Prop. 1970:87

('angående godkännande av konvention om avskaffande av rasdiskriminering, m. m.',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 87 år 1970

1

Nr 87

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående godkännande

av konvention om avskaffande av rasdiskriminering, m. m.; given Stockholms slott den 27 februari 1970.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över justitieärenden och lagrådets protokoll,

dels föreslå riksdagen att godkänna en av Förenta Nationernas general­ församling den 21 december 1965 antagen konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering,

dels för prövning i grundlagsenlig ordning förelägga riksdagen härvid fogat förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen,

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogat förslag till lag om ändring i brottsbalken.

GUSTAF ADOLF

Lennart Gei jer

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att riksdagen godkänner FN-konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering. Vidare föreslås lagstift­ ning som ökar möjligheterna att straffrättsligt ingripa mot sådan diskrimi­ nering.

Förslaget till lagstiftning innebär till en början att tillämpningsområdet för de nuvarande bestämmelserna i brottsbalken och tryckfrihetsförordning­ en om hets mot folkgrupp vidgas i olika hänseenden. Bl. a. föreslås, att sprid­ ning av även annat meddelande än sådant som innefattar förtal eller smä- delse straffbeläggs, om meddelandets innehåll uttrycker missaktning för folk­ grupp av t. ex. viss ras eller hudfärg.

Enligt förslaget skall i brottsbalken också föras in en bestämmelse om ett nytt brott, kallat olaga diskriminering. Bestämmelsen innebär att nä­ ringsidkare som i sin verksamhet diskriminerar någon på grund av hans

1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 87

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

3

1) Förslag

till

ändring i tryckfrihetsförordningen1

(Nuvarande lydelse)

Med beaktande 12. hot, förtal eller smädelse mot folkgrupp med viss härstamning eller trosbekännelse;

13. skymfande av Med ärekränkning

(Föreslagen lydelse)

allmänna angelägenheter; 12. hot mot eller missaktning för folkgrupp av viss ras, med viss hud­ färg, av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekän­ nelse;

enskild person, mot honom.

7 KAP.

4 §•

Omtryckt 1965: 818.

7

Kommittén liar i december 1968 avgett ett betänkande med titeln »Lag­ stiftning mot rasdiskriminering» (SOU 1968:68). Betänkandet innehål­ ler förslag dels titt lag om ändrad lydelse av 16 kap. brottsbalken (BrB), dels till ändrad lydelse av 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen (TF). För­ slagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksåklagaren (RÅ), hovrätten för Övre Norrland, arbetsmarknadsstyrelsen, statens utlän- ningskommission, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län, institutet för arbetsmarknadsfrågor, arbets­ gruppen för invandrarfrågor, invandrarutredningen, Stockholms handels­ kammare, Svenska kommunförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Landsorganisa­ tionen (LO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Handelns arbetsgivare­ organisation, Kooperativa förbundet, Hyresgästernas sparkasse- och bygg- nadsförening, Sveriges fastighetsägareförbund, Hyresgästernas riksförbund, Sveriges hotell- och restaurangförbund, Svenska Taxiförbundet och Rädda barnens riksförbund. RÅ har bifogat yttranden av överåklagarna i Stock­ holm, Göteborg och Malmö samt av cheferna för länsåklagarmyndigheterna i Hallands och i Värmlands län. Länsstyrelsen i Malmöhus län har överläm­ nat yttranden av polismyndigheterna i Malmö, Hälsingborg och Lund, av socialvårdsstyrelserna i Malmö och Hälsingborg samt av Skånes handels­ kammare.

Yttrande har vidare inkommit från Svenska samernas riksförbund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

2. Allmän bakgrund

I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna konstateras, att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter samt att envar är berättigad till alla de fri- och rättigheter som uttalas i förklaringen utan åtskillnad av något slag, såsom kön, religion, ras, hudfärg eller nationellt ursprung. I olika internationella överenskommelser har sedan tagits upp frågor om förbud mot vissa former av diskriminering, bl. a. mot köns­ diskriminering.

Den 20 november 1963 antog FN:s generalförsamling en deklaration om avskaffande av alla former av rasdiskriminering. I denna betonas nödvändigheten av att skyndsamt avskaffa rasdiskriminering över hela världen och att säkerställa förståelsen och respekten för alla människors värde. Sedan förslag till en konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering utarbetats inom FN:s sociala utskott, antog generalför­ samlingen den 21 december 1965 en resolution, enligt vilken den föreslagna konventionen antogs samt öppnades för undertecknande och ratifikation. I

9

Utöver de nu nämnda reglerna finns inga bestämmelser som särskilt av­ ser beteenden av rasdiskriminerande karaktär. Emellertid kan en del straff­ rättsliga bestämmelser, trots att de inte har tillkommit med särskild tanke på att göra det möjligt att ingripa mot rasdiskriminerande beteenden, i viss mån användas på det sättet. Sålunda kan visst skydd mot rasdiskriminering nås genom BrB:s regler om ärekränkning och om förargelseväckande be­ teende. Enligt 5 kap. 1 § första stycket BrB döms den för förtal som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller annars läm­ nar uppgift, som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning. 5 kap. 2 § innehåller bestämmelser om grovt förtal. I 5 kap. 3 § första stycket BrB föreskrivs, att den som smädar annan genom kränkande tillmäle eller be­ skyllning eller genom annat skymfligt beteende mot honom döms för för­ olämpning, om gärningen inte är belagd med straff för förtal eller grovt för­ tal. Smädelser mot enskilda personer på grund av deras ras eller ursprung kan falla under ärekränkningsbestämmelserna. Enligt 16 kap. 16 § BrB är den som i andra fall än som tidigare sägs i samma kapitel offentligen beter sig på sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten förfallen till ansvar för förargelseväckande beteende. Ett offentligt framfört angrepp mot viss ras eller folkgrupp kan tänkas vara av sådan art att handlingen är att bedöma som förargelseväckande beteende. Andra straffrättsliga bestämmel­ ser som kan nämnas i detta sammanhang är BrB:s regler om brott mot per­ son och om förmögenhetsbrott, t. ex. föreskrifterna i 3 kap. om misshandel och andra brott mot liv och hälsa och i 12 kap. om skadegörelsebrott. Det bör också eiänras om bestämmelserna i 20 kap. om ämbetsbrott, enligt vilka personer med ämbetsansvar är underkastade straffansvar för åsidosättande av sina tjänsteåligganden.

Utanför det straffrättsliga området finns inte någon bestämmelse som tar direkt sikte på rasdiskriminerande beteenden.

Utvecklingen inom avtalsrätten har emellertid lett till att rätten att sluta avtal och bestämma dessas innehåll har begränsats. I åtskilliga privaträtts­ liga lagar, t. ex. 3 kap. 64 § lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom, förekommer bestämmelser som ger domstolarna möjlighet att jämka eller helt åsidosätta avtalsvillkor som är stridande mot god sed eller eljest otillbörliga.

Även rätten att underlåta att sluta avtal är kringskuren. Sålunda förelig­ ger i regel prestationsskyldighet gentemot envar för offentliga inrättningar eller enskilda inrättningar av offentligrättslig prägel som skall betjäna all­ mänheten. Fullgörs inte prestationsplikten kan olika påföljder inträda, t. ex. skadeståndsskyldighet eller indragning av myndighets tillstånd att utöva viss verksamhet. Vidare kan här nämnas, att näringsfrihetsrådet enligt lagen (1953: 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet bl. a. kan förelägga företagare vid vite att leverera varor till återförsäljare, när rådet har funnit konkurrensbegränsning medföra skadlig verkan enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

11

slats förpliktelser. Den andra avdelningen (art. 8—16) ger bestämmelser om konventionens efterlevnad. I tredje avdelningen (art. 17—25) har sed­ vanliga slutbestämmelser tagits in.

I ingressen åberopas FN-stadgan samt vissa av FN:s generalförsamling antagna förklaringar och överenskommelser som har anknytning till frågan om bekämpande av rasdiskriminering, nämligen 1948 års allmänna förkla­ ring om de mänskliga rättigheterna, 1960 års deklaration angående kolonial­ systemets avskaffande och 1963 års deklaration om avskaffande av alla for­ mer av rasdiskriminering. Vidare hänvisas till den av Internationella arbets­ organisationens allmänna konferens år 1958 antagna konventionen angående diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning och den av Unescos generalkonferens år 1960 antagna konventionen mot diskriminering inom undervisningen.

Enligt art. 1 punkt 1 avses i konventionen med rasdiskriminering varje skillnad, undantag, inskränkning eller företräde på grund av ras, hudfärg, härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung, som har till syfte eller verkan att omintetgöra eller inskränka erkännandet, åtnjutandet eller ut­ övandet, på lika villkor, av mänskliga rättigheter och grundläggande frihe­ ter på politiska, ekonomiska, sociala, kulturella eller andra områden av det offentliga livet. I art. 1 punkt 2 sägs emellertid, att konventionen inte är till­ lämplig på sådana skillnader, undantag, inskränkningar eller företräden som konventionsstat gör mellan medborgare och icke-medborgare. Art. 1 punkt 3 föreskriver, att intet i konventionen får tolkas så att det på något sätt inverkar på konventionsstaternas rättsregler rörande nationalitet, med­ borgarskap eller naturalisering, under förutsättning att dessa regler inte diskriminerar någon särskild nationalitet. Art. 1 punkt 4 behandlar s. k. positiv diskriminering, dvs. särbehandling som innebär fördelar för vissa grupper eller personer. Särskilda åtgärder, vidtagna uteslutande för att åstadkomma tillfredsställande framsteg för sådana rasgrupper, etniska grup­ per eller enskilda personer som är i behov av skydd för att kunna på lika villkor åtnjuta eller utöva mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, skall enligt denna punkt inte anses utgöra rasdiskriminering, under förut­ sättning att åtgärderna inte leder till att skilda rättigheter för olika rasgrup­ per består även efter det att syftet med åtgärderna har uppnåtts.

I art. 2 punkt 1 fördömer konventionsstaterna rasdiskriminering och för­ hinder sig att med alla lämpliga medel och utan dröjsmål föra en politik som syftar till att avskaffa rasdiskriminering i alla dess former och till att främ­ ja förståelse mellan alla raser. Artikeln innehåller vidare vissa allmänna föreskrifter om att varje konventionsstat är skyldig att i och genom sin myndighetsutövning hindra rasdiskriminering. Konventionsstat skall också förbjuda att sådan diskriminering utövas av personer, grupper eller orga­ nisationer. Därvid skall alla lämpliga medel anlitas, bl. a. den lagstiftning som omständigheterna påkallar.

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

13

diskriminering upprättas av konventionsstaterna. Kommittén skall bestå av 18 sakkunniga. Det första valet av kommittéledamöter skall äga rum sex månader efter dagen för konventionens ikraftträdande. Ledamöterna skall väljas för en tid av fyra år. För nio av de ledamöter som väljs vid det första valet skall dock tiden löpa ut efter två år. Konventionsstaterna förbinder sig att för kommitténs granskning tillställa FN:s generalsekreterare rap­ porter om de lagstiftnings-, domstols-, förvaltnings- och andra åtgärder de har vidtagit för konventionsbestämmelsernas efterlevnad. Kommittén skall genom generalsekreteraren årligen rapportera till generalförsamlingen om sin verksamhet och kan framställa förslag och allmänna rekommendatio­ ner på grundval av sin granskning av de rapporter och upplysningar som den har mottagit från konventionsstaterna. Om en konventionsstat finner att annan konventionsstat inte efterlever konventionens bestämmelser, kan den förra staten anmäla förhållandet för kommittén. Om ärendet inte reg­ leras på ett för båda parter tillfredsställande sätt genom bilaterala förhand­ lingar eller annat för dem tillgängligt förfarande, har vardera staten rätt att åter hänskjuta ärendet till kommittén. I sådant fall skall ärendet i princip tas upp till behandling först sedan det utretts att alla inhemska rättsmedel har tagits i anspråk.

Sedan kommittén har mottagit och sammanställt alla de upplysningar den anser nödvändiga, skall ordföranden utse en förlikningskommission be­ stående av fem personer som kan vara men inte behöver vara ledamöter i kommittén. När kommissionen har prövat ärendet, skall den till kommitténs ordförande överlämna en rapport, innehållande bl. a. de rekommendationer som den anser kunna medföra en uppgörelse av tvisten i godo.

En konventionsstat kan förklara, att den erkänner kommitténs behörig­ het att ta emot och pröva framställningar från sådana enskilda personer inom statens jurisdiktionsområde som påstår sig ha genom den staten blivit utsatta för kränkning av någon av de rättigheter som anges i kon­ ventionen. Framställning av detta slag skall inte tas emot av kommittén, om den gäller en konventionsstat som inte har avgett sådan förklaring. Konventionsstat som har avgett förklaring kan upprätta eller utse ett organ inom sitt nationella rättsväsen som är behörigt att ta emot och pröva framställningar från enskilda personer inom statens jurisdiktionsområde, som påstår sig ha blivit utsatta för kränkning av någon av de i konventionen angivna rättigheterna och som har uttömt andra tillgängliga inhemska rätts­ medel. Om klaganden inte får sitt fall tillfredsställande reglerat genom detta organ, kan han hänskjuta saken till kommittén. Sedan denna har ut­ rett och prövat ärendet, skall den överlämna de förslag eller rekommen­ dationer den kan ha beslutat till den anmälda staten och klaganden.

Beträffande det närmare innehållet i art. 8—16 får jag hänvisa till kon- ventionstexten.

A rf. 17—25 behandlar frågor av huvudsakligen formell natur. Konven­

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

15

5.2 Förhållandet mellan konventionens förpliktelser och svensk rätt

I art. 4 pankt a föreskrivs skyldighet att kriminalisera spridande av idéer, som grundas på rasöverlägsenhet eller rashat, uppmaning till ras­ diskriminering, våldshandling eller uppmaning till sådan handling mot nå­ gon ras eller persongrupp av annan hudfärg eller annat etniskt ursprung samt lämnande av stöd åt rasförföljelse.

Beträffande våldshandlingar eller uppmaning till sådana handlingar finns ansvarsregler i bl. a. 3 och 12 kap. BrB och 16 kap. 5 § BrB (uppvigling). Frånsett lagen om straff för folkmord finns inte särskilda bestämmelser om påföljd för våldshandling som riktar sig mot annan ras eller person av annan ras etc. I denna del torde dock enligt kommittén gällande be­ stämmelser kunna anses uppfylla konventionens krav.

Svensk rätt saknar regler som svarar mot övriga föreskrifter i punkt a. Bestämmelsen i 16 kap. 8 § BrB om hets mot folkgrupp torde emellertid i någon mån kunna tillämpas på de företeelser som omfattas av nämnda föreskrifter. Vad särskilt gäller frågan om stöd åt rasförföljelse är åtskil­ ligt handlande, som kan anses som rasförföljelse, i svensk rätt kriminalise­ rat dels genom de nyss nämnda reglerna i 3 och 12 kap. BrB, dels genom bestämmelser om brott mot person och om förmögenhetsbrott. Vidare kan nämnas bestämmelsen om hets mot folkgrupp och lagen om straff för folkmord. I de fall, då straffbestämmelser finns, kan lämnande av stöd till sådan gärning utgöra medverkan till brott.

I art. 4 punkt b talas om olika åtgärder mot rasdiskriminering. Någon straffrättslig möjlighet att i enlighet med konventionsförpliktelsen olaglig- förklara eller förbjuda organisation som främjar och uppmanar till ras­ diskriminering finns inte i svensk rätt.

Beträffande möjligheterna att på annat sätt än genom straffbestäm­ melser ingripa mot en organisation som driver rasdiskriminerande verk­ samhet hänvisar kommittén till 73 § lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar. Enligt denna bestämmelse kan domstol, om ekonomisk förenings verksamhet drivs på sätt som uppenbarligen inte motsvarar de förutsätt­ ningar under vilka registrering har skett, på ansökan av ombud som justi- tiekanslern eller länsstyrelsen utser förklara att föreningen skall träda i likvidation.

Med visst fog torde enligt kommittén kunna hävdas att 73 § är tillämp­ lig, om en ekonomisk förening efter registreringen har börjat bedriva verksamhet som strider mot goda seder. Huruvida rättspraxis skulle vara benägen att godta en sådan tolkning att 73 § tillämpas beträffande förening som i sin verksamhet utövar rasdiskriminering får dock anses osäkert.

För de ideella föreningarna saknas lagstiftning. Den förut nämnda be­ stämmelsen i 1951 års föreningslag torde inte kunna analogt tillämpas på ideella föreningar.

17

anses tillgodosedd genom 16 § RF, som innebär att ingen får förmenas att fritt välja vistelseort annat än som ett av domstol ådömt straff. Passkungö­ relsen (1940:471) innehåller inte några rasdiskriminerande bestämmelser, ej heller utlänningslagen (1954: 193) eller utlänningskungörelsen (1954: 457) k Rätten till nationalitet, som föreskrivs i punkt d III, är garanterad genom 33 § RF och lagen (1950: 382) om svenskt medborgarskap. Vad gäl­ ler föreskriften i punkt d IV om rätten till äktenskap och val av make framhåller kommittén, att bestämmelserna i 2 kap. giftermålsbalken om hinder mot äktenskap överensstämmer med vad konventionen kräver. I 1 kap. 2 § första stycket lagen (1904: 26 s. 1) om vissa internationella rättsför­ hållanden rörande äktenskap, förmynderskap och adoption föreskrivs emel­ lertid, att om utländsk undersåte vill träda i äktenskap inför svensk myn­ dighet hans rätt att ingå äktenskapet skall prövas efter lagen i den stat han tillhör. Svensk myndighet kan därför ställas inför uppgiften att tillämpa även utländsk lag med rasdiskriminerande innehåll. På grund av interna­ tionella konventioner kan möjligheten att genom åberopande av »ordre public» undgå sådan lagtillämpning ibland tänkas vara utesluten, men man torde kunna utgå ifrån att utländska bestämmelser av rasdiskriminerande art inte skulle tillämpas i vårt land.

Förklaringen i art. 5 punkt d V om rätten att äga egendom ensam eller tillsammans med annan överensstämmer med grunderna för den svenska rättsordningen, som inte känner någon skillnad på grund av ras e. d. Även förklaringen i punkt d VI om rätten att ärva står enligt kommittén i sam­ klang med svensk rätt. I 1 kap. 3 § första punkten ärvdabalken slås fast att utländsk medborgare får ta arv här i riket lika med svensk. Motsvarande gäller enligt 9 kap. 3 § samma balk om rätten för utländsk medborgare att här i riket ta testamente. Frågor om arv och testamente kan enligt 1 kap. lagen (1937: 81) om internationella förhållanden rörande dödsbo ibland bli att bedöma efter utländsk rätt. Grundsatsen om hänsynstagande till »ordre public» har emellertid i denna lag särskilt kommit till uttryck. I 1 kap. 12 § föreskrivs nämligen, att bestämmelse i utländsk lag som är uppenbart oför­ enlig med grunderna för rättsordningen här i riket inte får vinna tillämp­ ning här. I punkt d VII föreskrivs rätten till tanke-, samvets- och religions­ frihet. Skydd för dessa rättigheter utgör 16 § RF och religionsfrihetslagen (1951:680). Också förklaringen i punkt d VIII om rätten till åsikts- och yttrandefrihet överensstämmer enligt kommittén med svenska rättsprinci­ per. Beträffande punkt d IX om rätten till församlings- och föreningsfrihet i fredligt syfte framhåller kommittén, att församlingsfriheten regleras i la­ gen (1956: 618) om allmänna sammankomster och föreningsfriheten i lagen (1936: 506) om förenings- och förhandlingsrätt. Enligt 11 § lagen om ekono­ miska föreningar får sådan förening inte vägra någon inträde som medlem, såvida inte med hänsyn till arten eller omfattningen av föreningens verk-

1 1954 års utlänningskungörelse är nu ersatt av ny utlänningskungörelse (1969: 136).

2 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 87

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

19

Vad gäller frågan om den diskriminering som är möjlig i samband med anställande av arbetskraft erinras om att arbetsgivare anses ha rätt att fritt välja vem han vill anställa. Något lagligt eller avtalsmässigt hinder förelig­ ger således inte för en arbetsgivare att av rasskäl vägra anställa viss person.

För tillsättning av statliga befattningar gäller enligt 28 § RF att avseende skall fästas enbart vid förtjänst och skicklighet. Detsamma gäller sådana kommunala tjänstebefattningar där tillsättningsakten åvilar statsmyndig­ het. Därjämte påpekas att enligt 28 § RF svenskt medborgarskap i allmän­ het är en förutsättning för att en person skall kunna få en offentlig befatt­ ning.

Fn offentlig befattningshavare som medverkar till att en person av ras­ skäl vägras anställning i ett allmänt organ torde kunna fällas till ansvar enligt reglerna om ämbetsbrott i 20 kap. BrB. Såtillvida finns inom den offentliga sektorn av arbetsmarknaden skydd mot rasdiskriminering.

Utgångspunkt beträffande läget i samband med friställande av arbets­ kraft är grundsatsen om arbetsgivarens fria uppsägningsrätt. Denna rätt är emellertid på olika sätt kringskuren, bl. a. genom allmänna rättsgrund­ satser och avtalsbestämmelser. Arbetsgivaren får sålunda enligt rättspraxis inte begagna uppsägningsrätten för ett syfte som strider mot lag eller goda seder, t. ex. att förmå arbetstagaren att inte fullgöra en lagstadgad skyldighet eller att företa en moraliskt förkastlig handling. En arbetsgiva­ res uppsägning av en anställd som vägrat utföra en rasdiskriminerande handling, t. ex. mot en arbetskamrat, torde få anses strida mot goda seder och alltså vara obehörig. En annan sak är spörsmålet om rättsenligheten i eu uppsägning som sker därför att den anställde är av viss ras e. d. Visser­ ligen bör det vara befogat att bedöma en av rasskäl föranledd uppsägning som stridande mot goda seder. Vad som i detta avseende skall anses som gällande rätt synes enligt kommittén dock inte vara helt klart.

Som nyss sagts kan arbetsgivarens fria uppsägningsrätt också vara be­ gränsad genom avtalsklausuler. Enligt kollektivavtalen får uppsägning vanligen ske endast om arbetstagaren har misskött sig eller om arbetsgiva­ ren har brist på arbete. Vid avskedande på grund av arbetsbrist gäller i regel att den senast anställde avskedas först. I den mån avtal sålunda före- ligger finns alltså skydd mot rasdiskriminering.

Beträffande arbetsvillkor kan fackföreningarnas verksamhet förutsättas garantera att rasdiskriminerande villkor inte förekommer, i varje fall för organiserade arbetstagare. Denna verksamhet kan även komma oorganise­ rade arbetstagare till godo, eftersom kollektivavtalen i viss utsträckning ligger till grund för bruk och sedvänja på arbetsmarknaden. I övrigt kan om rasdiskriminerande arbetsvillkor sägas att sådana i princip bör kunna bedömas som stridande mot goda seder. I vad mån domstolarna skulle vara benägna att godtaga denna ståndpunkt är dock osäkert.

För anställda i allmän tjänst får skydd mot rasdiskriminerande uppsäg­

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

ningar och arbetsvillkor anses finnas genom framför allt reglerna om äm­ betsbrott i BrB.

Beträffande art. 5 punkt e II, som handlar om rätten att bilda och an­ sluta sig till fackförening, erinrar kommittén om vad den vid punkt d IX sagt om föreningsfrihet. Därjämte framhålls den i rättspraxis fastslagna prin­ cipen att en fackförening inte utan särskilda skäl får utesluta en arbe­ tare eller vägra honom inträde.

I art. 5 punkt e III föreskrivs rätten till bostad. Liksom rätten till arbete är rätten till bostad en allmänt omfattad princip i vårt samhälle. Några regler som hindrar någon på grund av hans ras att skaffa sig bostad finns ej. Å andra sidan finns inte några rättsregler som uttryckligen ger skydd mot rasdiskriminering i bostadsförhållanden.

Enligt kommittén åsyftar konventionsbestämmelsen den rasdiskrimine­ ring som fastighetsägare och hyresvärd kan utöva mot bostadssökande, hyresgäster, köpare och andra i samband med upplåtelse eller överlåtelse av bostad eller i samband med uppsägning av hyresavtal. Härom sägs till en början att fastighetsägare i princip har rätt att fritt välja hyresgäst. Viktiga inskränkningar i denna rätt kan enligt kommittén emellertid anses ligga i att kommunala bostadsförmedlingar på olika sätt har skaffat sig anvisningsrätt till lediga lägenheter. Här nämns särskilt avtal om anvis- ningsrätt mellan kommuner och bostadsproducenter i samband med för­ säljning av mark, tomträttsupplåtelser och förmedling av statliga lån. En­ ligt avtal om anvisningsrätt kan vederbörande bostadsproducent vara skyl­ dig att anta anvisad bostadssökande, om denne skäligen kan tas för god som hyresgäst. Med godtagbar hyresgäst avses den som vid en objektiv prövning bör godtas med hänsyn till förmåga att betala hyran, skötsam­ het och familjens storlek i förhållande till bostaden (prop. 1967:100 s. 254). En hyresvärd bör därför inte kunna åberopa en anvisad bostadssökandes ras e. d. som grund för vägran att godta denne. Avtalsbrott i anledning av avtal om förmedlingsrätt synes inte ha förekommit (SOU 1967: 1 s. 116). Som villkor för statliga bostadslån kan på begäran av kommun krävas att med stöd av lånen uppförda bostäder ställs till förfogande för kommunal bostadsförmedling. Villkoren kan avse bostäder i flerfamiljshus och i små­ hus som inte skall bebos av låntagaren. Vid lån till småhus som skall be­ bos av låntagaren kan fästas villkoret att han medverkar till att bostads­ förmedlingen får förmedlingsrätt till den bostad han lämnar (prop. 1967: 100 s. 252, SU 100, rskr 265). Det framhålls att den övervägande delen av nyproduktionen av bostäder under de senaste åren har finansierats med stöd av statliga bostadslån.

I den mån kommunerna har hand om fördelningen av bostäder förelig­ ger alltså enligt kommittén goda möjligheter att med kommunernas med­ verkan åstadkomma skydd mot rasdiskriminering. Dessa möjligheter till skydd mot rasdiskriminering föreligger emellertid endast i fråga om en 20

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

21

del av bostadsmarknaden. Vissa fastighetsägare är inte på angivet sätt beroende av det allmänna. Framför allt gäller detta fastighetsägare som ej yrkesmässigt överlåter eller upplåter lägenheter eller bostadshus. Samma är förhållandet med hyresvärdar som hyr ut en del av sin bostad eller hyr ut hela denna »i andra hand».

I fråga om skydd mot rasdiskriminerande villkor i hyresavtal erinras om den nya bestämmelsen i 3 kap. 64 § lagen om nyttjanderätt till fast egen­ dom. Med stöd av denna bestämmelse, som bär trätt i kraft den 1 januari 1969 (se SFS 1969:346), kan hyresvillkor jämkas eller lämnas utan av­ seende, om tillämpningen av villkoret uppenbarligen skulle strida mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vara otillbörlig. Ett hyresvillkor av ras­ diskriminerande art bör kunna anses strida mot god sed i hyresförhållan­ den. Det sagda gäller enligt kommittén även den nya regeln i 3 kap. 46 § 9 nyss nämnda lag som, då hyresvärd har uppsagt hyresavtal rörande bo­ stadslägenhet, ger hyresgäst rätt till förlängning av avtalet, om hyresför­ hållandets upphörande skulle strida mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vara obilligt mot hyresgästen. Slutligen sägs i fråga om bostadsrätts­ föreningar, att visst skydd mot rasdiskriminerande åtgärder från föreningens sida mot dess medlemmar ligger i principen att alla medlemmar i en förening- skall behandlas lika (20 § andra stycket lagen om ekonomiska föreningar och 2 § lagen (1930: 115) om bostadsrättsföreningar).

Art. 5 punkt e IV fastställer rätten till allmän hälsovård, sjukvård, social trygghet och allmänna tjänster. Här hänvisar kommittén till en början till den prestationsskyldighet som åligger vissa för allmänheten avsedda in­ rättningar, bl. a. sjukvårdsinrättningar. Vad särskilt angår rätten till social trygghet gör vår sociallagstiftning ingen skillnad mellan personer av olika ras etc. Sverige har år 1963 ratificerat Internationella arbetsorganisa­ tionens konvention nr 118 angående utlänningars likställande med ett lands egna medborgare i fråga om social trygghet (prop. 1963: 29). Beträf­ fande rätten till allmänna tjänster i övrigt torde, som berörts i det före­ gående, kunna hävdas att en statlig eller kommunal befattningshavare som rasdiskriminerar i sin tjänsteutövning löper risk att ådömas påföljd enligt

BrB:s regler om ämbetsbrott.

I art. 5 punkt e V föreskrivs rätt till undervisning och utbildning. Det krav som innefattas häri är enligt kommittén uppenbarligen tillgodosett genom den allmänna skolplikten.

I fråga om art. 5 punkt e VI, rätten att deltaga på lika villkor i kulturell verksamhet, hänvisas till vad vid art. 5 punkt f sägs angående offentlig tillställning och allmän sammankomst.

Art. 5 punkt f nämner rätten att få tillträde till varje för allmänheten avsedd plats eller serviceinrättning, såsom kommunikationsmedel, hotell, restauranger, kaféer, teatrar och parker.

Beträffande denna föreskrift hänvisas i fråga om svensk rätt till en bör­

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

22

jan till bestämmelserna om allmän plats enligt allmänna ordningsstadgan

(1956: 617). Med stöd av denna författning kan myndighet meddela före­ skrifter om den allmänna ordningen på allmänna platser och därmed jäm­ förliga områden. Dessa föreskrifter kan inte lagligen ha rasdiskrimineran­ de karaktär.

Av serviceinrättningar för allmänheten nämns först kommunikationsme­ del. Sådana är i stor utsträckning offentliga eller står under offentlig kon­ troll. Även åtskilliga andra inrättningar är offentliga i den meningen att de drivs av staten, kommuner eller andra offentligrättsliga subjekt eller av en­ skilda subjekt vilka underkastats en rättslig särreglering av en art som nor­ malt inte förekommer vid privatföretag utan endast vid inrättningar som ingår i den offentliga förvaltningsorganisationen.

Offentliga inrättningar av detta slag är t. ex. postverket, televerket, sta­ tens järnvägar, statens vattenfallsverk, sjukvårdsinrättningar, undervis­ ningsanstalter, bibliotek, arkiv och muséer, penninginrättningar, försäk- ringsinrättningar, elektricitets- och gasverk samt vattenlednings-, avlopps- och renhållningsverk. Sådana inrättningar har i regel prestationsplikt gent­ emot envar. I flera fall finns uttryckliga bestämmelser om sådan plikt, ex­ empelvis i järnvägstrafikstadgan och telegrafreglementet. Ett annat ex­ empel är förordningen (1940: 910) ang. yrkesmässig automobiltrafik m. m. Även utan uttryckliga bestämmelser därom torde prestationsplikt få antas föreligga för de flesta statliga och kommunala inrättningar av förevarande art. Beträffande inrättningar som drivs av andra subjekt än stat eller kom­ mun kan förbehåll om prestationsskyldighet ha gjorts i samband med att myndighet har fastställt reglemente e. d. Garantier för att prestationsplik- ten fullgörs finns i att olika rättsliga påföljder kan drabba inrättningens huvudman, t. ex. förlust av tillstånd eller statsbidrag, eller dess tjänstemän i form av straffrättsligt eller disciplinärt ansvar och skadeståndsansvar. Därjämte har den enskilde möjligheter att påkalla rättsliga åtgärder i för­ hållande till inrättningen, bl. a. klagomål eller besvär.

När en inrättning av detta slag inte uppfyller sin plikt att prestera kan, som förut nämnts, indragning av myndighets tillstånd komma i fråga som sanktion. Sådan sanktion kan bli aktuell även i andra fall. I åtskilliga för­ fattningar anges att tillstånd för näringsidkare att utöva viss verksamhet under vissa omständigheter kan återkallas. En närmare redogörelse för ett flertal sådana författningar lämnas i betänkandet på s. 50—52.

Företag som idkar sjö- eller lufttrafik är i allmänhet inte underkastade någon sådan rättslig reglering att de på samma sätt som kommunikations­ medel till lands kan betecknas som offentliga inrättningar. För fartygstra­ fik fordras i allmänhet inte något tillstånd av offentlig myndighet och för­ hållandet mellan redare samt befraktare eller passagerare är reglerat ge­ nom allmän lag. För luftfart i regelbunden trafik på viss luftfartsled eller annan luftfart mot ersättning krävs viserligen statligt tillstånd, men rätts­

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

23

förhållandet mellan lufttrafikföretag och dess trafikanter är i huvudsak reglerat genom allmän lag.

Andra serviceinrättningar som nämns i art. 5 punkt f är hotell, restau­ ranger och kaféer. I fråga om sådana inrättningar föreligger vissa krav på myndighets tillstånd enligt hotell-, rusdrycksförsäljnings- och ölförsälj- ningsförordningarna. Särskilda bestämmelser som gör det möjligt att ingri­ pa mot utövad rasdiskriminering finns inte. I den mån tillståndsgivningen inte kan användas för att dirigera företagets val av gäster lär den som dri­ ver inrättningar av nämnda slag fritt kunna välja sina gäster.

Bland de i punkt f angivna serviceinrättningarna nämns också teatrar. Vissa möjligheter till skydd mot rasdiskriminering får anses ligga i att vissa teatrar är beroende av anslag av allmänna medel. Några särskilda bestäm­ melser till skydd mot rasdiskriminering finns dock inte. På liknande sätt förhåller det sig med andra inrättningar som anordnar offentliga tillställ­ ningar, t. ex. konserter, eller allmänna sammankomster, exempelvis före­ läsningar.

Uppräkningen i punkt f av för allmänheten avsedda serviceinrättningar är inte uttömmande utan får enligt kommittén ses som en exemplifiering. Banker, butiker, frisersalonger och liknande inrättningar tillhör också före­ varande kategori liksom advokatbyråer, tandläkarmottagningar o. d. Över huvud taget hör hit alla inrättningar som har till syfte att tillhandahålla allmänheten nyttigheter av olika slag. Frånsett möjligheten att i en del fall ingripa med åtgärder som åtal för ämbetsbrott eller indragning av tillstånd finns beträffande dessa inrättningar inte något rättsligt skydd mot rasdis­ kriminering.

Konventionsstaterna skall enligt art. 6 tillförsäkra envar under deras ju­ risdiktion verksamt skydd och verksamma rättsliga medel mot varje ras­ diskriminerande handling som kränker hans mänskliga rättigheter och grundläggande friheter i strid mot konventionen. Skyddet skall beredas ge­ nom vederbörande nationella domstolar och andra statliga institutioner. Vi­ dare skall konventionsstaterna tillförsäkra envar rätt att vid sådana dom­ stolar begära ersättning för skada som han har lidit till följd av sådan diskri­ minering.

Kravet att envar skall tillförsäkras verksamt skydd och verksamma rätts­ liga medel genom nationella domstolar och andra statliga myndigheter för­ utsätter enligt kommittén, att konventionsstaternas interna rättssystem är utformat i enlighet därmed. En första förutsättning för meddelande av rätts­ skydd är att det finns regler av processuell natur som medger envar att vända sig till domstolar eller liknande organ. För bifall till ett yrkande om rättsskydd är dessutom nödvändigt att det finns materiella regler som till­ låter detta. Enligt art. 6 skall rättsskydd finnas mot varje rasdiskrimineran­ de handling som kränker mänskliga rättigheter och grundläggande friheter i strid med konventionen. Om sådant rättsskydd skall kunna meddelas

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 dr 1970

25

tering av det rättsliga skyddet mot rasdiskriminering i fråga om service­ inrättningar behövs för överensstämmelse mellan svensk rätt och föreva­ rande konventionsföreskrift.

Eftersom art. 5 avser avskaffande av alla former av rasdiskriminering, dvs. inte bara rasdiskriminering i de förhållanden som särskilt nämns i artikeln, erinrar kommittén om att svensk rätt inte har någon generell be­ stämmelse mot rasdiskriminering, riktad mot enskilda.

5.3 Allmän motivering till lagförslagen

I frågan om valet av me del mot rasdiskriminering anför kommittén, att även andra sanktionsformer än kriminalrättsliga bör över­ vägas. Detta överensstämmer med principen att kriminalisering bör använ­ das som sanktionsform bara om andra medel är mindre lämpliga för att få till stånd en viss önskad ordning i samhällslivet. Konventionen utgör härvidlag inte något hinder. Visserligen fordrar konventionen att lagstift­ ning finns, om det är påkallat av omständigheterna. Denna lagstiftning be­ höver emellertid inte vara av kriminalrättslig natur. Ett undantag härifrån utgör dock i viss mån art. 4 punkterna a och b, som kräver att där uppräk­ nade diskriminerande handlingar under vissa förutsättningar skall vara straffbara.

Beträffande rasdiskriminerande beteenden anförs att i huvudsak följan­ de andra sanktionsformer än rent kriminalrättsliga kan komma i fråga. Man kan införa ett system, varigenom domstol eller annan myndighet vid vite ålägger någon att upphöra med rasdiskriminering eller att försätta den drabbade i en situation som motsvarar den i vilken han skulle ha varit om han inte utsatts för diskrimineringen. Vidare kan man tänka sig att i avtal, t. ex. mellan kommunal eller statlig myndighet, å ena sidan, och en­ skilda personer eller företag, å andra sidan, ta upp bestämmelser varige­ nom det allmännas motpart vid vite åtar sig att i sin anställningspolitik etc. ej vidta rasdiskriminerande åtgärder. En annan sanktionsform är ogil­ tigförklaring av rättshandlingar. En ytterligare utväg är att vid myndighets tillståndsgivning kräva att den som får tillstånd till viss näringsverksam­ het inte rasdiskriminerar och att sedan, om villkoren ej iakttas, dra in till­ ståndet. Vidare kan nämnas åtgärder av icke-rättslig natur, särskilt eko­ nomisk bojkott mot enskilda personer eller företag som utövar rasdiskri­ minering. En kommun upphör t. ex. med att göra inköp hos ett företag som rasdiskriminerar.

När det gäller att inskrida med lagstiftning mot rasdiskriminering måste man vid valet av sanktionsform ta hänsyn till i vad mån man kan räkna med att kunna beivra inträffade fall av rasdiskriminering. Här framträder särskilt problemet om möjligheterna att föra bevisning. Om svårigheter ofta föreligger att föra bevisning om ett visst beteende, är detta en om­ ständighet som talar mot att i lag föreskriva sanktioner mot detta beteen­ de. Detta gäller särskilt kriminalrättsliga sanktioner.

27

I båda de nämnda formerna av spridande av på rasöverlägsenhet grun­ dade idéer ingår spridande av åsikter om att en viss ras e. d. i ett eller flera avseenden är överlägsen en annan ras. Detta aktualiserar gränserna mot yttrandefriheten. På motsvarande sätt som nu gäller om hets mot folk­ grupp måste det vara ett önskemål att inte förbjuda omdömen som ingår i försök till en saklig och objektiv beskrivning av en viss ras eller folk­ grupp. Kommittén menar därför att man måste med beaktande av prin­ cipen om yttrandefrihet söka fastställa vilka slags omdömen som inte bör få spridas.

Mot bakgrunden av diskussionen vid konventionens tillkomst måste av­ fattningen av denna innebära att principen om yttrandefrihet — liksom principen om föreningsfrihet — inte skall inskränkas genom art. 4. Utta­ landen av sådan innebörd har under år 1968 även gjorts av Europarådets ministerkommitté i dess resolution (68) 30. Denna uppfattning ligger till grund för den följande diskussionen om art. 4.

En möjlig lösning för alt tillgodose konventionens krav på lagstiftning synes vara att anknyta till bestämmelsen i 16 kap. 8 § BrB om hets mot folkgrupp. Denna är riktad endast mot propaganda som arbetar med ho­ telser, osanna uppgifter eller påståenden, vilka på grund av sin form eller i övrigt är att anse som smädelser. Bestämmelsen skulle enligt kommit­ tén kunna ändras så att den omfattar den som genom hot, förtal eller smädelse sprider åsikter om värdeskillnad mellan olika raser eller mellan folkgrupper med olika hudfärg, nationalitet e. d. Härvid skulle föremålet för detta hot, förtal eller smädelse bli den eller de raser eller folkgrupper som direkt eller indirekt påstås vara av underlägsen natur, t. ex. icke-vita folkgrupper. Motsvarande objekt i det nuvarande brottet hets mot folk­ grupp har en mer begränsad bestämning, nämligen folkgrupp med viss här­ stamning. Genom att ändra regeln om hets mot folkgrupp så att föremå­ let för hot etc. inte begränsas på angivet sätt utan i stället vidgas till att avse ras eller raser eller folkgrupp eller folkgrupper av viss ras eller med viss hudfärg eller av visst nationellt eller etniskt ursprung skulle straff­ barhet kunna inträda, även om objektet för den brottsliga handlingen är mer allmänt. Det skulle vara tillräckligt om t. ex. en viss ras eller en folkgrupp med viss hudfärg prisas på sådant sätt att alla andra raser resp. folkgrupper med annan hudfärg måste anses smädade. Skillnaden i förhål­ lande till hets mot folkgrupp i dess nuvarande form skulle bli den att för straffbarhet inte nödvändigtvis krävs att hotet etc. är riktat mot en sär­ skilt utpekad folkgrupp. Även ett kollektiv av raser eller folkgrupper skulle kunna vara föremål för brottslig handling. Härigenom skulle ges större möjligheter att beivra sådant spridande av åsikter om rasöverläg­ senhet som omfattas av art. 4.

En lagändring av nu antytt slag skulle innebära en utvidgning av den brottsliga handlingens föremål. Själva den brottsliga handlingen — hot, förtal, smädelse — skulle inte ändras. Härav följer att straffbarhet skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

28

kunna inträda även i de fall då det i ett meddelande inte uttryckligen fram­ förs åsikter rörande värdeskillnad mellan olika raser. Redan den omstän­ digheten att ett på det nyss angivna sättet bestämt objekt utsätts för hot, förtal eller smädelse skulle alltså kunna medföra straff. En sådan straff­ bestämmelse är vidare än en regel som för straffbarhet också skulle fordra spridande av åsikter om värdeskillnad mellan raser e. d. Å andra sidan är regeln, genom att den endast avser hot, förtal och smädelser, mer be- giänsad än vad konventionsartikeln synes vara. Kommittén anser denna begränsning ej vara avsevärd, eftersom de gärningar som man vill hindra torde ofta begås under omständigheter som kan karakteriseras som hot, förtal eller smädelse.

Det måste enligt kommittén beaktas att konventionsföreskriften avser allt spridande av på rasöverlägsenhet grundade idéer, medan regeln om hets mot folkgrupp avser endast handling som sker offentligen. Det sist­ nämnda innebär, att uttalandet skall direkt vända sig till allmänheten, ske muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift som sprids eller i annat meddelande till allmänheten.

Att kriminalisera allt spridande av uttalanden eller andra meddelanden som innefattar hot, förtal eller smädelse av ras, folkgrupp m. m. skulle medföra att även t. ex. ett uttalande avsett enbart för en nära anhörig skulle kunna vara straffbart. Mot en så långtgående straffbestämmelse talar bl. a. bevissvårigheterna. Kommittén tillägger emellertid att å andra sidan torde, om man strävar efter att nå största möjliga överensstämmelse med kon­ ventionsföreskriften, ett offentlighetskrav som i straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp innebära en alltför kraftig begränsning. Man synes i den­ na fråga, på samma sätt som i 16 kap. 6 § BrB om samhällsfarlig ryktes­ spridning, kunna låta den brottsliga handlingen bestå i spridande bland allmänheten. Det blir därvid tillräckligt, att förtal sprids bland allmän­ heten genom upprepade uttalanden vid privata samtal.

Det anförda leder fram till en bestämmelse, enligt vilken det är straff­ bart att bland allmänheten sprida uttalande eller annat meddelande, vari ras eller raser eller folkgrupp eller folkgrupper av viss ras eller med viss hudfärg eller av visst nationellt eller etniskt ursprung hotas, förtalas eller smädas.

Kommittén undersöker därefter det fall av spridande av på rasöverläg­ senhet grundade idéer som enligt vad i det föregående har sagts innefattar, förutom spridande av åsikter om värdeskillnad mellan olika raser e. d., även uppmaning till vissa handlingar.

Vad angår uppmaningar till straffbara handlingar hänvisas till uppvig- lingsbrottet i 16 kap. 5 § BrB. Enligt detta lagrum straffas den som munt­ ligen inför menighet eller folksamling, i skrift som sprids eller utlämnas för spridning eller i annat meddelande till allmänheten uppmanar eller el­ jest söker förleda till bl. a. brottslig gärning. Det är uppvigling att i ett

Kungi. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

meddelande till allmänheten söka förleda denna till sådan rasdiskrimine­ ring för vilken har föreskrivits straff. Sådant spridande av på rasöverläg­ senhet grundade idéer som inbegriper uppmaning till straffbara rasdiskri­ minerande handlingar är alltså enligt kommittén i princip delvis redan kriminaliserat genom uppviglingsbestämmelsen.

Kommittén erinrar om att det för att uppvigling skall vara för handen fordras att brottet sker genom meddelande till allmänheten och att det innefattar ett försök till förledande av denna. På grund av dessa rekvisit föreligger en begränsning också av vad som kan straffas, när det gäller uppmaningar till straffbara handlingar av rasdiskriminerande art. I bety­ dande utsträckning torde dock sådana uppmaningar som inte faller under uppvigling kunna straffas som hets mot folkgrupp, särskilt om området för sistnämnda brott utvidgas på sätt som förut har angetts. Uppmaningar­ na lär nämligen ofta åtföljas av hot, förtal eller smädelse. Vidare anmärks att en uppmaning som ej riktar sig till allmänheten men väl till viss eller vissa personer kan föranleda ansvar för medverkan till brott enligt 23 kap. 4 § BrB.

Kommittén anför om konventionens föreskrift om allt spridande av på rashat grundade idéer att denna är uppbyggd på liknande sätt som före­ skriften om allt spridande av idéer grundade på rasöverlägsenhet. Rashat synes kunna sägas bestå i att på starkt emotionell grund, med inslag av förakt och avsky, hysa den uppfattningen att en viss ras eller folkgrupp har en eller flera mindervärda egenskaper. Vidare torde i regel den som har en sådan uppfattning också önska att medlemmarna av rasen eller folkgruppen i fråga skall utsättas för kränkningar. Spridande av rashat skulle alltså betyda ett tillkännagivande och spridande av åsikten att eu ras e. d. har någon mindervärdig egenskap. Sådant spridande innefattas i spridande av på rasöverlägsenhet grundade idéer som detta uttryck har uppfattats av kommittén enligt det förut sagda. Det andra ledet i den an­ tagna innebörden av uttrycket rashat, att rasen eller folkgruppen i fråga bör utsättas för kränkningar, har karaktären av en uppmaning till ras­ diskriminering. I den mån rasdiskriminering, till vilken sålunda uppma­ nas, utgör brottslig gärning, kan uppvigling enligt 16 kap. 5 § BrB före­ ligga.

Av det anförda torde enligt kommittén följa att spridande av idéer som grundas på rashat väsentligen omfattar samma slags gärningar som spri­ dande av på rasöverlägsenhet grundade idéer. Därför anser sig kommittén beträffande spridande av idéer, grundade på rashat, kunna hänvisa till vad den har uttalat om spridande av idéer, grundade på rasöverlägsenhet. Kommittén understryker att delade meningar givetvis kan råda om den bestämning av uttrycket rashat som kommittén har utgått från. Med hän­ syn till den oklarhet som vidlåder uttrycket bör man inte använda det i en straffbestämmelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

31

Kommittén anser det vara av stor betydelse för den föreslagna bestäm­ melsens effektivitet att en motsvarighet till bestämmelsen tas upp i 7 kap. 4 § 12 TF. En sådan ändring föreslås också av kommittén. Ändringen får betydelse även för yttrandefriheten i radio och television genom den anknyt­ ning till TF som radioansvarighetslagen har.

Vidare anför kommittén att den nuvarande regeln om hets mot folkgrupp avser, förutom folkgrupp med viss härstamning, även folkgrupp med viss trosbekännelse. Kommittén framhåller att dess uppdrag inte omfattar diskri­ minering som kan tänkas förekomma på religiös grund. Genomförs en änd­ ring av offentlighetsrekvisitet i regeln om hets mot folkgrupp, synes skäl föreligga att låta ändringen också innefatta folkgrupp med viss trosbekän­ nelse. Därför föreslås att ändringen i fråga också får gälla dessa grupper.

Beträffande art. 5 framhåller kommittén att av de däri särskilt angivna punkterna är de som avser arbetsförhållanden, bostadsförhållanden och ser­ viceinrättningar för allmänheten inte helt täckta av svensk rätt.

I vilken utsträckning det i Sverige faktiskt förekommer diskriminering inom dessa samhällsområden är en fråga som, i likhet med vad som gäller förekomsten i vårt land av rasdiskriminering i övrigt, inte kan besvaras med bestämdhet.

I fråga om arbetsförhållanden inom den statliga och kommu­ nala sektorn är framför allt reglerna i 20 kap. BrB i princip ägnade att mot­ verka diskriminering mot arbetstagare från arbetsgivares sida, eftersom tjänsteman som gör sig skyldig till sådan diskriminering kan drabbas av ansvar för ämbetsbrott. Inom den enskilda sektorn saknas motsvarande möjlighet till straffrättsligt ingripande. Den väsentliga frågan är därför om ett förstärkt skydd mot rasdiskriminering bör införas särskilt för den en­ skilda sektorn av arbetsmarknaden. Enligt kommittén möter det principiella betänkligheter att med lagbestämmelser ingripa reglerande i förhållandena på arbetsmarknaden. Detta understryks av den omständigheten att även ingripanden av civilrättslig art i förhållandet mellan parterna på arbets­ marknaden enligt traditionen i vårt land bör ske i minsta möjliga utsträck­ ning. Kommittén framhåller emellertid, att avtalsfrihetens princip på arbets­ marknaden liksom på andra områden har fått råda endast om den fyllt en funktion som har kunnat bedömas som socialt nyttig. Principen om arbets­ marknadens frihet bör alltså inte ses som något absolut utan kan genom­ brytas — även med straffrättsliga regler — om så anses nödvändigt av so­ ciala hänsyn. Innan kriminalisering eller annan lagstiftning som skulle bryta mot vår tradition på förevarande samhällsområde tillgrips, bör dock andra vägar prövas.

Vid denna prövning måste särskild vikt fästas vid att arbetsmarknadens parter i hög grad har fasta organisationer som samarbetar med varandra en­ ligt ett hävdvunnet mönster. Det kan förutsättas att dessa organisationer

33

av förlikningsförfarande övervägas. Innan ställning tas härtill krävs emel­ lertid enligt kommittén ytterligare undersökningar. Kommittén har inte an­ sett sig böra företa sådan utredning.

Beträffande den yrkesmässiga delen av bostadsmarknaden anser sig kom­ mittén emellertid böra föreslå ett förbud mot rasdiskriminering. Den när­ mare utformningen av bestämmelsen behandlas i det följande.

I fråga om den i art. 5 fastslagna rätten för envar att få tillträde till serviceinrättningar för allmänheten kan enligt kommit­ tén med utgångspunkt från den exemplifiering som lämnas i konventions- föreskriften tre olika kategorier serviceinrättningar urskiljas, dels sådana som avser kommunikationsmedel, dels hotell, restauranger, kaféer och lik­ nande, dels teatrar o. d. Utmärkande för dessa inrättningar är att allmän­ heten där tillhandahålls varor eller tjänster av huvudsakligen standardise­ rad art.

Det finns emellertid andra inrättningar som har samma kännetecken som de nyss angivna, t. ex. vanliga affärer, samt bensinstationer, bilverkstäder, frisersalonger, skomakerier o. d. vilka huvudsakligen tillhandahåller tjäns­ ter av hantverksmässig art. Med dessa kan också t. ex. sådana som ägnar sig åt bil- eller båtuthyrning jämställas.

Kommittén nämner i detta sammanhang även företag som tillhandahåller annan egendom än varor. Allt slag av egendom kan komma i fråga, såväl lös som fast. Vad fast egendom beträffar anges tillhandahållande av bostadsfas­ tigheter som ett praktiskt fall, exempelvis ett byggnadsföretag som produce­ rar och till allmänheten utbjuder radhus för försäljning. När det gäller rät­ tigheter nämns utbjudande av hyres- och bostadsrätter.

Det finns enligt kommittén anledning att uppmärksamma att inrättning­ ar som tillhandahåller icke standardiserade varor eller tjänster ofta erbju­ der även standardiserade varor eller tjänster. Som exempel härpå nämns banker. T. ex. försäljning av premieobligationer får anses som en standardi­ serad tjänst. Andra inrättningar som i likhet med banker tillhandahåller all­ mänheten tjänster av såväl standardiserad som icke standardiserad typ är exempelvis försäkringsbolag. Även advokatbyråer och läkarmottagningar torde enligt kommittén kunna i viss utsträckning hänföras till denna kate­ gori.

En bestämmelse mot rasdiskriminering på nu ifrågavarande område bör enligt kommittén avfattas så att den täcker handlingar i alla de förhållan­ den som nu har antytts. I fråga om den närmare utformningen av ett sådant förbud anför kommittén följande.

Förbudet skall hänföra sig till inrättningar som tillhandahåller allmän­ heten tjänster, varor eller annan egendom. Tanken är därvid väsentligen att den som i sitt yrke har till uppgift att gå allmänheten till handa i ett eller annat avseende inte skall rasdiskriminera i sin yrkesutövning. Såväl enskil­ da näringsidkare som personer anställda i enskild eller allmän tjänst kom­ mer härvid i fråga.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 87

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

35

sådan diskriminering förekommer. Det är också angeläget att nu införa så­ dan bestämmelse för att motverka den eventuella uppkomsten av en mer ut­ bredd rasdiskriminering i framtiden.

Eftersom den diskuterade bestämmelsen om förbud mot rasdiskrimine­ ring har ett vidsträckt giltighetsområde, kan man enligt kommittén räkna med att svårigheter i vissa fall kan uppkomma att bevisa att rasdiskrimine­ ring har förekommit. Detta gäller särskilt näringsidkare eller anställda som tillhandahåller tjänster av kvalificerad art. Sådana personer torde i större utsträckning än andra, t. ex. sådana som säljer standardiserade varor, ha möjlighet att genom påståenden om bristande tid, förmåga eller annat dölja att de på grund av rasfördomar inte vill stå till tjänst. Även om det sålunda ibland torde vara svårt att komma åt undanflykter av detta slag, synes man dock kunna utgå från att bevisning i ifrågavarande avseende kan föras åt­ minstone vid upprepade fall av rasdiskriminering från en viss persons sida.

En fördel med en allmän regel med vidsträckt tillämpningsområde är en­ ligt kommittén att man undgår att genom en mera preciserad bestämning av vissa områden inom t. ex. näringslivet indirekt ange att inom andra om­ råden, som inte omfattas av bestämmelsen, rättsligt ingripande mot ras­ diskriminering ej kan äga rum. En allmän regel har också den fördelen alt man inte utpekar näringsidkare eller andra inom vissa områden såsom sär­ skilt benägna att rasdiskriminera.

Enligt kommitténs mening bör den ifrågasatta regeln få formen av ett straff sanktionerat förbud. För åtskilliga av berörda verksamheter gäller vis­ serligen regler om tillståndsgivning. Ingripande mot rasdiskriminering skul­ le kunna ske med utnyttjande av dessa regler. Emellertid finns inte till- ståndsregler för alla verksamheter och de bestämmelser som finns om åter­ kallelse av tillstånd tar ej direkt sikte på rasdiskriminering. Med hänsyn här­ till och eftersom det diskuterade förbudet avser också anställda i såväl en­ skild som allmän tjänst, torde det inte vara tillräckligt att i förevarande av­ seende hålla sig till bestämmelser om tillståndsgivning. Införs straffsanktio- nerat förbud mot rasdiskriminering med relativt vidsträckt tillämpningsom­ råde, synes man emellertid kunna anta att detta förhållande får betydelse för praxis i tillståndsärenden. Kommittén erinrar om att i åtskilliga författning­ ar med regler om tillståndsgivning sägs att tillstånd kan dras in, varning meddelas m. in., om den som innehar visst tillstånd är olämplig eller om särskilda skäl föreligger. Sådana bestämmelser torde i vissa fall kunna ut­ nyttjas för att inskrida mot tillståndsinnehavare som utövar rasdiskrimine­ ring.

På grund av det anförda föreslår kommittén, att näringsidkare eller den som är anställd hos honom i hans näringsverksamhet eller den som är an­ ställd i allmän tjänst skall kunna straffas, om han i sin yrkesutövning på grund av någons ras eller hudfärg eller nationella eller etniska ursprung inte går denne till handa på allmänt gällande villkor. Bestämmelsen bör enligt kommittén tas in i 16 kap. BrB som en ny paragraf, betecknad 8 a §.

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

39

av har redovisats i den allmänna motiveringen. För att en person som är anställd hos näringsidkare skall omfattas av den föreslagna bestämmelsen fordras att anställningen i fråga avser huvudmannens näringsverksamhet. Den som t. ex. är anställd hos en näringsidkare i dennes privata hushåll faller alltså utanför bestämmelsen.

Med anställda i allmän tjänst avses huvudsakligen personer med an­ ställning hos stat eller kommun. Men även personer i vissa andra organisa­ tioner än stat eller kommun kan enligt förslaget anses vara anställda i all­ män tjänst. Härvid åsyftas anställda i sådana av Kungl. Maj :t stadfästade allmänna inrättningar som t. ex. utövar någon offentlig funktion, tjänar ett allmännyttigt ändamål eller har grundats med hjälp av allmänna medel eller åtnjuter understöd av sådana medel (SOU 1944: 69 s. 433). Dessa in­ rättningar torde dock i viss utsträckning även kunna betecknas som nä­ ringsidkare.

Den uraktlåtenhet att handla som uttrycket »icke går någon till handa» innebär skall medföra att den drabbade inte på allmänt gällande villkor bereds möjlighet att få den vara, tjänst etc. varom är fråga. Sådan urakt­ låtenhet kan manifestera sig på olika sätt. För det första kan den komma till uttryck genom uttalande, åtbörd, våldshandling eller annat positivt förfarande, varigenom förut nämnda effekt inträder. Exempel härpå är att en person avhyses från en lokal, där vissa tjänster tillhandahålls, eller debiteras högre avgift än andra. Vidare kan uraktlåtenheten ådagaläggas genom passivitet. Som exempel nämns att en näringsidkare inte bryr sig om att betjäna en kund som har infunnit sig i hans affärslokal eller låter kunden vänta obefogat länge på betjäning.

Skyldigheten att gå till handa på allmänt gällande villkor innefattar för­ bud mot såväl att helt förvägra någon möjlighet att komma i åtnjutande av den önskade varan eller tjänsten, som att visserligen bereda någon sådan möjlighet men på villkor som ofördelaktigt skiljer sig från vad som i all­ mänhet gäller för andra, exempelvis beträffande pris eller kvalitet.

Den föreslagna bestämmelsen förutsätter för straffbarhet att den brotts­ liga gärningen begås i yrkesutövning. Beträffande näringsidkare och hos honom anställda omfattar föreskriften följaktligen endast förhållanden som utgör del av näringsverksamheten. På motsvarande sätt är det straffbara området för den som är anställd i allmän tjänst begränsat till själva tjänste­ utövningen. Interna mellanhavanden i företag eller inrättningar, exempel­ vis sådana som rör förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, om­ fattas inte av bestämmelsen.

Ansvar kan enligt förslaget ådömas endast om anledningen till att nå­ gon inte går annan till handa är den senares ras, hudfärg eller nationella eller etniska ursprung.

Diskrimineringsgrunderna -— någons ras, hudfärg eller nationella eller etniska ursprung -—- överensstämmer med dem som är upptagna i art. 5 i

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

börd som i 9 § allmänna ordningsstadgan och 1 § lagen om allmänna sam­ mankomster.

Förslaget i denna del riktar sig mot anordnare av och medhjälpare till an- ordnare av offentlig tillställning eller allmän sammankomst. Uttrycket an­ ordnare och medhjälpare omfattar sådana personer som är angivna i para­ grafens första stycke. Därjämte vänder sig förslaget mot varje annan per­ son som anordnar eller hjälper till med att anordna tillställning eller sam­ mankomst av här avsett slag. Uttrycken anordnare och medhjälpare har allt­ så en mer vidsträckt betydelse än de motsvarande uttrycken näringsidkare och anställd i första stycket av 8 a §. Vid konkurrens mellan första och andra styckena bör andra stycket, som är av speciell natur, ha företräde.

Även i 8 a § andra stycket är det — liksom i första stycket — fråga om en uraktlåtenhet att handla, som för straffbarhet skall medföra en viss verkan, i detta fall att den drabbade inte på allmänt gällande villkor får till­ träde till tillställningen eller sammankomsten. Anordnaren eller medhjälpa­ ren måste alltså, för att inte göra sig skyldig till brottslig gärning, förfara så att denna effekt ej inträder. Kommittén hänvisar till vad den härom och i därmed förenade frågor har sagt i anslutning till 8 a § första stycket.

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

41

6. Remissyttrandena

Det övervägande antalet remissinstanser har i princip tillstyrkt kommitténs förslag till lagstiftning eller lämnat detta utan erinran i huvud­ sak.

Förslaget avstyrks av länsstyrelsen i Norrbottens län samt polismyn­ digheterna i Hälsingborg och Land. Dessa anser att något behov av ytterli­ gare lagstiftning mot rasdiskriminering inte föreligger f. n. och ej heller kan förväntas föreligga i en nära framtid. Remissinstanserna påpekar vidare att Sverige torde kunna ratificera FN-konventionen utan att den föreslagna lag­ stiftningen genomförs. Enligt länsstyrelsen synes på lång sikt det mest effektiva medlet att motverka sådana motbjudande företeelser som rashets och raspropaganda m. m. vara att samhället målmedvetet inriktar sig på upplysning och uppfostran av det uppväxande släktet till respekt och akt­ ning för människovärdet.

Vissa remissinstanser ställer sig tveksamma till kommitténs förslag under framhållande att de enstaka missförhållanden på området som har yppats inte påkallar någon lagstiftningsåtgärd. Av olika skäl vill de emellertid inte motsätta sig kommitténs förslag. Sålunda delar länsstyrelsen i Malmöhus län uppfattningen att mera svårartade former av rasdiskrimine­ ring kan uppkomma framdeles, bl. a. som en följd av ökad invandring till vårt land, samt anser att det därför torde finnas skäl att genom lagstiftning och andra åtgärder motverka uppkomsten av ras- och minoritetsproblein.

42

Enligt överåklagaren i Göteborg är det ogörligt att lagstiftningsvägen helt förebygga yttringar av rasism. För att hindra rasdiskriminering torde därför samhället i huvudsak få förlita sig på allmän upplysningsverksamhet i un­ dervisningsanstalter och massmedia. I princip har överåklagaren dock intet att eiinra mot utredningens förslag, eftersom det därigenom skapas förut­ sättning för ratificering av konventionen. Länsåklagarmyndigheten i Värm­ lands län anser att det närmast är åtgärder av annat slag än strafflagstift­ ning som är påkallade för att motverka de sällsynta undantagsfallen av ras­ diskriminering i vårt land. Eftersom det i fråga om arbetsförhållanden, som föi de berörda grupperna kanske är mest betydelsefullt, inte anses nöd­ vändigt med lagligt skydd mot diskriminering, kan strafflagstiftning kanske undvaras i de mindre betydelsefulla delar som kommittén föreslår. Även om en viss tvekan om behovet av strafflagstiftning kan föreligga, bör enligt länsåklagarmyndigheten kommitténs förslag tillstyrkas med hänsyn till den moralbildande effekt som möjligen kan uppnås.

Vad angår den föreslagna bestämmelsen i 8 § om hets mot f o 1 k- g r u p p är några remissinstanser kritiska mot det föreslagna offentlighets- rekvisitet. Överåklagaren i Stockholm anser att förslaget att vidga detta rek- \isit så att det avser spridande bland allmänheten medför att bestämmelsens omfattning blir alltför obestämd. Bevissvårigheterna måste också bli bety­ dande. Vidare kräver principen om yttrandefrihet och åsiktsfrihet en viss försiktighet med att kriminalisera uttalanden som sker inom en trängre krets. Enligt överåklagaren bör en lämplig avvägning vara att beskriva offentlighetsrekvisitet på samma sätt som för uppvigling i 16 kap. 5 § BrB.

Polismyndigheterna i Hälsingborg och Lund menar att skäl inte föreligger att vidga offentlighetsrekvisitet. Polismyndigheten i Malmö ifrågasätter det hållbara i kommitténs jämförelse med bestämmelsen i 16 kap. 6 § BrB om samhällsfarlig ryktesspridning och bestämmelsens tjänlighet som mönster i detta sammanhang. Ett rykte arbetar på ett helt annat sätt än en ras­ diskriminerande propaganda. Den klassiska ryktesbilden är just den i en mindre krets viskande upphovsmannen, som av sina lyssnare uppfattas komma med något från nyhets- och sensationssynpunkt begärligt. Situatio­ nen är i alla avseenden en helt annan, om utsagan bara är den talandes åsikt i rassammanhang och uppfattas säkerligen även så av en lyssnare som an­ nars inte är mäktig annat än grova nyanser, önskan att kopiera bestäm­ melsen om samhällsfarlig ryktesspridning torde också ge avsevärda bevis­ svårigheter vad avser gärningsmannens uppsåt och kretsens karaktär av »bekanta».

LO anser att den föreslagna utvidgningen av offentlighetsrekvisitet, som i och för sig är glädjande, inte framgår klart av lagtextens utformning.

Det är särskilt angeläget att förevarande typ av lagstiftning får en så en­ tydig språklig dräkt som möjligt. Allmänheten måste kunna förstå innebör­ den vid en direkt konfrontation med texten. LO framhåller också, att hot,

Kiingl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

43

förtal och smädelse inte helt täcker företeelser varigenom någon förlöjligas. Därför föreslås att även sådant beteende kriminaliseras.

I specialmotiveringen har nämnts att ordet meddelande i 8 § enligt kom­ mittén avses innefatta inte bara muntlig eller skriftlig framställning utan också t. ex. åtbörder eller framställning i bild, som ej kan anses som skrift. Enligt överåklagaren i Malmö är det önskvärt att denna innebörd av bestämmelsen framgår klarare.

Några remissinstanser påtalar bevissvårigheterna vid lagföring för brottet hets mot folkgrupp med den utformning som offentlighetsrekvisitet har fått i förslaget. Hovrätten för Övre Norrland erinrar om att det enligt den före­ slagna lydelsen skall visas att ett uttalande eller meddelande, som inte har skett offentligen, verkligen kan sägas ha blivit spritt bland allmänheten. Vidare skall utredas, att spridandet har skett i diskriminatoriskt syfte och inte exempelvis som ett privat yttrande av kanske olämplig men inte illa­ sinnad karaktär eller ett påstående med vetenskapliga anspråk i en etnogra­ fisk föreläsning. Gäller det hot eller smädelse synes några egentliga svårig­ heter knappast behöva uppstå men i fråga om förtal — där hovrätten utgår från att kommittén inte har avsett att göra någon ändring av förtalsbegrep­ pet i 16 kap. 8 § BrB och där man alltså har att röra sig med ett förtalsbe­ grepp av annan innebörd än i 5 kap. 1 § BrB — torde avgörandet ibland kunna bli vanskligt, betydligt svårare än f. n., när det är fråga endast om offentliga uttalanden. Även överåklagaren i Göteborg ifrågasätter om det inte i åtskilliga fall kommer att uppstå svårigheter att föra bevisning, sär­ skilt med tanke på kravet att gärningsmannens uppsåt skall omfatta sprid­ ning av uttalandet eller meddelandet bland en obestämd krets. Denna svå­ righet att föra bevisning torde emellertid inte vara av den styrka att den är en omständighet som talar mot den föreslagna straffsanktioneringen. Lik­ nande synpunkter framförs av bl. a. överåklagaren i Malmö.

Vad sedan angår räckvidden av det föreslagna förbudet i 8 a § mot ras­ diskriminering i näringsverksamhet säger hovrätten för

Övre Norrland, att kommittén knappast har anfört tillräckliga skäl för att nu ingripa med lagstiftning på ett vidare område än det som särskilt exem­ plifierats i konventionens art. 5. Vid bedömandet av om en sådan utvidgning är påkallad bör beaktas, att det i vart fall vad gäller näringsidkare eller an­ ställda som tillhandahåller kvalificerade tjänster torde vara mycket svårt att bevisa att rasdiskriminering har förekommit. Enligt hovrättens uppfatt­ ning har kommittén anlagt en väl optimistisk syn på bevismöjligheterna.

Beträffande näringsidkare, som tillhandahåller mindre kvalificerade tjäns­ ter, torde det väl vara lättare att föra fram sådant bevis. Att göra skillnad mellan dem och andra näringsidkare synes emellertid inte vara praktiskt ge­ nomförbart. Den enda skillnad som torde kunna göras och som möjligen kunde framstå som motiverad på grund av erfarenheterna synes vara mellan de näringsidkare som driver hotellrörelse, restaurangrörelse och liknande

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

45

LO anser att bestämmelsen i 8 a § andra stycket om offentliga tillställ­ ningar och allmänna sammankomster bör formuleras så att skyddet omfat­ tar även den som avvisas från sådan tillställning eller sammankomst.

Frågan om bevissvårigheter vid fall av rasdiskriminerande beteenden har berörts av flera remissinstanser. Bl. a. anser hovrätten för Övre Norrland att man inte bör låta sig avskräcka från att åstadkomma en lagstiftning som innehåller kanske inte alldeles effektiva lagbud, under förutsättning att dessa tydligt ger uttryck åt de principer som man anser böra vara vägle­ dande.

Om bevissvårigheterna i samband med det föreslagna förbudet mot ras­ diskriminering i näringsverksamhet framhåller Sveriges hotell- och restaurangförbund, att det torde stå klart att omständigheterna i samband med att en gäst avvisas från en restaurang i regel är sådana att någon diskus­ sion med honom om objektiva, godtagbara skäl för åtgärden inte kan kom­ ma i fråga. Formella regler, som t. ex. slipstvång eller förbud mot skinn­ jacka, förekommer numera mycket sällan. I de allra flesta fall grundas ett avvisande endast på vederbörande chefs personliga bedömning av gästens lämplighet med hänsyn till nykterhet, uppträdande, klädsel o. d. Denna be­ dömning kan självfallet ofta vara mycket vansklig och det finns sannolikt en benägenhet hos restaurangpersonalen att i tveksamma fall inte ta några risker. Detta måste respekteras, även om det ibland kan leda till misstag. Med kännedom härom har man anledning att ställa sig frågande till hur bevisningen skall föras i en rättegång. Kommitténs uttalande att man kan räkna med goda bevismöjligheter i de flesta fall som omfattas av regeln måste bedömas som alltför optimistiskt. Kommittén har knappast satt sig in i hur vanskliga och personliga bedömanden som från restaurangpersona­ lens sida måste läggas till grund för ett avvisande. Det är med hänsyn till restaurangpersonalens arbetsförhållanden i och för sig önskvärt att man kan lösa dessa problem genom en lämplig utformning av lagtexten. Det sy­ nes emellertid svårt att finna någon sådan formulering. Polismyndigheterna i Hälsingborg och Lund anför liknande synpunkter om bevissvårigheterna.

Straffskalan för det i 8 a § intagna rasdiskrimineringsbrottet bör enligt länsåklagarmyndigheten i Värmlands län graderas på det sättet att på brott som är ringa kan följa endast böter. Så är fallet med brottet hets mot folk­ grupp. Med en sådan straffskala kan ringa fall av rasdiskriminering avgö­ ras genom strafföreläggande och även genom distriktsåklagares beslut en­ ligt 20 kap. 7 § punkt 1 rättegångsbalken. LO anser att påföljden för ras­ diskriminering skall vara densamma som för hets mot folkgrupp, alltså i första hand fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, böter.

Den föreslagna brottsbeteckningen rasdiskriminering kan enligt länsåkla­ garmyndigheten i Hallands län beträffande vissa slag av förevarande gär­ ningar framstå som inadekvat. Om någon t. ex. skulle vägra att tillhanda­ hålla varor eller tjänster till en person av den anledningen att vederbörande

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

47

LO anser att rasdiskriminering är ett brott som till sin natur och upp­ byggnad i allt väsentligt överensstämmer med ärekränkningsbrotten och att det därför bör placeras i 5 kap. BrB. Det kan enligt LO t. o. m. övervägas, om inte ärekränkningsbestämmelserna bör revideras i syfte att låta dem omfatta även rasdiskriminerande åtgärder.

I några remissyttranden behandlas frågan om kriminaliseringen av ras­ diskriminerande åtgärder bör begränsas på det sätt som kommittén har föreslagit. Därvid framförs i vissa fall krav på längre gående lagstiftnings­ åtgärder.

Beträffande skydd mot rasdiskriminering i arbetsförhållanden uttalar RÅ, att det i och för sig är att beklaga att kommitténs förslag inte omfattar detta samhällsområde. Rätten till arbete torde vara den för en invandrare i främmande land väsentligaste av de i konventionens art. 5 uppräknade medborgerliga rättigheterna. Mycket talar emellertid för kom­ mitténs ståndpunkt att arbetsmarknadens parter bereds möjlighet att av- talsvägen reglera frågan, innan kriminalisering eller annan lagstiftning övervägs. Överåklagaren i Göteborg framhåller, att en konsekvens av kom­ mitténs allmänna hänvisning till förhållandena i Storbritannien borde vara att även rasdiskriminering på arbetsmarknaden kriminaliseras, överåkla­ garen ansluter sig dock till kommitténs bedömning att man på detta områ­ de i första hand bör söka medverkan av arbetsmarknadens organisationer för att finna ett system till skydd mot rasdiskriminering.

Arbetsgruppen för invandrarfrågor delar inte helt kommitténs mening att problemen på arbetsmarknaden inte är så stora att det är nödvändigt att nu ingripa med lagstiftning. Det är arbetsgruppens erfarenhet att det förekommer grava fall av diskriminering på den svenska arbetsmarkna­ den. Å andra sidan kan det vara vanskligt att med lagbestämmelser söka reglera förhållandet mellan parterna på arbetsmarknaden. Man kan även med viss rätt hävda att kommitténs lagförslag kan verka normbildande även på andra samhällsområden än dem som förslaget avser. Det kan lika­ ledes med fog sägas, att arbetsmarknadsparternas centrala organisationer på många sätt söker gripa in mot tendenser till rasdiskriminering. Men den diskriminering som förekommer när en arbetsgivare förklarar att han av princip inte anställer utlänningar kan få allvarliga följdverkningar. Det torde inte vara lagtekniskt omöjligt att kriminalisera åtminstone sådana annonser eller meddelanden som öppet anger diskriminerande villkor. Det finns t. ex. städfirmor som annonserar att de anställer bara svensk personal.

Det är inte givet att ett sådant meddelande kan anses utgöra hets mot folk­ grupp. Arbetsgruppen föreslår att man överväger en skrivning i anslutning till 16 kap. 8 § BrB genom vilken sådana meddelanden kriminaliseras.

Kommitténs ställningstagande i frågan om skydd mot rasdiskriminering i arbetsförhållanden är anmärkningsvärt enligt polismyndigheten i Malmö, som därvid särskilt framhåller den dominerande betydelse som rätten till

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

49

ring. Det är inte ovanligt att uthyrare av möblerade rum meddelar till rums- förmedlingsbyråer, att de »av princip inte hyr ut till utlänningar».

Kommitténs uppfattning att det inte f. n. finns skäl att föreslå lagstift­ ning mot organisationer som driver rasdiskrimine- nerande verksamhet delas inte av LO. Kommitténs diskussion om straff för medverkan till brott i vissa flagranta fall förefaller föga rea­ listisk. Huvudmotivet till att kommittén inte föreslår lagstiftning på detta område är att förhallandena i vårt land f. n. inte motiverar en sådan kri­ minalisering. Förhållandena i Sverige torde knappast heller motivera regle­ ring av s. k. olovlig kårverksamhet men det verkar föga troligt att förbudet häi emot skulle upphävas av den anledningen. Det är LO:s mening att blotta förekomsten av ett sådant förbud som avses i konventionens art. 4 punkt b kan bidra till att förhållandena inte behöver utvecklas så att gro­ grund skapas för bildande och deltagande i organisationer med rasdiskrimi­ nerande syfte. Därför är det synnerligen angeläget att i enlighet med kon­ ventionens rekommendationer kriminalisera organisationsbildande och del­ tagande i organisationer av avsett slag.

Socialvårdsstijrelsen i Malmö ställer sig tveksam till kommitténs stånd­ punkt att inte föreslå lagstiftningsåtgärder mot nyssnämnda slags organi­ sationer. Förbud mot organiserad rasdiskriminering kan enligt styrelsen få en moral- och opinionsbildande verkan. Styrelsen menar att ett orga- nisationsförbud i detta avseende sannolikt skulle bidra till kampen mot rådande rasfördomar i Sverige. Styrelsen säger sig vara medveten om att en eventuell lagändring skulle göra intrång på föreningsfriheten. Även om dagens förhållanden i Sverige inte motiverar en sådan kriminalisering finns det enligt styrelsen skäl till att redan nu i förebyggande syfte motverka till­ komsten av rasdiskriminerande propaganda i organiserad form.

Beträffande kommitténs redogörelse för gällande svensk rätt anmärker

Svenska samernas riksförbund att vad kommittén har anfört om rätten till lika behandling inför domstolar och andra rättsskipande organ inte torde vara riktigt såvitt angår samerna.

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

7. Departementschefen

7.1 Ratifikation av FN-konventionen

Uppfattningen om alla människors lika värde och lika rättigheter har i våra dagar hävdats med allt större eftertryck, både internationellt och na­ tionellt. Inte minst i vårt land har i den allmänna debatten krävts åtgärder för att motverka de förkastliga kränkningar av likabehandlingsprincipen som rasdiskriminering och liknande företeelser utgör. På det internationella planet har jämlikhetstanken uttryckts på olika sätt och inom skilda områ­ den, och särskilda instrument har skapats med syfte att förverkliga tanken.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 87

51

skäliga arbetsvillkor, arbetstagares och arbetsgivares förenings- och förhand­ lingsrätt samt rätten till social trygghet. För stadgans efterlevnad finns ett visst kontrollsystem. Sverige ratificerade stadgan den 17 december 1962, varvid gjordes vissa reservationer med hänsyn till bl. a. den svenska tradi­ tionen i fråga om reglering av vissa lönefrågor och andra förhållanden ge­ nom arbetsmarknadens parter utan statlig inblandning (prop. 1962:175, 2LU 32, rskr 365).

Den 25 juni 1958 antog Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens en konvention (nr 111) angående diskriminering i fråga om an­ ställning och yrkesutövning. Konventionsstaterna förbinder sig att utfor­ ma och tillämpa en nationell politik, avsedd att genom metoder, anpassa­ de efter landets förhållanden och praxis, främja likställdhet beträffande möjligheter och behandling i fråga om anställning och yrkesutövning i syfte att avskaffa varje diskriminering i dessa hänseenden på grund av ras m. m. I proposition till riksdagen (prop. 1959: 23) ansåg Kungl. Maj :t sig inte kunna tillstyrka svensk ratificering av konventionen med hänsyn till att principen om arbetsmarknadsparternas frihet att utan statlig in­ blandning träffa överenskommelser i lönefrågor inte kunde förenas med konventionens förpliktelse att främja lika lön för män och kvinnor. Riks­ dagen godtog denna ståndpunkt (2LU 1959: 2, rskr 83). Sedan LO och SAF år 1960 hade träffat en överenskommelse om avskaffande av de särskilda kvinnolönerna, föreslog Kungl. Maj :t emellertid 1962 års riksdag att god­ känna konventionen (prop. 1962: 70). Förslaget bifölls av riksdagen (2LU 26, rskr 333).

Unescos generalkonferens antog den 14 december 1960 en konvention mot diskriminering inom undervisningen. Enligt konventionen förbinder sig för- dragsslutande stat bl. a. att ändra varje författningsbestämmelse eller för- valtningspraxis som innebär diskriminering på grund av ras m. in. inom un­ dervisningen. Konventionen, som trädde i kraft den 22 maj 1962, har rati­ ficerats av Sverige (prop. 1967: 36, UU 10, rskr 369).

Vidare kan nämnas att FN:s generalförsamling den 16 december 1966 godkände två konventioner som — i likhet med Europarådets förut nämnda konvention och tilläggsprotokollen till denna — syftar till att ge effektivt skydd för de mänskliga rättigheterna, nämligen en konvention om medbor­ gerliga och politiska rättigheter och en konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Konventionsstat åtar sig att ge skydd för dessa rättigheter utan åtskillnad av något slag på grund av ras m. in. Konventio­ nerna, som ännu inte har trätt i kraft, har undertecknats av bl. a. Sverige. Proposition med förslag till godkännande av konventionerna torde komma att föreläggas 1970 års riksdag.

Utmärkande för de nu nämnda internationella överenskommelserna är bl. a. att däri avsedda rättigheter skall garanteras envar utan åtskillnad inte bara på grund av ras, hudfärg eller nationellt ursprung utan också på grund av kön, social härkomst, politisk åskådning, religion m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

53

inskränka erkännandet, åtnjutandet eller utövandet, på lika villkor, av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter». Konventionen är där­ emot inte tillämplig på sådana skillnader som konventionsstat gör mellan egna medborgare och medborgare i andra stater (art. 1).

Art. 2—7 innehåller bestämmelser om olika förpliktelser som konven­ tionsstat åtar sig genom tillträde till konventionen. Enligt art. 2—3 för­ binder sig varje stat som tillträder konventionen att föra en politik som syftar till att avskaffa rasdiskriminering och att därvid bl. a. förbjuda och med alla lämpliga medel göra slut på rasdiskriminering från personers, gruppers och organisationers sida. Konventionsstat skall enligt art. 6 till­ försäkra envar under dess jurisdiktion rättsskydd mot rasdiskriminerande handlingar. I art. 7 åläggs konventionsstat att vidta åtgärder bl. a. för att bekämpa rasfördomar samt att sprida kunskap om ändamålet med och grundsatserna i olika FN-dokument.

Konventionens centrala artiklar är art. 4 och 5, som innehåller bestämda förpliktelser för konventionsstaterna berörande stora delar av samhälls­ livet. Art. 4 riktar sig mot all propaganda och alla organisationer, som grundar sig på uppfattningar eller teorier att någon ras eller persongrupp med viss hudfärg eller av visst etniskt ursprung är överlägsen någon annan eller som söker rättfärdiga eller främja rashat eller diskriminering i någon form. Art. 5 består av en rättighetskatalog och föreskriver att envar skall, utan åtskillnad grundad på ras, hudfärg eller nationellt eller etniskt ur­ sprung, tillförsäkras likhet inför lagen särskilt i fråga om de i artikeln angivna rättigheterna. I artikeln uppräknas ett stort antal politiska, med­ borgerliga, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, bl. a. rätten till bostad och till arbete och rättvisa arbetsvillkor, samt vidare rätten att vinna tillträde till varje för allmänheten avsedd plats eller serviceinrättning.

Beträffande de medel som konventionsstat skall använda för att komma till rätta med yttringar av rasfördomar från personers, gruppers eller orga­ nisationers sida sägs i art. 2 att härför skall begagnas alla lämpliga medel, »däribland den lagstiftning som omständigheterna påkallar». Den citerade satsen lades till för att göra konventionen mer godtagbar i fråga om kravet på lagstiftning. En konventionsstat är således skyldig att vidta lagstift­ ningsåtgärder endast när de faktiska omständigheterna i landet i fråga gör det nödvändigt. Om det i vederbörande stat inte förekommer någon ras­ diskriminering på visst område, torde alltså lagstiftning på det området inte krävas.

Som framgått av det föregående skall varje konventionsstat bedöma vil­ ka medel som skall användas för att genomföra konventionsbestämmelser- na. I art. 4 anges dock vissa former av rasdiskriminering som skall kunna bestraffas som brottslig handling. Beträffande konventionsstats förpliktel­ ser enligt art. 4 sägs dessutom, att genomförandet av dem skall ske med vederbörligt beaktande av de principer som har nedlagts i den allmänna

54

förklaringen om de mänskliga rättigheterna och av de rättigheter som ut­ tryckligen anges i art. 5 av konventionen. Detta innebär att framför allt principerna om yttrande- och föreningsfrihet inte får inskränkas genom art. 4.

I fråga om det närmare innehållet i konventionens allmänna bestämmel­ ser om konventionsstaternas förpliktelser (art. 1—7) får jag hänvisa till konventionstexten (bilaga 1) och redogörelsen under avsnitt 4.

För att trygga konventionens efterlevnad har föreskrivits ett särskilt rapport- och övervakningssystem (art. 8—16). Bl. a. skall en ständig kom­ mitté, kallad kommittén för avskaffande av rasdiskriminering, tillsättas av konventionsstaterna. Kommittén skall ha till uppgift bl. a. att granska konventionsstaternas rapporter om konventionens tillämpning och i sin tur rapportera och avge allmänna rekommendationer till FN:s generalförsam­ ling. De stater som har tillträtt konventionen skall svara för kostnaderna för kommittéledamöterna.

Om en konventionsstat finner att annan konventionsstat inte efterlever konventionens bestämmelser, kan den förstnämnda staten anmäla förhål­ landet för kommittén. Regleras inte ärendet genom t. ex. bilaterala för­ handlingar på ett för båda parter tillfredsställande sätt, kan ärendet åter hänskjutas till kommittén. Ärendet kan därefter bli föremål för handlägg­ ning inför en särskilt tillsatt förlikningskommission. Denna skall till kom­ mitténs ordförande lämna en rapport om tvisten och avge rekommenda­ tioner för dess lösning i godo. De tvistande staterna skall inom viss tid underrätta kommitténs ordförande huruvida de godkänner dessa rekom­ mendationer.

Enligt art. 14 punkt 1 kan konventionsstat när som helst förklara, att den erkänner kommitténs behörighet att ta emot och pröva framställningar från sådana enskilda personer eller grupper av enskilda inom statens juris- diktionsområde, som påstår sig ha genom den staten blivit kränkta i någon av de rättigheter som anges i konventionen. Framställning skall inte mot­ tas av kommittén, om den gäller en konventionsstat som ej har avgett så­ dan förklaring. Kommittén blir behörig att handlägga framställningar från enskilda först sedan minst tio konventionsstater har avgett förklaring en­ ligt art. 14 punkt 1.

Varje konventionsstat som avger förklaring enligt art. 14 kan upprätta eller utse ett organ inom sitt nationella rättsväsen, som är behörigt att ta emot och pröva framställningar från enskilda personer eller grupper av enskilda, sedan andra tillgängliga rättsmedel bär uttömts. Om klaganden inte får sitt fall reglerat på ett tillfredsställande sätt genom sådant organ, kan han inom viss tid hänskjuta ärendet till kommittén.

Konventionen skall ratificeras. I samband med ratifikation kan reserva­ tioner göras (art. 20). Emellertid tillåts inte reservation som är oförenlig med konventionens syfte och ej heller reservation som skulle hindra något

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

55

av de genom konventionen upprättade organen att verka. En reservation som minst två tredjedelar av konventionsstaterna har invändning mot god­ känns under inga omständigheter.

Tvist mellan två eller flera konventionsstater rörande konventionens tolk­ ning eller tillämpning, som inte biläggs genom förhandlingar eller genom de förfaranden som föreskrivs i konventionen, skall på begäran av någon av de tvistande staterna hänskjutas till internationella domstolen för av­ görande, såvida inte de tvistande enas om annat sätt att bilägga tvisten (art. 22

).

Konventionen trädde i kraft den 4 januari 1969, 30 dagar efter det att det tjugosjunde ratifikations- eller anslutningsinstrumentet deponerades hos FN:s generalsekreterare. Den blir bindande för därefter tillträdande stat på trettionde dagen efter deponerandet av ratifikationsinstrumentet. Av de nordiska länderna har hittills endast Island tillträtt konventionen.

Vid möte den 10 juli och den 29 augusti 1969 mellan de stater som då hade tillträtt konventionen upprättades i enlighet med art. 8 en kommitté för avskaffandet av rasdiskriminering. Därvid valdes dock endast 17 av kommitténs 18 ledamöter. Den adertonde avses bli vald i januari 1970. Nio av de ledamöter som ingår i den kommitté som väljs första gången efter konventionens ikraftträdande skall väljas för en tid av endast två år. Övriga ledamöter väljs för en period av fyra år.

I en resolution (68) 30, som Europarådets ministerkommitté antog den 31 oktober 1968, uppmanas Europarådets medlemsstater att underteckna och ratificera FN-konventionen om rasdiskriminering samt att på allt sätt stöd­ ja ett effektivt genomförande av den. Resolutionen innehåller också en upp­ maning till medlemsstaterna att vid deponerandet av ratifikationsinstru­ menten avge förklaring, vari de betonar den betydelse de tillmäter dels den hänvisning som görs i konventionen till de rättigheter som fastslås i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, dels respekten för de rättigheter som skyddas i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Medlemssta­ terna uppmanas också att se över sin lagstiftning i syfte att få till stånd be­ stämmelser som effektivt hindrar bl. a. rasdiskriminering.

Sverige undertecknade konventionen den 5 maj 1966. De värderingar som konventionen bygger på är allmänt accepterade i vårt land och är princi­ piellt vägledande för vårt handlande på detta område. Genom att ratificera konventionen ger vi uttryck för vår vilja att fördöma samt ingripa mot och avskaffa alla former av rasdiskriminering. Jag vill också nämna att Sverige redan har åtagit sig flera av de förpliktelser som följer av konventionen ge­ nom sitt tillträde till andra internationella överenskommelser, framför allt den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättighe­ terna och de grundläggande friheterna.

Danmark, Finland och Norge torde komma att tillträda konventionen

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

57

i att någon offentligen hotar, förtalar eller smädar folkgrupp med viss här­ stamning eller trosbekännelse. En motsvarighet till bestämmelsen finns i tryckfrihetsförordningen (7 kap. 4 § 12). En rasdiskriminerande åtgärd kan ibland bedömas som förargelseväckande beteende (16 kap. 16 §) eller äre­ kränkning (5 kap.). Den som söker förleda en obestämd krets av människor till brottslig gärning kan straffas för uppvigling (16 kap. 5 §). Om den som är underkastad ämbetsansvar i tjänsten gör sig skyldig till rasdiskrimine­ ring, kan han komma att straffas för ämbetsbrott (20 kap.). I vissa sam­ manhang kan BrB:s regler om misshandel och andra brott mot liv och hälsa (3 kap.) eller om skadegörelse (12 kap.) bli tillämpliga.

Sedan början av 1930-talet har Sverige varit ett invandringsland. Under perioden 1931—1965 invandrade närmare 700 000 personer, varav 200 000 under de första sex åren av 1960-talet. Under samma tid utvandrade cirka 300 000 personer från Sverige. F. n. är omkring 300 000 utländska medbor­ gare bosatta i Sverige. Antalet här bosatta personer som är födda utom­ lands är emellertid betydligt större. Sedan början av 1940-talet har drygt 150 000 utlänningar fått svenskt medborgarskap genom naturalisation. To­ talt torde det därför finnas ungefär en halv miljon utomlands födda perso­ ner i vårt land.

Invandringen har till stor del skett från de andra nordiska länderna. Av de utomlands födda personer som nu bor i Sverige torde omkring hälften vara nordbor. Särskilt under 1960-talet har dock inflyttningen från övriga europeiska länder ökat. Nettoinflyttningen från Grekland, Italien, Jugosla­ vien och Spanien steg sålunda från sammanlagt 2 500 personer under andra hälften av 1950-talet till sammanlagt 15 600 personer under första hälften av 1960-talet. Under första hälften av 1960-talet uppgick invandringen från andra utomeuropeiska länder än USA till cirka 5 000 personer. Invandrarna kommer sålunda i allt större utsträckning från länder med en befolkning av helt annat ursprung och med helt annan tradition än vår. Härigenom ökar givetvis risken för ras- och andra minoritetsproblem.

För det stora flertalet av dem som nu bor i vårt land torde det stå klart att alla skall behandlas lika oavsett ras, hudfärg eller härstamning. Fall av trakasserier mot vissa minoritetsgrupper och andra former av rasdiskri­ minering förekommer emellertid. I den mån de har kommit till allmän kän­ nedom, har de vållat stor uppmärksamhet och berättigad indignation.

Frågan om mer långtgående lagstiftning mot rasdiskriminering än som nu finns har också vid olika tillfällen tagits upp i riksdagen. Till en början var det huvudsakligen förekommande yttringar av antisemitisk propaganda som diskuterades. Sedan början av 1960-talet har emellertid debatten rört diskriminering också av andra grupper än den judiska. Vidare har kraven på åtgärder mot rasdiskriminering kommit att inriktas på skydd inte en­ dast för folkgrupper utan också för enskilda personer. Intresset har också kommit att inriktas på sådan rasdiskriminering som består i att personer

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

59

lingar av denna ari kan dock falla in under BrB:s regler om hets mot folk­ grupp och uppvigling. Svensk rätt täcker inte heller helt föreskrifterna i art. 4 om olagligförklarande och förbjudande av organisationer och organiserad och annan propaganda som främjar och uppmanar till rasdiskriminering samt av deltagande i sådana organisationer eller sådan verksamhet. Beträf­ fande de i art. 5 angivna rättigheterna framgår enligt kommittén att det rättsliga skyddet mot rasdiskriminering är ofullständigt inom såväl arbets- som bostadsmarknaden. Detsamma gäller i fråga om rätten att anlita ser­ viceinrättningar för allmänheten.

Kommittén har också framhållit att konventionen i princip vänder sig mot alla former av rasdiskriminering och att svensk rätt inte har någon generell bestämmelse mot rasdiskriminering mot enskild.

För att tillgodose konventionens föreskrift i art. 4 om åtgärder för att hindra allt spridande av idéer som grundas på rasöverlägsenhet eller rashat föreslår kommittén vissa ändringar i bestämmelsen i 16 kap. 8 § BrB om hets mot folkgrupp. Enligt förslaget bör bestämmelsen ändras på det sättet att den brottsliga handlingen beskrivs som spridande bland allmänheten av uttalande eller annat meddelande, vari ras eller raser eller folkgrupp eller folkgrupper av viss ras eller med viss hudfärg eller av visst nationellt eller etniskt ursprung eller folkgrupp med viss trosbekännelse hotas, förtalas eller smädas. Vidare föreslås att en motsvarande ändring görs i 7 kap. 4 § 12 tryckfrihetsförordningen.

När det gäller enskilda personers skydd mot rasdiskriminering föreslår kommittén — med utgångspunkt i konventionens art. 5 — att en ny paragraf förs in i 16 kap. BrB i omedelbar anslutning till bestämmelsen om hets mot folkgrupp och med beteckningen 8 a§. Enligt den föreslagna bestämmelsen skall näringsidkare eller den som är anställd i näringsverksamhet eller den som är anställd i allmän tjänst kunna straffas med böter eller fängelse i högst sex månader, om han i sin verksamhet resp. yrkesutövning inte går någon till handa på allmänt gällande villkor på grund av den andres ras eller hudfärg eller nationella eller etniska ursprung. Förslaget omfattar restauranger, hotell och butiker men också t. ex. yrkesmässig fastighetsför- säljning och bostadsuthyrning. Därjämte föreslås att i den nya paragra­ fen tas upp särskilda regler beträffande den som utövar rasdiskriminering i fråga om tillträde till offentliga tillställningar och allmänna samman­ komster.

Enligt kommittén föreligger inget hinder för Sverige att ratificera FN- konventionen, om de föreslagna lagändringarna genomförs.

Vid remissbehandlingen av kommitténs betänkande har remissinstanser­ na i allmänhet tillstyrkt lagförslagen eller lämnat dem utan erinran. Vissa instanser har menat, att Sverige bör kunna ratificera konventionen utan att särskild lagstiftning genomförs. Andra har ansett att fler lagstiftningsåt­ gärder än de föreslagna bör vidtas för att man skall komma till rätta med

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

61

Vad nu har sagts talar för att man vid en kriminalisering av spridande av åsikter om rasöverlägsenhet anknyter till bestämmelsen om hets mot folkgrupp. För att denna skall komma att stämma bättre överens med art. 4 i konventionen bör emellertid det straffbara området vidgas i olika hän­ seenden.

Som nyss sagts avser den nuvarande bestämmelsen inte att hindra saklig kritik av en folkgrupp. För straffbarhet krävs att folkgruppen hotas, för­ talas eller smädas. Dessa ord är att förstå enligt gängse språkbruk. För att förtal skall anses föreligga krävs sålunda att uppgiften är sanningslös eller ogrundad. Ordet smädas torde närmast innebära att någon pådiktas eller tillvitas vanhedrande eller föraktliga egenskaper. Om man i lagtexten begränsar sig till kravet på att handlingen, såvida den inte innefattar hot, skall vara förtalande eller smädande, kan enligt min mening befaras att det straffbelagda området blir alltför snävt. Även uttalanden som, utan att kun­ na bedömas som förtal eller egentliga smädelser, är kränkande för en viss ras eller folkgrupp bör vara omfattade av straffbestämmelsen. Jag avser här­ vid meddelanden som är nedsättande eller förnedrande för t. ex. viss folk­ grupp och som får anses överskrida gränserna för en saklig och vederhäftig diskussion om frågor beträffande folkgruppen. För att även sådana uttalan­ den skall kunna bestraffas föreslår jag att det nuvarande kravet på förtal eller smädelse ersätts av krav på att meddelandet för att vara brottsligt skall ge uttryck för missaktning för folkgrupp av angivet slag. Denna änd­ ring medför viss omredigering av den av kommittén föreslagna lydelsen. Med en sådan utvidgning av det straffbara området torde det inte råda nå­ gon tvekan om att även företeelser som innebär att en viss ras eller folk­ grupp förlöjligas praktiskt taget alltid blir straffbara. Det är därför inte nödvändigt att, som en remissinstans har ansett, särskilt ange att förlöj­ ligande meddelanden faller inom det straffbara området.

Den nuvarande regeln om hets mot folkgrupp är begränsad på det sättet att den brottsliga handlingen skall vara riktad mot folkgrupp med viss här­ stamning eller viss trosbekännelse. Denna begränsning av vilka som är skyddade genom bestämmelsen torde innebära att vissa slag av förkastliga uttalanden eller andra meddelanden är straffria, t. ex. prisande på sådant sätt av folkgrupp av viss ras eller med viss hudfärg att alla folkgrupper av annan ras resp. med annan hudfärg måste anses smädade. I dessa fall är den brottsliga handlingen inte riktad mot en särskilt utpekad folkgrupp utan mot ett kollektiv av folkgrupper. I likhet med kommittén anser jag att även sådana indirekta påståenden om underlägsenhet hos icke särskilt angivna folkgrupper bör vara kriminaliserade. För att bestämmelsen om hets mot folkgrupp skall komma att bättre stämma överens med konven- tionsföreskriften krävs att kretsen av skyddsobjekt vidgas att avse också andra folkgrupper än sådana med viss härstamning eller trosbekännelse. Jag föreslår en sådan utvidgning. I specialmotiveringen återkommer jag till hur bestämmelsen i denna del bör utformas.

63

Jag kan därför godta kommitténs förslag att ersätta det nuvarande kravet på »offentligen» med kravet att det diskriminerande meddelandet skall ha spritts »bland allmänheten».

I det föregående har framhållits att uttrycket spridande av idéer som grun­ das på rasöverlägsenhet eller rashat i princip kan sägas innefatta, förutom spridande av åsikter om värdeskillnader mellan olika raser eller folkgrup­ per, även uppmaningar att företa vissa handlingar, främst sådana som går ut på att utsätta förment underlägsen ras eller grupp för kränkande be­ handling.

Uppmaning till straffbar handling kan under vissa förutsättningar be­ straffas som uppvigling enligt 16 kap. 5 § BrB. I den mån rasdiskrimine­ rande handlingar är kriminaliserade kan alltså uppmaning till sådana ut­ göra uppvigling. Härför krävs dock att uppmaningen sker genom medde­ lande till allmänheten och att den innefattar ett försök till förledande av denna. Eftersom en uppmaning till rasdiskriminering ofta lär åtföljas av hot eller kränkande uttalanden torde i många fall uppmaningen, om den inte sker så att uppviglingsbrottets rekvisit uppfylls, i allt fall kunna be­ straffas som hets mot folkgrupp, särskilt om området för detta brott vid­ gas på det sätt som jag nyss har förordat. En uppmaning som inte riktar sig till allmänheten utan till viss eller vissa personer kan föranleda ansvar för medverkan till brott enligt 23 kap. 4 § BrB.

I likhet med kommittén anser jag mig inte böra föreslå särskild krimina­ lisering av uppmaning till sådan rasdiskriminering som inte i och för sig är straffbar.

Arbetsgruppen för invandrarfrågor har i sitt remissyttrande — med sär­ skild tanke på arbets- och bostadsmarknaden — föreslagit att det i anslut­ ning till 16 kap. 8 § BrB föreskrivs förbud mot sådana annonser eller andra meddelanden vari rasdiskriminerande villkor anges, t. ex. annons om att endast svensk arbetskraft anställs. Arbetsgruppen framhåller att det inte är givet att sådana meddelanden utgör hets mot folkgrupp. Även jag anser att dessa slag av annonser och meddelanden är förkastliga och bör mot­ arbetas. Av skäl som jag skall utveckla närmare i det följande anser jag sär­ skild lagstiftning om straff för rasdiskriminering på arbetsmarknaden inte böra införas. Under sådana förhållanden synes det inte heller påkallat eller ens lämpligt att föreskriva ett uttryckligt, straffsanktionerat förbud mot annonsering m. m. av det slag som arbetsgruppen har avsett. Enligt min me­ ning kan man när det gäller meddelanden som avses bli intagna i de dagliga tidningarna i första hand förlita sig på att pressen själv ser till att medde­ landen av sådan art inte förs in. Vad angår andra meddelanden än annonser i tryckt skrift, t. ex. plakat och skyltar, torde det inte vara uteslutet att bestäm­ melsen om förargelseväckande beteende någon gång kan tillämpas i de av ar­ betsgruppen avsedda fallen.

Enligt art. 4 skall konventionsstaterna förhindra att stöd i någon form

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

någon lagstiftningsåtgärd inte är nödvändig eller ens lämplig i förevarande hänseende.

I det föregående har jag föreslagit viss utvidgning av de tre objektiva rekvisit som ingår i brottsbeskrivningen för hets mot folkgrupp, nämligen av den brottsliga handlingen, offentlighetsrekvisitet och brottsobjekten. En motsvarande ändring bör, som kommittén har föreslagit i fråga om den av kommittén förordade utvidgningen, göras i 7 kap. 4 § 12 tryckfrihetsförord­ ningen, som innehåller en motsvarighet till brottsbalksbestämmelsen. In­ tresset av att kunna ingripa mot sådana förkastliga företeelser som hets mot folkgrupp även i den vidgade omfattning som följer av den föreslagna änd­ ringen av 16 kap. 8 § BrB är så starkt att hänsynen till tryckfriheten bör vika på denna punkt. En sådan ändring av tryckfrihetsförordningen får ge­ nom hänvisningen i radioansvarighetslagen till förordningen omedelbar be­ tydelse också för yttrandefriheten i radio och TV.

Den nuvarande bestämmelsen i 16 kap. 8 § BrB innefattar skydd också för folkgrupp med viss trosbekännelse. Den utvidgning av brottsbeskriv­ ningen som den föreslagna ändringen av den brottsliga handlingen och av offentlighetsrekvisitet innebär kommer därför att gälla också sådana folk­ grupper, om inte särskilt undantag görs för dem. Enligt min mening bör den föreslagna ändringen gälla även folkgrupp med viss trosbekännelse. Någon begränsning av bestämmelsens räckvidd i fråga om dessa grupper bör därför ej göras.

Vad sedan angår de bestämmelser i art. 5 som inte kan anses vara fullt täckta i svensk rätt vill jag först behandla förhållanden beträffande ar­ betsmarknaden. Som kommittén har framhållit uppkommer här frå­ gan om lagstiftning mot rasdiskriminering främst beträffande enskilda ar­ betsgivares anställande av arbetskraft. Reglerna i 20 kap. BrB om ämbets­ brott torde vara tillräckliga medel att motverka rasdiskriminering inom den statliga och kommunala sektorn. Däremot saknas f. n. bestämmelser som hindrar enskilda arbetsgivare att av rasskäl vägra arbetssökande anställning. Tnte heller är det rättsliga skyddet inom den privata sektorn mot rasdiskri­ minerande arbetsvillkor och mot avskedande av rasskäl fullständigt.

Otvivelaktigt är rätten till arbete av synnerligen väsentlig betydelse för den enskilde, inte minst för den som har invandrat från ett främmande land. Det kan inte tolereras att arbetsgivare särbehandlar arbetssökande och anställda på grund av rasfördomar.

Som kommittén framhåller saknas säkra belägg för att någon mer avse­ värd rasdiskriminering f. n. förekommer på den svenska arbetsmarknaden. Jag delar dock kommitténs åsikt att det knappast kan bestridas vare sig att enstaka fall av sådan diskriminering förekommer eller att en inte obe­ tydlig risk finns för mer utbredd diskriminering i framtiden.

I vårt land råder sedan länge den principen att lagbestämmelser skall

5 Bihang till riksdagens protokoll i970. 1 samt. Nr 87

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

65

67

naden, framför allt vid uthyrning av möblerade rum och »andra-hands-upp- låtelser». Risken för att rasdiskriminerande beteenden inom bostadsmark­ naden över huvud taget kan bli allt vanligare i framtiden i och med en ökad invandring av utländsk arbetskraft måste också beaktas.

I fråga om bostadsmarknaden finns inte på samma sätt som beträffande arbetsmarknaden möjligheter att förlita sig på andra åtgärder än lagstift­ ning. Önskas ett bättre skydd mot rasdiskriminering på detta område, torde kriminalisering behöva tillgripas. Som förut har sagts har kommittén före­ slagit ett straffsanktionerat förbud mot rasdiskriminering i näringsverksam­ het. Som jag kommer att utveckla senare ansluter jag mig i princip till kommitténs förslag i denna del. Med näringsverksamhet förstås enligt för­ slaget — förutom hotell- och pensionatrörelse — bl. a. den som yrkesmässigt tillhandahåller allmänheten fastigheter eller yrkesmässigt utbjuder hyres- och bostadsrätter. Förbudet omfattar således t. ex. byggnadsföretag, som pro­ ducerar och till allmänheten utbjuder radhus eller andra egnahem för för­ säljning, samt sådan fastighetsägare som kan anses hyra ut bostäder yrkes­ mässigt. Genom ett sådant förbud uppnås således skydd mot rasdiskrimine­ ring vid yrkesmässig bostadsupplåtelse.

Kommitténs förslag att låta yrkesmässiga upplåtelser och överlåtelser av bostäder omfattas av ett straffsanktionerat förbud mot rasdiskriminering i näringsverksamhet har inte mött motstånd vid remissbehandlingen. Även jag godtar förslaget. Genom ett sådant förbud kommer, som kommittén också har menat, ett skydd att skapas på den yrkesmässiga delen av bostadsmark­ naden. Möjligheterna att skaffa bevisning om att rasdiskriminering har förekommit vid sådan uthyrning av bostäder som kan betecknas som nä­ ringverksamhet torde vara relativt goda. Fastighetsägare och andra som yr­ kesmässigt bedriver verksamhet på bostadsmarknaden handlar i princip af­ färsmässigt och åklagarna torde därför i många fall kunna föra tillräcklig bevisning till styrkande av brott, när någon som tillhör viss ras eller folk­ grupp har avvisats, trots att han vid en objektiv prövning kan godtas som hyresgäst eller köpare.

Däremot torde bevissvårigheterna vara betydande när det gäller den icke yrkesmässiga delen av bostadsmarknaden. Bl. a. av detta skäl har kommit­ tén avstått från att föreslå lagstiftning på detta område. Remissinstanserna har godtagit denna ståndpunkt. Några av dem har dock särskilt beträffande uthyrning av möblerade rum betonat att svårigheten att genomföra lagstift­ ning inom denna del av bostadsmarknaden inte får leda till att man även i framliden avstår från åtgärder för att komma till rätta med diskriminering inom denna bostadssektor. LO menar att problemet är av så allvarlig karaktär att någon lösning måste åstadkommas. LO för fram tanken att den som anser sig ha blivit utsatt för rasdiskriminering i samband med rumsut- hyrning bör ges möjlighet att få frågan prövad av t. ex. hyresnämnd och därefter, om diskriminering visats ha förekommit, av domstol efter åtal.

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

69

tillräckligt att förlita sig på bestämmelser om tillståndsgivning. Jag instäm­ mer därför i kommitténs mening om lämpligheten av ett förbild som träffar alla former av yrkesmässigt tillhandahållande av varor, tjänster, rättigheter m. m. Ett sådant förbud får antas ha en moralbildande verkan också utöver sitt tillämpningsområde och kan också antas få betydelse för praxis i till- ståndsärenden av det slag som nyss har berörts.

En remissinstans har ansett att anställda personer inte bör omfattas av förbudet, eftersom en anställd kan försättas i en svår situation om han tvingas välja mellan att antingen följa en order från arbetsgivaren att företa en rasdiskriminerande handling och straffas härför eller att handla mot or­ der med de verkningar som detta kan få för honom och hans anställning. Ett sådant resonemang leder emellertid till att anställda personer över huvud taget ej borde i mer än ringa utsträckning kunna straffas för handlingar som de företar i sin yrkesutövning. Ett förbud mot rasdiskriminering i nu avsedda situationer måste uppenbarligen för att bli effektivt omfatta även anställda personer. Jag vill för övrigt erinra om bestämmelserna i 24 kap. 6 § BrB om ansvarsfrihet i vissa fall på grund av förmans befallning och i 23 kap. 5 § BrB om straffnedsättning eller straffrihet vid ringa medverkan.

Ett föi‘bud mot rasdiskriminering med så vidsträckt giltighetsområde som jag således förordar kan otvivelaktigt i vissa fall medföra svårigheter att föra i bevis att rasdiskriminering har förekommit. Detta förhållande har fram­ hållits av flera remissinstanser, bl. a. Sveriges hotell- och restaurangförbund.

I stort sett torde bevismöjligheterna emellertid kunna bedömas som till­ fredsställande, särskilt i fråga om sådan rasdiskriminering som kan före­ komma i samband med tillhandahållande av standardiserade varor och tjäns­ ter. Under alla förhållanden kan man hävda att goda bevismöjligheter finns beträffande näringsidkare som mer eller mindre systematiskt rasdiskrimi- nerar i sin yrkesutövning. För att förbudet skall få åsyftad verkan torde det vara särskilt viktigt att ingripande kan ske just mot sådana personer.

Det förhållandet att bevissvårigheter kan uppstå i vissa fall utgör alltså enligt min mening inte skäl för att avstå från en allmänt utformad bestäm­ melse. En fördel med en sådan regel är att man undgår att genom en mera preciserad bestämning av vissa områden inom t. ex. näringslivet indirekt ange att inom andra områden, som inte omfattas av bestämmelsen, rättsligt ingripande mot rasdiskriminering inte kan äga rum. En allmän regel har också den fördelen att man inte utpekar näringsidkare eller andra inom vissa områden som särskilt benägna att rasdiskriminera. I detta sammanhang vill jag också framhålla att förbudet mot diskriminering givetvis inte inne­ bär att en näringsidkare är hindrad att ingripa mot någon som skyddas av lagstiftningen, om detta är motiverat av skäl som inte sammanhänger med hans ras, hudfärg etc., t. ex. att han uppträder ordningsstörande.

Som kommittén har föreslagit bör det särskilda förbudet mot diskrimine­ ring gälla också beträffande offentliga tillställningar och allmänna sam­

71

raser utan också av folkgrupper med viss hudfärg eller av visst nationellt eller etniskt ursprung. Om bestämmelsen, som jag nyss har föreslagit, kom­ mer att innefatta skydd också för folkgrupp med viss trosbekännelse, blir den föreslagna brottsbeteckningen än mindre adekvat. Jag förordar därför att brottstypen i överensstämmelse med vad som har föreslagits av en re­ missinstans benämns olaga diskriminering.

Vad sedan gäller placeringen av straffbestämmelsen om olaga diskriminering anser vissa remissinstanser, att sådant förbud bör tas in i 5 kap. BrB, eftersom brottet riktar sig mot enskild person och till sin natur väsentligen överensstämmer med ärekränkningsbrotten. En remiss­ instans anser det lämpligt att förbudet tas in i en särskild lag.

Som kommittén anför kan förevar ande brott otvivelaktigt i viss mån sägas vara av ärekränkande slag. Jag delar emellertid kommitténs uppfatt­ ning att straffbestämmelsen bör placeras i 16 kap. BrB. Brottet har nära an­ knytning till brottet hets mot folkgrupp, som har sin naturliga plats i detta kapitel. Vidare innebär olaga diskriminering enligt min mening i betydande utsträckning en kränkning av medborgarnas känsla för vad goda seder bju­ der och bör därför i första hand uppfattas som ett brott mot allmän ordning.

Beträffande åtals rätten har kommittén föreslagit att brottet läggs under allmänt åtal utan särskild åtalsprövning. RÅ har förordat, att brottet bör av hänsyn till målsäganden kunna åtalas av åklagare endast om måls- äganden anger brottet eller åtal anses påkallat från allmän synpunkt. Lik­ nande synpunkter har framförts av ett par andra remissinstanser.

På grund av vad jag tidigare har sagt om min uppfattning av brottet så­ som ett brott huvudsakligen mot allmän ordning anser jag i likhet med kommittén att någon särskild åtalsbestäinmelse inte bör införas. Det kan tilläggas att det vid bagatellartade överträdelser kan ske åtalsunderlåtelse med stöd av 20 kap. 7 § 1 RB, om lagföring inte är påkallad från allmän syn­ punkt.

Som jag förut har nämnt torde det för svensk ratifikation av FN-kon- ventionen f. n. inte krävas andra lagstiftningsåtgärder än dem som jag nu har föreslagit. De nuvarande förhållandena inom Sverige torde inte heller i övrigt motivera att ytterligare straffrättsliga förbud införs i syfte att mot­ verka rasdiskriminering. Skulle utvecklingen i vårt samhälle emellertid bli sådan att mera svårartade problem på detta område uppstår, måste mer långtgående lagstiftning övervägas. Uppmärksamheten måste således vara riktad på förekomsten av rasdiskriminerande företeelser. Jag har anled­ ning förutsätta att statens invandrarverk kommer att vara uppmärksam på förhållandena och till Kungl. Maj :t göra de framställningar om åtgärder som anses påkallade. Även invandrarutredningens utredningsresultat blir av betydelse.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen samt förslag till lag om änd­

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

Kungi. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

73

ett uttalande om t. ex. en viss folkgrupp är nedsättande för gruppens an­ seende.

Å andra sidan är det, som jag också har framhållit i den allmänna mo­ tiveringen, inte meningen att omdömen som inte överskrider gränserna för en saklig kritik av viss eller vissa raser eller folkgrupper skall falla inom det straffbara området. Att det är endast yttringar av ringaktning för eller nedlåtande behandling av en ras eller folkgrupp och liknande nedsättande uttalanden som avses vara kriminaliserade torde med tillräcklig klarhet framgå av det valda uttrycket. Ordet missaktning förekommer redan i 5 kap. 1 § BrB om förtal och i 21 kap. 9 § samma balk om oskickligt beteende.

Som jag har framhållit tidigare behövs inte någon uttrycklig bestämmelse om att också förlöjligande av ras eller folkgrupp skall vara omfattat av straffbestämmelsen. I praktiken torde sådant förlöjligande undantagslöst falla in under begreppet »uttrycker missaktning».

Den brottsliga handlingen skall enligt förslaget ske genom uttalande eller annat meddelande. Härmed avses ingen saklig ändring i förhållande till gällande rätt. Med uttrycket »sprider uttalande» avses såväl att göra ett ut­ talande som att sprida vad man hört av annan. Ordet meddelande bör ges en vidsträckt innebörd och omfatta inte endast muntlig eller skriftlig fram­ ställning utan även t. ex. åtbörder eller framställning i bild som ej kan an­ ses som skrift. Det bör alltså ha samma innehåll som vid uppviglingsbrot- ten (16 kap. 5 § och 21 kap. 10 § BrB).

Yad sedan angår frågan vilka kategorier som bör beredas skydd genom straffbestämmelsen har kommittén i sitt förslag tagit med — förutom folk­ grupp med viss trosbekännelse — raser samt folkgrupper av viss ras, med viss hudfärg eller av visst nationellt eller etniskt ursprung. Jag har god­ tagit att bestämmelsen får denna omfattning, som väl motsvarar konven­ tionens krav på skydd mot rasdiskriminering. I den nuvarande bestämmel­ sen om hets mot folkgrupp talas om folkgrupp med viss härstamning. Med hänsyn till att uttrycket härstamning inte torde täcka andra förhållanden än som omfattas av de föreslagna kriterierna finns inget behov att ta med ock­ så detta uttryck. Någon inskränkning i förhållande till gällande rätt avses dock inte.

I frågan om vilka befolkningsgrupper som med den föreslagna utvidgning­ en kommer att omfattas av bestämmelsen får jag härnäsa till redogörelsen i avsnitt 5.4 för kommitténs uttalanden härom.

Kommittén har som skyddsobjekt angett såväl ras som raser och såväl folkgrupp som folkgrupper. Bland folkgrupperna nämns folkgrupp av viss ras. Avsikten med användningen av både singular- och pluralformerna har varit att understryka att det för straffbarhet inte skall krävas utpekande av någon eller några raser eller folkgrupper utan att ansvar skall kunna följa även om objektet för den brottsliga handlingen är mer allmänt. Enligt kommittén skall det alltså vara tillräckligt om t. ex. viss ras prisas på sådant sätt att alla andra raser måste anses smädade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

75

kunna anses vara anställda i näringsverksamhet — har fått i uppdrag av en näringsidkare att på hans vägnar fullgöra en uppgift, bör vara omfattade av förbudet. I den föreslagna paragrafen har därför i första stycket andra punkten tagits upp en bestämmelse om att vad som sägs om näringsidkare äger motsvarande tillämpning på — förutom anställd — annan som hand­ lar på näringsidkares vägnar. Det torde inte vara nödvändigt att uttryck­ ligen ange att handlingen skall ha företagits i uppdragsgivarens näringsverk­ samhet. Givetvis är det möjligt att sådan uppdragstagare omfattas av för­ budet redan på grund av att han själv är näringsidkare. Även uppdragstaga­ re som är juridisk person faller under förbudet.

En remissinstans har ansett att bestämmelsen bör formuleras så att den täcker också dem som verkställer s. k. butikskontroll av kunder och an­ ställda. Med anledning härav vill jag framhålla att en butikskontrollant omfattas av den föreslagna bestämmelsen i den mån han kan anses gå all­ mänheten till handa som anställd antingen i den verksamhet vari kontrol­ len verkställs eller i bevakningsföretag. I övrigt torde en rasdiskriminerande handling från butikskontrollants sida under speciella förhållanden kunna bedömas som förolämpning enligt 5 kap. 3 § BrB. Jag finner inte tillräck­ liga skäl att ge bestämmelsen en sådan räckvidd att den omfattar alla for­ mer av butikskontroll.

Någon definition av vad som avses med allmän tjänst torde inte behövas. Begreppet har samma innebörd som i t. ex. 10 kap. 1 § och 20 kap. 12 § andra stycket andra punkten BrB. Med anställd i allmän tjänst avses såle­ des huvudsakligen personer med anställning hos staten eller kommun. Men även andra kan anses vara anställda i allmän tjänst. Jag får här hänvisa till den föregående redogörelsen för kommitténs specialmotivering till lag­ förslagen (avsnitt 5.4).

Av gärningsbeskrivningen följer att inte alla som är anställda i allmän tjänst träffas av förbudet. Detta gäller bara i den mån den anställde i sin tjänsteutövning har att på något sätt gå allmänheten eller särskilda person­ kategorier till handa på de villkor som i allmänhet tillämpas för tillhanda­ hållandet av tjänster varom är fråga. En del av dessa anställda är under­ kastade ämbetsansvar. För dem är föreskrifterna om självständigt ämbets­ brott, framför allt tjänstefel, redan tillämpliga. Med hänsyn till att dessa ämbetsbrott är subsidiära i förhållande till allmänna brott i BrB skall an­ svar alltså inte ådömas enligt 20 kap. BrB, när förevarande bestämmelse kan tillämpas.

Den brottsliga gärningen skall enligt förslaget bestå i att en närings­ idkare diskriminerar någon genom att inte gå honom till handa på de vill­ kor som näringsidkaren i allmänhet tillämpar i sin verksamhet. Genom denna formulering, som i formellt hänseende något avviker från kommit­ téns förslag, avser jag bl. a. att tydligt ange att med villkor avses inte så­ dana som näringsdikare av ifrågavarande slag i allmänhet uppställer utan

77

bestämmelsen inte gäller sådana skillnader som i författning har gjorts mellan personer med svenskt medborgarskap och andra.

I andra stycket har tagits in en särskild bestämmelse om olaga diskrimi­ nering vid offentliga tillställningar och allmänna sammankomster. Skälet härtill är att möjlighet bör ges till kriminalrättsligt ingripande mot diskri­ minering även vid sådana offentliga tillställningar och allmänna samman­ komster som inte faller under begreppen näringsverksamhet eller allmän verksamhet.

Termerna offentlig tillställning och allmän sammankomst har samma innebörd som i 9 § allmänna ordningsstadgan och 1 § lagen om allmänna sammankomster.

Bestämmelsen riktar sig i första hand mot anordnare av offentlig till­ ställning eller allmän sammankomst. Som kommittén har föreslagit bör också medhjälpare, dvs. medarbetare eller annat biträde, till sådan anord­ nare omfattas av straffbestämmelsen. Detta blir av särskild betydelse när anordnaren själv inte har gjort sig skyldig till brottslig handling.

Anordnare och medhjälpare till anordnare kan i vissa fall omfattas också av bestämmelsen i första stycket om förbud för näringsidkare m. fl. att begå diskriminerande handling. I sådana fall bör endast bestämmelsen i andra stycket, som är av speciell natur, åberopas. Skydd tillkommer envar som begär tillträde till offentlig tillställning eller allmän sammankomst. Bestämmelsen skyddar givetvis också den som har blivit insläppt på en tillställning eller sammankomst från att av rasskäl sedan avvisas därifrån.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

Övergångsbestämmelser

Med hänsyn till den ordning som är föreskriven för ändring av grundlag kan den föreslagna ändringen i 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen inte ge­ nomföras förrän under första halvåret 1971. Förslaget att ändra 16 kap. 8 § BrB hänger så nära samman med ändringen i tryckfrihetsförordningen att brottsbalksändringen i den delen bör genomföras endast under förutsätt­ ning att 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen ändras. Förslaget att i BrB föra in en ny paragraf, 16 kap. 8 a §, har däremot inte något samband med tryck­ frihetsförordningen. I denna del bör lagen om ändring i BrB träda i kraft redan den 1 juli 1970. övergångsbestämmelserna i förslaget om ändring i BrB har utformats i överensstämmelse med vad nu har sagts.

Sverige kan inte anses uppfylla FN-konventionens ålägganden förrän de föreslagna författningsändringarna har genomförts helt. Konventionen tor­ de därför för svensk del kunna ratificeras först under 1971.

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

79

International Convention on the Elimina- tion of All Forms of Racial Discrimination

The States Parties to this Conven­ tion,

Considering that the Charter of the

United Nations is based on the prin- ciples of the dignity and equality inherent in all human beings, and that all Member States have pledged themselves to take joint and separate action, in co-operation with the Organization, for the achievement of one of the purposes of the United Nations which is to promote and encourage universal respect for and observance of human rights and fundamental freedoms for all, with- out distinction as to race, sex, language or religion,

Considering that the Universal

Declaration of Human Rights pro- claims that all human beings are born free and equal in dignity and rights and that everyone is entitled to all the rights and freedoms set out therein, without distinction of any kind, in particular as to race, colour or national origin,

Considering that all human beings are equal before the law and are entitled to equal protection of the law against any discrimination and against any incitement to discrimi­ nation,

Considering that the United Na­ tions has condemned colonialism and all practices of segregation and dis­ crimination associated therewith, in whatever form and wherever they exist, and that the Declaration on the Granting of Independence to

Convention Internationale sur l’EIiminati- on de toutes les formes de Discrimination

Raciale

Les Etats parties å la présente Convention,

Considérant que la Charte des Na­ tions Unies est fondée sur les prin- ciples de la dignité et de 1’égalité de tous les étres humains, et que tous les Etats Membres se sont engagés ä agir, tant conjointement que sépa- rément, en coopération avec l’Orga- nisation, en vue d’atteindre l’un des buts des Nations Unies, å savoir : développer et encourager le respect universel et effectif des droits de 1’homme et des libertés fondamen- tales pour tous, sans distinction de race, de sexe, de langue ou de reli­ gion,

Considérant que la Déclaration universelle des droits de 1’homme proclame que tous les étres humains naissent libres et égaux en dignité et en droits et que chacun peut se pré- valoir de tous les droits et de toutes les libertés qui y sont énoncés, sans distinction aucune, notamment de race, de couleur ou d’origine natio­ nal e,

Considérant que tous les hommes sont égaux devant la loi et ont droit å une égale protection de la loi contre toute discrimination et contre toute incitation ä la discrimination,

Considérant que les Nations Unies ont condamné le colonialisme et tou­ tes les pratiques de ségrégation et de discrimination dont il s’accom- pagne, sous quelque forme et en quel- que endroit qu’ils existent, et que la

Déclaration snr 1’octroi de 1’indépen-

81

Kiingl. Maj.ts proposition nr 87 år 1970

Colonial Countries and Peoples of 14 December 1960 (General Assembly resolution 1514 (XV)) has affirmed and solemnly proclaimed the neces- sity of bringing them to a speedy and unconditional end,

Considering that the United Na­ tions Declaration on the Elimination of All Forms of Racial Discrimina- tion of 20 November 1963 (General

Assembly resolution 1904 (XVIII)) solemnly affirms the necessity of speedily eliminating racial discrimi- nation throughout the world in all its forms and manifestations and of securing understanding of and re- spect for the dignity of the human person,

Convinced that any doctrine of superiority based on racial differ- entiation is scientifically false, morally condenmable, socially un- just and dangerous, and that there is no justification for racial dis- crimination, in theory or in practice, anywhere,

Reaffirming that discrimination between human beings on the grounds of race, colour or ethnic origin is an obstacle to friendly and peaceful relations among nations and is capable of dislurbing peace and security among peoples and the har- inony of persons living side by side even within one and the same State,

Convinced that the existence of racial barriers is repugnant to the ideals of any human society,

Alarmed by manifestations of racial discrimination still in evidence in some areas of the world and by governmental policies based on racial superiority or hatred, such as policies of apartheid, segregation or separa­ tion,

Resolved to adopt all necessary measures for speedily eliminating racial discrimination in all its forms

6 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1

dance aux pays et aux peuples colo- niaux, du 14 décembre 1960 (résolu- tion 1514 (XV) de 1’Assemblée géné- rale), a affirmé et solennellement proclamé la nécessité d’y mettre ra- pidement et inconditionnellement fin,

Considérant que la Declaration des

Nations Unies sur 1’élimination de toutes les formes de discrimination raciale, du 20 novembre 1963 (réso- lution 1904 (XVIII) de l’Assemblée générale), affirme solennellement la nécessité d’éliminer rapidement tou­ tes les formes et toutes les manifes­ tations de discrimination raciale dans toutes les parties du monde et d’assurer la compréhension et le re- spect de la dignité de la personne humaine,

Convaincus que toute doctrine de supériorité fondée sur la différencia- tion entre les races est scientifique- ment fausse, moralement condam- nable et socialement injuste et dange- reuse et que rien ne saurait justifier, ou que ce soit, la discrimination ra­ ciale, ni en théorie ni en pratique,

Réaffirmant que la discrimination entre les étres humains pour des motifs fondés sur la race, la couleur ou 1’origine ethnique est un obstacle aux relations amicales et pacifiques entre les nations et est susceptible de troubler la paix et la sécurité en­ tre les peuples ainsi que la coexis- tence harmonieuse des personnes au sein d’un méme Etat,

Convaincus que 1’existence de bar- riéres raciales est incompatible avec les idéals de toute société humaine,

Alarmés par les manifestations de discrimination raciale qui existent encore dans certaines régions du monde et par les politiques gouver- nementales fondées sur la supério­ rité ou la haine raciale, telles que les politiques d'apartheid, de ségréga- tion ou de séparation,

Résolus å adopter toutes les me- sures nécessaires pour l’élimination rapide de toutes les formes et de

samt. Nr 87

82

kunnar nödvändigheten av att snabbt och förbehållslöst avskaffa kolonia­ lismen,

vilka beaktar, att Förenta Natio­ nernas deklaration om avskaffande av alla former av rasdiskriminering av den 20 november 1963 (General­ församlingens resolution 1904 (XVIII)) högtidligt bekräftar nöd­ vändigheten av att snabbt avskaffa rasdiskriminering i hela världen i alla dess former och yttringar och att säkerställa förståelse och respekt för människovärdet,

vilka är övertygade om att varje lära om överlägsenhet på grund av olikheter mellan raser är vetenskap­ ligt falsk, moraliskt fördömlig, so­ cialt orättvis och farlig och att ras­ diskriminering aldrig kan rättfärdi­ gas vare sig i teori eller praktik,

vilka åter bekräftar, att diskrimi­ nering mellan människor på grund av ras, hudfärg eller etniskt ur­ sprung är ett hinder för vänskapliga och fredliga förbindelser mellan na­ tioner och kan störa fred och säker­ het mellan folken liksom samför­ stånd mellan människor som lever sida vid sida också inom en och samma stat,

vilka är övertygade om att före­ komsten av rasbarriärer strider mot varje mänskligt samhälles ideal,

vilka är oroade över de yttringar av rasdiskriminering som bevisligen fortfarande förekommer i vissa de­ lar av världen och över den politik, grundad på rasöverlägsenhet eller på hat — såsom apartheid-, segrega­ tions- eller separationspolitik — som förs av vissa regeringar,

vilka är fast beslutna att vidta alla nödvändiga åtgärder för att snabbt avskaffa rasdiskriminering i alla dess former och yttringar och att förhindra och bekämpa rasläror och alla yttringar av sådana läror för att främja förståelse mellan ra­ serna och för att bygga ett interna­ tionellt samhälle fritt från alla for­ mer av åtskillnad eller diskrimine-

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

and manifestations, and to prevent and combat racist doctrines and practices in order to promote under- slanding between races and to build an international community free from all forms of racial segregation and racial discrimination,

Bearing in mind the Convention concerning Discrimination in respect of Employment and Occupation adopled by the International Labour

Organisation in 1958, and the Con­ vention against Discrimination in Education adopted by the United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization in 1960,

Dcsiring to implement the prin- ciples embodied in the United Na­ tions Declaration on the Elimination of All Forms of Racial Discrimina­ tion and to secure the earliest adop­ tion of practical measures to that end,

Have agreed as follows:

PART I

Article 1

1. In this Convention, the term “racial discrimination” shall mean any distinction, exclusion, restric- tion or preference based on race, colour, descent, or national or eth- nic origin which has the purpose or eflect of nullifying or impairing the recognition, enjoyment or exercise, on an equal footing, of human rights and fundamental freedoms in the political, economic, social, cultural or any other field of public life.

2. This Convention shall not apply to distinctions, exclusions, restric- tions or preferences made by a State Party to this Convention between citizens and non-citizens.

toutes les manifestations de discrimi­ nation raciale et å prévenir et com- battre les doctrines et pratiques ra- cistes afin de favoriser la bonne en- tente entre les races et d’édifier une communauté internationale affran- chie de toutes les formes de ségréga- tion et de discrimination raciales,

Agant présentes ä Vesprit la Con­ vention concernant la discrimina­ tion en matiére d’emploi et de pro­ fession adoptée par 1’Organisation internationale du Travail en 1958 et la Convention concernant la lutte contre la discrimination dans le do- maine de 1’enseignement adoptée par 1’Organisation des Nations Unies pour 1’éducation, la Science et la cul- ture en 1960,

Désirenx de donner effet aux prin- cipes énoncés dans la Déclaration des Nations Unies sur l’élimination de toutes les formes de discrimina­ tion raciale et d’assurer le plus rapi- dement possible ^adoption de mesu- res pratiques å cette fin,

Sont convenus de ce qui suit :

PREMIERE PARTIE

Article premier

1. Dans la présente Convention, 1’expression « discrimination raciale » vise toute distinction, exclusion, restriction ou préférence fondée sur la race, la couleur, 1’ascendance ou 1’origine nationale ou ethnique, qui a pour but ou pour effet de détruire ou de compromettre la reconnais- sance, la jouissance ou 1’exercice, dans des conditions d’égalité, des droits de 1’homme et des libertés fon- damentales dans les domaines poli- tique, économique, social et culturel ou dans tout autre domaine de la vie publique.

2. La présente Convention ne s’ap- plique pas aux distinctions, exclu­ sions, restrictions ou préférences établies par un Etat partie å la Con­ vention selon qu’il s’agit de ses res- sortissants ou de non-ressortissants.

85

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

3. Nothing in this Convention may bc inlerpreted as affecting in any way the legal provisions of States Parties concerning nationality, citi- zenship or naturalization, provided that such provisions do not discrimi- nate against any particular national-ity.

4. Special measures taken for the sole purpose of securing adequate advancement of certain racial or ethnic groups or individuals requir- ing such protection as may be neces- sary in order to ensure such groups or individuals equal enjoyment or exercise of human rights and fun­ damental freedoms shall not be deemed racial discrimination, provid­ ed, however, that such measures do not, as a consequence, lead to the maintenance of separate rights for different racial groups and that they shall not be continued after the ob- jectives for which they were taken have been achieved.

Artide 2

1. States Parties condemn racial discrimination and undertake to pursue by all appropriate means and without delay a policy of eliminating racial discrimination in all its forms and promoting understanding among all races, and, to this end:

(a) Each State Party undertakes to engage in no act or practice of racial discrimination against per­ sons, groups of persons or institu­ tions and to ensure that all public authorities and public institutions, national and local, shall act in con- formity with this obligation;

(b) Each State Party undertakes not to sponsor, defend or support racial discrimination by any persons or organizations;

3. Aucune disposition de la pré- sente Convention ne peut étre inter- prétée comme affectant de quelque maniére que ce soit les dispositions législatives des Etats parties å la Convention concernant la nationa- lité, la citoyenneté ou la naturalisa­ tion, å condition que ees dispositions ne soient pas discriminatoires å l’égard d’une nationalité particuliére.

4. Les mesures spéciales prises å seule fin d’assurer comme il convient le progrés de certains groupes ra- ciaux ou ethniques ou d’individus ayant besoin de la protection qui peut étre nécessaire pour leur garan- tir la jouissance et 1’exercice des droits de 1’homme et des libertés fondamentales dans des conditions d’égalité ne sont pas considérées comme des mesures de discrimina­ tion raciale, å condition toutefois qu’elles n’aient pas pour effet le maintien de droits distinets pour des groupes raciaux différents et qu’elles ne soient pas maintenues en vigueur une fois atteints les objectifs aux- quels elles répondaient.

Artide 2

1. Les Etats parties condamnent la discrimination raciale et s’enga- gent å poursuivre par tous les moyens appropriés et sans retard une po- litique tendant å éliminer toute forme de discrimination raciale et å favoriser 1’entente entre toutes les races, et å cette fin :

a) Chaque Etat partie s’engage å ne se livrer å aucun aete ou pratique de discrimination raciale contre des personnes, groupes de personnes ou institutions et ä faire en sorte que toutes les autorités publiques et ins­ titutions publiques, nationales et locales, se conforment ä cette obliga­ tion;

b) Chaque Etat partie s’engage å ne pas encourager, défendre ou ap- puyer la discrimination raciale pra- tiquée par une personne ou une or­ ganisation queleonque;

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

(c) Each State Party shall take effective measures to review govern- mental, national and local policies, and to amend, rescind or nullify any laws and regulations which have the effect of creating or perpetuat- ing racial discrimination wherever it exists;

(tf) Each State Party shall pro- hibit and bring to an end, by all appropriate means, including legisla- tion as required by circumstances, racial discrimination by any per­ sons, group or organization;

(e) Each State Party undertakes to encourage, where appropriate, integrationist multi-racial organiza- tions and movements and other means of eliminating barriers be- tween races, and to discourage any- thing which tends to strengthen racial division.

2. States Parties shall, when the circumstances so warrant, take, in the social, economic, cultural and other fields, special and concrete measures to ensure the adequate development and protection of cer- tain racial groups or individuals belonging to them, for the purpose of guaranteeing them the full and equal enjoyment of human rights and fundamental freedoms. These measures shall in no case entail as a consequence the maintenance of unequal or separate rights for dif- ferent racial groups after the objec- tives för which they were taken have been achieved.

Article 3

States Parties particularly con- demn racial segregation and apart­ heid. and undertake to prevent, pro- hibit and eradicate all practices of

c) Chaque Etat partie doit prendre des mesures efficaces pour revoir les politiques gouvernementales natio- nales et loeales et pour modifier, abroger ou annuler toute loi et toute disposition réglementaire ayant pour effet de créer la discrimination raci- ale ou de la perpétuer lå ou elle existe;

d) Chaque Etat partie doit, par tous les moyens appropriés, y com- pris, si les circonstances 1’exigent, des mesures législatives, interdire la discrimination raciale pratiquée par des personnes, des groupes ou des organisations et y mettre fin;

e) Chaque Etat partie s’engage å favoriser, le cas échéant, les organi­ sations et mouvements intégration- nistes multiraciaux et autres moyens propres å éliminer les barriéres entre les races, et å décourager ce qui tend å renforcer la division raciale.

2. Les Etats parties prendront, si les circonstances 1’exigent, dans les domaines social, économique, cultu- rel et autres, des mesures spéciales et concrétes pour assurer comme il convient le développement ou la pro­ tection de certains groupes raciaux ou d’individus appartenant å ees groupes en vue de leur garantir, dans des conditions d’égalité, le plein exercice des droits de 1’homme et des libertés fondamentales. Ces me­ sures ne pourront en aucun cas avoir pour effet le maintien de droits iné- gaux ou distinets pour les divers groupes raciaux, une fois atteints les objectifs auxquels elles répon- daient.

Article 3

Les Etats parties condamnent spé- cialement la ségrégation raciale et 1’apartheid et s’engagent å prévenir, å interdire et å éliminer sur les ter-

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

89

this nature in territories under their jurisdiction.

Artide 4

States Parties condemn all propa­ ganda and all organizations which are based on ideas or theories of superiority of one race or group of persons of one colour or ethnic origin, or which attempt to justify or promote racial hatred and discrimi- nation in any form, and undertake to adopt immediate and positive measures designed to eradicate all incitement to, or acts of, such dis- crimination and, to this end, with due regard to the principles em- bodied in the Universal Declaration of Human Rigths and the rights ex- pressly set forth in article 5 of this Convention, inter alia:

(a) Shall declare an offence pu- nishable by law all dissemination of ideas based on racial superiority or hatred, incitement to racial discrimi- nation, as well as all acts of violence or incitement to such acts against any race or group of persons of another colour or ethnic origin, and also the provision of any assistance to racist activities, including the fi- nancing thereof;

(b) Shall declare illegal and pro- hibit organizations, and also organ- ized and all other propaganda ac­ tivities, which promote and incite racial discrimination, and shall re- cognize participation in such organ- ization of activities as an offence punishable by law;

(c) Shall not permit public author- ities or public institutions, national or local, to promote or incite racial discrimination.

ritories relevant de leur juridiction toutes les pratiques de cette nature.

Article 4

Les Etats parties condamnent toute propagande et toutes organisations qui s’inspirent d’idées ou de théories fondées sur la supériorité d’une race ou d’un groupe de personnes d’une certaine couleur ou d’une certaine origine ethnique, ou qui prétendent justifier ou encourager toute forme de haine et de discrimination ra- ciales, ils s’engagent å adopter im- médiatement des mesures positives destinées å éliminer toute incitation å une telle discrimination, ou tous actes de discrimination, et, å cette fin, tenant compte des principes formulés dans la Déclaration univer- selle des droits de 1’homme et des droits expressément énoncés å l’arti- cle 5 de la présente Convention, ils s’engagent notamment :

a) A déclarer délits punissables par la loi toute diffusion d’idées fondées sur la supériorité ou la haine raciale, toute incitation å la discrimi­ nation raciale, ainsi que tous actes de violence, ou provocation å de tels actes, dirigés contre toute race ou tout groupe de personnes d’une autre couleur ou d’une autre origine eth­ nique, de méme que toute assistance apportée å des activités racistes, y cc.mpris leur financement;

b) A déclarer illégales et å inter- dire les organisations ainsi que les activités de propagande organisée et tout autre type d’activité de propa­ gande qui incitent å la discrimina­ tion raciale et qui 1’encouragent et å déclarer délit punissable par la loi la participation å ees organisations ou å ees activités;

c) A ne pas permettre aux auto- rités publiques ni aux institutions publiques, nationales ou locales, d’inciter å la discrimination raciale ou de 1’encourager.

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

Artide 5

In compliance with the fundamen­ tal obligations laid down in article 2 of this Convention, States Parties undertake to prohibit and to elimi- nate radal discrimination in all its forms and to guarantee the right of everyone, without distinction as to race, colour, or national or ethnic origin, to equality before the law, notably in the enjoyment of the fol- lowing rights:

(a) The right to equal treatment before the tribunals and all other organs administering justice;

(b) The right to security of per­ son and protection by the State against violence or bodily harm, whether inflicted by government of- ficials or by any indi vidu al, group or institution;

(c) Political rigths, in particular the rights to participate in elections —to vote and to stand for eledion— on the basis of universal and equal suffrage, to take part in the Govern­ ment as well as in the condud of public affairs åt any level and to liave equal access to public service;

(d) Other civil rights, in partic­ ular;

(i) The right to freedom of movement and residence within the border of the State;

(ii) The right to leave any

country, including one’s own, and to return to one’s country; (iii) The right to nationality;

(iv) The right to marriage and choice of spouse;

(v) The right to own property alone as well as in association with others;

(vi) The right to inherit; (vii) The right to freedom of thought, conscience and religion;

(viii) The right to freedom of opinion and expression;

(ix) The right to freedom of peaceful assembly and association;

Article 5

Conformément aux obligations fondamentales énoncées å 1’article 2 de la présente Convention, les Etats parties s’engagent å interdire et å éliminer la discrimination raciale sons toutes ses formes et å garantir lc droit de chacun å 1’égalité devant la loi sans distinction de race, de couleur ou d’origine nationale ou ethnique, notamment dans la jouis- sance des droits suivants ;

a) Droit å un traitement égal devant les tribunaux et tout autre organe administrant la justice;

b) Droit ä la sureté de la personne et å la protection de l’Etat contre les voies de fait ou les sévices de la part, soit de fonctionnaires du governe- ment, soit de tout individu, groupe ou institution;

c) Droits politiques, notamment droit de participer aux elections — de voter et d’étre candidat — selon le systéme du suffrage universel et égal, droit de prendre part au gouvernement ainsi qu’å la direction des affaires publiques, ä tous les échelons, et droit d’accéder, dans des conditions d’égalité, aux fonctions publiques;

d) Autres droits civils, notam­ ment :

i) Droit de circuler librement et de choisir sa résidence å l’inté- rieur d’un Etat;

ii) Droit de quitter tout pays, y compris le sien, et de revenir dans son pays;

iii) Droit å une nationalité; iv) Droit de se marier et de choisir son conjoint;

v) Droit de toute personne, aussi bien seule qu’en association, ä la propriété;

vi) Droit d’hériter; vii) Droit å la liberté de pensée, de conscience et de religion;

viii) Droit ä la liberté d’opinion et d’expression;

ix) Droit å la liberté de réunion et d’association pacifiques;

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

(e) Economic, social and cultural rights, in particular:

(i) The rights to work, to free choice of employment, to just and favourable conditions of work, to protection against unemployment, to equal pay för equal work, to just and favourable remunera- tion;

(ii) The right to form and join trade unions:

(iii) The right to housing; (iv) The right to public health, medical care, social security and social services;

(v) The right to education and training;

(vi) The right to equal partici-

pation in cultural activities;

(/) The right of access to any place or service intended för use by the general public, such as transport, hotels, restaurants, cafés, theatres and parks.

Article 6

States Parties shall assure to every- one within their jurisdiction effective protection and remedies, through the competent national tribunals and other State institutions, against any acts of racial discrimination which violate his human rights and funda­ mental freedoms contrary to this Convention, as well as the right to seek from such tribunals just and adequate reparation or satisfaction for any damage suffered as a result of such discrimination.

Article 7

States Parties undertake to adopt immediate and effective measures, particularly in the fields of teaching, education, culture and information, with a view to combating prejudices which lead to racial discrimination and to promoting understanding,

e) Droits économiques, sociaux et culturels, notamment :

i) Droits au travail, au libre choix de son travail, å des condi­ tions équitables et satisfaisantes de travail, å la protection contre le chömage, å un salaire égal pour un travail égal, å une rémunéra- tion équitable et satisfaisante;

ii) Droit de fonder des syn di - cats et de s’affilier å des syndi- cats;

iii) Droit au logement; iv) Droit å la santé, aux soins médicaux, å la sécurité sociale et aux services sociaux;

v) Droit å 1’éducation et ä la formation professionnelle;

vi) Droit de prendre part, dans des conditions d’égalité, aux acti- vités culturelles;

f) Droit d’accés å tous lieux et services destinés ä 1’usage du public, tels que moyens de transport, hotels, restaurants, cafées, spectacles et parcs.

Article 6

Les Etats parties assureront å toute personne souinise ä leur juri- diction une protection et une voie de recours effectives, devant les tri- bunaux nationaux et autres organis- mes d’Etat compétents, contre tous actes de discrimination raciale qui, contrairement å la présente Conven­ tion, violeraient ses droits individuels et ses libertés fondamentales, ainsi que le droit de demander å ees tri- bunaux satisfaction ou réparation juste et adéquate pour tout dommage dont elle pourrait étre victime par suite d’une telle discrimination.

Article 7

Les Etats parties s’engagent å prendre des mesures immédiates et efficaces, notamment dans les do- maines de 1’enseignement, de 1’éduca­ tion, de la culture et de 1’informa- tion, pour lutter contre les préjugés conduisant å la discrimination ra-

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

tolerance and friendship among na­ tions and racial or ethnical groups, as well as to propagating the pur­ poses and principles of the Charter of the United Nations, the Universal Declaration of Human Rights, the United Nations Declaration on the Elimination of All Forms of Racial Discrimination, and this Convention.

PART II

Article 8

1. There shall be established a Committee on the Elimination of Racial Discrimination (hereinafter referred to as the Committee) con- sisting of eighteen experts of high moral standing and acknowledged impartiality elected by States Par- ties from among their nationals, who shall serve in their personal capacity, consideration being given to equitable geographical distribu­ tion and to the representation of the different forms of civilization as well as of the principal legal systems.

2. The members of the Committee shall be elected by secret ballot from a list of persons nominated by the States Parties. Each State Party may nominate one person from among its own nationals.

3. The initial election shall be held six months after the date of the entry into force of this Convention. Åt least three months before the date of each election the Secretary-General of the United Nations shall address a letter to the States Parties inviting them to submit their nominations within two months. The Secretary- General shall prepare a list in alpha- betical order of all persons thus nominated, indicating the States Parties which have nominated them, and shall submit it to the States Parties.

4. Elections of the members of

ciale et favoriser la compréhension, la toiérance et 1’amitié entre nations et groupes raciaux ou ethniques, ainsi que pour promouvoir les buts et principes de la Charte des Nations Unies, de la Declaration universelle des droits de 1’homme, de la Déclara- tion des Nations Unies sur 1’élimina- lion de toutes les formes de discrimi­ nation raciale et de la présente Con­ vention.

DEUXIEME PARTIE

Article 8

1. Il est constitué un Comité pour 1'élimination de la discrimination raciale (ci-aprés dénommé le Comi­ té) composé de dix-huit experts con- nus pour leur haute moralité et leur impartialité, qui sont élus par les Etats parties parmi leurs ressortis- sants et qui siégent å titre individuel, compte tenu d’une répartition géo- graphique équitable et de la repré- sentation des différentes formes de civilisation ainsi que des principaux systémes juridiques.

2. Les membres du Comité sont élus au scrutin secret sur une liste de candidats désignés par les Etats parties. Chaque Etat partie peut dé- signer un candidat choisi parmi ses ressortissants.

3. La premiére élection aura lieu six mois apres la date de 1’entrée en vigueur de la présente Convention. Trois mois au moins avant la date de chaque élection, le Secrétaire général de 1’Organisation des Nations Unies envoie une lettre aux Etats parties pour les inviter å présenter leurs candidatures dans un délai de deux mois. Le Secrétaire général dresse une liste par ordre alphabéti- que de tous les candidats ainsi dési­ gnés, avec indication des Etats parties qui les ont désignés, et la communi- que aux Etats parties.

4. Les membres du Comité sont

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

Ihe Coinmittee shall be held åt a meeting of States Parties convened by the Secretary-General åt United Nations Headquarters. Åt that meet­ ing for which two thirds of the States Parties shall constitute a quorum, the persons elected to the Coinmittee shall be those nominees who obtain the largest number of votes and an absolnte majority of the votes of the representatives of States Parties present and voting.

5. (a) The members of the Com- mittee shall be elected för a term of four years. However, the terms of nine of the members elected åt the first election shall expire åt the end of two years; immediately after the first election the names of these nine members shall be chosen by lot by the Chairman of the Committee.

(b)

For the filling of casual va-

cancies, the State Party whose ex­ pert has ceased to function as a member of the Committee shall ap- point another expert from among its nationals, subject to the approval of the Committee.

6. States Parties shall be respon- sible för the expenses of the mem­ bers of the Committee while they are in performance of Committee duties.

Article 9

1. States Parties undertake to sub- mit to the Secretary-General of the United Nations, för consideration by the Committee, a report on the legis- lative, judicial, administrative or other measures which they adopted and which give effect to the provi­ sions of this Convention: (a) within one year after the entry into force of the Convention for the State con- cerned; and

(b)

thereafter every two

years and whenever the Committee so requests. The Committee may re- quest further information from the States Parties.

7 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1

élus an cours d’une réunion des Etats parties convoquée par le Se- crétaire général au Siége de 1 Organi­ sation des Nations Unies. A cette ré­ union, oii le quorum est constitué par les deux tiers des Etats parties, sont élus membres du Comité les candidats qui obtiennenl le plus grand nombre de voix et la majorité absolue des votes des représentants des Etats parties présents et votants.

5. a) Les membres du Comité sont élus pour quatre ans. Toutefois, le mandat de neuf des membres élus lors de la premiére élection prendra fin au bout de deux ans; immédiate- ment apres la premiére élection, le nom de ees neuf membres sera tiré au sort par le Président du Comité.

b) Pour remplir les vacanees fortuites, 1’Etat partie dont 1’expert a cessé d’exercer ses fonctions de inembre du Comité nommera un autre expert parmi ses ressortissants, sous réserve de 1’approbation du

Comité.

6. Les Etats parties prennent å leur charge les dépenses des mem­ bres du Comité pour la période ou ceux-ci s’acquittent de fonctions au Comité.

Article 9

t. Les Etats parties s’engagent a présenter au Secrétaire général de 1’Organisation des Nations Unies, pour examen par le Comité, un rap­ port sur les mesures d’ordre législa- tif, judiciaire, administratif ou autre qu’ils ont arrétées el qui donnenl effet aux dispositions de la présente Convention : a) dans un délai d’un an å compter de 1’entrée en vigueur de la Convention, pour chaque Etat intéressé en ce qui le concerne et

b)

par la suite, tous les deux ans et en outre chaque fois que le Comité en fera la demande. Le Comité peut demander des renseignements com- pléinentaires aux Etats parties.

samt. Nr 87

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

2. The Committee shall report an- nually, through the Secretary-Gener- al, to the General Assembly of the United Nations on its activities and may make suggestions and general reconnnendations based on the exam­ ination of the reports and informa­ tion received from the States Par- ties. Such suggestions and general recommendations shall be reported to the General Assembly together with comments, if any, from States Parties.

Article 10

1. The Committee shall adopt its own rules of procedure.

2. The Committee shall elect its officers for a term of two years.

3. The secretariat of the Commit­ tee shall be provided by the Secre- tary-General of the United Nations.

4. The meetings of the Committee shall norinally be held åt United Na­ tions Headquarters.

Article 11

1. If a State Party considers that another State Party is not giving effect to the provisions of this Con- vention, it may bring the matter to the attention of the Committee. The Committee shall then transmit the communication to the State Party concerned. Within three months, the receiving State shall submit to the Committee written explanations or statements clarifying the matter and the remedy, if any, that may have been taken by that State.

2. If the matter is not adjusted to the satisfaction of both parties, either by bilateral negotiations or by any other procedure open to them, within six months after the receipt by the receiving State of the initial communication, either State shall have the right to refer the matter again to the Committee by notifying

2. Le Comité soumet chaque année ä 1’Assemblée générale de rÖrganisa- tion des Nations Unies, par l’inter- médiaire du Secrétaire général, un rapport sur ses activités et peut faire des suggestions et des recommanda- tions d’ordre général fondées sur 1’examen des rapports et des rensei- gnements re^us des Etats parties. Il porte ees suggestions et recomman- dations d’ordre général å la connais- sance de 1’Assemblée générale avec, le cas échéant, les observations des Etats parties.

Article 10

1. Le Comité adopte son régle- ment intérieur.

2. Le Comité élit son bureau pour une période de deux ans.

3. Le Secrétaire général de 1’Or- ganisation des Nations Unies assure le secrétariat du Comité.

4. Le Comité tient normalement ses réunions au Siége de l’Organisa- tion des Nations Unies.

Article 11

1. Si un Etat partie estime qu’un autre Etat également partie n’appli- que pas les dispositions de la pré- sente Convention, il peut appeler 1’attention du Comité sur la ques- tion. Le Comité transmet alors la communication å l’Etat partie in- téressé. Dans un délai de trois mois, l’Etat destinataire soumet au Comité des explications ou déclarations écrites éclaircissant la question et indiquant, le cas échéant, les mesu- res qui peuvent avoir été prises par ledit Etat pour remédier å la situa­ tion.

2. Si, dans un délai de six mois a compter de la date de réception de la communication originale par l’Etat destinataire, la question n’est pas réglée å la satisfaction des deux Etats, par voie de négociations bilaté- rales ou par toute autre procédure qui serait ä leur disposition, l’un comme 1’autre auront le droit de la

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

ballot by a two-thirds majority vote of Ihe Committee from among its own members.

2. The members of the Commission shall serve in their personal capacity. They shall not be nationals of the States parties to the dispute or of a State not Party to this Convention.

3. The Commission shall elect its own Chairman and adopt its own rules of procedure.

4. The meetings of the Commission shall normally be held åt United Nations Headquarters or åt any oth- er convenient place as determined by the Commission.

5. The secretariat provided in ac- cordance with article 10, paragraph 3, of this Convention shall also serv­ ice the Commission whenever a dis­ pute among States Parties brings the Commission into being.

6. The States parties to the dispute shall share equally all the expenses of the members of the Commission in accordance with estimates to be provided by the Secretary-General of the United Nations.

7. The Secretary-General shall be empowered to pay the expenses of the members of the Commission, if necessary, before reimbursement by the States parties to the dispute in accordance with paragraph 6 of this article.

8. The information obtained and collated by the Committee shall be made available to the Commission, and the Commission may call upon the States concerned to supply any other relevant information.

Article 13

1. When the Commission has fully considered the matter, it shall pre- pare and submit to the Chairman of the Committee a report embodying its findings on all questions of fact

élus au scrutin secret parmi les membres du Comité, å la majorité des deux tiers des membres du Comité.

2. Les membres de la Commission siégent å titre individuel. Ils ne doi- vent pas étre ressortissants de l’un des Etats parties au différend ni d’un Etat qui n’est pas partie å la présente Convention.

3. La Commission élit son Presi­ dent et adopte son réglement inté- rieur.

4. La Commission tient normale- ment ses réunions au Siége de l’Or- ganisation des Nations Unies ou en tout autre lieu approprié que déter- minera la Commission.

5. Le secrétariat prévu au para- graphe 3 de 1’article 10 de la présente Convention préte également ses ser­ vices å la Commission chaque fois qu’un différend entre des Etats par­ ties entraine la constitution de la Commission.

6. Toutes les dépenses des mem­ bres de la Commission sont réparties également entre les Etats parties au différend, sur la base d’un état esti- matif établi par le Secrétaire général de 1 Organisation des Nations Unies.

7. Le Secrétaire général sera ha- bilité, si besoin est, å défrayer les membres de la Commission de leurs dépenses, avant que le rembourse- ment en ait été effectué par les Etats parties au différend conformément au paragraphe 6 du present article.

8. Les renseignements obtenus et dépouillés par le Comité sont mis å la disposition de la Commission, et la Commission peut demander aux Etats intéressés de lui fournir tout renseignement complémentaire per- tinent.

Article 13

1. Apres avoir étudié la question sous tous ses aspects, la Commission prépare et soumet au Président du Comité un rapport contenant ses conclusions sur toutes les questions

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

relevant to the issue between the parties and containing such recom- mendations as it may think proper for the amicable solution of the dis- pute.

2. The Chairman of the Coramit- tee shall communicate the report of the Commission to each of the Sta­ tes parties to the dispute. These Sta­ tes shall, within three months, in­ form the Chairman of the Committee whether or not they accept the re- commendations contained in the re­ port of the Commission.

3. After the period provided för in paragraph 2 of this article, the Chairman of the Committee shall communicate the report of the Com­ mission and the declarations of the States Parties concerned to the oth- er States Parties to this Convention.

Article 14

1. A State Party may åt any time declare that it recognizes the compe- tence of the Committee to receive and consider Communications from indi- viduals or groups of individuals within its jurisdiction claiming to be victims of a violation by that State Party of any of the rights set forth in this Convention. No comrnu- nication shall be received by the Committee if it concerns a State Party which has not made such a declaration.

2. Any State Party which makes a declaration as provided for in paragraph 1 of this article may es- tablish or indicate a body within its national legal order which shall be competent to receive and consider petitions from individuals and groups of individuals within its jurisdiction who claim to be victims of a viola­ tion of any of the rights set forth in this Convention and who have ex- hausted other available local reme- dies.

de fait relatives au litige entre les parties et renfermant les recomman- dations qu’elle juge opportunes en vue de parvenir å un réglement amiable du différend.

2. Le Président du Comité trans- niet le rapport de la Commission a chacun des Etats parties au dif­ férend. Lesdits Etats font savoir au Président du Comité, dans un délai de trois mois, s’ils acceptent, ou non, les recommandations contenues dans le rapport de la Commission.

3. Une fois expiré le délai prévu au paragraphe 2 du présent article, le Président du Comité communique le rapport de la Commission et les déclarations des Etats parties in- téressés aux autres Etats parties å la Convention.

Article 14

1. Tout Etat partie peut déclarer å tout moment qu’il reconnait la com- pétence du Comité pour recevoir et examiner des Communications éma- nant de personnes ou de groupes de personnes relevant de sa juridiction qui se plaignent d’étre victimes d’une violation, par ledit Etat partie, de l’un quelconque des droits énoncés dans la présente Convention. Le Comité ne recoit aucune communica- tion intéressant un Etat partie qui n’a pas fait une telle déclaration.

2. Tout Etat partie qui fait une déclaration conformément au para- graphe 1 du présent article peut créer ou désigner un organisme dans le cadre de son ordre juridique na­ tional, qui aura compétence pour recevoir et examiner les pétitions émanant de personnes ou de groupes de personnes relevant de la juridic­ tion dudit Etat qui se plaignent d’étre victimes d’une violation de l’un quelconque des droits énoncés dans la présente Convention et qui ont épuisé les autres recours locaux disponibles.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

sammanhängande faktiska förhål­ landena och innehållande de rekom­ mendationer den finner ägnade att åvägabringa en uppgörelse i godo av tvisten.

2. Kommitténs ordförande skall överlämna kommissionens rapport till envar av de tvistande staterna. Dessa skall inom tre månader un­ derrätta kommitténs ordförande hu­ ruvida de godkänner rekommenda­ tionerna i kommissionens rapport.

3. När den i punkt 2 i denna ar­ tikel angivna tiden utlöpt, skall kom­ mitténs ordförande överlämna kom­ missionens rapport och de berörda konventionsstaternas deklarationer till övriga konventionsstater.

Artikel 14

1. En konventionsstat kan när som helst förklara, att den erkänner kommitténs behörighet att mottaga och pröva framställningar från så­ dana enskilda personer eller grupper av enskilda inom statens jurisdik- tionsområde, som påstår sig ha ge­ nom den staten blivit utsatta för kränkning av någon av de i denna konvention angivna rättigheterna. Framställning skall icke mottagas av kommittén, om den gäller en kon­ ventionsstat som ej avgivit sådan förklaring.

2. Varje konventionsstat som av­ ger en förklaring enligt punkt 1 i denna artikel kan upprätta eller utse ett organ inom sitt nationella rätts­ väsen, som är behörigt att mottaga och pröva framställningar från så­ dana enskilda personer eller grupper av enskilda inom statens jurisdik- tionsområde, som påstår sig ha bli­ vit utsatta för kränkning av någon av de i denna konvention angivna rättigheterna och som uttömt andra tillgängliga inhemska rättsmedel.

108

3. Förklaring som göres enligt punkt 1 i denna artikel, och uppgift om namnet på organ, som upprättats eller utsetts enligt punkt 2 i denna artikel, skall deponeras av vederbö­ rande konventionsstat hos FN:s ge­ neralsekreterare, som tillställer övri­ ga konventionsstater kopior därav. Förklaring kan återkallas när som helst genom meddelande till general­ sekreteraren, men sådan återkallelse har ingen verkan vad gäller hos kommittén anhängiggjorda fram­ ställningar.

4. Ett register över framställning­ ar skall föras av organ som upprät­ tats eller utsetts enligt punkt 2 i den­ na artikel, och bestyrkta avskrifter av registret skall årligen på lämplig väg tillställas generalsekreteraren, varvid förutsättes att innehållet icke göres offentligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

5. Om klaganden icke får sitt fall tillfredsställande reglerat genom or­ gan som upprättats eller utsetts en­ ligt punkt 2 i denna artikel, har han rätt att hänskjuta ärendet till kom­ mittén inom sex månader.

6. (a) Kommittén skall konfiden­ tiellt delge varje framställning som den tagit emot med den konventions­ stat som påstås ha brutit mot be­ stämmelse i konventionen men skall icke röja identiteten hos vederböran­ de person eller grupp av personer utan dennes eller dessas uttryckliga samtycke. Kommittén får icke taga emot anonyma framställningar.

(b) Den mottagande staten skall inom tre månader skriftligen lämna kommittén en förklaring eller ett ut­ talande med upplysningar i saken och uppgift om den åtgärd som even­ tuellt vidtagits av den staten.

7. (a) Kommittén skall pröva

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

sider Communications in the light of all information made available to it by the State Party concerned and by the petitioner. The Committee shall not consider any communica- tion from a petitioner unless it has ascertained that the petitioner has exhausted all available domestic remedies. However, this shall not be the rule where the application of the remedies is unreasonably prolonged.

(b) The Committee shall forward its suggestions and recommenda- tions, if any, to the State Party concerned and to the petitioner.

8. The Committee shall include in its annual report a summary of such Communications and, where appropriate, a summary of the ex- planations and statements of the States Parties concerned and of its own suggestions and recommenda- tions.

9. The Committee shall be com- petent to exercise the functions prov­ ided for in this article only when åt least ten States Parties to this Con- vention are bound by declarations in accordance with paragraph 1 of this article.

Article 15

1. Pending the achievement of the objectives of the Declaration on the Granting of Independence to Colonial Countries and Peoples, contained in General Assembly resolution 1514 (XV) of 14 December 1960, the pro­ visions of this Convention shall in no way limit the right of petition granted to these peoples by other international instruments or by the United Nations and its specialized agencies.

2. (a) The Committee established under article 8, paragraph 1, of this Convention shall receive copies of the petitions from, and submit expres- sions of opinion and recommenda- tions on these petitions to, the bodies

munications en tenant compte de toutes les informations qui lui sont soumises par l’Etat partie intéressé et par le pétitionnaire. Le Comité n’examinera aucune communication d’un pétitionnaire sans s’étre assuré que celui-ci a épuisé tous les recours internes disponibles. Toutefois, cette régle ne s’applique pas si les procé- dures de recours excédent des délais raisonnables.

b) Le Comité adresse ses sugges­ tions et recommandations éventuel- les å l’Etat partie intéressé et au pé­ titionnaire.

8. Le Comité inclut dans son rap­ port annuel un résumé de ees

Com­

munications et, le cas échéant, un ré­ sumé des explications et déclarations des Etats parties intéressés ainsi que de ses propres suggestions et recom­ mandations.

9. Le Comité n’a compétence pour s’acquitter des fonetions prévues au présent article que si au moms dix Etats parties å la Convention sont liés par des déclarations faites con- formément au paragraphe 1 du pré­ sent article.

Article 15

1. En atlendant la réalisation des objectifs de la Déclaration sur l’oc- troi de l’indépendance aux pays et aux peuples coloniaux, contenue dans la résolution 1514 (XV) de l’Assem- blée générale de 1’Organisation des Nations Unies, en date du 14 dé- cembre 1960, les dispositions de la présente Convention ne restreignent en rien le droit de pétition accordé å ees peuples par d’autres instruments internationaux ou par 1’Organisation des Nations Unies ou ses institutions spécialisées.

2. a) Le Comité constitué confor- mément au paragraphe 1 de 1’article 8 de la présente Convention recoit copie des pétitions venant des orga- nes de l’Organisation des Nations Unies qui s’occupent de questions

in

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

of the United Nations which deal with matters directly related to the principles and objectives of this Con- vention in their consideration of petitions from the inhabitants of Trust and Non-Self-Governing Terri- tories and all other territories to which General Assembly resolution 1514 (XV) applies, relating to mat­ ters covered by this Convention which are before these bodies.

(b) The Committee shall receive from the competent bodies of the

United Nations copies of the reports concerning the legislative, judicial, administrative or other measures directly related to the principles and objectives of this Convention applied by the administering Powers within the Territories mentioned in sub- paragraph (a) of this paragraph, and shall express opinions and make recommendations to these bodies.

3. The Committee shall include in its report to the General Assembly a summary of the petitions and re­ ports it has received from United Nations bodies, and the expressions of opinion and recommendations of the Committee relating to the said petitions and reports.

4. The Committe shall request from the Secretary-General of the United Nations all information rele­ vant to the objectives of this Con­ vention and available to him regard- ing the Territories mentioned in paragraph 2 (a) of this artide.

Artide 16

The provisions of this Convention concerning the settlement of disputes or complaints shall be applied with- out prejudice to other procedures for settling disputes or complaints in the field of discrimination laid down in the constituent instruments of, or in conventions adopted by, the

ayant un rapport direct avec les prin- cipes et les objectifs de la présente Convention, et exprime une opinion et fait des recommandations au sujet des petitions re^ues lors de 1’examen des pétitions émanant des habitants de territoires sous tutelle ou non autonomes ou de tout autre territoire auquel s’applique la résolution 1514 (XV) de 1’Assemblée générale, et ayant trait å des questions visces par la présente Convention, dont sont saisis lesdits organes.

b) Le Comité recoit des organes compétents de 1’Organisation des Na­ tions Unies copie des rapports con- cernant les mesures d’ordre législatif, judiciaire, administratif ou autre in- teressant directement les principes et objectifs de la présente Convention que les puissances administrantes ont appliquées dans les territoires mentionnées å 1’alinéa a du présent paragraphe et exprime des avis et fait des recommandations å ees or­ ganes.

3. Le Comité inelut dans ses rap­ ports å 1’Assemblée générale un ré- sumé des pétitions et des rapports qu’il a recus d’organes de 1’Organisa- tion des Nations Unies, ainsi que les expressions d’opinion et les recom­ mandations qu’ont appelées de sa part lesdits pétitions et rapports.

4. Le Comité prie le Secrétaire général de 1’Organisation des Nations Unies de lui fournir tous renseigne- ments ayant trait aux objectifs de la présente Convention, dont celui-ci dispose au sujet des territoires men- tionnés å l’alinéa a du paragraphe 2 du présent artide.

Artide 16

Les dispositions de la présente Convention concernant les mesures ä prendre pour régler un différend ou liquider une plainte s’appliquent sans préjudice des autres procédures de réglement des différends ou de liqui- dation des plaintes en matiére de discrimination prévues dans des in-

112

ar från de FN-organ som behandlar frågor, vilka direkt berör denna kon­ ventions principer och ändamål, vid sina överväganden av hos dem an- hängiga petitioner, avseende frågor som omfattas av denna konvention, från innevånare i förvaltarskapsom- råden och andra områden, på vil­ ka generalförsamlingens resolution 1514 (XV) äger tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

(b) Kommittén skall från veder­ börande FN-organ erhålla kopior av rapporter angående lagstiftnings-, domstols-, förvaltnings- eller andra åtgärder som direkt sammanhänger med denna konventions principer och syften och som vidtagits av de förvaltande staterna inom de i (a) ovan nämnda områdena, och skall avge yttranden och rekommendatio­ ner till dessa organ.

3. Kommittén skall i sin rapport till generalförsamlingen intaga en summarisk redogörelse för de fram­ ställningar och rapporter den har mottagit från FN:s organ liksom de yttranden och rekommendationer kommittén avgivit med avseende på dessa framställningar och rapporter.

4. Kommittén skall från FN:s ge­ neralsekreterare begära alla uppgif­ ter sammanhängande med denna konventions syften som han har till­ gängliga och som avser de i punkt 2 (a) nämnda områdena.

Artikel 16

Denna konventions bestämmelser om biläggande av tvister och klago­ mål är tillämpliga utan att medföra inskränkning i tillämpligheten av så­ dana andra förfaranden för biläg- gandet av tvister och klagomål på diskrimineringsområdet om vilka stadgats i konstituerande instrument

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

United Nations and its specialized agencies, and shall not prevent the States Parties from having recourse to other procedures for settling a dispute in accordance with general or special international agreements in force between them.

PART III

Article 17

1. This Convention is open for signature by any State Member of the United Nations or member of any of its specialized agencies, by any State Party to the Statute of the In­ ternational Conrt of Justice, and by any other State which has been in­ vited by the General Assembly of the United Nations to become a Party to this Convention.

2. This Convention is snbject to ratification. Instruments of ratifica- tion shall be deposited with the Sec- retary-General of the United Nations.

Article 18

1. This Convention shall be open to accession by any State referred to in article 17, paragraph 1, of the Convention.

2. Accession shall be effected by the deposit of an instrument of ac­ cession with the Secretary-General of the United Nations.

Article 19

1. This Convention shall enter into force on the thirtieth day after the date of the deposit with the Secre­ tary-General of the United Nations of the twenty-seventh instrument of ratification or instrument of acces­ sion.

2. For each State ratifying this Convention or acceding to it after

struments constitutifs de 1’Organisa- tion des Nations Unies et de ses in­ stitutions spécialisées ou dans des conventions adoptées par ees organi­ sations, et n’empéchent pas les Etats parties de recourir å d’autres procé- dures pour le réglement d’un diffé- rend conformément aux accords in- ternationaux généraux ou spéciaux qui les lient.

TROISIEME PARTIE

Article 17

1. La présente Convention est ouverte å la signature de tout Etat Membre de 1’Organisation des Na­ tions Unies ou membre de l’une quel- conque de ses institutions spéciali­ sées, de tout Etat partie au Statut de la Cour internationale de Justice, ainsi que de tout autre Etat invité par 1’Assemblée générale de 1’Organi- sation des Nations Unies å devenir partie å la présente Convention.

2. La présente Convention est su- jette å ratification et les instruments de ratification seront déposés auprés du Secrétaire général de 1’Organisa- tion des Nations Unies.

Article 18

1. La présente Convention sera ouverte ä l’adhésion de tout Etat visé au paragraphe 1 de 1’article 17 de la Convention.

2. L’adhésion se fera par le dépot d’un instrument d’adhésion auprés du Secrétaire général de 1’Organisa- tion des Nations Unies.

Article 19

1. La présente Convention entrera en vigueur le trentiéme jour qui suivra la date du depot auprés du Secrétaire général de l’Organisation des Nations Unies du vingt-septiéme instrument de ratification ou d’adhé- sion.

2. Pour chacun des Etats qui rati- fieront la présente Convention ou y

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

117

Artide 22

Any dispute between two or more States Parties with respect to the interpretation or application of this Convention, -which is not settled by negotiation or by procedures ex- pressly provided for in this Conven­ tion, shall, åt the request of any of the parties to the dispute, be referred to the International Court of Justice for decision, unless the disputants agree to another mode of settlement.

Article 23

1. A request for the revision of this Convention may be made åt any time by any State Party by rneans of a notification in writing addressed to the Secretary-General of the Unit­ ed Nations.

2. The General Assembly of the United Nations shall decide upon Ihe steps, if any, to be taken in re­ spect of such a request.

Article 24

The Secretary-General of the Unit­ ed Nations shall inform all States referred to in article 17, paragraph 1, of this Convention of the follow- ing particulars:

(a) Signatures, ratifications and accessions under artides 17 and 18;

(b) The date of entry into force of this Convention under article 19;

(c) Communications and declara- tions received under artides 14, 20 and 23;

(d) Denunciations under article 21

.

Article 25

1. This Convention, of which the Chinese, English, French, Russian

Article 22

Tout différend entre deux ou plusieurs Etats parties touchant 1’interprétation ou 1’application de la présente Convention, qui n’aura pas été réglé par voie de négociation ou au moyen des procédures expres- sément prévues par ladite Conven­ tion, sera porté, ä la requéte de toute partie au différend, devant la Cour Internationale de Justice pour qu’elle statue å son sujet, å moms que les parties au différend ne conviennent d’un autre mode de réglement.

Article 23

1. Tout Etat partie peut formuler ä tout moment une demande de revi­ sion de la présente Convention par voie de notification écrite adressée au Secrétaire général de l’Organisa- tion des Nations Unies.

2. L’Assemblée générale de l’Or- ganisation des Nations Unies sta­ tuera sur les mesures å prendre, le cas échéant, au sujet de cette de­ mande.

Article 24

Le Secrétaire général de l’Organi- sation des Nations Unies informera tous les Etats visés au paragraphe 1 de 1’article 17 de la présente Conven­ tion :

a)

Des signatures apposées å la

présente Convention et des instru­ ments de ratification et d’adhésion déposés conformément aux artides 17 et 18;

b) De la date å laquelle la présente

Convention entrera en vigueur con­ formément ä 1’article 19;

c) Des Communications et déclara- tions recues conformément aux arti­ des 14, 20 et 23;

d) Des dénonciations notifiées conformément å 1’article 21.

Article 25

1. La présente Convention, dont les textes anglais, chinois, espagnol,

118

Artikel 22

Varje tvist mellan två eller flera konventionsstater rörande konven­ tionens tolkning eller tillämpning, vilken icke bilägges genom förhand­ lingar eller genom de förfaranden om vilka uttryckligen stadgas i kon­ ventionen, skall på begäran av nå­ gon av de tvistande staterna hän- skjutas till internationella domsto­ len för avgörande, såvida icke de tvistande enas om annat sätt för tvis­ tens biläggande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

Artikel 23

1. Framställning om ändring av denna konvention kan när som helst göras av varje konventionsstat ge­ nom skriftlig underrättelse ställd till FN:s generalsekreterare.

2. FN:s generalförsamling skall fatta beslut om de eventuella åtgär­ der som sådan framställning föran­ leder.

Artikel 24

FN:s generalsekreterare skall hål­ la alla de stater, som avses i artikel 17 punkt 1 i denna konvention, un­ derrättade om:

(a) undertecknande, ratifikation eller anslutning enligt artiklarna 17 och 18,

(b) dagen för konventionens ikraftträdande enligt artikel 19,

(c) meddelande eller förklaring mottagen enligt artiklarna 14, 20 och 23,

(d) uppsägning enligt artikel 21.

Artikel 25

1. Denna konvention, vars engels­ ka, franska, kinesiska, ryska och

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

and Spanish texts are equally au- thentic, shall be deposited in the archives of the United Nations.

2. The Secretary-General of the United Nations shall transmit certi- fied copies of this Gonvention to all States belonging to any of the cate- gories mentioned in artide 17, para- graph 1, of the Convention.

francais et russe font également foi, sera déposée aux archives de l’Or- ganisation des Nations Unies.

2. Le Secrétaire général de l’Or- ganisation des Nations Unies fera tenir une copie certifiée conforme de la présente Convention å tous les Etats appartenant å l’une quelconque des catégories mentionnées au para- graphe 1 de 1’article 17 de la Conven­ tion.

Kungl. Maj.ts proposition nr 87 år 1970

123

Bilaga 3

(Remitterade förslaget)

1) Förslag

till

ändring i tryckfrihetsförordningen1

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 KAP.

4 §•

Med beaktande —---------------------------allmänna angelägenheter; 12. hot, förtal eller smädelse mot 12. hot mot eller missaktning för folkgrupp med viss härstamning el- folkgrupp av viss ras, med viss hudler trosbekännelse; färg, av visst nationellt eller etniskt

13. skymfande av------------Med ärekränkning------------

ursprung eller med viss trosbekän­ nelse;

----------------- mot honom.

1 Omtryckt 1965:818.

Kungl. Maj.ts proposition nr 87 år 1970

125

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

medhjälpare till sådan anordnare, om han diskriminerar någon på grund av hans ras, hudfärg, natio­ nella eller etniska ursprung eller trosbekännelse genom att vägra ho­ nom tillträde på de villkor som all­ mänt gäller för tillställningen eller sammankomsten.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 16 kap. 8 §, när det förslag till änd­ ring i tryckfrihetsförordningen som riksdagen antagit som vilande med anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr till 1970 års riksdag slutligt antagits och erhållit kraft av grundlag, och i övrigt den 1 juli 1970.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 19 februari 1970.

N ärvarande:

f. d. justitierådet regeringsrådet justitierådet justitierådet

R^egner, M

artenius

,

B

ernhard

,

H

esser

.

Enligt lagrådet den 12 februari 1970 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 9 januari 1970 hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättat för­ slag till lag om ändring i brottsbalken.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Hans Olsson.

Lagrådet yttrade:

8

§

I förhållande till kommittéförslaget innebär det remitterade förslaget en utvidgning av det straffbara området genom att i stället för förtal och smä- delse mot folkgrupp såsom rekvisit upptagits uttryck för missaktning. Helt allmänt synes detta ord utgöra en vag bestämning och kunna föranleda svå­ righeter vid avgränsningen av vilka beteenden som åsyftas. Även om ut­ vidgningen det oaktat skulle kunna godtagas när det gäller skyddet för folk­ grupper som finnes i vårt eget land synes omdömet böra bli ett annat, om man tänker på att straffbestämmelsen också omfattar folk i främmande länder. Bland skyddsobjekten anges bl. a. folkgrupp av visst nationellt ur­ sprung. Sammanställt med departementschefens uttalande, att det icke krä- ves utpekande av någon eller några raser eller folkgrupper utan att ansvar skall kunna följa även om objektet är mera allmänt, får straffbestämmel­ sen anses innebära, att det blir straffbart att visa missaktning mot medbor­ gare tillhörande viss nation. Härvid kommer man i vissa fall in på området för den politiska debatten och den kritik som i denna kan riktas mot främ­ mande regimer. Vid kritik av förhållanden i visst land överföres ofta de kritiska omdömena att gälla landets invånare och detta kan ske på ett sätt som ger uttryck för missaktning av dem. Gränsen mellan sakligt befogad kritik som skall vara tillåten samt straffbar missaktning blir i sådana fall

127

flytande och svår att upprätthålla. Lättare förenligt med yttrandefriheten är att straffbarheten begränsas till förtal och smädelser. Även i andra fall än de nu åsyftade kan bestraffning av visad missaktning komma i konflikt med yttrandefriheten. Den innebörd av begreppet smädelse som kommit till ut­ tryck i remissprotokollet synes vara för snäv. Såsom framgår av 5 kap. 3 § brottsbalken omfattar smädelse även sådana förfaranden som kränkande tillmälen och skymfliga beteenden. Lagrådet förordar därför att såsom rekvi- sit för hets mot folkgrupp upptages hot, förtal och smädelse.

Enligt vad departementschefen anfört avses spridande av ”uttalande eller annat meddelande” skola omfatta även gärningar som sker genom åtbörder och dylikt. Detta synes knappast förenligt med ordalagen i paragrafen. Där­ emot synes sådant kunna falla under den nu gällande förutsättningen för straffbarhet, att någon offentligen hotar, förtalar eller smädar.

Av skäl som nu anförts föreslår lagrådet att paragrafen får följande ly­ delse:

Hotar, förtalar eller smädar någon offentligen folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg, av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbe­ kännelse, dömes etc. Detsamma gäller om någon bland allmänheten annor- ledes sprider uttalande eller annat meddelande som innefattar hot, förtal eller smädelse som nyss sagts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970

8 a §

Enligt slutorden i första stycket skall för olaga diskriminering även kun­ na dömas den som är anställd i allmän tjänst. Av vad motiven innehåller angående denna bestämmelse synes framgå att därmed åsyftas befattnings­ havare som har att tillhandagå allmänheten i olika grenar av offentlig verk­ samhet, bl. a. nämnes socialvård. Innebörden av olaga diskriminering i sådan verksamhet synes knappast ha kommit till tydligt uttryck genom bestäm­ melsen att vad som sagts om näringsidkare -— innefattande bl. a. hänvisning till de villkor näringsidkaren i allmänhet tillämpar i sin verksamhet — skall äga motsvarande tillämpning på dem som är anställda i allmän tjänst. Före­ skriften angående dessa synes därjämte vara av sådan betydelse att den bör upptagas i ett särskilt stycke. Om den placeras i ett tredje stycke kan den förslagsvis få denna lydelse:

Den som är anställd i allmän tjänst, vari han har att gå allmänheten till handa, dömes också för olaga diskriminering, om han därvid diskriminerar någon av anledning som förut sagts.

Andra stycket innehåller en särbestämmelse om olaga diskriminering vid offentliga tillställningar och allmänna sammankomster. Den diskrimineran­ de åtgärden anges bestå i att någon vägras tillträde på de villkor som allmänt gäller för tillställningen eller sammankomsten. Efter orden blir emellertid denna bestämmelse ej tillämplig om bland de allmänna villkoren upptagits just att personer av t. ex. viss ras ej skall få tillträde och en person av denna

128

ras under hänvisning härtill vägras tillträde. Bestämmelsen bör därför om­ formuleras så att man täcker även detta och liknande fall.

Det föreslagna stadgandet är tillämpligt icke blott då personer som tillhör viss folkgrupp utestänges utan även då tillträde förbehålles dem som tillhör viss folkgrupp, så att alla andra utestänges. I vissa fall kan emellertid med­ lemmar av en viss folkgrupp ha ett legitimt intresse av att hålla en sam­ mankomst för att dryfta egna angelägenheter och att härvid kunna förhind­ ra utomstående att deltaga. Ofta torde väl en sådan sammankomst genom en dylik begränsning bli att anse som enskild. Om antalet deltagare är mycket stort och relativt obestämt, kan sammankomsten emellertid stundom bli att anse som allmän, jfr 1 § lagen om allmänna sammankomster. Det synes vara önskvärt med en särskild bestämmelse som möjliggör att sammankomster av detta slag kan hållas. Bestämmelsen bör dock endast avse sammankomster för folkgrupper av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss tros­ bekännelse; att medtaga folkgrupper som utmärks av att de är av viss ras eller hudfärg synes icke böra komma i fråga.

På grund av vad sålunda anförts föreslår lagrådet att bestämmelsen ges följande lydelse:

För olaga diskriminering dömes även anordnare av offentlig tillställning eller allmän sammankomst och medhjälpare till sådan anordnare, om han gör villkoren för tillträde beroende av tillhörighet till folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg, av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse. Som olaga diskriminering anses dock icke att tillträde till allmän sammankomst rörande angelägenhet, som är gemensam för folkgrupp av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse, förbe­ hålles dem som tillhör sådan folkgrupp.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1970

133

läggande friheterna och FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. I det fakultativa protokollet till den senare konventionen finns nämligen bestämmelser om rätt för enskilda rättssubjekt att klaga till den enligt konventionen upprättade FN-kommittén för de mänskliga rättighe­ terna.

Konkurrenssituationen mellan dessa båda konventioner har varit föremål för omfattande analyser och överväganden inom Europarådet. Den har så­ lunda diskuterats i Europarådets expertkommitté för de mänskliga rättighe­ terna och i en inom den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheter­ na utsedd arbetsgrupp. Frågan har därefter behandlats inom Europarådets ställföreträdarkommitté, som dock ännu inte har fattat något beslut. De här berörda konkurrensfrågorna är även föremål för överläggningar mellan före­ trädare för de nordiska ländernas justitieministerier.

Proposition om godkännande av Sveriges anslutning till FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter beräknas komma att framläggas senare under detta år. I denna proposition kommer ställning att tas till den berörda frågan om konkurrensen mellan den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande fri­ heterna samt FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter ävensom till frågan om konkurrens mellan denna senare konvention och rasdiskrimineringskonventionen. Det synes mig naturligt att i samma pro­ position ta ställning även till motsvarande fråga om konkurrensen mellan den europeiska konventionen och rasdiskrimineringskonventionen. Frågan om godkännande av att Sverige underkastar sig den enskilda klagorätten enligt rasdiskrimineringskonventionen bör därför föreläggas riksdagen först vid detta senare tillfälle. Jag vill emellertid framhålla, att jag inte hyser någon tvekan i sak om att Sverige bör avge förklaring om godtagande av den enskilda klagorätten. Att så skall ske bör därför vara utgångspunkten för de fortsatta övervägandena i denna fråga.

Det kan tilläggas, att den här förordade proceduren inte kommer att le­ da till någon fördröjning av Sveriges ratificering av rasdiskrimineringskon­ ventionen, eftersom ratificeringen -— som jag har framhållit i remissproto­ kollet — av andra skäl ändå inte torde kunna äga rum förrän under år 1971.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition

dels föreslår riksdagen att godkänna den av Förenta Na­ tionernas generalförsamling den 21 december 1965 antag­ na konventionen om avskaffande av alla former av ras­ diskriminering,

dels för prövning i grundlagsenlig ordning förelägger riksdagen inom justitiedepartementet upprättat förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1970