2

Långivningen skall i huvudsak inriktas på markförvärv för bostadsförsörj­

ningen. För lånen föreslås en amorteringstid på tio år. Räntan föreslås bli

fri från subventionsinslag. För ändamålet inrättas en statlig lånefond under

kapitalbudgeten. Förslag om anvisning av medel till fonden avses bli fram­

lagt för riksdagen i anslutning till en kommande proposition om skärpt

beskattning på vinster vid fastighetsförsäljningar.

Propositionen innehåller vidare förslag om förfarandet vid överlåtelser

av statens och kyrkans mark till kommuner. Kommuner som behöver dis­

ponera sådan mark för samhällsbyggandet bör få förvärva marken i god

tid. Kommun bör ges möjlighet att få fråga om förvärvstillstånd prövad

och avgjord av Kungl. Maj :t innan uppgörelse om priset har träffats. Vi­

dare föreslås att en stats-kommunal marknämnd skall inrättas. Nämndens

uppgift skall vara att på grundval av expropriationslagens värderingsregler

avgöra frågor om pris och övriga villkor för marköverlåtelse när kommunen

och den markförvaltande myndigheten inte kan enas härom. För att man

skall nå ökad samordning och enhetlighet i fråga om marköverlåtelserna

skall statens förhandlingsnämnd tilläggas vissa samordnande funktioner.

Vidare föreslås att riksdagen ger Kungl. Maj :t generellt bemyndigande att

överlåta kronojord till kommun för samhällsbyggnadsändamål.

Vissa åtgärder förordas i syfte att främja en snabb industrialisering av

byggnadsverksamheten genom alt befordra ökad tillämpning av standard

i byggandet. Myndighet som beviljar statligt lån eller bidrag för byggnads-

ändamål skall kunna meddela rekommendation om användning av svensk

standard i viss utsträckning. Rekommendationen skall kunna ges sådan

form att en lån- eller bidragstagare måste motivera avvikelse från standard.

För att främja en vidgad verksamhet med typgodkännande av sammansatta

byggnadsprodukter förutsätts att en förenklad administrativ ordning för

sådana typgodkännanden genomförs. Syftet är att stimulera till variantbe­

gränsning vid bostadsproduktionen. Bostadsstyrelsen skall i samma syfte

få band om en verksamhet med mönsterplaner för lägenheternas utform­

ning. Samtidigt föreslås att bostadsstyrelsens typritningsverksamhet av­

vecklas.

De finansiella resurserna för byggnadsforskning, standardisering inom

byggnadsområdet och information för att främja byggandets rationalisering

föreslås ökade genom att byggnadsforskningsavgiften och statens bidrag

till byggnadsforskningen höjs med 25 %.

Förslag läggs fram om väsentliga ändringar i fråga om statens finansiella

stöd till bostadsproduktionen. Nuvarande räntebidrag slopas och räntan

för bostadslånen fastställs enligt grunder som inte innefattar någon sub­

vention. Villkoren för ränta och amortering av bostadslånen utformas så

att de årliga kostnaderna för den totala fastighetskrediten blir lägst i början

och sedan ökar successivt. Ett huvudsyfte med denna omfördelning av ka­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

3

pitalkost naderna är att de hyreshöjningar som bortfallet av räntesubven­

tionerna föranleder skall äga rum endast så småningom. Förslaget förut­

sätter att kapitalkostnaderna för nyproducerade statsbelånade hus vid

övergången till det nya systemet, som föreslås ske den 1 januari 1968, skall

kunna hållas på samma nivå som nu. De årliga kapitalkostnaderna skall

därefter anpassas med hjälp av ett paritetstal som fastställs årligen på

grundval av bl. a. byggnadskostnadernas utveckling. Under ett antal år i

början av lånets löptid beräknas amorteringar på statslånet inte bli möjliga.

I stället torde statliga tillskottslån få lämnas för att de sammanlagda kapi­

talkostnaderna inte skall överskrida den hyrespolitiskt godtagbara nivån.

Såväl det ursprungliga lånet som tillskottslånen skall emellertid återbetalas

jämte ränta inom en amorteringstid på 30 år. Till den del bostadslånet avser

lokaler skall nominell ränta och amortering erläggas årligen utan omfördel­

ning med hjälp av paritetstalet. Gäller lånet egnahem eller hus på jordbruks­

fastighet får låntagaren valfrihet mellan det angivna systemet för omfördel­

ning av kapitalkostnaderna och årlig betalning enligt de nominella villkoren.

I fråga om de årgångar av hus, för vilka räntesubventioner enligt gällande

bestämmelser utgår när det nya lånesystemet träder i kraft, ersätts subven­

tionerna av räntelån, som efter hand skall förräntas och amorteras.

I anslutning till förslaget om det nya systemet för bostadslånen anförs

i propositionen vissa allmänna hyrespolitiska synpunkter. Bl. a. berörs de

allmännyttiga bostadsföretagens ställning. Dessa företag förutsätts komma

att få en prisledande ställning på hyresmarknaden efter det att nuvarande

hyresreglering avvecklats. Företagen bör liksom hittills basera sina hyres-

kalkyler på självkostnadsprincipen. Hyrorna i nya hus bör alltså grundas

på de kapitalkostnader som bestämts genom de nya lånereglerna. Principen

bör dock i fråga om företagens tidigare bostadsbestånd modifieras så att

hyran anpassas till lägenheternas bruksvärde enligt grunderna för förslaget

om en ny allmän hyreslag. Enligt förslag i propositionen bör bostadslån i

fortsättningen inte vara förenade med villkor om hyreskontroll.

Vissa ändringar föreslås av bestämmelserna angående bostadslånens stor­

lek och läge i förmånsrättsordningen. Liksom hittills skall lånets storlek

grundas på ett låneunderlag, vilket beräknas enligt en schablonmetod. Lå­

nets läge fastställs på grundval av ett pantvärde, i vilket skall räknas in

vissa kostnader, till vilka hänsyn f. n. tas endast vid beräkning av god­

känd produktionskostnad. Hittillsvarande övre lånegränser behålls oföränd­

rade.

Nuvarande regel om att lån för småhus, som skall bebos av låntagaren,

inte får beviljas om bostadsytan överstiger 125 m2 slopas. I stället föreslås

eu regel som innebär att lån normalt inte utgår om kostnaden för småhus

beräknas överstiga ett belopp, motsvarande produktionskostnaden för ett

normalt hus med 125 in2 yta.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

Som en följd av övergången till det nya systemet för beräkning av ränta

och amortering föreslås att nuvarande kapitalsubvention i form av räntefri

stående del av bostadslån till studentbostäder skall avvecklas.

Statslån skall försöksvis kunna utgå för förvärv av egnahem inom så­

dana orter där statlig inlösen av egnahem kan ske till följd av vikande

sysselsättning. Vidare föreslås att bostadslån på försök skall få beviljas

för mindre genomgripande upprustning av lägenheter i flerfamiljshus.

Nuvarande bestämmelser om kommunalt ansvar för förluster, som på

grund av vårdslöshet eller försummelser uppkommer vid förvaltningen av

allmännyttiga bostadsföretags hus, samt reglerna om fördelning av vissa

förluster vid förvaltningen av sådana hus mellan staten och kommunen ut­

mönstras. I propositionen förutsätts att frågan om statligt ansvarstagande

för förluster som beror på minskad bostadsef ter frågan till följd av varaktig

nedgång i sysselsättningen på en ort skall prövas av statsmakterna i särskild

ordning.

På framställning av kommun skall länsbostadsnämnd som villkor för

bostadslån kunna föreskriva att låntagaren förbundit sig att låta kommunal

bostadsförmedling förfoga över rätten att anvisa sökande till lägenheterna.

Länsbostadsnämnden skall därvid ha rätt att kräva att kommunens för­

medlingsverksamhet bedrivs efter vissa principer.

Vissa äldre former av bostadspolitiskt stöd, nämligen bidrag till fiskares

tillfälliga bostäder samt lån till kollektiva tvätterier, föreslås avvecklade.

Ramen för beviljande av räntefria förbättringslån åt pensionärer och

handikappade in. fl. föreslås vidgad från 80 milj. kr. till 100 milj. kr.

I fråga om bostadsbyggnadsplanen för år 1967 förordas ingen ändring i

förhållande till riksdagens preliminära beslut enligt vilket 90 000 lägenheter

bör igångsättas under året. I likhet med tidigare år begärs bemyndigande

för Kungl. Maj :t att vidta åtgärder för att öka igångsättningen därutöver

om utvecklingen i fråga om samhällsekonomi och arbetsmarknad medger

detta. För åren 1968 och 1969 föreslås att riksdagen skall anta preliminära

bostadsbyggnadsplaner med en igångsättning av 90 000 lägenheter vartdera

året.

I anslutning till de föreslagna bostadsbyggnadsplanerna föreslås ramar

för statens bostadslångivning under åren 1967, 1968 och 1969 samt en pla­

neringsram för industriellt bostadsbyggande under åren 1968—1972.

Slutligen läggs i propositionen fram definitiva förslag till anslag för

budgetåret 1967/68 till lån- och bidragsgivningen för bostadsändamål, till

byggnadsforskningen och till den bostadspolitiska organisationen.

Xungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

5

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet på

Stockholms slott den 17 mars 1967.

Närvarande:

Statsråden

S

träng

, A

ndersson

, L

ange

, K

ling

, E

denman

, J

ohansson

,

H^olmqvist, A^spling, P^alme, S^ven-E^ric N^ilsson,

L ^undkvist ,

G^ustafsson,

G^eijer, O^dhnoff, W^ickman.

Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, anmäler efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om riktlinjer

för bostadspolitiken, m. m. och anför.

Inledning

Markpolitiska utredningen,i som tillkallades år 1963 för att utreda och

lägga fram förslag om statliga stödåtgärder till främjande av en aktiv kom­

munal markpolitik, har den 21 september 1964 lämnat sitt betänkande I

»Kommunal markpolitik» (SOU 1964:42). I betänkandet har utredningen

lagt fram förslag till riktlinjer för kommunernas markpolitiska handlande

samt om statlig medverkan i finansieringen av kommunala markförvärv.

Yttranden över betänkandet har avgetts av poststyrelsen, byggnadsstyrel­

sen, statskontoret, riksrevisionsverket, lantmäteristyrelsen, arbetsmarknads­

styrelsen, bostadsstyrelsen —- efter hörande av länsbostadsnämnderna -—-

fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, länsstyrelserna i Stock­

holms, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs

och Bohus, Kopparbergs samt Ä ästernorrlands län, expropriationsutredning-

en, 1963 års markvärdekommitté, bostadspolitiska kommittén, bostadsbygg-

nadsuti edningen, kommunalrättskommitten, 1962 års fritidsutredning,

Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, Landsorganisationen i

Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges allmännytti­

ga bostadsföretag (SABO), Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförening-

ars riksförbund u. p. a. (HSB), Svenska riksbyggen, Svenska 'byggnadsentre* 1

1 Bankdirektören Gösta Renlund, ordförande, och departementsrådet Göte Svenson.

6

prenörföreningen (SBEF), Kommunkredit AB och Näringslivets byggnads-

delegation. Till länsstyrelsernas yttranden bär fogats yttranden av vissa

kommuner.

Utredningen har vidare den 31 oktober 1966 lämnat sitt betänkande II

»Statens och kyrkans marköverlåtelser» (SOU 1966: 64). Betänkandet inne­

håller förslag med syfte att underlätta kommunernas förvärv av sådan statlig

och kyrklig mark som behövs för samhällsbyggande.

Yttranden över betänkandet har avgetts av bostadsstyrelsen, byggnads­

styrelsen, domänstyrelsen, fortifikationsförvaltningen, statens järnvägar,

lantbrulcsstyrelsen — efter hörande av vissa lantbruksnämnder —- poststy­

relsen, telestyrelsen, statens vattenfallsverlc, väg- och vattenbyggnadsstyrel­

sen, kammarkollegiet, lantmäteristyrelsen — efter hörande av vissa över-

lantmätare — riksrevisionsverket, försvarets fastighetsnämnd, statens mark­

delegation, statens förhandlingsnämnd, Uppsala universitet, Lunds uni­

versitet, expropriationsutredningen, utredningen om universitetens egen-

domsförvaltning, utredningen rörande disposition av donationshemman och

andra lönetillgångar vid de allmänna läroverken, 1960 års ecklesiastika

boställsutredning, stiftsnämnderna i Göteborgs, Lunds, Växjö, Skara, Lin­

köpings, Västerås, Uppsala och Luleå stift, Svenska stadsförbundet, Svenska

kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska pastoratens riks­

förbund, stadsfullmäktige i Stockholm, Uppsala, Linköping, Lund, Göte­

borg, Karlstad, Västerås och Umeå samt Sveriges lantmätareförening.

Den år 1963 tillsatta bostadspolitiska kommittén1 har haft till uppgift att

utreda och lägga fram förslag rörande medlen för bostadspolitiken. Huvud­

uppgiften har varit att undersöka hur det statliga kreditstödet och därtill

knutna villkor beträffande förräntning och amortering kan utvecklas till ett

så tjänligt hyrespolitiskt instrument som möjligt. Kommittén har den 27

maj 1966 avlämnat betänkandet »Bostadspolitiskt kreditstöd» (SOU 1966:

44).

Följande myndigheter och organisationer har avgett yttranden över be­

tänkandet, nämligen arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen — efter

hörande av länsbostadsnämnderna — byggnadsstyrelsen, lantbrukssty-

relsen, riksrevisionsverket, statistiska centralbyrån, bankinspektionen, kon­

junkturinstitutet, riksskattenämnden, statens hyresråd, statens institut för

byggnadsforskning, kreditinstitutsutredningen, kommunalrättskommittén,

företagsskatteutredningen, byggindustrialiseringsutredningen, fullmäktige i

riksbanken och i riksgäldslcontoret, styrelserna för Konungariket Sveriges 1

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

1 Generaldirektören Bertil Sännås, ordförande, riksdagsmannen Alvar Andersson, di­

rektören Albert Aronson, riksdagsmännen Tore Bengtsson och Henning Gustafsson, di­

rektörerna Sven Kypengren och Anders Lif, docenten Lars Lindberger, direktören Gunnar

Olofgörs, förbundsordföranden Erik Svensson och riksdagsmannen Bo Turesson. Sedan

Bengtsson avlidit tillkallades den 28 december 1964 riksdagsmannen Einar Eriksson i

Bengtssons ställe.

7

stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan, Svenska bankförening­

en, Svenska sparbanksföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund,

Folksam, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, Hyresgäster­

nas riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund, Riksförbundet Lands­

bygdens Folk (RLF), HSB, Svenska riksbyggen, SABO, SBEF, Näringslivets

byggnadsdelegation, LO, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), SAF

och Sveriges industriförbund.

Bgggindustrialiseringsutredningen,1 som tillkallades den 19 november

1964, har till uppdrag att utreda och föreslå åtgärder för främjande av bygg-

nadsbranschens industrialisering. Utredningen har den 16 september 1966

avlämnat promemorian »Standardisering, normering, typgodkännandeverk­

samhet» (In Stencil 1966: 5).

Över promemorian har yttranden avgetts av bostadsstyrelsen — efter

börande av vissa länsbostadsnämnder — byggnadsstyrelsen, socialstyrelsen,

arbetarskyddsstyrelsen, medicinalstyrelsen, centrala sjukvårdsberedningen,

nämnden för undervisningssjlikhusens utbyggande, skolöverstyrelsen, ve­

terinärstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, statens brandinspektion, lantbruks-

styrelsen, kommerskollegium — efter hörande av samtliga handelskamrar

samt Svenska elverksföreningen, Elektriska installatörsorganisationen och

Svenska Elektrikerförbundet -— statens råd för byggnadsforskning, statens

institut för byggnadsforskning, 1964 års vatten- och avloppsutredning,

Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska landstings­

förbundet, SABO, HSB, Svenska riksbyggen, Byggherreföreningen, Svenska

byggnadsindustriförbundet och SBEF gemensamt, Näringslivets byggnads­

delegation, Svenska byggnadsarbetareförbundet, Sveriges standardiserings-

kommission, Byggstandardiseringen (BST), AB Svensk byggtjänst, Bygg­

mästarens förlags AB, AB ByggAMA, VA AMA-kommittén, WS-tekniska

föreningen, AB EL AMA och Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund

(SVR).

Statens råd för byggnadsforskning har i anslagsframställning för budget­

året 1967/68 föreslagit höjning av byggnadsforskningsavgiften. över rådets

framställning har yttranden avgetts av bostadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,

riksförsäkringsverket, statens institut för byggnadsforskning, rektorsämbe­

tena vid tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska högskola,

Lunds tekniska högskola, byggindustrialiseringsutredningen, Svenska stads­

förbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, SABO,

HSB, Svenska riksbyggen, Svenska byggnadsindustriförbundet, SBEF, Nä­

ringslivets byggnadsdelegation, Svenska byggnadsarbetareförbundet och AB

Svensk byggtjänst.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

1 Landshövdingen Gustav Cederwall, ordförande, riksdagsmannen Per Bergman, docen­

ten Lennart Holm, andre förbundsordföranden Börje Jönsson, direktören Sten Källenius

och riksdagsmannen Erik Tobé.

8

1962 års bostadsförmedlingsutredning har vid årsskiftet 1966—67 över­

lämnat sitt betänkande »Kommunal bostadsförmedling» (SOU 1967:1).

Betänkandet innehåller rekommendationer i fråga om organisation och

principer för den kommunala bostadsförmedlingen samt vissa förslag som

syftar till att öka förmedlingarnas tillgång på lägenheter.

Yttranden över betänkandet har avgetts av arbetsmarknadsstyrelsen, bo-

stadsstyrelsen, statens hyresråd, överbefälhavaren, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Malmö­

hus samt Göteborgs och Bohus län, LO, SBEF, Näringslivets byggnads-

delegation, Hyresgästernas riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund,

SABO, HSB, Svenska riksbyggen, Svenska stadsförbundet, Svenska kom­

munförbundet, Stockholms förorters samarbetsnämnd, Stor-Stockholms pla­

neringsnämnd, Stor-Göteborgs samarbetskommitté, Göteborgs förorters för­

bund, Malmö förorters förbund och Utlandssvenskarnas förening.

Till länsstyrelsernas yttranden har fogats yttranden av vissa kommuner.

Bostadsstyrelsen har den 9 februari 1967 överlämnat utredning och för­

slag angående bostadslån för mindre genomgripande upprustning av lägen­

heter i flerfamiljshus. Styrelsen har därvid även överlämnat yttranden i äm­

net av medicinalstyrelsen, statens institut för byggnadsforskning, samtliga

iänsbostadsdirektörer, Svenska stadsförbundet, SABO, SBEF, Näringslivets

oyggnadsdelegation, Industriens bostadsförening, Hyresgästernas riksför­

bund och Sveriges fastighetsägareförbund.

Byråchefen hos bostadsstyrelsen Åke Lundström har i egenskap av sär­

skild utredningsman överlämnat en promemoria angående fördelning mel­

lan stat och kommun av förlust vid förvaltning av statligt finansierat bo­

stadshus tillhörigt allmännyttigt bostadsföretag. Över promemorian har ytt­

randen aveetts av Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet och

SABO.

I prop. 1967: 1 (bil. 13, s. 96, 134) har Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen

att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1967/68

beräkna

på driftbudgeten

a) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar ett förslagsanslag av 5 273 000 kr.,

b) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader ett förslagsanslag av 1 277 000 kr.,

c) till Länsbostadsnämnderna:

Avlöningar ett förslagsanslag

av

11 398 000 kr.,

d) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader ett förslagsanslag av

1 480 000 kr.,

e) till Räntebidrag ett förslagsanslag av 390 000 000 kr.,

f) till Bidrag till bostadsförbättringsverksamhet ett förslagsanslag av

105 000 000 kr., 1

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

1 Lagmannen Folke Nyquist, ordförande, direktören Claes Breitholtz, statsrådet Lennart

Geijer, sekreteraren Mats Edling och biträdande stadsrevisorn Sture Lennerfors.

9

g) till Byggnadsforskning ett anslag av 1 800 000 kr., samt

på kapitalbudgeten

h) till Lånefonden för bostadsbyggande ett investeringsanslag av

1 310 000 000 kr.,

i) till Lånefonden för maskinanskaffning inom byggnadsindustrien ett

investeringsanslag av 15 000 000 kr., och

j) till Räntefria lån till bostadsbyggande ett investeringsanslag av

14 000 000 kr.

Beredningen av dessa frågor är nu avslutad, och jag anhåller att få redo­

göra för dem närmare.

Kangl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

Vissa markpolitiska frågor

Allmänna utgångspunkter

Markpolitiska utredningen

Markpolitiska utredningen framhåller att samhällsutvecklingen sedan

länge karakteriserats av tilltagande urbanisering. Då samhällslivet samti­

digt blir mer och mer komplicerat ställs ökade krav på ändamålsenlighet i

samhällenas organisation. Samhällsbyggandet är därför en verksamhet av

utomordentlig vikt.

Stat och kommun har ansvar för samhällsbyggandet. Under de senaste

decennierna har kommunernas arbete med samhällsbyggandet fått ökad

oetydelse och blivit mer aktivt. Ansvar och befogenheter som tidigare åvilat

statliga organ har i stor utsträckning flyttats över på kommunerna.

Det kommunala ansvaret är särskilt markant i fråga om den fysiska sam­

hällsplaneringen och bostadsförsörjningen. Befogenheten för kommun att

bestämma var, när och hur tätbebyggelse får äga rum — det s. k. planmo­

nopolet — är ett betydelsefullt hjälpmedel för att åstadkomma en från sam­

hällsbyggandets synpunkt lämplig markanvändning. Kommunen måste även

medverka vid genomförandet av den beslutade markanvändningen. Den har

att svara för skolor, allmänna byggnader, gator, vatten- och avloppsled­

ningar, parker in. in. Kommunens möjligheter att bestämma hur marken

skall användas och att påverka tidsschemat för beslutad markanvändning

är i hög grad beroende av markägarförhållandena. För att kunna utöva ett

bestämmande inflytande i dessa avseenden har kommunen behov av effek­

tivare medel än som innefattas i befogenheterna i samband med planlägg­

ningen. En sådan ökning av kommunens realinflytande på samhällsbyggan­

det synes kunna åstadkommas endast genom ökat kommunalt markägande.

Kommunerna bör förvärva nyexploateringsmark för att främja en hög

och jämn produktion av bostäder samt tidigare bebyggd mark för att om-

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 100

10

dana samhällenas centrala delar och för att förnya äldre bostadsbebyggelse.

De kommunala åtgärderna bör vara långsiktiga och syfta till en ökad mark­

beredskap, så att möjligheterna att påverka det framtida samhällsbyggandet

i god tid säkerställs genom kommunalt markinnehav.

Förvärven av mark för ng exploatering måste enligt utredningen ligga långt

före byggandet i tiden. Sena markförvärv skapar tvångssituationer av olika

slag med höga markpriser, fellokaliserad bebyggelse och överexploatering

som följd.

Detaljplanering och byggnadsprojektering tar 3—4 år. Förvärven bör vara

helt genomförda, innan detaljplaneringen påbörjas. Förhandlingar kan ta

lång tid, och ibland måste expropriation tillgripas. Vidare kan ändringar i

utbyggnadsplanerna aktualiseras under planeringens gång. På grund därav

måste tidsschemat för planläggningsarbetet lätt kunna ändras. Tidsperspek­

tivet för markförvärven bör vara ca 10 år. Då har kommunen också goda möj­

ligheter att köpa fastigheter, som bjuds ut till försäljning, utan att alltid

framträda som den mest angelägna parten. Förvärvas marken i god tid och i

ett gynnsamt förhandlingsläge kan priserna hållas på en rimlig nivå. Av

särskild vikt är att markpriset vid sådana tidiga förvärv inte påverkas av de

förväntningsvärden som alltid uppkommer om markens exploatering ligger

nära i tiden.

Utredningen anför i fråga om stadsombyggnad genom city sanering, att

samhällenas expansion, trafikutvecklingen och strukturförändringarna inom

näringslivet ställer ökade och i viss utsträckning helt nya krav på städernas

centrala partier. Endast ett fåtal större städer har på allvar tagit itu med

dessa frågor. Dessa har funnit det oundgängligt med långtgående kommu­

nala engagemang, bl. a. genom att förvärva huvuddelen av det område som

berörs av saneringen. I vissa fall har enskilda och kooperativa byggherrar

i samförstånd med städerna köpt delar av marken. Även medelstora och

mindre kommuner måste gripa sig an med förnyelse av de centrala stads-

partierna, om samhällena skall förbli funktionsdugliga. Vidare anför utred­

ningen att ökad offentlig debatt kring stadsförnyelsens planering skulle

vara till gagn för denna. Splittrat fastighetsinnehav med stora intressen

bundna vid gällande planer och byggnadsrätter är emellertid ett avgörande

hinder för en sådan debatt.

Från dessa utgångspunkter finner utredningen, att det inte är möjligt

att genomföra en komplicerad sanering av centrumpartierna med tillgodo­

seende av samhällsbyggandets intressen utan en medveten och konsekvent

markpolitik varvid kommunen förvärvar all berörd mark. Förvärven bör

helst genomföras inom en ganska snäv tidsram, 5—10 år, främst för att ett

osäkerhetstillstånd på fastighetsmarknaden inte skall vara längre än nöd­

vändigt. Tidsperspektivet för hela stadsombyggnadcn blir dock i regel

mycket längre.

Stadsombyggnad genom bostadssanering är aktuell i flera samhällen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

11

Inte bara själva bostäderna är undermåliga. Även stadsplanestandarden är

låg. En nyplanering där man försöker tillgodose dagens funktionskrav

medför ofta radikala ändringar i den fördelning av byggnadsrätten som

gällde enligt tidigare stadsplaner. Därtill kommer skillnader i värde mellan

fastigheterna på grund av husens olika ålder och grad av saneringsmognad

samt förekomst av rörelser och industrier. För att man skall få någorlunda

jämn hyresnivå i den nya bebyggelsen måste markkostnaderna utjämnas. I

många fall är detta även en förutsättning för att saneringen skall kunna

genomföras ändamålsenligt. Endast i undantagsfall är det möjligt för någon

annan än kommunen att genomföra en sådan kostnadsutjämning, som

måste ske över en ganska lång tid. Utredningen finner därför — särskilt

med hänsyn till kommunernas ansvar för bostadsförsörjningen — att kom­

munerna måste engagera sig i sanering av äldre bostadsbebyggelse genom

en aktiv inköpsverksamhet.

Utredningen anför vidare att kommunerna bör upplåta mark för be­

byggelse med tomträtt i stället för att sälja marken. Avhänder sig kommu­

nerna äganderätten till marken, står de åter inför förvärvssvårigheter när

omreglering och stadsförnyelse blir aktuell. Mark som en gång varit i kom­

munernas besittning kommer då ofta att ha undergått en värdestegring, som

gör det förnyade förvärvet mångdubbelt kostsammare än det ursprungliga.

Tomträtt är enligt utredningen ett värdefullt hjälpmedel vid plangenom­

förandet. Problem, som innefattar samverkan mellan olika fastigheter, synes

öka i betydelse genom bebyggelsens och kommunikationsnätets alltmer

komplicerade natur. Dylika problem kan lösas smidigare vid tomträtt än

vid äganderätt. Markanvändningen kan genom tomträttsavtal styras akti­

vare än byggnadslagstiftningen ger möjligheter till. Tomträtten skapar

väsentligt gynnsammare förutsättningar för framtida ändringar i mark­

användningen, t. ex. trafiktekniskt nödvändiga omregleringar, ändringar

av den kommersiella bebyggelsen på grund av strukturförändringar inom

näringslivet och samhällets fortsatta expansion osv.

Tomträtten ger vidare samhället möjlighet att förbehålla sig huvudparten

av ökningen i markens kapitalvärde, markvärdestegringen. Tidigare be­

byggda delars relativa avstånd till centrum förkortas ständigt i expande­

rande samhällen. Markanvändningen ändras allteftersom samhället ut­

vecklas och dess struktur förändras. Detta ger snabbt vitslag i höjda mark­

värden. På längre sikt torde tomträtten kunna bli av stor betydelse för

kommunernas ekonomi.

Remissyttrandena

Utredningens uppfattning att kommunerna för att kunna fylla sina upp­

gifter inom samhällsbyggandet måste föra en aktiv markförvärvs-

politik delas av de flesta remissinstanserna. Bostadsstyrelsen erinrar

om att den sedan länge sökt animera kommunerna till en markpolitik enligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 dr 1967

av utredningen angivna riktlinjer och även tidigare framlagt förslag i

sådant syfte.

Fullmäktige i riksgäldskontoret framhåller, att den i allt hastigare takt

pågående omvandlingen av samhällsstrukturen och inte minst lokaliserings-

frågornas ökade betydelse gör ett framsynt och målmedvetet markpolitiskt

handlande från kommunernas sida särskilt angeläget. Svenska stadsför­

bundet anför liknande synpunkter och understryker att samhällenas organ

numera har huvudansvaret för bostadsförsörjningen och stadsbyggandet i

övrigt. Även Svenska kommunförbundet instämmer helt i utredningens

allmänna rekommendationer till kommunerna angående markpolitiska åt­

gärder. LO ansluter sig till utredningens allmänna riktlinjer och finner

det självklart att det är betydelsefullt att kommunerna kan göra sina mark­

förvärv i ett tillräckligt långt tidsperspektiv.

Arbetsmarknadsstyrelsen konstaterar, att samhällets åtgärder i vad

gäller lokaliserings- och arbetsmarknadspolitiken bl. a. har till syfte att

underlätta anpassningen till de ändrade förhållanden som strukturföränd­

ringen för med sig. Det behövs därför en långsiktig produktionsplanering som

kan förbättra bostadssituationen i de expansiva regionerna. Detta förut­

sätter en hög markberedskap. En långsiktig planering kan också skapa

en jämn sysselsättning inom byggnadsbransch^ och möjligheter att hålla

en reserv av färdigplanerade byggnadsarbeten för lägen då ett ökat byggande

är möjligt.

1963 års markvärdekommitté understryker att ett omfattande kommu­

nalt markinnehav kan underlätta rationella lösningar av stadsplanerings-

problemen. Även bostadsbgggnadsutredningen uttalar sig i sådan riktning.

Utredningen finner det vidare uppenbart, att beaktandet av olika mark­

ägares intressen vid splittrat markägande kan begränsa planerarens möjlig­

heter att beakta skäl, som från andra synpunkter är rationella. Det kan

därför vara ändamålsenligt att reducera ägosplittringen både inom ny-

exploaterings- och saneringsområden. En maximal verkan av kommunala

markförvärv förutsätter dock en allvarligt menad översiktsplanering.

Lantmäteristgrelsen har undersökt läget beträffande planläggning och

fastighetsbildning och funnit avsevärda brister som snabbt bör avhjälpas

för att det inte skall kvarstå fördröjande faktorer. Bristerna i det nuvarande

samhällsbyggandet kan i många orter tillskrivas frånvaron av erforderlig

översiktlig planläggning. Bebyggelseplaneringens ansträngda läge under­

stryks även av Näringslivets bgggnadsdelegation. Delegationen, i vars ytt­

rande SAF och SBEF instämmer, tar emellertid avstånd från en markbered­

skap som omfattar all mark för bostadsbebyggelse men anser det inte ute­

slutet att relativt omfattande kommunala markförvärv stundom kan

erfordras. Delegationen förutsätter dock att marken i regel åter skall säljas.

Lämpligheten och värdet av ökade tomträttsupplåtelser har

behandlats av några remissinstanser. Bostadsstgrelsen delar utredningens

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

13

uppfattning om tomträttsinstitutets avgörande fördelar. Denna uppfatt­

ning företräds också av lantmäteristyrelsen, bostadsnämnden i Stockholms

stad och län, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet och

expropriationsutredningen. Länsbostadsnämnderna i Östergötlands och

Malmöhus län finner det emellertid inte troligt, att man i mindre orter kan

vinna gehör för tomträtten. Länsbostadsnämnden och länsstgrelsen i Krono­

bergs län finner fördelar med sådan upplåtelse men tillråder försiktighet

vid tillämpning inom nya områden.

Näringslivets bgggnadsdelegation anser tomträtten lämplig vid industriell

och liknande bebyggelse men finner den knappast fylla någon uppgift som

kommunalt markpolitiskt medel, om fastighetsbildningskommitténs förslag

angående gemensamhetsanläggningar och nya medel för plangenomförande

blir föremål för lagstiftning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

Statligt finansieringsstöd för kommunala markförvärv

Markpolitiska utredningen

Utredningen har genom en statistisk undersökning sökt få en bild av

kommunernas markpolitiska aktivitet. Ytterligare uppgifter har utredning­

en inhämtat genom besök i ett antal kommuner och intervjuer med kom­

munalmän och tjänstemän i kommunalförvaltningen.

Utredningens statistiska undersökningar om kommunernas markpolitiska

aktivitet omfattar bostadsbyggande med stöd av statliga bostadslån i ca 370

kommuner med skyldighet att upprätta s. k. bostadsbyggnadsprogram. Dessa

kommuner svarade för 95 % av antalet inflyttningsfärdiga flerfamiljshus­

lägenheter åren 1960—1962 och 75 % av antalet lägenheter i småhus under

samma tid. Undersökningarna visar att huvudparten av bebyggelsemarken

för bostadsproduktionen åren 1958—1962 förmedlats av kommunerna. Be­

tydande skillnader mellan olika slag av bebyggelse finns dock. Beträffande

flerfamiljshus inom saneringsområden svarade kommunerna för endast en

tredjedel av marken, medan de inom nyexploateringsområden svarade för

mer än 80 % av marken. Inom nyexploateringsområden växer andelen

kommunmark med kommunens storlek samt tekniska och administrativa

resurser. Inom saneringsområden gäller däremot nästan motsatta förhål­

landet.

Enligt de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen för åren 1964—1968

skulle 70 % av såväl flerfamiljshuslägenheterna som småhuslägenheterna

byggas på kommunmark, vilket dock inte behöver betyda att marken var

i kommunernas ägo när programmen gjordes upp. 10—15 % av lägen­

heterna redovisades vid tidpunkten för utredningens undersökningar på

mark som endast till en del ägdes av kommunen.

I programmen skall i vissa fall uppgift lämnas om tidpunkt m. m. för

14

förvärv av de markområden på vilka bostäder skall byggas under program­

perioden. Ett begränsat antal kommuner redovisade fullständiga sådana

uppgifter. Det visade sig att en stor del av 1964 års produktion i dessa kom­

muner skulle äga rum på mark som förvärvats så sent som år 1963.

Utredningen betecknar den kommunala markberedskapen, dvs. kom­

munernas lagerhållning av mark för framtida bebyggelse, som dålig. Endast

i undantagsfall bär kommunerna ett mera långsiktigt perspektiv i mark­

frågan. Man kan i dessa kommuner iaktta gynnsamma verkningar av en

god markberedskap. Priserna ligger på en i förhållande till jordbruks­

värdena rimlig nivå. Ingen nämnvärd konkurrens vid markförvärv före­

kommer från enskildas sida. Markägarna är i betydande utsträckning sälj -

benägna. När det blir aktuellt för dem att avyttra sina fastigheter hembjuder

de dem i många fall till kommunen. En långsiktig kommunal markpolitik

har alltså påtagliga positiva effekter på markägarnas hållning. Vid utform­

ning av stadsplanerna, bestämmande av exploateringsgrad in. m. bar enligt

utredningen någon ovidkommande påverkan inte förekommit.

Inom starkt expanderande områden bär kommunerna betydande svårig­

heter att förvärva den mark som behövs för nyexploatering. Markägarna är

väl medvetna om fördelarna i att behålla marken så länge som möjligt,

deras sälj benägenhet är således svag. Tillväxten i de större tätorternas

bostadsefterfrågan har ofta ställt större anspråk på bostadsproduktionen

än som liar motsvarat kommunernas resurser för att genomföra de erfor­

derliga förvärven. Detta har gjort särskilt de finansiellt svagare kommu-

jierna benägna att acceptera att enskilda och kooperativa byggnadsföretagare

har köpt mark och sedan svarat för stadsplanering, markexploatering och

byggande. Även i andra kommuner har det med hänsyn till läget på bostads­

marknaden och bristen på färdigplanerad mark i kommunens hand funnits

goda möjligheter för en enskild att få bebygga mark som han lyckats för­

värva, t. o. in. om förvärvet gjorts i konkurrens med kommunen. Sådan

konkurrens mellan kommun och enskilda om råmark är vanlig inom stor­

stadsområdena. I flera fall bär det t. ex. förekommit att kommunen först

bjudit ett pris för marken, varefter enskilda köpare träffat avtal om för­

värv av marken för ett något högre pris.

Priset på mark hänger intimt samman med tre särskilda faktorer: kom­

munens markberedskap, enskildas markförvärv och markägarnas sälj -

benägenhet. De tre faktorerna är inbördes beroende av varandra. Är kom­

munernas markberedskap god, blir förekomsten av enskildas förvärv föga

omfattande och sälj benägenheten är i regel god. Priset blir då relativt lågt.

Är markberedskapen dålig, stimuleras enskild förvärvsaktivitet. Den kon­

kurrenssituation som då uppkommer på köparsidan skapar i utpräglad grad

en säljarens marknad. Markägarna blir obenägna att sälja — de väntar på

högre priser. I denna situation bildas de verkligt stora »förväntningsvär-

dena». Förväntningarna gäller inte avkastningen på den blivande bebyggel­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

15

sen, utan man väntar helt enkelt på det tvångsläge, i vilket ett förvärv av

marken är oundgängligen nödvändigt för samhällets fortsatta utbyggnad.

Mark skiljer sig från andra produktionsmedel därigenom att den är

stationär. Om lokalisering av olika slag av bebyggelse är given, innehar varje

markägare en monopolställning. Även om flera alternativ finns, är kretsen

av markägare liten. Om dessutom utbyggnaden lämpligen bör genomföras

i viss ordningsföljd, är en monopolställning i hög grad för handen. Ord­

ningsföljden bestäms ofta av önskemål om att utnyttja gjorda investeringar

i kommunala anläggningar (trafikleder, huvudledningar för vatten och

avlopp osv.) eller av krav på att sådana anläggningar skall kunna byggas

ut i takt med bebyggelsen. Från kostnadssynpunkt är i det enskilda fallet

ofta ordningsföljden av betydligt större vikt än skillnaden mellan begärt

markpris och ortspriset på mark. Benägenheten att acceptera det begärda

priset är därför i sådana fall stor.

Om de nödvändiga förvärven påbörjas på ett tidigt stadium av be­

byggelsens tillblivelse, t. ex. vid tidpunkten för den översiktliga planeringen,

räcker tiden till för ett expropriationsförfarande eller för att genomföra

ett alternativ där markfrågan går att lösa. Om markförvärven görs på ett

senare stadium, uppkommer ofta utpräglade tvångssituationer. Vid en viss

tidpunkt, som ofta inträffar långt innan stadsplanen är fastställd, återstår

inget annat än att betala vad markägaren begär. Köparen saknar alltså

förhandlingsmöjlighet. Det är vid denna tidpunkt inte möjligt att ändra

vidtagna dispositioner. Tiden räcker inte till för att bereda ett annat område

för bebyggelse eller för att expropriera.

Till detta kommer de ekonomiska motiven. Även om priset på grund av

tvångsläget har pressats upp mycket högt, är det i regel ännu dyrare att till­

gripa alternativa möjligheter, såsom att försena bebyggelsen eller att genom­

föra den med uteslutande av viss markägares område.

Utredningen har funnit att finansieringssvåriglieter är det största hindret

för att förverkliga en aktiv kommunal markpolitik. Kommunerna torde

själva vara medvetna om behovet att öka sin markberedskap. Förbättringar

av kreditmöjligheterna under åren 1961 och 1962 utlöste omedelbart en be­

tydande kommunal inköpsaktivitet. Minskas lånemöjligheterna, får man

räkna med att fastighetsförvärven också får mindre omfattning, särskilt i

expanderande kommuner, där investeringsbehoven alltid är mycket stora

och det finansiella utrymmet begränsat.

Kommunala markförvärv liksom andra kommunala investeringar finan­

sieras genom lån och skatter. Kommunen måste ha Kungl. Maj :ts tillstånd

att ta upp lån, om lånet inte ryms inom den underställningsfria lånerätten.

Dessutom äger kommunen utan tillstånd ta upp lån som avser bostadsbyg­

gande samt vatten- och avloppsanläggningar. Det är inte möjligt att full­

ständigt kartlägga finansieringssättet för just markförvärven. Statistiska

uppgifter, som kommunerna lämnat, visar emellertid att kommunerna under

16

åren 1960—1962, då det var relativt lätt att låna, angav fastighetsförvärv som

låneändamål för ett belopp motsvarande 2/s av investeringarna i fastighets­

köp under samma tid.

I fråga om effekten av en vidgad långivning för markförvärv anför utred­

ningen bl. a. följande.

Generellt leder ökad efterfrågan på en viss nyttighet till att priset på nyttig­

heten stiger. Ökad markförvärvsaktivitet från kommunernas sida behöver

emellertid inte få en sådan prisstegrande verkan. Tidigareläggning av mark­

köpen leder till en lugnare utveckling av markpriserna. Detta samman­

hänger med att prisbildningen beträffande mark är starkt beroende av

tidsavståndet mellan förvärvet och exploateringen. Härtill kommer att

riskerna minskar för att kommunen skall komma i tvångslägen, vilket nu

är vanligt. Om de ökade inköpen avser mark som först i ett senare skede

skall bebyggas blir förutsättningarna gynnsamma att nå rimliga uppgörel­

ser. De uppnådda priserna kan sedan tjäna som jämförelseobjekt vid kom­

mande köp. En ökad markförvärvsaktivitet bör därför kunna få en stabi­

liserande inverkan på markprisutvecklingen. Stor omsorg måste dock läggas

ned på att förbereda och genomföra markförvärven. Arbetet med mark­

frågor synes vara en naturlig uppgift för kommunblockens samarbets-

nämnder.

Från kommunalekonomisk synpunkt har utredningen funnit att kom­

munal skuldökning för att bygga upp en markreserv inte inger några be­

tänkligheter.

Från samhällsekonomisk synpunkt innebär en ökad inköpsaktivitet att

ett antal fastighetsägare tidigare än annars skulle bli fallet får disponera ett

belopp motsvarande det i fastigheterna bundna kapitalet. Hnr detta kapital

sedan används kan självfallet inte med bestämdhet förutses. Det är emel­

lertid sannolikt att beloppen till väsentlig del omsätts i andra förmögenhets­

former och således i endast ringa omfattning används till konsumtion.

De borgerliga primärkommunerna har en ospecificerad kortfristig upp­

låning i storleksordningen 500 milj. kr. Markförvärv och markexploatering

torde tillhöra de viktigaste ändamålen för dessa tillfälliga lån. En långsiktig

markförvärvspolitik kan emellertid inte rymmas inom den snäva finan-

sieringsram som de tillfälliga lånen medger.

Utredningen finner att ett finansieringsstöd måste tillskapas i särskild

ordning. Det bör i första hand ta sikte på att säkerställa en viss bestämd

kreditvolym för kommunala markförvärv. Om förvärvslånen i första hand

avses för bostadsbyggandet krävs ett belopp på 100 milj. kr. för att täcka

lånebehovet för den markpolitiska aktivitet kommunerna redan f. n. ut­

övar. Utredningen anför att en markreserv bör byggas upp successivt och

med eu viss försiktighet i inledningsskedet. Mot bakgrund av ett bostads-

byggnadsprogram på 85 000 lägenheter om året finner utredningen att en

tioårig kommunal markberedskap skulle kunna byggas upp genom en lån­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

17

givning första året om 150 milj. kr. samt en årlig ökning under 10 år i jämn

skala till ett belopp om 215 å 220 milj. kr. Finansieringsbehovet för city­

sanering och annat samhällsbyggande har då inte räknats med.

Det räcker emellertid inte med att kreditfrågan löses kvantitativt. Låne­

villkoren måste anpassas till de speciella markpolitiska förutsättningarna

och ansluta till tidsschemat för marks ianspråktagande för bebyggelse. Ut­

redningen finner därför att lånen bör vara slutbetalade inom 10 år. Amorte­

ringarna bör påbörjas förslagsvis under sjätte året av lånets löptid.

Enligt utredningen kan förbättrade finansieringsmöjligheter av angiven

art skapas endast med statens medverkan.

Ett sätt att lösa finansieringsfrågan är att vidga möjligheterna för be­

fintliga kreditinstitut att ge kommunerna lån på villkor, som är anpassade

för ändamålet. Statens medverkan skulle då inskränka sig till att lämna

kommunerna tillstånd till sådan upplåning och att skapa förutsättningar

för en inlåning till kreditinstituten av erforderliga belopp.

En annan lösning är att staten bildar ett nytt kreditinstitut i form av ett

kreditaktiebolag med ändamål att mot obligationer och reverser låna upp

pengar på kapitalmarknaden och därefter låna ut dem till kommunerna för

markförvärv. Bolaget borde på lämpligt sätt knytas till bostadsstyrelsen.

Ett tredje alternativ är att inrätta en statlig fond för markförvärvslån.

Om amorteringarna tas i anspråk för nyutlåning, skulle — under förut an­

givna förutsättningar — ett årligt tillskott på 150 å 160 milj. kr. under

10 år vara tillräckligt. Räntan bör inte innefatta någon subvention. Utred­

ningen förordar i detta alternativ, att utlåningsräntan anknyts till räntan

vid statlig eller kommunal upplåning eller till den aktuella marknadsräntan

för tioåriga statslån med ett tillägg av 0,25 %. Fonden bör handhas av bo­

stadsstyrelsen.

Utredningen finner att alternativen med ett statligt kreditaktiebolag och

en statlig utlåningsfond båda är ägnade att främja det avsedda syftet men

tar inte ställning till vilket av dessa båda alternativ som bör ges företräde.

Remissyttrandena

De flesta remissinstanserna delar utredningens uppfattning att fina n-

sieringssvårigheterna är det största hindret för en aktiv kom­

munal markförvärvspolitik. Fullmäktige i riksbanken framhåller dock, att

det ökade utbudet på kreditmarknaden möjliggjort en väsentlig ökning i

kommunernas upplåning och att den vidgning, som kapitalmarknaden synes

undergå, torde ge erforderligt utrymme för även detta lånebehov.

För en ökad långivning uttalar sig lantmåteristyrelsen, bostads­

styrelsen, samtliga länsbostadsnämnder och hörda länsstyrelser utom läns­

styrelsen i Västernorrlands län, expropriationsutredningen, 1963 års mark-

värdekommitté, kommunalrättskommittén, 1962 års friiidsutredning, Svens­

ka stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, SABO, HSB, Svenska riks­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

18

byggen och LO. Bostadspolitiska kommittén och bosladsbyggnadsutred-

ningcn har begränsat sig till att understryka vikten av att kommunerna

bereds tillfälle att bedriva en aktiv markpolitik.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län finner det påtagligt att åtgärder bör

vidtas för att stärka den kommunala markberedskapen men är inte

beredd tillstyrka ett kreditstöd med föreslagen utformning. Fullmäktige i

riksbanken finner liksom fullmäktige i riksgäldskontoret att skälen för

särskilda låneformer inte är tillräckligt starka. Näringslivets byggnads-

delegation, SAF och SBEF anser inte lieller att speciella åtgärder behövs

för att finansiellt underlätta kommunala markförvärv och fortsatt kommu­

nalt markinnehav.

I vissa remissyttranden utvecklas kredit in ark nadssynp un k-

t e r. Mot utredningens tanke att i första hand säkerställa en viss bestämd

kreditvolym för markpolitiska ändamål framhåller fullmäktige i riks­

banken att en ökad eller prioriterad kommunal upplåning trots kapital­

marknadens vidgning måste leda till minskat utrymme för den övriga upp­

låningen, något som knappast kan undgå att drabba även kommunerna.

Fullmäktige i riksgäldskontoret understryker att inte heller bostadsbyggan­

det kan ställa anspråk på en prioritering oberoende av den samhällsekono­

miska situationen i stort. Näringslivets byggnadsdelegation anför att, om

särskilda krediter finansieras genom upplåning på obligationsmarknaden,

en utgallring av oprioriterade låneansökningar skulle bli följden. Svenska

kommunförbundet förutsätter att långivningens omfattning inte görs be­

roende av förändringar i det statsfinansiella läget och att de kommunala

krediterna för andra ändamål inte minskas.

I fråga om långivningens inriktning anför byggnadsstyrel­

sen att markförvärvslån bör utgå även för annan mark än den som avses

för bostadsbyggande. En begränsning till sådan mark kan binda markan­

vändningen och skapa en dubbel bebyggelseplanering. Även 1963 års mark­

värdekommitté anser att lånen för att få avsett värde för kommunerna måste

få omfatta förvärv av mark för användning som hänger samman med tät­

bebyggelse. Lantmäteristyrelsen anför liknande synpunkter och tillägger att

det föreslagna stödet om möjligt bör utvidgas att omfatta även finansiering

av ersättningar till markägare på grund av fastställd generalplan.

LO anser att en förutsättning för markförvärvslån bör vara, att kommu­

nen inte avyttrar marken utan upplåter den med tomträtt. SBEF finner

att som villkor för lån bär gälla att olika kategorier av byggherrar och entre­

prenörer får verka under fri konkurrens. HSB anser att lån bör utgå inte

endast till kommun utan även — eventuellt över kommun — till kommu­

nalt tomt- och exploateringsbolag.

Det beräknade lånebehovet för markförvärvslån be­

döms av expropriationsutredningen, 1963 års markvärdekommitté, Svenska

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

19

stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, SABO och HSB som försiktigt

hållet eller för lågt. Byggnadsstyrelsen anför att markbehovet ökar snabbare

än befolkningstillväxten på grund av standardökning och omstrukture­

ringar. Bostadsbyggnadsutredningen utgår från att efterfrågan på lån över­

stiger vad som kan ställas till förfogande och anser att en offentligt redovisad

fördelningsprincip bör ställas upp. En sådan skulle kunna förhindra en en­

sidig inriktning på kommuner med dålig markberedskap, något som skulle

få menliga följder i andra kommuner.

När det gäller formen för statens kreditstöd uttalar sig

de flesta remissinstanserna för direkt långivning från en statlig lånefond.

Denna lösning förordas av bostadsstyrelsen, flertalet länsbostadsnämnder,

länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs, Malmöhus samt

Göteborgs och Bohus län, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunför­

bundet, SABO, HSB och BO. Tanken på ett särskilt kreditinstitut för marlc-

förvärvslån har inte vunnit stöd i något remissyttrande.

I fråga om lånens amorteringstider anser fullmäktige i riks­

banken att utredningen överdrivit behovet att anpassa kommunernas utgif­

ter och inkomster för marken till varandra. Statskontoret ifrågasätter om

tillräckliga skäl föreligger för att uppskjuta amorteringen av markför­

värvslånen. Bostadsstyrelsen har ingen erinran mot utredningens synpunk­

ter, medan länsbostadsnämnden i Östergötlands län, länsstyrelserna i Krono­

bergs, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län och SABO anser att den

föreslagna lånetiden bör förlängas.

Tomträttslån till landstingskommuner

Framställning av Stockholms läns landsting

Landstinget har föreslagit att statliga tomträttslån skall kunna beviljas

även landstingskommun. Förslaget motiveras med att fråga har uppkom­

mit om upplåtelse av landstingets mark med tomträtt för bostadshus invid

landstingets sjukhus och att lånemöjligheten kan bli av betydelse även i

andra sammanhang för landstingets insatser för att främja bostadsbe­

byggelse.

Remissyttrandena

Över landstingets förslag har yttranden avgelts av kammarkollegiet,

bostadsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs

och Bohus län, markpolitiska utredningen och Svenska landstingsförbun­

det.

Kammarkollegiet, bostadsstyrelsen, Svenska landstingsförbundet och

20

markpolitiska utredningen erinrar om att bostadsförsörjningen i princip

är en primärkommunal angelägenhet.

Kammarkollegiet och Svenska landstingsförbundet anser att det i undan­

tagsfall, såsom vid bristande primärkommunala resurser, kan komma i fråga

att landstingskommun svarar för sin bostadsproduktion och att möjlighet

därför bör skapas för att landstingskommun, efter Kungl. Maj :ts prövning

i varje särskilt fall, får ta upp tomträttslån. Till denna ståndpunkt ansluter

sig även de hörda länsstyrelserna.

Markpolitiska utredningen finner inte skäl föreligga att öppna generell

möjlighet för landsting att erhålla tomträttslån. Bostadsstyrelsen anser att

landstings upplåtelse av mark med tomträtt inte bör stimuleras genom

tomträttslån men erinrar om att frågan kan böra bedömas annorlunda

i den mån landsting i framtiden kommer att överta primärkommunala upp­

gifter beträffande samhällsbyggandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

Statens och kyrkans marköverlåtelser

Xuvarandc förhållanden

Enligt 77 § regeringsformen får kronans fasta egendom inte säljas eller

på annat sätt avliändas kronan utan riksdagens samtycke. Denna grundlags­

bestämmelse gäller all kronans fasta egendom, både den som är i egentlig

mening inkomstgivande, såsom skogar, domäner och vattenfall, och den som

används för statlig verksamhet eller statligt ändamål, såsom post- och tele­

grafhus, kaserner, militära övningsfält och biblioteksbyggnader. Kyrkans

eller andra offentligrättsliga ägares fasta egendom omfattas av 77 § bara

om egendomen är anslagen till dem av kronan, exempelvis till löneboställe.

Riksdagens samtycke till avhändelse av kronans egendom kan lämnas

på olika sätt. Det kan ske så att riksdagen på Kungl. Maj :ts begäran i pro­

position medger försäljningen av en viss angiven fastighet. Det kan också

ske genom att riksdagen ger Kungl. Maj :t ett generellt bemyndigande att

med eller utan angivna villkor eller inskränkningar avyttra fast egendom

av visst slag. Sådant bemyndigande kan ges för ett år i taget eller för längre

lid. Bemyndigande som ges att gälla tills vidare kan riksdagen när som

helst återkalla eller ändra till innehållet.

Alltsedan år 1942 har riksdagen varje år lämnat Kungl. Maj:t ett gene­

rellt försälj ningsbemyndigande, upp till vissa högsta värdegränser, för all

kronans fasta egendom. F. n. gäller i huvudsak följande.

1. Kungl. Maj:t får utan riksdagens samtycke i varje särskilt fall besluta

om försäljning av staten eller allmänna arvsfonden tillhörig fast egendom

med ett taxeringsvärde av högst 300 000 ler., om egendomen förvaltas av post­

verket, televerket, statens järnvägar, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, sta­

tens vattenfallsverk, luftfartsstyrelsen eller domänstyrelsen, samt egendom

21

med ett taxeringsvärde av högst 150 000 kr. i övriga fall. Om taxeringsvärde

inte är åsatt, skall den angivna beloppsgränsen i stället avse ett vid särskild

uppskattning utrönt saluvärde.

2. Kungl. Maj :t får, om det anses lämpligt, på oförändrade villkor över­

lämna beslutanderätten rörande försäljningen åt nämnda verk och styrel­

ser när det är fråga om egendom vars taxeringsvärde eller, om sådant värde

inte är åsatt, uppskattningsvärde inte överstiger 150 000 kr., åt annan cen­

tral förvaltningsmyndighet när värdet inte överstiger 75 000 kr. samt åt

länsstyrelse, såvitt angår allmänna arvsfonden tillhörig fast egendom, när

värdet inte överstiger 50 000 kr.

3. Motsvarande gäller även beträffande byte och upplåtelse under åborätt

och tomträtt av kronoegendom samt beträffande avstående utan ersättning

av statlig mark, som behövs för järnväg eller allmän väg, varvid dock Kungl.

Maj :t har rätt att överlämna beslutanderätten till central förvaltningsmyn­

dighet endast när det gäller obebyggt område med högst 5 hektars areal eller

10 000 kr. värde.

4. Oavsett dessa bemyndiganden gäller i författning eller i annan särskild

ordning meddelade föreskrifter angående rätt för Kungl. Maj :t eller för­

valtningsmyndighet att sälja, byta eller under åborätt eller tomträtt upp­

låta staten tillhörig fast egendom.

Enligt 1 § 1917 års lag om expropriation får fastighet som tillhör kronan

inte exproprieras. I motiven till denna bestämmelse anfördes att 77 §

regeringsformen visserligen inte hindrade att Kungl. Maj:t genom lag till­

erkändes allmän rätt att besluta om avhändande av kronans fasta egendom

genom expropriation men att det var lämpligare att riksdagen gav sådan

rätt endast för viss tid i sänder. Också i andra författningar än expropria­

tionslagen, vilka innehåller expropriationsbestämmelser, görs undantag för

kronans egendom (1 § 1902 års lag om elektriska anläggningar, 19 § 1925

års ensittarlag och 68 § 1960 års civilförsvarslag). I 1 kap. 14 § 1918 års

vattenlag görs uttryckligt förbehåll för riksdagens medgivande till tvångs-

upplåtelse av kronans rätt till vattenkraft. I den mån expropriation av

kronans mark inte är undantagen i lagar som i lika mån gäller annan fast

egendom, anses riksdagens medgivande inte behövas till Kungl. Maj :ts av­

händelse av egendomen för expropriationsändamål. Exempel härpå finns

i 1947 års byggnadslags bestämmelser om avstående av mark.

Tillämpningsområdet för 77 § regeringsformen är som följer av det an­

förda beroende av äganderätten till den ifrågavarande fasta egendomen.

I vissa fall är äganderätten oklar. Detta gäller viss mark som donerats till

Uppsala universitet samt viss kyrklig mark.

1942 års riksdag bestämde de principer som alltjämt i väsentliga delar

gäller för statens markförsäljningar. Principerna innebär bl. a. att endast

mark, som inte vidare behövs för statligt ändamål, får säljas och att för­

säljning skall ske under full affärsmässighet. Undantag härifrån får göras

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

22

vid avhändelse av mark för vissa särskilt angivna expropriationsändamål

samt för egnahem ocli för komplettering av ofullständiga jordbruk. 194(3

års riksdag gav Kungl. Maj :t befogenhet att tills vidare vid försäljning av

fastighet för bostadsbyggande göra avsteg från den allmänna regeln alt

priserna skulle från affärssynpunkt vara så fördelaktiga för staten som

möjligt. Förutsättningen för detta avsteg är att det är påkallat och att

garanti finns för att det lägre försäljningspriset inte föranleder enskild

spekulationsvinst. Om inte särskilda skäl föranleder annat skall försäljning

av kronans egendom ske genom offentlig auktion.

frågor om försäljning av kronans egendom handläggs inom Kungl. Maj :ts

kansli av vederbörande fackdepartement. Gemensam beredning äger rum

med finansdepartementet.

Markförvaltande myndighet, som har försäljningsbemyndigande, skall

löre försäljning av kronans egendom inhämta yttrande från byggnadssty­

relsen i frågan om egendomen behövs för annat statligt ändamål och från

annan förvaltningsmyndighet som kan ha intresse för egendomen. I prop.

1948:241 framhöll föredragande statsrådet att samordningen av statens

markprispolitik med bostadspolitiken var så viktig att myndighet, åt vilken

Kungl. Maj :t överlät beslutanderätten vid försäljning av statlig mark, all­

tid borde höra byggnadslånebyrån (nuvarande bostadsstyrelsen) angående

köpeskillingen för mark för tätbebyggelse samt att myndigheten, om den

inte kunde godta byråns förslag, borde vara skyldig att hänskjuta ärendet

till Kungl. Maj :t för avgörande. Dessa uttalanden lämnade riksdagen utan

erinran. Skyldigheten att underställa kronans markförsäljningsärenden

bostadsstyrelsens prövning inskränktes år 1952 (prop. 157) till att gälla

endast vid försäljning av mark för bebyggelseändamål, när det gäller ny-

byggna(l för permanent bosättning och det föreslagna priset överstiger

8 000 kr.

Försvarets fastighetsnämnd, som inrättades år 1954 för att företrädes­

vis utreda försvarets markfrågor, har till uppgift bl. a. att, när kommun

önskar förvärva fast egendom som disponeras av försvaret, utreda och avge

förslag till vad som från såväl försvars- som civila synpunkter lämpligen

bör försäljas. Härvid äger nämnden, om detta med hänsyn till den civila

bebyggelseplaneringen skulle finnas befogat, i samråd med vederbörande

statliga civila myndighet avge förslag till försäljning även av annan kro­

nan tillhörig mark än försvarets. I frågor som nämnden handlägger äger

den i den mån det erfordras föra förhandlingar med vederbörande kommuner

in. fl. fram till principöverenskommelse, varvid också prisfrågor kan tas

upp till behandling.

Ytterligare några statliga markförhandlande organ finns. Statens mark­

delegation inrättades år 1956 för förhandlingar med Stockholms stad och

har senare fått vidgade uppgifter. Särskilda statliga delegationer för mark-

förhandlingar har förekommit inom försvarets område, bl. a. för skjut-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

23

fältsfrågor. Även statens förhandlingsnämnd kan handlägga vissa mark­

frågor.

Kyrklig mark, som ägs eller är anslagen av kronan och som enligt det

tidigare anförda därför inte får exproprieras, utgör omkring 20 % av all

kyrklig mark. Återstoden ägs av församlingar eller såsom särskild stiftelse­

förmögenhet av olika lokalkyrkor.

Bestämmelser om försäljning av viss kyrklig mark finns i lagen den 4

januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i

vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt (ändrad senast

1963:499). Försäljningslagen anses innebära ett generellt bemyndigande

för Kungl. Maj :t eller vissa myndigheter att såsom legala representanter

för det kyrkliga intresset under vissa förutsättningar medge försäljning av

kyrklig mark. Medgivande får lämnas bl. a. när marken behövs för ända­

mål som anges i expropriationslagen. Vid försäljning skall iakttas att av­

händelsen inte är till olägenhet för det allmänna samt att vederlaget mot­

svarar fastighetens värde med hänsyn till särskilt ortens pris och fastig­

hetens avkastning. Församling kan i vissa fall motsätta sig försäljning av

kyrklig mark som inte är anslagen av kronan. Denna vetorätt grundar sig

på äganderättsanspråk som ofta är svårutredda.

Markpolitiska utredningen

Utredningen har undersökt omfattningen av statens och kyrkans mark­

försäljningar under senare år samt genom en enkät till kommunerna skaf­

fat uppgifter om den statens och kyrkans mark, som anses vara behövlig

för samhällsbyggande. Utredningen har funnit, att kommunerna årligen

genom omkring 200 olika köp förvärvat drygt 1 000 hektar statlig och kyrk­

lig mark. Enkäten visar att kommunerna anser att under 20-årsperioden

1965—1984 omkring 1 500 hektar statlig och kyrklig mark årligen behöver

tas i anspråk för samhällsbyggande. Detta behov hänför sig i huvudsak till

kyrkans och domänstyrelsens mark.

Utredningen framhåller att man vid bedömning av i vilken omfattning

statlig och kyrklig mark behövs för samhällsbyggande i första hand måste

stödja sig på uppgifter från kommunerna. De har huvudansvaret för den

fysiska planeringen, som bör vara bestämmande för hur marken skall ut­

nyttjas för olika ändamål. Dessa uppgifter är dock inte en helt säker grund

för bedömningen. Detta sammanhänger delvis med att den översiktliga

fysiska planeringen släpar efter.

Tätorternas tillväxt orsakas huvudsakligen av folkökning och höjd ut-

rymmesstandard. På grund av den stigande utrymmesstandarden ökar den

areal som tätortsbebyggelsen tar i anspråk i betydligt snabbare takt än be­

folkningstillväxten. Utredningen finner det realistiskt att räkna med att

den bebyggda arealen i städer och tätorter under den närmaste 20-års­

perioden kommer att öka till 2,5 ä 3 gånger den nuvarande. Utredningen

24

anser det troligt att kommunernas bedömning snarare innebär en under-

än en överskattning av behovet.

Eftersom tendenserna i befolkningsomflyttningen stämmer rätt väl över­

ens med omfattningen av statliga och kyrkliga markförsäljningar under

senare år anser utredningen dock att kommunernas bedömning kan förut­

sättas ange ungefär hur mycket statlig och kyrklig mark som behöver tas

i anspråk för samhällsbyggande. Utredningen tillägger att det för flera

expansiva städer synes vara avgörande för möjligheterna till ett planenligt

samhällsbyggande att viss statlig och kyrklig mark blir disponibel.

Kommunen bör enligt utredningen medges rätt att förvärva mark som

behövs för samhällsbyggnadsändamål inom överskådlig tid, om inte be­

dömningen ger vid handen att marken bör förbehållas annat ändamål än

det kommunens förvärvsansökan avser.

I fråga om handläggningen av markförsäljningsärenden finner utred­

ningen att man så långt möjligt bör skapa förutsättningar för reella för­

handlingar mellan parterna. Utredningen framhåller att priserna på fastig­

hetsmarknaden — även »ortens pris» på mark — ytterst är resultatet av

förhandlingar och att något »sant» eller »verkligt» fastighetsvärde inte

kan konstateras. Betydande skillnader i uppfattningarna föreligger även

vid värdering enligt expropriationslagen och när opartiska värderingsmän

anlitas. Det framstår enligt utredningen som eftersträvansvärt att värdering

och förhandling äger rum under förutsättningar motsvarande dem som

gäller vid kommuns förvärv av exproprierbar mark. Vidare framhåller

utredningen att statens och kyrkans markförsäljningar till kommunerna bör

inordnas i den fortgående samhällsbyggnadsprocessen och proceduren för

försäljningarna göras enhetlig. Det synes slutligen utredningen angeläget,

att reglerna utformas så att tidsåtgång och handläggningskostnad blir så

ringa som möjligt.

Utredningen erinrar om att expropriationslagen inte är tillämplig på sta­

tens mark men däremot byggnadslagens inlösenregler. Cirka 80 % av den

kyrkliga joiden, mätt i antal fastigheter, kan uppskattas vara expro­

prierbar.

Expropriation innefattar tva klart skilda moment, nämligen expropria-

tionstillstånd och bestämmande av löseskilling. Kungl. Maj :t avgör frågan

om expropriationstillstånd och grundar sitt avgörande väsentligen på en

Provning av om det avsedda användningsändamålet berättigar till expro­

priation. Att samhället har infört möjlighet till expropriation av mark för

vissa särskilda ändamål får ses som ett uttryck för uppfattningen att dessa

ändamål är så viktiga att de skall ha företräde framför andra använd­

ningssätt. Denna grundsyn måste givetvis prägla ställningstagandet också

när det gäller att avgöra om statlig och kyrklig mark bör avstås för visst

ändamål. Det bör enligt utredningen kunna förutsättas, att ställningstagan­

det i avvägningsfrågan får samma innebörd oavsett om ärendet gäller ex-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

25

propriationstillstånd eller överlåtelse av statens eller kyrkans mark. Där­

för skulle införande av expropriationsrätt till statlig och av staten ansla­

gen kyrklig mark i praktiken inte medföra någon ändring i förutsättning­

arna att få till stånd ett beslut om markens avhändelse till kommunen.

I fråga om bestämmande av pris och övriga villkor föreligger däremot

stora olikheter mellan exproprierbar mark samt statens och kyrkans mark,

främst den att ersättningsfrågan inte kan hänskjutas till eu opartisk in­

stans när det gäller statens och kyrkans mark. Utredningen anser att en

sådan instans behövs även vid bestämmandet av pris och övriga villkor

vid försäljning av statlig och kyrklig mark till kommun. Detta behov kan

emellertid tillgodoses på annat sätt än genom att marken görs exproprier­

bar. Flera skäl talar för att dessa frågor i tvistiga fall skall kunna över­

lämnas till ett organ som är obundet av partsintressen. Enligt utredningens

mening påkallar dock inte rättssäkerheten en prövning i judiciell ordning.

Inte heller anser utredningen någon överprövningsmöjlighet behövlig när

det gäller ekonomiska avgöranden som uteslutande berör samhälleliga

parter. Ett administrativt organ kan mera aktivt än en domstol medverka

till uppgörelse och i andra hänseenden. Man torde också kunna utgå från

att en sådan ordning medför lägre utredningskostnader och mindre tids­

åtgång än ett domstolsförfarande. Utredningen förordar mot denna bak­

grund att ett särskilt organ, benämnt stats-kommunala marknämnden, in­

rättas för att vid oenighet mellan parterna om pris och övriga villkor vid

överlåtelse av statens mark besluta i dessa frågor. Nämnden bör även till­

delas vissa uppgifter i samband med avvägning mellan olika ändamål för

användningen av mark. Med en sådan ordning anser utredningen att till­

räckliga skäl inte föreligger att göra den rent statliga marken exproprierbar.

Utredningen finner däremot en sådan åtgärd befogad i fråga om kyrk­

lig jord som anslagits av kronan. Avgörande är därvid att den statliga

äganderätten i detta sammanhang har rent formell karaktär och att bety­

dande praktiska fördelar synes stå att vinna genom införandet av sådan

expropriationsrätt. Kungl. Maj :t skulle enligt det föreslagna förfarandet

i ett och samma beslut överlåta kronans äganderätt till marken på kom­

munen och lämna kommunen tillstånd att expropriera den särskilda rätt

som tillkommer vederbörande kyrkliga rättssubjekt. Utredningen räknar

dock med att kommuns förvärv av kyrklig jord i regel kommer att ske

utan att expropriationsrätten tas i anspråk. Utredningen föreslår vissa änd­

ringar i förfarandet vid försäljning av kyrkans mark, bl. a. att Kungl. Maj :t

vid handläggning av kyrkliga markförsäljningsärenden skall inhämta ytt­

rande från den föreslagna stats-kommunala marknämnden.

Eftersom både staten och kommunerna behöver mark, är det naturligt

att det kan uppstå intressekollisioner mellan olika användningsändamål i

samband med att en kommun önskar förvärva statlig eller kyrklig mark.

Denna konkurrens mellan olika ändamål gäller rätten att disponera mar­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

26

ken iör det ifrågavarande ändamålet men behöver inte komma till ut­

tryck i en konkurrens om äganderätten till marken. Utredningen fram­

håller, att det främsta medlet att mildra eller undvika intressekollisioner

i dessa frågor är att i god tid planera markanvändningen, så att ändamå­

let är klarlagt, när en marköverlåtelse diskuteras. Det är därvid väsentligt

att staten planerar sina mark- och lokalbehov på lång sikt och samordnar

denna planering med kommunens översiktliga planering.

En lämplig form för denna samordning kan enligt utredningen vara att

kommunen utfäster sig att i viss utsträckning tillgodose statens behov av

mark och beaktar dessa behov i sin översiktliga bebyggelseplanering. Ge­

nom att lokalfrågorna för den statliga verksamheten i betydande omfatt­

ning koncentrerats till byggnadsstyrelsen finns det numera goda förutsätt­

ningar för en samlad planering av lokalförsörjningen.

Samordningen av statens markfrågor med kommunens översiktliga pla­

nering föreslås ske genom överläggningar mellan byggnadsstyrelsen eller

annan statlig myndighet och vederbörande kommun. Överläggningarna bör

kunna resultera t. ex. i principöverenskommelser. Avsikten med dessa för­

handlingar bör i första hand vara att de skall ge förutsättningar och rikt­

linjer för den långsiktiga bebyggelseplaneringen. Det blir dock inte sällan

angeläget för en kommun att på ett tidigt stadium få definitiv klarhet i

frågan om rätt att förvärva eller disponera viss statlig eller kyrklig mark.

Kommunen torde ha rätt att påkalla ett delbeslut i denna fråga av veder­

börande myndighet. Ibland kan klarhet om förvärvsmöjlighet vara så ange­

lägen, att kommunen bör ha rätt att få frågan om förvärvstillstånd av­

gjord direkt av Kungl. Maj :t. Utredningen anför att ett sådant förvärvs­

tillstånd för statlig mark bör få ungefär samma innebörd som ett expro-

priationstillstånd för exproprierbar mark och förutsätter att kommunen

genom översiktlig bebyggelseplan eller på annat sätt styrkt sitt behov av

marken.

Inte bara priset utan också övriga villkor och förutsättningar för över­

låtelsen har betydelse sedan avgörande eller uppgörelse träffats om mark­

användningen. Bland förutsättningarna kan finnas krav att detaljplane-

förslag skall ha behandlats inom kommunen innan prisförhandlingar in­

leds. Krav på detaljplan har bl. a. ställts i syfte att få bättre underlag för

prisbestämningen. En prisbestämning på grundval av hypotetiska avkast-

ningskalkyler som ett sådant krav syftar till kan enligt utredningen knap­

past anses utgöra en tillförlitlig och ändamålsenlig metod. Ibland förutsätts

kompensation genom markbyte. Vidare förekommer särskilda villkor som

gör köpeskillingen beroende på blivande exploatering och villkor om att

visst antal lägenheter i den kommande bebyggelsen skall reserveras för

anställda i statens tjänst.

Syftet med utredningens förslag är att skapa sådana betingelser för upp­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

27

görelser mellan stat och kommun vid kommunala markförvärv att största

möjliga likhet med expropriationsfallet erhålls. Det är därför enligt ut­

redningen uppenbart, att krav och villkor som inte är förenliga med grun­

derna för expropriation, inte bör få genomdrivas mot kommuns bestri­

dande. Detta gäller t. ex. krav på att marken skall vara detaljplanerad.

Om uppgörelse inte kan träffas rörande pris och övriga villkor, bör det

ankomma på den föreslagna stats-kommunala marknämnden att vid för­

säljning av statens mark bestämma fastighetens pris på samma sätt som

eu expropriationsdomstol och på grundval av expropriationslagens värde­

ringsregler. När Kungl. Maj :t prövar fråga om försäljning av kyrklig jord

bör nämnden ges möjlighet att avge yttrande i prisfrågan. En sådan möjlig­

het skulle stärka kommunens ställning vid förhandlingarna, eftersom det

kan förutsättas, att ett yttrande av nämnden kommer att tillmätas väsentlig

betydelse när priset bestäms.

Utredningen har funnit att i fråga om mark som disponeras av den ci­

vila statliga förvaltningen en ökad samordning och enhetlighet är önsk­

värd i handläggningen av ärenden om marköverlåtelser. Uppgiften att verka

för sammanhållning av markförhandlingarna bör åläggas något statligt or­

gan. Enligt utredningens mening är det lämpligast att ge byggnadsstyrel­

sen uppgiften att lämna erforderlig service i markförsäljningsärenden och

att vid behov lämna anvisningar, som är ägnade att främja ökad samord­

ning av markförsäljningsärendena. Uppgiftsskyldigliet bör åläggas de

markförvaltande myndigheterna i den omfattning byggnadsstyrelsen finner

erforderlig. Avtal skall kunna träffas mellan en myndighet och byggnads­

styrelsen att styrelsen skall förhandla på myndighetens vägnar. Om önskad

enhetlighet inte uppnås på detta sätt bör Kungl. Maj :t ålägga vederbö­

rande myndigheter att överlämna ärenden rörande kommuns förvärv av

mark för samhällsbyggnadsändamål till byggnadsstyrelsen för handlägg-

ning.

Vad angår mark som disponeras av försvaret, där fortifikationsförvält-

ningen handhar praktiskt taget alla markförhandlingar, finner utredning­

en inte anledning föreslå annat än att byggnadsstyrelsen även i fråga om

sådan mark skall vara skyldig att på begäran lämna service i markförsälj­

ningsärenden.

Vid överlåtelse av kyrkans mark är det enligt gällande bestämmelser

formellt inte fråga om förhandlingar. Utredningen anser det angeläget att

tillämpningsbestämmelserna till kyrkliga försäljningslagen ändras så, att

ärendenas förhandlingskaraktär betonas. Det lokala kyrkliga intresset bör

vidare vara företrätt i förhandlingsordningen. Byggnadsstyrelsen bör även

i fråga om kyrkans mark vara skyldig att på begäran lämna service i

markförsälj ningsärenden.

Enligt utredningens mening kan särskilda förhandlingsorgan i markfrå­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

28

gor behövas även i fortsättningen. Det synes lämpligt att byggnadsstyrel­

sen är företrädd inom sådant organ. Initiativ till att inrätta sådant organ

bör kunna tas såväl av kommun som av byggnadsstyrelsen eller annan

förvaltningsmyndighet.

Utredningen har, som förut angivits, föreslagit inrättande av ett av de

direkta partsintressena obundet organ, stats-kommunala marknämnden.

Nämndens uppgifter föreslås i huvudsak vara

att till Kungl. Maj :t avge yttrande rörande förvärvstil]stånd i ärende an­

gående kommuns förvärv av statens eller universitetens mark för sam-

hällsbyggnadsändamål,

att vid kommuns förvärv av mark från staten eller universiteten efter

framställning av kommunen besluta i frågor angående pris och övriga vill­

kor för överlåtelsen,

att vid kommuns förvärv av mark från kyrkan enligt Kungl. Maj :ts be­

stämmande avge yttrande i fråga om såväl tillstånd till förvärv som pris

och övriga villkor för överlåtelsen samt

att i övrigt avge yttranden i de markfrågor som Kungl. Maj :t kan kom­

ma att överlämna till nämnden.

Vid bestämmande av pris och övriga villkor vid marköverlåtelser skall

nämnden tillämpa en bedömning motsvarande den som förekommer vid

expropriation. Några särskilda bestämmelser om proceduren vid nämndens

handläggning av ärendena finner utredningen emellertid inte erforderliga.

Nämnden bör vid behov höra andra organ som har befattning med mark­

frågor såsom byggnadsstyrelsen, försvarets fastighetsnämnd, bostadssty-

relsen och kammarkollegiet.

Regionala lokaliserings- och planeringsorgan bör kunna få en väsent­

ligen rådgivande funktion i sammanhanget. Nämndens beslut i fråga om

pris och övriga villkor för marköverlåtelse skall enligt förslaget inte kunna

överklagas.

Nämnden föreslås bestå av sju ledamöter, vilka jämte suppleanter ut­

ses av Kungl. Maj :t. Av ledamöterna bör tre jämte suppleanter utses på

förslag av kommunförbunden.

Nämnden bör själv kunna ta initiativ till de utredningar den anser er­

forderliga utöver det material parterna ställer till dess förfogande. Par­

terna förutsätts svara var för sig för kostnaderna för de utredningar som

de föranstaltar om på eget initiativ. Kostnaderna för särskilda utredningar

som nämnden beslutar om bör bestridas av kommunen, medan de löpande

utgifterna för nämnden och dess kansli bör bäras av statsverket.

Utredningen finner det angeläget att i möjlig mån förenkla procedu­

ren och minska tidsåtgången i ärenden om kommunala förvärv av statlig

mark för samhällsbyggnadsändamål. I detta syfte föreslås att Kungl. Maj :t

utverkar riksdagens bemyndigande att slutligt avgöra samtliga ärenden rö­

rande sådana förvärv. Någon särskild värde- eller annan gräns anses inte

vara erforderlig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

29

Med liänsyn till behovet att minska tidsntdräkten i försäljningsärenden

bör enligt utredningen även övervägas att tilldela förvaltningsmyndighe­

terna, i första hand byggnadsstyrelsen, fortifikationsförvaltningen och

kammarkollegiet, vidgad rätt att själva besluta i ärenden rörande försälj­

ning till kommun av mark för samhällsbyggnadsändamål. Förutsättning­

arna för sådan vidgad delegation torde förbättras väsentligt om den före­

slagna stats-kommunala marknämnden inrättas.

Utredningen föreslår att värdegränserna för myndighets egen beslutan­

derätt vid försäljning av mark till kommun för samhällsbyggnadsändamål

höjs till 1 milj. kr. för byggnadsstyrelsen, fortifikationsförvaltningen och

kammarkollegiet. För övriga markförvaltande myndigheter föreslås inga

ändringar av nu gällande värdegränser. När sådan myndighet överlämnar

ärende till byggnadsstyrelsen eller fortifikationsförvaltningen kommer de

sistnämnda myndigheternas värdegränser att tillämpas.

Utredningen har haft särskilt uppdrag att behandla frågan om tomlrätts-

upplutelser av statens mark. Därvid har konstaterats att en vidgad tillämp­

ning av tomträtt från statens och kyrkans sida synes nödvändiggöra egen

exploateringsverksamhet. Med hänsyn till det kommunala planmonopolet

och det huvudansvar som lagts på kommunerna i fråga om bostadsförsörj­

ningen m. in. framstår en sådan utveckling enligt utredningen som mindre

lämplig. Vidare synes i varje fall kyrkans möjligheter att bygga upp en

dylik exploateringsverksamhet vara begränsade. En av staten och kyrkan

bedriven exploateringsverksamhet skulle också verka splittrande på de re­

dan tidigare hårt ansträngda resurserna.

Utredningen anser därför att tomträttsupplåtelser av färdigexploaterad

mark för egentligt samhällsbyggnadsändamål från statens och kyrkans sida

inte bör tillämpas.

I fråga om mark för fritidsbebyggelse kan det däremot enligt utred­

ningen finnas anledning att överväga statliga och kyrkliga tomträttsupp­

låtelser. Dylika upplåtelser bör i första hand kunna aktualiseras inom gles­

bygdskommuner med knappa planerings- och övriga resurser men med

stora möjligheter till fritidsbebyggelse på statens eller kyrkans mark.

Tomträttsupplåtelse av råmark för samhällsbyggande torde inte vara

praktiskt genomförbar med nu gällande bestämmelser. Om det skulle

framstå som önskvärt att skapa möjlighet till upplåtelser av statlig mark

till kommun i denna form måste alltså tomträttslagstiftningen ändras. Ut­

redningen anför att två huvudskäl kan tänkas föreligga för att staten på

detta sätt behåller marken i sin ägo, dels att det därigenom blir lättare

för staten att i framtiden disponera marken för statliga ändamål, dels

att samhället får garanterade möjligheter att förbehålla sig del i framtida

värdestegring på marken.

Kommunernas ansvar för samhällsbyggandet på det lokala planet inne­

fattar även hänsynstagande till statens mark- och lokalbehov. Markens an­

vändning för olika ändamål bör därför väsentligen styras genom kommu­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

30

nens planerande åtgärder, men erforderligt samråd med statliga myndig­

heter måste självklart äga rum. Det kan därför enligt utredningens me­

ning inte göras gällande att staten behöver behålla äganderätten till mark

för att säkerställa att mark finns till förfogande för statens framtida behov.

Utredningen anser det sakna större betydelse från principiell synpunkt

om den framtida ökningen i markens kapitalvärde tillfaller staten eller

kommunerna. En anordning med statliga tomträttsupplåtelser av råmark

tjänar syftet att förbehålla det allmänna denna värdeökning huvudsakli­

gen därigenom att den gör det nödvändigt även för kommunerna att upp­

låta den färdiga tomtmarken med tomträtt. Detta skäl är inte bärande om

man på annat sätt kan åstadkomma en ordning som innebär att tomt-

rättsupplåtelse blir mer eller mindre obligatorisk vid exploatering av mark

som för samhällsbyggnadsändamål har förvärvats från staten. Mot bak­

grund av de nya tomträttslånen till kommuner föreslår utredningen att

staten vid överlåtelse av mark till kommun för samhällsbyggnadsändamål

i regel förutsätter att kommunen upplåter marken med tomträtt.

Vidare erinrar utredningen om de problem som kan uppstå genom att

råmarkens värde måste uppdelas på tomtmark för olika bebyggelseända­

mål, parkmark, gatumark osv. och den färdiga tomtmarkens värde på

råmarksvärde och ett av exploateringsanläggningarna betingat värde. Upp­

delningen kan förutsättas medföra risker för meningsskiljaktigheter mel­

lan stat och kommun och därigenom bli ett återkommande irritations­

moment.

Utredningen anser att skälen mot införande av möjlighet till statliga

tomträttsupplåtelser av råmark till kommun är väsentligt starkare än de

skäl som kan tala för en sådan anordning och avstyrker därför en sådan

utvidgning av tomträttsinstitutet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

Remissyttrandena

Endast ett fåtal remissinstanser yttrar sig om det framtida behovet

av statlig och kyrklig mark för samhällsbyggande. De gör inga

invändningar mot utredningens bedömning härvidlag.

Svenska stadsförbundet framhåller, att det finns starka motiv för att de

statliga och kyrkliga markreserverna så snabbt som möjligt ställs till

kommunernas förfogande. Det borde i regel vara möjligt att tillåta, att

sådana marköverlåtelser likvideras genom amortering under ganska lång

tid. Kommunernas ekonomiska situation, fortsätter förbundet, är i allmän­

het inte sådan att de f. n. har möjligheter att driva någon expansiv mark­

politik. Än så länge är det tämligen sällsynt att de kan förverkliga den mål­

sättning som markpolitiska utredningen har uppställt, nämligen full mark­

beredskap på tio års sikt. I själva verket borde kommunernas markbered­

skap i många fall täcka även behov på ännu längre sikt.

31

Domänstyrelsen ansluter sig till utredningens uppfattning att det är

betydelsefullt att i god tid planera markanvändningen, innan marköver-

låtelser aktualiseras. Styrelsen säger sig däremot inte kunna dela utred­

ningens uppfattning beträffande tidpunkten för kommuns för­

värv av statlig och kyrklig mark. Enligt styrelsens mening kan den mark

som förvaltas av styrelsen och som behövs för samhällsbyggande betraktas

som en markreserv, vilken kommun kan räkna med att utan konkurrens

från annan markköpare få förvärva så snart aktuellt behov av marken upp­

kommer. Om man räknar med att kommunernas sammanlagda behov av

mark utgör 1 400 hektar om året och att kommunerna bör förvärva mark för

tio års behov, skulle detta innebära att en markreserv på 14 000 hektar

skogs- och jordbruksmark delades upp på ett stort antal kommuner, vilka

i regel saknar organisation för förvaltning av sådan mark. Kommuns till­

träde till mark för planläggning m. in. kan enligt nuvarande praxis ske

utan äganderätt mot ersättning för intrång.

Flera remissinstanser påpekar att möjligheterna till fortlöpande rationa-

liseringsverksamhet inom jordbruket och skogsbruket försvåras, om kom­

munerna förvärvar delar av större sammanhängande fastighetskomplex.

Lantbruksstyrclsen kommenterar frågan om lantbruksnämndernas med­

verkan för att tillgodose friluftslivets intressen och för att erbjuda ersätt-

ningsmark åt markägare, vars mark behöver tas i anspråk för samhälls­

byggande. Styrelsen framhåller att det för lantbruksnämnderna alltid har

framstått som självklart, att de delar av nämndernas rationaliseringsfastig-

heter som behövs för den kommunala verksamheten skall ställas till för­

fogande på rimliga villkor. Även om bestämmelserna för jordfondens an­

vändning medger att lantbruksnämnderna förvärvar fastigheter endast

för rationaliseringsverksamlieten, är det ändå inte uteslutet att vissa delar

av de inköpta fastigheterna kan försäljas för bostads- eller fritidsändamål.

Lantbruksnämnden i Kalmar län påpekar att många tätorter är belägna

i centrum av ett gott jordbruksområde och att bebyggelsetillväxten i stor

utsträckning berört den bästa åkerjorden. Konkurrensen om mark mellan

bebyggelse och jordbruk torde komma att skärpas i fortsättningen. Lant­

bruksnämnden föreslår att de planer som läggs till grund för bedömningen

av kommuns behov av mark för samhällsbyggande skall innehålla uppgifter

om markens lämplighet för jordbruk. 1960 års ecklesiastika boställsutred-

ning förklarar sig ämna föreslå, att kommun skall kunna få bindande

förhandsbesked om rätt att förvärva kyrklig jord. Därigenom anser man

sig kunna förebygga att kommun alltför långt innan markdispositionen

blir aktuell övertar fastighet på vilken ett räntabelt jordbruk kan bedrivas.

I fråga om handläggningen av in arkförsäljning s-

ärendena ansluter sig remissinstanserna nästan utan undantag till

utredningens synpunkter och förslag. Flera remissinstanser uttalar sin

tillfredsställelse över utredningens uppfattning att försäljningarna inte

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

32

bör ha subventionskaraktär och att pris och övriga villkor bör bestämmas

efter reella förhandlingar.

Flertalet remissinstanser delar utredningens uppfattning att den rent

statliga marken inte skall kunna bli föremål för expropriation. Göte­

borgs stad och Linköpings stad har motsatt uppfattning och anför som skäl

härför bl. a. att den föreslagna stats-kommunala marknämndens avgöranden

synes bli mindre ägnade att tjäna som jämförelseobjekt än en expropria-

tionsdomstols samt att reglerna om förhandstillträde inte kan tillämpas

annat än vid expropriationsförfarandet. Svenska stadsförbundet och Stock­

holms stad anser, att en lämplig form för expropriation av statens mark

bör tillskapas vid sidan av det administrativa förfarande som utredningen

föreslagit.

Enligt bostadsstgrelsens mening skulle inrättandet av en stats-kommunal

marknämnd kunna innebära enklare och smidigare handläggning och större

hänsynstagande till planerings- och samhällsbyggnadssynpunkter än vad

som i regel är möjligt vid ett domstolsförfarande. Styrelsen anser därför, att

en marknämnd är att föredra framför alternativet att göra statens mark ex-

proprierbar. Expropriationsutredningen har vid sina överväganden varit

inne på tanken att föreslå en utvidgning av expropriationsbefogenheten till

att omfatta även statens mark. Utredningen erinrar om att, även om själva

marköverlåtelsen kan genomföras i den ordning som föreslås i betänkandet,

det ändå kan bli nödvändigt att anlita expropriationsförfarandet för att

avlägsna sådana sakrätter som häftar vid marken och hindrar dess använd­

ning för avsett ändamål. Utredningen vill inte motsätta sig att de föreslagna

åtgärderna genomförs men förutsätter att frågan om utvidgning av ex­

propriationslagen även till statens mark inte därigenom är helt avförd

från fortsatta överväganden. Svenska landstingsförbundet anför att sist­

nämnda fråga bör övervägas ytterligare.

Förslaget att göra all kyrklig jord exproprierbar vinner allmänt gillande

bland remissorganen. Från kyrkligt håll framhålls att frågan inte framstår

som något problem från kyrkans synpunkt. Uppsala universitet anser att

den av universitetet förvaltade fasta egendomen bör behandlas på samma

sätt som föreslås beträffande kyrklig jord. I annat fall blir det för univer­

sitetets del fråga om två helt skilda förfaranden allt efter som förvärvaren

är kommun eller annan.

När det gäller den statliga och kyrkliga markens användning för

olika ändamål hävdar Svenska stadsförbundet, att samhällsbyggan­

dets markbeliov skall ha företräde framför andra statliga och kyrkliga

markägarintressen, i synnerhet när det offentliga ägarintresset bara är att

tillgodogöra sig markens avkastning såsom fallet är beträffande de största

statliga och kyrkliga markinnehaven liksom universitetens och allmänna

arvsfondens mark. De kommunala markbehoven kan i sådana fall priori­

teras utan några som helst Olägenheter för nuvarande ägare. Den kommuna-

Kungl. I\Iaj:ts proposition nr 100 år 1967

33

la prioriteten till markreserver inom tätorterna bör gälla inte bara sådan

mark som ännu inte är exploaterad. Även inom tätorternas bebyggda delar

innehar statliga eller kyrkliga myndigheter ibland fastigheter som reserv

för framtida behov eller för att utnyttja deras avkastning. Enligt stadsför­

bundets uppfattning anser statliga myndigheter ofta att det är självklart

att ett statligt behov av mark skall tillgodoses just på den mark som råkar

vara i statlig ägo, oavsett om man därmed uppnår den mest ändamålsenliga

lokaliseringen av den statliga verksamhet det gäller. Svenska kommun­

förbundet anför, att tvekan om kommuns markförvärv behöver uppkomma

bara om det föreligger konkreta planer på att använda marken för en statlig

anläggning eller dylikt. Kommunernas intresse av att få till sig statlig

verksamhet är så stort, att staten inte behöver hålla någon markreserv för

mera oklara framtida behov. Svenska landstingsförbundet finner att den

långsiktiga bebyggelseplaneringen och de markförfoganden denna kräver

bör ges hög prioritet.

Poststyrelsen och Uppsala stad understryker vikten av att statens mark­

frågor samordnas med kommunens översiktsplanering på ett tidigt stadium.

Byggnadsstyrelsen uttalar sig i samma riktning och tillägger att detta i

första hand bör leda fram till sådana principöverenskommelser för mark­

frågornas lösning som utredningen föreslagit. I många fall kan det enligt

styrelsens mening föreligga svårigheter att ange de program som skall ligga

till grund för den långsiktiga planeringen. Som exempel kan nämnas plane­

ringssituationen inför en reformerad länsförvaltning inom ramen för en

ny länsindelning. En eftersläpande och i många fall bristfällig kommunal

översiktsplanering har hittills skapat svårigheter att förverkliga långsiktiga

markpolitiska program. Västerås stad framhåller att de tänkta principöver­

enskommelserna mellan stat och kommun inte får göras alltför flexibla.

För kommunen innebär en utfästelse att ställa mark till förfogande konsek­

venser av både ekonomisk och planeringsteknisk art. Det är därför nöd­

vändigt att bindande besked ges relativt tidigt för att kommunen skall kun­

na ta på sig uppgiften att tillgodose det statliga behovet av mark. Statens

markdelegation anför att för planeringen på lång sikt markreserver bör

behållas för statliga behov. Detta gäller särskilt Stockholmsområdet, uni­

versitetsstäderna och andra orter med expanderande statlig verksamhet.

Kammarkollegiet och 1960 års ecklesiastika boställsutredning anser det

angeläget, att de kyrkliga förvaltningsmyndigheterna får tillfälle att delta i

samhällsplaneringen i de fall då kyrklig jord berörs.

Förslaget att kommun skall kunna få frågan om förvärvstillstånd prövad

och avgjord direkt av Kungl. "Maj :t bedöms som ändamålsenligt av flertalet

remissorgan. Några remissinstanser, däribland byggnadsstyrelsen, anför att

ansökan om sådant tillstånd inte synes bli nödvändig så ofta, om utredning­

ens förslag i övrigt genomförs. Kammarkollegiet och domänstyrelsen fin­

ner den föreslagna anordningen obehövlig.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 100

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

34

Vad utredningen uttalat om bestämmande av pris och övriga

villkor vid marköverlåtelser godtas allmänt av remissinstanserna. Även

utredningens synpunkter på prisbildningen inom fastighetsmarknaden och

olika värderingsmetoder vinner gillande av de remissinstanser

som yttrat sig i frågan. Svenska kommunförbundet anser att förvaltnings­

myndigheterna bör uppmanas att kräva minsta möjliga utredning angående

kommunernas markbehov och i varje fall inte detaljplaner. Uppsala stad

ansluter sig till uppfattningen, att detaljplan inte behövs för att parterna

skall kunna ta ställning i prisfrågan. Domänstyrelsen säger sig tidigare

ha krävt detaljplan, vilket berodde på att värderingen grundades på s. k.

exploateringskalkyl. Numera nöjer sig styrelsen med en översiktsplan för

bedömningen av kommunens markbehov och sättet för markens utnyttjan­

de. Fortifikationsförvattningen anser inte fastställd detaljplan nödvändig

som underlag för beslut att sälja eller fastställa priset. Med hänsyn till den

kvalificerade användningen av försvarets mark är det däremot inte sällan

nödvändigt med en genomarbetad skiss till detaljplan för att man skall

kunna ta ställning till hur mycket av försvarets mark som bör avstås.

Beträffande detaljplanens betydelse för värderingen biträder domänstyrel­

sen utredningens uppfattning, att hypotetiska avkastningskalkyler inne­

håller alltför många osäkerhetsmoment för att vara ett tillfredsställande

underlag. Styrelsen har därför under senare år grundat sin prissättning på

ortens pris på råmark. Även om detaljplan i regel inte fordras längre, kan

en sådan plan dock vara av betydande intresse t. ex. vid förväntad hög

exploatering. Sveriges lantmätareförening instämmer i den kritik som

utredningen riktat mot de hypotetiska avkastningskalkylernas användbarhet

särskilt i fråga om råmark.

Lantbruksstyrelsen fäster uppmärksamheten på vad utredningen anfört

om att de kyrkliga myndigheterna inte sällan brukar kräva kompensation

i form av markbyten, vilket i flera fall lett till för jord- och skogsbrukets

rationalisering synnerligen olämpliga transaktioner mellan kommuner och

kyrkliga myndigheter. Lantbruksnämnden i Norrbottens län anser i likhet

med utredningen att dylika krav om markbyte inte bör ställas av statlig

eller kyrklig myndighet i förevarande sammanhang. Å andra sidan bör den

kyrkliga myndigheten efter hand få möjlighet att placera försäljningsmedel

i skogsmark, där så kan ske utan att jordbrukets och skogsbrukets rationa­

lisering motverkas. Västerås stad anför att stadens möjligheter att erbjuda

bytesmark varit en fördel vid förhandlingarna. Staden ser dock gärna att

dylika villkor undviks. Stiftsnåmnden i Luleå stift framhåller att det är de

kyrkliga myndigheternas plikt att behålla och vidareutveckla den kyrkliga

egendomen. Med hänsyn till penningvärdeförsämringen måste de kyrkliga

myndigheterna vara återhållsamma i fråga om större markförsäljningar,

om inte annan mark kan erhållas i utbyte så att den kyrkliga egendomens

realvärde bevaras. 1960 års ecklesiastika boställsutredning och stiftsnämn-

den i Skara stift uttalar sig i samma riktning. Stiftsnåmnden i Västerås

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

35

stift erinrar om att stiftsnämnds skyldighet att omsätta prästlönefondsme-

del i natur atillgångar visat sig svår att fullgöra. Vid försäljning av kyrklig

jord ges däremot ett gynnsamt tillfälle att försöka få likvid i form av mark.

Man tillgodogör sig på så sätt även den prissänkande effekt som bytesfor­

men brukar medföra.

Förslaget att tilldela byggnadsstyrelsen en vidgad

samordnande roll i markförsäljningsärendena godtas av remiss­

instanserna med ett par undantag. Några remissinstanser uttalar sig för en

längre gående centralisering än utredningen föreslagit. Svenska stads­

förbundet, Svenska kommunförbundet samt vissa städer framhåller att det

vore till fördel om kommunerna bara hade en motpart att förhandla med.

Stadsförbundet hävdar att en enda central myndighet bör företräda samt­

liga statliga myndigheter, såväl civila som militära, samt universiteten och

kyrkan.

De affärsdrivande verken motsätter sig mer eller mindre bestämt att

deras ärenden rörande kommuns förvärv av mark för samhällsbyggande

skulle överlämnas till byggnadsstyrelsen. Telestyrelsen ställer sig emeller­

tid positiv till samråd med byggnadsstyrelsen, och poststyrelsen framhåller

att styrelsen redan nu enligt gällande bestämmelser har att samråda med

byggnadsstyrelsen i markfrågor. Statens vattenfallsverk anför att det för

affärsverkens del borde vara tillräckligt med ett samråd i fråga om behovet

av den aktuella marken för samhällsbyggande. Byggnadsstyrelsen anser

att dess roll enligt förslaget inte är särskilt klart preciserad. Det blir i första

hand beroende på vederbörande markförvaltande organs initiativ i vad män

styrelsen blir inkopplad, vilket kan leda till bristande enhetlighet i bedöm­

ningen.

Överlantmätaren i Västernorrlands län föreslår att samordningen av de

statliga markförsäljningarna anförtros lantmäteristyrelsen i stället för

byggnadsstyrelsen. Statens förhandling snämnd anser att skäl talar för att

de samordnande uppgifterna läggs på nämnden och erinrar om att bygg­

nadsstyrelsen kommer att delas. Till den nya byggnadsstyrelsen kommer att

hänföras intendent sbyrån med fastighetsavdelningen. Enligt nämndens me­

ning har samordningen av de statliga markförsäljningarna inte något givet

samband med den nya byggnadsstyrelsens övriga uppgifter. I detta läge kun­

de övervägas att skapa ett särskilt organ för markärendena. Nämnden bar

emellertid redan befattning med dylika ärenden och det behov av samord­

ning av statens förhandlingar med kommuner som föranlett inrättandet av

nämnden torde i princip omfatta alla förhandlingsfrågor, även markför-

säljningsärenden. Byggnadsstyrelsen förklarar sig beredd att ta på sig vid­

gade uppgifter i vad gäller markfrågor. Genom beslut av 1963 års riksdag

bär i anslutning till styrelsens omorganisation dess ställning som central

myndighet för statligt byggande och statlig fastighetsförvaltning stärkts.

Styrelsen håller f. n. på att slutföra en kartläggning av statens markinne­

hav. Styrelsen instämmer i utredningens uttalande, att en förstärkning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

36

förhandlingsapparaten kan bli nödvändig för statens del i vissa fall, t. ex.

när ett markärende berör flera myndigheters områden. En sådan förstärk­

ning bör i regel anknytas till styrelsen, bl. a. för att undvika den splittring

i organisationsbilden som utredningen velat eliminera.

Statens förhandling snämnd finner det angeläget, att det samordnande

organet blir informerat om alla försäljningsärenden av betydelse på ett

tidigt stadium. Endast om så blir fallet torde den samordnande funktionen

kunna tillgodoses helt.

Förslaget att inrätta en stat s-kommunal marknämnd har till­

styrkts av samtliga remissinstanser såvitt avser civil statlig mark och kyr­

kans mark. Fortifikationsförvaltningen och försvarets fastighetsnämnd an­

för sammanstämmande att den föreslagna marknämnden inte behövs för

att besluta i frågor om pris och övriga villkor vid överlåtelse av försvarets

mark. Vad beträffar uppgiften att avge yttrande i ärende rörande kommuns

förvärv av mark för samhällsbyggande skulle marknämnden komma att

överta en funktion som f. n. utövas av försvarets fastighetsnämnd. Enligt

utredningen skall emellertid de utrednings- och förhandlingsuppgifter som

sammanhänger med att det vid försvarets markförsäljningar ofta uppkom­

mer krav på ersättningsmark, intrångsersättningar m. in. stanna kvar hos

fastighetsnämnden. En sammanblandning av marknämndens och fastighets-

nämndens uppgifter vore dock olämplig och skulle motverka syftet att på

ett bättre sätt tillgodose kommunernas markbehov.

Med den sammansättning som utredningen föreslagit föreligger enligt

kammarkollegiet risk för att marknämndens handläggning av enskilda

ärenden i realiteten inte kommer att bli annat än fortsatta förhandlingar,

där avgörandet knappast kommer att få större betydelse utöver det enskilda

fallet. Statens förhandlingsnämnd hävdar att det föreligger risk för att för­

utsättningarna för att nå överenskommelse i direkta förhandlingar mellan

markförvaltande myndighet och kommun försämras med en sådan ordning

som utredningen föreslagit. Det kan nämligen inte uteslutas att parterna

— för att tillförsäkra sig förhandlingsmarginaler vid en eventuell förhand­

ling inom en nämnd med partsrepresentanter — underlåter att vid förhand­

lingar i så att säga första instans efterge krav, som de i och för sig skulle

vara beredda att uppge vid en slutlig förhandling. Syftet med utredningens

förslag skulle bättre tillgodoses, om det opartiska organets ledamöter ut­

gjordes av från statlig och kommunal administration fristående personer

med speciell kompetens, förslagsvis två domare och en expert i fastighets­

frågor. Svenska pastoratens riksförbund framför liknande synpunkter på

marknämndens sammansättning. Domänstyrelsen företräder en motsatt

ståndpunkt i denna fråga. Enligt styrelsen förefaller det naturligt att parts­

intressen bli representerade i nämnden, eftersom det gäller förhandlingar

mellan köpare och säljare, som på ett avgörande sätt påverkar prisbild­

ningen på fastighetsmarknaden. Styrelsen förutsätter vidare att den blir

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

37

representerad i nämnden. De myndigheter som förvaltar större markområ­

den bör vara företrädda i nämnden. Den insyn som vinnes härigenom blir

till stort gagn i myndigheternas eget förhandlingsarbete. Vidare bör den

information som myndigheten erhåller genom sin medverkan i nämnden

resultera i att antalet ärenden som behöver underställas nämnden begränsas

och att prissättningen blir säkrare.

Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet och Stockholms stad

föreslår att en domstolsjurist skall vara nämndens ordförande. Kammar­

kollegiet anser att av nämndens övriga ledamöter en bör ha grundlig er­

farenhet av fastighetsvärdering och en annan av planeringsfrågor. För att

det skall bli balans mellan köpar sidan och säljarsidan bör av nämndens

övriga ledamöter två utses efter förslag av kommunförbunden, medan de

återstående två bör representera säljarsidan. Av dessa senare bör en utses

efter förslag av exempelvis Svenska pastoratens riksförbund.

Svenska pastoratens riksförbund avstyrker för sin del att kommunför­

bunden får föreslå ledamöter i nämnden. Kungl. Maj :t bör i stället direkt

utse alla ledamöterna. Alternativt föreslår förbundet att jämväl säljarsidan

blir representerad på så sätt, att en ledamot utses efter förslag av förbundet

och en efter förslag av kammarkollegiet, medan kommunförbundsrepresen-

tanterna begränsas till två.

Överlantmätaren i Norrbottens län anser att marknämnden bör knytas

till lantmäteristyrelsen i dess egenskap av huvudmyndighet för fastighets­

värderingen. Enligt domänstgrelsen torde nämndens kansli med fördel

kunna inordnas i byggnadsstyrelsen.

Gentemot utredningens förslag att kommunen bör betala kostnaden för

de särskilda utredningar som nämnden anser behövliga invänder Svenska

landstingsförbundet, att kostnaden i stället bör belasta den part, vars före-

bragta material befinns vara otillräckligt för ställningstagande. Svenska

kommunförbundet anser att kostnaden bör betalas av nämnden.

Domänstgrelsen, fortifikationsförvaltningen och försvarets fastighets-

nämnd ifrågasätter om inte marknämndens beslut bör kunna överklagas.

Lantmäteristgrelsen påpekar att frågan om betydelsen och verkan av

nämndens beslut beträffande pris och övriga villkor för en överlåtelse från

staten till kommun inte behandlats av utredningen. I vad mån parterna

skall anses bundna att fullfölja den ifrågasatta äganderättsövergången

genom att ingå ett civilrättsligt köpeavtal i enlighet med de villkor som

beslutats av marknämnden synes inte vara klarlagt. Denna fråga bör enligt

styrelsen uppmärksammas.

I fråga om befogenhet för Kungl. Maj:t att slutligt

besluta om marköverlåtelse erinrar byggnadsstyrelsen om att i många

fall sådana organisationsfrågor och statliga investeringar kan aktualiseras

som Kungl. Maj :t inte ensam kan avgöra. När det t. ex. gäller ändrad lokali­

sering av viss statlig verksamhet, måste riksdagen först fastställa de grund­

Kungl. Majrts proposition nr 100 år 1967

38

läggande förutsättningarna, innan Kungl. Maj :t eller central myndighet

ges bemyndigande att avyttra marken, såsom fallet var vid friställandet av

Järvafältet för kommunal exploatering.

Utredningens förslag till vidgad delegering av beslutanderätten till

vissa myndigheter lämnas i huvudsak utan erinran av remissinstanserna.

Domänstyrelsen anser, med instämmande av kammarkollegiet, att även

styrelsen bör få vidgat för sälj ningsbemyndigande med hänsyn till att sty­

relsen har att ombesörja de mest omfattande försäljningarna inom den

statliga sektorn. 1960 års ecklesiastika boställsutredning, Svenska pasto­

ratens riksförbund samt stiftsnämnderna i Göteborgs, Växjö, Skara, Väs­

terås och Uppsala stift föreslår, att värdegränsen för stiftsnämnds beslutan­

derätt höjs till 100 000 kr. Kammarkollegiet avstyrker en sådan höjning.

Utredningens synpunkter på to in trätts upplåtelse av statlig

mark vinner allmänt gillande hos remissinstanserna. Fortifikations förvalt­

ningen meddelar att förvaltningen nyligen måst upplåta ett område med

tomträtt för permanent bostadsbebyggelse. Erfarenheterna härav är sådana

att förvaltningen anser det klart olämpligt, att tomträttsupplåtelser för så­

dant ändamål tillämpas av staten. Svenska landstingsförbundet, Svenska

kommunförbundet och vissa städer delar inte utredningens uppfattning att

tomträttsupplåtelse skall vara mer eller mindre obligatorisk vid exploate­

ring av mark, som för samhällsbyggande har förvärvats från staten. Kom­

munen bör i stället ha full frihet att själv bedöma hur marken skall dispo­

neras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

Åtgärder för att främja rationellt byggande

Byggnadsbestämmelser

Nuvarande ordning för meddelande av byggnadsbestämmelser m. m.

Grundläggande bestämmelser om byggande finns i byggnadslagen den

SO juni 1947 (nr 385) och byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612).

Byggnadslagen innehåller regler om planering av bebyggelse medan bygg­

nadsstadgan innehåller bestämmelser om byggnads yttre och inre anord­

nande, tillsyn över byggnadsverksamheten samt byggnadsnämndernas orga­

nisation, uppgifter och arbetssätt. Byggnadsbestämmelser finns dessutom

i ett stort antal andra författningar. Hälsovårdsstadgan den 19 december

1958 (nr 663) innehåller bestämmelser om byggnader i allmänhet. En

grupp författningar har bestämmelser om vissa anordningar i byggnader

av olika slag. Hit kan hänföras civilförsvarslagen den 22 april 1960 (nr 74)

och civilförsvarskungörelsen den 27 maj 1960 (nr 377), kungörelsen den

15 november 1957 (nr 601) om elektriska starkströmsanläggningar samt

kungörelsen den 3 november 1939 (nr 783) angående anordnande och

39

begagnande samt tillsyn av vissa hissar. Vidare finns ett antal författningar

som innehåller bestämmelser om byggnader eller anordningar för speciella

ändamål, nämligen arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1) och

arbetarskyddskungörelsen den 6 maj 1949 (nr 208), förordningen den

3 juni 1932 (nr 178) med vissa bestämmelser angående film och förord­

ningen den 3 juni 1932 (nr 179) med vissa bestämmelser om biografer och

filmförevisning, förordningen den 10 juni 1949 (nr 341) om explosiva

varor, förordningen den 1 december 1961 (nr 568) om brandfarliga varor

samt livsmedelsstadgan den 21 december 1951 (nr 824).

I flera fall ger de nämnda och andra författningar myndigheterna befo­

genhet att meddela bestämmelser om författningens tillämpning. Sådana

bestämmelser kan vara bindande för andra myndigheter och allmänheten.

Det innebär att underlåtenhet att rätta sig efter bestämmelserna kan med­

föra någon i författningen angiven påföljd. Bindande bestämmelser brukar

kallas föreskrifter. I andra fall åter har myndigheterna fått befogenhet eller

ålagts att meddela bestämmelser som är av rådgivande karaktär och således

inte bindande i den förut nämnda meningen. De brukar kallas anvisningar.

Enligt 76 § byggnadsstadgan äger byggnadsstyrelsen meddela föreskrifter

om bl. a. konstruktion och utförande av byggnader och andra anordningar

om vilka bestämmelser ges i stadgan. För att bli gällande skall föreskrif­

terna dock fastställas av Kungl. Maj :t. Kungl. Maj :t har tidigare denna dag,

efter anmälan av chefen för kommunikationsdepartementet, dels fastställt

vissa sådana av byggnadsstyrelsen meddelade föreskrifter, dels föreslagit

riksdagen sådan ändring i byggnadsstadgan att fastställelse inte skall

behövas för framtiden. Byggnadsstyrelsen har, med stöd likaledes av 76 §

byggnadsstadgan, tidigare utfärdat anvisningar för tillämpning av bygg­

nadsstadgan, benämnda BABS. Särskilt 44, 48 och 48 §§ byggnadsstadgan

ger byggnadsstyrelsen ett vidsträckt underlag för att utfärda föreskrifter

och anvisningar.

Rätt för central myndighet att meddela föreskrifter finns främst enligt

de författningar som reglerar anordningar eller byggnader av speciellt slag.

Civilförsvar sstyrelsen meddelar sålunda enligt 46 och 48 §§ civilförsvars-

kungörelsen föreskrifter om skyddsrum. Kommerskollegium meddelar en­

ligt 1 kap. 2 § kungörelsen om elektriska starlcströmsanläggningar före­

skrifter om sådan anläggnings utförande och skötsel. Enligt 14 och 32 §§

förordningen om explosiva varor meddelar kommerskollegium föreskrifter

om fabriker och förråd för sådana varor. Det åligger kollegiet enligt nämnda

paragrafer att samråda med byggnadsstyrelsen innan bestämmelser av

byggnadsteknisk natur meddelas; fråga vari enighet inte kan nås mellan

de båda ämbetsverken skall liänskjutas till Kungl. Maj :ts avgörande. 14 §

förordningen om brandfarliga varor ger kommerskollegium rätt att med­

dela föreskrifter bl. a. om cisterner samt lokaler och byggnader för förvaring,

hantering och försäljning av sådana varor. Innan kollegiet meddelar före­

skrift som berör annan myndighets ämbetsområde skall kollegiet samråda

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

40

med denna myndighet. Uppnås inte enighet, skall 'ärendet underställas

Kungl. Maj :t för avgörande.

Anvisningar men inte föreskrifter får utfärdas, på brandförsvarets om­

råde av statens brandinspektion (instruktion 1965: 677), på arbetarskyddets

område av arbetarskyddsstyrelsen (74 § arbetarskyddslagen; undantag se

45 §) samt på hälsovårdens område av medicinalstyrelsen och veterinär-

styrelsen (4 § hälsovårdsstadgan och 86 § livsmedelsstadgan). Anvisningar

kan i enskilda fall bli faktiskt bindande på det sättet att de — som mening­

en med dem är — tillämpas av lokala tillsynsmyndigheter såsom brandsyne-

förrättare, yrkesinspektörer, hälsovårdsnämnder och av länsstyrelser. I

hälsovårdsstadgan (74 §) och brandstadgan (13 §) åläggs myndigheterna

alt bereda byggnadsnämnden tillfälle att yttra sig innan de meddelar före­

läggande om åtgärd av byggnadsteknisk art. Nämnas bör att myndighets­

föreskrifter av denna typ mera sällan torde få betydelse för nybyggnads­

verksamhet.

Tidigare förekom byggnadsbestämmelser i de lokala brandordningar som

antas av kommunerna och fastställs av länsstyrelsen. 1962 års brandstadga

tillåter inte sådana bestämmelser och de är numera utrensade ur brand­

ordningarna. Inte heller de lokala hälsovårdsordningarna innehåller några

bestämmelser av betydelse för byggnadsverksamheten. Däremot finns bygg­

nadsbestämmelser i de lokala livsmedelsordningar som kommunerna antar

med stöd av livsmedelsstadgan.

För allmän vatten- och avloppsanläggning är i regel kommun huvudman.

Enligt 12 § lagen den 3 juni 1955 (nr 314) om allmänna vatten- och avlopps­

anläggningar äger huvudmannen meddela föreskrifter för anläggningens

brukande. Föreskrifterna skall för att bli gällande underställas länsstyrel­

sens prövning. De kommunala VA-verkens föreskrifter är vanligen ut­

formade i enlighet med ett normalförslag som utarbetats av Vatten- och

Avloppsverksföreningen. Förslaget innehåller bestämmelser om utförande

och anbringande av installationer. Ytterligare exempel på att myndighet

fastställer föreskrifter som meddelas av enskild sammanslutning finns i

kungörelsen den 2 juni 1939 (nr 219) angående behörighet att vid elektriska

starkströmsanläggningar utföra installationsarbete. Leverantör av elektrisk

ström äger föreskriva att installationsarbete vid hans anläggningar får ut­

föras bara av den som han givit entreprenörsrätt. Sådan rätt får inte vägras

installatör som förbinder sig att rätta sig efter den instruktion för entre­

prenörer som strömleverantör äger utfärda. Instruktionen skall underställas

kommerskollegium för fastställelse. De lokala strömleverantörerna, i regel

kommunala elverk, har med stöd av dessa författningsbestämmelser utfär­

dat föreskrifter som är grundade på normalförslag av Elverksföreningen.

Normalförslaget innehåller bl. a. administrativa bestämmelser om ritningar,

inkoppling, besiktning m. m. och tekniska bestämmelser om ledningsdrag­

ning och ledningsdimensionering, säkringar, gruppcentraler, mätaranord-

ningar etc.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

41

Av betydelse för byggnadsverksamheten är också de bestämmelser som

lokala gasverk meddelar om gasinstallationer. Gasverksföreningens normal-

förslag ligger i regel till grund för sådana bestämmelser.

Tidigare behandling av frågor om byggnadsbestämmelser

Statsmakterna har i olika sammanhang tagit ställning till frågor om i vad

män byggnadsbestämmelser bör meddelas i författning eller av myndig­

heter och om olika myndigheters befogenheter att meddela sådana bestäm­

melser.

Av förarbetena till arbetarskyddslagen (prop. 1948:298 s. 121) framgår

alt man avsåg att byggnadsstyrelsen i sina anvisningar skulle meddela be­

stämmelser om arbetslokalers beskaffenhet med hänsyn till behovet av

arbetarskydd. Det framhölls att byggnadsstyrelsen borde samråda med ar-

betarskyddsmyndigheten. Sedan år 1950 innehåller också BABS vissa bygg­

nadsbestämmelser som avser att tillgodose arbetarskyddet. Vid tillkomsten av

hälsovårdsstadgan uttalades (prop. 1958: B 46 s. 111) att byggnadsbestäm­

melser, varigenom föreskrivs ett visst utförande, eventuellt med måttangi-

velser, eller användning av visst material, inte borde ingå i hälsovårdsstadgan

eller i anvisningar till den. Där borde också undvikas bestämmelser som

mera tar sikte på nybyggnader än på byggnadsbeståndet som helhet. Den ut­

formning som i enlighet med dessa principer gavs hälsovårdsstadgan ansågs

i allt väsentligt tillgodose önskemålet att från hälsovårdsförfattningar ut­

mönstra byggnadstekniska bestämmelser.

1951 års byggnadsutredning (se prop. 1959: 168 s. 165) betonade vikten

av att gå fram med varsamhet när det gällde att till byggnadsstadgan föra

över byggnadstekniska bestämmelser i specialförfattningar. Bestämmelser

av denna art vilka det kunde komma i fråga att flytta till byggförfattningarna

var enligt utredningen genomgående av så speciell natur att de hade sin

plats i BABS. Utmönstringen av byggnadsbestämmelser ur specialförfatt­

ningarna behövde enligt utredningen inte ske i ett sammanhang utan kunde

1 regel anstå tills författningen av annan anledning skulle revideras. Dessa

utredningens uttalanden lämnades utan erinran i prop. 1959: 168 (s. 63 och

167) och har sedermera också följts. I propositionen framhölls vidare (s. 63)

att frågorna om planläggning och byggande tangerar så många områden av

samhällslivet att de inte kan ses isolerade utan måste lösas i samverkan

mellan företrädarna för de olika grenarna av den samhälleliga verksam­

heten. Det ansågs (s. 168) utan särskild bestämmelse därom uppenbart, att

byggnadsstyrelsen före utfärdandet av föreskrifter och anvisningar skulle i

erforderlig omfattning samråda med de övriga myndigheter som i något

hänseende berördes av frågan. Departementschefen förklarade vidare ut­

tryckligen (s. 270) att hinder inte förelåg att i BABS behandla även ämnen

som reglerats på annat ställe än i de egentliga byggnadsförfattningarna.

I prop. 1962: 12 (s. 126) med förslag till brandlag och brandstadga av­

visades tanken på byggnadsbestämmelser i brandförfattningarna eller de

2 —Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 100

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

lokala brandordningarna. Motiveringen var att behovet av byggnadstekniska

brandskyddsbestämmelser av statsmakterna beaktats vid byggnadslagstift­

ningens tillkomst och vid bestämmandet av dess tillämpningsområde samt

att alla byggnadsbestämmelser av praktiska skäl borde återfinnas i en och

samma lagstiftning.

I hotellförordningen den 16 december 1966 (nr 742) har byggnadsbestäm-

melserna om hotell kunnat utmönstras ur specialförfattning i och med att

BABS kommer att innehålla motsvarande bestämmelser. I prop. 1966: 124

(s. 34) med förslag till hotellförordning anfördes att bestämmelsernas över­

förande är ett led i de strävanden att förenkla byggnadslagstiftningen som

påbörjades i och med 1959 års byggnadsstadga.

Vid tillkomsten av 1961 års förordning om brandfarliga varor har däremot

inte övervägts om byggnadsbestämmelser kunde föras över till den egentliga

byggnadslagstiftningen. I stället har betonats vikten av att kommerskolle­

gium utfärdar behövliga tillämpningsföreskrifter i samråd med berörda

myndigheter (prop. 1961: 173 s. 31). I samband därmed framhölls att kol­

legiet därvid kunde ta hänsyn till intressen som tidigare inte särskilt be­

aktats, t. ex. luftföroreningar. Vidare underströks att kollegiets föreskrifter

inte fick utformas så att de stod i strid med speciallagstiftning på annat

område. Inte heller i samband med 1963 års ändringar i förordningen om

explosiva varor (prop. 1963:148) har frågan om byggnadsbestämmelserna

aktualiserats.

Byggindustrialiseringsutredningen

Byggnadslagstiftningen ställer krav på utformning av byggnader med ut­

gångspunkt i säkerhet, hygien och trevnad. Enligt byggnadsstadgan omfattar

detta dels säkerhet mot olycksfall förorsakat av brand, byggnads nedstör­

tande och olämpligt anordnande av vissa delar, t. ex. installationer för gas,

vatten och elektrisk ström, dels säkerhet mot sanitär olägenhet genom brist­

fällig dagsljusbelysning, ventilation, värme-, fukt- och ljudisolering osv.

Byggnadsstadgans allmänt formulerade krav måste preciseras för att kunna

tillämpas i praktiken. Detta sker genom byggnadsstyrelsens tillämpnings-

bestämmelser till byggnadsstadgan. De innehåller preciserade tekniska re­

kommendationer beträffande byggnadsdelar och material med avseende på

tillverkning, utförande, hållfasthetsegenskaper m. m.

Utredningen framhåller att samhället genom byggnadsbestämmelserna i

viss mån tar på sig ansvaret för allmänhetens skydd. Producentens ansvar

för slutprodukten är relativt begränsat och upphör i stort sett efter bygg­

nadsarbetets slutförande i och med byggherrens besiktning. Därefter faller

allt tekniskt och ekonomiskt ansvar på byggherren eller förvaltaren av bygg­

naden. Samhällets kontroll av byggnadsbestämmelsernas tillämpning sker

genom relativt omfattande granskning av ritningar och beskrivningar vid

43

byggnadslovgivningen och genom flera besiktningar under byggnadstiden.

Kontrollen av slutproduktens egenskaper i förhållande till de primära kraven

på säkerhet, hygien och trevnad är däremot bristfällig beroende på den bris­

tande preciseringen av dessa krav samt avsaknad av mätmetoder och mät­

utrustning.

Den nuvarande utformningen av byggnadsbestämmelserna med relativt

detaljerade tekniska krav på konstruktioner o. d. har enligt utredningen

visat sig mindre ändamålsenlig på grund av den snabba tekniska utveck­

lingen. En enhetlig byggnadsteknik synes vara en förutsättning för att en

sådan utformning av bestämmelserna skall fungera bra. Men byggnadstek­

niken är i dag inte längre enhetlig. I viss utsträckning har också använd­

ningen av nya produkter och nya tekniska lösningar försvårats genom

bestämmelsernas utformning.

Mot denna bakgrund har, anför utredningen, olika förslag framförts om

att byggnadsbestämmelserna skall utformas som kvalitativa krav eller funk­

tionskrav. Detta skulle innebära att bestämmelserna i stället för att pre­

cisera teknisk utformning av konstruktioner och byggnadsdelar skulle ange

de primära kraven på säkerhet, hygien och trevnad i mätbara termer. I viss

utsträckning förekommer sådana krav redan i BABS 1960. Funktionskraven

måste vara satta i relation till beräknings- och provningsmetoder för att vara

praktiskt användbara. Det är uppenbart att svårigheterna många gånger är

stora när det gäller att utarbeta sådana beräkningsmetoder och ange funk­

tionskrav i mätbara enheter, t. ex. i frågor rörande hygien och trevnad.

Utredningen anser att funktionskraven bör avse slutprodukten och komma

till uttryck i sådan form att de blir direkt hänförliga till byggnadsstadgans

primära krav på säkerhet, hygien och trevnad. Om funktionskraven får for­

men av krav på enskilda byggnadsdelar eller konstruktioner är det risk för

att den tekniska utvecklingen hindras. Det torde dock vara fördelaktigt om

funktionskraven dels kunde illustreras med tekniska lösningar som bedöms

uppfylla de funktionella kraven, dels kompletteras med information avsedd

att förmedla grundläggande byggnadstekniska kunskaper och erfarenheter.

Detta skulle ge en värdefull service åt många byggherrar och projektorer,

underlätta byggnadsnämndernas granskningsarbete och ge en inte oväsentlig

variantbegränsande effekt.

Efter att ha erinrat om att bestämmelser som på ett eller annat sätt in­

verkar på utformning och utförande av byggnader finns i ett stort antal för­

fattningar utanför den egentliga byggnadslagstiftningen framhåller utred­

ningen att den tekniska utvecklingen inom byggandet bl. a,, innebär ett väx­

ande behov av samordning mellan olika led i byggprocessen och mellan dem

som deltar i denna. Den enskilda produkten måste ses i ett större samman­

hang, som en del i helheten. Utvecklingen mot produkter med högre förtill-

verkningsgrad ställer ökade krav på de olika delarnas ömsesidiga anpass­

ning. För att inte motverka en rationalisering måste byggnadsbestämmel-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

44

serna utformas under hänsyn härtill. Om flera myndigheter självständigt

svarar för bestämmelser på olika områden inom byggandet kan en tillräck­

lig samstämmighet inte uppnås. En myndighet bör därför enligt utredningen

ha ansvaret för att alla bestämmelser som rör byggandet är samordnade till

form och innehåll, dvs. utformade på enhetligt sätt och med enhetliga regler

för deras tillämpning.

Utredningen anser att byggnadsstyrelsen i egenskap av central myndighet

på byggnadsområdet är den naturliga myndigheten för en sådan uppgift.

Byggnadsstyrelsens bestämmelser bör således omfatta alla delar i en bygg­

nad. En sådan ordning synes stämma väl överens med de strävanden att

förenkla byggnadslagstiftningen som påbörjades i och med 1959 års bygg­

nadsstadga och som bl. a. syftar till att överföra de tekniska byggnadsbe-

stämmelserna om nybyggnad i olika specialförfattningar till BABS. Special­

författningarna skulle då endast komma att innehålla ordningsföreskrifter

om brukandet av byggnader och anläggningar. För den lokala tillsynen i

samband med nybyggnad innebär detta en förstärkning av byggnadsnämn­

dens roll i förhållande till andra tillsynsmyndigheter. I de fall då andra cen­

trala myndigheter är berörda, bör bestämmelserna enligt utredningen ut­

arbetas i samråd mellan byggnadsstyrelsen och de olika myndigheterna men

utfärdas av byggnadsstyrelsen. Utredningen anser att denna ordning kan

tillämpas även på bestämmelserna för elektriska installationer. De lokala

strömleverantörernas samt vatten- och avloppsverkens rätt att meddela in-

stallationsbestämmelser bör enligt utredningen upphöra.

Remissyttrandena

Utredningens förslag att byggnadsbestämmelserna bör ut­

formas som funktionskrav med rådgivande exempel på godtag­

bara lösningar förordas av bl. a. byggnadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen och

SABO. Byggnadsstyrelsen anför att förslaget ansluter till styrelsens eget ar­

betsprogram. Styrelsen understryker att brister i kunskapsunderlaget f. n.

inte gör det möjligt att konsekvent tillämpa funktionskrav och betonar vik­

ten av att resurser avdelas för att planera och genomföra utredningens för­

slag. En viss försiktighet bör dock iakttas i fråga om att knyta funktionskrav

till slutprodukter med tanke på svårigheterna att på ett praktiskt och till­

förlitligt sätt kontrollera funktioner hos produkten. I många fall är det

därför enligt styrelsens uppfattning lämpligare att i stället hänföra kraven

till byggnadselement och andra delar av en byggnad samt kontrollera att

kraven fylls innan delarna fogas in i byggnaden. Styrelsen anför vidare att

central typbedömning och tillverkningskontroll är väsentliga förutsättningar

för att ansvaret för produkternas utformning och utförande i högre grad än

nu skall kunna läggas på producenten. Om producenten får sin produkt typ-

godkänd och tillverkningskontrollerad, kommer han att ha det faktiska an­

svaret för såväl dimensionering som utförande. Detta förutsätter dock änd­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

45

ring i byggnadsstadgans bestämmelser om den byggandes och den ansvarige

arbetsledarens åligganden.

Ett flertal remissinstanser, bl. a. bostadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, me­

dicinalstyrelsen, veterinärstyrelsen, centrala sjukvårdsberedningen, lant-

bruksstyrelsen, Svenska stadsförbundet och HSB, delar utredningens upp­

fattning att man bör få till stånd bättre samordning av byggnad s-

bestäm melserna genom att stärka byggnadsstyrelsens ställning som

central myndighet inom byggnadsområdet.

Byggnadsstyrelsen understryker kraftigt vad utredningen föreslår och er­

inrar om att statsmakterna tidigare i skilda sammanhang uttalat sig för

samordning av byggnadsbestämmelser som berör olika myndigheters kom­

petensområden. Styrelsen har enligt byggnadsstadgan möjlighet att meddela

tillämpningsbestämmelser rörande byggnads anordnande från bl. a. arbetar­

skydds-, hälsovårds- och brandskyddssynpunkt. Så har också skett i be­

gränsad omfattning i BABS 1960 och kommer att ske i vidgad omfattning

i nya BABS i den utsträckning personella resurser och kunskapsunderlag gör

detta möjligt. Alltjämt kommer dock tills vidare vissa separata bestämmel­

ser och lokala regler att finnas inom dessa specialområden rörande byggan­

det. Styrelsen anför vidare bl. a.:

Inom vissa specialområden, främst rörande särskilda lokaler, särskild

anordning eller särskild verksamhet, förekommer författningar som i viss

omfattning utgör formella hinder mot en ändamålsenlig samordning av be­

stämmelserna för husbyggandet. Vid tillkomsten av 1959 års byggnadsstadga

förutsattes att översyn av vissa författningar av detta slag efter hand skulle

göras och sådan översyn har, såsom utredningen omnämner, påbörjats och

delvis genomförts (hotell, biografer och va-installationer). Det är angeläget

att en översyn kommer till stånd även inom ytterligare specialområden, om

en rationell samordning skall kunna åstadkommas. Som exempel kan näm­

nas bestämmelser om hissar (och rulltrappor), skyddsrum, livsmedels-

lokaler, förvaring av brandfarliga varor, gasinstallationer och elinstallatio-

ner. Styrelsen vill också fästa uppmärksamheten på att risk kan föreligga

att specialbestämmelser kan komma att utfärdas utan samordning med

byggnadsbestämmelserna rörande frågor som aktualiseras av den tekniska

utvecklingen. Detta gäller t. ex. åtgärder mot luftföroreningar från byggnader

och skydd mot radioaktiv strålning.

Styrelsen vill i sammanhanget betona att styrelsens samordningsuppgift

självfallet inte skall inkräkta på olika specialmyndigheters kompetensom­

råden. Dessa myndigheter bör i största möjliga utsträckning svara för det

sakliga underlaget för byggnadsbestämmelser rörande olika specialfrågor.

Vidare bör det direkta ansvaret för ordningsbestämmelser om brukandet av

olika anordningar och byggnader åvila specialmyndigheterna, vilka där­

igenom också har möjlighet att ingripa om t. ex. sanitära olägenheter, risk

för olycksfall eller brandfara skulle uppkomma.

Veterinärstyrelsen är principiellt positiv till utredningens förslag i vad de

berör livsmedelslokaler. Många komplikationer skulle undvikas om av­

görandet i alla byggnadsfrågor lades på ett organ i varje instans, vilket dock

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

förutsätter utförliga samrådsbestämmelser. Veterinärstyrelsen föreslår att,

om enighet i samrådsärende inte kan uppnås mellan byggnadsstyrelsen och

samrådsmyndighet, ärendet skall underställas Kungl. Maj :t. Styrelsen anför

vidare att utredningens förslag måste betraktas som principförslag som när­

mare får övervägas inom Kungl. Maj :ts kansli. Enligt styrelsens mening

är det önskvärt, att dessa överväganden samordnas med livsmedelsstadge-

kommitténs arbete.

Civilförsvarsstyrelsen uttalar att det i och för sig inte är otänkbart att

överföra utfärdandet av tekniska bestämmelser för normalskyddsrum från

civilförsvarsstyrelsen till byggnadsstyrelsen. Förutsättning härför är dock

att ansvaret för de skyddstekniska kraven och värderingar i övrigt av civil-

försvarsnatur alltjämt skall åvila civilförsvarsstyrelsen i egenskap av fack­

myndighet. Styrelsen anser att önskemålet om samordning av byggnads-

bestämmelsernas innehåll och utformning väl torde tillgodoses genom det

nära samråd civilförsvarsstyrelsen tar med byggnadsstyrelsen vid utarbe­

tande av nya tekniska bestämmelser. Styrelsen anser också att inget hinder

föreligger att införa dess tekniska bestämmelser för skyddsrum som del i

eu av byggnadsstyrelsen redigerad bestämmelsesamling.

Arbetarskyddsslyrelsen anför i huvudsak följande.

Styrelsen har med stöd av arbetarskyddslagen utfärdat vissa anvisningar

som berör byggnadsstyrelsens kompetensområde, t. ex. i fråga om anord­

ning, beskaffenhet och inredning av personalrum i skolanläggning, av kios­

ker för varuförsäljning och av ekonomilokaler vid restauranger. Inom sty­

relsen pågår också utarbetande av särskilda anvisningar för personalrum vid

sjukvårdsanläggningar samt i butiker, varuhus, lager och kontor. Dessa

anvisningar, som har utarbetats eller kommer att utarbetas i samråd med

byggnadsstyrelsen, är samtliga av sådan art att de i lämpliga delar kan över­

föras till BABS. Med hänsyn till de uttalanden som gjorts från arbetsmark­

nadens parter att stort behov av anvisningar på dessa områden föreligger,

får det anses nödvändigt att anvisningar av ifrågavarande art kan utfärdas

av styrelsen, oberoende av om överförandet till BABS eller inarbetandet i

BABS kunnat ske eller ej.

Under angivna förutsättningar har arbetarskyddsstyrelsen inte något att

erinra mot att det i föreskrifter och anvisningar till byggnadsstadgan intas

bestämmelser av arbetarskyddskaraktär i den mån de avser arbetslokaler,

personalrum och permanenta anordningar i byggnader, såsom hissar, rull­

trappor och eldstäder.

Kommerskollegium förklarar sig dela utredningens uppfattning, att bygg­

nadsstyrelsen bör vara den centrala myndigheten på byggandets område och

att denna ställning bör stärkas, men anser det inte lämpligt att gå så långt

som utredningen föreslår. Förhållandena kan vara sådana att vissa bestäm­

melser bör utfärdas av en annan myndighet än byggnadsstyrelsen, varvid

samordningen tillgodoses genom att bestämmelserna utfärdas i samråd med

styrelsen. Enligt kollegiets åsikt är ett dylikt system ändamålsenligt, när

frågan gäller svårbemästrade tekniska problem där särskild sakkunskap

47

beliövs och där säkerheten till liv och egendom träder i förgrunden. Såvitt

angår kollegiets verksamhetsområde, är detta tillämpligt beträffande elek­

triska anordningar samt brandfarliga och explosiva varor. Enligt kollegiets

uppfattning skulle det vara föga ändamålsenligt om nuvarande ordning änd­

rades. Det kan knappast krävas av byggnadsstyrelsen, att den skulle ta an­

svaret för utförandet av t. ex. sprängämnesfabriker, byggnader där explosiv

vara säljs, oljecisterner, bensinstationer, oljeraffinaderier, fabriker där ace-

tylengas framställs, elektriska installationer i bostadshus eller industribygg­

nad in. in., där speciell sakkunskap fordras. I sammanhanget understryks

att, när det gäller s. k. farlig verksamhet, många andra synpunkter än de

byggnadstekniska gör sig gällande, t. ex. arbetarskyddet och allmänhetens

krav på eif allsidigt skydd mot de risker som är förenade med verksamheten.

Det skulle därför vara naturligt att kollegium — med biträde av spräng-

ämnesinspektionen och elektriska inspektionen — som en sammanhållande

myndighet svarar för att alla de synpunkter som kan anmäla sig i samman­

hanget blir tillgodosedda, varvid samråd med berörda myndigheter ingår

som ett självklart led.

19Gb års vatten- och avloppsutredning anser att det i fråga om hälsovård,

brandskydd, arbetarskydd och andra dylika områden antagligen inte är

möjligt eller i varje fall inte lämpligt att öka byggmyndigheternas befogen­

heter. Det bör beaktas, anför utredningen, att förverkligandet av önskemålet

om enhetlighet mera är en fråga om samordning än om centralisering.

Statens brandinspektion uttalar att inspektionens verksamhet med ut­

givande av meddelanden på byggnadsområdet kan upphöra under förutsätt­

ning att den av utredningen föreslagna centraliseringen och förstärkningen

av verksamheten genomförs.

Beträffande utredningens förslag att de lokala elkraftleverantörernas rätt

att utfärda bestämmelser rörande elinstallationers utförande skall upphöra,

anför Svenska elverksföreningen att nuvarande skillnader i bestämmelserna

delvis beror på tekniska olikheter i distributionsnätens utformning. Dessa

skillnader torde av ekonomiska skäl aldrig kunna utjämnas helt men väl

minskas. Andra skillnader är historiskt motiverade av olika utvecklingsgång

hos de olika distributörerna. Här torde vissa möjligheter finnas att succes­

sivt minska skillnaderna. Detta kan dock inte ske på en gång utan synner­

ligen allvarliga olägenheter. Om det pågående arbetet på en frivillig och i

mesta möjliga mån likartad utformning av installationsbestämmelserna får

fortgå t. ex. genom elverksföreningens medverkan torde det bästa resultatet

uppnås. I huvudsak likartade synpunkter anförs av Elektriska installatörs-

organisationen. Svenska elektrikerförbundet framhåller beträffande de lo­

kala installationsbestämmelserna att det är önskvärt från såväl produktions-

som säkerhetssynpunkt att de nuvarande bestämmelserna ersätts med en­

hetliga bestämmelser för landet i dess helhet. AB EL AMA anser att vissa

delar av nämnda installationsbestämmelser bör kunna samordnas och utges

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

48

centralt med bindande verkan för hela landet till skillnad mot nu. Andra

delar av dem är emellertid av sådan teknisk art att de tills vidare måste av­

göras lokalt, t. ex. sådana som berör anslutningseffekter, kortslutningseffek-

ter och vissa data för anslutningsobjekt. En fullständig samordning och

centralisering av installationsbestämmelserna skulle kräva att de lokala

kraftleverantörerna måste lägga ned omfattande arbete och stora kostnader

på om- och tillbyggnader av distributionsnäten och måste därför ses som en

fråga som bör lösas på lång sikt. Bolaget anför vidare beträffande tillsyn av

hissar och rulltrappor att det f. n. finns olika tillsynsmyndigheter för dessa,

t. ex. yrkesinspektionen och lokala byggnadsnämnder. En samordning till

en enda tillsynsmyndighet måste ske.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1067

Standardisering och normering

Nuvarande ordning

Standardisering kan ske på olika nivåer med avseende på tillämpnings­

området. Man kan skilja på internationell och nationell (svensk) standard,

branschstandard och företagsstandard. Svensk standard omfattar grund­

standard och produktstandard. Grundstandard avser metoder, förfaranden

in. m. som är allmänt tillämpliga medan produktstandard avser mått, kvali-

tetsangivelser och provningsmetoder för enskilda produkter.

Sveriges standardiseringskommission (SIS) är centralt organ för stan-

dardiseringsverksamheten inom landet. Kommissionens stadgar har fast­

ställts av Kungl. Maj :t, som också utser dess ordförande. Den utarbetar och

fastställer svensk standard samt svarar för att standarden publiceras. Kom­

missionen kan lämna tillstånd till märkning med SIS-märket av varor som

uppfyller fordringarna i gällande svensk standard. SIS består av företrädare

för intresserade organisationer inom näringslivet samt för vissa statliga myn­

digheter och institutioner. Större delen av det tekniska utredningsarbetet

utförs inom SIS:s fackorgan — Byggstandardiseringen (BST), Metallnorm-

centralen (MNC), Svenska elektriska kommissionen (SEN) och Sveriges

mekanförbunds standardcentral (SMS). Förslag till standard utarbetade av

fackorganen behandlas av en teknisk nämnd inom SIS.

Svensk standard inom byggnadsområdet utarbetas främst av BST. Utred­

ningsarbetet bedrivs i kommittéer där berörda producent- och konsument­

intressen är företrädda. Kommittéernas förslag till standard remitteras till

olika organisationer och företag och behandlas av styrelsen för BST. För­

slagen underställs fullmäktige för godkännande och överlämnas sedan till

SIS för fastställelse.

Antalet gällande svenska standard är ca 3 200. BST har utarbetat ca 200

nu aktuella standard, till övervägande del produktstandard. Dessa täcker

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

49

dock endast en del av byggnadsmaterialmarknaden. Arbete pågår f. n. inom

ca 40 specialkommittéer.

Tillämpningen av svensk standard inom byggnadsbranschen är frivillig

och har mycket varierande omfattning i olika företag. En särskild utredning

om tillämpningen av svensk standard inom byggnadsoinrådet har påbörjats.

Standardiseringskommissionens verksamhet finansieras genom bidrag

från näringslivet och anslag under riksstatens tionde huvudtitel samt genom

inkomster från försäljning av s. k. standardblad och övriga publikationer.

Huvuddelen av näringslivets bidrag utgår direkt till kommissionens fack­

organ. För budgetåret 1964/65 uppgick medlemsbidrag och bidrag direkt till

fackorgan och kommittéer till ca 1 780 000 kr., statsanslaget till 715 000 kr.

och försäljningsinkomsterna till ca 700 000 kr. För innevarande budgetår

uppgår det statliga anslaget till 1 070 000 kr. I samband med anmälan av

detta anslag (prop. 1966: 1, bil. 12, s. 42) föreslog chefen för handelsdepar­

tementet nya grunder för beräkning av statens bidrag till SIS. Enligt för­

slaget som godtogs av riksdagen (SU 1966: 10, rskr 10) skall statsbidraget

i fortsättningen utgöra 60 % av det kontantbidrag som näringslivet lämnat

till verksamheten under det sistförflutna budgetåret. När det är kommer­

siellt motiverat skall de statliga affärsverken kunna lämna särskilda ersätt­

ningar för standardiseringsuppdrag. Vidare skall kommissionen kunna ta

emot ersättningar från andra statliga organ för uppgifter, som innebär att

vederbörande myndighet direkt avlastas arbetsuppgifter.

För innevarande budgetår har SIS tilldelat BST 200 000 kr. av det statliga

anslaget och en till 60 000 kr. beräknad andel av försäljningsinkomsterna.

Näringslivets bidrag genom medlemsavgifter uppgår till ca 180 000 kr. För

samma budgetår har statens råd för byggnadsforskning beviljat ett an­

slag av 750 000 kr., avsett att bekosta de grundläggande utredningar som

ingår i standardiseringsarbetet och som inom övriga fackorgan normalt görs

inom anslutna företag. Totalt står sålunda ca 1,2 milj. kr. till BST:s för­

fogande under innevarande budgetår.

Utöver BST bedriver ett stort antal organisationer verksamhet som på

olika sätt syftar till enhetlighet i byggandet genom branschstandard. Sålunda

har intresseorganisationer utgivit allmänna material- och arbetsbeskriv­

ningar för husbyggnadsarbete (Bygg AMA), för rörarbeten (Rör AMA), för

ventilationsarbeten (Vent AMA) och för plattsättningsarbeten (Plattsätt­

nings AMA). Rekommendationerna i dessa beskrivningar följs i stor ut­

sträckning och får därför en starkt variantbegränsande effekt.

Arbete pågår vidare i ett antal utredningsgrupper för att åstadkomma en­

hetliga redovisningstekniska anvisningar vid projektering av byggnader och

anläggningar. Standardiseringssträvandena främjas vidare genom insatser

av bl. a. statens provningsanstalt, statens brandinspektion, ingeniörsveten­

skapsakademien (IVA), Svenska teknologföreningen och VVS-tekniska för­

eningen.

Företagsstandard inom byggnadsbranschen tillkommer genom initiativ

50

av vissa större företag, bl. a. Svenska rilcsbyggen och HSB. Exempel på en

långt driven standardisering finns också hos entreprenörföretag och inom

materialindustrin.

Byggindustrialiseringsutredningen

Utredningen framhåller att standardisering möjliggör en höjning av pro­

duktiviteten inom byggandet, dels genom att arbetskraftsåtgången minskar

vid tillverkning och användning av identiska produkter, dels genom att nya

material- och arbetskraftsbesparande metoder kan tillämpas. En ökad stan­

dardisering inom byggnadsbranschen kan åstadkommas genom olika åtgär­

der, främst av stimulerande karaktär.

BST:s nuvarande arbetssätt, som bl. a. innebär stark marknadsanknyt-

ning, är enligt utredningen i stort sett ändamålsenligt för utarbetande av

produktstandard. I vissa fall kan det emellertid bli svårt att hävda helhets-

synpunkter gentemot enskilda företagarintressen, vilket är särskilt olägligt

i fråga om grundstandard. Grundstandard berör i allmänhet så många parter

att speciell hänsyn inte kan tas till enskilda intressen. Genom att grundstan­

dard har karaktär av beslut fattat på allmänna grunder, anser utredningen

nuvarande behandlingsgång inom BST vara mindre väl lämpad i dessa fall.

För alt bl. a. göra utarbetandet av grundstandard effektivare och det admi­

nistrativa arbetet enklare vill utredningen ge styrelsen för BST ett ökat in­

flytande över standardiseringsarbetet. Fullmäktige bör i princip endast ha

en rådgivande funktion vid beslut om standard.

Utredningen anser att tillämpningen av svensk standard bör kunna göras

mera allmän. Staten har möjlighet att föreskriva eller rekommendera an­

vändning av svensk standard i samband med beviljande av statliga lån eller

bidrag. Att kräva standard för allt byggande, dvs. i samband med byggnads­

lov, synes vara en alltför drastisk åtgärd. Det torde vara fullt tillräckligt att

via statens lån- och bidragsverksamhet få till stånd en mera allmän

användning av standard. Utredningen finner det självklart att all tillämplig

standard bör användas i statens eget byggande.

Utredningen framhåller att frågan om användning av svensk standard

skall vara villkor för erhållande av lån och bidrag eller endast rekommen­

deras inte kan avgöras generellt. De lån- och bidragsgivande myndigheterna

bör aktivt verka för att all tillämplig svensk standard används i största möj­

liga utsträckning. I första hand bör detta innebära att användning av svensk

standard rekommenderas. Rekommendationen bör dock vara så stark att den

lån- eller bidragssökande måste motivera avvikelse från svensk standard.

Myndigheterna bör vidare kunna kräva alt viss svensk standard alltid

skall användas. Detta bör enligt utredningen i första hand avse standard

rörande allmängiltiga och grundläggande mått inom byggandet. De statliga

myndigheter som bör åläggas att verka för att svensk standard används i

största möjliga utsträckning är i första hand byggnadsstyrelsen, bostads-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

51

styrelsen, skolöverstyrelsen, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen och centrala

sj nkvårdsberedningen.

Byggnadsbranschen kan enligt utredningens mening nu inte själv svara

för att tillräckliga resurser ställs till förfogande för standardiseringsverlc-

samheten. På grund av byggnadsbranschens uppdelning på många och små

företag är det inte heller möjligt att förlägga det nödvändiga utrednings­

arbetet till företag eller organisationer inom branschen på samma sätt som

sker i SIS övriga fackorgan. Som företrädare för byggnadsbranschen som

helhet måste staten ta ett betydande ansvar för standardiseringsverksam-

heten och se till att denna har tillräckliga resurser.

Genom anslag över budgeten och bidrag av byggnadsforskningsmedel sva­

rar staten för huvuddelen av BST:s finansiella resurser. Även fortsättnings­

vis är det enligt utredningen nödvändigt att staten svarar för en stor del

av BST:s finansiering. Med hänsyn till att standardiseringsverksamheten

har väsentlig betydelse för att främja utvecklingen till ett rationellare byg­

gande föreligger starka skäl att byggnadsforskningsmedel även i fortsätt­

ningen utnyttjas för finansieringen. Byggnadsforskningsavgiften har till­

kommit för att få fram tillräckliga resurser för forsknings- och utvecklings­

arbete.

Utredningen anser det väsentligt att BST finansieras på ett sådant sätt att

arbetet kan planeras långsiktigt. Utredningen har därför övervägt att föreslå

att garanti för finansieringen skulle skapas genom att riksdagen ger Kungl.

Maj :t befogenhet att föreskriva att en viss del av byggnadsforskningsmedlen

skall avses för BST. Kungl. Maj :t skulle då även fastställa stadgar och utse

ordförande i BST på samma sätt som f. n. gäller i fråga om SIS. Utredningen

har emellertid funnit att dessa frågor bör kunna lösas på ett tillfredsstäl­

lande sätt utan särskilda åtgärder. Skulle det visa sig att rådet för byggnads­

forskning inte kan lämna tillräckliga anslag som underlag för långsiktig

planering av BST:s arbete bör frågan tas upp till ny behandling.

Verksamheten inom BST låg under tiden 1945—1960 i stort sett på kon­

stant nivå. Genom successivt ökade anslag från rådet för byggnadsforskning

bar omsättningen under åren 1961—1965 femdubblats.

Enligt utredningens mening torde en fortsatt lika snabb ökningstakt inne­

bära vissa svårigheter. En något lugnare ökning är att föredra. En årlig

ökning med 25 % av de totala anslagen till BST under de närmaste fem åren

skulle ge resurser för de väsentliga uppgifter som nu kan förutses. Utred­

ningen anser att staten bör garantera ökningstakten.

I fråga om branschstandard framhåller utredningen att samordningen in­

om AMA-området företer brister. Utredningen anför att de olika AMA-grup-

perna bör knytas närmare varandra, främst genom ökad inbördes represen­

tation. Det vore även lämpligt om ansvaret för de förut nämnda utrednings­

gruppernas arbete kunde läggas på ett sådant AMA-organ. Vidare skulle en

samordning eventuellt kunna ske genom ett planeringsorgan för både stan­

Kiingl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

52

dardiserings- och normeringsområdet. Byggnadsstyrelsen kunde på längre

sikt ges en sådan samordnande funktion.

Remissyttrandena

I fråga om svensk standard, dess funktion och omfatt­

ning ansluter sig flertalet remissinstanser till utredningens allmänna syn­

punkter beträffande betydelsen av en ökad standardisering för byggandets

industrialisering liksom till utredningens uppfattning att den centrala

standardiseringsverksamheten inom Byggstandardiseringen måste ges öka­

de resurser. Statens råd för byggnadsforskning ifrågasätter emellertid om

inte den av utredningen föreslagna ökningstakten av anslagen till BST,

25 % per år under de närmaste fem åren, kan visa sig alltför snabb med

hänsyn till rekrytering av personal och andra praktiska problem. BST

anför att det kan komma att visa sig önskvärt att ha möjlighet att sprida

expansionen över en något längre tid än fem år.

I anslutning till utredningens uttalande att finansieringen av

byggstandardiseringen även i fortsättningen till stor del bör ske

genom anslag över statsbudgeten och anslag från fonden för byggnadsforsk­

ning ifrågasätter SABO om det inte är lämpligt att riksdagen ger Kungl.

Maj :t befogenhet att föreskriva att en viss del av byggforskningsmedlen skall

gå till byggstandardiseringen. Statens råd för byggnadsforskning säger sig

vara villigt att i mån av resurser positivt pröva de förslag till ökad utred­

ningsverksamhet som BST önskar framlägga. Näringslivets byggnadsdele-

gation uttalar att över 60 % av BST :s totala resurser inflyter i form av anslag

från rådet för byggnadsforskning och att en ökning av de totala anslagen till

BST med bibehållande av nuvarande proportioner mellan olika bidragsgivare

sannolikt kommer att användas som ett argument för en höjning av bygg-

forskningsavgifterna. Delegationen, som avstyrkt förslag om höjd byggnads-

forskningsavgift, kan därför inte godta innebörden av utredningens rekom­

mendation angående sättet att öka det ekonomiska underlaget för BST:s

verksamhet, men vill understryka vikten av att standardiseringsarbetet in­

tensifieras och att BST erhåller tillräckliga resurser härför. AB By gg AM A

anser det vara olämpligt att permanenta anslagen till BST från statens råd

för byggnadsforskning genom ett av statsmakterna fattat beslut och fram­

håller att det vore lämpligare att öka resurserna genom att höja de direkta

statsanslagen och bidragen från näringslivet.

Meningarna är delade beträffande utredningens förslag att lån- och

bidragsgivande myndigheter skall rekommendera användning av

svensk standard och kräva att lån- eller bidragssökande motiverar

avsteg från tillämpning av sådan standard. Lantbruksstyrclsen, centrala

sjukvårdsberedningen, statens institut för byggnadsforskning, Svenska

stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, SABO och länsbostadsnämn­

derna i Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län in. fl. tillstyrker utred­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

53

ningens förslag. HSB framhåller att en övergång till en mera tvingande till-

lämpning av svensk standard bör begränsas till grundstandard avseende

exempelvis anslutningsmått. Byggherreföreningen tar inte ställning till om

standard skall tillämpas som en följd av bindande föreskrifter eller rekom­

mendation men betonar att det senare förfarandet innebär risk för att en

skönsmässig prövning kan få konkurrenshämmande effekt. Väsentligt är

enligt föreningen att rätt standard kommer fram och att användningen

härav stimuleras. Bostadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen och statens råd för

byggnadsforskning in. fl. uttalar att myndigheterna bör rekommendera

användning av standard. Någon form av tvång bör inte förekomma.

SVR avstyrker utredningens förslag med motiveringen att en tvingande

tillämpning av standard skulle verka hämmande på standardiseringsarbe-

tet. Svenska riksbyggen, AB EL AMA och AB By gg AM A anser att utred­

ningens förslag innebär en ordning som ligger mellan utfärdande av be­

stämmelser och allmän rekommendation och som är främmande för svensk

administration. B ST anser en obligatorisk tillämpning av svensk standard

enligt utredningens förslag i många fall kunna innebära en rationalisering

men i andra fall medföra allvarliga nackdelar, dels genom att den tekniska

utvecklingen skulle hämmas och dels genom de praktiska svårigheterna

vid kontroll. BST framhåller också att svensk standard på byggområdet som

den nu föreligger och utarbetas tillkommer under förutsättningen att till-

lämpningen i praktiken skall vara frivillig. En övergång till obligatorisk

tillämpning torde medföra ökade svårigheter vid utarbetandet av svensk

standard. BST anser vidare att man genom intensifierad upplysningsverk­

samhet bör söka vidga kunskapen om svensk standard på byggområdet och

dess tillämpning och är beredd att öka informationsverksamheten efter hand

som de ekonomiska resurserna medger detta. Erfarenheterna av den vidgade

informationsverksamheten under senare tid är goda och särskilt på modul­

området har den praktiska tillämpning som nu förekommer varit möjlig

genom denna informationsverksamhet. BST framhåller också att ett effek­

tivt sätt att öka tillämpningen av svensk standard är att svensk standard

åberopas i andra centrala dokument på byggområdet. Genom BABS, God

bostad, ByggAMA m. fl. vidgas således kännedom om och tillämpning av

svensk standard. Datateknikens tillämpning för byggnadsbeskrivningar

och liknande förutsätts också komma att medverka till ökad tillämpning

av svensk standard. Ett direkt samarbete har härvid etablerats mellan

Byggnadsindustrins Datacentral och BST.

Kommerskollegium anser att en tvingande tillämpning av svensk standard

skulle verka hämmande på den tekniska utvecklingen, eftersom en ny bygg­

metod eller byggnadsdel in. m. ej kommer att kunna användas förrän den i

vederbörlig ordning blivit svensk standard, med vad därav följer i fråga om

kostnader och tidsutdräkt. Kravet på svensk standard kan också framstå

som olämpligt från handelspolitisk synpunkt. Näringslivets byggnadsdelega-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

54

tion ifrågasätter om man f. n. överhuvudtaget behöver tillgripa så radikala

medel som att förknippa tillämpningen av standard med föreskrifter och

sanktioner. En annan utväg, som hittills inte synes ha prövats, är att söka

påverka byggnadsbranschen genom insättande av en intensiv propaganda

för frivillig användning av standard. I den mån en sammankoppling av tek­

niska data och administrativa styrningsmekanismer därefter ändå anses

vara av behovet påkallad, bör kravet på allmän tillämpning av standard i så

fall — i den mån det uppfattas som en statsmakternas angelägenhet — till­

godoses genom entydiga, generellt bindande föreskrifter. Sådana föreskrifter

kommer inte alltid att kunna grundas på säkra kunskaper om rationellt byg­

gande, men det kan dock med fog göras gällande att eu sådan reglering med

något större sannolikhet skulle leda utvecklingen i rätt riktning i kraft av

sin allmängiltighet och frånvaron av sådana konkurrenshämmande moment

som en skönsmässig prövning från fall till fall skulle ge upphov till.

Utredningens förslag att byggnadsstyrelsen skall svara för samord­

ning och planering inom standardiserings- och normeringsområdet

tillstyrks av bl. a. bostadsstyrelsen, socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen,

medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen och Svenska stadsförbundet. Några re­

missinstanser anser att en samordning och planering enligt utredningens

förslag hör komma till stånd men ifrågasätter förslaget att byggnadsstyrel­

sen anförtros denna uppgift. Byggnadsstyrelsen anser det tveksamt om sam­

ordningen bör ske genom statlig försorg. Däremot bör staten kunna ta

initiativ till att skapa lämplig form för denna samordning. AB Svensk bygg-

tjänst framhåller att sammankopplingen av bestämmelser och normer av

olika slag inom en statlig myndighet medför att många normer får en

starkare grad av auktoritet än de bör ha. Rimligen bör byggnadsstyrelsen

endast utfärda bestämmelser i sådana punkter som styrelsen och de lokala

byggmyndigheterna kan övervaka. En löpande samordning mellan bestäm­

melser och normer är emellertid synnerligen önskvärd och formen härför

hör utredas. En viss hjälp härtill kan vara vissa allmänna regler för redak­

tionell uppställning av normer samt det löpande inventeringsarbete beträf­

fande normer som gjorts inom Svensk byggtjänst och som fortsätter inom

Institutet för byggdokumentation.

I några yttranden föreslås andra sätt att åstadkomma den önskvärda sam­

ordningen. AB ByggAMA upplyser att man inom bolaget överväger att göra

nuvarande dotterbolaget Byggnadsindustrins Datacentral till ett självstän­

digt organ och därvid förutom ByggAMA:s intressenter inbjuda ytterligare

10 å 15 av byggnadsbranschens centrala intressegrupper att ingå som del­

ägare. Härigenom erhålls enligt ByggAMA det organ som kan handha de

översiktliga samordnings- och systemfrågorna inom byggnadsbranschen.

SVR anser att ifrågavarande arbetsuppgifter bör lösas av ett »Byggnads­

industrins branschråd», en frivillig sammanslutning av olika intressenter

inom byggfacket med representanter för byggherrar, konsulter, entreprenö­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

rer och materialtillverkare. Dess uppgift skulle vara att underlätta nyttig­

görandet av forskning genom att verka för att forskningsresultaten tillämpas

i praktiken.

SIS anser det inte lämpligt att byggnadsstyrelsen ges en planerande och

samordnande funktion för en till byggnadsområdet begränsad standardise­

ring. Standardiseringskommissionen är enligt sina av Kungl. Maj :t fast­

ställda stadgar centralorganet för all standardiseringsverksamhet. Till kom­

missionens uppgifter hör att samordna standardiseringsarbetet inom skilda

organ och skilda fackområden. Den av utredningen förordade särbehand­

lingen av byggnadsteknisk normering kan försvåra en vidgad samordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

55

Typgodkännandeverksamhet

Nuvarande förhållanden

Typgodkännande innebär att en viss, oftast serietillverkad anordning blir

godkänd till sin typ av en myndighet eller institution. En förutsättning för

typgodkännande är att anordningen är så beskaffad att den fyller särskilda

krav.

Typgodkännande kan vara obligatoriskt. Det är då förbjudet att för ifråga­

varande ändamål sälja och använda en anordning som inte är typgodkänd.

Förbudet innebär självfallet också att en kontrollmyndighet, t. ex. byggnads­

nämnd, inte får godkänna andra än typgodkända anordningar. Frivilligt

typgodkännande innebär att det står företagare fritt att hos den typgod­

kännande myndigheten eller institutionen begära att få anordning, som han

tillverkar eller tillhandahåller, typgodkänd. Typgodkännandet medför då att

företagaren kan räkna med att anordningen godtas av myndigheter och

andra som kontrollerar eller ansvarar för att anordningen fyller ställda

fordringar. Även inte typgodkända anordningar är dock tillåtna.

Båda slagen av typgodkännande förutsätter någon form av märkning

eller bevis varav framgår att ett visst exemplar av anordningen omfattas av

typgodkännandet. I samband härmed kan tillverkningskontroll anordnas.

Obligatoriskt typgodkännande kan förekomma enligt kungörelsen den 26

april 1935 (nr 138; ändr. 1945: 212 och 1956: 298) angående kontroll av viss

elektrisk materiel. Kommerskollegium äger, »där så anses påkallat», med­

dela föreskrift att installationsmateriel eller bruksföremål som nyttjas vid

elektriska starkströmsanläggningar skall vara godkända av en särskild ma-

terielkontrollanstalt. Denna befogenhet har utnyttjats i vidsträckt omfatt­

ning.

Med stöd av 14 § förordningen om brandfarliga varor äger kommerskol­

legium, »där så finnes påkallat», förordna att anordning av visst slag för

förvaring, hantering, transport eller försäljning av brandfarlig vara inte får

säljas eller användas om den inte är typgodkänd av myndighet som kom­

56

merskollegium utser. Godkännandet skall grundas på prövning av att an­

ordningen till sin typ är betryggande från säkerhetssynpunkt och i övrigt

lämplig för sitt ändamål. Enligt förarbetena till denna bestämmelse om obli­

gatoriskt typgodkännande (prop. 1961:173 s. 79 och 83) skall kommers-

kollegium vid valet av typgodkännande myndighet och vid utfärdandet av

provningsbestämmelser ta hänsyn till vad som kan gälla för viss anordning

på grund av bestämmelse i annan lagstiftning. Som exempel nämns olje-

aggregat och andra anordningar som berörs i byggnadslagstiftningen.

Arbetarskyddsstyrelsen äger, »när särskilda skäl föreligger», föreskriva

att visst slag av maskin, redskap eller annan teknisk anordning skall vara

godkänd av styrelsen innan anordningen säljs eller tas i bruk (45 § arbetar-

skvddslagen). Också detta är en form av obligatoriskt typgodkännande som

kan få betydelse för byggnadsverksamheten. När förslag om denna bestäm­

melse lades fram (se prop. 1963: 126 s. 52 och 71) ställde sig kommerskol­

legium avvisande och befarade att typgodkännande kunde komma att verka

hämmande på den tekniska utvecklingen, begränsa konkurrensen och leda

till onödigt krångel. Med anledning härav underströk föredragande departe­

mentschefen att föreskrift om skyldighet att inhämta typgodkännande skall

kunna meddelas bara när särskilda skäl föreligger och att arbetarskydds­

styrelsen alltså inte torde kunna tillämpa bestämmelsen annat än när det

anses nödvändigt till förebyggande av ohälsa och olycksfall. Lagrådet ansåg

(prop. 1963: 126 s. 89) det uppenbart att arbetarskyddsstyrelsen inte borde

föreskriva typgodkännande enligt arbetarskyddslagen för att i fråga om viss

anordning tillgodose sådana säkerhetssynpunkter som föranlett särskilda

bestämmelser om typgodkännande av samma anordning i andra författ­

ningar. Som exempel angavs författningarna om elektrisk materiel och

brandfarliga varor.

Byggnadslagstiftningen upptar inte någon bestämmelse som ger byggnads­

styrelsen befogenhet att föranstalta om typgodkännande. I förarbetena till

Byggnadsstadgan (se prop. 1959: 168 s. 151) uttalade emellertid föredra­

gande departementschefen att i byggnadsstyrelsens uppgift att utfärda före­

skrifter och anvisningar om tillämpning av gällande författningsbestämmel­

ser »torde ligga bl.a. en befogenhet att pröva och eventuellt med generell

giltighet godkänna byggnadsmaterial, konstruktioner, arbetsmetoder m. in.».

Den generella prövning, som avses med detta uttalande och som kan ske med

stöd av 76 § byggnadsstadgan, ligger till grund för den typgodkännande-

verksamhet som byggnadsstyrelsen f. n. utövar och som styrelsen meddelat

bestämmelser för i BABS. Verksamheten har hittills främst omfattat be­

tongelement och eldstäder. Den beskrivna ordningen innebär att prövning­

en för typgodkännande baseras på byggnadsstadgans bedömningsgrunder,

vilka främst avser byggnadens säkerhet och de sanitära förhållandena.

Eftersom några av Kungl. Maj :t fastställda föreskrifter till byggnadsstad­

gan tidigare inte har meddelats av byggnadsstyrelsen, har typgodkännanden

som utfärdats enligt BABS varit frivilliga och därför bl. a. inte varit bin­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

57

dande för byggnadsnämnderna. Som nämnts tidigare har bindande före­

skrifter till BABS nu fastställts och förslag lagts fram om rätt för byggnads­

styrelsen att själv meddela sådana föreskrifter. Typgodkännande som grun­

das på bindande föreskrifter blir bindande också för byggnadsnämnderna.

På bostadsbyggandets område bedriver bostadsstyrelsen en viss typgod­

kännandeverksamhet. Den omfattar småhuskonstruktioner, planlösningar

och fasader till småhus samt planlösningar till flerfamiljshus. Den tekniska

granskningen bygger därvid på 5 och 6 §§ bostadslånekungörelsen den 5

oktober 1962 (nr 537). Förutsättning för lån är enligt dessa bestämmelser

bl. a. dels att bostadslägenheterna i fråga om storlek, utformning och utrust­

ning uppfyller skäliga krav på god bostadsstandard, dels att husets storlek

och form samt omgivning är sådana att bostadsmiljön blir tillfredsställande.

Vidare skall kostnaderna för byggnadsföretaget prövas så att lån inte be­

viljas om risk för förluster vid förvaltningen föreligger eller kostnaderna

eljest är oskäligt höga. Bostadsstyrelsen har utfärdat närmare föreskrifter

för granskningen. Beträffande den byggnadstekniska granskningen före­

skrivs att förutom byggnadsstadgan BABS 1960 skall gälla. Länsbostads­

nämnd eller lokalt förmedlingsorgan får således inte ställa andra — varken

mindre eller större — byggnadstekniska krav än BABS. I sådana byggnads­

tekniska frågor som inte är reglerade i BABS kan dock särskilda krav

ställas. Beträffande den bostadstekniska granskningen utfärdar bostads­

styrelsen egna föreskrifter, anvisningar och rekommendationer.

Avsikten med bostadsstyrelsens typgodkännande är att de lokala och regio­

nala bostadspolitiska organen inte skall behöva granska den individuella

låneansökan i fråga om de speciella tekniska aspekter som det generella

godkännandet omfattar. Bostadsstyrelsens typgodkännande påverkar inte

granskningen för byggnadslov. Byggnadsnämnd är skyldig att granska även

konstruktioner som bostadsstyrelsen typgodkänt och är inte bunden av att

bostadsstyrelsen granskat och godkänt dessa konstruktioner enligt kraven i

BABS. Således är BABS bindande för bostadslånemyndiglieterna men inte

för byggnadslovsmyndigheterna.

Kungl. May.ts proposition nr 100 år 1967

Bijggindustrialiseringsutredningen

Utredningen upplyser att typgodkännandeverksamheten totalt sett är av

liten omfattning. Endast inom betongelementområdet och för vissa slag av

eldstäder förekommer typgodkännande i större utsträckning. I övrigt är

mycket få varuområden, konstruktionstyper eller byggnader berörda av

typgodkännande. Genom att olika författningar reglerar myndigheternas

ämbetsområden varierar omfattningen och giltigheten av typgodkännandena.

De utfärdade typgodkännandena täcker i regel endast en mycket begränsad

del av den granskning som objektet i fråga har att genomgå enligt gällande

bestämmelser. De skilda bestämmelser som gäller vid både byggnadslovs-

granskning och byggnads- och bostadsteknisk granskning för lån eller bi­

58

drag innebär att det f. n. inte är möjligt att få ett generellt godkännande som

utesluter individuell granskning hos offentliga organ.

Utvecklingen inom byggnadsområdet har medfört att ett mycket stort an­

tal nya material, konstruktioner och byggsystem kommit till användning.

Detta innebär stor oenhetlighet i fråga om materialens egenskaper och an­

vändningsområde liksom konstruktionernas och byggsystemens användbar­

het från funktionell, teknisk-ekonomislc och arbetskraftssynpunkt. Därmed

har också den granskning och kontroll som myndigheterna utför kompli­

cerats. För de lokala granskande organen, vilkas resurser i fråga om arbets­

kraft och tekniska hjälpmedel är knappa, har det ofta varit mycket svårt att

genomföra kontrollen. Även byggherrar, entreprenörer och konsulter har

svårt att bedöma nya material och metoder. Svårigheterna består inte

endast i att bedöma kvalitet och tekniska egenskaper eller priset i förhål­

lande till egenskaperna utan även i en ovisshet beträffande olika myndig­

heters inställning till den nya produkten.

För producenten innebär det nuvarande systemet med decentraliserad

granskning och kontroll stora svårigheter. Industriell produktion, exempel­

vis av byggdelar eller standardiserade hus, fordrar ett omfattande utveck­

lingsarbete med åtföljande kostnader samt ofta också betydande investe­

ringar i produktionsanläggningar. Om inte möjligheter finns till central

granskning och bedömning av produkten utan granskningen skall göras

på lokal nivå av byggnadsnämnder och förmedlingsorgan, innebär detta

risk för en mycket varierande bedömning. Erfarenheterna visar enligt

utredningen också alt detta ofta blir fallet. Olika lokala myndigheter och

granskare har olika uppfattningar om krav och villkor. Under sådana om­

ständigheter innebär det stora risker för en producent att satsa på nya pro­

dukter och metoder. Standardisering och långa serier försvåras eller

omöjliggörs.

Från utvecklings- och industrialiseringssynpunkt är det därför enligt ut­

redningens mening angeläget att vidgade möjligheter till central granskning

och bedömning — typgodkännande — öppnas.

Utredningen anser att typgodkännandeverksamheten bör få största möj­

liga omfattning. Alla produkter inom byggnadsbranschen som med sanno­

likhet kan serieproduceras bör kunna bli föremål för typgodkännandepröv­

ning. Inte endast varor eller byggdelar bör kunna komma i fråga. Även

byggnadstekniska konstruktioner, metoder och byggsystem, som kan antas

kunna komma till större användning, bör kunna typgodkännas. Så bör

också vara fallet med funktionella planlösningar, t. ex. lägenhetsplaner

för bostadshus och andra vanligen förekommande hus. Sådana planlös­

ningar bör omfatta hela trapphusplaner eller hela husplaner. Vidare bör

också hela hus kunna bli föremål för typgodkännandeprövning. Prövning­

en bör i detta fall omfatta planlösning, konstruktion, material och byggsätt.

Typgodkännandet bör enligt utredningen vara frivilligt. Initiativ till

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 ur 1967

59

granskning för att erhålla typgodkännande skall således komma från till­

verkaren, byggherren eller entreprenören som bedömer det vara i sitt eget

intresse att få varan, konstruktionen eller systemet officiellt bedömt och

godkänt. För att typgodkännandeverksamheten skall få önskvärd omfattning

är det nödvändigt att godkännandet får sådan innebörd och verksamheten

sådan organisation att producenter av olika slag lockas att söka typgod­

kännande.

Typgodkännande bör enligt utredningen innebära att produkten är gene­

rellt godkänd med avseende på krav i tillämpliga författningar. I princip

skall således ett typgodkännande vara tillräckligt och utan särskild indivi­

duell granskning accepteras av alla berörda offentliga organ. Detta innebär

dock inte att all lokal eller central kontroll eller granskning av de indivi­

duella projekten blir obehövlig. Byggnadslovs- samt lån- och bidragsgivande

myndigheter måste alltid pröva om ett angivet typgodkännande är tillämpligt

i det aktuella fallet.

Utredningen framhåller att syftet med en utbyggd typgodkännandeverk­

samhet är att ge förutsättningar för variantbegränsning och därigenom

verka för ett rationellt byggande. Det är därför uppenbart att en bedömning

av en produkt enbart med hänsyn till säkerhet och sanitära förhållanden i

regel inte är tillräcklig. Redan byggnadslovsgranskningen går ofta längre än

vad en snäv tolkning av säkerhetsfrågan skulle ge anledning till. De lån- och

bidragsgivande myndigheterna skall i viss utsträckning grunda sina bedö­

manden på byggnadens funktion och ekonomi. Möjligheter att få en produkt

granskad och bedömd utifrån mer omfattande krav måste därför ges, om

typgodkännandet skall kunna få den omfattande giltighet för olika myndig­

heter som utredningen föreslår. Givetvis måste de elementära kraven på

säkerhet och hygien tillgodoses. Så gott som alltid finns emellertid även

andra funktionskrav som skall tillgodoses. När det gäller exempelvis lägen-

hetsplaner och hus kommer bedömningen att ske utifrån särskilda krav som

kan ställas med hänsyn till husets användning. Även ekonomin måste många

gånger beaktas vid ett typgodkännande som skall leda till massproduktion.

Ekonomiska synpunkter finns även som bakgrund för exempelvis BABS.

De är dock i regel inte särskilt nämnda eller konkretiserade.

Initiativ till typgodkännande tas av den som skall marknadsföra en pro­

dukt. Det kan förutsättas att hans motiv är önskan att åstadkomma en ratio­

nell produktion. Det bör alltså falla på sökanden att visa att produkten

främjar sådan rationell produktion och att typgodkännandets effekt blir lägre

kostnader eller minskad arbetskraftsåtgång, byggtid e. d. Om detta kan visas

bör det enligt utredningen i övrigt inte behövas ytterligare granskning för

typgodkännande av produktens ekonomiska egenskaper eller konsekvenser.

Beträffande bedömningsgrunderna för typgodkännande har en ledamot

av utredningen (herr Ivällenius) anmält avvikande mening. Reservanten

anser att en enhetlig bedömning av byggnadsobjektet eller del därav kan

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

60

göras endast från byggnadslovssynpunkt. Bedömningen av övriga kvaliteter

är subjektiv och måste variera från fall till fall. Prövningen för typgodkän­

nande bör därför enligt reservantens mening inte göras med hänsyn till

ekonomin.

Typgodkännandegranskningen bör enligt utredningen omfatta dels ele­

mentära säkerhets- och hygienkrav som i första hand byggnadsstadgan och

BABS uppställer, dels sådana längre gående fordringar i fråga om sanitära

anordningar eller övriga funktioner hos byggnaden som lån- och bidrags-

givande myndigheter ibland uppställer. När det gäller de elementära kra­

ven i fråga om säkerhet och hygien kan bedömningen i stor utsträckning

bygga på anvisningar till byggnadsstadgan, arbetarskyddslagen och förord­

ningen om brandfarliga varor, dvs. de anvisningar som ligger till grund för

nuvarande typgodkännandeverksamhet hos byggnadsstyrelsen och statens

provningsanstalt samt delvis även för den av bostadsstyrelsen bedrivna

typgodkännandeverksamheten. När det gäller funktionskraven för samman­

satta produkter, lägenhetsplaner eller hela hus finns inom vissa områden

utformade krav och principer som kan ligga till grund för en funktions­

bedömning. Bostadsstyrelsen har exempelvis i skrifterna God bostad och

Bo i småhus utformat principer och krav som kan ligga till grund för be­

dömningen i sådana fall. Även andra myndigheter har inom sina speciella

områden preciserat vissa funktionskrav och har erfarenheter av funktions­

bedömning. En utveckling och systematisering av kraven är dock nödvändig.

För att typgodkännandeverksamheten skall få stor omfattning krävs en­

ligt utredningen en samordnad och koncentrerad organisation för den ad­

ministrativa handläggningen. Målet bör vara att sammanföra hela ansvaret

för verksamheten till ett organ. Som sådant centralorgan för den offentliga

typgodkännandeverksamheten inom byggnadsområdet kan endast byggnads­

styrelsen komma i fråga. Utredningen föreslår därför att resurserna för

verksamheten koncentreras till byggnadsstyrelsen och att det skall ankomma

på styrelsen att utfärda de föreskrifter som behövs för verksamheten.

Att byggnadsstyrelsen sålunda blir centralorgan för typgodkännandeverk­

samheten innebär enligt vad utredningen framhåller krav på att byggnads­

styrelsen nära samarbetar med andra offentliga organ. Även om byggnads­

styrelsen sköter de praktiska detaljerna måste handläggningen ske med bi­

stånd av de specialmyndigheter som i sin verksamhet har att handlägga vissa

speciella byggnadsfrågor. Prövningen måste ske enligt de bestämmelser som

ansvarig specialmyndighet utfärdar. Utredningen anser att byggnadsstyrel­

sen bör vara beslutande myndighet i frågor om typgodkännande. I de fall ett

typgodkännandeärende på ett principiellt och väsentligt sätt berör annan

central myndighets ämbetsområde bör besluten enligt utredningens mening

fattas i samråd med denna myndighet. Ett typgodkännande kan därför i

praktiken inte erhållas om inte samstämmighet i bedömningen föreligger

mellan byggnadsstyrelsen och annan berörd myndighet. För att ge olika

myndigheter bättre möjlighet att kontinuerligt följa verksamheten föreslår

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

61

utredningen att ärendena bereds av lämpligt sammansatta delegationer av

byggnadsstyrelsens tekniska råd i vilka representanter för berörda samråds-

myndigheter ingår antingen som ordinarie eller som adjungerade leda­

möter.

Utredningen erinrar om att byggnadsstyrelsens nuvarande typgodkännan­

deverksamhet är författningsmässigt grundad enbart på byggnadsstadgan.

Detta innebär betydande begränsningar i styrelsens möjligheter att fungera

som centralorgan för typgodkännande. Sådana bedömningsfrågor som avser

säkerhet och hygien täcks väl av byggnadsstadgans tillämpningsområde.

Däremot faller ekonomiska frågor i stor utsträckning utanför byggnads­

stadgans och därmed också byggnadsstyrelsens nuvarande område. Vissa

författningsändringar måste enligt utredningen därför göras för att bygg­

nadsstyrelsen skall kunna fungera som det centrala typgodkännande orga­

net. Utredningen överväger härvid två olika möjligheter. Den ena är att

byggnadsstadgan ändras så att det klart framgår att förutom säkerhet och

hygien även frågor om funktion, ekonomi och arbetskraftsåtgång regleras

genom stadgan och anvisningarna till den. Även om en ändring i antydd

riktning av byggnadsstadgan begränsas till att avse endast byggnadsstyrel­

sens handläggning av typgodkännande synes den dock innebära risk för be­

tydande följdändringar på andra håll.

Kompetensfrågan bör enligt utredningen kunna lösas på ett enklare och

smidigare sätt. Byggnadsstyrelsens befogenheter i fråga om typgodkännande-

verksamheten skulle härvid härledas dels från byggnadsstadgans bestäm­

melser, dels från beslut av olika låne- och bidragsgivande statliga och

andra offentliga organ som centralt handlägger byggnadsärenden. Dessa

skulle i sin verksamhet i tillämpliga delar acceptera byggnadsstyrelsens

typgodkännanden. Utredningen förordar att frågan löses på detta sätt och

föreslår att byggnadsstyrelsens instruktion ändras så att det klart framgår

att styrelsen är den centrala myndigheten för typgodkännande inom bygg-

nadsområdet samt att styrelsen är skyldig att ta upp varor eller konstruk­

tioner till granskning och prövning för eventuellt typgodkännande på be­

gäran av tillverkare eller försäljare när det är sannolikt att ett godkännande

främjar rationellt byggande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

Remissyttrandena

Större delen av remissinstanserna biträder utredningens uppfattning att

typgodkännandeverksamheten bör få största möj­

liga omfattning.

Byggnadsstyrelsen anför att det är av stor betydelse att villkoren för

typgodkännandets giltighet klarläggs. Vid det bedömande av

totalproduktionen som oavsett typgodkännandet måste ske t. ex. i den lokala

byggnadsnämnden är detta en viktig fråga. Klart definierade villkor och

effektiv bevakning av att dessa uppfylls är ett viktigt komplement till typ­

62

godkännandet. Detta är nödvändigt dels för att motverka felaktig använd­

ning av typgodkända produkter som skulle ge en funktionellt, ekonomiskt

eller miljömässigt dålig totalprodukt, dels för att kontinuerligt påvisa be­

hovet av vidareutveckling av de typgodkända delprodukterna. Kommers-

kollegium framhåller att ett system med frivilliga typgodkännanden har

väsentliga nackdelar i det att det har visat sig att de lokala myndigheterna

ofta förväxlar ett frivilligt typgodkännande med ett obligatoriskt eller av­

visar ej typgodkända anordningar, som väl fjdler sitt ändamål. I vart fall

torde regler om frivilligt typgodkännande vanligen leda till att samtliga

företagare på området finner det förenligt med sina intressen att låta typ­

godkänna sina varor. Ingen vill utsätta sig för risken att bli efter i konkur­

rensen. 1964- års vatten- och avloppsutredning anser det rimligt, att bygg­

nadsnämnder och andra kontrollerande myndigheter i princip skall vara

skyldiga att godta en anordning som är typgodkänd av vederbörligen auk­

toriserad myndighet. Däremot är det inte rimligt — annat än då typgod­

kännande är obligatoriskt — att kontrollerande myndighet utan prövning

underkänner anordning, som inte är typgodkänd. Om anordningen upp­

fyller gällande allmänna krav på säkerhet, hygien osv. bör den kontrol­

lerande myndigheten i princip vara skyldig att godta den. I den mån detta

inte sker, hindras tillverkaren av dylika anordningar obehörigen från att av­

sätta dem och avnämarna från att köpa dem. Därigenom kan typgodkännan­

de och andra åtgärder som medför standardisering ha ogynnsamma verk­

ningar på den fria konkurrensen.

Frågan vilka produkter som bör kunna bli typgod­

kända berörs i flera yttranden. Centrala sjukvårdsberedningen nämner

barnstugor, hem för vård av långtidssjuka, läkarstationer och ålderdoms­

hem som exempel på hela hus som kan typgodkännas. Beredningen anser

det också möjligt att typgodkänna planer till begränsade delar av sjukhus.

Lantbruksstgrelsen framhåller att godkännandeArerksamheten för lant­

bruksbyggnader bör kunna omfatta såväl byggnadskonstruktioner och olika

inredningsdetaljer som planlösningar och fasader för vissa byggnader.

Skolöversigrelsen förordar att typgodkännande på skolbyggnadsområdet

begränsas till byggelement och mindre byggnader. Byggnadsstyrelsen ut­

talar bl. a. I

I styrelsens typgodkännande bör kunna innefattas s. k. planelement så­

som badrum, trapphus etc. för vilka föreskrifter finns i BS och BABS. För

planlösningar i övrigt torde typgodkännande kunna utfärdas grundat på

föreskrifter knutna till låne- och bidragsverksamheter, men detta synes för­

utsätta en grundläggande forskning inom dessa områden.

Styrelsen delar vidare utredningens uppfattning att typgodkännande

inte är motiverat när det gäller massproducerade, enkla produkter som är

väl specificerade i normer eller standard.

Vid behandling av frågan om den typgodkännande verksamhetens om­

fattning i styrelsens tekniska råd framkom något olika uppfattningar om

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

63

hur långt man skulle sträcka sig i fråga om planlösningar och lägenhets-

planer. Det framhölls att utvecklingen beträffande planlösningar kunde

komma att låsas av den typgodkännande verksamheten. Vidare påpekades

att de krav som tillämpas vid bostadsstyrelsens granskning ej kunde anses

vara så upplagda och så utformade att de är lämpliga att ligga till grund

för ett typgodkännande av serieproducerade lägenheter, för vilka särskilda

krav på generell användbarhet bör ställas. Det konstaterades även att

samordningen mellan de båda styrelserna ej av utredningen närmare har

utretts, varför frågan borde diskuteras mellan styrelserna. Någon erinran

mot att s. k. planelement, såsom kök, badrum, trapphus m. in. typgod­

kändes framfördes emellertid inte i tekniska rådet.

Statens råd för byggnadsforskning och VVS-tekniska föreningen är

tveksamma i frågan om typgodkännande av planlösningar och förordar

ytterligare utredning innan sådan verksamhet påbörjas. HSB ifrågasätter

om typgodkännande av hela husplaner av flerfamiljshus kan få någon större

praktisk betydelse med hänsyn till bl. a. olika lokala förutsättningar. Typ­

godkännande av planlösningar till flerfamiljshus bör enligt HSB:s mening

begränsas till lägenhetsplaner och trapphusplaner. Kommerskollegium anser

att det hör övervägas om inte uttrycket typgodkännande bör få behålla sin

hävdvunna innebörd, vilken enligt kollegiets mening är godkännande från

säkerhetssynpunkt av tekniska anordningar. Liknande uppfattning anför

7.964 års vatten- och avloppsutredning. AB Svensk byggtjänst anser det

angeläget att en utbyggnad av verksamheten sker med hänsyn till nära­

liggande verksamheter utanför byggnadsstyrelsen, bl. a. det arbete för ut­

veckling av enhetliga metoder för bedömning av varors egenskaper som

Nämnden för egenskapsredovisning utför.

Utredningens förslag att ekonomiska synpunkter skall be­

aktas tillstyrks av bl. a. centrala sjukvårdsberedningen, statens institut

för byggnadsforskning, Svenska stadsförbundet och Byggherreföreningen.

Bosiadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna i Västmanlands samt Göteborgs

och Bohus län anför att möjlighet bör finnas att avvisa framställning om

typgodkännande av produkt som uppenbart är oekonomisk eller inte

ändamålsenlig. Byggnadsstyrelsen har en liknande uppfattning och an­

för bl. a.

Byggnadsstyrelsens uppfattning är sålunda att regler för en bedömning

från ekonomisk synpunkt vid typgodkännande — utöver den som alltid

görs vid utformning av normer och de krav som anges i dessa — torde bli

mycket vanskliga att precisera och tillämpa. Detsamma synes i varje fall

i viss mån vara fallet för låne- och bidragsgivande myndigheter. Dessa torde

dock vanligen ha anledning göra en viss bedömning av låne- och bidrags-

obj eliten från ekonomiska och en del andra synpunkter som går utanför

byggnadslagstiftningen. Därigenom torde mindre lämpliga anordningar

komma att bli restriktivt behandlade från låne- och bidragssynpunkt, vilket

troligen medför att ett typgodkännande av sådana anordningar blir mindre

attraktivt.

Vid granskning av typgodkännandeärenden finns det givetvis ej heller

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

något som hindrar att den sökande görs uppmärksam på sådana icke eko­

nomiska eller från andra synpunkter olämpliga lösningar som avslöjas vid

granskningen. Det synes dock vara lämpligt att byggnadsstyrelsen ges be­

fogenhet att i den typgodkännande verksamheten inte befatta sig med

ärenden rörande uppenbart olämpliga anordningar.

Statens råd för byggnadsforskning framhåller att ekonomiska aspekter

vid typgodkännande kan beaktas endast genom en grov bedömning. Givet­

vis bör den sökande informeras om granskningen ger anledning till tvek­

samhet beträffande ändamålsenlighet eller ekonomi. Härutöver kan över­

vägas om inte myndighet bör ha rätt att vägra typgodkännande om det är

uppenbart att den granskade produkten ger dålig ekonomi. Rådet förut­

sätter att vägran av sådana skäl bör ske i undantagsfall. SVR anför liknande

synpunkter och anser att den ekonomiska granskningen bör begränsas.

196b års vatten- och avloppsutredning anser det tveksamt med en utvidg­

ning av typgodkännandeverksamheten till att avse bl. a. ekonomiska förhål­

landen. Koinmerskollegium delar den uppfattning som anförs av han-

delskamrarna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Örebro, Karl­

stad och Sundsvall, att frågan om godkännande inte får göras beroende

av ekonomiska förhållanden. Kollegium anför att en produkt bör god­

kännas så snart den är lämplig för sitt ändamål, varefter den fria konkur­

rensen får avgöra om produkten kan hävda sig på marknaden. För övrigt

måste det enligt kollegium ofta vara vanskligt att bedöma — framför allt

för en godkännande myndighet med teknisk inriktning — om en produkt

är godtagbar från ekonomisk synpunkt. Utredningen har inte lämnat när­

mare riktlinjer för en sådan prövning. Endast i undantagsfall torde det vara

möjligt för en sökande att styrka att hans produkt kommer att förbilliga

eller minska arbetskraftsåtgång, byggtid e. d. Enligt kollegiets mening måste

en mängd faktorer av skilda slag beaktas. Framför allt måste det bli svårt

att visa att produkten ekonomiskt sett är överlägsen andra produkter, som

kan nyttjas för samma ändamål. Näringslivets byggnadsdelegation anför.

Byggnadsdelegationen vill med bestämdhet och med instämmande i leda­

moten Källenius’ avvikande mening hävda, att ett typgodkännande inte kan

utan betänkliga konsekvenser grundas på andra ekonomiska och funktio­

nella överväganden än sådana som förekommer beträffande annan bygg­

nadsverksamhet. Utredningen har i så måtto inte lyckats inplacera typgod­

kännandeverksamheten i det sammanhang där den rätteligen hör hemma.

Dennas förtjänster -— och dessa är otvetydiga — ligger nämligen i första

hand på det administrativa planet genom att härigenom en betydande för­

enkling och ett välbehövligt förenlietligande kan åstadkommas vid såväl

byggnadslovs- som lånegranskningen. Att detta förhållande på någon sikt

även i övrigt kan ge upphov till större planmässighet i byggnadsverksam­

heten och till en eliminering av besvärande temporubbningar i produktions­

processen är givet. Mot bakgrund av dessa mycket väsentliga fördelar skulle

det vara ytterst beklagligt om typgodkännandet komme att av myndigheter­

na användas som ännu ett selektivt medel att länka byggenskapen in på

vägar som ingen idag vet vart de leder. Komplikationer kan sålunda tänkas

65

uppstå vid själva prövningen av ärenden om typgodkännande. Det framstår

onekligen som otillfredsställande, om en myndighets »serviceverksamhet»,

därtill i princip avgiftsbelagd, bedrivs i sådana former att en ansökan om

typgodkännande på grunder, som för sökanden ofta måste te sig tämligen

skönsmässiga, bordläggs i avvaktan på att utredning först företages med

anledning av en annan, senare inkommen, ansökan som av myndigheten

bedömts som mera intressant.

SBEF, Svenska bijggnadsindustriförbundet och VVS-tekniska föreningen

avstyrker utredningens förslag med motiveringar av samma slag som

Näringslivets byggnadsdelegation anfört.

Utredningens förslag i fråga om organisationen av typgodkännan­

deverksamheten inom byggnadsområdet tillstyrks av bosladsstyrelsen, bygg­

nadsstyrelsen, socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, medicinalstyrelsen,

centrala sjukvårdsberedningen, skolöverstyrelsen, statens brandinspektion,

Svenska byggnadsarbetareförbundet, SVR in. fl. Flertalet av dessa remiss­

instanser betonar vikten av att, i de fall andra myndigheter är berörda, beslut

i typgodkännandeärenden fattas i samråd med dessa myndigheter, som

också inom sina resp. områden måste svara för granskning av sådana

ärenden. Arbetarskyddsstyrelsen förutsätter att där ett övervägande arbe-

tarskyddsintresse föreligger — såsom beträffande utformningen och säker­

heten hos byggnadsställningar o. d. vid olika slags byggnadsarbeten —

beslutanderätten skall tillkomma styrelsen. Detta synes nödvändigt även

med hänsyn till att styrelsen tillagts rätt att förordna om obligatoriskt typ­

godkännande, medan det godkännande som enligt utredningen skall till­

komma byggnadsstyrelsen grundas på ett frivilligt förfarande. Civilförsvars-

styrelsen anser att beslut vid typgodkännande av utrustning för skyddsrum,

för vilka styrelsen utfärdar tvingande bestämmelser, skall fattas av civil-

försvarsstyrelsen. Lantbruksstyrelsen anser att en typgodkännandeverk­

samhet för lantbruksbyggnader skall förläggas till lantbruksstyrelsen med

hänsyn till att lantbruksbyggnader är en byggnadstyp som starkt skiljer

sig från bostads- och industribyggnader både vad beträffar kvalitetskrav,

funktionskrav och hygieniska krav och att det f. n. inte torde finnas möj­

ligheter att komplettera byggnadsstyrelsen med personal som har tillräck­

lig kompetens för att bedöma lantbruksbyggnader från dessa synpunkter.

Kommerskollegium anser att det inte finns anledning att ändra på nu­

varande system.

Näringslivets byggnadsdelegation förordar följande förfarande vid typ­

godkännande.

Typgodkännandet baseras på byggnadsstadgans bestämmelser i dessas

nuvarande lydelse. Byggnadsstyrelsen meddelar med tillämpning av dessa

bestämmelser slutliga beslut om godkännande. För att möjliggöra att även

de låne- och bidragsgivande myndigheterna skall kunna bli bundna av

besluten, underställer byggnadsstyrelsen före slutligt beslut ärendena dessa

myndigheter i och för självständig och slutlig granskning utifrån de sär­

skilda synpunkter som dessa är satta att företräda — dock endast i den

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 sand. Nr 100

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

66

mån sökanden påkallat en sådan prövning. Vid lånemyndigheternas gransk­

ning skall samma normer tillämpas som gäller för allt annat byggande

med statligt stöd. Byggnadsstyrelsens slutliga beslut skall, i den mån det

innebär att ansökan avslagits, vara motiverat och i första hand ange vilken

myndighets bedömningar som varit avgörande för utgången. Besvär skall

alltid hänföras till detta slutliga beslut. Det sagda innebär, att byggnads­

styrelsen formellt ensam bär hela ansvaret för typgodkännandeverksam­

heten, men reellt, genom att vara bunden vid lånemyndigheternas ställ­

ningstagande, endast för den tekniska bedömningen enligt gällande för­

fattningar. Problemen beträffande samordningen med andra myndigheter

än lånemyndigheterna torde även enligt detta system kunna lösas utan lag­

stiftningsåtgärder.

Kommerskollegium och 1964 års vatten- och avloppsutredning fram­

håller att enbart ändringar i byggnadsstyrelsens instruktion inte kan skapa

erforderligt legalt underlag för byggnadsstyrelsens typgodkännandeverk­

samhet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1067

Informationsverksamhet m. in.

Xuvarande förhållanden

Vid sidan av eller i anslutning till standardiseringsverksamhet och ut­

färdande av byggnadsbestämmelser m. in. ger både myndigheter och enskilda

organisationer teknisk information inom byggnad sområdet.

De s. k. byggtjänstföretagen i Stockholm, Göteborg, Malmö och Umeå

svarar för en väsentlig del av informationen. Företagen registrerar och för­

varar litteratur och dokument om byggvaror. De säljer och distribuerar

publikationer från bl. a. byggnadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, betongkom-

mittén och statens institut för byggnadsforskning. Vidare utges periodiskt

referat och information i aktuella frågor. Kurser och föredrag om nya

forskningsresultat anordnas liksom permanenta och tillfälliga utställningar.

AB Svensk byggtjänst i Stockholm utger Svensk Byggkatalog med be­

skrivningar av byggvaror och deras egenskaper samt med en sammanställ­

ning av standard och byggnadsbestämmelser m. in. Till bolaget är knuten

Nämnden för egenskapsredovisning inom byggfacket (ER-nämnden), vars

uppgift är att ge en saklig redovisning av byggvaror och deras egenskaper

med användande av en enhetlig terminologi och uppställning i syfte att

underlätta konsumenternas val av sådana varor. Nämndens arbete finan­

sieras tills vidare genom anslag från rådet för byggnadsforskning.

En dokumentationscentral för byggnadsbransclien har nyligen bildats

för att ge litteraturservice åt forskare, byggfackmän och byggnadsföretag

samt svara för den centrala svenska dokumentationsverksamheten inom om­

rådet. Centralen övertar AB Svensk byggtjänsts bibliotek och arkiv. Intill

dess centralen kan bli självförsörjande finansieras verksamheten genom

anslag från rådet för byggnadsforskning.

67

Statens institut för byggnadsforskning har hand om den direkta informa­

tionen på forskningsområdet genom dokumentation och publikation av

forskningsresultat.

Byggnadsstyrelsen utger i informationssyfte olika publikationer, bl. a.

den kontinuerligt utkommande Aktuellt från byggnadsstyrelsen. I publi­

kationen sammanställs material rörande tillämpningen av byggnadslagen,

byggnadsstadgan och BABS jämte övrig information utan direkt anknytning

till byggnadsbestämmelser.

Bostadsstyrelsen har också en teknisk informationsverksamhet, i första

hand för småhusbyggandet. Sedan början av 1950-talet utarbetas typrit­

ningar för småhus. Totalt bar ca 10 000 ritningssatser sålts sedan verksam­

heten började. Ritningarna har även i viss omfattning utgjort förebilder

för trähusfabrikanternas hustyper. Verksamhetens betydelse har minskat

på grund av övergången till monteringsfärdiga enfamiljshus. Under budget­

året 1965/66 såldes ca 300 ritningssatser.

Bgggindusirialiscringsutredningen

Utredningen framhåller att behovet av teknisk information inom bygg-

nadsbranschen i stor utsträckning är betingat av att såväl byggherrar som

konsulter, entreprenörer och materialtillverkare är uppdelade på ett stort

antal företag. Enligt utredningens mening torde informationen kunna till­

godoses genom de organisationer och myndigheter som nu bedriver sådan

verksamhet.

Utredningen föreslår statligt finansieringsstöd till AB Svensk byggtjänsts

förlags- och informationsverksamhet, vilken bör skiljas från utställnings-

verksamheten. Därigenom kan upplysningsverksamheten utökas och effek­

tiveras.

Utredningen anför vidare att, om byggnadsstyrelsens tillämpningsbestäm-

melser till byggnadsstadgan kompletteras med exempel på tekniska lös­

ningar in. in., dessa skulle kunna få stort värde som byggnad steknisk in­

formationskälla.

Enligt utredningens mening kan bostadsstyrelsens typritningsverksamhet

avvecklas. Övervägande delen av de småhus som byggs i dag tillkommer i

form av gruppbyggen eller produceras inom småhusindustrin. Utvecklingen

går mot eu ytterligare ökning av denna del. En motsvarande utveckling i frå­

ga om fritidshusbyggandet kan också väntas. Många skäl talar för att det en­

skilda småhusbyggandet i större utsträckning än f. n. kommer att bli av

relativt exklusiv karaktär. Någon anledning att fortsätta med bostadssty­

relsens typritningsverksamhet i nuvarande form finns i så fall inte.

Bostadsstyrelsens typritningsverksamhet har enligt vad utredningen fram­

håller haft en positiv inverkan på småhusindustrins produkter genom att

många företag har använt bostadsstyrelsens typhus som förebild. Utred­

ningen menar att det även i fortsättningen finns behov av att påverka små­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

68

husindustrins planlösningar och hustyper. Antalet planlösningsvarianter

i företagens hussortiment är mycket stort och variationerna endast till eu

del funktionellt betingade.

Även i fråga om flerfamiljshusen anser utredningen att en variantbe­

gränsning är befogad. Trots att huvuddelen av lägenhetsplanerna kan hän­

föras till ett begränsat antal grundtyper brukar mått och detaljer ändras

för varje nytt projekt, som regel utan påtaglig motivering. I ett och samma

projekt kan dock en lägenhetslösning upprepas i stort antal. Bakgrunden

till variationerna torde delvis vara byggherrarnas och projektorernas obe­

nägenhet att använda tidigare utarbetade lösningar.

Genom centralt utarbetade mönsterplaner för vanligen förekommande

plantyper i bostadshus skulle användningen av standardiserade planer och

hus stimuleras och variationerna begränsas. Vid typgodkännande av planer

som utarbetats av byggherrar och producentföretag kan mönsterplanerna

tjäna som jämförelsematerial. Enligt utredningens mening bör en verksam­

het med dylika mönsterplaner startas. Verksamheten bör handhas av bo-

stadsstyrelsen. Planerna kan utarbetas genom att uppdrag ges till konsul­

ter eller till institutet för byggnadsforskning. Vidare kan tävlingar anordnas.

Remissyttrandena

Utredningens förslag att bostadsstyrelsens typritnings-

verksamhet skall avvecklas berörs endast i ett fåtal yttranden. SVR

tillstyrker en avveckling. Bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna i

Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län framhåller att det fort­

farande finns behov av den service som genom typritningsverksamheten ges

till enskilda småhusbyggare.

SBEF och Svenska byggnadsindustriförbundet anser att det inte är

nödvändigt att staten engagerar sig i en verksamhet med utarbetande

av mönsterplaner. SVR ifrågasätter nyttan av mönsterplanerna.

Svenska riksbyggen uttalar att om myndigheterna utarbetar och förhands-

godkänner vissa mönsterplaner byggherrarna blir benägna att använda

dessa i stället för att ta på sig uppgiften att utarbeta egna planer och söka

godkännande av dessa. HSB framhåller att huvudprinciperna i olika bygg­

system måste beaktas vid utarbetande av mönsterplaner för att de skall

få något praktiskt värde. Bostadsstyrelsen ansluter sig till utredningens

förslag och uttalar att verksamheten självfallet bör bedrivas på ett sådant

sätt att den inte förhindrar eller omöjliggör det experimentella utveck­

lingsarbetet på bostadsplaneringens område. Statens institut för byggnads­

forskning framhåller vikten av att mönsterplanerna illustrerar funktions­

kraven, byggda på aktuell forsknings- och utredningsverksamhet, men är

obundna av speciella tekniska lösningar. Mönsterplanerna bör enligt insti­

tutet ses som en av slutprodukterna i en forskningsverksamhet. Centrala

sjukvårdsberedningen anser att utredningens förslag kan tillämpas även

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1067

09

på vårdbyggnadssektorn för delar av vårdbyggnader och i vissa fall för

hela anläggningar.

Några remissinstanser uttalar att utredningens behandling av frågor

rörande byggnadsteknisk upplysningsverksamhet är

ofullständig. Statens institut för byggnadsforskning anser sålunda att ut­

redningen inte tillräckligt har uppmärksammat informationsproblemen.

Institutet anser en väsentlig förstärkning av den allmänna byggnadstekniska

upplysningsverksamheten motiverad.

Utredningens förslag om statligt finansieringsstöd till A B

Svensk byggtjänst för upplysningsverksamheten har inte väckt

några erinringar. Bostadsstgrelsen tillstyrker förslaget. AB Svensk bggg-

tjänsl anser det angeläget att ökade resurser ställs till förfogande för bygg­

nadsteknisk upplysningsverksamhet och anför att en utvidgad sådan verk­

samhet väl kan genomföras inom företagets nuvarande organisationsram.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

Ökade medel för byggnadsforskning

Tidigare och nuvarande förhållanden

Statsmakterna tog år 1942 initiativ till en samordning och systematisering

av byggnadsforskningen i syfte att utnyttja forskningsresurserna rationellt.

Statens kommitté för byggnadsforskning inrättades med huvudsaklig upp­

gift att förvalta och fördela medel som staten anvisade till forskningsverk­

samhet på byggnadsområdet.

1953 års riksdag beslöt (prop. 163, SL3U 13, rskr 306) att en byggnads-

forskningsavgift skulle tas ut av arbetsgivarna i byggnadsbranschen för

att göra en kraftigare samlad insats möjlig. Kommitténs uppgifter flyttades

över på statens nämnd för byggnadsforskning. Uttaget av avgiften knöts

till debiteringen av arbetsgivaravgifterna enligt lagen om försäkring för

olycksfall i arbete. Staten lämnade ett särskilt bidrag i form av anslag på

statsbudgeten. Avgiften och statens bidrag höjdes sedermera genom beslut

av 1958 års riksdag (prop. 75, SL3U 1, rskr 271).

1960 års riksdag (prop. 1, bil. 7, p. 94, SU 5, rskr 5) beslöt om ändringar

i byggnadsforskningens organisation. Ändringarna innebar i huvudsak, att

nämnden för byggnadsforskning uppdelades på ett statens råd för byggnads­

forskning med uppgift att fördela tillgängliga forskningsmedel och ett statens

institut för byggnadsforskning, vilket skulle bedriva egen forskning. Samma

års riksdag (prop. 56, L3U 10, rskr 166) antog en ny förordning angående

byggnadsforskningsavgift (utfärdad den 22 april 1960, nr 77, ändrad senast

1966: 355). Ändringarna var i huvudsak betingade av att yrkesgriippéfingen

och nomenklaturen i yrkesskadeförsäkringens premietariff hade ändrats.

Genom beslut av 1962 års riksdag (prop. 80, L3U 20, rskr 158) höjdes

gränsen för avgiftspliktig lön i samband med motsvarande höjning bé-

70

träffande arbetsgivares avgifter till yrkesskadeförsäkringen. Samtidigt höj­

des avgiftsuttaget från 0,15 till 0,20 % av avgiftsunderlaget. Denna änd­

ring tillsammans med en motsvarande ökning av statens anslag var avsedd

att öka de finansiella resurserna för byggnadsforskningen med 50 %.

Efter beslut av 1964 års riksdag (prop. 1, bil. 13, p. 46, SU 11, rskr 11;

prop. 17, L3U 2, rskr 75) böjdes avgiften från 0,20 till 0,40 % av avgifts­

underlaget. Vidare ökades det statliga bidraget genom en motsvarande höj­

ning av anslaget till byggnadsforskning. Slutligen har 1966 års riksdag

(prop. 113, L-U 47, rskr 270) beslutat att utsträcka avgiftsunderlaget till att

omfatta lönedelar upp till ATP-taket i samband med motsvarande ändring

av avgifterna till yrkesskadeförsäkringen.

Enligt instruktionen den 3 december 1965 (nr 672) för statens råd för

byggnadsforskning har rådet till uppgift att främja forskning och rationa­

lisering inom byggnadsområdet. Det åligger rådet särskilt att fortlöpande

hålla sig underrättat om behovet av sådan forskning och rationalisering,

verka för att forskning och rationalisering i första hand inriktas på särskilt

viktiga uppgifter, lämna bidrag för forsknings- och försöksverksamhet,

fastställa villkor för rätt att åtnjuta bidrag från rådet, övervaka att bidragen

kommer till avsedd användning och dra försorg om att resultaten av den

stödda forskningen offentliggörs på lämpligt sätt. Rådet disponerar medlen

under fonden för byggnadsforskning. Såväl inflytande byggnadsforsknings-

avgifter som det på riksstaten uppförda anslaget tillförs denna fond.

Enligt instruktionen den 3 december 1965 (nr 673) för statens institut för

byggnadsforskning skall institutet bedriva sådan forsknings- och försöks­

verksamhet som är ägnad att främja rationell utveckling av planering, pro­

duktion och förvaltning inom byggnadsområdet. Institutet bör företrädes­

vis inrikta sin verksamhet på sådana problem som är väsentliga för utveck­

lingen inom byggnadsområdet men inte uppmärksammas på annat sätt.

Byggnadsforskning bedrivs, utom vid statens institut för byggnadsforsk­

ning, inom högskolor och universitet, vid specialiserade forskningsinstitut

och av fristående forskare. Resultaten av forskningen dokumenteras i rap­

porter som utges av institutet för byggnadsforskning. Resultaten samman­

fattas också av institutet i lättillgänglig form i informationsblad. Rådet för

byggnadsforskning har även skapat en dokumentationscentral för byggnads-

branschen.

En översikt av byggnadsforskningens ekonomiska utveckling lämnas i

följande tablå (milj. kr.)

Byggnadsforskningsavgift skall enligt de nu gällande bestämmelserna er­

läggas av den som yrkesmässigt bedriver byggnadsverksamhet under sådana

förhållanden, att han är att anse som arbetsgivare enligt lagen om yrkes­

skadeförsäkring, samt av kommun, vilken som arbetsgivare i nämnda lags

mening bedriver byggnadsverksamhet. Staten är befriad från avgift sskyldig-

het (1 §). Avgiften utgår fr. o. m. år 1965 med 0,40 % av den lön, som arbets-

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

Kungl. Maj tis proposition nr 100 år 1967

71

1961/62

1962/63

1963/64

1964/65

1965/66

Fonden för byggnads­

forskning:

Behålln. vid budget­

årets början.........

3,7

3,0

2,5

3,5

6,7

Inkomster.................

4,1

5,1

7,4

11,0

13,5

Utgifter.....................

4,7

5.6

6,4

7,8

11,9

Mottagare av forsk­

ningsbidrag:

Högskolor ocli uni­

versitet ..................

0,96

0,69

0,96

1,19

1,55

Enskilda branscli-

institut, statliga

specialiserade

institutioner.........

0,48

0,50

0,71

0,86

1,49

Stiftelser, kommit­

téer, expertgrup­

per ..........................

0,23

0,65

0,85

1,27

2,39

Statens institut för

byggnadsforsk­

ning1.......................

1,69

2.07

2.30

2,27

3,71

1 Anslag för publicering och annan information oräknat.

givaren utgivit till arbetstagare, för vilken arbetsgivaren skall påföras av­

gift enligt lagen om yrkesskadeförsäkring och vilken vid sådan debitering

är att hänföra till någon av de i riksförsäkringsverkets premietariff under

näringsgrenen byggnadsindustri upptagna undergrupperna husbyggnad

(kodnummer 401) och byggnadshantverk m. m. (kodnummer 403). Vid

beräkning av avgiften skall hänsyn inte tas till arbetstagare med årslön un­

der 300 kr. eller till årslön i vad den överstiger sju och en halv gånger

basbeloppet inom den allmänna försäkringen (2 §).

Det på statsbudgeten uppförda anslaget till byggnadsforskning är avsett

att i stort sett motsvara vad staten skulle ha erlagt i byggnadsforsknings-

avgift om den hade varit avgiftsskyldig.

Riksförsäkringsverket har i kungörelse den 11 november 1960 (nr 628-

närmare preciserat de olika slag av verksamhet, som medför skyldighet att

erlägga avgift.

Debitering och uppbörd regleras av bestämmelser i förordningen den 18

december 1959 (nr 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om

allmän försäkring (omtryck 1962:396).

Frågan om principerna för finansiering av byggnadsforskningen har

behandlats av riksdagen senast åren 1962 och 1964. Bakgrunden var att

praktiska och principiella invändningar mot gällande ordning för finan­

siering genom avgift, grundad på vissa lönesummor inom byggnadsindustrin,

hade framställts i remissyttranden över förslag till avgiftshöjning samt i

motion till riksdagen. Riksdagen uttalade sig emellertid (L3U 1962:20,

1964: 2) för oförändrad finansieringsmetod. Tredje lagutskottet framhöll

dock i sina av riksdagen godkända utlåtanden att ökade medelsanspråk

72

kunde medföra att finansieringen borde omprövas. Bl. a. kunde enligt ut­

skottets mening övervägas att använda den totala omsättningen inom de

avgiftspliktiga företagen som underlag för avgiftsberäkningen i stället för

lönekostnaderna. Utskottet förutsatte år 1964 att vad utskottet anfört skulle

beaktas, när frågan om medelsbehovet ånyo kunde komma att bli föremål

för prövning.

Förslag till höjd byggnadsforskningsavgift

Statens råd för byggnadsforskning hemställer i sin anslagsframställning

för budgetåret 1967/68 att byggnadsforskningsavgiften fr. o. in. den 1 januari

1968 höjs från 0,40 % till 0,60 % av avgiftsunderlaget.

Rådet framhåller att byggnadsinvesteringarna har ökat och erinrar om

att långtidsutredningen har bedömt en fortgående ökning av dessa investe­

ringar som önskvärd. Arbetskraftstillgången beräknas emellertid öka i myc­

ket ringa mån. Investeringsökningen måste därför möjliggöras genom höjd

produktivitet. Byggnadsindustrin kan härvid få verksamt stöd i ett utbyggt

forsknings- och utvecklingsarbete.

Rådet förordar att ökade resurser ges till forskning, som på kort sikt kan

tänkas förbättra produktiviteten eller minska byggnadskostnaderna. Dess­

utom behövs kraftigt vidgad forskning som underlag för planeringen av nya

samhällen i anslutning till stora tätorter. Forskningen måste vidare klar­

lägga förutsättningarna för saneringen av gamla stadskärnor samt kart­

lägga behov av och metoder för att förbättra samhällena och byggnaderna

så att de kan ge ökad komfort och hygien. Slutligen får den grundläggande

forskningen inte eftersättas. Från dessa utgångspunkter lämnar rådet en

rad exempel på aktuella forskningsuppgifter. Exemplen hämtas från sam­

hälls- och byggnadsplanering, grundläggning, transporter, installationer,

industrialiserat byggande, arbetsforskning och underhåll.

För att forskningsverksamheten skall göra största möjliga nytta finner

rådet det nödvändigt att resultaten snabbt blir allmänt tillgängliga i sådan

form att de kan tillämpas i praktiskt byggande. Resultaten av forskning ut­

förd med stöd av medel som rådet har beviljat dokumenteras i rapporter,

som på rådets uppdrag ges ut av statens institut för byggnadsforskning,

och sammanfattas av institutet i informationsblad med stor spridning. För

att underlätta för företagen att samla, ordna och till sina anställda distri­

buera uppgifter om forskningsresultat har rådet dels beslutat skapa en

dokumentationscentral med tillräckliga resurser för att ge branschen effek­

tiv hjälp vid kunskapssökande och dels lämnat stöd åt försöksverksamhet

med kontorsservice för att ordna, komplettera och förnya företagens innehav

av litteratur m. m. Centralen är avsedd att ingå i det planerade dokumenta-

tionsnätet inom teknik och vetenskap. Information om aktuella forsknings­

resultat lämnas vidare genom föredrag och konferenser på flera orter i

landet. Särskilda åtgärder vidtas för att underlätta spridning av de senaste

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

73

forskningsrönen till olika läroanstalter. Rådet betonar att en effektiv och

mångsidig information som den beskrivna drar stora kostnader.

Den årliga ökningen av utgifterna från fonden för byggnadsforskning har

i genomsnitt varit 24 % eller i fast penningvärde ca 20 %. Om utgifterna

skulle fortsätta att öka med 25 % om året skulle de för budgetåret 1969/70

komma att stiga till 29 milj. kr. Den föreslagna höjningen av byggnads-

forskningsavgiften och en proportionell höjning av statsanslaget kan be­

räknas nämnda budgetår tillföra fonden 25 milj. kr.

Kostnaderna för det totala forsknings- och utvecklingsarbetet på bygg-

nadsområdet utgör enligt rådets uppskattning sannolikt föga mer än eu

halv procent av förädlingsvärdet inom branschen. Detta är avsevärt mindre

än vad som i genomsnitt gäller för industrin i övrigt. När byggnadsverksam­

heten nu alltmer industrialiseras är det naturligt att kraven på forsknings-

och utvecklingsarbete måste öka kraftigt och närma sig vad som gäller i

övrig industri.

Rådet anser att det finns goda möjligheter att rekrytera ett ökat antal

forskare motsvarande den föreslagna ökningen av forskningsvolymen. Möj­

lighet till utbyggnad finns vid högskolor och universitet, dels genom större

anslag till institutioner som nu arbetar med byggnadsforskningsmedel, dels

genom anslag till andra institutioner. Även branschforskningsinstitut och

statliga specialiserade institutioner, provningsanstalter in. fl. kan ta sig an

mer byggnadsforskning. Statens institut för byggnadsforskning kan byggas

ut inom områden som inte tillräckligt beaktas på annat håll och där insti­

tutet har speciell sakkunskap. Särskilt gäller detta samhällsplanerings-

forskningen. Speciellt för mera omfattande och långvariga forskningsupp­

gifter har forskargrupper i form av särskilda stiftelser, kommittéer, utred­

ningar, forskningsutskott i förbund och föreningar och helt fristående grup­

per av sakkunniga visat sig lämpliga och tagit på sig en snabbt växande andel

av forskningen.

Med anledning av tredje lagutskottets förut refererade utlåtande 1964:2

har rådet undersökt andra alternativ för att ta ut byggnadsforsknings-

avgift. Rådet har därvid funnit, att ett avgiftsuttag på omsättningen lider

av samma svaghet som den nuvarande metoden att beräkna avgiften på

lönerna, nämligen att inte heller omsättningen är någon rättvis mätare på

i vad mån företag kan tillgodogöra sig forskningens resultat.

Rådet bär undersökt om möjlighet finns att med hjälp av företagens

allmänna självdeklarationer få ett lämpligt underlag för att debitera av­

gifter. Emellertid konstaterar rådet att den deklarerade omsättningen i ett

byggnadsföretag inte alltid är densamma som den reella omsättningen i

byggnadsverksamhet. Vidare har rådet övervägt att låta deklarationen till

den allmänna fastighetstaxeringen utgöra underlag för avgiftsuttaget. Ett

sådant system skulle emellertid innebära den principiella förändringen att

avgiften flyttades över från producenterna till ägarna. Dessutom har rådet

3* — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 100

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

övervägt möjligheterna att knyta avgiften till den allmänna varuskatten

eller till en eventuell mervärdesskatt men funnit att något debiteringsunder-

lag där inte erbjuds.

Rådet har sålunda inte kunnat finna något system som kan anses bättre

än det nuvarande. Visserligen kan de företag som bäst har kunnat tillgodo­

göra sig forskningens resultat få lägre lönekostnad och därmed lägre av­

gifter medan andra, i vilka forskningen i mindre utsträckning kommit till

nytta, belastas med relativt sett högre lönekostnader och motsvarande högre

avgifter. Genom att forskningsresultaten i stor utsträckning inarbetas i nor­

mer, standard osv. kommer de emellertid alla byggnadsföretag till del. Ut­

vecklingen torde dessutom gå mot ett mera industrialiserat byggande, vilket

innebär att forskningsresultaten får ett bredare genomslag i byggnadsverk­

samheten.

En dylik industrialisering av byggandet torde även vara ett allmänt in­

tresse. De påtalade olägenheterna med nuvarande system för att finansiera

byggnadsforskningen kan därför väntas minska på längre sikt. Från de syn­

punkter rådet har att företräda är det för övrigt önskvärt att företagen

på olika sätt stimuleras att effektivt utnyttja forskningsresultaten även om

det får till följd att deras avgifter till byggnadsforskningen minskar.

Rådet anser sålunda att nuvarande system för uttagande av byggnads-

forskningsavgift tills vidare bör behållas.

Remissyttrandena

Förslaget om höjning av byggnadsforskningsavgiften

från 0,40 till 0,60 % av avgiftsunderlaget tillstyrks av bostadsstyrelsen,

byggnadsstyrelsen, statens institut för byggnadsforskning, rektorsämbetena

vid tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska högskola, Lunds

tekniska högskola, byggindustrialiscringsutredningen, Svenska stadsförbun­

det, Svenska riksbyggen, Svenska byggnadsarbetareförbundet och AB Svensk

byggtjänst. Förslaget tillstyrks under vissa förutsättningar även av SBEF

och Svenska byggnadsindustriförbundet. Svenska landstingsförbundet och

SABO förklarar att de inte motsätter sig den föreslagna höjningen. Svenska

kommunförbundet anser att forskningsverksamheten helt bör finansieras

med statsanslag och avstyrker förslaget. Även Näringslivets byggnadsdele-

gation avstyrker förslaget och förordar i stället en allsidig utredning om

byggnadsforskningens finansiering.

I fråga om forskningens inriktning anser sig byggnadsstyrel­

sen kunna vitsorda behovet av forskning inom de områden rådet angivit.

Styrelsen framhåller också behovet av utredningar i samband med en ökad

övergång till central typgodkännandeverksamhet. Rektorsämbetet vid tek­

niska högskolan i Stockholm påpekar, att den grundläggande forskningen

inte kan hänföras till enbart husbyggnadsteknik. Det är därför viktigt att

rådet i fråga om sådan forskning inte är bundet av alltför strikta bestäm­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

75

melser. Byggindustrialiseringsutredningen anför att områdena husbyggnad

och anläggningsverksamhet har fått allt fler beröringspunkter och att en sam­

ordning av forskningen inom dessa områden är önskvärd. Liknande syn­

punkter anförs av statens institut för byggnadsforskning samt rektorsäm­

betena vid tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska högskola.

SBEF och Svenska bgggnadsindustriförbundet delar, liksom Svenska bygg­

nadsarbetareförbundet, rådets uppfattning att ökade resurser bör ges åt

forskning som på kort sikt kan tänkas öka produktiviteten eller minska

byggnadskostnaderna men framhåller vikten av att produktionsforskningen

sker i nära kontakt med de producerande företagen.

Angelägenheten av en snabb och effektiv spridning av information

om uppnådda forskningsresultat understryks i de flesta remissyttrandena.

Byggindustrialiseringsutredningen tar i sitt yttrande upp frågan om viss

garanterad finansiering av verksamheten vid Byggstandardise-

ringen och statens institut för byggnadsforskning. Utredningens maj oritet fin­

ner det emellertid inte f. n. nödvändigt med några åtgärder i sådant syfte. En

reservant i utredningen (herr Bergman) anför, att statsmakterna bör ta

ställning till vilka resurser som skall tilldelas nämnda institutioner. Statens

institut för byggnadsforskning anför att institutets omfattning med ca 120

anställda möjligen skulle motivera en fastare form för finansieringen.

Eftersom erfarenheterna av hittillsvarande anslagstilldelning är goda anser

sig dock institutet inte ha anledning att resa krav på garantier för finan­

sieringen.

1

I fråga om sättet att finansiera byggnadsforskningen

anför riksförsäkringsverket att man vid tillkomsten av det nu tillämpade

systemet bl. a. torde ha utgått från att byggnadsforskningsavgiften utan

nämnvärt merarbete skulle kunna erhållas vid debitering av arbetsgivar­

avgift till yrkesskadeförsäkringen. Gällande regler om byggnadsforsknings-

avgift komplicerar dock debiteringen av arbetsgivaravgift och medför ett inte

oväsentligt merarbete. Trots detta merarbete har det inte varit möjligt alt

åstadkomma en effektiv kontroll av att byggnadsforskningsavgiften debite­

ras strikt efter gällande grunder. Verket kan därför inte helt dela rådets

uppfattning, att det nuvarande systemet fungerar smidigt och bra.

Ett förverkligande av yrlcesskadeutredningens föreliggande förslag i finan­

sieringsfrågan skulle enligt vad verket framhåller i och för sig onödiggöra en

fortsatt uppdelning av arbetsgivarnas verksamhet på näringsgrenar. Därmed

skulle den väsentliga grunden för nuvarande system ryckas undan. Riksför­

säkringsverket förordar därför att frågan om uttagande av byggnadsforsk-

ningsavgift omprövas. Verket framhåller vidare att frågan kan komma att bli

föremål för ytterligare prövning i samband med pågående översyn av allmän­

na skatteberedningens förslag i vad det avser indirekta skatter och socialför­

säkringsavgifter. Slutligen ifrågasätter verket, om inte tredje lagutskottets

konstaterande 11964: 2), att den nytta byggnadsforskningen medför i första

76

hand kommer bostadskonsumenterna till del, närmast borde leda till slutsat­

sen, att det vore rationellare att finansiera denna forskning i sin helhet över

budgeten i stället för att belasta bostadsproduktionen med en specialavgift,

som först genom övervältring faller på konsumenterna. Ett slopande av

det administrativa arbetet med debitering av avgifterna förefaller verket

mot bakgrund av den angivna målsättningen innebära en reell kostnadsbe­

sparing för det allmänna.

Svenska kommunförbundet förordar av likartade skäl att byggnadsforsk-

ningsavgiften avvecklas och ersätts med finansiering över ett statsanslag.

Även SABO ifrågasätter rent principiellt den nuvarande ordningen, som

gör avgiften betänkligt lik en punktskatt. SABO framhåller att planforsk­

ningen bör finansieras med allmänna medel och att materialforskningen i

högre grad än nu bör betalas av byggnadsämnesindustrin.

Näringslivets bgggnadsdelegation erinrar om att delegationen i samband

med avgiftshöjningen år 1964 anförde, att ytterligare höjningar därutöver

inte borde ske förrän frågan särskilt utretts. Rådets undersökning av alter­

nativa avgiftsprinciper går helt vid sidan av delegationens önskemål, varför

kravet på en allsidig utredning vidhålls. Delegationen förordar att den år

1964 inom handelsdepartementet tillsatta industriforskningsutredningen får

sådana tilläggsdirektiv att uppdraget utvidgas till att omfatta även byggnads-

forskningsproblemen. SBEF och Svenska byggnadsindustriförbundet, vilka

som förut nämnts tillstyrkt den föreslagna avgiftshöjningen under vissa för­

utsättningar, har bland dessa upptagit att frågan omprövas, då industri­

forskningsutredningen lämnat sitt betänkande.

Byggindustrialiseringsutredningen anser — i anslutning till vad utred­

ningen anfört om forskningens mål och inriktning och under erinran om

tidigare riksdagsbehandling (prop. 1960: 56, L3U 1960: 10) — att frågan om

utvidgning av avgiftens tillämpningsområde bör prövas på nytt. Enligt sta­

tens institut för byggnadsforskning kan man överväga att vid kommande

ändring av avgiftsuttaget avgiftsbelägga all anläggningsverksamhet. Vid

oförändrat avgiftsuttag skulle inkomsterna till fonden därigenom öka med

3—4 milj. kr. årligen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

Statens stöd till bostadsfinansieringen

Nuvarande förhållanden

Staten främjar bostadsproduktionen genom kreditgivning och subven­

tioner. Kreditstödet har enligt bostadslånekungörelsen den 5 oktober 1962

(nr 537) formen av direkta lån till ny- och ombyggnad av bostadshus.

Fr. o. m. den 1 juli 1966 utgår bostadslån också till mindre ombyggnad av

77

småhus, som förut stöddes med förbättringslån. Lån kan även utgå till

vissa typer av lokaler för annat än bostadsändamål. En förutsättning för

lån är att bostäderna fyller vissa standardkrav i fråga om utrymme, ut­

rustning och yttre miljö samt att produktionskostnaderna är skäliga. Som

förutsättning för lån till nybyggnad och vissa ombyggnader gäller vidare

att det kan antas föreligga ett varaktigt behov av bostäderna och lokalerna.

Vid den statliga långivningen förutsätts att primär- och sekundärlån tas

upp i öppna marknaden. Bostadslånets storlek bestäms så att det utgör en

andel av ett i särskild ordning fastställt låneunderlag. Andelen är 30 % för

kommun eller allmännyttigt företag, 25 % för bostadsrättsförening med kom­

munal insyn, 20 % i fråga om småhus som skall bebos av låntagaren och

15 % i övriga fall. Om särskilda skäl föreligger, kan låneandelen i sistnämnda

fall ökas från 15 till 20 %. Om låntagaren inte kan erhålla primär- och

sekundärlån som uppgår till 70 % av låneunderlaget kan statslånet utökas

(fördjupas) i viss utsträckning. För bostadslån skall normalt ställas in-

teckningssäkerhet, dock inte när låntagaren är kommun eller allmännyttigt

företag för vars lån kommunen gått i borgen. Inteckning skall, allt efter

som låneandelen utgör 30, 25, 20 eller 15 % av låneunderlaget, vara belägen

inom 100, 95, 90 eller 85 % av ett beräknat pantvärde.

Låneunderlaget bestäms i fråga om nybyggnad enligt en av Kungl. Maj :t

fastställd metod som summan av beräknade kostnader för mark, exploate­

ring av marken, grundläggning och byggande. Beräknad byggnadskostnad

multipliceras med orts- och låneunderlagskoefficienter, vilka avser att an­

passa låneunderlagsnivån till kostnadsvariationer mellan olika regioner

och till den allmänna utvecklingen av byggnadskostnaderna. Beräkningen av

pantvärdet grundas på låneunderlaget. I förekommande fall görs tillägg

för sådana lokaler som inte omfattas av låneunderlaget samt med vissa scha­

blontillägg, s. k. läges-, standard- och saneringstillägg. Vid ombyggnad ut­

gör med vissa begränsningar den godkända kostnaden för arbetet låneun­

derlag.

Bostadslån löper med en i princip rörlig ränta, f. n. 4 % till den del lånet

avser bostäder och 5 % i övrigt. Lånet skall återbetalas inom 30 år. Vid om­

byggnad kan kortare amorteringstid fastställas. S. k. rak amortering till-

lämpas, vilket innebär att låntagaren betalar av lånet med lika stora årliga

belopp. På fördjupad lånedel, som överstiger visst belopp, skall ränta er­

läggas efter en räntesats som fastställs av Kungl. Maj :t. Fr. o. m. den 1 juli

1966 är denna ränta 4 %. Egnahemsbyggare kan under vissa förutsättningar

få lånet utbetalat i förskott. Ränta på förskott utgår efter 5 %.

När en statligt belånad fastighet överlåts får den nye ägaren överta lånet

endast om vederlaget godkänns av länsbostadsnämnden. Om lånet inte får

övertas av den nye ägaren skall det sägas upp till omedelbar betalning. I

vissa andra fall äger länsbostadsnämnden säga upp lånet till betalning, t. ex.

om huset upphör att användas som permanent bostad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

I syfte bl. a. att stabilisera kapitalkostnaderna för nyproduktionen utgår

räntebidrag. För ett nybyggt hus motsvarar detta bidrag f. n. skillnaden

mellan å ena sidan gällande lånemarknadsränta och å andra sidan den s. k.

basräntan, som är 4 % på primärlån och 4,5 % på sekundärlån. Bidraget

är lägre för hus byggda under åren 1958—1962 och har upphört att utgå

för hus byggda före år 1958. Räntebidrag kan beviljas även för bostadshus

utan statslån.

Vissa detalj bestämmelser återges i det följande i samband med redo­

görelsen för bostadspolitiska kommitténs förslag.

Närmare 95 % av de bostadslägenheter som årligen tillkommer genom

nybyggnad finansieras med stöd av bostadslån. Långivningen för flerfamiljs­

hus avser till huvudsaklig del nybyggnader. Lån för ombyggnad av småhus

bär under den senaste tioårsperioden beviljats för i genomsnitt 3 000 lägen­

heter per åt.

Bruttoutbetalningarna av bostadslån uppgick under budgetåret 1965/66

till drygt 1,5 miljard kr. Statens kapitalfordran för utlämnade lån uppgick

den 30 juni 1966 till drygt 12 miljarder kr.

: Utgifterna för räntebidrag har varierat genom åren beroende bl. a. på för­

ändringar i lånemarknadsräntan och basräntan. För innevarande budgetår

beräknas utgifterna för räntebidrag uppgå till 435 milj. kr.

Det statliga kreditstödets form

Bostadspolitiska kommittén

Kommittén tar i första hand upp till behandling frågan om formen för

statens kreditstöd.

Efter en översikt av bostadsfinansieringens nuvarande organisation och

en belysning av kommunernas frivilliga insatser i sådant sammanhang re­

dogör kommittén för tidigare utredningar rörande ett kreditgarantisystem

på bostadsområdet. Vidare redovisas i korthet förekommande kreditgaranti-

system i andra länder.

Kommittén finner att den väsentligaste frågan vid en bedömning av för­

utsättningarna för att övergå till kreditgarantier rör eventuella återverk­

ningar på; bostadsbyggandets kreditförsörjning. Av en återblick på för­

hållandena under åren 1955—1964 framgår att bostadsbyggandet under

denna period tagit i anspråk mellan 50 och 55 % av utbudet på kapital­

marknaden. Under samma tid har statens bostadskrediter uppgått till ett

belopp som motsvarar 15 å 20 % av detta utbud. Om statens kreditstöd un­

der denna tid hade haft formen av kreditgarantier i stället för statliga lån,

skulle bostadsbyggandet vid given produktionsvolym och kreditpolitik an­

tingen ha behövt ett relativt sett större utrymme av kapitalmarknaden eller

för sin kreditförsörjning ha varit beroende av upplåningsformer som måste

betraktas som mindre tillfredsställande vid rådande institutionella förhål­

79

landen på kreditmarknaden. En omläggning av de kredit- och finanspolitiska

åtgärderna hade därvid blivit behövlig. Eftersom dessa åtgärder i övervä­

gande grad verkar generellt anser kommittén det sannolikt att risker skulle

ha förelegat för ett mindre bostadsbyggande än som faktiskt kom till stånd.

Statens långivning har i betydande utsträckning finansierats genom över­

skott på budgeten. Genom den direkta långivningen har man tryggat eu

marginell kredittillförsel till bostadsbyggandet vilken inte utan särskilda

åtgärder hade kunnat åstadkommas, om dessa överskott i stället hade kom­

mit den allmänna kapitalmarknaden till godo. Kommittén pekar särskilt

på de möjligheter att komma till rätta med lokala och temporära kredit­

svårigheter, särskilt för egnahemsbyggande!, som följer av bestämmelserna

om fördjupning och förskottsutbetalning av statliga bostadslån.

Kommittén framhåller att kapitalmarknadens resurser framgent kan vän­

tas öka inte minst till följd av AP-fondernas fortsatta tillväxt. Samtidigt är

ökade anspråk att vänta från staten, kommunerna och industrin. Konkur­

rensen om tillgängligt kapital kommer även i fortsättningen att bli stark. I

ett sådant perspektiv anser kommittén att direkt statlig långivning är ett

väsentligt bättre stöd för bostadsbyggandet än kreditgarantier. En övergång

till kreditgarantier befaras medföra risker för en försämring av bostadsbyg­

gandets kreditförsörjning och bör därför enligt utredningen inte komma

till stånd.

Även om riskerna för en försämring av bostadsbyggandets kreditförsörj­

ning utgör ett skäl mot övergång till ett kreditgarantisystem, finner kom­

mittén likväl anledning att överväga utformningen av ett sådant system

och mot bakgrund därav pröva bärigheten av de argument som anförts för

kreditgarantier. Kommittén redogör för den tänkbara utformningen av dels

ett individuellt och dels ett kollektivt kreditgarantisystem.

I det individuella systemet behandlas en ansökan om kreditgaranti på

samma sätt som en låneansökan i nuvarande system ända fram till utbetal­

nings- och förvaltningsstadiet, där den avgörande skillnaden inträder. Ut­

betalningen och förvaltningen ankommer i ett kreditgarantisystem på mark­

nadens kreditgivare och några kontakter mellan dessa och garantiorganet

krävs inte i de fall där lånet löper normalt. Vid alla åtgärder eller händel­

ser, som ändrar förutsättningarna för garantin, krävs emellertid medgivande

av det statliga garantiorganet till åtgärden eller ett beslut rörande garan­

tins fortsatta bestånd och innebörd.

Låntagaren skulle i ett sådant system kunna nå den fördelen att hela

lians lånebehov kunde täckas av en enda kreditgivare. Kommittén anser

det emellertid synnerligen ovisst om en sådan integration av kreditgivning-

en skulle komma till stånd. Värdet av en sådan samordning bör heller inte

överdrivas eftersom en viss samordning sker redan nu genom att förmed­

lingsorganen medverkar till finansieringens ordnande. Mot den nämnda för­

delen måste också vägas de i vissa fall ökade svårigheterna att finna en

kreditgivare som är beredd att lämna erforderliga lån. För kreditinstituten

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

80

skulle arbetet öka till följd av större ansvar för panten och tätare kontakter

i pantvårdsärenden med garantiorganet. 1 de statliga organen skulle en av­

lastning åstadkommas i fråga om kamerala och förvaltande uppgifter. Den­

na verksamhet är starkt centraliserad och mekaniserad och kommittén an­

ser att de möjliga besparingarna här är jämförelsevis begränsade. Åtskilliga

kamerala verksamheter kommer att finnas kvar även i ett kreditgaranti­

system och den utestående lånestoeken avvecklas först efter relativt lång tid.

Även kommunernas uppgifter blir kvar. Dessa omständigheter leder kom­

mittén till slutsatsen att ett individuellt kreditgarantisystem inte är en för­

delaktigare form för statens kreditstöd till bostäder än den nuvarande di­

rekta långivningen.

1 ett kollektivt kreditgarantisystem bortfaller förfarandet med individuella

ansökningar hos ett statligt organ. Garantin gäller generellt under förutsätt­

ningar som anges i författning. På grundval härav prövar kreditgivaren själv­

ständigt lånefrågan enligt vissa värderingsgrunder. För att man skall få

garantier för att denna prövning sker på bankmässiga grunder förutsätts

att kreditgivaren inom ramen för garantin har ett visst ekonomiskt ansvar

genom en självrisk, som kan utformas antingen som en förstahandsrisk

(horisontell självrisk) eller som cn proportionell (vertikal) självrisk.

Låntagaren besparas således i ett kollektivt kreditgarantisystem ett an-

sökningsförfarande. Mot denna lättnad står att systemet bl. a. till följd av

det förutsatta medansvaret hos kreditgivaren för högbelåningen måste leda

till ökade kreditsvårigheter i fall där kreditvärdet inte är fullgott och vidare

till högre lånekostnader än vid en direkt statlig långivning eller vid indivi­

duellt kreditgarantisystem. Inte minst självrisken kommer för kreditgivarna

att medföra väsentligt ökat arbete med omsorgen om panten och ett utvidgat

samråd med statliga och kommunala organ.

Den väsentligaste förändringen vid övergång till ett kollektivt kredit­

garantisystem inträder emellertid enligt vad kommittén betonar för de

statliga och kommunala bostadspolitiska organen. Den rutinmässiga ären­

debehandlingen upphör och dessa organs befattning med bostadshus som

finansieras med garantilån blir begränsad till sådana fall, där förutsättning­

arna för statens ansvarsåtaganden förändras i något avseende. Den avlast­

ning av den statliga och kommunala förvaltningen som härigenom skulle

åstadkommas har varit ett huvudmotiv för de förslag om kollektivt kredit­

garantisystem som har förts fram i debatten. Kommittén anser emellertid

att bortfallet av statliga och kommunala organs befattning med enskilda

bostadsärenden inte i första hand bör bedömas ur denna synvinkel. Det är

väsentligare att samhället genom en sådan avveckling skulle förlora ett

mycket betydelsefullt medel att leda bostadsbyggandets utveckling. Kom­

mittén uttalar alt en avveckling av det direkta inflytande över enskilda bo­

stadsärenden som statliga och kommunala organ nu har skulle vara till

avbräck för samhällets strävanden att förbättra bostadsförhållandena och

att den därför inte bör äga rum.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

81

I anslutning till vissa förslag av Svenska sparbanksföreningen förordar

kommittén emellertid vissa förenklingar av låneförfarandct inom ramen

för nuvarande system. Bl. a. bör man enligt kommitténs förslag pröva

möjligheterna att säkerställa de olika lånen med en enda inteckning och att

törenkla förfarandet vid betalning av räntor och amorteringar på de stat­

liga lånen.

Kommittén tar även upp frågan om statlig totalfinansiering av bostadshus

och konstaterar att en sådan finansieringsordning skulle kunna införas

utan nämnvärd ökning av den statliga och kommunala förvaltningen.

Åtgärden skulle enligt kommittén medföra att kreditför sörj ningen för bo­

stadsbyggandet blev väsentligt rationellare än nu. En sådan utvidgning av-

statens kreditstöd skulle kunna ske antingen genom att bostadsstyrelsens

långivning utsträcks generellt eller genom inrättande av en särskild statlig

bostadsbank. Skillnaden ligger i huvudsak i sättet för medelsanskaffningen.

I förra fallet skulle medlen anvisas på statsbudgeten, i det senare skulle

de lånas upp direkt på obligationsmarknaden.

Kommittén framhåller att en övergång till statlig långivning av denna om-

lattning skulle få vittgående följder för marknadens kreditgivare, kredit­

politiken och den ekonomiska politiken i stort. Med hänsyn härtill anser

kommittén sig inte kunna förorda statlig totalfinansiering utan att frågan

härom prövats i ett vidare sammanhang.

Kommittén understryker vådan av de kreditsvårigheter som genom

åren med varierande styrka har drabbat b o s t a d s by g g a n d e t och hindrat

en rationell produktionsplanering. Enligt kommittén har de kredit- och

bostadspolitiska organen ett gemensamt ansvar för åtgärder som är avsedda

att trygga kredittillförseln till det bostadsbyggande som statsmakterna

beslutar. Kommittén föreslår att gällande bestämmelser om fördjupning och

förskottsutbetalning av statliga lån ges en sådan innebörd att de bostads­

politiska organen kan medverka till att undanröja kreditsvårigheterna.

Kraven på ränta och återbetalning bör därvid motsvara den öppna mark­

nadens villkor.

Två reservanter i kommittén (herrar Olofgörs och Turesson) uttalar sig

i princip till förmån för ett kollektivt kreditgarantisystem och anför att

frågan härom bör tas upp till prövning när tecken på balans märks på

bostadsmarknaden.

Remissyttrandena

Det övervägande antalet remissinstanser avstyrker i likhet med kom­

mittén en övergång från direkta lån till statliga kreditgarantier.

Bostadsstyrelscn anser att inget av de kreditgarantisystem kommittén be­

handlat kan fungera tillfredsställande utan kompletterande statlig långiv­

ning. Bankinspektionen framhåller att den tidigare ställt sig ganska positiv

till ett kreditgarantisystem med hänsyn främst till den förenkling i ad­

ministrativt hänseende som ett sådant väntas medföra. Inspektionen säger

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

82

sig emellertid nu ha ändrat uppfattning. Det kan sålunda på goda grunder

betvivlas att ett kreditgarantisystem skulle möjliggöra den genomgripande

förenkling man på sina håll har tänkt sig. Lantbruksstyrelsen uttalar att

garantisystemet fungerar smidigt på jordbrukets område men att det ofta

varit stora svårigheter — temporärt och lokalt — att få lån från bankerna.

Kreditgarantier på bostadsområdet befaras leda till att kreditförsörjningen

för jordbrukare skulle bli allt sämre. Styrelsen anser det därför välgrundat

att bostadsbyggandet även framgent försörjs med statliga lån i nuvarande

omfattning. Byggindustrialiseringsutredningen anför att ett kreditgaranti-

system inte syftar till någon koncentration med begränsning av antalet

kreditgivande företag och att förenklingen för låntagaren genom ett sådant

system därför skulle bli obetydlig. Kreditmarknadens stora splittring och

den otillräckliga utlåningskapaciteten kan inte avhjälpas med statlig kredit­

garanti.

Riksgäldsfullmäktige anser i likhet med kommittén att det f. n. inte

finns förutsättningar att införa statliga kreditgarantier på bostadsområdet.

Tanken att införa kreditgarantier för bostadslån kan dock åter aktualiseras

i ett ändrat kreditmarknadsläge. Riksbanksfullmäktige framhåller att

man mot eventuella fördelar i administrationen av ett kreditgarantisystem

måste väga risken för större svårighe ter för bostadsbyggandets kredit för­

sörj ning. Den ändring av kreditinstitutens placeringsinriktning som skulle

bli en följd av de ökade anspråken från bostadssektorn vid kreditgarantier,

kan enligt fullmäktige inte genomföras utan anpassningsproblem och bör

inte framtvingas utan att det kan visas att påtagliga fördelar står att vinna.

Fullmäktige påpekar vidare att erfarenheterna från statliga lånegarantier

på andra områden tyder på att placerarna inte utan vidare accepterar en

ränta på lånen som motsvarar statslåneräntan eller primärlåneräntan.

Kommitténs slutsats att direkt statlig långivning är ett effektivare stöd

till den beslutade bostadsproduktionen än en statlig kreditgaranti torde

knappast kunna bestridas, anför styrelserna för Konungariket Sveriges

stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan. Ett system med

kreditgarantier skulle otvivelaktigt minska möjligheterna att genomföra en

till sin storlek på förhand bestämd bostadsproduktion. Iuvesteringarna i

bostäder skulle få konkurrera med andra investeringsbehov och någon

nämnvärd prioritering till förmån för bostadsbyggande skulle inte kunna

genomföras, framhåller styrelserna. Svenska stadsförbundet understryker

de risker som en övergång till kollektivt kreditgarantisystem skulle medföra

för minskad kommunal aktivitet vid genomförande av det bostadspolitiska

programmet och för en försvagning av kommunernas möjligheter att främja

en rationell samhällsutbyggnad.

Enligt Svenska kommunförbundet torde det dröja avsevärd tid innan

godtagbara förutsättningar kan väntas föreligga för att åstadkomma admi­

nistrativa förenklingar genom att införa ett kreditgarantisystem. Hyres­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

83

gästernas riksförbund anser att kommittén har anfört övertygande argu­

ment mot övergång till kreditgarantier och framhåller att en sådan övergång

skulle medföra att andra motiv än konsumentbehovet skulle träda i för­

grunden som bestämmande faktor för bostadsbyggandets omfattning och

fördelning.

Svenska riksbyggen ger uttryck för den meningen att en övergång till

kreditgarantier skulle innebära att samhället avhände sig den direkta

möjligheten att uppnå de bostadspolitiska mål som uppställts. Konkurren­

sen om lånemedel skulle medföra stora svårigheter för bostadsbyggandets

del. Den förenkling i de administrativa rutinerna som ett kreditgaranti­

system skulle möjliggöra är inte tillräckligt skäl för en så genomgripande

förändring på bostadsmarknaden som ett sådant system skulle innebära.

Enligt LO måste frågan om kreditstödets form ses mot bakgrund av

bostadspolitikens mål. Den samhälleliga produktionsplaneringen baseras

på strävan att nå dessa mål inom ramen för det realekonomiska utrymmet

och att garantera att bostadsbyggandet får de på detta sätt bestämda

resurserna. Kreditstödet måste ha en form som underlättar planernas

genomförande. LO vill därför starkt understryka att kreditstödet inte bör

ges formen av kreditgarantier.

TCO kan inte finna att de fördelar ett kreditgarantisystem kan erbjuda

väger över vid jämförelse med den nuvarande ordningen. Kreditinstitutens

affärsmässiga värderingar i ett kreditgarantisystem skulle få ökad be­

tydelse för bostadsbyggandets utformning, vilket inte stämmer överens

med den bostadspolitiska målsättningen från mitten av 1940-talet. TCO kan

inte heller finna att kreditgarantier innebär samhällsekonomiska fördelar

framför nuvarande ordning. Folksam anser att formen för samhällets kre­

ditstöd har mindre betydelse. Viktigare är att medborgarna övertygas om

behovet av att de nödvändiga medlen härför ställs till förfogande.

Ett kollektivt kreditgarantisystem förordas av Näringslivets byggnads-

delegation och de huvudmän för delegationen som beretts tillfälle att yttra sig

över betänkandet, dvs. Svenska bankföreningen, Svenska försäkringsbolags

riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund, SBEF, Svenska arbetsgivare­

föreningen och Sveriges industriförbund. Nämnda organisationer har i sina

remissvar på denna punkt i huvudsak hänvisat till byggnadsdelegationens

yttrande.

Som skäl för sitt ställningstagande i denna del framhåller delegationen att

den totala tillgången på krediter för bostadsändamål inte i och för sig är

beroende av bostadsfinansieringssystemets tekniska utformning. I vilken

utsträckning krediter skall kanaliseras till bostadsbyggandet är till övervä­

gande del beroende på målet för den ekonomiska politiken och de ekono­

mi skt-politiska medlens tillämpning från tid till annan. I ett kollektivt

kreditgarantisystem sker bostadsfinansieringen helt över den allmänna

kreditmarknaden. Därvid får kreditpolitiken större räckvidd, vilket fram-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

34

Ivingar bättre samordning mellan statsmakternas mål för bostadsbyggan­

dets storlek resp. den samhällsekonomiska utvecklingen i dess helhet.

Detta system ger enligt delegationen ingen absolut garanti för att ett bo­

stadsbyggande av viss på förhand preciserad storlek skall komma till stånd

från år till år. Sådan garanti ger emellertid inte heller nuvarande system.

Bostadsbyggandets storlek bestäms mera genom reglering av kreditgivning-

en än på grund av medelsramarna för den statliga bostadslångivningen.

Bl. a. mot denna bakgrund framstår det som olämpligt att genom politiska

beslut försöka skapa finansiella garantier för ett bostadsbyggande av viss

årlig storlek. Enligt yttrandet kan man förvänta att en övergång till kollek­

tivt kreditgarantisystem skulle bidra till att återupprätta en funktionsduglig

kreditmarknad. Delegationen framhåller vidare att ett sådant system även

har andra fördelar. Det innebär att belåningen kan grundas på avkast-

ningsvärde samt medför rationalisering av kreditgivningen och förenkling

för de enskilda låntagarna.

Svenska sparbanksföreningen hänvisar till ett förslag som föreningen i

skrivelse till bostadspolitiska kommittén lagt fram rörande finansieringen

av i första hand småhus. Detta förslag går i stort ut på att ersätta det

statliga lånet med en sparbankskredit, som vid behov skulle förstärkas ge­

nom samarbete med Svenska bostadskreditkassan och kommunen.

Flera remissinstanser beklagar att kommittén inte utförligare behandlat

frågan om statlig total finansiering av bostadshus.

Bostadsstyrelsen instämmer i kommitténs uttalande att frågan bör

prövas i ett vidare sammanhang men understryker att denna finansierings­

form ger det enklaste förfarandet och de lägsta förvaltningskostnaderna.

Styrelsen föreslår att i avvaktan på ytterligare utredning en begränsad

försöksverksamhet inleds, varigenom praktiska erfarenheter skulle kunna

vinnas. Länsbostadsnämnden i Uppsala förordar också sådan försöksverk­

samhet och uttalar att denna kan avse en del av de mycket stora flerfamiljs­

husprojekten för vilka den nuvarande kreditorganisationen är särskilt illa

anpassad.

Byggnadsstyrelsen framhåller att nuvarande kreditsystem inte helt till­

godoser de krav som ett industriellt byggande kan ställa och att kredit-

inarknadsorganisationen ej heller fungerar tillfredsställande vid mycket

stora flerfamiljshusprojekt. Styrelsen anser därför skäl tala för att frågan

om totalfinansiering av sådana flerfamiljshuskomplex övervägs.

Statens institut för byggnadsforskning finner att det kreditstöd kom­

mittén har föreslagit fortfarande är i huvudsak anpassat till ett traditionellt

byggnadssätt. De särskilda finansieringsproblem som framträder vid byg­

gande och byggnadstillverkning i långa serier har inte kommit till uttryck i

kommitténs översyn. Bostadsstyrelsen bör ges möjlighet att för finansiering

av sådant byggande pröva mer integrerade låneformer, i vilka de utdragna

Kiingl. Maj.ts proposition nr 100 år 1067

produktionstiderna vid stora projekt inte får medföra ekonomisk belast­

ning för dessa.

Bijggindustrialiseringsutredningen understryker att industrialiserat byg­

gande fordrar stora projekt med flerårig produktionstid. Sådant byggande

ställer i flera avseenden särskilda krav på kreditmarknaden. Lånebeloppen

måste vara avsevärt större än som f. n. är vanligt, kapitaltillgången måste ga­

ranteras för lång tid och kreditkostnaderna hållas på en rimlig nivå. Dessa

kostnader bör p. g. a. kortare byggnadstid per lägenhet och rationell admi­

nistration av krediterna kunna bli lägre än vid traditionellt byggande.

Mot bakgrund av en beskrivning av kreditsystemets funktion anser sig

utredningen kunna konstatera att detta system är föga anpassat till de krav

som ett rationellt byggande ställer. Svårigheter att finansiera stora projekt

medför att byggherrarna delar upp projekt, som från såväl stadsplanesyn­

punkt som produktionsteknisk och ekonomisk synpunkt borde vara en

enhet. Det nuvarande kreditsystemets konstruktion och funktion är således

rationaliseringshämmande, anför utredningen, som finner det angeläget atlt

man snarast möjligt söker få till stånd ett system som främjar eller åt­

minstone inte hindrar rationellt byggande.

Ett nytt kreditsystem anser utredningen böra omfatta det statsstödda

bostadsbyggandets totala kreditbehov. Ett system med statliga kreditgaran­

tier kan inte tillgodose den av utredningen åsyftade rationaliseringen

av kreditgivningen därför att ett sådant system inte omfattar krediterna

under byggnadstiden och inte medför en förenkling i fråga om den

nuvarande uppdelningen på olika lånetyper med olika räntesatser. Inte

heller medför systemet en begränsning av antalet kreditgivande institutioner.

Erfarenheter från andra områden visar enligt utredningens mening att

problemet inte är att få en statlig kreditgaranti utan att finna ett kredit­

institut som är villigt att lämna lån mot garantier. En lämplig form är i

stället totalfinansiering genom statliga enhetslån. Fördelarna härav är inte

endast som bostadspolitiska kommittén har framhållit av administrativ na­

tur utan framför allt att bostadsbyggandet kan bedrivas efter en fast och av

de reala resurserna bestämd produktionsplan. Byggandet kan därigenom

ske i de långa och kontinuerliga serier som industriell produktion kräver.

Vissa frågor bör emellertid, anför utredningen, utredas ytterligare innan

frågan om fullständig övergång till totalfinansiering avgörs. Det gäller bl. a.

följderna av statlig totalfinansiering för hypoteksinstitutioner och spar­

banker samt frågan om anpassning av kreditmarknadens nuvarande regle­

ringssystem. I avvaktan på en sådan översyn bör beslut snarast fattas om

statlig totalfinansiering av bostadsprojekt för vilka förhandsbesked om stat­

liga bostadslån meddelas.

Av övriga remissinstanser som direkt berört denna fråga har flertalet

antingen anslutit sig till kommitténs uttalande att en övergång till statlig

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

85

86

totalfinansiering inte bör ifrågakomma utan ytterligare utredning i ämnet

eller yrkat på sådan utredning. Det gäller bankinspektionen, Svenska stads­

förbundet, Svenska kommunförbundet, Hyresgästernas riksförbund, Svenska

riksbyggen och SABO. LO anser att starka skäl talar för en övergång till

totalfinansiering av såväl byggnadskreditiv som den långfristiga kreditgiv-

ningen. I sammanhanget pekas på det industriella byggandets behov av

jämn och kontinuerlig kreditförsörjning för att kostnadssänkningar skall nås.

1 otalfinansiering ger statsmakterna tillfälle att ta det fulla ansvaret för sina

beslut om bostadsbyggandets omfattning. På grund härav finner LO att det

särskilt bör utredas hur en sådan totalfinansiering lämpligen skall åstad­

kommas.

Riksgälds fullmakt ig e, styrelsen för Konungariket Sveriges stadshypoteks-

kassa och Folksam ställer sig negativa till tanken på totalfinansiering, och

HSB anser att en övergång till statlig totalfinansiering kan medföra olägen­

heter av kreditpolitisk och administrativ art. Riksbanksfullmäktige anser

att kommitténs bedömning av statlig totalfinansiering som en metod att

underlätta bostadsbyggandets kapitalanskaffning innebär en underskattning

av det faktum att vid given finanspolitik pengarna för byggandet måste an­

skaffas genom upplåning i samma utsträckning vare sig detta sker på nu­

varande sätt eller på det sätt som skisserats för ett statligt totalfinansierings­

system. Fullmäktige framhåller att det på goda grunder kan ifrågasättas,

om man lättare skulle kunna skaffa bostadskrediterna genom ett system,

som skulle innebära radikala förändringar av placeringsvanorna på mark­

naden.

Kommitténs uttalande om vikten av att krediter ställs till för­

fogande för det planerade bostadsbyggandet har rönt instämmande av

Hyresgästernas riksförbund, HSB, SABO och TCO. Bostadsstyrelsen fram­

håller att en bättre anpassning av kreditgivningen till bostadsbyggandets

volym och fördelning förutsätter att man vid den ekonomiska planeringen

anger de resurser, såväl reala som finansiella, som på kortare och längre sikt

kan och bör tas i anspråk för bostadssektorn. Svenska stadsförbundet frarn-

lör liknande synpunkter. Riksgäldsfullmäktige uttalar att en första förut­

sättning för en någorlunda friktionsfri bostadsfinansiering är att genom

efterfrågebegränsande åtgärder på andra områden skapa tillräckligt sam­

hällsekonomiskt utrymme för det eftersträvade bostadsbyggandet. Vansk­

ligheterna att garantera ett sådant utrymme talar för att statsmakternas am­

bitioner i fråga om bostadsbyggandet lämpas efter tillgängliga reala resurser

och det kreditutrymme som kan beredas för ändamålet. Även Svenska spar­

banksföreningen uttalar sig i denna riktning.

I anslutning till ett uttalande om bostadsbyggandets kreditförsörjning fäs­

ter SABO uppmärksamheten vid behovet av mer rörelsekapital i de all­

männyttiga bostadsföretagen och fortsätter.

F. n. utgör detta kapital 1 % av det förvaltade fastighetskapitalet. Flera

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

87

faktorer har samverkat till att detta procenttal i dagens läge har blivit för

lågt. Till en viss del har rörelsekapital ibland tagits i anspråk för att i av­

vaktan på en slutlig lösning klara skillnaden mellan faktiska produktions­

kostnader och statligt lån. På längre sikt viktigare är emellertid att bo­

stadsbyggandets utvidgning mot större projekt och kapitalintensivare pro­

duktionsmetoder ökar behovet av rörelsekapital hos de allmännyttiga bo­

stadsföretagen.

TCO understryker att om nuvarande låneformer behålls de myndigheter

och organ som har till uppgift att finansiera bostadsbyggandet måste få så­

dana resurser att de bostadsbyggnadsplaner som är fastställda av regeringen

kan förverkligas.

Bostadsstyrelsen tillstyrker kommitténs förslag om en sådan utvidgning

av möjligheterna till fördjupning och förskott er ing av stat­

liga lån att bostadsmyndigheterna därigenom kan hjälpa till att klara

temporära och lokala kreditsvårigheter för bostadsbyggandet. Även SABO

tillstyrker förslaget. Styrelsen för stadshypotekskassan anför i denna fråga

att, om syftet med förslaget är att fördjupning skall kunna ske utan gräns

nedåt, förfarandet i realiteten skulle öppna möjlighet till total statlig finan­

siering just i sådana lägen, då bostadsbyggandet inte ryms inom ramen för

tillgängliga resurser. Det synes enligt styrelsen inte rimligt att Kungl. Maj :ts

ifrågavarande befogenheter ges så vidsträckt innebörd.

Kommitténs rekommendationer rörande åtgärder för att för­

enkla låneförvaltningen, närmast möjligheten att övergå till en

enda inteckning som säkerhet för samtliga fastighetslån, har berörts av

bostadsstyrelsen och vissa länsbostadsnämnder. Styrelsen upplyser att den

prövar möjligheterna att införa en sådan ordning. Några länsbostadsnämn­

der anser i likhet med kommittén att förenklingar skulle åstadkommas ge­

nom ett sådant förfarande, medan andra ställer sig mera tveksamma i denna

fråga. En länsbostadsnämnd framhåller att förenklingar bör eftersträvas i

fråga om avisering och uppbörd av lånekostnader. Svenska kommunförbun­

det anför att ett led i riktning mot förenklingar inom det nuvarande syste­

mets ram vore att slopa kommunernas medverkan vid uppbörd av räntor

och amorteringar på bostadslånet. Denna fråga bör enligt förbundet kunna

prövas utan att man avvaktar en övergång till annan finansieringsform för

bostadslån.

Ränte- och amorteringsvillkoren

Bostadspolitiska kommittén

Kommittén framhåller att dess huvuduppgift har varit att söka konstruera

ett system för bostadskrediterna som dels ger betingelser för jämnare hyres-

struktur i de hus som tillkommer i framtiden, dels hindrar tillfälliga föränd­

ringar i marknadens räntesatser att slå igenom på bostadskostnaderna. Det

förstnämnda syftet innebär att förutsättningar bör skapas för att ändra

88

kapitalkostnaderna för de belånade husen i takt med prisförändringarna

för nyproduktionen, vilket i sin tur kan leda till att nämnda kostnader i

början sätts lägre än som följer av marknadens villkor men därefter tillåts

stiga successivt. En utgångspunkt för kommittén har vidare varit att ett

nytt finansieringssystem skall kunna införas utan att man därigenom åstad­

kommer ett skarpt brott i hyresutvecklingen.

Kommittén redovisar fyra olika metoder för att tillgodose de angivna

syftena.

Den första är att behålla nuvarande ordning med räntebidrag. Genom

dessa bidrag hålls räntekostnaderna för ett nybyggt hus vid en lägre nivå

än som svarar mot marknadsräntan. Därigenom skapas stabila ränteförut-

sättningar för nyproduktionen av bostäder. Om bidragen för en årgång av

hus minskas i takt med kostnadsutvecklingen i nyproduktionen åstadkom­

mes också en viss utjämningseffekt i fråga om kapitalkostnaderna i de år­

gångar av hus som omfattas av bidragsgivningen. Med olika exempel visar

kommittén hur man skulle kunna konstruera »bidragstrappor» under olika

förutsättningar. Antingen kan man därvid utgå från att den för bidrags-

beräkningen grundläggande räntesatsen, basräntan, skall vara konstant för

varje ny årgång av bostadshus och höjas i takt med husets åldrande. Eller

också kan man förutsätta en successiv höjning av basräntan även för ny­

produktionen. I sådant fall kommer självfallet inom några år hela bidrags­

systemet att vara avvecklat. En anordning av denna typ, säger kommittén,

kan i stort sett endast tjäna syftet att inom ett visst antal år avveckla det

generella stöd till bostadsbyggandet som räntebidragen utgör. Kommittén

framhåller vidare att en bidragstrappa kan konstrueras antingen med på

förhand givna steg, vilket förutsätter ett antagande om den framtida kost­

nadsutvecklingen, eller så att stegen kontinuerligt anpassas till nämnda ut­

veckling.

Som metod att tillgodose de inledningsvis angivna önskemålen finner kom­

mittén systemet med räntebidrag mindre tillfredsställande. Som det hittills

har tillämpats har det effekt endast under begränsad tid. När bidraget upp­

hör uppkommer olika kapitalkostnadsnivåer, betingade av variationer i pro­

duktionskostnaderna. Kortsiktiga ränteförändringar som bidraget har skyd­

dat mot får vidare genomslag i kapitalkostnaderna. Om bidragssystemet till-

lämpas så att det bättre än hittills tillgodoser de nyssnämnda önskemålen

skulle det kunna medföra betydande statsutgifter av subventionskaraktär.

Enligt en andra metod som kommittén har prövat skulle staten liksom i

det första alternativet betala en viss del av räntekostnaderna för nybyggda

hus och fortsätta därmed under ett antal år efter en avtrappad skala. Sta­

tens medverkan skulle dock inte ha formen av bidrag utan lån som återbe­

talas i ökande takt under den senare delen av det reguljära statslånets löptid.

Genom ett sådant system, framhåller kommittén, kan utjämningen av kapi­

talkostnadsnivån i olika årgångar av hus inte endast utsträckas över en

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

89

längre tid än som är möjligt med nuvarande räntebidragssystem utan dess­

utom uppnås utan egentliga subventionsinslag. Uppjusteringen av kapital­

kostnaderna under amorteringstiden förutsätts ske enligt en på förhand be­

stämd plan.

De boende och fastighetsägarna vet därigenom vad de har att räkna med i

fråga om utvecklingen av nämnda kostnader. För att man skall undvika att

systemet leder till uppkomsten av vad kommittén kallar omvänd hyressplitt-

ring, dvs. en situation där kapitalkostnaderna och därmed hyrorna i tidi­

gare byggda hus blir högre än i nybyggda hus, bör staten förbehålla sig rät­

ten att ändra de villkor som fastställs i utgångsläget.

Även om utjämningen av kapitalkostnaderna mellan olika årgångar av

hus inte blir fullständig enligt denna metod anser dock kommittén den vara

att föredra framför nuvarande system.

Den stelhet som kännetecknar det senast beskrivna systemet därigenom

att justeringen av kapitalkostnaderna åstadkommes genom ändringar i en

kalkylerad basräntesats föreligger inte i den tredje metod som kommittén

diskuterar. Innebörden av denna metod är, att låntagarens faktiska kapi­

talutgifter år för år skall anpassas till de beräknade kapitalkostnaderna för

ett nybyggt hus av motsvarande standard. Denna anpassning skall åstad­

kommas genom att de ursprungligen bestämda kapitalkostnaderna multi­

pliceras med ett årligen fastställt tal, som uttrycker hur mycket kapi­

talkostnaderna i tidigare byggda hus bör förändras för att komma i ett

rimligt förhållande till nyproduktionens kostnader. Kommittén kallar

detta tal ett paritetstal. Dess utveckling blir väsentligen beroende på hur

byggnadskostnaderna förändras. Kapitalkostnaderna för ett nybyggt hus

skall fastställas på i princip samma sätt som nu med hjälp av en kal­

kylerad kapitalkostnadsprocent, av kommittén benämnd utgångsannuiteten.

Denna skall tills vidare vara oförändrad för varje ny årgång av hus. Tekniskt

bestäms utgångsannuiteten -— vid given räntenivå och amorteringstid —

av den förväntade utvecklingen av paritetstalet. Om utvecklingen av pari-

tetstalet kan antas medföra en ökning av kapitalutgifterna under amorte­

ringstiden, kan utgångsannuiteten följaktligen sättas lägre än som svarar

mot de kapitalkostnadsvillkor man skulle få om man tillämpar marknadens

räntenivå redan från början av lånets löptid.

Om paritetstalet stiger mera än man antog när utgångsannuiteten fast­

ställdes, blir resultatet att statslånets amorteringstid förkortas. Stiger talet

mindre blir effekten den omvända. Om räntenivån på marknaden kommer att

ligga lägre eller högre än som antagits kan motsvarande effekter uppkom­

ma. I förra fallet förkortas amorteringstiden och i senare fallet förlängs den.

Det kan emellertid antas föreligga ett samband mellan räntenivå och j>ari-

tetstalets utveckling. Om l. ex. räntenivån under amorteringstiden ligger

högre än man antog när utgångsannuiteten bestämdes har man anledning

att räkna med att detta har samband med en sådan ekonomisk utveckling

90

som också framkallat en starkare stegring av paritetstalet än väntat. Dessa

båda avvikelser bär motsatt effekt på återbetalningstidens längd. Resone­

manget gäller omvänt för den händelse räntenivån skulle ligga lägre än

man har förutsatt. De förskjutningar i återbetalningstiden som sådana av-

Aikelser medför kan därför väntas bli utjämnade åtminstone delvis.

Om den årliga justeringen av kapitalkostnaderna genom paritetstalet be­

döms komma att leda till att statslånets amorteringstid blir avsevärt kor­

tare eller längre än man förutsatt bör detta kunna motverkas genom att

man ändrar utgångsannuiteten. I syfte att bevara betingelserna för hyres-

paritet bör ändringen i så fall genomföras beträffande samtliga inom syste­

met finansierade årgångar av hus.

Metoden kan tillämpas både vid statlig totalfinansiering och vid blandad

finansiering där statens lån kompletterar krediter från öppna marknaden.

I senare fallet tillämpas metoden så att staten på det angivna sättet bestäm­

mer vad låntagaren totalt skall betala varje år. Från detta belopp räknas i

första hand av vad han skall betala på bottenlånen och återstoden tillgodo-

förs statslånet.

Denna metod förordas av kommittén.

Kommittén behandlar också en fjärde metod att tillgodose de ställda

önskemålen, en indexreglerad bostadslångivning. Därvid erinras om de ut­

redningar i denna fråga som redovisats i värdesäkringskommitténs i början

av år 1964 avlämnade betänkande Indexlån (SOU 1964: 1 och 2). Index­

reglering av lån innebär för en låntagare att hans skuld och därmed hans

lånekostnader anpassas till en index som anger förändringar i den allmänna

prisnivån. Detta betyder att hans skyldigheter mot långivaren behåller sin

ursprungliga realelconomiska innebörd. Vid förväntningar om prisstegring

kan därvid räntan (realräntan) i utgångsläget sättas lägre än för ett lån

med konventionella (nominella) villkor. Utnyttjad vid bostadsfinansieringen

skulle indexregleringen innebära en kontinuerlig anpassning av kapitalkost­

naderna i redan byggda hus till motsvarande kostnader i nybyggda hus.

Kommittén har även föranstaltat om en särskild utredning rörande index­

lån som bostadslån, vilken fogats som bilaga till betänkandet. Kommittén

har emellertid inte ansett sig kunna förorda denna lånetyp för att nå den

eftersträvade utjämningen av kapitalkostnaderna. Som skäl härför anför

kommittén den avvaktande och i åtskilliga fall rent negativa attityd som

framkom vid remissbehandlingen av värdesäkringskommitténs betänkande.

Kommittén förordar således den i det föregående som den tredje beteck­

nade metoden. Den nominella räntan på statslånet bör därvid — för att inte

innehålla något subventionsmoment — enligt kommittén motsvara statens

självkostnader för dess upplåning och bestämmas enligt den s. k. normal­

räntan, med möjlighet dock till jämkning nedåt i tider då den aktuella ränte­

nivån på marknaden är lägre.

Det av kommittén föreslagna finansieringssystemet inrymmer enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

91

kommittén inga sådana subventionsmoment som motiverar hyreskontroll.

A andra sidan bör — säger kommittén — garantier skapas för att den för­

mån som systemet ger i form av lägre kapitalkostnader i början av lånetiden

kommer de boende till godo. I vilken ordning detta skall ske anses emellertid

böra prövas i samband med behandlingen av hyreslagstiftningssakkunnigas

förslag.

Med hänsyn till att lånen inte kommer att inrymma subventioner före­

slår kommittén att nuvarande kontroll av köpeskillingens skälighet vid över­

låtelse av statligt belånat hus slopas.

I fråga om utgångsannuitetens storlek i samband med att det nya systemet

införs erinrar kommittén om statsmakternas flera gånger gjorda uttalan­

den, att förändringar i nyproduktionens finansieringsbetingelser bör ske

med stor försiktighet. Den nuvarande nivån för kapitalkostnaderna -— gi­

ven genom statsmakternas beslut om höjningen av basräntan från 3 till

4 % — bör därför enligt kommittén vara en utgångspunkt vid fastställande

av utgångsannuiteten. Inom kommittén har enighet inte nåtts om hur stor

denna bör vara. Kommittén föreslår att statsmakterna, när beslut om syste­

mets införande fattas, fastställer annuiteten utifrån då rådande hvrespoli-

tiska förutsättningar.

De paritetstal med vilkas hjälp den årliga regleringen av kapitalkostna­

derna skall bestämmas bör enligt kommittén fastställas av Kungl. Maj :t

efter förslag av bostadsstyrelsen. Grunder för beräkningen förutsätts vara

byggnadskostnadsindex med beaktande av rationaliseringsvinster och hu­

sens värdeminskning genom åldrande. Till bostadsstyrelsen bör enligt för­

slaget knytas en nämnd med representanter för fastighetsägare, hyresgäster,

bostadskooperativa riksorganisationer, de allmännyttiga företagen och öv­

riga byggherreorganisationer. Styrelsen bör höra nämnden innan den av­

ger förslag till paritetstal.

Om den ränta som utgångsannuiteten baseras på ligger väsentligt under

lånemarknadsräntan resp. den statslåneränta som låntagaren nominellt skall

debiteras, kan den situationen uppkomma att amorteringen på statslånet

till en början blir negativ, vilket innebär att statens lånefordran ökar. Kom­

mittén föreslår att den ökade lånefordran som uppkommer i sådana fall

säkerställs genom en särskild inteckning på belopp motsvarande 10 % av

löneunderlaget och placerad inom 110 % av pantvärdet.

Den avdragsrätt i skattesammanhang, som låntagare åtnjuter för ränte­

kostnader, leder enligt kommittén till att räntekostnader som i det nya

finansieringssystemet inte betalas utan läggs till den tidigare skulden måste

vara avdragsgilla antingen vid kapitaliseringstillfället eller när de så små­

ningom amorteras.

En övergång till det nya finansieringssystemet påkallar översyn av gäl­

lande regler för att bestämma den i hyreskalkylen ingående posten till er­

sättning för underhålls- och reparationskostnader. Kommittén redovisar

92

också vissa synpunkter på frågan om rätt till skattefria fondavsättningar

för angivet ändamål och en metod härför med mönster från gällande regler

om avsättning till skogskonto.

Kommittén framhåller att den föreslagna finansieringsordningen också

aktualiserar frågan om de räntebidrag enligt nuvarande regler som utgår

när den nya ordningen börjar tillämpas. Kommittén anser att dessa bidrag

då bör minskas trappstegsvis på ett sätt som svarar mot böjningen av ka­

pitalkostnaderna i det nya systemet och förenas med återbetalningsskyldig-

het i den takt som motiveras av den framtida utvecklingen av dessa kostna­

der.

En omfördelning av kapitalkostnaderna enligt den föreslagna metoden bör

enligt kommittén tillämpas endast beträffande bostäder. Om lån beviljas

även för lokaler bör lånet i denna del förräntas enligt nominell räntesats och

återbetalas genom rak amortering. Då fråga är om bostadshus på jordbruks­

fastighet bör låntagaren ha frihet att välja mellan kapitalkostnadsomfördel-

ning och den för lokaler föreslagna ordningen.

De av kommittén föreslagna reglerna föreslås träda i kraft för (prelimi­

nära) beslut som meddelas efter den 1 januari 1968.

Mot kommitténs förslag har ledamöterna Olofgörs och Turesson reserve­

rat sig med instämmande av experten Petzäll. Reservanterna anser att meto­

den med en förhandsbestämd avtrappning av de nuvarande räntebidragen

är att föredra framför den av kommittén föreslagna kapitalkostnadsomför-

delningen. En avtrappning av räntebidragen anses sålunda bättre ägnad att

motverka stegring i byggnadskostnaderna och att tillgodose behovet av ökat

kapital. I reservationen framhålls också att den nuvarande metoden med

direkta lån snarast bör omprövas i syfte att motverka kostnadsuppgången.

Så snart tecken till balans på bostadsmarknaden förmärks bör därför frågan

om kreditstödets form tas upp till ny prövning. I en sådan situation

kommer enligt reservanternas mening ett kollektivt kreditgarantisystem att

erbjuda den bästa lösningen.

I ett särskilt yttrande av experten Petzäll anförs synpunkter som i flera av­

seenden väsentligt avviker från de slutsatser kommittén bar kommit fram

till.

Remissyttrandena

Den metod för erl äggan.de av ränta och amortering

som kommittén rekommenderat har fått ett blandat mottagande av remiss­

instanserna. Av dem som tillstyrkt förslaget har ett flertal rekommenderat

en ytterligare översyn och bearbetning framför allt i syfte att vinna ökad

klarhet om metodens verkningar i olika hänseenden. Några har förordat att

en sådan översyn kommer till stånd innan finansieringssystemet sätts i

kraft. I vissa remissvar har metoden med kapitaliserade räntebidrag ansetts

vara att föredra framför den av kommittén förordade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

93

Bostadsstyrelsen konstaterar att följderna av det föreslagna systemet är

svåra att överblicka och att det hade varit önskvärt att beskrivningar av me­

toden och dess konsekvenser samt grunderna för kommitténs ställnings­

tagande hade kunnat utvecklas ytterligare. Styrelsen, som bl. a. uppehåller

sig vid systemets följder för prisutvecklingen på småhus och avkastningen

på eget kapital i privatägda hyreshus, framhåller att priserna på statligt

belånade småhus kan komma att öka mindre snabbt än vid en fortsatt till-

lämpning av nuvarande system. Avkastningen på eget kapital i hyreshus

får enligt styrelsen betraktas som förhållandevis god, betraktad över hela

statslånets löptid. Den kan emellertid under vissa förhållanden bli negativ i

början av statslånets löptid men blir å andra sidan i gengäld mycket hög

under den senare delen av denna tid. Styrelsen anser vidare att skillnaderna

mellan den andra och den tredje av de av kommittén diskuterade meto­

derna har överbetonats. Styrelsen förordar emellertid den av kommittén

föreslagna metoden.

Övervägande antalet länsbostadsnämnder har tillstyrkt kommitténs förslag

till nytt finansieringssystem men en del har varit tveksamma rörande syste­

mets verkningar i olika hänseenden. Systemet är komplicerat och svår­

förståeligt för låntagarna framhålls det i några yttranden. I andra är

det farhågor beträffande skuldutvecklingen och konsekvenserna för spa­

rande, fastighetsvärden och fastighetsmarknaden som motiverar tveksam­

heten. Vissa nämnder befarar också att systemet blir administrativt be­

tungande och svårhanterligt för praktiskt bruk.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller — utan att ta ställning till den tek­

niska utformningen — att den föreslagna finansieringsordningen och dess

hyresutjämnande effekt synes ägnad att underlätta arbetskraftens rörlighet.

Bankinspektionen finner det föreslagna systemet komplicerat och svår­

överskådligt. Inspektionen anför bl. a.

Beräkningen inkluderar flera av den framtida utvecklingen beroende

ovissa faktorer såsom räntenivå, byggkostnader, varje års hyra in. in. Osäker­

heten om vad finansieringssystemet kommer att innebära för en fastighets

framtida räntabilitet torde därför bli mycket stor. Eftersläpningen under de

första 10 å 15 åren av ränta och amortering innebär krav på att man under

ett senare skede betalar högre ränta och amortering. Svårigheter kan då upp­

stå under det senare skedet, om förutsättningar ej finns för den hyreshöj­

ning som skall möjliggöra de ökade prestationerna från fastighetsägarens

sida. Detta innebär risk för att förvaltningen av fastighet under det senare

skedet blir förlustbringande. Om fastigheten ägs av enskild, kan den fastig­

heten åvilande »skulden» medföra att ägaren vid försäljning ej kan återfå

sitt kapital. Dessa omständigheter kommer säkerligen att i negativ riktning

påverka intresset för privat kapitalplacering i hyreshus och bostadsrätts-

lägenheter. I stället kommer behovet av insatser från statens och de sam­

hällsägda företagens sida att öka. Man får därför räkna med ökade statsut­

gifter för bostadslångivningen som följd av det föreslagna systemet. Visser­

ligen löser detta system en del av de problem som anges i kommitténs direk­

94

tiv, men bankinspektionen har på grund av det anförda ej blivit övertygad

om att förslaget är lämpligt att läggas till grund för lagstiftning.

Bankinspektionen menar att, om man anser tiden mogen för att slopa di­

rekta och generellt verkande subventioner, den av kommittén diskuterade

andra metoden med kapitaliserade räntebidrag synes vara att föredraga.

Konjunkturinstitutet avvisar i likhet med kommittén och av samma skäl

de båda första av kommittén diskuterade metoderna. I valet mellan den av

kommittén förordade metoden och en metod med indexreglerat lån ute­

sluter institutet inte att det skulle kunna komma till samma resultat som

kommittén. Institutet finner det dock inte möjligt att träffa ett avgörande

på grundval av de skäl som redovisats av kommittén och hänvisar till bilaga 1

i betänkandet, där starka skäl framförs för den senare av de båda metoderna.

Institutet hänvisar också till sitt starkt positiva remissvar över värdesäk-

ringskommitténs betänkande om indexlån på bostadsområdet. Det framhålls

att kommittén borde ha undersökt i vad mån de invändningar mot index­

lån, som av kommittén åberopats för att avvisa en sådan metod, också gäller

den typ av indexlån som beskrivs i bilaga 1, s. k. paritetsindexlån. Institutet

anser vidare att det vid den av kommittén föreslagna metoden måste finnas

en stark frestelse att, så länge nuvarande bostadsbrist består, sätta utgångs-

annuiteten för högt. Om så sker, kommer bostadslånet att amorteras för

snabbt och detta innebär antingen att paritetsprincipen måste överges eller

att låntagarna tillförs inte avsedda vinster. Intetdera av detta sker om

bostadslånet ges formen av paritetsindexlån. I stället kommer här en varak­

tigt för hög annuitet att innebära en i förhållande till penninglånealterna-

tivet för hög ränta, dvs. en sorts dold skatt, som kommer att diskreditera

systemet.

Riksbanksfullmäktige delar kommitténs uppfattning om nackdelarna med

ett subventionssystem som det nuvarande och tveksamheten inför indexlån

som en lösning på de problem kommittén haft att lösa. De återstående av

kommittén diskuterade metoderna, som innebär en omfördelning av kapital­

kostnaderna över tiden, är emellertid inte heller invändningsfria. De fyller

inte kravet på att reducera kreditstödets belastning av statsbudgeten inom

den tidrymd som är av intresse i den aktuella diskussionen om statsut­

gifternas expansion. Deras effektivitet som medel att motverka hyressplitt-

ringen synes visserligen avgjort större än nuvarande subventionsordnings.

Kostnadsomfördelningen över tiden berör dock endast hus som produceras

efter det nya systemets införande och påverkar inte kostnaderna i äldre fas­

tigheter. Det är alltså inte fråga om en generell lösning av hyresparitets-

problemet. Vidare bör det observeras att den kostnadsreduktion i nybyggda

hus, som är ett grundläggande inslag i de diskuterade systemen, har ett sam­

band med bostadsefterfrågan och balansen på bostadsmarknaden.

Fullmäktige påpekar att en lugn pris- och kostnadsutveckling skulle med

än större effektivitet än nu behandlade kostnadsutjämnande metoder mot­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

95

verka hyressplittring bland i framtiden producerade bostadshus. Kommitténs

förslag har konstruerats med tanke på en fortsatt kostnadsinflation.

Kommitténs förslag reser frågor av statsfinansiell och allmän bostads­

politisk art av sådan omfattning, att det enligt fullmäktiges mening är önsk­

värt att en översyn i ett vidare sammanhang företas innan en omläggning av

det statliga kreditstödet beslutas.

Riksgäldsfullmäktige framhåller att det föreslagna systemet i och för sig

torde vara ägnat att tillfredsställa kraven på ett finansieringssystem med

syfte att möjliggöra en jämnare hyressättning i olika årgångar av hus. Syste­

met innebär ett helt nytt grepp på statens medverkan vid bostadsfinan­

sieringen och det skulle för lång tid bli bestämmande för bostadsbyggandets

finansiering. Emellertid är systemet så komplicerat och svårtolkat till sina

verkningar, att fullmäktige hyser tvekan beträffande dess ändamålsenlighet

vid praktisk tillämpning. Inte minst torde systemet te sig svårgripbart för

den som planerar småhusbyggande. Fullmäktige förordar därför att kommit­

téns förslag inte läggs till grund för slutligt avgörande förrän förslaget ytter­

ligare övervägts och dess konsekvenser i olika hänseenden närmare be­

lysts.

Styrelsen för Konungariket Sveriges stadslujpotekskassa ställer sig tvek­

sam till den av kommittén föreslagna finansieringsformen. Denna metod

kommer att låsa hyressättningen för lång tid, kanske för större delen av

husets livslängd. Det synes inte tillfredsställande att för lång tid binda sig

för ett system utan möjlighet till sådana mera väsentliga justeringar, som

kan påkallas av ändrade förhållanden. En omfördelning av kostnaderna till

nackdel för kommande generationer anses även betänklig ur principiell

synpunkt. Paritetslånen anses också kunna medföra vissa mindre tillfreds­

ställande följder ur risksynpunkt beträffande flerfamiljshus i områden med

vikande bostadsefterfrågan. Det synes inte osannolikt att deras kreditvärde

minskar, när möjligheten till ett friare bostadsval uppkommer. Vid en ökad

valfrihet som kan motses på bostadsområdet är det sannolikt att äldre fler­

familjshus med dåligt bostadsläge blir mindre attraktiva, om inte hyrorna

kan sättas ned till en nivå, där utbud och efterfrågan kan mötas.

Om paritetslånen införs, anför styrelsen vidare, kommer kapitalkostna­

derna för bottenlån att utjämnas under hela den tid lånet löper. En följd

härav blir att det för fastighetsägarna kommer att ställa sig egalt var botten­

lånen placeras och i vilken form dessa tas. Konkurrens mellan kreditgivarna

i fråga om lånevillkor m. m. kommer därigenom att sakna betydelse.

Styrelsen ifrågasätter om inte andra lösningar av problemet vore att före­

dra, exempelvis den av kommittén föreslagna metoden med kapitaliserade

räntebidrag. Ett sådant system anses kunna utformas så att de olägenheter,

som paritetslånen kan befaras medföra, elimineras samtidigt som dess för­

delar kan tillvaratas.

Svenska sparbanksföreningen konstaterar att kapitalkostnaderna inte kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

96

beräknas på förhand vid den föreslagna ordningen utan blir starkt beroende

av kostnadsutvecklingen. Denna ovisshet är mindre tillfredsställande och

föreningen anser för den skull ett system med kapitaliserade räntebidrag

vara att föredra. Denna metod ger visserligen inte någon fullständig paritet

mellan kapitalkostnaderna i olika årgångar av hus. Med hänsyn till att hyres-

strukturen i en fri hyresmarknad i inte obetydlig omfattning påverkas även

av andra faktorer, bruksvärde, läge, kvalitet och miljö, torde det dock vara

överdrivet att söka en fulländad metod för kapitalkostnadsparitet. Fördelen

med den av föreningen förordade metoden anser föreningen vara, att den

kräver mindre administrativt arbete och ger besked om vilka kapitalkost­

nader som kommer att utgå och därmed även om den hyra som skall er­

läggas.

Folksam framhåller den tveksamhet man måste hysa om paritetslånens

effekt i det långa loppet. Innan förslaget genomförs bör det underkastas en

ytterligare noggrann granskning genom en specialutredning, varvid lämp­

ligen uppslaget med kapitaliserade räntebidrag övervägs jämsides.

Svenska stadsförbundet tillstyrker att förslaget genomförs även om det

enligt förbundets mening knappast är möjligt att fullt ut förutse konsekven­

serna. De båda första av kommittén diskuterade metoderna, räntebidrag en­

ligt nuvarande ordning eller kapitaliserade räntebidrag, synes förbundet vara

förenade med vissa olägenheter som inte vidlåder systemet med paritetstal.

Svenska kommunförbundet finner systemet med paritetslån vara den lös­

ning som bäst tillgodoser önskemålet att motverka hyressplittring. Enligt

förbundet motiverar paritetslånets fördelar på längre sikt det ökade admi­

nistrativa arbete som systemets tillämpning kräver vid nuvarande blandade

finansiering. Förbundet framhåller emellertid att systemet skulle vara mera

rationellt vid statlig totalfinansiering som ej kräver ett avräkningsförfa­

rande. Förbundet uppehåller sig också vid det förslag som lagts fram i det

till kommitténs betänkande fogade särskilda yttrandet av experten Petzäll

och som går ut på att behålla nuvarande subventioner under en övergångstid

och jämna ut kapitalkostnaderna genom tidigareläggning av amortering­

arna på bottenlån. Detta förslag får, menar förbundet, helt andra effekter

för hyresnivå och kapitalbildning än kommitténs förslag. Det kommer att

medföra ökad kapitalbildning inom bostadsförvaltningen, vilket av bostads-

konsumenterna torde betraktas som oacceptabelt. Därtill kommer att för­

slaget inte torde kunna genomföras utan kostnader för staten och sannolikt

även för kommunerna.

Hyresgästernas riksförbund framhåller att den nuvarande metoden med

räntebidrag, genom det sätt på vilket dessa bidrag avvecklats, medfört hy­

reshöjningar språngvis, vilka skapat stora svårigheter för bostadskonsumen-

terna. Förbundet noterar därför med tillfredsställelse att kommittén av­

visar denna metod, vars behållande skulle skapa osäkerhet om kostnadsut­

vecklingen i framtiden och därmed leda till en förskjutning av efterfrågan

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

97

från större till mindre lägenheter. Förbundet ansluter sig till kommitténs

förslag om utjämning av kapitalkostnaderna genom ett paritetstal men rik­

tar uppmärksamheten på det osäkerhetsmoment beträffande den framtida

relationen hyra/inkomst som uppstår genom att man så hårt knyter hyrorna

i färdigställda fastigheter till produktionskostnaderna i nyproduktionen.

Att hyrorna i det föreslagna systemet kan komma att påverkas av föränd­

ringar i såväl ränta som produktionskostnader kan leda till att förändring­

arna i hyror trots utjämningen blir så stora att de inte kan begränsas till

att följa reallöneutvecklingen.

RBF ställer sig tveksamt till den föreslagna metoden väsentligen på grund

av den osäkerhet beträffande eu fastighets framtida räntabilitet som den

anses innebära. Förbundet anser att behovet av och förutsättningarna för

en kapitalkostnadsomfördelning borde prövas i samband med liyreskontrol-

lens avveckling.

HSB framhåller att de metodjusteringar som kan bli nödvändiga inom

systemets ram synes kunna medföra hyresförändringar, som ter sig svår­

förståeliga för de boende. Detta är en inte obetydlig svaghet i den förordade

metoden. Dennas värde anser förbundet främst ligga i att kapitalkostnader­

na i utgångsläget kan sättas lägre än som svarar mot marknadens ränte­

villkor.

Svenska riksbyggen vill för sin del inte avvisa det föreslagna systemet

med paritetslån men anser att det bör utredas vidare med avseende på rent

juridiska och fastighetsekonomiska förhållanden. Enligt SABO synes kom­

mittén med den föreslagna metoden ha givit en teoretiskt tillfredsställande

lösning av hyressplittringsproblemet.

LO finner att den av kommittén föreslagna metoden och en metod med

indexlån kan ge likvärdiga förutsättningar att uppnå utjämning av kapital­

kostnaderna i hus byggda vid olika tidpunkter. Från den utgångspunkten

finns det alltså inte skäl att förorda den ena metoden före den andra. Den

av kommittén förordade metoden torde enligt LO behöva kompletteras i

olika avseenden. LO har i tidigare sammanhang framfört som sin uppfatt­

ning att man kan förutse bestående kapitalknapphet med därav följande

press på räntan. Om den bedömningen är riktig och om man i utgångsläget

för den föreslagna metoden bestämmer en för låg annuitet på bostadslånet,

måste amorteringstiderna förlängas eller också får man en högre kapital­

kostnad mot slutet av amorteringstiden än som motsvaras av paritetstalets

utveckling.

De enda metoder som enligt TCO:s uppfattning fyller de krav som måste

ställas på bostadsfinansieringen är en kontinuerlig anpassning av kapital­

kostnaderna i äldre hus till prisutvecklingen för nyproduktionen och index-

reglerade bostadslån. TCO önskar att kommittén genom olika antaganden

om räntan, statslånets andel av kapitalkostnaden, byggkostnadernas utveck­

ling samt amorteringstidens längd hade framställt räkneexempel för att be-

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 100

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

98

lysa utgångsannuitetens storlek. Den föreslagna metoden synes dock på ett

rimligt sätt kunna utjämna kortsiktiga räntefluktuationer och motverka

hyressplittring.

SBEF anser att den föreslagna finansieringsmetoden innebär ett betydan­

de risktagande från fastighetsförvaltningssynpunkt. Det måste te sig utom­

ordentligt vanskligt att investera i en fastighet som under en lång följd av

år inte kan förväntas ge någon avkastning på insatt kapital och där skulden

på fastigheten även efter ett par decennier kan komma att överstiga den

ursprungliga produktionskostnaden med 20—30 %. Det synes föreningen

som om endast samhällsägda företag skulle kunna verka under de före­

slagna finansierings- och räntabilitetsförhållandena. Förslaget skulle på

grund härav kunna leda till en monopolisering, som inte är förenlig med

en funktionsduglig bostadsmarknad. Föreningen avstyrker därför förslaget.

Näringslivets bgggnadsdelegation avvisar bestämt den föreslagna omlägg­

ningen av villkoren för statslånet i syfte att ernå kapitalkostnadsomfördel-

ning över tiden. Beträffande skälen för sitt ståndpunktstagande hänvisar

delegationen till det särskilda yttrande av experten Petzäll, som fogats till

kommitténs betänkande. Delegationen framhåller vidare att den föreslagna

metoden innebär en helt ny form för kreditgivning. I vad mån metoden

kommer att fungera på ett tillfredsställande sätt är omöjligt att bedöma, då

dess lyckosamma praktiska tillämpning är beroende av en rad framtida för­

hållanden, om vilka vetskapen i dag är ringa eller ingen. Delegationen fin­

ner det anmärkningsvärt att kommittén avstått från att redovisa beräk­

ningar rörande kapitalkostnads-, amorterings- och skuldutveckling under

olika alternativ beträffande byggnadskostnadsstegring och ränteutveckling.

Det av kommittén angivna räkneexemplet bygger på en rad ytterst osäkra

förutsättningar. Ändras dessa och ersätts av andra, lika sannolika förutsätt­

ningar kan resultatet bli helt annorlunda, t. ex. att någon amortering på

statslånet över huvud taget inte blir möjlig. Detta kan givetvis förhindras

genom att hela systemet räknas om med eu ny basränta, vilket dock bär

följder i andra avseenden. Delegationen har för att belysa innebörden härav

själv redovisat ett exempel, grundat på vissa antaganden rörande utveckling

av byggnadskostnader, räntenivå och värdeminskning till följd av husens

åldrande. Exemplet ger till resultat att nettoskulden i en fastighet som fi­

nansierats enligt kommitténs förslag efter 30 år skulle uppgå till 133 % av

den ursprungliga produktionskostnaden. Det anförda exemplet visar enligt

delegationens mening att osäkerheten om vad finansieringssystemet kommer

att innebära för den framtida räntabiliteten för en fastighet blir mycket

stor. Farhågor kan hysas för att fastigheternas framtida räntabilitet kan bli

negativ. Delegationen påpekar att en viss omfördelning av kapitalkostnaderna

ändå kan vara motiverad. En sådan kan man emellertid åstadkomma även

inom ramen för ett kollektivt kreditgarantisystem, exempelvis genom att

föreskriva amortering av primärlånen. Genom en lämplig utformning av

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

Kiingl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

99

sådana villkor skulle man kunna erhålla en kostnadsstruktur motsvarande

fast annuitet på hela fastighetskapitalet. Delegationen framhåller dock att

redan en kapitalkostnadskalkyl motsvarande fast annuitet innebär att fas­

tighetens totala förvaltningskostnader stiger inte obetydligt till följd av att

driftkostnaderna ökar ungefär i takt med penningvärdeförsämringen.

I fråga om sättet att bestämma räntesatsen för det statliga

bostadslånet framhåller bostadsstyrelsen att statens normalränta

fastställs budgetårsvis och att paritetstalet är avsett att gälla för kalenderår.

Räntesatsen och paritetstalet skulle alltså komma att fastställas vid olika

tidpunkter. En förenkling skulle nås, anför styrelsen, om statslåneräntan

för varje kalenderår kunde fastställas på grundval av kostnaderna för den

statliga upplåningen under senaste 12-månadsperiod. Härigenom skulle ock­

så statslåneräntan bättre kunna anpassas till marknadsräntorna. Styrelsen

framhåller också att räntan på fördjupad lånedel bör motsvara de regler be­

träffande beräkning av ränta på underliggande lån som kommer att gälla

vid tillänrpningen av metoden för omfördelning av låntagares kapitalkost­

nader över amorteringstiden. Bostadslån som belöper på lokaler bör enligt

styrelsen löpa med en räntesats som med en procentenhet överstiger den för

bostäder gällande. Slutligen anser styrelsen att marknadsmässig ränta inte

bör tillämpas beträffande lån till ombyggnad i fall där låneunderlaget ej

överstiger 20 000 kr. Styrelsen hänvisar till att denna långivning har speciell

syftning i det att den har ersatt förbättringslångivningen. Enligt riksrevi­

sionsverket bör räntan på bostadslånet fastställas efter liknande grunder

som räntan på underliggande lån oavsett om en på sådant sätt uträknad

ränta skulle bli högre eller lägre än statens normalränta. Riksgäldskontoret

anser att räntan på bostadslån bör fastställas för varje år på grundval av

aktuella kostnader för statens upplåning.

I fråga om amorteringstiden framhåller Hyresgästernas riksför­

bund att en förlängning av amorteringstiden från 30 till 40 år för det stat­

liga lånet vid den av kommittén föreslagna ordningen för kapitalkostnader­

nas erläggande skulle öka möjligheterna att hålla hyresutvecklingen anpas­

sad till reallöneutvecklingen, vilket förbundet anser önskvärt.

Kommitténs behandling av frågan om behovet av b yres kontroll

har berörts i några remissyttranden. Bostadsstyrelsen delar kommitténs

uppfattning att förmånen av kapitalkostnadsomfördelningen bör komma de

boende till godo. Styrelsen anser att direkt hyreskonlroll kan avvaras för

hus som har belånats enligt de nya reglerna och är belägna i orter som inte

betecknas som bristorter. För hus belägna i sistnämnda orter bör däremot

fastställas maximerade förstaårshyror. Därefter upphör bostadsmyndig­

heternas befattning med hyressättningen och i stället tillämpas den av hy-

reslagstiftningssakkunniga föreslagna ordningen. I fråga om tidigare byggda

hus, för vilka räntebidrag inte längre utgår, bör hyreskontrollen slopas. I

stället bör den föreslagna nya hyreslagen gälla för dem. Beträffande sådana

100

tidigare byggda hus, som enligt kommittén bör få behålla räntebidrag med

återbetalningsskyldighet, anser styrelsen det ligga nära till hands att de be­

handlas i likhet med övriga redan uppförda hus.

Statens hyresråd anmärker att kommittén inte har anvisat någon metod

för eventuell hyreskontroll med anknytning till långivningen utan hänskju-

tit denna fråga till prövning i samband med behandlingen av hyreslagstift-

ningssakkunnigas förslag. Det nuvarande systemet för fastställande av gene­

rell hyreshöjning är enligt rådet komplicerat och medför behov av omfat­

tande fastighetsomlcostnadsundersökningar. Det bör därför inte behållas.

Svenska riksbyggen finner att även i ett nytt system vissa villkor om anpass-

ning till självkostnadshyror bör knytas till den statliga långivningen i de

orter, där bostadsmarknaden fungerar mindre väl.

Enligt SBEF finns det inga bärande skäl för att ha kvar den speciella hy­

reskontroll som låneorganen utövar. Syftet med denna kan tillgodoses ge­

nom de spärregler som hyreslagstiftningssakkunniga föreslagit. LO under­

stryker att en samordning mellan kreditstöd och liyresbestämmelser måste

genomföras som omöjliggör att enskilda ägare av fastigheter skulle kunna

tillgodogöra sig liyresvinster på statens och hyresgästernas bekostnad.

Förslaget om att slopa nuvarande kontroll av överlåtelse­

värden biträds av bostadsstyrelsen utom beträffande flerfamiljshus be­

lägna på s. k. bristorter. Ett för högt pris kan i sådana fall, om hyrorna är

maximerade, medföra risk för att köparen av huset avstår från nödvändiga

reparationer eller på annat sätt minskar sin service till hyresgästerna. I fråga

om förstagångsöverlåtelse av gruppbyggda hus bör enligt styrelsen den nu­

varande köpeskillingskontrollen kunna ersättas av följande ordning.

Säljaren skall i ansökan om preliminärt beslut ange den köpeskilling han

ämnar åsätta huset. Skäligheten av priset bedöms med ledning av anvis­

ningarna till 6 § bostadslånekungörelsen. I samband med ansökan om slut­

ligt beslut skall köparen uppge det med säljaren överenskomna priset. Om

detta är högre än det preliminärt godtagna skall låneansökningen avslås,

där ej särskilda skäl medför att höjningen kan godtas. Detta innebär dock

i princip ingen skärpning av de nu gällande reglerna.

Till köparens skydd bör säljaren åtaga sig alt garantera köparen hyres­

rätt till huset för det fall att ansökningen skulle komma att slutligt avslås.

HSB tillstyrker förslaget om att slopa köpeskillingskontrollen vid över­

låtelse av gruppbyggda egnahem med motivering att gällande regler hindrar

en vidareutveckling av småhusbyggandets produktionsmetoder.

I fråga om utgångsann uiteten erinrar bostadsstyrelsen om att

den av 1966 års riksdag beslutade höjningen av basräntan kommer att med­

föra en höjning av hyrorna i nyproduktionen — utöver den som betingas av

höjda byggnadskostnader — med ca 10 %. Styrelsen finner det angeläget

att någon ytterligare höjning av hyresnivån inte kommer till stånd på kort

sikt. Utgångsannuiteten i det nya systemet bör därför till en början så nära

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

101

som möjligt ansluta sig till den nivå som motsvaras av den nu gällande bas­

räntan av 4 %. Styrelsen fortsätter:

Om utgångsannuiteten bibehålls på oförändrad nivå år efter år medan

realinkomsterna stiger, kommer bostadskostnaderna — för en lägenhet i

nyproduktionen av given storlek och utrustningsstandard — successivt att

sjunka i förhållande till inkomsterna. I och för sig är detta givetvis en önsk­

värd utveckling — det är i själva verket en förutsättning för en fortgående

höjning av utrymmes- och utrustningsstandarden. Detta önskemål bör dock

inte drivas för långt. En sänkning av hyrorna under »självkostnadsnivån»

innebär en extra stimulans av bostadsefterfrågan. Även om detta av bo-

stadssociala skäl f. n. och tills vidare kan vara motiverat, bär det ur bostads-

marknadssynpunkt också negativa effekter, eftersom man därigenom för­

svårar möjligheterna att uppnå balans. En rimlig avvägning mellan dessa

båda synpunkter — de bostadssociala hänsynen och önskemålet att så snart

som möjligt erhålla balans på bostadsmarknaden — borde vara att låta ut­

gångsannuiteten till en början så nära som möjligt anpassas till nu gällande

hyresnivå för att sedan successivt justeras upp allteftersom konsumenter­

nas betalningsförmåga ökar så långt detta är möjligt inom ramen för syste­

met. En justering upp till nivå med den allmänna marknadens villkor kan

det knappast bli fråga om, eftersom metoden bygger just på en omfördelning

av kapitalkostnaderna i tiden, men målet bör på längre sikt vara att göra

differensen så liten som möjligt.

I anslutning härtill understryker styrelsen vidare behovet vid stigande

bostadskostnader av ökat stöd till vissa konsumentgrupper med låga in­

komster. Det krävs enligt styrelsens mening samhälleliga insatser av sådan

art och omfattning att garantier skapas för en fortsatt snabbare standard-

stegring för hushåll med de lägsta inkomsterna än för hushållen i genom­

snitt.

En lämplig utgångspunkt för bedömning av utgångsannuitetens storlek

är hyresnivån i nybyggda hus tillkomna enligt nuvarande finansierings­

system, framhåller Hyresgästernas riksförbund. Hänsyn bör emellertid tas

till att inflyttningshyrorna höjts i snabb takt och nu uppenbarligen är för

höga. Det är förbundets bestämda uppfattning att redan nuvarande inflytt-

ningshyror ligger på en så hög nivå, att de utgör ett hot mot den bostads­

politiska målsättningen. Utgångsannuiteten i det nya systemet bör således

ligga under nuvarande hyror i nyproduktionen.

HSB anser att kommitténs uttalande på denna punkt inte får automatiskt

innebära att man utgår från den hyresnivå som råder vid övergången. Ut­

gångsannuiteten måste bestämmas med utgångspunkt i hyrespolitiska av­

vägningar, bl. a. i fråga om önskvärd relation mellan hyra och ordinär fa­

miljeinkomst. Det anses också rimligt att grunda beräkningarna på den

genomsnittliga bostadsränta som förelegat under en längre tidsperiod.

Kommitténs förslag beträffande fastställande av paritetstal till­

styrks av bostadsstyrelsen och Hyresgästernas riksförbund. Statistiska cen-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

102

iralbyrån anser att bestämningen av paritetstalet bör grundas på en bygg-

nadsprisindex som mäter prisutvecklingen för den färdiga produkten. Cen­

tralbyrån erinrar om att delegationen för statistikfrågor har föreslagit att

en särskild expertutredning tillsätts med uppgift att utarbeta förslag till

nya index för byggnadspriser och byggnadskostnader. En sådan utredning

bör snarast tillsättas. I fråga om den nämnd, som enligt kommitténs förslag

skall höras före fastställande av paritetstal, drar centralbyrån en parallell

med det förfarande, som tillämpas vid beräkningar av konsumentprisindex.

I anslutning till vad som gäller i detta sammanhang förordar byrån att den

föreslagna nämnden får till uppgift att fortlöpande ta ställning till princi­

perna för beräkningar av paritetstal, medan beräkningarna som sådana ut­

förs av byrån. Nämnden bör således vara knuten till centralbyrån. Statens

institut för byggnadsforskning anför att paritetstalet bör räknas fram ge­

nom eu väl definierad statistisk metod, vilket skärper behovet av ökad

kunskap om den faktiska kostnadsutvecklingen. Däremot bör enligt insti­

tutet paritetstalet inte bli föremål för någon parlamentarisk förhandling.

SABO anser att praktiska svårigheter kan uppkomma när paritetstalet skall

fastställas. Det kommer inte att bli någon lätt uppgift att definiera och

beräkna en statistiskt säkerställd index härför.

Bostadsstyrelsen anser i motsats till kommittén att inteckningssä-

k er heten för skuldökning bör placeras i direkt anslutning till

säkerheten för det ursprungliga lånet. En sådan placering överensstämmer

bättre med den sedan länge gällande föreskriften att låntagare inte utan

särskilda skäl får för att skydda egen kapitalinsats förfoga över inteckning

med bättre rätt än inteckning till säkerhet för det statliga lånet. Eftersom

skuldökningen kan komma att överstiga belopp som enligt förslag av kom­

mittén skall bestämma den extra inteckningens storlek bör vidare general-

pantförskrivning av den samlade inteckningssäkerheten krävas. Styrelsen

motsätter sig dock inte postposition i de fall där så är motiverat. HSB anför

att den föreslagna ordningen torde komma att blockera möjligheten att läm­

na inteckningssäkerhet för sådana topplån som kan bli erforderliga därför

att produktionskostnaderna inte täcks av låneunderlaget.

Kommitténs diskussioner av frågan om skatteavdrag för ränte­

kostnader i det föreslagna finansieringssystemet har berörts av riks­

skattenämnden. Denna framhåller att den allmänna regeln är att utgifter

och omkostnader i samband med självdeklarationen skall dras av under det

år de betalats av den skattskyldige. Enligt denna regel torde det inte kunna

anses att den del av låntagarens räntekostnader, som enligt det föreslagna

systemet kapitaliseras, utgör sådan kontant betalning som är avdragsgill.

För att uppnå en sådan rätt krävs en lagändring som innebär att räntekost­

nader som här avses utgör avdragsgill kostnad det år kapitalisering sker.

Nämnden anmärker att det utan sådan speciallagstiftning skulle uppkom­

ma stora svårigheter i slutet av amorteringsperioden att avgöra hur stor

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

103

del av återstående skuld, som skall anses belöpa på kapitalskuld resp. ränta.

Vid ägarbyte skulle en sådan situation bli än besvärligare eftersom den

nye ägaren då skulle bli tillgodoförd ränteavdrag som rätteligen belöper

på en förutvarande ägare. SBEF anser det nödvändigt att — om kommitténs

förslag till fastighetsfinansiering blir föremål för vidare prövning — en

kompletterande utredning genomförs som tar hänsyn till skattesystemets

inverkan vid olika finansieringsformer. Föreningen framhåller angelägen­

heten av att de skatteförordningar, som gäller för förvärvskällan inkomst

av annan fastighet i vad de avser avskrivning och fondavsättningar, blir

anpassade till fastighetsförvaltningens faktiska ekonomiska förhållanden

och att skatteeffekten av de olika förordningarna blir i stort sett lika vid

enskild, allmännyttig och kooperativ förvaltning. Föreningen framhåller att

vid en sådan omprövning bör övervägas att byta ut nu gällande regler för

beräkning av inkomst av annan fastighet mot regler, enligt vilka fastighets­

ägare beskattas för en schablonmässigt beräknad skälig avkastning på eget

insatt kapital. Ett dylikt schablonsystem torde ha avsevärda fördelar efter­

som man undviker de problem, som nu finns i fråga om värdeminsknings-

avdrag, reparationsfondavsättningar m. in.

Bostadsstgrelsen tillstyrker att enskild fastighetsägare får rätt att göra

skattefria fondavsättningar för reparationsända-

m å 1. Enklare än den av kommittén diskuterade metoden torde det emeller­

tid enligt styrelsen vara att fastighetsägare åläggs bokföringsskyldighet som

villkor för skattefria avsättningar. Garantier bör enligt styrelsen skapas

för att avsatta medel kommer till åsyftad användning. Vid kommitténs me­

tod bör därför övervägas att införa straffskatt för uttag för andra ändamål

än reparation på samma sätt som gäller för uttag ur investeringsfonder.

Ordföranden i företagsskatteutredningen framhåller att utredningsarbetet

ännu inte närmare berört frågan om reparations- och underhållskostna­

derna. Denna fråga är f. ö. beroende av vilka lösningar man kan nå i vissa

andra frågor som berör den skattemässiga inkomstberäkningen. Man kan

dock hysa tvekan inför tanken på särskilda avdragsmöjligheter för vissa

i framtiden uppförda byggnader, som endast i så måtto skiljer sig från andra

tidigare, samtidigt eller senare uppförda byggnader att för dem gäller and­

ra regler för statliga lån än som nu tillämpas. SBEF anser det nödvändigt

att, om schablonregler för beskattningen av inkomst från annan fastighet

inte införs, fastighetsägare bereds möjlighet till skattefria fondavsättningar

för reparationsändamål. Den metod som kommittén skisserat kan dock inte

komma i fråga, eftersom den ur likviditetssynpunkt inte ger åsyftat resultat.

Kommitténs förslag att tillämpningsområdet för den föreslagna

metoden för omfördelning av kapitalkostnader skall begränsas till bostäder,

med valfrihet då fråga är om bostad på jordbruksfastighet, har berörts i

några remissyttranden. Lantbruksstyrelsen understryker behovet av valfri­

het för bostäder på jordbruksfastighet. Styrelsen påpekar att bostadsin-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

104

vesteringar i jordbruket i dag ofta är av tämligen ringa storlek i förhållande

till de totala investeringar som behövs för att bygga upp ändamålsenliga

brukningsenheter. Eftersom staten ofta får svara för dessa investeringar

och också upprätta finansieringsplaner synes det ge större stabilitet åt kal­

kylerna om lånen amorteras efter nuvarande system. Däremot anses det nya

systemet i vissa fall kunna vara att föredra för äldre jordbrukare som an­

nars skulle dra sig för att genomföra från jordbrukspolitik synpunkt önsk­

värda investeringar. Bostadsstyrelsen tillstyrker kommitténs förslag, även

om valfrihet anses kunna vålla besvärligheter för lånsökande och viss admi­

nistrativ omgång. Styrelsen anser dock att det nya systemet inte utan vidare

kan tillämpas på ombyggnadsfall och erinrar särskilt om sådana fall där

låneunderlaget understiger 20 000 kr. Länsbostadsnämnderna i de fyra nord­

ligaste länen anser att systemet inte bör tillämpas vid ny- och ombyggnad

av egnahem. Motivet härför är bl. a. att svåröverskådliga konsekvenser be­

träffande skuldutvecklingen kan verka hämmande på byggviljan. I stället

föreslås att de nominella villkoren skall gälla men med amorteringsfrihet

beträffande bostadslånet under 5—10 år och med räntebidrag under viss

övergångstid.

Kommitténs förslag att utgående räntebidrag enligt nuva­

rande system vid övergången till nytt finansieringssystem skall av­

vecklas i viss takt och under avvecklingstiden förbindas med återbetalnings-

skyldighet tillstyrks av bostadsstyrelsen. Styrelsen stryker emellertid un­

der att bidragstagarna som kommittén förutsatt måste ha rätt att välja

mellan en sådan metod och att helt avstå från bidraget. Denna valfrihet

kan leda till en betydande administrativ belastning, framhåller styrelsen.

Någon säkerhet för skuldökning i de fall, då bidragstagarna väljer att be­

hålla bidraget, anser styrelsen inte behövas.

Beträffande ikraftträdandet av nya bestämmelser framhåller

bostadsstyrelsen att det med de personalresurser som f. n. står till buds är

mindre sannolikt att erforderliga förberedelsearbeten kan hinnas med så att

bestämmelserna kan träda i kraft den 1 januari 1968. Några andra remiss­

instanser anför synpunkter av liknande innebörd och hänvisar till att kom­

mittén sannolikt underskattat den tid som krävs för att utarbeta erforder­

liga tillämpningsföreskrifter m. in.

I fråga om de budgettekniska konsekvenserna av kom­

mitténs förslag påpekar riksrevisionsverket att, vid bifall till kommitténs

förslag om ränte- och återbetalningsvillkoren för statslånen, anslagen på

driftbudgeten till räntebidrag och till avskrivning av utlämnade bostadslån

bortfaller. Storleken av erforderligt investeringsanslag på kapitalbudgeten

påverkas emellertid inte av avskrivningsanslagets slopande, eftersom medels­

anvisningen på kapitalbudgeten även omfattar den del av utlåningen som

skall täckas med avskrivningsmedel. Däremot påverkas investeringsstaten för

lånefonden för bostadsbyggande genom att posten avskrivningsmedel bort­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

105

faller på investeringsstatens inkomstsida. Detta betyder att tillskottet från

riksgäldskontoret av nya kapitalmedel, som redovisas under rubriken in-

vesteringsbemyndigande måste ökas i motsvarande mån. Verket anför vidare

att för den utökning av ett statligt lån, som blir följden av att räntan på detta

lån delvis läggs till kvarstående skuld, medel måste anvisas under investe-

ringsanslaget till lånefonden för bostadsbyggande. Det belopp som motsvarar

bristande förräntning på statslånet tillgodoförs lånefondens inkomsttitel i

riksstaten.

I anledning av kommitténs förslag att låntagare, som nu uppbär ränte­

bidrag, vid övergång till det nya finansieringssystemet skall bli återbetal-

ningsskyldiga för därefter utgående räntebidrag föreslår riksrevisionsverket

att även sådan räntekredit regleras över lånefondens investeringsanslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

Lånets storlek och läge

Bostadspolitiska kommittén

Kommittén redogör för reglerna om beräkning av underlaget för det stat­

liga kreditstödets storlek och dess läge i förmånsrättsordningen och fram­

håller att detta underlag i princip utgör en på visst sätt beräknad produk­

tionskostnad. Som ett alternativ till denna metod har kommittén granskat

en metod som innebär att lånet bestäms på grundval av den framtida hyres-

avkastningen eller det beräknade saluvärdet, den s. k. avkastningsvärde-

metoden. Kommittén avvisar detta alternativ. Skälen härtill är att en sådan

metod inte kan tillämpas i lägen med bostadsbrist och att den inte är för­

enlig med principen om självkostnadsbestämda hyror. Metoden kan heller

inte uppfylla kravet att långivningen bör grundas på fasta och offentliga

beräkningsregler.

I sin redogörelse för de tillämpade beräkningsreglerna har kommittén

särskilt uppehållit sig vid förhållandena efter ingången av år 1956 då det s. k.

lånetaket infördes. Syftet med den maximering av låneunderlaget som detta

lånetak innebär är att utöva press på byggnadskostnaderna och att åstad­

komma administrativa förenklingar.

Kommittén framhåller att det är svårt att närmare klarlägga vilken be­

tydelse lånetaket haft för kostnadsutvecklingen. En analys försvåras bl. a.

av de många ändringar som vidtagits i systemet. Med ledning av vissa upp­

gifter och synpunkter som redovisats av kommitténs experter samt vissa

statistiska data anser sig kommittén kunna konstatera att en viss kostnads-

dämpning kommit till stånd genom sänkning av standarden, en lägre takt

i standardutvecklingen samt användning av billigare och ibland sämre ma­

terial. En mera kostnadsmedveten planering och projektering synes också

ha inträtt. Vissa styrande effekter har uppkommit genom bestämmelsernas

utformning.

4* — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 100

106

I fråga om förändringarna i byggskick och bostadsstandard anser kom­

mittén emellertid att lånetaket har haft mindre effekt än andra faktorer

som dessa förhållanden röner inflytande av, såsom prisutvecklingen, finan-

sieringsvillkoren, utfärdade rekommendationer och allmänna förändringar i

byggandets förutsättningar.

Lånetaket synes enligt kommittén inte ha medfört någon ökad belastning

på administrationen hos statliga och kommunala organ jämfört med tidi­

gare tillämpat system. Däremot har lånetaket medfört kapitalanskaffnings-

problem genom att de faktiska produktionskostnaderna bär överstigit det

schablonmässigt framräknade lånetaket. Kraven på egna kapitalinsatser från

byggherrarnas sida har därigenom ökat. De allmännyttiga företagen, som

förutsätts inte göra någon egen kapitalinsats inom det fastställda låneun-

derlaget, har anlitat olika vägar för att täcka det kapitalbehov som uppkom­

mit genom sådana överkostnader.

Kommittén anser att den kostnadsdämpning som har uppnåtts genom

lägre kvalitet och standard på längre sikt är av tvivelaktigt värde. Uppkomna

överkostnader har ändock resulterat i höjda årskostnader och finansierings-

problem. Kostnadsdämpningen bär vidare motverkats av att lån inte vägrats

annat än för projekt med uppenbart oskäliga byggnadskostnader och att

överkostnader i viss utsträckning godtagits vid hyressättningen.

Den hittillsvarande maximeringen finner kommittén således inte vara

ett ändamålsenligt medel att dämpa kostnadsstegringen. Kommittén anser

att produktionskostnaderna bör beräknas och bedömas på grundval av kost­

naderna för väl planerade och under normala produktionsförhållanden ge­

nomförda byggnadsföretag av god kvalitet. Den begränsning som detta

kan innebära skall vara av sådan art att den för byggherren framstår som

möjlig att åstadkomma.

Det understryks av kommittén att staten och kommunerna bör intensi­

fiera sina åtgärder för att främja ett ekonomiskt och rationellt byggande.

Den metod som används för beräkningen skall enligt vad kommittén fram­

håller i princip inte styra byggandets utveckling utan vid varje tidpunkt ge

så god anpassning som möjligt till de variationer i kostnaderna för de indi­

viduella företagen som beror på olikheter i utformning, utrustning och geo­

grafisk belägenhet. Detta innebär en höjning av nuvarande nivå för låne-

underlag och pantvärde. Någon annan generell väg att lösa svårigheterna

med finansiering av överkostnaderna har kommittén inte kunnat finna.

Nuvarande underlag för beslut om lån och hyresmaximering bestäms i tre

etapper, som leder fram till tre olika belopp: låneunderlag, pantvärde och

godkänd produktionskostnad. De två förstnämnda beloppen är bestämmande

för lånets storlek resp. läge i förmånsrättsordningen, det sistnämnda för hy­

ressättningen. Kommittén anser att beräkningarna bör ändras så att de

mynnar ut i ett enda belopp som skall ligga till grund för att bestämma

såväl lånets storlek som dess läge. Kommittén föreslår således att vissa

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1067

107

belopp, läges- och standardtillägg samt saneringstillägg, som nu ingår endast

i pantvärdet och den godkända produktionskostnaden skall räknas in i

låneunderlaget. Detsamma skall gälla beträffande de beräknade kostnaderna

för sådana lokaltyper som i nuvarande beräkningssystem endast föranleder

höjning av pantvärdet. I låneunderlaget bör vidare räknas in sådana kost­

nader för vissa konstruktioner och utrustningsdetaljer som nu endast be­

aktas vid beräkning av godkänd produktionskostnad. Däremot bör enligt

kommittén kostnader som är betingade av rådande upphandlingssituation

och läget på byggarbetsmarknaden alltjämt ligga utanför det belopp som

utgör grund för statslånet.

Motivet för detta kommitténs förslag är följande. Uppdelningen på tre

belopp är betingad väsentligen av att långivningen f. n. är förenad med sub­

ventioner. Vissa kostnader har ansetts inte böra vara subventionsgrundande.

Dessa räknas därför inte in i låneunderlaget, vilket i sin tur är bas för be­

räkning av subventionens storlek. I det nya finansieringssystemet kominer

inte att ingå någon subvention. Det bör därför vara möjligt att använda

en enda beräkningsmetod. Vissa administrativa fördelar skulle också vinnas

med en sådan anordning.

Kommittén föreslår vidare att låneunderlaget skall anpassas kontinuerligt

till det aktuella kostnadsläget med hjälp av en tidskoefficient, som gör det

möjligt att beakta prisutveckling och rationalisering. För beräkning av

denna tidskoefficient bör finnas en utarbetad och redovisad metod och

koefficienten bör omprövas med relativt korta intervaller för att reducera

tröskeleffekter. Slutligt lånebeslut bör grundas på ett medeltal av de under

byggnadstiden fastställda koefficienterna.

Kommittén understryker också vikten av att beräkningsunderlaget löpan­

de anpassas till utvecklingen av byggnadsmetoder, materialval och standard.

Härför krävs bl. a. förändringar i såväl projektering och byggande som

konsumenternas önskemål noggrant följs.

För småhus som skall bebos av låntagaren gäller f. n. att statligt lån inte

får beviljas om lägenhetsytan överstiger 125 in-. När sådant lån beviljas

beräknas det på en högsta våningsyta av 110 m2. Sistnämnda begränsning

gäller även småhus som hyrs ut eller upplåts med bostadsrätt. Överskjutande

kostnader måste låntagaren bestrida genom att öka den egna insatsen. Kom­

mittén anser att det alltjämt finns skäl för att begränsa statens kreditstöd till

småhus. Detta stöd bör enligt kommittén inte ge villabyggen av lyxkaraktär

förmåner utöver dem som tillkommer hus av mera normal storlek och stan­

dard. Fn gräns i in2 som villkor för lån medför emellertid enligt kommittén

besvärande tröskeleffekter och administrativa komplikationer. Denna gräns

bör ersättas av en ordning som innebär att lånet ökar intill en viss kostnad

men därefter blir oförändrat. Därigenom erhåller lånsökanden valfrihet be­

träffande lägenhetsyta, biutrymmesyta och utrustningsstandard. Kommittén

föreslår att kostnadsgränsen sätts så, att den motsvarar den beräknade kost­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

108

naden på orten för ett normalt enplanshus med hel källare och en lägen-

hetsyta av 125 m2. För tvåfamilj shus bör gälla en motsvarande bestämmelse.

Kommittén föreslår vidare att denna begränsning skall tillämpas endast i

fråga om småhus som bebos av låntagaren och således ej omfatta hus som

hyrs ut eller upplåts med bostadsrätt.

De övre lånegränser som gäller bör enligt kommitténs mening inte ändras.

Den höjning av låneunderlagets genomsnittliga nivå som blir en följd av

kommitténs förslag anses innebära endast att tidigare förhållanden åter­

ställs och utgör därför inget skäl att ompröva nämnda gränser.

Även efter en bättre anpassning av låneunderlaget till faktiska produk­

tionskostnader kan överkostnader uppkomma i enskilda fall. För att under­

lätta finansieringen av dessa föreslår kommittén att kommun skall få gene­

rell rätt att teckna borgen för lån till sådan kostnad, när fråga är om all­

männyttigt företag och sådan bostadsrättsförening som beviljas lån upp

till 95 % av pantvärdet. I anslutning till utbildad praxis bör kommun också

få generell rätt att teckna borgen för lån till del av egnahemsägares eller

bostadsrättshavares egen insats. Rätten bör begränsas till ett belopp mot­

svarande hälften av insatsen till den del den ligger inom låneunderlaget.

En teknisk ändring föreslås vidare i bestämmelserna om kommunal borgen

för statligt lån till egnahemsägare. Borgensåtagandet bör sålunda avse ett

belopp motsvarande 5 % av låneunderlaget i stället för ett fast belopp av

4 000 kr. Kommittén framhåller slutligen att innebörden av 33 § bostads-

lånekungörelsen om ansvaret för statligt bostadslån till kommun eller all­

männyttigt företag är oklar och att bestämmelsen därför bör överarbetas.

Mot kommitténs förslag i fråga om de övre lånegränserna reserverar

sig ledamöterna Andersson, Gustafsson och Olofgörs med instämmande

av experten Källenius. De föreslår i stället dels att övre lånegränsen för

egnahemsägare höjs till 95 % i de fall där kommunen går i borgen för låne-

del mellan 90 och 95 %, dels att nämnda gräns för enskilt ägda fler­

familjshus höjs från 85 till 90 % under förutsättning av kommunal borgen

för lånedel mellan 85 och 90 %. Reservanterna anser vidare att kommunal

borgen generellt bör krävas för lån till allmännyttiga företag för lånedel

mellan 95 och 100 %. Vidare föreslås att den undre lånegränsen oavsett före­

tagsform böjs från 70 till 75 % av låneunderlaget.

Ledamoten Turesson reserverar sig med instämmande av experten Petzäll

för en generell övre lånegräns vid 90 % av låneunderlaget.

Ledamoten Lindberger slutligen reserverar sig mot förslaget om generell

rätt för kommunerna att teckna borgen för överkostnader.

Remissyttrandena

Bostadsstyrelsen avvisar liksom kommittén frågan om avkastning s-

värde som alternativ till produktionskostnaden som underlag för att be­

stämma det statliga kreditstödets storlek och läge. SBEF framhåller att,

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 är 1967

109

eftersom det vid bristande balans på bostadsmarknaden är svårt att beräkna

framtida avkastningsvärden, det övergångsvis kan vara nödvändigt att söka

annat underlag för att bestämma kreditvärdet.

Vad kommittén anfört om den nuvarande låneta k smetodens

möjligheter att medverka till dämpning av kostnad s-

ste grin gen vitsordas av bostadsstyrelsen. Styrelsen framhåller emel­

lertid att även om lånetaket i detta sammanhang haft en begränsad effekt

så torde det likväl ha varit en av de få kostnadsåterhållande faktorerna. Sty­

relsen instämmer i att en sådan begränsning av låneunderlaget, vilken av

byggherrarna inte bedöms som uppnåelig, endast torde ge ringa stimulans

till nedpressning av kostnaderna vid bevarad god standard och kvalitet. Den

nuvarande begränsningen är enligt styrelsen en följd av att tidskoefficienten

inte anpassats till det faktiska kostnadsläget vid olika tidpunkter och att

viss restriktivitet ålagts styrelsen i fråga om möjligheterna att beakta stan­

dard och utrustning. Styrelsen pekar också på att bestämmelserna i 6 § bo-

stadslånekungörelsen är avsedda att ge en kostnadsdämpande effekt. En

strikt tillämpning av dessa bestämmelser anser styrelsen komma att un­

derlättas om låneunderlaget höjs som kommittén har föreslagit. Statistiska

centralbyrån anser att kommittén beträffande lånetakets funktion dragit

alltför vittgående slutsatser av det redovisade utredningsmaterialet och

att dessa slutsatser och därmed kommitténs rekommendationer vilar på

alltför bristfälligt underlag. Centralbyrån erinrar i sammanhanget om

sina förslag till utbyggnad av nuvarande låneobjektsstatistik med syfte

att skaffa bättre material för att kunna följa bl. a. effekterna av gällande

regler för beräkning av låneunderlag. Styrelsen för stadshypotekskassan

anför att den inte bär kunnat frigöra sig från intrycket att kommittén i

någon mån underskattat den kostnadsdämpande effekten. Även om det

förefaller troligt att tvånget att hålla nere byggnadskostnaderna kan ha

lett till viss återhållsamhet i fråga om bostädernas standard och kvalitet in­

nebär den prövning, som föregår belåningen av bostadshus, en ftdlgod ga­

ranti för att endast hus, som är acceptabla beträffande standard och kvalitet,

kommer till utförande. Svenska stadsförbundet anser i likhet med kommit­

tén att de nuvarande bestämmelserna om maximerat belåningsvärde inte

utgör ett ändamålsenligt medel att dämpa kostnadsstegringen. LO instäm­

mer i kommitténs slutsats att lånetaket som kostnadsdämpande faktor har

begränsad betydelse jämfört med vad marknadskrafterna betyder. De kost­

nadsdämpande åtgärderna torde enligt LO ligga i förbättrad fysisk planering,

ökad kommunal markberedskap samt en geografisk fördelning av byggan­

det som bättre ansluter sig till aktuell efterfrågan och minskning av säsong­

variationerna i igångsättning och sysselsättning inom byggnadsverksam­

heten.

Kommitténs uttalande att metoden för låneunderiagsberäk-

ningen så långt möjligt bör utformas så att den inte inne­

110

fattar styrande element har inte mött några invändningar. Bo-

stadsstyrelsen framhåller att uttalandet bör uppfattas så att metoden inte

får påverka valet av hustyp, exploateringsstandard, lägenhetstyp, utrust-

ningsstandard in. in. Däremot ligger det — och bör ligga — en styrning däri

att standarden skall hållas inom vissa minimi- och maximigränser. Statis­

tiska centralbyrån anser att det ligger en viss motsättning mellan vad kom­

mittén anför på denna punkt och vad kommittén sagt om att de verkliga

produktionskostnaderna för rationellt bedrivna företag skall vara norme­

rande för metoden. Statens institut för byggnadsforskning anser att en be­

räkningsmetod av additiv natur aldrig kan bli helt fri från styrningseffekter.

En låneunderlagsberäkning, byggd på revisionsresultat och omsorgsfullt in­

samlad och analyserad statistik kan däremot i detta hänseende bli neutral.

Den styrning, som kommittén förutsätter skall komma till stånd även i fort­

sättningen genom särskilda råd och anvisningar, bör enligt institutet i ökan­

de grad även behandla bostadsområdets markutrymmen och kollektiva kom­

plement. USB anser det viktigt att beräkningsmetoden byggs upp så att styr­

ningseffekter beträffande standard och utrustning undviks. Detta torde

förutsätta att samtliga kostnadsbärare blir föremål för en central bedöm­

ning av t. ex. bostadsstyrelsen samt att utvecklingen följs genom teknisk­

ekonomisk redovisningsverksamhet.

Kommitténs förslag i fråga om den allmänna utformningen

av metoden för beräkning av låneunderlag tillstyrks av

flertalet remissinstanser. Bostadsstyrelsen framhåller att frågan om en lo­

kal skall belånas eller endast föranleda höjning av pantvärdet framstår som

tämligen underordnad jämförd med svårigheten att bedöma om en lokal

är förenad med betydande kreditrisker. Den pågående strukturomvandling­

en inom näringslivet gör bedömningen av denna fråga allt svårare. Mot bak­

grunden härav borde det te sig naturligt att staten som långivare intar en

restriktiv inställning till lokaler över huvud taget. Detta skulle emellertid

kunna medföra risk för utarmning av våra bostadsområden genom brist

på sådana lokaler som från allmänna synpunkter måste anses angelägna.

Styrelsen påpekar vidare att även om sådana kostnader för lokaler, som nu

endast beaktas i pantvärdet, i fortsättningen tas in i låneunderlaget, en svår

gränsdragningsfråga ändå kommer att finnas kvar, nämligen att avgöra i

vad mån det i ett projekt finns lokaler som kvalificerar för lån. Bankin­

spektionen konstaterar att de underlag för lån och pantvärde som bostads­

myndigheterna fastställer även utnyttjas av de privata kreditinstituten i

deras långivning. Om låneunderlaget höjs som kommittén föreslagit påkal­

las enligt inspektionen en skärpt uppmärksamhet särskilt från hypoteks-

institutens sida på sådana omständigheter som kan utgöra anledning för

dem att inte okritiskt godtaga produktionskostnaden som underlag för sin

långivning.

Styrelsen för sladshypotekskassan uttalar sig i samma riktning och

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

Knngl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

111

framhåller risken för ökade svårigheter för kreditgivare som lämnar un­

derliggande kredit att nå upp till statslånets undre gräns. Problemet med

ett glapprum mellan statslån och underliggande kredit skulle därigenom

kunna återkomma och därmed också krav på fördjupning av de statliga

lånen. Kassans styrelse vill emellertid inte motsätta sig en lösning av över-

kostnadsproblemet enligt de riktlinjer som kommittén föreslår. Vid utform­

ningen av bestämmelserna måste dock de angivna riskerna beaktas. Styrel­

sen framhåller att liberaliseringen av lånereglerna kan komma att medföra

skärpta krav på inriktning och lokalisering av bostadsbyggandet. Styrelsen

uttalar också sin tillfredsställelse över att kostnader av den art som nu re­

presenteras av läges- och standardtillägg samt saneringstillägg skall ingå

i låneunderlaget.

Statens institut för byggnadsforskning erinrar om de synpunkter insti­

tutet tidigare framfört på kreditstödets utformning och som refererats av

kommittén. Institutet anser att kommittén inte beaktat frågan om den tek­

niska granskningens volym i förhållande till de relativt ringa marginalkost­

nader, som t. ex. variationer i utrustningsgraden betingar. Vidare ifråga­

sätter institutet om inte konsumentkraven i dessa avseenden är tillräck­

ligt kända för att utgöra en tillräcklig press på byggnadsproducenterna att

hålla en funktionsduglig standard. Standardkraven bör kunna ingå gene­

rellt i beräkningsgrunderna och ej leda till detalj granskning. Den av kom­

mittén föreslagna förenklingen i beräkningsmetoden kan möjligen medföra

en sådan generaliseringsmöjlighet och den bör då tas till vara. Institutet

ifrågasätter vidare om kommitténs förslag ger möjligheter att anpassa låne­

underlaget till variationer i produktionskostnaderna såsom åsyftats. Kom­

mitténs förslag till systematiska möjligheter att täcka överkostnader genom

kommunal borgen tyder på att kommittén inte själv varit övertygad om

nämnda möjligheter. Institutet betonar svårigheten att avgöra vad som är

kostnaden för välplanerade och under normala förhållanden uppförda bo­

stadshus och understryker starkt behovet av bättre möjligheter att belysa

olika sidor av byggandet, bl. a. behovet av forsknings- och utvecklingsar­

bete inom kostnadsberäknings- och värderingsområdet. Folksam tillstyrker

förslagen och understryker i sammanhanget betydelsen av att samhället

med kraft medverkar till att snabbare rationalisera byggandet och därmed

till att pressa ner byggnads- och boendekostnaderna.

Svenska stadsförbundet finner kommitténs förslag rörande statslånets

storlek och läge i stort sett väl motiverade. Att beräkningen av produktions­

kostnaderna i enskilda fall bör ske på det sätt som kommittén föreslår an­

ser förbundet ligga i sakens natur. Även förslaget att beräkningen skall

mynna ut i ett enda belopp biträds av förbundet. HSB säger sig helt kunna

ansluta sig till kommitténs förslag. Vid utformningen av låneunderlaget bör

de olika byggherrekategorierna liksom hittills beredas möjlighet att med­

verka. Initiativet att räkna upp låneunderlaget med vissa tillägg får inte

112

uteslutande åvila kommunerna. I nuvarande system löper byggherrarna

risk att inte erhålla kostnadstäckning för t. ex. grundläggnings- och grov-

planeringskostnader på grund av att erforderliga kommunala initiativ inte

tas. Även Svenska riksbyggen uttalar sin tillfredsställelse över kommitténs

förslag på denna punkt. SBEF anser att den värderingsmetod som f. n. till-

lämpas inte bör komma ifråga för att bestämma belåningsgrundande pro­

duktionsvärde — i varje fall inte utan en genomgripande överarbetning och

förenkling av metoden i dess helhet. Nämnda värde bör kunna bestämmas

med utgångspunkt i väsentligt förenklade kostnadsbärare med närmare an­

knytning till funktion och bruksvärde. Förutsättningen för att en dylik

förenklad metod skall fungera är att de långivande organen håller konti­

nuerlig kontakt med och registrerar det faktiska lcostnadsresultatet för hela

den statligt belånade bostadsproduktionen och inte, som nu är fallet, endast

för den enskilda sektorn. Liknande synpunkter framförs av Näringslivets

byggnadsdelegation.

Vad gäller beräkningsmetodens uppbyggnad anser bo-

stadsstyrelsen skäl föreligga att lån i fortsättningen bör kunna utgå för

vissa lokaler som om de utgjorde bostäder. Styrelsen syftar på sådana loka­

ler som är avsedda att tillgodose ett angeläget behov av bostadsservice, t. ex.

barnstugor och lokaler för varu- och budmottagning eller tillfällig varuför-

varing. Styrelsen framhåller vidare att undersökningar pågår rörande möj­

ligheterna att i lånesammanhang beakta variationer i tomtkostnaden föran­

ledda av lokaler och olikheter i fråga om grundläggning. Styrelsen finner

vidare att kostnader för finplanering, bilplatser och vinterarbeten efter yt­

terligare schablonisering bör ingå i låneunderlaget, dock inte kostnader för­

anledda av särskilt sträng vinter.

Behovet av en annan ordning för lån e underlagets tidsan­

passning understryks kraftigt av bostadsstyrelsen liksom behovet av

ett bättre pris- och kostnadsunderlag för de beslut som måste fattas. Statis­

tiska centralbyrån ansluter sig till kommitténs synpunkter rörande behovet

av bättre underlag för att följa pris- och kostnadsutvecklingen. Det är enligt

byråns mening angeläget att de förslag till nya indexserier på byggnadsom-

rådet som delegationen för statistikfrågor lagt fram snarast genomförs. By­

rån hänvisar till delegationens förslag om en särskild expertutredning.

Eftersom det torde ta avsevärd tid att utarbeta metoder för detta ändamål

synes en nedläggning av de undersökningar som nu görs av den s. k.

låneunderlagsgruppen inte bli aktuell under de närmaste åren. Svenska

sparbanksföreningen pekar i sammanhanget på de besvär och merkostna­

der som tidigare åsamkats låntagare, långivare och inskrivningsdomare då

låneunderlaget i det slutliga beslutet höjts, ibland med retroaktiv verkan.

Förslaget att slopa den särskilda begränsningen av kredit-

stödet till småhus har genomgående tillstyrkt eller lämnats utan

erinran vid remissbehandlingen. Att tillämpa en ytgräns som villkor för

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

113

lån, uttalar bostadsstyrclsen, innebär nackdelar i form av svårighet att upp­

nå en rättvis och entydig bedömning av ytan, »belåningsarkitektur» och

olämpliga konsekvenser från miljösynpunkt. Även begränsningen av löne­

underlaget till en högsta våningsyta av 110 in2 leder till sådana svårigheter.

Gränsen förorsakar betydande arbete hos länsbostadsnämnderna, vilka för

ett stort antal hus måste kontrollera sökandens uppmätningar och tolkning

av gällande regler. Förslaget att slopa den förstnämnda gränsen och att er­

sätta den andra med en ekonomisk gräns ger större frihet vid utnyttjande

och redovisning av tillgängliga ytor och kan leda till en ökad benägenhet att

utnyttja ytorna på bästa sätt. Särskilda begränsningar i fråga om t. ex. bil­

platser samt inrednings- och utrustningsstandard blir överflödiga, vilket bör

innebära en avsevärd förenkling samtidigt som det ger låntagaren en valfri­

het som stimulerar till största möjliga utrymmesstandard. Kommitténs för­

slag till beräkning av den ekonomiska gränsen finner styrelsen ändamålsen­

ligt. Till skillnad mot kommittén anser styrelsen emellertid att gränsen bör

gälla även för sådana småhus som hyrs ut eller upplåts med bostadsrätt.

Sådana småhus kan det längre fram bli aktuellt att sälja och att då ändra

låneunderlaget innebär en komplikation, framhåller styrelsen. Kommitténs

förslag kan också medföra att arbetsgivare med statens stöd uppför större

småhus för uthyrning till vissa tjänstemän. Svenska stadsförbundet betrak­

tar kommitténs förslag i denna del som en värdefull administrativ för­

enkling.

Kommitténs förslag att behålla de övre lånegränser som nu gäller

för olika företagsformer tillstyrks av HSB, Svenska stadsförbundet och bo-

stadsstyrelsen.

Svenska riksbyggen framhåller att den nuvarande differentieringen av

lånegränserna är betingad av de olika produktionsformernas institutio­

nella karaktär. Målet att i en friare hyresmarknad uppnå en rimlig generell

hyressättning genom att de allmännyttiga och kooperativa bostadsföretagen

verkar som prisregulator genom sin självkostnadshyressättning skulle aktivt

motverkas, om ändrade regler infördes för dessa företags övre belånings-

gränser. LO betraktar den hittillsvarande utvecklingen, som inneburit att

de allmännyttiga och kooperativa företagen ökat sitt fastighetsinnehav, som

så värdefull från bostadssocial synpunkt, att de differentierade lånegrän­

serna bör bestå. Det är enligt LO viktigt att dessa företag får möjligheter

att även i fortsättningen mera ta hänsyn till långsiktiga tendenser i bostads-

efterfrågan än tvingas till en kortsiktig anpassning på grund av minskade

f inansieringsmöj ligheter.

SBEF företräder en annan uppfattning i frågan om de övre lånegränserna.

Föreningen hävdar att det är ett konsumentintresse att bostadsbyggande och

bostadförvaltning liksom andra sektorer inom näringslivet är föremål för

konkurrens. Den omständigheten att fastighetsförvaltningen bedrivs »utan

enskilt vinstsyfte» utgör ingen garanti för att relationen mellan pris och

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

114

kvalitet är den från konsumentsynpunkt bästa möjliga. Olika företagsfor­

mer bör därför ges möjlighet att tävla på i stort sett lika villkor. Föreningen

yrkar i första hand på att enhetliga lånegränser införs för samtliga bygg­

herrekategorier. I den mån detta inte kan genomföras i ett sammanhang

bör, som ett första led, lånegränserna utjämnas så att enskilda byggherrar

medges lån till 90 % och övriga byggherrekategorier till 95 %. I den mån

olikheter i övre lånegränser kommer att bestå, bör staten för sina lån ovan­

för lägsta lånegräns ta ut marknadsmässig ränta. Näringslivets byggnads-

delegation redovisar liknande åsikter.

Bostadsstgrelsen tillstyrker kommitténs förslag om generell rätt för

kommun att utan underställning teckna borgen för lån

till överkostnader i allmännyttiga företag och bostadsrättsföreningar med

95-procentig belåning samt för halva egeninsatsen för egnahemsägare och

bostadsrättshavare. Däremot anser styrelsen det vara en onödig omgång att

som kommittén föreslagit ändra nuvarande krav på kommunal borgen

för bostadslån för egnahem från att avse högst 4 000 kr. till att gälla ett

belopp motsvarande 5 % av låneunderlaget. Styrelsen förordar i stället en

uppräkning av det fasta beloppet till 5 000 kr. Bankinspektionen framhåller

att kommittén inte klargjort huruvida kommunalt borgensåtagande för all­

männyttiga företag och bostadsrättsföreningar skall säkerställas av inteck­

ningar. Inspektionen anser att det kan ifrågasättas om inte en sådan rätt

för kommunerna strider mot de förutsättningar som ligger till grund för

statsmakternas beslut beträffande låneunderlag m. in. och avstyrker därför

kommitténs förslag i denna del. Kommunalrättskommittén har intet att

erinra mot kommitténs förslag och framhåller att det inte synes erforderligt

att beträffande borgen för överkostnad uppställa en begränsning till lån med

längre löptid än fem år. Svenska stadsförbundet anser det försvarligt att

kommunen medverkar vid finansiering av överkostnader även om princi­

piella betänkligheter kan resas. En sådan övervältring av finansieringsansva­

ret rubbar fördelningen mellan stat och kommun av de bostadspolitiska upp­

gifterna enligt de grunder statsmakterna har antagit. Förbundet anser att

kommunerna bör få rätt att teckna borgen för sådana kostnader utöver låne­

underlaget som de lokala förhållandena förorsakar, då fråga är om kommu­

nala och allmännyttiga företag i vilka kommunerna själva har ett väsentligt

inflytande. Svenska kommunförbundet framhåller att den föreslagna rätten

för kommun att teckna borgen för lån motsvarande hälften av egnahemsäga­

res och bostadsrättshavares egeninsats kan väntas bli utnyttjad i hög grad.

Enligt förbundet vore det rationellare att höja lånegränsen för egnahems-

byggare till 95 %, vilket för låntagarna medför samma effekt och gör kom­

munal borgen enligt kommitténs förslag obehövlig. En sådan höjning av den

övre lånegränsen innebär ett något större risktagande för kommunerna till

följd av reglerna om borgen för del av statslånet. Någon ytterligare utvidg­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

115

ning av kommunernas borgensansvar i samband med höjning av lånegränsen

synes inte motiverad. Förbundet tillstyrker förslaget om rätt för kommuner­

na att teckna borgen för lån till kostnader som inte täcks av låneunderlaget.

Förbundet förutsätter dock att beräkningsmetoderna anpassas så till de fak­

tiska produktionskostnaderna att överkostnader i regel kan undvikas. Svens­

ka riksbyggen framhåller att rätten att teckna borgen för överkostnader får

ses som en åtgärd som tillämpas endast i undantagsfall. Reglerna härom bör

därför utformas restriktivt. SABO finner att förslaget om kommunal bor­

gen för överkostnader är den lättast framkomliga vägen att lösa problemet

med s. k. underbelåning och tillstyrker därför att möjligheterna till sådan

borgen skapas.

Till skillnad mot kommittén anser bostadsstyrelsen att den nuvarande

bestämmelsen i 3 3 § bostadslåne kungörelsen, enligt vilken er­

sättning av statsmedel i vissa fall kan utgå för förlust som uppkommit i all­

männyttigt företag, kan undvaras i fortsättningen. Som skäl för sin stånd­

punkt anför styrelsen dels den ökade insikten hos kommunerna om vikten

av en riktig lokalisering av byggandet, dels de pågående kommunindelnings-

reformerna och en ifrågasatt sammanslagning av allmännyttiga företag till

större företagsenheter, dels ock den omständigheten att kommunernas akti­

vitet numera inte nämnvärt torde påverkas av föreskrifterna om förlust-

ersättning. Det behov av stöd från statens sida som i vissa fall torde kunna

uppkomma exempelvis vid nedläggning av industrier, bör kunna tillgodoses

på annat sätt än genom föreskrift i lånekungörelsen. Styrelsen antyder en

metod liknande den som gäller för arbetsmarknadsstyrelsens verksamhet

avseende inlösen av egnahem. Kommiinalrättskommittén ansluter sig till

kommitténs bedömning att bestämmelsen om ansvarsfördelning fortfarande

bör finnas kvar och hänvisar till att det föreslagna finansieringssystemet

medför en ökning av skulden under en första period av en fastighets livstid.

Den riskökning som därigenom uppkommer kan bli särskilt kännbart för

allmännyttiga företag på mindre orter där stabiliteten i bostadsefterfrågan

är känslig. Utfallet av den långsiktiga riskbedömning som det här kan bli

fråga om kommer i framtidens samhälle att bero mera på den statliga eko­

nomiska politiken än på kommunalt förutseende.

Kungl. Majrts proposition nr 100 år 1967

Lån till förvärv av småhus m. m.

Bostadspolitiska kommittén

För att öka möjligheterna att förvärva befintliga småhus på orter, där

lokaliseringspolitiska skäl talar för att lån till nybyggen inte bör beviljas,

föreslår kommittén en försöksverksamhet med lån till sådana förvärv. Verk­

samheten bör tills vidare begränsas till att gälla hus som i de fyra nordli­

116

gaste länen genom arbetsmarknadsorganens inlösenverksamhet eller genom

lantbruksmyndigheternas åtgärder kommit i statens ägo. Lånet bör utgå

med belopp som motsvarar skillnaden mellan köpeskillingen och summan

av de inteckningslån som belastar fastigheten, ökad med 10 % av köpe­

skillingen. Lånet bör amorteras på högst 20 år och ränta utgå efter en ränte­

sats som, där inte annat förordnas, skall motsvara statens normalränta.

Kommittén föreslår slutligen att i fall, där statligt belånat bostadshus

upphör att användas som permanentbostad, lånet skall få ligga kvar men

amorteringstiden förkortas till fem eller högst tio år. Ränta bör då debiteras

enligt reglerna för förvärvslån, alternativt enligt en räntesats som motsva­

rar marknadens primärlåneränta.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

Remissyttrandena

Kommitténs förslag om lån till förvärv av egnahem i vissa

fall tillstyrks av lantbruksstyrelsen, RLF, Svenska riksbyggen, LO, bostads-

stgrelsen och flera länsbostadsnämnder.

Rostadsstyrelsen anser att en smidigare handläggning av ärenden rörande

förvärv skulle kunna nås om lån får beviljas direkt till den nye ägaren utan

föregående beslut om inlösen av arbetsmarknadsorganen. Beträffande un­

derlaget för en bestämning av det statliga kreditstödets storlek erinrar sty­

relsen om att Kungl. Maj :t bär föreskrivit, att vid inlösen av egnahemsfas-

tighet inlösningsbelopp på vissa villkor får sättas så mycket högre än taxe­

ringsvärdet att det täcker överskjutande, inte statligt inteckningslån i fas­

tigheten. Länsbostadsnämnden i Västerbottens län anför att det har visat

sig svårt att sälja inlösta fastigheter, särskilt i de fall statlig belåning inte

funnits eller funnits till lågt belopp. Länsbostadsnämnden i Norrbottens län

har den bestämda uppfattningen att onödiga förluster skulle kunna und­

vikas om möjlighet till belåning på skäliga villkor fanns.

Arbetsmarknadsstyrelsen finner inte skäl att f. n. aktualisera den nya

låneformen. Styrelsens hittillsvarande erfarenheter vid försäljning av in­

köpta fastigheter i vissa delar av Norrland har ännu inte pekat på något

behov av ökade möjligheter att bevilja köparen krediter. Styrelsen hänvisar

också till sina möjligheter att vid behov dels bevilja anstånd med köpeskil­

lingens erläggande och dels medge amortering på upp till fem år.

Förslaget om möjlighet att medge anstånd med återbetalning

av statligt lån då ett statsbelånat hus inte längre används för perma­

nent ändamål har inte mött några invändningar från remissinstanserna.

Lantbruksstyrelsen anser att, då fråga är om jordbruksfastighet, ytterligare

ett villkor bör uppställas, nämligen att bostadshuset genom avstyckning av

lämplig tomt skiljs från fastigheten i övrigt så att denna kan försäljas för

rationaliseringsändamål.

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

117

Vissa bostadsförmedlingsfrågor

Inledning

Enligt 10 § lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. in.

äger Kungl. Maj :t förordna att i kommun, där lagen äger tillämpning,

avgiftsfri bostadsförmedling skall anordnas på kommunens bekostnad.

Sådant förordnande innebär inget tvång för bostadsupplåtarna. Det står

dem fritt att välja bland de bostadssökande utan att anlita den kommunala

bostadsförmedlingen. Hyresregleringslagen ger alltså inte möjlighet att

införa s. k. obligatorisk bostadsförmedling. Den ger inte heller Kungl.

Maj :t rätt att bestämma om de kommunala bostadsförmedlingarnas orga­

nisation eller verksamhet. Dessa frågor har ansetts böra väsentligen an­

komma på kommunerna själva (se ABU 1962:37). Sålunda bestämmer

kommunerna vilka normer som skall följas vid anvisning av bostäder.

I 12 § hyresreglcringslagen och 13 § lagen den 19 juni 1942 (nr 430)

om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. in. bemyndigas

Kungl. Maj :t meddela föreskrifter om skyldighet att lämna uppgifter om

bl. a. lediga bostäder. Syftet med bestämmelserna är att underlätta bostads­

förmedlingarnas verksamhet. Uppgiftsskyldighet föreligger f. n. i de större

städerna enligt kungörelsen den 3 december 1943 (nr 831) om skyldighet

att anmäla hyresledighet in. m. Anmälningsskyldigheten gäller inte om

lägenheten hyrs ut inom viss tid. I orter med bostadsbrist brukar uthyrning

nästan alltid ske inom tidsfristen. Kungörelsen saknar till följd härav

praktisk betydelse.

Kommunal bostadsförmedling enligt förordnande av Kungl. Maj :t finns

f. n. i tre städer. Förordnandena bar meddelats på framställning av stä­

derna. Något åläggande mot kommuns önskan att inrätta bostadsförmed­

ling har inte förekommit. Drygt 80 kommuner, främst de större städerna,

har frivilligt anordnat särskild bostadsförmedling. I ett antal andra kom­

muner förs register över bostadssökande av annat kommunalt organ.

Alltsedan hyresregleringslagen kom till har i skilda sammanhang fram­

förts yrkanden och förslag i syfte att få till stånd obligatorisk bostads­

förmedling. Bostadsförmedlingsutredningen (SOU 1967:1 s. 64—78) läm­

nar en utförlig redogörelse härför och jag inskränker mig här till följande

sammandrag.

År 1943 utarbetades inom finansdepartementet ett utkast till lag om

zillstånd att hyra bostad. Det innebar att hyreslicens skulle meddelas efter

behovsprövning av hyresnämnd. Inom socialdepartementet utarbetades ar

1950 en promemoria med förslag till lag om inskränkning i rätten att hyra

bostadslägenhet. Den avsåg förbud för ensamstående att hyra lägenhet.

118

Båda de nämnda lagförslagen avstyrktes vid remissbehandlingen och ledde

inte till någon åtgärd.

Hyresregleringskommittén undersökte i sitt betänkande »Behovspröv-

ning på bostadsmarknaden» (SOU 1952:37) möjligheterna att uppnå eu

från samhällets synpunkt mera önskvärd fördelning av det lediga lägen-

hetsbeståndet. Åtgärder i syfte att göra önskvärda bostadsupplåtelser

ekonomiskt förmånliga och inte önskvärda oförmånliga fann kommittén

inte vara genomförbara. Obligatorisk bostadsförmedling avvisade kom­

mittén främst på grund av därmed förenade praktiska och administrativa

svårigheter. Kommittén förordade eu frivillig behovsprövning genom bo-

stadsupplåtarnas egen försorg, som därefter på initiativ av Kungl. Maj :t

kom till stånd med början år 1953. I samband därmed utfärdade bostads-

producenternas och fastighetsägarnas riksorganisationer rekommendatio­

ner till riktlinjer för lägenhetsupplåtelser.

Bostadsförmedlingarnas tillgång till bostäder

Nuvarande förhållanden

De kommuner som har inrättat bostadsförmedling verkar på olika sätt

för att lägenheter, som är avsedda att hyras ut eller upplåtas med bostads­

rätt, tillförs den kommunala bostadsförmedlingen för att fördelas bland de

bostadssökande som är anmälda där. Sålunda träffas överenskommelser

med de kommunala bostadsföretagen om anvisningsrätt till lägenheterna

i företagens hus. Vidare begagnar man sig av de kontakter med bostads-

producenter, som olika kommunala organ får vid försäljning av mark,

tomträttsupplåtelser och förmedling av statliga lån, och söker få med­

givande till att bostäderna i planerade nybyggen skall få upplåtas till

sökande som anvisas av den kommunala bostadsförmedlingen. På vissa

håll har avtal träffats mellan kommunen och organisationer av bostadspro-

ducenter om att den kommunala bostadsförmedlingen skall få anvisnings-

rätten till lägenheterna i nyuppförda hus. När bostadsförmedlingarna an­

visar lägenheter åt bostadssökande, som redan har bostad, söker förmed­

lingarna också i allmänhet skaffa sig anvisningsrätten till de ledigblivna

lägenheterna (successionslägenheterna). Även i övrigt söker man på olika

sätt verka för att tillföra de kommunala bostadsförmedlingarna anvisnings-

objekt. Genom åtgärder av dessa slag har de kommunala bostadsförmed­

lingarna på många håll fått anvisningsrätt till alla eller flertalet nyprodu­

cerade lägenheter och i regel till successionslägenheterna samt därutöver

i allmänhet till de lägenheter som i övrigt blir lediga i de kommunala före­

tagens fastigheter.

Beträffande successionslägenheterna tillämpas regelmässigt den ord­

ningen, att hyresvärden eller bostadsrättshavaren avfordras en s. k. värd­

förbindelser som innehåller att successionslägenheten får hyras ut eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1007

119

överlåtas till bostadssökande som förmedlingen anvisar. I stort sett synes

förfarandet med värdförbindelser ha godtagits av lägenhetsupplåtarna,

vilket bl. a. har tagit sig uttryck i att åtskilliga lokala fastighetsägarorga­

nisationer rekommenderat sina medlemmar att inte motsätta sig en sådan

ordning.

1 övrigt får bostadsförmedlingarna ofta förmedlingsrätt till lediga lägen­

heter i kommunens egna fastigheter och i de allmännyttiga företagens hus

men däremot mera sällan i privata hyreshus och bostadsrättsföreningar.

Vissa bostäder förmedlas regelmässigt på annat sätt än genom den kom­

munala bostadsförmedlingen. Detta gäller bl. a. egna hem och bostäder

som är avsedda för vissa kategorier bostadssökande. Exempel på kategori­

bostäder utgör ungdomshotell, studentbostäder, pensionärsbostäder och

vissa personalbostäder, t. ex. bostäder för sjukhuspersonal. Emellertid

är bostadsförmedlingarna ofta inkopplade även i dessa fall, nämligen när

det gäller bevakningen av eventuella successionslägenheter.

I utredningens betänkande (s. 19—26) lämnas en närmare redogörelse

för hur bostadsförmedlingarna i de större städerna får tillgång till anvis-

ningsbostäder. Jag hänvisar till denna redogörelse.

Enligt 1960 års bostadsräkning fanns närmare 2,7 milj. bostadslägen­

heter. 2 milj. hade privata ägare, ca 300 000 ägdes av kooperativa företag och

återstoden av staten, kommuner och allmännyttiga bostadsföretag. Av ny­

produktionen har under de senaste åren omkring 90 % finansierats med

statligt stöd. För flerfamiljshus var denna andel 97 %. Vid en enkät,

vars resultat närmare redovisas i utredningens betänkande, har bostads-

styrelsen inhämtat att år 1966 ett 50-tal kommuner förfogade över minst

95 % av nyproduktionen för kommunal förmedling, lika många förfogade

över mellan 50 och 95 % samt 15 kommuner över mindre än hälften av ny­

produktionen.

Kostadsförmedlingsutredningen

Utredningen har till en början undersökt de rättsliga möjligheterna för

kommunerna att förse bostadsförmedlingarna med anvisningsbostäder.

Vid markförsäljning och tomträttsupplåtelse finns det enligt utredningen

inte något kommunalrättsligt hinder mot att kommunen utverkar åtagan­

de från köparen eller tomträttshavaren att ställa bostäder som byggs

på ifrågavarande mark till bostadsförmedlingens förfogande. Däremot

innebär reglerna om köp av fast egendom och tomträttsupplåtelse att av­

talets bestånd inte blir beroende av att ett sådant villkor uppfylls. Avtals­

brott kan således inte grunda rätt för kommunen att kräva att köpet eller

upplåtelsen skall gå åter.

Med stöd av bl. a. ett utlåtande av tredje lagutskottet (1953:26 s. 47)

finner utredningen emellertid att de nämnda reglerna inte kan anses ut­

göra hinder mot att genom annat avtal än köpeavtal och tomträttsavtal

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

120

binda köparen resp. tomträttshavaren att låta inte bara förstagångsupp-

låtelsen utan även följande upplåtelser ske genom kommunal bostadsför­

medling. Sådana överenskommelser får inte verkan mot tredje man —

t. ex. en ny ägare eller tomträttshavare — och kommer såvitt avser tomt­

rätt därför inte heller att minska dess kreditvärde. Någon begränsning

i kommunens möjligheter att i sitt intresse genom obligation srättsliga av­

tal stipulera villkor av angiven innebörd kan inte antas vara avsedd. Det

bör därför även vara tillåtet att i ett särskilt sidoavtal ta in bestämmelser

om att fastighetsägare eller tomträttshavare vid framtida överlåtelse skall

se till att köparen övertar förpliktelserna enligt sidoavtalet samt att knyta

en vitesbestämmelse till säkerhet för att såväl denna förpliktelse som fas­

tighetsägarens resp. tomträttshavarens åtagande att låta upplåtelse ske

genom bostadsförmedlingen iakttas.

Såvitt utredningen kunnat utröna har hittills inte några vitesklausuler

förekommit i avtal om förmedlingsrätt. Det har inte heller i något fall på­

talats, att avtalsbrott i anledning av avtal om förmedlingsrätt begåtts från

bostadsupplåtarnas sida. Utredningen finner det därför svårt att förutse

vilka åtgärder en kommun skulle antas komma att vidta om ett sådant

villkor åsidosätts. Ett uppenbart åsidosättande av avtal om förmedlings­

rätt för kommunal bostadsförmedling bör i varje fall kunna föranleda

att kommunen blir obenägen att i fortsättningen upplåta mark till bygg-

nadsföretagare som sålunda underlåtit att rätta sig efter kommunens

önskemål om förmedlingsrätt. Vetskapen härom torde enligt utredningen

vara anledningen till att avtalsbrott på detta område inte har förekommit.

Utredningen tillägger att på de håll där byggnadsbranschens organisationer

genom skriftliga överenskommelser med kommunen har åtagit sig att

medverka till att avtal om förmedlingsrätt kommer till stånd ytterligare

garantier torde ha skapats för att kommunens intressen i detta avseende

verkligen blir tillgodosedda.

Utredningen erinrar om att kommun enligt lagen den 10 juli 1947

(nr 523) om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande

är skyldig att förmedla statliga bostadslån. I samband med sådan förmed­

ling förekommer det på sina håll att lånsökanden undertecknar en för­

bindelse eller fullmakt, vari han uppdrar åt den kommunala bostadsförmed­

lingen att anvisa bostadssökande till de blivande lägenheterna. Det torde

däremot inte ha inträffat att något förslag om villkor om förmedlingsrätt

upptagits i det yttrande över ansökan om bostadslån som kommunens för­

medlingsorgan avger. Enligt utredningen förhåller det sig sannolikt så,

att bostadsproducenterna inte ansett sig ha anledning att motsätta sig

kommunens önskemål om förmedlingsrätten. Lägenhetsupplåtaren har ju

alltid haft möjlighet att avböja bostadsförmedlingens anvisningsförslag

om han hyst tvivel om den anvisades godtagbarhet som hyresgäst. Dess­

utom har upplåtarna haft frihet att förhandla med bostadsförmedlingen,

ICungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1967

121

om de exempelvis behövt disponera ett större eller mindre antal lägenheter

för visst ändamål.

Vid prövning av frågan om kommun vid förmedling av bostadslån äger

ställa villkor om kommunal bostadsförmedling citerar utredningen föl­

jande utlåtande av andra lagutskottet (1947:53 s. 16) över förslaget till

den nyssnämnda lagen.

Sedan det blivit en kommunal skyldighet att förmedla statliga lån och

bidrag, förlora givetvis kommunerna möjligheten att vid sin förmedling

fästa särskilda villkor, exempelvis skyldighet för låntagare att vid uthyr­

ning av fastigheten anlita kommunal bostadsförmedling. De berättigade

kommunala önskemål, som kunna finnas, att med tillhjälp av den kommu­

nala bostadsförmedlingen skaffa möjligheter att dirigera hyresmarknaden

låta sig emellertid icke tillgodoses inom ramen av den förevarande lag­

stiftningen. I stället torde, om ett dylikt villkor för den statliga långivning­

en på området bör införas, det redan i de allmänna grunder för lånens er­

hållande, vilka fastställas av Kungl. Maj :t och riksdag, inryckas en be­

stämmelse, som möjliggör för kommun att knyta detta villkor till sin med­

verkan.

Utredningen drar härav slutsatsen att bostadslånemyndigheterna inte

utan vidare kan hämta stöd i gällande författningar för att avslå en an­

sökan om bostadslån enbart på den grund att lånsökanden avböjt kommu­

nal förmedling av de blivande bostäderna.

Vid sin undersökning av möjligheterna att öka bostadsförmedlingens

tillgång till bostäder behandlar utredningen först lägenheter i det be­

fintliga fastighetsbeståndet. I och för sig skulle, säger ut­

redningen, en mera genomgripande reglering med kontroll av omflytt­

ningar i det befintliga lägenhetsbeståndet kunna vara påkallad med hänsyn

till de otillåtna ersättningar som ibland tas ut vid bostadsupplåtelser.

Möjligen skulle man kunna komma till rätta med denna företeelse genom

obligatorisk bostadsförmedling, varigenom alla bostadsupplåtelser skulle

vara underkastade kontroll. Utredningen anser det emellertid ovisst om en

sådan kontroll kan göras så effektiv att risken bortfaller för att den som

förfogar över en ledig bostadslägenhet begär eller tar emot otillåten er­

sättning för överlåtelsen.

Obligatorisk förmedling av upplåtelser i det befintliga bostadsbeståndet

skulle enligt utredningen vidare fordra omfattande lagstiftning med detalj-

bestämmelser och anvisningsnormer, tidsfrister in. in. Tillämpningen av

en sådan lagstiftning skulle med säkerhet bli administrativt tungrodd och

för att bli effektiv förutsätta en betydande kontrollapparat. Övervägande

skäl talar därför enligt utredningens mening för att statsmakterna såvitt

gäller lägenheterna i det befintliga fastighetsbeståndet bör avstå från att

ingripa till förmån för de kommunala bostadsförmedlingarna. Till följd

härav har utredningen inte heller ansett sig böra överväga revidering av

1943 års kungörelse om skyldighet att anmäla liyresledighet m. m.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

I fråga om bostadsförmedlingarnas tillgång till nyproducerade

lägenheter framhåller utredningen att särskild lagstiftning skulle

förutsätta att också anvisningsnormerna reglerades i författning. Bostads-

förmedlingsverksamheten skulle därigenom föras över till det special-

reglerade området för kommunal verksamhet, vilket skulle medföra att

kommunernas rörelsefrihet begränsades genom författningsföreskrifter.

En speciallagstiftning skulle även medföra påtagliga svårigheter i fråga

om kontrollen av lagstiftningens efterlevnad. Med hänsyn härtill anser

utredningen att detta område av kommunal verksamhet inte bör göras till

föremål för specialreglering.

Utredningen riktar härefter uppmärksamheten mot det samspel som äger

rum mellan stat och kommun, när det gäller fördelningen av de statliga

bostadslånen. Finansieras ett bostadsbyggnadsprojekt helt utan ekono­

miskt stöd från det allmänna eller har kommunen inte tillhandahållit tomt­

mark och därför ansett sig inte ha anledning eller möjlighet att få till

stånd en överenskommelse med byggherren om anvisningsrätt till blivande

bostadslägenheter, torde de skäl som från allmän synpunkt kan åberopas

för att kräva förmedlingsrätt till bostäderna vara avgjort svagare än om

bostäderna tillkommit med statligt lånestöd. Eftersom vidare den helt

privatfinansierade delen av bostadsproduktionen är förhållandevis ringa

anser utredningen att de hus som uppförs utan statligt lånestöd kan

lämnas åsido i detta sammanhang.

Eu möjlighet att säkerställa kommunal förmedling av de bostäder som

tillkommer inom ramen för den statliga bostadslångivningen synes enligt

utredningen kunna erbjuda sig genom att man inför ett stadgande i den

författning som reglerar nämnda långivning, dvs. bostadslånekungörelsen,

varigenom kommun skulle få möjlighet att som förutsättning för lån på­

fordra kommunal förmedling av de bostäder låneansökan avser.

Inte alla bostäder som byggs med stöd av statliga lån bör enligt utred­

ningen förmedlas genom kommunala organ. Beträffande lån till småhus,

där låneansökan görs av den som skall bebo huset, torde det ligga i sakens

natur att någon föreskrift om kommunal förmedling inte gärna kan komma

i fråga om huset är ett enfamiljshus. En annan sak är att det ofta före­

kommer att kommunerna tillhandahåller tomtmark för egnahemsbebyggel­

se och i det sammanhanget vid fördelningen av egnahemstomter håller

bostadsförmedlingen underrättad om ledigblivande lägenheter. Såvitt gäller

tvåfamilj shus talar det särskilda kravet på gott förhållande mellan de i

huset boende mot att bostadsförmedlingen skall ha bestämmande inflytan­

de på valet av hyresgäst. För småhus av enfamilj styp som inte skall bebos

av byggherren ligger saken annorlunda till. Det är numera inte ovanligt

att sådana hus upplåts med liyres- eller bostadsrätt. Emellertid förekom­

mer även lån för s. k. gruppbygge av småhus och ibland även för enstaka

123

hus, vilka är avsedda att säljas till dem som skall bebo husen. Beträffande

dylika hus är det vanligt, att kommunerna tillhandahåller tomtmark och

därmed får möjlighet att utöva inflytande på uttagningen av spekulanter

till husen. Vill man säkerställa kommunal förmedling av bostäder som till­

kommer med statligt lånestöd finner utredningen det naturligt att med

lägenheter i flerfamiljshus jämställa dels de småhus som är avsedda att

upplåtas med hyresrätt eller bostadsrätt och dels de småhus av enfamilj s-

typ, som är avsedda att säljas till dem som skall bebo husen.

Vissa bostäder anvisas regelmässigt på annat sätt än genom kommunal

bostadsförmedling. Detta gäller bl. a. bostäder, som är avsedda för särskilda

kategorier bostadssökande. Exempel på kategoribostäder utgör ungdoms-

hotell, studentbostäder, pensionärsbostäder samt vissa personalbostäder.

Liksom i andra låneärenden skall kommunernas förmedlingsorgan yttra

sig över ansökningar om statligt lån till kategoribostäder. I praktiken torde

kommunerna ha ett avgörande inflytande över tillkomsten av sådana

bostäder. Skulle kategoribostäder komma till stånd, torde det i allmänhet

inte finnas anledning att den kommunala bostadsförmedlingen övertar

anvisningsbestyret beträffande dessa bostäder.

Ett allmänt stadgande i bostadslånekungörelsen om att bostadslån inte

får beviljas om inte lånsökanden förbinder sig att låta de blivande lägen­

heterna förmedlas genom kommunal bostadsförmedling eller annat lämp­

ligt kommunalt organ skulle få generell räckvidd för hela den statliga

bostadslångivningen. På de flesta håll där kommunal bostadsförmedling

inte har inrättats torde emellertid bostadsmarknadsläget vara sådant att

en dylik generell förmedlingsrätt inte behövs. Även i orter där läget på bo­

stadsmarknaden är mer ansträngt kan vissa bostadsbyggnadsprojekt böra

få statliga lån utan att för den skull lägenheterna bör förmedlas genom

kommunala organ. Det kan exempelvis finnas kommuner, som i fråga om

kooperativa lägenheter anser det mest ändamålsenligt att låta företagen

själva ombesörja lägenhetsanvisningen. Häremot kan naturligtvis invändas

att kommunerna, om en generell föreskrift av nämnda innebörd införs,

inte behöver begagna sig av den förmedlingsrätt som sålunda tillagts dem.

Med hänsyn till lånsökandenas intresse av att klarhet redan från början

råder på denna punkt anser utredningen det emellertid lämpligare att

kommunerna för varje enskilt projekt tar ställning till frågan om kom­

munal förmedling bör ske av de blivande lägenheterna eller inte. Möjlig­

heterna för kommuner att få förmedlingsrätt till nyproducerade bostäder

bör inte begränsas till vissa orter. Det torde ligga i sakens natur att för­

medlingsrätt kommer att begäras endast om bostadsmarknadsläget i orten

påkallar det.

Några generella undantag för vissa företagsformer bör enligt utredningen

inte göras. Det bör ankomma på kommunerna att avgöra i vilken omfatt­

ning de vill tillförsäkra sig förmedlingsrätt. Kommunerna får då möjlig-

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

liet att genom undantag från kravet på förmedlingsrätt främja bostads-

sparande.

Om en bostadsproducent behöver disponera de med låneansökan avsedda

bostäderna för särskilt ändamål kan det i vissa fall vara befogat att kom­

munen helt eller delvis avstår från kommunal förmedling. Det kan gälla

s. k. äkta bostadsrättsföreningar, dvs. där lägenheterna skall upplåtas till

dem som från början bildat föreningen. Det kan även förekomma ideella

stiftelser och andra sammanslutningar, som önskar uppföra bostadshus

för särskilt ändamål. Situationen kan vidare vara den, att exempelvis ett

industriföretag antingen avser att bygga bostäder i egen regi eller har för­

klarat sig villigt att bidra med krediter till ett bostadsbyggnadsföretag och

som villkor för sin kreditgivning krävt att för sina anställdas räkning

få disponera lägenheter. Även i ett sådant fall kan det vara motiverat med

undantag helt eller delvis från kommunal förmedling av lägenheterna.

De överenskommelser, varigenom åtskilliga bostadsförmedlingar redan

nu har tillförsäkrats förmedlingsrätt till nyproducerade lägenheter, är

i vissa fall utformade så att även ledigblivande lägenheter skall anvisas

genom förmedlingen. Utredningen anser det inte vara någon olägenhet

att kommunerna även i fortsättningen träffar överenskommelser med bo-

stadsproducenterna om att ledigblivande lägenheter skall anvisas av för­

medlingen.

Utredningen understryker att den kommunala förmedlingsrätten till bo­

städer, som uppförs med statligt lånestöd, givetvis inte syftar till att kom­

munerna skall överta det ekonomiska ansvaret för bostadsupplåtelserna.

Det måste sålunda stå klart för såväl upplåtarna som bostadssökandena

att bostadsanvisningen är att betrakta som ett förslag och att det i sista

hand är upplåtarna som har att träffa avtal med de anvisade.

Vid lägenhetsanvisningen måste tillbörlig hänsyn tas till lägenhetsupp-

låtarna genom att dessa i god tid tillställs anvisningsförslag. I fråga om

nyproducerade lägenheter är det särskilt angeläget alt bostadsförmedling­

en på ett tidigt stadium skaffar sig kännedom om tidpunkten för lägen­

heternas färdigställande, lägenheternas storlek och utrustning samt kost­

nader in. in. De bostadssökande bör få skälig betänketid och förmedlingen

möjlighet att i god tid före inflyttningen — förslagsvis tre månader före

denna — lämna anvisningsförslag. Att upplåtarnas intresse av att bli

anvisade bostadssökande, som skäligen kan godtas som hyresgäster resp.

bostadsrättshavare, blir tillgodosett är självfallet av största betydelse. Om

en kommun begärt förmedlingsrätt till bostäderna i ett låneprojekt men

det sedermera visar sig, att det bland de hos bostadsförmedlingen anmälda

sökandena inte finns lämpliga spekulanter till bostäderna, får det i stället

ankomma på upplåtaren att själv anskaffa hyresgäster eller bostadsrätts­

havare.

I den mån upplåtaren behöver reservera vissa bostäder för egen räkning,

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

125

exempelvis för personal som erfordras för fastighetens skötsel och för­

valtning, förutsätter utredningen att bostadsförmedlingarna medverkar

till att dessa behov blir tillgodosedda.

Slutligen undersöker utredningen hur ett villkor om kommunal för­

medling av bostäder som tillkommer med statligt lånestöd närmare bör

utformas.

Om man föreskriver att kommun som villkor för bostadslån skall kunna

kräva kommunal förmedling av nyproducerade lägenheter och det i ett

konkret fall ■— där kommun ställt ett dylikt villkor — vid den slutliga

prövningen av låneansökan visar sig att villkoret inte har uppfyllts, skulle

lånet inte kunna beviljas. När slutligt lånebeslut meddelas, har i allmän­

het inflyttning i lägenheterna redan ägt rum. Om lånet då inte skulle få

beviljas skulle detta enligt kommitténs uppfattning kunna få menliga

ekonomiska konsekvenser för dem som flyttat in i lägenheterna. Från all­

män synpunkt torde det vara ytterst tveksamt om detta kan accepteras.

Visserligen kan låntagaren när som helst säga upp lånet till omedelbar

betalning. I sådant fall uppkommer samma ekonomiska konsekvenser

för dem som bor i lägenheterna. I allmänhet torde emellertid de bostads-

producenter som ansöker om statligt lån, speciellt i nuvarande läge på

kreditmarknaden, vara helt beroende av lånet för att genomföra företaget.

Det torde höra till sällsyntheterna, att preliminärt beviljat lån inte tas i an­

språk eller att lån sägs upp före lånetidens utgång. Med hänsyn härtill

torde det i och för sig med stor sannolikhet kunna förutsättas, att bostads-

producenterna skulle komma att uppfylla ett lånevillkor om förmedlings-

rätt. Emellertid kan det inte uteslutas att meningsskiljaktigheter angående

villkorets rätta uppfyllande ändock uppkommer, t. ex. mellan bostadsför­

medlingen och bostadsproducenten. Det bör enligt utredningen inte gärna

ankomma på lånemyndigheterna att pröva om de av kommunen uppställda

principerna för lägenhetsanvisningen har iakttagits, exempelvis i sådana

avseenden som beträffande bostadssökandes godtagbarhet som hyresgäst,

rätt för lägenhetsupplåtare att reservera bostäder för fastighetsskötare,

mottagande av barnfamiljer etc. Därför anser utredningen att villkoret

inte bör utformas så att det får nämnda konsekvenser.

För att undvika de påfrestningar för såväl bostadslånemyndigheterna

som producenterna och även bostadsförmedlingarna, som tillämpningen av

ett lånevillkor med nyssnämnda utformning skulle kunna medföra, bör

i stället övervägas om det kan vara tillräckligt att i bostadslånekungörelsen

föreskriva att lån inte får beviljas, såvida vederbörande kommun beslutat

om kommunal förmedling av de blivande bostäderna men avtal härom

inte kommit till stånd. Avtalsbrott från låntagarens sida skulle i så fall

inte inverka på långivningen som sådan. Då man har goda erfarenheter

av de avtal om förmedlingsrätt till nyproducerade bostäder, som träffats

i samband med markupplåtelser, saknas enligt utredningen anledning anta

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

126

att en försämring härvidlag skall behöva befaras om kommunerna i stället

i samband med bostadslångivningen får möjlighet att avtala om förmed-

lingsrätt till nyproducerade bostäder. Ytterligare en fördel med avtals-

linjen är att man får tillfälle att samtidigt också avtala om bostadsförmed­

lingens medverkan vid friställande av successionslägenheter och andra le-

digblivande lägenheter. Något hinder att till dessa avtal knyta en vites­

bestämmelse möter inte. Om avtalsvillkoren utan bärande skäl skulle

åsidosättas av låntagaren torde kommunen få anledning att överväga

om framtida låneansökningar bör tillstyrkas eller inte.

Utredningen föreslår således att statligt bostadslån till flerfamiljshus och

sådant småhus som inte skall bebos av lånsökanden inte får beviljas om

kommunen beslutat att kommunal förmedling av de blivande bostäderna

skall äga rum men avtal härom inte kommit till stånd.

Mot utredningens sistnämnda förslag reserverar sig en ledamot av ut­

redningen (herr Breitholtz). Enligt reservantens mening kvarstår med den

lösning utredningsmajoriteten har föreslagit kravet på att klarhet från

början måste råda om innebörden av lånevillkoret, såväl vad gäller anvis-

ningsnormer och tidsfrister som de rättsliga konsekvenserna och det eko­

nomiska ansvaret. Bestämmelser härom kan utfärdas endast i en särskild

författning. Reservanten frågar bur länge producenten eller fastighetsäga­

ren skall tvingas vänta på anvisning från bostadsförmedlingen, vid vilken

tidpunkt lian bär rätt att hyra ut en lägenhet utan bostadsförmedlingens

hörande för att skydda sina ekonomiska intressen och om bostadsförmed­

lingen svarar för utebliven liyreslikvid. Majoritetens ställningstagande, var­

igenom bostadsförmedlingarna fritas från allt ekonomiskt ansvar och pro­

ducenter och fastighetsägare lämnas att klara problemen, är enligt reser­

vanten för ensidigt och kan inte accepteras. Med den av majoriteten före­

slagna lösningen har man också anledning befara att kommunerna genom­

gående kommer att slentrianmässigt kräva anvisningsrätt för samtliga lä­

genheter i ett hus för vilket statligt lån skall tillstyrkas. Härigenom kom­

mer i realiteten en obligatorisk bostadsförmedling att införas för huvud­

parten av det blivande Iägenhetsbeståndet, utan att de rättsliga och eko­

nomiska konsekvenserna för den enskilde blivit utredda.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

Remissyttrandena

I några yttranden anläggs allmänna synpunkter på bostads-

förmedlingsutredningens förslag. Yttranden som i allmänna ordalag till­

styrker förslaget avges av statens hyresråd, länsstyrelsen i Östergötlands

län, Malmö förorters samarbetsnämnd, stadslcollegiet i Hälsingborg, fas-

tighetsnämnden i Lund samt drätselkamrarna i Trelleborg och Uddevalla.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att en författningsmässig begräns­

ning av kommunernas rörelsefrihet inte är nödvändig eller lämplig från

127

bostadspolitiska synpunkter. Man måste enligt länsstyrelsen kunna utgå

från att kommunerna lojalt skall följa centralt utfärdade rekommenda­

tioner om förmedlingsverksamheten.

Kritik mot utredningen riktar Hyresgästernas riksförbund, som anser att

utredningen inte tillräckligt har analyserat betydelsen för bostadsförmed-

lingsverksamheten av den ökade rörligheten på arbets- och bostadsmark­

naden och inte har kommit med förslag till konkreta åtgärder som skulle

kunna ge bostadsförmedlingarna möjligheter att fungera effektivt. Enligt

förbundet har utredningen ytligt behandlat och bara delvis löst frågorna

om lägenlietstillgången och anvisningsnormerna. Förbundet fortsätter.

Om statens och kommunernas åtgärder för att reformera bostadsför­

medlingarna skulle begränsas till att omfatta de förslag, som utredningen

framlagt i detta betänkande, är det sannolikt att det kommer att uppstå

en alltför stor spänning mellan å ena sidan samhällets och bostadskonsu-

menternas krav och å andra sidan bostadsförmedlingarnas möjligheter.

Därigenom skulle betydande störningar uppstå i möjligheterna att full­

följa den påbörjade arbetsmarknadspolitiken och de nuvarande hindren

för ett effektivt utnyttjande av det redan befintliga bostadsbeståndet och

lägenheterna i nyproduktionen skulle kvarstå. Det är därför förbundets

uppfattning att en ny skyndsam utredning beträffande bostadsförmed­

lingarnas underlag och verksamhet omgående bör tillsättas.

Svenska riksbyggen framhåller att ökade samhällsinsatser för bostads­

frågans lösning kräver ett rörligare system vid fördelningen av bostäderna.

Utredningen har inte tagit tillräcklig hänsyn till de bostadsmarknadselcono-

miska faktorerna utan i alltför stor utsträckning behandlat bostadsförmed-

fingsverksamhetens formella grunder. LO beklagar att utredningen inte

diskuterat den roll bostadsförmedlingarna kan och bör spela i bostads­

politiken.

Obligatorisk bostadsförmedling avstyrks uttryckligen av

bostadsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Jönköpings och

Malmöhus län, SBEF, Näringslivets byggnadsdelegation, Sveriges fastighets­

ägareförbund, HSB, Stor-Stockholms planeringsnämnd, stadskollegiet i

Hälsingborg, drätselkammaren i Trelleborg, Stor-Göteborgs samarbetskom-

mitté och stadsfullmäktige i Göteborg.

Som skäl för avstyrkandet anförs i allmänhet behovet av detaljerad lag­

stiftning och omfattande kontrollapparat samt ovisshet om kontrollens

effektivitet.

Enligt drätselkammaren i Norrköping bör obligatorisk bostadsförmed­

ling införas, om det inom de närmaste åren visar sig att bostadsförmed­

lingarna inte får förmedlingsrätt till minst 90 % av alla lägenheter som

blir friställda.

För obligatorisk bostadsförmedling uttalar sig bostadsförmedlingsnämn-

den i Hälsingborg. Bostadsförmedlingarnas befattning med friställda lägen-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

128

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1967

lieter är enligt nämnden fortfarande ringa trots att fastighetsägarnas huvud­

organisation uppmanat sina medlemmar att låta förmedlingarna få anvisa

lägenheter i större utsträckning.

Hyresgästernas riksförbund anser det vara oundvikligt att frågan om hur

bostadsförmedlingarna skall tillförsäkras förmedlingsrätten till lägenheter

i privata hus analyseras grundligare än vad utredningen förmått. Förbun­

det anför som skäl härför.

Det har tidigare även varit förbundets uppfattning att obligatorisk bo­

stadsförmedling av lägenheterna i det befintliga privatägda fastighetsbe­

ståndet skulle kunna undvikas genom att bostadsförmedlingarna gavs

större resurser för att förhandla sig till förmedlingsrätten till dessa lägen­

heter. Förbundet har därvid förutsatt att de privata fastighetsägarna skulle

bli medvetna om sin del i ansvaret för de bostadslösa, som står i kön, och

som en följd därav bereda bostadsförmedlingarna en ökad tillgång på

lägenheter från den privata sektorn genom frivilliga överenskommelser.

Det bör dock med hänsyn till vunna erfarenheter uttalas en varning för

alltför stor optimism beträffande möjligheterna att genom förhandlingar

och frivilliga överenskommelser tillförsäkra bostadsförmedlingarna en ökad

tillgång på lägenheter från den privata sektorn.

Även majoriteterna i Svenska stadsförbundets styrelse och Stockholms

förorters samarbetsnämnd önskar bestämmelser som tillförsäkrar bostads­

förmedlingarna rätten att förmedla privatfinansierade bostäder. Minorite­

ten i stadskollegiet i Stockholm och fem ledamöter av Stor-Stockholms

planeringsnämnd har samma uppfattning. De anför att även dessa bo­

städer kräver kommunala insatser samt belastar kapitalmarknaden och

den totala bostadskvoten. Fem andra ledamöter i planeringsnämnden har

motsatt mening och anför.

De privatfinansierade husen byggs ofta genom att privata intressenter

vid sidan av byggherren tillskjuter en betydande del av kapitalet för att

därigenom tillförsäkra sig eller sina anställda bostäder. Om bostadsför­

medlingarna ges förmedlingsrätten till dessa lägenheter, finns det risk för

att det kapital som av ovannämnda skäl nu tillföres bostadssektorn skulle

undandras och finansieringen ytterligare försvåras. Med andra ord, husen

skulle inte bli byggda och några lägenheter kom inte heller till bostadsför­

medlingen för anvisning. Även andra godtagbara motiv, exempelvis stan­

dardfrågor, kan finnas för att byggherren går utanför den statliga låne­

ramen. I många fall är också, inte minst i Stockholm och det inre förorts­

området de privatfinansierade husen ett led i en »rullande» sanering i så

måtto, att de nya husen används för evakuering från andra saneringsmogna

fastigheter. Av den totala bostadsproduktionen utgör de privatfinansierade

hyreshusen en mycket ringa del. Det torde därför för närvarande inte

finnas anledning att vidtaga särskilda lagstiftningsåtgärder för dessa.

Liknande uttalanden gör majoriteterna i stadskollegiet och bostadsför-

medlingsstyrelsen i Stockholm.

Överståthållarämbetet har den principiella uppfattningen att förmed-

lingsrätt för kommun bör omfatta även de privatfinansierade lägenheterna

129

men anser att dessa utgör en så liten andel av hela bostadsproduktionen

att särskild lagstiftning inte är påkallad.

Utredningens förslag om kommunal förmedling som vill­

kor för statligt bostadslån tillstyrks av det övervägande an­

talet remissinstanser. Till dem hör bostadsstyrelsen, som anser att det är

ett gemensamt intresse för staten och kommunerna att de lägenheter som

produceras under samhällets medverkan kan tillhandahållas allmänheten

enligt normer som stämmer med bostadspolitikens mål.

Stadsfullmäktige i Göteborg framhåller att förslaget medför den fördelen

att kommunens uppgörelse med byggherrarna om förmedlingsavtal kom­

mer att anknytas till ett bestämt moment i rutinen för behandlingen av

byggnadsärenden. Enligt drätselkammaren i Göteborg stärker förslaget

kommunernas förhandlingsposition. Byggherrarna måste i så många av­

seenden samarbeta med kommunerna och är i så många sammanhang be­

roende av kommunala dispositioner att förhandlingsläget redan nu måste

anses förmånligt för kommunerna. De avtal som träffats på många håll

bär vittne härom. Svenska riksbyggen understryker att kommunerna måste

försäkra sig om förmedlingsrätten redan när förhandlingar om byggpro­

jektet förekommer mellan kommunen och byggherren. Riksbyggens erfa­

renhet av det sätt på vilket kommunerna brukar tillgodose olika bostads-

producenters intressen i dessa frågor gör att Riksbyggen, med förtroende

för att så kommer att ske även i framtiden, inte motsätter sig utredningens

förslag.

Länsstyrelsen i Jönköpings län, som inte bär någon erinran mot utred­

ningens förslag, föreslår att länsbostadsnämnden får möjlighet att pröva

om de villkor kommunen ställer i avtalet med byggherren är rimliga.

För utredningens förslag uttalar sig även majoriteten i statens hyresråd,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands och

Malmöhus län, stadskollegiet och bostadsförmedlingsstyrelsen i Stockholm,

fastighetsnämnden i Uppsala, stadskollegiet i Hälsingborg, Svenska kom­

munförbundet, SABO, Hyresgästernas riksförbund, Stockholms förorters

samarbetsnämnd, Stor-Stockholms planeringsnämnd, Stor-Göteborgs sam-

arbetskommitté, Göteborgs förorters förbund och LO. Drätselkammaren i

Malmö, som också tillstyrker förslaget, framhåller gentemot reservanten i

utredningen att, såvitt är känt, bostadsproducenterna inte gjort hyresför­

luster genom att bostadsförmedlingar anvisat hyresgäster för sent.

Förslaget avvisas av SBEF som anför.

Den statliga bostadslångivningen har i fråga om enskilt ägda och förval­

tade fastigheter sin största betydelse för bostadskonsumenterna i form av

de lägre hyror, som räntesubventioneringen möjliggör. För den enskilda

låntagarkategorin, med för den gällande lägre lånegränser, har statslånet ej

så stor betydelse ur kapitalförsörjningssynpunkt som för övriga byggherre­

kategorier. Det vore ur konsumentsynpunkt beklagligt, om en koppling av

bostadslån och förmedlingsverksamhet skulle medverka till att andelen

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 100

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

objekt med statliga lån skulle minska. Den föreslagna åtgärden är alltför

drastisk i förhållande till den effekt som kan åstadkommas. Den enskilda

andelen i nyproduktionen är ständigt sjunkande och torde numera icke

uppgå till mer än Vs av årsproduktionen. Det antal lägenheter som kan om­

fattas av förslaget är därför relativt ringa. Härtill kommer vilket framgår

av utredningen att samarbetsavtal redan ingåtts mellan byggherrar och för­

medlingar i de största bristorterna för i stort sett all produktion av hyres­

lägenheter, oavsett om marken upplåtits av kommun eller icke. Föreningen

vill därtill framhålla att det för bostadsproducerande byggföretag förelig­

ger ett starkt »legitimt» behov av att själva kunna disponera anvisnings-

rätt till lägenheter i den egna produktionen för att trygga kontinuerlig

sysselsättning hos företagen och deras anställda. I byggföretagens verk­

samhet ingår även totalsanering av fastigheter, större ombyggnader och

moderniseringar som förutsätter omflyttning av hyresgäster. Erfarenhe­

terna har visat att det är till fördel för såväl byggföretag som hyresgäster,

att erforderliga omflyttningar kan genomföras genom direktkontakt mel­

lan parterna.

Samma uppfattning har Näringslivets bgggnadsdelegation. De villkor för

statliga lån som uppställts i bostadslånekungörelsen syftar till att säker­

ställa en från standard- och kostnadssynpunkt ändamålsenlig bostadsbe­

byggelse. Ett krav på kommunal förmedling av de producerade lägenheter­

na ligger således helt vid sidan av vad som bör regleras i kungörelsen. Här­

till kommer att utredningen inte heller i övrigt har presterat någon håll­

bar motivering för sitt förslag. Tvärtom synes dess uttalanden entydigt ge

vid handen att något behov av en sådan ordning inte föreligger och att

kommunerna redan i dag med utnyttjande av andra medel kan uppnå

samma resultat.

De producenter som i dag bygger med statliga lån och på mark som inte

upplåtits av kommun har visserligen möjlighet att förmedla sina lägenhe­

ter med förbigående av den kommunala förmedlingen. I praktiken är för­

hållandena emellertid annorlunda, av åtminstone två skäl. Dels är dessa

producenter, i den mån det är fråga om saneringsbebyggelse, i stor ut­

sträckning hänvisade till de kommunala förmedlingarnas medverkan vid

evakuering av saneringsfastigheterna, en medverkan som i regel inte kan

påräknas om inte producenterna är villiga att ingå avtal om kommunal

förmedling av de färdigställda lägenheterna. Dels är producenterna vanli­

gen starkt beroende av ett fortsatt gott förhållande till kommunen för att i

framtiden kunna tillförsäkra sig andra projekt inom kommunen. Dessa be­

gränsningar i producenternas handlingsfrihet är för övrigt lika påtagliga

vid byggande utan statliga lån. Den sektor som utredningens förslag främst

tar sikte på har sålunda annan karaktär än som synes vara förutsatt i för­

slaget. Den torde dessutom vara av tämligen ringa omfattning. Byggandet

av flerfamiljshus med statligt stöd på mark som inte upplåtits av kom­

mun torde — med bortseende från kooperativa och allmännyttiga företag

som härvidlag lär vara av mindre intresse — för Storstockholms vidkom­

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

131

mande knappast representera mer än 7 å 8 % av den totala nyproduk­

tionen av flerfamiljshus.

Delegationen drar av det anförda slutsatsen att en sammankoppling av

den statliga bostadslångivningen och den kommunala förmedlingsverksam­

heten knappast får den omedelbara effekt som avsetts, i vart fall inte på

orter där behovet av en reform påstås vara särskilt angeläget. På något

längre sikt kan metoden dock få betydande skadeverkningar. Utredningen

föreslår nämligen ingen begränsning av kommunernas möjligheter att ge­

nom avtal tillvälla sig exklusiv förmedlingsrätt till ifrågavarande lägen-

hetsbestånd. Eftersom de kommunala förmedlingarna torde bli benägna att

till fullo utnyttja det nya tvångsinstrumentet — medvetet eller av slentrian

— lär i sinom tid en betydande del av bostadsbeståndet vara underkastad

en obligatorisk förmedling, som utredningen själv velat undvika, bl. a. på

grund av de rättssäkerhetsproblem som därvid skulle uppstå. Med hänsyn

till de tendenser mot en balansering av hyresmarknaden som kunnat mär­

kas är en sådan ordning inte motiverad. Skulle förslaget genomföras måste

därför ifrågavarande befogenhet för kommunerna åtminstone inskränkas

till att avse enbart förstagångsupplåtelser. Liknande synpunkter anför

Sveriges fastighetsägareförbund.

Förslaget avstyrks också av en minoritet i statens hyresråd och av HSB,

som anser att statliga lån inte bör förknippas med villkor om förmedlings­

rätt.

Länsstyrelserna i Uppsala samt Göteborgs och Bohus län anser att ut­

redningen inte tillräckligt har analyserat den rättsliga naturen hos för-

medlingsavtal mellan kommun och byggherre, särskilt frågan om följderna

av att avtalet åsidosätts av endera parten. Samma uppfattning har drätsel­

kammaren i Norrköping. Majoriteten i statens hyresråd förutsätter att ut­

redningens förslag genomförs med beaktande av de allmänna rättssäker-

hetsprinciper som behandlats av reservanten i utredningen.

Enligt drätselkamrarna i Norrköping och Jönköping bör uppmärksam­

mas fastighetsägares skyldighet att anföra skäl för att inte acceptera

hyresgäst som bostadsförmedlingen anvisat.

Drätselkammaren i Uddevalla föreslår att frivilliga överenskommelser

prövas under två år innan ställning tas till utredningens förslag. De bo­

stadssökande avböjer i stor utsträckning och av olika skäl lägenhetserbju-

danden. I vissa fall kan detta medföra hyresförluster som inte torde accep­

teras av fastighetsägare som själva har tillgång till lämpliga hyresgäster.

Bestämmelser i denna fråga kan enligt drätselkammaren tas in i avtalet

mellan byggherren och kommunen. Sistnämnda lösning förordas även av

drätselkammaren i Göteborg, som anför att förändringarna i kommunens

bostadsmarknad därigenom lätt kan beaktas.

I flera av de tillstyrkande yttrandena framhålls att successionslägenhe-

terna bör omfattas av den förmedlingsrätt som grundas på bostadslånevill-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967