6

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 40 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen

den 26 maj 1954 (nr 521)

Härigenom förordnas, att 40 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen

den 26 maj 1954 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

40

1 mom. Rätt till utskänkning

må av detaljhandelsbolaget överlåtas

endast till den som gjort sig känd

för ordentlighet och finnes med hän­

syn till personliga egenskaper i öv­

rigt och andra förhållanden lämpli­

gen böra utöva rörelsen.

§•

1 m o m. Rätt till utskänkning

må av detaljhandelsbolaget överlåtas

endast till den som gjort sig känd

för ordentlighet och finnes med hän­

syn till personliga egenskaper i öv­

rigt och andra förhållanden lämpli­

gen böra utöva rörelsen. Till styr­

kande härav skall, när detaljhan­

delsbolaget så påfordrar, företes in­

tyg av polismyndighet.

Utskänkning må------- -----------------tillsyn däröver.

Den som------------------------- sådant företag.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1965.

11

som huvudsakliga uppgifter för registraturavdelningen att registrera finger­

avtryck, föra sådana centrala register, vilka hade betydelse för polismyn­

digheternas spaningsverksamhet, och utge publikationen Polisunderrättel­

ser. Genom kungörelse den 31 maj 1940 (nr 472) om ändrad lydelse av 1 §

instruktionen tillkom uppgiften att föra centralt passregister. På grund av

ett särskilt förordnande av Kungl. Maj :t skulle avdelningen därjämte för­

medla utbyte med vederbörande centrala organ i utlandet av meddelanden

rörande brottslighet av internationell karaktär, samla inkommande upp­

gifter angående internationella förbrytare samt lämna polismyndigheterna i

riket biträde med förmedling av meddelanden till och från utlandet angå­

ende begångna brott. Enligt en av anstaltens styrelse fastställd arbetsord­

ning för anstalten skulle vid registraturavdelningen finnas bl. a. person-

registratur med därtill hörande passregistratur, fingeravtrycksregistratur,

spaningsregistratur och godsregistratur.

Rikspolisstyrelsen skall enligt sin instruktion den 4 juni 1964 (nr 403)

föra centrala polisregister och centralt passregister samt i enlighet med

givna bestämmelser utgiva publikationen »Polisunderrättelser» och i övrigt

lämna uppgifter ur registren. Enligt övergångsbestämmelser till instruktio­

nen skall vad enligt lag, författning eller särskild föreskrift ankommer på

statens kriminaltekniska anstalt i stället ankomma på rikspolisstyrelsen.

De bestämmelser om registrering som funnits i arbetsordningen för kriminal­

tekniska anstalten skall enligt beslut av rikspolisstyrelsen tillämpas vid dess

handhavande av registreringen.

Ändamålet med den centrala registreringen är i första hand att tillgodose

polis- och åklagarmyndigheternas behov av upplysningar för den brotts-

bekämpande verksamheten. Därjämte sker registrering för att samordna

och effektivera efterforskningen av personer, som efterspanas för olika

rättsliga åtgärder.

Personregistraturen

Vid personregistraturen är upplagt ett alfabetiskt namnregister i

form av ett kartotek över personer, som varit föremål för inrapporterade åt­

gärder inom rätts- eller socialvård. Parallellt härmed förs ett kortregister

det s. k. f ö d ^e 1 s ^e d a g s r e g i s t r e t — där alla i namnregistret före­

kommande personer är registrerade enbart efter födelsedatum. Slutligen

finns vissa specialregister. Meddelanden om registrerade personer samlas i

akter.

Vilka register av betydelse för polismyndigheternas verksamhet som skall

föras, innehållet i sådana register och hur registren skall förses med sitt

material framgår av olika i administrativ väg meddelade beslut och utbildad

praxis.

Enligt ett av Kungl. Maj:t den 1 juni 1877 utfärdat cirkulär till länssty­

relserna angående utgivande i huvudstaden av tryckta polisunderrättelser

Kungl. Ma j. ts proposition nr 18 år 1965

1-

Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1965

åligger det polismyndigheterna att till Polisunderrättelser lämna uppgifter

avseende

1. efterlysningar å förbrytare, kända eller okända, då de äro misstänkta

för brott, vilkas beivrande synes vara av synnerlig vikt, vare sig till följd av

deras grova beskaffenhet, värdet av den därigenom åtkomna egendom, san­

nolikheten av deras samband med andra förbrytelser eller av andra särskilda

orsaker, för allmänna säkerheten vådliga personer, då sådana av annan

anledning än nyss nämnts böra i häkte inmanas, personer, vilka ådömts

urbota straff, samt rymmare ur krigstjänst;

2. underrättelser, när personer, som kunna anses vådliga för allmänna sä-

kprhcten, häktas för brott mot person eller egendom, för försvarslöshet eller

för lösdriveri ävensom när för allmänna säkerheten vådliga personer avvi­

ka från sin hemort, anträffas å främmande ort eller avlida;

3. meddelanden om att efterlysta personer anhållits eller häktats.

Fångvårdsmyndigheterna skall enligt cirkuläret lämna meddelanden till

Polisunderrättelser om personer, vilka under den närmaste framtiden kom­

mer att friges eller vilka rymt från eller avlidit i fängelse eller allmän ar-

betsanstalt, under förutsättning att de gjort sig kända såsom vådliga för

allmänna säkerheten.

Genom tillägg till 1877 års cirkulär har uppgiftsskyldighet i vissa hän­

seenden ålagts också militära myndigheter och indrivningsmyndigheter

samt — beträffande beslut och domar om kvarstad och konfiskation å

tryckta skrifter — justitiedepartementet och åklagare. Enligt ett annat till-

lägg har vissa socialvårdsorgan fått möjlighet att begära efterlysning i Polis­

underrättelser av avvikna försörjningspliktiga och vårdtagare i vissa fall.

Enligt 1885 års lag angående lösdrivares behandling, som upphör att gälla

med utgången av 1964, skall länsstyrelse eller poliskammare lämna uppgift

om varning och ådömt tvångsarbete till rikets polismyndigheter. Sådan upp­

gift skall även lämnas om frigivning från tvångsarbetsanstalt. Dessa uppgif­

ter införs enligt cirkulär den 12 juni 1885 i Polisunderrättelser. Utlännings-

kungörelsen den 4 juni 1954 (nr 457) stadgar skyldighet för vederbörande

myndigheter att lämna uppgift rörande sådant beslut om utlännings avlägs­

nande ur riket, vilket innefattar förbud för utlänningen att återvända hit. I

ett Kungl. Maj :ts cirkulär den 21 september 1956 till länsstyrelserna angå­

ende viss uppgiftsskyldighet till statens kriminaltekniska anstalt åläggs po­

lismyndigheterna att till anstalten inrapportera vissa ouppklarade brott. 1

samband härmed skall även lämnas vissa personuppgifter, hl. a. uppgift om

skäligen misstänkta personer. Jämlikt kungörelsen den 12 juni 1942 (nr

421) om efterlysning av vissa underhållsskyldiga skall kriminaltekniska an­

stalten efter beslut av socialstyrelsen efterlysa personer, som underlåtit att

fullgöra lagstadgad underhållsskyldighet. I två kungörelser den 9 oktober

1942 (nr 840 och 841) har militära myndigheter medgivits rätt att genom

kriminaltekniska anstalten efterspana värnpliktiga m. fl. i vissa fall.

1877 års cirkulär innehåller utöver vad som förut angivits ett allmänt

17

Det för spaningsarbete! kanske viktigaste av registren över vane-

förbrytare är modus operandiregistret med kort insorterade under

vissa brottsrubriker. Huvudrubriker är våldsverkare, sexualförbrytare, be­

dragare, kassaskåpstjuvar, tjuvar med säregen metod och pyromaner. Un­

derrubrikerna uppgår till närmare ett fyrtiotal. Registret omfattade vid 1962

års utgång närmare 3 400 personer. Till registret hör en lotografisamling

över personer, som förövat eller varit delaktiga i kassaskåpsinbrott. Vidare

finns ett öknamnsregister (15 000 personer), ett register över vaneförbry-

tares lyten, ärr, tatueringar och andra typiska kännetecken —- sammanlagt

ett trettiotal igenkänningstecken — det s. k. känneteckensregistret (14 000

personer), register över personer som uppträtt under falskt namn eller angi­

vit falskt yrke samt register över personer misstänkta för att ha utprånglat

falska sedlar eller mynt eller sysslat med narkotikahantering. Mentalsjuka,

som är straffriförklarade och förövat mordbrand, sexualbrott eller vålds­

brott, är upptagna i ett särskilt register.

I de speciella spaningsregistren upptas inte brottslingar,

brott eller straff. Däremot registreras konfiskerade skrifter, svenska urma­

kares ristmärken, tvättinrättningars tvättmärken och omslagspapper till

dynamitladdningar.

Godsregistraturen

Godsregistraturen handhar registreringen av försvunna och tillvaratagna

föremål. Registreringen sker dels i ett godsregister, uppdelat i ett tiotal hu­

vudavdelningar, dels i ett cykelregister.

Uppgiftslämnandet från registret

Uppgifter ur registren hos kriminaltekniska anstalten har i huvudsak

lämnats dels genom tryckta publikationer och cirkulärmeddelanden, dels

genom meddelanden skriftligen, muntligen eller per telex i anledning av di­

rekta förfrågningar hos anstalten eller eljest i särskilda fall.

Publikationer

Följande publikationer utges: Polisunderrättelser, månads-, års- och fem-

årsregister till Polisunderrättelser, spaningsbok till Polisunderrättelser,

spärrlista, förteckning över beslut om avflyttningsförbud, förteckning över

återkallade körkort och trafikkort, förteckning över förkomna och åter­

kallade pass samt godsmeddelanden (godsbilagor och godsregister).

I enlighet med 1877 års cirkulär och vissa andra i det föregående angiv­

na bestämmelser skall vissa uppgifter inrapporteras till P o 1 i s under­

rättelser. Dessa uppgifter skall alltså intas i publikationen. Vidare med­

ger 1877 års cirkulär publicering av tillkännagivanden angående övriga för­

hållanden, om vilka kunskap bör spridas bland rikets polismyndigheter.

2 — Bilmng till riksdagens protokoll 1965. 1 sand..Yr 18

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

20

återkallade pass, som noteras i förteckningen, är sådana, som inte inkom­

mit till vederbörande passmyndighet för makulering.

Godsmeddelanden utgår huvudsakligen till polismyndigheter. De

utgör sammanställningar av efterlyst gods, som är identifierbart.

Cirkulärmeddelanden och telexmeddelanden i vissa fall

I brådskande fall förekommer att särskilt efterlysningar sprids genom

tryckta cirkulärmeddelanden eller genom telex, telefon eller telegraf. Sådant

förfarande används endast för viktigare meddelanden till polismyndighe­

terna om mycket grova brott och om personer, som antingen efterlyses så­

som misstänkta för sådana brott eller efterspanas i anledning av rymning

från anstalt.

övrigt uppgiftslämnande

Enligt arbetsordningen för kriminaltekniska anstalten — vars bestäm­

melser som förut nämnts tillämpas på rikspolisstyrelsens handhavande av

registreringen — fick upplysningar ur registren — utöver vad som medde­

las genom Polisunderrättelser och dess bilagor — endast lämnas till dom­

stolar, polis- och åklagarmyndigheter samt till polismän, vilka för sin tjänst

behöver uppgifterna. Polis- och åklagarmyndigheter erhåller upplysningar

ur registren utan någon begränsning. I praxis förekommer att även några

andra myndigheter än de nyss nämnda kan få upplysningar, t. ex. utlän-

ningskommissionen, fångvårdsstyrelsen, utrikesdepartementet, svenska be­

skickningar och konsulat samt länsstyrelser. Adressuppgifter får utlämnas

till myndigheter i den omfattning rikspolisstyrelsen beslutar.

Medlemmarna av internationella kriminalpolisorganisationen, till vilken

Sverige är anslutet, har förbundit sig att söka befordra största möjliga öm­

sesidiga bistånd mellan polismyndigheterna inom gränserna för respektive

lands lagar. I anledning härav har Kungl. Maj :t genom brev till kriminal­

tekniska anstalten den 18 januari 1957 ålagt anstalten att förmedla uppgifts-

utbytet med utländska polisorgan. Beträffande brottslighet av internationell

karaktär och internationella förbrytare äger ett ganska fritt utbyte av re­

gister upplysningar rum. I övrigt prövas från fall till fall, om upplysning

bör lämnas. Utländsk polismyndighet kan inte erhålla upplysning för exem­

pelvis vandel sundersökning i tillstånds- eller behörighetsärenden. De nor­

diska staterna emellan är dock uppgiftslämnandet betydligt friare.

Fotografier och uppgifter ur registren i aktuella brottsfall får tillhanda­

hållas pressen endast efter medgivande från eller begäran av vederbörande

undersökningsledare. Passansökningar äger den, som önskar, taga del av

såframt inte av handlingen framgår att vederbörande passökande gjort sig

skyldig till eller misstänks för brott eller vanärande handling.

I övrigt får upplysning inte utlämnas till enskild.

Kungi. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

22

Kungl. Maj:Is proposition nr 18 år 1965

III. De nuvarande lokala registren

Olika slag av register

Polis- och åklagarmyndigheter för diarier över handlagda ärenden i den

ordning arendena inkommer. Diarium redovisar i korthet ärendets art, per­

soner som berörs av ärendet och myndighetens åtgärd. I åklagarmyndighe­

ternas diarier anges därjämte i ärenden, som föranlett åtal, domstols dom

eller beslut. Ett brottmålsdiarium omfattar i de flesta distrikt ett betydan­

de antal ärenden. Med hänsyn härtill är det i regel nödvändigt att förse dia-

rierna med register.

Författningsföreskrifter har inte utfärdats om inrättande eller användan­

de av register vid polis- och åklagarmyndigheter. Registren är därför myc­

ket olika. Följande huvudtyper av register förekommer, nämligen 1) hjälp-

register till diarium, 2) register för redovisning av brott, straff och andra

belastningar samt 3) register för särskilda ändamål.

Hjälpregister till diarium kan bestå av en till årsdiariet ansluten alfabe­

tisk förteckning över personer, som berörs av diarieförda ärenden, och ären­

denas diarienummer. För att man skall kunna överblicka ärenden från mer

än ett verksamhetsår uppläggs ofta alfabetiska ledkortsregister eller karto­

tek, där varje person har sitt särskilda kort. På kortet samlas hänvisningar

till de skilda ärenden, av vilka personen berörs. På många håll infogas

på kortet efter hänvisningen till diarienummer en kortfattad notis om ären­

dets art. Av hjälpregisterkort får man ingen upplysning om huruvida ve­

derbörande blivit åtalad eller dömd för brott.

\id den andra av förutnämnda registertyper förses registerkortet med

uppgifter från diariet om användning av tvångsmedel, misstankar om brott,

beslut i åtalsfrågor, straff och andra påföljder; inte sällan förekommer an­

teckningar om binamn, signalement, innehav av körkort, trafikkort eller

särskilda tillstånd och behörigheter. Polisens register tillförs i regel tillför­

litliga uppgifter även från andra källor än egna diarier, t. ex. från Polisun­

derrättelser och från akter i remissärenden. Vanligt är att polismyndighet,

S°n!.erhålIer kännedom om att registrerad person begått brott och dömts

härför på annan ort, påför kortet anteckning om brotten, domen, straffet

eller påföljden. Ibland upptas även åtgärder av socialvårdsorgan, länssty­

relser och fångvårdsmyndigheter. I några större polisdistrikt har kriminal-

blads- eller personaktsamlingar inrättats i anslutning till registerkorten,

vilka i sådant fall inte förses med detalj uppgifter. På ett kriminalblad kan

lämnas en betydligt fylligare redogörelse för en persons antecedentia än på

ett registerkort. I personakt eller generalakt finns ett personblad med upp­

lägg för biografiska uppgifter, anteckningar av intresse för spaningsarbetet

(binamn, falska namn, signalement m. m.), kriminalblad och levnadsberät-

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

telse. Akten innehåller samtliga undersökningsprotokoll, beslut, domar och

andra meddelanden.

Vid brottsundersökning, där gärningsmannen är okänd, behöver polisen

upplysningar om personer, som tidigare hörts om eller misstänkts, åtalats

eller dömts för brott av den aktuella arten. Om polismyndighetens person­

register inte är av liten omfattning, uppläggs i regel särskilda register för

dessa ändamål. Ett sådant är sakregistret, vilket är indelat i olika avdelning­

ar, en för varje brottsart, med i alfabetisk ordning inplacerade kort för alla

personer som dömts för ifrågavarande slag av brott. For mer detaljerade

uppgifter anlitas oftast det centrala spaningsregistret. I större distrikt har

polisen dock upplagt egna register, vilka ofta kan innehålla relativt full­

ständiga uppgifter om belastningar i form av brott, straff m. in., som en per

son ådragit sig inte bara inom distriktet utan även i riket i övrigt.

För andra speciella ändamål förekommer inom polisen t. ex. register över

utlänningar i distriktet samt, vid större kriminalpolisavdelningar, register

över lösdrivare, psykiskt sjuka, homosexuella in. fl. En del polis- och åkla­

garmyndigheter har lagt upp bötesregister över personer, som dömts för

ordnings- och trafikförseelser.

I några städer har man ett centralregister, som är gemensamt for samt­

liga polisavdelningar inom distriktet och åklagarmyndigheten.

En viss enhetlighet i fråga om registreringen i de lokala registren har

nåtts genom att statens reproduktionsanstalt sedan åtskilliga år tillbaka

tillhandahållit en särskild registerblankett, vilken kommit till användning

i ett stort antal distrikt, särskilt landsfiskalsdistrikt. Blanketten avser hu­

vudsakligen att vara ett hjälpregisterkort till diariet och upptar således

inte något utrymme för anteckning om påföljd för brott.

De lokala polisregistren är i några städer, särskilt de större, av tämligen

gammalt datum. Exempel finns sålunda på register, som fortlöpande förts

alltsedan 1870-talet. I de flesta distrikt har registren tillkommit först under

1930- och 1940-talen. I många landsfiskalsdistrikt upplades register 1941

1942 i samband med landsfiskalsreformen.

Strafflagberedningen har på grundval av en år 1950 utförd undersökning,

vilken avsåg tre län, beräknat, att landsfiskalernas register i dessa län i de

fall då de förts omkring 20 år upptar 12—15 procent av den totala befolk­

ningen. Enligt vad utredningen inhämtat uppläggs årligen i det centrala

registret hos kriminalpolisen i Stockholm cirka 100 000 registerkort för

målsägande (angivare) och misstänkta (anmälda) samt 10 000 personakter.

I Göteborgs centrala polisregister registrerades år 1956 omkring 13 000

misstänkta (anmälda) personer, varav närmare 11 000 i bötesregistret för

trafik- och ordningsförseelser; omkring 800 generalakter upplades iöiande

personer, som gjort sig skyldiga till allvarligare brott.

I allmänhet avförs inte något registrerat material från polisregistren. I

några distrikt horttas och arkiveras registerkort, på vilket anteckning inte

skett under visst antal år. I vissa distrikt utgallras kort, som upptar enbart

bagatellforseelser, sedan två år förflutit från registreringen, under förut­

sättning att aterfall inte förekommit.

“4

Anngl. Maj. ts proposition nr 18 år 1965

Registrens ändamål

Brotts bekämpandet

Registrens andamål är främst att utgöra hjälpmedel för brottsbekämpan-

et. For polisen kommer härvid i fråga förebyggande verksamhet och brotts-

spaning.

Polisens brottsförebyggande verksamhet avser inte endast att i aktuella

fall hindra utförande av brott utan även att vidta åtgärder för att undan­

röja missförhållanden, som erfarenhetsmässigt ger upphov till brott och

annan asociahtet. Sådan förebyggande verksamhet utövas framför allt ge­

nom övervakning av kanda brottslingar, lösdrivare och annat asocialt klien­

tek genom bevakning och observation av sådana lokaler och platser, som

plagar utgöra tillhåll för lösdrivare och brottslingar, samt genom ingripan­

den, ofta i samarbete med barnavårdande organ, på gator och andra all­

männa platser, i hamnar, vid offentliga tillställningar o. d. mot ligabildning

bland ungdom.

Genom efterforskning i polisiära register kan polismannen få viktiga

upplysningar om personer, som bör kontrolleras närmare. Av register kan

framgå, att vederbörande är efterlyst för brott eller eljest eftersökt av polis-

eller socialvårdsmyndighet. Från register kan också besked erhållas om

uppmärksammade personer är villkorligt dömda eller villkorligt frigivna

och står under övervakning eller tillsyn. Polisens iakttagelser kan motivera,

alt skyddskonsulent, övervakare eller tillsynsman varskos. För undersök­

ning i sådana fall anlitas i första hand lokalt polisregister. Sådant register

kan innehålla upplysningar, som inte redovisas centralt.

Vid brottsspaning i sådana fall, där brottsplatsundersökningen inte gett

någon ledtråd till gärningsmannen, är det av vikt att få fram namn på per­

soner, som vane- eller yrkesmässigt brukar begå brott av det slag som är

i fråga. Härvid ar sakregister till hjälp. Genom att registerkorten oftast hän­

visar till brottmålsakter m. in. är det möjligt att relativt snabbt få en bild

av dem som tidigare begått liknande brott, deras brottsmetod, medbrotts-

lingar m. m. Vidare är — med beaktande av arten av det aktuella brottet —

av intresse att veta, vilka vane- och yrkesförbrytare som befinner sig på

fri fot efter rymning eller permission från fängelser eller andra anstalter

vilka personer som nyligen villkorligt frigivits, utskrivits eller permitterats

från anstalter, vilka straffriförklarade personer som kan böra uppmärk­

sammas samt huruvida det aktuella brottet kan ingå i en seriebrottslighet,

25

lokaliserad till det egna polisdistriktet eller utanför detta. I angivna fall

fordras undersökning i lokalt polisregister, kommunikation med andra po­

lisdistrikt och upplysningar ur centrala register.

Registerundersökningarna är värdefulla inte bara i bevisningshänseende.

Vad som framkommer kan utgöra anledning för polisen att oavsett utgång­

en av brottsutredningen ta erforderlig kontakt med läkare, nykterhetsvår-

dande myndighet eller annat socialvårdande organ.

Under förundersökning i brottmål uppkommer ofta frågor om använd­

ning av tvångsmedel (hämtning till förhör, anhållande, beslag, husrann­

sakan, kroppsvisitation, kroppsbesiktning m. m.). Det är ofta svårt att av­

göra, om misstanken mot en person är så stark som fordras enligt rätte­

gångsbalken. Det allmänna kriminalregistret innehåller huvudsakligen en­

dast uppgifter om ådömda frihetsstraff. Bötesstraff, åtalseftergifter och av­

skrivna ärenden redovisas inte. Även om kriminalregisterutdrag är tillgäng­

ligt för åklagaren, har denne därför ofta anledning att ta del av de lokala

polisiära registren. Med ledning av sådana register kan även domstolsakter

och protokoll införskaffas. Registeranteckningarna och det bakom dem be­

fintliga utredningsmaterialet kan ofta också ha betydelse för åtalsfrågans

avgörande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

Social vår dsutr e dningar

I inte ringa omfattning har polisen att ta befattning med ärenden enligt

lagstiftningen om barnavård, nykterhetsvård, mentalsjukvård och lösdri-

varbehandling. För åtgärder enligt denna lagstiftning krävs i de flesta fall

ingående kännedom om vederbörandes personliga förhållanden, vandel och

eventuella kriminalitet. Central registrering eller publicering av åtgärder

enligt ifrågavarande lagstiftning förekommer endast beträffande utslag

om tvångsarbete och varningar enligt lösdrivarlagen, varjämte den centrala

registreringsmyndigheten på begäran av nykterhetsnämnd publicerar upp­

gifter om kringflackande alkoholmissbrukare. De lokala polisregistren an­

vänds därför som hjälpmedel i berörda ärenden.

Socialvårdsorganen behöver inom åtskilliga områden fullständiga upp­

gifter om klientelets personliga förhållanden. När det gäller att få upplys­

ningar om kriminalitet försöker socialvårdsorganen i allmänhet undvika

hänvändelse till polismyndighet och gör i stället förfrågningar hos andra

myndigheter, kommunala förtroendemän och enskilda. I de av kommuner­

na förda socialregistren intas i begränsad omfattning upplysningar om

brottsliga gärningar och deras påföljder. Polismyndigheterna anser sig i

allmänhet förhindrade att ge upplysningar om kriminalitet och vandel. I

polisdistrikt, där upplysningar lämnas, prövas i regel i varje särskilt fall,

om uppgift bör utlämnas eller inte. I allmänhet lämnar polisen endast munt­

ligt besked.

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

Vandelsutredningar

Utredningar på grund av författningsbestämmelser om allmän ordning och

säkerhet

I lagar, författningar och med stöd därav utfärdade bestämmelser före­

skrivs ofta, att anställda och yrkesutövare m. fl. skall ha vissa kvalifikatio­

ner. Kraven är i vissa fall noga specificerade; i andra fall anges endast ford­

ran på lämplighet.

Föreskrifter med krav på viss karaktär och vandel för erhållande

av anställning har meddelats av Kungl. Maj :t i polisreglementet be­

träffande polisman, i den s. k. rekryteringskungörelsen beträffande under­

befäl på aktiv stat vid försvaret m. m. och i hemvärnskungörelsen beträffan­

de hemvärns- och driftvärnsmän. Den blankett som inom krigsmakten an­

vänds för anställningsansökan innehåller formulär till intyg, att sökan­

den »visat laglydnad». Intyget är avsett att undertecknas av polismyndighet

i sökandens hemort. Inom det frivilliga försvaret förekommer i vissa distrikt,

att ansökningshandlingen överlämnas till polismyndighet på vederbörandes

hemort med begäran om yttrande. Sådant yttrande avges — efter under­

sökning i lokalt polisregister och Polisunderrättelser — i den formen, att

ansökningen tillstyrks eller avstyrks.

På grund av bestämmelser om kvalifikationskrav, utfärdade av fång­

vårdsstyrelsen, generalpoststyrelsen och järnvägsstyrelsen, krävs i vissa

fall av anställningssökande, att han skall förete intyg av polismyndighet.

Sådant intyg innefattar uttalande om huruvida vederbörande varit tilltalad,

sakerförklarad eller straffad för brott eller för vissa slag av brott, s. k.

strafflöshetsintyg. De belastningar, vilka här är av intresse, är till en del

sådana som inte redovisas i centrala register.

I reglementen för andra trafikföretag än statens järnvägar är ofta före­

skrivet, att till tjänstgöring, varav trafiksäkerheten är beroende, inte får

användas annan än den som är känd för pålitlighet, nykterhet och ordent­

lighet. Praxis är att sökande till sådan tjänst avfordras ett av polismyndig­

het utfärdat strafflöshetsintyg.

I vissa författningar föreskrivs såsom villkor för utövande av viss

verksamhet, att sökanden efter prövning av myndighet befunnits

lämplig härför. Detta gäller bl. a. ordningsvakt, som avses i polislagen, och

vaktman vid auktoriserat enskilt vaktföretag. Vandelsprövning sker här­

vid i stort sett i samma ordning som beträffande polisman.

Enligt vägtrafikförordningen skall den som söker godkännande som fö­

reståndare, lärare eller instruktör vid körskola styrka sin lämplighet genom

intyg av polismyndighet. I hotell- och pensionatstadgan samt i näringsfri-

hetsförordningen finns bestämmelser om att vandelsintyg skall företes av

28

Kung!. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

Enligt gällande bestämmelser skall polismyndighet verkställa en mycket

noggrann lämplighetsprövning i ärenden rörande tillstånd till innehav av

skjutvapen och ammunition. I ärende om tillstånd till innehav av explosiv

vara, där kännedom krävs om någons personliga egenskaper eller lämplig­

het, skall yttrande inhämtas från lokal polismyndighet. Projektionsappa-

rat för filmförevisning får skötas endast av den som har polismyndighets

tillstånd härtill. Vid prövning av dylik tillståndsfråga inhämtas uppgifter ur

polisregister.

För att få luftfartscertifikat — medförande behörighet att göra tjänst på

luftfartyg — fordras författningsenligt, att vederbörande gjort sig känd

för nykterhet och ordentlighet samt med hänsyn till sina personliga för­

hållanden i övrigt får anses lämplig. Den som önskar erhålla certifikat

skall förete lämplighetsintyg av polismyndighet.

Enligt en kungörelse angående mästarbrev för hantverksutövare får Sve­

riges hantverks- och industriorganisation tilldela hantverksutövare mästar­

brev, varvid som villkor gäller bl. a. att vederbörande gjort sig känd för god

vandel. Organisationen kräver, att sökande inkommer med vandelsintyg ut­

färdat av person med offentlig tjänsteställning eller av polismyndighet.

Vid utredningar enligt nu anförda bestämmelser torde polismyndigheten

regelmässigt använda lokalt polisregister och Polisunderrättelser.

Utredningar i andra falt i ärenden om allmän ordning och säkerhet

Även när krav på strafflöshet, laglydnad eller lämplighet inte uppställs

i lag eller författning eller med stöd därav meddelade bestämmelser kan

polismyndighet i åtskilliga fall inte underlåta att vid kontrollen över all­

män ordning och säkerhet utreda olika personers vandel. Så sker bl. a. i

samband med ansökan om vissa tillstånd för utlänningar, exempelvis inresa,

uppehåll, bosättning och arbete i riket, förvärv av fast egendom, idkande av

handels- eller fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering samt anordnan­

de av och medverkan vid offentliga tillställningar. Vandelsutredning äger

vidare rum i ärenden om tillstånd till sprängning, fyrverkeri och skjutning

med eldvapen, godkännande i vissa fall av anordare av offentliga tillställ­

ningar och av lotteriföreståndare. Också i nu nämnda fall anlitas bl. a. lo­

kala polisregister.

Utredningar för att tillgodose enskilds intressen

En del arbetsgivare kräver strafflöshetsintyg av sökande till vis­

sa arbetsanställningar. Detta gäller bl. a. vissa anställda vid Nya

systemaktiebolagets butiker, vissa hamnarbetare vid Stockholms frihamns-

aktiebolag samt viss städningspersonal vid Allmänna städningsaktiebolaget.

En del banker och varuhus ställer samma krav på vaktmästare, varukontrol-

lanter, varubud och försäljningsbiträden m. fl. Utan att någon fast praxis

synes ha utbildat sig måste även i andra fall anställningssökande förete

29

strafflöshetsintyg, exempelvis föreståndare för bensinstation, brandman,

bussförare, vårdare på mentalsjukhus, föreståndare för lekskoleverksam-

het, flygvärdinna, resemontör, låssmed, vaktmästare, städerska (i kommu­

nal tjänst), springpojkar i butiker, konduktörer vid enskilda bussföretag,

vaktmän vid icke auktoriserade vaktföretag, kontrollanter och tillsynsmän

vid enskilda företag samt föreståndare för kafé-, kiosk- och konditorirö­

relse.

Stundom avfordras enskilda strafflöshetsintyg för att viss verk­

samhet skall få utövas oaktat föreskrift om vandelsprövning inte finns

i lag eller författning eller med stöd därav meddelade bestämmelser. Detta

gäller t. ex. vid auktorisation inom radiobranschen och vid utfärdande av

köpmansbrev.

Det händer också att enskilda vänder sig till polismyndighet för att er­

hålla vandelsintyg för personliga angelägenheter, t. ex. för att

erhålla förtjänsttecken, för att godtagas som hyresgäst eller borgensman,

för dementering av osann uppgift och för användning i skilsmässoprocess.

I betydande utsträckning förekommer, att enskild för att tillgodose olika

intressen i utlandet maste kunna prestera utiedning om oför­

vitlig vandel. Främst gäller detta tillstånd till inresa, uppehåll, arbete eller

bosättning i annat land. I många fall uppställs krav på styrkande av oföi-

vitlig vandel för att studier eller affärsverksamhet skall få bedrivas. Samma

förhållande föreligger inte sällan i fråga om andra speciella tillstånd. Kra­

ven på vandelsutredningen i dessa fall är ganska skiftande i olika länder.

Det är dock regel, att utredningen måste presteras i form av en av offentlig

myndighet utfärdad vandelsattest. Vanligtvis ställs krav på attest utfärdad

av polismyndighet. Ibland anmodas sökanden att införskaffa sadan attest

enligt särskilt av den utländska myndigheten fastställt formulär. I regel god­

tas dock av polismyndighet utfärdat strafflöshetsintyg. Vandelsutredning i

denna form anses emellertid inte alltid tillfyllest. Ibland krävs komplette­

ring härav genom utdrag av det allmänna kriminalregistret.

Förfarandet vid utfärdande av vandelsintyg och intygens innehåll

Ansökningar om vandelsintyg skall enligt praxis i regel göras skriftligen

och mottas i allmänhet endast från personer, som är mantalsskrivna eller

i vart fall kyrkobokförda inom distriktet. I ansökningshandlingen skall

anges det ändamål, för vilket intyget söks, och det slag av vandelsintyg som

önskas. Beträffande lämplighctsintyg är det vanligt, att sökanden bereds

tillfälle att lämna namn- och adressuppgifter på några personer, till vilka

han önskar referera. Andra intyg än strafflöshetsintyg utfärdas i regel en­

dast, då enligt lag eller författning eller med stöd därav meddelade bestäm­

melser eller på grund av fast praxis hos tillståndsorgan krävs speciellt

intyg. Strafflöshetsintyg kan för närvarande erhållas för praktiskt taget vil­

ka ändamål som helst.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 ur 1965

30

Den utredning, som föregår utfärdandet av vandelsintyg, omfattar slag­

ning i det lokala polisregistret och i Polisunderrättelser. Har sökanden inte

någon längre tid varit bosatt på ansökningsorten, brukar undersökning be­

gäras remissvägen från polismyndigheten i den eller de orter, där han tidi­

gare haft hemvist. Då uttalanden skall göras om nykterhet, lämplighet o. d.,

inhämtas oftast yttrande från nykterhetsnämnd. Det förekommer, att polis­

myndighet i intygsärende begär undersökning i det centrala polisregistret

och utdrag från det av kontrollstyrelsen förda straffregistret. Avser intyg

utländsk medborgare, inhämtas stundom även upplysningar från de av

statens utlänningskommission förda registren. Beträffande personer, vilka

begär vandelsintyg, som skall innehålla uttalanden om redbarhet, pålitlig­

het, ordentlighet, lämplighet etc., införskaffas vanligen upplysningar från

kommunala förtroendemän, arbetsgivare och andra, som kan lämna upp­

gifter om sökandens vandel.

Registerundersökningarna begränsas numera ofta till att avse endast visst

antal år bakåt i tiden, t. ex. fem, tio, femton eller tjugo år.

Beträffande intygens innehåll må nämnas följande ur en av utrednings­

mannen utförd undersökning av praxis. Enstaka bagatellförseelser inom eller

utom strafflagens område, vilka föranlett bötesstraff, anses ofta inte ut­

göra hinder för utfärdande av s. k. rent intyg. Vissa myndigheter bortser

helt från böter utanför strafflagens område. Det är inte ovanligt, att polis­

myndigheterna generellt bortser från lägre bötesstraff; sålunda tar man på

sina håll inte hänsyn till böter under 20 å 30 dagsböter eller 100 kronor i

penningböter. I fråga om åtalseftergift bortses regelmässigt från eftergift

som avser bötesbrott. En del polismyndigheter underlåter generellt att uttala

sig om huruvida vederbörande är tilltalad för brott eller inte. Vid utfärdande

av strafflöshetsintyg för användning i utlandet synes polismyndigheterna

benägna att bortse från belastningar i större utsträckning än i övriga fall.

Det förekommer också, att man t. ex. vid anställning prövar, om förefintlig

belastning skall kunna inverka på bedömningen av den, inför vilken intyget

skall åberopas, och anpassar intyget härefter. Några polismyndigheter har

den praxis, att rent intyg meddelas vid bötesförseelser, som begåtts minst

två år före intygsdatum. Även eljest synes man inte tveka om att bortse från

bötesförseelser, då en längre tid förflutit från gärningens begående. Allt

fler polismyndigheter har på senare tid generellt övergått till att utfärda

strafflöshetsintyg avseende endast de senaste tio eller fem åren eller att göra

en tidsbegränsning för vissa slag av intyg, t. ex. sådana som är avsedda

att användas i utlandet.

Laglydnadsintygen — vilka såsom nämnts endast kommer till använd­

ning vid sökande av vissa anställningar vid krigsmakten — omfattar regel­

mässigt tiden från straffmyndighetsålderns inträde till intygsdatum. Sö­

kandena till ifrågavarande anställningar är i regel i åldern 16—21 år. Po­

lismyndigheterna synes vara mindre benägna att bortse från belastningar

Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1965

31

vid utfärdande av laglydnadsintyg än då strafflöshetsintyg meddelas. Man

anser sig i regel endast kunna bortse från enstaka lindrigare förseelser. På­

följdens art saknar normalt betydelse. Det är här i stället fråga om en be­

dömning av den straffbara gärningen såsom sådan. Till följd härav medde­

las inte utan vidare laglydnadsintyg för exempelvis den som erhållit åtals­

eftergift.

Beträffande lämplighetsintyg är polismyndigheten i regel hänvisad till

att själv bedöma vilka belastningar som skall beaktas. Ofta utfärdas ett

kombinerat strafflöshets- och lämplighetsintyg, vari -— efter konstaterande

att sökanden inte sakerförklarats eller straffats för brott -—- uttalas, att i

övrigt inte till polismyndighetens kännedom kommit, att sökanden gjort

sig skyldig till handling, som skulle kunna utvisa att han vore olämplig

för den ifrågavarande verksamheten.

Omfattningen av registrens användning

Av utredningen — från poliskammarstäderna och ett landsfiskalsdistrikt

i varje län — inhämtade uppgifter har givit vid handen, att registerunder­

sökningar i Polisunderrättelser II regelmässigt kombineras med undersök­

ning i lokala polisregister. Det finns därför skäl anta, att de lokala polis­

registren anlitas i minst samma omfattning som Polisunderrättelser II.

Sannolikt är, att registren används i betydligt större utsträckning. Antalet

slagningar i den nämnda publikationen har uppskattats till 450 000 årligen.

Det kan antas, att registerundersökningar avser till 30 procent brottsbekäm-

pandet, till 10 procent socialvårdsändamål och till 60 procent vandelsut-

redningar. Antalet årligen utfärdade intyg har skattats till 5000 laglydnads­

intyg, 50 000 strafflöshetsintyg, 230 000 lämplighetsintyg enligt vägtrafik­

förordningen och förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.

samt ett tämligen obetydligt antal av övriga slags lämplighetsintyg. Av

strafflöshetsintygen anses minst 15 000 vara avsedda att användas utom­

lands.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

De nordiska grannländerna

En lokal polisiär registrering liknande den svenska förekommer i Dan­

mark, Finland och Norge.

I Danmark har inga bestämmelser givits vare sig i lag eller i administra­

tiv ordning beträffande lokala polisregister. Sådana register förs därför

alltefter behov. De nyttjas för i huvudsak samma ändamål som i Sverige.

Dock ligger de inte till grund för utfärdandet av vandelsintyg utan härför

används utdrag av straffregistret (straffeattester).

Straffregister förs i Danmark i polisdistrikten. Registren omfattar per­

soner, vilka är födda inom distriktet. Polismyndigheterna kan för sin verk­

32

samhet erhålla utdrag av straffregistret. De förbindelsetekniska resurserna

för inhämtande av upplysningar från det centrala polisregistret (rigsregist-

raturen) är mycket goda.

Registreringen i lokala polisregister i Finland har behandlats i vissa för­

ordnanden av ministeriet för inrikesärendena. Några bindande föreskrifter

har inte utfärdats. I varje polisdistrikt bör föras register över personer,

vilka inom distriktet gjort sig skyldiga till brott eller överträdelser, samt

över sådana inom distriktet bosatta personer, vilka är efterlysta av andra

myndigheter. Hinder möter inte för polismyndigheterna att föra mer om­

fattande register. Den lokala polisiära registreringen i Finland torde vara

ganska begränsad. Det har inte ansetts motiverat att lägga upp mer om­

fattande lokala register på grund av de goda möjligheterna att per radio

inhämta erforderliga upplysningar från det centrala polisregistret. De lo­

kala polisregistren nyttjas för i huvudsak samma ändamål som i vårt land.

De ligger således till grund för utfärdandet av vandelsintyg. Denna intygs-

givning är inte författningsmässigt reglerad.

I Norge finns inte heller någon fullständig reglering av den lokala po­

lisiära registreringen. I vissa hänseenden har dock bestämmelser givits.

Polischeferna är sålunda ålagda att föra register över personer, vilka böt-

fällts inom distriktet. Det åligger vidare polischeferna att föra särskild bok

över bl. a. personer, vilka frigivits på prov från fångvårds- eller tvångsar-

betsanstalt och vilka antingen är hemmahörande i eller skall bosätta sig i

distriktet. Polischeferna skall också föra förteckningar över personer, vilka

erhållit villkorlig åtalseftergift.

I övrigt får den lokala registreringen i Norge ordnas efter polisdistriktets

behov. Registrens användningsområde är i huvudsak detsamma som i vårt

land. Polischeferna utfärdar vandelsintyg på grundval av registren. Intygs-

givningen är inte författningsreglerad.

Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1965

IV. Tidigare kritik och förslag

Kritik har i olika sammanhang riktats mot den centrala polisiära registre­

ringen. Kritiken har främst avsett uppgiftslämnandet genom Polisunder­

rättelser. Härvid har anmärkts, att uppgifterna i Polisunderrättelser blivit

allt för omfattande och att genom tidningens spridning fara föreligger för

att uppgifterna kommer till obehörigas kännedom.

Fångvårdsstyrelsen yttrade i sitt betänkande Kriminalvård i frihet (SOU

1949: 6), att Polisunderrättelser genom sin uppställning och genom den an­

vändning publikationen fått i realiteten tjänstgjorde som ett centralt re­

gister över dömda brottslingar med tusentals dupletter. Fn särskild olägen­

het med registreringen i Polisunderrättelser ansågs från resocialiserings-

synpunkter vara att publikationen ligger till grund för polismyndigheternas

33

praxis att utfärda strafflöshetsintyg. Styrelsen framhöll önskvärdheten av

att registreringen allmänt begränsades i fråga om straffade och särskilt de

villkorligt dömda.

Fångvårdsstyrelsen uttalade vidare, att strafflöshetsintygen kommit att i

vissa fall göra särskild skada genom att de möjliggjort, att särskilda diskva-

lifikationsgrunder använts beträffande straffade personer, inbegripet dem

som erhållit villkorlig dom, oberoende av den tid som förflutit efter domens

meddelande. De tillämpades inte blott vid tillsättande av befattningar, som

innebar en förtroendeställning eller en särskilt ansvarsfull syssla, utan ge­

nerellt beträffande alla slags befattningshavare.

PU-sakkunnigas förslag innebar sammanfattningsvis utbyggnad av det

centrala polisregistret — bl. a. genom vidgad registrering av beslut i åtals­

frågor och av uppgifter om intagningar i samt frigivningar och utskriv­

ningar från anstalter — sammanslagning av det centrala polisregistret och

kontrollstyrelsens straffregister, överflyttning av det allmänna straffre-

gistret till det centrala polisregistret, upprättande av ett nät av teleprinter-

stationer över hela riket för att underlätta kommunikationen mellan central­

registret och polismyndigheterna och mellan polismyndigheterna, avskaf­

fande av Polisunderrättelser och kungörelseförfarandets ersättande med

direkta förfrågningar till polisregistret — dock skulle tryckta cirkulärmed­

delanden obligatoriskt utgå till polismyndigheterna i fråga om efterlysnmg-

ar m. m. och fakultativt i vissa andra fall — samt inskränkning av rätten

för myndigheter att erhålla registerupplysningar.

I en framställning den 15 december 1954 till chefen för justitiedeparte­

mentet angående omedelbara åtgärder för att förbättra eftervården efter

frigivning och utskrivning från fångvårdsanstalt anförde straff lagbered­

ningen, att det enligt beredningens uppfattning var befogat att för åtskilliga

statliga tjänster ställa särskilda krav på innehavarens redbarhet, pålitlig­

het och karaktär. Beredningen ville emellertid ifrågasätta lämpligheten av

generellt verkande diskvalifikationsbestämmelser, vilka inte medgav hän­

syn till brottets art och tiden för dess begående. Beredningen föreslog, att

utredning skulle ske av frågan om att undanröja de i författningar, regle­

menten, instruktioner o. d. föreskrivna hindren för att anställa straffade

eller villkorligt dömda.

Liknande synpunkter framfördes vid 1955 års riksdag (ABU 1955: 7,

rskr 1955:145) i anledning av motioner rörande arbetsmöjligheterna för

tidigare straffade personer m. fl.

Kritik har slutligen framförts också i 1959 års betänkande om ungdoms­

brottslighet (SOU 1959:37). I betänkandet berördes användningen av van-

delsintyg för anställningsprövning. De sakkunniga hade uppmärksammat,

att det i allt större utsträckning förekom, att kommunala och enskilda före­

tag för anställning krävde, alt sökande skulle förete laglydnadsintyg, red-

barhetsintyg, vandclsintyg eller liknande handling, utfärdad av polismyn-

3 — B ihan g till riksdagens protokoll 1965. 1 saml. År 18

Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1965

34

dighet. Härigenom utestängdes en straffad person från möjligheten att söka

sådana befattningar även om straffet låg långt tillbaka i tiden och han un­

der många år fört ett laglydigt liv. Detta system innebar i realiteten, att den

avskaffade brottspåföljden förlust av medborgerligt förtroende i viss mån

återinförts på en bakväg. Vandelsintygen var inte på något sätt reglerade

i lag eller författning. De sakkunniga fann, att den utveckling, som sålunda

skett, var högst betänklig.

I ett år 1955 avgivet betänkande angående sekretessen vid förundersök­

ning i brottmål (SOU 1955: 17) har utredningsmannen (överståthållaren

Johan Hagander) uttalat, att det av honom framlagda förslaget inte till­

godosåg behovet av en generellt giltig tystnadsplikt gentemot utomstående

med avseende på innehållet i sådana lokala register över brott samt för

brott åtalade eller misstänkta personer, som fördes av polis- och åklagar­

myndigheter. Enligt utredningsmannens mening borde förekommande sekre­

tessfrågor i samband med registrering av brott och straff bedömas i ett

sammanhang inom ramen för en särskild lagstiftning om denna registrering.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

V. Behov av polisregister

Utredningen

Betydelsen av ett centralt polisregister för brottsbekämpan-

det är enligt utredningen uppenbar. Särskilt den s. k. rörliga brottsligheten

kan svårligen bekämpas effektivt om inte polisen har tillgång till en central

upplysningskälla, där uppgifter om brott och brottslingar metodiskt in­

samlas och registreras. Utredningen anser därför att ett centralt polisregister

av i huvudsak samma art som de nuvarande registraturerna måste stå till

polis- och åklagarmyndigheternas förfogande för den brottsbekämpande

verksamheten. Utredningen har inte funnit anledning föreslå någon änd­

ring beträffande det nuvarande centrala registrets allmänna karaktär och

ändamål.

Det centrala registrets huvudändamål bör enligt utredningen således vara

att tillgodose behovet av upplysningar för den brottsbekämpande verksam­

heten. Men också för den kontroll av allmän ordning och säkerhet, som åvi­

lar länsstyrelserna och de lokala polismyndigheterna, erfordras ofta tillgång

till kriminalitetsupplysningar inte bara från lokala polisregister utan ock­

så från det centrala polisregistret. Utredningen avser här främst sådana

vandelsundersökningar, som på grund av föreskrift i lag eller författning

eller eljest på grund av sakens natur måste företas av dessa myndigheter.

Undersökningar fordras dels i ärenden om tillstånd till viss verksamhet och

innehav av vissa föremål eller varor o. d. samt om viss behörighet eller rät­

tighet och dels för att efterkontrollera innehavare av sådana tillstånd, be­

35

hörigheter och rättigheter. Upplysningar om kriminalitet in. m. behövs

stundom även för polismyndigheterna i ärenden angående barnavård, nyk-

terhetsvård, sinnessjukvård och lösdrivarbehandling. Annan användning av

det centrala registret bör däremot förhindras.

Utredningen framhåller beträffande de lokala r e g i s t r e n, att av­

sikten med hjälpregistren främst är att göra det möjligt att snabbt åter­

finna äldre ärenden i diarierna. Mot en registrering av de egna ärendena

i denna form och i angivet syfte kan uppenbarligen någon erinran inte fram­

ställas. Det måste fastmer konstateras, att något slag av hjälpregistrering

är oundgängligen nödvändig.

Inte heller finner utredningen något vara att invända mot att man från

diarierna till registerkort för över summariska uppgifter om brott, straff

och andra belastningar. Registreringen innebär en arbetsbesparing.

Vidare framhålls, att den i de stora och medelstora städerna förekomman­

de mera fullständiga redovisningen av personers antecedentia på register­

kort och i aktsamlingar tillkommit framför allt som ett led i kampen mot

den grövre brottsligheten. Utredningen har den uppfattningen, att denna

mera fullständiga registrering i allmänhet inte kan anses ha drivits utöver

det polisiära behovet. Härvid har utredningen särskilt beaktat, att man

svårligen kan ingripa mot den grövre brottsligheten på ett planmässigt och

effektivt sätt utan tillgång till sådana register.

Sammanfattningsvis yttrar utredningen, att någon form av lokal polisiär

registrering av diarieförda ärenden är nödvändig. En mer omfattande re­

gistrering behövs också, i varje fall i större distrikt, för att inte viktiga po­

lisiära intressen skall bli åsidosatta.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

Yttrandena

Utredningens uppfattning, att ett c e n t r a 11 polisregister behövs,

delas av länsstyrelserna i Stockholms och Gotlands lan, poliskamrarna i

Stockholm och Göteborg, föreningarna Sveriges landsfiskaler och Sveriges

stadsfiskaler, landsfogden i Uppsala län samt landsfiskalerna i Stora Kop­

parbergs och Ströms distrikt.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler understryker den centrala registrering­

ens betydelse för bekämpandet av särskilt den rörliga brottsligheten. Polis­

kammaren i Stockholm uttalar, att det i det dagliga kriminalpolisarbetet

ständigt ges tillfälle att konstatera behovet av ett riksomfattande, aktuellt

register. För de mindre polisdistrikten, som själva har kännedom endast

om ett mycket begränsat antal huvudsakligen lokala brottslingar, måste

detta behov vara än mer framträdande.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att det är självklart alt de offent­

liga organ, som driver brottsbekämpande verksamhet, måste ha tillgång till

register över brott och brottslingar samt att det likaledes ar uppenbart, att

samhällslivets nuvarande gestaltning nödvändiggör både lokal och central

brottsregistrering i någon form.

De remissinstanser, som särskilt gatt in på de lokala registren,

nämligen länsstyrelserna i Jönköpings, Skaraborgs och Jämtlands län, för­

eningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare, Sveriges lands­

fiskaler, Uppsala läns landsfiskaler, Skaraborgs läns landsfiskaler och Sve­

riges stadsfiskaler, landsfogden i Uppsala län, stadsfiskalen Tisell och lands­

fiskalen i Borlänge distrikt, har samtliga anslutit sig till utredningens upp­

fattning, att registren tillgodoser viktiga polisiära intressen och bör behållas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

Departementschefen

Grunden till en central polisregistrering i Sverige lades genom Kungl.

Maj .ts cirkulär till länsstyrelserna den 1 juni 1877 angående utgivande i

huvudstaden av tryckta polisunderrättelser. Allt ifrån början fördes på tid­

ningen Polisunderrättelsers redaktion ett på kort upplagt alfabetiskt re­

gister ö\er personer, som förekom i tidningen. Detta register var avsett att

till grund då man upprättade de månads-, års- och femårsregister,

som distribuerades till tidningens mottagare. Innehållet i Polisunderrättel­

ser har efter hand utvidgats och omfattar i dag ett stort antal uppgifter an­

gående personer som är dömda, misstänkta eller efterspanade för brott.

De centrala polisregistren fördes av statens kriminaltekniska anstalt till

den 1 juli 1964, då uppgiften övertogs av rikspolisstyrelsen. År 1940 bör­

jade det s. k. namnregistret läggas upp. Detta register är inte endast såsom

det tidigare kortregistret ett ledregister till Polisunderrättelser utan inne­

fattar beträffande varje registrerad person en sammanfattande redogörelse

för vad som blivit känt om honom. I namnregistret intas också efterlys-

ningar. Centralt förs vidare ett flertal specialregister. Hit hör fingeravtrycks-

registren, där registrering sker dels alfabetiskt på personer, dels efter finger-

a' tryck. Till tingeravtrycksregistren ansluter sig en fotografisamling. För

spaningsändamål förs ett särskilt register över vaneförbrytare med namn-

kort insorterade under vissa brottsrubriker och angivande bl. a. signale­

ment, brottsmetod och eventuella medhjälpare. Viktigare ouppklarade brott

förtecknas i ett särskilt brottsregister indelat i avdelningar efter brotts-

kategorier och med uppgifterna inom varje avdelning ordnade efter dagen

för brottet; bland de noterade uppgifterna ingår bl. a. tillvägagångssättet

\id brottet. I samband med att polismyndigheterna inrapporterar oupp­

klarade brott skall de meddela om någon skäligen kan misstänkas för brot­

tet. Uppgift härom och om brottets uppklarande antecknas i namnregist­

ret. I ett brandregister upptas dels uppklarade bränder, vilka, om brott

konstaterats, registreras på gärningsmannens och eljest på ägarens namn,

dels ock ouppklarade bränder, vilka registreras efter tidpunkten för bran­

den och med angivande av personer som kan ha haft intresse av branden.

37

För eldsåsättande misstänkt person antecknas i brandregistret och i namn­

registret. Ytterligare ett viktigt register är godsregistret, avseende försvunna

och tillvaratagna föremål. Slutligen förs ett centralt passregister samt regis­

ter över beslut om återkallade körkort och trafikkort in. in.

Vid sidan av och delvis före tillkomsten av den centrala registreringen

har de lokala polismyndigheterna var för sig fört register over personer som

dömts eller misstänkts för brott och vilkas förehavanden utretts av myn­

digheten. I dessa register redovisas också på en del håll för polisen kanda

åtgärder av socialvårdsorgan och andra myndigheter.

Även åklagarna har lagt upp register. På landsfiskalskontoren och på

poliskontoren i landsfiskalsdistrikten används hjälpregister till diarierna;

anteckningar om belastningar förekommer i regel inte. I landsfiskalsdistrik­

ten ingående städer med kriminalpolisavdelning har vanligen polisregister.

Så är även ofta fallet i Övriga städer. I en del av städerna har upprättats re­

gister, som är gemensamma för polisavdelningarna och åklagarmyndig­

heten. I några städer är personregistreringen ganska omfattande och

kompletteras med register för särskilda ändamål, t. ex. spanmgsregister

samt register över psykiskt sjuka och lösdrivare. Landsfogdarna har i

regel endast hjälpregister, som hänför sig till de egna arendena. I en del

län finns register över personer, som erhållit åtalseftergift, och kortregister

över personer, som enligt meddelanden från distriktsåklagarna inom länet

dömts för brott mot 3 § trafikbrottslagen (olovlig körning).

Polisregistren och de av fristående åklagarmyndigheter förda registren

har tillkommit för att tjäna brottsbekämpandet. De har härvid betydelse i

skilda hänseenden.

För att kunna fullgöra sin uppgift att söka förebygga brott måste polisen

övervaka vanebrottslingar och annat asocialt klientel samt hålla uppsikt

över lokaler och platser, där sådana individer brukar ha sitt tillhåll. Poli­

sen måste därför få kunskap om bl. a. vilka personer i distriktet som domts

för brott eller samhällsfarlig asocialitet och om dessa personers förhållanden

och vanor m. m. Det är även av värde att upplysningar står till buds om

vidtagna socialvårdande åtgärder. Noggrann uppmärksamhet måste ägnas

åt ungdom, som visat asocialt beteende och måhända redan förfallit till

brott. Av vikt är, att begynnande kriminell utveckling hos ungdomen av­

bryts på ett så tidigt stadium som möjligt. I olika avseenden fordras därför

informationer om ungdomen. Polisen bör också få kännedom om nät för

brott dömda personer eller på anstalt såsom farliga mentalsjuka eller farliga

alkoholister intagna frigivits. Ett klientel, som ar starkt utsatt för frestelse

att begå brott, utgörs av dem som rymt från fängelser, ungdomsvårdsskolor

eller liknande anstalter. Om sådana rymningar måste polisen få besked.

Källor för upplysning i nu angivna fall är — bortsett från den enskilde po­

lismannens person kännedom — register över det ifrågavarande klientelet

och meddelanden om efterlysningar m. m.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 är 1965

38

När ett brott blivit begånget och gärningsmannen inte är känd kan om­

ständigheterna vid brottet sammanställda med vad som kan vara känt om

andra brott ofta ge ledirådar, som inte kan vinnas från det enstaka brot­

tet. Vid misstanke mot en eller flera personer kan uppgifter om deras an-

tecedentia, eventuellt begångna brott och därvid tillämpade metoder samt

kännedom om deras yttre situation vid tiden för brottets inträffande —

vistelse i anstalt eller i frihet — bli till vägledning. Också upplysningar om

målsägare och angivare är av betydelse; sådana upplysningar kan leda till

att misstankarna omkastas och i stället vänder sig mot den som anmält

brottet. Vissa spår på en brottsplats, t. ex. fingeravtryck, är i och för sig

tillräckliga för identifikation av en person och kan därför vid jämförelse

med tidigare registrerade fingeravtryck möjliggöra brottslingens avslöjande.

Det är angeläget, att man vid brottsutredningen snabbt kan utmönstra per­

soner, som inte behöver kontrolleras vidare, och inrikta spaningen åt håll,

där den kan förväntas ge resultat. Av det anförda torde framgå, att register

över brott, brottslingar, identifieringsdata m. m. är nödvändiga hjälpmedel

vid all brottsspaning.

Däiest en för brott misstänkt kan bindas vid brottet är det av intresse

för de åtgärder, som senare bör vidtas, att få den mera fullständiga bild

av honom som oftast framträder vid granskning av registeranteckningar.

Detta gäller för både polis och åklagare. För åklagaren är registerinforma­

tionen särskilt betydelsefull när han har att överväga om han bör anlita

tvångsmedel, anställa eller inte anställa åtal, återkalla tidigare meddelat

beslut att icke tala å brott eller meddela strafföreläggande. Vad som fram­

kommit vid registerundersökningen kan, om åtal väcks, ge åklagaren an­

ledning att framställa särskilda yrkanden.

Behovet av polisregister som medel för brottsbekämpandet framstår i dag

som än mer trängande än tidigare. Jag vill härvid först erinra om att brotts­

ligheten under senare år varit i kraftigt stigande. Vidare bör vid bedömning

av polisregistreringen uppmärksamheten fästas vid befolkningsanhopningen

i tätorter och det ökade befolkningsutbytet i övrigt mellan olika orter. Här­

igenom försvåras polisens möjligheter till personkännedom. Ett av de mera

framträdande dragen i brottsutvecklingen under efterkrigstiden är slutligen

den av bilismen möjliggjorda rörligheten i brottslingarnas verksamhet. Lag­

överträdelser begås numera ofta i trakter långt från gärningsmannens hem­

ort. En stor del av brottsligheten har karaktär av seriebrottslighet, där sam­

ma personer förövar brott i skilda delar av landet.

Till polisens uppgifter hör även att i övrigt kontrollera allmän ordning

och säkerhet. Polisen kan härvid ofta inte underlåta att ingå på vandels-

prövning av personer, som vill utöva viss verksamhet eller erhålla viss be­

hörighet. I vissa fall finns författningsföreskrifter som anger bestämda

kvalifikationskrav eller ett mera allmänt hållet krav på lämplighet hos till-

ståndssökande. Vid dylik vandelsprövning är polisregister till värdefull

hjälp.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

40

som gäller för det allmänna kriminalregistret ske genom lag. Utredningen

har utarbetat ett förslag till lag om centralt polisregister.

Utredningen framhåller, att vid ställningstagandet till frågan om det cen-

ra a registrets innehåll en avvägning måste ske mellan två mot varandra

stridande intressen, nämligen å ena sidan samhällets strävan att genom

registreringen ge största möjliga effektivitet åt brottsbekämpandet och å

andra sidan den enskildes intresse att inte utsättas för skada eller lidande

pa grund av registreringen. Utredningen fortsätter.

ellereVvan:eSh!il l'r dpen,enskildes synpunkt kan anföras mot registreringen

eller i ^arje fall for en begränsning darav, är av olika slag. Redan den inom

svårarreknmilnaI?0lltlkJederta§na §rundsatsen, att åtgärder som kan för-

hln w c1Senn§en b°r undvikas> torde vara ägnad att mana till åter-

serrnku0 i fraSa 01" rcSlstreringen av brott. I den mån registreringen av-

f / ™SSt,anke. ““brott, förande vilka full bevisning icke förebragts och vil­

ka salunda icke föranlett fällande dom eller måhända ej ens åtal är det vi

dare uppenbart att den misstänkte har ett befogat anspråk på att registre­

ringen harav sker med urskillning. För en begränsniAg

av

registreringen

talar också det förhållandet, att om registret får alltför stor omfattning

fek?ht lg§er’ aU rCgiStret bHr svårhanterligt och därmed mindre ef-

Enligt utredningens uppfattning bör registrets innehåll bestämmas en-

art med hansyn till polis- och åklagarmyndigheternas behov för brotts-

bekampandet. Den omständigheten, att registret måste få användas även

for vissa andra andamål, bör alltså inte leda till att registrering tillåts ut­

över vad som behövs för brottsbekämpandet.

Härefter lämnar utredningen en utförlig redogörelse för vilka uppgifter

ett centralt polisregister bör innehålla, nämligen angående personer som

dömts till vissa brottspåföljder, erhållit åtalseftergift i vissa fall och blivit

föremål för beslut och åtgärder enligt utlänningslagen. Personer som miss­

tanks for brott bor enligt utredningen registreras med stor urskillning In­

tresset av registerupplysningar gör sig i dessa fall gällande främst vid polisens

spaning och utredning i samband med mycket grova brott och sådan yrkes­

mässig eller vanemässig brottslighet, som inte är lokalt begränsad. Dessa

synpunkter ligger till grund för de nuvarande föreskrifterna och utredning-

en anser att registreringen av misstänkta även i fortsättningen bör begrän­

sas i a är den har särskild betydelse för spaningsverksamheten. Utred­

ningen föreslår att det såsom hittills skall ankomma på Kungl. Maj-t att be­

stamma i vilken omfattning rapportering till registret skall ske. Registre-

rmgsmyndigheten bör emellertid kunna av Kungl. Maj :t bemyndigas att ut­

lärda sadana bestämmelser.

K.S0™ rfk!linjer fÖr ^gistreringen anger utredningen bl. a., att det inte

or fa forekomma, att personer antecknas som misstänkta, om misstanken

mte natt den grad att skälig misstanke i rättegångsbalkens mening före­

ligger. Registrerad uppgift bör avlägsnas ur registret, om brottsutredningen

Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1965

41

eller domstolsprövningen visat, att skälig misstanke inte längre kan sägas

vara för handen. Underlåter åklagare att anställa åtal och är anledningen

härtill, att skälig misstanke inte längre föreligger, bör uppgiften om miss­

tanken således avskiljas från registret. Om däremot brottet klarlagts och

den misstänkte befunnits vara gärningsmannen men åtal underlåts — genom

åtalseftergift eller lämplighetsprövning eller på grund av att gärningsman­

nen bedömts vara psykiskt abnorm —- bör uppgiften kvarstå och komplet­

teras med uppgift om beslutet i åtalsfrågan.

När någon som registreras såsom skäligen misstänkt frikänts efter åtal,

kan den frikännande domen ha meddelats ehuru objektivt sett skälig miss­

tanke alltjämt kvarstår mot den tilltalade. Om en person varit åtalad för ett

mycket grovt brott, t. ex. mordbrand eller grovt sexualbrott, men frikänts

på grund av bristande bevisning, måste det från polisiär synpunkt vara ange­

läget, att uppgift om vad som förekommit får kvarstå i registret. Uppenbar­

ligen måste den frikännande domen alltid antecknas i registret.

Utredningen lämnar också förslag om avskiljande av uppgifter ur det

centrala registret. Sålunda skall avskiljas uppgifter om straff eller annan

påföljd, när överrätt genom avgörande som vunnit laga kraft frikänt den

registrerade från åtalade gärningen eller dömt honom endast till påföljd,

som inte skall antecknas i registret. Motsvarande föreslås gälla, om den

registrerade efter resning i målet frikänts eller dömts till påföljd som inte

skall registreras.

Utredningen anser att de nuvarande specialregistren för spaningsända­

mål — avseende fingeravtryck, fotografier, signalement, särskilda känne­

tecken, öknamn och tillvägagångssätt vid utförande av brott —- i fortsätt­

ningen bör ingå i det centrala polisregistret. Den reglering, som föreslås

för detta register, t. ex. uppgiftslämnande, sekretess m. m., bör gälla även

specialregistren. Behovet av specialregistrering kan emellertid växla tid

efter annan. Det synes därför inte lämpligt att författningsmässigt reglera

specialregistrens innehåll på samma sätt som föreslås beträffande central­

registret i övrigt. Erforderliga föreskrifter om specialregistreringen bör i

stället meddelas av Kungl. Maj :t, eller, efter bemyndigande, av registre-

ringsmyndigheten.

Utredningen erinrar om att efterspanade och eftersökta personer f. n.

antecknas i namnregistret. Denna registrering kan i många fall vara av

Arärde för brottsbekämpandet. Emellertid får med nuvarande registrerings-

metoder kort eller anteckningar avseende efterspanade personer kvarstå

i registret även efter det att efterspaningsuppgiften blivit genomförd. Här­

igenom belastas registret i onödan. Självfallet måste det ingå i registrerings-

myndighetens uppgifter att i varje läge kunna lämna upplysningar om

vilka personer som efterspanas för rättsliga åtgärder. Detta kan dock upp-

penbarligen ske utan att personerna registreras i namnregistret. Utred­

ningen föreslår, att för de efterspanade anordnas ett fristående register,

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

42

som skall innehålla endast de aktuella efterspaningsfallen. Med denna ut­

gångspunkt saknar utredningen anledning att behandla spörsmål i sam­

band med efterlysningsförfarandet.

Med lokalt polisregister avser utredningen ett register, som,

till ledning för polis- och åklagarmyndighets verksamhet till förekomman­

de och beivrande av brott eller för vandelskontroll, av sådan myndighet förs

över personer som misstänkts, åtalats eller dömts för brott eller beträffande

vilka ärende eljest förekommit hos myndigheten. Till följd härav hänför

utredningen till lokala polisregister inte bara register, där enskildas belast­

ningar redovisas direkt, utan också olika slag av hjälpregister som består

av endast hänvisningar till hrottmålsdiarier, journaler o. d. Hjälpregist-

ren innehåller i själva verket en sammanställning av enskildas belastning­

ar, även om man av registerkorten inte kan omedelbart utläsa belastning­

arnas art. Den som tar del av registerkorten har uppenbarligen möjlighet att

genom vidare studium av diarier och offentliga utredningshandlingar skaffa

sig kännedom om en registrerad persons samtliga kontakter med polis­

myndigheten i orten.

Utredningen erinrar om att den nuvarande registreringen upplagts med

hänsyn till varje distrikts behov. Registreringen är därför i det stora fler­

talet mindre distrikt ytterst blygsam. I de största distrikten är den där­

emot mycket omfattande. Då egna ärenden under alla förhållanden måste

få registreras, är det uteslutet att exempelvis förbjuda registrering av vissa

slags brott, andra uppgifter om vandel eller vissa arter av straff. Ett för­

bud mot att i lokala register införa uppgift om straff, som skall vara re­

gistrerat i allmänna kriminalregistret, är därför inte genomförbart.

Det är inte heller möjligt att genomgående inskränka den lokala registre­

ringen till myndighetens egna ärenden, d. v. s. den lokala brottsligheten och

vissa andra av myndigheten handlagda ärenden. I större polisdistrikt behövs

en mer omfattande registrering för att inte viktiga polisiära krav skall bli

åsidosatta.

Enligt utredningens uppfattning kan det inte göras gällande, att den lo­

kala polisiära registreringen till sin omfattning drivits utöver det polisiära

behovet. Skäl saknas redan därför att inskrida med reglerande föreskrifter

om de lokala registrens omfattning. Varje åtgärd, som kan vara ägnad att

försvåra polisens arbete i kampen mot brottsligheten, bör i dagens läge und­

vikas. Utredningen erinrar om att den kritik, som i olika sammanhang rik­

tats mot de lokala registren, inte avsett registrens omfattning utan den på­

stådda bristfälliga sekretessen och systemet att använda registren för ut­

färdande av vandelsintyg. Ett ytterligare starkt skäl mot att reglera regi­

streringens omfattning utgör det förhållandet, att behovet av registrering är

skiftande i de olika distrikten.

Något större allmänt intresse av att införa enhetliga principer för regist­

rens anordnande i samtliga distrikt anser utredningen inte heller föreligga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

44

de har säkerligen förövats av tidigare för brott straffade eller ertappade

personer. Detta gäller framför allt olika slag av tjuvnads- och bedrägeribrott,

men även andra brott. Det är fördenskull självfallet av vikt att för sådana

brott dömda personer registreras i centralregistret, oavsett vilken kategori

av personer de tillhöra.

Ett fullständigt polisregister omfattande uppgifter om för brott dömda,

ertappade eller misstänkta personer samt om ouppklarade brott medgiver

en registerspaning som många gånger leder till vederbörande brottslings gri­

pande. Härigenom kunna också ibland oskyldiga personer befrias från miss­

tankar och den förut hårt arbetstyngda polisen avlastas.

Remissyttrandena innehåller kritik av utredningens förslag om innehållet

i ett centralt polisregister. Här redovisas endast yttrandena angående den

föreslagna registreringen av dem som misstänks för brott. Statens kriminal­

tekniska anstalt — som inte har något i princip att erinra mot utredningens

förslag — påpekar bl. a., att det i stor omfattning förekommer, att för brott

skäligen misstänkta personer — även i fall som inte omfattas av den av ut­

redningen föreslagna registreringen — begärs efterlysta. Sålunda efterlysta

bör få registreras i det centrala polisregistret. Där bör även upptas personer,

som är skäligen misstänkta för eldsåsättande. I fråga om bränder, där brand­

orsaken inte kunnat fastställas med säkerhet, bör föras ett special register

angivande personer, som kan tänkas ha haft intresse av branden. Anstalten

erinrar, att bakom eldsvådor ofta döljer sig brott (mordbrand, ovarsamhet,

försäkringsbedrägeri).

Riksåklagarämbetet framhåller, att utredningen inte berört det fallet,

att åklagare, ehuru skälig misstanke alltjämt föreligger, beslutar under­

låta åtal, enär han inte finner bevisningen tillräckligt stark för att han

skall kunna påräkna en fällande dom. Det synes emellertid uppenbart, att

i ett sådant fall uppgiften om misstanke skall kvarstå likaväl som då dom­

stolen frikänner på grund av bristande bevisning. Riksåklagarämbetet fäs­

ter också uppmärksamheten på det fall, att den ursprungligen registrerade

misstanken avser ett allvarligare brott än det för vilket den misstänkte

sedermera döms —- ehuru fråga är om samma gärning — och domen avser

påföljd som i och för sig inte skall registreras. Ett exempel är, att miss­

tanken gäller grov stöld men åklagaren inte förmår styrka de kvalificerande

omständigheterna, varför gärningen bedöms som snatteri och gärnings­

mannen erhåller ett lågt dagsbotsstraff. Därest skälig misstanke om det

grövre brottet alltjämt kvarstår, bör uppgiften om misstanken behållas i

registret. — Riksåklagarämbetet anmärker vidare att, enligt vad utred­

ningen föreslår i annat sammanhang, uppgift om misstanke skall avskiljas,

därest den misstänkte av överrätt döms allenast till påföljd, som inte skall

antecknas i registret, eller efter resning i målet dömts endast till sådan

påföljd, medan utredningen tydligen avser, att vid underrätts dom i mot­

svarande fall uppgiften skall kvarstå. Detta förefaller inte helt konsekvent.

Slutligen tar riksåklagarämbetet upp frågan om vem som vid en frikän­

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

och Uppsala län samt stadsfiskalerna i Skövde och Östersund. Flera av dessa

remissinstanser understryker, att registreringens omfattning och innehåll

måste anpassas till de olika polis- och åklagarmyndigheternas skiftande be­

hov samt att svårigheter föreligger att finna enhetliga principer för registrens

anordnande i skilda distrikt med helt olika behov. Också länsstyrelserna i

Skaraborgs, Kopparbergs och Jämtlands län samt landsfiskalen i Ströms

distrikt ansluter sig i princip till utredningens uppfattning. Föreningen

Skaraborgs läns landsfiskaler hävdar, att det är realistiskt att även för fram­

tiden räkna med ett skiftande behov i de lokala polisregistren och att en lik­

riktning därför inte är önskvärd och knappast heller möjlig. Landsfiskalen

i Borlänge distrikt framhåller, att en omläggning av nu upplagda register

efter ett helt nytt system skulle medföra mycket stora olägenheter. Det är

säkerligen inte så viktigt efter vilket system ett lokalt register förs; huvud­

saken är att det fyller sitt ändamål.

Polisväsendets organisationsnämnd har inte något att invända mot att

man för närvarande inte reglerar registrens omfattning och innehåll. Emel­

lertid anser nämnden, att frågan bör tas upp till ny behandling, sedan ställ­

ning tagits till spörsmålet om rikets indelning i polisdistrikt.

Länsstyrelserna i Gotlands och Jämtlands län samt landsfiskalen i Ströms

distrikt väcker frågan, om i lag eller instruktion bör fastslås, att polis- och

åklagarmyndighet skall vara skyldig att upplägga och föra polisregister.

Polisväsendets organisationsnämnd anser att föreskrifter om lokala polis­

register inte bör ges.

Från utredningens bedömning avvikande uppfattningar i principfrågan

uttalas av hovrätten över Skåne och Blekinge, offentlighetskommittén och

Stockholms stads barnavårdsnämnd. Hovrätten påpekar, att större likfor­

mighet mellan registren i de olika polisdistrikten av flera skäl synes värd att

eftersträva. Av betydelse är inte bara vad som står utan också vad som inte

står i ett register. Endast den som är väl förtrogen med registreringsmetoden

vid det aktuella registret kan nu bedöma i vad mån slutsatser är möjliga att

dra av den omständigheten, att anteckningar av visst slag saknas. Det är

inte heller säkert, att de befintliga registren överallt motsvarar föreliggande

behov. Vidare har registreringen i åtskilliga hänseenden verkan av en belast-

ning för den enskilde, och det är inte tillfredsställande från skyddssynpunkt,

att lokal registreringspraxis härvid blir avgörande. Så länge utdrag ur lokala

polisregister inges i brottmål, är det ett domstolsintresse att, på samma sätt

som när det gäller straffregisterutdrag, känna omfattningen av registrerings-

plikten. Hovrätten har fått ett bestämt intryck av att den lokala registre­

ringen inte heller alltid är tillförlitlig. I betänkandet lämnade uppgifter om

de största registrens tillväxt visar, att ett behov av gallring efter hand upp­

kommer. Hovrättens uppfattning är alltså, att ett behov av regler rörande

den lokala registreringens omfattning och innehåll föreligger.

Offentlighetskommittén framhåller, att det för upprätthållande av sekre­

47

tessen och eljest med hänsyn till medborgarnas trygghet är önskvärt, att

brottsregistreringen så långt det är praktiskt möjligt begränsas. Härvidlag

är det ett intresse, att i lag anges vad lokalt polisregister får innehålla.

Stockholms stads barnavårdsnämnd uttalar, att det hade varit av vikt att

få klarlagt, vilken reell betydelse registreringen har i skilda hänseenden med

utgångspunkt i de särskilda polisiära behoven. Det kan väl tänkas, att det

exempelvis för den inre spaningen inte är till nytta eller i vart fall inte till

nämnvärd nytta att tvingas arbeta med alltför omfattande register, inne­

fattande bl. a. bagatellförseelser och mycket inaktuella belastningsuppgifter.

Utredningen har dock inte framlagt något undersökningsmaterial härut-

innan. Från principiella synpunkter framstår en av lag och förordning

obunden och okontrollerad statsverksamhet på ett område av denna ömtåliga

natur alltid som betänklig. Det är också från allmän synpunkt otillfreds­

ställande att göra så stora personella och materiella insatser, som här är

fråga om, utan någorlunda säker kunskap om vad insatserna ger för utdel­

ning. Frågan om hänsynstagande till den enskildes intresse att inte utan

reella och klart redovisade skäl behöva belastas under alltför avsevärd tid­

rymd med besvärande prickning i ett officiellt register torde också böra

beaktas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 är 1965

Departementschefen

I lag finns inga bestämmelser om den centrala registrering, som ägt rum

hos kriminaltekniska anstalten och som den 1 juli 1964 övertagits av riks­

polisstyrelsen. Vissa föreskrifter har däremot utfärdats av Kungl. Maj :t och

av myndigheter. Föreskrifterna avser i huvudsak rapportering till centrala

register och utlämnande av uppgifter från dem. Endast indirekt finns på

detta sätt bestämmelser om de centrala registrens innehåll. De lokala polis­

registren är inte till någon del författningsmässigt reglerade. Om sekretessen

med avseende på registren finns inga andra föreskrifter än de allmänna be­

stämmelserna om polishandlingar i 10 § sekretesslagen.

Utredningen anser det utan närmare motivering uppenbart att ett centi alt

polisregisters innehåll bör bestämmas i lag. Någon erinran mot denna upp­

fattning har inte gjorts vid remissbehandlingen. Utredningen lägger också

fram förslag om detta innehåll och anger därvid fullständigt vilka uppgifter

som får och vilka som inte får registreras samt vilka uppgifter som får läm­

nas ut.

Däremot anser utredningen det inte möjligt att i lag reglera innehållet i

lokala polisregister. Beträffande dem föreslår utredningen lagbestämmelser

endast om uppgiftslämnandet. Flertalet remissinstanser, som yttrat sig i

frågan, har biträtt utredningens uppfattning. Några anser dock att lagregler

behövs även beträffande de lokala registrens innehåll.

När det gäller att bedöma frågan om lagreglering av polisregistrens inne­

48

håll måste man ta hänsyn till två motstridande intressen. På ena sidan

måste man tillgodose det allmänna rättssäkerhetskravet att registren ges ett

innehåll som gör dem till ett så effektivt instrument som möjligt för framför

allt polisens brottsbekämpning. På andra sidan är det ett starkt rättssäker-

hetsintresse för den enskilde medborgaren att samlade uppgifter om förhål­

landen som utgör belastningar för honom inte skall finnas tillgängliga i

större omfattning än som krävs av allmänna skäl.

Det allmänna rättssäkerhetskravet talar starkt emot att i lag begränsa

registrens innehåll. Vad särskilt beträffar de lokala registren tillkommer att

de till stor del utgör en registrering av olika handlingar, som upprättats

eller inkommit i polisverksamheten. Det kan inte komma i fråga att förbjuda

att dessa handlingar förvaras i bokstavsordning eller på annat sätt registre­

ras så att materialet blir användbart. Ytterligare vill jag framhålla, att de

lokala polisregistren inte bara avser uppgifter om kriminella belastningar.

De kan också användas för att skaffa fram upplysningar ur utredningar en­

ligt socialvårdslagstiftningen — rörande nykterhetsvård, barnavård m. m.

—- sinnessjuklagstiftningen och utlänningslagstiftningen. Polismyndigheter­

nas verksamhet berörs härutöver av en mångfald författningar. Det är enligt

min uppiattning svårt att göra en mera bestående reglering av vad som skall

registreras inom detta vida område. Det kan också vara tveksamt, om star­

kare behov härav föreligger.

På grund av det anlörda och de skäl utredningen i övrigt framlagt finner

jag att innehållet i de lokala polisregistren inte bör regleras i lag.

Värdet irån rättsskyddssynpunkt av legala begränsningar i ett centralt

polisregisters innehåll förringas självfallet av att de lokala registrens inne­

håll kan vara obegränsat. Till innehållet oreglerade lokala register kan byg­

gas ut så att de i praktiken blir nära nog likställda med ett centralt register.

Detta resultat skulle visserligen kunna motverkas om de lokala registrens

innehåll inskränktes till polismyndighetens egna ärenden. Som utredningen

framhållit behövs emellertid en mera omfattande registrering åtminstone i

större polisdistrikt. Och vidare måste personer som är bosatta i distriktet

kunna registreras där, även om ärende beträffande dem förekommit på an­

nat håll.

Den omständigheten att innehållet i de lokala polisregistren inte lagregle-

ras medför därför enligt min mening att det är föga anledning att i lag ge

bestämmelser om ett centralt registers innehåll. Den enskildes rättsskydds-

intresse träds inte för när i den mån polisregistren endast används internt

inom polisen för brottsbekämpandet och uppgifterna däri inte blir tillgäng­

liga för obehöriga.

Möjligheter föreligger för närvarande att handlägga den centrala registre-

ⁱ ingen med automatisk databehandling. Det innebär att alla uppgifter intas

i ett magnetbandsarkiv. Uppgifterna är då dolda på magnetbanden och kan

tas fram endast av befattningshavare som känner till erforderliga koder

Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1965

49

härför. Härigenom kan den personkrets som har tillgång till registret be­

gränsas samt tillgången till uppgifter av visst slag förbehållas befattnings­

havare som har att handlägga speciella ärenden för vilka uppgifterna be­

hövs. Sekretesskyddet blir på detta sätt utomordentligt gott samtidigt som

effektiviteten ökas väsentligt både genom att flera fakta kan tillföras regist­

ret och genom att utdrag ur registret kan erhållas snabbare och säkrare än

vid manuellt förfarande. Jag anser det för min del angeläget att denna metod

nu prövas.

Väsentligast för den enskildes rättsskyddsintresse är således i främsta

rummet vilka uppgifter som får lämnas ut för andra ändamål än brottsbe-

kämpandet. Jag vill erinra om att den kritik som riktats mot polisregistre­

ringen inte avsett registrens innehåll utan sekretessen och uppgiftslämnan-

det. Den enskilde vinner ett väsentligt skydd om användningen av polisregis­

ter utanför brottsbekämpandets område strängt begränsas och registren

som sådana undantas från offentligheten. Detta skydd bör tryggas genom

lag. Jag förordar därför att i lagstiftningen om polisregister regleras endast

uppgiftslämnandet från registren och polismyndigheterna. De intressen, som

motiverar begränsad registrering av uppgifter om misstanke för brott samt

avskiljande av vissa uppgifter, kan tillgodoses genom att uppgiftslämnandet

begränsas. Till denna fråga återkommer jag. Indirekt blir innehållet i ett

centralt polisregister ändå reglerat genom att den rapportskyldighet för dom­

stolar och myndigheter, som ligger till grund för registreringen, regleras.

Liksom hittills kan detta ske i administrativ ordning. Av ekonomiska och

praktiska skäl blir det därvid nödvändigt att inskränka rapportskyldigheten

så att inte mindre förseelser blir centralt registrerade.

Avgörande för bedömningen av frågan om ett register skall anses före­

ligga måste enligt min mening vara huruvida möjlighet finns att få en sam­

manställning av uppgifter rörande en viss person. En samling i kronologisk

ordning förvarade akter är självfallet inte något register. Kort eller blad, pa

vilka enskilda personers alla belastningar sammanställts, bildar däremot

ett register och samma är förhållandet med hjälp- eller sökregister som in­

nehåller hänvisningar till allt material beträffande viss person. Önskemålet

att snabbt kunna få fram allt material om en person kan emellertid tillgodo­

ses även genom att primärmaterialet, akterna, förvaras i bokstavsordning

efter namn i stället för kronologiskt. En så anordnad aktsamling måste där­

för också anses som ett register från de synpunkter som här har betydelse.

Om en systematisering i register inte görs efter namn utan på grundval

av annat som kan behövas för identifiering och brottsspaning — finger­

avtryck, fotografier, signalement, särskilda kännetecken, öknamn och till­

vägagångssätt vid utförande av viss typ av brott — bildas specialregister.

Med ledning av dem kan registrerade personer återfinnas. Jag anser i likhet

med utredningen att dessa register har stor betydelse för brottsbekämpandet

och förordar därför alt de behålls. Eftersom misstänktas och dömdas namn

4 Bihnng till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Xr 18

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

50

alltid antecknas i eller kan återfinnas med ledning av de här behandlade

specialregistren, bör dessa som utredningen föreslagit omfattas av samma

rättsskyddsgarantier i fråga om uppgiftslämnande och sekretess som ett

centralt polisregister. Jag biträder därför utredningens förslag att nämnda

specialregister skall ingå i ett sådant centralt register.

För spaningsändamål behövs bl. a. register över ouppklarade brott och

bränder. Innehåller registren inte anteckningar om misstänkta personer, gör

sig rättsskyddssynpunkterna inte gällande och registren bör då inte hän­

föras till sådant polisregister, som är reglerat i fråga om uppgiftslämnandet.

Det centrala register som upptar beslut om körkortsåterkallelser in. in.,

passregistret, vilket inte är upplagt för att tjäna brottsbekämpandet, samt

godsregistret, vilket upptar försvunna och tillvaratagna föremål, bör inte

omfattas av den här avsedda regleringen.

Till polisregister, beträffande vilka uppgiftslämnande och sekretess bör

regleras, bör i enlighet med det anförda räknas register inom polisväsendet

vilka ger upplysningar om personer. Rättsskyddsintresset kräver vidare inte

mer än att utlämnande av uppgifter om kriminella och asociala belastningar

lagregleras. Som kriterium på polisregister kan därför anges att uppgift kan

erhållas om brott, för vilka någon misstänkts, åtalats eller dömts, eller om

någons vandel i övrigt. Vid prövning av fråga om ett visst register ger upp­

lysning om någons vandel bör man inte vara alltför restriktiv. Den allmän­

na uppfattningen om vad som är belastningar, som inte bör ges offentlighet,

får därvid beaktas. Till polisregister bör i enlighet härmed hänföras exem­

pelvis polisiära register över personer som genom beslut av socialvårdsorgan

tilldelats varning, ställts under övervakning eller blivit föremål för andra

ingripanden samt register över samhällsfärligt asociala, psykiskt sjuka och

homosexuella. Detsamma gäller register över utlänningar om det innehåller

anteckningar om vandel.

Rörande efterlysningsförfarandet har utredningen inte framlagt något

förslag. En särskild utredning härom bör enligt min mening komma till

stånd. I avbidan på resultatet av en sådan bör efterspaningar, i enlighet med

utredningens förslag, tills vidare regleras i register utanför dem som nu är

föremål för övervägande.

Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1965

VII. Uppgiftslämnandet

Polisunderrättelser II

Utredningen

För att kunna ta ställning till frågan om PU II skall behål­

las eller ersättas med ett frågesystem, där begärda upplysningar i varje

särskilt fall lämnas per telefon, telex eller brev, bör man enligt utredningens

51

mening beakta de principiella synpunkterna, möjligheterna att praktiskt

genomföra ett frågesystem och kostnaderna.

Mot det nuvarande systemet har, anför utredningen, till en början åbero­

pats det stötande och motsägelsefulla i att medan stränga sekretessreglei

gäller för straffregistret, PU II sprids i stor upplaga till polismyndigheterna

och där bildar ett register, vilket är tillgängligt för åtskilliga befattnings­

havare. Det har också gjorts gällande, att det kunde befaras att registret

missbrukades genom att upplysningar ur det lämnades till obehöriga. Mot

vad sålunda anförts kan enligt utredningens mening invändas, att olägen­

heterna med det nuvarande systemet torde vara mer principiella än fak­

tiska. Även om det kan anses diskutabelt om och i vilken utsträckning

PU II nu är underkastad sekretesskydd, behandlas publikationen dock,

enligt vad utredningen inhämtat, allmänt sasom en hemlig handling. Mot

förvaringen av publikationen och dess register torde numera inte kunna

riktas anmärkning. Något fall av missbruk av registret har inte kommit

till utredningens kännedom.

PU II används av polismyndigheterna i huvudsak för att komplettera

de upplysningar, som inhämtas från myndighetens eget lokala register.

Det synes utredningen som om de nämnda olägenheterna med avseende på

PU II också kan åberopas med ännu större rätt mot den lokala kriminali-

tetsregistreringen. Men denna registrering kan, såsom utredningen tidigare

framhållit, inte avskaffas. En väsentlig del av kritiken mot PU II torde för

övrigt bero på att vandelsintyg, som utfärdas till enskilda, grundas på upp­

gifter från lokala polisregister och PU II. Enligt utredningens förslag kom­

mer emellertid användningen av vandelsintyg i huvudsak att upphöra. Slut­

ligen har utredningen, i avsikt att förebygga riskerna för att uppgifter från

lokala polisregister och PU II skall komma till obehörigas kännedom, före­

slagit särskilda sekretessföreskrifter.

Det anförda kan enligt utredningens uppfattning anses visa, att det vis­

serligen är önskvärt att avskaffa PU II men att en sådan åtgärd av prin­

cipiella skäl knappast ter sig oundgängligen påkallad.

Vad angår de praktiska möjligheterna att avskaffa PU II framhålls att,

om PU II skulle upphöra, polis- och åklagarmyndigheterna vid varje till­

fälle, då upplysningar erfordrades från det centrala registret, måste rikta

en förfrågan dit. Oftast torde härvid fordras omgående besked via telefon

eller telex. Då huvudparten av landets polischefsdistrikt saknar telex, måste

ett mycket stort antal förfrågningar ske per telefon. Av statens organisa-

tionsnämnd företagna undersökningar har visat, att svårigheter inte före­

ligger för personalen vid ett centralt register att snabbt lämna svai pa

förfrågningar per telefon eller telex. Organisationsnämnden har härvid

utgått från en frågefrekvens av maximalt 1 500 förfrågningar per dygn,

motsvarande omkring 450 000 per år. Även om det således är tekniskt

möjligt att övergå till ett frågesystem, kan det dock enligt utredningens

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

52

mening svårligen bestridas, att det innebär en viss omgång för polisen att

behöva göra förfrågningar i varje särskilt fall till ett centralt register i

Stockholm i stället för att på arbetsplatsen slå i PU II och dess register.

Särskilt framträdande anses olägenheterna vara för socialpolisverksam-

heten, där snabha informationer är nödvändiga.

Vid sin prövning av de ekonomiska konsekvenserna av att slopa PU II

förutsätter utredningen vissa begränsningar i registeranvändningen. Så­

lunda bör man avskaffa den nu i passärenden förekommande kontrollen

av om sökanden är villkorligt dömd eller villkorligt frigiven och står under

tillsyn. Härigenom skulle årligen 170 000 undersökningar i PU II eller, vid

frågesystem, lika många förfrågningar till det centrala registret bortfalla.

Omkring 25 000 registerundersökningar bortfaller därjämte, om, såsom

utredningen föreslår i annat sammanhang, strafflöshets- och laglydnads-

intygen avskaffas. Å andra sidan kan behovet av registerupplysningar

komma att öka till följd av den stigande kriminaliteten och befolknings­

ökningen. Utredningen finner det därför vanskligt att räkna med mindre

antal förfrågningar än 1 500 per dygn och beräknar med nyssnämnda

utgångspunkter, att övergång till frågesvstemet skulle medföra en årlig mer­

kostnad av 79 000 kronor.

Sammanfattningsvis yttrar utredningen att, även om vissa principiella

skäl kan anses tala för att PU II bör slopas, effektivitets- och kostnads­

synpunkter talar i motsatt riktning. Vid övervägande av skälen för och emot

att ersätta publiceringen med ett frågesystem är utredningen närmast be­

nägen att åtminstone i nuvarande läge förorda att gällande system behålls.

I ett särskilt yttrande uttalar sig utredningens expert överdirektören von

Sydow till förmån för frågesvstemet. Han anför i huvudsak följande.

Metoden med tryckta meddelanden om straffdomar och straffverkstäl­

lighet in. in. bär i utlandet alltmer övergivits, i första hand därför att med­

delandena inte lämnar lika fullständiga uppgifter som svaren på direkt­

förfrågningar hos centralregistret. Myndigheterna har därför trots kun­

görandet av tryckta meddelanden jämväl gjort förfrågningar hos central­

registret. I Danmark, där kungörandet slopades med 1959 års utgång, var

år 1960 antalet telefonförfrågningar i stort sett oförändrat; däremot ökade

expeditionerna via telex med cirka 7 700.

PU II är endast ett komplement till de lokala polisregistren. Dessa regis­

ter ger i det stora flertalet ärenden tillräckliga upplysningar. Detta gäller

särskilt socialvårdsärenden och frågor om allmän ordning och säkerhet.

Även i flertalet brottsfall är det tillräckligt att slå i lokala register, särskilt

som åklagaren i samband med sitt beslut i åtalsfrågan rekvirerar utdrag ur

straftregistret. Uppgifter från det centrala polisregistret behövs främst i

brottsspaningssammanhang, för kontroll av tidigare belastningar, då fråga

är om viss speciell art av brott och stundom för bedömning av fråga om

frihetsberövande eller åtal. Vissa i dessa sammanhang erforderliga upp­

gifter återfinns inte i PU II, varför polismyndigheter många gånger jäm­

väl måste rikta förfrågan till det centrala registret. Det redan nu planerade

utgivandet av särskilda uppgifter om vissa vaneförbrytare in. in., avsedda

Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1965

53

att distribueras till samtliga polismyndigheter, kommer att ge de lokala

registren ett väsentligt fylligare innehåll.

Skall PU II behållas och bli till avsedd nytta måste den få en mycket

stor spridning och finnas även på polisvaktkontoren. Det kan inte ■vits­

ordas, att PU II allmänt behandlas som en hemlig handling. Årligen rekvi­

reras ett inte obetydligt antal extra exemplar under uppgift, att förut er­

hållna exemplar förkommit. Sekretesskäl talar därför starkt för att PU II

slopas.

För att komma till avsedd nytta måste PU II vara aktuell. Straffdomar

m. m. bör publiceras dagligen. Härav orsakas en avsevärd kostnadsför-

dyring. Om utredningens förslag att ändra passkungörelsen och avskaffa

strafflöshets- och laglydnadsintygen skulle genomföras, kommer antalet

förfrågningar till det centrala registret sannolikt att minska med 40

50

procent. Därest man — med hänsyn till stigande kriminalitet och befolk­

ningsökning -— likväl utgår från en frågefrekvens av 1 000 per dygn, måste

i allt fall frågemetoden ställa sig ekonomiskt fördelaktigare än publice-

ringsmetoden. Publiceringskostnaderna har i utredningens kalkyl upptagits

med för lågt belopp.

Om det nuvarande systemet med publicering av tryckta meddelanden

behålls, är det enligt utredningens mening nödvändigt att bestämma vilka

myndigheter som skall erhålla PU II och vilka

uppgifter som skall spridas pa detta sätt.

Det är enligt utredningen angeläget, att kretsen av de myndigheter, som

skall erhålla meddelandena, i möjligaste mån inskränks. Utredningen före­

slår att meddelandena tillställs polismyndigheterna i riket, statspolisinten-

denten, föreståndare för statspolisavdelningar, statens utlänningskommis-

sion samt poliscentralerna i Danmark, Finland och Norge. Länsstyrelserna

och åklagarmyndigheterna i städer, där polisväsendet är skilt från åklagar­

väsendet, behöver uppenbarligen upplysningar men inte egna exemplar av

meddelandena, eftersom erforderliga registerundersökningar brukar verk­

ställas genom polisens försorg. Försvarsstaben anses inte heller behova

PU II.

Utredningen framhåller, att behovet av registerupplysningar för brotts-

bekämpandet kan variera tid efter annan. Det bör därför finnas möjlighet

att utöka eller inskränka uppgiftslämnandet efter behov. Utredningen fin­

ner det lämpligast, att det överlämnas åt Kungl. Maj:t att bestämma härom.

Registeranteckningar om personer, vilka registrerats såsom skäligen miss­

tänkta för brott, bör dock inte få medtas i tryckta meddelanden.

Uppgifter bör publiceras om dem som dömts till fängelse, erhållit vill­

korlig dom eller dömts till ungdomsfängelse eller till förvaring eller inter­

nering i säkerhetsanstalt. Publicering av bötesdomar finner utredningen

inte nödvändig, möjligen med undantag för bötesdomar lör tukt och sedlig­

het sårande handlingar. Kriminaltekniska anstalten bör lå träffa avgörande

från fall till fall om publicering av utländska domar. Publiceringen bör

ytterligare omfatta lagöverträdare som straffriförklarats eller på grund av

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

54

psykisk abnormitet inte ställts under åtal, lösdrivare och utländska med­

borgare som inte har rätt att vistas i riket.

Publicering av samtliga registrerade uppgifter om intagningar i och ut­

skrivningar från vissa anstalter skulle uppenbarligen bli mycket arbets-

krävande. Enligt utredningens mening är intresset av denna publicering i

första hand knutet till de grova brottslingarna och den bör därför främst

avse dem. Publicering bör också ske i fråga om sådana lagöverträdare, som

intas på mentalsjukhus eller sinnessjukavdelning vid fångvården.

Enligt utredningens mening behöver polisen härutöver, för den förebyg­

gande verksamheten och särskilt socialpolisverksamheten, tillgång till upp­

gifter om villkorlig frigivning av dem som undergått fängelse samt om

utskrivning på prov av dem som undergått ungdomsfängelse, förvaring eller

internering. Uppgift om återintagning i anstalt av nyssnämnda personer

bör också medtas, liksom intagning i och utskrivning från tvångsarbets-

anstalt. I övrigt anser utredningen uppgifter om anstaltsvistelser inte behöva

publiceras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 ur 1965

Yttrandena

Till utredningens uppfattning, att åtminstone i nuvarande läge P U II

bör behållas, har anslutit sig riksåklagarämbetet, socialstyrelsen, över-

ståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Gotlands, Ska­

raborgs, Kopparbergs och Jämtlands län, poliskamrarna i Stockholm och

Uppsala, föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges landsfiskaler, Sveriges

polismästare och Skaraborgs läns landsfiskaler, Skaraborgs läns polisför­

ening, statsåklagarna i Stockholm och Göteborg, landsfogdarna i Stock­

holms och Kopparbergs län, stadsfiskalen Tisell och landsfiskalen i Stora

Kopparbergs distrikt. Jämväl en reservant i statens kriminaltekniska an­

stalt, polismästaren Luning, delar utredningens uppfattning.

Av nu nämnda remissorgan har endast riksåklagarämbetet, länsstyrel­

serna i Stockholms, Jönköpings, Gotlands och Skaraborgs län, föreningen

Sveriges polismästare samt landsfogden i Stockholms län oreserverat och

utan några jämförelser mellan de båda systemens för- och nackdelar ut­

talat sig för den av utredningen intagna ståndpunkten. Några av dem har

dessutom understrukit vikten av att PU II behålls. Sålunda framhåller

länsstyrelsen i Jönköpings län att PU II enligt vad erfarenheten visat ofta

haft stor betydelse vid besvärliga identifieringsfrågor. Enligt föreningen

Sveriges polismästare och poliskammaren i Uppsala skulle en indragning

av PU II innebära att rådande arbetsbetingelser för polisen försämrades.

I övrigt har de remissorgan, som anslutit sig till utredningens uppfatt­

ning, tagit ställning först efter särskilda överväganden. Några har därvid

förklarat sig dela utredningens principiella betänkligheter mot att behålla

PU II. Sålunda yttrar socialstyrelsen att de skäl, som kan anföras för att

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

o o

upprätthålla en sträng sekretess beträffande det allmänna kriminalregistret,

även kan åberopas i fråga om ett centralt polisregister. Eftersom risken av

att låta de lokala polismyndigheterna ha tillgång till PU II inte kan vara

större än risken att låta dem ha lokala kriminalregister, vilka inte torde

kunna slopas, samt då ett avskaffande av PU II i nuvarande läge synes

medföra vissa nackdelar för polisverksamheten, vill emellertid socialsty­

relsen inte motsätta sig att publikationen behålls tills vidare. Styrelsen

förutsätter härvid, att av utredningen föreslagna sekretessbestämmelser

godtas och att efterlevnaden av dessa bestämmelser noga övervakas. Även

länsstyrelsen i Kopparbergs län understryker att starka skäl, främst av­

seende sekretessen, talar mot att publikationen behålls. Principiella betänk­

ligheter anmäls jämväl av föreningen Sveriges landsfogdar.

För flertalet av dem som biträtt utredningens förslag har det varit av­

görande, om några fördelar är förenade med frågesystemet och om det

för närvarande är praktiskt möjligt att genomföra en ändring. Länsstyrelsen

i Jämtlands län, poliskammaren i Stockholm, föreningarna Sveriges lands­

fiskaler och Skaraborgs läns landsfiskaler, Skaraborgs läns polisförening,

statsåklagaren i Göteborg och landsfiskalen i Stora Kopparbergs distrikt är

inte övertygade om att ett frågesystem skulle medföra några praktiska för­

delar framför nuvarande ordning. Härvid framhålls bland annat, att det

kan vara av vikt för polismyndigheterna att omedelbart få uppgifter om

en person, som kanske sitter anhållen såsom misstänkt för brott, att publi-

ceringsmetoden innebär ett lättillgängligt medel att få uppgifter, att Polis­

underrättelser kommer att få ökad betydelse om utredningens förslag om

registrets innehåll genomförs, att polismyndigheterna genom de tryckta

meddelandena hålls ä jour med förändringarna inom brottslingsklientelet,

att ett frågesystem måste medföra omgång och tidsutdräkt samt för när­

varande, på grund av kommunikationsmedlens otillräcklighet, synes sakna

möjlighet att fungera på ett acceptabelt sätt samt att det är osäkert om

statens kriminaltekniska anstalt har eller kommer att få en sådan joui-

tjänst, att polismyndigheterna när som helst, t. ex. på fria lördagar, kan få

önskade uppgifter per telefon.

överståthållarämbetet samt länsstyrelsen och landsfogden i Kopparbergs

län har funnit att frågesystemet är att föredra i och för sig. Endast bristen

på de härför erforderliga resurserna har förmått dessa myndigheter att

ansluta sig till utredningens ståndpunkt. Jämväl statsåklagaren i Stockholm

och stadsfiskalen Tiscll anser att frågan om att slopa PU II bör hållas ak­

tuell vid en fortsatt rationalisering av den centrala registreringen.

Till överdirektören von Sydows avvikande mening har anslutit sig hov­

rätten över Skåne och Blekinge, länsstyrelsen i Uppsala lån, offentlighets­

kommittén, poliskammaren i Halmstad, föreningen Uppsala läns lands­

fiskaler, Hallands läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler, Sve­

riges advokatsamfund och landsfogden i Hallands län. Även en reservant

56

i socialstyrelsen och stadsfiskalcn Meijer finner de av von Sydow fram­

förda synpunkterna övertygande. Statspolisintendenten anser i princip över­

vägande skäl tala för att den nuvarande spridningen av uppgifter genom

PU II bör ersättas med ett frågeförfarande.

\id sitt ställningstagande har ett par av dessa remissorgan kritiserat

utredningens avvägning mellan de med nuvarande system förenade prin­

cipiella olägenheterna samt de anlagda effektivitets- och kostnadssynpunk­

terna. Sveriges advokatsamfund anför sålunda härom.

Nyssnämnda principiella skäl avser den spridning av för den enskilde

diffamerande upplysningar som publiceringen otvivelaktigt innebär. Det

torde med aldrig så stränga sekretessregler vara ofrånkomligt att en stor

risk föreligger att den enskildes rättmätiga krav på diskretion kan komma

att eftersättas genom publiceringen.------------Styrelsen kan ej biträda utred­

ningens mening att olägenheterna med det nuvarande systemet torde vara

n?®.r. PrincipieUa än praktiska.-------------Styrelsen anser att de principiella

skäl som talar för ett slopande av publiceringen bör anses väga över effek­

tivitets- och kostnadssynpunkterna.

Liknande uttalanden gör hovrätten över Skåne och Blekinge, som dess­

utom kommenterar utredningens kostnadsberäkningar och föreslår vissa

anordningar för att öka frågesystemets effektivitet. Beträffande kostna­

derna framhåller hovrätten bl. a., att kostnadsdifferensen under inga för­

hållanden synes kunna bli så stor, att den bör vara avgörande för valet av

metod. Vad som i stället skulle kunna tala mot frågemetoden är enligt

hovrätten, att de största städernas poliskårer har behov av att dygnet om

kunna erhålla upplysningar från ett utförligt, riksomfattande brottsregis­

ter. I anledning härav tänker sig hovrätten att det centrala brottsregistret

skulle kunna ha parallellexemplar i Göteborg, Malmö och eventuellt någon

norrländsk stad. Hovrätten har inhämtat, att polismyndigheten i Malmö

med begagnande av PU II för register, som i fråga om lätthanterlighet

ar 'säsentligt överlägsna PU. Om de största städernas registraturer utbygg­

des, skulle de möjligen kunna fungera såsom räjongcentraler.

Flertalet övriga remissmyndigheter, som förordat frågesystemet, anser

detta mer effektivt än publiceringssystemet. Hallands läns avdelning av

föreningen Sveriges landsfiskaler framhåller, att man vid förfrågan får

med alla registrerade domar m. m., medan man vid slagning i PU II, som

är ganska tidsödande och ofta får överlåtas till orutinerad personal, lätt

kan förbise vissa domar. Jämväl föreningen Uppsala läns landsfiskaler

hyser den uppfattningen, att fullständiga upplysningar bör kunna erhållas

snabbare vid direktförfrågan hos centralregistret. Föreningen framhåller

därjämte, att en kontrollslagning i PU II för närvarande inte torde vara

fuHt tillförlitlig på grund av eftersläpning — om fyra till fem månader —

i fråga om uppgiftslämnande, registrering och publicering. Uttalande i

samma riktning gör poliskammaren i Halmstad, som betonar, att man vid

direkt hänvändelse till registret kan få de allra senaste och därmed ofta

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

länsstyrelsens i Gotlands län och poliskammarens i Uppsala uttryckliga gil­

lande.

Statsåklagaren i Göteborg ansluter sig till utredningens uppfattning, att

åklagarmyndigheterna i städer, där polisväsendet är skilt från åklagar­

väsendet, inte behöver egna exemplar av PU II. I motsats härtill hävdar

föreningen Sveriges landsfiskaler, att åklagarna bör erhålla egna exemplar

av publikationen. Eftersom åklagarna i sin verksamhet i betydande omfatt­

ning kommer att ta del av uppgifterna i PU II, är utredningens ståndpunkt

ägnad att försvåra åklagarverksamheten.

Länsstyrelsen i Hallands lån anser, att utredningen inte anfört bärande

skäl för att länsstyrelse inte skall erhålla publikationen. Om denna behålls,

bör den alltjämt tillställas länsstyrelserna.

Utredningens förslag om de uppgifter som skall publiceras

i P U 11 har mött erinran endast från föreningen Sveriges landsfiskaler,

som anser att publiceringen skall omfatta även domar avseende överläm­

nande för samhällsvard, åtalseftergifter och beslut enligt barnavårdslagen

eller ungdomsfängelselagen om underlåtande av åtal av lämplighetsskäl. En

sådan publicering skulle innebära en värdefull hjälp i kampen mot ung­

domsbrottsligheten.

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

Departementschefen

Utredningen om polisregistreringen var föranledd av en hemställan av

1948 års riksdag om översyn av gällande bestämmelser angående registre­

ring av brott och förseelser. Vid denna tid var tidningen Polisunderrättelser

ännu inte uppdelad på två skilda serier. Tidningen utkom i en upplaga av

omkring 4 000 exemplar. Uppdelningen på två serier genomfördes 1957, efter

det att PU-sakkunniga framlagt sitt förslag. Det huvudsakliga syftet med

uppdelningen var att begränsa spridningen av uppgifter om straffdomar och

anstaltsutskrivningar m. m. Numera utkommer PU I — som innehåller

efterlysningar — i en medelupplaga av 2 500 exemplar och PU II — som

innehaller meddelanden om straffdomar m. m. — i en medelupplaga av

600 exemplar. Såvitt gäller den omfattning i vilken sistnämnda slag av

meddelanden sprids är sålunda utgångsläget för en bedömning av frågan

om lämpligheten av att behålla PU II nu inte detsamma

som då frågan väcktes. Med hänsyn till den avsevärda minskningen av

antalet polisdistrikt i den nya statliga polisorganisationen är det inte heller

uteslutet att ytterligare reducera upplagan.

Av betydelse för den nyssnämnda bedömningen är ett förslag av utred­

ningen om att de lokala polismyndigheterna inte längre skall utfärda lag­

lydnads- och strafflöshetsintyg. I min följande framställning kommer jag

att i princip biträda detta förslag. Genomförs det, kommer den väsentli­

gaste invändningen mot PU II att bortfalla. Genom den specialreglering av

59

polisregistren i sekretesslagen som jag ämnar föreslå kommer vidare publi­

kationens karaktär av hemlig handling att klargöras.

Kostnadsskillnaden mellan publiceringsmetoden och frågesystemet är

relativt obetydlig. Om de används jämsides kan möjligen den sammanlagda

kostnaden bli större än om endast ett förfaringssätt tillämpas. Kostna­

derna synes dock inte under några förhållanden kunna bli så stora att de

bör tillerkännas någon avgörande betydelse för det ställningstagande som

nu är i fråga.

Fördelarna med publiceringsmetoden ligger främst i att de lokala polis­

myndigheterna fortlöpande hålls underrättade om brott och brottslingar.

Metoden ger polismyndigheterna möjlighet att följa brottslingsklientelets

förändringar, att erhålla upplysningar om händelser som kan visa sig ha

betydelse för bl. a. den brottsförebyggande verksamheten i det egna distrik­

tet samt att få spaningsuppslag som kanske annars inte skulle komma

fram.

Genom frågesystemet tillhandahålls polismyndigheterna fullständigare

upplysningar i det särskilda ärendet. Vidare kan telexmeddelanden utväx­

las snabbt. I samband med polisväsendets förstatligande kommer åtminstone

centralorten i varje polisdistrikt att få telexförbindelse med ett centralt po­

lisregister och man torde kunna utgå från att jourtjänst ordnas där. För­

frågningar kan emellertid i stort sett avse endast till namnet kända eller på

annat sätt identifierbara personer och kommer regelmässigt till stånd först

då något inträffat inom polisdistriktet, t. ex. ett brottsfall. Jag anser därför

att intetdera systemet helt kan ersätta det andra.

Med hänsyn till det anförda förordar jag, att både publiceringsmetoden

och frågesystemet används vid meddelande av upplysningar från ett centralt

polisregister. Beträffande publiceringen bör dock övervägas, om och i vad

mån en ytterligare begränsning -— med avseende på det publicerade mate­

rialets omfång eller mottagarnas antal eller bådadera — är möjlig. Hur

långt en begränsning bör gå och hur den i detalj bör anordnas torde i viss

mån vara beroende av brottslighetsutvecklingen. Jag föreslår därför, att

möjligheten att mångfaldiga — genom tryck eller annorledes — och utsända

sammanställningar av uppgifter, som är intagna i ett centralt polisregister,

bevaras och att det överlämnas åt Kungl. Maj :t att utfärda närmare före­

skrifter i ämnet.

Med utgångspunkt i att väsentligen blott sådana myndigheter, som är

mera omedelbart verksamma för att förebygga brott eller efterspana brotts­

lingar, behöver ha tillgång till uppgiftssammanställningarna, anser jag att

kretsen av mottagare bör begränsas till polismyndigheterna i riket och ut-

länningskommissionen. Därjämte bör poliscentralerna i Danmark, Finland

och Norge kunna få del av dem.

Kungl. Maj:t bör såsom utredningen föreslagit få bestämma vilka typer

av brott och vilka brottslingskategorier som skall omfattas av publice­

Kungi. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

60

ringen samt i vilka hänseenden uppgifter om dessa skall lämnas. Därvid bör

riktpunkten vara, att uppgifter skall publiceras i huvudsak endast om den

mer svårartade brottsligheten och om samhällsfarlig asocialitet. De lag­

överträdare som främst kommer i fråga är personer, vilka gjort sig skyl­

diga till enstaka brott av mer svårartad beskaffenhet, och vanebrottslingar.

Både domar om överlämnande till vård enligt barnavårdslagen och beslut

att icke tala å brott kan således bli publicerade, vid vanebrottslighet även

\issa bötesdomar. Uppgifter om utlänningar bör också få publiceras. Upp­

gifterna bör avse saväl domar som anstaltsvistelser, utskrivningar och and-

ia förhallanden av intresse för brottsbekämpandet. Endast personer som

övertygats om brott bör få omnämnas i meddelandena, aldrig misstänkta

personer. Det må framhållas, att polismyndigheterna även i samband med

efterlysningsförfarandet kan få upplysningar av betydelse för brottsbekäm­

pandet.

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

Vandelsintyg och annat uppgiftslämnande

Utredningen

Laglydnads- och strafflöshetsintyg

Angående bruket av laglydnads- och strafflöshetsintvg vid anställ-

ningsprövning uttalar utredningen att det får anses principiellt orik-

tigt, att register som upplagts för brottsbekämpandets eller straffrättskip-

ningens behov används för ändamål för vilka de inte är avsedda. Det nu­

varande fria uppgiftslämnandet genom sådana intyg är emellertid också

av andra skäl betänkligt. Utvecklingen kan befaras gå i den riktningen,

att på allt fler yrkesområden inom såväl allmän som enskild tjänst före­

teende av officiellt s. k. rent intyg kommer att utgöra villkor för anställ­

ning. En sådan utveckling synes i viss mån innebära en återgång till det

förr anlitade men sedermera avskaffade systemet med frejdebetyg. Svårig­

heter att utan rent intyg vinna arbetsanställning finns redan nu inom vissa

yrkesområden. Beredandet av arbetsmöjligheter är ett viktigt led i strä­

vandena att återanpassa dömda personer till normalt samhällsliv. Sam­

hället nedlägger betydande arbete och kostnader på resocialisering av lag­

överträdare. En fara ligger också däri att personer, som inte kan förete

rent intyg, kan komma att helt utestängas från anställning. Man synes

svårligen kunna förvänta att arbetsgivarna, i varje fall i tider då tillgången

på arbetskraft är god, skall engagera sig i ett bedömande av frågan om

en straffad person återgått till ett laglydigt liv och sålunda återanpassats.

Avsaknaden av rent intyg kan sålunda befaras komma att avgöra anställ-

ningsfrågan utan att hänsyn tas till sökandens aktuella förhållanden. En

särskild olägenhet är att intygen kan missbrukas. Den enskilde är nu oför­

hindrad använda för honom utfärdat intyg för annat ändamål än det för

vilket det är avsett.

61

Utredningen anser därför att både principiella och humanitära skäl samt

resocialiseringssynpunkter starkt talar för att uppgiftslämnandet för an-

ställningsändamål begränsas till fall, där ett klart berättigat behov a'\

registerupplysningar föreligger.

De som söker anställning vid krigsmakten enligt rekryterings-

kungörelsen är i allmänhet i åldern 17—21 år. I regel finns goda möjlig­

heter att genom noggrann granskning av betyg från skolor och arbets-

anställningar samt genom förfrågningar hos lärare och arbetsgivare följa

deras sysselsättning och bedöma deras uppförande och allmänna vandel.

En sådan granskning synes under alla omständigheter behövlig. Också de

sökande måste självfallet lämna uppgifter om sina förhållanden. Gransk-

ningsförfarandet kan bli tidsödande och kräver uppenbarligen tillgång till

personer lämpade för uppgiften. En prövning bör emellertid enligt utred­

ningens mening kunna ske utan tillgång till laglydnadsintyg.

Tjänsten inom fångvården ställer särskilda krav på redbarhet och

pålitlighet hos befattningshavarna. För närvarande fordras strafflöshets-

intvg mycket sällan. Däremot har tidigare PU II — som dock numera inte

distribueras till fångvårdsanstalterna — i viss utsträckning använts som

hjälpkälla. Enligt utredningens mening föreligger alltså inom fångvården

ett berättigat intresse att erhålla officiella vandelsuppgifter om anställ-

ningssökande. Detta intresse bör dock tillgodoses på annat sätt än genom

straff löshetsintyg.

Sökande till brevbärartjänst inom postverket är i allmänhet i åldern

¹⁵__24 år. För de yngre av dem bör enligt utredningens mening anställ-

ningsprövningen i regel kunna ske på det sätt som föreslagits för krigs­

makten. När det gäller de äldre av dessa sökande samt tillfällig arbetskraft

blir prövningen svårare om man inte har tillgång till officiella vandelsupp-

lysningar. Utredningen har funnit att man svårligen kan avskära postverket

från möjligheten att erhålla sådana upplysningar beträffande vissa kate­

gorier av arbetssökande. Behovet bör emellertid inte tillgodoses genom

strafflöshetsintyg.

Vid statens järnvägar används numera i regel inte strafflös­

hetsintyg. Detta synes inte ha vållat olägenheter. Utredningen är benägen

anse, att anställningsprövningen kan äga rum utan tillgång till ofticiella

vandelsupplysningar.

I fråga om spår vägsföretag erinrar utredningen om att det hit­

tills inte ansetts påkallat att från trafiksäkerhetssynpunkt företa särskild

kontroll genom myndighets försorg av personer, som skall sysselsättas i

trafiktjänst vid spårvägar och järnvägar. Certifikat eller annan behöiig-

hetshandling utfärdad av myndighet förekommer inte. Så länge så är för­

hållandet, synes det inte finnas anledning alt avfordra anställningssökande

strafflöshetsintyg. Enligt utredningens mening bör sålunda spårvägsföre-

tagen ha möjlighet att företa anställningsprövning utan tillgång till offi­

ciell vandel supplysning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år WG5

62

Vissa befattningshavare i enskild tjänst — t. ex. vaktmän i auk­

toriserade vaktföretag, stadsbud och droskförare — får enligt föreskrifter

i lag eller författning eller med stöd därav meddelade bestämmelser inte

anställas, förrän de godkänts eller antagits av myndighet. Utredningen

framhåller, alt för myndighetens prövning -— fråga är här i regel om polis­

myndighet - inte behövs strafflöshetsintyg, eftersom myndigheten kan

direkt använda de polisiära registren. Syftet med att arbetsgivarna fordrar

strafflöshetsintyg av de sökande har uppgivits vara, att arbetsgivaren skall

kunna göra en förhandsprövning och till antagning föreslå endast de mest

lämpliga sökandena. Prövningen på arbetsgivarplanet synes emellertid

kunna ske tillfredsställande med ledning av betyg och referensupplysningar.

Vad beträffar befattningar i enskild tjänst, där myndighetsprövning av

nyssnämnd art inte finns föreskriven, är det enligt utredningens uppfatt-

ning ogörligt att rättvist avgöra, vilka företag som kan ha ett större intresse

än andra att i sin tjänst få pålitliga arbetstagare. Utredningen har som

nämnt intagit en restriktiv ståndpunkt när den bedömt behovet av offi­

ciella vandelsupplysningar för allmän tjänst. För de fall, där vandelsintyg

avkrävs sökande till anställningar i enskild tjänst, har utredningen funnit,

att åberopade skäl härför inte kan anses bärande. Enligt utredningens

mening bör erforderlig prövning av sökandenas pålitlighet kunna ske genom

anställningsintervju, betygsgranskning och referenskontroll.

Utredningen finner således att tillgång till officiell vandelsupplysning

behövs endast vid anställningsprövning i fångvården och postverket samt

att dessa upplysningar inte bör lämnas i form av laglydnads- eller straff­

löshetsintyg. Det har därför blivit nödvändigt att undersöka hur offi­

ciella vandelsupplysningar skall tillhandahållas

vid anställningsprövning.

Utdrag från lokala polisregister kan i huvudsak upplysa endast om den

kriminalitet som är känd för registermyndigheten. För att polismyndig­

heten skall kunna besvara frågan om en person varit straffad för brott

är den därför nödsakad verkställa undersökningar i kriminaltekniska

anstaltens register och i lokala polisregister på orter, där vederbörande

haft sitt hemvist eller eljest vistats. Om uppgiftslämnandet skall ske genom

den lokala polismyndighetens försorg, är det för att åstadkomma likfor­

mighet och rättvisa nödvändigt att föreskrifter utfärdas om vilka källor

som polismyndigheten skall använda och hur långt tillbaka i tiden under­

sökningen skall göras och vilka lagöverträdelser som skall redovisas. Såvitt

utredningen kan bedöma kommer ett uppgiftslämnande från lokala regis­

ter att medföra en inte obetydlig administrativ apparat och en viss arbets­

ökning för polismyndigheterna, särskilt i betraktande av att uppgiftsläm-

naren måste dels använda centrala register och dels i den stora mängden

av anteckningar av olika slag gallra bort sådana som inte skall redovisas.

I dagens läge är det även angeläget att polismyndigheterna i möjligaste

Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1965

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

63

mån befrias från uppgifter, vilka inte är att hänföra till egentligt polis­

arbete.

Ett centralt polisregisters innehåll kommer inte att begränsas till upp­

gifter om brottspåföljder. Även uppgifter om misstanke om brott, åtgärder

enligt lösdriverilagstiftningen m. m. kommer att ingå i registret. Vidare

kan uppgiftslämnandet till detta register allt efter brottsspaningens behov

tänkas komma att tid efter annan begränsas. En användning av registret

i samband med anställningsprövning kan därför medföra praktiska olägen­

heter. Utredningen anser alltså inte heller det centrala registret lämpligt

att användas för ifrågavarande ändamål.

Om straffregistret — numera allmänna kriminalregistret — erinrar ut­

redningen, att i detta endast införs påföljder av allvarligare art. Utredningen

förordar att all registrering av bötesstraff i registret skall upphöra. I syfte

att få till stånd ett slags rehabiliteringssystem föreslår utredningen vidare

att, sedan viss tid förflutit, en del anteckningar i registret inte skall tas

med i utdrag till enskild. Man erhåller då, om straffregistret används som

upplysningskälla, en naturlig beskärning av uppgifterna till att omfatta

allvarligare brottslighet. Det kan visserligen från principiella synpunkter

sägas vara föga tilltalande, att det för straffrättskipningens behov upplagda

allmänna straffregistret ställs till förfogande för ifrågavarande ändamål.

Att använda straffregistret är emellertid en praktisk lösning, och använd­

ningen kommer med de inskränkningar utredningen föreslagit att bli ytter­

ligt begränsad.

Utredningen föreslår alltså att allmänna straffregistret skall användas

i de fall då officiella kriminalitetsupplysningar behövs för anställnings­

prövning. Bedömningen av frågan om sådant behov föreligger bör ankomma

på Kungl. Maj :t efter framställning från arbetsgivare. Kungl. Maj:t kan

då bemyndiga registermyndigheten att utlämna registerutdrag i den om­

fattning som anges i bemyndigandet. Detta bör inte innefatta rätt för

anställningsorganet att rekvirera utdrag utan den enskildes samtycke eller

medverkan. Utdrag bör få rekvireras endast av den anställningssökande

själv.

Utredningen har som förut nämnts funnit behov av registerupplysningar

föreligga endast för vissa befattningar i allmän tjänst. Även om, enligt

utredningens bedömande, motsvarande behov nu inte finns vid prövning

av sökande till enskild tjänst, kan ändrade förhållanden inträda. Särskilt

i orostider kan vissa slag av enskild tjänst få sådan betyrdelse att inhäm­

tande av vandelsupplysningar är motiverat från allmän synpunkt. Kungl.

Maj:ts rätt att medge utnyttjande av straffregistret för anställningspröv­

ning bör därför omfatta både allmän och enskild tjänst.

Utredningen upptar härefter spörsmålet om strafflöshetsinty-

gens användning för andra ändamål än anställ­

ningsprövning. Nu används de bl. a. då någon vill få viss behörighet

eller utöva viss verksamhet, t. ex. i fråga om mästarbrev, auktorisation inom

radiobranschen och köpmansbrev. Intygsgivningen i nämnda fall stöder sig

inte på föreskrift i lag eller författning. Enligt utredningen finns här inte

något berättigat behov av officiella kriminalitetsupplysningar.

Däremot anser utredningen att ett visst behov av officiella vandelsupp-

gifter för användning i utlandet alltid kommer att föreligga. I utlandet har

man i allmänhet sörjt för ifrågavarande behov genom officiella intyg. Enligt

utredningen bör de berättigade behoven av kriminalitetsuppgifter i dessa

fall tillgodoses genom straffregisterutdrag. Utdrag bör till sitt innehåll

begränsas på samma sätt som föreslagits beträffande utdrag till enskild

vid anställningsprövning.

Nuvarande intygsgivning för enskilds personliga angelägenheter — för

erhållande av förtjänsttecken in. m. — är mycket begränsad. Utredningen

anser, att berättigat behov av bevis om oförvitlig vandel uppenbarligen kan

uppkomma för den enskilde i särskilda situationer. Enligt utredningens

mening är det lämpligast att i sådana fall meddela utdrag av straffregistret.

Utdrag bör utlämnas till enskild, då denne styrkt, att hans rätt är beroende

av upplysning ur registret, och Kungl. Maj:t givit tillstånd därtill. Utdraget

torde inte alltid behöva vara fullständigt. I vissa fall fordras kanske endast

upplysning, huruvida sökanden varit dömd för visst slag av brott eller huru­

vida han undergått frihetsstraff. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att

i varje särskilt fall avgöra, om fullständigt eller på visst sätt begränsat

utdrag skall meddelas.

64

Kungi. Maj. ts proposition nr 18 år 1965

Lämplighetsintyg

Utredningen erinrar, att lämplighetsintyg används då i lag eller författ­

ning eller med stöd därav meddelade bestämmelser såsom villkor för ut­

övande av viss verksamhet eller för erhållande av viss behörighet eller

rättighet föreskrivits, att sökanden befunnits uppfylla vissa lämplighets­

krav. Utredningen anser att officiella vandelsupplysningar behövs i alla

dessa fall och har övervägt hur detta behov lämpligast bör tillgodoses.

Att an\ ända det centrala polisregistret eller allmänna straffregistret är

uteslutet redan av den anledningen att de uppgifter man vill inhämta avser

även andra förhållanden än kriminalitetsupplysningar. Då uppgifter om

dessa andra förhållanden —- sociala belastningar o. d. — finns endast i de

lokala polisregistren, måste dessa användas som upplysningskälla. Man

har därvid att välja mellan att behålla systemet med lämplighetsintyg

utfärdade av polismyndigheterna och att övergå till ett förfarande med

remiss av ^a andelsfrågan från tillståndsorganet till polismyndigheterna.

Utredningen anser det angeläget att utlämnandet av polisiära vandelsintyg

tdl enskilda i möjligaste mån inskränks. Därest myndighet ålagts verk­

ställa en lämplighets- eller vandelsprövning i tillstånds-, behörighets- eller

65

lämplighetsärende, synes den normala ordningen böra vara att myndigheten

berättigas att remissvägen från polismyndigheten inhämta erforderliga upp­

lysningar.

Om remissförfarande skulle användas i samtliga ärenden, där \andels-

intyg nu utfärdas, skulle den polisiära intygsgivningen till enskilda helt

upphöra. Utredningen har därför övervägt, om man genomgående kan

övergå till remissförfarande. Utredningen framhåller därvid, att frågan om

de intyg, som används vid ansökan om körkort och trafikkosrt

och om godkännande för körskoleverksamhet, prövats senast år

1958 i samband med vissa ändringar i vägtrafikförordningen. Intygsför-

farandet är ingående reglerat. Av intyg skall tydligt framgå, för vilket

ändamål det skall användas. Användning för andra ändamål behöver inte

befaras. Såvitt utredningen kan bedöma är det inte möjligt att utan en

fullständig oinreglering av prövningsförfarandet i fråga om körkort och

trafikkort avskaffa intygsgivningen och övergå till remissförfarande. Några

olägenheter av nuvarande system har inte framkommit. Däremot kan enligt

utredningen övervägas att anlita remissvägen i ärende om godkännande

för körskoleverksamhet. Denna intygsgivning är emellertid av ringa om­

fattning, och praktiska skäl synes tala för att den nuvarande ordningen

behålls.

Den som hos luftfartsstyrelsen ämnar ansöka om certifikat för

tjänstgöring på luftfartyg måste på grund av gällande före­

skrifter ha tillgång till lämplighetsintyg. Ändamålet med intyget framgår

av dess formulering. Obehörig användning av det behöver därför inte be­

faras. Med hänsyn härtill och då ett remissförfarande från luftfartsstyrel­

sen till polismyndighet i varje ärende framstår såsom opraktiskt, föreslår

utredningen att intygen behålls.

I ärende om tillstånd till utskänkning av rusdrycker

avfordrar nya systemaktiebolaget sökande ett av polismyndighet utfärdat

vandelsintyg. Utredningen finner att ett remissförfarande i och för sig skulle

kunna ersätta detta. Främst av praktiska skäl synes dock intygsgi\ ningen,

vilken är av ringa omfattning, böra behållas.

De intyg om vandel och trovärdighet m. in., vilka skall föreligga i ärenden

om tillstånd till vapenfri militär tjänst, har inte när­

mare reglerats. Intygen formuleras olika av skilda polismyndigheter, och

vandelsutredningarna sker här inte heller på enhetligt sätt. Om intygsgiv­

ningen behålls, synes det erforderligt att reglera den. Emellertid har utred­

ningen den uppfattningen, atl remissförfarande är att föredra. Därigenom

förhindras att intyg kan användas för ej avsedda ändamål. Likaledes upp­

hör den föga tilltalande ordningen att sökanden erhåller intyg från polisen

om andra personers trovärdighet.

Remissförfarande anses vidare lämpligen böra ersätta intygsgivningen

i samband med ansökningar om tillstand att utöva eller förestå

5 II ihan g till riksdagens protokoll 1965. 1 sand. Nr 18

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

hotell- eller pensionatrörelse, att utöva går d far i-

handel och att anordna realisation.

Ltredningens förslag innebär förbud mot all annan intygsgivning av

polismyndigheterna än den som grundas på lag eller författning. För att

inte remissmetoden skall utnyttjas av myndigheter, vilka vid genomförande

av förslaget utestängs från möjligheten att avfordra enskilda personer

intyg, fordras enligt utredningen att också remissrätten begränsas. Gene­

rell sådan rätt bör dock tillkomma länsstyrelse, polismyndighet, statspolis-

intendenten och statens utlänningskommission.. Frågan i vilka slag av

ärenden dessa myndigheter skall äga använda remissmetoden anser utred­

ningen inte behöva regleras. Andra myndigheter bör inte erhålla remissrätt

i andra fall än då remissförfarande föreskrivs i lag eller författning.

Det kan emellertid inte uteslutas att enskilda eller myndigheter, som

genom de föreslagna bestämmelserna utestängs från möjlighet att erhålla

intyg eller utlåtande, i särskilda fall kan vara starkt beroende av tillgång

till sådant. Utredningen föreslår, att uppgifter i dylika fall skall kunna

utlämnas efter tillstånd av Kungl. Maj:t.

6(1

Kungl. Ulaj.ts proposition nr 18 år 1965

Annat uppgiftslämnande

Uppgiftslämnande från centralt polisregister enligt frågesystemet och

från lokalt polisregister i annan form än genom vandelsupplysningar och

remissutlåtanden sker genom dels utdrag ur registren och dels upplys­

ningar muntligen eller via telex om registrens innehåll. Generell rätt att

få upplysningar ur register på dessa sätt bör enligt utredningen tillkomma

endast justitiekanslern, riksdagens ombudsmän, länsstyrelse, allmän åkla­

gare, polismyndighet, statspolisintendenten, föreståndare för statspolis-

avdelning och statens utlänningskommission. Någon prövning om i det

särskilda fallet den önskade upplysningen behövs bör inte förekomma.

Utredningen förutsätter att de nämnda myndigheterna begär uppgifter

endast när det är påkallat.

Utredningen ställer frågan, om socialvårdsorganen bör få tillgång till

utdrag och upplysningar för vissa ändamål, men föreslår att i den män

berättigade behov av kriminalitetsupplysningar anses föreligga inom social­

vården dessa behov tillgodoses genom utdrag av allmänna straffregistret.

Uppgifter från registren bör enligt förslaget undantagsvis få lämnas

även i andra fall, både till myndigheter som inte är generellt upplysnings-

berättigade och till enskilda som för sin rätt är beroende av registerutdrag

eller -upplysningar. Tillstånd bör i dessa fall lämnas av Kungl. Maj :t.

Vidare bör upplysningar, som erfordras för utredning i brottmål, få läm­

nas från det centrala polisregistret till polis- och åklagarmyndigheter i

Danmark, Finland, Island och Norge. Även till polis- och åklagarmyndig­

heter i annan stat och till internationella kriminalpolisorganisationen synes

67

ett visst uppgiftslämnande böra tillåtas. Beträffande detta uppgiftsläm-

nande bör enligt utredningens mening Kungl. Maj :t utfärda bestämmelser.

Utredningen anmärker, att utländska myndigheters framställningar regel­

mässigt avser utdrag av straffregistret. Polisregistrets uppgiftslämnande

till utländsk myndighet synes kunna begränsas till uppgifter för identifie-

ringsändamål, uppgifter om internationella förbrytare och vad som i övrigt

kan följa av Sveriges anslutning till internationella kriminalpolisorganisa­

tionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

Yttrandena

Laglydnads- och strafflöshetsintyg

En i princip positiv ställning till utredningens förslag att laglydnads-

och strafflöshetsintyg inte skall användas för anställningspröv-

n i n g intar hovrätten över Skåne och Blekinge, fångvårdsstyrelsen, arbets­

marknadsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Gotlands, Hallands, Skara­

borgs och Kopparbergs län, statens kriminaltekniska anstalt, offentlighets­

kommittén, poliskamrarna i Stockholm, Halmstad och Göteborg, förening­

arna Sveriges polismästare och Sveriges landsfiskaler, Stockholms och Hal­

lands länsavdelningar av sistnämnda förening, föreningarna Uppsala och

Skaraborgs låns landsfiskaler, landsfogden i Stockholms län, landsfiskalen

i Borlänge distrikt, stadsfiskalen Tisell samt barnavårdsnämnderna i Stock­

holm, Malmö och Halmstad.

Härvid anför hovrätten över Skåne och Blekinge, att starka skyddsintres-

sen talar för att de ofördelaktiga uppgifter om den enskilde, som kan finnas

i polisens register, inte genom polisens medverkan bringas till presumtiva

arbetsgivares eller andra enskilda personers kännedom. Det är svårt att

dra en gräns mellan befattningar, där vandelsutredning är erforderlig,

och de mindre ansvarsfyllda befattningar, där sådan utredning kan under­

låtas. Skillnaden mellan offentlig och enskild tjänst har under senare år

blivit allt mindre tydlig. Hovrätten understryker, att kriminell belastning

blott utgör en bland de många faktorer, som konstituerar en arbetssökandes

större eller mindre lämplighet. Metoderna för personlighetsbedömning har

numera utvecklats därhän, att det måste betraktas som klart otillfreds­

ställande att vid prövningen av arbetssökande tillmäta uppgifter om straft

självständig betydelse.

Barnavårdsnämnden i Malmö anför bl. a., att den ofta uppmärksammat

att strafflöshets- och laglydnadsintyg såsom villkor för anställning haft kon­

sekvenser, som varit olyckliga såväl för den enskilde som fian allmän syn­

punkt. Särskilt i fråga om unga personer, som dömts till böter eller vill­

korlig dom, har det framstått såsom orimligt, att brottet — även sedan den

dömde under lång tid visat skötsamhet — fortsatt att belasta honom på

08

arbetsmarknaden. \ idare blir verkan av intygen olika allt efter polismyn­

digheternas praxis.

Polisväsendets organisationsnämnd finner angeläget, att bruket av ifråga­

varande intyg upphör, då därigenom polis- och åklagarmyndigheterna skulle

beredas avsevärd lättnad i arbetsbördan.

Svenska socialvårds förbundet ansluter sig till utredningens förslag men

linner detta vara förenat med betydande, i betänkandet inte redovisade

nackdelar. Sålunda kan ett företag vara starkt beroende av det sätt, på

vilket arbetstagaren utför sina skyldigheter, och arbetsgivaren kan jämväl

i förhållande till arbetstagarens kamrater ha ett stort ansvar. Inte mindre

blir ansvaret, om i arbetstagarens uppgifter skall ingå vård eller utbild­

ning, t. ex. då det gäller personal inom ungdomsorganisationer eller vid

ungdomsanstalter. Det kan möjligen göras gällande, att man från denna

synpunkt inte borde avskaffa möjligheten att från auktoritativt håll erhålla

upplysning huruvida en arbetssökande på grund av kriminell belastning

kan anses mindre lämplig för befattningen. Om möjlighet härtill försvin­

ner, kan det måhända befaras, att behovet av upplysningar kommer att

stimulera skapandet av privata upplysningsbyråer, vilkas uppgifter inte

kan kontrolleras.

Kritik mot utredningen har i övrigt framförts främst av vissa polis- och

åklagarmyndigheter. Poliskammaren i Malmö, föreningen Sveriges stads-

fiskaler, statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, stadsfiskalerna

Asplund och Freijd samt stadsfiskalerna i Skövde och Östersund finner

utredningens skäl för att slopa laglydnads- och strafflöshetsintygen inte

hållbara.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler och stadsfiskalen Asplund anser utred­

ningens skäl mer emotionella än sakliga. Poliskammaren i Malmö, stats-

åklagaren i Stockholm, stadsf iskalen Freijd och stadsfiskalen i Skövde

påpekar — i likhet med svenska socialvårdsförbundet — att förbud mot

officiella vandelsintyg kan stimulera den privata upplysningsverksamheten

till skada framför allt för de arbetssökande.

Vad särskilt angår de principiella skälen — att det måste anses oriktigt

att legister, som upplagts för brottsbekämpandets eller straffrättskipning-

ens behov, används för inte avsedda ändamål — framhåller poliskammaren

i Malmö, föreningen Sveriges stadsfiskaler, statsåklagaren i Stockholm och

stadsfiskalen Asplund, att utredningens förslag om användande av straff-

i egistei utdrag inte kan undgå att drabbas av kritik från samma principiella

synpunkt, desto mer som straffregistrets begränsning för rättsvårdande

uppgifter är ännu mera påtaglig än de lokala polisregistrens.

Rörande resocialiserings- och humanitetsskälen invänds bl. a., att resocia-

liseringsproblemet bör angripas från andra utgångspunkter än som skett i

betänkandet och att utredningen inte tillräckligt beaktat, att utlämnande

av registerupplysningar vid sökande av anställning till en viss grad kan ha

brottsförhindrande verkan. Sålunda yttrar föreningen Sveriges stadsfiskaler.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 11)65

69

Om utredningen avsett att man lagstiftningsvägen skall hjälpa lagförda

personer att få arbete genom att förhindra arbetsgivare att genom anskaf­

fande av straff löshet sin tyg erhålla kännedom om anställningssökandes

straffrättsliga antecedentia måste detta bestämt avvisas. A' äl kan det tän­

kas att en dömd förskingrare därigenom kan råka i svårigheter att få eu

kassörsbefattning, att en‘tjuv förhindras att försörja sig som vaktman i ett

varuhus, att eu homosexuell vägras tillträde till ungdomsvården, en vålds-

verkare till exempelvis mentalsjukvården, men det vore utmanande att

förvägra arbetsgivaren möjligheten att med öppna ögon ta den risk det

innebär att ge sitt förtroende åt en person, som dock bevisligen icke varit

i stånd att bära sådant eller eljest ådagalagt olämplighet.------------- När

sådana uppgifter erfordras avgöres bäst av arbetsgivaren, som har ansva­

ret för placeringen av arbetskraften och även, vilket icke är utan betydelse,

för det eventuella misslyckandet vid anställandet av personal. — — —

Kännedomen om sambandet mellan resocialisering och intygsgivnmg ar

begränsad. Föreningen hyser emellertid den uppfattningen, att resocialise-

ringsproblemet måste angripas på annat sätt än genom mörkläggning. Det

är angeläget att den allmänna opinionen påverkas så att ett begånget brott

inte diskvalificerar i orimlig omfattning. Hjälpåtgärder åt dem som 'sarit

föremål för lagföring måste vidtas i önskvärd utsträckning. Ingenting torde

emellertid i så hög grad skada de lagfördas sak som bakslag för arbets­

givare, vilka förlitat sig på erhållna uppgifter om en anställd. Ett under­

tryckande av upplysningskällorna minskar otvivelaktigt förståelsen föi

strävandena att bidra till de lagfördas resocialisering. Öppenhet parad med

förståelse synes vara den bästa lösningen för såväl arbetsgivare som lag­

förda av här berörda problem.

Liknande synpunkter framförs av statsåklagaren i Stockholm och stads-

fiskalen Asplund. Poliskammaren i Malmö framhåller, att redan för nar-

varande ett inte ringa antal återfall i brott torde kunna skyllas på att

kriminellt belastade personer tas i anspråk för uppenbart olämpliga upp­

drag. Poliskammaren uttalar även, att vad som må tolkas sasom humanitet

mot den anställningssökande i det givna fallet kan innebära en större ellei

mindre grad av brist på hänsyn mot andra parten, som må företräda egna

intressen eller därjämte ansvara för andras. Synpunkter, som till en del

sammanfaller med de av poliskammaren anförda, återfinns också i ytt­

randena från stadsfiskalerna i Skövde och Östersund.

Utredningens uppfattning av i vilka fall berättigat behov av vandels-

upplysningar föreligger har kritiserats av en del remissinstanser, bland

dem även sådana som inte haft något att erinra mot utredningens prin­

cipiella inställning. Sålunda har riksåklagarämbetet, hovrätten för Nedre

Norrland, överstäthällarämbetet, länsstyrelsen i Jämtlands län, poliskam­

maren i Malmö, statsåklagarna i Stockholm och Göteborg samt stadsfiskalen

i Skövde givit uttryck för uppfattningen, att utredningen intagit en allt

för restriktiv ståndpunkt.

Riksåklagarämbetet anför härom.

I vilken utsträckning vandelsupplysningar skola lämnas till myndigheter

och enskilda, måste i viss mån bli beroende på en avvägning mellan brotts-

70

preventionens krav och intresset av att icke lägga hinder i vägen för en

resocialisering av den som begått brott. Utredningen anser, att dylika upp­

lysningar skola lämnas endast i mycket begränsad utsträckning. Ämbetet

vill ifrågasätta, om icke utredningens ståndpunkt i denna del innebär, att

man alltför litet beaktar preventionssynpunkten. Det måste sålunda, för

att taga ett exempel, uppenbarligen vara av största vikt att förhindra, att

en sedlighetsförbrytare anställes som befattningshavare vid en ungdoms­

vårdsskola eller liknande inrättning. Utredningen synes icke ha tänkt sig,

att vandelsintvg skulle få förekomma ens i samband med besättandet av

dylika befattningar.

Riksåklagarämbetet finner dock, med hänsyn till att den närmare regle­

ringen på området enligt utredningens förslag ankommer på Kungl. Maj :t,

ingen anledning att motsätta sig förslaget.

En liknande ståndpunkt intar länsstyrelsen i Jämtlands län, som uttryck­

ligen framhåller, att Kungl. Maj :t måste få större möjlighet att lämna till­

stånd för myndigheter och enskilda att erhålla intyg än utredningen förut­

satt. Länsstyrelsen erinrar därvid om de särskilda krav, som måste ställas

exempelvis på vissa anställningar vid krigsmakten, fångvården och kom-

munikationsverken samt även på vissa anställningar i enskild tjänst.

Enligt statsåklagaren i Stockholm måste i åtskilliga andra fall än de av

utredningen angivna intresset av att förhindra, att opålitliga personer syss­

lar med verksamheter som är särskilt viktiga från samhällets synpunkt,

vara så påtagligt, att resocialiseringssträvandena måste stå tillbaka. Såsom

exempel nämns vissa befattningar inom militär- och polisväsendet, säker­

hetstjänstpersonal vid allmänna trafikföretag, t. ex. viss markpersonal vid

civilflyget, samt personal vid enskilda företag, som utför arbete för statens

rökning av ytterligt viktig och hemlig beskaffenhet. Även överståthållar-

ämbetet fäster uppmärksamheten på den sistnämnda personalgruppen.

Statsåklagaren i Göteborg hävdar, att varje medborgare bör äga rätt att

erhålla ett vandelsintyg om sig själv. Annan person eller myndighet bör

däremot inte äga rekvirera intyg beträffande arbetssökande. Bestämmelser

kan utfärdas om intygens innehåll och om uteslutande av uppgifter efter

viss tid. Liknande synpunkter har stadsfiskalen i Skövde.

Beträffande de särskilda fall, i vilka intygsgivning nu förekommer, har

utredningens förslag att slopa laglydnadsintygen vid krigsmakten

tillstyrkts av offentlighetskommittén, som anser det särskilt olämpligt att

volontäranställning vid krigsmakten för närvarande genom kravet på lag-

lydnadsintyg är utesluten för ungdomar, som har en viss kriminell belast­

ning men för vilka just denna tjänstgöring och utbildning kan vara särskilt

lämplig. Chefen för försvarsstaben ställer sig däremot kritisk. Han framhål­

ler bl. a., att av utredningen förordad intensiv anställningsprövning är tids­

ödande. Om emellertid tillräckliga resurser ställs till förfogande och andra

anordningar vidtas, så att det blir möjligt att göra en ingående prövning i

de enskilda fallen, vill chefen för försvarsstaben inte motsätta sig att för­

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

71

slaget genomförs. Försvarsgrenscheferna avstyrker förslaget. Militärpsyko­

logiska institutet anser, att det med hänsyn till institutets arbete vore önsk­

värt, att förhandsupplysningar kunde erhållas om kriminell belastning, men

finner frågan böra lösas på annat sätt än genom laglydnadsintyg. Stads-

fiskalen i Östersund understryker laglydnadsintygens betydelse för möjlig­

heten att i tid gallra ut ungdomar, som är olämpliga att utbildas till befäl.

Vad angår fångvården och postverket är hovrätten över

Skåne och Blekinge samt offentlighetskommittén inte helt övertygade av

vad utredningen anfört. Hovrätten yttrar, att nämnda båda grenar av offent­

lig förvaltning inte kan anses inta en sadan särställning, att det för dem

finns anledning att behålla en på brottsregisterutdrag grundad anställnings-

prövning. Vad som fordras synes vara en noggrann bedömning vid antag­

ningen av de sökandes personliga förutsättningar för tjänsteuppgifterna

och en med fortsatt personbedömning förenad aspirantutbildning. Offent­

lighetskommittén betonar, att det inte är rimligt, att samhället begär av

enskilda arbetsgivare att de skall biträda i resocialiseringsarbetet, medan

stat och kommun uppställer rigorösa krav på straffrihet. Kommittén ifråga­

sätter, om vandelsupplysningar är motiverade i förevarande fall.

Av motsatt innebörd är den kritik, som poliskammaren i Malmö framför.

Poliskammaren — som inte delar utredningens principiella inställning i

fråga om vandelsintygen — säger sig inte kunna förstå, varför just anställ­

ning inom fångvården och postverket ansetts speciellt viktig. Särskilda

krav måste ställas på befattningshavare inom ett stort antal andra all­

männa verksamhetsområden. Det är här inte endast fråga om fall, där

ärlighetskravet gör sig gällande. Än tyngre torde de anspråk väga, som

måste ställas i fråga om verksamhet, som innebär anförtroende åt den

anställde av omsorgen om andra människors liv och hälsa.

Generalpoststyrelsen uttalar, att postverkets behov av vandelsintyg om­

fattar sökande till alla anställningar i verket, där vederbörande kan ta

befattning med postmedel eller postförsändelser.

Hovrätten för Nedre Norrland och medicinalstyrelsen berör i detta sam­

manhang förhållandena inom mentalsjukvården. Bada myndig­

heterna anser, att det behov av vandelsuppgifter, som utredningen funnit

föreligga med avseende på sökande till fångvårdstjänst, med samma fog

gör sig gällande vid tillsättande av tjänster inom mentalsjukvården. Hov­

rätten erinrar härvid om mentalsjukhus med kriminellt belastat klientel.

Till utredningens uppfattning, att anställningsprövning vid statens

järnvägar och vid trafiktjänst inom spårvägs företag kan äga

rum utan tillgång till officiella vandelsupplysningar, ansluter sig såväl

järnvägsstyrelsen som aktiebolaget Stockholms spårvägar.

I motsats härtill menar hovrätten för Nedre Norrland, att behovet av

vandelsupplysningar är minst lika stort vid sökande av tjänst vid statens

järnvägar och spårvägsföretag som vid ansökan om körkort eller trafik­

kort, för vilka fall utredningen föreslagit att gängse lämplighetsintyg behålls.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

72

I samband med anställning i luftfartsverket behövs inte van-

delsupplysningar enligt luftfartsstyrelsens mening.

Vad angår anställning i enskild tjänst har Stockholms frihamns-

aktiebolag och stadsbudsföreningen i Stockholm intet att erinra mot utred­

ningens förslag. Bolaget framhåller, att det funnit att förfarandet med

straffregisterutdrag närmast lett till att ostraffade personer starkt reagerat

mot metoden och att anställningen av dugligt folk därmed försvårats under

tider av brist pa arbetskraft. Nya systemaktiebolaget anser sig kunna accep­

tera, att strafflöshetsintyg ersätts med en av bolaget självt företagen nog­

grann anställningsundersökning.

Räddning skår en aktiebolag och Svenska droskbilägareförbundet fram­

håller däremot strafflöshetsintygens stora betydelse för anställningspröv-

ningen. Bolaget redogör för sin verksamhet samt hemställer i anslutning

härtill, att, därest strafflöshetsintygen skulle upphöra, bolaget meddelas

rätt att inhämta polismyndighetens på orten godkännande av all utryck-

ningspersonal. Förbundet anför, att dess medlemmar utan tillgång till

strafflöshetsintyg kommer att få påtagliga svårigheter att avgöra, om en

sökande kan anses lämplig att föreslås bli antagen som droskförare. För­

bundet avstyrker därför utredningens förslag att avskaffa strafflöshets­

intygen såvitt gäller anställningsprövning av droskförare.

Utredningens förslag, att de officiella vandels upplysning­

arna - i den mån de behövs —- vid anställningsprövning

skall tillhandahållas genom straffregisterutdrag

tillstyrks av fångvårdsstyrelsen. Styrelsen uttalar bl. a., att ett till inne­

hållet starkt begränsat straffregisterutdrag bör ge bästa möjliga garanti

för enhetlighet och tillförlitlighet, och framhåller såsom synnerligen önsk­

värt, att den av utredningen förordade rehabiliteringen kommer till stånd.

Jämväl föreningen Sveriges häradshövdingar finner den föreslagna lös­

ningen ändamålsenlig och ägnad att medföra ökad garanti för enhetlighet

och tillförlitlighet.

Generalpoststyrelsen, länsstyrelsen i Stockholms lön, poliskammaren i

Malmo, föreningarna Sveriges landsfogdar och Sveriges landsfiskaler, Stock­

holms läns avdelning av sistnämnda förening, statsåklagaren i Stockholm,

landsfogdarna i Stockholms och Uppsala lön samt landsfiskalen i Ströms

distrikt ar tveksamma om straffregisterutdragen under de i betänkandet

angivna förutsättningarna kan bli av något egentligt värde för tilltänkta

arbetsgivare. Utdragen måste i stället av allt att döma i praktiken mången

gång bli närmast vilseledande.

En särskild fråga har berörts av 1956 års eftervårdsutredning, som anser

tveksamt, om straffregisterutdrag, som utfärdas på begäran av enskild,

också bör få utlämnas till den enskilde. Med hänsyn till risken för obehö­

rigt utnyttjande av utdragen kan övervägas, att de tillställs arbetsgivaren

direkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

73

I frågan om strafflöshetsintygens användning för

andra ändamål än anställningsprövning är arbetsmark­

nadsstyrelsen ense med utredningen om att intygen på här avsedda om­

råden kan slopas och i vissa fall ersättas med straffregisterutdrag.

Sveriges köpmannaförbund vill inte motsätta sig utredningens förslag.

Sveriges hantverks- och industriorganisation anför att, om utredningen

anser starka skäl tala för att slopa strafflöshetsintyg som sådant, organisa­

tionen inte vill motsätta sig detta. Organisationen förutsätter dock, att

lämplig myndighet får möjlighet att i annan form utfärda intyg, som styr­

ker att sökande av mästarbrev gjort sig känd för god vandel.

Statsåklagaren i Göteborg hävdar, att enskild för tillvaratagande av

intressen i utlandet i första hand bör söka vandelsintyg hos polischefen.

Hos straffregistret bör intyg begäras endast om myndighet i det främmande

landet fordrar detta.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 dr 1965

Lämplighetsintyg

Utredningens förslag angående lämplighetsintygen tillstyrks helt eller

lämnas utan erinran av arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelsen i Gotlands

län, föreningarna Sveriges polismästare och Sveriges stadsfiskaler, stats­

åklagaren i Göteborg, landsfogden i Uppsala län, stadsfiskalen Asplund och

landsfiskalen i Borlänge distrikt.

I övrigt har det allmänna omdömet varit delat. Poliskammaren i Malmö

har svårt att förstå, varför utredningen med sin allmänt restriktiva inställ­

ning till officiella vandelsupplysningar utan närmare diskussion godtagit,

att de författningsbestämmelser, med stöd av vilka sådana upplysningar

lämnas, skall äga fortsatt giltighet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge uttrycker vissa betänkligheter mot

ett utvidgat remissförfarande och anför.

Utredningen har för flera fall föreslagit, att vandelsintyg skall ersättas

av remissutlåtanden av polismyndighet (s. 129). Det måste framhållas, att

det ingalunda är givet att ett sådant förfarande innebär storre hansyn till

den enskilde. I den mån remissutlåtandena, som väl avsikten ar, får for­

men av icke motiverade av- eller tillstyrkanden, saknar den bedömde löj­

lighet att bemöta ett avstyrkande. Om metoden med remissutlåtanden

användes, måste det övervägas huruvida och i så fall på vad salt den

sökande skall kunna få del av polismyndighetens skal for ett avstyrkande.

Över huvud taget synes metoden att remittera tillståndsansokmngar av

de mest skiftande slag till polismyndighet för yttrande angående sökandes

lämplighet ha fått alltför stor utbredning.

Föreningen Uppsala läns landsfiskaler befarar att ett remissförfarande

skulle fördröja ärendenas behandling och förordar därför nuvarande ord­

ning med utfärdande av lämplighetsintyg.

En motsatt ståndpunkt intar länsstyrelsen i Stockholms lan samt för­

74

eningarna Sveriges landsfiskaler och Skaraborgs läns landsfiskaler, vilka

anser att lämplighetsintygen bör ersättas med remissförfarande i större

utsträckning än utredningen föreslagit. Föreningen Skaraborgs läns lands­

fiskaler ger härvid uttryck för den längst gående uppfattningen, nämligen

att det mest rationella vore att helt slopa intygsgivningen och ersätta den

med remissförfarande. Frågan härom bör enligt föreningens mening beak­

tas vid en eventuell reformering av den lagstiftning, på grund varav lämp-

lighetsintyg enligt utredningens förslag av praktiska skäl alltjämt skulle

utfärdas.

Vad som i övrigt och från andra remissinstansers sida anförts redovisas

i det följande särskilt för varje slag av ärende, varom här är fråga.

Utredningens förslag, att lämplighetsintygen skall behållas i ärenden

angående körkort och trafikkort, tillstyrks av svenska drosk-

bilägareförbundet. Beträffande körskoleverksamhet anser läns­

styrelsen i Stockholms län och föreningen Sveriges landsfiskaler att remiss­

förfarande är att föredra.

Med avseende på luftfartscertifikat påpekar luf tf artsstyrelsen

och medicinalstyrelsen, att av utredningen angivna bestämmelser numera

upphävts och ersatts med bestämmelser utfärdade av luftfartsstyrelsen.

Lämplighetsintygen bör behållas enligt luftfartsstyrelsen som anser att

det vore opraktiskt att använda remissförfarande i varje särskilt fall, i syn­

nerhet som antalet årligen utfärdade lämplighetsintyg numera är större

än utredningen angivit och uppgår till omkring ettusen.

I motsats härtill anser föreningen Sveriges landsfiskaler och länsstyrelsen

i Stockholms län, att remissförfarande är att föredra. Även poliskammaren

i Stockholm ger — om ock med viss tvekan — uttryck för samma upp­

fattning. Poliskammaren anför, att det typiska lämplighetsintyget — av­

seende rätt att föra motorfordon — inte binder tillståndsmyndigheten. Om

lämplighetsintyg skulle behållas i certifikatärendena, synes det påkallat

inte minst för att undvika särskilt besvärsförfarande hos länsstyrelsen

vid vägrat intyg — att sakfrågan kan upptas till prövning av luftfartsmyn­

digheten också då intyg vägrats. Luftfartsmyndigheten bör få del av polisens

utredning.

Utredningens förslag, att lämplighetsintygen skall behållas i ärenden

om rätt till utskänkning av rusdrycker, tillstyrks av nya

systemaktiebolaget. Poliskammaren i Stockholm anför beträffande dessa

ärenden samma synpunkter som i fråga om luftfartscertifikaten. Polis-

kammaren påpekar vidare, att den kännedom om personer, verksamma

inom restaurangbranschen, som intendenten för utskänkningsärenden i all­

mänhet besitter, synes vara minst lika värdefull för lämplighetsbedöm-

ningen som uppgifter hos polismyndigheterna. Intendenten bör i sin egen­

skap av offentlig tjänsteman få del av polismyndighetens utredning.

Utredningens förslag, att intygsgivningen i ärenden om tillstånd till

Kungi. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

75

vapenfri militärtjänst skall ersättas med remissförfarande, läm­

nas utan erinran av chefen för försvarsstaben.

Motsvarande förslag beträffande ärenden om tillstånd till gårdfar i-

handel och realisation godtas av Västergötlands köpmannaför­

bund. Länsstyrelserna i Uppsala och Hallands län har avvikande uppfatt­

ning i fråga om realisationsärendena. Sistnämnda länsstyrelse anför.

I stor utsträckning är det speciella firmor i de större städerna, som utövar

denna verksamhet. Den sker ofta i form av turnéer efter en på förhand

uppgjord plan och kan beröra en mångfald orter och ett flertal lan. För

sökanden bör det vara en fördel att kunna förete ett lämplighetsmtyg, da

remisstiden därigenom kan nedbringas. Jämväl polismyndigheten pa sökan­

dens hemort besparas på detta sätt åtskilligt arbete. Länsstyrelsen^ an

med anledning härav ej tillstyrka att lämplighetsintygen för nämnda anda­

mål slopas.

Annat uppgiftslämnande

Riksåklagarämbetet, statsäklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmo

samt stadsfiskalerna Freijd och Meijer anser, att jämväl de särskilda åkla­

garna sjöåklagare och tullåklagare bör ha rätt att få upplysning från

registren.

Vissa remissmyndigheter vänder sig mot att polismyndighet angivits så­

som upplysningsberättigad, eftersom det innebär att endast polischef och

poliskommissarie får rätt till upplysningar. Enligt statsåklagaren i Stock­

holm bör en polisman i befälsställning alltid ha rätt att erhålla register­

upplysningar, som fordras för viss av honom oinhänderhavd utredning.

Statsåklagaren i Göteborg framhåller att, om vid förstatligande av polis­

väsendet polisdistrikten görs mycket stora med arbetsgrupper av olika om­

fattning utanför centralorten, det inte kan anses praktiskt, att arbetsgrupp

skall vara nödsakad att vända sig till polischefen för att få en upplysning

från det lokala registret i ett angränsande polisdistrikt. Utsträcks polis­

mans rätt att erhålla del av sådant register, bör förmånen också gälla det

centrala registret. Hallands läns avdelning av föreningen Sveriges lands­

fiskaler anser, att upplysningar bör få lämnas till varje polisman, som

behöver upplysning i utredningsarbetet. Skaraborgs läns polisförening vill

utsträcka rätten att erhålla upplysningar till all polispersonal, som sysslar

med utrednings- eller spaningsarbete.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att uppgift huruvida en person

är eller varit misstänkt för brott bör utlämnas endast när uttrycklig fram­

ställning görs om att registerutdraget för spaningsändamål skall omfatta

jämväl sådan uppgift.

Beträffande länsstyrelses rätt att erhålla upplysning påpekar hovrätten

över Skåne och Blekinge, alt sådan rätt föreslagits tillkomma länsstyrelsen

i dess egenskap av högsta polismyndighet i länet. För andra ändamål, exem­

pelvis i social vårdsärenden, bör enligt hovrättens mening länsstyrelse inte

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

76

äga upplysningsrätt, utan i sådant avseende bör gälla samma regler som

för andra sociala organ.

Med avseende på socialvårdsorganens rätt till upplysningar anför Stock­

holms stads barnavårdsnämnd följande.

Uppenbart är också att det i många fall är av värde för en barnavårds­

nämnd att snabbt kunna erhålla upplysningar ur lokalt polisregister. Av

största vikt torde detta främst vara i sådana ofta ytterst svårbedömbara

nyanmälda fält där krav kan ställas på omedelbart ingripande för att und-

\ika faia. Även eljest kan det vara av betydelse för handläggningen av

ett ärende inom barnavårdsnämnden att få upplysningar från lokalregister.

En fråga av viss betydelse i detta sammanhang — som dock icke direkt

berörts av utredningen — är huruvida polismyndighet vid ett genomförande

av lagförslaget beträffande lokala polisregister skall anses förhindrad att

överhuvud till barnavårdsnämnd meddela i sådant register inhämtad van-

delsuppgift, t. ex. att meddela att en underhållsskyldig ej anträffbar barna­

fader, om vars förhållanden polisutredning begärts av nämnden, avtjänar

frihetsstraff under viss tid. För barnavårdsnämnderna torde rätt att ut­

nyttja lokalt polisregister — bl. a. med hänsyn till behovet av snabbhet —

ha den största betydelsen. Det är dock klart att det i många fall skulle

vara av värde att kunna erhålla upplysningar även ur det polisiära central­

registret. Detta gäller t. ex. — för närvarande ofta svåranskaffbara — upp­

gifter rörande personers aktuella adresser och anstaltsvistelser. Det må

framhållas, att den negativa inställning i här berörda hänseenden som

visats av utredningen svårligen torde kunna accepteras, då den innebär

°1ka“e. svårigheter för barnavårdsnämnderna att fullgöra sina lagstadgade

skyldigheter. Inställningen rimmar tillika dåligt med önskemålen om ett

naia samarbete mellan polis och barnavårdsorgan, eftersom häri måste

inneslutas även ett tämligen långtgående ömsesidigt utbvte av informa­

tioner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

Vikten av att barnavårdsnämnderna bereds möjlighet att snabbt och

utan särskild omgång — efter angivande av skäl — erhålla upplysningar

ur polisregistren för utredningar enligt barnavårdslagen och föräldrabalken

understryks också av barnavårdsnämnden i Göteborg, som anför.

Barnavardsnamnden bär dagligen behov av upplysningar från polismyn­

digheten. Det gäller skilda slag av ärenden (vårdnadsärenden och ärenden

rörande umgängesrätt, ärenden rörande äktenskapsdispens, ärenden rörande

fosterhem och adoptioner, ärenden rörande krav mot underhållsskyldiga

ärenden rörande ifrågasatt omhändertagande in. fl.). Barnavårdsnämnden

bor ha möjlighet att snabbt få upplysningar bl. a. från polisregister, då i

f?.nat 6tt a,ltal utredningar skulle bli ofullständiga och otillför-

htliga. Den möjlighet till upplysningar från lokalt polisregister________

som enligt utredningens förslag skulle kunna beredas barnavårdsnämnden

genom tillstånd av Kungl. Maj:t, torde bli alltför omständlig och tids-

Barnavårdsnämndens utredningar, som är av mycket skiftande art, vilket

oi övrigt torde ha framgått av här ovan angivna exempel, inrymmer ofta

förslag, som för den enskilda människan, barn som vuxen, innebär mycket

allvarliga ingripanden. Det är självfallet då av utomordentlig betydelse

att utredningarna bli så fullständiga att de i möjligaste mån dels avspeglar

77

bakgrunden till den enskildes iråkade situation, dels ock kan ligga till grund

för ett beslut om lämpligaste åtgärd.

Även länsstyrelserna i Stockholms och Kopparbergs län, poliskammaren

i Göteborg, föreningen Sveriges landsfiskaler, Skaraborgs läns polisförening

och landsfiskalen i Borlänge distrikt finner det mindre lyckligt, om social-

vårdsmyndigheterna inte i fortsättningen skulle medges rätt till upplys­

ningar från de lokala polisregistren. Poliskammaren i Göteborg framhåller,

att polisen i Göteborg i regel lämnat begärda uppgifter ur det lokala regist­

ret till barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd. En sådan ordning utgör

enligt poliskammarens mening en inte oväsentlig förutsättning för ett frukt­

bringande samarbete i brottsförebyggande syfte med de sociala organen.

Det är att märka, att det lokala polisregistret innehåller för socialvårds-

organen betydelsefulla uppgifter, som inte kan erhållas från ett centralt

straffregister. Poliskammaren påpekar, att de sociala organen i likhet med

polispersonalen är bundna av tystnadsplikt.

Slutligen anför nykterhetsnåmnden i Halmstad, att det vid varje av en

nykterhetsnämnd verkställd utredning rörande en svårt alkoholskadad, för

vilken intagning på anstalt kan komma i fråga, är av synnerligen stor vikt,

att en riktig bild erhålls av alkoholmissbrukarens levnadsförhållanden, dit

givetvis även kriminaliteten hör. Det är därför av betydelse, att nykterhets­

nämnd bereds möjlighet att få utdrag av polis- och straffregister.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

Departementschefen

För närvarande utfärdas årligen cirka 55 000 laglydnads- och

strafflöshetsintyg. Minst 15 000 av dem är avsedda att användas

utomlands. Av återstoden torde de allra flesta begäras för anställ-

ningspr övning. Den kritik, som i olika sammanhang riktats mot

intygsgivningen, har särskilt gällt anställningsintygen.

Utredningen har funnit att officiella vandelsuppgifter för anställnings-

prövning inte behövs i de flesta fall, där för närvarande laglydnads- eller

strafflöshetsintyg förekommer, samt att eventuella behov kan tillgodoses

med kriminalregisterutdrag i stället för sådana intyg. Det härpå grundade

förslaget att slopa dessa intyg biträds av flertalet remissinstanser, men i

många yttranden anses att utredningen varit för restriktiv i sin bedöm­

ning av behovet av vandel supplysningar.

Kännedom om en anställningssökandes karaktär är otta av stor vikt föi

bedömning av hans lämplighet. Också för den arbetssökande själv är del

betydelsefullt att han inte får eu placering som med hänsyn till hans karak­

tär innebär en alltför stark frestelse till brott. Upplysningar om tidigare

kriminalitet kan vara av värde vid karaktärsbedömningen. Så torde emel­

78

lertid vara fallet endast om kriminaliteten — därest den inte är mycket all­

varlig eller av speciell art — inte inskränker sig till en enstaka lagöverträ­

delse utan har framträtt på ett sätt, som manifesterar ett bestående karak­

tärsdrag. Lagöverträdelser kan även till sin art vara sådana, att de saknar in­

tresse för arbetsanställningen. Erforderliga kriminalitetsupplysningar torde

ofta kunna erhållas utan att officiella vandelsuppgifter behövs. Inom åt­

skilliga yrkesområden förekommer en rekryteringsgång, som möjliggör

provning under längre tid av anställdas lämplighet för mer ansvarskrävan-

de befattningar. För den allmänna personlighetsbedömningen värdefulla

bidrag erhålls genom testningar enligt moderna psykologiska metoder. Även

vanliga anställningsintervjuer jämte referenskontroll kan ge goda upplys­

ningar. Det torde vidare få anses, att officiella upplysningar om kriminalitet

och vandel i övrigt endast mera sällan är tillräckliga som underlag för

anställningsprövning och att behovet av sådana upplysningar är tämligen

begränsat.

Många arbetsgivare är ovilliga att anställa arbetssökande, som gjort sig

skyldiga till lagöverträdelse, även om med hänsyn till föreliggande omstän­

digheter något hinder för anställandet rimligen inte borde finnas. Ett all­

mänt bruk av officiella kriminalitetsupplysningar kan därför försvåra döm­

das återanpassning i samhällslivet.

Flera remissinstanser har anmärkt, att resocialiseringsproblemet bör an­

gripas från andra utgångspunkter än som skett i betänkandet. Självfallet

är det alldeles riktigt, att vad som härvid behövs är något mera än att

ändra samhällsorganens intygsgivning. Emellertid är det anmärkta förhål­

landet inte något skäl för att i oförminskad omfattning behålla de officiella

kriminalitetsintygen. Det väsentliga är, att man söker utrota den föreställ­

ningen att en överträdelse av de sociala samlevnadsregler, vilka funnits böra

straffsanktioneras, är en belastning som gör individen mindre önskvärd i

skilda sociala situationer. Intygsgivningen gör i många fall skada, och man

torde dessutom få anse att en ohämmad officiell intygsgivning markerar

föreställningen om kriminalitet som en bestående belastning för individen.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att Kungl. Maj :t i cirkulär den 28

juni 1963 (nr 430) lämnat vissa föreskrifter angående anställning av straf­

fade personer m. fl. inom statlig och statsunderstödd verksamhet. I cirkulä­

ret understryks angelägenheten av att myndigheterna visar beredvillighet

att medverka i arbetet på att till samhällslivet återföra personer, vilka på

grund av brott avtjänat straff eller varit föremål för annan åtgärd från sam­

hällets sida. Myndigheterna bör, då anställning söks av sådan person, lik­

som eljest fördomsfritt och sakligt pröva dennes meriter och lämplighet för

anställningen. Den omständigheten att sökanden begått brottslig handling

bör sålunda i och för sig inte utestänga honom från anställning med mindre

brottet med hänsyn till de arbetsuppgifter, om vilka fråga är, prövas utgöra

hinder härför.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

7!)

De synpunkter jag häi' anfört kan anläggas också på behovet av straff-

löshetsintyg för andra ändamål än anställningsprövning.

Jag har således i likhet med utredningen den uppfattningen, att officiella

vandel suppgifter för anställningsprövning och för vissa andra ändamål,

som nu tillgodoses med strafflöshetsintyg, bör lämnas endast i begränsad

utsträckning. Utredningens förslag innebär att sådana uppgifter i princip

inte får utlämnas men att undantag från principen kan medges för vissa

typer av befattningar och då enskild rätt kan vara beroende därav. I allt

väsentligt kan jag biträda detta förslag. Emellertid har utredningen enligt

min mening varit alltför restriktiv i fråga om behovet av officiella uppgifter

för anställningsprövning. Minst lika viktigt som att tillse att en befattning

inte tillsätts med någon som kan antas ämna utnyttja sin ställning till att

begå förmögenhetsbrott är uppenbarligen att förebygga riskerna för att

andra människor utsätts för fara till liv eller hälsa till följd av olämplig

rekrytering i vissa yrken. Jag anser därför att även arbetsgivare inom vård­

yrkena bör få tillgång till kriminalitetsupplysningar för sin prövning av an-

ställningssökande. Samma synpunkt kan anläggas på vissa anställningar vid

krigsmakten. Vidare bör kriminalitetsupplysningar tillhandahållas arbets­

givare som har att tillsätta befattningar där pålitlighet har särskild betydelse

med hänsyn till rikets säkerhet. I övrigt torde man främst böra fästa av­

seende vid om någon för sin rätt är beroende av att få officiella uppgifter

om sin vandel.

De ändamål, för vilka uppgifter sålunda bör få lämnas, kan emellertid

växla, varvid inte endast svenska förhallanden utan även - när det gäller

rättighetsförvärv in. m. utomlands — främmande myndigheters krav kan

böra beaktas. I överensstämmelse med utredningen, vars förslag härutinnan

inte föranlett invändningar från remissinstanserna, förordar jag därför,

att Kungl. Maj :t bestämmer för vilka slags anställningar arbetsgivare —

offentliga och enskilda — skall kunna få kriminalitetsupplysningar för an­

ställningsprövning och i vilka andra fall sådana upplysningar bör få med­

delas. När så är möjligt bör uppgifterna begränsas med hänsyn till det av­

sedda syftet med dem.

Vad härefter angår frågan hur officiella vandelsupp-

lysningar skall tillhandahållas i nu berörda fall vill jag

erinra om att möjlighet numera finns att anlita det allmänna kriminalregist­

ret för ändamålet. I 8 och 9 §§ kriminalregisterlagen är nämligen reglerat

hur utdrag av registret får lämnas till myndigheter och enskilda. Vid kri-

minalregisterlagens tillkomst uttalades emellertid (prop. 1963:39 s. 19),

att utredningens förslag om att vandelsutredning skulle kunna förebringas

genom utdrag av det allmänna kriminalregistret i stället för genom intyg

av polismyndighet hade sådant samband med frågan om polisverksamhe­

tens organisation och polisregistrens utformning, att förslaget inte kunde

upptas till slutlig behandling i det sammanhang som då förelåg. Den nyss

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 18 är 1965

ställda frågan kan och bör därför nu upptas till förutsättningslös prov­

ning.

På i huvudsak de skäl som utredningen anfört anser jag, att de lokala

polisregistren inte bör läggas till grund för upplysningar om kriminalitet

för de ändamål som behandlas här.

Innehållet i ett utdrag av allmänna kriminalregistret blir begränsat till

följd av de från och med den 1 januari 1965 gällande reglerna om innehållet

i detta register: bötesdomar och beslut att icke tala å brott in. m. antecknas

inte. De remissinstanser som inte velat biträda utredningens förslag har an­

märkt att sådana registerutdrag blir av begränsat värde eller t. o. in. vilse­

ledande.

Enligt min mening är en utförligare redovisning av brottslighet motiverad

i de speciella fall då enligt vad jag nyss föreslagit Kungl. Maj:t medger

att upplysningar lämnas ut. Detta gäller främst anställningsförhållanden,

vid vilka brottsförebyggandet framstår som särskilt betydelsefullt och där

även mindre allvarliga lagöverträdelser kan vara varningstecken som bör

beaktas. Jag har förut uttalat att arbetsgivare inom vårdyrkena bör kunna

få tillgång till kriminalitetsupplysningar för sin prövning av anställningssö-

kande. I ett centralt polisregister antecknas vissa bötesdomar — bl. a. om sed­

lighets- och våldsbrott — vilka i detta sammanhang är av betydelse. Även

andra anteckningar i ett centralt polisregister, t. ex. om beslut att icke tala

å brott, kan vara värdefulla. Det bör uppmärksammas att — såsom även­

ledes framhållits i några remissyttranden — det mera är brottet än samhäl­

lets reaktion som intresserar i dessa ärenden.

Jag anser därför att det centrala polisregistret — med vissa begräns­

ningar som jag behandlar i det följande — bör kunna ligga till grund för

den önskvärda utförligare redovisningen.

Sammanfattningsvis innebär alltså mina förslag, att de nuvarande lag­

lydnads- och strafflöshetsintygen i princip avskaffas, att som hittills krimi­

nalitetsupplysningar kan lämnas genom utdrag av det allmänna kriminal­

registret samt att Kungl. Maj :t förordnar om i vilka fall utdrag av eller upp­

lysning om innehållet i centralt polisregister får utlämnas.

Den myndighet som utfärdar intyg eller utlåtanden angå­

ende lämplighet hos den som ansöker om viss behö­

righet eller rättighet eller tillstånd till viss verk­

samhet måste ha kännedom om både kriminella och sociala belastningar.

Också andra förhållanden kan böra beaktas. Det allmänna kriminalregist­

ret kan därför inte användas för utredningen. Inte heller uppgifterna

i ett centralt polisregister är tillräckliga. Jag anser på grund härav att de

lokala polisregistren bör begagnas i första hand. När det behövs bör de

lokala polismyndigheterna kunna vända sig till ett centralt register. De

bör själva få bedöma när så skall ske.

I valet mellan lämplighetsintyg och remissförfarande i nu berörda ären­

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

81

den synes man inte kunna ge generellt företräde för vare sig det ena eller

det andra alternativet. Intygsgivning kan ibland spara tid. Den är särskilt

praktisk i fall när ansökningar skall göras hos flera myndigheter efter

varandra, då sökanden vid alla tillfällena kan begagna sig av samma intyg.

När — såsom skett exempelvis beträffande intygsgivningen vid ansökan

om körkort och trafikkort samt luftfartscertifikat — intygsförfarandet

ingående reglerats och olägenhet inte försports vid den praktiska tillämp­

ningen, synes anledning inte föreligga att nu göra någon ändring. Vid

remiss får sökanden själv inte något dokument i sin hand och kan därför

inte utnyttja vandelsutredningen för främmande ändamål. Härigenom före­

bygger man att arbetsgivare på en omväg skaffar sig upplysningar om

anställningssökande ur officiella källor.

Med nu angivna utgångspunkter finner jag mig i huvudsak kunna godta

utredningens förslag. Dock torde den nuvarande intygsgivningen i ärenden

om tillstånd till realisation och gårdfarihandel kunna behållas i avbidan på

den nya näringslagstiftning, varom förslag kommer att föreläggas 1965 års

riksdag. Så som jag bedömer frågan bör alltså lämplighetsintyg alltjämt

utfärdas av lokal polismyndighet i ärenden angående körkort och trafikkort,

körskoleverksamhet, luftfartscertifikat, utskänkning av rusdrycker, realisa­

tion och gårdfarihandel, medan intygsgivningen bör ersättas med remiss­

förfarande i ärenden om vapenfri värnpliktstjänst samt hotell- och pensio­

natrörelse. Vid eventuell översyn av de skilda specialförfattningarna bör

dock frågan om behovet av vandelsutredning genom polisen och om sättet

härför prövas på nytt.

För att inte ett förbud att avfordra de enskilda vandelsintyg skall bli

verkningslöst är det, som utredningen påpekat, nödvändigt att också be­

stämma vilka myndigheter som skall ha rätt att få uppgifter ur polis­

registren. Såvitt avser de lokala registren är det här fråga om vad utred­

ningen benämnt remissrätten. Jag anser att dennas omfattning bör bedömas

i samband med annat uppgiftslämnande från polisregistren.

Det är därvid inte tillräckligt att avgöra den av utredningen behandlade frå­

gan om i vilka fall generell rekvisitionsrätt bör föreligga och i vilka fall

Kungl. Maj :ts tillstånd bör fordras för att någon skall få uppgifter från

registren. Eftersom registrens innehåll och avskiljandet av registerupp­

gifter inte avses bli reglerade, måste i detta sammanhang också bedömas hur

den enskildes rättsskyddsintresse kan tillgodoses genom förbud för register­

myndigheterna att lämna uppgifter av viss art.

Den mest vidsträckta rätten att få uppgifter ur polisregistren — genom

utdrag, annat skriftligt meddelande, muntlig uppgift, telefon eller telex —

bör självfallet tillkomma i första hand myndigheter som har att sörja för

allmän ordning och säkerhet och för brottsbekämpande och brottsspaning.

Sålunda bör de olika myndigheterna inom polisväsendet kunna meddela

varandra uppgifter. Nämnda syfte har också uppgiftslämnandct till utländs-

6 — Bihnng till riksdagens protokoll 1965. t sand. Nr 18

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

82

ka polis- och åklagarmyndigheter och internationella kriminalpolisorganisa­

tionen. Denna samlar uppgifter om brottslingar och lämnar i sin tur vid

förfrågan upplysningar till varje ansluten stat. Emellertid begärs och lämnas

uppgifter i stor utsträckning direkt mellan de anslutna staterna. Härigenom

kan ärendena handläggas snabbare än om uppgifterna skulle gå genom

organisationen. Jag anser därför att uppgifter bör få lämnas inte bara till

polis- och åklagarmyndigheterna i de övriga nordiska länderna utan även

till sådana myndigheter i stat vilken är ansluten till internationella kriminal­

polisorganisationen samt till organisationen själv. För uppgiftslämnan-

de till polis- och åklagarmyndigheter i andra stater bör däremot

fordras Kungl. Maj :ts tillstånd. Även de allmänna åklagarna bör ha

vidsträckt rätt att få uppgifter från registren. Statens utlänningskommission

behöver kriminalitetsupplysningar för utlänningsklientelets del. Justitie-

kanslern och riksdagens ombudsmän har rätt att utan prövning få utdrag

av det allmänna kriminalregistret. Motsvarande rätt bör tillerkännas dem i

fråga om polisregistren.

Till de nu nämnda myndigheterna bör självfallet få lämnas uppgifter om

att någon är misstänkt för sådana brott, beträffande vilka hittills misstanke

skolat registreras. Sådan uppgift kan ha stor betydelse för brottsspaning.

Uppgift om misstanke som står kvar även efter det att åklagare på grund av

bevisningens otillräcklighet beslutat att inte väcka åtal eller att nedlägga

åtal bör av samma skäl få lämnas dessa myndigheter. Detsamma gäller efter

beslut att icke tala å brott. Åklagaren är i dessa fall oförhindrad alt seder­

mera, före utgången av preskriptionstid, väcka åtal. Principiella skäl kan

inte sägas tala mot att uppgift om misstanke får lämnas ut, eftersom dom­

stolsprövning inte ägt rum. Större tveksamhet kan råda om uppgift bör få

lämnas angående åtalad gärning för vilken någon frikänts genom laga-

kraftvunnet domstolsavgörande. Det kan nämligen inte uteslutas att an­

teckning om skälig misstanke för gärningen står kvar i polisregister även

efter sådan dom. Kännedom härom kan ha avgörande betydelse för inrikt­

ning av spaning och utredning i anledning av ett förövat brott. En polischef

kan inte heller rimligen förbjudas att ur lokalt polisregister lämna allmän

åklagare, som leder förundersökning om det nya brottet, uppgift om miss­

tanke för gärning för vilken den misstänkte frikänts. Inte heller bör det

förhindras att sådan uppgift lämnas inom polisväsendet som helhet och till

andra allmänna åklagare. Får uppgiften lämnas blott till nu nämnda myn­

digheter, samt till justitiekanslern och riksdagens ombudsmän, kan inte

med fog göras gällande att den enskildes rättssäkerhet träds för när.

I övrigt anser jag att några inskränkningar inte bör stadgas i rätten för de

hittills nämnda myndigheterna att få upplysningar. Både de lokala polis­

myndigheterna och länsstyrelserna har arbetsuppgifter på eu mångfald om­

råden, bl. a. socialvårdens, och behöver registerupplysningar i skilda sam­

manhang. Självfallet bör dock upplysning begäras blott när verkligt behov

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

83

därav föreligger. 1 framställningen till registermyndigheten bör anges vilka

upplysningar som önskas.

Beträffande övriga statliga myndigheter samt enskilda personer innebär

utredningens förslag att uppgifter får lämnas efter tillstånd av Kungl. Maj :t.

Jag biträder förslaget härutinnan.

Enligt kriminalregisterlagen kan socialvårdsorganen få uppgifter ur all­

männa kriminalregistret om Kungl. Maj :t lämnat tillstånd därtill. Utred­

ningen anser detta tillfyllest. Socialvårdsorganens behov av uppgifter ur

polisens register har emellertid kraftigt betonats av barnavårdsnämnderna

i Stockholm och Göteborg och deras ståndpunkt delas av flera remissin­

stanser.

De beslut som fattas eller de förslag som ges -— angående omhändertagan­

de av unga, vårdnaden om barn, utseende av fosterhem, bedömning av even­

tuella adoptanter m. m. — är ofta av genomgripande betydelse för den enskil­

de. Liksom vid utredningar i anledning av begäran om lämplighetsintyg är

de upplysningar, vilka krävs för barnavårdsorganens verksamhet, till stor

del sådana som inte antecknas i ett centralt polisregister och än mindre i det

allmänna kriminalregistret men som däremot kan vara att finna i lokala

polisregister. Ofta behövs snabba besked. På grund av dessa förhållanden

bör de lokala polismyndigheterna och de hos dem upplagda registren kunna

anlitas av barnavårdsorganen i de olika orterna. Härtill kommer, att enligt

av Kungl. Maj :t utfärdade bestämmelser — vilka syftar till att förbättra

möjligheterna att komma till rätta med asocialiteten hos ungdom — social-

vårdsorgan och polismyndigheter skall samarbeta med varandra. En inte

oväsentlig förutsättning för ett fruktbärande samarbete är, att långtgående

informationer kan utbytas mellan de samarbetande organen. För närvarande

torde sådant utbyte ske i tämligen stor omfattning.

Vad jag nu anfört har i det väsentliga motsvarande tillämpning på de

nykterhetsvårdande organen och deras samarbete med polisen.

Jag anser följaktligen, att de socialvårdande organen bör beredas möjlig­

het att erhålla upplysningar från de polisiära registren. Denna möjlighet bör

emellertid inte vara generell utan grundas på tillstånd av Kungl. Maj :t. Till-

ståndsgivningen bör så långt möjligt inte avse särskilda fall utan innefatta

en mer allmän reglering gällande vissa grupper av ärenden.

I de fall, då sålunda Kungl. Maj :ts tillstånd fordras för rätt att erhålla

registeruppgift, bör självfallet också gälla den förut nämnda inskränk­

ningen att uppgift angående åtalad gärning inte skall lämnas ut eller beak­

tas när den registrerade frikänts.

Med hänsyn till den registrerades rättsskydd bör emellertid i dessa fall

övervägas ytterligare inskränkningar. Till enskilda personer bör enligt min

mening inte i något fall få lämnas uppgift om misstanke för brott, således

inte ens innan domstolsprövning ägt rum. Däremot kan sådana myndig­

heter, som enligt det förut anförda måste ha Kungl. Maj :ts tillstånd att

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

84

få uppgifter, behöva kännedom om ifrågavarande misstankar för brott. En

möjlighet härtill bör därför lämnas öppen. Vid Kungl. Maj :ts tillstånds-

givning kan inskränkning göras i detta hänseende.

Enligt kriminalregisterlagen skall i registerutdrag till myndighet inte

medtas anteckningar som är mer än tio år gamla. I utdrag till enskild rö­

rande honom själv medtas i vissa fall endast anteckningar beträffande de

fem senaste åren. Vid fastställande av dessa tider har man tagit hänsyn

både till kriminalregistrets huvudfunktion att göra det möjligt för åklagare

och domstolar att tillämpa vissa straffrättsliga regler och till att kriminal­

registret kan läggas till grund för officiella vandelsintyg.

Jag anser att den enskildes intresse av att inte alltför gamla registeranteck­

ningar beaktas bör tillgodoses. För upplysningar till enskilda bör därför

sättas en tidsgräns. Jag förordar att anteckningar som är äldre än tio år

inte medtas i eller läggs till grund för upplysningar ur polisregistren i nu

avsedda fall. De myndigheter, som måste ha Kungl. Maj :ts tillstånd för att

få registeruppgifter, kan ibland behöva kännedom om äldre anteckningar.

Då Kungl. Maj :t meddelar sådan myndighet tillstånd att få registerutdrag,

bör emellertid i regel den begränsningen göras att tioårsregeln skall gälla.

Vid intygsgivning och remissutlåtanden bör däremot de i det föregående

angivna begränsningarna i fråga om arten av uppgifter och anteckningar

gälla inte bara enskilda utan även de myndigheter, som endast efter Kungl.

Maj :ts tillstånd kan få registeruppgifter.

Frågan vilken befattningshavare inom en myndighet som äger begära

registerupplysning är en intern organisationsfråga. Såvitt gäller polismyn­

digheten tillkommer befogenheten den som enligt gällande föreskrifter har

att handlägga ärende, för vars avgörande registerupplysningen behövs. Mot­

svarande befogenhet tillkommer inom polismyndigheterna liksom inom

andra myndigheter den som har till uppgift att biträda den beslutande med

ärendes beredning eller i vilkens tjänsteåliggande det ingår att utreda fråga

för vars bedömning upplysningen erfordras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

VIII. Specialmotivering

I enlighet med det anförda har på grundval av utredningens förslag,

såvitt det nu är under behandling, inom inrikesdepartementet upprättats

förslag till

1) lag om uppgifter från polisregister m.m.;

2) lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar;

3) förordning om ändrad lydelse av § 9 förordningen den 18 juni 1864

(nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet; samt

85

i) förordning om ändrad lydelse av bO § 1 mom. rusdrycksförsäljnings-

förordningen den 26 maj 195b (nr 521).

Departementsförslagen torde få fogas som Bilaga B till detta protokoll.

Innan jag övergår till att behandla de särskilda bestämmelserna i mina för­

slag, vill jag något uppehålla mig vid förhållandet mellan sekretesslagen

och den föreslagna lagen om uppgifter från polisregister m. m.

Enligt tryckfrihetsförordningen är polisregistren sådana allmänna hand­

lingar, till vilka varje svensk medborgare i princip har fri tillgång. För in­

skränkning i denna rätt fordras enligt tryckfrihetsförordningen särskild

lagstiftning. Inskränkningarna återfinns i 1937 års lag om inskränkningar

i rätten att utbekomma allmänna handlingar (sekretesslagen).

Polisregistren regleras inte, såsom exempelvis allmänna kriminalregist­

ret och kontrollstyrelsens straffregister, särskilt i sekretesslagen. Sekre­

tessfrågor som har samband med polisregistren har därför fått lösas med

stöd av 10 och 14 §§ sekretesslagen, vilka paragrafer gäller för bl. a. polis-

handlingar i allmänhet. Dessa bestämmelser anger undantag från den i

tryckfrihetsförordningen upptagna regeln att hos myndigheter förda diarier,

journaler, register och andra sådana förteckningar är allmänna handlingar,

till vilka envar i princip äger tillgång.

Utredningen framhåller att dess förslag till reglering av uppgiftslämnan-

det från polisregistren inte omfattar sekretessen för registren, dvs. för

de uppgifter och anteckningar som tillhör registren. Utredningen anser det

nödvändigt att förbjuda även själva registrens tillhandahållande och före­

slår att detta förbud kommer till uttryck genom en bestämmelse i 11 § sek­

retesslagen om att uppgifter och anteckningar som tillhör polisregister inte

får utlämnas i annat fall eller annan ordning än som sägs i lagstiftningen

om sådana register.

Offentlighetskommittén har i sitt remissyttrande anmärkt att upplysning

ur polisregister i form av utdrag principiellt är att anse som upprättande

av ny handling. Då utredningens förslag innebär att sekretesslagen i frågor

om polisregister endast skulle hänvisa till polisregisterlagen, har man en­

ligt kommittén därför inte löst problemet i vad mån utlämnandet av hand­

lingar från polisregister skall vara förbjudet.

Jag vill erinra om att sekretesslagen endast reglerar det fallet att någon

önskar få läsa eller skriva av en viss handling hos myndigheten eller önskar

få en avskrift av handlingen. En förutsättning för medgivande härtill ar

att den som begär handlingen kan lämna de uppgifter som behövs för att

handlingen skall kunna identifieras. Om däremot någon hos en myndighet

begär upplysning om allt som finns i myndighetens akter rörande en viss

person, anses myndigheten inte utan vidare skyldig att gå igenom sitt aikiv

för att finna akterna om den personen. Har myndigheten ett register med

hänvisningar till akter och är registret offentlig handling, kan sökanden med

ledning av det identifiera akterna. Består registret av blad eller kort med

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

anteckningar om brott m. m., föreligger ingen saklig skillnad mellan avskrift

av handling i registret och registerutdrag. Av det anförda följer att för re­

gistret som sådant måste gälla samma sekretessbestämmelser som för upp-

giftslämnandet. Jag har tidigare nämnt att en i bokstavsordning efter

namn anordnad aktsamling med polismyndighetens primärmaterial måste

anses som ett register när det gäller den enskildes intresse av att uppgifts-

lämnandet begränsas. Detta bör leda till att sekretesslagen skall tillämpas,

om någon begär viss akt eller viss handling i en akt, men förevarande lag

om någon begär att få del av uppgifter som beträffande viss namngiven per­

son finns hos myndigheten. Jag anser att utredningens förslag, om det ut­

formas på samma sätt som beträffande kriminalregisterlagen skett i 11 §

sekretesslagen, medför att sekretessen för de handlingar som utgör polisre­

gister blir reglerad på samma sätt som uppgiftslämnandet. Det innebär att

polisregistersekretessen helt behandlas i förevarande lag.

°°

Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1965

Förslaget till lag om uppgifter från polisregister m. m.

Med polisregister avses i lagen det centrala polisregistret som förs hos

rikspolisstyrelsen och de specialregister som enligt vad jag tidigare anfört

bor hänföras dit samt sådana register som förs i polisdistrikten. Lagen om­

fattar inte bara utlämnande av utdrag eller upplysning från polisregister

utan också intyg och utlåtanden om personer. Intyg och utlåtanden lämnas

av lokala polismyndigheter, och de använder därvid regelmässigt polisregist­

ren. Lagens bestämmelser om utfärdande av intyg eller utlåtande är emel­

lertid tillämpliga även om i sådana fall inte register utan exempelvis person­

lig kännedom läggs till grund för omdöme om någons vandel.

1

§•

Paragrafen innehåller en definition av de polisregister på vilka lagen är

tillämplig. Härom hänvisas till den allmänna motiveringen.

2 och 3 §§.

I dessa paragrafer behandlas uppgiftslämnande till svenska myndig­

heter och till enskilda. Utländska myndigheters rätt att få uppgifter regle­

ras i 4 och 5 §§.

Av den allmänna motiveringen framgår att de uppgifter, som utlämnas,

1 princip är av två skilda typer. Den ena innebär att besked lämnas om

innehållet i ett register. Detta sker vanligen genom registerutdrag beträf­

fande den person det gäller. Det kan emellertid också ske genom upplys­

ning muntligen, t. ex. per telefon, eller via telex. Denna typ av uppgifter

kan lämnas från både det centrala och de lokala registren. Härom handlar

2 §. Den andra typen av uppgifter, som regleras i 3 §, avser omdömen

om personer. Det är här fråga om intyg eller utlåtanden om någons vandel,

87

redbarhet eller lämplighet för viss verksamhet eller om liknande omstän­

dighet. Sådana intyg och utlåtanden kan självfallet inte utfärdas från ett

centralt register utan endast av polischefen i orten. Och sådan myndighet

kan utfärda dem även utan att de anses lämnade ur myndighetens registei.

3 § anger uttömmande de fall då polischef äger utfärda intyg eller utlåtan­

de som avses där.

Punkterna 1 i de båda paragraferna anger de myndigheter som har

rätt att få uppgifter utan tillstånd av Kungl. Maj :t. Polischef äger sålunda

få utdrag av det centrala registret och av andra distrikts lokala polisregister

både för brottsspaningsändamål och för den utredning som kan fordras i

ärende om intyg eller utlåtande enligt 3 §. Länsstyrelse har rätt att få sam­

ma utdrag och därjämte utlåtande, som avses i 3 §, exempelvis i social vårds-

och körkortsärenden. De i punkt 1 nämnda myndigheterna behöver inte ange

det ändamål för vilket uppgift önskas. Inte heller tillämpas reglerna i 7 §. Be­

träffande vissa av dessa myndigheter, nämligen statens utlänningskommis-

sion och länsstyrelse, gäller däremot begränsningarna i G §.

2 § punkt 2 avser de i den allmänna motiveringen angivna fall då Kungl.

Maj :t beviljar annan myndighet rätt att få registerutdrag för anställnings-

prövning och liknande ändamål. För dessa ändamål är det i allmänhet inte

meningen att Kungl. Maj :t skall medge rätt till utdrag av lokala polis­

register. Även socialvårdsärenden avses i denna punkt. Till myndighet räk­

nas här kommunala socialvårdsorgan. Av formuleringen framgår att Kungl.

Maj :t i sitt tillstånd för en myndighet att få registeruppgifter kan föreskriva

begränsningar med hänsyn till dessas art. De i 7 § för uppgifter till enskilda

föreskrivna begränsningarna kan exempelvis göras tillämpliga.

3 § punkt 2 innebär att annan myndighet än de i 2 § punkt 1 angivna

inte har rätt att från polischef få remissutlåtande eller intyg om dar an­

givna förhållanden i andra fall än då polismyndigheten enligt lag eller för­

fattning är skyldig att lämna uppgifter. Med lag och författning avses lag­

stiftning som tillkommit genom beslut av riksdagen eller Kungl. Maj :t, där­

emot inte föreskrifter som utfärdats av verk och andra statliga eller kom­

munala organ. Lagen eller författningen måste uttryckligen ange att någon

form av vandelsutredning av polismyndighet skall komma till användning

vid den andra myndighetens prövning. Det är således inte tillräckligt att

lämplighet i en författning angivits som förutsättning för att tillstånd, be­

hörighet eller rättighet skall beviljas. I de flesta fall torde utlåtanden av po­

lismyndighet om någons vandel vara föranledda av remiss från länsstyrelse,

varför punkt 2 blott sällan blir tillämplig. Skillnaden har betydelse på grund

av bestämmelserna i 7 § om vilka uppgifter som får lämnas.

2 § punkt 3 avser exempelvis utdrag för anställningsprövning hos arbets­

givare som inte är myndigheter och för rättighetsförvärv utomlands. Stad­

gandet bör tillämpas endast om utdrag av det allmänna kriminalregistret

av någon anledning inte är tillräckligt för det ifrågavarande ändamålet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

3 § punkt 3 åsyftar sådana lämplighetsintyg som enligt den allmänna

motiveringen inte skall ersättas med remissförfarande utan alltjämt ut­

färdas till den enskilde sökanden, nämligen intyg i ärenden om körkort,

trafikkort, körskoleverksamhet, luftfartscertifikat, utskänkning av rusdryc­

ker samt realisation och gårdfarihandel enligt näringsfrihetsförordningen.

Enligt 3 § punkt 4 kan Kungl. Maj :t ge socialvårdsmyndigheter såsom

barnavardsnamnd och nykterhetsnämnd rätt att få utlåtande från lokal

polismyndighet. Kan enskild styrka ett berättigat behov av intyg i annat

fall än som avses i 3 § punkt 3, kan han berättigas få sådant.

Kravet på utredning om behov av uppgifter enligt 2 § punkt 3 och 3 §

punkt 4 far inte sattas så lågt att utomstående kan förmå enskilda att

rekvirera utdrag för andra ändamål än de av Kungl. Maj :t godtagna. Upp­

gift till enskild bor förses med anteckning om det ändamål för vilket upp­

giften är avsedd.

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

4 §-

Utländska myndigheter torde främst ha intresse av utdrag av eller upp­

lysning om innehållet i det centrala polisregistret vid utredning i brottmål

och utlänningsärende. Enligt första stycket kan rikspolisstyrelsen, som

or det centrala registret, lämna ut uppgifter för dessa ändamål till polis-

och åklagarmyndigheter i de övriga nordiska länderna samt stater vilka lik­

som Sverige är anslutna till internationella kriminalpolisorganisationen I

undantagsfall kan uppgift behövas ur lokalt polisregister och det ankom­

mer da pa rikspolisstyrelsen att bestämma om uppgiften skall lämnas till

namnda myndigheter. Det anförda gäller också internationella kriminalpo­

lisorganisationen som sådan. Kungl. Maj :t kan vidare bemyndiga rikspolis­

styrelsen att för samma ändamål lämna uppgifter till polis- och åklagar-

myndigheter i andra länder. En förutsättning härför bör vara att ömsesidiga

ataganden om uppgiftslämnande gjorts.

Andra stycket avser uppgifter som behövs utan samband med brottsut­

redning eller utlänningsärende eller av andra utländska myndigheter än de

i orsta stycket angivna. I många fall torde utdrag enligt 13 § kriminalregis­

terlagen här tillgodose de utländska behoven.

Tredje stycket avser tillstånd för utländsk myndighet att i särskilda fall

tå önskad uppgift.

⁵ §•

Paragrafen behandlar det uppgiftslämnande som sker genom publicering

i polisunderrattelser. Som anförts tidigare är det meningen att denna publi­

cering skall forekomma jämsides med att de lokala mvndigheterna hos

centralregistret gör förfrågningar i de särskilda ärendena. Endast upp­

gifter om den mera svårartade brottsligheten och asocialiteten skall som

nämnts i den allmänna motiveringen publiceras på detta sätt. Uppgifter

89

om misstanke för brott får inte i något fall publiceras enligt denna paragraf.

Under pågående brottsutredning kan misstänkta personer efterlysas. Som

förut nämnts omfattas efterlysningsförfarandet inte av lagen.

6

§•

Paragrafen avser allt uppgiftslämnande enligt lagen och har till syfte

främst att hindra att annan än de särskilt angivna myndigheterna får kän­

nedom om att någon antecknats såsom misstänkt för brott, sedan han

genom lagakraftvunnet avgörande frikänts från ansvar för brottet. Om

exempelvis någon registrerats som misstänkt för grov stöld och åtalas för

detta brott men frikänns helt, får misstankesanteckningen inte vidare beak­

tas, även om misstanken alltjämt kvarstår men tillräcklig bevisning sak­

nats för fällande dom. Har åtal för grov stöld ogillats men domstolen fun­

nit snatteri styrkt och dömt för det, får uppgift inte heller lämnas om even­

tuellt kvarstående misstanke om grov stöld eller om att den registrerade

varit åtalad men frikänts från ansvar för grov stöld. Angående snatteri-

brottet får däremot uppgift lämnas. I de fall då uppgift om misstanken får

lämnas bör självfallet även den friande domen tas med, om den är antecknad.

7 §•

De myndigheter som anges i 2 § punkt 1 har direkt på grund av lagen

rätt att få alla uppgifter, med den begränsning som följer av 6 §. I det fall,

som anges i 2 § punkt 2, medför Kungl. Maj :ts tillstånd i princip en lika vid­

sträckt rätt men Kungl. Maj :t kan också föreskriva de begränsningar, som

stadgas i 7 §, eller andra begränsningar. Detsamma gäller Kungl. Maj :ts

bemyndiganden, föreskrifter och tillstånd samt rikspolisstyrelsens förord­

nanden enligt 4 §. I övrigt gäller de i 7 § föreskrivna inskränkningarna i

uppgiftslämnandet.

Punkt 1 avser misstanke för brott i de fall, som inte omfattas av 6 §,

nämligen när någon registrerats som misstänkt före domstolsprövning av

det brott misstanken avser eller kvarstår som misstänkt sedan åklagare

beslutat att inte väcka åtal, nedlagt åtal eller beslutat att inte tala å brottet

(åtalseftergift).

Punkterna 2 och 3 har förebild i 10 § kriminalregisterlagen. Punkt 2

avser fall då den s. k. rehabiliteringstiden räknas från domens eller beslutets

dag. Har böter förvandlats, räknas tiden från domens dag eller dagen då

strafföreläggande godkänts. Enligt punkt 3 räknas tiden från frigivning

eller övergång till vård utom anstalt. Härmed avses även villkorlig och slut­

lig utskrivning från arbetsanstalt.

Lokala polisregister kan innehålla allehanda uppgifter om någons van­

del. Främst gäller det personer som behöver beredas vård eller särskild be­

handling. Ofta upptas sådana personer i register oavsett om någon åtgärd

kommit till stånd. Det har inte synts möjligt att för dessa skiftande fall

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

90

ange någon annan utgångspunkt för rehabiliteringstiden än den händelse

som föranlett registeranteckningen. Detta framgår av punkt 4.

Andra stycket är en regel enligt vilken medtagande av förvisningsbeslut

görs beroende av den ådömda brottspåföljden.

Tredje stycket föreskriver hur man skall förfara när beträffande samma

person förekommer mer än en anteckning av det slag som i och för sig

omfattas av tioårsregeln. Med stadgandet avses inte avgöranden som an­

knyter till dom eller beslut som redan registrerats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965

8 §•

Paragrafen motsvarar 12 § kriminalregisterlagen.

Lagen, som vid angivande av brottspåföljder bygger på brottsbalken, före­

slås träda i kraft samtidigt med denna.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 28 maj

1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna

handlingar

I enlighet med vad jag anfört i det föregående har sekretessen i fråga om

polisregistren reglerats på samma sätt som gäller för det allmänna krimi­

nalregistret.

Förslagen till förordning om ändrad lydelse av § 9 förordningen den

18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet och till för­

ordning om ändrad lydelse av 40 § 1 mom. rusdrycksförsäljnings-

förordningen den 26 maj 1954 (nr 521)

I den allmänna motiveringen har jag förordat att lämplighetsintyg, utfär­

dade av polismyndighet för att av enskild sökande företes i ärende inför

annan myndighet, i möjligaste mån ersätts med ett remissförfarande samt

att remissrätt och rätt att erhålla lämplighetsintyg, i den mån sådana allt­

jämt skall förekomma, skall vara grundade på lag eller författning.

Beträffande de lämplighetsintyg, som alltjämt skall förekomma, finns

med tre undantag föreskrifter i lag och författning om att intyg skall utfär­

das av polismyndighet. Undantagen avser realisation och gårdfarihandel en­

ligt § 9 mom. 3 och 4 näringsfrihetsförordningen, vilken utfärdats efter riks­

dagens hörande, samt överlåtelse av utskänkningsrätt enligt 40 § rusdrycks-

försälj ningsförordningen, vilken är given med riksdagen. De här föreslagna

ändringarna ger författningsstöd åt lämplighetsintygen på det sätt som avses

i 3 § förslaget till lag om uppgifter från polisregister m. m.

91

Den intygsgivning genom lämplighetsintyg, som skall ersättas med re­

missförfarande, avser ärenden om tillstånd till hotell- och pensionatrörelse

samt vapenfri värnpliktstjänst. I de författningar som reglerar denna till-

ståndsgivning finns bestämmelser om lämplighetsintyg. Ändringar i dem

ankommer på Kungl. Maj :t.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

IX. Departementschefens hemställan

I enlighet med det anförda föreligger i ärendet inom inrikesdeparte­

mentet upprättade förslag till

1) lag om uppgifter från polisregister m. m.;

2) lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 28 maj 1937 (nr 2b9)

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar;

3) förordning om ändrad lydelse av § 9 förordningen den 18 juni 186b

(nr bl s. 1) angående utvidgad näringsfrihet; samt

b) förordning om ändrad lydelse av bO § 1 mom. rusdrycksförsäljnings-

förordningen den 26 maj 195b (nr 521).

Förslaget till lag om uppgifter från polisregister m. m. är av sådan natur

att lagrådets utlåtande över det bör inhämtas.

Jag hemställer därför att lagrådets utlåtande över förslaget till lag om

uppgifter från polisregister m. m. måtte för det i § 87 regeringsformen om-

förmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller

Hans Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Lars Almer

92

Kungl. Maj:t$ proposition nr 18 år 1965

Bilaga A

Utredningens författningsförslag

Förslag till

Lag om centralt polisregister

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse.

1 §•

Vid statens kriminaltekniska anstalt skall till ledning för polis- och åkla­

garmyndigheternas verksamhet till förekommande och beivrande av brott

finnas ett centralt polisregister innehållande uppgifter, som i denna lag

sägs.

Om registrets innehåll.

2 §•

Registret skall innehålla uppgifter angående dem som av domstol eller

myndighet i riket

1. blivit omedelbart för brott dömda till fängelse;

2. erhållit villkorlig dom;

3. blivit dömda till ungdomsfängelse;

4. blivit dömda till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt;

5. blivit dömda:

för misshandel eller annat brott, som innefattar våld å person eller hot

om sådant våld, till dagsböter ej under sextio;

med tillämpning av 18 kap. 13 § strafflagen till dagsböter; eller

med tillämpning av 12, 20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen till dags­

böter ej under sextio;

6. jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen förklarats ej kunna fällas till ansvar för

gärning, varom de blivit övertygade;

7. blivit dömda till tvångsarbete; eller

8. jämlikt lagen angående lösdrivares behandling för lösdriveri med­

delats varning, som av länsstyrelse kungöres.

Domar å dödsstraff skola antecknas i registret.

3 §•

I registret må intagas uppgifter angående svenska medborgare, som av

utländsk domstol dömts för brott till frihetsstraff, erhållit villkorlig dom

eller förklarats övertygade om någon med straff belagd gärning men på

grund av psykisk abnormitet ej kunnat fällas till ansvar.

Vad i första stycket stadgas om registrering av svenska medborgare skall

äga motsvarande tillämpning i fråga om utländska medborgare, som vistas

i eller kunna antagas inresa till riket eller uppenbarligen äro att anse såsom

internationella förbrytare.

93

4 §.

Registret skall innehålla uppgifter angående dem som av åklagarmyndig­

het i riket befunnits övertygade om brottslig gärning men på grund av psy­

kisk abnormitet ej ställts under åtal.

5 §•

Därest för polismyndigheternas spaningsverksamhet finnes vara av sär­

skild betydelse, att registrering sker av personer, som äro skäligen miss­

tänkta för vissa brott, må Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,

statens kriminaltekniska anstalt förordna att sådan registrering skall ske.

Vid registrering, som i första stycket avses, skall följande gälla:

1. Registrering skall ske, så snart till registret inkommit meddelande, att

någon skäligen kan misstänkas för brott, varom nu är fråga.

2. Kan den registrerade icke längre skäligen misstänkas för brottet, skall

uppgiften om misstanken avskiljas från registret.

3. Underlåtes åtal mot den registrerade eller frikännes han efter åtal,

skall, därest skälig misstanke om brottet alltjämt finnes mot honom, upp­

giften därom kvarstå i registret, vari även skall intagas uppgift om beslutet

i åtalsfrågan eller om domen.

4. Dömes den registrerade för brottet, skall uppgift om domen intagas i

registret, ändå att fall ej föreligger, som i 2 § avses.

6

§•

I registret skall anteckning ske om

o

1. intagning eller återintagning i anstalt av den som skall undergå lang-

else, ungdomsfängelse, förvaring eller internering i sakerhetsanstalt eller

2. Antagning å sinnessjukhus eller sinnesjukavdelning vid fångvården av

den som, i samband med straffriförklaring jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen,

befunnits vara i behov av vård å sinnessjukhus, samt

3. intagning eller återintagning å sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning

vid fångvården av den beträffande vilken åtal underlåtits av anledning, som

i 4 § sägs.

7 §•

Registret skall innehålla uppgifter om

1. frigivning, villkorlig eller slutlig, från anstalt av den som undergått

fängelse eller tvångsarbete;

2. utskrivning, villkorlig eller slutlig, från anstalt av den som undergått

ungdomsfängelse eller förvaring eller internering i säkerhetsanstalt; samt

3 utskrivning, på försök eller slutlig, av den som vårdats å sinnessjukhus

eller sinnessjukavdelning vid fångvården, såvitt intagningen registrerats

jämlikt bestämmelserna i 6 § 2 eller 3.

8

§•

Registret skall innehålla uppgifter om beslut, varigenom utlänningar ut­

visats eller förvisats ur riket eller ock förpassats ur riket med forbud att

utan särskilt tillstånd återvända.

Detsamma skall gälla beträffande beslut, som i Danmark, Finland eller

Norge meddelats angående utlänningar, vilka icke äro medborgare i något

av dessa länder eller i Sverige.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

94

Om registrering av fingeravtryck och fotografier samt av uppgifter för

identifierings- och spaningsändamål, såsom signalement, särskilda känne­

tecken, öknamn och tillvägagångssätt vid utförande av brott, meddelar

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, statens kriminaltekniska

anstalt erforderliga föreskrifter.

Knngl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

9 §-

10 §‘

Uppgift, som intagits i registret, skall, förutom i fall varom förmäles i

5 § andra stycket 2, avskiljas

1. om överrätt genom beslut, som vunnit laga kraft, frikänt den registre­

rade för den åtalade gärningen och fall, som i 5 § andra stycket 3 sägs, ej

föreligger, eller ock dömt honom allenast till påföljd, som icke skall an­

tecknas i registret;

2. om överrätt genom beslut, som vunnit laga kraft, befriat från tvångs­

arbete;

3. om den registrerade efter resning i målet frikänts och fall, som i 5 §

andra stycket 3 sägs, ej föreligger eller dömts allenast till påföljd, som icke

skall antecknas i registret;

4. när den registrerade avlidit; samt

5. när åttio år förflutit från den registrerades uppgivna födelseår.

Om lämnande av uppgifter till registret.

11

§•

Domstol eller annan myndighet, som meddelat beslut, varom förmäles i

2 §, skall göra anmälan därom till registret.

12

§.

Har talan fullföljts mot beslut, som avses i 11 g, skall uppgift om ut­

gången i det överklagade målet lämnas till registret.

Anmälan till registret skall jämväl ske, om Konungen av nåd efterskän­

ker eller mildrar straff eller annan påföljd, som skall antecknas i registret,

om resning beviljas i mål, vari dömts till sådan påföljd, så ock om den

registrerade efter resning i målet frikänts och fall, som i 5 § andra stycket

3 sägs, ej föreligger eller dömts allenast till påföljd, som icke skall anteck­

nas i registret.

13 §.

Besiut att underlåta åtal i fall, som i 4 § sägs, skall anmälas till registret

av den åklagare, som meddelat beslutet.

14 §.

Uppgifter, som erfordras för registrering enligt 5 §, skola lämnas av den

åklagare eller undersökningsledare, som handlagt ärendet, såframt ej upp-

giftsskyldighet enligt vad i 11 eller 12 § sägs åligger domstol.

15 §.

Uppgifter, som avses i 6 och 7 §§, skola lämnas till registret av anstaltens

styresman eller vid sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning vid fångvården

av sjukvårdsläkaren.

95

Beslut, som sägs i 8 §, skall anmälas till registret av statens utlännings-

konunission.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1965

16

§.

Om lämnande av uppgifter från registret.

17 §.

Enligt de närmare bestämmelser som meddelas av Konungen må statens

kriminaltekniska anstalt i tryck eller på annat sätt mångfaldiga och till

polismyndigheterna i riket, statspolisintendenten, föreståndare för stats-

polisavdelningar samt statens utlänningskommission ävensom till polis­

centralerna i Danmark, Finland och Norge utsända sammanställningar av

uppgifter (polisunderrättelser), som jämlikt 2—4 och 6 9 §§ antecknats

i registret.

18 §.

Upplysning ur registret skall meddelas, då framställning därom göres av

justitiekanslern, riksdagens justitieombudsman eller dess militieombuds-

man, länsstyrelse, allmän åklagare, polismyndighet, statspolisintendenten,

föreståndare för statspolisavdelning eller statens utlänningskommission.

19 §.

På framställning av polis- eller åklagarmyndighet i Danmark, Finland,

Island eller Norge må ur registret lämnas upplysningar, som erfordras för

utredning i brottmål.

Om utlämnande av upplysningar ur registret till polis- eller åklagarmyn­

dighet i annan stat eller till internationella kriminalpolisorganisationen

utfärdar Konungen bestämmelser.

20

§.

Uppgifter ur registret må utlämnas även till annan myndighet eller i

annat fall än i 17—19 §§ sägs, såframt Konungen lämnar tillstånd därtill.

Särskilda bestämmelser.

21

§.

Registret och därtill hörande handlingar skola hållas under sådan vård,

att de icke bliva tillgängliga för obehöriga.

22

§.

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna lag,

meddelar Konungen.

Denna lag träder i kraft den

Genom lagen upphäves vad i annan lag eller författning finnes stridande

mot däri givna bestämmelser.

105

uttalandena har avsikten varit att, förutom passregistret och godsregistret,

det register som upptager beslut om körkortsåterkallelser m. m. skall un­

dantagas från lagregleringen. Sistnämnda register torde emellertid utgöra

ett register av sådan beskaffenhet att med dess hjälp kunna framtagas upp­

gifter om brott, för vilka någon dömts. Detta register kan därför komma att

falla under definitionen. Om ett sådant register — vars egentliga ändamål

är ett annat än att tillhandahålla uppgifter om personers brott eller vandel

— skall undantagas, bör därför en annan formulering väljas. Lagrådet, som

biträder departementschefens uppfattning, att register av den typ samman­

ställningen över körkortsåterkallelser m. m. representerar icke bör omfat­

tas av lagregleringen, föreslår att orden »och vari sammanställts eller med

vars hjälp kunna framtagas uppgifter» utbytas mot »för att tjäna till upp­

lysning».

Det torde vara lämpligt att i samband med definitionen av polisregister

angiva, att fråga är om såväl central som lokal registrering. Orden »inom

polisväsendet» torde därför böra utbytas mot »hos rikspolisstyrelsen ellei

annan polismyndighet».

Justitierådet Hagbergh, regeringsrådet Wilkens och justitierådet Bergsten:

Under hänvisning till vad vi förut anfört hemställes, att efter 1 § upptages

en ny paragraf, betecknad 2 §, med bestämmelser om innehållet i polisre­

gister. I ett första stycke av denna paragraf bör stadgas, att registreringen i

polisregister skall begränsas till uppgifter, vilka påkallas för att främja den

verksamhet som till förebyggande och uppdagande av brott samt i övrigt an­

kommer på polisen, ävensom att i register intagen uppgift, som förlorat

sin betydelse för avsett ändamål, snarast bör avskiljas från registret. I ett

andra stycke bör upptagas stadgande, att erforderliga närmare föreskrifter

om innehållet i polisregister och om lämnande av uppgifter till sådant re­

gister meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av riks­

polisstyrelsen.

2

§■

Justitierådet Hagbergh, regeringsrådet Wilkens och justitierådet Bergsten:

Därest vad vi yttrat i det föregående vinner gillande, skola bestämmelser­

na under denna paragraf upptagas såsom 3 §.

3 §•

Lagrådet:

För vinnande av bättre överskådlighet vill lagrådet förorda, att de under

denna paragraf i det remitterade förslaget upptagna bestämmelserna, som

ange förutsättningarna för meddelande av upplysningar om vandel o. d.,

placeras efter de stadganden som i olika hänseenden reglera meddelandet

av uppgifter från polisregister eller sålunda — därest såsom 2 § upptagas

Kangl. Maj:ts proposition nr 18 år 1965