finns medför nämligen att upplysningsverksamheten är kringgärdad med en restriktivitet som kan anses likvärdig med krav på koncession. Enda tillgängliga uppgifter ur offentliga käl- lor är domstolsutslag. För att få del av des- sa krävs ett beslut av ett »Betreibsamt» fö- reträtt av en >>Friedensgerichter». Denne prövar huruvida den sökande har ett legi- timt behov av att få del av uppgifterna ifråga.
Kreditupplysningsbyråerna i Schweiz ar- betar enligt traditionella metoder och har alltså ännu inte gått över till ADB. De flesta byråerna täcker landet med ett nät av filialkontor. Av byråerna kan nämnas Schweizerischer Verband Creditreform, Novinform Ag, Creditschutzverband Burg- dorf, Auskunftei Burgel och Credita Ag. Slutligen kan nämnas att Dun & Bradstreet har etablerat sig även här.
8 Kreditupplysningsverksamhet —— intressen och
Skyddsbehov
Kreditgivaren och kreditsökanden är själv- klara intressenter i den yrkesmässiga kredit— upplysningsverksamheten genom den bety- delse denna har för kreditgivarens möjlighe- ter att skydda sig mot kreditförlust och lik- nande olägenheter (kreditskydd), respektive för kreditsökandens möjligheter att få den sökta krediten.
Kreditsökanden har vidare intressen av mera speciell natur som sammanhänger med att hantering av kreditinformation kan leda till intrång i dennes privatliv. Även för fö- retag aktualiserar kreditupplysningsverk- samheten i viss mån frågor som inte direkt har att göra med företagets intresse av att få kredit utan rör företagets ställning i all- mänhet.
Kreditupplysningsverksamheten berör inte bara den som söker kredit i en aktuell situa- tion. Ett typiskt drag i verksamheten är att denna även bygger upp en grundläggande informationsberedskap för kommande be- ställningar på kreditupplysning. De som be- rörs härav i egenskap av registrerade pri- vatpersoner eller företag har också beak- tansvärda intressen i verksamheten. Samma betraktelsesätt gäller den som tidigare blivit föremål för kreditupplysning, eftersom kre- ditupplysningsföretagen regelmässigt arkive- rar kopior av lämnade kreditupplysningar. Denna aspekt — att vara föremål för kre- ditupplysningsverksamhetens uppmärksam- het utan samband med en aktuell kreditan— sökan — kan också gälla dem som tas upp i kreditupplysningspublikationerna för be—
talningsanmärkningar o.d. När utredningen därför i det följande använder begreppet kreditsökande avses härmed i tillämpliga de- lar även dem som är föremål för sådan re- gistrering som nyss nämnts.
Kreditupplysningsverksamheten aktualise- rar alltså frågeställningar som kräver en närmare belysning. Frågeställningama mås- te ses mot bakgrund av de krav som sam- hället måste ställa på verksamheten med hänsyn till dennas betydelse för dem som berörs därav.
8. l Samhällsintressen
För samhället är det av vikt att vid en given kreditvolym i största möjliga utsträckning begränsa kreditförluster, felinvesteringar och andra olägenheter i samband med kre- ditgivning. En begränsning av kreditförlus- terna ligger inte bara i den enskilde kredit- givarens intresse. Kreditförluster leder till kostnadsökning som ytterst går ut över and- ra kredittagare och konsumenter. Kreditför- luster kan också försvåra kreditgivarens möjligheter att fullgöra sina betalningsför- pliktelser till skada eller olägenhet för hans egna fordringsägare. I ett vidare perspektiv tillkommer även samhället som intressent i kreditgivningen.
Från samhällets synpunkt är det också väsentligt att kreditgivningen fungerar så friktionsfritt som möjligt. Av särskild bety- delse är att kreditgivningen inte bromsas upp enbart på grund av svårigheter att be-
döma riskerna för kreditförlust och liknan- de olägenheter. Kreditgivningen i samhället skulle sannolikt minska avsevärt, om kredit- givarna tvingades avböja kredit redan på den grund att de inte kan skaffa utredning om kreditsökandens ekonomiska förhållan— den. Från denna synpunkt är det alltså av vikt att kreditinformation på olika sätt ställs till kreditgivarnas förfogande som underlag för deras riskbedömning.
Kreditgivaren kan bygga upp ett visst kre- ditskydd genom att ta pant eller annan sä- kerhet för lämnad kredit. Möjligheterna härtill är emellertid begränsade. Desto vik- tigare är det därför att kreditgivaren får möjlighet att med hjälp av kreditinforma- tion skilja ut sådana fall där kreditriskerna från företagsekonomisk synpunkt bedöms som för stora.
Behovet av kreditinformation kan i viss utsträckning tillgodoses genom att kreditgi- varen själv samlar in information om kre— ditsökandens ekonomiska förhållanden. Av flera skäl är det emellertid väsentligt att kreditgivarna också har möjlighet att anlita den service som kreditupplysningsföretagen och andra serviceorgan kan ge. Vissa kredit- givare har behov av den sakkunskap och er- farenhet som kreditupplysningsverksamhe- ten kan ställa till förfogande. För andra kre— ditgivare framstår serviceformen som ratio- nell från tids- och kostnadssynpunkt, inte minst genom att kreditupplysningsverksam- heten möjliggör en totalbevakning av vissa särskilt relevanta informationsområden — t.ex. betalningsföreläggande- och lagsök- ningsområdena — som knappast kan kom— ma till stånd genom kreditgivarens egen försorg.
Kreditupplysningsverksamhetens betydel- se växlar även efter olika kreditgivningssi— tuationer. I vissa kreditgivningsfall, t.ex. vid större krediter, utgör serviceverksamheten ett värdefullt komplement till det kredit— skydd som kreditgivaren söker bygga upp med hjälp av säkerheter eller egen insam- ling av kreditinformation. I andra fall, t.ex. vid smärre avbetalningskrediter, är kredit— upplysningsverksamheten ett oumbärligt hjälpmedel i kreditgivningen eftersom kre—
ditprövningen i sådana fall i regel kan göras enbart på information från serviceorgan.
Som ett mått på kreditupplysningsverk- samhetens betydelse kan nämnas att det to- tala antalet kreditupplysningar från kredit- upplysningsföretag, banker och företagare- organisationer för närvarande torde kunna uppskattas till drygt 1,5 miljoner per år, varav ungefär hälften avser privatpersoner. Användningen av personupplysningar sam— manhänger med den ökande personkredit— givningen i form av avbetalningskredit, kre— ditkortskredit, kontokredit, låneköp, bank- lån m.m. Till denna bild av kreditupplys- ningsverksamhetens betydelse skall läggas den service som ges i form av publikationer och kreditbevakning.
Redogörelsen ovan visar att samhället har behov av kreditupplysningsverksamhet och ett starkt intresse av att denna på ett effek- tivt sätt fyller sin kreditskyddande funktion. Vid utredningens fortsatta överväganden måste hänsyn tas härtill.
Kravet på kreditupplysningsverksamhe- tens effektivitet kan emellertid inte hävdas ensidigt. En viktig uppgift för samhället är också att tillgodose de intressen av olika att som den kreditsökande har i denna verk- samhet, intressen som närmare behandlas i det följande (avsnitt 8.3).
8.2. Kreditgivarintressen
Från kreditgivarens sida måste särskilda krav ställas på den information som tillhan- dahålls i kreditupplysningsverksamheten. In- formationen skall möjliggöra en prognos om kreditsökandens framtida möjligheter att be- tala krediten i rätt tid. En sådan prognos förutsätter tillgång till information som är relevant och korrekt. Informationen måste också vara tillräcklig för kreditgivarens ställningstagande till den sökta krediten. Kreditgivarens krav på informationen mås- te emellertid ställas i relation till framförallt det pris som han är villig att betala för kre- ditupplysningen.
Kravet på relevans innebär att informa- tionen i första hand till sin art skall kunna
belysa kreditsökandens kreditvärdighet. Av tids- och kostnadsskäl måste verksamheten rikta in sig på sådana informationstyper som mera allmänt anses ha ett utpräglat värde för riskbedömning. Typiskt för verksamhe- ten är också dess inriktning på basinforma- tion i form av uppgifter om betalningsan- märkningar, taxerad inkomst för privatper- soner, registeruppgifter om företag osv. Kreditgivaren kan alltså i normalfallet inte göra anspråk på alltför specifika uppgifter utan får i denna del nöja sig med mer eller mindre standardiserad information.
Relevanskravet har också en tidsaspekt: informationen får inte hänföra sig till för— hållanden som ligger så långt tillbaka i ti- den att de förlorat sin betydelse för riskbe- dömning. Kreditgivaren har alltså intresse av att serviceorganen inte tillhandahåller in— formation som är inaktuell. Här bör fram- förallt betonas vikten av att serviceorganen har lämpligt utformade gallringsprinciper.
Kreditgivarens krav på relevant informa— tion kan under vissa omständigheter kom— ma i konflikt med kreditsökandens intres- sen. Här avses framförallt sådana informa- tionstyper som är av särskilt ömtålig natur (uppgifter om brottslighet, alkoholmissbruk, sjukdomar m.m.). I vissa fall kan kreditgi- varen anse sig behöva sådana uppgifter, och härigenom aktualiseras intresseavvägningar som kommer att behandlas senare.
Kravet på att informationen skall vara korrekt syftar i första hand till att förhindra kreditförlust till följd av felaktig informa- tion. Kreditgivaren kan emellertid också gå miste om en vinstgivande affär av samma skäl. Det ligger därför i kreditgivarens in- tresse att kreditupplysningsföretag och and- ra serviceorgan kontrollerar att lämnade uppgifter är riktiga. Serviceorganen kan emellertid inte kontrollera riktigheten av varje uppgift som lämnas ut. En sådan i och för sig önskvärd kontroll skulle bli allt- för tids- och kostnadskrävande. Frågan om och i vilken utsträckning informationen måste kontrolleras blir beroende av infor- mationskällans natur, informationens bety- delse och andra omständigheter.
För att informationen skall bli korrekt är
det också av vikt att kreditupplysningsverk- samheten arbetar efter rättelserutiner som gör det möjligt att snabbt och effektivt rätta förekommande fel. Av stor betydelse är vi- dare att serviceorganen tillämpar principer som möjliggör en säker identifiering av kre- ditsökanden.
En fråga som aktualiseras i detta sam- manhang är användningen av uppgifter om ansökningar i betalningsföreläggande- och lagsökningsmål. Sådana uppgifter avser ett stadium då den påstådda betalningsförsum- melsen ännu inte blivit föremål för rättslig prövning. Kreditbedömning som grundar sig på sådana uppgifter bygger således på ett sannolikhetsresonemang rörande betalnings— skyldigheten. Någon tillförlitlig uppgift fö- religger däremot inte. Motsvarande gäller användningen av uppgifter om att kreditsö- kanden blivit föremål för inkassoåtgärd el- ler blivit avstängd från kredit hos en tidiga- re kreditgivare. Frågeställningar av denna art behandlas närmare i fortsättningen av betänkandet.
Kravet på att informationen skall vara tillräcklig för kreditgivarens ställningstagan- de aktualiseras framförallt i de mera kom- plicerade kreditärendena. Vid större kredi- ter har kreditgivaren regelmässigt behov av särskilt utförlig information om kreditsökan- den, men även andra faktorer än kreditbe- loppets storlek kan accentuera behovet av information (kreditfristens längd, speciellt stora krav på säkerhet i kreditgivningen m.m.).
Kreditupplysningsverksamhetens främsta betydelse ligger på förmedlingen av fakta men verksamheten anses också fylla en vik— tig rådgivningsfunktion. Behovet av råd från serviceorgan i form av tillstyrkande, avstyr- kande osv. gör sig framförallt gällande vid kreditupplysning om företag men gäller i viss mån också vid kreditupplysning om pri- vatpersoner. Det är därför för många kre- ditgivare önskvärt att rådgivningsfunktionen behålls i den framtida kreditupplysnings- verksamheten.
Frågan om vilka krav som kan ställas på serviceorganens rådgivning får ses mot bak-
grund av de speciella förhållanden som rå- der i kreditupplysningsverksamheten. Som tidigare nämnts är verksamheten inriktad på att tillhandahålla mer eller mindre standar- diserade uppgifter. Serviceorganen har alltså i regel inte tillgång till fullständig informa— tion om kreditsökanden.
En annan komplikation vid rådgivningen är att serviceorganen i allmänhet inte kän— ner till alla de speciella förhållanden hos kreditgivaren som är av betydelse för den— nes ställningstagande, t.ex. hans vinstmargi— nal och de konkurrensförhållanden under vilka han arbetar. Även här blir det alltså i stor utsträckning fråga om standardnormer för rådgivningen.
Ett önskemål från kreditgivarhåll är att serviceorganen utformar sina råd som ett klart till- eller avstyrkande, genom angi— vande av högsta kreditbelopp (limit) eller i annan entydig form. Med hänsyn till de svå- righeter som föreligger vid rådgivning av denna art måste serviceorganen emellertid få utrymme för sin tveksamhet i svårbedöm- da fall. Å andra sidan är det av vikt att ser— viceorganen inte använder onödigt glidande eller intetsägande formuleringar av råden.
Vad som här sagts om rådgivning gäller i allt väsentligt även de värdeomdömen om kreditsökanden i mera speciella hänseenden (betalningsvanor o.d.) som brukar förekom- ma i kreditupplysningar.
8.3 Kreditsökandens intressen
Kreditsökanden har ett primärt intresse av att få den kredit som han sökt. Något an- språk på att få krediten kan han emellertid inte ställa, eftersom kreditgivaren naturligt själv måste få bestämma över dispositionen av sitt kapital. I förhållande till kreditupp- lysningsverksamheten bör han däremot kun- na kräva en korrekt och rättvis behandling så att kreditgivaren får ett så säkert och ob- jektivt underlag som möjligt för sitt ställ- ningstagande. Detta krav gäller i lika mån om kreditsökanden är privatperson eller fö— retag.
I flera viktiga hänseenden har kreditsö- kanden alltså intressen som till stor del sam-
manfaller med kreditgivarens. Hit hör fram- förallt intresset av att informationen är re- levant, korrekt och tillräcklig för kreditgi- varens bedömning, samt att de råd och om- dömen som lämnas är rättvisande. En vik- tig begränsning är emellertid att kreditupp- lysningens kvalitet styrs av faktorer som kreditsökanden principiellt saknar möjlig- het att påverka. Här är framförallt att märka att kvaliteten är beroende av det pris kreditgivaren är villig att betala för upplysningen.
Kreditsökanden har också sådana krav på kreditupplysningsverksamheten som mera ensidigt går ut på att tillgodose dennes egna intressen. Dessa har samband med ett all- mänt krav på skydd för personlig integritet vid kreditupplysning om privatpersoner. Motsvarande frågor aktualiseras genom den kreditinformation som lämnas om enskilda företagare, företagsledare och andra enskil— da personer som står ett företag nära. Även ett företag som sådant kan ha speciella skyddsintressen i kreditupplysningsverksam— heten.
Integritetsproblematiken och liknande frågor är av viktig och komplicerad natur och kommer därför att behandlas utförliga- re i fortsättningen av betänkandet. Här läm- nas bara en exemplifiering av de frågeställ- ningar som kan uppkomma i dessa hänseen- den.
Till en början kan nämnas kreditsökan- dens krav på att kreditupplysning om ho- nom inte lämnas ut till obehörig beställare, ett krav som inte kommer i konflikt med kreditgivarens intressen i verksamheten.
Tidigare har framhållits att kreditsökan- dens intressen till stor del sammanfaller med kreditgivarens i fråga om kvaliteten på det underlag som kreditupplysningsverksamhe- ten tillhandahåller. Reservation måste dock göras för vissa situationer där kreditgivar- kraven kan leda till komplikationer för kre- ditsökanden. Framförallt kan ett alltför långt drivet relevanskrav komma i konflikt med dennes intressen. Här bör särskilt fram- hållas kreditsökandens intresse av begräns- ningar i användningen av information av speciellt ömtålig karaktär (uppgifter om in-
tima familjeförhållanden, alkoholmissbruk, sjukdomar o.d.). Såvitt angår företag kan ställas krav på begränsningar framförallt i fråga om uppgifter beträffande företagets affärshemligheter.
På grund av de intressen som kreditsö- kanden har i kreditupplysningsverksamheten aktualiseras frågan om hans möjligheter till insyn i verksamheten genom rätt att ta del av uppgifter som rör honom själv. Detta gäller beträffande både privatpersoner och företag. En rätt till insyn kan verka i kvali- tetsfrämjande riktning och ligger därför i linje med kreditgivarens intressen.
Det bör slutligen erinras om att flera av de frågeställningar som berörts ovan kan va- ra tillämpliga inte bara på den omfrågade utan även på den som endast i egenskap av registrerad berörs av kreditupplysningsverk- samheten (se inledningen till detta kapitel). Här uppkommer bl.a. frågan vilken betydel- se redan lagringen av information i kredit- upplysningsregistren kan ha.
8.4. Skyddsbehov
Den tidigare redogörelsen för kreditgivarens och kreditsökandens intressen i kreditupp- lysningsverksamheten aktualiserar frågan vilka möjligheter de för närvarande har att hävda sina intressen i förhållande till verk- samhetens utövare. I detta avsnitt behandlar utredningen de båda intressenternas möjlig- heter att skydda sina intressen i syfte att belysa i vilka hänseenden ett behov av skydd från samhällets sida kan föreligga.
8.4.1. Skydd för kreditgivaren
Kreditgivarens ställning i kreditupplysnings— verksamheten bör ses mot bakgrund av två särskilt viktiga faktorer: avtalsfriheten och den fria konkurrens som för närvarande rå- der på kreditupplysningsområdet. Förhållandet mellan kreditgivaren (bestäl- laren) och kreditupplysningsföretaget grun- dar sig på ett mellan parterna ingånget av- tal, varigenom kreditupplysningsföretaget åtar sig uppdraget att lämna kreditupplys- ning om kreditsökanden. Avtalet kan ingås
i olika former (muntligt eller skriftligt, fast abonnemang eller engångsbeställning osv.), men detta ändrar inte det principiella be- traktelsesättet.
Avtalssituationen ger kreditgivaren vissa möjligheter att genomdriva sina individuella önskemål i fråga om kreditupplysningarnas kvalitet, prissättningen på kreditupplysning- arna och andra faktorer av betydelse för kreditgivaren. Utredningens granskning av kreditupplysningsverksamheten visar flera exempel på fall där kreditgivare — framför- allt större sådana — kunnat genomdriva långtgående önskemål bl.a. i fråga om kre- ditupplysningarnas innehåll. Den enskilde kreditgivarens möjligheter i dessa hänseen- den bör dock inte överskattas. Kreditupplys— ningsföretagen arbetar i stor utsträckning efter standardiserade avtalsnormer, som kan vara svåra att få ändring i. Sammanslutning- ar av kreditgivare har större möjligheter att påverka kreditupplysningsföretagen.
I händelse av avtalsbrott från kreditupp- lysningsföretagets sida har kreditgivaren möjlighet att åberopa allmänna rättsregler om skadestånd och andra påföljder (se t.ex. rättsfallet NJA 1947: s. 21). Rättsläget kom- pliceras emellertid av de friskrivningsklau- suler som allmänt tillämpas i kreditupplys- ningsverksamheten, och som principiellt går ut på att kreditupplysningsföretag och andra serviceorgan fritar sig från ansvar för de läm- nade uppgifternas riktighet m.m. Klausuler- nas generella giltighet har satts i fråga. Det har hävdats att en friskrivningsklausul inte bör kunna frita kreditupplysningsföretaget från allt ansvar för en utfärdad kreditupp- lysning. Rättsförhållandet mellan kreditgi- varen och kreditupplysningsföretaget är dock klart såtillvida att kreditupplysningsfö— retaget inte bär något strikt ansvar för kre- ditupplysningen utan särskilt garantiåtagan- de. Sådan garanti förekommer i nuläget hos ett kreditupplysningsföretag, men ga- rantin är där starkt begränsad till beloppet och till giltigheten i tiden.
Den fria konkurrens som råder i kredit- upplysningsverksamheten skapar ett visst tryck på kreditupplysningsföretagen i fråga om kreditupplysningarnas kvalitet, prissätt-
ning m.m. Konkurrensen är inte begränsad till förhållandet mellan kreditupplysningsfö- retag och andra serviceorgan. Man måste i viss mån också räkna med den konkurrens— faktor som ligger i kreditgivarnas möjlighet att själva samla in kreditinformation i sin interna verksamhet. Konkurrensen leder na- turligt till att kreditupplysningsföretagen måste anstränga sig för att skapa och bibe- hålla sin good-will hos kreditgivarna.
Kombinationen avtalsfrihet och fri kon— kurrens bildar en gynnsam utgångspunkt för realiserandet av de effektivitetskrav som kreditgivaren ställer på kreditupplysnings- verksamheten. Hans krav slår också igenom i verksamheten, såvitt utredningen kunnat bedöma. Det föreligger alltså enligt utred- ningens mening inget utpräglat behov av förstärkt skydd för kreditgivaren.
8.4.2. Skydd för kreditsökanden
Kreditsökandens möjligheter att skydda sina intressen i kreditupplysningsverksamheten skiljer sig i ett väsentligt hänseende från kreditgivarens: hans förhållande till kredit— upplysningsföretaget är av utomabligatorisk karaktär, dvs. det grundar sig inte på något avtal. Med den utformning som kreditupp- lysningsverksamheten har i nuläget är det kreditgivaren som tar initiativ till kredit- upplysning och som disponerar över kredit- upplysningens omfattning m.m. I och för sig är det tänkbart att kreditsökanden övertar kreditgivarens roll i dessa hänseenden, vari- genom man skulle få ett system för kredit- ansökan som överensstämmer med det som allmänt tillämpas vid sökande av anställ- ning. På samma sätt som arbetssökanden företer anställningsbetyg o.d. kunde kredit- sökanden hos kreditgivaren styrka sin kre- ditvärdighet genom att uppvisa kreditupp- lysning om sig själv. Av praktiska och andra skäl måste man emellertid även för framti- den räkna med att det nuvarande systemet kommer att gälla.
Kreditsökanden saknar alltså möjligheter att avtalsvägen påverka kreditupplysnings— företagets arbete och får härigenom en ut- satt ställning i verksamheten. Hans svaga
ställning accentueras genom den fria kon— kurrens som råder i verksamheten, eftersom denna på ett i och för sig naturligt sätt an- passar sig efter kreditgivarnas önskemål. Häri ligger samtidigt ökad risk för att kre- ditsökandens intressen åsidosätts.
Kreditsökandens utsatta ställning kom- penseras inte genom speciella skyddsregler i lagstiftningen. Ett visst skydd får kreditsö- kanden genom de allmänna reglerna om ärekränkning i 5 kap. brottsbalken, men detta skydd är av begränsad praktisk bety- delse.
Redogörelsen ovan visar att kreditsökan- den — oberoende av om denne är privat- person eller företag — inte har tillfredsstäl- lande möjligheter att skydda sina intressen i kreditupplysningsverksamheten. I de delar där hans och kreditgivarens intressen prin- cipiellt sammanfaller —— framförallt kravet på relevant, korrekt och tillräckligt underlag för kreditbedömningen — gör bristerna sig inte så starkt gällande, eftersom kreditgiva- rens tryck på kreditupplysningsföretaget in- direkt gagnar även kreditsökanden. Brister- na blir däremot mera kännbara när det gäl- ler sådana intressen som kan komma i kon- flikt med kreditgivarens, t.ex. skydd mot ömtålig information. I sistnämnda hänseen- den är kreditsökanden för närvarande prin- cipiellt beroende av kreditupplysningsföre- tagets hänsynstagande, ett tillstånd som måste anses otillfredsställande.
Kreditsökanden har alltså enligt utred- ningens mening behov av skydd från sam- hällets sida. Utredningen finner det därför naturligt att i det följande fästa särskild vikt vid sådana frågor som rör kreditsökandens ställning i verksamheten. I fortsättningen av betänkandet kommer utredningen att när- mare granska den yrkesmässiga kreditupp- lysningsverksamheten från denna utgångs- punkt samt ta ställning till i vilken utsträck- ning kreditsökandens ställning bör stärkas. Vad här sagts gäller även den som är re— gistrerad utan att vara aktuell i kreditgiv- ningssammanhang.
9. Kreditupplysning om privatpersoner — allmänna
synpunkter
Den ökande användningen av konsumtions- kredit i olika former — avbetalningskredit, kontokredit, kreditkortskredit, låneköp, banklån m.m. — leder till att allt fler en- skilda personer blir föremål för kreditupp- lysning. Det totala antalet kreditupplys- ningar om privatpersoner torde sålunda för närvarande kunna uppskattas till cirka 800.000 per år. Härtill kommer den service som ges i form av kreditupplysningspublika- tioner. Om man dessutom beaktar att verk- samheten håller en viss informationsbered- skap för kommande beställningar på kredit- upplysning —— begränsad till basinformation i form av uppgifter om betalningsanmärk- ningar, taxerad inkomst o.d. — kan man utgå från att kreditupplysningsregistren om- fattar i stort sett hela den vuxna befolk- ningen på sätt tidigare nämnts (sid. 41).
Frågan om skydd för den enskildes in— tressen i den yrkesmässiga kreditupplys- ningsverksamheten är alltså en angelägen— het av stor vikt bl.a. med hänsyn till verk- samhetens omfattning. Det är därför nöd- vändigt att _— närmare än som skett i av- snitt 8.3 — fastställa innebörden i och be- tydelsen av de särskilda intressen som den enskilde har i verksamheten.
9.1 Kreditupplysning och den enskildes kreditintresse
Den enskildes intressen i kreditupplysnings- verksamheten är i första hand av ekono-
misk natur genom den betydelse denna har för hans möjligheter att få kredit. Verk- samhetens betydelse i detta hänseende väx- lar visserligen efter omständigheterna och är beroende av kreditgivarens mer eller mindre subjektiva utvärdering av kreditupp- lysningen, hans tillgång till ytterligare _— internt anskaffad —- information, hans riskvillighet m.m. Generellt sett är emeller- tid kreditgivning till privatpersoner i hög grad beroende av den yrkesmässiga kredit— upplysningsverksamheten. Detta i förening med att den enskildes behov av konsum- tionskredit syns växa alltefter standardut- vecklingen i samhället skapar ett visst be- roende av kreditupplysningsverksamheten som gör att särskilda krav bör ställas på denna. Här är givetvis inte fråga om att verksamheten skall avvika från sin kredit— skyddande funktion, men inom ramen för denna måste verksamheten eftersträva en korrekt och rättvis behandling av den en— skilde.
En korrekt och rättvis behandling av den enskilde ligger i linje med kreditgiva- rens krav på relevant, korrekt och tillräck— lig information samt rättvisande råd och omdömen om den enskilde. Man bör där- för kunna utgå från att skyddet för den enskilde i viss utsträckning tillgodoses ge- nom de särskilda möjligheter att påverka kreditupplysningarnas kvalitet som avtals- och konkurrensförhållandena ger kreditgi- varen. Denne har emellertid begränsade
möjligheter att uppmärksamma fel eller ofullständigheter i informationen. Det är därför värdefullt om den enskilde får till— fälle att kontrollera att uppgifterna om honom är korrekta och så fullständiga som krävs för ett säkert ställningstagande från kreditgivarens sida.
Det finns alltså —— även från kreditgi- varens utgångspunkter —— anledning att ta tillvara de kvalitetsfrämjande verkningarna av en direkt kontroll av kreditupplysnings- verksamheten genom den enskildes egen för- sorg. En sådan kontroll förutsätter att den enskilde i lämplig form får möjlighet till insyn i verksamheten, t.ex. genom rätt att ta del av de uppgifter som finns lagrade om honom. En annan insynsmöjlighet är att den enskilde får del av den kreditupp- lysning som lämnats om honom.
En insynsrätt är allmänt sett ägnad att främja kvaliteten på den information och den rådgivning som tillhandahålls i kredit— upplysningsverksamheten. Redan möjlighe- ten av att den enskilde utövar sin insyns— rätt i det särskilda fallet är en faktor som måste verka pådrivande i kreditupplysnings- företagets strävanden att åstadkomma goda kreditupplysningar. Den enskildes möjlighe- ter att hos kreditupplysningsföretaget på- peka fel eller ofullständigheter i informa- tionen kan principiellt ses som ett medel för kreditupplysningsföretaget att nå bästa möjliga resultat. Här skall dock inte förbi- ses att en insynsrätt i vissa lägen kan an- stränga kreditupplysningsverksamheten i en utsträckning som inte står i proportion till de villkor — framförallt kravet på lönsam- het — varunder verksamheten måste ar- beta. Det kan i synnerhet hävdas att en rätt för den enskilde att komplettera in- formationen kan leda till en oacceptabel ökning av arbetsbördan. Motsvarande gäl- ler fall där den enskilde gör invändning om fel som kräver mera omfattande utredning. Det anförda minskar emellertid inte insyns- rättens principiella värde. I sista hand kan insynsrätten göra det möjligt för den en— skilde att göra korrigeringar och komplet— teringar även direkt hos kreditgivaren.
En rätt till insyn för den enskilde fram-
står redan från dessa utgångspunkter som i hög grad önskvärd. Utredningen tar emel- lertid inte här slutlig ställning till insyns— rätten och dess närmare utformning, efter- som dessa frågor även måste ses mot bak- grund av kravet på skydd för personlig in- tegritet.
9.2 Begreppet personlig integritet
Ett fredat privatliv uppfattas allmänt som en omistlig rättighet. I vår lagstiftning har skyddet för privatlivet fått åtskilliga viktiga uttryck, t.ex. i brottsbalkens bestämmelser om hemfridsbrott, brytande av post- eller telehemlighet och ärekränkning samt sekre- tesslagens begränsningar i rätten att få till- gång till allmänna handlingar.
Under senare år har debatten om skydd för individens privatliv alltmer inriktats på sådana frågor som har att göra med mo- dern informationsspridning, framförallt ADB-tekniken. Debatten har präglats av farhågor för att ADB—tekniken kan leda till ökat intrång i privatlivet genom de re- volutionerande möjligheter som denna tek- nik ger i fråga om insamling, lagring och förmedling av information om den enskilde. I debatten har ett nytt begrepp kommit till användning — personlig integritet.
Integritet (av latinets integer=hel) kan närmast översättas med okränkbarhet. Inom området för internationell rätt har termen länge använts för att beteckna staters obe- roende och självständighet gentemot var— andra. Även på straffrättens område har termen integritet använts sedan en längre tid, men här liksom vanligen då termen använts beträffande personer har åsyftats endast kroppslig integritet. Sammanställ- ningen ”personlig integritet” är av tämli- gen färskt datum och kan närmast över— sättas med individens okränkbarhet.
Med den vidsträckta innebörd orden har förvånar det inte att begreppet personlig integritet i den allmänna debatten fått en mångsidig och värdeladdad användning.
I Sverige har på senare tid integritets- skyddsdebatten främst gällt tre områden: personuppgifter i databanker, uppgiftsin-
samlingen i samband med 1970 års folk— och bostadsräkning samt personupplysning— arna från kreditupplysningsföretagen. Dis- kussionerna har varit livliga i såväl riks- dagen som massmedia.
I debatten synes man ha varit enig om att ADB-tekniken kan ge möjligheter till alltför påträngande hantering av person- uppgifter. Därmed skulle vägen kunna öpp- nas för vad många i debatten betecknat som maktmissbruk och övergrepp. Det är särskilt massuttag av personuppgifter ur olika offentliga register som skapat oro för framtiden. I debatten har uttalats farhågor för en samhällsutveckling som kan medfö— ra minskad möjlighet för individen att överblicka och kontrollera sin egen situa- tion, hävda sig mot både offentliga och privata institutioner och styra sin egen ut— veckling. Exemplen på faktiskt konstate— rade missbruk har däremot varit få.
Debatten har lett till ett allmänt krav på en rättslig reglering till skydd för indi- videns intressen vid användning av ADB- teknik. En reglering av ADB-området är också under förberedande genom OSK:s delbetänkande »Data och integritet» (SOU 1972: 47).
Den svenska debatten om personlig in- tegritet har sin motsvarighet i andra länder i västerlandet. Debatten gäller nästan ge- nomgående databanker, folkräkning och kreditupplysningsverksamhet. Likheterna i de allmänna krav som rests i sådana hän- seenden är påfallande och vittnar om att det pågår en ömsesidig påverkan över gränserna och en utjämning i inställningen till personlig integritet. Likheterna i den internationella utvecklingen får dock inte skymma det faktum att debatten i varje land utgått från där rådande sociala, eko— nomiska och institutionella förhållanden. Sålunda har i Sverige offentlighetsprincipen i förening med den långt utvecklade ad— ministrativa registreringen givit diskussio- nen en särskild inriktning i vad gäller ef- fekterna på individens förhållande till både den offentliga sektorn och till det enskilda näringslivet. Även skillnader i pressetiska regler och publicistiska mönster kan lätt
påvisas mellan olika länder och torde bland andra nationellt betingade faktorer ha spe- lat en roll i debatten.
I avsnitt 8.3 har utredningen lämnat några exempel på de frågeställningar som kommer upp vid utformningen av ett skydd för den enskildes privatliv i kreditupplys— ningsverksamheten. Ställningstagandet i des- sa och liknande frågor kräver i väsentliga delar avvägningar mellan olika intressen, och dessa avvägningar förutsätter i sin tur en närmare bestämning av innebörden i begreppet personlig integritet. Någon klar vägledning i detta hänseende kan inte häm- tas vare sig från den allmänna debatten eller eljest. I det följande söker utredning- en därför att närmare avgränsa detta be- grepp med utgångspunkt från dess betydel- se vid behandling av information i allmän- het. Syftet härmed är att få fram sådana allmänna principer för integritetsskydd som kan överföras på kreditupplysningsverksam- heten.
9.2.1 Intressen bakom personlig integritet
Begreppet personlig integritet bör betraktas som en sammanfattande benämning på de olika intressen som den enskilde vill värna om då det gäller information röran- de honom själv.
Vid specificeringen av dessa intressen bör de rent ekonomiska och direkt med eko- nomiska ställningstaganden sammanhängan- de intressena lämnas utanför. Ofta kan dessa vara av största betydelse för den en- skilde. Här kan som exempel hänvisas till vad som sagts i avsnitt 9.1 om den enskil- des intresse av att få den kredit han sökt (kreditintresset). Intressen av denna art låter sig emellertid inte förenas med gäng- se föreställningar om individens personliga okränkbarhet.
Den enskildes roll i samhället — som familjemedlem, arbetsgivare, arbetstagare etc. _ bygger i stor utsträckning på den in- formation som andra har om honom. Ett viktigt intresse för den enskilde — sett från hans subjektiva synpunkt — är därför att information om honom inte sprids så
att hans roll och ställning i samhället rub- bas.
Nära förbundet med den enskildes in- tresse av att värna om sin roll i samhället är hans intresse att förhindra spridning av sådan information som enligt rådande so— ciala värderingar är förnedrande eller ned- sättande (t.ex. uppgift om brottslighet). Den som berörs av sådan information strävar naturligen efter att förbättra sin situation, men informationen om det förflutna kan bli ett hinder härför. Det intresse som den enskilde har i sådant sammanhang rör allt- så möjligheterna för honom att rehabilitera sig.
Den enskildes intresse av att informa- tion om hans privatliv inte kommer ut bland utomstående sammanhänger också med djupt inrotade föreställningar om vad som är ens egna intima eller eljest högst personliga förhållanden.
Ett i den allmänna debatten ofta åbero- pat intresse kan beskrivas som den enskil- des intresse av att kunna hävda sig mot starka motparter — offentliga organ, stor- företag osv. Den enskildes möjligheter här- till minskas om motparten genom sin infor- mation om honom får ett övertag.
9.2.2 Intrång i personlig integritet
Information om den enskilde berör oftast på ett eller annat sätt något av de intressen som angivits i föregående avsnitt, men gra- den av intrång är beroende av informatio- nens närmare innehåll och av omständig- heterna kring dess hantering.
Den första frågan av intresse i detta sammanhang är informationens art. Uppen- barligen kan t.ex. en uppgift om tidigare brottslighet bedömas som känslig, medan en uppgift om villainnehav anses »ofar- lig» oavsett omständigheterna i övrigt. Men också informationens mängd kan ha betydelse, även om de enskilda uppgifterna var för sig skulle bedömas som mer eller mindre ofarliga. Denna mängdaspekt byg- ger på erfarenheten att mottagare av in- formation lätt fyller ut denna med egna föreställningar utan faktaunderlag. Ju fler
hållpunkter för en sådan utfyllnad han får i den mottagna informationen ju fastare och mera underbyggd av hans egna erfa- renheter blir bilden av den person som informationen avser.
Även andra omständigheter kan vara av betydelse för informationens inverkan på den enskilde. Här bör särskilt nämnas in- formationsinnehållets aktualitetsgrad (t.ex. tidpunkten för en redovisad betalningsan- märkning) och informationens korrekthet.
I avseende å informationens närmare be- handling är det i första hand användningen av informationen som kan ge skadliga verk- ningar för individen. Väsentliga delfrågor i detta sammanhang är vem som använder informationen och det ändamål för vilket informationen används. Sett från den en- skildes synpunkt kan det vara motiverat att en bank får använda viss information om honom för prövning av hans kreditvärdig- het i samband med en låneansökan, medan han ställer sig avvisande till att någon an— nan utomstående använder samma informa- tion för något främmande ändamål.
Redan förvaringen (lagringen) av infor- mation om den enskilde kan av denne upp- levas som oroande genom ovissheten om huruvida han finns med i ett register, vil- ken information om honom som finns i re- gistret, vem som har tillgång till detta osv.
Metoderna för insamling av information kan under vissa omständigheter inverka på den enskilde, t.ex. då förfrågningar om ho- nom görs hos personer i hans omgivning (arbetsgivare, grannar o.d.).
Uppfattningen om vad som är att be— trakta som intrång i den enskildes intressen och graden av intrång växlar högst avse- värt mellan olika personer, situationer och tider. I och för sig är det den enskildes subjektiva bedömningar i dessa hänseenden som bildar utgångspunkt. Samhället måste emellertid för att kunna reglera frågor av denna art göra en allmän gränsdragning kring det område som bör skyddas. Resul— tatet av en sådan gränsdragning kan här -— lika litet som på andra områden där samhälleliga normer bildas — tillfredsställa allas uppfattningar och önskemål. En sam-
manjämkning av uppfattningarna är nöd- vändig för att en reglering skall kunna komma till stånd. Vidare måste individens önskemål om skydd för personlig integritet vägas mot andra viktiga intressen.
9.2.3 Intresseavvägningar och otillbörligt intrång i personlig integritet
En rätt att bli lämnad i fred kan aldrig vara absolut i ett samhälle. Den enskildes intresse av integritetsskydd måste vägas mot andra intressen. I sitt förhållande till omvärlden har den enskilde som motpart andra personer — ytterst samhället — med deras krav bl.a. på information om den enskilde. Ett brett informationsflöde torde vara ett villkor för samhällets utveckling. Viktiga sociala, ekonomiska och andra in- tressen kräver att information om enskilda i avsevärd utsträckning finns tillgänglig för samhällsplanering och för annan allmän och enskild verksamhet.
Intresseavvägningen är avgörande för den slutliga avgränsningen av området för personlig integritet. Avvägningen måste emellertid ske med hänsyn till förhållande- na på varje särskilt område för att kunna ges ett konkret och i lagstiftningssamman— hang användbart innehåll. Resultatet av av- vägningen måste mynna ut i en precisering av vilka åtgärder och beteenden som på det speciella området skall anses utgöra otill- börligt intrång i den personliga integriteten, dvs. avgränsa fall där hänsynen till person— lig integritet tar över andra intressen.
Resultatet av sådana intresseavvägningar som leder till bestämning av det skyddade området för personlig integritet är tidsbun- det. Samhällets och individens värderingar förändras och de tekniska förutsättningar- na för samhällslivet utvecklas. En viktig uppgift i sammanhanget är därför att för- ena kravet på rättsreglernas stabilitet med kravet på att reglerna måste kunna anpas- sas efter utvecklingen.
9.2.4 Personlig integritet vid kreditupplys- ning
De allmänna resonemang om integritets- skydd som redovisats ovan innebär —— över- förda på kreditupplysningsverksamheten om privatpersoner — att denna verksamhet måste närmare granskas i syfte att få fram sådana situationer där verksamheten kan leda till otillbörligt intrång i den personliga integriteten.
Den närmare granskningen bör ske med utgångspunkt från kreditinformationens in- nehåll och behandling. Här uppkommer framförallt frågan om begränsningar måste göras beträffande ömtåliga informationsty- per och beträffande information som är särskilt utförlig eller avser äldre förhållan— den. Med hänsyn till kravet på att kredit— informationen skall vara korrekt uppkom- mer också fråga om begränsningar beträf- fande information som kan vara missvisan- de. Vidare aktualiseras frågor om kontroll över utlämnande och användning av kre- ditupplysning. Även begränsningar i möjlig- heterna att insamla och lagra kreditinfor- mation kan komma i fråga.
Naturliga följdfrågor är sådana frågeställ- ningar som rör den enskildes möjligheter till insyn i kreditupplysningsverksamheten och hans rättsskydd i förhållande till den- na.
Utredningens bedömningar i angivna hänseenden måste ske mot bakgrund av verksamhetens kreditskyddsfunktion. Ställ- ningstagandena kräver i flera fall intresse- avvägningar, där hänsynen till den enskilde måste vägas mot kravet på ett effektivt kreditskydd.
10 Skydd mot otillbörligt intrång i den personliga
integriteten —— utredningens ställningstaganden
Utredningens ställningstaganden i detta ka- pitel avser den yrkesmässiga kreditupplys- ningsverksamheten om privatpersoner sådan den för närvarande utövas av kreditupplys— ningsföretag, banker och företagareorgani- sationer.
Med hänsyn till de speciella förhållanden som råder beträffande kreditupplysnings- publikationer kommer dessa att behandlas särskilt i ett senare kapitel.
10.1. Begränsningar i kreditinformationen
Frågan om begränsningar i kreditinforma- tionen till skydd för personlig integritet får ses mot bakgrund av kravet på att infor- mationen skall vara relevant för kreditgi— varens bedömning. Utgångspunkten måste vara att otillbörligt intrång i personlig in- tegritet i första hand kan uppkomma ge- nom användning av information som med ett allmänt betraktelsesätt är att anse som irrelevant för kreditprövning. Hit hör upp- gifter om den enskildes politiska eller reli- giösa uppfattning, hans föreningstillhörig- het och personliga intressen i övrigt, hans personliga vanor m.m. Även användning av starkt föråldrade eller onödigt utförliga uppgifter om den enskilde är att betrakta som otillbörligt intrång i personlig integri- tet.
Redan av kravet på relevans följer alltså att spridning av onödig information före- byggs. I fråga om sådan information krävs
inga speciella begränsningar. Annorlunda förhåller det sig med sådan information som är relevant för kreditgivarens ställ- ningstagande. Kreditgivaren kan sålunda ha behov av information som är av ömtålig karaktär (t.ex. uppgifter om brottslighet och sjukdomar), information som rör den enskildes förflutna, information som är sär- skilt utförlig osv. Begränsningar i sådana hänseenden kräver särskilda överväganden.
10.1.1. Allmänna synpunkter
Behovet av begränsningar i den informa- tion som tillhandahålls i kreditupplysnings- verksamheten får ses mot bakgrund av verksamhetens möjligheter att insamla in- formation och de risker som dessa leder till från integritetssynpunkt. Kreditupplysningsverksamheten i vårt land arbetar under gynnsamma förutsätt- ningar i fråga om insamlingsmöjligheterna. Såvitt angår information från myndigheter och andra offentliga organ gäller den vid— sträckta offentlighetsprincipen som gör en stor mängd offentlig information tillgäng- lig. Sekretesslagstiftningen ger möjlighet att underkasta informationen prövning från integritetssynpunkt. Sekretesskydd förutsät- ter emellertid avvägning mot de viktiga samhällsintressen som offentlighetsprincipen är avsedd att tillgodose. Undantag från denna princip meddelas därför endast om
Uppgifter behandlade med ADB-teknik kan bli föremål för ett särskilt integritets— skydd med anledning av det delbetänkande som OSK framlagt (SOU 1972:47). Även detta skydd måste emellertid utformas med hänsyn till offentlighetsprincipen.
Såvitt angår information från enskilda källor föreligger överhuvudtaget inga rätts— liga inskränkningar i insamlingsmöjligheter— na. Vid lämnande av uppgifter gäller äre— kränkningsreglerna i 5 kap. brottsbalken, men dessa har en mycket begränsad prak- tisk betydelse i krcditupplysningssamman- hang.
Betydelsen av de vidsträckta insamlings— möjligheterna accentueras genom de per— sonella och tekniska resurser som står till kreditupplysningsverksamhetens förfogande. Verksamhetens utövare har god kännedom om vilka informationskällor som finns på såväl den offentliga som den enskilda sek- torn, källornas innehåll osv. De har också goda möjligheter att skapa kontakter med arbetsgivare, tidigare kreditgivare m.fl. Verksamhetens karaktär möjliggör en plan- mässig uppläggning och effektiva arbetsru- tiner i fråga om insamlingen av informa— tion.
En praktisk begränsning i insamlingen av information ligger i kravet på att in— formationen skall vara relevant för sådan riskbedömning som förekommer vid kredit- givning. Härigenom får man emellertid en- dast en avgränsning i förhållande till sådan information som lämpar sig för andra än- damål än kreditprövning. Inom den ram som relevanskravet utgör förekommer åt- skillig information av mer eller mindre ömtålig natur. Relevanskravet är för öv- rigt ett i praktiken svårdefinierat och tänj- bart begrepp.
En annan begränsning i insamlingen av information betingas av kostnadsskäl. Eko- nomiska hänsyn leder till att informatio- nen oftast begränsas till art och omfatt- ning, men häri ligger ingen garanti för skydd mot ömtålig information. Man kan för övrigt inte bortse från att kreditgivare — t.ex. om det gäller en särskilt stor kre-
dit till en privatperson — kan ställa mera långtgående krav på information om den enskilde. Kreditgivaren kan ha fullt för- ståeliga skäl för sina skärpta krav på in- formationens innehåll, men frågan är här om sådana krav kan accepteras från in- tegritetssynpunkt i fall då innehållet är av ömtålig natur.
Redogörelsen ovan visar att kreditupplys- ningsverksamheten inom sig rymmer såda— na risker för intrång i den personliga in— tegriteten att vissa begränsningar i använd— ningen av insamlad information måste gö- ras av hänsyn till den enskilde. Det bör här beaktas att denne i viss mån är be- roende av verksamheten för att kunna få kredit för olika ändamål. Även kreditgivar- na i samhället har intresse av att undvika irritationer och komplikationer till följd av integritetsintrång.
Begränsningar i informationen kan in- verka i första hand på kreditgivarens be- hov av kreditskydd. Även från den enskil- des utgångspunkter finns det emellertid an— ledning att inte göra en alltför snäv gräns- dragning i detta hänseende. Omfattande begränsningar i det informationsunderlag som tillhandahålls kreditgivaren försvårar eller omöjliggör en riskbedömning med rimlig grad av säkerhet, vilket kan åter- verka på den enskildes möjligheter att få den sökta krediten. För den enskilde är det alltså av vikt att begränsningarna i in- formationen anpassas till en nivå som — utan att hämma kreditgivningen — ger ho- nom ett rimligt skydd för den personliga integriteten.
10.1.2. Begränsningar i informationstyperna
Otillbörligt intrång i den personliga integri- teten kan i första hand uppkomma genom användning av sådana typer av informa- tion som framstår som särskilt ömtåliga. Vid avgränsningen av dessa informationsty— per finns det skäl att utgå från skillnader- na mellan information om den enskildes ekonomiska förhållanden och information om hans personliga förhållanden. Det finns
särskild anledning att iaktta restriktivitet beträffande information av personlig karak- tär.
Någon skarp gräns mellan ekonomisk och personlig information kan inte dras. Det finns emellertid vissa informationsty- per som har övervägande ekonomisk ka- raktär. I nuläget används sålunda uppgif- ter om taxerad inkomst, aktuell arbetsin- komst, förmögenhet, tidigare kreditbelast- ning, betalningsanmärkningar (utmätning, återtagning av avbetalningsgods o.d.), omyn— dighetsförklaring, äktenskapsförord, bodel- ning m.m. Information av denna art kan inte undvaras i kreditupplysningsverksamhe- ten, om denna skall kunna fylla sin funk- tion att belysa den enskildes betalningsför— måga. Utredningen ställer sig därför prin- cipiellt positiv till användningen av sådan information.
Annorlunda förhåller det sig med sådan information som har en mer eller mindre utpräglad anknytning till den enskildes per- sonliga förhållanden. I nuläget används uppgifter om t.ex. civilstånd, antal barn och deras ålder, nationalitet, bostadsförhål- landen, anställning, yrke, utbildning, om- skolning och allmänt anseende. Även upp- gifter om brottslighet används undantagsvis i verksamheten. Vissa använda informa— tionstyper, som primärt är av ekonomisk natur, kan också återspegla den enskildes personliga förhållanden, t.ex. uppgifter om införsel för underhållsbidrag.
I den mån information av ömtålig natur används i verksamheten _— t.ex. uppgifter om brottslighet — är det vanligt att in- formationen inte redovisas i kreditupplys— ningen utan bara gör tjänst som underlag för ett värdeomdöme om den enskilde (skötsamhet och anseende) eller för ett råd till beställaren (avstyrkande eller till- styrkande). Beställaren får i sådana fall tillgång till den faktiska uppgiften endast efter särskild förfrågan under hand.
Det har inte varit möjligt för utredning- en att i varje detalj klarlägga användning- en av information om den enskildes per- sonliga förhållanden. Utredningen har så- lunda inte belägg för att uppgifter om t.ex.
alkoholmissbruk och sjukdomar numera an- vänds i verksamheten. Från utredningens utgångspunkter är det emellertid i och för sig inte avgörande om en viss informa- tionstyp används eller ej i nuläget. Hänsyn måste också tas till informationstyper, som inte används för närvarande men som i och för sig är tillgängliga och som even- tuellt kan bli efterfrågade för kreditupp- lysningsändamål.
För att kreditupplysningsföretag och and- ra serviceorgan skall kunna få det för- troende hos allmänheten som de naturligt måste sträva efter är det väsentligt att de inte bevakar varje personligt förhållande av ömtålig karaktär. I detta hänseende är det naturligt att i första hand hämta före— bilder från de regler till skydd för privat- livets helgd som meddelats i lagen om in- skränkningar i rätten att utbekomma all- männa handlingar (sekretesslagen). De reg- ler i sekretesslagen som är av intresse i detta sammanhang är bl.a. 11, 13 och 14 s.
11 & sekretesslagen rör brottmålssekre- tess, b1.a. uppgifter och anteckningar som tillförts de register som avses i lagen om allmänt kriminalregister och lagen om po- lisregister m.m. Sådana uppgifter och an— teckningar får inte lämnas ut i annat fall eller annan ordning än som sägs i dessa lagar. Det allmänna kriminalregistret finns centralt hos rikspolisstyrelsen. Möjligheter- na att få utdrag av kriminalregistret är starkt begränsade. Utdrag meddelas på framställning av domstol, allmän åklagare och vissa särskilt uppräknade myndigheter. Registret är tillgängligt för andra myndig- heter endast om Konungen lämnat tillstånd därtill. Enskild person kan få utdrag av registret beträffande honom själv endast efter medgivande eller särskilt tillstånd av Konungen. Beträffande polisregister som förs hos rikspolisstyrelsen eller annan polis- myndighet gäller motsvarande begränsning- ar i fråga om rätt att få registerutdrag. Närmare föreskrifter för tillämpningen av polisregisterlagen har meddelats bl.a. i en personalkontrollkungörelse den 13 juni 1969, där myndigheternas möjligheter att
få polisregisterutdrag för säkerhetskontroll av personalen regleras efter de restriktiva principer som nyss nämnts.
13 & sekretesslagen gäller folkbokförings— sekretess o.d. (uppgifter om civilstånd, omyndighet, nationalitet m.m.):
»Anteckningar i kyrkoböcker, folkregister och mantalsböcker ävensom handlingar, vilka eljest röra kyrko- eller folkbokföringen, själavården eller kyrkotukten, må, i den mån de innehålla upplysning om enskilds personliga förhållan- den, icke utan hans samtycke till annan ut- lämnas förrän sjuttio år förflutit från anteck- ningens eller handlingens datum, såvida icke, med hänsyn till det ändamål för vilket utläm- nande åstundas och omständigheterna i övrigt, trygghet kan anses vara för handen, att det ej kommer att missbrukas till skada eller förkle- nande för den enskilde som avses eller för hans nära anhöriga. Vid utlämnande böra er- forderliga förbehåll göras.»
14 & sekretesslagen avser bl.a. hand- lingar i ärenden rörande sjukvård, social- hjälp, behandling av alkoholister eller eljest nykterhetsnämnds verksamhet samt hjälp- verksamhet vid arbetslöshet.
Sekretesslagen bygger på intresseavväg- ningar som har stor likhet med de speciella avvägningar som utredningen måste göra i fråga om användningen av kreditinforma- tion. På samma sätt som varje sekretess- regel måste avvägas mot offentlighetsprin— cipen har utredningen att väga behovet av integritetsskydd mot behovet av kreditin- formation. Om undantag från den viktiga offentlighetsprincipen ansetts befogade av hänsyn till den enskildes personliga integri- tet, måste motsvarande begränsningar kun- na göras i den information som används i kreditupplysningsverksamheten.
Utredningen har alltså funnit att de principer för integritetsskydd som kommit till uttryck i sekretesslagstiftningen i stora delar bör kunna tillämpas även i fråga om kreditupplysningsverksamhet rörande pri- vatpersoner. En sådan tillämpning leder i första hand till att uppgifter om brottslig- het inte bör få förekomma i denna verk- samhet. 11 & sekretesslagen utgör visserli- gen inte något hinder mot att individuella brottsmålsuppgifter insamlas t.ex. direkt hos
domstolarna. Paragrafen bygger emellertid på grundtanken att en koncentration av brottmålsinformation skapar betydande ris- ker från integritetssynpunkt. I kreditupp- lysningsverksamheten accentueras dessa ris- ker genom verksamhetens allmänna natur och svårigheterna att kontrollera den läm- nade kreditupplysningens användning och handhavande.
Tillämpningen av sekretessprinciper inne— bär vidare att information av den att som avses i 14 & sekretesslagen — uppgifter om sjukdomar, alkoholmissbruk m.m. — inte bör få användas i verksamheten.
Utrymmet för begränsningar i kreditin- formationen i de hänseenden som avses i 13 & sekretesslagen (folkbokföringssekre- tess) är tämligen litet. Även här kan dock förekomma information om personliga för- hållanden av så ömtålig natur att en be- gränsning i informationens användning för kreditupplysning framstår som nödvändig. Exempelvis skulle de uppgifter om foster- barn och icke samboende makar som ingår i civilståndsregistreringen i vissa lägen kun- na framstå som ömtåliga.
Variationsbredden på den information som förekommer eller kan tänkas komma till användning i kreditupplysningsverksam— heten är stor. Problemet om begränsningar i informationen kan därför inte lösas en- bart med utgångspunkt från de principer som kommit till uttryck i sekretesslag- stiftningen. Kreditupplysningsverksamhetens speciella karaktär motiverar ytterligare be- gränsningar i informationen, t.ex. beträf- fande uppgifter om underhållsskyldighet en- ligt dom eller avtal och andra intima famil- jeförhållanden, utbildning och den enskildes personliga anseende. Vidare bör beträffan- de medborgarskap endast få anges om den enskilde är svensk eller utländsk medbor- gare. Den snabba utvecklingen på in- formationsområdet gör det svårt för utred- ningen att i varje detalj ta ställning till be- hovet av begränsningar i kreditinformatio— nen. Vissa frågor måste alltså lämnas åt den praktiska tillämpningen.
De begränsningar i kreditinformationen som utredningen funnit nödvändiga kan in-
te få några mera betydande negativa kon- sekvenser för kreditskyddet. Begränsningar- na gör sig gällande i ett förhållandevis litet antal kreditupplysningsärenden. I den mån information av ifrågavarande karaktär an- vänds i kreditupplysningsverksamheten, iakttar man återhållsamhet. Orsaken härtill torde vara ett naturligt hänsynstagande till den enskilde, men sannolikt är återhåll— samheten också ett uttryck för att informa- tionen inte är behövlig från kreditupplys- ningssynpunkt.
För kreditprövning i ekonomiska sam— manhang är sådana uppgifter som nu dis- kuterats alltså ej nödvändiga. Vid andra personbedömningar, exempelvis inför ett närmare samarbete där personliga egenska- per spelar särskilt stor roll, kan läget vara ett annat, men för sådana bedömningar är inte den yrkesmässiga kreditupplysnings- verksamheten avsedd.
Negativa konsekvenser av begränsning- arna kan dock inte helt undvikas. I undan- tagsfall kan begränsningarna leda till kre- ditförlust och liknande olägenheter för kre- ditgivaren i det särskilda fallet, men detta är en oundviklig följd av de väsentliga in- tegritetsintressen som här står på spel för den allmänhet som berörs av kreditupp- lysningsverksamheten.
Sammanfattningsvis anser utredningen — såvitt angår kreditupplysning om privatper— soner — att information inte bör få läm- nas om brottslighet, alkoholmissbruk, sjuk— domar eller andra personliga förhållanden av särskilt ömtålig natur.
10.1.3. Gallring av informationen m.m.
För den enskildes förtroende för kredit- upplysningsverksamheten är det väsentligt att verksamheten inte griper för djupt in i hans privatliv. Med utgångspunkt här- ifrån har utredningen i närmast föregåen- de avsnitt föreslagit vissa begränsningar i fråga om de olika typer av information som kan komma till användning i kredit- upplysningsverksamheten.
Samma motiv kan åberopas till stöd för vissa begränsningar i fråga om information
rörande den enskildes förflutna. Behovet av begränsningar i detta hänseende gör sig särskilt gällande beträffande information som allmänt uppfattas som belastande. Om den enskilde varit föremål för betalnings- anmärkning eller liknande åtgärd, bör han rimligen ha möjlighet att rehabilitera sig. En förutsättning härför är att han efter viss tid kan göra sig kvitt den tidigare be- lastningen. Paralleller kan här hämtas från preskriptionsreglerna i brottsbalken och andra författningar. Behovet av begräns- ningar gör sig emellertid gällande även i fall då uppgifterna inte var för sig är av besvärande eller ömtålig art. Bilden av den enskildes privatliv kan bli särskilt in- trängande och avslöjande om den tillförs information om hans utveckling under en längre tidsperiod (ändring i civilstånd, an- ställning, yrke o.d.). Även för sådana fall föreligger det alltså behov av begränsningar från tidssynpunkt. Vad här sagts pekar på behovet av lämpligt avvägda principer för gallring av äldre information.
Granskas nuläget från denna utgångs- punkt får man en splittrad bild av hur kreditupplysningsföretagen behandlar gall- ringsproblematiken. En del företag — sär- skilt de större — har fasta principer för gallringen, medan andra företag från fall till fall avgör om gallring skall ske. Vissa företag verkställer gallring med jämna mel- lanrum, och andra gallrar först då man i ett aktuellt beställningsfall finner föråldra- de uppgifter.
Även gallringsfristerna varierar starkt. I ett fall tillämpas en generell tvåårsregel. I allmänhet är dock gallringsfristen betydligt längre och varierar efter den lagrade infor- mationens art. Ett av företagen tillämpar sålunda följande frister: 20 år för kon- kurser, 10 år för betalningsinställelser, egna inkasseringsuppdrag som ej lett till betalning och offentliga betalningsanmärk- ningar mot »storskojare», 5 år för andra offentliga betalningsanmärkningar och 2 år för egna inkasseringsuppdrag som lett till betalning.
Ett tillgodoseende av skyddet för person- lig integritet kräver betydligt kortare gall-
ringsfrister än som för närvarande tillämpas hos en stor del av kreditupplysningsföreta- gen. Utredningen föreslår att en generell treårsgräns bör gälla för gallringen, och motsvarande begränsning avses gälla vid insamlingen av information. Undantag bör dock göras för kvalificerade betalningsan- märkningar av offentlig karaktär (uppgif— ter om konkursbeslut, misslyckad förrätt- ning för utmätning eller för återtagande av avbetalningsgods o.d.), där fristen bör vara fem år. I övrigt finns det inte anledning att variera gallringen och insamlingen efter informationens natur. För att möjliggöra en rationell uppläggning av gallringen bör tidsgränserna tre respektive fem år räknas från utgången av det år då den registre- rade omständigheten inträffade eller ifråga om skatter då uppgiften blev allmänt till— gänglig.
De föreslagna tidsbegränsningarna i kre- ditinformationen torde få högst måttliga konsekvenser för kreditskyddet. Här kan i allt väsentligt hänvisas till vad utredningen anfört på sid. 80 om konsekvenserna av be- gränsningar i informationstyperna. Tidsbe- gränsningarna möjliggör för övrigt ett bättre rationellt handhavande och utnyttjande av kreditupplysningsarkiven än för närvarande, vilket kommer kreditgivarna tillgodo.
10.1.4. Oriktig information
Den enskildes intresse av att informatio- nen om honom är korrekt har behandlats i avsnitt 9.1 med hänsyn till kreditupplys- ningsverksamhetens betydelse för den en— skildes möjligheter att få kredit. Det är emellertid även från integritetssynpunkt vä- sentligt att oriktig information inte sprids om den enskilde.
Den enskildes krav på korrekt informa- tion kompliceras av att informationens kva— litet måste ställas i relation till bl.a. det pris kreditgivaren är villig att betala för kreditupplysningen. Den enskilde kan alltså inte kräva ett fullständigt skydd mot orik- tig information. Ett minimikrav bör dock vara att verksamheten arbetar efter prin—
ciper som ger rimlig säkerhet. Av betydelse i detta hänseende är bl.a. att kreditupplys- ningsföretag och andra serviceorgan tilläm— par effektiva rättelserutiner och principer som möjliggör betryggande identifiering av kreditsökanden.
En fråga av särskild betydelse i detta sammanhang är principerna för urval av kreditinformation. Ett lämpligt val av in- formationstyper skapar grundläggande för- utsättningar för korrekt information, vari- igenom behovet av kontroll minskar. I det— ta hänseende kan information från offent- liga källor ha ett visst företräde genom att sådan information ofta underkastas särskilt noggrann kontroll hos myndigheterna. Det är emellertid också av vikt att informatio- nen är rättvisande, ett problem som sär- skilt aktualiseras vid information om betal- ningsanmärkningar, t.ex. uppgifter om in- kasseringsåtgärder mot den enskilde.
Det problem som uppkommer vid an- vändningen av information om betalnings- anmärkningar rör inte så mycket de läm— nade uppgifternas riktighet; påståendet om att den enskilde t.ex. blivit föremål för en ansökan om betalningsföreläggande skall normalt inte behöva sättas i fråga om upp- giften härstammar från domstolen. Proble— met gäller i stället om de lämnade upp— gifterna är rättvisande i den bemärkelsen att betalningsanmärkningen är materiellt berättigad. Endast under den grundläggan- de förutsättningen kan betalningsanmärk- ningen bli ett indicium på den enskildes betalningsförmåga.
I nuläget används betalningsanmärk- ningar i form av betahiingsföreläggandebe- vis, lagsökningsutslag, tredskodom, restförd skatt, utmätningsförrättning, förrättning för återtagande av avbetalningsgods o.d. Betalningsanmärkningar av nu exemplifie- rad art grundar sig på en rättslig pröv- ning, som ger rimlig säkerhet för att be- talningsanmärkningen är materiellt berätti— gad. _
I kreditupplysningsverksamheten används emellertid även vissa uppgifter om betal- ningsförsummelse, som inte blivit föremål för rättslig prövning. Hit hör uppgifter om
att den enskilde av en tidigare kreditgivare avstängts från vidare kredit på grund av betalningsförsummelse (s.k. kreditspärr), att han blivit föremål för inkasseringsåtgärd, eller att en borgenär sökt betalningsföre- läggande, lagsökning e.d. mot honom. Upp- gifter om kreditspärrar och inkasseringsåt- gärder används tämligen allmänt i kredit— upplysningsverksamheten. Användningen av ansökningsuppgifter (ansökan om betal— ningsföreläggande o.d.) är däremot begrän- sad till ett par kreditupplysningsföretag, som systematiskt samlar in sådana uppgif- ter.
Användningen av ansökningsuppgifter är omdiskuterad av kreditgivare och i kredit- upplysningsbranschen. Vissa hävdar att uppgifterna är alltför osäkra genom att det i många fall döljer sig tvistiga ärenden bakom dem, och att det rent prin- cipiellt är mindre tilltalande att så att säga döma någon ohörd. Andra framhåller att en enda ansökan visserligen utgör en svag bedömningsgrund men att tveksamheten bortfaller då ansökningar förekommer i större mängd mot den omfrågade. Frekven- sen av ansökningar har, menar man, av- görande betydelse.
En särskilt omdiskuterad fråga är värdet av ansökningsuppgifter med tanke på att ansökningarna inom relativt kort tid of- tast följs av bevis eller utslag. De som an- vänder ansökningar framhåller att många kredittagare försöker förlänga sin kredit genom att fördröja betalningen till ansök- ningsstadiet, varigenom de undgår registre— ring i kreditupplysningsverksamheten för bevis eller utslag.
Utredningen har i detta sammanhang ge- nomfört en undersökning vid landets tings- rätter avseende ansökningar om lagsökning och betalningsföreläggande 1969 (se bila— ga ). Av undersökningen framgår att i ge- nomsnitt cirka 70 % av ansökningarna le- der till bevis och utslag. Andelen är mar- kant mindre i de större tätorterna. I lag- sökningsmålen är i stort sett den återståen- de delen avskrivningsfall där betalning er- lagts eller överenskommelse uppnåtts på annat sätt. I betalningsföreläggandemålen
bestrids emellertid i genomsnitt cirka 8 % av ansökningarna. Denna andel är högre i de större tätorterna.
Utredningen har också närmare studerat ett antal ansökningar avseende deras för- delning på företag respektive privatperso- ner. Det visade sig härvid att ett mindre antal företag ådrog sig en stor andel av ansökningarna utan att för den skull bli föremål för bevis eller utslag. Denna iakt— tagelse stämmer väl med de erfarenheter som utredningen fått del av från kreditgi- vare och kreditupplysningsföretag. Utred- ningen har därför inte funnit skäl att före- slå begränsning i användningen av ansök- ningsuppgifter om företag. Utredningen vill dock erinra om de risker som allmänt lig- ger i användningen av uppgifter, vars bak- grund inte är klarlagd.
Utredningen har däremot inte kunnat få bekräftelse på att ansökningsuppgifter om privatpersoner behövs i kreditupplysnings- verksamheten. Det syns till exempel inte föreligga sådana frekvenser av ansökningar att man på den grunden kan göra en ac- ceptabel bedömning innan bevis eller utslag meddelas. Vid avvägningen mot de väsent- liga skyddssynpunkter som tidigare berörts ställer sig utredningen därför avvisande till användningen av ansökningsuppgifter om privatpersoner.
Vad som sagts om ansökningar gäller i allt väsentligt även uppgifter om inkasse- ringsåtgärder. Det kan visserligen inträffa att en enskild person blir föremål för ett flertal inkasseringsåtgärder på kort tid, vil- ket möjligen skulle kunna åberopas som skäl för att tillåta användning av så- dana uppgifter. Detta uppvägs emellertid av den större osäkerhet som måste anses vidlåda inkassouppgifter. Denna osäkerhet beror bl.a. på att uppgifterna härrör från ett skede som ligger före ansökningsskedet. Den enskilde har här inte fullt tillfreds- ställande möjligheter att försvara sig. An- vändningen av inkasseringsuppgifter i kre- ditupplysningsverksamheten, bl.a. genom publicering, skapar ett särskilt tryck på den enskilde att betala en påstådd skuld även i ett tveksamt fall. Utredningen ställer sig
därför avvisande till användningen av in- kasseringsuppgifter om privatpersoner. Sam- ma bedömning måste göras beträffande uppgifter om kreditspärrar, särskilt som uppgift härom endast utgör ett ensidigt på— stående från kreditgivaren.
Utredningen föreslår alltså -— såvitt an- går kreditupplysning om privatpersoner —— att uppgift om betalningsförsummelse ej bör få lämnas i andra fall än då försum- melsen antingen blivit fastslagen genom verkställbart avgörande av domstol eller myndighet, eller föranlett förrättning för återtagande av avbetalningsgods eller jäm- förlig myndighetsåtgärd. Om försummelsen följts av växelprotest, betalningsinställelse, konkursansökan eller ackord bör dock upp- gift få lämnas härom.
Betalningsföreläggande- och lagsöknings— processerna är för närvarande föremål för översyn. I en inom justitiedepartementet upprättad promemoria angående summarisk betalningsprocess (Ds Ju 1972: 20) föreslås bl.a. att de båda processformerna slås sam- man till ett enhetligt summariskt förfaran- de, och att handläggningen härav flyttas från underrätt till kronofogdemyndighet. De föreslagna ändringarna inverkar emel- lertid inte på de principiella överväganden och ställningstaganden som utredningen gjort i dessa frågor.
Tidigare har poängterats vikten av att man i kreditupplysningsverksamheten till- lämpar effektiva rättelserutiner. Påstår nå— gon att uppgift är oriktig eller missvisande, måste det därför åligga den som driver så- dan verksamhet att utreda förhållandet och rätta föreliggande fel.
Här åsyftas främst det fall att en re- gistrerad person gör gällande att informa— tion om honom är oriktig eller missvisan- de. Påstående om felaktighet i informa— tionen kan emellertid också komma från kreditgivare och andra utomstående. I så- dana fall har verksamhetens utövare skyl- dighet att utreda förhållandet. Utredningens omfattning får anpassas efter informatio- nens vikt och andra omständigheter. Avser invändningen att informationen är missvi- sande — t.ex. att en växelprotest eller an-
nan betalningsanmärkning är materiellt oberättigad _— kan det givetvis inte komma i fråga att utövaren måste göra en fullstän— dig utredning. Är invändningen ogrundad, får undersökningens omfattning anpassas därefter.
Rättelse av fel måste göras även hos den som under senare tid —— i allmänhet under det senaste halvåret _ fått kreditupplys- ning om den registrerade, innehållande den oriktiga eller missvisande uppgiften. Den registrerade måste självfallet underrättas om utgången i ärendet. Rättelse bör i före- kommande fall göras även hos den varifrån den felaktiga uppgiften hämtats.
Kan det anmälda förhållandet inte utre- das med rimlig grad av säkerhet, måste särskild anmärkning härom göras i samma ordning som gäller för rättelse. Detta kan bli fallet framförallt då påståendet går ut på att information är missvisande, t.ex. att en betalningsanmärkning är materiellt obe— rättigad.
10.1.5. Utförlig information
Ett integritetsproblem som accentuerats genom ADB-teknikens utveckling är möj- ligheterna att sammanställa en stor mängd uppgifter om den enskilde. Även om upp- gifterna var för sig inte är av ömtålig ka- raktär, kan den helhetsbild som de ger i kombination med varandra upplevas som ett besvärande intrång i privatlivet. En omfattande sammanställning av uppgifter kan hos den enskilde skapa en oroande känsla av att vara bevakad även i privat- livets enskildheter. Bakom den enskildes oro för inträngande sammanställningar lig- ger också risken för att helhetsbilden av honom blir missvisande.
Den mängdproblematik som här berörts aktualiseras i hög grad i kreditupplysnings— verksamheten genom att denna särskilt in— riktar sig på att göra sammanställningar av information. Kravet på att informatio— nen skall vara relevant för kreditprövning samt tids— och kostnadsaspekter sätter dock en gräns för kreditupplysningarnas omfatt-
ning. Ser man till utvecklingstendenserna, finns det emellertid särskild anledning att uppmärksamma mängdproblematiken. Ut- vecklingen går klart i riktning mot ökad ADB-användning i kreditupplysningsverk- samheten parallellt med att stora informa- tionssystem med ADB-teknik byggs upp på såväl den offentliga som den enskilda sek- torn. Det är därför nödvändigt att be- gränsa möjligheterna att göra mera om— fattande sammanställningar av informa- tion i kreditupplysningsverksamheten. Det är därvid att märka att en viss begränsning av dessa möjligheter kommer till stånd re- dan genom utredningens förslag i andra hänseenden, t.ex. beträffande gallring.
Frågan om vilken effekt sammanställ- ningar av information har från integritets— synpunkt är så komplicerad och beroende av utvecklingen på informationsområdet att någon detaljreglering inte kan föreslås i detta sammanhang. Generellt bör emeller- tid gälla att kreditupplysningsverksamheten inte får otillbörligen inkräkta på den en- skildes privatliv genom alltför utförliga kre- ditupplysningar.
10.1.6. Metoder för insamling
Insamlingen av uppgifter från den of- fentliga sektorn genomförs i huvudsak i två former, dels genom de tidigare be- skrivna ombudsorganisationerna (sid. 40), dels genom direkta förfrågningar hos myn- digheter i de enskilda fallen. Några be- gränsningar i dessa hänseenden kan enligt utredningens mening inte komma ifråga med hänsyn till offentlighetsprincipen. Här får man utgå från att sekretesslagstiftning- en ger tillräckligt skydd för den enskildes privatliv.
I kreditupplysningsverksamheten är det vanligt att förfrågningar görs även hos enskilda sagesmän. Särskilt vanliga är förfrågningar hos arbetsgivare i syfte att få upplysning framförallt om den enskil- des aktuella arbetsinkomst och anställ- ningens varaktighet eller för att kontrollera de uppgifter som denne själv lämnat i dessa och andra hänseenden. Det förekommer
vidare att förfrågningar görs hos dem som tidigare lämnat kredit till den enskilde. Så- dana förfrågningar syftar framförallt till att få en belysning av dennes betalnings- vanor och ekonomiska förhållanden i öv— rigt. Det förekommer också att fastighets- ägare, fastighetsförvaltare eller fastighets- skötare tillfrågas angående den enskildes skötsel av hyresbetalningar.
Förfrågningar av detta slag uppfattas lätt av den enskilde som ett otillbörligt intrång i hans privatliv. Det som framförallt oroar är risken för att ömtålig information om honom skall komma fram vid kontakterna med sagesmännen. Härtill kommer att de yttre betingelserna för att informationen skall bli korrekt är mindre tillfredsställan— de. Informationen inhämtas normalt per te- lefon och i regel utan något ansvar för uppgiftslämnaren. Uppgifterna kan avse bl.a. den enskildes anseende och skötsam- het samt annan subjektivt präglad informa- tion.
Förfrågningsförfarandet är enligt utred- ningens mening inte tillfredsställande från integritetssynpunkt. Det kan sättas i fråga om förfrågningar hos enskilda sagesmän överhuvudtaget bör accepteras i en fram- tida kreditupplysningsverksamhet. De före— slagna begränsningarna i fråga om ansök— ningsuppgifter m.m. enligt avsnitt 10.1.4 minskar för övrigt motiven för att bibe- hålla förfrågningsförfarandet. Vissa skäl ta— lar dock för att förfarandet bör bibehål— las men i högst begränsad omfattning. Det- ta gäller främst förfrågningar hos den en- skildes arbetsgivare rörande aktuell arbets- inkomst och anställningens varaktighet. Till— förlitliga uppgifter härom är värdefulla för kreditgivarens ställningstagande och kan för närvarande knappast erhållas på annat sätt än genom förfrågningar och kontroller hos arbetsgivaren.
Utredningen föreslår alltså att möjlighe- terna att använda information som sam- lats in genom förfrågningar hos enskil- da sagesmän begränsas till att avse infor- mation från den enskildes arbetsgivare rö- rande anställningens varaktighet och in- komstens storlek.
10.1.7. Begränsningar i insamling och lagring
De begränsningar i kreditinformationen som utredningen hittills föreslagit avser i första hand utlämnandet av information. Skälet härtill är att riskerna för otillbörligt in- trång i den personliga integriteten aktua— liseras i särskilt hög grad då information om den enskilde sprids till utomstående.
Insamlingen och lagringen har tidigare berörts i ett par speciella hänseenden (av- snitt 10.1.3 om gallring och 10.1.6 om in- samlingsmetoder) men är av intresse även från allmänna utgångspunkter.
Ett förbud mot utlämnande av viss in- formation —— t.ex. uppgifter om brottslig- het —— hindrar inte kreditupplysningsföre— tag och andra serviceorgan att insamla och lagra sådan information. Syftet härmed kan vara att lägga informationen till grund för råd eller värdeomdömen om den en- skilde (av- eller tillstyrkan, skötsamhet, på- litlighet m.m.) utan att uppgifterna lämnas ut. Om lagringen av sådan information förbjuds, minskar visserligen intresset att samla in informationen, men man kan inte bortse från möjligheten att informationen i ett sådant läge insamlas för att ligga till grund för råd eller värdeomdömen endast i det särskilda fallet, dvs. utan att lagras.
Redan insamlingen och lagringen av så- dan information som bedömts som olämp- lig från integritetssynpunkt kan av den en— skilde upplevas som besvärande eller oroan- de. Här är att märka att åtskilliga privat- personer registreras i kreditupplysningsre- gistren för informationsberedskapens skull utan att vara aktuella i kreditgivningssam- manhang, vilket kräver speciellt hänsynsta— gande. En reglering som endast riktar in sig på utlämnande av information är alltså otillräcklig från integritetssynpunkt.
Utredningen föreslår därför att sådana uppgifter som enligt utredningens tidigare ställningstaganden inte får lämnas ut ej heller skall få insamlas eller lagras för an- vändning i kreditupplysningsverksamheten, och att råd eller värdeomdömen inte får grundas på sådana uppgifter.
10.2. Legitimitetskontroll
De integritetsproblem som föreligger i kre- ditupplysningsverksamheten kan inte lösas enbart genom de begränsningar i informa- tionen som utredningen föreslagit i avsnitt 10.1. Även om en kreditupplysning inte in- nehåller sådan ömtålig information som av- ses med begränsningarna, kan den leda till otillbörligt intrång i personlig integritet om den kommer i orätta händer. Det är därför av vikt att man i kreditupplysningsverk- samheten utövar en viss kontroll över att beställaren har ett legitimt behov av kre— ditupplysningen (legitimitetskontroll).
10.2.1. Legitima ändamål
Legitimitetskontrollen är i första hand en fråga om vilka ändamål som skall anses legitima för erhållande av kreditupplysning om den enskilde. Att kreditupplysning läm- nas ut om beställaren har behov av upp- lysningen för kreditprövning eller kreditbe- vakning ligger i sakens natur. Det problem som här uppkommer är emellertid om kre- ditupplysning bör få lämnas ut för andra ändamål.
I nuläget förekommer det att kreditupp- lysning lämnas för speciella ändamål, t.ex. för prövning av den som söker anställning eller hyreslägenhet. Bianvändningen synes emellertid vara av begränsad omfattning.
Enligt utredningens mening bör kredit- upplysning få lämnas för andra ändamål än kreditprövning och kreditbevakning en- dast under förutsättning att godtagbara skäl kan åberopas. Principiellt bör krävas att det föreligger eller förbereds ett avtal eller annat rättsförhållande mellan parter- na som nödvändiggör en riskbedömning av ekonomisk art. Så kan fallet vara t.ex. i borgens—, anställnings- och hyressamman— hang. Saknas anknytning till ett rättsför- hållande mellan parterna, bör däremot stor restriktivitet iakttas. Självklart bör kredit- upplysning vägras om det framkommer att beställaren av ren nyfikenhet vill ha upp- gifter om en granne eller annan privat- person.
En kreditupplysning för speciellt ända- mål måste utformas efter samma principer som gäller för vanliga kreditupplysningar. Även här gäller alltså de begränsningar i informationen som föreslagits i avsnitt 10.1 (ömtåliga informationstyper m.m.).
Utredningen föreslår att kreditupplysning om en privatperson skall få lämnas ut en- dast om beställaren på grund av ingånget eller ifrågasatt kreditavtal eller på annan godtagbar grund har behov av kreditupp- lysningen.
10.2.2. Kontrollens omfattning
I närmast föregående avsnitt har angetts de fall där ett legitimt behov av kreditupplys- ning kan anses föreligga. Kvar står frågan i vilken omfattning kreditupplysningsföre- tag och andra serviceorgan måste kontrol- lera beställarens uppgifter om ändamålet med kreditupplysningen.
I nuläget gör kreditupplysningsföretagen en viss kontroll av att beställaren har ett legitimt behov av kreditupplysningen. Kon- trollens närmare utformning varierar. Vissa företag presumerar att beställaren har ett legitimt behov av upplysningen. En sådan presumtion är särskilt vanlig då det gäller beställare som tecknat abonnemangskon- trakt med kreditupplysningsföretaget. I de mera sällan förekommande fall då kredit- upplysningsföretaget tar kontakt med den enskilde för att få vissa upplysningar av denne, får företaget samtidigt möjlighet att kontrollera beställarens behörighet.
Ett strängt krav på kontroll kan av praktiska skäl inte uppställas. Om kredit— upplysningsföretaget skulle tvingas att un- derkasta varje beställning en ingående pröv- ning skulle verksamhetens effektivitet be- tänkligt reduceras. Det som kan krävas är — förutom god kännedom om vilka ändamål som är legitima — att man gör den kontroll av beställarens uppgifter som påkallas av omständigheterna i det särskil- da fallet. Här kan skillnaden mellan fasta och tillfälliga kunder vara av betydelse. Det finns anledning att iaktta särskild försiktig- het vid utlämnande av kreditupplysning till
en beställare som företaget inte tidigare haft kontakt med.
Utredningen föreslår därför att kredit- upplysning inte skall få lämnas ut, om det finns anledning anta att den kommer att användas för obehörigt ändamål (se när- mast föregående avsnitt).
10.2.3. Kreditupplysningens användning
I samband med legitimitetskontrollen bör behandlas en närliggande fråga som också är av betydelse från integritetssynpunkt. En kreditupplysning som erhållits i behörig ordning bör inte få användas eller handhas så att den enskilde lider skada eller olägen- het. Denne har ett naturligt anspråk på att kreditgivaren behandlar den erhållna kreditupplysningen med omsorg och var- samhet. I detta hänseende kan anmärkas att kreditupplysningsformulären ofta har en klausul med huvudsakligt innehåll att läm- nade uppgifter är konfidentiella och endast avsedda för abonnentens interna bruk, att kreditupplysningsföretaget helt fritar sig från ansvar vid indiskretion eller eventuellt missbruk av uppgifterna, samt att upplys— ningen ej får överlåtas.
Det problem som här berörts accentueras i fråga om sådana kreditgivare som i sär- skilt stor omfattning beställer kreditupplys- ning. De inhämtade kreditupplysningarna lagras ofta och kan leda till ganska omfat— tande interna registerbildningar.
Kreditupplysningsföretag och andra ser- viceorgan har begränsade möjligheter att påverka och kontrollera kreditgivarens an- vändning och handhavande av kreditupp- lysningen. Man bör dock kunna kräva att serviceorganen i sin mån medverkar till skyddet för den enskilde genom att regel- mässigt i sina avtal med beställarna inta en klausul av ungefärligen det innehåll som nyss nämnts. I övrigt får den enskilde be— redas skydd genom en särskild reglering av kreditgivarnas befattning med kreditin— formation, en fråga som närmare kommer att behandlas i kap. 15.
10.2.4. Förbud mot kreditupplysning m.m.
Ett fullständigt skydd mot obehöriga be- ställningar och obehörig användning av lämnade kreditupplysningar —— i och för sig önskvärt med hänsyn till frågornas be— tydelse från integritetssynpunkt — förut— sätter att den enskilde får ett avgörande inflytande över vem som skall få kredit- upplysning om honom. Utredningen har därför övervägt att låta utlämnandet av kreditupplysning bli beroende av att den enskilde lämnat särskilt medgivande härtill, i varje fall då kreditupplysningen har ett mera kvalificerat innehåll. Ett krav på med- givande går emellertid inte att praktiskt för- ena med verksamhetens effektivitet. Särskilt inom avbetalningshandeln är det vanligt att beställarna måste ha omedelbar telefonupp- lysning om den enskilde. Härtill kommer att den ökande användningen av formulär- avtal vid personkrediter lätt leder till att ett krav på medgivande till kreditupplysning skulle komma att framstå som en formali- tet utan reell valmöjlighet för den enskilde. Utredningen har därför inte ansett sig kun- na föreslå krav på sådant medgivande. Man kan emellertid inte bortse från att det finns enskilda som av olika skäl önskar stå helt utanför kreditupplysningsverksam- heten. Anledningen härtill kan vara att den enskilde uppfattar registreringen i verksam- heten som särskilt besvärande från integri- tetssynpunkt, att han vill ha garanti för att kreditupplysning inte lämnas ut till obe- hörig person eller användes på olämpligt sätt osv. Enligt utredningens mening är det otillfredsställande att den enskilde i sådana fall skall behöva förekomma i kre- ditupplysningsverksamheten. Utredningen föreslår därför att den enskilde skall få rätt att förbjuda all kreditupplysning om honom. Ett sådant förbud får den verkan att kreditupplysning inte får lämnas om den enskilde, att lagrad information om honom utgallras samt att ny information inte får insamlas så länge förbudet gäller. Anmälan om förbud skall göras till ett till- synsorgan som vidarebefordrar förbudet till
dem som driver personupplysningsverksam- het.
Ett förbud mot kreditupplysning kan un- der vissa omständigheter leda till skada el- ler olägenhet för kreditgivaren, t.ex. i fall då den enskilde — efter att ha fått kredit —— utnyttjar förbudsmöjligheten i syfte att undandra sig kreditbevakning. Det bör där- för finnas vissa möjligheter att utan hinder av förbudet lämna kreditupplysning om den enskilde. Av registertekniska skäl bör an— mält förbud inte kunna hävas när som helst utan bör gälla under en minsta tid av förslagsvis två år.
Utredningen föreslår i detta sammanhang också en regel om tystnadsplikt av innebörd att den som är eller varit verksam inom kreditupplysningsverksamhet inte får obehö- rigen yppa vad han i verksamheten erfarit om annans förhållanden.
10.3. Insyn i kreditupplysningsverksam/ieten
I nuläget har den enskilde begränsade möj— ligheter att få insyn i kreditupplysningsverk- samheten i de angelägenheter som rör ho- nom. Han kontaktas i allmänhet inte av kreditupplysningsföretaget för att lämna uppgifter i anledning av en beställning på kreditupplysning. Han saknar i regel prak- tisk möjlighet att få besked om de uppgif- ter som finns i kreditupplysningsregistren, och han får mera sällan kännedom om att kreditupplysning lämnats. Det förekommer dock kreditupplysningsföretag som har en öppnare attityd i dessa hänseenden.
Orsaken till att den enskilde i så begrän— sad omfattning får möjlighet till insyn tor- de ytterst vara att kreditupplysningsföretag och andra serviceorgan vill förhindra irrita- tioner i förhållandet mellan kreditgivaren och kreditsökanden. Begäran om kreditupp- lysning grundar sig på det naturliga för- hållandet att kreditgivaren måste ha under- lag för sitt ställningstagande men uppfattas ibland som ett misstroende, vilket kan irri- tera kundförhållandet.
Behovet av insyn har belysts i avsnitt 9.1 såvitt angår insynens betydelse för den en- skildes möjligheter att få kredit. Där har framhållits att en rätt till insyn från denna utgångspunkt framstår som i hög grad önskvärd.
Enligt utredningens mening föreligger det även från integritetssynpunkt ett behov av insyn i kreditupplysningsverksamheten. En rätt härtill skapar allmänt sett en trygg- hetskänsla som ytterst gagnar även kredit- givarna och verksamhetens utövare. Insyns- rätt ger möjlighet att kontrollera att de principer som gäller för verksamheten iakttas, t.ex. i fråga om begränsningar i informationen. Särskilt viktig är insynsrät- ten med hänsyn till att legitimitetskontrol- len inte utesluter risk för obehöriga be- ställningar.
10.3.2. Insynens utformning
En insynsrätt bör i första hand ge den en- skilde möjlighet att ta del av de uppgifter om honom som finns lagrade hos kredit- upplysningsföretag och andra serviceorgan (registerbesked). För att registerbesked skall kunna fylla en funktion även för legitimi— tetskontrollen måste beskedet också utvisa vem som erhållit kreditupplysning om den enskilde under den senaste tiden, förslags- vis det senaste året. En skälig avgift bör utgå för registerbeskedet.
Frågan om den enskilde dessutom skall ha rätt att erhålla kopia av kreditupplys- ning som lämnats om honom kräver när- mare överväganden.
Kopia av kreditupplysningen har den för- delen framför registerbesked att den visar vilket underlag som kreditgivaren fått i det aktuella ärendet. Ett registerbesked där- emot visar registrets innehåll vid en viss tidpunkt, och under tiden fram till en kreditupplysning kan registerinnehållet ha förändrats genom gallring, aktualiseringar och kompletteringar. Förfrågningar hos den enskildes arbetsgivare görs sålunda i regel först då beställning på kreditupplysning in- kommer. Även andra skillnader kan före-
ligga. Framförallt är att märka att råd bara ges i kreditupplysningen. Sammanfattnings- vis har alltså kopia av kreditupplysningen vissa företräden framför registerbesked.
Att den enskilde skall ha rätt att få ko- pia av lämnad kreditupplysning ser utred- ningen som en naturlig uppföljning av rät- ten till registerbesked. En annan fråga är om han skall få kopian utan avgift. En skyldighet för kreditupplysningsföretag och andra serviceorgan att i alla lägen ge den enskilde kopia utan avgift skulle ekono- miskt betunga verksamheten i en utsträck- ning som inte är rimlig, bl.a. med hänsyn till att en stor mängd kreditupplysningar är av tämligen enkel natur. Enligt utred- ningens mening bör skyldighet att lämna kopia utan avgift endast gälla fall där me- ra väsentliga kredit— eller integritetsintres- sen sätts på spel för den enskilde. En rim- lig avvägning är att skyldigheten avser en- dast sådan kreditupplysning som innehåller uppgift om betalningsförsummelse eller så- dant råd eller omdöme som inte är klart tillstyrkande. En så begränsad skyldighet kan inte — efter de beräkningar utred- ningen gjort — antas leda till någon mera betydande ekonomisk belastning på verk- samheten. I andra fall bör en skälig avgift få uttas för kopian.
Utredningens förslag innefattar att kopia som måste lämnas utan avgift skall expe- dieras automatiskt. I övrigt måste den en- skilde göra särskild begäran om att få ko- pia. Begäran kan göras för särskilt fall eller förhandsvis. Kopia av kreditupplysning skall innehålla uppgift om vem som beställt denna. Härigenom får den enskilde möjlig— het att kontrollera beställarens behörighet. Rätten att få kopia på särskild begäran måste begränsas till att avse kreditupplys- ning som lämnats under den senaste tiden, förslagsvis under de senaste tre månaderna. En mer omfattande skyldighet att bevara kopior skulle onödigt betunga kreditupplys- ningsverksamheten.
10.4. Dispensmöjligheter
De regler som utredningen hittills föresla—
git är avsedda att gälla i princip all yrkes- mässig kreditupplysningsverksamhet om pri- vatpersoner (kreditupplysningspublikatio- nerna behandlas först i kapitel 12). För- hållandena i verksamheten växlar emel— lertid i så hög grad att en strikt till- lämpning av de föreslagna reglerna i vis— sa situationer kan leda till icke önskvärda konsekvenser. Det bör därför finnas möjlig- het att i undantagsfall avvika från regle- ringen. I ett särskilt fall har denna möjlig- het uttryckligen berörts i det föregående, nämligen såvitt angår rätten att undantags- vis lämna kreditupplysning utan hinder av att den enskilde meddelat förbud häremot (sid. 87). Det kan emellertid uppkomma behov av undantag även i andra hänseen— den. Som exempel kan nämnas de särskil- da svårigheter som kan uppstå då en bank lämnar kreditupplysningar. Bankens ställ- ning som kreditgivare kan ge känne- dom om kreditsökandens förhållanden till banken (hans sätt att sköta sina kreditför- bindelser med banken m.m.) som denna in- te kan bortse från vid utfärdandet av kre- ditupplysning om honom. I vissa fall kan aktualiseras en konflikt med de regler som utredningen föreslagit, bl.a. förbudet mot användning av uppgift om betalningsför- summelse som inte fastslagits i rättslig ord— ning (sid. 82 ff.). Även hos kreditupplys- ningsföretagen kan det undantagsvis inträffa att det uppkommer behov av sådan informa- tion som inte får användas enligt utred- ningens tidigare ställningstaganden, t.ex. uppgift om sjukdomar och intima familje- förhållanden.
Ansvaret för undantag från regleringen bör med hänsyn till frågornas betydelse bäras av ett särskilt tillsynsorgan med rätt att meddela dispens från de föreslagna reg— lerna. Tillsynsorganets ställning och upp- gifter behandlas senare i betänkandet. Ut- redningen vill starkt poängtera att dispens— prövningen måste ske efter restriktiva nor- mer. Dispensgivningen kan vara generell eller individuell och bör kunna förenas med särskilda villkor.
10.5. Rättsligt skydd för personlig integritet
Den enskildes möjligheter att i rättslig ord- ning reagera mot integritetsintrång i kre- ditupplysningsverksamheten är i nuläget principiellt beroende av om förfarandet fal- ler under de allmänna bestämmelserna om förtal i 5 kap. 1 & brottsbalken: »Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes för förtal till böter». Straffet för grovt förtal är böter eller fängelse i högst två år (5 kap. 2 5). Förutom straff kan komma i fråga skadestånd för förtal.
Förtalsregeln har en högst begränsad be- tydelse som skydd för den personliga in- tegriteten i kreditupplysningssammanhang. Regeln torde i princip inte kunna tillämpas på sådana situationer som avses i avsnitten om gallring, utförlig information, metoder för insamling och legitimitetskontroll. I dessa situationer torde alltså den enskilde för närvarande sakna rättsligt skydd.
Förtalsregeln kan däremot i och för sig bli tillämplig vid användning av ömtåliga informationstyper samt ansökningsuppgifter o.d. (avsnitten 10.1.2 och 10.1.4). Det är emellertid att märka att förtalsregeln inte bereder skydd mot sådant förtal som vis- serligen medför ekonomiska skadeverkning— ar för den enskilde men som inte inne- fattar angrepp mot hans personliga heder, s.k. ekonomiskt förtal (jfr användningen av ansökningsuppgifter o.d.).
Förtal är i och för sig straffbart oavsett om beskyllningen var sann eller inte. För straffbarhet förutsätts bl.a. att fråga är om uttalanden med en viss bestämdhet, ej blott om värdeomdömen.
Förtalsregelns tillämpning på kreditupp- lysningsverksamheten begränsas ytterligare av en bestämmelse om intressekollision i 5 kap. 1 5 andra stycket brottsbalken: »Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej
dömas till ansvar». Denna regel om an- svarsfrihet torde principiellt åsyfta bl.a. kreditupplysningsverksamheten, där alltså verksamhetens betydelse för kreditgivningen i samhället i vissa fall anses väga över hän- synen till den enskilde. Intressekollisionen mellan kreditupplysningsverksamhetens ef- fektivitet och hänsynen till den enskildes integritetsskydd har behandlats bl.a. i rätts- fallet NJA 1962: s. 31.
Förtalsregelns praktiska betydelse i kre- ditupplysningssammanhang minskas också i viss mån genom att brottet i princip inte får åtalas av annan än målsäganden själv. Endast i undantagsfall får åklagare väcka åtal för sådant brott (5 kap. 5 & brotts- balken).
Redogörelsen ovan visar att det rättsliga skyddet för den personliga integriteten i kreditupplysningsverksamheten är mycket ofullständigt i nuläget. Det behövs enligt utredningens mening en speciell reglering av kreditupplysningsföretagens och de and- ra serviceorganens skadeståndsansvar gent- emot den enskilde i stället för den all- männa reglering som för närvarande finns.
Vid utformningen av de speciella skade- ståndsreglema för kreditupplysningsverk- samheten måste skillnad göras mellan å ena sidan skada som vållas den enskilde genom otillbörligt intrång i den personliga in- tegriteten och å andra sidan skada som vållas genom att oriktig uppgift om honom lämnas ut. I fråga om integritetsintrång måste eftersträvas ett strängt ansvar med hänsyn till frågornas betydelse för den en- skilde. Ansvaret för skada på grund av oriktig uppgift måste däremot utformas med speciellt hänsynstagande till svårighe- terna att ha en absolut kontroll över varje uppgift vid hanteringen av så betydande in- formationsmängder som i kreditupplys- ningsverksamheten.
Utredningen föreslår att den som driver yrkesmässig kreditupplysningsverksamhet skall vara skyldig att ersätta skada som tillfogats enskild person genom otillbörligt intrång i dennes personliga integritet. Er— sättningsskyldighet föreligger även om ska-
Utredningen föreslår vidare att utövare av kreditupplysningsverksamhet skall vara skyldiga att ersätta skada som tillfogats en— skild person genom att oriktig uppgift läm- nats om denne. Skadeståndsskyldighet skall dock inte föreligga om utövaren kan visa att tillbörlig omsorg och varsamhet iakt— tagits.
Vid bestämmande av ersättning för ska- da genom otillbörligt intrång eller lämnan- de av oriktig uppgift skall hänsyn tagas även till lidande som åsamkats den enskilde och andra sådana omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.
ll Kreditupplysning om företag — utredningens
ställningstaganden
Kreditgivningen till företag i form av va- rukredit, lån för investeringar m.m. är av grundläggande betydelse för det ekonomis- ka framåtskridandet. Samhället har därför starkt intresse av att den yrkesmässiga kre- ditupplysningsverksamheten ger kreditgivar- na det stöd som krävs för en sund utveck- ling av kreditgivningen.
Kreditgivning till företag är väsensskild från kreditgivning till privatpersoner. Det rör sig här ofta om stora och långvariga krediter. Vidare har man att ta hänsyn till svåröverskådliga konjunkturförlopp i olika branscher och marknadens förändringar på längre sikt. Svårigheterna accentueras ge— nom de begränsade möjligheterna att få betryggande realsäkerhet.
Bedömningen av ett företags kreditvär- dighet kan vara komplicerad och vansklig med hänsyn till de många faktorer som inverkar på bedömningen av företagets lik- viditet, soliditet och lönsamhet. Här bör särskilt framhållas svårigheterna att bedö- ma företagsledarens kvalifikationer. En rim- ligt säker bedömning kräver tillgång till ganska omfattande information. Beroende av kreditgivarens egna resurser kan infor- mation i viss utsträckning inhämtas ge- nom hans egen försorg men i övrigt är kreditgivaren hänvisad till att anlita kredit- Jpplysningsverksamheten. Regelmässigt blir detta nödvändigt i fråga om betalningsan- märkningar o.d.
Från samhällets och kreditgivarens sida
måste alltså ställas höga krav på kreditupp- lysningsverksamhetens sakkunskap, erfa- renhet och branschkännedom. För att verk- samheten skall kunna fylla dessa krav på effektivitet måste den få ett brett utrymme för sitt handlande i förhållande till kredit- sökanden.
ll.l Kreditupplysning och företagets kreditintresse
Det kreditsökande företaget är för sina möjligheter att få kredit och därmed ofta för fortsättandet av näringsverksamheten beroende av en korrekt och rättvis behand— ling i kreditupplysningsverksamheten. En rätt till insyn i verksamheten ger möj- lighet att kontrollera att så sker, men in- synens främsta värde ligger i kreditsökan- dens möjligheter att korrigera felaktigheter och komplettera informationen antingen hos kreditupplysningsföretaget eller i varje fall direkt hos kreditgivaren. Möjligheten till komplettering av informationen är särskilt värdefull med hänsyn till att informations— behovet är stort och endast i begränsad utsträckning kan tillgodoses genom offent- liga redovisningshandlingar enligt aktiebo- lagslagen och liknande lagstiftning (balans- räkningar o.d.). För enskilda firmor före— ligger över huvud ingen skyldighet att of- fentliggöra redovisningen.
En rätt till insyn för kreditsökanden kan alltså ge fördelar från kvalitetssynpunkt och
ligger därför i linje med kreditgivarens in- tressen i kreditupplysningsverksamheten. In- synsrättens närmare utformning behandlas senare i detta kapitel.
Det bör i detta sammanhang framhållas att det under senare tid från vissa håll väckts krav på ett allmänt skydd för före- tagens ekonomiska intressen i samband med användning av information om före- tagen. Utredningen har emellertid inte fun- nit anledning att här särskilt behandla andra frågor än sådana som sammanhäng- er med företagets intresse av att få kredit och det krav på insyn i kreditupplysnings- verksamheten som detta leder till. De and- ra ekonomiskt betonade intressen som fö- retagen kan ha i kreditupplysningsverksam- heten — t.ex. intresset av skydd för yrkes— hemlighet och andra förhållanden av kon- fidentiell natur — har inte föranlett ut- redningen att föreslå några speciella regler. Utredningen förutsätter att kreditupplys- ningsverksamheten i dessa hänseenden handlar efter god kreditupplysningssed. Ut- redningen återkommer också i ett senare sammanhang till frågor som rör tillämp— ningen av en kreditupplysningslagstiftning och behandlar därvid bl.a. möjligheten att låta ett tillsynsorgan styra tillämpningen i vissa hänseenden.
11.2. Skydd för personlig integritet
Frågan om skydd för personlig integritet vid kreditupplysning om företag aktualise- ras till en början beträffande enskilda per- soner som driver näring (företagare). Kre- ditupplysningar om enskilda firmor inne- håller regelmässigt uppgifter om företaga— rens ekonomiska och andra personliga för- hållanden.
Förutsättningarna för att bereda företa- garen ett skydd för personlig integritet är mycket begränsade med hänsyn till de höga krav på effektivitet som från sam- hällets och kreditgivarens sida måste stäl- las på företagsupplysningsverksamheten. Kreditgivning och riskbedömning beror i så hög grad på företagarens skicklighet att det är nödvändigt att vid kreditgivningen
ta hänsyn till företagarens person. Därför kan han inte få samma skydd för den per- sonliga integriteten som när det gäller pri- vatpersoner. Utgångspunkten för utred— ningens värderingar skiljer sig alltså väsent- ligt från motsvarande frågeställningar vid kreditupplysning om enskilda personer som inte driver näringsverksamhet.
Om man som jämförelse tar de be- gränsningar i kreditinformationen om privatpersoner som utredningen tidigare föreslagit, måste man fastslå att endast be- gränsningarna i fråga om ömtåliga infor- mationstyper (avsnitt 10.1.2) kan komma under diskussion såvitt angår företagare. Beträffande information om ansökningar i betalningsföreläggandemål m.m. bör fram— hållas att det erfarenhetsmässigt förekom- mer att en företagare i ett trängt eko- nomiskt läge bestrider sådana krav en- bart i syfte att förhala betalningen. Detta förfarande är långtifrån vanligt men synes dock förekomma i en sådan utsträckning att utredningen inte ansett sig kunna före- slå några särskilda begränsningar i använd- ningen av sådan information om företaga- re. Hithörande frågor har närmare belysts på sid. 82. Förfrågningar hos tidigare le- verantörer och andra kreditgivare (jämför avsnitt 10.1.6) är enligt utredningens me- ning nödvändiga när det gäller att belysa f öretagarens betalningsvanor.
Beträffande uppgifter om brottslighet m.m. enligt avsnitt 10.1.2 är det utredningens uppfattning att sådan information inte hel- ler bör få användas beträffande företagare. Dispens från denna regel bör dock kunna ges, t.ex. vid gäldenärsbrott enligt 11 kap. brottsbalken eller i fråga om utbildnings- uppgifter.
Utredningen har inte funnit att det vid företagsupplysning föreligger ett så utpräg- lat behov av legitimitetskontroll att speciel- la regler härom erfordras. Utredningen förutsätter emellertid att kreditupplysnings- företag och andra serviceorgan såsom för närvarande från fall till fall prövar om ut- lämnandet av en kreditupplysning är fören- ligt med god kreditupplysningssed.
Frågan om skydd för personlig integritet
i företagsupplysningssammanhang berör in- te bara företagare utan även en grupp en— skilda personer som har intim anknyt- ning till en näringsverksamhet och som därför med ett gemensamt begrepp kan betecknas som företag närstående personer.
Det gäller här personer med väsentligt ekonomiskt intresse i företagets verksamhet (aktieägare i en- och fåmansbolag, deläga- re i handelsbolag m.fl.) eller med ledande ställning inom företaget (styrelseledamöter, verkställande direktör m.fl.). Företagsupp— lysningar innehåller ofta uppgifter om före- tagets intressenter och ledning (ekonomisk ställning och duglighet). Man märker i kreditgivarkretsar ett stigande intresse för uppgifter i dessa hänseenden.
Enligt utredningens mening bör dessa närstående personer i kreditupplysnings— hänseende likställas med företagare, om deras delägarskap eller ställning är så mar- kant att uppgifter om deras egna förhål— landen behövs för att företagets kreditvär— dighet (likviditet, soliditet och lönsamhet) skall kunna belysas. Med hänsyn till de verkningar detta får för delägaren eller fö- retagsledaren finns det anledning att i den praktiska tillämpningen dra en snäv gräns i detta hänseende.
Vad som tidigare sagts i detta avsnitt om företagare gäller alltså i motsvarande mån de företag närstående personerna.
11.3 Rätt till insyn
En rätt till insyn i företagsupplysningsverk- samheten är enligt utredningens mening be- tingad redan av det kreditintresse som fö- retaget har i verksamheten (avsnitt 11.1). Såvitt angår företagare och företag när- stående personer tillkommer som ytterligare argument för en insynsrätt det skydd mot otillbörligt intrång i personlig integritet som följer av utredningens ställningstagande i avsnitt 11.2.
Utredningen föreslår därför att företag och företagare får rätt till insyn, i första hand genom rätt att mot skälig avgift få besked om innehållet i de uppgifter om fö— retaget eller företagaren som finns lagrade
hos kreditupplysningsföretag och andra ser- viceorgan (registerbesked). Det saknas emel- lertid anledning att begränsa insynsrätten till att endast avse registerbesked. Under förutsättning att skälig avgift erläggs bör företaget och företagaren också ha rätt att på begäran få kopia av lämnad kreditupp- lysning. Enligt utredningens mening bör det inte föreligga något hinder mot att beställningen av kopia görs i den formen att man på förhand anmäler önskan att få kopia i händelse av kommande beställning från kreditgivarhåll. Vad här sagts gäller i motsvarande mån delägare och andra fö— retag närstående personer. Beträffande re- gisterbeskedets och kopians närmare inne- håll samt tidsbegränsningar hänvisas till sid. 88—89.
11.4. Rättsligt skydd
Beträffande det rättsliga skyddet i nuläget såvitt angår företagsupplysningsverksamhet kan hänvisas till den redogörelse för för- talsreglerna som lämnats i avsnitt 10.5. Det bör tilläggas att reglerna inte är avsedda att skydda juridiska personer.
Utredningen föreslår att den som driver yrkesmässig kreditupplysningsverksamhet skall vara skyldig att ersätta skada som tillfogats företagare eller delägare och an- nan företag närstående person genom otill- börligt intrång i dennes personliga integri- tet. Ersättningsskyldighet föreligger även om skadan ej uppkommit genom oaktsam- het.
Utredningen föreslår vidare att utövare av kreditupplysningsverksamhet skall vara skyldig att ersätta skada som tillfogats juri— disk person, företagare eller företag när— stående person genom att oriktig uppgift lämnats om denne. Skadeståndsskyldighet skall dock inte föreligga om utövaren kan visa att tillbörlig omsorg och varsamhet iakttagits.
Vid bestämmande av ersättning för ska- da genom otillbörligt intrång eller lämnan- de av oriktig uppgift skall hänsyn tagas även till lidande som åsamkats företagaren eller den närstående och andra sådana om-
ständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.
1 1.5 Gränsdragningsfrågor
Utredningens ställningstaganden i frågan om skydd för personlig integritet innebär betydande skillnader i Skyddets utformning mellan å ena sidan företagare och å andra sidan privatpersoner.
Det är därför av vikt att gränsdragning- en mellan dessa båda kategorier av enskil- da sker med beaktande av de grundsatser som ligger bakom Skyddets utformning och enligt principer som möjliggör en så klar gränsdragning som möjligt. Gränsdragning- en aktualiseras så ofta i kreditupplysnings- verksamheten — inte bara vid utlämnan- det av kreditupplysning utan även vid upp- läggandet av informationsberedskapen —— att upplysningsföretag och andra serviceor- gan måste få arbeta efter så enkla och klara principer som möjligt.
Utformningen av integritetsskyddet för företagaren har skett med utgångspunkt från de särskilda krav som måste ställas på den som yrkesmässigt driver rörelse. Under rörelsebegreppet faller även sådan verksamhet som drivs för jordbruk, skogs- bruk och fiske. Undantag bör dock göras för vissa mindre sådana verksamheter där speciella förhållanden råder. Som företa- gare i kreditupplysningssammanhang bör sålunda inte anses den som driver jord- bruk, skogsbruk eller fiske utan hjälp av fast anställd arbetskraft.
I övrigt bör gränsdragningen kunna ske med utgångspunkt från de handelsregister som förs hos länsstyrelserna eller särskilda registerförare. Handelsregistren har enligt vad utredningen erfarit vissa brister för närvarande i fråga om aktualisering av uppgifterna m.m., men betydelsefulla änd- ringar i lagen angående handelsregister, fir- ma och prokura har gjorts på senare tid (SFS 1972: 223).
Andra registreringsformer kan tjäna till ledning vid gränsdragningen. Här kan näm- nas registreringen för skyldighet att erlägga mervärdeskatt och registreringen för in-
komst av rörelse. Väsentligt är att fram- hålla att verksamheten —— för att falla un- der företagarebegreppet — måste drivas yrkesmässigt.
Gränsdragningen mellan företagare och andra enskilda personer kan vålla vissa pro- blem i den praktiska tillämpningen, och detta gäller i viss mån även begreppet fö— retag närstående personer (sid. 93). Utred- ningen behandlar i senare sammanhang be- hovet av tillämpningsföreskrifter. Allmänt kan erinras om att beställarens uppgifter om ändamålet med den sökta kreditupplys- ningen (för varukredit osv.) kan ge god led- ning för gränsdragningen i det enskilda fal- let. I tveksamma fall har verksamhetens utövare möjlighet att kontakta den omfrå- gade för kontroll i detta hänseende.
Om en enskild person felaktigt hänförs till kretsen företagare eller företag närstå- ende personer, kan detta leda till otillbörligt integritetsintrång.
12 Särskilda frågor rörande kreditupplysnings-
publikationer
En redogörelse för kreditupplysningspubli- kationerna har lämnats i kap. 3. Redogö- relsen visar att det förekommer ett flertal publikationer med typisk inriktning på kre- ditupplysningsverksamhet: Svensk Handels- tidning Justitia, Svensk Köpmannatidning, Spärrkatalogen, »listor» osv. Flera av publikationerna har karaktären av tryckt skrift och därigenom aktualiseras frågan om tryckfrihetsförordningen utgör hinder för reglering av sådana publikationer. Är så fallet, måste en reglering av dessa publi- kationer föregås av en ändring i tryckfri- hetsförordningen, vilken är av grundlags natur.
12.1. Förhållandet till tryckfrihetsförord- ningen
Inledningsvis bör framhållas att tryckfri- hetsförordningen (TF) endast avser tryckt skrift, varmed förstås skrift som framställts i tryckpress. En reglering av kreditupplys- ningspublikationer som framställts på an- nat sätt -— t.ex. genom maskinskrift, sten- cilering, hektografering, duplicering, ljusko- piering eller fotografering — kommer allt— så inte i konflikt med TF. Med de mo- derna tryckningsmetoder som utvecklats på senare tid blir dock denna begränsning i TF:s tillämpning av mindre betydelse. Till tryck hänföres bl.a. tryck som framställts genom offsetpress, även genom mindre så-
dana som endast är avsedda för kontors- bruk (rotaprint, multigraf o.d.).
Frågan om reglering av tryckta kredit- upplysningspublikationer är ytterst beroen- de av om de omfattas av tryckfrihetsbe- greppet. I 86 & regeringsformen anges tryckfrihetens innebörd sålunda: »Med tryckfrihet förstås varje svensk mans rät- tighet att, utan några av den offentliga makten i förväg lagda hinder, utgiva skrif- ter, att sedermera endast inför laglig dom- stol kunna tilltalas för deras innehåll, och att icke i annat fall kunna därför straffas, än om detta innehåll strider mot tydlig lag, given att bevara allmänt lugn, utan att återhålla allmän upplysning. Alla allmänna handlingar må ovillkorligen genom trycket kunna utgivas, där ej i tryckfrihetsförord- ningen annorlunda stadgas». I anslutning härtill stadgas i 1 kap. 1 & TF: »I över- ensstämmelse med de i regeringsformen fastställda grunderna för en allmän tryck- frihet och till säkerställande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall det stå varje svensk medborgare fritt att, med iakttagande av de bestämmelser som äro i denna förordning meddelade till skydd för enskild rätt och allmän säkerhet, i tryckt skrift yttra sina tankar och åsik- ter, offentliggöra allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst. _ Det skall ock stå en- var fritt att, i alla de fall då ej annat är i denna förordning föreskrivet, meddela upp-
gifter och underrättelser i vad ämne som helst för offentliggörande i tryckt skrift till dess författare eller utgivare eller, om för skriften finnes särskild redaktion, till den- na eller till företag för yrkesmässig för- medling av nyheter till periodiska skrifter.»
För att belysa lagstiftarens syn på tryck- friheten och begränsningar i denna redo- visas här några uttalanden som gjorts i ti- digare lagstiftningssammanhang rörande re- klam i tryckt skrift. Denna fråga har upp- märksammats under förarbetena till 1931 års lag om illojal konkurrens (prop. 1931: 175, s. 45 och 57) och till nu gällande tryckfrihetsförordning (SOU 1947: 60 s. 119 och prop. 1948: 230 s. 172). Av de utta- landen som då gjordes framgår att sådana meddelanden (illojal reklam) som avsågs i den numera upphävda l & lagen om illo- jal konkurrens inte hör till tryckfrihetsom— rådet. Grunden härtill är att den grund- lagfästa tryckfriheten har till uppgift att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning (jfr 1 kap. l & TF), medan det i bestämmelsen om illojal re- klam avsedda förfarandet var brottsligt i annat avseende än som ett överskridande av yttrandefrihetens gränser.
Frågan om tryckfrihetens räckvidd be- handlades även vid tillkomsten av lagen om otillbörlig marknadsföring (SOU 1966:71). I samband med behandlingen av marknads- rådets generella rätt att meddela förbud mot otillbörlig marknadsföring yttrade de- partementschefen bl.a. följande (prop. 1970: 57, s. 65—67):
Det är uppenbarligen av utomordentligt stor vikt att lagen inte tillämpas på ett sådant sätt att den kommer i konflikt med tryckfrihetsrät- tens principer. Enligt 1 kap. 3 & tryckfrihetsför- ordningen, vilken har grundlags karaktär, får missbruk av tryckfriheten inte föranleda straff eller Skadeståndsskyldighet i andra fall än dem som anges i förordningen. Denna regel måste anses innebära att stöd i förordningen krävs även för att man skall kunna meddela vitesför- bud mot handlingar som ligger inom det i för- ordningen behandlade området.
Av 1 kap. 1 & tryckfrihetsförordningen fram- går att tryckfriheten såsom den garanteras av förordningen har till syfte att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning.
Om meddelande som lämnas i tryckt skrift är lagstridigt i annat hänseende än såsom ett över— skridande av gränserna för yttrandefriheten, finns däremot enligt gängse uppfattning inte något hinder mot att ingripa däremot med stöd av bestämmelser i allmän lag. Sålunda anses en gärning kunna bestraffas som bedrägeri eller svindleri även om den har begåtts genom med- delande i tryckt skrift. I rättspraxis har medde- lande i tryckt skrift om vinstnummer i ut— ländskt lotteri ansetts kunna föranleda ansvar för brott mot lotter—iförordningen (NJA 1961 s. 715).
Det är förenat med uppenbara svårigheter att dra en klar gräns mellan gärningar som skall exklusivt bedömas enligt tryckfrihetsför- ordningens regler och gärningar vilka visserli- gen har begåtts genom tryckt skrift men ändå faller utanför det av tryckfrihetsförordningen reglerade området. Detta manar till försiktighet när det blir fråga om att vidga möjligheterna att med stöd av allmän lag ingripa mot gär- ningar som har begåtts genom meddelande i tryckt skrift.
Vid tidigare överväganden rörande lagstift- ningen mot illojal konkurrens har de tryckfri- hetsrättsliga aspekterna ägnats stor uppmärk- samhet. Under förarbetena till 1919 års lag i ämnet synes man ha utgått från en mycket vid— sträckt tolkning av tryckfrihetsförordningen, vilket ledde till att lagen inte kom att innehålla någon bestämmelse alls rörande reklam och liknande framställningar. I 1931 års lag inför— des emellertid regler härom, vilka utan in- skränkning har ansetts tillämpliga även på med- delanden i tryckt skrift. Jag anser mig kunna utgå från att 1931 års lag inte i något avseen- de strider mot tryckfriheten. För denna stånd- punkt har jag stöd i bl.a. uttalanden i samband med tillkomsten av den nu gällande tryckfri- hetsförordningen. Härav följer att regler som möjliggör ingripande mot sådana förfaranden som straffbeläggs i gällande lag mot illojal kon- kurrens inte möter några betänkligheter från tryckfrihetsrättslig synpunkt, medan man bör vara försiktig med att sträcka ut möjligheterna att ingripa till andra slag av handlingar.
Grunden för att ingripande mot reklam i tiyckt skrift har ansetts kunna ske utan stöd i tryckfrihetsförordningen får ses däri att det här är fråga om åtgärder av utpräglat kom- mersiell natur, som inte avser nyhetsförmed- lingen eller åsiktsbildningen i samhället. Be- stämmelsen om reklam i 1931 års lag innehål- ler en rad rekvisit som markerar att vad som regleras där är rent kommersiella förfaranden. Sålunda krävs för att en uppgift skall vara straffbar att den avser uppgiftslämnarens af- färsverksamhet eller däri utbjudna varor eller prestationer, att den är ägnad att framkalla uppfattningen om ett fördelaktigt anbud samt
att handlingssättet står i uppenbar strid med god affärssed.
Mot utredningens förslag att vidga möjlighe- terna till ingripande att omfatta inte bara orik- tiga utan också vilseledande framställningar sy- nes mig några invändningar inte kunna riktas från tryckfrihetsrättslig synpunkt. Även en ut- vidgning till framställningar som avser annan näringsidkares verksamhet eller där tillhanda- hållna varor och tjänster synes mig kunna god- tas. Uppgifter av detta slag torde få anses vara av sådan rent kommersiell natur att de inte åt- njuter skydd enligt tryckfrihetsförordningen. Annorlunda förhåller det sig med sådana upp- gifter om annan näringsidkare som saknar di- rekt samband med dennes näringsverksamhet, exempelvis upplysningar om hans ras, religion, politiska åskådning eller personliga förhållan- den. Det är särskilt mot utredningens förslag att upplysningar om sådana för näringsverk- samheten i princip ovidkommande förhållan- den skall kunna bli föremål för ingripande, som remisskritiken har riktat sig.
Enligt min mening har kritiken mot utred- ningens förslag i detta hänseende åtskilligt fog för sig. Meddelanden av detta slag är typiskt sett av sådan art som tryckfriheten avser att värna och vilkas straffbarhet alltså skall bedö- mas enligt tryckfrihetsförordningens regler. Ut- redningen hävdar för sin del att det väsentliga för om en viss framställning skall bedömas en- ligt dessa regler eller inte är framställningens ändamål. När en framställning används som konkurrenshandling skulle den därför enligt ut- redningens mening falla utanför tryckfrihets- området. Jag kan inte helt dela detta betrak- telsesätt. För att en framställning skall kunna anses vara av sådan rent kommersiell art att den faller utanför tryckfrihetsområdet torde det inte vara tillräckligt att den faktiskt har lämnats i rent kommersiellt syfte. En sådan princip skulle kunna leda till avsevärda in- skränkningar i den yttrandefrihet som tryckfri- hetsförordningen avser att garantera. Utred- ningen torde f.ö. inte heller själv vilja driva denna linje till sin spets, eftersom dess förslag också ställer upp det rekvisitet att framställ- ningen skall vara ägnad att påverka efterfrågan på eller utbudet av vara eller annan nyttighet.
För egen del vill jag, med hänsyn till vad jag tidigare sagt om vikten av att undvika en rätts- tillämpning som kan te sig tvivelaktig från tryckfrihetsrättslig synpunkt, förorda att ingri- pande mot reklam i tryckt skrift begränsas till sådana framställningar som har rent kommer- siella förhållanden till föremål, dvs. avser en näringsidkares affärsverksamhet eller där till- handahållna varor och tjänster. Generalklausu- len bör inte kunna användas för att ingripa mot reklam i tryckt skrift vilken är inriktad på att bibringa allmänheten vissa allmänna värde-
ringar eller påverka dess allmänna beteende i viss riktning. Det har diskuterats om det är möjligt att utan direkt stöd i tryckfrihetsförord- ningen meddela förbud mot att reklam över huvud taget bedrivs för vissa slag av varor, vars bruk av sociala eller liknande skäl inte bör uppmuntras, såsom tobaksvaror och alkohol- haltiga drycker. Jag anser mig inte ha anled- ning att gå in på denna fråga här. Den nu ak- tuella lagstiftningen skall nämligen över huvud taget inte medge ingripanden som grundas på att de marknadsförda varorna anses skadliga eller på annat sätt olämpliga och att deras spridning därför bör motverkas.
Här kan erinras om att en offentlig ut- redning (massmedieutredningen) tillsatts 1970 med uppdrag att utreda frågan om enhetlig reglering i grundlag av yttrandefri— heten i massmedier m.m. Denna utredning har bl.a. att överväga förbud mot reklam för alkoholhaltiga drycker, tobak m.m. Ut- redningen har framlagt delbetänkande om tryckfriheten och reklamen (SOU 1972: 49).
De uttalanden som redovisats ovan visar att lagstiftaren iakttar stor restriktivitet i fråga om begränsning av tryckfrihetsom- rådet. Den syn på reklam i tryckt skrift som kommit till uttryck i lagen om otill- börlig marknadsföring kan enligt utredning- ens mening inte överföras på tryckta kre- ditupplysningspublikationer. Dessa måste anses falla inom det av tryckfrihetsförord- ningen skyddade området.
En reglering av tryckta kreditupplys- ningspublikationer förutsätter alltså ändring i tryckfrihetsförordningen. Behovet av en sådan ändring får ses mot bakgrund av den reglering som utredningen tidigare fun- nit erforderlig i fråga om de andra kredit- upplysningsformema (individuell kreditupp- lysning och kreditbevakningsserviee). En reg- lering som endast omfattar de sistnämn- da formerna av kreditupplysning kan be- faras leda till att behovet av kreditupp- lysningsservice i allt större utsträckning till- godoses genom oreglerad publikationsverk— samhet med de ökade risker — framförallt för den personliga integriteten —-— som föl- jer därav. Utredningen vill därför starkt poängtera att även tryckta publikationer måste omfattas av regleringen för att ut-
redningens förslag skall få eftersträvad ef- fekt.
12.2. Reglering av tryckta publikationer
För tillgodoseende av kreditsökandens in- tressen i kreditupplysningsverksamheten har i tidigare sammanhang utformats vissa all- männa frågeställningar som rör bl.a. be- gränsningar i kreditinformationen, legitimi- tetskontroll och insyn i verksamheten. Sam- ma frågeställningar måste anläggas även på den kreditupplysningsverksamhet som sker i form av tryckt skrift. Ställningsta— gandena måste emellertid präglas av största möjliga hänsynstagande till tryckfriheten.
Av särskild betydelse är vilken informa- tion som bör få ingå i en tryckt kreditupp- lysningspublikation. En naturlig utgångs- punkt är här att de begränsningar i kredit- informationen som utredningen funnit er- forderliga i tidigare sammanhang bör gälla även publikationerna. I en kreditupplys- ningspublikation rörande privatpersoner bör alltså inte få tas in information som omfat- tas av de föreslagna reglerna i avsnitten 10.1.2—10.1.7 (brottmålsuppgifter och an- nan ömtålig information, uppgifter om äld- re förhållanden, uppgifter om ansökningar i betalningsföreläggandemål, inkasseringsåt— gärder och kreditspärrar m.m.). Motsvaran— de gäller de begränsningar som funnits er- forderliga vid kreditupplysning rörande fö- retagare och företag närstående personer (uppgifter om brottslighet m.m. enligt av- snitt 11.2).
Utredningen har övervägt ytterligare be- gränsningar i den information som bör få förekomma i kreditupplysningspublikatio- ner, i första hand sådana publikationer som rör privatpersoner. Anledningen härtill är framförallt svårigheterna att få en betryg- gande kontroll över den publicerade infor- mationens användning. Med den spridning som publikationerna har föreligger risk för att den enskilde onödigtvis kommer att lida skada eller olägenhet. Utredningen har emellertid stannat för att samma reglering som i detta hänseende gäller för individuell
kreditupplysning även bör gälla för publi- kationer.
En legitimitetskontroll är svår att ge- nomföra i fråga om tryckta publikationer, och utredningen har därför inte ansett sig kunna föreslå särskilda regler i detta hän- seende.
Insynsrätten har i tidigare sammanhang utformats som en rätt till registerbesked och rätt till kopia av lämnad kreditupplysning. Det går emellertid inte att utan vidare överföra dessa former av insyn på tryckta publikationer. Det kan rimligen inte kom— ma i fråga att föreskriva skyldighet för den som ansvarar för en tryckt publikation att särskilt underrätta alla dem som upptas i publikationen, t.ex. för betalningsanmärk- ningar av olika slag. En motsvarighet till rätten att få registerbesked på särskild be- gäran ligger i så fall närmare till hands. En sådan rätt skulle emellertid leda till att den för publikationen ansvarige måste läg- ga upp ett register enbart för detta ända- mål över alla dem som förekommer i publi- kationen, vilket kan bli ekonomiskt betung- ande. Utredningen har därför inte ansett sig kunna föreslå några särskilda former av insyn i publikationsverksamheten. Insy- nen får i stället utövas av ett särskilt till— synsorgan som förutsätts få tillgång till publikationen.
Effektiva rättelserutiner är av sär— skilt stor betydelse med hänsyn till pub— likationemas stora spridning. Ett speciellt problem i detta sammanhang är identifie- ringen av personer med vanligt förekom- mande namn och i viss mån också identi- fieringen av firmor och firmainnehavare, ett problem som torde komma att bestå intill dess person- respektive företagsnum- mer mera allmänt kommer i bruk. En typ av fel som också förekommer är sådana an— sökningar om betalningsföreläggande, väx- elprotester o.d. som tillkommit av misstag. Rättelse av sådana och andra fel måste i princip ske genom tydlig dementi i prlika- tionen. Påstår någon att en uppgift i publi- kationen är oriktig eller missvisande. måste det åligga den för publikationen ansvarige att utan dröjsmål utreda förhållandet och
Beträffande dispensmöjligheter hänvisas till utredningens tidigare ställningstaganden, bl.a. iavsnitt 10.4.
Beträffande rättsskyddet i nuläget kan hänvisas till vad som sagts i avsnitt 10.5 om förtal. Har förtalsbrott begåtts genom ut— givande av tryckt skrift gäller särskilda be- gränsningar enligt bestämmelserna för tryckfrihetsbrott och rättegången i tryckfri— hetsmål (7 och 12 kap. tryckfrihetsförord- ningen). I fråga om skadestånd föreslår ut- redningen regler som svarar mot reglerna i avsnitten 10.5 och 11.4.
Utredningens förslag till reglering av tryck- ta kreditupplysningspublikationer avviker inte i någon mera betydande grad från de principer för urval av information som till- lämpas redan i nuläget. Vad som främst åsyftas med regleringen är att förhindra att publikationsverksamheten beträffande pri- vatpersoner utvecklas i integritetsfarlig rikt- ning, ett förhållande som är särskilt betänk- ligt med hänsyn till publikationemas sprid- ning och de stora svårigheterna att kon- trollera den publicerade informationens an- vändning.
För att i största möjliga utsträckning begränsa verkningarna av ingreppet i tryck- friheten finns det anledning att göra en speciell bedömning av de tryckta publika- tionerna i samband med utredningens se— nare behandling av frågan om den yrkes- mässiga kreditupplysningsverksamhetens or- ganisation.
12.3. Ändring i tryckfrihetsförordningen
Utredningen har övervägt olika tekniska lösningar för en materiell reglering av de tryckta kreditupplysningspublikationerna i enlighet med utredningens förslag i avsnitt 12.2. Utredningen har bl.a. prövat möjlig- heten att anknyta regleringen till bestäm- melserna om tryckfrihetsbrott i 7 kap. tryckfrihetsförordningen. En sådan anknyt- ning är emellertid inte förenlig med inne- hållet i de materiella regler som föreslås skola gälla för publikationerna, och anknyt-
ningen skulle ge reglerna en begränsad ef— fekt. Enligt utredningens mening måste en reglering av de speciella förhållanden som råder vid kreditupplysning i publikations— form ske genom att de tryckta publikatio- nerna undantas för särskild reglering i en kreditupplysningslag.
Utredningen föreslår därför att det i 1 kap. tryckfrihetsförordningen införs en ny paragraf (9 5) av följande lydelse: »Utan hinder av denna förordning må i lag med- delas särskilda bestämmelser beträffande yrkesmässig kreditupplysningsverksamhet, bedriven genom tryckt skrift». De avsedda bestämmelsernas innehåll framgår i allt vä— sentligt av utredningens ställningstaganden i avsnitt 12.2. Härtill kommer behovet av regler om tillsyn genom ett särskilt tillsyns— organ, ett behov som accentueras genom att utredningen i fråga om tryckta publika- tioner inte ansett sig kunna föreslå särskil- da regler om insynsrätt för den enskilde. Frågor om tillsyn behandlas senare i be— tänkandet.
Avgörande för regleringens omfattning är den närmare innebörden i begreppet yrkes— mässig kreditupplysningsverksamhet. Denna fråga behandlas i ett senare sammanhang. Utredningen vill dock redan här framhålla att den föreslagna regleringen endast avser sådana publikationer som utges i kredit- upplysande syfte. Det är av stor vikt att regleringen inte träffar tryckt skrift som utges i mera allmänt informerande syfte. Utanför regleringen faller sålunda bl.a. så— dana tillfälliga meddelanden om inträffade konkurser o.d. som brukar förekomma i dagstidningar. För att garantera den fria spridningen av allmän information för åsiktsbildningen i samhället, finns det skäl att ställa särskilda krav på sammansätt— ningen av det organ som krävs för tillsyn över den yrkesmässiga kreditupplysnings— verksamheten.
12.4 Reglering av icke tryckta publikatio— ner
I nuläget förekommer kreditupplysnings- publikationer som inte har karaktären av
tryckt skrift, t.ex. stencilerade »listor» över betalningsanmärkningar. En reglering av så- dana publikationer kommer alltså inte i konflikt med tryckfrihetsförordningen. Det finns därför enligt utredningens mening in- te anledning att beträffande sådan kredit— upplysningsverksamhet föreslå annan regle- ring än den som föreslagits i kap. 10 och 11. Skillnaderna i förhållande till annan kreditupplysningsverksamhet är inte större än att de kan beaktas inom ramen för ett dispensförfarande.
13. Utländskt inflytande över kreditupplysningsföretagen
Frågan om utländskt inflytande över kre- ditupplysningsföretagen i Sverige har upp- märksammats i första hand genom de fö- retagsköp som gjorts av Dun & Bradstreet, Inc., New York. Den amerikanska koncer- nen förvärvade 1967 Kreditinformation AB (inkl. Stockholms Inkassobyrå) samt 1969 Soliditet AB (inkl. AB Kreditkontroll), För- valtningsaktiebolaget Hermes (inkl. Kredit- register AB och Kreditdata AB) samt Ex- portföreningens dåvarande upplysningsbyrå. Verksamheten har i huvudsak samordnats under Soliditet i fråga om företagsupplys- ning och under Kreditregister i fråga om personupplysning. Om man räknar med den sammanlagda kreditupplysningsservicen i Sverige från kreditupplysningsföretag, ban- ker och företagareorganisationer, torde koncernens marknadsandel uppgå till drygt 35 %. Moderbolaget Dun & Bradstreet är representerat i alla världsdelar med ett stort antal företag. I Europa är företaget repre- senterat, förutom i Sverige, i ett tiotal olika länder — bl.a. Danmark, England, Frank- rike, Schweiz och Västtyskland. Koncernen är i första hand verksam på företagsupp- lysningens område men tillhandahåller ock— så personupplysningar.
13.1 Den allmänna debatten
Farhågorna beträffande utländskt inflytan- de över kreditupplysningsföretagen gäller främst de möjligheter till insyn registren
kan ge i den enskildes ekonomiska och andra personliga förhållanden. Denna in- syn skulle, menar man, kunna leda till integritetskränkningar och otillbörlig påver- kan. Konkreta exempel härpå är inte kända av utredningen. Här kan dock sägas att oron för den enskildes möjligheter att över- blicka den egna situationen och styra den egna utvecklingen är särskilt uttalad av- seende personupplysningsverksamhet. Som exempel på tänkbar otillbörlig påverkan har framförts att man med hjälp av regist- ren skulle kunna sortera fram personer som kan vara av intresse för främmande underrättelsetjänst och som samtidigt be— finner sig i en så brydsam ekonomisk situa- tion att de är mottagliga för påtryckningar.
Farhågorna har förstärkts av medvetan— det om den senare tidens tekniska utveck— ling. Det finns goda förutsättningar för om- läggning till ADB i större skala i kredit- upplysningsföretagens register. Eftersom det är ovisst vad denna effektiva behandling av information kan leda till, finns det en allmän osäkerhetskänsla.
Följderna av ett utländskt inflytande över kreditupplysningsregister med företags- information har inte uppmärksammats i li- ka hög grad. Möjligen kan detta förklaras med att handeln till sin natur är interna- tionellt präglad och att informationsutbytet mellan länderna har fått relativt bestämda former.
13.2 Skillnader mellan företags- och personupplysning
Utbytet av företagsinformation mellan Svc- rige och andra länder har stor omfattning. Informationen behövs för att handelsutby- tet skall kunna fungera. Leveranser kan inte göras utan kännedom om kundens ekonomiska stabilitet. Kreditupplysningsfö- retagens information har således betydelse för handeln i sin helhet.
Uppgifter om i vilken utsträckning kre- ditupplysningsföretagen lämnar företagsupp- lysningar till utlandet föreligger inte. Sven- ska Bankföreningen gjorde emellertid 1966 en beräkning över omfattningen av affärs- bankernas hela upplysningsverksamhet. Den upptar 59.000 upplysningar till utländska banker och 2.000 upplysningar till utländs- ka företag, institutioner m.m. Tillsammans motsvarar detta cirka 14 % av affärsban- kernas totala upplysningsverksamhet utan- för den egna banken nämnda år. Siffrorna torde till den helt övervägande delen avse företagsupplysningar och man räknar med en ökande mängd företagsupplysningar till utlandet. Samma utveckling torde gälla för kreditupplysningsföretagen med tanke på den internationella handelns expansion.
Även på andra sätt gör sig den interna— tionella handelns utveckling gällande på kreditupplysningsområdet. Det ökade beho- vet av information mellan länderna åter- speglas i ett intensivare samarbete mellan kreditupplysningsföretagen. För närvarande planeras exempelvis en europeisk kredit- skyddsorganisation _— Intercredit _— i syfte att få till stånd ett centralt upplysningsre- gister över konkurser, ackord, övriga in- solvensfall samt »sken- och svindelfirmor». Initiativ har också tagits till en organisa— tion som bygger på samarbete med kredit— upplysningsföretag i olika europeiska län- der (FECRO, dvs. Federation of European Credit Reporting Organisations). Här bör även erinras om vad som tidigare sagts om de multinationella företagens tillväxt på kreditupplysningsområdet (sid. 56).
Information om privatpersoner förmedlas inte i någon större utsträckning till utlan-
det. Sådan information aktualiseras främst när det gäller konsumtionskrediter och dessa har nationell karaktär. Något stör- re internationellt behov av personinforma- tion torde därför inte föreligga. Typiskt är bl.a. att den ovan nämnda organisationen Intercredit endast riktar in sig på sådan in— formation som rör företag. Det finns såle- des en markant skillnad mellan kreditupp— lysningsföretagens förmedling av företags— respektive personuppgifter på det interna- tionella planet.
13.3. Utredningens överväganden
Frågan om utländskt inflytande över kre- ditupplysningsföretagen har aktualiserats främst genom att Dun & Bradstreet köpt de två största svenska kreditupplysningsfö- retagen och därmed blivit ägare till en betydlig andel av branschen. Samtidigt har utvecklingen av personregistreringen och användningen av ADB på den offentliga och privata sektorn väckt oro och blivit föremål för debatt. Den frågeställning som aktualiseras mot denna bakgrund är om ett utländskt inflytande över kreditupplys- ningsföretagen kan medföra risker för den enskildes personliga integritet eller eljest kräva förebyggande åtgärder. Bl.a. kräver säkerhetsfrågorna beaktande. Vid en järn- förelse mellan företags- och personupplys- ningsverksamhet visar det sig att avsevärda skillnader föreligger i de allmänna förut- sättningarna.
13.3.1. Företagsupplysning
Uppgifter om företag har under lång tid förmedlats till och från utlandet, vilket är en följd av de behov den internationella handeln för med sig. På detta område har formerna för förmedlingen och frågan om informationens innehåll sedan länge prö- vats i näringslivet. Frågan om utländskt in— flytande över företagsupplysningsverksam- heten får ses mot bakgrund av utredningens tidigare ställningstaganden i fråga om skyd- det för personlig integritet i denna verk-
; i ! 2 i
samhet (kap. 11). Utredningens ställnings- taganden har påverkats av det höga krav på information som måste ställas beträffan- de företagare och andra enskilda personer som engagerat sig i en näringsverksamhet. Detta leder enligt utredningens mening till att frågor om personlig integritet inte kan tillmätas någon särskild betydelse vid be— dömningen av frågan om utländskt infly- tande över företagsupplysningsverksamhe- ten.
I frågan om det utländska inflytandets betydelse från säkerhetssynpunkt har ut- redningen haft tillfälle att höra företrädare för olika säkerhetsfunktioner. Därvid fram- kom inte några konkreta exempel på att företagsupplysningsverksamhet använts på ett från säkerhetssynpunkt skadligt sätt. Här bör dessutom nämnas att säkerhets- funktioner finns uppbyggda inom närings- livet, bl.a. Industrins försvarsbyrå under Svenska Arbetsgivareföreningen. Säkerhets- frågor följs vid denna byrå med stor upp- märksamhet.
Företagsupplysningsverksamheten har ge- nom sin särskilt starka anknytning till han- deln fått en viss internationell prägel. Ett utslag härav är att man inom EEC föror- dat fri etableringsrätt för kreditupplysnings- företag. Här bör även erinras om de sam— arbetsorgan som tidigare nämnts — Inter- credit och FECRO. Det har också pekats på de ekonomiska resurser och den »know how» som kan tillföras företagsupplys- ningsverksamheten genom utländskt enga- gemang. Vad här sagts talar för att man inte utan starka skäl bör ingripa i utveck- lingen mot en internationalisering av före- tagsupplysningsverksamheten.
En del av kreditupplysningsverksamheten bedrivs i banksektorn. Detta förhållande har åberopats som skäl till att skydda verk- samheten mot utländskt inflytande. Bakom ligger samma synsätt som gäller för banker- na vars verksamhet är förbehållen svenska intressen. Denna reglering har tillkommit i den tidiga banklagstiftningen och motiven grundar sig på förhållanden som starkt för- ändrats. De kan därför inte anses så star— ka att de gör sig gällande också för kre-
ditupplysningsföretagens verksamhet. Denna verksamhet har visserligen en anknytning till bankerna men i än högre grad till den kreditgivning som ligger utanför bankom- rådet.
Mot den bakgrund som ovan tecknats och med anledning av de förslag utred- ningen framlägger om begränsningar och kontroll av verksamheten har utredningen inte kunnat finna några bärande skäl att föreslå förbud mot utländskt inflytande över kreditupplysningsföretagen vad avser företagsupplysningsverksamhet.
13.3.2. Personupplysning
Personupplysningsverksamheten skiljer sig markant från företagsupplysningsverksam- heten. Förmedlingen av personuppgifter har ringa eller ingen betydelse för den inter- nationella handeln. Verksamheten är knu- ten till konsumtionskreditema och dessa har utpräglat nationell karaktär.
Frågan om vilka risker som kan före- ligga för den enskildes personliga integri- tet vid ett utländskt inflytande över kre- ditupplysningsföretagen skall ses mot bak- grund av de ovanligt stora möjligheter- na till insamling av personuppgifter. Med den för vårt land unika offentlighetsprin- cipen torde få om ens något annat land ge motsvarande möjligheter. Därmed är in- te sagt att dessa möjligheter utnyttjas på ett otillbörligt sätt i nuläget, men förhål- landet är av stor betydelse vid bedömning- en av de risker som kan tänkas föreligga med ett utländskt inflytande. Informationen består dessutom till stor del av uppgifter som den enskilde själv lämnat för att bl.a. möjliggöra en rationell förvaltning av sam- hället. I lämnandet av sådana uppgifter lig- ger ett förtroende från den enskildes sida, vilket också måste beaktas. Kreditupplys- ningsföretagen bygger sin uppgiftsinsamling på de möjligheter offentlighetsprincipen ger. Denna princip är emellertid av så grundläggande betydelse för vårt samhälls- skick att några genomgripande förändringar sannolikt inte kommer att bli aktuella. För- delarna med en offentlighetsprincip måste
anses vara så stora att evenetuella nackdelar i stället bör angripas i de särskilda fallen. Utgångspunkten är alltså att kreditupp- lysningsföretagen även för framtiden kom- mer att vara i besittning av stora infor- mationsmängder avseende privatpersoner. Informationen insamlas och aktualiseras fortlöpande av dessa företag. Från integri— tetssynpunkt kan detta förhållande vara betänkligt på flera sätt. Visserligen förmed- lar kreditupplysningsföretagen inte några nämnvärda mängder av personuppgifter till utlandet för närvarande, eftersom det inte finns något större behov härav. Med ett utländskt inflytande över företagen kan emellertid andra intressen göra sig starkt gällande. Den information kreditupplys- ningsföretagen förvaltar kan användas för fler ändamål än kreditbedömning. Här skall till en början säkerhetsfrågorna beröras. Med en stor mängd uppgifter om en- skilda personer torde det vara möjligt att, särskilt med hjälp av ADB, göra bestämda urval som kan vara av intresse för främ- mande underrättelsetjänst. Kreditupplys- ningsföretagens uppgifter berör väsentligen sådana förhållanden som har med den en- skildes ekonomiska situation att skaffa. Ge- nom dessa uppgifter och genom viss mer personligt färgad information kan emeller- tid den enskildes förhållanden återspeglas i relativt hög grad. De hittills föreslagna reg— lerna syftar till att begränsa denna effekt med tanke på skyddet för den enskildes personliga integritet. Med utländskt infly- tande över kreditupplysningsföretagen ökar emellertid risken för att den stora infor- mationsmängd det här är fråga om kan komma utanför landets kontroll. I ett sådant läge finns inga hinder för bear- betningar t.ex. i det bestämda syftet att sortera fram vissa personer som kan vara känsliga för påtryckningar. Från säkerhets- synpunkt torde det därför vara väsentligt att vidta åtgärder som minskar eller om möjligt förhindrar möjligheterna för ut- ländska intressen att systematiskt insamla och lagra personinformation. Fri tillgång för utländska intressen till register över svenska medborgare innehållande kreditin-
formation underlättar självfallet möijlighe- terna att genom olika bearbetningar sorte- ra ut personer som är intressanta för en verksamhet som riktar sig mot landrets sä— kerhet. Riskerna består således i första hand däri att register med kreditinforma- tion kan utgöra en öppning för en från säkerhetssynpunkt icke önskad verksamhet. Utredningen har genom sin hearing med företrädare för militära och civila säker- hetsfunktioner visserligen erfarit att an- vändning av kreditupplysningar om privat- personer i främmande underrättelseverk- samhet inte kunnat beläggas hittills. Man kunde emellertid inte bortse från riskerna i en framtida utveckling som medför del- vis nya förhållanden. Här har bl.a. kredit- upplysningsföretagens goda förutsättningar för omläggning till ADB stor betydelse.
Efter en samlad bedömning av de risker som kan vara förenade med ett utländskt inflytande över personupplysningsverksam- heten föreslår utredningen att ett sådant in- flytande skall förbjudas. Den främsta an- ledningen härtill är de risker som är för- knippade med att kreditupplysningsföreta- gen har resurser till en hela landet omfat- tande personregistrering med fortlöpande aktualisering av registren. Ett kreditupplys- ningsföretag kan därför vara ett effektivt instrument för den som vill använda större informationsmängder om enskilda även i andra syften än kreditupplysning.
Utredningen föreslår att personupplys— ningsverksamhet skall få drivas endast av svensk medborgare eller svensk juridisk person. Sådan verksamhet bör inte till nå- gon del få ägas av utländska intressen eller på annat sätt _— genom företagsledningens sammansättning, beroende av utländsk kre- dit eller eljest — stå under väsentligt ut- ländskt inflytande.
Utredningens förslag aktualiserar frågan om gränsdragning mellan företagare och privatpersoner. I denna del hänvisas till vad som tidigare sagts i avsnitt 11.5.
14. Kreditupplysningsverksamhetens framtida
organisation m.m.
Utredningens tidigare överväganden beträf- fande den yrkesmässiga kreditupplysnings- verksamheten har lett till förslag till en ma- teriell reglering som innefattar handlingsreg- ler, regler om insyn och skadestånd samt förbud mot utländskt inflytande över per- sonupplysningsverksamheten (kap. 10—13). Enligt direktiven har utredningen att också ta ställning till kreditupplysningsverksamhe— tens framtida organisation.
Direktiven anvisar i första hand två alter— nativ för reglering av organisationen, näm- ligen ett monopolsystem och ett konces- sionssystem. Monopolsystemet innebär att staten eller ett av staten helt eller delvis ägt företag får ensamrätt att driva kredit- upplysningsverksamhet. I koncessionssyste- met bibehålls däremot rätten för enskilda att utöva verksamheten, men denna rätt blir beroende av offentlig myndighets till- stånd (koncession) och verksamheten ställs under viss tillsyn.
! anslutning till monopol- och konces— sionsfrågorna behandlas avslutningsvis i det- ta kapitel frågor om kreditupplysningslag- stiftningens tillämpningsområde och kon- troll över kreditupplysningsregister.
14.1. Utgångspunkter
Frågan om reglering av den yrkesmässiga kreditupplysningsverksamhetens organisa- tion bör ses mot bakgrund av den materiel-
la reglering som utredningen tidigare före- slagit.
I kap. 10 har utredningen — såvitt angår kreditupplysning om privatpersoner _ fö- reslagit åtskilliga regler som syftar till att i olika hänseenden förbättra den enskildes ställning i kreditupplysningsverksamheten. Utredningen har föreslagit regler som skyd— dar den enskilde mot användning av infor- mation som är ömtålig, oriktig eller miss- visande. Utredningens förslag går också ut på begränsningar i möjligheten att göra för- frågningar hos hyresvärdar och andra en- skilda i den omfrågades omgivning. Utred- ningen föreslår vidare förbättringar i legiti- mitetskontrollen — bl.a. möjlighet för den enskilde att förbjuda kreditupplysning om honom. Genom rätten till registerbesked och kopia av lämnad kreditupplysning får den enskilde en i princip obegränsad rätt till in— syn i verksamheten. Det rättsliga skyddet för den enskilde förstärks genom särskilda reg- ler om rätt till skadestånd. Den föreslagna regleringen syftar i första hand till att ge den enskilde ett rimligt skydd för den per- sonliga integriteten men gagnar ytterst även kreditgivaren i viktiga hänseenden. I kap. 11 föreslås motsvarande regler för kredit- upplysning om företag, må vara att dessa regler på grund av de särskilda förhållan- den som råder i detta sammanhang utfor- mats annorlunda.
De föreslagna reglerna innebär högst be- tydande förbättringar av kreditsökandens
ställning i förhållande till nuläget, och det kan därför synas som om någon ytterliga- re reglering inte erfordras. Det är emeller— tid att märka att utredningen måst utforma sina förslag till handlingsregler så att de kan anpassas efter utvecklingen på kredit- givnings— och informationsområdena. Vissa frågor har därför lämnats åt den praktiska tillämpningen, t.ex. frågor om ytterligare begränsningar i informationstyperna, be- gränsningar i fråga om informationens ut- förlighet samt bestämningen av begreppen »företagare» och företag »närstående» per— soner. För att ge de föreslagna reglerna en viss elasticitet har utredningen vidare fun— nit det nödvändigt att ge möjlighet till dispens från dessa i viss omfattning. Härtill kommer allmänt sett ett behov av att kontrollera att reglerna för verksamhe— ten iakttas. En effektiv tillsyn över verk— samheten ser utredningen som en väsentlig förutsättning för att den föreslagna mate- riella regleringen skall kunna ge ett gott resultat. Även genomförandet av utredning- ens förslag till förbud mot utländskt infly- tande över personupplysningsverksamheten kräver särskild tillsyn. En viss kontroll över verksamheten kan komma till stånd genom de föreslagna reglerna om rätt till insyn för den enskilde genom registerbesked och kopia av lämnad kreditupplysning. Denna kontrollmöjlighet är i och för sig mycket värdefull men inte tillräcklig med hänsyn till arten och vikten av de frågor som ak- tualiseras i kreditupplysningsverksamheten.
Det behov av tillämpningsföreskrifter, dis- pensmöjligheter och kontroll som alltså fö— religger tillgodoses på ett naturligt sätt ge- nom att även kreditupplysningsverksamhe- tens organisation blir föremål för reglering i lämplig form.
I kap. 8 har utredningen redovisat de in- tressen som gör sig gällande i den yrkes- mässiga kreditupplysningsverksamheten. In- tresseförhållandena har påverkat utform- ningen av den materiella reglering som ut- redningen föreslagit, och det är naturligt att de måste påverka även valet av organisa- tionsform för verksamheten.
Valet av organisationsform bör alltså gö-
ras med utgångspunkt från de värderingar som utredningen gjort i tidigare samman- hang. En reglering av organisationen skall således syfta till att verksamheten på ett ef— fektivt sätt fyller sin kreditskyddande funk- tion med beaktande av de särskilda intres— sen — bl.a. skyddet för personlig integritet —— som kreditsökanden har i verksamheten. Här — liksom vid utformningen av den ma- teriella regleringen _ blir det således yt- terst fråga om en avvägning mellan de olika intressena i verksamheten. Frågeställningen blir vilken organisationsform som bäst till- godoser en sådan intresseavvägning.
Organisationsfrågan kan emellertid inte avgöras enbart med utgångspunkt från de krav som ställs på verksamheten från kre- ditskydds— och integritetssynpunkt. Ställ- ningstagandet till organisationen måste grunda sig på en samlad bedömning av alla de faktorer som är av betydelse i sam- manhanget. Hänsyn måste alltså också tas till allmänna lämplighetssynpunkter, och även det föreslagna förbudet mot utländskt inflytande över personupplysningsverksam- heten måste komma in i bilden.
14.2. Frivillig reglering
En reglering av kreditupplysningsverksam— hetens organisation kan ske på olika sätt. I första hand har nämnts monopol- och koncessionsalternativen. Innan dessa be- handlas bör dock prövas möjligheten till en frivillig reglering av verksamheten, t.ex. ge- nom ett frivilligt auktorisationsförfarande.
Frivillig auktorisation innebär att kredit- upplysningsföretag och andra serviceorgan får möjlighet att underkasta sig en lämp- lighetsprövning av något offentligt eller en- skilt organ. Till skillnad från koncessions— systemet föreligger det alltså här ingen skyldighet att genomgå sådan lämplighets- prövning.
Frivillig auktorisation förekommer i åt- skilliga sammanhang. Länsstyrelserna får sålunda meddela auktorisation åt enskilda bevakningsföretag (SFS 1951: 640), och han- delskamrarna ger auktorisation bl.a. för marknadsundersökningsföretag. Auktorisa-
tion genom intagning av medlem i bransch- förening förekommer t.ex. hos Svenska Re- sebyråföreningen, och det är i sådana sam- manhang ganska vanligt att föreningen har allmänna regler för medlemmarnas verk- samhet.
En reglering av kreditupplysningsverk— samheten — totalt eller partiellt —— genom ett frivilligt auktorisationsförfarande skulle möjligen vara tillräcklig om frågan bedöms enbartt från effektivitetssynpunkt. Det finns anledning anta att auktoriserade kreditupp- lysningsföretag skulle få ett visst företräde framför de oauktoriserade, och kreditgivar- na har vissa möjligheter att avtalsvägen på- verka kvaliteten på det kreditskydd som verksamheten tillhandahåller. Frivilligalter- nativet ger däremot inte tillfredsställande säkerhet för att även kreditsökandens in- tressen blir beaktade. Framförallt är att märka. att alternativet inte hindrar olämp- lig etablering i branschen. Möjligheterna att utöva en fortlöpande kontroll över oauktori- serade kreditupplysningsföretag skulle också bli otillfredsställande. Alternativet har även i övrigt sådana begränsningar med utgångs- punkt från kreditsökandens intressen att det inte kan läggas till grund för en regle— ring av verksamhetens organisation. Här kan också erinras om att det föreslagna för- budet mot utländskt inflytande över person- upplysningsverksamheten i praktiken torde kräva offentlig kontroll över etableringen av krewditupplysningsföretag och andra ser- viceorgan.
En tillfredsställande reglering av organi- sationen kan alltså enligt utredningens me- ning inte komma till stånd genom frivillig auktorisation, och inte heller i övrigt finns det något godtagbart alternativ till konces- sions- och monopolsystemen.
14.3 Koncession
Koncessionslagstiftning används i samman- hang där viktiga samhällsintressen ansetts motivera en begränsning i den princip om näringsfrihet som vår lagstiftning bygger på. Sett från företagaresynpunkt innebär kon- cessionslagstiftning begränsning i den fria
konkurrensen företagarna emellan genom att endast de som erhållit särskilt tillstånd (koncession) får utöva den verksamhet som avses med lagstiftningen.
Som exempel på koncessionslagstiftning från ett område som — i likhet med kre- ditupplysningsverksamheten —— rör kredit— givningen i samhället kan nämnas lagen om bankrörelse. Enligt denna lag får bank- rörelse drivas — förutom av Sveriges riks- bank —-— endast av bankaktiebolag som fått tillstånd därtill av Kungl. Maj:t (oktroj).
I sin typiska form kännetecknas ett kon- cessionssystem av att verksamhetens utövare måste underkasta sig en lämplighetspröv— ning av ett offentligt organ, i vissa sam- manhang Kungl. Maj:t och i andra fall en myndighet. I prövningen ingår i vissa fall även en bedömning huruvida den tillämna- de verksamheten är behövlig och i övrigt samhällsnyttig. Verksamheten ställs vidare under offentlig tillsyn, i regel genom en myndighet. Tillsynsorganet anförtros ofta ytterligare arbetsuppgifter, t.ex. att meddela tillämpningsföreskrifter för verksamheten.
För att kunna bedöma koncessionssyste- mets värde redovisar utredningen i detta avsnitt en modell där huvuddragen för ett koncessionssystem för kreditupplysnings- verksamhet anges.
14.3.1. Lämplighetsprövning
Ett koncessionssystem ger till en början möjlighet att allsidigt pröva utövarens lämplighet att driva kreditupplysningsverk- samhet. En grundläggande förutsättning bör här vara att den avsedda verksamheten kan antas bli bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt. Även andra faktorer måste beaktas: att sökanden är myndig och ej försatt i konkurs, att han gjort sig känd för laglydnad osv. Värdet av en sådan lämplighetsprövning skall inte överskattas, men den ger dock möjlighet att utestänga olämpliga utövare från att driva kreditupp- lysningsverksamhet och den har också en preventiv effekt. Prövningen gagnar inte bara effektivitets- och integritetsintressena utan ger också möjlighet att pröva om det
föreligger hinder för koncession med hän- syn till det föreslagna förbudet mot ut- ländskt inflytande över personupplysnings- verksamheten. Med hänsyn till prövningens betydelse förutsätts här att den utövas av Kungl. Maj:t. Tillstånd bör få förenas med villkor.
14.3.2. Behovsprövning
Ett koncessionssystem innebär en begräns- ning av antalet kreditupplysningsföretag och andra serviceorgan. Hur långt begränsning- en skall gå är en fråga om koncessionsreg- lernas närmare utformning. Genom en regel om att antalet företag skall anpassas efter kreditgivarnas behov — må vara att beho— vet inte kan mätas med exakthet —— kan antalet på sikt starkt begränsas. Genom en sträng behovsprövning minskar skillnaden i förhållande till monopolsystemet.
En begränsning av antalet kreditupplys- ningsföretag och andra serviceorgan är från olika synpunkter önskvärd i ett konces— sionssystem. Det finns anledning anta att en koncentration av verksamheten skulle främja effektiviteten jämfört med nuläget, som ger en splittrad bild av verksamhetens struktur. En koncentration skulle bl.a. möj- liggöra ökad användning av ADB-tekniken. En begränsning av antalet företag ligger också i linje med kravet på en effektiv tillsyn över verksamheten. Tillsynen blir ef- fektivare om den begränsas till ett litet an- tal företag. Denna aspekt är av särskild be- tydelse för kreditsökanden. Hans direkta in- synsmöjligheter förbättras betydligt om an- talet företag begränsas. Här bör särskilt nämnas att värdet av hans rätt att få regis- terbesked ekonomiskt sett — eftersom be- skeden är avgiftsbelagda — är beroende av att han inte behöver infordra besked från ett stort antal företag.
En begränsning av antalet företag ger alltså betydelsefulla vinster. En behovspröv- ning efter restriktiva normer bör därför ingå i koncessionssystemet. Prövningen be- höver inte få några menliga verkningar från konkurrensbegränsningssynpunkt. Be-
hovsprövning gör sig särskilt gällande vid kreditupplysning om privatpersoner.
14.3.3. Kontinuerlig tillsyn
Ett koncessionssystem ger goda möjligheter till en fortlöpande kontroll av att de kon- eessionerade företagen fortfarande svarar mot kraven på sakkunskap m.m. och att de iakttar de regler som gäller för verk- samheten. En sådan kontroll är nödvändig bl.a. med hänsyn till att tillståndsprövning- en inte kan ge full säkerhet i dessa hän- seenden.
Det förutsätts här att den fortlöpande tillsynen utövas av ett offentligt organ. Till- synsorganet förstärker och kompletterar i viktiga hänseenden den enskildes egen in- synsrätt. Genom att tillsynsorganet åläggs att uppta klagomål från allmänheten rö- rande verksamhetens bedrivande, får denna insynsrätt en särskild tyngd. I sammanhang där den enskildes insyn är av ingen eller ringa betydelse _ t.ex. kontrollen av att förbudet mot utländskt inflytande iakttas — fyller tillsynsorganet en mera självstän- dig kontrollfunktion. Det bör emellertid er- inras om att kontrollens effekt är beroende av att antalet företag i görligaste mån be- gränsas.
14.3.4. Tillämpningsföreskrifter och dispensgivning
Tillsynsorganet kan åläggas ytterligare ar- betsuppgifter utöver kontrollfunktionen. I tidigare sammanhang har framhållits att vissa frågor måste lämnas åt den praktiska tillämpningen för att möjliggöra en anpass- ning efter utvecklingen på kreditgivnings- och informationsområdena. I och för sig är det tänkbart att låta de koneessionerade fö- retagen själva lösa dessa tillämpningsfrågor med ledning av de allmänna principer som ligger till grund för lagstiftningen. Det är emellertid här fråga om en kompletterande materiell normbildning av stor betydelse för allmänheten, och även för kreditupplysnings- företagen själva måste det vara av stort vär- de att inte behöva ta hela ansvaret för de
ställningstaganden som här krävs. Det är därför naturligt att det organ som utövar tillsyn över verksamheten även anförtros uppgiften att ge erforderliga tillämpnings- föreskrifter. Härigenom kan reglerna för verksamheten på ett smidigt sätt anpassas efter utvecklingen. På motsvarande sätt för— håller det sig med de dispensmöjligheter som utredningen tidigare föreslagit. Även sådana frågor bör avgöras av tillsynsorganet.
14.3.5. Tillsynsorganets sammansättning
De kontroll-, tillämpnings- och dispensupp- gifter som enligt den tidigare redogörelsen bör ankomma på det offentliga tillsynsorga- net är av sådan art och vikt att särskilda krav måste ställas på dess sammansättning. Tillsynsorganet bör enligt utredningens me- ning ha karaktären av en fristående nämnd — kreditupplysningsnämnd _— som genom ett starkt parlamentariskt inslag ger garan— tier för att den företräder en bred med— borgaropinion.
En kreditupplysningsnämnd kan anför- tros även andra uppgifter än de ovan nämnda. Naturligt är t.ex. att nämndens sakkunskap anlitas i samband med Kungl. Maj:ts prövning av ansökan om koncession så att nämnden får tillfälle att yttra sig. Det bör vidare ankomma på nämnden att bevaka utvecklingen på kreditupplysnings- området och i förekommande fall göra an- mälan om behov av ändring i kreditupplys- ningslagstiftningen.
14.3.6. Sanktionsmöjligheter
Utredningen har i tidigare sammanhang fö- reslagit regler om Skadeståndsskyldighet i händelse av otillbörligt integritetsintrång el- ler utlämnande av oriktig information. Ska- deståndsskyldigheten kompletteras i ett kon- cessionssystem med mera speciella sanktio- ner. Om ett kreditupplysningsföretag all- varligt missköter verksamheten, bör det i sista hand finnas möjlighet för Kungl. Maj:t att återkalla tillståndet. En sådan sanktion är mycket kännbar för utövaren bl.a. med hänsyn till de ofta stora belopp som inve-
steras i en kreditupplysningsverksamhet. Återkallelsemöjligheten är därför ett ef- fektivt påtryckningsmedel. Denna möjlighet får framförallt en preventiv effekt. Redan underhandsåtgärder från kreditupplysnings- nämndens sida kommer sannolikt att visa sig tillräckliga. Nämnden bör ha möjlighet att förelägga vite.
Här bör också erinras om vikten av att koncessionen tidsbegränsas, förslagsvis till högst fem år. En förutsättning för förläng- ning av tillståndet efter koncessionstidens utgång bör givetvis vara att verksamheten skötts väl. Även tidsbegränsningen av till— ståndet får alltså en preventiv effekt.
14.3.7. Sammanfattning
Ett koncessionssystem av den modell som i huvuddrag skisserats ovan är väl förenligt med de principiella utgångspunkter som bör vara bestämmande för valet av organisa- tionsform enligt avsnitt 14.1.
Koncessionssystemet förstärker och kom- pletterar i viktiga hänseenden den mate- riella reglering som utredningen tidigare fö- reslagit. Framförallt tillgodoses de kontroll-, tillämpnings- och dispensbehov som förelig- ger i verksamheten. En koncessionsregle- ring tar också i en väl avvägd form hän- syn till de intressen _ i synnerhet effekti- vitets- och integritetsintressena — som gör sig gällande i kreditupplysningsverksamhe- ten. Detta gäller i första hand kreditupp- lysning om företag men är i allt väsentligt tillämpligt även på kreditupplysning om privatpersoner. Ett koncessionssystem kan alltså tillämpas på kreditupplysningsverk- samheten i dess helhet.
14.4. Monopol
Den ensamrätt till viss verksamhet som ut- märker ett monopolsystem innebär ett be- tydligt kraftigare ingrepp i näringsfrihe- ten än koncession och medför också att möjligheterna till konkurrens helt bort- faller. Monopollagstiftning tillämpas där- för med stor försiktighet. För närvarande gäller monopol på handeln med rusdrycker
enligt rusdrycksförsäljningsförordningen, och enligt lagen den 27 maj 1970 om detalj- handel med läkemedel (SFS 1970: 205) får sådan handel drivas endast av staten eller av juridisk person i vilken staten äger ett bestämmande inflytande.
14.4.1. Huvuddragen i ett monopolsystem
Vissa likheter föreligger mellan koncessions- och monopolalternativen. Till grund för ett monopolsystem måste ligga samma mate- riella reglering som i koncessionsfallet, dvs. de handlings-, insyns- och skadeståndsregler samt förbud mot utländskt inflytande som utredningen tidigare föreslagit. Det måste vidare förutsättas att det även vid mono- pol finns en kreditupplysningsnämnd med den parlamentariska sammansättning och med de huvudsakliga arbetsuppgifter som skisserats för koncessionsalternativet. Det kan enligt utredningens mening inte kom- ma i fråga att monopolföretaget självt sva- rar för de viktiga kontroll-, tillämpnings— och dispensfrågorna. Dessa funktioner mås- te åvila ett organ utanför monopolföre- taget.
Skillnaderna i förhållande till koncession ligger i att staten får ett inflytande över verksamheten som sådan och att denna koncentreras till ett enda företag. Av in- tresse är vilka verkningar detta får i hän— seenden som är av betydelse för ställnings- tagandet till verksamhetens organisation.
Statens inflytande yttrar sig till en bör— jan genom att Kungl. Maj:t bestämmer vil- ket företag som får driva kreditupplysnings- verksamhet; här bortses tills vidare från möjligheten att låta en statlig myndighet svara för verksamheten. I äganderättshän- seende eller på annat betryggande sätt till- försäkrar staten sig vidare ett bestämman- de inflytande över monopolföretagets led- ning och därmed över verksamhetens be- drivande. Härigenom kan bl.a. utländskt inflytande över verksamheten helt förebyg- gas.
Inflytandet ger staten möjligheter att styra verksamheten i olika hänseenden. Det är emellertid att märka att styrningen själv-
fallet måste ligga i linje med verksamhetens allmänna målsättning och de avvägningar mellan kreditskydd och integritetsskydd som ligger till grund för denna. Ett ensi- digt betonande av något särintresse i verk- samheten kan alltså inte komma i fråga.
Det bör också betonas att ett inflytande för staten för med sig ett ansvar inte bara för verksamhetens principiella uppläggning utan även för detaljerna i verksamheten. Kreditupplysningsverksamheten är till sin natur sådan att den lätt kan leda till kon- flikter med de enskilda intressenterna (kre- ditgivare och kreditsökande). Här är sär- skilt att märka ansvaret för att de upp- gifter, råd och omdömen som lämnas i verksamheten är korrekta och rättvisande. Ansvaret i dessa hänseenden accentueras i ett monopolsystem genom att statlig information och rådgivning ofta får en särskild tyngd. Vidare kan tillämpningen av reglerna om integritetsskydd — t.ex. gräns- dragningen mellan tillåten och förbjuden information —— ge upphov till konfliktsitua- tioner som primärt gäller monopolföreta- get men som ytterst kan gå ut över staten med hänsyn till dess inflytande över före— tagets verksamhet. Överhuvud är kreditupp- lysningsverksamheten till sin natur sådan att den i ett monopolsystem skapar ett särskilt ansvar för staten.
Vid behandlingen av koncessionssystemet har framhållits att en koncentration av kreditupplysningsverksamheten sannolikt skulle främja verksamhetens effektivitet i jämförelse med nuläget och bl.a. möjliggöra ökad användning av ADB-tekniken. Detta torde i och för sig gälla även en monopol- situation, där verksamheten koncentreras till ett enda företag. Det kan emellertid inte utan vidare antas att effektivitetsvinsterna står i direkt proportion till minskningen av antalet kreditupplysningsföretag.
Det ligger i sakens natur att en kon- centration av verksamheten till ett enda företag underlättar kontrollen för såväl den enskilde som för kreditupplysningsnämnden. För den enskildes del kan särskilt pekas på att registerbesked behöver inhämtas en— dast från ett enda företag, vilket ir för-
delaktigt bl.a. med hänsyn till den avgift som uttas för registerbesked. Kreditupplys- ningsnämnden å sin sida kan anslå sina resurser för kontroll av monopolföretaget.
14.4.2. Monopolsystemets närmare utformning
Värdet av ett monopolsystem kan inte be- dömas enbart med ledning av de huvud- drag som redovisats ovan. Systemets spe- ciella karaktär gör det nödvändigt att när— mare pröva hur monopolsystemet bör ut- formas. En naturlig utgångspunkt är där- vid frågan om monopolsystemet bör avse såväl kreditupplysning om företag som kre- ditupplysning om privatpersoner.
Utredningen har i kap. 11 gjort speciel- la bedömningar beträffande kreditupplys- ning om företag (företagsupplysningsverk- samhet). Bedömningarna går sammanfatt- ningsvis ut på att effektivitetsintresset här gör sig gällande med särskild styrka och att utrymmet för integritetsskydd i motsva- rande mån minskas. Denna avvägning har resulterat i förslag till integritetsskyddsreg- ler som i åtskilliga hänseenden avviker från den föreslagna regleringen av kreditupplys- ning om privatpersoner.
Den särskilda synen på kreditupplysning om företag måste slå igenom även i or- ganisationshänseende. Att företagsupplys- ningsverksamheten skall bli föremål för i vart fall en koncessionsreglering följer av utredningens tidigare ställningstaganden i organisationsfrågan. Det finns däremot inte skäl att driva samhällsinflytandet över före- tagsupplysningsverksamheten så långt att staten själv tar över verksamheten genom monopol. Från de principiella utgångspunk— ter som bör vara bestämmande för valet av organisationsform (avsnitt 14.1) är en kon- cessionsreglering enligt utredningens mening fullt tillräcklig och lämplig såvitt angår före- tagsupplysningsverksamhet.
Frågan om monopol kan alltså begrän— sas till kreditupplysningsverksamhet om pri- vatpersoner (personupplysningsverksamhet). En förutsättning för att ett sådant mono- pol överhuvud skall kunna komma i fråga
är dock att monopolet utövas av ett för ändamålet särskilt bildat statligt företag. Al- ternativet att låta monopolet utövas av en statlig myndighet (myndighetsmonopol) är enligt utredningens mening inte förenligt med personupplysningsverksamhetens natur och de krav som måste ställas på sådan verksamhet.
Utredningen har prövat olika möjlighe- ter att nyansera utformningen av ett mo- nopolsystem för personupplysningsverksam- heten, bl.a. möjligheten av en faktacentral som har monopol på att tillhandahålla in- formation från offentliga, eventuellt även från enskilda källor. Utformningen av sy- stemet måste emellertid ytterst bestämmas av kreditgivarnas servicebehov, givetvis un— der förutsättning att detta behov inte kom— mer i konflikt med den materiella regle- ringen. Kreditgivarna har behov av service inte bara i fråga om information från of- fentliga och enskilda källor utan även i frå- ga om rådgivning enligt de bedömningar som utredningen gjort i tidigare samman- hang. Ett monopolalternativ för personupp- lysning bör alltså utformas så att det kan ge service i dessa hänseenden.
14.5. Utredningens ställningstaganden
Utredningens ställningstagande i fråga om företagsupplysningsverksamhetens organisa- tion innebär att denna form av kreditupp- lysning bör regleras genom koncession.
I fråga om personupplysningsverksamhe- ten har utredningen att väga två alterna- tiv mot varandra: koncession eller ett stat- ligt monopolföretag.
Koncessionsalternativet ger enligt utred- ningens mening en mycket god lösning på de problem som kvarstår i personupplys- ningsverksamheten efter en materiell regle- ring av denna. Framförallt tillgodoser kon- cessionssystemet behovet av en effektiv kon- troll över verksamheten och behovet av tillämpningsföreskrifter och dispensgivning löses på ett betryggande och smidigt sätt genom den betydelsefulla roll som en kre- ditupplysningsnämnd kan spela i ett kon- cessionssystem. Ett sådant system återspeg-
lar också väl de intresseavvägningar som ligger till grund för den föreslagna lagstift- ningen.
Ett monopolsystem har vissa fördelar, särskilt från kontrollsynpunkt. Dessa förde— lar bör emellertid inte överskattas. Även i ett koncessionssystem är det väl sörjt för en effektiv kontroll av verksamheten. Den en- skilde har en i princip oinskränkt rätt att få registerbesked och kopia av lämnad kre- ditupplysning. Vidare arbetar verksamheten under kontroll av kreditgivarna, en kon- troll som kommer även den enskilde till godo. Koncessionssystemet innebär att per- sonupplysningsverksamhet inte får bedrivas av andra än dem som vid koncessionspröv— ningen befunnits ha grundläggande förut- sättningar att driva verksamheten på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt. Antalet personupplysningsföretag förutsätts bli be— gränsat genom en restriktiv behovspröv- ning. Vidare blir verksamheten föremål för en kontinuerlig tillsyn av kreditupplysnings- nämnden. Slutligen bör framhållas att sanktionerna i ett koncessionssystem — bl.a. möjligheten att återkalla koncessionen -— måste ge en god preventiv effekt.
Ett koncessionssystem uppbyggt efter des- sa principer ger enligt utredningens me- ning en så hög grad av säkerhet för reg- lernas efterlevnad som rimligen kan efter- strävas. Från denna utgångspunkt är mo- nopolsystemets fördelar i kontrollhänseende inte av någon avgörande betydelse. För— delarna måste för övrigt vägas mot de be- tänkligheter som i allmänhet kan resas mot monopol. Härtill kommer att personupplys- ningsverksamheten till sin natur är sådan att den mindre väl lämpar sig för statlig verksamhet.
Monopolalternativet ger alltså inte några sådana fördelar som kan motivera det mycket kraftiga samhällsingripande som monopol innebär. En koncessionsreglering av personupplysningsverksamheten är enligt utredningens mening fullt tillräcklig och lämplig.
Utredningen föreslår alltså att yrkesmäs- sig kreditupplysningsverksamhet —— rörande såväl privatpersoner som företag — skall
få drivas endast efter tillstånd av Kungl. Maj:t. Koncessionssystemets närmare inne- håll framgår av den beskrivning som gjorts i avsnitt 14.3.
Som tidigare framhållits beträffande kre- ditupplysningspublikationer bör verkningar- na av de i avsnitt 12.2 föreslagna ingreppen i tryckfriheten i största möjliga utsträckning begränsas. I detta syfte föreslår utredningen att koncessionsregleringen inte skall omfatta sådan yrkesmässig kreditupplysningsverk- samhet som sker genom tryckt skrift, på vil- ken tryckfrihetsförordningen är tillämplig. Sådan kreditupplysningsverksamhet bör inte vara föremål för den förprövning som ka- rakteriserar koncessionssystemet och som kommer i konflikt med censurförbudet i 1 kap. 2 & tryckfrihetsförordningen. Undanta- get från koncessionsregleringen gäller där- emot inte sådana kreditupplysningspublika- tioner som faller utanför tryckfrihetsförord- ningen, t.ex. de stencilerade »listor» över betalningsanmärkningar som förekommer i nuläget.
14.6. Kreditupplysningslagstiftningens tilläm pningsom råde
Utredningens förslag om materiell reglering och krav på koncession för yrkesmässig kre— ditupplysningsverksamhet kräver närmare behandling i ett par hänseenden. Kreditupp- lysningsverksamheten måste avgränsas från vissa närliggande verksamhetsområden, och det måste bestämmas under vilka förutsätt- ningar verksamheten skall anses som yrkes— mässig. Det finns vidare anledning pröva om vissa former av yrkesmässig kreditupplys- ningsverksamhet bör undantas från kredit— upplysningslagstiftningens tillämpningsom- råde.
14.6.1. Begreppet kreditupplysnings- verksamhet
Med kreditupplysningsverksamhet avser ut- redningen lämnande av uppgift, omdöme eller råd till ledning för bedömning av an- nans kreditvärdighet eller vederhäftighet i övrigt i ekonomiskt hänseende. Verksamhet
rl
av denna art omfattas alltså av lagstiftning- en under förutsättning att verksamheten drivs yrkesmässigt.
Utanför lagstiftningen faller verksamhe- ter som tillhandahåller information för and- ra ändamål än det nyss angivna, t.ex. verk- samheten hos de speciella företag som utför s.k. personaltester. Sådana tester är i allmän- het inte inriktade på ekonomisk riskbedöm- ning utan avser att pröva en arbetstagares personliga lämplighet för viss anställning, må vara att även här ekonomiska faktorer ytterst spelar in.
Utanför tillämpningsområdet faller även sådana verksamheter som visserligen avser kreditinformation men som saknar den för kreditupplysningsverksamhet typiska för- medlingsfaktorn. Hit hör framförallt den omfattande verksamhet som många kreditgi- vare bedriver i syfte att samla in och lagra kreditinformation för enbart internt bruk. Verksamhet av denna art kommer att ägnas särskild uppmärksamhet i nästföljande ka- pitel.
14.6.2. Begreppet yrkesmässig verksamhet
Utredningens ställningstaganden i fråga om den yrkesmässiga kreditupplysningsverksam- heten har skett med utgångspunkt från den verksamhet som drivs i förvärvssyfte, fram- förallt av kreditupplysningsföretagen. Kreditupplysningsverksamhet drivs i viss utsträckning även utan något förvärvssyfte. Framförallt kan nämnas den service som vissa branschföreningar och andra företa- gareorganisationer lämnar sina medlemmar. Kreditupplysning lämnas här ofta utan av- gift eller till självkostnadspris. Behovet av reglering gör sig gällande även beträffande sådan verksamhet, om den drivs i mera be- tydande omfattning. Behovet bör framför- allt ses mot bakgrund av de integritetsintres- sen som kreditsökanden och den registrera- de har i verksamheten. Man kan för övrigt inte bortse från att en reglering — begrän- sad till kreditupplysningsverksamhet i för- värvssyfte — skulle kunna leda till att verk- samheten i ökad utsträckning flyttades över till verksamheter utom regleringens räck—
vidd, t.ex. i företagareorganisationernas regi. En sådan utveckling skulle leda till att den föreslagna kreditupplysningslagstift- ningen förlorade mycket av sitt värde. En— ligt utredningens mening bör därför lag- stiftningen gälla även kreditupplysnings- verksamhet som visserligen drivs utan för- värvssyfte men i sådan mera betydande omfattning att den måste anses som yrkes- mässig. De skillnader i speciella hänseen- den som kan föreligga mellan kreditupp- lysningsföretag och andra former av kre- ditupplysningsverksamhet är inte större än att de i regel kan beaktas inom ramen för en kreditupplysningslagstiftning. Här kan särskilt pekas på de möjligheter till dispens från reglerna som utredningen tidigare fö- reslagit.
Med yrkesmässig kreditupplysningsverk- samhet avser utredningen alltså sådan verk— samhet som drivs i förvärvssyfte eller el- jest i mera betydande omfattning. Förvärvs- syftet förutsätter viss specialisering och om- fattning. Kreditupplysningsverksamhet av begränsad omfattning som i ett enskilt ären- de kan förekomma t.ex. på advokat- och revisionsbyråer omfattas däremot inte av lagstiftningen.
14.6.3. Undantag från lagens tillämpnings- område
I fråga om bankernas kreditupplysnings- verksamhet föreligger speciella förhållanden som talar för visst undantag från lagstift— ningen.
Bakgrunden är här att bankerna redan är föremål för särskild reglering i lagen om bankrörelse och lagen om sparbanker. Bildandet av en bank kräver prövning av Kungl. Maj:t såvitt angår affärsbanker och av bankinspektionen såvitt angår sparban- ker. Bankerna står också under kontinuer- lig tillsyn av bankinspektionen. För verk- samheten gäller särskilda regler om bank- sekretess, innebärande att enskildas förhål- landen till bank inte får yppas i oträngt mål (192 & lagen om bankrörelse och 98 5 lagen om sparbanker).
Med hänsyn till den reglering och till-
syn som redan föreligger finner utred- ningen att kreditupplysningslagstiftningen inte bör omfatta sådan yrkesmässig kredit- upplysningsverksamhet av bank som helt hänför sig till bankinspektionens tillsyns- område, dvs. fall där även mottagaren av kreditupplysning är föremål för tillsyn. Inom detta område kan bankinspektionen utöva fullt tillräcklig kontroll även från kreditupplysningssynpunkt.
Under bankinspektionens tillsyn faller i första hand bankinstituten, dvs. affärsban- ker, sparbanker, postbanken och jordbruks— kasserörelsen. Hit hör också kreditaktiebo- lagen, t.ex. AB Industrikredit, AB Före- tagskredit och de bostadsfinansierande kre- ditinstituten AB Bofa och Sparbankernas Intecknings AB (SPINTAB). Bankinspektio- nens tillsyn omfattar även vissa andra spe- ciella organ (Stadshypoteksinstitutionen m.m.). Tillsynsområdet täcker inte formellt bankernas dotterbolag (t.ex. Säljfinans AB, Factoring Service AB och Sparleasing AB), men bankinspektionen har — enligt vad utredningen erfarit _— tillfredsställande reella möjligheter att kontrollera även dot- terbolagens verksamhet. Under förutsätt- ning att så sker bör det enligt utredningens mening inte föreligga något hinder mot att i förevarande hänseende jämställa dotterbo- lagen med sådana företag som direkt faller inom tillsynsområdet. Helt utanför detta område faller däremot vissa banker »när- stående» företag som inte har karaktären av dotterbolag, t.ex. Köpkort AB och Kund- kredit AB.
Utredningen föreslår alltså att yrkesmäs- sig kreditupplysningsverksamhet av affärs- eller sparbank till tjänst för andra bankinsti- tut, kreditaktiebolag och andra verksamhe- ter som står under tillsyn av bankinspektio- nen inte skall omfattas av den föreslagna kreditupplysningslagstiftningen. Samma un- dantag bör gälla kreditupplysningsverksam— het av de andra bankinstituten, vilka är fö- remål för särskild reglering svarande mot den som gäller för bankerna.
Utredningen förutsätter att den materiella reglering som tidigare föreslagits skall ligga till grund för sådan kreditupplysningsverk-
samhet som nyss nämnts. Bankinspektionen bör självfallet utöva sin tillsyn över denna verksamhet i nära samråd med kreditupp- lysningsnämnden.
För yrkesmässig kreditupplysningsverk- samhet till tjänst för kreditgivare utanför bankinspektionens tillsynsområde måste banker och andra bankinstitut söka konces- sion i enlighet med utredningens huvudför- slag. Enligt vad utredningen erfarit skall bankernas planerade upplysningscentral (UC) kunna ge yrkesmässig kreditupplys- ningsservice även åt kreditgivare utanför detta tillsynsområde. Blir så fallet, krävs koncession för verksamheten.
Utredningen vill slutligen i detta samman— hang erinra om att yrkesmässig kreditupp- lysningsverksamhet av bankinstitut —— obe- roende av om verksamheten omfattas av kreditupplysningslagstiftningen eller ej —- måste ses mot bakgrund av reglerna om banksekretess. Utredningen vill framhålla att ett överförande av banksekretessbelagd information till banker »närstående» före- tag skulle vara tvivelaktigt med hänsyn till banksekretessen.
Beträffande lagstiftningens räckvidd i in- ternationellt hänseende finns det inte anled- ning att låta lagen omfatta kreditupplys- ningsverksamhet som avser personer eller företag med hemvist i utlandet.
14.7. Kontroll över kreditupplysningsregister
Ett register som används i yrkesmässig kne- ditupplysningsverksamhet är i allmänhet av sådan omfattning och sådant innehåll att det inte utan vidare bör få överlåtas eller på annat sätt överföras till vem som helst. Sär— skilt från integritetssynpunkt finns det behov av kontroll över sådana åtgärder. Även säkerhetsaspekter av den art som berörts vid behandlingen av frågan om utländskt infly- tande över kreditupplysningsföretagen (kap. 13) talar för en kontroll.
Utredningen föreslår därför att register som används i kreditupplysningsverksamhet skall få överlåtas eller på annat sätt över- föras till annan endast efter medgivande av kreditupplysningsnämnden.
Regeln avser även överlåtelse som inte är frivillig. Här kan erinras om en under senare tid gjord exekutiv försäljning av ett kreditupplysningsregister vars innehavare försatts i konkurs.
Regeln gäller alla former av överförande av register till annan, sålunda även tillfälliga upplåtelser. Den åsyftar hela eller väsent- liga delar av register.
Kreditupplysningsnämndens medgivande kan förenas med villkor.
15. Kreditgivarnas register m.m.
En reglering av den yrkesmässiga kredit- upplysningsverksamheten berör inte all han— tering av kreditinformation. Till yrkesmäs- sig kreditupplysningsverksamhet kan endast hänföras sådan verksamhet som har service- prägel, dvs. kreditupplysningsföretagens och kreditupplysningspublikationernas verk- samhet samt bankernas, branschföreningars och andra företagareorganisationers särskilt inrättade kreditupplysningsservice. Till den yrkesmässiga kreditupplysningsverksamhe— ten kan däremot inte föras förmedling av uppgifter mellan kreditgivare, mellan kredit- kortsföretag och de företag som anslutit sig till systemet eller mellan de företag som diskonterar kontrakt för avbetal- ningshandeln och dessa företags återförsäl- jare. Det gäller i sådana fall förmedling av kreditinformation genom samarbete mellan företag som har affärsförbindelser med var- andra eller mellan företag inom en kon- cern, under samma ägare osv.
15.1 Förmedling av uppgifter mellan kreditgivare
I kreditgivarnas egen information ingår uppgifter om trög betalning och inkasse- ringsåtgärder i den mån kreditgivarna själ- va ombesörjer indrivning av fordringarna. Vidare förekommer uppgifter t.ex. i sam- band med ändrade amorteringsplaner för givna krediter. Det kan gälla sjukdom, ar- betslöshet eller inkomstbortfall av andra
skäl. Uppgifter av detta slag ligger ofta bak- om den mer allmänt utformade och stan- dardiserade information som kreditupplys- ningsbranschen tillhandahåller. De uppgifter om betalningsanmärkningar som ingår i kreditupplysningarna fungerar här i många fall som vägvisare till de kompletterande uppgifter som kan erhållas i den direkta kontakten mellan olika kreditgivare. Sådana kompletterande uppgifter är ofta nödvän- diga vid ansökan om större kredit. Uppgif- terna kan ibland vara av relativt känslig natur eftersom de närmare omständigheter- na kring olika betalningssvårigheter berörs.
I de fall ett företag eller en koncern lämnar större mängder av konto- eller av- betalningskrediter byggs interna kreditfunk- tioner upp på ett sätt som i många avseen- den påminner om kreditupplysningsföreta- gens.
15.2 Samarbetet mellan bankerna och Kreditregister A B
Tidigare har i korthet berörts förmedling- en av kreditinformation mellan bankerna över Kreditregister (sid. 49). Här aktualise- ras till en början frågan om hur bestämmel- serna om banksekretess skall tolkas vid för- medling av uppgifter mellan bankerna över huvud taget. Professor Nial har behandlat denna fråga i sin undersökning om bank- sekretessen (se not 1 på sid. 48) och därvid yttrat:
Till annan bank torde vissa uppgifter som berör kunds förhållande till den uppgiftsläm- nande banken kunna lämnas. Om en kund gjort sig skyldig till kriminellt eller annat otillbörligt förfarande mot banken, måste banken rimligt- vis kunna varna andra banker för kunden, och denne kan anses ha genom sitt beteende förver- kat sin på avtalsförhållandet grundade rätt till sekretess i detta avseende. Någon allmän rätt att lämna upplysningar till annan bank — så- som i Norge — finns dock ej, även om den omständigheten att alla banker är bundna av tystnadsplikten kan vara en omständighet att beakta även när det gäller att avgöra huruvida en viss uppgift lämnats i oträngt mål eller ej.
Med tanke på det inte helt klara rätts- läge som sålunda enligt detta uttalande fö- religger redan beträffande förmedlingen av uppgifter direkt mellan bankerna har sam- arbetet mellan bankerna över Kreditregister speciellt intresse. Utredningen har i denna fråga begärt yttrande från Bankinspektio- nen. Denna har i skrivelse den 12 januari 1971 anfört:
Kreditupplysningsutredningen har hemställt om bankinspektionens uttalande huruvida det samarbete som förekommer mellan å ena sidan Kreditregister AB och å andra sidan vissa af- färs- och sparbanker är förenligt med gällande regler om banksekretess. Med anledning av ut- redningens förfrågan har inspektionen gått ut med en enkät till samtliga affärs- och sparban- ker för att utröna dels vilka bankinstitut som samarbetar med Kreditregister AB, dels omfatt- ningen och den närmare utformningen på vissa avgörande punkter av detta samarbete. Inspek- tionen får härmed överlämna ett exemplar av sitt frågeformulär beträffande Kreditregister AB, berörda affärs- och sparbankers svar samt en inom inspektionen upprättad förteckning över dessa.
Stadganden om banksekretess har funnits mycket länge inom svenskt bankväsende. Redan innan man fick en särskild banklagstiftning på 1870-talet var bestämmelser av detta slag in— tagna i vissa bankinstituts bolagsordningar. Nu— varande utformning av reglerna — att enskildas förhållanden till bank ej må i oträngt mål yp- pas —— infördes i banklagstiftningen år 1911 och i sparbankslagstiftningen år 1923. På grund av den knapphändiga och tämligen vaga formule- ringen ger själva ordalydelsen i banksekretess- reglerna ofta inte någon mera bestämd vägled- ning i det enskilda fallet. Inte heller lagförar- betena eller den mycket begränsade rättspraxis som finns på ifrågavarande område lämnar
många gånger något stöd huruvida ett visst för- farande är förenligt med bestämmelserna om banksekretess. Vid bedömningen av om ett yppande av enskildas förhållanden till bank skall anses lämnat i oträngt mål eller ej får naturligtvis en sammanvägning ske av de syn- punkter som talar för respektive emot ett utläm- nande. Uppenbart är att en dylik avvägning inte så sällan kan vara vansklig att göra. Det är därför svårt att i mera gränsbetonade fall på ett auktoritativt sätt uttala sig om innebörden av gällande rätt i vad avser banksekretessen.
Även om sålunda vissa svårigheter föreligger att i alla situationer fastslå gränsen mellan till— låtet och otillåtet på förevarande område, har innebörden av banksekretessreglerna i åtskilliga hänseenden under årens lopp preciserats genom att en tämligen fast bankpraxis har utbildats. Sålunda anses bankinstituten oförhindrade att på förfrågan lämna soliditetsupplysningar om sina kunder både till andra banker och till utanför banksektorn stående företag, organisa- tioner och privatpersoner. Som bekant innehål- ler dylika upplysningar alltid en del informa- tion av offentlig natur eller uppgifter som är allmänt kända och därför inte kan falla under banksekretessen. Oftast innehåller emellertid so- liditetsupplysningarna också ett mer eller mind- re utförligt kreditomdöme om den omfrågade. Ett sådant kreditomdöme grundas inte sällan på hur vederbörande skött sina åtaganden gent- emot det uppgiftslämnande bankinstitutet och vad detta eljest erfarit om kunden i sin rörel- se. Att lämnande av soliditetsupplysningar trots sistnämnda förhållande inte anses strida mot banksekretessen torde till övervägande del vara motiverat av önskemålet att i samhället skall finnas en effektiv kreditupplysningsverksamhet. En dylik verksamhet underlättar ju fördelning- en av tillgängliga kreditresurser och minskar behovet av marginaler för täckande av riskerna vid kreditgivningen. Att banker på detta sätt lämnar soliditetsupplysningar om sina kunder har gammal hävd och är också en internatio- nell företeelse.
Intressant i föreliggande sammanhang är vi- dare att konstatera att bankinstituten anses kunna, utan att överskrida gällande sekretess- regler, varna varandra för kunder som gjort sig skyldiga till eller på goda grunder förvän— tas begå straffbar handling gentemot bank. I sådana fall torde nog ofta föreligga inte blott en rätt utan även en på sedvana grundad skyl— dighet att varna andra bankinstitut. Exempel på underrättelseskyldighet av detta slag finns inom checkrörelsen.
Mot ovanstående bakgrund framstår det sam- arbete vissa affärs— och sparbanker har med Kreditregister AB inte såsom något i och för sig uppseendeväekande. Det aktuella samarbetet innebär ju att bankinstituten beträffande en
viss kundkategori — privatpersoner — via Kre- ditregister AB lämnar uppgifter av i huvudsak samma slag som dem bankerna själva tager med i sina soliditetsupplysningar. Emellertid kan inte bortses ifrån att de med Kreditre- gister AB samarbetande bankinstituten här går längre när det gäller att informera utomstående om kunder än vad eljest är brukligt. I motsats till soliditetsupplysningar i allmänhet innehål- ler nämligen den information som lämnas via Kreditregister AB uppgifter om konkreta bank- affärer. Betydelsen av denna skiljaktighet synes dock inte böra tillmätas alltför stor vikt efter- som — vilket ovan redan påpekats -— kreditom- dömet i en vanlig soliditetsupplysning från bank inte sällan grundas på den omfrågades mellanhavande med det uppgiftslämnande bankinstitutet. Redan de ordinära kreditupplys- ningar bankerna lämnar kan därför många gånger sägas åtminstone i viss mån återspegla enskildas förhållanden till bank.
Väsentligt i sammanhanget enligt inspektio- nens uppfattning är vidare att samarbetet med Kreditregister AB — enligt vad flertalet affärs- och sparbanker uppgivit i sina svar på ämbets- verkets ovannämnda enkät —— synes medföra en effektivisering av personkreditgivningen. Särskilt inom storstockholmsområdet, där såsom den statliga affärsbanken påpekat invånarnas per- sonliga och ekonomiska förhållanden ofta är otillräckligt kända av kreditgivarna, har samar- betet med Kreditregister AB framhållits vara av värde. Mot bakgrund av de erfarenheter som gjorts inom checkrörelsen förefaller det inte osannolikt att utan en effektiv kreditupp- lysningsverksamhet riskerna vid beviljande av personkrediter skulle öka högst avsevärt. En dylik utveckling kunde naturligtvis leda till dels ökade svårigheter att erhålla krediter av denna typ, dels högre kreditkostnader.
Av skäl som ovan anförts kan vad som fram- kommit om samarbetet mellan vissa affärs- och sparbanker å ena, samt Kreditregister AB å andra sidan enligt inspektionens mening knap- past med fog påstås stå i strid med reglerna om att enskildas förhållanden till bank ej må i oträngt mål yppas. I konsekvens härmed har inspektionen icke vidtagit åtgärder för att bringa detta samarbete till upphörande. Under senare år har inspektionen så mycket mindre haft anledning därtill som denna komplicerade fråga varit föremål för prövning av kreditupp- lysningsutredningen.
Med sagda inställning till frågan om fören— ligheten med banksekretessen av samarbetet med Kreditregister AB har inspektionen inte funnit erforderligt att penetrera spörsmålet om betydelsen av att vederbörande kund medgivit att bolaget informeras om den aktuella krediten. Så mycket vill inspektionen emellertid uttala som att — om i det enskilda fallet ett uttryck-
ligt medgivande lämnats —— rättsenligheten av informationen till Kreditregister AB inte synes kunna ifrågasättas.
Även om alltså inspektionen inte funnit an- ledning att ingripa mot de affärs- och sparban- ker som samarbetar med Kreditregister AB, vill ämbetsverket avslutningsvis betona att myndig- heten härmed inte tagit ställning till frågan om eventuella reformbehov på ifrågavarande område. Så t.ex. är det inte en för inspektio- nen främmande tanke att den verksamhet Kre- ditregister AB bedriver från integritetsskydds- synpunkt kan ha så stor betydelse att rörel- sen borde ställas under någon form av kontroll från det allmännas sida. Ämbetsverket vill emellertid inte i detta sammanhang närmare gå in härpå då det ju i första hand ankommer på kreditupplysningsutredningen att inom ra- men för sitt uppdrag att verkställa en allmän utredning om kreditupplysningsverksamhetens former och framtida organisation taga ställning till bl.a. detta spörsmål.
Samarbetet mellan bankerna och Kredit- register bygger på en medgivandeklausul i de kreditansökningar som bankerna använ- der för konsumtionskrediter. I det exempel på sådan ansökan som intagits på sid. 29 har klausulen följande utformning: »Jag har icke något att erinra mot att upplys— ning om krediten lämnas till Kreditregister AB». Klausulen är intagen ovanför den plats som lämnats för kreditsökandens un- derskrift.
Utredningen anser att det är mindre lämpligt att på ovan angivna sätt förbinda ett medgivande med en kreditansökan om personlån. I den situation en kreditsökande befinner sig vid ansökningstillfället får en sådan klausul mer karaktären av ett villkor. Man kan här ifrågasätta om det föreligger någon reell valmöjlighet för kreditsökanden. Enligt utredningens mening bör inte medgi- vandeklausuler av detta slag tillämpas i des- sa fall. Enligt vad utredningen inhämtat kommer bankföreningen att rekommendera bankerna att låta medgivandeklausulen utgå ur formulären för ansökningar om person- lån och motsvarande lån och att sedermera lägga över rapporteringen av dessa lån till den planerade upplysningscentralen. Utred- ningen finner därför ej anledning till vidare uttalande i detta ärende.
15.3 Konto- och kreditkortsföretagens hantering av kreditinformation
Flera större företag erbjuder kortfristiga krediter i form av konto till visst belopp som vanligen regleras månadsvis. Systemet förutsätter att kunden har ett kontokort som uppvisas vid inköp av varor i de fö- retag som är anslutna. Inköpen bokförs därefter på en central avdelning som också debiterar kunden och tar emot den vanli- gen månadsvisa betalningen. Ett av de stör- re bensinbolagen har på detta sätt cirka 200.000 anslutna kontokunder i ett centralt register.
Det är ofrånkomligt att en större mängd kreditinformation kommer att lagras i ett system av ovan nämnda slag. Dels erhålls uppgifter i samband med ansökningen om kontokredit, dels erhålls uppgifter vid be- vakningen av krediten. I det senare fallet märks uppgifter om trög betalning men även känsligare information i samband med grövre missbruk av kontokorten.
En del av den information som är knu— ten till ett kontokortssystem måste nödvän- digtvis förmedlas mellan den kreditberedan— de avdelningen och försäljningsställena. Dessa är ofta filialer till företaget som t.ex. i de större varuhuskedjorna. Vid ben- sinbolagen går emellertid informationen till återförsäljarna som i princip är fri— stående företag. De uppgifter som förmed- las mer systematiskt gäller kontokort som spärrats av olika skäl. Över sådana kort upprättas spärrlistor som distribueras till fi- lialer och återförsäljare men också till övri- ga bensinbolag och till kreditupplysnings- branschen. Vid sidan av denna information är det nödvändigt med kontakt mellan den kreditberedande avdelningen och filialer el- ler återförsäljare i mer speciella fall.
Beträffande kreditkortsföretagen gäller i princip samma förhållanden som för kon— tokortsföretagen. Kreditkorten kan emeller- tid utnyttjas för en viss kredit som amorte- ras på längre sikt efter vissa regler. Kredit- kortsföretagen anknyter inte heller på sam— ma sätt till egna filialer eller återförsäl- jare inom en viss bransch. Här kan i stål-
let företag av skiftande slag ansluta sig till ett kreditkortssystem. Från den synpunkten sprids således kreditinformationen över ett större område än vid kontokortsföretagen. Flertalet av konto- och kreditkortsföreta- gen har landsomfattande verksamhet.
15.4 Hantering av uppgifter vid diskonte- ring av avbetalningskontrakt
Kreditupplysningsbranschens service har stor betydelse för avbetalningshandeln. De flesta kreditbesluten torde kunna fattas med hjälp av enbart de grundläggande uppgifter som erhålls från kreditupplysningsbran- schen. Här tillkommer emellertid den sprid- ning av kreditinformation som följer av att avbetalningskontrakten vanligen dis- konteras. Det innebär att ett större företag, ofta tillverkaren av en vara, övertar kon- traktet och därmed bevakningen av kredi- ten samt eventuellt inkasseringsarbete. Av- betalningssäljaren kommer här i besittning av den information som krävs för bedöm- ning av krediten medan diskonteringsföre— taget erhåller den information som följer av bevakning och eventuell inkassering. I vissa fall anlitar dock diskonteringsföreta- get ett kreditupplysningsföretag för bevak— ningen och ett inkasseringsföretag för in- kasseringen. Därigenom handlägger diskon- teringsföretaget endast de ärenden som s.a.s. går utanför den mer rutinbetonade hanteringen.
Av ovan angivna exempel framgår att åt- skillig kreditinformation om såväl privatper- soner som företag hanteras vid sidan av verksamheten i kreditupplysningsbranschen. Mot bakgrund härav och av vad som tidi- gare sagts om integritets- och kreditskydds- synpunkternas betydelse finns det anled- ning att överväga om och i vilken mån hanteringen av kreditinformation utanför kreditupplysningsbranschen bör regleras. Det är därvid naturligt att ta utredningens för- slag avseende den yrkesmässiga kreditupp- lysningsverksamheten till utgångspunkt.
De föreslagna reglerna avseende yrkes- mässig kreditupplysningsverksamhet bygger bl.a. på den grundläggande tanken att käns- lig information inte skall spridas onödigtvis samt att den information som kommer till användning skall vara rättvisande. Denna grundläggande syn bör enligt utredningens mening vara vägledande för all hantering av kreditinformation. Därmed skulle väsent- liga integritets- och kreditskyddsintressen kunna tryggas. Vid en genomgång av de intressen som gör sig gällande vid yrkes— mässig kreditupplysningsverksamhet har det emellertid också ansetts angeläget att den som registrerats får insyn i verksamheten genom registerbesked och kopia av upplys- ningar. Vidare har utredningen föreslagit att tillstånd skall krävas för den som vill bedriva yrkesmässig kreditupplysningsverk- samhet. Reglerna i dessa speciella hänseen- den kan dock inte överföras på kreditgi— varnas egen hantering av kreditinforma- tion. Informationsflödet mellan olika verk- samheter eller internt bygger på så skiftande förutsättningar, organisationer och former att enhetliga regler inte låter sig utformas. Detta förhållande påverkar dock inte det generella kravet på omsorgs— full hantering av kreditinformationen. Bak— om detta krav ligger, som tidigare nämnts, såväl integritets- som kreditskyddsintressen. Utredningen anser därför att kreditupplys- ningsnämndens befogenheter under vissa förutsättningar skall gälla hantering av kre— ditinformation även i annan verksamhet än i kreditupplysningsverksamheten. Förutsätt— ningarna är främst att verksamheten har så- dan omfattning och är utformad på sådant sätt att vissa likheter föreligger med den yrkesmässiga kreditupplysningsverksamhe- ten. I andra fall kan tänkas att en anmälan till kreditupplysningsnämnden påkallar dess ingripande.
Med en generell tillsynsrätt för kredit- upplysningsnämnden tillgodoses det väsent- liga intresset av insyn i informationshante- ringen. Med tanke på den föreslagna nämn— dens starka parlamentariska inslag torde tillsynsrätten kunna utövas på ett sätt som tillgodoser alla berörda intressen. Kreditupp-
lysningsnämnden bör därför även få rätt att meddela föreskrifter och förbud vid så- dan hantering av kreditinformation som lig- ger utanför kreditupplysningsbranschen. Vi- dare bör nämnden få rätt att vid behov fö- relägga vite.
16. Organisationsfrågor m.m.
16.1. Kreditupplysningsnämndens uppgifter
I kapitel 14 har föreslagits att en tillsyns- myndighet — kreditupplysningsnämnden — skall inrättas. Nämnden skall utöva tillsyn över den yrkesmässiga kreditupplysnings- verksamheten. I kapitel 15 har nämnden vidare föreslagits få vissa arbetsuppgifter rörande den allmänna hanteringen av kre- ditinformationen.
Enligt förslaget skall kreditupplysnings- nämnden yttra sig över ansökningar om tillstånd att få bedriva kreditupplysnings- verksamhet samt tillse att verksamheten be- drivs i enlighet med den föreslagna kredit- upplysningslagstiftningen och andra före- skrifter som kan komma att utfärdas. Nämnden skall också ta upp klagomål från allmänheten rörande lagstiftningens tillämp- ning.
Viktiga uppgifter för nämnden är vidare att utfärda tillämpningsföreskrifter, meddela dispenser samt bevaka utvecklingen på kre- ditupplysningsområdet och vid behov före- slå ändringar i lagstiftningen. Nämnden böl också bli remissinstans i kreditupplysnings- frågor. Enligt avsnitt 14.7 har nämnden att pröva frågor om överlåtelse av kreditupp- lysningsregister.
Kreditupplysningsnämndens uppgifter kan sammanfattas i fyra punkter:
]. beredning av tillståndsärenden 2. tillsynsuppgifter
3. utredningar med anledning av klagomål från allmänheten 4. övriga myndighetsuppgifter.
Den närmare innebörden härav behandlas nedan vid beskrivningen av arbetsuppgifter- na för kreditupplysningsnämndens kansli.
16.2. Nämndens organisation
Utredningens förslag om inrättande av en kreditupplysningsnämnd markerar ett behov av att ha ett särskilt organ för de upp- gifter som följer av den nya lagen. Dessa uppgifter följer i sin tur av önskemålet att få ett långtgående samhällsinflytande över kreditupplysningsverksamheten. Utredningen har inte funnit att tillsyn och andra uppgifter bör uppdras åt annan myndighet. Det är bl.a. av vikt att ären- den om tillstånd att bedriva kreditupplys- ningsverksamhet handläggs av en myndig— het som uppfattas som självständig och opartisk. Nämnden skall enligt förslaget bl.a. företräda det allmänna gentemot de före- tag som erhåller koncession att bedriva kreditupplysningsverksamhet. I denna upp— gift ingår att tillse att verksamheten inte inkräktar på enskildas personliga integritet mer än som oundgängligen är motiverat. Det sätt på vilket kreditupplysningsverk— samheten griper in i enskildas ekonomi gör att stora krav kommer att ställas på denna
del av nämndens uppgifter. Härtill kommer verksamhetens anknytning till offentlighets- principen och i viss mån också till tryckfri- heten genom den reglering som föreslagits beträffande tryckta kreditupplysningspubli- kationer. Betydelsen av de frågor som den föreslagna nämnden skall handlägga moti- verar enligt utredningens mening ett sår- skilt organ.
Samtidigt är det uppenbart att nämn- dens verksamhet räknad i antal tjänster eller totala kostnader kommer att bli rela- tivt liten. Utredningen har därför övervägt olika organisationsformer där ett särskilt organ —— kreditupplysningsnämnden — ad- ministrativt knyts till befintliga eller före- slagna organisationer med vilka stark an- knytning finns.
Med hänsyn till de uppgifter som före- slagits för den nya nämnden har det varit naturligt att i första hand undersöka en närmare anknytning till bankinspektionen eller den av offentlighets- och sekretess- lagstiftningskommittén (OSK) föreslagna da- tainspektionen. Utredningen har även över- vägt lösningar bl.a. med anknytning till kommerskollegiet och det nya konsument- verket.
Bankinspektionen skall enligt sin instruk- tion främst utöva tillsyn över affärsbanker, sparbanker, jordbrukskassor m.fl. organ. In- spektionen är organiserad i tre avdelningar samt två byråer utifrån de funktioner som åvilar bankinspektionen. Tillsynen över kre- ditgivningen åvilar således en kreditavdel— ning för hela tillsynsområdet, utöver bank- väsendet även kreditaktiebolag, hypoteks- föreningarna m.fl. Huvudparten av de regler rörande bankverksamhet m.m. som bank- inspektionen övervakar har ursprungligen givits i insättarnas intressen främst för att trygga dem mot förluster och därigenom skapa och bevara ett starkt förtroende för bankinstituten från allmänhetens sida.
Datainspektionen, som av OSK föreslås inrättad från den 1 juli 1973, föreslås få uppgifter likartade de som angivits ovan för kreditupplysningsnämnden. Huvudupp- gifterna är att pröva om ADB-register in- nehållande personinformation får föras.
Detta kommer att fullgöras genom pröv- ning av ansökningar, registrering av an- mälningar och tillsyn över ADB-register med personuppgifter. Datainspektionen skall dessutom fungera som en klagomur dit all- mänheten kan vända sig med klagomål och förfrågningar rörande användningen av automatisk databehandling för personregis- ter.
Utredningen har som nämnts föreslagit att kreditupplysningsnämnden ges en själv- ständig ställning med egen styrelse.
Nämndens kansli föreslås knutet till datainspektionens kansli varigenom dub— belarbete kan undvikas ifråga om administ- rativa funktioner av olika slag. En anknyt- ning till datainspektionen i detta hänseende är naturlig med hänsyn till de stora lik- heterna mellan kreditupplysningsnämndens och datainspektionens arbetsuppgifter. Lik- som OSK:s förslag till datalag bl.a. vill för- hindra otillbörligt intrång i den personliga integriteten genom förande av personregis- ter med hjälp av ADB är det en grund- läggande regel i den här föreslagna kredit- upplysningslagen att kreditupplysningsverk- samhet skall bedrivas så att den inte otill- börligen inkräktar på den enskildes privat— liv. Utredningen betonar också liksom OSK vikten av att tillsynsorganet kan utreda kla- gomål från allmänheten. I detta samman- hang bör anmärkas att de erfarenheter som verksamheten hos kreditupplysnings- nämnden ger, i framtiden kan föranleda en omprövning av nämndens organisation.
Vare sig kreditupplysningsnämnden knyts närmare till datainspektionen eller bankin- spektionen kommer ett flertal ärenden att kräva samråd med båda organisationerna. För att ett bankinstitut skall få bedriva kre— ditupplysningsverksamhet för annat än bank- internt bruk (se avsnitt 14.6.3) krävs till- stånd enligt kreditupplysningslagen men frå- gan rör naturligtvis samtidigt bankinspek- tionen. Om denna verksamhet avses bli dri- ven med hjälp av ADB är därmed också datainspektionen intressent. Det anförda exemplet visar att sambanden är starka mellan såväl kreditupplysningsnämnden och bankinspektionen som kreditupplysnings-
&& vin.-1- ...,...Å...
nämnden och datainspektionen. Utredning- en har emellertid stannat för att föreslå en gemensam administration för kreditupp- lysningsnämnden och datainspektionen. När därför nedan talas om kreditupplysnings- nämndens kansli avses de kanslifunktioner som krävs för uppgifter som tillkommer till följd av förslaget om tillsyn av kreditupp— lysningsverksamheten. Administrativt förut- sätts detta kansli samordnat med datain- spektionens kansli. Detta innebär att i det gemensamma kansliet skall finnas en ansva- rig handläggare av kreditupplysningsären- den och tillika föredragande i kreditupplys- ningsnämnden.
16.3 Styrelse m.m.
Kreditupplysningsnämnden bör bestå av nio ledamöter med fem ersättare. Samman— sättningen skall ge garantier för att nämn— den företräder en bred medborgaropinion genom att flertalet ledamöter har nära kon- takt med den allmänna opinionen genom arbete i riksdagen, folkrörelserna etc. Ut— redningen föreslår att ordförande, fem le- damöter och de fem ersättarna utses med beaktande av detta. För att uppnå den samordning som erfordras till följd av de samband som belysts ovan bör i styrelsen också ingå chefen för bankinspektionen samt ordföranden i datainspektionen. I sty- relsen föreslås slutligen ingå den tjänsteman som förordnas att i nämnden föredra de ärenden som skall avgöras där.
Utredningen föreslår att samtliga leda- möter utses av Kungl. Maj:t för en tid av fyra år.
För mera rutinbetonade ärenden bör ett arbetsutskott kunna inrättas bestående av ordföranden och två andra ledamöter. Även delegering till ordföranden eller tjänsteman inom nämnden bör kunna förekomma en- ligt närmare bestämmelser i instruktionen för kreditupplysningsnämnden.
16.4. Kansliets arbetsuppgifter
Arbetsuppgifterna för kreditupplysnings— nämndens kansli kommer enligt föreliggan—
de förslag att omfatta i huvudsak följande områden.
Det syns befogat att redan från början av- sätta resurser för en verksamhet som di- rekt riktas till allmänheten. Omfattningen av denna är självfallet svår att beräkna.
En stor del av arbetsuppgifterna inom detta område kan förutses bli utredningar med anledning av påståenden om felaktiga registeruppgifter. I lagförslaget finns en särskild regel om rättelserutiner. En annan typ av ärenden kommer att gälla anmäl- ningar från enskilda att få stå utanför var- je form av kreditupplysningsverksamhet. Om innehållet i en sådan anmälan skall kreditupplysningsnämnden informera de fö- retag som erhållit tillstånd att bedriva per- sonupplysningsverksamhet.
Till uppgiften hör dock inte enbart ut- redningar så att säga på förekommen an- ledning. Kreditupplysningsnämnden bör ock- så aktivt informera allmänheten på lämp- ligt sätt om den verksamhet som förekom- mer inom branschen, om regler för all- mänhetens insyn i och inflytande över verksamheten samt om nämndens uppgifter.
16.4.1. Beredning av tillståndsärenden
Tillstånd att driva kreditupplysningsverk- samhet skall ställas till Kungl. Maj:t och inges till kreditupplysningsnämnden. Efter beredning skall nämnden med eget yttrande överlämna ärendet till Kungl. Maj:t för be- slut.
Nulägesbeskrivningen av kreditupplys- ningsverksamheten visar att verksamheten till antalet företag är relativt begränsad. Den lagstiftning som nu föreslås utgår från att antalet företag som kommer att söka och erhålla tillstånd att bedriva kreditupp- lysningsverksamhet blir ringa utanför bank- sektorn.
Omfattningen av arbetet med tillstånds- ärenden bör efter en första omgång kraf- tigt minska. Under den första tiden av nämndens verksamhet bör man räkna med att behandlingen av ansökningar prioriteras. Samtidigt är det väsentligt att så snart som möjligt få en väl fungerande arbetsrutin som kan användas även efter det första ini- tialskedet av nämndens verksamhet.
16.4.2. Tillsynsuppgifter
Ansvaret för den tillsyn som följer av den föreslagna lagstiftningen bör läggas på nämnden i enlighet med vad som anförts tidigare. Tills vidare bör det betraktas som en öppen fråga hur dessa uppgifter närma- re skall utföras. Man kan förutse ett starkt behov av samordning med de tillsynsupp- gifter som redan finns för bankinspektio- nen och de som föreslås för datainspektio- nen. En förutsättning för en fungerande tillsynsverksamhet är självfallet att kredit- upplysningsnämnden får rätt att inspektera sådan verksamhet som faller under kredit- upplysningslagen och därvid ta del av samt- liga handlingar som rör verksamheten. Till- synen gäller även sådan hantering av kre- ditinformation som inte kräver tillstånd en— ligt den föreslagna lagen.
16.4.4. Övriga myndighetsuppgifter
Bland dessa uppgifter märks framförallt att utfärda anvisningar, föreskrifter och förbud som är nödvändiga för tillämp- ningen av kreditupplysningslagen. Nämnden skall löpande bevaka utvecklingen och vid behov föreslå ändring i lagen i den mån nämnden inte själv äger utfärda föreskrifter. Vid meddelande av föreskrift eller förbud äger nämnden rätt att förelägga vite. Nämnden kan vidare medge undantag från vissa bestämmelser i lagen. Till övriga myn- dighetsuppgifter hör också att avge remiss- yttranden i frågor som rör verksamheten.
Det är synnerligen vanskligt att förutse nämndens behov av personal. Beträffande de huvudgrupper av ärenden som beskrivits ovan kan sägas att behandlingen av till- ståndsärenden efter en första omgång bör bli mycket liten och endast kräva en mind-
re del av en tjänst. För inspektioner, resor och rapportskrivning kan beräknas en hel tjänst. För informationsuppgifter och be— handling av klagomål från allmänheten har OSK för sin del räknat med en halv till en tjänst. Kreditupplysningsnämnden bör räk- na med ca en kvarts tjänst. För övriga myn— dighetsuppgifter är bedömningen av perso- nalbehovet inte mindre svår. För dessa — inklusive planering och samordning av verk- samheten inom nämnden — bör avsättas ca en halv tjänst. Sammantaget innebär detta att de arbetsuppgifter som kan förutses för kreditupplysningsnämnden bör kunna klaras av två handläggande tjänstemän och ett bi- träde under förutsättning att administrativa funktioner av typen telefonist, expeditions- vakt m.m. kan tillhandahållas av datain- spektionen.
16.5 Genomförande
Den av utredningen föreslagna lagstiftning- en bör om möjligt träda i kraft samtidigt med vissa delar av den av OSK föreslagna datalagen (den 1 juli 1973). Detta gäller dock inte beträffande tryckta kreditupplys- ningspublikationer. Utredningens förslag i denna del kräver nämligen ändring av tryckfrihetsförordningen.
Kreditupplysningsnämnden bör av prak- tiska skäl inrättas i god tid före den tid- punkt då lagen om kreditupplysning skall träda i kraft.
l6.6 Tillämp/zingskungörelse och instruk- tion
Den föreslagna kreditupplysningslagen krä- ver närmare föreskrifter i vissa hänseenden. Sådana bör meddelas i en tillämpningskun- görelse av Kungl. Maj:t på förslag av eller efter hörande av kreditupplysningsnämnden. Det bör här erinras om att nämnden en- ligt utredningens tidigare förslag förutsätts få meddela vissa föreskrifter för kreditupp- lysningsverksamhetens bedrivande. Motsva- rande gäller dispensgivning. Kungl. Maj:t bör vidare meddela instruktion för nämn- den.
i 's |
Som framgått ovan föreligger många an- knytningar med andra organ. Intill dess att dessa samband närmare klarlagts genom praktiska erfarenheter bör tills vidare an- visas medel för kreditupplysningsnämnden, som förutsätts täcka såväl arvoden till nämndens ledamöter och personal som ex- penser, lokal- och andra kostnader. En del av dessa medel bör kunna användas för tillfälligt anställd personal.
Svårigheten att bedöma nämndens perso- nalbehov är betydande. I de kostnadsupp— skattningar som görs nedan har i enlighet med föregående avsnitt räknats med två handläggande tjänstemän (motsvarande en avdelningschef och en byrådirektör) samt ett biträde förutom delar av tjänster som blir gemensamma med datainspektionen.
Utredningen beräknar kostnaderna för kreditupplysningsnämnden till 500.000 kro- nor för ett budgetår enligt följande (1972 års kostnadsläge):
— löner och sammanträdesarvoden 300.000 — tillfälligt anställd personal 50.000 —— expenser, resor, lokalkostnader
m.m. 150.000 Summa kronor 500.000
Kostnaderna för tillfälligt anställd personal bör bortfalla efter ca ett års verksamhet då tillräckliga erfarenheter bör ha vunnits för att ge nämnden mer permanent karaktär samtidigt som initialarbetet med tillstånds- ärenden bör vara klart.
16.8 Intäkter
Utredningen föreslår att kostnaderna för kreditupplysningsnämnden bestrids av de företag som erhåller koncession. Dessa fö- retag bör årligen lämna bidrag till nämn— dens verksamhet efter regler som bestäms senare. Den modell som således förordas är
den som gäller för bankinspektionen, där t.ex. bankaktiebolagen lämnar bidrag efter visst för samtliga bankbolag lika förhållan- de till sammanlagda beloppet av bankbola- gets eget kapital och skulder.
Reservation
Utredningen har enligt givna direktiv att granska den kommersiella kreditupplys- ningsverksamheten utifrån tre aspekter: skyddet för den personliga integriteten, verksamhetens rationella bedrivande samt den utländska dominansen inom branschen.
I likhet med majoriteten inom utredning- en har vi i valet mellan monopol och kon- cession förordat det senare alternativet, trots att ett samhällsägt monopol i vissa av- seenden har klara fördelar. Det är således vår uppfattning att skyddet för den person- liga integriteten lättast kan garanteras inom ett samhällsmonopols ram. Kontrollen av verksamheten både från myndigheter, all- män opinion och enskilda personer behöver inriktas mot endast ett företag. Genom att konkurrensen inom branschen elimineras blir frestelsen till övertramp och kringgåen- de av givna föreskrifter också väsentligt mindre. Slutligen kan man också anta att känsligheten för integritetsskyddskrav som förs fram i den allmänna debatten blir större inom ett samhällsföretag än inom privata kreditupplysningsföretag.
När det gäller effektivitetsaspekten så har vi den uppfattningen att icke obetyd- liga kostnadssänkningar kan göras genom att sammanföra insamling, lagring, bear— betning och försäljning av kreditupplys- ningsuppgifter till ett enda företag. Nu exi- sterande dubbelarbete, främst när det gäl- ler insamling och lagring av information, skulle på så sätt kunna undvikas. Detta i
kombination med det faktum att ett enda företag ger större möjligheter till ett sam- ordnat utvecklingsarbete skulle göra sam- hällsmonopolet mera slagkraftigt ur effekti- vitetssynpunkt. Detta trots att konkurren- sens stora styrka ofta anses ligga i dess för- måga att driva fram kostnadssänkningar och nya metoder.
Vad slutligen gäller de farhågor som ut- ländsk dominans väcker inom en så käns- lig bransch som kreditupplysningsbransch- en så hade dessa på ett smidigt sätt kun- nat elimineras genom införandet av ett samhällsägt monopol.
När vi trots de ovan angivna skälen för ett samhällsmonopol har stannat för kon- cessionsalternativet, så har detta sin grund i både praktiska och psykologiska faktorer. För det första kan man konstatera att ut— redningen har lyckats bli enig om att före- slå en skyddslagstiftning på kreditupplys- ningsområdet som innebär långtgående krav på kreditupplysningsföretagen och ger goda möjligheter för den enskilde medborgaren att hävda sin rätt till ett fredat privatliv. Ett annat förhållande som talar till fördel för koncessionsalternativet framför ett mo— nopol är av mera psykologisk natur. Kre— ditupplysningar och kreditomdömen om fö- retag och enskilda från ett samhällsägt mo— nopolföretag skulle kanske lätt kunna upp— fattas som »statsgaranterade» och i alla avseenden »sanna och riktiga». Risken för att ett sådant betraktelsesätt skulle
kunna vinna insteg måste betraktas som en klar nackdel ur såväl integritetsskydds- som kreditvärderingssynpunkt. För dem som värnar om den personliga integriteten måste det vara särskilt viktigt att ett okri- tiskt accepterande av vad som står i kredit- upplysningar inte blir en dominerande atti- tyd hos den enskilde medborgaren och den som använder sig av kreditinformation.
Vi vill slutligen också peka på de prak- tiska problem att avgränsa kreditupplys- ningsverksamheten som i hög grad skulle accentueras om ett rättsligt avgränsat sam— hällsmonopol infördes. Det är inte bara av- gränsningen gentemot bankernas interna kreditinformationsverksamhet som innebär problem. Också den upplysningsverksamhet som i större eller mindre omfattning be— drivs av köpmanna- och branschorganisa- tioner till sina medlemmar liksom den in— formation som lämnas av advokatkontor och revisionsbyråer är mycket svår att en— tydigt hänföra till ett samhällsmonopol. Det är otvivelaktigt så att dessa besvärliga av- gränsningsproblem lättast löses inom ramen för ett koncessionssystem, där den kon- trollerande kreditupplysningsnämnden kan ta ställning allteftersom frågeställningarna uppkommer.
Enligt vår uppfattning ger alltså konces- sionsalternativet med den utformning det här fått ett gott skydd för den enskildes personliga integritet i krcditupplysningssam- manhang. Vi utgår också ifrån att utveck- lingen kommer att innebära en fortgående koncentration inom branschen och att kon- cession kommer att ges till ett ytterst be- gränsat antal företag. Detta är till fördel ur integritetsskyddssynpunkt eftersom kon- trollen av verksamheten underlättas om en- dast ett fåtal företag existerar inom branschen. På en väsentlig punkt vill vi dock anmäla reservation mot den utform- ning som koncessionsalternativet har fått. Det gäller den utländska verksamheten inom kreditupplysningsbranschen. Utredningens majoritet föreslår här att utländska intres- sen inte skall få äga eller driva företag som ägnar sig åt personupplysningsverksamhet. Motiven för detta ställningstagande har
bl.a. varit de farhågor som har uttalats i den allmänna debatten samt de risker från säkerhetssynpunkt som i ett långsiktigt per- spektiv inte kan uteslutas. Vi delar utred- ningsmajoritetens uppfattning att utländsk verksamhet inte bör få bedrivas på ett så känsligt område som personupplysningar. Men dessutom anser vi att förbudet mot ut- ländsk verksamhet bör utsträckas till att omfatta kreditupplysningsverksamheten i dess helhet.
Utredningsmajoriteten föreslår alltså att utländska kreditupplysningsföretag skall ha rätt att bedriva kreditupplysningsverksam- het när det gäller svensk juridisk person, svenska företagare samt också beträffande personer som har ett nära samband med företagsverksamhet. Huvudmotiven för ut- redningsmajoritetens ställningstagande på denna punkt tycks ha varit dels den till- tagande intemationaliseringen av affärsför— bindelserna och dels uppfattningen att sä— kerhetsriskerna inte skulle kunna vara nå- got problem vid den avgränsning som har gjorts. Till detta är för det första att säga att internationaliseringen av affärsförbindel- serna knappast är något argument som är relevant. Det ökade antal företags- och per- sonupplysningar som behövs för den allt större utrikeshandeln kan lika väl furneras av svenska kreditupplysningsföretag och banker. Det är alltså inte nödvändigt att för detta ändamål ha utländska kreditupp- lysningsföretag som opererar i Sverige.
Att dra en gräns mellan personupplys- ningar och företagsupplysningar med hän— syn till rätten för utländska intressen att etablera sig i Sverige innebär på fler sätt en otillfredsställande lösning. Utskottsmajo- riteten tvingas till att inom ramen för ka- tegorin »företagsupplysningar» också hän- föra inträngande information om enskilda företagare och företagen närstående perso- ner. Detta innebär att det i företagsupplys- ningsregistren kommer att finnas uppgifter om en mängd enskilda personer, som en- ligt majoritetens principiella resonemang in- te borde finnas där på grund av bl.a. sä- kerhetsrisker som man inte kan bortse från. Dessutom finns det anledning att på-
minna om att utredningen beträffande des- sa personer inte föreslagit de restriktioner angående insamling av uppgifter som gäller för den verksamhet som klassificerats som personupplysningsverksamhet. Rent prak- tiskt kommer därtill det faktum att det tor- de bli svårt att i företagsupplysningsregistren skilja på >>tillåtna» och >>otillåtna» personer.
Det finns ett nära samband mellan kre- ditupplysningsverksamhet och bankverksam- het på så sätt att båda dessa branscher in- samlar, lagrar och bearbetar ingående upp- gifter om företag och enskilda personer. Det är alltså ingen tillfällighet att banker- na är såväl en stor köpare som en bety- dande säljare av kreditupplysningar. Enligt svensk lagstiftning är det förbjudet för ut- ländsk medborgare eller utländsk juridisk person att äga aktier i svenska banker. Det framgår av utredningsmajoritetens skrivning på sidan 103 att man anser banklagstift- ningen föråldrad på denna punkt och detta har uppenbarligen influerat på majoritetens uppfattning att endast förbjuda utländskt inflytande när det gäller s.k. personupplys- ningar. Vi anser för vår del att några skäl inte föreligger att liberalisera banklagstift- ningen i detta avseende och i konsekvens med detta menar vi att kreditupplysnings- verksamheten i sin helhet bör hållas fri från utländska intressen.
Vi vill också peka på det faktum att en betydande del av de upplysningar kredit- upplysningsföretagen insamlar om enskilda personer och företag härrör från offentliga myndigheter. Detta förhållande bör också beaktas när man diskuterar förfoganderät- ten över dessa uppgifter. Det är här frågan om information som enskilda personer och företag lämnar för helt andra uppgifter än kreditupplysningsändamål, men som genom den för vårt land unika och mycket om- fattande offentlighetsprincipen också i bety- dande utsträckning blir tillgänglig för bl.a. kommersiella kreditupplysningsföretag. Rent principiellt talar detta förhållande för att någon privat kommersiell verksamhet inte borde få bedrivas med dessa uppgifter utan att kreditupplysningsverksamhet borde vara förbehållet ett samhällsägt monopol. Vi har
inledningsvis redovisat varför ett monopol på detta område kan innebära vissa prak- tiska och andra problem. Ett minimikrav bör dock vara att en verksamhet som i så betydande utsträckning härrör från svenska offentliga källor, som kreditupplysnings- verksamheten gör i sin helhet, skall förbe- hållas svenska företag.
Sammanfattningsvis vill vi slå fast att vi icke kan biträda majoritetens förslag som innebär att för ett stort antal svenska med- borgare som driver företag eller innehar le- dande funktioner inom svenskt näringsliv ytterligt känslig och inträngande informa- tion kommer att lagras i de på den sven- ska marknaden etablerade utländska kredit- upplysningsföretagens register. Förbudet mot utländsk verksamhet bör därför ut- sträckas till att omfatta kreditupplysnings- verksamheten i dess helhet.
Kurt Hugosson Lennart Pettersson
Särskilt yttrande
Jag ser mig föranlåten att anmäla en av- vikande mening vad gäller utredningens förslag om att förbjuda företag med ut- ländskt inflytande att ägna sig åt kredit- upplysningsverksamhet rörande privatperso- ner. En sådan föga tidsenlig diskriminering borde förutsätta mycket välgrundade farhå- gor för att det utländska inflytandet kan leda till missbruk till skada för den enskil- de. Utredningen har icke företett någon saklig grund för sådana farhågor. Inte hel- ler har utredningen kunnat påvisa något exempel utomlands, där ingripanden av den här arten ansetts påkallade. Behovet av kontroll till skydd för den enskilde anser jag fullt ut tillgodosett redan genom utred- ningens förslag att inrätta en nämnd med rätt till fullständig insyn och med vidsträckt befogenhet att stävja missbruk. Sven Å vall
Bilaga
och lagsökning
Sammanfattning och kommentar
Användningen av ansökningsuppgifter om betalningsföreläggande (bf) och lagsökning (ls) har föranlett diskussion på olika håll eftersom uppgifterna av många anses vara osäkra. Frågan har betydelse för utredning- ens ställningstaganden varför en enkät rik- tats till landets tingsrätter avseende 1969 års ansökningar. Enkäten avser att ge en uppfattning om i vilken mån ansökningarna leder till bevis respektive utslag.
Svar har erhållits från samtliga tingsrätter som. vid halvårsskiftet 1970 uppgick till 137 st. Svar från två tingsrätter har emellertid bortfallit då fullständiga uppgifter inte kun- de lämnas i samband med sammanslagning.
1969 års bf— och ls-ansökningar uppgår till 188.256 st. och fördelar sig så att 74,4 % utgör bf—ansökningar. Denna fördelning är representativ för utvecklingen under ett tio- tal år. Det totala antalet ansökningar under denna tid har varit cirka 200.000 per år.
Beträffande bf—ansökningarna bör näm- nas att 70 % ledde till bevis, 22 % av- skrevs och 8 % föranledde bestridande. Motsvarande siffror för ls-ansökningarna är att 73 % ledde till utslag, 25 % avskrevs och 0,6 % hänsköts till rättegång. Åter- stående del utgör bortfall. I princip var re- sultatet således det samma för båda ansök- ningstyperna. Det större bevisvärde ett skriftligt fordringsbevis har slår dock ige- nom i lagsökningsfallen.
1969 års ansökningar om betalningsföreläggande
Uppgifter om utslag och bevis måste be- traktas som värdefull kreditinformation. Uppgifter om ansökningar som inte leder till sådana avgöranden utgör däremot infor- mation som kan tolkas på i huvudsak två sätt. Antingen döljer sig bakom dessa upp- gifter sådana gäldenärer som förlänger sin kredittid men undviker betalningsanmärk- ning genom att göra upp i godo, eller så döl- jer uppgifterna obefogade eller tvistiga ford- ringar. Därmed kan ett visst >>riskmått» sä- gas föreligga beträffande ansökningarna.
Domstolsenkäten ger emellertid ingen uppfattning om hur ansökningarna fördelar sig på företag respektive privatpersoner och om dessa två grupper skiljer sig från var- andra i något avseende. Här har utred- ningen på andra sätt inhämtat information och synpunkter som ger stöd åt uppfatt- ningen att ett mindre antal företag ådrar sig ett flertal ansökningar som inte leder till be- vis eller utslag. Dessa företag kan vid an- vändning av ansökningsuppgifter avslöjas som kreditrisker. Under förutsättning att en kreditbedömning bygger på uppgifter om frekvensen av ansökningar kan man på det— ta speciella område således motivera an- vändningen av sådana uppgifter. Bedöm- ningen blir emellertid den motsatta när det gäller ansökningsuppgifter som rör privat- personer, eftersom dessa ——- såvitt utred- ningen kunnat finna —— inte ådrar sig flera ansökningar utan att bevis eller utslag med- delas.
1 Den rättsliga handläggningen av bf— och ls-ansökningar
1.1 Bf—ansökningar
En ansökan om bf kan göras när skriftligt fordringsbevis ej föreligger, t.ex. när ford— ringen grundar sig på faktura eller räkning. Förfarandet bygger på tanken att den på- stådda gäldenären efter delgivning kan skyd- da sig genom att bestrida ansökan om han anser den felaktig. Om så inte sker utfärdas bevis om betalningsföreläggande och borge- nären kan därmed anmäla ärendet till kro- nofogdemyndighet för att på exekutiv väg få ut sin fordran. Bevis kan utfärdas partiellt i fall där ansökan bestrids till en del.
Om gäldenären bestrider ansökan har borgenären att ta ställning till om målet skall hänskjutas till rättegång. Ett sådant hänskjutande innebär att ett vanligt tviste- målsförfarande inleds vid domstolen. Hem— ställer inte borgenären om hänskjutande av målet till rättegång inom viss tid, förfaller ansökan.
Ansökan kan avskrivas av olika skäl och i olika skeden av handläggningen. Om gäl- denären medger sin skuld och vill betala till borgenären innan bevis utfärdas, kan ansö- kan avskrivas genom att borgenären återkal- lar denna. Återkallelse kan också ske efter bestridande — t.ex. om borgenären inte är övertygad om riktigheten i sin fordran och finner för gott att uppge sina krav. Avskriv— ning kan avse hela målet eller del därav.
Handläggningen av bf—mål bygger på ett förenklat rättegångsförfarande. Om gälde- nären inte åtnöjs med utfärdat bevis utan tror sig kunna tillföra saken sådana fakta som ändrar domstolens beslut vid en mer in- gående behandling, kan han begära återvin- ning mot beviset. Det innebär att ett tviste- målsförfarande inleds.
1.2 Ls-ansökningar
En ansökan om ls förutsätter i första hand att den grundas på ett skriftligt fordrings- bevis i form av underskriven beställningsse— del, växel, kontrakt e.dyl. Även här delges gäldenären som får möjlighet att yttra sig
inom viss tid. Om gäldenären kan anföra godtagbara skäl, hänskjuter domstolen må— let till rättegång. I annat fall meddelas ut- slag, vilket ger borgenären möjlighet att exe- kutivt få ut sin fordran. Även i ls-mål har gäldenären möjlighet att ansöka om åter- vinning. Beträffande avskrivning gäller i hu— vudsak samma regler som vid handläggning av bf-mål.
2 Domstolsenkätens syfte
Värdet av att använda ansökningsuppgifter för kreditupplysningsändamål är omdiskute- rat av såväl kreditgivare som i kreditupplys- ningsbranschen. För närvarande publiceras sådana uppgifter av Svensk Köpmannatid- ning och ingår som en del av informationen i ett par av de större kreditupplysningsföre- tagens service. Motståndarna till sådan an- vändning anser att uppgifterna är alltför osäkra eftersom de i många fall kan dölja tvistiga ärenden. Det anses principiellt ock- så mindre tilltalande att så att säga döma någon ohörd. Mot detta anförs att uppgifter om ett flertal ansökningar mot samma kre- dittagare kan avslöja en utveckling mot in— solvens. Här nämns särskilt sådana fall där kredittagaren söker förlänga sin kredittid ge- nom att betala först när hot om domstolens avgörande föreligger.
Utredningens domstolsenkät ingår som ett led i insamlingen av bedömningsunderlag i frågan om ansökningsuppgifter bör få an- vändas i kreditupplysningsverksamheten. Enkätens syfte är att ge en uppfattning om i vilken mån ansökningarna inte leder till bevis och utslag. Den andelen kan i princip sägas vara ett mått på ansökningsuppgifter-' nas tillförlitlighet. Vidare berörs i samband med resultaten hur ansökningsuppgifterna i olika fall kan betraktas från de prognossyn- punkter som gör sig gällande i samband med kreditbedömning.
3 Genomförandet
Domstolsenkäten berör 1969 års bf- och ls- ansökningar. Frågorna gäller antalet inkom- na ansökningar nämnda år, hur många som
lett till bevis och utslag, hur många som av- skrivits osv. Ett frågeformulär utsändes till samtliga tingsrätter den 10.6.70 (137 st.). Frågorna i formuläret kunde i princip be- svaras med ledning av tingsrätternas dag- böcker för bf— respektive ls-mål. Svarsfristen utgick den 2.7.70.
Svar har inkommit från samtliga tingsrät- ter. I två fall har dock i samband med om- organisation inte tillräckligt utförliga upp— gifter kunnat lämnas. Svaren avser därmed åtgärder som vidtagits av 135 domstolar före halvårsskiftet 1970. Andelen vid denna tid- punkt ännu ej handlagda mål från 1969 var av så ringa omfattning att den inte i nämn- värd grad påverkar undersökningsresultaten.
4 Undersökningsresultat och utvecklings- tendenser
Tre fjärdedelar av ansökningarna år 1969 avser bf. En sådan fördelning har i princip varit rådande under senare år. Följande siff— ror gäller för den senaste tioårsperioden. (Källa: Statistiska Centralbyrån):
Hela antalet bf— Bf Ls År och ls-ansökningar % % 1962 175.376 72,8 27,1 1963 179.433 74,9 25,1 1964 200.964 75,4 24,6 1965 179.127 74,9 25,1 1966 186.985 76,1 23,8 1967 202.194 76,6 23,4 1968 196.629 76,3 23,7 1969 188.2101 74,7 25,3 1970 202.835 74,5 25,5 1971 208.0842 74,5 25,5
1 Utredningen har i sin enkät erhållit siffran 188.256. Avvikelsen är alltså utan betydelse för resultaten. 2 Enligt preliminär uppgift från Statistiska Centralbyrån.
Av 1969 års ansökningar är bf—andelen mer än 70 % vid 120 av landets tingsrätter. En- dast en tiondel av tingsrätterna redovisar så- ledes en mindre andel. Dessa domstolar handlägger i flertalet fall hyresmål sedan januari månad 1969 enligt särskild författ-
ning, vilket ger hög andel ls-ansökningar. Mest uttalat är detta förhållande vid tings- rätten i Eskilstuna där bf—andelen 1969 ut- gör endast 48,6 %.
5 ]969 års ansökningar om bf
5.1 Förhållandet mellan utfärdade bevis, avskrivning och bestridanden
70 % av bf-ansökningarna ledde till bevis, 22 % avskrevs och 8% föranledde bestri- dande. Två femtedelar av de ansökningar som bestreds blev hänskjutna till rättegång. Resterande tre femtedelar i denna grupp förföll.
I absoluta tal innebär detta att av cirka 140.000 bf-ansökningar ”bevisades” 98.000, drygt 31.000 avskrevs och drygt 11.000 be- streds. Av dessa 11.000 bestridda ansök- ningar hänsköts 4.500 till rättegång under det att 6.500 förföll.
5.2 Utfärdade bevis
Undersökningen visar att andelen bevis i princip sjunker vid stigande antal ansök- ningar per domstol. Vid de tre domstolar som hade mindre än 250 bf—ansökningar är bevisandelen 77,0 %. Motsvarande siffra vid den största domstolen — Stockholms tings- rätt (13.445 bf—ansökningar) — är 54,3 %.
Följande fördelning har erhållits (se även fig. A på följande sida):
Domstolar __ Andel bevis med ansokn.- Antal S:a ansokn. _— talet domst. igruppen n % — 249 3 684 527 77,0 250— 499 20 8.060 6.076 75,4 500— 749 37 22.945 17.016 74,2 750— 999 31 27.044 20.009 74,0 1000—1249 22 25.031 18.137 72,5 1250—1499 12 17.037 12.308 72,2 1500—1749 2 3.421 2.419 70,7 1750—1999 2 3.901 2.951 75,6 2000—2249 2 4.291 3.053 71,1 Södertörn 1 2.698 1.840 68,2 Malmö 1 5.019 3.155 62,9 Göteborg 1 6.530 3.894 59,6 Stockholm 1 13.445 7.301 54,3 S:a 135 140.106 98.686 70,4 SOU 1972: 79
1 750—1 999 2 OOO—2 249 Södertörn 1 250—1 499 1 500—1 749 l OOO—l 249
Fig. A. Andel bf—bevis — 1969 års ansökningar.
Normalt torde utfärdade bevis omfatta de i ansökan framställda kraven. För kreditbe- dömning kan uppgifter om bevis alltså an- ses tillfredsställande.
Ett exempel på att utfärdade bevis i vissa fall är mindre prognosvärda utgörs emeller- tid av återvinningsfallen. 61 domstolar har angivit förekomst av återvinningsfall till i genomsnitt 0,4 %. I återvinningsfallen om- prövas bevisen, vilket gör att just sådana bevis måste betraktas som osäkra från pro- gnossynpunkt.
Några bevis kan förmodas ha kommit till stånd därför att gäldenären funnit ett tviste- målsförfarande medföra större nackdelar än de fördelar en eventuellt vinnande dom kan ge. Slutligen finns det fall där gäldenären inte rätt förstått förfarandet i bf—mål och därför underlåtit att bestrida. Sådana fall aktualiserar behovet av information om be- talningsföreläggandeprocessen.
5.3 Avskrivna mål (inkl. avvisade)
22,6 % (=31.712) bf-ansökningar avskrevs i genomsnitt för landet. Avskrivningsande- len varierar enligt följande (se även fig. B på följande sida):
Antal ansökn . %: % = .: å få a a: o o 2 O & Avskrivna (inkl. av- Domstolar visade) med ansökn.- Antal S:a ansökn. talet domst. igruppen n % — 249 3 684 126 18,4 250— 499 20 8.060 1.656 20,5 500— 749 37 22.945 4.760 20,7 750— 999 31 27.044 5.577 20,6 1000—1249 22 25.031 5.226 20,9 1250—1499 12 17.037 3.788 22,2 1500—1749 2 3.421 803 23,5 1750—1999 2 3.901 739 18,9 2000—2249 2 4.291 891 20,8 Södertörn 1 2.698 615 22,8 Malmö 1 5.019 1.417 28,3 Göteborg 1 6.530 1.761 27,8 Stockholm 1 13.445 4.353 32,3 5:21 135 140.106 31.712 22,6
Avskrivning utan att gäldenären bestritt ansökan torde normalt komma till stånd därför att uppgörelse sker i godo. I den mån uppgörelserna ansluter till de i ansökningar— na framställda kraven kan man anse att denna del av avskrivningsfallen har samma prognosvärde som bevisfallen. Det är emel— lertid mycket svårt att konstatera hur stor andel av avskrivningsmålen som bygger på godouppgörelse och framförallt är det svårt
40,0
30,0
20,0
10,0
— 249
250— 499 500— 749 750— 999 1 OOO—1 249 1 750—1 999 2 OOO—2 249 Södertörn
1 250—1 499 1 500—1 749
Fig. B. Avskrivna bf-mål —
%
15,0
10,0
5,0
Cx Q' N I
ON GN ON ON Q' ON
| I O C |!) 113 N [N
Ch ON (f =!” (N N
_ J. 3 9. s
_
1 750—1 999 2 000—2 249 Södertörn 1 250—1 499 1 500—1 749
Fig. C. Bestridda bf-mål — 1969 års ansökningar.
att fastställa i vad mån dessa uppgörelser ansluter till kraven i ansökan. Det finns skäl anta att parterna i många fall kompro- missar.
Resultaten för avskrivning inkluderar även avvisningsfallen. Om ansökan är for- mellt felaktig eller ställd till fel domstol kan den avvisas. De 63 domstolar som uppgivit förekomst av avvisning anger den till i ge- nomsnitt 0,8 %.
år %
Antal ansökn.
Goteborg Stockholm
Malmö
1969 års ansökningar.
Antal ansökn.
Göteborg Stockholm
Malmö
5.4 Bestridda bf-ansökningar
7,9 % av bf—ansökningarna bestreds (= 11.064 ansökn). Malmö tingsrätt har hand- lagt den största procentuella andelen be- stridda bf—ansökningar, nämligen 11,9 %. Motsvarande siffra för de tre minsta dom- stolarna är i genomsnitt 4,8 %. Följande fördelning har erhållits avseende bestridda bf—ansökningar (se även fig. C ovan):
?ZirtmiullllL
_ 249
250— 499 1 750—1 999 2 OOO—2 249
1 250—1 499 1 500—1 749
750— 999 1 OOO—1 249 500— 749 Södertörn
Antal ansökn.
Goteborg Stockholm
Malmö
Fig. D. Hänskjutna bf—mål — 1969 års ansökningar.
Bestridda Domstolar ansökn. med ansökn.- Antal S:a ansökn. talet domst. igruppen n % — 249 3 684 33 4,8 250— 499 20 8.060 465 5,8 500— 749 37 22.945 1.675 7,3 750— 999 31 27.044 2.007 7,4 1000—1249 22 25.031 1.870 7,5 1250—1499 12 17.037 1.210 7,1 1500—1749 2 3.421 241 7,0 1750—1999 2 3.901 239 6,1 2000—2249 2 4.291 410 9,5 Södertörn 1 2.698 197 7,3 Malmö 1 5.019 597 11,9 Göteborg 1 6.530 670 10,3 Stockholm 1 13.445 1.450 10,8 8:21 135 140.106 11.064 7,9
Gäldenär i bf—mål är inte skyldig att mo- tivera sitt bestridande. Detta förhållande un- derlättar s.k. »okynnesbestridande», där gäl- denären är medveten om sin skuld men för- dröjer proceduren på grund av bristande likviditet eller andra skäl. Normalt torde skälet för bestridande dock vara att gäldenä- ren inte delar borgenärens uppfattning om skuldens existens eller storlek. I praktiken föreligger ofta betydande svårigheter att på ansökningsstadiet bedöma huruvida det förstnämnda eller sistnämnda typfallet före- ligger, vilket ju är avgörande från prognos- synpunkt.
Bestridda ansökningar delar sig på sådana som hänskjuts till rättegång och sådana som förfaller efter bestridande.
5.5 Bf—ansökningar som hänskjutits till rättegång
3,2 % av bf-ansökningarna hänsköts till rät- tegång, vilket utgör två femtedelar av de bestridda fallen. Andelen hänskjutna stiger i princip med antalet bf—ansökningar per domstol enligt följande (se även fig. D ovan):
Hänskjutna Domstolar mål med ansökn.- Antal S:a ansökn. talet domst. i gruppen n % — 249 3 684 9 1,3 250— 499 20 8.060 173 2,1 500— 749 37 22.945 655 2,9 750— 999 31 27.044 768 2,8 1000—1249 22 25.031 733 2,9 1250—1499 12 17.037 509 3,0 1500—1749 2 3.421 106 3,1 1750—1999 2 3.901 94 2,4 2000—2249 2 4.291 186 4,3 Södertörn 1 2.698 73 2,7 Malmö 1 5.019 243 4,8 Göteborg 1 6.530 236 3,6 Stockholm 1 13.445 729 5,4 S:a 135 140.106 4.514 3,2
8,0 6,0 4,0 2,0 ONCXCNCNOXQCNONQ vax axet-ava? mvammvhaw : v—tv—tv—t—qN _l— .. liiiiiiit € memor/some % thowmixo :O —.———N (I)
Fig. E. Förfallna bf-mål — 1969 års ansökningar.
Från prognossynpunkt är de hänskjutna bf—ansökningarna högst diskutabla. Mot gäl- denärens bestridande står här borgenärens hemställan om tvistemålsförfarande. Det är först med tvistemålsdomen man i efter- hand kan få veta vilket prognosvärde ansö- kan hade.
5.6 Förfallna bf—ansökningar
4,7 % av bf-ansökningarna förföll eller åter- kallades efter bestridande. Andelen utgör tre femtedelar av de bestridda ansökningar- na. Följande fördelning har erhållits (se även fig. E ovan):
Domstolar Förfallna mål med ansökn.- Antal S:a ansökn. n—O/b. talet domst. i gruppen — 249 3 684 24 3,5 250— 499 20 8.060 292 3,6 500— 749 37 22.945 1.020 4,4 750— 999 31 27.044 1.239 4,6 1000—1249 22 25.031 1.137 4,5 1250—1499 12 17.037 701 4,1 ]500—1749 2 3.421 135 3,9 1750—1999 2 3.901 145 3,7 2000—2249 2 4.291 224 5,2 Södertörn 1 2.698 124 4,6 Malmö 1 5.019 354 7,1 Göteborg 1 6.530 434 6,6 Stockholm 1 13.445 721 5,4 S:a 135 140.106 6.550 4,7
Antal ansökn.
Göteborg Stockholm
Malmö
En orsak till att ett bestritt bf—mål förfal- ler kan givetvis vara att gäldenären beräk- nas inte kunna svara ens för borgenärens rättegångskostnader efter hänskjutande. Det torde dock vara vanligt att borgenären låter målet förfalla av det skälet att han har otill- räcklig grund eller bevisning för sin påståd— da fordran.
Resultaten avseende förfallna ansökning- ar omfattar också sådana som återkallats av borgenären först efter bestridande. Dessa fall bedöms erfarenhetsmässigt som mycket få.
5.7 Återvinningsfallen
61 domstolar har uppgivit förekomst av återvinningsfall med i genomsnitt 0,4 %. Frågan härom i enkäten har besvarats en- dast om uppgiften kunnat åtkommas utan större olägenhet. Siffran 0,4 % kan emeller- tid antagas vara representativ för samtliga tingsrätter.
6 1969 års ansökningar om ls
6.1 Förhållandet mellan utslag och avskrivning
73,2 % av ls-ansökningarna resulterade i ut— slag. 24,8 % avskrevs (inkl. avvisade) och
av resterande två procent hänsköts 0,6 % till rättegång. Fördelning av resterande fall (1,4 %) kunde inte bestämmas vid undersök- ningstillfället.
I absoluta tal innebär detta att av 48.150 ls-ansökningar resulterade 35.253 i utslag, 11.944 avskrevs (inkl. avvisade) och 296 hänsköts till rättegång.
6.2 Meddelade utslag
Undersökningen visar att andelen utslag i princip sjunker vid stigande antal ansök- ningar per domstol. Förhållandet är emel- lertid inte så uttalat som i bf—undersökning- en. De nio domstolar som hade mindre än 100 ls-ansökningar fick utslagsprocenten 73,9. Motsvarande siffra för den största domstolen — rådhusrätten i Stockholm (5.185 ls-ansökningar) — är 59,8. Följande fördelning har erhållits (se även fig. F på följande sida):
Domstolar __ Antal utslag med ansokn.— Antal S:a ansokn. __ talet domst. igruppen n % — 99 9 618 457 73,9 100—199 50 7.552 5.845 77,4 200—299 35 8.670 6.602 76,1 300—399 15 5.185 3.903 75,3 400—499 8 3.507 2.759 78,7 500—599 4 2.143 1.603 74,8 600—699 3 1.933 1.305 67,5 700—799 1 742 566 76,3 800—899 3 2.500 1.748 69,9 Örebro 1 1.045 830 79,4 Linköping 1 1.051 801 76,2 Västerås 1 1.197 1.012 84,5 Eskilstuna 1 1.218 812 66,7 Malmö 1 2.163 1.610 74,4 Göteborg 1 3.441 2.301 66,9 Stockholm 1 5.185 3.099 59,8 S:a 135 48.150 35.253 73,2
Normalt har utslagen gott prognosvärde. Det finns dock anledning erinra om att det skriftliga fordringsbeviset tillmäts stor vikt vid rättens ställningstagande. Gäldenären måste visa godtagbara skäl för att kunna åstadkomma hänskjutande till rättegång. Dessa stränga krav för hänskjutande kan i vissa fall innebära att utslag meddelas till
exempel i fall då gäldenären upptäckt fel i köpt gods men har svårt att i ls-målet visa sannolika skäl för sin ståndpunkt.
I samband härmed bör återvinningsmöj- ligheten beröras. 77 domstolar har besvarat frågan om återvinning och genomsnittspro- centen för dessa är 0,8 %. Siffran kan anta- gas vara representativ för samtliga tingsrät- ter. Återvinningsprocenten i ls-mål är så- ledes högre än i bf—mål. Orsaken härtill mås- te rimligen vara att gäldenär i ls-mål har svårt att få målet hänskjutet.
6.3 Avskrivna ls—mål (inkl. avvisade)
24,8 % av ls-målen (=11.944) avskrevs. Häri ingår de ls-mål som avvisats. De utgör mindre än 1 %. Följande fördelning har er- hållits (se även fig. G på följande sida):
Antal av- skrivna (inkl. Domstolar avvisade) med ansökn.- Antal S:a ansökn. talet domst. igruppen n % — 99 9 618 156 25,2 100—199 50 7.552 1.588 21,0 200—299 35 8.670 1.960 22,6 300—399 15 5.185 1.239 23,9 400—499 8 3.507 724 20,6 500—599 4 2.143 480 22,4 600—699 3 1.933 525 27,2 700—799 1 742 176 23,7 800—899 3 2.500 722 28,9 Örebro 1 1.045 211 20,2 Linköping 1 1.051 248 23,6 Västerås 1 1.197 174 14,6 Eskilstuna 1 1.218 275 22,6 Malmö 1 2.163 539 24,9 Göteborg 1 3.441 1.087 31,6 Stockholm 1 5.185 1.840 33,5 S:a 135 48.150 11.944 24,8
Normalt avskrivs ls—mål på grund av att uppgörelse träffats. Här finns det skäl anta att kompromisslösningar inte är ovanliga. Därför måste ls-ansökningar som avskrivs anses vara osäkra från prognossynpunkt.
80,0 70,0 60,0 50,0 en cd & 5 Antal GX ax ON ON ON ON ON ON ON C: = '— .. Tiiiiiiii & ”% e ;, _D _54 ca '_'... __ a) () O O %! .5 2 & == :*5 g åaååaååa o .4 > & 2 o m Fig. F. Utslag i ls-mål — 1969 års ansökningar. 0/0 40,0 30,0 20,0 Antal en ett 5 (» ox a a ox ax ox ox ox :: : tm .. .. aiåålgfaianåä & g. å ; % % åansokn. .c: ' ... ': lååsesee'e' & f % eg .—. % å _. N m =?- ln xo lx 00 O t—l > LL] 2 0 V) Fig. G. Avskrivna ls-mål — 1969 års ansökningar. 6.4 Hänskjutna ls-mål 6.5 Återvinningsfallen
I genomsnitt för landet hänsköts 0,6 % av Beträffande återvinningsfallen erinras om ls-ansökningarna till rättegång. Siffran åter- vad som anförts under 6.2. speglar den vikt som tillmäts det skriftliga fordringsbeviset. I bf-mål fordras inte något sådant och där är hänskjutandeandelen mer än fem gånger så stor. Från prognossynpunkt måste de ls-ansök- ningar som resulterar i hänskjutande till rät- tegång bedömas som osäkra.
Statens offentliga utredningar 1972
Kronologisk förteckning
_undddd # PPFPpr P PFPPPPN? m...-_; omm
NNN wN—l
QWMNNNNNN N—iOCDleONH-h
wwmwww wumousw
mmmmmmbhåhhähåbJ—w
QUIUTU'IO'I Ommxlm
O') _-
0701 (JUN
64.
Ämbetsansvaret ll. Ju. Svensk möbelindustri. |. Personal för tyg— och intendenturförvaltning. Fö. Säkerhets- och försvarspolitiken. Fö. CKR. (Centrala körkortsregistret) K. Reklam |. Beskattning av reklamen. U. Reklam ll. Beskrivning och analys. U. Reklam III. Ställningstaganden och förslag. U. (Utkommer senare.) Reklam lV. Reklamens bestämningsfaktorer. U. (Utkommer senare.) Godsbefordran till sjöss. Ju. Förenklad löntagarbeskattning. Fi. Skadestånd IV. Ju. Kommersiell service i glesbygder. ln. Revision av vattenlagen. Del 2. Ju. Ny regeringsform - Ny riksdagsordning. Ju. Ny regeringsform - Ny riksdagsordning. (Följd- författningar) Ju. Nomineringsförfarande vid riksdagsval - Riks- dagen i pressen. Ju. . Norge och den norska exilregeringen under
andra världskriget. .lu. . Uppsökande verksamhet för cirkelstudier inom
vuxenutbildningen. U. . Läs- och bokvanor i fem svenska samhällen.
Litteraturutredningens Iäsvanestudier. U. . Svävarfartslag. K. . Domstolsväsendet IV. Skiljedomstol. Ju. . Hogre utbildning — regional rekrytering och
samhällsekonomiska kalkyler. U. . Vägfraktavtalet ll. Ju. . Naturgas i Sverige. i. . Förskolan 1. S. . Förskolan 2. S. . Konsumentköplag. Ju. . Konsumentupplysning om försäkringar. H. . Bostadsanpassningsbidrag. ln. . Lag om hälso- och miljöfarliga varor. Jo. . Kommunalt samlingsstyre eller majoritetsstyre?
C . Förhandlingsrätt för pensionärer. ln.
. Familjestöd. S.
. Skogsbrukets frö— och plantförsörjning. Jo. . Samhälle och trossamfund. Slutbetänkande. U. . Samhälle och trossamfund. Bilaga 1—19. U. . Samhälle och trossamfund. Bilaga 20. Andra trossamfunds ekonomi. U. . Abortfrågan. Remissyttranden. Ju. . Konkurrens i bostadsbyggandet. ln. . Familj och äktenskap l. Ju. . Vägtrafikbeskattningen. Fi. . Utnyttjande och skydd av havet. !. Reformerad skatteutjämning. Fi. . Kulturminnesvård. U. . Landskapsvård genom täktsamverkan. Ju. . Data och integritet. Ju. . Riksdagen och försvarsplaneringen. Fö. . Tryckfriheten och reklamen. Ju. Skyddsrum. Fö. . Sjölagens befraktningskapitel. Ju. . Rapport angående kommunal information m.m. C. . Handräckningstjänst i försvaret. Fö. . Skyddat arbete. ln. . Decentralisering av statlig verksamhet — ett led i regionalpolitiken. Del 2. Slutrapport. Fi. . Glesbygder och glesbygdspolitik. ln. . Ledningsrättslag. Ju. . Koncession för pipelines. K. . Att välja framtid. Ju. . Beskattade förmåner vid sjukdom och arbetslös- het m.m. S. . Försök med bibliotek. Litteraturutredningens biblioteksstudier. U. . Offentligt stöd till de politiska partierna. Ju. . Näringslivets försörjning med riskkapital från allmänna pensionsfonden. Fi. Kriminalvård. Ju.
65. 66. 67. 68. 69.
70. 71. 72. 73. 74. 75. 76. 77. 78.
79.
Barnavårdsmannafrågan. Ju. Ny kulturpolitik. Del 1. Nuläge och förslag. U. Ny kulturpolitik. Del 2. Sammanfattning. U. Värnpliktsförmåner. Fö. Värnpliktigas ekonomiska och sociala situation. Bilaga 5 till UFV betänkande Värnpliktsför- måner. Fö. Rätten till ratten. Förslag till körkortsreform Del 1. Allmän motivering. Ju. Rätten till ratten. Förslag till körkortsreform. Del 2. Lagtext och specialmotivering. Ju. Rätten till ratten. Förslag till körkortsreform. Del 3. Expertutredningen. Ju. Ersättning för vissa obefogade frihetsinskränk- ningar. Ju. Arbetskraften inom byggnadsverksamheten. ln. Skyddat arbete. Bilagor. ln. Unga lagöverträdare. Ju. Låginkomstproblemet. ln. Företagsservice för utveckling av mindre och medelstora företag. I. Kreditupplysning och integritet. Ju.
Statens offentliga utredningar 1972
Systematisk förteckning
Justitiedepartementet
Ämbetsansvaret II. [1] Godsbefordran till sjöss. [10] Skadestånd IV. [12] Revision av vattenlagen. Del 2. [14] Grundlagberedningen. 1. Ny regeringsform . Ny riks— dagsordning. [15] 2. Ny regeringsform - Ny riksdags- ordning (Följdförfattningar) [16] 3. Nomineringsför- farande vid riksdagsval . Riksdagen i pressen. [17] 4. Norge och den norska exilregeringen under andra världskriget. [18] Domstolsväsendet lV. Skiljedomstol. [22] Vägfraktavtalet II. [24]
Konsumentköplag. [28] Abortfrågan. Remissyttranden. [39] Familj och äktenskap I. [41] Landskapsvård genom täktsamverkan. [46]
Data och integritet. [47] Tryckfriheten och reklamen. [49] Sjölagens befraktningskapitel. [51]
Ledningsrättslag. [57] Att välja framtid. [59] Offentligt stöd till de politiska partierna. [62] Kriminalvård. [64] Barnavårdsmannafrågan. [65] Trafikmålskommittén. 1. Rätten till ratten. Förslag till körkortsreform. Del 1. Allmän motivering. [70] 2. Rätten till ratten. Förslag till körkortsreform. Del 2. Lagtext och specialmotivering. [71] 3. Rätten till ratten. Förslag till körkortsreform. Del 3. Expertut- redningen. [72] %sääJttning för vissa obefogade frihetsinskränkningar. Unga lagöverträdare II. [76]
Kreditupplysning och integritet. [79]
Försvarsdepartementet
Personal för tyg— och intendenturförvaltning. [3] 1970 års försvarsutredning. 1. Säkerhets- och för- svarspolitiken. [4] 2. Riksdagen och försvarspla- neringen. [48] Skyddsrum. [50] Handräckningstjänst i försvaret. [53] Utredningen rörande systemet för förmåner åt värn— pliktiga m.fl. (UFV) 1. Värnpliktsförmåner. [68] 2. Värnpliktigas ekonomiska och sociala situation. Bi- laga 5 till UFV betänkande Värnpliktsförmåner. [69]
Socialdepartementet
1968 års barnstugeutredning. 1. 2. Förskolan 2. [27] Familjestöd. [34] Beskattade förmåner vid sjukdom och arbetslöshet m.m. [60]
Förskolan 1. [26]
Kommunikationsdepartementet
CKR. (Centrala körkortsregistret) [5] Svävarfartslag. [21] Koncession för pipelines. [58]
Finansdepartementet
Förenklad Iöntagarbeskattning. [11] Vägtrafikbeskattningen. [42] Reformerad skatteutjämning. [44]
Decentralisering i statlig verksamhet — ett led i regionalpolitiken. Del 2. Slutrapport. [55] Näringslivets försörjning med riskkapital från all— männa pensionsfonden. [63]
Utbildningsdepartementet
Reklamutredningen. 1. Reklam l. Beskattning av re- klamen. [6] 2. Reklam Il. Beskrivning och analys. [7] 3. Reklam Ill. Ställningstaganden och förslag. [8] (Utkommer senare.) 4. Reklam IV. Reklamens
bestämningsfaktorer. [9] (Utkommer senare.) Uppsökande verksamhet för cirkelstudier inom vuxen- utbildningen. [19] 1968 års litteraturutredning. 1. Läs- och bokvanor i fem svenska samhällen. Litteraturutredningens läs- vanestudier. [20] 2. Försök med bibliotek. Littera— turutredningens biblioteksstudier. [61]
Högre utbildning —- regional rekrytering och sam- hällsekonomiska kalkyler. [23] 1968 års beredning om stat och kyrka. 1. Samhälle och trossamfund. Slutbetänkande. [36] 2. Samhälle och trossamfund. Bilaga 1—19. [37] 3. Samhälle och trossamfund. Bilaga 20. Andra trossamfunds ekonomi. [38] Kulturminnesvård. [45] Kulturrådet. 1. Ny kulturpolitik. Del 1. Nuläge och förslag. [66] 2. Ny kulturpolitik. Del 2. Samman— fattning. [67]
Jordbruksdepartementet
Lag om hälso- och miljöfarliga varor. [31] Skogsbrukets frö- och plantförsörjning. [35]
Handelsdepartementet
Konsumentupplysning om försäkringar. [29]
Inrikesdepartementet
Kommersiell service i glesbygder. Bostadsanpassningsbidrag. [30] Förhandlingsrätt för pensionärer. [33] Konkurrens i bostadsbyggandet. [40] Utredningen rörande den skyddade sysselsättningen. 1[.75$]kyddat arbete. [54] 2. Skyddat arbete. Bilagor. Glesbygder och glesbygdspolitik. [56] Arbetskraften inom byggnadsverksamheten. [74] Läginkomstproblemet. [77]
[13]
Civi Idepartementet
Kommunalt samlingsstyre eller majoritetsstyre? [32] Rapport angående kommunal information m.m. [52]
Industridepartementet
Svensk möbelindustri. [2] Naturgas i Sverige. [25] Utnyttjande och skydd av havet. [43] Företagsservice för utveckling av mindre och medel— stora företag. [78]
Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredni arnas nummer i den kronologiska förteckningen.
K NG mm.. I. 5 N
* _ & Allmänna Fönag