SOU 1966:71

Otillbörlig konkurrens

Förkortningar

Brottsbalken den 21 dec. 1962 Beckman, Holmberg, Hult och Strahl: Brottsbalken jämte förklaringar, [ Stockholm 1964, II Stockholm 1965 European Economic Community European Free Trade Association General Agreement on Tariffs and Trade Gewerblicher Rechtsschutz und Urheberrecht, tidskrift ut- given i Tyskland Lag den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens Lag den 25 sept. 1953 0111 motverkande i vissa fall av kon— kurrensbegränsning inom näringslivet Riksdagens första resp. andra lagutskott NIR Nordiskt Immateriellt Rättsskydd Nytt Juridiskt Arkiv, avd. I Otillbörlig konkurrens och god affärssed, Näringslivets Opinionsnämnds yttranden 1957—58. 1959, 1960 Ej tryckta yttranden av Näringslivets Opinionsnämnd Kungl. Maj:ts proposition

Rättegångsbalken

Rådhusrätt Riksdagens skrivelse Strafflagen den 16 febr. 1864 Statens offentliga utredningar Svensk Juristrtidning Sveriges överenskommelser med främmande makter Tryckfrihetsförordninge11 Patentlagstiftningskommitténs betänkande I med förslag till lag ang. förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning Patentlagstiftningskommitténs betänkande III med förslag till lag ang. förbud mot varors förseende med oriktig ur- sprungsbeteckning m. 111. Patentlagstif-tningskommitténs betänkande IV med förslag till lag mot illojal konkurrens.

Till

Statsrådet och Chefen för Kungl. J ustitiedepartementet

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 juni 1949 tillkallades sakkunniga för att verkställa utredning rörande revision av varumärkes- och firmalag- stiftningen och vad därmed ägde samband. De sakkunniga, som antog be- nämningen varumärkes- och firmautredningen, avgav i början av 1958 he— tänkande med förslag till varumärkeslag (SOU 1958: 10). Härefter återstod av det ursprungliga uppdraget del-s att framlägga förslag till ny firmalag, dels ock att överväga huruvida i Sverige liksom i flertalet andra länder skulle införas en s. k. generalklausul mot illojal konkurrens, dvs. en allmän regel om förbud mot konkurrenshandlingar i strid mot god affärssed. I an- ledning av riksdagens skrivelser den 21 maj 1957, nr 270, och den 25 mars 1958, nr 149, utvidgades genom Kungl. Maj:ts beslut den 31 maj 1957 och den 18 april 1958 utredningens uppdrag till att omfatta en allmän revision av lagstiftningen mot illojal konkurrens.

Enligt beslut den 31 mars 1960 skulle varumärkes— och firmautredningen arbeta som två skilda kommittéer, den ena för revision av firmalagstiftningen och den andra för revision av lagstiftningen mot illojal konkurrens. Den sistnämnda kommittén antog namnet utredningen om illojal konkurrens.

Efter det att förslaget till varumärkeslag avlämnats var följande personer sakkunniga i varumärkes- och firmautredningen, nämligen professor emeri- tus Gösta Eberstein, tillika ordförande, överingenjören vid Aktiebolaget Electrolux Gösta Dahl, numera justitierådet Erik Hedfeldt, verkställande direktören hos Skånes handelskammare, numera ledamoten av riksdagens första kammare Gösta Jacobsson, advokaten Nils Köhler, numera patent— rättsrådet Claés Uggla och generaldirektören Åke v. Zweigbergk. Sedan Kungl. Maj:t den 30 september 1959 bemyndigat chefen för justitiedeparte- mentet att tillkalla ytterligare sakkunniga i varumärkes- och firmautred-

ningen förordnades den 9 november 1959 civilekonomen, fru Margareta Härnqvist att vara sakkunnig vid revisionen av lagstiftningen mot illojal konkurrens.

På framställningar därom entledigades den 11 november 1961 professor Eberstein, generaldirektören v. Zweigbergk och överingenjören Dahl från uppdraget att såsom sakkunniga delta i det utredningsarbete, som bedrevs av utredningen om illojal konkurrens. Samma dag förordnades, med stöd av bemyndigande av Kungl. Maj :t den 27 oktober 1961, justitierådet Hedfeldt till ny ordförande i utredningen och verkställande direktören i Aktiebolaget Elektrohelios Harry Wennberg till ny sakkunnig. Sistnämnda båda perso— ner entledigades, efter gjorda framställningar, Hedfeldt den 21 januari 1963 och Wennberg den 1 februari 1963. Till ny sakkunnig tillika ordförande förordnades den 21 januari 1963 generaldirektören Yngve Samuelsson och till ny sakkunnig den 1 februari 1963 direktören vid AB Findus Clas Bohman.

Till experter i varumärkes- och firmautredningen vid revisionen av lag— stiftningen mot illojal konkurrens förordnades den 25 juni 1958 numera direktören hos Näringslivets Opinionsnämnd Sten Tengelin och den 9 no— vember 1959 professorn i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Göteborg Ulf af Trolle. Till experter i utredningen om illojal konkurrens förordnades den 11 november 1961 verkställande direktören i Sveriges Köpmannaförbund K. E. Gillberg och verkställande direktören i Söderberg & Haak Aktiebolag Johan Söderberg.

Till sekreterare i varumärkes- och firmautredningen vid revisionen av lagstiftningen mot illojal konkurrens utsågs den 9 april 1959 numera hov- rättsrådet Hans Bergqvist.

Utredningsarbetet 0111 lagstiftningen mot illojal konkurrens har enligt givna direktiv bedrivits i nordisk samverkan. Den danska kommittén, till- satt den 21 januari 1959, har haft följande sammansättning: professor, dr. jur. W. E. von Eyben, ordförande, samt direktör Niels Banke, förutvarande handelsministern, cand. polit. fru Lis Groes, hojesteretssagförer E. Groth— Andersen, forretningsforer, cand. jur. Erling Jensen, underdirektor E. Klaebel, kontorchef, frk Julie Olsen, urmagermester Jes Pirchert, professor, dr. jur. & phil. Alf Ross och afdelingschef P. Villadsen. Sekreterare har varit ekspeditionssekretaer J. Beyer. I stället för forretningsforer Jensen, som avsagt sig, inträdde under 1961 sekretaer, cand. jur. Villy Kortsen. Sedan afdelingschef Villadsen avlidit under 1962 utsågs sekreteraren, ekspe- ditionssekretaer Beyer tillika till medlem av kommittén. Den finska kom- mittén, tillsatt den 19 mars 1960, har haft följande sammansättning: pro- fessor Kalle Kauppi, ordförande, samt professor Curt Olsson, kommerse- rådet Lauri Hietanen, verkställande direktören Lauri Kirves, verkställande direktören Reino Sierla, verkställande direktören Matti Keijola, överdirek— tören Niilo Eerola och kontorschef Mikko Jaskari. Sedan professor Kauppi

avlidit utsågs överdirektören Eerola till ordförande. Efter verkställande di- rektören Kirves, som avsagt sig, utsågs till medlem professor Jouko Paakanen. -Ti11 kommittéarhetet har såsom fast sakkunnig knutits direk- tören Sten Finne. Sekreterare har varit vicehäradshövdingen Keijo Heino- nen. Den norska kommittén, tillsatt den 12 februari 1960 och den 3 mars 1961, har haft följande sammansättning: höyesterettsadvokat Oystein Thommessen, ordförande, samt direktör L. B. Bachke, ekspedisjonssjef Oystein Gjelsvik, konsulent Elsa Rastad Bråten, handelsdirektor Per Glad, lipyesterettsadvokat Magne Bölviken, avdelingsdirektör Einar Evensmo och direktör Herman Scheel. Sedan hpyesterettsadvokat Thommessen avsagt sig uppdraget under 1961 utsågs till ordförande hoyesterettsdommer Karsten Gaarder. Som suppleant för direktör Bachke, som en tid varit sjuk, har * tjänstgjort overrettssakfgbrer Chr. Bergwitz-Larsen. Sekreterare har varit t advokat Johan Storm Bull.

Överläggningar mellan delegerade från de fyra nordiska kommittéerna har hållits i Stockholm den 29 och den 30 september 1960, i Köpenhamn den l—den 3 maj 1961, i Helsingfors den 7—den 10 mars 1962, i 0510 den 6—den 8 maj 1963 och i Stockholm den 25—den 27 november 1963. Ord- förandena i kommittéerna har jämte sekreterarna sammanträtt i Helsing— fors den 11 och den 12 juni 1965. Vid delegerademötena har ledamöter och experter i värdlandets kommitté beretts tillfälle att deltaga. Sekreterarna i kommittéerna har mötts vid skilda tillfällen mellan delegerademötena. Vid ordförande- och sekreterarmötena har direktören Tengelin deltagit.

De danska och norska kommittéerna har avgivit sina betänkanden under 1966. Det danska betänkandet är dagtecknat den 14 april 1966 (betaenkning nr 416), det norska har överlämnats till vederbörande departement med skrivelse undertecknad i juni 1966. Den finska kommittén beräknas avge sitt betänkande under våren 1967.

Utredningen har tillställt ett stort antal myndigheter och organisationer en rundfråga åtföljd av en omfattande promemoria. Därigenom har utred- ningen erhållit synpunkter på och önskemål i fråga om en blivande lag- stiftning om otillbörlig konkurrens. Utöver svaren på rundfrågan har ut- redningen mottagit flera framställningar från organisationer.

På utredningens uppdrag har professor af Trolle gjort en undersökning av diskutabla säljfrämjande metoder. Ett sammandrag av redogörelsen för un- dersökningen har fogats som bilaga till betänkandet.

Genom beslut den 25 mars 1960 förordnade Kungl. Maj:t att en vid be- tänkandet med förslag till lag om straff för varusmuggling rn. m. (SOU 1959: 24) såsom bilaga fogad promemoria av byrådirektören A. F. H. Alex- andersson med förslag till ändring av lagen den 4 juni 1913 angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning skulle,

jämte däröver avgivna yttranden, överlämnas till varumärkes- och firma- utredningen för att tagas i övervägande vid fullgörandet av utredningsupp- draget. Genom beslut den 25 november 1960 förordnade Kungl. Maj:t att en i riksdagen väckt motion, II: 398, med hemställan om viss ändring i 1913 års lag skulle överlämnas till utredningen om illojal konkurrens. I frågor rörande lagstiftning mot oriktiga ursprungsbeteckningar har utredningen samrått med generaltullstyrelsen.

Utredningen har avgivit remissutlåtande över textilutredningens betän- kande »Konkurrens under samverkan. Förslag till handlingsprogram för tex- tilindustrien» (SOU 1959: 42) i vad däri behandlats frågor om realisationer och utförsäljningar. Betänkandet jämte övrigt material i dessa frågor har sedermera med skrivelse den 12 april 1962 överlämnats från handelsdeparte- mentet till utredningen.

Utredningen har samrått med mönsterskyddvsutredningeni frågor rörande s.k. slavisk efterbildning. I dessa frågor har utredningen också haft över- läggningar med representanter för olika organisationer. Utredningen har av- givit remissutlåtande över mönsterskyddsutredningens betänkande »Möns- terrätt» (SOU 1965: 61).

Utredningen har vidare yttrat sig över riktprisutredningens betänkande »Prissamverkan och konkurrens» (SOU 1966: 48).

Utredningen får härmed överlämna av motiv åtföljda förslag till lag om otillbörlig konkurrens och lag om ändrad lydelse av 9 kap. 8 5 brottsbalken.

Särskilda yttranden har avgetts av hrr Gillberg, Jacobsson, Söderberg och Uggla.

De svenska, finska, danska och norska lagförslagen bifogas såsom pa- rallelltexter.

Utredningsarbetet är därmed avslutat. Stockholm den 14 december 1966.

Yngve Samuelsson

Clas Bohman K. E. Gillberg Margareta Hörnqvist Gösta Jacobsson Nils Köhler Johan Söderberg Sten Tengelin Clae's Uggla Ulf af Trolle

/Hans Bergqvist

Förslag till Lag om otillbörlig konkurrens

Allmän bestämmelse 1 5.

I näringsverksamhet får ej vidtagas konkurrensåtgärd, genom vilken hederlighet och god affärsmoral åsidosättes gentemot konsumenter eller nä- ringsidkare.

Om särskilda slag av otillåtna handlingar stadgas i. 2—5 55.

; Vilseledande reklam m. m.

2 5. ! Näringsidkare får ej använda oriktig eller vilseledande framställning, ( ägnad att påverka efterfrågan på eller utbudet av vara, tjänst eller annan nyttighet. Näringsidkare får ej heller använda framställning, som på grund av sin utformning eller genom att den angår ovidkommande förhållande är otill- börlig gentemot annan näringsidkare och ägnad att ha sådan verkan som i första stycket sägs. Bestämmelserna i första och andra styckena äga motsvarande tillämpning på sammanslutning av näringsidkare samt på den som är anställd hos eller j fullgör uppdrag för näringsidkare eller sådan sammanslutning. j Företagsspioneri och missbruk av företagshemlighet m. m. 3 5. & Ingen får på otillbörligt sätt bereda sig tillgång till företagshemlighet. Har någon på otillbörligt sått berett sig tillgång till företagshemlighet, får han ej använda eller yppa denna.

Den som är anställd hos eller fullgör uppdrag för näringsidkare får ej heller obehörigen använda eller yppa företagshemlighet, till vilken han fått tillgång på annat sätt än i första stycket sägs.

Har någon fått tillgång till företagshemlighet genom att annan, honom veterligen, handlat i strid mot första eller andra stycket, får han ej obehöri— gen använda eller yppa denna.

4 &. Anställd eller annan, som anförtrotts teknisk förebild eller teknisk före-

skrift för utförande av arbete eller för affärsändamål, får ej obehörigen an- vända eHer giva annan del av denna.

Har någon fått tillgång till teknisk förebild eller teknisk föreskrift genom att annan, honom veterligen, handlat i strid mot första stycket, får han ej obehörigen använda eller giva annan del av denna.

Bestickning i näringsverksamhet m. m. 5 &.

Till den som är anställd hos eller fullgör uppdrag för näringsidkare får man ej lämna, utlova eller erbjuda muta eller annan otillbörlig förmån, ägnad att förmå mottagaren att i tjänsten eller vid uppdragets. fullgörande gynna bestickaren eller annan.

Den som är anställd hos eller fullgör uppdrag för näringsidkare får ej mottaga, låta åt sig utlova eller begära muta eller annan otillbörlig förmån, ägnad att förmå honom att i tjänsten eller vid uppdragets fullgörande gynna bestickaren eller annan.

Bestämmelserna i första och andra styckena äga motsvarande tillämpning på otillbörlig belöning för att mottagaren i tjänsten eller vid uppdragets fullgörande gynnat bestickaren eller annan.

Påföljder m. m. 6 5.

Vidtager någon åtgärd, som avses i 1 5 första stycket, eller använder någon framställning, som avses i 2 5, äger domstol vid vite förbjuda honom att fort; sätta därmed.

Om ett fortsättande av handlingen kan förväntas medföra allvarliga olä- genheter för konsumenter eller näringsidkare, äger domstol meddela vites— förbud för tiden intill dess lagakraftägande dom föreligger. Bestämmelserna i 15 kap. 5 och 6 55 rättegångsbalken äga motsvarande tillämpning vid sådant beslut.

. 7 5. Den som uppsåtligen bryter mot 2—5 55 dömes till böter eller fängelse i högst ett år. Är brott mot 2 5 att anse såsom ringa, dömes ej till ansvar. - För försök till gärning, som avses i 3 5 första stycket första punkten, dö— mes till ansvar enligt vad i 23 kap. brottsbalken stadgas. ' Är gärning, som avses i 2 5, att bedöma såsom svindleri eller är gärning, som avses i 3 och 4 55, att bedöma såsom trolöshet mot huvudman eller är gärning, som avses i 5 g, att bedöma såsom bestickning eller tagande av muta enligt brottsbalken, äger första stycket ej tillämpning.

85.

Om flera medverkat till brott mot denna lag, gäller vad i 23 kap. brotts- balken är stadgat.

9 5. Den som överträder med stöd av 6 & meddelat förbud eller gör sig skyldig till brott mot denna lag skall ersätta uppkommen skada. Talan om skadestånd får avse skada endast under de senaste fem åren in- nan talan väcktes. För skada under tid dessförinnan är rätten till ersättning förlorad.

10 &.

Talan om förbud enligt 6 5 får föras av myndighet som Konungen bestäm— mer samt av envar som lider förfång av åtgärden eller framställningen även- som av sammanslutning av konsumenter eller löntagare eller sammanslut— ning av näringsidkare.

Åtal för brott mot 2 5 får väckas av myndighet som Konungen bestämmer samt av sammanslutning av konsumenter eller löntagare eller sammanslut- ning av näringsidkare. Därvid skall iakttagas vad i 20 kap. 8 & rättegångs— balken är stadgat.

Brott mot 3 eller 4 5 får åtalas av åklagare endast om målsägande angiver brottet till åtal.

11 5.

Vid brott mot 2 5 eller överträdelse av förbud, meddelat med stöd av 2 &, äger rätten efter vad finnes skäligt förordna att oriktig eller vilseledande eller enligt 2 5 andra stycket otillbörlig framställning, som är anbragt på vara eller förpackning eller innehålles i reklamtryck, affärshandling eller dylikt, skall utplånas eller ändras så att missbruk därav ej kan ske. Kan sådan åtgärd ej ske annorledes, äger rätten förordna att egendomen skall förstöras.

Egendom, som avses i första stycket, får tagas i beslag i avbidan på för- ordnande som där sägs. Föreskrifterna om beslag i brottmål i allmänhet äga därvid tillämpning.

12 5.

Vid brott mot 3 eller 4 g äger rätten på yrkande av målsäganden förordna att missbrukad förebild, föreskrift eller annan handling eller efterbildning därav skall överlämnas till honom.

Egendom, som avses i första stycket, får tagas i beslag i avbidan på för- ordnande som där sägs. Föreskrifterna om beslag i brottmål i allmänhet äga därvid tillämpning.

13 5. Vid brott mot 5 5 skall lämnad eller mottagen muta eller annan otillbörlig förmån eller otillbörlig belöning förklaras förverkad till kronan. Föreskrif- terna i 36 kap. brottsbalken äga därvid tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968. Genom denna lag upphävas dels lagen den 29 maj 1931 med vissa be— stämmelser mot illojal konkurrens med undantag av vad däri är stadgat om illojal användning av kännetecken, dels lagen den 4 juni 1913 angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning, dels lagen den 9 oktober 1914 angående förbud i vissa fall mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av oriktigt märkta varor, dels ock kungörelsen den 22 maj 1953 (nr 320) angående skydd för vissa utländska ursprungsbeteckningar.

Förslag till Lag om ändrad lydelse av 9 kap. 8 & brottsbalkenl

Härigenom förordnas att 9 kap. 8 å brottsbalken skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

85.

Den som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, förfar oredligt i det han medelst vilseledande för- mår någon till handling eller under- låtenhet och därigenom skadar den vilseledde eller någon i vars ställe denne är, dömes för o r e d li g t f ö r f a r a n d e till böter eller fäng- else i högst två år. Ändå att skada ej uppkommer, skall dömas för ored- ligt förfarande, om vilseledandet sker i utövning av yrke eller näring och avser beskaffenhet, myckenhet eller ursprung av något som tillhandahål- les mot vederlag.

Den som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, förfar oredligt i det han medelst vilseledande för- mår någon till handling eller under- låtenhet och därigenom skadar den vilseledde eller någon i vars ställe denne är, dömes för o r e d 1 i gt f ö r f a r a n d e till böter eller fäng- else i högst två år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

1 Motiv till detta förslag, se kap. IV, särskilt s. 77

KAPITEL I

INLEDANDE ORIENTERING

Huvuddragen av rättsligt normsystem för konkurrensen i näringslivet i Sverige och övriga nordiska länder

Näringsfrihetsförordningen och motsvarande lagar Vid mitten av 1800-talet infördes i de nordiska länderna i princip näringsfri- het för det egna landets medborgare i fråga om industri, hantverk och handel.

I Sverige slog näringsfriheten slutligt igenom med 1864 års näringsfri- hetsförordning. Enligt denna får i stort sett var och en som är myndig och inte försatt i konkurs idka handel-s- eller fabriksrörelse, hantverk eller an— nan hantering. Undantag gäller i huvudsak endast för några försälj ningsfor- mer, nämligen kringföringshandel och vissa tillfällighetsförsälj ningar, samt för en del yrken, där det fordras viss kompetens eller lämplighet. En när- mare redogörelse för den svenska näringslagstiftningen och föreslagna re- former finns i SOU 1962: 15.

I Danmark infördes näringsfriheten något tidigare än i Sverige. Envar är där i princip berättigad att utöva näringsverksamhet. Visserligen fordras att han har näringsbrev på den rörelse han vill utöva, men kravet på närings- brev blir enligt en den 8 juni 1966 utfärdad ny näringslag upphävt från och med 1970 och ersatt med en enkel anmälningsplikt. En annan väsentlig in- skränkning i den danska näringsfriheten, nämligen att en handlande inte får ha mer än ett försäljningsställe i varje kommun, blir också upphävt från och med 1970 genom den nya lagen. Sedan slutet av 1930—talet finns — i la- gen om otillbörlig konkurrens förbud mot 5. k. enhetsprisaffärer. Förslag om att upphäva detta förbud har framlagts.

I Finland, där näringsfriheten infördes i slutet av 1860-talet, gäller prin- cipen att envar får utöva såväl handels-, fabriks— och hantverksrörelse som ock annan till förvärv eller försäljning avsedd och med god sed förenlig rörelse eller näring. Det krävs dock att man har medborgerligt förtroende och råder över sig själv och sin egendom. Endast en enkel anmälan till re— gistreringsmyndighet erfordras. Beaktas bör dock att vissa näringar, där- ibland många av de i praktiken viktigaste, är reglementerade på så sätt att vissa kvalifikationer fordras för att få idka näringen i fråga eller att den- samma får idkas endast efter särskilt tillstånd.

Utvecklingen i Norge har förlöpt i viss mån annorlunda än i de övriga

nordiska länderna. Näringsfriheten infördes något senare, på 1870-talet, men har inte upprätthållits i fråga om hantverk och handel. För att få nå- ringsbrev för hantverk måste man enligt gällande lag uppfylla tämligen stränga kompetenskrav, bl.a. lång tids yrkesutövning. Obligatoriskt gäller lagen blott i städerna, medan det för dess giltighet på landsbygden fordras särskilt beslut. Vidare medges undantag för s.k. frihantverkare. I stort sett samma system med kompetenskrav gäller för den som önskar näringsbrev för utövande av handel (handelsbrev). En tillverkare kan utan handelsbrev sälja sina produkter, men i detaljhandeln får dylik försäljning endast ske från fast försäljningsställe. S. k. enhetsprisaffärer har varit förbjudna, men detta förbud är numera upphävt.

Otillbörlig konkurrens och oriktig geografisk ursprungsbeteckning Sverige. Under intryck av den rättsliga utvecklingen utomlands, särskilt i Tyskland, uppstod mot slutet av 1800-talet och början av 1900-talet en opi- nion för att man borde ge lagliga möjligheter att ingripa mot vissa såsom otillbörliga eller illojala uppfattade företeelser i konkurrensen. Redan 1888 hade utfärdats en förordning om förbud mot import av varor med oriktig geografisk ursprungsbeteckning. Efter upprepade framställningar av nä- ringslivsorganisationer och på begäran av riksdagen uppdrogs åt en 1908 tillsatt kommitté, patentlagstiftningskommittén, att utreda bl. a. vilka lag— stiftningsåtgärder, som kunde finnas påkallade för att stävja illojal kon- kurrens. Kommittén, på vars förslag ännu gällande lagar mot oriktiga geo- grafiska ursprungsbeteckningar antagits 1913 och 1914, framlade 1915 ett betänkande med förslag till lag mot illojal konkurrens. Förslaget, som var starkt influerat av motsvarande tyska lag av 1909, innehöll allmänna stad— ganden mot oriktig reklam, särskilda stadganden om realisationer och salu— bjudande av förutvarande konkursvaror eller panter samt stadganden om försäljning eller salubjudande av s.k. märkesartiklar till underpris, om present- och rabattmärkessystemen, om angivande av oriktigt geografiskt ursprung för varor, om nedsättande av annans näringsverksamhet, om obe- hörigt användande eller yppande av yrkeshemligheter och liknande brott samt om bestickning. En betydande minoritet inom kommittén föreslog dessutom en s. k. generalklausul av innehåll att om någon i näringsverksamhet i konkurrenssyfte företog handling, vilken stred mot god sed, skulle mot honom kunna väckas talan med yrkande om förbud mot handlingens fort— sättande eller upprepande; överträdelse av meddelat förbud skulle föran- leda straff och skadeståndsskyldighet.

Av flera skäl, bl.a. hänsynen till den svenska tryckfrihetslagstiftningen, ledde kommitténs förslag endast i mycket begränsad utsträckning till lag- stiftning. Lagen den 19 juni 1919 med vissa bestämmelser mot illojal kon- kurrens innehöll blott stadganden om obehörigt användande eller yppande

av yrkeshemlighet och missbruk av teknisk förebild samt om bestickning av i näringsverksamhet och därmed jämförlig verksamhet anställd person och sådan persons tagande av muta.

Efter tillkomsten av 1919 års lag gjordes av många näringsorganisationer och av kommerskollegium framställningar om utvidgad lagstiftning mot otillbörlig konkurrens. I anledning härav utarbetades inom justitiedeparte- mentet ett nytt lagförslag, som ledde till den ännu gällande lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens (IKL). Denna lag, vars innehåll, tolkning och tillämpning skall närmare redovisas i resp. ka- pitel av betänkandet, har som 1 5 ett stadgande mot illojal reklam, dvs. mot sådan oriktig uppgift om egna förhållanden i meddelande avsett för ett större antal personer, som är ägnad att framkalla uppfattningen om ett fördelaktigt anbud. I 2 5 finns ett stadgande om obehörigt lämnande eller erbjudande av gåva eller liknande förmån. Till 3—5 åå resp. 6—8 55 över- flyttades från 1919 års lag stadgandena om yrkeshemligheter och tekniska förebilder resp. om bestickning och tagande av muta. Sanktionen vid över- trädelse av stadgandena är straff. Överträdelse medför också skyldighet att ersätta uppkommen skada.

1942 infördes i IKL som ett provisorium en sedermera i allt väsentligt upp- hävd känneteckensbestämmelse, som omnämns nedan under de immaterial- rättsliga ensamrätterna. I övrigt är lagen oförändrad, så när som på vissa smärre justeringar, som betingats av ändringar i allmänna straffrättsliga regler. Svensk rätt innehåller icke någon generalklausul mot illojal kon- kurrens.

Danmark, Finland och Norge. I dessa tre länder finns särskilda lagar om otillbörlig eller illojal konkurrens, för vilka närmare redogörelse lämnas i resp. kapitel i betänkandet. Alla dessa lagar innehåller en generalklausul, som med något skiftande formuleringar förbjuder mot god affärssed stri- dande konkurrenshandlingar. I alla lagarna finns också bestämmelser om otillbörlig reklam, om säsongrealisationer och särskilda utförsäljningar samt om förtal av konkurrent. De danska och norska lagarna har bestäm- melser om »tilgift», dvs. en tilläggsvara, som lämnas utan särskilt vederlag vid köp av vara. Den finska lagen har en bestämmelse om slumpmässigt er- bj udande av gåva eller rabatt. De danska och finska lagarna har stadganden om prisgivande av yrkeshemligheter motsvarande norska stadgande finns i den norska strafflagen -—— samt om kedjehandel, en försäljningsform, som innebär att man får köpa en vara till förmånligt pris under förutsättning att man skaffar ett antal andra kunder, vilka i sin tur skall skaffa andra kun- der etc. De finska och norska lagarna innehåller bestämmelser om missbruk av tekniska förebilder samt om bestickning och tagande av muta. Den danska lagen har slutligen förutom det redan nämnda förbudet mot en- hetsprisaffärer —— bestämmelser om känneteckensmissbruk samt om märk— ning och förpackningsstandardisering.

Sanktionerna vid överträdelse är i fråga om generalklausulen förbud och i fråga om de övriga bestämmelserna straff och i växlande utsträckning förbud. Skadeståndsskyldighet kan också följa på överträdelse.

Till den danska bestämmelsen om vilseledande reklam finns vissa kom- pletteringar, avseende oriktig ursprungsbeteckning. Den finska lagen näm- ner oriktig eller vilseledande uppgift om varans ursprung såsom exempel på sådan uppgift som kan föranleda ansvar för illojal reklam. I Norge gäller ännu en bestämmelse i den äldre varumärkeslagen om oriktig eller vilsele- dande angivelse av varors ursprungsort.

Allmän straff- och skadeståndsrätt samt särskilda lagar och författningar

För konkurrensen i näringslivet är naturligtvis de generella normsystemen i de olika ländernas allmänna strafflagstiftning av betydelse. Vad den svenska brottsbalken beträffar må särskilt nämnas förmögenhetsbrotten, äre- kränkningsbrotten och stadgandena mot bestickning och tagande av muta, såvitt gäller offentliga tjänstemän. Brott är i Sverige i princip alltid skade- ståndsgrundande.

Även allmänna 'skadeståndsrättsliga principer utanför straffrättens om— råde har betydelse för konkurrensen i näringslivet. I kontraktsförhållanden följer av avtalets karaktär och innehåll i vad mån skadestånd utgår vid bristande fullgörelse. Utanför kontraktsförhållanden gäller som huvudregel att endast den som uppsåtligt tillfogat eller av vårdslöshet vållat en skada är ersättningsskyldig för denna. Men i Sverige gäller i princip den ytterligare begränsningen i dessa fall att bara sak- och personskada samt därav föl- jande ekonomisk skada ersätts. I Danmark och Norge är däremot även annan ekonomisk skada än sådan som har samband med sak- och personskada er- sättningsgill vid uppsåt och vållande. I konkurrenssituationer är det i regel allmänna förmögenhetsskador, inte sak- och personskador, som är av in- tresse. Det sagda innebär att i Danmark och Norge de speciella konkurrens- rättsliga normerna och de allmänna straffrättsliga normerna suppleras av allmänna utomobligatoriska skadestånd'sprinciper, medan detta inte är för- hållandet i Sverige.

I skilda lagar och författningar i alla de nordiska länderna finns särskilda föreskrifter, som har betydelse för olika områden av näringslivet. Som svenska exempel kan nämnas reklamstadganden och märkningsföreskrifter i livsmedels- och läkemedelslagstiftningen samt särskilda stadganden till skydd för yrkeshemligheter i en mångfald författningar.

De immaterialrättsliga ensamrätterna Utvecklingen av de immaterialrättsliga ensamrätterna, patent, mönsterrätt, upphovsrätt och rätt till kännetecken, har i stor utsträckning gått parallellt

i de nordiska länderna. De under senare hälften av 1800-talet genomförda känneteckenslagarna, varumärkes- och firmalagarna, var frukten av nor- diskt samarbete. Detta samarbete har senare utsträckts till att gälla övriga områden av immaterialrätten. Efter andra världskriget har nya, i allt vä- sentligt likalydande lagar om varumärken och upphovsrätt antagits i Dan— mark, Finland, Norge och Sverige. Under 1966 har propositioner med för- slag till nya i huvudsak likalydande patentlagar framlagts i de fyra länderna. Betänkanden med förslag till nya enhetliga mönsterlagar har framlagts i Sverige hösten 1965 och i Danmark våren 1966. Motsvarande förslag till mönsterlagar beräknas bli publicerade i Finland och Norge under den när- maste tiden. I nordiskt samarbete förberedda förslag till firmalagar väntas under 1967.

De immaterialrättsliga ensamrätterna berörs under rubriken otillbörlig efterbildning i kap. VII.

Särskilt med hänsyn till Sveriges internationella förpliktelser —— varom mera nedan —— ansågs det rättsskydd som gavs i vårt land genom de äldre varumärkes— och upphovsrättslagarna samt firmalagen inte tillfyllest. Där- för infördes 1942 i IKL ett stadgande som tog sikte på uppsåtligt framkal- lande av förväxling med dels annans inarbetade kännetecken (9 5 första stycket), dels ock annans under egenartad titel eller diktat namn offentlig— gjorda auktorverk (9 5 andra stycket).

Dessa ändringar i IKL var avsedda som ett provisorium i avbidan på revision av den immaterialrättsliga ensamrättslagstiftningen. I samband med antagande av den nya varumärkeslagen och en därtill anknuten lag om kollektivmärken beslöts att 9 5 första stycket IKL inte skulle vara till- lämpligt, när det kännetecken, med vilket förväxling kunde äga rum, var skyddat enligt varumärkes- eller kollektivmärkeslagen. Vid antagande av upphovsrättslagen samma år upphävdes 9 å andra stycket IKL.

Efter dessa ändringar och sedan ny namnlag genomförts torde 9 & IKL ha betydelse endast för vissa firmafall. I samband med att förslag till ny firmalag framläggs kommer man att föreslå att 9 & IKL helt upphävs.

Konkurrensbegränsning Då det gäller monopol, karteller, truster och andra konkurrensbegränsning- ar har den rättsliga utvecklingen gått i skilda banor i de nordiska länderna.

Sverige. Införande av näringsfrihet innebar i princip att några hinder ut- över dem som framgick av näringsfrihetsförordningen inte från statsmak- ternas sida skulle resas mot svensk medborgares frihet att idka näring. Fri- heten att idka näring och att konkurrera på lika villkor kunde emellertid inskränkas genom överenskommelser enskilda emellan. Den i svensk rätt gällande avtalsfriheten medförde nämligen i princip att avtal om konkur- rensbegränsningar tillerkändes laga verkan. Genom avtalslagen1915 och

sedermera genom generella klausuler i andra lagar lagfästes emellertid möj- lighet för domstol att under särskilda förutsättningar modifiera mellan par- ter träffade avtal. Även utan direkt stöd av lag kan avtal i undantagsfall jämkas.

I hägnet av närings- och avtalsfriheten kunde truster, karteller och andra konkurrensbegränsningar uppkomma. Frågan uppmärksammades i utred- ningar omedelbart före och efter första världskriget. 1925 utfärdades en lag om undersökning angående monopolistiska företag och sammanslutning- ar, vilken emellertid kom att få mycket liten betydelse. Ämnet utreddes vi— dare under 1930—talet och i anslutning till andra världskrigets slut. 1946 tillkom en lag om övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet. Nu gäller den 1953 utfärdade och 1956 väsentligt utvidgade lagen om mot- verkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet (KBL) samt en lag 1956 om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensför- hållanden.

Syftet med KBL är enligt dess 1 5 att främja en ur allmän synpunkt önskvärd konkurrens inom näringslivet. I lagen stadgas förbud mot två arter av konkurrensbegränsningar, nämligen bruttopriser och anbudskar- teller. I fråga om alla andra konkurrensbegränsningar finns möjlighet att inskrida i de fall då konkurrensbegränsningen anses medföra skadlig verkan.

I anslutning till KBL har inrättats särskilda organ för behandling av kon— kurrensbegränsningsfrågor. Dessa är statens pris- och kartellnämnd, som är övervaknings-, undersöknings- och upplysningsorgan, näringsfrihetsom- budsmannen, som gör ingripanden på det allmännas vägnar mot konkurrens- begränsningar, vilka betraktats som skadliga, samt näringsfrihetsrädet, som närmast är en förhandlingsdomstol för konkurrensbegränsningsfrågor.

Förbudet mot bruttopriser innebär att en företagare inte av företagare i senare försäljningsled får betinga sig att vid försäljning av förnödenhet visst pris inte får underskridas eller till ledning för prissättningen inom senare försäljningsled eljest ange visst pris, såvida inte därvid kommer till uttryck, att priset får underskridas. Förbudet mot anbudskarteller innebär att företagare inte får träffa eller tillämpa överenskommelse att samråd eller annan samverkan mellan olika företagare skall äga rum innan någon av dem avger anbud om försäljning av förnödenhet eller utförande av tjänst. Överträdelse av förbuden straffas, men åtal kan ske endast efter anmälan eller medgivande av ombudsmannen. Dispens från förbuden kan under vissa förutsättningar medges av näringsfrihetsrådet.

I fråga om konkurrensbegränsning i övrigt gäller att rådet genom för- handling skall söka undanröja skadlig verkan därav. Förhandling påkallas av ombudsmannen eller, om denne beslutat att inte ta upp saken, av före- tagare, som omedelbart berörs av konkurrensbegränsningen i fråga, eller av sammanslutning av konsumenter eller löntagare. Termen konkurrensbe—

gränsning är inte definierad i lagen, men därmed skall enligt förarbetena förstås varje omständighet, som innebär eller har till följd att konkurrensen inte är fri och ohämmad. Med skadlig verkan skall enligt lagen förstås att konkurrensbegränsningen på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt påver- kar prisbildningen eller hämmar verkningsförmågan inom näringslivet eller försvårar eller hindrar annans näringsutövning. Kan skadlig verkan av kon- kurrensbegränsning inte undanröjas genom förhandling, åligger det nä- ringsfrihetsrådet, där saken finnes vara av större vikt, att göra anmälan härom till Kungl. Maj:t. Genom en lagändring 1966 har föreskrivits att, om förhandling avslutats utan att skadlig verkan av konkurrensbegränsning kunnat undanröjas, äger rådet, under förutsättning att ärendet avser väg- ran av företagare att sälja förnödenhet till företagare i senare försäljnings- led på villkor som motsvarar vad han erbjuder andra företagare, förelägga företagaren i det tidigare försäljningsledet sådan försäljning vid vite.

I praktiken har de flesta ärenden angående undanröjande av skadlig ver- kan av konkurrensbegränsning kunnat slutföras inför näringsfrihetsom- budsmannen.

I uppgiftsskyldighetslagen stadgas skyldighet för företagare att lämna uppgifter rörande pris- och konkurrensförhållanden. Skyldigheten inträder först efter anmaning men kan göras tämligen omfattande. Ett särskilt kar- tellregister över konkurrensbegränsande överenskommelser förs av pris- och kartellnämnden. Handlingar, som inkommit enligt uppgiftsskyldighets- lagen, är enligt lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar i princip sekretessbelagda i den mån de innehåller upplysningar om viss företagares affärs- eller driftsförhållanden, vilkas offentliggörande kan medföra skada för honom. Kartellregistret är offentligt, om inte Kungl. Maj:t av särskilda skäl förordnar om sekretess.

Danmark. Den danska pris- och konkurrensbegränsningslagstiftningen är uppdelad på två lagar, monopolloven och loven om indseende med priser. Syftet med monopolloven är att genom offentlig övervakning av monopol och andra konkurrensbegränsningar förhindra oskäliga priser och affärs- villkor samt att tillförsäkra det fria näringslivet bästa möjliga villkor. Loven om indseende med priser innehåller bestämmelser om prisövervakning och möjlighet till prisreglering.

Övervakningen av monopol och andra konkurrensbegränsningar ankom— mer på monopoltilsynet, som består av ett råd och ett direktorat. Beslut av monopoltilsynet kan överklagas hos en besvärsnämnd. Klagan över nämn- dens avgöranden kan föras vid de allmänna domstolarna i högre instans.

Enligt monopolloven får bruttopriser inte upprätthållas utan monopoltil- synets tillstånd. I övrigt fullföljs lagens syfte genom att avtal om konkur- rensbegränsningar hålls under fortlöpande kontroll.

Konkurrensbegränsningar skall anmälas till monopoltilsynet, i vissa fall utan anmaning och i andra fall efter anmaning. Finner monopoltilsynet att

en konkurrensbegränsning medför eller kan antagas medföra oskäliga priser eller affärsvillkor, oskälig inskränkning i den fria näringsutövningen eller oskälig olikhet i villkoren för näringsutövningen, skall myndigheten söka undanröja detta genom förhandling med berörda företag eller sammanslut— ningar. Om förhandling visar sig resultatlös, kan monopoltilsynet ingripa på olika sätt, exempelvis genom att upphäva bindande prisavtal eller exklu- sivavtal eller ändra diskriminerande försäljnings- eller leveransvillkor i li- beraliserande riktning. Monopoltilsynet kan också ge föreskrifter om märk- ning och anslag om priser samt bestämma priser eller avanser, som inte får överskridas. Under vissa förutsättningar kan tilsynet ålägga ett företag att sälja till närmare angivna köpare på företagets sedvanligt gällande villkor för motsvarande försäljning. Kan de skadliga verkningarna av konkurrens- begränsning inte bringas att upphöra vare sig genom förhandling eller ge- nom angivna åtgärder, skall förhållandet anmälas till handelsministern.

Loven om indseende med priser, som också administreras av monopol- tilsynet, ger detta omfattande befogenheter, såsom att företa undersökningar av pris- och marginalförhållanden på områden, där det finner behov av offentlig redogörelse för prisbildningen föreligga, samt att fast-ställa maximi- priser.

Finland. I Finland antogs 1963 en lag om främjande av ekonomisk kon- kurrens, som är uppbyggd efter mönster av den svenska KBL. Vidare finns en tidsbegränsad lag om priskontroll, som administreras av socialministe- riets prisavdelning.

Genom lagen om främjande av ekonomisk konkurrens har inrättats ett näringsfrihetsråd samt ett näringsfrihetsverk.

Enligt lagen gäller förbud mot anbudskarteller och bruttopriser. Undan- tag från förbuden kan beviljas av näringsfrihetsrådet.

För konkurrensbegränsningar i övrigt har införts ett förhandlingsförfa- rande inför näringsfrihetsrådet, syftande till att avlägsna konkurrensbe- gränsningarnas skadliga verkningar. Leder förhandlingarna inte till önskat resultat, skall näringsfrihetsrådet, såframt saken är av vikt, göra anmälan till regeringen. Om konkurrensbegränsningen anses medföra ur allmän syn- punkt skadlig verkan, kan regeringen för en tid av högst ett är förbjuda konkurrensbegränsningen. Ett dylikt beslut kan upprepas efter det giltig- hetstiden för det föregående förbudsbeslutet gått ut och ny förhandling ägt rum.

Uppgiftsskyldigheten är enligt den finska lagen något mindre omfattande än i Sverige och inträder' 1 regel först efter anmaning.

Beslut av näringsfrihetsrådet och näringsfrihetsverket kan överklagas till högsta förvaltningsdomstolen.

Med stöd av lagen om priskontroll förekommer priskontroll på vissa livsmedel. Därutöver förekommer för vissa produkter prisanmälan, som innebär att företagare under viss period anmanas anmäla sina priser. För

några förnödenheter, huvudsakligen vis-sa tyger och kläder, samt avgifter, gäller temporärt prisstopp.

Socialministeriets prisavdelning ägnar sig till stor del åt prisövervakning men kan också uppta förhandlingar såsom ett led i prisstabiliseringsarbetet.

Norge. I Norge utfärdades en trustlov redan 1926. Numera gäller sedan 1953 en lov om kontroll og regulering av priser, utbytte og konkurranse— forhold (prisloven). Den innehåller bestämmelser rörande såväl prisregle- ring som kontroll av konkurrensbegränsningar. Prislovens syfte anges vara

a) att främja en ur samhällets synpunkt försvarlig prisutveckling och motverka oskäliga priser, vinster och affärsvillkor,

b) att hindra högre vinstutdelningar än som kan anses försvarliga samt

e) att trygga mot »mislige» omsättnings- eller konkurrensförhållanden och mot sådana konkurrensbegränsande åtgärder, som är oskäliga eller till skada för allmänna intressen.

Att omsättnings- och konkurrensförhållandena är »mislige» lär innebära antingen att det används metoder, som i sig själva är förkastliga, t.ex. osannfärdig eller vilseledande reklam, eller att de har eller kan komma att få väsentliga skadeverkningar för konsumenterna, branschens egna utövare eller andra.

Ledningen av den med prisloven förenade verksamheten tillkommer re- geringen, som efter godkännande av stortinget varje år utfärdar »retnings— linjer» för prismyndigheternas verksamhet. Vederbörande departement ger närmare föreskrifter för de särskilda kontroll- och regleringsorganen, av vilka de högsta är prisrådet och prisdirektoratet. Prisrådet är närmast en administrativ domstol och prisdirektoratet ett förberedande och verkställan- de organ. Beslut enligt prisloven kan enligt allmänna förvaltningsrättsliga grundsatser prövas av allmän domstol.

Den norska pris- och konkurrenslagstiftningen ger myndigheterna vitt- gående befogenheter att vidta tvångsåtgärder i prisreglerande syfte eller för att motverka konkurrensbegränsningar.

På prisområdet kan bestämmelser utfärdas om maximi- och minimipriser, prisstopp, prisberäkningar, rabatter, maximala vinstpålägg, leverans- och betalningsvillkor m. 111. Det kan också utfärdas bestämmelser i syfte att för- hindra ouödig mellanhandel och »mislige» konkurrensförhållanden.

På konkurrensområdet finns regler om anmälningsskyldighet i fråga om konkurrensbegränsningar, om möjlighet att ändra eller upphäva begränsan- de avtal m. m.

Anmälningarna, som är obligatoriska, registreras i ett av prisdirektoratet fört register. Det är förbjudet att vidta en konkurrensbegränsning innan den anmälts. Viss redovisningsskyldighet föreligger och myndigheterna kan på olika sätt ingripa i tillämpningen.

För alla företagare, oberoende av om de medverkar i en konkurrensbe- grän-sning eller ej, gäller att de inte får ta, kräva eller avtala priser, som är

oskäliga. Man får ej heller kräva, avtala om eller upprätthålla affärsvillkor, som verkar oskäligt i förhållande till den andra parten eller som uppenbar- ligen är i strid mot allmänna intressen.

Särskilda regler finns om bojkott och leveransvägran. Prisrådet kan så- lunda förbjuda företagare att vägra affärsförbindelse med annan företagare eller konsument, om denna vägran befinnes skada allmänna intressen eller verka oskäligt gentemot den andra parten.

Genom lagändring 1957 förbjöds bruttopriser, dock med möjlighet till dispens. 1960 infördes generella förbud mot horisontella prissättningsavtal och prissättningsrekommendationer och mot anbudskarteller. Här finns vissa undantag och en ofta utnyttjad dispensmöjlighet.

, Huvuddragen av gällande rätt om otillbörlig konkurrens i Tyskland, Schweiz, i Frankrike och England

1896. Denna innehöll inte någon generalklausul. Men i den från 1900-talets början gällande tyska civillagen fanns ett par allmänna skadeståndsregler, som kom att tillämpas på vissa fall av otillbörlig konkurrens vilka inte regle- rats i 1896 års lag. Denna kombination av rättsregler befanns dock inte till- fyllest, varför man 1909 införde en ny lag mot otillbörlig konkurrens, Ge- setz gegen den unlauteren Wettbewerb. 1909 års lag inleds med en generalklausul och innehåller i övrigt utförliga bestämmelser om oriktig och vilseledande reklam, om utförsäljningar och realisationer, om oriktiga mått- och ursprungsangivelser, om bestickning,

, om förtal av konkurrent, om yppande av yrkeshemlighet eller prisgivande av teknisk förebild samt om missbruk av kännetecken. Vid överträdelse står olika civilrättsliga sanktioner, bl.a. skadestånd, till buds. Straff kan ut- dömas jämlikt specialbestämmelserna men inte jämlikt generalklausulen.

Till lagen mot otillbörlig konkurrens ansluter sig två specialförfattningar, Zugabeverordnung termen Zugabe motsvarar den dansk-norska termen tilgift _ och Rabattgesetz.

Schweiz. I den första federala schweiziska lagen om obligationsrätt från slutet av 1800-talet fanns ett allmänt utomobligatoriskt skadeståndsstadgan- de. Detta ansågs inte fungera tillfredsställande mot otillbörlig konkurrens, varför man vid revisionen av civilrätten strax före första världskriget in- förde en särskild, allmänt formulerad artikel mot otillbörlig konkurrens i obligationsrättslagen. Trots den vidareutveckling och ytterligare nyansering av rättsskyddet, som blev följden av denna artikel, ansågs vissa brister ännu föreligga. Därför utarbetades och antogs 1945 den nu gällande federala lagen mot otillbörlig konkurrens. Tyskland. Den första tyska lagen mot otillbörlig konkurrens daterar sig från 1 l l l l l

Den schweiziska lagen inleds med ett avsnitt, som omfattar en ge- neralklausul i form av en definition och exemplifiering av vad som avses med otillbörlig konkurrens. Det stadgas att otillbörlig konkurrens är varje missbruk av konkurrensen i näringslivet genom bedrägliga eller andra medel, som strider mot grundsatsen om tro och heder. Härefter nämns som exempel på förfaranden, som strider mot grundsatsen om tro och heder,

att lämna oriktiga, vilseledande eller onödigt sårande uppgifter om andra näringsidkare, eller deras varor eller prestationer,

att lämna oriktiga eller vilseledande uppgifter om egna affärsförhållan- den, varor eller prestationer,

att använda oriktiga titlar eller yrkesbeteckningar, att vidtaga åtgärder ägnade att framkalla förväxling med andra närings- idkare eller deras varor eller prestationer,

att besticka andras anställda, att förmå andras anställda att förråda yrkeshemligheter, att använda eller meddela andra yrkeshemligheter, varom kännedom er- hållits genom handling i strid mot tre och heder, samt

att bryta mot sedvanliga eller genom lag, förordning eller överenskom- melse föreskrivna arbetsvillkor ( »social dumping»).

I ett andra avsnitt redovisas ett antal civilrättsliga påföljder, som den kränkte kan påfordra, bl. a. fastställelse av förfarandets rättsstridighet, för- pliktelse för vederbörande att upphöra med förfarandet samt, i händelse av subjektiv skuld, ersättning för skadan. Ett tredje avsnitt har rubriken straffrättsligt skydd och upptar som brottstyper samma gärningstyper som i det inledande avsnittet angivits som exempel på otillbörlig konkurrens (utom »social dumping»). Förutsättning för utdömande av straff vid dessa specificerade gärningar är att de företagits uppsåtligt. I ett fjärde avsnitt ges vissa föreskrifter om utförsäljningar och »Zugaben».

Frankrike. I Frankrike inskred man länge mot olika yttringar av otill- börlig konkurrens väsentligen med stöd av den allmänna skadeståndsregeln i Code civil art. 1382, enligt vilken envar handling, som förorsakar en annan skada, medför förpliktelse för skadevållaren att ersätta skadan. Vidare an- vändes direkt rättsgrundsatser i den nedan omnämnda Pariskonventionens art. 10 bis. På grundval av dessa regler har uppbyggts en omfattande rätts- praxis rörande skilda konkurrensrättsliga förseelser. Som typiska exempel på användningen av Code civil art. 1382 nämns nedsättande uppgifter om konkurrenter och dessas varor, missbruk av konkurrenters kännetecken, skyltar, emballage, reklammaterial m.m., handlingar med ändamål att des- organisera konkurrenters verksamhet, exempelvis genom att locka bort anställda eller genom att missbruka kunskap om konkurrenters företags— hemligheter, samt oriktig och vilseledande reklam och vilseledande för- säljningsmetoder.

För reklamens vidkommande har en lag från 1905 om undertryckande av bedrägeri i varuomsättningen varit av större betydelse. Rättsläget har emel- lertid förändrats genom en lag från 1963, som innehåller bestämmelser rik- tade mot vilseledande reklam. Det stadgas förbud mot offentliga framställ- ningar i ond tro, som innehåller oriktiga eller vilseledande påståenden om bl. a. varors eller prestationers art, sammansättning, ursprung eller väsent- liga egenskaper. Lagens egentliga betydelse i praktiken synes vara att den ger möjlighet till rättslig sanktion vid ohörsamhet mot ett utomrättsligt, för hela reklamnäringen gemensamt organ, som på eget initiativ eller efter anmälan prövar vilseledande eller misskrediterande reklam.

Därutöver finns också annan lagstiftning, som är av betydelse för kon- kurrensen i näringslivet. Sålunda finns i Code pénal straffbestämmelser mot bestickning och tagande av muta (art. 177 och 179) samt mot missbruk av yrkeshemlighet (art. 418). Vidare finns särskild lagstiftning om en del företeelser, exempelvis utförsäljningar och vissa »gåvor».

England. Den engelska rätten skiljer sig från den kontinentala därigenom att den i väsentliga delar inte är kodifierad i skriven lag utan bygger på domstolsavgöranden. Denna Common lavv1 uppfattas som domstolarnas be- kräftelse på sedvänjor och handlingsnormer bland landets befolkning och är vägledande för framtida rättspraxis. Alltsedan 1700-talet har emellertid en växande mängd samhällsföreteelser kommit att regleras genom skriven lag, 8. k. Statutes eller Acts of Parliament. Någon allmän skadeståndsregel, motsvarande de kontinentala, finns inte och inte heller någon lag mot otill- börlig konkurrens.

Många av de handlingstyper, som på kontinenten uppfattas som otillbör- lig konkurrens, kan dock angripas enligt Common law. Vanligen sker det genom en civil action, som kan leda till förbud och skadestånd. I vissa fall är också criminal actions med straff som tänkbar följd möjliga.

En civil action kan grundas på att ett avtal brutits, breach of contract, eller ett förtroende svikits, breach of confidence. Civil actions kan också förekomma i vissa andra typfall, s.k. torts (»skadeståndsgrundande hand- lingar»). Torts av betydelse på konkurrensområdet synes främst vara passing-off, libel och slander. Passing-off-doktrinen innebär i stort sett att man inte får vilseleda på det sättet att ens egna varor eller verksamhet ges sken av att vara en annans. Libel _— som tillika är en criminal offence —— och slander ger möjlighet att ingripa mot den som lämnar oriktiga och nedsättande uppgifter om andra.

Bland Statutes av betydelse för konkurrensen i näringslivet märks Mer- chandise Marks Acts, som möjliggör ingripande mot vissa oriktiga och n Termen Common law sätts ibland mot Equity, dvs. den »billighetsrätt», som före 1873 tilläm-

pades av vissa domstolar. Sedan de gamla skillnaderna mellan Common law och Equity gradvis försvunnit, används termen Common law vanligen som motsättning till Statute law.

vilseledande varubeteckningar och varubeskrivningarl, samt Prevention of Corruption Act, som riktar sig mot bestickning och tagande av muta. Bland nyare lagar märks Advertisements (Hire—Purchase) Act 1957, som föreskriver vilka upplysningar avbetalningsreklamen skall innehålla, Betting, Gaming and Lotteries Act 1963 och 1964, som rör tävlingar och »give-away schemes», Town and Country Planning Acts and Regulations, som ger före— skrifter om utomhusreklamen, samt Trading Stamps Act 1964, som reglerar bruket av rabattmärken.

Huvuddragen av utomrättsligt normsystem i Sverige och övriga nordiska länder

Grundregler för god reklam

Internationella Handelskammaren har antagit en hederskodex för vad som skall anses vara god reklampraxis. Dessa Grundregler för god reklam (Code of Standards of Advertising Practice) utarbetades ursprungligen vid mitten av 1930-talet och antogs av Internationella Handelskammaren 1937. De har senare, under aktiv medverkan från svensk sida, omarbetats 1949 och 1955 och är för närvarande ånyo under revision. Den nu gällande editionen av grundreglerna har fogats som Bilaga 2 till detta betänkande.

Grundreglerna innehåller följande programförklaring, avseende relatio- nen mellan dem som gör reklam och konsumenterna.

Reklamen ingår som ett led i vårt på fri företagsamhet grundade distributions- system, vilket avser att tillfredsställa konsumentens behov, och har ett socialt an- svar gentemot konsumenten.

Reklamen är ett legitimt och viktigt medel för säljaren att väcka intresse för de varor och tjänster han utbjuder. Av säljaren vidtagna reklamåtgärder kan dock i vissa fall komma att strida emot allmänhetens intressen. Uppstår en dylik motsätt- ning skall först och främst allmänhetens intresse tillgodoses.

Reklamen är för sin framgång beroende av allmänhetens förtroende. Därför får inga åtgärder vidtagas, som kan rubba detta förtroende.

Grundreglerna fastslår vissa etiska minimikrav, som bör ställas på reklam. De gör inte anspråk på att vara uttömmande, utan däri har endast upptagits huvudprinciper, som praktisk erfarenhet visat vara av särskild betydelse.

Internationella Handelskammaren har avsett att grundreglerna skall ge riktlinjer för hur reklamen bör vara utformad för att rätt kunna fylla sina sociala och merkantila uppgifter. Kammaren har förutsatt att det med hjälp av dess nationalkommittéer samt med stöd från näringslivets organisatio- ner skall vara möjligt att på frivillighetens väg skapa sunda förhållanden på reklamens område.

1 Merchandise Marks Acts är f. 11. föremål för revision och det kan förväntas att denna lagstiftning inom kort kommer att upphävas och ersättas av mera allmänt formulerade stadganden mot vilseledande reklam och försäljningsmetoder.

Opinionsnämnden- Sverige. I slutet pä 1920-talet väcktes tanken på ett frivilligt organ inom reklamen med uppgift att söka stävja framför allt efterbildning av andras reklam. Tanken förverkligades genom den 1929 tillkomna s.k. plagiatkon- trollen, ett slags granskningsnämnd, som underkastade reklamen fortlö— pande granskning och ingrep där så påfordrades. Plagiatkontrollen upphör— de 1935, sedan det då grundade Svenska Reklamförbundet inom sig tillsatt en opinionsnämnd. Denna nämnd _ som sedermera fick namnet Opinions- nämnden för reklam erhöll i förhållande till plagiatkontrollen vidgade uppgifter. Den skulle inte bara söka motverka plagiat och annan efterbild- ning utan också ta upp frågor som rörde reklamens innehåll, dess veder- häftighet och korrekthet ur såväl konkurrens- som konsumentsynpunkt.

Inom Stockholms Handelskammare inrättades 1934 en opinionsnämnd med uppgift att avge yttrande huruvida av näringsidkare i konkurrenssyfte företagen åtgärd stod i överensstämmelse med god affärssed. För att bereda nämnden en vidgad has ombildades densamma 1938 i samråd med vissa andra större näringsorganisationer till Näringslivets Opinionsnämnd i Stock- holm. Samtidigt härmed inrättades Näringslivets Opinionsnämnd i Göteborg och Näringslivets Opinionsnämnd i Malmö. Dessa tre opinionsnämnder hade envar inom sitt distrikt samma uppgift som tidigare Stockholms Handels- kammares Opinionsnämnd. Stockholmsnämndens uttalanden under åren 1935—1951 har samlats och utgivits av Stockholms Handelskammare 1953 i en publikation med titeln God affärssed och illojal konkurrens.

För att skapa en mer slagkraftig organisation i kampen mot otillbörliga affärsmetoder och för att hindra mot varandra stridande uttalanden i lik- artade ärenden sammanslogs 1957 opinionsnämnderna i Stockholm, Göte- borg och Malmö samt Opinionsnämnden för reklam till en för hela riket gemensam opinionsnämnd, som fick namnet Näringslivets Opinionsnämnd. Stadgar för nämnden har fogats till detta betänkande som Bilaga 3.

Näringslivets Opinionsnämnd uppbärs av följande organisationer inom det svenska näringslivet såsom huvudmän, nämligen Annonsbyråernas För- ening, Föreningen Svensk Fackpress, Handelskamrarnas Nämnd, Koopera- tiva Förbundet, Motorbranschens Riksförbund, Svenska Annonsörers F ör- ening, Svenska Bankföreningen, Svenska Bokförläggareföreningen, Svenska Boktryckareföreningen, Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, Svenska Försäljnings- och Reklamförbundet, Svenska Handelsagenters Förening, Svenska Petroleuminstitutet, Svenska Tidningsutgivareföreningen, Svenska Trafikföretagens Råd, Sveriges Annons- och Reklambyråers Förbund, Sveri- ges Grossistförbund, Sveriges Hantverks- och Industriorganisation, Sveriges Hotell -och Restaurantförbund, Sveriges Industriförbund, Sveriges Köpman- naförbund och Sveriges Lantbruksförbund. Genom en stadgeändring 1963

har som nya huvudmän inträtt Landsorganisationen i Sverige, Tj änstemän- nens Centralorganisation, Sveriges Akademikers Centralorganisation och Sveriges Husmodersföreningars Riksförbund. Dessa organisationer och sta— tens konsumentråd utser ledamöterna i nämnden.

Nämnden består av ordförande, två vice ordförande samt högst 39 leda- möter. Ordföranden skall och vice ordförande bör ha avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov samt äga domarerfarenhet. Nämnden arbetar på tre avdelningar. Ärenden av synnerlig vikt prövas i plenum.

Näringslivets Opinionsnämnd har till uppgift att på begäran avge yttrande huruvida en i näringsverksamhet vidtagen reklam— eller annan konkurrens- åtgärd kan anses strida mot god affärssed. Vid sin prövning skall nämnden ta hänsyn till såväl konsument- som konkurrentintressen. I reklamären- den har nämnden att särskilt beakta anvisningarna i Internationella Han— delskammarens Grundregler för god reklam. Nämnden uttalar sig endast om huruvida åtgärden objektivt sett står i strid mot god affärssed. Däremot går nämnden ej in på en bedömning av de bevekelsegrunder som legat bak— om konkurrenshandlingen. God affärssed utgör ett slags sammanfattning av de normer av skilda slag, som nämnden tillämpar i sin verksamhet.

Har nämnden funnit att viss konkurrensåtgärd strider mot god affärssed, skall nämnden enligt stadgarna söka avstyra att åtgärden upprepas.

Rätt att begära yttrande från nämnden tillkommer varje enskild person, företag eller sammanslutning, som må ha intresse därav. Nämnden avger även efter remiss från allmän åklagare eller domstol yttrande huruvida viss reklam, som ifrågasätts strida mot 1 5 IKL, kan anses stå i »uppenbar strid mot god affärssed». '

I anmälningsärenden, där två parter står mot varandra, föregås nämndens beslut av skriftväxling mellan parterna, eventuellt följd av en muntlig för- handling inför nämnden. I remissärendena framläggs utredningsmaterialet av vederbörande myndighet och nämndens yttrande avges i regel enbart på grundval av detta.

Nämndens yttrande, som avfattas skriftligen, innehåller en tämligen de— taljerad sakframställning samt i regel också en ganska utförlig motivering. Yttrandet utmynnar i ett uttalande huruvida den påtalade åtgärden strider mot god affärssed eller ej.

Yttrandena är numera offentliga. Nämnden kan dock om särskilda skäl föreligger i visst fall förordna att yttrande inte skall vara offentligt.

Avsikten är att nämndens yttranden fortlöpande skall publiceras i en års- bok benämnd Otillbörlig konkurrens och god affärssed (NOp). Hittills har tre volymer utkommit avseende åren 1957—1960. Sedan nämnden började sin verksamhet har över 1 200 ärenden inkommit.

Nämndens sekretariat bedriver en förhållandevis omfattande rådgivning. Antalet förfrågningar uppgår till ca 2 500 om året.

Nämndens inflytande på handlingsmönstren inom näringslivet torde vara betydande. Oaktat nämnden inte har några egentliga tvångsmedel till sitt förfogande är det sällsynt att den, vars förfarande ogillats av nämnden, upp- repar detsamma.

Vid sidan av Näringslivets Opinionsnämnd finns några andra organ med mer begränsade verksamhetsområden.

Ett antal organisationer har i samråd med medicinalstyrelsen bildat Stif- telsen Reklamgranskningen för fria läkemedel, som började sin verksamhet

- 1941. Stiftelsens styrelse, Reklamgranskningens nämnd, består av nio leda-

möter och lika många suppleanter. Dess verkställande organ, Reklamgransk- ningens byrå, bestående av en läkare och en jurist, övervakar fortlö- pande all till allmänheten riktad reklam för läkemedel, vilka får säljas an- norstädes än på apotek, samt andra varor, för vilka medicinsk indikation anges eller antyds i reklamen. Stiftelsen granskar argumenteringar endast från synpunkten huruvida dessa kan anses medicinskt vederhäftiga.

Finner byrån viss reklam vara oriktig eller eljest vilseledande, hänvänder sig byrån till annonsören. I det alldeles övervägande antalet fall uppnår man rättelse på denna väg. Godtas inte byråns erinringar eller finner byrån tve- kan föreligga i spörsmål av principiell natur eller eljest av större betydelse, hänskjuts ärendet till nämnden. Innan nämnden beslutar om åtgärd mot annonsör, bereds denne tillfälle att yttra sig. Uppnås inte rättelse av påtalad olämplig reklam, kan nämnden hos Svenska Tidningsutgivareföreningen hemställa att föreningen anmodar sina medlemmar att inte införa viss an- nonstext eller i svårare fall — att över huvud taget inte införa annonser från viss annonsör innan annonsmanuskript godkänts av byrån. Dessa sanktioner behöver mycket sällan tillgripas.

Stockholms Handelskammare har stiftat Nämnden för granskning av rus- drycksreklam, vars uppgift är att vaka över att reklam och andra säljåtgär- der för rusdrycker —- sprit, vin och starköl — bedrivs på ett från sociala och andra synpunkter önskvärt sätt. Nämnden arbetar på ungefär samma sätt som Reklamgranskningen för fria läkemedel.

Näringslivets Opinionsnämnd, Reklamgranskningen för fria läkemedel och Nämnden för granskning av rusdrycksreklam har gemensamt kansli.

En inom Svenska Slöjdföreningen tidigare verksam s. k. plagiatkommitté ombildades 1953 till Svenska Slöjdföreningens Opinionsnämnd. Nämnden består av fem ledamöter, av vilka ordföranden skall äga juridisk utbildning och domarerfarenhet. De övriga skall allsidigt representera konstnärlig och affärsmässig sakkunskap beträffande upphovsrätt till brukskonst. Nämn- dens uppgift är att avge yttrande i tvistefrågor inom föreningens verk- samhetsområde beträffande upphovsrätt. Härvid må även bedömas huru- vida viss åtgärd kan anses strida mot god affärssed eller konstnärlig heders- kodex. Med god affärssed avses här god sed på upphovsrättens område. Ytt-

rande kan lämnas på begäran av domstol eller annan myndighet. I de fallen förekommer endast skriftligt förfarande. Sker anmälan av enskild part, hål- ler nämnden efter viss skriftlig förberedelse muntlig förhandling. Yttran- dena är i regel offentliga. Några egentliga sanktioner står icke till nämndens förfogande. Fram till utgången av 1964 har nämnden avgivit 66 yttranden, varav 11 på begäran av domstol eller åklagare. Det största antalet fall har rört möbler och textilier. Nämndens yttranden finns publicerade under ti- teln Upphovsrättsligt skydd för-brukskonst 1954—1963. I boken är vissa av de bedömda föremålen avbildade.

Danmark. Dansk Salgs- og Reklameforbund har ett responsumudvalg, som avger uttalanden om god affärssed i reklamverksamhet. Intresserad kan mot viss avgift begära prövning av frågor, som berör reklamområdet, exempelvis frågor om plagiering av reklam, uttalanden om konkurrenters produkter och avgöranden om honorarberäkning för utfört reklamarbete. Udvalgets uttalanden publiceras inte i andra fall än då det föreligger sär- skilt grovt åsidosättande av de krav, som bör ställas på god reklametik.

Finland. Centralhandelskammaren i Finland har inrättat en opinions— nämnd, vars uppgift är att avge uttalanden i ärenden angående god affärs- sed. Innan uttalande avges, bereds båda parter tillfälle att yttra sig. Uttalan- dena är inte offentliga och får publiceras endast med opinionsnämndens! tillåtelse. Därvid har överenskommits med Centralhandelskammaren, att utlåtandena kontinuerligt publiceras på finska i en av kammaren utgiven tidskrift, dock utan att parternas identitet röjs.

Norge. I Norge finns ett flertal opinionsnämnder, som avger yttranden i frågor rörande god affärssed. Av dessa skall endast de tre nämnas, som har betydelse utanför den egna branschen.

_ Norges Industriforbunds Konkurranseutvalg har till uppgift bl.a. att på medlems anmodan avge yttrande om i vad mån en handling enligt god affärssed är otillbörlig eller för övrigt av den art att den omfattas av lagen om otillbörlig konkurrens. Konkurranseutvalget ger intresserade parter till- fälle att framlägga sin uppfattning av saken innan uttalande avges. Utta- landena är offentliga och publiceras i regel i tidskriften Norges Industri. Samtliga yttranden för åren 1929—1963 har utgivits i bokform (Oslo 1963)-

Norges Salgs- og Reklame-Forbund har ett Timannsutvalg, som har till uppgift att avge uttalanden i tvister om god affärssed i försäljnings- och reklamarbete samt att yttra sig om speciella försäljnings- och reklamför- hållanden. I reklamärenden beaktas Grundregler för god reklam. I tvister bereds båda parter tillfälle att yttra sig innan uttalande avges. Uttalandena är offentliga och publiceras fortlöpande i reklamförbundets tidskrift Mar- kedsforing. Uttalandena för åren 1932—1957 har samlats och utgivits av Johan Storm Bull i en bok som har titeln God Forretningsskikk (Oslo 1957). Boken inleds med en redogörelse för Timannsutvalgets verksamhet.

Oslo Handelsstands Forenings Femtimannsutvalg avger också yttranden om god affärssed. Femtimannsutvalget bygger sina avgöranden helt på kla- gandens framställning. Utvalgets yttranden är offentliga och publiceras som bilaga till tidskriften Norges Handel. De är dessutom tryckta i fem band, varav det sista, som omfattar tiden 1932—1962, utkom i Oslo 1964.

Inom det norska näringslivet diskuteras frågan om att slå samman alla opinionsnämnder till en enda, se artikel av Bergwitz—Larsen i NIR 1966, s. 26.

Ett informellt samarbete förekommer mellan de finska och svenska opi- nionsnämnderna samt de norska konkurranse- och timannsutvalgen.

Internationella överenskommelser

Pariskonventionen

Sverige är sedan 1885 anslutet till Pariskonventionen den 20 mars 1883 för skydd av den industriella äganderätten och därmed medlem av den s.k. Parisunionen. Till konventionen var den 1 september 1966 anslutna samman- lagt 74 länder, däribland samtliga europeiska stater utom Albanien.

Pariskonventionen har reviderats i Bryssel 1900, i Washington 1911, i Haag 1925, i London 1934 och i Lissabon 1958. Sedan 1953 är Sverige an- slutet till den i London reviderade texten (SÖ 1953: 24). Lissabontexten skulle ha ratificerats senast den 1 maj 1963, men anslutning kan ske även senare. Av de nordiska länderna har hittills endast Norge hunnit ansluta sig till Lissabontexten.

Skyddet för den industriella äganderätten har enligt Pariskonventionen till föremål patent, nyttighetsmodeller, industriella mönster och modeller, fabriks- och handelsmärken, firma samt ursprungsbeteckningar ävensom undertryckande av illojal konkurrens (art. 1). Konventionens bärande prin— cip är att de som tillhör ett unionsland skall i samtliga övriga unionsländer i fråga om skyddet av den industriella äganderätten åtnjuta de förmåner, som de särskilda lagstiftningarna för närvarande tillerkänner eller fram— deles kommer att tillerkänna landets egna medborgare (art. 2).

Bestämmelser riktade mot illojal konkurrens infördes första gången i Pariskonventionen vid revisionen 1900, då till konventionen fogades en art. 10 bis av innehåll att medborgarna i ett unionsland skulle åtnjuta samma skydd mot illojal konkurrens som det egna landets medborgare. Art. 10 bis utbyggdes sedermera vid revisionerna 1911, 1925 och 1934. Londontexten av artikeln lyder

1. Unionsländerna äro pliktiga att tillförsäkra dem, som tillhöra något unions- land, verksamt skydd mot illojal konkurrens.

2. Varje konkurrenshandling, som strider mot god affärssed, utgör en handling av illojal konkurrens.

- 3. Särskilt skola förbjudas:

I) alla handlingar av beskaffenhet att, genom vilket medel det vara mä, fram- kalla förväxling med en konkurrents företag, varor eller verksamhet inom industri eller handel;

2) oriktiga påståenden i utövning av affärsverksamhet, ägnade att misskreditera en konkurrents företag, varor eller verksamhet inom industri eller handel.

Vid revisionen 1958 fogades till 3. en punkt, enligt vilken särskilt skall förbjudas

3) uppgifter eller påståenden vilkas användning i utövning av affärsverksam- het är ägnad att vilseleda allmänheten angående saluhållna varors beskaffenhet, tillverkningssätt, egenskaper, användbarhet eller myckenhet.

I övrigt har art. 10 bis inte ändrats vid Lissabonkonferensen. Pariskonventionen behandlas närmare i kapitlen om vilseledande reklam m. m., om övriga typfall och om oriktiga geografiska ursprungsbeteckningar.

Madridöverenskommelsen m. m.

Inom Parisunionens ram har slutits den s. k. Madridöverenskommelsen den 14 april 1891 angående undertryckande av oriktiga ursprungsbeteckningar å handelsvaror. Till denna var den 1 september 1966 anslutna sammanlagt 29 länder, däribland Sverige sedan 1934. Danmark, Finland och Norge har däremot inte anslutit sig till denna överenskommelse.

Madridöverenskommelsen har reviderats i Washington 1911, i Haag 1925, i London 1934 och i Lissabon 1958. Sedan 1953 är Sverige anslutet till den i London reviderade texten (SÖ 1953: 25). Lissabontexten skulle ha ratifi- cerat-s senast den 1 maj 1963, men anslutning kan ske även senare.

I Lissabon slöts 1958 inom Parisunionen en särskild överenskommelse angående skydd för en viss sorts geografiska ursprungsbeteckningar och deras internationella registrering. Denna överenskommelse har emellertid inte biträtts av något av de nordiska länderna.

I Stresa slöts 1951 en internationell konvention angående användningen av vissa beteckningar på ost. Bland de åtta anslutna staterna är Danmark, Norge och Sverige.

Av viss betydelse för geografiska ursprungsbeteckningar är även det all- männa tull- och handelsavtalet (GATT).

Samtliga nu nämnda internationella Överenskommelser behandlas när- mare i kapitlet om oriktiga geografiska ursprungsbeteckningar.

EFl'A

Konventionen den 4 januari 1960 angående upprättandet av Europeiska fri- handelssammanslutningen har tillträtts av Danmark, Norge, Portugal, Schweiz, Storbritannien, Sverige och Österrike. Genom ett särskilt arrange—

mang har EFTA-staterna och Finland bildat ett frihandelsområde, kallat FINEFTA.

EFTA-konventionen har till syfte

a) att främja en jämn ekonomisk expansion, full sysselsättning, ökad produktivitet och ett rationellt utnyttjande av tillgångar, finansiell stabili— tet och fortlöpande förbättring av levnadsstandarden,

b) att säkerställa att handeln mellan medlemsstaterna äger rum under sunda konkurrensförhållanden,

c) att undvika väsentliga skiljaktigheter mellan medlemsstaterna i fråga om de villkor på vilka de kan erhålla tillgång till råvaror, som produceras inom sammanslutningens område och

d) att bidraga till en harmonisk utveckling och expansion av världshan- deln och till en gradvis avveckling av hindren för denna.

Syftet skall vinnas främst genom avveckling av in- och utförseltullar samt av kvantitativa in- och utförselrestriktioner mellan medlemsstaterna.

Enligt art. 10 och 11 får medlemsstaterna icke införa eller skärpa kvanti- tativa restriktioner med avseende å importen av varor från andra medlems- staters områden eller införa eller skärpa förbud eller restriktioner med av— seende å exporten till andra medlemsstater.

Enligt art. 12 skall förbuden mot att använda in- eller utförselrestriktioner dock icke hindra medlemsstaterna att besluta eller genomföra åtgärder, nödvändiga bl. a. för att skydda industriell äganderätt eller för att förhindra bedrägliga förfaranden för såvitt dylika åtgärder icke används såsom medel för godtycklig eller oberättigad diskriminering mellan medlemsstaterna eller till förtäckt begränsning av handeln mellan dessa.

Något samarbete mellan medlemsstaterna om en harmonisering av lag- stiftningen mot otillbörlig konkurrens krävs inte av hänsyn till konventio- nens ändamål och någon bestämmelse om sådan harmonisering finns följ- aktligen inte. Däremot innehåll—er konventionen i överensstämmelse med den fastställda målsättningen i art. 15 regler om konkurrensbegränsningar, som tar sikte på att hindra att de fördelar, som följer av avlägsnandet av kvanti- tativa restriktioner och tull, elimineras genom monopol och andra konkur- rensbegränsningar. Därjämte finns i art. 16 vissa regler avseende restriktio- ner i fråga om etablering och drift av ekonomiska företag.

EEC

Romfördraget den 25 mars 1957 om upprättande av Europeiska ekonomiska gemenskapen har slutits mellan Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Förbundsrepubliken Tyskland.

Gemenskapens uppgift är att genom upprättande av en gemensam mark- nad och ett gradvis närmande av medlemsstaternas ekonomiska politik

38 främjaen harmonisk utveckling på det ekonomiska livets område,»en for-t- gående och balanserad expansion, en ökad stabilitet, en snabbare höjning av levnadsstandarden samt intimare relationer mellan de stater som är förenade i Gemenskapen. För förverkligande av de åt Gemenskapen anförtrodda upp- gifterna svarar bl. a. ett råd och en kommission, vilka utövar de beslutande resp. verkställande funktionerna. Rådet kan fatta beslut antingen enhälligt eller med majoritet. I det senare fallet måste varje medlemsstat foga sig i flertalets beslut. Även kommissionen kan fatta för medlemsländerna bin— dande avgöranden. _.

Romfördraget innehåller några artiklar om harmonisering av lagstift- ning. Sålunda kan rådet enligt art. 100 med enhällighet på kommissionens förslag utfärda direktiv för harmonisering av bestämmelser i medlemssta- ternas lagar, förordningar och förvaltningsföreskrifter, som direkt berör den gemensamma marknadens funktion. Art. 101 behandlar det fallet, att en befintlig olikhet i medlemsstaternas lagar, förordningar och administrativa bestämmelser så påverkar konkurrensbetingelserna, att en snedvridning därigenom uppkommer. Kommissionen skall då upptaga spörsmålet med berörda stater för att söka undanröja svårigheterna. Om en frivillig överens- kommelse inte kan träffas, skall rådet på kommissionens förslag och med kvalificerad majoritet utfärda nödiga direktiv. _ EEC-länderna strävar efter att åstadkomma gemensamma regler för in- dustriellt rättsskydd. Tre expertgrupper har arbetat med patent, varumärke resp. mönster och modeller. Arbetet, som är inriktat på att utarbeta särskil- da konventioner, har intet uttryckligt stöd i Romfördragets bestämmelser om harmonisering av lagstiftningen och de organ som ägnar sig åt dessa frågor torde vara formellt obundna av EEC-myndigheterna.

Åt Institut för ausländisches und internationales Patent-, Urheber- und Markenrecht vid Miinchenuniversitetet har är 1962 uppdragits att företaga en jämförande undersökning av medlemsländernas lagstiftning och rätts- praxis i fråga om otillbörlig konkurrens.1 Undersökningen omfattar också vissa länder utanför EEC, däribland de nordiskaländerna. Det material som framkommer skall bilda underlag för överväganden om huruvida och i vilken form gemensamma regler om otillbörlig konkurrens kan genom- föras.

i Undersökningens resultat publiceras i fem band under rubriken Das Recht des unlauteren — Wettbewerbs in den Mitgliedsstaaten der EWG/EEC. Hittills (juli 1966) har utkommit Band I: Vergleichende Darstellung mit Vorschlägen zur Rechtsangleichung och Band V: Italien.

KAPITEL II

UTREDNINGEN S UPPDRAG OCH VERKSAMHET

I yttrande till statsrådsprotokollet för den 10 juni 1949, då beslut fattades om att tillkalla ett antal sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning rörande revision av varumärkes- och firmalagstiftningen samt vad därmed ägde samband, anförde statsrådet och chefen för justitiedepartementet bl. a. följande.

En allmän komplettering av skyddet för kännetecken har numera kommit till stånd genom de år 1942 i lagen mot illojal konkurrens införda reglerna om illojal användning av kännetecken. Där avses alla slag av kännetecken i lagtexten angivas namn, firma, varumärke, utstyrsel samt annat kännetecken och skyddet gäller oberoende av registrering. Ur annan synpunkt är emellertid detta skydd ganska begränsat till sin räckvidd, vilket sammanhänger med att man här, liksom i övriga stadganden i lagen mot illojal konkurrens, inskränkt sig till att ingripa mot förfaranden av den svårartade natur, att de anses böra straffbeläggas. Redan under förarbetena till 1942 års lagändring framhölls å ena sidan, att genom denna komme att införas ett skydd för kännetecken, grundat påghelt andra principer än varumärkes- och firmalagstiftningen, varigenom olägenheter kunna uppkomma, samt å andra sidan, att skyddet genom sin starka begränsning icke beredde till- räckligt omfattande möjligheter att ingripa mot illojala förfaranden. Därvid för- ordades från vissa håll att i Sverige liksom i flertalet andra länder skulle stadgas en s. k. generalklausul, d. v. s. en allmän regel om förbud mot konkurrenshand— lingar i strid mot god affärssed. Denna betydelsefulla fråga torde nu böra upptagas till förnyat övervägande. Såväl i detta som i övriga sammanhang måste självfallet

beaktas, att ur allmän synpunkt skadlig konkurrensbegränsning icke får befräm-

jas utan i stället såvitt möjligt motverkas.

Det är angeläget, att det'tillämnade utredningsarbetet hedrives i samverkan med övriga nordiska länder. Därigenom kan en allsidigare och grundligare belysning av frågorna vinnas, och utsikter torde föreligga att i väsentliga delar uppnå lik- formighet i fråga om den lagstiftning, som utredningen avser. Med de livliga för— bindelserna mellan de nordiska länderna skulle en sådan gemensam lagstiftning tydligen vara av praktiskt värde. Enligt vad jag inhämtat torde de danska, finska och norska regeringarna vara villiga att genom särskilda representanter upptaga gemensamma överläggningar med oss rörande revision av varumärkes- och firma- lagstiftningen samt vad därmed äger samband.

År 1957 väcktes i riksdagen två likalydande motioner, I: 140 och II: 176, vari hemställdes,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en översyn av lagen om illojal konkurrens i syfte att stävja sådana felaktiga upplysningar och uppen- bara överdrifter, vilka står i uppenbar strid med god affärssed i reklamen, och

genom lagändring bidraga -till en vederhäftig konsumentupplysning och tillvara- tagandet av konsumentintresset.

Efter att ha inhämtat yttrande från ett antal myndigheter och organisa- tioner anförde andra lagutskottet följande (LEU 29).

Såsom framhållits i motionerna har reklamen under senare år undergått en om- fattande och snabb utveckling. Den har i våra dagars samhälle kommit att spela en allt större roll för konsumentupplysningen. Utskottet vill instämma i motionä— rernas uttalande att reklamen inom näringslivet i stort sett visat sig fylla de an- språk på vederhäftighet och god upplysning, som man från konsumenternas sida har rätt att ställa på den. Det torde alltså med fog kunna påstås att den svenska reklamen i allmänhet står på relativt hög nivå.

Otvivelaktigt förekommer emellertid även mindre nogräknad, stundom direkt sanningslös eller eljest vilseledande reklam. I motionerna har framlagts vissa ex- empel på reklam av denna typ, avseende i samtliga fall prisangivelser. Det må emel- lertid framhållas — vilket även under remissbehandlingen påpekats —— att oveder- häftig reklam inte är begränsad till prisangivelsernas område. Vilseledande och oriktiga uppgifter torde förekomma även när det gäller en varas ursprung, beskaf- fenhet och sammansättning samt i fråga om de olika beståndsdelarnas betydelse för varans bruksvärde. Det torde icke råda några delade meningar om att det både för konsumenterna och för det stora flertal näringsidkare, som vinnlägger sig om en i allo vederhäftig reklam, är av väsentligt intresse att reklam av ovan antytt slag i möjligaste mån stävjas.

Det har av både motionärerna och remissinstanserna understrukits att från nä- ringslivets sida mycket gjorts för att komma till rätta med förevarande problem. Här må särskilt framhållas de nämnder som verkat inom näringslivet i syfte att sanera reklamen och vilka nyligen sammanslagits till en för hela riket gemensam Näringslivets Oponionsnämnd. Även den verksamhet som bedrives av de nyligen bildade statens konsumentråd, statens institut för konsumentfrågor, statens pris- och kartellnämnd samt varudeklarationsnämnden torde vara ägnad att gagna en sund utveckling på detta område. Utskottet vill med instämmande i under remiss- behandlingen framförda synpunkter framhålla önskvärdheten av att strävandena att komma till rätta med olika former av avarter inom reklamen i första hand in- riktas på en ytterligare effektivisering av konsumentupplysningen samt en frivil- lig opinionsbildning för sund reklam.

Som av den ovan i utlåtandet lämnade redogörelsen framgår finnes även möjlig- heter att med stöd av lagbestämmelser ingripa mot vissa allvarligare fall av oriktig eller eljest vilseledande reklam. Så kan bl. a. ske med tillämpning av lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens. Motionärerna hävdar att de möjligheter att stävja osund reklam, som denna lagstiftning erbjuder, i praktiken visat sig vara alltför begränsade och påyrkar därför en översyn av lagen i syfte att vidga möj- ligheterna att i konsumenternas intresse ingripa mot illojal reklam. En utväg vore härvid, uttalas i motionerna, att varumärkes- och firmautredningen finge utökade direktiv att ombesörja en sådan översyn.

Såsom motionärerna antytt är möjligheterna att ingripa mot ovederhäftig reklam med stöd av förenämnda lag i varje fall ur konsumentsynpunkt relativt begrän- sade. Frågan om en utvidgning av lagens tillämplighetsområde har emellertid i så måtto uppmärksammats att åt varumärkes- och firmautredningen, som har att verkställa utredning rörande revision av varumärkes- och firmalagstiftningen, även uppdragits att upptaga till övervägande frågan om införande av en s. k. gene- ralklausul, d. v. 5. en allmän regel om förbud mot konkurrenshandlingar i strid mot god affärssed. Utan att nu taga ståndpunkt till frågan huruvida en så långt-

gående utvidgning av lagens tillämplighetsområd-e, som motionärerna synes åsyfta, kan vara ur skilda synpunkter lämplig, vill utskottet förorda att de i motionerna framförda problemen blir föremål för övervägande i samband med en prövning av frågan om införande av en s. k. generalklausul. I anslutning till vad från såväl motionärernas som några remissinstansers sida framhållits vill utskottet betona att vid dessa överväganden en av utgångspunkterna givetvis bör vara att några inskränkningar icke utan tvingande skäl göres i en ur samhällets synpunkt önsk- värd fri konkurrens. Utskottet får föreslå att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller, att motionerna överlämnas till varumärkes- och firmautredningen att av densamma övervägas vid fullgörandet av dess uppdrag.

Riksdagen följde utskottets hemställan, rskr 270, varefter Kungl. Maj:t den 31 maj 1957 beslöt att överlämna motionerna jämte lagutskottets utlå- tande till varumärkes- och firmautredningen att av utredningen övervägas vid fullgörandet av dess uppdrag.

År 1958 väcktes en motion, II: 247, vari hemställdes,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära att en särskild utredning tillsättes för att verkställa en omprövning av lagen mot illojal konkurrens med sikte särskilt på frågan om eventuellt införande av en s. k. generalklausul.

Andra lagutskottet anförde, efter att ha erinrat om de tidigare två motio- nerna och deras behandling, följande (L2U 5).

De i motionerna avhandlade spörsmålen får betraktas såsom vittomfattande och svårlösta, och det måste därför enligt utskottets mening vara till fördel att de be- handlas av en utredning, som sedan längre tid är sysselsatt med frågor av hithö— rande slag. Utskottet finner därför icke skäl föreligga att hemställa om en särskild utredning i ämnet. Emellertid delar utskottet motionärernas uppfattning, att över- synen av lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens icke bör dröja allt— för länge. Det synes därför önskvärt att varumärkes- och firmautredningen, när den nu slutfört sitt arbete på ny varumärkeslag, upptar spörsmålet om en översyn av lagstiftningen om illojal konkurrens med förtur vid övervägande av återstående

utredningsfrågor.

Sedan riksdagen under åberopande av utskottets utlåtande som sin me- ning givit Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört (rskr 149), beslöt Kungl. Maj:t den 18 april 1958 att riksdagens berörda skrivelse skulle över- lämnas till varumärkes- och firmautredningen.

I ett den 2 september 1959 avgivet betänkande med förslag till lag om straff för varusmuggling m. m. (SOU 1959: 24) har såsom bilaga 1 intagits en av byrådirektören hos generaltullstyrelsen A. F. H. Alexandersson upp- rättad promemoria med förslag till lag om ändring av lagen den 4 juni 1913 angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungs- beteckning.

Genom beslut den 25 mars 1960 förordnade Kungl. Maj:t, att promemo- rian jämte däröver avgivna yttranden skulle överlämnas till varumärkes— och firmautredningen för att tagas i övervägande vid fullgörandet av ut- redningsuppdraget.

År 1960 väcktes en motion, II: 398, vari hemställes,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära förslag om sådan ändring av lagen den 4 juni 1913 angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning, att tryckta publikationer undantages från den ifråga- varande lagstiftningen. ,

Efter att ha inhämtat yttrande från generaltullstyrelsen anförde andra lagutskottet bl. a. följande (L2U 53).

Mot den gällande lagstiftningen om skydd mot illojal användning av ursprungs- beteckningar å handelsvaror har under senare är tungt vägande anmärkningar rik- tats. I en vid det år 1959 avgivna betänkandet med förslag till lag om straff för varusmuggling m. m. fogad promemoria har också understrukits, att det torde framstå som ett oavviSIigt krav att bland annat lagen angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning underkastas en allmän över- syn. Samma uppfattning har generaltullstyrelsen redovisat i sitt yttrande till ut- skottet över motionen.

Utskottet har inhämtat att ovannämnda promemoria överlämnats till varumär- kes- och firmautredningen. Utredningens uppdrag har sedermera uppdelats på två utredningar, varav den ena har att undersöka frågan om en revision av lagstift— ningen mot illojal konkurrens. Utskottet har jämväl erfarit, att sistnämnda utred- ning har för avsikt att verkställa en översyn av lagen angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning så snart en nordisk konferens i ämnet förevarit. Utskottet anser det lämpligt att det genom motionen aktualise- rade spörsmålet göres till föremål för prövning i samband med denna översyn. Motionen bör därför överlämnas till utredningen om illojal konkurrens.

Riksdagen följde utskottets hemställan, rskr 359, varefter Kungl. Maj:t genom beslut den 25 november 1960 förordnade, att motionen skulle över- lämnas till utredningen om illojal konkurrens. I skrivelse den 12 april 1962 från handelsdepartementet till utredningen om illojal konkurrens anförde statssekreteraren i departementet följande.

I sitt betänkande »Konkurrens under samverkan. Förslag till handlingsprogram för textilindustrin» (SOU 1959: 42) har textilutredningen bl. a. berört vissa pro- blem vid handeln med textilier sammanhängande med nu gällande ordning för tillfälliga utförsäljningar, speciella utförsäljningar samt säsongrealisationer.

Textilutredningen anför sammanfattningsvis att det är uppenbart, att de förhål- landen, som nu råder i fråga om utförsäljningar av tillfällighetskaraktär, försvårar detaljhandelns möjlighet till en rationell inköpsplanering och att det med hänsyn härtill skulle vara av stor betydelse om en bättre ordning kunde åstadkommas när det gäller tillfälliga utförsäljningar. Vidare borde lagen om illojal konkurrens ut- formas så att det finns möjligheter att ingripa t. ex. när det gäller försäljningar som felaktigt betecknas som konkursrealisationer eller dylikt. Beträffande säsong- realisationerna menar utredningen att förhållandet att vissa länder har lagstiftning som reglerar tiderna för dylika realisationer kan medföra speciella problem för Sverige i samband med genomförandet av en friare västeuropeisk marknad, då Sverige saknar dylik lagstiftning.

Textilutredningen tar däremot icke ställning till vilka konkreta åtgärder som borde vidtagas på lagstiftningens område, eftersom olika aspekter på problemet vore föremål för utredning av dels 1958 års näringsrättssakkunnige dels varumär- kes- och firmautredningen. Textilutredningen fann lämpligt att hithörande fråga behandlades i ett sammanhang och då av 1958 års näringsrättssakkunnige.

Tillfällighetsförsäljningarna, d. v. s. realisationer enligt näringsfrihetsförord-

ningens & 9 mom. ,3, är främst en fråga om rätten att driva näring. Nämnda stad- gande är föremål för översyn av 1958 års näringsrättssakkunnige. I den mån till— fällighetsförsäljningar är förenade med vilseledande reklam skall däremot sådana aspekter beaktas av utredningen om illojal konkurrens. Enär frågorna om otill— börlig konkurrens i samband med speciella utförsäljningar och säsongrealisationer torde omfattas av det uppdrag som lämnats sistnämnda utredning får handels- departementet härmed för utredningens övervägande överlämna textilutredning— ens betänkande jämte övrigt material berörande de nu aktuella konkurrensfrå- gorna.

Då varumärkes- och firmautredningen började sitt arbete utsändes en- käter angående nya varumärkes— och firmalagar. I samband härmed ställdes också vissa frågor berörande en generalklausul mot otillbörlig konkurrens. Inkomna svar sammanställdes och har beaktats under utredningsarbetet.

Med skrivelse den 22 oktober 1958 utsändes av varumärkes- och firmaut- redningen till ett antal myndigheter och organisationer en av utredningens expert Sten Tengelin utarbetad promemoria till ledning vid avgivande av önskemål och synpunkter i fråga om ny lagstiftning mot otillbörlig konkur- rens. Svar på skrivelsen inkom från följande myndigheter och organisationer.

Riksåklagarämbetet —— som bifogat yttranden från dels statsåklagaren i Stockholm med därvid fogade yttranden från cheferna för åtta av åklagar— kamrarna i Stockholm, dels statsåklagarna i Göteborg och Malmö, dels ock föreningarna Sveriges Landsfogdar och Sveriges Stadsfiskaler _ statens sakrevision, ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor, statens institut för konsumentfrågor, statens konsumentråd, Sveriges Industriförbund —— i vars yttrande Kemisk-tekniska och Livsmedelsfabrikanters Förening in- stämt _— Läkemedelsindustriföreningen, Svenska Plastföreningen,_ Sveriges Lantbruksförbund, Kooperativa Förbundet, Sveriges Hantverks- och Indu- striorganisation —— som bifogat yttranden från Bilverkstädernas Riksför— bund, Svenska Fotografernas Förbund och Sveriges Urmakareförbund _— Sveriges Allmänna Exportförening, Sveriges Grossistförbnnd, Sveriges Köp- mannaförbund, Sveriges Automobilhandlareförbund, Apotekarsocieteten, Svenska Bankföreningen, Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, Sveriges Advokatsamfund, Svenska Patentombudsföreningen, Svenska Industriens Patentingenjörers förening, Svenska Arbetsgivareföreningen, Landsorga- nisationen i Sverige —— som utan eget yttrande överlämnat yttrande av dess utredningsavdelning — Tjänstemännens Centralorganisation, Stockholms Handelskammare, Östergötlands och Södermanlands Handelskammare, Smålands och Blekinge Handelskammare som bifogat gemensamt ytt- rande från Blekinge Köpmannaförbund, Jönköpings Läns Köpmannaför- bund, Kalmar Läns Köpmannaförbund och Kronobergs Läns Köpmannaför- bund —— Skånes Handelskammare, Handelskammaren i Göteborg, Väster- götlands och norra Hallands Handelskammare, Handelskammaren i Karl— stad, Handelskammaren för Örebro och Västmanlands Län, Handelskam-

maren i Gefle, Västernorrlands och Jämtlands Läns Handelskammare, Svenska Försäljnings- och Reklamförbundet —— till vars yttrande Annons- byråernas Förening och Svenska Tidningsutgivareföreningen anslutit sig — Svenska Annonsörers Förening samt Föreningen Svensk Fackpress som hänvisat till Svenska Försäljnings- och Reklamförbundets yttrande men gjort ett mindre tillägg.

Av svaren framgår att ett omfattande och grundligt arbete nedlagts på att tillföra utredningen synpunkter av betydelse för det fortsatta arbetet. Svaren sammanställdes inom utredningen efter sakinnehållet och har sedan övervägts vid utredningsarbetet.

' Utredningen har uppfattat svaren på rundfrågan såsom preliminära i den meningen att de inte skall binda vederbörande vid remissbehandlingen av utredningens betänkande. Vid redogörelsen för svaren i de skilda kapitlen har utredningen därför inte angivit vem som avgivit dem.

Utredningen har uppdragit åt sin expert professor af Trolle att göra en undersökning avsedd att tjäna som underlag för en bedömning av behovet av lagstiftning mot vissa former av sälj främjande metoder. Ändamålet med undersökningen var främst att beskriva de olika typer av sälj främjande me- toder, som kunde tänkas böra motverkas genom lagstiftning, att ge en unge- färlig uppfattning om de viktigaste diskutabla metodernas frekvens samt att bedöma de olika metodernas verkningar från synpunkter, som kunde vara av betydelse med hänsyn till en eventuell lagstiftning.

Undersökningen avlämnades till utredningen under våren 1961. Ett sam- mandrag av redogörelsen för undersökningen och dess resultat bifogas som Bilaga 4.

Sekreteraren i utredningen har på utredningens uppdrag överlagt med företrädare för organisationer och företag i syfte att erhålla ytterligare syn- punkter utöver dem som framkommit vid rundfrågan på frågorna om yrkes- hemligheter, tekniska förebilder och »know-how». Samtalen har redovisats i interna promemorior.

Utredningen har samverkat med docenten Ola Nyquist, Uppsala, vid in- samlandet av rättsfallsmaterial till en kriminalrättslig undersökning om bestickning och tagande av muta. Rapport om undersökningen har i sten- cilerat skick överlämnats till utredningen.

Frågan om slavisk efterbildning såsom konkurrensåtgärd har vid flera tillfällen diskuterats med företrädare för mönsterskyddsutredningen. Önske- mål och synpunkter på frågan har framförts till utredningen om illojal konkurrens av representanter för därav särskilt berörda företag och för deras organisationer.

Jur. kand. Olov Hertzman, Stockholm, har på utredningens uppdrag verk- ställt undersökningar om skyddet för företagshemligheter samt om bestick— ning och tagande av muta enligt tysk, schweizisk, fransk och engelsk rätt

ävensom om generalklausulen mot illojal konkurrens i tysk, österrikisk och schweizisk rätt.

Lagstiftningsarbetet har enligt givna direktiv bedrivits i samarbete med kommittéer i Danmark, Finland och Norge. Sammansättningen av de fyra kommittéerna och den yttre gången av det nordiska samarbetet har redo- visats i skrivelsen till departementschefen.

Utgångspunkt för det nordiska samarbetet var nu gällande lagar i de nordiska länderna. Dessa lagar, som inte förberetts i nordiskt samarbete, företer tämligen väsentliga skiljaktigheter både i huvuddrag och i detaljer. Som resultat av samarbetet föreligger lagförslag, som i väsentliga avseenden överensstämmer. De fyra nordiska förslagen har ställts samman som paral- lelltexter i en till betänkandet fogad Bilaga 1 .

KAPITEL III

VISSA ALLMÄNNA SYNPUNKTER

Termen otillbörlig eller illojal konkurrens är obestämd till sin innebörd. Den brukar användas som en sammanfattande beteckning på ett flertal sinsemel- lan olikartade handlingstyper, vilka har det gemensamt att de anses inne- fatta ohederliga eller eljest otillbörliga medel i konkurrensen i näringslivet. I länder, som samhällsekonomiskt bygger på marknadshushållning med konkurrens, har samhällsmakten funnit sig föranlåten att ställa rättsliga medel till förfogande för att söka stävja otillbörlig konkurrens. Men upp- fattningarna om vad som skall anses som otillbörlig konkurrens har skiftat från land till land och från tid till annan.

Vid bedömningen av vad som skall anses som otillbörligt i konkurrensen kan man lägga tyngdpunkten antingen vid näringsidkarnas intressen el— ler vid konsumenternas. Under 1900-talets första årtionden beaktade man på kontinenten och i de nordiska länderna främst näringsidkarintressena. Särskilt gäller detta den tyska lagen från 1909, som var den viktigaste in- spirationskällan till patent]agstiftningskommitténs 1915 framlagda förslag till lag om illojal konkurrens. Den första svenska lagen av 1919 innehöll en— dast stadganden, som inte mycket berörde konsumentintressen, nämligen mot missbruk av yrkeshemligheter och tekniska förebilder samt bestickning och tagande av muta. I samband med att stadganden mot vilseledande re- klam och vissa gåvor infördes 1931 gjordes emellertid en avvägning av skilda intressen. Departementschefen framhöll att bestämmelsen om illojal reklam borde ges karaktären av ett lagbud, vilket inte så gott som enbart avsåg att skydda näringsidkare utan jämväl hade till ändamål att hindra att allmän— heten blev vilseledd. Och till stadgandet om vissa gåvor gjorde departe- mentschefen det uttalandet att man inte såsom föreslagits fick förbjuda presentgivning i fall, där något uppskörtande av allmänheten inte förelåg, och att det gällde att väl skilja mellan den otillbörliga och den för andra näringsidkare besvärande konkurrensen. Vid införandet av IKL beaktades alltså i inte ringa grad konsumentintressena.

Denna tendens till större hänsynstagande till konsumenterna finns också i den utomrättsliga normbildningen. Internationella Handelskammarens Grundregler för god reklam innehåller som första kapitel regler för konsu- mentens skydd. Som grundläggande princip anges bl.a. att reklamen har ett socialt ansvar gentemot konsumenten och att om vidtagna reklamåtgär- der kommer i strid mot allmänhetens intressen skall först och främst all- mänhetens intressen tillgodoses. I stadgarna för Näringslivets Opinions-

nämnd, vilken har att pröva inte bara reklamåtgärders utan också andra kon- kurrensåtgärders förenlighet med god affärssed, föreskrivs att hänsyn skall tagas till såväl konsument- som konkurrentintressen. Ett annat uttryck för att konsumenternas intressen beaktas i opinionnämndens verksamhet är att sedan 1963 inte bara näringslivsorganisationer utser ledamöter i nämn- den utan också de stora löntagarorganisationerna LO, TCO och SACO samt Sveriges Husmodersföreningars Riksförbund och statens konsumentråd.

Enligt utredningens mening bör man vid revision av IKL ta hänsyn till både näringslivets och konsumenternas intressen. Näringslivet har behov av regler genom vilka ohederliga konkurrensåtgärder kan förhindras. Reglerna bör utformas så att konsumenterna skyddas mot för dem skadliga konkur- rensmetoder. Särskilt gäller detta de rättsliga normerna för marknadsföring- en. Reklam och andra marknadsföringsmetoder har i dagens samhälle så stor ekonomisk och social betydelse att det får sägas vara ett allmänt in- tresse att de fyller vissa etiska anspråk. Rättsliga normer, som möjliggör ingripande mot vilseledande eller på annat sätt ohederlig marknadsföring, är ett gemensamt intresse för näringslivet och konsumenterna och därmed också för samhället i stort.

Såsom nämnts har under IKL:s giltighetstid framvuxit ett utomrättsligt normsystem, främst manifesterat i Internationella Handelskammarens Grundregler för god reklam. Detta normsystem har i vårt land fått stor betydelse, främst till följd av att det handhas av ett organ, i Vilket olika nä- ringslivs- och konsumentintressen är allsidigt representerade, nämligen Näringslivets Opinionsnämnd. Tyngdpunkten har detta system i bedöm- ningen av reklam och marknadsföringsåtgärder. Men också ärenden om ef- terbildning av andra näringsidkares produkter har prövats i nämnden. Åtskilliga ärenden har berört frågor om premiering av detaljhandelsanställ- da från producenters sida, vilka frågor kan ha en viss släktskap med vad som i IKL benämns bestickning.

Det utomrättsliga och det rättsliga normsystemet är båda medel att nå samma mål nämligen en god etisk standard på reklam och andra konkur- rensåtgärder. Med det utomrättsliga normsystemet söker man på frivillig väg påverka handlingsmön—stren i näringslivet i riktning mot detta mål. Det rättsliga normsystemet verkar liksom de allmänna straffrättsliga reglerna genom att det möjliggör ingripanden med av samhällsmakten garanterade sanktioner mot etiskt klandervärda förfaranden. Av vikt är därför att de båda normsystemen väl harmonierar med varandra, så att någon konflikt mellan dem inte uppstår. Enligt utredningens mening är det dock önskvärt att det utomrättsliga normsystemet liksom hittills ger möjlighet till ingri- pande i större omfattning än det rättsliga.

Ett uttryck för att allmänna intressen och konsumentintressen beaktas i vår tid är de näringspolitiska strävandena till effektivare konkurrens i nä-

ringslivet. Dessa strävanden är grundade på uppfattningen att en fri och obunden konkurrens är det bästa medlet till ekonomiskt framåtskridande. I KBL anges uttryckligen att dess syfte är att främja en ur allmän synpunkt önskvärd konkurrens i näringslivet.

Vid revision av IKL bör utgångspunkten vara denna allmänna ekonomiska syn på konkurrensfrågorna, »konkurrensklimatet», i Sverige. Detta har understrukits av statsmakterna vid ett par tillfällen. I de ursprungliga di- rektiven uttalade sålunda departementschefen att det självfallet måste be- aktas, att ur allmän synpunkt skadlig konkurrensbegränsning inte fick befrämjas utan i stället så vitt möjligt borde motverkas. Och vid överläm- nande av två motioner anförde riksdagens andra lagutskott att några in- skränkningar inte utan tvingande skäl fick göras i en ur samhällets syn- punkt önskvärd fri konkurrens.

En effektiv och »hård» konkurrens förutsätter emellertid ändamålsenliga rättsliga medel, som gör det möjligt att ingripa mot ohederliga och andra ur moralisk-etisk synpunkt förkastliga konkurrenshandlingar. Stadganden mot vilseledande reklam samt mot bestickning och tagande av muta, exem- pelvis, kan inte möta invändningar utifrån de värderingar som bär upp KBL. Vid utformning av stadganden om skydd för yrkeshemligheter och tekniska förebilder måste intresset av fri konkurrens beaktas. Och en generalklausul måste, om man anser att en sådan skall innefattas i lagstiftningen, ges sådan utformning, att den inte kan ge stöd åt ur allmän synpunkt inte önskvärda konkurrensbegränsningar.

En lag mot otillbörlig konkurrens bör vara helt »neutral» till frågan om näringslivets struktur och om olika produktions- och distributionsformers företräden ur ekonomisk synpunkt. Detta är i enlighet med svensk rätts tradition på näringsrättens område.

Enligt direktiven har utredningen att ta hänsyn till önskvärdheten av nordisk likformighet i fråga om lagstiftningen mot otillbörlig konkurrens. Sedan direktiven skrevs har bland annat genom EFTA-samarbetet han- delshindren mellan de nordiska länderna minskats och utbytet av varor och tjänster tilltagit. Arbetskraftens rörlighet har också ökats. De nordiska län- derna har börjat utvecklas mot en enda marknad snarare än som fyra separata marknader. Under sådana förhållanden framstår en större nordisk enhetlighet i nu ifrågavarande lagstiftning såsom än mer angelägen.

En såvitt möjligt likalydande lagstiftning mot otillbörlig konkurrens är emellertid inte tillräckligt. Minst lika viktigt är att denna lagstiftning till- lämpas i huvudsak på samma sätt. En väg att åstadkomma detta vore att tillskapa någon sorts högsta rättsinstans för bedömning av dessa frågor. Att få till stånd en sådan inom överskådlig tid torde dock inte vara möjligt. Bland annat synes det förutsätta också en högsta enhetlig bedömning av konkurrensbegränsningsfrågor, vilket tiden inte ännu torde vara mogen för.

Det bör dock framhållas att på sistnämnda område ett fortlöpande utbyte av erfarenheter och synpunkter sker mellan de näringsfrihetsvårdande myn- digheterna i de nordiska länderna.

Om det sålunda är svårt att åstadkomma en ordning, varigenom man direkt skulle kunna verka för en enhetlig praxis vid tillämpningen av lagar mot otillbörlig konkurrens, synes vissa möjligheter finnas för en större nordisk enhetlighet på det utomrättsliga planet. I Sverige faller den utom- rättsliga prövningen på ett organ, Näringslivets Opinionsnämnd, som har en allsidig sammansättning, representerande näringslivet i dess helhet och konsumenterna. En majoritet i den danska kommittén har rekommenderat att det i Danmark på frivillig väg inrättats ett motsvarande organ med sam- ma breda bakgrund och sakkunskap som den svenska Opinionsnämnden. I Finland finns redan ett enhetligt organ, Centralhandelskammarens Opi- nionsnämnd, som har att avge utlåtanden om god affärssed, ehuru denna inte har lika allsidig sammansättning som den svenska. Den norska kom— mittén har framhållit att det vore en fördel om opinionsnämndsverksam— heten i Norge kunde organiseras genom ett enhetligt organ, inte genom in- bördes oavhängiga branschorganisationer. Kommittén jämför med förhål— landena i Sverige och uttalar att man med en efter svenskt mönster organi— serad nämnd skulle ha all möjlig garanti för att yttrandena avgavs på bred »samfunnsmaessig» grundval.

Det torde kunna förutsättas att alla dessa befintliga och planerade organ vid prövningen av reklam kommer att stöda sig på Internationella Handels- kammarens Grundregler för god reklam.

Om sålunda den utomrättsliga prövningen av reklam och andra konkur- rensåtgärder enligt normen god affärssed i ett vart av de fyra länderna anförtros endast en allsidigt sammansatt opinionsnämnd, synes goda för- utsättningar föreligga för ett utbyte av erfarenheter och synpunkter mellan dessa nämnder. Härigenom skulle man kunna verka för en likartad bedöm- ning av frågorna i alla länderna. Det finns goda skäl att tro att en sådan samordnad bedömning också på längre sikt skulle påverka den rättsliga bedömningen.

Emellertid bör perspektivet numera dessutom vidgas utöver det nordiska till ett större internationellt plan. Enligt EFTA-avtalet fordras visserligen inte någon harmonisering av lagstiftningen på detta område, men en möjlig fortsatt integration inom EFTA eller någon vidare marknadsbildning kan komma att föranleda att ett närmande i lagstiftning och rättstillämpning ter sig naturligt. Det finns därför skäl att till att börja med söka undanröja nationella särdrag i lagstiftningen till förmån för en större internationell likformighet.

Vidare bör givetvis hänsyn tas till de förpliktelser som Sverige åtagit sig genom anslutning till internationella konventioner. Utredningens förslag bör

utformas så att såvitt gäller otillbörlig konkurrens och geografiska ur- sprungsbeteckningar anslutning till Lissabontexterna av Pariskonventionen och Madridöverenskommelsen kan ske.

Uppgiften att revidera lagstiftningen mot otillbörlig konkurrens kan rättstekniskt lösas på olika sätt. Straffrättskommittén framhöll i sitt 1940 avgivna betänkande med förslag till lagstiftning mot förmögenhetsbrott, att lagstiftningen mot illoj al konkurrens mycket väl kunde tänkas inarbetad i strafflagen. Kommittén förordade att en sådan lösning övervägdes, när bestämmelserna om illojal konkurrens ansågs böra reformeras. Kommitténs förslag torde förklaras av att man funnit de materiella stadgandena i IKL, som alla var straffsanktionerade, grundade på samma etiskt-moraliska värderingar som vissa förmögenhetsbrott, exempelvis bedrägeri och annan oredlighet eller trolöshet mot huvudman.

Mot den av straffrättskommittén förordade lösningen talar emellertid flera omständigheter.

I de övriga nordiska länderna samt i de flesta andra länder med rätts- system liknande vårt finns särskilda lagar mot otillbörlig konkurrens. I Danmark och Finland har inte ifrågasatts annat än att dessa lagar skall be- hållas. Den norska kommittén, som haft att ta ställning till om lagen skall inarbetas i prisloven, har beslutat föreslå att lagen mot otillbörlig konkur- rens bibehålls. En första förutsättning för formell nordisk likformighet är sålunda att man även i fortsättningen väljer denna lösning även i Sverige.

Internationellt sett torde det vara unikt att förfaranden av den typ det här är fråga om, alltså åtgärder i konkurrensen i näringslivet, som anses etiskt- moraliskt oförsvarliga, endast bekämpas med straffsanktion. Utredningen har ansett ett mer varierat sanktionssystem erforderligt. Därmed är en full- ständig inarbetning i brottsbalken inte möjlig.

Utredningen har därför funnit sig böra föreslå att IKL ersätts av en ny fristående lag.

Syftet med en lag på detta område bör såsom framgår av det föregå- ende —- vara att ge medel till ingripande mot konkurrensåtgärder, som en- ligt allmän etisk-moralisk värdering är förkastliga. Lagen bör i allmänhe— tens, näringslivets och samhällets intresse främja hederlighet och redlighet i konkurrensen. Vad den riktar sig mot uttrycks enligt utredningens upp- fattning bättre med termen otillbörlig konkurrens än med termen illojal konkurrens.

Inom ramen för en lag mot otillbörlig konkurrens kan det angivna syftet nås på olika sätt. Såsom framgår av lagtextförslaget föreslår utredningen en förbudssanktionerad allmän bestämmelse, en förbuds— och straffsank- tionerad bestämmelse mot vilseledande reklam m. m. samt straffstadganden mot företagsspioneri och missbruk av företagshemlighet m.m. och mot be- stickning i näringsverksamhet m. m.

Tyngdpunkten i utredningens förslag ligger i stadgandet mot vilseledande reklam m.m. Avsikten är att man med stöd av detta skall kunna ingripa mot vilseledande meddelanden och andra framställningar i reklam, försälj- ning och annan avsättningsverksamhet samt i inköps- och liknande verk- samhet. Erfarenheterna från svensk rättspraxis, från Näringslivets Opi- nionsnämnd samt från domstolar och opinionsnämnder utomlands visar att det övervägande flertalet av alla såsom otillbörliga bedömda förfaranden bestått av i ett eller annat avseende vilseledande framställningar.

Även de föreslagna stadgandena mot företagsspioneri och missbruk av företagshemlighet m.m. samt mot bestickning i näringsverksamhet m. m., vilka i högre grad än stadgandet mot vilseledande reklam m.m. rör förhål- landen näringsidkare emellan, är väsentligt mer generellt utformade än motsvarande stadganden i gällande lag. De avses följaktligen täcka ett vi- dare fält av otillbörliga förfaranden.

Utredningens nu nämnda förslag karakteriseras av att de är mindre kasuistiska, mer allmänt hållna än närmast motsvarande regler i gällande lag. Man har nämligen ansett att alltför många och specificerade rekvisit kan ge anledning till godtyckliga resultat på så sätt att mer förkastliga för- faranden formellt går fria medan mindre klandervärda handlingar faller under lagen. En utveckling i riktning mot mer allmänt hållna stadganden är i linje med utvecklingen under de senaste decennierna inom lagstiftningen i övrigt, även straffrätten. Ytterst torde detta bero på att samhället blivit mer komplicerat med fler variationer av etiskt icke godtagbara handlingar som följd. Materiellt tillfredsställande resultat kan under sådana förhållan- den bäst nås genom att man utformar mer generella stadganden och där- igenom inom tämligen vida ramar bereder större utrymme för domstolarnas skön.

Utredningen har övervägt särskilda stadganden om olika slag av mark- nadsföringsmetoder exempelvis tillåggserbjudanden, utförsälj ningar, rea- lisationer —— och om utnyttjande av annan näringsverksamhet —— exempel— vis otillbörlig efterbildning av produkter eller otillbörligt utnyttjande av annans renommé men stannat för att inte föreslå stadganden härom. Det allra mesta av det som utredningen här funnit klandervärt kan angripas med stöd av stadgandet mot vilseledande reklam eller andra lagar och för— ordningar. Men det finns vissa fall av otillbörligt utformade marknads- föringsmetoder, som inte är åtkomliga på angivet sätt. Detsamma gäller några undantagsfall av otillbörligt utnyttjande av annans näringsverksam- het. För dessa fall föreslår utredningen möjlighet till ingripande genom en tämligen allmänt utformad bestämmelse, en generalklausul, i lagen om otill- börlig konkurrens.

Enligt utredningens uppfattning borde principiellt sett det allmänna stad— gandet i lagen placeras efter specialstadgandena. Det har emellertid varit ett starkt önskemål från de övriga nordiska ländernas sida att den svenska

generalklausulen liksom de danska, finska och norska placeras först i för- slaget. Utredningen har ansett sig böra tillmötesgå detta önskemål.

Sett från svensk synpunkt skulle den naturligawste konstruktionen av lagen vara att i omedelbar anslutning till de materiella stadgandena ange på- följderna för överträdelse. Detta skulle vara i överensstämmelse med sådana svenska lagar, som i huvudsak endast omfattar beskrivningar av otillåtna förfaranden. De danska, finska och norska kommittéerna har emellertid önskat att man i det svenska lagförslaget liksom i de övriga nordiska lag- förslagen skulle placera sanktionsbestämmelserna tillsammans med proces- suella och liknande föreskrifter i en särskild avdelning efter de materiella reglerna. Utredningen har funnit att intresset av nordisk enighet bör väga tyngre än svensk lagstiftningstradition och efterkommit också detta önske- mål.

Utredningsarbetet har bedrivits i den ordningen att man först behandlat frågorna om särskilda stadganden om vilseledande reklam m.m., om före- tagsspioneri och missbruk av företagshemlighet m.m. samt om bestick- ning i näringsverksamhet m. m. Därefter har man bedömt andra typfall av konkurrensåtgärder, för vilka särskilda lagstiftningsåtgärder kunde ifråga- sättas. I samband därmed har man tagit slutlig ställning till frågan om generalklausulen. Utredningen har ansett det mest ändamålsenligt att i detta betänkande redovisa övervägandena i samma ordning, trots att para- grafernas ordningsföljd i lagförslaget är en annan. Här följer alltså när- mast tre kapitel med motiv till de särskilda stadganden, som utredningen fö- reslår (2—5 55). I ett sjunde kapitel redovisas övervägandena beträffande andra typfall samt generalklausulen (1 5). Härefter behandlas i åttonde kapitlet den särskilda frågan om oriktiga geografiska ursprungsbeteckning- ar. I nionde kapitlet finns motiv till sanktionsbestämmelserna och därtill anknutna stadganden (6—13 55).

KAPITEL IV

VILSELEDAN DE REKLAM M. M.

Gällande svensk rätt

IKL 1 & IKL har rubriken »Illoj al reklam» och lyder.

Den, som i utövning av näringsverksamhet genom meddelande å vara, anslag eller skylt eller i annons, cirkulär, prospekt eller priskurant eller genom annat för ett större antal personer avsett meddelande i uppenbar strid mot god affärssed angående verksamheten eller däri utbjudna varor eller prestationer lämnar oriktig uppgift, ägnad att framkalla uppfattningen om ett fördelaktigt anbud, straffes, där han haft eller bort hava vetskap om uppgiftens oriktighet, för illojal reklam med dagsböter eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst ett år; ersätte ock uppkommen skada.

Lag samma vare om”den, som är anställd i eller eljest arbetar för annans närings- verksamhet och därvid självständigt bedriver reklam, som i första stycket sägs.

Till meddelande hänföres enligt denna paragraf jämväl framställning i bild eller genom annan särskild anordning.

Gärningsman vid illojal reklam kan enligt första stycket vara endast näringsidkare, den som utövar näringsverksamhet (prop. 1931: 175 s. 19). Med näringsverksamhet förstås enligt 10 å varje huvudsakligen på ekono- misk vinst för dess utövare riktad yrkesmässig verksamhet.

Jämlikt andra stycket, som tillkom på förslag av två ledamöter av lag- rådet, kan även den som är anställd i eller eljest arbetar för annans närings- verksamhet och därvid självständigt bedriver reklam vara gärningsman (prop. 1931: 175 s. 47, 58).1

De allmänna delaktighetsreglerna i strafflagen ansågs »med hänsyn till brottets egenartade natur» icke böra vara tillämpliga (prop. 1931:175 5. 47, 51, 58).

Att blott mera offentlig sanningslös reklam åsyftas är uttryckt därigenom att stadgandet avser endast uppgift i meddelande, avsett för ett större antal personer. Andra exempel än de i lagtexten särskilt nämnda är meddelanden i allmänt tillgängliga årsberättelser över bolags eller andra affärers verk- samhet, i matsedlar eller vinlistor å restauranter osv. Även på muntliga 1 Som exempel nämnde de två lagrådsledamöterna föreståndare för en filial belägen på annan

ort än huvudaffären och agent för utländsk grosshandlare eller fabrikant. Lagrådets övriga två ledamöter ville stadga ansvar allenast för —— utöver näringsidkare — sådan föreståndare som nämnts och agent för utländsk näringsidkare.

meddelanden kan lagen undantagsvis bli tillämplig, såsom vid varors ut- ropande å auktioner eller av gatuförsäljare (prop. 1931: 175 s. 20).

Till meddelande hänförs jämlikt tredje stycket även framställning i bild eller genom annan särskild anordning. Som exempel på framställ- ningar i bild nämns att en affärsman saluför varor med avbildningar av utställningsmedaljer, som icke erhållits för dessa varor, eller att han för tillverkningar av imiterat djurskinn använder reklamlappar med avbild- ningar av ifrågavarande djur. Exempel på »andra särskilda anordningar» föreligger om en affärsman innanför sitt skyltfönster med maskingjorda mattor låter en person knyta mattor för hand. Ett annat exempel är att en handlande på en vid en vara häftad prislapp anger ett högre och ett lägre pris med det högre priset överstruket, oaktat varan aldrig betingat detta högre pris. Stadgandet kan också komma till användning på ett tillkänna- givande, som om det noga skärskådas i sin helhet inte är vilseledande, men där ett eller annat ord finns återgivet med så liten stil eller eljest så otydligt att det ej utan särskild uppmärksamhet observeras, och återstoden av till— kännagivandet härigenom får en annan, oriktig innebörd. Som exempel på sådant förfarande kan tänkas att någon kungör försäljning av »imiterade persiska mattor» samt anger »imiterade» med minimala bokstäver och må— hända i förkortad form, under det att ordet »persiska» framhävs mycket kraftigt (1915 års betänkande s. 128).

Genom lagtextens uttryck »uppgift» utesluts från paragrafen-s tillämplig- hetsområde ett rent subjektivt uttalande, som ej kan till sin riktighet eller oriktighet objektivt kontrolleras. Av särskild betydelse är detta vid åbe- ropande av intyg innefattande någons personliga omdöme angående en vara eller yrkesprestation, t.ex. rörande ett munvattens angenäma arom. Däremot kan lagen bli tillämplig i fråga om åberopande av en analys an- gående samma munvattens antiseptiska egenskaper. Givetvis är det alltid uttalandets innebörd, ej dess form, som är avgörande (prop. 1931:175 5. 21). I intygsfallen måste den som åberopar intyget anses lämna den i in- tyget förekommande uppgiften (1915 års betänkande s. 104).

Den omständigheten att uppgiften innefattas i ett registrerat varumärke eller en registrerad firma utgör inte hinder för lagens tillämpning ( prop. 1931:175 5. 21).

En oriktig uppgift angående vilken som helst omständighet, som står i någon relation till verksamheten i fråga, kan, om övriga i paragrafen nämn— da förutsättningar är givna, föranleda dennas tillämpning (1915 års betän— kande s. 107). Den enda begränsningen är att uppgiften skall avse den egna Verksamheten eller däri utbj udna varor eller prestationer.

Inte varje oriktig uppgift i dessa avseenden omfattas av stadgandet utan blott sådan, som är ägnad att framkalla uppfattningen om ett fördelaktigt anbud. Lagen är ej avsedd att vara tillämplig på sådana inom affärsvärlden ofta förekommande överdrifter, som inte brukar tagas bokstavligt, t.ex.

sådana superlativa uttryck som »prima varor», »förstklassigt arbete», »oöverträfflig», »extrafin», »outslitlig», »billigaste pris», »största lager» eller andra uppenbara överdrifter. Detta gäller dock med vissa modifikatio- ner. Om varor, som utbjuds såsom »bästa» eller »till billigaste pris», rent av är underhaltiga resp. dyra ställer sig saken annorlunda. Detsamma är fallet om ordet »prima» används i fråga om en bestämd varusort, beträffande vilken det gäller som en verklig kvalitetsbeteckning (1915 års betänkande s. 117).1

Är den lämnade uppgiften osann, utesluts inte lagens tillämplighet därav att exempelvis ett försäljningsanbud verkligen, fast på annan grund än den angivna, är gynnsamt i något visst hänseende eller kanske t. o. m. i sin hel- het betraktat. Utbjuder en affärsman sidenvaror, tillverkade annorstädes än i Lyon, såsom Lyonsiden, kan alltså lagen komma till användning även om varorna är fullt ut lika goda som de vilka brukar erhållas från Lyon. Upp- ger någon oriktig anledning till en realisation, exempelvis inträffad kon— kurs, gäller detsamma hur avsevärt priserna än må vara nedsatta. Enahanda är fallet, om någon utgiver ett tyg av halvylle för att vara helylle eller salu- håller choklad i paket med för högt angiven vikt, men det betingade priset kan betecknas som lågt jämväl för den faktiskt saluförda varan (1915 års betänkande s. 118).

Handlingen skall vara begången »i uppenbar strid mot god affärssed». Detta rekvisit tillfogades av departementschefen, som därmed ville ge ut- tryck åt den för lagstiftningen mot den illojala konkurrensen grundläggande principen. Genom detta tillägg avskiljs från lagrummets tillämplighetsom— råde än tydligare sådana inom affärsvärlden ofta förekommande överdrif- ter vid berömmande av en vara eller yrkesprestation, varpå kommittén gett exempel, och väl även en del fall, som kommerskollegium syftat på i ett remissutlåtande, där det talas om >>fall, då en meddelad oriktig uppgift en- dast i mindre mån vore ägnad att vilseleda och verka lockande» (prop 1931: 175 s. 25).

Illojal reklam är ett farebrott. För att stadgandet skall vara tillämpligt fordras inte bevisning om att någon verkligen blivit vilseledd eller förmåtts till handling eller underlåtenhet genom den oriktiga uppgiften. Det är nog, att uppgiften varit ägnad att vilseleda, att sålunda fara för vilseledande före- legat (1915 års betänkande s. 119).

I fråga om de subjektiva betingelserna för ådömande av påföljd jämlikt 1 & IKL innehåller lagen ingen annan föreskrift än att gärningsmannen kan straffas »där han haft eller bort hava vetskap om uppgiftens oriktighet». Att gärningsmannen svävat i villfarelse beträffande den lämnade uppgif-

1 Kommitténs förslag uttryckte uppgiftens vilseledande karaktär med noch är uppgiften ägnad att med omförmälda näringsverksamhet, dess varor eller yrkesprestationer förbinda uppfatt— ningen om något i ett eller annat hänseende gynnsamt». Jfr om kvalitetsbeteckning NJA 1957 s. 188 , som redovisas i rättsfallsöversikten nedan.

tens oriktighet friar honom sålunda inte från ansvar, då villfarelsen varit oursäktlig. Om villfarelsen däremot varit ursäktlig, dvs. om det ej anses ha kunnat fordras av honom att han bort ha vetskap om uppgiftens oriktighet, går han fri från påföljd (jfr prop. 1931: 175 s. 25).

Påföljden för överträdelse av 1 & IKL är straff. Brott mot paragrafen kan medföra skyldighet att gälda skadestånd.

Straffet år dagsböter eller, där omständigheterna är synnerligen försvå- rande, fängelse i högst ett år. J ämlikt 35 kap. 1 5 BrB må påföljd ej ådömas, med mindre den misstänkte erhållit del av åtal för brottet inom två år.

Endast för de fall, att förutsättningarna för ådömande av straff föreligger, kan skadestånd utdömas. Däremot fordras inte att straff verkligen utkrävs, utan det står vederbörande fritt att endast begära skadestånd (1915 års be- tänkande s. 126). En ytterligare förutsättning för utdömande av skadestånd är att skada visas föreligga. I fråga om skadans belopp har numera en viss bevislättnad införts genom 35 kap. 5 5 RB. Enligt denna regel äger domstol, då fråga är om uppskattning av inträffad skada och full bevisning därom inte alls eller allenast med svårighet kan föras, uppskatta skadan till skäligt belopp. Den, som vill fordra skadestånd enligt IKL, skall jämlikt 13 5 inom två år från den dag, då skadan timade, anhängiggöra sin talan hos domstol.

Allmän åklagare må jämlikt 11 å andra stycket IKL väcka talan om an- svar för illojal reklam. Åklagarens åtalsrätt är inte beroende av angivelse. Berättigad att föra talan är också, enligt 11 5 första stycket 1), varje nä— ringsidkare inom samma eller likartad bransch, så ock utom beträffande skadestånd, varje sammanslutning för främjande av yrkesintressen, så— framt näringsidkare, varom nu nämnts, är företrädda inom sammanslut- ningen och denna äger att kära inför domstol. Denna målsägandetalan är numera, såvitt angår ansvar, subsidiär. Målsägande må nämligen, jämlikt 20 kap. 8 5 RB, ej väcka åtal för brott, som hör under allmänt åtal, med mindre han angivit brottet och åklagaren beslutat, att åtal ej skall äga rum (NJA 1954 s. 113).

Av åtalsreglerna framgår att enskild kund, som tilläventyrs låtit sig vilseleda genom reklam, inte är att betrakta som målsägande och följaktli- gen inte berättigad att föra talan om ansvar eller skadestånd enligt 1 & IKL (1915 års betänkande s. 130). Skadestånd till enskild kund kan ej utdömas med stöd av 1 & IKL (jfr 1915 års betänkande s. 134).

Andra Iagbestämmelser Om reklam eller annat kommersiellt meddelande inte bara föranlett fara för vilseledande utan någon verkligen medelst vilseledande förmåtts till handling eller underlåtenhet, blir 9 kap. BrB tillämpligt. Innebär handlingen vinning för gärningsmannen och skada för den vilseledde eller någon i vars ställe denne är, kan jämlikt 9 kap. 1, 2 eller 3 5 BrB dömas för bedrägeri,

bedrägligt beteende eller grovt bedrägeri. Med stöd av dessa stadganden kan givetvis även skadestånd utdömas. Av förarbetena till IKL framgår att en och samma handling antas kunna utgöra såväl illojal reklam som full- bordat bedrägeribrott (jfr 1915 års betänkande s. 134). För försök eller förberedelse till bedrägeri eller grovt bedrägeri döms jämlikt 9 kap. 11 5 BrB till ansvar enligt vad i 23 kap. BrB stadgas.

Innebär handlingen inte förmögenhetsöverföring, alltså vinning och skada på sätt som beskrivs i 9 kap. 1 & BrB, kan 9 kap. 8 5 BrB träda i funktion. Detta stadgande lyder. '

Den som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, förfar oredligt i det han medelst vilseledande förmår någon till handling eller underlåtenhet och därigenom skadar den vilseledde eller någon i vars ställe denne är, dömes för oredligt för— farande till böter eller fängelse i högst två år. Ändå att skada ej uppkommer, skall dömas för oredligt förfarande, om vilseledandet sker i utövning av yrke eller nä- ring och avser beskaffenhet, myckenhet eller ursprung av något som tillhandahålles mot vederlag.l

Detta stadgande skiljer sig alltså från 1 & IKL bl. a. därigenom att det för sin tillämpning förutsätter att någon verkligen blivit vilseledd och förmåtts till en disposition. Uppkommer därvid skada kan första punkten tillämpas. Om skada ej visas kan, under de förutsättningar i övrigt som lagrummet an- ger, andra punkten tillämpas. Av stadgandet framgår att endast första punk- ten kan läggas till grund för ett skadeståndsyrkande.

Ett par med illojal reklam besläktade brott behandlas i 9 kap. 9 & BrB. Enligt första stycket kan den som offentliggör eller eljest bland allmänhe— ten sprider vilseledande uppgift för att påverka priset på vara, värdepapper eller annan egendom dömas för svindleri. För svindleri kan enligt andra stycket även den dömas, som medverkar vid bildande av aktiebolag eller an- nat företag eller på grund av sin ställning bör äga särskild kännedom om ett företag och som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet offentliggör eller eljest bland allmänheten eller företagets intressenter sprider vilseledande uppgift ägnad att påverka bedömandet av företaget i ekonomiskt hänseende och därigenom medföra skada.

1 & IKL avser, som nämnts, endast uppgifter om egna förhållanden. Här redovisade stadganden i BrB kan — med undantag av 9 kap. 8 5 andra punkten och 9 kap. 9 5 andra stycket — avse uppgifter om såväl egna som andras förhållanden. I kommersiella sammanhang lämnade uppgifter om andras förhållanden kan under vissa omständigheter vara att bedöma som ärekränkning. Av intresse i detta sammanhang var de fram till den 1 januari 1965 gällande stadgandena i 16 kap. 8 och 9 55 SL. Enligt 8 g straffades den som emot annan av arghet utsatte eller fortspred rykte om gärning eller 1 9 kap. 8 5 andra punkten BrB tidigare 21 kap. 7 5 andra punkten SL — torde ha tillkommit i

anledning av rättsfallet NJA 1938 s. 193 , där de tilltalade ej kunde dömas till ansvar för be- drägeri, eftersom skada ej visats, eller för illojal reklam, eftersom påtalade uppgifter ej lämnats i meddelande, avsett för ett större antal personer.

last, som ej var straffbar efter lag men eljest var menlig för hans ära, goda namn och medborgerliga anseende, yrke, näring eller fortkomst. Enligt 9 å straffades i vissa fall den som förolämpade annan med smädligt yttrande i tal och skrift eller med hotelse eller annan gärning, som var missfirmlig.

Dessa stadganden har utan framgång åberopats mot en person. som i brev om en skeppsmäklare påstod att denne arbetade med socialistiska stuvare (NJA 1911 s. 263) samt mot en person, som om en handlande spritt ett rykte att denne var på ekonomiskt obestånd och färdig att göra konkurs (NJA 1910 s. 130). 16 kap. 8 5 SL tillämpades däremot av underrätterna vid fål- lande dom mot en handlande, som om en konkurrent utspritt rykte om att denne salufört charkuterivaror, tillverkade av kött från en tuberkulös ko; högsta domstolen tillämpade emellertid 16 kap. 7 5 SL (NJA 1936 s. 189). Såväl ansvar som skadestånd har ådömts med stöd av 16 kap. 9 & SL för uppgifter i cirkulärskrivelse om en nystartad handelsfirma att nödiga förutsättningar för nyetableringens bärighet, vederbörandes kvalifikationer och ekonomi samt andra förutsättningar för verksamheten icke förefanns (NJA 1936 s. 614) samt för påståenden i en annan cirkulärskrivelse att en motorcykelhandlare falskeligen och lögnaktigt uppgivit sig som importör av vissa motoreykelmärken för att få importlicens och såsom innehavare av importlicens för att få generalagenturer (NJA 1950 s. 250). En fastighets- mäklare, som i ett cirkulärbrev lämnat i huvudsak riktiga upplysningar om att en annan fastighetsmäklare ett antal år tidigare straffats för brott upp— repade gånger, häktats och tilldelats flera varningar för lösdriveri, har dömts till ansvar jämlikt 16 kap. 9 g SL och förpliktats utge skadestånd (NJA 1950 s. 94). Att i ett tidningsfönster utställa ett litet bröd och ett meddelande om var det köpts och om det förhållandevis höga priset har bedömts som ärekränkning enligt 16 kap. 9 & SL och föranlett ansvar och skadestånd (NJA 1910 s. 184).

I BrB:s ärekränkningskapitel finns inte något stadgande, som direkt är inriktat på kommersiella förhållanden. Enligt 5 kap. 1 eller 2 5 BrB kan den som utpekar någon som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning dömas för förtal eller grovt förtal. Intressekollisioner löses i andra stycket av 1 5, enligt vilket ej skall dömas till ansvar om vederbörande var skyldig att uttala sig eller det eljest med hänsyn till omständigheterna var försvar- ligt att lämna uppgift i saken och vederbörande visar att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den. Den som smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt beteende mot honom kan jämlikt 5 kap. 3 5 BrB dömas för förolämpning.

I skilda lagar och författningar —— exempelvis varumärkeslagen , livsme- delsstadgan, läkemedelsförordningen samt lagarna om behörighet att utöva läkar- och tandläkaryrkena — finns bestämmelser som syftar till att för- hindra oriktiga eller vilseledande uppgifter till allmänheten.

Mot oriktiga geografiska ursprungsbeteckningar kan ingripande ske dels enligt lagen den 4 juni 1913 angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning, dels enligt lagen den 9 oktober 1914 angående förbud i vissa fall mot varors förseende med oriktig ur- sprungsbeteckning och saluhållande av oriktigt märkta varor. Dessa båda lagar behandlas 1 kap. VIII.

1 5 IKL i rättstillämpningen Under utredningsarbetet torde alla viktigare rättsfall, i vilka 1 & IKL åbe- ropats, ha blivit kända för utredningen. För att i någon mån belysa hur domstolar tolkat stadgandet skall, utan anspråk på fullständighet, några rättsfall i korthet redovisas.

Ansvar har ådömts för vissa skyltar och reklamkort, som ansetts inne- fatta oriktig uppgift om kompetens att utföra tjänst.

Ett par personer, som icke var legitimerade tandläkare, åtalades i skilda mål för illojal reklam. Mot den ene åberopades att han haft skyltar med texterna »Tand— klinik», »Vasa klinik, billig tandvård, lagningar av tänder, röntgen» och »Vasa tandklinik, leg. tandläkare» samt reklamkort med texten »Tandkliniken, plombe— ring, tanduttagning med bedövning, leg. tandläkare, 20-årig praktik». Mot den andre åberopades skyltar med texterna »Guldbryggor, stifttänder, plombering». Båda dömdes till ansvar, förutom för obehörigt utövande av tandläkarkonsten, för illojal reklam ( NJA 1940 s. 158 ).

I ett annat fall, avseende kompetens att utföra tjänst, har vederbörande frikänts, troligen beroende på att lämnad uppgift inte befunnits oriktig.

En optiker åtalades för att han på anslag och reklamkort angivit att vetenskaplig undersökning av ögon utfördes kostnadsfritt av specialister. Optikern åberopade till sitt försvar att han och hans personal undergått viss kvalificerad optikerutbild— ning i Tyskland. Domstolarna fann uppgifterna icke vara av beskaffenhet att för Optikern böra föranleda ansvar för illojal reklam. Ett justitieråd ville dock fälla till ansvar under åberopande av att uppgifterna måste anses ägnade att ingiva all- mänheten den felaktiga föreställningen att de personer som verkställde undersök- ningarna ägde sådan kunskap om ögat och dess funktioner som var grundad på en verkligt vetenskaplig utbildning på området ( NJA 1935 s. 593 ).1

En annan frikännande dom har grundats på att det påtalade förfarandet inte ansetts stå i uppenbar strid mot god affärssed.

En försäljningschef åtalades för att han i en annons, avseende försäljning av pälsar utbjudit »en utsökt vacker modell i helpersian av utvalda skinn av högsta kvalitet . . . . kr 1 450:——-», oaktat helpersianpälsar av angiven kvalitet i detalj— handeln betingade ett pris av minst 5 000 kronor. Underrätten fann att uttrycket »utvalda skinn av högsta kvalitet» borde så förstås att skinnen dels utvalts och dels var av högsta kvalitet samt att vad som sagts om skinnens utväljande icke .kunde läggas vederbörande till last och ej innebar någon skärpning av uttalandet

om kvaliteten. Vid bedömande av uttrycket högsta kvalitet fäste rätten avseende vid att några fasta eller allmänt vedertagna kvalitetsbeteckningar icke fanns inom pälsvarubranschen. Uttrycket kunde därför inte upp-fattas såsom någon utfästelse

'1 Rättsfallet kommenterat av Eberstein i SvJT 1945 s. 526.

om viss kvalitet utan såsom ett allmänt lovordande värdeomdöme, vilket visser- ligen var i betänklig grad överdrivet men vilket ändå inte med hänsyn till övrigt ordval i annonstexten och till den sekundära platsen i annonsen kunde anses ägnat att i någon högre grad verka vilseledande eller lockande. Under hänvisning här- till fann underrätten meddelandet i annonsen icke stå i uppenbar strid mot god affärssed och lämnade åtalet utan bifall. Domen fastställdes av hovrätt och högsta domstolen. Två justitieråd ville döma till ansvar och anförde därvid i huvudsak: Utredningen gav vid handen att pälsarna var tillverkade av skinn av knappt me- delgod kvalitet. Uppgiften om högsta kvalitet, vilken förstärktes av tillägget »ut- valda skinn», var alltså oriktig. Trots att fasta eller allmänt vedertagna kvalitets- beteckningar saknades inom branschen var uttrycket ägnat att vilseleda köparna, särskilt som det var fråga om ett varuslag, beträffande vilket "köparna i allmänhet hade små möjligheter att själva bedöma kvaliteten. Uttrycket befanns därför, oav- sett om pälsarna var värda det angivna priset, stå i uppenbar strid mot god affärs- sed ( NJA 1957 s. 188 ).

Bland fällande domar märks ett flertal avseende oriktiga uppgifter om konkursrealisation, total utförsäljning, fabrikspriser o.dyl.

En köpman dömdes till ansvar för att han i en annons angivit försäljning av honom tillhöriga varor såsom konkursrealisation (SvJT 1935 rf. s. 78).

En delägare i ett dödsbo ådömdes ansvar dels för att han haft en skylt med tex- ten »Total utförsäljning», oaktat i rörelsen i stor omfattning saluförts varor, som i kommission tillhandahållits boet av annat företag, dels ock för att förutvarande pris angivits oriktigt på några utbjudna kostymer (SvJT 1944 rf. s. 47).

En köpman åtalades för en annons enligt vilken »— Fabrikernas Direkt- försäljning håller ovanligt låga priser —— —— _ detta tack vare små omkostnader och inga mellanhänder». Av utredningen framgick att av den uppgivna omsätt- ningen under ett är mer än hälften belöpt på möbler, vilka inköpts i fast räkning från andra tillverkare. Hovrätt fann uppgiften »inga mellanhänder» oriktig och döm-de till ansvar (SvJT 1944 rf. s. 86; God affärssed och illojal konkurrens rf. 29).

En fabrikör åtalades för en annons, undertecknad »Smålands Möbelindustri», i vilken möbler erbjöds allmänheten »till fabrikspriser». Utredningen visade att Smålands Möbelindustri icke hade egen fabrikation. Hovrätt fann att fabrikören, oavsett om de av honom tillämpade priserna varit likvärdiga med fabrikspriser, var förvunnen till ansvar för illojal reklam (Hovrättens över Skåne och Blekinge dom nr 1:338/1960; NOp 1959 rf. 41).

Ett par personer åtalades för ett reklamcirkulär, vars framsida helt dominerades av huvudrubriken »Konkurs-REA», tryckt med fetstil i mycket stor stilgrad, men som även innehöll, sammankomponerat med huvudrubriken, ett »Meddelande», så lydande: »Genom anbud har inköpts en större grossistfirmas konkurslager, be— stående av husgeråd, borstar, penslar, sportartiklar m. m., vilket tillsammans med stora fabriksposter nyinköpta varor, bortsäljes till verkliga sensationspriser!» Underrätt ansåg med hänsyn till reklambroschyrens typografiska utformning att huvudrubriken, trots förtydligandet i meddelandet, varit ägnad att ingiva allmän- heten den föreställningen att försäljningen i dess helhet avsåg konkursvarulager och verkställdes av konkursboet eller för dess räkning. Broschyren hade enligt rätten härutinnan varit vilseledande isådan grad, att den fick anses som oriktig. Ansvar ådömdes för illojal reklam (Rådhusrätten i Malmö Avd. VI, rotel 2, dom nr 240/1960; NOp 1960 rf. 33).

Exempel finns också på att en oriktig och vilseledande beteckning på vara bedömts som illojal reklam.

En person tillverkade vid egen charkuterifabrik med fårticka tillsatt leverpastej, som försåldes med etiketten »tryfferad leverpastej» och försåldes såväl i tillver- karens egna butiker som genom återförsäljare. Tillverkaren och verkställande direktören i ett företag, som sålt leverpastejen, åtalades. Det upplystes i målet, att fårticka icke hade samma lukt och smak som tryffel samt att äkta tryffel be- tingade ett pris av 18 kronor per kilo och fårticka allenast 3 kronor per kilo. Underrätt fann uppgiften på etiketten oriktig och ägnad att framkalla uppfattning- en om ett fördelaktigt anbud samt dömde de åtalade till ansvar. Domen fastställdes av hovrätt (SvJT 1937 rf. s. 42).

Oriktiga uppgifter om omfattningen av en varas försäljning eller av vissa gratisutdelningar ävensom om varas pris har föranlett ansvar och skade- ståndsskyldighet.

Verkställande direktören i ett företag, som tillverkade radioapparater, dömdes till ansvar för såsom oriktiga bedömda uppgifter i en reklambroschyr därom att fyra namngivna utländska personer i framskjuten ställning »skaffat sig» eller »valt» radioapparater av bolagets tillverkning, att sådana apparater i Frankrike »vunnit en stor och tacksam publik», att apparaterna i Indien »vunnit en fast mark— nad», att radion i fråga i Kina »tränger segrande fram» samt att apparaterna i Peru »livligt uppmärksammats». Fyra konkurrenter till bolaget, vilka uppgav sig tillsammans representera ungefär 75 % av den svenska produktionen på om- rådet, yrkade skadestånd med 25 000 kronor. Domstolarna fann att det måste anses framgå att de fyra konkurrenterna förorsakats skada, som icke kunde antagas ha understigit 5000 kronor, och förpliktade verkställande direktören att till dem utge detta belopp ( NJA 1940 s. 145 ; God affärssed och illojal konkurrens rf. 10).

Utgivaren av en uppslagsbok åtalades för åtskilliga oriktiga uppgifter i an- nons om gratisutdelning av verket. Enligt texten i annonsen var allt vad den hade att göra som önskade komma i åtanke vid gratisutdelningen att insända en i annon— sen intagen »gratiskupong» vederbörligen ifylld. De som insänt kupongen erhöll som svar en postförskottsförsändelse ä 1 kr 80 öre, innehållande, förutom ett första band av verket, en cirkulärskrivelse däri förklarades, att reklamerbjudandet visat sig röna en sådan anslutning att allas önskningar om komplett gratisverk icke kunde tillmötesgås, varför bolaget beslutat att vid sidan av erbjudandet om komp- letta gratisexemplar erbjuda ett antal »halva gratisexemplar» av verket (alltså 15 band gratis) mot 1 kr. 80 öre per hand för porto och expedition på villkor att veder- börande samtidigt bestämde sig för övriga 15 band till ordinarie pris av 15 kr. 65 öre per band (inkl. porto- och expeditionskostnader). Högsta domstolen fann det väsentliga syftet med annonserna ha varit att uppnå kontakt med personer till vilka genom cirkuläret kunde riktas erbjudande om »halva gratisexemplar». Högsta domstolen anförde vidare i huvudsak följande: För att belysa att gratisutdelningen av verket i dess helhet hade betydande omfattning och därigenom uppmuntra till insändande av gratiskuponger hade i annonserna uppgivits, att vid tidigare gratisutdelningar bortskänkts 150 000 band, omräknat till kompletta verk mot- svarande 5000 sådana verk. Då emellertid blivit utrett att gratisutdelningarna omfattat högst 1 400 kompletta verk eller alltså 42 000 hand under det att övriga gratis utdelade band utgjorts av udda band vilka skickats till de personer som in— sänt gratiskuponger, måste annonserna anses ha innehållit oriktig uppgift beträf- fande gratisutdelningarna. Härutöver hade i annonserna oriktigt uppgivits att »ver- kets ordinarie pris» var »endast c:a hälften av det som betingas för därmed jäm— förliga arbeten». Högsta domstolen dömde utgivaren till ansvar för illojal reklam samt förpliktade honom att till utgivaren av en annan uppslagsbok, som yrkat

75 000 kr. i skadestånd, utgiva ersättning för skada med skäliga ansedda 10 000 kr. ( NJA 1941 s. 580 ; God affärssed och illojal konkurrens rf. 16).

Också för oriktig och missvisande prisjämförelse har dömts till straff och Skadeståndsskyldighet.

Föreståndaren för en konsumbutik i Västsverige hade i en annons intagit bl. a. följande uppgifter: »Vid en nyligen företagen prisjämförelse på några vanliga specerivaror, visade det sig att Konsums priser låg drygt 7 % under de priser som tillämpades i de privata butiker vari provköp gjordes. Om man förutsätter att prisskillnaden är lika stor på alla livsmedelspriser så betyder det att »normal- familjen» Andersson (man, hustru och två barn, med en utgiftsstat för livsmedel på ca 2 000 kr. per år) sparar omkring 140 kr. per år genom att vara medlem och handla i Konsum. Därtill kommer givetvis återbäringen.» Underrätt anförde föl- jande: Beträffande tre varuslag, diskmedel, salt och snabbsockerkaka, var jämförel- sen, utnyttjad på sätt skett utan angivande av att densamma delvis avsett standard- varor av olika märken, missvisande. Vad angick ett annat varuslag, kokosflingor, hade jämförelsepriset för 1/4 kg baserats på hektopriset, oaktat provköpsaffärerna tillämpade ett lägre pris vid försäljning av 1/4 kg. Vad gällde havregryn berodde den framkomna prisskillnaden väsentligen på att en av priskontrollnämnden just beslutad prissänkning ännu inte hunnit slå igenom i provköpsaffärerna. Ett varu— slag, makaroner, där priset i provköpsaffärerna ostridigt var lägre, hade icke med- tagits i jämförelsen. Ett vittne hade uppgivit att sortimentet i en specerihandel i stad kunde beräknas omfatta 1 600 artiklar (jämförelsen avsåg 13 artiklar), att kortvariga prisskarvar förekom i samband med prissänkningar, att den enskilda handelns och konsums priser vid ifrågavarande tid enligt vittnets uppfattning låg ungefär på samma nivå samt att vittnet bestämt visste att den enskilda han- delns priser, tagna över hela linjen, då icke kunde ha varit 7 % högre än konsums. På grund av vad sålunda och i övrigt förekommit fann rätten, att uppgiften om 7 % prisskillnad var oriktig. Vidare fann rätten att uppgiften om prisskillnaden var oriktig även därutinnan att vid jämförelsen även annat än livsmedel med— tagits. Konsumföreståndaren dömdes för illojal reklam till 50 dagsböter samt ålades skadestånd till motparten, en konkurrent, med 500 kronor. Domen fast— ställdes av hovrätt (Hovrättens för Västra Sverige dom den 16 maj 1957, Avd. I nr 130).

Ansvar har ådömts för oriktiga muntliga uppgifter och missvisande de— monstrationer.

En person åtalades för illojal reklam i samband med försäljning av strumpor på en mässa. Rätten anförde i huvudsak följande: På strumpan, som kallades ga— rantistrumpan, lämnades ett års garanti mot en viss skada, löpmaskor. Innebörden av garantiutfästelsen måste i första hand vara ett påstående om att ifrågavarande skada ej kunde uppkomma under den angivna tiden. På grund av tillverknings— metoden kunde emellertid löpmaskor, genomlöpande strumpans hela längd, ej uppstå. Strumpan kunde dock vid normal användning icke hålla ett år. Uppkomna skador var vanligen små hål med därifrån utlöpande kortare masklöp. Det i ga- rantin innefattade påståendet hade alltså ingivit allmänheten en oriktig uppfatt- ning om strumpans hållbarhet. Härtill kom att garantins formulering var sådan att det ej framgick att den endast innebar en rätt att utbyta det första paret strum- por mot ett par nya utan vidare bytesrätt därefter. Vid demonstrationer rispades strumpan in- och utvändigt med en nagelfil för att visa hållbarheten. Nagelfils- provet kunde emellertid med gott resultat utföras även på andra strumpor vilket icke omtalades. Provet var alltså ägnat att inge åskådaren den oriktiga föreställ-

ningen att förmågan att tåla det var något för denna strumpa säreget och att strumpan var starkare än andra strumpor. Nagelfilsprovet kom att framstå som ett konkret bevis för riktigheten av det i garantiutfästelsen innefattade påståendet att strumpan normalt skulle hålla ett år. På frågor om strumpan fanns att köpa på annat håll skulle enligt den tilltalades instruktion svaras att den ej fanns att köpa på annat håll med garanti eller att firman var den enda på mässan, som hade strumpan. Dessa svar var så formulerade att de lätt kunde missförstås. Priset på strumpan, som skulle framhållas, syntes utvisa att strumpan var av väsentligt högre kvalitet än vanliga nätnylonstrumpor. Den framställning angående garanti- strumpans styrka och garantins innebörd, som lämnades allmänheten i enlighet med den tilltalades direktiv vid demonstration på mässan, var oriktig eller så vilseledande, att den var att betrakta som oriktig. Den stred uppenbarligen mot god affärssed och var ägnad att framkalla uppfattningen om ett fördelaktigt anbud. Den tilltalade dömdes både för oredligt förfarande och för illojal reklam (Rådhus— rätten i Malmö, Avd. V, rotel 1, dom nr 6/1960; NOp 1959 rf. 27).

Gällande rätt i övriga nordiska länder samt i Tyskland, Schweiz, Frankrike och England I utländska rättssystem finns dels regler, som berör uppgifter om den egna näringsverksamheten och alltså motsvarar 1 & IKL, dels regler, som berör uppgifter om andra näringsidkare. Redogörelsen här är begränsad till nämn- da typfall, medan bestämmelser i allmänna strafflagar och särlagar för vissa varuområden och yrken inte berörs.

I de danska, finska, norska och tyska lagarna mot otillbörlig konkurrens finns ett eller flera stadganden om otillåtna uppgifter om egen verksamhet och egna varor och tjänster samt ett eller flera stadganden om otillåtna uppgifter om andra näringsidkare och deras verksamhet. I den mån dessa paragrafer inte är direkt tillämpliga kan de kompletteras med generalklau- sulerna.

Bland de schweiziska generalklausulsexemplen finns under skilda littera vissa uppgifter om andra och om den egna verksamheten. Enligt den schwei- ziska lagens systematik återkommer dessa exempel med annat subjektivt rekvisit såsom straffrättsliga specialstadganden.

I fransk rätt var tidigare den allmänna skadeståndsregeln i Code civil art. 1382 och en lag från 1905 om undertryckande av bedrägeri i varuomsättning- en de rättsgrunder, som åberopades i mål om vilseledande reklam. Sedan 1963 finns emellertid en särskild lag härom. I fråga om nedsättande upp- gifter om andra synes fortfarande art. 1382 vara av betydelse.

I England hänvisas på detta rättsområde i första hand till Common law. Vad som främst synes kunna komma i fråga är talan om »passing-off», >>libel» eller »slander». Av Statutes märks särskilt Merchandise Marks Act1 och Advertisements (Hire-Purchase) Act.

Uppgifter om egna förhållanden I den danska lagen stadgas att den som säljer varor inte får på dessa eller vid skyltning m. ni. ha anbragt oriktiga eller vilseledande uppgifter till på-

! Jfr not 1 på s. 30.

verkan av efterfrågan. Såsom exempel på otillåtna beteckningar nämns så- dana, som

1) innehåller en oriktig uppgift i avseende å varans produktionsställe (eller -land), art, tillverkningssätt, material, sammansättning, beskaffen— het, egenskaper, verkningar eller prisförhållanden, eller som på annat sätt är ägnade att bibringa en felaktig uppfattning i nämnda hänseenden, eller

2) är ägnade att bibringa köparna den uppfattningen, att samtliga i af- fären förda olika varusorter härrör från samma produktionsställe (eller -land) eller har samma tillverkningssätt, oaktat detta blott delvis är förhål- landet, eller

3) oriktigt anger att varorna har utmärkts vid utställningar, har prövats av eller fått rekommendationer av offentliga myndigheter eller är eller har varit patentskyddade. Såsom försvårande anses om uppgifterna utbreds ge- nom tillkännagivanden i pressen, genom löpsedlar eller genom skyltning av särskilt iögonenfallande art.

Enligt den finska lagen får man inte å skylt, anslag, annons, cirkulär, priskurant eller i beteckning, anbragt å saluhållen vara eller dess omhölje, eller ock i annat offentligt eller för ett större antal personer avsett tillkänna- givande lämna oriktig eller vilseledande uppgift rörande sin näringsverk- samhet eller vad därmed äger samband, såsom om varors eller yrkespresta- tioners beskaffenhet, om deras pris eller dettas beräknande, om varors mått, vikt eller mängd, om deras ursprung eller produktions- eller anskaffnings- sätt, om anledningen till eller avsikten med en försäljning, om en affärs ålder eller om storleken av dess omsättning, allt under förutsättning att uppgiften är ägnad att väcka uppfattning om ett mer än vanligt gynnsamt anbud. Såsom uppgifter skall även anses framställningar i bild samt andra anordningar, genom vilka kan åstadkommas enahanda verkan som genom i ord meddelade uppgifter.

I den norska lagen stadgas att i tillkännagivanden, på skyltar, i prislistor, rundskrivelser eller liknande meddelanden samt i fakturor, räkningar eller andra affärsdokument, eller på varor eller deras förpackning, må icke om en näringsverksamhet, om dess varor eller för övrigt om förhållanden, som hänger samman med den, uppges något oriktigt eller vilseledande, som är ägnat till att ge intryck av att det görs ett särskilt förmånligt anbud om köp eller försäljning av varor, utförande av arbete eller annan prestation, eller till att på annat sätt framkalla en oriktig föreställning om den affär eller det avtal, vartill det inbjudes; som meddelanden räknas också bildfram- ställningar eller liknande.

Förebild för alla dessa stadganden är den tyska bestämmelsen i ämnet. Denna innehåller i huvudsak att ingripande kan ske mot den som i offent- liga tillkännagivanden eller i meddelanden, avsedda för ett större antal per- soner, rörande affärsförhållanden lämnar oriktiga uppgifter, vilka är ägnade att framkalla skenet av ett särskilt gynnsamt anbud. Som exempel på vad

uppgifterna kan avse nämns varors eller yrkesprestationers beskaffenhet, ursprung, framställningssätt eller prisberäkning, sättet för varors anskaf- fande eller deras anskaffningskälla, innehavet av utmärkelser, anledningen till eller ändamålet med en försäljning och mängden av varuförråd.

I den schweiziska lagen beskrivs den otillåtna handlingen så, att man lämnar oriktiga eller vilseledande uppgifter om sig, egna varor, prestatio- ner eller affärsförhållanden eller på motsvarande sätt gynnar tredje man i konkurrensen.

Den franska lagen från 1963 stadgar förbud mot i ond tro gjorda offent- liga framställningar, som innehåller falska eller vilseledande påståenden, un- der förutsättning att påståendena är preciserade och rör något av följande, nämligen varors eller tjänsteprestationers art, sammansättning, väsentliga egenskaper eller fabrikationsdatum eller skälen till eller förfarandet vid en försäljning, eller de resultat som kan förväntas av varors eller prestationers användning, eller fabrikantens eller återförsäljarens identitet, kvalifikatio- ner eller skicklighet.

Den engelska passing—off-doktrinen innebär i stort sett att man inte får »snylta» på andra. Näringsidkare får alltså inte presentera sina egna varor eller sin egen verksamhet på ett sådant sätt att kunder eller andra närings- idkare inges föreställningen att det är fråga om andras varor eller verksam- het. Bevisskyldigheten faller på den som påstår att det är fråga om ett vilseledande. Men använder man en oriktigt skriven eller tryckt varuhe- teckning eller varuheskrivning kastas enligt Merchandise Marks Act bevis- bördan om. Då måste man för att undgå ansvar själv visa att man inte hade avsikt att vilseleda. Advertisements (Hire-Purchase) Act föreskriver vilka upplysningar avbetalningsreklamen skall innehålla. I övrigt synes det inte finnas några generella stadganden mot oriktiga eller vilseledande uppgifter om egna förhållanden.

Uppgifter om andra näringsidkare I den danska lagen stadgas att man inte får i konkurrensändamål utbreda oriktiga meddelanden om en annans näringsverksamhet, som är ägnade att skada verksamheten, vare sig meddelandet angår dess innehavare, dess varor eller dess övriga förhållanden.

Enligt den finska lagen får man inte om annans näringsverksamhet, an- nan näringsidkare eller hos denne anställda personer eller om annans varor eller yrkesprestationer eller rörande andra omständigheter, vilka äger sam- band med annans näringsverksamhet, i konkurrenssyfte lämna eller ut— sprida uppgift, som är ägnad att skada dennes näringsverksamhet. Man kan fria sig från ansvar genom att göra sannolikt att uppgiften är sann.

Det norska stadgandet liknar det finska. Det sägs att den som om en näringsverksamhet, om innehavaren eller någon vid verksamheten anställd person, om de därifrån utgående varorna eller om förhållanden i övrigt,

som står i förbindelse med verksamheten, i konkurrensändamål meddelar eller utbreder en uppgift, som är ägnad att skada verksamheten, blir under- kastad påföljd om det inte föres bevis för att uppgiften är sann.

Också till dessa stadganden är den tyska lagen förebild. Denna inne- håller ett stadgande om påföljd för den som beträffande annans affärsverk- samhet eller dess innehavares eller ledares person eller beträffande annans varor eller yrkesprestationer i konkurrenssyfte påstår eller utsprider upp- gifter, som är ägnade att skada verksamheten eller innehavarens kredit, såvida inte uppgifterna är bevisligen sanna. Strängare påföljd blir det om uppgifterna är medvetet sanningslösa.

Enligt schweizisk rätt får man inte lämna oriktiga, vilseledande eller onö- digt sårande uppgifter om andra eller deras varor, prestationer eller affärs- förhållanden.

Såsom exempel på användningen av den franska Code civil art. 1382 har nämnts nedsättande uppgifter om konkurrenter och deras varor.

Falska och misskrediterande uppgifter om näringsidkare är enligt engelsk rätt torts, betecknade som »trade libel», »slander of goods», »slander of titel» m. 111. Enligt den rättspraxis som utbildats på detta område synes det fin— nas tämligen goda möjligheter att ingripa mot oriktiga och kränkande fram- ställningar om andra.

Sanktionssystemen

Påföljderna för överträdelse av här nämnda stadganden och rättsprinciper i vissa främmande rättssystem varierar starkt beroende bl.a. på skiftande allmänna straff— och processrättsliga regler och olika skadeståndsrättsliga principer. Redogörelsen nedan kan naturligen endast antyda vissa huvud- linjer.

Den danska lagens sanktion är i här redovisade fall vid uppsåtlig eller oaktsam överträdelse straff, böter eller frihetsstraff, vilket senare dock i praktiken aldrig utdöms. Enligt allmänna regler kan också förbud med- delas mot att en handling fortsättes eller upprepas. Förbud kan ges interi- mistiskt. Skadeståndsskyldighet följer av allmänna regler.

Uppsåtlig överträdelse av den finska lagens bestämmelser föranleder straff, böter eller i sällsynta undantagsfall fängelse i högst sex månader. Förbud att upprepa eller fortsätta handlingen, interimistiskt eller slutligt, kan meddelas alternativt till straff. Vad gäller uppgifter om egna för- hållanden krävs därvid inte att gärningsmannen var medveten om uppgif- tens beskaffenhet. Skadestånd kan utdömas enligt allmänna regler.

I den norska lagens stadgande mot oriktiga eller vilseledande uppgifter om egna förhållanden nämns som första sanktion förpliktelse för gärnings- mannen att avhålla sig från sådan handling. Förbud kan också meddelas interimistiskt. Vidare sägs att den som handlar mot bestämmelsen eller i strid med interimistiskt förbud straffas med böter eller fängelse i högst

tre månader. Frihetsstraff utdöms sällan. Uppgift om andra näringsidkare, vilken är ägnad att skada deras verksamhet och vilken inte visas vara sann, föranleder Skadeståndsskyldighet. Har gärningsmannen vetat eller bort veta att uppgiften inte var sann, straffas han med böter eller fängelse i högst sex månader.

Den tyska lagens primära sanktion mot oriktiga uppgifter om egna för- hållanden är förbud att vidare lämna ifrågavarande uppgifter. Interimistiska förbud är mycket vanliga. Hade eller borde gärningsmannen ha haft vetskap om uppgifternas oriktighet, är han skyldig ersätta uppkommen skada. Läm- nas uppgifterna mot bättre vetande och i avsikt att framkalla skenet av ett särskilt gynnsamt anbud, straffas handlingen med fängelse upp till ett år och böter eller endera av dessa påföljder. Lämnande av uppgifter, som är ägnade att skada annans verksamhet, medför skyldighet att ersätta den kränkte tillskyndad skada, om de inte är bevisligen sanna. Den kränkte kan också utverka förbud mot fortsatt utspridande av uppgifterna. Utspridande mot bättre vetande av sanningslösa uppgifter, som är ägnade att skada annan, straffas med fängelse intill ett år och med böter eller med ettdera av dessa straff. Strafftalan enligt nu nämnda stadganden är mycket sällsynt.

Det rikast varierade sanktionssystemet finns i schweizisk rätt. Civila sanktioner är bl.a. fastställande av rättstridigheten, förbud, beriktigande och, i händelse av subjektiv skuld hos gärningsmannen, Skadeståndsskyl- dighet. Interimistiska förbud kan också meddelas. Straff, fängelse eller bö- ter, förutsätter uppsåt hos gärningsmannen.

Påföljden för överträdelse av stadgandet mot oriktig eller vilseledande re- klam i 1963 års franska lag är straff. Domstolen kan också beordra att re- klamen upphör. Lagen medger interimistiska förbud, vilket är en nyhet. Ned— sättande uppgifter om andra föranleder jämlikt Code civil art. 1382 skade- stånd.

Den som i England vinner en passing-off talan kan utverka förbud (»in- junction») för gärningsmannen att fortsätta sin handling. Han är också berättigad till skadestånd. Överträdelse av Merchandise Marks Act straffas men kan inte föranleda skadestånd. Libel och slander är skadeståndsgrun- dande. Libel kan också föranleda straff.

Rundfrågan m. m. I den promemoria, som åtföljde utredningens rundfråga till organisationer och myndigheter, behandlades under särskilda rubriker frågorna om illojal reklam och förtal i konkurrenssyfte.

I anslutning till omarbetningen av 1 & IKL om illojal reklam aktualisera- des några problem särskilt, nämligen om stadgandet borde ta sikte endast på oriktiga eller också på vilseledande uppgifter, om kravet på att förfa- randet skulle stå i uppenbar strid mot god affärssed borde utgå, om alltjämt

borde krävas att meddelandet skulle vara avsett för ett större antal personer samt om stadgandet i 21 kap. 7 5 andra punkten SL _— numera 9 kap. 8 5 andra punkten BrB — om oredligt förfarande i utövning av yrke eller näring borde infogas i en reviderad lag mot otillbörlig konkurrens. Därjämte efter- frågades andra önskemål i fråga om utformningen av ett stadgande mot illojal reklam.

En enhällig opinion förordade att det reviderade stadgandet skulle omfatta jämväl sådana vilseledande uppgifter, som inte kunde sägas vara direkt oriktiga. Det framhölls att de vilseledande uppgifterna kunde vara lika far- liga eller farligare än de oriktiga.

I en majoritet av svaren gavs uttryck för den uppfattningen att rekvisitet »i uppenbar strid mot god affärssed» inte var ändamålsenligt och därför borde utgå. I några svar föreslogs att ordalagen skulle modifieras, men att av stadgandet ändock borde framgå att endast reklam, som stred mot god affärssed, borde drabbas. Men även den åsikten framfördes att det var vä- sentligt att rekvisitet bibehölls, eftersom eljest till men för rättssäkerheten gränsen mellan tillåtet och otillåtet skulle bli för obestämd.

I allmänhet ansågs, i vissa fall under hänvisning till den alltmer oklara gränsen mellan reklam och försäljningsåtgärder av annat slag, att det om- arbetade stadgandet borde avse inte bara uppgifter i meddelanden, avsedda för ett större antal personer. Från några håll anfördes att bestämmelsen även borde omfatta meddelanden, som lämnades enstaka personer var för sig om förfarandet bedrevs systematiskt. Tveksamhet utan bestämt ställ- ningstagande präglade en del svar. Några uttalanden till förmån för ett bibe- hållande av kravet på att meddelandet skulle vara avsett för ett större antal personer fanns också.

I de flesta svaren avstyrktes att 21 kap. 7 5 andra punkten SL inordnades i en ny lag mot otillbörlig konkurrens. Som skäl anfördes bl.a. att sist- nämnda lag hade det dubbla syftet att bereda skydd för såväl konkurrenter som allmänheten, medan konkurrenthänsyn inte varit vägledande vid ut- formningen av strafflagsstadgandet, samt att tillämpningen av 21 kap. 7 5 andra punkten i likhet med övriga bedrägeribrott förutsatte att någon ge- nom vilseledande förmåtts till en disposition. Några organisationer fann emellertid att strafflagsstadgandet borde infogas i lagen mot otillbörlig konkurrens.

Som ytterligare önskemål i fråga om utformningen av ett stadgande mot otillbörlig reklam framfördes från flera håll möjligheter till ingripande mot anonym reklam. Enstaka önskemål om åtgärder mot fiktiva riktpriser, påstådda kundrabatter, påstådda konkursutförsäljningar, viss jämförande reklam, reklam för reservdelar, som inte var original, samt s.k. snyltning på annans goda anseende framkom även. Slutligen berördes också ett par mer speciella problem, nämligen direkt från utlandet distribuerad oriktig

eller vilseledande reklam samt oriktiga uppgifter om att vinst på försälj- ningsverksamhet skulle användas för ideellt eller välgörande syfte.

Då det gällde förtal u' konkurrenssyfte framhölls i promemorian att tve- kan kunde råda om Sverige uppfyllde Pariskonventionens krav. Man ställde frågorna om i en ny lag mot otillbörlig konkurrens borde intagas ett stad- gande mot förtal i konkurrenssyfte, om ett sådant stadgande borde avse endast spridande av oriktiga eller vilseledande uppgifter om konkurrenten eller jämväl av uppgifter som var för honom onödigt sårande och om skyd— det för förtal borde gälla konkurrent i branschen, konkurrent i samma försäljningsled eller varje näringsidkare. I anslutning härtill väckte man också spörsmålet om en lagbestämmelse mot direkta jämförelser i reklam och försäljning borde införas och hur långt den i så fall borde sträcka sig.

I så gott som samtliga svar förordades att en bestämmelse mot förtal i konkurrenssyfte togs med i lagen. Därvid framhölls bl. a. att skyddet borde utformas så att det gällde även juridiska personer och grupper av företagare. Andra synpunkter som framfördes var att yttrandefriheten och den fria kritikrätten inom näringslivet inte fick över hövan inskränkas och att till- börlig hänsyn måste tas till intressekollisioner.

De flesta ansåg att stadgandet inte tillika borde omfatta uppgifter, som för konkurrenten var onödigt sårande. Några hänvisade i fråga om dessa uppgifter till en generalklausul. Också den uppfattningen framfördes att förfarandet att sprida onödigt sårande uppgifter närmast torde böra be- dömas av Näringslivets Opinionsnämnd.

I det övervägande flertalet svar förordades att skyddet mot förtal borde omfatta varje näringsidkare. Därvid framhölls emellertid bl. a. att det också borde gälla av andra näringsidkare saluförda produkter och tillhandahållna tjänster. Från ett håll underströks att oavsett hur stadgandet utformades borde det klart framgå att i den mån ett förtal i konkurrenssyfte kunde komma att drabba konsument —— som ju t. ex. av förtalet kunde ha låtit sig påverkas i en inköpssituation _— även konsumentintresset var föremål för skydd.

Vad angår frågan om en lagbestämmelse mot direkta jämförelser, uttalade många sympatier för ett system, enligt vilket jämförelser i princip tilläts men mycket stränga krav på vederhäftighet uppställdes. Ett specialstadgan- de mot direkta jämförelser ansågs av de flesta inte lämpligt. Man åberopade därvid bl. a. intresset av konsumentupplysning och varuinformation. Stad- ganden mot vilseledande reklam och förtal i konkurrenssyfte uppfattades i regel som tillräckliga korrektiv mot missbruk. I några fall hänvisades också till en generalklausul.

Professor af Trolles undersökning av diskutabla säljfrämjande metoder har visat att det övervägande antalet metoder, gentemot vilka lagstiftning

kunde övervägas, har det gemensamt att de i ett eller annat hänseende är vilseledande. Undersökningen har därmed givit väsentligt material till be- dömningen av vilseledandestadgandets utformning.

Näringslivets Opinionsnämnd Enligt den av Näringslivets Opinionsnämnd tillämpade normen för reklam, Internationella Handelskammarens Grundregler för god reklam, skall re- klamen vara vederhäftig. Huvudbestämmelsen lyder.

Reklam skall vara sann och får ej förvränga fakta eller vilseleda genom antyd- ningar och utelämnanden. Den får exempelvis ej vilseleda konsumenten om

a) den utbjudna varans egenskaper, d. v. s. dess användbarhet, material, sam- mansättning, ursprung etc.,

varans pris eller värde, dess lämplighet eller köpevillkoren, de tjänster, som ingår i köpet, däribland villkoren för leverans, utbyte, retur, reparation, underhåll etc.

b) annan varas kvalitet eller värde eller tillförlitligheten av annans uppgift.

Till denna bestämmelse ansluter sig bl.a. den anvisningen att reklam ej får innehålla överdrifter, vilka uppenbarligen är ägnade att framkalla be- svikelse hos konsumenten.

Grundreglerna rekommenderar i annat sammanhang att reklamen uppe— håller sig vid den egna varan eller tjänsten och att direkta jämförelser med utpekad konkurrentvara eller konkurrerande tjänst undviks. Det heter.

Reklam bör söka vinna allmänhetens bevågenhet genom att framhålla den egna varan eller tjänsten.

Annonsör bör undvika att åberopa visst annat företag, viss annan vara eller tjänst om detta skulle kunna innebära ett obehörigt utnyttjande av ifrågavarande företags, varas eller tjänsts goda anseende.

Direkt jämförelse med konkurrerande märkesvara, med viss tjänst eller visst företag bör undvikas. Nedsättande anspelningar på andra varor, tjänster eller före- tag får icke förekomma.

Vid prövningen av underställd reklamåtgärd förfar nämnden i princip på följande sätt.

Man söker bilda sig en uppfattning om vilket helhetsintryck de som tar del av reklambudskapet, mottagarna, får av detsamma. Här är mottagar- kretsen av betydelse. Större krav får ställas på fackmän än på lekmän. Riktas reklambudskapet till näringsidkare, som är sakkunniga på ifråga- varande område, är man mindre sträng än när budskapet riktas till en bredare allmänhet. Vidare beaktar man att reklam —— särskilt den som riktar sig till allmänheten enligt vad erfarenheten lärt läses flyktigt och oengagerat.

Sedan nämnden bildat sig en mening om hur mottagarna kan antas upp- fatta reklambudskapet i det föreliggande fallet, söker den klarlägga fakta i ärendet. Stämmer inte helhetsintrycket med fakta anses reklamen vilse- ledande och följaktligen stridande mot god affärssed. Nämnden kräver

alltså av den för reklambudskapet ansvarige att han inte utsätter allmän- heten för vilseledande reklam. '

Opinionsnämndens prövning avser endast handlingens yttre sida. Utan betydelse är sålunda om uppsåt att vilseleda eller vårdslöshet förelegat eller om framställningen helt utan någons förskyllan råkat bli vilseledande. Vad man prövar är reklamen såsom sådan ställd i relation till fakta.

I ärenden som rör vederhäftigheten av reklamframställningar tillämpar nämnden omvänd bevisbörda. Det ankommer alltså på den för framställ— ningen ansvarige att styrka riktigheten om denna ifrågasätts, förutsatt na— turligtvis att anmälningen inte framstår som uppenbart ogrundad.

De allra flesta ärenden, som prövats av nämnden, har rört frågor vilka på ett eller annat sätt sammanhänger med vederhäftigheten hos reklam- budskapet. För studium av denna praxis hänvisas till nämndens årsbok Otillbörlig konkurrens och god affärssed, som hittills utkommit i tre delar för 1957—58, 1959 resp. 1960 samt till en av nämndens direktör Sten Tenge— lin i samarbete med jur. kand. Olov Hertzman utarbetad redogörelse i AI- binsson—Tengelin—Wämeryd: Reklamens ekonomiska roll, Uppsala 1964 (Kap. 6).

Här skall endast i korthet redovisas Opinionsnämndens inställning till de i grundreglerna särskilt berörda problemen om överdrifter och jämförelser i reklam. I fråga om överdrifter, som tidigare bedömts tämligen milt, har nämnden successivt skärpt kraven. Dess ståndpunkt nu kan sägas vara att ett uttryck i superlativ form, så snart det rimligen låter sig göras, betraktas som ett uttalande om faktum.

Jämförelser i reklam har ofta prövats av Opinionsnämnden. Bedömningen av jämförelsers tillbörlighet har under senare tid undergått viss förskjut- ning. Intill den senaste revisionen av grundreglerna år 1955 tog dessa klart avstånd från direkta jämförelser mellan den egna varan och utpekade kon- kurrentprodukter. I 1955 års edition av grundreglerna uttalas som nämnts att direkta jämförelser bör undvikas. I opinionsnämndspraxis höll man fram till 1959 fast vid den äldre uppfattningen (se exempelvis NOp 1959 rf. 6). Brytningen med tidigare praxis kom genom det i plenum avgjorda ärendet NOp 1959 rf. 49. Fallet gällde cirkulärskrivelser, utsända av ett bilföretag, vilka innehöll jämförelser mellan vissa typer av det egna märket och namn— givna konkurrentfabrikat. Nämnden gjorde i detta ärende följande princip- uttalande beträffande tillbörligheten av direkta jämförelser.

Till en början måste naturligen i varje .fall fordras att alla de uppgifter, som lämnas såväl om den egna varan som om konkurrentens, äro korrekta i sak. Jäm- förelsen måste också vara såtillvida rättvisande att den ger en riktig bild av de jämförda varornas egenskaper. Erfarenheten ger emellertid vid handen att det i praktiken ofta är nära nog ogörligt för en annonsör —- även med de bästa avsikter —— att vid en jämförelse mellan den egna varan och konkurrerande produkter taga med alla egenskaper som en köpare kan tillmäta betydelse vid värderingen av varorna i fråga och så mycket mindre att avge sammanfattande omdömen på

ett rättvist sätt. Jämförelsen blir följaktligen lätt ofullständig och därigenom också skev. Avsevärd risk föreligger uppenbarligen för att bristerna i jämförelsen främst komma att drabba den konkurrerande produkten. Härtill kommer att i många fall köparens värdering av en vara påverkas av icke mät- och vägbara egenskaper såsom utseende, finish etc. Om jämförelsen avser varors kvalitet, har man där- jämte att taga hänsyn till de jämförda varornas pris. Omvänt måste vid prisjäm- förelser mellan olika produkter även beaktas de olikheter som kunna föreligga i fråga om kvaliteten.

Redan av de nu anförda synpunkterna framgår att det i praktiken ställer sig synnerligen svårt att utforma jämförelser i reklam så att de uppfylla det grund- läggande kravet som måste ställas på all reklam, nämligen att argumenteringen skall vara sann och icke får vara missvisande. Med hänsyn härtill och till att enligt vad erfarenheten visar jämförelser ofta i och för sig äro ägnade att förläna ett sär- skilt sken av objektivitet åt reklambudskapet, finner nämnden att en mycket sträng bedömning av direkta jämförelser i reklam är påkallad.

Prisjämförelser av skilda slag har också prövats av Opinionsnämnden. I ett ärende, NOp aktnr 316/60, prövades en mycket omfattande sådan jäm- förelse beträffande livsmedel, skodon, kläder och hemutrustning. Nämnden godtog prisjämförelsen i och för sig men konstaterade att den endast avsåg en vecka och att annonsören dragit alltför långtgående och kategoriska slut- satser av jämförelsens resultat. I fråga om skodon, kläder och hemutrust- ning tillkom särskilda svårigheter att rättvisande jämföra varor av samma slag. Här befanns prisjämförelsen inte uppfylla de krav på allsidighet och vederhäftighet, som borde ställas på jämförelser. I ett par ärenden, NOp aktnr 568/62 och 571/62, avseende ett påstått hushålls->>storköp» om ett tjugotal artiklar för tillhopa ca 100 kronor anmärkte nämnden, förutom på att vissa jämförelsepriser var oriktiga, att det fanns anledning antaga att urvalet av de varor som medtagits i jämförelsen inte skett med beaktande av varornas representativitet i prishänseende, ett förhållande som nämnden fann anmärkningsvärt, oavsett hur jämförelsen utföll.

Det förefaller som om tendensen i nämndens praxis när det gäller jäm- förelser är att något lätta på de förhållandevis mycket stränga krav, som uppställts i det citerade principuttalandet från år 1959. Nämnden har så— lunda godtagit jämförelser av priset på viss märkesvara i olika distribu— tionsformer, NOp aktnr 668/63. Fakta i detta ärende var i korthet följande.

Ett handelsföretag påstod i ett cirkulärbrev till kunder att det kunde sälja flera dimensioner av en engelsk specialskruv för halva priset. Tillverkarens svenske generalagent anmälde förfarandet till Opinionsnämnden och framhöll att handels— företaget endast i undantagsfall kunnat erbjuda så låga priser samt att kundkretsen ingivits den med hänsyn till omständigheterna oberättigade uppfattningen att generalagenten tillämpade omotiverat höga priser. Generalagenten anförde som skäl för sin prissättning, att man förde full sortering, 2 800 dimensioner, samt hade höga lagerkostnader och betydande kostnader för reklam och service. Handels- företaget, som inte i sin prissättning behövt beakta kostnader av denna art, borde därför enligt generalagenten ha underlåtit att jämföra sina endast i undantagsfall tillämpliga priser med priserna i generalagentens riktprislista.

I fråga om tillbörligheten av denna prisjämförelse uttalade nämnden, att det inte kunde anses oförenligt med god affärssed att i reklam anställa direkta jämförelser med konkurrerande märkesvara, förutsatt att grund- reglernas vederhäftighetskrav var uppfyllt. Nämnden fortsatte.

Denna inställning till jämförelser i reklam synes tillämplig även på prisjämfö- relser avseende en och samma märkesvara; enligt nämndens uppfattning är det önskvärt i ett dtistributionssystem, vilket liksom det svenska bygger på principen om fri konkurrens, att köparens möjligheter att jämföra skilda utbud av samma vara, icke minst vad gäller priset, främjas. Mot bakgrunden härav kan icke komma i fråga att såsom [generalagenten] synes vilja göra gällande i detta ärende anse en prisjämförelse i reklam oförenlig med god affärssed av det skälet, att jäm- förelsen skulle kunna uppfattas såsom »nedsättande» för den företagare, som av i och för sig goda skäl tvingas uttaga ett högre pris för varan. Under hänvisning till vad sålunda anförts finner nämnden att någon anmärkning från synpunkten god affärssed ej heller kan riktas mot cirkulärbrevet på grund av att det innefattat en jämförelse med priserna enligt [generalagentens] prislista.

Ytterligare ett avgörande må här nämnas, nämligen NOp aktnr 967/65. Också i detta fall var fråga om en prisjämförelse, denna gång mellan olika märkesvaror, marknadsförda genom skilda distributionsformer. Här ut— talade nämnden, att likaväl som jämförelser av priset på en och samma mär- kesvara i skilda distributionskanaler borde godtas från synpunkten av god affärssed, borde jämförelser av priset på synonyma och i allo likvärdiga märkesvaror, distribuerade genom olika distributionsformer godtas.

Utredningen

Stadganden räckvidd

1 & IKL innehåller begränsningar i olika avseenden. Den avser endast upp- gift om egna förhållanden, om egen verksamhet eller däri utbjudna varor eller prestationer. Uppgiften skall vara lämnad i »säljverksamhet», varmed här menas verksamhet i avsättningsfrämjande syfte, riktad »framåt» mot återförsäljare eller andra näringsidkare i senare led och framför allt mot konsumenter. Enligt 1 & IKL skall uppgiften inte bara vara vilseledande i den meningen att den är ägnad att framkalla uppfattningen om ett fördel- aktigt anbud utan den skall också vara oriktig, sanningslös. Endast uppgift eller annan framställning i meddelande för ett större antal personer omfat- tas. Förfarandet i sin helhet skall stå >>i uppenbar strid mot god affärssed». Ingripande kan ske endast om uppgiften lämnats av näringsidkare eller av någon, som är anställd i eller eljest arbetar för annans näringsverksamhet och därvid självständigt bedriver reklam. Slutligen sägs att den som läm- nar uppgiften skall ha haft eller bort ha vetskap om uppgiftens oriktighet. Enda påföljd för överträdelse är straff. Om förutsättningar för utdömande av straff är förhanden, kan ersättning också utdömas till andra närings- idkare, som skadats av förfarandet.

1 & IKL kan sägas ge uttryck för kravet på att reklamen skall vara veder— häftig, men begränsningarna gör att stadgandet har en ganska liten räck-- vidd. Detta framstår numera som en brist. Med produktionens och distribu- tionens ändrade struktur, särskilt den starkt ökade omfattningen av distri— bution genom självbetjäningsföretag av skilda slag, har reklam och andra kommersiella framställningar fått långt större betydelse som kommuni- kationsmedel mellan näringslivet och konsumenterna samt mellan närings— livets olika grenar inbördes. I samma riktning har verkat de genom den höjda levnadsstandarden väsentligt ökade valmöjligheterna för konsum- tionen. Samtidigt märks en klar tendens till skärpta vederhäftighetsanspräk på reklam och andra kommersiella framställningar bland konsumenter och inom näringslivet självt, inte minst inom reklambranschen. Utredningen anser med hänsyn härtill att den rättsliga normen bör ges en mer generell utformning och omfatta inte bara sådan reklam, som avses i 1 5 IKL, utan också andra framställningar i samband med omsättningen av varor och tjänster, samt att vederhäftighetskravet bör skärpas.

Vederhäftighetskravet uttrycks i 1 & IKL med att uppgiften inte får vara oriktig och ägnad att framkalla uppfattningen om ett fördelaktigt anbud. En framställning kan emellertid vara objektivt sett riktig men ändå i hög grad vilseledande. Som exempel kan nämnas att man till jämförelse med ett offererat pris på en vara anger ett tidigare pris, som visserligen i och för sig är riktigt men helt inaktuellt, eftersom varan successivt fallit i pris. Å andra sidan kan en framställning vara oriktig men ändå inte vilseledande, exempelvis därför att den inte fattas bokstavligt. Utredningen anser därför att vederhäftighetskravet väsentligen bör uttryckas därmed att framställ- ningen inte får vara vilseledande. Den begränsningen bör dock fortfarande finnas att den vilseledande framställningen skall vara ägnad att ha en kommersiell effekt, dvs. vara ägnad att påverka någons benägenhet att köpa eller eljest vidta en disposition. Med den allmänna inriktning, som utredningens förslag har, saknas anledning att bibehålla rekvisitet att för- farandet skall stå i uppenbar strid mot god affärssed.

Vad härefter gäller begränsningen till egna förhållanden är det väl säkert så att det mesta av reklam och av andra jämförbara meddelanden rör det egna företaget eller den egna varan eller tjänsten. Men lika väl som man i sådana framställningar söker skapa ett positivt intryck av sig själv eller det man tillhandahåller kan man söka skapa ett negativt intryck av kon— kurrenterna och dessas varor och tjänster. Samma vederhäftighetskrav bör ställas på alla framställningar, oavsett om de anknyter till vederbörandes egna eller till andra näringsidkares förhållanden. Särskilt betydelsefull är en sådan enhetlig norm då det gäller bedömning av jämförande reklam och andra jämförande framställningar.

Inte heller begränsningen till säljverksamhet i 1 & IKL finner utred-

ningen rationell. Konkurrens mellan olika näringsidkare förekommer inte bara i säljverksamhet utan också i inköpsverksamhet, dvs. verksamhet som riktar sig »bakåt» mot säljare och leverantörer, tillhandahållare av råvaror, arbetskraft, krediter, lokaler och andra nyttigheter. Konkurrensen i näringslivet kan också ta sig uttryck i sådan extern verksamhet, som inte är omedelbart inriktad på vare sig avsättning eller förvärv utan syftar till att helt allmänt ge företaget good-will, public relation-verksamhet. Även i dessa verksamheter kan man nå för sig själv gynnsam kommersiell effekt antingen genom att »tala väl» om sig själv eller »tala illa» om andra nä- ringsidkare. Enligt utredningens mening gäller det allmänna intresset av vederhäftighet inte bara för reklam och andra framställningar i säljverk- samhet utan också för framställningar i inköps- och annan verksamhet.

Jämsides med den starkt ökade omfattningen av distribution genom olika självbetjäningsföretag har också betydelsen av den individuella för- säljningen tilltagit. Även tekniken att sälja genom personligt utformade säljbrev och genom personliga samtal mellan representanter för säljare och presumtiva köpare har utvecklats. Ofta är det här fråga om tek- niskt komplicerade varor och varor av nya material, där konsumenterna måste förlita sig på försäljarnas upplysningar. Men även andra varuslag, exempelvis bokverk av olika slag, säljs inte sällan vid personliga besök hos kunderna av försäljare. Och fortfarande är naturligtvis expediters uppgifter till konsumenter i affärerna ofta avgörande för konsumtionsvalet. Det finns mot bakgrund av det anförda skäl att kräva att också framställningar, rik- tade till en person eller några få personer, skall vara vederhäftiga.

I inköpsverksamhet är meddelanden, avsedda för ett större antal per— soner, mindre typiska. Där ligger tonvikten på individuellt utformade fram- ställningar av olika slag. Det hindrar inte att också här samma etiska krav generellt bör ställas. Sannolikt får en bestämmelse härom emellertid mindre praktisk tillämpning, eftersom det här i allmänhet mera rör sig om under- handlingar mellan fackmän med större möjligheter till kritisk bedömning.

I nära anslutning till detta står frågan om det ansvariga subjektet. Så länge normen är begränsad till meddelanden, avsedda för ett större antal personer, kan det vara naturligt att låta den gälla bara för näringsidkare och centrala funktionärer som självständigt bedriver reklam. Utsträcks normen också till individuella meddelanden från man till man, framstår begränsningen såsom mindre lämplig. I försäljnings- och inköpsverksamhet kommer presumtiva kunder eller leverantörer oftast inte i kontakt med nä- ringsidkaren eller personer i ledande ställning utan med försäljnings- eller inköpspersonal. Anställda som avlönas med provision kan vara utsatta för särskild frestelse att vilseleda. Det allmänna intresset och särskilt konsu- mentintresset fordrar, att ansvaret utsträcks till alla dem som är sysselsatta i näringsverksamhet. Argumenteringen i säljverksamhet, inköpsverksamhet

och annan extern verksamhet kan också flyttas över från det enskilda före- taget till branschorganisationer och andra sammanslutningar av närings- idkare. Även dessa bör därför omfattas av den rättsliga normen.

Utredningen föreslår alltså ett stadgande av innehåll att näringsidkare och sammanslutning av näringsidkare samt de som är anställda hos eller fullgör uppdrag för näringsidkare eller sådan sammanslutning inte får använda oriktig eller vilseledande framställning, ägnad att påverka efter- frågan på eller utbudet av vara, tj änst eller annan nyttighet.

Med ett så utformat stadgande fångar man in det allra mesta av vad som från allmän synpunkt måste anses som otillbörlig reklam i vidsträckt mening. All erfarenhet och gjorda undersökningar visar nämligen att det övervä- gande flertalet av de som förkastliga ansedda metoderna i konkurrensen utgörs av framställningar, som är vilseledande i ett eller annat avseende.

Utöver stadgandet mot vilseledande framställning föreslår utredningen ett stadgande mot framställning som på grund av sin utformning är otill- börlig gentemot annan näringsidkare och ägnad att ha kommersiell effekt, dvs. ägnad att påverka folks lust att köpa eller sälja eller vidta någon annan kommersiell disposition. Det kan ibland vara försvarligt att närings— idkare lämnar för andra näringsidkare eller andras varor och tjänster ofördelaktiga uppgifter. Varnar exempelvis en näringsidkare i korrekta former allmänheten och näringslivet för en konkurrent, som i sin verksam- het ådagalagt att han saknar vilja eller förmåga att sköta den på ett till- fredsställande sätt, bör detta inte kunna angripas med rättsliga medel. Ett annat exempel på framställningar, som inte bör vara angripbara, är veder- häftiga uppgifter om en konkurrentvaras bristande funktionsduglighet. Men det är ett allmänt intresse att möjlighet till ingripande ges mot kom- mersiellt relevanta framställningar i konkurrensen, vilka är chikanösa, kränkande, sårande eller eljest otillbörliga i sin utformning.

Utredningen föreslår också ett stadgande mot framställning, som genom att den angår ovidkommande förhållande är otillbörlig gentemot annan nä- ringsidkare, under förutsättning att framställningen är ägnad att ha kom- mersiell effekt. Hår syftas på att man lämnar uppgifter om vederbörandes ras, religion, politiska uppfattning etc., vilka är för hans näringsverksamhet helt ovidkommande men ägnade att påverka konsumenters och andras be- nägenhet att göra affärer med honom. Det har ansetts riktigt att söka stävja utnyttjandet av bestående fördomar och aversioner av detta slag i konkurrensen näringsidkare emellan.

Såsom påföljd för överträdelse av stadgandena föreslås i första hand för- bud vid vite att använda framställningen och i andra hand, vid uppsåtliga förfaranden, straff. Förslaget till sanktionssystem motiveras i kap. IX.

Vilseledande eller på angivet sätt otillbörliga framställningar kan före- komma i de mest skiftande former. Utredningen har därför föreslagit täm- ligen generellt formulerade rättsliga normer. Utredningen är medveten om att detta i ett inledande skede kan tänkas medföra viss osäkerhet vid till-

lämpningen. Utredningen har emellertid räknat med att erfarenheterna från Näringslivets Opinionsnämnds verksamhet bör kunna utnyttjas i rätts- tillämpningen. Om så sker torde eventuellt uppkommande svårigheter kunna övervinnas.

Utredningen föreslår att stadgandet i 9 kap. 8 5 andra punkten BrB om vilseledande i utövning av yrke eller näring, avseende beskaffenhet, myc- kenhet eller ursprung av något som tillhandahålles mot vederlag, upphävs. Ett stadgande om vilseledande, som föranleder en disposition men inte nå- gon skada, erfordras inte när möjlighet öppnas till rättsligt ingripande mot oriktiga eller vilseledande framställningar, vilka är ägnade att påverka handlingsbenägenheten hos dem som tar del därav.

Särskilt om ekonomiskt förtal

Sådant förtal, som lämnar den personliga äran okränkt men medför eko- nomiska skadeverkningar för den utpekade, brukar betecknas som ekono- miskt förtal.

I avsnittet om gällande rätt har med hänvisning till rättspraxis visats att gärningar av detta slag i viss utsträckning omfattades av stadgandena om ärekränkning i 16 kap. 8 och 9 55 SL. Straffrättskommittén, som hade att omarbeta ärekränkningskapitlet, föreslog i samband härmed i förslaget till brottsbalk (SOU 1953: 14) ett stadgande mot ekonomiskt förtal av inne- håll att den som om annan lämnade ogrundad uppgift angående gärning eller omständighet som var ägnad att skada denne i utövning av yrke eller näring eller eljest i ekonomiskt hänseende, skulle straffas. I remissen av brottsbalken till lagrådet upptogs emellertid inte något stadgande om eko— nomiskt förtal. Departementschefen anförde därvid (prop. 1962: 10 5. B 52).

En annan nyhet i kommittéförslaget som jag ställt mig tveksam till är det stad- gande om ekonomiskt förtal som upptagits i kapitlet om bedrägeri och annan oredlighet (7: 9 i kommitténs förslag). Detta stadgande, som i viss utsträckning äger motsvarighet i SL 16: 8, är avsett att komplettera de allmänna reglerna av- seende ärekränkning. Tydligt är, att spridande av oriktiga eller ogrundade upp- gifter om en persons yrkesutövning eller ekonomiska förhållanden ofta kan åt- kommas såsom vanlig ärekränkning. I den mån fråga är om sådana närings— och ekonomiska förhållanden som icke kan sägas ha något samband med det person- liga anseendet har det föreslagna stadgandet sin väsentliga betydelse i förhållan- det olika näringsidkare emellan och berör således spörsmål, som lämpligast bör regleras i lagstiftningen mot illojal konkurrens. Jag har stannat för att icke upp- taga ifrågavarande bestämmelse i brottsbalksförslaget. Det torde få ankomma på varumärkes- och firmautredningen att under sitt fortsatta arbete närmare över- väga hur lagstiftningen på förevarande område bör vara utformad och därvid bl. a. beakta de förpliktelser som Sverige kan ha åtagit sig genom sin anslutning 'till Pariskonventionen för skydd av den industriella äganderätten.

Lagrådet hade en annan uppfattning än departementschefen på denna punkt. Lagrådet anförde bl. a. (prop. 1962: 10 5. B 429).

Beskyllningar som äro skadliga för någons yrke eller näring äro för närvarande, såvitt angår kränkning som riktar sig mot fysisk person, kriminaliserade i SL 16: 8. Enligt lagrådets mening bör det icke i brottsbalken saknas en bestämmelse i detta ämne. Sådan ryktesspridning som här är i fråga synes knappast, typiskt sett, höra hemma i lagstiftningen mot illojal konkurrens. Att konkurrenter sprida osanna uppgifter om varandra förekommer visserligen men även andra —— såsom kunder, klienter, patienter, f. d. anställda m. fl. —— kunna om yrkesutövare sprida oriktiga uppgifter som ej äro ärekränkande i vanlig mening men mycket skadliga för vederbörande. Frågan kan få en mera konsekvent behandling, därest ett stad— gande härom meddelas i brottsbalken .

Enligt lagrådets mening bör i huvudsaklig anslutning till kommitténs förslag upptagas en bestämmelse, att den som om annans verksamhet utsprider oriktig uppgift, som är ägnad att ekonomiskt skada denne, skall dömas för ekonomiskt förtal. I fall som här avses förutsättes, att uppgiften är osann liksom att den som väcker åtal visar detta. Man får naturligen räkna med att den som lämnat en orik- tig uppgift kan gå fri från straff av subjektiva skäl; han har trott på uppgiftens riktighet. Möjligheten till ingripande mot falska rykten kan emellertid i och för sig verka avskräckande och tvingar åtminstone till försiktighet, ehuru något full— ständigt skydd icke kan åstadkommas.

Vidare påpekade lagrådet att ärekränkning enligt förslaget endast an- setts kunna riktas mot fysisk person och att grunden härför var att juridiska personer ej ansetts företräda något sådant intresse som straffbestämmel— serna avsett att skydda. Beträffande ekonomiskt förtal var enligt lagrådet uppenbart, atti sakens natur ej låg någon sådan begränsning; även juridiska personer var bärare av ekonomiska intressen. Lagrådets förslag avsåg att täcka även det fallet att förtalshandlingen gällde en juridisk persons verk- samhet. Eftersom inte blott ekonomisk verksamhet avsågs, blev även ideella föreningar enligt lagrådets förslag skyddade mot angrepp som ekonomiskt skadade dem, t. ex. genom att medlemmar föranleddes lämna föreningen el- ler annat avbräck uppstod.

I propositionen med förslag till brottsbalk vidhöll departementschefen sin ståndpunkt att ett stadgande om ekonomiskt förtal inte borde upptas i brottsbalken (prop. 1962: 10 s. C 183).

De i propositionen föreslagna och sedermera av riksdagen antagna stad- gandena om ärekränkning i brottsbalkens 5 kap., vilka trätt i kraft från och med den 1 januari 1965, har redovisats i avsnittet om gällande rätt.

Med brottsbalkens ärekränkningskapitel kan inte sådant förtal, som lämnar vederbörandes personliga ära okränkt men drabbar honom eko- nomiskt, åtkommas med rättsliga sanktioner. Kapitlet har nämligen enbart till syfte att skydda den enskildes ära, hans aktning och personliga anseende i andras och egen uppfattning. Givetvis kan ärekränkningen drabba den utpekade även ekonomiskt, men detta är subsidiärt och nämns inte särskilt i lagen. Ekonomiskt förtal kan således beivras med straff och skadestånd endast om det är så att säga en biverkan av personligt förtal.

Frågan om ekonomiskt förtal av juridiska personer har inte lösts genom brottsbalken . Visserligen torde brottsbalkens ärekränkningskapitel, liksom

strafflagens, vara tillämpligt på sådana yttranden som formellt avser en juridisk person men som måste så förstås att en eller flera personer där- igenom utpekas. Denna praxis kan belysas med det tidigare nämnda rätts- fallet NJA 1950 s. 250. Där riktade sig nämligen de såsom ärekränkning be- dömda uttalandena strängt taget mot ett aktiebolag såsom medlem i en or- ganisation. Men det antogs av domstolarna att det för mottagarna av den ifrågavarande cirkulärskrivelsen var känt vem som var bolagets verkstäl- lande direktör och dennes namn ingick också i bolagets firma. Vid sådant förhållande fästes inte avseende vid den i målet gjorda invändningen att verkställande direktören inte nämnts i skrivelsen och att juridisk person in- te kunde vara objekt för ärekränkning. Men då det gäller mindre »personi- fierade» juridiska personer erbjuder brottsbalken inget förtalsskydd.

Under riksdagsbehandlingen av brottsbalken väcktes en motion (1962: I: 536) vari upptogs frågan om straffrättsligt skydd för kollektiva enheter. Enligt motionärens mening var det angeläget att riksdagen övervägde huru- vida behov förelåg av en straffbestämmelse av något slag som kunde bereda skydd åt stiftelser, företag och sammanslutningar, fackliga och andra, mot i vart fall sanningslösa påståenden, som föranledde ekonomisk skada. Mo— tionen avstyrktes av första lagutskottet, som emellertid uttalade (LiU 1962: 42 s. 40).

Utskottet anser det möjligt att frågan om ekonomiskt förtal ej kan erhålla en till- fredsställande reglering inom den naturliga ramen för lagstiftningen mot illojal konkurrens. Eventuellt kan det då visa sig lämpligt att i brottsbalken upptaga ett stadgande i ämnet. Spörsmålet härom synes dock icke böra upptagas till ytterligare övervägande i förevarande sammanhang utan först då utredningen om illojal kon- kurrens, vilken numera omhänderhar varumärkes- och firmautredningens ifråga- varande uppgifter, har framlagt resultatet av sitt arbete.

På utredningen om illojal konkurrens ankommer således att försåvitt angår förhållandet näringsidkare emellan ta ställning till frågan om eko— nomiskt förtal.

Vad gäller i näringsverksamhet använda sanningslösa uppgifter och på- ståenden, vilka ekonomiskt skadar näringsidkare, hänvisar utredningen till sitt förslag till stadgande mot sådan framställning som är oriktig eller vilse— ledande och ägnad att påverka efterfrågan på eller utbudet av vara, tjänst eller annan nyttighet. Med förslaget blir det möjligt att ingripa mot i nä- ringsverksamhet använda oriktiga och vilseledande framställningar, som medför risk för att konsumenter och andra som tar del av dem påverkas i sitt handlande. Härigenom bereds i första hand konsumenter och andra adressater men i andra hand också andra näringsidkare ett skydd mot skada till följd av oriktiga eller vilseledande uppgifter. Och enligt förslaget skall, liksom enligt 1 5 IKL, skadad näringsidkare ha möjlighet att åberopa stad- gandet som grund för skadeståndstalan mot den för framställningen an- svarige.

Förslaget till stadgande mot oriktiga eller vilseledande framställningar ger alltså —— såvitt angår förhållandet näringsidkare emellan —— indirekt det rättsskydd som skulle följt av straffrättskommitténs och lagrådets förslag till stadgande mot ekonomiskt förtal. Rättsskyddet enligt förslaget gäller givetvis för varje skadad näringsidkare, oavsett om det är fråga om fysisk eller juridisk person.

Utredningens förslag till stadgande mot framställningar, som på grund av sin utformning eller genom att angå ovidkommande förhållande är otillbör- liga gentemot annan näringsidkare, lämnar därhän frågan om uppgiften är oriktig eller vilseledande eller inte. Här är en olikhet mellan utredningens förslag och de nämnda förslagen till stadgande mot ekonomiskt förtal inom brottsbalkens ram, vilka ju endast tog sikte på ogrundade eller oriktiga upp- gifter. Det nu framlagda förslaget, som också primärt avser framställningar, ägnade att ha kommersiell effekt, medför alltså indirekt ett rättsskydd för andra näringsidkare, som går något utöver vad *som skulle ha uppnåtts med straffrättskommitténs och lagrådets förslag till stadgande mot ekonomiskt fört-al.

Om näringsidkare eller om varor eller tjänster kan givetvis lämnas orik— tiga eller vilseledande uppgifter med större eller mindre skadeverkningar för den drabbade i många andra sammanhang än dem som omfattas av utredningens nämnda förslag. Särskilt kommer i blickpunkten inkorrekt konsumentupplysning. Mot näringsidkare riktat ekonomiskt förtal kan också, exempelvis i hämndsyfte, spridas av privatpersoner. Ekonomiskt förtal kan drabba juridiska personer, som inte är näringsidkare. Utred- ningen har emellertid — såsom i fråga om konsumentupplysning skall ut- vecklas i det följande funnit det falla utanför dess uppdrag att ta ställ- ning till annat ekonomiskt förtal än sådant, som berör förhållandet nä- ringsidkare emellan. Utredningen anser det emellertid angeläget att de återstående betydelsefulla frågorna om ekonomiskt förtal utreds. I viss ut- sträckning torde detta göras av 1963 års konsumentupplysningskommitté.

Förslaget från tryckfrihetsrättslig synpunkt Den svenska tryckfrihetsrättens utformning medför problem vid lagstift— ning om reklam, eftersom reklam oftast framträder i tryckt skrift. Grundläggande för tryckfriheten är bestämmelsen i 5 86 regeringsformen, vari bl. a. stadgas att med tryckfrihet förstås varje svensk mans rättighet att, utan några av den offentliga makten i förväg lagda hinder, utgiva skrif- ter, att sedermera endast inför laglig domstol kunna tilltalas för deras inne- håll, och att icke i annat fall kunna därför straffas, än om detta innehåll strider mot tydlig lag, given att bevara allmänt lugn, utan att återhålla all- män upplysning. I 1 kap. 1 5 TF föreskrivs i anslutning härtill att i överensstämmelse med de i regeringsformen fastställda grunderna för en allmän tryckfrihet och

till säkerställande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning det skall stå varje svensk medborgare fritt att, med iakttagande av de be- stämmelser som är i TF meddelade till skydd för enskild rätt och allmän säkerhet, i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst. Det skall ock stå envar fritt att, i alla de fall då ej annat är i TF föreskrivet, meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för offentliggö- rande i tryckt skrift till dess författare eller utgivare eller, om för skriften finnes särskild redaktion, till denna eller till företag för yrkesmässig för- medling av nyheter till periodiska skrifter.

Av 1 kap. 3 & TF framgår att för missbruk av tryckfriheten eller med- verkan däri ej någon må i annan ordning eller i annat fall än TF bestäm- mer kunna tilltalas eller dömas till ansvar eller ersättningsskyldighet eller skriften konfiskeras eller läggas under beslag. Här åsyftas för det första straffbestämmelserna i 7 kap. TF, vars 4 & stadgar att med beaktande av det i 1 5 TF angivna syftet med en allmän tryckfrihet skall såsom otillåtet yttrande i tryckt skrift anses sådan enligt lag straffbar framställning som innefattar vissa särskilt uppräknade brott. Bland de uppräknade brotten återfinns ärekränkning mot enskild person — förtal, förtal av avliden och förolämpning _ beskrivet på samma sätt som i BrB. För det andra åsyftas de särskilda ansvarighetsreglerna i 8 kap. TF, vari anges vem som har att ansvara för tryckfrihetsbrott. För periodisk skrift är detta i regel utgivaren eller, under vissa förutsättningar, i tur och ordning ägaren, boktryckaren eller utspridaren. För ej periodisk tryckt skrift ansvarar i regel författaren eller i vissa fall utgivaren eller, under vissa förutsättningar, i tur och ord- ning förläggaren, boktryckaren eller utspridaren. För det tredje åsyftas speciella, från vad eljest gäller avvikande bestämmelser i 9—12 kap. TF om tillsyn och åtal, särskilda tvångsmedel, enskilt anspråk och rättegången i tryckfrihetsmål. Av dessa bestämmelser må endast nämnas att justitie— kanslern normalt är åklagare, i vissa fall efter anmälan av justitieministern, att enskilt anspråk i princip endast får riktas mot den som svarar för tryckfrihetsbrottet samt att frågan om skriftens brottslighet i regel skall prövas av en jury, ett system som inte i övrigt förekommer i svensk rätt.

1812 års TF hade i sin 1876 antagna lydelse en mer kategorisk avfattning av vad som skulle förstås med tryckfrihet. Enligt 1 5 1 mom. fick nämligen icke någon i annan ordning eller i annat fall än TF stadgade för tryckt skrifts innehålltilltalas eller straffas. Detta synes tidigare ha uppfattats så, att även andra medelst tryckt skrift begångna brott än som innefattade missbruk av det fria ordet skulle straffas i den för tryckfrihetsbrott stadgade ordningen.

Denna uppfattning av tryckfrihetens innebörd mötte emellertid kritik. Dåvarande professorn Nils Alexanderson anförde i Föreläsningar över den svenska tryckfrihetsprocessen (Uppsala 1907) följande.

Däremot är det alldeles klart —— ehuru motsatsen stundom påstås i missriktat 6—614788

nit om vad som förmenas vara tryckfrihet —— att 1 % 1 mom. tryckfrihetsförord- ningen ingalunda innebär att varje åtalat förfarande, som begagnat det tryckta ordet för att förmedla sitt syftes uppnående, skulle falla under tryckfrihetspro- cessens regler. Det oriktiga häri finner man lätt genom en befogad jämförelse mellan yttrandefrihet och tryckfrihet. Om en bedragare begagnar sig av en tryckt annons för att nå sitt mål, så är det lika litet ett tryckfrihetsbrott som det skulle kunna falla oss in att beteckna den muntliga bedrägliga framställningen som ett brottsligt överträdande av yttrandefrihetens gränser. Kriminaliscringen har i bägge fallen tydligen skett ur en alldeles annan synpunkt.

Patentlagstiftningskommittén utgick emellertid i sitt förslag till lag mot illojal konkurrens från att TF borde vara ensam normerande i fråga om an- svaret för illojal konkurrens genom tryckt skrift (1915 års betänkande s. 435). Enligt kommitténs förslag skulle detaljerade bestämmelser om illojal konkurrens intas i TF, men för dessa brott skulle delvis tillämpas ett annat ansvarighetssystem och ett annat processuellt förfarande än för öv- riga tryckfrihetsbrott. De föreslagna ändringarna i TF väckte så starka be- tänkligheter att i 1919 års lag mot illojal konkurrens endast upptogs sådana former av illojal konkurrens som bara i sällsynta undantagsfall kunde tän- kas beröra tryckt skrift, nämligen obehörigt användande eller delgivande av yrkeshemligheter och tekniska förebilder samt bestickning och tagande av muta.

Då frågan om lagstiftning mot illojal reklam ånyo togs upp utarbetades ett förslag, enligt vilket inte själva tillkännagivandet av en oriktig uppgift utan varans eller yrkesprestationens tillhandahållande under lämnande av den oriktiga uppgiften skulle kriminaliseras. Lagrådet ansåg inte detta för— slag strida mot TF. Om innebörden av 1 g 1 mom. TF gick dock meningarna i lagrådet något isär (prop. 1931:175 5. 45). Departementschefen uttalade som sin mening att betydelsen av brottsbegreppets utformande på ena eller andra sättet _ kriminalisering av ett vilseledande meddelande såsom så— dant eller av ett förfarande, vari meddelandet ingick såsom en nödvändig förutsättning för brottet _ i någon mån överskattats. Var det så att tryck- friheten inte berördes genom det föreslagna stadgandet och att det däri angivna förfarandet således kunde och borde beivras jämlikt allmän lag, kom frågan inte i förändrat läge därigenom att straffet knöts till själva meddelandet. Det var i intetdera fallet det fristående meddelandet, som på- kallade ingripande, utan meddelandet såsom ett led i ett förfarande, vari ingick andra ur straffrättslig synpunkt betydelsefulla moment. Av hänsyn till TF förelåg därför enligt departementschefens mening inte anledning att vidhålla den i förslaget upptagna brottsbeskrivningen (prop. 1931: 175 s. 57).

Stadgandet fick härefter sin ännu gällande utformning och är tillämpligt även om meddelandet sker i tryckt skrift.

Samma principiella uppfattning av tryckfrihetens innebörd, som fram- förts av Alexanderson 1907 samt av lagrådet och i det citerade departements- chefsyttrandet under förarbetena till IKL, hade också 1944 års tryckfrihets-

sakkunniga. I sitt betänkande framhöll de, att den i TF uttryckta principen att förordningen ensam reglerade brottsligheten av tryckt skrifts innehåll hade en begränsad räckvidd. Detta utvecklades sålunda (SOU 1947:60s. 119).

Den gäller icke i fråga om varje förfarande, i vilket skriftens innehåll, taget i bokstavlig mening, ingår som ett led. Vissa brott, vid vilka tryckt skrift kommit till användning, bedömas omedelbart enligt bestämmelser i annan lag. I praktiken har den uppdelning som skett mellan tryckfrihetsbrott och brott, vilka sålunda falla under allmän lag, vunnit en viss stadga.

Förklaringen till att det måste anses naturligt och riktigt att omedelbart under straffbud i annan lag än tryckfrihetsförordningen hänföra vissa förfaranden, som ske genom eller med tillhjälp av yttrande eller meddelande i tryckt skrift, ligger såsom Alexanderson framhållit däri att dessa förfaranden äro brottsliga i annat avseende än såsom ett överskridande av yttrandefrihetens gränser. Det är alltså tryckfrihetens innebörd och syfte som här måste vara avgörande. Tryckfriheten har i första rummet till uppgift att säkerställa en fri nyhetsförmedling och en obeskuren politisk debatt, och det är denna uppgift som föranlett att tryckfri- heten, såsom en förutsättning för ett fritt samhällsskick, reglerats i grundlag. I nära samband med tryckfrihetens politiska uppgift står dess betydelse ur en mera vidsträckt kulturell synpunkt såsom grundval för en allmän upplysning. Som miss- bruk av tryckfriheten upptagas yttranden eller meddelanden, som äro menliga för staten eller samhällslivet eller som kränka den enskilde medborgaren. Däremot har tryckfrihetsförordningen icke tagit som sin uppgift att i alla avseenden reg- lera bruket av tryckta skrifter. Begagnandet av trycket såsom ett medel i den en— skilda näringsverksamhetens tjänstl kräver ej grundlagsskydd. Därför böra ej hel— ler oredliga eller illojala yttranden och meddelanden kriminaliseras såsom tryck— frihetsbrott. Teoretiskt vore det tänkbart att tryckfrihetsförordningen finge anses reglera allt bruk av tryckta skrifter och att däri såsom missbruk av tryckfriheten upptoges varje brottsligt förfarande, vid vilket tryckt skrift kommit till använd- ning. Något praktiskt syfte skulle en dylik utsträckning av tryckfrihetsförord- ningens ram dock icke tjäna. Det vore meningslöst och i vissa fall direkt olämp- ligt, att i de särskilda processuella former, som utbildats för tryckfrihetsmål, be- handla de brott som därigenom skulle dragas in under begreppet tryckfrihets- brott. Vissa bestämmelser i tryckfrihetsförordningen, såsom ansvarighetsreglerna och reglerna om övervakning av tryckta skrifter, förutsätta att skriftens brottslig— het kan bedömas med ledning av dess innehåll. Starka betänkligheter måste in- ställa sig mot att göra utgivaren av en periodisk skrift ansvarig för meddelanden, vilka erhålla sin avsedda innebörd först genom förhållanden som äro undandragna hans kontroll eller om vilkas förhandenvaro det icke rimligen kan åläggas honom att förskaffa sig närmare kännedom. Härom hänvisas till det följande. Det må er— inras om att patentlagstiftningskommittén till följd av sin vidsträckta tolkning av begreppet tryckfrihetsbrott nödgades föreslå undantag från tryckfrihetsförord- ningens ansvarighetsregler och processuella bestämmelser i fråga om illojal kon- kurrens.

Den gränsdragning som genom rättsutvecklingen kommit till stånd mellan tryck— frihetsbrotten och andra genom eller med tillhjälp av tryckt skrift begångna brott är uppenbarligen ur praktisk synpunkt tillfredsställande. Den lämnar även en säker grund för bedömande av vad som åtnjuter grundlagsskydd. Inom de om- råden som hänförts till tryckfrihetsbrott kan någon ytterligare kriminalisering

icke ske annat än i form .av ett straffbud mot dylikt brott; tryckfriheten kan så- ledes icke inskränkas på annat sätt än genom grundlagsändring. Även en omarbe- tad tryckfrihetsförordning bör i fråga om innebörden av begreppet tryckfrihets- brott principiellt intaga samma ståndpunkt som gällande rätt.

Departementschefen anförde i propositionen med förslag till ny TF (prop. 1948: 230 s. 171).

Angivandet i tryckfrihetsförordningen av vad som är tryckfrihetsbrott tjänar två uppgifter: dels blir därigenom gränserna för den lagliga tryckfriheten utsta- kade i grundlagen och tryckfriheten sålunda skyddad mot förhastade inskränk- ningar och dels bildar detta begrepp utgångspunkt för de särbestämmelser som gälla bl. a. angående ansvarighet och rättegången i tryckfrihetsmål. Däremot av- ser regleringen av tryckfrihetsbrotten icke att i princip giva yttrandefriheten en annan utsträckning, då framställningen sker i tryckt skrift, än i andra fall; tvärt— om har en anknytning till straffbuden 'i den allmänna strafflagen, såsom jag tidi- gare framhållit, ansetts motiverad.

De synpunkter som sålunda äro bestämmande för begreppet tryckfrihetsbrott föranleda att dit räknas endast sådana brott som innebära ett missbruk av den yttrandefrihet tryckfrihetsförordningen avser att värna, under det att brott som icke äro av denna beskaffenhet böra kunna straffas omedelbart enligt allmän lag, även om framställning i tryckt skrift ingår som ett led i det brottsliga förfarandet. En sådan uppdelning har också kommit 'till stånd genom rättsutvecklingen; här- om hänvisas till de sakkunnigas betänkande. Att giva de grundsatser, varå denna gränsdragning bygger, ett uttryck i lagtexten skulle ha till uppgift att vid en ut- vidgad kriminalisering i strafflagen underlätta ett bedömande av frågan, huruvida denna, utan motsvarande ändring i tryckfrihetsförordningen, kan tillämpas i fråga om framställning i tryckt skrift. Emellertid möter det stora svårigheter att ut- forma ett dylikt principstadgande. Vad här avses är egentligen icke något annat än ett angivande av tryckfrihetens innebörd och syfte, vilket kommit till uttryck redan i 1 kap. 1 5. Att härutöver upptaga något ytterligare därom i detta kapitel synes icke påkallat.

I ett av högsta domstolen avgjort mål har frågan om i vilken utsträckning brott, som begåtts med hjälp av tryckt skrift, kan straffas enligt annan för- fattning än TF kommit på sin spets. Det gällde åtal mot en chefredaktör för att en daglig tidning innehållit meddelanden om vinstnummer i utländskt lotteri. Chefredaktören hade yrkat att målet skulle handläggas som tryck- frihetsmål. Domstolarna handlade det emellertid som vanligt brottmål och högsta domstolen dömde jämlikt 6 och 10 55 lotteriförordningen till ansvar (NJA 1961 s. 715).

1961 års nykterhetslagskommitté diskuterade i sitt betänkande om alko— holreklamen huruvida det ur tryckfrihetsrättslig synpunkt mötte hinder att i och i anslutning till rusdrycksförsälj ningsförordningen införa begräns- ningar i rätten att göra reklam för alkoholhaltiga drycker. Kommittén an- förde därvid bl.a. (SOU 1964: 6 s. 71).

Gränsdragningen mellan å ena sidan gärningar, som exklusivt skall bedömas jämlikt TF, och å andra sidan övriga medelst tryckt skrift begångna brott brukar anges så, att under TF faller vad som är att anse som missbruk av rätten att uttala åsikter och meddela upplysningar i tryckt skrift, medan gärningar, som är brotts—

liga i annat avseende, behandlas enligt annan lagstiftning. Hur gränsen skall dra- gas i de särskilda fallen är, såsom framgår av den förda diskussionen, stundom vanskligt att avgöra. Tydligt är, att avgörande vikt icke kan fästas vid exempelvis om ett meddelande i en tidning är redaktionellt eller införts såsom annons. Även då det gäller annonser kan uppenbarligen vara fråga om ett missbruk av yttrande- friheten, och i det nyss återgivna rättsfallet meddelades en fällande dom jämlikt lotteriförordningen, oaktat meddelandet varit redaktionellt. Uppenbarligen kan man inte heller hänföra ett fall till TF, enbart därför att det till någon del kan anses innebära meddelande av upplysningar eller uttalande av åsikter. Då skulle praktiskt taget all reklam kunna falla under TF. På motsvarande sätt synes det uppenbarligen felaktigt att utanför TF:s område »föra alla fall, där något intresse föreligger av annan art än som sammanhänger med den politiska debatten och åsiktsbildningen samt institutioners och enskilda personers goda namn och rykte.

Praxis i lagstiftning och rättskipning synes i stället kunna uppfattas så, att man i varje särskilt fall främst bör fästa sig vid förfarandets huvudsakliga karaktär, nämligen om detsamma väsentligen framstår som ett missbruk av yttrandefriheten eller i främsta rummet innebär ett angrepp på andra av rättsordningen skyddade intressen än dem som TF vill skydda.

När det gäller lagstiftning om utövande av näringar, får det i enlighet härmed anses fastslaget, att tämligen långt gående inskränkningar i rätten att använda tryckt skrift för reklam- och liknande ändamål kan föreskrivas i denna lagstift— ning, alltså i annan lagstiftning än TF.

Justitiekanslersämbetet framhöll i utlåtande över betänkandet om alko- holreklamen att det med de vaga kriterier som gällde ofta måste vara oklart om ett förfarande låg inom gränserna för det område som de särskilda tryckfrihetsreglerna avsåg att värna. Främjande av otillåtet lotteri bestraf- fades i vanlig straffprocessuell ordning även om gärningen förövats genom tryckt skrift. Uppvigling, dvs. uppmaning eller förledande till brottslig gär- ning m.m., kunde däremot, om meddelandet spreds i tryck, icke bedömas straffrättsligt i annan ordning än i tryckfrihetsmål ens om den åsyftade gärningen var en tämligen harmlös ordningsförseelse. Oriktiga tidningsupp- gifter som ansågs ärekränkande för någon skulle i regel komma under be- dömande i tryckfrihetsmål. Gjordes det gällande att syftet med uppgifterna var att påverka priset på vara, värdepapper eller annan egendom _ uppgif— terna avsåg exempelvis en finansman —— torde däremot frågan om uppgifter- na var brottsliga (såsom en form av svindleri) ankomma på allmän domstol i vanligt brottmål. Justitiekanslersämbetet anförde vidare.

Ämbetet kan sålunda ansluta sig till kommitténs yttrande att det kan vara vansk— ligt att avgöra, hur i de särskilda fallen gränsen skall dragas mellan å ena sidan gärningar, som exklusivt skall bedömas jämlikt TF, och å andra sidan övriga mc— delst tryckt skrift begångna brott. Däremot kan ämbetet icke utan vidare instämma i kommitténs uttalande, att man i varje särskilt fall främst bör fästa sig vid för- farandets huvudsakliga karaktär, nämligen om detsamma väsentligen framstår som ett missbruk av yttrandefriheten eller i främsta rummet innebär ett angrepp på andra av rättsordninwgen skyddade intressen än dem som TF vill skydda. Med en sådan ståndpunkt skulle tryckfriheten kunna drabbas av betydande inskränk- ningar som en följd av regleringar inriktade främst på andra områden av mänsk— ligt liv än informationen och åsiktsbildningen. Detta skulle icke vara förenligt

med det förhållandet att tryckfriheten i vårt land är en grundlagsstadgad rättig- het. Utgångspunkten bör i stället vara att ett yttrande i tryckt skrift icke kan komma under bedömande i annan ordning än den i TF föreskrivna i vad det rör ett förhållande som kan sägas tillhöra informationens eller åsiktsbildningens om- råde. Stöd för denna ståndpunkt lämnar förarbetena till TF. I det till grund för TF liggande betänkande av 1944 års tryckfrihetssakkunniga yttrades sålunda att inom de områden, som hänförts till tryckfrihetsbrott någon ytterligare kriminali— sering icke kunde ske annat än i form av ett straffbud mot dylikt brott; »tryck- friheten kan således icke inskränkas på annat sätt än genom grundlagsändring.» (SOU 1947: 60 s. 120). Högsta domstolen synes också i sitt tidigare nämnda av— görande om främjande av otillåtet lotteri ha ansett det avgörande vara, om för— farandet berörde yttrandefriheten eller inte.

För egen del får utredningen anföra följande. Stadgandet mot använd- ningen av oriktiga, vilseledande och vissa otillbörliga framställningar, ägna- de att påverka efterfrågan på eller utbudet av varor, tjänster eller andra nyttigheter, är givetvis avsett att vara tillämpligt även för det fall framställ- ningen görs i tryckt skrift. Fråga uppkommer då om stadgandet innebär ett ingrepp i tryckfriheten. Anses det innebära sådant ingrepp, fordras kom- plettering av TF:s brottskatalog för rättsliga åtgärder mot tryckta fram- ställningar. I så fall blir också TF:s särskilda regler om ansvarighet, åtal, rättegång med jury etc. tillämpliga. Anses stadgandet däremot inte inne- bära ett ingrepp i tryckfriheten, kan rättsliga åtgärder mot tryckta fram- ställningar göras enligt vanliga ansvarsregler och i vanlig processuell ord— ning utan hinder av stadgandena i 1 och 3 55 TF.

Syftet med tryckfrihet är att värna om den fria rätten att uttala åsikter och meddela upplysningar. Inskränkningar i denna rätt får endast göras om hänsynen till enskild rätt eller allmän säkerhet väger tyngre än värdet av den obegränsade friheten. Tryckta framställningar, som innefattar vissa brott mot allmän ordning, mot allmän verksamhet, mot rikets säkerhet o.dyl. hör i princip till tryckfrihetsområdet men är av hänsyn till allmän säkerhet kriminaliserade i TF. Fram-ställningar, som innefattar ärekränk- ning mot enskild, hör också i princip till detta område. Här är det dock hänsynen till enskild rätt som föranlett att de kriminaliserats i TF.

Framställningar i tryck, vilka innefattar bedrägeri, svindleri eller för- seelser mot lotteriförordningen, däremot, har ansetts falla utom området för uttalande av åsikter och meddelande av upplysningar. Mot sådana fram- ställningar har alltså kunnat ingripas i vanlig rättslig ordning utan hinder av TF. De har ansetts ligga vid sidan om vad man vill värna med tryckfri- heten.

Illojal reklam, såsom det beskrevs i patentlagstiftningskommitténs förslag

(lämnar någon genom meddelande, avsett för ett större _ _ _ antal per- soner _ _ _ oriktig uppgift rörande egen eller annans näringsverksam- het _ _ _ och är uppgiften ägnad att med omförmälda näringsverksamhet _ _ _ förbinda uppfattningen om något _ _ _ gynnsamt _ _ _) au- sågs av kommittén höra till fältet för uttalande av åsikter och meddelande

av upplysningar. I anslutning till denna uppfattning föreslogs omfattande ändringar i TF i syfte att få för illojal reklam lämpliga ansvars— och process- regler. Vid införande av 1 5 IKL, däremot, segrade efter någon tvekan den uppfattningen att med stadgandet avsedda meddelanden inte hörde till tryckfrihetsområdet. Meddelandena enligt 1 & IKL skilde sig inte från med- delandena enligt patent]agstiftningskommittén-s förslag i något annat i detta sammanhang betydelsefullt avseende än att de bara avsåg egna, ej andras förhållanden.

Den genom 1 5 IKL stadfästa uppfattningen av TF har, såsom framgår av den lämnade redogörelsen, godtagits vid antagandet av ny TF. 1 & IKL har också många gånger i praxis tillämpats på meddelanden i tryckt skrift.

Utredningens förslag skiljer sig på flera punkter från 1 & IKL. Sålunda omfattar det inte bara oriktiga utan också vilseledande och vissa otillbörliga framställningar, vilka är ägnade att ha kommersiell effekt. Vidare avser det inte bara meddelanden för ett större antal personer utan också indivi- duella meddelanden. Ytterligare en skillnad är att under förslaget faller även uppgifter berörande andra näringsidkares verksamhet och förhållan- den. Inte någon av dessa olikheter är enligt utredningens uppfattning av den art att den föranleder en annan bedömning av förhållandet till tryckfri- heten än den som gjordes 1931.

Det väsentliga är nämligen enligt utredningens mening framställningens ändamål. Tryckfrihetssakkunniga framhöll att begagnandet av trycket som ett medel i den enskilda näringsverksamhetens tjänst ej krävde grundlags- skydd och att därför oredliga eller illojala yttranden och meddelanden ej borde kriminaliseras såsom tryckfrihetsbrott. Utredningens förslag avser reklam och andra framställningar, vilka begagnas som medel i närings— verksamhet. Framställningen år inte ett mål i och för sig, inte en åsikts- yttring eller en upplysning som endast har ett kritiskt eller informativt syfte. Målet är vid säljverksamhet att öka egen eller minska annan närings- idkares marknadsandel. Vid inköpsverksamhet är målet att förbättra egna eller försvåra annan näringsidkares möjligheter till förvärv av nyttigheter på gynnsamma villkor. Detta markeras med ordet använda ställt i relation till effektrekvisitet, enligt vilket framställningen skall vara ägnad att på- verka efterfrågan på eller utbudet av vara, tjänst eller annan nyttighet. När man använder en framställning såsom en konkurrenshandling bör därför enligt utredningens mening förfarandet falla utanför tryckfrihetsområdet. I motsats härtill står att man uttalar en åsikt eller lämnar en upplysning, vilket faller inom tryckfrihetsområdet.

Utredningen är givetvis medveten om att det i praktiken ibland kan vara svårt att bestämma vad som är en konkurrenshandling och vad som är en åsiktsyttring eller en information. Avgörande vikt kan _ som 1961 års nykterhetslagskommitté framhållit _ inte fästas vid om framställningen är redaktionell eller eljest i textform eller om den år intagen i en annons. Gränsdragningen måste man överlåta till rättstillämpningen att avgöra i det

konkreta fallet med ledning av de här refererade förarbetena och kommenta— rerna. Gränsdragningssvårigheten är inte någon nyhet föranledd av utred- ningens förslag utan i princip alldeles densamma enligt gällande rätt. Enda skillnaden är att stadgandet mot vilseledande reklam m. m. i förslaget givits större räckvidd, varför den angivna svårigheten måhända kan aktualiseras oftare.

Gränsdragningen mot konsumentupplysning m. m.

Såsom framgår av föregående avsnitt är reklam och andra av utredningens förslag omfattade framställningar medel, varigenom man vill nå målet att skaffa sig fördelar i konkurrensen med andra näringsidkare.

Från reklam och därmed jämförbara framställningar är att skilja konsu- mentupplysning.1 Därmed avses här objektiv information om varor och tjänster, som utgår från andra än producenter och distributörer och som syftar till att vidga konsumenternas kunskaper. Information om varor och tjänster som inte gör anspråk på strikt objektivitet utan framträder mer som subjektiv bedömning kan benämnas varu-(eller tjänste-)recension. Konsumentupplysning och varurecensioner har ofta formen av en jäm- förande prövning från konsumentens synpunkt av varor och tjänster med likartat användningsområde. De kan givetvis i hög grad vara ägnade att på- verka efterfrågan på varor och tjänster. De hör emellertid till skillnad från reklam och därmed jämförbara framställningar till informationens och åsiktsbildningens område.

Konsumentupplysning och varurecensioner är alltså medel att sprida iu- formation och åsikter. Därmed omfattas de inte av utredningens förslag till stadgande om vilseledande reklam m.m. Av ordet »använda» i förslaget markeras att endast framställningar, som är medel att nå kommersiella mål, faller därunder. Oriktig eller vilseledande konsumentupplysning eller varu- recension kan sålunda inte angripas med stöd av förslaget. Reklam, som ikläder sig konsumentupplysningens eller varurecensionens skepnad, är däremot underkastad den föreslagna rättsliga normen. Detsamma gäller gi- vetvis oriktig eller vilseledande konsumentupplysning, som åberopas i re- klam, samt korrekt sådan information, som åberopas på ett oriktigt eller vilseledande sätt.

Rapporter om provningsanalyser och tekniska undersökningar av skilda slag, som utförts av statliga eller privata forskningsinstitut eller provnings- anstalter, är produkter av vederbörandes verksamhet, och felaktigheter i dem kan inte beivras jämlikt det av utredningen föreslagna stadgandet.

1 Konsumentupplysning har behandlats i en mångfald statliga utredningar, varav i'detta sam- manhang särskilt må nämnas SOU 1964: 54 Konsumentupplysning i television och SOL” 1965: 58 Radioansvarighetslag. Bland nu verksamma utredningar märks särskilt 1963 års konsumentupplysningskommitté.

Samma synpunkter gör sig gällande i fråga om kreditupplysningar. Fel- aktiga och för enskild person nedsättande uppgifter i kreditupplysning har enligt rättspraxis bedömts som ärekränkning och föranlett skadestånd (NJA 1962 s. 31). Men mot bristfälligheter i själva kreditupplysningen skall inte kunna ingripas med stöd av det föreslagna stadgandet mot oriktiga, vilse- ledande eller vissa otillbörliga framställningar.

Även i fråga om rapporter om provningsanalyser, kreditupplysningar o. dyl. gäller givetvis att den föreslagna rättsliga normen blir tillämplig, om de är felaktiga och åberopas i reklam eller annat kommersiellt meddelande eller om de åberopas däri på ett oriktigt eller vilseledande sätt.

Förslaget i förhållande till Pariskonventionen

De punkter i Pariskonventionen, som i detta sammanhang är av intresse, är

» artikel 10 bis 3. 2) och 3).

j Enligt punkt 2) skall särskilt förbjudas oriktiga påståenden i utövning

3 av affärsverksamhet, ägnade att misskreditera en konkurrents företag, va- ror eller verksamhet inom industri eller handel.

Punkten omfattar enligt ordalagen oriktiga påståenden över huvud taget, som är ägnade att ha den angivna verkan, oavsett om de förekommer i säljverksamhet, i inköpsverksamhet eller i annan affärsverksamhet. Någon bestämning med avseende på vad påståendena skall handla om finns inte, men av naturliga skäl torde uppgifter av nämnt slag oftast beröra andra näringsidkare eller deras verksamhet eller produkter. Utan betydelse är om påståendena görs i meddelanden avsedda för ett större antal personer eller inte och om de lämnas muntligen eller skriftligen. Punkten avser alla oriktiga påståenden med den angivna effekten i utövning av affärsverksam- het, oavsett vem som gör dem.

Utredningens förslag riktar sig mot bl.a. oriktiga framställningar av nä- ringsidkare, sammanslutning av näringsidkare samt den som är anställd hos eller fullgör uppdrag för näringsidkare eller sådan sammanslutning, såvitt framställningarna är ägnade att påverka efterfrågan på eller utbudet av vara, tjänst eller annan nyttighet. Förslaget tar alltså sikte på faran för effekt hos den som tar del av framställningen. Konventionen behandlar saken ur konkurrentsynpunkt och nämner därför risken för effekt på kon- kurrentens företag eller verksamhet. Men risk för denna effekt kan inte uppkomma med mindre den i förslaget angivna faran är för handen. För- slaget fyller därför de krav konventionen ställer i artikel 10 bis 3. 2). Enligt punkt 3) skall särskilt förbjudas uppgifter och påståenden, vilkas användning i utövning av affärsverksamhet är ägnad att vilseleda allmän- heten angående saluhållna varors beskaffenhet, tillverkningssätt, egen- skaper, användbarhet eller myckenhet. Denna punkt synes endast ta sikte på uppgifter och påståenden i sälj—

verksamhet. Ordalagen tyder närmast på att bara uppgifter och påståenden om egna varor avses. Såväl individuella uppgifter och påståenden som så— dana avsedda för ett större antal personer omfatta-s, och detta oavsett om de är muntliga eller skriftliga. Genom att risk för allmänhetens vilsele— dande skall föreligga, faller interna meddelanden utanför punkten. Enligt ordalagen är uppgifternas och påståendenas riktighet eller oriktighet utan intresse, av betydelse är endast om de är ägnade att vilseleda i vissa angivna hänseenden eller ej. Uppgifter och påståenden av den beskrivna arten skall förbj udas, oavsett vem som använder dem i utövning av affärsverksamhet. Utredningens förslag mot oriktiga eller vilseledande framställningar, vilka är ägnade att påverka handlingsbenägenheten hos dem som tar del därav, synes täcka alla de fall, som avses med ifrågavarande punkt i konventionen.

Specialmotivering till 2 5

Som rubrik har valts Vilseledande reklam m.m. Därmed anges det huvud- sakliga syftet med paragrafen, som är att möjliggöra rättsligt ingripande mot reklam som är ägnad att vilseleda allmänheten. Ordet reklam är inte entydigt. Utredningen förstår därmed närmast såsom konkurrensmedel bru- kade väsentligen konsumentinriktade meddelanden till ett större antal per— soner, avsedda att främja försäljningen av varor och tjänster. Någon exakt definition behövs emellertid inte, eftersom paragrafen omfattar också andra såsom konkurrensmedel använda framställningar.

Paragrafen är uppdelad i tre stycken. Första stycket avser oriktig eller vilseledande framställning, som är ägnad att påverka efterfrågan på eller utbudet av vara, tjänst eller annan nyttighet. Andra stycket avser vissa gentemot annan näringsidkare otillbörliga framställningar, som är ägnade att ha samma effekt. I första och andra styckena är näringsidkare subjekt. I tredje stycket stadgas att bestämmelserna i första och andra styckena gäl- ler också för sammanslutning av näringsidkare samt för den som är an- ställd hos eller fullgör uppdrag för näringsidkare eller sådan sammanslut- ning.

Om påföljder för överträdelse av 2 5, om talerätt och om åtgärder för att förhindra fortsatt överträdelse, se kap. IX med Specialmotivering till 6—11 55.

Termen näringsidkare, som förekommer i alla tre styckena, har inte de- finierats i lagtexten. Utredningen anser emellertid att termen i princip bör ges samma vidsträckta innebörd som i andra moderna lagar såsom exempel- vis varumärkeslagen (jfr SOU 1958: 10 s. 212) och lagen om företagsinteck- ning (jfr prop. 1966: 23 s. 75). Enligt vad utredningen inhämtat kommer firmautredningen i sitt betänkande med förslag till ny firmalag att föreslå att begreppet näringsidkare ges samma innebörd i firmarätten som i varu- märkesrätten.

mässigt driver verksamhet av ekonomisk art. Med termen näringsverksam— het, som inte förekommer i 2 5 men väl i 1 &, avses följaktligen yrkesmässigt bedriven verksamhet av ekonomisk art. Verksamheten behöver inte vara inriktad på vinst vare sig för utövaren eller någon annan. Den omständig- heten att den ekonomiska verksamheten avser att främja ett ideellt eller välgörande syfte utgör inte hinder för att vederbörande anses såsom nä- ringsidkare. Inte bara verksamhet inom handel och industri är närings- verksamhet utan till näringsidkare kommer också att hänföras exempelvis hantverkare, lantbrukare samt utövare av s.k. fria yrken, konstnärer, för- fattare, fotografer, arkitekter, advokater, läkare m.fl. Annons- och reklam— byråer, mäklare, speditörer samt konsulterande ingenjörer och andra själv- ständigt verksamma konsulenter är näringsidkare.

Näringsverksamhet behöver inte vara stadigvarande. Även under begrän- sad tid bedriven verksamhet av ekonomisk art är enligt förslaget närings— verksamhet. I kravet på yrkesmässighet ligger dock att ett visst mått av permanens fordras. Yrkesmässighet innebär däremot inte att det skall vara fråga om vederbörandes huvudsysselsättning. Även deltidssysselsättning eller extraarbete på fritid kan vara näringsverksamhet.

Näringsidkare kan vara fysisk eller juridisk person. Aktiebolag, handels- bolag och ekonomiska föreningar torde undantagslöst vara näringsidkare, om de över huvud taget driver verksamhet. Stiftelser och ideella föreningar är näringsidkare om de främjar sitt syfte genom att driva näringsverksam- het. Att ett bolag är statligt eller kommunalt betager det inte egenskapen av näringsidkare. Även andra statliga eller kommunala juridiska personer kan vara näringsidkare.

Tolkningen av termerna näringsidkare och näringsverksamhet torde, trots den vidsträckta definitionen, i det övervägande antalet fall inte komma att erbjuda några svårigheter. I uppkommande gränsfall får beaktas stad- gandets allmänna syfte att ge möjlighet till ingripande mot ovederhäftiga och vissa otillbörliga kommersiella framställningar.

Enligt första stycket får näringsidkare inte använda oriktig eller vilsele- dande framställning, som är ägnad att ha viss effekt. Andra stycket stadgar att näringsidkare inte heller får använda vissa otillbörliga framställningar, ägnade att ha samma effekt.

Ordet använda markerar att endast framställning som brukas i ändamål att nå ett kommersiellt mål omfattas av stadgandet. Detta har närmare ut- vecklats i avsnitten om förslaget från tryckfrihetsrättslig synpunkt och gränsdragningen mot konsumentupplysning m. m., till vilka hänvisas.

Med framställning avses envar form, varigenom man meddelar sig med andra, i skrift eller tal eller genom bild eller annan särskild anordning. Alla oriktiga eller vilseledande framställningar omfattas av lagförslaget oavsett formen och oavsett om de riktar sig till en eller flera adressater. Framställning skall alltså fattas i vidsträckt mening. Det omfattar bl.a.

beteckningar som anger eller antyder geografiskt eller kommersiellt ur- sprung. Varukännetecken som varumärke och firma är också framställ- ningar. Framställningar i form av beteckningar och kännetecken behand- las ytterligare i kap. VIII om oriktiga geografiska ursprungsbeteckningar.

Reklam och andra kommersiella framställningar i skriftlig form, exem- pelvis i annonser eller reklambroschyrer, på skyltar eller varor, är oftast riktade till många adressater, men kan också i individuell utformning vän- da sig till enstaka personer, exempelvis i säljbrev och offerter. Muntliga framställningar till flera förekommer bl. a. vid varudemonstrationer och i reklamfilmer samt då varor utropas på auktion men år tills vidare mest typiska i enskilt försäljningsarbete. Skulle i framtiden reklam i radio och television tillåtas i vårt land, kommer betydelsen av muntliga fram- ställningar att öka avsevärt.

Framställningar genom bild, ofta kombinerade med framställningar i tal eller skrift, finns exempel på i Opinionsnämndens praxis. I en reklamfilm för ett disk— och ett rengöringsmedel i plastflaskor visades två neutrala glas— flaskor, en med beteckningen diskmedel och en med beteckningen rengö- ringsmedel, stående på en diskbänk. En hand föste ner flaskorna från bänken. Då de nådde golvet gick de sönder och innehållet, en gul vätska, rann ut. Scenbilden kommenterades av speakern med orden »disk- och ren- göringsmedel i glasflaska är opraktiskt, föråldrat». Härefter fick man se plastflaskor med disk- och rengöringsmedlen falla i golvet utan att taga någon skada (NOp 1960 rf. 32).

Ett annat exempel på framställning genom bild är följande. En mineral— vattenfabrik sålde sina läskedrycker av olika slag i en flaska som var in- svängd i mitten och försedd med en särskild kork, en s. k. kronkork. Denna flaska rymde en något mindre kvantitet än den gängse typen av läskedrycks- flaskor. Företaget anmälde till Opinionsnämnden, att i några tidningar i orten vid flera tillfällen förekommit en annons med rubriken »Köp ekono- miskt». Annonsen dominerades av en illustration, som återgav två läske- drycksflaskor i olika storlekar. Den större föreställde en 33 centiliters läske— drycksflaska av den vanliga typen. Den mindre var insvängd i mitten och försedd med kronkork. Skillnaden i storlek på de två flaskorna var avsevärt större på bilden än i verkligheten. Den mindre flaskan var överstruken med ett kryss i röd färg. Annonsen innehöll texten »Ni får mer för pengarna om Ni köper läskedryckerna på en större flaska —— försedd med den prak— tiska Alkakapsylen som öppnas utan speciell nyckel» (NOp 1958 rf. 41).

Till Opinionsnämnden har ibland anmälts fall av missvisande layout. Ett exempel var en annons, uppdelad i två lika fält genom en vertikal linje. I det vänstra fältet återfanns en s.k. cylindertvättmaskin samt viss beskri- vande text. I det högra fältet var en s.k. agitatormaskin avbildad. Utred- ningen visade att den beskrivande texten i själva verket avsåg agitatorma- skinen. Nämnden fann att annonsen var ägnad att till läsaren förmedla en oriktig uppfattning om cylindermaskinens egenskaper (NOp 1958 rf. 34).

I rättsfallsöversikten finns ett annat exempel på vilseledande layout. Det gällde ett reklamcirkulär om en konkursrealisation. Cirkulärets framsida dominerades helt av rubriken »Konkurs-REA», tryckt med fetstil i mycket stor stilgrad. Emellertid avsåg försäljningen till betydande del även varor, som inte härrörde från något konkursbo. Trots att detta förhållande på- pekats av annonsören genom ett särskilt meddelande i cirkuläret, fann Opinionsnämnden vars yttrande inhämtades _ att reklamcirkuläret ge- nom det starka framhävande av »Konkurs—REA» varit ägnat att vilseleda allmänheten om försäljningens verkliga innebörd (Rådhusrätten i Malmö, Avd. VI, rotel 2, dom nr 240/1960; NOp 1960 rf. 33).

Såsom exempel på framställning genom annan särskild anordning nämn— des i förarbetena till gällande lag att en affärsman i skyltfönster med ma- skingjorda mattor lät en person knyta mattor för hand. Från rättspraxis kan antecknas det i rättsfallsöversikten omnämnda s.k. nagelfilsprovet. Detta tillgick så att en nagelfil drogs med spetsen mot väven på en spänd nätnylonstrumpa. Detta prov kunde enligt utredningen i målet lika väl utföras på strumpor tillverkade i vanlig slätstickning utan att dessa ska- dades. Provet gav sålunda en helt missvisande bild av de ifrågavarande nätnylonstrumpornas hållbarhet (Rådhusrätten i Malmö, Avd. V, rotel 1, dom nr 6/1960; NOp 1959 rf. 27).

Sådana demonstrationer, liksom demonstrationer i övrigt, går in under framställning genom annan särskild anordning. Med detta uttryck avses över huvud taget varje åtgärd, varigenom man kan kommunicera med andra utan att begagna tal, skrift eller bildframställning. Ett exempel, som påtalats i Förenta Staterna, är belysning av kött med rött sken. Tänkbart är också anordningar, med vilka man påverkar lukt—, smak- och känselorganen.

Vad gäller framställningens objekt innehåller första stycket ingen be— gränsning. Oriktiga eller vilseledande framställningar torde oftast anknyta till eget företag eller egna varor och tjänster men kan likaväl behandla andra näringsidkares företag, varor och tjänster. I andra stycket har man där- emot en inskränkning med avseende på objektet. Andra stycket tar sikte endast på vissa otillbörliga framställningar, som är inriktade på annan nä- ringsidkare. Vad som inte får användas är framställningar som till följd av vissa omständigheter är otillbörliga gentemot annan näringsidkare.

Det centrala kravet på reklam och andra kommersiella framställningar är att de är vederhäftiga. Detta uttrycks i förslaget därmed att framställ— ningen inte får vara oriktig eller vilseledande.

Det har övervägts att inte ange oriktig som alternativ till vilseledande. Ty egentligen visar erfarenheten att meddelandets riktighet eller oriktighet inte är något avgörande kriterium. En objektivt riktig framställning kan vara i hög grad vilseledande. Från rättspraxis kan antecknas det fallet att en person saluförde glas, som tillverkats vid annat glasbruk i Kosta än AB Kosta glasbruk, som »Kosta-glas» och »Glas från Kosta». Underrätt, vars

dom i denna del inte överklagades, fann uppgifterna vilseledande men inte i och för sig oriktiga och frikände därför vederbörande från ansvar enligt 1 & IKL (NJA 1950 s. 365). Ett annat exempel är det i rättsfallsöversikten refererade rättsfallet, där en optiker åtalats för en uppgift om att veten- skapliga ögonundersökningar gjordes. Den frikännande domen synes ha grundats på att uppgiften inte ansetts oriktig. Optikern hade nämligen till sitt försvar åberopat viss högre optikerutbildning. Uppgiften synes emeller- tid såsom ledande tanken till medicinsk, inte optisk, utbildning vara i vart fall vilseledande (NJA 1935 s. 593).

En i och för sig riktig uppgift kan vara vilseledande därför att den täcker blott en del, kanske en mindre betydelsefull del, av verkligheten. Ett exempel är att man använder beteckningen konkursrealisation om en för- säljning, där blott en del av varorna härrör från konkursbo. En framställ— ning kan vara oriktig men ändå inte vilseledande, därför att den inte fattas bokstavligt. I norsk rättspraxis har varubeteckningen »Björnläder» inte ansetts vilseledande, oaktat lädret inte härrörde från björn.

Det kunde därför göras gällande att uppgiftens riktighet eller oriktighet inte borde tillmätas någon självständig betydelse utan att avgörande vikt borde läggas endast vid om den är vilseledande eller ej. Utredningen har emellertid stannat för oriktig eller vilseledande såsom första bestämning av vad som gör uppgiften otillåtlig. Främst har detta skett av bevistekniska skäl. En oriktig uppgift är, typiskt sett, ofta ägnad påverka efterfrågan på eller utbudet av vara, tjänst eller annan nyttighet. Är uppgiften klart orik- tig och angår den någon väsentlig omständighet kan man som regel pre— sumera att risk föreligger för denna effekt.

För att det skall kunna avgöras om en framställning är oriktig eller vilse- ledande måste den avse något, som kan verifieras. Sådana framställningar framträder oftast i form av vanliga påståenden. Men framställningarna kan också ges formen av personliga deklarationer eller meningsyttringar. For- men är emellertid av underordnat intresse. Det är framställningens karaktär av att vara verifierbar, som är av betydelse.

Huruvida uttalanden i smakfrågor kan vara vilseledande eller ej beror på omständigheterna i varje särskilt fall. Uttryck som angenäm doft, char- mant stil, attraktiv lyster eller vacker utformning uppfattas ofta såsom fallande utanför vederhäftighetskategorien. Men förhållandet kan vara ett annat. Används exempelvis uttrycket utsökt bouquet om ett vin, som bland vinkonsumenter i allmänhet bedöms som klart undermåligt, måste uttrycket anses såsom oriktigt eller åtminstone vilseledande. Ren suggestiousargu— mentering torde i regel falla utanför stadgandet.

Förtiganden kan innefatta en oriktig eller vilseledande framställning. Ett exempel härpå är att man refererar endast en positiv del av en bok-, film- eller varurecension, men underlåter att nämna en viktig reservation, som ger en väsentligt annan valör åt det positiva omdömet. I ett i Norge prö-

vat fall gjorde producenten av en hudkräm reklam med att krämen använts under en bergsbestigningsexpedition på stor höjd. Vederbörande underlät emellertid att påpeka att den av expeditionen använda krämen inte var av den vanliga i handeln förekommande kvaliteten utan en specialkräm, sär- skilt utexperimenterad för det avsedda ändamålet. I reklam åberopade prov— ningsanalyser och tekniska undersökningar kan genom uteslutningar eller omredigering ge en helt felaktig totalbild av den produkt analysen eller undersökningen behandlar.

Även för överdrifter i reklam och andra kommersiella framställningar är gränsdragningen mellan vad som kan och vad som inte kan göras till före- mål för obj ektiv bedömning av betydelse. Som exempel på verifierbara f ram- ställningar kan nämnas »Stadens billigaste priser», »Landets största urval» , och »Landets förnämsta persienner». Enligt förarbetena till IKL borde över- * drifter i reklam i det stora hela godtas, eftersom de inte brukade tas bok- l stavligt. Sedan dess har emellertid inställningen till överdrifterna såväl inom

näringslivet som bland allmänheten skärpts. Till detta har bidragit strä- vandena under efterkrigstiden till objektiv konsumentupplysning samt Nä— )

ringslivets Opinionsnämnds tämligen stränga bedömning av överdrifter. Ut- redningen håller för troligt att många överdrivna uppgifter om beskaffen— heten av varor eller material, särskilt nya och oprövade dylika, uppfattas efter ordalagen och följaktligen är ägnade att påverka köplusten. Utred- ningen rekommenderar därför en förhållandevis sträng praxis i fråga om överdrifter.

Rättspraxis på grundval av 1 & IKL erbjuder ett exempel på en över- drift som ansetts straffri men som, såvitt det objektiva angår, bör falla inom ramen för det angripbara enligt utredningens förslag. Det gäller den i rättsfallsöversikten refererade frikännande domen, avseende ett fall, där skinn av knappt medelgod kvalitet betecknats som utvalda skinn av högsta kvalitet (NJA 1957 s. 188).

Gentemot ett påstående att en framställning i exempelvis en annons eller en cirkulärskrivelse är oriktig eller vilseledande skulle kunna invändas att framställningen med säkerhet skulle tillrättaläggas under ett efterföljande köpresonemang. En sådan invändning synes inte höra beaktas vid bedöm- ning av om ingripande mot framställningen skall göras med stöd av för- slaget. Det bör-således krävas av framställningen att den inte är i sig oriktig eller vilseledande, oavsett vilka möjligheter till efterhandskorrigeringar, som eventuellt kan finnas.

Enligt andra stycket får inte heller användas framställning, som på grund av sin utformning eller genom att den angår ovidkommande förhållande är otillbörlig gentemot annan näringsidkare.

I första stycket av förslaget är fråga om framställning, som är oriktig, osann, ovederhäftig eller på ett eller annat sätt missvisande och som däri—

genom är ägnad att påverka dem som tar del av den. I andra stycket saknar frågan om framställningens riktighet eller oriktighet, vederhäftighet eller ovederhäftighet betydelse. Av betydelse är däremot till en början om fram- ställningen på grund av sin utformning är otillbörlig gentemot annan nä— ringsidkare och till följd därav ägnad att påverka den som tar del av den.

Givetvis kan dock en framställning falla under beskrivningen i båda styc- kena, vara både oriktig eller vilseledande och otillbörlig till sin utformning.

Enligt andra stycket kan man alltså inskrida mot framställningar, som är för andra näringsidkare såsom sådana chikanösa, sårande, kränkande eller i övrigt på grund av sin utformning otillbörliga. Framställningen be- höver inte direkt beröra den andra näringsidkaren. Även framställningar, som på ett chikanöst sätt omnämner andras varor, tjänster eller nyttighe- ter, får anses vara på grund av sin utformning otillbörliga gentemot den näringsidkare, som producerar eller distribuerar dem.

Från norsk rättspraxis kan antecknas en annons om glödlampor, där en producent hade omnämnt en konkurrents produkter som »tjuvar i ert hem» med ledsagande illustrationer som passade härtill. Den norska domstolen fann annonsen både till form och innehåll otillbörlig enligt god affärssed. En sådan framställning är oriktig eller vilseledande till innehållet, om glöd- lamporna i fråga inte är mer strömkrävande än normalt. Vidare torde den få anses på grund av sin utformning otillbörlig gentemot annan närings— idkare. I italiensk praxis finns ett fall från den tiden, då tillsats av klorofyll var ett försäljningsargument bland tvål- och tandkrämsfabrikanter. En kon— kurrent annonserade med bilden av en get och en text därtill om att geten åt mest klorofyll men ändå inte luktade gott. Denna annons torde få anses som otillbörlig till sin utformning. De nämnda annonserna innehåller alltså enligt andra stycket otillbörliga framställningar.

Angripbara enligt andra stycket är också framställningar som genom att de angår ovidkommande förhållanden är otillbörliga gentemot annan nä- ringsidkare. Avsikten är att ingripande skall kunna göras mot att man i konkurrenskampen alluderar till exempelvis andra näringsidkares eller des- sas anställdas ras, religion, nationalitet, sexuella avvikelser, undergångna straff e. dyl., om det inte har något med den ifrågavarande näringsverksam- heten att skaffa men är ägnat att uppfattas såsom förklenande och därige- nom att påverka vederbörandes omsättning.

Enligt både första och andra styckena är en förutsättning för ingripande att framställningen är ägnad att påverka efterfrågan på eller utbudet av va- ra, tjänst eller annan nyttighet.

Genom detta rekvisit markeras att förslaget gäller externa framställningar över huvud taget, som används i näringsverksamhet, oavsett om de är riktade »framåt» mot återförsäljare eller konsumenter eller »bakåt» mot leveran- törer, kreditgivare, arbetstagare eller myndigheter.

avsedda för konsumenter. Men även i inköpsverksamhet kan oriktiga eller vilseledande framställningar eller framställningar som nämns i andra styc— ket av förslaget vara av stor betydelse. Särskilt gäller detta i tider av brist på råvaror och andra förnödenheter eller av knapphet på arbetskraft, kre- diter och andra nyttigheter, som erfordras i näringsverksamheten. Det i den föreslagna rättsliga normen uttryckta kravet på att kommersiella framställ- ningar skall vara vederhäftiga och inte på visst sätt otillbörliga gäller ge- nerellt.

Dock fordras för att förslaget skall bli tillämpligt att framställningarna är ägnade att ha kommersiell effekt. Att någon vilseledes eller bibringas en oriktig uppfattning medför inte i och för sig att förslaget kan åberopas. Situationen måste vara den, att en verklig risk föreligger att hans hand- lande skall påverkas. Används en oriktig eller vilseledande framställning i avsättningsverksamhet skall den för att falla under stadgandet vara ägnad att påverka efterfrågan på vara, tjänst eller annan nyttighet. Begagnas framställningen i inköpsverksamhet skall den vara ägnad att påverka ut- budet av vara, tjänst eller annan nyttighet. Uppgifter i allmänt goodwill- skapande verksamhet kan, åtminstone på något längre sikt, vara ägnade att ha någon av de angivna effekterna.

Fastän endast framställningar, som är ägnade att ha en kommersiell effekt påadressaterna, avses, bereds genom 2 5 första stycket indirekt ett rättsskydd för näringsidkare mot ekonomiskt förtal. Härom hänvisas till av- snittet om ekonomiskt förtal.

Även då det gäller framställningar, som på grund av sin utformning eller genom att de angår ovidkommande förhållande är otillbörliga gentemot an— nan näringsidkare, är paragrafen tillämplig endast då framställningen är ägnad att påverka efterfrågan på eller utbudet av vara, tjänst eller annan nyttighet. Bara framställningar, som kan tänkas ha en kommersiell effekt, avses således. Däremot är avsikten primärt inte att bereda näringsidkare, vare sig fysiska eller juridiska personer, ett kompletterande ärekränknings- skydd utöver det som fysiska personer i allmänhet åtnjuter enligt BrB. In- direkt följer emellertid även av andra stycket ett visst rättsskydd för andra näringsidkare. _

Vid tillämpningen av påverkansrekvisitet måste beaktas vilken krets av adressater framställningen vänder sig till. Är det fråga om reklam för all- mänheten torde man böra utgå från den tänkta reaktionen hos en genom- snittskonsument med »normal» fattningsförmåga, erfarenhet och sakkun- skap. Men samtidigt måste man komma ihåg att reklam läses flyktigt och oengagerat och att det oftast är ett helhetsintryck läsaren får, inte en nyan- serad bild med skilda faktorer. Det är som regel genomsnittskonsumentens tänkta helhetsintryck vid oengagerad läsning, som skall beaktas, inte det intryck, som erhålles vid noggrann genomläsning och analys av skilda de-

talj er. ' Riktar sig reklam till personer som är sakkunniga på ett speciellt område

får man förvänta större möjlighet till kritisk bedömning hos adressaterna. Men även sakkunskap har skilda valörer, en tekniker lägger andra aspekter på en annons om lantbruksmaskiner än en lantbrukare. Förekommer re- klam i en facktidskrift kan man i regel räkna med sakkunniga läsare, men det bör beaktas att många facktidskrifter läses även av andra än fackmän. Vänder sig reklam till barn, skall bedömningen göras under hänsynsta- gande härtill. Över huvud taget måste i varje särskilt fall adressatkretsen och dess tänkta reaktioner ägnas en noggrann prövning.

Betydelselöst är heller inte för vems räkning reklamen görs. Vid post— order- och annan »avstånds»-försäljning måste stränga krav på vederhäf— tighet ställas, eftersom kunderna saknar möjlighet att själva besiktiga va- ran. Brist på vederhäftighet hos en gatuförsäljare med omedelbar kontakt med sina kunder är måhända mindre ägnad att påverka folks köplust.

Enligt tredje stycket skall bestämmelserna i första och andra styckena äga tillämpning även på sammanslutning av näringsidkare.

Här avses inte det fallet att organisationen handlar i egenskap av närings- idkare och begagnar framställningen i sin verksamhet, ty då är första eller andra stycket direkt tillämpligt. Men en sammanslutning av näringsidkare kan också utan att uppträda som näringsidkare använda framställning av sådant slag som beskrivs i första eller andra stycket. Samtliga företagare i en bransch kan exempelvis ha överlåtit på sin organisation att på deras vägnar sköta reklamen för de av företagarna tillhandahållna produkterna. Ett annat exempel är att en branschorganisation i en cirkulärskrivelse an- vänder en till sin utformning otillbörlig framställning om en utanför orga- nisationen stående näringsidkare i samma bransch. Genom tillägget i tredje stycket blir då andra stycket tillämpligt på organisationen.

Bestämmelserna i första och andra styckena äger enligt tredje stycket motsvarande tillämpning på den som är anställd hos eller fullgör uppdrag för näringsidkare eller sammanslutning av näringsidkare.

Det allmänna intresset av att oriktiga, vilseledande och vissa otillbörliga framställningar inte begagnas som medel i näringsverksamhet har ansetts fordra förbud också för anställda och uppdragstagare att använda sådana framställningar. Bestämmelserna skulle inte vara tillräckligt effektiva eller bereda allmänheten erforderligt skydd om de enda-st omfattade näringsid— kare och organisationer.

Anställda och uppdragstagare som närmast berörs är de som sysslar med försälj nings- eller inköpsverksamhet eller med reklam. Men bestämmelserna gäller inte bara för dessa utan för anställda och uppdragstagare över huvud taget.

Med anställda eller _ med en numera vanligare term _ arbetstagare me— nas här alla som enligt tjänste- eller anställningsavtal är i näringsidkares tjänst. Termen arbetstagare förekommer i ett flertal lagar och har i rätts—

tillämpningen stundom vållat besvär, när det gällt att avgöra huruvida viss förmån, som i lagstiftningen knutits till termen, skall tillkomma någon som är verksam för annans räkning. Motsvarande tillämpningssvårigheter torde inte behöva uppkomma i detta sammanhang, eftersom enligt förslaget med arbetstagare skall jämställas den som fullgör uppdrag för näringsidkare. Nå— gon gränsdragning behöver alltså inte göras i detta hänseende.

Med de som fullgör uppdrag för näringsidkare åsyftas alla som utan att vara anställda handlar på näringsidkares vägnar enligt givet uppdrag. Det kan gälla exempelvis en reklambyrå eller annan konsult, som på närings- idkarens vägnar handlar självständigt utåt. Ledamöter i beslutande organ hos sådana juridiska personer, som är näringsidkare, exempelvis styrelse— ledamöter i aktiebolag, bör här anses fullgöra uppdrag för näringsidkare.

I detta sammanhang må anmärkas att såvitt gäller straffansvaret all— männa regler för utväljande av gärningsman skall vara tillämpliga. Vi- dare föreslås i 8 5 att de allmänna medverkansreglerna i brottsbalken skall gälla. Detta innebär, såsom i kap. IX om påföljder m. m. närmare utvecklas, att näringsidkaren ofta kan betraktas som gärningsman, även om den direkt agerande är någon som är anställd hos eller fullgör uppdrag för närings- idkaren, samt att medverkande ofta går fria från ansvar.

Särskilt om jämförelser i reklam

Frågan om jämförelser i reklam har varit livligt diskuterad. I utländsk rättspraxis har tillåtligheten av jämförande reklam ofta bedömts. Ett svenskt rättsfall, avseende oriktig prisjämförelse, har refererats i rättsfallsöversikten (Hovrättens för Västra Sverige dom den 16 maj 1957, Avd. I nr 130). Åtskil— liga yttranden i ämnet har avgivits av Näringslivets Opinionsnämnd.

I många länder, bl.a. i Tyskland, anses direkta jämförelser med identi- fierbar konkurrentvara i princip stridande mot god affärssed. Andra typer av jämförelser, exempelvis s.k. system— eller artsjämförelser, dvs. jäm- förelser mellan den egna varan såsom exempel på en viss konstruktion, sam- mansättning m. m., å ena sidan, och inte närmare utpekade konkurrerande varor som exempel på en annan konstruktion eller sammansättning m.m., å andra sidan, har i princip godkänts. Reglerna har diverse undantag. Ge- nomgående krävs dock att jämförelser, i den mån de över huvud taget till- låts, är korrekta i sak. En tendens till uppmjukning av det stela regelsyste- met i fråga om jämförelser märks numera.

I de anglosaxiska länderna ser man traditionellt liberalt på jämförelser i reklam. Där kan man dock i våra dagar förmärka en tendens till skärp- ning av kraven på jämförelsernas vederhäftighet.

Skillnaden i kontinental europeisk och anglosaxisk uppfattning torde bottna i olika grundsyn på otillbörlig konkurrens över huvud taget. I det förra fallet har otillbörligheten främst bedömts från konkurrenternas syn- punkt, i det senare från konsumenternas.

I Sverige har man inom näringslivet tidigare varit negativt inställd till jämförelser i reklam. Konfrontation i reklam mellan egna produkter och konkurrenters har inte ansetts förenligt med god affärssed. En omsvängning gentemot ett större accepterande av jämförelser har dock skett under efter— krigstiden. Detta har bl.a. tagit sig uttryck i Näringslivets Opinionsnämnds praxis.

Mot jämförande reklam skulle kunna anföras att den innefattar vissa risker även från konsumentsynpunkt. Reklam i säljverksamhet syftar till att underlätta avsättningen av den egna varan eller tjänsten. Tendensen i jämförelser kan då bli att egenskaper som talar till den egna varans eller tjänstens förmån betonas på bekostnad av egenskaper, som talar till jäm- förelseobjektets förmån. Följaktligen finns stor risk att vederhäftighets- kravet eftersätts.

För jämförelser talar å andra sidan att de, korrekt utförda, är ett utmärkt medel för kundinformation och att de därigenom bidrar till underlaget för tillfredsställande konsumtionsval.

Enligt utredningens mening skall i princip alla typer av jämförelser i reklam och andra kommersiella framställningar vara tillåtna. Några sär- bestämmelser om jämförelser fordras alltså inte.

Men naturligtvis skall för jämförande reklam liksom för andra såsom konkurrensmedel använda framställningar gälla det i förevarande paragraf uttryckta vederhäftighetskravet. I detta krav ligger inte bara att lämnade uppgifter är korrekta utan också att jämförelsen skall vara representativ, dvs. ge en rättvisande totalbild av det jämförda. Vidare fordras att upp— gifter om andra näringsidkare eller deras varor, tjänster eller andra nyttig— heter inte är otillbörliga till sin utformning.

Vad dessa krav innebäri praktiken är svårt att ange generellt. Endast kon- kreta fall kan ge säkert underlag för en bedömning. Några korta anvis— ningar, som belyser utredningens uppfattning, skall emellertid lämnas.

Gäller jämförelsen bestämda varor eller varuslag måste observeras om de är likvärdiga i kvalitet och användningsområde. Är så inte förhållandet skall detta påpekas. Väsentliga egenskaper, som kan objektivt bedömas, måste vägas mot varandra, även om några talar till nackdel för den som gör jämförelsen. Reservation måste göras för egenskaper som inte kan objektivt bedömas, exempelvis därför att värderingen av dem väsentligen är en fråga om personlig smak.

Prisjämförelser mellan enstaka bestämda märkesvaror behöver inte er- bjuda några särskilda svårigheter. Men så snart prisjämförelsen utsträcks till flera märkesvaror aktualiseras anspråket på representativitet i jämförelsen. Gäller jämförelsen exempelvis ett hushålls veckoinköp av livsmedel måste den grundas på statistiskt godtagbar utredning om vad ett sådant inköp normalt omfattar. Här tillkommer färskvaror, som med hänsyn till kvali- tets- och smakskillnader kan vara omöjliga att objektivt jämföra. Erforder- liga reservationer måste då göras. Gäller jämförelsen exempelvis ett visst

företags prisnivå jämförd med prisnivån i stort under viss tid måste en sta- tistiskt acceptabel jämförelsenorm uppställas. Helt invändningsfri torde ingen jämförelsenorm vara, utan förbehåll måste göras för brister i den. I den mån generella slutsatser dras, måste krävas så stor allsidighet att slul- satserna kan anses tillräckligt underbyggda.

Så stränga krav på jämförelser får emellertid inte ställas att det i prak— tiken inte blir möjligt att göra dem. En alltför stor stränghet kan spåras i tidigare opinionsnämndspraxis, vilket kan förklaras av att nämndens avgö- randen inneburit att man brutit med den tidigare uppfattningen att jäm— förelser över huvud taget inte fick göras. Jämförelser i reklam, inte minst prisjämförelser, kan nämligen enligt utredningens uppfattning vara ett så väsentligt konsumentintresse att de inte bör hämmas av rigorösa krav på exempelvis allsidighet. Är jämförelsen i något väsentligt avseende ofull— ständig, bör man emellertid kräva att tydlig reservation härför görs.

De övriga nordiska förslagen

Det nordiska samarbetet har lett till så gott som full överensstämmelse i ut— formningen av den föreslagna rättsliga normen för reklam och andra kom— mersiella framställningar. De skillnader som föreligger är väsentligen språkliga och inte uttryck för olika uppfattning i sak. Endast i fråga om några detaljer föreligger sakliga skillnader.

Man är således ense om att stadgandet skall avse meddelanden i all sorts extern affärsverksamhet, att det såvitt gäller oriktiga och vilseledande fram— ställningar skall omfatta uppgifter om såväl egna som andras förhållanden samt att man inte skall göra någon skillnad mellan framställningar, avsedda för ett större antal personer, och andra framställningar. Man är också ense om att framställning eller motsvarande ord (på danska angivelser, på norska fremstilling) skall tolkas mycket vidsträckt. Det norska förslaget ger i paragrafens fjärde stycke en legaldefinition på fremstilling, enligt vil- ken därmed skall förstås »enhver form for meddelelse eller utsagn i tale, skrift eller på annen måte, således også betegnelser, bilder, demonstrasjo- ner, emballasjes form, starrelse eller utstyr o.l.>>. Vederhäftighetskravet uttrycks i samtliga förslag med att framställningen inte får vara oriktig eller vilseledande.

Enighet råder vidare om att en förutsättning för ingripande skall vara att framställningen är relevant. Såvitt gäller säljverksamhet uttrycks detta i samtliga förslag med smärre språkliga olikheter därmed att framställningen skall vara ägnad att påverka efterfrågan på vara, tjänst eller annan nyttig- het. Men såvitt gäller framställningar i inköpsverksamhet föreligger en olikhet i uttryckssätten. Det finska förslaget talar här liksom det svenska om att framställningen är ägnad att påverka utbudet av vara, tjänst eller annan nyttighet. I de danska och norska förslagen uttrycks detta däremot med att framställningen skall vara ägnad att främja eller skada någons

näringsverksamhet. De finska och svenska kommittéerna har övervägt att använda samma uttryckssätt som de danska och norska kommittéerna men funnit sig inte höra göra detta. Man har ansett det önskvärt att ha den kongruensen mellan sälj- och inköpsverksamhet att det i båda fallen skall vara fråga om den presumerade primära effekten hos den som tar del av framställningen, inte som i de övriga förslagen den primära effekten på säljsidan och den presumerade sekundära effekten för egen eller annans näringsverksamhet på inköpssidan. Man har vidare funnit det angeläget att även på inköpssidan markera att den effekt för vilken risk skall föreligga har kommersiell betydelse. Inom kommittéerna tror man inte att dessa skillnader i uttryckssätten i praktiken skall få någon saklig betydelse.

Ytterligare är samtliga kommittéer överens om att ge möjlighet till rätts- ligt ingripande mot vissa otillbörliga framställningar, som är ägnade att ha en kommersiell effekt. Kommittéerna har emellertid haft betydande svå— righeter att finna lämpliga språkliga utformningar och resultaten har blivit något skiljaktiga. I det danska förslaget stadgas att regeln i paragrafens första stycke också gäller »angivelser, der på grund af deres form, eller fordi de angår uvedkommende forhold, er utilbarlige over for andre er- hvervsdrivende». I det norska förslaget stadgas att det som är bestämt i första stycket gäller också »fremstilling som er utilbarlig på grunn av sin form eller fordi den angår uvedkommende forhold». Här föreligger den sakliga skillnaden mellan de danska och svenska förslagen, å ena, samt det norska förslaget, å andra sidan, att enligt de båda förra fråga bara är om framställning som är otillbörlig gentemot annan näringsidkare, medan det norska förslaget saknar denna begränsning. Den finska kommittén, som också anser att möjlighet till rättsligt ingripande mot här ifrågavarande framställningar bör ges, har slutligen —— väsentligen på grund av språk- och översättningssvårigheter —— stannat för att inte föreslå något specialstad- gande härom; man anser att generalklausulen skall kunna åberopas i dessa som man menar förhållandevis sällsynta fall.

I samtliga förslag anges som subjekt för gärningarna i första hand nä- ringsidkare. Enligt det finska förslaget är liksom enligt det svenska stad- gandet också tillämpligt på sammanslutning av näringsidkare samt på dem som är anställda hos eller fullgör uppdrag för näringsidkare eller sådan sam- manslutning. Det danska förslaget stadgar ansvar för personer, som är an- ställda hos näringsidkare, samt för organisationer, som tillvaratar närings- idkares eller konsumenters intressen. Enligt det norska förslaget utsträcks ansvaret till den som är anställd hos näringsidkare eller näringsidkare- organisation eller som eljest uppträder på näringsidkares eller sådan orga- nisations vägnar.

Även i fråga om sanktioner vid överträdelse av paragraferna föreligger betydande överensstämmelser mellan förslagen. Härom hänvisas till kap. IX.

KAPITEL V

FÖRETAGSSPIONERI OCH MISSBRUK AV FÖRETAGSHEMLIGHET M. M.

Gällande svensk rätt IKL Bestämmelser om obehörigt användande eller yppande av yrkeshemligheter eller med utredningens terminologi i lagförslaget företagshemligheter — samt liknande brott ges i 3—5 55 IKL, vilka lyder.

3 5. I näringsverksamhet anställd person, som under den tid, tjänsteavtalet är gällande, i avsikt att bereda sig eller annan fördel eller att göra skada, obehörigen använder sig av eller yppar fabrikationssätt, anordning, affärsförhållande eller annat, varom han under samma tid erhållit kännedom och som han vet utgöra en arbetsgivarens yrkeshemlighet, straffes med dagsböter eller med fängelse i högst ett år; ersätte ock uppkommen skada.

Lag samma vare, om någon i annat fall, i avsikt varom i första stycket förmäles, obehörigen använder sig av eller giver annan del av ritning, mönster, modell, schablon eller dylik teknisk förebild, som han för utförande av arbete eller eljest för affärsändamål fått sig anförtrodd.

4 5. Är gärning, som avses i 3 5, enligt 22 kap. strafflagen att bedöma såsom tro- löshet mot huvudman, skall vad i sagda paragraf finnes stadgat ej vinna tillämp- ning.

5 5. Om någon i avsikt, som omförmäles i 3 &, obehörigen använder sig av eller l

giver annan del av yrkeshemlighet eller i paragrafens andra stycke avsedd före- bild, varom han vunnit kännedom genom honom lämnat meddelande av den i samma paragraf angivna art, varde, såframt han, då han mottog meddelandet, ägde kännedom om de förhållanden, som gjorde detsamma otillåtet, straffad på sätt i 3 5 sägs ävensom förpliktad att gottgöra uppkommen skada.

Vad som avses med yrkeshemlighet är sålunda inte definierat i lagtexten utan endast angivet genom exemplifiering. Av exemplifieringen framgår att inte bara tekniska utan också kommersiella företeelser avses. I motiven uttalas i huvudsak att om yrkeshemlighet skall kunna sägas vara för handen fråga måste vara om något för ett visst affärsföretag egendomligt, som inte är allmänt bekant eller känt av ett flertal utomstående, samt att det måste gälla någon omständighet, vars hemlighållande är av vikt för den affärs- rörelse, till vilken densamma hänför sig (1915 års betänkande s. 297).

Skyddet för yrkeshemlighet gäller enligt 3 5 första stycket blott mot i nä- ringsverksamhet anställd och är begränsat till den tid, under vilken tjänsteavtalet är gällande. Med uttrycket »den tid, under vilken tjänste-

avtalet är gällande» avses att markera att den anställde är bunden under den tid tjänsteavtalet rättsligen består gentemot den anställde. En anställd som obehörigen och mot avtal självtaget lämnar sin tjänst är sålunda skyldig att bevara arbetsgivarens yrkeshemlighet till dess tjänsteavtalet får anses ha upphört. Om däremot arbetsgivaren obefogat bryter överenskommelsen torde paragrafen inte vara tillämplig på den anställde om han skulle yppa eller använda någon arbetsgivarens yrkeshemlighet före utgången av den enligt avtalet bestämda anställningstiden (jfr prop. 1919: 269 s. 17).

Ytterligare förutsättningar för tillämpningen av 3 5 första stycket är att den anställde fått kännedom om yrkeshemligheten under anställningstiden (1915 års betänkande s. 311) och att han vet om att företeelsen i fråga utgör en arbetsgivarens yrkeshemlighet (1915 års betänkande s. 308).

Skyddet gäller inte endast yrkeshemligheter, som på grund av tjänste- förhållandet blivit den anställde anförtrodda eller eljest är för honom till— gängliga, utan även sådana, om vilka han exempelvis fått kunskap genom ett utom tjänsten erhållet meddelande av annan eller genom att förskaffa sig tillträde till lokal, som han inte ägt beträda (prop. 1919: 269 s. 17).

Användande föreligger inte bara vid mekaniskt begagnande av exempelvis en maskin utan också vid annat tillgodogörande av en yrkeshemlighet. Ett yppande behöver inte nödvändigtvis ske muntligen eller skriftligen utan fö- religger också t. ex. om en utomstående själv förskaffar sig kännedom om hemligheten i fråga inom en lokal, dit den anställde i sådant syfte lämnat honom tillträde (1915 års betänkande s. 311).

Även i fråga om teknisk förebild ges endast en exemplifiering, inte en de- finition. I uttrycket teknisk förebild ligger enligt motiven, att fråga skall vara om föremål, efter eller med ledning av vilket varor skall tillverkas eller yrkesprestationer utföras (1915 års betänkande s. 324).

Skyddet för teknisk förebild jämlikt 3 5 andra stycket gäller mot envar, som anförtrotts densamma för utförandet av arbete eller eljest för affärs— ändamål, oavsett om han är anställd eller utomstående, och är inte tids- begränsat (prop. 1919: 269 s. 20).

Ett användande av en teknisk förebild föreligger inte bara då t. ex. ett vävnadsmönster direkt begagnas för tillverkning av vävnader, utan också då mönstret kopieras och kopian begagnas för nämnda ändamål. Lämnar någon till annan en sådan kopia eller erforderlig beskrivning av mönstret, muntligen eller skriftligen, eller bereder han den andre tillfälle att kopiera eller eljest förskaffa sig nödig kännedom om mönstret, har han därigenom givit den andre del av detsamma (1915 års betänkande s. 325).

För paragrafens tillämplighet fordras, såväl när det gäller yrkeshemlighet som i fråga om teknisk förebild, att missbruket skett obehörigen. Häri ligger att paragrafen inte är tillämplig om ett uttryckligt eller tyst medgi— vande från arbetsgivarens sida föreligger eller om någon av en särskild an- ledning, t. ex. för röjande av ett brott, är rättsligen skyldig eller åtminstone

befogad att yppa eller använda en yrkeshemlighet eller teknisk förebild (_ jfr 1915 års betänkande s. 313).

I subjektivt avseende krävs för paragrafens tillämplighet att förfarandet skett i avsikt att bereda sig eller annan fördel eller att göra skada. Ett oav- siktligt, låt vara av grov vårdslöshet föranlett yppande eller användande omfattas således inte (jfr 1915 års betänkande s. 312).

Påföljden för överträdelse av paragrafen är straff, dagsböter eller fängelse i högst ett år. Brott mot paragrafen kan medföra skyldighet att betala skade— stånd.

Medverkan till gärning, som i 3 & sägs, torde vara straffbar enligt 23 kap. 4 och 5 55 BrB (jfr 1915 års betänkande s. 314).

Utöver vad som följer av de allmänna medverkansreglerna straffas jäm- likt 5 5 under vissa förutsättningar tredje man, som i avsikt att bereda sig eller annan fördel eller att göra skada obehörigen använder sig av eller giver annan del av yrkeshemlighet eller teknisk förebild. Förutsättningarna är att tredje man vunnit kännedom om hemligheten eller förebilden genom meddelande av en anställd resp. en sådan person, som anges i 3 5 andra styc— ket, att meddelandet var av den art, som beskrives i 3 5 första resp. andra stycket, samt att tredje man, då han mottog meddelandet, kände dessa fak- tiska omständigheter (jfr 1915 års betänkande s. 315).

Allmän åklagare får jämlikt 11 & sista stycket väcka påstående om straff för brott mot 3 och 5 55 endast efter angivelse av den, vilkens yrkeshemlig- het eller förebild obehörigen använtseller röjts. Den sistnämnde är enligt 11 5 2) berättigad att anställa talan, men hans åtalsrätt är numera jämlikt 20 kap. 8 & RB subsidiär i förhållande till åklagarens.

Då vid domstol förekommer mål om obehörigt användande eller yppande av yrkeshemlighet eller om missbrukande av teknisk förebild, äger domsto- len jämlikt 12 5 IKL förordna att målet skall handläggas inom stängda dörrar. Förordnandet förutsätter dels en begäran av den, vilkens rätt för- menas ha blivit kränkt genom den åtalade handlingen, dels att målets offent- liga handläggning prövas för honom kunna medföra ytterligare skada i samma hänseende. De villkor som i 12 å IKL uppställts för inskränkningar i den grundläggande offentlighetsprincipen saknar numera i stort sett bety- delse, eftersom domstolen jämlikt & kap. 1 5 andra stycket RB har möjlighet att förordna om förhandling inom stängda dörrar så snart anledning före- kommer att till följd av offentligheten yrkeshemlighet skulle röjas.

Andra lagbestämmelser

AV 4 & IKL framgår att om gärning, som avses i 3 & IKL, enligt 22 kap. straff— lagen är att bedöma som trolöshet mot huvudman, skall 3 & IKL ej vinna tillämpning.

Hänvisningen till 22 kap. SL avser numera 10 kap. 5 & BrB. Förutsättning-

arna för tillämpning av 10 kap. 5 & BrB är att någon på grund av förtroende- ställning i allmän eller enskild tjänst, såsom sysslomän eller eljest, fått att för annan sköta ekonomisk angelägenhet eller öva tillsyn å skötseln därav, att han missbrukar sin behörighet att företräda huvudmannen eller eljest sin förtroendeställning och att gärningen skadar huvudmannen.

Om yrkeshemligheten är materialiserad i form av en ritning e. dyl., kan i vissa fall även andra stadganden om förmögenhetsbrott bli tilllämpliga. Det för dessa brott karakteristiska kravet på förmögenhetsöverföring kan nämligen anses uppfyllt även om saken inte representerar något nämnvärt bruksvärde i ägarens hand. Det är sålunda stöld att sätta sig i besittning av en värdefull yrkeshemlighet genom att olovligen tillgripa en genomslags- kopia av en ritning, trots att själva kopian inte har något värde för ägaren. Att sätta sig i besittning av hemligheten genom att kopiera ritningen kan däremot aldrig bli stöld. (Brottsbalken I, s. 262). Och likaväl som man kan stjäla en ritning o. dyl. kan man bedraga sig till eller förskingra den. De bestämmelser, som här blir aktuella, är sålunda exempelvis de om stöld (8 kap. 1 & BrB), egenmäktigt förfarande (8 kap. 8 5 BrB), bedrägeri (9 kap. 1 & BrB), utpressning (9 kap. 4 5 BrB), häleri (9 kap. 6 & BrB), oredligt förfarande (9 kap. 8 & BrB), förskingring (10 kap. 1 5 BrB) och olovligt förfogande (10 kap. 4 & BrB).

Vissa yrkeshemligheter omfattas av BrB:s stadganden om spioneri och liknande brott. Dessa brott har till föremål uppgifter om sådana förhål- landen, vilkas uppenbarande för främmande makt kan medföra men för försvaret eller för folkförsörjningen vid krig eller av krig föranledda utomor- dentliga förhållanden eller eljest för rikets säkerhet. Den som med uppsåt att gå främmande makt tillhanda obehörigen anskaffar, befordrar, lämnar eller eljest röjer sådan uppgift rörande exempelvis försvarsverk, vapen, förråd, import eller export straffas för spioneri. Straffad blir också den som med samma uppsåt obehörigen framställer eller tager befattning med skrift, teckning eller annat föremål som innefattar sådan uppgift (19 kap. 5 & BrB). Förövas, beträffande uppgift som rör förhållande av hemlig natur, gärning som i 5 5 sägs utan uppsåt att gå främmande makt tillhanda, dömes för obehörig befattning med hemlig uppgift. Befordrar, lämnar eller röjer någon eljest av grov oaktsamhet uppgift som avses i 5 5 och som rör förhållande av hemlig natur, straffas han för vårdslöshet med hemlig uppgift (19 kap. 7 5 BrB).

Yrkeshemligheter och annat, såsom arbetsförfaranden, affärsförhållan- den, ekonomiska förhållanden o. dyl., kommer enligt olika författningar till myndigheters kännedom i samband med deras tjänsteutövning. För att skydda enskilda mot att dessa förhållanden yppas statueras tystnadsplikt i skilda lagar t. ex. lagen om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksam- het den 16 maj 1919 48 &, valutalagen den 22 juni 1939 7 5 och valutaför— ordningen den 5 juni 1959 18 5, arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 51 och 68 55, livsmedelsstadgan den 21 december 1951 112 %, rusdrycksförsälj-

ningsförordningen den 26 maj 1954 87 5, förordningen om kontroll å ädel— metallarbeten den 18 maj 1956 45 &, atomenergilagen den 1 juni 1956 11 &, taxeringsförordningen den 23 november 1956 117 5, strålskyddslagen den 14 mars 1958 21 och 23 55, hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 82 och 85 55, samt följande förordningar den 14 december 1962, nämligen läkeme- delsförordningen 19 och 20 55, giftförordningen 26 och 27 55, bekämpnings- medelsförordningen 22 och 23 55 och narkotikaförordningen 1) och 13 55. Påföljden för den som åsidosätter tystnadsplikten är straff./'—x

Vid 1948 års revision av SL:s stadganden om ämbetstéott infördes ett numera i 20 kap. 3 & BrB upptaget stadgande, enligt vilket ämbetsman, som yppar vad han är pliktig att hemlighålla eller som olovligen utnyttjar sådan hemlighet, dömes, om ej gärningen eljest är särskilt belagd med straff, för brott mot tystnadsplikt. Stadgandet gäller även den som varit ämbetsman. Vilka som är ämbetsmän i lagens mening framgår av 20 kap. 12 & BrB. Enligt dess andra stycke är även den som är förordnad eller vald till ledamot av beslutande statlig eller kommunal församling eller sitter i jury eller beskattningsnämnd underkastad ämbetsansvar efter 20 kap. 3 5 BrB. Vad plikten att hemlighålla omfattar regleras av skilda lagar och för— fattningar eller av instruktioner och föreskrifter, som meddelas i admini— strativ ordning. Att befattningshavare även då uttrycklig föreskrift icke läm- nats har tystnadsplikt beträffande innehållet i allmän handling, som är hemlig, torde följa av allmänna grundsatser. Vilka handlingar, som inte är offentliga, framgår främst av lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Denna lag överses för närva- rande av offentlighetskommittén.

Medan nu nämnda bestämmelser värnar intresset av hemlighållande, kan 3 & i den till KBL knutna lagen den 1 juni 1956 om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden närmast sägas ha motsatt syfte. Enligt denna paragraf åligger det företagare att till myndighet (i regel sta— tens pris— och kartellnämnd) efter anmaning lämna uppgift om sådan i anmaningen närmare angiven konkurrensbegränsning, som berör hans verk- samhet och har avseende på pris-, produktions—, omsättnings- eller trans- portförhållanden i riket, samt i övrigt om priser, intäkter, kostnader, vinster och andra förhållanden av beskaffenhet att inverka på prisbildningen. Enligt 4 5 i lagen innebär sådan uppgiftsskyldighet dock icke skyldighet att röja yrkeshemlighet av teknisk natur. Över konkurrensbegränsande överenskom— melser, om vilka uppgift lämnas eller myndigheten eljest erhåller känne— dom, skall enligt 8 5 i lagen föras register, det 5. k. kartellregistret. Enligt 20 & lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar är i princip avgivna uppgifter sekretessbelagda i den mån de innehåller upp- lysningar om viss företagares affärs- eller driftsförhållanden, vilkas offent- liggörande kan lända honom till men. Kartellregistret, däremot, är i princip offentligt. I fråga om teknisk förebild kan också andra rättsregler än dem i IKL

vara av betydelse. Medan dessa möjliggör ingripande om förebilden används i annans intresse än den berättigades, kan man i vissa fall med stöd av upp- hovsrättslagen ingripa mot obehörig kopiering av teknisk förebild. Till litterärt verk enligt upphovsrättslagen hänförs nämligen karta samt an- nat i teckning eller grafik eller i plastisk form utfört verk av beskrivande art. (Om skyddet för tekniska förebilder jämlikt lagen 1919 om rätt till litterära och konstnärliga verk, se Ljungman i NIR 1953 s. 155. Ljungmans framställning torde i allt väsentligt äga giltighet även efter tillkomsten av 1960 års upphovsrättslag.)

En teknisk förebild kan vara föremål för olika förmögenhetsbrott såsom stöld, bedrägeri m. m. Särskilt brotten i 10 kap. BrB torde vara av betydelse. Om en person, som fått en teknisk förebild sig anförtrodd med skyldighet att utlämna denna till någon annan, genom att tillägna sig förebilden eller annorledes åsidosätter vad han har att iaktta för att kunna fullgöra sin skyl— dighet, kan han straffas för förskingring. En person, som i sin besittning har en teknisk förebild vartill ägande- eller säkerhetsrätt är förbehållen eller tillförsäkrad eller eljest tillkommer annan, kan, om han vidtar åtgärd varigenom förebilden frånhänds den andre eller denne annorledes berövas sin rätt, dömas för olovligt förfogande. Ett olovligt förfogande över en an— förtrodd teknisk förebild kan innebära sådant missbruk av förtroendeställ- ning, som är att bedöma som trolöshet mot huvudman.

3—5 55 IKL i rättstillämpningen Endast ett fall i vilket högsta domstolen ådömt ansvar för olovligt yppande eller användande av yrkeshemligheter jämlikt 3 5 första stycket och 5 5 IKL finns refererat i NJA. Förhållandena var i det fallet följande.

En person, B, som varit anställd vid Fagersta bruk, lämnade till personer på främmande makts legation beskrivningar och sammanställningar rörande sättet för och anordningarna vid hårdmetalltillverkning, av honom i brukets hårdmetall- verkstad tagna fotografier av maskiner och andra anordningar samt ritningar av vissa i samma verkstad befintliga ugnar. En annan person, H, som var anställd vid bruket, hjälpte B genom att bereda honom tillträde till hårdmetallverkstaden. H lämnade också upplysningar till B och till personer på legationen om förfaranden vid och anordningar för hårdmetalltillverkningen. B och H dömdes båda till fri- hetsstraff, B jämlikt 5 % IKL och H jämlikt 3 5 första stycket IKL (NJA 1939 s. 36).

Fall av missbruk av teknisk förebild jämlikt 3 5 andra stycket och even- tuellt 5 5 IKL torde inte vara så ovanliga i rättspraxis. Här några exempel.

Ett företag i Kalmar och ett i Jönköping tillverkade båda tändsticksmaskiner. Den största och mest komplicerade av Kalmarföretagets maskiner var en s.k. komplettmaskin. Den betraktades som en mycket värdefull yrkeshemlighet. En person, som varit och möjligen ännu var elev vid Kalmarföretaget, sålde ritning- arna till ägaren av Jönköpingsföretaget, som sedan i sin tur sålde hela företaget inklusive ritningarna till komplettmaskinen, Ägaren av Jönköpingsföretaget åta- lades men frikändes i underrätt, som fann den befattning han tagit med ritningar— na till komplettmaskinen icke vara av beskaffenhet att för honom medföra ansvar.

Hovrätt fann däremot i målet utrett att ägaren vid försäljningen av företaget i avsikt att bereda sig fördel obehörigen använt sig av Kalmarföretaget tillhöriga ritningar till komplettmaskinen, vilka han inköpt av eleven vid Kalmarföretaget med vetskap om att denne därigenom förfogade över honom anförtrodda ritningar. Ägaren av Jönköpingsföretaget dömdes jämlikt 3 och 5 55 IKL till frihetsstraff. Högsta domstolen gjorde ej ändring i hovrättens utslag (NJA 1935 B 21; NIR 1935 s. 129).

En kvarnägare hade uppfunnit en sedermera patenterad s. k. aspirationsapparat, bestående av en fläkt avsedd att anbringas på kvarnstenar för att åstadkomma luftväxling vid malning. Kvarnägaren överlät till en bankkamrer ensamrätten att inom Sverige sälja dylika apparater. Bankkamrern anställde i sin tur en köpman som generalombud för försäljningen. Avtalet mellan bankkamrern och köpman- nen upphördc inom kort, men köpmannen lät med ledning av till honom över- lämnad ritning och beskrivning för egen räkning tillverka ett antal apparater, som han sedermera sålde. Köpmannen dömdes jämlikt 3 å andra stycket till fri- hetsstraff samt förpliktades utge skadestånd till kvarnägaren och bankkamrern ( NJA 1936 s. 75 ).

Ett bolag hade hos en mekanisk verkstad låtit tillverka två hyllremsmaskiner, varav den ena blivit kvarstående i verkstaden. Med denna som modell tillverkades sedermera en likadan maskin till en annan beställare. Driftsledaren vid verkstaden åtalades för brott mot 3 5 andra stycket IKL. Han frikändes i underrätt, därför att av bolaget tillhandahållna ritningar och skisser icke använts som förebild vid tillverkningen av den tredje maskinen men väl den kvarlämnade maskinen, som dock inte anförtrotts verkstaden för utförande av arbete eller eljest för affärs- ändamål. Överrätterna fann emellertid 3 % andra stycket IKL vara tillämpligt samt dömde driftsledaren till ansvar och ålade honom att utge skadestånd till bolaget ( NJA 1950 s. 164 ).

En verkstadschef vid en mekanisk verkstadsindustri lät under sin anställnings— tid kopiera vissa ritningar avseende en tidigare patenterad koppling för rälsbuss- och spårvägståg. Sedan han fått anställning i ett företag på annan ort överförde han ritningskopiorna till den nya orten, där han med hjälp av en tidigare hos verkstadsindustrien anställd ritare använde kopiorna vid framställning av nya ritningar, avsedda för tillverkning av kopplingar vid det nya företaget. Verkstads- chefen dömdes för olovligt förfogande över originalritningarna och brott mot 3 5 andra stycket IKL till böter. Ritaren dömdes för medhjälp till brott mot nämnda lagrum till böter. (Svea hovrätts dom 16 juli 1965, IV: B 87).

I ett annat fall har överträdelse av 3 5 andra stycket befunnits föreligga men ansvars- och skadeståndstalan ogillats på grund av preskription.

En ingenjör, som tidigare varit anställd vid en ingenjörsbyrå, anlitades av en kommun som kontrollant vid uppförandet av ett reningsverk, till vilka ritningar utförts av ingenjörsbyrån. Dessa ritningar begagnades sedermera av ingenjören såsom förebild för ritningar till reningsverk åt en annan kommun. Ingenjörsbyrån yrkade ansvar på och skadestånd av ingenjören jämlikt 3 & andra stycket IKL. Ingenjören frikändes i underrätt därför att ritningarna till det förstnämnda re- ningsverket icke anförtrotts honom av ingenjörsbyrån. Hovrätt konstaterade att ritningarna visserligen icke tillställts ingenjören direkt från ingenjörsbyrån utan av byrån översänts till vederbörande kommunala myndigheter, vilka i sin tur lämnat dem vidare till ingenjören, som haft att å kommunens vägnar kontrollera det byggnadsföretag som ritningarna avsåg. Denna omständighet fann hovrätten emellertid icke utgöra hinder för tillämpning av den åberopade ansvarsbestäm- .melsen (Hovrätten för Västra Sverige, Avd. III dom nr 200/1961.

Gällande rätt i övriga nordiska länder samt i Tyskland, Schweiz, Frankrike och England

Redogörelsen är begränsad huvudsakligen till rättsregler, som motsvarar 3 och 5 55 IKL.

I Tyskland och Finland finns stadganden 0111 yrkeshemligheter och tek- niska förebilder i resp. lagar mot illojal konkurrens. Motsvarande danska lag har endast ett stadgande om yrkeshemligheter. I Norge regleras skyddet för yrkeshemligheter av ett stadgande i den allmänna strafflagen, medan skyddet för tekniska förebilder återfinns i lagen mot otillbörlig konkurrens. I samtliga dessa länder är också generalklausulerna i lagarna mot illojal konkurrens av betydelse.

I den schweiziska lagens civilrättsliga del nämns ett förfarande berörande yrkeshemligheter bland generalklausulsexemplen. Samma förfarande åter— finns med annat subjektivt rekvisit bland lagens straffbestämmelser.

Enligt fransk rätt skyddas yrkeshemligheter i viss mån genom ett stad- gande i Code pénal samt därutöver genom allmänna regler i Code civil.

I England kan man med stöd av Common law ingripa mot missbruk av yrkeshemligheter. Endast civil actions kommer i fråga, grundade antingen på breach of contract eller på breach of confidence.

Termen yrkeshemlighet De här ifrågavarande företeelserna benämns i den finska lagen affärs- eller yrkeshemligheter, i dansk och norsk lagtext forretnings— eller driftshemme- ligheder resp. forretnings- eller driftshemmeligheter, i den tyska lagen Ge- schäfts- oder Betriebsgeheimnissen, i den schweiziska lagen Fabrikations- oder Geschäftsgeheimnissen, i fransk rått secrets de fabrique resp. secrets de commerce ou d'affaires och i anglosaxisk rätt trade secrets.

Gränsen mellan affärs- och yrkeshemligheter i den finska lagen och mot- svarande dubbeltermer i dansk, norsk, tysk och schweizisk rätt är inte skarp men behöver heller inte vara det, eftersom rättsskyddet är detsamma. För fransk rätts vidkommande är däremot uppspaltningen i secrets de fabrique och secrets de commerce ou d'affaires av väsentlig betydelse, eftersom de förra är skyddade genom ett straffstadgande i Code pénal, medan för de senare i princip endast åtnjutes civilrättsligt skydd; i viss utsträckning lär dock otillbörliga förfaranden med affärshemligheter ha blivit straffrättsligt sanktionerade genom en utvidgad tillämpning av regler om bestickning i Code pénal.

Själva företeelsen yrkeshemlighet med dess skiftande beteckningar är ingenstädes definierad i lagtext utan har bestämts genom rättsutveck— lingen. Enligt tysk rätt synes så gott som samtliga i ett företag förekom- mande fakta och förhållanden kunna skyddas under förutsättning att före- teelsen inte är känd utanför en trängre krets, att den är förknippad med företaget och hemlighållandet har betydelse för företagets konkurrensför-

måga, samt att en vilja att hemlighålla förhållandet på ett eller annat sätt ådagalats för de berörda. Som exempel på vad som enligt tysk rätt ansetts kunna åtnjuta skydd kan nämnas förteckningar över kunder och agenter, mönsterteckningar, prisberäkningar, avslutade eller planerade avtal, av- sikten att lansera viss vara eller att göra ett massuppköp, tekniska förebil- der och konstruktionsdata, bestämda konstgrepp vid användandet av ett i och för sig känt förfarande, betalningsvillkor samt kalkyleringsunderlag.

Termen Fabrikations- und Geschäftsgeheimnisse i Schweiz synes ha sam- ma vidsträckta innebörd som motsvarande tyska term.

Den franska lagens secrets de fabrique anses förutsätta dels att det är fråga om ett industriellt tillverkningsförfarande, dels att detta förfarande är hemligt. En viss kvalitet, »skaparhöj d», synes dock krävas av förfarandet. Enligt en definition skulle termen avse »tout moyen de fabrication qui offre un intéret pratique ou commercial, et qui, mis en usage dans une industrie, est tenu caché aux concurrents» (Roubier: Le droit de la propriété indu- strielle II, Paris 1952 s. 368). Vad som avses med secrets de commerce ou d'affaires är svårt att beskriva. Såsom exempel har nämnts kundlistor, adressförteckningar, korrespondens, mönster och modeller samt upplys- ningar om fördelaktiga leveransvillkor.

Den engelska termen är trade secrets. Enligt ett uttalande avses därmed »secret information . . . obtained under circumstances which import a contract not to disclose or make use of it, or import a duty of confidence, or under other circumstances which make the disclosure or the use of the information contrary to conscience» (Kerly: Law of Trade Marks and Trade Names, 8 uppl. London 1960 s. 458).

Personkrets mot vilken skyddet för yrkeshemlighet gäller Enligt den tyska lagen mot otillbörlig konkurrens straffas anställd, som under anställningens bestånd obefogat i konkurrenssyfte eller av egennytta eller i avsikt att skada meddelar någon en yrkeshemlighet, som anförtrotts eller eljest är tillgänglig för honom. Vidare straffas envar som i konkurrens- syfte eller av egennytta obefogat begagnar eller meddelar annan yrkeshem- lighet, som han förvärvat kännedom om genom meddelande som nyss nämnts eller genom egen mot lag eller goda seder stridande handling.

En anställd, som på korrekt sätt fått reda på en yrkeshemlighet, kan alltså enligt tysk rätt icke drabbas av straffansvar om han meddelar någon hemligheten efter anställningens slut. Däremot torde han kunna förpliktas utge skadestånd under förutsättning att hans handlande anses stå i strid mot generalklausulen.

I den finska lagen är liksom i den tyska det straffrättsliga ansvaret för anställd såvitt gäller yrkeshemligheter, varom kännedom vunnits på korrekt sätt, begränsat till anställningstiden. Emellertid kompletteras även den

finska lagen med ett stadgande om straff för envar, som använder eller ger annan del av yrkeshemlighet, varom han vunnit kännedom genom obehörigt meddelande av anställd eller genom egen mot lag eller god sed stridande handling. I båda fallen är en ytterligare förutsättning för straff att gärningen sker olovligen och i avsikt att bereda sig eller annan fördel eller att skada annan.

I de danska och norska stadgandena om yrkeshemligheter är den straff— rättsligt sanktionerade bundenheten för anställd generellt utsträckt till viss tid efter anställningsförhållandets slut. Enligt den danska lagen straffas den som genom att obefogat nyttja eller ge andra meddelande om sin nu- varande eller tidigare arbetsgivares eller kompanj ons yrkeshemligheter uppsåtligt kränker ett »kontraktligt tillidsforhold», i kraft av vilket hemlig- heterna kommit till hans kännedom. Straffrihet inträder dock om kon- traktsförhållandet upphört för mer än tre år sedan. Civilrättsliga sanktioner kan dock följa även efter denna tidsfrist. Enligt den norska strafflagens & 294, nr 2, straffas den som beträffande ett företag i vilket han är eller un- der loppet av de sista två åren har varit anställd eller i vilket han har eller under loppet av de sista två åren har haft del oberättigat antingen själv gör bruk av en yrkeshemlighet eller uppenbarar en dylik i avsikt att sätta en annan i stånd till att göra bruk av den. Huruvida det civilrättsliga ansvaret upphör samtidigt med det straffrättsliga eller inte synes i Norge vara något oklart.

Att utomstående använder eller yppar yrkeshemligheter, varom känne- dom förvärvats med otillbörliga medel, omfattas i de tyska och finska lagar- na av de refererade stadgandena. I förarbetena till de danska och norska lagarna nämns otillbörligt förvärv av yrkeshemligheter som typexempel på fall, vari generalklausulen kommer till användning.

I den schweiziska lagen mot otillbörlig konkurrens berörs inte den an- ställdes förfarande. Drabbas av lagens sanktioner gör däremot envar som förleder anställda eller uppdragstagare att avslöja eller utforska sin arbets— givares yrkeshemligheter ävensom envar som använder eller meddelar andra yrkeshemligheter, som han utforskat eller om vilka han fått kännedom på något annat sätt som strider mot tre och heder. För straff krävs uppsåt. Den anställde själv synes i viss utsträckning kunna straffas med'stöd av vissa stadganden i den schweiziska strafflagen.

Straff stadgandet i den franska Code pénal art. 418 riktar sig mot företags— ledare, tjänstemän och arbetare som till utomstående meddelar eller för- söker meddela en hemlighet angående den fabrik, där de är anställda. I den mån det brister i något av rekvisiten för detta stadgande anses man med stöd av Code civil art. 1383 kunna föra talan om skadestånd på grund av »concurrence déloyale». En sådan talan torde kunna riktas även mot an- ställda, som utnyttjar en fabrikshemlighet för egen räkning, samt mot andra än anställda. Enligt ett omdiskuterat domstolsavgörande skulle det vara

möjligt att tillämpa Code pénal art. 418 även på en f. d. anställd under för- utsättning att han var anställd då han fick kännedom om hemligheten. Alternativt torde man även i detta fall ha möjlighet att väcka skadestånds- talan på grund av concurrence déloyale. Då det gäller secrets de commerce ou d'affaires är man hänvisad till straffstadganden om bestickning i Code pénal. Möjligt är också att talan om concurrence déloyale i vissa fall kan föras. Enligt engelsk rätt synes ett ingripande mot att någon obehörigen brukar yrkeshemligheter endast kunna ske, om det föreligger ett avtals- eller för- troendeförhållande mellan företagen och vederbörande. Vad gäller anställda förutsätts för talan, grundad på breach of contract, en uttrycklig kontrakts- förbindelse med arbetsgivaren med en allmän klausul om tystnadsplikt. Däremot behövs inte någon specificering av vad tystnadsplikten avser. Sak- nas kontrakt med tystnadsplikt kan talan föras på grund av breach of confi- dence. Även mot tidigare anställda kan föras talan för breach of contract, men om avtalet inte framstår som rimligt (reasonable) torde domstolen vara benägen för jämkning. Talan grundad på breach of confidence synes | !

också vara möjlig gentemot f. d. anställd. (Beträffande engelsk och ameri- kansk rätt, som är mycket svåröverskådlig, hänvisas till Turner: The Law of Trade Secrets, London 1962. Amerikansk rätt redovisas i en artikel om Trade Secrets Legislation av John P. Sutton i tidskriften IDEA 9 (1965—66) : :l s. 587. Artikeln innehåller redogörelser för och kritik av nya amerikanska lagar i ämnet och illustrerar de svårigheter lagstiftaren möter.)

Tekniska förebilder m.m. Som nämnts innehåller de tyska, finska och norska lagarna stadganden om tekniska förebilder.

Enligt den tyska lagen straffas den som i konkurrenssyfte eller av egen- nytta obefogat använder eller ger annan del av honom i affärsverksamhet anförtrodda förebilder eller föreskrifter av teknisk art. Den finska lagen stadgar att om näringsidkare för utförande av arbete eller eljest för affärs- ändamål anförtrott teknisk förebild åt person, som icke är anställd hos ho— nom, straffas denne, därest han för att bereda sig eller annan fördel eller att skada olovligen använder eller giver annan del av förebilden. Enligt den norska lagen straffas den som för att skaffa sig eller annan en fördel eller för att skada oberättigat utnyttjat eller sätter en annan i stånd till att ut- nyttja tekniska teckningar, beskrivningar, modeller eller liknande, som är anförtrodda honom i anledning av utförandet av ett arbete eller eljest i affärssyfte.

Rundfrågan m. m.

I den till utredningens rundfråga fogade promemorian redovisades i korthet lagreglerna om yrkeshemligheter och tekniska förebilder i Sverige. I anslut-

ning härtill frågades huruvida det vore önskvärt att den anställde förhindra- des att utnyttja eller yppa yrkeshemlighet även under viss tid efter det anställningsavtalet upphört, under hur lång tid den anställde i så fall borde vara hunden och om härvidlag skillnad borde göras mellan yrkeshemlig- heter av teknisk natur och sådana av kommersiell natur. Vidare frågade man om skyddet för yrkeshemligheter borde utsträckas till att gälla även gentemot tredje man i vidare mån än nu jämlikt 5 & IKL, om bestämmelser borde införas mot att annan än anställd tillägnade sig yrkeshemlighet och om det fanns ytterligare önskemål beträffande lagstiftningen mot obehörigt yppande eller användning av yrkeshemlighet. Slutligen önskade man veta om bestämmelserna rörande otillbörligt utnyttjande av anförtrodd teknisk förebild borde ändras och i så fall i vilket hänseende.

Enligt de flesta svaren på den första frågan borde den anställde vara för- hindrad att utnyttja eller yppa yrkeshemlighet även under viss tid efter det anställningsavtalet upphört. Det anfördes därvid bl.a. att man måhända borde göra skillnad mellan högt kvalificerade och mindre kvalificerade yr- kesmän samt att man kanske borde göra skillnad mellan utnyttjande och yppande av yrkeshemlighet. Svårigheten att skilja mellan yrkeshemlighet, å ena, samt yrkeskunskap och yrkesskicklighet, å andra sidan, betonades i många svar. I anslutning härtill nämndes att man kanske kunde begränsa skyddet, såvitt avsåg tiden efter anställningens upphörande, till vad som uppenbart var arbetsgivarens yrkeshemlighet. Av arbetsmarknaden—s parter framfördes divergerande åsikter. Från arbetsgivarsidan underströks beho- vet av skydd efter anställningstiden, medan man från arbetstagarsidan un- der åberopande av samhällets och den enskildes intressen med viss skärpa motsatte sig sådan utvidgning av rättsskyddet. Även den uppfattningen framfördes att man borde bibehålla straffansvar endast för anställningsti- den och i övrigt liksom hittills lita till privata överenskommelser om diskre— tionsplikt eller konkurrensförbud.

De flesta som önskade bundenhet för anställda efter anställningstiden förordade en tid om två år härför, men även ett år och tre år nämndes. Många betonade att behovet av skydd var mycket olika i skilda företag och i skilda branscher. Eftersom det bedömdes som svårt eller uteslutet att i lagstiftning ge detaljerade regler, som skulle någorlunda motsvara det prak- tiska livets skiftande förhållanden, rekommenderade man i många svar bundenhet för anställd under viss tid, motsvarande normalbehovet, men med möjlighet för parterna att överenskomma om utvidgning eller in— skränkning av denna bundenhet. Även den tanken framfördes att med straff sanktionerad tystnadsplikt efter anställningstiden över huvud taget endast skulle avse sådana fall, då mellan arbetsgivaren och den anställde träffats skriftligt avtal därom. Man framhöll att risken för Skadeståndsskyl— dighet i fall av brott mot åtagna skyldigheter efter ett tjänsteavtals upphö— rande inte alltid utgjorde ett tillräckligt avhållande moment.

Flertalet ansåg det inte vara lämpligt eller ens möjligt att i en generell regel göra skillnad mellan yrkeshemligheter av teknisk och sådan av kom- mersiell natur. I den mån man gjorde bundenheten efter anställningstiden beroende av särskilda avtal mellan parterna kunde man däremot givetvis laga efter lägligheten i varje konkret fall. Men även den åsikten framfördes att en generell bundenhet efter anställningstiden borde avse i första hand eller enbart kvalificerade tekniska yrkeshemligheter.

Majoriteten av dem som svarade ansåg att rättsskyddet mot tredje mans utnyttjande av yrkeshemligheter borde förbättras i förhållande till vad som gällde jämlikt 5 & IKL. Det sades bl.a. att skyddet borde gälla gentemot en- var som fått kännedom om yrkeshemlighet och utnyttjade eller yppade den med vetskap om att hemligheten obehörigen åtkommits; motsvarande borde f. ö. gälla även i fråga om tekniska förebilder. Några ansåg att rättsskyddet inte borde sträcka sig längre än vad som följde av 3 och 5 55 IKL samt de allmänna medverkansreglerna. I detta sammanhang kritiserades emellertid också 5 5 IKL såsom svårbegriplig och svårtillämpad.

Den övervägande meningen i svaren var att lagen borde innehålla även bestämmelser mot att annan än anställd tillägnade sig yrkeshemlighet. Någ- ra ansåg att med anställd borde jämställas person, som till följd av inne- havd tjänst eller erhållet uppdrag fått inblick i viss yrkeshemlighet och utan tillstånd utnyttjade eller yppade denna. Andra önskade en mer generell be- stämmelse mot »handels— och industrispionage». Därvid framhölls att det var mycket svårt att komma åt en person, som utan att åstadkomma åver- kan obehörigen tog sig in i ett främmande företags lokaler och genom stu- dier av åtkomligt material eller fotografering skaffade sig kännedom om yrkeshemligheter. Som gräns mellan legala och illegala förfaranden före- slogs i ett svar att legalt skulle vara att utnyttja vad som man kunde få tag i så att säga på öppna marknaden och illegalt att tillägna sig sådant som förutsatte ett obehörigt intrång eller en obehörig medverkan av anställd eller annan förtroendeman.

På frågan om ytterligare önskemål beträffande lagstiftningen mot obe- hörigt yppande eller användning av yrkeshemlighet svarades att brotten i straffavseende borde jämföras med förmögenhetsbrott. Vidare uttrycktes önskemål om att man åtminstone i motiven _— liksom i motiven till varu- märkeslagen — framhöll vikten av att tillräckligt höga skadestånd utdömdes i dessa fall.

På den sista frågan, om bestämmelserna rörande otillbörligt utnyttjande av teknisk förebild borde ändras och i så fall i vilket hänseende, svarades från ett par håll att anledning till ändring inte förelåg. I ett par andra svar sades att ej blott tekniska förebilder utan även förebilder av kommersiell natur, exempelvis kundregister och uppgifter för genomförande av annons- kampanjer, borde skyddas. Vidare uttrycktes önskemål om skydd för recept och tekniska föreskrifter samt annan s. k. know-how, som anförtrotts någon

för utförande av arbete eller eljest för affärsändamål. I ett svar berördes den bristande kongruensen mellan det snävt tidsbegränsade skyddet för yrkeshemligheter och det till tiden obegränsade skyddet för tekniska före- bilder. En enhetlig lösning ifrågasattes, dock utan att något konkret förslag framlades. Slutligen föreslogs bestämmelser, som skulle möjliggöra för domstol att föreskriva åtgärder till förebyggande av fortsatt missbruk av ritningar och andra förebilder. Härvid hänvisades till 41 å varumärkeslagen. Som exempel på behovet av en sådan bestämmelse nämndes ett fall, där en anställd hos ett industriföretag, som kopierat ritningar till vissa av dess ma- skiner, lät tillverka och sälja sådana maskiner. Vederbörande dömdes till ansvar, men ritningskopiorna kunde inte åtkommas med beslag eller för- verkande utan vederbörande kunde behålla dem och använda dem vidare.

Ytterligare tämligen omfattande material för bedömning av den lämpliga utformningen av bestämmelserna om yrkeshemligheter och tekniska före- bilder har inhämtats vid överläggningar, som sekreteraren på utredningens uppdrag haft med företrädare för organisationer och företag.

Vid höstriksdagen 1949 framställdes i riksdagens andra kammare en in- terpellation om skyddet för yrkeshemligheter (II kamm. prot. 1949: 28 s. 17). Interpellanten framhöll begränsningen i gällande lag och uttalade »att stora ekonomiska värden här faktiskt äro oskyddade och att en icke-an- ställd ingalunda alltid kan träffas av straffrättsligt eller civilrättsligt ansvar för gärning, genom vilken han spolierar t. o. m. livsviktiga intressen för ett företag». Interpellanten ställde till justitieministern frågan huruvida han var villig medverka till att skyddet för icke patenterade yrkeshemligheter effek- tiviserades och till att rättsreglerna på området sammanfördes till en över- skådlig lagstiftning.

I sitt svar redogjorde justitieministern kortfattat för gällande bestämmel- ser och gjorde bl. a. följande uttalande (II kamm. prot. 1949: 32 s. 80).

Mot bakgrunden av den nu lämnade redogörelsen vill jag icke bestrida, att gällande lagbestämmelser knappast kunna anses erbjuda ett i alla avseenden till- räckligt skydd mot obehörigt utnyttjande av annans yrkeshemligheter. Man rör sig emellertid här på ett mycket komplicerat rättsområde, där det gäller att mot var- andra avväga å ena sidan behovet av ett sådant skydd och å andra sidan intresset av skälig rörelsefrihet inom näringslivet. Det bör i detta sammanhang ihågkom- mas, att till och med det skydd för uppfinningar, som kan vinnas genom patent, är tidsbegränsat och att det icke ligger i samhällets intresse att viktiga rön hem— lighållas under lång tid. Ett skydd för yrkeshemligheter synes därför blott be- rättigat, när det gäller mera påtagligt illojala förfaranden. Ur sociala synpunkter måste också tillses, attt arbetstagarnas möjligheter att få ny anställning eller börja ny verksamhet ej över hövan inskränkas.

Utan närmare utredning kan jag naturligtvis inte taga definitiv ställning till denna fråga, men preliminärt vill det förefalla mig, som om en avvägning mellan dessa olika intressen skulle kunna ge det resultatet, att rättsskyddet för icke paten— terade yrkeshemligheter bör förstärkas. Hur detta i så fall skall ske, är dock icke

så lätt att säga. Det är möjligt att åtskilligt vore att vinna, om man genom en s. k. generalklausul om illojal konkurrens helt allmänt förbjöde varje i konkurrenssyfte företagen handling som står i strid mot god affärssed eller eljest är otillbörlig.

Justitieministern hänvisade till att frågan om generalklausul skulle ut- redas av varumärkes- och firmautredningen och avslutade med att uttala att, sedan resultatet av utredningen förelåg, man möjligen torde få överväga att uppta spörsmålet om ett effektivare skydd för yrkeshemligheter till direkt behandling, eventuellt i samband med en allmän översyn av lagen mot illojal konkurrens. (Se vidare v. Zweigbergk i NIR 1950 s. 119.)

Utredningen

I utredningens direktiv ges ingen direkt anvisning om att utredningen skall ; ompröva gällande bestämmelser om missbruk av yrkeshemligheter och tek- l niska förebilder. Inte heller i någon av de motioner eller skrivelser, som av i statsmakterna överlämnats till utredningen, har ämnet berörts. Utredningen * har emellertid, såsom årligen redovisats i riksdagsberättelsen, uppfattat överlämnandet av de första av dessa motioner som en utvidgning av uppdra- !

get till att avse en allmän översyn av IKL. En sådan allmän översyn fordras enligt utredningens mening för att man skall kunna ta ställning till frågan om den svenska rätten bör kompletteras med en generalklausul mot otill- börlig konkurrens. Den av dåvarande justitieministern i det nyss refererade interpellationssvaret från 1949 ifrågasatta utredningen om ett effektivare skydd för yrkeshemligheter framläggs alltså nu i samband med den all- männa översynen av IKL.

Såsom i interpellationssvaret understrukits är spörsmålet om skydd för yrkeshemligheter en fråga om avvägning av skilda intressen. Detsamma gäller skyddet för tekniska förebilder. Å den ena sidan står företagens intresse av att kunskaper och tillverkningsunderlag skall kunna användas uteslutande till det egna företagets bästa i egen produktion och annan af färs- verksamhet, i produktion genom underleverantörer eller genom upplåtelse eller överlåtelse mot vederlag. Å den andra sidan står samhällets intresse av att viktiga rön inte hemlighålls samt enskilda arbets- och uppdragstagares intresse av att kunna utnyttja sitt fulla kunnande och alla tillgängliga tek- niska hjälpmedel. Vägledande vid avvägningen bör vara en strävan att söka uppnå det bästa samhällsekonomiska resultatet. Uppenbarligen är det emel— lertid inte möjligt att fastställa om detta främjas bäst av ökat skydd eller vidgad rörelsefrihet. Sedan premisserna framlagts, blir därför bedöm- ningen med nödvändighet väsentligen skönsmässig.

Innan utredningen går närmare in på avvägningsfrågan, skall något be— röras innebörden av de i utredningens förslag använda termerna företags- hemlighet, teknisk förebild och teknisk föreskrift samt av den företags- hemlighet närliggande termen know-how.

Termerna företagshemlighet och know-how I 3 5 första stycket IKL används termen yrkeshemlighet. Termen förekom- mer också i ett flertal andra lagar och författningar samt i privata överens- kommelser och avtal på arbetsmarknaden. Den har gammal hävd och torde leda sitt ursprung tillbaka till en tid, då näringslivet dominerades mer av hantverk än av industri. Under nutida förhållanden är termen enligt utred— ningens mening föga träffande. Rent språkligt täcker den endast bristfäl- ligt åtskilligt av det som därmed avses. Vidare leder den lätt tanken till yrkeskunskap, yrkeserfarenhet och yrkesskicklighet, vilket allt bör hållas väl i sår från yrkeshemlighet. Utredningen föreslår därför att beteckningen yrkeshemlighet utbyts mot beteckningen företagshemlighet, som numera framstår som mera adekvat och som redan använts i svenskt lagspråk i för- slaget till patentlag, 22 å femte stycket. (Prop. 1966: 40 s. 127 och 129. _ I tysk doktrin har beteckningen Unternehmensgeheimnisse föreslagits, se exempelvis Reimer: Wettbewerbs- und Wahrenzeichenrecht, 3 uppl. Köln- Berlin 1954 s. 753. I det danska lagförslaget används, liksom exempelvis hos Koktvedgaard i Immaterialretspositioner, Köpenhamn 1965, termen er- hvervshemmelighed. Det norska förslaget har termen bedriftshemmelighet.) Om utredningens förslag accepteras, torde termen företagshemlighet suc- cessivt böra införas i andra lagar och författningar, där nu termen yrkes- hemlighet begagnas.

I förarbetena till IKL behandlas tämligen ingående vad som skall inrym— mas under lagens beteckning »yrkeshemlighet». Redan i lagtexten ges en exemplifikation, »fabrikationssätt, anordning, affärsförhållande eller an— nat» och det sägs att den anställde skall veta att det utgör en arbetsgivarens yrkeshemlighet. I kommentaren utvecklas att det skall vara fråga om något för ett visst företag egenartat, som inte är allmänt bekant eller känt för ett flertal utomstående, och att hemlighållandet skall vara av vikt för det före- tag till vilket det hänför sig. Utöver sådant som är av teknisk karaktär kan — det framgår delvis redan av exemplifieringen —— även sådant som är av kommersiell karaktär vara företagshemlighet. Såsom exempel på icke tek- niska företagshemligheter nämns innehållet i en näringsidkares i tävlan med andra avgivna leveransanbud, en affärs Vinstprocent på olika varor och sär- skilda för en viss affär säregna försäljningsmetoder.

Från svensk rättspraxis kan antecknas att ett svenskt bruks förfarande vid och anordningar för hårdmetalltillverkning har ansetts som en före- tagshemlighet (NJA 1939 s. 36). I andra rättsliga sammanhang kan ha prö- vats vad som är företagshemlighet, exempelvis vid tillämpning av de sär- skilda regler som givits till skydd för enskildas yrkeshemligheter, vilka kom- mer till myndighets kännedom, eller vid tillämpning av 36 kap. 6 5 RB,

*. i l !

enligt vilket vittne som regel får vägra att avge utsaga, "varigenom yrkes- hemlighet skulle uppenbaras. Det material, som förekommer i dessa sam- manhang, är emellertid mycket svårtåtkomligt och torde f. ö. knappast vara' Väl ägnat att allsidigt belysa innebörden av företagshemlighet. '

I relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare aktualiseras ibland frå- gan om vad som är eller inte är företagshemlighet. Exempelvis kan anled- ning till avskedande av en anställd vara att han ansetts ha prisgett yrkes— hemlighet. Begär då den anställde ersättning för uppsägningstid och på- kallar sin fackliga organisations bistånd, blir det en förhandlingsfråga mel- lan parterna huruvida yrkeshemlighet förråtts. Även detta material är svår- tillgängligt och bristfälligt som underlag för studier av vad som avses med företagshemlighet.

Utredningen har genom överläggningar med företrädare för näringsliv och organisationer samt genom studium av utländsk doktrin och rätts- praxis sökt bilda sig en närmare uppfattning om vad man avser med före— tagshemlighet. Dessa undersökningar har inte gett anvisning på något i för- hållande till förarbetena till IKL nytt eller annorlunda allmängiltigt krite- rium som enligt gängse uppfattning skulle karaktärisera företagshemlig- heterna. Största tvekan bland svenska företagare synes knyta sig till det momentet i förarbetenas beskrivning att det skall vara något för ett visst fö- retag egenartat. Man har betonat att flera samarbetande företag kan gemen- samt besitta en företagshemlighet och att helt fristående företag kan vart för sig ha en identisk företagshemlighet.

I specialmotiveringen i detta kapitel har utredningen likväl till ledning för rättstillämpningen sökt närmare precisera vad som avses med företags- hemlighet. I detta sammanhang skall endast framhållas att företagshemlig- het enligt utredningens uppfattning är ett immateriellt värde, som oftast torde vara materialiserat i form av ritningar, beskrivningar eller på annat sätt, men som också kan finnas enbart som minne, kunskaper och erfaren- heter hos människor.

En numera ofta brukad term, som till innehållet delvis sammanfaller med företagshemlighet, är know-how. I sin mest vidsträckta betydelse torde know-how uppfattas som all den kunskap och all den erfarenhet, som er- fordras för att driva en viss näringsverksamhet. Så uppfattat innehåller know-how tekniska och kommersiella element och innefattar bland annat patenterade uppfinningar. Men know-how kan" också uppfattas mer in— skränkt, omfattande exempelvis den tekniska kunskap, som behövs för att på ekonomiskt sätt producera en viss vara eller nyttiggöra en viss uppfinning eller använda en viss maskin.

Inom Internationella Handelskammaren, där man uppmärksammat det rättsliga skyddet för know-how, skiljer man mellan industriell, kommer-

siell, finansiell och annan know-how. Man har tills vidare koncentrerat sig på industriell know-how,l om vilken en arbetsgrupp inom kammaren säger, bl. a. »Vid analys av det industriella framåtskridandet finner man att ut- vecklingen av produktionstekniken mestadels uppnås genom att tekniska detaljer förbättras steg för steg. Dessa förbättringar, som tagna var för sig må synas små och betydelselösa, kan stundom i förening vara avgörande för ett företags konkurrensförmåga. Sådan kunskap och erfarenhet, som är resultatet av försöken att behärska tekniken, kallas i industriella kretsar know-how. Detta ord täcker icke blott de nämnda små förbättringarna utan också större steg (inklusive uppfinningar), som har något med produktions- tekniken att skaffa. — — Betydelsen av know-how i den angivna me- ningen kan vara avsevärd, större än betydelsen av patenterade uppfinningar. Detta torde stå klart om man betänker att patenten täcker endast vissa steg i den tekniska utvecklingen, medan all know-how i förening ger detaljerat svar på varje enskilt tekniskt problem. I praktiken anses mestadels en know- how-licens mycket mer betydelsefull än en patentlicens och det är ett väl- känt faktum att licensöverenskommelser mellan industriföretag i ständigt ökad omfattning grundas på know-how.» (International Chamber of Com- merce, Document No. 450/198, 27. XII. 1960).

Karakteristiskt för know-how liksom för företagshemlighet torde vara att det skall vara säreget för ett eller flera företag. I termen know-how ligger däremot inte med nödvändighet något krav på hemlighet. Internationella Handelskammaren talar också om hemlig know-how som en avgränsad del av know-how i allmänhet. Tillfogas hemlighetskriteriet torde termen know-how i stort sett täcka samma realiteter som termen företagshemlighet. Men åtminstone vissa såsom företagshemligheter betraktade icke tekniska företeelser, exempelvis kännedom om inköpskällor och förberedelser att lansera nya artiklar, kan inte gärna betecknas som hemlig know—how.

Möjligt är att företagshemlighet oftast används som beteckning på speci— fika företeelser, medan termen hemlig know—how brukas för mer komplexa sådana. Båda termerna är emellertid så vaga till sitt innehåll att någon säker gränsdragning mellan dem knappast kan göras.

Termerna teknisk förebild och teknisk föreskrift

En kort historisk återblick bidrar till förståelsen av termen teknisk förebild.

Mönster för stadgandet i 3 5 andra stycket IKL är motsvarande stadgande i den tyska lagen. Detta hade närmast föranletts av klagomål inom broderi— och spetsindustrien mot att entreprenörer missbrukade de schabloner, som fabrikanter överlämnade till dem för utförande av beställningar. Vid be- handlingen i den tyska riksdagen utvidgades stadgandet till att avse inte

* Termen »industrial know-how» definieras av kammaren på följande sätt: »Industrial know-how means applied technical knowledge, methods and data necessary for realising or carrying out in practice techniques Which serve industrial purposes.»

.f-a—J—v

bara förebilder utan också föreskrifter av teknisk art. Anledningen härtill var att, ehuru stadgandet väsentligen hade sin grund i missförhållanden på spetsfabrikationens område, principen måste utsträckas till andra områden, t.ex. färgindustrien. I patentlagstiftningskommitténs betänkande nämns som exempel på användningen av det föreslagna stadgandet att mången möbelhandlare låter tillverka sina möbler i främmande verkstäder efter egna ritningar och modeller samt att firmor inom vävnadsbranschen ej sällan låter på beställning förfärdiga vävnader efter av dem överlämnade mönster.

Förarbetena till IKL liksom exemplifieringen på teknisk förebild i 3 5 andra stycket —— ritning, mönster, modell, schablon eller dylik teknisk före- bild bär stark prägel av de tämligen okomplicerade tekniska och indu- striella förhållanden, som rådde vid tidpunkten för stadgandets tillkomst. Emellertid har stadgandet vunnit tillämpning även på förebilder till tekniskt mer avancerade föremål, såsom ritningar till reningverk och kopplingar för rälsbuss och spårvägståg. Genom rättspraxis har fastslagits att stadgandet kan tillämpas också på en färdig produkt, en hyllremsmaskin, som använts som förebild vid tillverkning av ytterligare sådana maskiner (NJA 1950 s. 164).

En teknisk förebild är i princip inte hemlig men kan innehålla företags— hemligheter. En teknisk förebild är alltid konkret och tämligen väl speci- ficerad. Enligt förarbetena till IKL skall det vara fråga om föremål, efter eller med ledning av vilket varor skall tillverkas eller yrkesprestationer utföras.

Den tekniska och kommersiella utvecklingen har lett till att stadgandet om tekniska förebilder, som tillkom i en industriellt föga utvecklad tid, fått ett vidsträckt tillämpningsområde. I nutidens rikt förgrenade nät av sam- arbete mellan företag, av underleverantörssystem och av licenstillverkning såväl nationellt som internationellt anförtros i stor utsträckning tekniska förebilder för utförande av arbete eller för affärsändamål. Numera torde emellertid vanligen legotillverkning och annat jämförligt affärssamarbete grundas på mer än tekniska förebilder. Inom den mekaniska verkstadsin— dustrien, den elektrotekniska industrien och bilindustrien, exempelvis, överlämnas i sådana sammanhang utöver tekniska förebilder såsom rit- ningar och modeller en mängd annat tillverkningsunderlag såsom material- specifikationer, värmebehandlingsnormer, ytbehandlingsanvisningar, tole- ransangivelser, monteringsföreskrifter, provningsnormer etc.

I andra industrier kan man enligt förhållandenas natur inte alls eller bara i begränsad utsträckning arbeta med tekniska förebilder, exempelvis i den kemiska industrien, den kemisk-tekniska industrien, läkemedelsindustrien samt livsmedels- och dryckesvaruindustrierna. Även inom dessa branscher föreligger i växlande utsträckning legotillverknings- och licensöverenskom— melser fristående företag eller företagsgrupper emellan, ofta på internatio- nell basis. Härvid överlämnas mellan företagen tillverkningsunderlag och

annat know-how i form av recept, formler, metodbeskrivningar, apparatur— anvisningar, analysföreskrifter etc.

När det i utredningens förslag talas om teknisk förebild och teknisk före- skrift avses därmed konkreta föremål i form av ritningar, modeller, före- skrifter, beskrivningar e.dyl., efter eller med ledning av vilka varor kan tillverkas eller tekniska yrkesprestationer utföras.

Enligt utredningens förslag kan också varuprover vara tekniska förebilder. Om exempelvis inom textilindustrin ett företag på begäran av en beställare tillverkar prov på en textilvara —— ett varuprov som är avsett att utgöra grund för ett affärsförhållande mellan parterna bör således varuprovet anses såsom teknisk förebild i förslagets mening.

Skydd mot angrepp på företagshemlighet, know-how, teknisk förebild och teknisk föreskrift

Den tidigare berörda avvägningen mellan skilda intressen har hittills i svensk rätt resulterat i att man begränsat sig till att i IKL införa särskilda straffbestämmelser för främst vissa förtroendemissbruk berörande företags- hemligheter och tekniska förebilder. Utöver dessa specialbestämmelser kan de allmänna stadgandena i BrB, främst de om förmögenhetsbrott, ha betydel- se. För tekniska förebilder kan i viss utsträckning åtnj utas skydd mot kopie- ring enligt upphovsrättslagen . Förebilder, som har karaktären av mönster, kan ha särskilt skydd enligt lagen om skydd för vissa mönster och modeller. Detta skydd förbättras om förslaget till mönsterlag (SOU 1965: 61) genom— förs.

I övrigt har det överlåtits åt företagen att söka värna företagshemligheter, know-how, tekniska förebilder och tekniska föreskrifter genom avtal.

Betydelsen av här berörda företeelser har i många tekniskt betonade branscher ökat avsevärt, sedan de gällande rättsreglerna tillkom strax efter första världskriget. Forskningen har blivit alltmer kostnadskrävande och medfört en ökad specialisering nationellt och internationellt. Därmed har följt att avtal om överlåtelse eller upplåtelse av know-how och tillverknings— underlag fått väsentligt större omfattning och ekonomisk betydelse.

Tendensen är emellertid inte enhetlig. Inom vissa branscher _— telekom-

munikationsindustrien har nämnts som exempel —— har specialiseringen gått .

så långt att nya tekniska framsteg hos ett företag ofta inte kan utnyttjas av konkurrerande företag i branschen. Inom andra branscher har utvecklingen lett till gemensam forskning, vars resultat ställs till hela branschens för- fogande. På många håll utbyter man öppet tekniska erfarenheter och rön mellan företagen. Publicering av forskningsresultat sker också i betydande omfattning.

På det tekniska området finns alltså tendenser både till ökad bevakning av nya rön och metoder och till större öppenhet och utbyte av informationer.

Likartade tendenser i olika riktningar kan iakttas i fråga om kunskaper och erfarenheter av väsentligen kommersiell karaktär.

& i &

___—f_a—chx-n . .

Frågan om rättsskydd för företagshemligheter ocn know-how samt tek- niska förebilder och tekniska föreskrifter har tilldragit sig betydande in- tresse på senare tid.1 Internationella Handelskammaren har förordat ett särskilt uppbyggt rättsskydd för hemlig industriell know-how. Kammaren rekommenderar att i de nationella lagstiftningarna inarbetas vissa summa- riskt angivna bestämmelser härom. Enligt dessa bör ett företag anses handla olagligt om det använder industriell know—how, som det vet eller bör veta utgör ett annat företags hemliga know-how, utan det senare företagets god- kännande. Vidare bör det vara olagligt att utsprida ett företags hemliga know-how eller att överlåta det till andra utan godkännande av företaget. ln- tet i dessa stadganden bör emellertid inverka på ett företags rätt att använda, utsprida eller överlåta varje industriell know—how, som det introducerat och utvecklat genom egna självständiga medel, eller att använda varje sådan know-how, som har publicerats i allmänt tillgänglig form. De sanktioner man tänker sig mot olagligt bruk, utspridande eller överlåtelse av hemlig industriell know-how är förbud (injunction) och skadestånd (order to pay damage). (International Chamber of Commerce, Document No. 450/206., 18 11. 1961).

Om man ställer Internationella Handelskammarens önskemål mot gällan- de svensk rätt i 3 och 5 55 IKL finner man betydande skilj aktigheter. I kam— marens förslag ses det hela främst från konkurrentsynpunkt, medan IKL i fråga om yrkeshemligheter anknyter till relationen arbetsgivare—anställd och i fråga om tekniska förebilder till individuella förtroendesituationer. Termen hemlig industriell know-how i kammarens förslag synes närmast motsvara vad som på svenska skulle kunna kallas teknisk företagshemlighet, medan termen yrkeshemlighet i IKL omfattar inte bara tekniska utan också kommersiella, finansiella, administrativa och andra faktorer. Kammarens förslag synes i princip ge möjlighet till ingripande mot envar ondtroende tredje man, medan möjligheterna att ingripa mot missbruk av tredje man enligt IKL är starkt begränsade.

Kammarens förslag påminner om det rättsskydd, som gäller för de im— materialrättsliga ensamrätterna, låt vara att det försetts med vissa reserva- tioner. De flesta av ensamrätterna — patent, mönster, kännetecken är emellertid grundade på förprövning och registrering eller inarbetning och därmed noggrant individualiserade och preciserade. Föremålet för upphovs- rätt —— litterärt eller konstnärligt verk —— är kvalificerat särpräglat indi- viduellt. De »skyddsobj ekt», som nu är i fråga, är emellertid svårpreciserade och mångskiftande och är ofta inte materialiserade. Att bygga upp en sorts mot envar ondtroende tredje man i princip gällande ensamrätt till mer eller mindre hemliga kunskaper eller till rikt varierade tillverkningsunderlag ter sig vanskligt.

1 En diskussion i ämnet finns refererad iNIR 1965 s. 6—41 och 201—251. Några aktuella rättsspörsmål om know-how behandlades på det 24:e nordiska juristmöteti Stockholm den 31 augusti -— den 2 september 1966.

Vidare måste — såsom antyds i interpellationssvaret från 1949 — för- hållandet mellan rättsskydd för företagshemligheter och patenträtten be- aktas. Till uppfinningar, som kan tillgodogöras industriellt, har uppfinnaren eller hans rättsinnehavare möjlighet att efter förprövning och registrering få ensamrätt genom patent. I gengäld skall uppfinningen efter patentets utlöpande stå till allmän rådighet. Ett omfattande rättsskydd för företags- hemligheter — bland vilka också ingår patenterbara uppfinningar _— kan i någon mån tänkas motverka det ändamålet med patentlagstiftningen att nya tekniska rön efter viss tid skall bli tillgängliga för alla.

Såsom framgår av det föregående år premisserna för revision av 3 och 5 55 IKL vaga. Det är inte möjligt att klart definiera och till och med svårt att tillfredsställande beskriva vissa av de företeelser man vill skydda. Den sam- hällsekonomiska effekten av lagstiftning på detta område kan inte faststäl- las. Uppfattningarna inom näringslivet och intresseorganisationerna är skif- tande. En utgångspunkt är emellertid uttalandet i direktiven för utredningen att ur allmän synpunkt skadlig konkurrensbegränsning inte får främjas utan i stället såvitt möjligt bör motverkas.

Utredningen finner därför att man liksom hittills i svensk rätt bör skydda de här ifrågavarande företeelserna endast genom att straffbelägga mora- liskt klart förkastliga angrepp mot dem. Att obehörigen utnyttja före- tagshemligheter och tekniska förebilder i relationer, som förutsätter lojalitet eller förtroende, bör alltså även i fortsättningen vara straff— bart. Dessutom bör man med straffhot stävja att någon med otillbörliga medel bereder sig eller försöker bereda sig tillgång till företagshemlighet eller utnyttjar sålunda förvärvad företagshemlighet. Även sådant utnytt- jande från tredje mans sida av företagshemligheter och tekniska förebilder, vilket har ett tidigare brottsligt förfarande till förutsättning, bör vara straff— bart. De närmare övervägandena redovisas i det följande.

De stora vanskligheter, som den rättsliga regleringen på detta område er- bjuder, har föranlett att en stor mängd alternativa lösningar diskuterats under utredningsarbetets gång. Det förslag som nu framläggs är resultatet av ingående överväganden inom de nordiska kommittéerna och överens- stämmer i sina huvuddrag med de förslag som framförs i Danmark, Finland och Norge. Enligt utredningens mening harmonierar dess förslag väl med uttalandet i interpellationssvaret från 1949 att skydd för yrkeshemligheter blott synes berättigat, när det gäller mer påtagligt illojala förfaranden.

Vad gäller interpellationssvaret i övrigt har förutsättningarna ändrats därigenom att prövningen av frågan om en generalklausul företas i samband med en allmän översyn av IKL. Såsom kommer att framgå av kap. VII före- slår utredningen en bestämmelse av allmän karaktär. Denna allmänna bestämmelse är emellertid inte avsedd att vara tillämplig på förfaranden, som omfattas av eller har samma karaktär som dem, som berörs i 3 och 4 55 i utredningens förslag.

Företagsspioneri

En allvarlig brist i gällande lag har ansetts vara att det inte finns några adekvata möjligheter att ingripa mot den som bereder sig eller försöker be- reda sig tillgång till företagshemligheter med otillbörliga medel, ett förfa- rande som här betecknas som företagsspioneri.

Företagsspioneri kan förekomma i de mest skiftande former såväl mellan företag i samma land som över nationsgränserna. Frekvensen och den eko- nomiska betydelsen därav är omöjlig att fastställa. Det har påståtts att det internationella företagsspionaget under mellankrigstiden var ett mycket allvarligt problem. (Forhandlinger på det sekstende nordiske juristmöte, Oslo 1935, Bilag I 5. 3. Se även NJA 1939 s. 36 .) Under hand har inhämtats att »industrial espionage» anses vara ett stort problem i dagens England. Emel— lanåt förekommer i fack- och dagspress uppgifter om organiserat företags- spioneri med enorma ekonomiska konsekvenser. Under alla förhållanden torde man kunna säga att en latent risk för företagsspioneri, såväl nationellt som internationellt, alltid måste förefinnas i ett land med ett tekniskt och merkantilt väl utvecklat näringsliv.

Att bereda sig eller försöka bereda sig tillgång till andras företagshemlig- heter behöver inte alltid vara otillbörligt. Avgörande är på vad sätt det sker. Att på öppna marknaden inköpa en produkt och genom analys av densamma utforska företagshemligheter är inte otillbörligt. Inte heller att söka komma underfund med en hemlighet genom att undersöka på offentlig mässa ut- ställda, i handeln ännu inte utkomna föremål. En företagsrepresentant, som vid ett legitimt besök hos ett annat företag av en tillfällighet råkar obser- vera en anordning, som företaget betraktar som en fabrikationshemlighet, kan normalt inte anses handla otillbörligt om han ger sitt eget företag möj- lighet att utnyttja en likadan anordning.

Otillbörligt är det däremot att stjäla eller obehörigen kopiera en ritning, som är hemlig, att utan tillstånd bereda sig tillträde till annans lokal och där fotografera hemliga handlingar, att under ett studiebesök med fotogra- feringsförbud ta bilder med en dold mikrokamera, att inspela hemliga kon- ferenser på insmugglade inspelningsapparater, att avlyssna hemliga telefon— samtal genom obehörigen inkopplade avlyssningsanordningar etc. Den mo- derna tele- och fototekniken erbjuder rikt varierade hjälpmedel till otill- börliga förfaranden på detta område.

De risker, som den nya tekniken medför för den personliga integriteten, har uppmärksammats av justitieministern som den 13 maj 1966 bemyndi- gats tillsätta en utredning angående förstärkt integritetsskydd på person- rättens område. Utredningen kan komma att leda till ökad kriminalisering av olovligt utforskande av privata angelägenheter med hjälp av teknisk apparatur. Oavsett om så sker, skall enligt utredningens om illojal kon- kurrens mening den som olovligen utforskar företagshemlighet med tekni—

kens hjälp i regel anses ha berett sig tillgång till hemligheten på otillbörligt sätt.

Den ofta subtila gränsdragningen mellan korrekt och inkorrekt förfarande kan belysas med ett uttalande av chefen för ett marknadsundersöknings- företag i England, citerat i en artikel om The Industrial Spies i Sunday Times för den 24 oktober 1965. Vederbörande säger att han anser det helt korrekt att låta en man stå utanför en fabriks portar och räkna antalet lastbilar, som lämnar fabriken, men att det skulle vara orätt att placera en man i ett fönster med en högeffektiv kikare för att läsa förmannens lastningsplan.

Huruvida företagsspioneri kan åtkommas med allmänna stadganden i BrB beror, såsom framgår av redogörelsen för gällande rätt, mer eller mindre av en slump. Enligt en lagkommentar anses den som sätter sig i be- sittning av en yrkeshemlighet genom att olovligen tillgripa en i och för sig värdelös genomslagskopia av en ritning kunna straffas för stöld, men fotograferar han ritningen eller kopierar den på annat sätt är stöldparagra— fen otillämplig på förfarandet ( Brottsbalken I, s. 262). Den som förvärvar en företagshemlighet genom att kopiera en handling, som han har i sin besitt— ning, kan eventuellt dömas för olovligt förfogande med handlingen. Men besittes handlingen av annan vid kopieringen faller förfarandet inte under stadgandet mot olovligt förfogande.

Det olika utfallet av BrB:s tillämpning på otillbörligt förvärv av före— tagshemligheter beror tydligen väsentligen på att denna är immateriell, en kunskap som kan vara materialiserad på olika sätt eller som inte alls är materialiserad. Utredningen anser att allt tillägnande av företagshemlighet med otillbörliga medel bör vara straffbart. Utredningen har efter att ha övervägt olika möjligheter valt att uttrycka det otillåtna därmed att någon på otillbörligt sätt bereder sig tillgång till företagshemligheten. Utredningen är medveten om att uttrycket är vagt såsom en beskrivning av vad som skall straffas. Det har emellertid inte varit möjligt att finna en mer specifik beskrivning som täcker alla de skiftande förfaranden som avses. Vad som skall förstås med uttrycket belyses närmare i specialmotiveringen.

Den som berett sig tillgång till företagshemlighet på otillbörligt sätt bör också vid straffansvar vara förhindrad att använda eller yppa denna.

Utredningen anser det nödvändigt för effektivitetens skull att även försök till företagsspioneri bestraffas. Detta bör rättstekniskt ske genom en hån- visning till de allmänna försöksreglerna i brottsbalken .

Endast uppsåtliga förfaranden bör straffas. Straffbara förfaranden är en- ligt allmänna regler också skadeståndsgrundande.

Tekniska förebilder och tekniska föreskrifter är som nämnts alltid kon- kreta föremål, som kan innehålla företagshemligheter och som represen- terar ett särskilt värde därigenom att de kan bilda underlag för tillverkning av varor eller för tekniska yrkesprestationer. Tillgrepp och annat tillägnande

- . .... _ _s—r-u—A-

PSV-'—-r—-u _.-_

_. egna—.

av tekniska förebilder och tekniska föreskrifter torde kunna angripas på ett i stort sett tillfredsställande sätt med stöd av redan befintliga lagstadganden, särskilt BrB :s stadganden om förmögenhetsbrott och förbudet mot kopiering enligt upphovsrättslagen .

Prisgivande av företagshemlighet, förebild eller föreskrift Var och en som på otillbörligt sätt uppsåtligen bereder sig tillgång till före- tagshemlighet eller som utnyttjar företagshemlighet, som han fått tillgång till på sådant sätt, skall kunna straffas enligt förslaget till stadgande mot företagsspioneri. Detta gäller både om vederbörande är utomstående eller knuten till företaget såsom anställd eller på annat sätt.

Ett i praktiken vanligare fall torde emellertid vara att anställda missbru- kar företagshemligheter, som de fått kännedom om på helt korrekt sätt. Företagshemligheter måste för att kunna användas i verksamheten anför— tros eller eljest bli kända för vissa anställda. Anställda kan även lätt av en tillfällighet få kännedom om företagshemligheter, som de egentligen inte har med att göra, utan att deras handlande på något sätt är klandervärt. Detsamma gäller om tekniska förebilder och tekniska föreskrifter, alltså tillverkningsunderlag.

Såvitt gäller anställda brukar det anses att tjänsteavtalet som en biför— pliktelse innefattar skyldighet för arbetstagaren att iaktta trohetsplikt gent- emot arbetsgivaren. På arbetstagaren ställs alltså krav på lojalitet mot ar- betsgivaren. (Se härom Palmgren: Konkurrensklausuler vid tjänsteavtal, Helsingfors 1939, s. 22, och Schmidt: Tjänsteavtalet, Stockholm 1959, s. 241.) Denna uppfattning har kommit till uttryck i många kollektivavtal. Som exempel kan nämnas ett, där det under rubriken allmänna förhållnings- l regler uttalas att förhållandet mellan arbetsgivare och tjänstemän grundar ] sig på ömsesidig lojalitet och ömsesidigt förtroende och att tjänsteman har i i i !

att vid alla tillfällen noga bevaka och tillvarata arbetsgivarens intressen. Detta utvecklas ytterligare genom ett uttalande om att full diskretion såväl inåt som utåt skall iakttas rörande företagets angelägenheter, såsom pris— sättningar, konstruktioner, experiment och undersökningar, driftsförhållan- den, affärsangelägenheter o. dyl. (Exemplet hämtat från avtalet den 8 maj 1964 mellan Sveriges Verkstadsförening och Svenska Industritjänstemanna- förbnndet.) Motsvarande lojalitetsplikt torde ofta finnas föreskriven i tjänstereglementen och instruktioner.

Att anställda har lojalitetsplikt gentemot sina arbetsgivare är allmänt accepterat. Skyldigheten omfattar, som av ovannämnda exempel framgår, i princip alla företagets angelägenheter men accentueras särskilt när det gäl- ler företagshemligheter och tillverkningsunderlag. Det saknar betydelse om hemligheterna är konkretiserade i något föremål eller ej. Lojalitetsplikten är heller inte begränsad till sådana företagshemligheter och sådant tillverk-

ningsunderlag, som anförtros den anställde i och för hans tjänst, utan gäller i lika hög grad exempelvis beträffande sådant som den anställde av en slump får reda på eller tillgång till.

Sanktioner mot svikande av lojalitetsplikten kan vara uttryckligen före— skrivna i avtal och följer eljest av arbetsrättsliga normer. Praktiskt sett mest betydelsefullt är väl skiljande från anställningen.

Den allmänna uppfattningen är således att anställd som under anställ— ningstiden obehörigen använder sig av eller yppar det han vet vara en ar- betsgivarens yrkeshemlighet samt anställd som på samma sätt förfogar över honom anförtrodd teknisk förebild handlar förkastligt, även om det inte sker i den direkta avsikten att bereda sig eller annan fördel eller att göra skada. Straffansvaret och därmed också skadeståndsansvaret för anställd i 3 5 IKL bör därför bibehållas och utsträckas till alla uppsåtliga förfaranden. Dess— utom bör det omfatta också annat tillverkningsunderlag än tekniska före— bilder, alltså vad utredningen kallar tekniska föreskrifter.

Emellertid torde risken att företagshemligheter och tillverkningsunderlag prisges vara störst i samband med att anställda slutar sin tjänst för att övergå till annat arbete. Den anställde har, oavsett om han skall börja egen verksamhet eller i ny tjänst, en naturlig ambition att få en så god start som möjligt. Frestelsen att utnyttja eller yppa den tidigare arbetsgivarens före- tagshemligheter samt tekniska förebilder och tekniska föreskrifter kan därför vara stor. Den nye arbetsgivaren å sin sida kan ha intresse av att få del av dessa ting, han kanske rent av »köpt» den anställde i syfte att komma åt dem.

Såvitt gäller särskilt anförtrodda tekniska förebilder stadgar gällande lag straff- och skadeståndsansvar för anställd som missbrukar dem efter an- ställningstiden. Detta ansvar bör bibehållas och även här utsträckas till att omfatta också annat tillverkningsunderlag, alltså tekniska föreskrifter.

Frågan om införande av motsvarande ansvar för anställd, som efter an- ställningstidens slut obehörigen begagnar eller yppar den tidigare arbetsgi- varens företagshemligheter, diskuterades livligt under förarbetena till IKL (1915 års betänkande s. 302—310, som även innehåller en redogörelse för meningsbrytningarna vid den tyska lagens tillkomst, samt 5. 514—518). Pa- tentlagstiftningskommitténs majoritet föreslog straffansvar för anställd, som medan han var kvar i tjänsten eller inom loppet av ett år efter det han lämnat densamma i avsikt att bereda sig eller annan fördel eller att göra skada obehörigen använde sig av eller yppade omständighet som han visste utgjorde en arbetsgivarens eller den förre arbetsgivarens yrkeshemlighet. En minoritet inom kommittén förordade tystnadspliktens begränsning till anställningstiden. Departementschefen anslöt sig till minoritetens förslag, varvid han särskilt betonade svårigheten att dra gränsen mellan verkliga, speciella yrkeshemligheter och allmänna yrkeskunskaper ( prop. 1919: 269 s.

16).

_- -- www.—.,...” ..”-_q";- ..

I Danmark och Norge men inte exempelvis i Finland och Tyskland har, som av redogörelsen för utländsk rätt framgår, den straffsanktionerade tystnadsplikten för anställd i fråga om företagshemligheter utsträckts till viss tid, 3 resp. 2 år, efter anställningens upphörande. I de nya danska och norska förslagen till lagar om otillbörlig konkurrens föreslås att tiden be- gränsas till ett år.

Enligt utredningens rundfråga förelåg som nämnts majoritet för upp- fattningen att en motsvarande straffsanktionerad tystnadsplikt utöver an- ställningstiden borde införas i svensk rätt. Svenska Arbetsgivareföreningen och Sveriges Industriförbund har i särskilda skrivelser till utredningen i juni 1965 understrukit detta önskemål. Önskemålet har främst motiverats med att företagshemligheter och hemlig know-how representerade utomordent- ligt stora värden för många företag och att framåtskridandet bäst främjades av ett förbättrat rättsskydd för dessa företeelser.

Utredningen föreslår, såsom redovisats i föregående avsnitt, straff— och skadeståndsansvar för envar, alltså även anställd, som på otillbörligt sätt uppsåtligen bereder sig tillgång till företagshemlighet eller som uppsåtligen använder eller yppar företagshemlighet som han på otillbörligt sätt berett sig tillgång till.

Vidare föreslår utredningen som nämnts ansvar utan tidsbegränsning för anställd eller annan, som anförtrotts teknisk förebild eller teknisk före- skrift och som uppsåtligen och obehörigen använder eller ger annan del av denna. Många företagshemligheter och särskilt sådana som har stort eko— nomiskt värde torde vara materialiserade i tekniska förebilder eller tekniska föreskrifter. I den mån sådana förebilder eller föreskrifter anförtrotts någon i anställningsförhållande kan ingripande ske om han missbrukar dem.

Varje anställd, som berett sig tillgång till en arbetsgivares företagshem— lighet på otillbörligt sätt eller som anförtrotts en företagshemlighet i form av en teknisk förebild eller teknisk föreskrift, drabbas sålunda enligt för- slaget av ansvar om han efter anställningstidens slut obehörigen använder eller yppar denna hemlighet. Detta innebär en betydande utvidgning i för- hållande till gällande rätt av möjligheterna att ingripa mot missbruk av företagshemligheter.

Mot denna bakgrund framstår frågan om man bör införa straffansvar för anställd, som efter anställningstiden använder eller yppar en företagshem- lighet som inte konkretiserats i en anförtrodd teknisk förebild eller teknisk föreskrift och som han i tjänsten eller i övrigt på korrekt sätt eller av en tillfällighet fått reda på, såsom mindre betydelsefull. Likväl har ett stort antal skilda lösningar av detta problem diskuterats. Bland annat har man ifrågasatt att utsträcka straffansvaret för anställda, som på grund av för- troendeställning eller dem anförtrodda särskilda arbetsuppgifter fått till- gång till företagshemlighet under sådana förhållanden, att det skulle strida mot tro och heder att använda eller yppa densamma för kommersiellt ut-

9—614788

nyttjande. Möjligen skulle den ytterligare förutsättningen föreligga att det var fråga om en kvalificerad teknisk företagshemlighet. I all diskussion om detta speciella straffansvar för anställd utöver anställningstiden har man varit ense om att avvisa varje lösning utan tidsgräns. I stället har man funnit nödvändigt att begränsa den ifrågasatta ansvarstiden ganska snävt, till ett år efter anställningstidens slut.

Vid den avvägning mellan skilda intressen, som måste göras då ställning skall tas till frågan om att på ett eller annat sätt i tiden utsträcka den anställ- des ansvar för företagshemligheter, som han inte tillägnat sig på otillbörligt sätt och som inte anförtrotts honom i form av förebilder eller föreskrifter, måste flera faktorer beaktas.

Redan den omständigheten att företeelsen företagshemlighet är konturlös leder enligt utredningens mening till att man bör vara försiktig med att stad- ga straff för förfaranden, som inte oomtvistligt uppfattas såsom ett åsido- sättande av den lojalitetsplikt som följer av allmänna arbetsrättsliga grund- satser. Vidare kan det, som redan patentlagstiftningskommittén understru— kit, många gånger vara svårt att skilja mellan företagshemlighet, å ena, samt yrkeskunskap, yrkesskicklighet och yrkeserfarenhet, å andra sidan. Före- tagshemligheters obestämda natur gör det nära nog omöjligt att fästa av— görande rättslig betydelse vid en distinktion mellan exempelvis tekniska och icke-tekniska eller kvalificerade och icke-kvalificerade hemligheter. Svårig- heten att bevisa att företagshemlighet föreligger torde visserligen i sista hand oftast drabba den som påstår ansvar. Men intill dess saken ställs på sin spets, vid rättegång eller på annat sätt, faller den vanskliga bedömningen avvad som är företagshemlighet eller eventuellt teknisk eller kvalificerad företagshem— lighet eller del av sådan hemlighet på den förutvarande anställde ensam. Det- ta kan leda till att många av dessa till förfång för sig sj älva och för den tek- niska och kommersiella utvecklingen av försiktighetsskäl bli benägna att ålägga sig en återhållsamhet i användandet av sin kunskap, erfarenhet och skicklighet, som inte är önskvärd i ett samhälle som bygger på marknads- hushållning med fri konkurrens.

En annan faktor av vikt är att det i det stora hela inte är många anställda, som har kännedom om sådana företagshemligheter som inte materialiserats i anförtrodda tekniska förebilder eller tekniska föreskrifter. Förhållandena är naturligtvis olika i skilda branscher och företag, men totalt sett är det endast ett fåtal av alla i näringsverksamhet anställda men ofta särskilt kvalificerade sådana, som skulle beröras av utsträckt tystnadsplikt. Särskilt de komplicerade hemligheterna, vilka främst torde vara av stor ekonomisk betydelse, kan eller måste ofta delas upp på så många händer att endast några få personer i central ställning har överblick över dem. Utsträcker man generellt i lag tystnadsplikten för att skydda arbetsgivare mot att det fåtal förutvarande anställda, som har total insyn i viktiga företagshemlig- heter, efter anställningstiden utnyttjar sin kunskap eller yppar den för

- n. ___—1

andra, skapar man samtidigt osäkerhet för alla andra förutvarande anställda, som på goda grunder inte säkert vet vad som är företagshemlighet eller del av företagshemlighet. Förlängd tystnadsplikt begränsad till dem, som på grund av förtroendeställning eller anförtrodda särskilda arbetsuppgifter fått tillgång till hemlighet, väcker mindre betänklighet från här anförda syn- punkt, men även med en sådan regel kvarstår en betydande osäkerhet om tystnadsplikt föreligger eller inte.

Ytterligare måste beaktas att företagshemligheters livslängd varierar starkt. I många fall förlorar hemligheter snabbt sitt intresse. Det kan röra sig om en månad eller ett halvår. I andra fall är hemligheter av betydelse under åratal, i undantagsfall kanske under decennier. Ingen tycks ifråga- sätta annat än att en tidsgräns måste fogas till en i lag utsträckt tystnads- plikt. Det finns en beaktansvärd risk för att en schematisk tidsgräns kom- mer att medföra en tendens till låsta positioner, ökade svårigheter att uppnå rimliga avtalslösningar i individuella fall och medverkan från arbetsmark- nadens organisationer till sådana lösningar.

Möjligheter föreligger nämligen, som antytts och strax närmare skall utvecklas, att genom särskilda avtal lösa frågan om skydd för företagshem- ligheter efter anställningstidens slut. Avtalsvägen kan man binda »nyckel— männen» och anpassa bundenheten till de skiftande förhållanden som i praktiken föreligger i olika individuella situationer.

Av nu redovisade skäl har utredningen stannat för att inte föreslå ett generellt och med nödvändighet tidsbegränsat straffansvar för anställd som efter anställningens upphörande använder eller yppar sin förre arbetsgivares företagshemligheter.1

Avtal mellan arbetsgivare och anställda

Arbetsgivare har möjlighet att avtalsvägen skydda sig mot anställdas missbruk av företagshemligheter. Under anställningstiden regleras förhål- landena genom kollektivavtal och andra arbetsavtal. För tiden efter anställ- ningens upphörande kan tystnadsplikt vara generellt föreskriven för vissa anställda. I övrigt kan särskilda avtal träffas.

För ledamot eller suppleant i företagsnämnd och företagsombud gäller att han inte får yppa eller använda sig av tekniskt eller ekonomiskt förhållande, varom han i denna sin befattning erhållit kännedom. En förutsättning är att vederbörande vet att förhållandet är en yrkes- eller affärshemlighet eller att arbetsgivaren gjort särskilt förbehåll mot yppande. Tystnadsplikten gäller även för det fall att vederbörande frånträder sin anställning vid företaget (avtal om företagsnämnder mellan Svenska Arbetsgivareföreningen och LO samt mellan föreningen och TCO, & 37 med protokollsanteckning).

1 Inom utredningen har avvikande meningi denna fråga redovisatsi särskilda yttranden av hrr Gillberg, Jacobsson, Söderberg och Uggla.

Möjligen kan arbetsgivaren med sådana anställda, som kan förväntas få del av värdefulla informationer, överenskomma om lång uppsägningstid. Till följd av företagshemligheters ofta begränsade livslängd kan härigenom ett inte oväsentligt skydd åvägabringas.

Mer praktiskt är emellertid avtal med konkurrens- eller diskretionsklau- sul. Med konkurrensklausul avses ett förbud för den anställde under viss tid efter anställningens upphörande att ta anställning hos med arbetsgivaren konkurrerande företag, att ingå som delägare i sådant företag eller att på annat sätt bistå sådant företag med råd eller dåd samt att själv eller genom annan starta eller driva med arbetsgivaren konkurrerande verksamhet. Med diskretionsklausul avses en klausul, som lämnar den anställde full frihet att ta ny anställning hos konkurrerande företag eller att starta egen konkurre- rande verksamhet men förbjuder honom att under viss tid avslöja eller ut- nyttja den förre arbetsgivarens företagshemligheter.

De sociala vådorna av alltför långt gående konkurrensklausuler har ob- serverats av lagstiftaren. Enligt 38 & avtalslagen är den som utfäst sig att inte driva viss verksamhet eller att inte ta anställning hos någon, som id— kar sådan verksamhet, inte bunden av utfästelsen, för så vitt den i fråga om tid och ort eller eljest skulle sträcka sig längre än som kan erfordras för att hindra konkurrens eller eljest över hövan inskränka honom i hans frihet att utöva förvärvsverksamhet. Vid prövningen i sistnämnda avseende skall hän- syn tagas även till det intresse den enligt utfästelsen berättigade har i den— sammas fullgörande. (Angående konkurrensklausuler, se Palmgren, a. a., och Schmidt, a. a., s. 255.)

Förekomsten av för de anställda ogynnsamma konkurrensklausuler har tid efter annan påtalats, bl. a. i en interpellation i riksdagen 1946, vilken be- svarades av justitieministern med att åtgärder lagstiftningsvägen ej borde vidtas i avvaktan på resultatet av överläggningar i ämnet mellan parterna på arbetsmarknaden. (Interpellationen nämnd hos Schmidt, a. a., s. 260 not 13. Se också NIR 1949 s. 121.) Dessa överläggningar resulterade i slutet av 1947 i två i sak likalydande överenskommelser med rekommendationer i fråga om konkurrensklausuler mellan å ena sidan Svenska Arbetsgivareför— eningen samt å andra sidan Svenska Industritjänstemannaförbundet och Sveriges Arbetsledareförbund. Det uttalades bl. a. att konkurrensklausuler borde komma i fråga endast vid företag, där yrkeshemligheter fanns, vilkas yppande skulle vara till påtagligt men för företaget, samt endast för tjänste- man, som under tjänstgöringen fick kännedom om dylik hemlighet och var kvalificerad nog att kunna göra bruk av denna kännedom. Överenskommel- serna rekommenderade vidare att konkurrensförbudet inte skulle gälla i vissa uppsägningssituationer, att arbetsgivaren intill viss gräns skulle kom- pensera tjänstemannen för inkomstförlust under förbudstiden, att konkur- rensförbudets giltighetstid i allmänhet ej borde överstiga två år efter an-

WM'CE - .- :(.—_,

ställningens upphörande samt att vitet för överträdelse av förbudet borde stå i rimlig relation till årslönen.

Överenskommelserna mellan arbetsmarknadsparterna torde ha medfört att uppenbart orimliga konkurrensförbud inte längre används och att över huvud taget konkurrensklausuler brukas på ett mer nyanserat sätt än tidi- gare. Överenskommelserna har emellertid numera — efter förhandlingar mellan parterna, varvid från arbetstagarsidan bl. a. yrkats att konkurrens- klausuler endast skulle få förekomma för tjänstemän med en total insyn i vissa produktionshemligheter samt att tid efter annan omprövning skulle ske med hänsyn till ändrade arbetsuppgifter etc. — uppsagts av arbetsta- garorganisationerna. Därvid har från dessas sida förklarats, att man princi- piellt är emot konkurrensförbud och att man inte avser att träffa någon ny överenskommelse med arbetsgivarsidan. (Industritjänstemannen, nr 11/ 1961, s. 9.)

Att man på arbetstagarsidan i princip är negativ till konkurrensklausuler och inte önskar träffa någon ny generell överenskommelse med arbetsgivar- sidan torde emellertid inte innebära att man ej erkänner att konkurrensför— bud kan vara berättigade i individuella fall. Och som ett grundläggande fak- tum kvarstår att rättsordningen tillåter avtal om konkurrensförbud med de modifikationer som 38 & avtalslagen anger.

Utredningen har den uppfattningen att det stundom kan vara försvarligt att använda konkurrensklausuler som skydd för vitala företagshemligheter. Utredningen förutsätter dock att man i det särskilda fallet prövar om behov av klausul verkligen föreligger, att frågan om klausulens tidslängd ägnas särskild uppmärksamhet och att full kompensation tillförsäkras arbetsta- garen. Med vissa intervaller och särskilt då arbetstagaren slutar sin anställ- ning bör avtalet tas upp till förnyad prövning och en avvägning ske mellan värdet av och kostnaden för att upprätthålla konkurrensförbudet. Erfaren- heten visar att en sådan förnyad prövning ofta leder till att man kommer överens om att upphäva konkurrensförbudet.

Enligt utredningens mening är emellertid diskretionsklausuler i regel att föredra framför konkurrensklausuler. Diskretionsklausuler kan utformas på olika sätt. De kan ges ett generellt och tämligen intetsägande innehåll. De kan också specificeras noga. Uppenbarligen är det i många fall svårt att då anställningsavtal träffas ingående precisera tystnadspliktens omfattning och innebörd, men det får anses önskvärt att de tämligen noggrant anger vad arbetsgivaren önskar att den anställde under viss tid efter anställningens upphörande inte skall använda eller yppa.

Det kan nämnas att man under utredningsarbetet har övervägt att ordna skyddet för företagshemligheter gentemot f. d. anställda på så sätt, att de som i avtal förbundit sig att respektera dessa jämväl efter anställningstiden skulle drabbas av straff, om de inom viss begränsad tid därefter bröt mot

avtalet. Det ansågs försvarligt att den anställde kunde träffas av dessa sank- tioner, om han svek klart angivna och frivilligt åtagna förpliktelser. Men systemet befanns behäftat med betydande nackdelar. Gentemot konkurrens- klausuler kan nämligen invändas att de går längre än vad som betingas av syftet att skydda hemligheter. Den hindrar ju vederbörande, ofta en kvalifi- cerad tjänsteman, att under viss tid använda sin speciella sakkunskap. Det ter sig därför betänkligt att underbygga konkurrensklausuler med straff- sanktion. Och i fråga om diskretionsklausuler måste beaktas att de ofta endast mycket allmänt anger beträffande vilka företeelser den anställde har att iaktta diskretion. Alltså överlåts den många gånger svåra gränsdrag— ningen mellan företagshemligheter å ena sidan samt yrkeskunskap, yrkeser- farenhet och yrkesskicklighet å andra sidan i första hand på den enskilde. Om klausulen tydligt anger exakt vad den tidigare arbetsgivaren vill att den anställde inte skulle yppa eller utnyttja —— något som endast i undantags— fall torde vara praktiskt möjligt —— måste ändock beaktas att parternas upp- fattning aldrig ensamt avgör vad som är företagshemlighet. Då saken blir aktuell för den förutvarande anställde kanske förhållandet honom ovetande redan är så allmänt känt att det objektivt sett inte kan anses som företags- hemlighet. Av dessa skäl anser utredningen att inte heller diskretionsklau- suler bör förstärkas med straffsanktion.

Relationer till uppdragstagare m. fl.

Enligt 3 5 IKL är det endast anställd som kan drabbas av straff för miss- bruk av företagshemlighet. Då det gäller teknisk förebild däremot straffas envar, som anförtrotts förebilden för visst ändamål och som missbrukar den.

Utredningen föreslår, att denna senare princip bibehålls och utsträcks till att gälla också för teknisk föreskrift. En första förutsättning för ingripande är således att förebilden eller föreskriften överlämnats till någon för utföran- de av arbete eller för affärsändamål under sådana omständigheter att den kan sägas vara honom anförtrodd. Den som mottagit förtroendet kan vara exempelvis anställd, uppdragstagare, samarbetande företagare, underleve— rantör eller annan affärsförbindelse.

I fråga om företagshemligheter, som inte konkretiserats i teknisk före- bild eller teknisk föreskrift, har förhållandet arbetsgivare—anställd an- setts konstituera en lojalitetsplikt för den senare, som motiverat rättsliga medel till ingripande mot missbruk. Emellertid kan eller måste företagshem— ligheter bli kända även för andra som står i någon relation till företaget, exempelvis delägare eller de ovan nämnda kategorierna uppdragstagare, samarbetande företagare, underleverantör eller annan affärsförbindelse. Fråga har då uppkommit om den straffsanktionerade tystnadsplikten bör utsträckas till dessa kategorier.

Uppdragsförhållande får anses vara på många sätt jämförbart med an- ställningsförhållande. I uppdrag ligger ofta ett särskilt uttryck för förtroen-

, _ki-*”. ___...f—Nm

de från uppdragsgivarens sida. Många gånger är uppdragstagare kvalifice- rade personer eller företag, konsulter och rådgivare av olika slag. Dessa om- ständigheter motiverar enligt utredningens mening att uppdragstagare vid straffansvar förbjuds att under tiden för uppdragets utförande obehörigen använda eller yppa uppdragsgivarens företagshemligheter. Är uppdragsta- garen juridisk person får enligt allmänna regler utväljas straffbart subjekt inom den juridiska personen. Även anställda hos uppdragstagare bör om- fattas av ansvaret.

De skäl, som enligt vad ovan anförts talar emot att straffansvaret för an- ställd utsträcks utöver anställningstiden, talar också mot en motsvarande utsträckning beträffande uppdragstagare. Härtill kommer att det är ange- läget att konsulter och andra kvalificerade uppdragstagare inte alltför myc- ket binds i sitt fortsatta arbete utan har möjlighet att utnyttja den fond av erfarenhet, som de förvärvat. Utredningen har den uppfattningen, att fri- het för konsulter att efter avslutade uppdrag under yrkesansvar begagna sitt kunnande är en lämpligare generell princip än en skönsmässigt tidsbegrän- sad ansvarsregel.

Vad gäller delägare och samarbetande företagare har många skäl befun— nits tala mot straffansvar för dem vid missbruk av företagshemlighet. I rättsförhållandet kompanjoner emellan torde ofta vara tveksamt vad som är den enes eller den andres eller det gemensamma företagets hemlighet. Samarbete mellan företag har många olika former. Det kan vara fråga om moder-dotterföretags-relationer, koncernbildningar, samarbete mellan fi- nansiellt mer eller mindre integrerade eller av varandra helt oberoende före— tag, fast samarbete under en följd av år eller tillfällig samverkan om ett en— staka projekt. De starkt skiftande förhållandena talar för att man inte sö- ker lösa frågan om ansvaret för missbruk av företagshemlighet genom en lagregel utan hänvisar parterna till att klarlägga rättsläget genom avtal. Därtill kommer att delägare och samarbetande företagare i princip är jäm— bördiga parter, av vilka det skäligen kan fordras att de reglerar sina in- bördes förhållanden avtalsvägen. Utredningen har därför stannat för att be- gränsa sitt förslag i denna del till att avse endast anställnings- eller upp- dragsförhållanden. Utredningen är medveten om att gränsen mellan upp— dragstagare och samarbetande företagare kan vara flytande men räknar med att den i rättstillämpningen kan bestämmas i det särskilda fallet.

Tredje mans ansvar

I gällande rätt anses de allmänna medverkansreglerna i BrB vara tillämpliga på stadgandet om yrkeshemligheter och tekniska förebilder. Den som för- mår en anställd att yppa en yrkeshemlighet eller förmår en person, som an- förtrotts en teknisk förebild, att delge annan denna dömes alltså, om förut- sättningarna i övrigt för tillämpning av stadgandet är för handen, för an-

stiftan till brott mot 3 5 IKL. Även medverkan i övrigt till brott mot denna paragraf är straffbart. Men även en tredje man, som inte är åtkomlig såsom medverkande, kan under vissa snäva förutsättningar jämlikt 5 & IKL drab- bas av ansvar. Förutsättningarna är att vederbörande har avsikt att bereda sig eller annan fördel, att han obehörigen använder sig av eller giver annan del av yrkeshemlighet eller teknisk förebild, att han vunnit kännedom om hemligheten eller förebilden genom sådant meddelande, som beskrivs i 3 & IKL, och att han, då han mottog meddelandet, ägde kännedom om de för- hållanden som gjorde meddelandet otillåtet. Men att jämställa den som i andra eller senare hand fått de] av hemligheten eller förebilden med den som direkt av den anställde eller förtroendesvikaren fått meddelandet har enligt förarbetena inte ansetts vare sig riktigt eller av behovet påkallat. Det betonas dock att om man begagnar en annan endast som mellanhand för överförandet av meddelandet från den anställde eller förtroendesvikaren, kan man dömas till ansvar jämlikt 5 & IKL, om man använder sig av eller ger annan del av hemligheten eller förebilden. Även om nämnda fall inte är för handen — sägs det slutligen i förarbetena — men någon förlett den, för vilken hemligheten eller förebilden i första hand yppats, att ge honom del av hemligheten eller förebilden, kan förledaren dömas till ansvar för del- aktighet i den andres brott mot paragrafen (1915 års betänkande s. 315 och 325). _

De i rättsfallsöversikten refererade rättsfallen NJA 1939 s. 36 och NJA 1935 B 21 visar behovet av 5 & IKL. Utredningen anser därför att de möj— ligheter till ingripande, som 5 5 IKL ger, i princip hör bibehållas.

Emellertid har i svaren på rundfrågan och under utredningens fortsatta undersökningar från många håll påpekats att möjligheterna till ingripande mot tredje man är för begränsade. Man har menat att varje tredje man, som vetat om att ett företag berövats en företagshemlighet, en teknisk förebild eller en teknisk föreskrift på otillbörligt sätt, borde vara förhindrad att an- vända hemligheten, förebilden eller föreskriften.

Utredningen anser en rimlig avvägning mellan intresset av skydd och intresset av handlingsfrihet vara att varje ondtroende tredje man, som an- vänder eller vidarebefordrar företagshemlighet, teknisk förebild eller tek- nisk föreskrift, drabbas av ansvar och Skadeståndsskyldighet. I ond tro läg- ger utredningen för det första att tredje man redan då han fick tillgång till hemligheten, förebilden eller föreskriften visste om att den var en annans. För det andra skall tredje man också vid tidpunkten för förvärvet ha känt till såvitt gäller hemlighet, att den berövats innehavaren på otillbörligt sätt eller genom anställds eller uppdragstagares missbruk, och såvitt gäller före- bild eller föreskrift, att den blivit tillgänglig för andra genom att anställd eller annan, som anförtrotts den för utförande av arbete eller för affärs- ändamål, obehörigen använt den eller delgivit annan den. Den som i god tro fått tillgång till företagshemlighet, teknisk förebild eller teknisk före-

.—4— -. ...-vm . .- .... ". "vn-nu

skrift och som kanske vidtagit förberedelser för dess utnyttjande bör där- emot vara oförhindrad att göra detta, även om han senare skulle få reda på att någon berövats hemligheten, förebilden eller föreskriften genom brottslig handling.

Förslaget från tryckfrihetsrättslig synpunkt Enligt 3 5 första stycket i utredningens förslag får den som på otillbörligt sätt berett sig tillgång till företagshemlighet inte yppa denna. Och enligt andra stycket gäller samma förbud generellt för alla, som är anställda och uppdragstagare, såvitt gäller arbets- eller uppdragsgivarens företagshemlig— heter. 4 5 första stycket stadgar att anställd eller annan, som anförtrotts tek- nisk förebild eller teknisk föreskrift för utförande av arbete eller för affärs- ändamål, inte får delge annan denna. Förbuden utsträcks i 3 & tredje stycket och 4 5 andra stycket till ondtroende tredje man. Överträdelse straffas.

Typiskt sett torde åtgärden att utan tillstånd delge annan företagshemlig- het, teknisk förehild eller teknisk föreskrift ske i det fördolda. Otänkbart är . dock inte att det sker genom att hemligheten, förebilden eller föreskriften offentliggöres i tryckt skrift. Fråga uppkommer då om ett sådant offentlig- |

görande skall anses falla inom tryckfrihetsområdet och således inte vara straffbart med mindre TF:s brottskatalog kompletteras med stadganden motsvarande dem i 3 och 4 55 eller om det skall anses falla utanför tryck- frihetsområdet och således kunna straffas oberoende av TF:s föreskrifter. Frågan berördes av patentlagstiftningskommittén i dess förslag till lag mot illojal konkurrens. Enligt kommitténs uppfattning sträckte sig TF:s område mycket långt och omfattade bl.a. illojal reklam i tryckt skrift.1 Till följd härav föreslog kommittén vissa ändringar i TF. Även ett obehörigt delgivande av yrkeshemlighet m.m. genom offentliggörande i tryckt skrift föll enligt kommittén inom tryckfrihetsområdet. I denna del föreslogs emel- lertid inte någon ändring i TF. Anledning härtill var dels att här ifrågava— rande straffbelagda handlingar endast ytterst sällan förövades genom tryckt skrift, dels att, om i något undantagsfall en yrkeshemlighet e. dyl. offentlig- gjordes i tryck, ett tidigare yppande som kunde beivras merendels förelåg * (1915 års betänkande s. 437). Tryckfrihetssakkunniga, som förberedde nu gällande TF, berörde inte i frågan om yrkeshemligheter och tekniska förebilder vid behandlingen av * frågan om vad som är att hänföra till tryckfrihetsbrott. Däremot nämndes yrkeshemligheter i samband med reglerna om tryckta skrifters spridning. ! Enligt 6 kap. 1 5 TF tillkommer rätt att sprida tryckta skrifter envar svensk medborgare. I anslutning härtill uttalade de sakkunniga att då det gällde tryckt skrift, vilken upphovsmannen eller den som eljest disponerade över skriften önskade hemlighålla, kunde i vissa fall ett olovligt spridande av

1 Se härom närmare i avsnittet om tryckfriheten i kap. IV om vilseledande reklam m. m.

skriften innefatta trolöshet mot huvudman eller obehörigt yppande av yr— keshemlighet.

Tryckfrihetssakkunnigas uttalande synes utgå från att ett olovligt spri- dande av en skrift, som önskas hemlighållen, aldrig kan tjäna ett informa— tivt eller åsiktsbildande syfte. Enligt utredningens mening torde det också vara sällsynt att den, som obehörigen yppar en företagshemlighet eller delger annan en anförtrodd teknisk förebild eller teknisk föreskrift genom offent- liggörande i tryckt skrift, gör detta för att tillgodose intresset av upplysning eller nyhetsförmedling. Sådana förfaranden bör därför normalt anses falla utanför tryckfrihetsområdet och kunna prövas i vanlig processuell ordning. Skulle emellertid ett dylikt offentliggörande klart ingå som ett led i informa- tion eller opinionsbildning bör det anses höra till tryckfrihetsområdet och följaktligen inte föranledde ansvar.

Specialmotivering till 3 f

Förslaget till stadgandet om företagshemlighet är uppdelat på tre stycken.

Enligt första stycket får ingen på otillbörligt sätt bereda sig tillgång till företagshemlighet. Detta förfarande betecknas i rubriken som företags- spioneri. Vidare stadgas att om någon på otillbörligt sätt berett sig tillgång till företagshemlighet får han inte använda eller yppa denna. Båda förbuden gäller envar. Det är således utan betydelse om vederbörande är anställd hos den till företagshemligheten berättigade, om han fullgör uppdrag åt denne, om han är en med företagshemlighetens innehavare samarbetande före— tagare eller om han inte står i någon som helst relation till denne.

Andra stycket gäller alla som är anställda hos eller fullgör uppdrag för näringsidkare. Det stadgas att de inte får obehörigen använda eller yppa fö- retagshemlighet, till vilken de fått tillgång på annat sätt än i första stycket sägs.

Tredje stycket berör tredje man, som fått tillgång till företagshemlighet genom att annan, honom veterligen, handlat i strid mot första eller andra stycket. Sådan tredje man får inte obehörigen använda eller yppa företags- hemligheten.

Om påföljder för överträdelse av 3 5, om talerätt och om åtgärder för att förhindra fortsatt överträdelse, se kap. IX med Specialmotivering till 7— 10 55 och 12 5.

För försök till företagsspioneri dömes enligt 7 5 andra stycket till ansvar enligt vad i 23 kap. BrB stadgas.

Såsom framhållits i den allmänna motiveringen är företagshemlighet en immateriell kunskap. Företagshemligheten torde oftast vara materialiserad i något föremål eller i någon handling, men den kan också finnas enbart som minne eller erfarenhet hos människor. Företagshemligheter är av teknisk eller kommersiell karaktär.

___—,.

De tekniska företagshemligheterna kan ha samband med alla former av produktion men även med lagring, transporter m. in. Det kan gälla kunskap om maskiner, konstruktioner, materialsammansättningar o. dyl., kännedom om förfaranden, såsom gången av en tillverkning, under vilken temperatur ett visst moment skall utföras, tillåtna toleranser, lämplig ytbehandling, erforderliga provningar o.dyl., eller vetskap om olika försök att lösa ett visst tekniskt problem, om resultatet av olika experiment, om att en viss typ av kemiska ämnen eller substanser undersöks i relation till vissa typer av sjukdomar etc. Företagshemligheterna kan ha karaktären av uppfinningar, patenterbara eller inte, eller kännedom om hur dessa bäst skall utnyttjas. De kan vara materialiserade i form av maskiner, ritningar, formler, model— ler, verktyg, tabeller, behandlingsspecifikationer, toleransangivelser, mon- teringsföreskrifter, provningsnormer, beskrivningar, redogörelser eller på annat sätt.

De kommersiella företagshemligheterna är av de mest skiftande slag. Oftast torde de ha samband med produktion och marknadsföring, såsom kännedom om inköpskällor och avnämare, planer för produktutveckling, prispolitik, tillämpade rabatter etc. Karakteristiskt för många av de kom- mersiella företagshemligheterna är att de har mer eller mindre varaktig betydelse för företagets konkurrensförmåga. Men även mer tillfälliga kun- skaper, såsom kännedom om förberedelser att lansera en ny artikel eller en planerad prissänkning, anses kunna vara företagshemligheter. Materiali— serade kan de vara i avtal, promemorior, memoranda, rapporter, leveran- törsförteckningar, kundlistor, instruktioner o.dyl.

Uppdelningen mellan tekniska och kommersiella företagshemligheter är emellertid många gånger mycket svår att göra. En viss kunskap kan bestå av både tekniska och kommersiella moment, som inte går att särskilja från varandra. Som exempel härpå kan nämnas företagens produktutveckling, som det i vissa skeden i regel torde vara vitalt att hålla hemlig. Denna ut- veckling påverkas av kommersiella och tekniska faktorer, vilka griper in i varandra på ett sätt som gör en strikt uppdelning verklighetsfrämmande. Ett och samma förhållande kan också ses ur olika synvinklar. En kun- skap på det kommersiella planet, exempelvis att en viss kemikalie regel- bundet inköps av ett företag, kan innebära en viktig teknisk upplysning för en fackkunnig person.

För att en företagshemlighet i förslagets mening skall föreligga fordras att det är fråga om en kunskap, vars hemlighållande är av inte oväsentlig betydelse för företagets näringsverksamhet. Kravet på hemlighållande är emellertid ett relativt kriterium. Karaktären av hemlighet kan inte anses gå förlorad genom att ett efter förhållandena avpassat, större eller mindre antal personer inom företaget delges kunskapen. Men inte heller vid företaget skall gränsen dras. Kunskapen kan exempelvis delges företagets kredit- givare eller samarbetande företag utan att för den skull mista sin karaktär

av hemlighet. Två företag, vilka självständigt vart för sig utvecklat en metod eller i övrigt förvärvat en kunskap som är ägnad att ge ettvart av dem ett övertag över andra näringsidkare, skall kunna göra anspråk på att kunska- pen betraktas som företagshemlighet. Det ställs inte krav på att hemligheter, som består av förfaranden, materialsammansättningar o.dyl., skall vara omöjliga för utomstående att analysera fram, men de bör vara svårforcera— de. Att sammansättningen av en viss kemisk substans kan utrönas genom en omfattande och dyrbar analys bör exempelvis inte hindra att substansen betraktas som företagshemlighet gentemot företag som inte gjort denna analys. Vidare kan för att nämna ett annat exempel _ en kvalificerad marknadsanalys eller specialbearbetning, som grundar sig på allmänt till- gängligt material, anses som företagshemlighet även om den skulle kunna utföras av annan.

Något ytterligare krav på kunskapen utöver hemlighetsrekvisitet, sett i relation till företagets näringsverksamhet, uppställs inte. En företagshem- lighet torde ofta vara resultatet av ett utvecklingsarbete, som kostat tid, pengar och arbete, men även kunskaper, som inte fordrat utvecklingsarbete, kan vara företagshemligheter. Däremot ligger i kravet på att hemlighållandet skall vara av inte oväsentlig betydelse för företagets näringsverksamhet att det skall röra sig om något, som har ekonomiskt värde i den berättigades hand. Bevisning om utvecklingskostnader kan ha betydelse. Ty kan man visa att ett visst utvecklingsarbete kostat tid, pengar och arbete, är det ett stöd för ett påstående om att det är av väsentlig betydelse för näringsverk- samheten att resultatet hemlighålls.

I olikhet mot vad förhållandet är i fråga om patent skall här egenskap av nyhet inte tillerkännas självständig betydelse. Men de flesta här avsedda kun- skaperna torde kunna betecknas som nya, det torde med andra ord vara just nyheten som gör hemlighållandet betydelsefullt för företaget. Utred- ning om företeelsens nyhet torde därför ofta vara av betydelse för att man skall kunna bedöma vikten av att den hålls hemlig.

Utanför företagshemlighetsbegreppet faller människors personliga skick— lighet, personliga kunskaper och personliga erfarenhet. Att den enskilde i princip fritt skall kunna använda sin yrkesskicklighet, sina yrkeskunskaper och sin yrkeserfarenhet utan att hindras av företags anspråk på skydd för företagshemligheter är av vikt både för den enskilde sj älv och för samhället. Var gränsen går mellan sådant, som den enskilde sålunda får göra bruk av i varje anställning eller yrkesutövning, och sådant, för vilket företagen bör få åtnjuta speciellt hemlighetsskydd, är svårt att precisera i generella termer. Men ett par exempel torde kunna skisseravs. Om resultatet av ett visst tekniskt förfarande är beroende främst av utfärdade instruktioner så att det med framgång kan utföras av i stort sett varje person, som normalt sysslar med den sortens arbete och som noggrant följer instruktionerna, bör dessa i före- kommande fall kunna betraktas som företagshemlighet. Men om ett fram-

_,

gångsrikt resultat är avhängigt mer av personlig skicklighet eller erfarenhet hos den som tillämpar förfarandet, bör instruktioner inte kunna skyddas. På det kommersiella planet torde den kännedom om marknadsförhållanden, som förvärvas av anställda i inköps- och försäljningsverksamhet, i regel böra betraktas som yrkeserfarenhet, branschkännedom, som inte får mono- poliseras som hemlighet av deras arbetsgivare. Som en ledande princip bör gälla att sådant som rimligtvis kan klassificeras som personlig skicklighet, erfarenhet och kunskap skall få fritt nyttjas av den som besitter det.

Att bereda sig tillgång till företagshemlighet på otillbörligt sätt innebär att man begagnar moraliskt förkastliga metoder för att nå sitt mål. Först och främst kan det ske genom att man förfar på ett sätt som är straffbelagt i något avseende. Här kommer främst förmögenhetsbrotten stöld, bedrägeri och förskingring samt flera andra av de i 8—10 kap. BrB beskrivna brotten i blickfältet. Det har, som tidigare redovisats, sagts att det är stöld att sätta sig i besittning av en värdefull yrkeshemlighet genom att tillgripa en genom- slagskopia av en ritning, trots att själva kopian måhända inte har något värde för ägaren. Enligt utredningens förslag skall emellertid det hela ses som en handling, innefattande två brott, nämligen dels stöld eller snatteri av kopian, dels tillgrepp av företagshemlighet. Samma betraktelsesätt kan an- vändas på andra sätt att bereda sig tillgång till företagshemlighet genom förmögenhetsbrott. Själva tillgreppet eller tillägnandet av det föremål, som materialiserar företagshemligheten, bedöms enligt tillämpligt lagrum, me- dan anskaffandet av den kunskap, som utgör företagshemlighet, bedöms enligt 3 5 första stycket.

Ett annat brott varigenom man kan bereda sig tillgång till företagshem- lighet är olaga intrång jämlikt 4 kap. 6 5 andra stycket BrB. För olaga in- trång dömes den som intränger eller kvarstannar obehörigen i kontor, fa- brik, annan byggnad eller fartyg, på upplagsplats eller på annat dylikt ställe. Den som medelst olaga intrång förvärvat kännedom om företagshemlighet har skaffat sig tillgång till denna på otillbörligt sätt.

Ytterligare exempel på lagstridiga handlingar, som kan bli aktuella i detta sammanhang, är de i 4 kap. 8 och 9 55 BrB beskrivna gärningarna. Om någon olovligen bereder sig tillgång till meddelande, vilket såsom postför- sändelse eller såsom telefonsamtal, telegram eller annat telemeddelande är under befordran genom allmän befordringsanstalt, dömes han enligt 4 kap. 8 5 BrB för brytande av post- eller telehemlighet. Den som, utan att fall är för handen som i 8 5 sägs, olovligen bryter brev eller telegram eller eljest bereder sig tillgång till något som förvaras förseglat eller under lås eller eljest tillslutet, dömes enligt 4 kap. 95 BrB för intrång i förvar. Bereder man sig genom någon sådan handling tillgång till företagshemlig- het, blir utredningens förslag tillämpligt.

Andra otillbörliga sätt att bereda sig tillgång till företagshemligheter är att begagna förfaranden, som inte är kriminaliserade men till sin allmänna

142 karaktär jämförbara med lagstridiga handlingar. Enkla och typiska exempel på sådana handlingar är, att man på besök hos andra öppnar lådor och skåp och söker igenom dem, att man läser andras brev, att man fotograferar ge- nom fönstret till andras hus och att man avlyssnar telefonsamtal i en sido- apparat. Ett annat exempel på en otillbörlig metod att skaffa sig företags- hemligheter är att en högkvalificerad expert på vissa tillverkningsmetoder under förebärande att han är en vanlig turist går med på en visning av en fabrik och därigenom bereder sig tillfälle att utforska hemliga anordningar.

Genom den moderna tele- och fototeknikens utveckling har möjlig- heterna att på otillbörligt sätt förvärva kännedom om företagshemligheter ökats markant. Mikrofoner, bandspelare och kameror kan tillverkas i så litet format, att de lätt kan döljas i kläder och andra bruksföremål, men trots de små formaten kan avlyssning och fotografering ske på långa av— stånd. Den som obehörigen bereder sig tillgång till en företagshemlighet genom att fotografera ritning med hjälp av en mikrokamera jämställs alltså i förslaget med den som tillgriper hemligheten genom stöld av ritningen. Att obehörigen med hjälp av dolda mikrofoner avlyssna exempelvis ett styrelse— sammanträde och därigenom komma i besittning av en företagshemlighet är enligt förslaget lika straffbart som att uppnå samma resultat genom att olov- ligen tillgripa en hemlig skriftlig rapport.

Att bereda sig tillgång till en på många händer uppsplittrad företagshem- lighet genom att systematiskt fråga ut anställda i en näringsverksamhet och därefter foga ihop erhållna informationer till en samlad kunskap kan efter omständigheterna vara att handla på otillbörligt sätt i förslagets mening. Skaffar man sig däremot tillgång till kunskapen genom att utfråga en nyc- kelperson i det andra företaget, som har den erforderliga överblicken, bör förfarandet i stället bedömas som anstiftan till brott mot 3 5 andra stycket. Begagnar man i de nämnda fallen mutor för att få de önskade informatio- nerna kan förfarandet tillika vara ett brott mot 5 & första stycket i utred- ningens förslag.

Däremot handlar man inte i och för sig på otillbörligt sätt i förslagets mening om man bereder sig tillgång till företagshemligheter genom att an- ställa personer, som tidigare varit anställda i andra företag och där fått kännedom om hemligheter. I sådana sammanhang kan emellertid brottsliga förfaranden förekomma, såsom att man anstiftar en person att själv skaffa sig en hemlig kunskap på otillbörligt sätt innan han slutar den tidigare an- ställningen eller att man tubbar en person att röja en hemlighet medan han ännu är bunden av det tidigare anställningsavtalet.

Enligt första stycket får den som på otillbörligt sätt berett sig tillgång till företagshemlighet inte använda eller yppa denna. Använda omfattar alla sätt att begagna eller tillgodogöra sig företagshemligheter i egen verksamhet eller som anställd hos annan. Yppa hemligheten kan man göra skriftligen eller muntligen eller också genom att bereda annan tillfälle att själv studera den. Ett yppande kan också tänkas ske genom att företagshemligheten pub-

liceras i tryckt skrift. (Jfr avsnittet om förslaget från tryckfrihetsrättslig synpunkt ovan.) I andra och tredje styckena sägs att användandet eller yppandet skall vara obehörigt. I första stycket har obehörighetsrekvisitet ansetts obehövligt, eftersom den som skaffat sig tillgång till företagshem- lighet på otillbörligt sätt knappast någonsin kan antas vara behörig att använda den eller yppa den. Skulle så i undantagsfall vara fallet, skall emel- lertid första stycket inte vara tillämpligt.

Att i första stycket uttryckligen stadgas att en företagshemlighet, vartill kännedom förvärvats på otillbörligt sätt, inte får användas eller yppas, innebär bl. a. att ingen fritt kan nyttiggöra en sådan hemlighet, även om straffet för själva anskaffandet preskriberats. Situationen är sannolikt föga praktisk, eftersom många, kanske de flesta hemligheter torde förlora allt intresse eller i varje fall minska väsentligt i betydelse på två år. Det har dock ansetts riktigt att inte öppna en möjlighet att kringgå lagen här.

En förutsättning för att ansvar för användande eller yppande skall in- träda är givetvis, att den kunskap varom fråga är fortfarande har karaktä- ren av hemlighet.

Andra stycket gäller var och en som är anställd hos eller fullgör uppdrag för näringsidkare. Vad som avses med att någon är anställd hos eller fullgör uppdrag för näringsidkare har utvecklats i specialkommentaren till 2 5, till vilken hän- visas.

Om konsulter och andra uppdragstagare utför uppdraget med hjälp av egna anställda, kan dessa på helt korrekt sätt få inblick i uppdragsgivarens företagshemligheter. Använder eller yppar uppdragstagarnas anställda obe- hörigen dessa företagshemligheter, blir de självständigt ansvariga enligt regeln i 3 5 andra stycket.

Av andra styckets formulering framgår att straffbarheten enligt detta stycke som alltså omfattar alla företagshemligheter, om vilka kännedom inte förvärvats på otillbörligt sätt _— är begränsad till anställnings- resp. uppdragstiden.

Med anställningstid avses den tid under vilken anställningsförhållandet rättsligen består. Däri inkluderas alltså uppsägningstid, som avtalats eller eljest får anses gälla. Skulle emellertid arbetsgivaren bryta anställningsav— talet obefogat, dvs. avskeda den anställde utan att något förhållande på dennes sida gett anledning därtill och utan att ge honom ersättning för upp- sägningstid, kan den anställde inte straffas om han använder eller yppar företagshemligheten sedan anställningen faktiskt avslutats.

Med uppdragstid förstås tiden från det uppdraget börjat utföras tills det faktiskt avslutats. Någon motsvarighet till uppsägningstid torde normalt inte förekomma i fråga om uppdrag. Men skulle så vara fallet är uppdrags— tagaren bunden till dess uppdragsförhållandet rättsligen upphört.

Huruvida vederbörande fått kännedom om företagshemligheten under anställnings- resp. uppdragstiden eller eventuellt dessförinnan är utan be- tydelse.

Såsom i den allmänna motiveringen utvecklats kan företagare träffa avtal med anställda och uppdragstagare om bundenhet för tiden efter anställ- nings- resp. uppdragstiden genom diskretions- eller konkurrensklausul.

Andra och tredje styckena är tillämpliga endast om användandet eller delgivandet av företagshemligheten sker obehörigen. Varje uttryckligt eller tyst medgivande från arbets- eller uppdragsgivarens sida utesluter alltså tillämpning av styckena. Tystnadsplikten kan emellertid även brytas av vittnesplikt. Väl stadgas i 36 kap. 6 & RB att vittne må vägra att avgiva ut- saga, varigenom yrkeshemlighet skulle uppenbaras. Det tilläggs emellertid att så ej skall vara fallet om synnerlig anledning förekommer att vittne höres därom. Ett annat exempel på att tystnadsplikten kan brytas ges i 4 5 lagen om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden. Uppgifts- skyldighet enligt sagda lag innebär nämligen inte skyldighet att röja yrkes- hemlighet av teknisk natur men väl plikt att avslöja prisförhållanden och andra hemligheter av kommersiell natur. Även då det gäller att avslöja brott eller när andra tvingande skäl föreligger, kan anställd och uppdrags- tagare vara skyldig eller åtminstone befogad att röja företagshemlighet. I sådana fall är obehörighetsrekvisitet inte uppfyllt.

Bereder sig anställd eller uppdragstagare på otillbörligt sätt tillgång till en arbets- eller uppdragsgivarens företagshemlighet, faller hans förfarande som nämnts under förslagets första stycke, liksom om han använder eller ger annan del av en sålunda förvärvad kunskap.

I andra stycket avses alla andra fall, då en anställd eller en uppdragstagare får tillgång till företagshemlighet. Det kan ske genom att den direkt anför- tros vederbörande i hans yrkesutövning eller eljest kommer honom till del i samband med arbetet. Det kan ske genom en tillfällighet vid samtal med arbetskamrater eller på annat sätt. Tänkbart är också att vederbörande be- reder sig tillgång till företagshemlighet, som han inte har med att göra, men att det sker på ett sätt som inte kan sägas vara otillbörligt. För alla dessa fall gäller att han har att iaktta tystnadsplikten mot arbets- eller uppdrags- givaren. Han får alltså inte obehörigen använda eller yppa företagshemlighet som han fått tillgång till, oavsett på vad sätt detta skett.

Som regel torde böra fordras att det företag, som gör anspråk på att kän- nedomen om en företeelse skall bevaras inom en viss större eller mindre krets av personer och inte göras bekant där utanför, givit uttryck för denna sin önskan på ett eller annat sätt gentemot den som fått tillgång till före- teelsen. Vad som börfordras i fråga om sådan manifestation får avgöras från fall till fall och är beroende av dels förhållandet—s egen karaktär, dels kvalifikationerna hos dem som erhåller kännedom om det. En kunskaps speciella värde för ett företag kan vara så uppenbar för dem, som kommer

i kontakt därmed, att ett särskilt uttryck för företagets vilja att skydda den får anses överflödigt. Men om de som får del av kunskapen saknar förutsätt- ningar att förstå betydelsen av att saken hålls hemlig, krävs att företags- ledningen i en eller annan form klargör detta för dem. Ju mindre uppenbart värdet av diskretion i fråga om ett visst förhållande är i och för sig, desto större anspråk torde böra ställas på uttrycken för önskan om hemlighållan- de. Ett enkelt sätt att manifestera detta i fråga om företeelser, som är mate- rialiserade i ritningar, beskrivningar o.dyl., är att stämpla ordet »hemlig» på dessa. Utvecklas hemligstämplandet till slentrian kan det emellertid mista sin verkan som manifestation.

För tillämpning av tredje stycket fordras att en överträdelse av första eller andra stycket skett, dvs. att någon berett sig tillgång till företagshemlig- het på otillbörligt sätt eller att någon, som i ett anställnings— eller uppdrags- förhållande har tillgång till företagshemlighet, obehörigen använt eller givit annan del av den under arbets- eller uppdragstiden. Mot tredje man som med kännedom härom obehörigen använder eller ger annan del av denna före- tagshemlighet kan ingripande ske med stöd av tredje stycket. En ytterligare förutsättning för ingripande mot tredje man är emellertid att han hade kännedom om överträdelsen redan när han fick tillgång till företagshem— ligheten. Var han däremot vid denna tidpunkt i god tro är han berättigad använda företagshemligheten, även om han sedermera får reda på att fall förelegat, som i första eller andra stycket sägs. Detta innebär att de kost- nader han i god tro eventuellt ådragit sig för att exploatera hemligheten inte blir onyttiga för honom.

Har hemligheten delgivits tredje man av person, som i andra stycket sägs, fordras inte för tredje mans ansvar, att han använder eller ger annan del av hemligheten inom den tid, under vilken den anställde eller uppdragstagaren kan straffas för brott mot tystnadsplikten. En förutsättning för ansvar är däremot naturligtvis att den kunskap det gäller fortfarande har karaktären av f öretagshemlighet. Denna karaktär torde inte sällan tämligen snabbt för- flyktigas så snart kunskapen blivit känd för andra än de närmast berörda.

Specialmotivering till 4 6

Enligt första stycket får anställd eller annan, som anförtrotts teknisk före- bild eller teknisk föreskrift för utförande av arbete eller för affärsändamål, inte obehörigen använda eller ge annan del av denna. Förbudet gäller var och en, som fått det angivna förtroendet, och är inte tidsbegränsat.

Andra stycket stadgar förbud för den, som fått tillgång till teknisk förebild eller teknisk föreskrift genom att annan handlat i strid med första stycket, att obehörigen använda eller ge annan del av denna. En förutsätt— ning för förbudet är att vederbörande redan då han fick tillgång till före- bilden eller föreskriften kände till överträdelsen av första stycket.

10—614788

Om påföljder för överträdelse av 4 5 m. ni., se kap. IX med specialmotive- ring till 7—1055 och 12 5.

Med teknisk förebild avses föremål efter eller med ledning av vilket varor kan tillverkas eller tekniska yrkesprestationer utföras. Exempel på tek— niska förebilder är de föremål, som räknas upp i gällande lag, ritning, möns- ter, modell och schablon. Prover av olika slag, exempelvis på textila mönster eller på nya förpackningar, som kommer till användning i kommersiella sammanhang, är också tekniska förebilder. Teknisk föreskrift är ett recept, en beskrivning eller liknande, som har samma ändamål. I specialmotivering- en till 3 5 har angivits exempel på föremål, i vilka tekniska företagshemlig- heter kan vara materialiserade. Mycket av detta är, oavsett om det materia- liserar en företagshemlighet eller inte, teknisk förebild eller teknisk före- skrift. I rättspraxis har en färdigtillverkad maskin, som använts vid till- verkning av ytterligare identiska maskiner, ansetts som teknisk förebild.

Av förebilden eller föreskriften krävs inte några särskilda kvaliteter ut— över den att den skall kunna användas såsom underlag för tillverkning av varor eller för utförande av tekniska yrkesprestationer.

Verktyg, som understundom inom den mekaniska verkstadsindustrien överlämnas till underleverantör för tillverkning av maskindelar eller annat för beställarens räkning, är inte tekniska förebilder utan närmast att jäm- ställa med arbetsredskap. Missbruk av verktyg kan alltså inte påtalas enligt detta stadgande. Program för datamaskiner, dvs. kedjor av instruktioner L för dirigering av maskinens automatiska arbetsgång, föreligger i konkret ; form såsom paket av hålkort, hålremsor, magnetband eller schematiska rit- * ningar, försedda med streck, siffror, bokstäver och andra symboler. Tek— ; niska förebilder eller tekniska föreskrifter i förslagets mening är de emeller- %

t 1: r i i

tid inte utan snarare arbetsredskap. Företagshemligheter kan de däremot vara.

För tillämpning av 4 5 fordras att den tekniska förebilden eller den tek- niska föreskriften anförtrotts anställd eller annan för utförande av arbete eller för affärsändamål. I anförtrotts ligger att förebilden eller föreskriften överlämnats till vederbörande under den uttryckliga eller underförstådda _ förutsättningen att den inte skall användas i någon annans än överlämna- l rens intresse eller dens intresse, vilken överlämnaren företräder. Vid till- t verkning av varor eller delar genom underleverantörer torde normalt före- bilder och föreskrifter anförtros under sådana omständigheter. Resande, som överlämnar prover på nya textila mönsterkollektioner till kunder, kan ' nnförtro proverna för affärsändamål. Ett textilföretag, som efter anvis- ; ningar av en konfektionär tillverkar ett prov på en textilvara, får anses an- förtro beställaren det färdiga provet för affärsändamål.

Tekniska förebilder och tekniska föreskrifter kan anförtros andra i sam- band med att anbud infordras eller avges. Vid underhandlingar mellan före- tag om upptagande av samarbete kan tekniska förebilder och tekniska före- skrifter från båda håll anförtros den andra parten. Även om underhand-

lingarna inte leder till resultat, är envar av parterna, såvitt inte annat över- enskommits, förhindrad att i eget intresse använda den andres förebilder och föreskrifter. I know-how som anförtros samarbetande företag torde nor- malt ingå tekniska förebilder och tekniska föreskrifter.

4 5 äger inte tillämpning annat än om mottagaren obehörigen använder eller ger annan del av förebilden eller föreskriften. I fråga om innebörden härav hänvisas till specialmotiveringen till 3 5.

Att använda eller ge annan del av en anförtrodd teknisk förebild eller teknisk föreskrift, som publicerats i allmänt tillgängligt tryck eller eljest är allmänt bekant, kan inte anses vara att handla obehörigt i andra styckets mening. Däremot kan det naturligtvis innebära ett brott mot mellan par- terna träffat avtal. Ett fritt disponerande av förebilden eller föreskriften är givetvis heller inte tillåtet, om den är särskilt skyddad genom patent eller på annat sätt.

45 andra stycket, som handlar om tredje mans ansvar, motsvarar Bä tredje stycket. En förutsättning för tillämpning av 4 5 andra stycket är så- ledes att överträdelse skett av paragrafens första stycke, dvs. att någon som anförtrotts en teknisk förebild eller en teknisk föreskrift obehörigen använt eller givit annan del av denna. Ytterligare en förutsättning är att tredje man redan då han fick tillgång till förebilden eller föreskriften kände till att sådan överträdelse skett. Kände han däremot inte till detta vid mot- tagandet kan en senare inträdande ond tro inte betaga honom rätten att an- vända förebilden eller föreskriften.

De övriga nordiska förslagen

Samtliga nordiska förslag har samma principiella uppbyggnad och i det väsentliga samma innehåll. 3 & handlar således om företagsspioneri och missbruk av företagshemlighet. 4 & handlar om missbruk av tekniska före- bilder och tekniska föreskrifter. Det finska förslaget är helt likalydande med det svenska, medan de danska och norska förslagen skiljer sig från detta i flera detaljer.

Enligt 3 5 första stycket i det danska förslaget är det förbjudet »på utilber- lig måde at skaffe sig eller forsöge at skaffe sig kendskab til eller rådighed over erhvervshemmeligheder». I det norska förslaget uttrycks saken därmed att »ingen må på utilbprlig måte skaffe seg eller Söke å skaffe seg kunnskap om eller rådighet over en bedriftshemmelighet».

3 5 andra stycket i de danska och norska förslagen stadgar att den som i ett tjänste- eller samarbetsförhållande har fått kunskap om eller rådighet över en företagshemlighet inte får »ubefgöjet» resp. »uberettiget» använda eller vidarebringa hemligheten. Det danska förslaget omfattar dessutom den som »under udferelsen af et hverv» och det norska den som »i et tillits- verv eller i anledning av oppdrag» fått reda på hemlighet.

Även de danska och norska förslagen har i 3 g tredje stycket bestämmelser

om tredje mans missbruk. Enligt det danska förslaget gäller förbudet endast sådan tredje man som är »erhvervsdrivende». Denne får inte »benytte en erhvervshemmelighed, såfremt han ved, att kendskab til eller rådighed over den er opnået ved overtraedelse af bestemmelserne i stk. 1 eller stk. 2». Enligt det norska förslaget får ingen oberättigat utnyttja en företagshemlighet när kunskap om eller rådighet över den >>er oppnådd gjennom overtredelse av bestemmelsene i 1. eller 2. ledd».

Stadgandena om tekniska förebilder och tekniska föreskrifter har unge- fär samma utformning i de danska och norska förslagen som i de finska och svenska. Det danska förslaget talar sålunda om den som >>i anledning af udfe'relsen af arbejde eller i gävrigt i erhvervsöjemed er blevet betroet tek- niske tegninger, beskrivelser, opskrifter, modeller eller lignende» och det norska om den som »for å utfyjre et arbeid eller i forretningsöyemed er blitt betrodd tekniske tegninger, beskrivelser, oppskrifter, modeller e. 1.». I dessa situationer får man enligt de danska och norska förslagen inte obehörigen använda det anförtrodda eller sätta andra i stånd härtill.

Om tredje mans missbruk av teknisk förebild eller teknisk föreskrift sägs i de danska och norska förslagen att bestämmelsen i 3 & tredje stycket får motsvarande användning.

Den danska lagens sanktion vid överträdelse är straff. Enligt allmänna regler kan också förbud meddelas. Den norska lagen har bestämmelser om både förbud och straff. Det finska förslaget har uttryckliga regler om för- hud och straff.

Förbudet för anställda, samarbetande företagare och uppdragstagare att enligt 3 5 andra stycket använda eller vidarebringa företagshemlighet gäller enligt de danska och norska förslagen även för tiden efter anställnings-, sam- arbets- eller uppdragstiden. Straffansvaret upphör dock sedan ett år förflutit efter det sagda tid löpt ut. Ytterligare begränsningar i straffansvaret stadgas i det norska förslaget för den som varit anställd som »laerling, kontorist, arbeider eller liknende underordnet stilling». Det finska förslaget däremot är även i här berört avseende lika med det svenska.

Enligt de svenska och finska förslagen finns alltså inget i lag föreskrivet straffansvar för anställda och uppdragstagare, som efter anställningstiden obehörigen använder eller yppar företagshemlighet, till vilken de förvärvat kännedom på korrekt sätt, medan de danska och norska förslagen stadgar straffansvar i denna situation intill ett år efter anställnings- eller uppdrags- tidens slut. När man bedömer den reella betydelsen av denna skiljaktighet bör man beakta att även enligt de svenska och finska förslagen gäller till tiden obegränsat straffansvar för anställd och uppdragstagare, som använ- der eller yppar företagshemlighet, till vilken han fått tillgång på otillbörligt sätt. Vidare kan man räkna med att de allra flesta viktiga företagshemlig- heterna är materialiserade i anförtrodda tekniska förebilder eller tekniska föreskrifter; för obehörigt användande eller yppande av sådana är också

straffansvaret obegränsat till tiden. Av vikt är också att det finns möjlighet att i mån av behov genom konkurrens- eller diskretionsklausuler skapa hc- tydligt klarare sekretesskydd än det som den schematiska dansk-norska lag- regeln ger. I sak är därför enligt utredningens mening betydelsen av den angivna skillnaden mellan å ena sidan de svenska och finska förslagen och å andra sidan de danska och norska förslagen ganska ringa.

KAPITEL VI

BESTICKNIN G I NÄRINGSVERKSAMHET M. M.

Gällande svensk rätt

IKL

Lagbestämmelser om bestickning av i näringsverksamhet och viss annan verksamhet anställda samt dessas tagande av muta finns i 6—8 åå IKL, vilka lyder.

6 5. Den som lämnar, utlovar eller erbjuder gåva eller annan förmån till någon i näringsverksamhet eller eljest vid företag av ekonomisk art eller vid verk, inrätt— ning eller stiftelse anställd person för att därigenom muta denne att vid avtal om inköp av varor eller utförande av arbete eller tagande av försäkring för dens räk- ning, hos vilken han är anställd, åt någon skaffa företräde framför annan eller att underlåta framställa anmärkning i fråga om fullgörande av sådant avtal, straffes med dagsböter eller med fängelse i högst ett år; ersätte ock uppkommen skada.

7 5. I näringsverksamhet eller eljest vid företag av ekonomisk art eller vid verk, inrättning eller stiftelse anställd person, som tager, låter åt sig utlova eller begär gåva eller annan förmån för att därigenom låta muta sig att vid avtal om inköp av varor eller utförande av arbete eller tagande av försäkring för dens räkning, hos vilken han är anställd, åt någon skaffa företräde framför annan eller att under- låta framställa anmärkning i fråga om fullgörande av sådant avtal, varde straffad på sätt i 6 & sägs ävensom förpliktad att ersätta uppkommen skada.

Emottagen muta eller dess värde tillfaller kronan. 8 5. Vad i 6 och 7 55 stadgats skall icke äga tillämpning, om gärningen är straff- bar enligt 25 kap. strafflagen.

Dessa tre paragrafer står under rubriken »Bestickning». Förarbetenas terminologi är aktiv bestickning för 6 5 och passiv bestickning för 7 &.

I själva begreppet muta ligger -— säger patentlagstiftningskommittén —— en avsikt att den mutade skall göra sig skyldig till någon otillbörlig hand- ling för främjandet av den mutandes eller tredje mans intressen. Dricks- pengar, smärre tillfällighetsskänker och dylikt har i allmänhet inte karak- tären av muta (1915 års betänkande s. 354). Drickspengarna faller utanför stadgandena även av det skälet att de i regel är otjänliga för att uppnå det åsyftade resultatet, nämligen att vid vissa avtal skaffa någon företräde eller underlåta framställa anmärkning i fråga om fullgörande av sådant avtal (1915 års betänkande s. 355).

Med lagen kan ej ingripas mot sådan gåva eller annan förmån som är

avsedd som erkänsla för en redan vidtagen åtgärd. Patentlagstiftningskom- mittén påpekar dock att en gåva, som till formen är en belöning, kan vara av- sedd att förmå den anställde till en framtida handling av beskaffenhet, som nämns i stadgandena ; i så fall är dessa tillämpliga (1915 års betänkan- de 5. 358).

Ansvar stadgas ej blott för givande och tagande av muta utan också för erbjudande, utlevande eller fordrande därav. Den brottsliga avsikten måste emellertid vara för handen redan då förmånen erbjudes, utlovas eller be- gäres (1915 års betänkande s. 357).

Den som förmånen lämnas, utlovas eller erbjudes till resp. den som tager, låter åt sig utlova eller begär förmånen är någon i näringsverksamhet eller eljest vid företag av ekonomisk art eller vid verk, inrättning eller stiftelse anställd person. »Eljest vid företag av ekonomisk art» är tillagt för att få med sådana fall som t. ex. att någon, vilken inte driver byggnadsverksamhet såsom näring, låter för egen räkning och utan anlitande av någon bygg- mästare såsom mellanhand uppföra en byggnad, eller att ägare av en till ut- hyrning avsedd fastighet har för fastighetens skötsel i ena eller andra hän- seendet hos sig anställd t. ex. en vice vård eller en maskinist. Med anställd vid verk, inrättning eller stiftelse syftas på exempelvis maskinister eller andra anställda vid offentliga byggnader, vid akademier, skolor, sjuk- och fattigvårdsinrättningar, andra fromma stiftelser m. m., i den män inte de allmänna stadgandena för tjänstemän är tillämpliga på dem (1915 års be- tänkande s. 522).1

Förfarandet är kriminaliserat endast om syftet med gärningen är att den anställde vid avtal om inköp av varor eller utförande av arbete eller tagande av försäkring för principalens räkning skall skaffa någon företräde fram- för annan eller underlåta framställa anmärkning i fråga om fullgörandet av sådant avtal. Är syftet med bestickningen ett annat, t.ex. att den mutade skall förorda bestickaren till erhållande av anställning hos den förres principal eller att skaffa bestickaren ett lån i den bankinrättning, där den mutade innehar anställning, kan lagen inte vinna tillämpning. Detsamma gäller även för den händelse, att visserligen fråga är om inköp av varor eller om utförande av arbete, men den mutade är anställd hos leverantören och den handling, vartill han skall göra sig skyldig, är att skaffa den mutande ifrågakomna varor eller arbete till särskilt billigt pris e. dyl.; bestickning av en hos leverantören anställd person kan alltså ej åtkommas med stöd av IKL (1915 års betänkande s. 365).2

1 Kommitténs majoritet hade föreslagit att 6 och 7 55 IKL skulle gälla även rent privata tjänare, se betänkandet, s. 364. Departementschefen följde emellertid minoriteten, vars förslag i denna del sedermera blev lag, se prop. 1919: 269, s. 32. »Tagande av försäkring» fanns ej med i kommittéförslaget men tillades av första lagutskottet, som för övrigt ifrågasatte om inte straffbudet borde omfatta över huvud taget varje affärsupp— görelse, se EU 1919: 30 s. 5.

|:

Principalens vetskap om eller samtycke till att den anställde tar mutor befriar ej denne eller bestickaren från ansvar (1915 års betänkande s. 361).

Påföljd för överträdelse av paragraferna är straff, dagsböter eller fängelse i högst ett år. Brott mot paragrafen medför skyldighet att ersätta uppkom- men skada.

Bestickning och tagande av muta hör enligt 11 & sista stycket under all— mänt åtal. För åtal förutsätts numera inte angivelse av målsägande.

Berättigad att anställa talan är enligt 11 5 första stycket 3) även varje näringsidkare, som frambringar, tillverkar eller håller till salu varor eller utför arbete av samma eller liknande art som de varor eller det arbete, som skolat inköpas eller utföras, eller meddelar försäkring av samma slag som den försäkring, vilken skolat tagas, ävensom den anställdes arbetsgivare, där ej gärningen skett med dennes begivande, så ock,utom vad angår skade- stånd, varje sammanslutning för främjande av yrkesintressen, såframt nä- ringsidkare, varom 1111 nämnts, är företrädda inom sammanslutningen och denna äger kära inför domstol. Enskild får emellertid numera enligt 20 kap. 8 5 RB ej väcka åtal för brott med mindre han angivit brottet och åklaga— ren beslutat, att åtal ej skall äga rum.

Som nämnts betecknas i förarbetena den i 6 5 beskrivna gärningen som aktiv bestickning och den i 7 å som passiv bestickning. Utredningen finner denna terminologi mindre lämplig av flera skäl. Rent språkligt ter det sig främmande att beteckna åtgärden att begära, låta åt sig utlova eller mottaga en otillbörlig förmån som bestickning. Att begära en' muta kan inte heller lämpligen karaktäriseras som en »passiv» handling. Erfarenheter från den offentliga sektorn utvisar att muttagaren kan vara initiativtagare och i hög grad »aktiv», medan bestickaren kan handla motvilligt, »passivt», under trycket av omständigheterna. I fortsättningen kommer därför att användas beteckningarna bestickning för »aktiv bestickning» och tagande av muta för »passiv bestickning». Den senare beteckningen är visserligen föga adekvat för förfarandet att begära eller låta åt sig utlova en otillbörlig förmån, men terminologin används redan i BrB och bör kunna godtas även här. Gärnings- mannen vid bestickning kallas bestickaren och gärningsmannen vid tagande av muta muttagaren. För att bestickning och tagande av muta skall föreligga fordras i regel att förmånen erbjuds, begärs, lämnas eller mottas för visst ändamål, exempelvis att mottagaren skall handla på visst sätt. Detta kallas i fortsättningen gärningsändamålet.

Andra lagbestämmelser Om bestickning av ämbetsman stadgas i 17 kap. 7 5 BrB. Om ämbetsmans tagande av muta eller av otillbörlig belöning stadgas i 20 kap. 2 & BrB. I SL behandlades bestickning av ämbetsman sedan 1948 i 10 kap. 6 5 och ämbets- mans tagande av muta i 25 kap. 2 &. Dessförinnan behandlades båda brotten

153 i 25 kap. SL. I 8 & IKL hänvisas till 25 kap. SL. Denna hänvisning avser nu- mera 17 och 20 kap. BrB.

Enligt 17 kap. 75 BrB straffas den som lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller annan otillbörlig belöning för utövning av befattning varmed ämbetsansvar är förenat. Enligt 20 kap. 25 BrB straffas ämbetsman, som mottager, låter åt sig utlova eller begär muta. eller annan otillbörlig belö- ning för sin tjänsteutövning. Även den som varit ämbetsman kan straffas för tagande av muta.

Vad som förstås med ämbetsman omtalas i 20 kap. 125 första stycket BrB. Där stadgas också att vad som sägs om ämbetsmän skall gälla även vissa andra befattningshavare, huvudsakligen tjänstemän i statlig eller kommunal tjänst. Såvitt gäller bl.a. tagande av muta utsträcks ansvaret enligt 20 kap. 12 å andra och tredje styckena BrB också till andra kategorier (se vidare Brottsbalken II s. 397).

I BrB är straffet för bestickning böter eller fängelse i högst två år. För tagande av muta är normalstraffet suspension eller avsättning, men om skäl därtill är kan också fängelse i högst två år utdömas. För tagande av muta finns dessutom en straffskala för ringa fall, böter, och en för grova fall, avsättning och fängelse i högst sex år.

Stadgandena i BrB avser sålunda, till skillnad från dem i IKL, inte bara mutor, givna i visst syfte, utan också otillbörliga belöningar, exempelvis sådana som utgör erkänsla för något ämbetsmannen redan gjort. Mulan eller den otillbörliga belöningen skall ha lämnats eller erbjudits »för ut— övning av befattning varmed ämbetsansvar är förenat» respektive mot- tagits eller begärts av ämbetsman >>för sin tjänsteutövning». I fråga om. själva handlandet föreligger full parallellitet mellan de båda lagarna. Orden >>lämnar, utlovar eller erbjuder» förekommer både i 17 kap. 7 5 BrB och i 6 % IKL. Även 20 kap. 2 5 BrB och 7 å IKL är i detta avseende lika, bortsett från en mindre språklig avvikelse (»mottager», »tager»).

Enligt 8 & IKL gäller att 6 och 7 55 IKL inte får tillämpas, så snart rekvi— siten för användning av 17 kap. 7 5 eller 20 kap. 2 & BrB är uppfyllda. Där- emot synes inte något formellt hinder föreligga mot att bestickning av stats— cller kommunalanställd, som inte är att anse som ämbetsman, och sådan anställds tagande av muta bedöms enligt 6 och 7 55 IKL om förutsättningar i övrigt föreligger härför.

I 19 kap. 13 & BrB finns ett med tagande av muta besläktat stadgande, vilket handlar om tagande av utländskt understöd. Enligt detta straffas den som av främmande makt eller någon som handlar i dess intresse mottager pengar eller annan egendom för att påverka den allmänna meningen om statsskicket eller om åtgärder i rikets inre eller yttre styrelse. För tagande av otillbörlig förmån vid röstning straffas enligt 17 kap 85 tredje stycket BrB den som mottager, låter åt sig utlova eller begär otillbörlig förmån för att i allmänt ärende rösta på visst sätt eller inte rösta.

6—8 åå IKL i rättstillämpningen Förekomsten av mål om bestickning och tagande av muta, berörande såväl den offentliga som den privata sektorn, undersöktes av docenten Ola Nyquist under åren 1961 och 1962. Undersökningen avsåg alla mål som handlagts vid svenska domstolar i samtliga instanser under tiden från och med 1949 till och med 1961. Resultatet, som presenterats för utredningen i stencilerad form, gav vid handen att, såvitt kunnat utrönas, sammanlagt 231 personer varit åtalade för bestickning enligt SL, 52 personer för tagande av muta en- ligt SL, 4 personer för bestickning enligt 6 5 IKL och 2 personer för tagande av muta enligt 7 5 IKL. Åtalen jämlikt 6 och 7 55 IKL handlades i två mål vid Göteborgs rådhusrätt.

En verkmästare i ett kommunalt bostadsbolag, som hade att sköta bolagets arbe- ten med sprängning, schaktning o. dyl. samt att i allmänhet tjänstgöra som arbets- ledare vid bolagets arbetsplatser, hade tagit emot belöning med sammanlagt drygt 2000 kronor från två ägare av grävmaskiner för de arbeten de genom honom erhållit för bolagets räkning. Rådhusrätten fann att ersättningen var otillbörlig i de delar den avsåg att påverka verkmästaren att även framdeles anlita maskin- ägarnas tjänster. Vidare ansåg rådhusrätten att det påtalade förfarandet kunnat lända andra med maskinägaren konkurrerande yrkesutövare till skada. Verk- mästaren dömdes enligt 7 % IKL och de båda maskinägarna jämlikt 6 % IKL till böter (Göteborg rrtt, 5 avd., DB 111/1956).

En avdelningschef vid ett bolag hade att upprätta förslag och fatta beslut om in- köp av viss utrustning samt att sköta vissa andra ekonomiska angelägenheter för bo- laget. Ansvar yrkades på avdelningschefen för trolöshet mot huvudman, alt. för brott mot 7 % IKL, dels för det han begärt och mottagit nära 39 000 kronor i pro- visioner på leveranser till bolaget från innehavaren av en maskinfirma, dels ock för det han begärt och mottagit drygt 10 500 kronor såsom ersättning för med- verkan till bolagets antagande av leveransanbud från en leverantör. Ansvar yrkades vidare på avdelningschefen enligt 7 % IKL för att han mottagit lån om drygt 4 000 kronor från leverantören. På innehavaren av maskinfirman och leverantören yrkades ansvar för medhjälp till trolöshet mot huvudman, alt. bestickning enligt 6 % IKL, på leverantören dessutom jämlikt 6 & IKL för lånen till avdelningschefen. Avdelningschefen medgav ansvar enligt 7 5 IKL för vissa belopp men bestred för vissa, enär de avsett arvoden för utfört arbete främst för innehavarens av maskin- firman räkning. Rådhusrätten fann att avtal hade träffats mellan avdelningschefen och innehavaren av maskinfirman om 10 % för avdelningschefens räkning av bolagets sammanlagda ordersumma men att avtalet inte hade påverkat anbudsbe— loppens storlek. Någon skada för bolaget hade inte uppkommit i någotdera fallet. Arbetet som avdelningschefen utfört för innehavaren av maskinfirman friade en- ligt rådhusrättens mening icke från ansvar, enär det varit sekundärt i förhållande till mutförhållandet mellan dessa personer. Avdelningschefen dömdes jämlikt 7 % IKL till frihetsstraff, vilket dock till följd av särskilda omständigheter gjordes vill- korligt. Därjämte förpliktades avdelningschefen att till kronan utgiva den otillbör- liga belöningen, sammanlagt drygt 38 000 kronor. Innehavaren av maskinfirman och leverantören dömdes jämlikt 6 % IKL till böter (Göteborgs rrtt, 6 avd., DB 50/1959).

Nyquists undersökning ger knappast någon ledning för bedömande av den verkliga förekomsten av förfaranden, som faller under gärningsbeskriv-

ningarnai 17 kap. 7 5 och 20 kap. 2 5 BrB samt 6 och 7 åå IKL. Av olika skäl är det sannolikt blott ett mindre antal brott, som blir föremål för domstols prövning. Utsikterna till beivrande kan möjligen vara tämligen stora, då den som erbjuder eller begär muta inte möter något gensvar. Den till vilken man vänder sig har då föga anledning att skydda bestickaren eller muttagaren. Men vid det slutförda ömsesidiga förfarandet, då en muta lämnas och mot— tas, är utsikten att saken uppdagas sannolikt ofta rätt liten. Vad gäller be- stickning och' tagande av muta inom näringslivet synes också den omstän— digheten ha väsentlig betydelse att man inom företagen oftast torde sakna anledning till och intresse för offentlig domstolsbehandling av dessa fall. Man torde nöja sig med andra än rättsliga reaktioner, exempelvis att av— bryta affärsförbindelse eller avskeda inkorrekta anställda.

Gällande rätt i övriga nordiska länder samt i Tyskland, Schweiz, Frankrike och England Redogörelsen avser i huvudsak bara rättsregler, motsvarande 6 och 7 55 IKL, alltså straffbestämmelser för bestickning och tagande av muta i nä- ringsverksamhet.

I Danmark finns en straffbestämmelse, tämligen närliggande 6 och 7 55 IKL, i strafflagen (& 299, nr. 2).

I Finland, Norge och Tyskland finns motsvarande straffstadganden i lagarna mot otillbörlig konkurrens. Även den schweiziska lagen mot otill- börlig konkurrens har en straffbestämmelse i ämnet, vilken dock är be- gränsad till bestickningssituationen.

I Frankrike bestraffas bestickning och tagande av muta berörande såväl offentlig tjänst som näringsverksamhet enligt den allmänna strafflagen, Code pénal (art. 177 och 179).

I England behandlas bestickning och tagande av muta utanför den of- fentliga sektorn i en särskild strafflag, Prevention of Corruption Act.

Karakteristiskt för alla dessa bestämmelser utom den schweiziska är att straff stadgas såväl för bestickaren som för muttagaren samt att förut- sättningarna för straff i princip är desamma för bestickaren och mutta- garen. Men i övrigt är de skilda ländernas stadganden olika konstruerade. Särskilda begränsningar kan vara knutna till bestickarens eller muttagarens person eller till gärningsändamålet.

.lluttagaren

Straffbar enligt 5 299, nr. 2 i den danska strafflagen är den som >>ved vare- tagelse af en andens formueanliggender for sig selv eller andre af tredie- mand» under vissa förutsättningar mottar en ekonomisk fördel.

De finska, norska och engelska lagarna har en vid definition på mut- tagaren. I stort sett envar som är anställd i enskild tjänst eller handlar på annan enskilds vägnar och som tar mutor kan straffas. Den franska lagen gör inte skillnad på anställda i enskild eller offentlig tjänst.

Också i den schweiziska lagen är muttagaren allmänt beskriven, men där är han som nämnts inte självständigt straffbar. Däremot lär han kunna straffas för medhjälp till bestickning.

I den tyska lagen mot otillbörlig konkurrens är det endast den som är anställd i eller uppdragstagare åt ett affärsföretag, som kan dömas för tagande av muta.

Bestickaren och gärningsändamålet Envar som under angivna förutsättningar ger en ekonomisk fördel till den som tillvaratar en annans ekonomiska angelägenheter är straffbar enligt den danska strafflagen.

Inte heller de finska, tyska, schweiziska, franska eller engelska lagarna knyter någon särskild kvalifikation till bestickarens person. Begränsningar finns emellertid i gärningsändamålet. Enligt den finska lagen skall syftet vara att förmå muttagaren »att gynna mutaren eller annan i näringsverk— samhet». För att man skall kunna tala om bestickning enligt tysk rätt ford— ras att erbjudandet skett i konkurrenssyfte för att genom ett illojalt för- farande från de anställdas eller uppdragstagarnas sida skaffa företräde åt bestickaren eller tredje man. Enligt uttalande i den schweiziska doktrinen måste bestickaren vara konkurrent. Och erbjudandet skall enligt lagen vara avsett eller ägnat att genom ett pliktvidrigt förfarande från de anställdas sida vid deras tjänsteutövning skaffa bestickaren eller någon annan för- måner. Den franska Code pénal synes i detta avseende bara kräva att er- bjudandet skett för att förmå den anställde att företaga eller underlåta att företaga viss tjänsteåtgärd. Enligt den engelska lagen skall förmånen ha erbjudits den anställde såsom en bevekelsegrund för att utföra eller under- låta att utföra en handling som berör principalens angelägenheter eller affärer eller för att gynna eller missgynna eller underlåta att gynna eller missgynna någon i förhållande till principalens angelägenheter eller affärer. Erbjudandet skall vidare ha skett >>corruptly>>, vilket anses betyda att det åsyftade förfarandet skall innebära en kränkning av vederbörandes plikt att i främsta rummet tillvarata sin principals intressen.

Den norska lagen har en begränsning redan i angivandet av bestickarens person. Det skall vara någon som under utövning av näringsverksamhet eller på sådan verksamhets vägnar ger en fördel. En ytterligare förutsätt- ning för straff är att det »skjer i konkurranseciemed eller for å opnå et annet fortrin ved levering av varer, arbeide eller annen ydelse».

Gärningen och »mutan» Enligt den danska lagen är den straffbara handlingen på mottagarsidan att man »modtager, fordrer eller lader sig tillsige en formuefordel» och på givarsidan att man >>yde1', lover eller tillbyder sådan fordel».

Den finska lagen talar om att giva, 'erhjuda eller utfästa resp. emottaga,

betinga sig eller fordra gåva eller annan förmån. Den norska lagen nämner att man >>byr eller gir nogen» resp. att man »krever eller mottar» gåva eller annan fördel. För muttagarens del anges också löfte om gåva eller annan fördel.

Den tyska lagen beskriver bestickningsgärningen så att man erbjuder, utlovar eller lämnar gåvor eller andra förmåner, medan den schweiziska lagen talar om att man lämnar eller erbjuder förmåner som inte tillkommer vederbörande. Någon skillnad i sak torde inte ligga i dessa olika formule- ringar. Muttagarens brottsliga gärning är enligt den tyska lagen att begära, låta åt sig utlova eller mottaga gåvor eller andra förmåner.

Den franska Code pénal riktar sig på bestickarsidan mot den som använ- der sig av löften, erbjudanden, gåvor eller presenter eller ger efter för krav syftande till muttagande, även om vederbörande inte tagit initiativet. På muttagarsidan skall gärningsmannen antingen direkt eller genom annans förmedling ha begärt eller antagit erbjudanden eller löften eller begärt eller mottagit gåvor, presenter eller provision, rabatt eller premier. ' »

Bestickningsgärningen är enligt den engelska lagen att ge eller gå med på att ge eller erbjuda »gift or consideration». Muttagarens gärning är att mot- ta eller utverka eller samtycka till att motta eller försöka att utverka »gift or consideration» åt sig själv eller någon annan. »Consideration» synes i detta sammanhang betyda vederlag i vidsträcktaste mening.

Betydelsen av huvudmannens vetskap Karakteristiskt för det tagande av muta och bestickning närliggande förfa- rande, som omhandlas i den danska strafflagens å299, nr. 2, är att mot- tagandet av den ekonomiska förmån, som begärs resp. erbjuds »skal holdes skjult for den, hvis anliggende modtageren varetager».

Enligt den tyska lagen är bestickaren och muttagaren förfallna till ansvar oberoende av om muttagarens huvudman känner till den erbjudna eller begärda förmånen eller ej. Detsamma synes vara förhållandet enligt den finska lagen. I den norska lagen däremot sägs uttryckligen att en förut- sättning för givarens och mottagarens ansvar är att förfarandet sker utan dens vetskap, hos vilken den senare är anställd. Enligt den franska lagen är de agerande fria från ansvar om den anställdes principal vet om och har samtyckt till förfarandet.

I den engelska lagens krav på att förfarande skall ske »corruptly» anses ligga att bestickningen resp. muttagandet skall ske bakom ryggen på mot- tagarens huvudman.

Efterföljande belöning För den citerade danska straffbestämmelsens del synes frågan om efterföl—

jande belöning skall likställas med >>föregående muta» sakna aktualitet, eftersom det straffbara förfarandet består däri att någon som förvaltar

annans ekonomi mottar en fördel, som skall hållas dold för huvudmannen, resp. att någon lämnar en sådan fördel.

I den finska lagen anges uttryckligen att med förmån, som lämnas eller mottas för att någon skall gynna bestickaren eller annan, jämställs förmån, som utgör belöning för sådant gynnande.

De norska, tyska, schweiziska och franska lagarnas gärningsheskriv- ningar omfattar endast gåvor och förmåner, som i tiden ligger före önskade åtgärder. Förmåner, som uteslutande utgör belöningar för något redan ut- fört, omfattas således inte.

Enligt den engelska lagen drabbas däremot både förmåner, som erbjuds eller begärs såsom en bevekelsegrund, »inducement», för en tjänsteåtgärd, och förmåner, vilka erbjuds eller begärs såsom belöning, »reward», för redan vidtagna åtgärder.

Rundfrågan I den till utredningens rundfråga fogade promemorian uttalades att 6 och 7 55 IKL ansetts ha för begränsad räckvidd. Det hade framhållits som en inkonsekvens att endast bestickning av personer anställda hos köpare, inte bestickning av personer anställda hos säljare träffades. Förhållandet hade framför allt intresse i fall då varor såldes efter det att anbud infordrats från köpare. Anmärkningar hade också riktats mot att lagen endast omfattade mutor i samband med sådana avtal, som avsåg inköp av varor, utförande av arbete eller tagande av försäkring. Därigenom föll exempelvis muta till Vicevärd i syfte att ge viss person företräde till affärslokal utanför. Rent principiellt hade ifrågasatts att allt mutande av personer, anställda i nä- ringsverksamhet, med syfte att påverka den mutade att i ett eller annat hän- seende ekonomiskt gynna bestickaren framför andra borde träffas av lagen. i

I anslutning härtill ställdes tre frågor, nämligen om bestämmelserna bor- de göras tillämpliga på bestickning av säljareombud, om bestämmelserna borde utsträckas även till andra avtal än sådana som avsåg köp av varor, utförande av arbete eller tagande av försäkring samt om bestämmelserna borde ges ännu vidare tillämpning.

Så gott som alla som svarade på den första frågan ansåg att bestämmel- serna borde göras tillämpliga även på säljareombud. Flera framhöll därvid att det kunde vara särskilt aktuellt att kunna ingripa mot bestickning av såljareombud i en krissituation med begränsad varutillgång.

Den andra frågan, om bestämmelserna borde utsträckas även till andra avtal än sådana som avsåg köp av varor, utförande av arbete eller tagande av försäkring, föranledde på ett undantag när enbart jakande svar. I ett svar sades att avtalstyperna om möjligt klart borde anges i lagen. I ett annat svar framhölls att utförande av tjänster i allmänhet och upplåtande av nyttjanderätt i princip borde falla under bestämmelserna.

I ett flertal av svaren förordades att bestämmelserna gavs ännu vidare

tillämpning. Åtskilliga rekommenderade den i promemorian skisserade lös- ningen att allt mutande av personer, som var anställda i näringsverksamhet, med syfte att påverka den mutade att i ett eller annat hänseende ekono- miskt gynna bestickaren framför andra, borde kriminaliseras. I ett svar förutsattes därvid att begreppet »muta» definierades ungefärligen så att därmed skulle avses en gåva eller förmån, som med hänsyn till förhållan- dena framstod som osedvanlig och innebar uppenbar fara för otillbörlig på- verkan av medkontrahenten. En organisation framhöll att, även om det ur generalpreventiv synpunkt kunde vara önskvärt att i lagtexten gränsen kring de straffbelagda handlingarna inte drogs för snävt, man i motiven borde i görligaste mån klarlägga vilka förfaranden som skulle falla utanför lagen; det syntes önskvärt att inte en så rigorös tillämpning av bestämmel- serna förordades att dessa kunde åberopas i chikanöst syfte. En myndighet med särskild erfarenhet av granskning av statliga myndigheters upphand- lings- och försäljningsverksamhet fann skäl tala för att bestämmelserna ut- formades exempelvis så, att de avsåg bestickning av person, anställd i näringsverksamhet, i syfte att påverka den anställde att, med utnyttjande av de möjligheter han hade i denna sin egenskap, i samband med ekonomiska ! l

!

uppgörelser i ett eller annat hänseende gynna bestickaren. En organisation upplyste, att Institutet för bekämpande av mutor och bestickning -— varom mera nedan —— under de senare åren haft till behandling bestickning av säljareombud samt vid anställnings- och hyresförhållanden, exempelvis be- stickning av en försäljare av bilar, vilka av speciella skäl var särskilt för- månliga för köparna, och ett fall av muta till Vicevärd, liknande det i pro- memorian nämnda. Organisationen fann det för rättskänslan stötande att möjlighet saknades att beivra sådana fall, även om de antagligen var rela- tivt ovanliga.

I många svar vände man sig emellertid mot tanken på att ge bestämmel- serna vidare tillämpning. Från ett håll framhölls att, om blott de väsentliga inom näringslivet förekommande avtalstyperna träffades, någon ytterligare utvidgning inte behövdes. Någon fruktade att man, om man lämnade anknytningen till avtal av olika slag, skulle salma fast grund för bedö- mandena och enbart få subjektiva ställningstaganden att lita till. En orga— nisation pekade på gränsdragnings- och bevissvårigheter vid en ytterligare utvidgning. En organisation erinrade om att det i utlandet rådde helt andra förhållanden och framhöll att bestämmelserna därför inte borde utformas så att svenska affärsmäns förmåga att hävda sig i den internationella konkurrensen hindrades.

Bestickningsliknande förfaranden, bedömda av Näringslivets Opinionsnämnd Det förekommer inom näringslivet en typ av förfaranden, som inte faller under 6 och 7 55 IKL men som har vissa beröringspunkter med de av lagen omfattade förfarandena. Här syftas på premiering av anställda från andra

än deras arbetsgivare, exempelvis från fabrikant eller annan i tidigare pro- duktions- eller distributionsled för att stimulera avsättningen av dennes produkt.

Den väsentligaste skillnaden mellan lagens fall och >>premieringsfallen>> torde vara att i de förra givaren syftar till att direkt få företräde vid avtal om leverans av varor, medan han i de senare indirekt, genom att stimulera avsättningen, vill främja varuleverans. I båda fallen kan den anställdes huvudman antingen känna till eller inte känna till vad som försiggår, men typiskt sett torde de »direkta» fallen kunna ske mer i det fördolda, efter- som det närmast är fråga om att påverka en anställd i taget, medan de »indirekta» fallen ofta torde ske mer öppet, eftersom de för att ge effekt som regel fordrar påverkan på ett flertal personer.

Näringslivets Opinionsnämnd och dess föregångare har flera gånger un- der senare år haft att bedöma, huruvida förfarandet att »utifrån» premiera detaljhandelsanställda kan anses vara i överensstämmelse ,med god affärs- sed. Nämndens bedömning har däremot inte avsett tillbörligheten av de anställdas förfarande att ta emot premier, eftersom denna fråga inte under- ställts nämndens prövning. Av nämndernas avgöranden framgår att en viss förskjutning i bedömningen skett.

I tre fall från 1951, 1953 och 1954, vilka avgjordes av Näringslivets Opi- nionsnämnd i Stockholm, var det fråga om premiering av såväl affärsinne- havare som deras personal. Nämnden ansåg att dessas möjligheter att ge- nom stor försäljning av den avsedda varan erhålla belöningar utöver vanlig handelsvinst respektive expeditlön kunde leda till att de sökte påverka kun- derna att köpa varan på sätt, som sköt andra i kvalitet och prishänseende överlägsna eller likvärdiga, konkurrerande fabrikat av samma varuslag i bakgrunden; den objektivitet vid lämnande av upplysningar beträffande saluförda varor, som man hade rätt att påräkna från detaljhandelns sida, kunde alltså komma att åsidosättas. På dessa grunder fann nämnden pre- mieringen av affärsinnehavarna och deras expediter vara en konkurrens— metod, som stred mot god affärssed. (Yttranden den 18 maj 1951, återgivet i God affärssed och illojal konkurrens, ref. 78, den 13 januari 1953 och den 29' september 1954.)

I ett avgörande från 1959 gällde det ett erbjudande av en fotogrossist till anställda i fotoaffärer om en premie av 10 kronor, »skottpengar», för varje försåld kamera av ett visst märke; erbjudandet gjordes genom fotohandlar- na, alltså inte direkt till de anställda. Nämnden yttrade härom i huvudsak.

Premieringen kan —— —— antagas ha lett till att av fotohandlarna eventuellt saluförda likvärdiga eller måhända i vissa hänseenden överlägsna kameror av konkurrerande fabrikat kunde skjutas i bakgrunden. Härvidlag skiljer sig denna utfästelse icke från säljfrämjande åtgärder av annat slag som en leverantör före— tager i förhållande till detaljhandeln. Ett dylikt undanskjutande av konkurrerande produkter synes utgöra en ofrånkomlig följd av det system med fri konkurrens

och i stort sett fritt val av konkurrensmedel, som är rådande i Sverige. Emellertid måste när det gäller utfästelser av premier till affärsanställda krävas att leveran- tören icke förfar på ett sätt som är ägnat att störa förtroendeförhållandet mellan detaljhandlaren och hans anställda. Med hänsyn härtill finner nämnden till en början att en oeftergivlig förutsättning för att en dylik utfästelse skall kunna god- tagas måste vara att vederbörande detaljhandlare uttryckligen samtyckt till åt- gärden i vad den avser hos honom anställda medhjälpare. Även om premieringen skett med detaljhandlarnas begivande, finner nämnden likväl att ett förfarande av här ifrågavarande slag, om det skulle vinna mera allmän spridning, kan medföra risk för konflikter mellan detaljhandlarna och deras anställda samt även befaras fresta de anställda att lämna överdrivna eller eljest missvisande uppgifter om den vara vars försäljning premieringen avser att främja. Mot nu anförda bakgrund finner nämnden att ett sådant förfarande som grossistens utfästelse av »skott- pengar» till anställda i fotohandeln även när vederbörligt tillstånd från affärs- ledningens sida förelegat — är ägnat att väcka betänkligheter.

Under hänvisning till vad sålunda anförts vill nämnden göra det uttalandet att erbjudandet av »skottpengar» till medhjälpare i fotohandeln erhållit en utform— ning, vilken nämnden icke finner vara förenlig med god affärssed.

Vidare utfäste sig grossisten att till den butiksmedhjälpare eller detalj- handlare, som ensam sålde ett visst antal kameror av viss typ, överlämna en likadan kamera för personligt bruk. Erbjudandet till medhjälparna var beroende av fotohandlarnas medverkan. Gentemot detta gjorde nämnden därför ingen annan anmärkning än att samma betänkligheter som nämnden i övrigt anfört rörande systemet med »skottpengar» — nämligen att dessa kunde ge upphov till konflikter mellan medhjälparna och fotohandlarna _ kunde anföras mot utfästelsen till medhjälparna. Vad beträffar erbjudandet till fotohandlarna skilde nämnden mellan det fallet att de helt ägde sitt företag och det att de var anställda. I det förra fallet jämställde nämnden premien med en kvantitetsrabatt och fann den därför inte vara en otillbör- lig konkurrensåtgärd. I det senare fallet kunde det enligt nämndens upp- fattning med hänsyn till bland annat den förtroendeställning anställda af- färsledare intog inte anses lämpligt att dessa från leverantörer mottog mer värdefulla gåvor för eget bruk utan medgivande från företagets ägare. På grund härav och då i sådana fall utfästelsen framstod såsom en otill- börlig påverkan på anställd fann nämnden att en utfästelse av detta slag kunde komma att stå i uppenbar strid mot god affärssed. (NOp 1959 rf. 51.)

I fallen från förra hälften av 1950-talet har den då verksamma nämnden lagt huvudvikten vid undanskj utandet av konkurrenter med goda eller bätt- re varor; man har gjort gällande att detaljhandeln borde vara objektiv i vägledningen av kunderna.

I det nyssnämnda fotofallet har Näringslivets Opinionsnämnd uttryckli- gen underkänt argumentet att konkurrerande produkter kunde undanskju- tas. Avgörande betydelse har tillmätts den omständigheten att förfarandet kunde störa förtroendeförhållandet mellan detaljhandlaren och hans an- ställda. Frågan. om objektivitet i kundvägledningen har nämnden inte direkt

berört. Däremot har nämnden pekat på risken för överdrivna eller eljest missvisande uppgifter om den vara, vars försäljning premieringen avsåg att främja.

I senare avgöranden har nämnden inte upprepat den sistnämnda syn- punkten utan bedömt premieringsåtgärders förenlighet med god affärssed enbart från synpunkten om de varit ägnade att inverka störande på för- troendeförhållandet mellan de anställda och vederbörande detaljhandlare. För att en åtgärd av ifrågavarande slag skall godtas har nämnden krävt att detaljhandlaren på förhand samtyckt till åtgärden. Vidare har nämnden fordrat att situationen inte varit sådan att detaljhandlarna i praktiken saknat möjlighet eller med hänsyn till de anställda haft svårt att avböja att samtycka till åtgärden. (Se exempelvis yttrande i NOp aktnr Slå/1962.)

Utomrättsliga strävanden att motarbeta bestickning och tagande av muta

Bestickning och tagande av muta har sedan länge bekämpats genom orga- nisationer inom näringslivet. I seklets början fanns vissa för detta ändamål särskilt bildade sammanslutningar, av vilka den mest betydelsefulla synes ha varit Maskinaffärernas Förening. Dessa sammanslutningar, vilkas verk- samhet enligt uppgift hade viss effekt, synes ha upplösts i samband med antagandet av 1919 års IKL. Emellertid kände man inom näringslivet behov av att ha ett organ, som verkade för lagens efterlevnad. År 1923 stiftades därför av Stockholms Handelskammare, Sveriges Industriförbund och Sve- riges Köpmannaförbund Institutet för bekämpande av mutor och bestick- ning, vilket 1965 ändrade namnet till Institutet mot mutor.

Institutet har enligt sina stadgar till uppgift

att sprida kännedom om i lag och författning givna bestämmelser mot mutor och bestickning;

att verka för och understödja beivrande av brott mot nämnda bestämmelser och i särskilda fall söka förebringa utredning och bevisning;

att samla och bringa till offentligheten rättsfall på förevarande område; att i tvistiga fall biträda allmänheten vid tolkning och tillämpning av hithö— rande lagstiftning, samt

att jämväl i övrigt bekämpa mutsystemet genom särskilda meddelanden, genom dagspressen, genom föredrag eller andra till buds stående medel.

Institutets angelägenheter handhas av en styrelse och en sekreterare. På uppdrag av Institutet har utarbetats en upplysningsskrift om mutor och deras bekämpande (Nyquist—Körner: Mutor och bestickning, Stock- holm 1963). I övrigt sprider man kännedom om lagregler, handlingsnormer och rättstillämpning genom föredrag och på annat sätt.

Institutet lämnar råd och upplysningar till företag och enskilda rörande frågor, som faller inom dess verksamhetsområde, samt undersöker anmälda eller eljest till dess kännedom komna verkliga eller påstådda mutfall. l Institutets protokoll kan man finna uppgifter om att Institutet _— ofta i

samråd med en branschorganisation _ kunnat sanera missförhållanden i form av dolda provisioner och dylikt i hela branscher.

Institutet anlitas understundom som rådgivande organ vid utarbetande av normer för tjänstemäns och andra anställdas handlande. Ett sådant ärende är följande.

Statens sakrevision, ett organ som numera uppgått i riksrevisionsverket, verkställde under 1950-talet i samarbete med en av riksåklagaren förordnad åklagare utredningar rörande statstjänstemäns förhållande till leverantörer och entreprenörer. Sina erfarenheter därvidlag sammanfattade sakrevi- sionen i en skrivelse till Konungen av den 17 maj 1957, vilken publicerats under rubriken: >>Iakttagelser rörande statlig upphandlings— och kontroll- verksamhet m.m. Redogörelse och förslag av statens sakrevision.» Vid redogörelsen fanns fogad som Bilaga 1 ett i samråd med Institutet för be- kämpande av mutor och bestickning utarbetat förslag till rekommendatio- ner rörande förhållandet mellan leverantörer till statsverket in. fl. och vissa tjänstemän, den s.k. mutkatekesen. Sakrevisionen hemställde bl. a. att Kungl. Maj:t måtte vidta de åtgärder som prövades lämpliga i syfte att bringa till myndigheternas kännedom dessa rekommendationer. Redogörel- sen med bilaga remitterades till ett mycket stort antal myndigheter och organisationer för yttrande. I övrigt föranledde sakrevisionens hemställan inte någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Rekommendationerna, som anges »aVSe förhållandet mellan å ena sidan juridiska eller fysiska personer samt representanter för dessa och å den andra sidan sådana statliga tjänstemän, med vilka vederbörande kommer i kontakt med anledning av antingen träffat eller önskat avtal med myndig- heten om köp, försäljning, byte, tjänst eller arbete eller ingiven eller avsedd ansökan eller liknande, som handlagts eller skall handläggas av myndig- heten, eller myndighetens kontrollfunktion», innehåller följande 5 huvud- punkter.

1. Rabatter Tjänsteman, som här avses, bör icke av den andra parten erhålla en för honom eller befattningshavare i hans ställning exklusiv rabatt eller annan prisförmån. Tjänstemännen bör alltså i princip acceptera endast sådan prisnedsättning, som vid ifrågavarande tidpunkt kan erhållas antingen av köpare i gemen eller av vem som helst med befattningshavarens kvalifikationer (marknadskännedom m.m.) men utan dennes tjänsteställning eller eljest av envar tillhörande en större krets, t.ex. statstjänstemän, anställda hos viss myndighet eller medlemmar i viss för- ening. Även om någon av sagda förutsättningar föreligger, bör befattningshavaren re- gelmässigt ej tillgodogöra sig fördelaktigare villkor än de, myndigheten erhåller. 2. Gåvor Tjänsteman, som här avses, bör icke av den andra parten mottaga gåva, som kan antagas sätta honom i tacksamhetsskuld till givaren eller eljest påverka hans tjänsteutövning. Detta torde som regel ej vara fallet, när fråga är om presentreklam

i form av artiklar med uppenbar reklamkaraktär, säsongmässiga gåvor i form av blommor, frukt eller annat av relativt ringa värde, exempelvis till jul eller nyår. eller uppvaktningar vid personliga högtidsdagar och dylikt i form av blommor eller i särskilda fall annan gåva. 3. Gästfrihet

Tjänsteman, som här avses, bör visa återhållsamhet vid antagandet av erbjudan från den andra parten om gästfrihet. När denna på grund av sin form eller om- fattning kan tänkas försätta tjänstemannen i tacksamhetsskuld eller eljest påverka honom i hans tjänsteutövning, bör den ej accepteras. 4. Län, borgensförbindelser och liknande

Tjänsteman, som här avses, bör ej inlåta sig på privata ekonomiska förbindelser med den andra parten i form av t. ex. lån, borgensförbindelse eller varukredit utöver den, som i allmänhet erbjudes kundkretsen. 5. Andra förmåner

Tjänsteman, som här avses, bör ej av den andra parten mottaga annan förmån. som kan antagas påverka hans tjänsteutövning eller eljest sätta honom i tacksam— hetsskuld till denne.

De citerade rekommendationerna avser som nämnts endast statstjänste- man såsom mottagare av gåvor eller andra förmåner. De torde emellertid uppfattas såsom i viss mån vägledande för andra befattningshavares hand- lande i motsvarande situationer. Att förhållandena för anställda i enskild tjänst inte är fullt jämförbara med dem för anställda i offentlig tjänst är dock tydligt och skall närmare utvecklas i det följande.

Inom yrken, vars utövare intar en ställning som rådgivare eller förtroen- demän, har utbildats handlingsnormer och. regler, betingade av respektive yrkes art och ansvar, och avsedda bl. a. att förebygga förfaranden av be- sticknings— eller muttagandekaraktär. Här skall anges några exempel på sådana normer och regler.

Svenska Teknologföreningen har antagit en hederskodex, innefattande. i 10 punkter, »riktlinjer för ingenjörens och arkitektens lojala uppträdande under sin yrkesutövning gentemot allmänhet och kolleger». Tre av dessa punkter lyder.

Han bör öppet tillkännagiva för uppdragsgivare, chefer och andra vederböran- de, om ekonomiska och andra intressen, som möjligen kunna påverka hans om- dömes opartiskhet.

Han får icke mottaga ersättning, ekonomiskt eller annorledes, från mer än ett håll, utan samtliga parters medgivande. Provisioner, som icke äro av alla parter kända och medgivna, få icke förekomma.

Han får icke vid utövandet av sin befattning i allmän eller enskild tjänst eller vid fullgörande av mottaget förtroendeuppdrag gynna obehöriga intressen, egna eller andras.

Nyligen har antagits allmänna bestämmelser för konsultuppdrag inom arkitekt- och ingenjörsverksamhet (ABK 1966). Dessa har tillkommit som resultat av förhandlingar mellan företrädare för beställare och konsulter, varvid från konsultsidan deltagit Svenska Arkitekters Riksförbund, Svenska

Konsulterande Ingenjörers Förening, Svenska Konsulterande VVS-Ingenjö— rers Förening och Ångpanneföreningen. 1 g i ABK 66 lyder.

Konsulten skall tillse att han är och förblir ekonomiskt oberoende av leverantö- rer och andra, som skulle kunna påverka hans objektivitet. Till följd härav får han ej mottaga ersättning från annan i samband med uppdraget, vare sig i pengar eller annorledes. Om uppdraget kan komma att beröra företag, annat uppdrag eller ärende i vilket konsulten har egna eller har att tillvarataga andras intressen skall beställaren omedelbart underrättas härom. Svenska Organisations Konsulters förening har i nära samverkan med

övriga föreningar av organisationskonsulter i Norden utarbetat särskilda yrkesnormer. Där heter det bl. a.

Vi skall icke vara ekonomiskt eller på annat sätt så intresserade i företag, som producerar och säljer varor eller tjänster, att det kan menligt inverka på de re- kommendationer vi ger våra klienter.

Vi skall inte taga eller lämna provisioner. Vi skall öppet upplysa våra klienter om sådana omständigheter föreligger, som kan inverka på vår bedömning och vår objektivitet.

Utredningen

Att straffstadganden mot bestickning och tagande av muta i näringslivet behövs underströks starkt vid tillkomsten av 1919 års IKL. Att så fortfaran- de är förhållandet kan enligt utredningens mening inte betvivlas. Rätts- praxis är visserligen mycket sparsam, men det kan antas att 6 och 7 55 IKL _ inte minst genom Institutets mot mutor verksamhet haft en moral- bildande utomrättslig funktion. Under utredningsarbetet har inte från något håll ifrågasatts annat än att straffstadganden i ämnet bör bibehållas.

I utredningens uppdrag ingår inte att överse straffbestämmelserna om bestickning av tjänstemän i allmän tjänst och motsvarande tagande av muta eller av otillbörlig belöning i 17 kap. 7 g och 20 kap. 25 BrB. Dessa stad- ganden är helt omarbetade så sent som 1941 och därefter översedda i detaljer ett par gånger. Genom en tämligen omfattande rättspraxis har de fått sitt innehåll närmare bestämt.

Utredningen utgår således från att i lagen om otillbörlig konkurrens skall finnas straffstadganden om bestickning och tagande av muta i näringslivet. 6 och 7 55 bör emellertid enligt utredningens mening inte bibehållas oför- ändrade, eftersom de inte motsvarar dagens krav.

Skillnader mellan offentlig och enskild verksamhet BrB:s stadganden om bestickning och tagande av muta är väsentligt mera allmänt utformade än motsvarande stadganden i IKL. Förutsättningarna för ansvar enligt BrB är endast att muta eller annan otillbörlig belöning uppsåtligen lämnas eller erbjuds till resp. mottas eller begärs av dem som är

anställda i allmän tjänst. Däremot fordras inte något preciserat gärnings- åndamål, dvs. en avsikt att muttagaren skall handla på visst angivet sätt. Då det gäller enskild näringsverksamhet inträder enligt IKL ansvar endast om mutor lämnas eller erbjuds till resp. mottas eller begärs av an- ställda, som sysslar med inköpsverksamhet, och parternas avsikt är att mut— tagaren i visst avseende skall gynna bestickaren framför annan. Med mutor jämställs inte i IKL-fallen otillbörliga belöningar. Det finns anledning att ställa frågan om dessa skillnader är sakligt motiverade.

Tagande av muta är delvis att betrakta som en trolöshetsgärning och be- stickning som en anstiftan av sådan gärning. I den mån bedömningen lig- ger på trolöshetsplanet föreligger inga olikheter mellan allmän och enskild verksamhet. I båda fallen gäller enligt allmänt vedertagen uppfattning att den anställde har att tillvarata arbetsgivarens intressen. Som en följd härav bör den anställde inte i och för sin tjänst få ta emot förmåner av utom- stående, vilka är ägnade att rubba lojaliteten mot arbetsgivaren.

I fråga om relationerna mellan arbetsgivare och anställda framträder i detta avseende alltså inga skiljaktigheter mellan allmän och enskild verk- samhet. Då det gäller anställdas relationer utåt, i förhållande till tredje man, föreligger däremot vissa olikheter.

Vid den senaste revisionen av stadgandena om bestickning och tagande av muta i SL sades att ämbetsstraffen var motiverade väsentligen som skydds- åtgärd för den offentliga tjänstens integritet (SOU 1944:69, s. 399). I kommentaren till 17 kap. BrB betonas att straffbudet mot bestickning avser att mot obehörig påverkan skydda utövningen av allmän verksamhet (Brottsbalken II 5. 242).

Denna uppfattning har också kommit till uttryck i doktrinen. Avsikten med att kriminalisera vissa handlingar »— bland dem tagande av muta _ som ämbetsbrott har sålunda sagts vara att garantera »förvaltningens fort- gång, dess författningsenliga och för övrigt förnuftiga och effektiva hand- lande, att förhindra missbruk härav, att upprätthålla ordning och respekt, att bevara tjänstens och tjänstemannens anseende» (Jägerskiöld: Svensk tjänstemannarätt, del 2: 1, Stockholm 1959, s. 173). En annan författare har angivit avsikten med ämbetsbrotten så »att lagen vill inskärpa den of- fentliga tjänstens stora betydelse och det för hela samhället vitala intresset av absolut hederlighet, opartiskhet och ansvarskänsla hos det allmännas funktionärer» (Agge i Förvaltningsrättslig tidskrift 1940, s. 73).

Anledningarna till att det ställs särskilda krav på omutlighet i fråga om anställda i offentlig verksamhet är sålunda flera. Stat och kommun ut— övar många nödvändiga samhällsfunktioner, till vilka alternativ inte finns. Det allmänna har i stor utsträckning till sitt förfogande tvångsmedel såsom straffhot och möjlighet till vitesförelägganden. De allmänna funktionerna finansieras väsentligen genom skatter. Stat och kommun har alltså makt

över och anspråk på medborgarna på ett sätt som saknar motsvarighet på det enskilda fältet.

När det gäller enskild näringsverksamhet finns i stället ett intresse, som inte föreligger inom den offentliga sektorn, nämligen andra näringsidkares intresse av att konkurrensen bedrivs i anständiga former. Konkurrenter har ett berättigat krav på att mutor inte används som medel i konkurrens— kampen.

En viss tendens till utjämning av skillnaderna mellan offentlig och en- skild verksamhet kan förmärkas. Å ena sidan har den uppfattningen blivit alltmer utbredd att också enskild näringsverksamhet tjänar samhälleliga syften. Den enskilda verksamheten drivs inte sällan i former, som liknar den allmänna verksamhetens, och den fullföljer många gånger väsentligen samma f nnktioner. Man kan som exempel nämna privata transportföretag, banker, försäkringsbolag och vakttjänstbolag. Å andra sidan konkurrerar stat och kommun i olika former och på mer eller mindre lika villkor alltmer med enskild näringsverksamhet.

Många skäl talar således för att det inte bör dras någon principiell skiljelinje mellan mutor i utövning av näringsverksamhet och mutor såsom medel att påverka allmän verksamhet. Ett exempel på att sådan skiljelinje inte dras i gällande svensk rätt är, att det både i allmänna och enskilda tjänsteförhållanden saknar betydelse för bestickarens och muttagarens an- svar. att den senares arbetsgivare vet om att mutor lämnas eller erbjuds resp. mottas eller begärs. Såsom av redogörelsen för utländsk rätt framgår är detta emellertid inte fallet såvitt gäller privata förhållanden i många ut- ländska lagar. Enligt den norska lagen om otillbörlig konkurrens, den franska Code pénal och den engelska Prevention of Corruption Act är så- lunda endast det som sker fördolt för principalen straffbart. I den danska strafflagen är det just den omständigheten att förmånen skall hållas dold för huvudmannen, som konstituerar straffbarheten.

Enligt utredningens uppfattning är en kvarstående principiell skillnad mellan offentlig och enskild verksamhet att det allmänna genom sina tj änste- män ofta utövar en »höghetsfunktion» mot medborgarna, medan tjänstemän i enskild näringsverksamhet i mycket främst tillvaratar sin arbetsgivares intressen i konkurrens med andra näringsidkare. Denna skillnad måste be- aktas då ställning skall tas till frågan om det har någon betydelse att för- måner lämnas till anställda mer eller mindre öppet.

En konsekvens av de angivna skillnaderna mellan allmän och enskild verksamhet är att det i offentlig verksamhet aldrig kan tänkas att vetskap hos mottagarens arbetsgivare verkar ansvarsbefriande för givaren och mot- tagaren av förmåner i och för tjänsten, men att sådan vetskap i enskild verksamhet kan medföra frihet från ansvar. Om och i vad man så skall ske får bero på omständigheterna i det särskilda fallet. Att en arbetsgivare, som

vet om att någon av hans anställda tar mutor, av något vägande skäl sak- nar möjlighet att ingripa, kan vara en faktor som talar emot ansvarsbe- frielse. En svårighet vid bedömningen av frågan om verkan av vetskap är, såvitt gäller näringsverksamhet som drivs av juridiska personer, att av- göra på vilken beslutsnivå vetskapen skall föreligga. Även här får omstän- digheterna i det särskilda fallet vara avgörande.

Om sålunda redan vetskap hos arbetsgivaren kan verka ansvarsbefrian- de i enskild verksamhet, gäller detta än mer om uttryckligt samtycke givits av arbetsgivaren. Erinras kan i detta sammanhang om att Närings- livets Opinionsnämnd i de refererade fallen av premiering av detaljhandels- anställda från producenters eller andra tidigare distributionsleds sida # typfall som inte faller under 6 och 7 55 IKL men väl enligt vad senare skall utvecklas kan falla under utredningens förslag fäst avgörande vikt vid denna faktor och för godkännande av premieringen krävt att de anställdas arbetsgivare på förhand frivilligt samtyckt till åtgärderna.

Erbjuds eller begärs förmåner från utomstående till anställda helt öppet, kan i privat verksamhet knappast bli fråga om att döma till ansvar. Det ter sig rent av svårt att över huvud taget tala om bestickning eller tagande av mutai dessa fall. Så vitt gäller offentlig verksamhet kan däremot inte ens full öppenhet — om sådan kan tänkas förekomma i praktiken _ verka an- svarsbefriande.

Muttagaren och bestickaren samt gärningsändamålet

Enligt utredningens förslag begränsas besticknings— och muttagandepara- grafernas tillämplighetsområde till "förhållanden med anknytning till nä- ringslivet på det sättet att i första hand endast bestickning av anställda hos näringsidkare och sådana anställdas tagande av muta kriminaliserats. Även i BrB:s motsvarande stadganden har begränsningen anknutits till motta— garens person. Endast bestickning av offentlig tjänsteman och motsvarande tagande av muta bestraffas enligt BrB.

I 1919 års lagstiftning kriminaliserades inte bestickning och tagande av muta, då det gällde privata tjänare. Önskemål om att dessa skulle dras in under lagen aktualiserades flera gånger under lagens första giltighetstid, bl.a. i en motion till 1931 års riksdag (1931: II: 400). Motionen avslogs av riksdagen på förslag av första lagutskottet, som hänvisade till vad som före- kommit vid tillkomsten av lagen och tillade att sedan dess något behov av bestämmelsernas utvidgning inte framträtt i praktiken (LiU 1931: 31). Önskemålet har inte återkommit i anslutning till den nu aktuella lagrevisio- nen. Anledning saknas enligt utredningens mening att nu utvidga lagstift- ningen i här berört hänseende.

I 6 och 7 55 IKL nämns som muttagare inte bara anställd i näringsverk— samhet utan också »eljest vid företag av ekonomisk art eller vid verk, in- rättning eller stiftelse anställd person».

Tillägget var betingat främst av att med näringsverksamhet enligt IKL förstås varje huvudsakligen på ekonomisk vinst för dess utövare riktad yrkesmässig verksamhet och att med denna definition anställd i närings- verksamhet i detta sammanhang befanns för snävt. I utredningens förslag liksom i andra moderna lagar på näringslivets område avses med närings- verksamhet yrkesmässigt bedriven verksamhet av ekonomisk art. Med denna definition erfordras inte något tillägg rörande med näringsverksam- het jämställd verksamhet.

Kravet på omutlighet bör enligt utredningens mening ställas såväl på an- ställda hos näringsidkare som på dem vilka fullgör uppdrag för närings- idkare. Både i besticknings— och muttagandeparagrafen nämns därför i ut- redningens förslag jämte anställd hos näringsidkare även den som fullgör uppdrag för näringsidkare.

Gärningsändamålet i 6 och 7 55 IKL är att vid avtal om inköp av varor eller utförande av arbete eller tagande av försäkring för dens räkning, hos vilken muttagaren är anställd, åt någon skaffa företräde framför annan eller att underlåta framställa anmärkning i fråga om fullgörande av sådant avtal. Lämpligheten av denna begränsning, som inte kan sägas vara egent- ligen motiverad i förarbetena, ifrågasattes redan under riksdagsbehand- lingen 1919.

Lagligt ingripande är sålunda för närvarande möjligt endast i de fallen då avsikten är att givaren eller någon annan skall få företräde framför annan då det gäller att sälja varor, utföra arbete eller teckna försäkring. Däremot går såväl givaren som mottagaren fria, om avsikten är att givaren eller någon annan skall få företräde framför annan då det gäller att köpa varor, få ett arbete utfört eller få en försäkring tecknad. Denna motsättning har kritiserats i samband med utredningens rundfråga. Som exempel på det olämpliga i gällande lags begränsning har omnämnts ett fall, då en anställd mottagit förmåner till betydande värde för att å sin arbetsgivares vägnar sälja eftertraktade bilar av ett visst märke. Kritiken synes ha fog för sig. De båda formerna av bestickning och tagande av muta är likartade till sin karaktär. Förekomsten av den ena eller den andra torde bero på kon- junkturerna eller marknadsläget i varje speciellt fall. I en »köparens mark- nad» med god tillgång på varor och rikt urval av tjänster är det mest fres— tande att besticka eller begära muta för att bestickaren skall få avsättning för sina varor eller tjänster. I en »säljarens marknad», exempelvis i tider med handelshinder av olika slag, beträffande produkter. i fråga om vilka efterfrågan överstiger tillgången, eller i situationer med brist på kvalificerad servicepersonal, ökar benägenheten att besticka eller begära muta för att bestickaren skall få det han behöver. I den blivande lagen synes alla dessa former av bestickning och motsvarande former av muttagande böra jäm- ställas.

Emellertid har utredningen inte funnit skäl att begränsa lagens tillämp—

ning till bestickning, där avsikten är att någon skall få företräde framför annan vid försäljning eller köp av varor eller vid »försäljning» eller »köp» av arbete eller försäkringar samt däremot svarande tagande av muta. Be- stickning och tagande av muta, som är inriktad på att någon skall få före- träde framför annan vid köp eller försäljning av fast egendom, vid upplåtel- se av nyttjanderätt, vid beviljande av krediter och vid anställandet av ar- betskraft, är lika förkastlig, liksom också bestickning och tagande av muta som syftar till att skaffa någon en förmån fastän inte flera tävlar om den, alltså då det inte är fråga om att få företräde framför annan. Över huvud laget har utredningen inte funnit anledning att begränsa straffbarheten till bestickning och tagande av muta vid vissa avtalstyper eller vissa typ- förfaranden. All bestickning och allt tagande av muta inom näringslivet bör enligt utredningens mening behandlas enhetligt.

Gärningsändamålet uttrycks i IKL därmed att förmånen skall vara er— bjuden eller given till den anställde för att muta denne att handla på visst sätt resp. begärd eller mottagen för att den anställde därigenom skall låta muta sig att handla på angivet sätt. Det krävs för att ansvar skall inträda således inte bara ett direkt samband mellan förmånen och åtgärden, utan det måste styrkas att förmånen erbjudits, givits, begärts eller mottagits i den avsikten att åtgärden skulle vidtas. Enligt utredningens mening häm- mar denna konstruktion lagens effektivitet. I brottsbalksfallen förutsätts för straffansvar endast att mutan lämnas eller erbjuds >>för utövning av be— fattning, varmed ämbetsansvar är förenat» resp. mottas eller begärs av äm- betsmannen »för sin tjänsteutövning». Så långt bör man emellertid enligt utredningens mening inte sträcka sig på det enskilda fältet. Det sambandet bör här finnas mellan förmånen och den presumerade åtgärden att förmå- nen objektivt sett skall vara ägnad att förmå mottagaren att i tjänsten eller vid uppdragets fullgörande gynna bestickaren eller annan.

Föregående muta och efterföljande belöning

Under förarbetena till IKL diskuterades huruvida _ såsom i de finska och engelska lagarna med muta borde jämställas belöning för redan utförd handling. Patentlagstiftningskommittén framhöll, att man med lagen borde söka förebygga, att en anställd i sitt görande och låtande för sin principals räkning av mutan skulle låta sig påverkas till något otillbörligt förfarande till skada för principalen eller för någon den mutades konkurrent. Hade den anställde redan vidtagit en på honom ankommande åtgärd och som er- känsla mottagit en gåva, kunde —— menade kommittén _ detta inte ha på- verkat hans handlande. Man tillade emellertid att om en sådan belöning i själva verket var avsedd att förmå den anställde till en framtida handling av beskaffenhet, som i kommitténs förslag angavs, var de föreslagna stad- gandena tillämpliga; detsamma gällde om gåvor, som var ämnade att ut— göra såväl en belöning för en redan vidtagen som lockelse till en blivande

handling av den anställde. Kommittén hyste för sin del inte några farhågor för att underlåtenhet att kriminalisera efterföljande belöning skulle leda till att sådant som till sin verkliga karaktär var mutor skulle undgå ansvar.

I BrB jämställs föregående muta och efterföljande belöning. Inför den nu aktuella revisionen av IKL har inte gjorts gällande att behov föreligger att komplettera möjligheterna till ingripande mot föregående. be— stickning och tagande av muta med motsvarande möjlighet till ingripande mot efterföljandc otillbörliga belöningar.

För en sådan komplettering av lagen synes dock kunna åberopas i hu- vudsak tre skä]. Det första är att det ur principiell och moralisk synpunkt är svårt att försvara att det skall vara straffbart att en anställd eller upp- dragstagare lämnas eller erbjuds resp. mottar eller begär en muta, som är ägnad att förmå honom att gynna bestickaren, medan det skall vara straff- fritt att den anställde lämnas eller erbjuds resp. mottar eller begär en otill- börlig belöning för att ha gynnat någon. Ett annat skäl är att många, kan— ske de flesta av alla affärsförbindelser inom näringslivet är mer eller mind- re permanenta. Det torde med andra ord mycket ofta vara så att i en otill— börlig belöning tillika ligger en antydan om att »Vi kan ha nytta av var— andra i framtiden». Det tredje skälet, vilket nära ansluter till det andra, är att det kan vara svårt att mot en invändning, att en viss förmån utgör endast belöning för något i förfluten tid, bevisa att den tillika avser en åt- gärd i framtiden. Utredningen föreslår därför att vad som stadgas om mutor och andra otillbörliga förmåner i princip också skall gälla om otillbörliga belöningar. Även här bör huvudmannens vetskap eller samtycke efter om- ständigheterna verka ansvarsbefriande.

För straffbarhet enligt BrB fordras inget orsakssammanhang mellan be— löningen och det sätt på vilket ämbetsmannen utövat sin syssla. Objektiva förutsättningar för tillämpning av stadgandet är endast att belöningen är otillbörlig och att den erbjudits, givits, begärts eller mottagits för tjänsteut- övningen. Denna stränghet förklaras av de särskilda anspråk man bör ha på tjänstemän i offentlig tjänst, på önskemålet aft skydda själva tjänstens integritet. En motsvarande stränghet synes inte motiverad för tjänstemän och uppdragstagare i enskild näringsverksamhet. Utredningen föreslår där- för att kriminaliseringen inskränks till de situationerna att man erbjuder eller ger resp. begär eller mottar en otillbörlig belöning för att mottagaren i tjänsten eller vid uppdragets fullgörande gynnat bestickaren eller annan.

Tillhör-liga och otillbörliga förmåner Gränsen mellan tillåtet och otillåtet i fråga om gåvor och andra förmåner från utomstående till anställda och uppdragstagare i näringsverksamhet är vansklig att ange i generella termer. För det praktiska handlandet i kon- takterna med statstjänstemän ges rekommendationer i mutkatekesen, som också bör kunna ge värdefull vägledning för förhållandet till tjänstemän i näringslivet.

Uppfattningen om vad som är tillbörligt i fråga om gåvor och förmåner växlar i viss män från tid till annan och från bransch till bransch. På det offentliga området har skett en skärpning. Mycket som tidigare acceptera- des, särskilt i fråga om efterföljande belöningar, godtas inte numera. En motsvarande utveckling finns på det enskilda området. Med den växande insikten om näringsverksamhetens samhällsekonomiska betydelse och so- ciala ansvar har kraven på omutlighet hos anställda hos näringsidkare och konsulter och andra som verkar på andras uppdrag blivit starkare.

I utredningens lagförslag anges gränsen mellan tillbörligt och otillbörligt med orden muta, otillbörlig förmån och otillbörlig belöning. Tolkningen av dessa termer kan vara en annan än på den offentliga sektorn. Ett moment av öppenhet kan verka ansvarsbefriande på den enskilda sektorn. En viss hänsyn får också tas till om förmånen är ägnad att förmå mottagaren att handla med eller mot sin huvudmans intresse. Avgörande blir vad som vid en totalbedömning enligt »livets regel» uppfattas som muta.

Specialmotivering till 5 ä'

5 5 i utredningens förslag handlar om bestickning och tagande av muta eller av otillbörlig belöning i näringsverksamhet. I rubriken nämns för korthets skull bara bestickning i näringsverksamhet m. 111.

Första stycket behandlar bestickning i näringsverksamhet. Det stadgas att till den som är anställd hos eller fullgör uppdrag för näringsidkare får man ej lämna, utlova eller erbjuda muta eller annan otillbörlig förmån, som är ägnad att förmå mottagaren att i tjänsten eller vid uppdragets fullgö- rande gynna bestickaren eller annan.

Andra stycket behandlar tagande av muta i näringsverksamhet och är helt parallellt till första stycket. Det stadgas sålunda att den som är an- ställd hos eller fullgör uppdrag för näringsidkare inte får mottaga, låta åt sig utlova eller begära muta eller annan otillbörlig förmån, som är ägnad att förmå honom att i tjänsten eller vid uppdragets fullgörande gynna bestic- karen eller annan.

Enligt tredje stycket äger bestämmelserna i första och andra styckena motsvarande tillämpning på otillbörlig belöning för att mottagaren i tjäns- ten eller vid uppdragets fullgörande gynnat bestickaren eller annan.

Om påföljder för överträdelse av 55 och om förverkande av muta, se kap. IX med Specialmotivering till 7—9 55 och 13 5.

Ingen särskild kvalifikation är knuten till bestickarens person. Var och en som under i paragrafen angivna omständigheter besticker någon som är anställd i näringsverksamhet eller fullgör uppdrag för näringsidkare är sålunda förfallen till ansvar. Paragrafen gör ingen skillnad mellan det fallet att en näringsidkare besticker för att få köpa eller sälja eller uppnå någon

.enskilda sektorn med förhållandena på den offentliga sektorn. I avsnittet

annan fördel i konkurrensen och det fallet att en privatperson besticker för att få motsvarande förmån. Att besticka en hos annan anställd bilreparatör för att få sin bil behandlad i för—tur är lika klandervärt vare sig det rör sig om en privatbil eller en firmabil.

För att paragrafen skall bli tillämplig måste den bestuckne vara anställd hos eller fullgöra uppdrag för näringsidkare. Med näringsidkare avses här liksom i övrigt i detta lagförslag och moderna lagar på näringsrättens om- råde envar som yrkesmässigt bedriver verksamhet av ekonomisk art. An- gående den närmare innebörden härav hänvisas till specialmotiveringen till 2 5. Vad som förstås med anställd eller uppdragstagare i denna lag har ut- vecklats i specialmotiveringarna till 2 5, till vilken hänvisas.

Är den bestuckne ämbets- eller tjänsteman hos stat eller kommun, be- straffas bestickningen i 17 kap. 7 & BrB. Nu förevarande paragraf kan däremot inte bli tillämplig enligt uttryckligt stadgande i 7 & tredje stycket i utredningens förslag.

Den brottsliga handlingen är att lämna, utlova eller erbjuda muta eller annan otillbörlig förmån. Helt jämställt med det fullbordade överlämnandet av mutan är således redan att utlova eller erbjuda en muta.

Mutan är typiskt pengar eller någon annan ekonomisk förmån, såsom »— för att använda klassificeringen i mutkatekesen —— rabatter, gåvor, gäst- frihet, lån, borgensförbindelser och liknande, eller andra förmåner, såsom resekostnader, specialutbildning eller dylikt. Men även sådant som inte kan skattas till något ekonomiskt värde, såsom tillfredsställande av någons få- fänga eller njutningslystnad, kan betraktas som muta. För att detta skall vara helt tydligt talas i förslaget inte bara om muta utan också om annan otillbörlig förmån. Förmånen behöver inte tillkomma muttagaren själv utan kan även avse exempelvis någon honom närstående.

Uppenbart är att allt i form av förmåner, som lämnas, utlovas eller er- bjuds till anställda eller uppdragstagare inte utan vidare kan utdömas som otillbörligt. Drickspengar, säsongmässiga gåvor av ringa värde, uppvakt- ningar i rimlig omfattning vid personliga bemärkelsedagar, enklare mål- tider vid affärsuppgörelser och dylikt torde normalt inte kunna klandras. Som tidigare nämnts ger »mutkatekesen» viss vägledning för det praktiska handlandet. Utöver vad där anförs om förmånerna som sådana måste också beaktas andra faktorer såsom kutym i branschen, parternas inbördes för- hållande till varandra (släktskap, personlig vänskap och umgänge mellan familjerna o.dyl.), huruvida förmånen rimligen kan anses som ersättning för speciellt arbete åt givaren, som mottagaren varit behörig att utföra m. m. I sista" hand kan gränsen mellan tillbörligt och otillbörligt fastställas endast vid en allsidig granskning av varje under prövning kommande individuellt fall för sig.

Generellt sett torde man inte höra helt jämställa förhållandena på den

om skillnader mellan offentlig och enskild verksamhet har detta närmare utvecklats. En följd av skillnaderna är att huvudmannens vetskap eller samtycke saknar intresse i det förra fallet men normalt efter omständig- heterna får tillerkännas betydelse i det senare fallet. En annan följd är att man får vara något mindre sträng vid bedömningen av förmåner till an- ställda i enskild tjänst än till anställda i offentlig tjänst. Gottgörelser av skilda slag är vanligare inom näringslivet än inom förvaltningen. Ett ut- brett drickspenningssystem finns inom många enskilda branscher, medan det numera anses inkorrekt av en offentlig befattningshavare att motta eller begära drickspengar.

I ett speciellt avseende har i kommentaren till »mutkatekesen» påpekats en skillnad mellan de båda sektorerna. Då man bedömer om gästfrihet bör mottas sägs det —— framträder med särskild tydlighet skillnaden mellan å ena sidan förbindelser mellan representanter för privata företag och å andra sidan de kontakter en statlig tjänsteman knyter med representanter för privat företag eller enskild; den ömsesidighet i utövandet av gästfrihet som med'disponerande av företagens medel i allmänhet kan påräknas i det förra fallet, saknar i stort sett motsvarighet i det senare.

Mutan eller den otillbörliga förmånen skall vara ägnad att förmå motta- garen att i tjänsten eller vid uppdragets fullgörande gynna bestickaren eller annan. Detta uttryck är närmast att uppfatta såsom en närmare utveck- ling av vad som redan ligger i »muta» men inte utan vidare i »otillbörlig förmån». Någon bestämd avsikt med mutan behöver således inte styrkas, det räcker att den objektivt sett är ägnad att ha den angivna effekten. Huru- vida denna effekt är förenlig med eller står i strid mot mottagarens huvud- mans intressen får vägas in i bedömningen av om gåvan eller förmånen skall anses som muta eller ej.

Andra stycket i 5 5 behandlar tagande av muta i näringsverksamhet. Muttagaren är beskriven på samma sätt som den bestuckne i första stycket. Stadgandet gäller alltså envar som är anställd hos eller fullgör uppdrag för näringsidkare.

Det straffbara förfarandet i andra stycket är att mottaga, låta åt sig utlova eller begära muta eller annan otillbörlig förmån. Orden svarar helt mot första styckets lämna, utlova eller erbjuda. Även andra stycket har för- tydligats därmed att mutan eller den otillbörliga förmånen skall vara ägnad att förmå vederbörande att i tjänsten eller vid uppdragets fullgörande gyn- na bestickaren eller annan.

Enligt tredje stycket i förslaget är det även straffbart att till den som är anställd hos eller fullgör uppdrag för näringsidkare lämna, utlova eller er- bjuda otillbörlig belöning för att mottagaren i tjänsten eller vid uppdragets fullgörande gynnat bestickaren eller annan. Likaså är den anställde eller

175 uppdragstagare som under angivna förutsättning begär, låter åt sig utlova eller mottar otillbörlig belöning förfallen till ansvar.

Endast otillbörliga belöningar faller under det straffbara området. Otill- börliga är belöningar som är jämförbara med mutor och andra otillbörliga förmåner. Härom hänvisas till det föregående.

I fråga om offentliga tjänstemän framhålles i kommentaren till 17 kap. 7 5 BrB att själva tjänstens beskaffenhet har betydelse vid bedömande av vad som skall anses tillåtet. Lika naturligt —— sägs det — som det för närvarande anses att en präst erhåller någon obetydlig minnesgåva av en årgång kon- firmander, lika otillbörligt skulle det te sig om en domare mottog gåvor, större eller mindre, av dem som har rättegångar inför honom. På samma sätt torde det vara en gradskillnad mellan olika anställda och uppdragsta- gare på den enskilda sektorn beroende på befattning eller uppdrag.

För att tredje stycket skall vara tillämpligt fordras ett direkt orsakssam- manhang mellan den otillbörliga belöningen och mottagarens åtgärd att gynna bestickaren eller annan.

Såsom tidigare i olika sammanhang betonats skall straffbarhet i olik— het med vad som är fallet vid tillämpning av 17 kap. 7 5 eller 20 kap. 2 & BrB _ efter omständigheterna inte inträda om huvudmannen vet om eller samtyckt till att den anställde eller uppdragstagaren tar emot en belöning.

Utredningens förslag omfattar i princip även de indirekta fallen av be- stickning och tagande av muta, alltså de av Näringslivets Opinionsnämnd bedömda »premieringsfallen». Skillnaden mellan gällande lags fall och »premieringsfallen» är ju den att i IKL:s fall är mottagaren inköpare och avsikten att få företräde vid leverans av varor, medan i »premieringsfallen» mottagaren är försäljare och avsikten att stimulera försäljningen för att nå den indirekta förmånen av leverans av varor. Som tidigare påpekats torde >>premieringsfallen» typiskt sett ofta ske öppet för att nå effekt. Föreligger dessutom i förväg avgivna, frivilliga samtycken från de anställdas arbetsgivare är förfarandena från nu ifrågavarande synpunkt helt korrekta. Redan öppenheten i förfarandet befriar här från ansvar. Men vidtas pre— mieringsåtgärder bakom ryggen på mottagarens arbetsgivare eller huvud— man skall de enligt förslaget bedömas efter samma normer som annan be— stickning och annat tagande av muta.

De övriga nordiska förslagen

Det danska lagförslaget innehåller ingen motsvarighet till 5 5 i det svenska förslaget. Anledningen härtill är att man inte funnit erforderligt med någon bestämmelse utöver den i redogörelsen för gällande rätt i vissa länder nämn- da strafflagbestämmelsen i fråga om den som »ved varetagelse af en andens formueanliggender for sig selv eller andre af trediemand modtager, fordrer

eller lader sig tilsige en formuefordel, hvis modtagelse skal holdes skjult for den, hvis anliggende modtageren varetager, såvel som den, der yder, lover eller tilbyder sådan fordel».

I de finska och norska förslagen däremot finns stadganden i ämnet, i det finska förslaget under rubriken bestickning i näringsverksamhet m.m. och i det norska under rubriken »gaver og lignende til naeringsdrivendes under- ordnade (bestikkelse)». Det finska förslaget är likalydande med det svenska.

Enligt det norska förslagets första stycke är det förbjudet att erbjuda eller ge gåva eller annan fördel till en som är anställd hos en näringsidkare eller uppträder på hans vägnar »når det skjer uten at denne vet om det. og gaven eller fordelen er bestemt til og egnet til å skaffe giveren eller noen han vil tilgodese, ugrunnet fortrinn under utforelse av tjeneste eller ved omsetning av vare eller annen ytelse».

Andra stycket i det norska förslaget stadgar förbud för den som är an- ställd hos en näringsidkare eller uppträder på hans vägnar »å kreve eller motta gave eller annen fordel eller löfte herom» under förhållanden som nämns i första stycket.

Enligt det norska förslagets tredje stycke får bestämmelserna i första och andra styckena motsvarande användning på den som ger eller mottar en otillbörlig belöning för att ha skaffat en annan »ugrunnet fordel» som nämns i första stycket.

I det norska förslaget anges alltså uttryckligen, i motsats till i det svenska, att ansvar skall inträda endast när gåvan erbjuds eller ges utan att motta— garens huvudman vet om det. Men även enligt det svenska förslaget-. skall såsom ovan utvecklats vetskapen tillmätas betydelse, nämligen vid tolk- ningen av »muta», en term som på svenska har sin speciella betydelse men som saknar motsvarighet på norska. Den reella skillnaden mellan de båda förslagen torde alltså vara tämligen ringa i detta hänseende.

KAPITEL VII

ÖVRIGA TYPFALL — FRÅGAN OM GENERALKLAUSUL

Under rubriken otillbörlig konkurrens behandlas i skilda rättssystem åtskil- liga andra typfall än oriktig eller vilseledande reklam, missbruk av före- tagshemligheter och tekniska förebilder samt bestickning och tagande av muta i näringsverksamhet. Utredningen har sökt skaffa sig en överblick över dessa fall på olika sätt. Den främsta källan har varit professor af Trol- les på utredningens uppdrag gjorda undersökning av diskutabla säljfräm- jande metoder, som redovisas i sammandrag i Bilaga 4. En del material har man fått genom rundfrågan. Vidare har man studerat utländska lagar och rättspraxis samt in- och utländsk opinionsnämndspraxis. Även på andra vägar har material tillförts utredningen. Utredningen redovisar nedan ett urval av sådana typfall grupperade under rubrikerna marknadsföringsmetoder, otillbörlig efterbildning, otill- börligt utnyttjande av annans renommé och några andra fall. Med urvalet åsyftas inte fullständighet, men enligt utredningens mening täcker urvalet de förfaranden, som har eller, såvitt nu kan bedömas, kan få aktualitet i Sverige. ! l l l

I anslutning till de skilda grupperna av typfall gör utredningen en rätts- politisk värdering av dem. Värderingen har till utgångspunkt att en lag- stiftning mot otillbörlig konkurrens bör ge medel till ingripande mot kon— kurrensmetoder, som är från moralisk-etisk synpunkt förkastliga. Däremot har utredningen ansett sig inte höra bedöma metoderna från näringspoli- tisk, distributionsekonomisk eller distributionsteknisk synpunkt.

I den mån utredningen finner att möjlighet till rättsligt ingripande "bör ges diskuteras hur frågan rättstekniskt bör lösas. Tre möjligheter står här till buds. Ett alternativ är specialbestämmelser med mer eller mindre specifikt utformade rekvisit, såsom exempelvis 2 g IKL. Ett annat alternativ är en generalklausul, byggd på något allmänt utformat rekvisit, exempelvis god affärssed, inom vars ram mer fritt kan bedömas gränsen mellan till- börligt och otillbörligt. Ett tredje alternativ är en kombination av dessa båda rättstekniska lösningar.

12—614788

Marknadsföringsmetoder

Termen marknadsföringsmetoder brukas här som en samlingsterm för andra förfaranden än reklam, vilka används i avsättningsfrämjande syfte. Förfarandena har hänförts till sex grupper. Den första, metoder som in- nebär någon form av prestations- eller priskonkurrens, ansluter nära till af Trolles resultatgrupp 1, metoder som i princip innebär någon form av priskonkurrens, Bilaga 4 s. 368. Den andra gruppen är vilseledande förpackningar. Denna grupp saknar egentlig motsvarighet i af Trolles un— dersökning. Den tredje gruppen, lotterier och pristävlingar i säljfrämjande syfte, motsvarar af Trolles resultatgrupp 2, pristävlingar som säljfrämjan- de åtgärd, Bilaga 4 s. 373. Den fjärde gruppen, utförsäljningar och realisa- tioner, saknar motsvarighet hos af Trolle, jfr Bilaga 4 s. 359. Den femte gruppen, negativ avtalsbindning, återfinns hos af Trolle under beteckningen överrumpling, Bilaga 4 s. 379. Den sjätte gruppen, övervältring av prestation, finns också i af Trolles undersökning, Bilaga 4 s. 380.

Metoder som innebär någon form av prestations- eller priskonkurrens

I marknadsföringen används inte sällan olika typer av kombinerade utbud, antingen permanent eller tillfälligt. Utbudet kan ha den formen att två eller flera ungefär likvärdiga varor erbjuds till ett gemensamt pris. Ett par exem- pel från livsmedelsområdet är »veekopåsar» med olika slags charkuteriva- ror, beräknade att ungefärligen motsvara ett- hushålls veckoförbrukning, eller flera burksoppor till gemensamt pris. Varorna behöver inte ha natur- ligt samband med varandra. Kombinationen blomsterlökar och bordsur före— kommer exempelvis. Kombinationen kan också avse större varor eller varor och tjänster.

En vanligare variant är sådana utbud, där den ena varan framstår som huvudvara och den andra som tilläggsvara. Dessa är oftast tidsbegrän- sade. Tilläggsvaran betecknas inte sällan som present eller gåva, oaktat priset för den normalt är inkalkylerat i priset för huvudvaran. Tilläggs- varans värde varierar starkt både absolut och i relation till huvudvaran. Det kan exempelvis vara fråga om en liten plastfigur vid köp av tvätt- medelspaket, bilradio vid köp av bil, en halv gris vid köp av frysbox, slips vid köp av skjorta. Tilläggsvaran kan ha samband med huvudvaran — rak- hyvel vid köp av rakblad —— eller sakna sådant samband —— en stekspade vid köp av diskmedel. I regel är tilläggsvaran avsedd att brukas av samma person som huvudvaran, men den behöver inte vara det. Leksaken i tvätt- medelspaketet, exempelvis, är avsedd för barnen. Tilläggsprestationen behö- ver inte bestå av vara utan kan utgöras av service eller försäkring. Ett exem- pel pä tilläggstjänst är fri shamponering vid köp av klänning.

En särskild typ av kombinationsutbud föreligger då tillägget ges i form

___ .—.=. __.”

*Av här nämnda marknadsföringsmetoder har en särbehandlats i svensk

av rabattmärken, som berättigar till inköp av andra varor. Denna metod har fått stor utbredning i de anglosaxiska länderna, särskilt Förenta Staterna. Verksamhet med s. k. trading stamps drivs typiskt på det sättet att ett fri- stående företag utger och till detaljhandeln säljer stamps, varpå dessa lämnas ut till kunderna till antal, som står i relation till inköpets storlek. Systemet kan göras flexibelt så att kunden erhåller relativt sett större an— tal märken, om han handlar på dagar och tider då. kundfrekvensen är låg. Vidare kan exempelvis köp av varor, vars omsättningshastighet man önskar öka, premieras med förhållandevis fler märken. Kunderna klistrar in mär- kena i särskilda häften, vilka då ett bestämt antal märken samlats presen- teras till inlösning i varor i särskilda butiker, som ägs av det mårkesut- givande företaget.

För att främja försäljningen av färdigpackade märkesvaror, används ibland erbjudanden om köp av något föremål, exempelvis en »TV-kanna», en elektrisk väckarklocka eller en »weeliendväska» till ett pris, som beteck— nas som fördelaktigt. Förutsättning för ett sådant s.k. förmånserbjudande brukar vara att köparna sänder in ett antal flikar av förpackningarna eller ett antal i förpackningarna inneslutna kuponger.

En marknadsföringsmetod av annat slag är rabattkuponger, som delas ut till hushållen och berättigar till rabatt vid inköp av en viss märkesvara. Sådana kuponger har i vårt land företrädesvis använts inom den kemisk— tekniska branschen.

I samband med att nya varor införs på marknaden förekommer det att man under en begränsad tid lämnar s. k. introduktionsrabatt på varan. Fabrikanter och grossister kan även i övrigt genomföra tidsbegränsade pris- nedsättningar i den formen att reduktionen av priset stämplas på varans förpackning.

Särskilt inom livsmedelshandeln förekommer ofta punktprissättning, vil- ket innebär att en viss vara, normalt en märkesvara, under en begränsad tid erbjuds till lågt pris, »veckans specialpris» eller dylikt. Metoden anses kunna ha den effekten att kunderna får ett intryck av att prisnivån i allmänhet är låg i affären i fråga. Den anses också tjäna till att locka in kunder i affären, vilka sedan förmodas köpa även andra varor, oavsett vilken föreställning de har om prisnivån i allmänhet. För metoden används därför ibland beteckningen lockvaruförsäljning e. dyl.

Ytterligare en marknadsföringsmetod, som af Trolle nämner i detta sammanhang, är särskilda rabatter till intresseföreningar. Därmed avses särskilda prisförmåner, som lämnas till medlemmar av vissa samköps- eller intresseföreningar eller till personer, tillhörande viss yrkeskategori.

Gällande svensk rätt

lagstiftning. Det gäller tilläggserbjudanden. Därom stadgas under rubriken

obehörigt lämnande eller erbjudande av gåva eller liknande förmån i 2 & ]KL.

Den, som vid utövning av detaljhandel utan ersättning eller för särskilt lågt beräknat pris lämnar eller erbjuder viss vara eller i varor inlösbart rabattmärke under förutsättning att köp sker av annat slags vara, straffes, där förfarandet innebär utnyttjande av allmänhetens godtrogenhet, med dagsböter; ersätte ock uppkommen skada.

Den form av otillbörlig konkurrens som här avses benämndes av patent— lagstiftningskommittén present- och rabattmärkessystemet. Det karakte- ristiska för dessa affärsmetoder är enligt kommittén följande. Enligt pre- sentsystemet erhåller kunden, dock vanligen endast vid köp av viss vara eller varor för visst belopp eller under liknande förutsättning, ytterligare någon vara antingen som gåva eller för särskilt lågt beräknat pris. Rabatt- märkessystemet i inskränkt mening består däri, att någon till affärsmän inom en eller flera branscher försäljer s. k. rabattmärken, representerande visst värde i pengar. Dessa märken delar affärsmännen ut till sina kunder vid försäljning av varor med rätt för kunderna att, i allmänhet först sedan ett större antal märken samlats, inlösa dem i rabattmärkesaffären, dvs. hos utfärdaren av märkena, mot en eller flera varor till det belopp rabatt- märkena sammanlagt representerar. Någon affärsverksamhet utöver den nämnda driver utfärdaren av rabattmärkena vanligen inte. Presentsystemet och rabattmärkessystemet, detta senare ord taget i mera vidsträckt be- märkelse, kan understundom saJnmanfalla. Så är förhållandet, om någon vid försäljning av varor i sin affär utlämnar av honom utfärdade rabatt— märken, som han själv inlöser med varor (1915 års betänkande, s. 228).

Vad kommittén kallar rabattmärkessystemet i inskränkt mening mot- svarar tydligen den vanligaste formen av verksamhet med trading stamps.

Enbart i pengar utfäst rabatt, antingen den lämnas omedelbart eller först sedan varor inköpts för visst belopp, faller ej under stadgandet i 2 5 IKL. (1915 års betänkande s. 240.) Att lämna eller erbjuda en tilläggsvara av samma slag som huvudvaran är inte heller förbjudet. Kommitténs majoritet hade visserligen föreslagit förbud mot varje s. k. gåva, även om den utgick i samma varusort som den saluförda. En minoritet fann emellertid detta vara att gå för långt och anförde därvid det exemplet att om någon vid köp av tre halsdukar till ett pris av en krona stycket gratis erhöll ytterligare en halsduk, syntes det ej verka mera. lockande än om han vid köp av fyra halsdukar till samma styckepris erhöll 25 % rabatt (1915 års betänkande, s. 506). Departementschefen delade reservanternas uppfattning (prop. 19311175 s. 35).

I fråga om rabattmärken är stadgandet att tolka så att förbudet skall gälla, om rabattmärkena är inlösbara i varor, som inte uteslutande är av det slag köpet avsett, men däremot inte gälla, om rabattmärkena är inlösbara i varor eller pengar efter köparens val (prop. 1931: 175 s. 35 och 53).

En förutsättning för stadgandets tillämpning är alltså att köp sker av annat slags vara än tilläggsvaran. Häri ingår olika situationer, såsom att köp sker av viss vara, av varor till viss myckenhet eller för visst belopp eller— under annan därmed jämförlig förutsättning, t. ex. att tilläggsvaran kommer den till godo, som under viss tid gjort de största uppköpen i ifrågavarande affär. Ett bortskänkande av reklamartiklar utan något som helst köptvång faller däremot utanför stadgandet (1915 års betänkande s. 240).

Att det för tillämpning av 2 & förutsätts att köp sker av vara medför, att utfästelse av tilläggsvaror inom servicenäringarna över huvud inte berörs av stadgandet.

Förbudet är tillämpligt endast på detaljhandel. Om en fabrikant eller grossist säljer direkt till allmänheten, anses han emellertid bedriva detalj- handel. Lämnar eller utlovar han presenter vid köp av hans varor hos detaljhandlarna, är stadgandet också tillämpligt på honom. Använder han sig vid försäljning genom detaljhandlarna av dessa som mellanhand vid lämnande eller utlovande av presenter i hans namn, kan eventuellt såväl den ene som den andre bli ansvarig, antingen såsom gärningsman eller så- som delaktig (prop. 1931:175 3. 36). Enligt förarbetena skall alltså vid 2 5 i motsats till vad som är förhållandet vid 1 5 —— de allmänna med- verkansreglerna i BrB vara tillämpliga.

Den förutsättningen för stadgandets tillämplighet, att förfarandet skall innebära ett utnyttjande av allmänhetens godtrogenhet, fanns inte med i kommitténs förslag. Rekvisitet i fråga föreslogs i något annan utformning — vid remissen till lagrådet av departementschefen, som därvid anförde i huvudsak följande. Genom kommitténs förslag skulle lagen även komma att förbjuda ett prese-ntgivande i fall, där något uppskörtande av allmän—. heten inte förelåg utan tvärtom en verklig förmån erbjöds kunderna. Det gällde att på ett sakenligt sätt uppdraga gränsen mellan å ena sidan den otillbörliga och å andra sidan den lojala men för andra besvärande kon-. kurrensen. Visserligen kunde vissa svårigheter uppstå vid den praktiska tillämpningen av departementsförslaget, men nämnda olägenhet var mindre än den, som skulle vidlåda en bestämmelse, varigenom det blev förbjudet att lämna presenter, även där det var till fördel för allmänheten (prop. 1931:175 5. 32).

Lagrådet avstyrkte det av departementschefen föreslagna tillägget med i huvudsak den motiveringen, att i sto-rt sett någon verklig förmån ej bered- des allmänheten genom presentsystemet, att det med hänsyn till allmän- hetens intresse därför syntes saknas skäl att införa ifrågavarande begräns— ning, att presentsystemet, som i sig självt var onaturligt och stridande mot sunda affärsprinciper, måste verka i hög grad menligt på den lojala handeln samt att det därför var förklarligt att köpmännen önskade ett ingripande utan denna begränsning (prop. 1931: 175 s. 53).

Departementschefen höll fast vid sin uppfattning och framhöll på nytt

att det, liksom vid andra former av konkurrens, gällde att väl skilja mel- lan osund sådan och en allenast besvärande. Departementschefen fram- höll även att allmänheten understundom, exempelvis då i marknaden utför- des en ny artikel eller då eljest skarp konkurrens igångsattes, genom presentsystemet kunde erbjudas verkliga förmåner ( prop. 1931: 175 s. 59 ).

Första lagutskottet hemställde att orden »där förfarandet innebär ut- nyttjande av allmänhetens godtrogenhet» skulle utgå ur förslaget (LlU 31 s. 14) men riksdagen antog departementschefens förslag oförändrat.

Påföljd för överträdelse av 2 & IKL är dagsböter. Brott mot paragrafen medför skyldighet att betala skadestånd, dock här liksom eljest i IKL inte till konsument utan bara till konkurrent.

Brott mot 2 & hör enligt 11 5 sista stycket under allmänt åtal. Subsidiär åtalsrätt har enligt 11 5 första stycket 1) varje näringsidkare inom samma eller likartad bransch samt varje sammanslutning för främjande av yr- kesintressen, om sådana näringsidkare är företrädda inom sammanslutning- en och denna äger att kära inför domstol.

Vid ett par tillfällen under 1930-talet har högsta domstolen dömt till ansvar enligt 2 & IKL.

En direktör åtalades för att han vid försäljning av kaffe från en honom till- hörig detaljaffär i Hälsingborg till köparna utan ersättning lämnat en handduk, en leksaksbil eller en kastrull. Direktören bestred åtalet under påstående att vad som såldes var en viss kvantitet kaffe jämte något annat i hemmen användbart nyttighetsföremål, vilket inte lämnades utan ersättning. Underrätt fann direk- tören övertygad om att vid utövning av detaljhandel ha utan ersättning åt köpare av kaffe erbjudit varor av annat slag. Förfarandet ansågs med hänsyn till om— ständigheterna innebära utnyttjande av allmänhetens godtrogenhet. Direktören dömdes därför till dagsböter. Domen fastställdes i hovrätt och högsta domstolen ( NJA 1935 s. 686 ).

Samme direktör åtalades ånyo för att han från sin butik i Halmstad till allmän- heten försålt kaffe förpackat, förutom i vanliga papperspåsar, i hopsydda linne- handdukar eller i leksaksbilar, kastruller och dylikt. Direktören bestred även denna gång åtalet under påstående att föremålen inte lämnats till allmänheten utan ersättning eller för särskilt lågt pris. Han upplyste om att han, efter det åtalet i Hälsingborg anställdes, låtit i alla sina affärer upphänga iögonenfallande skyltar, enligt vilkas text vissa mängder kaffe såldes jämte närmare angivna föremål för tillsammans vissa priser. Högsta domstolen fann att direktören vid utövning av detaljhandeln med kaffe i Halmstad till den som köpte kaffe av en viss blandning lämnat vara av annat slag, därvid ett gemensamt pris var åsatt kaffet och den åt- följande varan, samt att priset för sistnämnda vara beräknats särskilt lågt. Då förfarandet måste anses innebära utnyttjande av allmänhetens godtrogenhet dömdes direktören till dagsböter ( NJA 1937 s. 154 ).

Såvitt utredningen känner till tillämpas 2 & IKL aldrig numera.

Gällande rätt i övriga nordiska länder samt i Tyskland och England I dansk och norsk rätt finns särskilda straffsanktionerade lagregler om » gåvor» i samband med varuomsättningen i detaljhandeln. För sådan »gåva» finns i danska och norska språken ett särskilt ord, tilgift.

Den finska lagen innehåller inte någon motsvarande bestämmelse. I Tyskland antogs i början av 1930-talet en Zugabeverordnung, som nog— grant reglerar bruket av »gåvor», s. k. Zugaben. Även bruket av rabatter är reglerat genom en Rabattgesetz. Sanktioner mot överträdelse är förbud och straff. Ämnesområdet behandlas ofta i tysk juridisk litteratur under sam- lingsrubriken Zugabe- und Rabattrecht.

I England gäller sedan 1965 en särskild Trading Stamps Act, som reg— lerar användningen av vissa trading stamps.

Termerna tilgift och Zugabe är inte definierade i de danska, norska och tyska lagarna, men med ledning av lagmotiv och rättspraxis kan man ange termernas allmänna innehåll. Med tilgift förstås i dansk rätt, att vid för— säljning av varor till eller utförande av arbete mot betalning åt förbrukare utan särskilt vederlag lämnas en annan vara eller prestation. Även själva tilläggsvaran eller tilläggsprestationen benämns tilgift. I norsk rätt menar man med tilgift en vara eller något annat, som ges till konsument under förutsättning av varuköp. En Zugabe i tysk rätt kan bestå av en vara eller en prestation. Karakteristiskt för Zugaben är att de utgör ett tillägg till en huvudvara eller en huvudprestation.

Trading stamp definieras i den engelska lagen såsom ett märke, vilket avses att levereras till köpare av varor och att vara inlösbart av köparen eller annan hos ett fristående stampsföretag.

Enligt den danska lagen är tilgift eller vad som må jämställas därmed förbjudet med mindre tilgiften är av obetydligt värde. Olovlig tilgift före- ligger endast då försäljning sker till eller arbetsprestation utförs åt för- brukare. Förbrukare är den som skall använda huvudvaran för eget bruk, oavsett om han är konsument eller näringsidkare. Förbudet gäller oavsett om tilgiften är av samma eller annan art än huvudprestationen. Utanför til- giftsbegreppet faller penningprestationer av alla slag, bland dem rabatt som fråndras priset för huvudprestationen eller ges i form av rabattmärken, som senare efter fritt val kan inlösas i pengar eller varor. Försäljning av två eller flera varor i en gemensam förpackning till ett pris, som ligger lägre än det varorna skulle kosta tillsammans om de såldes var för sig, omfattas endast undantagsvis av tilgiftsförbudet. Förbjudet är det, om en av varorna klart ingår i kombinationen som huvudprestation och priset för den sam- lade prestationen i huvudsak må antas utgöra betalning för huvudpresta- tionen, medan det blott erläggs en rent symbolisk betalning för övriga presta— tioner.

Trading stamps faller alltså under tilgiftsförbudet i Danmark under för- utsättning att de är inlösbara endast i varor. Det är emellertid inte heller tillåtet att driva verksamhet för försäljning av trading stamps till detalj- handeln, även om märkena är inlösbara, enbart eller alternativt, i pengar. Enligt en särskild bestämmelse i lagen om otillbörlig konkurrens fordras nämligen tillstånd av handelsministeriet för att driva sådan verksamhet, som omfattar förmedling av rabattprestation till förbrukare i form av ra-

batt- eller sparmärken, avstämpling av böcker eller liknande till senare inlösning. Det har upplysts att tillstånd till rabattförmedlande verksamhet hittills aldrig meddelats och inte kan förväntas bli givet.

Den norska lagen stadgar att tilgift inte får erbjudas eller ges i detalj- handeln, när det sker under förutsättning att det köps varor av visst slag, i en viss mängd, för ett visst belopp eller liknande. Enligt rådande uppfatt- ning kommer emellertid tilgiftsförbudet till användning, så snart tilläggs- varan eller tilläggsprestationen är avhängig av köp men oavsett om det sätts särskilda krav i fråga om kvantitet, belopp e. dyl. Som tilgift betraktas också den situationen att det för tilläggsvaran beräknas ett särskilt lågt pris. I ordet tilgift ligger att det är fråga om något som presenteras såsom en gåva eller gratisprestation. Kombinationsutbud med lågt pris, där det är klart att prisreduktionen gäller hela kombinationen, bedöms inte såsom tilgift. Något undantag för »gåvor» av ringa värde finns inte.

Rabattmärken, sparmärken och liknande räknas enligt uttryckligt stad— gande i den norska lagen såsom tilgift. Numera antas emellertid att sådana märken som inlöses i pengar faller utanför tilgiftsförbudet. Detsamma anses också gälla märken, som alternativt kan inlösas i pengar eller varor, i vart fall om prestationerna är likställda till värdet. Däremot faller märken, som endast är inlösbara i varor, dvs. normalfallen av trading stamps, un- der förbudet.

Den tyska lagen förbjuder att man jämte en vara eller en prestation er- bjuder en Zugabe (vara eller prestation). En Zugabe föreligger också när för gåvan krävs en ringa, uppenbart skenbar ersättning. Detsamma gäller när till döljande av att Zugabe föreligger en vara eller prestation erbjuds till gemensamt pris med annan vara eller prestation. Från Zugabe-förbudet gäller dock under vissa förutsättningar en serie undantag. Undantagna från förbudet är sålunda som regel reklamföremål av ringa värde, »gåva» till be- stämt penningbelopp, »gåva» av en bestämd mängd vara av identiskt samma art som huvudvaran, »gåva» av i handeln sedvanliga tillbehör, »gåva» av vissa kundtidskrifter, »gåva» i form av upplysningar och råd, som har ome- delbart samband med huvudvaran, samt »gåva» av vissa försäkringar till tidnings- och tidskriftsprenumeranter.

Fattas något av rekvisiten för tillämpning av specialbestämmelserna mot tilgift och Zugabe i dansk, norsk och tysk rätt kan förfarandet, om det be- finns stridande mot god affärssed, förbjudas med stöd av generalklausu- lerna.

Den engelska Trading Stamps Act förbjuder inte trading stamps såsom sådana, men uppställer restriktioner för trading stamps-verksamhet. Vissa formella krav ställs på företag, som vill utge trading stamps, och ett flertal ordningsföreskrifter gäller i fråga om handhavandet av och annonseringen för trading stamps. Varje märke skall på framsidan ha värdet i pengar tyd- ligt angivet och trading stamps—företaget har att på begäran inlösa märken,

så snart någon presenterar sådana till ett sammanlagt värde av över fem shillings.

De danska och finska lagarna har dessutom ett stadgande, som förbjuder det s.k. snöbollssystemet. Detta är en försäljningsmetod, som påminner om de s. k. kedjebreven och som innebär att man får köpa en vara till för- månligt pris under förutsättning att man skaffar ett antal andra kunder, vilka i sin tur skall skaffa ytterligare kunder etc.1

Rundfrågan

I promemorian till utredningens rundfråga redogjordes för viss kritik, som framförts mot 2 & IKL. Det framhölls att det fanns delade meningar om paragrafen borde bibehållas. Bland dem som ville ha kvar paragrafen hade förordats, att den översågs redaktionellt så att därav klart framgick att den avsåg att träffa sådana kombinerade utbud, som genom sin utformning var ägnade att föra allmänheten bakom ljuset beträffande utbudets förmån— lighet. Andra hade ifrågasatt en skärpning därhän att alla kombinerade utbud i princip förbjöds med undantag dock för vissa förmåner, exempelvis kontantrabatter, föremål som ökade huvudvarans funktion eller föremål vars värde var så obetydligt i förhållande till huvudvarans att det inte på— verkade konsumentens värdering av denna.

I anslutning härtill ställdes tre frågor, nämligen om en bestämmelse mot lämnande av gåva eller liknande förmån borde bibehållas, om en dylik

* bestämmelse i så fall borde utsträckas även till lämnande av gåva eller & liknande förmån i samband med tillhandahållande av tjänster samt om i

i princip gåvor och liknande förmåner borde förbjudas i samband med till-

handahållande av varor och tjänster i utövning av näringsverksamhet.

! Svaren på den första frågan var delade med någon övervikt för dem som

ansåg att 2 5 IKL borde finnas kvar. Bland dem som förordade paragrafens

| bibehållande underströks i allmänhet att den borde träffa sådana kombine—

rade utbud, som genom sin utformning var ägnade att föra allmänheten

| bakom ljuset rörande utbudets verkliga värde. Även den i promemorian

' skisserade skärpningen med undantag endast för föremål som ökade huvud- | varans funktion m.m., hade sina förespråkare. I ett svar hävdades att bara i gåvor av utpräglad reklamkaraktär borde tillåtas. Till stöd för ett slopande _ av 2 5 anfördes att en generalklausul eller en omarbetad bestämmelse mot ' vilseledande reklam borde vara tillräckligt.

Även på frågan om bestämmelsen borde utsträckas till lämnande av gåva eller liknande förmån i samband med tillhandahållande av tjänster var svaren delade. De flesta svarade utan motivering att så borde ske. Det

1 Denna försäljningsmetod behandlades också av patentlagstiftningskommittén, som kallade den kedjesystemet. Kommittén avvisade, dock inte enhälligt, förslag om specialstadgande däremot (1915 års betänkande, s. 372 och 524).

framhölls emellertid att det här uppenbarligen förelåg stora svårigheter att göra en lämplig avgränsning. Bland dem som avstyrkte en sådan utsträck- ning av bestämmelsen framhölls bl.a. att något praktiskt behov därav inte förelåg och att det skulle bli svårt att dra en lämplig gräns mellan till— låtna och otillåtna gåvor. I ett svar hävdades att man genom en general— klausul kunde komma tillrätta med de antagligen mycket få fall, då ett verkligt illojalt förfarande genom lämnande av gåva i samband med tjänst förelåg, i ett annat att vilseledande knappast kunde förekomma om gåvor lämnades i samband med tillhandahållandet av tjänster såsom ren reklam eller på annat sätt.

Tanken att i princip förbj uda gåvor och liknande förmåner i samband med tillhandahållande av varor och tjänster i utövning av näringsverksam- het avvisades i regel. Det framhölls bl. a. att ett förbud skulle drabba även ganska harmlösa förfaranden, att det fanns ett legitimt behov för före- tagen att vid vissa tillfällen lämna gåvor, t. ex. vid introduktion av en ny vara, och att något generellt förbud mot gävogivning från grossist till för- säljare i senare led ej var motiverat. En organisation fann det i högsta grad oförenligt med principen att en fri konkurrens var den bästa garantin för ekonomiskt framåtskridande att i lagen inta bestämmelser, som begränsade valet av i och för sig legitima konkurrensmedel.

I promemorian nämndes också andra marknadsföringsmetoder, exem- pelvis rabattkuponger som i mottagarens hand gällde såsom betalnings- medel vid köp av viss märkesvara samt lockvaruförsäljning. De frågor man önskade svar på var om det borde införas ett specialstadgande mot vissa otillbörliga metoder för marknadsföring, om ett stadgande mot lockvaru- försäljning borde intas i lagen eller om det var bättre att hänföra dessa frågor till en generalklausul.

Ett specialstadgande mot vissa marknadsföringsmetoder avstyrktes i re— gel. De argument som åberopades var, att det fanns många skiftande upp- fattningar om vad som var otillbörlig marknadsföring, att metoderna växla- de, varför ett specialstadgande snabbt skulle bli föråldrat, att betydande svårigheter förelåg att ange kännemärken för de metoder man önskade in- skrida mot, att ett specialstadgande skulle bli stelt och lätt att kringgå, att risk förelåg för förhindrande av nya och eventuellt bättre försäljnings- metoder, att risk fanns för beskäring av aktiv försäljningsverksamhet samt att missbruk borde kunna beivras med stöd av bestämmelsen mot illojal reklam eller av en generalklausul. Det påpekades också att frågan delvis kunde beröra gränsdragningen till konkurrensbegränsningslagen.

I några svar rekommenderades ett stadgande mot marknadsföringsåt- gärder, som var ägnade att vilseleda dem till vilka de riktades beträffande anbudets innehåll och konsekvenser eller som var ägnade att rubba för- troendeförhållandet mellan arbetsgivare och anställda i återförsäljarledet. Det ifrågasattes dock i ett svar, om inte vilseledande marknadsföringsmeto-

der kunde förhindras genom en omformulering av stadgandet mot vilse- ledande reklam.

Frägan om ett stadgande mot lockvaruförsäljning behandlades i några svar. I vissa avstyrktes ett sådant stadgande. Man framhöll att ett utvidgat stadgande mot vilseledande reklam och en generalklausul borde vara till- räckligt. Det påpekades också att risk förelåg att den numera allt vanligare s.k. punktkonkurrensen drabbades på ett oförmånligt sätt. I andra svar förordades en bestämmelse mot lockvaruförsäljning. Man menade att denna fråga hellre borde behandlas i en lag mot otillbörlig konkurrens än i konkurrensbegränsningslagen.

Den meningen fanns också företrädd att syftet att komma tillrätta med otillbörliga marknadsföringsmetoder bättre skulle tillgodoses genom en generalklausul. I några svar uttalades dock tvivel på generalklausulens l effektivitet i detta sammanhang. i Från ett håll ifrågasattes om det inte skulle kunna övervägas att införa generella bestämmelser i konkurrenshegränsningslagen så att förfarandet kunde bli föremål för förhandling. Om det befanns uppenbart stridande mot god affärssed och jämväl ur allmänhetens synpunkt olämpligt, kunde !

man på denna väg se till att det inte vidare kom till användning.

Näringslivets Opinionsnämnd

Opinionsnämnden gjorde 1961 ett principuttalande i fråga om tilläggser- bjudanden (NOp aktnr 343 och 344/60).l Statens konsumentråd hade på- talat två reklamkampanjer för tvättmedel. Konsumentrådet hade gjort gäl— lande bland annat att kampanjerna utformats på ett sådant sätt att huvud- vikten lagts inte på själva varan utan på en medföljande s. k. presentartikel och hade hemställt om nämndens yttrande huruvida den påtalade reklamen

lj kunde anses stå i överensstämmelse med god affärssed. Nämnden yttrade inledningsvis. ! i Vid sin bedömning av de påtalade »presenterbjudandena» _— i båda fallen av- seende småartiklar av plast bipackade tvättmedelspaket _ finner nämnden till I en början att Grundregler för god reklam icke innehålla andra anvisningar be- träffande »presenterbjudanden» än dem som äro intagna i kapitel I punkt 4. Där l tillrådes att särskild försiktighet iakttages i fråga om argumenteringens utformning | i reklam som innehåller gåvoerbjudanden och att samtliga villkor för utdelningen & av gåvorna klart angivas. Grundreglerna taga således icke avstånd från »present- : erbjudanden» såsom sådana.

Emellertid är nämnden icke bunden av Grundreglerna i vidare mån än att I nämnden ej lärer kunna godtaga ett förfarande som i Grundreglerna stämplas så- & som olämpligt eller otillbörligt. Nämnden är sålunda ——— oförhindrad att tillämpa en strängare bedömning än Grundreglerna förutsätta för däri behand- lade frågor och nämnden kan också enligt sina stadgar ur synpunkten av god affärssed pröva även sådana konkurrenshandlingar, som ej omfattas av Grund-

1 Nämnden kallar tillfälliga kopplade utbud för tilläggserbjndanden och permanenta sådana utbud för kombinationsutbud.

reglerna. Grundreglernas karaktär av internationell hederskodex synes emellertid —— icke minst mot bakgrunden av de fortgående strävandena att söka skapa en- hetliga regler på förevarande område utgöra ett beaktansvärt skäl för att nämnden i sin bedömning icke frångår den allmänna syn på konkurrensen som kommit till uttryck i Grundreglerna, nämligen att vissa konkurrensformer ej böra fördömas såsom sådana, men att ohederliga eller eljest otillbörliga yttringar av kon- kurrensen skola motverkas.

Denna inställning synes väl förenlig med den uppfattning om vikten av en fri konkurrens, som är allmänt rådande i Sverige och vilken bland annat kommit till uttryck i statsmakternas åtgärder för att främja konkurrrensen inom närings- livet.

Redan av nu anförda skäl synas »presenterbjudanden» icke böra fördömas i och för sig, alltså utan hänsyn till hur erbjudandet i det konkreta fallet kan ha pre- senterats i reklam eller annan försäljning. Enligt nämndens mening tala också starka sakskäl för denna ståndpunkt. Det kanske tyngst vägande argumentet synes härvidlag vara att »presenterbjudanden» i många fall innebära en verklig förmån för allmänheten. Som exempel kunna nämnas »presenterbjudanden» av varor, vilka direkt öka huvudvarans användbarhet eller ha ett självständigt bruksvärde vid sidan av att utgöra ändamålsenligt emballage samt erbjudanden, vilka avse tjänster (service) . _ — —

Nämnden finner alltså att ett »presenterbjudande» riktat till allmänheten, vilket anordnas såsom ett led i marknadsföringen av en vara, icke behöver stå i strid mot god affärssed. Emellertid kan ett dylikt »presenterbjudande» genom sin utform- ning och genom det sätt på vilket det framlagts i reklam eller vid annan försälj- ning ge anledning till befogade invändningar icke minst ur allmänhetens syn- punkt. Nämnden anser därför — —- _ att varsamhet måste akttagas vid utform— ningen och genomförandet av »presenterhjudanden» och att en sträng bedömning av »presenterbjudanden» är påkallad.

Härefter granskade nämnden hur erbjudandena i fråga varit utformade och kom till den slutsatsen att de inte kunde anses vilseledande eller eljest otillbörliga och att de följaktligen inte kunde anses stå i strid mot god affärssed.

I senare yttranden har Opinionsnämnden även granskat kombinations— utbud. Ett av dessa yttranden (NOp aktnr 385/61) avsåg ett reklamblad från en nederländsk handelsträdgård, vari den som köpte en s. k. jubileums- kollektion av blomsterlökar erbjöds ett bordsur »alldeles gratis». I yttrandet hänvisade nämnden till det nyss refererade uttalandet om tilläggserbju- danden och tillade.

Vad nämnden sålunda anfört rörande tilläggserbjudanden anser nämnden böra äga tillämpning även i fråga om sådana utbud varom i detta ärende är fråga, nämligen kombinationsutbud. Nämnden finner följaktligen att invändningar icke kan riktas mot det förhållandet i och för sig att en säljare erbjuder varor av olika slag eller varor och tjänsteprestationer i ett gemensamt sådant utbud. Emellertid måste ————— en förutsättning för att ett kombinationsutbud skall anses förenligt med god affärssed vara att utbudet redovisas så utförligt att de till vilka det rik- tas klart uppfattar erbjudandets verkliga innebörd och således ej bibringas en fel- aktig uppfattning om dess förmånlighet.

I detta fall fann nämnden den angivna förutsättningen brista och för-

. ; ! »

F |

»

; l l &

dömde följ aktligen reklamen för kombinationserbjudandet såsom stridande mot Grundregler för god reklam och mot god affärssed.

Anmärkas kan att Opinionsnämnden i det sistnämnda fallet och några and- ra samtidigt avgjorda fall tagit avstånd från användningen av ord såsom >>gåva>>, »gratis» och »present» vid tilläggs- och kombinationserbjudanden. Skälen för nämndens ställningstagande var väsentligen två. För det första framhöll man att orden »present» och liknande rent språkligt var att tolka på det sättet att fråga var om något som överläts helt utan vederlag, men att här förvärvaren hade att köpa huvudvaran eller huvudprestationen för att få tilläggsvaran eller tilläggsprestationen. För det andra menade man att orden var starkt suggestiva och lätt kunde bibringa i vart fall okritiska kö- pare det intrycket att tilläggsvaran eller tilläggsprestationen innefattade en större förmån än vad som verkligen var förhållandet.

Även i fråga om trading stamps har Opinionsnämnden avgivit ett princip- uttalande (NOp aktnr 676 och 677/63). En privatperson hade hos nämnden påtalat att två rabattmärkesföretag i reklam och på annat sätt riktat er— bjudanden till detaljhandeln att såsom ett konkurrensmedel införa s.k. rabattmärken. Uttalande begärdes dels om märkesföretagens åtgärder kun— de anses förenliga med god affärssed dels om användningen av rabattmär- ken över huvud kunde anses stå i överensstämmelse med god affärssed. Nämnden hade inte någon invändning mot utformningen av de annonser rörande rabattmärken, som företagen låtit införa. Om emellertid de märkes— system erbjudandena avsåg i något hänseende skulle strida mot god affärs- sed, ansåg nämnden att det också måste vara oförenligt med god affärssed att genom annonsering utbjuda dem till detaljisterna. Annonseringen för- anledde således en prövning från synpunkten av god affärssed av uppbygg- naden och den närmare utformningen av märkessystemen. I anslutning här- till anförde nämnden.

För konsumenten innebär rabattmärken —— om man bortser från den i [det ena märkesföretagets] märkessystem ingående rätten till kontantinlösen —— att hans inköp kommer att avse dels den vara han i första hand avsett att tillhandla sig, dels en rätt att i sinom tid mot rabattmärken hos ett annat försäljningsföretag tillhandla sig en annan vara. Förfarandet kan därför jämföras med kombinationsutbud av flera varor, för vilka kostnaden inkalkylerats i det totala utbudet. En konkurrens- åtgärd av detta slag kan —— —— ej i och för sig anses stå i strid mot god affärs- sed, under förutsättning att i det enskilda fallet utbudet redovisas så utförligt att de till vilka det riktas klart uppfattar erbjudandets verkliga innebörd och således ej bibringas en felaktig uppfattning om dess förmånlighet. I den under senare tid livliga allmänna debatten rörande rabattmärken har emellertid såväl inom närings— livet som från konsumenthåll anförts starka betänkligheter mot rabattmärken från skilda utgångspunkter och det har därvid gjorts gällande att detta slag av konkur- rensmedel borde motverkas såsom olämpligt för såväl näringslivet som konsu- menterna.

Rörande den principiella frågan huruvida användningen av rabattmärken är förenlig med god affärssed vill nämnden understryka att stadgarnas begränsning av området för nämndens prövning till att avse frågan huruvida en konkurrens-

åtgärd strider mot god affärssed medför, att nämnden icke kan ingå på en bedöm- ning huruvida en konkurrensåtgärd är olämplig från distributionstekniska eller distributionsekonomiska synpunkter. Detta förhållande är särskilt viktigt att beakta i förevarande sammanhang, eftersom den starka kritiken mot rabattmärken i stor utsträckning avser just de distributionstekniska och distributionsekonomiska verk- ningarna av rabattmärken. En sådan inriktning har exempelvis det uttalande den 21 januari 1964, vari Sveriges Grossistförbund, Sveriges Industriförbund och Sve- riges Köpmannaförbund bestämt rekommenderat företagen att avstå från att an- vända märken av det slag, som här benämnes rabattmärken. Väsentligt är vidare att i Grundregler för god reklam viss form av konkurrenshandlingar icke fördömes såsom sådana, men att från affärsetisk synpunkt icke godtagbara yttringar av kon- kurrensen skall motverkas. Såsom nämnden anfört i tidigare ärenden är en sådan inställning även väl förenlig med den uppfattning om vikten av en fri konkurrens, som är allmänt rådande i Sverige och vilken bland annat kommit till uttryck i stats— makternas åtgärder för att främja konkurrensen inom näringslivet.

Mot bakgrunden av vad sålunda anförts anser nämnden att dess bedömning ej bör avse användningen över huvud taget av rabattmärken oberoende av hur det enskilda märkesföretaget utformat sitt märkessystem _— utan att prövningen i stället bör inriktas på de nu aktuella märkessystemen.

Härefter framförde nämnden vissa allmänna synpunkter på hur rabatt— märkessystem borde vara utformade för att kunna godtas. Man framhöll att konsumenten måste ges möjlighet att tillförlitligt bedöma värdet av vad detaljisten erbjuder genom att utdela rabattmärken. Från detaljisternas sida representerade märkena en kostnad, som måste inkalkyleras i varans pris. Konsumenterna förbisåg gärna att rabattmärkena inte var en »gratis- förmån» utan en metod att på fullt affärsmässig basis sälja varor. Uppbygg- naden och utformningen av märkessystemen samt reklam och information kring rabattmärkena måste därför göras så att konsumenterna utan svårig- het kunde rätt uppfatta systemens verkliga innebörd och därigenom hindra- des att få en felaktig uppfattning om deras förmånlighet.

Mot denna bakgrund granskade nämnden de anmälda systemen och kom till följande resultat. I det ena systemet, där möjlighet till kontantinlösen av rabattmärkena inte förelåg, kunde konsumenten inte bilda sig någon före- ställning om märkenas värde på annat sätt än genom att söka bedöma värdet av de varor, som märkena enligt en av rabattmärkesföretaget utgiven katalog fick inlösas i. Emellertid var det i det närmaste omöjligt för den genomsnitt- lige konsumenten att göra en rättvisande sådan värdering på grundval av katalogens innehåll och att därefter med ledning av katalogens uppgift om det antal fullklistrade märkesböcker, som fordrades vid inlösen, framräkna rabattmärkets ungefärliga värde. Vidare kunde katalogens varusortiment komma att mer eller mindre kontinuerligt förändras under den tid märkes- samlandet pågick. Nämnden fann därför att detta märkessystem inte var utformat på ett sådant sätt att allmänheten kunde bilda sig ens en ungefärlig uppfattning rörande rabattmärkeserbj udandets förmånlighet. Därigenom för- svårades i motsvarande grad för konsumenten att uppskatta förmånligheten av detaljistens säljerbjudande, såvitt gällde den vara eller de varor kon-

sumenten i första hand avsett att tillhandla sig. I det andra systemet förelåg möjlighet att inlösa fullklistrade märkesböcker i kontanter. Under förutsätt- ning att kontantinlösensalternativet inte gjordes ekonomiskt mindre fördel— aktigt för konsumenten än alternativet med inlösen i varor, gav detta otvivel— aktigt konsumenten en utgångspunkt vid värderingen såväl av rabattmär- kena som av katalogens varor. Emellertid saknade det särskilda rabattmär- ket uppgift om det penningbelopp märket motsvarade vid kontantinlösen. Vidare angavs inte i katalogen vid varje vara jämsides med uppgiften om det för inlösen erforderliga antalet märkesböcker det penningbelopp som samma antal böcker motsvarade vid kontantinlösen. Inte heller detta system upp- fyllde därför enligt nämndens mening rimliga krav på tydlighet och lättför- ståelighet. Nämnden ansåg följaktligen att båda systemen var utformade på ett sätt som var ägnat att vid en tillämpning i praktiken vilseleda allmän- heten. Därför stred de mot anvisningarna i Grundregler för god reklam och mot god affärssed.

En minoritet inom Opinionsnämnden anförde i principfrågan i huvudsak följande: Såsom utgångspunkt för bedömningen måste gälla att såväl upp- byggnaden som den närmare utformningen av rabattmärkessystemen skulle vara fullt korrekt. Vidare måste krävas att reklamen och informationen kring rabattmärkena inte presenterades på sådant sätt att allmänheten vilseleddes. En sträng bedömning av presentationen var påkallad. Uppfyllde ett rabatt- märkessystem dessa krav, borde det emellertid vara tillåtligt som ett kon— kurrensmedel bland andra i den fria konkurrensen. Härför talade även den omständigheten att rabattmärkessystemen vid en bedömning från de syn- punkter nämnden hade att beakta inte i något avgörande hänseende skilde sig från den sedan gammalt inom detaljhandeln förekommande årsomsätt— ningsrabatten. Upplysningarna om de föreliggande rabattmärkessystemen var enligt minoritetens uppfattning alltför knapphändiga för att en tillför- litlig bedömning av dem skulle kunna ske i dåvarande läge.

Ett fall av påstådd Iockvaruförsäljning har prövats av Opinionsnämnden. Prövningen var föranledd av att en köpman anmält en konsumtionsförening för att den i sin livsmedelsbutik sålt cigarretter med låg marginal (NOp aktnr 279/60).

Nämnden yttrade sig först över sin behörighet och fann att den inte borde upptaga ärendet till prövning i vad det avsåg föreningens kalkylering av priserna på cigarretter. Något uttalande om den ifrågavarande prissättningen i och för sig kunde anses lämpligt avvägd ansåg sig nämnden därför inte höra göra.

Emellertid kunde —— fortsatte nämnden —— prissättning ingå som ett led i ett företags konkurrensåtgärder under sådana förhållanden att ett ur affärs- etisk synpunkt klandervärt förfarande kunde anses föreligga; nära till hands låg härvid att tänka på ett sådant fall då viss prissättning i förening

med andra åtgärder framstod som ägnad att vilseleda allmänheten. I dylika situationer ansåg sig nämnden behörig att pröva även förfarandets förenlig- het med god affärssed.

Nämnden konstaterade vidare att anmälaren visserligen förklarat att han inte ville göra gällande att föreningen genom den påtalade åtgärden vilselett allmänheten men att han samtidigt uttalat att fråga syntes vara om ett slags lockvaruförsåljning; anmälarens uttalande härvidlag syntes närmast böra uppfattas så att föreningen, enligt hans mening, prissatt cigarretterna på ett sådant sätt att dessa faktiskt kom att utgöra ett slags reklam, vilken direkt syftade till att locka kunder till föreningens butik. Nämnden fortsatte.

Vid sin bedömning av föreningens påtalade åtgärd ur affärs-etisk [synpunkt fin- ner nämnden att numera, sedan bruttoprissystemet i lag förbjudits, det blivit allt vanligare i detaljhandeln _ såväl den privatägda som den konsumentkooperativa »— att viss vara eller vissa varor prissättas efter normer, vilka avvika från dem som eljest tillämpas av företaget ifråga. Allmänheten torde också vara väl förtro- gen med denna företeelse och uppfatta den som en yttring bland många andra av den skärpta konkurrensen mellan olika detaljhandelsföretag. Med hänsyn härtill finner nämnden att föreningens påtalade prissättning icke rimligen kan antagas ha föranlett kundkretsen att draga några slutsatser om prisnivån för övriga varor i föreningens butik. Vad därefter gäller [anmälarens] antydan att föreningen skulle ha handlat otillbörligt ur affärsetisk synpunkt genom att använda ett visst varu- slag, cigarretter, såsom ett medel att locka kunder till föreningens butik, finner nämnden att ett dylikt förfarande icke kan anses oförenligt med god affärssed så- vida icke särskilda omständigheter föreligga, vilka medföra att förfarandet fram- står såsom ägnat att vilseleda allmänheten eller eljest såsom ur affärsetisk synpunkt klandervärt. Av vad [anmälaren] själv anfört synes framgå att han icke ens velat göra gällande att erbjudandet varit vilseledande och såvitt visats ha icke förelegat några särskilda omständigheter i detta fall, vilka föranleda att förfarandet bör be- dömas såsom otillbörligt.

En ledamot av nämnden ansåg emellertid att nämnden var behörig att prö- va ärendet i dess helhet. Denna ledamot menade att lockvaruförsäljning, dvs. försäljning till priser som inte täckte försäljningskostnaderna, måste anses vilseledande och därför stridande mot god affärssed.

Vilseledande förpackningar

En grupp marknadsföringsmetoder, som livligt diskuterats i Förenta Sta- terna under senare år är s. k. deceptive packaging (se exempelvis Consumer Reports Juli 1965, s. 342). Förslag har framlagts om en federal lag med ända— mål att göra märkesvarors förpackningar vederhäftigare. Sålunda vill man bl. a. införa skyldighet att tydligt och lättläst ange nettoinnehållet på fram- sidan av förpackningen, förbjuda vissa kvantitetsbeskrivande beteckningar såsom »giant gallon», »big pint» m. fl., förbjuda prisnedstämplingar såsom en integrerande del av etiketten, förbjuda vilseledande illustrationer på för- packningar, fastställa rimliga standardenheter för vikt och kvantitet (för

; E ! å ; ! !

att få bort förpackningar med 13% ounce eller 710/13 ounce, vilka omöjliggör prisjämförelser), förbjuda förpackningsstorlekar och förpackningsformer, som är ägnade att vilseleda kunder, fastställa standards för andra kvantitets- deklarationer än nettovikten, exempelvis'betydelsen av en portion, samt in- föra skyldighet att tillfredsställande ange varans ingredienser och samman- sättning på framträdande plats på förpackningen.

Näringslivets Opinionsnämnd Opinionsnämnden har i ett ärende prövat huruvida en chokladkartong till följd av sin utformning var ägnad att vilseleda konsumenten om innehållets kvantitet (NOp 1958 rf. 12). Efter att ha avvisat en invändning att nämnden inte skulle vara behörig att pröva ett ärende av förevarande slag med den motiveringen att chokladkartongen var att anse som ett reklamalster, an- förde nämnden.

Vidkommande sedan själva saken ger en granskning av X—kartongen vid handen att kartongens översida och botten äro cirka 275 mm långa och cirka 200 mm breda, samt att bottnens innermått äro cirka 275 mm respektive 155 mm. Skillnaden mel- lan kartongens yttre och inre breddmått -— 200 mm, respektive 155 mm beror på att kartongen är försedd med utifrån osynliga innerväggar, vardera cirka 22 mm breda. Även om de utifrån osynliga väg-garna sålunda täcka 20 procent av kar- tongens bottenyta och detta förhållande i och för sig skulle kunna synas anmärk- ningsvärt, eftersom kartongens utrymme härigenom blir mindre än det utifrån ter sig, anser dock nämnden att Chokladfabriken genom att på kartongens kortsidor tydligt ange innehållets nettovikt motvägt den felaktiga uppfattning därom, vilken kartongens ytterdimensioner skulle kunnat leda till. Härtill kommer vidare att fabriken enligt nämndens förmenande visat att X-kartongens påtalade utformning i icke ringa grad betingats av önskvärdheten att tillskapa en så ändamålsenlig för- packning som möjligt med hänsyn till varans ömtåliga beskaffenhet och gällande varuskattebestämmelser.

ningen inte utformats på ett sätt som kunde anses stå i strid mot god affärs— sed.

I ett annat ärende har Opinionsnämnden prövat om det i ett visst fall var förenligt med god affärssed att saluföra hudkräm i en burk med dubbla väggar (NOp aktnr 995/65). Inledningsvis anförde nämnden att en konsu- mentförpacknings utformning är resultatet av en mångfald skilda övervä- ganden. Förpackningen skall vara så utformad att varans inpackning blir så litet kostsam som möjligt. Förpackningen skall skydda varan under hela distributionsförloppet, medge ekonomisk transport och underlätta distributionen i senare försäljningsled. Förpackningen skall vidare tillgo- dose konsumenternas krav på lätthanterlighet och ändamålsenlighet vid användandet. Eftersom förpackningen utvecklats till att bli ett av de vik—- tigaste associationsmedlen mellan producent eller annan märkeshavare och konsument skall den också vara lätt att identifiera och i förekommande

På grund av vad sålunda anförts fann nämnden att den påtalade förpack- ! i i i i 1

13—614788

fall skall den förmedla erforderlig information om varan och dess egenska- per m. m. När det gällde konsumentförpackningar för varor inom den kemisk-tekniska branschen och på livsmedelsområdet antog nämnden att köpare i gemen kunde vara benägna att dra vissa slutsatser från förpack— ningens yttre mått beträffande innehållets mått och vikt. Som en allmän princip borde därför på detta område enligt nämndens mening gälla, att förpackningarna inte fick ges större yttermått än vad som betingades av tekniska och ekonomiska överväganden av nyss angivna slag. Efter dessa uttalanden av mer allmän art anförde nämnden.

Av utredningen framgår att burkförpacknlingar för hudkrämer, vilka tidigare vanligen var gjorda i glas eller porslin, numera oftast är tillverkade i plast och består av ett ytterhölje och ett innerhölje med visst tomrum mellan höljena. Enligt vad nämnden erfarit anses bland sakkunniga denna typ av plastburk er- bjuda betydande fördelar inom detta användningsområde; särskilt har framhål— lits att innerhöljet kan ges en lämplig utformning utan att därmed friheten att gestalta burkens yttre på ett från estetiska och kommersiella synpunkter ända- målsenligt sätt beskärs samt att risken för läckage minskas. Nämnden anser, bland annat mot denna bakgrund, att det icke rimligen kan komma ifråga att under hän- visning till de ovan redovisade allmänna övervägandena fördöma bruket av dub- belväggade burkar. Däremot är det angeläget, att skillnaden mellan yttre och inre ] mått hos sådana burkar ej göres nämnvärt större än vad förpackningstekniska och andra jämförliga hänsyn kräver. Den omständigheten, att på förpackningen an- givits vikt- eller volyminnehåll bör ej föranleda att avsteg från denna princip utan vidare godtages Den i ärendet påtalade burken är försedd med en utifrån osynlig innerhylsa, , vars volym uppgår till något över 70 procent av burkens. Burkar av detta slag i är, som nämnden anfört, i och för sig ägnade att bibringa köparen en felaktig uppfattning om innehållets nettovikt och nettovolym. Emellertid ger utred- ningen _ _ vid handen att burkförpackade hudkrämer i stor utsträckning tillhandahålles i förpackningar av påtalad typ. Detta ger nämnden anledning för— moda, att många köpare av hudkräm numera är medvetna om, att de icke kan bedöma innehållets vikt eller volym efter förpackningens storlek. En annan onmtändigheh soni här icke kan frånkännas betydeke, är att den SGH] köper hudkräm i de högre prisklasserna _ _ sannolikt icke fäster avgörande vikt .- vid hur stor kvantitet kräm som ingår i förpackningen. Risken för att köpare _ vilseledes av burkens konstruktion får alltså i detta fall bedömas vara förhål- I landevis begränsad. Trots att den påtalade burken uppvisar en skillnad mellan ! ytterhöljets och innerhöljets volym av inemxot 30 procent, finner sig nämnden, om än med tvekan, därför icke böra rikta någon direkt anmärkning mot själva ; l burken.

Emellertid betonade nämnden att det framstod som ett viktigt princi— piellt krav från konsumentsynpunkt att en förpackning med dubbla väg- gar var försedd med en otvetydig samt för allmänheten lätt iakttagbar och lättförståelig uppgift om nettoinnehållet. Då vederbörande företagare salu- fört burkarna utan att detta krav var uppfyllt, fann nämnden att han inte handlat i överensstämmelse med vad som vid en bedömning från såväl all— mänhetens som näringslivets synpunkt borde betecknas som god affärssed.

Lotterier och pristäolingar i säljfrämjande syfte

Lotterier för allmänheten i säljfrämjande syfte är inte tillåtna i Sverige, eftersom de, som strax närmare skall redovisas, faller under det allmänna tillståndstvånget i lotteriförordningen den 19 maj 1939 och tillstånd till så- dana lotterier i praxis aldrig beviljas.

En marknadsföringsmetod, som vunnit stor utbredning på senare tid, är däremot pristävlingar. Professor af Trolle skiljer i sin undersökning mellan pristävlingar bland konsumenter och pristävlingar bland anställda hos återförsäljare. Förutsättning för deltagande i konsumentpristävling är ofta att viss märkesvara inköps, men även tävlingar som inte är förena- de med köptvång förekommer. Pristävlingar bland försäljare avser att sti- mulera dessas intresse för och ansträngningar vid försäljning av viss vara.

Pristävlingar bland anställda hos återförsäljare kan, liksom annan pre- miering av anställda, vara ägnade att störa förtroendeförhållandet mellan dessa och deras arbetsgivare. Denna aspekt på ämnet är behandlad i kap. VI om bestickning i näringsverksamhet m. m., till vilket hänvisas.

Eftersom det inte är möjligt att använda lotterier i säljverksamhet, an- vänds understundom i stället i samband med marknadsföringen av märkes- varor »gratisutdelning» av föremål, exempelvis tält, badmadrasser eller på- raplyer. I regel anmodas köparen att fylla i en kupong, som finns på för- packningen, med namn, adress och eventuellt andra uppgifter och sända in denna till producenten eller generalagenten för varan. Föremålen utdelas därefter bland de personer, som sänt in kuponger, efter en på förhand upp- gjord plan. En sådan plan kan syfta till att få en ungefär jämn spridning av föremålen över hela landet. Detta kan åstadkommas genom att landet delas upp i distrikt som tilldelas ett antal »gåvor» efter befolkningstäthet. Inom varje distrikt utväljes såsom »gåvomottagare» i första hand någon viss kate- gori, exempelvis husmödrar i familj er av viss storlek, barn i vissa åldrar eller vissa yrkesutövare. Ofta tillfogas i villkoren för utdelningen att tilldelningen i tveksamma fall sker på så sätt att bästa reklamvärde erhålles.

Gällande svensk rätt

Förbudet mot lotterier följer av 1 5 första stycket lotteriförordningen, enligt vilket lotteri om pengar eller pengars värde inte utan tillstånd av Kungl. Maj :t får anordnas för allmänheten i andra fall eller i annan ordning än som stadgas i förordningen. Överträdelse av lotteriförordningen straffas och brottet faller under allmänt åtal.

Vad som avses med lotteri framgår av 1 5 andra stycket lotteriförord- ningen, där följande definition ges.

Såsom lotteri anses varje företag, däri efter lottning, gissning, vadhållning eller jämförlig av slumpen helt eller delvis beroende anordning kan av en eller flera del— tagare erhållas vinst till högre Värde än det, som erhålles av en var deltagare.

Enligt förarbetena till lotteriförordningen är insats inte en betingelse för att lotteri skall anses föreligga. Detta har bekräftats av ett rättsfall.

En kaffeimportör anordnade en gissningstävling rörande den dag, då kafferan- soneringen skulle upphöra. Tävlingen gjordes känd genom annonser och reklam- broschyrer. Blanketter med tävlingsregler och tävlingskupong utdelades i de affä— rer, där vederbörandes kaffe saluhölls. Tävlingen var uppdelad i en lokaltävlin—g med 5,5 kg kaffe såsom pris i varje affär och en rikstävling med penningpris på tillhopa 350 kronor. Deltagandet var inte förenat med köptvång och ingen som helst avgift för deltagande uttogs. Polisdomstol bedömde gissningstävlingen såsom lotteri och bötfällde anordnaren. Hovrätt fastställde utslaget och högsta domstolen fann inte skäl bevilja prövningstillstånd ( NJA 1947 s. 655 ).

Ett undantag från huvudregeln om Kungl. Maj :ts tillstånd såsom förutsätt— ning för rätt att anordna lotteri gäller vissa lotterier för välgörande, kultu- rellt eller allmännyttigt ändamål eller för partipolitisk verksamhet eller till understöd och uppmuntran åt svenska konstidkare. Dessa får under vissa i 2 och 3 55 angivna förutsättningar anordnas efter anmälan hos polismyndig— het eller tillstånd av polismyndighet eller av länsstyrelse.

Ett annat undantag framgår av 5 5, enligt vilken lotteri får anordnas utan anmälan eller tillstånd i samband med utgivande av tryckt periodisk skrift under förutsättning, att anordnande av lotterier inte ingår såsom väsentligt led i utgivandet av skriften, att såsom villkor för rätt till deltagande i lot- teriet inte fordras innehav av skriften eller erläggande av insats, samt att värdet av högsta vinst inte överstiger 200 kronor. Tillstånd eller anmälan er- fordras, efter en lagändring 1964, inte heller för lotteri, som anordnas i sam- band med rundradiosändning, under förutsättning att såsom villkor för rätt till deltagande i lotteriet inte fordras erläggande av insats samt att värdet av högsta vinst inte överstiger 200 kronor.

Det undantag från tillståndstvånget för lotterier, som stadgats för lotteri anordnade i samband med utgivande av tryckt periodisk skrift, var enligt förarbetena väsentligen motiverat av att syftet med sådana lotterier var att underhålla och roa tidningens läsekrets. Undantaget har emellertid i prak- tiken av tidningar och tidskrifter tagits till intäkt för att anordna lotterier av mer eller mindre utpräglad reklamkaraktär. Det förekommer också att reklamtidningar utges som periodiska skrifter och att lotterier anordnas i samband därmed. Lagligheten av dessa förfaranden, som inte synes helt förenliga med syftet med undantaget från tillståndstvånget, torde inte ha prövats av domstol.

Lotteriförordningen avser som nämnts endast lotterier för allmänheten. I 8 & sägs emellertid bl. a. att vad i förordningen stadgas skall äga tillämp- ning jämväl på lotteri vilket eljest, såsom med avseende å omfattningen eller de villkor, varunder deltagande mä ske, är att jämställa med lotteri för allmänheten.

I förarbetena ges ingen vägledning för hur detta stadgande skall tolkas.

197 Inte heller i rättspraxis synes frågan vara närmare belyst. I ett rättsfall har dock 8 5 åberopats i ett särvotum.

Ett lokbiträde, som var ombud för tidningen Folket i Bild, anordnade från hösten 1952 till hösten 1953 omkring 30 lotterier med FIB:s böcker som vinster. Lotterna såldes uteslutande till lok-, stall- och vagnpersonal vid järnvägen i Vännäs. Perso- nalen uppgick till sammanlagt 215 man. Det var alla arbetskamrater till lokbiträdet och medlemmar av Svenska Järnvägsmannaförbundet. Häradsrätt dömde lokbiträ- det till dagsböter. Hovrätt fastställde häradsrättens dom. En ledamot var skiljaktig i motiveringen för domslutet på det sättet att han ansåg lotterierna vara inte för allmänheten i egentlig mening, men väl jämställda med lotterier för allmänheten (SvJT 1956 rf. s. 39).

Lotteri för allmänheten och lotteri som enligt 8 5 är att anse som jämställt med lotteri för allmänheten får alltså enligt huvudregeln inte anordnas utan tillstånd av Kungl. Maj:t. Enligt uppgift från handelsdepartementet, där des— sa ärenden handläggs, har tillstånd aldrig givits till något »rent» reklam- lotteri. Även i fall då sökanden utfäst sig att skänka medel till kulturella ändamål har tillstånd vägrats. Däremot har det uppgivna syftet med ett lot— teri i vissa fall ansetts så uppmuntransvärt att lotteritillstånd givits, fastän lotteriet haft reklaminslag. Sålunda har sparbanker medgivits att i samband med sparpropaganda under viss kortare tid utlotta penningspris bland insät- tare. Tillstånd till liknande lotterier har lämnats vid bankjubiléer.

För andra lotterier än de nu nämnda föreligger inget tillståndstvång. Lot— teri anordnat av en företagare för sina anställda torde alltså falla utanför lot— teriförordningen, liksom förmodligen också exempelvis ett lotteri, anordnat av en fabrikant för en mindre krets av återförsäljare. Men ju mer omfattande lotteriet är och ju mindre speciella villkoren för deltagande däri, desto större är möjligheterna att det skall anses jämställt med lotteri för allmänheten och således falla under tillståndstvånget.

Pristävlingar i säl jfräm jande syfte är inte reglerade i lag. Det krävs alltså inte någon form av tillstånd för att anordna en sådan tävling, vare sig den anordnas för allmänheten eller för en mer begränsad krets.

Gränsen mellan lotteri och pristäuling bestäms av det tidigare citerade stadgandet i 1 5 andra stycket lotteriförordningen, enligt vilket till lotteri hänförs varje företag, däri efter lottning, gissning, vadhållning eller jäm— förlig av slumpen helt eller delvis beroende anordning kan av en eller flera deltagare erhållas vinst till högre värde än det som erhålles av en var deltagare.

Lotteri utmärks sålunda av att avgörandet helt eller delvis beror på slumpen. Pristävling torde i motsättning härtill kunna karakteriseras som något som inte avgörs genom lottning, gissning eller någon annan på lik- artat sätt slumpartad anordning.

Pristävlingar såsom marknadsföringsmetod anordnas i regel på det sättet att deltagarna anmodas att skriva ett slagord eller en text till en skämt- teckning, att författa en limerick, att motivera varför man vill ha en viss vara, att hitta på namn på en vara eller dylikt. Dessa tävlingar avgörs genom bedömning av olika individuella prestationer och kan därför inte betraktas som lotterier. Bedömningen torde oftast göras av en särskilt utsedd tävlings- jury, men kan också göras genom omröstning bland ett större antal personer.

Säljpristävlingar kan även anordnas som kombinationer mellan vad här definierats som lotteri och pristävling. Görs de då så att prestationsmomen- tet föregår slumpmomentet är de tvivelsutan lotterier. Exempel härpå är att man anmodar deltagarna att lösa ett korsord eller en rebus och sedan lottar ut vinnare bland rätta lösningar. Görs däremot kombinationen på motsatta sättet så att det först sker en »grovsållning» av deltagare genom lottning, varefter slutlig pristagare utses bland återstoden genom bedöm- ning av individuella prestationer torde många anse att förfarandet faller utanför lotteriförordningen.

Stöd för denna uppfattning har man i ett administrativt avgörande av Kungl. Maj:t i handelsdepartementet.

Dåvarande AB Radiotjänst anhöll om tillstånd att som ett led i en i övrigt på kvalifikationsprincipen grundad tävlingsserie, ingående i radioprogrammet »Ka- rusellen» anlita lotteriförfarande för att få önskad begränsning av antalet deltagare i tävlingen. Första tävlingsmomentet skulle gälla lösningen av en viss gåta. Av de inkonma rätta lösningarna skulle ett begränsat antal uttagas genom lottning. Den på detta sätt begränsade deltagargruppen skulle få fortsätta tävlingen, under det att de övriga skulle vara uteslutna från vidare deltagande i denna. Beträffande den fortsatta tävlingen skulle gälla, att utgången av varje tävlingsmoment skulle bli beroende uteslutande av deltagarnas individuella prestationer. Den slutlige segraren skulle erhålla ett pris i form av en flygresa jorden runt, varvid förut— sattes, att han sedermera skulle medverka i radioprogrammet m. m. Kungl. Maj:t fann att lotteriförordningen inte var tillämplig på det i ansökningen avsedda förfarandet och lämnade ansökningen utan åtgärd (Kungl. Maj:ts beslut den 18 januari 1952).

Såvitt känt är har det inte prövats vid domstol huruvida eller i vilken ut- sträckning sådana kombinerade tävlingar, som senast berörts, är att anse som lotterier för allmänheten i lotteriförordningens mening eller ej.

Som alternativ till pristävlingar anordnas som tidigare nämnts »gratis- utdelningar» av varor efter på förhand uppgjorda planer. Domstol torde inte ha prövat systemets förenlighet med lotteriförordningen.

Gällande rätt i övriga nordiska länder samt i Tyskland och England 1 Danmark regleras lotterier genom en lag från 1869 och ett cirkulär från justitieministeriet av 1963. Enligt dessa författningar kan tillstånd till lotteri endast beviljas för välgörande eller allmännyttiga ändamål. Lotteri anses inte föreligga annat än om insats fordras för deltagande. I rätts-

praxis antogs tidigare att om det som villkor för deltagande i en lottdrag- ning krävdes köp av vara eller prestation, så var betalningen att anse som insats och arrangemanget Således i strid mot lotterilagen . Efter en Hpjeste- retsdom 1954 har emellertid uppfattningen svängt. Numera antas att be- talning för varor och prestationer inte kan anses som insats, om inte priset på varan eller prestationen höjs till följd av lottdragningsarrangemanget. Chansen att vinna en premie anses inte helle-r som tilgift. Därmed har lotterier såsom marknadsföringsmetod blivit tillåtna även om köp av vara eller prestation till normal-a priser är en förutsättning för deltagande.

Även pristävlingar i säljfrämjande syfte är tillåtna i Danmark. Gränsen mellan lotteri och pristävling dras ungefär på samma sätt som i svensk rätt.

I Finland gäller enligt en lag om lotterier generellt förbud mot lotterier, som fordrar insats. Dessutom är det enligt lagen mot illojal konkurrens straffbart att vid affärsföretag eller i samband med sådant företag ge, erbjuda eller utfästa gåva, rabatt eller annan förmån, vars erhållande beror av tillfällighet. Detta skall dock inte äga tillämpning, om den avsedda förmånen kan anses som ersättning för utfört uppdrag. 1 praxis har det visat sig svårt att tolka detta stadgande i lagen mot illojal konkurrens. Enighet synes dock råda om att stadgandet bör användas då marknads— föringsåtgärd innebär ett kringgående av lotteriförbudet. Sålunda har i nyare domstols— och opinionsnämndspraxis ansetts att slumpartad utdelning av gåva eller annan fördel inte kan anses vara tillåten, om det för deltagande i utlottning eller annan motsvarande åtgärd erfordras köp av vara eller annan motprestation.

I norsk praxis anses vinstchanser vara omfattade av förbudet mot tilgift. Den norska lotterilagen, som är från 1939, stadgar att lotteri föreligger endast då insats fordras för deltagande. Lotterier i säljfrämjande syfte faller därmed i regel utanför lotterilagen. Denna lag omfattar heller inte pristävlingar. Gränsen mellan lotteri och pristävling synes i Norge vara tämligen oklar.

I Tyskland fordras tillstånd för att få anordna lotteri, men lotteri anses bara föreligga om insats krävs för deltagande. Lottningsanordningar utan insats i förbindelse med försäljning av varor anses emellertid som ett utnyttjande av spellidelsen och därför i strid mot generalklausulen. Även pristävlingar, i vilka deltagande är betingat av varuköp, anses stridande mot generalklausulen. Pristävlingar, i vilka prestationsmomentet år fram- trädande och i vilka man får deltaga utan att köpa varor, anses däremot i regel som lovliga. En omfattande rättspraxis föreligger.

I England är lotterier för allmänheten, inklusive lotterier i säljfrämjande syfte, förbjudna enligt Betting, Gaming and Lotteries Act 1963, men defi- nitionen på lotteri synes vara mindre sträng än i Sverige. Prestationspris- tävlingar är däremot tillåtna.

Näringslivets Opinionsnämnd I Grundregler för god reklam 114 c) stadgas att särskild försiktighet är påkallad när det gäller reklam som inbjuder allmänheten att deltaga i lotterier eller pristävlingar. Det sägs vidare att i sådan reklam bör klart anges samtliga villkor för lotteriet eller pristävlingen. Grundreglerna tar alltså inte avstånd från någon av dessa marknadsföringsmetoder i och för sig men kräver att presentationen av dem skall vara fullständig och korrekt.

Något »säljlotteri» för allmänheten har inte prövats av Näringslivets Opinionsnämnd.1 Däremot finns exempel på att nämnden prövat lotterier, som anordnats av ett tidigare distributionsled för ett senare. Ett sådant fall gällde en generalagent för kylskåp, som anordnat ett säljlotteri bland åter- försäljare ( NOp aktnr 543/62). Nämnden yttrade härom.

[Generalagentens] säljlotteri är riktat till de företag, som är eller kan förmodas vara intresserade av att bli återförsäljare av [generalagentens] kylskåp. Lotteriet har inneburit att de återförsäljare som under viss tidrymd köpt kylskåp från [generalagenten] erhållit en lott för varje inköpt kylskåp samt att efter den tid under vilken lotteriet pågått tre vinnare. till förhållandevis stora priser utsetts genom en helt av slumpen beroende anordning. Detta innebär att de återför- säljare till vilka [generalagenten] riktat sitt erbjudande om inköp av kylskåp praktiskt sett saknat möjlighet att, om de så önskat, på förhand göra en kalkyl beträffande erbjudandets förmånlighet såväl betraktat i och för sig som i jämförelse med de erbjudanden som andra leverantörer i branschen må ha riktat till återförsäljarna. Redan med hänsyn till det hasardmoment som er- bjudandet sålunda innehåller finner nämnden [generalagentens] säljlotteri an- märkningsvärt. Härtill kommer emellertid ytterligare att det i ett fall som detta mången gång lätt kan inträffa att lotterierbjudandet faktiskt kan komma att nå en större krets av återförsäljare än lotteriförordningen kan anses medge. Enligt nämndens mening är en säljfrämjande åtgärd, som kan gå utöver gränserna för vad gällande lag tillåter, betänklig även ur affärsetisk synpunkt. På grund av vad nämnden sålunda anfört finner nämnden att [generalagentens] säljlotteri icke kan anses förenligt med god affärssed.

Vidare uttalade nämnden att anvisningarna i grundreglerna om reklam ' för lotterier för allmänheten också i princip borde gälla reklam för sälj- lotterier riktade till återförsäljare. I anslutning härtill gjorde nämnden vissa [ anmärkningar mot det sätt på vilket säljlotteriet presenterats. .

Säljpristävlingar för allmänheten har behandlats av nämnden. I ett ple— % naravgörande från 1957 (NOp 1957 rf. 26) gjorde nämnden följande princip- uttalande.

Enligt nämndens mening behöver icke en pristävling för allmänheten, vilken anordnas såsom ett led i marknadsföringen av en vana, stå i strid mot god affärssed. Emellertid kan en sådan pristävling genom det sätt varpå den utformats ge anledning till befogade invändningar icke minst ur allmänhetens synpunkt. Varsamhet måste därför iakttagas vid utformningen och genomförandet av dylika tävlingar och en sträng bedömning av dessa är påkallad. _— Enligt nämndens

mening är det angeläget att reglerna för tävlingen innehålla uttömmande och otvetydiga samt för allmänheten lättfattliga uppgifter om förutsättningarna för att deltaga i tävlingen, om vinstmöjligheterna samt om grunderna och formerna för bedömningen av inkomna tävlingsbidrag. Vidare böra samma villkor för tävlingsdeltagande gälla för alla till tävlingen inbjudna och samtliga tävlings— bidrag böra, såvitt annat icke uttryckligen angivits i tävlingsreglerna, bedömas efter enahanda grunder. Bedömningen av tävlingsbidragen måste vara opartisk och vederhäftig. Tävlingar, vilka locka till överköp eller medföra en förhållande- vis betydande ekonomisk insats, äro ägnade att väcka betänkligheter.

Enligt reglerna för den pristävling som här var aktuell gällde det för deltagarna att lösa två uppgifter. Den första bestod av att genom inköp av strumpförpackningar samla vissa bilder och sammanställa å bilderna be- fintliga lösenord till en mening. Den andra uppgiften var att författa en vers eller ett slagord. Hur många strumpförpackningar man måste köpa för att få erforderligt material till att lösa den första uppgiften berodde på en slump. Nämnden yttrade härom att anordnaren genom att sålunda låta insatsen vara beroende på en slump och att inte bestämma samma in— sats för samtliga deltagare åsidosatt den aktsamhet, som var påkallad vid anordnande av tävlingar för allmänheten.

Då det gäller lotterier och pristävlingar för anställda hos återförsäljare har nämnden påpekat att dessa, liksom annan premiering av sådana an- ställda, kan vara ägnade att störa förtroendeförhållandet mellan de anställda och deras arbetsgivare. Härom hänvisas till kap. VI om bestickning i nä- ringsverksamhet m. 111.

En »gratisutdelning» efter vissa på förhand bestämda fördelningsprin— ciper har prövats av Opinionsnämnden. Inte heller i det fallet har nämnden tagit avstånd från försäljningsmetoden såsom sådan men däremot krävt att de omständigheter i samband med utdelningen, som varit av betydelse för att allmänheten skulle kunna erhålla en klar bild av utdelningsprinci- perna, redovisats i reklamen för utdelningen. Då så ej skett i det aktuella fallet och då reklamen därtill i vissa avseenden varit vilseledande, har nämnden förklarat reklamen stå i strid mot anvisningarna i Grundregler för god reklam och därför också stridande mot god affärssed (NOp 1960 rf. 47).

Utförsäljningar och realisationer

Under samlingsrubriken utförsäljningar och realisationer ingår olika för- säljningar, vilka lämpligen kan indelas i tre grupper, nämligen tillfällighets- försäljningar, speciella utförsäljningar och säsongrealisationer.

Med tillfällighetsförsäljningar avses därvid de 5. k. »realisationer», som regleras i 5 9 mom. 3 i näringsfrihetsförordningen. Stadgandet innehåller ihuvudsak, att handlande, som utom den ort, där han anmält sig till handels idkande, på kortare tid å auktion eller under hand annorledes än å mark—

nad vill avyttra lager av handelsvaror, har att söka tillstånd hos länsstyrelse. Stadgandet innefattar en inskränkning i den i princip fria rätten till näringsutövning. I sitt betänkande Den allmänna näringslagstiftningen (SOU 1962: 15) föreslår 1958 års näringsrättssakkunnige att näringsfrihets- förordningen skall upphävas och ersättas av bl. a. en förordning om till- fällighetsförsäljning, enligt vilken svensk medborgare skall få fritt bedriva tillfällighetsförsäljning av alla slags varor, om försäljningen sker i lokal, varöver han förfogar. Om särskilda skäl därtill föranleder, skall dock Kungl. Maj:t enligt förslaget äga förordna att vid sådan tillfällighetsför- säljning ej må saluföras visst varuslag med mindre tillstånd därtill med- delas av myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer.

Med speciella utförsäljningar avses sådana försäljningar, som ofta äger rum i samband med att ett företag upphör till följd av konkurs eller dylikt, försäljs eller flyttar. Till denna grupp hör också försäljningar, föranledda av ombyggnad av lokaler och försäljningar av större partier varor, som ska- dats, exempelvis av brand, rök eller vatten eller under transport.

Med säsongrealisationcr avses de regelbundet återkommande försäljning- ar av varor, som inom vissa branscher är ett mer eller mindre nödvändigt led i försäljningsverksamheten. Branscher med siäsongrealisationer är främst de som är utpräglat modebetonade, såsom textil-, päls-, sko- och läder- branschema. Men även branscher inom vilka varornas tekniska utveckling är snabb, såsom radio/TV— och fotobranschema, har säsongrealisationer. Andra säsongrealisationsbranscher är möbel-, matt-, glas- och porslins- samt bokbranscherna. Säsongrealisationerna äger rum i den reguljära detalj- handeln men är inte enbart en detaljhandelns angelägenhet. De kan vara lika nödvändiga för producenter och tidigare distributionsled.

För speciella utförsäljningar och säsongrealisationer finns inte några särskilda lagregler i Sverige. Men för reklam i samband med dem gäller givetvis liksom för reklam i samband med tillfällighetsförsäljningar -— den allmänna regeln mot illojal reklam i 1 & IKL.

Gränsen mellan speciell utförsäljning och säsongrealisation är i viss mån flytande. Terminologien i det allmänna språkbruket är ingalunda klar. Vad som här benämns speciell utförsäljning kan i affärslivet kallas reali- sation och säsongrealisation kan kallas säsongutförsäljning. Helt andra be- teckningar används också på de olika företeelserna, såsom billiga dagar, vit vecka etc.

Gällande rätt i vissa andra länder

I Danmark och Norge synes det till följd av allmänna näringsrättsliga bestämmelser inte vara möjligt att hålla vad som här kallats tillfällighets- försäljningar.

Beträffande speciella utförsäljningar finns bestämmelser i de danska, finska och norska lagarna om illojal konkurrens. *

I Danmark får utförsäljning endast hållas på grund av rörelsens fullstän— diga upphörande (till följd av konkurs, likvidation, dödsfall eller andra orsaker), rörelsens överlåtelse (om utförsäljning på grund av upphörande inte redan avhållits), flyttning, ombyggnad (om den medför så begränsade lokalförhållanden, att ombyggnaden kan sidoställas med flyttning), realisa- tion av skadade varor samt realisation av varor inköpta från konkurs-, likvidations— eller dödsbo (dock inte om boet redan själv hållit utförsälj- ning på grund av upphörande). Dessa utförsäljningar får inte vara mer än tre månader och kan påbörjas först åtta dagar efter det att anmälan gjorts till polismyndighet. Anmälan skall vara åtföljd av en på heder och sam- vete avgiven, specificerad förteckning Över de av utförsäljningen omfattade varorna med förklaring att alla dessa varor redan är anskaffade och finns på försäljningsstället, då anmälningen företas. Förteckningen skall hållas tillgänglig för intresserade. Vissa undantag från bestämmelserna om spe- ciella utförsäljningar kan på ansökan av organisationer medges av polis- myndighet.

I Finland gäller att kungörelse om slutförsäljning vid detaljhandel måste innehålla uppgift om den omständighet, som gett anledning till försälj- ningen. Senast fyra dagar före försäljningens kungörande skall anmälan göras till polismyndighet. Anmälan skall vara åtföljd av förteckning över de varor, som skall försäljas. Anmälningar och förteckningar skall hållas tillgängliga för allmänheten. Vid kungjord slutförsäljning i detaljhandel får inte hållas till salu varor, som för sådan försäljning anskaffats efter det anmälan om försäljningen gjorts. Såsom slutförsäljning skall anses försäljning, som på grund av att affären eller saluhållandet av vis-st varu- slag skall upphöra eller i följd av inträffad brand- eller vattenskada eller fara för varors förskämning eller av annan sådan särskild orsak anord- nas i syfte att snabbare än vanligt realisera visst varulager eller varu— parti. Om man i offentligt tillkännagivande vid detaljhandel till salu bjuder ut varor, som förskriver sig från ett konkursbo, får man inte uppge eller an- tyda att varorna tillhört ett konkursbo.

Enligt norsk lag skall i kungörelser och andra liknande meddelanden om att varor kommer att säljas till konsumenter på kort tid genom reali- sationsförsäljning de grunder, som gett anledning till utförsäljningen, an- ges. Senast fyra dagar före kungörelsen skall skriftlig anmälan ske till polismyndighet. Anmälningen skall vara åtföljd av en förteckning över de varor, som kommer att säljas, med förklaring om att alla dessa varor re_- dan är förvärvade, då anmälningen görs. Sedan anmälan skett, får ytter- ligare varor inte inköpas till realisationsförsäljningen, och denna får inte omfatta andra varor än dem, som är uppförda på förteckningen, om inte

annat bestämts i särskild lag. Anmälningar och varuförteckningar skall vara offentliga. Kungörelser eller andra liknande meddelanden om utför— säljning av varor, som kommer från ett ackordsförhandlingsbo, konkursbo eller dödsbo men inte längre tillhör boet, får inte innehålla upplysning om att varorna tillhört sådant bo.

Den mest ingående regleringen av speciella utförsäljningar finns i tysk rätt. Såsom utförsäljning får i offentliga eller andra meddelanden för ett större antal personer endast sådana försäljningar bekantgöras, som beror på affärens upphörande, nedläggande av en filial eller upphörande med för- sälj ningen av ett bestämt varuslag. I meddelandet skall anges vilket av dessa skäl som föreligger. Efter avslutningen av utförsäljningen får affärsinne- havaren, hans make eller nära anhöriga inte fortsätta verksamheten eller del därav eller inom ett är öppna annan verksamhet med varor, som omfattats av utförsäljningen. Detsamma gäller om affärsinnehavaren, hans make eller nära anhöriga med avsikt att kringgå bestämmelsen direkt eller indirekt del- tar i annans näringsverksamhet. Som nära anhöriga anses släktingar i rätt upp- och nedstigande led samt hel- och halvsyskon och deras makar.

Andra försäljningar än de nämnda får inte kallas utförsäljning. Den som vill i offentliga eller andra meddelanden för ett större antal personer lämna meddelande om försäljning, som har till ändamål att realisera ett bestämt varuparti, skall upplysa om grunden till försäljningen. Varor får inte anskaf- fas speciellt för utförsäljning eller försäljning av särskilt skäl. Inte heller andra särskilda säljararrangemang, som utan att vara utförsäljning eller realisation tjänar till att främja avsättningen av varor och framkallar in- tryck av att särskilda förmåner bjuds, är tillåtna. Här finns dock exempelvis det undantaget att jubileumsutförsäljning får avhållas vart tjugofemte år.

Även i Schweiz regleras rätten att hålla utförsäljning av ingående detalj- bestämmelser. Också i Nederländerna, Belgien, Österrike och Frankrike finns lagföreskrifter om utförsäljningar. Så är däremot inte förhållandet i England.

Säsongrealisationerna är lagreglerade i de övriga nordiska länderna. I Danmark får säsongrealisation äga rum antingen två gånger om året högst en månad var gång, eller en gång om året högst två månader; de får avhållas blott i januari—februari och mellan den 15 juli och den 15 sep- tember.

I Finland äger de tidigare redovisade bestämmelserna om slutförsäljning inte tillämpning på säsong- eller inventeringsslutförsäljningar, vilkas be— skaffenhet framgår av kungörelsen om försäljningen och som är i handeln vanligt förekommande. I samma affär får under vart kalenderår kungöras hållande av högst två säsong- eller inventeringsslutförsäljningar, av vilka ej någondera må fortgå längre än en månad. Med tillstånd av polismyndig-

het får likväl dylika försäljningar anordnas även oftare och fortgå längre än nu sagts.

I Norge gäller vad ovan sagts om realisationsförsäljning inte sådan för- säljning, som kungörs som säsongförsäljning eller utförsäljning efter inven- tering. Det är inte tillåtet att hålla mer än två säsongförsäljningar eller en inventeringsförsäljning och en säsongförsäljning per är. Ingen av dessa ut- försäljningar får vara längre än en månad. Vid dessa försäljningar får inte säljas varor av annat slag, än affären vanligen för. Bestämmelsen gäller inte realisation av färska matvaror.

Den tyska lagen lägger i vederbörande ministers hand att utfärda bestäm- melse om och hur säsongrealisationer får hållas. Med stöd härav har utfär— dats en förordning om sommar- och vinterrealisation, vilka båda får vara 12 vardagar och skall börja sista måndagen i juli resp. sista måndagen i januari. Realisationerna får dock omfatta endast textilier, beklädnadsartiklar, skor samt ur gruppen skinn- och lädervaror damväskor, damhandskar och dam- skärp; vid vinterrealisationen tillåts även porslins-, glas- och stengodsvaror. Offentliga meddelanden måste tydligt ange dagen för realisationens början. Innehåller meddelandena varuutbud får de publiceras först sista vardagen före realisationen. Plakat och trycksaker får inte sättas upp resp. delas ut före kl. 14 sagda dag.

I Schweiz regleras säsongrealisationer ingående. Även i Nederländerna och Belgien finns lagregler om säsongrealisationer. Sådana lagregler finns däremot inte i Österrike, Frankrike och England.

Rundfrågan

I den promemoria, som var fogad vid rundfrågan, framhölls att oriktiga eller eljest vilseledande realisations- eller utförsäljningserbjudanden oftast torde kunna åtkommas med lämpligt utformade allmänna bestämmelser mot vilse- ledande reklam och försäljning men att man därutöver kunde tänka sig be- stämmelser, som reglerade när samt i vilken omfattning och ordning realisa- tioner och utförsäljningar skulle få äga rum. Den frågan ställdes om i en ny IKL borde intas särskilda bestämmelser rörande utförsäljningar och realisa- tioner och vad dessa i så fall borde innehålla.

I hälften av de svar på rundfrågan, där detta spörsmål berördes, avstyrk- tes och i den andra hälften tillstyrktes särskilda bestämmelser om realisa- tioner och utförsäljningar.

I flera avböjande svar betonades att ett reviderat stadgande mot vilse— ledande reklam borde vara tillräckligt för att stävja oriktiga eller eljest vilse- ledande realisations- och utförsäljningserbjudanden. Vidare påpekades att särskilda bestämmelser därutöver inte var förenliga med intresset av fria konkurrensförhållanden, att möjligheterna till ett fritt konsumtionsval måste beaktas samt att en koncentration av realisationerna till viss be-

grånsad tidsperiod måste försvåra för konsumenterna att i önskvärd ut— sträckning begagna sig av realisationserbjudandena. Det framhölls också att den ökade priskonkurrensen samt betydelsen av de rent företagsekono- miska resonemang, som låg bakom ett företags önskan att verkställa utför- säljning och därmed skapa ökad omsättningshastighet, talade för att man inte onödigtvis låste utvecklingen genom snäva bestämmelser. Ett liknande argument var att förhållandena kunde vara så skiftande att det var omöjligt att direkt ange vad som skulle vara tillåtet resp. förbjudet. Från ett håll före- slogs att i lagen skulle uttryckligen anges vilka förfaranden, som inrymdes under ordet realisation; därmed borde endast avses försäljning av varor till lägre priser än vartill de tidigare utbjudits av samma säljare. I några svar önskade man hänföra spörsmålet om realisationer och utförsälj ningar till en generalklausul.

Bland tillstyrkande svar framhölls att de missförhållanden som förekom medförde skador för såväl handeln och industrien som allmänheten. Berörda branscher angavs vara i första hand textil- men även sko-, päls-, matt- och möbelbranscherna. Det framhölls att Sverige kunde bli en avstjälpningsplats för varupartier från länder med särskilda bestämmelser om realisationer och utförsäljningar. Med avseende på säsongrealisationer föreslogs i ett par svar att dessa mätte begränsas till två perioder om vardera 30 dagar efter höst- resp. vårsäsongens slut vid tidpunkt, som skulle fastställas av kom- merskollegium i samråd med vederbörande riksbranschorganisation. I ett annat svar angavs tiderna till omkring 25/1—28/2 och omkring 25/7—31/8. Det påpekades också att tidigare frivilliga överenskommelser kunnat träffas om säsongrealisationer, men att tillämpningen av dessa blivit alltmer ofull- ständig och otillfredsställande. Vad gällde tillfälliga och speciella utförsälj- ningar framhölls att dessa över huvud taget inte kunde regleras uteslutande genom åtgärder från näringslivets egen sida. Enligt ett svar borde utförsälj— ningen av varor, som härstammade från ett konkursbo, ackordsförhandlings— bo eller avvecklingsbo men ej längre tillhörde boet, inte få salubjudas såsom kommande från ett sådant bo. Däremot var det enligt samma svar angeläget att avyttringen av sådana varor genom förvaltare, boutredningsman eller boets ägare kunde ske så effektivt och snabbt som möjligt. I flera svar angavs de norska bestämmelserna om utförsäljningar och realisationer såsom en efterföljansvärd förebild. Vidare hänvisades till de utredningar, som vid ti- den för rundfrågan behandlades av textilutredningen.

Yttranden över textilutredningens betänkande I textilutredningens betänkande Konkurrens under samverkan behandlades utförsäljningar av tillfällighetskaraktär, speciella utförsäljningar och så- songrealisationer (SOU 1959: 42 s. 57—62). Efter remissbehandling av bee tänkandet sändes detsamma jämte remissyttrandena av statssekreteraren i

handelsdepartementet till utredningen om illojal konkurrens med en skri- velse, som återgetts i kap. II.

I många remissvar uppehöll man sig särskilt vid frågan om de tillfälliga utförsäljningarna enligt näringsfrihetsförordningen. Vidare diskuterades, till vilken kommitté den fortsatta utredningen skulle hänskjutas. Dessa frå— gor saknar numera aktualitet. Här skall blott i korthet redovisas vad som i övrigt anförts i sak i remissyttrandena.

Kommerskollegium anförde att genom EFTA:s tillkomst kunde uppstå tidigare ej förutsedda svårigheter för textilbranschen. Då Sverige saknade motsvarighet till i flertalet västeuropeiska länder gällande lagbestämmelser om utförsäljningar och realisationer, fruktade kollegium att den svenska marknaden skulle komma att ligga öppen för försäljningsoffensiver med restpartier från andra länder, medan de svenska tillverkarna inte hade sam— ma möjlighet på de övriga marknaderna. Principiellt ställde sig kollegium avvisande till tanken att det allmänna skulle medverka till skapandet av så— dana konkurrensbegränsningar, varom här var fråga, men de med anledning av EFTA framkomna farhågorna kunde enligt kollegii uppfattning inte lämnas åsido.

Liknande farhågor för konsekvenserna av anslutningen till EFTA eller en friare västeuropeisk marknad över huvud taget framfördes av Skånes Han- delskammare, Smålands och Blekinge Handelskammare, Västergötlands och Norra Hallands Handelskammare, Handelskammaren i Karlstad, Handels- kammaren i Gefle, Västernorrlands och Jämtlands läns Handelskammare, Textilrådet, Textilgrossisternas Riksförbund, Konfektionsindustriföreningen, Sveriges Textilhandlareförbund, Sveriges Hantverks- och Industriorganisa- tion och Svensk Industriförening. Textilgrossisternas Riksförbund framhöll att den svenska prisnivån för textilvaror generellt sett torde vara Europas lägsta trots mycket högt löne- och omkostnadsläge inom såväl produktionen som distributionen. Förbundet menade att konsekvenserna av en svensk sär- ställning, baserad på en föråldrad lagstiftning i nu berörda hänseende, var bl. a. en betydande och helt onödig belastning av den svenska produktionens konkurrenskraft och en anfrätning av vårt lands nuvarande även ur inter— nationell synpunkt sett effektiva och billiga distributionsapparat. Kooperativa Förbundet uttalade däremot sina tvivel beträffande dimensioneringen av de speciella handelspolitiska problemen. Förbundet ansåg, i betraktande av de stora praktiska och legala svårigheterna att överföra tillfälliga restpartier från ett land till ett annat och där anordna utförsälj ningar utanför den etable- rade detaljhandeln, det vara i hög grad osannolikt att sådana tillfällighets- försäljningar kunde komma att få nämnvärd omfattning. Statens pris- och kartellnämnd fann det ingalunda uteslutet att olikheter i konkurrenslag- stiftningen i vissa fall kunde komma att medföra friktionsproblem inom en friare västeuropeisk marknad men bedömde det som tvivelaktigt om en lag-

stiftning avseende svensk detalj handels realisationstider skulle kunna hindra befarade försälj ningsoffensiver från utlandet.

Västergötlands och Norra Hallands Handelskammare, Västernorrlands och Jämtlands läns Handelskammare, Sveriges Textilhandlareförbund, Sveriges Grossistförbund och Svensk Industriförening önskade alla reglera utförsälj- ningar och realisationer genom lagstiftning. Man menade bl.a., att detta skulle främja en jämn sysselsättning inom textilbranschen, skydda allmän- heten mot skoj och bedrägeri samt förhindra osund konkurrens.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län tvivlade på att de »onormala» realisationerna och utförsäljningarna var en väsentligt bidra— gande orsak till textilbranschens beträngda läge. Kammaren satte i fråga om man inte här sammanblandade orsaker och verkan. Statens pris- och kartell- nämnd framhöll att tillfällighetsförsäljningar förekom också inom andra branscher än textilhandeln, men att det syntes obestyrkt i vad mån sådana utförsäljningar kunde ha medverkat till att minska detaljhandelns fasta or— der. Om möjligheterna att utförsälja varor som visat sig inte vara gångbara beskars, kunde detta enligt nämnden leda till ännu större försiktighet vid in— köpen, dVS. ännu mindre fasta order till industrien. Konjunkturinstitutet avstyrkte bestämt den förordade skärpningen av lagstiftningen mot illojal konkurrens främst med hänsyn till risken att en dylik lagstiftning miss- brukades. TCO avrådde bestämt från alla åtgärder, som innebar en särbe— handling av textilbranschen; bristande räntabilitet borde inom textilbran— schen liksom på andra områden av näringslivet mötas med rationaliseringar och inte med lagstiftningsåtgärder av det slag som här avsågs. Särskilt oför- enligt med tanken på en fri konkurrens ansåg TCO förslaget att begränsa handelns möjligheter till val av realisationstillfälle.

Stockholms Handelskammare framhöll att önskemålet om en rättslig reg— lering av utförsäljningar i viss mån hade sin grund i det förhållandet att vil- seledande uppgifter i reklam enligt IKL såsom denna tillämpades inte med- förde ansvar. Kammaren förordade en utvidgning av stadgandet, som skulle vara ägnad att sanera reklamen om realisationer. En bestämmelse mot anonym reklam trodde kammaren även skulle vara av värde i detta samman- hang. Skånes Handelskammare bekräftade att speciella utförsäljningar i samband med avveckling av konkurser o. dyl. ej sällan var förknippade med olägenheter för handeln; särskilt var detta fallet när som etikett för vanlig utförsäljning användes orden konkursrealisation eller dylikt i avsikt att ge allmänheten intryck av att försäljningen skedde till osedvanligt billiga priser.

I fråga om säsongrealisationer framhöll Skånes Handelskammare att de försök, som på frivillighetens väg gjorts av detaljhandelns organisationer att skapa en bestämd ordning, haft en begränsad effekt genom att alla inte an- slutit sig och att de gjorda försöken direkt saboterats av outsiders. Att den brist på system, som kännetecknade textildetaljhandelns realisationer, haft ogynnsamma verkningar också för industrien var enligt kammaren odis-

putabelt; om en bättre ordning i fråga om säsongrealisationer skulle kunna åstadkommas, skulle detta otvivelaktigt lämna ett värdefullt bidrag till åstad- kommande av en bättre planering inom industrien och en bättre lönsamhet för densamma. Textilgrossisternas Riksförbund framhöll att eftersom spörs- målet med säsongrealisationer blivit löst tillfredsställande i flertalet länder genom lagstiftning ville man från textilbranschens sida föreslå en dylik framgångsväg även i Sverige.

De danska, finska och norska lagarna i tillämpningen

I diskussionen kring utförsäljningar och realisationer har ofta åberopats utländska lagbestämmelser. Särskilt har hänvisats till lagregleringen i de nordiska grannländerna. Det torde därför vara av värde att redovisa er- farenheter som, enligt de övriga nordiska kommittéerna, gjorts av gällande regler.

De särskilda bestämmelserna i Danmark föreskriver till att börja med , att säsongrealisation får hållas endast en eller två gånger om året och en- dast under januari—februari och från mitten av juli till mitten av septem- ! l l l l l l l !

ber. Bestämmelsen kräver inte att det föreligger en prisnedsättning, dvs. en reduktion av priset i förhållande till de priser till vilka varorna tidigare utbjudits i affären, ehuru detta ursprungligen torde ha förståtts med ordet realisation. Säsongrealisation kan enligt sedvana omfatta även varor, som inte tidigare har varit utbjudna i samma affär. Det har alltså inte ansetts stridande mot bestämmelsen att det inför en säsongrealisation inköps bil- liga varor, som kanske är framställda just för detta ändamål och som säljs som realisationsvaror. I detta fall är det inte fråga om en prisnedsättning utan om en försäljning av andra varor, ofta av varor av sämre kvalitet än de som vanligtvis finns i vederbörande affär. Något skydd mot vilseledande prisreklam utgör bestämmelsen om säsongrealisation således inte. Begrep- pet säsongrealisation tilläggs inte något annat innehåll än själva den tids- mässiga begränsningen. I och för sig riktiga meddelanden om en prisned- sättning under en närmare angiven period (»billiga veckor» eller »billiga dagar») har ansetts som olovlig realisation, om de fallit utanför de i lagen tillåtna perioderna.

Medan säsongrealisationsreglerna innebär endast en tidsmässig begräns- ning av möjligheten att göra reklam för prisnedsättningar, betyder de danska bestämmelserna om speciella utförsäljningar i huvudsak bara en begränsning med avseende på vilka grunder som får åberopas i reklam för prisnedsättningar. Genom bestämmelsen förbjuds användning i reklam av andra grunder för prisnedsättning än dem som uppräknats i lagen, nämligen affärens upphörande, överlåtelse, flyttning eller ombyggnad eller realisation av skadade varor eller varor inköpta av ett konkurs—, likvidations— eller dödsbo. För att ett meddelande skall anses stridande mot bestäm- melsen skall vederbörande med eller utan att använda ord som utförsälj-

ning, realisation eller liknande oriktigt ha åberopat någon av de uppräk- nade grunderna eller också ha använt ordet utförsäljning i förbindelse med någon inte erkänd grund. I ett rättsfall ansågs annonsering med 25 % rabatt på alla varor i anledning av 25-års jubileum såsom ett otillåtet meddelande om avhållande av utförsäljning.

Den norska lagen begränsar inte möjligheterna att åberopa grunder för särskilda utförsäljningar men kräver å andra sidan att grunden, och då givetvis den verkliga grunden, uppges. I praxis har de mest skiftande grun— der godtagits. En annons med texten »Grunnen til utsalget er at vi må. skaffe penger for å dekke våre kreditorer, som ellers går på oss» har god- känts. Likaså att utförsäljningen avsåg ett »lejlighetsparti».

Även i Norge godtas att säsongrealisation omfattar varor som inköpts för realisationen, om det bara inte är varor av annat slag än dem affären vanligtvis för. Också till en speciell utförsäljning kan inköpas varor på förhand, dock inte efter det att anmälan och varulista sänts till polisen.

Om priserna säger den norska lagen inget. Men av några domar synes framgå att i begreppet utförsäljning ligger att priserna skall vara fördel- aktiga. Som exempel kan nämnas en dom där det uttalas att det avgörande för att en speciell utförsäljning skall föreligga är, att det framgår av med— delandet att varorna bara kommer att utbjudas kort tid och att utbudet är särskilt fördelaktigt för den köpande allmänheten. Om det således enligt lagens ordalag inte är helt klart om utförsäljning nödvändigtvis förutsätter en prisnedsättning, är det å den andra sidan otvivelaktigt att prisnedsätt- ning och reklam därmed kan ske utan att lagbestämmelserna kommer till användning. Bestämmelserna hindrar sålunda ej, att en affär har en per- manent »godkjöpsavdeling» eller att enstaka varor, som man önskar sålda på kort tid, förses med uppgift härom, exempelvis »Förut 100: —, nu 50: _.» Inte heller försäljningar av typen »ukens tilbud» antas falla under bestäm- melserna. Att man undviker att använda ordet utförsäljning eller reali- sation är visserligen inte avgörande, när det framgår av förhållandena att det i verkligheten är fråga om utförsäljning, men en stor variation av uttryck begagnas, vilka bildar en jämn övergång från den klara utförsälj- ningen som går under bestämmelserna till den ordinära billighetsförsälj- ningen som faller utanför. Var gränsen går mellan tillåtet och otillåtet är emellertid inte alltid lätt att konstatera.

Enligt den finska lagen skall såsom slutförsäljning anses endast för- säljning som är föranledd av affärens upphörande, brand- och vattenskada o. dyl. Emellertid synes det i praktiken vara möjligt att kalla försäljning av snart sagt vilken anledning som helst för slutförsäljning blott de for- mella föreskrifterna om anmälan till polismyndighet m. m. efterföljs.

I motsats till slutförsäljning får i Finland säsong- och inventeringsslut- försäljning hållas utan formaliteter. Men i samma affär får under ett kalenderår inte utan polismyndighets tillstånd kungöras mer än två sådana] slutförsäljningar och ingen av dem får fortgå mer än en månad. Erfaren-

heten visar dock att det i praktiken är nästan omöjligt att hindra flera eller längre sådana försäljningar, om de blott kallas något annat än säsong- eller inventeringsslutförsäljning. Detta beror på att enligt förarbetena öv- riga utförsäljningar inte omfattades av bestämmelserna.

Negativ avtalsbindning

Bland diskutabla säljfrämjande metoder upptar professor af Trolle i sin undersökning under rubriken aggressiva konkurrensmetoder ett förfarande, vilket betecknas som överrumpling. Förfarandet har också prövats inför Näringslivets Opinionsnämnd och där benämnts den negativa försäljnings- metoden.

af Trolle beskriver metoden på det sättet, att säljaren får till stånd ett avtal mellan sig själv och köparen genom att förmå köparen att vidta en handling, som kan anses utgöra ett antagande av säljarens anbud. Säljaren *räknar med att köparen inte är medveten om reglerna för slutande av! avtal, särskilt att underlåtenhet att avböja ett anbud med vissa undantag inte anses som ett antagande. Det har uppgivits att metoden används främst vid försäljning av konsumentvaror, exempelvis böcker, direkt till konsu- menter. Köparen erbjuds till exempel en vara med uppgift om att den kommer att sändas mot postförskott, om köparen inte avböjer inom viss tid. Eventuellt sänds därefter ett postförskott på lågt belopp, vilket efter betalning betraktas som handpenning på ett stort och dyrbart verk.

Syftet med metoden är enligt af Trolle att locka köparen in i ett för säljaren förmånligt kontraktsförhållande eller att inge köparen föreställ- ningen att han är hunden på för säljaren förmånliga villkor. Säljarens avsikt är att sedan utnyttja köparens verkliga eller inbillade situation, så att säljaren kan sälja sin vara, inte främst därför att köparen önskar varan utan därför att köparen känner sig bunden av ett avtal.

Gällande svensk rätt

Att tillställa en person, med vilken man inte står i något affärsförhållande, en vara eller ett erbjudande om en tjänst och därvid ange ett visst pris för varan eller tjänsten är civilrättsligt sett i regel att bedöma som ett anbud. I normalfallet ådrar sig mottagaren ingen som helst förpliktelse, om han förhåller sig helt passiv till anbudet. Vilka åtgärder av mottagaren som skall bedömas som ett accepterande av anbudet får avgöras efter civil- rättsliga normer.

Om sändaren och mottagaren är köpmän och tidigare står i affärsför- hållande med varandra och särskilt om mottagaren yrkesmässigt ägnar sig åt verksamhet såsom handelskommissionär, kan förhållandet civil- rättsligt vara att bedöma på annat sätt. Sådana fall regleras exempelvis i 9 & avtalslagen och i 5, 79 och 80 55 kommissionslagen .

Näringslivets Opinionsnämnd

Den berörda försäljningsmetoden har prövats vid ett par tillfällen av opi— nionsnämnden.

I det första fallet (NOp aktnr 617/63) gällde prövningen ett cirkulärbrev från ett försäkringsbolag till försäkringstagare med hemförsäkring. Cir- kulärbrevet var juridiskt sett ett anbud om ny hemförsäkring, innefat- tande dels en av penningvärdeförsämringen betingad höj ning av försäkrings- beloppet, dels en ändring av försäkringsvillkoren, vilken innebar ökat skydd i vissa hänseenden. Brevet avslutades med en förklaring att mottagarens försäkring från en angiven dag skulle ändras till den nya försäkringen och till ett högre försäkringsbelopp. Samtidigt upplystes om den nya premien, som med mer än 50 % översteg den gamla.

Nämnden konstaterade att denna s.k. negativa försäljningsmetod inne- har att säljaren avgav ett anbud till kunden under sådana förhållanden att kunden bibringades uppfattningen att han var pliktig att vidta åtgärd för att inte bli bunden av avtalet. Nämnden uttalade att denna försälj- ningsmetod förekom i så många olika former och under så olikartade för— hållanden att enligt nämndens mening någon generell bedömning av me- todens tillbörlighet från synpunkten av god affärssed inte var möjlig. I an- slutning härtill anförde nämnden emellertid följande.

Även om nämnden alltså anser att den s.k. negativa försäljningsmetoden i nu angiven mening icke kan fördömas generellt, finner nämnden dock att metoden lätt kan utformas och användas på sätt som ger anledning till befogade invänd— ningar icke minst ur allmänhetens synpunkt. Stor varsamhet måste därför iakt- tagas vid utformningen och genomförandet av säljkampanjer, där denna metod kommer till användning, och en sträng bedömning av dessa är påkallad.

Som synnerligen betänklig framstår enligt nämndens mening metoden när anbudet framlägges för kunden på sådant sätt att kunden lätt får uppfattningen att han redan är bunden vid anbudet och inte har möjlighet att avböja detta. Av särskild betydelse vid en bedömning av den negativa metodens tillbörlighet i det enskilda fallet är vidare om säljaren och kunden står i affärsförbindelse med varandra vid den tidpunkt, då anbudet avges, eller tidigare stått i sådan förbindelse, liksom hur affärsförbindelsen närmare är eller varit beskaffad, exempelvis om något slags samband föreligger mellan denna och det avtal vid vars ingående den negativa metoden kommer till användning.

Från dessa utgångspunkter hade nämnden vissa erinringar mot cirkulär- brevets utformning.

Det andra fallet (NOp aktnr 719/63) avsåg ett cirkulärbrev från ett bok- förlag till personer, som inte stod i något affärsförhållande med förlaget. Med brevet överlämnades en fotografisk årsbok för år 1962 som gåva. Sam- tidigt upplyste förlaget i brevet att det avsåg att senare skicka nästa år- gång av årsboken till mottagaren av brevet. Mottagaren upplystes om att om han inte avböjde detta skulle den sistnämnda årsboken komma på öppet köp per åtta dagar med full returrätt.

Nämnden hänvisade till sitt principuttalande i det nyss nämnda ärendet

och kom till den slutsatsen att den negativa försäljningsmetoden inte bort komma till användning i detta fall. Vidare anförde nämnden.

Härtill kommer ytterligare att [bokförlaget], såsom nämnden ovan anmärkt, för att främja försäljningen av [årsboken 1963] som »gåva» tillställt cirkulärbre- vets mottagare [årsboken 1962]. Enligt nämndens mening kan denna »gåva» an- tagas medföra att även den, som vid närmare eftertanke finner att några rätts- liga skyldigheter icke kan uppkomma i ett fall som detta, känner sig på något sätt moraliskt förpliktad att betala för [årsboken 1963]; han förnimvmer en känsla av olust över att göra något slags »obehörig vinst» genom att utan vidare be- hålla ej blott den först tillställda årgången utan även den senare årgången av skriften ifråga. Nämnden anser att cirkulärbrevets mottagare genom det sätt varpå »gåvan» kopplats till huvuderbjudandet om köp av [årsboken 1963] utsatts för en form av påverkan eller press som är anmärkningsvärd och icke bör god- tagas.

Övervältring av prestation

En annan säljfrämjande metod, som professor af Trolle diskuterar i sin undersökning är övervältring av prestation på konkurrent utan ersättning för denne. Metoden beskrivs på följande sätt: Ett företag säljer en viss vara, som dock ej lagerförs på sådant sätt att den kan besiktigas av köparna. Dessa uppmanas av företaget att besöka en konkurrerande företagsform, där varan lagerförs för besiktning, för att bese den eller t. o. m. prova den. Därefter uppmanas de att göra inköpet från företaget i fråga, som sluppit kostnaderna för lagerhållningen.

Genom att använda denna metod undgår man kostnaden för att lagerhålla produkten resp. att tillhandahålla den för provning utan att därför mista i konkurrensförmåga.

Näringslivets Opinionsnämnd *Ett med det beskrivna förfarandet likartat fall har prövats av opinions- nämnden. Förhållandet i detta fall (NOp 1958 rf. 17) var följande.

Ett parfymeri, som var generalagent i Sverige för en tysk färgtonande schampo- neringskräm, hade inrättat en särskild rådgivning-stjänst för allmänheten. Ett annat företag, so-m sålde samma schamponeringskräm på den svenska marknaden, hänvisade i bruksanvisning för krämen till parfymeriets rådgivningstjänst.

Opinionsnämnden fann förfarandet att åberopa parfymeriets kundtjänst innefatta ett otillbörligt utnyttjande av den försäljningsfrämjande åtgärd som kundtjänsten innebar. Förfarandet ansågs därför vara i strid mot god affärssed.

Utredningens rättspolitiska bedömning av marknadsföringsmetoder

En marknadsföringsmetod presenteras i regel genom en framställning av något slag. Sådana framställningar måste givetvis vara korrekta och veder- häftiga. Sker presentationen på ett oriktigt eller vilseledande sätt och är den

därigenom ägnad att påverka efterfrågan på vara, tjänst eller annan nyt- tighet kan ingripande ske med stöd av 2 5 i utredningens förslag.

Den rättspolitiska bedömning, som återstår att göra, gäller således inte presentationen av marknadsföringsmetoden utan metoden såsom sådan. Bedömningen kan avse metodens lämplighet från exempelvis distributions— ekonomisk, distributionsteknisk eller näringspolitisk synpunkt. Värderingar av detta slag bör emellertid som utredningen tidigare framhållit inte påverka utformningen av stadgandena i en lag om otillbörlig konkurrens. Vad som skall diskuteras är enligtkutredningens mening väsentligen huruvida någon marknadsföringsmetod generellt eller i viss individuell utformning fram- står såsom etiskt klandervärd och därföre] _bör få användas.

Mot kombinationsutbud av'skilda slag har den anmärkningen gjorts att de innefattar ett moment av vilseledande därigenom att de försvårar för kunderna att göra prisjämförelser eller erforderliga vägningar av pris mot kvalitet och andra faktorer, som har betydelse för behovstillfredsställelsen.

Utredningen anser inte att denna anmärkning är gener'ellt giltig. Väg- ningen av olika faktorer, som påverkar frågan om ett visst utbud till ett visst pris är mest förmånligt för kunden, kan säkerligen i vissa fall vara svårare vid separata utbud. Men kombinerade utbud kan. ges sådan utformning att förfarandena på ett klandervärt sätt innebär _— som det heter i 2 % IKL —— utnyttjande av allmänhetens godtrogenhet. I så fall bör de vara angripbara med stöd av en lagstiftning mot otillbörlig konkurrens.

Tilläggserbjudanden i allmänhet och särskilt sådana dårtilläggsvaran saknar samband med huvudvaran och där säljargumenteringen år koncen- trerad på tilläggsvaran har vidare ansetts etiskt oförsvarliga av det skälet att de vädjar till irrationella faktorer och drar kundens intresse från det han egentligen betalar för, nämligen huvudvaran, till något som sakligt sett inte har med huvudvaran att,skaffa. I ytterlighetsfall skulle kunna tänkas att huvudvaran köps uteslutande för att kunden eller kanske hans barn vill ha »presenten».

Gentemot denna invändning mot tilläggserbjudanden —— och likande in- vändningai mot andra marknadsföringsmetoder — vill utredningen helt allmänt understryka, att den anser det angeläget. att reklam och försälj- ning där det låter sig göra främst inriktas på saklig argumentering om Varors egenskaper, användbarhet, pris o.dyl. En utveckling mot större! saklighet i marknadsföringen kan dock knappast främjas effektivt genom negativa åtgärder såsom generella förbud mot vissa. marknadsföringsmeto— der. Däremot kan enligt utredningens uppfattning en intensifierad konsu— mentupplysning och konsumentfostran verka som en stimulans för sakligt inriktad marknadsföring. .

Emellertid är inte sällan möjligheterna till saklig argumentering be- gränsade, såsom då det gäller varor som inte skiljer sig från varandra i funktionen utan endast till utseendet. Dessa möjligheter kan också vara i

stort sett uttömda, såsom då det gäller väl kända märkesvaror med i allt vä- sentligt samma egenskaper. Att för sådana fall förbjuda användningen av reklam eller marknadsföringsmetoder skulle knappast vara förenligt med den marknadshushållning med fri konkurrens, på vilken vårt samhällseko- nomiska system bygger. För övrigt kan det även ur köparens synpunkt vara berättigat att säljaren också i fall, där saklig argumentering är möjlig, vädjar till irrationella preferenser hos köparna. Sådana vädjanden kan ge anledning till köp, som ger lika stor behovstillfredsställelse som köp på rationella grunder. Därför bör enligt utredningens mening ett generellt förbud mot tilläggserbjudanden inte införas. 1 -

Mot introduktionen av trading-stamps i Sverige'har framförts varningar främst av distributionsteknisk och distributionsekon'omisk natur. Man har hävdat att varudistributionen med dem skulle tillföras mer besvär och kost- nader än som uppvägs av intäkter på grund av ökad omsättning. Frågor av denna art anser” utredningen emellertid som nämnts inte höra övervägas i detta sammanhang. I '

Men det har också" sagts att trading stamps är vilseledande därför att det inte skulle vara möjligt för kunden att bedöma kostnaden för och värdet av den förmån, som tillförs honom genom märkena. Detta synes gälla oavsett om märkena tillhandahålls av ett rabattmärkesföretag eller exempelvis en märkesvaruproducent eller ett detaljhandelsföretag. Finns emellertid på Varje märke ett kontantvärde utsatt ,och har kunden möjlighet att kräva märkena inlösta alternativt i kontanter *eller i_ standardvaror, vilkas värde kunden i stort sett kan bedöma, kan systemet. inte fördömas från etisk syn- punkt. Likheten med vanlig årsomsättningsrabatt är då påtaglig. Är de angivna förutsättningarna inte uppfyllda, kan systemet däremot innebära ett otillåtligt utnyttjande av allmänhetens godtrogenhet. Är detta förhållan- det, bör ingripande kunna ske med stöd av en lagstiftning mot otillbörlig konkurrens. ?

Bedömningen av sådana "marknadsföringsmetoder som rabattkuponger, vilka berättigar kunden till prisnedsättning på varan, prisnedstämpling på färdigförpackade märkesvaror, punktprissättning i detaljhandeln och sär- skilda rabatter' till intresseföreningar är väsentligen av ekonomisk natur och hänger nära samman med tillämpningen av KBL. Såsom tidigare _j anförts anser utredningen att sådana marknadsföringsmetoder inte bör behandlas i en lag om otillbörlig konkurrens. Här som eljest gäller dock givetvis att presentationen av metoderna måstevara korrekt för att inte strida mot 2 5 i utredningens förslag.

I fråga om vilseledande förpackningar bör 1 första hand uppmärksammas den situationen, att förpackningen ges sådan yttre storlek eller form att den

1 Inom utredningen har avvikande mening om tilläggserbjudanden uttalats av hrr Gillberg och Jacobsson. ' Avvikande mening om trading stamps har uttalats av hrr Gillberg, Jacobsson och Uggla.

redan därigenom är ägnad att vilseleda om innehållets kvantitet eller beskaf- fenhet. Själva den yttre formen i och för sig torde inte kunna betecknas såsom en framställning och den allmänna bestämmelsen mot oriktiga och vilseledande framställningar i 2 5 i utredningens förslag är följaktligen inte tillämplig. Användningen av sådana förpackningar bör emellertid kunna förbjudas med stöd av en lagstiftning mot otillbörlig konkurrens. De över- väganden, som föregår ett beslut, bör i stort sett sammanfalla med dem, som föranleds av 2 5, men ytterligare faktorer kan tillkomma. Hänsyn måste exempelvis tas till att förpackningen är ändamålsenligt konstruerad från teknisk synpunkt, lämplig att transportera, lagerhålla och exponera samt lätthanterlig för konsumenten.

Mycket av vad som i övrigt behandlats under rubriken vilseledande för- packningar såsom otydliga eller vilseledande kvantitet'sangivelser, miss- visande kvantitetsbeskrivande ord och vilseledande illustrationer, år fram- ställningar. De kan således bedömas med ledning av 2 5 i utredningens förslag. »Udda» vikter och kvantiteter synes i vårt land inte förekomma i tillnärmelsevis samma utsträckning som i Förenta Staterna. Frågor om stan— dardstorlekar på förpackningar och redogörelser för innehållet i och sam- mansättningen av märkesvaror hänger nära samman med frågan om varu- deklarationer och standardisering av transportredskap m.m. De bör inte behandlas i en lagstiftning mot otillbörlig konkurrens.

Lotterier i säl jfräm jande syfte för allmänheten är, som av det föregåen- de framgår, i praktiken förbjudna i Sverige till följd av att de faller under det allmänna tillståndstvånget i lotteriförordningen och tillstånd till dem inte lämnas. Det har, såvitt utredningen har sig bekant, inte från något håll föreslagits, att säljlotterier skulle undantas från lotteriförbudet. För egen del finner utredningen inte heller anledning att föreslå ett sådant undan- tag. Lotterier i säljfrämjande syfte för allmänheten bör alltså även i fort- sättningen vara underkastade tillståndstvånget i den allmänna lotteriförä ordningen.

Pristävlingar i säl jfräm jande syfte, vilka avgörs genom bedömning av skil- da individuella prestationer och inte genom en av slumpen helt eller delvis beroende anordning, faller utanför lotteriförordningen. Det föreligger alltså inte rättsligt hinder mot att använda en säljpristävling såsom marknads- föringsmetod. Utredningen kan inte finna det etiskt oförsvarligt i och för sig att pristävlingar används såsom led i marknadsföringen av varor och tjänster och föreslår ingen ändring i gällande rätt i denna del. Utredningen vill emellertid framhålla att många nu förekommande s. k. pristävlingar i säljfrämjande syfte för allmänheten i själva verket torde vara lotterier enligt definitionen i 1 5 andra stycket lotteriförordningen (refererat på s. 195 ovan). Endast tävlingar som är så konstruerade att avgörandet inte alls beror på en slump är med säkerhet lagliga. Enligt utredningens mening ligger det i såväl näringslivets som konsumenternas intresse att överträdel- ser av lotteriförordningen inte förekommer.

Även egentliga säljpristävlingar kan vara utformade på ett från allmän synpunkt klandervärt sätt. För att vara godtagbar måste en pristävling enligt utredningens uppfattning uppfylla vissa formella minimikrav. Sålun- da skall villkoren för deltagande i tävlingen vara tydligt, fullständigt och lättfattligt angivna. Vidare bör samma villkor för deltagande gälla för alla deltagare. Insatsens storlek får inte bero på en slump. Bedömningen av pres- tationerna måste ske på ett vederhäftigt sätt och i tävlingsbestämmelserna skall anges efter vilka grunder bedömningen skall ske. Anlitas jury för bedömningen skall juryns sammansättning anges. Det kan vara lämpligt att utnyttja den möjlighet till offentlig kontroll som notarius publicus-insti- tutionen erbjuder.

Uppfyller Säljpristävlingar inte rimliga anspråk i angivna hänseenden bör det vara möjligt att förbjuda dem med stöd av en lagstiftning mot otill- börlig konkurrens.

»Gåvoutdelningar» i säljfrämjande syfte kan, även om de inte skulle anses oförenliga med lotteriförordningen, i hög grad utsätta allmänheten för arrangörernas godtycke. Det är angeläget att principerna för utdelning- en klarläggs så fullständigt att de ger en rimlig möjlighet till bedömning av utsikterna att få en »gåva». Erforderliga garantier måste också ges för att den uppgjorda planen verkligen följs vid fördelningen av »gåvorna». Utdel- ningar, som är otillfredsställande i här angivna hänseenden, bör kunna för- bjudas med stöd av lagen om otillbörlig konkurrens.

Användningen av termerna utförsäljning och realisation har, som av redo- görelsen ovan framgår, i många länder reglerats genom mer eller mindre ingående bestämmelser. En anledning härtill torde vara att termerna ansetts ha "så stor suggestionskraft att allmänhetens intresse att inte utsättas för vilseledande ansetts fordra restriktioner i användningen av termerna.

Emellertid synes de särskilda bestämmelserna om speciella utförsälj- ningar, i varje fall såsom de utformats och tillämpats i Danmark, Finland och Norge, utgöra ett bräckligt värn mot vilseledande. Något hinder mot att anskaffa varor särskilt för utförsäljningen föreligger inte, blott det sker innan förteckning ingivits till polisen. Någon föreskrift om att utbudet till priset eller i något annat avseende skall vara förmånligt för kunderna finns inte. Här som eljest ankommer det på kunderna att väga pris mot kvalitet. Särskilt påtagligt är detta i fråga om skadade varor, där ej ens en i och för sig riktig uppgift om tidigare pris ger mycken ledning. Räknas i lagen ut- tömmande upp godkända anledningar till utförsäljning kan det —— visar dansk praxis -— inträffa att ett meddelande om prisnedsättning (exempel- vis 25 % prisnedsättning i anledning av 25-årsjubileum) inte får göras, även om det visas vara helt korrekt. Innehåller lagen inte någon uppräkning av tillåtna utförsäljningsanledningar blir å andra sidan —— visar norsk praxis —— gränsen mellan otillåten utförsäljning och tillåten annan för- säljning högst oklar. Inte heller lagregler om säsongrealisationer innebär någon garanti för att konsumenterna inte utsätts för vilseledanden. Regler-

na har i Danmark, Finland och Norge inte hindrat att särskilda varupartier tillverkats och saluhållits såsom realisationsvaror. Huruvida sådana varor innebär ett förmånligt alternativ för kunden ankommer på honom själv att bedöma. Även i fråga om varor som tidigare saluförts i affären och ned— satts i pris är det kundens sak att väga pris mot kvalitet och service, varvid särskilt är att märka att mindre service i olika avseenden normalt erbjuds vid realisationer.

Utredningen anser alltså inte att särskilda bestämmelser om utförsälj— ningar och realisationer är ändamålsenliga från den nu behandlade syn- punkten. Utredningen vill emellertid understryka vikten av att den före- slagna vilseledandebestämmelsen tillämpas på vilseledande reklam i sam- band med speciella utförsäljningar och säsongrealisationer. Annonserar man med »Konkursutförsäljning», fastän endast en del av de utbjudna varorna är konkursvaror, använder man en oriktig eller vilseledande fram- ställning. Detsamma kan anses vara förhållandet om beteckningen »För- säljning av konkursvaror» används om en försäljning, som inte görs av konkursboet eller på dess uppdrag. Som regel torde i så fall den förutsätt— ningen för stadgandets tillämpning att uppgiften är ägnad att påverka efterfrågan efter varorna vara uppfylld. Ägnat att påverka efterfrågan är det även att annonsera om utförsäljning på grund av att en rörelse skall upp- höra. Pågår sådan annonsering under lång tid torde uppgiften ofta vara vilseledande. Under en såsom utförsäljning kungjord försäljning kan det vara företagsekonomiskt motiverat och gentemot kunderna försvarligt att i mindre utsträckning komplettera varulagret, men sker tillförsel i sådan utsträckning att en stor del av varulagret förnyas under loppet av utförsäljningen, motsvarar uppgiften inte allmänhetens föreställning om innebörden av denna term och är därför vilseledande. Hyr man lokal i ett rivningshus, där man tidigare inte haft affär, och driver man där försälj- ning av varor under uppgift om att det är fråga om en utförsäljning föran- ledd av att huset skall rivas, torde som regel förutsättningarna för tillämp- ning av vilseledandebestämmelsen vara uppfyllda. Åberopas vid utförsälj- ning av ett varuparti att partiet skadats av brand, rök, vatten o. dyl., får partiet som regel inte kompletteras med andra varor. Sker detta torde den åberopade uppgiften anses vilseledande. Över huvud taget lär erfarenheten att termerna utförsäljning och realisation ofta missbrukas, dock knappast i så hög grad att de över huvud taget inte längre påverkar efterfrågan efter de utbjudna varorna. Med hjälp av 2 5 i utredningens förslag bör därför miss- bruken kunna stävjas.

Den negativa avtalsbindningen, använd som marknadsföringsmetod gent— emot allmänheten, framstår i regel såsom moraliskt betänklig eller klart otillbörlig. Däremot kan metoden i vissa speciella situationer, särskilt om parterna tidigare står i avtalsförhållande med varandra, inte helt fördömas.

Det otillbörliga i negativ avtalsbindning som marknadsföringsmetod gent-

emot allmänheten består väsentligen däri att man utnyttjar allmänhetens okunnighet om civilrättens regler- till att inge dem, som metoden riktar sig till, en oriktig föreställning om juridisk bundenhet. Erfarenheterna från Näringslivets Opinionsnämnd visar att också andra tvivelaktiga moment kan tillkomma, såsom att man genom en handling som framstår som gene- rös kan utöva en viss moralisk press på mottagarna. Utredningen finner det angeläget att möjlighet ges att under rättsligt tvång förbjuda användningen av marknadsföringsmetoden i de fall, då den brukas på ett moraliskt klan- dervärt sätt.

Överuältring av prestation på konkurrent utan ersättning för denne är ett problem som accentuerats av den prisrörlighet och den konkurrens mel- lan olika distributionsformer, som avsågs med och även blivit en följd av KBL. Allmänheten har möjlighet att skaffa sig informationer om varor i den öppna fackhandeln och sedan förvärva dem genom lågpriskanaler. De pro- ' blem detta kan medföra är väsentligen distributionsekonomiska och nå- ringspolitiska. De hänger nära samman med tillämpningen av KBL. Den rättsliga bedömningen av dessa problem måste därför enligt utredningens mening ske inom ramen för sagda lag.

Att ett företag utan egen exponering av varor direkt uppmanar kunderna att undersöka dem i öppen butik och sedan köpa dem till lägre pris hos företaget i fråga får däremot anses vara en etiskt oförsvarlig handling, som bör kunna förbjudas med stöd av en lagstiftning mot otillbörlig konkurrens. Detsamma gäller sådant utnyttjande av annat företags service, som exem- plifierats i ovan refererade opinionsnämndsfall (NOp 1958 rf. 17).

Den rättspolitiska bedömningen i de övriga nordiska länderna

De övriga nordiska kommittéernas bedömningar av marknadsföringsmeto- der har i viss mån gett annat resultat än den svenska kommitténs. Inbördes är de danska, finska och norska resultaten inte heller överensstämmande med varandra.

Det norska förslaget innehåller flera specialbestämmelser om olika mark- nadsföringsmetoder medan de finska och danska har endast en vardera. De danska och norska förslagen är inte enhälliga. I Danmark finns minori- teter som vill ha fler specialbestämmelser, medan i Norge minoriteterna vill ha färre sådana bestämmelser.

Det danska förslaget innehåller inget specialstadgande om tilläggserbju- danden, tilgift, eller om kombinationsutbud. Däremot föreslås ett efter engelskt mönster utformat stadgande om trading stamps. Man föreslår att om en näringsidkare vid avsättning av varor eller tjänster ger rabatt eller annan prestation i form av märken, kuponger och liknande till senare in- lösning, skall märkena på tydligt sätt vara försedda med utställarens namn och firma och med uppgift om ett värde i danskt mynt. Vidare föreslås att

rabattmärkesutställaren skall ha skyldighet att inlösa märkena till angivet värde, när märken till ett belopp, vars storlek bestäms av handelsministern, begärs inlösta (& 5). Det förordas att detta värde fastställs till fem kronor. En minoritet i den danska kommittén vill bibehålla gällande lags förbud mot tilgift och förmedling av rabattprestation.

I Norge föreslås att tilgiftsförbudet med vissa modifikationer bibehålls. Med tilgift avser man enligt en definition i lagförslaget en gåva eller presta- tion, som ges under förutsättning av varuköp. Som tilgift anses också att det för en vara, tjänst eller annan prestation, som därtill brukas, beräknas ett särskilt lågt pris. Huvudregeln skall vara att tilgift inte får ges eller er- bjudas i detaljhandeln, men undantag görs när tilgiften är av samma slag som huvudvaran eller får anses som tillbehör till den eller är en presta- tion, som har rimligt och naturligt samband med huvudvaran. Rabatt och tillbakabetalning på köp räknas enligt förslaget inte som tilgift och heller inte kuponger o. dyl., som bara kan inlösas i pengar. Trading stamps, som är inlösbara i varor eller alternativt i varor och pengar, förbjuds alltså en- ligt förslaget. Slutligen sägs att det inte anses som tilgift att det till huvud- varan fogas ett prov av en annan vara än huvudvaran, när avsikten uppen- bart inte är att påverka försäljningen av huvudvaran (5 6). En minoritet i den norska kommittén föreslår att trading stamps skall vara tillåtna under förutsättning att de kan krävas inlösta i pengar. För att sådana märken skall vara lovliga fordras att inlösningsbeloppet finns angivet på dem. Skall de alternativt vara inlösningsbara i varor får inlösningsbeloppet i pengar inte sättas väsentligt lägre än vanligt pris på ifrågakommande varor. En annan minoritet i den norska kommittén föreslår att tilgiftsförhudet helt upphävs.

I fråga om reklamlotterier föreslås i Danmark att de liksom andra lotte- rier skall bedömas enligt kriterierna i den allmänna lotterilagstiftningen, vilken står inför revision. Man rekommenderar att insatsbegreppet i lotteri- lagen genom lagändring förklaras omfatta inte bara kontant insats utan också förvärv av varor och tjänster mot betalning. Därmed kommer man, om nuvarande praxis bibehålls, normalt inte att kunna få tillstånd till re- klamlotterier, i vilka insatsen består av varuköp. En minoritet föreslår att lotterier i reklamändamål generellt förbjuds i konkurrenslagen . En annan minoritet anser att det inte finns skäl vare sig att införa lotteriförbud i kon— kurrenslagen eller att ändra insatsbegreppet i lotterilagen på så sätt att reklamlotterier därigenom förbjuds.

Den finska kommittén föreslår ett stadgande av innehåll att ingen i näringsverksamhet får lämna eller utlova förmån, vars erhållande beror på utlottning eller annars på tillfällighet, för så vitt möjligheten att erhålla förmånen förutsätter att betalning erläggs eller vederlag annars presteras (6 å)-

Det i Norge föreslagna tilgiftsförbudet, som gäller i detaljhandeln vid köp av varor, omfattar också lotterichans som är avhängig av köptvång. Man har emellertid funnit att det behövs ett lotteriförbud också för serviceverk-

samheter och andra verksamheter, som utbjuder tjänster. Man föreslår där- för ett generellt lotteriförbund i form av stadgande enligt vilket lottdragning eller annan form av slumpmässig fördelning av varor, tjänster eller andra prestationer bland förbrukare inte skall vara tillåten, om det för deltagande fordras att en vara eller annan prestation förvärvas mot betalning. Vidare föreslår kommittén att det sätts ett »tak» på vinsterna vid reklamlotterier, oberoende av om dessa är insatslotterier eller inte. Lagtekniskt åstadkommer man detta genom en hänvisning till den allmänna lotterilagen, som ger vederbörande departement befogenhet att fastställa en maximigräns för vinster (& 7). Någon exakt värdegräns för högsta vinst föreslår kommittén inte, men den nämner som tänkbara belopp 10 000—15 000 kronor. En mino- ritet i den norska kommittén anser att det inte bör införas något lotteri— förbud.

I fråga om utförsäljningar och realisationer föreslås i både Danmark och Finland att gällande specialbestämmelser upphävs. Man anser att det inte behövs någon annan specialbestämmelse än den som föreslås mot vilsele— dande reklam m.m. En minoritet i den danska kommittén vill dock bibe- hålla gällande lagreglering med vissa modifikationer. . Den norska kommittén föreslår en allmän bestämmelse om rätten att an- vända termerna utförsäljning, realisation och liknande i reklam samt vissa ordningsföreskrifter i anslutning därtill. Majoriteten anser detta förslag tillräckligt och föreslår därför att gällande rätts reglerande föreskrifter upphävs.

En minoritet föreslår som komplement till den nämnda allmänna be- stämmelsen vissa föreskrifter om hur länge säsong- och inventerings- realisationer skall få hållas.

Det norska förslaget i fråga om rätten att använda termerna utförsälj- ning och realisation m.m. har följande innehåll. Kungörelser och andra meddelanden om utförsäljning, realisation eller annan form av försäljning i detaljhandeln till nedsatta priser får bara användas när priserna på de ut- bjudna varorna verkligen är nedsatta. Gäller en sålunda kungjord utför- säljning inte hela affärens varubehållning, skall det ordnas på så sätt att kunderna kan se vilka varor utförsäljningen gäller. Omfattar utförsäljning- en varor med fel eller kvalitetsbrister föreligger skyldighet att genom märk- ning, skyltar e. dyl. göra kunderna uppmärksamma härpå. Envar har skyl- dighet att ge polisen de upplysningar som krävs för kontroll av dessa bestäm- melser (5 8). Den av minoriteten föreslagna kompletteringen innehåller att rätten att hålla utförsäljningar som kungörs som säsongutförsäljning, inventeringsutförsälj ning e. dyl. skall begränsas till två gånger per år och att varje sådan utförsäljning får pågå maximalt en månad. För att möjlig- göra för affärer med varierat varusortiment att hålla utförsäljningar avdel- ningsvis för att kunna följa branschmässiga utförsäljningstider rekommen- deras möjlighet till dispens från denna huvudregel.

I övrigt förekommer inga specialbestämmelser i de nordiska förslagen.

En minoritet i den danska kommittén föreslår emellertid ytterligare tre specialbestämmelser. Man vill ha ett stadgande om »leverantörrabattmär- ken», enligt vilket näringsidkare inte får utan vederlag utlämna kuponger eller liknande, som tjänar till hel betalning eller delbetalning i efterföljande omsättningsled av närmare angivna varor eller tjänster. Vidare vill man ha förbud mot »snöbollssystemet», vilket innebär att näringsidkare säljer kuponger eller liknande, som berättigar till förmånligt förvärv av varor eller tjänster under förutsättning att köparen genom vidare utbredning av kupongerna tillför verksamheten nya kunder. Slutligen föreslås också för- bud mot »organiserad rabatt» i förhållande till konsumenter. Med organi- serad rabatt avses rabatt till personer i kraft av deras medlemsskap i en för— ening eller anställning på ett bestämt ställe.

Som komplettering till de föreslagna specialbestämmelserna finns i vart och ett av de övriga nordiska förslagen liksom i gällande rätt i dessa länder en allmän bestämmelse, en s. k. generalklausul.

Otillbörlig efterb ildning

Ett praktiskt problem, som erbjudit rättsliga svårigheter i många länder, är den s. k. slaviska efterbildningen. Härmed förstås plagiering av ett obj ekt, till vilket någon ensamrätt inte är erkänd i lag. Den slaviska efterbildningen kan avse exempelvis mönster, modell, konstruktion, kännetecken eller be- stämd marknadsföringsmetod.

Den slaviska efterbildningen anses vara ett brännande problem för vissa branscher, särskilt textil- och konfektionsbranscherna. Erfarenheterna från Näringslivets Opinionsnämnd och Svenska Slöjdföreningens Opinionsnämnd visar att problemet också är aktuellt inom andra branscher.

Termen slavisk efterbildning ger närmast intrycket av att det är fråga om exakt kopiering. Praktiskt sett synes det emellertid inte möjligt att begränsa ämnet till ren kopiering. Även annat mycket närgånget efterbildande måste beaktas i detta sammanhang. Den här använda termen är därför otillbörlig efterbildning.

Vid försök att erbjuda rättsliga medel mot otillbörlig efterbildning uppstår svårigheter att finna kriterier, efter vilka avvägningen skall ske mellan den kränktes intresse av skydd mot att hans genom den immaterialrättsliga en-' samrättslagstiftningen inte skyddade objekt plagieras och det allmänna in- tresset av rörelsefrihet utanför den gräns mellan skyddat och oskyddat, som lagstiftaren efter moget övervägande dragit i de olika ensamrättslagarna.

För att ge en bakgrund till utredningens överväganden ges först en sum- marisk översikt över de immaterialrättsliga ensamrätterna. Översikten be- gränsas i stort sett till ett kortfattat angivande av objekten för ensamrätt och påföljderna av att ensamrätterna träds för när.

Gällande svensk rätt

De ensamrätter, varom här är fråga, är dels de tidsbegränsade patent-, mönster- och upphovsrätterna samt rätten till fotografisk bild, dels de i prin- cip icke tidsbegränsade känneteckensrätterna, dvs. varumärkes- och fir- marätterna. Av de tidsbegränsade rättigheterna uppkommer patent- och mönsterrätterna efter förprövning och någon form av registrering, medan upphovsrätten till litterära och konstnärliga verk m. rn. uppstår genom ver- kets tillblivelse oberoende av förprövning och registrering. Varumärkes- och firmarätterna förvärvas genom förprövning och registrering eller genom in— arbetning.

Patent kan enligt den nya patentlagen, som beräknas träda i kraft under 1967, erhållas på uppfinning, som kan tillgodogöras industriellt. Enligt förarbeten måste vissa förutsättningar vara uppfyllda för att det skall före- ligga en uppfinning i patenträttslig mening, bl. a. måste uppfinningen vara ny, ha teknisk karaktär och teknisk effekt samt vara reproducerbar (prop. 1966: 40 s. 54).

Patent meddelas för en tid av 17 år från ansökan.

Uppsåtligt patentintrång är straffbart. Patentintrång av uppsåt eller oakt- samhet föranleder ersättningsskyldighet. Även patentintrång, som inte sker uppsåtligen eller av oaktsamhet, kan medföra begränsad ersättningsskyldig— het, om och i den mån det finnes skäligt.

I fråga om mönster gäller enligt den nuvarande mönsterlagen från 1899 att endast sådana mönster som begagnas vid tillverkning till avsalu av alster tillhörande metallindustrien kan skyddas. Enligt rättspraxis gäller lagen bara prydnadsmönster, inte nyttomönster. Skydd vinnes genom registrering, som endast kan avse nya mönster.

Skyddet för registrerat mönster omfattar en &th från ansökan. Den som gör intrång i rätt till mönster, som han vet vara registrerat, straf- fas. Bara straffbar överträdelse medför Skadeståndsskyldighet. _ Enligt ett av mönsterskyddskommittén framlagt förslag till ny mönster- lag (SOU 1965: 61) förstås med mönster förebilden för en varas utseende eller för ett ornament. Begränsningarna till viss industri och till prydnads- mönster är upphävda. Ensamrätt vinns genom registrering. Mönsterrätt förvärvas endast för mönster, som väsentligen skiljer sig från vad som blivit känt, innan ansökan om registrering gjordes.

Mönsterregistrering gäller enligt förslaget i 5 år från ansökan och kan på begäran förnyas för ytterligare två 5-årsperioder.

F örslagets bestämmelser om sanktioner vid mönsterintrång' är utformade väsentligen på samma sätt som patentlagens motsvarande bestämmelser vid patentintrång.

Föremål för upphovsrätt är enligt 1960 års upphovsrättslag litterärt eller

konstnärligt verk, vare sig det utgör skönlitterär eller beskrivande framställ- ning i skrift eller tal, musikaliskt eller sceniskt verk, filmverk eller alster av bildkonst, byggnadskonst, konsthantverk eller konstindustri eller kommit till uttryck på annat sätt. Till litterärt verk hänförs karta, så ock annat i teckning eller grafik eller i plastisk form utfört verk av beskrivande art.

Upphovsrätt till ett verk gäller som regel i 50 år efter upphovsmannens död eller, om verket publicerats anonymt eller pseudonymt, i 50 år efter ver- kets offentliggörande. För alster av konsthantverk eller konstindustri gäller rätten dock endast i 10 år efter alstrets offentliggörande. Genom en särskild övergångsbestämmelse har dock föreskrivits, att rätt till sådana alster skall, om rätten eljest skulle upphöra vid utgången av något av åren 1960—1970, gälla intill utgången av 1971. Mönsterskyddsutredningen, som haft i uppdrag att överväga rättsskyddet för alster av konsthantverk och konstindustri, el- ler med utredningens terminologi alster av brukskonst, föreslår nu samma skyddstid för dessa alster som för annan konst (SOU 1965: 61 s. 203).

Vissa upphovsrätten närstående rättigheter regleras också genom upphovs- rättslagen. Sålunda får grammofonskiva eller annan anordning, på vilken ljud upptagits, ej utan framställarens samtycke eftergöras förrän 25 år från upptagningen. Katalog, tabell eller annat dylikt arbete, vari sammanställts ett stort antal uppgifter, må ej utan framställarens samtycke eftergöras förrän 10 år efter utgivandet.

Intrång i upphovsrätt, som sker uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, straffas. Ersättning kan utdömas vid uppsåtligt eller oaktsamt utnyttjande samt även, i begränsad utsträckning, vid utnyttjande i god tro. Dessa regler äger motsvarande tillämpning på de upphovrätten närstående rättigheter, som regleras i lagen.

Den som framställt en fotografisk bild har enligt lagen om rätt till foto- grafisk bild av 1960 med vissa inskränkningar uteslutande rätt att genom fotografi, tryck, teckning eller annat förfarande framställa exemplar av bil— den, ävensom att visa den offentligt.

Rätten till fotografisk bild gäller i regel i 25 år efter bildens framställning. För fotografisk bild, som äger konstnärligt eller vetenskapligt värde, gäller rätten dock i 50 år efter fotografens död.

Bestämmelserna om sanktioner mot överträdelse av lagen är utformade på i huvudsak samma sätt som motsvarande bestämmelser i upphovsrättslagen .

Ensamrättens föremål enligt 1960 års varumärkeslag är varumärke såsom särskilt kännetecken för att från andras varor eller tjänster skilja sådana varor eller tjänster, som näringsidkare tillhandahåller i sin rörelse. Varu- märke kan bestå av figur, ord, bokstäver eller siffror, så ock av säregen ut- Styrsel av vara eller dess förpackning. Ensamrätten förvärvas genom registre— ring eller inarbetning. Genom inarbetning kan även förvärvas ensamrätt till slagord eller annat i näringen använt särskilt varukännetecken.

Enligt kollektivmärkeslagen kan förening av näringsidkare genom re- gistrering eller inarbetning förvärva ensamrätt till varumärke eller annat varukännetecken att av medlem användas för varor eller tjänster, som han tillhandahåller i sin rörelse. Offentlig myndighet, stiftelse eller sammanslut- ning, som bedriver kontroll av varor eller tjänster, kan också förvärva en- samrätt till varumärke eller annat varukännetecken att användas för varor eller tjänster, som är föremål för kontroll. Här avsett varumärke kallas kollektivmärke.

Rätten till varumärke eller särskilt varukännetecken samt till kollektiv- märke är icke tidsbegränsad i vidare mån än att registrering för att förbli gällande måste förnyas vart tionde år.

Obehörigt användande av förväxlingsbart varumärke varumärkes- intrång —— straffas, om det sker uppsåtligt. Intrång av uppsåt eller oaktsam- het föranleder skadeståndsskyldighet med möjlighet till jämkning vid ringa oaktsamhet.

Med firma förstås enligt firmautredningens ännu ej publicerade förslag till firmalag det namn varunder näringsidkare driver sin verksamhet och som han vid därvid förekommande underskrifter tecknar. Ensamrätten, som enligt gällande rätt i princip uppstår genom firmas antagande och använ- dande, vinns enligt förslaget genom registrering eller inarbetning. Genom inarbetning förvärvas enligt förslaget ensamrätt också till annat för närings- verksamheten använt kännetecken.

Rätten till firma eller annat för näringsverksamheten använt kännetecken är icke tidsbegränsad.

Vid firmaintrång finns enligt gällande rätt möjlighet till förbudstalan. En- ligt förslaget är sanktionerna vid firmaintrång desamma som vid varumär- kesintrång.

Till följd av brister i de äldre känneteckenslagarna infördes 1942 som ett provisorium 9 & IKL. Enligt första stycket i denna paragraf straffas den som i utövning av näringsverksamhet använder namn, firma, varumärke, utstyrsel eller annat kännetecken, som lätt kan förväxlas med förut här i riket inarbetat kännetecken för annans näringsverksamhet eller däri ut- bjudna varor eller prestationer, under förutsättning att användningen sker med uppsåt att framkalla sådan förväxling. Vid antagandet av den nya varumärkeslagen stadgades emellertid i ett andra stycke till 9 5 att vad i första stycket sagts inte skulle äga tillämpning, där det kännetecken, med vilket förväxling kunde äga rum, var skyddat enligt varumärkes- eller kollektivmärkeslagen. Andra stycket till 9 5 IKL är ett uttryck för den prin- cip, som varit vägledande vid revisionen av känneteckenslagstiftningen i Sverige, nämligen att ämnet skall ges en uttömmande behandling i special- lagstiftningen. Frågan om och i vad mån kännetecken åtnjuter rättsskydd skall alltså bedömas uteslutande med ledning av varumärkes-, kollektiv-

15—614788

märkes- och firmalagarna. I konsekvens härmed kommer firmautredningen att vid framläggande av förslaget till ny firmalag föreslå att 9 5 IKL upphävs.

Ett angrepp på de genom de immaterialrättsliga ensamrättslagarna skyd- dade intressena betecknas alltså som intrång i dessa. I fråga om känneteck- nen är emellertid lagarna inte begränsade till att medge inskridande vid kränkning av vad man skulle kunna kalla innehavarens privaträtt till känne- tecknet. Även allmänhetens intresse av att inte utsättas för vilseledande till- godoses på flera sätt i varumärkeslagen och förslaget till firmalag. Känne— tecken, som är ägnade att vilseleda allmänheten, får sålunda inte registreras. Vidare stadgas att om kännetecken efter överlåtelse är vilseledande i den nye innehavarens hand äger domstol vid vite förbjuda användning av det. Sådant förbud kan också eljest meddelas om kännetecken är vilseledande eller om innehavaren eller annan med hans medgivande använder kännetecknet på sådant sätt att allmänheten vilseleds.

Ensamrätternas objekt och omfattning bestäms, förutom av lagstadganj den, av lagarnas tillämpning i praktiken. Om ensamrätten grundas på registrering fastställs föremålet för rätten genom registreringsmyndigheters och besvärsinstansers beslut. Uppkommer ensamrätt oberoende av registre- ring ankommer på domstol att pröva dess objekt. Omfattningen av skyddet bestäms av domstolsavgöranden i intrångsmål.

Prövningen av patentansökningar ankommer på patent- och registrerings- verkets patentavdelning. Över dess beslut kan besvär anföras till patentver- kets besvärsavdelning. Sista instans är f.n. regeringsrätten. Utöver admini- strativ praxis finns också domstolspraxis i intrångsmål.

Ansökningar om registrering av mönster handläggs enligt gällande lag av patentverkets varumärkesbyrå. Andra och sista instans är regeringsrätten. Enligt förslaget till mönsterlag skall prövning av mönsterregistreringsansök- ningar också i fortsättningen göras av patentverket. Instansordningen vid besvär föreslås bli densamma som i varumärkesärenden. Till följd av de enligt gällande lag och praxis begränsade möjligheterna att registrera möns- ter är antalet ansökningar relativt litet. Antalet regeringsrättsavgöranden är obetydligt. Det är osäkert om det förekommit mer än en intrångsprocess, som avgjorts i högsta instans ( NJA 1932 s. 639 ). Om förslaget till mönster- lag antas, Väntas mönsterrätten få väsentligt ökad betydelse.

Eftersom något registreringsförfarande inte förekommer inom upphovs- rätten är den rättsliga prövningen av upphovsrättens objekt och omfattning helt förbehållen de allmänna domstolarna. I den del av upphovsrätten, som här främst är av intresse, nämligen frågan om vad som är att hänföra till verk av konstindustri och konsthantverk, finns en del avgöranden av högsta domstolen. Dessa avgöranden grundar sig på äldre lag, men då upphovsrätts— lagen 1960 inte innebär någon förändring i denna fråga, har de fortfarande

aktualitet. Av Orrefors glasbruk efter ritningar av Edvard Hald tillverkade graverade glas bedömdes som alster av konsthantverk ( NJA 1931 s. 506 ), medan vissa huvuden av skyltdockor inte befanns vara av beskaffenhet att åtnjuta upphovsrättsligt skydd ( NJA 1943 s. 547 ). Vissa funktionalistiska stålrörsstolar bedömdes, med tre röster mot två, inte förete sådan egenart i konstnärlig utformning att de kunde anses åtnjuta skydd såsom alster av konstindustri ( NJA 1935 s. 712 ). En av Bengt Ruda skapad länstol i NK :s Trivaserie befanns däremot gestaltad i sådan konstnärlig form att den fick anses utgöra alster av konsthantverk och konstindustri; en annan stol, tillverkad efter likadan stomme, ansågs trots vissa skiljaktigheter i detaljer vara en otillåten efterbildning ( NJA 1958 s. 68 ). En väggbokhylla, den s.k. Stringhyllan, ansågs i estetiskt hänseende äga sådan originalitet i formgiv- ningen att den utgjorde ett alster av konstindustri ( NJA 1962 s. 750 ). En väggspegel, Luxusspegeln, försedd med framskjutande kantlist med spetsad profil, fann högsta domstolen i konstnärligt hänseende uppvisa sådan ur- sprunglighet och egenart, att den var ett alster av konstindustri ( NJA 1964 s. 532 ). Om dessa rättsfall, se närmare SOU 1965: 61 s. 192. I samband med förslaget till förlängning av skyddstiden för brukskonst förordar mönster- skyddsutredningen en skärpning av kraven på konstverksegenskaper hos ett bruksföremål för att detta skall tillerkännas upphovsrättsligt skydd. Ut- redningen uttalar i anslutning härtill att de tre brukskonstalster _ en stol, en bokhylla och en väggspegel —— som senast bedömts av högsta domstolen lned den förordade skärpningen knappast motsvarar de krav, som framdeles bör vara gällande. För alster av denna karaktär synes enligt mönsterskydds- utredningen mönsterrätten erbjuda en lämplig skyddsform (SOU 1965: 61 s. 210).

För de inte tidsbegränsade ensamrätterna är karakteristiskt att de alla avser kännetecken av något slag. I varumärkeslagens 5 & understryks varu- känneteckens karaktär genom ett uttryckligt stadgande om att ensamrätt därtill inte innefattar sådan del av kännetecknet, som huvudsakligen tjänar att göra varan eller dess förpackning mera ändamålsenlig eller eljest att fylla annan uppgift än att vara kännetecken.

Ansökningar om registrering av varumärke prövas av patentverkets varu- märkesbyrå. Överinstanser är patentverkets besvärsavdelning och regerings- rätten. I fråga om varumärken och andra kännetecken kompletteras admi- nistrativ praxis av domstolspraxis i intrångsmål.

Av särskilt intresse i detta sammanhang är de administrativa avgöranden, som föreligger om säregen utstyrsel av vara och av varas förpackning.

Endast två ansökningar om registrering av säregen utstyrsel av själva va- ran synes hittills ha prövats i högre instans. Det ena gällde tandkrämen Sig- nal, »tandkrämen med de röda ränderna». Varumärkesbyrån avslog först ansökan om registrering, men sedan besvärsavdelningen funnit kännetecknet kunna godkännas såsom egentlig varuutstyrsel blev registrering beviljad.

Det andra fallet gällde elrakapparaten Philishave. Ansökningen om re- gistrering av denna såsom säregen varuutstyrsel avslogs såväl av varumär- kesbyrån som av besvärsavdelningen. Varumärkesbyrån och besvärsavdel- ningen framhöll att kravet på särprägel måste sättas speciellt högt vid sådan varuutstyrsel, som avsåg själva varans form, och att formgivningen av rak- apparaten var funktionellt betingad och anslöt sig naturligt till apparatens inre konstruktion. Sökanden anförde besvär i regeringsrätten, som i utslag den 1 mars 1966 anförde att »enär rakapparatens form icke kan anses utgöra sådan säregen varuutstyrsel av vara som avses i 1 & varumärkeslagen, kan utstyrseln oavsett vilken särskiljningsförmåga rakapparaten kan ha vunnit under marknadsföringen icke registreras såsom varumärke». Re— geringsrätten lämnade därför besvären utan bifall.

Förutom dessa fall kan nämnas några, i vilka en förpackningsindustri ansökt om registrering av glas- och plåtförpackningar. I en del av dessa ansökningar har förpackningar angivits såsom utstyrselns föremål (utstyr- sel av vara). Här har praxis varit mycket restriktiv. Endast förpackningar med utpräglat originell utformning har registrerats som säregen varuutstyr- sel.

Även vid prövningen av frågor om registrering av säregen utstyrsel av va— rans förpackning har myndigheterna varit restriktiva. Enkla och okompli- cerade förpackningar har inte ansetts ägnade att fungera som kännetecken. Man har också betonat att sådana förpackningar bör stå till förfogande för varje näringsidkare. Vidare har man framhållit såsom angeläget att utstyr- selskyddet inom varumärkesrätten inte begagnas som ett medel att kringgå patent- och mönsterlagstiftningens regler om skyddstidens begränsning. På dessa grunder har endast sådana »nakna» förpackningar, som haft markant originell utformning, registrerats som tredimensionell säregen varuförpack- ningsutstyrsel. Och i den mån särprägel vunnits på till formen enklare för- packningar med hjälp av mer eller mindre originella placeringar av exempel- vis fält, märken och färger, har i regel vid registreringen undantag, s. k. disclaimer, gjorts för förpackningens form, om inte denna varit så banal —— t. ex. en fyrkantig ask eller en vanlig flaska — att det bedömts som uppen- bart att märkets innehavare inte genom registreringen tillerkänts någon en- samrätt till formen i fråga.

Gällande rätt i övriga nordiska länder samt i Tyskland och Schweiz Lagstiftningen om de immaterialrättsliga ensamrätterna har utvecklats i nordiskt samarbete. I fråga om patent har under 1966 framlagts propositio- ner med förslag till nya, i huvudsak likalydande lagar i alla fyra länderna. Förslag till mönsterlag har framlagts i Sverige hösten 1965 och i Danmark våren 1966. Motsvarande förslag väntas i Finland och Norge under den närmaste tiden. Nya lagar om upphovsrätt med i stort sett samma innehåll har genomförts i samtliga länder efter andra världskriget. Detsamma är

förhållandet i fråga om varumärken. Förslag till nya firmalagar håller på att utarbetas i nordiskt samarbete.

Under hela den tid nu nämnt lagstiftningsarbete pågått har emellertid den skillnaden förelegat mellan Danmark, Finland och Norge, å ena, samt Sverige, å andra 'sidan, att man i de tre förstnämnda länderna men inte i Sverige haft en generalklausul, som ansetts kunna komplettera särlag— stiftningen. Den största gruppen av danska generalklausulsdomar avser just efterbildning av produkt. Redogörelse för dessa har lämnats av Lund i NIR 1958 s. 48, Kobbernagel i Konkurrencens retlige regulering I, Köpen- hamn 1957 s. 212, och Rasmussen i Juristen 1964: 14 s. 385. Även i Finland och Norge har generalklausulen åberopats i efterbildningsfall. Norsk praxis har redovisats av Brunsvig i NIR 1960 s. 146.

Vad beträffar kännetecken har man i Danmark dessutom en särskild känneteckensbestämmelse i lagen om uretmaessig konkurrence. Enligt den- na är det förbjudet för envar att »i erhversöjcmed» använda namn, firma, affärskännetecken eller liknande, som inte tillkommer honom, samt att, lanvända en honom rätteligen tillkommande beteckning på ett sätt, som är ägnat att medföra förväxling med en av annan näringsverksamhet rätts- enligt förd beteckning. Uppsåtlig överträdelse av denna bestämmelse straf- fas. Denna s. k. lilla generalklausul kvarstår, i motsats till 9 5 IKL, oför- ändrad även efter det ny varumärkeslag införts.

Även i Tyskland och Schweiz finns liksom i andra länder särskilda rätts- regler till skydd för uppfinningar, mönster, upphovsrätt och kännetecken. Här skall dessa inte beröras utan endast några mer generella bestämmelser nämnas.

I den tyska lagen mot otillbörlig konkurrens finns en »liten general— klausul», som förbjuder användningen av namn, firma eller säregen be- teckning på en näringsverksamhet på ett sätt som är ägnat att framkalla förväxling med det namn, den firma eller den säregna beteckning, som en annan rättsenligt begagnar. Bestämmelsen, som är enbart förbudssanktione- rad, är begränsad till beteckningar, som i en eller annan form kännetecknar en verksamhet som sådan, och avser inte beteckningar som bara hänvisar till en bestämd vara.

I övrigt behandlas problemet slavisk efterbildning i Tyskland i mycket stor utsträckning inom ramen för generalklausulen mot otillbörlig kon- kurrens. Det finns en rikhaltig, svåröverskådlig, motsägelsefull och livligt diskuterad rättspraxis. Sammanfattningar finns exempelvis hos Nerreter: Wettbewerbsrechtlicher Schutz technischer und ästhetischer Arbeitsergeb— nisse, GRUR 1957 s. 408, och Hammann: Uber den sogenannten »sklavischen Nachbau» technischer Konstruktionen, GRUR 1961 s. 171.

Bland exempel på vad som strider mot tro och heder enligt generalklau- sulen i den schweiziska lagens mot otillbörlig konkurrens civilrättsliga del nämns att man vidtar åtgärder, som är bestämda till eller ägnade att fram-

kalla förväxling med annans varor, verk, prestationer eller affärsrörelse. Föreligger uppsåt att framkalla förväxling är förfarandet straffbart.

Opinionsnämnden- Näringslivets Opinionsnämnd har understundom haft uppe frågor, som gränsar till patent— och mönsterlagstiftningens område. I ett fall, där det var fråga om efterbildning av vår, g-gskenor av viss konstruktion, ingående i ett s.k. hyllsystem, uttalade nämnden att den inte prövade efterbildning av rena konstruktioner (NOp 1958 rf. 37). Vid ett senare tillfälle, då fråga var om efterbildning av korsetter, anförde nämnden att den inte prövade ärendet i den mån detta gällde rätt till viss konstruktion eller tillverk- ningsmetod (NOp 1959 rf. 62).

Senare har nämnden emellertid ingått i sådan prövning, som här avses. ] ett fall, som avsåg efterbildning av Melitta kaffefiltertratt, fann nämnden, bl.a. på den grunden att Melittatratten erhållit den yttre form som med hänsyn till dess tekniska funktion befanns mest ändamålsenlig och naturlig, att försäljning av en annan filtertratt med samma konstruktion och form som Melittas inte kunde anses stridande mot god _affärssed (NOp aktnr 449/61). I fyra senare fall, avseende efterbildning av glaslock till stekpanna, termosflaska, pappersjulstjärna och torkhuv, fann nämnden att sådana element i de olika produkternas utformning, som kunde anses betingade huvudsakligen av konstruktiva eller funktionella hänsyn, i och för sig föll utom ramen för vad som borde skyddas enligt normen god affärssed. En produktefterbildning kunde emellertid _- fortsatte nämnden _ avse även element, vilka hade annat ändamål än nu sagts, och fråga uppkom då om och hur efterbildning av sådana element borde bedömas enligt normen god affärssed. Vid ställningstagandet härtill borde enligt nämndens mening beaktas att Sverige ännu saknade en generellt tillämplig mönsterlagstiftning. Nämnden ansåg därför, att nämnden, åtminstone så länge något egentligt mönsterskydd ej gavs i lag, borde taga på sig uppgiften att bedöma huruvida i visst fall efterbildning av produktutformning kunde anses strida mot god affärssed; den bedömning av efterbildning av produktutformning, som sålunda borde ankomma. på nämnden. måste dock givetvis präglas av åter- hållsamhet och försiktighet. Från dessa utgångspunkter fann nämnden med närmare motivering att utformningen av de påstådda efterbildningarna av glaslocket, julstjärnan och torkhuven inte kunde anses strida mot god affärssed (NOp aktnr 570/ 62, 607/63 och 667/63; angående termosflaskan, NOp aktnr 605/63, se nedan). '

Även mer känneteckensbetonade frågor om efterbildning av varors form eller dekor har prövats av Näringslivets Opinionsnämnd. Nämnden yttrar sig inte i frågan om ett anmält förfarande innefattar en lagstridig använd— ning av annans skyddade kännetecken utan bedömer endast huruvida för- farandet kan anses stå i strid mot god affärssed.

I ett fall angående efterbildning av ett ishockeyspel konstaterade nämnden

att de omtvistade elementen inte kommit att känneteckna visst fabrikat (NOp 1958 rf. 38). I ett annat fall gällde frågan huruvida en av anmälaren tillverkad tobakspipa med hänsyn till formgivning och utseende i övrigt erhållit en sådan särprägel att anmälaren borde anses berättigad enligt god affärssed att ensam tillverka en pipa med detta utseende. Nämnden uttalade att likheten mellan anmälarens tobakspipa och svarandens var påtaglig och att det var svårt för den normalt uppmärksamme iakttagaren att skilja piporna åt. Emellertid fann nämnden att anmälarens pipa inte erhållit en sådan särprägel vad gäller formgivning, mönstring eller utseende i övrigt att anmälaren borde vara berättigad att med andras uteslutande tillverka en pipa av detta slag (NOp 1959 rf. 32 I). I ett tredje fall uppkom frågan huru- vida marknadsförandet av en julgransmatta och en bordlöpare, vilka påstods utgöra en nära efterbildning av ett av anmälaren salufört dekorerat jul- papper, kunde anses strida mot god affärssed. Nämnden bedömde endast frågan om svarandens julgransmatta och bordlöpare utformats på sådant sätt att de var ägnade att av allmänheten förväxlas med anmälarens jul- papper eller inge allmänheten en oriktig uppfattning angående julgrans— mattans och bordlöparens ursprung samt om svarandens förfarande från sådan utgångspunkt stred mot god affärssed. Nämnden fann att förväx- lingsrisk inte kunde anses föreligga och att allmänheten sannolikt ej hel- ler kunde vilseledas angående mattans och löparens kommersiella ursprung (NOp 1959 rf. 60). Vad slutligen angår den tidigare nämnda efterbild- ningen av en termosflaska fann nämnden att anmälarens flaska, vars, form —— ytterhöljet var bl. a. försett med förhållandevis mycket kraftiga i genomskärning triangulära bommar med djupa refflor _ och färgsättning —— höljet var starkt blått, gult eller rött i kontrast mot bottenplattans och huvens vita färg huvudsakligen tjänade som kännetecken och inte var funktionellt betingade, måste ha för allmänheten framstått som en vara— med förhållandevis särpräglad utformning. Eftersom anmälarens flaska sålts i betydande utsträckning och varit föremål för reklam, då efterbild- ningen började säljas, antog nämnden att åtskilliga köpare och andra för- bundit anmälarens flaska med ett visst fabrikat eller kommersiellt ursprung. Att båda flaskorna förmedlade samma minnesbild hos konsumenterna och följaktligen var förväxlingsbara fann nämnden uppenbart. Då efterbild- ningen var av lägre kvalitet, antog nämnden att förväxlingsrisken kunde vara till förfång för de köpare, som kände anmälarens flaska och uppskat- tade dess egenskaper. Under hänvisning härtill fann nämnden att utform- ningen av den efterbildade flaskan inte kunde anses förenlig med god affärs- sed. Fyra av nämndens ledamöter var skiljaktiga och fann med något skif- tande motiveringar att något mot god affärssed stridande förfarande inte borde anses ha förelegat.

Nämnden har också haft att ta ställning till varuutstyrsel, som avsett annat än själva varans form och dekor. En konservfabrik hade påtalat att ett annat företag i samma bransch efterbildat en glasförpackning för räkor

och härigenom på ett otillbörligt sätt utnyttjat den good-Will konservfabri- ken upparbetat för sitt glas såsom kännetecken för räkinläggningar. Till att börja med fann nämnden att glaset inte till formen utmärktes av sådan originalitet att det på grund därav kunde anses åtnjuta skydd mot efter- bildning. Men konservfabrikens glas som förpackning för räkor ansågs i ej ringa mån inarbetat på marknaden, när det andra företagets glas in- troducerades. Därför borde konservfabrikens glas åtnjuta skydd mot för- växling med andra glas som användes som förpackning för räkor. Eftersom den valda formen var i hög grad f unktionsbetingad borde dock något skydd för själva formen inte kunna tillkomma konservfabriken ur synpunkten av god affärssed. Däremot borde konservfabriken kunna kräva att andra fabrikanter försåg sina förpackningar med sådan dekor att risk för förväx- ling ej kunde uppkomma hos allmänheten. Då emellertid konsumenten sällan direkt jämförde glasen, borde frågan om förväxlingsrisk avgöras på grundval av en bedömning av om förpackningarna kunde antas ge upphov till väsentligen samma minnesbild hos konsumenten. Med dessa utgångs- punkter fann nämnden att det andra företaget vid utformningen av dekoren på sin förpackning inte vidtagit betryggande åtgärder för att skilja sin för- packning från konservfabrikens och att det andra företagets förpackning följaktligen inte kunde anses förenlig med god affärssed (NOp aktnr 394/61).

När det gäller efterbildning av reklamalster har Näringslivets Opinions— nämnd i överensstämmelse med tidigare praxis gått ett steg vidare och stämplat efterbildning såsom stridande mot god affärssed, även i fall då det efterbildade alstret inte varit vare sig särpräglat eller inarbetat (se exempelvis NOp 1960 rf. 2 och 44). Nämnden har här gått längre än Grund- regler för god reklam kräver. Där förbjuds visserligen reklammetoder, som består i efterbildning av illustration, reklamtext, layout, slagord eller annat alster av reklam men endast under förutsättning att metoderna är ägnade att framkalla förväxling exempelvis mellan olika varor och tjänster.

Yttranden om rättsskydd för brukskonst enligt upphovsrättslagen avges av Svenska Slöjdföreningens Opinionsnämnd. Dess yttranden för tiden 1954 ——1963 har publicerats i Upphovsrättsligt skydd för brukskonst, Stockholm 1965, till vilken hänvisas.

Rundfrägan m.m. I anslutning till en presentation av problemet slavisk efterbildning i rund- frågepromemorian ställdes två frågor, nämligen om skydd mot otillbörligt plagiat borde ges i en ny lag mot otillbörlig konkurrens samt om i så fall ett dylikt skydd borde ges i en särskild bestämmelse eller om det med större fördel kunde inrymmas i en generalklausul.

De flesta ansåg att skydd mot otillbörlig efterbildning inte borde ges ge- nom en specialbestämmelse i en lag mot illojal konkurrens. Man ansåg i

stället att frågan borde lösas inom ramen för en ny mönsterlag eller genom en generalklausul. Det framhölls emellertid att generalklausulen inte fick tillämpas så att i hägnet av den tillkom till tiden inte bestämda rättigheter av immaterialrättslig natur, något som skulle vara ägnat att hämma ut- vecklingen på marknadsföringens område. Hänvisningar gjordes också till att visst skydd mot efterbildning kunde erhållas redan genom dåvarande konstverks- och varumärkeslagar samt patentförordm'ngen. Från ett håll framfördes att vad som föll utanför en reviderad mönsterlag och upphovs- rätten inte borde regleras i lag utan av näringslivets egna organisationer såsom Näringslivets Opinionsnämnd och liknande.

I några svar gavs emellertid uttryck för den uppfattningen att skydd mot otillbörligt plagiat borde ges i en särskild bestämmelse. Det framhölls från ett håll att slavisk efterbildning, mot vilken skydd inte gavs genom förefintliga skyddsrätter för patent, olika kännetecken i näringsverksamhet, mönster och konstnärligt skapande, i vissa fall framstod som otillbörlig. Det förutsattes emellertid därvid att specialbestämmelsen endast avsåg verkligt slavisk efterbildning av varans yttre form. Från ett annat håll an- gavs som exempel på särskilt stötande slavisk efterbildning att efterbild- ningen gjordes med tillhjälp av personal, som efterbildaren lockade till sig från den som tillverkade originalvaran, att efterbildningen gjordes medl tillhjälp av upplysningar och erfarenheter som vunnits tack vare ett sam— arbetsavtal, exempelvis för legotillverkning, att efterbildningen avsåg att spara eget arbete och/eller egna omkostnader samt att efterbildningen ut- gjorde direkt avgjutning av produkt. I detta svar framhölls särskilt att skyddet mot slavisk efterbildning borde vara tidsbegränsat.

Textilrådet och Konfektionsindustriföreningen har i skrivelser i novem- ber 1963 till mönsterskyddsutredningen och utredningen om illojal kon- kurrens understrukit önskemålet om rättsligt skydd mot slavisk efterbild- ning.

Textilrådet framhöll i huvudsak följande: Det blivande mönsterskyddet syntes komma att förutsätta registrering med nyhetsgranskning. Därmed blev skyddsformen inte användbar för textilindustrien. Där arbetade man nämligen i regel med ett mycket stort antal mönster och växlade dessutom kollektioner i regel två gånger om året. Arbetet med att förbereda, färdig- ställa och sedan fullfölja registreringsansökningarna skulle bli mycket dyr— bart samt försvåra och försena företagens viktiga och brådskande arbete med upprättande av kollektionerna. I de flesta fall skulle registrering över huvud taget inte hinnas med. Likväl skulle ett betydande arbete behöva. läggas ned på att bevaka och kontrollera att de egna mönstren inte kolli- derade med eller kom för nära redan registrerade mönster. Ett krav på objektiv nyhet skulle bli ytterligt svårt att fylla, eftersom mönster fram- ställts sedan urminnes tid och varje företag i sitt arkiv hade tusentals num- mer. Om alltså den planerade mönsterrätten inte var till nytta för textilindu-

strien och om den blivande lagen mot otillbörlig konkurrens utgick från principen att allt som inte var uttryckligen skyddat skulle vara fritt för efterbildning, skulle detta innebära en allvarlig försämring för textilbran- schen, där handelsbruk och uppfattningen om god sedvänja medförde ett visst om än svagt skydd. Det skydd som textilindustrien i första hand skulle vara betjänt av var inte ett mönsterskydd av planerad typ utan snarare ett skydd mot den illojala konkurrens,—för vilken företagen stundom utsattes därigenom att någon konkurrent kopierade de nummer i kollektionen som visade sig slå bäst och på så sätt genom »snyltning» tillgodogjorde sig an- nans arbete. Här var alltså inte fråga om mönstret i och för sig utan om det förfarande konkurrenten tillämpat, då han tillgodogjort'sig det för- säljningsarbete m. ni. som textilföretaget utfört och bekostat.

Konfektionsindustriföreningen anförde i huvudsak följande: De syn— punkter som framförts i Textilrådets skrivelse var i stort sett identiska med dem som från konfektionsindustriens sida anlades på denna fråga. fKonfektionsindustrien växlade också kollektioner minst två gånger om: året och arbetade med ett stort antal modeller, vilkas färdigställande som regel skedde omedelbart innan försäljningen påbörjades. De nämnda be- äbänkligheterna rörande faran för en uppluckring av de normer för han— ldelsbruk och god sedvänja inom branschen, som kunde följa av en snäv precisering av vad som skulle vara skyddat, delades av föreningen. Liksom för textilindustrien var det skydd konfektionsindustrien efterlyste ett skydd mot kopiering i kombination med osnyggt marknadsföringsförfarande från kopistens sida.

Mönsterskyddsutredningen Mönsterskyddsutredningen har i sitt betänkande Mönsterskydd (SOU 1965: 61) behandlat problemet slavisk efterbildning. Utredningen anför.

Från allmän synpunkt ter det sig ändamålsenligt, att man inom speciallagstift- ningen, d.v.s. lagarna om patent, upphovsrätt, varumärkesrätt och mönsterrätt, söker tillvarataga det intresse för skydd mot efterbildande, som kan föreligga på området, och samtidigt förutsätter att någon generell bestämmelse icke skall få gälla till komplettering därav. Innebörden av en sådan ordning skulle bli t. ex. att objekt, som icke är mönsterregistrerade därför att de icke uppfyller möns— terskyddsförutsättningarna eller icke gjorts till föremål för registreringsansökan eller beträffande vilka skyddstiden löpt ut — är fria till allmänt begagnande så- som förebilder vid varutillverkning, för så vitt icke annan speciallagstiftning lägger hinder i vägen därför. Även ett slaviskt efterbildande av dessa objekt skulle således vara tillåtet. Vissa fall av slaviskt efterbildande kan emellertid utan tvivel te sig stötande, oavsett huruvida objektet är föremål för någon skyddsrätt enligt speciallagstiftningen eller ej. De från industrihåll härutinnan framförda syn- punkterna och önskemålen måste självfallet granskas närmare.

Utredningen har sökt att finna någon form inom mönsterrättens ram för att tillgodose det speciella skyddsbehov som har yppats. Det skulle närmast bli fråga

om att söka anordna en alternativ skyddsform. Vid de olika övervägandena har bl. a. framkastats en tanke att lösa problemet på följande sätt. Såsom en skydds— förutsättning skulle gälla, att mönstret (eller den färdiga varan) deponeras hos offentlig myndighet, centralt eller lokalt, innan den föres ut på marknaden. Even- tuellt skulle företaget på annat sätt än genom deponering kunna få sörja för be- visning om när produkten föres ut på marknaden och deponeringskravet därige- nom kunna undvikas. Någon fordran på nyhet eller liknande skulle icke upp- ställas. Skyddet skulle rikta sig endast mot efterbildande i egentlig mening och alltså icke ha någon verkan mot självständigt och oberoende s. k. dubbelskapande. Detta skydd skulle icke gälla längre tid än ett år, eller möjligen endast sex må— nader, från deponeringen (respektive marknadsföringen).

På textilhåll har man särskilt framhållit såsom önskvärt, att mönster beredes skydd utan att någon fordran på nyhet i objektiv mening skall gälla. Denna in- ställning torde vila på uppfattningen, att det ligger någonting Skyddsvärt också i att utvälja textilmönstren, sammanställa dem till en moderiktig och smakfull kollektion, sätta dem i produktion och marknadsföra textilprodukterna. Arbetet och kostnaderna därmed kan utan tvivel stundom vara betydande. Man betraktar det därjämte såsom direkt motbjudande att behöva acceptera efterbildningar av 'dessa produkter. Ifrån branschhåll har betonats, att det icke är enbart själva efterbildandet av mönstret som konstituerar det otillbörliga, utan fastmera »snylt- ningen» på allt arbete hos det lojala företaget, varigenom efterbildaren tillgodo- gör sig betydligt mer än blott utseendet på varan. Denna inställning är emellertid icke invändningsfri. Från mönsterrättslig synpunkt framträder såsom en brist att icke något nyhetskrav eller dylikt förutsättes, I flera sammanhang har utred- ningen understrukit, att mönsterskyddet framför allt bör uppmuntra nyskapande insatser. Det kan med hänsyn härtill icke gärna godtagas, att ensamrätt till en känd formgivning skall ges åt den, som först börjar att i större skala exploatera formgivningen i fråga. Nyhetskravet inom mönsterrätten avser just att lämna utanför skyddet sådana fall, där en utvecklande insats vid formgivningen icke föreligger. I dessa fall tillgodoses konsumenternas intresse bäst genom en av im- (materiella ensamrätter obunden konkurrens, låt vara att formerna för denna konkurrens bör regleras från de speciella synpunkter, som bär upp lagstiftningen mot illojal konkurrens. Gentemot den från textilhåll föreslagna skyddsformen bör också anföras svårigheten att vid tvist hävda ett påstående om olovlig efter- bildning, då motparten gör gällande att även han hämtat förebilden från ett tidi- gare tillgängligt mönster. Intresset av rörelsefrihet i fråga om kända, icke regi- strerade mönster måste betecknas såsom starkt, och det praktiska utbytet av ett skydd av nu ifrågakommet slag för icke nya mönster får antagas vara tämligen ringa. Enligt utredningens mening bör det således icke komma i fråga att vidare överväga den skisserade lösningen såsom en alternativ mönsterrättsform. Från en annan synpunkt framträder dessutom svårigheten att utpeka vem som skall vara berättigad till skyddet; det blir i vart fall icke längre fråga om ett skydd för mönsterskapande.

Med anledning av de anförda betänkligheterna har utredningen övervägt, om man skulle kunna godtaga den skisserade skyddsordningen, för den händelse man uppställer samma nyhetskrav, som är avsett att gälla för erhållande av möns- terrätt efter registrering. Emellertid framstår det såsom mindre önskvärt över huvud taget att ha att göra med mer än en mönsterskyddsform. Att föreslå två skilda skyddsformer på mönsterområdet kan endast försvaras, därest ett trängan- de behov därav kan konstateras. Vidare förhåller det sig, såsom redan antytts, på det sättet att de industrigrenar, som eftersträvar en enklare skyddsform, d. v. s.

främst textil— och konfektionsbranscherna, också anser det såsom angeläget att det mönsterrättsliga nyhetskravet icke vidmakthålles.

Tanken på att anordna någon form av mönsterskydd genom ett enkelt depone- ringsförfarande eller liknande har på anförda skäl för utredningens del fått för- falla.

Utredningen, som redan före mottagandet av hänvändelserna fråri Textilrådet och Konfektionsindustriföreningen trätt i förbindelse med utredningen om illojal konkurrens för att dryfta spörsmålet om skydd mot slavisk efterbildning, har därefter fortsatt dessa överläggningar. Därvid har från mönsterskyddsutredning— ens sida anförts, att spörsmålet — såsom i första hand fallande inom ramen för lagstiftningen om otillbörlig konkurrens närmast synes böra ankomma på ut- redningen om illojal konkurrens att bedöma. Mönsterskyddsutredningen har till stöd härför påpekat, att man från industrihåll understrukit, att efterbildande i åsyftade fall inom berörda kretsar bedömes såsom stridande mot god affärssed och att skyddet icke behöver ges karaktär av ensamrätt. Att närmare undersöka frågan om skydd enligt ett deponeringssystem har emellertid mönsterskyddsut- redningen påtagit sig, och bedömningen av denna fråga har redovisats ovan. Enligt vad mönsterskyddsutredningen inhämtat kommer utredningen om illojal konkurrens att behandla spörsmålet i övrigt, och därmed kan detta lämnas för mönsterskyddsutredningens vidkommande.

Mönsterskyddsutredningen vill avslutningsvis framhålla, att därest utredningen om illojal konkurrens från sina utgångspunkter skulle finna anledning att föreslå någon form av skydd vid sidan av speciallagstiftningen, t. ex. för särskilt odiösa fall av efterbildande, detta icke behöver anses stå i strid mot den föreslagna mönsterrätten eller grunderna för denna.

Utredningens rättspolitiska bedömning av efterbildning Genom de gällande och föreslagna immaterialrättsliga ensamrättslagarna bereds under de förutsättningar varje lag anger skydd mot efterbildning av olika »element» i framställda produkter. »Tekniska element eller funk- tioner» kan skyddas genom patentlagen, »form- och utseendeelement» genom mönsterlagen, »estetiska element» genom upphovslagen och »känne- teckenselement» genom känneteckenslagarna. I vissa fall kan skydd be- redas en och samma produkt genom olika ensamrättslagar. I upphovs- rättslagen (10 5) stadgas uttryckligen att upphovsrätt till ett verk må göras gällande utan hinder av att verket registrerats som mönster eller modell. Mönsterskyddsutredningen, som föreslår ett väsentligt utvidgat mönster- skydd, har inte funnit skäl att förorda någon jämkning av detta s. k. dubbla skydd (SOU 1965: 61 s. 218). Även utan uttryckligt stadgande kan en ku- mulation av ensamrätter förekomma. En produkt kan exempelvis vara både patent— och mönsterskyddad. För en vara, som är patent-, mönster- och/eller upphovsskyddad, kan också uppnås känneteckensrättsligt varuutstyrsel- skydd.

Vid revisionen av den immaterialrättsliga ensamrättslagstiftningen i Sverige har man utgått ifrån att något rättsligt objektsskydd mot efterbild- ning utöver det dessa lagar ger inte skall förekomma. Man har med andra

ord på varje särskilt rättsområde med beaktande av det samhällsekono— miska intresset vägt intressena av skydd och handlingsfrihet mot varandra.

Såsom redan påpekats har detta kommit till särskilt tydligt uttryck vid revisionen av känneteckenslagstiftningen. Man har arbetat utifrån den förutsättningen att känneteckensskyddet skulle uttömmande regleras i spe- ciallagstiftningen. Lagarna och motiven har givits en så »rund» utformning att någon komplettering i form av en »liten generalklausul» inte skulle behövas. I konsekvens härmed kommer 9 5 IKL att föreslås upphävd. Inte heller har man räknat med att känneteckensskyddet skulle komplet- teras av en »stor» generalklausul.

Näringslivets Opinionsnämnds yttranden i känneteckensärenden ger hel- ler inte stöd för uppfattningen att något rättsligt skydd utöver kännetec— kenslagstiftningen skulle behövas. Nämnden har visserligen inte bedömt om anmälda förfaranden varit stridande mot denna lagstiftning utan efter nor- men god affärssed, men avgörandena har grundats på resonemang, som till sin art överensstämmer med dem som domstol för vid tillämpning av varu— märkeslagen.

I detta avseende föreligger som nämnts inte enhetlighet mellan de nor- diska länderna. I Danmark, Finland och Norge har man inte avsett att fullständigt reglera känneteckensskyddet genom speciallagarna. Man kan till exempel i dessa länder inte genom inarbetning förvärva ensamrätt till sådana särskilda varukännetecken som utstyrsel av annonser, affärsbrev, kataloger och annat affärstryck samt affärsvagnar, utstyrsel av affärslokal eller serviceanläggning, den anställda personalens särskilda klädsel eller särpräglade anordningar i samband med fönsterskyltning o. dyl. Inte hel- ler kan man såsom i Sverige förvärva ensamrätt till akustiska kännetecken. Efterbildning av dylika kännetecken bedöms i Danmark främst enligt »lilla generalklausulen» och i Finland och Norge enligt generalklausulen.

Vid revideringen av patent- och upphovsrättslagarna i Sverige har man ”heller inte räknat med något framtida kompletterande objektsskydd genom annan lagstiftning. I Näringslivets Opinionsnämnds praxis antyds emeller- tid ett eventuellt skyddsbehov som inte täcks av den gällande upphovs— rättslagen. Opinionsnämnden har ju som nämnts stämplat vissa efterbild— ningar av reklamalster såsom stridande mot god affärssed oavsett om alstret varit inarbetat eller särpräglat och oavsett om förväxlingsrisk före- legat.

Emellertid behandlades frågan om lagligt skydd för en viss typ av reklamalster vid tillkomsten av upphovsrättslagen . Auktorrättskommittén föreslog att i lagen skulle stadgas att »reklamalster, bestående av bild eller text som sammanställts på ett säreget sätt» ej utan framställarens sam- tycke skulle få eftergöras förrän efter tio år. Justitieministern bibehöll förslaget i propositionen, men beskrev objektet som »reklamalster, som bildmässigt sammanställts på ett särpräglat sätt». Riksdagen uteslöt dock

på förslag av första lagutskottet denna bestämmelse ur lagen. Utskottets motivering var att särskilt rättsligt skydd utöver vad som följde av upp- hovsrättens och fotografirättens allmänna regler inte syntes erforderligt eller lämpligt. Under sådana förhållanden bör enligt utredningens om illo— jal konkurrens mening något ytterligare objektsskydd för reklamalster inte heller beredas genom en lagstiftning mot otillbörlig konkurrens.

Även i fråga om patent- och upphovsrätt är situationen mindre klar i de övriga nordiska länderna. I stort sett torde man numera i Danmark anse, att generalklausulen inte bör användas till att ge ensamrättsskydd till produkter, som inte uppfyller särlagstiftningens betingelser för skydd, eller för produkter, vilkas skyddstid enligt denna lagstiftning löpt ut. Generalklausulen synes dock kunna användas till skydd mot otillbörligt utnyttjande av likhet mellan originalprodukt och efterbildning. I Norge synes praxis ha varit restriktiv med att använda generalklausulen som komplettering till speciallagarna. Men det anses dock att generalklausulen skall kunna användas exempelvis i fråga om tekniska företeelser, som på grund av bristande uppfinningshöjd inte kan få skydd enligt patentlagen , eller i fråga om skriftliga produkter, som inte når »åndsverkets» nivå. Men det måste då alltid tillkomma ett speciellt moment som gör utnyttjandet från konkurrentens sida otillbörligt; han har exempelvis fått kunskap om en framställningsmetod med hjälp av bestickning, spionage eller andra förkastliga medel. Generalklausulen anses också kunna tillämpas om man systematiskt »snyltar» på annan näringsidkares resultat.

Medan det således är helt klart att i Sverige objektsskyddet för känne- tecken, uppfinningar samt litterära och konstnärliga verk m. m. helt skall bedömas enligt särlagstiftningen är situationen även hos oss något oklar såvitt gäller mönster. Den av mönsterskyddsutredningen föreslagna möns— terrätten anses som ovan redovisats inom textil- och konfektionsbranscher- na inte tillfredsställa behovet av skydd. De speciella förhållanden, som råder inom dessa branscher, kan enligt mönsterskyddsutredningen ha sin motsvarighet inom andra branscher såsom t. ex. tapetbranschen eller sko- och läderbranschen. Men mönsterskyddsutredningen har inte inom ramen för förslaget till mönsterlag presenterat någon separat lösning av nämnda branschers plagiatproblem utan hänvisat till utredningen om illojal kon- kurrens. Mönsterskyddsutredningen har därvid påpekat att efterbildande i åsyftade fall inom berörda kretsar bedömdes såsom stridande mot god affärssed och att skyddet inte behövde ges karaktären av ensamrätt.

Efterbildning av produkter kan naturligtvis förekomma i alla branscher. Men olika branschers möjligheter till skydd är i väsentliga avseenden olika. En faktor att beakta är därvid att de flesta produkter tar en viss, ofta betydande tid att efterbilda. Produkternas art kan således göra att intro- duktören alldeles oavsett ensamrättslagstiftningen får en faktisk monopol- ställning på marknaden under längre eller kortare tid. Inom några bran-

scher, exempelvis textil- och konfektionsbranscherna, kan emellertid ofta efterbildningar göras mycket snabbt och presenteras på marknaden helt kort tid efter originalprodukten.

Skilda branschers tillgång till befintligt eller föreslaget rättsligt skydd är också olika. De tekniskt betonade branscherna kan i större eller mindre utsträckning utnyttja patentskyddet. I många av dem kan säkert mönster- skyddet bli av stor betydelse. För alla branscher, som producerar märkes— varor, exempelvis livsmedelshransehen, kemisk-tekniska branschen och läkemedelsbranschen, är varumärkesrätten av största betydelse. Vissa branscher, exempelvis plast- och möbelbranscherna, torde komma att lita till det nya mönsterskyddet. Företag i skilda branscher, vilka arbetar med konstnärligt betonad produktion, kan ha nytta av upphovsrätten.

Även textil-, konfektions-, tapet-, sko— och läder-, glas- samt porslins- branscherna arbetar i viss utsträckning med sådan produktion, som kan få upphovsrättsligt skydd. Av viss, branschvis något skiftande betydelse kan den planerade mönsterrätten antas bli.

Å andra sidan arbetar de nämnda branscherna också med så enkla eller funktionsbetonade mönster och modeller att något anspråk på ensamrätt för dem inte kan göras gällande. Exempel härpå är randiga lakan, vissa underkläder, enkla tapetmönster samt vissa typer av flaskor, hushållsglas och hushållsporslin.

Men mellan det för ensamrätt tillräckligt kvalificerade och det mycket enkla och funktionsbetonade finns ett oskyddat fält, där åtminstone i några branscher den ekonomiska tyngdpunkten i produktionen ligger. Främst gäller detta textil- och kolnfektionsbranschernas stora kollektioner av lätt plagierade alster.

Vid ett sammanträde med representanter för dessa branscher, där pro- fessor af Trolle fungerade såsom opartisk ordförande, beskrevs situatio- nen på följande sätt.

Företagen framställer minst ett par gånger om året kollektioner. Kostnaderna härför är betydande. Medan kollektionen byggs upp, har man små möjligheter att bedöma vad som kommer att säljas. Kollektioneringen måste därför göras så, att man får så stor chans som möjligt att träffa rätt, d. v. s. kollektionen måste göras mycket omfattande. Genom förliandsvisningar och provförsäljningar söker man därefter att minska kollektionen, men prognosproblemet kompliceras av att kunderna i stor utsträckning inte lämnar några fasta order på ett tidigt stadium av försäljningen utan nöjer sig med att »klippa prover» eller beställa s. k. kuponger för att först senare återkomma med sina order. Den avgörande ut- slagningen sker först vid den slutliga försäljningen, då ytterligare stora delar av kollektionerna visar sig vara icke säljbara i ekonomisk omfattning.

Den täta frekvensen på kollektionerna och det stora antalet nyheter i för- hållande till de närmast föregående kollektionerna kommer av kostnadsskäl i regel att göra det omöjligt för företagen att söka mönsterskydd. Normalt kommer det dessutom inte att var möjligt att fastställa om ett objektivt nyhetsvärde föreligger eller ej.

I denna situation ligger det nära till hands för ett mindre nogräknat företag att skära ned kostnaderna för såväl det aktiva skapandet som för tillverkning och provförsäljning av mönster genom att avvakta konkurrenternas marknads- föring av sina kollektioner och sedan plocka ut de delar av dessa, som visat sig ha framgång, och koncentrera sin egen tillverkning och marknadsföring till dessa. Företaget skär därigenom inte bara bort kostnaderna för skapandet av de sålunda valda mönstren utan också de ännu större kostnaderna för att skapa och pröva hela den kollektion, som omger de säljbara mönstren.

En sådan efterbildning är inte ovanlig idag. Den sker därvid oftast i den formen, att en svensk återförsäljare som finner någonting, som han tycker om, skickar detta till någon annan leverantör —— merendels en utländsk sådan med begäran om att denne skall tillverka och leverera samma vara. Detta förfarande åstadkommer avbräck för de svenska textil- och konfektionsindustrier, som ut- sätts för sådan efterbildning. Dessa industrier befinner sig idag i ett pressat konkurrensläge i förhållande till motsvarande utländska industrier till följd av det mycket höga kostnadsläget i Sverige. Svensk industri har därför fått inrikta sig på att konkurrera med höga kvaliteter och god formgivning. Om den svenska industrins insatser på formgivningens område kan tillgodogöras av utländska konkurrenter i stort sett utan egna kostnader, leder detta till allvarliga kon- sekvenser för den svenska industrin. Tillkomsten av en stor gemensam marknad, som tullfritt öppnar Sverige för den utländska industrin med dess låga kostnader, kommer att accentuera detta problem.

Ett visst återhållande moment finns för närvarande i att förfarandet anses strida mot god affärssed. Inom industrin fruktar man nu, att problemen skall bli väsentligt fler och mer svårbemästrade om det klart skulle framgå av de nya garna på ifrågavarande område, att det icke finns något skydd mot efter- bildning av produkter, som inte åtnjuter någon form av ensamrättsskydd.

För egen del anser utredningen att den tidigare redovisade principen, att objektsskydd mot efterbildning helt skall regleras inom speciallagstiftning- ens ram bör gälla också i fråga om mönster. Anses ett vidare objektsskydd än det av mönsterskyddsutredningen föreslagna rättspolitiskt önskvärt bör därför mönsterutredningens förslag ändras eller kompletteras på lämp- ligt sätt.

Emellertid har gjorts gällande att .gjälva förfarandet vid efterbildning av mönster kan vara så klandervärt att möjlighet till inskridande bör ges enligt en lagstiftning mot otillbörlig konkurrens, fastän objektet inte åtnjuter sär- skilt rättsskydd. Såsom exempel på sådana förkastliga metoder har i olika sammanhang nämnts att efterbildningen gjorts med hjälp av personal, som efterbildaren lockat till sig från tillverkaren av originalvaran, eller att efter- bildaren begagnat sig av bestickning, spioneri eller andra jämförliga metoder. Utredningen om illojal konkurrens hyser den uppfattningen att tillbörlig- heten av sådana metoder bör bedömas efter de normer som i olika avseen— den begränsar handlingsfriheten, exempelvis de allmänna reglerna om för- mögenhetsbrott i brottsbalken eller de föreslagna stadgandena i lagen om otillbörlig konkurrens mot företagsspioneri och missbruk av företagshem- lighet m. m. samt mot bestickning i näringsverksamhet m. m. Utredningen

vill särskilt betona vikten av stadgandet mot missbruk av teknisk förebild,_ som anförtrotts någon för utförande av arbete eller för affärsändamål. ' Med teknisk förebild förstås enligt utredningens förslag föremål efter eller med ledning av vilket varor kan tillverkas eller tekniska yrkesprestationer utföras. Stadgandet ger ofta möjlighet att stävja missbruk av textil- eller konfektionsmönster, som, ännu inte kommit ut i den allmänna omsättningen. De situationer, som utredningen avser, är exempelvis att en konfektionär låter en textilindustri framställa prover efter hans anvisningar och där- efter lägger ut beställningar med ledning av proverna hos andra textil- industrier eller att ett detaljhandelsföretag, som får del av en textilfabri- kants kollektion på provstadiet innan produktionen kommit i gång, be— ställer färdiga varor av de enligt dess mening mest attraktiva mönstren hos annan tillverkare än den som, kanske med stora kostnader, framställt proverna. "'"

I det förra fallet föreligger ett förtroendemissbruk från beställarens sida. Avtalet mellan den textilindustri, som framställt proverna, och beställaren måste nämligen i allmänhet antas bygga på förutsättningen, att den slutliga beställningen, om provet utfaller till belåtenhet, skall göras hos samma textilindustri. Även i det andra exemplet får proverna normalt antas vara anförtrodda zdetaljhandelsföretaget i ändamål att leda till en slutlig 'be- ställning hos det företag, som producerat provkollektionen. Så är natur- ligtvis alltid fallet om uttrycklig överenskommelse därom träffats, men även om detta inte skett torde denna förutsättning ofta stå klar för båda parter.

I de beskrivna situationerna torde proverna alltså i regel vara anför- trodda för affärsändamål. Och enligt utredningens förslag är proverna som nyss anförts i dessa fall att betrakta som tekniska förebilder. Ingripande mot missbruk kan således ske inte bara civilrättsligt utan också med stöd av lagen om otillbörlig konkurrens.

Mot olika otillbörliga förfaranden och metoder i samband med efterbild— ning av mönster ges alltså möjlighet till rättsligt ingripande. Den generella avvägning mellan otillåtet och tillåtet, som här gjorts, bör enligt utred- ningens mening inte rubbas.

Såsom otillbörlig betecknas någon gång sådan efterbildning som möjliggörs av upplysningar och erfarenheter, vilka vunnits genom ett samarbetsavtal. I sådana fall skall enligt utredningens mening tillbörligheten av efterbild— ningen prövas efter vad som har eller kan anses ha avtalats mellan par— terna. Rättsförhållandet mellan parterna och därur härflytande rättighe- ter och skyldigheter får alltså bedömas enligt kontraktsrättsliga normer.

Ibland har gjorts gällande att syftet med efterbildningen kan vara sådant att densamma bör betraktas såsom otillbörlig. Det har sagts att om man efterbildar i avsikt att spara egna omkostnader och eget arbete skulle

efterbildningen därmed vara otillåtlig. Att hämta idéer och inspiration genom studium av varor, som andra producerat, kan emellertid inte vara klander- värt i och för sig. Avgörande bör vara om objektet är skyddat i ett eller annat avseende eller om de metoder, som möjliggjort efterbildningen, är angripbara enligt någon gällande eller föreslagen rättslig bestämmelse, exempelvis de nämnda i brottsbalken eller lagen om otillbörlig konkurrens. Föreligger ingen av dessa omständigheter kan efterbildaren inte klandras för att han vill spara omkostnader och arbete.

Emellertid är det inte uteslutet att det kan finnas särskilt odiösa meto- der vid efterbildning, som till sin art är annorlunda än dem som behandlas i befintliga eller föreslagna straffstadganden och som ter sig lika etiskt klandervärda som dessa. Mot dylika metoder bör man kunna ingripa med stöd av en lagstiftning mot otillbörlig konkurrens. Däremot skall det enligt utredningens mening inte vara möjligt att »summera» ett angrepp, vilket inte fullt når upp till en straffbar eller kontraktsrättsligt otillåten nivå, med ett objekt, som inte helt fyller förutsättningarna för ensamrätt, och sålunda utverka förbud enligt den av utredningen föreslagna lagstiftningen. En komplettering i denna mening av allmänna straffrättsliga eller kontrakts- rättsliga normer eller av objektsskyddet enligt den immaterialrättsliga en- samrättslagstiftningen anser utredningen inte förenlig med intresset av fri konkurrens.

Otillbörligt utnyttjande av annans renommé

En under rubriken otillbörlig konkurrens stundom behandlad företeelse är otillbörligt utnyttjande av annans renommé. Det behöver inte vara konkurrents goda anseende som utnyttjas utan det kan likaväl vara någon annans renommé, till exempel en inte konkurrerande näringsidkares, en institutions eller en privatpersons. Förhållandet har uppmärksammats i Grundregler för god reklam, där det heter (kap. II punkt 2).

Annonsör bör undvika att åberopa visst annat företag, viss annan vara eller tjänst om detta skulle kunna innebära ett obehörigt utnyttjande av ifrågavarande företags, varas eller tjänsts goda anseende.

Grundreglerna innehåller också anvisningar om att intyg och utlåtanden ej bör användas i reklam utan vederbörligt tillstånd samt om att viss bestämd person inte bör åberopas eller hans bild användas i reklam utan att han lämnat sitt medgivande därtill (kap. I punkt 6).

Som exempel på sådana förfaranden kan nämnas att en näringsidkare i sin reklam jämför sig eller sin produkt med en välrenommerad inte kon- kurrerande näringsidkare eller vara i syfte att bli delaktig av den goodwill, som är knuten till näringsidkaren eller hans vara. En i praktiken vanligare situation är den att leverantör åberopar att han räknar ett eller flera väl-

kända företag såsom sina kunder. I reklam åberopas i stor omfattning även institutioners utlåtanden och intyg från privatpersoner. Privatpersoner åberopas för övrigt ofta endast med bild eller namn i reklamen.

Gällande svensk rätt

Frågan om otillbörligt utnyttjande av annan näringsidkares renommé är från rättslig synpunkt i praktiken väsentligen en känneteckensfräga. Enligt varumärkeslagen får exempelvis förväxlingsbara märken och märken, som uppenbarligen är ägnade att vilseleda allmänheten, inte registreras. Och används ett sådant märke kan inskridande också ske med stöd av samma lag. Därvid är att märka att varumärken normalt anses förväxlingsbara endast om de avser varor av samma eller liknande slag, men att förväxlings— barhet även eljest undantagsvis kan åberopas. Det gäller främst till förmån för kännetecken, som är synnerligen starkt inarbetat och känt inom vida kretsar av allmänheten här i riket. Ytterligare en förutsättning är att an- vändningen av ett annat liknande kännetecken skulle innebära ett otill- börligt utnyttjande av det kända märkets goodwill (6 varumärkeslagen). Detta är ett erkännande av den s. k. Kodakdoktrinen, som genomförts i svensk rätt i form av en »tittunning» av förväxlingskriteriet. Motsvarande bestämmelser för firmas del kommer att inflyta i det väntade förslaget till ny firmalag. Att åberopa en annans kännetecken under sådana omständig- heter att någon förväxlings- eller vilseledandesituation över huvud taget inte föreligger såsom exempelvis i det ovan nämnda fallet att man jämför sig eller sin produkt med en välrenommerad inte konkurrerande närings- idkare eller vara i syfte att bli delaktig av den goodwill, som är knuten till näringsidkaren eller varan _ torde däremot oftast falla utanför kännetec- kenslagstiftningen.

Även en privatpersons nanm eller bild skyddas i någon mån genom känneteckenslagstiftningen. Bland registreringshindren för varumärke i varumärkeslagen återfinns det fallet att märket innehåller eller består av något, som är ägnat att uppfattas såsom annans namn eller porträtt. Är an- vändning av varumärke med privatpersons namn eller bild ägnad att vilse- leda allmänheten, kan förbud mot användningen meddelas med stöd av varu— märkeslagen.

Namnlagen ger i viss utsträckning egenartade släktnamn skydd mot förväxling. Åberopar däremot någon exempelvis i reklam annans namn utan att göra det gällande som sitt eget faller detta utanför namnlagen .

Lagen om rätt till fotografisk bild handlar väsentligen om framställarens, fotografens, rätt till bilden. Den avporträtterades rätt regleras inte i vidare mån än att det stadgas att rätt till bild, som utförts på beställning, med viss begränsning tillkommer beställaren. Den som avbildats på ett fotografi har alltså i princip rätt till bilden endast om han beställt den.

Av int—e oväsentlig betydelse för enskilda personers rätt till namn och bild är de nya stadganden-a om ärekränkning i BrB. Åberopar man en

annans namn eller bild under sådana omständigheter att man därigenom kan sägas lämna uppgift som är ägnad att utsätta vederbörande för andras missaktning kan man dömas för förtal, såvitt det inte förelåg en intresse— kollision som gjorde lämnandet av uppgiften försvarligt. Vederbörandes egen självkänsla och sinnesfrid skyddas genom stadgandet mot förolämp— ning, som emellertid är mindre allmänt formulerat. Det avser endast den situationen att man smädar annan genom skymfligt beteende mot honom.!

Rundfrågan

I rundfrågepromemorian ställdes frågorna om en ny lag om otillbörlig kon- kurrens borde innehålla en bestämmelse rörande otillbörligt utnyttjande un- der utövning av näringsverksamhet av annan näringsidkares goda anseende eller av annans namn eller bild eller om syftet som här var i fråga bättre skulle tillgodoses genom en generalklausul.

I ett stort antal svar rekommenderades en specialbestämmelse med det i frågorna angivna innehållet. Därvid framhölls bl.a. att det var viktigt att man noga beaktade att straff borde inträda endast om det förelåg ett otill- börligt förfarande; det kunde i regel inte anses otillbörligt att en närings— idkare hänvisade till att han hade levererat sina varor till andra närings- idkare, vilka framstod som kräsna och fordrande kunder eller besatt gott renommé. Ett annat påpekande som gjordes var att (även om ett dylikt ut— nyttjande inte alltid medförde påvisbar ekonomisk skada för den som ut— nyttjades, kunde förfarandet för denne ofta framstå som motbjudande och även vara ägnat att vilseleda allmänheten rörande utbudets förmänlighet. I ett svar nämndes som exempel på här avsedda förfaranden att annonsörer angav att en produkt, tillverkad av en annan fabrikant, ingick i annonsörens vara, eller att välkända företag eller institutioner angavs använda den annon-

serade varan.

I några svar uttrycktes tvivel på lämpligheten av att i lagen mot otillbörlig konkurrens inrymma ett skydd mot att enskilda personers namn eller bild utnyttjades, eftersom den enskilda personen i dessa fall framstod som an»— greppsobjekt.

Även den uppfattningen var företrädd bland svaren att otillbörligt utnytt— jande av annans renommé bättre beivrades medelst en generalklausul.

Näringslivets Opinionsnämnd . Vissa fall av otillbörligt utnyttjande av annans renommé som näringsidkar

har prövats av Opinionsnämnden. En företagare, som sedan länge tillverkat handskar, använde för dessa ar-

1 »Personrätten» behandlas bl.a. i två uppsatser av professor Åke Lögdberg, nämligen Några ord om rätten till egen bild i Rättsvetenskapliga studier ägnade minnet av Phillips Hult, Uppsala 1960, och Personlighetsrätt i Festskrift för Håkan Nial, Stockholm 1966. Jfr ämnet Personlighctsskyddet och massmedia vid 24:e nordiska juristmötet i Stockholm 1966 med in— ledningsanförande av professor Kurt Grönfors.

tikelbeteckningar bestående av siffror och bokstäver i olika kombinationer enligt ett visst endast av honom för detta varuslag brukat system. En person, som tidigare varit anställd hos denne företagare, började tillverka handskar i samma modeller men delvis i material av sämre kvalitet. Han åsatte dessa handskar samma sifferbeteckningar som dem den förre arbetsgivaren an- vände för sina motsvarande handskar. Nämnden fann att förfarandet under anförda omständigheter var i strid mot god affärssed (NOp 1958 rf. 35).

I några fall (NOp 1959 rf. 17, 1960 rf. 46 och 1960 rf. 57) har det stämplats såsom stridande mot god affärssed att i annonser och vid demonstrationer utan tillstånd åberopa intyg av institutioner. I ett par andra fall (NOp 1980 rf. 43 och 1960 rf. 66) har samma omdöme givits om förfarandet att i annons utan tillstånd återge en känd persons bild och ett intervjuuttalande av viss namngiven person.

Utredningens rättspolitiska bedömning av utnyttjande av annans renommé

T ill att börja med får i fråga om otillbörligt utnyttjande av annans renommé observeras att fråga ofta är om en framställning i förslagets mening. En framställning kan innefatta ett åberopande av näringsidkare på ett eller an- nat sätt. Exempel härpå är att en näringsidkare uppger att en annan nä- ringsidkares produkter ingår i hans varor eller att en annan näringsidkare är hans leverantör eller kund. Ett annat exempel är att en affär skyltar med välkända kvalitetsmärkesvaror. Av sådana framställningar krävs givetvis, liksom av kommersiella framställningar i allmänhet, vederhäftighet. Är uppgiften om sambandet med den andre näringsidkaren oriktig eller vilse- ledande, kan ingripande ske med stöd av 2 5 i utredningens förslag. Salu— håller den skyltande affären bara andra varor än de utställda, torde fram- ställningen få anses inkorrekt och således angripbar med 2 &.

Det redovisade opinionsnämndsfallet, då en handsktillverkare utnyttjade en annan tillverkares artikelbeteckningar, är knappast en fråga om korrekt eller inkorrekt framställning. Detta fall torde i stället böra bedömas enligt känneteckensrättsliga normer. Om artikelbeteckningarna kan anses identi- fiera handskarna såsom härrörande från visst kommersiellt ursprung, får ensamrätten till dem såsom kännetecken prövas enligt varumärkeslagen . Om beteckningarna inte är kännetecken, bör andra ha rätt att begagna dem för egna produkter.

Att åberopa myndigheters och institutioners namn, intyg och utlåtande i kommersiella framställningar är åtgärder, som får bedömas efter veder- häftighetsnormen i 2 &. Åberopandet skall alltså i och för sig vara riktigt och det skall dessutom ske på sådant sätt att det inte är på något sätt vilse- ledande. Särskilt får observeras att intyg och utlåtanden lätt kan bli föråld- rade eller inaktuella samt att de förutsättningar under vilka de avgivits kan ha ändrats så att de inte längre är rättvisande.

I alla avseenden sakligt korrekta åberopanden av myndigheter eller insti- tutioner bör däremot enligt utredningens mening inte föranleda rättsligt in- gripande även om något medgivande inte lämnats av den som åberopats. Däremot kan sådana åberopanden strida mot vad som avtalats eller kan an- ses ha avtalats mellan de berörda. Givetvis får man inte åberopa något, om man därigenom kränker någon immaterialrättslig ensamrätt. Utöver känne- teckensintrång är det särskilt intrång i upphovsrätt, som här kan bli aktuellt.

När det gäller ett i och för sig inte oriktigt eller vilseledande åberopande av annan näringsidkare är det mer tveksamt hur bedömningen skall utfalla. Det kan här vara fråga om situationer, som mycket liknar »Kodakfallen» dvs. de fall där man använder ett kännetecken, som liknar ett synnerligen 'välkänt kännetecken, och därigenom otillbörligt utnyttjar det senare känne— tecknets renommé. Ett sätt att »snylta» på annan näringsidkares renommé, vilket inte torde vara åtkomligt enligt känneteckenslagstiftningen, är att använda en högklassig främmande produkt i sin reklam för a