Prop. 1970:57

('med förslag till lag om otillbörlig marknadsföring, m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

1

Nr 57

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

otillbörlig marknadsföring, m. m.; given Stockholms

slott den 13 mars 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksda­ gen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om otillbörlig marknadsföring, 2) lag om ändring i lagen (1931: 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens,

3) lag om ändring i brottsbalken, 4) lag om upphävande av lagen (1913:159) angående förbud mot in­ försel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning,

5) lag om upphävande av lagen (1914: 422) angående förbud i vissa fall mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av oriktigt märkta varor,

6) lag om marknadsråd m. m., 7) lag om ändring i lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet,

8) lag om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

GUSTAF ADOLF

Lennart Geijer

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag till lag om otillbörlig marknadsföring. Syftet med den nya lagen är att, framför allt i konsumenternas intresse, skapa effektiva garantier för att reklam och marknadsföring inte bedrivs med otillbörliga metoder.

Lagens centrala bestämmelse utgörs av en generalklausul, vilken gör det möjligt att meddela förbud mot reklamåtgärd eller annan vid marknads- 1 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 57

2

föring företagen handling, som genom att strida mot god affärssed eller på

annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare. Förbudet skall

i regel förenas med vite. Vid sidan av generalklausulen föreslås särskilda

straffbestämmelser rörande vissa speciella marknadsföringsåtgärder. Be­

stämmelserna avser dels vilseledande reklam, dels vissa slag av s. k. tilläggs-

erbjudanden och rabattmärken.

Tillämpningen av lagstiftningen skall anförtros åt särskilda institutioner.

Dessa utgörs av ett organ med dömande uppgifter, marknadsrådet, samt en

särskild konsumentombudsman. Marknadsrådet skall vara enda instans i

ärenden om förbud enligt generalklausulen. Frågor om utdömande av vite

skall dock handläggas av allmän domstol. I rådet skall finnas företrädare

för näringsidkar- och konsumentintressen. Rådet föreslås överta de upp­

gifter som nu ankommer på näringsfrihetsrådet. Konsumentombudsmannen

skall övervaka marknaden och föra det allmännas talan inför marknads­

rådet. Beslutar ombudsmannen i ett visst fall att inte ansöka om förbud hos

rådet kan sådan ansökan göras av näringsidkar-, konsument- eller löntagar­

organisation eller av enskild näringsidkare. De särskilda straffbestämmel­

serna skall tillämpas av de allmänna domstolarna. Allmänt åtal får dock

väckas bara efter anmälan eller medgivande av konsumentombudsmannen.

I samband med den nya lagen föreslås bl. a. en mindre ändring i brotts­

balken samt upphävande av den särskilda lagstiftningen om oriktiga geogra­

fiska ursprungsbeteckningar.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

3

1) Förslag

till

Lag

om otillbörlig marknadsföring

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Företager näringsidkare vid marknadsföring av vara eller tjänst reklam­ åtgärd eller annan handling, som genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare, kan marlt- nadsrådet meddela honom förbud att fortsätta därmed eller att företaga annan liknande handling. Förbud skall förenas med vite, om ej detta av sär­ skilda skäl är obehövligt.

Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar samt var och en som i övrigt väsentligt bidragit till handlingen.

2

§

Näringsidkare som vid marknadsföring av vara eller tjänst uppsåtligen använder vilseledande framställning, vilken avser hans egen eller annans näringsverksamhet och är ägnad att påverka efterfrågan på varan eller tjänsten, dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på anställd hos näringsidka­ re och annan som handlar på näringsidkares vägnar.

3 §

Näringsidkare som erbjuder konsument att mot märke eller annat bevis, vilket utlämnas vid försäljning av vara eller tjänst, erhålla annat än pengar dömes till böter eller fängelse i högst ett år. Detta gäller dock ej om beviset ger rätt endast till översyn, reparation eller liknande med avseende på det sålda.

4 §

Näringsidkare som i annat fall än som avses i 3 § till konsument bjuder ut två eller flera varor för ett gemensamt pris eller erbjuder konsument att vid köp av vara förvärva även annan vara utan ersättning eller mot sär­ skilt lågt pris dömes, om varorna uppenbart saknar naturligt samband och förfarandet försvårar för konsumenten att bedöma erbjudandets värde, till böter eller fängelse i högst ett år. Vad som sägs här om vara gäller även tj änst.

4

5 §

Den som överträtt vitesförbud dömes ej till ansvar enligt denna lag för

gärning som omfattas av förbudet.

I ringa fall dömes ej till straff för gärning som avses i 2, 3 eller 4 §.

6

§

Fråga om förbud enligt 1 § upptages efter ansökan. Sådan ansökan göres

av konsumentombudsmannen. Beslutar denne för visst fall att ej göra an­

sökan, får ansökan göras av näringsidkare som beröres av handlingen eller

av sammanslutning av näringsidkare, konsumenter eller löntagare.

7 §

Beslut i fråga om förbud enligt denna lag utgör ej hinder att samma

fråga prövas på nytt, när ändrade förhållanden eller annat särskilt skäl

föranleder det.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

8

§

Om särskilda skäl föranleder det, kan förbud meddelas även för tiden till

dess slutligt beslut föreligger.

9 §

Fråga om förbud enligt 1 § får i fall som ej är av större vikt prövas av

konsumentombudsmannen genom förbudsföreläggande.

Förbudsföreläggande innebär att den som antages ha företagit handling,

som avses i 1 §, till godkännande omedelbart eller inom viss tid förelägges

förbud vid vite att fortsätta därmed eller företaga annan liknande handling.

Har föreläggande godkänts, gäller det som förbud som meddelats av mark-

nadsrådet enligt 1 §. Godkännande som sker sedan den i föreläggandet utsatta

tiden har gått till ända är dock utan verkan.

Närmare bestämmelser om förbudsföreläggande meddelas av Konungen.

10

§

Talan om utdömande av vite föres vid allmän domstol av åklagare. Sådan

talan får väckas endast efter anmälan av konsumentombudsmannen eller

av annan som hos marknadsrådet ansökt om förbudet.

Allmänt åtal för brott mot denna lag får väckas endast efter anmälan

eller medgivande av konsumentombudsmannen.

11

§

Vid överträdelse av vitesförbud eller av föreskrift i 2—4 §§ kan domstol

efter vad som är skäligt förordna, att vilseledande framställning som finns

på vara, förpackning, reklamtryck, affärshandling eller dylikt skall utplå­

Kungl. Maj. ts proposition nr 57 år 1970

5

nas eller ändras så att den icke längre är vilseledande. Kan detta syfte ej uppnås på annat sätt, kan domstolen förordna att egendomen skall förstöras.

Egendom som avses i första stycket får tagas i beslag i avvaktan på för­ ordnande som sägs där. Därvid gäller i tillämpliga delar föreskrifterna om beslag i brottmål.

Första och andra styckena äger motsvarande tillämpning på erbjudan­ de som avses i 3 §.

12

§

Den som bryter mot förbud eller gör sig skyldig till brott mot denna lag skall ersätta skada som därigenom uppkommer för konkurrerande närings­ idkare.

Rätt till ersättning för skada är förlorad, om talan ej väckes inom fem år från det skadan uppkom.

13 §

Konungen kan med avseende på främmande stat förordna att följande bestämmelser skall gälla.

Beträffande vara som är försedd med oriktig eller vilseledande ursprungs­ beteckning, genom vilken varan direkt eller indirekt anges vara frambragt eller tillverkad i den främmande staten eller på någon inom denna belägen ort, får domstol föreskriva åtgärd enligt 11 § även i andra fall än som avses där. Detta gäller dock ej om beteckningen enligt handelsbruk endast tjänar att utmärka varans art eller om den åtföljes av uppgift som tydligt anger att varan ej frambragts eller tillverkats i den angivna staten eller på den an­ givna orten.

Ansökan om åtgärd enligt andra stycket får göras av åklagare eller, om denne beslutat att ej göra ansökan, av någon som driver rörelse med vara av samma slag som den vara ansökningen avser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

2) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1931: 152) med vissa bestäm­

melser mot illojal konkurrens1,

dels att 1 och 2 §§ skall upphöra att gälla,

dels att 11 § skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

ii

§;■

Berättigad att----------------------------

1) i de uti 1 och 2 §§ avsedda fall

varje näringsidkare inom samma el­

ler likartad yrkesgren som den, inom

vilken brottet begåtts, så ock, utom

beträffande skadestånd, varje sam­

manslutning för främjande av yr­

kesintressen, såframt näringsidkare,

varom nu nämnts, åro företrädda

inom sammanslutningen och denna

äger att kära inför domstol;

2) i de uti 3 och 5 §§ angivna fall

den, vilkens yrkeshemlighet eller fö­

rebild obehörigen använts eller röjts;

3) i de uti 6 och 7 §§ omförmälda

fall varje näringsidkare, som fram­

bringar, tillverkar eller håller till

salu varor eller utför arbete av sam­

ma eller liknande art som de varor

eller det arbete, som skolat inköpas

eller utföras, eller meddelar försäk- * 1 2

lag är:

1) i de uti 3 och 5 §§ angivna fall

den, vilkens yrkeshemlighet eller fö­

rebild obehörigen använts eller röjts;

2) i de uti 6 och 7 §§ omförmälda

fall varje näringsidkare, som fram­

bringar, tillverkar eller håller till

salu varor eller utför arbete av sam­

ma eller liknande art som de varor

eller det arbete, som skolat inköpas

eller utföras, eller meddelar försäk-

1 Senaste lydelse av

1 § 1942:246

2

§ »

2 Senaste lydelse 1960:731.

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

ring av samma slag som den för­ säkring, vilken skolat tagas, även­ som den anställdes arbetsgivare, där ej gärningen skett med dennes be­ givande, så ock, utom vad angår ska­ destånd, varje sammanslutning för främjande av yrkesintressen, be­ träffande vilken motsvarande för­ utsättningar som de under 1) an­ givna är o för handen; samt

5) i de uti 9 § avsedda fall den, vilkens inarbetade kännetecken kan bliva föremål för förväxling.

Allmän åklagare må ock väcka påstående om straff för brott, varom i denna lag förmäles, i de uti 3, 5 och 9 §§ nämnda fall dock endast efter angivelse av den, som, enligt vad under 2) eller h-) sägs, äger anställa talan i anledning av sådant brott.

ring av samma slag som den försäk­ ring, vilken skolat tagas, ävensom den anställdes arbetsgivare, där ej gärningen skett med dennes begi­ vande, så ock, utom vad angår ska­ destånd, varje sammanslutning för främjande av yrkesintressen, så­ framt näringsidkare, varom nu nämnts, äro företrädda inom sam­ manslutningen och denna äger att kära inför domstol; samt

3) i de uti 9 § avsedda fall den, vilkens inarbetade kännetecken kan bliva föremål för förväxling.

Allmän åklagare må ock väcka påstående om straff för brott, varom i denna lag förmäles, i de uti 3, 5 och 9 §§ nämnda fall dock endast ef­ ter angivelse av den, som, enligt vad under 1) eller 3) sägs, äger anställa talan i anledning av sådant brott.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

3) Förslag

till

Lag

om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas, att 9 kap. 8 § brottsbalken skall ha nedan angivna

lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

9 KAP.

8

Den som, i annat fall än förut i

detta kapitel är sagt, förfar oredligt

i det han medelst vilseledande för­

mår någon till handling eller under­

låtenhet och därigenom skadar den

vilseledde eller någon i vars ställe

denne är, dömes för oredligt

förfarande till böter eller

fängelse i högst två år. Ändå att ska­

da ej uppkommer, skall dömas för

oredligt förfarande, om vilseledan­

det sker i utövning av yrke eller nä­

ring och avser beskaffenhet, mycken­

het eller ursprung av något som till-

handahålles mot vederlag.

§■

Den som, i annat fall än förut i

detta kapitel är sagt, förfar oredligt

i det han medelst vilseledande för­

mår någon till handling eller under­

låtenhet och därigenom skadar den

vilseledde eller någon i vars ställe

denne är, dömes för o r e d 1 i g t

förfarande till böter eller fäng­

else i högst två år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Kungi. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

9

4) Förslag

till

Lag

om upphävande av lagen (1913:159) angående förbud mot införsel till riket av

varor med oriktig ursprungsbeteckning

Härigenom förordnas, att lagen (1913: 159) angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning skall upphöra att gälla vid utgången av år 1970. Efter denna tidpunkt skall 2, 7, 8 eller 9 § nämnda lag ej heller tillämpas i fråga om vara som dessförinnan ankommit till riket. Verkställt beslag skall hävas vid utgången av år 1970 utom beträffande vara som genom tidigare beslut förklarats förbruten.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

5) Förslag

till

Lag

om upphävande av lagen (1914:422) angående förbud i vissa fall mot varors

förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av oriktigt

märkta varor

Härigenom förordnas, att lagen (1914: 422) angående förbud i vissa fall

mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av

oriktigt märkta varor skall upphöra att gälla vid utgången av år 1970.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

11

6) Förslag

till

Lag

om marknadsråd m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §

Marknadsrådet handlägger ärenden enligt lagen (1953: 603) om motver­ kande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet och lagen (1970: 00) om otillbörlig marknadsföring.

2

§

Mot marknadsrådets beslut i ärende som avses i 1 § får talan ej föras. Detsamma gäller rådets beslut i övrigt enligt denna lag.

Marknadsrådets sammansättning m. m.

3 §

Marknadsrådet består av ordförande och vice ordförande samt åtta andra ledamöter, av vilka två är särskilda ledamöter, en för ärenden om konkur­ rensbegränsning och en för ärenden om otillbörlig marknadsföring.

4 §

Ordföranden och vice ordföranden skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. Ledamoten för ärenden om konkurrensbegränsning skall ha sär­ skild insikt i näringslivets förhållanden och ledamoten för ärenden om otill­ börlig marknadsföring särskild insikt i konsumentfrågor. Ordföranden, vice ordföranden och de särskilda ledamöterna får ej utses bland personer som kan anses företräda företagarintressen eller konsument- och löntagarin- tressen.

För vice ordföranden och var och en av de särskilda ledamöterna finns en eller flera ersättare. Bestämmelserna om vice ordförande och särskild leda­ mot gäller även ersättare. 5

5 §

Av övriga ledamöter utses tre bland företrädare för företagarintressen och tre bland företrädare för konsument- och löntagarintressen.

12

För ledamot som avses i första stycket finns en eller flera ersättare. Be­

stämmelserna om ledamot gäller även ersättare.

6 §

Konungen utser ordförande, vice ordförande, övriga ledamöter och ersät­

tare i marknadsrådet. Ledamot och ersättare utses för viss tid.

7 §

Ledamot och ersättare i marknadsrådet skall vara myndig svensk med­

borgare.

Innan ledamot eller ersättare börjar tjänstgöra i rådet, skall han ha avlagt

domared.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

8

§

Bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare äger mot­

svarande tillämpning på ledamot i marknadsrådet.

9 §

Marknadsrådet är beslutfört, när ordföranden och fyra andra ledamöter

är närvarande. I beslut skall lika antal ledamöter som företräder företagar­

intressen samt konsument- och löntagarintressen deltaga.

Av de särskilda ledamöterna deltager vid handläggning av ärende om kon­

kurrensbegränsning endast den som utsetts för sådana ärenden och vid

handläggning av ärende om otillbörlig marknadsföring endast den som ut­

setts för sådana ärenden.

Ordföranden kan ensam på rådets vägnar företaga förberedande åtgärd

och pröva fråga om avskrivning av ärende.

10

§

Som marknadsrådets beslut gäller den mening varom de flesta ledamöter

förenar sig eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden biträder.

Näringsfrihetsombudsman och konsumentombudsman

11

§

För konkurrensbegränsningsfrågor finns en näringsfrihetsombudsman

och för frågor om otillbörlig marknadsföring en konsumentombudsman.

Ombudsman utses av Konungen för viss tid och skall vara lagkunnig.

Förfarandet i konkurrensbegränsningsärenden

12

§

Särskilda bestämmelser om förfarandet i konkurrensbegränsningsärenden

finns i lagen (1953: 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegräns­

ning inom näringslivet.

13

Förfarandet i ärenden om otillbörlig marknadsföring

13 §

Ansökan om förbud enligt 1 § lagen (1970: 00) om otillbörlig marknads­ föring göres skriftligen. Av ansökningen skall framgå de skäl på vilka an­ sökningen grundas och den utredning sökanden åberopar.

14 §

Sökanden och hans motpart skall beredas tillfälle att vid sammanträde inför marknadsrådet lägga fram sina synpunkter och förebringa den utred­ ning de vill åberopa. Till sådant sammanträde skall konsumentombudsman­ nen kallas, även om han ej är sökande.

Före sammanträde kan muntlig eller skriftlig förberedelse äga rum i den utsträckning rådet bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

15 §

Ärende får avgöras utan sammanträde enligt 14 § första stycket, om till­ fredsställande utredning föreligger och part ej begär sammanträde. Ansökan som uppenbart ej förtjänar avseende får avslås utan sådant sammanträde.

Fråga om förbud enligt 8 § lagen (1970:00) om otillbörlig marknads­ föring kan prövas utan sammanträde enligt 14 § första stycket. Sådant för­ bud får dock ej meddelas utan att den som förbudet avser fått tillfälle att yttra sig i frågan, såvida det icke finns anledning antaga att han avvikit eller eljest håller sig undan.

Allmänna bestämmelser om förfarandet

16 §

Bestämmelserna i 5 kap. rättegångsbalken om offentlighet vid domstol äger motsvarande tillämpning vid marknadsrådet.

Utöver vad som följer av första stycket kan rådet förordna att samman­ träde för handläggning av konkurrensbegränsningsärende skall hållas inom stängda dörrar, om det kan antagas att förhandlingsarbetet i ärendet skulle försvåras till följd av offentligheten.

17 §

Vid marknadsrådets sammanträden föres protokoll.

18 §

Marknadsrådet kan vid vite förelägga part eller annan, som kan antagas ha upplysning att lämna som är av betydelse i ärendet, att inställa sig per­ sonligen inför rådet.

Part kan även föreläggas vid vite att tillhandahålla rådet handelsböcker, korrespondens och övriga handlingar som kan ha betydelse i ärendet. Detta innebär dock ej skyldighet att röja yrkeshemlighet av teknisk natur.

14

Den som ej är part och som efter kallelse av marknadsrådet inställt sig

inför rådet har rätt till ersättning enligt vad i rättegångsbalken är före­

skrivet om ersättning till vittne eller sakkunnig. I ärende vari ombudsman

för talan tillämpas bestämmelserna för mål om allmänt åtal och i annat

ärende bestämmelserna för mål vari förlikning är tillåten. Skall ersätt­

ningen utges av parterna en för båda och båda för en, skall rådet slutligt

fördela kostnaden mellan dem med hälften å vardera.

19 §

I marknadsrådets beslut varigenom ärende avgöres anges de skäl på vilka

beslutet grundas. Beslutet sändes till parterna samma dag som det meddelas.

20

§

Skall inlaga, kallelse, föreläggande, beslut eller annan handling tillställas

part eller annan, sker det genom delgivning.

Delgivning av beslut, som innefattar vitesföreläggande enligt lagen (1953:

603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom närings­

livet eller lagen (1970: 00) om otillbörlig marknadsföring, får ej ske enligt

12 § delgivningslagen (1970: 00), med mindre anledning förekommer att

den sökte avvikit eller eljest håller sig undan.

Övriga bestämmelser

21

§

Den som obehörigen yppar vad som enligt marknadsrådets beslut icke får

uppenbaras, dömes till böter eller fängelse i högst ett år, om ej gärningen är

belagd med straff i brottsbalken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

22

§

Fråga om utdömande av vite enligt 18 § prövas av marknadsrådet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

15

7) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen ( 1953:603 ) om motverkande i vissa fall av

konkurrensbegränsning inom näringslivet

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet* 1,

dels att 7—14, 23, 24 och 30 §§ skall upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 7 § skall utgå,

dels att i rubriken närmast före 15 § samt i 1—4, 18—21, 25 och 29 §§ ordet »näringsfrihetsrådet» skall bytas ut mot »marknadsrådet»,

dels att i 15, 16, 18, 25 och 31 §§ orden »ombudsmannen för näringsfri- hetsfrågor» skall bytas ut mot »näringsfrihetsombudsmannen»,

dels att 22 § skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

22

Näringsfrihetsrådet äger i dår anhängigt ärende förelägga part vid vite att inställa sig inför rådet samt att tillhandahålla rådet handelsböcker, korrespondens och övriga hand­ lingar, vilka kunna vara av betydelse i ärendet.

Vad sålunda stadgats innebär icke skyldighet att röja yrkeshemlighet av teknisk natur.

(Föreslagen lydelse)

§•

Ytterligare bestämmelser om för­ farandet inför marknadsrådet finnas i lagen ( 1970:00 ) om marknadsråd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

1 Senaste lydelse av 1 § 1956:244 21 § 1966: 45 25 § 1956: 244 29 § 1966: 45.

16

Kungl. Mcij:ts proposition nr 57 år 1970

8) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att

utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att 20 § lagen (1937: 249) om inskränkningar i rät­

ten att utbekomma allmänna handlingar skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

20

Handling som inkommit till myn­

dighet, som avses i lagen om upp-

giftsskyldighet rörande pris- och

konkurrensförhållanden, eller till

näring sfrihetsrådet eller ombuds­

mannen för näringsfrihetsfrågor

må, i den mån handlingen innehåller

upplysningar om viss företagares af­

färs- eller driftförhållanden, vilkas

offentliggörande kan lända honom

till men, icke i andra fall än Ko­

nungen bestämmer utlämnas förrän

tjugu år förflutit från handlingens

datum. Vad nu sagts gälle ock hos

myndigheten upprättad handling,

dock ej kartellregister.

På framställning----------------------—

(Föreslagen lydelse)

§-x

Handling som inkommit till myn­

dighet, som avses i lagen om upp-

giftsskyldighet rörande pris- och

konkurrensförhållanden, eller till

marknadsrådet, näringsfrihetsom­

budsmannen eller konsumentom­

budsmannen må, i den mån hand­

lingen innehåller upplysningar om

viss företagares affärs- eller driftför­

hållanden, vilkas offentliggörande

kan lända honom till men, icke i

andra fall än Konungen bestämmer

utlämnas förrän tjugu år förflutit

från handlingens datum. Vad nu

sagts gälle ock hos myndigheten upp­

rättad handling, dock ej kartellregis­

ter.

motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Äldre bestämmelser gäller

fortfarande beträffande handling som inkommit eller upprättats före ikraft­

trädandet.

Senaste lydelse 1956:246.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

17

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet på Stockholms slott den 30 oktober 1969.

Närvarande: Statsministern

P

alme, ministern för utrikes ärendena

N

ilsson, statsråden

S

träng

, A

ndersson

, L

ange

, H

olmqvist

, A

spling

, S

ven

-E

ric

N

ilsson

,

G

eijer

, O

diinoff

, W

icicman

, M

oberg

, B

engtsson

, N

orling

, L

öfberg

,

L

idbom

, C

arlsson

.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemen­ sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning angå­ ende otillbörlig marknadsföring och anför.

1 Inledning

Lagen (1931: 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens inne­ håller regler som straffbelägger vissa slag av ohederliga eller på annat sätt otillbörliga förfaranden i konkurrensen näringsidkare emellan. Bestämmel­ serna i lagen avser illojal reklam, obehörigt lämnande eller erbjudande av gåva eller liknande förmån, obehörigt användande eller yppande av yrkes­ hemlighet och liknande brott, bestickning och tagande av muta i närings­ verksamhet samt illojal användning av kännetecken.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 10 juni 1949 tillkallades sakkunniga för att i nordiskt samarbete utreda frågan om revision av varu­ märkes- och firmalagstiftningen och vad som hade samband därmed. I ut­ redningsuppdraget ingick att de sakkunniga skulle överväga, om man i svensk rätt borde införa en generalklausul mot illojal konkurrens1. Seder­ mera utvidgades utredningsuppdraget i denna del i anslutning till två riks­ dagsskrivelser (1957:270 och 1958: A 149) till att avse en allmän översyn av lagstiftningen mot illojal konkurrens.

Sedan de sakkunniga hade avlämnat betänkande med förslag till varu­ märkeslag (SOU 1958: 10) beslöts den 31 mars 1960 att utredningsarbetet skulle slutföras av två skilda kommittéer, den ena för revision av firmalag­ stiftningen och den andra för revision av lagstiftningen mot illojal konkur­ rens. Den sistnämnda kommittén, utredningen om illojal konkurrens, som 1 2

1 Direktiv se riksdagsberättelsen 1950 s. 50.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 57

18

har bedrivit utredningsarbetet i samarbete med motsvarande danska, finska

och norska kommittéer, avgav den 14 december 1966 betänkandet Otillbör­

lig konkurrens (SOU 1966: 71)k Betänkandet innehåller bl. a. förslag till en

lag om otillbörlig konkurrens som är avsedd att ersätta den gällande lagen

om illojal konkurrens. Lagförslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet i

detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av justitiekanslern

(JK), riksåklagaren (RÅ), hovrätten över Skåne och Blekinge, försvarets

civilförvaltning, telestyrelsen, generaltullstyrelsen, kontrollstyrelsen, kom­

merskollegium, patent- och registreringsverket, näringsfrihetsrådet, närings­

frihetsombudsmannen (NO), statens provningsanstalt, statens pris- och kar­

tellnämnd, statens institut för konsumentfrågor, statens konsumentråd, tull-

lagstiftningskommittén, 1963 års konsumentupplysningskommitté, integri-

tetsskyddskommittén, Sveriges advokatsamfund, Svenska arbetsgivareföre­

ningen, Sveriges industriförbund, Sveriges allmänna exportförening, Sveri­

ges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund,

Svenska företagares riksförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisa­

tion, Svensk industriförening, Läkemedelsindustriföreningen, Motorbran­

schens riksförbund, Apotekarsocieteten, Svenska petroleuminstitutet, Sven­

ska bokförläggareföreningen, Svenska boktryckareföreningen, Sveriges ho­

tell- och restaurangförbund, Svenska resebyråföreningen, Svenska bankföre­

ningen, Svenska sparbanksföreningen, Svenska försäkringsbolags riksför­

bund, Svenska tidningsutgivareföreningen, Svenska annonsörers förening,

Sveriges marknadsförbund, Sveriges kompetensauktoriserade reklambyråers

förbund, Annonsbyråernas förening, Affischeringsföretagens förening, Före­

ningen svensk fackpress, Sveriges public relations förening, Svenska handels­

agenters förening, Svenska industriens patentingenjörers förening, Svenska

organisationskonsulters förening, Svenska patentombudsföreningen, Svenska

föreningen för industriellt rättsskydd, Kooperativa förbundet (KF), Lands­

organisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO),

Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) och Sveriges husmoders­

föreningars riksförbund. Riksåklagaren har bifogat yttranden från vissa

åklagarmyndigheter och kommerskollegium yttranden från samtliga han­

delskammare i landet utom handelskammaren i Gävle.

Det av utredningen framlagda lagförslaget innehåller dels en general­

klausul mot ohederliga konkurrensåtgärder dels särskilda bestämmelser om

vilseledande reklam m. m., om företagsspioneri och missbruk av företags­

hemligheter, tekniska förebilder och tekniska föreskrifter samt om bestick- 1

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

1 Betänkandet har undertecknats av generaldirektören Yngve Samuelsson, direktören Clas

Bohman, civilekonomen Margareta Härnqvist, direktören Gösta Jacobsson, advokaten Nils

Köhler och patenträttsrådet Claes Uggla, i egenskap av ledamöter, samt av direktörerna K. E.

Gillberg, Johan Söderberg, Sten Tengelin och professor Ulf af Trolle i egenskap av utredning­

ens experter.

10

ning och tagande av muta i näringsverksamhet. Jag är inte beredd att nu ta upp alla dessa ämnen till behandling utan jag kommer här i huvudsak att begränsa mig till sådant som rör reklam och marknadsföring. Min avsikt är att föreslå att vissa bestämmelser i den nuvarande lagen om illojal konkur­ rens ersätts med en ny lag om otillbörlig marknadsföring. I samband med specialmotiveringen till lagförslaget kommer jag att ta upp en särskild fråga som utredningen också har behandlat, nämligen lagstiftningen om oriktiga geografiska ursprungsbeteckningar.

Som ett led i beredningen av detta ärende har företrädare för justitie- och handelsdepartementen hållit överläggningar med näringsfrihetsrådets ord­ förande, näringsfrihetsombudsmannen, statens konsumentråd, köplagssak- kunniga, konsumentutredningen och reklamutredningen samt olika närings­ livs-, konsument- och löntagarorganisationer. Mina ställningstaganden har också föregåtts av överläggningar på tjänstemannaplanet med handelsmini- sleriet i Danmark, handels- och industriministeriet i Finland samt lönns- og prisdepartementet i Norge.

Administrationen av en ny lag om otillbörlig marknadsföring kräver vissa ytterligare lagstiftningsåtgärder, som får anmälas i ett senare sammanhang. En promemoria i ämnet upprättas inom justitie- och handelsdepartementen, och den kommer inom kort att remitteras till berörda myndigheter och orga­ nisationer för yttrande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

2 Gällande ordning

2.1 Lagstiftning Den rättsliga regleringen av konkurrensen i vårt land innefattas i första hand i två lagar, lagen (1953: 603) om motverkande i vissa fall av konkur­ rensbegränsning inom näringslivet (konkurrensbegränsningslagen) och la­ gen om illojal konkurrens. Syftet med konkurrensbegränsningslagen är att främja en från allmän synpunkt önskvärd konkurrens inom näringslivet. Lagen innehåller förbud mot två arter av konkurrensbegränsning, bruttopriser och anbudslcarteller. I fråga om andra arter finns möjlighet att inskrida när konkurrensbegränsningen anses medföra skadlig verkan. Skadlig verkan anses föreligga när konkurrensbegränsningen på ett från allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen, hämmar verkningsförmågan inom näringslivet eller försvårar eller hindrar annans näringsutövning. Tillämpningen av konkurrensbegränsningslagen ankommer på särskilda myndigheter, näringsfrihetsrådet och näringsfrihetsombudsmannen. Rådet kan medge dispens från förbuden mot bruttopriser och anbudskarteller. I övrigt har rådet till uppgift att genom förhandling försöka undanröja skadlig verkan av konkurrensbegränsning som bringas under dess bedömning. Om förhandlingen inte leder till att den skadliga verkan undanröjs gäller olika

20

regler beroende på ärendets art. Är det fråga om leveransvägran mot en före­

tagare i ett senare försäljningsled kan rådet ålägga leveransskyldighet vid

vite. I andra slag av ärenden förfogar rådet inte över några motsvarande

tvångsmedel. Om saken anses vara av större vikt åligger det dock rådet att

göra anmälan till Kungl. Maj :t när en förhandling har misslyckats.

Näringsfrihetsrådet består av ordförande och åtta andra ledamöter, som

alla förordnas av Kungl. Maj :t. Ordföranden och två av de övriga ledamö­

terna utses bland personer som inte kan anses företräda vare sig företagar­

intressen eller konsument- och löntagarintressen. Den ene av de nämnda

båda ledamöterna skall vara rådets vice ordförande. Den andre skall ha sär­

skild insikt i näringslivets förhållanden. Ordföranden och vice ordföranden

skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. Av rådets övriga ledamöter

utses tre bland personer som kan anses företräda företagarintressen och tre

bland personer som kan anses företräda allmänna konsument- och lönta­

garintressen.

Näringsfrihetsombudsmannen skall föra det allmännas talan inför rådet.

Även han skall vara lagkunnig och erfaren i domarvärv. Han biträds i sin

verksamhet av ett särskilt utredningsorgan, statens pris- och kartellnämnd.

Har ombudsmannen i visst fall beslutat att inte begära förhandling hos nä­

ringsfrihetsrådet, kan förhandling påkallas av företagare som omedelbart

berörs av konkurrensbegränsningen i fråga eller av sammanslutning av kon­

sumenter eller löntagare. I praktiken har de flesta ärenden om undanröj ande

av skadlig verkan av konkurrensbegränsning slutförts hos näringsfrihets­

ombudsmannen. Antalet ärenden som har handlagts av rådet är ganska

ringa.

Lagen om illojal konkurrens innehåller förbud mot vissa slag av

konkurrenshandlingar. Av intresse i detta sammanhang är främst 1 och 2 §§.

Lagens 1 § upptar en straffbestämmelse om illojal reklam. Gärningsman

är den som utövar näringsverksamhet eller den som är anställd i eller eljest

arbetar för annans näringsverksamhet och därvid självständigt bedriver re­

klam. Bestämmelsen avser uppgifter som gärningsmannen lämnar i medde­

landen avsedda för ett större antal personer. I lagtexten nämns särskilt med­

delanden på vara, anslag eller skylt eller i annons, cirkulär, prospekt eller

priskurant. Till meddelande hänförs också framställning i bild eller genom

annan särskild anordning. Meddelandet skall röra näringsverksamheten eller

i denna utbjudna varor eller prestationer. Om meddelandet innehåller en

oriktig uppgift som är ägnad att framkalla uppfattningen om ett fördelaktigt

anbud samt förfarandet står i uppenbar strid mot god affärssed, straffas

gärningsmannen för illojal reklam under förutsättning att han visste eller

borde veta att den lämnade uppgiften var oriktig.

Illojal reklam är ett farebrott, dvs. det fordras inte att någon faktiskt har

blivit vilseledd genom den oriktiga uppgiften. Bestämmelsen gäller bara upp­

gifter om egna förhållanden. Lämnas i kommersiella sammanhang uppgifter

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

21

om andras förhållanden, kan i vissa fall ansvar ifrågakomma enligt bestäm­ melserna om ärekränkning i 5 kap. brottsbalken. Dessa bestämmelser avser dock bara sådant förtal som i första hand rör vederbörandes personliga ära och inte sådant som drabbar honom endast ekonomiskt, s. k. ekonomiskt förtal. Förtal av juridisk person faller helt utanför brottsbalkens regler om ärekränkning.

Eftersom reklam oftast framträder i tryckt skrift uppkommer frågan om straffbestämmelser mot illojal reklam kan komma i konflikt med tryckfri­ heten. Problemet uppmärksammades under förarbetena till lagen om illojal konkurrens (prop. 1931: 175 s. 45 och 57) och till nu gällande tryckfrihets­ förordning (SOU 1947: 60 s. 119 och prop. 1948: 230 s. 172). Av de uttalan­ den som då gjordes framgår att sådana meddelanden som avses i 1 § lagen om illojal konkurrens inte hör till tryckfrihetsområdet. Grunden härtill är att den grundlagfästa tryckfriheten har till uppgift att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning (jfr 1 kap. 1 § tryckfrihetsförord­ ningen), medan det i bestämmelsen om illojal reklam avsedda förfarandet är brottsligt i annat avseende än som ett överskridande av yttrandefrihetens gränser.

I 2 § lagen om illojal konkurrens behandlas vissa särskilda marknadsfö- ringsmetoder, nämligen vissa slag av tilläggserbjudanden och rabattmärken. Paragrafen gäller bara åtgärder som vidtas vid utövning av detaljhandel. Enligt bestämmelsen kan det vara straffbart att utan ersättning eller för särskilt lågt pris lämna eller erbjuda viss vara eller i varor inlösbart rabatt­ märke under förutsättning att köp sker av annat slags vara. En förutsätt­ ning för straffbarhet är att förfarandet innebär utnyttjande av allmän­ hetens godtrogenhet. Bestämmelsen är inte tillämplig på rabattförmåner i pengar och inte heller på rabattmärken som kan inlösas alternativt i pengar eller i varor. I fråga om tilläggserbjudanden gäller att det inte är förbjudet att lämna eller erbjuda en tilläggsvara av samma slag som huvudvaran.

Om reklam inte bara har inneburit fara för vilseledande utan också fak­ tiskt har lett till att någon blivit vilseledd och därigenom förmåtts till hand­ ling eller underlåtenhet, kan bestämmelse i 9 kap. brottsbalken bli tillämplig. Innebär handlingen vinning för gärningsmannen och skada för den vilse­ ledde eller någon i vars ställe denne är blir det fråga om bedrägeribrott (9 kap. 1, 2 eller 3 §). Om handlingen inte innebär någon förmögenhetsöver- föring, kan ansvar för oredligt förfarande enligt 9 kap. 8 § komma i fråga.

Straffet för illojal reklam är dagsböter. När omständigheterna är synner­ ligen försvårande kan dock fängelse i högst ett år utdömas. Straffet för så­ dant obehörigt lämnande eller erbjudande av gåva eller liknande förmån som avses i 2 § lagen om illojal konkurrens är dagsböter.

Överträdelse av 1 eller 2 § lagen om illojal konkurrens kan föranleda slca- deståndsskyldighet. Skadeståndssanktionen är knuten till straffsanktionen på så sätt att alla objektiva och subjektiva rekvisit för straff i princip måste

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

22

vara uppfyllda för att skadestånd skall kunna dömas ut. Bara skada som har

förorsakats andra näringsidkare kan ersättas enligt lagen. Konsumenter som

har lidit skada av illojal reklam får åberopa annan grund för yrkande om er­

sättning, exempelvis bestämmelse i brottsbalkens bedrägerikapitel. Talan om

skadestånd enligt lagen skall väckas inom två år från den dag skadan upp­

kom. Annars är rätten till skadestånd förlorad.

Brott mot 1 och 2 §§ lagen om illojal konkurrens faller under allmänt

åtal. Ansvarstalan kan också väckas av näringsidkare i samma eller likartad

bransch som den där brottet har begåtts eller av näringsorganisation i vilken

sådana näringsidkare är företrädda. Denna åtalsrätt är subsidiär i förhållan­

de till åklagarens, dvs. åtal får väckas först sedan allmän åklagare efter an­

givelse har beslutat att inte väcka talan. Näringsidkare i samma och likartad

bransch, men däremot inte organisationer, har dessutom primär rätt att föra

talan om skadestånd (11 §).

En grupp rättsregler som har visst intresse i detta sammanhang är den

i m materialrättsliga ensamrättslagstiftningen, dvs.

patentlagen (1967:837), lagen (1899:59 s. 1) om skydd för vissa mönster

och modeller, lagen (1960: 729) om upphovsrätt till litterära och konstnärli­

ga verk, lagen (1960:730) om rätt till fotografisk bild, varumärkeslagen

(1960:644), kollektivmärkeslagen (1960:645) och lagen (1887:42 s. 3) om

handelsregister, firma och prokura. Två av dessa lagar är f. n. föremål för

revision. Lagrådet har den 10 oktober 1969 avgett utlåtande över ett den 25

april 1969 remitterat förslag till ny mönsterskyddslag, som skall ersätta

den gällande lagen om mönster och modeller, och i betänkande den 25 maj

1967 (SOU 1967: 35) har firmautredningen lagt fram förslag till ny firma-

lag.

Enligt den angivna lagstiftningen kan under vissa förutsättningar ensam­

rätt förvärvas till alster eller verk av olika slag. Tekniska element skyddas

genom patentlagen, form- eller utseendeelement genom mönsterlagen, kän-

neteckenselement genom varumärkeslagen, kollektivmärkeslagen och firma­

lagen samt estetiska och konstnärliga element genom upphovsrättslagen och

fotografilagen.

En immaterialrättslig ensamrätt kan dessutom föreligga till följd av 9 §

lagen om illojal konkurrens, vilken rör illojal användning av kännetecken.

Enligt denna bestämmelse är det straffbart att i utövning av näringsverk­

samhet använda namn, firma, varumärke, utstyrsel eller annat kännetecken,

som lätt kan förväxlas med förut här i landet inarbetat kännetecken för an­

nans näringsverksamhet eller däri utbjudna varor eller prestationer, om an­

vändningen sker i uppsåt att framkalla förväxling. Bestämmelsen är dock

inte tillämplig om det kännetecken varmed förväxling kan äga rum är skyd­

dat enligt varumärkes- eller kollektivmärkeslagen. Detta undantag infördes

vid tillkomsten av dessa lagar. Bestämmelsen är numera i huvudsak tillämp­

lig bara på vissa fall av firmaintrång, och i firmautredningens betänkande

föreslås att den helt upphävs i samband med införandet av en ny firmalag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

23

Enligt varumärkeslagen förvärvas ensamrätt till varukännetecken genom registrering eller inarbetning. Ensamrätt innebär att annan än känneteck­ nets innehavare inte får använda ett därmed förväxlingsbart kännetecken. Gör någon sig skyldig till sådant varumärkesintrång kan han ådömas straff och skadeståndsansvar. I vissa situationer föreligger hinder mot registrering. Så är fallet bl. a. om märket uppenbarligen är ägnat att vilseleda allmänhe­ ten. Har varumärke registrerats i strid mot lagen, kan registreringen hävas av domstol. Enligt 35 § varumärkeslagen kan domstol i den omfattning som Jean anses påkallat vid vite förbjuda användning av varukännetecken som är vilseledande eller som används på sådant sätt att allmänheten vilseleds. Talan om sådant förbud kan föras av myndighet som Kungl. Maj :t bestäm­ mer, f. n. som regel allmän åklagare, av den som lider förfång av känneteck­ nets användning eller av sammanslutning av berörda näringsidkare. Enligt

36 § varumärkeslagen kan domstol i samband med utdömande av vite för­ ordna, att varukännetecken som i strid mot meddelat förbud anbragts på vara, förpackning, reklamtryck, affärshandling eller dylikt skall utplånas eller ändras, så att det inte längre är vilseledande. Om detta inte är möjligt kan domstolen förordna att den märkta egendomen skall förstöras eller änd­ ras. Egendom kan tas i beslag enligt reglerna om beslag i brottmål i avbidan på att domstolen meddelar förordnande enligt 36 §. Vad som föreskrivs i 35 och 36 §§varumärkeslagen gäller också för kollektivmärken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

2.2 Internationella konventionsregler Sverige är sedan år 1885 anslutet till Pariskonventionen den 20 mars 1883 för skydd av den industriella äganderätten och är därmed medlem av den s. k. Parisunionen. Konventionen har reviderats vid flera tillfällen, senast i London år 1934, i Lissabon år 1958 och i Stockholm år 1967. Sverige har an­ tagit 1934 års Londontext samt artiklarna 13—30 i Stockholmstexten, vilka innehåller administrativa bestämmelser och slutbestämmelser. Vid remissen till lagrådet av förslaget till mönsterskyddslag har förordats att Sverige i samband med att lagförslaget genomförs tillträder Lissabontexten och artik­ larna 1—12 i Stockholmstexten. Dessa artiklar innehåller konventionens materiella bestämmelser och är återgivna i bilaga till lagrådsremissen. Enligt artikel 10 bis i Londontexten är unionsländerna skyldiga att tillför­ säkra dem som tillhör något unionsland verksamt skydd mot illojal kon­ kurrens. Varje konkurrenshandling som strider mot god affärssed utgör en handling av illojal konkurrens. Särskilt skall förbjudas dels alla handlingar av beskaffenhet att framkalla förväxling med en konkurrents företag, varor eller verksamhet dels oriktiga påståenden i utövning av affärsverksamhet som är ägnade att misskreditera en konkurrents företag, varor eller verk­ samhet. Enligt Lissabon- och Stockholmstexterna skall dessutom särskilt förbjudas angivelser eller påståenden vilkas användning i affärsverksamhet

24

är ägnad att vilseleda allmänheten angående varors beskaffenhet, framställ­

ningssätt, egenskaper, användbarhet eller myckenhet.

2.3 Utomrättsliga normer och självsanering inom näringslivet

Internationella handelskammaren har antagit en hederskodex för vad som

skall anses vara god reklampraxis. Den senaste versionen härav, grundregler

för reklam, antogs år 1966. Reglerna ligger till grund för en inom närings­

livet anordnad bedömning av reklam. Denna handhas av en särskild nämnd,

Näringslivets opinionsnämnd, i vilken olika näringslivs- och konsumentin­

tressen är representerade. Nämnden är behörig att pröva även andra mark­

nadsföringsåtgärder än reklam. Dess uppgift är att på begäran avge yttrande

om en i näringsverksamhet vidtagen reklam- eller annan konkurrensåtgärd

kan anses strida mot god affärssed. Vid bedömningen skall nämnden beakta

både konsument- och konkurrentintressen. Rätt att begära yttrande tillkom­

mer varje enskild person, företag eller sammanslutning. Under år 1968 har

inrättats ett fristående organ, Anmälningsbyrån för marknadsföringsåtgär­

der, med uppgift att underställa opinionsnämnden ärenden av principiellt

intresse eller av större vikt från allmän synpunkt. Byrån skall främst ha sin

uppmärksamhet riktad på vilseledande reklammetoder och andra företeelser

inom marknadsföringen vilka bedöms som anmärkningsvärda från konsu­

mentsynpunkt.

I grundregler för reklam fastslås bl. a. att reklamen har ett socialt ansvar

mot konsumenten och samhället samt att den skall vara hederlig och veder­

häftig och förenlig med god sed i konkurrensen näringsidkare emellan. Vi­

dare anges att all reklam skall utformas så att allmänheten får respekt och

förtroende för reklamen. Dessa allmänna förhållningsregler utvecklas och

preciseras närmare i ett antal artiklar. Där föreskrivs bl. a. att reklam inte

får innehålla framställning i ord eller bild som strider mot goda seder. Den

får inte missbruka konsumentens förtroende och försöka dra fördel av oer­

farenhet eller bristande kunskaper hos konsumenten. Den får inte vädja till

övertro eller vidskepelse eller utan vägande skäl spela på rädsla och fruktan.

Den får inte innehålla framställning i ord eller bild som direkt eller indirekt

— genom antydningar, utelämnanden eller oklart framställningssätt — är

ägnad att vilseleda konsumenten, överdrivna påståenden, vilka framstår

som faktiska uppgifter, får inte användas om de kan verka vilseledande. Den

omständigheten att annonsören eller annan i efterhand ger konsumenten

riktiga upplysningar medför inte, att ett vilseledande reklammeddelande

kan anses försvarligt. Vederhäftighetskravet utvecklas ytterligare i ett antal

vägledande exempel. Grundreglerna innehåller vidare förhållningsregler i en

rad särskilda frågor, bl. a. om användning av intyg o. d. samt om misskredi­

terande anspelningar på annan. Ytterligare finns vissa tillämpningsregler.

Bl. a. föreskrivs att en annonser skall vara beredd att inför vederbörligt be­

dömande organ inom näringslivet visa riktigheten av uppgift, påstående

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

25

eller annan framställning i ord eller bild, om framställningens vederhäftig­ het med fog har blivit ifrågasatt.

Grundregler för reklam torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

Näringslivets opinionsnämnd arbetar i domstolsliknande former. Proce­ duren är praktiskt taget alltid skriftlig. Det ankommer i princip på parterna att sörja för utredningen. I ärenden där det ifrågasätts om ett reklambud­ skap är vederhäftigt tillämpar nämnden en omvänd bevisbörda i enlighet med den nyss återgivna föreskriften i grundregler för reklam. Nämndens yttrande avfattas skriftligen och är försedda med utförlig motivering. Om ett förfarande har ansetts strida mot god affärssed brukar nämnden i sitt yttrande uppmana parten att sluta med det. Några egentliga sanktionsmedel förfogar nämnden inte över.

Opinionsnämnden far närmare 150 ärenden per år. Innan anmälningsby- rån började sin verksamhet kom ungefär 25 procent av anmälningarna från privatpersoner och i det närmaste lika stor andel från organisationer och offentliga myndigheter.

Vid sidan av opinionsnämnden finns vissa särskilda organ med uppgift att övervaka reklamen på speciella varuområden. Hit liör Reldamgransk- ningen för hälsovårdsmedel, vilken uppbärs av ett antal organisationer och företag, samt den av Stockholms handelskammare inrättade Nämnden för granskning av rusdrycksreklam.

Reklamgranskningen har till uppgift att granska all reklam för fria läke­ medel och hälsovårdsmedel som publiceras i svensk dags- och veckopress samt att självmant ingripa mot påståenden eller uppgifter som kan befaras vilseleda allmänheten i medicinskt hänseende eller från hälsovårdssynpunk- ter. Den skall vidare på begäran förhandsgranska planerad reklam för fria läkemedel och hälsovårdsmedel samt ge råd och anvisningar om sådan re­ klam. Den fortlöpande granskningen tillgår så att all annonsering klipps och granskas. Om det vid granskningen uppstår tvivel huruvida viss upp­ gift eller antydan om medicinsk verkan eller egenskap är riktig, föreläggs annonsören att bevisa detta. Det innebär att han på ett från medicinsk­ vetenskaplig synpunkt invändningsfritt sätt skall göra åtminstone sanno­ likt att framställningen är sakligt väl underbyggd. Om en annonsör vägrar att följa reklamgranskningens anvisningar, kan denna utverka reklamstopp hos tidningarna. Dessa har nämligen åtagit sig att inte ta in annons som reklamgranskningen har funnit vara inte godtagbar. Som yttersta påföljd mot tredskande annonsör kan reklamgranskningen föranstalta om obliga­ torisk förhandsgranskning av all annonsering för hälsovårdsmedel från an­ nonsören i fråga.

Rusdrycksnämnden granskar på liknande sätt reklam för sprit, vin och importerat starköl. Granskningen avser att reklamen bedrivs på ett från

Kungl. Maj. ts proposition nr 57 år 1970

26

sociala och medicinska synpunkter försvarligt sätt. Nämndens verksamhet

har hittills haft ganska begränsad omfattning.

I fråga om sj älvsaneringsverksamheten inom näringslivet kan ytterligare

nämnas att vissa dagstidningar och populärpressföretag inom sina annons­

avdelningar har infört kontroll av beordrat annonsmaterial. Svenska an-

nonsörers förening och Svenska reklambyråförbundet har inrättat en ge­

mensam kommitté som bedriver viss granskning av publicerad reklam och

kan vidta åtgärder i syfte att avstyra fortsatt publicering av en annons som

den har funnit normstridig. Vidare pågår f. n. uppbyggnad av ett system för

intern produktionskontroll inom alla reklambyråer som är anslutna till

Reklambyråförbundet. Systemet innebär, att all reklam som publiceras av

en reklambyrå skall kontrolleras av en speciell befattningshavare, en ansva­

rig reklamutgivare. Reklamutgivaren, som har genomgått särskild utbild­

ning, ansvarar för att de alster som lämnar byrån inte strider mot gällande

rättsregler eller utomrättsliga normer. Annonsörföreningen och Svenska tid-

ningsutgivareföreningen stöder detta system. Systemet torde bli fullt ut­

byggt i början av 1970-talet och kan då beräknas kosta totalt 5—8 milj. kr.

per år.

Huvudmännen för opinionsnämnden och reklamgranskningen har nyligen

upprättat ett sakkunnigorgan, Konsultbyrån för marknadsrätt, med uppgift

att ge ansvariga reklamutgivare och andra råd och anvisningar i fråga om

normerna för reklam och marknadsföring, samt ett särskilt organ för infor­

mationsfrågor, Informationsutskottet, vars främsta uppgift är att planera

utbildningen och organisera informationen på området. De har vidare beslu­

tat att inrätta ett organ för forskning och avancerad utbildning, Institutet

för marknadsrätt.

2.4 Reklamutredningens undersökning av reklamens vederhäftighet

Reklamutredningen har nyligen genomfört en undersökning om press-

och filmreklamens vederhäftighet. Undersökningen avsåg kommersiella an­

nonser av minst 100 spaltmillimeters storlek, som under tiden september

1967—augusti 1968 publicerades i de tio största dagstidningarna och de 17

största populärtidskrifterna av veckopresstyp. Dessutom undersöktes an­

nonsfilmer som visades i Sverige under höstsäsongen 1968. Som bedöm­

ningskriterium användes grundregler för reklam samt opinionsnämndens

och reklamgranskningens praxis.

Undersökningen av pressannonserna skedde så att man med vissa urvals­

metoder tog fram 555 dagspressannonser och 578 populärpressannonser för

närmare bedömning. Detta urval förgranskades av två personer med erfa­

renhet från Näringslivets opinionsnämnds verksamhet. De annonser som

ansågs normstridiga eller tveksamma underställdes en jury bestående av en

domstolsjurist, två konsumentrepresentanter och två företrädare för rekla­

men. Juryn granskade annonserna efter samma principer som opinions-

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

27

nämnden, och reklamgranskningen med den skillnaden att annonsören inte hördes. Detta medförde, att juryn inte kunde tillämpa den metod med om­ vänd bevisbörda som används av opinionsnämnden. Juryn försökte i stället själv bedöma om uppgifterna i granskade annonser var riktiga. Framstod det som tveksamt, om uppgifter från annonsören skulle kunna påverka bedömningen, utgick juryn från att annonsen var korrekt, försåvitt inte alldeles övervägande sannolikhet talade för att motbevisning skulle miss­ lyckas av praktiska skäl.

Av de 555 granskade dagspressannonserna bedömdes 90 som stridande mot de utomrättsliga normerna. Bland de 578 granskade populärpressan- nonserna var motsvarande antal 130. Andelen normstridiga annonser i dags­ pressen kan, enligt reklamutredningen, på grund härav med 95 procents sannolikhet statistiskt beräknas ha legat mellan 11 och 18 %. Motsvarande gränser för populärpressen är 20 och 27 %.

Vid undersökningen av filmreklamen granskades 185 av 188 producerade annonsfilmer. Av de granskade annonsfilmerna bedömdes 15 vara norm­ stridiga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 7970

3 Utredningen

3.1 Allmänna synpunkter I betänkandet framhålls att man vid bedömningen av vad som skall anses otillbörligt i konkurrensen kan lägga tyngdpunkten antingen vid närings- idkarnas intressen eller vid konsumenternas. Utvecklingen på både det rätts­ liga och det utomrättsliga området har gått mot ett större hänsynstagande till konsumentintressena. Utredningen anser att man vid en revision av lag­ stiftningen på området skall ta hänsyn till både näringslivets och konsu­ menternas intressen. Särskilt gäller detta de rättsliga normerna för mark­ nadsföringen. Reklam och andra marknadsföringsmetoder anses i dagens samhälle ha så stor ekonomisk och social betydelse att det är ett allmänt in­ tresse att de fyller vissa etiska anspråk. Rättsliga normer som möjliggör in­ gripande mot vilseledande eller på annat sätt ohederlig marknadsföring är ett gemensamt intresse för näringslivet och konsumenterna och därmed också för samhället i stort. Utredningen pekar på den betydelse det utomrättsliga normsystemet har fått i vårt land. Det utomrättsliga och det rättsliga normsystemet är båda medel att nå samma mål, en god etisk standard på reklam och andra kon­ kurrensåtgärder. Det är därför av vikt att de bägge systemen harmonierar väl med varandra. Enligt utredningens mening är det dock önskvärt att det utomrättsliga normsystemet liksom hittills ger möjlighet till ingripanden i större omfattning än det rättsliga. Vid en revision av lagstiftningen om otillbörlig konkurrens måste man ta hänsyn till de näringspolitiska strävandena till effektivare konkurrens i nä­

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

ringslivet. Lagstiftningen bör därför inte utformas så att den ger stöd åt inte

önskvärda konkurrensbegränsningar. Hänsynen till värdet av en effektiv

konkurrens får å andra sidan inte lägga hinder i vägen för regler som gör

det möjligt att ingripa mot ohederliga affärsmetoder. Frågan om närings­

livets struktur och om olika produktions- och distributionsformers företrä­

den från ekonomisk synpunkt bör inte påverka lagens utformning.

Man bör eftersträva största möjliga rättslikhet på området mellan de nor­

diska länderna. Utsikterna till en fortsatt integration även utanför det nor­

diska området motiverar vidare att man försöker undanröja nationella sär­

drag till förmån för en större internationell likformighet.

Utredningen föreslår att lagen om illojal konkurrens ersätts av en ny fri­

stående lag. Syftet med denna bör vara att ge medel till ingripande mot kon­

kurrensåtgärder som enligt allmän etisk-moralisk värdering är förkastliga.

Detta uttrycks enligt utredningen bättre med termen otillbörlig konkurrens

än med termen illojal konkurrens. Lagen föreslås därför få rubriken lag om

otillbörlig konkurrens.

De lagbestämmelser utredningen föreslår karaktäriseras av att de är mer

allmänt hållna än motsvarande bestämmelser i lagen om illojal konkurrens.

Utredningen anser nämligen, att materiellt tillfredsställande resultat bäst

nås genom mer generella bestämmelser som ger större utrymme för dom­

stolarnas skön.

Tyngdpunkten i den föreslagna lagen utgörs av en förbuds- och straff-

sanktionerad bestämmelse mot vilseledande reklam m. m. Enligt utredning­

en visar erfarenheten att det övervägande flertalet otillbörliga förfaranden

består i på ett eller annat sätt vilseledande framställningar. Utredningen fö­

reslår inte några särskilda föreskrifter om olika slag av marknadsförings-

metoder. Ingripande mot otillbörligt utformade sådana metoder som inte är

åtkomliga genom bestämmelsen om vilseledande reklam skall enligt försla­

get kunna ske med tillämpning av en allmänt utformad förbudssanktionerad

bestämmelse, en generalklausul.

3.2 Generalklausulen

Generalklausulen är intagen i förslagets 1 §. Enligt den får i näringsverk­

samhet inte vidtas konkurrensåtgärd genom vilken hederlighet och god af­

färssed åsidosätts mot konsumenter eller näringsidkare.

En anledning till att utredningen har valt att uppställa en allmänt avfat­

tad generalklausul i stället för mera detaljerade specialbestämmelser mot

andra otillbörliga företeelser än vilseledande framställningar är att sådana

specialbestämmelser skulle bli vaga och otympliga utan att man kunde vara

säker på att ha fångat in vad man önskar. De väsentligaste kriterierna på

det otillbörliga i de förfaranden man vill komma åt är genomgående besläk­

tade; i stort sett är det fråga om olika former av otillbörligt utnyttjande av

allmänheten eller andra näringsidkare. För en generalklausul talar också

att en sådan finns i de andra nordiska länderna och såvitt kan bedömas kommer att behållas där.

Utredningen understryker att konkurrensfriheten inte får beskäras genom en extensiv tillämpning av generalklausulen. Denna får tillämpas bara på metoder och åtgärder som otvivelaktigt är otillbörliga från allmän synpunkt. Bedömningen är av etisk-moralisk karaktär och bestämmelsen lämnar inte utrymme för sådana ekonomiska och näringspolitiska värderingar som görs enligt konkurrensbegränsningslagen. För att inga missförstånd skall uppstå på denna punkt bör termen god affärssed undvikas i sammanhanget.

Den föreslagna generalklausulen skall inte gälla för framställningar av olika slag, utan dessa skall bedömas uteslutande enligt bestämmelsen om vilseledande reklam. Specialbestämmelserna i förslaget reglerar nämligen exklusivt de typfall av otillbörlig konkurrens bestämmelserna avser. Frågan om objektskydd för kännetecken, uppfinningar, mönster m. m. skall helt lösas inom ramen för den immaterialrättsliga ensamrättslagstiftningen. Ge­ neralklausulen skall inte heller vara någon allmän utfyllnad på närings­ livets område till allmänna kontrakträttsliga eller skadeståndsrättsliga nor­ mer.

Utredningen upplyser att generalklausulen enligt de danska, finska och norska förslagen liksom enligt gällande rätt i dessa länder kan tillämpas både på typfall som helt täcks av specialbestämmelserna i lagarna och på varianter som faller utanför specialbestämmelsernas tillämpningsområde. Generalklausulerna kan också komplettera den immaterialrättsliga ensam­ rättslagstiftningen. På dessa punkter skiljer sig alltså utredningens förslag från de övriga nordiska förslagen.

På grundval främst av en undersökning av diskutabla sälj främjande me­ toder som en av kommitténs experter, professor Ulf af Trolle, har utfört bar utredningen bildat sig en överblick över de typfall av otillbörlig kon­ kurrens som kan förekomma utöver de fall som behandlas i specialbestäm­ melserna i förslaget. Dessa typfall grupperas under rubrikerna marknads- föringsmetoder, otillbörlig efterbildning och otillbörligt utnyttjande av an­ nans renommé. Utredningen anser sig ha fått en i stort sett fullständig bild av vad som bör behandlas i en lag om otillbörlig konkurrens. Det finns enligt utredningen anledning att anta att några i egentlig mening nya typfall av etiskt tvivelaktiga marknadsföringsmetoder eller andra konkurrensåtgärder knappast kommer att introduceras i framtiden.

Bland de av utredningen uppmärksammade marknadsföringsmetoderna ingår kombinationsutbud. Ett sådant utbud kan avse flera ungefär likvärdiga varor som säljs för ett gemensamt pris. Det kan också ha formen av tilläggserbjudande, vilket innebär att den ena varan framstår som huvud­ vara och den andra som ett tillägg till denna. Utredningen erinrar om att vissa former av tilläggserbjudanden regleras i 2 § lagen om illojal konkur­ rens. Denna bestämmelse tillämpas dock aldrig numera. Tilläggser bjudan­

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

29

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

den och andra kombinationsutbud kan enligt utredningen utformas så att de

innebär ett klandervärt utnyttjande av allmänhetens godtrogenhet. De kan

emellertid också användas på sådant sätt att konsumenternas intressen inte

träds för när. Ett generellt förbud mot metoderna i fråga skulle knappast

vara förenligt med den fria konkurrensens princip. Utredningen föreslår

inte någon motsvarighet till gällande bestämmelse om tilläggserbjudanden

i 2 § lagen om illojal konkurrens. De inte önskvärda fallen bör motarbetas

genom generalklausulen. Om ett erbjudande åtföljs av en framställning som

är vilseledande eller på annat sätt otillbörlig bör denna angripas med stöd

av bestämmelsen om vilseledande reklam.

En specialform av kombinationsutbud utgör systemet med s. k. trading

stamps. Systemet innebär typiskt sett att någon till detaljister försäljer ra­

battmärken som dessa skall dela ut till sina kunder vid försäljning av varor.

Sedan kunden samlat ett visst antal märken har han rätt att inlösa dem i

varor bos utfärdaren av märkena. Utredningen anser att systemet med

trading stamps inte kan fördömas om det finns ett kontantvärde utsatt på

varje märke och kunden kan få märkena inlösta alternativt i kontanter eller

i standardvaror vilkas värde kunden i stort sett kan bedöma. I så fall är

likheten med en vanlig årsomsättningsrabatt påtaglig. Är dessa förutsätt­

ningar inte uppfyllda, kan systemet innebära ett otillbörligt utnyttjande av

allmänhetens godtrogenhet och bör då falla under generalklausulen. Någon

specialbestämmelse om trading stamps vill utredningen inte föreslå.

I frågan om specialbestämmelser beträffande tilläggserbjudanden och tra­

ding stamps föreligger två reservationer. En ledamot och en expert förordar

en särskild bestämmelse om tilläggserbjudanden. Reservanterna föreslår att

man behåller regeln i 2 § lagen om illojal konkurrens men slopar det där

uppställda rekvisitet att förfarandet skall innebära ett utnyttjande av all­

mänhetens godtrogenhet. Två ledamöter och en expert vill genom en special­

regel förbjuda systemet med trading stamps.

Bland andra marknadsföringsmetoder där generalklausu­

len skall kunna tillämpas i speciella fall nämner utredningen vilseledande

förpackningar, lotterier, pristävlingar och gåvoutdelningar i säljfrämjande

syfte, utförsäljningar och realisationer samt s.k. negativ avtalsbindning.

En förpacknings storlek och form kan till skillnad från dess utstyrsel med

text och bild inte betecknas som en sådan framställing som avses i bestäm­

melsen om vilseledande reklam. Om förpackningen har fått en sådan form

eller storlek att den är ägnad att vilseleda om innehållets kvantitet eller be­

skaffenhet kan användningen av förpackningen i stället angripas med stöd

av generalklausulen. Hänsyn måste dock tas till sådana faktorer som att för­

packningen kan vara ändamålsenlig från transportteknisk eller liknande

synpunkt.

Lotterier i säljfrämjande syfte är enligt utredningen i praktiken förbjud­

na eftersom de faller under tillståndstvånget i lotteriförordningen och till­

31

stånd till dem inte lämnas. Det anses inte motiverat att ändra denna praxis. Beträffande pristävlingar framhålls att de enligt lotteriförordningen är att anse som lotterier och därmed underkastade tillståndstvång, om avgörandet beror på en slump. Egentliga pristävlingar kan enligt utredningen vara god­ tagbara, om vissa av utredningen närmare angivna minimikrav uppfylls. Dessa innebär bl. a. att tävlingsvillkoren skall vara klart angivna, att insat­ sens storlek inte får bero på en slump och att bedömningen av prestationer­ na skall ske på ett vederhäftigt sätt. I andra fall bör pristävlingen kunna för­ bjudas enligt generalklausulen. Vid gåvoutdelningar bör principerna för ut­ delningen klarläggas så att man kan bedöma utsikterna för att få en gåva. Garantier måste ges för att de redovisade principerna verkligen följs. Utdel­ ningar som inte håller måttet i dessa hänseenden bör kunna förbjudas med stöd av generalklausulen.

Utredningen har övervägt, om man bör införa särskilda bestämmelser om utförsäljningar och realisationer. Utredningen anser emellertid att erfaren­ heten från de övriga nordiska länderna, där sådana bestämmelser finns, vä­ sar att en särskild reglering inte blir ändamålsenlig och effektiv.

Med negativ avtalsbindning avser utredningen fall då säljaren utnyttjar köparens okunnighet om regler för slutande av avtal för att få avtal till stånd. Köparen erbjuds t. ex. en vara med uppgift att den kommer att sän­ das mot postförskott, om inte köparen avböjer inom viss tid. Utredningen anser att en sådan försäljningsmetod i regel framstår som moraliskt betänk­ lig eller klart otillbörlig och bör motarbetas. Emellertid kan metoden inte fördömas generellt, eftersom den kan vara försvarlig i vissa speciella fall då säljare och köpare tidigare står i avtalsförhållande till varandra.

Utredningen behandlar också några andra marknadsföringsmetoder, som innebär priskonkurrens. Hit hör rabattkuponger som delas ut till hushåll och berättigar till prisnedsättning vid inköp av viss vara, rabatterbjudanden i form av en av fabrikant eller grossist företagen prisnedstämpling på för­ packningen, tillfälliga prisnedsättningar på vissa varor i en butik, s. k. lock­ varuförsäljning, och särskilda rabatter till vissa kategorier av kunder. Dessa metoder har enligt utredningen nära samband med tillämpningen av kon­ kurrensbegränsningslagen och bör inte behandlas i en lag om otillbörlig konkurrens.

Utredningen tar vidare upp problemet om vad den kallar otillbörlig efterbildning, dvs. kopiering eller annat mycket närgånget efterbil­ dande av ett objekt, till vilket någon ensamrätt inte är erkänd i lag. Utred­ ningen erinrar om att skydd mot efterbildning i olika hänseenden meddelas i den immaterialrättsliga ensamrättslagstiftningen och att man vid revisio­ nen av denna lagstiftning har utgått från att något rättsligt objektskydd mot efterbildning därutöver inte skall förekomma. Utredningen finner inte anledning att frångå principen om att objektskyddet mot efterbildning helt skall regleras inom speciallagstiftningens ram. Frågan om själva förfarandet

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

32

vid efterbildning är otillbörligt eller inte bör bedömas enligt de allmänna

reglerna om förmögenhetsbrott i brottsbalken eller de av utredningen före­

slagna reglerna om företagsspioneri, missbruk av företagshemlighet och be­

stickning i näringsverksamhet m. in. och inte enligt generalklausulen. Utred­

ningen vill dock inte utesluta att det kan finnas särskilt förkastliga metoder

vid efterbildning som till sin art är annorlunda dem som behandlas i be­

fintliga eller föreslagna straffstadganden men ter sig lika etiskt klandervär­

da som dessa. Mot sådana metoder bör man enligt utredningen kunna in­

gripa med stöd av generalklausulen. Man skall dock inte kunna »summera»

ett angrepp, som inte fullt når upp till en straffbar eller kontrakträttsligt

otillåten nivå, med ett objekt, som inte helt fyller förutsättningarna för en­

samrätt, och på grundval därav meddela ett förbud.

Som exempel på förfaranden som kan innebära otillbörligt ut­

nyttjande av annans renommé anger utredningen, att en nä­

ringsidkare i sin reklam jämför sig eller sin produkt med en välrenommerad

inte konkurrerande näringsidkare eller vara i syfte att få del av den good­

will som är knuten till denne näringsidkare eller hans vara. Utredningen

framhåller att sådana förfaranden ofta faller under den föreslagna bestäm­

melsen om vilseledande reklam. I andra fall kan förfarandet vara åtkomligt

enligt känneteckenslagstiftningen. Ibland är emellertid detta inte möjligt

och då bör man kunna ingripa med stöd av generalklausulen. Som exempel

på en sådan situation nämns att någon använder ett exklusivt bilmärkes väl­

kända kylarmaskering som bakgrund i en annons för cigarrettändare. Ut­

redningen berör också frågan om enskild persons intresse av rättsskydd mot

att hans namn eller bild obehörigen publiceras. Detta problem har emeller­

tid en räckvidd långt utöver den föreslagna lagens område och bör enligt

utredningen inte behandlas där utan prövas i annat sammanhang.

3.3 Vilseledande reklam m. m.

Enligt utredningen visar all erfarenhet att flertalet av de som förkastliga

ansedda metoderna i konkurrensen utgörs av framställningar som är vilse­

ledande i ett eller annat hänseende. Produktionens och distributionens änd­

rade struktur har lett till att reklamen fått allt större betydelse samtidigt som

konsumenterna genom den liöjda levnadsstandarden har fått väsentligt öka­

de valmöjligheter. En starkare tendens till skärpta krav på vederhäftighet i

reklamen märks både inom näringslivet och bland konsumenter. Mot denna

bakgrund bör bestämmelsen om vilseledande reklam ges en mer generell ut­

formning än 1 § lagen om illojal konkurrens.

Konkurrens förekommer inte bara i sälj verksamhet utan också i inköps­

verksamhet. Eftersom det allmänna intresset av att framställningar är ve­

derhäftiga gör sig gällande även i fråga om sådan verksamhet, förordas att

bestämmelsen får gälla också där. Även framställningar som inte är direkt

inriktade på inköp eller försäljning utan syftar till att allmänt ge ett företag

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

33

goodwill, s. k. public-relations-verksamhet, skall omfattas av bestämmelsen

Eftersom den individuella försäljningen har tilltagit, bl. a. genom utveckling

av tekniken att sälja genom personligt utformade säljbrev eller personliga

samtal, föreslår utredningen att bestämmelsen får avse också framställning­

ar som riktas till en person eller ett fåtal personer.

I fråga om vederhäftighetskravet erinrar utredningen om att även objek­

tivt riktiga framställningar kan vara vilseledande. Vederhäftighetskravet bör

därför utformas så att framställningen inte får vara oriktig eller vilseledan­

de. Kravet gäller alla verifierbara framställningar, även överdrifter i rekla­

men av typen »stadens billigaste priser». Det anses troligt, att många över­

drivna uppgifter om beskaffenheten av varor eller material, särskilt nya eller

oprövade sådana, uppfattas efter ordalagen och alltså är ägnade att påverka

köplusten. Utredningen rekommenderar därför en förhållandevis sträng

praxis i fråga om överdrifter.

För att bestämmelsen skall bli tillämplig fordras vidare, att framställ­

ningen är ägnad att påverka efterfrågan på eller utbudet av vara, tjänst eller

annan nyttighet. Framställningen skall vara ägnad att ha kommersiell ef­

fekt, dvs. ägnad att påverka någons benägenhet att köpa en vara eller vidta

någon annan ekonomisk disposition. Det skall föreligga en verklig risk för

att den gentemot vilken framställningen riktas påverkas av den i sitt hand­

lande. Utredningen framhåller i detta sammanhang att man måste beakta

vilken krets Iramställningen vänder sig till. År det fråga om reklam för all­

mänheten, bör man utgå från genomsnittskonsumentens tänkta helhetsin­

tryck vid en tämligen flyktig genomläsning av framställningen.

I överensstämmelse med det anförda föreskrivs i 2 § första stycket i utred­

ningens lagförslag att näringsidkare inte får använda oriktig eller vilsele­

dande framställning ägnad att påverka efterfrågan på eller utbudet av vara,

tjänst eller annan nyttighet. Med termen näringsidkare avser utredningen

den som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk art. Statliga och

kommunala bolag är under angiven förutsättning att anse som näringsid­

kare. Även andra statliga eller kommunala juridiska personer kan vara nä­

ringsidkare. Ordet framställning skall enligt utredningen fattas i vidsträckt

mening. Därmed avses varje form varigenom man meddelar sig med annan.

Det kan vara i skrift eller tal, genom bild eller annan anordning, t. ex. ut­

ställning i skyltfönster.

I andra stycket av 2 § upptas bestämmelser om framställningar som är

otillbörliga mot andra näringsidkare. Utredningen framhåller att det i vissa

situationer kan vara försvarligt att lämna för andra näringsidkare ofördel­

aktiga uppgifter. Det anses emellertid vara ett allmänt intresse att kunna

ingripa mot framställningar som är chikanösa, kränkande eller på annat

sätt otillbörliga i sin utformning. Man bör också kunna hindra att någon

utnyttjar fördomar eller aversioner genom att i reklam lämna ovidkomman­

de uppgifter om exempelvis en konkurrents ras, religion eller politiska

3—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 57

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

34

uppfattning. Enligt bestämmelserna i andra stycket får näringsidkare där­ för inte använda framställning som på grund av sin utformning eller genom att den angår ovidkommande förhållande är otillbörlig mot annan närings­ idkare och som dessutom är ägnad att påverka efterfrågan på eller utbudet av vara, tjänst eller annan nyttighet. Vid tillämpningen av andra stycket är det utan betydelse om framställningen är vederhäftig eller inte.

I 2 § tredje stycket föreskrivs att bestämmelserna i första och andra styc­ kena skall gälla även för sammanslutning av näringsidkare och för den som är anställd hos eller fullgör uppdrag för näringsidkare eller sådan samman­ slutning.

I betänkandet behandlas vissa särskilda frågor mera utförligt. Det gäller jämförelser i reklam, s. k. ekonomiskt förtal samt förhållandet till konsu­ mentupplysning och till tryckfrihetsförordningen.

I fråga om jämförelser i reklam framhåller utredningen att man inom näringslivet både i Sverige och utomlands tidigare har varit nega­ tivt inställd härtill. Detta har särskilt varit fallet i fråga om direkta jämfö­ relser med konkurrerande företag och av dem utbjudna varor och tjänster. På senare år har dock en annan syn börjat göra sig gällande, vilket bl. a. har tagit sig uttryck i att en i grundreglerna för reklam tidigare intagen rekom­ mendation att undvika sådana direkta jämförelser har tagits bort. Utred­ ningen framhåller att jämförande reklam är förenad med vissa risker för konsumenterna, eftersom det ligger nära till hands att vederhäftighetskra- vet eftersätts. Å andra sidan utgör en korrekt utförd jämförelse en utmärkt kundinformation. Enligt utredningen bör alla typer av jämförande reklam vara tillåtna under förutsättning att jämförelsen är vederhäftig. Häri ligger inte bara att lämnade uppgifter skall vara korrekta utan också att jämförel­ sen skall ge en rättvisande totalbild av det jämförda. Utredningen påpekar dock att man inte får ställa så stränga krav på vederhäftighet att det i prak­ tiken blir omöjligt att göra jämförelser i reklam.

Utredningen erinrar om att reglerna om ärekränkning i 5 kap. brottsbal­ ken inte gäller för sådant förtal som lämnar den angripnes personliga ära okränkt men drabbar honom ekonomiskt, s. k. ekonomiskt förtal, och hänvisar till vissa uttalanden härom under förarbetena till brottsbalken

(prop. 1962: 10 s. B 53 och 429 samt C 184). Såvitt gäller förhållandet nä­ ringsidkare emellan kommer bestämmelserna i förslagets 2 § att ge ett indi­ rekt skydd mot ekonomiskt förtal. Emellertid kan ekonomiskt förtal spridas i andra sammanhang än dem som omfattas av utredningens förslag eller rik­ tas mot juridiska personer som inte är näringsidkare. Sådant förtal omfattas inte av förslaget. Utredningen anser nämligen att det faller utanför dess upp­ drag att ta ställning till annat ekonomiskt förtal än sådant som berör för­ hållandet näringsidkare emellan.

Konsumentupplysning kan enligt utredningen givetvis vara ägnad att ha kommersiell effekt. Konsumentupplysning är emellertid ett medel

Ilungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

35

att sprida information och åsikter. Därmed omfattas den inte av förslaget. Reklam som ikläder sig konsumentupplysningens skepnad faller dock under

2 §. Detsamma gäller oriktig eller vilseledande konsumentupplysning som åberopas i reklam.

Utredningen framhåller i fråga om förhållandet till tryckfri­ hetsförordningen, att sådana meddelanden som avses i 1 § lagen om illojal konkurrens inte tillhör tryckfrihetsområdet. Utredningens förslag skiljer sig i flera avseenden från denna bestämmelse. Skillnaderna anses emellertid inte föranleda någon annan bedömning av förhållandet till tryckfriheten. Det väsentliga måste enligt utredningens mening vara framställningens ändamål. Förslaget avser framställningar som begagnas som medel i näringsverksamhet. Sådana framställningar är inte ett mål i och för sig och utgör inte en åsiktsyttring eller en upplysning som bara har kritiskt eller informativt syfte. Framställningen innefattar i stället en konkurrenshandling som avses ha kommersiell effekt och bör därför en­ ligt utredningen falla utanför tryckfrihetsområdet.

3.4 Påföljder, talerätt m. m. Enligt utredningens mening är frågan om vilka sanktioner som bör finnas i en lag om otillbörlig konkurrens av avgörande betydelse för lagens genomslagskraft i praktiken. Sverige är veterligen det enda land i den västerländska kulturkretsen som inte har förbud som påföljd på detta rättsområde. Både generalklausulen och bestämmelsen om vilseledande re­ klam m. m. bygger på den uppfattningen att det är ett allmänt intresse, att de där angivna konkurrensåtgärderna och framställningarna mot­ arbetas. Anses en åtgärd eller framställning vid en objektiv prövning otillåten enligt lagens beskrivning bör den kunna stoppas oavsett gär­ ningsmannens subjektiva inställning. Detta talar för att förbud är den mest ändamålsenliga påföljden för överträdelse av 1 och 2 §§ i förslaget. Det finns också andra överväganden som stöder denna bedömning. Särskilt 1 fråga om 1 § men i någon mån också beträffande 2 § gäller, att be­ skrivningen av det otillåtna är allmänt hållen. Enligt vedertagen straff­ rättslig uppfattning fordras emellertid ganska noga specificerade gär- ningsbeskrivningar för att straff skall kunna komma i fråga. Utredningen föreslår med hänsyn härtill förbud som påföljd vid överträdelse av 1 och 2 §§ i förslaget. Förbudet bör meddelas av allmän domstol och förenas med ett i pengar bestämt vite. Vite är en effektivare sanktion mot över­ trädelse av förbud än straff bl. a. därför att dess storlek kan anpassas efter omständigheterna i varje särskilt fall och därför att det kan riktas inte bara mot fysiska utan också mot juridiska personer. Överträds för­ budet får den som har begärt det hemställa hos allmän åklagare att föra talan om utdömande av vitet. Utredningen framhåller att domstolen måste ägna särskild omsorg åt formuleringen av förbudet så att inte sva­

36

randen med en i sak betydelselös förändring kan fortsätta sitt otillbörliga

förfarande. Å andra sidan får förbudet inte göras så omfattande att det

utgör ett hinder för legitima konkurrensåtgärder.

Effektiviteten hos ett förbud kan bli kraftigt försvagad, om förbudet

inte blir tillämpligt förrän lagakraftägande dom föreligger. Det kan redan

på ett tidigt stadium av målets handläggning stå klart att exempelvis

en pågående reklamkampanj är uppenbart vilseledande och ägnad att ha

stora skadeverkningar för konsumenterna och näringslivet. Utredningen

anser därför att domstol bör ha möjlighet att meddela ett interimistiskt

förbud. Enligt förslaget kan det ske, om ett fortsättande av handlingen

kan väntas medföra allvarliga olägenheter för konsumenter eller närings­

idkare. I fråga om interimistiska förbud skall bestämmelserna i 15 kap.

5 och 6 §§ rättegångsbalken vara tillämpliga. Det betyder att interimis­

tiskt förbud kan meddelas bara på yrkande av part och endast av den dom­

stol där rättegången äger rum. I regel måste svarandeparten höras innan

förbud får meddelas. Vidare gäller att pant eller borgen skall ställas för

den skada som kan tillskyndas motparten. Staten behöver dock aldrig

ställa säkerhet. Beslut om interimistiskt förbud skall omedelbart hävas,

om den talan som har föranlett förbudet återkallas eller skäl saknas att

behålla förbudet. Då målet avgörs prövar domstolen om förbudet skall bestå.

Den som uppsåtligen handlar i strid mot 2 § i förslaget begår enligt ut­

redningens mening en gärning som till sin allmänna karaktär ligger mycket

nära bedrägeri. För sådana gärningar är straff den adekvata påföljden.

Trots att man tidigare i skilda sammanhang har avvisat tanken på att an­

vända förbud och straff som alternativa sanktioner (se bl. a. prop. 1931: 175

s. 26, 1944: 176 s. 51 och 1960: 167 s. 177) föreslår utredningen att upp­

såtliga överträdelser i likhet med vad som f. n. gäller skall vara straffbara.

Mot den som har överträtt meddelat förbud skall dock inte föras talan

om ansvar jämsides med talan om utdömande av vitet. Skulle en kombi­

nation av förbuds- och straffsanktion av lagtekniska skäl inte anses godtag­

bar, bör man hellre välja förbudssanktionen än straffsanktionen.

En begränsning av straffansvaret föreslås såtillvida att ansvar inte skall

komma i fråga om brottet är att anse som ringa. Vidare skall straffbe­

stämmelsen inte tillämpas om gärningen är att bedöma som svindleri

enligt 9 kap. 9 § brottsbalken. Däremot är det inte något som hindrar att

en och samma gärning bestraffas både som brott mot 2 § första stycket

och som bedrägeri. Straffsatsen föreslås bli böter eller fängelse i högst ett år.

Om flera har medverkat till brottet skall enligt en särskild bestämmelse

i förslaget de allmänna medverkansreglerna i 23 kap. brottsbalken tillämpas.

Eftersom näringsidkare är att anse som ett sådant specialsubjekt som

avses i 23 kap. 4 § blir den särskilda föreskriften i 5 § om strafflindring eller

straffrihet för medverkande till specialsubjekt tillämplig. Detta innebär

att näringsidkarens anställda i regel bör undgå straff , om de har handlat

enligt arbetsgivarens instruktioner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

37

Utredningen föreslår, att den som överträder ett meddelat förbud eller uppsåtligen använder i 2 § beskrivna framställningar skall ersätta skada som föranleds därav. Skadestånd kan utgå till näringsidkare vars om­ sättning påverkas av den företagna åtgärden. Däremot skall enligt ett motivuttalande konsumenter eller andra till vilka konkurrensåtgärderna eller framställningarna direkt riktar sig inte ha rätt till skadestånd enligt den föreslagna regeln. De har möjlighet att grunda skadeståndsanspråk på allmänna normer om bedrägeri och annan oredlighet. Förutsättning för skadestånd enligt den föreslagna bestämmelsen är att det visas föreligga orsakssammanhang mellan gärningen och skadan. Utredningen framhåller att det ofta torde vara svårt att prestera sådan bevisning.

Utredningen diskuterar om ersättningsskyldighet bör föreligga även när skada har orsakats av ett förfarande som bara kan föranleda förbudstalan men där vårdslöshet kan läggas den handlande till last. Det är med andra ord fråga om överträdelser av 1 § och ouppsåtliga överträdelser av 2 §. I svensk rätt gäller som huvudregel att allmän förmögenhetsskada ersätts i utomobligatoriska förhållanden bara då den har orsakats av en straffbar handling. En skadeståndssanktion i de nu berörda situationerna skulle få mycket liten praktisk betydelse till följd av svårigheterna att styrka orsaks­ sammanhang mellan t. ex. en tillämpad ohederlig marknadsföringsmetod och ekonomiska skador hos andra näringsidkare. Utredningen vill med hän­ syn härtill inte förorda, att man med frångående av allmänna skadestånds- rättsliga principer inför skadeståndssanktion i dessa fall.

Liksom enligt gällande rätt föreslås en speciell preskriptionsbestämmelse för skadeståndstalan. Talan om skadestånd får avse skada bara under de senaste fem åren innan talan väcktes. Tidsgränsen motiveras bl. a. med att motsvarande bestämmelse är regel i den immaterialrättsliga lagstift­ ningen.

Utredningen föreslår att rätt att föra talan om förbud skall till­ komma var och en som lider förfång av åtgärden eller framställningen, obero­ ende av om han är konsument eller näringsidkare. Emellertid saknar en­ skilda personer ofta resurser för att föra en sådan talan. Eftersom det är ett gemensamt intresse för konsumenterna och näringslivet att ohederliga konkurrensåtgärder och vilseledande framställningar inte förekommer, bör talerätt också tillkomma de organisationer som företräder närings- idkar- och konsumentintressena. Enligt förslaget skall därför förbuds­ talan få föras av sammanslutning av konsumenter, löntagare eller närings­ idkare. För att säkra en effektiv tillämpning av den föreslagna lagen före­ slås dessutom att förbudstalan skall kunna föras av myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. Denna myndighet skall vid sidan av konsument- och löntagarorganisationerna bevaka de allmänna konsumentintressena. Utred­ ningen tänker sig närmast att någon befintlig myndighet, exempelvis kom­ merskollegium, skulle få denna uppgift men vill inte avvisa tanken på att anförtro den åt en särskild konsumentombudsman i överensstämmelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

med ett av riktprisutredningen väckt förslag (SOU 1966:48). Under alla

förhållanden måste uppgiften handhas av en kvalificerad jurist med

insikter i näringslivets förhållanden.

Brott mot 2 § skall enligt förslaget höra under allmänt åtal. Enligt all­

männa regler har målsägande, dvs. den mot vilken brottet är begånget

eller som har blivit förnärmad eller lidit skada av brottet, subsidiär åtals-

rätt. Utredningen föreslår att den myndighet och de organisationer som

kan föra talan om förbud också skall få samma subsidiära åtalsrätt som

målsägande.

Utredningen erinrar om att enligt varumärkeslagen domstol i vissa fall

kan föreskriva, att vilseledande kännetecken skall utplånas eller

ändras. Motsvarande möjlighet bör ges i anslutning till 2 § i förslaget.

Det gäller alltså oriktiga, vilseledande eller enligt 2 § andra stycket otill­

börliga framställningar som har anbragts på vara eller förpackning eller

som förekommer i reklamtryck, affärshandling eller liknande. Domstol

föreslås få rätt att ex officio förordna att sådana framställningar skall

utplånas eller ändras så att missbruk inte längre kan ske. Kan sådan åtgärd

inte göras på annat sätt, skall domstolen kunna förordna att egendomen

skall förstöras. Ingripande skall bara få ske vid brottsligt förfarande

och vid överträdelse av vitesförbud. Egendom får tas i beslag i avvaktan

på förordnande. För sådant beslag skall föreskrifterna om beslag i brott­

mål gälla. 4

4 Remissyttrandena

4.1 Allmänna synpunkter

Utredningens förslag får ett övervägande gott mottagande hos remissin­

stanserna. Allmän enighet råder om att det här är fråga om ett för både

näringsliv och konsumenter viktigt område där det finns behov av moderni­

serad lagstiftning. LO framhåller, att en fri och obunden konkurrens, som

inom en ram av lämpligt avvägda lagregler stimuleras och ges möjlighet

att fungera väl, leder till ett effektivt resursutnyttjande och därmed blir

ett medel till ekonomiskt framåtskridande. Lagreglerna bör göra det möj­

ligt att motverka dels samhällsskadliga konkurrensbegränsningar och

dels otillbörlig konkurrens och otillbörliga försäljningsmetoder. Regler

av den allmänna inriktning som utredningen har föreslagit är enligt LO:s

mening av stor betydelse för en effektivt fungerande konkurrens dels genom

sin direkta effekt dels indirekt genom sitt inflytande på företagens hand­

lande. LO delar utredningens mening att man vid revision av lagstift­

ningen om illojal konkurrens skall ta hänsyn till både näringslivets och

konsumenternas intressen. Näringslivet har behov av regler genom vilka

ohederliga konkurrensåtgärder kan förhindras. Konsumenterna bör skyddas

mot för dem skadliga marknadsföringsmetoder. Reklam och andra mark-

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

39

nadsföringsmetoder har i dagens samhälle så stor ekonomisk och social be­ tydelse att det får sägas vara ett allmänt intresse att de fyller vissa etiska an­ språk. Rättsliga normer som möjliggör ingripande mot vilseledande eller på annat sätt ohederlig marknadsföring är ett gemensamt intresse för närings­ livet och konsumenterna och därmed också för samhället i stort. LO under­ stryker att lagen bör täcka inte bara konkurrensåtgärder utan hela det rättsliga normsystemet för marknadsföringen. KF anser att gällande lag uppvisar betydande begränsningar i möjligheterna att rättsligt angripa otill­ börliga reklamåtgärder. Utredningens förslag utgör en god avvägning mel­ lan de intressen som måste beaktas. Med särskild tillfredsställelse hälsas att den hänsyn till konsumenternas intressen som alltmer gör sig gällande har kommit till klart uttryck i förslaget. Liknande synpunkter framförs av konsumentinstitutet, 1963 års konsumentupplysningskommitté, Köpmanna­ förbundet, Stockholms och Skånes handelskammare, handelskammaren i

Göteborg, Motorbranschens riksförbund samt Marknads förbundet. SACO säger sig tvivla på att konsumenternas intressen skyddas tillräckligt genom ett utomrättsligt normsystem och tillstyrker förslaget. anför att försla­ get utgör en välbehövlig modernisering av vår nuvarande lagstiftning.

Flera remissinstanser tar upp frågan om förhållandet mellan det rätts­ liga och det utomrättsliga normsystemet. Kommerskollegium framhåller, att utredningen tycks mena att det av Näringslivets opinionsnämnd tillämpade systemet skall vara vägledande även för domstolarna. Staten bör enligt kol­ legium givetvis inte hindra näringslivets organisationer från att själva upp­ rätta en hedersdomstol. Lagstiftningen måste dock av principiella skäl bygga på att ansvaret för lagens tillämpning ligger helt på statliga myndigheter. Det är viktigt att den nya lagen inte blir mer eller mindre obsolet därför att man litar på att opinionsnämnden skall stävja otillbörlig konkurrens. I så fall vore det bättre att helt slopa 1931 års lag utan att ersätta den med någon ny. Kollegium anser, att det skulle vara från allmän synpunkt värdefullt, om opinionsnämnden i fortsättningen begränsade sig till uttalanden på ge­ neralklausulens område och avvisade frågor som regleras i de särskilda straffbestämmelserna under hänvisning till att ärendet borde prövas av domstol. Det ifrågasätts om inte i varje fall företagare borde få möjlighet att överklaga opinionsnämndens fällande beslut. Nöringsfrihetsrådet ut­ talar att det självfallet är av vikt att det utomrättsliga normsystemet har­ monierar väl med det rättsliga. Opinionsnämnden kommer även i fortsätt­ ningen att ha en viktig uppgift att fylla och det utomrättsliga normsy­ stemet kommer antagligen liksom hittills att leda till ingripanden i större omfattning än det rättsliga. Pris- och kartellnämnden, Stockholms handels­ kammare, handelskammaren i Göteborg, Tidningsutgivareföreningen, Spar­ banksföreningen och Annonsbyråernas förening ger uttryck åt samma upp­ fattning.

I flera yttranden understryks vikten av att största möjliga enhetlighet

40

råder i lagstiftningen i de nordiska länderna. Denna synpunkt framförs

av RÅ, patentverket, Stockholms och Skånes handelskammare, handels­

kammaren i Göteborg, Tidningsutgivareföreningen. Exportföreningen, An­

nonsbyråernas förening och Svenska föreningen för industriellt rättsskydd.

Även Köpmannaförbundet och Grossistförbundet framhåller att lagstift­

ningen om otillbörlig konkurrens hör bli enhetlig i de nordiska länderna.

Även om det torde vara möjligt att nå ännu större enhetlighet än kom­

mittéerna har lyckats komma fram till, skulle det emellertid vara mycket

otillfredsställande, om en i och för sig berättigad strävan att uppnå en­

hetlig lagstiftning skulle fördröja en lagrevision som är i så hög grad

av behovet påkallad. Det är bättre att nu besluta om lagstiftning i huvud­

saklig överensstämmelse med utredningens förslag för att senare, när

den nordiska gemenskapen på det ekonomiska fältet ytterligare breddas,

försöka åstadkomma eu fullständig enhetlighet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar, att lagstiftningsuppgiflen

kunde ha lösts på andra sätt. Förslaget innehåller sinsemellan ganska

olikartade bestämmelser som kan ses som en påbyggnad av olika paragrafer

i brottbalken. Det kan ligga nära till hands att låta dessa kompletteringar

inflyta i brottsbalken. Ett annat alternativ skulle vara att sammanföra

bestämmelserna om otillbörlig konkurrens med sådana som behandlar

frågor om konkurrensbegränsning, eventuellt också sådana som har till

uPPgift a*t säkerställa en objektiv konsumentupplysning, önskemålet

om nordisk rättslikhet talar emellertid mot båda dessa utvägar och

hovrätten godtar därför den lösning utredningen har valt. Detta leder

till att överensstämmelse i fråga om reglernas avfattning bör eftersträvas

under lagstiftningsärendets fortsatta behandling.

I ett par yttranden uppmärksammas att det i lagförslaget använda ordet

»otillbörlig» förekommer också i konkurrensbegränsningslagens regel om

vad som menas med skadlig verkan av konkurrensbegränsning. Närings-

frihetsrådet erinrar om att uttrycket där enligt tidigare uttalande av rådet

inte är avsett att i och för sig ha någon etisk-moralisk innebörd. Rådet på­

pekar att förhållandet är det motsatta i den föreslagna lagen men vill inte

göra gällande att motsättningen innebär någon egentlig olägenhet. Spar­

banksföreningen uttalar sig på liknande sätt. Lantbruks förbundet anser där­

emot att en klarare terminologi behövs, och Läkemedelsindustriföreningen

anför att beteckningen »illojal konkurrens» ger ett klart uttryck för vad

som åsyftas.

4.2 Generalklausulen

Förslaget om införande av en generalklausul godtas av flertalet re­

missinstanser. JK framhåller att det är mycket tveksamt om den före­

slagna generalklausulen kan anses uppfylla de anspråk som måste ställas

på en brottsbeskrivning. Eftersom regeln inte är omedelbart straffsanktio-

Kungl. Maj. ts proposition nr 57 år 1970

41

nerad anser han sig dock kunna godta den. Han påpekar att det redan på flera håll inom förmögenhetsrätten finns generalklausuler som kan med­ föra ekonomisk förlust för den som drabbas av dem. Vidare påpekar han att det av betänkandet framgår att generalklausulen skall användas bara om det inte råder något tvivel om förfarandets otillbörlighet. Liknande syn­ punkter framförs av Sparbanksföreningen, som understryker att regelns tillämpning måste begränsas på nyss angivet sätt. Marknadsförbundet fram­ håller däremot å sin sida att en av fördelarna med en generalklausul är att man kan komma åt sådana otillbörliga konkurrensåtgärder som inte har kunnat förutses vid lagens tillkomst. Statens konsumentråd betonar att den omständigheten att man väljer en generalklausul i stället för en rad spe­ cialbestämmelser inte får innebära en mindre stränghet i bedömningen av otillbörliga konkurrensåtgärder. Å ena sidan kan det vara värdefullt att ha konkreta specialbestämmelser men å andra sidan blir en sådan specificering snabbt inaktuell. Rådet betraktar detta som en lagteknisk fråga och har inga invändningar mot den lösning utredningen har kommit fram till. Som en allmän synpunkt framhåller rådet att stor stränghet måste visas vid be­ dömningen av konkurrensåtgärder som leder konsumenternas intresse bort från faktorerna pris, kvalitet och service. Industriförbundet, Arbetsgivare­ föreningen och Grossistförbundet finner det önskvärt att en generalklausul införs men anser att den bör få en mindre restriktiv tillämpning än vad ut­ redningen tycks förorda. Särskilt understryks att den uppräkning som görs i motiven bara bör betraktas som exemplifiering. Bland övriga remissinstan­ ser som godtar förslaget att införa en generalklausul kan nämnas pris- och kartellnämnden, konsumentinstitutet, 1963 års konsumentupplgsningskommitté, patentverket, handelskamrarna, Köpmannaförbundet, KF, LO, TCO,

Svenska annonsörers förening och Svenska företagares riksförbund.

Några remissinstanser diskuterar riskerna för att generalklausulen kan leda till inte önskvärda begränsningar av den fria konkurrensen. Näringsfrihetsrådet understryker vikten av att bestämmelsen tillämpas bara på metoder som är klart otillbörliga från allmän synpunkt så att det i princip fria valet mellan olika konkurrensmetoder inte beskärs. Rådet anser det välbetänkt att uttrycket god affärssed inte används i general­ klausulen. Härigenom markeras att den bara avser värderingar av etisk­ moralisk karaktär vilka ligger vid sidan av de mer ekonomiska och närings­ politiska bedömningar som görs enligt konkurrensbegränsningslagen. Rådet räknar inte med att det skall föreligga någon risk för att domstol vid tillämpning av generalklausulen skall ge stöd åt skadliga konkurrens­ begränsningar. NO erinrar om att det är ett viktigt samhällsintresse att motverka skadlig konkurrensbegränsning men att statsmakterna också har stort intresse av och ansvar för de former i vilka den fria konkurrensen tar sig uttryck. Det ligger i sakens natur, att konflikter kan uppstå mel­ lan dessa intressen. Det är ytterst angeläget att det görs en noggrann

Kungi. Maj.ts proposition, nr 57 år 1970

42

avvägning och att frikonkurrensintresset i tveksamma fall ges företräde.

NO anser det nödvändigt att få till stånd en samordning i förhållande till

de konkurrensfrämjande myndigheterna och framkastar tanken på en ord­

ning enligt vilken talan om förbud enligt generalklausulen får föras bara

efter medgivande av konkurrensfrämjande myndighet. I fråga om risken

för att domstol med tillämpning av generalklausulen skall ge stöd åt skad­

liga konkurrensbegränsningar anför han följande. Bedömning och värdering

av olika konkurrensmetoder förändras snabbt. Tidigare ansåg många att

det stred mot god affärssed att i detaljistledet prissätta en vara under det

av fabrikanten angivna bruttopriset. Numera betraktas upprätthållandet av

fasta bruttopriser som en skadlig begränsning av den fria konkurrensen och

har därför förbjudits i konkurrensbegränsningslagen. Med detta exempel för

ögonen kan man befara att generalklausulen får en effekt som ökar den an-

passningströghet som gör sig gällande i varje ekonomiskt system. Vidare kan

generalklausulen utomrättsligt komma att användas som påtryckningsmedel

mot besvärliga eller »obekväma» konkurrenter, vilka kanske inte är medvet­

na om alla de begränsningar som framgår av motiven. En från konkurrens­

begränsningslagens synpunkt mera tillfredsställande lösning skulle därför

vara att utesluta den föreslagna generalklausulen. Det viktigaste skälet till

att utredningen har valt lösningen med en generalklausul synes ha varit en

önskan att så långt som möjligt bringa det svenska förslaget i överensstäm­

melse med de övriga nordiska ländernas förslag. Då emellertid den nordiska

konkurrensbegränsningslagstiftningen ingalunda är enhetlig och då enhet­

ligheten beträffande generalklausulen mot otillbörlig konkurrens vad gäller

det svenska förslaget mera hänför sig till formen än till innehållet, framstår

inte heller detta skäl för en generalklausul som bärande. Om det trots allt

skulle befinnas lämpligt med en generalklausul, bör övervägas om denna

kan ges den snävare innebörden att den riktar sig enbart mot marknads­

för ingsmetoder som innefattar ett utnyttjande av allmänhetens godtrogen­

het eller eljest framstår såsom ohederliga (jfr 2 § gällande lag). Även kom­

merskollegium betonar, att den föreslagna lagstiftningen inte får leda till

att grundsatsen om obundna konkurrensförhållanden inom näringslivet

frångås mer än nödvändigt. Kollegium anser det dock sannolikt att tillämp­

ningen av lagen blir sådan att den inte kommer att inkräkta på konkurrens­

begränsningslagen.

En avvisande hållning till förslaget om en generalklausul intas av hov­

rätten över Skåne och Blekinge. Hovrätten framhåller att önskemålet om

överensstämmelse med övriga nordiska länder synes vara det huvudsakliga

motivet för utredningens förslag att införa en generalklausul i lagen. Hov­

rätten anser detta skäl godtagbart men finner förslaget påfallande svagt

motiverat. Lagförslaget har genom generalklausulen fått en allmän upp­

ställning och avfattning som inte motsvarar vad som är åsyftat. Det intryck

förslaget ger är att generalklausulen intar en central ställning i rättsbild­

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

43

ningen och att de övriga bestämmelserna i lagen bara specificerar denna på vissa områden. Det är först efter ett noggrant studium av utredningens motiv som man upptäcker att detta alls inte är meningen. Tyngdpunkten i förslaget ligger i stället på reglerna om vilseledande reklam in. in., medan generalklausulens roll bara är att fånga upp en del ganska svårgripbara gränsfall av otillbörlig marknadsföring m. m., där det oriktiga eller vilse­ ledande inslaget saknas men formen för åtgärden likväl anses klandervärd. Den obetydliga roll som utredningen sålunda har avsett för generalklausulen rimmar illa med dess placering och dess vaga, magistrala avfattning. Hov­ rätten anser en förutsättning för att kunna tillstyrka en generalklausul vara att det kan antas bli praktiskt möjligt att tillämpa den. Utredningen betonar att domstolen skall grunda sitt avgörande på en värdering av etisk-moralisk karaktär och att därvid några näringspolitiska, distributionsekonomiska, distributionstekniska eller liknande överväganden inte skall göras. Hov­ rätten vill framhålla att det renodlade moraliska bedömande som utred­ ningen vill pålägga domstolarna knappast är något som dessa kan uppfylla. Någon fristående moral existerar inte. Tanken att det skulle finnas någon objektiv moral, vare sig i fråga om affärer eller i något annat sammanhang, är naturrättslig och anses numera föråldrad. Däremot bör det vara lättare för domstolarna att ta ställning till en åtgärds otillbörlighet om därmed skall förstås vad som strider mot god affärssed. Ledning kunde därvid häm­ tas från det utomrättsliga normsystem som har byggts upp genom opinions- nämnder med bred förankring i praktiskt kunnande inom olika branscher. Hellre än att införa en generalklausul med så vag avfattning som den före­ slagna bör man enligt hovrättens mening knyta an till den utomrättsliga normbildning som redan finns. Hovrätten anvisar här alternativa lösningar. En samordning med den utomrättsliga normbildningen torde emellertid inte kunna begränsas till sådana förfaranden som utredningen har velat hänföra under generalklausulen. Den bör också avse åtgärder som är att bedöma som vilseledande reklam, eftersom huvuddelen av verksamheten i Närings­ livets opinionsnämnd måste omfatta just de vilseledande konkurrensåtgär­ derna. Om man sålunda för att få en fastare grund för lagtillämpningen för­ söker knyta an till den utomrättsliga normbildningen i fråga om god affärs­ sed, förutsätter detta en omarbetning av lagförslaget och väl även en legali- sering i någon form av opinionsnämnden. Hovrätten anser det nödvändigt att på något sådant sätt undvika de olägenheter som den föreslagna general­ klausulen skulle medföra. Trots det önskvärda i att skapa nordisk rättsenhet måste den betecknas som alltför vag för att kunna godtas i föreslaget skick. Efter granskning av utredningens redogörelse för generalklausulens tillämp­ ningsområde konstaterar hovrätten att utredningen har gjort ett försök att formulera specialbestämmelser men att det därvid har visat sig, att krite­ rierna på det otillbörliga blev ganska vaga. Hovrätten finner det svårt att förstå att detta skulle kunna åberopas som skäl för att föreslå en ännu vagare

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

generalklausul. Denna skulle väl kunna ha någon mening, om utredningen

avsett att den skulle tillämpas på konkurrensåtgärder som nu är okända

men som kunde tänkas uppkomma i framtiden. Men detta är inte alls ut­

redningens avsikt. Tvärtom sägs att utredningen anser sig ha en i stort sett

fullständig bild av vad som ytterligare bör behandlas i en lag om otillbörlig

konkurrens. Enligt hovrättens mening bör slutsatsen av vad utredningen

anför vara, att det inte finns en tillräcklig saklig motivering för general­

klausulen. De åtgärder som man vill förbjuda bör beskrivas i tydliga spe­

cialbestämmelser. I den mån detta inte kan åstadkommas bör konkurrensen

vara fri. Hovrätten framhåller, att man ändå skulle kunna godta en general­

klausul mera som en deklaration om den anda som bör prägla lagens till-

lämpning, varvid skälet skulle vara att de andra nordiska länderna önskar

ta med generalklausulen. Men i så fall finns det inte något skäl att inte välja

formuleringen god affärssed som har föreslagits i de andra länderna.

tar också upp frågan om generalklausulen bör innehålla rekvisitet god

affärssed. Med hänvisning till att detta rekvisit används i den utomrättsliga

normbildningen föreslår han att så sker även i den föreslagna lagen. Han

går vidare in på förhållandet mellan generalklausulen och övriga materiella

bestämmelser i lagen. Han anför därvid, att generalklausulen i det svenska

förslaget till skillnad från vad som gäller enligt de andra nordiska förslagen

inte skall tillämpas när ett sakförhållande i hela sin omfattning faller under

en specialbestämmelse. Den inskränkning i generalklausulens tillämpnings­

område som bestämmelsen sålunda innebär är enligt RA inte befogad i fall

där något rekvisit för tillämpning av 2 § brister. Det förefaller svårt att för­

klara varför ett vilseledande och kanske i hög grad klandervärt förfarande

som inte utgör brott mot 2 §, exempelvis därför att förfarandet inte inne­

fattar en framställning, inte skulle kunna beivras med stöd av generalklau­

sulen, fastän förfarandet strider mot hederlighet och god affärsmoral resp.

god affärssed.

Advokatsamfundet säger sig inte ha något att erinra mot generalklausu­

lens formulering. Bestämmelsen bör emellertid vara tillämplig inte bara på

typfall för vilka specialbestämmelser saknas i lagen. Den bör också kunna

fylla ut luckor, som uppstår vid sidan av specialbestämmelserna. Även för

sådana typfall som specialbestämmelserna avser att täcka bör generalklau­

sulen kunna användas, om något rekvisit för tillämpningen av en specialbe­

stämmelse skulle brista. Utredningen synes hysa farhågor för att en general­

klausul med så stor räckvidd skulle beskära den konkurrensfrihet som odis­

kutabelt bör upprätthållas. Eftersom regeln riktar sig bara mot konkurrens­

åtgärd genom vilken hederlighet och god affärsmoral åsidosätts gentemot

konsumenter och näringsidkare synes emellertid sådana betänkligheter

omotiverade. Generalklausulens räckvidd är ett av de grundläggande spörs­

målen i denna lagstiftning. Det synes därför angeläget att Sverige här accep­

terar den princip som ligger till grund för alla de andra nordiska förslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

45

Om generalklausulen får en sådan vidsträckt räckvidd är dess placering som 1 § i lagen naturlig. Skulle den däremot anses böra ha den begränsade räckvidd som utredningen har föreslagit, bör den placeras efter special­ bestämmelserna, och det bör klarare än i utredningens förslag anges att de i dessa åsyftade typfallen inte omfattas av generalklausulen. Det finns ingen anledning att under hänvisning till de nordiska enhetssträvandena ge be­ stämmelsen en placering som ger en missvisande uppfattning om dess inne­ börd. Liknande synpunkter anförs av Patentombndsföreningen, Lantbruksförbundet och A potekarsocieteten. KF, Köpmannaförbundet och patentverket ansluter sig däremot till utredningens förslag om förhållandet mellan gene­ ralklausulen och specialbestämmelserna.

Grossistförbundet tillstyrker förslaget om en generalklausul men ifråga­ sätter om det inte skulle vara att föredra att i lagen på något sätt särskilja de tre typfall av åtgärder, som kan föranleda ingripande med stöd av bestäm­ melsen. Det synes inte otroligt att ökad klarhet skulle kunna uppnås antingen genom tre paragrafer av generalklausulskaraktär eller i varje fall genom att marknadsföringsmetoderna bryts ut ur generalklausulen.

Frågan om specialbestämmelser bör finnas beträffande kombina- tionsutbud, tilläggserbjudanden och trading stamps behandlas av åt­ skilliga remissinstanser. LO anser att direkta förbud mot tilläggserbjudan­ den och trading stamps behövs för att lagen skall få den avsedda effekten att hindra otillbörlig konkurrens. Tilläggserbjudanden anses olämpliga efter­ som de generellt vilseleder konsumenten beträffande det gjorda erbjudandets innebörd genom att avleda uppmärksamheten från de för konsumenten väsentliga faktorerna pris, kvalitet och service. Ett system med trading stamps medför problem för konsumenten att få klart för sig erbjudandets innebörd i alla de fall då märket inte är direkt inlösbart i pengar. TCO fram­ för liknande synpunkter och ansluter sig till de reservationer som har av­ getts inom utredningen på dessa punkter. Enligt TCO föreligger alltjämt behov av en regel liknande den i 2 § gällande lag, och det kan ifrågasättas om inte den nuvarande regeln bör skärpas. Köpmannaförbundet anser att 1 och 2 §§ i förslaget inte ger tillräckliga möjligheter att effektivt ingripa mot tilläggserbjudanden och förordar därför en särskild bestämmelse om sådana erbjudanden. Förbundet framhåller att tilläggserbjudanden leder till att konsumenternas pris-, kvalitets- och servicemedvetande avtrubbas. I fråga om trading stamps framhålls att Grossistförbundet, Industriförbundet och Köpmannaförbundet i ett gemensamt uttalande har rekommenderat sina medlemmar alt avstå från att använda sådana märken. Om lagstiftningen inte innehåller ett direkt förbud mot trading stamps anses det emellertid finnas risk för att vissa företag börjar använda denna marknadsförings- metod. Under alla förhållanden bör man i lag förbjuda sådana märken som inte är inlösbara i pengar till angivet belopp. Samma inställning har KF, en minoritet inom pris- och kartcltnämnden samt Skånes, Smålands och Ble­

46

Kiingl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

kinge och Västergötlands och norra Hallands handelskammare. Handels­

kammaren i Göteborg samt Norrbottens och Västerbottens läns handels­

kammare förordar en särskild bestämmelse om trading stamps men anser

att det i övrigt är tillräckligt med de av utredningen föreslagna bestämmel­

serna. Hovrätten över Skåne och Blekinge menar att nuvarande special­

bestämmelse i 2 § lagen om illojal konkurrens bör behållas. Hovrätten anser

dock inte tillrådligt att som reservanterna i utredningen har föreslagit stryka

kravet att förfarandet skall innebära utnyttjande av allmänhetens godtro­

genhet. Detta skulle nämligen leda till att det blev straffbart att bifoga täm­

ligen obetydliga reklamartiklar, leksaker o. d.

Husmodersförbundet anför att reklam och försäljning främst bör inriktas

på saklig argumentation om varors egenskaper, användbarhet, pris o. d.

Trots atl förbundet har en mindre tolerant inställning än utredningen till

vissa marknadsföringsåtgärder anser förbundet inte att fler specialbestäm­

melser bör införas än utredningen har föreslagit. Sådana bestämmelser kan

nämligen snabbt bli föråldrade och inaktuella. Samma inställning i fråga

om specialbestämmelser beträffande tilläggserbjudanden och trading stamps

har kommerskollegium, Industriförbundet, Arbetsgivareföreningen, Gros­

sistförbundet, Petroleuminstitutet, Östergötlands och Södermanlands han­

delskammare, handelskammaren för Örebro och Västmanlands län samt

Advokatsamfundet.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anser det önskvärt att man när­

mare överväger, om lagen bör tolerera den form av kombinationsutbud som

den s. k. vagnskadegarantin vid bilförsäljning innebär. Förbundet framhåller

att säljaren inte redovisar kostnaden för garantin eller uppger hur stor del

av priset som avser den. För den av försäkringsbolagen meddelade vagn­

skadeförsäkringen gäller däremot försäkringsrörelselagens krav på skälig

prissättning och särredovisning mellan olika försäkringsgrenar. Det måste

från konsumentsynpunkt anses otillfredsställande att en presumtiv bil­

köpare inte har möjlighet att prismässigt bedöma de två alternativen av för­

säkringsskydd.

Vad beträffar andra marknadsföringsmetoder berör ett

par remissinstanser den s. k. negativa avtalsbindningen. TCO framhåller att

principen måste vara att passivitet från köparens sida inte får medföra bun­

denhet. Försälj ningsmetoden kan dock få användas exempelvis vid förnyelse

av tidningsprenumeration eller försäkring. Som ett avgörande villkor bör

gälla att det inte får tillkomma nya moment i avtalet vid förnyelsen. Svenska

försäkringsbolags riksförbund upplyser att försäkringsbolagen ibland har

anledning att skriva till sina kunder och föreslå av penningvärdeförsäm­

ringen betingade höjningar av försäkringsbeloppen. Därvid brukar en avi

på den av bcloppsökningcn betingade höjda premien bifogas. Kunden har

fritt val att anta förslaget, vilket sker genom att han betalar den nya pre­

mien, eller avböja det. Denna metod för värdeanpassning av sakförsäk­

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

47

ringarna kan inte jämställas med försäljning i egentlig mening utan får snarast ses som en form av service mot kunderna. Som negativ avtalsbind- ning torde däremot få räknas den metod försäkringsbolagen använder när de erbjuder nya försäkringsmoment som tillägg till gällande försäkringar. Som exempel anges glasförsäkring och förarplatsförsäkring som tillägg till bil­ försäkring. Förbundet utgår från att negativ avtalsbindning i dessa fall inte kan anses olämplig från allmänhetens synpunkt.

Frågorna om otillbörlig efterbildning och utnyttjande av annans renommé berörs av några remissinstanser. Pateniverket och Advo­ katsamfundet biträder utredningens ståndpunkt att objektskydd mot efter­ bildning helt skall regleras inom den immaterialrättsliga ensamrättslagstift- ningens ram. Även Stockholms handelskammare anser att starka skäl talar för denna ståndpunkt. Patentombudsföreningen anför däremot att det skydd mot slavisk efterbildning som ensamrättslagarna ger inte är tillräckligt. En företagare har inte något legitimt intresse av att få göra en slavisk efter­ bildning av ett alster som framstår som en symbol för ett annat företag och som i och för sig kan ges ett avvikande utseende utan att dess funktionella egenskaper ändras eller försämras. Ett anspråk på konkurrensrättsligt skydd mot sådan slavisk efterbildning kan inte anses vara en otillbörlig utvidgning av objektskyddet. Föreningen framhåller vidare att det inte är säkert att upphovsrättens och fotografirättens regler skyddar mot plagiering av reklam- alster. Direkt kopiering av annans reklamalster bör emellertid inte få före­ komma, oavsett om förväxlingsrisk föreligger eller inte, och det bör därför vara möjligt att beivra sådant förfarande med stöd av generalklausulen.

Arbetsgivareföreningen och Industriförbundet menar att det finns behov av skydd mot slavisk efterbildning. Detta gäller textil- och konfektionsbran- scherna samt andra branscher med ett stort antal mönster och snabba mode- och säsongväxlingar. Boktrgckareföreningen och Sveriges kompetcnsauktoriserade reklambgråers förbund önskar också skydd mot slavisk efterbild­ ning. Vad angår utnyttjande av annans renommé framhål­ ler patentverket att avgöranden av sådana frågor är vanskliga och att in­ gripanden måste ske med försiktighet. Advokatsamfundet biträder på denna punkt utredningsförslaget.

4.3 Vilseledande reklam m. m. Flertalet remissinstanser framför synpunkter på utredningens förslag till särskilda regler om vilseledande reklam m. m. Ingen motsätter sig att en specialbestämmelse införs härom. Statens konsumentråd framhåller att reklamen i många fall är köparnas enda vägledning. Reklamen har fått allt större betydelse och ökad genomslagskraft. Det bedöms som ett oeftergivligt krav, att reklamen är vederhäftig och även i övrigt av god etisk standard. Rådet finner att utredningens förslag väl tillgodoser konsumenternas krav på området. Samma inställning har Husmodcrsförbundet. över huvud taget

48

hälsas med tillfredsställelse att bestämmelsen om illojal reklam i 1 § lagen

om illojal konkurrens har skärpts. Uttalanden av sådan innebörd görs av

bl. a. Arbetsgivareföreningen, Industriförbundet, Köpmannaförbundet och

TCO. Näringsfrihetsrådet samt Östergötlands och Södermanlands handels­

kammare förklarar att de godtar utredningens förslag.

Den föreslagna bestämmelsen i 2 § första stycket gäller oriktig eller vilse­

ledande framställning. Köpmannaförbundet uppger att det inte sällan före­

kommer att vid marknadsföring lämnas uppgifter som inte är direkt orik­

tiga men dock vilseledande. Förbundet anser därför utredningens förslag

på denna punkt befogat. Samma inställning har LO, TCO och konsument­

institutet. Institutet iramhåller att det avgörande måste vara att totalbilden

av en reklamåtgärd är rättvisande. Institutet pekar särskilt på att man vid

åberopande av myndigheters och institutioners utlåtanden måste observera

under vilka förutsättningar utlåtandet har avgetts och att utlåtandet kan

vara föråldrat eller inaktuellt. Lantbruksförbundet anser att en oriktig fram­

ställning som är ägnad att påverka efterfrågan måste vara detsamma som

en vilseledande framställning. Förbundet menar därför att bestämmelsen

kan begränsas till att avse vilseledande framställningar. Denna uppfattning

delas av Apotekarsocieteten och Marknadsförbundel samt av Advokatsam­

fundet, som påpekar att formuleringen »oriktig eller eljest vilseledande»

inte kan användas, eftersom en uppgift kan vara så uppenbart oriktig att

den inte vilseleder.

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen omfattar även framställ­

ningar som riktas bara till enstaka personer. Förslaget härom biträds av

konsumentinstitutet, statens konsumentråd, Advokatsamfundet, Husmoders-

förbundet och Sparbanksföreningen. Köpmannaförbundet framhåller att för­

slaget kan medföra vissa tillämpningssvårigheter, eftersom det ibland kan

vara fråga om ganska bagatellartade förfaranden. Förbundet nämner som

exempel, att ett butiksbiträde av obetänksamhet lämnar en överdriven upp­

gift om en varas kvalitet. Arbetsgivareföreningen och Industriförbundet an­

för att meddelanden avsedda bara för en person eller ett fåtal personer inte

kan rubriceras som reklam. Först om ett meddelande systematiskt delges

den ena efter den andra bör meddelandet betraktas som framställning i

lagens mening.

Hovrätten över Skåne och Blekinge erinrar om att gällande bestämmelse

om illojal reklam förutsätter, att uppgiften har lämnats i utövning av nä­

ringsverksamhet och avser verksamheten eller däri utbjudna varor eller pre­

stationer. Genom att dessa uttryck har fått bortfalla blir bestämmelsens

räckvidd mera oviss än tidigare. Lagförslaget kan t. ex. innebära, att det

ställs lika stränga krav på vad en handelsresande säger vid ett affärssamtal

som på vad han efter arbetsdagens slut säger i hotellmatsalen till kolleger

och vänner, nämligen om hans framställning har ett allmänt samband med

omsättningen av varor eller tjänster. Hovrätten menar att man måste återgå

Kungl. Mnj:ts proposition nr 57 år 1970

49

till gällande lags begränsning till vad som sker i näringsverksamhet. Annars riskerar man att bestämmelsen avskräcker från information och beskär det fria området för konsumentupplysning. I första hand bör under vilseledan­ de reklam falla uppgifter om den egna verksamheten och däri utbjudna eller efterfrågade varor eller prestationer. I andra hand bör bestämmelsen avse vilseledande uppgifter om annan näringsidkares företag eller varor eller prestationer som han utbjuder eller efterfrågar. Hovrätten uppehåller sig också vid innebörden av den i lagtexten använda termen näringsidkare. Stat och kommun kan aldrig vara näringsidkare. En vilseledande uppgift av en tjänsteman i ett ekonomiskt sammanhang kan vara att bedöma som tjänstefel men inte -som vilseledande reklam. Om verksamheten inte drivs av ett organ för stat eller kommun utan av inrättningar som har bildats enligt särskilda författningar, s. k. särskilda juridiska personer, kan det stundom vara tveksamt hur gränsen skall dras. Ett statligt bolag är utan tvekan att anse som näringsidkare.

Flera remissinstanser uppehåller sig vid förslaget i 2 § andra stycket om att ingripande skall kunna ske mot framställningar som inte är vilseledande men är kränkande eller innehåller ovidkommande uppgifter. anser att gärningsbeskrivningen är något obestämd. Det kan ifrågasättas om kränkan­ de framställningar mot näringsidkare är något som bör beivras bara på ett så begränsat område som i konkurrensen näringsidkare emellan. RÅ anser sig dock med viss tvekan kunna godta bestämmelsen men finner det önsk­ värt att frågan tas npp på nytt vid en kommande översyn av 5 kap. brotts­ balken. Arbetsgivareföreningen och Industriförbundet anför att bestämmel­ sen i och för sig är av värde men att åtskilliga former av ekonomiskt förtal faller utanför den. Allmänna bestämmelser om ekonomiskt förtal anses vara av behovet påkallade och kvarstående frågor på detta område måste snarast lösas. Liknande synpunkter framförs av Stockholms och Skå­ nes handelskammare, TCO, Svenska annonsörers förening och Annonsby­ råernas förening. Patentverket, Lantbruks förbundet och Svenska företaga­ res riksförbund tillstyrker bestämmelsen. NO ifrågasätter däremot om inte brottsbalkens ärekränkningsbestämmelser är tillräckliga. Hovrätten över

Skåne och Blekinge finner det tveksamt om otillbörlig form är ett tillräck­ ligt skäl för att förbjuda reklam som inte är vilseledande. Hovrätten anser det inte godtagbart att bestämmelsen får avse reklam som är otillbörlig mot annan näringsidkares person. Sådant är principiellt att anse som otillåtet yttrande och skall bedömas enligt reglerna i brottsbalken och tryckfrihets­ förordningen.

Enligt paragrafens tredje stycke skall bestämmelserna i första och andra styckena gälla även sammanslutning av näringsidkare. Arbetsgivareförening­ en och Industriförbundet föreslår att orden »sammanslutning av näringsid­ kare» får utgå ur lagtexten. Bestämmelsen kan nämligen felaktigt uppfattas som ett hinder för organisationer att bedriva information till sina medlem- 4 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 57

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

mar och för deras räkning delta i den allmänna debatten. Affischeringsföre-

tagens förening önskar att det i tredje stycket klargörs att den som fullgör

uppdrag för näringsidkare måste ha bedrivit reklam självständigt för att

kunna ställas till ansvar. Annars skulle ett företag som bara hyr ut utrym­

me för reklam möjligen kunna bli ansvarigt för reklam som har anbragts

på detta utrymme.

Ett par remissinstanser uttrycker viss oro för att den fria konkurrensen

kan komma att begränsas. NO understryker att vederhäftighetskravet inte

får sättas så högt att det i princip fria valet mellan olika konkurrensmetoder

hindras. Från denna synpunkt vill NO inte ställa alltför stränga krav på

jämförelser i reklam. Han förklarar vidare att han inte helt kan

biträda rekommendationen om en förhållandevis sträng praxis i fråga om

överdrifter. Han menar nämligen, att konsumenterna i stor utsträckning

inte tar uttalanden av typen »Stans lägsta priser» alltför bokstavligt. Lik­

nande synpunkter framförs av 1963 års konsumentupplysning skommitté.

På andra håll betonas emellertid, att man måste ställa stora krav på veder­

häftighet vid jämförande reklam. Detta framhålls av Arbetsgivareföreningen,

Industriförbundet, Tidningsutgivareföreningen, Statens konsumentråd och

Husmodcrsförbundet. LO uttalar att all jämförande reklam i princip måste

vara. tillåten och att man inte får ställa så stränga krav på vederhäftigheten

att jämförelser i praktiken blir omöjliga. Grossistförbundet anser däremot

att det är så stor risk för att vederhäftigheten ef ter sätts vid jämförande

reklam att företagen bör undvika att använda jämförelser.

Flera remissinstanser tar upp utredningens uttalande, att den föreslagna

bestämmelsen inte avser konsumentupplysning. Pris- och kartell-

nämnden finner detta riktigt. Köpmannaförbundet och Grossistförbundet

framhåller att konsumentupplysningen får allt större betydelse, vilket gör

det angeläget att i annat sammanhang utreda hur vilseledande uppgifter i

samband med konsumentupplysning skall kunna förhindras. Annonsbyråer­

nas förening och Sveriges kompetensauktoriserade reklambyråers förbund

anser att utredningen inte anvisar någon klar gränsdragning mellan reklam

och konsumentupplysning. Föreningen framhåller att gränsen mellan re­

klam och andra former av information har blivit alltmer flytande. Det är

ofta svårt för en tidningsläsare att avgöra vad som är reklam och vad som är

redaktionellt innehåll. I detta sammanhang pekas också på de gränsdrag-

ningsproblem som de s. k. åsiktsannonserna ger upphov till.

Frågan om förslagets förhållande till tryckfrihetsförordningen

berörs av några remissinstanser. JK påpekar att förslaget medför vidgade

möjligheter att ingripa mot illojal reklam. Av de skiljaktigheter som före­

ligger mellan utredningens förslag och gällande regler torde det vara endast

en som härvid påkallar uppmärksamhet, nämligen att förslaget medger in­

gripande inte bara mot meddelanden om egna förhållanden utan också mot

meddelanden angående andra näringsidkares verksamhet och förhållanden.

51

I denna del kommer förslaget att i viss mån innebära en sanktion mot eko­ nomiskt förtal. Om ekonomiskt förtal torde rent generellt kunna sägas att det liksom vanligt förtal hör till det område som tryckfrihetsreglerna avser att värna. Emellertid riktar sig den föreslagna bestämmelsen mot de ifråga­ varande meddelandena bara som konkurrenshandlingar i näringsverksam­ het. Med denna begränsning får de anses utgöra enbart medel i näringsverk­ samheten och falla utanför tryckfrihetsområdet. JK anser därför att det inte föreligger något hinder från tryckfrihetsrättslig synpunkt mot att i avsedd omfattning ingripa mot illojal reklam. Han ifrågasätter emellertid om lag­ texten tillräckligt tydligt ger uttryck för att bestämmelsens räckvidd är begränsad till konkurrenshandlingar. Enligt utredningen skall begränsning­ en framgå av ordet »använda» ställt i relation till effektrekvisitet. Regeln skulle bli tydligare, om syftet med framställningen uttryckligen angavs eller om det i vart fall angavs att fråga är om framställningar som näringsidkare använder sig av »i sin verksamhet». Beträffande generalklausulen föreligger enligt JK:s mening inte någon risk för konflikt med tryckfrihetsförordning­ en. Av bestämmelsens formulering framgår nämligen tillräckligt tydligt att det bara är rena konkurrenshandlingar som avses. Hovrätten över Skåne och

Blekinge påpekar, att 2 § i utredningens förslag har en vagare utformning än 1 § lagen om illojal konkurrens, vilket försvårar gränsdragningen till tryckfrihetsförordningen. Det är viktigt att fasthålla att vilseledande reklam bara kan vara sådant som sker i näringsverksamhet och som alltså bär en med förmögenhetsbrotten besläktad karaktär, under det att konsumentupp­ lysning i vidsträcktaste mening bör böra till det av tryckfriheten skyddade området. Bestämmelsen i andra stycket om otillbörliga framställningar kan inte undgå att konkurrera med förtal som är att hänföra till otillåtet yttran­ de enligt tryckfrihetsförordningen. Tillämpningen av paragrafen blir mycket vansklig om den utformas enligt utredningens förslag. Enligt hovrättens me­ ning måste bestämmelsen begränsas så att det klart framgår att den bara omfattar gärningar av annat slag än otillåtet yttrande. Även Arbetsgivare­ föreningen och Industriförbundet menar att gränsdragningssvårigheter mås­ te uppkomma. Grossistförbundet har samma inställning och pekar på de problem en tilltagande användning av s. k. åsiktsannonsering kan medföra. Svenska annonsörers förening upplyser att det förekommer att företag utger veckopress eller andra publikationer. Föreningen ställer frågan om vilsele­ dande framställningar som ges i redaktionell text i sådana publikationer skall anses höra under tryckfrihetsförordningen. Tidningsutgivareföreningen anför att det tycks finnas en tendens hos lagstiftaren att på bekostnad av tryckfrihetsförordningen vidga det område inom vilket kriminalisering av tryckt skrift anses tillåtligt med stöd av vanliga regler i lag eller kungörel­ se. Föreningen kan inte godta att man går vidare på den vägen och avstyrker att det stora område som den allt viktigare varuinformationen utgör undan- tas från tryckfrihetsförordningens regler. Gränsdragningsproblemet bör lö­

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

52

sas så att vitesförbud och straff enligt 1 och 2 §§ i lagförslaget får ådömas,

då fråga är om framställning i tryckt skrift, bara om framställningen up­

penbarligen saknar betydelse för informationen eller opinionsbildningen.

Ett par s p e c i e 11 a f r å g o r tas upp av två remissinstanser. Läkeme­

delsindustriföreningen erinrar om att socialstyrelsen enligt läkemedelsför-

ordningen (1962: 701) har att avgöra om reklamuppgifter rörande s. k. far-

macevtislca specialiteter (serietillverkade, originalförpackade läkemedel) är

förenliga med vissa bestämmelser i förordningen. Styrelsen kan återkalla re­

gistreringen av läkemedlet, vilket innebär att detta inte får saluföras vidare.

Föreningen anser att inga andra myndigheter än socialstyrelsen bör pröva

läkemedelsreklamen. Lantbruks förbundet påpekar att utsädesvara skall

statsplomberas enligt förordningen (1967: 139) om obligatorisk statsplombe-

ring av utsädesvara och om växtförädlingsavgift. Statsplombering sker helt

efter deklaration av utsädes- eller fröproducenten. Den som lämnar oriktig

uppgift i deklaration kan straffas med böter. Den som saluför utsädet skulle

däremot enligt förslaget kunna straffas för brott mot 2 § med böter eller

fängelse. Samma diskrepans föreligger i förhallande till förordningen

(1961:381) om tillverkning av och handel med fodermedel samt belcämp-

ningsmedelsförordningen (1962: 703).

4.4 Påföljder, talerätt m. m.

Utredningens förslag om påföljder och talerätt m. in. mottas välvilligt på

de flesta håll. Många understryker det riktiga i utredningens uppfattning att

sanktionssystemet är av mycket stor betydelse då det gäller att få lagstift­

ningen effektiv.

Utredningens förslag om förbud som påföljd för överträdelse av 1 och

2 §§ i förslaget biträds av åtskilliga remissinstanser, bl. a. JK, patentverket,

statens konsumentråd, KF, LO, TCO, Arbetsgivareföreningen, Industriför­

bundet, Grossistförbundet och Advokatsamfundet. Stockholms handelskam­

mare påpekar att det är mycket vanligt att otillbörliga marknadsföringsåt­

gärder vidtas utan att det subjektiva rekvisitet för straffbarhet kan visas

vara uppfyllt. Det är ett allmänt intresse att kunna stoppa sådana åtgärder,

även om det inte är aktuellt med åtal. Köpmannaförbundet pekar på att

överträdelse av generalklausulen i första hand bara medför risk för förbud

med vitesföreläggande. Detta möjliggör för företag att praktisera otillbörliga

affärsmetoder intill dess förbud har beslutats. Det är visserligen möjligt att

utfärda interimistiska förbud, men bestämmelsen härom kommer säkert att

tillämpas med stor försiktighet av domstolarna. Tillämpningen av bestäm­

melsen om interimistiskt förbud kommer också att i hög grad begränsas ge­

nom tvånget att ställa pant eller borgen för skada som kan tillskyndas mot­

parten. Förbundet ifrågasätter om inte skadestånd bör införas som

sanktion inte bara då någon överträder ett utfärdat förbud utan också när

någon vidtar konkurrensåtgärd som har ansetts åsidosätta hederlighet och

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

53

god affärsmoral med vetskap om att ett förbud har meddelats. Därigenom skulle generalklausulen få något större effekt. Skånes handelskammare och

Annonsbyråernas förening framför liknande synpunkter. Det kan vara tvek­ samt, anför handelskammaren, om bara risken för ett förbud är tillräckligt för att hindra chanstagning vid utformningen av marknadsföringsmetoder.

Eftersom det är främmande för svensk rättsuppfattning att döma till straff för gärningar som inte kunnat preciseras bättre än vad som skett i 1 §, har handelskammaren stannat för att vite kombinerat med skadestånd vid över­ trädelse av meddelat förbud bör utgöra den enda sanktionsformen. Handels­ kammaren understryker dock det angelägna i att man snabbt inskrider mot uppenbara brott mot 1 §. Vidare framhålls att företag genom ett system med bulvaner kan låta ett påtalat förfarande fortsätta hur länge som helst och att ett företag kan fortsätta med en viss marknadsföringsmetod trots att förbud att använda metoden har meddelats annat företag. I sådana fall bör skadestånd kunna utdömas. Att man måste kunna inskrida snabbt mot otill­ börliga marknadsföringsmetoder understryks också av konsumentinstitutet,

LO, TCO, Arbetsgivareföreningen och Industriförbundet. De båda sistnämn­ da organisationerna liksom även Grossistförbundet framhåller att interi­ mistiskt förbud måste användas med försiktighet, eftersom det kan vålla stort ekonomiskt avbräck. Svenska annonsörers förening bedömer att den säkerhet som skall ställas sannolikt blir så stor att enskild sällan kommer att kunna ställa säkerhet. För att inte bestämmelsen om interimistiskt för­ bud skall bli illusorisk ifrågasätts om man inte kan slopa kravet på säker­ het. Marknadsförbundet ifrågasätter om inte straff bör kunna komma i frå­ ga vid överträdelse av 1 §, eftersom vissa av de där åsyftade konkurrensåt­ gärderna är minst lika förkastliga som vilseledande reklam.

Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller att förbud inte brukar be­ tecknas som påföljd för brott. Av större betydelse än denna formella syn­ punkt är att sidoordnandet av straff och förbud vid vilseledande reklam kan leda till oklarheter i fråga om bestämmelsernas tillämpning. Förslaget garanterar inte att talan i dessa båda hänseenden förs samtidigt. Det är inte heller säkert att det är samma partsställning i de båda fallen. Eftersom en näringsidkare kan drabbas av straff för bedrägeri eller försök till bedrägeri när någon har blivit vilseledd eller han har haft uppsåt att vilseleda, ifråga­ sätts om man inte kan avstå från straffsanktionen vid vilseledande reklam och bara lita till förbud. delar däremot utredningens åsikt att överträdel­ se av 2 § bör vara straffsanktionerad. Även RÅ framhåller, att det inte finns några regler om hur straff- och förbudssanktionerna skall samordnas. Det finns härvidlag flera möjligheter. Man kan avstå från att straffa i de fall då vitesföreläggande måste tillgripas. Man kan begränsa straffet till att bara gälla vad som har skett innan vitesförbudet kom till stånd. Man kan över­ lämna åt åklagaren att avgöra, om han skall föra ansvarstalan eller talan om utdömande av vite. Den sistnämnda anordningen ger stort utrymme för

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

54

skönsmässiga bedömningar och kan inte anses vara lämplig. Det är över hu­

vud taget svårt att på ett lämpligt sätt kombinera straff och vite. Eftersom

straffhot i det övervägande antalet fall torde vara tillräckligt för att avhålla

den som står under åtal från att fortsätta sin verksamhet, ifrågasätter RÅ

om vitesförbud behövs som sanktion vid överträdelse av 2 §. Anses förbuds-

sanktion nödvändig är det bättre att förbudet inte förenas med vite utan att

i stället straff utdöms om förbudet överträds.

Ett par remissinstanser framför synpunkter på förslaget om ansvarsfrihet

vid ringa brott mot 2 §. uttalar att lagtexten bör jämkas så att det klart

framgår att åklagare inte behöver föra talan i bagatellfall. Advokatsamfun­

det menar att det enligt förslaget är något tveksamt om ringa brott utgör

grund för skadeståndsskyldighet. Samfundet anser att lagtexten bör förtyd­

ligas så att det klart framgår att så inte är fallet. Skånes handelskammare

understryker önskvärdheten av en måttfull tillämpning av straffbestämmel­

serna.

Utredningens förslag att ersättningsskyldighet inte skall föreligga vid en­

bart vårdslösa förfaranden kritiseras av TCO, som hänvisar till att sådan

ersättningsskyldighet föreligger i de andra nordiska länderna. Lantbruksför-

bundet anser att den särskilda skadeståndsregeln bör utgå och att skade-

ståndsskyldigheten bör följa allmänna skadeståndsrättsliga regler.

Enligt statens konsumentråd är ingripanden med stöd av lagen om illojal

konkurrens sällsynta. För att lagstiftningen skall få avsedd verkan är det

oundgängligen nödvändigt att man löser frågan hur konsumenternas intres­

sen skall kunna tillvaratas i den praktiska tillämpningen. Rådet hälsar där­

för med tillfredsställelse förslaget att talan skall kunna föras av myndighet

som Kungl. Maj :t bestämmer. Denna myndighet måste aktivt följa reklam

och andra konkurrensåtgärder och ingripa mot otillbörliga företeelser. Myn­

digheten bör också få i uppdrag att anmäla ärenden till Näringslivets

opinionsnämnd. På det sättet skulle det nära sambandet mellan de båda

normsystemen framhävas samtidigt som konsumenternas intressen blir till­

fredsställande bevakade även inför opinionsnämnden. Köpmannaförbundet

framhåller att de allmänna åklagarna har så betungande arbetsuppgifter att

de knappast kan väntas komma att ta några större initiativ på ifrågavaran­

de område. Från den synpunkten hälsas med tillfredsställelse att talan om

förbud skall få föras av särskild myndighet. Förbundet vill inte avvisa tan­

ken på att en särskild konsumentombudsman får denna uppgift men före­

drar att den anförtros åt en redan existerande myndighet så att all onödig

tidsutdräkt med den nya lagstiftningens ikraftträdande undviks. Utred­

ningens förslag om taleregler biträds också av konsumentinstitutet, LO och

TCO. På andra håll uttalas att man bör avvakta resultatet av konsumentut­

redningens arbete innan man tar ställning till om en specialmyndighet skall

bevaka konsumenternas intressen och föra deras talan enligt lagen. Denna

uppfattning framförs av patentverket, Arbetsgivareföreningen, Industriför­

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

55

bundet, Stockholms och Skånes handelskammare, Svenska annonsörers fö­ rening, Grossistförbundet och Marknads förbundet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge finner det mest ändamålsenligt att för- budstalan förs av allmän åklagare. Detta hindrar inte att annan myndighet tilldelas övervakningsuppgifter på området. RA berör frågan om förhållan­ det mellan åklagarväsendet och den särskilda myndigheten och anför att det knappast är erforderligt att ge denna befogenhet att föra ansvarstalan.

Organisationernas rätt att föra talan berörs i ett par yttranden. TCO an­ ser att det bör övervägas om konsument- eller löntagarorganisation kan ges befogenhet att föra skadeståndstalan. Advokatsamfundet förordar att i lag­ texten på något sätt preciseras att organisation måste ha förutsättningar att sakkunnigt utföra talan. Svenska företagares riksförbund menar att organi­ sation som inte lider förfång av åtgärden inte bör ha talerätt.

Annonsbyråernas förening ifrågasätter om inte mål enligt den föreslagna lagen bör handläggas uteslutande vid domstolar förstärkta med speciell sak­ kunskap på området.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

5 Departementschefen

5.1 Lagstiftningsärendets bakgrund, avgränsning och allmänna uppläggning

För att ett system med vidsträckt näringsfrihet, konkurrensfrihet och avtalsfrihet skall fungera tillfredsställande krävs att företagarna inte ut­ nyttjar sin handlingsfrihet på ett sätt som är till skada för konsumenterna. Det torde knappast råda delade meningar om att det är angeläget att mot­ verka missbruk. Näringslivets egna organisationer är, delvis i samarbete med företrädare för konsumentintressena, på olika sätt verksamma i sådant syfte. Detta är i och för sig värdefullt. Ett primärt ansvar för att närings­ verksamheten bedrivs i former som inte strider mot konsumenternas in­ tressen måste emellertid ligga på det allmänna. Staten bör genom en aktiv och energisk konsumentpolitik i olika former verka härför.

En central uppgift för konsumentpolitiken är att skapa sådana förhål­ landen på marknaden att konsumenterna får tillgång till goda och ända­ målsenliga varor och tjänster på så förmånliga villkor som möjligt. Detta kan ofta ske genom åtgärder som främjar en fri och effektivt fungerande konkurrens inom näringslivet. Betydelsefulla medel i detta sammanhang är konkurrensbegränsningslagstiftningen och den verksamhet som på grundval av den bedrivs av statens pris- och kartellnämnd, näringsfrihets­ ombudsmannen och näringsfrihetsrådet. Konkurrensbegränsningslagen för­ bjuder direkt vissa typer av konkurrensbegränsningar och ger i övrigt myn­ digheterna möjlighet att vidta åtgärder i syfte att undanröja konkurrens­ begränsning som anses ha skadlig verkan. På många håll inom näringslivet

56

föreligger en klar tendens att koncentrera företagsamheten till ett litet

antal stora enheter. Det är särskilt angeläget att konkurrensen mellan des­

sa enheter fungerar effektivt och inte hämmas genom konkurrensbegrän-

sande överenskommelser eller andra former av inskränkningar i den fria

konkurrensen.

Det räcker emellertid inte med en fri och effektiv konkurrens för att ett

marknadsekonomiskt system skall fungera på ett från konsumenternas

synpunkt tillfredsställande sätt. Det fordras också att konkurrensen inrik­

tas på sådant som är av positivt värde för konsumenterna, i första hand de

utbjudna varornas och tjänsternas pris och kvalitet, samt att de konkur­

rensmetoder som används inte är av sådant slag att de försvårar ett ratio­

nellt konsumtionsval.

De konkurrensvårdande myndigheternas verksamhet har särskilt gått ut

på att främja priskonkurrensen. De speciella förbuden i konkurrensbegräns­

ningslagen avser åtgärder som inskränker möjligheterna att använda pri­

set som vapen i konkurrensen, och en stor del av näringsfrihetsombuds-

mannens ingripanden har gällt förfaranden som har varit riktade mot fö­

retag vilka bedrivit priskonkurrens. Det ligger emellertid i sakens natur att

konkurrensbegränsningslagstiftningen, vars syfte är att säkra fria konkur­

rensförhållanden, inte kan utnyttjas för att direkt påverka valet av kon­

kurrensmetoder. Detta syfte får i stället tillgodoses huvudsakligen på andra

vägar.

Ett viktigt led i konsumentpolitiken är att rikta konsumenternas upp­

märksamhet på de faktorer som i första hand bör påverka konsumtions-

valet och öka deras motståndskraft mot säljargument av irrationell art

samt att genom konsumentvaruforskning, prisundersökningar m. m. och

information om vunna resultat tillhandahålla ett objektivt underlag för

konsumenternas handlande. Med det omfattande utbud av varor och

tjänster som präglar dagens samhälle är behovet av vägledning mycket

stort, och här har opartiska allmänna organ en betydelsefull uppgift att

fylla. Upplysnings- och forskningsverksamhet på konsumentområdet be­

drivs f. n. av flera olika statliga och halvstatliga organ. Uppgiften att pla­

nera och samordna verksamheten ankommer på statens konsumentråd,

som bl. a har hand om anslagen till forskning och konsumentupplysning.

Statens institut för konsumentfrågor sysslar med forskningsverksamhet,

bl. a. provningar av olika konsumtionsvaror, och sprider information om

forskningsresultaten. Pris- och kartellnämnden ägnar sig åt undersök­

ningar och informationsverksamhet i prisfrågor. Ett statsunderstött sam-

arbetsorgan är varudeklarationsnämnden, som utarbetar normer för varude­

klarationer, kontrollerar användningen av deklarationerna och sprider upp­

lysning om dem. Vidare finns ett antal institutioner som bedriver provnings­

verksamhet inom olika specialområden. Frågan om den framtida upplägg­

ningen och inriktningen av verksamheten på konsumentupplysningsområ-

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

57

det övervägs f. n. inom konsumentutredningen, som har i uppdrag att klar­ lägga möjligheterna att höja effektiviteten i denna verksamhet, att belysa dess roll i samhällsekonomin och behovet av insatser på området samt att dra upp sådana riktlinjer för verksamheten att den på ett ändamålsenligt sätt kan fylla sin uppgift i dagens samhälle.

Vid sidan av konsumentupplysningsverksamheten finns behov av rätts­ regler som direkt skyddar konsumenterna mot ohederliga eller på annat sätt skadliga metoder i reklam och marknadsföring. Man kan peka på flera faktorer som gör att detta behov är särskilt framträdande i dagens samhäl­ le. Den stigande levnadsstandarden innebär växande köpkraft hos konsu­ menterna, och det finns en betydande marknad även för ganska dyrbara konsumtions- och kapitalvaror. Handelns struktur och formerna för varu- distributionen har lett till en stark inriktning på märkesvaror. På många områden förekommer ett omfattande utbud av sinsemellan ganska likvär­ diga produkter, och det är ofta svårt för konsumenterna att orientera sig pa marknaden. Utvecklingen mot stora butiksenheter med begränsad ser­ vice minskar möjligheterna till personlig vägledning. Olika slag av reklam, skyltning, förpackningsutstyrsel etc. och säljfrämjande åtgärder av skif­ tande art har fått starkt ökad betydelse som medel att påverka konsumen­ ternas handlande.

Vissa regler om reklam- och marknadsföringsmetoder finns i 1931 års lag om illojal konkurrens. Den innehåller straffbestämmelser som riktar sig mot oriktig reklam och mot vissa slag av gåvoerbjudanden. Utredningen om illojal konkurrens har nu föreslagit att 1931 års lag skall ersättas av en ny lag i samma ämne. Utredningens förslag innehåller bl. a. väsentligt, skärpta regler mot vilseledande reklam och en generalklausul, som i första hand är avsedd att användas mot vissa marknadsföringsmetoder.

Både i den gällande lagen och i utredningens förslag ingår de nu be­ rörda bestämmelserna i ett komplex av regler som rör konkurrensen nä­ ringsidkare emellan och där även andra slag av konkurrenshandlingar be­ handlas. Detta har sin historiska förklaring. Den svenska lagstiftningen har utformats efter mönster av motsvarande regler i utländsk rätt. I det skede då detta regelsystem byggdes upp betraktades det främst som ett me­ del att skydda näringsidkare mot att bli utsatta för vissa stötande former av konkurrens från andra näringsidkares sida. Frågan om vad som skulle betraktas som otillbörligt bedömdes därför alltid ur företagarnas synvinkel. Sedermera har reglerna på området i växande utsträckning kommit att ses också som ett skydd för konsumenterna. 1931 års lag präglas, som dess ti­ tel antyder, i hög grad av näringsidkarsynpunkter. Det lagförslag som ut­ redningen har lagt fram innebär ett steg på vägen mot vidgat hänsynsta­ gande till konsumenternas intressen.

Det har redan framgått att jag för min del vill se uppställandet av nor­

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

58

mer för marknadsföringen som en konsumentpolitisk fråga. Med en sådan

syn blir det naturligt att hålla isär reklam och marknadsföring från andra

ämnen som visserligen kan ha betydelse från konkurrenssynpunkt men

som inte direkt berör förhållandet mellan företagare och konsumenter. Jag

tänker på sådana i 1931 års lag och i utredningens lagförslag behandlade

ämnen som skyddande av företagshemligheter och bestämmelser mot be­

stickning och mutor.

I sak kan man hysa viss tvekan beträffande de nyheter som utredningen

har föreslagit rörande företagshemligheter m. m. Frågorna kräver i varje

fall ytterligare belysning innan de slutgiltigt kan bedömas. Frågan om

nya regler till skydd för företagshemligheter sammanhänger sålunda med

frågan om konkurrensklausuler i anställningsavtal. Riksdagen har här be­

gärt en förutsättningslös utredning (rskr 1963: 383). Även de av utred­

ningen föreslagna reglerna om bestickning och tagande av muta är be­

roende av fortsatt utredning på angränsande områden. Ämbetsansvarskom-

mittén har i sitt betänkande Ämbetsansvaret (SOU 1969: 20) uttalat sym­

pati för tanken på en allmän regel om bestickning och tagande av muta som

skulle täcka både den offentliga och den privata sektorn. En sådan regel

skulle ha sin naturliga plats i brottsbalken och inte i en konkurrens- eller

marknadsföringslag.

Mot denna bakgrund har jag kommit till den uppfattningen att man f. n.

bör låla de bestämmelser i 1931 års lag om illojal konkurrens som rör yr­

keshemligheter, mutor och bestickning fortleva oförändrade men ersätta

lagens bestämmelser om reklam och andra marknadsföringsåtgärder med

en ny, direkt på konsumentintresset inriktad lag om otillbörlig marknads­

föring.

1931 års lag om illojal konkurrens måste sägas ha spelat en undanskymd

roll i kampen mot olämpliga reklam- och marknadsföringsmetoder. Orsa­

kerna torde vara flera. Dels är lagens bestämmelser materiellt föga vitt­

gående. Dels finns det inte någon effektiv övervakning av lagens efterlev­

nad genom allmänna organ. Tillämpningen av lagen har helt och hållet

anförtrotts de allmänna åklagarna och domstolarna.

Brister i lagstiftning och övervakning från det allmännas sida har i viss

utsträckning avhjälpts genom självsanerande verksamhet i näringslivets

egen regi. Internationella handelskammarens grundregler för reklam och

den normbildning som har ägt rum genom Näringslivets opinionsnämnds

praxis har spelat en stor roll i detta sammanhang. I sen tid har opinions-

nämndens verksamhet kompletterats med andra initiativ från näringsli­

vets sida. Bl. a. har på försök inrättats en anmälningsbyrå för marknads­

föringsåtgärder och införts ett system med ansvariga reklamutgivare för

intern kontroll av reklambyråernas produktion. Dessa frivilliga insatser är

värda erkännande. De har emellertid visat sig otillräckliga. De normer

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

59

som är inneslutna i Internationella handelskammarens grundregler och som har utbildats av Näringslivets opinionsnämnd både inom och utanför grund­ reglernas tillämpningsområde representerar visserligen i och för sig en jämförelsevis hög etisk standard. Men samtidigt är svagheterna i självsane- ringssystemet uppenbara. Konsumentintressena är visserligen numera fö­ reträdda inom opinionsnämnden men nämnden domineras fortfarande av representanter för företagarintressen. Nämnden saknar i stort sett egent­ liga sanktionsmedel. Dessutom har det visat sig att nämndens avgöranden ofta har svårt att tränga ut till företagare i gemen och till en större all­ mänhet.

Att företagens marknadsföringsåtgärder lämnar åtskilligt övrigt att önska framgår bl. a. av en undersökning av reklamens förenlighet med gällande utomrättsliga normer som har utförts inom reklamutredningen. Undersök­ ningen, som avser förhållandena under tiden september 1967—augusti 1968, visar att åtminstone mellan 11 och 18 % av annonserna i dagspressen och mellan 20 och 27 % av annonserna i populärpressen var oförenliga med de gällande normerna.

Utredningen har förordat att lagstiftningens positioner skall flyttas fram i jämförelse med 1931 års lag. Utredningens lagförslag innehåller en efter orden mycket vidsträckt generalklausul och dessutom bl. a. bestämmelser om vilseledande reklam som går betydligt längre än nu gällande lagbestäm­ melser i samma ämne.

Ett närmare studium av betänkande och lagtext visar emellertid att ut­ redningen har velat stanna på halva vägen. Lagstiftningen skall fortfaran­ de enligt utredningen spela en andraplansroll i kampen mot otillbörliga konkurrens- och marknadsföringsåtgärder. Utredningen säger uttryckligen att den anser det vara den riktiga ordningen att det lämnas utrymme för ett utomrättsligt normsystem som kan ligga ett stycke före lagstiftningen. En jämförande analys av utredningens lagtext och motiv visar att den av utredningen tilltänkta generalklausulen trots ordalagen är avsedd att ha ett ganska smalt tillämpningsområde. Bl. a. skall den över huvud taget inte vara tillämplig på reklam. När det gäller administrationen av den nya la­ gen vill utredningen att man liksom hittills i huvudsak skall lita till de all­ männa åklagarna och domstolarna. Utredningen föreslår dock att förbud enligt generalklausulen skall kunna utverkas på talan av särskild myndig­ het som Kungl. Maj :t bestämmer, t. ex. kommerskollegium.

Min principiella inställning är att samhället bör ha ett förstahandsansvar för att en god etisk standard iakttas i reklam och marknadsföring. Lagstift­ ningen bör vara så avancerad som behövs för att den skall kunna utgöra grundvalen för utbildandet av fullt tillfredsställande etiska normer, och normbildningen bör vara en uppgift för offentliga organ. Tillräckliga sank­ tionsmedel bör ställas till förfogande för dessa organ.

Kungi. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

60

Vid utformningen av en lagstiftning mot otillbörliga reklam- och mark­

nadsföringsåtgärder kan man gå till väga på olika sätt. Ett alternativ är att

i lag detalj reglera under vilka omständigheter vissa metoder inte får använ­

das, ett annat är att bygga på en generalklausul och överlämna åt de rätts­

tillämpande myndigheterna att genom sin praxis konkretisera klausulens

innebörd. Det förra alternativet överensstämmer bäst med traditionell lag­

stiftningsteknik på det näringsrättsliga området och det har bl. a. den för­

delen att företagarna får jämförelsevis goda möjligheter att bedöma om pla­

nerade åtgärder är förenliga med lagen eller inte. Det är emellertid mycket

svårt att i lagtext konkret ange var gränsen skall gå mellan vad som bör

vara tillåtet och vad som inte bör vara det. En nackdel med en detaljregle­

ring är vidare att det kan befaras att vissa företagare försöker utnyttja

luckor i lagen till att handla i strid mot lagens syfte eller finna nya metoder

som inte har varit förutsedda vid lagens tillkomst. Risken är stor för att en

lag som innehåller enbart ett antal detaljerade specialbestämmelser inte

blir det effektiva vapen i kampen mot otillbörliga reklam- och marknads-

föringsmetoder som behövs.

Jag har för min del kommit till den uppfattningen att en ny lagstiftning

vid sidan av vissa specialbestämmelser bör innehålla en vidsträckt general­

klausul, som ger möjlighet att förbjuda otillbörliga förfaranden. En sådan

regel kan göra det möjligt för de rättstillämpande organen att genom sin

praxis utbilda ett nyanserat normsystem och den skapar förutsättningar

för en fortgående rättsbildning på området. De rättssälcerhetsinvändningar

som i allmänhet kan göras mot en generalklausul väger inte tungt i detta

fall. Generalklausulen kan nämligen här redan från början få en betydande

stadga om man tar det utomrättsliga normsystem som finns i dag till ut­

gångspunkt för tillämpningen. Detta system representerar som jag tidigare

har sagt i och för sig en jämförelsevis hög etisk standard och det bör kunna

utgöra plattformen för den fortsatta rättsbildningen på marknadsförings-

området. Härigenom underlättas förhandsbedömningar från företagarnas

sida, och en annan fördel är att man får en viss garanti för internationellt

någorlunda enhetliga normer. Kärnan i det utomrättsliga normsystemet ut­

görs ju av internationellt godtagna regler för reklamen.

Man skall emellertid inte tro att man når väsentliga resultat enbart genom

att införa en vidsträckt generalklausul med förbudsmöjligheter mot tred-

skande företagare. Effekten av en ny lagstiftning är beroende av att man får

övervakande och rättstillämpande specialorgan med tillräckliga resurser och

tillräcklig auktoritet. De allmänna åklagarna och domstolarna har inte så­

dan erfarenhet av förhållandena inom näringslivet och på konsumtions-

marknaden att man kan anförtro dem några mera betydande uppgifter i

detta sammanhang. Den inom domstolsväsendet vanliga ordningen med tre

instanser är också för tungrodd för att passa här. Snabba avgöranden är

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Kungi. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

61

ofta nödvändiga för att ingripanden mot en otillbörlig reklamkampanj eller annan marknadsföringsåtgärd skall få praktisk betydelse.

Efter samråd med chefen för handelsdepartementet har jag kommit till slutsatsen att nya materiella regler om reklam och marknadsföring för sin tillämpning kräver inrättande både av ett särskilt organ med uppgift att övervaka marknaden och beivra lagöverträdelser och av ett centralt organ med dömande funktioner. Det dömande organet bör vara sammansatt av representanter för staten, näringslivet och konsumenterna. Genom en sådan konstruktion kan garantier skapas för snabba beslut, enhetlig praxis och en rättstillämpning som omfattas med förtroende av alla berörda parter.

Jag har inte för avsikt att här lägga fram några detaljerade förslag på det organisatoriska området. Hithörande frågor kommer i stället att behandlas i en särskild promemoria som f. n. utarbetas inom justitie- och handelsde­ partementen. Det är meningen att promemorian skall remissbehandlas under innevarande höst, och jag räknar med att förslag till lagstiftning på grund­ val av den skall kunna anmälas för Kungl. Maj :t i början av år 1970. Jag vill emellertid redan i detta sammanhang redovisa hur organisationen i stora drag bör utformas enligt vad jag har kommit fram till efter samråd med chefen för handelsdepartementet.

Den nyss antydda organisatoriska uppläggningen med ett övervakande organ och ett särskilt centralt organ med dömande funktioner överensstäm­ mer nära med den som f. n. finns på konkurrensbegränsningsområdet. Nä- ringsfrihetsrådet har där den dömande funktionen och näringsfrihetsom­ budsmannen för det allmännas talan hos rådet. Åtskilliga skäl talar för en sammankoppling mellan organisationen för administrering av konkurrens- begränsningslagstiftningen och den organisation som skall handha den nya generalklausulen mot otillbörlig reklam och marknadsföring. Ett skäl som jag särskilt vill peka på är att generalklausulen mot otillbörlig reklam och marknadsföring inte får tillämpas så att den kommer i konflikt med de principer som ligger bakom konkurrensbegränsningslagstiftningen. Samti­ digt är det viktigt att inte konkurrensbegränsningslagstiftningens princip om fri konkurrens ges så stor räckvidd att den sanktionerar otillbörliga kon­ kurrensmetoder.

Det effektivaste sättet att undvika konfliktrisker av olika slag är att helt samordna administrationen av de båda lagarna. Enligt min mening är det emellertid tillräckligt om den dömande funktionen förenas hos ett och sam­ ma organ, övervakningsuppgiften sköts sannolikt effektivare om vartdera området får sin egen ombudsman. I det sammanhanget bör beaktas bl. a. att den utredning som krävs enligt de båda lagarna skiljer sig ganska avsevärt. Bedömningen enligt konkurrensbegränsningslagen skall ske huvudsakligen efter ekonomiska kriterier, medan bedömningen enligt lagen om otillbörlig marknadsföring främst är av etisk art. Inom ramen för konkurrensbegräns­ ningslagen krävs ofta komplicerade ekonomiska utredningar, och närings-

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

frihetsombudsmannen har för detta ändamål till sitt förfogande ett särskilt

utredningsorgan, statens pris- och kartellnämnd. Utredningar i ärenden om

otillbörlig marknadsföring kan däremot i regel antas bli ganska enkla. Pro­

blemen ligger här mera på värderings- och bedömningsplanet. En stor del av

övervakningsverksamheten kan väntas komma att bestå i en fortlöpande

granskning av i första hand pressreklamen.

Näringsfrihetsrådet består av ordförande och åtta andra ledamöter. Tre

av ledamöterna utses bland personer som kan anses företräda företagarin­

tressen och tre bland personer som kan anses företräda allmänna konsu­

ment- och löntagarintressen. Ordföranden och de övriga två ledamöterna, av

vilka en skall vara rådets vice ordförande, utses bland personer som inte kan

anses företräda vare sig den ena eller den andra typen av intressen. Ordfö­

randen och vice ordföranden skall vara jurister med domarerfarenhet, me­

dan den andre ledamoten skall ha särskild insikt i näringslivets förhållan­

den. För konkurrensbegränsningsärendenas vidkommande finns det ingen

anledning att ändra dessa regler, om tillämpningen av konkurrensbegräns­

ningslagen och en ny lag om otillbörlig marknadsföring läggs hos en gemen­

sam dömande instans. Sammansättningen av denna instans, som jag vill

föreslå skall kallas marknadsrådet, kan emellertid lämpligen modifieras

något vid handläggningen av marknadsföringsärenden. I sådana ärenden

finns inte samma behov av företagsekonomisk expertis som i konkurrens-

begränsningsärenden, och det förefaller mig därför lämpligt att den ledamot

som skall ha särskild insikt i näringslivets förhållanden ersätts av en person

med särskild insikt i konsumentfrågor när marknadsrådet skall handlägga

ärenden enligt lagen om otillbörlig marknadsföring.

Ombudsmannen för marknadsföringsfrågor bör benämnas konsument­

ombudsman. Denna benämning anknyter till ett förslag av riktprisutred-

ningen i betänkandet Prissamverkan och konkurrens (SOU 1966: 34), vars

genomförande sköts på framtiden under hänvisning bl. a. till den fortsatta

behandlingen av förslaget till lag om otillbörlig konkurrens (prop. 1967: 75

s. 82).

Innan jag går in på frågan om det närmare innehållet i en ny lag om otill­

börlig marknadsföring skall jag ytterligare ta upp en speciell aspekt av stor

betydelse, nämligen frågan om nordisk rättslikhet på marknadsföringsom-

rådet.

Arbetet på en revision av 1931 års lag om illojal konkurrens har på utred-

ningsstadiet bedrivits i samarbete med motsvarande utredningar i Danmark,

Finland och Norge. De förslag som de olika utredningarna har lagt fram är

i betydelsefulla avseenden enhetligt utformade. Det föreligger emellertid

också många avvikelser, bl. a. i fråga om förekomsten av specialbestämmel­

ser rörande vissa slag av marknadsföringsmetoder. I det danska utrednings­

förslaget finns särskilda regler om rabattmärken, i det finska om lotterier

63

och i det norska om tilläggserbjudanden, lotterier och realisationer, medan det svenska förslaget inte upptar några motsvarande regler. Även i de delar där förslagen formellt överensstämmer nära med varandra föreligger vä­ sentliga olikheter i fråga om deras innebörd.

Sedan utredningsbetänkandena avlämnades har överläggningar ägt rum mellan företrädare för resp. ministerier i de olika länderna. Härvid har man kunnat enas om att undanröja vissa skiljaktigheter i utredningsförslagen. Det har dock inte visat sig möjligt att nå fram till lagförslag av enhetligt innehåll. Detta torde inte i första hand bero på att synsättet skiftar i någon högre grad när det gäller vilka krav som bör ställas på reklam och mark­ nadsföring. Skiljaktigheterna ligger främst på ett annat plan. De gäller kon­ sumentintressets betydelse i sammanhanget och samhällets ansvar för la­ gens efterlevnad. I de andra nordiska länderna är man åtminstone f. n. inte beredd att i detta sammanhang ge konsumentintresset den dominerande plats och vidta sådana åtgärder i fråga om lagstiftningens och sanktions- systemets administration som jag har förordat i det föregående.

I och för sig skulle nordisk rättslikhet på det nu aktuella området vara av praktiskt värde, inte minst mot bakgrund av de pågående strävandena att få till stånd ett intimare ekonomiskt samarbete mellan de nordiska länderna. För den som planerar en marknadsföringskampanj i flera nor­ diska länder är det onekligen värdefullt om han kan utgå från att de ma­ teriella reglerna i stort sett är desamma i alla länder som berörs av kam­ panjen. Att anpassa marknadsföringsåtgärder efter skiftande krav på olika håll komplicerar och fördyrar planeringen. Däremot spelar det inte lika stor roll för företagaren om formerna för ingripande mot otillåtna mark­ nadsföringsåtgärder varierar från ett land till ett annat. Synen på vilka marknadsföringsåtgärder som bör vara tillåtna är som framgår av vad jag redan förut har sagt någorlunda enhetlig i de nordiska länderna. Intresset av identiskt lika lagregler och likartade administrativa system inom Norden väger enligt min mening inte så tungt att vi i Sverige bör avstå från att konstruera en ny lag och en ny administration på det sätt som enligt vår bedömning fordras för att konsumentintressena skall bli tillräckligt väl till­ godosedda.

Kungl. Maj. ts proposition nr 57 år 1970

5.2 Huvudinnehållet i en ny lag om otillbörlig marknadsföring

5.2.1 Generalklausulen. Generalklausulen bör utformas på ett sådant sätt att den gör det möjligt att ingripa mot alla slag av otillbörliga reklam- och marknadsföringsåtgärder. Bedömningen av vad som är otillbörligt ligger på det etiska planet. Allmänekonomiska, distributionstekniska och liknan­ de överväganden som inte är av etisk art bör i princip inte inverka på be­ dömningen. Hänsyn bör i första hand tas till konsumenternas behov av skydd mot metoder som är vilseledande eller som på annat sätt försvårar

64

för dem att träffa ett rationellt val mellan olika utbjudna varor och tjänster.

Även näringsidkarnas intresse av att konkurrensen inte drivs med oheder­

liga metoder bör emellertid beaktas. Som utredningen påpekar torde f. ö.

i allmänhet konsument- och näringsidkarintressena sammanfalla när det

gäller frågan om vilka etiska krav som skall ställas på reklam och mark­

nadsföring. En viktig synpunkt är vidare, som jag tidigare har framhållit,

att generalklausulen inte får ges en sådan innebörd att den kommer i kon­

flikt med de värderingar som ligger till grund för konkurrensbegränsnings-

lagstiftningen.

Den generalklausul som utredningen föreslår riktar sig mot handlingar

genom vilka hederlighet och god affärsmoral åsidosätts mot konsumenter

eller näringsidkare. Till skillnad från motsvarande regler i de andra nor­

diska förslagen innehåller bestämmelsen inte någon hänvisning till god af­

färssed. Detta beror på att utredningen har ansett det angeläget att klart

markera att generalklausulen inte skall ge utrymme för andra värderingar

än sådana som är av etisk-moralisk karaktär. För egen del kan jag emeller­

tid inte finna att en hänvisning till god affärssed skulle kunna leda till miss­

förstånd i detta hänseende. Tvärtom synes mig en sådan hänvisning vara

av värde, eftersom man därigenom markerar att det nuvarande utomrätts-

liga normsystemet utgör en grundval för den fortsatta rättsbildningen på

området. Jag föreslår därför att generalklausulen skall avse handlingar som

strider mot god affärssed. Vid sidan härav bör den gälla handlingar som i

övrigt är otillbörliga mot konsumenter eller näringsidkare.

I enlighet med vad jag har föreslagit i fråga om lagens allmänna inrikt­

ning bör generalklausulen vara tillämplig på reklamåtgärder och andra

handlingar som företas vid marknadsföring av vara eller tjänst. I begrep­

pet marknadsföring får anses ligga att det skall vara fråga om åtgärder som

syftar till att främja avsättning av varor eller tjänster. Hit hör i första

hand framställningar och andra handlingar som vänder sig till allmänhe­

ten eller en viss gr upp av intressenter, exempelvis annonser och sälj främ­

jande åtgärder av allmän inriktning. Termen marknadsföring täcker emel­

lertid också åtgärder som är inriktade på enskilda individer, exempelvis

sälj argument som en försäljare använder vid förhandling med en enskild

kund.

Begränsningen till marknadsföringsåtgärder medför bl. a. att general­

klausulen inte blir tillämplig på handlingar som riktas mot leverantörer.

På denna punkt har mitt förslag en mer begränsad räckvidd än utred­

ningens. Den av utredningen föreslagna bestämmelsen om vilseledande re­

klam m. m. är nämligen, till skillnad från motsvarande bestämmelse i gällan­

de lag, tillämplig även på framställningar som används vid inköpsverksam­

het eller liknande, exempelvis vid rekrytering av arbetskraft. Utredningen

anför som motiv för sitt förslag bl. a. att konkurrens förekommer även i in­

köpsverksamhet och att det allmänna intresset av att framställningar är

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

65

vederhäftiga gäller också där. Jag har full förståelse för dessa synpunkter. Det är emellertid svårt att med den principiella uppläggning av lagen som jag har valt finna en formulering som tillgodoser dem. Utredningen har inte dokumenterat att det föreligger något praktiskt behov av att kunna inskrida med rättsliga åtgärder mot framställningar som används i inköps­ verksamhet. Avvikelsen från utredningsförslaget på denna punkt, vilken synes sakna betydelse från konsumentsynpunkt, torde därför inte föran­ leda några egentliga olägenheter.

Den från praktisk synpunkt mest betydelsefulla typen av marknadsfö­ ringsåtgärd är framställningar i ord, bild etc., framför allt i form av reklam som riktar sig till en större krets av personer. Här får den av mig föreslagna generalklausulen sitt viktigaste användningsområde. Den skiljer sig härigenom från den generalklausul som utredningen föreslår. Denna skall nämligen i princip inte tillämpas på framställningar, eftersom sådana åtgärder behandlas i 2 § i utredningens förslag.

Innan jag går närmare in på frågan om vilka krav som med stöd av den föreslagna generalklausulen bör ställas på framställningar vill jag ta upp ett särskilt problem som har varit föremål för åtskillig uppmärksamhet från både utredningens och vissa remissinstansers sida, nämligen förhål­ landet till tryckfriheten. Det är uppenbarligen av utomordent- ligt stor vikt att lagen inte tillämpas på ett sådant sätt att den kommer i konflikt med tryckfrihetsrättens principer. Enligt 1 kap. 3 § tryckfrihets­ förordningen, vilken har grundlags karaktär, får missbruk av tryckfriheten inte föranleda straff eller skadeståndsslcyldighet i andra fall än dem som anges i förordningen. Denna regel måste anses innebära att stöd i förord­ ningen krävs även för att man skall kunna meddela vitesförbud mot hand­ lingar som ligger inom det i förordningen behandlade området.

Av 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen framgår att tryckfriheten såsom den garanteras av förordningen har till syfte att säkerställa ett fritt me­ ningsutbyte och en allsidig upplysning. Om meddelande som lämnas i tryckt skrift är lagstridigt i annat hänseende än såsom ett överskridande av gränserna för yttrandefriheten, finns däremot enligt gängse uppfattning inte något hinder mot att ingripa däremot med stöd av bestämmelser i all­ män lag. Sålunda anses en gärning kunna bestraffas som bedrägeri eller svindleri även om den har begåtts genom meddelande i tryckt skrift. I rätts­ praxis har meddelande i tryckt skrift om vinstnummer i utländskt lotteri ansetts kunna föranleda ansvar för brott mot lotteriförordningen (NJA 1961 s. 715).

Det är förenat med uppenbara svårigheter att dra en klar gräns mellan gärningar som skall exklusivt bedömas enligt tryckfrihetsförordningens regler och gärningar vilka visserligen har begåtts genom tryckt skrift men ändå faller utanför det av tryckfrihetsförordningen reglerade området. Det­ ta manar till försiktighet när det blir fråga om att vidga möjligheterna att 5—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 57

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

med stöd av allmän lag ingripa mot gärningar som har begåtts genom med­

delanden i tryckt skrift.

Vid tidigare överväganden rörande lagstiftningen mot illojal konkurrens

har de tryckfrihetsrättsliga aspekterna ägnats stor uppmärksamhet. Under

förarbetena till 1919 års lag i ämnet synes man ha utgått från en mycket

vidsträckt tolkning av tryckfrihetsförordningen, vilket ledde till att lagen

inte kom att innehålla någon bestämmelse alls rörande reklam och liknan­

de framställningar. I 1931 års lag infördes emellertid regler härom, vilka

utan inskränkning har ansetts tillämpliga även på meddelanden i tryckt

skrift. Jag anser mig kunna utgå från att 1931 års lag inte i något avseende

strider mot tryckfriheten. För denna ståndpunkt har jag stöd i bl. a. utta­

landen i samband med tillkomsten av den nu gällande tryckfrihetsförord­

ningen. Härav följer att regler som möjliggör ingripande mot sådana förfa­

randen som straffbeläggs i gällande lag mot illojal konkurrens inte möter

några betänkligheter från tryckfrihetsrättslig synpunkt, medan man bör

vara försiktig med att sträcka ut möjligheterna att ingripa till andra slag

av handlingar.

Grunden för att ingripande mot reklam i tryckt skrift har ansetts kun­

na ske utan stöd i tryckfrihetsförordningen får ses däri att det här är fråga

om åtgärder av utpräglat kommersiell natur, som inte avser nyhetsförmed­

lingen eller åsiktsbildningen i samhället. Bestämmelsen om reklam i 1931

års lag innehåller en rad rekvisit som markerar att vad som regleras där

är rent kommersiella förfaranden. Sålunda krävs för att en uppgift skall

vara straffbar att den avser uppgiftslämnarens affärsverksamhet eller däri

utbjudna varor eller prestationer, att den är ägnad att framkalla uppfatt­

ningen om ett fördelaktigt anbud samt att handlingssättet står i uppenbar

strid med god affärssed.

Mot utredningens förslag att vidga möjligheterna till ingripande att om­

fatta inte bara oriktiga utan också vilseledande framställningar synes mig

några invändningar inte kunna riktas från tryckfrihetsrättslig synpunkt.

Även en utvidgning till framställningar som avser annan näringsidkares

verksamhet eller där tillhandahållna varor och tjänster synes mig kunna

godtas. Uppgifter av detta slag torde få anses vara av sådan rent kommer­

siell natur att de inte åtnjuter skydd enligt tryckfrihetsförordningen. An­

norlunda förhåller det sig med sådana uppgifter om annan näringsidkare

som saknar direkt samband med dennes näringsverksamhet, exempelvis

upplysningar om hans ras, religion, politiska åskådning eller personliga

förhållanden. Det är särskilt mot utredningens förslag, att upplysningar om

sådana för näringsverksamheten i princip ovidkommande förhållanden

skall kunna bli föremål för ingripande, som remisskritiken har riktat sig.

Enligt min mening har kritiken mot utredningens förslag i detta hän­

seende åtskilligt fog för sig. Meddelanden av detta slag är typiskt sett av

67

sådan art som tryckfriheten avser att värna och vilkas straffbarhet alltså skall bedömas enligt tryckfrihetsförordningens regler. Utredningen hävdar för sin del att det väsentliga för om en viss framställning skall bedömas enligt dessa regler eller inte är framställningens ändamål. När en fram­ ställning används som konkurrenshandling skulle den därför enligt utred­ ningens mening falla utanför tryckfrihetsområdet. Jag kan inte helt dela detta betraktelsesätt. För att en framställning skall kunna anses vara av sådan rent kommersiell art att den faller utanför tryckfrihetsområdet torde det inte vara tillräckligt att den faktiskt har lämnats i rent kommersiellt syfte. En sådan princip skulle kunna leda till avsevärda inskränkningar i den yttrandefrihet som tryckfrihetsförordningen avser att garantera. Ut­ redningen torde f. ö. inte heller själv vilja driva denna linje till sin spets, eftersom dess förslag också ställer upp det rekvisitet att framställningen skall vara ägnad att påverka efterfrågan på eller utbudet av vara eller an­ nan nyttighet.

För egen del vill jag, med hänsyn till vad jag tidigare har sagt om vikten av att undvika en rättstillämpning som kan te sig tvivelaktig från tryck- frihetsrättslig synpunkt, förorda att ingripande mot reklam i tryckt skrift begränsas till sådana framställningar som har rent kommersiella förhål­ landen till föremål, dvs. avser en näringsidkares affärsverksamhet eller där tillhandahållna varor och tjänster. Generalklausulen bör inte kunna användas för att ingripa mot reklam i tryckt skrift vilken är inriktad på att bibringa allmänheten vissa allmänna värderingar eller påverka dess all­ männa beteende i viss riktning. Det har diskuterats om det är möjligt att utan direkt stöd i tryckfrihetsförordningen meddela förbud mot att reklam över huvud taget bedrivs för vissa slag av varor, vars bruk av sociala eller liknande skäl inte bör uppmuntras, såsom tobaksvaror och alkoholhaltiga drycker. Jag anser mig inte ha anledning att gå in på denna fråga här. Den nu aktuella lagstiftningen skall nämligen över huvud taget inte medge in­ gripanden som grundas på att de marknadsförda varorna anses skadliga eller på annat sätt olämpliga och att deras spridning därför bör motverkas.

Jag övergår härefter till att något närmare beröra frågan om vad som kan föranleda att en framställning skall betraktas som oförenlig med gene­ ralklausulen. Den av utredningen i 2 § första stycket föreslagna bestäm­ melsen riktar sig mot framställningar som är oriktiga eller vilseledande samt ägnade att påverka bl. a. efterfrågan på viss vara eller tjänst. Detta är ett uttryck för det även i Internationella handelskammarens grundregler för reklam som centralt framhävda kravet att reklam skall vara veder­ häftig. En framställning som inte uppfyller detta krav och som är ägnad att ha sådan effekt som förutsätts i utredningens förslag bör kunna bli före­ mål för ingripande med stöd av den generalklausul jag föreslår. Av hänsyn till tryckfriheten bör dock, som jag nyss har anfört, ingripande inte kunna

Kungt. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

ske mot andra framställningar än sådana som rör förhållanden av kommer­

siell art.

Innan man kan bedöma om en framställning är oriktig eller vilseledande

gäller det att fastställa dess innebörd. Det avgörande bör härvid vara vilket

intryck framställningen gör på den till vilken den riktar sig. En annons

som bara innehåller fullt korrekta uppgifter kan ändå bli att betrakta som

vilseledande, exempelvis därför att relevanta upplysningar har utelämnats

eller därför att annonsen har fått en layout som gör att den till en mindre

uppmärksam läsare förmedlar ett annat intryck än den gör till personer

som studerar annonsen noggrant. Som Näringslivets opinionsnämnd vid

flera tillfällen har påpekat måste man, framför allt när det gäller reklam­

åtgärder som är riktade till allmänheten, ta hänsyn till att reklam ofta

läses mycket flyktigt.

Vid prövningen av om ett reklammeddelande uppfyller det i grundreg­

lerna uppställda kravet på vederhäftighet tillämpar opinionsnämnden en

omvänd bevisbörda. Det anses åligga den för meddelandet ansvarige att

bevisa att dettas innehåll överensstämmer med det verkliga förhållandet.

Om han inte lyckas därmed anses framställningen inte uppfylla nyssnämn­

da krav. Denna nämndens praxis har stöd i grundreglernas artikel 17. En så­

dan bevisregel torde inte kunna tillämpas när det gäller att fastslå om brott

har förövats mot den bestämmelse om vilseledande reklam som utredningen

har föreslagit. Den av mig föreslagna generalklausulen bör emellertid till-

lämpas i överensstämmelse med opinionsnämndens praxis på denna punkt.

Det bör alltså bedömas som oförenligt med generalklausulen att använda

framställningar vars innehåll inte kan verifieras.

Utredningen uppehåller sig i sina motiv vid bl. a. frågan om över­

drifter i reklamen. Vid den gällande lagens tillkomst såg man ganska

milt på sådana företeelser. På det utomrättsliga området har emellertid

inställningen till överdrifter gradvis skärpts, och även utredningen förordar

en ganska sträng praxis. Utredningen håller för troligt att många över­

drivna uppgifter om beskaffenheten av varor och material, särskilt nya och

oprövade sådana, uppfattas efter ordalagen och är ägnade att påverka köp­

lusten. Detta antagande förefaller mig vara riktigt, åtminstone såtillvida

som ett överdrivet påstående, även om det möts med en viss skepsis, ändå

kan ha en ingalunda obetydlig suggestionskraft. Det synes mig ligga i re­

klamens eget intresse att motverka överdrifter, eftersom ett ohämmat bruk

av sådana är ägnat att hos allmänheten skapa misstro mot reklamen över

huvud taget. Både från konsumenternas och från näringslivets synpunkt

är det alltså angeläget att motverka överdrifter i reklamen. I vissa fall kan

det dock möjligen vara motiverat att se med ett visst överseende på över­

drivna påståenden. Om — för att ta ett exempel — ett företag bedriver en

utpräglad lågprispolitik ligger det i både företagets eget och konsumenternas

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

69

intresse att detta förhållande kan bringas till allmän kännedom. Skulle ett sådant företag i sin annonsering använda uttryck som »stans lägsta priser» utan att direkt kunna bevisa att detta påstående är bokstavligen sant, är det med hänsyn till intresset av att priskonkurrensen främjas inte säkert att ett sådant påstående bör förbjudas enligt generalklausulen.

I fråga om vissa slag av framställningar finns det anledning att ställa speciellt höga krav på hederlighet och vederhäftighet. Ett skäl härtill kan vara att kunden saknar möjlighet att i förväg besiktiga den vara eller tjänst som bjuds ut. Detta gäller t. ex. reklam vid postorderförsäljning och reklam för arrangerade resor. Ett annat skäl kan vara att framställningen riktar sig till grupper vilka kan antas vara mindre kritiska än konsumenter i all­ mänhet, exempelvis barn eller sjuka personer.

Det sist sagda ger mig anledning att beröra frågan om läkemedelsrekla- men. Som Läkemedelsindustriföreningen påpekar är denna föremål för viss kontroll från socialstyrelsens sida. Styrelsen kan enligt 15 § läkemedelsför- ordningen återkalla registrering av farmacevtisk specialitet, om denna är föremål för reklam vilken innefattar oriktig, starkt överdriven eller vilse­ ledande uppgift om specialitetens verkan eller egenskaper i övrigt. För­ eningen anser det olämpligt att det skall finnas möjlighet att ingripa mot läkemedelsreklam både enligt läkemedelsföi ordningen och enligt den nu aktuella lagen. Jag kan inte se några direkta olägenheter häri. Som för­ eningen själv påpekar är den påföljd som kan inträda enligt läkemedelsför- ordningen, nämligen återkallelse av registreringen, mycket kännbar. Det kan i vissa fall te sig lämpligare att ge ett ingripande formen av ett förbud med stöd av den föreslagna generalklausulen. Härtill kommer att läkeme­ delsreklam kan vara otillbörlig av andra skäl än sådana som avses i läke- medelsförordningen. Den kan exempelvis innehålla oriktiga uppgifter om en konkurrentprodukt. Det bör därför finnas möjlighet att ingripa mot lä­ kemedelsreklam även enligt den nu aktuella lagen. Vid prövningen av frå­ gor om sådan reklam har givetvis både konsumentombudsmannen och marknadsrådet ofta anledning att inhämta yttrande från socialstyrelsen.

Även i fråga om många andra varor än sådana som är läkemedel i läke- medelsförordningens mening och bara får säljas på apotek förekommer det att medicinska indikationer anges eller antyds i reklamen. Detta gäller exempelvis vitaminpreparat, halstabletter, sårbehandlingsmedel och en mängd kosmetiska produkter. Med hänsyn till den övertygande kraft en me­ dicinsk argumentation ofta torde ha bör man ställa mycket stora krav på vederhäftigheten hos en sådan argumentation. Sedan många år tillbaka be­ drivs en fortlöpande övervakning av denna typ av reklam genom Reklam­ granskningen för hälsovårdsmedel. Det synes mig angeläget att även kon­ sumentombudsmannen ägnar sådan reklam särskilt intresse.

En typ av reklamargument som bör användas med viss försiktighet är

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

70

åberopanden av intyg och utlåtanden, särskilt sådana som här­

rör från myndigheter och institutioner. Det kan visserligen inte i och för

sig anses otillbörligt att utnyttja sådana intyg och utlåtanden i reklamen.

Med hänsyn till det intryck de kan antas göra på adressaten är det emeller­

tid av stor vikt att de presenteras på ett korrekt sätt så att det inte upp­

står någon risk för att denne blir vilseledd rörande deras innebörd eller

räckvidd. Särskilt bör observeras att intyg och utlåtanden lätt kan bli för­

åldrade eller inaktuella och att de förutsättningar under vilka ett intyg eller

utlåtande har avgetts kan ha ändrats så att det inte längre är rättvisande.

En fråga som åtminstone tidigare har varit kontroversiell är använd­

ningen av jämförelser i reklam. Förr var man inom näringslivet både

hos oss och på många håll utomlands negativt inställd härtill, framför allt

till direkta jämförelser med namngivna konkurrerande företag och av dem

utbjudna varor och tjänster. På senare år har dock en annan syn börjat

göra sig gällande. Detta har bl. a. kommit till uttryck i att en i grundreg­

lerna tidigare intagen rekommendation att undvika sådana direkta jämfö­

relser inte har behållits vid den senaste revisionen. Utredningen anser för

sin del att alla typer av jämförelser i princip bör vara tillåtna. Den betonar

emellertid vikten av att jämförelserna präglas av vederhäftighet inte bara

så att de lämnade uppgifterna i och för sig är korrekta utan också så att

jämförelsen är representativ, dvs. ger en rättvisande totalbild av det jäm­

förda. För egen del kan jag i stort sett ansluta mig till dessa synpunkter.

För konsumenterna kan en korrekt utförd jämförelse vara av stort värde

som vägledning vid valet mellan olika varor och tjänster. Att som led i en

jämförelse lämna negativa upplysningar om de varor och tjänster som en

konkurrent tillhandahåller synes inte kunna betraktas som otillbörligt mot

denne, så länge det sker i korrekta former. En jämförelse är emellertid ofta

ägnad att ge ett särskilt starkt intryck av objektivitet och därigenom väcka

speciellt förtroende hos läsarna. Med hänsyn härtill är det viktigt, inte minst

från konsumenternas synpunkt, att jämförelsen fyller höga krav på veder­

häftighet och att den också är representativ på det sätt utredningen menar.

Kraven i detta hänseende bör dock inte ställas så höga att de i praktiken

omöjliggör användning av jämförelser i reklamen. Det synes mig sålunda

böra vara tillåtet att begränsa en jämförelse till vissa aspekter, t. ex. priset,

om det av presentationen klart framgår att jämförelsen är på detta sätt be­

gränsad och att olikheter i exempelvis kvalitetshänseende inte har beaktats.

De nu behandlade frågorna aktualiserar problemet om s. k. ekono­

miskt förtal, dvs. förtal som riktar sig mot en fysisk eller juridisk

person och medför ekonomiska skadeverkningar för denne men som inte

innefattar angrepp mot någons personliga heder. Vid brottsbalkens tillkomst

avstod man från att reglera frågan om ekonomiskt förtal under hänvisning

till pågående utredning rörande lagstiftningen mot illojal konkurrens. De

principer efter vilka jag i det föregående har angett att generalklausulen

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

71

bör tillämpas ger näringsidkare ett visst skydd mot förtal från konkurren­ ters sida. Med stöd av generalklausulen kan man nämligen ingripa mot att som ett led i marknadsföring oriktiga upplysningar lämnas rörande ett konkurrerande företag eller av detta tillhandahållna varor och tjänster. I viss mån torde det också få anses möjligt att ingripa mot framställningar som visserligen inte innehåller annat än fullt sakriktiga uppgifter i dessa hänseenden men är utformade på ett sätt som onödigtvis misskrediterar den utpekade. En företagare som lider skada till följd av en överträdelse av lagen bör, som jag kommer att beröra längre fram, ha möjlighet att föra skadeståndstalan på grund därav.

Problemet om ekonomiskt förtal går emellertid långt utöver vad som täcks av den föreslagna generalklausulen. Förtal från en näringsidkare mot en annan kan förekomma i andra sammanhang än som led i reklam och marknadsföring eller avse annat än sådana uppgifter om kommersiella förhållanden som generalklausulen kan tillämpas på. Det kan rikta sig mot eller härröra från andra än näringsidkare. Felaktiga uppgifter som sprids i form av offentlig eller privat konsumentupplysning från allmänna organ, privata organisationer, massmedia eller enskilda personer kan exempelvis vara ägnade att medföra ekonomisk skada för den som drabbas därav. Flera remissinstanser har anfört att allmänna bestämmelser mot ekono­ miskt förtal behövs. Sådana bestämmelser har emellertid inte sin naturliga plats vare sig i en lag om otillbörlig konkurrens eller i en lag om otillbörlig marknadsföring utan i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen. Frågan om införande av allmänna bestämmelser i ämnet får tas upp i annat sam­ manhang.

Det hittills anförda har i huvudsak rört frågor som har samband med det allmänna kravet på vederhäftighet i reklamen. Det finns emellertid också andra principer som synes mig kunna upprätthållas med stöd av generalklausulen. Hit hör kravet att reklam skall vara lätt att identifiera som sådan. Det synes mig exempelvis ofta få bedömas som otillbörligt att ge kommersiell reklam som förekommer i en tidning sådan utformning att den kommer att framstå som redaktionellt material. Detta bör i regel gälla även reklam för varor som tidningsutgivaren själv saluför.

I anslutning till behandlingen av generalklausulen berör utredningen vissa frågor om utnyttjande av annans renommé i reklam. Jag har tidigare varit inne på sådana frågor på tal om åberopande av intyg och utlåtanden. Utredningen tar emellertid upp även vissa andra fall. Ett förfarande som utredningen behandlar är att en högklassig främmande produkt av annat slag än den egna varan avbildas i reklam för denna på ett sätt som är ägnat att skapa en gynnsam atmosfär åt den. Vissa stötande fall av sådan » ren om mésnyltning», vilka inte kan beivras som varumärkes- intrång, bör enligt utredningens mening kunna angripas med stöd av en

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

~2

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

lagstiftning om otillbörlig konkurrens, och avsikten är att den general­

klausul som utredningen föreslår skall kunna användas i sådant syfte. Jag

vid inte bestrida att det kan tänkas förekomma fall av detta slag som för­

tjänar att förbjudas. Bedömningen synes mig emellertid även här i första

hand böra bygga på intresset av att skydda konsumenterna. Om förfaran­

det är ägnat att på ett förkastligt sätt suggerera allmänheten bör det så­

lunda kunna betraktas som otillbörligt i den av mig föreslagna general­

klausulens mening.

I detta sammanhang behandlar utredningen också problemet om bere­

dande av skydd för enskilda personer mot att deras namn eller bild utnytt­

jas i reklam. Detta är en fråga som i princip faller utanför den av mig

föreslagna generalklausulens tillämpningsområde, i den mån inte åtgärden

är ägnad att vilseleda konsumenterna, exempelvis genom att felaktigt ge in­

tryck av att den namngivne eller avbildade personen använder eller rekom­

menderar produkten i fråga. Ett utnyttjande av enskild persons namn eller

bild i reklam kan visserligen vara ett klandervärt ingrepp i dennes person­

liga integritet men synes i och för sig inte kunna beivras med stöd av en

lagbestämmelse som riktar sig mot reklam vilken är otillbörlig gentemot

konsumenter och näringsidkare. Hithörande frågor omfattas av integritets-

skyddskommitténs uppdrag och får prövas i det sammanhanget.

Som jag tidigare har påpekat får den föreslagna generalklausulen sitt

praktiskt sett viktigaste användningsområde inom reklamen. Den ger emel­

lertid också utrymme för ingripanden mot olika slag av marknads-

föringsmetoder. En vanlig sådan metod, vilken förekommer i olika

varianter, är vad man med en gemensam beteckning kan kalla kombinerade

utbud. Det karakteristiska för metoden är att den som köper en viss vara

eller tjänst samtidigt därmed får en annan vara eller tjänst eller någon

annan typ av extra förmån. I fråga om vissa särskilda former av kombi­

nerade utbud, nämligen s. k. tilläggserbjudanden och rabattmärken —-

trading stamps — har både under utredningsarbetet och bland remiss­

instanserna väckts förslag om införande av specialbestämmelser i lagen.

Jag har för egen del kommit till den uppfattningen att vissa sådana be­

stämmelser behövs. Jag återkommer till den frågan i det följande. I detta

sammanhang vill jag bara rent allmänt framhålla, att den omständigheten

att en viss marknadsföringsmetod har förbjudits genom en särskild be­

stämmelse i lagen måste anses innebära att metoden som sådan har be­

dömts såsom olämplig från de synpunkter som uppbär lagstiftningen.

Härav följer att ett förfarande som uppfyller de i en sådan bestämmelse

uppställda rekvisiten för straffbarhet också måste anses otillbörligt i gene­

ralklausulens mening. Även ett förfarande som i och för sig inte skulle

kunna bestraffas med stöd av en specialbestämmelse men som ligger

mycket nära det straffbara området bör emellertid kunna förbjudas enligt

generalklausulen. Det måste nämligen i och för sig bedömas som otillbör-

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

73

ligt i generalklausulens mening att använda en marknadsföringsmetod som i sak mycket nära påminner om en straffbar metod och som kan kri­ tiseras på samma grunder som dem vilka har motiverat straffbestämmel­ sen. Generalklausulen kan och bör med andra ord användas för att förhindra kringgående av de straffsanktionerade specialbestämmelserna.

Förutom olika former av kombinerade utbud behandlar utredningen i motiven till generalklausulen en rad skilda slag av marknadsföringsme- toder. Jag kan i huvudsak ansluta mig till vad utredningen anför om dem och vill bara nämna några ord om min syn på vissa av metoderna.

Ett förfarande som i sak står mycket nära vilseledande framställningar men av utredningen har hänförts under generalklausulen är användning av vilseledande förpackningar. Själva förpackningens storlek och form kan, till skillnad från dess utstyrsel med text och bild, nämligen enligt ut­ redningen inte betecknas som en framställning. Om en förpackning har sådan storlek eller form att den är ägnad att vilseleda om innehållets kvan­ titet eller beskaffenhet bör den emellertid, lika väl som en framställning vilken är ägnad att ha sådan effekt, kunna betraktas som otillbörlig och föranleda ingripande med stöd av generalklausulen. Bedömningen försvå­ ras dock av att en förpacknings utformning bestäms av en rad olika fakto­ rer, även sådana som inte har med dess utnyttjande i sälj främjande syfte att göra. Hit hör exempelvis kraven att förpackningen skall kunna skydda varan effektivt under hela distributionsprocessen samt att den skall vara lätt att transportera och förvara. En förpackning vars utformning i och för sig är vilseledande torde alltså ibland få accepteras därför att det på ett övertygande sätt kan visas, att det med hänsyn till olika i och för sig god­ tagbara faktorer inte har varit praktiskt möjligt att ge förpackningen en form som bättre svarar mot innehållet. För att en förpackning i ett sådant fall skall kunna bedömas som förenlig med generalklausulen synes mig emellertid böra krävas, att det vilseledande intryck förpackningen ger mot­ verkas genom tydliga angivelser på förpackningen om exempelvis hur stor mängd den innehåller.

Vad härefter angår lotterier, pristävlingar och gåvoutdelningar instäm- aier jag med utredningen i att det inte finns anledning att uppmjuka re­ geln att tillstånd krävs för anordnande av lotteri för allmänheten i sälj- främjande syfte. Det är inte heller motiverat att ändra den praxis som in­ nebär att tillstånd till sådana lotterier i princip inte lämnas. Jag vill vidare understryka vad utredningen anför om att pristävlingar och gåvoutdel­ ningar ofta torde vara utformade på ett sådant sätt att de i själva verket är att betrakta som lotterier i lotteriförordningens mening. Detta är givet­ vis inte tillfredsställande och konsumentombudsmannen bör i sin över­ vakande verksamhet ha uppmärksamheten riktad härpå samt verka för att detta slags överträdelser av lotteriförordningen blir beivrade.

Mot pristävlingar och liknande metoder kan riktas bl. a. den kritiken att

74

kundernas uppmärksamhet avleds från sådant som varans pris och kvali­

tet till något som i princip bör vara ovidkommande för konsumtionsvalet.

Jag vill dock inte generellt fördöma metoderna som sådana. Som utred­

ningen påpekar bör det emellertid krävas att de för en pristävling eller

gåvoutdelning gällande villkoren redovisas tydligt och uttömmande samt

att de sålunda redovisade reglerna verkligen följs. Annars blir allmänhe­

ten utsatt för ett godtycke från arrangörernas sida som inte kan accepteras.

Det är vidare, som utredningen framhåller, angeläget att motverka alltför

hasardbetonade förfaranden, exempelvis tävlingar där den enskildes insats

är beroende av en slump.

Jag delar utredningens åsikt att särskilda föreskrifter om utförsäljningar

och realisationer inte bör införas i lagen. Jag vill emellertid understryka

att dessa uttryck torde ha stor suggestionskraft och vara ägnade att väcka

förväntningar om särskilt förmånliga anbud. De bör därför utnyttjas med

försiktighet, och missvisande användning av dem kan inte tolereras.

Vad slutligen angår den marknadsföringsmetod som utredningen beteck­

nar som negativ avtalsbindning karakteriseras den av att man utnyttjar

allmänhetens okunnighet om gällande rättsregler för slutande av avtal till

att väcka en oriktig föreställning om att ett bindande avtal har kommit till

stånd, exempelvis när den som har fått ett anbud har underlåtit att av­

böja detta. En sådan metod ter sig i de allra flesta fall klart otillbörlig och

bör med kraft motarbetas. Metoden kan dock, som utredningen framhål­

ler, inte fördömas rent generellt. I vissa undantagsfall, exempelvis vid för­

nyelse av ett avtal som har löpt viss tid och som det objektivt sett kan

antas ligga i kundens intresse att förlänga, synes ett förfaringssätt av den­

na typ kunna försvaras.

Ett problem som har skapat betydande rättsliga svårigheter i många

länder är den s. k. slaviska efterbildningen. Härmed åsyftas

ett närgånget efterbildande av ett kännetecken, mönster eller annat objekt,

som inte skyddas av någon ensamrätt enligt lag. Generalklausuler mot

otillbörlig konkurrens har på många håll, bl. a. i Danmark och Norge, an­

setts tillämpliga på sådana efterbildningar och därmed kompletterat det

skydd som de immaterialrättsliga ensamrätterna ger. I den svenska lagen

om illojal konkurrens infördes år 1942 en särskild paragraf, 9 §, med syfte

att avhjälpa vissa brister i den gällande känneteckenslagstiftningen. Enligt

denna paragraf straffas den som i utövning av näringsverksamhet använ­

der namn, firma, varumärke, utstyrsel eller annat kännetecken vilket lätt

kan förväxlas med förut här i landet inarbetat kännetecken för annans

näringsverksamhet eller där utbjudna varor eller prestationer, under för­

utsättning att användningen sker i uppsåt att framkalla sådan förväxling.

I samband med att den nu gällande varumärkeslagen antogs fogades till

paragrafen genom lag (1960:647) ett nytt andra stycke, enligt vilket be­

stämmelsen inte är tillämplig om det ifrågavarande kännetecknet är skyd-

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

75

*dat enligt varumärkes- eller kollektivmärkeslagen. Numera är bestämmel­

sens tillämpningsområde i huvudsak begränsat till vissa fall av firmain­

trång. I firmautredningens betänkande med förslag till ny firmalagstift­

ning (SOU 1967: 35) föreslås att paragrafen helt upphävs.

Under de senaste åren har en omfattande översyn av den immaterial-

rättsliga lagstiftningen företagits. Denna har resulterat i nya lagar om pa­

tent, upphovsrätt, rätt till fotografisk bild, varumärken och kollektivmär­

ken. Ett förslag till mönsterskyddslag torde inom kort komma att föreläggas

riksdagen, och betänkande med förslag till firmalag har, som jag nyss nämn­

de, lagts fram av firmautredningen. När lagstiftning har skett även på grund­

val av detta förslag kommer vi att ha en samling moderna lagar som täcker

hela fältet av immaterialrättsliga ensamrätter.

En vägledande princip vid revisionen av den immaterialrättsliga lagstift­

ningen har varit att de olika speciallagarna skall uttömmande reglera frå­

gan om ensamrätternas omfattning. Syftet med lagarna har varit att, efter

en avvägning mellan å ena sidan rättighetshavarens intresse av skydd för

sin produkt eller sitt kännetecken och å andra sidan det allmänna intres­

set av att handlingsfriheten inte i oskälig mån inskränks, dra upp gränsen

för vad som skall åtnjuta skydd mot intrång. Det synes inte väl förenligt

med denna allmänna princip att genom en bestämmelse mot illojal kon­

kurrens utvidga skyddet till andra objekt än sådana som omfattas av spe­

ciallagstiftningen.

Problemet om skydd mot slavisk efterbildning är särskilt aktuellt inom

vissa branscher, i första hand textil- och konfektionsindustrin. Den i för­

slaget till mönsterskyddslag reglerade ensamrätten till mönster tillgodo­

ser inte till fullo dessa branschers önskemål. Mönsterrätt uppkommer en­

ligt förslaget genom registrering, men för att registrering skall kunna ske

måste mönstret uppfylla vissa krav; bl. a. fordras att det väsentligen skil­

jer sig från vad som är känt tidigare. Under förarbetena till förslaget över­

vägdes om man inom mönsterlagstiftningens ram skulle kunna skapa nå­

gon form av kompletterande skydd mot slavisk efterbildning av mönster

som inte är förenat med mönsterrätt i förslagets mening. Som framgår av

uttalanden vid remissen till lagrådet har emellertid övertygande skäl an­

setts tala emot en sådan med allmänna mönsterrättsliga grundsatser

mindre väl förenlig ordning. Det har emellertid förutsatts att frågan skulle

tas upp på nytt i samband med prövningen av förslaget till ny lagstiftning

om illojal konkurrens.

En lagregel som skyddar sådana mönster, vilka inte är tillräckligt origi­

nella för att kunna få skydd enligt den föreslagna mönsterskyddslagen mot

efterbildning, skulle kunna leda till en från den fria konkurrensens syn­

punkt betänklig monopolisering av även mycket enkla former och model­

ler. En sådan ordning synes mig inte kunna godtas. Att konstruera en re­

gel som skyddar vissa mönster, vilka har en viss ehuru för registrering som

76

mönster inte tillräckligt hög grad av originalitet, synes mig varken prak­

tiskt genomförbart eller principiellt tilltalande. Jag ansluter mig därför

till den ståndpunkt som utredningen om illojal konkurrens har intagit,

nämligen att frågan om objektskydd mot efterbildning helt bör regleras

inom den immaterialrättsliga speciallagstiftningen och att något komplet­

terande sådant skydd alltså inte bör skapas genom regler om illojal kon­

kurrens.

Det nu sagda gäller givetvis inte bara mönster utan också andra imma­

terialrättsliga objekt. Vad beträffar det upphovsrättsliga området har Nä­

ringslivets opinionsnämnd i ett särskilt avseende gjort uttalanden som an­

tyder att god affärssed skulle kräva skydd även för alster som inte åtnju­

ter sådant skydd enligt lag. Nämnden har nämligen, i överensstämmelse

med äldre praxis, som stridande mot god affärssed stämplat efterbildning

av reklamalster, oavsett om detta har varit inarbetat eller särpräglat och

oavsett om förväxlingsrisk har förelegat. Nämnden har här gått längre än

grundreglerna för reklam kräver. Med hänsyn till att tanken på ett särskilt

objektskydd för reklamalster utöver vad som följer av upphovsrättens och

fotografirättens allmänna regler avvisades vid den gällande upphovsrätts­

lagens tillkomst bör emellertid, såsom utredningen framhåller, något ytter­

ligare objektskydd för sådana alster inte ges genom den nu aktuella lag­

stiftningen.

Även om alltså efterbildning i och för sig får anses tillåten så snart inte

det efterbildade objektet är skyddat genom särskild lagbestämmelse ute­

sluter detta givetvis inte, som utredningen påpekar, att ingripande kan ske

mot själva det förfarande som har använts vid efterbildningen. Åtgärden

kan sålunda exempelvis innebära kontraktsbrott. Den kan också vara

straffbar, t. ex. enligt brottsbalkens bestämmelser om förmögenhetsbrott

eller enligt reglerna om missbruk av yrkeshemlighet eller bestickning i la­

gen om illojal konkurrens. Utnyttjandet av en efterbildning i reklam och

marknadsföring kan vidare vara ägnat att vilseleda genom att framkalla

förväxling med annan näringsidkares vara eller verksamhet. Ett sådant för­

farande bör kunna bedömas som otillbörligt enligt den av mig föreslagna

generalklausulen.

Enligt utredningen kan det möjligen tänkas förekomma förfaranden vid

efterbildning som är artskilda från de förfaranden vilka är belagda med

straff men ter sig etiskt lika klandervärda som dessa. Sådana metoder

bör enligt utredningen kunna angripas med stöd av den generalklausul mot

ohederliga konkurrensmetoder som utredningen föreslår. Det bör dock

krävas att det är fråga om ett särskilt förkastligt förfarande. Det skall en­

ligt utredningens mening inte vara möjligt att »summera» ett angrepp,

vilket inte fullt når upp till en straffbar eller kontrakträttsligt otillåten

nivå, med ett objekt, som inte helt fyller förutsättningarna för ensamrätt,

och på grundval därav meddela ett förbud.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

77

Den generalklausul jag föreslår är tillämplig bara på reklam- och andra marknadsföringsåtgärder. Denna begränsning torde väsentligt inskränka möjligheterna att ingripa i det nu aktuella hänseendet. Utredningen har emellertid inte närmare utvecklat vilken typ av metoder som åsyftas med dess nyss återgivna uttalanden. Remissyttrandena synes mig inte heller ge någon belysning av denna fråga. Något skäl att med tanke på efterbild- ningsfall utvidga generalklausulens tillämpningsområde till andra konkur­ renshandlingar än vad som är att hänföra till reklam och marknadsföring torde därför inte föreligga. I den mån det skulle förekomma förfaranden som strider mot god affärssed utan att vara straffbara och som ligger utan­ för reklam och marknadsföring synes det mig få överlämnas åt näringslivet att genom egna åtgärder försöka komma till rätta med dem.

Generalklausulen bör inte vara direkt straffsanktionerad. Den adekvata sanktionsformen synes mig i stället vara förbud mot fortsättning eller upprepande av ett förfarande som strider mot de i generalklausulen upp­ ställda normerna. För att ett förbud skall kunna meddelas bör inte krävas att uppsåt eller vårdslöshet kan läggas den handlande till last. Beslutet bör grundas enbart på en bedömning av om förfarandet objektivt sett är sådant som avses i generalklausulen. Förbudet bör i första hand riktas mot vederbörande näringsidkare själv. Det bör emellertid också kunna avse exempelvis den som är anställd hos näringsidkaren eller i övrigt handlar på hans uppdrag. Ibland förekommer att en organisation företar marknads­ föringsåtgärder för sina medlemmars räkning. En branschsammanslut­ ning kan t. ex. anordna en reklamkampanj för medlemmarnas varor. I så­ dana fall bör ett förbud kunna riktas mot organisationen. Andra slag av åtgärder som vidtas av näringsorganisationer bör däremot inte kunna bli föremål för ingripande enligt lagen.

Det synes mig vidare lämpligt att förbud skall kunna riktas även mot ■dssa medverkande. Jag tänker härvid framför allt på reklambyråer som utformar reklammaterial eller lägger upp en marknadsföringskampanj på uppdrag av en näringsidkare men inte kan sägas handla på dennes vägnar. Det är särskilt angeläget att de som yrkesmässigt tillhandagår företag med utformning av reklam har klart för sig vilka normer de har att rätta sig efter. Det är därför ofta lämpligt att konsumentombudsmannen i det för- handlingsskede som normalt skall föregå en anmälan till marknadsrådet särskilt vänder sig till den reklambyrå som har utformat åtgärden, i första hand den ansvarige reklamutgivaren. Ett sådant förfarande underlättas om byrån också kan inför rådet göras ansvarig för den vidtagna åtgärden och drabbas av ett mot denna riktat förbud. Man når vidare den fördelen att förbudet kan utformas så att reklambyrån förhindras att vid ett senare till­ fälle använda en liknande reklammetod för en annan kunds räkning.

I likhet med utredningen anser jag att ett med stöd av generalklausulen meddelat förbud i princip bör förenas med vite. Jag har övervägt att i stället

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

för vitessanktion föreskriva straff vid överträdelse av förbud. Straffalter­

nativet har vissa fördelar. Dels ger det möjlighet att ådöma en gemensam

påföljd när en handling innefattar både överträdelse av ett förbud och

brott mot en särskild straffbestämmelse, dels står straffhotet kvar även

sedan en överträdelse har skett och blivit beivrad, medan ett vitesföreläg­

gande måste förnyas. Att jag ändå har stannat för att förorda vite beror

på flera omständigheter. En fördel med vitessanktionen är att den kan rik­

tas inte bara mot fysiska utan också mot juridiska personer. Detta har stor

betydelse när det som här är fråga om att reglera företagens handlande.

En annan fördel är att vitet kan bestämmas till ett väsentligt högre belopp

än vad som skulle kunna dömas ut i form av dagsböter. Beloppet kan fast­

ställas med hänsyn både till handlingens svårhetsgrad och till sådant som

storleken av de ekonomiska intressen som berörs. Riskerna för att en före­

tagare skulle bedöma det som ekonomiskt fördelaktigt att sätta sig över

ett förbud är därför betydligt mindre om man väljer vitessanktionen.

78

Kungl. Majrts proposition nr 57 år 1970

5.2.2 Särskilda straffbestämmelser. Med det vidsträckta användningsom­

råde generalklausulen är avsedd att få blir det möjligt att med stöd av den

beivra alla förfaranden vid marknadsföring som anses oacceptabla från etisk

synpunkt. Några ytterligare materiella bestämmelser är inte strikt nödvän­

diga för att det huvudsakliga ändamålet med lagen skall kunna uppnås.

Härmed är dock inte sagt att speciella lagregler om särskilda typer av

marknadsföringsåtgärder skulle sakna värde. Sådana regler kan exempelvis

bidra till att inskärpa att samhället ogillar vissa bestämda metoder, som

över huvud taget inte anses böra få förekomma. Om föreskrifterna görs

straffsanktionerade kan man med stöd av dem ingripa mot vissa slag av

handlingar redan innan ett förbud har hunnit meddelas. Härigenom får

lagstiftningen en starkare genomslagskraft än den annars skulle ha. Jag

har kommit till den uppfattningen att lagen vid sidan av generalklausulen

bör innehålla bestämmelser som direkt straffbelägger vissa särskilda förfa­

randen på reklam- och marknadsföringsområdet. Dessa bestämmelser bör

inte tillämpas av marknadsrådet, vars avgöranden inte skall kunna överkla­

gas, utan av domstol. Jag återkommer i det följande till vissa samordnings­

problem som en sådan ordning ger upphov till.

Bland de olika typer av förkastliga handlingar som kan förekomma vid

marknadsföring är, såsom utredningen påpekar, vilseledande fram­

ställningar den ojämförligt vanligaste. Redan av detta skäl ligger

det nära till hands att överväga en särskild straffbestämmelse härom. En

sådan regel finns också i 1 § lagen om illojal konkurrens. En bestämmelse

som kriminaliserar användning av vilseledande framställningar i reklam

eller vid annan marknadsföring kan på ett värdefullt sätt komplettera gene­

ralklausulen. Den kan exempelvis göra det möjligt att direkt med straff­

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

79

sanktion beivra ett förfarande som ligger mycket nära något som har för­ bjudits av marknadsrådet men inte direkt kan sägas innebära en överträ­ delse av förbudet. Vidare kan man med stöd av en sådan bestämmelse direkt ingripa mot en företagare som använder en framställning vilken enligt vad han känner till har bedömts som vilseledande och förbjudits när den använts av annan näringsidkare. En straffbestämmelse kan ock­ så avskräcka företagare från att inleda en klart normstridig reklam­ kampanj i hopp om att förbud inte skall hinna meddelas förrän kampan­ jen redan har slutförts. Jag vill med hänsyn till det nu anförda föreslå att det i lagen tas in en särskild straffbestämmelse om vilseledande fram­ ställningar. Rörande den typ av förfaranden som bör kunna beivras med stöd av bestämmelsen kan jag i huvudsak hänvisa till vad jag i det före­ gående har anfört om generalklausulens användning på framställningar. En viktig skillnad är emellertid att den särskilda straffbestämmelsen bör kunna tillämpas bara på uppsåtliga handlingar. Enligt vanliga regler på straffrättens område bör åklagaren ha bevisbördan både för att framställ­ ningen är missvisande och för att den ansvarige har handlat uppsåtligen.

Jag vill härefter ta upp frågan om specialbestämmelser rörande vissa slag av s. k. kombinerade utbud. Sådana utbud förekommer i oli­ ka former. Det kan vara fråga om två eller flera ungefär likvärdiga varor, exempelvis en uppsättning verktyg eller ett antal burkar soppa, som bjuds ut till ett gemensamt pris. Härvid framträder inte någon av de i utbudet ingående varorna som huvudvara. En annan karaktär har vad man brukar kalla tilläggserbjudanden. Dessa kännetecknas av att en vara framstår som huvudvara och som det väsentliga föremålet för köpet, medan den andra varan är ett tillägg till denna. Tilläggsvaran kan utgöras av ett tillbehör till huvudvaran, exempelvis bilradio vid köp av bil eller stöldförsäkring vid köp av klocka. Den kan också helt sakna funktionellt samband med huvud­ varan, exempelvis plastleksaker vid köp av majsflingor. Tillägget kan även utgöras av en rabattförmån, som får utnyttjas vid köp av annan vara, exempelvis rabatt på biltillbehör vid köp av bensin.

Många tilläggserbjudanden är konstruerade så att de förutsätter inköp för visst belopp eller av visst antal artiklar av samma slag. Sålunda före­ kommer det ofta att den som köper ett visst antal förpackningar av en märkesvara erbjuds att utan särskild kostnad eller för ett som förmånligt betecknat pris förvärva viss annan vara. Man brukar då tala om förmåns- erbjudande. I allmänhet är erbjudandet konstruerat så att kunden för att erhålla tilläggsvaran skall sända in föreskrivet antal kuponger som bifogas den sålda varan eller delar av dess förpackning, exempelvis flikar, burk­ lock, kapsyler e. d., eventuellt jämte en summa pengar.

En särskild variant av kombinerade utbud utgör de rabattmärken, s. k. trading stamps, som har fått stor spridning framför allt i Förenta stater­ na. Typiskt sett drivs denna verksamhet på det viset att ett fristående före­

80

tag säljer märken till detaljhandlare, vilka i sin tur lämnar ut märkena

till sina kunder i relation till gjorda inköp. Kunderna skall samla mär­

kena och kan sedan använda dem för betalning av varor som det märkes-

utgivande företaget tillhandahåller. Dessa varor säljs inte mot annat än

märken och är ofta prissatta i märken eller märkespoäng i stället för

pengar.

Vissa former av kombinerade utbud behandlas i 2 § i den gällande lagen

om illojal konkurrens. Enligt denna bestämmelse är det straffbart att i

detaljhandel utan ersättning eller mot särskilt lågt pris lämna eller erbjuda

en vara eller ett i varor inlösbart rabattmärke under förutsättning att köp

sker av annat slags vara, såvida förfarandet innebär ett utnyttjande av all­

mänhetens godtrogenhet. Såvitt utredningen bar sig bekant tillämpas denna

straffbestämmelse aldrig numera.

Frågan om behandlingen av olika former av kombinerade utbud bar både

under utredningsarbetet och vid remissbehandlingen visat sig vara mycket

kontroversiell. Den svenska utredningens majoritet har inte velat förorda

några särskilda lagbestämmelser rörande dessa marknadsföringsmetoder

utan anser att de bör bedömas enligt generalklausulen. Med stöd av denna

bör man enligt utredningen kunna ingripa mot metoder som innebär ett

otillåtet utnyttjande av allmänhetens godtrogenhet. Som exempel nämns

kombinationsutbud och tilläggserbj udanden som ger allmänheten en grovt

felaktig bild av erbjudandets förmånlighet samt trading-stamps-system som

inte ger konsumenterna någon som helst möjlighet att värdera den förmån

som erbjuds dem. Minoriteter i utredningen föreslår emellertid att det i la­

gen förs in bestämmelser som direkt straffbelägger vissa slag av tilläggser­

bj udanden samt trading stamps. Det norska kommittéförslaget innehåller en

paragraf som förbjuder vissa tilläggserbjudanden och i och för sig även är

tillämplig på trading stamps. Det danska förslaget upptar en specialbestäm­

melse om rabattmärken. Vid remissbehandlingen av det svenska kommitté­

förslaget bar flertalet av de remissinstanser som representerar konsument­

intressena anslutit sig till minoritetsförslagen, medan de som företräder

näringslivet i allmänhet förordar majoritetens förslag. Opinionen inom nä­

ringslivet är dock inte enhetlig. Sålunda uttalar sig Sveriges köpmannaför­

bund bestämt för förbud mot tilläggserbjudanden och trading stamps.

Mot metoden med kombinerade utbud kan från etisk synpunkt riktas flera

anmärkningar. Förfarandet är typiskt sett ägnat att försvåra för konsumen­

terna att orientera sig på marknaden och jämföra olika utbud med varandra.

Särskilt gäller detta när varorna eller någon av dem inte säljs separat. När

tillägget, såsom i de utomlands förekommande trading-stamps-systemen, ut­

görs av märken, vilka kan användas som betalningsmedel vid inköp av varor

inom ett stort sortiment, och dessa varor är prissatta i märken eller märkes­

poäng, blir det fullständigt omöjligt för konsumenten att överblicka systemet

och bilda sig någon som helst uppfattning om det är förmånligt eller inte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

81

Svårigheten att värdera den förmån ett kombinerat utbud innebär skapar stora risker för att erbjudandets gynnsamhet överskattas. Konsumenterna kan lätt förledas att tro att de får en extra förmån utan något vederlag. Detta talar givetvis i första hand för att stränga krav på vederhäftighet måste ställas på presentationen av erbjudandet. Att beteckna ett tilläggser- bjudande som en gåva eller gratisförmån till den som köper en viss vara bör i allmänhet betraktas som vilseledande och kunna förbjudas med stöd av generalklausulen, eftersom det normalt är fråga om en prestation vars värde är inkalkylerat i priset för huvudvaran och som f. ö. inte erbjuds andra än dem som själva har gjort en motprestation genom att köpa denna vara. Risken för förledande kan emellertid också anföras som ett skäl mot mark- nadsföringsmetoden som sådan.

En annan kritik som kan riktas mot tilläggserbjudanden och liknande förmåner är att de är ägnade att avleda intresset från sådant som i princip bör vara avgörande för konsumtionsvalet, nämligen huvudvarans pris, kvali­ tet och användbarhet för konsumenten, till något som sakligt sett inte har med huvudvaran att göra. När erbjudandet för att kunna utnyttjas kräver köp av ett visst antal enheter av en särskild vara skapar det en bindning till denna vara som inte beror på varans egna förtjänster. Utgörs extraförmånen av ett rabatterbjudande kan konsumenten därigenom påverkas till ett köp som han kanske egentligen inte har något större intresse av. Förmåner av det slag det här är fråga om kan alltså på olika sätt leda till att konsumen­ tens handlande kommer att styras av irrationella faktorer. Detsamma kan visserligen sägas om mycket inom reklamen. Denna har emellertid också en informativ funktion, och det är en viktig uppgift både för näringslivets självsanering på marknadsföringsområdet och för samhällets konsument- upplysningsverksamhet att verka för att reklamen i ökad grad inriktas på saklig argumentation. Metoden med tilläggserbjudanden och liknande byg­ ger däremot typiskt sett på att konsumenten skall reagera irrationellt och lockas att köpa en viss vara av intresse för en helt annan vara. Även om det förhållandet att metoden vädjar till irrationella faktorer inte i och för sig är tillräcklig grund för att förbjuda den, innefattar det dock skäl för en sträng bedömning av metoden, i synnerhet när tilläggsförmånen saknar samband med huvudvaran.

Till försvar för metoden med tilläggserbjudanden och liknande förmåner har bl. a. anförts att den kan utgöra ett effektivt och jämförelsevis billigt sätt att marknadsföra en vara. Genom en kampanj av detta slag kan man uppnå en försäljningsökning som i och för sig väl kompenserar kostnaderna för extraförmånen. Inte minst när det gäller att introducera en ny vara på en marknad där konkurrensen är hård kan det vara svårt att snabbt uppnå goda resultat med andra konkurrensmedel, såsom en saklig argumentation rörande varans egenskaper. Vidare har anförts att ett tilläggserbjudande kan användas som ett medel att marknadsföra tilläggsvaran. Genom att bi- 6 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 57

82

foga prover av en vara, t. ex. ett schamponeringsmedel, vid försäljning av

en annan vara, exempelvis en tvål, kan man fästa kundernas uppmärksam­

het vid tilläggsvaran och främja försäljningen av denna. Erbjudandet fyller

då samma uppgift som en gratisutdelning av prover på tilläggsvaran men är

mindre kostsam. En annan synpunkt som också har anförts i debatten är

att erbjudanden till dem som köper en viss vara att på förmånliga villkor

förvärva en annan vara kan ses som en särskild och från konsumentsyn­

punkt fördelaktig form för varudistribution. Det rör sig här ofta om varor

som säljaren har köpt in i stora kvantiteter till förmånligt pris och som han

tack vare låga distributionskostnader kan sälj a vidare mycket billigt.

Jag vill inte bestrida att de nu anförda synpunkterna kan ha fog för sig.

De har dock inte rubbat min övertygelse att marlmadsföringsmetoden på det

hela taget är förenad med större nackdelar än fördelar från konsumentsyn­

punkt. Inte minst gäller detta de erbjudanden som genom att utlova förmå­

ner vid köp av flera enheter av samma vara går ut på att binda konsumenten

till varan. Jag har vidare fått det intrycket att konkurrensmetoden kan ha

en viss effekt när den är ny inom en bransch men att denna effekt minskar

när konkurrenterna börjar tillämpa samma metod och att det kan vara

svårt att sedermera slopa konkurrensmetoden som sådan, trots att den inte

längre medför några märkbara fördelar för konsumenterna.

Mina överväganden har lett mig till den slutsatsen att en sanering på om­

rådet behövs. För att detta mål skall uppnås anser jag att straff sanktione­

rade förbudsbestämmelser bör införas. Det synes mig emellertid inte tillråd­

ligt att förbjuda alla former av kombinerade utbud. Vissa sådana utbud är

klart förmånliga från konsumentsynpunkt. Detta gäller exempelvis försälj­

ning för ett gemensamt, rabatterat pris av en uppsättning varor med ett

gemensamt användningsområde. Andra typer, exempelvis många tilläggs­

erb j udanden som avser varor av obetydligt värde, ter sig ganska harmlösa

från konsumentsynpunkt. Vidare kan det ofta vara svårt att i ett konkret

fall avgöra om det är fråga om ett kombinerat utbud eller inte. Detta kan bli

beroende av sådana i och för sig ovidkommande faktorer som om varorna till­

handahålls i en gemensam förpackning eller var för sig. Bedömningen av vad

som är en eller flera varor kan växla mellan olika tider och branscher. Vad

som vid en viss tidpunkt klart är att betrakta som en särskild vara med

karaktären av tillbehör till en annan vara kan så småningom bli så allmänt

förekommande i samband med den andra varan att det kommer att framstå

som en integrerande del av denna. Som ett belysande exempel kan jag nämna

säkerhetsbälten för bilar, vilka för ett antal år sedan betraktades som en

extra utrustning och debiterades särskilt men sedermera har blivit en stan­

darddetalj i nya bilar och ingår i priset för bilen. Detta exempel visar också

att ett allmänt förbud mot kombinerade utbud skulle kunna hindra en i och

för sig önskvärd produktutveckling. Gränsdragningsproblem liknande de nu

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

83

berörda kan uppkomma även i andra situationer. Det kan exempelvis vara svårt att avgöra om ett varuemballage som är utformat så att det kan utnytt­ jas för annat ändamål sedan innehållet har förbrukats, exempelvis ett dricks­ glas använt som förpackning för senap, skall betraktas som tilläggserbju- dande.

De olägenheter som enligt vad jag nu har anfört skulle vara förenade med ett förbud mot kombinationsutbud rör enbart sådana utbud där de olika varorna eller tjänsterna tillhandahålls tillsammans. Några motsvarande in­ vändningar synes mig inte kunna anföras mot ett förbud som avser erbju­ danden, vilka går ut på att den som kan förete bevis i form av märken, delar av förpackningar eller liknande erhåller en viss vara, eventuellt mot betal­ ning av en summa pengar. Jag föreslår därför att ett straff sanktioner åt för­ bud införs mot detta slags erbjudanden.

Även i fråga om andra slag av kombinerade utbud bör emellertid en för- budsbestämmelse införas. Denna bör dock ges ett mera begränsat tillämp­ ningsområde. Den bör i första hand ta sikte på vad som från etisk synpunkt ter sig särskilt betänkligt, nämligen att metoden försvårar för konsumen­ terna att bedöma erbjudandets värde. Genom ett sådant rekvisit utesluts fall där tilläggsförmånen är av helt obetydligt värde eller utgörs av ett varuprov som tydligt är avsett att främja avsättningen av tilläggsvaran. För att inte regeln skall motverka erbjudanden som i och för sig är förmånliga från kon­ sumentsynpunkt och skapa gränsdragningssvårigheter av det slag jag har antytt i det föregående bör emellertid ytterligare ett rekvisit ställas upp, nämligen att de gemensamt utbjudna varorna uppenbart saknar naturligt samband med varandra.

De straffbestämmelser jag här föreslår torde täcka de flesta typer av kombinerade utbud som ter sig betänkliga från etisk synpunkt. Jag är dock medveten om att det kan förekomma metoder som i och för sig inte kan be­ ivras enligt någon av straffbestämmelserna men ändå måste betraktas som otillbörliga, exempelvis vissa fall av gemensamt utbud av varor som inte uppenbart saknar naturligt samband. Sådana metoder bör kunna beivras med stöd av generalklausulen. Jag vill erinra om vad jag tidigare har anfört om att det i och för sig måste betraktas som otillbörligt i generalklausulens mening att använda en marknadsföringsmetod som i sak mycket nära på­ minner om en straffbar metod och som kan kritiseras på samma grunder som dem vilka har motiverat straffbestämmelsen. Förbud med stöd av gene­ ralklausulen bör därför kunna meddelas exempelvis mot erbjudanden som går ut på att den som skickar in ett visst antal flikar från en förpackning skall få delta i en pristävling eller en s. k. gratisutdelning av vissa varor.

5.2.3 Ärendenas handläggning. För att syftet med den föreslagna lagstift­ ningen skall tillgodoses på bästa sätt är det angeläget både att ingripanden

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

kan ske snabbt och effektivt och att reglerna tillämpas på ett sätt som inte

onödigtvis skapar motsättningar mellan myndigheterna och de enskilda nä­

ringsidkarna. Detta kräver smidiga handläggningsformer och frihet för

myndigheterna att välja mellan olika handlingsalternativ. I första hand

gäller detta den verksamhet som skall bedrivas av konsumentombudsman­

nen, vilken får en mycket central ställning i systemet.

Som jag tidigare har påpekat bör ombudsmannen i första hand försöka

komma till rätta med otillfredsställande förfaranden på frivillig väg. I många

fall torde utsikterna härför vara goda. Erfarenheterna från den utomrättsliga

verksamheten visar att den som handlar i strid mot gällande normer ofta

inte har klart för sig att han gör det. När förhållandet påpekas för honom

torde han i allmänhet vara beredd att självmant rätta sig.

Innan ombudsmannen vidtar någon åtgärd enligt lagen bör han i regel

höra den som anmärkningen riktas mot och försöka få denne att frivilligt

avstå från det klandrade förfarandet. Det är givetvis inte meningen att om­

budsmannen skall gå med på en kompromiss som innebär att han accepterar

ett handlingssätt han i princip bedömer som otillbörligt. Däremot bör han

— om hinder av hänsyn till konsumenternas intressen inte möter — kunna

komma överens med den ansvarige om att denne får viss tid på sig för att

avveckla det förfarande som har föranlett anmärkning. Riktar sig anmärk­

ningen mot utformningen av en förpackning bör det sålunda vara möjligt

att träffa en uppgörelse av innebörd att företagaren får en viss tids anstånd

innan försäljningen av den klandrade förpackningen definitivt måste av­

brytas. Även marknadsrådet bör vid utformningen av ett förbud kunna ta

hänsyn av detta slag för att undvika alltför drastiska påföljder för den

enskilde.

Om en förhandling med näringsidkaren ger ett resultat som ombudsman­

nen anser godtagbart bör han kunna nöja sig härmed och avskriva ärendet.

En sådan »uppgörelse» torde dock i och för sig inte ha någon rättsligt bin­

dande verkan. Den som bryter mot den kan alltså inte på denna grund drab­

bas av någon påföljd enligt lagen. En annan sak är att förfarandet eventuellt

kan beivras enligt någon av de speciella straffbestämmelserna. Det kan emel­

lertid i vissa klara och medgivna fall finnas ett behov av den garanti mot

upprepande som ett vitessanktionerat förbud innebär. Å andra sidan kan det

i sådana fall förefalla onödigt att dra ärendet under marknadsrådets pröv­

ning. Med hänsyn härtill vill j ag föreslå att det efter mönster av rättegångs­

balkens regler om strafföreläggande införs möjlighet att meddela förbud

genom etL förenklat förfarande, kallat förbudsföreläggande. Detta innebär

att ombudsmannen förelägger näringsidkaren ett förbud till godkännande

och att förbudet sedan det har godkänts får samma verkan som ett av rådet

meddelat förbud. Om föreläggandet inte godkänns får det givetvis inte någon

effekt. Förbudsföreläggande bör inte få begagnas i ärende som är av större

vikt, exempelvis därför att det rör en fråga av principiellt intresse eller en

åtgärd av stor praktisk räckvidd. Sådana frågor bör underställas rådets prövning.

Det är angeläget att tyngdpunkten i rättsbildningen på området verkligen kommer att ligga hos marknadsrådet. Särskilt i ett inledningsskede är det viktigt att olika principfrågor kommer under rådets bedömning så att detta får tillfälle att dra upp riktlinjer för lagens tillämpning. Med hänsyn härtill bör det inte finnas något hinder mot att ombudsmannen väcker förbudstalan vid rådet även om den mot vilken talan riktas tidigare har förklarat sig beredd att upphöra med det påtalade förfarandet. Anser ombudsmannen att frågan är av sådan betydelse att den bör prövas av rådet bör han givetvis göra detta klart för motparten. Det förefaller ingalunda uteslutet att det då skall visa sig att även denne har intresse av en sådan prövning, och ombuds­ mannen kan då hänskjuta frågan till rådet i samförstånd med motparten.

I vissa situationer kan det framstå som särskilt angeläget att snabbt få till stånd ett beslut som tvingar en näringsidkare att avbryta en pågående mark- nadsföringskampanj. Sådana kampanjer är ofta anlagda på att ha relativt kort varaktighet, och det kan vara frestande för en företagare att fullfölja en kampanj även sedan anmärkning har riktats mot den. Han kanske räk­ nar med att några åtgärder inte skall hinna vidtas förrän kampanjen redan är avslutad och de åsyftade fördelarna har uppnåtts. I sådana fall bör kon­ sumentombudsmannen inte vara skyldig att i första hand försöka nå resul­ tat förhandlingsvägen, utan han bör ha möjlighet att direkt påkalla mark- nadsrådets ingripande. Rådet bör vidare, i enlighet med vad utredningen föreslår, ha möjlighet att meddela interimistiskt vitesförbud.

En handling som innefattar brott mot någon av straffbestämmelserna i lagen kan i regel också läggas till grund för ett förbud med stöd av general­ klausulen. Det finns alltså möjlighet att dra samma handling inför både marknadsrådet och allmän domstol. Visserligen innebär inte detta någon nämnvärd risk för formellt oförenliga avgöranden, eftersom de olika myn­ digheterna inte har att tillämpa samma bestämmelser samt marknadsrådets beslut avser framtiden medan domstolens hänför sig till vad som redan har skett. Det är dock i allmänhet varken behövligt eller önskvärt att samma förfarande prövas i mer än en ordning. Med hänsyn härtill anser jag att det i princip bör läggas i konsumentombudsmannens hand att avgöra om en viss handling skall föranleda förbudstalan hos marknadsrådet eller åtal vid all­ män domstol. Principen bör vara att förbudstalan skall vara huvudalternati­ vet och att åtalsvägen inte skall anlitas i andra fall än dem där en straff­ påföljd anses påkallad av allmän- eller individualpreventiva skäl. Tveksam­ ma fall, som förutsätter en värdering från etiska synpunkter, bör i princip förbehållas marknadsrådet.

Av det sagda följer att någon åtalsplikt inte bör gälla i fråga om brott mot lagen om otillbörlig marknadsföring. I stället bör föreskrivas att all­ mänt åtal för sådant brott får väckas bara efter anmälan eller medgivande

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

85

86

av konsumentombudsmannen. Vidare bör det i första hand ankomma på

denne att ansöka om förbud enligt generalklausulen. Det synes dock inte

lämpligt att ge ombudsmannen en sådan ställning att han ensam kan be­

stämma vilka frågor som skall föras under rådets prövning. Har ombuds­

mannen beslutat att inte göra ansökan hos marknadsrådet bör, i likhet med

vad som gäller enligt konkurrensbegränsningslagen, sådan ansökan få göras

av näringsidkare som berörs av åtgärden eller av sammanslutning av konsu­

menter eller löntagare. Även näringsidkarorganisationer bör få motsvarande

talerätt, eftersom de har ett allmänt intresse av att gällande normer upp­

rätthålls inom marknadsföringen. Däremot anser jag inte att det finns an­

ledning att medge talerätt för enskild konsument.

5.3 Förslagets förenlighet med Pariskonventionen

Jag vill härefter med några ord beröra frågan om den föreslagna lagens

förenlighet med Pariskonventionen för skydd av den industriella ägande­

rätten. Denna innehåller i artikel 10 bis vissa regler om illojal konkurrens.

Sverige är f. n. anslutet till den lydelse av konventionen som antogs i Lon­

don år 1934. Konventionen har sedermera reviderats två gånger, i Lissabon

år 1958 och i Stockholm år 1967. I samband med remissen till lagrådet av

förslaget till mönsterskyddslag har förordats att Sverige ratificerar konven­

tionens Lissabon- och Stockholmstexter i samband med att lagförslaget

genomförs.

Den gällande lagen om illojal konkurrens får, trots att vissa skiljaktig­

heter föreligger, anses förenlig med Pariskonventionens Londontext. Ge­

nom vad jag har förordat i det föregående förbättras avsevärt möjligheterna

att ingripa mot konkurrenshandlingar på reklam- och marknadsföringsom-

rådet, medan övriga regler i 1931 års lag lämnas oförändrade. Härigenom

uppnås en närmare anpassning till konventionen i dess för oss gällande

lydelse. Vid revisionen i Lissabon fogades ett tillägg till artikel 10 bis, medan

någon ändring i denna artikel inte vidtogs vid revisionen i Stockholm. Det

nyssnämnda tillägget innebar att uttryckligt förbud infördes mot uppgifter

eller påståenden vilkas användning i näringsverksamhet är ägnad att vilse­

leda allmänheten angående varors beskaffenhet, tillverkningssätt, egenska­

per, användbarhet eller myckenhet. Denna regel torde till fullo täckas av de

bestämmelser jag föreslår. De synes mig därför väl förenliga med en svensk

anslutning till Pariskonventionen i dess senaste lydelse. 6

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

6 Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till

t) lag om otillbörlig marknadsföring,

2) lag om ändring i lagen (1931: 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.

Dessutom har upprättats förslag till 3) lag om ändring i brottsbalken, 4) lag om upphävande av lagen (1913:159) angående förbud mot in­ försel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning,

5) lag om upphävande av lagen (1914:422) angående förbud i vissa fall mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhål­ lande av oriktigt märkta varor.

Beträffande förslagen vid 4 och 5 har jag särskilt samrått med cheferna för resp. finans- och handelsdepartementen.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 3.1

Rörande de upprättade lagförslagens närmare innehåll vill jag ytter­ ligare anföra följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

87

7 Specialmotivering

7.1 Förslaget till lag om otillbörlig marknadsföring

1

§

Denna paragraf innehåller den i den allmänna motiveringen behandlade generalklausulen. I utredningens förslag har generalklausulen getts for­ men av ett förbud mot vissa slag av handlingar, och regler om påföljd för överträdelse har tagits in i en senare paragraf i förslaget. Enligt min me­ ning är det principiellt riktigare att direkt formulera generalklausulen som en bestämmelse vilken ger marknadsrådet rätt att förbjuda vissa kon­ kreta handlingar. Härigenom markeras att ett handlande som strider mot de etiska normerna inte i och för sig är av den beskaffenheten att det ome­ delbart kan läggas till grund för vare sig straffrättsliga eller privaträtts­ liga påföljder utan bara ge anledning till ett förbud mot fortsättning eller upprepande av det skedda.

En förutsättning för att förbud skall få meddelas är att det vid mark­ nadsföring av vara eller tjänst har företagits reklamåtgärd eller annan handling som strider mot god affärssed eller annars är otillbörlig mot kon­ sumenter eller näringsidkare. Som jag har anfört i den allmänna motive­ ringen ligger i uttrycket god affärssed en hänvisning till det utomrättsliga normsystemet som grundval för den fortsatta rättsbildningen. Att mark­ nadsrådet inte är låst till nuläget eller bundet av de värderingar som råder inom auktoritativa kretsar i näringslivet framgår av att rekvisitet »strider mot god affärssed» i lagtexten kompletterats med »annars är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare». Detta innebär också att man inte med stöd av generalklausulen kan upprätthålla sådana regler om god

1 De vid 2), 3) och 5) angivna lagförslagen, vilka är likalydande med de förslag som är fogade vid propositionen, har uteslutits här.

88

affärssed som har annat syfte än att skydda konsumenter och konkurren­

ter. Av uttrycket otillbörlig framgår att det skall vara fråga om en bedöm­

ning av etisk art. Som ett par remissinstanser påpekar används samma

uttryck i konkurrensbegränsningslagen och har där en annan valör. Jag

kan emellertid inte se att detta skulle kunna ge anledning till någon tvekan

i fråga om tolkningen av generalklausulen. Med det i bestämmelsen an­

vända ordet konsument syftas i första hand på privatpersoner. Uttrycket

täcker emellertid även andra som skall förvärva den ifrågavarande varan

eller tjänsten för slutlig konsumtion. Hänvisningen till näringsidkare avser

främst konkurrenter men också t. ex. företag i ett senare distributionsled

än det där den påtalade marknadsföringsåtgärden vidtas.

Generalklausulen är tillämplig på handlingar som företas vid mark­

nadsföring av vara eller tjänst. I utredningens förslag används vid sidan av

sistnämnda båda termer också uttrycket annan nyttighet. Jag har inte an­

sett det nödvändigt att ta med detta uttryck. Någon skillnad i förhållande

till utredningsförslaget är emellertid inte avsedd på denna punkt.

Begränsningen till marknadsföringsåtgärder innebär, som jag har fram­

hållit i den allmänna motiveringen, att bestämmelsen inte blir tillämplig

på vad som sker i inköpsverksamhet. En annan begränsning är att regeln

inte kan tas till intäkt för ett förbud mot försäljning av viss vara på grund

av att den är av undermålig kvalitet eller inte uppfyller vissa säkerhets­

krav eller på grund av att det över huvud taget inte anses önskvärt att va­

ror av ifrågavarande slag bjuds ut på marknaden. Inte heller bör förbud

kunna meddelas mot ett beteende som strider mot vedertagna handlings-

normer i näringslivet av det skälet att det innebär brott mot ett ingånget

avtal, exempelvis att en företagare bedriver viss verksamhet i strid mot en

konkurrensklausul i ett kontrakt. Sådana förfaranden får beivras av den

intresserade kontraktsparten i civilrättslig ordning.

Det bör vidare inte komma i fråga att med stöd av generalklausulen in­

gripa mot användning av kontraktsvillkor som ter sig obilliga eller på an­

nat sätt otillbörliga mot konsumenter eller andra köpare. Det är inte me­

ningen att lagen om otillbörlig marknadsföring skall kunna utnyttjas som

ett medel att vid sidan av den allmänna avtalsrätten »censurera» kontrakts-

formulär som används inom handeln. Missbruk på detta område får stävjas

med andra metoder. Generalklausulen ger däremot möjlighet att ingripa mot

en oriktig eller vilseledande presentation av erbjudna villkor, exempelvis

felaktiga påståenden om att dessa är särskilt förmånliga för motparten. Det

bör också vara möjligt för marknadsrådet att förbjuda en näringsidkare att

vidare använda ett visst kontraktsformulär om detta är utformat på ett för­

såtligt sätt så att kunden får en oklar eller felaktig bild av dess innebörd.

Det finns som regel knappast anledning att med stöd av generalklausulen

förbjuda ett förfarande som i och för sig är straffbart enligt annan lagstift­

ning, exempelvis anordnande av lotteri i strid mot bestämmelserna i lotteri­

Kungl. Mcij:ts proposition nr 57 år 1970

89

förordningen eller saluförande av livsmedel utan iakttagande av reglerna i livsmedelsstadgan. Däremot bör det inte vara något som hindrar att förbud meddelas mot ett förfarande som kan ingå och kanske också har ingått som led i ett brott, exempelvis ett vilseledande som kan föranleda ansvar för bedrägeri. Frågan om ett sådant förbud skall meddelas får bedömas från fall till fall med hänsyn bl. a. till hur stora riskerna är för att handlingen skall upprepas.

Generalklausulen kan på olika sätt komma i beröring med den immate- rialrättsliga lagstiftningen. Särskilt gäller detta varumärkeslagen, och jag skall uppehålla mig något vid förhållandet till den. Likartade problem kan uppkomma på andra områden.

Enligt varumärkeslagen kan en näringsidkare genom registrering förvärva ensamrätt till varumärke, bestående av figur, ord, bokstäver eller siffror el­ ler säregen varu- eller förpackningsutstyrsel. Skydd kan också vinnas ge­ nom inarbetning. Sådant skydd kan avse, förutom varumärke av nyss nämnt innehåll, även slagord eller annat i näringen använt särskilt varukännetec- ken. Det primära syftet med varumärkeslagen är att skydda känneteckens- innehavarens ensamrätt till kännetecknet, men lagen avser också att skydda allmänheten mot vilseledande sådana kännetecken. Detta kommer till ut­ tryck på flera ställen i lagen. Sålunda får enligt 14 § första stycket 2 varu­ märke inte registreras om det uppenbarligen är ägnat att vilseleda allmän­ heten. Motsvarande gäller enligt 33 och 34 §§ beträffande anteckning om överlåtelse eller licens i fråga om registrerat varumärke. Vidare kan enligt 25 § registrering av varumärke hävas om märket är vilseledande. I 35 § finns regler som ger domstol möjlighet att vid vite förbjuda användning av vilseledande varukännetecken.

Ett viktigt syfte med den föreslagna lagen om otillbörlig marknadsföring är att skydda allmänheten mot framställningar som är vilseledande. Hit hör i och för sig även vilseledande varukännetecken. Med stöd av generalklau­ sulen kan alltså marknadsrådet vid vite förbjuda användning av sådana kännetecken, vare sig de åtnjuter varumärkesrättsligt skydd eller inte. Mot­ svarande förbud kan emellertid meddelas även av domstol enligt den nyss nämnda 35 § varumärkeslagen. Detta innebär att ett och samma förfarande kan bli föremål för två fristående vitesförbud på i stort sett samma grunder. Det kan också tänkas att myndigheterna kommer till olika resultat vid prövningen av identiska frågor, så att exempelvis marknadsrådet förbjuder användning av ett enligt rådets bedömning vilseledande varumärke, trots att domstol vid prövning enligt reglerna i varumärkeslagen har funnit att mär­ ket inte kan anses vilseledande.

Man kan tänka sig olika utvägar om man vill undvika en dubblering av detta slag. En möjlighet är att undanta frågor om vilseledande varukänne­ tecken från tillämpningsområdet för lagen om otillbörlig marknadsföring, en annan att ändra varumärkeslagen så att det enligt den inte tillmäts

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

90

någon betydelse att ett kännetecken är vilseledande. Intetdera alternativet

förefaller mig godtagbart. Det första skulle skapa stora gränsdragnings-

problem och i betänklig mån minska möjligheterna att ingripa mot otill­

börliga marknadsföringsåtgärder. Det andra skulle innebära ett brott mot

den s. k. sanningsgrundsatsen, vilken är en viktig princip inom den mo­

derna varumärkesrätten, och dessutom göra det omöjligt att beivra vilse­

ledande varukännetecken som används i andra sammanhang än vid mark­

nadsföring. Jag har därför kommit till den uppfattningen att å ena sidan

lagen om otillbörlig marknadsföring bör vara fullt tillämplig även på varu­

kännetecken och att å andra sidan någon ändring i varumärkeslagen inte

bör göras. Det dubbla systemet synes mig f. ö. inte vara förenat med några

olägenheter av egentlig praktisk betydelse. Har ett vitesförbud meddelats

av en myndighet bör den andra myndigheten anses förhindrad att förbjuda

ett förfarande som helt täcks av det redan meddelade förbudet. Upplysning

om detta kan som regel förutsättas vara tillgänglig i ärendet. Har den ena

myndigheten avslagit begäran om vitesförbud innebär detta inte något

hinder mot att den andra bifaller en motsvarande ansökan. Det praktiska

resultatet härav blir att den myndighet som tillämpar de strängaste bedöm-

ningsnormerna får det avgörande ordet.

Det hittills sagda rör i huvudsak den situationen att ett varukännetecken

påstås vara i och för sig vilseledande. En annan anmärkning som kan riktas

mot användningen av ett varukännetecken är att åtgärden utgör intrång i

en enligt varumärkeslagen skyddad ensamrätt. Frågor om varumärkesin-

trång prövas av domstol enligt reglerna i varumärkeslagen. Marknadsrådet

bör i princip inte ge sig in på sådana frågor. Som grund för ett förbud enligt

generalklausulen bör alltså inte kunna åberopas att åtgärden innebär in­

trång i en rätt till registrerat eller inarbetat varukännetecken. Däremot kan

rådet förbjuda användning av ett visst kännetecken under hänvisning till att

det kan förväxlas med ett av annan företagare använt kännetecken och däri­

genom vilseleda allmänheten angående varans kommersiella ursprung.

Principiellt saknar det för denna bedömning betydelse om åtgärden också

innebär intrång i en ensamrätt som enligt lag tillkommer den andre företa­

garen. Jag är emellertid medveten om att det i praktiken kan vara svårt att

hålla isär de olika frågorna. Sålunda torde rådet för att kunna bedöma hur

allvarlig risken för förväxling är ofta vara nödsakat att pröva i vilken mån

kännetecknet har blivit inarbetat i samband med den konkurrerande varan.

Förbud skall i första hand riktas mot vederbörande näringsidkare. Ter­

men näringsidkare bör, såsom utredningen anför, fattas i vidsträckt mening

och, i likhet med vad som gäller exempelvis enligt varumärkeslagen (prop.

1960: 167 s. 39 och 48), omfatta var och en som yrkesmässigt driver verk­

samhet av ekonomisk art, både fysiska och juridiska personer. Detta inne­

bär bl. a. att bestämmelsen är tillämplig på statliga och kommunala organ

som idkar näring. Det krävs alltså inte att verksamheten drivs i privaträtts­

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

91

lig form. En allmän princip, som har kommit till uttryck på olika håll inom lagstiftningen, bl. a. i 9 kap. 8 § andra stycket rättegångsbalken, är emeller­ tid att staten inte kan föreläggas vite. Ett förbud enligt generalklausulen mot en statlig myndighet bör därför inte förenas med vite. Något hinder mot att meddela vitesföreläggande mot kommun föreligger däremot inte.

Förutom mot näringsidkare skall förbud också kunna riktas mot anställd hos näringsidkare eller annan som handlar på näringsidkares vägnar. Något direkt uppdrag från näringsidkaren att vidta ifrågavarande åtgärd behöver inte föreligga. Härigenom blir bestämmelsen tillämplig exempelvis på en organisation som bedriver reklam eller annan marknadsföringsverksam- het för sina medlemmars räkning. Slutligen skall förbud också kunna med­ delas den som i övrigt väsentligt har bidragit till en påtalad marknads­ föringsåtgärd. Som framgår av den allmänna motiveringen är syftet med detta tillägg i första hand att möjliggöra ingripande mot reklambyråer och andra som yrkesmässigt tillhandagår näringsidkare med utformning av reklam och andra marknadsföringsåtgärder.

För att ett förbud skall få avsedd effekt är det viktigt att det inte får en alltför snäv utformning. Syftet med förbudet blir givetvis förfelat om det blir möjligt att kringgå det genom att göra en obetydlig justering av ett ut­ tryckssätt eller liknande och därefter fortsätta med ett förfarande som reellt sett är detsamma som har föranlett ingripande från myndigheternas sida. Ett förbud bör därför formuleras så, att det täcker både den konkreta hand­ ling som har underställts rådets prövning och andra därmed praktiskt sett likvärdiga åtgärder. Rådet bör kunna förbjuda inte bara att det påtalade förfarandet fortsätts eller upprepas utan också att en annan liknande hand­ ling företas. Rättssäkerhetshänsyn kräver emellertid att förbudet konkreti­ seras så att det klart framgår vilket slags handlingar det avser. Att finna en lämplig formulering som varken är för inskränkt eller för vidsträckt tor­ de ofta vara en svår uppgift och kräva åtskillig omsorg. Vid utformningen av förbudet är marknadsrådet visserligen bundet av ansökningen såtillvida som det inte kan gå utanför ramen för vad som omfattas av denna. Där­ emot får rådet anses ha full frihet att inom den angivna ramen ge förbudet en annan utformning än sökanden har begärt. Rådet bör inte heller vara bundet av medgivande från den mot vilken ett förbudsyrkande riktas. Det är nämligen med hänsyn till rådets prejudikatskapande funktion viktigt att det har möjlighet att göra en fri bedömning av det förfarande som har underställts dess prövning.

Ett av marknadsrådet meddelat förbud skall i princip förenas med vite. Om vite av särskilda skäl är obehövligt kan dock rådet avstå därifrån. Den­ na möjlighet bör utnyttjas bara i rena undantagsfall. Ett sådant fall har jag berört i det föregående, nämligen att förbudet riktas mot ett statligt organ. En annan situation där det kan finnas anledning att använda undantagsre­ geln är att konsumentombudsmannen har tagit upp ett ärende hos rådet i

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

92

syfte att få fram ett prejudicerande avgörande i en principiellt betydelsefull

fråga. Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen är det viktigt

att principfrågor kommer under rådets bedömning, och ombudsmannen bör

när det gäller fall av sådan karaktär kunna väcka förbudstalan även om ve­

derbörande näringsidkare har förklarat sig beredd att upphöra med det

påtalade förfarandet. Föreligger en sådan förklaring kan det emellertid

vara både onödigt och olämpligt att förena ett förbud med vite. Det kan

vara ett gemensamt intresse för ombudsmannen samt näringsidkaren och

dennes organisation att få frågan prövad av rådet, och om ombudsmannen

i ett sådant fall kan avstå från att begära vitesföreläggande torde möjlig­

heterna att vinna samförstånd om att bringa frågan under rådets prövning

vara betydligt större än de annars skulle vara.

Vissa skäl talar för att vite bör dömas ut av samma myndighet som har

förelagt det, dvs. marknadsrådet. Å andra sidan kan det vara av värde att

få en viss formell kontroll av marknadsrådets lagtillämpning genom att

utdömandet av vitet anförtros åt allmän domstol. Den sistnämnda syn­

punkten har i mitt förslag fått väga över. I enlighet med vanliga regler har

domstolen när fråga om utdömande av vite uppkommer att göra en pröv­

ning av föreläggandets laglighet. Detta innebär bl. a. att domstolen kan

vägra att döma ut ett vite exempelvis om marknadsrådet har överskridit

sin behörighet eller inte iakttagit uppställda formkrav. Det innebär vidare

att domstolen har att kontrollera att rådet inte åsidosatt tryckfrihetsrätts-

liga principer. Däremot torde det få förutsättas att domstolen inte går in

på någon prövning av de sakliga förutsättningarna för föreläggandet. När,

såsom enligt mitt förslag, den materiella lagbestämmelsen utgörs av en

generalklausul, vilken i sin tur tar upp rekvisit som förutsätter en sköns-

mässig bedömning, och det ankommer på ett speciellt organ med särskilt

sakkunniga ledamöter att tillämpa denna bestämmelse, torde nämligen

domstolarna anse sig böra godta de bedömningar som detta organ har gjort

på grundval av de i lagen uppställda rekvisiten. I och för sig har domstol

enligt praxis möjlighet att jämka ett förelagt vite. Jag utgår dock från att

hela vitet i regel kommer att dömas ut när ett förbud har blivit överträtt.

För att jämkning skall få ske torde det få krävas att överträdelsen med

hänsyn till speciella omständigheter kan betraktas som ursäktlig eller att

ett utdömande av vitet skulle drabba orimligt hårt. Däremot kan domstolen

inte göra någon allmän överprövning av vitesföreläggandets lämplighet eller

skälighet.

Förslaget innehåller inte någon särskild regel om att utdömt vite inte får

förvandlas. Jag har ansett att en sådan regel skulle sakna egentlig praktisk

betydelse och vill i detta sammanhang också erinra om att en särskild sak­

kunnig har tillkallats i enlighet med Kungl. Maj :ts bemyndigande den 15

augusti 1969 för att utreda frågan om avskaffande av förvandlingsstraffet.

Generalklausulen är inte formellt begränsad till vad som sker i Sverige.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

93

Vad beträffar frågan om dess tillämpning på marknadsföringsåtgärder med

internationell anknytning vill jag anföra följande. Huvudsyftet med den

föreslagna lagstiftningen är att sörja för att vissa normer iakttas inom rek­

lam och marknadsföring på den svenska marknaden. Avgörande för om ge­

neralklausulen skall tillämpas på en viss åtgärd bör därför vara om åtgär­

den är inriktad på en svensk publik. Var åtgärden har företagits är däremot

i princip utan betydelse. Generalklausulen bör sålunda kunna tillämpas

exempelvis i fråga om reklammaterial som har producerats i utlandet och

därifrån distribuerats till mottagare i Sverige. Detta bör gälla vare sig rekla­

men är särskilt inriktad på Sverige eller vänder sig till en internationell

publik, däribland den svenska. Om däremot reklamen i och för sig avser

bara en viss utländsk marknad bör generalklausulen inte anses tillämplig.

Det bör sålunda inte vara möjligt att ingripa mot en annons i en utländsk

tidning, vilken inte primärt är avsedd för spridning i andra länder, även

om vissa exemplar av tidningen skulle förekomma här i landet. Det nu sag­

da gäller även åtgärder som vidtas av svenska företag.

Det sagda innebär att generalklausulen i och för sig kan tillämpas även

på handlingar som företas utanför Sveriges gränser. De praktiska möjlighe­

terna att i sådana fall nå den ansvarige med delgivning av ett vitesföreläg­

gande eller att verkställa ett beslut om utdömande av vite torde emellertid

vara begränsade. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

2

§

Denna paragraf innehåller regler om straff för vilseledande framställ­

ningar. Bestämmelsen har formulerats med utgångspunkt i 2 § första styc­

ket i utredningens förslag. Där föreskrivs att näringsidkare inte får använda

oriktig eller vilseledande framställning som är ägnad att påverka efterfrågan

på eller utbudet av vara, tjänst eller annan nyttighet. I departementsförsla­

get har tillämpningsområdet begränsats till framställningar som används

vid marknadsföring av vara eller tjänst och är ägnade att påverka efterfrå­

gan på varan eller tjänsten. Detta beror på att lagen över huvud taget inte

avser annat än marknadsföringsåtgärder. Uteslutandet av orden »annan nyt­

tighet» är, som jag har anfört i specialmotiveringen till 1 §, inte avsett att

innebära någon saklig ändring i förhållande till utredningsförslaget. En yt­

terligare förutsättning för att reglerna i paragrafen skall vara tillämpliga

är att framställningen rör företagarens egen eller annans näringsverksam­

het. Detta motiveras av de i den allmänna motiveringen behandlade tryck-

frihetsrättsliga hänsynen, vilka medför att paragrafen inte bör tillämpas på

andra framställningar än sådana som har kommersiell karaktär.

Det i paragrafen använda uttrycket framställning bör, såsom utredningen

94

anför, ges en vidsträckt innebörd och omfatta varje form genom vilken man

meddelar sig med andra, vare sig det sker i skrift eller tal, genom bild eller

annan särskild anordning. Flera remissinstanser har kritiserat att den otill-

låtna framställningen i utredningens förslag har beskrivits som »oriktig

eller vilseledande» samt ägnad att ha viss effekt. Därvid har framhållits att

formuleringen är olämplig, eftersom vilseledande framställningar mycket

ofta också är oriktiga, men att formuleringen »oriktig eller eljest vilseledan­

de» inte kan användas, eftersom en framställning kan vara så uppenbart

oriktig att den inte är vilseledande. Å andra sidan kan man svårligen tänka

sig en framställning som är oriktig utan att vara vilseledande men som ändå

är ägnad att påverka efterfrågan på vara eller tjänst. Jag har förståelse för

de kritiska synpunkterna och i departementsförslaget har därför regeln be­

gränsats till att gälla framställningar som är vilseledande.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen skall straff kunna dö­

mas ut bara vid uppsåtligt handlande. Enligt föreskrift i andra stycket kan

ansvar drabba inte bara näringsidkaren själv utan också anställda och and­

ra som handlar för hans räkning. Med sistnämnda uttryck åsyftas både den

som fullgör uppdrag för näringsidkare och exempelvis näringsidkarorgani-

sation som bedriver marknadsföring för sina medlemmars räkning.

Straffsatsen är enligt förslaget böter eller fängelse i högst elt år. Detta

överensstämmer med gällande lag, bortsett från att det där föreskrivs att

fängelse skall komma i fråga bara när omständigheterna är synnerligen för­

svårande.

Det kan tänkas att en handling som är straffbar enligt den föreslagna la­

gen utgör brott även enligt brottsbalken. Sålunda kan en vilseledande fram­

ställning i reklam samtidigt vara straffbar som bedrägeri, svindleri eller lik­

nande brott. I så fall uppkommer en konkurrenssituation mellan brottsbal­

ken och lagen om otillbörlig marknadsföring. Denna situation får lösas en­

ligt allmänna regler. Vid exempelvis konkurrens mellan bestämmelsen om

vilseledande reklam och brottsbalkens regel om svindleri i 9 kap. 9 § torde

i allmänhet bara brottsbalksregeln böra åberopas. I andra fall kan det

vara motiverat att åberopa båda lagarna. Det kan exempelvis ibland finnas

anledning att bestraffa en gärning både som bedrägeri och som vilseledan­

de reklam. Med hänsyn till att förhållandena sålunda kan växla från fall

till fall har jag inte funnit det lämpligt att i lagen om otillbörlig marknads­

föring ta in någon regel som utesluter straffbarhet enligt denna lag när

gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

Konkurrens kan föreligga inte bara i förhållande till bestämmelse i brotts­

balken utan också till specialstraffrättsliga regler, exempelvis bestämmelser

om straff för intrång i en immaterialrättslig ensamrätt. Även här får all­

männa regler tillämpas. Något hinder att döma till straff enligt båda de till­

lämpliga lagrummen föreligger inte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

95

3 §

Denna paragraf behandlar tilläggserbjudanden i form av märken och lik­ nande. Enligt huvudregeln är det straffbart att erbjuda konsument att mot märke eller annat bevis som utlämnas vid försäljning av vara eller tjänst erhålla förmån som inte enbart utgörs av pengar. Vad som bestraffas är själva erbjudandet. Detta kan lämnas av den som säljer varan i fråga, exem­ pelvis en detaljhandlare som till sina kunder utlämnar någon form av bevis vilka han utfäster sig att inlösa i varor. Erbjudandet kan emellertid också lämnas av annan än säljaren, t. ex. en fabrikant eller annan leverantör. Ett sådant erbjudande kan tillkännages genom ett meddelande på varuförpack- ningen. Tillkännagivandet kan också ske på annat sätt, t. ex. genom annon­ sering. Vid trading-stamps-system av den typ som är vanlig utomlands är det stampsföretaget som erbjuder sig att inlösa märket, och straffbestäm­ melsen drabbar då detta företag. Själva spridandet av märkena är däremot inte i och för sig straffbart.

De bevis bestämmelsen avser kan vara av många olika slag. Det kan vara fråga om kuponger som är bifogade varan, flikar eller andra delar av för­ packningen, burklock, kapsyler m. m. Paragrafen avser bara sådana fall då beviset har tillhandahållits vid försäljning av vara eller tjänst. Gratisutdel­ ning till hushållen av kuponger som berättigar till rabatt vid inköp av viss vara drabbas inte. Med sådana kuponger bör likställas kuponger som kan klippas ut ur tidningsannonser.

För att ett erbjudande skall vara straffbart förutsätts att beviset kan in­ lösas i annat än pengar. Regeln avser både bevis som direkt kan utbytas mot varor eller tjänster och bevis som ger rätt till rabatt vid inköp. Också be­ vis som alternativt kan inlösas i varor eller i pengar omfattas av bestäm­ melsen. Om detta inte var fallet skulle man kunna kringgå förbudet genom att åsätta bevisen ett kontantvärde som väsentligt understiger värdet av de erbjudna varorna eller tjänsterna. Däremot är det inte förbjudet att lämna ut bevis som är inlösbara enbart i pengar. Det blir sålunda alltjämt tillåtet för detaljhandlare att erbjuda kunder rätt att mot företeende av kassakvit­ ton eller andra bevis få ut viss kontant återbäring på gjorda inköp. Återbä­ ring i varor får däremot inte förekomma.

Andra punkten i paragrafen innehåller ett särskilt undantag från huvud­ regeln. Undantaget gäller bevis som ger rätt bara till översyn, reparation el­ ler liknande med avseende på det sålda. Sådana bevis omfattas inte av straffbestämmelsen. Detta innebär att det alltjämt blir tillåtet exempelvis att vid försäljning av en bil lämna ut bevis som berättigar till fri service.

4

§

Denna paragraf upptar regler om straff för andra former av kombina- tionsutbud än dem som avses i 3 §. Det straffbara förfarandet kan innebära

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

96

dels att två eller flera varor eller tjänster bjuds ut till ett gemensamt pris,

dels att den som köper en viss vara eller tjänst erbjuds att som en särskild

förmån få köpa något annat för ett pris som betecknas som speciellt gynn­

samt. Regelns tillämpningsområde begränsas väsentligt genom att ytterli­

gare två rekvisit måste vara uppfyllda för att straffbarhet skall föreligga.

Dels skall förfarandet försvåra för konsumenten att bedöma utbudets eller

erbjudandets värde. Härigenom utesluts rent bagatellartade förfaranden,

där tilläggsförmånen är av obetydligt värde i förhållande till huvudvaran.

Vidare krävs att varorna eller tjänsterna uppenbart saknar naturligt sam­

band. Frågan om naturligt samband föreligger bör ses från konsumentens

synpunkt. Jag är medveten om att gränsdragningssvårigheter inte kan und­

vikas med ett rekvisit av detta slag. Genom ordet uppenbart markeras

emellertid att bestämmelsen skall tillämpas bara i sådana fall där de olika

varorna och tjänsterna helt saknar naturligt samband med varandra. Från

bestämmelsens tillämpningsområde torde härigenom uteslutas inte bara

sådant som att en vara säljs jämte visst tillbehör eller att flera varor med

gemensamt användningsområde säljs tillsammans utan också sådant som

att det vid försäljning av en vara av visst slag biläggs en annan vara, vilken

typiskt sett är av intresse för samma kundkrets som huvudvaran, även om

varorna inte skall användas tillsammans. Sålunda torde normalt få anses

att olika hushållsartiklar har naturligt samband med varandra. 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

5 §

Denna paragraf innehåller ett par särskilda föreskrifter som hänför sig

till straffbestämmelserna i 2—4 §§.

Det kan tänkas att en handling som innefattar överträdelse av ett vitesför­

bud också utgör ett brott. Om då både straff och vite döms ut drabbas

handlingen av dubbla påföljder, vilket kan vara ägnat att väcka betänklig­

heter. Är handlingen straffbar enligt en särskild regel i lagen om otillbörlig

marknadsföring bygger vitesföreläggandet och straffregeln på samma grund.

I så fall bör inte mer än en av påföljderna dömas ut. Härvid bör vitet ges

företräde. En föreskrift av sådan innebörd har tagits in i första stycket av

denna paragraf. Straffrihet föreligger om gärningen när den begås innebär

överträdelse av ett vitesförbud, som gäller mot den handlande. Detta torde

bl. a. förutsätta att denne har fått del av vitesföreläggandet.

Bestämmelsen i första stycket är tillämplig bara på det fallet att hand­

lingen är straffbar enligt lagen om otillbörlig marknadsföring. Är den be­

lagd med straff i annan författning, exempelvis såsom bedrägeri enligt

brottsbalken, gäller bestämmelsen inte. Då skall alltså i princip både straff

och vite dömas ut. Detta synes i och för sig befogat, eftersom motiven för

straffregeln och vitesföreläggandet då får förutsättas vara olika. Intresset

av att inte den sammanlagda påföljden blir oskäligt hård bör emellertid be-

97

aktas vid straffmätningen och kan eventuellt motivera jämkning av vitet.

Utredningens förslag innehåller en särskild regel om att ringa brott mot straffbestämmelsen om vilseledande reklam inte skall föranleda ansvar. Om man, såsom jag föreslår, lägger i konsumentombudsmannens hand att av­ göra om åtal enligt lagen skall äga rum eller inte, torde en regel av detta slag få mycket begränsad praktisk betydelse. Jag har dock ansett det lämp­ ligt att införa en sådan regel i andra stycket av denna paragraf. Bestämmel­ sen är tillämplig på alla slag av brott mot lagen. Jag vill understryka att den bär undantagskaraktär och bör tillämpas sparsamt samt inte utnyttjas an- nal än vid rent bagatellartade förseelser.

Utredningen föreslår vidare en särskild regel om att bestämmelserna om medverkan i 23 kap. brottsbalken skall tillämpas på brott mot den föreslag­ na lagen. Även jag anser att medverkansansvar bör kunna komma i fråga. Detta torde emellertid inte kräva någon uttrycklig föreskrift i lagen. Enligt praxis anses nämligen brottsbalkens medverkansregler analogiskt tillämpli­ ga inom specialstraffrätten när fängelse ingår i straffskalan. Försök till brott av det slag som avses i lagen bör, i enlighet med vad utredningen föreslår, inte straffbeläggas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

6

§

I denna paragraf föreskrivs att fråga om förbud enligt 1 § tas upp av marknadsrådet efter ansökan. Rätt att göra ansökan tillkommer i första hand konsumentombudsmannen. Om han beslutar att inte ta upp saken får emellertid ansökan göras av vissa organisationer och enskilda. Talerätt tillkommer sammanslutningar av näringsidkare, konsumenter eller lönta­ gare. Något krav på representativitet eller särskilda kvalifikationer i övrigt hos den som skall föra talan ställs inte upp. Vid sidan av organisationerna har även enskild näringsidkare som berörs av åtgärden talerätt. Detta över­ ensstämmer med vad som gäller enligt konkurrensbegränsningslagen. De föreslagna bestämmelserna innebär att den organisation eller näringsidka­ re som vill utverka ett förbud från marknadsrådet först måste vända sig till konsumentombudsmannen, som då får välja om han skall ta upp sa­ ken själv eller inte. Först sedan han har beslutat sig för att inte göra detta har anmälaren möjlighet att vända sig till marknadsrådet. 7

7 §

I denna paragraf föreskrivs att ett beslut i fråga om förbud inte hindrar att frågan prövas på nytt när ändrade förhållanden eller annat särskilt skäl föranleder det. Ett beslut av marknadsrådet vinner alltså inte rättskraft i den meningen att rådet skulle vara förhindrat att ompröva den fråga som har avgjorts genom beslutet. Detta torde överensstämma med allmänna för- 7—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 57

98

valtningsrättsliga principer (se SOU 1964: 27 s. 478). Har ett förbud med­

delats kan sålunda den som berörs av förbudet hemställa hos rådet att det

upphävs. Han kan motivera en sådan begäran exempelvis med att han nu­

mera är i stånd att bevisa riktigheten av ett påstående som rådet har för­

bjudit honom att använda i sin reklam. Bestämmelsen innebär emellertid

också att rådet på begäran kan ta upp till förnyad prövning frågan om för­

bud mot ett förfarande som rådet i ett tidigare ärende inte bar funnit an­

ledning att förbjuda. Möjligheten till omprövning gäller givetvis också be­

slut som har meddelats av konsumentombudsmannen i form av förbuds-

föreläggande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

8 §

Denna paragraf behandlar interimistiskt förbud. För att sådant förbud

skall få meddelas krävs att särskilda skäl föranleder det. Vid prövningen

av om detta krav är uppfyllt får bl. a. beaktas å ena sidan vilka följder en

fortsättning av det påtalade förfarandet kan få för konsumenter och kon­

kurrenter samt å andra sidan vilka ekonomiska konsekvenser ett förbud

skulle medföra för den som drabbas av det. En viktig faktor är naturligt­

vis sannolikheten för att ett interimistiskt förbud kommer att följas av ett

slutligt avgörande i samma riktning. Är frågan om ett förfarandes fören­

lighet med lagen svårbedömd bör i allmänhet interimistiskt förbud inte

meddelas. I fråga om utsättande av vite gäller samma regler som för slut­

ligt förbud.

Även utredningens förslag upptar regler om interimistiskt förbud. Där

hänvisas till bl. a. bestämmelserna i 15 kap. 5 och 6 §§ rättegångsbalken.

Dessa paragrafer innehåller vissa rättssäkerhetsgarantier. Bl. a. föreskrivs

att fråga om sådan åtgärd som avses där får tas upp bara på yrkande av

part. Motsvarande bör i regel gälla förbud enligt lagen om otillbörlig mark­

nadsföring. Jag anser dock inte att man helt bör utesluta möjligheten av att

marknadsrådet ex officio tar upp frågan om interimistiskt förbud. Däremot

bör liksom enligt rättegångsbalken i princip gälla att den som åtgärden av­

ser skall ha beretts tillfälle att yttra sig innan beslut meddelas. En föreskrift

av sådan innebörd bör lämpligen tas in i den särskilda lagen om marknads­

rådet. I rättegångsbalken föreskrivs vidare att säkerhet skall ställas för ska­

da som kan uppstå till följd av beslutet. Staten behöver dock inte ställa sä­

kerhet. Eftersom det knappast torde bli aktuellt att meddela interimistiskt

förbud i andra fall än då konsumentombudsmannen står som sökande i

ärendet, skulle eu motsvarande regel här inte fylla någon praktisk funktion.

Förslaget innehåller därför inte någon sådan regel. 9

9 §

Denna paragraf upptar bestämmelser om förbudsföreläggande. I enlighet

med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen skall detta förfarande

99

få användas i fall som inte är av större vikt. Reglerna om själva förfarandet anknyter till rättegångsbalkens bestämmelser om strafföreläggande. Kon­ sumentombudsmannen skall förelägga den som misstänks ha företagit en handling av det slag som avses i 1 § ett förbud till godkännande. Förbudet skall vara förenat med vite. I föreläggandet skall anges om godkännande skall ske omedelbart eller inom viss tid. Godkännandet måste avse både själva förbudet och vitet. Om föreläggandet godkänns gäller det som ett beslut av marknadsrådet. Detta innebär bl. a. att rådet inte kan meddela förbud beträffande samma förfarande annat än om förutsättningar för om­ prövning enligt 7 § föreligger. Ett godkännande som sker sedan den i före­ läggandet angivna tiden har gått ut är enligt förslaget ulan verkan. Skulle en näringsidkare vilja godkänna ett föreläggande efter tidens utgång kan alltså detta inte ske utan att föreläggandet utfärdas på nytt. Innan den före­ lagda tiden har gått ut bör givetvis någon ansökan om förbud inte göras hos marknadsrådet. Någon uttrycklig föreskrift härom behövs emellertid inte, eftersom konsumentombudsmannen är ensam behörig att göra sådan ansö­ kan, så länge han inte har beslutat att avstå från att föra talan hos rådet, och ett sådant beslut inte torde komma att meddelas förrän det står klart hur motparten ställer sig till föreläggandet.

Enligt paragrafens sista stycke kan Kungl. Maj :t meddela närmare be­ stämmelser om förbudsföreläggande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

10

§

Enligt första stycket i denna paragraf skall talan om utdömande av vite föras av åklagare vid allmän domstol. Åklagaren skall emellertid inte väcka talan annat än efter anmälan. Sådan anmälan får alltid göras av konsument­ ombudsmannen. Detta gäller vare sig vitet har förelagts av marknadsrådet eller av honom själv genom förbudsföreläggande och, i förstnämnda fall, vare sig rådets beslut har meddelats på ansökan av honom eller av annan. Har ett vitesförbud meddelats på ansökan av annan än ombudsmannen är också den som har ansökt om förbudet behörig att begära att åklagare för talan om utdömande av vitet.

I paragrafens andra stycke föreskrivs att allmänt åtal inte får väckas för brott mot lagen annat än efter anmälan eller medgivande av konsumentom­ budsmannen. Detta överensstämmer med vad som gäller enligt konkurrens­ begränsningslagen. Regeln medför bl. a. att en gärning som bär åtalats som bedrägeri inte kan bestraffas som vilseledande framställning enligt 2 § la­ gen om otillbörlig marknadsföring utan att ombudsmannens medgivande har inhämtats. Formellt är det åklagaren som beslutar om åtal. Han är allt­ så inte direkt skyldig att rätta sig efter ombudsmannens önskemål om att åtal skall väckas. En åklagare bör dock inte avstå från att väcka åtal av det skälet att han har en annan mening om en viss gärnings straffbarhet än

100

ombudsmannen. I sådana frågor bör åklagarna respektera ombudsman­

nens sakkunskap och kunna godta hans bedömningar.

Om åklagaren beslutar att inte väcka åtal, vare sig detta beror på att om­

budsmannen har vägrat att lämna sitt medgivande eller på någon annan or­

sak, har enligt vanliga regler målsägande rätt att väcka enskilt åtal. Där­

emot ger förslaget inte organisationerna någon åtalsrätt. Deras intressen får

anses tillräckligt tillgodosedda genom att de har fått möjlighet att föra för-

budstalan hos marknadsrådet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

11

§

Enligt 36 § varumärkeslagen kan domstol i vissa fall ge föreskrifter om

att vilseledande varukännetecken skall utplånas eller ändras så att det inte

längre är vilseledande. Liknande bestämmelser finns i annan immaterial-

rättslig lagstiftning. Jag anser i likhet med utredningen att motsvarande

möjlighet bör föreligga enligt lagen om otillbörlig marknadsföring i fråga

om vilseledande framställning som finns på vara, förpackning, reklamtryck,

affärshandling eller liknande. Föreskrifter härom har tagits in i denna pa­

ragraf. Ingripande bör bara kunna drabba den som har gjort sig skyldig till

ett brottsligt förfarande eller överträtt ett vitesförbud. I paragrafen före­

skrivs därför att förordnande av åsyftat slag meddelas av domstol i sam­

band med utdömande av vite eller ådömande av ansvar. Liksom enligt varu­

märkeslagen kan man i sista hand låta förstöra den egendom det är fråga

om. Vidare gäller att egendomen kan tas i beslag i avvaktan på ett förord­

nande samt att reglerna om beslag i brottmål skall vara tillämpliga i sådant

fall.

Enligt föreskrift i sista stycket skall bestämmelserna i paragrafen äga

motsvarande tillämpning på erbjudande som avses i 3 §. Domstolen får allt­

så möjlighet att i samband med att den dömer till straff enligt 3 § förordna

exempelvis att rabatlmärken skall förstöras eller att erbjudanden som är

anbragta på en förpackning skall makuleras.

12

§

Denna paragraf innehåller regler om skadestånd. Enligt utredningens för­

slag skall den som åsidosätter ett vitesförbud eller bryter mot en straff-

sanktionerad bestämmelse vara skyldig att ersätta uppkommen skada. Där­

emot anser utredningen inte att ett förfarande som enbart föranleder för-

budstalan bör medföra skadeståndsskyldigliet enligt lagen. Utredningen hän­

visar till att det som allmän princip i svensk rätt gäller att direkt tillfogad

allmän förmögenhetsskada inte ersätts i utomobligatoriska förhållanden

annat än då skadan har orsakats av ett straffbelagt handlande. Jag anslu­

ter mig till utredningens ståndpunkt och vill här erinra om vad jag tidigare

har anfört om att ett handlande som strider mot de i generalklausulen an­

givna normerna inte i och för sig bör kunna föranleda påföljder av annat

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

101

slag än ett förbud mot upprepande. Som förutsättning för utdömande av skadestånd gäller därför även enligt departementsförslaget, att ett vitesför­ bud har överträtts eller ett brott blivit begånget. Det är däremot inte nöd­ vändigt att vite eller straff också döms ut. Är gärningen straffri på grund av bestämmelsen i 5 § andra stycket om ansvarsfrihet i ringa fall föreligger inte heller skadeståndsskyldighet.

När ett brott mot lagen har begåtts av någon som är anställd hos närings­ idkare uppkommer frågan om näringsidkaren med stöd av regler om prin­ cipalansvar kan göras ersättningsskyldig för skada som har orsakats av brottet. Frågan i vilken mån principalansvar enligt gällande rätt föreligger vid brott som har orsakat allmän förmögenhetsskada är inte helt klar. I princip torde sådant ansvar anses föreligga (jfr NJA 1962 s. 31). En förut­ sättning är dock givetvis att den anställde kan sägas ha begått brottet i tjänsten. Hithörande frågor kommer att behandlas i ett förslag till ny lag­ stiftning om skadestånd som f. n. förbereds inom justitiedepartementet. Jag vill emellertid redan nu anföra att det synes mig naturligt att princi­ palansvar skall gälla vid brott av den typ det här är fråga om.

Den av utredningen föreslagna skadeståndsregeln innehåller inte någon uttrycklig begränsning i fråga om arten av ersättningsgilla skador eller kretsen av skadeståndsberättigade. Av motiven till bestämmelsen framgår emellertid att den är avsedd att tillämpas bara på sådana skador som drab­ bar annan näringsidkare genom att omsättningen i dennes rörelse försäm­ ras. Däremot är det inte meningen att en konsument, vars handlande direkt påverkas av en vilseledande framställning eller ohederlig marknadsfö- ringsmetod, skall kunna få ersättning enligt lagen för skada som han lider till följd därav.

Den begränsning av skadeståndsrätten som utredningen föreslår över­ ensstämmer med vad som f. n. gäller vid brott mot lagen om illojal konkur­ rens. För egen del hyser jag stor sympati för en sådan ordning. Syftet med den här aktuella lagstiftningen är att, framför allt i konsumenternas in­ tresse, sörja för att reklam och marknadsföring bedrivs med hederliga me­ toder, däremot inte att i konkreta fall skydda konsumenter och andra mot att drabbas av följderna av oförmånliga dispositioner. Den som genom en vilseledande framställning eller något annat ohederligt förfarande har bli­ vit förledd att göra en dålig affär bör därför inte kunna grunda någon er- sättningsrätt på lagen om otillbörlig marknadsföring. Han har f. ö. i regel möjlighet att fordra skadestånd på annan grund, exempelvis brottsbalkens bestämmelser om bedrägeri och annan oredlighet eller köprättsliga eller andra kontrakträttsliga regler. En näringsidkare vars rörelse skadas ge­ nom otillbörliga konkurrensåtgärder från annans sida bör däremot kunna grunda rätt till ersättning för därigenom uppkommen skada på den här föreslagna lagen. En sådan ersättningsrätt föreligger enligt gällande lag och bör bestå i fortsättningen, även om jag är medveten om att den på

102

grund av bevissvårigheter får ganska ringa praktisk betydelse. Vårt lands

anslutning till Pariskonventionen torde f. ö. också kräva att svensk rätt in­

nehåller regler av detta slag.

Med hänsyn till det nu anförda ansluter jag mig till utredningens stånd­

punkt även i fråga om vilka skador som skall vara ersältningsgilla. Den av

mig förordade begränsningen i detta hänseende kan kanske sägas följa re­

dan av allmänna skadeståndsrättsliga principer. I tydlighetens intresse

bör dock begränsningen markeras direkt i lagtexten. I denna paragraf an­

ges därför att ersättningsrätten avser skada som uppkommer för konkur­

rerande näringsidkare. Detta innebär att den skadade skall konkurrera på

marknaden med näringsidkare i vars intresse den otillåtna marknadsfö­

ringsåtgärden företas. Däremot är det i och för sig utan betydelse om åt­

gärden företas av denne näringsidkare själv eller av annan, exempelvis en

organisation, för hans räkning.

Andra stycket i paragrafen innehåller i enlighet med utredningens för­

slag en särskild preskriptionsregel, vilken i sak överensstämmer med mot­

svarande bestämmelser i den immaterialrättsliga lagstiftningen. Där före­

skrivs att rätt till skadestånd förloras om inte talan väcks inom fem år från

det skadan uppkom.

Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1971. Jag räknar emellertid med

att uppbyggnaden av konsumentombudsmannainstitutionen bör inledas re­

dan dessförinnan, senast under hösten 1970. Det är nämligen angeläget att

ombudsmannen kan börja sin verksamhet i full skala omedelbart sedan den

nya lagstiftningen har trätt i kraft.

Enligt ett särskilt lagförslag upphävs 1 och 2 §§ lagen om illojal konkur­

rens samt de därtill anslutande talereglerna i 11 §. Några särskilda över­

gångsbestämmelser därutöver föreslås inte. Beträffande straffbestämmel­

serna följer av 5 § lagen (1964: 163) om införande av brottsbalken att de

nya reglerna inte får tillämpas på gärningar som har begåtts före lagens

ikraftträdande. Däremot torde det i och för sig inte föreligga något formellt

hinder mot att ett förbud enligt generalklausulen grundas på handling som

har företagits innan lagen träder i kraft. Detta synes mig inte ge anledning

till några betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt, eftersom ett förbud

enligt generalklausulen inte har tillbakaverkande kraft. Jag förutsätter

emellertid att möjligheten att grunda förbud på vad som har skett före

ikraftträdandet kommer att utnyttjas bara när det finns grundad anledning

att befara att handlingen upprepas samt att det över huvud taget inte blir

fråga om att åberopa handlingar som har företagits avsevärd tid före ikraft­

trädandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

103

7.2 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

7.2.1 Gällande rätt. Den som förfar oredligt genom att medelst vilseledande förmå någon till handling eller underlåtenhet kan enligt 9 kap. 8 § brotts­ balken straffas för oredligt förfarande, om inte gärningen är straffbar som bedrägeri. Enligt huvudregeln krävs för ansvar att gärningen skall ha inne­ burit skada för den vilseledde eller någon i vars ställe denne är. Om vilse­ ledandet sker i utövning av yrke eller näring och avser beskaffenhet, mycken­ het eller ursprung av något som tillhandahålls mot vederlag är dock hand­ lingen straffbar även om någon skada inte uppkommer. Straffet för oredligt förfarande är böter eller fängelse i högst två år.

7.2.2 Utredningen föreslår att den särskilda regeln i 9 kap. 8 § brottsbalken om ansvar för oredligt förfarande i fall där någon skada inte uppstår skall upphävas. Motivet härför är att en bestämmelse om vilseledande som för­ anleder en disposition men ingen skada anses överflödig, om man i enlighet med utredningens förslag öppnar möjlighet till rättsligt ingripande mot oriktiga eller vilseledande framställningar vilka är ägnade att påverka hand- lingsbenägenheten hos dem som tar del av dem.

7.2.3 Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot utredningens förslag.

7.2.4 Departementschefen. Den av mig föreslagna straffbestämmelsen om vilseledande framställningar torde till fullo täcka det område som omfattas av den regel utredningen föreslår upphävd. Dess tillämpningsområde är f. ö. betydligt mer vidsträckt, eftersom den dels gäller även uppgifter om annat än beskaffenhet, myckenhet eller ursprung hos det som tillhandahålls dels inte förutsätter att den vilseledde har vidtagit någon disposition utan bara att vilseledandet har varit ägnat att påverka efterfrågan. Jag biträder därför utredningens förslag om ändring i 9 kap. 8 § brottsbalken. Visserligen får detta till följd att handlingar av åsyftat slag inte får åtalas av åklagare utan konsumentombudsmannens samtycke. Detta synes mig emellertid kunna godtas, eftersom inga enskilda ekonomiska intressen berörs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

7.3 Förslagen om upphävande av lagstiftningen om oriktig geografisk ursprungs­ beteckning m. m.

7.3.1 Gällande rätt. En typ av vilseledande framställningar som har blivit föremål för särskild lagstiftning är oriktiga geografiska ursprungsbeteck- ningar. Regler härom finns i två lagar, lagen (1913: 159) angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning samt lagen (1914:422) angående förbud i vissa fall mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av oriktigt märkta varor.

104

Enligt 1913 års lag är det förbjudet att till Sverige för försäljning impor­

tera vara som är försedd med en beteckning vilken ger varan sken av att ha

frambragts eller tillverkats här, såvida det inte kan visas att varan faktiskt

har svenskt ursprung men sedermera bär förts ur landet. Förbudet gäller

inte om den åsatta beteckningen är en s. k. generisk beteckning dvs. om

den enligt handelsbruk bara tjänar att utmärka varans art, och inte heller

om den oriktiga beteckningen har neutraliserats genom en tydlig och på var­

aktigt sätt anbragt uppgift om att varan är av utländskt ursprung. Den om­

ständigheten att en utländsk vara är försedd med svensk text eller avbild­

ning med svenskt motiv utgör inte i och för sig hinder för införsel (1 §).

Vara som enligt lagen inte får föras in i landet skall vid införsel tas i beslag

av tullpersonalen (2 §), som skyndsamt skall underställa beslaget general-

tullstyrelsens prövning (4 §). Innan styrelsen beslutar i ärendet, skall varu­

ägaren få tillfälle att yttra sig (5 §). Styrelsen skall häva beslaget om det

inte är lagligen grundat (6 §). I annat fall skall varan förklaras förbruten,

om den oriktiga ursprungsbeteckningen inte kan utplånas eller neutraliseras

utan att varan förstörs eller förlorar allt värde (7 §). Är det inte något hin­

der för utplånande eller neutralisering, skall varuägaren i stället föreläggas

att inom viss tid oskadliggöra den oriktiga beteckningen under tillsyn av

tullpersonal. Dessutom skall i sådant fall varuägaren föreläggas att betala

en straffavgift motsvarande tio procent av varans värde, dock lägst 10 och

högst 500 kr. Straffavgift uttas dock inte, om varuägaren kan visa att varan

har blivit obehörigen märkt mot hans förbud (8 §). Följer varuägaren inte

föreläggandet om oskadliggörande av den oriktiga beteckningen förklarar

styrelsen varan förbruten (9 §). Styrelsens beslut kan överklagas till rege­

ringsrätten (13 §).

Kungl. Maj:t kan, efter avtal med främmande stat och under förutsätt­

ning av ömsesidighet, förordna att bestämmelserna i 1913 års lag skall till-

lämpas även på införsel i försäljningssyfte av vara som bär försetts med

oriktig ursprungsbeteckning, genom vilken varan direkt eller indirekt anges

vara frambragt eller tillverkad i den främmande staten. Detta gäller inte om

beteckningen är generisk eller åtföljs av beriktigande uppgift. I överens­

kommelsen kan dock bestämmas att undantaget för generiska beteckningar

inte skall gälla för vinodlingsprodukter. I fråga om vissa beteckningar för

sådana produkter kan också föreskrivas att vara med oriktig ursprungsbe­

teckning inte får införas för försäljning ens om beteckningen har neutrali­

serats. Beslag på vara med utländsk ursprungsbeteckning skall äga rum

bara efter angivelse eller om tullpersonalen finner uppenbart att oriktig be­

teckning föreligger. Innan beslagtagen vara får utlämnas till ägaren, skall

den oriktiga beteckningen utplånas eller neutraliseras (18 §).

Enligt 1914 års lag kan det vara straffbart att här i landet förse utländsk

vara, som är avsedd för försäljning, eller emballage till sådan vara med be­

teckning, vilken ger varan sken av att ha frambragts eller tillverkats i Sve­

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

105

rige. Straff kan också drabba den som här i landet saluhåller utländsk vara vilken är försedd med sådan beteckning eller vilken genom uppgift på an­ slag, i annons eller annat för ett större antal personer avsett meddelande har getts sken av att ha svenskt ursprung. En förutsättning för straffbarhet är i bägge fallen att gärningsmannen handlar i avsikt att vilseleda om varans ursprung. Straffsatsen är böter eller vid synnerligen försvårande omständig­ heter fängelse i högst sex månader. Straff enligt lagen skall inte inträda om gärningen är straffbar enligt lagen om illojal konkurrens. 1914 års lag in­ nehåller samma undantag för generiska beteckningar och neutraliserade oriktiga beteckningar som 1913 års lag samt även en motsvarighet till denna lags regel om betydelsen av att utländsk vara är försedd med svensk text eller avbildning med svenskt motiv (1 §).

Kungl. Maj :t kan med avseende på främmande stat förordna, att bestäm­ melserna i 1914 års lag skall ha motsvarande tillämpning i fråga om be­ teckning, genom vilken en vara direkt eller indirekt felaktigt anges vara frambragt eller tillverkad i den främmande staten eller på viss där belägen ort. Även här gäller undantag för de fall att beteckningen är generisk eller åtföljs av beriktigande uppgift. Angående beteckningar för vinodlingspro- dukter kan föreskrivas att straffbarhet skall inträda när någon använder sådan beteckning beträffande vara som honom veterligen har frambragts eller tillverkats i annan stat eller på annan ort än den beteckningen anger, även om avsikt att vilseleda om varans ursprung inte föreligger eller beteck­ ningen är generisk. I fråga om vissa beteckningar för vinodlingsprodukter kan bestämmas, att straffbarhet skall inträda också om beteckningen har neutraliserats (2 §).

Med stöd av de i 1913 och 1914 års lagar givna bemyndigandena har Kungl. Maj:t vid olika tillfällen, senast genom kungörelsen (1969: 502) om skydd för utländska ursprungsbeteckningar, förordnat att reglerna i dessa lagar skall vara tillämpliga beträffande de länder som har anslutit sig till Madridöverenskommelsen den 14 april 1891 angående undertryckande av oriktiga ursprungsbeteckningar på handelsvaror.

7.3.2 Internationella konventioner. Bestämmelser om oriktiga ursprungs­ beteckningar finns dels i Pariskonventionen dels i den nyss nämnda Madrid­ överenskommelsen. Som jag tidigare har anfört har vid remissen till lag­ rådet av förslaget till mönsterskyddslag förordats att Sverige ansluter sig till Pariskonventionen i dess senast antagna lydelse. Madridöverenskommel­ sen har senast reviderats i Lissabon år 1958. Sverige har tidigare i år tillträtt Lissabontexten, vilken är återgiven i prop. 1969: 34. Enligt artikel 10 punkt 1 i Pariskonventionen skall bestämmelserna i kon­ ventionens artikel 9 tillämpas i fall av direkt eller indirekt användning av en falsk angivelse rörande varas ursprung eller producentens, fabrikantens eller handlandens identitet. Artikel 9 innehåller regler om varor på vilka

106

olovligen har anbragts varumärke eller firma. Sådan vara skall tas i beslag

vid införseln till unionsland där märket eller firman äger rätt till laga skydd.

Beslag skall också verkställas inom det land där den olovliga beteckningen

har anbragts eller inom det land till vilket varan har blivit införd. Beslag

skall ske på begäran av allmän åklagare, annan behörig myndighet eller

målsägande i enlighet med varje lands lagstiftning. Myndigheterna är inte

skyldiga att verkställa beslag på transitogods. Om lagstiftningen i något land

inte medger beslag vid införseln, skall sådant beslag ersättas med införsel­

förbud eller beslag inom landet. Om lagstiftningen i något land inte medger

vare sig beslag vid införseln eller införselförbud eller beslag inom landet,

skall sådana åtgärder, till dess denna lagstiftning bär ändrats i enlighet här­

med, ersättas med de rättsmedel som landets lagstiftning i jämförliga fall

tillförsäkrar dess egna medborgare.

Madridöverenskommelsens Lissabontext innehåller regler om åtgärder

med avseende på varor vilka är försedda med oriktiga eller vilseledande ur-

sprungsbeteckningar som hänför sig till fördragsslutande stat. Beträffande

sådana varor gäller bestämmelser motsvarande dem som finns i artikel 9 i

Pariskonventionen (artikel 1). Bestämmelserna hindrar inte att säljare an­

ger sitt namn eller sin adress på utländska varor, men härvid krävs att nam­

net eller adressen ålföljs av uppgift som är tillräcklig för att utesluta varje

misstag i fråga om varans verkliga ursprung (artikel 3). Det är vidare för­

bjudet att vid försäljning, skyltning eller utbjudande av varor använda be­

teckningar som är ägnade att vilseleda allmänheten angående varors ur­

sprung (artikel 3 bis). Domstolarna i varje land får bedöma vilka beteck­

ningar som på grund av sin generiska karaktär inte är underkastade be­

stämmelserna i överenskommelsen. Detta gäller dock inte ursprungsbeteck-

ningar för vinodlingsprodulcter (artikel 4).

7.3.3 Utredningen. Utredningen påtalar att det råder bristande kongruens

mellan 1913 och 1914 års lagar. Vid import tas varan i beslag, inom landet

kan i princip beslag inte komma i fråga. Beslag vid import är oberoende av

om varuägaren har känt till beteckningen. För åtgärd inom landet krävs

däremot att det visas att den som har anbragt beteckningen eller utbjudit

varan handlat i avsikt att vilseleda om dennas ursprung. Påföljden är av

olika art enligt de båda lagarna. Ingripande vid import görs av administrativ

myndighet, medan 1914 års lag tillämpas av de allmänna domstolarna.

Vid tillämpningen av 1913 års lag betraktas ett svenskt varukännetecken

på en importvara i regel som en oriktig ursprungsbeteckning. Denna praxis,

som har stöd i lagens förarbeten, grundas på den föreställningen att utom­

lands tillverkade varor med svenska varukännetecken normalt är av lägre

kvalitet än varor tillverkade i Sverige. Lagstiftaren tycks inte ha tänkt sig,

alt det skulle kunna föreligga ett helt legitimt intresse för svenska före­

tagare att låta tillverka varor i utlandet för försäljning i Sverige under det

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

107

svenska företagets kännetecken. När det gäller 1914 års lag utgår man emel­ lertid från att det kan vara ett helt normalt och lojalt förfarande att ett svenskt företag importerar utomlands tillverkade varor och förser dem med sitt eget varumärke eller sin egen firma, och ett sådant förfarande är inte straffbart annat än när det sker i syfte att vilseleda.

Utredningen finner det stötande att man enligt 1913 års lag skall tillämpa omvänd bevisbörda i fråga om straffavgiften. Vidare påpekas att tulltaxe­ ringen numera sker så att man inte undersöker allt importgods utan i stället i stor utsträckning grundar tullbehandlingen enbart på uppgifter av impor­ tören, vilka kompletteras genom stickprovsundersökningar. Minst hälften av alla varor med såsom oriktiga ansedda ursprungsbeteckningar kan på grund härav beräknas passera obeaktade genom tullen och denna andel torde komma att öka ytterligare. Någon konsekvent tillämpning av lagen är alltså inte längre möjlig.

Utredningen framhåller vidare, att det geografiska ursprunget numera i långt mindre utsträckning än tidigare ger anvisning om varans kvalitet. Det finns ingen anledning att ingripa mot ursprungsbeteckningar vilka framstår som helt irrelevanta. Därrmot bör beteckningar som är oriktiga eller vilse­ ledande och ägnade att päverka allmänhetens benägenhet att köpa varor inte lämnas opåtalade. Ingripandet, som bör göras av domstol, kan ske med till- lämpning av bestämmelserna om vilseledande reklam i 2 § i förslaget till lag om otillbörlig konkurrens. Enligt förslaget har man vidare möjlighet att tvångsvis utplåna eller ändra oriktiga beteckningar. I anslutning därtill kan vara tas i beslag. Genomförs förslaget finns det enligt utredningens mening inte längre något behov av 1913 och 1914 års lagar. Sveriges anslutning till Pariskonventionen och Madridöverenskommelsen anses inte medföra någon förpliktelse att behålla dessa lagar. I fråga om vinodlingsprodukter förelig­ ger den komplikationen att ursprungsbeteckningar för dem enligt Madrid­ överenskommelsen inte får betraktas som generiska. Eftersom distributionen av dessa produkter handhas och kontrolleras av offentliga företag och or­ gan, vilka strikt iakttar våra internationella förpliktelser, anses emellertid särskilda författningsbestämmelser om vinodlingsprodukter överflödiga.

På nu angivna skäl föreslår utredningen att 1913 och 1914 års lagar samt den till dem knutna kungörelsen upphävs. Under hänvisning till praxis när det gäller författningar med importförbud förordar utredningen, att frågor om beslag på vara som har ankommit till landet före upphävandet av 1913 års lag avgörs enligt den lagen, även om prövningen sker sedan lagen har upphört att gälla. Föreläggande om straffavgift enligt 1913 års lag bör däremot inte få ske efter denna tidpunkt. Eftersom straffavgift är jämförbar med böter, menar utredningen att detta följer av de principer som ligger till grund för 5 § lagen om införande av brottsbalken. Av detta lagrum följer också att ansvar inte kan ådömas enligt 1914 års lag efter det att denna har upphört att gälla.

108

7.3.4 Remissyttrandena. Förslaget att upphäva 1913 och 1914 års lagar till­

styrks av patentverket, hovrätten över Skåne och Blekinge, tullagstiftnings-

kommittén, Arbetsgivareföreningen, Industriförbundet, KF, Grossistförbun­

det, Skånes handelskammare samt Östergötlands och Södermanlands han­

delskammare. Kommerskollegium finner förslaget vägande men erinrar om

att kontrollen kommer att försvagas. Kontrollstgrelsen framhåller att det

inom bryggerinäringen förekommer att inarbetade produktnamn med an­

knytning till visst tillverkningsställe används även efter det att produktionen

vid tillverkningsstället har upphört. Detta förfaringssätt bör enligt styrelsen

uppmärksammas vid lagstiftningen. Lantbruksförbundct påpekar att enligt

förslaget till lag om otillbörlig konkurrens beslag kan ske bara om brott

har begåtts. Madridöverenskommelsen torde emellertid innebära att beslag

skall kunna ske i vidare utsträckning.

Generaltullstyrelsen tillstyrker förslaget och anför i anslutning därtill föl­

jande. Den väsentligaste invändningen mot 1913 års lag torde vara att lagen

huvudsakligen föranleder ingripande mot beteckningar, som i och för sig

inte är oriktiga och som i praktiken vanligtvis inte heller torde påverka all­

mänhetens benägenhet att köpa varan på grund av varans geografiska ur­

sprung. Beslag med stöd av lagen sker nämligen i övervägande antalet fall

på grund av förekomsten av svenska varukännetecken, alltså namn, firma

eller varumärke, vilka inom näringslivet och bland konsumenterna i allmän­

het torde uppfattas endast som upplysning angående varans kommersiella

ursprung utan att säga något om dess geografiska ursprung. Det förekom­

mer mycket sällan att importgodset upptar kvalificerat oriktiga beteck­

ningar såsom exempelvis »Made in Sweden». Sedan en vara har beslagtagits

med stöd av 1913 års lag kan ärendet inte avgöras förrän efter en ganska

omständlig och tungrodd procedur, vilken — ifall beslaget är lagligen grun­

dat — resulterar i ett föreläggande om importmärkning eller om utplånande

av den oriktiga beteckningen. Lagen medger inte någon förenkling av pro­

ceduren och tillåter inte heller att varan återutförs utan föregående import-

märkning. För varuägarens del får den vanligen i och för sig obetydliga för­

seelsen härigenom många gånger mycket kännbara konsekvenser bl. a. ge­

nom att leveransen fördröjs och genom att han åsamkas kostnader och be­

svär för att oskadliggöra den oriktiga beteckningen. Härtill kommer att im­

portören i flertalet fall drabbas av den i lagen föreskrivna straffavgiften.

Det mest anmärkningsvärda och stötande med denna straffbestämmelse är

det därvid tillämpade förfarandet med omvänd bevisbörda. Det är helt na­

turligt att många annars laglydiga importörer, som utan att ha någon brotts­

lig avsikt drabbas av denna straffbestämmelse, reagerar mycket starkt. Ut­

över den kritik som sålunda kan riktas mot utformningen av 1913 års lag

tillkommer den bristfälligheten att lagen i flera avseenden inte kan tilläm­

pas konsekvent. Genom tulltaxeringsförfarandets omläggning till att i allt

högre grad baseras på granskning av fakturor och andra handlingar i stället

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

109

för på den tidigare i stor utsträckning tillämpade okulärbesiktningen av god­ set har möjligheterna att vid tullbehandlingen uppmärksamma oriktiga ur- sprungsbeteckningar i betydande grad minskat. Dokumenten ger nämligen i allmänhet inte någon upplysning om huruvida importgodset är försett med ursprungsbeteckningar. Den okulärbesiktning av godset som stickprovsmäs- sigt tillämpas jämsides med dokumentgranskningen — bl. a. för kontroll av införselbestämmelsernas efterlevnad — torde dessutom ha en ringa pre­ ventiv effekt i fråga om förseelser mot 1913 års lag, eftersom dessa i fler­ talet fall inte torde ske uppsåtligen. Det är därför inte ovanligt att varuägare, när en vara har drabbats av beslag, ifrågasätter lagligheten av beslaget un­ der hänvisning till att varan sedan lång tid har kunnat införas med samma beteckning utan att tullverket har ingripit. En annan inkonsekvens i lagtill- lämpningen sammanhänger med de begränsade möjligheterna att ingripa mot oriktiga ursprungsbeteckningar inom landet. 1914 års lag torde tilläm­ pas ytterst sällan. I praktiken finns det därför inte något som hindrar att varor importeras omärkta och därefter här i landet förses med oriktig ur­ sprungsbeteckning. 1913 års lag kan alltså mycket lätt kringgås. Mot bak­ grund av anförda brister i den nuvarande lagstiftningen mot oriktiga ur­ sprungsbeteckningar är det fullt förklarligt om de drabbade varuägarna svårligen kan finna någon mening i de ingripanden som måste ske enligt denna lagstiftning. På senare tid har den invändningen också framförts att lagstiftningen inte står i överensstämmelse med de strävanden att riva ned handelshindren som har tagit sig uttryck i bl. a. EFTA-konventionen och med den allmänna liberaliseringen av världshandeln. Om 1913 och 1914 års lagar samt den därtill knutna kungörelsen upphävs uppkommer frågan hur de förpliktelser som Sverige har åtagit sig genom sin anslutning till Madrid- överenskommelsen skall kunna uppfyllas. Det är styrelsens uppfattning, att syftet med Madridöverenskommelsen torde bli tillgodosett i tillbörlig mån genom utredningens förslag.

Styrelsen berör också frågan om vilka övergångsregler som skall gälla vid ett genomförande av utredningens förslag. Enligt 145 § sista stycket tull­ stadgan (1927: 391) skall vid förtullning, om inte annat föreskrivs, de taxor och författningar tillämpas som gäller den dag, från vilken man enligt 168 eller 169 § skall beräkna anstånd med fullgörande av de med förtullningen sammanhängande förpliktelserna mot tullverket. Utgångspunkten för sådant anstånd är enligt huvudregeln den dag då godset har mottagits av tullan­ stalt. Härifrån avvikande regler gäller bl. a. vid uttagning från tullager, i vilket fall utgångspunkten blir den dag då godset har anmälts till sådan uttagning. Vid förtullning i frihamn skall de taxor och författningar tilläm­ pas som följer av bestämmelserna i 62 § frihamnsstadgan (1935:553). De nämnda bestämmelserna har i praxis ansetts tillämpliga inte bara vid av- giftsbestämning utan även exempelvis i fråga om olika importförbud. Om utredningens förslag genomförs kommer sålunda, om inte annat föreskrivs,

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

1913 års lag alt i flertalet fall vara tillämplig på varor som har ankommit

till landet innan den nya lagen om otillbörlig konkurrens trätt i kraft, även

om förtullningen sker efter ikraftträdandet. Undantag härifrån kommer att

gälla exempelvis när förtullning sker från tullager efter den nya lagens

ikraftträdande. Då skall 1913 års lag inte tillämpas, oavsett när varan ankom

till landet. Föreläggande om straffavgift torde i enlighet med principerna

i 5 § lagen om införande av brottsbalken inte böra meddelas efter det att

1913 års lag har upphört att gälla. Enligt styrelsens uppfattning torde det

vid ett genomförande av utredningens förslag, trots nu anförda förhållan­

den, inte vara erforderligt att meddela några särskilda övergångsbestäm­

melser avseende lagstiftningen om oriktiga ursprungsbeteckningar.

7.3.5 Departementschefen. Det är givetvis ett allmänt intresse att det finns

rättsliga möjligheter att motverka vilseledande uppgifter om saluförda

varors geografiska ursprung. De regler i ämnet som finns i 1913 och 1914

års lagar kan emellertid, som utredningen och remissinstanserna har fram­

hållit, kritiseras på goda grunder. Särskilt gäller detta den förstnämnda

lagen. Denna anses, i enlighet med uttalanden under förarbetena, innebära

förbud mot import av utomlands tillverkade varor som är försedda med

svenska varukännetecken. En så sträng tillämpning går längre än vad som

behövs för att förhindra att allmänheten blir vilseledd. Förekomsten av ett

svenskt varukännetecken på en vara torde nämligen i första hand uppfattas

som en upplysning om varans kommersiella och inte om dess geografiska

ursprung. För en köpare torde det f. ö. ofta helt sakna intresse om varan har

tillverkats i Sverige eller utomlands. Förbudet enligt 1913 års lag mot import

av varor med oriktiga ursprungsbeteckningar kan vidare lätt kringgås genom

att en vara importeras omärkt och förses med en vilseledande ursprungs­

beteckning sedan den har förts till Sverige. Möjligheterna att med stöd av

1914 års lag ingripa mot ett sådant förfarande är i realiteten mycket begrän­

sade. Slutligen kan beträffande 1913 års lag anföras att det numera, med hän­

syn till det sätt på vilket tulltaxeringen sker, i hög grad blir beroende av en

slump om en oriktig märkning upptäcks eller inte och att tillämpningen av

lagen därför blir mycket inkonsekvent.

Önskemålet att motverka vilseledande geografiska ursprungsbeteckningar

tillgodoses väl av den föreslagna lagen om otillbörlig marknadsföring. Med

stöd av generalklausulen kan man vid vite förbjuda näringsidkare att an­

vända sådana beteckningar vid marknadsföring av varor, och den särskilda

straffbestämmelsen om vilseledande framställningar kan tillämpas mot den

som uppsåtligen lämnar vilseledande uppgifter om en varas geografiska ur­

sprung. Vid utdömande av vite eller straff kan domstol förordna att den

vilseledande beteckningen skall utplånas eller ändras så att den inte längre

är vilseledande, och i avvaktan på ett sådant förordnande kan varan tas i

beslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

11 i

Det nu anförda synes mig starkt tala för att 1913 och 1914 års lagar bör upphävas och att någon särskild lagstiftning om oriktiga ursprungsbeteck- ningar vid sidan av den föreslagna lagen om otillbörlig marknadsföring inte behövs. Ingen av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan har motsatt sig utredningens förslag att de båda lagarna upphävs.

Emellertid uppkommer frågan om Sveriges anslutning till Pariskonven­ tionen och Madridöverenskommelsen innefattar någon förpliktelse att bibe­ hålla lagstiftning av den innebörd vi f. n. har. Syftet med konventionsregler- na får anses vara att sörja för att det finns verksamma medel att under­ trycka spridning av varor med vilseledande ursprungsbeteckningar. Detta syfte tillgodoses som jag nyss nämnt väl av den föreslagna lagen om otill­ börlig marknadsföring. Visserligen gäller enligt de båda konventionerna i princip att den nationella lagstiftningen skall innehålla regler antingen om beslag vid införsel eller införselförbud eller om beslag inom landet. Nå­ got absolut krav på sådana regler torde dock ingendera konventionen få anses innefatta, utan i och för sig torde det vara tillräckligt att lagstiftning­ en ger samma skydd åt utländska som åt inhemska intressen. Sistnämnda krav uppfylls av de lagregler jag föreslår. Jag har därför kommit till den slutsatsen att det inte skulle strida mot våra internationella åtaganden att i samband med införandet av den nya lagen om otillbörlig marknadsföring upphäva 1913 och 1914 års lagar utan att ersätta dem med några nya spe­ cialregler. Att med hänsyn till vad Madridöverenskommelsen innehåller om vinodlingsprodukter behålla särlagstiftning i detta ämne torde, som utred­ ningen framhåller, inte vara behövligt, eftersom distributionen av sådana produkter handhas och kontrolleras av statliga företag och organ.

Förslag om upphävande av 1913 och 1914 års lagar har tagits in i två särskilda lagar. Utredningen har inte föreslagit några övergångsbestämmel­ ser till reglerna om upphävande av de båda lagarna. I fråga om 1914 års lag uppkommer inga övergångsproblem. Av 5 § lagen om införande av brottsbalken följer nämligen att ansvar för brott mot 1914 års lag, som har begåtts under denna lags giltighetstid, inte kan ådömas sedan lagen har upphört att gälla, såvida inte handlingen också är straffbar enligt den nya lagen om otillbörlig marknadsföring. Vad härefter beträffar 1913 års lag anser utredningen att det av grunderna till nyssnämnda paragraf i lagen om införande av brottsbalken följer att det inte kan komma i fråga att ef­ ter upphävandet av lagen döma ut den där föreskrivna straffavgiften. Där­ emot innebär förslaget att reglerna om beslag alltjämt skall kunna till- lämpas i fråga om vara som har anlänt till Sverige före lagens upphävande. Detta överensstämmer med praxis när det gäller författningar angående im­ portförbud. Jag anser emellertid en sådan åtskillnad i fråga om möjlighe­ terna att tillämpa olika rättsverkningar olämplig. Med hänsyn härtill har i en särskild övergångsbestämmelse till lagen om upphävande av 1913 års lag tagits in regler om att rättsverkan som avses i lagens 2, 7, 8 eller 9 § inte

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

skall komma i fråga efter det att lagen har upphört att gälla. Detta inne­

bär att beslagtagen vara skall utlämnas till varuägaren utan vidare åtgär­

der, om inte varan har förklarats iorbruten genom beslut som redan har

vunnit laga kraft.

8 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets utlåtande enligt 87 § regeringsformen genom

utdrag av statsrådsprotokollet inhämtas över förslagen till

1) lag om otillbörlig marknadsföring,

2) lag om ändring i lagen (1931: 152) med vissa bestämmelser mot illo­

jal konkurrens,

3) lag om ändring i brottsbalken,

4) lag om upphävande av lagen (1913: 159) angående förbud mot inför­

sel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning,

5) lag om upphävande av lagen (1914:422) angående förbud i vissa fall

mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av

oriktigt märkta varor.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrå­

dets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl. Hög­

het Regenten.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

113

Bilaga 1

Utredningens förslag

till

Lag

om otillbörlig konkurrens

Allmän bestämmelse

1 §

I näringsverksamhet far ej vidtagas konkurrensåtgärd, genom vilken he­ derlighet och god affärsmoral åsidosättes gentemot konsumenter eller nä­ ringsidkare.

Om särskilda slag av otillåtna handlingar stadgas i 2—5 §§.

Vilseledande reklam m. m.

2

§

Näringsidkare får ej använda oriktig eller vilseledande framställning, ägnad att påverka efterfrågan på eller utbudet av vara, tjänst eller annan nyttighet.

Näringsidkare får ej heller använda framställning, som på grund av sin utformning eller genom att den angår ovidkommande förhållande är otill­ börlig gentemot annan näringsidkare och ägnad att ha sådan verkan som i första stycket sägs.

Bestämmelserna i första och andra styckena äga motsvarande tillämpning på sammanslutning av näringsidkare samt på den som är anställd hos eller fullgör uppdrag för näringsidkare eller sådan sammanslutning.

Företags spioneri och missbruk av företagshemlighet m.m.

3 §

Ingen får på otillbörligt sätt bereda sig tillgång till företagshemlighet. Har någon på otillbörligt sätt berett sig tillgång till företagshemlighet, får han ej använda eller yppa denna.

Den som är anställd hos eller fullgör uppdrag för näringsidkare får ej heller obehörigen använda eller yppa företagshemlighet, till vilken han fått tillgång på annat sätt än i första stycket sägs. 8 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 57

114

Har någon fått tillgång till företagshemlighet genom att annan, honom

veterligen, handlat i strid mot första eller andra stycket, får han ej obehöri­

gen använda eller yppa denna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

4 §

Anställd eller annan, som anförtrotts teknisk förebild eller teknisk före­

skrift för utförande av arbete eller för affärsändamål, får ej obehörigen an­

vända eller giva annan del av denna.

Har någon fått tillgång till teknisk förebild eller teknisk föreskrift genom

att annan, honom veterligen, handlat i strid mot första stycket, får han ej

obehörigen använda eller giva annan del av denna.

Bestickning i näringsverksamhet m. m.

5 §

Till den som är anställd hos eller fullgör uppdrag för näringsidkare får

man ej lämna, utlova eller erbjuda muta eller annan otillbörlig förmån,

ägnad att förmå mottagaren att i tjänsten eller vid uppdragets fullgörande

gynna bestickaren eller annan.

Den som är anställd hos eller fullgör uppdrag för näringsidkare får ej

mottaga, låta åt sig utlova eller begära muta eller annan otillbörlig förmån,

ägnad att förmå honom att i tjänsten eller vid uppdragets fullgörande gynna

bestickaren eller annan.

Bestämmelserna i första och andra styckena äga motsvarande tillämpning

på otillbörlig belöning för att mottagaren i tjänsten eller vid uppdragets

fullgörande gynnat bestickaren eller annan.

Påföljder m. in.

6

§

Vidtager någon åtgärd, som avses i 1 § första stycket, eller använder någon

framställning, som avses i 2 §, äger domstol vid vite förbjuda honom att fort­

sätta därmed.

Om ett fortsättande av handlingen kan förväntas medföra allvarliga olä­

genheter för konsumenter eller näringsidkare, äger domstol meddela vites­

förbud för tiden intill dess lagakraftägande dom föreligger. Bestämmelserna

i 15 kap. 5 och 6 §§ rättegångsbalken äga motsvarande tillämpning vid sådant

beslut. 7

7 §

Den som uppsåtligen bryter mot 2—5 §§ dömes till böter eller fängelse i

högst ett år. Är brott mot 2 § att anse såsom ringa, dömes ej till ansvar.

För försök till gärning, som avses i 3 § första stycket första punkten, do-

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år i970

115

mes till ansvar enligt vad i 23 kap. brottsbalken stadgas.

Är gärning, som avses i 2 §, att bedöma såsom svindleri eller är gärning, som avses i 3 och 4 §§, att bedöma såsom trolöshet mot huvudman eller är gärning, som avses i 5 §, att bedöma såsom bestickning eller tagande av muta enligt brottsbalken, äger första stycket ej tillämpning.

8

§

Om flera medverkat till brott mot denna lag, gäller vad i 23 kap. brotts­ balken är stadgat.

9 §

Den som överträder med stöd av 6 § meddelat förbud eller gör sig skyldig till brott mot denna lag skall ersätta uppkommen skada.

Talan om skadestånd får avse skada endast under de senaste fem åren in­ nan talan väcktes. För skada under tid dessförinnan är rätten till ersättning förlorad.

10 §

Talan om förbud enligt 6 § får föras av myndighet som Konungen bestäm­ mer samt av envar som lider förfång av åtgärden eller framställningen även­ som av sammanslutning av konsumenter eller löntagare eller sammanslut­ ning av näringsidkare.

Åtal för brott mot 2 § får väckas av myndighet som Konungen bestämmer samt av sammanslutning av konsumenter eller löntagare eller sammanslut­ ning av näringsidkare. Därvid skall iakttagas vad i 20 kap. 8 § rättegångs­ balken är stadgat.

Brott mot 3 eller 4 § får åtalas av åklagare endast om målsägande angiver brottet till åtal.

11

§

Vid brott mot 2 § eller överträdelse av förbud, meddelat med stöd av 2 §, äger rätten efter vad finnes skäligt förordna att oriktig eller vilseledande eller enligt 2 § andra stycket otillbörlig framställning, som är anbragt på vara eller förpackning eller innehålles i reklamtryck, affärshandling eller dylikt, skall utplånas eller ändras så att missbruk därav ej kan ske. Kan sådan åtgärd ej ske annorledes, äger rätten förordna att egendomen skall förstöras.

Egendom, som avses i första stycket, får tagas i beslag i avbidan på för­ ordnande som där sägs. Föreskrifterna om beslag i brottmål i allmänhet äga därvid tillämpning.

12

§

Vid brott mot 3 eller 4 § äger rätten på yrkande av målsäganden förordna att missbrukad förebild, föreskrift eller annan handling eller efterbildning därav skall överlämnas till honom.

116

Egendom, som avses i första stycket, får tagas i beslag i avbidan på för­

ordnande som där sägs. Föreskrifterna om beslag i brottmål i allmänhet äga

därvid tillämpning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 57 år 1970

13 §

Vid brott mot 5 § skall lämnad eller mottagen muta eller annan otillbörlig

förmån eller otillbörlig belöning förklaras förverkad till kronan. Föreskrif­

terna i 36 kap. brottsbalken äga därvid tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

Genom denna lag upphävas dels lagen den 29 maj 1931 med vissa be­

stämmelser mot illojal konkurrens med undantag av vad däri är stadgat

om illojal användning av kännetecken, dels lagen den 4 juni 1913 angående

förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning, dels

lagen den 9 oktober 1914 angående förbud i vissa fall mot varors förseende

med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av oriktigt märkta

varor, dels ock kungörelsen den 22 maj 1953 (nr 320) angående skydd för

vissa utländska ursprungsbeteckningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr

57

år 1970

117

Bilaga 2

Grundregler för reklam

Inledning

Dessa internationella grundregler för reklam, vilka sammanställts av In­ ternationella Handelskammaren, har till syfte att stärka känslan av ansvar mot konsument och samhälle hos alla dem som arbetar med reklam samt att motverka att reklamen blir missbrukad.

Grundreglerna fastslår de minimikrav som bör ställas på reklamen från affärsetisk synpunkt. Grundreglerna gäller för all reklam, oavsett vilket re­ klammedel som används.

Tillsynen över att grundreglerna efterlevs skall utövas av det eller de be­ dömande organ inom näringslivet i respektive land som anförtrotts denna uppgift eller i förekommande fall på det internationella planet Internationel­ la Handelskammarens Council on Advertising Practice.

Grundreglerna är uppdelade i två avdelningar: Del I, Regler för reklam, och Del II, Partsrelationer inom reklamen. Del I består av två kapitel: A. Allmänna förhållningsregler — gällande all reklam — samt B. Tillämpnings­ regler. Till kapitlet Allmänna förhållningsregler är såsom bihang fogade Sär­ skilda anvisningar för reklam vid vissa säljmetoder samt för reklam för vis­ sa varor och tjänster riktad till den slutlige konsumenten. Internationella Handelskammarens Råd kan efter att ha hört kammarens nationalkommit­ téer komplettera de särskilda anvisningarna med ytterligare anvisningar för vissa varor och tjänster om utvecklingen anses kräva detta.

Del. 1. Regler för reklam

Grundreglernas bakgrund och syfte

Reklamen är ett nödvändigt led i marknadsföringen. Den tjänar på ett betydelsefullt sätt såväl konsument som näringsliv och samhällsekonomi.

Reklamen har ett socialt ansvar mot konsumenten och mot samhället. — All reklam skall vara förenlig med gällande lag. Den skall vidare vara förenlig med goda seder och den skall vara hederlig och vederhäftig.

— All reklam skall utformas så att den är förenlig med god sed i konkur­ rensen näringsidkare emellan.

Reklamen är för sin framgång beroende av att allmänheten kan lita på den. — All reklam skall därför utformas så att allmänheten får respekt och förtroende för reklamen.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

A. Allmänna förhållningsregler

Goda seder

Artikel 1

Reklam får ej innehålla framställning i ord eller bild som strider mot

goda seder.

Hederlighet

Artikel 2

Reklam får ej missbruka konsumentens förtroende och får ej söka dra

fördel av oerfarenhet eller bristande kunskaper hos konsumenten.

Artikel 3

Reklam får ej vädja till övertro och vidskepelse.

Reklam får ej utan vägande skäl spela på rädsla och fruktan.

Vederhäftighet

Artikel 4

Reklam får ej innehålla framställning i ord eller bild som direkt eller in­

direkt — genom antydningar, utelämnanden eller oklart framställningssätt

-— är ägnad att vilseleda konsumenten.

Överdrivna påståenden, vilka framstår som faktiska uppgifter, får ej an­

vändas om de kan verka vilseledande.

Den omständigheten att annonsören eller annan i efterhand tillhandagår

konsumenten med rättvisande upplysningar medför ej att ett vilseledande

reklammeddelande kan anses försvarligt.

Vägledande exempel till artikel 4

a) Reklam får ej vilseleda om

— den utbjudna varans egenskaper, exempelvis dess sammansättning el­

ler konstruktion, dess användbarhet eller lämplighet, dess kommersiella el­

ler geografiska ursprung;

—- den utbj udna varans pris och värde eller köpvillkoren;

— de tjänster som är förenade med köp, däribland leveranssätt, utbyte, re­

turrätt, reparation och underhåll;

— innebörden och värdet av garanti knuten till varan; ordet »garanti» el­

ler andra jämförliga uttryck får ej användas, såvida icke dels samtliga ga­

rantivillkor dels rätten till och sättet för reklamation klart anges i rekla­

men eller skriftliga uppgifter härom finns tillgängliga för köparen antingen

på sälj stället eller vidfogade varan;

— förekomsten av patentskydd eller industriellt rättsskydd av annat slag

för varan, eller om innehavet av medaljer, priser, diplom och andra utmär­ kelser.

b) Reklamen får ej heller vilseleda om — annan vara på marknaden, dennas egenskaper, pris och värde, köpvill­ koren eller de tjänster som är förenade med köp av sådan annan vara;

-—. tillförlitligheten av uppgifter som annan annonser lämnat i sin reklam.

c) Vetenskapliga och tekniska termer, statistiska uppgifter, citat ur fack­ litteratur och liknande bör användas med aktsamhet och känsla av särskilt ansvar inför konsumenten. Statistiska uppgifter som har begränsad giltighet får ej ge sken av att vara allmängiltiga.

d) Reklam vari uppges att man genom köp av viss vara gynnar välgörande ändamål får ej vilseleda beträffande den andel av intäkterna som tillfaller det välgörande ändamålet.

Intyg och åberopanden

Artikel 5

Intyg som används i reklam skall vara äkta och får ej innehålla framställ­ ning i ord eller bild som är ägnad att vilseleda. Intyg får ej användas i re­ klam på ett vilseledande sätt. Föråldrade eller av annan anledning inaktuella intyg får ej användas.

I reklam får ej viss person, visst företag eller viss institution åberopas utan vederbörligt tillstånd.

Bild av person som kan identifieras på bilden får ej heller användas utan vederbörligt tillstånd.

Misskreditering

Artikel 6

Reklam får ej innehålla anspelningar på annat företag eller annan vara ägnad att utsätta företaget eller varan för ringaktning eller löje.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

119

Renommésnyltning

Artikel 7

Reklam får ej utformas så att det goda anseende (renommé), som är för­ knippat med annat företags firma eller kännetecken eller som företaget upp­ nått genom en reklamkampanj, utnyttjas på ett otillbörligt sätt.

Reklamefterbildning

Artikel 8

Efterbildning av reklam — illustration, komposition (layout), text, slag­ ord, förpackning, etikett eller annan utstyrsel — som annonsör brukar i visst

land får ej ske vare sig i detta land eller i annat land, om användning av

efterbildningen är ägnad att medföra förvirring på marknaden eller gör det

omöjligt för annonsören att utsträcka användningen av sin reklam inom

landet eller till annat land och en sådan vidgad användning objektivt sett

kan förutses.

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

Reklammarkering

Artikel 9

Reklam skall vara lätt att identifiera som sådan; detta gäller all reklam

oavsett dess utformning och oavsett vilket reklammedel som används. Sker

publiceringen i reklammedium som även innehåller nyheter och annat re­

daktionellt material skall reklamen presenteras så att konsumenten omedel­

bart kan skilja den från det övriga materialet.

Säkerhetssynpunkter

Artikel 10

Reklam får ej innehålla framställningar i bild, som visar riskfyllda situa­

tioner där normala säkerhetsmått åsidosatts och som därför kan befaras

främja oaktsamhet.

Särskild försiktighet härvidlag är påkallad beträffande bilder där barn

förekommer.

Reklam till barn och sjuka

Artikel 11

Reklam som riktas till barn eller ungdom får ej innehålla framställning i

ord eller bild som kan medföra fysiska skadeverkningar eller kan menligt

påverka dem i psykiskt eller moraliskt hänseende. Sådan reklam får ej hel­

ler söka utnyttja barns naturliga godtrogenhet eller ungdomars bristande

erfarenhet och får inte missbruka deras lojalitetskänsla.

Artikel 12

Reklam som riktas till sjuka människor får ej söka dra fördel av deras

förhoppningar om bättring eller tillfrisknande eller utnyttja deras bristande

förmåga att kritiskt bedöma utfästelser om bättring eller tillfrisknande från

sjukdom.

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

B. Tillämpningsregler

Ansvar

Artikel 13

Ansvariga för att grundreglerna iakttas är

a) annonsören samt den som framställer eller förmedlar reklamen;

b) utgivaren eller annan företrädare för den som publicerar eller sprider reklamen.

Var och en som medverkar vid planering, framställning eller spridning av reklam skall vidta de åtgärder som rimligen kan ankomma på honom för att grundreglerna skall bli följda.

Detta ansvar gäller reklamen i dess helhet, dess innehåll såväl som dess form, däri inbegripet intyg och framställningar i ord eller bild som hämtas från annat håll. Att reklamens innehåll eller form helt eller delvis hämtats från annat håll kan ej åberopas såsom ursäkt, om grundreglerna blivit åsido­ satta.

Artikel 14

Annonser, den som framställer eller förmedlar reklam eller den som pub­ licerar eller sprider reklam får ej ta befattning med en reklam som veder­ börligt bedömande organ inom näringslivet funnit strida mot reglerna.

Tolkning

Artikel 15

Grundreglerna skall tillämpas efter anda och bokstav. Eftersom skilda reklammedel (press, TV, radio, affischering, film osv.) har olika karaktär och egenskaper är det inte utan vidare givet att framställning som kan accep­ teras i ett reklammedel också är godtagbar i annat reklammedel.

Reklam bör bedömas med hänsyn till dess förväntade verkan på konsu­ menten; härvid bör beaktas att konsumenten i regel påverkas av det helhets­ intryck han får av reklamen vid en snabb kontakt med den.

Artikel 16

Ordet »reklam» i grundreglerna är att tolka i vidaste bemärkelse och in­ nefattar varje yttring av reklam och kommersiell publicitet (inbegripet PR).

Ordet »vara» omfattar här även tjänst (prestation). Med »konsument» avses här envar som ett reklambudskap vänder sig till.

Bevisskyldighet

Artikel 17

Annonsören skall vara beredd att inför vederbörligt bedömande organ inom näringslivet visa riktigheten av uppgift, påstående eller annan fram-

ställning i ord eller bild, om framställningens vederhäftighet med fog blivit

ifrågasatt.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Särskilda anvisningar

för reklam vid vissa sälj metoder samt för reklam för vissa varor och tjäns­

ter riktad till den slutlige konsumenten

Dessa särskilda anvisningar bygger på de allmänna förhållningsreglerna i

grundreglerna och bör tolkas mot bakgrund av dessa.

A. Reklam vid vissa säljmetoder

Reklam för sälj främjande åtgärder

Artikel A 1

Reklam, som erbjuder konsument att delta i lotteri eller pristävling i sälj-

främjande syfte, reklam som erbjuder tilläggsförmån (premium) eller

»gåva» till konsument samt reklam för annan sälj främjande åtgärd, exem­

pelvis rabattmärkes- eller kombinationserbjudande, bör klart ange samtliga

villkor för erbjudandet. Denna reklam får ej utformas på sådant sätt att den

förleder konsumenten att överskatta erbjudandets värde.

(I en del länder är vissa säljfrämjande åtgärder underkastade särskild rättslig

reglering.)

Reklam för postorder

Artikel A 2

Vid postorderreklam är särskild aktsamhet påkallad eftersom konsu­

menten i regel inte bereds tillfälle att bese varan före köpet.

Postorderreklam skall innehålla

— klar och rättvisande beskrivning av den erbjudna varan samt klara

och rättvisande uppgifter om pris, leveransvillkor inbegripet ungefärlig le­

veranstid, betalningssätt, returrätt och eventuell efterföljande service;

— rättvisande uppgifter om vem som är annonser, bland annat sådana

upplysningar som konsumenten måste ha tillgång till för att utan omgång

kunna komma i personlig kontakt med annonsören eller behörigt ombud

för denne; reklam, som enbart hänvisar till en tillfällig adress eller till ett

postfacksnummer, kan ej godtas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

123

Reklam för avbetalnings- och kreditsälj

Artikel A 3

Reklam för avbetalnings- och kreditsälj skall vara så utformad, att miss­ förstånd ej rimligen kan uppkomma beträffande det totala priset för varan i annonserat utförande eller köpvillkoren i övrigt.

R. Konsumentreklam för vissa varor och tjänster

Reklam för läkemedel och medicinsk behandling

Artikel B 1

Reklam för läkemedel och medicinsk behandling — i det följande kallad medicinsk reklam — får ej innehålla framställning ägnad att vilseleda kon­ sumenten om läkemedlets sammansättning, egenskaper eller verkan, om be­ skaffenheten eller verkan av den medicinska behandlingen eller om läkemed­ lets eller behandlingens lämplighet för angivet ändamål.

Överdrivna uppgifter kan ej godtas i medicinsk reklam. Medicinsk reklam får ej innehålla löfte om bot för sjukdom om inte löftets riktighet kan objektivt dokumenteras. Medicinsk reklam får ej heller inne­ hålla framställning som, om anvisningarna däri följs, kan befaras leda till att den som är sjuk blir sämre. Särskild försiktighet är påkallad i följande fall:

— sjukdom som kräver läkarvård; i reklamen får ej öppet eller förtäckt erbjudas läkemedel för eller råd beträffande behandling av sådan sjukdom;

-— diagnos och behandling per korrespondens; i reklamen får ej sådan diagnos eller behandling av sjukdom erbjudas och ej heller får från en­ skilda personer infordras skriftlig redogörelse för sjukdomssymtom för att rådgivning eller behandling per korrespondens därmed skall möjliggöras;

-— hypnos; i reklamen får ej i någon form erbjudas diagnos eller behand­ ling av sjukdom eller sjukdomssymtom medelst hypnos.

Medicinsk reklam får ej utan vägande skäl hos konsumenten framkalla rädsla för att han lider av viss sjukdom eller för att han, om han icke an­ vänder visst läkemedel eller undergår viss behandling, kan drabbas av sjuk­ dom eller få sitt hälsotillstånd försämrat.

I medicinsk reklam får ej läkarutlåtanden eller kliniska undersökningar åberopas, om icke deras riktighet i och för sig kan objektivt dokumenteras och de med fog kan åberopas i föreliggande sammanhang. Det sagda gäller även framställningar i bild med medicinsk anknytning, använda på ett sätt som ger intryck av råd eller rekommendationer från opartiskt och kvalifice­ rat läkarhåll.

»Högskola», »klinik», »institut», »laboratorium» och liknande benäm­ ningar får ej brukas i medicinsk reklam, såvida icke den åberopade inrätt­ ningen verkligen gör skäl för benämningen.

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

Reklam för alkoholhaltiga drycker

Artikel B 2

Reklam för alkoholhaltiga drycker får ej främja missbruk av sådan dryck

och får ej heller riktas till barn och ungdom.

Reklam för cigarretter och andra tobaksvaror

Artikel B 3

Reklam för tobaksvaror får ej främja överdrivet brulc av tobak och får ej

heller riktas till barn och ungdom.

Reklam för lån och kapitalplacering

Artikel B i

Reklam vari lån erbjuds får ej innehålla uppgifter ägnade att vilseleda all­

mänheten om lånevillkoren. Reklam som inbjuder till kapitalplacering får

ej vilseleda om den erbjudna säkerheten, om den verkliga eller förväntade

avkastningen eller om villkoren för amortering och inlösen.

Reklam för utbildningskurser

Artikel B 5

Reklam för utbildningskurser får ej innehålla vilseledande utfästelser om

anställning eller överdrivna uppgifter om anställnings- eller inkomstmöjlig­

heter för kursdeltagare. I sådan reklam får ej heller erbjudas examina eller

yrkesbeteckningar, som icke vunnit officiellt eller allmänt erkännande.

Reklam för hemtillverkning

Artikel B 6

Reklam för hemtillverkning skall innehålla en rättvisande beskrivning av

erbjudandet.

Innebär erbjudandet att betalning uttas för maskiner eller material och

delar som tillhandahålls hemtillverkaren, och att de varor som tillverkas av

honom köps upp, skall reklamen innehålla de upplysningar som fordras för

att läsaren skall kunna rätt bedöma erbjudandet.

Reklam för arrangerade resor

Artikel B 7

Vid reklam för arrangerade resor är särskild aktsamhet påkallad så att

konsumenten ej blir besviken.

125

Resebroschyr och annan reklam som innehåller närmare beskrivning av arrangerad resa skall uppta fullständiga och rättvisande upplysningar om

—- det företag eller den organisation som ansvarar för resan; — färdsättet (däri inbegripet såvitt möjligt uppgifter om det företag, som svarar för transporten, samt om typ och klass på flygplan eller annat tran­ sportmedel) ;

-—-resmålet och färdvägen; — resans varaktighet och längden av uppehållet på varje ort; — inkvarteringens beskaffenhet och vilka måltider som ingår i resan; — eventuella särskilda arrangemang (underhållning, rundturer

osv.);

— totalpriset för resan i den form den presenterats i reklamen (åtminstone uppgift om minimi- och maximipriset) samt de tjänster som ingår i priset (bagagetransport, drickspengar m.m.).

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Del 2. Partsrelationer inom reklamen

Utvecklingen av en sund och riktig reklam förutsätter att det råder goda relationer mellan alla berörda parter. Affärsmetoder som kan menligt påver­ ka det goda förhållandet dem emellan skall undvikas.

Alla som framställer reklam eller som säljer eller förmedlar reklamut­ rymme eller liknande skall vara beredda att förelägga sina uppdragsgivare uttömmande och rättvisande upplysningar om de tjänster som erbjuds.

Köpare av reklamutrymme eller reklamtid skall få uppgifter om upplaga eller motsvarande för ifrågavarande reklammedium samt skall få uppgifter­ na belagda antingen genom publicerad dokumentation — helst från ett tre- partsorgan tillsatt av annonsörer, annonsbyråer och reklammedia — eller också på något annat sätt. Köparen skall även få ta del av alla tillgängliga uppgifter om hur många personer hans reklam når och kvalitativa data be­ träffande dessa. Han skall vidare upplysas om de metoder genom vilka man fått fram uppgifterna.

Varje reklammedium skall utge och tillhandahålla prislista med entydiga och fullständiga uppgifter om priser och rabatter för reklam och reklamut­ rymmen av olika slag.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Bilaga 3

1) Förslag

till

Lag

om otillbörlig marknadsföring

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Företager näringsidkare vid marknadsföring av vara eller tjänst reklam­

åtgärd eller annan handling, som strider mot god affärssed eller annars är

otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare, kan marknadsrådet med­

dela honom förbud att fortsätta därmed eller företaga annan liknande

handling. Förbud skall förenas med vite, om ej detta av särskilda skäl är

obehövligt.

Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som

handlar på näringsidkares vägnar samt var och en som i övrigt väsentligt

bidragit till handlingen.

2

§

Näringsidkare som vid marknadsföring av vara eller tjänst uppsåtligen

använder vilseledande framställning, vilken avser hans egen eller annans

näringsverksamhet och är ägnad att påverka efterfrågan på varan eller

tjänsten, dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på anställd hos näringsidka­

re och annan som handlar på näringsidkares vägnar.

3 §

Näringsidkare som erbjuder konsument att mot märke eller annat bevis,

vilket utlämnas vid försäljning av vara eller tjänst, erhålla annat än pengar

dömes till böter eller fängelse i högst ett år. Detta gäller dock ej om beviset

ger rätt endast till översyn, reparation eller liknande med avseende på det

sålda. 4

4 §

Näringsidkare som i annat fall än som avses i 3 § till konsument bjuder

ut två eller flera varor för ett gemensamt pris eller erbjuder konsument

som köper viss vara att utan ersättning eller mot särskilt lågt pris förvärva

även annan vara dömes, om varorna uppenbart saknar naturligt samband

och förfarandet försvårar för konsumenten att bedöma erbjudandets värde,

till böter eller fängelse i högst ett år. Vad som sägs här om vara gäller även;

tj änst.

5 §

Gärning som innefattar överträdelse av vitesförbud föranleder ej ansvar enligt denna lag.

I ringa fall dömes ej till straff för gärning som avses i 2, 3 eller 4 §.

6 §

Fråga om förbud enligt 1 § upptages efter ansökan. Sådan ansökan göres av konsumentombudsmannen. Beslutar denne för visst fall att ej göra an­ sökan, får ansökan göras av näringsidkare som beröres av handlingen eller av sammanslutning av näringsidkare, konsumenter eller löntagare.

7 §

Beslut i fråga om förbud enligt denna lag utgör ej hinder att samma fråga prövas på nytt, när ändrade förhållanden eller annat särskilt skäl föranleder det.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

12

7

8

§

Om särskilda skäl föranleder det, kan förbud meddelas även för tiden till dess slutligt beslut föreligger.

9 §

Fråga om förbud enligt 1 § får i fall som ej är av större vikt prövas av konsumentombudsmannen genom förbudsföreläggande.

Förbudsföreläggande innebär att den som misstänkes ha företagit hand­ ling som avses i 1 § till godkännande omedelbart eller inom viss tid före- lägges förbud vid vite att fortsätta därmed eller företaga annan liknande handling.

Har föreläggande godkänts, gäller det som förbud som meddelats av marknadsrådet enligt 1 §. Godkännande som sker sedan den i föreläggandet utsatta tiden har gått till ända är dock utan verkan.

Närmare bestämmelser om förbudsföreläggande meddelas av Konungen.

10

§

Talan om utdömande av vite föres vid allmän domstol av åklagare efter anmälan av konsumentombudsmannen eller annan som ansökt om för­ budet.

Allmänt åtal för brott mot denna lag får väckas endast efter anmälan eller medgivande av konsumentombudsmannen. 11

11

§

I samband med att vite utdömes eller ansvar ådömes enligt denna lag kan domstolen efter vad som är skäligt förordna, att vilseledande framställning som finns på vara, förpackning, reklamtryck, affärshandling eller dylikt,

128

skall utplånas eller ändras så att den icke längre är vilseledande. Kan detta

syfte ej uppnås på annat sätt, kan domstolen förordna att egendomen skall

förstöras.

Egendom som avses i första stycket får tagas i beslag i avvaktan på för­

ordnande som sägs där. Därvid gäller i tillämpliga delar föreskrifterna om

beslag i brottmål.

Första och andra styckena äger motsvarande tillämpning på erbjudan­

de som avses i 3 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

12

§

Den som bryter mot förbud eller gör sig skyldig till brott mot denna lag

skall ersätta skada som därigenom uppkommer för konkurrerande närings­

idkare.

Rätt till ersättning för skada är förlorad, om talan ej väckes inom fem år

från det skadan uppkom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

4) Förslag

till

Lag

om upphävande av lagen (1913:159) angående förbud mot införsel till riket av

varor med oriktig ursprungsbeteckning

Härigenom förordnas, att lagen (1913: 159) angående förbud mot inför­

sel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning skall upphöra att

gälla vid utgången av år 1970. Efter denna tidpunkt skall rättsverkan som

avses i 2, 7, 8 eller 9 § nämnda lag ej vidare ifrågakomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

129

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 30 december 1969.

Närvarande:

f. d. justilierådet L

ind

,

regeringsrådet M

artenius

,

justitierådet B

ernhard

,

justilierådet H

esser

.

Enligt lagrådet den 25 november 1969 tillhandakommet utdrag av pro­ tokoll över justitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenlen, Hertigen av Halland, i statsrådet den 30 oktober 1969, hade Kungl. Maj :t törordnat, att lagradets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen av­ sedda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till 1) lag om otillbörlig marknadsföring, 2) lag om undring i lagen (1931: 152) med vissa bestäm­ melser mot illojal konkurrens, 3) lag om ändring i brottsbalken, 4) lag om upphävande av lagen (1913:159) angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning och 5) lag om upphävande av lagen (19U: 422) angående förbud i vissa fall mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av oriktigt märkta varor.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­ dragits av kanslirådet Anders Knutsson.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag om otillbörlig marknadsföring

1

§

Under uttrycket reklamåtgärd eller annan handling inbegrips framställ­ ning, bl. a. sådan som sker i tryckt skrift. I motsats till vad som är fallet enligt 2 § gäller inte den inskränkningen att framställning skall avse nä­ ringsidkarens egen eller annans näringsverksamhet. Såsom framgår av Ing- rådsremissen faller alltså i och för sig under paragrafens ordalag även ex­ empelvis upplysningar rörande ras, religion, politisk åskådning eller per­ sonliga förhållanden. Departementschefen förordar emellertid alt ingripan­ de mot reklam i tryckt skrift begränsas till sådana framställningar som har rent kommersiella förhållanden till föremål. Och som skäl härför åbe­ ropar departementschefen vikten av att undvika en rättstillämpning som 9 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 57

kan te sig tvivelaktig från tryckfrihetsrättslig synpunkt. Denna inskränk­

ning i befogenheten att ingripa när det gäller reklam i tryckt skrift fram­

går såsom nämnts ej av lagtexten, men detta är ej heller nödvändigt efter­

som inskränkningen gäller direkt på grund av tryckfrihetsförordningen.

Skulle mot förmodan ske ett ingripande som kan vara att anse såsom stri­

dande mot tryckfrihetsförordningen, får ett förelagt vite inte utdömas.

Departementschefens uppfattning innebär principiellt sett att framställ­

ningar i tryckt skrift som har rent kommersiella förhållanden till föremål

skulle vara oberörda av tryckfrihetsrätten. Uppfattningen vilar på tanke­

gången att tryckfrihetsförordningen har en begränsad räckvidd. Enligt den­

na tankegång avser förordningen inte att reglera allt bruk av tryckta skrif­

ter utan begränsar sig till sådant som hänför sig till tryckfrihetsrättens

innebörd och syfte. Tankegången är erkänt riktig beträffande lagföring

och bestraffning av sådant som förekommer i tryckt skrift.

I fråga om ett annat inslag i tryckfrihetsrätten ter det sig mera tvek­

samt om tankegången äger giltighet. Det stadgande som närmast kommer

i betraktande, när det gäller att ta ställning till spörsmålet om det i 1 §

av förslaget föreskrivna förbudsförfarandet skulle strida mot tryckfrihets­

förordningen, är 1 kap. 2 § i förordningen. Detta stadgande innehåller att

någon tryckningen föregående granskning av skrift eller något förbud mot

tryckning därav ej får förekomma. Det skulle nu kunna påstås att stad­

gandet avser allt som enligt tryckfrihetsförordningen är att anse som tryckt

skrift, oavsett om den har ett innehåll som faller inom den ovan angivna

begränsningen eller ej. Frågeställningen synes inte tidigare ha blivit mera

utförligt behandlad. Emellertid innebär ett uttalande av offentlighetskom­

mittén (SOU 1967:28 s. 30) att begränsningen gäller också 1 kap. 2 §

första stycket tryckfrihetsförordningen. Vidare märkes att den år 1960 ut­

färdade varumärkeslagen (1960:644) i 35 § innehåller bestämmelse om

rätt för domstol att vid vite förbjuda en person att använda vilseledande

varukännetecken. Av förarbetena synes inte framgå att man räknat med att

tryckfrihetsförordningen skulle kunna utgöra något hinder härvidlag, ehuru

varukännetecken kan vara att hänföra till tryckt skrift. Att vid antagande

av den samtidigt tillkomna lagen om upphovsrätt till litterära och konst­

närliga verk däremot ansetts nödvändigt att i 1 kap. 8 § andra stycket

tryckfrihetsförordningen införa särskild hänvisning till nämnda lag torde

förklaras av att det här i stället regelmässigt är fråga om sådant som fal­

ler inom begränsningen. — Vad särskilt angår den nu föreslagna lagstift­

ningen bör framhållas att möjligheten att meddela förbud enligt 1 § inte

inträder annat än som följd av ett visst slags förfarande från en närings­

idkares sida. Förbudsåtgärden kan från denna synpunkt sägas vara av

mera repressiv än preventiv karaktär (jfr Eek, Nya tryckfrihetsförord­

ningen s. 47), vilket kan i sin mån motivera att man på förevarande om­

råde uppehåller samma begränsning som enligt vad förut anförts gäller

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

vid lagföring och bestraffning av vad som förekommer i tryckt skrift. Det­ ta synes också, praktiskt sett, vara den mest tillfredsställande ståndpunkten.

Med hänsyn till det anförda vill lagrådet följaktligen såsom sin mening uttala att stadgandena i 1 § om meddelande av förbud bör kunna god­ tas från tryckfrihetsrättslig synpunkt även utan tillägg till tryckfrihets­ förordningen.

Enligt den i förevarande paragraf intagna generalklausulen skall förbud få meddelas om en näringsidkare vid marknadsföring av vara eller tjänst företagit reklamåtgärd eller annan handling som strider mot god affärs­ sed eller annars är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare. I an­ slutning härtill framhåller departementschefen att det förhållandet, att re- kvisitet »strider mot god affärssed» i lagtexten kompletterats med »annars är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare», anger att marknadsrå- det inte är låst till nuläget eller bundet av de värderingar som råder inom auktoritativa kretsar i näringslivet. Det torde sålunda förutsättas att in­ gripande skall kunna ske mot sådana reklamåtgärder eller andra handling­ ar, som i och för sig står i överensstämmelse med vad som vid den ifråga­ varande tidpunkten inom branschen uppfattas som god affärssed, om reklam- åtgärderna eller handlingarna det oaktat kan bedömas såsom otillbörliga mot konsumenter eller näringsidkare. Det lär ligga i sakens natur att detta blir aktuellt endast i undantagsfall. Lagrådet anser för sin del rimligt att möjlighet till ingripande inte skall vara utesluten i sådana fall. Emellertid synes det berörda förhållandet komma till tydligare uttryck om i förut­ sättningarna för meddelande av förbud enligt paragrafen den omständig­ heten att ett visst förfarande strider mot god affärssed inte upptas såsom ett rekvisit utan endast ges exemplifierande innebörd. Förutsättningarna för förbud skulle då kunna anges vara, att näringsidkare vid marknads­ föring av vara eller tjänst företar reklamåtgärd eller annan handling, som genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare. 3

Kungl. Maj.ls proposition nr 57 år 1970

131

3 §

Enligt huvudregeln i första punkten straffbelägges det förfarandet att näringsidkare erbjuder konsument att mot märke eller annat bevis, vilket utlämnas vid försäljning av vara eller tjänst, erhålla annat än pengar. Para­ grafen motsvarar delvis de nu gällande straffbestämmelserna i 2 § i 1931 års lag i vad dessa under vissa villkor straffbelägger lämnande eller er­ bjudande av s. k. rabattmärken som är inlösbara i varor.

En praktiskt viktig fråga i detta sammanhang är huruvida till sådant be­ vis som avses i den nu föreslagna paragrafen är att hänföra vanliga kassa­ kvitton som utlämnas vid kontantköp. Departementschefen nämner inte så­ dana kvitton bland de typiska exemplen på vad som i paragrafen menas med bevis. I samband med att departementschefen framhåller att det inte

132

är förbjudet att lämna ut bevis som är inlösbart enbart i pengar framhålls

emellertid att det alltjämt blir tillåtet för detaljhandlare att erbjuda kun­

der rätt att mot företeende av kassakvitton eller andra bevis få ut viss

kontant återbäring på gjorda inköp men att återbäring i varor däremot

inte får förekomma. — I utredningens betänkande diskuteras i förevaran­

de sammanhang huvudsakligen s. k. trading stamps, varmed väsentligen

synes åsyftas sådana rabattmärken som avses i 1931 års lag. Även remiss­

instanserna synes ha begränsat diskussionen till märken av detta slag.

I de typfall som omfattas av paragrafen är erbjudandet om förmån ute­

slutande betingat av att konsumenten företer märken av det slag som av­

ses i paragrafen och kan alltså sägas vara knutet till själva märkena. Hur

konsumenten förvärvat märkena saknar betydelse. De kan alltså härröra

från inköp hos den som gjort erbjudandet men kan också härröra från in­

köp hos annan. De kan härröra från inköp som konsumenten gjort själv

eller från inköp som andra gjort.

Även när erbjudandet går ut på att en förmån erhålles mot kassakvitton

kan det vara så utformat, att det är direkt knutet till kassakvittona och

alltså gäller oberoende av om kvittona härrör från inköp hos den som gjort

erbjudandet eller från inköp hos annan och oberoende av på vad sätt inne­

havaren förvärvat dem. Kvittona fyller här samma funktion som sådana

märken varom nyss varit tal och erbjudanden av förevarande slag omfat­

tas då, om de avser annat än pengar, i princip av stadgandet.

Bedömningen synes kunna bli en annan om, såsom i vissa fall av års-

omsättningsrabatt o. d., erbjudandet är begränsat så att det endast gäller

i fråga om kassakvitton som härrör från inköp som konsumenten själv

gjort direkt hos den som lämnat erbjudandet. Åtminstone om samma för­

mån gäller för kunder som köper på kredit, framstår ett erbjudande av det­

ta slag såsom knutet till själva inköpen, icke till kassakvittona. Företeendet

av dessa är då endast ett sätt för kontantkunden att styrka omfattningen

av gjorda inköp; kreditkunden åberopar i stället säljarens bokföring eller

utfärdade räkningar. Stadgandet synes böra tolkas så att det inte omfattar

fall av denna art.

Det sagda innebär ej att erbjudanden om annan förmån än pengar i fall

som nu åsyftas under alla förhållanden skulle vara tillåtna. Stundom tor­

de föreligga förutsättningar att tillämpa 4 §. Avgörande är härvidlag huru­

vida den form som valts för erbjudandet kan anses försvåra för konsumen­

ten att bedöma erbjudandets värde. Om förmånen utgår t. ex. i form av be­

vis som gäller som betalning vid inköp efter köparens val i säljarens van­

liga sortiment synes nämnda förutsättning ej föreligga; köparen har då, i

lika mån som vid de redan gjorda inköpen, möjlighet att bedöma erbjudan­

dets värde. I detta fall blir 4 § inte tillämplig. Detsamma gäller om förmån

vid inköp av vara av visst slag ges i form av bevis som ger rätt till inköp

av viss ytterligare kvantitet av samma vara. Men om erbjudandet eljest

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

133

begränsas till att gälla uttag av viss eller vissa varor, kan det föreligga svårighet för konsumenten att bedöma erbjudandets värde och i dylika fall kan 4 § bli tillämplig.

Angående den straffrättsliga innebörden av förevarande stadgande vill lagrådet rikta uppmärksamheten på några spörsmål, som möjligen kan be­ finnas tveksamma. Straffbudet riktar sig uttryckligen mot näringsidkare. Att specialsubjekt sålunda angivits torde vara att uppfatta som en över­ vägande objektiv kvalifikation i brottsbeskrivningen. Detta skulle då med­ föra, att i den mån medverkansreglerna är tillämpliga, straff för medver­ kan kan ådömas även den som inte är att anse som näringsidkare. Det tor­ de dock knappast vara avsett att en underordnad, som inte intar någon ledande ställning, skall kunna drabbas av straff. — Beträffande det subjek­ tiva rekvisitet synes finnas anledning anta att det bör fordras att närings­ idkaren visat nagon om också lindrig oaktsamhet. —- Vad angår möjlighe­ ten att överflytta ansvaret lär det kunna åberopas skäl för att näringsidkare skall kunna överflytta sin övervakningsplikt på en befattningshavare med självständig ställning, exempelvis till föreståndaren för en filial på annan ort än den där näringsidkaren själv är bosatt. Föreståndaren skulle då kun­ na fällas till ansvar enligt förevarande lagrum. Näringsidkaren själv skulle dock inte undgå ansvar om han utsett en inkompetent ställföreträdare och ej heller om han underlåter att ingripa vid misstanke om lagöverträdelse. ' ' Dessa och liknande frågor kan emellertid enligt lagrådets mening över­ lämnas åt rättstillämpningen.

Vad som nyss sagts äger motsvarande tillämpning beträffande 4 §.

4

§

I denna paragraf straffbeläggs vissa andra former av kombinationsut- bud än de som avses i 3 §. Bland annat upptas här det fallet att närings­ idkare erbjuder konsument som köper viss vara att utan ersättning eller mot särskilt lågt pris förvärva även annan vara. Den valda formuleringen kan ge anledning till tvekan huruvida straffbudet omfattar även ett erbju­ dande som innebär att konsument vid köp vid ett och samma eller flera tillfällen av varor till visst belopp äger förvärva annan vara gratis eller till särskilt lågt pris. Innefattar erbjudandet att sådant förvärv kan ske mot märke eller bevis som utlämnas vid försäljning av vara blir 3 § tillämplig. Sker förvärvet däremot utan att märke eller bevis kommer till användning bör enligt lagrådets mening förfarandet hänföras under straffbudet i före­ varande paragraf. Lagrummet bör därför i denna del jämkas på sådant sätt att det kommer att vinna tillämpning på näringsidkare som erbjuder kon­ sument att vid köp av vara förvärva även annan vara utan ersättning eller mot särskilt lågt pris.

Angående den straffrättsliga innebörden av paragrafen hänvisar lagrådet ytterligare till vad som anförts under 3 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

134

5

§

I paragrafens första stycke föreskrivs att gärning som innefattar över­

trädelse av vitesförbud ej föranleder ansvar enligt den föreslagna lagen.

Av specialmotiveringen framgår att regeln är avsedd att förhindra att en

och samma handling drabbas av dubbla påföljder enligt lagens bestämmel­

ser, nämligen både vite och straff. Den som handlat i strid mot någon av

bestämmelserna i 2—4 §§ och därigenom tillika överträtt ett honom tidi­

gare meddelat vitesförbud skall sålunda för denna handling inte dömas

till straff enligt de nämnda lagrummen utan drabbas enbart av vitespåfölj­

den. Lagrådet vill framhålla att regeln sådan den utformats i lagtexten

bär verkningar som i vissa fall sträcker sig något längre än som föranleds

av det i remissprotokollet angivna syftet. I det läge som förutsätts i lag­

rummet inträder sålunda straffrihet oberoende av om vitet utdöms eller

ej. Att gärningen ej föranleder straff om den innefattar överträdelse av

vitesförbud torde vidare leda till att medverkan, som är att bedöma som

medhjälp till brott enligt 2—4 §§ eller anstiflan av sådant brott, inte för­

anleder straff om gärningsmannen överträder ett honom meddelat vites­

förbud. En ytterligare konsekvens torde vara att en legal ställföreträdare

för en juridisk person inte kan dömas till straff enligt den föreslagna la­

gen för en handling som innefattar överträdelse av ett mot den juridiska

personen riktat vitesförbud. 11

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

11

§

Paragrafen ger domstol möjlighet att förordna om åtgärder för att före­

bygga missbruk av vara, förpackning o. d., på vilken finns vilseledande

framställning. Stadgandet har väsentligen utformats med 36 § varumärkes­

lagen som förebild. Angående sistnämnda bestämmelse anförde departe­

mentschefen vid remissen till lagrådet att då det är fråga om ingripande

som strider mot allmänt intresse åtgärderna bör äga karaktär av förver­

kande och sålunda av domstolen föreskrivas ex officio. Detsamma torde

gälla det nu ifrågavarande stadgandet.

Enligt stadgandet kan förordnande om åtgärder ges i samband med att

vite döms ut eller ansvar ådöms enligt lagen. I båda fallen förutsätts alltså

att den sanktion det gäller utdöms. Det kan emellertid ifrågasättas om inte

stadgandet i detta avseende är väl snävt avfattat. Detta gäller särskilt när

åtgärder ifrågakommer med anledning av att någon överträtt föreskrifter­

na i 2—4 §§. Hänsyn till den allmänhet som kan bli vilseledd och till måls­

ägande^ dvs. den näringsidkare som lider skada av den vilseledande fram­

ställningen, kräver i vissa fall att ingripande skall kunna ske redan när ob­

jektivt sett ett överträdande av de nämnda föreskrifterna föreligger, även

om överträdandet t. ex. på grund av brist i det subjektiva rekvisitet ej för­

anleder straff.

I den föreslagna lagtexten anges att ingripande, om sådant finnes befogat,

skall ske i samband med att sanktion utdöms. Man torde här avse att ge

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

135

uttryck åt den i remissprotokollet uttalade uppfattningen att ingripande bara skall kunna ske mot den som gjort sig skyldig till ett brottsligt för­ farande eller överträtt ett vitesförbud. Hänsyn till allmänhet och målsägan­ de kräver emellertid att möjlighet bör stå öppen att ingripa med förverkan­ de icke endast hos gärningsman eller medverkande utan även i vissa fall hos tredje man.

De utvidgningar av befogenheten att föreskriva åtgärder som lagrådet sålunda förordar synes komma till uttryck om man låter paragrafen inledas med orden »Vid överträdelse av vitesförbud eller av föreskrift i 2—4 §§ kan domstol efter vad».

Vidhåller man den av departementschefen beträffande 36 § varumärkesla­ gen angivna utgångspunkten att här är fråga om förverkande, kommer med den nu föreslagna lydelsen 36 kap. 4 § brottsbalken inte — såsom en­ ligt det remitterade förslaget — att vara utesluten från tillämpning (NJA II 1968 s. 742). Möjlighet att ingripa med förverkande hos tredje man kom­ mer alltså att föreligga i den utsträckning som anges i sistnämnda paragraf. Denna ger inte stöd för förverkande i fråga om egendom hos godtroende. Det kunde övervägas att utsträcka förverkandemöjligheten till sådana fall (jfr 41 § varumärkeslagen). Emellertid torde tillräckligt skydd mot att den vilseledande framställningen används vid fortsatt marknadsföring ernås genom generalklausulen och straffbestämmelsen i 2 §.

Det lagrum i 36 kap. brottsbalken som angivits i det föregående avser förverkande på grund av brott och gäller alltså inte i och för sig överträ­ delse av vitesförbud. Av sammanhanget lär dock med erforderlig tydlighet framgå att det i nu ifrågavarande hänseende äger analogisk tillämpning.

Vad som stadgas i 10 § torde även utan uttrycklig föreskrift därom äga motsvarande giltighet om allmän åklagare avser att föra talan om för­ ordnande enligt 11 § första stycket utan samband med talan om utdöman­ de av vite eller ansvar.

Utöver vad lagrådet i det föregående har anfört om vissa paragrafer i lagen vill lagrådet hänvisa till vad som i det följande, med avseende på 1913 och 1914 års lagar, kommer att anföras om behovet av ytterligare en bestämmelse i lagen om otillbörlig marknadsföring.

Förslaget till lag om upphävande av lagen (1913:159) angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning samt för­ slaget till lag om upphävande av lagen (1914: 422) angående förbud i vissa fall mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande

av oriktigt märkta varor

Sverige har anslutit sig till Pariskonventionen och Madridöverenskom- melsen. Som departementschefen framhållit blir det ett spörsmål, huruvida i det hänseende varom nu är fråga Sveriges internationella förpliktelser

136

blir helt uppfyllda genom enbart den föreslagna lagen om otillbörlig mark­

nadsföring. Vad som kommer i fråga härvidlag är om en främmande stat

skulle kunna anses inte till fullo få det traktatsmässiga rättsskyddet gent­

emot att varor oriktigt anges ha sitt ursprung inom den staten.

Vidkommande först själva förutsättningarna för att ingripande skall ske

märks att Pariskonventionen (Lissabon- och Stockholmstexterna) nämner

direkt eller indirekt användning av en falsk angivelse rörande varans ur­

sprung eller producentens, fabrikantens eller handlandens identitet. Madrid-

överenskommelsens formulering talar om vara på vilken finns anbragt eu

oriktig eller vilseledande beteckning, varigenom ett av de länder på vilka

överenskommelsen är tillämplig eller en plats, belägen inom något av dessa,

direkt eller indirekt anges som ursprungsland eller ursprungsort. Den före­

slagna lagen om otillbörlig marknadsföring skiljer sig i viss mån härifrån.

Där uppställs nämligen såväl i 1 som i 2 § ytterligare förutsättningar för

att ingripande skall ske; i 1 § angiven handling skall sålunda strida mot

god affärssed eller annars vara otillbörlig mot konsumenter eller närings­

idkare och i 2 § omförmäld vilseledande framställning skall vara ägnad att

påverka efterfrågan. Att denna skillnad är avsiktlig framgår av vissa ut­

talanden av utredningen. Denna anger sålunda som sin åsikt att det geo­

grafiska ursprunget numera i långt mindre utsträckning än tidigare ger an­

visning om varans kvalitet. Enligt utredningen saknas anledning alt ingripa

mot ursprungsbeteckningar vilka framstår som helt irrelevanta, medan där­

emot beteckningar som är oriktiga eller vilseledande och ägnade att på­

verka allmänhetens benägenhet att köpa varor inte lämnas opåtalade. Emel­

lertid bör enligt lagrådets mening beaktas att andra stater alltjämt kan stå

kvar vid den uppfattning om det geografiska ursprungets betydelse varpå

de internationella överenskommelserna bygger.

Vad härefter angår ingripandets art innebär Pariskonventionen och Mad-

ridöverenskommelsen i första hand att en vara skall tas i beslag vid in­

förseln och inom landet och i andra hand, om lagstiftningen inte medger

beslag vid införseln, att sådant beslag skall ersättas med införselförbud.

Visserligen heter det i fortsättningen att om landets lagstiftning inte med­

ger vare sig beslag vid införseln eller införselförbud eller beslag inom lan­

det, sådana åtgärder skall ersättas med de rättsmedel som är tillförsäkrade

landets egna medborgare. Men detta gäller endast till dess denna lagstift­

ning ändrats i enlighet med konventionen och överenskommelsen. Den nu

föreslagna lagstiftningen medför beträffande hit införd vara med oriktig

ursprungsbeteckning bl. a. — i motsats till vad som nu gäller samt vad

konventionen och överenskommelsen i första hand anger — att varan i re­

gel inte kan tas i beslag vid införseln. I fråga om vara som här i Sverige

åsätts oriktig ursprungsbeteckning uppkommer däremot till synes ingen

mera väsentlig skillnad mot nu gällande regler.

Angående Pariskonventionen må bär erinras om utredningens uttalanden

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

137

om konventionsbestämmelsernas natur av snarare en rekommendation än ett påbud (betänkandet s. 278 f.).

Sammanfattningsvis torde man kunna säga att, medan skiljaktigheterna i fråga om ingripandets art knappast är av någon avgörande betydelse, sa­ ken ställer sig mera tveksam med avseende på förutsättningarna för ingri­ pande. Departementschefen yttrar i remissprotokollet bl. a. att man med stöd av generalklausulen kan vid vite förbjuda näringsidkare att använda vilseledande geografiska ursprungsbeteckningar vid marknadsföring av va­ ror. Det säges vidare att den särskilda straffbestämmelsen om vilseledande framställningar kan tillämpas mot den som uppsåtligen lämnar vilseledan­ de uppgifter om en varas geografiska ursprung. Enligt departementsche­ fen kan domstol också vid utdömande av vite eller straff förordna att den vilseledande beteckningen skall utplånas eller ändras så att den inte längre är vilseledande, och i avvaktan på ett sådant förordnande kan varan tas i beslag. Med hänsyn till att, såsom lagrådet nyss påpekat, för ingripanden enligt lagen fordras ytterligare förutsättningar utöver vad som Pariskon­ ventionen och Madridöverenskommelsen upptar, synes det emellertid inte möjligt att lägga förhållandet till rätta enbart genom uttalanden i motiven. Lagrådet vill följaktligen för sin del förorda att en uttrycklig lagbestämmel­ se upptas som skall göra det möjligt att följa vad som anges i departe­ mentschefens uttalanden. Lagrådet hemställer därför att i lagen införs en särskild bestämmelse om rätt för Konungen att med avseende å främman­ de stat förordna att förbud skall meddelas enligt 1 § och att åtgärder får föreskrivas enligt 11 § beträffande vara som är försedd med oriktig ur­ sprungsbeteckning, genom vilken varan direkt eller indirekt anges vara frambragt eller tillverkad i den främmande staten eller å någon inom den­ na belägen ort, såframt icke den åsatta beteckningen enligt handelsbruk endast tjänar att utmärka varans art (generisk beteckning)eller densamma åtföljs av en beriktigande uppgift av beskaffenhet som anges i förordnan­ det. Enligt denna särskilda bestämmelse bör sådant förordnande även kun­ na få innehålla att i där avsedda fall 2 § skall vara tillämplig även om det inte visas att den oriktiga eller vilseledande ursprungsbetecltningen varit ägnad att påverka efterfrågan på varan. Att något undantag för vinodlings- produkter inte erfordras framgår av vad departementschefen anfört.

Om en bestämmelse av ungefär denna innebörd införs i lagen om otill­ börlig marknadsföring, torde inte finnas någon anledning till erinran mot att 1913 och 1914 års lagar upphävs.

Vad angår övergångsbestämmelsen i lagen om upphävande av 1913 års lag må anföras följande. Enligt förslaget skall 1913 års lag upphöra att gäl­ la vid utgången av år 1970. Fråga uppkommer då vilka regler som efter denna tidpunkt skall tillämpas i fråga om varor som ankommit till riket före utgången av nämnda år. Såsom framhålles i remissprotokollet torde såvitt angår sådana varor, om inte annat föreskrivs genom uttrycklig be­

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

138

stämmelse, lagens regler om beslag och särskilda åtgärder med beslagtagen

egendom vara tillämpliga även efter angivna tidpunkt. Annorlunda förhål­

ler det sig med föreskrifterna om straffavgift enligt 8 §. Av grunderna för

5 § lagen om införande av brottsbalken torde följa att sådan avgift ej kan

utdömas efter det att lagen upphört att gälla. För att motverka en sådan

åtskillnad i fråga om möjligheterna att tillämpa olika rättsverkningar före­

slår departementschefen i lagrådsremissen införande av en särskild över­

gångsbestämmelse enligt vilken rättsverkan som avses i 2, 7, 8 eller 9 §

inte skall komma i fråga efter det att lagen har upphört att gälla.

Enligt lagrådets mening bör den föreslagna lösningen av övergångsspörs-

målen i princip kunna godtas, övergångsbestämmelsens utformning torde

emellertid vid tillämpningen kunna föranleda viss tvekan om regelns när­

mare innebörd. I detta hänseende vill lagrådet anföra följande. Vad först

beträffar straffavgift enligt 8 § så skall sådan avgift inte kunna utdömas

efter det att lagen upphört att gälla. Ett dessförinnan meddelat föreläggande

om utgivande av straffavgift torde emellertid, om det vinner laga kraft,

behålla sin giltighet även om betalningsfristen utlöper först efter utgången

av år 1970. Om straffavgiften ej erläggs blir 10 § tillämplig. Beslag enligt

2 § skall inte kunna ske efter det att lagen upphört att gälla, och har en

vara tidigare tagits i beslag kan efter angivna tidpunkt inte meddelas be­

slut enligt 7 § att den skall vara förbruten och ej heller utfärdas före­

läggande enligt 8 § att oriktig beteckning skall oskadliggöras. Beslaget tjä­

nar då inte längre något ändamål och bör inte bestå efter utgången av år

1970. Om beslagtagen vara genom beslut före nämnda tidpunkt förklarats

förbruten torde beslutet, om det vinner laga kraft, kunna verkställas även

efter utgången av år 1970 och med varan förfares då enligt föreskrifterna

i 15 §. Skillnad synes ej böra göras mellan fall då beslutet vinner laga kraft

före årets utgång och fall där så sker först därefter. Beslag synes därför

i båda fallen böra bestå i avbidan på verkställighet enligt 15 §. Beträffande

föreläggande enligt 8 § om oskadliggörande av oriktig ursprungsbeteckning

innebär förslaget att beslut som meddelats före utgången av år 1970 inte

skall tvångsvis genomföras sedan lagen upphört att gälla. I dessa fall sak­

nas därför anledning att vidmakthålla ett tidigare verkställt beslag.

Med beaktande av det anförda finner lagrådet att övergångsbestämmel­

sen i tydlighetens intresse bör underkastas viss jämkning. Det torde sålun­

da böra föreskrivas att efter det lagen upphört att gälla 2, 7, 8 eller 9 g

ej heller skall tillämpas i fråga om varor som dessförinnan ankommit till

riket samt att verkställda beslag skall hävas vid utgången av år 1970 utom

beträffande vara som genom tidigare beslut förklarats förbruten.

Genom ikraftträdandet inträffar följaktligen — vare sig övergångsbestäm­

melsen bibehålls i föreslaget skick eller jämkas på sätt lagrådet förordat —

att vissa beslag som föranletts av gärning, begången dessförinnan, kommer

att upphöra att gälla. Med stöd av generalklausulen i 1 § lagen om otill­

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

139

börlig marknadsföring kan man efter ikraftträdandet vid vite förbjuda nä­ ringsidkaren att — i framtiden — använda den vilseledande geografiska ursprungsbeteckningen vid marknadsföring av varor, och detta kan leda fram till beslag. Ett sådant beslag kommer då i regel att avse andra varor än det tidigare beslaget. Emellertid blir denna konsekvens nödvändig för att på lämpligt sätt bringa den nya lagstiftningen i tillämpning. Förhål­ landet lär knappast kunna anses vara av sådan betydelse att Sverige däri­ genom skulle kunna anses ha åsidosatt sina internationella förpliktelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

140

Kungi. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Utdrag av protokollet över justilieårenden, hållet inför Hans Maj:i

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 13 feb­

ruari 1970.

Närvarande:

Statsministern

P

alme, ministern för utrikes ärendena

N

ilsson, statsråden

S

träng

, A

ndersson

, L

ange

, H

olmqvist

, A

spling

, L

undkvist

, G

eijer

'

M

yrdal

, O

dhnoff

, W

ickman

, M

oberg

, N

orling

, L

öfberg

, L

idbom

,

C

arlsson

.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning an­

gående vissa organisationsfrågor i samband med ny lag om otillbörlig mark­

nadsföring och anför.

1 Inledning

Lagen (1931: 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens inne­

håller regler som straffbelägger olika slag av ohederliga eller på annat sätt

otillbörliga förfaranden i konkurrensen mellan näringsidkare. Lagens be­

stämmelser behandlar bl. a. vissa former av reklam och s. k. gåvoerbjudan-

den, missbruk av yrkeshemligheter och tekniska förebilder samt bestick­

ning och tagande av muta i näringsverksamhet. Brott mot lagen faller under

allmänt åtal och mål om sådana brott handläggs av allmän domstol.

Lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegräns­

ning inom näringlivet (konkurrensbegränsningslagen) syftar till att främja

en från allmän synpunkt önskvärd konkurrens inom näringslivet. Lagen

innehåller förbud mot två arter av konkurrensbegränsning, bruttopriser

och anbudskarteller. I fråga om andra arter finns möjlighet att inskrida

när konkurrensbegränsningen anses medföra skadlig verkan. Tillämpningen

av lagen ankommer på särskilda organ, näringsfrihetsrådet och näringsfri­

hetsombudsmannen. Brott mot bestämmelserna om bruttopriser och an­

budskarteller faller dock under allmänt åtal. Sådana frågor handläggs av

allmän domstol.

Den 14 december 1966 avgav utredningen om illojal konkurrens betän­

kandet Otillbörlig konkurrens (SOU 1966: 71) som bl. a. innehåller förslag

till en ny lag om otillbörlig konkurrens, vilken är avsedd att ersätta lagen

om illojal konkurrens. Vid beredningen inom justitiedepartementet av ut­

redningens förslag har frågorna om reklam och marknadsföring brutits

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

141

ut till särskild behandling och reglerats i ett förslag till lag om otillbörlig marknadsföring, som skall träda i stället för de regler i 1931 års lag som rör dessa frågor. Förslaget remitterades till lagrådet den 30 oktober 1969. Lagrådet har den 30 december 1969 avgett yttrande över det. Den centrala bestämmelsen i förslaget är en generalklausul, vilken gör det möjligt all förbjuda reklam- och marknadsföringsåtgärder som strider mot god affärs­ sed eller på annat sätt är otillbörliga mot konsumenter eller näringsidkare. Förbud skall kunna förenas med vite (1 §). Tillämpningen av generalklau­ sulen skall i huvudsak bygga på och vidareutveckla de normer som har ut­ bildats på det utomrättsliga området, främst Internationella handelskam­ marens grundregler för reklam. Vid sidan av generalklausulen innehåller förslaget ett antal bestämmelser om straff för vissa särskilt beskrivna for­ mer av otillbörlig marknadsföring (2—4 §§). Den nya lagen är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1971.

Enligt det remitterade förslaget skall administrationen av den nya lagen i första band ankomma på två nyinrättade centrala organ, marknadsrådet och konsumentombudsmannen. Avsikten är att marknadsrådet skall träda i stället för näringsfrihetsrådet. Det skall vara sammansatt av represen­ tanter för staten, näringslivet och konsumenterna. Rådet avses överta nä- ringsfrihetsrådets nuvarande funktioner och därjämte ha till uppgift att pröva frågor om förbud enligt generalklausulen i den nya lagen om otill­ börlig marknadsföring. Frågor om överträdelse av de särskilda straffbestäm­ melserna i lagen skall däremot prövas av allmän domstol. Detsamma gäller frågor om utdömande av vite som marknadsrådet har förelagt. Konsument­ ombudsmannen skall enligt förslaget få till uppgift att övervaka marknaden och beivra lagöverträdelser. Han skall sålunda föra det allmännas talan vid marknadsrådet men även själv ha möjlighet att pröva frågor om förbod enligt generalklausulen genom s.k. förbudsföreläggande (9§). Det skall vidare ankomma på honom att pröva om åtal skall väckas för brott mot de särskilda straffbestämmelserna i den nya lagen.

Frågan om den närmare utformningen av reglerna om de nya organen och deras verksamhet har inte lösts i det till lagrådet remitterade lagförsla­ get. Den har i stället behandlats i en särskild inom justitie- och handelsdepar­ tementen utarbetad promemoria (stencil Ju 1969:27). Promemorian upp­ tar dels förslag till lag om marknadsråd in. m., vilken innehåller vissa be­ stämmelser om marknadsrådet samt en grundläggande regel om konsu­ mentombudsmannen, dels förslag till instruktioner för dessa båda myndig­ heter, vari närmare bestämmelser om deras organisation och verksamhet tas upp. Promemorians förslag till lag om marknadsråd m. m. torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Remissyttranden över promemorian har avgetts av riksåklagaren (RÅ), hovrätten över Skåne och Blekinge, statskontoret, kommerskollegium, nä­ ringsfrihetsrådet, näringsfrihetsombudsmannen (NO), statens pris- och kar­

tellnämnd, statens institut för konsumentfrågor, statens konsumentråd,

konsumentutredningen, reklamutredningen, Sveriges advokatsamfund, Sve­

riges industriförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveri­

ges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund,

Sveriges marknadsförbund, Svenska annonsörers förening, Svenska företa­

gares riksförbund, Svensk industriförening, Svenska reklambyråförbundet,

Svenska bokförläggareföreningen, Svenska boktryckareföreningen, Svenska

tidningsutgivareföreningen, Föreningen svensk fackpress, Svenska bankför­

eningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Motorbranschens riksför­

bund, Svenska petroleuminstitutet, Sveriges hotell- och restaurangförbund,

Läkemedelsindustriföreningen, Sveriges handelsagenters förbund, Daglig­

varuleverantörers förbund, Affischeringsföretagens förening, Kooperativa

förbundet (KF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens cen­

tralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO),

Husmodersförbundet Hem och Samhälle, Centerns kvinnoförbund, Folkpar­

tiets kvinnoförbund och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Kom­

merskollegium har bifogat yttranden från Stockholms, Östergötlands och

Södermanlands, Skånes samt Norrbottens och Västerbottens läns handels­

kammare. Vissa av remissinstanserna har i sina yttranden över promemo­

rian berört också vissa av de frågor som behandlas i det till lagrådet re­

mitterade förslaget. Jag kommer emellertid i det följande att begränsa mig

till de uttalanden under remissbehandlingen som rör förslaget till lag om

marknadsråd m.m. samt därav föranledda följdändringar i vissa andra

lagar. 2

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

2 Gällande ordning

2.1 Lagstiftning

Jag har vid remissen till lagrådet av förslaget till lag om otillbörlig mark­

nadsföring lämnat en översiktlig redogörelse för innehållet i vissa delar av

konkurrensbegränsningslagen och lagen om illojal konkurrens. Jag skall

här något närmare behandla de regler om handläggningen av frågor enligt

de bägge lagarna som dessa innehåller.

Tillämpningen av konkurrensbegränsningslagen ankom­

mer på särskilda organ, nämligen näringsfrihetsrådet, ombudsmannen för

näringsfrihetsfrågor samt statens pris- och kartellnämnd.

Näringsfrihetsrådet består av ordförande och åtta andra leda­

möter. Samtliga ledamöter utses av Kungl. Maj.-t (7 §). Ordföranden och

två av de övriga ledamöterna utses bland personer som inte kan anses före­

träda vare sig företagarintressen eller konsument- och löntagarintressen.

Den ene av dessa båda ledamöter skall vara rådets vice ordförande. Den

andre skall ha särskild insikt i näringslivets förhållanden. Ordföranden och

vice ordföranden skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. För var-

143

dera av vice ordföranden och den tredje ledamoten skall finnas två ersättare, som skall uppfylla behörighetsvillkoren för den ordinarie ledamot som de skall ersätta (8 §). Av rådets övriga ledamöter utses tre bland personer som kan anses företräda företagarintressen och tre bland personer som kan anses företräda allmänna konsument- och löntagarintressen. Också för var och en av dessa ledamöter skall finnas ett behövligt antal ersättare som förordnas enligt samma regler (9 §). Den som är omyndig eller i konkurs får inte vara ordförande eller ledamot av rådet (11 §).

Rådet är beslutfört när ordföranden, vice ordföranden och den tredje opartiske ledamoten samt minst en representant för vardera företagar- och konsumentsidan är närvarande. När beslut fattas skall lika antal företrä­ dare för företagar- och konsumentintressen delta. Ordföranden kan ensam handlägga och avgöra ärenden av mindre vikt. I övriga ärenden kan han företa förberedande åtgärder (12 §). Rättegångsbalkens bestämmelser om domarjäv gäller i tillämpliga delar för rådets ordförande och ledamöter (13 §).

Näringsfrihetsrådet kan medge dispens från förbuden i 2 och 3 §§ kon­ kurrensbegränsningslagen mot bruttopriser och anbudskarteller. Brott mot förbuden faller under allmänt åtal (31 §). Åtal skall väckas vid allmän domstol.

Rådet har i övrigt till uppgift att genom förhandling försöka undanröja skadlig verkan av konkurrensbegränsning i fall då fråga härom bringas under dess bedömning. I 16—21 §§ ges bestämmelser om förfarandet inför rådet i sådana ärenden.

Förhandling påkallas i regel av näringsfrihetsombudsmannen. Om denne har beslutat att inte ta upp ett visst ärende, får förhandling påkallas av företagare, som omedelbart berörs av konkurrensbegränsningen i fråga, eller av sammanslutning av konsumenter eller löntagare. Framställning om förhandling skall göras skriftligen. Till en början skall rådet avgöra om en konkurrensbegränsning med skadlig verkan föreligger. Handläggningen av denna fråga äger rum i rättegångsliknande former. Skriftväxling sker till en början mellan sökanden och den företagare som talan riktas mot. Nor­ malt äger dessutom muntlig förberedelse rum inför rådets ordförande. Där­ efter behandlas ärendet vid ett eller flera sammanträden med parterna in­ för rådet. År det uppenbart att en framställning inte förtjänar avseende kan den emellertid avslås utan sådant sammanträde. Näringsfrihetsombuds­ mannen skall kallas till sammanträde inför rådet även om han inte är sö­ kande. Vid rådets sammanträden deltar vanligen alla rådets ledamöter. Rå­ det meddelar sitt beslut skriftligen med en motivering som i regel är ut­ förlig. Anses konkurrensbegränsning med skadlig verkan föreligga utmyn­ nar beslutet i att förhandling skall inledas för att undanröja denna verkan. I motsatt fall lämnas talan utan bifall och ärendet är därmed avslutat.

Har rådet beslutat att inleda förhandling vidtar ett andra skede i ären-

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

144

dels handläggning. Härunder söker rådet förmå vederbörande företagare att

\idta sådana åtgärder att den skadliga verkan av konkurrensbegränsningen

undanröjs. Det praktiska förhandlingsarbetet sköts i huvudsak av rådets

ordlörande men avslutas vid ett sammanträde inför rådet. I ett särskilt be­

slut redovisar rådet resultalet av förhandlingen.

Om förhandlingen inte leder till att den skadliga verkan undanröjs gäl­

ler olika regler beroende på konkurrensbegränsningens art. Är det fråga om

leveransvägran mot en företagare i senare försäljningsled kan rådet ålägga

leveransskyldighet vid vite. Utdömande av vite ankommer på allmän dom­

stol. I andra fall förfogar rådet inte över några motsvarande tvångsmedel.

Om en förhandling misslyckas och saken anses vara av större vikt åligger

det rådet att göra anmälan till Kungl. Maj:t (21 §). Rådets beslut kan inte

överklagas (24 §).

Rådet kan ålägga part vid vite att inställa sig inför rådet och att tillhan­

dahålla handelsböcker, korrespondens och övriga handlingar som kan vara

av betydelse i ärendet. Detta innebär dock inte skyldighet för parten att

röja yrkeshemlighet av teknisk natur (22 §). Sammanträdena inför rådet är

i princip offentliga. Rådet kan emellertid förordna att sammanträde skall

hållas inom stängda dörrar, om det kan antas att till följd av offentligheten

yrkeshemlighet skulle röjas eller förhandlingsarbetet försvåras. Rådet kan

förordna att det som har förekommit vid sammanträde inom stängda dör­

rar inte får uppenbaras (23 §). Den som utan giltigt skäl röjer vad som

enligt rådets förordnande inte får yppas straffas med böter (30 §).

Instruktionen (19G5: 653) för näringsfrihetsrådet innehåller närmare be­

stämmelser för rådets verksamhet.

Näringsfrihetsombudsmannen skall föra det allmännas ta­

lan inför näringsfrihetsrådet. Han förordnas av Kungl. Maj:t för viss tid.

Han skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv (14 § konkur.rensbegräns-

ningslagen). Han biträds i sin verksamhet av ett särskilt utrednings- och

upplysningsorgan, statens pris- och kartellnämnd. Nämn­

den bär till uppgift att utreda konkurrensbegränsningsfrågor på eget ini­

tiativ eller på begäran av ombudsmannen eller näringsfrihetsrådet. Den har

vidare hand om kartellregistreringen och prisövervakningen från samhäl­

lets sida.

Närmare bestämmelser för ombudsmannens verksamhet finns i en sär­

skild instruktion (1965:654) för ombudsmannaämbelet för näringsfrihets-

frågor. Om ombudsmannen anser att skadlig verkan av konkurrensbegräns­

ning föreligger skall han göra framställning om förhandling hos närings­

frihetsrådet. Ärenden tas upp av ombudsmannen antingen efter anmälan

eller på eget initiativ. Sistnämnda slag av ärenden kan föranledas t. ex. av

uppgifter i kartellregistret eller annat material från pris- och kartellnämn­

den, av upplysningar i pressen eller liknande. Kompletterande utredningar

kan göras inom näringsfrihetsombudsmannens kansli. I regel begärs dock

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

145

biträde från pris- och kartellnämnden när utredningar av större omfattning behövs. Finner ombudsmannen i visst ärende att det är sannolikt att en konkurrensbegränsning med skadlig verkan föreligger får berörda företaga­ re tillfälle att yttra sig skriftligen och ofta också muntligen. Därvid ges par­ terna tillfälle att frivilligt avveckla konkurrensbegränsningar som ombuds­ mannen anser skadliga. Flertalet ärenden klaras på detta sätt upp redan hos ombudsmannen och behöver inte underställas näringsfrihetsrådets prövning.

Näringsfrihetsombudsmannen skall också se till att konkurrensbegräns­ ningslagens förbud mot bruttopriser och anbudskarteller efterlevs. Han skall efter egen prövning anmäla överträdelser av förbuden till åtal. Brott mot förbuden får åtalas endast efter anmälan eller medgivande av honom.

Lagen om illojal konkurrens innehåller i 1 och 2 §§ förbud mot vissa slag av reklam- och marknadsföringsåtgärder. Överträdelse av förbuden är belagd med straff och kan också medföra skadeståndsskyl- dighet. Brotten faller under allmänt åtal. Subsidiär åtalsrätt tillkommer dels näringsidkare i samma eller likartad bransch som den där brottet har begåtts, dels näringsorganisation där sådana näringsidkare är företrädda. Mål enligt lagen handläggs av allmän domstol.

2.2 Självsanering inom näringslivet Som jag närmare har redovisat vid remissen till lagrådet av förslaget till lag om otillbörlig marknadsföring bedrivs i olika former självsanerings- verksamhet inom näringslivet på reklam- och marknadsföringsområdet. Det centrala bedömningsorganet är Näringslivets opinionsnämnd. Nämnden har till uppgift att på begäran yttra sig i frågan om en i näringsverksamhet vid­ tagen reklam- eller annan konkurrensåtgärd strider mot god affärssed. Nämnden bärs upp av en rad organisationer, som företräder näringslivs- och konsumentintressen, nämligen Föreningen svensk fackpress, Förening­ en researrangörernas tekniska samarbetsorganisation, Handelskamrarnas nämnd, Ilusmodersförbundet Hem och Samhälle, Kooperativa förbundet, Landsorganisationen i Sverige, Motorbranschens riksförbund, Svenska an- nonsörers förening, Svenska bankföreningen, Svenska bokförläggareför­ eningen, Svenska boktryckareföreningen, Svenska försäkringsbolags riksför­ bund, Svenska petroleuminstitutet, Svenska reklambyråförbundet, Svenska resebyråföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Svenska tidningsutgiva- reföreningen, Sveriges akademikers centralorganisation, Sveriges grossist­ förbund, Sveriges handelsagenters förbund, Sveriges hantverks- och in­ dustriorganisation, Sveriges hotell- och restaurangförbund, Sveriges in­ dustriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sve­ riges marknadsförbund och Tjänstemännens centralorganisation. Dessa or­ ganisationer är nämndens huvudmän. Ledamöterna i nämnden utses av huvudmännen och statens konsumentråd. 10 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 57

146

Opinionsnämnden består av ordförande, tre vice ordförande och ett fyrtio­

tal ledamöter jämte suppleanter. Ordföranden skall och vice ordförande bör

vara jurist med domarerfarenhet. Nämnden arbetar på avdelningar. Ären­

den som är av enkel beskaffenhet prövas av liten avdelning, dvs. ordföran­

de och två ledamöter. Andra ärenden prövas av stor avdelning, dvs. ord­

förande, en vice ordförande och högst tretton ledamöter. Ärenden av syn­

nerlig vikt kan prövas av nämnden i plenum.

Rätt att begära yttrande från nämnden tillkommer var och en som kan ha

intresse därav, enskilda personer, företag eller sammanslutningar. Nämnden

kan också avge yttrande på begäran av åklagare eller domstol, huruvida

viss reklam som ifrågasätts strida mot 1 § lagen om illojal konkurrens kan

anses stå i uppenbar strid mot god affärssed. År 1968 inrättades ett från

nämnden fristående organ, Anmälningsbyrån för marknadsföringsåtgärder,

med uppgift att underställa opinionsnämnden ärenden som är av principi­

ellt intresse eller av större vikt från allmän synpunkt.

Nämnden arbetar i domstolsliknande former. Det ankommer i princip

på parterna att sörja för utredningen. I anmälningsärenden står två parter

mot varandra. Nämndens beslut föregås där av skriftväxling mellan dem.

Eventuellt kan en muntlig förhandling inför nämnden följa. I remissären­

den grundas nämndens beslut i allmänhet bara på det av vederbörande

myndighet framlagda materialet. Nämndens yttranden avfattas skriftligen.

De innehåller en tämligen detaljerad sakframställning och en utförlig mo­

tivering. Om ett förfarande har ansetts strida mot god affärssed brukar

nämnden i sitt yttrande uppmana parten att sluta med det. Några egentliga

sanktionsmedel förfogar nämnden inte över.

Som jag nämnde i samband med lagrådsremissen finns vid sidan av

opinionsnämnden vissa särskilda utomrättsliga organ med uppgift att över­

vaka reklamen på speciella varuområden. Hit hör Reklamgranskningen för

hälsovårdsmedel, bakom vilken står olika organisationer och företag, samt

den av Stockholms handelskammare inrättade Nämnden för granskning av

rusdrycksreklam.

Huvudmännen för opinionsnämnden och Reklamgranskningen för hälso­

vårdsmedel har nyligen inrättat dels ett sakkunnigorgan, Konsultbyrån för

marknadsrätt, med uppgift att ge råd och anvisningar i fråga om normerna

för reklam och marknadsföring, dels ett särskilt organ för informations­

frågor, Informationsutskottet, vars främsta uppgift är att planera utbild­

ningen och organisera informationen på området. De har också beslutat

inrätta ett organ för forskning och avancerad utbildning, Institutet för

marknadsrätt.

I fråga om självsaneringsverksamheten inom näringslivet kan ytterliga­

re nämnas att Svenska annonsörers förening och Svenska reklambyråför­

bundet har inrättat en gemensam kommitté som bedriver viss granskning

av publicerad reklam. Den kan vidta åtgärder för att avstyra fortsatt publi­

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

147

cering av en annons som den har funnit strida mot vedertagna normer på området. Vidare har påbörjats ett system för intern produktionskontroll inom alla reklambyråer som är anslutna till Reklambyråförbundet. Syste­ met innebär att all reklam som publiceras av en sådan reklambyrå skall kontrolleras av en speciell befattningshavare, en ansvarig reklamutgivare. Denne skall ha genomgått särskild utbildning och har att svara för att de alster som lämnar byrån inte strider mot gällande rättsregler eller utom- rättsliga normer. Annonsörföreningen och Svenska tidningsutgivareför- eningen stöder detta system. Systemet torde bli fullt utbyggt i början av 1970-talet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

3 Förslaget till lag om otillbörlig marknadsföring

Den föreslagna lagen om otillbörlig marknadsföring har till syfte att ska­ pa effektiva garantier för att reklam och annan marknadsföring inte be­ drivs med otillbörliga metoder. Det viktigaste instrumentet härför är den i 1 § intagna generalklausulen mot otillbörliga reklam- och marknadsfö- ringsmetoder. I samband med att förslaget remitterades till lagrådet uttalade jag att effekten av den nya lagstiftningen blir i hög grad beroende av att man får övervakande och rättstillämpande organ med tillräckliga resurser och tillräcklig auktoritet. Jag framhöll att det för tillämpningen av den nya lagen därför bör inrättas ett särskilt organ med uppgift att övervaka mark­ naden och beivra lagöverträdelser och att de dömande funktionerna bör an­ förtros ett centralt specialorgan, sammansatt av representanter för staten, näringslivet och konsumenterna. Som jag också uttalade kan genom en så­ dan konstruktion garantier skapas för snabba beslut, enhetlig praxis och en rättstillämpning som omfattas med förtroende av alla berörda parter.

Jag påpekade vidare att den antydda organisatoriska uppläggningen nära överensstämmer med den som f. n. finns på konkurrensbegränsningsområ- det. Näringsfrihetsrådet har där den dömande funktionen och näringsfri­ hetsombudsmannen för det allmännas talan hos rådet. Jag hävdade att åt­ skilliga skäl talar för en sammankoppling mellan organisationen för admi- nistrering av konkurrensbegränsningslagstiftningen och den organisation som skall handha tillämpningen av den nya generalklausulen mot otill­ börlig reklam och marknadsföring. Särskilt pekade jag på att generalklau­ sulen mot otillbörlig reklam och marknadsföring inte får tillämpas så att den kommer i konflikt med de principer som ligger bakom lconkurrensbe- gränsningslagstiftningen, samtidigt som det är viktigt att principen om fri konkurrens inte ges så stor räckvidd att den sanktionerar otillbörliga kon­ kurrensmetoder.

Det effektivaste sättet att undvika konfliktrisker av olika slag skulle va­ ra att helt samordna administrationen av de båda lagarna. Jag uttalade

148

Kungl. May.ts proposition nr 57 år 1970

emellertid som min mening att det är tillräckligt om den dömande funk-

Lionen förenas hos ett och samma organ. Härvid påpekade jag att övervak-

ningsuppgifterna sannolikt sköts effektivare om vartdera området får sin

egen ombudsman och att den utredning som krävs enligt de båda lagarna

skiljer sig ganska mycket. Bedömningen enligt konkurrensbegränsningsla­

gen skall ske huvudsakligen efter ekonomiska kriterier, medan bedömning­

en enligt lagen om otillbörlig marknadsföring främst är av etisk art. Vid till-

lämpningen av konkurrensbegränsningslagen krävs ofta komplicerade eko­

nomiska utredningar, under det att utredningarna i ärenden om otillbörlig

marknadsföring i regel kan antas bli ganska enkla. Problemen ligger här

mera på värderings- och bedömningsplanet.

Mina överväganden resulterade i slutsatsen att tillämpningen av konkur­

rensbegränsningslagen och generalklausulen i den nya lagen om otillbörlig

marknadsföring bör ankomma på ett gemensamt dömande organ, kallat

marknadsrådet, samt att det bör inrättas en särskild ombudsman för mark-

nadsföringsfrågor med benämningen konsumentombudsman. Beträffande

rådets sammansättning anförde jag att det för konkurrensbegränsningsären-

denas vidkommande inte finns någon anledning att avvika från vad som

nu gäller i fråga om näringsfrihetsrådet. Däremot hävdade jag att samman­

sättningen vid handläggningen av marknadsföringsärendena lämpligen kan

modifieras något så att den ledamot som skall ha särskild insikt i närings­

livets förhållanden ersätts av en ledamot med särskild insikt i konsument­

frågor.

Beträffande handläggningen av ärenden enligt den nya lagen anförde

jag vid remissen till lagrådet i huvudsak följande. För att syftet med den

föreslagna lagstiftningen skall tillgodoses på bästa sätt är det angeläget

både att ingripanden kan ske snabbt och effektivt och att reglerna till-

lämpas på ett sätt som inte onödigtvis skapar motsättningar mellan myn­

digheterna och de enskilda näringsidkarna. Detta kräver smidiga handlägg-

ningsformer och frihet för myndigheterna att välja mellan olika handlings­

alternativ. I första hand gäller detta den verksamhet som skall bedrivas av

konsumentombudsmannen, vilken får en mycket central ställning i syste­

met. Ombudsmannen bör i första hand försöka komma till rätta med otill­

fredsställande förfaranden på frivillig väg. I många fall torde utsikterna

härför vara goda. Erfarenheterna från den utomrättsliga verksamheten visar

att den som handlar i strid mot gällande normer ofta inte har klart för sig

att han gör det. När förhållandet påpekas för honom torde han i allmän­

het vara beredd att självmant rätta sig. Innan ombudsmannen vidtar någon

åtgärd enligt lagen bör han därför i regel höra den som anmärkningen riktas

mot och försöka få denne att frivilligt avstå från det klandrade förfaran­

det. Om en förhandling med näringsidkaren ger ett resultat som ombuds­

mannen anser godtagbart bör han kunna nöja sig härmed och avskriva ären­

det. En sådan uppgörelse torde dock i och för sig inte ha någon rättsligt

149

bindande verkan. Den som bryter mot den kan alltså inte på denna grund drabbas av någon påföljd enligt lagen.

Med tanke på att det i vissa klara och medgivna fall kan finnas behov av den garanti mot ett upprepande som ett vitessanktionerat förbud inne­ bär men att det i sådana fall kan förefalla onödigt att dra ärendet under marknadsrådets prövning föreslog jag att det efter mönster av rättegångs­ balkens regler om strafföreläggande införs möjlighet att meddela förbud genom ett förenklat förfarande, kallat förbudsföreläggande. Regler härom har också tagits upp i 9 § i förslaget till lag om otillbörlig marknadsfö­ ring. Förbudsföreläggande innebär att ombudsmannen förelägger närings­ idkaren ett förbud till godkännande och att förbudet, sedan det har god­ känts, får samma verkan som ett av rådet meddelat förbud. Förbudsföre­ läggande skall inte få begagnas i ärende som är av större vikt.

Jag underströk vidare det angelägna i att tyngdpunkten i rättsbildningen på området verkligen kommer att ligga hos marknadsrådet. Enligt vad jag vidare uttalade bör det därför inte finnas något hinder mot att ombuds­ mannen väcker förbudstalan vid rådet även om den mot vilken talan riktas tidigare har förklarat sig beredd att upphöra med det påtalade förfarandet. Jag framhöll i anslutning härtill att det i vissa situationer kan framstå som särskilt angeläget att snabbt få till stånd ett beslut som tvingar en närings­ idkare att avbryta en pågående marknadsföringskampanj. I sådana fall bör, framhöll jag, konsumentombudsmannen inte vara skyldig att i första hand försöka nå resultat förhandlingsvägen, utan han bör ha möjlighet att direkt påkalla marknadsrådets ingripande. Rådet bör vidare kunna med­ dela interimistiskt vitesförbud. En regel härom har tagits in i 8 § i den före­ slagna lagen om otillbörlig marknadsföring.

En handling som innefattar brott mot någon av straffbestämmelserna i den föreslagna lagen kan enligt förslaget i regel också läggas till grund för ett förbud med stöd av generalklausulen. Förslaget innebär att det lig­ ger i konsumentombudsmannens hand att avgöra om en sådan handling skall föranleda förbudstalan hos marknadsrådet eller åtal vid allmän dom­ stol. Någon åtalsplikt skall inte gälla vid brott mot straffbestämmelserna. I stället skall enligt 10 § allmänt åtal för sådant brott få väckas bara efter anmälan eller medgivande av ombudsmannen. Vidare skall det i första hand ankomma på denne att ansöka om förbud enligt generalklausulen. Om han avstår från att ta upp saken skall ansökan kunna göras av näringsidkare som berörs av handlingen eller av sammanslutning av näringsidkare, kon­ sumenter eller löntagare. 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

4 Departementspromemorian

4.1 Allmänna synpunkter Promemorian anknyter till uttalandena i lagrådsremissen om vikten av effektivitet hos de särskilda organ som skall tillämpa den nya lagen. Det

150

är enligt promemorian angeläget att organisationen blir så smidig att den kan anpassas efter de erfarenheter som vinns i den praktiska tillämpningen.

För att ge en uppfattning om hur omfattande specialorganens arbetsupp­ gifter kommer att bli lämnas i promemorian vissa uppgifter rörande rekla­ mens volym och inriktning. De totala reklaminvesteringarna i Sverige be­ räknas ha uppgått till cirka två miljarder kr. år 1968. Reklamens omfatt­ ning varierar betydligt mellan olika branscher. Särskilt stor andel av före­ tagens omsättning har reklamkostnaderna inom tvål-, tvättmedels- och parfymindustrin. Enligt en undersökning år 1965 av reklaminvestering­ arnas fördelning på olika media faller ungefär hälften av investeringarna på pressreklamen. Närmast därefter kommer direktreklamen med en andel på något över 20 % och butiksreklamen med omkring 11 %. Utgifterna för an­ nonsering i pressen av märkesvaror uppgick år 1965 till omkring 550 milj. kr.

De frivilliga saneringsorganen inom näringslivet har enligt promemorian gjort betydelsefulla insatser för bättre förhållanden inom reklam och mark­ nadsföring. Även om myndigheterna enligt den nya lagstiftningen om otill­ börlig marknadsföring skall ha huvudansvaret för åtgärder mot otillbörlig marknadsföring kommer också i fortsättningen frivilliga insatser från nä­ ringslivets sida att ha väsentlig betydelse. Som exempel nämns den interna produktionskontrollen genom ansvariga reklamutgivare och den rådgivande verksamhet som utövas av Konsultbyrån för marknadsrätt. Ett område där privata organ antas få stort intresse av att medverka är information till näringsidkare och konsumenter om normsystemets innehåll och utveck­ ling.

I överensstämmelse med de riktlinjer som har dragits upp i lagrådsremis- sen bör enligt promemorian två statliga organ inrättas för att handha de grundläggande uppgifterna enligt den nya lagen, nämligen marknadsrådet och konsumentombudsmannen. Marknadsrådet skall fungera som dömande instans och vara det prejudikatskapande organet. Dess beslut skall inte kunna överklagas. Rådet skall överta näringsfrihetsrådets uppgifter och alltså handlägga ärenden enligt såväl konkurrensbegränsningslagen som den nya lagen om otillbörlig marknadsföring. Dess sammansättning skall i hu­ vudsak motsvara näringsfrihetsrådets. Konsumentombudsmannen skall sva­ ra för övervakning och utredning på marknadsföringsområdet och föra det allmännas talan inför marknadsrådet.

I promemorian föreslås att de viktigaste bestämmelserna om marknads­ rådet tas in i en särskild lag och att denna också skall innehålla en grund­ läggande regel om konsumentombudsmannen. Den närmare regleringen av dennes verksamhet anses böra ske i administrativ ordning.

Den nya lagen om marknadsrådet föranleder enligt promemorian ändring­ ar i konkurrensbegränsningslagen, eftersom marknadsrådet skall överta näringsfrihetsrådets uppgifter. Detta medför vissa lagtekniska problem.

Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

151

I promemorian framhålls att den rättsliga regleringen på konkurrensbe- gränsningsområdet inte avses bli ändrad i sak. Det sakliga innehållet i be­ stämmelserna om marknadsrådet är därför givet när det gäller konkurrens- begränsningsärendena. Den svåra frågan är hur lagen om marknadsrådet skall samordnas med konkurrensbegränsningslagen. Det möter inte några större svårigheter att ur den senare lagen bryta ut reglerna om närings- frihetsrådets sammansättning. Vad angår reglerna om förfarandet är situa­ tionen en annan. Förfarandet enligt konkurrensbegränsningslagen kan de­ las upp i ett rättegångsskede och ett förhandlingsskede. Rättegångsskedet innefattar prövning av frågan om en konkurrensbegränsning med skadlig verkan föreligger. Reglerna härom skulle i och för sig kunna ingå i en lag om marknadsrådet. Förfarandet i förhandlingsskedet är däremot så speciellt och har så nära samband med de materiella reglerna om konkurrensbe­ gränsning att det får anses uteslutet att flytta över reglerna härom till en annan lag. Eftersom det inte är tillfredsställande att ha regler om de olika skedena i handläggningen i skilda lagar bör därför bestämmelserna om förfarandet i konkurrensbegränsningsärenden tills vidare stå kvar i kon­ kurrensbegränsningslagen. 1 konsekvens härmed skulle förfarandet i mark- nadsföringsärenden kunna regleras i lagen om otillbörlig marknadsföring. Det är emellertid naturligt att så långt möjligt ha bestämmelserna om förfa­ randet inför marknadsrådet i den lag som reglerar rådets sammansätt­ ning. Lagen om marknadsrådet bör därför enligt promemorian innehålla, förutom regler om rådets sammansättning och beslutförhet, föreskrifter om förfarandet i marknadsföringsärenden.

Den grundläggande bestämmelsen om näringsfrihetsombudsmannen fö­ reslås bli överförd från konkurrensbegränsningslagen till den nya lagen om marknadsrådet.

4.2 Marknadsrådet I fråga om marknadsrådets sammansättning vid behandling av ärenden enligt konkurrensbegränsningslagen bör enligt promemorian någon ändring inte ske i vad som nu gäller för näringsfrihetsrådet. Också i ärenden om otillbörlig marknadsföring bör marknadsrådet ha en balanserad represen­ tation av å ena sidan företrädare för företagarintressen och å andra sidan företrädare för konsument- och löntagarintressen. Sammansättningen i des­ sa ärenden bör i stort sett vara densamma som i ärenden enligt konkur­ rensbegränsningslagen. Intresset av en samordnad administration av de bå­ da lagarna talar också för att samma ledamöter skall ingå i rådet vid hand­ läggning av de båda slagen av ärenden. Vissa variationer i sammansättning­ en bör dock enligt promemorian få förekomma om särskilda skäl talar för det. I näringsfrihetsrådet ingår som ledamöter utan anknytning till särskilda intressen ordförande och vice ordförande samt en person som skall ha sär­

152

skild insikt i näringslivets förhållanden. I ärenden om otillbörlig marknads­

föring antas behovet av fristående ekonomisk expertis vara mindre än i

konkurrensbegränsningsärenden. I stället för en ekonomisk expert bör där­

för enligt promemorian en expert på konsumentfrågor —• lämpligen med

statlig anknytning — ingå som ledamot av marknadsrådet vid handlägg­

ning av ärenden om otillbörlig marknadsföring.

I promemorian föreslås i enlighet med det sagda att marknadsrådet skall

bestå av ordförande, vice ordförande och åtta andra ledamöter, varav två

skall ha särskild sakkunskap på de områden som nyss nämnts. Av de övriga

ledamöterna skall — liksom nu sker i fråga om näringsfrihetsrådet — tre

utses bland företrädare för företagarintressen och tre utses bland företräda­

re för konsument- och löntagarintressen. Ordföranden och vice ordföranden

skall vara lagfarna och ha domarerfarenhet. För vice ordföranden och de

särskilda ledamöterna skall finnas en eller flera ersättare, vilka skall ha

samma kvalifikationer som de ledamöter de ersätter. Också för de ledamöter

som företräder företagarintressen resp. konsument- och löntagarintressen

skall utses ett behövligt antal ersättare. Rådets ledamöter och ersättare skall

utses av Kungl. Maj :t. Bestämmelse härom föreslås bli intagen i rådets in­

struktion.

I detta sammanhang tas i promemorian upp spörsmålet om representa­

tion för reklambranschen i marknadsrådet. Det påpekas att i vissa ärenden

om otillbörlig marknadsföring frågor kan aktualiseras som har allmän och

principiell betydelse för denna bransch. Det kan i sådana fall vara lämpligt

att någon av ledamöterna på företagarsidan har anknytning till den. Det­

ta önskemål kan tillgodoses genom att en av ersättarna på företagarsidan ut­

ses bland personer med sådan anknytning. Detta innebär enligt promemo­

rian inte något principiellt avsteg från vad som f. n. tillämpas i fråga om

näringsfrihetsrådet, där de tre ordinarie ledamöterna på företagarsidan har

anknytning till industrin, detaljhandeln och jordbruksnäringen, medan ett

par av deras ersättare har anknytning till grosshandeln och hantverket. Det

förutsattes nämligen vid konkurrensbegränsningslagens tillkomst att någon

av de ordinarie ledamöterna skulle kunna avstå från att delta och låta en

ersättare träda in om det ansågs motiverat i ett visst ärende.

I promemorian uppställs också vissa allmänna kvalifikationskrav för le­

damot och ersättare i marknadsrådet. I viss överensstämmelse med vad

som gäller för domare enligt rättegångsbalken bör enligt promemorian

fordras att ledamot och ersättare skall vara svensk medborgare och ha

uppnått 25 års ålder. Vidare föreslås att den som är omyndig inte skall

få tjänstgöra som ledamot samt att ledamot och ersättare skall ha avlagt

domared.

För marknadsrådets beslutförhet bör enligt promemorian krävas

att ordförande och fyra andra ledamöter är närvarande. Det anses inte nöd­

vändigt att alla de tre ledamöter som inte representerar företagar- eller kon­

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

153

sumentintressen deltar i besluten. Ett sådant krav gäller visserligen f. n. i fråga om näringsfrihetsrådet men det saknar motsvarighet i arbetsdom­ stolen, vilken är sammansatt på principiellt samma sätt som rådet. Vid beslut i marknadsrådet bör enligt promemorian alltid lika många företrä­ dare för de båda sidornas intressen delta. Detta överensstämmer med vad som nu gäller beträffande näringsfrihetsrådet.

Enligt konkurrensbegränsningslagen har ordföranden i näringsfrihetsrå­ det behörighet att ensam avgöra ärenden av mindre vikt. Detta innebär i princip att han kan pröva också om konkurrensbegränsning med skadlig verkan föreligger. Veterligen har dock aldrig förekommit att ordföranden snsam fattat beslut av sådan innebörd. Enligt promemorian är det i och för sig lämpligt att materiella avgöranden förbehålls marknadsrådet som så­ dant. Å andra sidan antas att en del ärenden — inte minst angående general­ klausulen i lagen om otillbörlig marknadsföring — blir så enkla att det kan anses onödigt att så många som fem ledamöter deltar i handläggningen. I promemorian förordas därför att marknadsrådet i ärende av mindre vikt skall vara beslutfört med ordförande och en företrädare för vardera före- tagarsidan samt konsument- och löntagarsidan. Också vid prövning av frå­ ga om interimistiskt förbud enligt lagen om otillbörlig marknadsföring skall enligt promemorian marknadsrådet vara beslutfört i denna sammansättning. Som skäl för detta förslag anförs att ett interimistiskt förbud måste kunna meddelas snabbt för att det skall fylla den avsedda funktionen och att det kan vara svårt att med kort varsel kalla in ett större antal ledamöter.

Beträffande förfarandet inför marknadsrådet i konkurrensbegräns- ningsärenden bör enligt promemorian någon ändring inte ske i förhållande Sill vad som nu gäller enligt konkurrensbegränsningslagen. Ärenden om otillbörlig marknadsföring anses i huvudsak kunna handläggas på samma sätt. Det bör således också i fråga om dem vara ett domstolsliknande förfa­ rande enligt i stort sett rättegångsbalkens principer. I lagen om marknadsråd bör tas in vissa grundläggande bestämmelser om förfarandet, vilka är av den natur att de bör meddelas i lag. I övrigt anses det inte behövligt med någon detaljreglering av förfarandet.

Ansökan om förbud enligt generalklausulen skall enligt förslaget göras skriftligen. I regel bör ärendena förberedas genom skriftväxling mellan par­ terna men muntlig förberedelse inför rådets ordförande bör också kunna komma i fråga. Normalt bör slutliga materiella avgöranden ske efter för­ handling inför rådet. Det föreslås emellertid att om ett ärende kan anses tillfredsställande utrett genom skriftväxlingen och part inte begär samman­ träde rådet skall kunna träffa ett slutligt avgörande på handlingarna. Det­ samma skall gälla om det är uppenbart att en ansökan inte förtjänar av­ seende. Det påpekas att ärendena i Näringslivets opinionsnämnd nästan all­ tid avgörs på grundval av den skriftväxling som har skett. Fråga om in­ terimistiskt beslut anses i promemorian regelmässigt kunna avgöras på handlingarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

154

Näringsfrihetsrådet kan förelägga part vid vite att inställa sig inför

rådet och att tillhandahålla handlingar som kan vara av betydelse i ärendet.

Detta innebär dock inte skyldighet att röja yrkeshemlighet av teknisk na­

tur. Marknadsrådet bör enligt promemorian ges motsvarande befogenhet

både i konkurrensbegränsningsärenden och i ärenden om otillbörlig mark­

nadsföring. Det anses lämpligt att rådet får möjlighet att meddela föreläg­

gande också för annan än part. Även om det inte har uppstått något prak­

tiskt behov av sådant tvångsmedel Add tillämpningen av konkurrensbegräns­

ningslagen befaras det i promemorian att det skulle kunna innebära en svag­

het i den nya lagstiftningen om inte andra än parterna kan åläggas att bi­

dra till utredningen vid marknadsrådet. Enligt förslaget skall rådet ock­

så kunna döma ut sådant vite som nu nämnts.

Utan särskild föreskrift gäller i fråga om näringsfrihetsrådet att part

själv skall stå för sina kostnader i ärende inför rådet. I promemorian för­

ordas att i den nya lagen uttryckligen anges att samma ordning skall

gälla beträffande kostnader i ärende inför marknadsrådet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

4.3 Konsumentombudsmannen och näringsfrihetsombudsmannen

Konsumentombudsmannens uppgifter kommer enligt promemorian i stor

utsträckning att vara av juridisk natur. Han skall sålunda föra det all­

männas talan inför marknadsrådet och avgöra frågor om åtalsanmälan och

åtalsmedgivande. Vidare förutsätts att rättelse i många ärenden kommer

till stånd utan att konsumentombudsmannen bringar fallet under mark-

nadsrådets eller domstols prövning. Han kommer därigenom att ganska

självständigt kunna utöva inflytande på lagtillämpningen. De juridiska be­

dömningarna avser också sådana principiellt betydelsefulla frågor som

tryckfrihetens omfattning. Med hänsyn till dessa omständigheter är det en­

ligt promemorian nödvändigt att ombudsmannen har juridisk utbildning.

Han behöver naturligtvis också ha goda allmänna ekonomiska kunskaper

och insikt i marknadsföringsfrågor. Som behörighetsvillkor torde dock en­

dast behöva föreskrivas att han skall vara lagkunnig. Motsvarande behörig­

hetskrav gäller nu för näringsfrihetsombudsmannen, som dessutom skall

vara erfaren i domarvärv. Det finns emellertid enligt promemorian knap­

past anledning att i detta hänseende ha strängare krav på honom än på kon­

sumentombudsmannen. Kravet på domarerfarenhet har därför slopats i den

föreslagna nya lagen.

Näringsfrihetsombudsmannen utses enligt konkurrensbegränsningslagen

av Kungl. Maj:t. Detsamma skall enligt promemorian i fortsättningen gälla

både för honom och för konsumentombudsmannen. Föreskrifter härom fö­

reslås bli intagna i instruktionerna för ombudsmännen.

5 Remissyttrandena

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

155

5.1 Allmänna synpunkter

Det i promemorian intagna organisationsförslaget har i allmänhet fått ett gott mottagande vid remissbehandlingen. Den huvudsakliga lösningen av de organisatoriska frågorna tillstyrks eller lämnas utan erinran av det övervägande antalet remissinstanser. Förslaget att inrätta två särskilda or­ gan, ett övervakande, konsumentombudsmannen, och ett dömande, mark- nadsrådet, anses på de flesta håll ändamålsenligt och väl ägnat att främja en effektiv lagtillämpning. KF, LO och Husmodersförbundet pekar på marknadsföringsfrågornas ekonomiska betydelse för konsumenterna och framhåller att såväl utredningar som bedömningar bör ske med hänsyn till åtgärdernas konsekvenser för konsumenterna från både ekonomiska och sociala synpunkter. LO betonar de nya organens ansvar för utvecklingen av en konsumentnyttig reklam och marknadsföring.

Enligt kommerskollegium bör sammankopplingen av ärenden enligt kon­ kurrensbegränsningslagen och enligt generalklausulen i lagen om otillbör­ lig marknadsföring verksamt kunna motverka konflikter vid lagarnas till- lämpning. Uttalanden i samma riktning görs av näringsfrihetsrådet, NO, pris- och kartellnämnden, Advokatsamfundet, Grossistförbundet, Boktryc­ kareföreningen, KF, Centerns kvinnoförbund, Folkpartiets kvinnoförbund och Socialdemokratiska kvinnoförbundet. Reklamutredningen understryker vikten av att den nya lagstiftningen om otillbörlig marknadsföring admi­ nistreras av specialorgan och inte av allmän domstol och allmän åklagare.

Flera remissinstanser konstaterar med beklagande att den föreslagna or­ ganisationen radikalt avviker från det skandinaviska och kontinentaleuro­ peiska mönstret. Även om Internationella handelskammarens grundregler för reklam kommer att läggas till grund för de administrativa organens rättsbildning finns det enligt Industriförbundet risk för att olika organisa­ toriska lösningar leder till att svensk praxis färgas av andra värderingar än grannländernas. Resultatet kan bli att det faktiska rättsläget kommer att visa upp större olikheter de nordiska länderna emellan än vad olikheten i de materiella reglerna egentligen behöver leda till. För att eliminera ris­ kerna av en sådan utveckling fordras att konsumentombudsmannen och marknadsrådet har ett nära samråd och utbyte av erfarenheter med motsva­

rande organ i våra grannländer. Liknande uttalanden görs av bl. a. kommers­

kollegium, handelskamrarna, Grossistförbundet, Marknadsförbundet, Tid­ ning sutgivar ef öreningen och Bankföreningen.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anmärker att enligt lag en spe­ ciell övervakning av försäljnings- och konkurrensfrågor sker inom för­ säkringsområdet. Kungl. Maj:t har godkänt en mellan försäkringsbolagen träffad överenskommelse om regler i ämnet och om en anordning med över­ vakande nämnder för reglernas tillämpning och efterlevnad. Det skulle en­

156

ligt förbundet ba varit önskvärt att den självsanerande verksamhet som

byggts ut inom näringslivet på senare tid getts tillfälle att framvisa resul­

tat innan nya organ inrättas. De frivilliga organen kan antas verka med

större flexibilitet än de föreslagna statliga myndigheterna.

Flera remissinstanser anför betänkligheter mot den föreslagna lösning­

en i fråga om de dömande funktionerna. Industriförbundet påpekar att för­

slaget till lag om otillbörlig marknadsföring innebär att tillämpningen av

generalklausulen anförtros åt ett administrativt organ, marknadsrådet, me­

dan tillämpningen av lagens specialbestämmelser ankommer på de allmän­

na domstolarna. Emellertid avser specialbestämmelserna åtgärder som ock­

så kan drabbas av förbud enligt generalklausulen. Denna »dubbla» organi­

sation kan enligt förbundet leda till konsekvenser som är otillfredsställan­

de från rättssäkerhetssynpunkt. Dessa skulle kunna undvikas genom en

centralisering av den dömande verksamheten till en specialdomstol i egent­

lig mening. Det hade varit önskvärt att en sådan lösning närmare prövats.

En fördel med förslaget är emellertid enligt förbundet att det möjliggör en

samordning i tillämpningen av lagen om otillbörlig marknadsföring och kon­

kurrensbegränsningslagen. Med hänsyn till betydelsen härav bör den före­

slagna organisationen i varje fall prövas tills vidare. Bl. a. Stockholms, Skå­

nes samt Västerbottens och Norrbottens läns handelskammare, Tidningsut-

givareföreningen och Bankföreningen ger uttryck åt samma uppfattning.

Köpmannaförbundet ifrågasätter om inte det lämpligaste är att tillämp­

ningen av den nya lagen i dess helhet anförtros åt de allmänna domstolarna,

så som skett enligt 1931 års lag. Man skulle då behålla en ordning som över­

ensstämmer med den som gäller i övriga nordiska länder. Om inte samtli­

ga domstolar anses böra handlägga marknadsföringsfrågor kan tillämpning­

en av den nya lagen koncentreras till underrätterna i de städer där hovrätt

finns.

Statens konsumentråd anser inte att konkurrensbegränsningslagen och

lagen om otillbörlig marknadsföring företer sådana likheter att marknads­

rådet bör behandla frågor enligt båda lagarna. De personer som skall till-

lämpa de olika lagarna bör rekryteras från skilda håll, vare sig de är kon­

sument- eller näringslivsrepresentanter. Kontakt mellan de båda verksam­

heterna kan ernås genom att ordföranden och vice ordföranden blir gemen­

samma för näringsfrihetsrådet och marknadsrådet. Östergötlands och Sö­

dermanlands handelskammare ifrågasätter däremot om det är nödvändigt

att bygga upp en omfattande administrativ apparat vid sidan av näringsfri­

hetsrådet. Handelskammaren föreslår att marknadsföringsfrågorna får be­

dömas av rådet, som preliminärt får ta ställning till om generalklausulen

i ett visst fall är tillämplig, medan det slutliga avgörandet anförtros åt dom­

stolarna.

Förslaget att marknadsrådet skall vara enda instans i ärenden rörande

lagen om otillbörlig marknadsföring diskuteras i några remissyttranden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

157

Tidningsutgivaref öreningen biträder förslaget med hänsyn till att rådets kompetensområde har begränsats till generalklausulen. Enligt Advokat­ samfundet bär det föreslagna marknadsrådet stora fördelar framför de allmänna domstolarna som en första instans för tillämpning av general­ klausulen. Det är dock enligt samfundet av rättssäkerhetsskäl mycket be­ tänkligt att talan inte skall få föras mot rådets beslut. Det vida tillämp­ ningsområde som bär getts den föreslagna generalklausulen innebär stor osäkerhet om vad som skall anses vara gällande rätt. Vidare kan ett för­ bud att fortsätta en påbörjad kampanj medföra allvarliga ekonomiska kon­ sekvenser för den drabbade. Samfundet finner det därför nödvändigt att det finns en möjlighet till överprövning av rådets beslut och förordar att besvär skall få anföras i högsta domstolen.

Lämpligheten av att anförtro den övervakande funktionen enligt lagen om otillbörlig marknadsföring åt en från näringsfrihetsombudsmannen fri­ stående konsumentombudsman understryks särskilt av näringsfrihetsrådet, NO, Industriförbundet, Stockholms, Skånes samt Norrbottens och Väs­ terbottens läns handelskammare, Tidningsutgivaref öreningen och Bankför­ eningen. Vikten av ett nära samråd mellan de båda ombudsmännen fram­ hålls av kommerskollegium och NO. Östergötlands och Södermanlands han­

delskammare samt Folkpartiets kvinnoförbund förordar däremot att mark- nadsföringsfrågorna handläggs inom näringsfrihetsombudsmannaämbetet.

Enligt kvinnoförbundet skulle konflikter mellan två ombudsmän därige­ nom undvikas. Sveriges hantverks- och industriorganisation uttrycker ock­ så farhågor för kompetenskonflikter och ifrågasätter om det är nödvändigt att inrätta en särskild konsumentombudsman. Organisationen påpekar att det inom Näringslivets opinionsnämnd finns en omfattande sakkunskap i frågor om otillbörlig marknadsföring. Ett alternativ till att inrätta en kon­ sumentombudsman skulle vara att förstärka opinionsnämndens och den särskilda anmälningsbyråns resurser genom bidrag från staten. I de fall där vederbörande inte rättar sig efter opinionsnämndens utslag skulle ären­ dena på samma sätt som förutsätts i promemorian kunna gå till marknads­ rådet för avgörande. Motorbranschens riksförbund framför liknande syn­ punkter.

Den föreslagna lagtekniska lösningen tas upp av näringsfrihetsrådet, som med hänsyn till konkurrensbegränsningslagens speciella konstruktion med bl. a. sanktioner i form av förhandlingsförfarande anser att den i pro­ memorian föreslagna lösningen är rimlig f. n. Om det i framtiden blir ak­ tuellt med en mer omfattande översyn av konlcurrensbegränsningslagstift- ningen kan andra möjligheter övervägas.

5.2 Marknadsrådet

Frågan om marknadsrådets sammansättning berörs i åtskilliga remissyttranden. Den föreslagna lösningen tillstyrks uttryckligen av närings-

158

frihetsrådet, Sveriges hantverks- och industriorganisation samt Husmoders-

förbundet. Centerns kvinnoförbund förordar att antalet representanter i rå­

det för näringslivs- resp. konsumentsidan ökas. Förbundet finner det viktigt

att rådets lekmannakaraktär bevaras. Advokatsamfundet anser däremot att

rådet av rättssäkerhetsskäl måste ha en förstärkt juristrepresentation, om

det blir enda instans. Företrädarna för särskilda intressen bör minskas med

en från vardera sidan och ersättas av två opartiska jurister med domarer­

farenhet.

Socialdemokratiska kvinnoförbundet understryker vikten av att konsu­

menterna blir väl representerade i rådet. Enligt Husmoder sförbundet bör

konsumentintressena representeras inte bara av företrädare för löntagar­

organisationer utan också av företrädare för fackligt och politiskt neutrala

konsumentorganisationer. Reklambgråförbundet finner att grunden för nä-

ringslivsrepresentationen i rådet är föråldrad och vill inte tillstyrka den

föreslagna sammansättningen. Marknadsföringsprocessens olika funktioner

är produktion, distribution och kommunikation. I förslaget saknas en nä-

ringslivsrepresentant som företräder kommunikationen, dvs. en reklamby­

råman. Oavvisliga skäl talar för att marknadsrådet i ärenden om otillbörlig

marknadsföring har en ordinarie reklambyrårepresentant och en suppleant

från samma bransch. Liknande uttalanden görs av Affischeringsföretagens

förening och Tidningsutgivareföreningen. Den sistnämnda föreningen un­

derstryker att behovet av kunskaper i både konkurrens- och marknads-

föringsfrågor bör beaktas när de ledamöter och suppleanter som skall före­

träda företagarintressena utses.

Flera remissinstanser diskuterar de krav som bör ställas på de särskilda

ledamöterna utan intresseanknytning. Enligt bl. a. Industriförbundet, han-

delskamrarna, Bankföreningen och Tidningsutgivaref öreningen visar erfa­

renheterna från Näringslivets opinionsnämnd att det är värdefullt vid be­

dömningen av reklam att ha tillgång till en sakkunnig inom området för

masskommunikation. Det vore därför lämpligt att den ledamot för mark-

nadsföringsärenden som skall ha särskild insikt i konsumentfrågor utses

bland beteendevetenskaplig expertis. Näringsfrihetsrådet, Grossistförbun­

det, Reklambgråförbundet och Svenska annonsörers förening gör liknande

uttalanden. Reklambyråförbundet understryker att konsumentintresset är

väl företrätt av de tre konsument- och löntagarrepresentanterna. LO anser

att det inte bör ställas npp något förbud mot att de särskilda ledamöterna

har anknytning till partsintressen. Det torde enligt LO vara svårt att finna

personer som har särskilda insikter i de angivna frågorna men inte har

anknytning till företag eller organisationer.

Också reklamutrcdningen understryker alt de nya statliga organen i sin

verksamhet bör ha möjlighet att samråda med beteendevetenskaplig exper­

tis. Särskilt viktigt är detta för marknadsrådet, som inte kommer att få

den tillgång till praktiskt verksamma marknadsföringsrepresentanter som

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

159

Näringslivets opinionsnämnd har. Utredningen lämnar dock öppet om ex­ perterna bör knytas till marknadsrådet eller infogas i konsumentombuds­ mannens organisation.

Sveriges hantverks- och industriorganisation föreslår att antalet ersätta­ re i marknadsrådet görs större än vad som är fallet i näringsfrihetsrådet.

Som skäl härför anförs att ärendena i marknadsrådet kommer att beröra vitt skilda ämnesområden. Expertis bör finnas för de olika områdena. Finns det många ersättare kan en ordinarie ledamot vid behov avstå sin plats till en ersättare som är särskilt insatt i den aktuella frågan. Konsumentinsti­ tutet uttalar sig i samma riktning. Köpmannaförbundet ifrågasätter om inte arbetsfördelningen mellan ordinarie ledamöter och ersättare bör ges den formen att rådet arbetar på två eller flera avdelningar med olika samman­ sättning beroende på fördelningen av de olika slagen av ärenden. En så­ dan uppdelning torde vara lämplig med hänsyn till behovet av differentierad sakkunskap inom rådet.

LO ifrågasätter om det är nödvändigt att ledamot och ersättare i mark­ nadsrådet skall ha uppnått 25 års ålder. LO framhåller att ungdomsorgani­ sationerna alltmer arbetar med konsumentfrågor och påpekar vidare att myndighetsåldern har sänkts.

Advokatsamfundet anser att bestämmelser om tillsättning av rådets le­ damöter och ersättare samt om dessas mandattid bör tas in i lagen om marknadsråd och inte i en av Kungl. Maj :t utfärdad instruktion.

Det i promemorian upptagna förslaget om marknadsrådets beslut­ förhet har i huvudsak inte mött några erinringar under remissbehand­ lingen. Näringsfrihetsrådet uttalar mot bakgrund av sin erfarenhet i kon- kurrensbegränsningsärenden att det är synnerligen angeläget att en av de särskilt sakkunniga ledamöterna utan intresseanknytning deltar i avgöran­ dena. Enligt Grossistförbundet och Svenska annonsörers förening bör två av ledamöterna utan intresseanknytning alltid delta i rådets beslut medan

Husmodersförbundet förordar att tre sådana ledamöter skall delta.

Flera remissinstanser tar upp förslaget att ärenden av mindre vikt skall kunna avgöras av marknadsrådet i en sammansättning med endast ordförande och två intresserepresentanter. Enligt bl. a. Industriförbundet, handelskamrarna och Bankföreningen visar erfarenheterna från Näringsli­ vets opinionsnämnd att få ärenden är verkligt enkla. För en allsidig bedöm­ ning är det av största värde att ett flertal personer får bryta sina mening­ ar mot varandra. De ärenden som kommer att föras till marknadsrådet blir sådana som är svårbedömda. Utrymmet för handläggning i »litet råd» torde därför bli ringa. Sveriges hantverks- och industriorganisation gör lik­ nande uttalanden.

Förslaget att beslut om interimistiskt förbud skall kunna fattas av rå­ det i denna sammansättning har mött kritik från åtskilliga håll. Industri­ förbundet framhåller att frågor om interimistiskt förbud i praktiken kom­

160

mer att visa sig svårbedömda, bl. a därför att beslutet nästan alltid måste

fattas på ofullständigt underlag. Ett interimistiskt förbud utgör också ofta

ett ingrepp av allvarlig karaktär. Det kan ha vittgående ekonomiska följder.

Ärenden om interimistiskt förbud bör därför behandlas av rådet i vanlig

sammansättning. Bl. a. handelskamrarna, Sveriges hantverks- och industri­

organisation, Svenska annonsörers förening, Boktryckareföreningen, Bank­

föreningen och Petroleuminstitutet ger uttryck för samma åsikt. Tidningsut-

givareföreningen och Reklambyråförbundet förordar att alla ärenden avgörs

av rådet i plenum.

Förslaget om förfarandet inför marknadsrådet godtas i huvudsak

av remissinstanserna.

Näringsfrihetsrådet konstaterar med tillfredsställelse att ärenden om otill­

börlig marknadsföring skall kunna avgöras på handlingarna i större om­

fattning än vad som gäller enligt konkurrensbegränsningslagen. Marknads-

föringsärenden torde vara enklare och kräva mindre utredning än ärenden

om konkurrensbegränsning. De bör också avgöras snabbt, särskilt när det

gäller interimistiskt förbud.

Förslaget att marknadsrådet skall få befogenhet att vid vite förelägga

part eller annan att inställa sig vid rådet och att tillhandahålla handlingar

tas upp i några remissyttranden. Näringsfrihetsrådet och Advokatsamfundet

har ingen erinran mot förslaget. Samfundet finner det dock angeläget att

skyldigheten att tillhandahålla dokumentation inte vidgas utöver vad som

gäller enligt bestämmelserna om editionsplikt i 38 kap. rättegångsbalken.

Boktryckareföreningen hyser betänkligheter mot ett allmänt hållet krav på

annan än part att tillhandahålla handlingar om inte yrkeshemlighet av

teknisk natur röjs. Det är angeläget att vederbörande inte tvingas att yppa

affärshemligheter eller vidarebefordra upplysningar som har lämnats i för­

troende. Förslaget att marknadsrådet också skall kunna döma ut sådant

processuellt vite som nu har sagts godtas uttryckligen av näringsfrihetsrå­

det. Advokatsamfundet anser däremot att det inte finns anledning att gå

ifrån den allmänna principen att vite skall dömas ut av allmän domstol.

Den föreslagna föreskriften att enskild part själv skall stå för sina kost­

nader vid marknadsrådet berörs av några remissinstanser. Advokatsam­

fundet anser med hänsyn till karaktären av de ärenden som enligt lagen om

otillbörlig marknadsföring skall prövas av marknadsrådet att åtminstone

en part som har anmälts för rådet bör kunna få ersättning för sina kostna­

der enligt regler motsvarande dem som gäller för tilltalad i brottmål enligt

31 kap. rättegångsbalken. Anledning saknas att inte ge samma möjligheter

till kostnadsersättning i ärenden enligt konkurrensbegränsningslagen. Re­

klambyråförbundet finner det rimligt att enskild part själv får bära sina

kostnader vid marknadsrådet. Det allmänna bör dock bestrida kostnaderna

när konsumentombudsmannen för ett ärende inför rådet trots att motparten

har accepterat ett påpekande från hans sida.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

161

5.3 Konsumentombudsmannen och näringsfrihetsombudsmannen De föreslagna reglerna om ombudsmännens kompetens lämnas utan erin­ ran av flertalet remissinstanser. I många yttranden diskuteras emellertid frågan närmare. Näringsfrihetsrådet säger sig förutsätta att till näringsfri- hetsombudsman och konsumentombudsman kommer att utses personer med domarerfarenhet. Enligt en grupp remissinstanser måste det uttryckli­ gen föreskrivas att de båda ombudsmännen skall ha domarkompetens. NO anför att det vid tillkomsten av konkurrensbegränsningslagen ansågs att näringsfrihetsombudsmannen av hänsyn till rättssäkerhetsintresset skulle ha domarerfarenhet. Skälet härför var bl. a. att han har en ställning liknan­ de en allmän åklagares och att han har möjlighet att tämligen självständigt utöva inflytande på lagtolkningen. Utvecklingen av näringsfrihetsombuds- mannens verksamhet har medfört att dessa skäl snarare ökat än minskat i betydelse. Behovet av domarerfarenhet får anses vara ännu större för konsumentombudsmannen, eftersom han får större åklagarbefogenheter med möjlighet att utfärda förbudsföreläggande. Liknande uttalanden görs av Advokatsamfundet, Grossistförbundet, Lantbruksförbundet, Svenska annonsörers förening och Läkemedelsindustriföreningen. Enligt TCO bör er­ farenhet från domar- eller åklagarverksamhet vara behörighetsvillkor för konsumentombudsmannen. Tidningsutgivareföreningen anser att denne bör ha väl dokumenterad juridisk kompetens. Enligt Husmoder sförbundet bör direkt kontakt med konsumentproblematiken, t. ex. genom statliga kon­ sumentorgan, uppställas som behörighetsvillkor för konsumentombudsman­ nen.

Advokatsamfundet anser att bestämmelser om tillsättningen av de båda ombudsmännen bör tas in i lagen om marknadsråd och inte i av Kungl.

Maj :t utfärdade instruktioner. 6 * * * * 11

6 Departementschefen

6.1 Allmänna synpunkter Den föreslagna lagen om otillbörlig marknadsföring har till syfte att ef­ fektivt hindra att reklam och annan marknadsföring bedrivs med otillbörliga metoder. Som jag framhöll vid remissen till lagrådet bör samhället ha det huvudsakliga ansvaret för att en god etisk standard upprätthålls på om­ rådet, och normbildningen bör vara en uppgift för offentliga organ. Effek­ ten av lagstiftningen är beroende av att dessa organ får tillräckliga resurser och tillräcklig auktoritet. Vid remissen till lagrådet redovisade jag de allmänna riktlinjerna för hur en statlig organisation bör utformas enligt vad jag hade kommit fram till efter samråd med chefen för handelsdepartementet. Jag gjorde jämfö­ relser med den organisation som nu finns på konkurrensbegränsningsområ-11 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 57

det med ett övervakande organ, näringsfrihetsombudsmannen, och ett sär­

skilt dömande organ, näringsfrihetsrådet, och kom till slutsatsen att det

för tillämpningen av den nya lagen om otillbörlig marknadsföring krävs

organ med motsvarande funktioner. Enligt vad jag vidare framhöll talar en­

ligt min mening åtskilliga skäl för en sammankoppling mellan organisatio­

nen för administrering av konkurrensbegränsningslagstiftningen och den

organisation som skall svara för tillämpningen av den nya generalklausulen

mot otillbörlig reklam och marknadsföring. Jag pekade särskilt på att ge­

neralklausulen inte får tillämpas så att den kommer i konflikt med de prin­

ciper som ligger bakom konkurrensbegränsningslagstiftningen och att det

samtidigt är viktigt att inte principen om fri konkurrens ges så stor räck­

vidd att den sanktionerar otillbörliga konkurrensmetoder. Mina övervägan­

den mynnade ut i att den dömande funktionen bör förenas hos ett och

samma organ medan övervakningsuppgifterna bör anförtros åt en ombuds­

man för vartdera området. Jag förordade att den gemensamma dömande

instansen kallas marknadsrådet och att ombudsmannen för marknadsfö-

ringsfrågor benämns konsumentombudsman.

Den nu redovisade organisatoriska lösningen, som tas upp också i depar­

tementspromemorian, har i sina huvuddrag vunnit gillande på de flesta

håll under remissbehandlingen. Den har ansetts främja en effektiv tillämp­

ning av lagen om otillbörlig marknadsföring och motverka konflikter vid

tillämpningen av denna lag och konkurrensbegränsningslagen. Utfallet av

remissbehandlingen stärker min övertygelse att den lösning jag förordade

i lagrådsremissen är lämplig och bör genomföras. Jag föreslår därför alt

nödvändiga lagstiftningsåtgärder vidtas i detta syfte.

I samband med att förslaget till lag om otillbörlig marknadsföring remit­

terades till lagrådet framhöll jag att det är av stor betydelse att snabbt få

till stånd slutliga avgöranden i frågor om tillämpning av generalklausulen.

Jag utgick därför från att det inte skall finnas någon möjlighet att över­

klaga marknadsrådets beslut. Promemorian intar samma ståndpunkt. Advo­

katsamfundet anser emellertid en sådan ordning vara otillfredsställande

från rättssäkerhetssynpunkt. Med anledning härav vill jag först påpeka att

den föreslagna ordningen inte innebär någon absolut nyhet. Sålunda gäller

redan nu att näringsfrihctsrådets beslut enligt konkurrensbegränsnings­

lagen inte får överklagas. Marknadsrådet skall givetvis ges en sammansätt­

ning som garanterar att dess rättstillämpning kommer att fylla högt ställda

krav på rättssäkerhet. Också vid utfoiminingen av reglerna om förfarandet

inför rådet kan och måste rättssäkerhetssynpunkten självfallet beaktas.

En ytterligare rättssäkerhetsgaranti ligger i att enligt marknadsföringslagen

frågor om utdömande av vite som rådet har förelagt med stöd av general­

klausulen skall prövas av allmän domstol. Jag anser med hänsyn till dessa

omständigheter att det inte finns skäl att öppna någon möjlighet att föra

talan mot marknadsrådets beslut, vare sig i ärenden enligt konkurrens­

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

163

begränsningslagen eller i ärenden rörande generalklausulen i lagen om otill­

börlig marknadsföring.

Innan jag går in på de särskilda avsnitten i organisationsförslaget vill

jag något beröra vissa lagtekniska problem. I promemorian förordas att de

viktigaste bestämmelserna om marknadsrådet tas in i en särskild lag och

att denna skall innehålla också en grundläggande regel om konsument­

ombudsmannen. Detta synes mig i och för sig vara lämpligt. Eftersom mark­

nadsrådet skall överta näringsfrihetsrådets uppgifter föranleder den nya la­

gen om marknadsrådet vissa ändringar i konkurrensbegränsningslagen. De

lagtekniska samordningsproblem som härvid uppstår föreslås i promemori­

an bli lösta på följande sätt.

I konkurrensbegränsningslagen behålls de materiella bestämmelserna

oförändrade. Reglerna om näringsfrihetsrådets sammansättning och beslut­

förhet bryts ut och motsvarande föreskrifter beträffande marknadsrådet

tas in i lagen om marknadsråd. Den grundläggande bestämmelsen om nä­

ringsfrihetsombudsmannen förs över från konkurrensbegränsningslagen till

lagen om marknadsråd. Bestämmelserna om förfarandet i konkurrensbe-

gränsningsärenden har så intimt samband med de materiella reglerna att de

inte lämpligen kan brytas ut. De får därför stå kvar i konkurrensbegräns­

ningslagen. Däremot regleras förfarandet inför marknadsrådet i marknads-

föringsärenden i den nya lagen, eftersom det är önskvärt att föreskrifter

om marknadsrådets sammansättning och om förfarandet inför rådet så

långt det är möjligt tas upp i samma lag.

Den nu skisserade tekniska uppläggningen är visserligen inte invänd-

ningsfri. Den synes mig emellertid vara den mest ändamålsenliga lösningen

f. n. Vid en eventuell framtida översyn av konkurrensbegränsningslagstift-

ningen kan det finnas anledning att överväga andra lösningar.

6.2 Marknadsrådet

Näringsfrihetsrådet består f. n. av ordförande och åtta andra ledamöter.

Tre av ledamöterna utses bland personer som kan anses företräda före­

tagarintressen och tre bland personer som kan anses företräda allmänna

konsument- och löntagarintressen. Ordföranden och de övriga två ledamö­

terna, av vilka en skall vara rådets vice ordförande, utses bland personer

som inte kan anses företräda vare sig den ena eller den andra typen in­

tressen. Ordföranden och vice ordföranden skall vara jurister med domar­

erfarenhet, medan den tredje ledamoten skall ha särskild insikt i närings­

livets förhållanden.

Tillkomsten av marknadsrådet bör inte medföra några sakliga ändringar

i dessa hänseenden, såvitt gäller konkurrensbegränsningsärendena. Vid till-

lämpningen av konkurrensbegränsningslagen bör därför sammansätt­

ningen av marknadsrådet vara densamma som nu gäller för näringsfri­

hetsrådet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

164

I överensstämmelse med vad jag har förordat vid remissen till lagrådet

av förslaget till marknadsföringslag föreslås i promemorian att marknads-

rådets sammansättning huvudsakligen skall vara densamma i marknads-

föringsärenden som i konkurrensbegränsningsärenden. Bl. a. intresset av

en samordnad administration av de båda lagarna anförs som skäl för att

samma ledamöter bör ingå i rådet vid handläggning av de båda slagen av

ärenden.

På en punkt skall enligt promemorieförslaget rådets sammansättning i

marknadsföringsärenden avvika från vad som gäller för konkurrensbegräns­

ningsärenden. I anslutning till mitt uttalande vid lagrådsremissen att be­

hovet av särskild fristående ekonomisk expertis antagligen är mindre i ären­

den om otillbörlig marknadsföring än i konkurrensbegränsningsärenden fö­

reslås sålunda, att den ledamot som skall ha särskild insikt i näringslivets

förhållanden ersätts vid handläggning av marknadsföringsärenden av en

ledamot med särskild insikt i konsumentfrågor. Promemorieförslaget i denna

del har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen. Advokatsamfundet

anser dock att rättssäkerhetsintresset kräver att mer än två jurister ingår

i marknadsrådet vid handläggning av marknadsföringsärenden. Flera re­

missinstanser framhåller under hänvisning till erfarenheterna från Närings­

livets opinionsnämnd att den ledamot som skall ha särskild insikt i kon­

sumentfrågor bör företräda beteendevetenskaplig expertis. Från bl. a. Re­

klambyråförbundet har framförts önskemål om en annan inriktning av nä-

ringslivsrepresentationen i ärenden om otillbörlig marknadsföring än i kon­

kurrensbegränsningsärenden. Förbundet anser sålunda att en reklambyrå­

man alltid bör delta i handläggningen av det förstnämnda slaget av

ärenden.

För egen del anser jag till en början att det för marknadsföringsärendenas

del inte krävs ett kraftigare juristinslag än vad som f. n. gäller för närings-

frihetsrådet och arbetsdomstolen. Jag kan därför inte biträda Advokatsam­

fundets synpunkter i den frågan. Den inriktning på etiska normer som

skall prägla bedömningen av marknadsföringsärendena gör det däremot an­

geläget att vid handläggningen av dem ha ett starkt inslag av representan­

ter för konsumenternas och näringslivets intressen. Förslaget att en leda­

mot skall ha särskild insikt i konsumentfrågor anser jag från den synpunk­

ten vara välbetänkt. Att uttryckligen föreskriva som behörighetsvillkor för

denna ledamot att han skall företräda beteendevetenskaplig expertis anser

jag dock inte lämpligt. Det är i första hand önskvärt att den person som ut­

ses har erfarenhet från statlig konsnmentskyddsverksamhet. Vid valet av

denna ledamot och ersättare för honom bör emellertid vederbörlig hänsyn

tas till behovet av sakkunskap på det beteendevetenskapliga området.

Vad Reklambyråförbundet har anfört aktualiserar frågan om närings-

idkarrepresentanternas funktion i rådet. Jag vill inte i första hand se dem

som företrädare för särskilda branschintressen. Deras uppgift är snarare

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

165

att tillföra rådet kännedom om de värderingar som råder inom näringslivet i allmänhet. Det är genom dessa ledamöter som näringslivet skall få infly­ tande på rättsbildningen. Med utgångspunkt i denna syn på näringslivs- representanternas ställning i rådet anser jag inte att det i lagen bör före­ skrivas att företrädare för en viss bransch skall delta i behandlingen av en viss typ av ärenden. Jag vill inte bestrida att det kan vara av värde att nå­ gon av rådets ledamöter har erfarenhet från reklambranschen och insikter i dess förhållanden, när rådet skall ta ställning till frågor av principiell eller allmän betydelse för denna bransch. Som anförs i promemorian kan emel­ lertid detta önskemål tillgodoses genom att som ersättare för en av ledamö­ terna på företagarsidan utses en person med förankring i reklambranschen. En sådan ordning ligger i linje med vad som nu gäller för näringsfrihets- rådet, där några av ersättarna på företagarsidan företräder andra branscher än motsvarande ordinarie ledamöter. Det förutsattes f. ö. redan vid kon­ kurrensbegränsningslagens tillkomst att någon av de ordinarie ledamöterna skulle kunna avstå från att delta och låta en ersättare träda in om det i ett visst ärende var angeläget att ha tillgång till dennes sakkunskap på ett särskilt område. Jag vill i detta sammanhang påpeka att det med hänsyn till det större antalet ärenden kan vara motiverat att ha flera ersättare för intresserepresentanterna i marknadsrådet än som nu finns i näringsfrihets- rådet.

I promemorian föreslås att ledamot och ersättare i marknadsrådet skall ha uppnått 25 års ålder. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i fråga om näringsfrihetsrådet medan däremot åldersgränsen 25 år gäller för leda­ mot av arbetsdomstolen. LO ifrågasätter om den nu föreslagna regeln är motiverad och erinrar bl. a. om att myndighetsåldern nyligen bär sänkts till 20 år.

Kungl. Maj:t har nyligen föreslagit (prop. 1970:15) att 25-årsgränsen skall slopas i fråga om jurymän i tryckfrihetsmål. En motsvarande ändring har nyligen beslutats beträffande nämndemän vid allmänna domstolar

(SFS 1969: 244) med giltighet fr. o. m. den 1 januari 1971. Mot denna bak­ grund anser jag det inte motiverat att meddela någon föreskrift om lägsta ålder för ledamot av marknadsrådet. Som allmänt kvalifikationskrav bör gälla endast att vederbörande är myndig svensk medborgare.

Ledamöter och ersättare i näringsfrihetsrådet utses enligt konkurrens­ begränsningslagen för viss tid av Kungl. Maj :t. Detsamma skall enligt pro­ memorian i fortsättningen gälla för marknadsrådet. Bestämmelse om att Kungl. Maj :t utser ledamöter och ersättare bör placeras i lagen om mark- nadsråd och inte i rådets instruktion. Föreskrifter om mandattider bör däremot tas in i instruktionen.

För näringsfrihetsrådets beslutförhet gäller att förutom ordföran­ den de två ledamöterna utan anknytning till särskilda intressen samt minst

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

166

en intresserepresentant för vardera sidan skall vara närvarande. I promemo­

rian förordas att marknadsrådet skall vara beslutfört med fyra ledamöter

utöver ordföranden och att lika många företrädare för de olika sidorna alltid

skall delta i besluten. Enligt förslaget förutsätts däremot inte att alla tre

ledamöterna utan intresseanknytning måste vara med.

För egen del anser jag att den i promemorian förordade regeln, vilken

överensstämmer med vad som gäller i fråga om arbetsdomstolen, är lämp­

lig. Jag utgår emellertid från att både vice ordföranden och den ledamot

som skall ha särskild insikt i näringslivets förhållanden resp. i konsument­

frågor i praktiken regelmässigt kommer att delta i marknadsrådets avgö­

randen, åtminstone i ärenden av större vikt.

I promemorian föreslås att frågor om interimistiskt förbud enligt lagen

om otillbörlig marknadsföring skall kunna avgöras av marknadsrådet i en

sammansättning med endast ordföranden och en representant för vardera

företagarsidan samt konsument- och löntagarsidan. Som skäl för förslaget

anförs att interimistiska avgöranden måste meddelas snabbt för att få

önskad effekt och att det kan vara svårt att med kort varsel kalla in ett

större antal ledamöter. Förslaget har mött åtskillig kritik under remissbe­

handlingen. Det framhålls att frågor om interimistiskt förbud kommer att

bli svårbedömda, inte minst därför att avgörandena i allmänhet måste byg­

ga på ofullständigt underlag. Det understryks också att ett interimistiskt

förbud ofta kan få vittgående ekonomiska konsekvenser.

Kritiken mot förslaget i denna del är enligt min mening värd beaktande.

Jag föreslår därför att frågor om interimistiskt förbud skall avgöras av

marknadsrådet i vanlig sammansättning. Med ett tillräckligt antal ersätta­

re i rådet bör det inte bli alltför svårt att med kort varsel samla ordförande

och fyra ledamöter.

Enligt konkurrensbegränsningslagen kan näringsfrihetsrådets ordföran­

de ensam på rådets vägnar handlägga och avgöra ärenden av mindre vikt.

I viss överensstämmelse med vad som sålunda gäller föreslås i promemorian

att ärenden av mindre vikt skall kunna avgöras av marknadsrådet i den

förenklade sammansättning som föreslås i fråga om interimistiska beslut.

Förslaget grundas på ett antagande att många marknadsföringsärenden blir

så enkla att en handläggning av dem med fulltaligt råd framstår som onö­

digt betungande. Förslaget har i allmänhet godtagits av remissinstanserna.

Det har dock från flera håll framhållits att handläggning i förenklad sam­

mansättning sällan kommer att ske i praktiken, eftersom de ärenden som

kommer att föras till marknadsrådet blir av svår beskaffenhet.

Jag finner de kritiska remissinstansernas bedömning vara välgrundad.

Den möjlighet till förenklat förfarande som nu finns enligt konkurrens­

begränsningslagen lär aldrig ha utnyttjats. De ärenden om otillbörlig mark­

nadsföring som är av enkel beskaffenhet kan antas så gott som alltid bli

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

167

slutförda hos konsumentombudsmannen. Härtill kommer att det är svårt att precisera vilka kriterier som skall vara avgörande när det gäller att bedöma om ett ärende är av mindre vikt. Det bör därför enligt min me­ ning inte finnas någon möjlighet för marknadsrådet att avgöra ärenden i förenklad sammansättning.

Vad härefter angår förfarandet inför marknadsrådet anförs i pro­ memorian att någon ändring i förhållande till vad som nu gäller inte bör ske i fråga om konkurrensbegränsningsärendena. Handläggningen av ärenden

om otillbörlig marknadsföring föreslås ske i huvudsakligen samma former som nu tillämpas vid näringsfrilietsrådet. Remissinstanserna har inte liaft något att erinra mot förslaget i denna del.

För egen del anser jag den föreslagna ordningen vara ändamålsenlig. Denna ordning innebär att ärendena skall handläggas i rättegångsliknande former och i stort sett efter rättegångsbalkens principer. Vissa grundläggan­ de bestämmelser om förfarandet bör meddelas i lag men någon detaljregle­ ring bör inte komma i fråga. Erfarenheterna från näringsfrihetsrådets verk­ samhet visar att något behov härav inte föreligger. Det har visat sig vara en klar fördel att förfarandet är smidigt och att man inte är bunden av ett så strikt regelsystem som det rättegångsbalken innehåller.

I fråga om förfarandereglerna när det gäller ärenden om otillbörlig mark­ nadsföring biträder jag i likhet med remissinstanserna promemorieförsla- get. Sådana ärenden bör sålunda i allmänhet förberedas genom skriftväx­ ling mellan parterna men muntlig förberedelse inför rådets ordförande bör äga rum när det är lämpligt. Som huvudregel bör gälla att ärendena mate­ riellt skall avgöras efter förhandling inför rådet. Det bör emellertid också finnas möjlighet för marknadsrådet att träffa slutligt avgörande på hand­ lingarna utan något sammanträde med parterna. En förutsättning för att så skall kunna ske är givetvis att saken har blivit tillfredsställande utredd genom skriftväxlingen. Ett ärende bör vidare i princip inte få avgöras på handlingarna om någon av parterna begär sammanträde. Rådet bör dock, i likhet med vad som gäller för konkurrensbegränsningsärenden, ha möj­ lighet att utan sammanträde avslå en ansökan som inte förtjänar avseende. Som jag tidigare har sagt är det viktigt att frågor om interimistiskt förbud kan avgöras snabbt. Beslut i sådana frågor bör därför också kunna fattas utan sammanträde med parterna.

Näringsfrihetsrådet kan enligt konkurrensbegränsningslagen förelägga part vid vite att inställa sig inför rådet och att tillhandahålla handlingar som kan vara av betydelse i ärendet. Detta innebär dock inte att parten är skyldig att röj a yrkeshemlighet av teknisk natur. I promemorian förordas att marknadsrådet får samma befogenhet både i konkurrensbegränsnings­ ärenden och i marknadsföringsärenden. Jag ansluter mig i likhet med re­ missinstanserna till detta förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

168

Enligt promemorian bör marknadsrådet kunna meddela motsvarande vi­

tesförelägganden också för annan än part. Som skäl härför anförs att det

skulle kunna innebära en svaghet i den nya lagstiftningen om inte andra än

parterna kan åläggas att bidra till utredningen. Detta förslag bär i allmänhet

inte mött invändningar från remissinstanserna, men i några yttranden har

anförts betänkligheter.

Det är enligt min mening tydligt att det kan uppstå behov av att höra

utomstående inför rådet. Rådet bör med hänsyn härtill ges befogenhet att

vid vite förelägga sådana personer att inställa sig. Mera tveksamt är om rå­

det också bör kunna tvinga andra än parterna att tillhandahålla skriftlig

utredning. Jag finner det knappast troligt att en sådan editionsplikt skulle

få något större värde i ärenden om otillbörlig marknadsföring. Däremot

skulle den kunna få viss betydelse i konkurrensbegränsningsärenden. I prin­

cip bör dock inte i detta sammanhang utan tvingande skäl genomföras några

ändringar beträffande handläggningen av dessa ärenden. Några sådana skäl

kan knappast påvisas. Vid tillkomsten av konkurrensbegränsningslagen an­

sågs det f. ö. inte stämma väl med förfarandets karaktär av förhandling att

annan än part skulle kunna föreläggas att tillhandahålla skriftligt material.

Jag är därför inte beredd att nu förorda någon sådan bestämmelse om edi­

tionsplikt som föreslås i promemorian.

Näringsfrihetsrådet kan inte pröva frågan om utdömande av processuellt

vite som rådet har förelagt. I promemorian föreslås att marknadsrådet ges

sådan befogenhet. Viss kritik har under remissbehandlingen riktats mot

detta förslag varvid det har ansetts att vite alltid bör dömas ut av domstol.

Inom det administrativa förfarandet finns flera exempel på att en och

samma myndighet kan förelägga och döma ut ett vite. Sådan befogenhet till­

kommer bl. a. länsstyrelse enligt flera olika författningar. Med hänsyn här­

till och då marknadsrådets ställning i mycket liknar en domstols anser jag

det inte möta några betänkligheter att låta rådet självt döma ut processuella

viten av det slag det här rör sig om. Jag ansluter mig därför till promemorie-

förslaget i denna del.

F. n. gäller att enskild part själv skall bära sina kostnader vid närings­

frihetsrådet. Någon lagbestämmelse i ämnet finns dock inte. I promemorian

föreslås att i lagen om marknadsråd tas in en uttrycklig föreskrift av nyss

angiven innebörd i fråga om kostnader vid marknadsrådet. Några remissin­

stanser vill inte godta att enskild part under alla omständigheter skall bära

sina kostnader själv. Bl. a. har man vänt sig mot att en part som har accep­

terat ett påpekande av konsumentombudsmannen ändå kan drabbas av kost­

nader vid marknadsrådet, om ärendet förs dit av ombudsmannen i prejudi­

katintresse.

Med anledning av denna remisskritik vill jag framhålla att det torde bli

sällsynt att konsumentombudsmannen drar upp ett ärende till marknads-

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

169

rådet enbart i syfte att få ett prejudikat, såvida vederbörande näringsidkare och hans organisation motsätter sig det. Om ombudsmannen i något enstaka fall handlar så, får det antas bero på att frågan är av mycket stort allmänt intresse. Jag anser inte att det finns anledning att för sådana undantagsfall avvika från den inom förvaltningsrättskipningen ännu allmänt gällande principen att enskild part själv skall bära sina kostnader. Någon särskild föreskrift härom i den nya lagen är inte behövlig. Jag vill slutligen erinra om att frågan om ersättning av allmänna medel för kostnader i administra­ tiva mål och ärenden i allmänhet f. n. är under utredning.

Marknadsrådets beslut bör avfattas skriftligen och motiveras. I sistnämn­ da hänseende bör en uttrycklig föreskrift tas upp i lagen om marknadsråd. Med hänsyn till rådets prejudikatskapande funktion bör motiveringen vara utförlig. Jag vill också understryka vikten av att rådets beslut får stor pub­ licitet. Det får ankomma på rådet att tillsammans med ombudsmännen över­ väga hur detta skall uppnås. Förutom en omedelbar publicering av medde­ lade avgöranden torde någon form av prejudikatsamling för framtida bruk behövas.

6.3 Konsumentombudsmannen och näringsfrihetsombudsmannen

Som jag tidigare har anfört bör i lagen om marknadsråd tas in en grund­ läggande bestämmelse om näringsfrihetsombudsmannen och konsumentom­ budsmannen. Därvid bör också anges vilka behörighetskrav som skall gälla för de båda ombudsmännen.

För näringsfrihetsombudsmannen gäller f. n. som behörighetsvillkor att han skall vara lagfaren och ha domarerfarenhet. Enligt promemorian saknas anledning att upprätthålla krav på domarerfarenhet för vare sig konsument­ ombudsmannen eller näringsfrihetsombudsmannen. I promemorian föreslås därför som enda behörighetsvillkor för vardera av ombudsmännen att han skall vara lagfaren. Under remissbehandlingen har emellertid från många håll uttalats, att domarkompetens måste fordras för båda ombudsmännen med hänsyn till deras arbetsuppgifter.

Konsumentombudsmannen kommer att få samma centrala ställning i sys­ temet för normbildning på marknadsföringsområdet som näringsfrihetsom­ budsmannen f. n. har på konkurrensbegränsningsområdet. Vid remissen till lagrådet av förslaget till lag om otillbörlig marknadsföring antydde jag vilka arbetsuppgifter som skall åvila konsumentombudsmannen. De kommer i stor utsträckning att vara av juridisk natur. Han skall föra det allmännas talan inför rådet och avgöra frågor om åtal. I många fall kommer ärenden att avslutas hos honom genom att han utfärdar förbudsföreläggande eller genom att frivillig rättelse kommer till stånd. Han kommer därigenom att ganska självständigt öva inflytande på lagtillämpningen. De juridiska be-

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

dömningarna kommer också att innefatta principiellt betydelsefulla frågor

om tryckfrihetens omfattning. Också näringsfrihetsombudsmannen kom­

mer, liksom hittills, att få ta ställning till frågor av juridisk natur och får

en i många avseenden självständig ställning. Jag anser det under dessa för­

hållanden nödvändigt att var och en av ombudsmännen har juridisk utbild­

ning samt goda allmänna ekonomiska kunskaper. Konsumentombudsman­

nen måste dessutom ha särskild insikt i marknadsföringsfrågor. Det synes

mig emellertid inte lämpligt att för någon av ombudsmännen ställa upp krav

på domarerfarenhet som ett oeftergivligt behörighetsvillkor. Jag vill erinra

om att något sådant krav inte gäller för vare sig riksåklagaren eller riks­

dagens ombudsmän. Det kan inte bortses från att ett krav på domarerfaren­

het — vilket i så fall måste gälla även den som skall tjänstgöra som vikarie

för ombudsman — skulle kunna på ett olämpligt sätt begränsa urvalet av

lämpliga kandidater. Jag vill därför ansluta mig till förslaget i promemorian

att som enda behörighetsvillkor för de båda ombudsmännen skall gälla att

de är lagfarna. Jag förutsätter emellertid att till de båda ämbetena inte kom­

mer att utses andra personer än sådana som fyller mycket höga krav på all­

männa juridiska kvalifikationer.

Näringsfrihetsombudsmannen utses enligt konkurrensbegränsningslagen

av Kungl. Maj :t. I enlighet med vad som föreslås i promemorian bör i fort­

sättningen detsamma gälla för båda ombudsmännen. Föreskrifter härom

bör tas in i lagen om marknadsråd.

6.4 Följdändringar i annan lagstiftning

Lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna

handlingar (sekretesslagen) innehåller i 20 § en bestämmelse om sekretess­

skydd för bl. a. handlingar som inkommit till eller upprättats hos närings-

frihetsrådet eller ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor. I den mån sådan

handling innehåller upplysningar om viss företagares affärs- eller driftför­

hållanden, vilkas offentliggörande kan lända honom till men, får handlingen

inte utan beslut av Kungl. Maj :t utlämnas förrän 20 år förflutit från hand­

lingens datum.

I likhet med vad som uttalats i promemorian anser jag det uppenbart att

utredningar i frågor om otillbörlig marknadsföring lika väl som utredningar

i frågor om konkurrensbegränsning kan beröra förhållanden som är att anse

som affärshemligheter. Det är därför naturligt att sekretessreglerna för nä-

ringsfrihetsrådet får gälla för marknadsrådet både i konkurrensbegräns-

ningsärenden och i marknadsföringsärenden och att konsumentombuds­

mannen i sekretesshänseende likställs med näringsfrihetsombudsmannen.

Nyss återgivna föreskrift i 20 § sekretesslagen bör jämkas i enlighet härmed.

I övrigt föranleder den nya lagstiftningen inte några följdändringar i an­

nan lag.

7 Lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upp­ rättats förslag till

1) lag om marknadsråd m. m., 2) lag om ändring i lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet,

3) lag om ändring i lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att ut­ bekomma allmänna handlingar.

Beträffande förslagen under 1) och 2) har jag särskilt samrått med che­ fen för handelsdepartementet.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bi­ laga 2.1

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

171

8 Specialmotivering

8.1 Förslaget till lag om marknadsråd m. m.

Inledande bestämmelser

1 §

I paragrafen anges marknadsrådets verksamhetsområde genom hänvis­ ning till konkurrensbegränsningslagen och lagen om otillbörlig marknads­ föring. Vilka ärenden enligt dessa lagar som faller inom marknadsrådets kompetens och i vilken omfattning tillämpningen av lagarna ankommer på allmän domstol framgår av bestämmelser i resp. lag.

2

§

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen skall marknadsrådets beslut inte kunna överklagas vare sig i ärenden rörande konkurrensbegräns­ ningslagen eller i ärenden rörande generalklausulen i lagen om otillbörlig marknadsföring. Detta skall gälla både slutliga beslut och beslut under för­ farandet. I förevarande paragraf föreskrivs i enlighet härmed att talan inte får föras mot marknadsrådets beslut i ärenden som avses i 1 § och att det­ samma gäller rådets beslut i övrigt enligt denna lag.

Marknadsrådets sammansättning m. m.

Bestämmelserna i 3—5 §§ departementsförslaget motsvarar föreskrifterna i 7—9 §§ konkurrensbegränsningslagen och reglerar marknadsrådets sam­ mansättning. I fråga om det sakliga innehållet i bestämmelserna och grun­ derna för dessa hänvisar jag i första hand till vad jag har anfört i den all­ männa motiveringen.

1 De vid 2) och 3) angivna lagförslagen, vilka är likalydande med de förslag som är fogade vid propositionen, har uteslutits här.

3 §

I denna paragraf föreskrivs att marknadsrådet skall bestå av ordförande,

vice ordförande och åtta andra ledamöter samt att två av dessa är särskilda

ledamöter, den ena för ärenden om konkurrensbegränsning och den andra

för ärenden om otillbörlig marknadsföring. Rådet in pleno kommer alltså

att bestå av nio ledamöter.

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

4 §

I paragrafens första stycke anges de kvalifikationskrav som skall gälla

för ordföranden, vice ordföranden och de särskilda ledamöterna.

I enlighet med vad jag har sagt i den allmänna motiveringen föreskrivs,

att ordföranden och vice ordföranden skall vara jurister och ha erfarenhet

som domare, att ledamoten för konkurrensbegränsningsärenden skall ha

särskild insikt i näringslivets förhållanden och att ledamoten för ärenden

om otillbörlig marknadsföring skall ha särskild insikt i konsumentfrågor.

Jag har i det föregående berört innebörden av det sistnämnda kvalifika­

tionskravet. Vidare föreskrivs — i överensstämmelse med vad som i mot­

svarande hänseende nu gäller i fråga om näringsfrihetsrådet — att ordfö­

randen, vice ordföranden och de två särskilda ledamöterna i marknadsrådet

inte får utses bland personer som kan anses företräda företagarintressen

eller konsument- och löntagarintressen.

Andra stycket innehåller bestämmelser om ersättare för vice ordföranden

och de särskilda ledamöterna. För näringsfrihetsrådet gäller att två ersät­

tare skall utses för var och en av vice ordföranden och den särskilde leda­

moten. Med hänsyn till att ett större antal ärenden är att vänta för mark-

nadsrådets del får man räkna med att dess vice ordförande kommer att

fungera som ordförande oftare än som f. n. är fallet för näringsfrihetsrådets

vice ordförande. Normalt bör både ordförande och vice ordförande delta i

marknadsrådets beslut. Under dessa förhållanden lär ersättare för vice ord­

föranden komma att få tjänstgöra i större utsträckning i marknadsrådet än

i näringsfrihetsrådet. Med tanke på den ökade belastningen på i synnerhet

vice ordföranden anser jag det inte lämpligt att antalet ersättare fixeras i

lagen.

I andra stycket av förevarande paragraf föreskrivs därför att för vice ord­

föranden och var och en av de särskilda ledamöterna skall finnas en eller

flera ersättare (första punkten) samt att bestämmelserna om vice ordförande

och särskild ledamot gäller även för ersättare (andra punkten). Sistnämnda

föreskrift innebär bl. a. att samma kvalifikationskrav gäller för ersättare

som för den ordinarie ledamot som han skall ersätta. Av 6 § departements-

förslaget framgår att ersättare utses av Kungl. Maj :t, som alltså också be­

stämmer hur många ersättare som skall förordnas.

5 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om de ledamöter som skall företräda näringslivet resp. konsumenterna. I överensstämmelse med vad som gäller enligt konkurrensbegränsningslagen föreskrivs i första stycket att tre av dessa ledamöter skall utses bland företrädare för företagarintressen och tre bland företrädare för konsument- och löntagarintressen. Enligt andra styc­ ket skall för var och en av dessa sex ledamöter utses en eller flera ersättare, för vilka bestämmelserna om ledamot skall gälla. Det betyder att ersättare skall företräda samma intressegrupp som vederbörande ordinarie ledamot företräder. I övrigt hänvisar jag till vad jag har anfört i den allmänna moti­ veringen rörande ersättare för intresserepresentanterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

173

6 §

Enligt 8 och 9 §§ konkurrensbegränsningslagen utses ledamöter och er­ sättare av Kungl. Maj :t. Jag har i den allmänna motiveringen sagt att en motsvarande regel beträffande ledamöter och ersättare i marknadsrådet bör ingå i lagen om marknadsråd. En bestämmelse av denna innebörd har tagits in i förevarande paragraf. Övriga föreskrifter om tillsättningen av rådets ledamöter och ersättare får meddelas av Kungl. Maj :t.

7 §

Paragrafen upptar vissa allmänna kvalifikationskrav för ledamot och er­ sättare i marknadsrådet. Den motsvarar delvis 11 § konkurrensbegräns­ ningslagen.

I enlighet med vad jag har utvecklat i den allmänna motiveringen bör inte uppställas krav på att ledamot och ersättare skall ha uppnått viss ålder. Jag anser det inte heller finnas anledning att i överensstämmelse med vad som nu gäller för ledamot av näringsfrihetsrådet uttryckligen föreskriva att upp­ drag som ledamot av marknadsrådet inte får utövas av den som är i kon­ kurs. Behörighetsvillkor av denna innebörd har under senare år slopats på åtskilliga andra håll i lagstiftningen.

I paragrafens första stycke upptas i enlighet med det sagda endast be­ stämmelse om att ledamot och ersättare i marknadsrådet skall vara myn­ dig svensk medborgare.

I överensstämmelse med vad som gäller för ledamöter av vissa andra nämnder eller liknande organ med judiciella uppgifter föreskrivs i andra stycket att ledamot och ersättare skall ha avlagt domared innan han börjar tjänstgöra i rådet. Att ed kan bytas ut mot försäkran på heder och samvete följer av 4 kap. 11 § andra stycket rättegångsbalken.

174

Kiingl. Maj. ts proposition nr 57 år 1970

8

§

Enligt förevarande paragraf, som motsvarar 13 § konkurrensbegräns­

ningslagen, skall bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot do­

mare äga motsvarande tillämpning på ledamot i marknadsrådet. Denna

föreskrift gäller också i fråga om ersättare.

9 §

Paragrafen innehåller beslutförhetsregler. Den motsvarar väsentligen 12 §

konkurrensbegränsningslagen.

I enlighet med de överväganden som jag har redovisat i den allmänna mo­

tiveringen föreskrivs i första stycket att marknadsrådet är beslutfört när

ordföranden och fyra ledamöter är närvarande samt att lika antal ledamöter

som företräder företagarintressen samt konsument- och löntagarintressen

skall delta i rådets beslut. Det bör framhållas, att dessa regler inte innebär

någon rekommendation om rådets sammansättning. I allmänhet torde det

vara lämpligt att flera än fem ledamöter deltar i handläggning av ärende.

I ärende av stor principiell betydelse torde samtliga ledamöter böra med­

verka.

I andra stycket har intagits bestämmelse om att rådets ordförande ensam

kan företa förberedande åtgärder och pröva fråga om avskrivning av ärende.

Med förberedande åtgärder avses alla sådana åtgärder som kan anses till­

höra inledningen av förfarandet, däri inbegripet att hålla förberedande sam­

manträden med parterna. Uppkommer fråga om att avvisa en vid rådet an-

hängiggjord talan, är ordföranden inte behörig att fatta beslut. Frågor av

detta slag skall alltså prövas av rådet i ordinarie sammansättning.

10

§

Denna paragraf innehåller en omröstningsregel av innehåll att som mark-

nadsrådets beslut gäller den mening varom de flesta ledamöter förenar sig

eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden biträder. En motsva­

rande omröstningsregel för näringsfrihetsrådet återfinns i dess instruktion.

Regeln överensstämmer med vad som i allmänhet gäller för kollegiala beslut

hos förvaltningsmyndigheterna.

Näringsfrihetsombudsman och konsumentombudsman

11

§

I 14 § konkurrensbegränsningslagen finns en grundläggande regel om för­

ordnande av en ombudsman för näringsfrihetsfrågor. Enligt vad jag har

nämnt tidigare bör denna bestämmelse föras över till lagen om marknads­

rådet och samtidigt en motsvarande bestämmelse om konsumentombuds­

175

mannen tas upp i den nya lagen. Jag har ansett det lämpligt att reglerna om ombudsmännen förs samman i en paragraf. I samband härmed bör det offi­ ciella namnet ombudsman för näringsfrihetsfrågor ändras till näringsfri- hetsombudsman.

I enlighet härmed föreskrivs i första stycket av förevarande paragraf att för konkurrensbegränsningsfrågor skall finnas en näringsfrihetsombudsman och för frågor om otillbörlig marknadsföring en konsumentombudsman.

Enligt 14 § konkurrensbegränsningslagen utses ombudsmannen för nä­ ringsfrihetsfrågor av Kungl. Maj:t. Motsvarande bör gälla för näringsfri­ hetsombudsmannen och konsumentombudsmannen enligt den nya lagen. Som jag har sagt i den allmänna motiveringen bör en bestämmelse härom ingå i lagen om marknadsråd. I anslutning härtill bör tas upp föreskrift om det kompetenskrav som skall gälla för ombudsmännen.

I andra stycket av förevarande paragraf tas i enlighet härmed och i över­ ensstämmelse med mina överväganden i den allmänna motiveringen upp bestämmelse att ombudsman utses av Kungl. Maj :t och skall vara lagkunnig.

Övriga behövliga föreskrifter om de båda ombudsmännen får meddelas av Kungl. Maj :t.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Förfarandet i konkurrensbegränsningsärenden

12

§

I den allmänna motiveringen har jag redogjort för hur samordningen mel­ lan konkurrensbegränsningslagen och den nya lagen om marknadsråd lag- tekniskt skall genomföras. I överensstämmelse med vad jag där har föresla­ git tas i denna paragraf upp bestämmelse av innebörd att särskilda bestäm­ melser om förfarandet i konkurrensbegränsningsärenden finns i konkur­ rensbegränsningslagen.

Förfarandet i ärenden om otillbörlig marknadsföring

13 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om att ansökan om förbud enligt ge­ neralklausulen i 1 § lagen om otillbörlig marknadsföring skall göras skrift­ ligen (första punkten) samt att av ansökningen skall framgå de skäl på vilka ansökningen grundas och den utredning sökanden åberopar (andra punkten). Paragrafen har sin motsvarighet i 17 § konkurrensbegränsnings­ lagen.

Enligt 6 § lagen om otillbörlig marknadsföring skall ansökan om förbud i första hand göras av konsumentombudsmannen. Har denne i visst fall be­ slutat att inte göra ansökan, kan sådan i stället göras av näringsidkare som berörs av handlingen eller av sammanslutning av näringsidkare, konsumen­

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

ter eller löntagare. Vissa remissinstanser har efterlyst en hänvisning i före­

varande paragraf till nämnda regel. Jag har dock inte funnit detta vara nöd­

vändigt, eftersom redan av första punkten i paragrafen framgår att denna

måste läsas och tillämpas gemensamt med lagen om otillbörlig marknads­

föring.

Enligt departementspromemorian bör i instruktionen för konsumentom­

budsmannen tas in bestämmelse om skyldighet för denne att bereda den som

avses med en ansökan till marknadsrådet tillfälle att yttra sig innan ansö­

kan ges in. Enligt advokatsamfundet är denna bestämmelse så viktig att

den bör inflyta i lagen om marknadsråd. Jag anser emellertid att regeln har

sin naturliga plats i instruktionen och den har därför inte tagits upp här.

14 §

Denna paragraf, som motsvarar 18 § konkurrensbegränsningslagen, inne­

håller regler om sammanträde och förberedelse i ärenden om otillbörlig mark­

nadsföring. I enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen

föreskrivs i första stycket, att sökande och hans motpart skall beredas till­

fälle att vid sammanträde inför marknadsrådet lägga fram sina synpunkter

och förebringa den utredning de vill åberopa samt att konsumentombuds­

mannen skall kallas till sådant sammanträde även om han ej är sökande.

Enligt andra stycket kan muntlig eller skriftlig förberedelse äga rum före

sammanträde i den utsträckning rådet bestämmer.

15 §

I denna paragraf upptas regler om i vilken utsträckning marknadsrådet

kan träffa avgörande på handlingarna.

I enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen har i första

stycket tagits in bestämmelse om att ärende får avgöras utan sammanträde

med parterna om tillfredsställande utredning föreligger och part inte begär

sammanträde (första punkten). Jag utgår från att ärende inte kommer att

avgöras på handlingarna utan att den mot vilken talan riktas har fått klart

för sig att så kommer att ske. Jag har inte ansett det vara nödvändigt med

en särskild föreskrift härom. Andra punkten innehåller en regel om att

marknadsrådet utan sammanträde med parterna kan avslå en ansökan som

uppenbart inte förtjänar avseende. En motsvarande föreskrift för närings-

frihetsrådets del finns f. n. i 18 § konkurrensbegränsningslagen.

Jag har i den allmänna motiveringen understrukit vikten av att frågor

om interimistiska beslut behandlas snabbt och har därför föreslagit att de

skall kunna avgöras på handlingarna. I promemorian föreslås att interimis­

tiskt förbud inte skall få meddelas utan att den som förbudet avser har fått

tillfälle att yttra sig i frågan, såvida det inte finns anledning att anta att

han har avvikit eller på annat sätt håller sig undan. SACO har under remiss­

behandlingen ifrågasatt om inte interimistiskt förbud skall kunna meddelas

177

utan kommunikation med den saken rör. Jag anser emellertid med hänsyn till rättssäkerhetsintresset att sådan kommunikation såvitt möjligt bör ske.

I paragrafens andra stycke föreskrivs i enlighet med det anförda att fråga om förbud enligt 8 § marknadsföringslagen kan prövas utan sammanträde med parterna samt att sådant förbud dock inte får meddelas utan alt den som förbudet avser har fått tillfälle att yttra sig i frågan, såvida det inte finns anledning anta att han avvikit eller eljest håller sig undan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Allmänna bestämmelser om förfarandet

16 §

Denna paragraf innehåller bestämmelser om offentlighet vid marknads- rådet. Den motsvarar i sak 23 § konkurrensbegränsningslagen.

Näringsfrihetsrådets sammanträden är offentliga enligt regler motsvaran­ de dem som gäller för allmän domstol enligt 5 kap. rättegångsbalken. För rådet gäller dock ett speciellt undantag från offentlighetsprincipen när det kan antas att förhandlingsarbetet skulle försvåras till följd av offentlighe­ ten. Motsvarande regler bör gälla för marknadsrådet.

I enlighet härmed föreskrivs i första stycket att bestämmelserna i 5 kap. rättegångsbalken om offentlighet vid domstol äger motsvarande tillämp­ ning vid marknadsrådet. Bestämmelsen innebär bl. a. att förhandling kan hållas inom stängda dörrar om anledning förekommer att yrkeshemlig­ het skulle röjas genom offentligheten samt att överläggning till beslut i princip skall hållas inom stängda dörrar. Enligt andra stycket kan mark­ nadsrådet förordna att sammanträde för handläggning av konkurrensbe- gränsningsärende skall hållas inom stängda dörrar, om det kan antas att förhandlingsarbetet i ärendet skulle försvåras till följd av offentligheten.

Enligt 5 kap. 4 § rättegångsbalken kan domstol förordna att vad som har förekommit vid förhandling inom stängda dörrar inte får uppenbaras. Den­ na bestämmelse blir tillämplig också i fråga om förhandling som har hållits inom stängda dörrar med stöd av andra stycket i förevarande paragraf.

17 §

Utan särskild föreskrift förs nu protokoll vid näringsfrihetsrådet. Jag har ansett att en bestämmelse om skyldighet att föra protokoll vid marknads- rådets sammanträden bör ingå i lagen om marknadsråd. Förevarande para­ graf innehåller därför en regel av denna innebörd. Närmare bestämmelser om vad protokoll skall innehålla får tas in i rådets instruktion.

18 §

Paragrafen innehåller processuella bestämmelser om föreläggande och vite samt om ersättning till den som kallats till förhör inför marknadsrå­ det. Den har delvis motsvarighet i 22 § konkurrensbegränsningslagen. 1 cnlig- 12 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 57

178

het med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen föreskrivs i första

stycket, all marknadsrådet kan förelägga part eller annan, som kan antas

ha upplysningar av betydelse i ärendet att lämna, vid vite att inställa sig

personligen inför rådet. Enligt andra stycket kan part också föreläggas vid

vite att tillhandahålla rådet handelsböcker, korrespondens och övriga hand­

lingar som kan ha betydelse i ärendet. Detta skall dock inte innebära skyl­

dighet att röja yrkeshemlighet av teknisk natur.

Jag anser att den som inte är part men har kallats att inställa sig inför

rådet bör ha rätt till ersättning för sin inställelse. I princip bör i det avseen­

det rättegångsbalkens bestämmelser om vittnes- och sakkunnigersättningar

gälla. I ärende där någon av ombudsmännen är part bör härvid tillämpas

vad som är föreskrivet i 3G kap. 24 § resp. 40 kap. 17 § rättegångsbalken om

ersättning till vittne eller sakkunnig i mål om allmänt åtal. Detta innebär

i huvudsak att om den kallade har åberopats av enskild part ersättningen

skall utges av den parten och att i andra fall ersättningen skall utgå av all­

männa medel. I ärende med endast enskilda parter bör i stället tilläm­

pas rättegångsbalkens motsvarande ersättningsregler för dispositiva tvis­

temål. Ersättningen skall alltså utges av den part som åberopat den kal­

lade. Har marknadsrådet självmant inkallat någon att höras inför rådet,

skall ersättningen utges av parterna solidariskt. I fråga om ersättningens

storlek bör med motsvarande tillämpning av 36 kap. 24 § tredje stycket resp.

40 kap. 17 § första stycket rättegångsbalken gälla att om ersättningen skall

betalas av enskild part den kallade skall ha gottgörelse för kostnader och

tidsspillan samt, i fråga om sakkunnig, ersättning för utfört arbete enligt

vad marknadsrådet finner skäligt. Ersättning av allmänna medel till den

som har kallats som vittne skall fastställas av rådet enligt de bestämmelser

Kungl. Maj :t har meddelat i fråga om ersättning till vittne (f. n. kungörel­

sen (1966: 176) om ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.). Skall

ersättning till sakkunnig utgå av allmänna medel gäller också i sådant fall

med tillämpning av 40 kap. 17 § rättegångsbalken att den sakkunnige skall

ha ersättning för såväl kostnader och tidsspillan som utfört arbete efter vad

rådet finner skäligt.

Som jag tidigare anfört skall vardera parten bära sina kostnader. Någon

fördelning av kostnaderna mellan parterna skall marknadsrådet sålunda

inte göra. När enskilda parter ålagts solidarisk ersättningsskyldighet en­

ligt denna paragraf bör emellertid kostnaden slutligt fördelas mellan dem

med hälften å vardera sidan. För undvikande av framtida tvister kan det

vara lämpligt att marknadsrådet i sådana fall gör en hälftendelning av

kostnaden mellan parterna.

I enlighet med dessa överväganden har i tredje stycket av förevarande

paragraf tagits upp en bestämmelse att den som ej är part och som efter

kallelse av marknadsrådet inställt sig inför rådet har rätt till ersättning

enligt vad i rättegångsbalken är förekrivet om ersättning till vittne eller

Iiungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

179

sakkunnig (första punkten ). Vidare föreskrivs i andra punkten att i ären­ de vari ombudsman för talan tillämpas bestämmelserna för mål om all­ mänt åtal och i annat ärende bestämmelserna för mål vari förlikning är tillåten. I tredje punkten har tagits in en regel att när ersättningen skall utges av parterna en för båda och båda för en rådet slutligt skall fördela kostnaden mellan dem med hälften å vardera.

19 §

Jag bär ansett det lämpligt att i lagen om marknadsråd intas en särskild regel om att rådets beslut varigenom ett ärende avgörs skall motiveras. Före­ varande paragraf innehåller därför i första punkten bestämmelse att i så­ dant beslut av rådet skall anges de skäl varpå beslutet grundas.

Jag har inte ansett någon särskild föreskrift böra meddelas om att mark- nadsrådets beslut skall meddelas inom viss tid efter förhandlingens avslu­ tande. Jag utgår dock från att beslutet kommer att meddelas utan onödig tidsutdräkt. Med hänsyn till vikten av att besluten blir omsorgsfullt motive­ rade och till att det ofta är ett ganska stort antal personer som deltar i be­ sluten måste man dock räkna med att det normalt kommer att förflyta en viss tid innan beslut kan meddelas. Med hänsyn härtill och till att besluten ofta kommer att innehålla vitesförelägganden har jag ansett det lämpligt att i lagen tas in en bestämmelse om att rådets beslut skall sändas till par­ terna samma dag som det meddelas. I andra punkten av förevarande para­ graf har tagits upp en föreskrift av denna innebörd.

20

§

Denna paragraf innehåller bestämmelser om delgivning i ärenden vid marknadsrådet.

Konkurrensbegränsningslagen innehåller inga föreskrifter om delgivning. Något behov av sådana bestämmelser har inte heller förelegat i samband med näringsfrihetsrådets handläggning av konkurrensbegränsningsärenden. Frågan blir emellertid av större betydelse vid marknadsrådet. En viktig upp­ gift för rådet blir nämligen att utfärda vitesförelägganden enligt lagen om otillbörlig marknadsföring. Ett vitesföreläggande skall enligt allmänna grundsatser gälla från den tidpunkt då vederbörande har fått del av det. Det måste alltså kunna fastslås när så har skett. Jag har därför ansett nödvändigt att det i den nya lagen tas in föreskrifter om delgivning. Dessa bör inte avse bara delgivning av vitesförelägganden utan ha en mera allmän räckvidd en­ ligt principerna i det förslag till delgivningslag som nyligen har förelagts riksdagen (prop. 1970:13).

I första stycket av förevarande paragraf föreskrivs i enlighet med det sag­ da att om inlaga, kallelse, föreläggande, beslut eller annan handling skall tillställas någon enligt bestämmelse i förevarande lag eller eljest, detta sker genom delgivning. Föreskriften innebär att den föreslagna delgivningslagen blir tillämplig.

Kungl. Maj. ts proposition nr 57 år 1970

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 är 1070

I prop. 1970: 13 har i samband med förslaget till delgivningslag föreslagils

vissa ändringar i 33 kap. rättegångsbalken. De nya reglerna innebär att del­

givning av stämning i tvistemål skall få ske medelst s. k. surrogatdelgiv-

ning, kungörelsedclgivning eller s. k. spikning på den söktes dörr endast om

det finns anledning att anta att den sökte har avvikit eller på annat sätt

håller sig undan. Motsvarande regler bör gälla för delgivning av sådana

vitesförelägganden som avses i konkurrensbegränsningslagen eller lagen om

otillbörlig marknadsföring.

I andra stycket av förevarande paragraf bär i enlighet härmed tagits upp

bestämmelser av innebörd att, om beslut innefattar vitesföreläggande enligt

någon av nyssnämnda lagar, beslutet delges den som föreläggandet avser på

samma sätt som stämning i tvistemål.

Övriga bestämmelser

21

§

Enligt 30 § konkurrensbegränsningslagen kan den som utan giltigt skäl

röjer vad som enligt näringsfrihetsrådets förordnande inte får uppenbaras

straffas med dagsböter. Motsvarande bör gälla enligt den nya lagen. Straff­

skalan bör emellertid skärpas i anslutning till vad som gäller enligt bestäm­

melser om tystnadsplikt i annan lagstiftning. Om överträdelse av tystnads­

plikten samtidigt innefattar brott mot bestämmelse i brottsbalken bör straff

inte inträda enligt förevarande lag.

I förevarande paragraf tas i enlighet härmed upp föreskrift att den som

obehörigen yppar vad som enligt marknadsrådets beslut inte får uppenbaras

dömes till böter eller fängelse i högst ett år om ej gärningen är belagd med

straff i brottsbalken.

22

§

I enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen har i den­

na paragraf tagits upp bestämmelse av innebörd att marknadsrådet kan

pröva fråga om utdömande av sådant processuellt vite som har förelagts

med stöd av 18 §. Jag vill erinra om att de viten som marknadsrådet före­

lägger med stöd av konkurrensbegränsningslagen eller lagen om otillbörlig

marknadsföring skall dömas ut av allmän domstol.

Lagen föreslås träda i kraft samtidigt med lagen om otillbörlig marknads­

föring, dvs. den 1 januari 1971. Några övergångsbestämmelser torde inte

vara behövliga.

8.2 Förslaget till lag om ändring i konkurrensbegränsningslagen

I den allmänna motiveringen har jag redogjort för hur samordningen mel­

lan konkurrensbegränsningslagen och den nya lagen om marknadsråd bör

lagtekniskt genomföras. I överensstämmelse med vad jag där har anfört bör

181

reglerna i konkurrensbegränsningslagen om näringsfrihetsrådets samman­ sättning och om ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor (7—14 §§) samt de allmänna föreskrifterna om förfarandet (22—24 och 30 §§) upphävas. I samband härmed bör rubriken före 7 § utgå. Lagen i återstående delar un­ derkastas den redaktionella jämkningen att orden »näringsfrihetsrådet» och »ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor» genomgående ersätts med »mark- nadsrådet» och »näringsfrihetsombudsmannen». I konkurrensbegräns­ ningslagen bör vidare tas in en hänvisning till förfarandereglerna i lagen om marknadsråd. Hänvisningen bör lämpligen tas in i 22 § i stället för den bestämmelse som enligt vad jag nyss sagt bör upphävas.

Det föreliggande förslaget till lag om ändring i konkurrensbegränsnings­ lagen har utformats i enlighet med vad jag nu har sagt.

Lagändringarna bör träda i kraft samtidigt som den nya lagen om mark­ nadsråd, dvs. den 1 januari 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

8.3 Förslaget till lag om ändring i

sekretesslagen

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen bör föreskriften i 20 § sekretesslagen om visst sekretesskydd för handlingar som inkommer till näringsfrihetsrådet eller näringsfrihetsombudsmannen ändras så att sekre­ tesskyddet kommer att avse handling som inkommer till marknadsrådet, näringsfrihetsombudsmannen eller konsumentombudsmannen.

Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1971. Efter påpekande av hovrätten över Skåne och Blekinge har föreskrivits att äldre bestäm­ melser skall gälla beträffande handling som inkommit eller upprättats före ikraftträdandet.

9 Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen till 1) lag om marknadsråd m.m., 2) lag om ändring i lagen (1953: 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet inhämtas enligt 87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av stats­ rådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

13 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 57

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Bilaga 1

Promemorians förslag

till

Lag

om marknadsråd m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §

Marknadsrådet handlägger ärenden enligt lagen (1953:603) om motver­

kande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet och lagen

(1970: 00) om otillbörlig marknadsföring.

2

§

Mot marknadsrådets beslut enligt denna lag får talan ej föras.

Om marknadsrådets sammansättning m. m.

3 §

Marknadsrådet består av ordförande och vice ordförande samt åtta andra

ledamöter, av vilka två är särskilda ledamöter, en för ärenden om konkur­

rensbegränsning och en för ärenden om otillbörlig marknadsföring.

4 §

Ordföranden och vice ordföranden skall vara lagkunniga och erfarna i

domarvärv. Ledamoten för ärenden om konkurrensbegränsning skall ha sär­

skild insikt i näringslivets förhållanden och ledamoten för ärenden om otill­

börlig marknadsföring särskild insikt i konsumentfrågor. Ordföranden, vice

ordföranden och de särskilda ledamöterna får ej utses bland personer som

kan anses vara företrädare för företagarintressen eller konsument- och lön-

tagarintressen.

För vice ordföranden och var och en av de särskilda ledamöterna finns en

eller flera ersättare. Bestämmelserna om vice ordföranden och särskild leda­

mot gäller även ersättare.

5 §

Av övriga ledamöter skall tre utses bland företrädare för företagarintres­

sen och tre bland företrädare för konsument- och löntagarintressen.

För varje ledamot som avses i första stycket finns en eller flera ersättare. Bestämmelserna om ledamot gäller även ersättare.

6

§

Ledamot och ersättare i marknadsrådet skall vara svensk medborgare och ha uppnått tjugofem års ålder. Den som är omyndig får ej tjänstgöra som ledamot.

Innan ledamot eller ersättare träder i tjänstgöring i rådet, skall han ha avlagt domared.

Kungl. Maj:is proposition nr 57 år 1970

183

7 §

Bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare äger mot­ svarande tillämpning på ledamot i marknadsrådet.

8 §

Marknadsrådet är beslutfört, när ordföranden och fyra andra ledamöter är närvarande.

I ärende av mindre vikt och vid prövning av fråga som avses i 8 § lagen (1970: 00) om otillbörlig marknadsföring är rådet beslutfört med ordföran­ den samt en ledamot som företräder företagarintressen och en ledamot som företräder konsument- och löntagarintressen.

I beslut skall lika antal ledamöter som företräder företagarintressen samt konsument- och löntagarintressen deltaga.

Vid företagande av förberedande åtgärder och prövning av fråga om av­ skrivning kan rådet bestå av ordföranden ensam.

9 §

Som marknadsrådets beslut gäller den mening varom de flesta förenar sig eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden biträder.

Om näringsfrihetsombudsman och konsumentombudsman

10

§

För konkurrensbegränsningsfrågor finns en näringsfrihetsombudsman och för frågor om otillbörlig marknadsföring en konsumentombudsman.

Näringsfrihetsombudsmannen skall verka för en från allmän synpunkt önskvärd konkurrens inom näringslivet i enlighet med lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet.

Konsumentombudsmannen skall verka för sunda metoder inom reklam och marknadsföring i enlighet med lagen (1970: 00) om otillbörlig mark­ nadsföring.

Ombudsman skall vara lagkunnig.

Om förfarandet i konkurrensbegränsningsärenden

11

§

Särskilda bestämmelser om förfarandet i konkurrensbegränsningsärenden

finns i lagen (1953: 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegräns­

ning inom näringslivet.

Om förfarandet i ärenden om otillbörlig marknadsföring

12

§

Ansökan om förbud enligt 1 § lagen (1970: 00) om otillbörlig marknads­

föring göres skriftligen. Av ansökningen skall framgå de skäl på vilka an­

sökningen grundas och den utredning sökanden åberopar.

13 §

Sökanden och hans motpart skall beredas tillfälle att vid sammanträde in­

för inarknadsrådet lägga fram sina synpunkter och den utredning de vill

åberopa. Till sådant sammanträde skall konsumentombudsmannen kallas

även om han ej är sökande.

Före sammanträde kan muntlig eller skriftlig förberedelse äga rum i den

utsträckning rådet bestämmer.

184

Kungl. Maj. ts proposition nr 57 år 1970

14 §

Ärende får avgöras utan sammanträde enligt 13 § första stycket, om till­

fredsställande utredning föreligger och part ej begär sammanträde. Vidare

får ansökan som uppenbart ej förtjänar avseende avslås utan sådant sam­

manträde.

Fråga om förbud som avses i 8 § lagen (1970: 00) om otillbörlig mark­

nadsföring kan likaså prövas utan sammanträde enligt 13 § första stycket.

Sådant förbud får dock ej meddelas utan att den som förbudet avser fått

tillfälle att yttra sig i frågan, med mindre det finns anledning antaga att han

avvikit eller eljest håller sig undan.

Allmänna bestämmelser om förfarandet

15 §

Bestämmelserna i 5 kap. rättegångsbalken om offentlighet vid domstol

gäller vid marknadsrådet i tillämpliga delar.

Utöver vad som följer av första stycket kan rådet förordna att samman­

träde skall hållas inom stängda dörrar i fall då det kan antagas att förhand­

lingsarbetet i konkurrensbegränsningsärende skulle försvåras till följd av

offentligheten.

16 §

Vid marknadsrådets sammanträden föres protokoll.

17 §

Marknadsrådet kan förelägga part eller annan, som kan ha upplysning av betydelse att lämna, vid vite att inställa sig personligen inför rådet.

Part eller annan kan även föreläggas vid vite att tillhandahålla rådet han- delsböcker, korrespondens och övriga handlingar som kan ha betydelse i ärendet. Detta innebär dock ej skyldighet att röja yrkeshemlighet av teknisk natur.

Den som ej är part och som efter kallelse av marknadsrådet inställt sig vid rådet har rätt till ersättning, som bestämmes av rådet. Ersättning skall, om den kallade åberopats av enskild part, utges av denne och eljest utgå av allmänna medel. I fråga om ersättningens omfattning äger 36 kap. 24 § sista stycket rättegångsbalken motsvarande tillämpning.

18 §

I marknadsrådets beslut varigenom ärende avgöres skall anges de skäl på vilka beslutet grundas. Beslutet skall sändas till parterna samma dag som beslutet meddelas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

185

19 §

I ärende vid marknadsrådet skall part själv bära sin kostnad.

20

§

Skall inlaga, kallelse, föreläggande, beslut eller annan handling enligt bestämmelse i denna lag eller eljest tillställas part eller annan, sker det genom delgivning.

Om beslut innefattar vitesföreläggande enligt lagen (1953: 603) om mot­ verkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet eller lagen (1970: 00) om otillbörlig marknadsföring, skall beslutet delges den som före­ läggandet avser på samma sätt som stämning i tvistemål.

Övriga bestämmelser

21

§

Den som obehörigen yppar vad som enligt marknadsrådets beslut icke får uppenbaras, dömes till böter eller fängelse i högst ett år, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

22

§

Fråga om utdömande av vite enligt 17 § prövas av marknadsrådet.

23 §

Närmare föreskrifter om marknadsrådet, näringsfrihetsombudsmannen och konsumentombudsmannen meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Bilaga 2

1) Förslag

till

Lag

om marknadsråd m. in.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser