2

föring företagen handling, som genom att strida mot god affärssed eller på

annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare. Förbudet skall

i regel förenas med vite. Vid sidan av generalklausulen föreslås särskilda

straffbestämmelser rörande vissa speciella marknadsföringsåtgärder. Be­

stämmelserna avser dels vilseledande reklam, dels vissa slag av s. k. tilläggs-

erbjudanden och rabattmärken.

Tillämpningen av lagstiftningen skall anförtros åt särskilda institutioner.

Dessa utgörs av ett organ med dömande uppgifter, marknadsrådet, samt en

särskild konsumentombudsman. Marknadsrådet skall vara enda instans i

ärenden om förbud enligt generalklausulen. Frågor om utdömande av vite

skall dock handläggas av allmän domstol. I rådet skall finnas företrädare

för näringsidkar- och konsumentintressen. Rådet föreslås överta de upp­

gifter som nu ankommer på näringsfrihetsrådet. Konsumentombudsmannen

skall övervaka marknaden och föra det allmännas talan inför marknads­

rådet. Beslutar ombudsmannen i ett visst fall att inte ansöka om förbud hos

rådet kan sådan ansökan göras av näringsidkar-, konsument- eller löntagar­

organisation eller av enskild näringsidkare. De särskilda straffbestämmel­

serna skall tillämpas av de allmänna domstolarna. Allmänt åtal får dock

väckas bara efter anmälan eller medgivande av konsumentombudsmannen.

I samband med den nya lagen föreslås bl. a. en mindre ändring i brotts­

balken samt upphävande av den särskilda lagstiftningen om oriktiga geogra­

fiska ursprungsbeteckningar.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

4

5 §

Den som överträtt vitesförbud dömes ej till ansvar enligt denna lag för

gärning som omfattas av förbudet.

I ringa fall dömes ej till straff för gärning som avses i 2, 3 eller 4 §.

6

§

Fråga om förbud enligt 1 § upptages efter ansökan. Sådan ansökan göres

av konsumentombudsmannen. Beslutar denne för visst fall att ej göra an­

sökan, får ansökan göras av näringsidkare som beröres av handlingen eller

av sammanslutning av näringsidkare, konsumenter eller löntagare.

7 §

Beslut i fråga om förbud enligt denna lag utgör ej hinder att samma

fråga prövas på nytt, när ändrade förhållanden eller annat särskilt skäl

föranleder det.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

8

§

Om särskilda skäl föranleder det, kan förbud meddelas även för tiden till

dess slutligt beslut föreligger.

9 §

Fråga om förbud enligt 1 § får i fall som ej är av större vikt prövas av

konsumentombudsmannen genom förbudsföreläggande.

Förbudsföreläggande innebär att den som antages ha företagit handling,

som avses i 1 §, till godkännande omedelbart eller inom viss tid förelägges

förbud vid vite att fortsätta därmed eller företaga annan liknande handling.

Har föreläggande godkänts, gäller det som förbud som meddelats av mark-

nadsrådet enligt 1 §. Godkännande som sker sedan den i föreläggandet utsatta

tiden har gått till ända är dock utan verkan.

Närmare bestämmelser om förbudsföreläggande meddelas av Konungen.

10

§

Talan om utdömande av vite föres vid allmän domstol av åklagare. Sådan

talan får väckas endast efter anmälan av konsumentombudsmannen eller

av annan som hos marknadsrådet ansökt om förbudet.

Allmänt åtal för brott mot denna lag får väckas endast efter anmälan

eller medgivande av konsumentombudsmannen.

11

§

Vid överträdelse av vitesförbud eller av föreskrift i 2—4 §§ kan domstol

efter vad som är skäligt förordna, att vilseledande framställning som finns

på vara, förpackning, reklamtryck, affärshandling eller dylikt skall utplå­

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

2) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1931: 152) med vissa bestäm­

melser mot illojal konkurrens1,

dels att 1 och 2 §§ skall upphöra att gälla,

dels att 11 § skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

ii

§;■

Berättigad att----------------------------

1) i de uti 1 och 2 §§ avsedda fall

varje näringsidkare inom samma el­

ler likartad yrkesgren som den, inom

vilken brottet begåtts, så ock, utom

beträffande skadestånd, varje sam­

manslutning för främjande av yr­

kesintressen, såframt näringsidkare,

varom nu nämnts, åro företrädda

inom sammanslutningen och denna

äger att kära inför domstol;

2) i de uti 3 och 5 §§ angivna fall

den, vilkens yrkeshemlighet eller fö­

rebild obehörigen använts eller röjts;

3) i de uti 6 och 7 §§ omförmälda

fall varje näringsidkare, som fram­

bringar, tillverkar eller håller till

salu varor eller utför arbete av sam­

ma eller liknande art som de varor

eller det arbete, som skolat inköpas

eller utföras, eller meddelar försäk- * 1 2

lag är:

1) i de uti 3 och 5 §§ angivna fall

den, vilkens yrkeshemlighet eller fö­

rebild obehörigen använts eller röjts;

2) i de uti 6 och 7 §§ omförmälda

fall varje näringsidkare, som fram­

bringar, tillverkar eller håller till

salu varor eller utför arbete av sam­

ma eller liknande art som de varor

eller det arbete, som skolat inköpas

eller utföras, eller meddelar försäk-

1 Senaste lydelse av

1 § 1942:246

2

§ »

2 Senaste lydelse 1960:731.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

3) Förslag

till

Lag

om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas, att 9 kap. 8 § brottsbalken skall ha nedan angivna

lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

9 KAP.

8

Den som, i annat fall än förut i

detta kapitel är sagt, förfar oredligt

i det han medelst vilseledande för­

mår någon till handling eller under­

låtenhet och därigenom skadar den

vilseledde eller någon i vars ställe

denne är, dömes för oredligt

förfarande till böter eller

fängelse i högst två år. Ändå att ska­

da ej uppkommer, skall dömas för

oredligt förfarande, om vilseledan­

det sker i utövning av yrke eller nä­

ring och avser beskaffenhet, mycken­

het eller ursprung av något som till-

handahålles mot vederlag.

§■

Den som, i annat fall än förut i

detta kapitel är sagt, förfar oredligt

i det han medelst vilseledande för­

mår någon till handling eller under­

låtenhet och därigenom skadar den

vilseledde eller någon i vars ställe

denne är, dömes för o r e d 1 i g t

förfarande till böter eller fäng­

else i högst två år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

5) Förslag

till

Lag

om upphävande av lagen (1914:422) angående förbud i vissa fall mot varors

förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av oriktigt

märkta varor

Härigenom förordnas, att lagen (1914: 422) angående förbud i vissa fall

mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av

oriktigt märkta varor skall upphöra att gälla vid utgången av år 1970.

12

För ledamot som avses i första stycket finns en eller flera ersättare. Be­

stämmelserna om ledamot gäller även ersättare.

6 §

Konungen utser ordförande, vice ordförande, övriga ledamöter och ersät­

tare i marknadsrådet. Ledamot och ersättare utses för viss tid.

7 §

Ledamot och ersättare i marknadsrådet skall vara myndig svensk med­

borgare.

Innan ledamot eller ersättare börjar tjänstgöra i rådet, skall han ha avlagt

domared.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

8

§

Bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare äger mot­

svarande tillämpning på ledamot i marknadsrådet.

9 §

Marknadsrådet är beslutfört, när ordföranden och fyra andra ledamöter

är närvarande. I beslut skall lika antal ledamöter som företräder företagar­

intressen samt konsument- och löntagarintressen deltaga.

Av de särskilda ledamöterna deltager vid handläggning av ärende om kon­

kurrensbegränsning endast den som utsetts för sådana ärenden och vid

handläggning av ärende om otillbörlig marknadsföring endast den som ut­

setts för sådana ärenden.

Ordföranden kan ensam på rådets vägnar företaga förberedande åtgärd

och pröva fråga om avskrivning av ärende.

10

§

Som marknadsrådets beslut gäller den mening varom de flesta ledamöter

förenar sig eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden biträder.

Näringsfrihetsombudsman och konsumentombudsman

11

§

För konkurrensbegränsningsfrågor finns en näringsfrihetsombudsman

och för frågor om otillbörlig marknadsföring en konsumentombudsman.

Ombudsman utses av Konungen för viss tid och skall vara lagkunnig.

Förfarandet i konkurrensbegränsningsärenden

12

§

Särskilda bestämmelser om förfarandet i konkurrensbegränsningsärenden

finns i lagen (1953: 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegräns­

ning inom näringslivet.

14

Den som ej är part och som efter kallelse av marknadsrådet inställt sig

inför rådet har rätt till ersättning enligt vad i rättegångsbalken är före­

skrivet om ersättning till vittne eller sakkunnig. I ärende vari ombudsman

för talan tillämpas bestämmelserna för mål om allmänt åtal och i annat

ärende bestämmelserna för mål vari förlikning är tillåten. Skall ersätt­

ningen utges av parterna en för båda och båda för en, skall rådet slutligt

fördela kostnaden mellan dem med hälften å vardera.

19 §

I marknadsrådets beslut varigenom ärende avgöres anges de skäl på vilka

beslutet grundas. Beslutet sändes till parterna samma dag som det meddelas.

20

§

Skall inlaga, kallelse, föreläggande, beslut eller annan handling tillställas

part eller annan, sker det genom delgivning.

Delgivning av beslut, som innefattar vitesföreläggande enligt lagen (1953:

603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom närings­

livet eller lagen (1970: 00) om otillbörlig marknadsföring, får ej ske enligt

12 § delgivningslagen (1970: 00), med mindre anledning förekommer att

den sökte avvikit eller eljest håller sig undan.

Övriga bestämmelser

21

§

Den som obehörigen yppar vad som enligt marknadsrådets beslut icke får

uppenbaras, dömes till böter eller fängelse i högst ett år, om ej gärningen är

belagd med straff i brottsbalken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

22

§

Fråga om utdömande av vite enligt 18 § prövas av marknadsrådet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

16

Kungl. Mcij:ts proposition nr 57 år 1970

8) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att

utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att 20 § lagen (1937: 249) om inskränkningar i rät­

ten att utbekomma allmänna handlingar skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

20

Handling som inkommit till myn­

dighet, som avses i lagen om upp-

giftsskyldighet rörande pris- och

konkurrensförhållanden, eller till

näring sfrihetsrådet eller ombuds­

mannen för näringsfrihetsfrågor

må, i den mån handlingen innehåller

upplysningar om viss företagares af­

färs- eller driftförhållanden, vilkas

offentliggörande kan lända honom

till men, icke i andra fall än Ko­

nungen bestämmer utlämnas förrän

tjugu år förflutit från handlingens

datum. Vad nu sagts gälle ock hos

myndigheten upprättad handling,

dock ej kartellregister.

På framställning----------------------—

(Föreslagen lydelse)

§-x

Handling som inkommit till myn­

dighet, som avses i lagen om upp-

giftsskyldighet rörande pris- och

konkurrensförhållanden, eller till

marknadsrådet, näringsfrihetsom­

budsmannen eller konsumentom­

budsmannen må, i den mån hand­

lingen innehåller upplysningar om

viss företagares affärs- eller driftför­

hållanden, vilkas offentliggörande

kan lända honom till men, icke i

andra fall än Konungen bestämmer

utlämnas förrän tjugu år förflutit

från handlingens datum. Vad nu

sagts gälle ock hos myndigheten upp­

rättad handling, dock ej kartellregis­

ter.

motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Äldre bestämmelser gäller

fortfarande beträffande handling som inkommit eller upprättats före ikraft­

trädandet.

Senaste lydelse 1956:246.

18

har bedrivit utredningsarbetet i samarbete med motsvarande danska, finska

och norska kommittéer, avgav den 14 december 1966 betänkandet Otillbör­

lig konkurrens (SOU 1966: 71)k Betänkandet innehåller bl. a. förslag till en

lag om otillbörlig konkurrens som är avsedd att ersätta den gällande lagen

om illojal konkurrens. Lagförslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet i

detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av justitiekanslern

(JK), riksåklagaren (RÅ), hovrätten över Skåne och Blekinge, försvarets

civilförvaltning, telestyrelsen, generaltullstyrelsen, kontrollstyrelsen, kom­

merskollegium, patent- och registreringsverket, näringsfrihetsrådet, närings­

frihetsombudsmannen (NO), statens provningsanstalt, statens pris- och kar­

tellnämnd, statens institut för konsumentfrågor, statens konsumentråd, tull-

lagstiftningskommittén, 1963 års konsumentupplysningskommitté, integri-

tetsskyddskommittén, Sveriges advokatsamfund, Svenska arbetsgivareföre­

ningen, Sveriges industriförbund, Sveriges allmänna exportförening, Sveri­

ges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund,

Svenska företagares riksförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisa­

tion, Svensk industriförening, Läkemedelsindustriföreningen, Motorbran­

schens riksförbund, Apotekarsocieteten, Svenska petroleuminstitutet, Sven­

ska bokförläggareföreningen, Svenska boktryckareföreningen, Sveriges ho­

tell- och restaurangförbund, Svenska resebyråföreningen, Svenska bankföre­

ningen, Svenska sparbanksföreningen, Svenska försäkringsbolags riksför­

bund, Svenska tidningsutgivareföreningen, Svenska annonsörers förening,

Sveriges marknadsförbund, Sveriges kompetensauktoriserade reklambyråers

förbund, Annonsbyråernas förening, Affischeringsföretagens förening, Före­

ningen svensk fackpress, Sveriges public relations förening, Svenska handels­

agenters förening, Svenska industriens patentingenjörers förening, Svenska

organisationskonsulters förening, Svenska patentombudsföreningen, Svenska

föreningen för industriellt rättsskydd, Kooperativa förbundet (KF), Lands­

organisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO),

Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) och Sveriges husmoders­

föreningars riksförbund. Riksåklagaren har bifogat yttranden från vissa

åklagarmyndigheter och kommerskollegium yttranden från samtliga han­

delskammare i landet utom handelskammaren i Gävle.

Det av utredningen framlagda lagförslaget innehåller dels en general­

klausul mot ohederliga konkurrensåtgärder dels särskilda bestämmelser om

vilseledande reklam m. m., om företagsspioneri och missbruk av företags­

hemligheter, tekniska förebilder och tekniska föreskrifter samt om bestick- 1

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

1 Betänkandet har undertecknats av generaldirektören Yngve Samuelsson, direktören Clas

Bohman, civilekonomen Margareta Härnqvist, direktören Gösta Jacobsson, advokaten Nils

Köhler och patenträttsrådet Claes Uggla, i egenskap av ledamöter, samt av direktörerna K. E.

Gillberg, Johan Söderberg, Sten Tengelin och professor Ulf af Trolle i egenskap av utredning­

ens experter.

20

regler beroende på ärendets art. Är det fråga om leveransvägran mot en före­

tagare i ett senare försäljningsled kan rådet ålägga leveransskyldighet vid

vite. I andra slag av ärenden förfogar rådet inte över några motsvarande

tvångsmedel. Om saken anses vara av större vikt åligger det dock rådet att

göra anmälan till Kungl. Maj :t när en förhandling har misslyckats.

Näringsfrihetsrådet består av ordförande och åtta andra ledamöter, som

alla förordnas av Kungl. Maj :t. Ordföranden och två av de övriga ledamö­

terna utses bland personer som inte kan anses företräda vare sig företagar­

intressen eller konsument- och löntagarintressen. Den ene av de nämnda

båda ledamöterna skall vara rådets vice ordförande. Den andre skall ha sär­

skild insikt i näringslivets förhållanden. Ordföranden och vice ordföranden

skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. Av rådets övriga ledamöter

utses tre bland personer som kan anses företräda företagarintressen och tre

bland personer som kan anses företräda allmänna konsument- och lönta­

garintressen.

Näringsfrihetsombudsmannen skall föra det allmännas talan inför rådet.

Även han skall vara lagkunnig och erfaren i domarvärv. Han biträds i sin

verksamhet av ett särskilt utredningsorgan, statens pris- och kartellnämnd.

Har ombudsmannen i visst fall beslutat att inte begära förhandling hos nä­

ringsfrihetsrådet, kan förhandling påkallas av företagare som omedelbart

berörs av konkurrensbegränsningen i fråga eller av sammanslutning av kon­

sumenter eller löntagare. I praktiken har de flesta ärenden om undanröj ande

av skadlig verkan av konkurrensbegränsning slutförts hos näringsfrihets­

ombudsmannen. Antalet ärenden som har handlagts av rådet är ganska

ringa.

Lagen om illojal konkurrens innehåller förbud mot vissa slag av

konkurrenshandlingar. Av intresse i detta sammanhang är främst 1 och 2 §§.

Lagens 1 § upptar en straffbestämmelse om illojal reklam. Gärningsman

är den som utövar näringsverksamhet eller den som är anställd i eller eljest

arbetar för annans näringsverksamhet och därvid självständigt bedriver re­

klam. Bestämmelsen avser uppgifter som gärningsmannen lämnar i medde­

landen avsedda för ett större antal personer. I lagtexten nämns särskilt med­

delanden på vara, anslag eller skylt eller i annons, cirkulär, prospekt eller

priskurant. Till meddelande hänförs också framställning i bild eller genom

annan särskild anordning. Meddelandet skall röra näringsverksamheten eller

i denna utbjudna varor eller prestationer. Om meddelandet innehåller en

oriktig uppgift som är ägnad att framkalla uppfattningen om ett fördelaktigt

anbud samt förfarandet står i uppenbar strid mot god affärssed, straffas

gärningsmannen för illojal reklam under förutsättning att han visste eller

borde veta att den lämnade uppgiften var oriktig.

Illojal reklam är ett farebrott, dvs. det fordras inte att någon faktiskt har

blivit vilseledd genom den oriktiga uppgiften. Bestämmelsen gäller bara upp­

gifter om egna förhållanden. Lämnas i kommersiella sammanhang uppgifter

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

22

vara uppfyllda för att skadestånd skall kunna dömas ut. Bara skada som har

förorsakats andra näringsidkare kan ersättas enligt lagen. Konsumenter som

har lidit skada av illojal reklam får åberopa annan grund för yrkande om er­

sättning, exempelvis bestämmelse i brottsbalkens bedrägerikapitel. Talan om

skadestånd enligt lagen skall väckas inom två år från den dag skadan upp­

kom. Annars är rätten till skadestånd förlorad.

Brott mot 1 och 2 §§ lagen om illojal konkurrens faller under allmänt

åtal. Ansvarstalan kan också väckas av näringsidkare i samma eller likartad

bransch som den där brottet har begåtts eller av näringsorganisation i vilken

sådana näringsidkare är företrädda. Denna åtalsrätt är subsidiär i förhållan­

de till åklagarens, dvs. åtal får väckas först sedan allmän åklagare efter an­

givelse har beslutat att inte väcka talan. Näringsidkare i samma och likartad

bransch, men däremot inte organisationer, har dessutom primär rätt att föra

talan om skadestånd (11 §).

En grupp rättsregler som har visst intresse i detta sammanhang är den

i m materialrättsliga ensamrättslagstiftningen, dvs.

patentlagen (1967:837), lagen (1899:59 s. 1) om skydd för vissa mönster

och modeller, lagen (1960: 729) om upphovsrätt till litterära och konstnärli­

ga verk, lagen (1960:730) om rätt till fotografisk bild, varumärkeslagen

(1960:644), kollektivmärkeslagen (1960:645) och lagen (1887:42 s. 3) om

handelsregister, firma och prokura. Två av dessa lagar är f. n. föremål för

revision. Lagrådet har den 10 oktober 1969 avgett utlåtande över ett den 25

april 1969 remitterat förslag till ny mönsterskyddslag, som skall ersätta

den gällande lagen om mönster och modeller, och i betänkande den 25 maj

1967 (SOU 1967: 35) har firmautredningen lagt fram förslag till ny firma-

lag.

Enligt den angivna lagstiftningen kan under vissa förutsättningar ensam­

rätt förvärvas till alster eller verk av olika slag. Tekniska element skyddas

genom patentlagen, form- eller utseendeelement genom mönsterlagen, kän-

neteckenselement genom varumärkeslagen, kollektivmärkeslagen och firma­

lagen samt estetiska och konstnärliga element genom upphovsrättslagen och

fotografilagen.

En immaterialrättslig ensamrätt kan dessutom föreligga till följd av 9 §

lagen om illojal konkurrens, vilken rör illojal användning av kännetecken.

Enligt denna bestämmelse är det straffbart att i utövning av näringsverk­

samhet använda namn, firma, varumärke, utstyrsel eller annat kännetecken,

som lätt kan förväxlas med förut här i landet inarbetat kännetecken för an­

nans näringsverksamhet eller däri utbjudna varor eller prestationer, om an­

vändningen sker i uppsåt att framkalla förväxling. Bestämmelsen är dock

inte tillämplig om det kännetecken varmed förväxling kan äga rum är skyd­

dat enligt varumärkes- eller kollektivmärkeslagen. Detta undantag infördes

vid tillkomsten av dessa lagar. Bestämmelsen är numera i huvudsak tillämp­

lig bara på vissa fall av firmaintrång, och i firmautredningens betänkande

föreslås att den helt upphävs i samband med införandet av en ny firmalag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

24

är ägnad att vilseleda allmänheten angående varors beskaffenhet, framställ­

ningssätt, egenskaper, användbarhet eller myckenhet.

2.3 Utomrättsliga normer och självsanering inom näringslivet

Internationella handelskammaren har antagit en hederskodex för vad som

skall anses vara god reklampraxis. Den senaste versionen härav, grundregler

för reklam, antogs år 1966. Reglerna ligger till grund för en inom närings­

livet anordnad bedömning av reklam. Denna handhas av en särskild nämnd,

Näringslivets opinionsnämnd, i vilken olika näringslivs- och konsumentin­

tressen är representerade. Nämnden är behörig att pröva även andra mark­

nadsföringsåtgärder än reklam. Dess uppgift är att på begäran avge yttrande

om en i näringsverksamhet vidtagen reklam- eller annan konkurrensåtgärd

kan anses strida mot god affärssed. Vid bedömningen skall nämnden beakta

både konsument- och konkurrentintressen. Rätt att begära yttrande tillkom­

mer varje enskild person, företag eller sammanslutning. Under år 1968 har

inrättats ett fristående organ, Anmälningsbyrån för marknadsföringsåtgär­

der, med uppgift att underställa opinionsnämnden ärenden av principiellt

intresse eller av större vikt från allmän synpunkt. Byrån skall främst ha sin

uppmärksamhet riktad på vilseledande reklammetoder och andra företeelser

inom marknadsföringen vilka bedöms som anmärkningsvärda från konsu­

mentsynpunkt.

I grundregler för reklam fastslås bl. a. att reklamen har ett socialt ansvar

mot konsumenten och samhället samt att den skall vara hederlig och veder­

häftig och förenlig med god sed i konkurrensen näringsidkare emellan. Vi­

dare anges att all reklam skall utformas så att allmänheten får respekt och

förtroende för reklamen. Dessa allmänna förhållningsregler utvecklas och

preciseras närmare i ett antal artiklar. Där föreskrivs bl. a. att reklam inte

får innehålla framställning i ord eller bild som strider mot goda seder. Den

får inte missbruka konsumentens förtroende och försöka dra fördel av oer­

farenhet eller bristande kunskaper hos konsumenten. Den får inte vädja till

övertro eller vidskepelse eller utan vägande skäl spela på rädsla och fruktan.

Den får inte innehålla framställning i ord eller bild som direkt eller indirekt

— genom antydningar, utelämnanden eller oklart framställningssätt — är

ägnad att vilseleda konsumenten, överdrivna påståenden, vilka framstår

som faktiska uppgifter, får inte användas om de kan verka vilseledande. Den

omständigheten att annonsören eller annan i efterhand ger konsumenten

riktiga upplysningar medför inte, att ett vilseledande reklammeddelande

kan anses försvarligt. Vederhäftighetskravet utvecklas ytterligare i ett antal

vägledande exempel. Grundreglerna innehåller vidare förhållningsregler i en

rad särskilda frågor, bl. a. om användning av intyg o. d. samt om misskredi­

terande anspelningar på annan. Ytterligare finns vissa tillämpningsregler.

Bl. a. föreskrivs att en annonser skall vara beredd att inför vederbörligt be­

dömande organ inom näringslivet visa riktigheten av uppgift, påstående

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

26

sociala och medicinska synpunkter försvarligt sätt. Nämndens verksamhet

har hittills haft ganska begränsad omfattning.

I fråga om sj älvsaneringsverksamheten inom näringslivet kan ytterligare

nämnas att vissa dagstidningar och populärpressföretag inom sina annons­

avdelningar har infört kontroll av beordrat annonsmaterial. Svenska an-

nonsörers förening och Svenska reklambyråförbundet har inrättat en ge­

mensam kommitté som bedriver viss granskning av publicerad reklam och

kan vidta åtgärder i syfte att avstyra fortsatt publicering av en annons som

den har funnit normstridig. Vidare pågår f. n. uppbyggnad av ett system för

intern produktionskontroll inom alla reklambyråer som är anslutna till

Reklambyråförbundet. Systemet innebär, att all reklam som publiceras av

en reklambyrå skall kontrolleras av en speciell befattningshavare, en ansva­

rig reklamutgivare. Reklamutgivaren, som har genomgått särskild utbild­

ning, ansvarar för att de alster som lämnar byrån inte strider mot gällande

rättsregler eller utomrättsliga normer. Annonsörföreningen och Svenska tid-

ningsutgivareföreningen stöder detta system. Systemet torde bli fullt ut­

byggt i början av 1970-talet och kan då beräknas kosta totalt 5—8 milj. kr.

per år.

Huvudmännen för opinionsnämnden och reklamgranskningen har nyligen

upprättat ett sakkunnigorgan, Konsultbyrån för marknadsrätt, med uppgift

att ge ansvariga reklamutgivare och andra råd och anvisningar i fråga om

normerna för reklam och marknadsföring, samt ett särskilt organ för infor­

mationsfrågor, Informationsutskottet, vars främsta uppgift är att planera

utbildningen och organisera informationen på området. De har vidare beslu­

tat att inrätta ett organ för forskning och avancerad utbildning, Institutet

för marknadsrätt.

2.4 Reklamutredningens undersökning av reklamens vederhäftighet

Reklamutredningen har nyligen genomfört en undersökning om press-

och filmreklamens vederhäftighet. Undersökningen avsåg kommersiella an­

nonser av minst 100 spaltmillimeters storlek, som under tiden september

1967—augusti 1968 publicerades i de tio största dagstidningarna och de 17

största populärtidskrifterna av veckopresstyp. Dessutom undersöktes an­

nonsfilmer som visades i Sverige under höstsäsongen 1968. Som bedöm­

ningskriterium användes grundregler för reklam samt opinionsnämndens

och reklamgranskningens praxis.

Undersökningen av pressannonserna skedde så att man med vissa urvals­

metoder tog fram 555 dagspressannonser och 578 populärpressannonser för

närmare bedömning. Detta urval förgranskades av två personer med erfa­

renhet från Näringslivets opinionsnämnds verksamhet. De annonser som

ansågs normstridiga eller tveksamma underställdes en jury bestående av en

domstolsjurist, två konsumentrepresentanter och två företrädare för rekla­

men. Juryn granskade annonserna efter samma principer som opinions-

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

ringslivet. Lagstiftningen bör därför inte utformas så att den ger stöd åt inte

önskvärda konkurrensbegränsningar. Hänsynen till värdet av en effektiv

konkurrens får å andra sidan inte lägga hinder i vägen för regler som gör

det möjligt att ingripa mot ohederliga affärsmetoder. Frågan om närings­

livets struktur och om olika produktions- och distributionsformers företrä­

den från ekonomisk synpunkt bör inte påverka lagens utformning.

Man bör eftersträva största möjliga rättslikhet på området mellan de nor­

diska länderna. Utsikterna till en fortsatt integration även utanför det nor­

diska området motiverar vidare att man försöker undanröja nationella sär­

drag till förmån för en större internationell likformighet.

Utredningen föreslår att lagen om illojal konkurrens ersätts av en ny fri­

stående lag. Syftet med denna bör vara att ge medel till ingripande mot kon­

kurrensåtgärder som enligt allmän etisk-moralisk värdering är förkastliga.

Detta uttrycks enligt utredningen bättre med termen otillbörlig konkurrens

än med termen illojal konkurrens. Lagen föreslås därför få rubriken lag om

otillbörlig konkurrens.

De lagbestämmelser utredningen föreslår karaktäriseras av att de är mer

allmänt hållna än motsvarande bestämmelser i lagen om illojal konkurrens.

Utredningen anser nämligen, att materiellt tillfredsställande resultat bäst

nås genom mer generella bestämmelser som ger större utrymme för dom­

stolarnas skön.

Tyngdpunkten i den föreslagna lagen utgörs av en förbuds- och straff-

sanktionerad bestämmelse mot vilseledande reklam m. m. Enligt utredning­

en visar erfarenheten att det övervägande flertalet otillbörliga förfaranden

består i på ett eller annat sätt vilseledande framställningar. Utredningen fö­

reslår inte några särskilda föreskrifter om olika slag av marknadsförings-

metoder. Ingripande mot otillbörligt utformade sådana metoder som inte är

åtkomliga genom bestämmelsen om vilseledande reklam skall enligt försla­

get kunna ske med tillämpning av en allmänt utformad förbudssanktionerad

bestämmelse, en generalklausul.

3.2 Generalklausulen

Generalklausulen är intagen i förslagets 1 §. Enligt den får i näringsverk­

samhet inte vidtas konkurrensåtgärd genom vilken hederlighet och god af­

färssed åsidosätts mot konsumenter eller näringsidkare.

En anledning till att utredningen har valt att uppställa en allmänt avfat­

tad generalklausul i stället för mera detaljerade specialbestämmelser mot

andra otillbörliga företeelser än vilseledande framställningar är att sådana

specialbestämmelser skulle bli vaga och otympliga utan att man kunde vara

säker på att ha fångat in vad man önskar. De väsentligaste kriterierna på

det otillbörliga i de förfaranden man vill komma åt är genomgående besläk­

tade; i stort sett är det fråga om olika former av otillbörligt utnyttjande av

allmänheten eller andra näringsidkare. För en generalklausul talar också

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

den och andra kombinationsutbud kan enligt utredningen utformas så att de

innebär ett klandervärt utnyttjande av allmänhetens godtrogenhet. De kan

emellertid också användas på sådant sätt att konsumenternas intressen inte

träds för när. Ett generellt förbud mot metoderna i fråga skulle knappast

vara förenligt med den fria konkurrensens princip. Utredningen föreslår

inte någon motsvarighet till gällande bestämmelse om tilläggserbjudanden

i 2 § lagen om illojal konkurrens. De inte önskvärda fallen bör motarbetas

genom generalklausulen. Om ett erbjudande åtföljs av en framställning som

är vilseledande eller på annat sätt otillbörlig bör denna angripas med stöd

av bestämmelsen om vilseledande reklam.

En specialform av kombinationsutbud utgör systemet med s. k. trading

stamps. Systemet innebär typiskt sett att någon till detaljister försäljer ra­

battmärken som dessa skall dela ut till sina kunder vid försäljning av varor.

Sedan kunden samlat ett visst antal märken har han rätt att inlösa dem i

varor bos utfärdaren av märkena. Utredningen anser att systemet med

trading stamps inte kan fördömas om det finns ett kontantvärde utsatt på

varje märke och kunden kan få märkena inlösta alternativt i kontanter eller

i standardvaror vilkas värde kunden i stort sett kan bedöma. I så fall är

likheten med en vanlig årsomsättningsrabatt påtaglig. Är dessa förutsätt­

ningar inte uppfyllda, kan systemet innebära ett otillbörligt utnyttjande av

allmänhetens godtrogenhet och bör då falla under generalklausulen. Någon

specialbestämmelse om trading stamps vill utredningen inte föreslå.

I frågan om specialbestämmelser beträffande tilläggserbjudanden och tra­

ding stamps föreligger två reservationer. En ledamot och en expert förordar

en särskild bestämmelse om tilläggserbjudanden. Reservanterna föreslår att

man behåller regeln i 2 § lagen om illojal konkurrens men slopar det där

uppställda rekvisitet att förfarandet skall innebära ett utnyttjande av all­

mänhetens godtrogenhet. Två ledamöter och en expert vill genom en special­

regel förbjuda systemet med trading stamps.

Bland andra marknadsföringsmetoder där generalklausu­

len skall kunna tillämpas i speciella fall nämner utredningen vilseledande

förpackningar, lotterier, pristävlingar och gåvoutdelningar i säljfrämjande

syfte, utförsäljningar och realisationer samt s.k. negativ avtalsbindning.

En förpacknings storlek och form kan till skillnad från dess utstyrsel med

text och bild inte betecknas som en sådan framställing som avses i bestäm­

melsen om vilseledande reklam. Om förpackningen har fått en sådan form

eller storlek att den är ägnad att vilseleda om innehållets kvantitet eller be­

skaffenhet kan användningen av förpackningen i stället angripas med stöd

av generalklausulen. Hänsyn måste dock tas till sådana faktorer som att för­

packningen kan vara ändamålsenlig från transportteknisk eller liknande

synpunkt.

Lotterier i säljfrämjande syfte är enligt utredningen i praktiken förbjud­

na eftersom de faller under tillståndstvånget i lotteriförordningen och till­

32

vid efterbildning är otillbörligt eller inte bör bedömas enligt de allmänna

reglerna om förmögenhetsbrott i brottsbalken eller de av utredningen före­

slagna reglerna om företagsspioneri, missbruk av företagshemlighet och be­

stickning i näringsverksamhet m. in. och inte enligt generalklausulen. Utred­

ningen vill dock inte utesluta att det kan finnas särskilt förkastliga metoder

vid efterbildning som till sin art är annorlunda dem som behandlas i be­

fintliga eller föreslagna straffstadganden men ter sig lika etiskt klandervär­

da som dessa. Mot sådana metoder bör man enligt utredningen kunna in­

gripa med stöd av generalklausulen. Man skall dock inte kunna »summera»

ett angrepp, som inte fullt når upp till en straffbar eller kontrakträttsligt

otillåten nivå, med ett objekt, som inte helt fyller förutsättningarna för en­

samrätt, och på grundval därav meddela ett förbud.

Som exempel på förfaranden som kan innebära otillbörligt ut­

nyttjande av annans renommé anger utredningen, att en nä­

ringsidkare i sin reklam jämför sig eller sin produkt med en välrenommerad

inte konkurrerande näringsidkare eller vara i syfte att få del av den good­

will som är knuten till denne näringsidkare eller hans vara. Utredningen

framhåller att sådana förfaranden ofta faller under den föreslagna bestäm­

melsen om vilseledande reklam. I andra fall kan förfarandet vara åtkomligt

enligt känneteckenslagstiftningen. Ibland är emellertid detta inte möjligt

och då bör man kunna ingripa med stöd av generalklausulen. Som exempel

på en sådan situation nämns att någon använder ett exklusivt bilmärkes väl­

kända kylarmaskering som bakgrund i en annons för cigarrettändare. Ut­

redningen berör också frågan om enskild persons intresse av rättsskydd mot

att hans namn eller bild obehörigen publiceras. Detta problem har emeller­

tid en räckvidd långt utöver den föreslagna lagens område och bör enligt

utredningen inte behandlas där utan prövas i annat sammanhang.

3.3 Vilseledande reklam m. m.

Enligt utredningen visar all erfarenhet att flertalet av de som förkastliga

ansedda metoderna i konkurrensen utgörs av framställningar som är vilse­

ledande i ett eller annat hänseende. Produktionens och distributionens änd­

rade struktur har lett till att reklamen fått allt större betydelse samtidigt som

konsumenterna genom den liöjda levnadsstandarden har fått väsentligt öka­

de valmöjligheter. En starkare tendens till skärpta krav på vederhäftighet i

reklamen märks både inom näringslivet och bland konsumenter. Mot denna

bakgrund bör bestämmelsen om vilseledande reklam ges en mer generell ut­

formning än 1 § lagen om illojal konkurrens.

Konkurrens förekommer inte bara i sälj verksamhet utan också i inköps­

verksamhet. Eftersom det allmänna intresset av att framställningar är ve­

derhäftiga gör sig gällande även i fråga om sådan verksamhet, förordas att

bestämmelsen får gälla också där. Även framställningar som inte är direkt

inriktade på inköp eller försäljning utan syftar till att allmänt ge ett företag

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

33

goodwill, s. k. public-relations-verksamhet, skall omfattas av bestämmelsen

Eftersom den individuella försäljningen har tilltagit, bl. a. genom utveckling

av tekniken att sälja genom personligt utformade säljbrev eller personliga

samtal, föreslår utredningen att bestämmelsen får avse också framställning­

ar som riktas till en person eller ett fåtal personer.

I fråga om vederhäftighetskravet erinrar utredningen om att även objek­

tivt riktiga framställningar kan vara vilseledande. Vederhäftighetskravet bör

därför utformas så att framställningen inte får vara oriktig eller vilseledan­

de. Kravet gäller alla verifierbara framställningar, även överdrifter i rekla­

men av typen »stadens billigaste priser». Det anses troligt, att många över­

drivna uppgifter om beskaffenheten av varor eller material, särskilt nya eller

oprövade sådana, uppfattas efter ordalagen och alltså är ägnade att påverka

köplusten. Utredningen rekommenderar därför en förhållandevis sträng

praxis i fråga om överdrifter.

För att bestämmelsen skall bli tillämplig fordras vidare, att framställ­

ningen är ägnad att påverka efterfrågan på eller utbudet av vara, tjänst eller

annan nyttighet. Framställningen skall vara ägnad att ha kommersiell ef­

fekt, dvs. ägnad att påverka någons benägenhet att köpa en vara eller vidta

någon annan ekonomisk disposition. Det skall föreligga en verklig risk för

att den gentemot vilken framställningen riktas påverkas av den i sitt hand­

lande. Utredningen framhåller i detta sammanhang att man måste beakta

vilken krets Iramställningen vänder sig till. År det fråga om reklam för all­

mänheten, bör man utgå från genomsnittskonsumentens tänkta helhetsin­

tryck vid en tämligen flyktig genomläsning av framställningen.

I överensstämmelse med det anförda föreskrivs i 2 § första stycket i utred­

ningens lagförslag att näringsidkare inte får använda oriktig eller vilsele­

dande framställning ägnad att påverka efterfrågan på eller utbudet av vara,

tjänst eller annan nyttighet. Med termen näringsidkare avser utredningen

den som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk art. Statliga och

kommunala bolag är under angiven förutsättning att anse som näringsid­

kare. Även andra statliga eller kommunala juridiska personer kan vara nä­

ringsidkare. Ordet framställning skall enligt utredningen fattas i vidsträckt

mening. Därmed avses varje form varigenom man meddelar sig med annan.

Det kan vara i skrift eller tal, genom bild eller annan anordning, t. ex. ut­

ställning i skyltfönster.

I andra stycket av 2 § upptas bestämmelser om framställningar som är

otillbörliga mot andra näringsidkare. Utredningen framhåller att det i vissa

situationer kan vara försvarligt att lämna för andra näringsidkare ofördel­

aktiga uppgifter. Det anses emellertid vara ett allmänt intresse att kunna

ingripa mot framställningar som är chikanösa, kränkande eller på annat

sätt otillbörliga i sin utformning. Man bör också kunna hindra att någon

utnyttjar fördomar eller aversioner genom att i reklam lämna ovidkomman­

de uppgifter om exempelvis en konkurrents ras, religion eller politiska

3—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 57

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

36

randen med en i sak betydelselös förändring kan fortsätta sitt otillbörliga

förfarande. Å andra sidan får förbudet inte göras så omfattande att det

utgör ett hinder för legitima konkurrensåtgärder.

Effektiviteten hos ett förbud kan bli kraftigt försvagad, om förbudet

inte blir tillämpligt förrän lagakraftägande dom föreligger. Det kan redan

på ett tidigt stadium av målets handläggning stå klart att exempelvis

en pågående reklamkampanj är uppenbart vilseledande och ägnad att ha

stora skadeverkningar för konsumenterna och näringslivet. Utredningen

anser därför att domstol bör ha möjlighet att meddela ett interimistiskt

förbud. Enligt förslaget kan det ske, om ett fortsättande av handlingen

kan väntas medföra allvarliga olägenheter för konsumenter eller närings­

idkare. I fråga om interimistiska förbud skall bestämmelserna i 15 kap.

5 och 6 §§ rättegångsbalken vara tillämpliga. Det betyder att interimis­

tiskt förbud kan meddelas bara på yrkande av part och endast av den dom­

stol där rättegången äger rum. I regel måste svarandeparten höras innan

förbud får meddelas. Vidare gäller att pant eller borgen skall ställas för

den skada som kan tillskyndas motparten. Staten behöver dock aldrig

ställa säkerhet. Beslut om interimistiskt förbud skall omedelbart hävas,

om den talan som har föranlett förbudet återkallas eller skäl saknas att

behålla förbudet. Då målet avgörs prövar domstolen om förbudet skall bestå.

Den som uppsåtligen handlar i strid mot 2 § i förslaget begår enligt ut­

redningens mening en gärning som till sin allmänna karaktär ligger mycket

nära bedrägeri. För sådana gärningar är straff den adekvata påföljden.

Trots att man tidigare i skilda sammanhang har avvisat tanken på att an­

vända förbud och straff som alternativa sanktioner (se bl. a. prop. 1931: 175

s. 26, 1944: 176 s. 51 och 1960: 167 s. 177) föreslår utredningen att upp­

såtliga överträdelser i likhet med vad som f. n. gäller skall vara straffbara.

Mot den som har överträtt meddelat förbud skall dock inte föras talan

om ansvar jämsides med talan om utdömande av vitet. Skulle en kombi­

nation av förbuds- och straffsanktion av lagtekniska skäl inte anses godtag­

bar, bör man hellre välja förbudssanktionen än straffsanktionen.

En begränsning av straffansvaret föreslås såtillvida att ansvar inte skall

komma i fråga om brottet är att anse som ringa. Vidare skall straffbe­

stämmelsen inte tillämpas om gärningen är att bedöma som svindleri

enligt 9 kap. 9 § brottsbalken. Däremot är det inte något som hindrar att

en och samma gärning bestraffas både som brott mot 2 § första stycket

och som bedrägeri. Straffsatsen föreslås bli böter eller fängelse i högst ett år.

Om flera har medverkat till brottet skall enligt en särskild bestämmelse

i förslaget de allmänna medverkansreglerna i 23 kap. brottsbalken tillämpas.

Eftersom näringsidkare är att anse som ett sådant specialsubjekt som

avses i 23 kap. 4 § blir den särskilda föreskriften i 5 § om strafflindring eller

straffrihet för medverkande till specialsubjekt tillämplig. Detta innebär

att näringsidkarens anställda i regel bör undgå straff , om de har handlat

enligt arbetsgivarens instruktioner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

med ett av riktprisutredningen väckt förslag (SOU 1966:48). Under alla

förhållanden måste uppgiften handhas av en kvalificerad jurist med

insikter i näringslivets förhållanden.

Brott mot 2 § skall enligt förslaget höra under allmänt åtal. Enligt all­

männa regler har målsägande, dvs. den mot vilken brottet är begånget

eller som har blivit förnärmad eller lidit skada av brottet, subsidiär åtals-

rätt. Utredningen föreslår att den myndighet och de organisationer som

kan föra talan om förbud också skall få samma subsidiära åtalsrätt som

målsägande.

Utredningen erinrar om att enligt varumärkeslagen domstol i vissa fall

kan föreskriva, att vilseledande kännetecken skall utplånas eller

ändras. Motsvarande möjlighet bör ges i anslutning till 2 § i förslaget.

Det gäller alltså oriktiga, vilseledande eller enligt 2 § andra stycket otill­

börliga framställningar som har anbragts på vara eller förpackning eller

som förekommer i reklamtryck, affärshandling eller liknande. Domstol

föreslås få rätt att ex officio förordna att sådana framställningar skall

utplånas eller ändras så att missbruk inte längre kan ske. Kan sådan åtgärd

inte göras på annat sätt, skall domstolen kunna förordna att egendomen

skall förstöras. Ingripande skall bara få ske vid brottsligt förfarande

och vid överträdelse av vitesförbud. Egendom får tas i beslag i avvaktan

på förordnande. För sådant beslag skall föreskrifterna om beslag i brott­

mål gälla. 4

4 Remissyttrandena

4.1 Allmänna synpunkter

Utredningens förslag får ett övervägande gott mottagande hos remissin­

stanserna. Allmän enighet råder om att det här är fråga om ett för både

näringsliv och konsumenter viktigt område där det finns behov av moderni­

serad lagstiftning. LO framhåller, att en fri och obunden konkurrens, som

inom en ram av lämpligt avvägda lagregler stimuleras och ges möjlighet

att fungera väl, leder till ett effektivt resursutnyttjande och därmed blir

ett medel till ekonomiskt framåtskridande. Lagreglerna bör göra det möj­

ligt att motverka dels samhällsskadliga konkurrensbegränsningar och

dels otillbörlig konkurrens och otillbörliga försäljningsmetoder. Regler

av den allmänna inriktning som utredningen har föreslagit är enligt LO:s

mening av stor betydelse för en effektivt fungerande konkurrens dels genom

sin direkta effekt dels indirekt genom sitt inflytande på företagens hand­

lande. LO delar utredningens mening att man vid revision av lagstift­

ningen om illojal konkurrens skall ta hänsyn till både näringslivets och

konsumenternas intressen. Näringslivet har behov av regler genom vilka

ohederliga konkurrensåtgärder kan förhindras. Konsumenterna bör skyddas

mot för dem skadliga marknadsföringsmetoder. Reklam och andra mark-

40

råder i lagstiftningen i de nordiska länderna. Denna synpunkt framförs

av RÅ, patentverket, Stockholms och Skånes handelskammare, handels­

kammaren i Göteborg, Tidningsutgivareföreningen. Exportföreningen, An­

nonsbyråernas förening och Svenska föreningen för industriellt rättsskydd.

Även Köpmannaförbundet och Grossistförbundet framhåller att lagstift­

ningen om otillbörlig konkurrens hör bli enhetlig i de nordiska länderna.

Även om det torde vara möjligt att nå ännu större enhetlighet än kom­

mittéerna har lyckats komma fram till, skulle det emellertid vara mycket

otillfredsställande, om en i och för sig berättigad strävan att uppnå en­

hetlig lagstiftning skulle fördröja en lagrevision som är i så hög grad

av behovet påkallad. Det är bättre att nu besluta om lagstiftning i huvud­

saklig överensstämmelse med utredningens förslag för att senare, när

den nordiska gemenskapen på det ekonomiska fältet ytterligare breddas,

försöka åstadkomma eu fullständig enhetlighet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar, att lagstiftningsuppgiflen

kunde ha lösts på andra sätt. Förslaget innehåller sinsemellan ganska

olikartade bestämmelser som kan ses som en påbyggnad av olika paragrafer

i brottbalken. Det kan ligga nära till hands att låta dessa kompletteringar

inflyta i brottsbalken. Ett annat alternativ skulle vara att sammanföra

bestämmelserna om otillbörlig konkurrens med sådana som behandlar

frågor om konkurrensbegränsning, eventuellt också sådana som har till

uPPgift a*t säkerställa en objektiv konsumentupplysning, önskemålet

om nordisk rättslikhet talar emellertid mot båda dessa utvägar och

hovrätten godtar därför den lösning utredningen har valt. Detta leder

till att överensstämmelse i fråga om reglernas avfattning bör eftersträvas

under lagstiftningsärendets fortsatta behandling.

I ett par yttranden uppmärksammas att det i lagförslaget använda ordet

»otillbörlig» förekommer också i konkurrensbegränsningslagens regel om

vad som menas med skadlig verkan av konkurrensbegränsning. Närings-

frihetsrådet erinrar om att uttrycket där enligt tidigare uttalande av rådet

inte är avsett att i och för sig ha någon etisk-moralisk innebörd. Rådet på­

pekar att förhållandet är det motsatta i den föreslagna lagen men vill inte

göra gällande att motsättningen innebär någon egentlig olägenhet. Spar­

banksföreningen uttalar sig på liknande sätt. Lantbruks förbundet anser där­

emot att en klarare terminologi behövs, och Läkemedelsindustriföreningen

anför att beteckningen »illojal konkurrens» ger ett klart uttryck för vad

som åsyftas.

4.2 Generalklausulen

Förslaget om införande av en generalklausul godtas av flertalet re­

missinstanser. JK framhåller att det är mycket tveksamt om den före­

slagna generalklausulen kan anses uppfylla de anspråk som måste ställas

på en brottsbeskrivning. Eftersom regeln inte är omedelbart straffsanktio-

Kungl. Maj. ts proposition nr 57 år 1970

42

avvägning och att frikonkurrensintresset i tveksamma fall ges företräde.

NO anser det nödvändigt att få till stånd en samordning i förhållande till

de konkurrensfrämjande myndigheterna och framkastar tanken på en ord­

ning enligt vilken talan om förbud enligt generalklausulen får föras bara

efter medgivande av konkurrensfrämjande myndighet. I fråga om risken

för att domstol med tillämpning av generalklausulen skall ge stöd åt skad­

liga konkurrensbegränsningar anför han följande. Bedömning och värdering

av olika konkurrensmetoder förändras snabbt. Tidigare ansåg många att

det stred mot god affärssed att i detaljistledet prissätta en vara under det

av fabrikanten angivna bruttopriset. Numera betraktas upprätthållandet av

fasta bruttopriser som en skadlig begränsning av den fria konkurrensen och

har därför förbjudits i konkurrensbegränsningslagen. Med detta exempel för

ögonen kan man befara att generalklausulen får en effekt som ökar den an-

passningströghet som gör sig gällande i varje ekonomiskt system. Vidare kan

generalklausulen utomrättsligt komma att användas som påtryckningsmedel

mot besvärliga eller »obekväma» konkurrenter, vilka kanske inte är medvet­

na om alla de begränsningar som framgår av motiven. En från konkurrens­

begränsningslagens synpunkt mera tillfredsställande lösning skulle därför

vara att utesluta den föreslagna generalklausulen. Det viktigaste skälet till

att utredningen har valt lösningen med en generalklausul synes ha varit en

önskan att så långt som möjligt bringa det svenska förslaget i överensstäm­

melse med de övriga nordiska ländernas förslag. Då emellertid den nordiska

konkurrensbegränsningslagstiftningen ingalunda är enhetlig och då enhet­

ligheten beträffande generalklausulen mot otillbörlig konkurrens vad gäller

det svenska förslaget mera hänför sig till formen än till innehållet, framstår

inte heller detta skäl för en generalklausul som bärande. Om det trots allt

skulle befinnas lämpligt med en generalklausul, bör övervägas om denna

kan ges den snävare innebörden att den riktar sig enbart mot marknads­

för ingsmetoder som innefattar ett utnyttjande av allmänhetens godtrogen­

het eller eljest framstår såsom ohederliga (jfr 2 § gällande lag). Även kom­

merskollegium betonar, att den föreslagna lagstiftningen inte får leda till

att grundsatsen om obundna konkurrensförhållanden inom näringslivet

frångås mer än nödvändigt. Kollegium anser det dock sannolikt att tillämp­

ningen av lagen blir sådan att den inte kommer att inkräkta på konkurrens­

begränsningslagen.

En avvisande hållning till förslaget om en generalklausul intas av hov­

rätten över Skåne och Blekinge. Hovrätten framhåller att önskemålet om

överensstämmelse med övriga nordiska länder synes vara det huvudsakliga

motivet för utredningens förslag att införa en generalklausul i lagen. Hov­

rätten anser detta skäl godtagbart men finner förslaget påfallande svagt

motiverat. Lagförslaget har genom generalklausulen fått en allmän upp­

ställning och avfattning som inte motsvarar vad som är åsyftat. Det intryck

förslaget ger är att generalklausulen intar en central ställning i rättsbild­

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

generalklausul. Denna skulle väl kunna ha någon mening, om utredningen

avsett att den skulle tillämpas på konkurrensåtgärder som nu är okända

men som kunde tänkas uppkomma i framtiden. Men detta är inte alls ut­

redningens avsikt. Tvärtom sägs att utredningen anser sig ha en i stort sett

fullständig bild av vad som ytterligare bör behandlas i en lag om otillbörlig

konkurrens. Enligt hovrättens mening bör slutsatsen av vad utredningen

anför vara, att det inte finns en tillräcklig saklig motivering för general­

klausulen. De åtgärder som man vill förbjuda bör beskrivas i tydliga spe­

cialbestämmelser. I den mån detta inte kan åstadkommas bör konkurrensen

vara fri. Hovrätten framhåller, att man ändå skulle kunna godta en general­

klausul mera som en deklaration om den anda som bör prägla lagens till-

lämpning, varvid skälet skulle vara att de andra nordiska länderna önskar

ta med generalklausulen. Men i så fall finns det inte något skäl att inte välja

formuleringen god affärssed som har föreslagits i de andra länderna.

RÄ tar också upp frågan om generalklausulen bör innehålla rekvisitet god

affärssed. Med hänvisning till att detta rekvisit används i den utomrättsliga

normbildningen föreslår han att så sker även i den föreslagna lagen. Han

går vidare in på förhållandet mellan generalklausulen och övriga materiella

bestämmelser i lagen. Han anför därvid, att generalklausulen i det svenska

förslaget till skillnad från vad som gäller enligt de andra nordiska förslagen

inte skall tillämpas när ett sakförhållande i hela sin omfattning faller under

en specialbestämmelse. Den inskränkning i generalklausulens tillämpnings­

område som bestämmelsen sålunda innebär är enligt RA inte befogad i fall

där något rekvisit för tillämpning av 2 § brister. Det förefaller svårt att för­

klara varför ett vilseledande och kanske i hög grad klandervärt förfarande

som inte utgör brott mot 2 §, exempelvis därför att förfarandet inte inne­

fattar en framställning, inte skulle kunna beivras med stöd av generalklau­

sulen, fastän förfarandet strider mot hederlighet och god affärsmoral resp.

god affärssed.

Advokatsamfundet säger sig inte ha något att erinra mot generalklausu­

lens formulering. Bestämmelsen bör emellertid vara tillämplig inte bara på

typfall för vilka specialbestämmelser saknas i lagen. Den bör också kunna

fylla ut luckor, som uppstår vid sidan av specialbestämmelserna. Även för

sådana typfall som specialbestämmelserna avser att täcka bör generalklau­

sulen kunna användas, om något rekvisit för tillämpningen av en specialbe­

stämmelse skulle brista. Utredningen synes hysa farhågor för att en general­

klausul med så stor räckvidd skulle beskära den konkurrensfrihet som odis­

kutabelt bör upprätthållas. Eftersom regeln riktar sig bara mot konkurrens­

åtgärd genom vilken hederlighet och god affärsmoral åsidosätts gentemot

konsumenter och näringsidkare synes emellertid sådana betänkligheter

omotiverade. Generalklausulens räckvidd är ett av de grundläggande spörs­

målen i denna lagstiftning. Det synes därför angeläget att Sverige här accep­

terar den princip som ligger till grund för alla de andra nordiska förslagen.

46

Kiingl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

kinge och Västergötlands och norra Hallands handelskammare. Handels­

kammaren i Göteborg samt Norrbottens och Västerbottens läns handels­

kammare förordar en särskild bestämmelse om trading stamps men anser

att det i övrigt är tillräckligt med de av utredningen föreslagna bestämmel­

serna. Hovrätten över Skåne och Blekinge menar att nuvarande special­

bestämmelse i 2 § lagen om illojal konkurrens bör behållas. Hovrätten anser

dock inte tillrådligt att som reservanterna i utredningen har föreslagit stryka

kravet att förfarandet skall innebära utnyttjande av allmänhetens godtro­

genhet. Detta skulle nämligen leda till att det blev straffbart att bifoga täm­

ligen obetydliga reklamartiklar, leksaker o. d.

Husmodersförbundet anför att reklam och försäljning främst bör inriktas

på saklig argumentation om varors egenskaper, användbarhet, pris o. d.

Trots atl förbundet har en mindre tolerant inställning än utredningen till

vissa marknadsföringsåtgärder anser förbundet inte att fler specialbestäm­

melser bör införas än utredningen har föreslagit. Sådana bestämmelser kan

nämligen snabbt bli föråldrade och inaktuella. Samma inställning i fråga

om specialbestämmelser beträffande tilläggserbjudanden och trading stamps

har kommerskollegium, Industriförbundet, Arbetsgivareföreningen, Gros­

sistförbundet, Petroleuminstitutet, Östergötlands och Södermanlands han­

delskammare, handelskammaren för Örebro och Västmanlands län samt

Advokatsamfundet.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anser det önskvärt att man när­

mare överväger, om lagen bör tolerera den form av kombinationsutbud som

den s. k. vagnskadegarantin vid bilförsäljning innebär. Förbundet framhåller

att säljaren inte redovisar kostnaden för garantin eller uppger hur stor del

av priset som avser den. För den av försäkringsbolagen meddelade vagn­

skadeförsäkringen gäller däremot försäkringsrörelselagens krav på skälig

prissättning och särredovisning mellan olika försäkringsgrenar. Det måste

från konsumentsynpunkt anses otillfredsställande att en presumtiv bil­

köpare inte har möjlighet att prismässigt bedöma de två alternativen av för­

säkringsskydd.

Vad beträffar andra marknadsföringsmetoder berör ett

par remissinstanser den s. k. negativa avtalsbindningen. TCO framhåller att

principen måste vara att passivitet från köparens sida inte får medföra bun­

denhet. Försälj ningsmetoden kan dock få användas exempelvis vid förnyelse

av tidningsprenumeration eller försäkring. Som ett avgörande villkor bör

gälla att det inte får tillkomma nya moment i avtalet vid förnyelsen. Svenska

försäkringsbolags riksförbund upplyser att försäkringsbolagen ibland har

anledning att skriva till sina kunder och föreslå av penningvärdeförsäm­

ringen betingade höjningar av försäkringsbeloppen. Därvid brukar en avi

på den av bcloppsökningcn betingade höjda premien bifogas. Kunden har

fritt val att anta förslaget, vilket sker genom att han betalar den nya pre­

mien, eller avböja det. Denna metod för värdeanpassning av sakförsäk­

48

hälsas med tillfredsställelse att bestämmelsen om illojal reklam i 1 § lagen

om illojal konkurrens har skärpts. Uttalanden av sådan innebörd görs av

bl. a. Arbetsgivareföreningen, Industriförbundet, Köpmannaförbundet och

TCO. Näringsfrihetsrådet samt Östergötlands och Södermanlands handels­

kammare förklarar att de godtar utredningens förslag.

Den föreslagna bestämmelsen i 2 § första stycket gäller oriktig eller vilse­

ledande framställning. Köpmannaförbundet uppger att det inte sällan före­

kommer att vid marknadsföring lämnas uppgifter som inte är direkt orik­

tiga men dock vilseledande. Förbundet anser därför utredningens förslag

på denna punkt befogat. Samma inställning har LO, TCO och konsument­

institutet. Institutet iramhåller att det avgörande måste vara att totalbilden

av en reklamåtgärd är rättvisande. Institutet pekar särskilt på att man vid

åberopande av myndigheters och institutioners utlåtanden måste observera

under vilka förutsättningar utlåtandet har avgetts och att utlåtandet kan

vara föråldrat eller inaktuellt. Lantbruksförbundet anser att en oriktig fram­

ställning som är ägnad att påverka efterfrågan måste vara detsamma som

en vilseledande framställning. Förbundet menar därför att bestämmelsen

kan begränsas till att avse vilseledande framställningar. Denna uppfattning

delas av Apotekarsocieteten och Marknadsförbundel samt av Advokatsam­

fundet, som påpekar att formuleringen »oriktig eller eljest vilseledande»

inte kan användas, eftersom en uppgift kan vara så uppenbart oriktig att

den inte vilseleder.

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen omfattar även framställ­

ningar som riktas bara till enstaka personer. Förslaget härom biträds av

konsumentinstitutet, statens konsumentråd, Advokatsamfundet, Husmoders-

förbundet och Sparbanksföreningen. Köpmannaförbundet framhåller att för­

slaget kan medföra vissa tillämpningssvårigheter, eftersom det ibland kan

vara fråga om ganska bagatellartade förfaranden. Förbundet nämner som

exempel, att ett butiksbiträde av obetänksamhet lämnar en överdriven upp­

gift om en varas kvalitet. Arbetsgivareföreningen och Industriförbundet an­

för att meddelanden avsedda bara för en person eller ett fåtal personer inte

kan rubriceras som reklam. Först om ett meddelande systematiskt delges

den ena efter den andra bör meddelandet betraktas som framställning i

lagens mening.

Hovrätten över Skåne och Blekinge erinrar om att gällande bestämmelse

om illojal reklam förutsätter, att uppgiften har lämnats i utövning av nä­

ringsverksamhet och avser verksamheten eller däri utbjudna varor eller pre­

stationer. Genom att dessa uttryck har fått bortfalla blir bestämmelsens

räckvidd mera oviss än tidigare. Lagförslaget kan t. ex. innebära, att det

ställs lika stränga krav på vad en handelsresande säger vid ett affärssamtal

som på vad han efter arbetsdagens slut säger i hotellmatsalen till kolleger

och vänner, nämligen om hans framställning har ett allmänt samband med

omsättningen av varor eller tjänster. Hovrätten menar att man måste återgå

Kungl. Mnj:ts proposition nr 57 år 1970

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

mar och för deras räkning delta i den allmänna debatten. Affischeringsföre-

tagens förening önskar att det i tredje stycket klargörs att den som fullgör

uppdrag för näringsidkare måste ha bedrivit reklam självständigt för att

kunna ställas till ansvar. Annars skulle ett företag som bara hyr ut utrym­

me för reklam möjligen kunna bli ansvarigt för reklam som har anbragts

på detta utrymme.

Ett par remissinstanser uttrycker viss oro för att den fria konkurrensen

kan komma att begränsas. NO understryker att vederhäftighetskravet inte

får sättas så högt att det i princip fria valet mellan olika konkurrensmetoder

hindras. Från denna synpunkt vill NO inte ställa alltför stränga krav på

jämförelser i reklam. Han förklarar vidare att han inte helt kan

biträda rekommendationen om en förhållandevis sträng praxis i fråga om

överdrifter. Han menar nämligen, att konsumenterna i stor utsträckning

inte tar uttalanden av typen »Stans lägsta priser» alltför bokstavligt. Lik­

nande synpunkter framförs av 1963 års konsumentupplysning skommitté.

På andra håll betonas emellertid, att man måste ställa stora krav på veder­

häftighet vid jämförande reklam. Detta framhålls av Arbetsgivareföreningen,

Industriförbundet, Tidningsutgivareföreningen, Statens konsumentråd och

Husmodcrsförbundet. LO uttalar att all jämförande reklam i princip måste

vara. tillåten och att man inte får ställa så stränga krav på vederhäftigheten

att jämförelser i praktiken blir omöjliga. Grossistförbundet anser däremot

att det är så stor risk för att vederhäftigheten ef ter sätts vid jämförande

reklam att företagen bör undvika att använda jämförelser.

Flera remissinstanser tar upp utredningens uttalande, att den föreslagna

bestämmelsen inte avser konsumentupplysning. Pris- och kartell-

nämnden finner detta riktigt. Köpmannaförbundet och Grossistförbundet

framhåller att konsumentupplysningen får allt större betydelse, vilket gör

det angeläget att i annat sammanhang utreda hur vilseledande uppgifter i

samband med konsumentupplysning skall kunna förhindras. Annonsbyråer­

nas förening och Sveriges kompetensauktoriserade reklambyråers förbund

anser att utredningen inte anvisar någon klar gränsdragning mellan reklam

och konsumentupplysning. Föreningen framhåller att gränsen mellan re­

klam och andra former av information har blivit alltmer flytande. Det är

ofta svårt för en tidningsläsare att avgöra vad som är reklam och vad som är

redaktionellt innehåll. I detta sammanhang pekas också på de gränsdrag-

ningsproblem som de s. k. åsiktsannonserna ger upphov till.

Frågan om förslagets förhållande till tryckfrihetsförordningen

berörs av några remissinstanser. JK påpekar att förslaget medför vidgade

möjligheter att ingripa mot illojal reklam. Av de skiljaktigheter som före­

ligger mellan utredningens förslag och gällande regler torde det vara endast

en som härvid påkallar uppmärksamhet, nämligen att förslaget medger in­

gripande inte bara mot meddelanden om egna förhållanden utan också mot

meddelanden angående andra näringsidkares verksamhet och förhållanden.

52

sas så att vitesförbud och straff enligt 1 och 2 §§ i lagförslaget får ådömas,

då fråga är om framställning i tryckt skrift, bara om framställningen up­

penbarligen saknar betydelse för informationen eller opinionsbildningen.

Ett par s p e c i e 11 a f r å g o r tas upp av två remissinstanser. Läkeme­

delsindustriföreningen erinrar om att socialstyrelsen enligt läkemedelsför-

ordningen (1962: 701) har att avgöra om reklamuppgifter rörande s. k. far-

macevtislca specialiteter (serietillverkade, originalförpackade läkemedel) är

förenliga med vissa bestämmelser i förordningen. Styrelsen kan återkalla re­

gistreringen av läkemedlet, vilket innebär att detta inte får saluföras vidare.

Föreningen anser att inga andra myndigheter än socialstyrelsen bör pröva

läkemedelsreklamen. Lantbruks förbundet påpekar att utsädesvara skall

statsplomberas enligt förordningen (1967: 139) om obligatorisk statsplombe-

ring av utsädesvara och om växtförädlingsavgift. Statsplombering sker helt

efter deklaration av utsädes- eller fröproducenten. Den som lämnar oriktig

uppgift i deklaration kan straffas med böter. Den som saluför utsädet skulle

däremot enligt förslaget kunna straffas för brott mot 2 § med böter eller

fängelse. Samma diskrepans föreligger i förhallande till förordningen

(1961:381) om tillverkning av och handel med fodermedel samt belcämp-

ningsmedelsförordningen (1962: 703).

4.4 Påföljder, talerätt m. m.

Utredningens förslag om påföljder och talerätt m. in. mottas välvilligt på

de flesta håll. Många understryker det riktiga i utredningens uppfattning att

sanktionssystemet är av mycket stor betydelse då det gäller att få lagstift­

ningen effektiv.

Utredningens förslag om förbud som påföljd för överträdelse av 1 och

2 §§ i förslaget biträds av åtskilliga remissinstanser, bl. a. JK, patentverket,

statens konsumentråd, KF, LO, TCO, Arbetsgivareföreningen, Industriför­

bundet, Grossistförbundet och Advokatsamfundet. Stockholms handelskam­

mare påpekar att det är mycket vanligt att otillbörliga marknadsföringsåt­

gärder vidtas utan att det subjektiva rekvisitet för straffbarhet kan visas

vara uppfyllt. Det är ett allmänt intresse att kunna stoppa sådana åtgärder,

även om det inte är aktuellt med åtal. Köpmannaförbundet pekar på att

överträdelse av generalklausulen i första hand bara medför risk för förbud

med vitesföreläggande. Detta möjliggör för företag att praktisera otillbörliga

affärsmetoder intill dess förbud har beslutats. Det är visserligen möjligt att

utfärda interimistiska förbud, men bestämmelsen härom kommer säkert att

tillämpas med stor försiktighet av domstolarna. Tillämpningen av bestäm­

melsen om interimistiskt förbud kommer också att i hög grad begränsas ge­

nom tvånget att ställa pant eller borgen för skada som kan tillskyndas mot­

parten. Förbundet ifrågasätter om inte skadestånd bör införas som

sanktion inte bara då någon överträder ett utfärdat förbud utan också när

någon vidtar konkurrensåtgärd som har ansetts åsidosätta hederlighet och

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

54

skönsmässiga bedömningar och kan inte anses vara lämplig. Det är över hu­

vud taget svårt att på ett lämpligt sätt kombinera straff och vite. Eftersom

straffhot i det övervägande antalet fall torde vara tillräckligt för att avhålla

den som står under åtal från att fortsätta sin verksamhet, ifrågasätter RÅ

om vitesförbud behövs som sanktion vid överträdelse av 2 §. Anses förbuds-

sanktion nödvändig är det bättre att förbudet inte förenas med vite utan att

i stället straff utdöms om förbudet överträds.

Ett par remissinstanser framför synpunkter på förslaget om ansvarsfrihet

vid ringa brott mot 2 §. RÅ uttalar att lagtexten bör jämkas så att det klart

framgår att åklagare inte behöver föra talan i bagatellfall. Advokatsamfun­

det menar att det enligt förslaget är något tveksamt om ringa brott utgör

grund för skadeståndsskyldighet. Samfundet anser att lagtexten bör förtyd­

ligas så att det klart framgår att så inte är fallet. Skånes handelskammare

understryker önskvärdheten av en måttfull tillämpning av straffbestämmel­

serna.

Utredningens förslag att ersättningsskyldighet inte skall föreligga vid en­

bart vårdslösa förfaranden kritiseras av TCO, som hänvisar till att sådan

ersättningsskyldighet föreligger i de andra nordiska länderna. Lantbruksför-

bundet anser att den särskilda skadeståndsregeln bör utgå och att skade-

ståndsskyldigheten bör följa allmänna skadeståndsrättsliga regler.

Enligt statens konsumentråd är ingripanden med stöd av lagen om illojal

konkurrens sällsynta. För att lagstiftningen skall få avsedd verkan är det

oundgängligen nödvändigt att man löser frågan hur konsumenternas intres­

sen skall kunna tillvaratas i den praktiska tillämpningen. Rådet hälsar där­

för med tillfredsställelse förslaget att talan skall kunna föras av myndighet

som Kungl. Maj :t bestämmer. Denna myndighet måste aktivt följa reklam

och andra konkurrensåtgärder och ingripa mot otillbörliga företeelser. Myn­

digheten bör också få i uppdrag att anmäla ärenden till Näringslivets

opinionsnämnd. På det sättet skulle det nära sambandet mellan de båda

normsystemen framhävas samtidigt som konsumenternas intressen blir till­

fredsställande bevakade även inför opinionsnämnden. Köpmannaförbundet

framhåller att de allmänna åklagarna har så betungande arbetsuppgifter att

de knappast kan väntas komma att ta några större initiativ på ifrågavaran­

de område. Från den synpunkten hälsas med tillfredsställelse att talan om

förbud skall få föras av särskild myndighet. Förbundet vill inte avvisa tan­

ken på att en särskild konsumentombudsman får denna uppgift men före­

drar att den anförtros åt en redan existerande myndighet så att all onödig

tidsutdräkt med den nya lagstiftningens ikraftträdande undviks. Utred­

ningens förslag om taleregler biträds också av konsumentinstitutet, LO och

TCO. På andra håll uttalas att man bör avvakta resultatet av konsumentut­

redningens arbete innan man tar ställning till om en specialmyndighet skall

bevaka konsumenternas intressen och föra deras talan enligt lagen. Denna

uppfattning framförs av patentverket, Arbetsgivareföreningen, Industriför­

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

56

föreligger en klar tendens att koncentrera företagsamheten till ett litet

antal stora enheter. Det är särskilt angeläget att konkurrensen mellan des­

sa enheter fungerar effektivt och inte hämmas genom konkurrensbegrän-

sande överenskommelser eller andra former av inskränkningar i den fria

konkurrensen.

Det räcker emellertid inte med en fri och effektiv konkurrens för att ett

marknadsekonomiskt system skall fungera på ett från konsumenternas

synpunkt tillfredsställande sätt. Det fordras också att konkurrensen inrik­

tas på sådant som är av positivt värde för konsumenterna, i första hand de

utbjudna varornas och tjänsternas pris och kvalitet, samt att de konkur­

rensmetoder som används inte är av sådant slag att de försvårar ett ratio­

nellt konsumtionsval.

De konkurrensvårdande myndigheternas verksamhet har särskilt gått ut

på att främja priskonkurrensen. De speciella förbuden i konkurrensbegräns­

ningslagen avser åtgärder som inskränker möjligheterna att använda pri­

set som vapen i konkurrensen, och en stor del av näringsfrihetsombuds-

mannens ingripanden har gällt förfaranden som har varit riktade mot fö­

retag vilka bedrivit priskonkurrens. Det ligger emellertid i sakens natur att

konkurrensbegränsningslagstiftningen, vars syfte är att säkra fria konkur­

rensförhållanden, inte kan utnyttjas för att direkt påverka valet av kon­

kurrensmetoder. Detta syfte får i stället tillgodoses huvudsakligen på andra

vägar.

Ett viktigt led i konsumentpolitiken är att rikta konsumenternas upp­

märksamhet på de faktorer som i första hand bör påverka konsumtions-

valet och öka deras motståndskraft mot säljargument av irrationell art

samt att genom konsumentvaruforskning, prisundersökningar m. m. och

information om vunna resultat tillhandahålla ett objektivt underlag för

konsumenternas handlande. Med det omfattande utbud av varor och

tjänster som präglar dagens samhälle är behovet av vägledning mycket

stort, och här har opartiska allmänna organ en betydelsefull uppgift att

fylla. Upplysnings- och forskningsverksamhet på konsumentområdet be­

drivs f. n. av flera olika statliga och halvstatliga organ. Uppgiften att pla­

nera och samordna verksamheten ankommer på statens konsumentråd,

som bl. a har hand om anslagen till forskning och konsumentupplysning.

Statens institut för konsumentfrågor sysslar med forskningsverksamhet,

bl. a. provningar av olika konsumtionsvaror, och sprider information om

forskningsresultaten. Pris- och kartellnämnden ägnar sig åt undersök­

ningar och informationsverksamhet i prisfrågor. Ett statsunderstött sam-

arbetsorgan är varudeklarationsnämnden, som utarbetar normer för varude­

klarationer, kontrollerar användningen av deklarationerna och sprider upp­

lysning om dem. Vidare finns ett antal institutioner som bedriver provnings­

verksamhet inom olika specialområden. Frågan om den framtida upplägg­

ningen och inriktningen av verksamheten på konsumentupplysningsområ-

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

58

mer för marknadsföringen som en konsumentpolitisk fråga. Med en sådan

syn blir det naturligt att hålla isär reklam och marknadsföring från andra

ämnen som visserligen kan ha betydelse från konkurrenssynpunkt men

som inte direkt berör förhållandet mellan företagare och konsumenter. Jag

tänker på sådana i 1931 års lag och i utredningens lagförslag behandlade

ämnen som skyddande av företagshemligheter och bestämmelser mot be­

stickning och mutor.

I sak kan man hysa viss tvekan beträffande de nyheter som utredningen

har föreslagit rörande företagshemligheter m. m. Frågorna kräver i varje

fall ytterligare belysning innan de slutgiltigt kan bedömas. Frågan om

nya regler till skydd för företagshemligheter sammanhänger sålunda med

frågan om konkurrensklausuler i anställningsavtal. Riksdagen har här be­

gärt en förutsättningslös utredning (rskr 1963: 383). Även de av utred­

ningen föreslagna reglerna om bestickning och tagande av muta är be­

roende av fortsatt utredning på angränsande områden. Ämbetsansvarskom-

mittén har i sitt betänkande Ämbetsansvaret (SOU 1969: 20) uttalat sym­

pati för tanken på en allmän regel om bestickning och tagande av muta som

skulle täcka både den offentliga och den privata sektorn. En sådan regel

skulle ha sin naturliga plats i brottsbalken och inte i en konkurrens- eller

marknadsföringslag.

Mot denna bakgrund har jag kommit till den uppfattningen att man f. n.

bör låla de bestämmelser i 1931 års lag om illojal konkurrens som rör yr­

keshemligheter, mutor och bestickning fortleva oförändrade men ersätta

lagens bestämmelser om reklam och andra marknadsföringsåtgärder med

en ny, direkt på konsumentintresset inriktad lag om otillbörlig marknads­

föring.

1931 års lag om illojal konkurrens måste sägas ha spelat en undanskymd

roll i kampen mot olämpliga reklam- och marknadsföringsmetoder. Orsa­

kerna torde vara flera. Dels är lagens bestämmelser materiellt föga vitt­

gående. Dels finns det inte någon effektiv övervakning av lagens efterlev­

nad genom allmänna organ. Tillämpningen av lagen har helt och hållet

anförtrotts de allmänna åklagarna och domstolarna.

Brister i lagstiftning och övervakning från det allmännas sida har i viss

utsträckning avhjälpts genom självsanerande verksamhet i näringslivets

egen regi. Internationella handelskammarens grundregler för reklam och

den normbildning som har ägt rum genom Näringslivets opinionsnämnds

praxis har spelat en stor roll i detta sammanhang. I sen tid har opinions-

nämndens verksamhet kompletterats med andra initiativ från näringsli­

vets sida. Bl. a. har på försök inrättats en anmälningsbyrå för marknads­

föringsåtgärder och införts ett system med ansvariga reklamutgivare för

intern kontroll av reklambyråernas produktion. Dessa frivilliga insatser är

värda erkännande. De har emellertid visat sig otillräckliga. De normer

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

60

Vid utformningen av en lagstiftning mot otillbörliga reklam- och mark­

nadsföringsåtgärder kan man gå till väga på olika sätt. Ett alternativ är att

i lag detalj reglera under vilka omständigheter vissa metoder inte får använ­

das, ett annat är att bygga på en generalklausul och överlämna åt de rätts­

tillämpande myndigheterna att genom sin praxis konkretisera klausulens

innebörd. Det förra alternativet överensstämmer bäst med traditionell lag­

stiftningsteknik på det näringsrättsliga området och det har bl. a. den för­

delen att företagarna får jämförelsevis goda möjligheter att bedöma om pla­

nerade åtgärder är förenliga med lagen eller inte. Det är emellertid mycket

svårt att i lagtext konkret ange var gränsen skall gå mellan vad som bör

vara tillåtet och vad som inte bör vara det. En nackdel med en detaljregle­

ring är vidare att det kan befaras att vissa företagare försöker utnyttja

luckor i lagen till att handla i strid mot lagens syfte eller finna nya metoder

som inte har varit förutsedda vid lagens tillkomst. Risken är stor för att en

lag som innehåller enbart ett antal detaljerade specialbestämmelser inte

blir det effektiva vapen i kampen mot otillbörliga reklam- och marknads-

föringsmetoder som behövs.

Jag har för min del kommit till den uppfattningen att en ny lagstiftning

vid sidan av vissa specialbestämmelser bör innehålla en vidsträckt general­

klausul, som ger möjlighet att förbjuda otillbörliga förfaranden. En sådan

regel kan göra det möjligt för de rättstillämpande organen att genom sin

praxis utbilda ett nyanserat normsystem och den skapar förutsättningar

för en fortgående rättsbildning på området. De rättssälcerhetsinvändningar

som i allmänhet kan göras mot en generalklausul väger inte tungt i detta

fall. Generalklausulen kan nämligen här redan från början få en betydande

stadga om man tar det utomrättsliga normsystem som finns i dag till ut­

gångspunkt för tillämpningen. Detta system representerar som jag tidigare

har sagt i och för sig en jämförelsevis hög etisk standard och det bör kunna

utgöra plattformen för den fortsatta rättsbildningen på marknadsförings-

området. Härigenom underlättas förhandsbedömningar från företagarnas

sida, och en annan fördel är att man får en viss garanti för internationellt

någorlunda enhetliga normer. Kärnan i det utomrättsliga normsystemet ut­

görs ju av internationellt godtagna regler för reklamen.

Man skall emellertid inte tro att man når väsentliga resultat enbart genom

att införa en vidsträckt generalklausul med förbudsmöjligheter mot tred-

skande företagare. Effekten av en ny lagstiftning är beroende av att man får

övervakande och rättstillämpande specialorgan med tillräckliga resurser och

tillräcklig auktoritet. De allmänna åklagarna och domstolarna har inte så­

dan erfarenhet av förhållandena inom näringslivet och på konsumtions-

marknaden att man kan anförtro dem några mera betydande uppgifter i

detta sammanhang. Den inom domstolsväsendet vanliga ordningen med tre

instanser är också för tungrodd för att passa här. Snabba avgöranden är

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

frihetsombudsmannen har för detta ändamål till sitt förfogande ett särskilt

utredningsorgan, statens pris- och kartellnämnd. Utredningar i ärenden om

otillbörlig marknadsföring kan däremot i regel antas bli ganska enkla. Pro­

blemen ligger här mera på värderings- och bedömningsplanet. En stor del av

övervakningsverksamheten kan väntas komma att bestå i en fortlöpande

granskning av i första hand pressreklamen.

Näringsfrihetsrådet består av ordförande och åtta andra ledamöter. Tre

av ledamöterna utses bland personer som kan anses företräda företagarin­

tressen och tre bland personer som kan anses företräda allmänna konsu­

ment- och löntagarintressen. Ordföranden och de övriga två ledamöterna, av

vilka en skall vara rådets vice ordförande, utses bland personer som inte kan

anses företräda vare sig den ena eller den andra typen av intressen. Ordfö­

randen och vice ordföranden skall vara jurister med domarerfarenhet, me­

dan den andre ledamoten skall ha särskild insikt i näringslivets förhållan­

den. För konkurrensbegränsningsärendenas vidkommande finns det ingen

anledning att ändra dessa regler, om tillämpningen av konkurrensbegräns­

ningslagen och en ny lag om otillbörlig marknadsföring läggs hos en gemen­

sam dömande instans. Sammansättningen av denna instans, som jag vill

föreslå skall kallas marknadsrådet, kan emellertid lämpligen modifieras

något vid handläggningen av marknadsföringsärenden. I sådana ärenden

finns inte samma behov av företagsekonomisk expertis som i konkurrens-

begränsningsärenden, och det förefaller mig därför lämpligt att den ledamot

som skall ha särskild insikt i näringslivets förhållanden ersätts av en person

med särskild insikt i konsumentfrågor när marknadsrådet skall handlägga

ärenden enligt lagen om otillbörlig marknadsföring.

Ombudsmannen för marknadsföringsfrågor bör benämnas konsument­

ombudsman. Denna benämning anknyter till ett förslag av riktprisutred-

ningen i betänkandet Prissamverkan och konkurrens (SOU 1966: 34), vars

genomförande sköts på framtiden under hänvisning bl. a. till den fortsatta

behandlingen av förslaget till lag om otillbörlig konkurrens (prop. 1967: 75

s. 82).

Innan jag går in på frågan om det närmare innehållet i en ny lag om otill­

börlig marknadsföring skall jag ytterligare ta upp en speciell aspekt av stor

betydelse, nämligen frågan om nordisk rättslikhet på marknadsföringsom-

rådet.

Arbetet på en revision av 1931 års lag om illojal konkurrens har på utred-

ningsstadiet bedrivits i samarbete med motsvarande utredningar i Danmark,

Finland och Norge. De förslag som de olika utredningarna har lagt fram är

i betydelsefulla avseenden enhetligt utformade. Det föreligger emellertid

också många avvikelser, bl. a. i fråga om förekomsten av specialbestämmel­

ser rörande vissa slag av marknadsföringsmetoder. I det danska utrednings­

förslaget finns särskilda regler om rabattmärken, i det finska om lotterier

64

för dem att träffa ett rationellt val mellan olika utbjudna varor och tjänster.

Även näringsidkarnas intresse av att konkurrensen inte drivs med oheder­

liga metoder bör emellertid beaktas. Som utredningen påpekar torde f. ö.

i allmänhet konsument- och näringsidkarintressena sammanfalla när det

gäller frågan om vilka etiska krav som skall ställas på reklam och mark­

nadsföring. En viktig synpunkt är vidare, som jag tidigare har framhållit,

att generalklausulen inte får ges en sådan innebörd att den kommer i kon­

flikt med de värderingar som ligger till grund för konkurrensbegränsnings-

lagstiftningen.

Den generalklausul som utredningen föreslår riktar sig mot handlingar

genom vilka hederlighet och god affärsmoral åsidosätts mot konsumenter

eller näringsidkare. Till skillnad från motsvarande regler i de andra nor­

diska förslagen innehåller bestämmelsen inte någon hänvisning till god af­

färssed. Detta beror på att utredningen har ansett det angeläget att klart

markera att generalklausulen inte skall ge utrymme för andra värderingar

än sådana som är av etisk-moralisk karaktär. För egen del kan jag emeller­

tid inte finna att en hänvisning till god affärssed skulle kunna leda till miss­

förstånd i detta hänseende. Tvärtom synes mig en sådan hänvisning vara

av värde, eftersom man därigenom markerar att det nuvarande utomrätts-

liga normsystemet utgör en grundval för den fortsatta rättsbildningen på

området. Jag föreslår därför att generalklausulen skall avse handlingar som

strider mot god affärssed. Vid sidan härav bör den gälla handlingar som i

övrigt är otillbörliga mot konsumenter eller näringsidkare.

I enlighet med vad jag har föreslagit i fråga om lagens allmänna inrikt­

ning bör generalklausulen vara tillämplig på reklamåtgärder och andra

handlingar som företas vid marknadsföring av vara eller tjänst. I begrep­

pet marknadsföring får anses ligga att det skall vara fråga om åtgärder som

syftar till att främja avsättning av varor eller tjänster. Hit hör i första

hand framställningar och andra handlingar som vänder sig till allmänhe­

ten eller en viss gr upp av intressenter, exempelvis annonser och sälj främ­

jande åtgärder av allmän inriktning. Termen marknadsföring täcker emel­

lertid också åtgärder som är inriktade på enskilda individer, exempelvis

sälj argument som en försäljare använder vid förhandling med en enskild

kund.

Begränsningen till marknadsföringsåtgärder medför bl. a. att general­

klausulen inte blir tillämplig på handlingar som riktas mot leverantörer.

På denna punkt har mitt förslag en mer begränsad räckvidd än utred­

ningens. Den av utredningen föreslagna bestämmelsen om vilseledande re­

klam m. m. är nämligen, till skillnad från motsvarande bestämmelse i gällan­

de lag, tillämplig även på framställningar som används vid inköpsverksam­

het eller liknande, exempelvis vid rekrytering av arbetskraft. Utredningen

anför som motiv för sitt förslag bl. a. att konkurrens förekommer även i in­

köpsverksamhet och att det allmänna intresset av att framställningar är

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

med stöd av allmän lag ingripa mot gärningar som har begåtts genom med­

delanden i tryckt skrift.

Vid tidigare överväganden rörande lagstiftningen mot illojal konkurrens

har de tryckfrihetsrättsliga aspekterna ägnats stor uppmärksamhet. Under

förarbetena till 1919 års lag i ämnet synes man ha utgått från en mycket

vidsträckt tolkning av tryckfrihetsförordningen, vilket ledde till att lagen

inte kom att innehålla någon bestämmelse alls rörande reklam och liknan­

de framställningar. I 1931 års lag infördes emellertid regler härom, vilka

utan inskränkning har ansetts tillämpliga även på meddelanden i tryckt

skrift. Jag anser mig kunna utgå från att 1931 års lag inte i något avseende

strider mot tryckfriheten. För denna ståndpunkt har jag stöd i bl. a. utta­

landen i samband med tillkomsten av den nu gällande tryckfrihetsförord­

ningen. Härav följer att regler som möjliggör ingripande mot sådana förfa­

randen som straffbeläggs i gällande lag mot illojal konkurrens inte möter

några betänkligheter från tryckfrihetsrättslig synpunkt, medan man bör

vara försiktig med att sträcka ut möjligheterna att ingripa till andra slag

av handlingar.

Grunden för att ingripande mot reklam i tryckt skrift har ansetts kun­

na ske utan stöd i tryckfrihetsförordningen får ses däri att det här är fråga

om åtgärder av utpräglat kommersiell natur, som inte avser nyhetsförmed­

lingen eller åsiktsbildningen i samhället. Bestämmelsen om reklam i 1931

års lag innehåller en rad rekvisit som markerar att vad som regleras där

är rent kommersiella förfaranden. Sålunda krävs för att en uppgift skall

vara straffbar att den avser uppgiftslämnarens affärsverksamhet eller däri

utbjudna varor eller prestationer, att den är ägnad att framkalla uppfatt­

ningen om ett fördelaktigt anbud samt att handlingssättet står i uppenbar

strid med god affärssed.

Mot utredningens förslag att vidga möjligheterna till ingripande att om­

fatta inte bara oriktiga utan också vilseledande framställningar synes mig

några invändningar inte kunna riktas från tryckfrihetsrättslig synpunkt.

Även en utvidgning till framställningar som avser annan näringsidkares

verksamhet eller där tillhandahållna varor och tjänster synes mig kunna

godtas. Uppgifter av detta slag torde få anses vara av sådan rent kommer­

siell natur att de inte åtnjuter skydd enligt tryckfrihetsförordningen. An­

norlunda förhåller det sig med sådana uppgifter om annan näringsidkare

som saknar direkt samband med dennes näringsverksamhet, exempelvis

upplysningar om hans ras, religion, politiska åskådning eller personliga

förhållanden. Det är särskilt mot utredningens förslag, att upplysningar om

sådana för näringsverksamheten i princip ovidkommande förhållanden

skall kunna bli föremål för ingripande, som remisskritiken har riktat sig.

Enligt min mening har kritiken mot utredningens förslag i detta hän­

seende åtskilligt fog för sig. Meddelanden av detta slag är typiskt sett av

ske mot andra framställningar än sådana som rör förhållanden av kommer­

siell art.

Innan man kan bedöma om en framställning är oriktig eller vilseledande

gäller det att fastställa dess innebörd. Det avgörande bör härvid vara vilket

intryck framställningen gör på den till vilken den riktar sig. En annons

som bara innehåller fullt korrekta uppgifter kan ändå bli att betrakta som

vilseledande, exempelvis därför att relevanta upplysningar har utelämnats

eller därför att annonsen har fått en layout som gör att den till en mindre

uppmärksam läsare förmedlar ett annat intryck än den gör till personer

som studerar annonsen noggrant. Som Näringslivets opinionsnämnd vid

flera tillfällen har påpekat måste man, framför allt när det gäller reklam­

åtgärder som är riktade till allmänheten, ta hänsyn till att reklam ofta

läses mycket flyktigt.

Vid prövningen av om ett reklammeddelande uppfyller det i grundreg­

lerna uppställda kravet på vederhäftighet tillämpar opinionsnämnden en

omvänd bevisbörda. Det anses åligga den för meddelandet ansvarige att

bevisa att dettas innehåll överensstämmer med det verkliga förhållandet.

Om han inte lyckas därmed anses framställningen inte uppfylla nyssnämn­

da krav. Denna nämndens praxis har stöd i grundreglernas artikel 17. En så­

dan bevisregel torde inte kunna tillämpas när det gäller att fastslå om brott

har förövats mot den bestämmelse om vilseledande reklam som utredningen

har föreslagit. Den av mig föreslagna generalklausulen bör emellertid till-

lämpas i överensstämmelse med opinionsnämndens praxis på denna punkt.

Det bör alltså bedömas som oförenligt med generalklausulen att använda

framställningar vars innehåll inte kan verifieras.

Utredningen uppehåller sig i sina motiv vid bl. a. frågan om över­

drifter i reklamen. Vid den gällande lagens tillkomst såg man ganska

milt på sådana företeelser. På det utomrättsliga området har emellertid

inställningen till överdrifter gradvis skärpts, och även utredningen förordar

en ganska sträng praxis. Utredningen håller för troligt att många över­

drivna uppgifter om beskaffenheten av varor och material, särskilt nya och

oprövade sådana, uppfattas efter ordalagen och är ägnade att påverka köp­

lusten. Detta antagande förefaller mig vara riktigt, åtminstone såtillvida

som ett överdrivet påstående, även om det möts med en viss skepsis, ändå

kan ha en ingalunda obetydlig suggestionskraft. Det synes mig ligga i re­

klamens eget intresse att motverka överdrifter, eftersom ett ohämmat bruk

av sådana är ägnat att hos allmänheten skapa misstro mot reklamen över

huvud taget. Både från konsumenternas och från näringslivets synpunkt

är det alltså angeläget att motverka överdrifter i reklamen. I vissa fall kan

det dock möjligen vara motiverat att se med ett visst överseende på över­

drivna påståenden. Om — för att ta ett exempel — ett företag bedriver en

utpräglad lågprispolitik ligger det i både företagets eget och konsumenternas

⁶⁸

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

70

åberopanden av intyg och utlåtanden, särskilt sådana som här­

rör från myndigheter och institutioner. Det kan visserligen inte i och för

sig anses otillbörligt att utnyttja sådana intyg och utlåtanden i reklamen.

Med hänsyn till det intryck de kan antas göra på adressaten är det emeller­

tid av stor vikt att de presenteras på ett korrekt sätt så att det inte upp­

står någon risk för att denne blir vilseledd rörande deras innebörd eller

räckvidd. Särskilt bör observeras att intyg och utlåtanden lätt kan bli för­

åldrade eller inaktuella och att de förutsättningar under vilka ett intyg eller

utlåtande har avgetts kan ha ändrats så att det inte längre är rättvisande.

En fråga som åtminstone tidigare har varit kontroversiell är använd­

ningen av jämförelser i reklam. Förr var man inom näringslivet både

hos oss och på många håll utomlands negativt inställd härtill, framför allt

till direkta jämförelser med namngivna konkurrerande företag och av dem

utbjudna varor och tjänster. På senare år har dock en annan syn börjat

göra sig gällande. Detta har bl. a. kommit till uttryck i att en i grundreg­

lerna tidigare intagen rekommendation att undvika sådana direkta jämfö­

relser inte har behållits vid den senaste revisionen. Utredningen anser för

sin del att alla typer av jämförelser i princip bör vara tillåtna. Den betonar

emellertid vikten av att jämförelserna präglas av vederhäftighet inte bara

så att de lämnade uppgifterna i och för sig är korrekta utan också så att

jämförelsen är representativ, dvs. ger en rättvisande totalbild av det jäm­

förda. För egen del kan jag i stort sett ansluta mig till dessa synpunkter.

För konsumenterna kan en korrekt utförd jämförelse vara av stort värde

som vägledning vid valet mellan olika varor och tjänster. Att som led i en

jämförelse lämna negativa upplysningar om de varor och tjänster som en

konkurrent tillhandahåller synes inte kunna betraktas som otillbörligt mot

denne, så länge det sker i korrekta former. En jämförelse är emellertid ofta

ägnad att ge ett särskilt starkt intryck av objektivitet och därigenom väcka

speciellt förtroende hos läsarna. Med hänsyn härtill är det viktigt, inte minst

från konsumenternas synpunkt, att jämförelsen fyller höga krav på veder­

häftighet och att den också är representativ på det sätt utredningen menar.

Kraven i detta hänseende bör dock inte ställas så höga att de i praktiken

omöjliggör användning av jämförelser i reklamen. Det synes mig sålunda

böra vara tillåtet att begränsa en jämförelse till vissa aspekter, t. ex. priset,

om det av presentationen klart framgår att jämförelsen är på detta sätt be­

gränsad och att olikheter i exempelvis kvalitetshänseende inte har beaktats.

De nu behandlade frågorna aktualiserar problemet om s. k. ekono­

miskt förtal, dvs. förtal som riktar sig mot en fysisk eller juridisk

person och medför ekonomiska skadeverkningar för denne men som inte

innefattar angrepp mot någons personliga heder. Vid brottsbalkens tillkomst

avstod man från att reglera frågan om ekonomiskt förtal under hänvisning

till pågående utredning rörande lagstiftningen mot illojal konkurrens. De

principer efter vilka jag i det föregående har angett att generalklausulen

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

~2

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

lagstiftning om otillbörlig konkurrens, och avsikten är att den general­

klausul som utredningen föreslår skall kunna användas i sådant syfte. Jag

vid inte bestrida att det kan tänkas förekomma fall av detta slag som för­

tjänar att förbjudas. Bedömningen synes mig emellertid även här i första

hand böra bygga på intresset av att skydda konsumenterna. Om förfaran­

det är ägnat att på ett förkastligt sätt suggerera allmänheten bör det så­

lunda kunna betraktas som otillbörligt i den av mig föreslagna general­

klausulens mening.

I detta sammanhang behandlar utredningen också problemet om bere­

dande av skydd för enskilda personer mot att deras namn eller bild utnytt­

jas i reklam. Detta är en fråga som i princip faller utanför den av mig

föreslagna generalklausulens tillämpningsområde, i den mån inte åtgärden

är ägnad att vilseleda konsumenterna, exempelvis genom att felaktigt ge in­

tryck av att den namngivne eller avbildade personen använder eller rekom­

menderar produkten i fråga. Ett utnyttjande av enskild persons namn eller

bild i reklam kan visserligen vara ett klandervärt ingrepp i dennes person­

liga integritet men synes i och för sig inte kunna beivras med stöd av en

lagbestämmelse som riktar sig mot reklam vilken är otillbörlig gentemot

konsumenter och näringsidkare. Hithörande frågor omfattas av integritets-

skyddskommitténs uppdrag och får prövas i det sammanhanget.

Som jag tidigare har påpekat får den föreslagna generalklausulen sitt

praktiskt sett viktigaste användningsområde inom reklamen. Den ger emel­

lertid också utrymme för ingripanden mot olika slag av marknads-

föringsmetoder. En vanlig sådan metod, vilken förekommer i olika

varianter, är vad man med en gemensam beteckning kan kalla kombinerade

utbud. Det karakteristiska för metoden är att den som köper en viss vara

eller tjänst samtidigt därmed får en annan vara eller tjänst eller någon

annan typ av extra förmån. I fråga om vissa särskilda former av kombi­

nerade utbud, nämligen s. k. tilläggserbjudanden och rabattmärken —-

trading stamps — har både under utredningsarbetet och bland remiss­

instanserna väckts förslag om införande av specialbestämmelser i lagen.

Jag har för egen del kommit till den uppfattningen att vissa sådana be­

stämmelser behövs. Jag återkommer till den frågan i det följande. I detta

sammanhang vill jag bara rent allmänt framhålla, att den omständigheten

att en viss marknadsföringsmetod har förbjudits genom en särskild be­

stämmelse i lagen måste anses innebära att metoden som sådan har be­

dömts såsom olämplig från de synpunkter som uppbär lagstiftningen.

Härav följer att ett förfarande som uppfyller de i en sådan bestämmelse

uppställda rekvisiten för straffbarhet också måste anses otillbörligt i gene­

ralklausulens mening. Även ett förfarande som i och för sig inte skulle

kunna bestraffas med stöd av en specialbestämmelse men som ligger

mycket nära det straffbara området bör emellertid kunna förbjudas enligt

generalklausulen. Det måste nämligen i och för sig bedömas som otillbör-

74

kundernas uppmärksamhet avleds från sådant som varans pris och kvali­

tet till något som i princip bör vara ovidkommande för konsumtionsvalet.

Jag vill dock inte generellt fördöma metoderna som sådana. Som utred­

ningen påpekar bör det emellertid krävas att de för en pristävling eller

gåvoutdelning gällande villkoren redovisas tydligt och uttömmande samt

att de sålunda redovisade reglerna verkligen följs. Annars blir allmänhe­

ten utsatt för ett godtycke från arrangörernas sida som inte kan accepteras.

Det är vidare, som utredningen framhåller, angeläget att motverka alltför

hasardbetonade förfaranden, exempelvis tävlingar där den enskildes insats

är beroende av en slump.

Jag delar utredningens åsikt att särskilda föreskrifter om utförsäljningar

och realisationer inte bör införas i lagen. Jag vill emellertid understryka

att dessa uttryck torde ha stor suggestionskraft och vara ägnade att väcka

förväntningar om särskilt förmånliga anbud. De bör därför utnyttjas med

försiktighet, och missvisande användning av dem kan inte tolereras.

Vad slutligen angår den marknadsföringsmetod som utredningen beteck­

nar som negativ avtalsbindning karakteriseras den av att man utnyttjar

allmänhetens okunnighet om gällande rättsregler för slutande av avtal till

att väcka en oriktig föreställning om att ett bindande avtal har kommit till

stånd, exempelvis när den som har fått ett anbud har underlåtit att av­

böja detta. En sådan metod ter sig i de allra flesta fall klart otillbörlig och

bör med kraft motarbetas. Metoden kan dock, som utredningen framhål­

ler, inte fördömas rent generellt. I vissa undantagsfall, exempelvis vid för­

nyelse av ett avtal som har löpt viss tid och som det objektivt sett kan

antas ligga i kundens intresse att förlänga, synes ett förfaringssätt av den­

na typ kunna försvaras.

Ett problem som har skapat betydande rättsliga svårigheter i många

länder är den s. k. slaviska efterbildningen. Härmed åsyftas

ett närgånget efterbildande av ett kännetecken, mönster eller annat objekt,

som inte skyddas av någon ensamrätt enligt lag. Generalklausuler mot

otillbörlig konkurrens har på många håll, bl. a. i Danmark och Norge, an­

setts tillämpliga på sådana efterbildningar och därmed kompletterat det

skydd som de immaterialrättsliga ensamrätterna ger. I den svenska lagen

om illojal konkurrens infördes år 1942 en särskild paragraf, 9 §, med syfte

att avhjälpa vissa brister i den gällande känneteckenslagstiftningen. Enligt

denna paragraf straffas den som i utövning av näringsverksamhet använ­

der namn, firma, varumärke, utstyrsel eller annat kännetecken vilket lätt

kan förväxlas med förut här i landet inarbetat kännetecken för annans

näringsverksamhet eller där utbjudna varor eller prestationer, under för­

utsättning att användningen sker i uppsåt att framkalla sådan förväxling.

I samband med att den nu gällande varumärkeslagen antogs fogades till

paragrafen genom lag (1960:647) ett nytt andra stycke, enligt vilket be­

stämmelsen inte är tillämplig om det ifrågavarande kännetecknet är skyd-

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

75

*dat enligt varumärkes- eller kollektivmärkeslagen. Numera är bestämmel­

sens tillämpningsområde i huvudsak begränsat till vissa fall av firmain­

trång. I firmautredningens betänkande med förslag till ny firmalagstift­

ning (SOU 1967: 35) föreslås att paragrafen helt upphävs.

Under de senaste åren har en omfattande översyn av den immaterial-

rättsliga lagstiftningen företagits. Denna har resulterat i nya lagar om pa­

tent, upphovsrätt, rätt till fotografisk bild, varumärken och kollektivmär­

ken. Ett förslag till mönsterskyddslag torde inom kort komma att föreläggas

riksdagen, och betänkande med förslag till firmalag har, som jag nyss nämn­

de, lagts fram av firmautredningen. När lagstiftning har skett även på grund­

val av detta förslag kommer vi att ha en samling moderna lagar som täcker

hela fältet av immaterialrättsliga ensamrätter.

En vägledande princip vid revisionen av den immaterialrättsliga lagstift­

ningen har varit att de olika speciallagarna skall uttömmande reglera frå­

gan om ensamrätternas omfattning. Syftet med lagarna har varit att, efter

en avvägning mellan å ena sidan rättighetshavarens intresse av skydd för

sin produkt eller sitt kännetecken och å andra sidan det allmänna intres­

set av att handlingsfriheten inte i oskälig mån inskränks, dra upp gränsen

för vad som skall åtnjuta skydd mot intrång. Det synes inte väl förenligt

med denna allmänna princip att genom en bestämmelse mot illojal kon­

kurrens utvidga skyddet till andra objekt än sådana som omfattas av spe­

ciallagstiftningen.

Problemet om skydd mot slavisk efterbildning är särskilt aktuellt inom

vissa branscher, i första hand textil- och konfektionsindustrin. Den i för­

slaget till mönsterskyddslag reglerade ensamrätten till mönster tillgodo­

ser inte till fullo dessa branschers önskemål. Mönsterrätt uppkommer en­

ligt förslaget genom registrering, men för att registrering skall kunna ske

måste mönstret uppfylla vissa krav; bl. a. fordras att det väsentligen skil­

jer sig från vad som är känt tidigare. Under förarbetena till förslaget över­

vägdes om man inom mönsterlagstiftningens ram skulle kunna skapa nå­

gon form av kompletterande skydd mot slavisk efterbildning av mönster

som inte är förenat med mönsterrätt i förslagets mening. Som framgår av

uttalanden vid remissen till lagrådet har emellertid övertygande skäl an­

setts tala emot en sådan med allmänna mönsterrättsliga grundsatser

mindre väl förenlig ordning. Det har emellertid förutsatts att frågan skulle

tas upp på nytt i samband med prövningen av förslaget till ny lagstiftning

om illojal konkurrens.

En lagregel som skyddar sådana mönster, vilka inte är tillräckligt origi­

nella för att kunna få skydd enligt den föreslagna mönsterskyddslagen mot

efterbildning, skulle kunna leda till en från den fria konkurrensens syn­

punkt betänklig monopolisering av även mycket enkla former och model­

ler. En sådan ordning synes mig inte kunna godtas. Att konstruera en re­

gel som skyddar vissa mönster, vilka har en viss ehuru för registrering som

76

mönster inte tillräckligt hög grad av originalitet, synes mig varken prak­

tiskt genomförbart eller principiellt tilltalande. Jag ansluter mig därför

till den ståndpunkt som utredningen om illojal konkurrens har intagit,

nämligen att frågan om objektskydd mot efterbildning helt bör regleras

inom den immaterialrättsliga speciallagstiftningen och att något komplet­

terande sådant skydd alltså inte bör skapas genom regler om illojal kon­

kurrens.

Det nu sagda gäller givetvis inte bara mönster utan också andra imma­

terialrättsliga objekt. Vad beträffar det upphovsrättsliga området har Nä­

ringslivets opinionsnämnd i ett särskilt avseende gjort uttalanden som an­

tyder att god affärssed skulle kräva skydd även för alster som inte åtnju­

ter sådant skydd enligt lag. Nämnden har nämligen, i överensstämmelse

med äldre praxis, som stridande mot god affärssed stämplat efterbildning

av reklamalster, oavsett om detta har varit inarbetat eller särpräglat och

oavsett om förväxlingsrisk har förelegat. Nämnden har här gått längre än

grundreglerna för reklam kräver. Med hänsyn till att tanken på ett särskilt

objektskydd för reklamalster utöver vad som följer av upphovsrättens och

fotografirättens allmänna regler avvisades vid den gällande upphovsrätts­

lagens tillkomst bör emellertid, såsom utredningen framhåller, något ytter­

ligare objektskydd för sådana alster inte ges genom den nu aktuella lag­

stiftningen.

Även om alltså efterbildning i och för sig får anses tillåten så snart inte

det efterbildade objektet är skyddat genom särskild lagbestämmelse ute­

sluter detta givetvis inte, som utredningen påpekar, att ingripande kan ske

mot själva det förfarande som har använts vid efterbildningen. Åtgärden

kan sålunda exempelvis innebära kontraktsbrott. Den kan också vara

straffbar, t. ex. enligt brottsbalkens bestämmelser om förmögenhetsbrott

eller enligt reglerna om missbruk av yrkeshemlighet eller bestickning i la­

gen om illojal konkurrens. Utnyttjandet av en efterbildning i reklam och

marknadsföring kan vidare vara ägnat att vilseleda genom att framkalla

förväxling med annan näringsidkares vara eller verksamhet. Ett sådant för­

farande bör kunna bedömas som otillbörligt enligt den av mig föreslagna

generalklausulen.

Enligt utredningen kan det möjligen tänkas förekomma förfaranden vid

efterbildning som är artskilda från de förfaranden vilka är belagda med

straff men ter sig etiskt lika klandervärda som dessa. Sådana metoder

bör enligt utredningen kunna angripas med stöd av den generalklausul mot

ohederliga konkurrensmetoder som utredningen föreslår. Det bör dock

krävas att det är fråga om ett särskilt förkastligt förfarande. Det skall en­

ligt utredningens mening inte vara möjligt att »summera» ett angrepp,

vilket inte fullt når upp till en straffbar eller kontrakträttsligt otillåten

nivå, med ett objekt, som inte helt fyller förutsättningarna för ensamrätt,

och på grundval därav meddela ett förbud.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

för vitessanktion föreskriva straff vid överträdelse av förbud. Straffalter­

nativet har vissa fördelar. Dels ger det möjlighet att ådöma en gemensam

påföljd när en handling innefattar både överträdelse av ett förbud och

brott mot en särskild straffbestämmelse, dels står straffhotet kvar även

sedan en överträdelse har skett och blivit beivrad, medan ett vitesföreläg­

gande måste förnyas. Att jag ändå har stannat för att förorda vite beror

på flera omständigheter. En fördel med vitessanktionen är att den kan rik­

tas inte bara mot fysiska utan också mot juridiska personer. Detta har stor

betydelse när det som här är fråga om att reglera företagens handlande.

En annan fördel är att vitet kan bestämmas till ett väsentligt högre belopp

än vad som skulle kunna dömas ut i form av dagsböter. Beloppet kan fast­

ställas med hänsyn både till handlingens svårhetsgrad och till sådant som

storleken av de ekonomiska intressen som berörs. Riskerna för att en före­

tagare skulle bedöma det som ekonomiskt fördelaktigt att sätta sig över

ett förbud är därför betydligt mindre om man väljer vitessanktionen.

⁷⁸

Kungl. Majrts proposition nr 57 år 1970

5.2.2 Särskilda straffbestämmelser. Med det vidsträckta användningsom­

råde generalklausulen är avsedd att få blir det möjligt att med stöd av den

beivra alla förfaranden vid marknadsföring som anses oacceptabla från etisk

synpunkt. Några ytterligare materiella bestämmelser är inte strikt nödvän­

diga för att det huvudsakliga ändamålet med lagen skall kunna uppnås.

Härmed är dock inte sagt att speciella lagregler om särskilda typer av

marknadsföringsåtgärder skulle sakna värde. Sådana regler kan exempelvis

bidra till att inskärpa att samhället ogillar vissa bestämda metoder, som

över huvud taget inte anses böra få förekomma. Om föreskrifterna görs

straffsanktionerade kan man med stöd av dem ingripa mot vissa slag av

handlingar redan innan ett förbud har hunnit meddelas. Härigenom får

lagstiftningen en starkare genomslagskraft än den annars skulle ha. Jag

har kommit till den uppfattningen att lagen vid sidan av generalklausulen

bör innehålla bestämmelser som direkt straffbelägger vissa särskilda förfa­

randen på reklam- och marknadsföringsområdet. Dessa bestämmelser bör

inte tillämpas av marknadsrådet, vars avgöranden inte skall kunna överkla­

gas, utan av domstol. Jag återkommer i det följande till vissa samordnings­

problem som en sådan ordning ger upphov till.

Bland de olika typer av förkastliga handlingar som kan förekomma vid

marknadsföring är, såsom utredningen påpekar, vilseledande fram­

ställningar den ojämförligt vanligaste. Redan av detta skäl ligger

det nära till hands att överväga en särskild straffbestämmelse härom. En

sådan regel finns också i 1 § lagen om illojal konkurrens. En bestämmelse

som kriminaliserar användning av vilseledande framställningar i reklam

eller vid annan marknadsföring kan på ett värdefullt sätt komplettera gene­

ralklausulen. Den kan exempelvis göra det möjligt att direkt med straff­

80

tag säljer märken till detaljhandlare, vilka i sin tur lämnar ut märkena

till sina kunder i relation till gjorda inköp. Kunderna skall samla mär­

kena och kan sedan använda dem för betalning av varor som det märkes-

utgivande företaget tillhandahåller. Dessa varor säljs inte mot annat än

märken och är ofta prissatta i märken eller märkespoäng i stället för

pengar.

Vissa former av kombinerade utbud behandlas i 2 § i den gällande lagen

om illojal konkurrens. Enligt denna bestämmelse är det straffbart att i

detaljhandel utan ersättning eller mot särskilt lågt pris lämna eller erbjuda

en vara eller ett i varor inlösbart rabattmärke under förutsättning att köp

sker av annat slags vara, såvida förfarandet innebär ett utnyttjande av all­

mänhetens godtrogenhet. Såvitt utredningen bar sig bekant tillämpas denna

straffbestämmelse aldrig numera.

Frågan om behandlingen av olika former av kombinerade utbud bar både

under utredningsarbetet och vid remissbehandlingen visat sig vara mycket

kontroversiell. Den svenska utredningens majoritet har inte velat förorda

några särskilda lagbestämmelser rörande dessa marknadsföringsmetoder

utan anser att de bör bedömas enligt generalklausulen. Med stöd av denna

bör man enligt utredningen kunna ingripa mot metoder som innebär ett

otillåtet utnyttjande av allmänhetens godtrogenhet. Som exempel nämns

kombinationsutbud och tilläggserbj udanden som ger allmänheten en grovt

felaktig bild av erbjudandets förmånlighet samt trading-stamps-system som

inte ger konsumenterna någon som helst möjlighet att värdera den förmån

som erbjuds dem. Minoriteter i utredningen föreslår emellertid att det i la­

gen förs in bestämmelser som direkt straffbelägger vissa slag av tilläggser­

bj udanden samt trading stamps. Det norska kommittéförslaget innehåller en

paragraf som förbjuder vissa tilläggserbjudanden och i och för sig även är

tillämplig på trading stamps. Det danska förslaget upptar en specialbestäm­

melse om rabattmärken. Vid remissbehandlingen av det svenska kommitté­

förslaget bar flertalet av de remissinstanser som representerar konsument­

intressena anslutit sig till minoritetsförslagen, medan de som företräder

näringslivet i allmänhet förordar majoritetens förslag. Opinionen inom nä­

ringslivet är dock inte enhetlig. Sålunda uttalar sig Sveriges köpmannaför­

bund bestämt för förbud mot tilläggserbjudanden och trading stamps.

Mot metoden med kombinerade utbud kan från etisk synpunkt riktas flera

anmärkningar. Förfarandet är typiskt sett ägnat att försvåra för konsumen­

terna att orientera sig på marknaden och jämföra olika utbud med varandra.

Särskilt gäller detta när varorna eller någon av dem inte säljs separat. När

tillägget, såsom i de utomlands förekommande trading-stamps-systemen, ut­

görs av märken, vilka kan användas som betalningsmedel vid inköp av varor

inom ett stort sortiment, och dessa varor är prissatta i märken eller märkes­

poäng, blir det fullständigt omöjligt för konsumenten att överblicka systemet

och bilda sig någon som helst uppfattning om det är förmånligt eller inte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

82

foga prover av en vara, t. ex. ett schamponeringsmedel, vid försäljning av

en annan vara, exempelvis en tvål, kan man fästa kundernas uppmärksam­

het vid tilläggsvaran och främja försäljningen av denna. Erbjudandet fyller

då samma uppgift som en gratisutdelning av prover på tilläggsvaran men är

mindre kostsam. En annan synpunkt som också har anförts i debatten är

att erbjudanden till dem som köper en viss vara att på förmånliga villkor

förvärva en annan vara kan ses som en särskild och från konsumentsyn­

punkt fördelaktig form för varudistribution. Det rör sig här ofta om varor

som säljaren har köpt in i stora kvantiteter till förmånligt pris och som han

tack vare låga distributionskostnader kan sälj a vidare mycket billigt.

Jag vill inte bestrida att de nu anförda synpunkterna kan ha fog för sig.

De har dock inte rubbat min övertygelse att marlmadsföringsmetoden på det

hela taget är förenad med större nackdelar än fördelar från konsumentsyn­

punkt. Inte minst gäller detta de erbjudanden som genom att utlova förmå­

ner vid köp av flera enheter av samma vara går ut på att binda konsumenten

till varan. Jag har vidare fått det intrycket att konkurrensmetoden kan ha

en viss effekt när den är ny inom en bransch men att denna effekt minskar

när konkurrenterna börjar tillämpa samma metod och att det kan vara

svårt att sedermera slopa konkurrensmetoden som sådan, trots att den inte

längre medför några märkbara fördelar för konsumenterna.

Mina överväganden har lett mig till den slutsatsen att en sanering på om­

rådet behövs. För att detta mål skall uppnås anser jag att straff sanktione­

rade förbudsbestämmelser bör införas. Det synes mig emellertid inte tillråd­

ligt att förbjuda alla former av kombinerade utbud. Vissa sådana utbud är

klart förmånliga från konsumentsynpunkt. Detta gäller exempelvis försälj­

ning för ett gemensamt, rabatterat pris av en uppsättning varor med ett

gemensamt användningsområde. Andra typer, exempelvis många tilläggs­

erb j udanden som avser varor av obetydligt värde, ter sig ganska harmlösa

från konsumentsynpunkt. Vidare kan det ofta vara svårt att i ett konkret

fall avgöra om det är fråga om ett kombinerat utbud eller inte. Detta kan bli

beroende av sådana i och för sig ovidkommande faktorer som om varorna till­

handahålls i en gemensam förpackning eller var för sig. Bedömningen av vad

som är en eller flera varor kan växla mellan olika tider och branscher. Vad

som vid en viss tidpunkt klart är att betrakta som en särskild vara med

karaktären av tillbehör till en annan vara kan så småningom bli så allmänt

förekommande i samband med den andra varan att det kommer att framstå

som en integrerande del av denna. Som ett belysande exempel kan jag nämna

säkerhetsbälten för bilar, vilka för ett antal år sedan betraktades som en

extra utrustning och debiterades särskilt men sedermera har blivit en stan­

darddetalj i nya bilar och ingår i priset för bilen. Detta exempel visar också

att ett allmänt förbud mot kombinerade utbud skulle kunna hindra en i och

för sig önskvärd produktutveckling. Gränsdragningsproblem liknande de nu

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

kan ske snabbt och effektivt och att reglerna tillämpas på ett sätt som inte

onödigtvis skapar motsättningar mellan myndigheterna och de enskilda nä­

ringsidkarna. Detta kräver smidiga handläggningsformer och frihet för

myndigheterna att välja mellan olika handlingsalternativ. I första hand

gäller detta den verksamhet som skall bedrivas av konsumentombudsman­

nen, vilken får en mycket central ställning i systemet.

Som jag tidigare har påpekat bör ombudsmannen i första hand försöka

komma till rätta med otillfredsställande förfaranden på frivillig väg. I många

fall torde utsikterna härför vara goda. Erfarenheterna från den utomrättsliga

verksamheten visar att den som handlar i strid mot gällande normer ofta

inte har klart för sig att han gör det. När förhållandet påpekas för honom

torde han i allmänhet vara beredd att självmant rätta sig.

Innan ombudsmannen vidtar någon åtgärd enligt lagen bör han i regel

höra den som anmärkningen riktas mot och försöka få denne att frivilligt

avstå från det klandrade förfarandet. Det är givetvis inte meningen att om­

budsmannen skall gå med på en kompromiss som innebär att han accepterar

ett handlingssätt han i princip bedömer som otillbörligt. Däremot bör han

— om hinder av hänsyn till konsumenternas intressen inte möter — kunna

komma överens med den ansvarige om att denne får viss tid på sig för att

avveckla det förfarande som har föranlett anmärkning. Riktar sig anmärk­

ningen mot utformningen av en förpackning bör det sålunda vara möjligt

att träffa en uppgörelse av innebörd att företagaren får en viss tids anstånd

innan försäljningen av den klandrade förpackningen definitivt måste av­

brytas. Även marknadsrådet bör vid utformningen av ett förbud kunna ta

hänsyn av detta slag för att undvika alltför drastiska påföljder för den

enskilde.

Om en förhandling med näringsidkaren ger ett resultat som ombudsman­

nen anser godtagbart bör han kunna nöja sig härmed och avskriva ärendet.

En sådan »uppgörelse» torde dock i och för sig inte ha någon rättsligt bin­

dande verkan. Den som bryter mot den kan alltså inte på denna grund drab­

bas av någon påföljd enligt lagen. En annan sak är att förfarandet eventuellt

kan beivras enligt någon av de speciella straffbestämmelserna. Det kan emel­

lertid i vissa klara och medgivna fall finnas ett behov av den garanti mot

upprepande som ett vitessanktionerat förbud innebär. Å andra sidan kan det

i sådana fall förefalla onödigt att dra ärendet under marknadsrådets pröv­

ning. Med hänsyn härtill vill j ag föreslå att det efter mönster av rättegångs­

balkens regler om strafföreläggande införs möjlighet att meddela förbud

genom etL förenklat förfarande, kallat förbudsföreläggande. Detta innebär

att ombudsmannen förelägger näringsidkaren ett förbud till godkännande

och att förbudet sedan det har godkänts får samma verkan som ett av rådet

meddelat förbud. Om föreläggandet inte godkänns får det givetvis inte någon

effekt. Förbudsföreläggande bör inte få begagnas i ärende som är av större

vikt, exempelvis därför att det rör en fråga av principiellt intresse eller en

86

av konsumentombudsmannen. Vidare bör det i första hand ankomma på

denne att ansöka om förbud enligt generalklausulen. Det synes dock inte

lämpligt att ge ombudsmannen en sådan ställning att han ensam kan be­

stämma vilka frågor som skall föras under rådets prövning. Har ombuds­

mannen beslutat att inte göra ansökan hos marknadsrådet bör, i likhet med

vad som gäller enligt konkurrensbegränsningslagen, sådan ansökan få göras

av näringsidkare som berörs av åtgärden eller av sammanslutning av konsu­

menter eller löntagare. Även näringsidkarorganisationer bör få motsvarande

talerätt, eftersom de har ett allmänt intresse av att gällande normer upp­

rätthålls inom marknadsföringen. Däremot anser jag inte att det finns an­

ledning att medge talerätt för enskild konsument.

5.3 Förslagets förenlighet med Pariskonventionen

Jag vill härefter med några ord beröra frågan om den föreslagna lagens

förenlighet med Pariskonventionen för skydd av den industriella ägande­

rätten. Denna innehåller i artikel 10 bis vissa regler om illojal konkurrens.

Sverige är f. n. anslutet till den lydelse av konventionen som antogs i Lon­

don år 1934. Konventionen har sedermera reviderats två gånger, i Lissabon

år 1958 och i Stockholm år 1967. I samband med remissen till lagrådet av

förslaget till mönsterskyddslag har förordats att Sverige ratificerar konven­

tionens Lissabon- och Stockholmstexter i samband med att lagförslaget

genomförs.

Den gällande lagen om illojal konkurrens får, trots att vissa skiljaktig­

heter föreligger, anses förenlig med Pariskonventionens Londontext. Ge­

nom vad jag har förordat i det föregående förbättras avsevärt möjligheterna

att ingripa mot konkurrenshandlingar på reklam- och marknadsföringsom-

rådet, medan övriga regler i 1931 års lag lämnas oförändrade. Härigenom

uppnås en närmare anpassning till konventionen i dess för oss gällande

lydelse. Vid revisionen i Lissabon fogades ett tillägg till artikel 10 bis, medan

någon ändring i denna artikel inte vidtogs vid revisionen i Stockholm. Det

nyssnämnda tillägget innebar att uttryckligt förbud infördes mot uppgifter

eller påståenden vilkas användning i näringsverksamhet är ägnad att vilse­

leda allmänheten angående varors beskaffenhet, tillverkningssätt, egenska­

per, användbarhet eller myckenhet. Denna regel torde till fullo täckas av de

bestämmelser jag föreslår. De synes mig därför väl förenliga med en svensk

anslutning till Pariskonventionen i dess senaste lydelse. 6

Kungl. Maj:ts proposition nr ⁵⁷ år 1970

6 Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till

t) lag om otillbörlig marknadsföring,

88

affärssed som har annat syfte än att skydda konsumenter och konkurren­

ter. Av uttrycket otillbörlig framgår att det skall vara fråga om en bedöm­

ning av etisk art. Som ett par remissinstanser påpekar används samma

uttryck i konkurrensbegränsningslagen och har där en annan valör. Jag

kan emellertid inte se att detta skulle kunna ge anledning till någon tvekan

i fråga om tolkningen av generalklausulen. Med det i bestämmelsen an­

vända ordet konsument syftas i första hand på privatpersoner. Uttrycket

täcker emellertid även andra som skall förvärva den ifrågavarande varan

eller tjänsten för slutlig konsumtion. Hänvisningen till näringsidkare avser

främst konkurrenter men också t. ex. företag i ett senare distributionsled

än det där den påtalade marknadsföringsåtgärden vidtas.

Generalklausulen är tillämplig på handlingar som företas vid mark­

nadsföring av vara eller tjänst. I utredningens förslag används vid sidan av

sistnämnda båda termer också uttrycket annan nyttighet. Jag har inte an­

sett det nödvändigt att ta med detta uttryck. Någon skillnad i förhållande

till utredningsförslaget är emellertid inte avsedd på denna punkt.

Begränsningen till marknadsföringsåtgärder innebär, som jag har fram­

hållit i den allmänna motiveringen, att bestämmelsen inte blir tillämplig

på vad som sker i inköpsverksamhet. En annan begränsning är att regeln

inte kan tas till intäkt för ett förbud mot försäljning av viss vara på grund

av att den är av undermålig kvalitet eller inte uppfyller vissa säkerhets­

krav eller på grund av att det över huvud taget inte anses önskvärt att va­

ror av ifrågavarande slag bjuds ut på marknaden. Inte heller bör förbud

kunna meddelas mot ett beteende som strider mot vedertagna handlings-

normer i näringslivet av det skälet att det innebär brott mot ett ingånget

avtal, exempelvis att en företagare bedriver viss verksamhet i strid mot en

konkurrensklausul i ett kontrakt. Sådana förfaranden får beivras av den

intresserade kontraktsparten i civilrättslig ordning.

Det bör vidare inte komma i fråga att med stöd av generalklausulen in­

gripa mot användning av kontraktsvillkor som ter sig obilliga eller på an­

nat sätt otillbörliga mot konsumenter eller andra köpare. Det är inte me­

ningen att lagen om otillbörlig marknadsföring skall kunna utnyttjas som

ett medel att vid sidan av den allmänna avtalsrätten »censurera» kontrakts-

formulär som används inom handeln. Missbruk på detta område får stävjas

med andra metoder. Generalklausulen ger däremot möjlighet att ingripa mot

en oriktig eller vilseledande presentation av erbjudna villkor, exempelvis

felaktiga påståenden om att dessa är särskilt förmånliga för motparten. Det

bör också vara möjligt för marknadsrådet att förbjuda en näringsidkare att

vidare använda ett visst kontraktsformulär om detta är utformat på ett för­

såtligt sätt så att kunden får en oklar eller felaktig bild av dess innebörd.

Det finns som regel knappast anledning att med stöd av generalklausulen

förbjuda ett förfarande som i och för sig är straffbart enligt annan lagstift­

ning, exempelvis anordnande av lotteri i strid mot bestämmelserna i lotteri­

Kungl. Mcij:ts proposition nr 57 år 1970

90

någon betydelse att ett kännetecken är vilseledande. Intetdera alternativet

förefaller mig godtagbart. Det första skulle skapa stora gränsdragnings-

problem och i betänklig mån minska möjligheterna att ingripa mot otill­

börliga marknadsföringsåtgärder. Det andra skulle innebära ett brott mot

den s. k. sanningsgrundsatsen, vilken är en viktig princip inom den mo­

derna varumärkesrätten, och dessutom göra det omöjligt att beivra vilse­

ledande varukännetecken som används i andra sammanhang än vid mark­

nadsföring. Jag har därför kommit till den uppfattningen att å ena sidan

lagen om otillbörlig marknadsföring bör vara fullt tillämplig även på varu­

kännetecken och att å andra sidan någon ändring i varumärkeslagen inte

bör göras. Det dubbla systemet synes mig f. ö. inte vara förenat med några

olägenheter av egentlig praktisk betydelse. Har ett vitesförbud meddelats

av en myndighet bör den andra myndigheten anses förhindrad att förbjuda

ett förfarande som helt täcks av det redan meddelade förbudet. Upplysning

om detta kan som regel förutsättas vara tillgänglig i ärendet. Har den ena

myndigheten avslagit begäran om vitesförbud innebär detta inte något

hinder mot att den andra bifaller en motsvarande ansökan. Det praktiska

resultatet härav blir att den myndighet som tillämpar de strängaste bedöm-

ningsnormerna får det avgörande ordet.

Det hittills sagda rör i huvudsak den situationen att ett varukännetecken

påstås vara i och för sig vilseledande. En annan anmärkning som kan riktas

mot användningen av ett varukännetecken är att åtgärden utgör intrång i

en enligt varumärkeslagen skyddad ensamrätt. Frågor om varumärkesin-

trång prövas av domstol enligt reglerna i varumärkeslagen. Marknadsrådet

bör i princip inte ge sig in på sådana frågor. Som grund för ett förbud enligt

generalklausulen bör alltså inte kunna åberopas att åtgärden innebär in­

trång i en rätt till registrerat eller inarbetat varukännetecken. Däremot kan

rådet förbjuda användning av ett visst kännetecken under hänvisning till att

det kan förväxlas med ett av annan företagare använt kännetecken och däri­

genom vilseleda allmänheten angående varans kommersiella ursprung.

Principiellt saknar det för denna bedömning betydelse om åtgärden också

innebär intrång i en ensamrätt som enligt lag tillkommer den andre företa­

garen. Jag är emellertid medveten om att det i praktiken kan vara svårt att

hålla isär de olika frågorna. Sålunda torde rådet för att kunna bedöma hur

allvarlig risken för förväxling är ofta vara nödsakat att pröva i vilken mån

kännetecknet har blivit inarbetat i samband med den konkurrerande varan.

Förbud skall i första hand riktas mot vederbörande näringsidkare. Ter­

men näringsidkare bör, såsom utredningen anför, fattas i vidsträckt mening

och, i likhet med vad som gäller exempelvis enligt varumärkeslagen (prop.

1960: 167 s. 39 och 48), omfatta var och en som yrkesmässigt driver verk­

samhet av ekonomisk art, både fysiska och juridiska personer. Detta inne­

bär bl. a. att bestämmelsen är tillämplig på statliga och kommunala organ

som idkar näring. Det krävs alltså inte att verksamheten drivs i privaträtts­

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

92

syfte att få fram ett prejudicerande avgörande i en principiellt betydelsefull

fråga. Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen är det viktigt

att principfrågor kommer under rådets bedömning, och ombudsmannen bör

när det gäller fall av sådan karaktär kunna väcka förbudstalan även om ve­

derbörande näringsidkare har förklarat sig beredd att upphöra med det

påtalade förfarandet. Föreligger en sådan förklaring kan det emellertid

vara både onödigt och olämpligt att förena ett förbud med vite. Det kan

vara ett gemensamt intresse för ombudsmannen samt näringsidkaren och

dennes organisation att få frågan prövad av rådet, och om ombudsmannen

i ett sådant fall kan avstå från att begära vitesföreläggande torde möjlig­

heterna att vinna samförstånd om att bringa frågan under rådets prövning

vara betydligt större än de annars skulle vara.

Vissa skäl talar för att vite bör dömas ut av samma myndighet som har

förelagt det, dvs. marknadsrådet. Å andra sidan kan det vara av värde att

få en viss formell kontroll av marknadsrådets lagtillämpning genom att

utdömandet av vitet anförtros åt allmän domstol. Den sistnämnda syn­

punkten har i mitt förslag fått väga över. I enlighet med vanliga regler har

domstolen när fråga om utdömande av vite uppkommer att göra en pröv­

ning av föreläggandets laglighet. Detta innebär bl. a. att domstolen kan

vägra att döma ut ett vite exempelvis om marknadsrådet har överskridit

sin behörighet eller inte iakttagit uppställda formkrav. Det innebär vidare

att domstolen har att kontrollera att rådet inte åsidosatt tryckfrihetsrätts-

liga principer. Däremot torde det få förutsättas att domstolen inte går in

på någon prövning av de sakliga förutsättningarna för föreläggandet. När,

såsom enligt mitt förslag, den materiella lagbestämmelsen utgörs av en

generalklausul, vilken i sin tur tar upp rekvisit som förutsätter en sköns-

mässig bedömning, och det ankommer på ett speciellt organ med särskilt

sakkunniga ledamöter att tillämpa denna bestämmelse, torde nämligen

domstolarna anse sig böra godta de bedömningar som detta organ har gjort

på grundval av de i lagen uppställda rekvisiten. I och för sig har domstol

enligt praxis möjlighet att jämka ett förelagt vite. Jag utgår dock från att

hela vitet i regel kommer att dömas ut när ett förbud har blivit överträtt.

För att jämkning skall få ske torde det få krävas att överträdelsen med

hänsyn till speciella omständigheter kan betraktas som ursäktlig eller att

ett utdömande av vitet skulle drabba orimligt hårt. Däremot kan domstolen

inte göra någon allmän överprövning av vitesföreläggandets lämplighet eller

skälighet.

Förslaget innehåller inte någon särskild regel om att utdömt vite inte får

förvandlas. Jag har ansett att en sådan regel skulle sakna egentlig praktisk

betydelse och vill i detta sammanhang också erinra om att en särskild sak­

kunnig har tillkallats i enlighet med Kungl. Maj :ts bemyndigande den 15

augusti 1969 för att utreda frågan om avskaffande av förvandlingsstraffet.

Generalklausulen är inte formellt begränsad till vad som sker i Sverige.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

93

Vad beträffar frågan om dess tillämpning på marknadsföringsåtgärder med

internationell anknytning vill jag anföra följande. Huvudsyftet med den

föreslagna lagstiftningen är att sörja för att vissa normer iakttas inom rek­

lam och marknadsföring på den svenska marknaden. Avgörande för om ge­

neralklausulen skall tillämpas på en viss åtgärd bör därför vara om åtgär­

den är inriktad på en svensk publik. Var åtgärden har företagits är däremot

i princip utan betydelse. Generalklausulen bör sålunda kunna tillämpas

exempelvis i fråga om reklammaterial som har producerats i utlandet och

därifrån distribuerats till mottagare i Sverige. Detta bör gälla vare sig rekla­

men är särskilt inriktad på Sverige eller vänder sig till en internationell

publik, däribland den svenska. Om däremot reklamen i och för sig avser

bara en viss utländsk marknad bör generalklausulen inte anses tillämplig.

Det bör sålunda inte vara möjligt att ingripa mot en annons i en utländsk

tidning, vilken inte primärt är avsedd för spridning i andra länder, även

om vissa exemplar av tidningen skulle förekomma här i landet. Det nu sag­

da gäller även åtgärder som vidtas av svenska företag.

Det sagda innebär att generalklausulen i och för sig kan tillämpas även

på handlingar som företas utanför Sveriges gränser. De praktiska möjlighe­

terna att i sådana fall nå den ansvarige med delgivning av ett vitesföreläg­

gande eller att verkställa ett beslut om utdömande av vite torde emellertid

vara begränsade. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

2

§

Denna paragraf innehåller regler om straff för vilseledande framställ­

ningar. Bestämmelsen har formulerats med utgångspunkt i 2 § första styc­

ket i utredningens förslag. Där föreskrivs att näringsidkare inte får använda

oriktig eller vilseledande framställning som är ägnad att påverka efterfrågan

på eller utbudet av vara, tjänst eller annan nyttighet. I departementsförsla­

get har tillämpningsområdet begränsats till framställningar som används

vid marknadsföring av vara eller tjänst och är ägnade att påverka efterfrå­

gan på varan eller tjänsten. Detta beror på att lagen över huvud taget inte

avser annat än marknadsföringsåtgärder. Uteslutandet av orden »annan nyt­

tighet» är, som jag har anfört i specialmotiveringen till 1 §, inte avsett att

innebära någon saklig ändring i förhållande till utredningsförslaget. En yt­

terligare förutsättning för att reglerna i paragrafen skall vara tillämpliga

är att framställningen rör företagarens egen eller annans näringsverksam­

het. Detta motiveras av de i den allmänna motiveringen behandlade tryck-

frihetsrättsliga hänsynen, vilka medför att paragrafen inte bör tillämpas på

andra framställningar än sådana som har kommersiell karaktär.

Det i paragrafen använda uttrycket framställning bör, såsom utredningen

94

anför, ges en vidsträckt innebörd och omfatta varje form genom vilken man

meddelar sig med andra, vare sig det sker i skrift eller tal, genom bild eller

annan särskild anordning. Flera remissinstanser har kritiserat att den otill-

låtna framställningen i utredningens förslag har beskrivits som »oriktig

eller vilseledande» samt ägnad att ha viss effekt. Därvid har framhållits att

formuleringen är olämplig, eftersom vilseledande framställningar mycket

ofta också är oriktiga, men att formuleringen »oriktig eller eljest vilseledan­

de» inte kan användas, eftersom en framställning kan vara så uppenbart

oriktig att den inte är vilseledande. Å andra sidan kan man svårligen tänka

sig en framställning som är oriktig utan att vara vilseledande men som ändå

är ägnad att påverka efterfrågan på vara eller tjänst. Jag har förståelse för

de kritiska synpunkterna och i departementsförslaget har därför regeln be­

gränsats till att gälla framställningar som är vilseledande.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen skall straff kunna dö­

mas ut bara vid uppsåtligt handlande. Enligt föreskrift i andra stycket kan

ansvar drabba inte bara näringsidkaren själv utan också anställda och and­

ra som handlar för hans räkning. Med sistnämnda uttryck åsyftas både den

som fullgör uppdrag för näringsidkare och exempelvis näringsidkarorgani-

sation som bedriver marknadsföring för sina medlemmars räkning.

Straffsatsen är enligt förslaget böter eller fängelse i högst elt år. Detta

överensstämmer med gällande lag, bortsett från att det där föreskrivs att

fängelse skall komma i fråga bara när omständigheterna är synnerligen för­

svårande.

Det kan tänkas att en handling som är straffbar enligt den föreslagna la­

gen utgör brott även enligt brottsbalken. Sålunda kan en vilseledande fram­

ställning i reklam samtidigt vara straffbar som bedrägeri, svindleri eller lik­

nande brott. I så fall uppkommer en konkurrenssituation mellan brottsbal­

ken och lagen om otillbörlig marknadsföring. Denna situation får lösas en­

ligt allmänna regler. Vid exempelvis konkurrens mellan bestämmelsen om

vilseledande reklam och brottsbalkens regel om svindleri i 9 kap. 9 § torde

i allmänhet bara brottsbalksregeln böra åberopas. I andra fall kan det

vara motiverat att åberopa båda lagarna. Det kan exempelvis ibland finnas

anledning att bestraffa en gärning både som bedrägeri och som vilseledan­

de reklam. Med hänsyn till att förhållandena sålunda kan växla från fall

till fall har jag inte funnit det lämpligt att i lagen om otillbörlig marknads­

föring ta in någon regel som utesluter straffbarhet enligt denna lag när

gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

Konkurrens kan föreligga inte bara i förhållande till bestämmelse i brotts­

balken utan också till specialstraffrättsliga regler, exempelvis bestämmelser

om straff för intrång i en immaterialrättslig ensamrätt. Även här får all­

männa regler tillämpas. Något hinder att döma till straff enligt båda de till­

lämpliga lagrummen föreligger inte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

96

dels att två eller flera varor eller tjänster bjuds ut till ett gemensamt pris,

dels att den som köper en viss vara eller tjänst erbjuds att som en särskild

förmån få köpa något annat för ett pris som betecknas som speciellt gynn­

samt. Regelns tillämpningsområde begränsas väsentligt genom att ytterli­

gare två rekvisit måste vara uppfyllda för att straffbarhet skall föreligga.

Dels skall förfarandet försvåra för konsumenten att bedöma utbudets eller

erbjudandets värde. Härigenom utesluts rent bagatellartade förfaranden,

där tilläggsförmånen är av obetydligt värde i förhållande till huvudvaran.

Vidare krävs att varorna eller tjänsterna uppenbart saknar naturligt sam­

band. Frågan om naturligt samband föreligger bör ses från konsumentens

synpunkt. Jag är medveten om att gränsdragningssvårigheter inte kan und­

vikas med ett rekvisit av detta slag. Genom ordet uppenbart markeras

emellertid att bestämmelsen skall tillämpas bara i sådana fall där de olika

varorna och tjänsterna helt saknar naturligt samband med varandra. Från

bestämmelsens tillämpningsområde torde härigenom uteslutas inte bara

sådant som att en vara säljs jämte visst tillbehör eller att flera varor med

gemensamt användningsområde säljs tillsammans utan också sådant som

att det vid försäljning av en vara av visst slag biläggs en annan vara, vilken

typiskt sett är av intresse för samma kundkrets som huvudvaran, även om

varorna inte skall användas tillsammans. Sålunda torde normalt få anses

att olika hushållsartiklar har naturligt samband med varandra. 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

5 §

Denna paragraf innehåller ett par särskilda föreskrifter som hänför sig

till straffbestämmelserna i 2—4 §§.

Det kan tänkas att en handling som innefattar överträdelse av ett vitesför­

bud också utgör ett brott. Om då både straff och vite döms ut drabbas

handlingen av dubbla påföljder, vilket kan vara ägnat att väcka betänklig­

heter. Är handlingen straffbar enligt en särskild regel i lagen om otillbörlig

marknadsföring bygger vitesföreläggandet och straffregeln på samma grund.

I så fall bör inte mer än en av påföljderna dömas ut. Härvid bör vitet ges

företräde. En föreskrift av sådan innebörd har tagits in i första stycket av

denna paragraf. Straffrihet föreligger om gärningen när den begås innebär

överträdelse av ett vitesförbud, som gäller mot den handlande. Detta torde

bl. a. förutsätta att denne har fått del av vitesföreläggandet.

Bestämmelsen i första stycket är tillämplig bara på det fallet att hand­

lingen är straffbar enligt lagen om otillbörlig marknadsföring. Är den be­

lagd med straff i annan författning, exempelvis såsom bedrägeri enligt

brottsbalken, gäller bestämmelsen inte. Då skall alltså i princip både straff

och vite dömas ut. Detta synes i och för sig befogat, eftersom motiven för

straffregeln och vitesföreläggandet då får förutsättas vara olika. Intresset

av att inte den sammanlagda påföljden blir oskäligt hård bör emellertid be-

98

valtningsrättsliga principer (se SOU 1964: 27 s. 478). Har ett förbud med­

delats kan sålunda den som berörs av förbudet hemställa hos rådet att det

upphävs. Han kan motivera en sådan begäran exempelvis med att han nu­

mera är i stånd att bevisa riktigheten av ett påstående som rådet har för­

bjudit honom att använda i sin reklam. Bestämmelsen innebär emellertid

också att rådet på begäran kan ta upp till förnyad prövning frågan om för­

bud mot ett förfarande som rådet i ett tidigare ärende inte bar funnit an­

ledning att förbjuda. Möjligheten till omprövning gäller givetvis också be­

slut som har meddelats av konsumentombudsmannen i form av förbuds-

föreläggande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

8 §

Denna paragraf behandlar interimistiskt förbud. För att sådant förbud

skall få meddelas krävs att särskilda skäl föranleder det. Vid prövningen

av om detta krav är uppfyllt får bl. a. beaktas å ena sidan vilka följder en

fortsättning av det påtalade förfarandet kan få för konsumenter och kon­

kurrenter samt å andra sidan vilka ekonomiska konsekvenser ett förbud

skulle medföra för den som drabbas av det. En viktig faktor är naturligt­

vis sannolikheten för att ett interimistiskt förbud kommer att följas av ett

slutligt avgörande i samma riktning. Är frågan om ett förfarandes fören­

lighet med lagen svårbedömd bör i allmänhet interimistiskt förbud inte

meddelas. I fråga om utsättande av vite gäller samma regler som för slut­

ligt förbud.

Även utredningens förslag upptar regler om interimistiskt förbud. Där

hänvisas till bl. a. bestämmelserna i 15 kap. 5 och 6 §§ rättegångsbalken.

Dessa paragrafer innehåller vissa rättssäkerhetsgarantier. Bl. a. föreskrivs

att fråga om sådan åtgärd som avses där får tas upp bara på yrkande av

part. Motsvarande bör i regel gälla förbud enligt lagen om otillbörlig mark­

nadsföring. Jag anser dock inte att man helt bör utesluta möjligheten av att

marknadsrådet ex officio tar upp frågan om interimistiskt förbud. Däremot

bör liksom enligt rättegångsbalken i princip gälla att den som åtgärden av­

ser skall ha beretts tillfälle att yttra sig innan beslut meddelas. En föreskrift

av sådan innebörd bör lämpligen tas in i den särskilda lagen om marknads­

rådet. I rättegångsbalken föreskrivs vidare att säkerhet skall ställas för ska­

da som kan uppstå till följd av beslutet. Staten behöver dock inte ställa sä­

kerhet. Eftersom det knappast torde bli aktuellt att meddela interimistiskt

förbud i andra fall än då konsumentombudsmannen står som sökande i

ärendet, skulle eu motsvarande regel här inte fylla någon praktisk funktion.

Förslaget innehåller därför inte någon sådan regel. 9

9 §

Denna paragraf upptar bestämmelser om förbudsföreläggande. I enlighet

med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen skall detta förfarande

100

ombudsmannen. I sådana frågor bör åklagarna respektera ombudsman­

nens sakkunskap och kunna godta hans bedömningar.

Om åklagaren beslutar att inte väcka åtal, vare sig detta beror på att om­

budsmannen har vägrat att lämna sitt medgivande eller på någon annan or­

sak, har enligt vanliga regler målsägande rätt att väcka enskilt åtal. Där­

emot ger förslaget inte organisationerna någon åtalsrätt. Deras intressen får

anses tillräckligt tillgodosedda genom att de har fått möjlighet att föra för-

budstalan hos marknadsrådet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

11

§

Enligt 36 § varumärkeslagen kan domstol i vissa fall ge föreskrifter om

att vilseledande varukännetecken skall utplånas eller ändras så att det inte

längre är vilseledande. Liknande bestämmelser finns i annan immaterial-

rättslig lagstiftning. Jag anser i likhet med utredningen att motsvarande

möjlighet bör föreligga enligt lagen om otillbörlig marknadsföring i fråga

om vilseledande framställning som finns på vara, förpackning, reklamtryck,

affärshandling eller liknande. Föreskrifter härom har tagits in i denna pa­

ragraf. Ingripande bör bara kunna drabba den som har gjort sig skyldig till

ett brottsligt förfarande eller överträtt ett vitesförbud. I paragrafen före­

skrivs därför att förordnande av åsyftat slag meddelas av domstol i sam­

band med utdömande av vite eller ådömande av ansvar. Liksom enligt varu­

märkeslagen kan man i sista hand låta förstöra den egendom det är fråga

om. Vidare gäller att egendomen kan tas i beslag i avvaktan på ett förord­

nande samt att reglerna om beslag i brottmål skall vara tillämpliga i sådant

fall.

Enligt föreskrift i sista stycket skall bestämmelserna i paragrafen äga

motsvarande tillämpning på erbjudande som avses i 3 §. Domstolen får allt­

så möjlighet att i samband med att den dömer till straff enligt 3 § förordna

exempelvis att rabatlmärken skall förstöras eller att erbjudanden som är

anbragta på en förpackning skall makuleras.

12

§

Denna paragraf innehåller regler om skadestånd. Enligt utredningens för­

slag skall den som åsidosätter ett vitesförbud eller bryter mot en straff-

sanktionerad bestämmelse vara skyldig att ersätta uppkommen skada. Där­

emot anser utredningen inte att ett förfarande som enbart föranleder för-

budstalan bör medföra skadeståndsskyldigliet enligt lagen. Utredningen hän­

visar till att det som allmän princip i svensk rätt gäller att direkt tillfogad

allmän förmögenhetsskada inte ersätts i utomobligatoriska förhållanden

annat än då skadan har orsakats av ett straffbelagt handlande. Jag anslu­

ter mig till utredningens ståndpunkt och vill här erinra om vad jag tidigare

har anfört om att ett handlande som strider mot de i generalklausulen an­

givna normerna inte i och för sig bör kunna föranleda påföljder av annat

102

grund av bevissvårigheter får ganska ringa praktisk betydelse. Vårt lands

anslutning till Pariskonventionen torde f. ö. också kräva att svensk rätt in­

nehåller regler av detta slag.

Med hänsyn till det nu anförda ansluter jag mig till utredningens stånd­

punkt även i fråga om vilka skador som skall vara ersältningsgilla. Den av

mig förordade begränsningen i detta hänseende kan kanske sägas följa re­

dan av allmänna skadeståndsrättsliga principer. I tydlighetens intresse

bör dock begränsningen markeras direkt i lagtexten. I denna paragraf an­

ges därför att ersättningsrätten avser skada som uppkommer för konkur­

rerande näringsidkare. Detta innebär att den skadade skall konkurrera på

marknaden med näringsidkare i vars intresse den otillåtna marknadsfö­

ringsåtgärden företas. Däremot är det i och för sig utan betydelse om åt­

gärden företas av denne näringsidkare själv eller av annan, exempelvis en

organisation, för hans räkning.

Andra stycket i paragrafen innehåller i enlighet med utredningens för­

slag en särskild preskriptionsregel, vilken i sak överensstämmer med mot­

svarande bestämmelser i den immaterialrättsliga lagstiftningen. Där före­

skrivs att rätt till skadestånd förloras om inte talan väcks inom fem år från

det skadan uppkom.

Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1971. Jag räknar emellertid med

att uppbyggnaden av konsumentombudsmannainstitutionen bör inledas re­

dan dessförinnan, senast under hösten 1970. Det är nämligen angeläget att

ombudsmannen kan börja sin verksamhet i full skala omedelbart sedan den

nya lagstiftningen har trätt i kraft.

Enligt ett särskilt lagförslag upphävs 1 och 2 §§ lagen om illojal konkur­

rens samt de därtill anslutande talereglerna i 11 §. Några särskilda över­

gångsbestämmelser därutöver föreslås inte. Beträffande straffbestämmel­

serna följer av 5 § lagen (1964: 163) om införande av brottsbalken att de

nya reglerna inte får tillämpas på gärningar som har begåtts före lagens

ikraftträdande. Däremot torde det i och för sig inte föreligga något formellt

hinder mot att ett förbud enligt generalklausulen grundas på handling som

har företagits innan lagen träder i kraft. Detta synes mig inte ge anledning

till några betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt, eftersom ett förbud

enligt generalklausulen inte har tillbakaverkande kraft. Jag förutsätter

emellertid att möjligheten att grunda förbud på vad som har skett före

ikraftträdandet kommer att utnyttjas bara när det finns grundad anledning

att befara att handlingen upprepas samt att det över huvud taget inte blir

fråga om att åberopa handlingar som har företagits avsevärd tid före ikraft­

trädandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

104

Enligt 1913 års lag är det förbjudet att till Sverige för försäljning impor­

tera vara som är försedd med en beteckning vilken ger varan sken av att ha

frambragts eller tillverkats här, såvida det inte kan visas att varan faktiskt

har svenskt ursprung men sedermera bär förts ur landet. Förbudet gäller

inte om den åsatta beteckningen är en s. k. generisk beteckning dvs. om

den enligt handelsbruk bara tjänar att utmärka varans art, och inte heller

om den oriktiga beteckningen har neutraliserats genom en tydlig och på var­

aktigt sätt anbragt uppgift om att varan är av utländskt ursprung. Den om­

ständigheten att en utländsk vara är försedd med svensk text eller avbild­

ning med svenskt motiv utgör inte i och för sig hinder för införsel (1 §).

Vara som enligt lagen inte får föras in i landet skall vid införsel tas i beslag

av tullpersonalen (2 §), som skyndsamt skall underställa beslaget general-

tullstyrelsens prövning (4 §). Innan styrelsen beslutar i ärendet, skall varu­

ägaren få tillfälle att yttra sig (5 §). Styrelsen skall häva beslaget om det

inte är lagligen grundat (6 §). I annat fall skall varan förklaras förbruten,

om den oriktiga ursprungsbeteckningen inte kan utplånas eller neutraliseras

utan att varan förstörs eller förlorar allt värde (7 §). Är det inte något hin­

der för utplånande eller neutralisering, skall varuägaren i stället föreläggas

att inom viss tid oskadliggöra den oriktiga beteckningen under tillsyn av

tullpersonal. Dessutom skall i sådant fall varuägaren föreläggas att betala

en straffavgift motsvarande tio procent av varans värde, dock lägst 10 och

högst 500 kr. Straffavgift uttas dock inte, om varuägaren kan visa att varan

har blivit obehörigen märkt mot hans förbud (8 §). Följer varuägaren inte

föreläggandet om oskadliggörande av den oriktiga beteckningen förklarar

styrelsen varan förbruten (9 §). Styrelsens beslut kan överklagas till rege­

ringsrätten (13 §).

Kungl. Maj:t kan, efter avtal med främmande stat och under förutsätt­

ning av ömsesidighet, förordna att bestämmelserna i 1913 års lag skall till-

lämpas även på införsel i försäljningssyfte av vara som bär försetts med

oriktig ursprungsbeteckning, genom vilken varan direkt eller indirekt anges

vara frambragt eller tillverkad i den främmande staten. Detta gäller inte om

beteckningen är generisk eller åtföljs av beriktigande uppgift. I överens­

kommelsen kan dock bestämmas att undantaget för generiska beteckningar

inte skall gälla för vinodlingsprodukter. I fråga om vissa beteckningar för

sådana produkter kan också föreskrivas att vara med oriktig ursprungsbe­

teckning inte får införas för försäljning ens om beteckningen har neutrali­

serats. Beslag på vara med utländsk ursprungsbeteckning skall äga rum

bara efter angivelse eller om tullpersonalen finner uppenbart att oriktig be­

teckning föreligger. Innan beslagtagen vara får utlämnas till ägaren, skall

den oriktiga beteckningen utplånas eller neutraliseras (18 §).

Enligt 1914 års lag kan det vara straffbart att här i landet förse utländsk

vara, som är avsedd för försäljning, eller emballage till sådan vara med be­

teckning, vilken ger varan sken av att ha frambragts eller tillverkats i Sve­

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

106

olovligen har anbragts varumärke eller firma. Sådan vara skall tas i beslag

vid införseln till unionsland där märket eller firman äger rätt till laga skydd.

Beslag skall också verkställas inom det land där den olovliga beteckningen

har anbragts eller inom det land till vilket varan har blivit införd. Beslag

skall ske på begäran av allmän åklagare, annan behörig myndighet eller

målsägande i enlighet med varje lands lagstiftning. Myndigheterna är inte

skyldiga att verkställa beslag på transitogods. Om lagstiftningen i något land

inte medger beslag vid införseln, skall sådant beslag ersättas med införsel­

förbud eller beslag inom landet. Om lagstiftningen i något land inte medger

vare sig beslag vid införseln eller införselförbud eller beslag inom landet,

skall sådana åtgärder, till dess denna lagstiftning bär ändrats i enlighet här­

med, ersättas med de rättsmedel som landets lagstiftning i jämförliga fall

tillförsäkrar dess egna medborgare.

Madridöverenskommelsens Lissabontext innehåller regler om åtgärder

med avseende på varor vilka är försedda med oriktiga eller vilseledande ur-

sprungsbeteckningar som hänför sig till fördragsslutande stat. Beträffande

sådana varor gäller bestämmelser motsvarande dem som finns i artikel 9 i

Pariskonventionen (artikel 1). Bestämmelserna hindrar inte att säljare an­

ger sitt namn eller sin adress på utländska varor, men härvid krävs att nam­

net eller adressen ålföljs av uppgift som är tillräcklig för att utesluta varje

misstag i fråga om varans verkliga ursprung (artikel 3). Det är vidare för­

bjudet att vid försäljning, skyltning eller utbjudande av varor använda be­

teckningar som är ägnade att vilseleda allmänheten angående varors ur­

sprung (artikel 3 bis). Domstolarna i varje land får bedöma vilka beteck­

ningar som på grund av sin generiska karaktär inte är underkastade be­

stämmelserna i överenskommelsen. Detta gäller dock inte ursprungsbeteck-

ningar för vinodlingsprodulcter (artikel 4).

7.3.3 Utredningen. Utredningen påtalar att det råder bristande kongruens

mellan 1913 och 1914 års lagar. Vid import tas varan i beslag, inom landet

kan i princip beslag inte komma i fråga. Beslag vid import är oberoende av

om varuägaren har känt till beteckningen. För åtgärd inom landet krävs

däremot att det visas att den som har anbragt beteckningen eller utbjudit

varan handlat i avsikt att vilseleda om dennas ursprung. Påföljden är av

olika art enligt de båda lagarna. Ingripande vid import görs av administrativ

myndighet, medan 1914 års lag tillämpas av de allmänna domstolarna.

Vid tillämpningen av 1913 års lag betraktas ett svenskt varukännetecken

på en importvara i regel som en oriktig ursprungsbeteckning. Denna praxis,

som har stöd i lagens förarbeten, grundas på den föreställningen att utom­

lands tillverkade varor med svenska varukännetecken normalt är av lägre

kvalitet än varor tillverkade i Sverige. Lagstiftaren tycks inte ha tänkt sig,

alt det skulle kunna föreligga ett helt legitimt intresse för svenska före­

tagare att låta tillverka varor i utlandet för försäljning i Sverige under det

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

108

7.3.4 Remissyttrandena. Förslaget att upphäva 1913 och 1914 års lagar till­

styrks av patentverket, hovrätten över Skåne och Blekinge, tullagstiftnings-

kommittén, Arbetsgivareföreningen, Industriförbundet, KF, Grossistförbun­

det, Skånes handelskammare samt Östergötlands och Södermanlands han­

delskammare. Kommerskollegium finner förslaget vägande men erinrar om

att kontrollen kommer att försvagas. Kontrollstgrelsen framhåller att det

inom bryggerinäringen förekommer att inarbetade produktnamn med an­

knytning till visst tillverkningsställe används även efter det att produktionen

vid tillverkningsstället har upphört. Detta förfaringssätt bör enligt styrelsen

uppmärksammas vid lagstiftningen. Lantbruksförbundct påpekar att enligt

förslaget till lag om otillbörlig konkurrens beslag kan ske bara om brott

har begåtts. Madridöverenskommelsen torde emellertid innebära att beslag

skall kunna ske i vidare utsträckning.

Generaltullstyrelsen tillstyrker förslaget och anför i anslutning därtill föl­

jande. Den väsentligaste invändningen mot 1913 års lag torde vara att lagen

huvudsakligen föranleder ingripande mot beteckningar, som i och för sig

inte är oriktiga och som i praktiken vanligtvis inte heller torde påverka all­

mänhetens benägenhet att köpa varan på grund av varans geografiska ur­

sprung. Beslag med stöd av lagen sker nämligen i övervägande antalet fall

på grund av förekomsten av svenska varukännetecken, alltså namn, firma

eller varumärke, vilka inom näringslivet och bland konsumenterna i allmän­

het torde uppfattas endast som upplysning angående varans kommersiella

ursprung utan att säga något om dess geografiska ursprung. Det förekom­

mer mycket sällan att importgodset upptar kvalificerat oriktiga beteck­

ningar såsom exempelvis »Made in Sweden». Sedan en vara har beslagtagits

med stöd av 1913 års lag kan ärendet inte avgöras förrän efter en ganska

omständlig och tungrodd procedur, vilken — ifall beslaget är lagligen grun­

dat — resulterar i ett föreläggande om importmärkning eller om utplånande

av den oriktiga beteckningen. Lagen medger inte någon förenkling av pro­

ceduren och tillåter inte heller att varan återutförs utan föregående import-

märkning. För varuägarens del får den vanligen i och för sig obetydliga för­

seelsen härigenom många gånger mycket kännbara konsekvenser bl. a. ge­

nom att leveransen fördröjs och genom att han åsamkas kostnader och be­

svär för att oskadliggöra den oriktiga beteckningen. Härtill kommer att im­

portören i flertalet fall drabbas av den i lagen föreskrivna straffavgiften.

Det mest anmärkningsvärda och stötande med denna straffbestämmelse är

det därvid tillämpade förfarandet med omvänd bevisbörda. Det är helt na­

turligt att många annars laglydiga importörer, som utan att ha någon brotts­

lig avsikt drabbas av denna straffbestämmelse, reagerar mycket starkt. Ut­

över den kritik som sålunda kan riktas mot utformningen av 1913 års lag

tillkommer den bristfälligheten att lagen i flera avseenden inte kan tilläm­

pas konsekvent. Genom tulltaxeringsförfarandets omläggning till att i allt

högre grad baseras på granskning av fakturor och andra handlingar i stället

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

1913 års lag alt i flertalet fall vara tillämplig på varor som har ankommit

till landet innan den nya lagen om otillbörlig konkurrens trätt i kraft, även

om förtullningen sker efter ikraftträdandet. Undantag härifrån kommer att

gälla exempelvis när förtullning sker från tullager efter den nya lagens

ikraftträdande. Då skall 1913 års lag inte tillämpas, oavsett när varan ankom

till landet. Föreläggande om straffavgift torde i enlighet med principerna

i 5 § lagen om införande av brottsbalken inte böra meddelas efter det att

1913 års lag har upphört att gälla. Enligt styrelsens uppfattning torde det

vid ett genomförande av utredningens förslag, trots nu anförda förhållan­

den, inte vara erforderligt att meddela några särskilda övergångsbestäm­

melser avseende lagstiftningen om oriktiga ursprungsbeteckningar.

7.3.5 Departementschefen. Det är givetvis ett allmänt intresse att det finns

rättsliga möjligheter att motverka vilseledande uppgifter om saluförda

varors geografiska ursprung. De regler i ämnet som finns i 1913 och 1914

års lagar kan emellertid, som utredningen och remissinstanserna har fram­

hållit, kritiseras på goda grunder. Särskilt gäller detta den förstnämnda

lagen. Denna anses, i enlighet med uttalanden under förarbetena, innebära

förbud mot import av utomlands tillverkade varor som är försedda med

svenska varukännetecken. En så sträng tillämpning går längre än vad som

behövs för att förhindra att allmänheten blir vilseledd. Förekomsten av ett

svenskt varukännetecken på en vara torde nämligen i första hand uppfattas

som en upplysning om varans kommersiella och inte om dess geografiska

ursprung. För en köpare torde det f. ö. ofta helt sakna intresse om varan har

tillverkats i Sverige eller utomlands. Förbudet enligt 1913 års lag mot import

av varor med oriktiga ursprungsbeteckningar kan vidare lätt kringgås genom

att en vara importeras omärkt och förses med en vilseledande ursprungs­

beteckning sedan den har förts till Sverige. Möjligheterna att med stöd av

1914 års lag ingripa mot ett sådant förfarande är i realiteten mycket begrän­

sade. Slutligen kan beträffande 1913 års lag anföras att det numera, med hän­

syn till det sätt på vilket tulltaxeringen sker, i hög grad blir beroende av en

slump om en oriktig märkning upptäcks eller inte och att tillämpningen av

lagen därför blir mycket inkonsekvent.

Önskemålet att motverka vilseledande geografiska ursprungsbeteckningar

tillgodoses väl av den föreslagna lagen om otillbörlig marknadsföring. Med

stöd av generalklausulen kan man vid vite förbjuda näringsidkare att an­

vända sådana beteckningar vid marknadsföring av varor, och den särskilda

straffbestämmelsen om vilseledande framställningar kan tillämpas mot den

som uppsåtligen lämnar vilseledande uppgifter om en varas geografiska ur­

sprung. Vid utdömande av vite eller straff kan domstol förordna att den

vilseledande beteckningen skall utplånas eller ändras så att den inte längre

är vilseledande, och i avvaktan på ett sådant förordnande kan varan tas i

beslag.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

skall komma i fråga efter det att lagen har upphört att gälla. Detta inne­

bär att beslagtagen vara skall utlämnas till varuägaren utan vidare åtgär­

der, om inte varan har förklarats iorbruten genom beslut som redan har

vunnit laga kraft.

8 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets utlåtande enligt 87 § regeringsformen genom

utdrag av statsrådsprotokollet inhämtas över förslagen till

1) lag om otillbörlig marknadsföring,

2) lag om ändring i lagen (1931: 152) med vissa bestämmelser mot illo­

jal konkurrens,

3) lag om ändring i brottsbalken,

4) lag om upphävande av lagen (1913: 159) angående förbud mot inför­

sel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning,

5) lag om upphävande av lagen (1914:422) angående förbud i vissa fall

mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av

oriktigt märkta varor.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrå­

dets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl. Hög­

het Regenten.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

114

Har någon fått tillgång till företagshemlighet genom att annan, honom

veterligen, handlat i strid mot första eller andra stycket, får han ej obehöri­

gen använda eller yppa denna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

4 §

Anställd eller annan, som anförtrotts teknisk förebild eller teknisk före­

skrift för utförande av arbete eller för affärsändamål, får ej obehörigen an­

vända eller giva annan del av denna.

Har någon fått tillgång till teknisk förebild eller teknisk föreskrift genom

att annan, honom veterligen, handlat i strid mot första stycket, får han ej

obehörigen använda eller giva annan del av denna.

Bestickning i näringsverksamhet m. m.

5 §

Till den som är anställd hos eller fullgör uppdrag för näringsidkare får

man ej lämna, utlova eller erbjuda muta eller annan otillbörlig förmån,

ägnad att förmå mottagaren att i tjänsten eller vid uppdragets fullgörande

gynna bestickaren eller annan.

Den som är anställd hos eller fullgör uppdrag för näringsidkare får ej

mottaga, låta åt sig utlova eller begära muta eller annan otillbörlig förmån,

ägnad att förmå honom att i tjänsten eller vid uppdragets fullgörande gynna

bestickaren eller annan.

Bestämmelserna i första och andra styckena äga motsvarande tillämpning

på otillbörlig belöning för att mottagaren i tjänsten eller vid uppdragets

fullgörande gynnat bestickaren eller annan.

Påföljder m. in.

6

§

Vidtager någon åtgärd, som avses i 1 § första stycket, eller använder någon

framställning, som avses i 2 §, äger domstol vid vite förbjuda honom att fort­

sätta därmed.

Om ett fortsättande av handlingen kan förväntas medföra allvarliga olä­

genheter för konsumenter eller näringsidkare, äger domstol meddela vites­

förbud för tiden intill dess lagakraftägande dom föreligger. Bestämmelserna

i 15 kap. 5 och 6 §§ rättegångsbalken äga motsvarande tillämpning vid sådant

beslut. 7

7 §

Den som uppsåtligen bryter mot 2—5 §§ dömes till böter eller fängelse i

högst ett år. Är brott mot 2 § att anse såsom ringa, dömes ej till ansvar.

För försök till gärning, som avses i 3 § första stycket första punkten, do-

116

Egendom, som avses i första stycket, får tagas i beslag i avbidan på för­

ordnande som där sägs. Föreskrifterna om beslag i brottmål i allmänhet äga

därvid tillämpning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 57 år 1970

13 §

Vid brott mot 5 § skall lämnad eller mottagen muta eller annan otillbörlig

förmån eller otillbörlig belöning förklaras förverkad till kronan. Föreskrif­

terna i 36 kap. brottsbalken äga därvid tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

Genom denna lag upphävas dels lagen den 29 maj 1931 med vissa be­

stämmelser mot illojal konkurrens med undantag av vad däri är stadgat

om illojal användning av kännetecken, dels lagen den 4 juni 1913 angående

förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning, dels

lagen den 9 oktober 1914 angående förbud i vissa fall mot varors förseende

med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av oriktigt märkta

varor, dels ock kungörelsen den 22 maj 1953 (nr 320) angående skydd för

vissa utländska ursprungsbeteckningar.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

A. Allmänna förhållningsregler

Goda seder

Artikel 1

Reklam får ej innehålla framställning i ord eller bild som strider mot

goda seder.

Hederlighet

Artikel 2

Reklam får ej missbruka konsumentens förtroende och får ej söka dra

fördel av oerfarenhet eller bristande kunskaper hos konsumenten.

Artikel 3

Reklam får ej vädja till övertro och vidskepelse.

Reklam får ej utan vägande skäl spela på rädsla och fruktan.

Vederhäftighet

Artikel 4

Reklam får ej innehålla framställning i ord eller bild som direkt eller in­

direkt — genom antydningar, utelämnanden eller oklart framställningssätt

-— är ägnad att vilseleda konsumenten.

Överdrivna påståenden, vilka framstår som faktiska uppgifter, får ej an­

vändas om de kan verka vilseledande.

Den omständigheten att annonsören eller annan i efterhand tillhandagår

konsumenten med rättvisande upplysningar medför ej att ett vilseledande

reklammeddelande kan anses försvarligt.

Vägledande exempel till artikel 4

a) Reklam får ej vilseleda om

— den utbjudna varans egenskaper, exempelvis dess sammansättning el­

ler konstruktion, dess användbarhet eller lämplighet, dess kommersiella el­

ler geografiska ursprung;

—- den utbj udna varans pris och värde eller köpvillkoren;

— de tjänster som är förenade med köp, däribland leveranssätt, utbyte, re­

turrätt, reparation och underhåll;

— innebörden och värdet av garanti knuten till varan; ordet »garanti» el­

ler andra jämförliga uttryck får ej användas, såvida icke dels samtliga ga­

rantivillkor dels rätten till och sättet för reklamation klart anges i rekla­

men eller skriftliga uppgifter härom finns tillgängliga för köparen antingen

på sälj stället eller vidfogade varan;

— förekomsten av patentskydd eller industriellt rättsskydd av annat slag

land får ej ske vare sig i detta land eller i annat land, om användning av

efterbildningen är ägnad att medföra förvirring på marknaden eller gör det

omöjligt för annonsören att utsträcka användningen av sin reklam inom

landet eller till annat land och en sådan vidgad användning objektivt sett

kan förutses.

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

Reklammarkering

Artikel 9

Reklam skall vara lätt att identifiera som sådan; detta gäller all reklam

oavsett dess utformning och oavsett vilket reklammedel som används. Sker

publiceringen i reklammedium som även innehåller nyheter och annat re­

daktionellt material skall reklamen presenteras så att konsumenten omedel­

bart kan skilja den från det övriga materialet.

Säkerhetssynpunkter

Artikel 10

Reklam får ej innehålla framställningar i bild, som visar riskfyllda situa­

tioner där normala säkerhetsmått åsidosatts och som därför kan befaras

främja oaktsamhet.

Särskild försiktighet härvidlag är påkallad beträffande bilder där barn

förekommer.

Reklam till barn och sjuka

Artikel 11

Reklam som riktas till barn eller ungdom får ej innehålla framställning i

ord eller bild som kan medföra fysiska skadeverkningar eller kan menligt

påverka dem i psykiskt eller moraliskt hänseende. Sådan reklam får ej hel­

ler söka utnyttja barns naturliga godtrogenhet eller ungdomars bristande

erfarenhet och får inte missbruka deras lojalitetskänsla.

Artikel 12

Reklam som riktas till sjuka människor får ej söka dra fördel av deras

förhoppningar om bättring eller tillfrisknande eller utnyttja deras bristande

förmåga att kritiskt bedöma utfästelser om bättring eller tillfrisknande från

sjukdom.

ställning i ord eller bild, om framställningens vederhäftighet med fog blivit

ifrågasatt.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Särskilda anvisningar

för reklam vid vissa sälj metoder samt för reklam för vissa varor och tjäns­

ter riktad till den slutlige konsumenten

Dessa särskilda anvisningar bygger på de allmänna förhållningsreglerna i

grundreglerna och bör tolkas mot bakgrund av dessa.

A. Reklam vid vissa säljmetoder

Reklam för sälj främjande åtgärder

Artikel A 1

Reklam, som erbjuder konsument att delta i lotteri eller pristävling i sälj-

främjande syfte, reklam som erbjuder tilläggsförmån (premium) eller

»gåva» till konsument samt reklam för annan sälj främjande åtgärd, exem­

pelvis rabattmärkes- eller kombinationserbjudande, bör klart ange samtliga

villkor för erbjudandet. Denna reklam får ej utformas på sådant sätt att den

förleder konsumenten att överskatta erbjudandets värde.

(I en del länder är vissa säljfrämjande åtgärder underkastade särskild rättslig

reglering.)

Reklam för postorder

Artikel A 2

Vid postorderreklam är särskild aktsamhet påkallad eftersom konsu­

menten i regel inte bereds tillfälle att bese varan före köpet.

Postorderreklam skall innehålla

— klar och rättvisande beskrivning av den erbjudna varan samt klara

och rättvisande uppgifter om pris, leveransvillkor inbegripet ungefärlig le­

veranstid, betalningssätt, returrätt och eventuell efterföljande service;

— rättvisande uppgifter om vem som är annonser, bland annat sådana

upplysningar som konsumenten måste ha tillgång till för att utan omgång

kunna komma i personlig kontakt med annonsören eller behörigt ombud

för denne; reklam, som enbart hänvisar till en tillfällig adress eller till ett

postfacksnummer, kan ej godtas.

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

Reklam för alkoholhaltiga drycker

Artikel B 2

Reklam för alkoholhaltiga drycker får ej främja missbruk av sådan dryck

och får ej heller riktas till barn och ungdom.

Reklam för cigarretter och andra tobaksvaror

Artikel B 3

Reklam för tobaksvaror får ej främja överdrivet brulc av tobak och får ej

heller riktas till barn och ungdom.

Reklam för lån och kapitalplacering

Artikel B i

Reklam vari lån erbjuds får ej innehålla uppgifter ägnade att vilseleda all­

mänheten om lånevillkoren. Reklam som inbjuder till kapitalplacering får

ej vilseleda om den erbjudna säkerheten, om den verkliga eller förväntade

avkastningen eller om villkoren för amortering och inlösen.

Reklam för utbildningskurser

Artikel B 5

Reklam för utbildningskurser får ej innehålla vilseledande utfästelser om

anställning eller överdrivna uppgifter om anställnings- eller inkomstmöjlig­

heter för kursdeltagare. I sådan reklam får ej heller erbjudas examina eller

yrkesbeteckningar, som icke vunnit officiellt eller allmänt erkännande.

Reklam för hemtillverkning

Artikel B 6

Reklam för hemtillverkning skall innehålla en rättvisande beskrivning av

erbjudandet.

Innebär erbjudandet att betalning uttas för maskiner eller material och

delar som tillhandahålls hemtillverkaren, och att de varor som tillverkas av

honom köps upp, skall reklamen innehålla de upplysningar som fordras för

att läsaren skall kunna rätt bedöma erbjudandet.

Reklam för arrangerade resor

Artikel B 7

Vid reklam för arrangerade resor är särskild aktsamhet påkallad så att

konsumenten ej blir besviken.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Bilaga 3

1) Förslag

till

Lag

om otillbörlig marknadsföring

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Företager näringsidkare vid marknadsföring av vara eller tjänst reklam­

åtgärd eller annan handling, som strider mot god affärssed eller annars är

otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare, kan marknadsrådet med­

dela honom förbud att fortsätta därmed eller företaga annan liknande

handling. Förbud skall förenas med vite, om ej detta av särskilda skäl är

obehövligt.

Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som

handlar på näringsidkares vägnar samt var och en som i övrigt väsentligt

bidragit till handlingen.

2

§

Näringsidkare som vid marknadsföring av vara eller tjänst uppsåtligen

använder vilseledande framställning, vilken avser hans egen eller annans

näringsverksamhet och är ägnad att påverka efterfrågan på varan eller

tjänsten, dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på anställd hos näringsidka­

re och annan som handlar på näringsidkares vägnar.

3 §

Näringsidkare som erbjuder konsument att mot märke eller annat bevis,

vilket utlämnas vid försäljning av vara eller tjänst, erhålla annat än pengar

dömes till böter eller fängelse i högst ett år. Detta gäller dock ej om beviset

ger rätt endast till översyn, reparation eller liknande med avseende på det

sålda. 4

4 §

Näringsidkare som i annat fall än som avses i 3 § till konsument bjuder

ut två eller flera varor för ett gemensamt pris eller erbjuder konsument

som köper viss vara att utan ersättning eller mot särskilt lågt pris förvärva

även annan vara dömes, om varorna uppenbart saknar naturligt samband

och förfarandet försvårar för konsumenten att bedöma erbjudandets värde,

till böter eller fängelse i högst ett år. Vad som sägs här om vara gäller även;

tj änst.

128

skall utplånas eller ändras så att den icke längre är vilseledande. Kan detta

syfte ej uppnås på annat sätt, kan domstolen förordna att egendomen skall

förstöras.

Egendom som avses i första stycket får tagas i beslag i avvaktan på för­

ordnande som sägs där. Därvid gäller i tillämpliga delar föreskrifterna om

beslag i brottmål.

Första och andra styckena äger motsvarande tillämpning på erbjudan­

de som avses i 3 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

12

§

Den som bryter mot förbud eller gör sig skyldig till brott mot denna lag

skall ersätta skada som därigenom uppkommer för konkurrerande närings­

idkare.

Rätt till ersättning för skada är förlorad, om talan ej väckes inom fem år

från det skadan uppkom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

4) Förslag

till

Lag

om upphävande av lagen (1913:159) angående förbud mot införsel till riket av

varor med oriktig ursprungsbeteckning

Härigenom förordnas, att lagen (1913: 159) angående förbud mot inför­

sel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning skall upphöra att

gälla vid utgången av år 1970. Efter denna tidpunkt skall rättsverkan som

avses i 2, 7, 8 eller 9 § nämnda lag ej vidare ifrågakomma.

kan te sig tvivelaktig från tryckfrihetsrättslig synpunkt. Denna inskränk­

ning i befogenheten att ingripa när det gäller reklam i tryckt skrift fram­

går såsom nämnts ej av lagtexten, men detta är ej heller nödvändigt efter­

som inskränkningen gäller direkt på grund av tryckfrihetsförordningen.

Skulle mot förmodan ske ett ingripande som kan vara att anse såsom stri­

dande mot tryckfrihetsförordningen, får ett förelagt vite inte utdömas.

Departementschefens uppfattning innebär principiellt sett att framställ­

ningar i tryckt skrift som har rent kommersiella förhållanden till föremål

skulle vara oberörda av tryckfrihetsrätten. Uppfattningen vilar på tanke­

gången att tryckfrihetsförordningen har en begränsad räckvidd. Enligt den­

na tankegång avser förordningen inte att reglera allt bruk av tryckta skrif­

ter utan begränsar sig till sådant som hänför sig till tryckfrihetsrättens

innebörd och syfte. Tankegången är erkänt riktig beträffande lagföring

och bestraffning av sådant som förekommer i tryckt skrift.

I fråga om ett annat inslag i tryckfrihetsrätten ter det sig mera tvek­

samt om tankegången äger giltighet. Det stadgande som närmast kommer

i betraktande, när det gäller att ta ställning till spörsmålet om det i 1 §

av förslaget föreskrivna förbudsförfarandet skulle strida mot tryckfrihets­

förordningen, är 1 kap. 2 § i förordningen. Detta stadgande innehåller att

någon tryckningen föregående granskning av skrift eller något förbud mot

tryckning därav ej får förekomma. Det skulle nu kunna påstås att stad­

gandet avser allt som enligt tryckfrihetsförordningen är att anse som tryckt

skrift, oavsett om den har ett innehåll som faller inom den ovan angivna

begränsningen eller ej. Frågeställningen synes inte tidigare ha blivit mera

utförligt behandlad. Emellertid innebär ett uttalande av offentlighetskom­

mittén (SOU 1967:28 s. 30) att begränsningen gäller också 1 kap. 2 §

första stycket tryckfrihetsförordningen. Vidare märkes att den år 1960 ut­

färdade varumärkeslagen (1960:644) i 35 § innehåller bestämmelse om

rätt för domstol att vid vite förbjuda en person att använda vilseledande

varukännetecken. Av förarbetena synes inte framgå att man räknat med att

tryckfrihetsförordningen skulle kunna utgöra något hinder härvidlag, ehuru

varukännetecken kan vara att hänföra till tryckt skrift. Att vid antagande

av den samtidigt tillkomna lagen om upphovsrätt till litterära och konst­

närliga verk däremot ansetts nödvändigt att i 1 kap. 8 § andra stycket

tryckfrihetsförordningen införa särskild hänvisning till nämnda lag torde

förklaras av att det här i stället regelmässigt är fråga om sådant som fal­

ler inom begränsningen. — Vad särskilt angår den nu föreslagna lagstift­

ningen bör framhållas att möjligheten att meddela förbud enligt 1 § inte

inträder annat än som följd av ett visst slags förfarande från en närings­

idkares sida. Förbudsåtgärden kan från denna synpunkt sägas vara av

mera repressiv än preventiv karaktär (jfr Eek, Nya tryckfrihetsförord­

ningen s. 47), vilket kan i sin mån motivera att man på förevarande om­

råde uppehåller samma begränsning som enligt vad förut anförts gäller

¹³⁰

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

132

är förbjudet att lämna ut bevis som är inlösbart enbart i pengar framhålls

emellertid att det alltjämt blir tillåtet för detaljhandlare att erbjuda kun­

der rätt att mot företeende av kassakvitton eller andra bevis få ut viss

kontant återbäring på gjorda inköp men att återbäring i varor däremot

inte får förekomma. — I utredningens betänkande diskuteras i förevaran­

de sammanhang huvudsakligen s. k. trading stamps, varmed väsentligen

synes åsyftas sådana rabattmärken som avses i 1931 års lag. Även remiss­

instanserna synes ha begränsat diskussionen till märken av detta slag.

I de typfall som omfattas av paragrafen är erbjudandet om förmån ute­

slutande betingat av att konsumenten företer märken av det slag som av­

ses i paragrafen och kan alltså sägas vara knutet till själva märkena. Hur

konsumenten förvärvat märkena saknar betydelse. De kan alltså härröra

från inköp hos den som gjort erbjudandet men kan också härröra från in­

köp hos annan. De kan härröra från inköp som konsumenten gjort själv

eller från inköp som andra gjort.

Även när erbjudandet går ut på att en förmån erhålles mot kassakvitton

kan det vara så utformat, att det är direkt knutet till kassakvittona och

alltså gäller oberoende av om kvittona härrör från inköp hos den som gjort

erbjudandet eller från inköp hos annan och oberoende av på vad sätt inne­

havaren förvärvat dem. Kvittona fyller här samma funktion som sådana

märken varom nyss varit tal och erbjudanden av förevarande slag omfat­

tas då, om de avser annat än pengar, i princip av stadgandet.

Bedömningen synes kunna bli en annan om, såsom i vissa fall av års-

omsättningsrabatt o. d., erbjudandet är begränsat så att det endast gäller

i fråga om kassakvitton som härrör från inköp som konsumenten själv

gjort direkt hos den som lämnat erbjudandet. Åtminstone om samma för­

mån gäller för kunder som köper på kredit, framstår ett erbjudande av det­

ta slag såsom knutet till själva inköpen, icke till kassakvittona. Företeendet

av dessa är då endast ett sätt för kontantkunden att styrka omfattningen

av gjorda inköp; kreditkunden åberopar i stället säljarens bokföring eller

utfärdade räkningar. Stadgandet synes böra tolkas så att det inte omfattar

fall av denna art.

Det sagda innebär ej att erbjudanden om annan förmån än pengar i fall

som nu åsyftas under alla förhållanden skulle vara tillåtna. Stundom tor­

de föreligga förutsättningar att tillämpa 4 §. Avgörande är härvidlag huru­

vida den form som valts för erbjudandet kan anses försvåra för konsumen­

ten att bedöma erbjudandets värde. Om förmånen utgår t. ex. i form av be­

vis som gäller som betalning vid inköp efter köparens val i säljarens van­

liga sortiment synes nämnda förutsättning ej föreligga; köparen har då, i

lika mån som vid de redan gjorda inköpen, möjlighet att bedöma erbjudan­

dets värde. I detta fall blir 4 § inte tillämplig. Detsamma gäller om förmån

vid inköp av vara av visst slag ges i form av bevis som ger rätt till inköp

av viss ytterligare kvantitet av samma vara. Men om erbjudandet eljest

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

134

5

§

I paragrafens första stycke föreskrivs att gärning som innefattar över­

trädelse av vitesförbud ej föranleder ansvar enligt den föreslagna lagen.

Av specialmotiveringen framgår att regeln är avsedd att förhindra att en

och samma handling drabbas av dubbla påföljder enligt lagens bestämmel­

ser, nämligen både vite och straff. Den som handlat i strid mot någon av

bestämmelserna i 2—4 §§ och därigenom tillika överträtt ett honom tidi­

gare meddelat vitesförbud skall sålunda för denna handling inte dömas

till straff enligt de nämnda lagrummen utan drabbas enbart av vitespåfölj­

den. Lagrådet vill framhålla att regeln sådan den utformats i lagtexten

bär verkningar som i vissa fall sträcker sig något längre än som föranleds

av det i remissprotokollet angivna syftet. I det läge som förutsätts i lag­

rummet inträder sålunda straffrihet oberoende av om vitet utdöms eller

ej. Att gärningen ej föranleder straff om den innefattar överträdelse av

vitesförbud torde vidare leda till att medverkan, som är att bedöma som

medhjälp till brott enligt 2—4 §§ eller anstiflan av sådant brott, inte för­

anleder straff om gärningsmannen överträder ett honom meddelat vites­

förbud. En ytterligare konsekvens torde vara att en legal ställföreträdare

för en juridisk person inte kan dömas till straff enligt den föreslagna la­

gen för en handling som innefattar överträdelse av ett mot den juridiska

personen riktat vitesförbud. 11

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

11

§

Paragrafen ger domstol möjlighet att förordna om åtgärder för att före­

bygga missbruk av vara, förpackning o. d., på vilken finns vilseledande

framställning. Stadgandet har väsentligen utformats med 36 § varumärkes­

lagen som förebild. Angående sistnämnda bestämmelse anförde departe­

mentschefen vid remissen till lagrådet att då det är fråga om ingripande

som strider mot allmänt intresse åtgärderna bör äga karaktär av förver­

kande och sålunda av domstolen föreskrivas ex officio. Detsamma torde

gälla det nu ifrågavarande stadgandet.

Enligt stadgandet kan förordnande om åtgärder ges i samband med att

vite döms ut eller ansvar ådöms enligt lagen. I båda fallen förutsätts alltså

att den sanktion det gäller utdöms. Det kan emellertid ifrågasättas om inte

stadgandet i detta avseende är väl snävt avfattat. Detta gäller särskilt när

åtgärder ifrågakommer med anledning av att någon överträtt föreskrifter­

na i 2—4 §§. Hänsyn till den allmänhet som kan bli vilseledd och till måls­

ägande^ dvs. den näringsidkare som lider skada av den vilseledande fram­

ställningen, kräver i vissa fall att ingripande skall kunna ske redan när ob­

jektivt sett ett överträdande av de nämnda föreskrifterna föreligger, även

om överträdandet t. ex. på grund av brist i det subjektiva rekvisitet ej för­

anleder straff.

I den föreslagna lagtexten anges att ingripande, om sådant finnes befogat,

skall ske i samband med att sanktion utdöms. Man torde här avse att ge

136

blir helt uppfyllda genom enbart den föreslagna lagen om otillbörlig mark­

nadsföring. Vad som kommer i fråga härvidlag är om en främmande stat

skulle kunna anses inte till fullo få det traktatsmässiga rättsskyddet gent­

emot att varor oriktigt anges ha sitt ursprung inom den staten.

Vidkommande först själva förutsättningarna för att ingripande skall ske

märks att Pariskonventionen (Lissabon- och Stockholmstexterna) nämner

direkt eller indirekt användning av en falsk angivelse rörande varans ur­

sprung eller producentens, fabrikantens eller handlandens identitet. Madrid-

överenskommelsens formulering talar om vara på vilken finns anbragt eu

oriktig eller vilseledande beteckning, varigenom ett av de länder på vilka

överenskommelsen är tillämplig eller en plats, belägen inom något av dessa,

direkt eller indirekt anges som ursprungsland eller ursprungsort. Den före­

slagna lagen om otillbörlig marknadsföring skiljer sig i viss mån härifrån.

Där uppställs nämligen såväl i 1 som i 2 § ytterligare förutsättningar för

att ingripande skall ske; i 1 § angiven handling skall sålunda strida mot

god affärssed eller annars vara otillbörlig mot konsumenter eller närings­

idkare och i 2 § omförmäld vilseledande framställning skall vara ägnad att

påverka efterfrågan. Att denna skillnad är avsiktlig framgår av vissa ut­

talanden av utredningen. Denna anger sålunda som sin åsikt att det geo­

grafiska ursprunget numera i långt mindre utsträckning än tidigare ger an­

visning om varans kvalitet. Enligt utredningen saknas anledning alt ingripa

mot ursprungsbeteckningar vilka framstår som helt irrelevanta, medan där­

emot beteckningar som är oriktiga eller vilseledande och ägnade att på­

verka allmänhetens benägenhet att köpa varor inte lämnas opåtalade. Emel­

lertid bör enligt lagrådets mening beaktas att andra stater alltjämt kan stå

kvar vid den uppfattning om det geografiska ursprungets betydelse varpå

de internationella överenskommelserna bygger.

Vad härefter angår ingripandets art innebär Pariskonventionen och Mad-

ridöverenskommelsen i första hand att en vara skall tas i beslag vid in­

förseln och inom landet och i andra hand, om lagstiftningen inte medger

beslag vid införseln, att sådant beslag skall ersättas med införselförbud.

Visserligen heter det i fortsättningen att om landets lagstiftning inte med­

ger vare sig beslag vid införseln eller införselförbud eller beslag inom lan­

det, sådana åtgärder skall ersättas med de rättsmedel som är tillförsäkrade

landets egna medborgare. Men detta gäller endast till dess denna lagstift­

ning ändrats i enlighet med konventionen och överenskommelsen. Den nu

föreslagna lagstiftningen medför beträffande hit införd vara med oriktig

ursprungsbeteckning bl. a. — i motsats till vad som nu gäller samt vad

konventionen och överenskommelsen i första hand anger — att varan i re­

gel inte kan tas i beslag vid införseln. I fråga om vara som här i Sverige

åsätts oriktig ursprungsbeteckning uppkommer däremot till synes ingen

mera väsentlig skillnad mot nu gällande regler.

Angående Pariskonventionen må bär erinras om utredningens uttalanden

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

138

stämmelse, lagens regler om beslag och särskilda åtgärder med beslagtagen

egendom vara tillämpliga även efter angivna tidpunkt. Annorlunda förhål­

ler det sig med föreskrifterna om straffavgift enligt 8 §. Av grunderna för

5 § lagen om införande av brottsbalken torde följa att sådan avgift ej kan

utdömas efter det att lagen upphört att gälla. För att motverka en sådan

åtskillnad i fråga om möjligheterna att tillämpa olika rättsverkningar före­

slår departementschefen i lagrådsremissen införande av en särskild över­

gångsbestämmelse enligt vilken rättsverkan som avses i 2, 7, 8 eller 9 §

inte skall komma i fråga efter det att lagen har upphört att gälla.

Enligt lagrådets mening bör den föreslagna lösningen av övergångsspörs-

målen i princip kunna godtas, övergångsbestämmelsens utformning torde

emellertid vid tillämpningen kunna föranleda viss tvekan om regelns när­

mare innebörd. I detta hänseende vill lagrådet anföra följande. Vad först

beträffar straffavgift enligt 8 § så skall sådan avgift inte kunna utdömas

efter det att lagen upphört att gälla. Ett dessförinnan meddelat föreläggande

om utgivande av straffavgift torde emellertid, om det vinner laga kraft,

behålla sin giltighet även om betalningsfristen utlöper först efter utgången

av år 1970. Om straffavgiften ej erläggs blir 10 § tillämplig. Beslag enligt

2 § skall inte kunna ske efter det att lagen upphört att gälla, och har en

vara tidigare tagits i beslag kan efter angivna tidpunkt inte meddelas be­

slut enligt 7 § att den skall vara förbruten och ej heller utfärdas före­

läggande enligt 8 § att oriktig beteckning skall oskadliggöras. Beslaget tjä­

nar då inte längre något ändamål och bör inte bestå efter utgången av år

1970. Om beslagtagen vara genom beslut före nämnda tidpunkt förklarats

förbruten torde beslutet, om det vinner laga kraft, kunna verkställas även

efter utgången av år 1970 och med varan förfares då enligt föreskrifterna

i 15 §. Skillnad synes ej böra göras mellan fall då beslutet vinner laga kraft

före årets utgång och fall där så sker först därefter. Beslag synes därför

i båda fallen böra bestå i avbidan på verkställighet enligt 15 §. Beträffande

föreläggande enligt 8 § om oskadliggörande av oriktig ursprungsbeteckning

innebär förslaget att beslut som meddelats före utgången av år 1970 inte

skall tvångsvis genomföras sedan lagen upphört att gälla. I dessa fall sak­

nas därför anledning att vidmakthålla ett tidigare verkställt beslag.

Med beaktande av det anförda finner lagrådet att övergångsbestämmel­

sen i tydlighetens intresse bör underkastas viss jämkning. Det torde sålun­

da böra föreskrivas att efter det lagen upphört att gälla 2, 7, 8 eller 9 g

ej heller skall tillämpas i fråga om varor som dessförinnan ankommit till

riket samt att verkställda beslag skall hävas vid utgången av år 1970 utom

beträffande vara som genom tidigare beslut förklarats förbruten.

Genom ikraftträdandet inträffar följaktligen — vare sig övergångsbestäm­

melsen bibehålls i föreslaget skick eller jämkas på sätt lagrådet förordat —

att vissa beslag som föranletts av gärning, begången dessförinnan, kommer

att upphöra att gälla. Med stöd av generalklausulen i 1 § lagen om otill­

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

140

Kungi. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

Utdrag av protokollet över justilieårenden, hållet inför Hans Maj:i

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 13 feb­

ruari 1970.

Närvarande:

Statsministern

P

alme^, ministern ^för utrikes ärendena

N

ilsson^, statsråden

S

träng

, A

ndersson

, L

ange

, H

olmqvist

, A

spling

, L

undkvist

, G

eijer

'

M

yrdal

, O

dhnoff

, W

ickman

, M

oberg

, N

orling

, L

öfberg

, L

idbom

,

C

arlsson

.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning an­

gående vissa organisationsfrågor i samband med ny lag om otillbörlig mark­

nadsföring och anför.

1 Inledning

Lagen (1931: 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens inne­

håller regler som straffbelägger olika slag av ohederliga eller på annat sätt

otillbörliga förfaranden i konkurrensen mellan näringsidkare. Lagens be­

stämmelser behandlar bl. a. vissa former av reklam och s. k. gåvoerbjudan-

den, missbruk av yrkeshemligheter och tekniska förebilder samt bestick­

ning och tagande av muta i näringsverksamhet. Brott mot lagen faller under

allmänt åtal och mål om sådana brott handläggs av allmän domstol.

Lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegräns­

ning inom näringlivet (konkurrensbegränsningslagen) syftar till att främja

en från allmän synpunkt önskvärd konkurrens inom näringslivet. Lagen

innehåller förbud mot två arter av konkurrensbegränsning, bruttopriser

och anbudskarteller. I fråga om andra arter finns möjlighet att inskrida

när konkurrensbegränsningen anses medföra skadlig verkan. Tillämpningen

av lagen ankommer på särskilda organ, näringsfrihetsrådet och näringsfri­

hetsombudsmannen. Brott mot bestämmelserna om bruttopriser och an­

budskarteller faller dock under allmänt åtal. Sådana frågor handläggs av

allmän domstol.

Den 14 december 1966 avgav utredningen om illojal konkurrens betän­

kandet Otillbörlig konkurrens (SOU 1966: 71) som bl. a. innehåller förslag

till en ny lag om otillbörlig konkurrens, vilken är avsedd att ersätta lagen

om illojal konkurrens. Vid beredningen inom justitiedepartementet av ut­

redningens förslag har frågorna om reklam och marknadsföring brutits

tellnämnd, statens institut för konsumentfrågor, statens konsumentråd,

konsumentutredningen, reklamutredningen, Sveriges advokatsamfund, Sve­

riges industriförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveri­

ges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund,

Sveriges marknadsförbund, Svenska annonsörers förening, Svenska företa­

gares riksförbund, Svensk industriförening, Svenska reklambyråförbundet,

Svenska bokförläggareföreningen, Svenska boktryckareföreningen, Svenska

tidningsutgivareföreningen, Föreningen svensk fackpress, Svenska bankför­

eningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Motorbranschens riksför­

bund, Svenska petroleuminstitutet, Sveriges hotell- och restaurangförbund,

Läkemedelsindustriföreningen, Sveriges handelsagenters förbund, Daglig­

varuleverantörers förbund, Affischeringsföretagens förening, Kooperativa

förbundet (KF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens cen­

tralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO),

Husmodersförbundet Hem och Samhälle, Centerns kvinnoförbund, Folkpar­

tiets kvinnoförbund och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Kom­

merskollegium har bifogat yttranden från Stockholms, Östergötlands och

Södermanlands, Skånes samt Norrbottens och Västerbottens läns handels­

kammare. Vissa av remissinstanserna har i sina yttranden över promemo­

rian berört också vissa av de frågor som behandlas i det till lagrådet re­

mitterade förslaget. Jag kommer emellertid i det följande att begränsa mig

till de uttalanden under remissbehandlingen som rör förslaget till lag om

marknadsråd m.m. samt därav föranledda följdändringar i vissa andra

lagar. 2

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

2 Gällande ordning

2.1 Lagstiftning

Jag har vid remissen till lagrådet av förslaget till lag om otillbörlig mark­

nadsföring lämnat en översiktlig redogörelse för innehållet i vissa delar av

konkurrensbegränsningslagen och lagen om illojal konkurrens. Jag skall

här något närmare behandla de regler om handläggningen av frågor enligt

de bägge lagarna som dessa innehåller.

Tillämpningen av konkurrensbegränsningslagen ankom­

mer på särskilda organ, nämligen näringsfrihetsrådet, ombudsmannen för

näringsfrihetsfrågor samt statens pris- och kartellnämnd.

Näringsfrihetsrådet består av ordförande och åtta andra leda­

möter. Samtliga ledamöter utses av Kungl. Maj.-t (7 §). Ordföranden och

två av de övriga ledamöterna utses bland personer som inte kan anses före­

träda vare sig företagarintressen eller konsument- och löntagarintressen.

Den ene av dessa båda ledamöter skall vara rådets vice ordförande. Den

andre skall ha särskild insikt i näringslivets förhållanden. Ordföranden och

vice ordföranden skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. För var-

144

dels handläggning. Härunder söker rådet förmå vederbörande företagare att

\idta sådana åtgärder att den skadliga verkan av konkurrensbegränsningen

undanröjs. Det praktiska förhandlingsarbetet sköts i huvudsak av rådets

ordlörande men avslutas vid ett sammanträde inför rådet. I ett särskilt be­

slut redovisar rådet resultalet av förhandlingen.

Om förhandlingen inte leder till att den skadliga verkan undanröjs gäl­

ler olika regler beroende på konkurrensbegränsningens art. Är det fråga om

leveransvägran mot en företagare i senare försäljningsled kan rådet ålägga

leveransskyldighet vid vite. Utdömande av vite ankommer på allmän dom­

stol. I andra fall förfogar rådet inte över några motsvarande tvångsmedel.

Om en förhandling misslyckas och saken anses vara av större vikt åligger

det rådet att göra anmälan till Kungl. Maj:t (21 §). Rådets beslut kan inte

överklagas (24 §).

Rådet kan ålägga part vid vite att inställa sig inför rådet och att tillhan­

dahålla handelsböcker, korrespondens och övriga handlingar som kan vara

av betydelse i ärendet. Detta innebär dock inte skyldighet för parten att

röja yrkeshemlighet av teknisk natur (22 §). Sammanträdena inför rådet är

i princip offentliga. Rådet kan emellertid förordna att sammanträde skall

hållas inom stängda dörrar, om det kan antas att till följd av offentligheten

yrkeshemlighet skulle röjas eller förhandlingsarbetet försvåras. Rådet kan

förordna att det som har förekommit vid sammanträde inom stängda dör­

rar inte får uppenbaras (23 §). Den som utan giltigt skäl röjer vad som

enligt rådets förordnande inte får yppas straffas med böter (30 §).

Instruktionen (19G5: 653) för näringsfrihetsrådet innehåller närmare be­

stämmelser för rådets verksamhet.

Näringsfrihetsombudsmannen skall föra det allmännas ta­

lan inför näringsfrihetsrådet. Han förordnas av Kungl. Maj:t för viss tid.

Han skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv (14 § konkur.rensbegräns-

ningslagen). Han biträds i sin verksamhet av ett särskilt utrednings- och

upplysningsorgan, statens pris- och kartellnämnd. Nämn­

den bär till uppgift att utreda konkurrensbegränsningsfrågor på eget ini­

tiativ eller på begäran av ombudsmannen eller näringsfrihetsrådet. Den har

vidare hand om kartellregistreringen och prisövervakningen från samhäl­

lets sida.

Närmare bestämmelser för ombudsmannens verksamhet finns i en sär­

skild instruktion (1965:654) för ombudsmannaämbelet för näringsfrihets-

frågor. Om ombudsmannen anser att skadlig verkan av konkurrensbegräns­

ning föreligger skall han göra framställning om förhandling hos närings­

frihetsrådet. Ärenden tas upp av ombudsmannen antingen efter anmälan

eller på eget initiativ. Sistnämnda slag av ärenden kan föranledas t. ex. av

uppgifter i kartellregistret eller annat material från pris- och kartellnämn­

den, av upplysningar i pressen eller liknande. Kompletterande utredningar

kan göras inom näringsfrihetsombudsmannens kansli. I regel begärs dock

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

146

Opinionsnämnden består av ordförande, tre vice ordförande och ett fyrtio­

tal ledamöter jämte suppleanter. Ordföranden skall och vice ordförande bör

vara jurist med domarerfarenhet. Nämnden arbetar på avdelningar. Ären­

den som är av enkel beskaffenhet prövas av liten avdelning, dvs. ordföran­

de och två ledamöter. Andra ärenden prövas av stor avdelning, dvs. ord­

förande, en vice ordförande och högst tretton ledamöter. Ärenden av syn­

nerlig vikt kan prövas av nämnden i plenum.

Rätt att begära yttrande från nämnden tillkommer var och en som kan ha

intresse därav, enskilda personer, företag eller sammanslutningar. Nämnden

kan också avge yttrande på begäran av åklagare eller domstol, huruvida

viss reklam som ifrågasätts strida mot 1 § lagen om illojal konkurrens kan

anses stå i uppenbar strid mot god affärssed. År 1968 inrättades ett från

nämnden fristående organ, Anmälningsbyrån för marknadsföringsåtgärder,

med uppgift att underställa opinionsnämnden ärenden som är av principi­

ellt intresse eller av större vikt från allmän synpunkt.

Nämnden arbetar i domstolsliknande former. Det ankommer i princip

på parterna att sörja för utredningen. I anmälningsärenden står två parter

mot varandra. Nämndens beslut föregås där av skriftväxling mellan dem.

Eventuellt kan en muntlig förhandling inför nämnden följa. I remissären­

den grundas nämndens beslut i allmänhet bara på det av vederbörande

myndighet framlagda materialet. Nämndens yttranden avfattas skriftligen.

De innehåller en tämligen detaljerad sakframställning och en utförlig mo­

tivering. Om ett förfarande har ansetts strida mot god affärssed brukar

nämnden i sitt yttrande uppmana parten att sluta med det. Några egentliga

sanktionsmedel förfogar nämnden inte över.

Som jag nämnde i samband med lagrådsremissen finns vid sidan av

opinionsnämnden vissa särskilda utomrättsliga organ med uppgift att över­

vaka reklamen på speciella varuområden. Hit hör Reklamgranskningen för

hälsovårdsmedel, bakom vilken står olika organisationer och företag, samt

den av Stockholms handelskammare inrättade Nämnden för granskning av

rusdrycksreklam.

Huvudmännen för opinionsnämnden och Reklamgranskningen för hälso­

vårdsmedel har nyligen inrättat dels ett sakkunnigorgan, Konsultbyrån för

marknadsrätt, med uppgift att ge råd och anvisningar i fråga om normerna

för reklam och marknadsföring, dels ett särskilt organ för informations­

frågor, Informationsutskottet, vars främsta uppgift är att planera utbild­

ningen och organisera informationen på området. De har också beslutat

inrätta ett organ för forskning och avancerad utbildning, Institutet för

marknadsrätt.

I fråga om självsaneringsverksamheten inom näringslivet kan ytterliga­

re nämnas att Svenska annonsörers förening och Svenska reklambyråför­

bundet har inrättat en gemensam kommitté som bedriver viss granskning

av publicerad reklam. Den kan vidta åtgärder för att avstyra fortsatt publi­

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

148

Kungl. May.ts proposition nr 57 år 1970

emellertid som min mening att det är tillräckligt om den dömande funk-

Lionen förenas hos ett och samma organ. Härvid påpekade jag att övervak-

ningsuppgifterna sannolikt sköts effektivare om vartdera området får sin

egen ombudsman och att den utredning som krävs enligt de båda lagarna

skiljer sig ganska mycket. Bedömningen enligt konkurrensbegränsningsla­

gen skall ske huvudsakligen efter ekonomiska kriterier, medan bedömning­

en enligt lagen om otillbörlig marknadsföring främst är av etisk art. Vid till-

lämpningen av konkurrensbegränsningslagen krävs ofta komplicerade eko­

nomiska utredningar, under det att utredningarna i ärenden om otillbörlig

marknadsföring i regel kan antas bli ganska enkla. Problemen ligger här

mera på värderings- och bedömningsplanet.

Mina överväganden resulterade i slutsatsen att tillämpningen av konkur­

rensbegränsningslagen och generalklausulen i den nya lagen om otillbörlig

marknadsföring bör ankomma på ett gemensamt dömande organ, kallat

marknadsrådet, samt att det bör inrättas en särskild ombudsman för mark-

nadsföringsfrågor med benämningen konsumentombudsman. Beträffande

rådets sammansättning anförde jag att det för konkurrensbegränsningsären-

denas vidkommande inte finns någon anledning att avvika från vad som

nu gäller i fråga om näringsfrihetsrådet. Däremot hävdade jag att samman­

sättningen vid handläggningen av marknadsföringsärendena lämpligen kan

modifieras något så att den ledamot som skall ha särskild insikt i närings­

livets förhållanden ersätts av en ledamot med särskild insikt i konsument­

frågor.

Beträffande handläggningen av ärenden enligt den nya lagen anförde

jag vid remissen till lagrådet i huvudsak följande. För att syftet med den

föreslagna lagstiftningen skall tillgodoses på bästa sätt är det angeläget

både att ingripanden kan ske snabbt och effektivt och att reglerna till-

lämpas på ett sätt som inte onödigtvis skapar motsättningar mellan myn­

digheterna och de enskilda näringsidkarna. Detta kräver smidiga handlägg-

ningsformer och frihet för myndigheterna att välja mellan olika handlings­

alternativ. I första hand gäller detta den verksamhet som skall bedrivas av

konsumentombudsmannen, vilken får en mycket central ställning i syste­

met. Ombudsmannen bör i första hand försöka komma till rätta med otill­

fredsställande förfaranden på frivillig väg. I många fall torde utsikterna

härför vara goda. Erfarenheterna från den utomrättsliga verksamheten visar

att den som handlar i strid mot gällande normer ofta inte har klart för sig

att han gör det. När förhållandet påpekas för honom torde han i allmän­

het vara beredd att självmant rätta sig. Innan ombudsmannen vidtar någon

åtgärd enligt lagen bör han därför i regel höra den som anmärkningen riktas

mot och försöka få denne att frivilligt avstå från det klandrade förfaran­

det. Om en förhandling med näringsidkaren ger ett resultat som ombuds­

mannen anser godtagbart bör han kunna nöja sig härmed och avskriva ären­

det. En sådan uppgörelse torde dock i och för sig inte ha någon rättsligt

152

skild insikt i näringslivets förhållanden. I ärenden om otillbörlig marknads­

föring antas behovet av fristående ekonomisk expertis vara mindre än i

konkurrensbegränsningsärenden. I stället för en ekonomisk expert bör där­

för enligt promemorian en expert på konsumentfrågor —• lämpligen med

statlig anknytning — ingå som ledamot av marknadsrådet vid handlägg­

ning av ärenden om otillbörlig marknadsföring.

I promemorian föreslås i enlighet med det sagda att marknadsrådet skall

bestå av ordförande, vice ordförande och åtta andra ledamöter, varav två

skall ha särskild sakkunskap på de områden som nyss nämnts. Av de övriga

ledamöterna skall — liksom nu sker i fråga om näringsfrihetsrådet — tre

utses bland företrädare för företagarintressen och tre utses bland företräda­

re för konsument- och löntagarintressen. Ordföranden och vice ordföranden

skall vara lagfarna och ha domarerfarenhet. För vice ordföranden och de

särskilda ledamöterna skall finnas en eller flera ersättare, vilka skall ha

samma kvalifikationer som de ledamöter de ersätter. Också för de ledamöter

som företräder företagarintressen resp. konsument- och löntagarintressen

skall utses ett behövligt antal ersättare. Rådets ledamöter och ersättare skall

utses av Kungl. Maj :t. Bestämmelse härom föreslås bli intagen i rådets in­

struktion.

I detta sammanhang tas i promemorian upp spörsmålet om representa­

tion för reklambranschen i marknadsrådet. Det påpekas att i vissa ärenden

om otillbörlig marknadsföring frågor kan aktualiseras som har allmän och

principiell betydelse för denna bransch. Det kan i sådana fall vara lämpligt

att någon av ledamöterna på företagarsidan har anknytning till den. Det­

ta önskemål kan tillgodoses genom att en av ersättarna på företagarsidan ut­

ses bland personer med sådan anknytning. Detta innebär enligt promemo­

rian inte något principiellt avsteg från vad som f. n. tillämpas i fråga om

näringsfrihetsrådet, där de tre ordinarie ledamöterna på företagarsidan har

anknytning till industrin, detaljhandeln och jordbruksnäringen, medan ett

par av deras ersättare har anknytning till grosshandeln och hantverket. Det

förutsattes nämligen vid konkurrensbegränsningslagens tillkomst att någon

av de ordinarie ledamöterna skulle kunna avstå från att delta och låta en

ersättare träda in om det ansågs motiverat i ett visst ärende.

I promemorian uppställs också vissa allmänna kvalifikationskrav för le­

damot och ersättare i marknadsrådet. I viss överensstämmelse med vad

som gäller för domare enligt rättegångsbalken bör enligt promemorian

fordras att ledamot och ersättare skall vara svensk medborgare och ha

uppnått 25 års ålder. Vidare föreslås att den som är omyndig inte skall

få tjänstgöra som ledamot samt att ledamot och ersättare skall ha avlagt

domared.

För marknadsrådets beslutförhet bör enligt promemorian krävas

att ordförande och fyra andra ledamöter är närvarande. Det anses inte nöd­

vändigt att alla de tre ledamöter som inte representerar företagar- eller kon­

Kungl. Maj.ts proposition nr 57 år 1970

154

Näringsfrihetsrådet kan förelägga part vid vite att inställa sig inför

rådet och att tillhandahålla handlingar som kan vara av betydelse i ärendet.

Detta innebär dock inte skyldighet att röja yrkeshemlighet av teknisk na­

tur. Marknadsrådet bör enligt promemorian ges motsvarande befogenhet

både i konkurrensbegränsningsärenden och i ärenden om otillbörlig mark­

nadsföring. Det anses lämpligt att rådet får möjlighet att meddela föreläg­

gande också för annan än part. Även om det inte har uppstått något prak­

tiskt behov av sådant tvångsmedel Add tillämpningen av konkurrensbegräns­

ningslagen befaras det i promemorian att det skulle kunna innebära en svag­

het i den nya lagstiftningen om inte andra än parterna kan åläggas att bi­

dra till utredningen vid marknadsrådet. Enligt förslaget skall rådet ock­

så kunna döma ut sådant vite som nu nämnts.

Utan särskild föreskrift gäller i fråga om näringsfrihetsrådet att part

själv skall stå för sina kostnader i ärende inför rådet. I promemorian för­

ordas att i den nya lagen uttryckligen anges att samma ordning skall

gälla beträffande kostnader i ärende inför marknadsrådet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 57 år 1970

4.3 Konsumentombudsmannen och näringsfrihetsombudsmannen

Konsumentombudsmannens uppgifter kommer enligt promemorian i stor

utsträckning att vara av juridisk natur. Han skall sålunda föra det all­

männas talan inför marknadsrådet och avgöra frågor om åtalsanmälan och

åtalsmedgivande. Vidare förutsätts att rättelse i många ärenden kommer

till stånd utan att konsumentombudsmannen bringar fallet under mark-

nadsrådets eller domstols prövning. Han kommer därigenom att ganska

självständigt kunna utöva inflytande på lagtillämpningen. De juridiska be­

dömningarna avser också sådana principiellt betydelsefulla frågor som

tryckfrihetens omfattning. Med hänsyn till dessa omständigheter är det en­

ligt promemorian nödvändigt att ombudsmannen har juridisk utbildning.

Han behöver naturligtvis också ha goda allmänna ekonomiska kunskaper

och insikt i marknadsföringsfrågor. Som behörighetsvillkor torde dock en­

dast behöva föreskrivas att han skall vara lagkunnig. Motsvarande behörig­

hetskrav gäller nu för näringsfrihetsombudsmannen, som dessutom skall

vara erfaren i domarvärv. Det finns emellertid enligt promemorian knap­

past anledning att i detta hänseende ha strängare krav på honom än på kon­

sumentombudsmannen. Kravet på domarerfarenhet har därför slopats i den

föreslagna nya lagen.

Näringsfrihetsombudsmannen utses enligt konkurrensbegränsningslagen

av Kungl. Maj:t. Detsamma skall enligt promemorian i fortsättningen gälla

både för honom och för konsumentombudsmannen. Föreskrifter härom fö­

reslås bli intagna i instruktionerna för ombudsmännen.