med förslag till lag om personundersökning i brottmål, m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964 1

Nr 90

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om personundersökning i brottmål, m. m.; given Stockholms slott den 6 mars 1964.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om personundersökning i brottmål,

2) lag om vissa begränsningar i svensk lags tillämplighet och svensk domstols behörighet,

3) lag angående upphävande av lagen den 5 juni 1909 (nr 45) om konsular j urisdiktion,

4) lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321),

5) lag angående ändrad lydelse av 17 och 19 §§ lagen den 20 december 1946 (nr 804) om införande av nya rättegångsbalken,

6) lag om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530),

7) lag angående ändring i lagen den 22 maj 1963 (nr 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. in.,

8) lag angående ändring i lagen den 22 maj 1963 (nr 197) om allmänt kriminalregister, samt

9) lag angående ändrad lydelse av 4 och 12 §§ lagen den 31 maj 1963 (nr 251) om behörighet att utöva tandläkaryrket.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ytterligare följ dlagstiftning till brottsbalken.

Den föreslagna lagen om personundersökning i brottmål medför en viss utvidgning av det område inom vilket personundersökning skall vara obligatorisk. I lagförslaget upptages vidare bestämmelser som syftar till att sådan undersökning skall komma till stånd i ett så tidigt skede av förfarandet

1 Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 90

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 196b

som möjligt. Som förutsättning för att undersökning skall få företagas skall dock gälla att den misstänkte erkänt gärningen eller eljest sannolika skäl iöreligger att han begått den. I förslaget upptages också stadgande om tystnadsplikt för den som utfört eller biträtt vid utförande av personundersökning.

De föreslagna ändringarna i sinnessjuklagen avser — förutom att begreppsmässigt och terminologiskt anpassa lagen till den i brottsbalken införda ordningen — att möjliggöra ett effektivare utnyttjande av resurserna inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet. Därför föreslås bl. a. att häktad som skall undergå sinnesundersökning må förvaras annorstädes än å sinnessjukavdelning inom fångvården.

Med anledning av åtaganden enligt överenskommelser med främmande makt föreslås i en särskild lag vissa bestämmelser om inskränkning i svensk domstols straffrättsliga kompetens.

Övriga i propositionen framlagda lagförslag är av väsentligen lagteknisk natur.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b 3

1) Förslag

till

Lag om personundersökning i brottmål

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I brottmål skall, om det prövas erforderligt, personundersökning äga rum för vinnande av utredning rörande den misstänktes personliga förhållanden samt angående de åtgärder som må anses lämpliga för att främja hans anpassning i samhället.

2 §•

Ej må någon dömas till fängelse i sex månader eller däröver, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering eller överlämnas till särskild vård utan att personundersökning ägt rum. Personundersökning är likväl ej erforderlig, om utredning som avses därmed ändock är tillgänglig för rätten.

3 §•

Om personundersökning förordnar rätten, så snart det finnes lämpligen kunna ske. Sådant förordnande må dock ej meddelas, med mindre den misstänkte erkänt gärningen eller eljest sannolika skäl föreligga att han begått den.

Erkänner vid förundersökning den misstänkte brott för vilket är stadgat fängelse i två år eller däröver, skall åklagaren, om ej särskilda skäl äro däremot, utan dröjsmål göra anmälan därom hos rätten för beslut angående personundersökning.

4 §•

Rätten må uppdraga åt skyddskonsulent att föranstalta om personundersökning. I annat fall skall rätten utse lämplig person till personundersökare.

5 §•

Skyddskonsulent, skyddsassistent och personundersökare äga, om ej särskilda skäl äro däremot, vid personundersökning taga del av anteckningar och andra handlingar från förundersökningen samt närvara vid förhör som hålles med den misstänkte.

6 §•

Barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd skola på begäran av skyddskonsulent, skyddsassistent, personundersökare, åklagare eller domstol meddela upplysningar beträffande misstänkt, med vilken nämnden har att taga befattning, samt föreslå de åtgärder, som nämnden finner erforderliga för att främja hans anpassning i samhället.

7 §■

Rätten må, när skäl äro därtill, förordna läkare att avgiva läkarintyg angående misstänkt. Sådant intyg skall avfattas enligt anvisningar som meddelas av Konungen.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

Om sinnesundersökning ej verkställts, skall läkarintyg som sägs i första stycket inhämtas från psykiater, innan någon dömes till internering eller överlämnas till öppen psykiatrisk vård eller någon som ej fyllt aderton år dömes till ungdomsfängelse.

Misstänkt som ej är häktad är pliktig att för läkarundersökning inställa sig å tid och ort som läkaren bestämmer. Uteblir den misstänkte, må polismyndighet lämna handräckning för hans inställande.

8 §.

Den som utfört eller biträtt vid utförande av personundersökning må ej obehörigen yppa vad han därvid erfarit rörande enskilds personliga förhållanden. Bryter någon häremot, dömes, om ej gärningen är att anse såsom ämbetsbrott, till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

9 §•

I ärende angående nåd äger chefen för justitiedepartementet eller den han bemyndigar därtill förordna, att personundersökning skall äga rum eller läkarintyg anskaffas enligt vad i denna lag sägs. Sådant förordnande må ock meddelas av högsta domstolen.

10 §.

Konungen meddelar bestämmelser om ersättning åt den som utfört eller biträtt vid utförande av personundersökning samt åt läkare som avgivit intyg enligt 7 §. Sådan ersättning skall gäldas av statsverket.

11 §•

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna lag, meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Genom lagen upphäves lagen den 18 juni 1954 (nr 444) om personundersökning i brottmål.

2) Förslag

till

Lag

om vissa begränsningar i svensk lags tillämplighet och svensk domstols behörighet

Härigenom förordnas som följer.

Har någon efter kallelse inrest i riket för att inställa sig vid domstol såsom tilltalad, vittne eller sakkunnig i brottmål skola i fråga om svensk lags tillämplighet och svensk domstols behörighet gälla de begränsningar som med avseende å honom föreskrivas i följande överenskommelser, nämligen

1) konventionen mellan Sverige och Belgien den 26 april 1870 angående ömsesidigt utlämnande av förbrytare,

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1964 5

2) avtalet mellan Sverige och Frankrike den 7 mars 1956 rörande ömsesidig rättshjälp i brottmål samt

3) europeiska konventionen den 20 april 1959 om inbördes rättshjälp i brottmål.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

3) Förslag

till

Lag

angående upphävande av lagen den 5 juni 1909 (nr 45) om konsularjurisdiktion

Härigenom förordnas, att lagen den 5 juni 1909 om konsularjurisdiktion skall upphöra att gälla vid utgången av december 1964, då jämväl lagen den 10 juli 1947 (nr 636) om fortsatt tillämpning av äldre rättegångsbalken i mål och ärenden som skola upptagas av konsularrätt eller konsulardomare, så ock vad i övrigt finnes stadgat angående konsularjurisdiktion upphör att gälla.

4) Förslag

till

Lag

om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321)

Härigenom förordnas, dels att 6, 18, 33, 41, 41 a, 42, 43, 44, 47, 48, 49, 51, 53, 54 och 59 §§ sinnessjuklagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 46 och 46 a §§ sagda lag skola upphöra att gälla.

Vidtages icke------------------------------- --------- föranstalta därom.

Bestämmelserna i första stycket Bestämmelserna i första stycket skola icke äga tillämpning i avseen­ skola icke äga tillämpning i avseende de å sinnessjuk, som är intagen i ar- å sinnessjuk, som är intagen i ung­

bctshem, som avses i 41 § lagen om domsvårdsskola, allmän vårdanstalt

socialhjälp, eller i skola tillhörande för alkoholmissbrukare, anstalt, som

barna- och ungdomsvården, allmän står under kriminalvårdsstyrelsens

vårdanstalt för alkoholmissbrukare, inseende, militärhäkte eller härads-

1 Senaste lydelse, se beträffande 6 och 33 §§ SFS 1956: 226, beträffande 18 §, 47 § 3 mom. och 48 § SFS 1937: 470, beträffande 41 §, 47 § 1, 4 och 5 mom., 49 § och 51 § SFS 1945:

467 samt beträffande 41 a, 42, 43, 44, 46 och 46 a §§ SFS 1954:446.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

tvångsarbetsanstalt, anstalt, som står eller stadsfängelse. Beträffande såunder fångvårdsstyrelsens inseende, dan sinnessjuk åligge skyldighet att militärhäkte eller härads- eller stads- föranstalta om vård allenast den, fängelse. Beträffande sådan sinnes­ som enligt de rörande anstalten medsjuk åligge skyldighet att föranstalta delade föreskrifterna har att sörja om vård allenast den, som enligt de därför. rörande anstalten meddelade föreskrifterna har att sörja därför.

Utskrivning enligt första stycket Utskrivning enligt första stycket må ej äga rum av den, må ej äga rum av den,

som på grund av sin sinnesbeskaf­ som enligt 31 kap. 3 § brottsbalfenhet av domstol förklarats icke ken av domstol överlämnats till vård kunna fällas till ansvar för begånget enligt sinnessjuklagen, eller brott, eller

som, enligt vad känt är, under in­ som, enligt vad känt är, under inflytande av sinnessjukdom begått flytande av sinnessjukdom begått mot annans personliga säkerhet rik­ mot annans personliga säkerhet riktat brott, vilket icke blivit beivrat, tat brott, vilket icke blivit beivrat, eller eller

som enligt domstols förordnande intagits i allmän uppfostringsanstalt men överförts till sinnessjukhus och slutligt utskrivits från anstalten, eller som intagits å sinnessjukhus i som för undergående av påföljd samband med frigivning från straff­ för brott varit intagen i fångvårdsarbete eller fängelse eller utskrivning anstalt och i samband med att anfrån förvaring eller internering i sä- staltsvården upphört intagits å sinkerhctsanstalt. nessjukhus.

Har sinnessjuk, — —--------------- annorledes förordnat.

33 §.

Föreligga sådana omständigheter, Föreligga sådana omständigheter, som i 28 § 1 mom. angivas, beträf­ som i 28 § 1 mom. angivas, beträffande någon, vilken är intagen i ar- fande någon, vilken är intagen i ung­

betshem, som avses i bl § lagen om domsvårdsskola eller allmän vårdansocialhjälp, eller i skola tillhörande stalt för alkoholmissbrukare, må

barna- och ungdomsvården, allmän den, som enligt de rörande anstalten vårdanstalt för alkoholmissbrukare meddelade föreskrifterna har att söreller tvångsarbetsanstalt, må den, ja för vård åt honom, föranstalta om som enligt de rörande anstalten med­ hans intagande för observation å sindelade föreskrifterna har att sörja nessjukhus, som i 28 § 1 mom. sägs. för vård åt honom, föranstalta om hans intagande för observation å sinnessjukhus, som i 28 § 1 mom. sägs.

Beträffande ansökan-------------------- ----------- hans sinnestillstånd. I fråga —------- ------------ —----------- å sökanden. Har observationen----------------------- ------- vederbörande anstalt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 ar 196b 7

41 §.

Föreligger anledning till antagan­ I brottmål skall sinnesundersökde att den, som år misstänkt för ning ske, innan domstol förordnar brott, begått brottet under inflytan­ om någons överlämnande till vård de av sådan själslig abnormitet eller enligt sinnessjuklagen, om det ej tillfälligt rubbad själsverksamhet med hänsyn till tidigare sinnesunsom avses i 5 kap. 5 § strafflagen, dersökning och vad därefter förevaskall domstolen förordna om sinnes­ rit är uppenbart, att sådan underundersökning enligt vad nedan sägs, sökning är obehövlig. Sinnesunderdär ej av särskilda skäl sådan under­ sökning skall ock i annat fall ske, sökning finnes obehövlig. Sinnesun­ om särskild utredning om den missdersökning skall ock ske, där dom­ tänktes sinnesbeskaffenhet finnes stolen finner särskild utredning om vara av betydelse för bestämmande den misstänktes sinnesbeskaffenhet av påföljd för brottet eller eljest för vara av betydelse för bestämmande målets avgörande. av påföljd för brottet eller eljest för målets avgörande.

Finnes brottet----------------------------- därtill äro.

41 §• Uppkommer fråga----------------— — — hans sinnesbeskaffenhet.

Beslut om sinnesundersökning må Om sinnesundersökning beslutar ej meddelas, med mindre den miss­ domstolen, så snart det finnes lämptänkte erkänt gärningen eller över­ ligen kunna ske. Sådant beslut må tygande bevisning förebragts att han dock ej meddelas, med mindre den begått densamma. misstänkte erkänt gärningen eller

övertygande bevisning förebragts att

han begått den. I beslutet bör angi­

vas vad undersökningen företrädes­

vis bör avse.

Har beslut----------------------------------- ------------därtill äro.

Där rätten finner det lämpligt, må rätten förordna, att målet, såvitt angår utredning om den misstänktes sinnesbeskaffenhet, skall handläg­

gas inom stängda dörrar.

Sedan beslut om sinnesundersök­

ning meddelats, skall domstolen

skyndsamt översända samtliga hand­

lingar i målet till den sinnessjukav­

delning vid fångvården eller det sin­

nessjukhus, till vilket undersökning­

en hör.

42 §•

1. Sinnesundersökning av den, Sinnesundersökning av den, som som förvaras i häkte, skall verkstäl­ förvaras i häkte, skall verkställas av las å sinnessjukavdelning vid fång­ läkare anställd vid den sinnessjukvården av där anställd läkare. För avdelning vid fångvården, som enundersökningen skall den häktade ligt kriminalvårdsstyrelsens bestäm­

8 Kiuigl. Maj:ts proposition nr 90 år 196-i

överföras till den sinnessjukavdel­ mande skall mottaga för sinnessjukning, som enligt fångvårdsstyrelsens dom misstänkta från det häkte, där bestämmande skall mottaga för sin­ den som skall undersökas förvaras.

nessjukdom misstänkta från det Sinnesundersökning av den, som behäkte, där han förvaras. Domstol, finner sig på fri fot, skall verkstälsom förordnat om undersökningen, las av läkare, som för dylikt ändaskall skyndsamt översända samtliga mål är anslälld vid det sinnessjuk­

handlingar i målet till nämnda av­ hus, till vilket undersökningen liör delning. enligt bestämmelser, som meddelas Undersökningsläkaren må hos po­ av medicinalstyrelsen. Utan hinder lismyndighet begära utredning an­ av vad nu sagts må medicinalstyrelgående omständigheter av betydelse sen för visst fall besluta att sinnesför undersökningen, så ock hos undersökning skall verkställas enligt

domstolen göra framställning om att annan fördelning ävensom, när särförhör i målet hålles med personer, skilda skäl äro därtill, förordna

som kunna antagas äga kännedom utomstående läkare att verkställa

om sådana omständigheter. Därvid sinnesundersökning; är den som bör angivas vad utredningen eller skall undersökas häktad, må dock förhöret skall avse. Skall förhör äga sådant beslut eller förordnande med­

rum, ankomme på domstolen att för­ delas endast efter samråd med kri­

anstalta om att förhöret varder hål­ minalvårdsstyrelsen. let samt att underrätta undersök­ Häktad, som skall undersökas, ningsläkaren om förhöret. Angående skall överföras till sinnessjukavdelersättning åt den, som inkallats till ning, som i första stycket sägs. Skall förhöret för att höras, gälle vad an­ undersökningen verkställas av läka­

gående ersättning av allmänna me­ re, som icke är anställd vid sådan

del till vittnen finnes stadgat; dock avdelning, må dock den häktade un­

skall ersättningen alltid stanna å der tid som erfordras för undersökstatsverket. ningen förvaras i viss fångvårdsan-

2. Sinnesundersökning skall verk­ stalt eller i häkte. ställas med största möjliga skynd­ Den, som befinner sig på fri fot samhet och till sin omfattning an­ och skall undersökas, är pliktig att passas efter undersökningsfallets be­ för undersökningen inställa sig å tid skaffenhet. och ort, som av undersökningsläka­

Utlåtande över undersökningen ren bestämmas. Såvitt möjligt skall skall avgivas sist inom sex veckor tillses, att för den, som skall underfrån det handlingarna inkommo till sökas, ej uppkommer hinder i hans sinnessjukavdelningen, i den mån ej förvärvsverksamhet eller annan allmedicinalstyrelsen i särskilt fall på varlig olägenhet. Finnes det erforframställning av undersökningsläka­ derligt för undersökningens verkren medgiver anstånd. Vid utlåtan­ ställande, äge domstolen på framdet skola fogas de av domstolen till ställning av undersökningsläkaren sinnessj ukavdelningen överlämnade förordna, att den, som skall underhandlingarna. sökas, skall intagas å visst sinnes­

3. I utlåtandet skall undersök­ sjukhus. Ej må domstolen utan medningsläkaren angiva den undersök­ givande av den, som skall undersö­

tes sinnestillstånd vid gärningens be­ kas, meddela dylikt förordnande, gående, så ock huruvida han är i be­ med mindre för brottet är stadgat hov av vård å sinnessjukhus. Finnes fängelse, avsättning eller suspen­

den undersökte eljest böra på grund sion

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964 9

Sinnesundersökning av den, som Sinnesundersökning skall verkbefinner sig på fri fot, skall verk­ ställas med största möjliga skyndställas av läkare, som för dylikt än­ samhet och till sin omfattning an­

damål är anställd vid statligt sinnes­ passas efter syftet med undersöksjukhus. Grunder för sådana under­ ningen och undersökningsfältets besökningars fördelning mellan veder­ skaffenhet. Skriftligt utlåtande över börande sjukhus fastställas av me­ undersökningen skall avgivas sist dicinalstyrelsen. Domstol, som för­ inom sex veckor från det handling­

ordnat om sinnesundersökning var­ arna inkommo till sinnessjukavdelom nu är fråga, skall skyndsamt ningen eller sjukhuset, i den mån ej överlämna samtliga handlingar i må­ medicinalstyrelsen i särskilt fall på let till det sinnessjukhus, till vilket framställning av undersökningsläkaundersökningen hör. ren medgiver anstånd. Vid utlåtan­

Den, som skall undersökas, är det skola fogas de av domstolen till pliktig att för undersökningen in­ sinnessjukavdelningen eller sjukhuställa sig å tid och ort, som av un- set överlämnade handlingarna. dersökningsläkaren bestämmas. Så­ Utlåtande över sinnesundersökvitt möjligt skall tillses, att för den, ning skall, om ej annat följer av

som skall undersökas, ej uppkom­ domstolens beslut, innehålla uttalan­

mer hinder i hans förvärvsverksam­ de om den undersöktes behov av het eller annan allvarlig olägenhet. vård å sinnessjukhus samt om hans

Finnes det erforderligt för under­ sinnesbeskaffenhet vid gärningens sökningens verkställande, äge dom­ begående. Finnes den undersökte elstolen på framställning av undersök- jest böra på grund av sin sinnesbeningsläkaren förordna, att den, som skaffenhet bliva föremål för särskild skall undersökas, skall intagas å det åtgärd, skall detta anmärkas. I utlåsinnessjukhus, där läkaren är an­ tandet skola ock angivas de skäl och ställd. Ej må domstolen utan med­ omständigheter, på vilka däri givet givande av den, som skall undersö- omdöme grundas.

lf Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 samt. Nr 90

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

kas, meddela dylikt förordnande, Undersökningsläkaren må hos pomed mindre å brottet kan följa lismyndighet begära utredning angåstraffarbete, fängelse, avsättning el­ ende omständigheter av betydelse för ler mistning av ämbete på viss tid. undersökningen, så ock hos domsto­

1 fall, som avses i denna paragraf, len göra framställning om att förhör

skola föreskrifterna i 42 § 1 mom. i målet hålles med personer, som andra stycket och 2—4 mom. i till­ kunna antagas äga kännedom om sålämpliga delar lända till efterrättelse dana omständigheter. Därvid bör an­

med iakttagande av att den i 2 mom. givas vad utredningen eller förhöret andra stycket stadgade tiden för ut­ skall avse. Skall förhör äga rum, an-

låtandes avgivande skall räknas från komme på domstolen att föranstalta det handlingarna inkommo till sjuk­ om att förhöret varder hållet samt

huset. att underrätta undersökningsläkaren

om förhöret. Angående ersättning åt

den, som inkallats till förhöret för

att höras, gälle vad angående ersätt­

ning av allmänna medel till vittnen

finnes stadgat; dock skall ersätt­

ningen alltid stanna å statsverket.

De närmare anvisningar som må

finnas påkallade beträffande till-

lämpningen av vad ovan i denna

paragraf är stadgat meddelas av

Konungen eller, efter Konungens be­

myndigande, av medicinalstyrelsen.

Bestämmelser om ersättning åt den

som verkställer sinnesundersökning

meddelas av Konungen.

Vad i 42 § 3 mom. stadgas om ut­ Vad i 43 § andra stycket stadgas låtande av undersökningsläkare om utlåtande av undersökningsläkaskall äga motsvarande tillämpning re skall äga motsvarande tillämpbeträffande medicinalstyrelsens ut­ ning beträffande medicinalstyrelsens låtande. utlåtande.

Medicinalstyrelsen äge följande iakttagas:

3) Jämväl medicinalstyrelsen äger 3) Jämväl medicinalstyrelsen äger begära utredning eller göra fram­ begära utredning eller göra framställning om förhör, som i 42 § 1 ställning om förhör, som i 43 § tredmom. andra stycket sägs, och för je stycket sägs, och för undersökundersökningen påkalla intagning å ningen påkalla intagning å sinnessinnessjukhus av den, som vistas å sjukhus av den, som vistas å fri fot. fri fot. Varder förhör utsatt, åligge Varder förhör utsatt, åligge domstodomstolen att underrätta medicinal­ len att underrätta medicinalstyrelstyrelsen därom. sen därom.

4) Vederbörande läkare-------------- ---------- med avgivandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1964 11

12 Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 196k

47 §•

1. Misstänkt, som----------------------- --------nedan föreskrives.

Förklaras den intagne i infordrat Förklaras den intagne i infordrat utlåtande icke vara i behov av vård å utlåtande icke vara i behov av vård sinnessjukhus, må han ej vidare på å sinnessjukhus, må han ej vidare grund av stadgande, som nyss sagts, på grund av stadgande, som nyss ltvarhållas å sinnessjukhuset eller sagts, kvarhållas å sinnessjukhuset sinnessjukavdelningen; är han häk­ eller sinnessjukavdelningen; är han tad, varde till häktet återförd. Sam­ häktad, varde till häktet återförd. ma lag vare, där förundersökning Samma lag vare, där förundersöknedlägges eller avslutas utan att ning nedlägges eller avslutas utan att åtal mot den intagne väckes eller åtal mot den intagne väckes eller domstol angående honom meddelar domstol angående honom meddelar

slutligt utslag, vari han icke förkla­ dom vari icke förordnas att han skall ras på grund av sin sinnesbeskaffen­ överlämnas till vård enligt denna lag. het från ansvar fri.

Förmenar intagen--------------- - —- - ------- frågan därom.

2. Har domstol meddelat utslag, 2. Har domstol förordnat att häkvari häktad, som icke jämlikt 1 tad, som icke jämlikt 1 mom. kvarmom. kvarhålles å sinnessjukhus el­ hålles å sinnessjukhus eller å sinnesler å sinnessjukavdelning vid fång­ sjukavdelning vid fångvården, skall

vården, förklarats på grund av sin överlämnas till vård enligt denna lag,

sinnesbeskaffenhet från ansvar fri, skall han därefter förvaras å sinnes­

och är den häktade enligt infordrat sjukavdelning som nyss sagts; och utlåtande i behov av vård å sinnes­ vare om honom lag som i 1 mom. sjukhus eller i fall, då utlåtande in­ sägs. fordrats, från såväl läkare som medicinalstyrelsen och styrelsens utlåtande lagts till grund för straffriförklarandet, enligt sistnämnda utlåtande i behov av sådan vård, skall han

därefter förvaras å sinnessjukavdelning vid fångvården; och vare om honom lag som i 1 mom. sägs.

3. Har någon, som enligt vad ovan 3. Har genom jaga kraf tagande

sagts förvaras å sinnessjukhus eller dom förordnats att någon, som förå sinnessjukavdelning vid fångvår- varas å sinnessjukhus eller å sinnes-

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b 13

förklarats på grund av sin sinnesbe­ i annan fångvårdsanstalt, skall överskaffenhet från ansvar fri, skall lämnas till vård enligt denna lag, han, om han är intagen å sinnessjuk­ skall han, om han är intagen å sinhus, anses vara för vård där intagen nessjukhus, anses vara för vård där samt, om han förvaras å sinnessjuk- intagen samt i annat fall vårdas å avdelning vid fångvården, för vård sinnessjukavdelning vid fångvården, där förbliva, intill dess plats å något intill dess plats å sinnessjukhus kan statens sinnessjukhus kan beredas beredas honom. I senare fallet anhonom. I senare fallet ankomme det komme det på vederbörande fångpå vederbörande fångvårdsinyndig- vårdsmyndighet att skyndsamt till het att hos medicinalstyrelsen göra medicinalstyrelsen, i huvudskrifter framställning om den straff riförkla- eller bestyrkta avskrifter, översända rades intagande å sådant sinnessjuk­ å anstalten förvarade handlingar, hus. Vid framställningen skola, i hu­ som angå honom och äro av betyvudskrifter eller bestyrkta avskrif­ delse för bedömande av hans sinnester, fogas å fårigvårdsanstalten för­ tillstånd. Medicinalstyrelsen tillkomvarade handlingar, som angå den mer därefter att föranstalta om hans straffriförklarade och äro av bety­ intagande å visst sinnessjukhus. delse för bedömande av hans sinnestillstånd. Medicinalstyrelsen tillkommer därefter att meddela erforderli­

ga föreskrifter om den straffriför-

klarades intagande å visst sinnessjukhus.

Utan hinder av bestämmelserna i första stycket gälle om fånge, som under verkställighet av straff begått brott men på grund av sin sinnesbe­

skaffenhet förklarats från ansvar fri, vad i 48 § finnes föreskrivet.

Föreligger beträffande någon, som Föreligger beträffande någon, som icke är häktad, sådant fall, som av­ icke är häktad, sådant fall, som avses i 2 inom., åligge det vederbörande ses i 2 inom., skall medicinalstyrellänsstyrelse att, om domstolens ut­ sen, när domen vinner laga kraft, slag vinner laga kraft, genast för­ föranstalta om att han utan dröjsordna om den straffriförklarades in­ mål intages å sinnessjukhus för tagande å sinnessjukhus för vård. vård. När sådant förordnande meddelats,

skall intagning utan dröjsmål ske å det statens sinnessjukhus, som medicinalstyrelsen, efter anmälan av

länsstyrelsen, bestämmer.

b. Vad ovan i 1—3 mom. sägs angående för brott misstänkt, skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse beträffande den, rörande vilken

utlåtande infordrats jämlikt 46 §,

med iakttagande av att vad i nämnda mom. stadgas om domstol i stäl-

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

fande den, som för observation inta­ fande den, som för observation intagits å sinnessjukhus, skall lända till gits å sinnessjukhus, skall lända till efterrättelse jämväl i avseende å efterrättelse jämväl i avseende å den, som på grund av bestämmelse i den, som på grund av bestämmelse detta kapitel för undersökning inta­ i detta kapitel för undersökning ingits å sådant sjukhus; dock skall i tagits å sådant sjukhus; dock skall fråga om handling, för vars vidarebe­ i fråga om handling, för vars vidarefordran sjukvårdsläkarens tillstånd befordran sjukvårdsläkarens tillenligt nämnda paragraf erfordras, stånd enligt nämnda paragraf ergälla, att den ej må fortskaffas till fordras, gälla, att den ej må fortskafeller från den, som är misstänkt för fas till eller från den, som är missbrott, om den innehåller något, som tänkt för brott, om den innehåller kan hindra brottets upptäckt eller något, som kan hindra brottets uppsakens utredning. täckt eller sakens utredning.

48 §•

i. Fånge, som befinnes lida av sin­ Föreligger beträffande någon som nessjukdom eller beträffande vilken för undergående av påföljd för brott anledning finnes till antagande, att eller förvandlingsstraff för böter han lider av sådan sjukdom, skall så är intagen i fångvårdsanstalt anledsnart ske kan för vård eller observa­ ning till antagande, att han är i betion intagas å sinnessjukavdelning hov av vård å sinnessjukhus, skall vid fångvården. vederbörande fångvårdsmyndighet

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1964 15

draga försorg om hans intagande för

vård eller observation å sinnessjuk-

avdelning vid fångvården.

Föreligger beträffande------------------ ------------nyss nämnts.

Befinnes någon som är intagen i säkerhetsanstalt lida av sinnessjukdom, eller finnes anledning att hos sådan intagen förmoda dylik sjukdom, må vederbörande anstaltsmyndighet draga försorg om hans intagande för vård eller observation å

sinncssjukavdelning vid fångvården.

2. Kan sinnessjuk fånge antagas Kan antagas att den, som för unvara vid strafftidens slut i behov av dergående av påföljd för brott eller vård å sinnessjukhus, åligge det ve­ förvandlingsstraff för böter är intaderbörande fångvårdsmyndighet att gen i fångvårdsanstalt, når anstaltsi god tid förut i den ordning, som i 2 vården upphör kommer att vara kap. sägs, göra ansökan om att den i behov av vård å sinnessjukhus, sjuke då varder intagen å sinnes­ åligge det vederbörande fångvårdssjukhus. I sådant fall må vårdattest myndighet att i god tid förut i den utfärdas av läkare som är anställd ordning, som i 2 kap. sägs, göra anvid fångvården, ändå att han sam­ sökan om att han då varder intagen tidigt är läkare å det sinnessjukhus, å sinnessjukhus. I sådant fall må där intagning begärts; och varde i vårdattest utfärdas av läkare som är stället för levnadsberättelse vid an­ anställd vid fångvården, ändå att sökningen, i huvudskrifter eller be­ han samtidigt är läkare å det sinnesstyrkta avskrifter, fogade å vederbö­ sjukhus, där intagning begärts; och rande fångvårdsanstalt förvarade varde i stället för levnadsberättelse handlingar, som röra den sjuke och vid ansökningen, i huvudskrifter eläro av betydelse för bedömande av ler bestyrkta avskrifter, fogade å vehans sinnestillstånd. derbörande fångvårdsanstalt förva­

rade handlingar rörande den, som

ansökningen avser, vilka äro av be­

tydelse för bedömande av hans sin­

nestillstånd.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning å sinnessjuk, som skall utskrivas från säkerhetsanstalt och kan antagas efter utskrivningen vara i behov av vård å

sinnessjukhus.

49 §.

Ä,. den,______________ ______ _________ sjukvårdslältarens försorg.

Vad i första stycket stadgas om för brott misstänkt skall äga motsvarande tillämpning å den, som är föremål för förfarande, avseende ådö-

mande av tvångsarbete.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

Motsätter sig sinnessjuk, för vil­

ken plats beretts å sinnessjukhus, att

låta sig där intaga, är vederbörande

polis- eller militärmyndighet pliktig

att på begäran av medicinalstyrelsen

eller den, som gjort ansökningen om

intagning, lämna den handräckning,

som finnes vara av nöden.

Undandrager sig någon, som är

misstänkt för brott samt vistas å fri

förfarande, avseende ådömandc av fot, att iakttaga vad enligt

42 eller

tvångsarbete, samt vistas å fri fot, 44 § åligger honom eller behöver läatt iakttaga vad enligt 43, 44 eller kare för verkställande av undersök46 § åligger honom eller behöver lä­ ning, varom där förmäles, skydd för

kare för verkställande av undersöksin personliga säkerhet, skall ock på ning, varom där fönnäles, skydd för begäran av vederbörande läkare ersin personliga säkerhet, skall ock på forderlig handräckning lämnas. Sambegäran av vederbörande läkare erma lag vare, där sådant fall prövas forderlig handräckning lämnas. Samföreligga, att undersökning må äga ma lag vare, där sådant fall prövas ruin enligt 16 §, och den, om vilkens föreligga, att undersökning må äga undersökning är fråga, vägrar att rum enligt 16 §, och den, om vilkens underkasta sig densamma eller läkaundersökning är fråga, vägrar att re för verkställande av undersökunderkasta sig densamma eller lä­ ningen behöver skydd för sin personkare för verkställande av undersök­ liga säkerhet. ningen behöver skydd för sin personliga säkerhet.

53 §•

Den, som utan sjukvårdsläkarens Den, som utan sjukvårdsläkarens medgivande till någon, som är inta­ medgivande till någon, som är intagen å sinnessjukhus eller å sinnes- gen å sinnessjukhus eller å sinnessj likavdelning vid fångvården, översjukavdelning vid fångvården, överlämnar eller försöker överlämna valämnar eller försöker överlämna vapen eller annat föremål, varmed den pen eller annat föremål, varmed den intagne lätteligen kan tillfoga sig intagne lätteligen kan tillfoga sig själv eller annan skada, straffes, där själv eller annan skada, dömes, där

ej gärningen enligt allmänna straff­ ej enligt brottsbalken för gärningen lagen är med högre straff belagd, är stadgat strängare straff, till dagsmed böter frän och med femtio till böter eller fängelse i högst ett år. och med ettusen kronor eller med fängelse.

54 §•

Den, som förhjälper eller söker Den, som förhjälper eller söker förhjälpa någon, som är intagen å förhjälpa någon, som är intagen å sinnessjukhus eller jämlikt 47 g för sinnessjukhus eller jämlikt 47 § för vård förvaras å sinnessjukavdelning vård förvaras å sinnessjukavdelning vid fångvården, att avvika från sinvid fångvården, att avvika från sin­

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964 17

nessjukhuset eller sinnessjukavdel­ nessj ukhuset eller sinnessjukavdel­

ningen, straffes med böter från och ningen, dömes till dagsböter eller med femtio till och med ettusen kro­ fängelse i högst två år.

nor eller med fängelse. Var den in­

tagne farlig för annans personliga säkerhet och hade gärningsmannen vetskap därom, må till straffarbete i högst ett år dömas.

59 §•

Så länge särskild sinnessjukavdel- Så länge särskild sinnessjukavdelning vid fångvården ej finnes i Got­ ning vid fångvården ej finnes i Gotlands län, må sådan undersökning lands län, må sådan undersökning av av häktad, varom i 42, 44 eller 46 § häktad, varom i 42 eller 44 § förmäförmäles, inom länet verkställas av les, inom länet verkställas av läkare läkare vid statens sinnessjukhus vid statens sinnessjukhus därstädes därstädes och den häktade för så­ och den häktade för sådant ändamål dant ändamål dit överflyttas. dit överflyttas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. Vad i lagen föreskrives om den som av domstol överlämnats till vård enligt sinnessjuklagen skall även tillämpas beträffande den som jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen förklarats fri från ansvar och i avgivet utlåtande befunnits vara i behov av vård å sinnessjukhus.

5) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 17 och 19 §§ lagen den 20 december 1946 (nr 804) om införande av nya rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 17 och 19 §§ lagen den 20 december 1946 om införande av nya rättegångsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Angår fråga om egendoms förver­ Angår fråga om egendoms förverkande till det allmänna eller annan kande till det allmänna eller annan

sådan påföljd någon, som ej är till­ särskild rättsverkan av brott någon,

talad, skall talan därom föras mot som ej är tilltalad, skall talan därom honom. Om sådan talan gälle i till- föras mot honom. Om sådan talan

1 Senaste lydelse av 19 §, se SFS 1947: 617.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

lämpliga delar vad i nya rättegångs­ gälle i tillämpliga delar vad i nya balken är föreskrivet angående åtal rättegångsbalken är föreskrivet anför brott, varå icke kan följa svårare gående åtal för brott varå icke kan straff än böter. följa svårare straff än böter.

Är i —------------------------------------------ — är ogrundad,

Hava i —-------------------- ----------------- de gällande.

19 §•

Har någon genom dom, som må Har någon genom dom, som må verkställas, ehuru den icke äger laga verkställas, ehuru den icke äger laga kraft, dömts till straff eller annan kraft, dömts till straff eller annan påföljd för brott och är han för så­ påföljd för brott och är han för sådan verkställighet intagen i fång- dan verkställighet intagen i fångvårdsanstalt eller allmän uppfost­ vårdsanstalt, skall han vid fullföljd

ringsanstalt eller i avbidan på verk­ av talan i målet anses som häktad

ställighet tagen i förvar, skall han för brottet. Vad nu sagts gälle ock, vid fullföljd av talan i målet anses om rätten överlämnat någon till vård som häktad för brottet. Yad nu sagts enligt sinnessjuklagen och den döm­

gälle ock, om någon, som på grund de på grund av domen är intagen å av sin sinnesbeskaffenhet förklarats sinnessjukhus eller å sinnessjukav­

fri från ansvar, är intagen å sinnes­ delning vid fångvården. sjukhus eller å sinnessjukavdelning vid fångvården.

Vad i nya rättegångsbalken är fö­ Vad i nya rättegångsbalken är föreskrivet angående brottmål skall, reskrivet angående brottmål skall, om ej annat är stadgat, i tillämpliga om ej annat är stadgat, i tillämpliga delar gälla, då mot någon, som blivit delar gälla, då mot någon, som blivit dömd för brott, vid domstol inledes dömd för brott, vid domstol inledes förfarande, som avser förening av förfarande, som avser undanröjande

straff, ådömande av skyddsåtgärd i av påföljd och ådömande av annan stället för straff eller åtgärd med av­ påföljd för brott eller ock annan åtseende å villkorlig dom eller vad el­ gärd i fråga om ådömd påföljd; är jest tidigare ådömts honom för brot­ han intagen i anstalt som avses i

tet; är han intagen i anstalt, som första stycket, skall han anses som sägs i första stycket, eller tagen i häktad för brottet. Har offentlig förförvar, skall han anses som häktad svarare förordnats för den dömde, för brottet. Har offentlig försvarare skall arvode och ersättning till förförordnats för den dömde, skall ar­ svararen alltid gäldas av statsverket. vode och ersättning till försvararen alltid gäldas av statsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965; 19 § i dess äldre lydelse skall dock tillämpas i fråga om den som på grund av sin sinnesbeskaffenhet förklarats fri från ansvar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b 19

6) Förslag

till

Lag

om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530)

Härigenom förordnas, dels att 61, 77, 78 och 82 §§ sjömanslagen den 30 juni 1952 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i lagen skall, efter 82 §, införas en ny paragraf, betecknad 82 a §, av nedan angivna lydelse.

Begår någon av besättningen, när Begär någon av besättningen, när fartyget icke befinner sig i svensk fartyget icke befinner sig i svensk

hamn, brott av den art, att svårare hamn, brott för vilket är stadgat straff än fängelse därå kan följa, är fängelse i ett år eller däröver, är be­

befälhavaren, där icke brottet av or­ fälhavaren, där icke brottet av ortens myndighet beivras, pliktig till­ tens myndighet beivras, pliktig tillse, se, att så snart ske kan med den att så snart ske kan med den brottsbrottslige hålles förhör enligt be­ lige hålles förhör enligt bestämmelstämmelserna i 64 §. serna i 64 §.

Befälhavaren skall--------—- —-------- ---------------- nödigt är.

Sätter sig någon å fartyget an­ Sätter sig någon å fartyget anställd upp mot befälhavaren eller ställd upp mot befälhavaren eller den, som i hans ställe förer befälet, den, som i hans ställe förer befälet, och vägrar honom lydnad, straffes och vägrar honom lydnad, dömes till med dagsböter eller, där omständig­ dagsböter eller fängelse i högst ett

heterna äro synnerligen försvårande, år.

med fängelse i högst ett år.

Överfaller han med våld eller hot Förgriper han sig med våld eller om våld befälhavaren eller annan hot om våld å befälhavaren eller an­

förman i tjänsten eller för att honom nan förman i dennes tjänsteutövning till någon tjänsteåtgärd tvinga eller eller för att tvinga honom till eller därifrån hindra eller för att å ho­ hindra honom från tjänsteåtgärd elnom för sådan åtgärd hämnas, dö- ler hämnas för sådan åtgärd, dömes mes till fängelse eller, där omstän­ till fängelse i högst två år. Är brottet digheterna äro synnerligen försvå­ ringa, dömes till dagsböter eller rande, till straffarbete i högst två år. fängelse i högst sex månader. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må till dagsböter dömas.

78 §.

Göra ombord anställda myteri, dö- Göra ombord anställda myteri ge­

mes anstiftare eller anförare till nom att ådagalägga uppsåt att, med fängelse eller till straffarbete i högst förenat våld, sätta sig upp mot be-

20 Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

två år och annan deltagare till fäng­ fälhavaren eller den som i hans stälelse i högst sex månader eller, där le förer befälet, dömes anstiftare och omständigheterna äro synnerligen anförare till fängelse i högst två år

myteriet våld å person eller egen­ eller fängelse i högst sex månader.

i högst två år. högst sex år och annan deltagare till

fängelse i högst två år.

För våld eller annan brottslig gärning, som vid myteri begås, skall ock gärningsmannen straffas enligt vad

i 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen sägs.

82 §•

Har den, som begått brottslig Har den, som begått brottslig handling varom i 76—81 §§ förmä- handling varom i 76—81 §§ förmäles, för samma handling ålagts disci­ les, för samma handling ålagts disciplinbot enligt 62 §, skall rätten vid plinbot enligt 62 §, skall rätten vid brottets bedömande därå fästa skä­ brottets bedömande därå fästa skäligt avseende och må i ty fall, efter ligt avseende och må efter omstänomständigheterna straffet nedsättas digheterna ådömas lindrigare straff under vad eljest bort följa å gärning­ än för brottet är stadgat eller ock en eller ock alldeles bortfalla. påföljd helt eftergivas.

82 a §.

För försök eller förberedelse till

brott som avses i 77 § andra stycket,

så ock för förberedelse eller stämpling till brott som avses i 78 § eller underlåtenhet att avslöja sådant brott dömes till ansvar enligt vad i

23 kap. brottsbalken stadgas. Skulle

brott varom i 77 § andra stycket

sägs, om det fullbordats, hava varit att anse som ringa, må dock ej dö­

mas till ansvar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 196b 21

7) Förslag till Lag

angående ändring i lagen den 22 maj 1963 (nr 193) om samarbete med

Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.

Härigenom förordnas, dels att 6—22, 24—27, 29 och 33 §§ ävensom rubriken före 17 § lagen den 22 maj 1963 om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 30 § sagda lag skall upphöra att gälla.

Bifalles framställning om verk­ Bifalles framställning om verkställighet här i riket, skall i beslutet ställighet här i riket, skall i besludärom det ådömda straffet omvand­ tet därom det ådömda straffet omlas till straffarbete eller fängelse på vandlas till fängelse på lika lång tid.

lika lång tid. Därvid skall den danska straffarten fsengsel, den finska straffarten tukthus, den isländska straffarten fangelsi och den norska straffarten fengsel anses svara mot straffarbete samt den danska straffarten hsefte, den finska straffarten fängelse, den isländska straffarten varöhald och den norska straffarten hefte mot fängelse. Det ådömda straffet skall dock alltid anses svara mot straffarbete, om den strafftid som verkställigheten här i riket skall avse överstiger två år.

7 §•

Det till straffarbete eller fängelse Det till fängelse omvandlade strafomvandlade straffet är verkställbar fet är verkställbar såsom hade strafsåsom hade straffet ådömts här i ri­ fet ådömts här i riket genom dom, ket genom dom, som vunnit laga som vunnit laga kraft. kraft.

Har straffet--------—---------den sta Förvandlingsstraff för----------------- av dag.

8 §•

Här i riket meddelad dom, varige- Här i riket meddelad dom, varigenom dömts till straffarbete eller nom dömts till fängelse, må verk-

22 Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 196i

fängelse, må verkställas i Danmark, ställas i Danmark, Finland, Island Finland, Island eller Norge, om den eller Norge, om den dömde när verkdömde när verkställighet skall ske ställighet skall ske är medborgare är medborgare eller har hemvist i eller har hemvist i den andra staten. den andra staten. Uppehåller han Uppehåller han sig i någon av nämnsig i någon av nämnda stater, må da stater, må även eljest domen verkäven eljest domen verkställas där, ställas där, om det med hänsyn till om det med hänsyn till omständig­ omständigheterna finnes lämpligast. heterna finnes lämpligast. Skall den------------------------- såsom strafftid.

9 Om någon, som här i riket dömts Om någon, som här i riket dömts till straffarbete eller fängelse, skall till fängelse, skall för verkställighet för verkställighet av domen överfö­ av domen överföras till Danmark, ras till Danmark, Finland, Island el­ Finland, Island eller Norge, skola ler Norge, skola bestämmelserna i 7 bestämmelserna i 7 och 18 §§ lagen och 18 §§ lagen om utlämning för om utlämning för brott till Danmark, brott till Danmark, Finland, Island Finland, Island och Norge äga motoch Norge äga motsvarande tillämp­ svarande tillämpning. ning. Vad nu-------------------------------------- andra staten.

10 övervakning av den, som i Dan­ Övervakning av den, som i Danmark, Finland, Island eller Norge mark, Finland, Island eller Norge

erhållit villkorlig dom med övervak­ blivit villkorligt dömd med föreskrift

ning, må på begäran anordnas här i om övervakning, må på begäran anriket. ordnas här i riket.

11 §• I beslut om anordnande av över­ I beslut om anordnande av över­

vakning skall den allmänna under­ vakning skall övervakningsnämnden

rätten i den ort, där den dömde up­ i den ort, där den dömde uppehåller pehåller sig eller kan antagas kom­ sig eller kan antagas komma att upma att uppehålla sig, utses till över- pehålla sig, utses att handhava över­

vakningsdomstol. Det åligger över- vakningen. Det åligger övervaknings­

vakningsdomstolen att förordna nämnden att förordna övervakare övervakare för den dömde. för den dömde.

§•

12

Vad för den dömde är bestämt an­ Vad för den dömde är bestämt angående prövotid och övervakningstid gående prövotid och övervakningstid i den stat där domen meddelats skall i den stat där domen meddelats skall gälla såsom om domen givits här i gälla såsom om domen givits här i riket. Föreskrifter angående den riket. Föreskrifter angående den dömdes åligganden, som meddelats dömdes åligganden, som meddelats i i anslutning till den villkorliga do­ anslutning till domen, skola, om ej

men, skola, om ej övervakningsdom- övervakningsnämnden förordnar an­

stolen förordnar annat, äga tillämp- nat, äga tillämpning. I övrigt skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964 23

ning. I övrigt skall vad i svensk lag vad i svensk lag är stadgat om

är stadgat om villkorlig dom i till­ skyddstillsyn äga motsvarande tilllämpliga delar gälla; prövotiden må lämpning; förordnande om behanddock ej förlängas utöver fem år. ling enligt 28 kap. 3 § brottsbalken må dock ej meddelas. Förklaras här i riket det genom den villkorliga domen medgivna anståndet förverkat, skall straff, som är utsatt i domen, verkställas här. I sådant fall skall rätten omvandla frihetsstraff till svensk sträf fart med tillämpning av de i 6 § angivna grunderna och bötesstraff till motsvarande belopp i svenskt mynt. Är straff ej utsatt i den villkorliga domen, skall rätten med tillämpning av svensk lag bestämma straff eller annan påföljd för brottet; tillfälle att utföra talan härom skall beredas allmän åklagare.

Beslutas i Danmark, Finland, Is­ Meddelas i Danmark, Finland, Island eller Norge ändrade bestäm­ land eller Norge beslut om ändrade melser med avseende å den villkor­ bestämmelser med avseende å doliga domen eller förverkande av an­ men eller om förverkande av anståndet, skall beslutet äga giltighet ståndet, skall beslutet äga giltighet här i riket. här i riket.

13 §•

Uppkommer här i riket fråga om Uppkommer här i riket fråga om åtgärd med avseende å villkorlig åtgärd med avseende å den som villdom, som meddelats i Danmark, korligt dömts i Danmark, Finland, Finland, Island eller Norge och be­ Island eller Norge och som ställts

träffande vilken övervakning anord­ under övervakning här, men finnes

nats här, men finnes frågan lämpli­ frågan lämpligen böra prövas i den gen böra prövas i den stat, där do­ stat, där domen meddelats, må dommen meddelats, må domstol, som stol eller övervakningsnämnd, som handlägger ärendet, hänskjuta frå­ handlägger ärendet, hänskjuta frågan till behörig myndighet i nämn­ gan till behörig myndighet i nämnda stat. da stat.

14 §•

Om någon, som i Danmark, Fin­ Om någon, som villkorligt dömts land, Island eller Norge erhållit vill­ i Danmark, Finland, Island eller korlig dom, här i riket övertygas om Norge, här i riket övertygas om anannat brott som begåtts under prö­ nat brott som begåtts under prövovotiden eller före dess början, må tiden eller före dess början, må räträtten, ändå att övervakning i an­ ten, ändå att övervakning i anledning ledning av den villkorliga domen ej av den tidigare domen ej anordnats anordnats här, med tillämpning av här, undanröja den ådömda påfölj­

vad i svensk lag är stadgat om vill- den och för brotten döma till gemen-

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196k

korlig dom förklara det villkorliga sam påföljd. Därvid skall den tidianståndet förverkat. Därvid skola gare domen anses som dom å skyddsbestämmelserna i 12 § andra stycket tillsyn, äga tillämpning.

15 §•

Övervakning av den, som här i ri­ övervakning av den, som här i ri­

ket erhållit villkorlig dom med över­ ket dömts till skyddstillsyn, må över­

vakning, må överflyttas till Dan­ flyttas till Danmark, Finland, Island mark, Finland, Island eller Norge. eller Norge.

Beslutas i den andra staten änd­ Beslutas i den andra staten ändrade bestämmelser med avseende å rade bestämmelser med avseende å

den villkorliga domen, skall beslutet skyddstillsynen, skall beslutet äga

äga giltighet här i riket. giltighet här i riket.

Ändå att övervakningen över­ Ändå att övervakningen överflytflyttats, må åtgärd i fråga om den tats, må åtgärd i fråga om skyddsvillkorliga domen beslutas här i ri­ tillsynen beslutas här i riket, såket, såframt den dömde här överty­ framt den dömde här övertygas om gas om annat brott eller behörig annat brott eller behörig myndighet myndighet i Danmark, Finland, Is­ i Danmark, Finland, Island eller land eller Norge till svensk domstol Norge till svensk myndighet hänhänskjuter ärende om sådan åtgärd. skjuter ärende om sådan åtgärd. SåSålunda hänskjutet ärende upptages lunda hänskjutet ärende upptages av den rätt som vid tiden för över­ av den övervakningsnämnd som vid flyttningen var övervakningsdom- tiden för överflyttningen handhade

stol. övervakningen.

16 §•

Har i Danmark, Finland, Island Har i Danmark, Finland, Island eller Norge beslutats förverkande av eller Norge beslutats undanröjande

anstånd med avseende å villkorlig av villkorlig dom eller skyddstillsyn,

dom, som meddelats här i riket, skall som ådömts här i riket, skall beslubeslutet äga giltighet här. tet äga giltighet här.

Om tillsyn över villkorligt frigiven Om övervakning av villkorligt

Tillsyn över den, som villkorligt Övervakning av den, som villkorfrigivits efter avtjänande i Danmark ligt frigivits efter avtjänande i Danav faengsel, i Finland av tukthus el­ mark av faengsel, i Finland av tuktler fängelse, i Island av fangelsi el­ hus eller fängelse, i Island av fangeller i Norge av fengsel, må på begä­ si eller i Norge av fengsel, må på beran anordnas här i riket. gäran anordnas här i riket.

§•

I beslut om anordnande av tillsyn I beslut om anordnande av över­

skall fångvårdsstyrelsen utse till­ vakning skall övervakningsnämnden synsman för den frigivne. i den ort, där den frigivne uppehål-

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964 25

ler sig eller kan antagas komma att

uppehålla sig, utses att handhava

övervakningen. Det åligger övervak-

ningsnämnden att förordna överva­

kare för den frigivne.

Vad för den frigivne är bestämt Vad för den frigivne är bestämt angående prövotid och övervaknings- angående prövotid och övervakningstid i den stat där frigivningen skett tid i den stat där frigivningen skett skall gälla såsom om frigivningen skall gälla såsom om frigivningen ägt rum här i riket. Föreskrifter an­ ägt rum här i riket. Föreskrifter angående den frigivnes åligganden, gående den frigivnes åligganden, som meddelats i anslutning till den som meddelats i anslutning till den villkorliga frigivningen, skola, om villkorliga frigivningen, skola, om

ej fångvårdsstyrelsen förordnar an­ ej övervakningsnämnden förordnar

nat, äga tillämpning. I övrigt skall annat, äga tillämpning. I övrigt skall tillämpas vad i svensk lag är stad­ tillämpas vad i svensk lag är stadgat om villkorlig frigivning; dock gat om villkorlig frigivning; dock må prövotiden ej förlängas. må prövotiden ej förlängas.

Förklaras här i riket den villkor­ Förklaras här i riket den villkorligt medgivna friheten förverkad, ligt medgivna friheten förverkad, skall verkställighet här ske av det skall verkställighet här ske av det vid frigivningen återstående straffet, vid frigivningen återstående straffet,

omvandlat till svensk straffart med omvandlat till fängelse på lika lång tillämpning av de i 6 § angivna grun­ tid. derna.

Beslutas i— ----------- ------------- -------- ------------i riket.

20 §•

Uppkommer här i riket fråga om Uppkommer här i riket fråga om åtgärd med avseende å villkorlig fri­ åtgärd med avseende å villkorlig frigivning, som beslutats i Danmark, givning, som beslutats i Danmark, Finland, Island eller Norge och be­ Finland, Island eller Norge och beträffande vilken tillsyn anordnats träffande vilken övervakning anordhär, men finnes frågan lämpligen nats här, men finnes frågan lämpböra prövas i den stat, där frigiv­ ligen böra prövas i den stat, där friningen skett, må fångvårdsstyrelsen givningen skett, må övervakningseller, när den dömde övertygats om nämnden eller, när den dömde överannat brott, domstolen hänskjuta tygats om annat brott, domstolen frågan till behörig myndighet i hänskjuta frågan till behörig mynnämnda stat. dighet i nämnda stat.

21 §•

Om någon, som villkorligt frigi- Om någon, som villkorligt frigigivits efter avtjänande i Danmark av vits efter avtjänande i Danmark av faengsel, i Finland av tukthus eller faengsel, i Finland av tukthus eller fängelse, i Island av fangelsi eller i fängelse, i Island av fangelsi eller i Norge av fengsel, här i riket över­ Norge av fengsel, här i riket övertytygas om annat brott som han be- gas om annat brott som han begått

2G Kungl. Mai:ts proposition nr 90 år 196 i

gått under prövotiden, må rätten, under prövotiden, må rätten, ändå ändå att tillsyn i anledning av den att övervakning i anledning av den villkorliga frigivningen ej anordnats villkorliga frigivningen ej anordnats här, med tillämpning av vad i svensk här, med tillämpning av vad i svensk lag är stadgat om villkorlig frigiv­ lag är stadgat om villkorlig frigivning förklara den villkorligt med­ ning förklara den villkorligt medgivgivna friheten förverkad. Därvid sko­ na friheten förverkad. Därvid skola la bestämmelserna i 19 § andra styc­ bestämmelserna i 19 § andra stycket ket äga tillämpning. äga tillämpning.

22 §•

Tillsyn över den, som här i riket övervakning av den, som här i rivillkorligt frigivits efter avtjänande ket villkorligt frigivits efter avtjäav straffarbete eller fängelse, må nande av fängelse, må överflyttas till överflyttas till Danmark, Finland, Danmark, Finland, Island eller NorIsland eller Norge. ge-

Beslutats i---------------- ------------------ -------i riket.

Ändå att tillsynen överflyttats må Ändå att övervakningen överflytåtgärd i fråga om den villkorliga fri­ tats, må åtgärd i fråga om den villgivningen beslutas här i riket, så­ korliga frigivningen beslutas här i framt den frigivne här övertygas om riket, såframt den frigivne här överannat brott eller behörig myndighet tygas om annat brott eller behörig i Danmark, Finland, Island eller myndighet i Danmark, Finland, IsNorge till fångvårdsstyrelsen hän- land eller Norge till svensk myndigskjuter ärende om sådan åtgärd. het hänskjuter ärende om sådan åt­

gärd. Sålunda hänsk jutet ärende upptages av den övervalcningsnämnd som vid tiden för överflyttningen handhade övervakningen.

24 §.

Framställning om verkställighet Framställning om verkställighet enligt 1 eller 5 § eller om anordnan­ enligt 1 eller 5 § eller om anordnande av övervakning enligt 10 § eller de av övervakning enligt 10 eller 17 § tillsyn enligt 17 § göres av vederbö­ göres av vederbörande myndighet rande myndighet i Danmark, Fin­ i Danmark, Finland, Island eller land, Island eller Norge. Norge.

Framställningen må —---------------- — den meddelats. Innan framställning —------- — — — i ärendet.

25 §.

Framställning om verkställighet Framställning om verkställighet enligt 1 eller 5 § eller om anordnan­ enligt 1 eller 5 § eller om anordnande av övervakning enligt 10 § eller de av övervakning enligt 10 eller 17 §

tillsyn enligt 17 § prövas av fång­ prövas av kriminalvårdsstyrelsen.

vårdsstyrelsen. Framställning med stöd av denna

Framställning med stöd av denna lag om verkställighet eller om anlag om verkställighet eller om an­ ordnande av övervakning i Danmark, ordnande av övervakning eller till­ Finland, Island eller Norge göres av syn i Danmark, Finland, Island eller kriminalvårdsstyrelsen i fall som av-

Knngl. Maj:ts proposition nr 90 år 196t 27

Norge göres av fångvårdsstyrelsen i ses i 3 och 8 §§ samt av övervakfall som avses i 3, 8 och 22 §§ samt ningsnämnden i fall som avses i 15

av övervakningsdomstolen i fall som och 22 §§.

avses i 15 §.

26 §•

Talan mot fångvårdsstyrelsens be­ Talan mot kriminalvårdsstyrel­

slut enligt denna lag föres genom sens beslut enligt denna lag föres besvär hos Konungen. genom besvär hos Konungen.

Om ej annorlunda förordnas, skall Om ej annorlunda förordnas, skall

fångvårdsstyrelsens beslut omedel­ kriminalvårdsstyrelsens beslut ome­

bart lända till efterrättelse. delbart lända till efterrättelse.

Är den dömde här i riket omhän­ Är den dömde här i riket omhändertagen för verkställighet av dom, dertagen för verkställighet av dom,

som avses i fångvårdsstyrelsens be­ som avses i kriminalvårdsstyrelsens

slut, skall i fråga om förberedande beslut, skall i fråga om förberedanoch utförande av hans talan mot be­ de och utförande av hans talan mot slutet vad i rättegångsbalken är stad­ beslutet vad i rättegångsbalken är gat om offentlig försvarare äga mot­ stadgat om offentlig försvarare äga svarande tillämpning; arvode och motsvarande tillämpning; arvode ersättning till försvararen skola dock och ersättning till försvararen skola alltid gäldas av statsverket. dock alltid gäldas av statsverket.

27 §•

Talan mot övervakningsdomstols Talan mot övervakningsnämnds

beslut om framställning enligt 15 § beslut om framställning enligt 15 § första stycket föres genom besvär första stycket föres genom besvär hos hovrätt. Över hovrättens beslut hos hovrätt. Besvärstiden räknas

må klagan icke föras. från den dag den dömde erhöll del

av beslutet, över hovrättens beslut

må klagan icke föras.

Åtnöjes villkorligt frigiven icke med övervakningsnämnds beslut om framställning enligt 22 §, äger han hos kriminalvårdsnämnden påkalla prövning av beslutet. Talan må ej föras mot kriminalvårdsnämndens beslut. övervakningsnämnds beslut som avses i denna paragraf länder omedelbart till efterrättelse, såvida ej annorlunda förordnas.

29 §•

Har framställning om verkställig­ Har framställning om verkställighet av straff enligt 1 eller 5 § eller het av straff enligt 1 eller 5 § eller om anordnande av övervakning en­ om anordnande av övervakning enligt 10 § eller tillsyn enligt 17 § bi­ ligt 10 eller 17 § bifallits eller har

fallits eller har förverkande beslu­ undanröjande beslutats enligt It § tats enligt 11 eller 21 §, må ej här eller förverkande enligt 21 §, må ej

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

i riket väckas åtal för gärning som här i riket väckas åtal för gärning avses i den i den andra staten med­ som avses i den i den andra staten delade domen. Med avseende å be­ meddelade domen. Med avseende å stämmelser i svensk lag om sam­ bestämmelser i svensk lag om sammanträffande av brott och om för­ manträffande av brott och om förändring av straff skall så anses som ändring av påföljd skall så anses hade domen meddelats här i riket; som hade domen meddelats här i rivad i 4 kap. 3 och 4 §§ strafflagen ket. Vad i 23 § lagen om verkställigstadgas skall dock ej äga tillämpning het av bötesstraff är föreskrivet skall i fråga om brott, för vilket straff be­ dock ej äga tillämpning.

stämts i annan stat, ej heller skall tillämpas vad i 18 § lagen om verkställighet av bötesstraff är föreskri­

vet.

Utan hinder av vad i första styc­ Utan hinder av vad i första stycket sägs må väckas talan, som avses ket sägs må väckas talan, som avi 25 kap. 13 § strafflagen. ses i 20 kap. 15 § brottsbalken.

30 §•

Har framställning om verkställighet enligt 5 § eller om anordnande av övervakning enligt 10 § eller tillsyn enligt 17 § bifallits eller har för­

verkande beslutats enligt 14 eller

21 §, och övertygas den dömde sedermera här i riket om brott, begånget innan frihetsstraff som ådömts genom den tidigare domen börjat verkställas, må, såframt omständigheterna föranleda därtill, dömas till lägre straff än för brottet

är stadgat.

§■

33

Konungen äger förordna att befo­ Konungen äger förordna att befogenhet som enligt denna lag tillkom­ genhet som enligt denna lag tillkommer fångvårdsstyrelsen må utövas mer kriminalvårdsstyrelsen må utav annan myndighet. övas av annan myndighet.

Föranleder verkställighet-------------- — kronans fordran.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Vad i denna lag sägs om dom å fängelse skall äga motsvarande tillämpning i fråga om dom å straffarbete.

Har villkorlig dom meddelats enligt 1 § lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom, skall vid tillämpningen av förevarande lag vad i lagen sägs om skyddstillsyn äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196i 29

8) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 22 maj 1963 (nr 197) om allmänt kriminalregister

Härigenom förordnas, att 1—4, 6—8, 10, 11 och 13 §§ lagen den 22 maj 1963 om allmänt kriminalregister skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Hos fångvårdsstyrelsen skall fin­ Hos kriminalvårdsstyrelsen skall nas ett allmänt kriminalregister, in­ finnas ett allmänt kriminalregister, nehållande uppgifter som sägs i den­ innehållande uppgifter som sägs i na lag. denna lag.

2 §•

Registret skall innehålla uppgif­ Registret skall innehålla uppgifter angående dem som av domstol ter angående dem som av domstol i eller annan myndighet i riket riket

1. blivit dömda till fängelse, 1. dömts till fängelse, villkorlig straffarbete, ungdomsfängelse eller dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelförvaring eller internering i säker- se eller internering;

hetsanstalt; 2. överlämnats till vård enligt

2. erhållit villkorlig dom; sinnessjuklagen eller till öppen psy­

3. blivit dömda med tillämpning kiatrisk vård eller, om för brottet är av 12, 20, 21, 22 eller 23 kap. straff­ stadgat fängelse, till vård enligt lalagen till dagsböter ej under sextio gen om nykterhetsvård; eller eller med tillämpning av 5 kap. 2 § 3. erhållit anstånd med verkställigstrafflagen till böter för brott, varå het av förvandlingsstraff.

enligt lag kan följa straffarbete, eller med tillämpning av 6 § sistnämn­

da kapitel till böter;

4. med tillämpning av 5 kap. 5 §

strafflagen förklarats ej kunna fällas till ansvar för gärning, om vilken de blivit övertygade; eller

5. blivit dömda till tvångsarbete.

Har brott, för vilket dömts till skyddstillsyn, enligt domen begåtts under inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken, eller har i dom å skyddstillsyn meddelats förordnande om behandling enligt 28 kap. 3 §

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

samma balk, skall detta särskilt an­

märkas i registret.

uppgift om verkställd personutredning och om domen eller beslutet.

Är fråga om villkorlig dom å förvandlingsstraff för böter, skall jämväl upplysning om bötesbeslutet an­

tecknas.

3 §•

I registret skall anteckning ske I registret skall anteckning ske

1. om för den som erhållit vill­ 1. om för den som dömts till påkorlig dom prövotiden förlånges följd av beskaffenhet att skola aneller ock anståndet förklaras för­ tecknas i registret prövotid förlängverkat eller förklaras skola avse es eller påföljden förklaras skola av­

jämväl annat brott; se jämväl annat brott eller undanröjes eller ock påföljd förklaras skola

tråda i stället för annan påföljd;

2. om för den som villkorligt fri­ 2. om villkorligt medgiven frihet givits prövotiden förlänges, den vill­ förklaras förverkad;

korligt medgivna friheten förklaras förverkad eller det förut ådömda straffet förklaras avse jämväl annat brott; samt

3. om ungdomsfängelse eller för­ 3. om för den som dömts till varing eller internering i säkerhets- skyddstillsyn förordnande meddelas anstalt förklaras skola avse jämväl om behandling enligt 28 kap. 3 § annat brott eller träda i stället för brottsbalken; annan påföljd.

4. om för den som dömts till ungdomsfängelse domstol förlänger den längsta tid som ungdomsfängelse må pågå eller föreskriver, att överförande till vård utom anstalt ej må ske

före viss tidpunkt;

5. om för den som dömts till internering domstol medgiver förlängning av tiden för vård i anstalt eller bestämmer ny minsta tid för anstalts-

vården;

6. om beslut meddelas jämlikt 34 kap. 10 § brottsbalken; samt 7. om för den som erhållit anstånd med verkställigheten av förvandlingsstraff prövotiden förlänges eller

anståndet förklaras förverkat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1964 31

Registret skall innehålla anteck­ Registret skall innehålla anteckning om ning om

1. intagning i och frigivning från 1. intagning i och frigivning från anstalt av den som dömts till fäng­ anstalt av den som dömts till fängelse eller straffarbete, med angivan­ else, med angivande vid villkorlig de vid villkorlig frigivning av den frigivning av den återstående straffåterstående strafftidens längd; tidens längd; samt

2. intagning i och utskrivning från 2. anstaltsvårdens början, överanstalt av den som dömts till ung­ gång till vård utom anstalt samt återdomsfängelse eller förvaring eller in­ intagning i anstalt beträffande den ternering i säkerhetsanstalt; som dömts till ungdomsfängelse eller internering ävensom upphörande av sådan påföljd. 3. upphörande av tillsynen över den som på prov utskrivits från förvaring eller internering i säkerhetsanstalt; samt 4. frigivning från tvångsarbetsanstalt. Har någon, om vars frigivning eller utskrivning från annan anstalt än säkerhetsanstalt anteckning skall ske i registret, under vistelsen å anstalten av dess läkare befunnits lida av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, skall anteckning därom ske i registret.

6 §•

I registret skall anteckning göras I registret skall anteckning göras om uppgift, som enligt till fång­ om uppgift, som enligt till krimivårdsstyrelsen inkommet meddelan­ nalvårdsstyrelsen inkommet meddede intagits i allmänt danskt, finskt, lande intagits i allmänt danskt, isländskt eller norskt kriminalregis­ finskt, isländskt eller norskt krimiter beträffande svensk medborgare nalregister beträffande svensk medeller den som har hemvist här i ri­ borgare eller den som har hemvist ket eller beträffande svensk dom här i riket eller beträffande svensk eller svenskt beslut, såvitt uppgif­ dom eller svenskt beslut, såvitt upptens innehåll motsvarar vad i 2—5 §§ giftens innehåll motsvarar vad i 2— här ovan avses. Detsamma skall gäl­ 5 §§ här ovan avses. Detsamma skall la om uppgift, som enligt överens­ gälla om uppgift, som enligt överenskommelse mellan Sverige och annan kommelse mellan Sverige och annan stat lämnas från den staten. stat lämnas från den staten.

I registret skall ock antecknas be­ I registret skall ock antecknas beslut av myndighet i Danmark, Fin­ slut av myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge om över­ land, Island eller Norge om överflyttning från Sverige till den sta­ flyttning från Sverige till den staten ten av verkställighet av straffarbete av verkställighet av fängelse eller

eller fängelse, övervakning av vill­ övervakning av den som villkorligt

korligt dömd eller tillsyn över vill­ frigivits eller dömts till skyddstillkorligt frigiven. syn.

Har svensk domstol eller myndig­ Har svensk domstol eller myndighet jämlikt 5, 10, 14, 17 eller 21 § het jämlikt 5, 10, 14, 17 eller 21 § lagen om samarbete med Danmark, lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angåen­ Finland, Island och Norge angående de verkställighet av straff m. m. verkställighet av straff m. m. fattat fattat beslut om verkställighet, över­ beslut om verkställighet, övervakvakning, tillsyn eller förverkande, ning, undanröjande eller förverkanskall beslutet antecknas i registret. de, skall beslutet antecknas i registI fråga om den dom eller det beslut ret. I fråga om den dom eller det besom meddelats i den andra staten slut som meddelats i den andra staskola bestämmelserna i 2—5 §§ här ten skola bestämmelserna i 2— 5 §§ ovan äga motsvarande tillämpning. här ovan äga motsvarande tillämp­

ning.

7 §•

Uppgift, som beträffande någon Uppgift, som beträffande någon inintagits i registret, skall utgå därur tagits i registret, skall utgå därur

1. om överrätt genom dom eller 1. om överrätt genom dom eller bebeslut, som vunnit laga kraft, fri­ slut, som vunnit laga kraft, frikänt känt honom för den åtalade gärning­ honom för den åtalade gärningen el­

en eller ock dömt honom allenast ler ock funnit honom skyldig till

till påföljd, som icke skall antecknas denna men icke dömt honom till påi registret; följd, som skall antecknas i regist­

ret;

2. om överrätt genom beslut, som vunnit laga kraft, befriat honom från tvångsarbete; 3. om han efter resning frikänts 2. om domstol efter resning medeller dömts till annan påföljd än delat dom eller beslut som avses i 1; som avses i 2 §;

4. när han avlidit; eller 3. när han avlidit; eller

5. när åttio år förflutit från hans 4. när åttio år förflutit från hans födelseår. födelseår.

8

Utdrag av registret skall medde­ Utdrag av registret skall meddelas, när framställning därom göres las, när framställning därom göres

1. av domstol eller allmän åkla­ 1. av domstol eller allmän åklagare; gare;

2. av justitiekanslern, riksdagens 2. av justitiekanslern, riksdagens justitieombudsman eller militieom- justitieombudsman eller militieom-

budsman, interneringsnämnden el­ budsman eller rikspolisstyrelsen; ler statens kriminaltekniska anstalt; eller

eller

3. av myndighet, som äger beslu­ 3. av myndighet, som äger besluta om frihetsberövande åtgärd en- ta om frihetsberövande åtgärd en-

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196A 33

ligt lagarna om utlämning för brott, ligt lagarna om utlämning för brott utlänningslagen eller lagen angåen­ eller utlänningslagen, med anledde lösdrivares behandling, med an­ ning av ärende vari fråga uppkomledning av ärende vari fråga upp­ mit om sådan åtgärd. kommit om sådan åtgärd.

Till annan-------------------- -— — — -----tillstånd därtill.

10 §•

I registerutdrag enligt 8 § skall, I registerutdrag enligt 8 § skall, om ej annat följer av vad nedan om ej annat följer av vad nedan stadgas, icke medtagas anteckning stadgas, icke medtagas anteckning om om

1. böter, villkorlig dom eller 1. villkorlig dom, skyddstillsyn,

straffriförklaring enligt 2 § A, sedan överlämnande till särskild vård el­

tio år förflutit från domen eller be­ ler anstånd med verkställighet av slutet; samt förvandlingsstraff, sedan tio år för­

flutit från domen eller beslutet;

samt

2. fängelse eller straffarbete, i 2. fängelse, ungdomsfängelse elannat fall än som avses under 1, ler internering, sedan tio år förflu­

ungdomsfängelse, förvaring eller in­ tit från frigivningen eller övergångternering i säkerhetsanstalt eller en till vård utom anstalt.

tvångsarbete, sedan tio år förflutit

från frigivningen eller utskrivningen från anstalt.

Har före — -------- — -—•---------------- motsvarande tillämpning, Skall med — ------- - -— -—- — — ver tställd sinnesundersökning. Bestämmelserna------- — —---------- ----------av 6 §.

§•

11

I fråga om utdrag jämlikt 9 § I fråga om utdrag jämlikt 9 § skall vad i 10 § stadgas äga mot­ skall vad i 10 § stadgas äga motsvasvarande tillämpning med följande rande tillämpning med följande avavvikelser: vikelser:

1. Såvitt avser anteckning om bö­ 1. Såvitt avser anteckning om

ter, villkorlig dom, fängelse eller fängelse i högst ett år, villkorlig straffarbete i högst ett år eller ung­ dom, skyddstillsyn, ungdomsfängel­

domsfängelse skall i stället för den se eller anstånd med verkställighet i 10 § första stycket angivna tiden av förvandlingsstraff skall i stället gälla en tid av fem år. för den i 10 § första stycket angivna

tiden gälla en tid av fem år.

2. Anteckning om påföljd, vilken 2. Anteckning om påföljd, vilken ådömts endast för gärning som nå­ ådömts endast för gärning som någon begått innan han fyllt aderton gon begått innan han fyllt aderton år, skall ej i något fall medtagas. år, skall ej i något fall medtagas.

3. Föreskriften i 10 § tredje styc­ 3. Föreskriften i 10 § tredje stycket andra punkten skall ej gälla. ket andra punkten skall ej gälla.

2 Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 90

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1961

Till utländsk hemvist där.

Har verkställighet av frihetsstraff, Har verkställighet av frihetsstraff

övervakning av villkorligt dömd el­ eller övervakning av den som villler tillsyn över villkorligt frigiven korligt dömts eller villkorligt frigiöverflyttats hit från Danmark, Fin­ vits eller dömts till skyddstillsyn

land, Island eller Norge eller här­ överflyttats hit från Danmark, Finifrån till någon av nämnda stater, land, Island eller Norge eller härmå, även i annat fall än i första ifrån till någon av nämnda stater, stycket sägs, i den ordning Konung­ må, även i annat fall än i första en bestämmer till myndighet i den stycket sägs, i den ordning Konungstat från eller till vilken överflytt­ en bestämmer till myndighet i den ning skett redovisas anteckningar rö­ stat från eller till vilken överflyttrande den som avses med beslutet ning skett redovisas anteckningar om överflyttning. Detsamma skall rörande den som avses med beslutet gälla i fråga om anteckning, som om överflyttning. Detsamma skall gjorts rörande tillämpningen av 14 gälla i fråga om anteckning, som eller 21 § lagen om samarbete med gjorts rörande tillämpningen av 14 Danmark, Finland, Island och Nor­ eller 21 § lagen om samarbete med ge angående verkställighet av straff Danmark, Finland, Island och Norm. m. ge angående verkställighet av straff

m. m.

Konungen äger bemyndiga fång­ Konungen äger bemyndiga krimivårdsstyrelsen att, då det för utred­ nalvårdsstyrelsen att, då det för utning i brottmål begäres av utländsk redning i brottmål begäres av utdomstol eller åklagarmyndighet, ländsk domstol eller åklagarmynmeddela utdrag av registret. dighet, meddela utdrag av registret.

På framställning------------------------- - tillstånd därtill.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. Beträffande anteckning angående straffarbete, villkorlig dom som meddelats före den 1 januari 1965, förvaring och internering i säkerhetsanstalt samt tillämpning av 5 kap. 5 § strafflagen skola 2, 3, 4, 10 och 11 §§ i deras äldre lydelse alltjämt äga tillämpning. Efter lagens ikraftträdande skall hänsyn ej tagas till anteckning om böter eller tvångsarbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196A 35

9) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 och 12 §§ lagen den 31 maj 1963 (nr 251) om behörighet att utöva tandläkaryrket

Härigenom förordnas, att 4 och 12 §§ lagen den 31 maj 1963 om behörighet att utöva tandläkaryrket skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Har legitimerad tandläkare genom Har legitimerad tandläkare genom dom, som vunnit laga kraft, dom, som vunnit laga kraft,

dömts till frihetsstraff eller av­ dömts till fängelse eller avsatts elsatts eller suspenderats från tjänst ler suspenderats från tjänst som som tandläkare för brott, som han tandläkare för brott, som han förförövat under utövning av tandlä­ övat under utövning av tandläkarkaryrket, yrket,

dömts till straffarbete för annat dömts till fängelse i minst sex må­

brott, nader för annat brott,

fällts till ansvar för medverkan funnits skyldig till medverkan till

till obehörig utövning av tandläkar­ obehörig utövning av tandläkaryrket yrket eller eller

fällts till ansvar för obehörig utöv­ funnits skyldig till obehörig utöv­

ning av läkaryrket, för hälsofarligt ning av läkaryrket, till hälsofarligt kvacksalveri eller för brott, som av­ kvacksalveri eller till brott, som avses i 10 § lagen om förbud i vissa ses i 10 § lagen om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område, eller för med­ sjukvårdens område, eller till medverkan till brott som nu sagts, verkan till brott som nu sagts,

äger medicinalstyrelsen återkalla äger medicinalstyrelsen återkalla hans legitimation, om han genom hans legitimation, om han genom brottet visat sig icke vara skickad att brottet visat sig icke vara skickad utöva tandläkaryrket. att utöva tandläkaryrket.

12 §•

Utövar någon, som ej är behörig Utövar någon, som ej är behörig att utöva tandläkaryrket, detta yrke att utöva tandläkaryrket, detta yrke mot ersättning, dömes för obehörig mot ersättning, dömes för obehörig utövning av tandläkaryrket till dags­ utövning av tandläkaryrket till dagsböter eller fängelse. böter eller fängelse i högst ett år.

Detsamma skall---------------------------- --------- behörigheten gäller. Tandläkare, som-------------------- ------ ------------------ till dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965; 4 § i dess äldre lydelse skall dock tillämpas i fråga om den som dömts före denna lags ikraftträdande.

36 Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1964

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 17 januari 1964.

N ärvarande: Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Länge, Kling, Skoglund, Edenman,

Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om lagstiftning i

anledning av brottsbalkens införande och anför därvid följande.

I proposition nr 10 till 1964 års riksdag har framlagts förslag till lag om införande av brottsbalken, vilken utfärdats den 21 december 1962 (SFS 700), ävensom förslag till åtskilliga andra lagar innefattande följdändringar i anledning av brottsbalkens ikraftträdande. Då dessa förslag framlades, anförde jag, att ytterligare följ dlagstiftning krävdes, innan balken trädde i kraft. Den 3 januari 1964 har Kungl. Maj :t beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om behandling i fångvårdsanstalt. Jag anhåller nu att få upptaga frågan om andra lagförslag till behandling.

När förslaget till lag om införande av brottsbalken m. m. remitterades till lagrådet, nämnde jag att viss lagstiftning, bland annat rörande personundersökning och sinnesundersökning, borde samordnas med den förestående reformeringen av sinnessjuklagstiftningen. Vid den tidpunkt, den 1 januari 1965, då brottsbalken avses träda i kraft, kommer dock arbetet med den nya sinnessjuklagstiftningen — såvitt nu kan bedömas —- icke att ha fortskridit så långt, att en samordning av detta slag kan ske. Det blir därför nödvändigt att nu bygga på sinnessjuklagstiftningen i dess nuvarande utformning.

Utöver den i prop. 1964: 10 föreslagna lagstiftningen och de lagförslag jag nu kommer att framlägga, erfordras ytterligare vissa lagar med följdändringar till brottsbalken. Sålunda torde ändringar böra göras i tryckfrihetsförordningen och lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Dessa ändringar finner jag lämpligen böra behandlas i särskild proposition till 1964 års riksdag. Till separat behandling bör också utbrytas förslag till den lag med vissa allmänna bestämmelser om skadestånd, som avses motsvara flertalet regler i strafflagens 6 kapitel.

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1964 37

1) Förslag till lag om personundersökning i brottmål

De första bestämmelserna om sådan utredning i brottmål om den misstänktes personliga förhållanden, som numera benämnes personundersökning, gavs i lagen den 28 juni 1918 om villkorlig straffdom. Bestämmelserna innebar att, innan villkorlig dom meddelades, särskild förundersökning som regel skulle verkställas för att utröna, huruvida erforderliga förutsättningar för en dylik dom kunde anses föreligga. Enligt uttalanden under förarbetena till lagen var ändamålet med undersökningen att förebygga, att domstolen utan att djupare intränga i det särskilda fallet skulle låta sig ledas av enstaka på ytan varande omständigheter av ömmande art och på grund av dem oriktigt antaga, att ett sådant undantagsfall förelåg, att villkorlig dom borde meddelas.

Uppfattningen om vilket ändamål personundersökningarna borde tjäna har sedermera förändrats. Undersökningarna har vidare i samband med en fortgående utbyggnad av det kriminalrättsliga påföljdssystemet fått betydelse i flera nya hänseenden. I lagen den 6 juni 1924 innefattande bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga, vilken lag avsåg tilltalade under aderton år, meddelades bestämmelser om personundersökning även i andra fall än sådana i vilka villkorlig dom kunde ifrågakomma. Syftet med undersökningen angavs vara att vinna utredning rörande den tilltalades personliga förhållanden samt angående de åtgärder, som med hänsyn därtill kunde anses bäst lämpade för hans rättande. Liknande bestämmelser om personundersökning upptogs i lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse. Genom 1939 års lagstiftning om villkorlig dom skedde ytterligare en utvidgning av bestämmelsernas användningsområde. Bestämmelserna sammanfördes i samband därmed till en särskild lag av den 22 juni 1939 om särskild förundersökning i brottmål. Denna lag ersattes av 1954 års lag om personundersökning i brottmål, vilken nu gäller och vilken till sitt sakliga innehåll nästan helt överensstämmer med 1939 års lag.

Den utvidgning av personundersökningarnas användningsområde och den ökade betydelsen i övrigt av undersökningarna, som den hittillsvarande utvecklingen fört med sig, har gjort att behov av en översyn av lagstiftningen om personundersökning och därmed sammanhängande spörsmål ånyo gjort sig gällande. Slutsteget i denna utveckling utgöres i dagens läge av det påföljdssystern, som efter brottsbalkens ikraftträdande kommer att sta domstolarna till buds och som kännetecknas av att de kriminalpolitiska behandlingsformerna utökas och av att domstolarna lämnas större frihet än för närvarande vid valet mellan olika åtgärder. Behovet av noggrant och sakkunnigt utförda personundersökningar, som ej endast ger en bakgrund till brottet utan även lämnar fylligaste möjliga material till bedömande av de ur individualpreventiv synpunkt lämpligaste åtgärderna mot den tilltalade,

38 Kungl. Maj. ts proposition nr VO år 1964

gör sig vid nämnda system med styrka gällande. Härtill kommer att personundersökningen tjänar till ledning vid den vård eller behandling, som den undersökte kan komma att underkastas.

Personundersökningsverksamheten och därmed sammanhängande frågor behandlades mot bakgrunden av nu nämnda förhållanden ingående av strafflagberedningen i betänkande med förslag till skyddslag (SOU 1956: 55). I anslutning därtill framlades som ett särskilt kapitel i lagen (13 kap.) förslag till nya bestämmelser i ämnet. Något motsvarande kapitel medtogs icke i brottsbalken. I betänkande angående det rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation (SOU 1959:20) hade föreslagits att bestämmelserna om sinnesundersökning i brottmål skulle utbrytas ur sinnessjuklagstiftningen och tillsammans med reglerna om den förordade undersökningsorganisationen upptagas i en särskild lag. När förslaget till brottsbalk remitterades till lagrådet den 26 augusti 1960, uttalade jag att det borde övervägas att sammanföra bestämmelserna om sinnesundersökning och personundersökning i samma lag.

Då såsom redan nämnts möjligheten att ny mentalsjukvårdslagstiftning skall kunna tråda i kraft samtidigt med brottsbalken måste anses utesluten, har genomförandet av den nämnda nya lagstiftningen om sinnesundersökning i brottmål ansetts böra tills vidare anstå. Som en följd härav torde i nuvarande läge icke heller planen att sammanföra bestämmelserna om sådan undersökning och bestämmelserna om personundersökning i en gemensam lag böra förverkligas. De nya bestämmelserna om personundersökning i brottmål torde i stället få upptagas i en särskild lag därom. Förslag till sådan lag har utarbetats inom justitiedepartementet liksom förslag till lag om ändring i sinnessjuklagen i anledning av brottsbalken, till vilket jag återkommer i det följande.

Nuvarande ordning. Enligt 1954 års lag må, där det prövas erforderligt, personundersökning äga rum för vinnande av utredning rörande den misstänktes personliga förhållanden samt angående de åtgärder som må anses lämpligast för hans rättande (1 §). I vissa fall skall, om ej erforderlig utredning ändock kommer att vara tillgänglig, personundersökning obligatoriskt företagas. Har någon häktats, skall personundersökning ske dels om den häktade ej fyllt tjugoett år och dels, oaktat han uppnått nämnda ålder, såframt ej laga hinder föreligger mot villkorlig dom eller fråga är om en sådan återfallssituation, i vilken enligt 3 § lagen om villkorlig dom dylik dom som regel är utesluten, eller om brott av krigsman mot 25—27 kap. strafflagen. Utan att personundersökning skett eller motsvarande utredning ändock varit tillgänglig må vidare ej heller meddelas dom å straffarbete i sex månader eller däröver, fängelse å samma tid eller ungdomsfängelse eller villkorlig dom, som ej avser endast förvandlingsstraff för böter (2 §). Förordnande om personundersökning skall meddelas, så snart det finnes läxnp-

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år i 96 i 39

ligen kunna ske. Åklagaren, den misstänkte eller hans försvarare må hos domstolen göra framställning om att beslut om personundersökning skall meddelas redan före åtalet. Häktas den misstänkte bör, om personundersökning skall äga rum, beslut därom meddelas senast i samband med häktningen (3 § första stycket). Till personundersökare skall domstolen förordna lämplig och villig person (3 § andra stycket). Skyddskonsulent skall enligt sin instruktion på begäran lämna uppgift till domstol om personer lämpliga såsom personundersökare. Skyddskonsulent och skyddsassistent är även pliktiga att, i den mån det kan ske utan att övriga tjänsteåligganden eftersättes, mottaga uppdrag såsom personundersökare. Personundersökaren äger taga del av anteckningar och andra handlingar från förundersökningen samt närvara vid förhör, som hålles med den misstänkte. Barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd är vidare skyldiga att på begäran lämna personundersökaren upplysningar beträffande misstänkt, med vilken nämnderna har alt taga befattning, och alt föreslå de åtgärder, som kan finnas erforderliga för hans rättande (5 §). Enligt tillämpningskungörelsen till 1954 års lag förutsättes att personundersökaren skall samråda med vederbörande skyddskonsulent.

I samband med förordnande om personundersökning eller senare må domstolen, om skäl är därtill, besluta att läkarintyg skall införskaffas beträffande den misstänkte. Sådant intyg skall alltid föreligga, innan någon döines till ungdomsfängelse, därest icke utlåtande enligt sinnessjuklagen inhämtats. För avgivande av läkarintyg bör om möjligt anlitas psykiater. Intyget skall vara avfattat enligt av Kungl. Maj :t meddelade anvisningar (4 §)•

1954 års lag innehåller slutligen bestämmelser om personutredningens förebringande i rättegången (6 §), om ersättning till personundersökaren (7 §) samt om förordnande om personundersökning i nådeärcnden (8 §). Enligt de förstnämnda bestämmelserna må, om det finnes vara till avsevärt men för den tilltalade eller annan alt kännedom om personliga förhållanden, som beröres av personundersökningen, vinner spridning genom rättegångens offentlighet, domstolen förordna, att målet i vad angår dylik utredning skall handläggas inom stängda dörrar. Ersättning till personundersökare och till läkare som avgivit sådant läkarintyg, som avses i lagen, skall bestämmas av domstolen. Ersättningen skall gäldas av statsverket.

Strafflagberedningen. I den allmänna motiveringen till de av beredningen föreslagna bestämmelserna om personundersökning framhålles personundersökningarnas ökade betydelse såväl för valet av påföljd som föi den efterföljande behandlingen av den dömde. Beredningen anför vidare bl. a.:

Det är önskvärt, att personundersökning sker så snart som möjligt under brottsutredningen. Om den misstänkte ej är häktad, dröjer det ofta, innan domen meddelas, en avsevärd tid under vilken han icke blir föremål för annat ingripande än det som föranledes av utredningen om brottet och for­

40 Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 196i

handlingen inför domstolen. Denna tid innebär i allmänhet stora påfrestningar lör den misstänkte och han föranledes ej sällan därunder att begå nya brott. Till förhindrande härav är det angeläget, att skyddskonsulenterna och deras assistenter eller i förekommande fall tjänstemännen vid skyddsföreningarna bringas i kontakt med brottslingarna snarast möjligt efter upptäckten av deras brott för att lämna dem stöd och hjälp, ägnad att främja deras anpassning i samhället. Ett tillfälle härtill erbjuder sig i samband med personundersökningen, och möjligheterna alt påverka brottslingen och förmå honom att ändra sin livsföring torde då, innan domen liar fallit, vara särskilt gynnsamma. 1 3 § föreslår beredningen en bestämmelse som syftar till att, om den som misstänkes för brott, varå kan följa fängelse i två år eller däröver, vid den av åklagaren ledda förundersökningen erkänner brottet, personundersökning i regel skall företagas utan dröjsmål och utan avbidan på att åtal väckcs. Utmynnar personundersökningen i förslag om skyddstillsyn, bör i samband med undersökningen vården i frihet på lämpligt sätt förberedas.

Då personundersökningen skall tjäna till ledning ej blott vid valet av påföljd utan även vid utformandet av den dömdes behandling och då dessutom lämpliga åtgärder till den misstänktes stöd och hjälp skall, när det erfordras, vidtagas i samband med undersökningen, ställes uppenbarligen slöra krav på personundersökarens insikter och omdöme. Såsom ett slutmål torde böra eftersträvas, att personundersökningarna — såsom sker på vissa håll utomlands — ombesörjes av heltidsanställda befattningshavare med särskild utbildning för denna uppgift. Beredningens förslag, vilket förutsätter en väsentlig utökning av skyddskonsulentorganisationen, innebär att skyddskonsulenterna och deras assistenter skall i långt större utsträckning än nu ägna sig åt personundersökningar. Beredningen föreslår emellertid att tills vidare liksom nu frivilliga arbetskrafter skall kunna anlitas som personundersökare.

I likhet med vad nu är fallet bör närmare bestämmelser om personundersökning utfärdas i administrativ ordning. Det är visserligen angeläget, att undersökningarna därvid icke bindes vid någon gemensam mall utan i stället största möjliga frihet lämnas personundersökaren att anpassa undersökningens omfattning efter behovet i det särskilda fallet. Liksom nu bör emellertid vissa data rörande den undersökte införskaffas i enlighet med ett till grund för utredningen liggande formulär.

Strafflagberedningens förslag till bestämmelser om personundersökning tillstyrkes eller lämnas utan erinran i det övervägande antalet yttranden, som avgivits över förslaget. Justitiekanslersämbetct finner de föreslagna nyheterna ändamålsenliga och ägnade alt främja de tilltalades återanpassning i samhället. Tillstyrkande uttalar sig också bl. a. Sveriges advokatsam­

fund, Föreningen Sveriges häradshövdingar och Föreningen Sveriges skydds-

konsulenter och skgddsassistenter. Den sistnämnda föreningen uttalar hl. a., att skyddslagsbctänkandet på personundersökningens område innehåller förslag, som vid närmare betraktande torde höra till de mest väsentliga i hela betänkandet. Till personundersökningen knyts nämligen en del av det inledande skyddsarbetet, som är av särskilt stor vikt, emedan det i tiden ligger nära brottets uppdagande och kommer att bilda upptakten till den

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b 41

senare vidtagna kriminalvården i frihet. I ett icke ringa antal fall torde de största svårigheterna i ett ärende redan vid denna tidpunkt gå att lösa. Inom föreningen har beredningens reformförslag på denna punkt funnits vara särskilt välkommet. Det synes föreningen mest följdriktigt att såvitt möjligt samordna personundersökning såväl som val av övervakare med behandlingsplaneringen. Sveriges advokatsamfund har intet att erinra mot att närmare bestämmelser om personundersökning skall utfärdas i administrativ ordning. Advokatsamfundet finner emellertid med hänsyn till avfattningen av stadgandet i 7 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen önskvärt, att spörsmålet om personundersökares tystnadsplikt regleras i lag.

Personundersökningsverksamheten har behandlats även av 1956 års eftervårdsutredning i dess år 1961 avgivna betänkande, »Kriminalvård i frihet», (SOU 1961:16). Utredningen ansluter sig däri i väsentliga delar till vad strafflagberedningen förordat.

Departementschefen. Behovet av nya bestämmelser om personundersökning har redan inledningsvis behandlats. I fråga om utformningen av dessa bestämmelser kan jag i allt väsentligt ansluta mig till de allmänna synpunkter, som strafflagberedningen anfört. Det föreliggande förslaget överensstämmer också i stort sett med vad beredningen föreslagit.

Flertalet stadganden i 1954 års lag har motsvarigheter i den föreslagna lagen. Stadgandet i 6 § i förstnämnda lag enligt vilket domstol under vissa förutsättningar kan förordna, att brottmål i vad angår utredning som avses i lagen skall handläggas inom stängda dörrar, har emellertid icke inedtagits. Den däri behandlade situationen har ansetts böra i enlighet med strafflagberedningens förslag regleras i rättegångsbalken genom en motsvarande bestämmelse avseende olika slag av personutredning. En dylik bestämmelse har i det förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, varom proposition förut framlagts (prop. 1964: 10), intagits i 5 kap. 1 §. Stadgandet i 7 § i 1954 års lag, vilket avser ersättning åt personundersökare samt åt läkare, som förordnats att avgiva i lagen avsett läkarintyg, har i beredningens förslag utgått för att ersättas av bestämmelser meddelade i administrativ ordning. I det nu framlagda förslaget har emellertid en motsvarighet till det nämnda ersättningsstadgandet medtagits. Samma förhållande gäller i fråga om 8 § i 1954 års lag. I 8 § i beredningens förslag har intagits bestämmelser om meddelande av stöd och hjälp åt den som är föremål för personundersökning. Paragrafen saknar motsvarighet i 1954 års lag och i det nu framlagda förslaget. Bestämmelserna behandlas i det följande i anslutning till

II §•

Ett spörsmål, som icke regleras i 1954 års lag och icke heller i strafflagberedningens förslag, är personundersökarens ansvar för att icke upplysningar om vad som framkommit vid undersökningen utlämnas till obehöriga. Personundersökarens situation i detta hänseende har motsvarig-

2-f Bihang till riksdagens protokoll 1964. i samt. Nr 90

42 Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år i96k

heter i andra fall, exempelvis vid personutredningar inom socialvården, inom vissa delar av polisens arbetsfält och i den verksamhet, som bedrives av personövervakare på olika områden. I vissa av dessa fall har givits föreskrifter om tystnadsplikt (91 § barnavårdslagen, 64 § nykterhetsvårdslagen, 7 § tillämpningskungörelsen till nykterhetsvårdslagen, 64 § socialhjälpslagen, 9 § allmänna polisinstruktionen. Jfr RB 36: 5). Föreskrifterna avser att skydda samma intressen, som är föremål för reglering i 1937 års lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar (sekretesslagen). Vad beträffar personundersökare får anses ligga i sakens natur att han, bortsett från den uppgiftsskyldighet, som åligger honom gent emot domstolen, har att iakttaga den största återhållsamhet, då det gäller utlämnande av upplysningar rörande vad han under undersökningen erfarit om den misstänktes och andras personliga förhållanden. Vidare gäller att befattningshavare, även då uttrycklig föreskrift därom icke meddelats, har tystnadsplikt beträffande innehållet i allmän handling, som är hemlig (jfr NJA 1953 s. 654). Med hänsyn till den vikt, som enligt vad förut berörts måste tillmätas personundersökarens verksamhet, får det emellertid anses önskvärt att dennes skyldighet i förevarande hänseende fastslås i en särskild bestämmelse. Såsom en särskild omständighet tillkommer att enligt 4 § i det nu framlagda förslaget domstolen skall kunna uppdraga åt skyddskonsulent att föranstalta om personundersökning. I dylikt fall skall skyddskonsulenten, om han så finner lämpligt, i stället för att själv utföra undersökningen, kunna anlita lämpliga medhjälpare för att under hans överinseende insamla och sammanställa de för personundersökningen erforderliga uppgifterna. Även med tanke på denna situation torde en bestämmelse om tystnadsplikt kunna vara av värde. Den bör med hänsyn härtill utformas så att den blir tillämplig även på den som biträder med upprättande av personundersökning. Det kan för övrigt antagas att från de personers synpunkt, till vilka personundersökaren vänder sig för att erhålla upplysningar, en dylik bestämmelse ter sig betydelsefull. I den mån den kan inverka på deras villighet att medverka vid personundersökningen blir den också av betydelse för dennas resultat.

Advokatsamfundet har i sitt yttrande över skyddslagsförslaget berört ett speciellt problem, nämligen tystnadsplikten ställd i relation till rätten att lämna meddelande för offentliggörande i tryckt skrift. Enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen innefattar tryckfriheten en varje svensk medborgare tillkommande rätt att i tryckt skrift ge uttryck åt sina tankar och åsikter. Därunder inbegripes även rätt att för offentliggörande i tryckt skrift till dess författare, utgivare eller redaktion eller till vissa nyhetsbyråer lämna uppgifter i vad ämne som helst. Till skydd för denna rätt föreskrives i 3 kap. 4 § att uppgiftslämnaren skall åtnjuta anonymitet. Ehuru en dylik uppgiftslämnare på grund av tryckfrihetsförordningens regler i allmänhet icke kan göras ansvarig för sina uppgifter, gäller dock olika un­

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964 43

dantag från denna grundsats. Innefattar meddelandet brott mot tystnadsplikt, kan t. ex. meddelaren i vissa men icke alla fall åtalas och straffas för detta brott. Så kan enligt 7 kap. 3 § andra stycket tryckfrihetsförordningen ske, när någon uppenbarar förhållande, som han på grund av allmän befattning eller allmän tjänsteplikt erhållit kännedom om och vars röjande skulle innefatta brott mot rikets säkerhet eller varom han eljest enligt lag haft att iakttaga tystnad. Brott mot tystnadsplikt, varom stadgande meddelats i annan författning än lag, omfattas däremot icke av det nämnda straffstadgandet. Till att tystnadsplikten är stadgad i lag är icke att hänföra det förut angivna fallet att befattningshavare har tystnadsplikt beträffande allmän handling, som är hemlig enligt sekretesslagen (jfr prop. 1948:230 s. 174 f).

Till överensstämmelse med vad nu utvecklats föreslås ett stadgande om tystnadsplikt (8 §). I fråga om stadgandets räckvidd i det av advokatsamfundet berörda avseendet må framhållas att förutom skyddskonsulent och skyddsassistent även särskilt förordnad personundersökare torde vara att hänföra till befattningshavare i tryckfrihetsförordningens mening (jfr NJA 1960 s. 308). I anslutning till det anförda må anmärkas att spörsmålet om olika befattningshavares tystnadsplikt ingår bland de frågor, som för närvarande är föremål för utredning av offentlighetskommittén, som år 1960 tillkallats för översyn av lagstiftningen om allmänna handlingars offentlighet och därmed sammanhängande frågor.

Såsom strafflagberedningen anfört bör närmare anvisningar om vad personundersökning skall innehålla och vad den som utför eller biträder med utförande av personundersökning bör iakttaga meddelas i administrativ ordning.

De särskilda bestämmelserna

1 §•

Paragrafen svarar mot 1 § i 1954 års lag och överensstämmer med 1 § i strafflagberedningens förslag.

Beredningen. Enligt denna bestämmelse må personundersökning ske så snart sådan undersökning prövas erforderlig för vinnande av utredning i de hänseenden som anges i bestämmelsen. Liksom nu skall emellertid personundersökning obligatoriskt företagas i vissa fall. Vilka dessa fall är anges i 2 §. Såsom framgår av en jämförelse med bestämmelserna i 3 § avser ordet brottmål i förevarande paragraf brottmålsförfarandet i vidsträckt mening. Därunder inbegripes alltså även fall, i vilka åtal ännu ej väckts. En antydan härom ges också genom att i paragrafen talas om den misstänkte och ej om den tilltalade. Beredningens förslag åsyftar, såsom redovisas under 3 §, att personundersökning i sådana fall, där en misstänkt under för­

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år t96i

undersökning erkänner svårare brott, skall utföras tidigare än nu i allmänhet sker och utan avbidan på att åklagaren hinner väcka åtal.

Liksom personundersökning ej får beslutas enligt paragrafen annat än när sådan undersökning prövas erforderlig, bör enligt beredningens mening i de fall undersökning sker denna ej göras mera omfattande än som påkallas av syftet med undersökningen. Särskilt understrykes vikten av att valet av de personer, med vilka personundersökaren träder i förbindelse för att inhämta upplysningar angående den misstänkte, sker med omsorg och omdöme. Det framhålles, att ett urskillningslöst hörande av personer i den misstänktes närmaste omgivning kan — utan motsvarande nytta ur utredningssynpunkt — för honom medföra skadeverkningar, som kan allvarligt försvåra hans återanpassning.

I yttrandena över beredningens förslag har innehållet i 1 § berörts av ett par remissinstanser. Svea hovrätt har anfört att paragrafen bör ges en sådan avfattning att därav tydligt framgår att förordnande av personundersökning alltid skall ske, när domstolen finner det erforderligt. Sveriges advokatsamfund har ifrågasatt om icke synpunkten, att personundersökning icke bör göras mera omfattande än som påkallas av syftet med undersökningen, borde komma till uttryck i lagtexten.

Departementschefen. Till vad beredningen anfört kan jag ansluta mig. Det torde ligga i sakens natur att, om omständigheterna är sådana att personundersökning är erforderlig i målet, undersökning också skall verkställas. Paragrafens avfattning synes böra jämkas i enlighet härmed. I nära anslutning till stadgandet i 1 kap. 7 § brottsbalken torde böra anges att undersökningen bl. a. skall avse de åtgärder som må anses lämpliga för att främja den misstänktes anpassning i samhället.

I det föregående har framhållits betydelsen av att personundersökningen blir utförd med noggrannhet och att den blir så fullständig som möjligt. Den skall ge underlag för ett riktigt bedömande av den misstänkte och för planeringen av den behandling, som kan komma att beslutas. Mot bakgrunden härav bör understrykas vad beredningen i anslutning till förevarande paragraf anfört om undersökningens omfattning och utformning. Det är sålunda anledning framhålla att kravet på fullständighet icke får leda till ett mer eller mindre okritiskt uppsamlande av upplysningar och uttalanden. Undersökningen måste planläggas med omsorg och med beaktande av det ändamål, den i det aktuella fallet främst kan väntas vara avsedd att tjäna. Dess omfattning och utformning måste vidare anpassas efter omständigheterna. Detsamma gäller sättet för undersökningens bedrivande. Inför en utveckling mot allsidigare och grundligare personutredningar är i övrigt angeläget att erinra om att handhavandet av en sådan utredning är en grannlaga uppgift. Det är viktigt att syftet med reforme­

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b 45

ringen av påföljdssystemet icke i vissa delar förfelas av att den misstänkte eller hans anhöriga genom det sätt på vilket personundersökningen bedrives tillfogas skada eller onödigt lidande. Detta kan lätt ske, om genom undersökningen kännedom om den misstänktes situation onödigtvis eller på ett olämpligt sätt sprides. I detta sammanhang må även erinras om vad jag i det föregående anfört beträffande personundersökarens tystnadsplikt.

Det bör kunna förutsättas att de nu utvecklade synpunkterna skall vinna beaktande även utan att särskilt stadgande därom gives i lagen. Under sådana förhållanden har något sådant stadgande icke medtagits i förslaget.

2 §■

Paragrafen svarar mot 2 § i 1954 års lag och överensstämmer, bortsett från mindre språkliga avvikelser, med 2 § i strafflagberedningens förslag.

Förslaget skiljer sig från stadgandet i 1954 års lag därigenom att några särregler icke givits beträffande häktade och genom att i övrigt en utvidgning skett av det område, inom vilket personundersökning skall vara obligatorisk.

Beredningen. Att särskilda bestämmelser i nu gällande lag meddelats beträffande häktade sammanhänger med önskemålet att i dessa fall få till stånd personundersökning utan uppskov. Då de av beredningen föreslagna bestämmelserna har till utgångspunkt, att erforderlig personundersökning i samtliga fall skall ske så tidigt som möjligt när förutsättningar därför föreligger, saknas enligt beredningens mening anledning att upptaga särskilda regler beträffande häktade.

Utvidgningen av det område, inom vilket personundersökning är obligatorisk, hänför sig till (skydds-)internering och i viss mån även till överlämnande till särskild vård. För närvarande saknas särskild föreskrift om att personundersökning skall ske, innan tilltalad dömes till förvaring eller internering eller med stöd av lagen den 30 december 1952 med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig överlämnas till barnavårdens organ för samhällsvård.

Beredningen framhåller, aLt i fråga om ådömande av internering icke har upptagits någon motsvarighet till det nuvarande stadgandet i 1 § förvaringslagen alt den brottsliges sinnesbeskaffenhet skall avvika från det normala. Vid övervägande om internering skall tillgripas skall hänsyn likväl tagas till den tilltalades sinnesbeskaffenhet. För utredning härom kan sinnesundersökning visa sig erforderlig. I allmänhet torde det enligt beredningens mening emellertid vara tillräckligt att läkarundersökning sker enligt 5 § i beredningens förslag (7 § i det nu framlagda förslaget). I sådant fall bör jämväl personundersökning ske, om ej därmed avsedd utredning ändock är tillgänglig för domstolen.

När överlämnande till särskild vård överväges av domstolen, torde ofta

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

erforderlig personutredning kunna erhållas utan att personundersökning sker, uttalar beredningen. Detta gäller framför allt i de fall, då överlämnande till vård enligt barnavårdslagen ifrågakommer. I sådant fall skall barnavårdsnämnden — eller i fråga om den som är elev i ungdomsvårdsskola dess styrelse — höras, innan domstolen beslutar överlämnande. Därvid torde det i allmänhet, om fallet ej redan är utrett av nämnden, böra ankomma på denna att föranstalta om utredning rörande den unges förhållanden. Även då överlämnande till vård enligt lagen om nykterhetsvård ifrågasättes och på grund härav yttrande inhämtas av nykterhetsnämnden torde stundom personundersökning vara överflödig.

För överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen förutsättes, att den tilltalade i utlåtande enligt sinnessjuklagen förklarats vara i behov avvård å sinnessjukhus. Den omständigheten, att sinnesundersökning kan bli aktuell bör emellertid icke hindra att personundersökning beslutas, framhåller beredningen. För sinnesundersökningens snabba genomförande är det av stort värde, att undersökningsläkaren har tillgång till det material, som framkommit vid personundersökning.

Beredningen föreslår, att personundersökning obligatoriskt skall ske innan någon dömes till fängelse i sex månader eller däröver, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering eller överlämnas till särskild vård. Liksom nu skall dock enligt förslaget personundersökning kunna underlåtas, om erforderlig utredning på annat sätt är tillgänglig, t. ex. genom att den misstänkte nyligen i annat mål varit föremål för personundersökning eller sinnesundersökning. Ligger den tidigare undersökningen längre tillbaka i tiden, bör enligt beredningen personundersökning ske men, såvitt avser den misstänktes förhållanden, begränsas till att avse tiden efter den förra undersökningen.

Eftervårdsutredningen anför i sitt betänkande om kriminalvård i frihet, att även utredningen anser det vara önskvärt att, på sätt strafflagberedningen föreslagit, utvidga det område inom vilket personundersökning skall vara obligatorisk.

Departementschefen. Vad beredningen i förevarande hänseende föreslagit har icke givit anledning till erinringar vid remissbehandlingen. Den föreslagna utvidgningen av området för obligatoriska undersökningar får också anses naturlig och lämplig. Beträffande betydelsen i praktiken av utvidgningen må anmärkas att den till stor del torde svara mot vad som för närvarande tillämpas. Det bör härvid beaktas att icke sällan det föreslagna undanlagsstadgandet om utnyttjande av förefintlig, motsvarande utredning blir av betydelse. Vad beträffar de fall där ingripande enligt barnavårdslagen eller nykterhetsvårdslagen ifrågasättes bör erforderlig utredning ofta kunna erhållas genom vederbörande vårdorgan. Stundom torde tidigare

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b 47

personutredning finnas att tillgå. Denna bör då så långt det är möjligt utnyttjas. Jag vill i detta sammanhang också hänvisa till, vad jag i anslutning till 1 § anfört om angelägenheten av att personundersökningarna till sin omfattning och utformning anpassas efter omständigheterna i det enskilda fallet.

För att åklagare och domstolar skall få kännedom om tidigare undersökningar rörande den misstänkte finnes i lagen om allmänt kriminalregister föreskrift om att uppgift om verkställd personutredning skall antecknas i registret och medtagas i utdrag därur, som lämnas till domstol ellei åklagare. Till dylik personutredning hänföres sinnesundersökning, personundersökning och sådant läkarintyg, som avses i förevarande lag.

3 §•

Paragrafen svarar mot 3 § första stycket i 1954 års lag och 3 § i strafflagberedningens förslag.

Beredningen. Enligt beredningens mening bör det även i fortsättningen ankomma på domstol att besluta, huruvida personundersökning skall företagas. Varken i 1954 års lag eller i beredningens förslag utsäges direkt, att sådan undersökning ej skall beslutas med mindre sannolika skäl föreligger att den misstänkte har begått det brott för vilket han misstänkes. Detta ligger emellertid enligt beredningen i sakens natur. Enligt förslaget skall förordnande om personundersökning meddelas så snart tillräckliga skäl förebragts för sådan undersökning, varmed beredningen avser att sannolika skäl föreligger för att den misstänkte har begått brottet och erforderlig personutredning eljest icke kommer att vara tillgänglig för domstolen.

Beredningen framhåller, att det är angeläget, att personundersökningen utföres så tidigt som möjligt under brottsutredningen. Om den misstänkte under förundersökningen erkänner brottet, bör frågan huruvida personundersökning skall ske utan dröjsmål prövas av domstol. Beredningen föreslår skyldighet för åklagaren att göra anmälan om erkännandet hos rätten för beslut angående personundersökning. Därvid blir forumreglerna i 19 kap. rättegångsbalken att tillämpa (RB 19: 12). Anmälningsskyldigheten har emellertid begränsats till fall, där å brottet kan följa fängelse i två år eller däröver. Hinder skall dock icke föreligga mot att åklagaren gör anmälan även i andra fall, om han anser personundersökning vara önskvärd. Den nuvarande bestämmelsen, att den misstänkte eller hans försvarare kan påkalla beslut om personundersökning före åtalet, föreslås i samband härmed skola utgå.

Yttrandena. Justitiekansler sämbetet och Sveriges advokatsamfund uttalar

beträffande förutsättningarna för förordnande om personundersökning, att i 3 § klart bör komma till uttryck att sådant förordnande ej må beslutas,

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

med mindre sannolika skäl föreligger att den misstänkte begått brottet Enligt hovrätten för Västra Sverige bör vidare uttryckligen angivas att förordnande kan meddelas oberoende av om åtal väckts eller inte, dock, innan åtal väckts, endast efter anmälan av åklagaren.

Beträffande den föreslagna anmälningsskyldigheten uttalar Göta hovrätt att anmälan bör kunna ske i större utsträckning än enligt förslaget. Statsåklagarcn i Göteborg förordar att även åklagare ges befogenhet att besluta

om personundersökning. Hovrätten över Skåne och Blekinge samt Förening­

en Sveriges landsfogdar anför, att till undvikande av praktiska olägenheter åklagarens skyldighet att göra anmälan bör utformas så, alt utrymme finnes för vissa undantag. Hovrätten för Nedre Norrland föreslår att orden »för beslut angående personundersökning» utelämnas, enär de möjligen kan föranleda tolkningen, att någon prövning, huruvida personundersökning skall ske i dessa fall, icke ankommer på domstolen. Justitiekansler sämbetet ifrågasätter, om icke spörsmålet om åklagarens anmälningsskyldighet i sin helhet lämpligen skulle kunna regleras i administrativ ordning.

Eftervårdsutredningen ansluter sig i sitt betänkande till vad beredningen föreslagit om att införa en anmälningsskyldighet för åklagaren gent emot domstolen, när den misstänkte under förundersökningen erkänner brott av viss svårighetsgrad.

I yttranden över sistnämnda betänkande anmärker Föreningen Sveriges landsfiskaler att den med anmälningsskyldigheten följande tidsvinsten tor­

de sakna praktisk betydelse. Hovrätten över Skåne och Blekinge och För­

eningen Sveriges landsfogdar ifrågasätter, om icke anmälningsskyldigheten borde föreskrivas gälla gentemot skyddskonsulenten i stället för emot domstolen.

Departementschefen. I det föregående har i olika sammanhang framhållits att det från flera synpunkter sett är önskvärt att personundersökning kan ske i ett tidigt skede av förfarandet. I överensstämmelse härmed bör i förevarande paragraf inledningsvis fastslås, att förordnande om personundersökning skall meddelas så snart det lämpligen kan ske. Såsom förutsättning för dylikt förordnande bör gälla, att sannolika skäl föreligger att den misstänkte begått den ifrågavarande gärningen. Har gärningen ej erkänts, torde prövningen få ske vid förhandling. I betraktande av den prövning, som bl. a. i nu berörda hänseende kan behöva föregå förordnande om personundersökning, bör det såsom beredningen föreslagit ankomma på domstolen att meddela sådant förordnande. Lagtexten torde böra avfattas så att förutsättningarna för förordnande om personundersökning kommer till klart uttryck.

I enlighet med beredningens förslag torde skyldighet böra åläggas åklaga­

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964 19

ren att för prövning av frågan om personundersökning göra anmälan till domstolen om sådana fall, i vilka dylik undersökning uppenbarligen kan väntas bli aktuell. Denna skyldighet bör fastslås i lagen. I fråga om gränsdragningen för anmälningsskyldigheten finnes uppenbarligen utrymme för olika meningar. Av praktiska skäl torde dock gränsen, så som skett i förslaget, böra dragas ganska snävt. Skyldigheten torde lämpligen begränsas till fall då fråga är om brott för vilket är stadgat fängelse i två år eller däröver. För en snäv begränsning talar jämväl att, såsom beredningen framhållit, hinder icke föreligger att åklagaren i andra fall på eget initiativ eller efter framställning från den misstänkte väcker frågan om förordnande om personundersökning. Det får anses ligga i sakens natur att domstolen, innan åtal väckts, icke utan åklagarens hörande meddelar förordnande om personundersökning. Om den misstänkte häktas, bör i anslutning därtill även upptagas frågan om behovet av personundersökning.

Undantagsvis synes kunna inträffa att den som erkänt gärning av sådan art, att anmälningsskyldighet föreligger, icke kommer att lagforas härför. Detta kan tänkas inträffa, om den misstänkte återtager sitt erkännande och omständigheterna är sådana, att övrig bevisning icke är tillräcklig för att åtal skall anställas. Vidare förekommer att personer anger sig själva för brott, som det vid närmare undersökning visar sig att de är oskyldiga till. Att låta åklagarens anmälningsskyldighet gälla även i dylika fall fyller icke någon uppgift. I enlighet med vad som föreslagits under remissbehandlingen av beredningens förslag har därför föreskriften om anmälan icke gjorts undantagslös.

4 §•

Paragrafen svarar mot 3 § andra stycket i 1954 års lag och 4 § i strafflagberedningens förslag.

Enligt 1954 års lag skall till personundersökare förordnas lämplig och villig person. Såsom berörts i redogörelsen för den nuvarande ordningen har härutöver i administrativ väg bl. a. meddelats bestämmelser om att personundersökaren skall samråda med vederbörande skyddskonsulent och om att denne skall lämna uppgift om lämpliga personundersökare ävensom i mån av möjlighet själv åtaga sig att verkställa personundersökning.

Beredningen. Beredningen framhåller, att för närvarande inga andra kvalifikationsbestämmelser gäller för den som skall utföra personundersökning än att han skall vara lämplig och villig. I praktiken brukar också till personundersökare utses personer med de mest skiftande kvalifikationer, såsom tjänstemän vid skyddsföreningar, andra socialarbetare, tingsnotarier, lärare och kommunala förtroendemän. Ofta saknar personundersökarna erforderlig utbildning för sitt uppdrag och tillräcklig erfarenhet på det sociala området. Detta torde ha visat sig vara en brist framför allt när det gäller

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

planerandet av lämpliga åtgärder för den misstänktes tillrättaförande. Enligt beredningens mening kan det ej heller bestridas, att personundersökningarnas standard är mycket ojämn. Om det därför redan nu är angeläget att söka åstadkomma en förbättring i detta hänseende, framstår behovet härav än starkare vid ett genomförande av det reformerade påföljdssystemet.

En framträdande nackdel av den nuvarande ordningen är enligt beredningens mening att skyddskonsulenterna och skyddsassistenterna icke beredes tillfälle att på ett tidigt stadium ingripa med lämpliga åtgärder till den misstänktes stöd och hjälp för att söka förebygga fortsatt brottslighet från hans sida samt att, när skyddstillsyn kan antagas komma i fråga, vidtaga förberedelser för vården i frihet. Arbetet med den misstänktes återanpassning bör påbörjas redan i samband med personundersökningen. Detta torde kräva, att skyddskonsulenterna och skyddsassistenterna får bättre kontakt med och större inflytande över personundersökningarna än de nu har. Efter den utbyggnad av skyddskonsulentorganisationen, vilken måste genomföras innan det nya påföljdssystemet bringas i tillämpning, bör också dessa befattningshavare i långt större utsträckning än nu kunna själva utföra personundersökningar. Med skyddskonsulenter och skyddsassistenter bör i förevarande hänseende jämställas skyddsföreningarnas tjänstemän, vilka äger god förtrogenhet med personundersökningar.

Enligt beredningens förslag skall emellertid domstolen efter samråd med skyddskonsulent kunna utse även annan lämplig person till personundersökare. Varje skyddskonsulent bör inom sitt distrikt knyta kontakt med personer, som är villiga att utföra personundersökningar och vilka konsulenten lämnar erforderlig handledning för att de skall kunna utföra sådana uppdrag.

När personundersökning utföres av annan än skyddskonsulent, skyddsassistent eller tjänsteman hos skyddsförening skall enligt förslaget personundersökaren samråda med vederbörande skyddskonsulent. Denne sättes därigenom i tillfälle att öva kontroll över hur undersökningen utföres och att föranstalta om behövliga kompletteringar. Personundersökaren skall också överlämna sin skriftliga berättelse över undersökningen till skyddskonsulenten, som till ledning för domstolen skall avge yttrande däröver.

Yttrandena. Anstaltsnämnden i Västerås tillstyrker livligt förslaget att personundersökning som regel skall utföras av skyddskonsulent eller annan

inom facket arbetande tjänsteman. Skyddskonsulenten i Skåne-Blekinge

distrikt och statsåklagaren i Malmö ifrågasätter om man icke skulle kunna låta personundersökningarna helt utföras av skyddskonsulenterna och deras assistenter.

Göta hovrätt och Föreningen Sveriges stadsdomare, vilka anser att skydds­

konsulent bör vara verksam i större utsträckning än för närvarande i arbetet med personundersökningar, motsätter sig att domstolen skall vara skyl­

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1961 51

dig att samråda med skyddskonsulent angående valet av personundersökare.

Även hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms rådhusrätt och anstaltsnämnden vid kolonien Älgberget avstyrker en sådan ordning. De två

sistnämnda remissinstanserna och Svea hovrätt anser i övrigt, att domstolen bör ha något större frihet att välja personundersökare än vad som framgår av utredningens motiv. Hovrätten anför:

Det är tvivel underkastat, om det är ur alla synpunkter lämpligt att personundersökningarna samlas på ett relativt litet antal personer, låt vara att dessa har särskilda insikter på hithörande område. Visserligen torde det icke kunna bestridas att personundersökningarna för närvarande är av skiftande kvalitet. Om de personundersökningar, som utföres av tingsnotarier efter frivilligt åtagande, torde dock på det hela taget kunna sägas att de vittnar om ett förtjänstfullt arbete. Erfarenheterna ger vid handen att tingsnotarierna i allmänhet sysslar med endast en undersökning åt gången och att de visar ett intresse för uppgiften, som icke kan förväntas alltid vara tillfinnandes hos dem, som har att utföra personundersökningar såsom ett tjänsteåliggande. Då det synes hovrätten av vikt att detta intresse tillvaratages även i fortsättningen i samma utsträckning som hittills och då dessutom verkställandet av personundersökningar kan ge blivande domare värdefulla erfarenheter av brottsklientelets sociala förhållanden, föreslår hovrätten att den i paragrafens första stycke intagna uppräkningen av tjänstemän, vilka kunna utses till personundersökare, utgår och ersättes med en föreskrift att till personundersökare skall, efter samråd med skyddskonsulenten, utses lämplig och villig person.

Föreningen Sveriges häradshövdingar pekar på vissa nackdelar som enligt föreningen främst på vissa håll kan följa av att mera generellt, till förmån för annan än skyddskonsulent, utesluta tingsnotarie som personundersökare.

Beträffande de av beredningen föreslagna bestämmelserna angående personundersökares samarbete med skyddskonsulent förklarar Svea hovrätt, att hovrätten icke har något att erinra däremot. Göta hovrätt, hovrätten

över Skåne och Blekinge och Föreningen Sveriges stadsdomare avstyrker

däremot förslaget att skyddskonsulenten skall granska och yttra sig över personundersökningsberättelsen. Göta hovrätt uttalar, att denna ordning innebär en onödig omgång, och framhåller att domstolen, när så erfordras, kan inhämta skyddskonsulentens yttrande.

Eftervårdsutredningen anför i betänkandet om kriminalvård i frihet bl. a.:

För att kunna uppnå den effektivisering av kriminalvården, som man nu eftersträvar, är det nödvändigt att bereda skyddskonsulenter och skyddsassistenter ökat inflytande över personundersökningarna. Den mest radikala lösningen härvidlag skulle vara att såsom personundersökare endast använda sig av fast anställda tjänstemän inom skyddskonsulentorganisationen. Då en lösning efter denna linje förutsätter en avsevärd utökning av organisationen utöver den som i första hand bör komma till stånd för den eftervårdande verksamheten, anser utredningen sig emellertid icke kunna upptaga nämnda tanke till närmare övervägande. Utredningen vill emellertid

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

föreslå, att domstolen skall kunna överlämna till vederbörande övervakningsnämnd eller skyddskonsulent att föranstalta om personundersökning och att nämnden eller konsulenten därvid får frihet att tillse, att undersökningen utföres på lämpligt sätt. Domstolen bör dock alltjämt ha möjlighet att förordna viss person till personundersökare och bör därvid i princip äga full frihet vid valet av person. Liksom hittills bör det åligga skyddskonsulenten att lämna anvisning på personer lämpliga för uppgiften.

Efter att ha anvisat olika möjligheter för skyddskonsulenterna att framskaffa lämpliga personer för undersökningsverksamheten fortsätter utredningen:

I de fall domstolen, i stället för att överlämna åt övervakningsnämnd eller skyddskonsulent att föranstalta om personundersökning, förordnar viss person till denna uppgift, bör skyddskonsulenten underrättas härom. Detta torde enklast kunna ske genom att skyldighet ålägges domstolen att översända en kopia av förordnandet till konsulenten. Denne beredes härigenom tillfälle att från början komma i kontakt med personundersökaren och följa dennes arbete liksom att på ett tidigt stadium bistå den misstänkte med de hjälpande åtgärder, som kan vara behövliga. Oberoende av vad nu sagts är det angeläget att personundersökaren självmant söker samråd med skyddskonsulenten så snart anledning därtill kan uppkomma.

Eftervårdsutredningen avstyrker i sitt betänkande strafflagberedningens förslag att skyddskonsulent alltid skall avge yttrande över personundersökningar som verkställts av vissa personundersökare. Enligt utredningen bör emellertid personundersökaren tillställa konsulenten ett exemplar av personundersökningsberättelsen för kännedom. Berättelsen bör också i så god tid som möjligt överlämnas till parterna. I

I de yttranden, som avgivits över eftervårdsutredningens betänkande, har icke rests några invändningar mot utredningens förslag, att domstolen skall kunna överlämna till skyddskonsulent att föranstalta om personundersökning. Däremot avvisas i flera yttranden bestämt utredningens förslag, att motsvarande uppdrag från domstolens sida skulle kunna lämnas åt övervakningsnämnd. Så är fallet i yttrandena från riksåklagarämbetet, Svea hov­

rätt, hovrätten över Skåne och Blekinge och Göteborgs rådhusrätt. Riksåkla­

garämbetet gör gällande att sistnämnda förslag skulle innebära en överorganisation och kunna medföra att sakens avgörande fördröjes. Svea hovrätt framhåller att övervakningsnämnderna i förslaget till brottsbalk tillagts mycket omfattande uppgifter inom kriminalvården och att det starkt måste ifrågasättas om de även skall betungas med kontroll över personundersökningarnas utförande. Hovrätten över Skåne och Blekinge tar vidare upp den föreslagna befogenheten för domstolen att omedelbart förordna personundersökare och uttalar att skäl saknas att låta domstolen bibehålla denna befogenhet. Det är enligt hovrätten av vikt att personundersökningarna genomgående utföres i samråd med skyddskonsulenten och det är därför lämpligt att denne får kontroll över hela undersökningsverksamheten. Härtill

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964 53

kommer att det icke är önskvärt att domstolen dirigerar insamlandet av personutredningen. Den nuvarande ordningen, enligt vilken detta ankommer på domstolen, kan tvärt om anses strida mot grundläggande principer för domstol sprocessen. En reform i den av hovrätten förordade riktningen skulle ge skyddskonsulentorganisationen processuella uppgifter och det är sannolikt att detta skulle leda till en kvalitativ förbättring av brollmålsprocessen.

Departementschefen. Av vad i det föregående anförts om personundersökningarnas ökade betydelse och undersökningsverksamhetens bedrivande följer att stora krav ställes på personundersökarens insikter och omdöme. Frågan om valet av personundersökare blir därför av central betydelse, då det gäller att föra lagens bestämmelser ut i praktisk tillämpning.

Vad angår valet av personundersökare i det enskilda fallet måste först och främst tillses att den som skall utföra undersökningen har erforderliga kvalifikationer härför. Samtidigt är att erinra om de olikheter, som kan föreligga med avseende å målens art och den misstänktes situation. Dessa olikheter återverkar på undersökningsverksamheten, eftersom undersökningarnas omfattning och utförande enligt vad förut framhållits skall anpassas efter omständigheterna. Detta medför att kraven på personundersökaren blir större i vissa fall än i andra. Det är med hänsyn härtill anledning att framhålla, att valet av personundersökare icke får ske slentrianmässigt utan bör träffas med utgångspunkt från förutsättningarna i det enskilda fallet. Reglerna beträffande ordningen för utseende av personundersökare bör utformas så, att förutsättningar skapas för ett val i enlighet med dessa riktlinjer.

Den nuvarande ordningen har till utgångspunkt att personundersökare skall utses direkt av domstolen. Denna har därvid icke bundits i vidare mån än att den som skall utses skall vara lämplig och villig. Beredningens förslag innebär i detta hänseende en skärpning, vilken är avsedd att ge garantier för att såsom personundersökare endast kommer att anlitas personer med tillräckliga kvalifikationer för uppgiften. Förslaget torde i vad avser delta syfte innefatta en tillfredsställande lösning. Uttalanden till förmån för förslaget har också gjorts under remissbehandlingen. Förslaget har emellertid även rönt kritik, vilken främst riktats mot alt domstolens valmöjlighet beskurits. Härjämte har påtalats de praktiska olägenheter, som skulle följa med en skyldighet för domstolen att samråda med skyddskonsulenten. De berörda invändningarna synes mig förtjäna beaktande. Detta innebär självfallet icke, att jag icke anser ett samråd mellan domstolen och skyddskonsulenten värdefullt. Det bör emellertid kunna överlämnas åt domstolen att vid behov taga initiativ därtill.

Önskemålet att tillgodose kravet på kvalificerade personundersökare, ställt

54 Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 196i

i relation till de nämnda praktiska invändningarna mot beredningens förslag, för över till den av hovrätten över Skåne och Blekinge förordade lösningen att med övergivande av nuvarande ordning helt befria domstolarna från uppgiften att utse personundersökare. Ansvaret för personundersökningsverksamheten skulle i dylikt fall lämpligen läggas på skyddskonsulenterna. Flera fördelar skulle onekligen vara förenade med en sådan ordning. Mot att domstolarna på ett dylikt sätt berövas inflytandet över undersökningsverksamheten talar dock bl. a. att den kunskap om målet, som domstolen äger, då icke blir utnyttjad. Nämnda fördelar bör emellertid kunna vinnas utan att domstolarna frånkopplas, därest enligt den av eftervårdsutredningen föreslagna ordningen domstolen ges möjlighet att, där så prövas lämpligt, överlämna åt vederbörande skyddskonsulent att svara för att personundersökning blir utförd. Däremot anser jag i likhet med flera av remissinstanserna mindre lämpligt att ansvaret lägges på övervakningsnämnd. Möjlighet för domstolen att direkt utse personundersökare bör dock bibehållas.

Närmare anvisningar om i vilka fall domstolen bör välja den ena eller den andra möjligheten torde icke böra givas i lagen. Det får förutsättas att i detta hänseende samråd kommer till stånd mellan domstolen och vederbörande skyddskonsulent rörande i vilken omfattning överlämnande till skyddskonsulenten att föranstalta om personundersökning kan ifrågakomma med hänsyn till olika praktiska förutsättningar härför. Dylikt överlämnande medför enligt förslaget, att ansvaret för personundersökningen åvilar skyddskonsulenten, men förutsätter icke att undersökningen utföres av denne. Skyddskonsulenten skall sålunda, om han icke väljer att själv utföra undersökningen, kunna anlita av honom utvalda medhjälpare att helt eller delvis biträda vid upprättandet av denna. Närmare bestämmelser om skyddskonsulentens verksamhet i detta hänseende torde få meddelas i administrativ ordning.

Särskilda bestämmelser torde icke böra upptagas i lagen angående personundersökarens åligganden gentemot skyddskonsulenten. Det finns dock anledning att framhålla värdet av att den, som anlitas att verkställa personundersökning och som icke har särskild utbildning härför eller stor erfarenhet av sådan undersökningsverksamhet, samråder med skyddskonsulenten. Beredningens förslag om att personundersökning skall ingivas till skyddskonsulenten för granskning och yttrande är jag däremot icke beredd att ansluta mig till. Såsom påpekats under remissbehandlingen torde nämligen vissa praktiska olägenheter vara förenade med en sådan ordning. Det kan för övrigt förväntas att domstolen, utan särskild bestämmelse därom, inhämtar yttrande från skyddskonsulenten, om personundersökningen ger anledning därtill. Vad personundersökare skall ha att iakttaga bör beaktas vid utarbetandet av de föreskrifter rörande lagens tillämpning, som bör

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 196b 55

meddelas i administrativ ordning. Därvid får även beaktas eftervårdsutredningens förslag att personundersökaren skall ha att till skyddskonsulenten överlämna ett exemplar av personundersökningsberättelsen för kännedom.

5 §•

Paragrafen motsvarar 5 § första stycket i 1954 års lag och 6 § i strafflagberedningens förslag. Eftersom domstolen enligt 4 § i det nu framlagda förslaget i stället för att utse viss person till personundersökare skall kunna uppdraga åt skyddskonsulent att föranstalta om personundersökning, bör i förevarande paragraf jämte personundersökare uttryckligen nämnas skyddskonsulent; därunder inbegripes naturligtvis biträdande skyddskonsulent. Med skyddskonsulent torde här jämställas hans assistent, skyddsassistent. Rätten att taga del av anteckningar från förundersökning och att närvara vid förhör, som hålles med den misstänkte, synes icke böra vara helt ovillkorlig.

6 §•

Paragrafen överensstämmer med 5 § andra stycket i 1954 års lag och 7 § i strafflagberedningens förslag bortsett från mindre redaktionella jämkningar och från att skyddskonsulent och skyddsassistent medtagits bland dem till vilka barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd på begäran skall lämna upplysningar. I fråga om motiveringen för sistnämnda ändring hänvisas till vad som anförts i anslutning till 5 § beträffande motsvarande ändring.

7 §•

Paragrafen svarar mot 4 § i 1954 års lag och 5 § i strafflagberedningens förslag.

Beredningen. Beredningen uttalar, att föreskriften i 4 § andra stycket i 1954 års lag om att läkarintyg skall vara införskaffat, innan någon dömes till ungdomsfängelse, därest ej utlåtande enligt sinnessjuklagen inhämtats, närmast infördes av det skälet, att ungdomsfängelse ursprungligen avsågs endast för psykiskt normala lagöverträdare. Utvecklingen har emellertid gått i annan riktning. Enligt beredningens förslag är för övrigt ungdomsfängelse avsett att vara den normala påföljden för kriminella ungdomar i åldern 18—20 år, för vilka en längre tids anstaltsvård finnes påkallad. Med hänsyn härtill har icke ansetts böra uppställas något krav på att läkarintyg alltid skall anskaffas, innan dom till ungdomsfängelse meddelas. Tydligt är emellertid, framhåller beredningen, att det ofta är lämpligt, att den dömde underkastas läkarundersökning före domen, och det torde regelmässigt böra ske, innan någon som är under 18 år eller som har fyllt 21 men ej 23 år dömes till denna påföljd.

56 Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 196b

Enligt 5 § andra stycket i förslaget skall, om sinnesundersökning ej har skett, läkarintyg jämlikt förevarande paragraf införskaffas, innan någon dömes till internering eller överlämnas till öppen psykiatrisk vård. Beredningen understryker att den omständigheten, att sinnesundersökning kan komma att bli aktuell, i allmänhet ej bör hindra vare sig att personundersökning sker eller att läkarintyg inhämtas. Tvärtom är det i regel önskvärt att sådan utredning föregår sinnesundersökningen. Beredningen uttalar, att i den mån möjligheten att anlita psykiatrisk expertis ökar, läkarundersökningar enligt denna paragraf torde bli ägnade att i allt större utsträckning ersätta sinnesundersökning enligt sinnessjuklagen till ledning för domstolen vid valet av påföljd.

Yttrandena. Vad strafflagberedningen föreslagit i förevarande paragraf biträdes av medicinalstyrelsen. Styrelsen uttalar emellertid, att läkarundersökning av dem som avses skola dömas till internering alltid hör utföras av läkare med rättspsykiatrisk kompetens eller av annan läkare som minst tre år tjänstgjort vid statsanstalt eller därmed jämförlig anstalt och som genomgått kurs i rättspsykiatri. Enligt styrelsen hör också skyldighet föreligga att införskaffa läkarintyg, innan någon som är under 18 år dömes till ungdomsfängelse. Styrelsen anser dock en genomgripande psykiatrisk undersökning i många fall önskvärd, där ungdomsfängelse ifrågasättes, ävensom i än högre då fråga är om internering. Även Stockholms rådhusrätt anser, att läkarintyg som införskaffas innan någon dömes till internering alltid bör avgivas av psykiater. Anstaltsnämnden vid Roxtuna uttalar, att läkarintyg alltid bör föreligga innan någon dömes till ungdomsfängelse.

Svea hovrätt förordar, att paragrafen får en sådan avfattning, att därav tydligt framgår att inhämtande av läkarintyg alltid skall ske när domstolen finner det erforderligt.

Interneringsnämnden, rådhusrätten i Malmö och mentalsjukvårdsdelega-

tionen vänder sig mot vad beredningen uttalat om att någon skall kunna dömas till internering utan att fullständig sinnesundersökning verkställts.

Interneringsnämnden anför:

Enligt interneringsnämndens erfarenhet är det av stort värde att ha tillgång till en fullständig sinnesundersökning angående den beträffande vilken förvaring kan ifrågakomma och detta icke enbart och kanske icke ens främst med hänsyn till den nuvarande regeln om att vederbörandes sinnesbeskaffenhet skall avvika från det normala, utan även för att få en bild av hans personlighetstyp, begåvning, reaktionssätt, vådlighet m. m. Även om nyssnämnda rekvisit för ådömande av förvaring icke återfinnes i den nya lagen, skall dock enligt densamma hänsyn tagas till den tilltalades sinnesbeskaffenhet. Nämnden anser att, innan någon första gången dömes till (skydds)internering, utlåtande enligt sinnessjuklagen skall föreligga rörande honom. Bl. a. är detta enligt nämndens uppfattning ett rättssäkerhetsintresse. I varje fall anser nämnden det uteslutet, att ett intyg avgivet av en läkare, som ej är psykiater, skall kunna godtagas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 196 A 57

Kommittén för översyn av det rättspsykiatriska undersökningsväsendets

organisation har i sitt år 1959 avgivna betänkande angående nämnda organisation (SOU 1959:20) berört den i förevarande sammanhang aktualiserade möjligheten att låta läkarintyg, som avses i lagen om personundersökning, ligga till grund för en dom å internering. Kommittén anför:

För kommittén står det klart att väsentliga rättssäkerhetsintressen kan äventyras, om ett så allvarligt ingripande mot en brottsling skulle i någon större utsträckning kunna tillgripas efter en endast summarisk läkarundersökning.

Beträffande det i skyddslagen föreslagna regelsystemet i fråga om behandlingen av psykiskt abnorma lagöverträdare finner kommittén sammanfattningsvis att det bör kunna öka möjligheten att låta sinnesundersökningarna ersättas med läkarutlåtanden enligt 13 kap. 5 § skyddslagen men att man främst av hänsyn till rättssäkerhetskravet bör gå fram med försiktighet. Beaktas i tillbörlig grad denna synpunkt, torde man icke kunna räkna med att nedskärningen av sinnesundersökningarna skall få en omfattning, som kan kallas väsentlig.

Föreningen Sveriges stadsdomare, som utgår ifrån att med ett mera differentierat påföljdssystem behovet av psykiatrisk rådgivning åt domstolarna kommer att öka, anför att denna rådgivning måhända i större utsträckning än vad nu är fallet kan ske i form av läkarintyg enligt förevarande lag.

Departementschefen. Jag vill till en början framhålla att läkarintyg enligt förevarande paragraf allmänt sett utgör ett värdefullt komplement till personundersökningen. Det ligger också i linje med vad i det föregående utvecklats om önskemålet om en förbättrad personutredning att läkarundersökning, varom nu är fråga, kommer till stånd i alla fall i vilka en sådan kan tänkas vara av värde. Jag vill bl. a. peka på dess betydelse i de fall, då överlämnande till vård enligt barnavårdslagen eller enligt nykterhetsvårdslagen överväges, eller när domstolen skall ta ställning till om sinnesundersökning bör företagas.

Intresset under remissbehandlingen har emellertid främst knutits till stadgandet i paragrafens andra stycke. Därvid har tagits upp frågan om och under vilka förutsättningar domstolen skall kunna döma till internering eller förordna om överlämnande till öppen psykiatrisk vård utan att sinnesundersökning företagits i målet. Det är uppenbart, att en fullständig sinnesundersökning alltid, då fråga uppkommer om användande av nämnda påföljder, utgör en värdefull grundval för bedömandet och att i många fall en sådan undersökning måste anses erforderlig. Jag vill bl. a. erinra om att enligt 33 kap. 2 § brottsbalken internering icke kan komma i fråga beträffande den som begått brott under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom. I händelse av tveksamhet, huruvida sådant fall föreligger, torde sinnesundersökning regelmässigt bli er­

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

forderlig före en dom å internering. I vissa fall åter, i vilka föreligger en utförlig och belysande personutredning, bör, om nämnda utredning kompletteras av läkarintyg avgivet av en psykiater, finnas förutsättningar för domstolen att bedöma lämpligheten av ifrågavarande påföljder, utan att sinnesundersökning företagits. Jag finner för den skull den ståndpunkt, som beredningen intagit och som följer av vad beredningen anfört i anslutning till 2 § och förevarande paragraf, innefatta en godtagbar avvägning mellan olika intressen.

Domstolarna torde icke nödvändigtvis vara i behov av särskilda anvisningar rörande vilken utredning, som i olika fall skall krävas, utöver vad som följer av reglerna om sinnesundersökning i brottmål. I likhet med beredningen vill jag emellertid föreslå, att i lagen intages en föreskrift om införskaffande av läkarintyg innan någon dömes till internering eller överlämnas till öppen psykiatrisk vård. Det må framhållas, att intyget enligt förslaget i nu berörda fall skall vara avgivet av psykiater. Att motsvarande krav icke medtagits, när fråga är om annan påföljd än som nu berörts, innebär icke, att icke också i sådant fall psykiater bör anlitas, om det kan ske. Tillgången på psykiatrer har emellertid icke ansetts tillräckligt för att uppställa obligatoriskt krav härpå.

Beredningen har framhållit lämpligheten av att läkarintyg även inhämtas, innan någon dömes till ungdomsfängelse, och anfört att läkarundersökning regelmässigt bör förekomma, innan någon som ej fyllt aderton år dömes till ungdomsfängelse. Motsvarande uppfattning har under remissbehandlingen hävdats av bl. a. medicinalstyrelsen. I nu berörda hänseende är jag av samma mening. I överensstämmelse härmed har i förevarande paragraf utöver internering och överlämnande till öppen psykiatrisk vård medtagits det fall att någon som ej fyllt aderton år skall dömas till ungdomsfängelse.

8 §•

Paragrafen saknar motsvarighet i 1954 års lag och i strafflagberedningens förslag. Beträffande skälen för bestämmelsen om tystnadsplikt hänvisas till vad som anförts i den allmänna motiveringen.

9 §•

Paragrafen överensstämmer, bortsett från en mindre, redaktionell jämkning, med 8 § första stycket i 1954 års lag. I andra stycket i sistnämnda paragraf ges föreskrift om ersättning till personundersökare och läkare i de fall som avses i paragrafen. Denna föreskrift ersättes i det nu framlagda förslaget av den reglering som innefattas i 10 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b 59

10 §.

Paragrafen svarar mot 7 § i 1954 års lag. Enligt strafflagberedningen bör alla bestämmelser om ersättning åt personundersökare och läkare meddelas i administrativ väg. 1 det nu framlagda förslaget har beaktats att fråga kan uppkomma om ersättning åt den som i enlighet med 4 § i förslaget biträder skyddskonsulent vid utförande av personundersökning. Närmare bestämmelser härom och om paragrafens tillämpning i övrigt har ansetts böra meddelas i administrativ ordning. Såsom för närvarande bör dock uttryckligen anges att ersättningen gäldas av statsverket.

11 §• Paragrafen motsvarar 9 § i 1954 års lag. Med stöd av sistnämnda paragraf har utfärdats kungörelsen den 18 juni 1954 med vissa bestämmelser angående lagens tillämpning. Såsom inledningsvis uttalats bör närmare föreskrifter meddelas även angående tillämpningen av den nya lagen. Vad dylika föreskrifter bör innehålla har också delvis berörts i det föregående i anslutning till de olika paragraferna i förslaget. Därav torde framgå att en väsentlig del kommer att avse vad den som utför eller biträder vid utförandet av personundersökning i olika avseenden skall ha att iakttaga.

I detta sammanhang torde få upptagas ett särskilt spörsmål, som icke avser den egentliga undersökningsverksamheten men som har en naturlig anknytning till denna och som av beredningen ägnats särskild uppmärksamhet, nämligen möjligheten att i samband med personundersökningen lämna den misstänkte stöd och hjälp och att förbereda den behandling som domstolens dom kan väntas komma att gå ut på. Bestämmelser i detta hänseende upptogs i 8 § i beredningens förslag.

Beredningen. Redan nu nedlägger många personundersökare, även utanför de egentliga skyddsarbetarnas krets, ett förtjänstfullt arbete med atl söka anskaffa bostad och anställning eller på annat sätt hjälpa de misstänkta före domen. Sådan hjälpverksamhet är emellertid enligt strafflagberedningens mening så betydelsefull att en direkt rekommendation härtill bör göras i lagen. Beredningen har föreslagit en bestämmelse om att den skyddskonsulent, skyddsassistent eller tjänsteman hos skyddsförening, som tager befattning med personundersökningen, skall söka lämna den misstänkte stöd och hjälp, ägnad att främja hans anpassning i samhället. Om sådan befattningshavare förordar att den misstänkte ställes under skyddstillsyn, skall befattningshavaren enligt förslaget på lämpligt sätt förbereda värden i frihet. Det gäller här närmast tillämpningen av sådana särskilda föreskrifter, som föreslås för den händelse skyddstillsyn skulle ådömas. Beredningen uttalar, att när fråga ej är om rena hjälpåtgärder en

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

viss försiktighet är att tillråda, i varje fall beträffande åtgärder av mera ingripande art. Personundersökaren måste alltid hålla i minnet att det är domstolen som har det avgörande ordet.

Yttrandena. Svenska fångvårdssällskapet uttalar, att det måste anses följdriktigt att personundersökningen förenas med hjälp och tillrättaläggande åtgärder såsom en förberedelse till fortsatt behandling. Svea hovrätt förordar, att föreskrifter av motsvarande innehåll meddelas i administrativ väg. Göteborgs rådhusrätt ifrågasätter om icke bestämmelsen om förberedande av vården bör utgå. Genom personundersökarens föranstaltningar kan den misstänkte lätt invaggas i förhoppning om en lindrigare påföljd än den domstolen av allmänpreventiva eller andra skäl måste tillgripa. Det vore enligt rådhusrätten också olyckligt, om domstolen genom de i förväg vidtagna åtgärderna skulle komma att känna sig bunden vid val av påföljd.

Departementschefen. Såsom beredningen utvecklat är det angeläget, att under personundersökningen uppmärksamhet ägnas åt den misstänktes situation även i vad avser behovet av stöd eller hjälp i olika hänseenden. Genom en hjälpinsats i detta skede av förfarandet kan icke sällan skapas de bästa förutsättningarna för den misstänktes anpassning i samhället. Med vidtagandet av olika hjälpåtgärder sammanhänger även möjligheten att förbereda vård i frihet i de fall detta kan bli aktuellt. Jag vill i likhet med beredningen framhålla det önskvärda i att förberedelser vidtages i detta hänseende. Enligt de bestämmelser, som i administrativ ordning meddelats rörande tillämpningen av 1954 års lag, åligger det personundersökare att, om villkorlig dom är ifrågasatt, yttra sig om behovet av särskilda föreskrifter i domen samt, i den mån så erfordras, förbereda tillämpningen av sådana föreskrifter. Även i fortsättningen torde bestämmelser i förevarande avseende få meddelas i administrativ ordning. Bestämmelserna torde böra göras utförligare än för närvarande och avse även skyddskonsulenternas medverkan. Vad beredningen föreslagit torde härvid få beaktas. Bland åtgärder till främjande av den misstänktes anpassning kan ingå anskaffande av lämpligt arbete. I sådant sammanhang kan det vara lämpligt att skyddskonsulent medverkar till att den misstänkte får undergå yrkesanlagsprov.

Särskilda övergångsbestämmelser till den nu föreslagna lagen torde icke vara erforderliga. Lagens bestämmelser torde kunna tillämpas även i fråga om personundersökning som beslutats före lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1964 61

2) Förslag till lag om vissa begränsningar i svensk lags tillämplighet

och svensk domstols behörighet

Enligt 2 kap. 7 § brottsbalken skall i fråga om svensk lags tillämplighet och svensk domstols behörighet, utöver vad i samma kapitel sägs, iakttagas de begränsningar som följer av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser eller, enligt vad därom är särskilt stadgat, av överenskommelse med främmande makt. I propositionen med förslag till brottsbalk anfördes i anslutning härtill (prop. 1962: 10 del C s. 174) att i överenskommelser mellan Sverige och andra stater angående bl. a. ömsesidig rättshjälp i vissa avseenden avtalats om inskränkningar i svensk lags och svensk domstols kompetens. Det tillädes att ytterligare sådana överenskommelser kunde väntas bli träffade. Bestämmelser om ifrågavarande inskränkningar — som har ringa praktisk betydelse — syntes icke böra införas i brottsbalken utan i en särskild lag.

Anmärkas bör att inom området för allmänt erkända folkrättsliga grundsatser ligger sådana mera praktiskt betydelsefulla inskränkningar i svensk lags tillämplighet och svensk domstols behörighet som den straffrättsliga immuniteten för främmande staters diplomatiska och konsulära representanter.

Vissa begränsningar i svensk lags tillämplighet och svensk domstols behörighet — utöver den på folkrättslig praxis grundade diplomatiska och konsulära immuniteten — följer av lagen den 28 juni 1962 (nr 371) om särskilda förmåner för vissa internationella organisationer m. m. Enligt denna lag åtnjuter flera angivna organisationer, bland dem Förenta Nationerna och Europarådet, samt en krets av personer, som är knutna till organisationerna, immunitet och privilegier i enlighet med vad därom bestämts i stadga eller avtal, vartill Sverige anslutit sig. Lagen hänför sig till ett flertal multilaterala överenskommelser, vilka Sverige biträtt. Såvitt avser dessa överenskommelser föreligger härigenom sådant lagstöd som avses i 2 kap. 7 § brottsbalken.

Särskild uppmärksamhet kräver i förevarande sammanhang den speciella straffrättsliga immunitet som genom internationella överenskommelser tillförsäkras vittne och sakkunnig ävensom tilltalad i brottmål. Sverige har genom bilaterala överenskommelser åtagit sig att bereda vittne eller sakkunnig, som begivit sig hit från utlandet för att höras inför domstol, viss sådan immunitet. Nu gällande överenskommelser, som innehåller åtaganden av denna art, är följande:

1) konventionen den 26 april 1870 med Belgien angående ömsesidigt utlämnande av förbrytare (SFS 1870: 37, art. 15 första stycket),

2) konventionen den 21 februari 1907 med Norge om ömsesidigt utlämnande av förbrytare1 (SFS 1907: 13, art. 13 andra stycket),

1 Konventionerna med Norge och Danmark gäller numera endast i de delar de reglerar frågor om rättshjälp, jfr prop. 1963:174 s. 3.

62 Kungl. Mctj. ts proposition nr 90 år 1964

3) konventionen den 17 juni 1913 med Danmark om ömsesidigt utlämnande av förbrytare1 (SÖ 1913: 5, art. 18 andra stycket) samt

4) avtalet den 7 mars 1956 med Frankrike rörande ömsesidig rättshjälp i brottmål (SÖ 1959: 14, art. 11 andra stycket, se även prop. 1956: 100).

Sverige har vidare undertecknat den europeiska konventionen den 20 april 1959 om inbördes rättshjälp i brottmål, vilken innehåller bestämmelser om immunitet såväl för vittne och sakkunnig som för tilltalad (jfr prop. 1961: 48, art. 12). Denna konvention har ännu ej ratificerats av Sverige. Ratifikation beräknas kunna ske under år 1964.

Samtliga sist berörda överenskommelser innebär för svenskt vidkommande att föreskriven immunitet gäller beträffande person, som i den främmande avtalsslutande staten delgivits kallelse i brottmål till svensk domstol och vilken i anledning av denna kallelse frivilligt begivit sig till Sverige. Omfattningen och den närmare innebörden av immuniteten är i övrigt något varierande i de olika avtalen. Enligt konventionen med Belgien får vittne »varken tilltalas eller kvarhållas på grund av föregående förbrytelser eller utslag». Konventionerna med Danmark och Norge stadgar att vittne ej får »tilltalas eller häktas för tidigare förbrytelser eller på grund av äldre dom». Enligt nämnda tre konventioner får ingripande ej heller göras i anledning av medbrottslighet i de handlingar som prövas i målet. I avtalet med Frankrike sägs, att vittne eller sakkunnig ej får »lagforas eller kvarhållas för brottslig gärning eller straffdom» från tiden före hans avresa från det land där kallelsen mottagits. Jämlikt den europeiska konventionen kan vittne eller sakkunnig ej »lagforas eller fängslas eller på annat sätt underkastas inskränkning i sin frihet på grund av gärning eller dom» från tiden före avresan; detsamma gäller för tilltalad, såvitt avser gärning eller dom som ej avsetts i kallelsen. Avtalet med Frankrike, liksom den europeiska konventionen, anger därtill vissa tidsbegränsningar för immuniteten.

Bestämmelser om liknande straffrättslig immunitet för person, som på kallelse frivilligt begivit sig från ett land för alt höras inför domstol i annat land, har funnits i ett flertal andra överenskommelser med främmande makt än dem som nu nämnts; se härom bl. a. prop. 1956: 100 s. 25. Ett skäl för immunitet av detta slag är, att den som är medveten om risken att bli föremål för åtal eller straffverkställighet i det land dit han kallats sannolikt skulle vägra att efterkomma kallelse, om han ej kan räkna med sådan immunitet. Möjligheterna att vinna önskvärd utredning i målet skulle således försämras.

Samtliga åtaganden att bevilja immunitet av förevarande slag, utom såvitt avser gällande avtal med Frankrike, har gjorts genom överenskommelser, ingångna år 1913 eller tidigare. Att överenskommelserna i dessa delar ej kommit att återspeglas i särskilda lagstiftningsåtgärder, måste sannolikt förklaras med att överenskommelserna såsom sådana vid liden för deras tillkomst ansetts bli en del av den legala regleringen i riket. Med detta betraktelsesätt

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 196b 63

skulle den inskränkning i svensk lags tillämplighet och svensk domstols behörighet som immuniteten utgör gälla — och alltjämt bestå — utan stöd av andra stadganden än föreskrifterna i överenskommelserna. Vad angår åtagandet enligt avtalet med Frankrike synes det emellertid vid avtalets tillkomst — i enlighet med den lagstiftningsteknik som numera tillämpas — ha varit förutsatt att särskilda lagstiftningsåtgärder var erforderliga. Åtgärderna fick emellertid anstå i avbidan på resultatet av då pågående arbete på utformningen av brottsbalken (prop. 1956: 100 s. 25). I dagens läge står det klart att åtgärderna skall avse tillskapandet av sådant lagstöd som 2 kap. 7 § brottsbalken avser. De åtaganden som i förevarande hänseende göres genom ett svenskt tillträde till den europeiska konventionen kräver också sådant särskilt lagstöd. När det alltså gäller att utforma lagregler, närmast föranledda av immunitetsåtagandena enligt det svensk-franska avtalet och motsvarande bestämmelser i den europeiska rättshjälpskonventionen, talar onekligen praktiska skäl för att reglerna göres i den meningen fullständiga att de får omfatta även övriga gällande åtaganden på området, även om dessa åtaganden enligt vad förut sagts ej i och för sig skulle anses principiellt kräva sådan ordning. Som en lösning av nu berörda lagstiftningsfråga vore det uppenbarligen tänkbart att låta regler om immuniteten för vittnen och övriga förevarande personer ingå i en lag, som tekniskt utgör en omarbetning och utvidgning av 1962 års lag om särskilda förmåner för vissa internationella organisationer m. m. Reglerna i sistnämnda lag har emellertid en speciell karaktär, enär de avser internationella organisationer. Det synes därför lämpligare att upptaga de erforderliga reglerna i en särskild lag. De torde kunna begränsas till att i huvudsak innefatta hänvisningar till de berörda överenskommelserna. Enär bestämmelserna i dessa avtal får antagas vara tillräckligt lätt tillgängliga i Svensk författningssamling och Sveriges överenskommelser med främmande makter, synes de ej behöva överföras till lagtexten. Härigenom får svensk myndighet omedelbart tillämpa avtalstexten. Man vinner därvid även att eventuell framtida ändring i denna text ej alltid behöver föranleda ändring i lagen och att kompletteringar av lagen i anledning av nya avtal i ämnet lätt kan ske. I den nya lagen torde böra anges den personkrets, för vilken den förevarande straffrättsliga immuniteten kan ifrågakomma. Denna krets synes kunna sägas omfatta personer, som efter kallelse inrest i riket för att inställa sig vid domstol såsom tilltalade, vittnen eller sakkunniga i brottmål. I frågan, vilka överenskommelser som bör angivas i lagen, är att märka att en svensk anslutning till den europeiska rättshjälpskonventionen medför att bestämmelserna om rättshjälp i — d. v. s. de alltjämt i kraft varande delarna av — utlämningskonventionerna med Danmark och Norge upphör att gälla, jfr art. 26 i den europeiska konventionen och prop. 1961: 48 s. 18. Dan­

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

mark och Norge är redan anslutna till sistnämnda konvention. Med hänsyn till att svensk ratifikation av den europeiska konventionen, såsom tidigare nämnts, kan väntas ske inom en nära framtid, synes av dessa tre överenskommelser allenast den europeiska konventionen behöva beaktas i nu förevarande sammanhang. I enlighet med vad sålunda anförts synes den förordade lagen böra avse utlämningskonventionen med Belgien, avtalet med Frankrike om rättshjälp i brottmål och den europeiska rättshjälpskonventionen. Med hänsyn till att lagen, såsom nyss föreslagits, bör omfatta omnämnda europeiska konvention, synes lagens ikraftträdande lämpligen böra samordnas med att denna konvention vinner tillämpning för Sveriges del. Lagen torde därför böra träda i kraft den dag Kungl. Maj :t förordnar. Hinder torde icke möta att låta lagen vinna tillämpning redan innan brottsbalken träder i kraft.

3) Förslag till lag angående upphävande av lagen om konsularjurisdiktion

I lagen den 5 juni 1909 (nr 45) om konsularjurisdiktion talas om brott, varå straffarbete enligt lag kan följa (30 §), och om straffarbete, som ådömts av konsularrätt (53 och 58 §§). I samband med att fängelse införes som enhetligt frihetsstraff borde alltså i och för sig dessa stadganden erhålla ändrad utformning. Beträffande lagens tillämplighet må emellertid framhållas följande. Konsularjurisdiktion utövades tidigare av västerländska stater i åtskilliga andra stater på grund av mellanstatliga avtal, ofta kallade kapitulationer. Syftet med konsularjurisdiktion var främst att bereda effektivt skydd åt utlänningar i stater, för vilkas rättsväsende förtroende saknades. Sverige hade rätt till konsularjurisdiktion bl. a. i Egypten, Kina och Siam. Den sista rättigheten till konsularjurisdiktion avsåg Egypten och upphörde helt att gälla den 15 oktober 1949 (jfr prop. 1947: 99 s. 8). Den svenska lagen har såsom anförts för närvarande icke någon tillämplighet. Då den bygger på numera helt övergivna föreställningar om relationerna mellan stater, saknas varje anledning att antaga, att Sverige skulle i framtiden söka uppnå några avtalsförmåner av detta slag. I detta läge framstår det såsom stötande att föreslå ändringar i lagen, syftande till att möjliggöra tillämpning också i framdeles uppkommande situationer. Lagen synes i stället böra upphävas. Samtidigt förlorar då vad som eljest finnes stadgat angående konsularjurisdiktion sin giltighet. Lagen den 10 juli 1947 om fortsatt tillämpning av äldre rättegångsbalken i mål och ärenden som skola upptagas av konsularrätt eller konsulardomare har karaktär av övergångsbestämmelse vid nya rättegångsbalkens ikraftträdande. Lagen den 10 juli 1947

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964 65

gäller uteslutande tillämpningen av föreskrifter i lagen om konsularjurisdiktion, och genom att sistnämnda lag upphäves kommer därför 1947 års lag ej längre att kunna äga tillämpning.

4) Förslag till ändring i sinnessjuklagen

De nya regler om behandlingen av psykiskt abnorma lagöverträdare, som brottsbalken innehåller, förutsätter att vissa ändringar vidtages i sinnessjuklagen. Ändringarna hänför sig till de regler i lagen, vari beaktas den särställning, som nämnda kategori psykiskt abnorma intar. Förutom vissa redaktionella jämkningar bör dessa regler begreppsmässigt och terminologiskt anpassas till den i brottsbalken införda ordningen. Huvuddelen av de berörda reglerna återfinnes i 6 kap., som behandlar sinnesundersökning i brottmål. I samband med nämnda, av brottsbalken föranledda ändringar torde vissa ändringar böra vidtagas även i de regler i 6 kap., som berör undersökningsverksamhetens bedrivande.

De berörda reglerna i brottsbalken innebär att det nuvarande systemet med sträf friförklaring försvinner och att det straffrättsliga reaktionssystemet blir tillämpligt även på sådana psykiskt abnorma lagöverträdare, som nu är straffria. I överensstämmelse härmed skall ankomma på domstolen att besluta även om påföljd för dessa lagöverträdare. Därvid skall i första hand ifrågakomma överlämnande till särskild vård enligt 31 kap. brottsbalken, företrädesvis vård enligt sinnessjuklagen och öppen psykiatrisk vård. De anförda reglerna medför icke någon ändring i gällande ordning i vad avser det allmänna sambandet med mentalsjukvårdslagstiftningen i övrigt. Frågor som rör detta samband torde uppkomma i anslutning till de förslag till reformering av nämnda lagstiftning, som sinnessjuklagstiftningskommiltén väntas komma att framlägga. Vad som däremot inför det i brottsbalken upptagna reaktionssystemet påkallat uppmärksamhet på förevarande område har varit frågan om de nya reglernas återverkan på sinnesundersökningsväsendet. Dettas utformning blir uppenbarligen beroende av vilken funktion, som sinnesundersökningarna skall fylla i brottmålsprocessen.

Strafflagberedningen gick i sitt slutbetänkande med förslag till skyddslag (SOU 1956:55), vari även framlades utkast till ändringar i sinnessjuklagen, icke in på frågan i vad mån beredningens förslag rörande de psykiskt abnorma lagöverträdarna kunde komma att medföra ändringar i arbetsuppgifterna för och organisationen av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet på annat sätt än att flera ledamöter av beredningen framförde önskemål om en väsentlig nedskärning av undersökningarna i syfte att dels undgå de nuvarande dröjsmålen med utlåtandenas avgivande och dels väsentligen till vårdstadiet förlägga utnyttjandet av den till-

3 Bihang till riksdagens protokoll i96i. 1 saml. Nr 90

66 Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 196b

gängliga rättspsykiatriska expertisen. Nämnda fråga behandlades emellertid närmare av den kommitté, som tillsatts att verkställa översyn av det rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation, i kommitténs år 1959 avgivna betänkande (SOU 1959:20). Kommittén konstaterade att å ena sidan det av beredningen föreslagna regelsystemet borde kunna öka möjligheten att låta sinnesundersökningarna ersättas med enklare läkarintyg men att å andra sidan kravet på rättssäkerhet manade till försiktighet i fråga om användandet av denna möjlighet. Om nämnda krav i tillbörlig grad beaktades kunde man enligt kommittén icke räkna med att nedskärningen av sinnesundersökningarna skulle kunna få en omfattning, som kunde kallas väsentlig. Kommittén framhöll vidare, att en ökad belastning av undersökningsväsendet kunde inträda såsom en följd av att det föreslagna nya påföljdssyslemet var mera differentierat än det gällande och därför kunde ge domstolarna anledning att i större utsträckning än förut anlita psykiatrisk rådgivning. På grundval av nämnda överväganden och med utgångspunkt från den rådande överbelastningen inom sinnesundersökningseäsendet framlade kommittén förslag om en ny undersökningsorganisation. Samtidigt föreslogs att reglerna om sinnesundersökning skulle avskiljas från mentalsjukvårdslagstiftningen i övrigt och tillsammans med de organisatoriska bestämmelserna upptagas i en särskild lag om sinnesundersökning i brottmål.

Sedan kommitténs betänkande remissbehandlats och på grundval av vad därvid framkommit betänkandet överarbetats av en inom justitiedepartementet särskilt tillkallad sakkunnig, överdirektören E. G. Anneli, samt en av denne upprättad, den 24 februari 1961 dagtecknad promemoria jämväl remissbehandlats, framlades till 1961 års riksdag proposition (nr 185) angående riktlinjer för en omorganisation av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet. I propositionen konstaterades att kommitténs överväganden beträffande verkningarna av strafflagberedningens förslag ägde tillämpning även å det vid tiden för propositionen till lagrådet remitterade förslaget till brottsbalk. Den gällande, tudelade rättspsykiatriska organisationen, enligt vilken undersökning av häktade skall ske å sinnessjukavdelningar vid fångvården och undersökning av dem som befinner sig på fri fot vid rättspsykiatriska avdelningar å sinnessjukhusen, borde enligt de nämnda riktlinjerna sammanföras i en gemensam organisation under ledning av medicinalstyrelsen. Den nya organisationen borde vidare enligt förslaget bestå av fem rättspsykiatriska kliniker, avsedda främst för undersökning av häktade, samt fyra rättspsykiatriska stationer, avsedda främst för undersökning av personer på fri fot. I propositionen uttalades, att i händelse av riksdagens godkännande av de i propositionen uppdragna riktlinjerna erforderliga förslag beträffande byggnadsfrågor m. m., varav organisationens genomförande var beroende, efter hand skulle föreläggas riksdagen men att någon tidsplan för genomförandet icke kunde fastställas.

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1964 67

Samtidigt framhölls emellertid angelägenheten av att organisationen korn till stånd så snart som möjligt. De föreslagna riktlinjerna godkändes av riksdagen (IÄU 49, rskr 398), som samtidigt uttalade sig för vissa åtgärder i syfte att, i avvaktan på genomförandet av den nämnda organisationen, förbättra förutsättningarna för en effektiv verksamhet inom det nuvarande undersökningsväsendet.

Övertygande skäl talar för att det av kommittén för översyn av det rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation framlagda förslaget att utbryta reglerna om sinnesundersökning från mentalsjukvårdslagstiftningen i övrigt och upptaga dem i en särskild lag, bör genomföras. Detta torde lämpligen böra ske i samband med att den väntade nya lagstiftningen om mentalsjukvården träder i stället för den nuvarande sinnessjuklagen. Intages i den nämnda särskilda lagen även erforderliga organisatoriska bestämmelser om den av riksdagen i princip beslutade undersökningsorganisationen, skulle samtidigt åstadkommas ett formellt genomförande av denna. Vid framläggandet av förslaget till brottsbalk förutsattes, att i samma lag vidare skulle intagas erforderliga nya regler om personundersökning i brottmål. Utredningsarbetet beträffande mentalsjukvårdslagstiftningen är ännu icke slutfört; betänkande väntas bli avgivet under våren 1964. Möjligheten att en ny sådan lagstiftning skall kunna träda i kraft samtidigt med brottsbalken måste med hänsyn härtill anses utesluten. Under dessa förhållanden har även genomförandet av den nyssberörda lagstiftningen om sinnesundersökning i brottmål ansetts böra tills vidare anstå. Som en följd härav har i nuvarande läge i stället inom justitiedepartementet utarbetats förslag till ändring i sinnessjuklagen. De nämnda nya bestämmelserna om personundersökning i brottmål har upptagits i det förut berörda förslaget till lag om sådan undersökning. En grundligare översyn av reglerna om sinnesundersökning i brottmål förutsättes komma till stånd i samband med ställningstagandet till de väntade förslagen om en allmän reformering av mentalsjukvårdslagstiftningen.

Såsom kommit till uttryck i propositionen med förslag till riktlinjer för en ny undersökningsorganisation och vid riksdagsbehandlingen därav är med hänsyn till den rådande överbelastningen inom undersökningsväsendet angeläget, att möjliga åtgärder vidtages för att i avvaktan på genomförandet av den beslutade organisationen så effektivt som möjligt utnyttja de nuvarande resurserna. I överensstämmelse härmed och med förslag, som framlagts av medicinalstyrelsen i skrivelse den 1 juni 1962 till Kungl. Maj :t angående åtgärder för genomförande av den beslutade undersökningsorganisationen, föreslås i förevarande sammanhang, utöver vad som föranledes av brottsbalken, vissa ändringar, i första hand i 42 och 43 §§ sinnessjuklagen. Ändringarna innebär att möjlighet öppnas för medicinalstyrelsen att, med frångående av uppdelningen av undersökningarna på de båda grupperna häktade och personer, som befinner sig på fri

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

fot, besluta, att undersökning tillhörande en av grupperna må verkställas av läkare, på vilken normalt ankommer att utföra undersökningar inom den andra. Samtidigt föreslås att i lagen intages föreskrift om möjlighet för medicinalstyrelsen att förordna utomstående läkare att verkställa sinnesundersökning. I kungörelsen den 18 juni 1954 (nr 447) med vissa bestämmelser om sinnesundersökning i brottmål har redan meddelats bestämmelser om anlitande av läkare utom undersökningsorganisationen för att verkställa sinnesundersökning. Sistnämnda möjlighet är avsedd att omfatta undersökningar tillhörande båda de nämnda grupperna. Genom dessa ändringar torde i vart fall organisatoriskt sett skapas förutsättningar för den smidigare administrering av undersökningsförfarandet, som är avsedd att utgöra ett väsentligt inslag i den beslutade nya undersökningsorganisationen.

Den 3 januari 1964 har efter anmälan av chefen för inrikesdepartementet till lagrådet remitterats förslag om lösdrivarlagens ersättande med en särskild lag om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet. Den nya lagen blir sekundär bl. a. i förhållande till sinnessjuklagen. Åtgärder enligt lagen skall sålunda icke vidtagas om intagning för vård på mentalsjukhus kan komma till stånd enligt sinnessjuklagen. Utredning härom skall företas av polismyndigheten, och läkarintyg, utvisande bl. a. om behov av vård på mentalsjukhus föreligger, skall i princip införskaffas, innan åtgärd vidtas för intagning enligt lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet. Också i det undantagsfallet att undersökning av någons psykiska beskaffenhet blir aktuell först sedan domstolsförfarande enligt nämnda lag påbörjats, avses sinnessjuklagen bli tillämplig. Särskilda bestämmelser om sinnesundersökning i mål om samhällsfarlig asocialitet behövs därför icke. De ändringar som i anledning härav erfordras i sinnessjuklagen torde nu få vidtagas i samband med de av brottsbalken föranledda ändringarna.

Vidare må nämnas, att jag från chefen för socialdepartementet inhämtat, att han avser att senare denna dag anmäla fråga om proposition till riksdagen angående sådan ändring i lagen den 4 januari 1956 om socialhjälp och barnavårdslagen den 29 april 1960, att möjligheten att intaga försumliga försörjare i arbetshem eller tvångsarbetsanstalt skall upphävas från och med den 1 juli 1964. Härav föranledes vissa redaktionella ändringar i sinnessjuklagen.

De föreslagna ändringarna i sinnessjuklagen bör kompletteras med erforderliga ändringar i de i administrativ ordning meddelade bestämmelserna i sinnessjukstadgan. Viss översyn av nämnda bestämmelser torde vidare erfordras i anledning av brottsbalkens regler om behandlingen av psykiskt abnorma lagöverträdare.

Kungi. Maj.ts proposition nr 90 år 1964 69

De särskilda bestämmelserna

6 §.

I paragrafen har vidtagits den ändringen att i andra stycket införts benämningarna ungdomsvårdsskola och kriminalvårdsstyrelsen.

Tvångsarbetsanstalt ersätts i lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialilet med arbetsanstalt. För arbetsanstall föreslås gälla vad som är stadgat om fångvårdsanstalt. Vad i 6 § sinnessjuklagen föreskrivs om anstalt, som står under kriminalvårdsstyrelsens inseende, blir då tillämpligt. Vad som sägs om tvångsarbetsanstalt torde därför kunna utgå. Även bestämmelsen om arbetshem utgår.

18 §.

Enligt 18 § första stycket sinnessjuklagen kan den som är intagen å sinnessjukhus för vård i vissa fall utskrivas, oaktat han fortfarande är i behov av vård å sådant sjukhus. Utskrivning må nämligen ske, om den sjuke kan vistas utom sjukhuset utan fara för annans personliga säkerhet eller eget liv och det erfordras för att bereda plats för annan sinnessjuk, som uppenbarligen är i större behov av vård, eller det är på ett tillfredsställande sätt sörjt för hans vårdande utom sjukhuset. Från denna utskrivningsregel stadgas i andra stycket undantag för däri uppräknade fall. Har sinnessjuk, som avses i andra stycket, enligt 17 § utskrivits såsom icke längre i behov av vård och blir han ånyo intagen å sinnessjukhus, skall dock enligt tredje stycket det av honom begångna brottet icke utgöra hinder för utskrivning enligt 18 § första stycket, om ej överinspektören för sinnessjukvården förordnat annat.

Med hänsyn till brottsbalkens regler erfordras, att vissa av de i andra stycket upptagna undantagsfallen bestämmes på ett annat sätt än för närvarande. Ändringarna hänför sig till de nuvarande reglerna angående utskrivning av straffriförklarade och av dem som varit intagna i fångvårdsanstalt. Vad som i detta hänseende föreslås överensstämmer, bortsett från redaktionella jämkningar, med det av strafflagberedningen i skyddslagsbetänkandet intagna utkastet till ändring i sinnessjuklagen.

Undantagsbestämmelsen angående straffriförklarad bör i fortsättningen avse den som enligt 31 kap. 3 § brottsbalken överlämnats till vård enligt sinnessjuklagen. Överlämnandet innebär att vederbörande också skall intagas å sinnessjukhus. Det nuvarande stadgandet är icke på motsvarande sätt uttryckligen begränsat till straffriförklarad, vilken som en följd av ett i målet konstaterat vårdbehov intagits å sinnessjukhus i anslutning till domen. Att en sådan begränsning är avsedd får emellertid anses följa av den bestämmelse som givits i tredje stycket. Det må i övrigt anmärkas att, enär otillräknelighet vid tiden för den brottsliga gärningens begående för närvarande men icke enligt brottsbalken utgör förutsättning för så­

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

dan intagning å sinnessjukhus, varå stadgandet syftar, den nya bestämmelsen får större räckvidd än den nuvarande. Denna konsekvens av brottsbalkens regler kan dock, med hänsyn till att särskilda skäl skall föreligga för att överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen skall kunna ske i de fall, i vilka brottet icke begåtts under inflytande av sinnessjukdom eller därmed jämställd psykisk abnormitet, antagas icke få större praktisk betydelse.

Det stadgande i andra stycket, vilket avser den numera avskaffade skyddsåtgärden tvångsuppfostran, har icke medtagits i den nya lydelsen.

33 §.

Bestämmelserna om den som är intagen i fångvårdsanstalt föreslås bli tillämpliga på den som enligt den föreslagna lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet intagits i arbetsanstalt. Detta skall gälla även om intagning för observation på mentalsjukhus, som för fångvårdsklientelet regleras i 48 g 1 mom. sinnessjuklagen. Vad i 33 § stadgas om tvångsarbetsanstalt kan således utgå.

41 §.

Paragrafen reglerar de materiella förutsättningarna för att förordnande om sinnesundersökning skall meddelas. Den gällande lydelsen anknyter i detta hänseende i första hand till att anledning föreligger till antagande att den misstänkte begått brottet under inflytande av sådan själslig abnormitet, som avses i 5 kap. 5 g strafflagen, och i andra band till att utredning rörande den misstänktes sinnesbeskaffenhet eljest är av betydelse för målets avgörande.

Strafflagberedningens utkast till ändring i 41 § avser första stycket. Andra stycket som avser mål om ringa brott lämnades oförändrat. Beredningen föreslog följande lydelse av första stycket:

Föreligger anledning till antagande att den, som är misstänkt för brott, begått brottet under inflytande av sinnessjukdom eller sinnesslöhet, skall domstolen förordna om sinnesundersökning enligt vad nedan sägs, där ej av särskilda skäl sådan undersökning finnes obehövlig. Sinnesundersökning skall ock i annat fall ske, om domstolen finner särskild utredning angående den misstänktes sinnesbeskaffenhet vara av betydelse för bestämmande av påföljd för brottet eller eljest för målets avgörande.

Departementschefen. Till skillnad från vad fallet är i strafflagberedningens utkast och från vad som nu gäller enligt 41 § sinnesssjuklagen har i det föreliggande förslaget frågan om förordnande av sinnesundersökning icke i första hand gjorts beroende av ett antagande beträffande den misstänktes sinnesbeskaffenhet vid tiden för den brottsliga gärningens begående. Förslaget anknyter i stället till att i 31 kaj). 3 § brottsbalken överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen primärt förutsätter ett konstaterande, att den

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1904 71

misstänkte är i behov av vård å sinnessjukhus. Den eventuella förekomsten av ett dylikt vårdbehov har med hänsyn härtill ansetts böra upptagas såsom huvudanledning till förordnande om sinnesundersökning. Sinnesundersökning bör ske innan någon överlämnas till vård enligt sinnessjuklagen. Betydelsen av kunskap om den misstänktes sinnesbeskaffenhet vid tiden för brottet kommer därvid att ingå bland de skäl till förordnande om undersökning, som regleras i första styckets senare led.

Vid lagrådsbehandlingen av förslaget till brottsbalk uttalades beträffande förutsättningarna för tillämpning av 31 kap. 3 § brottsbalken, att i undantagsfall annan undersökning än sinnesundersökning, som verkställts i målet, borde kunna godtagas (prop. 1962: 10 del C s. 357, jfr s. 572). Såsom jag i anledning härav tidigare anfört (prop. 1962: 10 del C s. 602) torde böra krävas, att den medicinska prövningen av vårdbehovet sker så grundligt som genom sinnesundersökning. Denna bör också regelmässigt ske i det mål, vari tillämpning av 31 kap. 3 § brottsbalken är aktuell. Med hänsyn till att i vissa fall någon tvekan om förhandenvaron av vårdbehov icke kan föreligga, torde emellertid kravet i sistnämnda hänseende icke nödvändigtvis behöva upprätthållas i alla fall. I överensstämmelse härmed liar till bestämmelsen i första ledet i första slvcket fogats ett undantagsstadgande. Enligt detta förutsattes för att sinnesundersökning skall kunna underlåtas, att i tidigare sinnesundersökning vårdbehov konstaterats och att sådant alltjämt uppenbarligen föreligger. Såsom bevis i sistnämnda hänseende bör exempelvis kunna accepteras intyg av sjukvårdsläkare vid sinnessjukhus, där den misstänkte är intagen för vård.

Den omständigheten att i 31 kap. 3 § brottsbalken behovet av vård å sinnessjukhus utgör den primära förutsättningen för överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen kan synas erbjuda vidsträckt möjlighet att begränsa undersökningarna till vad som erfordras för konstaterandet av ett föreliggande vårdbehov. I det senare ledet av nämnda lagrum föreskrives emellertid att överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen i de fall, då den brottsliga gärningen icke begåtts under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, får ske endast, såframt särskilda skäl föreligger därtill. Såsom jag anfört i anslutning till brottsbalksförslaget (prop. 1962: 10 del C s. 354) blir vid prövningen härav av väsentlig betydelse, huruvida man kan räkna med att vården å sinnessjukhus skall leda till att fortsatt brottslig verksamhet förebygges. Brottslighetens karaktär och vårdbehovets styrka får därvid beaktas. Då kriminalvården icke saknar resurser att lämna psykiatrisk vård, fann jag det vara lämpligt, att annan påföljd regelmässigt ges företräde framför överlämnande till sinnessjukvård, när det gäller andra än dem som begått brott under inflytande av sinnessjukdom eller därmed jämställd psykisk

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

abnormitet. I vilken utsträckning omständigheterna i de fall, i vilka vårdbehov konstateras föreligga, kan visa sig vara sådana, att man kan underlåta att utsträcka undersökningen till att även omfatta den misstänktes sinnesbeskaffenhet vid tiden för brottet, kan icke med någon säkerhet förutsägas. I de fall i vilka sinnesundersökning aktualiseras torde den omständigheten att vårdbehov eventuellt visar sig icke föreligga ofta icke utesluta osäkerhet om den misstänktes sinnesbeskaffenhet vid tiden för brottet. Kunskap i sistnämnda hänseende kan därvid få betydelse med hänsyn till att enligt 33 kap. 2 § brottsbalken såsom påföljd för brott, som någon begått under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, kan ifrågakomma endast överlämnande till särskild vård eller i vissa fall böter eller skyddstillsyn. Beträffande skyddstillsyn är vidare att erinra om att intagning i anstalt enligt 28 kap. 3 § brottsbalken icke må förekomma av person som nu sagts. Mot bakgrunden av vad sålunda utvecklats torde det vara realistiskt att utgå ifrån att större förändringar i förhållande till nuvarande ordning såvitt gäller vad sinnesundersökningarna skall omfatta icke är att vänta till följd av brottsbalkens regler.

Vad i det föregående anförts kan tjäna till underlag även för ett bedömande av det relativa antalet sinnesundersökningar. Vid sidan av de fall, då överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen överväges, aktualiseras sålunda frågan om sinnesundersökning även när annan påföljd ifrågasättes, om tveksamhet föreligger om den misstänkte begått brottet under inflytande av djupgående psykisk abnormitet. I vad mån sinnesundersökning skall kunna underlåtas i dylika fall bör bli beroende av den utredning i berörda hänseende, som föreligger eller kan förebringas. Det torde emellertid i fall av tveksamhet vara svårt att annorledes än genom sådan undersökning dokumentera, att gärningen icke begåtts under inflytande av den psykiska abnormiteten. Utredning om den misstänktes sinnesbeskaffenhet kan även i andra fall vara önskvärd till ledning vid val av påföljd, och därvid kan sinnesundersökning finnas erforderlig. Jag vill dock här framhålla, att en så ingripande åtgärd som sinnesundersökning icke bör beslutas, om icke tillräckliga skäl föreligger. För att utröna om sådana finnes, torde det i allmänhet vara lämpligt att domstolen, innan sinnesundersökning beslutas, inhämtar yttrande från psykiater enligt 7 § i den föreslagna personundersökningslagen. Genom ett sådant tillvägagångssätt torde det vara möjligt att förebygga att sinnesundersökning beslutas utan tillräckliga skäl. I fråga om sinnesundersökning innan någon dömes till internering far jag hänvisa till vad jag anfört i det föregående vid nyssnämnda lagrum i personundersökningslagen.

Utöver vad nu sagts kan sinnesundersökning liksom hittills givetvis

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964 73

stundom vara erforderlig för utredning av om förutsättning över huvud föreligger för ådömande av påföljd.

Kommittén för översyn av det rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation har i sitt betänkande (SOU 1959: 20) föreslagit, att bland bestämmelserna om sinnesundersökning intages en föreskrift om att läkarintyg, som avses i lagen om personundersökning i brottmål, skall anskaffas angående den misstänkte, innan förordnande om sinnesundersökning meddelas, om det ej av särskilda skäl finnes opåkallat. Ett dylikt läkarintyg är som jag nyss anfört uppenbarligen av värde vid bedömande av behovet av sinnesundersökning. Det kan emellertid förutsättas, att domstolarna utan särskild föreskrift därom skall införskaffa sådant intyg, om sinnesundersökning överväges men behovet därav icke klart framgår av förefintlig annan utredning. Med hänsyn härtill har någon föreskrift i angivna hänseende icke medtagits i det föreliggande förslaget.

Andra stycket i 41 § har lämnats oförändrat. Det är förutsatt, att böter, som enligt 33 kap. 2 § brottsbalken ådömts någon för brott som begåtts under inflytande av psykisk abnormitet, som angives i nämnda lagrum, icke skall kunna förvandlas. Föreskrift därom har intagits i 10 § i det förslag till ny lag om verkställighet av bötesstraff, som framlagts (prop. 1964: 10). Nämnda förhållande har icke ansetts böra föranleda, att sinnesundersökning föreskrives i större omfattning än för närvarande när fråga är om ådömande av böter. Frågan om sinnesundersökning kan under sådana omständigheter i princip tänkas uppkomma i mål om bötesförvandling.

41 a §.

Denna paragraf, som i vissa hänseenden kompletterar 41 §, har i strafflagberedningens utkast endast ändrats såtillvida, att sista stycket fått utgå.

Nämnda stycke, enligt vilket domstol må förordna att mål i vad avser den misstänktes sinnesbeskaffenhet, må handläggas inom stängda dörrar, har icke heller medtagits i det föreliggande förslaget. Motsvarande bestämmelse har nämligen upptagits i 5 kap. 1 § i det förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, varom proposition förut framlagts (1964: 10).

I det nu framlagda förslaget föreslås vissa ändringar i paragrafens andra stycke. Sålunda upptages en bestämmelse — motsvarande en liknande föreskrift i förslaget till lag om personundersökning i brottmål — att beslut om sinnesundersökning skall meddelas, så snart det lämpligen kan ske. Vidare föreslås att domstolen i beslutet skall ange vad undersökningen företrädesvis bör avse. Denna föreskrift har avseende å möjligheterna att i vissa fall begränsa sinnesundersökningens omfattning. Även om möjligheterna härtill, såsom följer av vad som utvecklats i anslutning till 41 §, icke torde vara så stora, är det önskvärt att domstolen till ledning för undersökningsläkaren anger ändamålet med undersökningen. Särskilt är detta fallet, om anledning

3-f Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 90

74 Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1964

kan finnas för undersökningsläkaren att ägna särskild uppmärksamhet åt lämpligheten av viss eller vissa behandlingsformer eller om fråga är om utredning angående förutsättningarna över huvud för ådömande av påföljd.

I ett nytt sista stycke har intagits de föreskrifter om domstolens översändande av handlingar, som för närvarande finnes i 42 § 1 mom. första stycket sista meningen och 43 § första stycket.

42 §.

De närmare föreskrifterna om verkställande av sinnesundersökning m. m. är tör närvarande tördelade på 42 och 43 §§ på så sätt, att i 42 § gives bestämmelser beträffande häktade och i 43 § bestämmelser beträffande dem som befinner sig på fri fot. Olikheterna hänför sig huvudsakligen till föreskrifterna om var och av vem undersökningen skall verkställas. Vad beträffar föreskrifterna om undersökningens utförande innehåller 43 § i stort sett endast en hänvisning till vad som stadgas i 42 §.

1 skrivelse den 13 april 1962 till Kungl. Maj :t har medicinalstyrelsen hemställt att åtgärder måtte vidtagas för att möjliggöra intagning å sinnessjukhus av häktad, som skall undergå sinnesundersökning. Medicinalstyrelsens hemställan har samband med de föreslagna reglerna om ett friare utnyttjande av läkarna inom den tudelade undersökningsorganisationen och med möjligheterna att förordna utomstående läkare att verkställa sinnesundersökning.

Det av medicinalstyrelsen framförda förslaget har accepterats av samtliga hörda remissinstanser utom mentalsjukvårdsberedningen (majoriteten).

Sinnessjuklagstiftningskommittén har i sitt yttrande som ett alternativ till överförande till sinnessjukhus framfört, att möjlighet borde skapas att överföra den häktade till fångvårdsanstalt i eller i närheten av den ort, där ifrågavarande läkare finnes.

Departementschefen. Brottsbalken ger anledning endast till mindre ändringar i 42 och 43 §§. Någon ändring av de skilda reglerna för häktade och dem som befinner sig på fri fot påkallas sålunda icke av hänsyn till brottsbalken. Av strafflagberedningen föreslogs ingen annan ändring i 42 och 43 §§ än att andra ledet i 42 § 3 mom. fick utgå. I vad avser de av brottsbalken föranledda ändringarna ansluter sig det föreliggande förslaget med endast mindre jämkningar till beredningens utkast.

Såsom inledningsvis berörts har emellertid i avvaktan på genomförandet av den beslutade nya rättspsykiatriska undersökningsorganisationen möjlighet ansetts böra skapas för medicinalstyrelsen att med frångående avuppdelningen av undersökningarna på de båda grupperna häktade och personer, som befinner sig på fri fot, besluta att undersökning tillhörande en av grupperna må verkställas av läkare, på vilken normalt ankommer att utföra undersökningar inom den andra. Samtidigt har föreskrift ansetts höra

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b 75

intagas i lagen om möjlighet för medicinalstyrelsen att i vissa fall förordna utomstående läkare att verkställa sinnesundersökning. Då reglerna i angivna hänseenden berör båda de nämnda grupperna har lagtekniskt den ordningen valts, att bestämmelserna om av vem och var sinnesundersökning skall verkställas upptagits i den ena paragrafen (42 §) och bestämmelserna om undersökningens utförande i den andra (43 §).

Tillräckliga skäl synes icke föreligga att nu såsom medicinalstyrelsen föreslagit inför den förestående omorganisationen av undersökningsväsendet — som därvid skall frikopplas från mentalsjukhusen — öppna möjlighet att intaga häktade å mentalsjukhus.

Sinnessjuklagstiftningskommittén har såsom ett alternativ till intagning å sinnessjukhus föreslagit, att möjlighet bör skapas att intaga häktad, som skall sinnesundersökas, i fångvårdsanstalt. Avsikten med förslaget är att öka förutsättningarna för att annan läkare än den som är anställd vid sinnessjukavdelning vid fångvården kan anlitas för sinnesundersökning, genom att den häktade placeras i anstalt i eller i närheten av den ort där läkaren finnes. Även en sådan ordning är givetvis förbunden med nackdelar; svårigheter kan föreligga att tillgodose den häktades vårdbehov. Genom olika arrangemang har en dylik placering även för närvarande åstadkommits i vissa fall. Jag vill emellertid förorda att i lagen intages en bestämmelse, enligt vilken häktad för sinnesundersökning må placeras i fångvårdsanstalt vid vilken icke finnes sinnessjukavdelning. Med hänsyn till att häkteslokaler på flera håll inrättats utan anknytning till fångvårdsanstalt torde det också vara önskvärt att den, som skall undersökas, i fall som nu avses kan förvaras i häkte. I varje särskilt fall måste noga övervägas, om en placering av detta slag bör ske. Det torde för övrigt med hänsyn till tillgången på läkare knappast bli fråga om annat än ett begränsat antal fall. För överflyttning av en häktad till viss anstalt erfordras kriminalvårdsstyrelsens medverkan. Placeringen i fångvårdsanstalt har samband med i vilken ordning eller av vilken läkare sinnesundersökningen skall verkställas. Under sådana förhållanden har synts lämpligt att redan medicinalstyrelsens förordnande i dessa hänseenden såAitt avser häktad sker i samråd med kriminalvårdsstyrelsen. För att minska de olägenheter som kan vara förbundna med en placering av den häktade på angivet sätt torde det vara lämpligt att denne vistas på sinnessjukavdelning till dess undersökningen kan påbörjas. Efter undersökningens slut bör han intagas å sinnessjukavdelning eller hållas i häkte. Detta har i 42 § andra stycket i förslaget markerats genom föreskriften att intagningen i fångvårdsanstalten må ske »under tid som erfordras för undersökningen».

43 §.

I 43 § i förslaget har, såsom anförts vid 42 §, givits bestämmelser om sinnesundersöknings utförande m. m. motsvarande dem som för närvarande finnes i 42 § 2 och 3 mom. samt 1 mom. andra stycket.

76 Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 196b

I paragrafens första stycke föreskrives i överensstämmelse med vad som utvecklats i anslutning till 41 och 41 a §§ att undersökningen, förutom efter undersökningsfältets beskaffenhet, skall anpassas efter syftet med u nder sökningen.

Andra stycket motsvarar nuvarande 42 § 3 mom. Bestämmelsen i styckets första led om utlåtandets innehåll anknyter till föreskriften i 41 a § andra stycket sista meningen. Uttalande om vårdbehov eller sinnestillstånd vid gärningens begående torde kunna underlåtas, om det av domstolens beslut klart framgår att det ej är behövligt för målets avgörande. I överensstämmelse med strafflagberedningens utkast har senare ledet i nuvarande 42 § 3 mom. utelämnats såsom icke behövligt.

I fjärde stycket har främst med tanke på utnyttjandet av utomstående läkare för utförande av sinnesundersökning intagits en bestämmelse om ersättning till den som verkställer sådan undersökning.

44 §.

I paragrafen har endast vidtagits ändringar föranledda av den ändrade dispositionen av innehållet i 42 och 43 §§.

46 §.

Av det inledningsvis anförda följer att denna paragraf, som endast rör tvångsarbete, i sin helhet kan upphävas.

46 a §.

Om någon, som undergår tidsbestämt frihetsstraff eller ungdomsfängelse, på grund av sin sinnesbeskaffenhet måste antagas vid frigivningen bli vådlig för annans säkerhet till person eller egendom, kan han enligt gällande ordning under vissa ytterligare förutsättningar dömas till förvaring, som då träder i stället för den andra påföljden. Denna möjlighet att på verkställighetsstadiet utbyta en påföljd mot en annan har icke bibehållits i brottsbalken (se prop. 1962: 10 del C s. 109). Under sådana förhållanden liar förevarande paragraf, som hänför sig till nämnda möjlighet, fått utgå.

47 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om förvaringen i olika fall av den som undergått sinnesundersökning och om verkställigheten av domstolens dom beträffande den som på grund av sin sinnesbeskaffenhet förklarats fri från ansvar och befunnits vara i behov av vård å sinnessjukhus. I paragrafen har jämte ändringar som föranledes av brottsbalken vidtagits vissa andra ändringar.

Beträffande de ändringar som skett av hänsyn till brottsbalken må särskilt anmärkas, att nuvarande 47 § 3 mom. andra stycket icke fått någon motsvarighet i förslaget. Enligt nämnda stycke gäller nu att, om fånge under verkställigheten av straff begår brott men på grund av sin sinnesbeskaffenhet icke kan fällas till ansvar för detta brott, han skall förvaras å

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 196b 77

sinnessjukavdelning vid långvården, till dess tiden för det honom lör det första brottet ådömda straffet har gått till ända. Bestämmelsen avser alt förhindra att den intagne i samband med straffriförklaringen överföres till sinnessjukhus, vilket skulle kunna leda till att han, om han återvinner hälsan, måste från sjukhuset utskrivas till fängelset. Såsom stratllagberedningen framhållit torde något behov av bestämmelsen i förevarande stycke icke föreligga vid den av beredningen föreslagna och i brottsbalken genomförda ordningen. Finner rätten vid lagföringen av det nya brottet, att den tilltalade är i behov av vård å sinnessjukhus, kan rätten, om ett mera långvarigt vårdbehov föreligger, med tillämpning av 34 kap. 1 § 3 brottsbalken undanröja den tidigare påföljden och för samtliga brott förordna om överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen. Kan åter den tilltalades vårdbehov tillgodoses å psykiatrisk avdelning inom fångvården i samband med verkställigheten av den tidigare ådömda påföljden, torde rätten med stöd av 33 kap. 2 § brottsbalken kunna underlåta att döma till påföljd för det nya brottet. Frågan huruvida den dömde vid frigivningen från fångvårdsanstalten bör överföras till sinnessjukhus får därvid lösas i enlighet med bestämmelserna i 48 § sinnessjuklagen.

Vad beträffar häktade som för sinnesundersökning intagits i fångvårdsanstalt eller hålles i häkte har övervägts att i 47 § intaga en särskild bestämmelse avseende dessa fall. Paragrafen, som redan är svåröverskådlig, skulle därigenom ytterligare tyngas. Finner undersökningsläkaren den undersökte icke vara i behov av vård å sinnessjukhus torde — utan uttrycklig bestämmelse — i enlighet med grunderna för 47 § 1 mom. andra stycket den häktade böra därefter hållas i häkte. Befinnes den häktade å andra sidan vara i behov av vård, bör han, om det ej redan skett, såsom antytts vid 42 §, överföras till sinnessjukavdelning vid fångvården.

1 3 mom. första stycket har i första meningen orden »enligt vad ovan sagts» uteslutits. Ändringen har betydelse för den i det föregående behandlade situationen att någon, som för undergående av annan påföljd är intagen å fängvårdsanstait, med tillämpning av 34 kap. 1 § 3 brottsbalken i en ny dom överlämnas till vård enligt sinnessjuklagen. Det kan antagas att i dylikt fall den dömde i samband med att han befunnits vara i behov av vård å sinnessjukhus överförts till sinnessjukavdelning vid fångvården med stöd av 48 § första stycket sinnessjuklagen. Till beaktande av det fall, att dylikt överförande emellertid icke hunnit ske, har i 3 mom. första meningen tillagts orden »eller i annan fångvårdsanstalt».

Kommittén för översyn av det rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation uttalar i sitt betänkande (SOU 1959: 20) att länsstyrelses medverkan vid intagning å sinnessjukhus av den som förklarats sträf fri och befinner sig på fri fot (47 § 3 mom. tredje stycket) icke kan anses innefatta någon självständig prövning, som motiverar att länsstyrelsen är inkopplad på intagningsförfarandet. Önskemål om att länsstyrelses medverkan i det

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

nämnda inlagningsförfarandet inåtte avvecklas har även framkommit i andra sammanhang. Vad kommittén uttalat får uppenbarligen i än högre grad giltighet efter brottsbalkens införande, då överlämnande till sinnessjukvård kommer att ske direkt genom domstolens dom. En ändring i angiven riktning av de berörda verkställighetsreglerna är därför motiverad. Vad som anförts om länsstyrelses uppgift vid intagning å sinnessjukhus av den som befinner sig på fri fot äger emellertid tillämpning även å fångvårdsmyndighets medverkan vid intagning å sådant sjukhus av den som vid tiden för domen förvaras å sinnessjukavdelning vid fångvården (47 § 3 mom. första stycket). Även reglerna om sistnämnda medverkan bör därför ändras. 1 båda fallen bör lämpligen ankomma på medicinalstyrelsen att föranstalta om intagningen. Föreskrifter därom har intagits i 47 § 3 mom. första och andra styckena i förslaget. — Som en följd av vad som föreslagits i det föregående kan 47 § 4 mom. upphävas.

48 §.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad som föreslagits av strafflagberedningen har i första stycket i förslaget sammanförts bestämmelser svarande mot nuvarande 1 inom. första och tredje styckena. I förslagets tredje stycke har på liknande sätt sammanförts bestämmelser motsvarande dem som nu finnes i 2 mom. första och andra styckena. Såsom anmärkts vid 33 § skall bestämmelserna i 48 § få tillämpning även på dem som intagits i arbetsanstalt enligt den föreslagna lagen om samhällsfarlig asocialitet. Därvid bör 48 § första stycket tillämpas när vårdbehovet kan antagas bli så kortvarigt att den dömde efter tillfrisknandet bör återföras till arbetsanstalten. Skulle undantagsvis ett mera långvarigt vårdbehov uppstå beträffande den som redan intagits i arbetsanstalt, överensstämmer det bäst med grunderna för den nyssnämnda lagstiftningen att den dömde intages På sinnessjukhus enligt 2 kap. Enligt 48 § andra stycket förutsätts härför att anstaltsvården upphör. Lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet tillåter också i sådant fall utskrivningsbeslut.

49, 51 och 59 §§.

Paragraferna bör ändras med hänsyn till att reglerna om tvångsarbete utgår. I 51 § har därjämte första stycket ändrats med hänsyn till medicinalstyrelsens befattning med intagningen i fall som avses i 47 § 3 mom.

53 och 54 §§.

Ändringarna i förevarande paragrafer innefattar en anpassning i olika avseenden till brottsbalkens regler.

Övergångsbestämmelser

Etter lagens ikraftträdande bör vad däri föreskrives om den som av domstol överlämnats till vård enligt sinnessjuklagen äga tillämpning å den som jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen förklarats fri från ansvar och i avgivet utlåtande befunnits vara i behov av vård å sinnessjukhus.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964 79

5) Förslag till ändrad lydelse av 17 och 19 §§ lagen om införande av

nya rättegångsbalken

Rättegångsbalkens promulgationslag måste i samband med brottsbalkens ikraftträdande ändras i vissa hänseenden. I 17 § första stycket bör sålunda förverkande av egendom i enlighet med den i brottsbalken begagnade terminologien betecknas som »särskild rättsverkan» och icke såsom »påföljd».

I 19 § första stycket upptages bestämmelser enligt vilka den som på grund av dom, vilken må verkställas utan hinder av att den ej vunnit laga kraft, är berövad sin frihet i annan ordning än genom häktning, vid fullföljd av talan skall anses som häktad för brottet. Att vederbörande är berövad friheten skall ej hindra honom att fullfölja talan. De särbestämmelser i rättegångsbalken, vilka gäller häktade, bör tillämpas, då dom, som innefattar frihetsberövande, på grund av nöjdförklaring eller särskilt lagstadgande börjat verkställas, innan målet slutligt avgjorts. Förordnande om verkställighet utan att laga kraft avbidas kan enligt brottsbalken meddelas beträffande dom å ungdomsfängelse (29 kap. 1 § tredje stycket) samt beträffande förordnande om sådan anstaltsbehandling, som kan ingå i skyddstillsyn (28 kap. 3 § andra stycket). Enligt vad som anförts vid remiss till lagrådet den 3 januari 1964 av förslag till lag om behandling i fångvårdsanstalt kan jämväl nöjdförklaring medföra, att dom må verkställas, ehuru den icke äger laga kraft. I nu förevarande hänseende synes med häktade i första hand böra jämställas den som genom dom, som må verkställas ehuru den icke äger laga kraft, dömts till påföljd för brott och för sådan verkställighet intagits i fångvårdsanstalt.

I 19 § första stycket bör allmän uppfostringsanstalt ej längre nämnas; bestämmelserna om tvångsuppfostran har nämligen genom lag den 30 juni 1947 (nr 299) och kungörelse den 16 juni 1950 (nr 409) upphört att gälla. Tagande i förvar torde ej längre behöva nämnas vid sidan av intagning i anstalt.

Enligt gällande lydelse av 19 § första stycket rättegångsbalkens promulgationslag jämställes med häktade även de, som på grund av sin sinnesbeskaffenhet förklarats fria från ansvar och som är intagna å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning vid fångvården. Straffriförklaringarna enligt gällande rätt täckes icke av något direkt motsvarande institut i brottsbalken. Beträffande psykiskt abnorma torde såsom jämställda med häktade höra räknas de som på grund av rättens förordnande om överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen är intagna å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning vid fångvården. Däremot torde det syfte, som ligger bakom ifrågavarande stadgande i rättegångsbalkens promulgationslag, ej motivera, att de för häktade gällande processuella reglerna utsträckes att gälla också de psykiskt abnorma, som jämlikt 33 kap. 2 § brottsbalken dömts till böter eller skydds-

80 Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1964

tillsyn eller som jämlikt nyssnämnda lagrums sista stycke förklarats fria från påföljd.

Enligt 19 § andra stycket rättegångsbalkens promulgationslag jämställes den, som vid domstol blir föremål för förfarande avseende tidigare ådömd påföljd, med den som tilltalats för brott. Han har sålunda rätt till biträde av offentlig försvarare och skall i viss utsträckning betraktas som om han vore häktad för brottet. De i förevarande stycke lagfästa principerna bör alltjämt gälla. Flertalet i förevarande stycke avsedda situationer beröres i rättegångsbestämmelserna i 38 kap. brottsbalken. För övriga fall bör emellertid styckets lydelse avpassas efter brottsbalksreglernas innehåll och utformning.

6) Förslag till ändring i sjömanslagen

61 §.

Gällande rätt och strafflagberedningen. Enligt paragrafens första stycke är befälhavare skyldig att under vissa närmare angivna förhållanden anställa förhör med besättningsman, som begått brott av den art att svårare straff än fängelse kan följa därå. Strafflagberedningen har i sitt betänkande Enhetligt frihetsstraff m. m. föreslagit, att avgörande skall vara att fängelse i mer än ett år kan följa å brottet.

Departementschefen. Paragrafen har, såvitt angår brottets svårhetsgrad, enligt gällande rätt ett tillämpningsområde motsvarande det som gäller för häktning enligt 24 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken. Sistnämnda stadgande har i proposition 1964: 10 föreslagits ändrat därhän, att det skall vara fråga om brott, för vilket är stadgat fängelse i ett år eller däröver. Denna gräns synes lämpligen kunna följas också vid bestämmande av tilllämpningsområdet för 61 § sjömanslagen.

77, 78 och 82 a §§.

Gällande rätt. I 77 § stadgas ansvar, i första stycket för den som vägrar befälhavare lydnad och i andra stycket för den som med våld eller hot om våld överfaller befälhavaren eller annan förman i eller för hans tjänst. I fall som avses i första stycket är straffet dagsböter eller, vid synnerligen försvårande omständigheter, fängelse i högst ett år. För brott som avses i andra stycket är straffet fängelse eller, vid synnerligen försvårande omständigheter, straffarbete i högst två år, varjämte möjlighet föreligger att, då omständigheterna är synnerligen mildrande, döma till dagsböter.

Lagens 78 § innehåller bestämmelser om myteri ombord. För anstiftare eller anförare stadgas fängelse eller straffarbete i högst två år och för an­

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1964 81

nan deltagare fängelse i högst sex månader eller, då omständigheterna är synnerligen mildrande, dagsböter. Om vid myteriet övats våld å person eller egendom må anstiftare eller anförare dömas till straffarbete i högst sex år och annan deltagare till straffarbete i högst två år. Paragrafen upptager vidare i tredje stycket stadgande att för våld eller annan brottslig gärning som begås vid myteri straffet skall bestämmas med tillämpning av 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen.

Bestämmelser om ansvar för försök, förberedelse, stämpling eller underlåtenhet att avslöja brott har ej upptagits i lagen.

Straffrättskommittén. I sitt betänkande med förslag till brottsbalk anförde straffrättskommittén (SOU 1953: 14 s. 476), att de gärningar som avses i 77 § andra stycket och 78 § sjömanslagen motsvarar de i strafflagen upptagna brottstyperna våld eller hot mot tjänsteman (10 kap. 1 §) och mot krigsman (26 kap. 7 §) samt myteri (26 kap. 3 §). I kommittéförslaget upptogs jämväl bestämmelser, vilka stadgar ansvar för försök eller förberedelse till våld eller hot mot tjänsteman eller krigsman och, såvitt gäller sådant mot krigsman riktat brott, även för stämpling till brottet, samt ansvarsbestämmelser för förberedelse, stämpling eller underlåtenhet att avslöja myteri. Enligt kommitténs mening borde motsvarande kriminalisering genomföras i fråga om de brott som avses i nyssnämnda lagrum i sjömanslagen. Kommittén föreslog därför, att i denna lag införes en ny paragraf, betecknad 82 a §, om ansvar för försök eller förberedelse till brott som avses i 77 § andra stycket samt för förberedelse, stämpling eller underlåtenhet att avslöja brott som avses i 78 §. Från straffbarhet borde dock enligt kommittén undantagas det fall att brott som avses i 77 § andra stycket, om det fullbordats, varit att anse som förövat under synnerligen mildrande omständigheter.

Härjämte föreslog kommittén, att i 78 § införes en beskrivning av myteri som svarar mot stadgandet angående myteri i brottsbalken. Därvid borde enligt kommittén bestämmelsen i 78 § första stycket andra punkten begränsas till att avse fall där vid myteriet övats förenat våld. Jämväl 77 § andra stycket föreslogs jämkat till överensstämmelse med brottsbalkens motsvarande stadganden.

Yttrandena. Kommittéförslaget har i sin helhet tillstyrkts av bl. a. Svenska

maskinbefäls förbundet.

De föreslagna ändrade brottsbeskrivningarna i 77 § andra stycket och 78 § har tillstyrkts av Svenska sjöfolksförbundet och lämnats utan erinran

av Sveriges fartygsbefälsförening. Sveriges redareförening har anmärkt på

den föreslagna avfattningen av 78 §. Enligt föreningen är det icke tillfredsställande att den strängare straffskalan skall gälla endast under förutsätt­

82 Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1961

ning att myteristerna oval »förenat» våld å person eller egendom. Föreningen finner det lämpligt att för myteri fallen gäller olika straffskalor allteftersom våld utövats eller icke, men anser att det är otillfredsställande att från det mer kvalificerade myteribrottet utesluta de fall då visserligen övats våld men detta icke kan betecknas som »förenat våld». Eftersom det i själva myteribrottet ligger att gärningsmännen har uppsåt att med förenat våld sätta sig upp mot befälhavaren eller den som i hans ställe för befälet, bör »törenat» såsom rekvisit för tillämpning av den strängare straffskalan utgå.

Den i 82 a § föreslagna kriminaliseringen av försök m. m. har avstyrkts av Svenska sjöfolksförbundet. Enligt förbundet föreligger icke behov att utsträcka straffskyddet till att omfatta även försök eller förberedelse till våld eller hot mot befälhavare eller förman ombord. Ej heller finns några sakliga motiv att kriminalisera förberedelse till myteri eftersom för fullbordat brott krävs endast »ådagaläggande av uppsåt att med förenat våld sätta sig upp mot befälhavaren». Ett godtagande av kommitténs förslag medför viss risk för att en befälhavare med svag personlig auktoritet kan utnyttja en sådan bestämmelse för att komina åt alla eventuella yttringar av missnöje med hans befälsföring vilka kanske som enda orsak har just bristerna hos befälhavaren själv.

Departementschefen. De brott varom nu är fråga torde böra konstrueras i nära överensstämmelse med motsvarande brottstyper i brottsbalken (se 17 kap. 1 och 16 §§ samt 21 kap. 3, 7 och 19 §§ brottsbalken). Således bör brottsbeskrivningarna i 77 § andra stycket och 78 § ändras, varjämte försök in. m. bör kriminaliseras, lämpligen genom att såsom sträffrättskommittén föreslagit en ny paragraf infogas i lagen.

I fråga om påföljd för ifrågavarande brott har kommittén i gällande straffskalor föreslagit de ändringar som föranledes av det enhetliga frihetsstraffet. Emellertid synes ändringar vara påkallade i ytterligare ett par hänseenden. Såsom antytts vid det år 1960 till lagrådet remitterade förslaget till brottsbalk (prop. 1962: 10 del C s. 155) torde straffskalor innehållande straffskärpning vid försvårande omständigheter respektive strafflindring vid mildrande omständigheter böra ersättas med en gradindelning av brotten. För brott som avses i 77 § andra stycket har därför strafflindringsregeln ersatts med en särskild lägre sträffskala för ringa brott. Vad beträffar straffskalan i 78 § för annan deltagare i myteri än anstiftare eller anförare synes denna vid jämförelse med skalor för likartade och även något grövre brott, exempelvis de i 16 kap. 1 § och 21 kap. 3 § brottsbalken upptagna, böra innefatta även dagsböter.

Av nyss anförda skäl bör jämväl straffskalan i 77 § första stycket revideras. Denna stadgar dagsböter eller fängelse i högst ett år. Inom denna begränsade ram torde det ej finnas anledning att genomföra en gradindelning

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1964 83

av brottet. Skalan föreslås därför bli likalydande med den som gäller för motsvarande brottstyp enligt 13 kap. 5 § luftfartslagen.

Den i 78 § tredje stycket upptagna särskilda konkurrensregeln föreslås utgå. Frågan, huruvida våld eller annan brottslig gärning som begås vid myteri, skall föranleda ansvar förutom enligt denna paragraf jämlikt annan ansvarsbestämmelse får liksom i övriga fall bedömas efter allmänna regler.

82 §.

Paragrafen föreslås avfattad i överensstämmelse med stadgandet om straffnedsättning och påföljdseftergift i 33 kap. 4 § brottsbalken. Den föreslagna ändringen är av huvudsakligen redaktionell natur.

7) Förslag till ändring i lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.

Lagen den 22 maj 1963 (nr 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. trädde i kraft den 1 juli 1963. Enligt dess 36 § ankommer det på Kungl. Maj :t att förordna om tillämpning av lagen i förhållande till vart och ett av de övriga nordiska länderna. Genom kungörelse den 22 november 1963 (nr 571) har den svenska lagen trätt i tillämpning i förhållande till Danmark, Finland, Island och Norge den 1 januari 1964. Då motsvarande beslut meddelats i de övriga nordiska länderna, har del avsedda samarbetet tagit sin början.

Det har givetvis redan under förarbetena till den svenska lagen varit uppenbart, att brottsbalkens ikraftträdande skulle nödvändiggöra förhållandevis omfattande ändringar i lagen. Brottsbalkens påföljdssystem skiljer sig i åtskilliga hänseenden från det nu gällande.

Komplikationer vid anpassning av Sveriges nordiska verkställighetslag till brottsbalkens regelsystem vållas huvudsakligen i fråga om påföljden skyddstillsyn, som icke har någon direkt motsvarighet i de övriga nordiska ländernas lagar. Liksom skyddstillsynen närmast motsvarar den nuvarande villkorliga domen med övervakning, torde dock skyddstillsyn i verkställighetssamarbetet kunna jämställas med de olika former av villkorlig dom i förening med övervakning, som ingår i övriga i samarbetet deltagande länders rättssystem. Härvid är dock att beakta att svensk rätt efter brottsbalkens ikraftträdande ej längre känner påföljdsformerna villkorligt anstånd med ådömande av straff eller med verkställighet av utmätt straff. Villkorlig dom enligt brottsbalken motsvarar ej någon av de påföljdsformer, som omfattas av det nordiska samarbetet. För att i görligaste mån undvika terminologiska förväxlingar har i det förslag till ändring i den

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

nordiska verkställighetslagen, som nu framlägges, beteckningen villkorlig dom ej använts om sådana i andra länder meddelade domar, där den dömde erhållit villkorligt anstånd med ådömande av straff eller med verkställighet av straff. Den som avses med dylik utländsk dom har, eftersom skyddstillsyn torde vara en alltför speciell term för att kunna användas om annat än brottsbalkspåföljden, i förslaget betecknats som den villkorligt dömde.

Brottsbalkens regler om böter och förverkande är ej av den art, att de nödvändiggör några ändringar i den nordiska verkställighetslagens första avsnitt, som handlar om verkställighet av böter m. m. (1—4 §§). Övriga avsnitt — om verkställighet av frihetsstraff (5—9 §§), om övervakning av villkorligt dömd m. m. (10—16 §§), om tillsyn över villkorligt frigiven m. m. (17—23 §§) och gemensamma bestämmelser (24-—36 §§) — beröres samtliga av ändringarna i påföljdssystemet vid brottsbalkens ikraftträdande.

6 §•

I och med att straffarbete och fängelse sammanslås till ett enhetligt frihetsstraff, benämnt fängelse, erfordras ej längre skilda regler för de utländska sträf farternas motsvarighet i svensk rätt; utländskt frihetsstraff bör alltid omvandlas till fängelse på lika lång tid.

7—9 §§.

Ingen annan ändring föreslås än att straffarbete ej längre nämnes vid sidan av fängelse.

10 §.

1 enlighet med vad som anförts i det föregående bör, med hänsyn till den nya innebörden av villkorlig dom i brottsbalken, beteckningen villkorlig dom ej användas i fråga om utländska domar som omfattas av verkställighetssamarbetet. Paragrafen har därför redaktionellt jämkats. Verkställigheten av övervakning i samband med villkorligt anstånd, som i annat nordiskt land meddelats beträffande straffs ådömande eller verkställighet, har anknutits till de svenska reglerna om skyddstillsyn, ehuru med vissa i det följande redovisade undantag. Dansk betinged dom, finsk villkorlig straffdom, isländsk skilorösbundinn refsidöm och norsk betinget dom företer sinsemellan icke oväsentliga skillnader, och en överflyttning av verkställigheten kommer — oavsett mellan vilka länder den sker — att medföra en förändring av den ådömda påföljdens faktiska gestaltning. Detta har stått klart redan vid lagens tillkomst, och de förändringar i förutsättningarna för samarbetet, som inträder genom att villkorlig dom enligt den nu gällande svenska lagen om villkorlig dom försvinner och ersättes av påföljder enligt brottsbalken, är icke så stora, att de bör motivera en omprövning av samarbetets omfattning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1964 85

11 §•

Övervakningen av den som dömts till skyddstillsyn handhas enligt 26 kap. 12 § och 28 kap. 6 § brottsbalken av övervakningsnämnd. Det torde därför vara lämpligt, att övervakningsnämnd också handhar hit överflyttad övervakning av den, som villkorligt dömts i annat nordiskt land.

12 §.

Nuvarande bestämmelser innebär, att svensk lags regler om villkorlig dom i princip skall gälla beträffande hit överflyttad övervakning. På motsvarande sätt torde efter brottsbalkens ikraftträdande reglerna om skyddstillsyn böra ges giltighet. Behandling i anstalt jämlikt 28 kap. 3 § brottsbalken innebär dock en så stor avvikelse från de mot skyddstillsyn svarande påföljderna i övriga nordiska länder, att detta led i skyddstillsynen i vart fall tills vidare torde böra undantagas från det nordiska verkställighetssamarbetet.

Förbud mot förlängning av prövotiden utöver fem år erfordras ej längre. .Jämlikt 28 kap. 7 § brottsbalken kan nämligen övervakningen förlängas högst till fem år.

Paragrafens nu gällande andra stycke reglerar förverkande av villkorligt medgivet anstånd. Brottsbalken känner ej dylikt förverkande; vad som vid misskötsamhet eller ny brottslighet i sista hand kan förekomma, är att påföljden undanröjes och annan påföljd bestämmes. Tänkbart vore att i förevarande lag ge särskilda regler om förverkande av anstånd, som meddelats i annat land. Det nordiska samarbetet baseras emellertid på att verkställighetslandets regler så långt som möjligt tillämpas beträffande dit överflyttad verkställighet. Gör villkorligt dömd sig skyldig till misskötsamhet eller ny brottslighet av den art, att förverkande kunnat komma i fråga, torde i allmänhet en tillämpning av de regler som enligt brottsbalken gäller om skyddstillsyn för motsvarande fall leda till att den i annat land ådömda påföljden undanröjes och annan påföljd bestämmes. Har det utomlands beslutade anståndet avsett verkställighet av bestämt straff, torde, om den nya påföljden är ett straff, detta komma att bestämmas med beaktande av det i det andra landet ådömda straffet; sker undanröjandet på grund av misskötsamhet, torde man kunna räkna med att påföljdsbestämningen utmynnar i ett straff av motsvarande storlek. Påfölj dsbestämningen skall emellertid ske enligt svensk lag. Undantagsvis kan det förekomma, att den med den utländska domen avsedda gärningen ej är straffbar enligt svensk rätt eller att påföljd på grund av preskription ej kan ådömas. Någon annan påföljd kan då ej bestämmas, vilket kan utgöra anledning att i stället för undanröjande med tillämpning av 13 § hänskjuta frågan om åtgärder till behörig myndighet i domslandet. Ett sådant hänskjutande kan även vara motiverat, om straffskalan för brottet i domslandet avsevärt skiljer sig från vad som gäller här.

86 Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 196b

Med en lösning av problemet etter dessa linjer erfordras ingen motsvarighet till de för närvarande i paragrafens andra stycke intagna reglerna. Hänvisningen i första stycket till reglerna om skyddstillsyn torde vara tillräcklig. Efter undanröjande skall alltså påföljd bestämmas enligt svensk lag. Om fråga är om ingripande på grund av annan misskötsamhet än brott, kan övervakningsnämnden jämlikt 28 kap. 8 § brottsbalken hos åklagare göra framställning att vid domstol föres talan om undanröjande av skyddstillsynen. Efter undanröjande kan fängelse ådömas, även om den utländska domen lytt å frihetsstraff, eftersom den domen vid tillämpning av 28 kap. 9 § och 34 kap. 1 § brottsbalken anses utgöra skyddstillsyn.

13 §.

Enligt 28 kap. 7 och 8 §§ brottsbalken har övervakningsnämnd att taga befattning med ärenden angående åtgärd mot den som står under skyddstillsyn. Övervakningsnämnd torde därför jämte domstol — som ju i anledning av åtal för ny brottslighet kan få anledning att taga befattning med den villkorligt dömde — böra tilläggas befogenhet att enligt denna paragraf till myndighet i annat land hänskjuta fråga om åtgärd.

14 §.

Enligt denna paragraf kan villkorligt anstånd som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge förklaras förverkat här i riket, även om övervakning ej anordnats här. Paragrafen gäller även i det fall att domen över huvud icke är förenad med övervakning. Någon begränsning av paragrafens tillämpningsområde torde ej böra övervägas i detta sammanhang. Man måste emellertid taga ställning till vilka möjligheter att välja påföljd den svenska domstolen skall ha när den undanröjer en utländsk villkorlig dom utan övervakning. Bäst överensstämmande med tankegången bakom stadgandet torde vara att utesluta möjligheten att döma till skyddstillsyn. Detta torde lämpligen få komma till uttryck på det sättet, att de svenska reglerna om skyddstillsyn göres tillämpliga för alla de fall — med eller utan övervakning — som paragrafen avser. Av 34 kap. 1 § 3 brottsbalken följer då att vid undanröjande annan påföljd än skyddstillsyn skall väljas. Den utländska domen bör i den utsträckning det över huvud taget är möjligt behandlas som en dom å skyddstillsyn. Av hänvisningen till svensk lag följer då bl. a., att de i 34 kap. 6 § brottsbalken stadgade begränsningarna gäller.

15 §.

De i denna paragraf föreslagna ändringarna innebär, att lagstöd ges för samarbete i fråga om svensk skyddstillsyn. Om fråga om åtgärd hänskjutits hit från myndighet i annat nordiskt land, upptages ärendet av övervakningsnämnd. Finner nämnden därvid att skyddstillsynen bör undanröjas, får bestämmelserna i 28 kap. 8 § brottsbalken tillämpas.

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1964 87

16 §. Paragrafen avser för närvarande både villkorlig dom med övervakning och villkorlig dom utan övervakning. Villkorlig dom är enligt brottsbalken icke förenad med övervakning, och utrymme finnes alltså icke för något verkställighetssamarbete med övriga nordiska länder. Då någon inskränkning av paragrafens nuvarande tillämpningsområde ej torde böra ske, bör emellertid i annat nordiskt land meddelat beslut avseende undanröjande av villkorlig dom godtagas här i riket. Paragrafen föreslås utformad i enlighet härmed. Härmed nås också överensstämmelse med vad för motsvarande fall gäller enligt 14 §. Det kan ifrågasättas, huruvida någon motsvarighet till undanröjande av villkorlig dom eller skyddstillsyn kan ske enligt övriga i samarbetet deltagande länders rätt. Om förverkande av villkorligt anstånd är ju ej tal i brottsbalken, och övriga länders regler torde närmast taga sikte på sådant förverkande. Vad som skall anses motsvara undanröjande är emellertid närmast en intern lagstiftningsfråga i övriga länder, och det förefaller för Sveriges del vara tillräckligt, att rättsgrund ges för utländska besluts giltighet här.

17 §.

I denna och åtskilliga följande paragrafer har, liksom i rubriken över förevarande avsnitt av lagen, föreslagits de ändringar som betingas av att villkorligt frigiven enligt brottsbalken står under övervakning, ej under tillsyn.

18 §•

Paragrafen har i förslaget utformats i överensstämmelse med 11 §. Fångvårdsstyrelsens uppgifter i fråga om de villkorligt frigivna övertages enligt brottsbalken av övervakningsnämnderna.

19 §.

Frihetsstraff i utländsk straffart bör, när fråga är om verkställighet, i alla fall omvandlas till svenskt fängelse. Förverkande av villkorligt medgiven frihet beslutas enligt brottsbalken av övervakningsnämnden eller, vid sammanträffande av brott, av domstol. Paragrafen har ändrats i enlighet härmed.

22 §.

Regeln i paragrafens sista stycke om behörig svensk myndighet föreslås avfattad i överensstämmelse med motsvarande regel i 15 §. övervakningsnämnden får i fråga om hänskj litet ärende tillämpa reglerna i 26 kap. 15— 20 §§ brottsbalken.

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

24—26 §§. De föreslagna ändringarna är av terminologisk art eller hänför sig till förhållanden, som berörts i det föregående. Framställning om överflyttning av övervakning av den som villkorligt frigivits bör ankomma på övervakningsnämnden (25 § andra stycket).

27 §. Enligt 37 kap. 7—9 §§ brottsbalken kan talan mot övervakningsnämnds beslut föras hos kriminalvårdsnämnden i ärenden angående villkorlig frigivning, hos hovrätt i skyddstillsynsärenden, hos ungdomsfängelsenämnden i ärenden angående ungdomsfängelse och hos interneringsnämnden i ärenden angående internering. Att övervakningsnämnds beslut i ärenden enligt 15 § förevarande lag bör fullföljas i hovrätt är naturligt med hänsyn till att det är fråga om tillämpning av skyddstillsynsreglerna. Det synes då vara konsekvent att låta talan mot övervakningsnämnds beslut enligt 22 § fullföljas hos kriminalvårdsnämnden.

29—30 §§. De nya konkurrensreglerna i 34 kap. brottsbalken medför att något undantag för fall motsvarande 4 kap. 3 och 4 §§ strafflagen icke behöver stadgas. Med hänsyn till stadgandet i 34 kap. 3 § andra stycket brottsbalken erfordras icke någon motsvarighet till reglerna i nuvarande 30 §.

övergångsbestämmelserna

Straffarbete, som ådömts jämlikt strafflagen, får vid tillämpningen av denna lag omvandlas till fängelse. Villkorlig dom enligt äldre rätt kommer i princip att följa reglerna om skyddstillsyn. Härav följer bl. a. att övervakningsnämnden ersätter övervakningsdomstolen.

8) Förslag till ändring i lagen om allmänt kriminalregister

Redan då förslaget till lag om allmänt kriminalregister lades fram (prop. 1963: 39), var det uppenbart, att lagen inom kort skulle behöva ändras för att anpassa brottsregistreringen efter brottsbalkens påföljdssystem. Den för översyn av brottsregistreringen tillkallade utredningsmannen, hovrättspresidenten Maths Heuman, behandlade i betänkandet »Den allmänna brottsregistreringen» (SOU 1961:11) frågan hur registreringen bör utformas efter genomförandet av brottsbalken. Utredningsmannen utgick därvid från den lydelse balken hade enligt det förslag, som den 26 augusti 1960 remitterades till lagrådet. Betänkandet har remissbehandlats (se prop. 1963: 39 s. 8).

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1964 89

Såsom antytts föranleder brottsbalkens påföljdssystem ändringar i sak i de gällande registreringsreglerna. Därvid är särskilt att märka, att bötesdomar ej längre skall vara återfallsgrundande. Skälen mot att efter brottsbalkens ikraftträdande registrera sådana domar har närmare utvecklats vid remissen till lagrådet av förslaget till lag om allmänt kriminalregister (prop. 1963: 39 s. 30). Lagrådet har förklarat sig ej ha något att erinra mot vad därvid uttalats om att bötesdomar efter balkens ikraftträdande ej längre bör upptagas i registret.

1 §• Beteckningen fångvårdsstyrelsen torde, i enlighet med vad som anförts vid remiss till lagrådet den 5 juni 1963 av förslag till lag om införande avbrottsbalken m. m. (prop. 1964: 10 s. 112), genomgående böra utbytas mot kriminalvårdsstyrelsen.

2 §•

I fråga om vilka uppgifter, som skall intagas i kriminalregistret, bör såsom redan nämnts den inskränkningen göras, att bötesstraff icke registreras. Viss tvekan kan råda huruvida undantag skall göras för de fall, då böter ådömes jämte villkorlig dom eller skyddstillsyn. Visserligen utgör bötesstraffet i dessa fall en integrerande del av den beslutade påföljden. Sker återfall i brott, är det dock för åklagare och domstolar, som har att taga ställning till den nya brottsligheten, tillräckligt att genom utdrag av kriminalregistret erhålla upplysning om att vederbörande erhållit villkorlig dom eller dömts till skyddstillsyn. Kan domen ha intresse ur personutredningssynpunkt, torde den regelmässigt införskaffas och dess fullständiga innehåll därigenom bli känt. Åsikten att böter ej bör registreras, då de ådömes jämte annan påföljd, har av föredragande departementschefen uttalats redan när möjlighet till sådan påföljdskombination första gången infördes i lagstiftningen (prop. 1959: 146 s. 20). Praxis synes emellertid ha utvecklats i annan riktning (se uttalande av lagrådet i prop. 1963: 39 s. 71). Anledning torde emellertid saknas att i denna fråga frångå den tidigare ståndpunkten. Lika litet som bötesdomar bör domar å disciplinstraff intagas i det allmänna kriminalregistret. Registrering av domar å avsättning eller suspension sker ej för närvarande. Oaktat det kan tänkas, att en dom å avsättning eller suspension kan böra föranleda straffskärpning enligt 26 kap. 3 § brottsbalken — motsvarande situation kan föreligga enligt gällande rätt — synes tillräckligt starka skäl ej föreligga att nu utvidga registreringen till att omfatta också dessa domar. Domar å fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering bör liksom närmast motsvarande nu använda påföljder an­

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 190'i

tecknas i det allmänna kriminalregistret. Såsom utredningsmannen förordat, bör beträffande skyddstillsyn anmärkas de fall, då förordnande meddelats om behandling i anstalt. Då fråga är om åtgärd beträffande den, som dömts till skyddstillsyn men icke iakttager vad som åligger honom, bör nämligen förordnande om anstaltsbehandling i regel icke förekomma i andra fall än där den dömde tidigare icke varit intagen i fångvårdsanstalt (prop. 1962: 10 del C s. 305).

I vad gäller överlämnande till särskild vård föreslog utredningsmannen (SOU 1961: 11 s. 259), att registeranteckning skulle ske beträffande överlämnande till vård enligt lagen om nykterhetsvård för brott, varå kan följa fängelse, samt beträffande överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen och till öppen psykiatrisk vård. Angående överlämnande till vård enligt barnavårdslagen anfördes, att sådan dom i undantagsfall kan ha återfallsgrundande verkan. Utredningsmannen ansåg dock, att domar av detta slag ej borde registreras, och åberopade därvid de skäl han anfört mot registrering av domar, genom vilka domstol med stöd av lagen den 30 december 1952 med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig överlämnat till barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd för den unges omhändertagande för skyddsuppfostran. Dessa skäl var, att antalet dylika domar är mycket ringa och att kännedom om sådan dom vid återfall normalt bör kunna vinnas genom personutredning eller lokala polisregister. Den nuvarande ordningen, d. v. s. att registrering ej sker, kunde enligt utredningsmannens mening icke anses förbunden med sådana olägenheter, att tillräckliga skäl för registrering var för handen. Utredningsmannen fann ej heller tillräckliga skäl föreligga för registrering av påföljdseftergift jämlikt 33 kap. 4 § sista stycket brottsbalken.

Vid remissbehandlingen av utredningsmannens betänkande föreslog Stockholms rådhusrätt, att registrering skulle ske av de domar angående överlämnande till vård enligt barnavårdslagen, vilka avser brott som kan medföra frihetsstraff. Föreningen Sveriges häradshövdingar förordade registrering av ifrågavarande domar under påpekande, att sådant överlämnande kunde vara återfallsgrundande. Föreningen ansåg vidare, att av domstol meddelad påföljdseftergift för brott, som icke är ringa, borde registreras. Allt överlämnande till särskild vård borde enligt Föreningen Sveriges landsfiskaler registreras, då fråga är om brott, varå kan följa fängelse.

Att i det allmänna kriminalregistret anteckna alla beslut om överlämnande till särskild vård torde knappast kunna komma i fråga. Viktigast synes vara, att upplysning genom registerutdrag kan vinnas om att överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen eller till öppen psykiatrisk vård har skett, detta med hänsyn till den betydelse psykisk abnormitet har för valet av påföljd. Av samma skäl bör, då den som dömes till skyddstillsyn begått brott under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 är 1964 91

annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste auses jämställd med sinnessjukdom, särskild anteckning härom ske (prop. 1962: 10, del C s. 365); i dylika fall må ej meddelas förordnande om anstaltsbehandling (33 kap. 2 § andra stycket brottsbalken). I enlighet med den tidigare intagna ståndpunkten att böter ej bör registreras torde ej heller böter, som jämlikt 33 kap. 2 § andra stycket brottsbalken ådömes psykiskt abnorma lagöverträdare, böra registreras. Härmed synes bäst överensstämma, att — i motsats till vad utredningsmannen föreslagit — dom, varigenom psykiskt abnorm person jämlikt nyssnämnda paragrafs sista stycke förklaras fri från påföljd, ej antecknas i registret.

Den särskilda återfallsregeln i 26 kap. 3 § brottsbalken medför visserligen, att överlämnande till vård enligt barnavårdslagen kan komma att föranleda återfallsskärpning i de fall, då påföljden ådömes för sådant i brottsbalken avsett brott, för vilket är stadgat fängelse och som begåtts efter det att gärningsmannen fyllt aderton år. Såsom framhållits vid kriminalregisterlagens tillkomst (prop. 1963: 39 s. 33) är det dock angeläget att samtliga fall, där åklagares eller domstols avgörande innebär, att ansvaret för unga lagöverträdares behandling lägges på barnavårdens organ, hålles utanför det allmänna kriminalregistret. Hänsyn till de fåtaliga fall, då domar å överlämnande till vård enligt barnavårdslagen kan medföra återfallsskärpning, motiverar icke, att domar av detta slag registreras. I de fall då sådan dom kan tänkas vara av betydelse vid bedömning av ny brottslighet, torde kännedom om domen regelmässigt vinnas vid förundersökningen eller personundersökningen, överlämnande till vård enligt lagen om nykterhetsvård torde däremot i den utsträckning som föreslagits av utredningsmannen böra föranleda registrering. Jag delar utredningsmannens mening, att påföljdseftergift ej bör registreras.

Anstånd med verkställighet av ådömt förvandlingsstraff skall enligt den föreslagna nya lagen om verkställighet av bötesstraff (prop. 1964: 10 s. 200) ej längre ske i form av villkorlig dom. Oaktat den brottslighet, som föranlett det ursprungliga straffet, bedömts förskylla allenast böter, vilka såsom nämnts i princip ej skall registreras, torde anstånd med verkställighet av förvandlingsstraffet böra antecknas för att reglerna om förverkande av anstånd och om förlängning av prövotid skall komma att tillämpas i de i 19 § av den föreslagna lagen beskrivna situationerna. Däremot torde det vara överflödigt att, såsom för närvarande sker, i registret intaga uppgift om bötesbeslut, som ligger till grund för förvandlingsbeslutet. I de fall, då innehållet i sådant beslut kan ha betydelse för nytt mål eller ärende beträffande samma person, måste ändå akten eller åtminstone beslutet i förvandlingsmålet regelmässigt införskaffas.

Tvångsarbete ådömes för närvarande med stöd av lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling. Efter anmälan av chefen för inrikesdepartementet bar Kungl. Maj :t den 3 januari 1964 beslutat inhämta lag­

92 Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

rådets yttrande över ett förslag till lag om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet. Denna lag, som skall ersätta lösdrivarlagen, föreslås träda i kraft den 1 januari 1965. I lagen upptages icke åtgärder som bör registreras i kriminalregistret. Såsom nämnts i det föregående avses även bestämmelserna om tvångsarbete i socialhjälpslagen skola upphävas. Vid utarbetandet avföreliggande förslag till ändringar i kriminalregisterlagen har därför de stadganden i gällande lag, som hänför sig till tvångsarbete, ej medtagits (2, 4, 7, 8, 10 §§).

3—4 §§.

I 3 § kriminalregisterlagen anges, vilka till det ordinära förfarandet hörande beslut angående förändringar av redan ådömda påföljder som skall antecknas i registret. Till dessa regler ansluter sig reglerna i 4 § angående vad som skall antecknas i fråga om verkställighet av påföljder. Urvalet av de hithörande fakta, som efter brottsbalkens ikraftträdande bör registreras, måste ske under hänsynstagande å ena sidan till att registret icke göres alltför omfattande och å andra sidan till att registret ej kommer att sakna de uppgifter, som är nödvändiga för en riktig tillämpning av straffrättens regler om återfall, konkurrens och förverkande av anstånd samt för bedömande av huruvida viss påföljd lagligen må tilllämpas. Synpunkten att registret skall kunna fungera som källa för vandelsupplysningar kan däremot, såsom närmare utvecklats vid framläggandet av förslag till kriminalregisterlag, icke tillmätas någon nämnvärd betydelse. Personutredningar — för judiciella och andra ändamål — får ske med ledning av andra uppgifter än de summariska anteckningarna i kriminalregistret.

Böter, ämbetsstraff och disciplinstraff skall såsom nämnts vid 2 § aldrig registreras. Förvandlingsstraff för böter registreras liksom för närvarande endast då anstånd lämnas med verkställigheten. Detta innebär, att av kriminalregistret ej framgår att en person är eller har varit intagen i fångvårdsanstalt för verkställighet av förvandlingsstraff eller i militärhäkte för verkställighet av arreststraff. Suspension får visserligen ej verkställas, medan den dömde för undergående av påföljd är intagen i fångvårdsanstalt eller inilitärhäkte (32 kap. 3 § brottsbalken). Det måste emellertid betraktas som ytterst osannolikt, att det vid verkställighet av suspensionsstraff förbises, att dylikt hinder mot verkställigheten föreligger. Regeln i nyss citerade lagrum utgör därför ej anledning att införa registrering av verkställighet av förvandlingsstraff och arreststraff. Ej heller torde den omständigheten, att det vid sammanträffande av brott kan vara av betydelse vid vilken tidpunkt suspensionsstraff börjat verkställas (34 kap. 14 § brottsbalken), utgöra anledning att anteckna nämnda tidpunkt i registret.

Beträffande fängelsestraff har tidpunkterna då domen meddelas, då in­

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 196A 93

tagning i anstalt sker samt då frigivning från anstalt äger rum eller påföljden eljest upphör betydelse för tillämpningen av konkurrensreglerna i 34 kap. brottsbalken. Dagen för domen framgår av den anteckning, som skall göras enligt 2 § i den föreslagna lagen. Tidpunkterna för intagning i och frigivning från anstalt måste liksom för närvarande antecknas. Är frigivningen villkorlig, upphör påföljden vid prövotidens slut. Prövotidens längd låter sig fastställas med ledning av uppgift om återstående strafftid, vilken alltså liksom för närvarande bör framgå av registret. De förändringar av påföljden, som har den betydelse att de bör antecknas, är förlängning av prövotiden, förordnande att påföljden skall avse jämväl annat brott, förverkande av den villkorligt medgivna friheten samt undanröjande av den ådömda påföljden. I sistnämnda fall (34 kap. 1 § 3 brottsbalken) kommer jämväl den i samband med undanröjandet ådömda påföljden, som skall vara av annan art, att antecknas i den mån så skall ske enligt reglerna i den föreslagna 2 §. Då rätten jämlikt 34 kap. 1 § 2 brottsbalken dömer särskilt till påföljd för ett nyupptäckt brott, är 2 § avgörande för huruvida anteckning skall ske i kriminalregistret.

Då villkorlig dom ådömts, kan enligt 34 kap. 1 och 5 §§ brottsbalken vid sammanträffande av brott antingen förordnas, att den villkorliga domen skall avse jämväl nyupptäckt brott, eller dömas särskilt till påföljd för det nyupptäckta brottet eller förordnas om undanröjande av den villkorliga domen i samband med att påföljd av annan art ådömes. Förordnande att påföljden skall avse jämväl annat brott bör liksom undanröjande av påföljden antecknas i registret. Prövotiden vid villkorlig dom är i princip två år, räknat från den dag rättens avgörande i vad angår påföljd för brottet genom nöjdförklaring eller eljest vinner laga kraft mot den dömde. Den kan emellertid enligt brottsbalken förlängas till tre år, vid misskötsamhet med stöd av 27 kap. 6 § och vid sammanträffande av brott enligt 34 kap. 5 §. För riktig tillämpning av reglerna om sammanträffande av brott beträffande den, som ådömts villkorlig dom, är det av betydelse att känna prövotidens början och slut. Beträffande den första av dessa båda tidpunkter torde det vara tillräckligt, att i blankett för uppgift till kriminalregistret om den villkorliga domen plats lämnas för anteckning om tidpunkten för nöjdförklaring, då sådan förklaring föreligger vid tiden för uppgiftslämnandet. Om enligt denna ordning kriminalregistret beträffande villkorlig dom ej tillförts anteckning om tidpunkten för nöjdförklaring, utgör detta anledning att antaga, att prövotiden ej börjat löpa redan vid tiden för domen. Att i de sannolikt få fall, då upplysning om tiden för prövotidens början är erforderlig, göra förfrågan därom hos vederbörande domstol, torde innebära mindre omgång än att särskild uppgift insändes i alla de fall, då prövotiden börjar löpa först efter det att uppgift om den villkorliga domen lämnats till registret. Beslut om förlängning av prövotiden måste däremot alltid antecknas.

94 Kungl. Maj:ls proposition nr 90 år 196b

Beträffande skyddstillsyn gäller likaledes, att de förändringar av påföljden, som har den betydelse att de bör antecknas i kriminalregistret, är förlängning av prövotiden, förklaring att påföljden skall avse jämväl annat brott och undanröjande av påföljden. Därjämte bör anteckning ske i de fall, då förordnande om behandling i anstalt meddelas efter domen å skyddstillsyn. Sådant förordnande kan ges med stöd av 28 kap. 8 och 9 §§ samt 34 kap. 6 § brottsbalken. Vad angår verkställigheten av påföljden torde det liksom vid villkorlig dom vara tillräckligt, att uppgift om eventuell nöjdförklaring lämnas samtidigt med uppgiften om domen. Prövotiden är vid skyddstillsyn i princip tre år. Den kan dock förlängas, vid misskötsamhet jämlikt 28 kap. 7 § och vid sammanträffande av brott jämlikt 34 kap. 6 § brottsbalken.

Tidpunkterna för början och slut av den anstaltsbehandling som kan ingå i skyddstillsyn synes ej ha den betydelse ur återfalls- eller konkurrenssynpunkt, att de behöver antecknas. Visserligen får såsom tidigare nämnts suspension ej verkställas, medan den dömde är intagen i fångvårdsanstalt. I praktiken torde underlåtenhet att anteckna tid för anstaltsbehandling, ingående i skyddstillsyn, ej kunna medföra någon risk för att suspensionsstraff kommer att verkställas å sådan tid.

Då ungdomsfängelse ådömts, äger rätten vid sammanträffande av brott under vissa i 34 kap. 8 § brottsbalken angivna förutsättningar förlänga den längsta tid som ungdomsfängelse må pågå från fem till sex år. Rätten har också möjlighet att föreskriva att överförande till vård utom anstalt ej får ske före viss tidpunkt. Sådana beslut bör antecknas i registret liksom förordnande att påföljden skall avse annat brott och undanröjande av den ådömda påföljden. Om till verkställighet på en gång förekommer dom å ungdomsfängelse och dom å fängelse i mer än ett år, kan rätten jämlikt 34 kap. 12 § brottsbalken efter anmälan av åklagare antingen undanröja ungdomsfängelset och döma till fängelse för den med ungdomsfängelset avsedda brottsligheten eller också förklara, att den ena påföljden skall träda i stället för den andra. Jämväl då detta senare alternativ väljes, bör anteckning i registret ske. Sista ledet i den föreslagna 3 § 1 har avseende å detta fall.

Beträffande verkställigheten av ungdomsfängelse är det av betydelse för åklagare och domstolar att känna till huruvida den dömde vårdas i anstalt vid viss tidpunkt. Anteckning bör därför göras om anstaltsvårdens början, övergång till vård utom anstalt samt — då sådan åtgärd vidtages — återintagning i anstalt beträffande den som dömts till ungdomsfängelse. Av registret bör vidare framgå den tidpunkt, då ådömt ungdomsfängelse upphört, vilket enligt 29 kap. 12 § brottsbalken inträffar antingen då ungdomsfängelsenämnden förordnar därom eller vid utgången av den tid som behandlingen längst må pågå.

Angående ådömd internering bör anteckningar om förändring av på­

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1964 95

följden och om verkställighet göras i samma omfattning som beträffande ungdomsfängelse. Förordnande av rätten om förlängning av längsta tid för påföljden förekommer icke vid internering, däremot jämlikt 30 kap. 8 § brottsbalken förordnande om förlängning av tiden för vård i anstalt och jämlikt 34 kap. 13 § bestämmande av ny minsta tid för anstaltsvård. Också sistnämnda slag av förordnanden bör antecknas i registret. Förordnande om överlämnande till vård enligt lagen om nykterhetsvård kan i enlighet med 38 kap. 2 § brottsbalken undanröjas. Även om därvid ej dömes till påföljd, som enligt den nu föreslagna 2 § skall registreras, torde i de fall då förordnandet om överlämnande skolat registreras också beslutet om undanröjande böra antecknas (3 § 1). Genom att anstånd med verkställighet av förvandlingsstraff ej längre skall ha formen av villkorlig dom erfordras särskilda regler om anteckning i registret av beslut om förlängning av prövotid och om förverkande av anstånd. Om domstol jämlikt 34 kap. 10 § första stycket ånyo prövar fråga om påföljd för brott eller jämlikt samma paragraf, andra stycket, bestämmer det fängelsestraff dömd person skall undergå, bör anteckning om domstolens beslut göras i kriminalregistret. I andra stycket av 4 § stadgas för närvarande, att anteckning i registret skall göras i vissa fall då den som vistas å anstalt befinnes lida av psykisk abnormitet. Bestämmelsen torde numera sakna praktisk betydelse och den synes, såsom också lagrådet ifrågasatt (prop. 1963: 39 s. 71), kunna uteslutas.

6 §• Såsom anmärkts vid behandlingen av 1 § bör i första stycket benämningen fångvårdsstyrelsen ändras till kriminalvårdsstyrelsen. Någon ändring av förutsättningarna för det nordiska samarbetet i fråga om brottsregistrering och utlämnande av registeruppgifter inträder i och för sig icke genom att brottsbalken träder i kraft. Omfattningen av registreringen av de uppgifter, som lämnas av övriga nordiska länders kriminalregister, måste dock påverkas av de ändringar som göres i den rent inhemska registreringen. Därest såsom föreslås registreringen av svenska bötesdomar slopas, finns det ej anledning att registrera bötesdomar, som meddelas i andra nordiska länder. Vissa svårigheter kan uppkomma, då det gäller att avgöra, huruvida en från annat nordiskt land kommande registeruppgift har ett innehåll som motsvarar vad som avses i de föreslagna 2—5 §§. Sådana svårigheter kan emellertid uppkomma redan enligt gällande rätt. I och för sig synes de ändringar, som genom brottsbalken göres i det svenska reaktionssystemet, ej vara ägnade att försvåra jämförelser av det slag, varom nu är fråga. Det är vidare att märka, att denna sortering av inströmmande uppgifter sker hos en enda myndighet,

96 Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1964

vars befattningshavare kommer att ha möjlighet till samråd med centrala registreringsmyndigheter i övriga i samarbetet deltagande länder. Det förefaller därför tillräckligt att i paragrafens första stycke beträffande registreringens omfattning blott göres en hänvisning till de principer, som kommit till uttryck i 2—5 §§.

1 andra stycket är fråga om utländska beslut, som hänför sig till här j riket heslutad verkställighet. En anpassning efter brottsbalkens terminologi måste ske i stadgandet.

En liknande anpassning bör göras i tredje stycket. Termen »tillsyns., som ej längre skall användas i den svenska påföljdslagstiftningen, får alltså uppgå i »övervakning», medan »undanröjande» i överensstämmelse med brottsbalkens uttryckssätt upptages i texten. — Också i tredje stycket torde den allmänna hänvisningen till bestämmelserna i 2—5 §§ kunna kvarstå.

8 §•

De uppgifter, som enligt brottsbalken tillkommer interneringsnämnden, synes ej nödvändiggöra, att nämnden bibehålies vid generell rätt att rekvirera utdrag ur kriminalregistret. Såsom utredningsmannen påpekat (SOU 1961: 11 s. 262) är enligt brottsbalken frågan om tiden för internering icke i något fall beroende av annan påföljd, som den dömde undergått.

Statens kriminaltekniska anstalts uppgifter torde komma att överföras till rikspolisstyrelsen. Anledning torde finnas att tillerkänna rikspolisstyrelsen generell rätt att rekvirera utdrag. Det förutsättes dock, att styrelsen icke begagnar denna rätt för andra ändamål än sådana, som har direkt samband med styrelsens brotts- och brottslingsregistrerande funktioner.

Såsom nämnts vid behandlingen av 2 § i förslaget har lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling föreslagits upphävd.

10 §.

Den i 10 § i dess gällande lydelse angivna rehabiliteringstiden är i princip tio år, räknat från frigivning eller utskrivning från anstalt eller, där anstaltsvård ej ingår i påföljden, från domen eller beslutet. Donna princip kan lämpligen följas också efter brottsbalkens ikraftträdande. Uppenbarligen bör då tioårsperioden räknas från domens dag beträffande villkorlig dom och från anstaltsvårdens slut beträffande fängelse, ungdomsfängelse och internering. Att anstaltsbehandling under kort tid kan ingå i skyddstillsyn utgör ej anledning att vid beräkningen utgå från annan tidpunkt än domens dag. Även vid överlämnande till särskild vård torde tioårstiden böra räknas från domens dag. Vad slutligen gäller beslut om anstånd med verkställighet av förvandlingsstraff kan en tioårstid synas väl lång, särskilt som sådana beslut ej har någon betydelse för åtcrfallsreglernas tillämpning. Då det är angeläget, att rehabiliteringsreglerna ej göres alltför komplicerade ur registreringsteknisk synpunkt, förefaller det likväl lämpligt att icke göra avsteg från tioårstiden och därmed också ändra vad för närvarande gäller.

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 196b 97

11 §■

Beträffande den avkortade rehabiliteringstid, som skall gälla beträffande registerutdrag till enskilda, har förslaget utformats i nära anslutning till gällande regler. Skäl kan anföras för att beträffande överlämnande till särskild vård tillämpa en femårig rehabiliteringstid. Med hänsyn till att sådant överlämnande kan komma att användas såsom påföljd också för allvarlig brottslighet och till att utdrag ur kriminalregistret skall kunna användas såsom vandelsintyg, kan emellertid en rehabiliteringstid av fem år efter domen antagas ej sällan vara alltför kort.

13 §.

I andra stycket får liksom i 6 § tredje stycket termen »övervaknings, täcka både »övervakning» och »tillsyn» i gällande lags text. Texten hänvisar ej blott till svenska rättsinstitut utan också till motsvarande företeelser i de nordiska grannländerna. »Frihetsstraff» avser sålunda för svensk rätts del fängelse och därutöver de i övriga nordiska länder förekommande straffarter, som omfattas av reglerna om det nordiska verkställighetssamarbetet. Institutet skyddstillsyn har ej för närvarande någon direkt motsvarighet i annat nordiskt land; vilka som där skall anses ha erhållit villkorlig dom får av registreringsmyndigheten bedömas med beaktande av den omfattning, i vilken enligt domslandets lagstiftning straffverkställighetssamarbete kan komma i fråga.

Övergångsbestämmelser

Anteckningar, som hänför sig till före den 1 januari 1965 inträtlade registreringsfakta, torde böra kvarstå i registret i enlighet med dessförinnan gällande rehabiliteringsrcgler. Undantag bör likväl göras för anteckningar om tvångsarbete och bötesstraff. Beträffande dem avses registreringen helt upphöra. Av praktiska skäl kan någon utgallring av dessa anteckningar ej företagas; med hänsyn till den stränga sekretessen torde det vara tillräckligt att det föreskrives, att hänsyn ej skall tagas till anteckningarna. De skall alltså icke medtagas i registerutdrag.

9) Förslag till ändrad lydelse av 4 och 12 §§ lagen om behörighet att

utöva tandläkaryrket

Beträffande denna lag framlägges förslag till vissa ändringar, motsvarande dem som i prop. 1964: 10 (s. 93, se även s. 220) föreslagits beträffande lagen den 30 juni 1960 om behörighet att utöva läkaryrket.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1964.1 samt. Nr 90

98 Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 196b

Departementschefens hemställan

I enlighet med vad som anförts i det föregående föreligger inom justitiedepartementet utarbetade förslag till

1) lag om personundersökning i brottmål,

2) lag om vissa begränsningar i svensk lags tillämplighet och svensk domstols behörighet,

3) lag angående upphävande av lagen den 5 juni 1909 (nr 45) om konsularjurisdiktion,

4) lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321),

5) lag angående ändrad lydelse av 17 och 19 §§ lagen den 20 december 1946 (nr 804) om införande av nya rättegångsbalken,

6) lag om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530),

7) lag angående ändring i lagen den 22 maj 1963 (nr 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.,

8) lag angående ändring i lagen den 22 maj 1963 (nr 197) om allmänt kriminalregister, samt

9) lag angående ändrad lydelse av 4 och 12 §§ lagen den 31 maj 1963 (nr 251) om behörighet att utöva tandläkaryrket.

Förslagen torde såsom bilaga få fogas vid detta protokoll.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Margit Hirén

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196i 99

Bilaga

1) Förslag

till

Lag

om personundersökning i brottmål

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I brottmål skall, om det prövas erforderligt, personundersökning äga rum för vinnande av utredning rörande den misstänktes personliga förhållanden samt angående de åtgärder som må anses lämpliga för att främja hans anpassning i samhället.

2 §.

Ej må någon dömas till fängelse i sex månader eller däröver, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering eller överlämnas till särskild vård utan att personundersökning ägt rum. Personundersökning är likväl ej erforderlig, om utredning som därmed avses ändock är för rätten tillgänglig. 3 §• Om personundersökning förordnar rätten, så snart det finnes lämpligen kunna ske. Sådant förordnande må dock ej meddelas, med mindre den misstänkte erkänt gärningen eller sannolika skäl föreligga att han begått den. Erkänner vid förundersökning den misstänkte brott för vilket är stadgat fängelse i två år eller däröver, skall åklagaren, om ej särskilda skäl äro däremot, utan dröjsmål göra anmälan därom hos rätten för beslut angående personundersökning. 4 §■ Rätten må uppdraga åt skyddskonsulent att föranstalta om personundersökning. I annat fall skall rätten utse lämplig person till personundersökare. 5 §• Skyddskonsulent, skyddsassistent och personundersökare äga, om ej särskilda skäl äro däremot, taga del av anteckningar och andra handlingar från verkställd förundersökning samt närvara vid förhör som hålles med den misstänkte. 6 §• Barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd skola på begäran av skyddskonsulent, skyddsassistent, personundersökare, åklagare eller domstol meddela upplysningar beträffande misstänkt, med vilken nämnden har att taga befattning, samt föreslå de åtgärder, som nämnden må finna erforderliga för att främja hans anpassning i samhället.

Bihang till riksdagens protokoll 196t. 1 saml. Nr go

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

7 §■

Rätten må, när skäl äro därtill, förordna läkare att avgiva läkarintyg angående misstänkt. Sådant intyg skall avfattas enligt anvisningar som meddelas av Konungen.

Om sinnesundersökning ej verkställts, skall läkarintyg som sägs i första stycket inhämtas från psykiater, innan någon dömes till internering eller överlämnas till öppen psykiatrisk vård eller någon som ej fyllt aderton år dömes till ungdomsfängelse.

Misstänkt som ej är häktad är pliktig att för läkarundersökning inställa sig å tid och ort som läkaren bestämmer. Uteblir den misstänkte, må polismyndighet lämna handräckning för hans inställande.

8 §•

Den som utför eller biträder vid utförande av personundersökning må ej obehörigen yppa vad han därvid erfarit rörande enskilds personliga förhållanden. Bryter någon häremot, dömes, om ej gärningen är straffbar såsom ämbetsbrott, till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

9 §.

I ärende angående nåd äger chefen för justitiedepartementet eller den han bemyndigar därtill förordna, att personundersökning skall äga rum eller läkarintyg anskaffas enligt vad i denna lag sägs. Sådant förordnande må ock meddelas av högsta domstolen.

10 §.

Konungen meddelar bestämmelser om ersättning åt den som utför eller biträder vid utförande av personundersökning samt åt läkare, som avgiver intyg enligt 7 §. Sådan ersättning skall gäldas av statsverket.

11 §•

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna lag, meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Genom lagen upphäves lagen den 18 juni 1954 (nr 444) om personundersökning i brottmål.

2) f örslag

till

Lag

om vissa begränsningar i svensk lags tillämplighet och svensk

domstols behörighet

Härigenom förordnas som följer.

Har någon efter kallelse inrest i riket för att inställa sig vid domstol såsom tilltalad, vittne eller sakkunnig i brottmål skola i fråga om svensk lags tilllämplighet och svensk domstols behörighet gälla de begränsningar som med avseende å honom föreskrivas i följande överenskommelser, nämligen

Knngl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964 101

1) konventionen mellan Sverige och Belgien den 26 april 1870 angående ömsesidigt utlämnande av förbrytare, 2) avtalet mellan Sverige och Frankrike den 7 mars 1956 rörande ömsesidig rättshjälp i brottmål samt 3) europeiska konventionen den 20 april 1959 om inbördes rättshjälp i brottmål.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

3) Förslag

till

Lag angående upphävande av lagen den 5 juni 1909 (nr 45) om

konsularjurisdiktion

Härigenom förordnas, att lagen den 5 juni 1909 om konsularjurisdiktion skall upphöra att gälla vid utgången av december 1964, då jämväl lagen den 10 juli 1947 (nr 636) om fortsatt tillämpning av äldre rättegångsbalken i mål och ärenden som skola upptagas av konsularrätt eller konsulardomare, så ock vad i övrigt finnes stadgat angående konsularjurisdiktion upphör att gälla.

4) Förslag

till

Lag

om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321)

Härigenom förordnas, dels att 6, 18, 33, 41, 41 a, 42, 43, 44, 47, 48, 49, 51, 53, 54 och 59 §§ sinnessjuklagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 46 och 46 a §§ sagda lag skola upphöra att gälla.

Vidtages icke------------------------------- -------------- föranstalta därom.

Bestämmelserna i första stycket Bestämmelserna i första stycket skola icke äga tillämpning i avseen­ skola icke äga tillämpning i avseende de å sinnessjuk, som är intagen i ar- å sinnessjuk, som är intagen i ung­

betshem, som avses i 41 § lagen om domsvårdsskola, allmän vårdanstalt

socialhjälp, eller i skola tillhörande för alkoholmissbrukare, anstalt, som

1 Senaste lydelse, se beträffande 6 och 33 §§ SFS 1956: 226, beträffande 18 §, 47 § 3 mom. och 48 § SFS 1937: 470, beträffande 41 §, 47 § 1, 4 och 5 mom., 49 och 51 §| SFS 1945: 467 samt beträffande 41 a, 42, 43, 44, 46 och 46 a §§ SFS 1954: 446.

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

barna- och ungdomsvården, allmän står under kriminalvårdsstyrelsens

vårdanstalt för alkoholmissbrukare, inseende, militärhäkte eller häradstvångsarbetsanstalt, anstalt, som står eller stadsfängelse. Beträffande såunder fångvårdsstyrelsens inseende, dan sinnessjuk åligge skyldighet att militärhäkte eller härads- eller stads- föranstalta om vård allenast den, som fängelse. Beträffande sådan sinnes­ enligt de rörande anstalten meddelasjuk åligge skyldighet att föranstalta de föreskrifterna har att sörja därför. om vård allenast den, som enligt de rörande anstalten meddelade föreskrifterna har att sörja därför.

Utskrivning enligt första stycket Utskrivning enligt första stycket må ej äga rum av den, må ej äga rum av den,

som på grund av sin sinnesbeskaf­ som enligt 31 kap. 3 § brottsbalfenhet av domstol förklarats icke ken av domstol överlämnats till vård kunna fällas till ansvar för begånget enligt sinnessjuklagen, eller brott, eller

som, enligt vad känt är, under in­ som, enligt vad känt är, under inflytande av sinnessjukdom begått flytande av sinnessjukdom begått mot annans personliga säkerhet rik­ mot annans personliga säkerhet riktat brott, vilket icke blivit beivrat, tat brott, vilket icke blivit beivrat, eller eller

som enligt domstols förordnande intagits i allmän uppfostringsanstalt men överförts till sinnessjukhus och slutligt utskrivits från anstalten, eller

som intagits å sinnessjukhus i som för undergående av påföljd samband med frigivning från straff­ för brott varit intagen i fångvårdsarbete eller fängelse eller utskrivning anstalt och i samband med att anfrån förvaring eller internering i sä­ staltsvården upphört intagits å sinker het sans tält. nessjukhus.

Föreligga sådana omständigheter, Föreligga sådana omständigheter, som i 28 § 1 mom. angivas, beräffan- som i 28 § 1 mom. angivas, beträfde någon, vilken är intagen i arbets- fande någon, vilken är intagen i ung­

hem, som avses i 41 § lagen om so­ domsvårdsskola eller allmän vårdan­

cialhjälp, eller i skola tillhörande stalt för alkoholmissbrukare, må den, barna- och ungdomsvården, allmän som enligt de rörande anstalten medvårdanstalt för alkoholmissbrukare delade föreskrifterna har att sörja eller tvångsarbetsanstalt, må den, för vård åt honom, föranstalta om som enligt de rörande anstalten med­ hans intagande för observation å sindelade föreskrifterna har att sörja nessjukhus, som i 28 § 1 mom. sägs. för vård åt honom, föranstalta om hans intagande för observation å sinnessjukhus, som i 28 § 1 mom. sägs.

Kungl. Maj.-is proposition nr 90 år 1964 103

I fråga----------------------------------------------- •-------- å sökanden. Har observationen--------— — —--------------vederbörande anstalt.

41 §•

Föreligger anledning till antagan­ I brottmål skall sinnesundersökde att den, som är misstänkt för ning ske, innan domstol förordnar brott, begått brottet under inflytan­ om någons överlämnande till vård de av sådan själslig abnormitet eller enligt sinnessjuklagen, om det ej tillfälligt rubbad själsverksamhet med hänsyn till tidigare sinnesunsom avses i 5 kap. 5 § strafflagen, dersökning och vad därefter förevaskall domstolen förordna om sinnes­ rit är uppenbart, att sådan underundersökning enligt vad nedan sägs, sökning är obehövlig. Sinnesunderdär ej av särskilda skäl sådan under­ sökning skall ock i annat fall ske,

sökning finnes obehövlig. Sinnesun­ om särskild utredning om den missdersökning skall ock ske, där dom­ tänktes sinnesbeskaffenhet finnes stolen finner särskild utredning om vara av betydelse för bestämmande den misstänktes sinnesbeskaffenhet av påföljd för brottet eller eljest för vara av betydelse för bestämmande målets avgörande. av påföljd för brottet eller eljest för målets avgörande.

Finnes brottet —--------------------------- ------------------------därtill äro.

41 Uppkommer fråga------------------------ --------hans sinnesbeskaffenhet.

Beslut om sinnesundersökning må Om sinnesundersökning beslutar ej meddelas, med mindre den miss­ domstolen, så snart det lämpligen

tänkte erkänt gärningen eller över­ kan ske. Sådant beslut må dock ej tygande bevisning förebragts att han meddelas, med mindre den misstänkbegått densamma. te erkänt gärningen eller övertygan­

de bevisning förebragts att han be­

gått den. I beslutet bär angivas vad undersökningen företrädesvis bör avse.

Har beslut — —------------------------- ---- -------------- — —■ — därtill äro.

Där rätten finner det lämpligt, må rätten förordna, att målet, såvitt angår utredning om den misstänktes sinnesbeskaffenhet, skall handläggas inom stängda dörrar. Sedan beslut om sinnesundersökning meddelats, skall domstolen

skyndsamt översända samtliga hand­

lingar i målet till den sinnessjukav­

delning vid fångvården eller det sin­

nessjukhus, till vilket undersökning­

en hör.

42 §•

1. Sinnesundersökning av den, Sinnesundersökning av den, som som förvaras i häkte, skall verkstäl­ förvaras i häkte, skall verkställas av

las å sinnessjukavdelning vid fång- läkare anställd vid den sinnessjuk-

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

vården av där anställd läkare. För avdelning vid fångvården, som enundersökningen skall den häktade ligt kriminalvårdsstyrelsens bestämöverföras till den sinnessjukavdel­ mande skall mottaga för sinnessjukning, som enligt fångvårdsstyrelsens dom misstänkta från det häkte, där bestämmande skall mottaga för sin­ den som skall undersökas förvaras.

nessjukdom misstänkta från det Sinnesundersökning av den, som behäkte, där han förvaras. Domstol, finner sig på fri fot, skall verkstälsom förordnat om undersökningen, las av läkare, som för dylikt ändaskall skyndsamt översända samtliga mål är anställd vid det sinnessjuk­

handlingar i målet till nämnda av­ hus, till vilket undersökningen hör delning. enligt bestämmelser, som meddelas Undersökningsläkaren må hos po­ av medicinalstyrelsen. Medicinalstylismyndighet begära utredning an­ relsen må dock, såvitt avser häktad

gående omständigheter av betydelse i samråd med kriminalvårdsstyrel­

för undersökningen, så ock hos sen, för visst fall besluta, att underdomstolen göra framställning om att sökning skall verkställas enligt an­

förhör i målet hålles med personer, nan fördelning än som ovan sagts

som kunna antagas äga kännedom ävensom, när särskilda skäl äro därom sådana omständigheter. Därvid till, förordna utomstående läkare att

bör angivas vad utredningen eller verkställa sinnesundersökning. förhöret skall avse. Skall förhör äga Häktad, som skall undersökas, rum, ankomme på domstolen att för­ skall överföras till sinnessjukavdelanstalta om att förhöret varder hål­ ning, som i första stycket sägs. Skall

let samt att underrätta undersök­ undersökningen verkställas av läka­

ningsläkaren om förhöret. Angående re, som icke är anställd vid sådan ersättning åt den, som inkallats till avdelning, må dock den häktade unförhöret för att höras, gälle vad an­ der tid som erfordras för undersök­

gående ersättning av allmänna me­ ningen förvaras i viss fångvårdsan-

del till vittnen finnes stadgat; dock stalt eller i häkte. skall ersättningen alltid stanna å Den, som befinner sig på fri fot statsverket. och skall undersökas, är pliktig att

2. Sinnesundersökning skall verk­ för undersökningen inställa sig å tid ställas med största möjliga skynd­ och ort, som av undersökningsläkasamhet och till sin omfattning an­ ren bestämmas. Såvitt möjligt skall passas efter undersökningsfallets be­ tillses, att för den, som skall underskaffenhet. sökas, ej uppkommer hinder i hans

Utlåtande över undersökningen förvärvsverksamhet eller annan allskall avgivas sist inom sex veckor varlig olägenhet. Finnes det erforfrån det handlingarna inkommo till derligt för undersökningens verksinnessjukavdelningen, i den mån ej ställande, äge domstolen på frammedicinalstyrelsen i särskilt fall på ställning av undersökningsläkaren framställning av undersökningsläka­ förordna, att den, som skall underren medgiver anstånd. Vid utlåtan­ sökas, skall intagas å visst sinnesdet skola fogas de av domstolen till sjukhus. Ej må domstolen utan medsinnessjukavdelningen överlämnade givande av den, som skall undersöhandlingarna. kas, meddela dylikt förordnande,

3. I utlåtandet skall undersök­ med mindre för brottet är stadgat ningsläkaren angiva den undersök­ fängelse, avsättning eller suspension. tes sinnestillstånd vid gärningens begående, så ock huruvida han är i be-

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b 105

Sinnesundersökning av den, som Sinnesundersökning skall verkbefinner sig på fri fot, skall verk­ ställas med största möjliga skyndställas av läkare, som för dylikt än­ samhet och till sin omfattning an­

damål är anställd vid statligt sinnes­ passas efter syftet med undersöksjukhus. Grunder för sådana under­ ningen och undersökningsfallets besökningars fördelning mellan veder­ skaffenhet. Skriftligt utlåtande över börande sjukhus fastställas av me­ undersökningen skall avgivas sist dicinalstyrelsen. Domstol, som för­ inom sex veckor från det handling­

ordnat om sinnesundersökning var­ arna inkommo till sinnessjukavdelom nu är fråga, skall skyndsamt ningen eller sjukhuset, i den mån ej överlämna samtliga handlingar i må­ medicinalstyrelsen i särskilt fall på let till det sinnessjukhus, till vilket framställning av undersökningsläkaundersökningen hör. ren medgiver anstånd. Vid utlåtan­

Den, som skall undersökas, är det skola fogas de av domstolen till pliktig att för undersökningen in­ sinnessjukavdelningen eller sjukhuställa sig å tid och ort, som av un- set överlämnade handlingarna. dersökningsläkaren bestämmas. Så­ Utlåtande över sinnesundersökvitt möjligt skall tillses, att för den, ning skall, om ej annat följer av

som skall undersökas, ej uppkom­ domstolens beslut, innehålla uttalan­

mer hinder i hans förvärvsverksam­ de om den undersöktes behov av het eller annan allvarlig olägenhet. vård å sinnessjukhus samt om hans

Finnes det erforderligt för under­ sinnestillstånd vid gärningens begå­

sökningens verkställande, äge dom­ ende. Finnes den undersökte eljest stolen på framställning av undersök- böra på grund av sin sinnesbeskafningsläkaren förordna, att den, som fenhet bliva föremål för särskild åtskall undersökas, skall intagas å det gärd, skall detta anmärkas. I utlåsinnessjukhus, där läkaren är an- tandet skola ock angivas de skäl och

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1961

ställd. Ej må domstolen utan med­ omständigheter, på vilka däri givet givande av den, som skall undersö­ omdöme grundas. kas, meddela dylikt förordnande, Undersökningsläkaren må hos pomed mindre å brottet kan följa lismyndighet begära utredning angåstraffarbete, fängelse, avsättning el­ ende omständigheter av betydelse för ler mistning av ämbete på viss tid. undersökningen, så ock hos domsto­

I fall, som avses i denna paragraf, len göra framställning om att förhör

skola föreskrifterna i 4-2 § 1 mom. i målet hålles med personer, som andra stycket och 2—4 mom. i till­ kunna antagas äga kännedom om sålämpliga delar lända till efterrättelse dana omständigheter. Därvid bör an­

med iakttagande av att den i 2 mom. givas vad utredningen eller förhöret andra stycket stadgade tiden för ut­ skall avse. Skall förhör äga rum, an-

låtandes avgivande skall räknas från komme på domstolen att föranstalta det handlingarna inkommo till sjuk­ om att förhöret varder hållet samt

huset. att underrätta undersökningsläkaren

om förhöret. Angående ersättning åt

den, som inkallats till förhöret för

att höras, gälle vad angående ersätt­

ning av allmänna medel till vittnen

finnes stadgat; dock skall ersätt­

ningen alltid stanna å statsverket.

De närmare anvisningar som må

finnas påkallade beträffande till-

lämpningen av vad ovan i denna

paragraf är stadgat meddelas av

Konungen eller, efter Konungens be­

myndigande, av medicinalstyrelsen.

Bestämmelser om ersättning åt den

som verkställer sinnesundersökning

meddelas av Konungen.

Vad i 42 § 3 mom. stadgas om ut­ Vad i 43 § andra stycket stadgas låtande av undersökningsläkare om utlåtande av undersökningsläkaskall äga motsvarande tillämpning re skall äga motsvarande tillämpbeträffande medicinalstyrelsens ut­ ning beträffande medicinalstyrelsens låtande. utlåtande.

3) Jämväl medicinalstyrelsen äger 3) Jämväl medicinalstyrelsen äger begära utredning eller göra fram­ begära utredning eller göra framställning om förhör, som i 42 § 1 ställning om förhör, som i 43 § tredmom. andra stycket sägs, och för un­ je stycket sägs, och för undersökdersökningen påkalla intagning å ningen påkalla intagning å sinnessinnessjukhus av den, som vistas å sjukhus av den, som vistas å fri fot. fri fot. Varder förhör utsatt, åligge Varder förhör utsatt, åligge domstodomstolen att underrätta medicinal­ len att underrätta medicinalstyrelstyrelsen därom. sen därom.

4) Vederbörande läkare —----- —— ----------------------- med avgivandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964 107

W §.

Ej må någon, där anledning föreligger till antagande att han är sinnessjuk, dömas till tvångsarbete utan att undersökning av hans sin­

nesbeskaffenhet ägt rum.

Å sådan undersökning skola bestämmelserna i 42 och 43 §§ i tilllämpliga delar lända till efterrättelse med iakttagande av att vad där stadgas om domstolen i stället skall gälla om myndighet, som påkallat undersökningen; dock att, om läkare hos myndigheten gjort framställning om förhör, det skall ankomma på myndigheten att förordna om sådant förhör vid lämplig underrätt och på rätten att lämna myndigheten meddelande om förhöret och vid­

taga de åtgärder, som i 42 § 1 mom.

andra stycket omförmälas. Prövar myndigheten erforderligt, att jämväl medicinalstyrelsens utlåtande inhämtas, skola stadgandena i 44 § därvid lända till efterrättelse med enahanda avvikelser, som nyss an­

gående läkarundersökningen sagts. 46 a §.

Finner fångvårdsstyrelsen anled­

ning förekomma därtill att någon,

som undergår straff, underkastas förvaring, skall styrelsen, innan internering snämndens yttrande i frågan inhämtas, föranstalta om undersökning av hans sinnesbeskaffenhet och beträffande frågan huruvida han efter frigivningen kan antagas bliva vådlig för annans säkerhet till person eller egendom, där ej av särskilda skäl sådan undersökning finnes obe­

hövlig.

Beträffande undersökningen skola bestämmelserna i 42 § i tillämpliga delar lända till efterrättelse, med iakttagande av att vad där stadgas om domstolen i stället skall gälla om styrelsen; dock att, om läkare hos styrelsen gjort framställning om förhör, det skall ankomma på styrelsen

108 Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1961

47 §.

1. Misstänkt, som nedan föreskrives.

Förklaras den intagne i infordrat Förklaras den intagne i infordrat utlåtande icke vara i behov av vård å utlåtande icke vara i behov av vård sinnessjukhus, må han ej vidare på å sinnessjukhus, må han ej vidagrund av stadgande, som nyss sagts, re på grund av stadgande, som nyss kvarhållas å sinnessjukhuset eller sagts, kvarhållas å sinnessjukhuset sinnessjukavdelningen; är han häk­ eller sinnessjukavdelningen; är han tad, värde till häktet återförd. Sam­ häktad, värde till häktet återförd. ma lag vare, där förundersökning Samma lag vare, där förundersöknedlägges eller avslutas utan att ning nedlägges eller avslutas utan åtal mot den intagne väckes eller att åtal mot den intagne väckes eller domstol angående honom meddelar domstol angående honom meddelar

slutligt utslag, vari han icke förkla­ dom vari icke förordnas att han ras på grund av sin sinnesbeskaffen­ skall överlämnas till värd enligt denhet från ansvar fri. na lag.

Förmenar intagen frågan därom.

2. Har domstol meddelat utslag, 2. Har domstol förordnat att häkvari häktad, som icke jämlikt 1 tad, som icke jämlikt 1 mom. kvarmom. kvarhålles å sinnessjukhus el­ hålles å sinnessjukhus eller å sinnesler å sinnessjukavdelning vid fång­ sjukavdelning vid fångvården, skall

vården, förklarats på grund av sin överlämnas till vård enligt denna lag,

sinnesbeskaffenhet från ansvar fri, skall han därefter förvaras å sinnes­

och är den häktade enligt infordrat sjukavdelning, som nyss sagts; och utlåtande i behov av vård å sinnes­ vare om honom lag som i 1 mom. sjukhus eller i fall, då utlåtande in­ sägs. fordrats, från såväl läkare som medicinalstyrelsen och styrelsens utlåtande lagts till grund för straffriförklarandet, enligt sistnämnda utlåtande i behov av sådan vård, skall han

därefter förvaras å sinnessjukavdelning vid fångvården; och vare om honom lag som i 1 mom. sägs.

3. Har någon, som enligt vad ovan 3. Har genom laga kraftägande

sagts förvaras å sinnessjukhus eller dom förordnats att någon, som förå sinnessjukavdelning vid fångvår- varas å sinnessjukhus eller å sinnes-

Kangl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964 109

i annan fångvårdsanstalt, skall över­

skall lämnas till vård enligt denna lag,

han, om han är intagen å sinnessjuk­ skall han, om han är intagen å sinhus, anses vara för vård där intagen nessjukhus, anses vara för vård där samt, om han förvaras å sinnessjuk­ intagen samt i annat fall vårdas å avdelning vid fångvården, för vård sinnessjukavdelning vid fångvården, där förbliva, intill dess plats å något intill dess plats å sinnessjukhus kan statens sinnessjukhus kan beredas beredas honom. I senare fallet anhonom. I senare fallet ankomme det komme det på vederbörande fångpå vederbörande fångvårdsmyndig- vård smyndighet att skyndsamt till het att hos medicinalstyrelsen göra medicinalstyrelsen, i huvudskrift elframställning om den sträffriförkla- ler bestyrkta avskrifter, översända å rades intagande å sådant sinnessjuk­ anstalten förvarade handlingar, hus. Vid framställningen skola, i hu­ som angå honom och äro av betydelvudskrifter eller bestyrkta avskrifter, se för bedömande av hans sinnestillfogas å fångvårdsanstalten förvarade stånd. Medicinalstyrelsen tillkommer handlingar, som angå den straffri- därefter att föranstalta om hans införklarade och äro av betydelse för tagande å visst sinnessjukhus. bedömande av hans sinnestillstånd. Medicinalstyrelsen tillkommer därefter att meddela erforderliga före­

skrifter om den sträffriförklarades

intagande å visst sinnessjukhus.

Utan hinder av bestämmelserna i första stycket gälle om fånge, som under verkställighet av straff begått brott men på grund av sin sinnesbe­

skaffenhet förklarats från ansvar fri, vad i 48 § finnes föreskrivet.

Föreligger beträffande någon, som Föreligger beträffande någon, som icke är häktad, sådant fall, som av­ icke är häktad, sådant fall, som avses i 2 mom., åligge det vederbörande ses i 2 mom., skall medicinalstyrellänsstyrelse att, om domstolens ut­ sen, om domen vinner laga kraft, förslag vinner laga kraft, genast för­ anstalta om att han utan dröjsmål ordna om den straffriförklarades in­ intages å sinnessjukhus för vård. tagande å sinnessjukhus för vård. När sådant förordnande meddelats,

skall intagning utan dröjsmål ske å det statens sinnessjukhus, som medicinalstyrelsen, efter anmälan av läns­

styrelsen, bestämmer.

4. Vad ovan i 1—3 mom. sägs angående för brott misstänkt, skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse beträffande den, rörande vilken

utlåtande infordrats jämlikt 46 §,

med iakttagande av att vad i nämnda mom. stadgas om domstol i stället skall gälla myndighet, vilken äger

Bihang till riksdagens protokoll 1964.1 samt. Nr 90

110 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

5. Vad i----------- ------------------------------------ sakens utredning.

48 §•

1. Fånge, som befinnes lida av sin­ Föreligger beträffande någon som nessjukdom eller beträffande vilken för undergående av påföljd för brott anledning finnes till antagande, att är intagen i fångvårdsanstalt anledhan lider av sådan sjukdom, skall så ning till antagande, att han är i besnart ske kan för vård eller observa­ hov av vård å sinnessjukhus, skall tion intagas å sinnessjukavdelning vederbörande fångvårdsmyndighet

vid fångvården. draga försorg om hans intagande för vård eller observation å sinnessjuk­

avdelning vid fångvården.

Föreligger beträffande---------------- — nyss nämnts.

Befinnes någon som år intagen i säkerhetsanstalt lida av sinnessjukdom, eller finnes anledning att hos sådan intagen förmoda dylik sjukdom, må vederbörande anstaltsmyndighet draga försorg om hans intagande för vård eller observation å

sinnessjukavdelning vid fångvården.

2. Kan sinnessjuk fånge antagas Kan antagas att den, som för unvara vid strafftidens slut i behov av dergående av påföljd för brott är invård å sinnessjukhus, åligge det ve­ tagen i fångvårdsanstalt, när anderbörande fångvårdsmyndighet att i staltsvården upphör kommer att vara god tid förut i den ordning, som i 2 i behov av vård å sinnessjukhus, kap. sägs, göra ansökan om att den åligge det vederbörande fångvårds-

Kungl. Maj:ts proposition nr UO är 2åö4 111

sjuke då varder intagen å sinnes­ myndighet att i god tid förut i den sjukhus. I sådant fall må vårdattest ordning, som i 2 kap. sägs, göra anutfärdas av läkare som är anställd sökan om att han då varder intagen vid fångvården, ändå att han sam­ å sinnessjukhus. I sådant fall må tidigt är läkare å det sinnessjukhus, vårdattest utfärdas av läkare som är där intagning begärts; och varde i anställd vid fångvården, ändå att stället för levnadsberättelse vid an­ han samtidigt är läkare å det sinsökningen, i huvudskrifter eller be­ nessjukhus, där intagning begärts; styrkta avskrifter, fogade å vederbö­ och varde i stället för levnadsberätrande fångvårdsanstalt förvarade telse vid ansökningen, i huvudskrifhandlingar, som röra den sjuke och ter eller bestyrkta avskrifter, fogaäro av betydelse för bedömande av de å vederbörande fångvårdsanstalt hans sinnestillstånd. förvarade handlingar rörande den,

som ansökningen avser, vilka äro

av betydelse för bedömande av hans

sinnestillstånd.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning å sinnessjuk, som skall utskrivas från säkerhetsanstalt och kan antagas efter utskrivningen vara i behov av vård å sinnessjukhus.

49 §■

Är den, —--------- - —---------------- ------ - sjukvårdsläkarens försorg.

Vad i första stycket stadgas om för brott misstänkt skall äga motsvarande tillämpning å den, som är föremål för förfarande, avseende ådörnande av tvångsarbete.

51 §.

Motsätter sig sinnessjuk, för vil­ Motsätter sig sinnessjuk, för vilken plats beretls å sinnessjukhus, ken plats beretts å sinnessjukhus, att låta sig där intaga, är vederbö­ att låta sig där intaga, är vederbörande polis- eller militärmyndighet rande polis- eller militärmyndighet pliktig att på begäran av den, som pliktig att på begäran av medicinalgjort ansökningen om intagning, styrelsen eller den, som gjort ansöklämna den handräckning, som fin­ ningen om intagning, lämna den nes vara av nöden. handräckning, som finnes vara av

nöden.

Undandrager sig någon, som är Undandrager sig någon, som är misstänkt för brott eller föremål för misstänkt för brott samt vistas å fri

förfarande, avseende ådömande av fot, att iakttaga vad enligt 42 eller

tvångsarbete, samt vistas å fri fot, att 44 § åligger honom eller behöver läiakttaga vad enligt 4.3, 44 eller 46 § kare för verkställande av undersökåligger honom eller behöver läkare ning, varom där förmäles, skydd för för verkställande av undersökning, sin personliga säkerhet, skall ock på varom där förmäles, skydd för sin begäran av vederbörande läkare erpersonliga säkerhet, skall ock på be­ forderlig handräckning lämnas. Samgäran av vederbörande läkare erfor- ma lag vare, där sådant fall prövas

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

dårlig handräckning lämnas. Samma föreligga, att undersökning må äga lag vare, där sådant fall prövas före­ rum enligt 16 §, och den, om vilkens ligga, att undersökning må äga rum undersökning är fråga, vägrar att unenligt 16 §, och den, om vilkens un­ derkasta sig densamma eller läkare dersökning är fråga, vägrar att un­ för verkställande av undersökningen derkasta sig densamma eller läkare behöver skydd för sin personliga säför verkställande av undersökningen kerhet. behöver skydd för sin personliga säkerhet.

53 §•

Den, som utan sjukvårdsläkarens Den, som utan sjukvårdsläkarens medgivande till någon, som är inta­ medgivande till någon, som är intagen å sinnessjukhus eller å sinnes­ gen å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning vid fångvården, över­ sjukavdelning vid fångvården, överlämnar eller försöker överlämna va­ lämnar eller försöker överlämna vapen eller annat föremål, varmed den pen eller annat föremål, varmed den intagne lätteligen kan tillfoga sig intagne lätteligen kan tillfoga sig själv eller annan skada, straffes, där själv eller annan skada, dömes, där

ej gärningen enligt allmänna straff­ ej enligt brottsbalken för gärningen lagen är med högre straff belagd, är stadgat högre straff, till dagsböter med böter från och med femtio till eller fängelse i högst ett år. och med ettusen kronor eller med fängelse.

54 §•

Den, som förhjälper eller söker Den, som förhjälper eller söker förhjälpa någon, som är intagen å förhjälpa någon, som är intagen å sinnessjukhus eller jämlikt 47 § för sinnessjukhus eller jämlikt 47 § för vård förvaras å sinnessjukavdelning vård förvaras å sinnessjukavdelning vid fångvården, att avvika från sin­ vid fångvården, alt avvika från sinnessjukhuset eller sinnessjukavdel­ nessjukhuset eller sinnessjukavdel­

ningen, straffes med böter från och ningen, dömes till dagsböter eller med femtio till och med ettusen kro­ fängelse i högst två år.

nor eller med fängelse. Var den in­

tagne farlig för annans personliga säkerhet och hade gärningsmannen vetskap därom, må till straffarbete i högst ett år dömas.

59 §•

Så länge särskild sinnessjukavdel­ Så länge särskild sinnessjukavdelning vid fångvården ej finnes i Got­ ning vid fångvården ej finnes i Gotlands län, må sådan undersökning lands län, må sådan undersökning av av häktad, varom i 42, 44 eller 46 § häktad, varom i 42 eller 44 § förmäförmäles, inom länet verkställas av les, inom länet verkställas av läkare läkare vid statens sinnessjukhus där­ vid statens sinnessjukhus därstädes städes och den häktade för sådant och den häktade för sådant ändamål ändamål dit överflyttas. dit överflyttas.

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 196b 113

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. Vad i lagen föreskrives om den som av domstol överlämnats till vård enligt sinnessjuklagen skall tillämpas beträffande den som jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen förklarats fri från ansvar och i avgivet utlåtande befunnits vara i behov av vård å sinnessjukhus.

5) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 17 och 19 §§ lagen den 20 december 1946

(nr 804) om införande av nya rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 17 och 19 §§ lagen den 20 december 1946 om införande av nya rättegångsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Angår fråga om egendoms förver­ Angår fråga om egendoms förverkande till det allmänna eller annan kande till det allmänna eller annan sådan påföljd någon, som ej är till­ sådan särskild rättsverkan någon, talad, skall talan därom föras mot som ej är tilltalad, skall talan därom honom. Om sådan talan gälle i till­ föras mot honom. Om sådan talan lämpliga delar vad i nya rättegångs­ gälle i tillämpliga delar vad i nya balken är föreskrivet angående åtal rättegångsbalken är föreskrivet anför brott, varå icke kan följa svårare gående åtal för brott varå icke kan straff än böter. följa svårare straff än böter.

Är i —-------------------------------- —----- -------------------- är ogrundad.

Hava i------------—-------------------------- —------------------ de gällande.

19 §.

Har någon genom dom, som må Har någon genom dom, som må verkställas, ehuru den icke äger laga verkställas, ehuru den icke äger laga kraft, dömts till straff eller annan kraft, dömts till straff eller annan påföljd för brott och är han för så­ påföljd för brott och är han för sådan verkställighet intagen i fång- dan verkställighet intagen i fångvårdsanstalt eller allmän uppfost­ vårdsanstalt, skall han vid fullföljd

ringsanstalt eller i avbidan på verk­ av talan i målet anses som häktad

ställighet tagen i förvar, skall han för brottet. Vad nu sagts gälle ock, vid fullföljd av talan i målet anses om rätten överlämnat någon till vård som häktad för brottet. Vad nu sagts enligt sinnessjuklagen och den döm­

gälle ock, om någon, som på grund de på grund av domen är intagen å av sin sinnesbeskaffenhet förklarats sinnessjukhus eller å sinnessjukav­

fri från ansvar, är intagen å sinnes- delning vid fångvården.

1 Senaste lydelse av 19 §, se SFS 1947: 617.

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

Vad i nya rättegångsbalken är fö­ Vad i nya rättegångsbalken är föreskrivet angående brottmål skall, reskrivet angående brottmål skall, om ej annat är stadgat, i tillämpliga om ej annat är stadgat, i tillämpliga delar gälla, då mot någon, som blivit delar gälla, då mot någon, som blivit dömd för brott, vid domstol inledes dömd för brott, vid domstol inledes förfarande, som avser förening av förfarande, som avser undanröjande

straff, ådömande av skyddsåtgärd i av påföljd och ådömande av annan stället för straff eller åtgärd med av­ påföljd för brott, så ock annan åtseende å villkorlig dom eller vad el­ gärd i fråga om ådömd påföljd; är jest tidigare ådömts honom för brot­ han intagen i anstalt som avses i

tet; är han intagen i anstalt, som första stycket, skall han anses som sägs i första stycket, eller tagen i för­ häktad för brottet. Har offentlig förvar, skall han anses som häktad för svarare förordnats för den dömde, brottet. Har offentlig förvarare för­ skola arvode och ersättning till förordnats för den dömde, skall arvode svararen alltid gäldas av statsverket. och ersättning till försvararen alltid gäldas av statsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965; 19 § i dess äldre lydelse skall dock tillämpas i fråga om den som på grund av sin sinnesbeskaffenhet förklarats fri från ansvar.

6) Förslag

till

Lag om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530)

Härigenom förordnas, dels att 61, 77, 78 och 82 §§ sjömanslagen den 30 juni 1952 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i lagen skall, efter 82 §, införas en ny paragraf, betecknad 82 a §, av nedan angivna lydelse.

Begår någon av besättningen, när Begår någon av besättningen, när fartyget icke befinner sig i svensk fartyget icke befinner sig i svensk

hamn, brott av den art, att svårare hamn, brott för vilket är stadgat straff än fängelse därå kan följa, är fängelse i ett år eller däröver, är be­

befälhavaren, där icke brottet av or­ fälhavaren, där icke brottet av ortens myndighet beivras, pliktig till­ tens myndighet beivras, pliktig tillse, se, att så snart ske kan med den att så snart ske kan med den brottsbrottslige hålles förhör enligt be­ lige hålles förhör enligt bestämmelstämmelserna i 64 §. serna i 64 §.

Befälhavaren skall------------------------ ---- ----------------------- nödigt är.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år J964 115

Sätter sig någon å fartyget an­ Sätter sig någon å fartyget anställd upp mot befälhavaren eller ställd upp mot befälhavaren eller den, som i hans ställe förer befälet, den, som i hans ställe förer befälet, och vägrar honom lydnad, straffes och vägrar honom lydnad, dömes till med dagsböter eller, där omständig­ dagsböter eller fängelse i högst ett

heterna äro synnerligen försvårande, år.

med fängelse i högst ett år.

Överfaller han med våld eller hot Förgriper han sig med våld eller om våld befälhavaren eller annan hot om våld å befälhavaren eller an­

förman i tjänsten eller för att honom nan förman i dennes tjänsteutövning till någon tjänsteåtgärd tvinga eller eller för att tvinga honom till eller därifrån hindra eller för att å ho­ hindra honom från tjänsteåtgärd elnom för sådan åtgärd hämnas, dö- ler hämnas för sådan åtgärd, dömes mes till fängelse eller, där omstän­ till fängelse i högst två år. Är brottet digheterna äro synnerligen försvå­ ringa, dömes till dagsböter eller rande, till straffarbete i högst två år. fängelse i högst sex månader. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må till dagsböter dömas.

78 §•

Göra ombord anställda myteri, dö- Göra ombord anställda myteri ge­

mes anstiftare eller anförare till nom att samfällt ådagalägga uppsåt fängelse eller till straffarbete i högst att, med förenat våld, sätta sig upp två år och annan deltagare till fäng­ mot befälhavaren eller den som i else i högst sex månader eller, där hans ställe förer befälet, dömes anomständigheterna äro synnerligen stiftare och anförare till fängelse i

mildrande, till dagsböter, övas vid högst två år samt annan deltagare myteriet våld å person eller egen­ till dagsböter eller fängelse i högst dom, må anstiftare eller anförare sex månader. dömas till straffarbete i högst sex år övas vid myteriet förenat våld å och annan deltagare till straffarbete person eller egendom, må anstiftare i högst två år. och anförare dömas till fängelse i

högst sex år och annan deltagare till

fängelse i högst två år.

För våld eller annan brottslig gärning, som vid myteri begås, skall ock gärningsmannen straffas enligt vad i 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen sägs.

82 §•

Har den, som begått brottslig Har den, som begått brottslig handling varom i 76—81 §§ förmä- handling varom i 76—81 §§ förmäles, för samma handling ålagts disci­ les, för samma handling ålagts disciplinbot enligt 62 §, skall rätten vid plinbot enligt 62 §, skall rätten vid brottets bedömande därå fästa skä­ brottets bedömande därå fästa skäligt avseende och må i ty fall, efter ligt avseende och må efter omstän­

omständigheterna straffet nedsättas digheterna ådömas lindrigare straff under vad eljest bort följa å gärning­ än för brottet är stadgat eller ock en eller ock alldeles bortfalla. påföljden helt eftergivas.

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196i

För försök eller förberedelse till

brott som avses i 77 § andra stycket,

så ock för förberedelse eller stämp­

ling till brott som avses i 78 § eller

underlåtenhet att avslöja sådant

brott, dömes till ansvar enligt vad i

23 kap. brottsbalken stadgas. Skulle

brott varom i 77 § andra stycket

sägs, om det fullbordats, hava varit

att anse som ringa, må dock ej dö­

mas till ansvar som nu sagts.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

7) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 22 maj 1963 (nr 193) om samarbete med

Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.

Härigenom förordnas, dels att 6—22, 24—27, 29 och 33 §§ ävensom rubriken före 17 § lagen den 22 maj 1963 om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 30 § sagda lag skall upphöra att gälla.

Bifalles framställning om verk­ Bifalles framställning om verkställighet här i riket, skall i beslutet ställighet här i riket, skall i besludärom det ådömda straffet omvand­ tet därom det ådömda straffet omlas till straffarbete eller fängelse på vandlas till fängelse på lika lång tid. lika lång tid. Därvid skall den dan­

ska straffarten fsengsel, den finska straffarten tukthus, den isländska straffarten fangelsi och den norska straffarten fengsel anses svara mot straffarbete samt den danska straffarten hsefte, den finska straffarten fängelse, den isländska straffar-

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964 117

Det till straffarbete eller fängelse Det till fängelse omvandlade strafomvandlade straffet är verkställbar fet är verkställbart såsom hade strafsåsom hade straffet ådömts här i ri- fet ådömts här i riket genom dom, ket genom dom, som vunnit laga som vunnit laga kraft, kraft.

Har straffet------- ------------------ den staten. Förvandlingsstraff för — —---------------- av dag.

8 §•

Här i riket meddelad dom, varige­ Här i riket meddelad dom, varigenom dömts till straffarbete eller nom dömts till fängelse, må verkfängelse, må verkställas i Danmark, ställas i Danmark, Finland, Island Finland, Island eller Norge, om den eller Norge, om den dömde när verkdömde när verkställighet skall ske ställighet skall ske är medborgare är medborgare eller har hemvist i eller har hemvist i den andra staten. den andra staten. Uppehåller han Uppehåller han sig i någon av nämnsig i någon av nämnda stater, må da stater, må även eljest domen verkäven eljest domen verkställas där, ställas där, om det med hänsyn till om det med hänsyn till omständig­ omständigheterna finnes lämpligast. heterna finnes lämpligast.

Skall den--------— --------------såsom strafftid.

9 §•

Om någon, som här i riket dömts Om någon, som här i riket dömts till straffarbete eller fängelse, skall till fängelse, skall för verkställighet för verkställighet av domen överfö­ av domen överföras till Danmark, ras till Danmark, Finland, Island el­ Finland, Island eller Norge, skola ler Norge, skola bestämmelserna i 7 bestämmelserna i 7 och 18 §§ lagen och 18 §§ lagen om utlämning för om utlämning för brott till Danmark, brott till Danmark, Finland, Island Finland, Island och Norge äga motoch Norge äga motsvarande tillämp­ svarande tillämpning. ning.

Vad nu------------------------------------ a tidra staten.

10 §.

Övervakning av den, som i Dan­ övervakning av den, som i Danmark, Finland, Island eller Norge mark, Finland, Island eller Norge

erhållit villkorlig dom med övervak­ blivit villkorligt dömd med föreskrift

ning, må på begäran anordnas här i om övervakning, må på begäran anriket. ordnas här i riket.

5f Bihang till riksdagens protokoll 1964.1 samt. Nr 90

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

I beslut om anordnande av över­ I beslut om anordnande av över­

vakning skall den allmänna under­ vakning skall övervakningsnämnden

rätten i den ort, där den dömde up­ i den ort, där den dömde uppehåller pehåller sig eller kan antagas kom­ sig eller kan antagas komma att upma att uppehålla sig, utses till över- pehålla sig, utses att handhava över­

vakningsdomstol. Det åligger över- vakningen. Det åligger övervaknings­

vakningsdomstolen att förordna nämnden att förordna övervakare övervakare för den dömde. för den dömde.

12 §•

Vad för den dömde är bestämt an­ Vad för den dömde är bestämt angående prövotid och övervakningstid gående prövotid och övervakningstid i den stat där domen meddelats skall i den stat där domen meddelats skall gälla såsom om domen givits här i gälla såsom om domen givits här i riket. Föreskrifter angående den riket. Föreskrifter angående den dömdes åligganden, som meddelats dömdes åligganden, som meddelats i i anslutning till den villkorliga do­ anslutning till domen, skola, om ej

men, skola, om ej övervakningsdom- övervakningsnämnden förordnar an­

stolen förordnar annat, äga tillämp­ nat, äga tillämpning. I övrigt skall ning. I övrigt skall vad i svensk lag vad i svensk lag är stadgat om

är stadgat om villkorlig dom i till­ skyddstillsyn äga motsvarande tilllämpliga delar gälla; prövotiden må lämpning; förordnande om behanddock ej förlängas utöver fem år. ling enligt 28 kap. 3 § brottsbalken må dock ej meddelas. Förklaras här i riket det genom den villkorliga domen medgivna anståndet förverkat, skall straff, som är utsatt i domen, verkställas här. I sådant fall skall rätten omvandla frihetsstraff till svensk sträf fart med tillämpning av de i 6 § angivna grunderna och bötesstraff till motsvarande belopp i svenskt mynt. Är straff ej utsatt i den villkorliga domen, skall rätten med tillämpning av svensk lag bestämma straff eller annan påföljd för brottet; tillfälle att utföra talan härom skall beredas allmän åklagare.

Beslutas i Danmark, Finland, Is­ Meddelas i Danmark, Finland, Island eller Norge ändrade bestäm­ land eller Norge beslut om ändrade melser med avseende å den villkor­ bestämmelser med avseende å doliga domen eller förverkande av an­ men eller om förverkande av anståndet, skall beslutet äga giltighet ståndet, skall beslutet äga giltighet här i riket. här i riket.

13 §•

Uppkommer här i riket fråga om Uppkommer här i riket fråga om åtgärd med avseende å villkorlig åtgärd med avseende å den som vill-

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 ar 1961 119

dom, som meddelats i Danmark, korligt dömts i Danmark, Finland, Finland, Island eller Norge och be­ Island eller Norge och som ställts

träffande vilken övervakning anord­ under övervakning här, men finnes

nats här, men finnes frågan lämpli­ frågan lämpligen böra prövas i den gen böra prövas i den stat, där do­ stat, där domen meddelats, må dommen meddelats, må domstol, som stol eller övervakningsnämnd, som handlägger ärendet, hänskjuta frå­ handlägger ärendet, hänskjuta frågan till behörig myndighet i nämn­ gan till behörig myndighet i nämnda stat. da stat.

14 §•

Om någon, som i Danmark, Fin­ Om någon, som villkorligt dömts land, Island eller Norge erhållit vill­ i Danmark, Finland, Island eller korlig dom, här i riket övertygas om Norge, här i riket övertygas om anannat brott som begåtts under prö- nat brott som begåtts under prövovotiden eller före dess början, må tiden eller före dess början, må räträtten, ändå att övervakning i an­ ten, ändå att övervakning i anledning ledning av den villkorliga domen ej av den tidigare domen ej anordnats anordnats här, med tillämpning av här, undanröja den ådömda påfölj­

vad i svensk lag är stadgat om vill­ den och för brotten döma till gemenkorlig dom förklara det villkorliga sam påföljd. Därvid skall den tidianståndet förverkat. Därvid skola gare domen anses som dom å bestämmelserna i 12 § andra stycket skyddstillsyn. äga tillämpning.

15

övervakning av den, som här i ri­ Övervakning av den, som här i ri­

ket erhållit villkorlig dom med över­ ket dömts till skyddstillsyn, må över­

vakning, må överflyttas till Dan­ flyttas till Danmark, Finland, Island mark, Finland, Island eller Norge. eller Norge.

Beslutas i den andra staten änd­ Beslutas i den andra staten ändrade bestämmelser med avseende å rade bestämmelser med avseende å

den villkorliga domen, skall beslutet skyddstillsynen, skall beslutet äga

äga giltighet här i riket. giltighet här i riket.

Ändå att övervakningen över­ Ändå att övervakningen överflytflyttats, må åtgärd i fråga om den tats, må åtgärd i fråga om skyddsvillkorliga domen beslutas här i ri­ tillsynen beslutas här i riket, såket, såframt den dömde här överty­ framt den dömde här övertygas om gas om annat brott eller behörig annat brott eller behörig myndighet myndighet i Danmark, Finland, Is­ i Danmark, Finland, Island eller land eller Norge till svensk domstol Norge till svensk myndighet hänhänskjuter ärende om sådan åtgärd. skjuter ärende om sådan åtgärd. SåSålunda hänskjutet ärende upptages lunda hänskjutet ärende upptages av den rätt som vid tiden för över­ av den övervakningsnämnd som vid flyttningen var övervakningsdom- tiden för överflyttningen handhade

stol. övervakningen.

16 §•

Har i Danmark, Finland, Island Har i Danmark, Finland, Island eller Norge beslutats förverkande av eller Norge beslutats undanröjande

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

anstånd med avseende å villkorlig av villkorlig dom eller skyddstillsyn,

dom, som meddelats här i riket, skall som ådömts här i riket, skall beslubeslutet äga giltighet här. tet äga giltighet här.

Om tillsyn över villkorligt frigiven Om övervakning av villkorligt

Tillsyn över den, som villkorligt övervakning av den, som villkorfrigivits efter avtjänande i Danmark ligt frigivits efter avtjänande i Danav faengsel, i Finland av tukthus el­ mark av faengsel, i Finland av tuktler fängelse, i Island av fangelsi el­ hus eller fängelse, i Island av fangeller i Norge av fengsel, må på begä­ si eller i Norge av fengsel, må på beran anordnas här i riket. gäran anordnas här i riket.

§•

I beslut om anordnande av tillsyn I beslut om anordnande av över­

skall fångvårdsstyrelsen utse till­ vakning skall övervakningsnämnden synsman för den frigivne. i den ort, där den frigivne uppehåller sig eller kan antagas komma att uppehålla sig, utses att handhava övervakningen. Det åligger övervakningsnämnden att förordna överva­

kare för den frigivne.

19 §•

Vad för den frigivne är bestämt Vad för den frigivne är bestämt angående prövotid och övervaknings- angående prövotid och övervakningstid i den stat där frigivningen skett tid i den stat där frigivningen skett skall gälla såsom om frigivningen skall gälla såsom om frigivningen ägt rum här i riket. Föreskrifter an­ ägt rum här i riket. Föreskrifter angående den frigivnes åligganden, gående den frigivnes åligganden, som meddelats i anslutning till den som meddelats i anslutning till den villkorliga frigivningen, skola, om villkorliga frigivningen, skola, om

ej fångvårdsstyrelsen förordnar an­ ej övervakningsnämnden förordnar

nat, äga tillämpning. I övrigt skall annat, äga tillämpning. I övrigt skall tillämpas vad i svensk lag är stad­ tillämpas vad i svensk lag är stadgat om villkorlig frigivning; dock gat om villkorlig frigivning; dock må prövotiden ej förlängas. må prövotiden ej förlängas.

Förklaras här i riket den villkor­ Förklaras här i riket den villkorligt medgivna friheten förverkad, ligt medgivna friheten förverkad, skall verkställighet här ske av det skall verkställighet här ske av det vid frigivningen återstående straffet, vid frigivningen återstående straffet,

omvandlat till svensk straffart med omvandlat till fängelse på lika lång tillämpning av de i 6 § angivna grun­ tid. derna.

Beslutas i — —--------------------------- -------- -i riket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 ar 196 A 121

Uppkommer här i riket fråga om Uppkommer här i riket fråga om åtgärd med avseende å villkorlig fri­ åtgärd med avseende å villkorlig frigivning, som beslutats i Danmark, givning, som beslutats i Danmark, Finland, Island eller Norge och be­ Finland, Island eller Norge och beträffande vilken tillsyn anordnats träffande vilken övervakning anordhär, men finnes frågan lämpligen nats här, men finnes frågan lämpböra prövas i den stat, där frigiv- ligen böra prövas i den stat, där friningen skett, må fångvårdsstyrelsen givningen skett, må övervakningseller, när den dömde övertygats om nämnden eller, när den dömde överannat brott, domstolen hänskjuta tygats om annat brott, domstolen frågan till behörig myndighet i hänskjuta frågan till behörig mynnämnda stat. dighet i nämnda stat.

21 §•

Om någon, som villkorligt frigi­ Om någon, som villkorligt frigivits efter avtjänande i Danmark av vits efter avtjänande i Danmark av fsengsel, i Finland av tukthus eller famgsel, i Finland av tukthus eller fängelse, i Island av fangelsi eller i fängelse, i Island av fangelsi eller i Norge av fengsel, här i riket över­ Norge av fengsel, här i riket övertytygas om annat brott som han be­ gas om annat brott som han begått gått under prövotiden, må rätten, under prövotiden, må rätten, ändå ändå att tillsyn i anledning av den att övervakning i anledning av den villkorliga frigivningen ej anordnats villkorliga frigivningen ej anordnats här, med tillämpning av vad i svensk här, med tillämpning av vad i svensk lag är stadgat om villkorlig frigiv­ lag är stadgat om villkorlig frigivning förklara den villkorligt med­ ning förklara den villkorligt medgivgivna friheten förverkad. Därvid sko­ na friheten förverkad. Därvid skola la bestämmelserna i 19 § andra styc­ bestämmelserna i 19 § andra stycket ket äga tillämpning. äga tillämpning.

22 §•

Tillsyn över den, som här i riket Övervakning av den, som här i rivillkorligt frigivits efter avtjänande ket villkorligt frigivits efter avtjäav straffarbete eller fängelse, må nande av fängelse, må överflyttas till överflyttas till Danmark, Finland, Danmark, Finland, Island eller NorIsland eller Norge. ge-

Beslutas i---------------------- — — — -------- i riket.

Ändå att tillsynen överflyttats må Ändå att övervakningen överflytåtgärd i fråga om den villkorliga fri­ tats, må åtgärd i fråga om den villgivningen beslutas här i riket, så­ korliga frigivningen beslutas här i framt den frigivne här övertygas om riket, såframt den frigivne här överannat brott eller behörig myndighet tygas om annat brott eller behörig i Danmark, Finland, Island eller myndighet i Danmark, Finland, IsNorge till fångvårdsstyrelsen hän- land eller Norge till svensk myndigskjuter ärende om sådan åtgärd. het hänskjuter ärende om sådan åt­

gärd. Sålunda hänskjutet ärende upptages av den övervakningsnämnd som vid tiden för överflyttningen handhade övervakningen.

122 Kungi. Maj. ts proposition nr 90 år 196b

Framställning om verkställighet Framställning om verkställighet enligt 1 eller 5 § eller om anordnan­ enligt 1 eller 5 § eller om anordnande av övervakning enligt 10 § eller de av övervakning enligt 10 eller 17 § tillsyn enligt 17 § göres av vederbö­ göres av vederbörande myndighet rande myndighet i Danmark, Fin­ i Danmark, Finland, Island eller land, Island eller Norge. Norge.

Framställningen må-------------------- — den meddelats. Innan framställning-------------------- —- i ärendet.

25 §•

Framställning om verkställighet Framställning om verkställighet enligt 1 eller 5 § eller om anordnan­ enligt 1 eller 5 § eller om anordnande av övervakning enligt 10 § eller de av övervakning enligt 10 eller 17 g

tillsyn enligt 17 § prövas av fång­ prövas av kriminalvårdsstyrelsen. vårdsstyrelsen.

Framställning med stöd av denna Framställning med stöd av denna lag om verkställighet eller om an­ lag om verkställighet eller om anordnande av övervakning eller till­ ordnande av övervakning i Danmark, syn i Danmark, Finland, Island eller Finland, Island eller Norge göres av

Norge göres av fångvårdsstyrelsen i kriminalvårdsstyrelsen i fall som av­

fall som avses i 3, 8 och 22 §§ samt ses i 3 och 8 §§ samt av övervakav övervakningsdomstolen i fall som ningsnämnden i fall som avses i 15

avses i 15 §. och 22 §§.

26 §•

Talan mot fångvårdsstyrelsens be­ Talan mot kriminalvårdsstyrel­

slut enligt denna lag föres genom sens beslut enligt denna lag föres besvär hos Konungen. genom besvär hos Konungen.

Om ej annorlunda förordnas, skall Om ej annorlunda förordnas, skall

fångvårdsstyrelsens beslut omedel­ kriminalvårdsstyrelsens beslut ome­

bart lända till efterrättelse. delbart lända till efterrättelse.

Är den dömde här i riket omhän­ Är den dömde här i riket omhändertagen för verkställighet av dom, dertagen för verkställighet av dom,

som avses i fångvårdsstyrelsens be­ som avses i kriminalvårdsstyrelsens

slut, skall i fråga om förberedande beslut, skall i fråga om förberedanoch utförande av hans talan mot be­ de och utförande av hans talan mot slutet vad i rättegångsbalken är stad­ beslutet vad i rättegångsbalken är gat om offentlig försvarare äga mot­ stadgat om offentlig försvarare äga svarande tillämpning; arvode och motsvarande tillämpning; arvode ersättning till försvararen skola dock och ersättning till försvararen skola alltid gäldas av statsverket. dock alltid gäldas av statsverket.

§■

Talan mot övervakningsdomstols Talan mot övervakningsnämnds

beslut om framställning enligt 15 § beslut om framställning enligt 15 § första stycket föres genom besvär första stycket föres genom besvär hos hovrätt, över hovrättens beslut hos hovrätt. Besvärstiden räknas

må klagan icke föras. från den dag den dömde erhöll del

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196i 123

av beslutet. Över hovrättens beslut

må klagan icke föras.

Åtnöjes villkorligt frigiven icke med övervakningsnämnds beslut om framställning enligt 22 §, äger han hos kriminalvårdsnämnden påkalla prövning av beslutet. Talan må ej föras mot kriminalvårdsnämndens

beslut.

Övervakningsnämnds beslut som avses i denna paragraf länder omedelbart till efterrättelse, såvida ej

annorlunda förordnas.

29 §•

Har framställning om verkställig­ Har framställning om verkställighet av straff enligt 1 eller 5 § eller het av straff enligt 1 eller 5 § eller om anordnande av övervakning en­ om anordnande av övervakning enligt 10 § eller tillsyn enligt 17 § bi­ ligt 10 eller 17 § bifallits eller har fallits eller har förverkande beslu­ undanröjande beslutats enligt li § tats enligt U eller 21 §, må ej här eller förverkande enligt 21 §, må ej i riket väckas åtal för gärning som här i riket väckas åtal för gärning avses i den i den andra staten med­ som avses i den i den andra staten delade domen. Med avseende å be­ meddelade domen. Med avseende å stämmelser i svensk lag om sam­ bestämmelser i svensk lag om sammanträffande av brott och om för­ manträffande av brott och om förändring av straff skall så anses som ändring av påföljd skall så anses hade domen meddelats här i riket; som hade domen meddelats här i rivad i i kap. 3 och i §§ strafflagen ket. Vad i 23 § lagen om verkställigstadgas skall dock ej äga tillämpning het av bötesstraff är föreskrivet skall i fråga om brott, för vilket straff be­ dock ej äga tillämpning.

stämts i annan stat, ej heller skall tillämpas vad i 18 § lagen om verkställighet av bötesstraff är föreskri­

vet.

Utan hinder av vad i första styc­ Utan hinder av vad i första stycket sägs må väckas talan, som avses ket sägs må väckas talan, som avi 25 kap. 13 § strafflagen. ses i 20 kap. 15 § brottsbalken.

30 §■ Har framställning om verkställighet enligt 5 § eller om anordnande av övervakning enligt 10 § eller tillsyn enligt 17 § bifallits eller har förverkande beslutats enligt li eller

21 §, och övertygas den dömde sedermera här i riket om brott, begånget innan frihetsstraff som ådömts genom den tidigare domen börjat verkställas, må, såframt omständigheterna föranleda därtill, dö-

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1961

Konungen äger förordna att befo- Konungen äger förordna att befogenhet som enligt denna lag tillkom- genhet som enligt denna lag tillkom­

mer fångvårdsstyrelsen må utövas mer kriminalvårdsstyrelsen må ut­

av annan myndighet. övas av annan myndighet.

Föranleder verkställighet-------------------------- kronans fordran.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

_ Vad i denna lag sägs om dom å fängelse skall äga motsvarande tillämpning i fråga om dom å straffarbete.

Har villkorlig dom meddelats enligt 1 § lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom, skall vid tillämpningen av förevarande lag vad i lagen sägs om skyddstillsyn äga motsvarande tillämpning.

8) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 22 maj 1963 (nr 197) om allmänt kriminalregister

Härigenom förordnas, att 1—4, 6—8, 10, 11 och 13 §§ lagen den 22 maj 1963 om allmänt kriminalregister skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Hos fångvårdsstyrelsen skall fin- Hos kriminalvårdsstyrelsen skall

nas ett allmänt kriminalregister, in- finnas ett allmänt kriminalregister, nehållande uppgifter som sägs i innehållande uppgifter som sägs i denna lag. denna lag.

2 §.

Registret skall innehålla uppgif- Registret skall innehålla uppgifter angående dem som av domstol ter angående dem som av domstol i

eller annan myndighet i riket riket

1. blivit dömda till fängelse, 1. dömts till fängelse, villkorlig straffarbete, ungdomsfängelse eller dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelförvaring eller internering i säker- se eller internering;

hetsanstalt; 2. erhållit villkorlig dom; 2. överlämnats till vård enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964 125

3. blivit dömda med tillämpning sinness juklagen eller till öppen av 12, 20, 21, 22 eller 23 kap. straff­ psykiatrisk vård eller, om för brotlagen till dagsböter ej under sextio tet är stadgat fängelse, till vård eneller med tillämpning av 5 kap. 2 § ligt lagen om nykterhetsvård; eller strafflagen till böter för brott, vard 3. erhållit anstånd med verkstälenligt lag kan följa straffarbete, el­ ligheten av förvandlingsstraff.

ler med tillämpning av 6 § sist­

nämnda kapitel till böter;

4. med tillämpning av 5 kap. 5 § strafflagen förklarats ej kunna fällas till ansvar för gärning, om vilken de blivit övertygade; eller

5. blivit dömda till tvångsarbete.

Har brott, för vilket dömts till skyddstillsyn, enligt domen begåtts under inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken, eller har i dom å skyddstillsyn meddelats förordnande om behandling enligt 28 kap. 3 § brottsbalken, skall detta särskilt an­

märkas i registret.

I registret skall antecknas den I registret skall antecknas brottet registrerades namn och vad i övrigt samt uppgift om verkställd personmå erfordras till hans betecknan­ utredning och om domen eller beslude, brottet eller, då tvångsarbete tet. ådömts, anledningen därtill samt uppgift om verkställd personutredning och om domen eller beslutet.

Är fråga om villkorlig dom å förvandlingsstraff för böter, skall jämväl upplysning om bötesbeslutet an­

tecknas.

3 §•

I registret skall anteckning ske I registret skall anteckning ske

1. om för den som erhållit vill­ 1. om för den som dömts till påkorlig dom prövotiden förlänges följd av beskaffenhet att skola aneller ock anståndet förklaras för­ tecknas i registret prövotid förlängverkat eller förklaras skola avse es eller påföljden förklaras skola

jämväl annat brott; avse jämväl annat brott eller undanröjes eller ock påföljd förklaras skola träda i stället för annan

påföljd;

2. om för den som villkorligt fri­ 2. om villkorligt medgiven frihet givits prövotiden förlänges, den vill­ förklaras förverkad;

korligt medgivna friheten förklaras förverkad eller det förut ådömda straffet förklaras avse jämväl annat brott; samt

3. om ungdomsfängelse eller för- 3. om för den som dömts till

126 Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 196b

väring eller internering i säkerhets- skyddstillsyn förordnande meddelas anstalt förklaras skola avse jämväl om behandling enligt 28 kap. 3 § annat brott eller träda i stället för brottsbalken; annan påföljd.

b. om för den som dömts till ungdomsfängelse domstol förlänger den längsta tid som ungdomsfängelse må pågå eller föreskriver, att överförande till vård utom anstalt ej

må ske före viss tidpunkt;

5. om för den som dömts till internering domstol medgiver förlängning av tiden för vård i anstalt eller bestämmer ny minsta tid för an-

staltsvården;

6. om beslut meddelas jämlikt 3b kap. 10 § brottsbalken; samt

7. om för den som erhållit an­

stånd med verkställigheten av förvandlingsstraff prövotiden förlänges eller anståndet förklaras förver­

kat.

4 §• Registret skall innehålla anteck­ Registret skall innehålla anteckning om ning om 1. intagning i och frigivning från 1. intagning i och frigivning från anstalt av den som dömts till fäng­ anstalt av den som dömts till fängelse eller straffarbete, med angi­ else, med angivande vid villkorlig vande vid villkorlig frigivning av frigivning av den återstående straffden återstående strafftidens längd; tidens längd; samt 2. intagning i och utskrivning 2. ansta/tsvårdens början, överfrån anstalt av den som dömts till gång till vård utom anstalt samt ungdomsfängelse eller förvaring el­ återintagning i anstalt beträffande ler internering i säkerhetsanstalt; den som dömts till ungdomsfäng­

else eller internering ävensom upp­

hörande av sådan påföljd.

3. upphörande av tillsynen över den som på prov utskrivits från förvaring eller internering i säkerhetsanstalt; samt b. frigivning från tvångsarbets-

anstalt.

Har någon, om vars frigivning eller utskrivning från annan anstalt än säkerhetsanstalt anteckning skall ske i registret, under vistelsen å anstalten av dess läkare befunnits lida av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b 127

I registret skall anteckning göras I registret skall anteckning göras om uppgift, som enligt till fång­ om uppgift, som enligt till krimivårdsstyrelsen inkommet meddelan­ nalvårdsstyrelsen inkommet meddede intagits i allmänt danskt, finskt, lande intagits i allmänt danskt, isländskt eller norskt kriminalregis­ finskt, isländskt eller norskt krimiter beträffande svensk medborgare nalregister beträffande svensk medeller den som har hemvist bär i ri­ borgare eller den som har hemvist ket eller beträffande svensk dom här i riket eller beträffande svensk eller svenskt beslut, såvitt uppgif­ dom eller svenskt beslut, såvitt upptens innehåll motsvarar vad i 2— giftens innehåll motsvarar vad i 5 §§ här ovan avses. Detsamma 2—5 §§ här ovan avses. Detsamma skall gälla om uppgift, som enligt skall gälla om uppgift, som enligt överenskommelse mellan Sverige överenskommelse mellan Sverige och annan stat lämnas från den och annan stat lämnas från den staten. staten.

I registret skall ock antecknas be­ I registret skall ock antecknas slut av myndighet i Danmark, Fin­ beslut av myndighet i Danmark, land, Island eller Norge om över­ Finland, Island eller Norge om överflyttning från Sverige till den sta­ flyttning från Sverige till den staten av verkställighet av straffarbe­ ten av verkställighet av fängelse te eller fängelse, övervakning av eller övervakning av den som vill­

villkorligt dömd eller tillsyn över korligt frigivits eller dömts till villkorligt frigiven. skyddstillsyn.

Har svensk domstol eller myndig­ Har svensk domstol eller mynhet jämlikt 5, 10, 14, 17 eller 21 § dighet jämlikt 5, 10, 14, 17 eller lagen om samarbete med Danmark, 21 § lagen om samarbete med DanFinland, Island och Norge angåen­ mark, Finland, Island och Norge de verkställighet av straff m. m. angående verkställighet av straff fattat beslut om verkställighet, över­ m. m. fattat beslut om verkställigvakning, tillsyn eller förverkande, het, övervakning, undanröjande elskall beslutet antecknas i registret. ler förverkande, skall beslutet anI fråga om den dom eller det beslut tecknas i registret. I fråga om den som meddelats i den andra staten dom eller det beslut som meddelats skola bestämmelserna i 2—5 §§ här i den andra staten skola bestämovan äga motsvarande tillämpning. melserna i 2—5 §§ här ovan äga

motsvarande tillämpning.

Uppgift, som beträffande någon Uppgift, som beträffande någon intagits i registret, skall utgå därur intagits i registret, skall utgå därur

1. om överrätt genom dom eller 1. om överrätt genom dom eller beslut, som vunnit laga kraft, fri­ beslut, som vunnit laga kraft, frikänt honom för den åtalade gär­ känt honom för den åtalade gärningen eller ock dömt honom alle­ ningen eller ock funnit honom skylnast till påföljd, som icke skall an­ dig till denna men icke dömt honom tecknas i registret; till påföljd, som skall antecknas i

registret;

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 ar 19bb

3. om han efter resning frikänts 2. om han efter resning frikänts eller dömts till annan påföljd än eller dömts till annan påföljd än som avses i 2 §; som avses i 2 §;

4. när lian avlidit; eller 3. när han avlidit; eller

5. när åttio år förflutit från hans 4. när åttio år förflutit från hans födelseår. födelseår.

8 §•

Utdrag av registret skall medde­ Utdrag av registret skall meddelas, när framställning därom göres las, när framställning därom göres

1. av domstol eller allmän åkla­ 1. av domstol eller allmän åklagare; gare ;

2. av justitiekanslern, riksdagens 2. av justitiekanslern, riksdagens justitieombudsman eller militieom- justitieombudsman eller militieom-

budsman, interneringsnämnden el­ budsman eller rikspolisstyrelsen; ler statens kriminaltekniska anstalt; eller

eller

3. av myndighet, som äger beslu­ 3. av myndighet, som äger besluta om frihetsberövande åtgärd en­ ta om frihetsberövande åtgärd enligt lagarna om utlämning för brott, ligt lagarna om utlämning för brott utlänningslagen eller lagen angåen­ eller utlänningslagen, med anledde lösdrivares behandling, med an­ ning av ärende vari fråga uppkomledning av ärende vari fråga upp­ mit om sådan åtgärd. kommit om sådan åtgärd.

Till annan------------ —----------— —- tillstånd därtill.

10 §•

I registerutdrag enligt 8 § skall, I registerutdrag enligt 8 § skall, om ej annat följer av vad nedan om ej annat följer av vad nedan stadgas, icke medtagas anteckning stadgas, icke medtagas anteckning om om

1. böter, villkorlig dom eller 1. villkorlig dom, skyddstillsyn,

sträf friförklaring enligt 2 § i, se­ överlämnande till särskild vård el­

dan tio år förflutit från domen el­ ler anstånd med verkställighet av ler beslutet; samt förvandlingsstraff, sedan tio år för­

flutit från domen eller beslutet;

samt

2. fängelse eller straffarbete, i 2. fängelse, ungdomsfängelse elannat fall än som avses under 1, ler internering, sedan tio år förflu­

ungdomsfängelse, förvaring eller in­ tit från frigivningen eller övergångternering i säkerhetsanstalt eller en till vård utom anstalt.

tvångsarbete, sedan tio år förflutit

från frigivningen eller utskrivningen från anstalt.

Har före — — — ---------------------- motsvarande tillämpning, Skall med-------------------------- -—- — verkställd sinnesundersökning. Bestämmelserna-------------------------- --------av 6 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196'i 129

I fråga om utdrag jämlikt 9 § I fråga om utdrag jämlikt 9 § skall vad i 10 § stadgas äga mot­ skall vad i 10 § stadgas äga motsvarande tillämpning med följan­ svarande tillämpning med följande de avvikelser: avvikelser:

1. Såvitt avser anteckning om 1. Såvitt avser anteckning om

böter, villkorlig dom, fängelse eller fängelse i högst ett år, villkorlig straffarbete i högst ett år eller ung­ dom, skyddstillsyn, ungdomsfängel­

domsfängelse skall i stället för den se eller anstånd med verkställighet i 10 § första stycket angivna tiden av förvandlingsstraff skall i stället gälla en tid av fem år. för den i 10 § första stycket angivna

tiden gälla en tid av fem år.

2. Anteckning om påföljd, vilken 2. Anteckning om påföljd, vilken ådömts endast för gärning som nå­ ådömts endast för gärning som någon begått innan han fyllt aderton gon begått innan han fyllt aderton år, skall ej i något fall medtagas. år, skall ej i något fall medtagas.

3. Föreskriften i 10 § tredje styc­ 3. Föreskriften i 10 § tredje stycket andra punkten skall ej gälla. ket andra punkten skall ej gälla.

13 §.

Till utländsk------------------------------ - hemvist där.

Har verkställighet av frihetsstraff, Har verkställighet av frihetsstraff

övervakning av villkorligt dömd el­ eller övervakning av den som villler tillsyn över villkorligt frigiven korligt dömts eller villkorligt frigiöverflyttats hit från Danmark, Fin­ vits eller dömts till skyddstillsyn

land, Island eller Norge eller här­ överflyttats hit från Danmark, Finifrån till någon av nämnda stater, land, Island eller Norge eller härmå, även i annat fall än i första ifrån till någon av nämnda stater, stycket sägs, i den ordning Konung­ må, även i annat fall än i första en bestämmer till myndighet i den stycket sägs, i den ordning Konungstat från eller till vilken överflytt­ en bestämmer till myndighet i den ning skett redovisas anteckningar stat från eller till vilken överflyttrörande den som avses med beslutet ning skett redovisas anteckningar om överflyttning. Detsamma skall rörande den som avses med beslutet gälla i fråga om anteckning, som om överflyttning. Detsamma skall gjorts rörande tillämpningen av 14 gälla i fråga om anteckning, som eller 21 § lagen om samarbete med gjorts rörande tillämpningen av 14 Danmark, Finland, Island och Nor­ eller 21 § lagen om samarbete med ge angående verkställighet av straff Danmark, Finland, Island och Norm. m. ge angående verkställighet av straff

m. m.

Konungen äger bemyndiga fång­ Konungen äger bemyndiga krimivårdsstyrelsen att, då det för utred­ nalvårdsstyrelsen att, då det för utning i brottmål begäres av utländsk redning i brottmål begäres av utdomstol eller åklagarmyndighet, ländsk domstol eller åklagarmynmeddela utdrag av registret. dighet, meddela utdrag av registret.

På framställning------------------ -— — ------- tillstånd därtill.

130 Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 196 i

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. Beträffande anteckning angående straffarbete, villkorlig dom som meddelats före den 1 januari 1965, förvaring och internering i säkerhetsanstalt samt tillämpning av 5 kap. 5 § strafflagen skola 2, 3, 4, 10 och 11 §§ i deras äldre lydelse alltjämt äga tillämpning. Efter lagens ikraftträdande skall hänsyn ej tagas till anteckning om böter eller tvångsarbete.

9) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 och 12 §§ lagen den 31 maj 1963 (nr 251) om behörighet att utöva tandläkaryrket

Härigenom förordnas, att 4 och 12 §§ lagen den 31 maj 1963 om behörighet att utöva tandläkaryrket skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Har legitimerad tandläkare genom Har legitimerad tandläkare genom dom, som vunnit laga kraft, dom, som vunnit laga kraft,

dömts till frihetsstraff eller av­ dömts till fängelse eller avsatts elsatts eller suspenderats från tjänst ler suspenderats från tjänst som som tandläkare för brott, som han tandläkare för brott, som han förförövat under utövning av tandlä­ övat under utövning av tandläkarkaryrket, yrket,

dömts till straffarbete för annat dömts till fängelse i minst sex må­

brott, nader för annat brott,

fällts till ansvar för medverkan funnits skyldig till medverkan till

till obehörig utövning av tandläkar­ obehörig utövning av tandläkaryrket yrket eller eller

fällts till ansvar för obehörig utöv­ funnits skyldig till obehörig utöv­

ning av läkaryrket, för hälsofarligt ning av läkaryrket, till hälsofarligt kvacksalveri eller för brott, som av­ kvacksalveri eller till brott, som avses i 10 § lagen om förbud i vissa ses i 10 § lagen om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område, eller för med­ sjukvårdens område, eller till medverkan till brott som nu sagts, verkan till brott som nu sagts,

äger medicinalstyrelsen återkalla äger medicinalstyrelsen återkalla hans legitimation, om han genom hans legitimation, om han genom brottet visat sig icke vara skickad att brottet visat sig icke vara skickad utöva tandläkaryrket. att utöva tandläkaryrket.

12 §•

Utövar någon, som ej är behörig Utövar någon, som ej är behörig att utöva tandläkaryrket, detta yrke att utöva tandläkaryrket, detta yrke

KungI. Maj:ts proposition nr 90 år 1964 131

mot ersättning, dömes för obehörig mot ersättning, dömes för obehörig utövning av tandläkaryrket till dags­ utövning av tandläkaryrket till dagsböter eller fängelse. böter eller fängelse i högst ett år.

Detsamma skall----------------- —---- ------------ behörigheten gäller. Tandläkare, som------------------------- -------------- — till dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965; 4 § i dess äldre lydelse skall dock tillämpas i fråga om den som dömts före denna lags ikraftträdande.

132 Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 196i

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 4 mars 1964.

Närvarande: justitieråden Romanus, Digman, Nordström, regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 20 februari 1964 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 17 januari 1964, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till 1) lag om personundersökning i brottmål, 2) lag om vissa begränsningar i svensk lags tillämplighet och svensk domstols behörighet, 3) lag angående upphävande av lagen den 5 juni 1909 (nr 45) om konsular jurisdiktion, 4) lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321), 5) lag angående ändrad lydelse av 17 och 19 §§ lagen den 20 december 1946 (nr 804) om införande av nya rättegångsbalken, 6) lag om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530), 7) lag angående ändring i lagen den 22 maj 1963 (nr 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m., 8) lag angående ändring i lagen den 22 maj 1963 (nr 197) om allmänt kriminalregister, samt 9) lag angående ändrad lydelse av 4 och 12 §§ lagen den 31 maj 1963 (nr 251) om behörighet att utöva tandläkaryrket. Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av hovrättsrådet Erik Nyman och hovrättsassessorn Gunvor Bergström.

Förslagen föranledde följande uttalanden av lagrådet:

Förslaget till ändring i sinnessjuklagen

42 §. I förtydligande syfte hemställer lagrådet att sista punkten i första stycket erhåller följande jämkade lydelse: »Utan hinder av vad nu sagts må medi­

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964 133

cinalstyrelsen för visst fall besluta att sinnesundersökning skall verkställas enligt annan fördelning ävensom, när särskilda skäl äro därtill, förordna utomstående läkare att verkställa sinnesundersökning; är den som skall undersökas häktad, må dock sådant beslut eller förordnande meddelas endast efter samråd med kriminalvårdsstyrelsen.»

47 §.

Med hänsyn till att enligt lagförslagets ingress förevarande paragraf skall erhålla ny lydelse men något fjärde moment ej upptages i förslaget torde bestämmelserna i nuvarande 5 mom. böra upptagas såsom 4 mom. i paragrafen.

Förslaget till ändrad lydelse av 17 och 19 §§ lagen om införande av nya rättegångsbalken

17 §.

Lagrådet hemställer att i första stycket orden »sådan särskild rättsverkan» måtte utbytas mot det i rubriken till 36 kap. brottsbalken använda uttrycket »särskild rättsverkan av brott.»

Förslaget tilll ändring i lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.

I motiveringen till de föreslagna övergångsbestämmelserna uttalas, att villkorlig dom enligt äldre rätt i princip kommer att följa reglerna om skyddstillsyn och att härav följer bl. a. att övervakningsnämnden ersätter övervakningsdomstolen. I anledning härav må erinras om att övervakningsnämnden ersätter övervakningsdomstolen redan på grund av stadgande i 10 § av det för riksdagen framlagda förslaget till lag om införande av brottsbalken.

Förslaget till ändring i lagen om allmänt kriminalregister

2 §.

i motiveringen beröres frågan huruvida registrering av bötesstraff skulle kunna anses erforderlig för de fall då böter ådömas jämte villkorlig dom eller skyddstillsyn. Därvid uttalas att, om återfall i brott sker, det dock är för åklagare och domstolar, som ha att taga ställning till den nya brottsligheten, tillräckligt att genom utdrag av kriminalregistret erhålla upplysning om att vederbörande erhållit villkorlig dom eller dömts till skyddstillsyn, och att om domen kan ha intresse ur personutredningssynpunkt, den regelmässigt torde införskaffas och dess fullständiga innehåll därigenom bli känt.

I anledning av dessa uttalanden vill lagrådet framhålla, att det måste anses ligga i sakens natur att domstolen i fall som nu avses ej kan tillämpa 34

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196k

kap. 1 § 1 eller 3 brottsbalken utan att lia tillgång till den äldre domen i dess helhet; det räcker alltså icke med utdrag av kriminalregistret. Domstolen bör överhuvud ha tillgång till den äldre domen så snart det blir aktuellt med att välja mellan de olika alternativen i 34 kap. 1 §. Om det åter är uppenbart att 34 kap. 1 § 2 kommer att tillämpas, d. v. s. att särskild påföljd kommer att ådömas för det nya brottet, synes det vara utan nämnvärd betydelse om den tidigare domen å skyddstillsyn eller villkorlig dom var kombinerad med bötesstraff eller ej.

Med hänsyn till det anförda har lagrådet ej något alt erinra mot det remitterade förslagets ståndpunkt att bötesstraff ej skall registreras ens i det fall att böterna ådömts jämte villkorlig dom eller skyddstillsyn.

I remissprotokollet uttalas vidare, att tillräckligt starka skäl ej synas föreligga att nu utvidga registreringen till att omfatta också domar å avsättning eller suspension, oaktat det kan tänkas att en sådan dom kan böra föranleda straffskärpning enligt 26 kap. 3 § brottsbalken. Det må härtill fogas, att beträffande de fall, då en dom å avsättning eller suspension är kombinerad med annan påföljd som enligt förslaget skall registreras, samma synpunkter kunna anföras som ovan uttalats beträffande kombination av bötesstraff med villkorlig dom eller skyddstillsyn. Med hänsyn härtill kan lagrådet godtaga förslaget att avsättning eller suspension aldrig skall registreras.

1 anslutning till vad i motiven sägs beträffande förvandlingsstraff för böter må framhållas att det i 2 § första stycket 1 använda uttrycket »dem som dömts till fängelse» ej omfattar dem som ålagts förvandlingsstraff. Registrering av förvandlingsstraff skall ske endast i det fall då rätten, enligt 18 § i det för riksdagen framlagda förslaget till lag om verkställighet av bötesstraff, beviljat anstånd med verkställigheten av ålagt förvandlingsstraff.

Frågan huruvida anteckning i kriminalregistret skall ske av beslut om intagning i arbetsanstalt, vilken åtgärd enligt den föreslagna nya lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet skall ersätta den nuvarande påföljden tvångsarbete, kan vara föremål för delade meningar. Sålunda synes vad i remissprotokollet anförts till stöd för registrering av förordnande om anstaltsbehandling vid skyddstillsyn kunna åberopas även som skäl för att registrera beslut om intagning i arbetsanstalt. Vidare kan det ifrågasättas om ej dom angående intagning i arbetsanstalt borde antecknas i kriminalregistret åtminstone i de fall, då rätten förordnar om villkorligt anstånd med verkställighet av domen. Emellertid har lagrådet, med hänsyn till att den föreslagna lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet i princip skall vara sekundär i förhållande till straff och andra påföljder för brott, icke ansett sig ha tillräckligt underlag för att framställa något yrkande om införande av registrering i kriminalregistret av beslut enligt samma lag.

1 den föreslagna nya lydelsen av 2 § lagen om allmänt kriminalregister

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 196b 135

har icke intagits det nuvarande stadgandet att i registret skall antecknas den registrerades namn och vad i övrigt må erfordras till hans betecknande. Någon saklig ändring innebär detta ej, då dylika uppgifter få anses omfattade av föreskriften om registrering av »dem som dömts ... Det kan ofta vara angeläget att, utöver den dömdes namn, registrera benämning, under vilken han är känd. Vidare må påpekas att domstols förordnande enligt 33 kap. 3 § brottsbalken, att straff skall anses till viss del eller i sin helhet verkställt, ingår i domen och sålunda skall registreras. Erinran härom bör göras på blanketten till uppgifter till kriminalregistret.

3 och 4 §§.

Till de uppgifter, som enligt remissprotokollet äro av betydelse beträffande fängelse, må fogas uppgift om tiden då brottet begåtts; denna tid är stundom avgörande vid återfall, se 26 kap. 3 § brottsbalken. Tiden för brottet lär anses innefattad i den uppgift om brottet som enligt 2 § sista stycket skall lämnas. Erinran härom bör göras å blanketten till uppgift till registret.

1 remissprotokollet ha behandlats vissa fall av sammanträffande av ungdomsfängelse med fängelse på viss tid; dessa fall avses i 34 kap. 12 § andra stycket brottsbalken och omfattas av bestämmelsen i 3 § 1 i förslaget. I anslutning härtill må framhållas att sådan konsumtion, som jämlikt 34 kap. 11 §, 12 § första stycket eller 13 § brottsbalken inträder vid sammanträffande på verkställighetsstadiet av vissa påföljder, icke antecknas i kriminalregistret; att på detta sätt konsumtion enligt lag inträtt torde emellertid komma att framgå av de uppgifter om verkställighet som enligt 4 § skola registreras.

Enligt remissprotokollet bör av registret framgå den tidpunkt, då ådöint ungdomsfängelse upphört, vilket enligt 29 kap. 12 § brottsbalken inträffar antingen då ungdomsfängelsenämnden förordnar därom eller vid utgången av den tid som behandlingen längst må pågå. I det sistnämnda fallet innehåller emellertid icke registret tillräckliga uppgifter för att slutdagen för ungdomsfängelset skall kunna beräknas. Behandlingen av den som dömts till ungdomsfängelse må enligt 29 kap. 2 § brottsbalken pågå i högst fem år, varav högst tre år i anstalt. Enligt den föreslagna lagen om behandling i fångvårdsans tal t skall emellertid, förutom avbrott i verkställigheten, även permissioner i vissa fall ej inräknas i behandlingstiden, och fullständiga uppgifter härom torde ej kunna införas i registret. Det synes därför lämpligt att ungdomsfängelsenämnden ålägges att, med stöd av uppgifter som nämnden i sin tur erhåller från vederbörande anstalt eller kriminalvårdsstyrelsen, sända meddelande till kriminalregistret om tiden då ådömt ungdomsfängelse upphört vare sig upphörandet grundar sig på nämndens beslut eller följer av att längsta tiden utlöpt. Bestämmelser i nu angivna hänseende kunna utfärdas i administrativ ordning.

Beträffande internering må framhållas, att punkt 5 i 3 § avser de fall som

136 Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1964

omförmälas i 30 kap. 8 § och 34 kap. 13 § andra stycket brottsbalken, men att beslut om minsta tid för den fortsatta anstaltsvården enligt 34 kap. 9 ,§ första stycket faller under punkt 1 i 3 § förevarande lag (interneringen skall här alltid förklaras avse jämväl det nya brottet).

7 §.

För att punkt 2 skall — liksom punkt 1 — omfatta även de fall, då domen innefattar eftergift av eller befrielse från påföljd enligt 2 kap. G § eller 33 kap. 2 eller 4 § brottsbalken, bör lydelsen av punkt 2 jämkas till att avse det fall att domstol efter resning meddelat dom eller beslut som avses i 1.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

Kung1. Maj.ts proposition nr 90 år 1964 137

Utdrag ur protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 mars 1964.

Närvarande: Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,

Lindström, Länge, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson,

Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 4 mars 1964 avgivna utlåtande över den 17 januari 1964 till lagrådet remitterade förslag till 1) lag om personundersökning i brottmål, 2) lag om vissa begränsningar i svensk lags tillämplighet och svensk domstols behörighet, 3) lag angående upphävande av lagen den 5 juni 1909 (nr 45) om konsularj urisdiktion, 4) lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321), 5) lag angående ändrad lydelse av 17 och 19 §§ lagen den 20 december 1946 (nr 804) om införande av nya rättegångsbalken, 5) lag angående ändrad lydelse av 17 och 19 §§ lagen den 20 december 1946 (nr 804) om införande av nya rättegångsbalken, 6) lag om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530), 7) lag angående ändring i lagen den 22 maj 1963 (nr 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff in. m., 8) lag angående ändring i lagen den 22 maj 1963 (nr 197) om allmänt kriminalregister, samt 9) lag angående ändrad lydelse av 4 och 12 §§ lagen den 31 maj 1963 (nr 251) om behörighet att utöva tandläkaryrket. Efter redogörelse för lagrådets yttrande anför föredraganden följande. De av lagrådet föreslagna ändringarna i 42 och 47 §§ sinnessjuklagen, 17 § lagen om införande av nya rättegångsbalken och 7 § lagen om allmänt kriminalregister kan jag tillstyrka. Vad lagrådet anfört rörande utformande av bestämmelser samt blanketter för tillämpningen av lagen om allmänt kriminalregister torde få övervägas när tillämpningsföreskrifterna till lagen skall utfärdas.

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år i9VA

I de remitterade lagförslagen torde vissa redaktionella jämkningar böra vidtagas. Föredraganden hemställer att Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga de i enlighet med det anförda ändrade lagförslagen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Margit Hirén

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 631347