2

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

en av statens medverkan till jordbrukets rationalisering. Denna medver­

kan förordas avse uppbyggnad av effektiva jordbruksföretag utan princi­

piell begränsning till någon särskild företagsform. Det ekonomiska stödet

förordas i allmänhet utgå i form av statlig kreditgaranti för lån till inves­

teringar av olika slag. För nästa budgetår föreslås att ramarna för den

statliga kreditgarantigivningen ökas med 56 milj. kr. Jordfonden förordas

få ett tillskott av 40 milj. kr. I detta sammanhang förordas också att ett

register över företagen inom jordbruket och skogsbruket upprättas samt

att obligatorisk skördeskadeanmälan införs år 1968.

I propositionen framläggs härjämte förslag till avveckling under en över­

gångsperiod av småbruksstödet i form av arealtillägg och leveranstillägg

på mjölk. I syfte att tillgodose trygghetsbehovet för de äldre småbrukarna

förordas att småbrukare över 55 år efter viss behovsprövning i princip får

behålla nu utgående stöd fram till folkpensionsåldern. För att underlätta om­

ställningen för de äldre småbrukare, som önskar övergå till annan sysselsätt­

ning, föreslås att under vissa förutsättningar ett avgångsvederlag av högst

6 000 kr. skall kunna utgå. I fråga om småbrukare som är under 55 år för­

ordas ej något fortsatt årligt stöd, men under vissa förutsättningar avses

de få möjlighet att vid övergång till annan sysselsättning före år 1972 få

ett avgångsvederlag på 6 000 kr. Det extra mjölkpristillägget i norra Sverige

föreslås kvarstå oförändrat. Förslag framläggs att efterge den stående de­

len av de lån som under 1930- och 1940-talen lämnades från arbetarsmå-

brukslånefonden.

I fråga om prissättningen på jordbrukets produkter för tiden den 1 sep­

tember 1967—den 30 juni 1969 framläggs i propositionen förslag som över­

ensstämmer med vad som förordats av jordbrukspriskommittén och 1966

års sockerutredning efter överläggningar med företrädare för berörda nä­

ringar och representanter för konsumenterna. Förslagen innebär att den 1

september 1967 prissänkning kommer att ske på främst konsumtionsmjölk,

skummjölk, margarin och socker medan vissa prishöjningar kan förutses på

bl. a. ost, smör, kött, fläsk och ägg. För regleringsåret 1967/68, som förordas

utgå den 30 juni 1968, avses ej att tillämpas några automatiskt verkande

regler för justering av jordbrukspriserna. För regleringsåret 1968/69 föror­

das att prissättningen fastläggs för mejeriprodukter, medan för övriga pro­

dukter utom socker jordbruket avses att den 1 juli 1968 genom pris- och

införselavgiftsändringar tillföras på visst sätt beräknad kompensation för

den allmänna kostnadsutvecklingen under regleringsåret 1967/68. I fråga om

prissättningen för sockerbetor och socker föreslås att för regleringsåret

1968/69 endast skall vidtas de eventuella justeringar som kan föranledas

av ändringar i EEC:s sockerreglering.

Slutligen framläggs i propositionen förslag till medelsanvisning för bud­

getåret 1967/68 under anslagen till jordbrukets rationalisering och prisreg­

leringen på jordbrukets område, m. m.

4

5 §.

Föreskrift enligt 2 § om tillståndstvång vid utförsel gäller icke vara som

a) förts in under sådana omständigheter som för tullpliktig vara med­

för tullfrihet enligt 10 § tulltaxeförordningen,

b) sändes från en ort utomlands landvägen genom riket till en annan ort

utomlands eller från en ort i riket landvägen genom utlandet till en annan

ort i riket i överensstämmelse med föreskrift av generaltullstyrelsen,

c) föres ut med fartyg eller luftfartyg som medfört varan till svensk

ort under färd mellan utrikes orter,

d) föres ut under sådana förhållanden som avses i 77 § första eller femte

stycket, 113, 115 eller 153 § tullstadgan den 7 oktober 1927 (nr 391),

e) föres ut som proviant på fartyg, luftfartyg eller annat transport­

medel,

f) föres ut i annat än handelssyfte av resande eller den som utför arbete

på transportmedel,

g) föres ut vid egentlig gränstrafik,

h) föres ut under sådana omständigheter som avses i 4 §.

Jordbruksnämnden får föreskriva begränsning av rätten enligt a, e, f, g

eller h att föra ut vara utan tillstånd.

6

§•

Konungen äger bemyndiga jordbruksnämnden att ge sammanslutning,

som enligt Konungens eller nämndens förordnande handhar prisreglering

på jordbrukets område, rätt att på villkor som nämnden bestämmer ensam

föra in eller ut vara för vilken gäller tillståndstvång enligt 2 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Avgifter

Avgift vid tillverkning eller omsättning m. m.

7 §•

Tillverkare eller, i fall som avses nedan under a, innehavare av slakteri

eller köttbesiktningsbyrå erlägger avgift för

a) kött av häst, nötkreatur, tamsvin och får, när köttet blivit godkänt vid

köttbesiktning enligt lagen den 20 mars 1959 (nr 99) om köttbesiktning m. m.

(slaktdjursavgift),

b) mjölk som användes av mjölkproducent vid tillverkning av smör eller

ost för försäljning,

c) mjölk och grädde som användes i mejeri för tillverkning av annan

vara än grädde, smör eller ost,

ost, torrmjölk och kondenserad mjölk, som tillverkats i mejeri,

margarinost som ej tillverkats i mejeri,

d) smör och smörliknande vara med minst 70 viktprocent mjölkfett

men utan annat fett, vilka användes för tillverkning av grädde, ersättnings­

medel för grädde eller produkt för beredning av grädde eller ersättningsme­

del för grädde, om varan ej skall förbrukas i tillverkarens hushåll,

e) vete och råg som användes för tillverkning av mjöl, gryn, flingor

eller liknande produkt,

f) majs och maniokrot eller ämne som innehåller majs eller maniokrot

samt annan väsentligen lika stärkelserik vara, som användes vid tillverk­

ning av stärkelse eller stärkelseprodukt,

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Avgift vid införsel och utförsel

14 §.

För vara som anges i bilagan till denna förordning utom sådan som ut­

märkts med F eller Fp erlägges avgift när varan föres in i riket och förtullas

(införselavgift).

För vara som i bilagan utmärkts med K erlägges utöver införselavgift

särskild avgift, när varan föres in i riket och förtullas, om den inhemska

produktionen eller omsättningen är belagd med avgift enligt 7 eller 10 §.

För vara som i bilagan utmärkts med F eller Fp erlägges fettvaruavgift,

när varan föres in i riket och förtullas.

15 §.

Avgift som avses i 14 § erlägges icke, när vara föres in under sådana om­

ständigheter som för tillståndspliktig vara medför rätt till införsel utan till­

stånd enligt 3 § första stycket.

16 §.

Vid uppläggning på transitupplag eller provianteringsfrilager likställes

vara som är avgiftsbelagd enligt 14 § med tullpliktig vara.

17 §.

Avgift som avses i 14 § erlägges till tullverket eller, om Konungen för­

ordnar det, till jordbruksnämnden.

Avgift som erlägges till tullverket debiteras och uppbäres av verket i den

ordning som gäller för tull. Även i övrigt gäller i sådant fall i tillämpliga de­

lar vad som är föreskrivet om tull.

Avgift som erlägges till jordbruksnämnden fastställes och uppbäres i

den ordning Konungen eller, efter bemyndigande av Konungen, nämnden

bestämmer.

Vara för vilken avgift erlägges till jordbruksnämnden får, om nämnden

ej medger annat, utlämnas från tullverket endast mot bevis om att avgiften

erlagts.

18 §.

Vid utförsel ur riket av vara som anges i bilagan erlägges avgift (ut­

förselavgift).

Utöver utförselavgift erlägges slaktdj ursavgift vid utförsel för slakt av

häst, nötkreatur, tamsvin eller får (ur tulltaxenr 01.01—01.04). Sker utför­

sel av sådant djur för annat ändamål än för slakt skall bevis företes om det­

ta för tullmyndigheten.

19 §•

Avgift som avses i 18 § erlägges icke, när vara föres ut under sådana om­

ständigheter som för tillståndspliktig vara medför rätt till utförsel utan till­

stånd enligt 5 §.

20

§.

Avgift som avses i 18 § fastställes och uppbäres av jordbruksnämnden

eller den nämnden bemyndigar.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

29 §.

Den som yrkesmässigt mal vete eller råg eller låter mala sådan brödsäd

för yrkesmässig verksamhet, är skyldig att mala in eller låta mala in den

mängd vete eller råg av olika slag eller ursprung som jordbruksnämnden

bestämmer.

Bestämmelserna i första stycket gäller icke vid löneförmalning åt jord­

brukare.

30 §.

Den som för in i riket vete- eller rågmjöl, är skyldig att medan varan än­

nu står under tullverkets uppsikt låta blanda mjölet med svenskt mjöl till

så stor andel som bestämts för inhemsk förmalning enligt 29 §.

31 §.

Den som tillverkar foderblandning för yrkesmässig försäljning inom riket

eller på beställning av djurägare, är skyldig att blanda fodret med olje-

kraftfoder av raps, rybs eller senap till den mängd jordbruksnämnden be­

stämmer efter samråd med lantbruksstyrelsen.

32 §.

Vete eller råg som enligt föreskrift av Konungen eller, efter bemyndi­

gande av Konungen, av jordbruksnämnden för foder ändamål ändrats till sin

ursprungliga beskaffenhet genom färgning eller annan åtgärd får icke an­

vändas för tillverkning av annat än kreatursfoder och får icke heller använ­

das som utsäde.

Kontrollbestämmelser

33 §.

Om avgift som enligt 17 § skall inbetalas till jordbruksnämnden eller som

avses i 18 § och om verksamhet som avses i 28, 29 eller 31 § gäller i den

omfattning Konungen eller, efter bemyndigande av Konungen, jordbruks­

nämnden bestämmer i tillämpliga delar 8—12 §§ förordningen om förfaran­

det vid viss konsumtionsbeskattning. Vad i nämnda förordning sägs om

beskattningsmyndighet gäller jordbruksnämnden, om skattskyldig den som

är skyldig att erlägga avgift eller använda råvara och om skattepliktig vara

avgiftsbelagd vara eller sådan vara som enligt 28, 29 eller 31 § avses med

tillverkningen eller försäljningen.

Mot jordbruksnämndens beslut i fråga som avses i 8—12 §§ förordningen

om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning får talan ej föras.

Ansvarsbestämmelser

34 §.

Bestämmelserna i 47—49 §§ förordningen om förfarandet vid viss kon­

sumtionsbeskattning gäller i tillämpliga delar i fråga om avgift som avses i

7—10 §§. Bestämmelserna i 49 § nämnda förordning gäller även i fråga om

sådan kontroll som avses i 33 § denna förordning.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Bilaga

Förteckning

över varor som avses i 2 § förordningen

Tulltaxenr

ur 01.01, ur 01.02,

ur 01.03, ur 01.04,

01.05

ur 02.01, 02.02,

ur 02.03, 02.05,

ur 02.06

04.01— 04.04

ur 04.05

ur 07.01

ur 07.05

ur 07.06

10.01— 10.05,

ur 10.07, ur 11.01,

ur 11.02

11.05—11.06

11.07

ur 11.08

ur 12.01

ur 12.02

ur 12.04

ur 12.10

15.01

Varuslag

Levande hästar, nötkreatur, tamsvin, får och fjäderfä

Kött och andra ätbara delar av häst, nötkreatur, tamsvin

och får, slaktat fjäderfä och ätbara delar därav (med un­

dantag av gåslever), ister och annat fett av svin eller fjä­

derfä (icke utsmält eller utpressat), färska, kylda, frys­

ta, saltade, torkade eller rökta:

kött av häst, nötkreatur, tamsvin och får................... K

ister av svin och av fjäderfä ........................................ F

andra slag

Mjölk, grädde, smör, ost och ostmassa........................ K

Fjäderfäägg med skal, fågelägg utan skal samt äggula

Potatis (med undantag av nyskördad potatis under ti­

den 6 juni—den 5 juli)

Ärter, bönor och linser med huvudsaklig användning

som människoföda, torkade, även skalade och kluvna

Maniok- och arrowrot

Vete, råg, korn, havre, majs, sorghum och hirs, ävensom

mjöl och gryn därav; groddar av spannmål, ävensom

mjöl därav:

mjöl och gryn av vete och råg .................................... K

andra slag

Mjöl, gryn och flingor, framställda direkt av potatis;

mjöl och gryn, framställda direkt av sago, av maniok-,

arrow- eller salepsrot eller av andra till nr 07.06 hän­

förliga rötter, stam- eller rotknölar

Malt, även rostat

Stärkelse:

potatisstärkelse .................................................................. K

andra slag

Oljehaltiga frön och frukter, även sönderdelade, med

undantag av hamp-, lin-, ricinus- och oiticicafrön samt

boknötter (bokollon)

Mjöl, icke avfettat, av oljehaltiga frön eller frukter,

med undantag av mjöl av hamp-, lin-, ricinus-, oiticica-

och senapsfrön samt av boknötter (bokollon)

Sockerbetor, färska eller torkade, även skurna eller pul-

veriserade

Lusernmjöl och annat hömjöl

Ister och annat fett av svin eller fjäderfä, utsmält el­

ler utpressat........................................................................... F

Tulltaxenr

ur 21.07

12

23.02

23.03

ur 23.04

23.06

ur 23.07

ur 32.04

ur 35.02

35.05

ur 38.12, ur 38.19

ur 39.06

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Varuslag

Beredda näringsmedel, ej hänförliga till annat nummer

(med undantag av dels icke alkoholhaltiga beredningar

för framställning av drycker dels konfektyrer ej hän­

förliga till annat nummer):

fettemulsioner och bakhjälpmedel, innehållande mer än

10 % fett .......................................................................... Fp

andra slag

Kli och andra återstoder, erhållna vid siktning, målning

eller annan bearbetning av spannmål eller baljväxtfrön

Betmassa och annat avfall från sockerframställning;

drav, drank och annat avfall från bryggerier eller brän-

nerier; återstoder från stärkelseframställning samt lik­

nande åtestoder

Ölj ekakor och andra återstoder från utvinning av vege­

tabiliska oljor, med undantag av bottensatser, avslem-

ningsåterstoder och mandelkli

Vegetabiliska produkter för foderändamål, ej hänförliga

till annat nummer

Fodermedel med tillsats av melass eller socker samt and­

ra beredda fodermedel, med undantag av hundbröd samt

sådana vitamin- och mineralfodermedel som ej innehålla

torrmjölk:

innehållande torrmjölk.................................................... K

andra slag

Smör- och ostfärger, beredda med olja .................. Fp

Äggalbumin

Dextrin och dextrinklister; löslig stärkelse och rostad

stärkelse; stärkelseklister................................................. K

Beredda glätt-, appretur- och betmedel av sådana slag,

som användas inom textil-, pappers- eller läderindustrin

eller inom närstående industrier, samt kärnbindemedel,

innehållande stärkelse eller stärkelseprodukter; dock

icke varor i detaljhandelsförpackningar, vägande per

sstyck högst 1 kg netto.......................................................... K

Stärkelse, företräd, förestrad eller på annat sätt modi­

fierad, men icke vidare bearbetad................................ K

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

31 mars 1967.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander^, ministern för utrikes ärendena

N

ilsson^, statsråden

S

träng

, A

ndersson

, L

ange

, K

ling

, E

denman

, J

ohansson

, H

olmqvist

,

A^spling, P^alme, S^ven-E^ric N^ilsson, L^undkvist, G^ustafsson, G^eijer,

O

dhnoff

.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om riktlinjer

för jordbrukspolitiken m. m. och anför.

Inledning

1959 års riksdag (JoU 29, rskr 283) aktualiserade frågan om en utred­

ning av riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken. Med anledning

härav tillsattes 1960 års jordbruksutredning (direktiv se 1961 års riksdags-

berättelse s. 285). Jordbruksutredningen1 har den 22 juni 1966 avlämnat

betänkandet »Den framtida jordbrukspolitiken» (SOU 1966:30 och 31).

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av styrelsen för inter­

nationell utveckling (SIDA), överbefälhavaren, bankinspektionen, konjunk­

turinstitutet, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,

skogsstyrelsen, statens jordbruksnämnd, statens jordbruksnämnds konsu­

mentdelegation, jordbrukets upplysningsnämnd, jordbrukets forsknings­

råd, styrelsen för lantbrukshögskolan, kommerskollegium, ombudsmannen

för näringsfrihetsfrågor (NO), statens pris- och kartellnämnd, överstyrelsen

för ekonomisk försvarsberedskap, arbetsmarknadsstyrelsen, samtliga läns­

styrelser, arrendelagsutredningen, fullmäktige i riksgäldskontoret, fullmäk­

tige i riksbanken, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens

1 Ledamöter: landshövdingen Gösta Netzén, ordf., advokaten Ture Bengtsson, förbundsord­

föranden Sune Eriksson, f. riksdagsmannen Einar Ilieggblom, riksdagsmannen Nils G. Hans­

son, agr. lic. Sven Holmström, direktören Harald Håkansson, förbundsordförandena Ewald

Jansson och Anton Johansson, generaldirektören Folke Johansson, byråchefen Lars Juréen,

professorn Assar Lindbeck, direktören Carl Lindskog, agr. lic. Clas-Erik Odhner, förbundsord­

föranden Sigge Oscarsson, riksdagsmannen Sven Persson, förbundsordföranden Yngve Persson,

f. riksdagsmannen Waldemar Svensson, direktören Kurt Söderberg, expeditionschefen Karl-

Olof Wahlfisk, överdirektören Hans Wetterhall, direktörerna Sten Zachrison och Halvdan

Åstrand samt generaldirektören Lars Öjborn.

16

i en inom jordbruksdepartementet upprättad promemoria och efter över­

läggningar med Sveriges betodlares centralförening och Svenska socker­

fabriks aktiebolaget avge förslag om det fortsatta stödet åt sockernäringen

och därmed sammanhängande frågor. Med skrivelse den 31 januari 1967

har utredningen överlämnat sådant förslag (Stencil Jo 1967:2). Förslaget

har hiträtts av företrädarna för betodlarna och sockerbolaget.

Genom beslut den 2 december 1966 har tillsatts jordbrukspriskommittén

med uppgift att —- efter överläggningar med jordbrukets förhandlingsdele­

gation och statens jordbruksnämnds konsumentdelegation — avge förslag

rörande den närmare utformningen av prisregleringen för andra jordbruks­

produkter än socker för tiden efter den 31 augusti 1967. Kommittén1 har

med skrivelse den 17 mars 1967 överlämnat förslag i ämnet (Stencil Jo

1967:5). Förslaget har godtagits av de nyss nämnda delegationerna.

Fn arbetsgrupp inom jordbruksdepartementet har verkställt en av 1960

års jordbruksutredning förordad handelspolitisk och tullteknisk utredning

rörande industrins råvarukostnadsutjämning. Arbetsgruppen har den 30 no­

vember 1966 avlämnat betänkandet »Industrins råvarukostnadsutjämning»

(Stencil Jo 1966: 16). Över betänkandet har yttranden avgetts av general-

tullstyrelsen, kontrollstyrelsen, lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd,

jordbruksnämndens konsumentdelegation, kommerskollegium, NO, statens

pris- och kartellnämnd, LO, TCO, Svenska livmedelsarbetareförbundet,

Svenska fabriksarbetareförbundet, SL, RLF, Svensk Spannmålshandel, eko­

nomisk förening, Sveriges industriförbund, Sveriges kemiska industrikon­

tor, Sveriges bageriidkareförening, Svenska choklad- och konfektyrfabrikant-

föreningen, Sveriges marsipanfabrikers förening, Sveriges Stärkelseprodu­

centers förening, Sveriges vattenfabrikanters riksförbund, Svenska bryggare­

föreningen, Sveriges glaceindustriers riksförbund, Svenska pappersbruks-

föreningen, Sveriges grossistförbund, Samarbetsorganet i jordbruksfrågor

för enskild handel och industri samt KF.

Genom beslut den 4 juni 1964 uppdrog Kungl. Maj:t åt statens jordbruks­

nämnd och statistiska centralbyrån att i samråd med lantbruksstyrelsen

och skördestatistiska nämnden utreda förutsättningarna för och konsekven­

serna av övergång till obligatorisk anmälan till skördeskadeskyddet. För­

slag i ämnet har avlämnats den 22 juli 1966. Efter remiss har yttranden av­

getts av statskontoret, lantbruksstyrelsen, Sveriges lantbruksförbund, Riks­

förbundet Landsbygdens folk, Hushållningssällskapens förbund och Svens­

ka kommunförbundet.

Lantbruksstyrelsen fick den 30 juni 1965 i uppdrag att undersöka lokali­

seringen och den nuvarande användningen av de fastigheter, vars inneha­

vare alltjämt åtnjuter lån ur arbetarsmåbrilkslånefonden samt att inkom­

ma med de förslag till ändrade bestämmelser för lånen som utredningen

1 Ledamöter: statssekreteraren Valfrid Paulsson, ordf., agr. lic. Clas-Erik Odhner och de

partementsrådet Ingvar Widén.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Riktlinjer för jordbrukspolitiken

Översikt över gällande riktlinjer för jordbrukspolitiken

Nu gällande jordbrukspolitiska riktlinjer utformades genom beslut av

1947 års riksdag (prop. 75, SU 2, rskr. 424). Till grund för beslutet låg i

huvudsak förslag som framlagts av 1942 års jordbrukskommitté.

Den allmänna målsättningen för jordbrukspolitiken angavs i 1947 års

riksdags beslut vara att den i jordbruket arbetande befolkningen skulle få

samma möjligheter som utövarna av andra näringar att uppnå en skälig

inkomststandard och bli delaktig i den allmänna välståndsstegring som

kunde ske i fortsättningen. För att denna allmänna målsättning skulle kun­

na nås tog statsmakterna ställning till dels storleken av prisstödet till jord­

bruket, dels jordbruksproduktionens lämpligaste omfattning, dels samhäl­

lets medverkan till jordbrukets fortsatta rationalisering.

I fråga om prisstödets storlek uttalade jordbrukskommittén att det var

önskvärt att prisstödet utformades så att vid varje särskild tidpunkt åt­

minstone större delen av de svenska jordbrukarna kunde uppnå en skälig

inkomstnivå. Detta innebar enligt kommittén att man på kortare sikt fick

utgå från jordbrukets aktuella struktur och rationaliseringsgrad. Man bor­

de dock förutsätta att arbetet med rationalisering av jordbruket skulle fort­

gå och att man på lång sikt vid bestämmandet av jordbruksstödets omfatt­

ning successivt skulle höja anspråken på jordbrukets rationaliseringsgrad.

Stödets omfattning på kort sikt borde utformas så att det gav önskad pro­

duktionsvolym och ej lade hinder i vägen för strukturrationaliseringen men

samtidigt gav större delen av det svenska jordbruket skälig inkomstnivå.

En kombination av prisstöd och sociala bidrag, varvid de senare skulle utgå

till innehavare av irrationella jordbruk men endast under den nuvarande

brukarens tid, ansåg kommittén vara det mest lämpliga.

Jordbrukskommittén kom till den slutsatsen att jordbruk i storleksgrup-

pen 20—30 ha åker, s. k. normjordbruk, var de ur rationalitetssynpunkt

mest önskvärda, enär de i genomsnitt effektivt kunde utnyttja arbetskraf­

ten och väl ta tillvara mekaniseringens fördelar. Kommittén fann det dock ej

möjligt att föreslå att normjordbruk lades till grund för prisstödets avväg­

ning. Dessa jordbruk och de i storleksklasserna däröver utgjorde nämligen

en så ringa del av antalet brukningsenheter att endast en mindre del av

jordbruksbefolkningen då skulle kunna uppnå den önskvärda inkomstni­

vån. Som allmän målsättning för prisstödets avvägning förordade därför

20

man skulle uppehålla en jordbruksproduktion, som ej blott motsvarade ett

näringsfysiologiskt riskfritt minimum, utan som även var så stor att den

i en avspärrningssituation tryggade en försörjning som så litet som möj­

ligt avvek från den normala och i vart fall ur näringssynpunkt ej innebar

någon försämring mot den normala. Kommittén diskuterade två självför-

sörjningsalternativ, nämligen ett s. k. minimialternativ, som innebar en

produktion motsvarande 80 % av fidl självförsörjning, och ett s. k. medel­

alternativ som innebar en självförsörjning av 92 %. Kommittén fann att

det i praktiken måste anses uteslutet att uppställa minimialternativet som

riktpunkt beträffande storleken av den jordbruksproduktion som borde

eftersträvas på lång sikt och förordade därför medelalternativet.

Riksdagsbeslutet innebar ett annat ställningstagande till frågan om pro­

duktionens storlek än vad kommittén förordat. Departementschefen anför­

de i prop. 1947: 75 alt det enligt hans uppfattning var för de aktuella

uppgifter som förelåg på jordbrukets område inte nödvändigt eller ens

lämpligt att i dåvarande läge söka uppställa någon bestämd riktpunkt be­

träffande storleken av den jordbruksproduktion som borde eftersträvas på

lång sikt. Alla torde vara ense om att man så länge det internationella läget

ej klarnat borde söka uppehålla livsmedelsproduktionen på en betryggan­

de nivå. Departementschefen framhöll vidare att han ansåg det uteslutet att

inte hela den produktion, som normalt kunde beräknas bli producerad,

skulle åtnjuta statligt stöd under förutsättning att den ej var större än att

den rymdes inom ramen för landets normala behov. Skulle produktionen

visa tendens att stiga över det förut nämnda medelalternativets nivå måste

rationaliseringsarbetet intensifieras. Det särskilda utskottet framhöll i sitt

utlåtande 1947: 2 bl. a. att en produktionsstegring över medelalternativet

under inga förhållanden skulle få påverka fullföljandet av inkomstmålsätt­

ningen, men att det dock ej borde ifrågasättas att stöd skulle utgå för en

produktion som översteg det totala inhemska konsumtionsutrymmet.

I fråga om verksamheten med jordbrukets rationalisering innebar riks­

dagsbeslutet att samhället skulle bidra till en omfattande rationalisering av

jordbruket. Statsmakterna underströk dock starkt att rationaliseringen i

princip skulle vara en jordbrukarnas egen angelägenhet och genomföras

på frivillighetens väg. Statens uppgift skulle vara att samordna och stödja

verksamheten. Målsättningen för statens medverkan i strukturrationalise­

ringen begränsades dock till åtgärder för att bilda jordbruk av basjordbru­

kets storlek. Sedermera har genom beslut av 1959 års riksdag (prop. 148,

JoU 30, rskr 284) angivna målsättning ändrats till att avse åtgärder för att

bilda jordbruk av högst s. k. tvåfamiljsjordbruks storlek.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9ö år 1967

22

gan om produktionsmålsättningen, dvs. spörsmålet hur stor produktion

man bör syfta till att i framtiden upprätthålla i det svenska jordbruket. Ut­

redningens andra huvudfråga är hur samhällets stöd till rationaliserings-

verksamhet och omställning skall utformas. Den tredje huvudfrågan är hur

prispolitiken skall utformas för att både främja anpassningen och samti­

digt ge såväl en rimlig standard som stimulans till utbyggnad och rationali­

sering av företagen åt dem som väljer att stanna vid effektiva jordbruk.

Produktionsmålsättningen. Utredningen framhåller inledningsvis att frå­

gan om jordbruksproduktionens lämpliga omfattning är samhällsekono­

miskt väsentlig så länge världsmarknadspriserna på jordbruksprodukter

ligger avsevärt lägre än de inhemska priserna och det därför behövs ett be­

tydande prisstöd för dessa produkter. Det är också ett intresse för de i nä­

ringen sysselsatta att inte mer produktionsresurser är bundna i jordbruket

än som är ekonomiskt motiverat. Med utgångspunkt från de priser, som

förelegat på den internationella marknaden nnder större delen av tiden ef­

ter andra världskriget och till vilka import regelmässigt kunnat ske, anser

utredningen att jordbrukets lönsamhet samhällsekonomiskt sett varit svag.

Även om detta förhållande gällt för många andra industriländers jordbruk,

utgör detta enligt utredningen inte ett vägande skäl mot att ta världsmark­

nadspriserna till utgångspunkt för en renodlat ekonomisk bedömning av

frågan om jordbruksproduktionens lämpliga storlek. Det är från denna ut­

gångspunkt utredningen har sökt kalkylera kostnaden för sådana avvikel­

ser från en samhällsekonomisk bedömning av produktionens lämpliga stor­

lek som man av sociala, försvarspolitiska eller andra skäl vill göra.

Det samhällsekonomiska kriterium för jordbruksproduktionens storlek

som nyss nämnts leder enligt utredningen fram till dels frågan i vilken takt

de nuvarande resurserna inom jordbruket bör överföras och omställas till

andra mer lönsamma näringsgrenar, dels frågan i vilken utsträckning de i

jordbruket kvarblivande produktionsresurserna bör förnyas med sikte på en

långsiktig jordbruksproduktion. Inom utredningen gjorda beräkningar vi­

sar att betydande samhällsekonomiska vinster kan nås genom en snabbare

överflyttning av resurser till andra näringar från de marginella jordbruken,

dvs. från jordbruk med de sämsta produktionsförutsättningarna. Än större

blir dessa vinster på lång sikt om man undviker att förnya de resurser, som

nu är bundna i jordbruk med svaga förutsättningar för framtida effektivi-

seringar.

Vilken preciserad målsättning för produktionens storlek som ur rent sam­

hällsekonomisk synpunkt bör uppställas anser utredningen vara svår att

ange. Det framhålls emellertid att i dagens läge skulle produktionens stor­

lek komma att ligga under den lägsta volym som enligt utredningens me­

ning av andra skäl bör upprätthållas.

Ändring av jordbruksnäringens struktur och omfattning är emellertid

Kungl. Maj. ts proposition nr 95 år 1967

24

blir tendenserna knapphet-överskott mycket mer ovissa än för det närmas­

te decenniet. Utredningen framhåller att det är sannolikt att den faktiska

livsmedelsbristen på längre sikt genom den snabba folkökningen kan resul­

tera i en åtstramning på världsmarknaden, även om denna åtstramning på

grund av de outnyttjade produktionsmöjligheter som föreligger i många in­

dustriländer inte behöver ge till resultat en mycket stark prisökning.

Slutsatsen av bedömningarna rörande utvecklingen på den internationel­

la livsmedelsmarknaden blir enligt utredningen att man bör utgå från att

prisnivån på världsmarknaden under det närmaste decenniet kommer att

vara låg och starkt varierande och att betydande avsättningssvårigheter för

överskott kommer att föreligga. I ett längre tidsperspektiv torde man få

räkna med knapphetstendenser och prisstegringar på den internationella

marknaden.

Utredningen framhåller i detta sammanhang att Sverige i det handelspo­

litiska samarbetet har att ta hänsyn till krav på importliberalisering från

livsmedelsexporterande industriländer inom ramen för globala eller regio­

nala avtal eller organisationer såsom GATT, EFTA och även — vid en an­

knytning till detta handelsblock — EEC. Vidare påpekar utredningen att

svårigheterna för svensk livsmedelsexport till EEC har ökat och kanske

också kommer att öka beträffande EFTA-länderna. Vid en eventuell svensk

anknytning till EEC övertas ansvaret för exportförlusterna på jordbruks­

produkter av de gemensamma marknadsorganen. Detta medför i allt fall

indirekta kostnader för Sverige och ger ingen garanti för att landet inte

kan komma att ställas inför ett tvång att ändra produktionsvolymen. Inom

EFTA har krav rests på att samarbetet skall utsträckas även till jordbruks­

området och detsamma gäller i diskussionerna om en nordisk tullunion.

Även nämnda förhållanden måste enligt utredningen tas med i bilden vid

utformningen av målsättningen för vår jordbrukspolitik.

Eftersom huvudlinjerna i jordbrukspolitiken måste grundas på en be­

dömning på mycket lång sikt, anser utredningen att ovissheten i fråga om

den internationella utvecklingen utgör ett skäl för att inte alltför hårt kny­

ta det förut nämnda samhällsekonomiska kriteriet till de nu rådande världs­

marknadspriserna vid bedömning av den framtida jordbruksproduktionens

önskvärda storlek i Sverige. Den marginella produktion, som är klart oeko­

nomisk och saknar rationaliseringsförutsättningar, bör man dock under

inga förhållanden upprätthålla, inte ens om priserna på världsmarknaden

skulle komma att visa en stigande tendens. De resurser, som skulle krävas

för att upprätthålla en sådan produktion, kan om de används t. ex. för pro­

duktion av kapitalvaror, vilka åtminstone delvis kan komma u-länderna till

godo, ge betydligt större utbyte. Utredningen framhåller i detta samman­

hang att Sveriges förutsättningar för jordbruksproduktion är så pass be­

gränsade vid en internationell jämförelse att landet kan göra betydligt stör­

re insatser för u-länderna på andra områden än livsmedelsförsörjningens.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

26

Beredskapslagring kan enligt utredningen varken helt eller till större

delen ersätta produktionsberedskap som grundval för livsmedelsberedska-

pen. Särskilt lagring av vegetabiliska livsmedel är dock ett utomordentligt

viktigt komplement till beredskapen för att denna skall kunna ges en ur

ekonomiska synpunkter lämplig omfattning. Den ger samtidigt möjligheter

att utjämna växlingar i produktionen särskilt vid missväxt och att begränsa

verkningarna av en nödvändig produktionsomställning samt att säkra en

strategiskt placerad tillförsel i ett krigsfall. Därför bör en ganska avsevärd

beredskapslagring enligt utredningens mening tills vidare upprätthållas.

Dess exakta storlek får avvägas bl. a. med hänsyn till utvecklingen av så­

väl konfliktriskerna som produktionsberedskapen. Utredningen påpekar

att lagring även av andra förnödenheter än livsmedel är nödvändig om

produktionsberedskapen skall vara meningsfull. Speciellt behövs en till­

fredsställande lagring av drivmedel för jordbrukets behov. — I detta sam­

manhang bör nämnas att utredningen anser att förutsättningar inte före­

ligger för ett jordbanksprogram som syftar till att skapa en reserv av jord-

bruksjord som t. ex. kan utnyttjas i ett kritiskt försörjningsläge. Däremot

finns skäl för att i rådgivningsverksamheten stimulera till mer extensiva

brukningsmetoder i vissa områden, varigenom en viss markreserv kan

bildas.

Med avseende på den kvalitativa livsmedelsstandarden vid en eventuell av­

spärrning bör man i nuvarande världspolitiska läge inte riskera att en om­

ställning från animalisk till vegetabilisk konsumtion relativt sett skall be­

höva drivas mycket längre än vad som skedde under andra världskriget

även om avspärrningen skulle sammanfalla med missväxt. Om den världs­

politiska spänningen och därmed behovet av beredskap minskar, bör detta

i första hand komma till uttryck genom att man minskar kraven på kostens

kvalitativa sammansättning vid en avspärrning, dvs. tar större risker med

hänsyn till påfrestningarna på ransoneringsapparaten.

Den konkreta innebörden av utredningens bedömningar är att den freds-

mässiga jordbruksproduktionen — beroende på beredskapslagringens om­

fattning — skulle behöva upprätthållas vid 80—85 (drygt) % självförsörj-

ningsgrad. Vid det högre alternativet räknar utredningen med oförändrad

beredskapslagring och vid det lägre med ökad lagring i en omfattning som

enligt utredningen inte erbjuder några väsentliga tekniska eller ekonomiska

problem.

Enligt de prognoser för produktions- och konsumtionsutvecklingen som

utredningen redovisar skulle produktionen fram till år 1975 vid oförändrad

jordbrukspolitik bli tämligen oförändrad och självförsörjningsgraden, trots

en viss minskning av kaloriförbrukningen per capita, på grund av befolk­

ningstillväxten falla från 98 % »normåret» 1962/63 till 94 % år 1975. Kal­

kyler som utförts våren 1966 bestyrker enligt utredningen att denna sakta

nedåtgående trend för den i beredskapssammanhang relevanta produktions-

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

27

kapaciteten i förhållande till konsumtionen är sannolik redan vid oförändrad

jordbrukspolitik.

Utredningen anser angivna förhållanden ge vid handen att en så hög

självförsörjningsgrad som den nuvarande inte är erforderlig ur beredskaps-

synpunkt.

Vidare behandlar utredningen frågan om befolknings politiska och sociala

synpunkter bör inverka på produktionsmålsättningen. Härvid framhåller

utredningen att det även i dagens läge finns befolkningspolitiska problem

på landsbygden och inom jordbruksnäringen. Uttunningen av befolknings­

underlaget och den allt starkare förskjutningen mot äldre åldersgrupper

samt det stora kvinnounderskottet medför allvarliga problem men moti­

verar enligt utredningens mening inte åtgärder som syftar till att generellt

upprätthålla en större jordbruksproduktion än som ur andra synpunkter

är önskvärd. Däremot finns anledning att ta hänsyn till dessa förhållanden

i samband med rationaliseringsverksamheten.

Utredningen anser att man i dagens läge inte kan betrakta jordbruket

som en näring till vilken arbetskraft bör återgå vid ett krisläge inom indu­

strien. Det föreligger därför inga hållbara motiv för att av arbetsmarknads­

politiska skäl fördröja den anpassning av jordbruket som pågår eller för

att vidta åtgärder för att säkra arbetstillfällen inom denna näring.

Sammanfattningsvis finner utredningen att varken de befolkningspoli­

tiska eller sociala skälen kan föranleda att man inriktar sig på att upprätt­

hålla en jordbruksproduktion av annan storlek än den som av rent ekono­

miska skäl och av beredskapsskäl är önskvärd. Utredningen tillägger att i

fråga om jordbruksproduktionens lokalisering det ekonomiska kriteriet i

första hand bör vara avgörande. Hänsyn bör dock självfallet tas till de loka-

liseringspolitiska målsättningarna.

Mot bakgrunden av de redovisade övervägandena rörande jordbrukets

produktionsvolym finner utredningen att denna i förhållande till konsum­

tionen inte avtagit så snabbt som ur samhällsekonomisk synpunkt har varit

önskvärt. Orsaker härtill har varit bl. a. produktionsfaktorernas trögrör­

lighet och den bristande effektiviteten i hittills använda medel för att få

till stånd en sådan anpassning. Den nedgång av självförsörjningsgraden,

som under det närmaste decenniet väntas ske, anser utredningen inte vara

tillräcklig. En sänkning i snabbare takt av självförsörjningsgraden i fråga

om jordbruksprodukter bör därför eftersträvas. En sådan minskning synes

även av andra skäl, främst marknadsmässiga, vara motiverad.

Förutsatt att de från jordbruket frigjorda resurserna kan få en bättre

alternativ användning och att sänkningen sker i samband med anlitande av

de medel för omställning m. m., som utredningen föreslår, bör fram till slu­

tet av 1970-talet en sänkning av självförsörjningsgraden eftersträvas ned

till en nivå, vilken alltjämt fyller de krav på beredskap, som utredningen

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

uppställer, nämligen ned till ca 80 %. En nedgång i självförsörjningsgraden

till denna nivå behöver från beredskapssynpunkt inte föranleda andra åt­

gärder än den utökning av lagren som utredningen angett.

Utredningen understryker att med hänsyn till föränderligheten i alla de

faktorer, som påverkar produktionsmålsättningen och då särskilt det världs­

politiska läget, prisutvecklingen på världsmarknaden och lagringstekniken,

bör produktionsmålsättningen fortlöpande omprövas.

Målsättning för rationaliseringspolitiken. Inom den ram som produktions­

målsättningen anger bör den långsiktiga jordbrukspolitiken enligt utred­

ningen ha till mål att skapa möjligast effektiva företag. Utformningen av

sådana företag bör successivt anpassas efter den tekniska utvecklingen. Ut­

redningen framhåller att genom en sådan politik tillgodoses det ur sam­

hällsekonomisk synpunkt centrala kravet att kostnaderna för de framställ­

da livsmedlen blir så låga som möjligt, dvs. att de resurser som tas i an­

språk för den önskade produktionen nedbringas till ett minimum.

Då produktionen vid oförändrad jordbrukspolitik även i fortsättningen

kan väntas inte oväsentligt överstiga vad som är erforderligt ur beredskaps­

synpunkt, anser utredningen att det är angeläget att ytterligare åtgärder

vidtas för att påskynda att arbetskraft i jordbruket frigörs och att sämre

åker tas ur jordbruksdrift. Den rörlighetsfrämjande arbetsmarknadspo­

litik som är under utbyggnad bör därvid aktivt tillämpas även för jordbru­

kets arbetskraft och ge ett effektivt stöd till omskolning och omställning

till annan verksamhet.

För att underlätta såväl effektiviseringen inom jordbruket som resurs­

utflyttningen bör liksom hittills ett samhälleligt rationaliseringsstöd sättas

in. Ett dylikt stöd ligger helt i linje med de förut nämnda samhällsekono­

miska målsättningarna. Utredningen understryker betydelsen av det i vä­

sentliga avseenden nya inslaget i denna rationaliseringsverksamhet, nämli­

gen det aktiva omställningsstödet. Behovet av denna typ av stöd framstår

som särskilt angeläget eftersom omställningsprocessen i allt större utsträck­

ning hänför sig till brukarna, som i regel är mer bundna till jordbruksdrif­

ten än familjemedlemmar och anställda. Eftersom jordbrukets effektivise-

ring inte kan baseras på produktionsökning totalt sett, måste rationalise­

ringen innebära en betydande minskning av de i produktionen engagerade

resurserna, i första hand arbetskraft och mark. Erfarenheterna av struktur­

rationaliseringen visar bl. a. att en sammanslagning av mindre jordbruk

till större företag leder till en effektivitetsökning men oftast inte till någon

produktionsminskning. En viss nedläggning av marginella arealer påverkar

inte heller produktionsutvecklingen särskilt starkt, eftersom produktionen

från dessa ofta sämre jordar är tämligen ringa. Det måste därför, inte minst

ur jordbruksnäringens synpunkt, vara önskvärt att utflyttningen av arbets­

kraft från näringen och nedläggningen av åker även i fortsättningen sker

i snabb takt.

30

täkts-kostnadsrelation inom jordbruket. I totalkalkylen togs bland kostna­

derna upp ersättning till brukarna och deras familjemedlemmar till samma

lön som för den lejda arbetskraften. Lantarbetarlönernas höjning blev i

detta system i hög grad bestämmande för jordbrukarnas priser och in­

komster. Fr. o. in. år 1956 har utgångspunkten för prissättningen varit att

en på visst sätt preciserad inkomstlikställighet mellan jordbrukare och

industriarbetare skulle uppnås.

Genom att intresset under efterkrigstiden kommit att ensidigt knytas till

främst inkomstmålsättningen har, framhåller utredningen, den åsyftade

samordningen mellan pris- och rationaliseringspolitiken inte kommit till

stånd. Den jordhrukspolitiska utvecklingen efter andra världskriget karak­

teriseras därför i betydande utsträckning av konflikter mellan de olika mål­

sättningarna. Ehuru prispolitiken i första hand har uppfattats som ett me­

del att nå inkomstmålet, har den även tidvis måst användas som medel att

styra produktionsutvecklingen och strukturomdanings- och effektiviserings-

arbetet.

Utredningen har mot angivna bakgrund diskuterat fyra principiellt olika

utgångspunkter för utformningen av prissystemet med hänsyn till vilket

eller vilka jordhrukspolitiska mål man främst vill nå. Prisnivå och gräns­

skydd kan således bestämmas enligt något av följande system.

1. På grundval av inkomst-, lönsamhets- eller levnadsstandardjämförel­

ser mellan jordbrukare och andra grupper i samhället, varvid en på något

sätt utformad inkomstlikställighet, lönsamhetsnorm eller levnadsstandard

utgör målsättningen för prispolitiken.

2. Genom beslut om att en viss prisnivå skall stödjas, t. ex. prisnivån för

jordbruksprodukter inom EEC eller en efter förhandlingar överenskommen

prisnivå. Avvikelserna från denna prisnivå kan då lämpligen mätas med en

prisindex e. d. Gränsskyddet får sedan anpassas därefter.

3. Genom att låta enbart en produktionsmålsättning och balansen på

arbetsmarknaden bli avgörande för vilken prisnivå som skall stödjas. Inne­

börden härav är att priserna skall hållas på en nivå, som på lång sikt be­

hövs för att framställa önskad mängd jordbruksprodukter.

4. Ett blandat system i vilket prisnivån fastställs efter förhandlingar,

i vilka man ej på förhand är bunden till att primärt tillgodose endast ett

jordbrukspolitiskt mål — såsom i system 1 och 3 — utan kan ta hänsyn

till flera faktorer vid prisavvägningen.

Det första systemet, i vilket prisnivå och gränsskydd avvägs så att en på

visst sätt definierad inkomstmålsättning kan realiseras, diskuteras mycket

ingående av utredningen, eftersom prispolitiken under huvuddelen av efter-

krigsperioden varit inställd på att förverkliga ett sådant syftemål. Inled­

ningsvis avvisar utredningen tanken på att som utgångspunkt för pris­

avvägningen behålla en inkomstmålsättning av hittillsvarande typ för ej

rationella jordbruk. Förutom svårigheterna att göra preciserade inkomstjäm­

förelser mellan en företagargrupp och en löntagargrupp med så olika lev­

nads- och arbetsförhållanden som jordbrukare och industriarbetare och

Kungl. Mcij:ts proposition nr 95 år 1967

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

period av produktionskrympning och att det därför är av största vikt att be­

tydande omställningsresurser står till förfogande under denna anpassnings-

period. När produktionen gått ner till den önskade beredskapsnivån får

man, framhåller utredningen, räkna med att avkastningen till arbetskraft

och kapital i jordbruket bör kunna bli ungefär jämförlig med vad dessa

produktionsfaktorer erhåller i andra näringar. Utredningen framhåller, att

standardutvecklingen bör successivt följas så att erforderliga socialt motive­

rade insatser kan vidtas i tid.

Vad beträffar de övriga utgångspunkterna för prissättningen som utred­

ningen redovisar — en viss prisnivå, en produktionsmålsättning och ett

system med fri avvägning —- skiljer de sig enligt utredningen i princip från

en inkomstmålsättning genom att inkomstförhållandena i jordbruket ej ut­

gör den främsta utgångspunkten för prisavvägningen på lång sikt.

Prispolitik med en viss prisnivå som riktpunkt används i flera andra län­

der och tillämpades även i Sverige under 1930-talet. En sådan prissättning

kan t. ex. ges den formen, att de svenska priserna anpassas till prisnivån

inom EEC. Utredningen framhåller att anpassningen inte behöver vara

automatisk eller absolut. Producentpriserna inom EEC kan tänkas fungera

endast som riktpunkt för den svenska prissättningen, önskemålet om en

viss beredskapsproduktion får utgöra den nedre gränsen, när riktprisnivåns

absoluta höjd och gränsskyddets omfattning skall bestämmas. Andra pris­

nivåer än EEC:s kan givetvis också väljas. Liksom på 1930-talet kan sålunda

en historisk prisnivå inom landet tas till utgångspunkt. Den prisnivå som

skall eftersträvas och stödjas måste dock under löpande avtalsperiod an­

passas till i varje fall mer betydande förskjutningar i den allmänna pris­

nivån i landet eller i kostnadsläget inom jordbruket.

Utredningen framhåller att det kan synas rationellt att direkt knyta mål­

sättningen till en viss prisnivå och endast i andra hand, såsom en slutsats,

konstatera vilka inkomster denna prisnivå genomsnittligt ger för olika grup­

per av jordbrukare. Även vid denna prissättningsmetod bör man emellertid

följa inkomstutvecklingen för jordbrukarna både absolut sett och i relation

till andra grupper. En väsentlig, principiell olikhet mellan denna norm för

prissättningen och en inkomstmålsättning är emellertid att prissättningen

inte binds till en standard- eller lönsamhetsmålsättning baserad på medeltal

eller genomsnittliga lönsamhetsberäkningar. Vid en prissättning med enbart

en viss genomsnittlig prisnivå som riktpunkt erhålls därför framhåller ut­

redningen mer utrymme för en fri bedömning av olika faktorer.

En dylik utgångspunkt för prispolitiken innehåller ej några entydiga spe-

cificeringar mot andra jordbrukspolitiska mål. Om en sådan utgångspunkt

skall användas under längre tid, måste givetvis vid varje ny prisperiod hän­

syn tas till en rad faktorer som inkomst-, rationaliserings- och produk­

tionsutveckling in. in. Systemet med en viss prisnivå är lämpligast att an­

vända under en övergångsperiod, under vilken en viss anpassning av jord-

34

kylen — ofta varit besvärande och framtvingat åtgärder, som på grund av

ändrade förhållanden eller oförutsedda händelser inte varit lämpliga, eller

framtvingat komplicerade och segslitna förhandlingar för att på annat sätt

lösa uppkomna svårigheter.

Utredningen framhåller att ett system där parterna är helt obundna av

regler och principer inte heller är utan nackdelar. Systemet innebär att

man i växlande grad får ta hänsyn till en rad faktorer vid prissättningen

men att detta sker vid förhandlingar utan något på förhand givet system,

på grundval av en bedömning från gång till gång av varje faktors relevans

och betydelse i det aktuella läget. Prisbildningen i ett sådant system riske­

rar därför enligt utredningen att bli mindre rationell ur ekonomiska och

marknadsmässiga synpunkter. Utredningen har därför övervägt att ge det­

ta system en mer långsiktig målsättning i linje med 1947 års jordbrulcspo-

litiska program, dock utan att knyta den till ett enda specifikt jordbruks-

politiskt mål. Systemet skulle kunna byggas upp såsom ett långsiktigt

ramavtal men med möjligheter till en flexibel prissättning inom avtalets

ram. Efter ytterligare överväganden kring detta systems funktionsmöjlig-

heter finner dock utredningen att det ej bör användas som långsiktig ut­

gångspunkt för prissättningen.

Vid ställningstagandet till målsättningen för prispolitiken framhåller ut­

redningen till en början att det bästa kriteriet på prisnivåns lämplighet är

den reaktion från jordbrukarnas sida som manifesteras i planer och kon­

kreta åtgärder. Blir produktionen för stor och strukturomvandlingen för

långsam är prisnivån för hög. Blir produktionen för liten och den tekniska

effektiviseringen otillräcklig är prisnivån för låg.

Utredningen framhåller emellertid att de rationaliserings- och omställ-

ningsåtgärder som hittills genomförts ej ger tillräcklig grund för att bedö­

ma hur ett betydligt utvidgat program på detta område verkar på frigö­

randet av mark, resursutflyttning och total produktion och vid vilken pris­

nivå man härvidlag får till stånd en eftersträvad minskning av produk­

tionen i förening med en snabb framväxt av rationella jordbruk. Då man

sålunda ej på förhand kan avgöra, hur ett ökat och delvis nytt rationali­

serings- och omställningsstöd verkar och vilken prisnivå som bör upprätt­

hållas för att nå de uppställda målsättningarna, föreslår utredningen att

man under en övergångsperiod fr. o. m. den 1 september 1967 prövar sig

fram. Längden av övergångsperioden bestäms av den tid det tar att avläsa

verkningarna av de åtgärder som utredningen föreslår. Utredningen anser

att härför behövs minst tre års erfarenhet, som statistiskt kan redovisas

först efter ytterligare någon tid.

Prispolitiken under övergångsperioden bör enligt utredningen känneteck­

nas av återhållsamhet så att rationaliserings- och omställningsåtgärderna

inte motverkas. Utgångspunkten bör vara det gränsskydd för jordbruks­

produkter som råder den 31 augusti 1967 med tillägg av kompensation för

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

36

bör en plan för relativt täta standardundersökningar upprättas. Utredningen

föreslår att berörda statliga verk får i uppdrag att utarbeta planer in. in. i

nämnda hänseenden.

Av det anförda framgår att man under övergångsperioden främst bör lita

till omställningsstöd och rationaliseringsinsatser från såväl det allmännas

som jordbrukets sida för att åstadkomma den önskade utvecklingen. Som

ett led i denna verksamhet förordar utredningen också, att småbruksstödet

(arealtillägg och leveranstillägg för mjölk) avvecklas vid utgången av nu­

varande provisoriska prisreglering. Därvid förutsätter utredningen att om-

ställningsstödct tillämpas så att det erbjuder brukare på små enheter ett

väsentligt bättre alternativ jämfört med att kvarstanna i näringen.

Efter övergångsperioden gäller det enligt utredningen främst att konsta­

tera hur utvecklingen gått i olika hänseenden och med ledning därav

bedöma, vilka ytterligare åtgärder som kan krävas. Utredningen framhåller

att det är möjligt att trots omfattande rationaliserings- och omställnings-

insatser resursutflyttningen och markutbuden blivit för små, vilket lett till

att önskad nedgång i produktionsvolymen ej uppnåtts samtidigt som bil­

dandet av nya rationella företag ej kunnat ske i önskvärd omfattning. Vilka

ytterligare åtgärder som därvid måste tillgripas för att styra utvecklingen

måste enligt utredningen bero på hur man bedömer de insatta medlens

verkningar. Likaså bör givetvis bedömas i vilken omfattning omställningar

gjorts av närings utövarna själva och deras organisationer för att uppnå de

eftersträvade målen. Om rationaliserings- och omställningsinsatserna efter

viss tid bedöms ha haft effektiv verkan men de ställda målen det oaktat

inte bedöms bli uppnådda under den tidrymd man räknat med (fram till

slutet av 1970-talet), bör ökade dylika insatser övervägas. Om däremot ratio-

naliseringsverksamheten och omställningsstödet inte bedöms ha fått önskad

effekt ur samhällsekonomisk synpunkt (resursutflyttning och produktions­

minskning), måste en ytterligare sänkning av realpriserna på jordbrukets

produkter övervägas. Om trots en snabb utflyttning av produktionsfaktorer

ur jordbruket minskningen i produktionsvolymen inte skett i den takt som

förutsatts, beroende på en snabbare stegring av produktiviteten än väntat,

blir dock kravet på en begränsning av produktionsvolymen inte lika ange­

läget.

Då det förut angivna produktionsmålet uppnåtts, förutsätter utredningen

att en produktionsmålstyrd prissättning på jordbruksprodukter i huvudsak

skall kunna tillämpas. Utredningen utgår därvid från att en sådan rörlighet

för produktionsfaktorerna, särskilt arbetskraften, då har uppnåtts att jord­

brukarna kan reglera produktionsriktningen och storleken av produktio­

nen med ledning av prissättningen. Utredningen framhåller att rationali­

serings- och omställningsåtgärder givetvis även i fortsättningen blir nöd­

vändiga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

38

6. Med hänsyn till föränderligheten i alla de faktorer, som påverkar pro­

duktionsmålsättningen och då särskilt det världspolitiska läget, prisut­

vecklingen på världsmarknaden och lagringstekniken, måste en omprövning

av produktionsmålsättningen fortlöpande komma till stånd.

7. Då förut angett produktionsmål uppnåtts, förutsätts att en produk­

tionsmålstyrd prissättning på jordbruksprodukter skall kunna tillämpas.

Utredningen utgår därvidlag från att en sådan rörlighet för produktions­

faktorerna och då särskilt arbetskraften har nåtts att produktionsinrikt­

ningen och storleken av produktionen i jordbruket kan regleras i huvudsak

genom prissättningen. Rationaliserings- och omställningsåtgärder blir givet­

vis även i fortsättningen nödvändiga.

Reservationer och särskilda yttranden. I en reservation och särskilt ytt­

rande anser ledamöterna Bengtsson, Hansson, Holmström, Håkansson,

Oscarsson och Åstrand att tillskapandet av rationella jordbruksföretag bör

vara jordbrukspolitikens centrala mål, medan frågan om jordbrukets totala

produktionsvolym bedöms vara av sekundär betydelse inom det intervall

som bestäms av beredskapsmotivet och i stort sett nuvarande självförsörj-

ningsgrad. Vidare anser reservanterna, till skillnad från utredningsmajori-

teten, att prispolitiken måste baseras på en långsiktig lönsamhetsmålsätt­

ning för rationella jordbruksföretag kompletterad med en levnadsstandard­

målsättning.

Reservanterna framhåller beträffande utredningens bedömningar av den

internationella utvecklingen att världsmarknadens karaktär och det tro­

liga i att nuvarande priser på jordbruksprodukter på denna marknad på

längre sikt kommer att stiga gör att det inte kan anses realistiskt att ta

dagens priser till utgångspunkt för jordbrukspolitikens utformning, De

delar utredningens uppfattning att den svenska hjälpen till u-länderna inte

i första hand bör lämnas i form av livsmedelssändningar. Å andra sidan

tvivlar reservanterna på det framsynta i att i ökad utsträckning grunda

industriländernas livsmedelsförsörjning på köp från u-länderna.

När det gäller utformningen av den jordbrukspolitiska målsättningen

hävdar reservanterna att utredningen inte tagit tillräcklig hänsyn till att

jordbrukspolitiken måste anpassas till vad som är realistiskt ur ekono­

miska och sociala synpunkter med tanke bl. a. på bostadsbristen, kapital­

bristen, åldersstrukturen inom jordbruket, politikens effekt för befolkning

och näringsliv över huvud taget inom många bygder och landsdelar, jord­

brukets betydelse ur naturvårds- och landskapsvårdssynpunkt samt an­

vändningen av samhällets markresurser. Vidare anser de att utredningen

inte i tillräcklig omfattning beaktat de välfärdspolitiska aspekterna. Detta

får till resultat att utredningens förslag kan leda till en betydande stan-

dardförsämring för tiotusentals familjer som nu är verksamma inom lant-

bruksnäringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

och avgången både av åldersskäl och på grund av övergång till andra yrken

så betydande att en brist på arbetskraft och inte ett överskott är det på lite

längre sikt aktuella problemet även för jordbruksnäringen. Mot denna bak­

grund anser reservanterna att frågan om jordbrukets totala produktions­

volym är av sekundärt intresse inom de gränser, som bestäms av å ena si­

dan beredskapsbehovet och å andra sidan av i stort sett nuvarande produk­

tionsvolym.

I fråga om utformningen av jordbrukets prisstöd föreslår reservanterna

att man skall ha ett långsiktigt ramavtal och att årliga överläggningar skall

äga rum inom denna ram. Ramavtalet bör innehålla regler om ett infla-

tionsskydd, en lönsamhetsmålsättning baserad på resultaten vid faktiskt

existerande rationella företag, en rationaliseringspolitisk målsättning, en

produktionsmålsättning främst med sikte på att minska de svåravsättbara

överskotten och en omställningspolitisk målsättning m. in.

Ledamoten Hansson uttalar i ett särskilt yttrande bl. a. att med hänsyn

till de riskmoment, som är förknippade med en för låg målsättning för

produktionen ur beredskapssynpunkt, riktmärket för en mellan en övre

(90 %) och en undre gräns (80 %) svängande produktionsvolym bör

sökas i närheten av den övre gränsen.

Som motiv härför anförs att det visserligen är orealistiskt att tänka sig

att Sverige skulle kunna uppehålla en livsmedelsproduktion som avser

överskott för export till u-länderna, men att på vårt land liksom på andra

industriländer måste ställas anspråk att vi för den överskådliga framti­

den i stort sett skall kunna klara vår egen livsmedelsförsörjning och inte

konkurrera med u-länderna om det livsmedelsöverskott som de kommer

att efterfråga på världsmarknaden. Det är önskvärt med en produktions­

nivå som, med undantag för nödvändiga importvaror, täcker vårt eget be­

hov av livsmedel utan att därutöver åstadkomma mera permanenta över­

skott. Vid nuvarande självförsörjningsgrad (93,3 %) uppstår emellertid

ännu besvärande överskott som måste avsättas med förlust. Om man ut­

går från att en stegring av levnadsstandarden innebär ökad konsumtion

av sådana livsmedel, som ej kan produceras i Sverige, torde produktions­

volymens övre gräns böra sökas vid ca 90 %. Å andra sidan är en jord­

brukspolitik, som avsiktligt strävar efter en så låg självförsörjningsnivå

som 80 %, ej förenlig med det ansvar som vi bör känna mot våra egna

samhällsintressen och ej heller med våra skyldigheter i internationella

sammanhang.

Ledamoten Hseggblom anför i en reservation att jordbrukspolitiken bör

syfta till att understödja det svenska jordbrukets strävan till ökad effek­

tivitet och anpassning. Enligt reservantens mening bör det svenska jord­

brukets produktion inte genom jordbrukspolitiska åtgärder tvingas ner till

att blott motsvara 80 % av försörjningsbehovet av livsmedel. I de jord-

heit enkelt multiplicera antalet animaliska kalorier med sex. På det sättet

tar man en riktigare avspegling av den produktionskapacitet som behöver

upprätthållas för att tillgodose ett visst beredskapsbehov. Angivna förhål­

landen innebär enligt nämnda ledamöter att om man genomför den av

utredningen rekommenderade förskjutningen av produktionsinriktningen

från vegetabilier till animalier blir en självförsörjningsgrad av 80 %, som

förutsätter oförändrad balans mellan animalisk och vegetabilisk produk­

tion, ett skevt mått för den produktion som behöver upprätthållas ur be-

redskapssynpunkt. En ändring med en procentenhet av försörj ningsgraden

för animaliska produkter motsvarar en ändring av försörjningen i motsatt

riktning för vegetabiliska produkter med ungefär fyra procentenheter, ifall

en produktionskapacitet motsvarande en totalförsörjning med 80 % själv­

försörjningsgrad vid nuvarande fördelning av produktionen skall vid­

makthållas.

Nämnda ledamöter framhåller också att den av utredningen förordade

prispolitiken ej enbart är nödvändig för att en krympning av produk­

tionskapaciteten i jordbruket skall nås utan även behövs för att påskynda

strukturrationaliseringen. De uttalar att, eftersom det i främsta rummet

är en radikal strukturomvandling som behövs i jordbruket, skulle olyckan

knappast var så stor om investeringarna i övrigt bromsades upp under en

övergångsperiod, samtidigt som man fick en betydande strukturrationali­

sering tack vare sänkta markvärden och större rörlighet i markdispositio­

nen. På lite längre sikt måste man ju räkna med att när jordbruken blir

stora affärsföretag en viss lönsamhet måste upprätthållas ifall produktio­

nen skall komma att motsvara produktionsmålsättningen.

Ledamoten Zachrison framhåller i ett särskilt yttrande att utredningen

alltför mycket skjuter den samhällsekonomiska betydelsen av en produk­

tionsminskning i förgrunden i förhållande till angelägenheten att skapa

effektiva jordbruksföretag.

I ett särskilt yttrande framhåller herrar Folke Johansson, Sven Persson,

Wetterhall, Zachrison och Öjborn att de i princip är införstådda med

utredningens uppläggning av målsättningen för jordbrukspolitiken, men

anser att de rationaliseringsinsatser från det allmännas sida, som utred­

ningen föreslår, till övervägande del är sådana som kan verka först på

något längre sikt och att de ytterligare resurser som enligt utredningens

förslag skall tillföras rationaliseringsverlcsamheten blir tillgängliga och får

effekt först successivt. Bl. a. är det orealistiskt att räkna med att ett stort

antal verkligt effektiva företag skall hinna byggas upp under den första

treårsperioden. Enligt angivna ledamöters mening är det nödvändigt att de

av dem angivna förhållandena beaktas när den första tidens verksamhet

efter de nya riktlinjerna skall bedömas och det på den grunden skall över­

vägas vilka ytterligare åtgärder som bör tillgripas för att inrikta utveckling­

en och påverka faktorerna i jordbrukets anpassning.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

44

med alla andra näringsgrenar har skyldighet att rätta sig efter det ekono­

miska livets villkor. TCO delar utredningens uppfattning att huvudmålsätt­

ningen för den framtida jordbrukspolitiken bör vara att jordbrukssektorn

skall göras så effektiv att fullvärdiga livsmedel kan produceras till konkur­

renskraftiga priser.

Sveriges industriförbund och SAF anser att det framför allt ur resursan-

vändningssynpunkt är av mycket stor betydelse att jordbrukspolitiken på

sätt som utredningen föreslår klart infogas i det allmänna samhällsekono­

miska sammanhanget. Organisationerna anser det också rent principiellt

vara ett klart framsteg att en preciserad inkomstlikställighetsmålsättning

inte längre skjuts i förgrunden som huvudmål för politiken.

Sveriges grossistförbund och Samarbetsorganet i jordbruksfrågor för en­

skild handel och industri anser att de av utredningen redovisade utgångsför-

utsättningarna, bedömningarna och sammanfattande tankegångarna beträf­

fande huvudmålsättningen för den framtida jordbrukspolitiken är i stort

sett riktiga och verklighetsgrundade. I yttrandet konstateras med tillfreds­

ställelse att utredningen föreslår ett successivt inlemmande av jordbruket i

näringspolitiken på samma grunder och villkor som andra branscher.

RLF och SL framhåller att de finner det självklart att jordbruket bedöms

som en del av det svenska näringslivet och samhällsekonomin. Förbunden

anser emellertid att utredningens framställning av förhållandena inom jord­

bruket i alltför hög grad domineras av de långsiktiga samhällsekonomiska

perspektiven. Detta är enligt förbundens mening en inkonsekvens med ut­

redningens ståndpunkt att man tills vidare i huvudsak bör bortse från de

långsiktiga tendenserna på världsmarknaden och främst grunda sina över­

väganden på den aktuella situationen på denna marknad. Förbunden under­

stryker starkt vad ledamoten Bengtsson in. fl. uttalat i sin reservation, näm­

ligen att det inte är minst viktigt att ta hänsyn till följderna på kort sikt för

den övriga ekonomin av ifrågasatta förändringar i jordbrukspolitiken.

Förbunden finner det självklart att jordbruket lika litet som näringslivet

i övrigt på kort sikt inte kan uppfylla den långsiktiga målsättningen och ef­

fektivast möjliga användning av produktionsresurserna. Förbunden instäm­

mer i vad ledamoten Bengtsson in. fl. härvid anfört, nämligen att det vikti­

gaste är att olika näringsgrenar företer en utveckling mot den resursanvänd­

ning som på längre sikt ger optimalt utbyte.

Förbunden har i huvudsak ingen erinran mot utredningens analys av sam­

hällsekonomin och jordbrukspolitikens två huvudsyften. Förbunden anslu­

ter sig i det stora hela till ledamoten Bengtssons in. fl. framställning av dessa

huvudsyften. Däremot finner förbunden att utredningsmajoriteten inte nöj­

aktigt har beaktat att ändringar i jordbrukspolitiken måste ses mot bak­

grunden av olika konsekvenser för samhället inom andra områden. Förbun­

den pekar härvid på fyra frågor som bättre borde beaktats, nämligen arbets­

krafts- och kostnadssituationen i samhället som helhet, det stora kapitalbe­

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

46

siktig målsättning för rationaliseringspolitiken — kommer detta sannolikt

att leda till ett ökat. tryck på bostadsmarknaden inom många tätortsom­

råden.

Förbunden erinrar i detta sammanhang.också om de farhågor som i lång­

tidsutredningen (SOU: 1966: 1) uttalas angående utvecklingen av den

svenska valutareserven. Förbunden understryker den av ledamoten Bengts­

son m. fl. i reservationen anförda synpunkten att en sänkning av självför-

sörjningsgraden på lång sikt visserligen kan kompenseras ur utrikeshan­

delns synpunkt genom en;överföring av resurser direkt eller indirekt till

exportnäringarna men att en snabb nedskärning av jordbruksproduktio­

nen på kort och medellång sikt kan medföra en försvagning av bytesba­

lansen.

Bedömningen av den internationella livs medels markna­

den och jordbrukets roll i eu europeisk marknadsintegration har utgjort

en viktig utgångspunkt för utredningens överväganden rörande den fram­

tida jordbruksproduktionens lämpliga omfattning. Utredningen har därvid

bedömt att prisnivån på världsmarknaden under det närmaste decenniet

kommer att vara tåg och varierande och att betydande avsättningssvårig­

heter kommer att föreligga. I ett längre tidsperspektiv räknar utredningen

med att den ökande globala livsmedelsbristen kommer att medföra pris­

stegringar på den internationella marknaden.

Remissinstanserna har i denna fråga i princip samma uppfattning som

utredningen, men bedömningarna av det nuvarande internationella pris­

lägets varaktighet skiljer sig. LO, Sveriges industriförbund, SAF, styrelsen

för lantbrukshögskölah, Sveriges grossistförbund och Samarbetsorganet i

jordbruksfrågor för enskild handel och industri ansluter sig i huvudsak

till utredningens bedömning. LO framhåller sålunda att den nuvarande

internationella marknadssituationen är en realitet. Någon ändring kommer

inte att ske inom överskådlig tid, varför jordbrukspolitiken måste utformas

med dessa förhålländén som bakgrund.

KF håller det däremot inte för otroligt att en åtstramning på världsmark­

naden kan uppkomma tidigare än utredningen räknar med. KF pekar dock

på att även om den internationella utvecklingen kommer att avvika från

vad utredningen räknar med torde detta inte i väsentlig grad böra påverka

de allmänna riktlinjerna för den framtida svenska jordbrukspolitiken.

Lantbruksstyrelsen anser att utredningen något underskattat verkningar­

na för världens livsmedelsförsörjning av de växande potentiella livsme-

delsbehoven i u-länderna och framhåller att bilden redan ändrats betyd­

ligt sedan utredningen bedömde laget. Som exempel härpå nämns bl. a.

Förenta Staternas beslut att kraftigt utvidga sin livsmedelshjälp. Styrelsen

drar därav den slutsatsen att den just nu rådande prissituationen på världs­

marknaden för livsmedel därför kan komma att ändras även på relativt

kort sikt. Liknande' synpunkter anförs också av kommer skollegium.

Kmxgl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

48

tillsammans bör finansiera ett omfattande program för livsmedelshjälp åt

de länder som är sämst ställda i försörjningshänseende. Om ett sådant pro­

gram kommer till stånd, anser TCO att detta bör kunna leda till en höjning

av den av jordbruksutredningen föreslagna produktionsmålsättningen. Ett

krav är då att överskottsproduktionen verkligen kommer utvecklingsländer­

na till godo.

RLF och SL, som i fråga om u-landsproblematiken i stort sett delar ut­

redningens slutsatser, understryker nödvändigheten av att frågan om värl­

dens försörjning med livsmedel fortlöpande följs i samband med de jord-

brukspolitiska övervägandena, bl. a. i fråga om produktionens storlek.

Den ökade liberaliseringen av den internationella

handeln samt utvecklingen inom EFTA och EEC berörs av åtskilliga

remissinstanser. Lanlbrnksstijrelsen, kommerskollegium, styrelsen för lant-

brukshögskolan, LO, TCO, Sveriges industriförbund, SAF, RF, SL och RLF

understryker att åtgärder som kan verka hindrande för ett ökat svenskt

deltagande i det europeiska handelssamarbetet bör undvikas vid utform­

ningen av den framtida jordbrukspolitiken. Kommerskollegium framhåller

att det internationella samarbetet på handelns område under senare tid allt­

mer övergått från förhandlingar om tullsänkningar vara för vara till block­

bildningar och diskussioner om ett allmänt borttagande eller minskning

av gränshinder av alla slag. Detta har medfört att jordbrukssektorn inte

kan isoleras på samma sätt som tidigare vid den handelspolitiska bedöm­

ningen. Den roll som jordbrukssektorn på detta sätt kommit att få för det

handelspolitiska samarbetet i dess helhet ökar kraven på en jordbrukspo­

litik där både målsättning och medel kännetecknas av rörlighet, man måste

med andra ord vara beredd att snabbt ompröva jordbrukspolitiken på ett

helt annat sätt än tidigare. Inte minst betydelsefullt för Sveriges vidkom­

mande är i detta sammanhang det framtida förhållandet till EEC. Vid en

bedömning av den framtida svenska jordbrukspolitiken måste alltså de in­

ternationella förhållandena tillmätas stor betydelse. Det gäller inte bara att

se till att åtgärderna inte kommer i strid med redan gjorda åtaganden inom

EFTA, GATT, in. m. utan även att utvecklingen styrs så att ett internatio­

nellt samarbete som i sin helhet bedöms som gynnsamt för Sverige kom­

mer till stånd.

LO framhåller att även om möjligheterna för Sverige och övriga EFTA-

länder att vinna en anslutning till EEC-marknaden för dagen är mycket

ovissa är det angeläget att man för en sådan jordbrukspolitik att jordbru­

ket i Sverige, som ju ekonomiskt spelar en relativt liten roll, inte i sista

hand kommer att visa sig vara den stötesten som hindrar en svensk anslut­

ning i någon form till EEC eller en utvidgning av samarbetet i EFTA. Jord­

brukspolitiken måste därför utformas på ett sådant sätt, att den mera all­

mänt underlättar en anpassning. Villkor härför är för det första att produk­

tionen nedbringas i riktning mot en självförsörjningsgrad av 80 %, så att det

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 ur 1967

50

Kangl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Utredningens ställningstagande att befolkningsmässiga och

sociala synpunkter ej bör inverka på produktionsmålsättningen

möter invändningar i vissa remissyttranden. RLF och SL beklagar att ut­

redningen underlåtit att analysera följderna för olika landsdelar av sitt

förslag om jordbruksproduktionens framtida storlek. Om utredningens för­

slag genomförs ändras radikalt jordbruksproduktionens lokalisering och

därmed förutsättningarna för bebyggelse och näringsliv i stora delar av

landet, främst i Norrland. Genom att produktionen redan nu sjunkit starkt

i många områden skulle enligt förbunden redan ett måttligt produktions­

bortfall få mycket mer långtgående konsekvenser än som avsetts. Det är

utomordentligt angeläget att följderna av en reformerad jordbrukspolitik

ingående analyseras för att hindra en hotande förslumning av glesbygder­

na, varvid särskilt bör observeras den gradvis försämrade åldersfördelning­

en, svårigheterna att erhålla en med andra områden likvärdig samhälls­

service, kommunikationsproblem m. m. Ur allmän synpunkt är det vidare

angeläget att beakta de försvars- och beredskapspolitiska följderna av en

koncentration av jordbruksproduktionen till slättbygderna i Syd- och Mellan­

sverige.

Lantmäteristyrelsen framhåller att även om jordbruket ännu mer än nu

koncentreras till södra och mellersta Sveriges jordbruksbygder talar starka

näringspolitiska, befolkningspolitiska och sociala skäl för att ett rationellt

jordbruk som bereder sina brukare godtagbar lönsamhet bör bevaras även

i Norrland. Skogsstyrelsen och lantbruksstyrelsen anför liknande synpunk­

ter. ÖB påpekar att en fortsatt uttunning av befolkningen i vissa nu redan

befolkningsfattiga delar av landet medför från beredskapssynpunkt ökade

olägenheter vid rekrytering av krigsmaktens förband.

Frågan om verkan ur natur- och landskapssynpunkt av en

begränsning av jordbruksproduktionen berörs av flertalet remissinstanser.

Dessa framhåller så gott som genomgående att åtgärder bör vidtas för att

hindra att nedläggning av åkerjord sker i former som åstadkommer allt för

stor skada på landskapsbilden. Styrelsen för lantbrukshögskolan anför att

omvårdnaden av landskapsmiljön tilldrar sig stigande intresse i välstånds-

samhället. Med ökad levnadsstandard är man uppenbarligen beredd att satsa

samhällsresurser för att upprätthålla en ur trivselsynpunkt lämplig miljö.

Att behålla öppna, ej skogbevuxna arealer är ur denna synpunkt av värde i

stora delar av landet. En sådan miljö kan inte bevaras utan alltför stora

kostnader om inte ett — självfallet rationellt — jordbruk av någorlunda om­

fattning bedrivs. Dessa förhållanden talar enligt styrelsen mot en stark

krympning av jordbrukets produktionsvolym.

RLF och SL anför att det i samband med frågan om jordbrukets pro­

duktionsmålsättning finns anledning att beakta fritidsbebyggelse- och na-

turvårdssynpunkter. Ett landskap där jordbruket är under nedläggning ger

ett synnerligen trist intryck och blir avsevärt mindre attraktivt ur turist­

52

dose beredskapsbehovet genom en ökad lagring av främst vegetabilier. Då

produktionsmålsättningen skall bli föremål för regelbundna omprövningar,

motsätter sig emellertid inte samarbetsorganet och förbundet att som ett

första etappmål fastställs en självförsörjning om ca 80 % vid 1970-talets

slut.

Överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap godtar förslaget om en

successiv sänkning av den fredsmässiga självförsörjningsgraden. Om sänk­

ningen kan ske till 80 % av full försörjning, får enligt överstyrelsen klar­

läggas i samband med den föreslagna fortlöpande omprövningen av produk­

tionsmålsättningen.

Utredningens uppfattning att produktionsmålsättningen bör vara ett pri­

märt jordbrukspolitiskt mål delas inte av lantbruksstyrelsen, jordbruks­

nämndens konsumentdelegation, styrelsen för lantbrukshögskolan, kom­

merskollegium, Svenska lantarbetareförbundet, Sveriges industriförbund,

SAF och RF. Dessa remissinstanser förordar dock en sänkning av nuvaran­

de självförsörjningsgrad. Lantbruks styr elsen anser sålunda att en bindande

målsättning för produktionsvolymens storlek bör komma i andra hand me­

dan huvudmålet för jordbrukspolitiken bör vara att bilda tidsenliga och ut­

vecklingsbara lantbruksföretag. Styrelsen erinrar om att krympningen av

jordbrukets resurser pågår i alltmer accelererad takt och att nedläggningen

av åkerjord fram till år 1975 kommer att fortgå snabbare än vad den av

styrelsen år 1962 gjorda inventeringen visade. Styrelsen delar utredningens

bedömning att produktionsvolymen ur beredskapssynpunkt inte bör under­

stiga 80 % av full självförsörjning vid en viss förutsatt lagring av livsmedel.

Sveriges industriförbund och SAF anser också att en rationaliseringsmål-

sättning bör ges högsta prioritet i jordbrukspolitiken. Den av utredningen

föreslagna produktionsmålsättningen bör emellertid sättas som allmänt ef­

tersträvad riktpunkt med möjlighet till omprövning så snart utvecklingen

motiverar en sådan.

Jordbruksnämndens konsumentdelegation anser att huvudmålsättningen

för jordbrukspolitiken bör vara att med olika medel skapa ett ur samhälls­

ekonomisk synpunkt rationellt svenskt jordbruk. Detta innebär med all sä­

kerhet också för den närmast överblickbara framtiden en minskning av

självförsörjningsgraden. Delegationen anser det dock mindre lämpligt att på

det sätt som utredningen gjort knyta produktionsmålsättningen till en på

visst sätt preciserad självförsörjningsgrad. RF anför liknande synpunkter

och förordar att som ett första led i jordbrukets anpassningsprocess bör sät­

tas att de förlustbringande exportöverskotten elimineras. Rommerskollegium

anser att ovissheten om de framtida förhållandena bör mana till försiktig­

het när det gäller att utforma jordbrukspolitiken. Spörsmålet om den lämp­

liga försörjningsgraden bör tas upp till förnyat övervägande med jämna

mellanrum. När det gäller den övre gränsen för produktionens omfattning

bör riktmärket vara att överskott av livsmedel som måste avsättas till under­

Kungl. Maj.ts proposition nr !)ö år 1967

54

RLF och SL framhåller att rationaliseringspolitiken måste ha till syfte

att medverka till en successiv förbättring av effektiviteten i produktionen

och därmed till skapandet av rationella produktionsenheter som är anpass­

ningsbara till den tekniska och ekonomiska utvecklingen. Några delade me­

ningar om den långsiktiga målsättningen för rationaliseringspolitiken synes

inte ha förelegat inom utredningen. Förbunden framhåller emellertid att

den angivna målsättningen inte får betyda att stela mallar sätts upp röran­

de areal- och besättningsstorlek, driftsinriktning etc. Hög effektivitet kan

nås i dessa avseenden under vitt skilda förhållanden. Det är också uppen­

bart att all jordbruksproduktion ej kan bli lika effektiv. Förbunden slår

även fast att rationaliseringspolitiken måste anpassas till den aktuella före­

tagsstrukturen och ålderssammansättningen bland lantbrukarna. Uppbyg­

gandet av rationella företag måste sålunda ofte ske stegvis med utnyttjande

av de fasta resurser som redan finns.

Målsättning för prispolitiken. Utredningens överväganden rörande olika

principiella utgångspunkter för prispolitiken diskuteras

ingående av remissinstanserna.

Enligt LO:s uppfattning torde det inte vara möjligt att i den framtida

jordbrukspolitiken upprätthålla en inkomst jämförelse och målsättning av

hittillsvarande typ. Detta skulle innebära prisökningar i sådan omfattning

att det inte kan betraktas som realistiskt. Dessutom skulle svåra olägen­

heter framkomma vid prisavvägningen och målkonflikter skulle uppstå om

en rationellare resursanvändning samtidigt skall eftersträvas. En målkon­

flikt skulle även uppstå, framhåller LO, om man i prispolitiken skulle binda

sig för någon annan liknande norm som riktpunkt för prissättningen, t. ex.

lönsamhet för rationella företag. Förutsättningen att en viss produktion

skall upprätthållas i beredskapssyfte torde i och för sig innebära en lön-

samhetsgaranti. Prispolitiken utgör det viktigaste medlet för att nå de

jordbrukspolitiska målen. När man inom jordbrukspolitiken vill accepte­

ra principen om en konsekvent och fullständig anpassning av produktionen

enligt de principer, som gäller för näringslivet i övrigt, innebär detta att

prispolitikens huvuduppgift måste förskjutas från inkomstfördelningsfunk­

tionen till att användas som ett anpassnings- och styrningsinstrument.

Detta gäller såväl för produktionen i dess helhet som för de särskilda pro­

dukterna. Prispolitiken måste sålunda utformas så att en högre produkti­

vitet främjas och på så sätt minska samhällskostnaderna för produkterna.

Den måste också minska produktionsöverskottet totalt och inom speciella

varuområden. Vidare måste prispolitiken initiera ett rationaliseringsarbete

och en omställning av arbetskraft och produktionsresurser. I stort sett lik­

nande uppfattning hyser Svenska livsmedelsarbetareförbundet och Sven­

ska skogsarbetareförbundet. TCO finner det angeläget att jordbruket be­

handlas på samma sätt som övriga näringsgrenar. En garanterad företa-

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

56

av följande negativa verkningar på effektiviteten inom branschen. Med hän­

syn till den avskärmning av utländsk konkurrens som kännetecknar jord­

bruksnäringen skulle en reglering i enlighet med ledamoten Bengtssons

m. fl. förslag medföra stora risker för en långsammare strukturutveckling

än den av utredningen föreslagna produktionsstyrande prissättningen, vil­

ken mer ansluter sig till marknadshushållningens principer. En tillämpning

av det i nyss nämnda reservation framlagda förslaget skulle vidare innebära

en lönsamhetsgaranti utan motsvarighet inom andra delar av näringslivet

och även medföra större risker än utredningsförslaget för påverkan av icke

företagsekonomiska överväganden.

SL och RLF anför — mot bakgrund av sina ställningstaganden till jord­

brukspolitikens målsättningar i övrigt -— att i riktlinjerna för den fram­

tida jordbrukspolitiken måste ingå en lönsamhetsmålsättning som innebär

att prisnivån på jordbruksprodukter skall avvägas så att rationella företag

i jordbruket kan uppnå full företagsekonomisk lönsamhet. Genom lönsam­

hetsmålsättningen kan enligt förbundens mening det ena av de två jord-

brukspolitiska huvudsyftena — det samhällsekonomiska — tillgodoses. Det

välfärdspolitiska huvudsyftet med denna politik kan tillgodoses om i en

överenskommelse, s. k. ramavtal, om den framtida jordbrukspolitiken in­

fogas en levnadsstandardmålsättning som innebär att de som är sysselsatta

inom jordbruket ges möjligheter att uppnå en skälig levnadsstandard och

få del av den allmänna standardstegringen i samhället. Detta överensstäm­

mer påpekar förbunden även med de direktiv som lämnades jordbruks-

utredningen. En levnadsstandardmålsättning av nyss angivet slag skulle

också vara i linje med de principer om solidaritet mellan olika yrkesgrup­

per som är allmänt accepterad i vårt land. För att man skall kunna bedöma

om den uppställda levnadsstandardmålsättningen nås med den lönsamhets-

betingade prissättningen är det också enligt förbundens mening nödvän­

digt, att lönsamhets- och inkomstutvecklingen för andra grupper av jord­

brukare än de som läggs till grund för lönsamhetsmålsättningen fortlöpan­

de följs.

Utredningen föreslår att riktpunkten för p r i s p o 1 i t i k e n un­

der en övergångsperiod efter den 1 september 1967 bör vara att

prisnivån inte bör få stiga fullt så snabbt som den allmänna prisnivån.

LO framhåller att med de starka tendenser till produktionsökning inom

jordbruket som råder måste prispolitiken utformas så att stor återhållsam­

het iakttas med prishöjningar på jordbruksprodukter. Eftersom effekterna

av såväl prispolitiken som omställnings-rationaliseringsstödet ännu är

okända bör, såsom utredningen föreslår, åtgärderna prövas under en över­

gångstid och därefter erforderliga justeringar i politiken vidtas. KF anför i

stort sett liknande synpunkter.

Sveriges industriförbund och SAF ansluter sig till den av utredningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

prisnivån på olika jordbruksprodukter inte skall vara påtagligt högre i vårt

land än i andra länder med jämförbara produktionsförutsättningar.

Samarbetsorganet i jordbruksfrågor för enskild handel och industri och

Sveriges grossistförbund finner ej anledning motsätta sig utredningens för­

slag att ytterligare sänkning av realprisnivån skall kunna komma i fråga

efter övergångsperiodens slut under förutsättning att skälig hänsyn tas till

att de kapitalresurser, som kommer att erfordras för att strukturrationali­

seringen skall ge resultat, verkligen stått till förfogande. Organisationerna

förutsätter vidare att de prispolitiska åtgärderna kommer att utformas

med sikte på att i största möjliga mån styra produktionsinriktningen mot

de samhällsekonomiskt mest lönsamma produktionsalternativen. Organisa­

tionerna anser vidare att utredningens förslag att på lång sikt söka åstad­

komma en produktionsmålstyrd prissättning är välbetänkt och riktigt.

Sveriges industriförbund och SAF finner det däremot betydligt svårare

att i dagens läge ta ställning till i vilken utsträckning en ökad användning

av prispolitiska medel kan komma att bli erforderlig under tiden efter över­

gångsperiodens slut. Ett ställningstagande underlättas heller inte enligt

förbunden av att vitt skilda uppfattningar råder inom utredningen rörande

prispolitikens effekt på rationaliseringsverlcsamheten. Vilka medel som

efter övergångsperiodens slut kan bli erforderliga för att nå den långsik­

tiga målsättningen för jordbrukspolitiken bör förutsättningslöst bedömas

sedan man analyserat verkningarna av de under övergångsperioden insatta

åtgärderna.

KF påpekar, mot bakgrund av att utredningens förslag om produktions­

målstyrd prissättning kan börja tillämpas först i slutet av 1970-talet, att den

internationella utvecklingen fram till denna tidpunkt kan vara sådan att

man tvingas revidera såväl produktionsmålsättningen som prispolitiken.

RLF och SL avvisar, som angetts i det föregående, utredningens förslag

till långsiktig målsättning för prispolitiken och uttalar i stället sitt stöd för

det förslag till ramavtal som närmare behandlas i den av ledamoten Bengts­

son m. fl. avgivna reservationen.

Departementschefen

En aktiv jordbrukspolitik i form av särskilda insatser från samhällets

sida till gagn för jordbruksnäringen och de i näringen sysselsatta utgör se­

dan lång tid tillbaka en framträdande del av den allmänna näringspoliti­

ken i vårt land. Den dynamiska utveckling, som pågår inom det svenska nä­

ringslivet och samhället i övrigt, innebär även för jordbruksnäringen och

dess utövare en allt intensivare omdaning och omställning. Detta ställer

på samma sätt som inom näringslivet i övrigt stora krav på företagare och

anställda inom jordbruket. Utvecklingen kräver också att jordbrukspolitiken

utformas så att den främjar jordbruksnäringens anpassning till ändrade

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

marknadspriser, vidtagit jordbruksreglerande åtgärder av olika slag. Det

gemensamma syftet med dessa åtgärder är oftast att upprätthålla de in­

hemska priserna på jordbruksprodukter på en högre nivå än världsmark­

nadens. I länder, där jordbruksproduktionen totalt eller för vissa produkter

överstiger det inhemska konsumtionsutrymmet, omfattar jordbruksregle-

ringarna i allmänhet även åtgärder för att överskotten skall kunna avsättas

på världsmarknaden till det pris som för tillfället kan erhållas. Även vissa

andra länder gör stora ansträngningar att exportera jordbruksprodukter

för att få valutaintäkter.

Jordbruksutredningen har ingående behandlat nyss nämnda förhållanden

och sökt bedöma den framtida utvecklingen. Utredningen har för det när­

maste decenniet dragit den slutsatsen att prisnivån för jordbrukspro­

dukter på världsmarknaden kommer att vara låg och att betydande avsätt­

ningssvårigheter för överskott kommer att föreligga. I ett längre tidsper­

spektiv torde man enligt utredningen få räkna med knapphetstendenser och

prisstegringar på den internationella marknaden. Gentemot denna uppfatt­

ning, som stöds av bl. a. styrelsen för lantbrukshögskolan, LO, Sveriges

industriförbund, SAF och Sveriges grossistförbund, har reservanter inom ut­

redningen och vissa remissinstanser hävdat att världsmarknadspriserna

kan komma att stiga relativt snabbt.

För min del vill jag till en början erinra om att det svenska jordbruket

f. n. har ett gränsskydd som i genomsnitt uppgår till omkring 74 % av im­

portvärdet. För att detta gränsskydd skulle kunna avvecklas eller minskas

till en nivå som är normal för industriprodukter krävs sålunda vid en oför­

ändrad svensk prisnivå eu mycket betydande stegring av världsmarknads­

priserna på jordbruksprodukter. Några tendenser till en sådan prissteg­

ring har inte framkommit. De stabiliserade världsmarknadspriser på vis­

sa jordbruksprodukter, som eftersträvas vid förhandlingar om internationel­

la avtal bl. a. inom ramen för den s. k. Kennedy-ronden, ligger betydligt

under den svenska prisnivån. De av vissa remissinstanser åberopade minsk­

ningarna av över skott slagren av vissa jordbruksprodukter i Amerikas Fören­

ta Stater har ej lett till några prishöjningar av betydelse i förevarande sam­

manhang.

Enligt min mening saknas anledning anta att det i den överblickbara

framtiden inträffar ändringar i fråga om nivån för världsmarknadspriser­

na på jordbruksprodukter som skulle göra det möjligt att genomföra en

avveckling eller kraftig begränsning av det svenska gränsskyddet för jord­

bruksprodukter. Det förefaller snarare sannolikt att, i enlighet med jord-

bruksutredningens bedömning av prisutvecklingen på världsmarknaden

under nästa årtionde, gränsskyddet ej av denna anledning kan avsevärt

minskas. I fråga om utvecklingen på längre sikt torde knappast några slut­

satser kunna dras som är så säkra att de kan läggas till grund för konkreta

åtgärder.

Mot bakgrunden av det anförda är det ofrånkomligt att under den fram­

62

det ökande behovet av arbetskraft inom de expanderande tätortsnäringarna

leder till ökade anspråk på bostäder oavsett om arbetskraften kommer från

jordbruket, från andra landsbygdsnäringar eller från utlandet. Ej heller

finns enligt min mening anledning att, såsom vissa remissinstanser gjort,

befara att utflyttningen av resurser från jordbruket skulle leda till en för­

sämrad valutasituation, eftersom de expanderande näringarnas produkter

i allmänhet har ett betydligt högre bytesvärde på världsmarknaden än jord­

brukets produkter. Jag finner mot bakgrunden av det anförda att anled­

ning inte framkommit att för den närmaste framtiden sätta i fråga utred­

ningens bedömning att produktionsresurserna i jordbruket ur rent sam­

hällsekonomisk synpunkt borde motsvara en produktionsvolym som ligger

under den lägsta volym som av andra skäl bör upprätthållas. Det är en­

ligt min mening angeläget att tid efter annan bedömningar sker rörande

de samhällsekonomiska vinsterna av överföring av resurser från jordbruket

och att utvecklingen i detta avseende fortlöpande följs.

Bland de internationella frågor i övrigt som är av betydelse för ställnings­

tagandet till jordbruksproduktionens omfattning, märks utvecklingsländer­

nas livsmedelsförsörjning. Jordbruksutredningen har ansett att Sveriges

förutsättningar för jordbruksproduktion är så begränsade vid en interna­

tionell jämförelse att större insatser från vår sida för utvecklingsländerna

kan ske på annat sätt än genom direkt och fortlöpande livsmedelshjälp.

Denna uppfattning delas av bl. a. SIDA. Å andra sidan har vissa ledamöter

i utredningen hävdat att den svenska jordbruksproduktionen visserligen

inte bör vara inriktad på direkt överskottsproduktion för utvecklingslän­

dernas försörjning, men att vi inte genom import bör minska tillgången på

livsmedel i världen i övrigt utan försörja oss själva.

Frågan hur livsmedelsförsörjningen av utvecklingsländernas i snabb takt

växande befolkning skall lösas är utan tvivel ett av vår tids mest allvarliga

problem. Sverige måste liksom andra länder med högt välstånd delta i ar­

betet med att lösa dessa frågor. Detta arbete kan inte endast avse att

lösa de akuta försörjningsproblemen i utvecklingsländerna utan bör också

inriktas på att främja deras allmänna ekonomiska utveckling. Givet är att

varje land bör göra sin insats för utvecklingsländerna på de områden

där det har de bästa förutsättningarna att ge effektiv hjälp. I den rådande

situationen på livsmedelsförsörjningens område torde de mest effektiva

svenska insatserna utgöras av dels bidrag till multilaterala biståndsorgan

verksamma på livsmedelsområdet dels bilateralt bistånd för att höja ut­

vecklingsländernas jordbruksproduktion och minska den betydande för­

störingen av födoämnen vid transport och lagring i dessa länder. Jag de­

lar alltså jordbruksutredningens och SIDA:s uppfattning att Sverige kan

göra effektivare insatser på annat sätt än genom direkta leveranser av livs­

medel till utvecklingsländerna. Mot angivna bakgrund ansluter jag mig till

utredningens åsikt att det ej är rationellt att Sverige direkt inriktar sig på

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

64

bruksprodukter som villkor för ytterligare lättnader i handeln med in­

dustrivaror. För att Sverige skall kunna vinna förståelse för sina önskemål

om en ökad export är det värdefullt om utrymme finns för import av

jordbruksvaror som andra länder har intresse av att avsätta på den svens­

ka marknaden. Det bör i detta sammanhang nämnas att Sverige under he­

la efterkrigstiden importerat nötkött från bl. a. Danmark.

I nuvarande handelspolitiska läge gör sig nyss nämnda faktorer starkt

gällande. Den s. k. Kennedy-ronden inom ramen för det allmänna tull- och

handelsavtalet (GATT) tar sålunda sikte på att åstadkomma en sänkning

av tullarna över hela det handelspolitiska fältet samtidigt som man försöker

minska andra handelshinder. Jordbrukssektorn utgör ett mycket viktigt om­

råde i dessa förhandlingar.

Inom EEC har samarbetet kommit långt på jordbrukets område. Den

svenska regeringen har förklarat sig beredd att så snart gynnsamma förut­

sättningar föreligger i samråd med övriga EFTA-länder inleda förhand­

lingar med EEC om anslutning i former som är förenliga med vår traditio­

nella neutralitetspolitik. Självfallet skulle en sådan anslutning få stor be­

tydelse för det svenska jordbruket. Vid remissbehandlingen av jordbruksut-

redningens betänkande har uppmärksammats den inverkan som den svens­

ka jordbruksproduktionens omfattning kan ha då frågan om eventuell an­

slutning till EEC aktualiseras. Även i andra hänseenden bör, såsom jag

återkommer till i det följande, frågan om en eventuell svensk anslutning

till en större europeisk marknad beaktas vid utformningen av jordbruks­

politiken.

EFTA :s tullsänkningsprogram omfattar inte jordbruksvaror. Samhandeln

med jordbruksprodukter regleras i stället bl. a. av bilaterala överenskom­

melser mellan medlemsländerna. Senare denna dag avser jag att föreslå

Kungl. Maj :t att för riksdagen framlägga proposition angående godkännan­

de av överenskommelse mellan Sverige och Danmark rörande import av

nötkött till Sverige. Det är sannolikt att samarbetet på jordbruksområdet

inom EFTA kommer att ytterligare utvecklas och fördjupas. Jag vill hän­

visa till att beslut nyligen fattats att överse förutsättningarna för ökad

handel med jordbruksprodukter inom EFTA. Även inom det nordiska eko­

nomiska samarbetet har strävandena att öka handelsutbytet på jordbruks­

området intensifierats under senare år. I samband med Nordiska rådets

rekommendation år 1966 att undersöka förutsättningarna för en samlad

utbyggnad av det nordiska ekonomiska samarbetet har från svensk sida

förklarats att Sverige i princip är berett att delta i en gemensam nordisk

jordbruksmarknad.

En samlad bedömning av den framtida handelspolitiska utvecklingen an­

ser jag ge vid handen att en expansion av den svenska utrikeshandeln

underlättas om andra länder kan erhålla ökat avsättningsutrymme för

jordbruksprodukter i Sverige. Eftersom en sådan expansion är angelägen,

behöver enligt min mening möjligheterna att exportera jordbruksproduk-

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

66

beror på att produktion av animaliska livsmedel kräver ungefär sex

gånger mer produktionsresurser än vegetabiliska livsmedel. Av angivna

skäl bör enligt min mening eftersträvas att söka på annat sätt ange

storleken av den produktionskapacitet som krävs ur beredskapssynpunkt.

Därjämte är det angeläget att ändringar i produktionsinriktningen samt pro­

duktionsutvecklingen för skilda produkter följs med hänsyn till beredskaps-

synpunkten. Härigenom erhålls bl. a. fortlöpande underlag för bedömning

av omfattningen och fördelningen på olika varor av den lagring av livs­

medel som utgör ett komplement till produktionsberedskapcn. Därutöver

erfordras lagring av livsmedel som beredskap för elt krigsfall. Det ålig­

ger statens jordbruksnämnd att svara för den ekonomiska försvarsbered­

skapen i fråga om livsmedelsförsörjningen. Jag avser att föreslå Kungl.

Maj :t att uppdra åt jordbruksnämnden att mot bakgrunden av vad jag nyss

anfört göra en ny samlad översyn av och på grundval därav framlägga för­

slag till den närmare utformningen av försörjningsberedskapen i fråga om

livsmedel. Jag vill anmäla att jag i detta sammanhang avser att föreslå att

till jordbruksnämnden överlämnas en av jordbruksutredningen den 23 ok­

tober 1964 avgiven promemoria angående livsmedelsförsörjningen i krig

in. in. och däröver avgivna remissyttranden.

Jordbruksutredningen framhåller, att varken befolkningspolitiska^ eller

sociala skäl bör leda till att man inriktar sig på att upprätthålla en jord­

bruksproduktion av annan storlek än den som av andra skäl är önskvärd.

Reservanter inom utredningen har i denna fråga anfört att utredningen inte

tillräckligt beaktat att jordbrukspolitiken måste anpassas med hänsyn bl. a.

till dess effekter för befolkning och näringsliv i olika bygder och lands­

delar och till åldersstrukturen inom jordbruket. Liknande synpunkter har

framförts av vissa remissinstanser.

Jag vill erinra om att de befolkningspolitiska och sociala problemen på

landsbygden är föremål för särskild uppmärksamhet från samhällets sida.

Angivna problem hänger samman med den fortgående utvecklingen och

strukturrationaliseringen av det svenska näringslivet. Inom stora lands­

bygdsområden domineras näringslivet av jordbruket. Den fortgående struk­

turrationaliseringen av jordbruket påverkar givetvis i hög grad landsbyg­

dens ekonomiska och sociala förhållanden. Det minskande behovet av ar­

betskraft i jordbruket får oundvikligen den konsekvensen att där förr flera

familjer hade sin utkomst jordbruket i dag kanske endast kräver en fa­

miljs insatser. Förutsättningarna för handeln och samfärdseln ändras ock­

så till följd av förskjutningarna i befolkningsstrukturen. Liksom inom

näringslivet i övrigt kan dock enligt min mening angivna förhållanden i

allmänhet inte få leda till att olönsam jordbruksproduktion upprätthålls på

längre sikt. I detta sammanhang vill jag erinra om att i viss likhet med de

lokaliseringspolitiska insatserna på industrins område samhället ställer re­

surser till förfogande för särskilda rationaliseringsåtgärder på jordbrukets

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

om året, vilket motsvarar ungefär 5 % av jordbrukets totala intäkter. Här­

till kommer att man får räkna med att även i fortsättningen bl. a. avkast­

ningsökningen inom jordbruket kommer att medföra behov av expansions-

utrymme för de enskilda jordbruksföretagens ökade produktion. Nu an­

givna skäl talar för att det inte minst ur jordbrukets egen synpunkt är

angeläget att en minskning av den nuvarande jordbruksproduktionens om­

fattning sker.

Sammantaget anser jag sålunda att starka skäl föreligger för att produk­

tionsresurserna i jordbruket minskar i överensstämmelse med vad jord-

bruksutredningen förordat. I första hand är det angeläget att produktionen

i snabb takt anpassas så att för jordbruket kostsam överproduktion så^yitt

möjligt kan undvikas. Härutöver anser jag med utgångspunkt från de be­

dömningar av den framtida utvecklingen som i dag kan göras att det bör

eftersträvas att jordbruksproduktionens omfattning sjunker till den nivå

som krävs för en god beredskap i fråga om livsmedelsförsörjningen. Jag

vill i sammanhanget understryka att det finns goda förutsättningar på lång

sikt i vårt land för en riktigt anpassad jordbruksproduktion och för den

väl utvecklade livsmedelsindustri som har jordbruksproduktionen som bas.

Det är därför angeläget att bevara ett livskraftigt jordbruk och att de som

arbetar i jordbruket i framtiden får en ekonomisk standard som är likvär­

dig med den som yrkesutövare inom andra näringar når.

Under den relativt långa tid, som behövs för produktionsanpassningen

inom jordbruket och som jordbruksutredningen bedömt sträcka sig fram

till slutet av 1970-talet, finns anledning att tid efter annan överväga takten

i anpassningen. Självfallet är att denna anpassning måste ske under hän­

synstagande till den enskilda människans sociala och ekonomiska trygghet.

Av utomordentlig betydelse ur jordbrukarnas, konsumenternas och sam­

hällets synpunkt är att jordbruksproduktionen sker så att resurserna i fråga

om mark, arbetskraft och teknisk utrustning utnyttjas så effektivt som möj­

ligt. Jordbrukets rationalisering är därför en huvudfråga inom jordbruks­ * I

politiken och har ägnats stor uppmärksamhet av jordbruksutredningen och

remissinstanserna.

I fråga om de enskilda jordbruksföretagen bör det allmänna syftet med

rationaliseringsverksamheten självfallet vara att företagen skall bli så ef­

fektiva som möjligt.Liksom förhållandet är inom andra näringar kräver det­

ta att jordbruksföretagens utformning och drift fortlöpande anpassas ef­

ter den tekniska utvecklingen. Jag vill understryka att rationaliseringen

först och främst är till gagn för jordbrukarna själva. Rationaliseringsåtgär-

der gör det nämligen möjligt att utnyttja egen och anställd arbetskraft bätt­

re och att effektivt använda modern teknisk utrustning. Detta leder till ökad

lönsamhet och högre inkomster för jordbrukarna. Samtidigt är enligt min

mening en hög rationaliseringstakt inom jordbruket en garanti för kon­

sumenterna att råvarukostnaderna för livsmedlen blir så låga som möjligt.

70

alt föreslå kraftigt ökade resurser för statens medverkan i jordbrukets ra­

tionalisering. Jag vill också erinra om den effektivisering av organisationen

som följer av den beslutade sammanföringen av lantbruksnämndernas och

hushållningssällskapens uppgifter i fråga om jordbrukets rationalisering.

I fråga om många av de nu befintliga jordbruksföretagen saknas rimliga

tekniska och ekonomiska förutsättningar för uppbyggnad till rationella en­

heter. Liksom hittills måste därför även i framtiden ett stort antal jord­

bruk komma att upphöra som självständiga företag. Den odlade jorden kan

därvid beroende på förhållandena i det enskilda fallet användas antingen

för att förstärka andra jordbruksföretag eller för annat ändamål.

Det är liksom inom andra näringar oundvikligt att nedläggning av jord­

bruksföretag för med sig problem för den enskilda människan. Jag vill fram­

hålla att den för vårt samhälle grundläggande principen om solidaritet mel­

lan olika grupper kräver att de människor, som utsätts för svårigheter på

grund av strukturförändringarna inom jordbruket, får bistånd av samhäl­

let på samma sätt som de som är sysselsatta i näringslivet i övrigt. Som

jag återkommer till i det följande erbjuder den aktiva arbetsmarknads­

politiken goda möjligheter att hjälpa de jordbrukare som vill söka sig ett

bättre alternativ för sin utkomst utanför jordbruksnäringen. I detta sam­

manhang anser jag mig också böra framhålla att takten i den jordbruks-

ratiönalisering, som tar sig uttryck i att jordbruksföretag läggs ner och män­

niskor lämnar näringen, i framtiden liksom hittills torde komma att varie­

ra med svängningar i de allmänna konjunkturerna. Det kan nämligen själv­

fallet förutsättas att de jordbrukare, som önskar övergå till andra nä­

ringar, kommer att göra detta då förutsättningar finns för god utkomst

i annan sysselsättning.

I de allmänna riktlinjerna för jordbrukspolitiken intar frågan om prin­

ciperna för prissättningen på jordbrukets produkter en framskjuten plats.

Den primära utgångspunkten för prissättningen har hittills i stort sett varit

den inkomstmålsättning som återfinns i 1947 års jordbrukspolitiska rikt­

linjer och som sedermera kommit att grundas på inkomst jämförelser mellan

jordbrukare och vissa andra yrkesutövare. Samtidigt är givetvis avvägningen

av prisnivån av stor betydelse för utvecklingen av jordbruksproduktionen

och rationaliseringen.

Jordbruksutredningen har mycket ingående behandlat frågan om vilka

utgångspunkterna bör vara för den framtida avvägningen av priserna på

jordbrukets produkter och har därvid diskuterat en rad olika möjligheter.

Utredningen har vidare övervägt vilken prisnivå som bör upprätthållas för

att nå de av utredningen angivna målsättningarna för produktionens om­

fattning och för rationaliseringen. Härvid har utredningen kommit till den

slutsatsen att denna prisnivå inte är möjlig att ange på förhand. Med hän­

syn härtill anser utredningen att man under en övergångsperiod på minst

tre år från den 1 september 1967 bör pröva sig fram och att under denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Även i framtiden kommer stora variationer att finnas mellan de enskilda

jordbruksföretagen i fråga om naturliga förutsättningar för jordbrukspro­

duktion, storlek, driftsinriktning m. fl. faktorer av betydelse för lönsamhe­

ten. Dessa skillnader kommer att finnas inte endast mellan olika delar av

landet utan även i en och samma bygd. Detta understryker behovet av att

vid uppföljningen av de jordbrukspolitiska åtgärderna söka få bästa möj­

liga uppfattning om den ekonomiska standarden för dem som är syssel­

satta i jordbruksnäringen. Även om undersökningar härav i fortsättningen

inte bör ensamt läggas till grund för prisavvägningen är det givet att de

är av vikt i detta sammanhang.

Inom jordbruksutredningen och vid remissbehandlingen har skilda upp­

fattningar uttryckts rörande i vilken utsträckning prissättningen på jord­

brukets produkter bör användas för att söka styra jordbruksproduktionens

omfattning. För min del vill jag framhålla att prissättningen redan i nu­

varande system i ej ringa mån används i detta syfte. I första hand har detta

gällt enskilda produkter, t.ex. fläsk, där fråga varit att hålla tillbaka över-

skottsproduktion. De produktionsavgifter, som tas ut i syfte att finansiera

export av jordbruksprodukter, verkar också återhållande på produktionen

eftersom de direkt försämrar lönsamheten för produktionsgrenen i fråga.

Jag anser att ej heller i framtiden prissättningen får förhindra en sam­

hällsekonomiskt motiverad anpassning av produktionens omfattning. Man

bör därför enligt min mening vid prissättningen ta större hänsyn än hit­

tills till produktionsutvecklingen. Särskilt gäller detta i fråga om varor där

för jordbruket kostnadskrävande överskott finns eller tenderar att upp­

komma. Det nu anförda innebär dock ej att jag anser att prissättningen bör

användas såsom ett generellt jordbrukspoliliskt medel för att oberoende av

konsekvenserna för näringsutövarna nå eu önskad produktionsutveckling.

Prissättningen på jordbruksprodukterna har givetvis också stor betydelse

för rationaliseringen. Kalkyler rörande lönsamheten av de investeringar,

som i allmänhet krävs för att genomföra rationaliseringsåtgärder, måste

sålunda alltid grunda sig på gällande och förväntade priser på en eller

flera produkter. Detta talar för att prissättningen måste präglas av en viss

stabilitet. Det är vidare angeläget att prisavvägningen främjar uppkomsten

av allt effektivare jordbruksföretag. För att detta skall kunna ske måste

prissättningen å ena sidan avvägas så att möjlighet till rationaliserings­

vinster finns, men den får å andra sidan ej leda tilll en sådan prisnivå att

behovet för jordbrukarna att vidta rationaliseringsåtgärder minskar. Jag

vill framhålla att även om uppkommande rationaliseringsvinster i första

hand ger jordbrukarna möjlighet till bättre ekonomisk standard bör ock­

så konsumenterna bli delaktiga härav genom lägre priser. Detta fram­

går av prisutvecklingen på vissa produkter, t. ex. broiler, för vilka ratio­

naliseringen lett till att priserna sänkts. Med hänsyn till det anförda är

det enligt min mening angeläget att vid prissättningen kalkyler rörande

produktionskostnaderna för olika produkter fortlöpande finns att tillgå.

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

74

ej att någon radikal förändring i förhållande till den hittillsvarande prisut­

vecklingen på jordbrukets produkter behöver ske.

De hittills av mig berörda principerna för prissättningen avser förhål­

landena i allmänhet för jordbruksproduktionen inom landet. Det har här­

vid inte varit möjligt att helt ta hänsyn till de särskilda förhållandena

i norra Sverige. Av flera skäl anser jag att en betydande jordbruks­

produktion även i fortsättningen bör upprätthållas i dessa delar av landet.

Med hänsyn härtill bör även i framtiden jordbruket där få särskilt stöd.

Jag återkommer i det följande till utformningen av detta stöd.

Jordbruksutredningen har starkt understrukit betydelsen av att utveck­

lingen inom jordbruket och verkningarna av de skilda jordbrukspolitiska

medlen följs upp genom statistiska analyser och undersökningar. Jag delar

utredningens uppfattning. Det är nämligen enligt min mening av stor bety­

delse exempelvis för inriktningen och utformningen av statens medverkan

i jordbrukets rationalisering och för prisavvägningen att aktuella och nog­

granna informationer finns att tillgå rörande utvecklingen i olika hän­

seenden inom det svenska jordbruket. Mot bakgrunden av vad jag anfört i

det föregående är det också mycket angeläget att den jordbrukspolitiska ut­

vecklingen inom bl. a. EEC fortlöpande följs. Jordbruksutredningen har pe­

kat på en rad uppgifter som är av intresse i nu nämnda sammanhang. Jag

avser att senare denna dag begära Kungl. Maj :ts bemyndigande att tillkalla

en kommitté med uppgift att med utgångspunkt från bl. a. vad jordbruks­

utredningen anfört i ämnet skyndsamt undersöka omfattningen av och me­

todiken för de undersökningar m. in. som behövs för att fortlöpande följa

utvecklingen på ifrågavarande områden.

Jag har nu behandlat de delfrågor som ingår i de allmänna riktlinjerna

för jordbrukspolitiken. Vad jag anfört innebär sammanfattningsvis att jord­

brukspolitiken under den framtid som kan överblickas bör inriktas på att

samtidigt som en viss samhällsekonomiskt motiverad minskning av produk­

tionens omfattning sker en fortsatt, snabb rationalisering främjas och att

prissättningen på jordbrukets produkter fortlöpande avvägs med beaktan­

de av samhällets, jordbrukarnas och konsumenternas intressen. Detta inne­

bär att jordbrukspolitiken mer än hittills får samma huvudsyften som den

allmänna ekonomiska politiken, nämligen att främja fortsatt välståndsök­

ning och att medverka till att alla grupper blir delaktiga härav. För jord­

brukets del blir målsättningen att under så långt möjligt samma betingelser

som gäller för näringslivet i övrigt till lägsta möjliga samhällsekonomiska

kostnad åstadkomma en jordbruksproduktion av önskad storlek och sam­

tidigt göra det möjligt för de i jordbruket sysselsatta att bli delaktiga av

den allmänna standardstegringen. Ur konsumentsynpunkt medför riktlin­

jerna för jordbrukspolitiken att kostnaderna för den jordbruksproduktion,

som främst av hänsyn till försörjningsberedskapen måste upprätthållas

inom landet, blir så låga som är möjligt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

76

större än som huvudsakligen fordras för förädling eller lagring av produk­

ter från medlemmarnas brukningsenheter. Lånegaranti för medlemsinsats

i dessa sammanslutningar kan lämnas med högst 10 000 kr. Amorterings­

tiden är för lån till enskild person högst 15 år, för lån till sammanslut­

ningar högst 20 år. Amorteringsfrihet och anstånd med att betala ränta kan

lämnas under högst två år.

Kungörelsen den 11 juni 1948 (nr 342) angående statligt stöd till jord­

brukets yttre och inre rationalisering m. m. (ändrad senast 1966: 330), den

s. k. rationaliseringskungörelsen, innehåller i huvudsak följande bestäm­

melser.

Lånegaranti till yttre rationalisering lämnas för lån för att finansiera

tillskottsförvärv av mark som avser att åstadkomma bärkraftiga en- och

tvåfamilj sjordbruk. Om särskilda omständigheter föreligger kan garanti

lämnas för lån som avser tillskottsförvärv till större brukningsenheter. Lå­

negaranti kan beviljas varje ägare och i vissa fall brukare av jordbruksfas­

tighet. Garanti får avse högst den av lantbruksnämnden godkända kostnaden

för markförvärv, inklusive förrättnings-, lagfarts- och sammanläggnings-

kostnader. Amorteringstiden får vara högst 30 år men amorteringsfrihet kan

lämnas under högst fem år. Anstånd med att erlägga ränta kan medges

under högst två år.

Bidrag till yttre rationalisering kan utgå såsom s. k. värdeutjämnings-

bidrag. Detta avser att täcka skillnaden vid förvärv av tillskottsmarlc mel­

lan den av lantbruksnämnden godkända köpeskillingen och det värde mar­

ken kan anses ha för den brukningsenhet till vilken den skall läggas. Dess­

utom kan bidrag utgå till kostnader för lantmäteriförrättning, lagfart, sam­

manläggning och för att utöva expropriationsrätt och för flyttning av bygg­

nad eller annan fast anläggning. Vid mer omfattande och kapitalkrävande

yttre rationalisering kan statsbidrag även utgå till kostnad för skogsbruks-

plan.

Lånegaranti till inre rationalisering lämnas för lån som avser finansie­

ring av åtgärder som mera varaktigt förbättrar jord, ekonomibyggnader

eller tekniska anordningar. Garanti för lån i syfte att uppföra eller förbätt­

ra ekonomibyggnad får endast lämnas om det bedöms som uppenbart san­

nolikt att brukningsenheten kommer att bestå på lång sikt som självstän­

dig brukningsenhet och att detta är önskvärt ur allmän synpunkt. För lån,

som avser inre rationaliseringsåtgärd av annat slag, kan garanti lämnas

om marken i fråga bedöms under överskådlig tid bli nyttjad som jord-

bruksjord. Vidare får kostnaden för åtgärden inte överstiga det beräknade

ekonomiska utbytet av densamma. I undantagsfall kan lånegaranti dock

beviljas om investeringsbehovet är trängande och brukaren till följd av

sin ålder, nedsatt arbetsförmåga eller andra särskilda personliga omstän­

digheter svårligen kan vinna sin utkomst genom annan sysselsättning. Eko­

nomiskt stöd får ej lämnas till åtgärder som i huvudsak syftar till att höja

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

78

allmänt jordbrukspolitiska och företagsekonomiska skälen, näringspolitis­

ka, befolkningspolitiska och sociala skäl talar härför, snabbt och helst full­

ständigt bygga upp bärkraftiga brukningsenheter genom samtidig yttre och

inre rationalisering samt driftsrationalisering och genom intensiv rådgiv­

ningsverksamhet. I första hand skall grupper av brukningsenheter väljas

ut för den särskilda rationaliseringen. I vissa fall kan dock verksamheten

avse enstaka enheter vilka bl. a. skall tjäna som mönster och stimulera till

ökat intresse för rationalisering inom större områden. De brukningsenhe­

ter som skall omfattas av den särskilda rationaliseringen skall väljas så att

möjlighet finns för fortsatt arealutbyggnad.

Det ekonomiska stödet vid den särskilda rationaliseringen lämnas i förs­

ta hand med tillämpning av de för rationaliseringsverksamheten i allmän­

het gällande bestämmelserna. Stödet får dock förstärkas genom högre stats­

bidrag till inre rationalisering och genom bidrag till driftsrationalisering.

Det sammanlagda bidragsbeloppet till de brukningsenheter, som omfattas

av särskilda rationaliseringsinsatser, får inte överstiga omkring 40 % av

kostnaderna för samtliga rationaliseringsåtgärder utom markköp. Vidare

gäller att vid kombinerade jord- och skogsbruksföretag skall jordbruksde-

len ha sådan omfattning och effektivitet att investeringarna i den delen blir

lönsamma.

Lån ur jordbrukets maskinlånefond kan enligt kungörelsen den 26 juni

1948 (nr 380) angående lån från jordbrukets maskinlånefond in. in. (änd­

rad senast 1964: 123) beviljas för att dels anskaffa jordbruksmaskin som

skall användas av flera jordbrukare eller trädgårdsodlare (maskinlån),

dels inköpa, uppföra eller bygga om byggnad som erfordras för av sökan­

den yrkesmässigt bedriven jordbruksmaskinhållning (byggnadslån), dels

anskaffa flishuggningsmaskin, som skall användas av flera företagare inom

jord- och skogsbruket. Lån utgår med högst 80 % av köpeskillingen för

maskin eller av byggnadskostnaden. Lån till inköp av maskin avsedd för

grundförbättringsarbete kan dock utgå för hela köpeskillingen. För bygg­

nadslån gäller tio års amorteringstid och för maskinlån och lån för att an­

skaffa flishuggningsmaskin minst fem och högst åtta års amorteringstid.

Bidrag till återbetalning av lån ur jordbrukets maskinlånefond beviljas

då fråga är om lån som avser dyrbarare specialmaskin som är avsedd att

begagnas av ett flertal jordbrukare. Förutsättningen för bidrag är som re­

gel att maskinhållningen utövats på ett ändamålsenligt sätt under minst

sex år samt att övrig del av låneskulden blivit återbetald. Bidrag kan dock

i vissa fall utgå utan samband med lån. Maskinhållningen skall vidare, med

undantag för maskin för grundförbättringsarbeten, i huvudsak ha avsett

tvåfamilj sjordbruk för att bidrag skall kunna lämnas. Bidrag kan utgå med

högst 25 % av lånebeloppet.

Omfattningen av det statliga ekonomiska stödet framgår av följande sam­

manställning (milj. kr.).

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

försäljningarna under första halvåret 1966 låg ca 84 % av åkerarealen och

59 % av skogsmarken i nämnda jordbruksbygder. Motsvarande siffror för

första halvåret 1965 är 81 resp. 65 %.

I följande tabell anges hur summan av köpeskillingarna (85,1 milj. kr.)

för de brukningsenheter, som lantbruksnämnderna förvärvade under bud­

getåret 1965/66, procentuellt fördelar sig på olika storleksgrupper.

Åker, ha

Skog, ha

—25

25,1—50,0 50,1—100,0 100,1—200,0 200,1— Summa

— 2,0..................... 5

3

4

3

6

21

2.1— 5,0..................... 6

3

2

—

1

12

5.1— 10,0.................... 11

6

5

1

3

26

10.1— 20,0................... 16

5

3

3

—

27

20.1— 30,0.................. 4

2

1

1

—

8

30.1— 50,0.................. 1

1

1

1

—

4

50.1—

..................... 1

1

—

—

—

2

Summa 44

21

16

9

10

100

Effekten av lantbruksnämndernas försäljningar av jordfondsfastigheter

för rationaliseringsändamål belyses i följande sammanställning, där anta­

let brukningsenheter, som under budgetåret 1965/66 erhållit tillskottsmark,

har fördelats på åkerareal före tillköp. För varje storleksgrupp anges me­

delarealen åker och skogsmark före resp. efter tillköp.

Storleksgrupper efter

Antal bruk-

Medelareal, ha

åkerarealen före

ningsenheter

åker

skogsmark

tillköp, ha

före

tillköp

efter

före

efter

tillköp

tillköp

tillköp

— 2,0 ......................... 55

2.1— 5,0 ......................... 123

5.1— 10,0 ......................... 363

10.1— 15,0 ......................... 285

15.1— 20,0 ......................... 215

20.1— 25,0 ......................... 130

25.1— 30,0 ......................... 83

30.1— 40,0 ......................... 52

40.1— 50,0 ......................... 31

50,1

......................... 39

Summa 1376

1

3

481

519

4

6

71

98

8

12

54

87

13

19

49

69

18

25

40

57

23

30

45

58

27

37

39

56

35

42

41

52

45

54

44

52

83

91

114

128

17

22

69

91

I detta sammanhang bör också vissa uppgifter om verkningarna av 1965

års jordförvärvslag redovisas. Materialet grundar sig på de förvärv som

prövats enligt den nya jordförvärvslagen och på vilka lagfart beviljats un­

der tiden den 1 juli 1965—den 31 december 1966.

För juridiska personer har lagfarits 418 förvärv varvid dock förvärv från

juridisk person ej är inräknade. Av förvärven, som sammanlagt omfattar

3 520 ha åker och 22 978 ha skogsmark, har 10 gjorts av företag som be­

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

förutsättning att medel ställdes till förfogande efter budgetårsskiftet. Hu­

vuddelen av bidragen avser investeringar i ekonomibyggnader. Hittills har

100 ekonomibyggnader färdigställts, 104 påbörjats och 29 projekterats.

Personalen för verksamheten med koncentrerad rationalisering uppgår

f. n. till 37 personer, varav nio är konsulenter, 25 assisenter eller instruk­

törer och tre biträden. För budgetåren 1960/61—1965/66 har 4 459 000 kr.

utnyttjats för kostnader för personal, utredningar och upplysningsverk­

samhet m. m. Motsvarande kostnader för budgetåret 1966/67 beräknas

uppgå till 1 885 000 kr.

Rådgivning. För den direkta rådgivningen till jordbrukarna beträffande

jordbrukets rationalisering svarar personalen vid lantbruksnämnder och

hushållningssällskap. Till ledning för den lokala verksamheten upprättar

lantbruksstyrelsen som central myndighet för den statliga och statsunder­

stödda rådgivningsverksamheten riksprogram för rådgivningsverksamhe­

ten på jordbrukets område. Programmet upprättas i samråd med företrä­

dare för jordbrukets företagare och anställda samt berörda högskolor och

myndigheter. I varje län finns en programnämnd i vilken ingår represen­

tanter för olika myndigheter och organisationer på jordbrukets, skogsbru­

kets och trädgårdsnäringens områden samt för länsarbetsnämnden. Pro­

gramnämnden utformar plan för rådgivning och kursverksamhet.

Rådgivningen bedrivs i form av massrådgivning, grupprådgivning och

individuell rådgivning. Huvuddelen av rådgivningsverksamheten har for­

men av grupprådgivning dvs. föreläsningar, fältvandringar och studiecirk­

lar. I kursverksamhet brukar årligen mer än 200 000 personer delta. Den

individuella rådgivningen förekommer vanligen i anslutning till att statligt

ekonomiskt stöd lämnas till rationaliseringsåtgärd.

För att tjäna som kontaktorgan mellan lantbrukshögskolan och rådgi­

varna finns vid lantbrukshögskolan inrättad den s. k. specialrådgivningen.

Avsikten med denna organisation är att snabbt föra ut de rön som gjorts

vid högskolan i praktisk tillämpning och att till högskolan föra fram de

problem som är särskilt angelägna för jordbruket att få lösta genom hög­

skolans verksamhet.

Till lantbruksstyrelsen är jordbrukets upplysningsnämnd knuten. Nämn­

den har till uppgift att huvudsakligen genom artiklar i pressen sprida kän­

nedom om resultaten vid försöks- och provningsanstalter på jordbrukets

och trädgårdsnäringens områden.

Forskning och försöksverksamhet. Den forskning och försöksverksamhet

som är av betydelse för jordbrukets rationalisering bedrivs vid en rad olika

organ av statlig eller statsunderstödd karaktär. Av stor vikt är därvid

forskningen vid lantbrukshögskolan, skogshögslcolan och veterinärhögsko­

lan. För att samordna verksamheten vid de tre högskolorna har inrättats

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Jordbruks utredningen

Planering. Utredningen konstaterar inledningsvis att det även framdeles

behövs en statligt administrerad rationaliseringsverksamhet, för vilken må­

let bör vara att åstadkomma en ekonomiskt optimal kombination av arbets­

kraft, mark och kapital. Verksamheten bör syfta till att skapa och vidare­

utveckla anpassningsbara lantbruksföretag, som har goda förutsättningar

att effektivt utnyttja den vid varje tidpunkt bästa kända tekniken.

Rationaliseringsverksamheten bör sikta på att för jordbruksdrift ta till­

vara den mark som har den bästa arronderingen, det lämpligaste läget och

som kan ge den högsta avkastningen. Vidare bör den inriktas på företags­

enheter, som redan delvis byggts ut eller kan byggas ut med tillräckliga

arealer och som på grund av läge och byggnader långsiktigt kan väntas

förbli bärkraftiga enheter. Verksamheten bör slutligen syfta till att i jord­

bruket behålla endast den arbetskraft, som på grund av fallenhet och yr­

keskunskaper synes ha de bästa förutsättningarna att verka i denna nä­

ring.

Utredningen har inte ansett det lämpligt att fastlägga några särskilda

företagstyper som mål för rationaliseringsarbetet eftersom en optimal re­

sursanvändning kräver ständig anpassning till nya förhållanden. Vidare

blir de lokala förhållandena till mycket stor del avgörande för företagsform

och driftsinriktning.

Utredningen framhåller att mycket stor vikt måste fästas vid att medel

endast satsas i företag, som bedöms vara effektiva eller i varje fall kan an­

tas bli det inom rimlig tid. De enligt utredningens mening viktigaste sam­

hällsekonomiska kriterierna på att ett jordbruksföretag är meningsfullt att

satsa på utgör att det beräknas ge minst samma arbetslön och samma ränta

på kapitalet som vid alternativ användning av produktionsfaktorerna i

andra delar av näringslivet.

Lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna föreslås fortlöpande följa

den jordbrukstekniska och jordbruksekonomiska utvecklingen och på

lämpliga vägar informera företagarna om denna. Även jordbrukets egna

organisationer förutsätts medverka härvid. För att lantbruksorganisatio-

nen skall få erforderliga fakta och kalkylmetoder för sitt arbete föreslår

utredningen att till organisationens förfogande årligen ställs medel, för­

slagsvis 200 000 kr., för beställningsarbeten vid olika vetenskapliga institu­

tioner.

Enligt utredningens mening har rationaliseringsverksamheten och den

prisreglerande verksamheten hittills ej varit tillräckligt samordnade. Med

hänsyn härtill förordas en ökad samverkan mellan i första hand lantbruks­

styrelsen och statens jordbruksnämnd. I samband härmed föreslår utred­

ningen att metoderna för lantbruksstyrelsens jordbruksekonomiska under­

86

föreslås att lantbruksstyrelsen och statens jordbruksnämnd fortlöpande

sammanställer material som belyser utvecklingen inom jordbruket.

Beträffande jordbrulcsplaneringens samband med övrigt näringsliv och

annan samhällsplanering anser utredningen att de av statsmakterna fast­

lagda riktlinjerna för lokaliseringsverksamheten i allmänhet och de i an­

ledning härav inom länsstyrelserna bildade organen bör utgöra grunden

även för detta.

Markanskaffningsfrågor. I fråga om insatser av allmänt markpolitisk

natur anser utredningen att en förbättrad samordning och planläggning av

den framtida markdispositionen för exempelvis bebyggelse, fritidsändamål

eller jord- och skogsbruk i viss mån är möjlig redan med nuvarande insti­

tutionella förhållanden. Den planerade nya organisationen av rationalise-

ringsverksamheten, den avsedda utvidgade samverkan mellan lantmäteriet

och lantbruksnämnderna samt den länsstyrelsereform, som förbereds av

länsförvaltningsutredningen, förutsätts komma att effektivisera de mark­

politiska insatserna. Utredningen framhåller dock, att nuvarande dynamis­

ka utveckling kan göra planlagstiftningen otillräcklig, varför en revision

framstår som angelägen.

Utredningen anför vidare att gällande jordförvärvslag innebär avsevärt

ökade möjligheter för nya ägarekategorier att förvärva jordbruksfastighe­

ter. Med hänsyn till den ännu ringa erfarenheten av lagen och dess tillämp­

ning föreslås inga ändringar i denna. Den aktiva inköps- och för säljnings-

verksamheten har visat sig vara ett effektivt rationaliseringsmedel och

är ett av de viktigaste instrumenten för storleksrationaliseringen. Utred­

ningen föreslår därför att denna verksamhet byggs ut väsentligt och att

jordfonden stegvis ökas. Behovet av ytterligare medel härför uppskattas

till 100 milj. kr. under en första treårsperiod. Utredningen föreslår vidare

att lantbruksnämnderna tillförs erforderlig personell förstärkning.

För att strukturomvandlingen skall kunna intensifieras anser utredning­

en det angeläget att det lantmäteritekniska förfarandet underlättas. Utred­

ningen förordar att möjligheterna att bilda registerfastigheter, som ej är

kompletta företagsenheter utan tills vidare ingår som delar i sådana, prö­

vas vid översynen av fastighetsbildningslagstiftningen. Utredningen föror­

dar vidare att man vid strukturanpassningen även utnyttjar möjligheterna

att byta ut äganderätten till mindre, ej rationella brukningsenheter mot an­

delar i gemensamhetsskogar.

Utredningen berör också möjligheterna att underlätta strukturanpass­

ningen genom dispositionsrätt till jord utan ändring av äganderättsförhål­

landena. Ett för ändamålet anpassat arrendeinstitut kan fylla en stor upp­

gift i lantbrukets strukturrationalisering. Utredningen anser det angeläget

att arrendelagstiftningen ändras och föreslår att det uppdras åt arrende-

lagsutredningen att i sitt arbete beakta frågan om jordbrukets strukturra­

Kungl. Maj. ts proposition nr 95 år 1967

tionalisering i enlighet med vissa av jordbruksutredningen anförda syn­

punkter.

Finansieringsfrågor. Nettoanspråken från jordbruket på reala investe-

ringsresurser torde, anför utredningen, totalt sett vara ganska ringa jäm­

fört med anspråken från det övriga näringslivet. För de enskilda företagen

innebär emellertid dessa begränsade kapitalbehov väsentliga problem och

kapitalanskaffningen i lantbruket utgör en betydelsefull och svårlöst fråga.

Som en central punkt i rationaliseringspolitiken måste därför ingå åtgärder

för att underlätta finansieringen av lantbruksföretagen och deras rationa­

lisering.

Utredningen pekar på att olika företagsformer kännetecknas av olika

metoder för kapitalanskaffning. Lantbruket domineras dock av de person­

ligen ägda och brukade företagen. Uppmärksamheten har därför koncen­

trerats till dessa företag samt till arrendejordbruken, för vilka i princip föl­

jande finansieringsvägar står till buds, nämligen eget kapital, lån och

bidrag.

När en företagare satsar egna medel i sin rörelse, är han inte direkt nöd­

sakad att ta hänsyn till räntabiliteten på samma sätt som vid lånefinansie­

ring. Företagarens eget bedömande blir helt avgörande för självfinansie­

ringens omfattning och inriktning. Utredningen framhåller att detta inne­

bär en begränsning av möjligheterna att påverka investeringsverksamhetens

inriktning. Genom upplysnings- och rådgivningsverksamheten anses emel­

lertid i praktiken riskerna för mindre lämpliga investeringar med ut­

nyttjande av det egna kapitalet kunna undvikas.

Utredningen framhåller att lantbruksnämnderna vid förmedling av jord­

förvärvslån och driftslån torde kräva egna tillgångar på 10 % av kapital­

behovet. Kravet på en egen kapitalinsats motiveras bl. a. av att ett person­

ligt risktagande stimulerar till att driva företaget effektivt. Utredningen

anser det inte lämpligt att ytterligare minska kraven på eget kapital me­

dan däremot möjligheterna att få borgen bör underlättas, i första hand ge­

nom en utvidgning av det statliga kreditgarantisystemet. Utredningen an­

ser det vidare angeläget, att jordbrukaryrket även i framtiden står öppet

för andra än dem som ärvt betydande förmögenhet eller är i liknande

situation.

Utredningen pekar på att jordbruksfastighet som regel innefattar mark

med bestående värde. Till fastigheten hör också byggnader och andra an­

läggningar, vilkas värden normalt minskar efter längre eller kortare tid

beroende på förslitning, teknisk utveckling och liknande. Det är då rimligt,

att amorteringskraven för lån till finansiering av jordbruksfastigheter an­

passas efter dessa förhållanden. Utredningen föreslår, att åtgärder vidtas

för att en ökad del av landshypoteksföreningarnas utlåning skall kunna ske

i form av s. k. stående lån, dvs. lån utan amortering. Utredningen anser det

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

87

88

Kungl. Maj. ts proposition nr 95 år 1967

vidare önskvärt att annat fastighetsvärde än taxeringsvärdet läggs som

grund för belåningen. Det ligger då nära till hands att i ökad utsträckning

knyta an till lantbruksnämndernas värderingar.

När det gäller statsbidrag anför utredningen att dessa givetvis kan ha en

betydande verkan som stimulans till investeringar och strukturanpassning­

ar m. m. Å andra sidan talar starka principiella skäl mot ett bidragssystem,

som kan verka snedvridande på kostnadsstrukturen och som därför på

längre sikt riskerar att motverka sitt syfte att främja effektiviteten. Med

bidragsgivningen följer också administrativt arbete som växer i proportion

till det finansiella stödets omfattning. Bidragen bör därför begränsas till

sådana fall som har särskild betydelse för strukturutvecklingen och jord­

brukets lokalisering.

I fråga om åtgärder för att förbättra tillgången på kredit föreslår utred­

ningen att staten underlättar lantbruksföretagens kapitalanskaffning dels

genom att i lägen, då riksbanken tillämpar skärpta krav på placerings- och

likviditetskvoter, ställa mindre krav på de kreditinstitut, söm är av sär­

skild betydelse för jordbrukets kreditförsörjning, dels genom en liberalare

tillståndsgivning för landshypofeksinstitutionens obligationslån. Utredning­

en framhåller särskilt önskvärdheten av att Sveriges allmänna hypoteks-

bank ges större möjligheter att emittera obligationer. Hypotekslånen anses

genom sin förhållandevis låga, fasta ränta och sin långa bindningstid syn­

nerligen lämpliga för jordbruket. F. n. kan de endast erhållas mot inteck­

ning i jordbruksfastighet inom 60 % av taxeringsvärdet (primärlån). Ut­

redningen föreslår ändrade regler för hypotekslånen och en utbyggnad av

hypoteksbanken resp. hypoteksföreningarna, så att de kan ta upp lån mot

säkerhet av inteckning i jordbruksfastighet mellan 60 och 75 % av detta

värde och så att föreningarna kan bevilja långa lån med bunden ränta mot

denna säkerhet (sekundärlån).

En viss prioritering av kreditgivningen skulle vidare enligt utredningens

mening kunna ske genom direktutlåning till jordbruket från statliga fonder

eller av andra statliga medel. Med hänsyn till att sistnämnda metod är ställd

på avskrivning sedan år 1947 föreslår utredningen att all direktutlåning

från staten till jordbruket ersätts med statlig kreditgaranti.

Utredningen behandlar därefter vissa likviditets- och skattefrågor. Fram­

tida jordbruksföretag med specialiserad produktion, stor omsättning och li­

tet eget kapital kommer sannolikt enligt utredningens mening att i ännu

högre grad än dagens jordbruk besväras av likviditetsproblem. De stat­

liga åtgärderna för att underlätta kapitalanskaffningen måste därför också

beakta behovet av driftskrediter. De ojämnt inflytande inkomsterna i jord­

bruket skapar lätt marginalskatteproblem och önskemål om utjämnings­

möjligheter, som motsvarar dem som f. n. finns inom skogsbruket (skogs­

konto), har framförts vid upprepade tillfällen. Utredningen anser dock inte

att tillräckliga skäl föreligger att inrätta särskilda jordbrukskonton för

90

Iiiingl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

driftslån utan även större enheter och att stödjordbruken utesluts. Ändring­

en motiveras av att utvecklingen i jordbruket går mot färre och större

brukningsenheter och utredningen anser att denna utveckling bör påskyn­

das.

Ändring anser utredningen inte vara motiverad i den nuvarande ord­

ningen att endast enskild person skall kunna få jordförvärvslån och drifts­

lån men såväl fysisk som juridisk person kunna få rationaliseringsstöd

samt att sambruksföreningar och vissa andra sammanslutningar för ge­

mensam lantbruksproduktion jämställs med enskild person. Ett nytt mo­

tiv för investeringsstöd i vissa fall, nämligen det lokaliseringspolitiska mo­

tivet, har tillagts. Detta syftar på förhållanden som utöver de tekniska och

ekonomiska skälen motiverar de koncentrerade rationaliseringsinsatserna

i vissa delar av landet.

Rationaliseringslån och rationaliseringsbidrag skall enligt utredningens

förslag uteslutande kunna lämnas till finansiering av rationaliseringsåtgär-

der, som bedöms höja näringens effektivitet och som avser åtgärder på

lantbruksföretag med förutsättningar att tillämpa rationell teknik och vars

tillkomst eller fortvaro är önskvärd från allmän synpunkt.

Rationaliseringslån föreslås sålunda kunna komma i fråga bl. a. för för­

värv av jordbruksjord eller skogsmark för rationaliseringsändamål, för

uppförande eller förbättring av ekonomibyggnader och andra liknande fas­

ta anläggningar samt för markanläggningar av olika slag såsom täckdik­

ning, torrläggning, bevattning, vägbyggnader in. m.

Utredningen anser att den grundläggande och normala stödformen skall

vara statlig lånegaranti för alla slag av rationaliseringsåtgärder och kate­

gorier av stödmottagare. I särskilda fall skall dessutom bidrag kunna läm­

nas, nämligen vid förvärv av mark för rationaliseringsändamål som direkt

värdeutjämning och för att täcka kostnader för lantmäteriTörrättning m. in.

Vidare anser utredningen att bidrag bör kunna utgå till investeringar i

byggnader och markanläggningar, då dessa drar stora kostnader ensamt

eller i kombination med förvärv av tillskottsmark och då investeringen he-

döms ha sådan storleksordning att den eljest inte kan realiseras med hän­

syn till bl. a. sökandens likviditet, dvs. koncentrerade rationaliseringsin-

satser.

Förslaget överensstämmer med gällande bestämmelser såtillvida att

statlig lånegaranti skall kunna lämnas till alla åtgärder, som varaktigt kan

| förbättra ett lantbruksföretags lönsamhet, i mån av behov utöver botten­

lån och egna tillgångar men oavsett ägarkategori och företagsstorlek. Det

j skiljer sig på så sätt, att bidrag till inre rationaliseringsåtgärder uteslutits

; med undantag för de särskilt kapitalkrävande fallen vid samlade större ra-

; tionaliseringsinsatser. Erfarenheterna från lantbruksnämndernas verksam-

j

het visar, att bidragen till fristående inre åtgärder steg för steg minskat

| i betydelse. Deras handläggning har också visat sig tidskrävande.

till etablering och rationalisering som utredningen lägger fram kommer att

sänka medelsbehovet för bidrag och höja det beträffande lånegarantiramar­

na. Förslagen bedöms — sedan verksamheten kommit i gång — innebära

årliga medelsanspråk som framgår av följande sammanställning (milj. kr.).

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Lånegaranti

1966/67

Förslag

Bidra

1966/67

g

Förslag

Jordförvärvslån ............................................

30

SO

Driftslån .......................................................

20

48

—

---

Lån för förvärv av tillskottsmark.................

45

60

____

—

Bidrag för samma ändamål .........................

—

—

6

10

Lån för investeringar i ekonomibyggnader

och markanläggningar ................................

38

100

Bidrag för samma ändamål .........................

—

—

16

6

Bidrag för koncentrerade rationaliseringsin-

satser i norra Sverige....................................

—

—

8

9

Summa

133

288

30

25

Forskning och utbildning. Insatserna för forsknings- och utvecklings­

arbete på jordbrukets område, livsmedelsindustrin inräknad, beräknas en­

ligt utredningen under de senaste åren ha utgjort ca 1 % av näringens bi­

drag till bruttonationalprodukten. Detta innebär eu fördubbling av den

reala insatsen sedan slutet av 1950-talet. Motsvarande siffra för industrin

beräknas samtidigt ha legat på 1,5—2 %. När det gäller forskning och ut­

vecklingsarbete på jordbrukets område svarar staten för tre fjärdedelar

av resurserna medan för industrins del motsvarande andel är en tredje­

del. Utredningen understryker i sammanhanget, att för jordbrukets del åt­

gärderna för att i praktisk tillämpning föra ut framkomna forsknings- och

försöksresultat inte ökat i samma takt som forskningsresurserna.

Med hänsyn till den stora betydelse forskning och försöksverksamhet har

för jordbrukets utveckling anser utredningen det ytterst väsentligt, att öka­

de resurser satsas härpå och att tillgängliga resurser nyttjas på bästa sätt.

Utredningen anser det också betydelsefullt, att målinriktad forskning ges

ökat utrymme. Forskningen bör omfatta hela produktionskedjan, dvs.

även förädlingen av råvarorna, samt vara anpassad till olika jordbruksom­

rådens specifika förutsättningar. Vidare förordar utredningen en samman-

föring — i den mån det är möjligt — av närbesläktad statlig och statsun­

derstödd forsknings- och utbildningsverksamhet på lantbrukets område för

att därigenom uppnå större slagkraft i verksamheten.

Bland de forskningsområden, som anses särskilt angelägna att satsa på,

framhåller utredningen husdjursförädlingen samt den livsmedelstekniska

forskningen.

När det gäller yrkesutbildningen framhåller utredningen att goda yrkes­

kunskaper hos de i jordbruket verksamma är ett av grundvillkoren för en

framgångsrik rationalisering. Utredningen understryker att utbyggnaden

94

Iiungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

grad än nu kompletteras genom specialkurser inom olika ämnesområden.

Det ekonomiska stödet vid yrkesutbildningen på jordbrukets område till

de studerande anses för ungdomens del böra utgå efter samma grunder

som vid annan yrkesutbildning. För de redan yrkesverksammas del och

de som följer special- och vidareutbildningskurser förordas samma grun­

der som föreslås för omskolningskurser i samband med byte av yrke i 1960

års arbetsmarknadsutrednings betänkande »Arbetsmarknadspolitik» (SOU

1965:9).

Fortbildning. En kontinuerlig fortbildning är nödvändig inom lantbruket

liksom inom näringslivet i övrigt och utredningen framhåller att denna

kan ske på tre sätt, nämligen genom massmedia, gruppmedia och indivi­

duell rådgivning.

Utredningen anser det sannolikt, att fortbildningsprocessen kan föras

längre via radio och TV än som sker nu. F. n. förekommer program direkt

avsedda för lantbrukare endast i radio. De program, som sänds i TV och

som handlar om lantbruk, är avsedda för en bredare publik och utgör en

normal täckning av ett viktigt samhällsområde.

Möjligheter till regional rådgivning föreligger redan på radiosidan. Ef­

tersom programmen i TV tills vidare inte kan delas upp på skilda regio­

ner, måste innehållet vara av rikskaraktär. På så sätt skulle radio och TV

kunna komplettera varandra.

Utredningen berör därefter förutsättningarna för ökad sändningstid i

TV för rådgivning till jordbrukare och finner att ett varje vecka återkom­

mande jordbruksmagasin skulle vara ett lämpligt program. Produktion av

50 TV-program per år beräknas enligt uppgift från Sveriges Radio kosta

ca 1,5 milj. kr. och kostnaden för kompletterande radioprogram beräknas

utgöra ca 500 000 kr. per år. Utredningen förordar att frågan om en dylik

utvidgning av radio- och TV-programmen prövas.

Vid sidan av radio och TV har jordbrukartidningarna och landsortspres­

sen f. n. den största betydelsen när det gäller att snabbt och effektivt vi­

darebefordra nyheter och erfarenheter till lantbrukarna. Information ge­

nom massmedia måste emellertid kompletteras och följas upp genom per­

sonliga kontakter, sådana som kan lämnas i grupprådgivning och framför

allt i individuell rådgivning.

Utredningen pekar på att rådgivningen av kostnadsskäl till en rätt bety­

dande del måste ske genom gruppmetoder såsom föredrag, kurser, de­

monstrationer och liknande. Man bör enligt utredningen sträva efter att

effektivisera grupprådgivningen samtidigt som den minskas i omfattning

till förmån för individuell rådgivning, som av utredningen anses vara den

mest effektiva fortbildningsmetoden. Antalet rådgivare i vårt land är

emellertid litet i förhållande till antalet jordbrukare. Även om rådgivnings­

kåren förstärks, betraktar utredningen det inte som realistiskt att räkna

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

gruppen att en lokal rådgivningsorganisation skapas, till en början på prov

inom 4—5 områden. Denna skulle besättas med huvudsakligen högskole­

utbildade rådgivare och drivas i jordbrukarnas egen regi, men med stats­

stöd till löner in. in.

Herrar Bengtsson, Hansson, Holmström, Håkansson, Oscarsson och

Åstrand framhåller i ett särskilt yttrande och reservation att det är ange­

läget att rationaliseringspolitiken inriktas på att bilda familjeföretag. Re­

servanterna anser det också betydelsefullt att småjordbruk med förutsätt­

ningar för rationell specialproduktion kan lämnas samma stöd som mot­

svarande större företag. En stegvis utbyggnad av företagen anses böra stöd­

jas om åtgärden är ekonomiskt motiverad och ej försvårar en långsiktig

lösning, även om företaget totalt sett kalkylmässigt inte ger fullgod lön­

samhet.

Reservanterna beklagar att utredningen inte mera ingående belyst sam­

bandet jord-skog. De förordar en utbyggnad av verksamheten med kon­

centrerade rationaliseringsinsatser till jämförbara jordbruksbygder utan­

för norrlandslänen. För att stimulera utvecklingen mot nya produktions­

former föreslås även att staten lämnar bidrag till investeringar i ny tek­

nik, som snabbt behöver prövas under olika förutsättningar.

I fråga om utbildningen anser reservanterna det angeläget dels att den

av utredningen föreslagna vuxenutbildningen inte begränsas till brukare

under 45 år med brukningsenheter om minst 20 ha, dels att de till lant­

bruket knutna kvinnorna får tillgång till vidgade utbildningsmöjligheter.

Reservanterna uttalar sig slutligen för jordbrukskonton. Dessa föreslås

utformade som investeringskonton, vilka i första hand skulle tas i anspråk

vid ny- och ombyggnad.

I de av herr Bengtsson m. fl. här redovisade synpunkter instämmer leda­

moten Haeggblom i sin reservation.

Ledamoten Svensson anser i särskilt yttrande och reservation att det

statliga stödet skall kunna lämnas även till deltidsjordbruk.

Ledamoten Hansson anser i ett särskilt yttrande att frågorna om jord­

brukets möjligheter till självfinansiering samt sambandet jord-skog inte

tillräckligt beaktats av utredningen. Vidare påpekas angelägenheten av att

man på nytt prövar om det från jordbruket lösgjorda kapitalet kan bere­

das annan värdebeständig placering.

Ledamoten Söderberg vänder sig i ett särskilt yttrande mot utredningens

uttalande om riksbankens prioritering av jordbrukets kreditförsörjning.

Han anser det vara omöjligt att för sådana lägen som avses i förväg ha nå­

gon bestämd uppfattning om hur tillgängliga kreditresurser bör prioriteras

mellan olika sektorer av närings- och samhällslivet.

98

remissinstanserna skilda uppfattningar. Lantbruksstyrelsen framhåller att

man inom stora delar av landet kan nå den ekonomiskt optimala kombina­

tionen av arbetskraft, mark och kapital endast om lantbruksföretagen är

grundade på lämplig kombination av jord och skog. Styrelsen anser det där­

för vara av största vikt att arbetet med den skogliga rationaliseringen i be­

tydande omfattning är direkt kopplad med jordbrukets rationalisering. RLF

och SL samt länsstyrelsen i Norrbottens län hyser liknande uppfattning.

Skogsstyrelsen pekar på att det i utredningen saknas en närmare analys

och ett ställningstagande till frågan om vilken roll skogsbruket bör och kan

spela för jordbruket i framtiden. Således har möjligheterna till komplet­

terande vintersysselsättning i skogsbruket inte närmare utretts. Inte heller

har man behandlat skogsbrukets och jordbrukets beroende av varandra för

att i glesbygderna skapa underlag för en bosättning med tillfredsställande

social miljö. Domänstyrelsen framhåller att mekaniseringen och säsongut-

jämningen inom jordbruk och skogsbruk medför att de båda näringarna

fjärmar sig från varandra i de egentliga jordbruksbygderna vid tilltagande

egendomsstorlek. Styrelsen anser det vara betydelsefullt, att samhället un­

derlättar bildandet av rena jordbruksföretag med tillräcklig areell omfatt­

ning. Liknande synpunkter framförs av Svenska skogsarbetareförbandet

som anser att utredningen inte i tillräcklig grad beaktat den nuvarande ut­

vecklingen inom skogsbruket med mekanisering och rationalisering. För­

bundet hoppas att skogspolitiska utredningen snabbt skall kunna ge syn­

punkter på hithörande frågor.

Frågan om omställningstakten samt möjligheterna att påverka

denna tas upp av vissa remissinstanser. Jordbruksnämndens konsumentde­

legation framhåller att en konsekvent tillämpad prisdifferentiering för pro­

duktionen mellan stora och små leverantörer kan leda till en produktions­

ökning vid stora och rationella företag samtidigt som produktionen minskar

vid små och orationella företag. Delegationen anser det förvånande att ut­

redningen ej tillräckligt beaktat livsmedelsindustrins stora möjligheter att

påverka jordbruksproduktionens rationalisering och lokalisering. Vid eu

samhällsekonomisk totalkalkyl borde man räkna med den sammanlagda ef­

fekten av en snabbare driven strukturrationalisering inom råvaruledet och

de vinster som kunde nås inom förädlings- och distributionsleden. Det an­

ses troligt att man vid en dylik totalkalkyl skulle få belägg för att en ej

oväsentlig påskyndning av rationaliseringstakten inom jordbruket skulle

kunna medföra betydande överföringsvinster för samhället. Delegationen

hävdar vidare att utredningen inte tillräckligt ingående analyserat tidsfak­

torns betydelse för rationaliseringsarbetet t. ex. med hänsyn till den ekono­

miska varaktigheten av gjorda investeringar och till lämpligt tidsschema

för en successiv investeringsökning i nya byggnader. Liknande synpunkter

framförs av KF. Förbundet anser vidare att man under det första skedet bör

inrikta sig på att stimulera en krympning av produktionsvolymen, spe­

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

liga och ekonomiskt rimliga. Även lantmäteristyrelsen förordar ett ökat be­

tesbruk. Förutom fördelar ur landskapsvårdssynpunkt medför betesdrift

en fortlöpande markvård med behållet odlingsvärde hos markerna som

följd. Berörda fastigheter bör i många fall lämpligen föras samman till ge-

mensamhetsbeten. Liknande synpunkter anförs av jordbruksnämndens

konsumentdelegation och KF, som härtill föreslår att man, för att åstad­

komma en övergång av marginell åkerjord med lämpligt geografiskt läge

till betesmark, under viss tid betalar särskilda arealbidrag.

Beträffande planeringen av jordbruksrationaliseringen framhål­

ler lantbruksstgrelsen betydelsen av att den utformas som en integrerad

del av samhällsplaneringen i stort. Särskilt angeläget blir det med gemen­

samma bedömningar i lokaliserings-, arbetskrafts- och markdispositions-

frågor. Styrelsen framhåller också nödvändigheten av att den regionala

planeringen samordnas centralt. Styrelsen för lantbrukshögskolan pekar på

att eftersom konkurrensen om mark och utrymme för lantbruk, industri

och fritidsändamål ökar, är det nödvändigt att göra en prioritering mellan

olika markbehov. Denna prioritering bör ske på riksnivå och mynna ut i en

riksomfattande markanvändningsplan. Planerna bör göras i samråd med

berörda vetenskapliga institutioner och även kunna vara till ledning för de

enskilda jordbrukarnas handlande.

Lantbruksstyrelsen och överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap

tillstyrker de av utredningen föreslagna rådgivande nämnderna

för samråd med näringslivet m. m. Överstyrelsen framhåller att den bör

vara representerad i den nämnd, som föreslås knuten till lantbruksstyrel­

sen. Länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs och Västerbottens län

anser däremot att de föreslagna nämnderna medför risk för överorganisa­

tion och avstyrker. I stället förordas att de till länsstyrelserna knutna pla-

neringsråden utnyttjas för samrådsförfarandet.

Förslaget om ett årligt anslag av 200 000 kr. för forskning röran­

de jordbrukets produktionsresurser m. m. vid lantbruks­

högskolan tillstyrks i allmänhet av remissinstanserna.

Även förslaget om att statens jordbruksnämnd, statistiska centralbyrån

och lantbruksstyrelsen fortlöpande skall följa och registrera effekten av

insatta rationaliseringsmedel m. m. har i huvudsak godtagits. Lantbruks­

styrelsen tillstyrker förslaget helt och statens jordbruksnämnd pekar på

att de föreslagna redogörelserna i normalfallet knappast är påkallade med

tätare mellanrum än ett år. Sveriges grossistförbund, som också tillstyrker

förslaget, förordar däremot ett betydligt intimare samarbete än de årliga

kontakter som föreslås av utredningen. Styrelsen för lantbrukshögskolan

pekar på att ifrågavarande redogörelser inte endast bör vara historiska utan

även bör bestå av en framåtsyftande prognosdel, stödd av forskning på

prognossidan.

Inrättandet av ett företagsregister tillstyrks av samtliga remiss­

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

se mellan den officiella fastighetsindelningen och indelningen i ekonomiska

enheter, detta bl. a. ur kreditsynpunkt.

Finansieringsfrågor. Utredningens förslag rörande hypoteksban-

kens och landshypoteksföreningarnas utlåning till­

styrks i allmänhet av remissinstanserna.

Förslaget om att riksbanken i lägen med skärpta krav på placerings- och

likviditetskvoter skall prioritera jordbrukets kreditför-

sörj ning möter starka invändningar från remissinstanserna. Således

avstyrks förslaget av fullmäktige i riksgäldskontoret, fullmäktige i riks­

banken, kommerskollegium, Sveriges industriförbund, SAF, Sveriges gros­

sistförbund, RF samt TCO. Fullmäktige i riksbanken anser att någon priori­

tering utöver statens och bostädernas kreditbehov inte bör förekomma.

Utredningens tankegångar om s. k. jordbrukskonto tas upp av

lantbruks styrelsen. Styrelsen framhåller att den fortsatta utökningen av

jordbruksföretagen samt övergången till alltmer specialiserade driftsfor­

mer, vilket oftast medför större inkomstvariationer mellan olika år, föror­

sakar ett större behov av skatteutjämning. Styrelsen förordar att frågan

övervägs ytterligare. Även RLF och SL understryker värdet av jordbruks-

konton.

Utredningens förslag angående beskattningen av skördeska-

deer sättningar na tillstyrks av lantbruksstgr elsen samt RLF och

SL. Statens jordbruksnämnd förordar en fakultativ möjlighet för den skatt­

skyldige att få ersättningen beskattad för skördeåret. Länsstyrelsen i Jämt­

lands län avstyrker däremot förslaget.

Behovet av att genomföra de av utredningen föreslagna ändringarna i

reglerna för avskrivning av byggnader vitsordas av en rad re­

missinstanser. RLF och SL anser att en reform av avskrivningsreglerna för

driftsbyggnader bör genomföras för ätt åstadkomma en snabbare och mer

differentierad avskrivning och därjämte särskild avskrivning för inred­

ning.

I detta sammanhang framhåller styrelsen för lantbrukshögskolan samt

KF angelägenheten av att allt fler jordbruksföretag stimuleras att införa

ordnad bokföring. RLF och SL förordar en väsentlig höjning av bidragsbe­

loppen till främjande av bokföring samt att även gårdar som är större än

50 ha skall kunna få sådant bidrag.

Statligt ekonomiskt stöd. Utredningens förslag att bestämmelserna om

det ekonomiska stödet till såväl etablering som rationalisering i jordbru­

ket förs samman till en kungörelse tillstyrks av lantbruksstyrelsen som

dessutom förordar att bestämmelserna om stöd till trädgårdsnäringens ra­

tionalisering i möjligaste mån samordnas med dem för jordbruket.

Utredningen framhåller att finansieringsstödet bör knytas till det ekono­

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Med de föreslagna förutsättningarna för beviljande av statsbidrag anser

lantbruksstyrelsen att bestämmelserna om statsbidragens maximala storlek

lämpligen kan förenklas. Styrelsen föreslår att bidrag i princip skall kunna

utgå till såväl markanläggningar som ekonomibyggnader med högst 25 %

av godkänd kostnad. Därjämte ifrågasätter styrelsen om inte ett maximalt

bidragsbelopp till varje ekonomibyggnadsföretag bör fastställas med hän­

syn till de betydande bidragsbelopp det annars skulle kunna bli fråga om i

enskilda fall. Eventuellt maximibelopp föreslås dock med hänsyn till inrikt­

ningen av den kommande rationaliseringsverksamheten sättas avsevärt

högre än det som nu gäller.

Styrelsen pekar vidare på att de föreslagna förutsättningarna för bidrag i

huvudsak överensstämmer med de förutsättningar, under vilka bidrag nu

kan beviljas utan behovsprövning. Av denna orsak torde några detaljerade

bestämmelser om behovsprövning inte behöva föras in i den nya författ­

ningen. Däremot bör vid fastställandet av bidragsprocenten i de enskilda

fallen hänsyn tas till vederbörandes ekonomiska ställning. Styrelsen vill

särskilt framhålla att ett angivande av en maximal procentsats för bidrags-

heräkningen inte skall innebära att bidragen regelmässigt skall utgå enligt

denna.

Utöver nyss nämnda bidragsformer föreslår lantbruksstyrelsen att bi­

drag även skall kunna utgå för försök i praktisk drift vid enskilda lantbruk

med ny teknik i samband med byggnadsinvesteringar, inomgårdsrationali-

sering och markanläggningar. Sådana bidrag, som bör administreras cen­

tralt, bedömer styrelsen kunna bli ett verksamt medel för att påskynda ra­

tionaliseringen och snabbt kunna pröva och föra ut ny teknik på hithö­

rande områden. En försöksverksamhet i traditionell mening blir på dessa

områden synnerligen tidsödande och dyrbar.

Verksamheten med särskilda rationaliseringsinsatser bör enligt utred­

ningen fortsätta och utvidgas. Styrelsen för lantbrukshögskolan framhåller

vikten av att hittillsvarande verksamhet noga analyseras innan beslut fat­

tas om utvidgning, inte minst med tanke på en eventuell prisdifferentiering

till förmån för mjölkproduktionen i norra Sverige. Länsstyrelsen i Norr­

bottens län förordar att visst låne- och bidragsstöd skall kunna lämnas till

jordbruk i inlandet, även om förhållandena där i regel är sådana att det ej

finns förutsättningar för jordbruksföretag med större jordbruksdel. Frågan

bör ses som en specialfråga för denna landsdel och gå in som en delfråga

i det s. k. inlandsproblemet.

I fråga om jordförvärvslånen uttalar lantbruksstyrelsen att styrelsen

övervägt föreslå att jordförvärvslånen maximeras med hänsyn till de vän­

tade stora kraven på garantiramarna. Styrelsen förordar emellertid i stäl­

let att jordförvärvslån som överstiger 500 000 kr. tills vidare skall under­

ställas styrelsens prövning, för att därigenom underlätta fördelningen av

106

relsen att uppräkningen av lånegarantiramarna bör ske successivt under

två eller tre budgetår, bl. a. på grund av omorganisationen samt behovet

av ökad projekteringsverksamhet. Styrelsen föreslår vidare att bidrag till

den särskilda rationaliseringsverksamheten i fortsättningen helt bestrids ur

det speciella anslaget för verksamheten. Detta förenklar den administra­

tiva handläggningen och är även motiverat av att dessa bidrag i viss ut­

sträckning skall kunna beviljas enligt andra grunder än dem som gäller för

bidragsgivningen ur rationaliseringsanslaget. Den av utredningen föreslagna

ramen om 6 milj. kr. för bidrag till inre rationaliseringsåtgärder kommer

enligt lantbruksstyrelsens uppfattning att helt behövas för bidrag till företag

utanför den särskilda rationaliseringsverksamheten. Fullmäktige i riksban­

ken anser det angeläget att en stor engångshöjning undviks i ett läge då kre­

ditinstituten kan förutses vara hårt pressade. En eventuell ökning av låne­

garantierna bör därför ske successivt. Jordbruksnämndens konsument­

delegation och KF tillstyrker de föreslagna höjningarna av kreditgaranti­

ramarna. Delegationen och förbundet anser det vidare vara ändamålsenligt

att under ett antal år prioritera anskaffningen av lämplig mark och sam­

tidigt vara återhållsam beträffande lånegarantier vid nyinvestering, sär­

skilt i byggnader för sådan animalieproduktion där man f. n. har export­

överskott. När tillräcklig del av befintlig äldre byggnadskapacitet defini­

tivt försvunnit, bör de statliga lånegarantierna för nyinvesteringar i denna

kategori av byggnader kraftigt öka.

Forskning och utbildning. Utredningens förslag om en mer samordnad

och speciellt inom husdjursförädling och livsmedelsteknik utökad

forskning tillstyrks av de remissinstanser som berör ämnet. Lant-

mäteristyrelsen framhåller angelägenheten av en ökad samordning mellan

den strukturforskning som bedrivs vid lantmäterisektionen vid tekniska

högskolan i Stockholm och motsvarande verksamhet vid lantbruks- och

skogshögskolorna. Styrelsen för lantbrukshögskolan pekar på möjligheter­

na att genom dokumentationsverksamhet samt ökat forskarutbyte tillgodo­

göra sig utländska forskningsresultat. Styrelsen anser en starkt ökad sats­

ning efter dessa linjer vara ett både billigt och rationellt sätt att öka in­

troduktionen av ny teknologi i jordbruket. Jordbrukets forskningsråd un­

derstryker, att i nuläget väsentligt höjda anslag till husdj ursforskningen

är en av de allra viktigaste hävstängerna vid jordbruksnäringens ratio­

nalisering och ekonomiska höjande. Överstyrelsen för ekonomisk försvars­

beredskap framhåller att den livsmedelstekniska forskningen även bör avse

de problem som livsmedelsindustrin kan komma att ställas inför vid av­

spärrning och i krig.

Betydelsen av utredningens förslag om utbildningsverksamhe­

ten vitsordas av remissinstanserna. Vissa anser dock att utredningen

underskattat behovet. Styrelsen för lantbrukshögskolan anser att särskild

vikt bör läggas vid utbildningen av redan yrkesverksamma samt att den­

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

resurserna förstärks. Det av herr Eriksson m. fl. i särskilt yttrande fram­

förda förslaget om en särskild statsunderstödd rådgivningsorganisation vid

sidan av lantbruksnämnderna avstyrks dock. TCO tillstyrker däremot den

av herr Eriksson m. fl. föreslagna lokala rådgivningsorganisationen.

Obligatorisk skördeskadeanmälan m. m.

Nuvarande förhållanden. Efter frivillig, individuell anmälan kan ersätt­

ning inom ramen för skördeskadeskyddet utgå till brukare av bruknings-

enhet om minst 2,0 ha åker. På särskild anmälningsblankett lämnar jord­

brukaren förutom indentifikationsupplysningar uppgifter om bruknings-

enhetens åkerareal och dennas fördelning på olika grödor samt redovisar

till- och utarrenderade arealer. Tidpunkten för anmälan, som inlämnas till

lantbruksnämnd, fastställs årligen av statens jordbruksnämnd, varvid

hänsyn i viss mån tas till grödornas utveckling och till väderleksförhållan­

dena. Hittills har anmälningstiden utgått tidigast den 1 och senast den 15

oktober. Anmälningar som kommer in efter anmälningstidens utgång har

inte beaktats, även om skördeskada skulle ha inträffat senare. Efter genom­

förd granskning översänder lantbruksnämnderna anmälningarna till sta­

tistiska centralbyrån för ytterligare granskning och ersättningsberäkning,

vilken enligt vissa regler och huvudsakligen maskinellt sker med ledning av

uppgifter om aktuell skörd och normskörd, aktuella priser och normpriser

samt kvalitetsuppgifter.

Även utbetalningskort till ersättningsberättigade jordbrukare och besked

om avslag på anmälan till övriga skrivs ut maskinellt. Utbetalning av skör-

deskadeersättningar sker av jordbruksnämnden före utgången av mars

månad.

För att få underlag till jordbruksstatistik är jordbrukarna skyldiga att

lämna uppgifter till dels jordbruksräkningar vart femte år, dels tre årliga

jordbruksinventeringar. För räkningarna gäller särskilda bestämmelser för

varje räkningstillfälle, medan permanenta bestämmelser har utfärdats för

inventeringarna i kungörelsen den 13 april 1956 (nr 116) angående insam­

lande av årliga uppgifter till rikets officiella statistik. Med vissa inskränk­

ningar omfattar jordbruksräkningarna samtliga brukningsenheter. Inven­

teringarna däremot baseras på uppgifter från ett urval av brukningsenhe­

ter.

Allmänna jordbruksräkningar har sedan år 1927 genomförts med i regel

fem års intervall. Räkningsdagen har med ett undantag varit förlagd till

mitten av september. Efter år 1951 har räkningarna i varierande grad om­

fattat även brukningsenheter med högst 2,0 ha åker. 1966 års räkning har

omfattat alla brukningsenheter med åker.

Förteckningar över brukningsenheterna samt uttagning av brukningsen­

heter för inventeringarna har baserats på det s. k. RLF-registret.

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

detta kommer anmälningarna till skördeskadeskyddet, vilka i genomsnitt

för åren 1961—1965 har utgjort drygt 60 000. En med statistiken samord­

nad anmälan innebär en ökning av antalet lämnade uppgiftsblanketter från

ca 130 000 till ca 200 000. Antalet anmälningar vid nuvarande anmälnings-

system väntas emellertid öka, varför skillnaden i antalet lämnade upp­

giftsblanketter vid ett obligatorium jämfört med nuvarande system enligt

arbetsgruppens beräkningar begränsas till ca 30 000.

Arbetsgruppen anför vidare att ett stort antal jordbrukare varje år går

miste om skördeskadeersättning på grund av att de ej lämnat in anmälan.

Vissa beräkningar visar att antalet ersättningsberättigade som har gått mis­

te om ersättning på grund av utebliven anmälan och det totala ersättnings­

beloppet för dessa för åren 1963 och 1964 uppgått till 20 374 och 10 620

resp. 13,2 och 2,3 milj. kr.

Sammanfattningsvis framhåller arbetsgruppen att samordning av anmä­

lan till skördeskadeskyddet med statistikinsamlingen ej är genomförbar vid

ett frivilligt system. Om ett sådant ändå väljs, är anmälan i september att

föredra framför anmälan tidigare eller senare under året. Endast obligato­

risk anmälan i juni synes därför enligt arbetsgruppens mening utgöra ett

alternativ till nuvarande system.

Härefter anför arbetsgruppen synpunkter på samordningen mellan anmäl­

ningsförfarande och statistikinsamling samt på arbetsfördelningen mellan

olika myndigheter. Vad först gäller samordningen framhålls att de uppgif­

ter som jordbrukaren nu lämnar i anmälan för skördeskadeersättning i stor

utsträckning sammanfaller innehållsmässigt med de till jordbruksstatistiken

lämnade uppgifterna. Genom en allmän årlig uppgift från jordbrukare av

ungefär samma innehåll som i nuvarande anmälan skulle nås betydande

fördelar ur statistisk synpunkt. Uppgiftslämnandet skulle beträffande data,

som inte erfordras för skördeskadeskyddet, kunna förenklas och effektivi­

seras genom en anknytning till anmälningsförfarandet.

Vissa av uppgifterna i jordbruksråkningarna skulle genom sammankopp­

lingen med skördeskadeskyddet komma att erhållas årligen. Detta gäller

uppgifterna om antalet brukningsenheter och om den totala åkerarealen med

fördelning på olika grödor. Uppgifter skulle också erhållas om fördelningen

på ägda resp. arrenderade åkerarealer och brukningsenheter. Det skulle

härigenom bli möjligt att fortlöpande belysa den strukturella utvecklingen

inom jordbruket. Uppgifter om totalarealens fördelning på ägoslag, antalet

olika husdjur samt förekomsten av vissa maskiner och anläggningar bör

lämpligen kunna inhämtas genom tilläggsfrågor på obligatorieblanketten.

Med hänsyn till obligatoriets karaktär av totalundersökning väntar ar­

betsgruppen ökad säkerhet i statistiken. De direkta kostnaderna för stati­

stiken blir begränsade, eftersom en stor del av materialet kommer till an­

vändning inom skördeskadeskyddet.

Vid nuvarande uppläggning av jordbruksinventeringarna i juni fram­

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

ningsenheter som omfattar minst 2,0 ha åker. Jordbruksstatistiken omfattar

emellertid även vissa andra kategorier av jordbrukare liksom vissa djur-

hållare utanför det egentliga jordbruket. Härtill kommer, att enstaka bruk-

ningsenheter med minst 2,0 ha åker saknar alla grödor som omfattas av

skördeskadeskyddet. För samordningen med statistiken men också med

hänsyn till skördeskadeskyddet är det nödvändigt att anmälningsskyldighe­

ten går utöver den grupp av jordbruk som nu kan komma i fråga för skörde-

skadeersättning. Uppgiftsskyldigheten föreslås därför omfatta samtliga bruk-

ningsenheter med minst 2,0 ha åker, övriga brukningsenheter med åker och

djurhållare utan åker i den utsträckning som särskilt bestäms.

Arbetsgruppen behandlar därefter den tekniska uppläggningen av anmäl-

ningsförfarandet och den därtill knutna statistikproduktionen samt över­

gången till det nya systemet. Under förutsättning bl. a. av att resurser för

erforderlig detaljplanering blir tillgängliga senast under våren 1967 bör det

nya systemet kunna träda i funktion fr. o. m. 1967 års skörd. I så fall kan

övergången vara helt genomförd år 1969. Om den obligatoriska anmälan inte

skulle kunna införas förrän år 1968 förskjuts tidsplanen ett år.

Arbetsgruppen har vidare beräknat kostnaderna för obligatoriet med ut­

gångspunkt från 1965 års löne- och prisnivå och från att det nya systemet in­

förs år 1967. Arbetsgruppen har helt bortsett från jordbruksnämndens och

lantbruksstyrelsens kostnader, vilka inte väntas komma att ändras i någon

högre grad. Ej heller har i beräkningarna tagits med kostnaderna för hyra

av kontorslokaler, portokostnaderna för tjänsteförsändelser och kostnader­

na för hyra av RLF-registret. I ersättningsfrågan önskar RLF enligt arbets­

gruppen koppla samman uthyrningen för obligatoriet med uthyrningen för

uppläggning av ett fullständigt jordbruksregister. Förhandlingar om villko­

ren för utnyttjande av RLF:s register bör enligt arbetsgruppens mening tas

upp i särskild ordning. Kostnadsberäkningarna bygger på erfarenheter från

nuvarande anmälningsförfarande och från jordbruksinventeringarna. Vid

beräkningen av kostnadsändringarna för skördeskadeskyddet har förutsatts,

att antalet anmälningar även i fortsättningen blir i genomsnitt 60 000 per år,

om det nuvarande systemet behålls. Resultatet av beräkningarna framgår av

följande sammanställning.

Kostnaderna för den centrala administrationen beräknas vid obligato­

risk anmälan och med denna kombinerad insamling av uppgifter för jord­

bruksstatistiken stiga med 561 000 kr. Kostnadsökningen för den lokala

administrationen beräknar arbetsgruppen uppgå till 360 000 kr.

På grund av att de maskinella rutinerna ej helt kan tillämpas förrän

obligatoriesystemet varit i funktion ett par år uppkommer övergångsvis vis­

sa kostnader för manuella rutiner. Arbetsgruppen beräknar merkostnaderna

för den centrala administrationen bli 568 000 kr. högre det första året. Mot­

svarande merkostnader för den lokala administrationen beräknar arbets­

gruppen till 623 000 kr. Sammanlagt beräknas således merkostnaderna un-

114

slaget men förutsätter att möjligheten till samordning med magnetbands-

registren inom folkbokförings- och uppbördsväsendet undersöks. Ej hel­

ler statistiska centralbyrån har något att erinra mot förslaget till teknisk

lösning. Lantbruksnämnderna i Jönköpings och Värmlands län anser att

det bör övervägas om inte brukningsenheter med mindre än två ha åker

helt kan lämnas utanför jordbruksstatistiken även vid jordbruksråkning­

arna. Den praktiska betydelsen av dessa små enheter är så ringa att värdet

av att få dem redovisade knappast kan motivera det stora merarbete detta

medför.

Flera remissinstanser har betonat sambandet mellan här föreliggande för­

slag samt jordbruksutredningens förslag om att upprätta ett företags­

register. Lantbruksnämnden i Jönköpings lön föreslår att en särskild

arbetsgrupp tillsätts för att utreda lämplig samordning av förslagen. Lant­

bruksnämnden i Malmöhus län bedömer att nämnda företagsregister utan

nämnvärda extra kostnader bör kunna erhållas som biprodukt av det före­

slagna obligatoriesystemet.

I fråga om den lämpligaste tidpunkten för att starta det nya syste­

met råder något delade meningar. RLF hemställer att statsmakterna vidtar

sådana åtgärder att det nya systemet kan träda i tillämpning år 1967. Lant­

bruksnämnden i Västerbottens län anser det tveksamt om systemet kan

träda i funktion redan under år 1967 med hänsyn till lantbruksnämndernas

omorganisation den 1 juli 1967. Då många skäl talar för ett snabbt infö­

rande av obligatoriet, tillstyrker dock nämnden förslaget, förutsatt att nö­

diga resurser ställs till förfogande. Liknande synpunkter anförs av lant­

bruksnämnden i Jönköpings län. Kalmar läns hushållningssällskap anser

att de betydande omställningssvårigheter, som kommer att uppstå vid om­

organisationen av lantbruksnämnder och hushållningssällskap, talar för

en senareläggning med ett år av förslagens genomförande. Skulle ett så­

dant uppskov inte anses möjligt eller lämpligt ökar angelägenheten av till­

räckliga personella och ekonomiska resurser för ändamålet. Även lant­

bruksnämnden i Kalmar län förordar uppskov till år 1968.

RLF bekräftar i detta sammanhang att förbundet ställer sig positivt till

en utlåning av RLF-registret. Förbundet är berett att — så snart statsmak­

ternas önskemål preciserats — ta upp förhandlingar med vederbörande

myndigheter rörande de ekonomiska villkoren härför.

Mot arbetsgruppens kostnadsberäkningar har remissinstanser­

na i allmänhet inget att invända. Statskontoret hyser dock som tidigare redo­

visats avvikande uppfattning. SL framhåller, att kostnadsökningen för obli­

gatoriet inte innebär motsvarande ökning sett ur samhällsekonomisk syn­

punkt på grund av att den motvägs av minskade kostnader för jordbru­

karna och kommunerna. Lantbruksnämnden i Jönköpings län pekar på

att ortsombudens medverkan i granskningsarbetet torde bli nödvändig i

stor utsträckning. Nämnden anser dock att nuvarande arvoden är otill­

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

115

räckliga för att medge en skälig ersättning för ombudens arbete. Nämn­

den anser vidare att utredningen något underskattat arbetsåtgången för

granskningsarbetet. Eftersom arbetet måste utföras på mycket kort tid

samt dessutom under den normala semestertiden blir det nödvändigt atf

försöka anställa tillfällig arbetskraft. Särskilda medel för detta anses böra

ställas till förfogande.

Departementschefen

Jordbrukets rationalisering. Den nu gällande inriktningen och utform­

ningen av statens stöd till jordbrukets rationalisering grundas i huvudsak

på beslut av 1959 års riksdag. Härefter har emellertid reglerna för det stat­

liga ekonomiska stödet efter hand anpassats till utvecklingen. Bland vidtag­

na ändringar märks det särskilda stödet till jordbrukets rationalisering i

Norrland som infördes år 19(>ö och utvidgades år 1965 till att omfatta även

vissa delar av norra Svealand. Vidare kan nämnas att stödet till förvärv och

drift av jordbruksegnahem år 1963 ersattes med kreditgaranti för jordför­

värvslån och driftslån. Härjämte förbättrades möjligheterna för arrendator

att erhålla stöd till rationaliseringsåtgärder. Av stor betydelse för jordbru­

kets rationalisering är vidare de ändringar i jordförvärvslagen som skedde

år 1965. Genom dessa ökades möjligheterna för innehavare av redan bär­

kraftiga brukningsenheter att förstärka bärkraften genom tillskottsförvärv.

Dessutom förbättrades förutsättningarna för integrerad livsmedelsproduk­

tion genom att förädlingsföretag gavs möjlighet att förvärva jordbruksföre­

tag för att trygga sin råvarubas.

1960 års jordbruksutredning har såsom framgår av redogörelsen i det

föregående bl. a. lagt fram förslag till ändrade grunder för statens medver­

kan i jordbrukets rationalisering och till ändrade bestämmelser för det stat­

liga ekonomiska stödet. Remissinstanserna har i huvudsak inte haft några

invändningar mot utredningens förslag i dessa delar. Även jag finner för­

slagen i allt väsentligt vara väl grundade.

1 detta sammanhang ämnar jag också behandla frågan om obligatorisk

anmälan till skördeskadeskyddet och med denna kombinerad insamling av

uppgifter till jordbruksstatistik vilken särskilt utretts av statens jordbruks­

nämnd och statistiska centralbyrån.

Till grund för den statliga verksamheten med jordbrukets rationalise­

ring sker en omfattande planering på såväl det centrala planet som regio­

nalt och lokalt. Planeringen syftar till att åstadkomma bästa möjliga ut­

nyttjande av produktionsresurserna och högsta effekt av de statliga insat­

serna på området. Planeringen leder fram till ett handlingsprogram för

verksamheten.

I likhet med jordbruksutredningen anser jag att en central och regional

planering även i fortsättningen bör utgöra grunden för statens medverkan

Kungl. Maj. ts proposition nr 95 år 1967

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

i jordbrukets rationalisering. Mot vad utredningen föreslagit i ämnet har jag

i princip ingen erinran. Planeringen inom jordbrukssektorn bör således in­

ordnas i samhällsplaneringen i stort och följa de allmänna riktlinjerna för

denna. Den centrala planeringen bör mynna ut i regionalt differentierade

handlingsprogram.

Vid den regionala planeringen bör enligt min mening särskild vikt läg­

gas vid frågan om dispositionen av markresurserna. Syftet bör vara att få

till stånd bästa möjliga avvägning av behoven av mark för jordbruks-, be­

byggelse- och fritidsändamål eller annan användning. Även problemen rö­

rande omställning av arbetskraft som friställs genom den fortsatta rationa­

liseringen bör uppmärksammas. Av stor betydelse för planeringen bör vida­

re vara att bedöma möjliga utvecklingsvägar för jordbruksföretagen med

hänsyn till bl. a. de naturliga produktionsförutsättningarna. Planeringen bör

självfallet även avse den ändamålsenliga dispositionen av tillgängliga resur­

ser för statligt ekonomiskt rationaliseringsstöd, strukturrationaliseringen,

den aktiva inköps- och försäljningsverksamheten i fråga om mark samt

upplysnings- och rådgivningsverksamheten.

I fråga om planeringens organisation hänvisar jag till vad jag anfört vid

anmälan av prop. 1967 : 74 angående de nya lantbruksnämndernas orga­

nisation. Jag har där bl. a. redovisat min uppfattning rörande lantbrukssty-

relsens och lantbruksnämndernas uppgifter i fråga om planeringen och det

samarbete som därvid bör ske med andra myndigheter och organisationer. I

I likhet med jordbruksutredningen anser jag att en förbättrad samord­

ning i fråga om olika statliga insatser av betydelse för de enskilda jord­

bruksföretagens markanskaffning är eftersträvansvärd. De nya lantbruks­

nämnderna och den organiserade och utvidgade samverkan som avses kom­

ma till stånd mellan dem och lantmäteriet gör enligt min mening dessa in­

satser effektivare.

Såsom jag berört i det föregående är den reformerade jordförvärvslagen

ett verksamt medel för att främja strukturrationaliseringen av jordbruks­

företagen. Erfarenheterna av den hittillsvarande tillämpningen, som jag re­

dogjort för i det föregående, visar att huvuddelen av de enskilda personer­

nas förvärv gjorts av yrkesverksamma jordbrukare. Endast ett litet antal

förvärv har skett av bolag och andra juridiska personer som bedriver för­

ädling och distribution av jordbruksprodukter.

Av stor vikt för jordbrukets rationalisering och markanskaffning är vi­

dare som jordbruksutredningen framhållit lantbruksnämndernas aktiva in­

köps- och försäljningsverksamhet med anlitande av jordfonden. Fondkapi­

talet har ökat mycket kraftigt under den senaste femårsperioden och upp­

går nu till inemot 180 milj. kr. Liksom utredningen anser jag att fonden

bör förstärkas. Jag föreslår därför att den under budgetåret 1967/68 till­

förs ytterligare 40 milj. kr. Jag återkommer härtill i följande avsnitt.

118

därför att obligatorisk skördeskadeanmälan införs år 1968. Kungl. Maj :t, el­

ler den myndighet Kungl. Maj:t bestämmer, bör äga meddela erforderliga

detaljbestämmelser beträffande övergången till obligatorisk skördeskadean­

mälan och med denna samordnad insamling av uppgifter för den allmänna

jordbruksstatistiken och för företagsregistret. Beträffande vissa sekretess­

frågor som berör användningen av här ifrågavarande statistiska primär-

material avser jag senare återkomma till Kungl. Maj :t.

Som jordbruksutredningen anfört utgör anskaffningen av kapital för de

enskilda jordbruksföretagens rationalisering ett betydande problem. Jag an­

ser därför att åtgärder för att underlättaJinansierinqen av rationaliserings-

åtaärcler är en viktig del i statens insatser för jordbrukets rationalisering.

Statens medverkan i fråga om rationaliseringsåtgärder in. m. bör som

utredningen föreslagit i huvudsak ske i form av garanti för lån. Det hit­

tillsvarande kreditstödet genom sådana garantier har gett enbart goda er­

farenheter och jag förordar därför i enlighet med utredningens förslag att

denna stödform utvidgas. Statsbidrag kan under vissa omständigheter på­

tagligt stimulera ur samhällets synpunkt angelägna rationaliseringsåtgär­

der. I likhet med utredningen hyser jag den uppfattningen att bidragsgiv-

ningen i fortsättningen huvudsakligen bör avse åtgärder som är av väsent­

lig betydelse för strukturrationaliseringen inom jordbruket. Till den närma­

re utformningen av det statliga stödet genom kreditgaranti och statsbidrag

återkommer jag i det följande.

Stöd till jordbrukets rationalisering lämnades tidigare i stor utsträck­

ning som lån från statliga lånefonder. Efter hand har denna utlåning slo­

pats och ersatts med statliga kreditgarantier. Den enda kvarvarande låne­

fonden av betydelse för jordbrukets rationalisering är jordbrukets maskin­

lånefond. Enligt min mening bör såsom jordbruksutredningen föreslagit

långivningen även från denna lånefond upphöra och ersättas med möjlig­

heter att lämna kreditgarantier för lån för samma ändamål. Jag föreslår

därför att jordbrukets maskinlånefond avvecklas vid utgången av budget­

året 1966/67.

Jag finner liksom jordbruksutredningen att det är angeläget med en

kraftig förstärkning av resurserna för statens medverkan i jordbrukets ra­

tionalisering. Utöver det stora tillskott till jordfonden som jag förordat

i det föregående bör kreditgarantigivningen ges en betydligt större om­

fattning. För innevarande budgetår har ramen för kreditgarantierna fast­

ställts till 133 milj. kr. Jag ämnar i det följande föreslå att detta be­

lopp ökas med 14 milj. kr. För budgetåret 1967/68 bör enligt min me­

ning rambeloppet fastställas till 189 milj. kr., vilket innebär en ökning

med inte mindre än drygt 40 % i förhållande till det ursprungliga ram­

beloppet för innevarande budgetår. Denna mycket betydande ökning är

motiverad av angelägenheten att så långt det är möjligt med hänsyn till

de samlade anspråken på samhällets resurser avväga rambeloppet för kredit-

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

garantigivningen så att efterfrågan på lånegaranti för rationaliseringsända-

mål tillgodoses.

I fråga om statsbidrag till jordbrukets rationalisering anser jag att me­

delstillgången för bidrag i samband med den särskilda rationaliseringsverk-

samheten i främst Norrland bör ökas med 2 milj. kr. för nästa budgetår.

Vidare bör 1,5 milj. kr. anvisas på tilläggsstat för innevarande budgetår.

Även det belopp som får las i anspråk för bidrag till yttre rationalisering

bör ökas från 6 milj. kr. innevarande budgetår till 10 milj. kr. för bud­

getåret 1967/68. Mina förslag rörande statsbidragsgivningen till åtgärder

för inre rationalisering beräknas leda till en reell minskning av anspråken

på bidrag till 8 milj. kr. för nästa budgetår. Jag vill i sammanhanget peka

på svårigheterna att med hänsyn till de ändrade reglerna för det statliga

ekonomiska stödet med säkerhet beräkna behovet av utrymme för att ut-

fästa bidrag för de båda ändamålen. Med hänsyn bl. a. härtill bör Kungl.

Maj :t få jämka fördelningen mellan yttre och inre rationalisering av nyss

angivna belopp.

Utredningen har i detta sammanhang berört vissa allmänna frågor om

jordbrukets kapitalförsörjning och beskattningen av inkomst från jord­

bruksfastighet. Sålunda har utredningen förordat att i lägen med skärpta

krav på kreditinrättningarnas placerings- och likviditetskvoter i viss män

prioritera jordbrukets kreditförsörjning samt att hypoteksföreningarnas

verksamhetsområde utvidgas till att omfatta såväl primär- som sekundär­

kredit. Det förstnämnda förslaget har avstyrkts av många remissinstanser

däribland av fullmäktige i riksbanken. Ej heller jag finner anledning för­

orda att i detta hänseende några särskilda regler skall tillämpas i fråga

om jordbrukssektorn. Frågan om landshypoteksföreningarnas låneverksam-

het har behandlats av chefen för finansdepartementet vid anmälan av

prop. 1967: 58. Genom denna har syftet med utredningens förslag till viss

del tillgodosetts. De av utredningen och remissinstanserna berörda frågor­

na om att införa s. k. jordbrukskonton, om ändrade regler för beskattning

av skördeskadeersättning och om ändring i reglerna för den skattemässiga

behandlingen av avskrivning av byggnader ankommer på chefen för finans­

departementet att behandla. Det bör emellertid framhållas att förslaget att

införa möjlighet till inkomstutjämning genom s. k. jordbrukskonto vid ett

flertal tillfällen avvisats av riksdagen. Detsamma gäller frågan om ändrade

regler för beskattning av ersättningen för skördeskador. Det bör i samman­

hanget vidare framhållas att det för jordbrukare liksom för andra företaga­

re finns möjligheter till utjämning av inkomst mellan olika inkomstår ge­

nom att tillämpa bokföringsmässig redovisning. Slutligen bör nämnas att

frågan om beskattning av inkomst av jordbruksfastighet ingår i företags-

skatteutredningens uppdrag.

Jordbruksutredningen har förordat vissa ändringar i villkoren för det

statliga ekonomiska stödet till jordbrukets rationalisering. Jag kan i hu­

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

119

120

vudsak ansluta mig till utredningens förslag. Kreditgaranti bör sålunda

liksom nu kunna lämnas för såväl lån till förvärv och drift av jordbruks­

företag (jordförvärvslån och driftslån) som lån till rationaliseringsåtgär-

der (rationaliseringslån). Kreditgaranti bör vidare kunna ställas för lån

för att skaffa jordbruksmaskin för gemensam användning och för lån att

köpa, uppföra eller bygga om byggnad som erfordras för yrkesmässigt be­

driven jordbruksmaskinhållning (maskinlån). Statsbidrag bör endast kom­

ma i fråga för rationaliseringsåtgärder (rationaliseringsbidrag).

Jag vill till att börja med behandla vissa allmänna grunder som bör gälla

för samtliga former av det ekonomiska stödet.

Jordbruksutredningen har föreslagit att stödet uteslutande skall avse

åtgärder som bedöms höja näringens effektivitet. För min del anser jag

att för stödet bör gälla den huvudprincipen att den ifrågasatta investering-

en bör vara önskvärd ur allmän synpunkt och att den är samhällseko-

nomiskt motiverad. Vidare bör krävas att investeringen är lönsam ur

företagsekonomisk synvinkel. Vid kombinerade jord- och skogsbruk bör

liksom nu gäller för den särskilda rationaliseringsverksamheten i bl. a.

Norrland härjämte jordbruksdelen ha sådan omfattning och effektivitet att

investeringarna i den delen blir lönsamma.

Vid prövning om en investering är önskvärd ur allmän synpunkt bör,

om det är påkallat med hänsyn till investexnngens storlek, bl. a. beak­

tas de effekter som åtgärden kan få på marknadsutvecklingen inom landet

för den produkt som investeringen avser. Enligt min mening bör dock en

överskottssituation i fråga om viss produkt inte utgöra hinder för stöd till

sådana ytterligare investeringar i produktionsgrenen i fråga som är ägnade

att höja produktionens effektivitet. Något krav att investeringen ej får

avse större anläggning än som huvudsakligen behövs för förädling eller

lagring av produkter från ifrågavarande jordbruksföretag bör enligt min

mening ej ställas upp. Jag anser det nämligen vara angeläget att en

lämplig specialisering inom jordbruksproduktionen ej motverkas. Den när­

mare avgränsningen av vad som i detta sammanhang bör betraktas som

jordbruksproduktion bör ankomma på Kungl. Maj :t eller, efter Kungl.

Maj :ts medgivande, på lantbruksstyrelsen.

Utredningens förslag att det statliga ekonomiska stödet skall avse jord­

bruksföretag med förutsättningar att tillämpa rationell teknik och vars

tillkomst eller fortvaro är önskvärd ur allmän synpunkt har inte mött

några invändningar från remissinstanserna. Även jag anser mig i huvudsak

kunna biträda utredningens förslag. Jag förordar därför att ekonomiskt

stöd bör avse jordbruksföretag som äger, eller kan förutses inom nära

framtid få, förutsättningar för rationell jordbruksdrift och vars tillkomst

eller fortvaro är önskvärd från allmän synpunkt. Stödets syfte bör enligt

min mening vara att främja finansiering av åtgärder, som bedöms höja

jordbruksföretagets effektivitet, samt att i vissa fall underlätta förvärv och

drift av effektiva jordbruk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Den nu gällande begränsningen av vissa delar av det ekonomiska stö­

det till att avse brukningsenheter av högst tvåfamilj sjordbruks storlek bör

således upphöra. Jag anser detta vara välbetänkt med hänsyn till att den

pågående tekniska och ekonomiska utvecklingen kräver färre och större

enheter inom jordbruket. Med hänsyn bl. a. härtill anser jag också att

tillkomsten och fortvaron av stödjordbruk ej längre bör främjas genom

ekonomiskt stöd. Såsom stödjordbruk bör i detta sammanhang betraktas

även deltidsj ordbruk vars innehavare har sin huvudsakliga sysselsättning

utanför jord- och skogsbruksnäringen. Jordbruksföretag, som ej är bär­

kraftiga, bör få statligt stöd om de kan förutses inom en nära framtid ge­

nom rationaliseringsåtgärder få förutsättningar för rationell jordbruksdrift.

Vidare är det enligt min mening ej längre erforderligt med särskilda bestäm­

melser av social natur för det statliga stödet på ifrågavarande område.

Enligt nu gällande bestämmelser är stöd till förvärv och drift av jord­

bruksföretag i princip begränsat till enskild person medan rationaliserings-

stöd kan lämnas till såväl enskild som juridisk person. Utredningen har

för sin del inte ansett att någon ändring erfordras av dessa bestämmelser.

Mot detta har bl. a. styrelsen för lantbrukshögskolan invänt och fram­

hållit att under vissa omständigheter även juridisk person bör kunna få

etableringsstöd. För min del anser jag att det i fortsättningen i princip

ej bör vara någon skillnad mellan enskild och juridisk person vad gäller

möjligheterna att få statligt ekonomiskt stöd. Företagsformen bör således

inte ha något avgörande inflytande på möjligheterna att få sådant stöd.

Det bör i stället vara omständigheterna i det enskilda fallet som läggs

till grund för bedömningen av stödbehovet.

Självfallet bör stöd ej lämnas om åtgärden med hänsyn till investe­

ringskostnadens storlek eller sökandens ekonomiska ställning bedöms

kunna genomföras utan stöd. När det gäller prövning av stöd åt juridisk

person eller sammanslutning för gemensam animalieproduktion eller lag­

ring av jordbruksprodukter bör hänsyn tas även till delägarnas ekonomiska

ställning.

Utvecklingen inom jordbruket leder till större företagsenheter och där­

med ökade krav på företagarnas yrkeskunskap. Jag vill understryka

angelägenheten av att företagare och anställda inom jordbruket skaffar sig

en gedigen yrkesutbildning vid lantbrukets olika skolor. Jag anser vidare att

genomgången teoretisk och praktisk utbildning inom yrket böra väga tungt

vid prövning av ansökan om statligt ekonomiskt stöd. Något absolut krav

på viss teoretisk utbildning bör dock t. v. ej ställas upp. Jag förordar där­

för att för att stöd skall kunna utgå bör generellt gälla att sökanden, eller

den som svarar för jordbruksdriften, äger erforderlig yrkesskicklighet för­

värvad genom teoretisk yrkesutbildning jämte praktik eller genom prak­

tisk erfarenhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

121

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Jag övergår härefter till att behandla de olika formerna för det statliga

ekonomiska stödet och de speciella reglerna för dessa.

Rationaliseringslån skall enligt utredningens förslag liksom f. n. kunna

lämnas för tillskottsförvärv av jordbruksjord och skogsmark för rationali-

seringsändamål, för att uppföra eller förbättra ekonomibyggnader och andra

fasta anläggningar samt för markanläggningar av olika slag såsom torrlägg­

ning, täckdikning, bevattning, vägbyggnad m. m. Förslaget har inte mötts av

några erinringar vid remissbehandlingen. För rationaliseringslån bör givet­

vis gälla de allmänna villkor som jag förordat i det föregående. I övrigt an­

ser jag i likhet med jordbruksutredningen att bestämmelserna bör vara i

huvudsak oförändrade. I överensstämmelse med beslut av 1966 års riksdag

(prop. 1966: 1 bil 11, JoU 1, rskr 9) bör garanti alltjämt få lämnas för lån

till vissa vattenvårdsanläggningar vid ej bestående jordbruk.

kan

nu gällande bestämmelser lämnas till

kostnader för såväl yttre som inre rationaliseringsåtgärder.

Utredningen har föreslagit att statsbidrag till åtgärder för yttre rationali­

sering skall utgå till samma ändamål och på samma villkor som gäller f. n.

För min del vill jag understryka betydelsen för strukturrationaliseringen av

de värdeutjämningsbidrag som kan utgå för att utjämna den skillnad i vär­

det av främst ekonomibyggnader som uppstår då en tidigare självständig

brukningsenhet disponeras som tillskottsmark. Med hänsyn härtill bör en­

ligt min mening värdeutjämningsbidrag alltjämt komma i fråga i relativt

stor utsträckning. F. n. kan bidrag även lämnas till vissa mindre utgifter i

samband med fastighetsförvärv. Enligt min uppfattning bör statsbidrag till

andra med förvärvet sammanhängande kostnader än för lantmäteriförrätt-

ning medges endast om särskilda skäl talar härför. Någon ändring av be­

stämmelserna för bidrag till kostnader för flyttning av ekonomibyggnad

eller annan fast anläggning anser jag däremot ej erfordras. Möjligheten att

vid yttre rationalisering av mera omfattande och kapitalkrävande natur

lämna bidrag till kostnader för skogsbruksplan bör enligt min mening även

avse kostnader för driftsplan.

När det gäller statsbidrag till åtgärder för inre rationalisering har utred­

ningen föreslagit att rationaliseringsbidrag skall kunna lämnas till investe­

ringar i byggnader och markanläggningar då dessa drar stora kostnader en­

samt eller sker i kombination med förvärv av tillskottsmark och då investe­

ringen bedöms ha sådan storleksordning att den annars inte kan realiseras

med hänsyn till sökandens likviditet. Förslaget innebär enligt utredningen

att bidragsgivningen till inre rationaliseringsåtgärder skall upphöra utom i

fråga om de särskilt kapitalkrävande fallen vid samlade större rationalise-

ringsinsatser.

Erfarenheterna från den hittillsvarande bidragsgivningen till inre ratio­

naliseringsåtgärder visar enligt min mening att bidrag till smärre, fristående

124

400 000 kr. Det högsta förekommande bidraget för ekonomibyggnad kan så­

ledes i det enskilda fallet uppgå till 100 000 kr. Någon begränsning av bi­

dragsbeloppet till andra åtgärder för inre rationalisering anser jag ej be­

hövas.

Med hänsyn till att bidragen avses utgå i anslutning till betydande och

kapitalkrävande investeringar som även förutsätts innebära påfrestningar på

sökandens likviditet bör rimligen ej heller alltför låga bidragsbelopp utgå.

Enligt min mening bör en väsentlig höjning ske av det nuvarande minimibe­

loppet på 300 kr. Jag föreslår därför att bidrag ej bör lämnas till investe­

ringskostnader när bidraget skulle bli lägre än 5 000 kr.

I fråga om den särskilda rationaliseringen i Norrland in. in. har utred­

ningen inte föreslagit någon egentlig ändring med hänsyn till att formerna

för denna verksamhet prövades så sent som vid 1965 års riksdag. I det före­

gående har redogjorts för den hittillsvarande verksamheten, av vilken er­

farenheterna enligt min mening är goda. Jag hyser samma uppfattning som

utredningen och föreslår därför att den särskilda rationaliseringen även i

fortsättningen skall bedrivas på i princip oförändrade villkor.

Vissa jämkningar i villkoren för den särskilda rationaliseringen bör ske

till följd av de föreslagna ändringarna i bestämmelserna för det allmänna

rationaliseringsstödet samt på grund av i prop. 1967: 74 föreslagna orga-

nisationsändringar. Dessa ändringar bör Kungl. Maj :t äga vidta.

Jordförvärvslån skall enligt utredningens förslag avse förvärv av an­

passningsbara jordbruksföretag, som har förutsättningar att effektivt ut-

nyttja den bästa, kända tekniken och ge sin innehavare full sysselsättning.

Detta överensstämmer med vad jag föreslagit i det föregående i fråga om

de allmänna förutsättningarna för att ekonomiskt stöd skall kunna utgå.

Likaså innebär mina uttalanden i detta sammanhang att jag biträder ut­

redningens förslag att slopa nuvarande begränsning av jordförvärvslånen

till att avse brukningsenheter av högst tvåfamilj sjordbruks storlek. Däre­

mot är jag inte beredd tillstyrka det av styrelsen för lantbrukshögskolan

framförda förslaget att jordförvärvslån skall kunna lämnas även till för­

värv av fastighet med uteslutande skogsmark. Frågan om stöd till förvärv

av skogsfastighet prövas av skogspolitiska utredningen.

Kostnaderna för förvärvet av jordbruksföretaget bör liksom f. n. vara

skäliga med hänsyn till avkastning och nytta i övrigt. Lånegaranti bör få

lämnas för hela det belopp som behövs utöver det belopp som motsvarar

låntagarens egna tillgångar eller som han kan erhålla som bottenlån eller

eljest på skäliga villkor utan sådan garanti. Jordförvärvslån bör dock ej

utan Kungl. Maj :ts eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, lantbrukssty-

relsens medgivande få utgå för förvärv där köpeskillingen överstiger 1 milj.

kr. Jag anser nämligen att fråga om statligt stöd till förvärv av så stora fö­

retag bör prövas i särskild ordning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 95 år 1967

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

ler redan utfästa bidrag till återbetalning av lån från jordbrukets maskin­

lånefond återkommer jag i det följande.

Enligt gällande bestämmelser för lån från jordbrukets maskinlånefond

kan lån även lämnas för att skaffa maskin som skall användas för yrkes­

mässig produktion av trädgårdsprodukter. Genom att maskinlånefonden

enligt mitt förslag avvecklas kommer också denna lånemöjlighet att upp­

höra. En allmän översyn av bestämmelserna för det statliga ekonomiska stö­

det till trädgårdsnäringens rationalisering är enligt min mening påkallad

med hänsyn till de föreslagna ändringarna i stödet till jordbrukets rationa­

lisering. Jag återkommer till Kungl. Maj :t härom. I avvaktan på resultatet

av en sådan översyn föreslår jag att kreditgaranti skall få lämnas för lån

för att skaffa maskin som är avsedd att gemensamt användas för yrkesmäs­

sig trädgårdsproduktion. För denna kreditgarantigivning, som får betraktas

som en provisorisk lösning, bör Kungl. Maj :t äga meddela bestämmelser.

Jordbruksutredningen har föreslagit förlängning av de längsta amorte­

ringstider, som nu gäller för jordförvärvslån och driftslån, från 30 till 40

år resp. från högst 15 till högst 20 år. Fullmäktige i riksbanken har avstyrkt

detta förslag under hänvisning bl. a. till behovet av snabbast möjliga amor­

tering i en näringsgren med snabb strukturomvandling. Mot bakgrund här­

av bör någon ändring i gällande bestämmelser om amortering av ifrågava­

rande lån ej ske. Såsom villkor för de i det föregående förordade maskin­

lånen bör krävas amortering på högst åtta år när det gäller investering i

maskiner och på högst tio år i fråga om investering i byggnad. I varje en­

skilt fall bör amorteringstiden inom dessa gränser bestämmas med hänsyn

till objektets varaktighet.

F. n. äger Kungl. Maj :t i särskilda fall bevilja statsbidrag till åtgärder till

inre rationalisering utan hinder av vissa av de för bidragsgivningen gällan­

de bestämmelserna. Jag anser att Kungl. Maj :t generellt bör äga att om sär­

skilda omständigheter föreligger och efter prövning i varje enskilt fall be­

vilja rationaliseringslån och bidrag, jordförvärvslån, driftslån och maskin­

lån även om detta innebär att jämkning sker av de villkor för stödgivning-

en som jag förordat i det föregående. Härigenom öppnas möjlighet att be­

vilja ekonomiskt stöd t. ex. då fråga är om att använda ny och ej helt ut­

provad teknik i samband med investeringar för rationaliseringsändamål.

Jag vill erinra om att lantbruksstyrelsen i sitt remissyttrande uttalat sig för

att stöd skall kunna lämnas i sådana fall.

Övriga bestämmelser för den kreditgaranti- och statsbidragsgivning som

jag nu behandlat bör Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande,

lantbruksstyrelsen äga meddela. I huvudsak bör dessa bestämmelser enligt

min mening överensstämma med de som f. n. gäller.

De nya bestämmelserna bör gälla fr. o. m. den 1 juli 1967. Lantbrukssty­

relsen bär i sitt remissyttrande pekat på behovet av övergångsbestämmel­

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

bruket hyser jag samma uppfattning som utredningen. Goda yrkeskunska­

per är således ett grundläggande villkor för en framgångsrik rationalise­

ring. Utvecklingen mot större brukningsenheter och ändrade, ofta speciali­

serade driftsformer ställer efter hand ännu högre krav på kunskaper. Jag

vill vidare erinra om att den teoretiska yrkesutbildningen enligt mitt förslag

kommer att tillmätas ökad betydelse för möjligheterna att få statligt eko­

nomiskt rationaliseringsstöd.

I likhet med vad som gäller för yrkesutbildningen i övrigt svarar sam­

hället för denna även på lantbrukets område. Undervisningen vid lantbru­

kets yrkesskolor har också anpassats såväl tids- som läroplansmässigt till

undervisningen i grundskolan. Enligt min uppfattning föreligger utmärkta

möjligheter för dem som är eller avser bli verksamma inom jordbruket att

skaffa sig erforderliga yrkeskunskaper. Detta gäller såväl grundläggande

yrkesutbildning som olika former av allmän eller specialinriktad vidareut­

bildning. Lantbrukets yrkesskolor är nämligen väl rustade för sina uppgif­

ter och har i dag resurser för att ge utbildning åt ett ökat antal elever. Jag

vill i sammanhanget erinra om att yrkesutbildningsberedningen lagt fram

vissa förslag som berör yrkesutbildningen på lantbrukets område.

Jordbruksutredningen föreslår att för ungdomens yrkesutbildning på lant­

brukets område skall utgå ekonomiskt stöd efter samma grunder som vid

annan yrkesutbildning. Jag vill erinra om att så redan sker. Vidare förordas

att för de redan yrkesverksammas del och de som följer special- och vidare-

utbildningskurser skall gälla samma grunder som 1960 års arbetsmark-

nadsutredning föreslog beträffande omskolningskurser i samband med byte

av yrke. Jag vill nämna att dessa grunder redan tillämpas vid vissa spe­

ciella kurser för jordbrukare som bedrivs i samarbete med arbetsmarknads­

myndigheterna. En tillämpning av dessa grunder även vid kursverksamhet

i allmänhet på jordbrukets område kräver emellertid ytterligare övervä­

ganden.

130

drag för år 1958 enligt kungörelsen den 12 december 1952 (nr 787) om pro­

ducentbidrag. Övergångsbidraget uppgår till samma belopp som producent-

bidraget för år 1958, dock högst 200 kr. I fråga om förmögenhet, inkomst

och mantalsskrivning gäller samma bestämmelser som för arealtillägg.

Beträffande leveranstillägget för mjölk gäller ingen begränsning med

hänsyn till areal, inkomst eller förmögenhet. Tillägget utgår med 5 öre per

kg mjölk vid leverans av 1 001—9 000 kg per år dock högst 400 kr., 400 kr.

för år vid leverans av 9 001—15 000 kg och vid leverans av mer än 15 000

kg per år med 400 kr. minskat med 4 öre per kg mjölk utöver 15 000 kg.

Det lägsta tillägget är 50 kr. Ca 65 % av leveranstilläggets totalbelopp be­

räknas utgå till jordbruk under 10 ha åker.

Det extra mjölkpristillägget i norra Sverige utgår per kg mjölkfett med

belopp som är differentierade på sju olika områden. Spännvidden på tilläg­

gen som lämnas på den vid mejeri invägda mjölken, är omräknad i öre per

kg 4 % mjölk ca 10,3—1,4. Bidraget är ej begränsat till någon viss kategori

mjölkproducenter utan utgår till alla oavsett leveransens storlek.

Omfattningen och utvecklingen av småbruksstödet under de senaste åren

framgår av följande sammanställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Stödform

År

Antal bidrags-

tagare

Total kost­

nad milj. kr.

Genomsnitt­

ligt bidrag kr

Arealtillägg

1964

66 132

25,1

379

1965

57 525

21,9

380

1966

46 958

17,8

379

Leveranstillägg

1963/64

110 580

31,0

281

1964/65

97 700

27,4

281

1965/66

87 093

24,4

280

Extra mjölkpristillägg

1963/64

56 315

41,4

735

1964/65

48 500

41,5

856

1965/66

46 960

41,6

886

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Bland de statliga insatserna på det ar­

betsmarknadspolitiska området i syfte att förebygga arbetslöshet märks

arbetsförmedling och planläggning av investeringsreserv. För att främja

arbetskraftens geografiska rörlighet kan vissa ekonomiska bidrag lämnas.

För att underlätta den yrkesmässiga rörligheten bedrivs omskolning och

fortbildning. Arbetslösa, som av olika skäl inte kan placeras på den öppna

marknaden eller i utbildning, bereds sysselsättning i beredskapsarbete eller

i s. k. skyddad sysselsättning. Berättigad till ekonomiskt stöd liksom till

omskolning och fortbildning är den som är eller löper risk att bli arbetslös.

För att underlätta arbetskraftens geografiska rörlighet kan f. n. lämnas

flyttningsbidrag i form av respenning, familjebidrag, starthjälp och uirust-

ningsbidrag. Förutsättningar för att få bidrag är att arbetstagaren är eller

löper risk att bli arbetslös samt att han inte kan beredas arbete på eller

132

för bidrag är att den arbetssökande är arbetslös eller undersysselsatt eller

att det finns risk för arbetslöshet eller undersysselsättning eller att det över

huvud föreligger placeringssvårigheter för honom på arbetsmarknaden.

Utbildningsbidragen utgörs av grundbidrag, hyresbidrag, familj etillägg

och särskilt bidrag. Grundbidraget är f. n. högst 450 kr. per månad och

hyresbidraget kan i stort sett sägas motsvara den faktiska bostadskostna­

den. Familjetillägget kan utgå med högst 220 kr. per månad för hustru

samt i regel 60 kr. per månad för barn under 16 år. Särskilt bidrag kan

lämnas till resekostnader, kursavgifter m. m. Utbildningsbidragen är be­

hovsprövade.

Utbildningsverksamheten har efter hand fått allt större omfattning. Un­

der budgetåret 1965/66 deltog ca 46 000 personer i den utbildning det här

gäller, dvs. omkring 1,5 % av arbetskraften.

I princip föregås hänvisning till beredskapsarbete av behovsprövning,

dvs. i första hand placeras i sådant arbete de, som är i största behovet därav.

Som villkor i övrigt gäller bl. a. att den arbetslöse skall ha fyllt 16 år men

ej 67 samt att han är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åta sig arbete

för annans räkning. Personer i beredskapsarbete betraktas alltjämt som

arbetslösa och arbetsförmedlingsorganen söker placera dem i öppna mark­

naden så snart som möjligt.

Jordbruksutredningen

Omställningsstöd. Utredningen framhåller inledningsvis att rationalise­

ringsprocessen i lantbruket även i fortsättningen kommer att medföra, att

en avsevärd del av den arbetskraft, som nu sysselsätts inom jordbruk och

skogsbruk, inte kan få sin utkomst i dessa näringar. Det är av både huma­

nitära, sociala och ekonomiska skäl nödvändigt, att denna arbetskraft så

långt det är möjligt bereds arbete på öppna marknaden.

Prognoser beträffande tillgång och efterfrågan på arbetskraft under

återstoden av 1960-talet och under 1970-talet talar enligt utredningen för

att de s. k. stadsnäringarna kan suga upp den från jord- och skogsbruk

friställda arbetskraften. Problemet är emellertid att i tillfredsställande takt

frigöra den arbetskraft, som med hänsyn till den tekniska utvecklingen inte

längre behövs i lantbruket. Svårigheter ligger främst i att stadsnäringarnas

efterfrågan på arbetskraft i betydande utsträckning kommer att vara så

inriktad och lokaliserad, att den friställda arbetskraften inte kan absorbe­

ras utan omfattande arbetsmarknadspolitiska insatser i form av omskol­

ning och av åtgärder för att underlätta den geografiska rörligheten, sär­

skilt att anskaffa bostäder.

Utredningen pekar vidare på att en lantbrukarfamiljs »arbetslöshet» i

regel inträffar stegvis och växer fram under en följd av år. Förhållandena

är mycket ofta sådana att det är svårt att entydigt avgöra, när lantbruka­

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

134

som följer av att arbetskraft kan omställas till mer effektiv sysselsättning

som den nytta ur rationaliseringssynpunkt som på sikt skulle kunna nås

genom ändrad disposition av fastigheten. Köpeskillingen bör bestämmas

med beaktande av det värde som fastigheten har som försörj ningsunderlag

och som bostad åt sin nuvarande brukare. Vid en kommande försäljning

från lantbruksnämnden måste däremot priset fastställas med beaktande av

det tilltänkta nya användningssättet för fastigheten.

Utredningen föreslår att jordfonden ökas med i en första omgång 30 milj.

kr. för denna speciella verksamhet.

Enligt utredningens uppfattning är emellertid den nu föreslagna möjlig­

heten att köpa in avvecklingsfastigheter inte tillräcklig för att få till stånd

en önskad omställning. Åtskilliga förhållanden hindrar en övergång från

jordbruk till annan verksamhet. Den egna gården ger sin innehavare både

bostad och åtminstone partiell sysselsättning. En omställning från jord­

bruk till annan verksamhet bedöms därför av många som ett betydande

risktagande. Detta jämte andra flyttningshinder av såväl ekonomisk som

psykologisk art verkar återhållande på flyttningsbenägenheten. Den in­

komstökning som förutsätts kunna nås vid en övergång till annan verk­

samhet är i många fall inte tillräckligt attraktiv. Ett sätt att stimulera en

övergång från jordbruket till andra näringar är att bereda jordbrukare

•— såväl ägare av jordbruksfastighet som arrendatorer — som upphör med

jordbruksdrift möjlighet att i samband därmed erhålla ett kontant stöd

av tillräcklig storlek. Utredningen anför fyra skäl för en sådan stimulans,

nämligen att underlätta överföring av arbetskraft från jordbruket till and­

ra näringar, att friställa mark för rationaliseringsändamål, att påskynda

produktionsnedgången samt att bereda mottagaren ekonomisk lättnad un­

der en bevärlig övergångsperiod.

Utredningen föreslår att lantbruksnämnderna får möjlighet att till lant­

brukare lämna ett kontant omställningsbidrag avvägt såväl med hänsyn till

jordbrukets som arbetsmarknadens förhållanden och efter prövning från

fall till fall. Stödet föreslås utgå med mellan 5 000 och 20 000 kr. Bidra­

get bedöms liksom starthjälp, familjebidrag och utrustningsbidrag bli skat­

tepliktigt.

Som förutsättningar för kontant omställningsbidrag anser utredningen

bör gälla att jordbruksföretaget inte kan drivas rationellt och ej heller är

utvecklingsbart på ekonomiskt rimliga villkor och med hänsyn till känd

teknik samt att svårigheter föreligger att avveckla företaget på grund av att

det ligger i område med ringa efterfrågan eller på grund av att innehava­

ren är mycket skuldsatt. Vidare bör gälla att företaget vid behov — med

undantag för bostadshus och tomt — får disponeras av lantbruksnämnden

eller i övrigt disponeras på sätt nämnden kan godta med hänsyn till bidra­

gets syfte, att sökanden har drivit jordbruk på egendomen och haft sin hu­

vudsakliga inkomst härav under de senaste fem åren och är mantalsskri­

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

136

gan är mycket individuell. Det är för denna arbetskraft också rent person­

ligt av mycket stort värde att de största ansträngningar görs för att nå en

sådan anpassning.

Herrar Bengtsson, Hansson, Holmström, Håkansson, Oscarsson och

Åstrand finner i särskilt yttrande och reservation det av utredningsmajori-

teten föreslagna omställningsstödet otillfredsställande. Omställningsstödet

anses böra omfatta dels ett avgångsvederlag, dels ett årligt stöd som utgår

till lantbrukare som inte kan erhålla en rimlig försörjning i annan verk­

samhet. Avgångsvederlaget bör utgå utan behovsprövning och med mellan

5 000—20 000 kr. om det ej beskattas, i annat fall med 10 000—40 000 kr.

Det årliga omställningsstödet bör motsvara folkpensionsbeloppen, varvid

bostads-, hustru- och barntillägg bör utgå enligt samma grunder som vid

folkpensionering. I detta sammanhang förordar reservanterna också att le­

verans- och arealtilläggen omformas till ett produktneutralt bidrag och att

detta i princip utgår till dem som f. n. är i behov av och berättigade till des­

sa bidrag.

Herrar Folke Johansson, Wetterhall, Zachrison och Öjborn uttalar i sär­

skilt yttrande att ett kontant omställningsstöd av föreslagen utformning

bör handhas av arbetsmarknadsmyndigheterna i samverkan med lantbrulcs-

styrelsen och lantbruksnämnderna.

1 särskilt yttrande och reservation framför ledamoten Svensson mot ut­

redningen avvikande uppfattning beträffande omställningsfrågorna. Den

centrala uppgiften anser reservanten inte vara att övertyga människor om

att de bör lämna jordbruket utan snarare att se till att tillräckligt stort an­

tal yngre människor vill ägna sig åt jordbrukaryrket. Reservanten avstyr­

ker det föreslagna omställningsstödet, som bl. a. bedöms medföra risk för

ett administrativt tyckande utan stöd av några fasta regler. Förslaget har

enligt reservantens mening inte heller den angelägenhet som utredningen

förutsätter med hänsyn till att omflyttningen sker ändå. Reservanten pekar

på svårigheten att skapa rättvisa såväl mellan jordbrukarna inbördes som

i förhållande till en arbetare, som behöver sälja sin bostad och söka arbete

på annan ort, samt till en handlare eller hantverkare, som på grund av

folkomflyttningen förlorat sitt kundunderlag och därför måste flytta.

Reservanten biträder förslaget att småbruksstödet avvecklas men föror­

dar att avvecklingen sker under en övergångsperiod av åtta år. Om en jord­

brukare, till vilken arealbidrag och/eller leveransbidrag på mjölk utgår,

säljer sin fastighet, skall han erhålla ett engångsbelopp som motsvarar vad

han annars successivt skulle fått som småbruksstöd fram till slutet av en

åttaårsperiod, räknad fr. o. m. regleringsåret 1967/68. Tiden efter fyllda

70 år skall dock inte räknas som kvalifikationsgrund för detta bidrag.

Även ledamoten Haeggblom avstyrker i reservation det föreslagna om­

ställningsstödet. Reservanten anser att det föreslagna stödet skulle bli svår­

hanterligt. I fråga om jordbruk, som är lämpliga att användas för storleks-

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

138

vid högskolan med syfte att följa jordbrukets anpassningsfrågor och infor­

mera därom. Nära kontakt bör etableras mellan denna verksamhet och

lantbruksnämnderna.

Utredningens förslag om särskilda medel under jordfonden för inköp

för avveckling av ofullständiga jordbruk tillstyrks av

bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen och lantbruksstyrelsen. Lantbruksstyrelsen

understryker starkt vikten av att lantbruksnämnderna vid sina övervägan­

den om inköp även får beakta allmännyttan av att arbetskraft kan flyttas

över till andra näringar. Länsstyrelsen i Gotlands län avstyrker förslaget

med hänvisning bl. a. till att vinsten med åtgärderna får anses vara oklar.

På sikt bedömer länsstyrelsen att ifrågavarande fastigheter ändå försvinner

som självständiga brukningsenheter.

I fråga om utredningens förslag om kontant omställnings-

s t ö d har remissinstanserna starkt delade uppfattningar. Förslaget till­

styrks av Svenska skogsarbetareförbundet och TCO. Arbetsmarknadsstyrel­

sen framhåller att det föreslagna omställningsstödet i första hand motive­

rats med jordbrukspolitiska skäl. Enligt styrelsens uppfattning måste det

emellertid bedömas även på grundval av mera allmänna arbetsmarknads­

politiska förhållanden.

LO anser att det föreslagna stödet kan komma i fråga då speciella svårig­

heter föreligger. Bestämmelserna är dock alltför allmänt formulerade och

nya regler bör utarbetas. Härvid bör man sträva efter en likvärdig behand­

ling av omställningsstödet till jordbrukare och industriarbetare vid struk­

turförändringar i näringslivet. Även RLF och SL förordar att frågan ut­

reds ytterligare. Förbunden anser det vara möjligt att vid detaljutform­

ningen av reglerna för omställningsstödet åstadkomma en syntes mellan

majoritetsförslaget samt de förslag som var för sig framförts av ledamoten

Bengtsson in. fl. samt av ledamöterna Haeggblom och Svensson. Önskemål

om ytterligare utredning av frågan framförs även av länsstyrelsen i Norr­

bottens län, som anser att ett stöd enligt utredningsförslaget inte skulle få

någon egentlig funktion som rationaliseringsfrämjande faktor. Länsstyrel­

sen i Kalmar län ansluter sig till den av ledamoten Bengtsson m. fl. avgivna

reservationen. Lantbruksstyrelsen konstaterar inledningsvis att det finns

behov av ett omställningsstöd, eftersom i åtskilliga fall arbetsmarknads­

politiska samt övriga åtgärder inte torde vara tillräckliga. Behov av sådant

stöd bedöms av styrelsen finnas i såväl bygder, där jordbruket viker, som

i bestående jordbruksbygder. Bidraget bör avvägas med hänsyn till den

effekt som väntas bli uppnådd. Mot den av utredningen föreslagna utform­

ningen i övrigt har lantbruksstyrelsen åtskilliga erinringar. Villkoret om

att svårighet skall föreligga att avveckla jordbruksföretaget på grund av

ringa efterfrågan eller hög skuldsättning föreslås således utgå och ersättas

av bestämmelser som medger tillämpning av stödet i såväl jordbruksbygd

som vikande bygd. Kriteriet att sökanden skall ha behov av stödet för sin

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

mindre jordbrukare, som tidigare erhållit areal- och/eller leveranstillägg

och som fortfarande har ett behov av sådant särskilt stöd.

Förbunden framhåller att en betydande del av leveranstilläggen faller

på enheter mellan 10 och 20 ha. En ny bidragsskala bör därför innefatta

denna grupp, men beloppen kan där vara lägre. För gruppen 2—10 ha

anses beloppen böra motsvara summan av leverans- och arealtilläggen om

inte en försämring skall uppkomma. Nuvarande detaljerade uppdelning

i arealgrupper skulle kunna slopas och ersättas med två grupper 2—10

resp. 10—20 ha. Om bidragsbeloppen sätts till 800 resp. 400 kr. i de båda

grupperna och om man vid behovsprövningen följde de regler, som nu gäl­

ler för arealtillägg, skulle det totala medelsbehovet för år 1967/68 bli av

storleksordningen 30 milj. kr. Det skisserade alternativet till övergångs-

stöd bör övervägas vid den omprövning av frågan om småbruksstödet som

förbunden i likhet med ledamoten Bengtsson in. fl. anser böra ske före den

1 september 1967.

Småbrukarnas Riksförbund är villigt att efter en övergångstid slopa

småbruksstödet under förutsättning att de statliga garantilånen inte läng­

re blir arealbundna. För dem som avträder sina jordbruk tidigare är det

lämpligt att koppla samman småbruksstödet och omställningsstöd så att

småbruksstödet, som redan är behovsprövat, utgår vid avträdet av egen­

dom under t. ex. åtta år eller ägarens återstående tid till pensionsåldern.

Något annat omställningsstöd anser förbundet knappast böra utgå utom

möjligen för omskolning av yngre jordbrukare som lämnar jordbruket.

Länsstyrelserna i Hallands och Stockholms län anser det vara motiverat

att under en övergångstid lämna fortsatt småbruksstöd till vissa jordbru­

kar grupper.

Lantbruksstyrelsen framhåller att det speciella småbruksstödet i en­

skilda fall, trots de relativt sett begränsade beloppen, kan vara av ej ovä­

sentlig ekonomisk betydelse för mottagaren. Sociala hänsyn bör därför en­

ligt styrelsens mening motivera en mjukare avveckling än vad utredning­

en föreslagit. Vid denna avveckling bör dock hänsyn tas till dels utgående

folkpensionsförmåner, dels eventuellt utvidgat omställningsstöd från sam­

hällets sida. Styrelsen föreslår att areal- och leveranstillägg i sin nuva­

rande form utbetalas under år 1967, varvid arealtilläggen avser år 1966.

Efter denna utbetalning bör de båda stödformerna föras samman till ett

produktneutralt småbruksstöd som i regel uppgår till ungefär samma be­

lopp som de båda tidigare stödformerna tillsammans. Detta nya småbruks­

stöd föreslås utgå endast till brukare, som ej uppnått 67 års ålder och som

före omläggningen varit berättigade till arealtillägg eller leveranstillägg.

Stödet anses vidare böra begränsas till en tidsperiod om förslagsvis fem år

för att sedan helt avvecklas.

Bestämmelserna för stödet bör göras så enkla som möjligt för att under­

lätta det administrativa arbetet. Styrelsen anser att det till varje enskild

142

Kungl. Mcij:ts proposition nr 95 år 1967

betstillgång. Departementschefen underströk att arbetarsmåbrukslånen var

avsedda för personer i svag ekonomisk ställning och att det därför var nöd­

vändigt att frita låntagaren från återbetalningsskyldighet beträffande viss

del av lånet. På grund därav ansågs lånet böra uppdelas i en stående del och

en amorteringsdel. Den stående delen borde kvarstå såsom amorteringsfritt

bottenlån, som ej fick sägas upp under annan förutsättning än att sådana

omständigheter inträffat att lånerätten över huvud skulle anses förverkad.

Lägenhetens värde kunde t. ex. ha avsevärt minskats genom vanvård eller

skogsavverkning eller lägenheten kunde ha avyttrats och överlåtelsen inte

skett till make eller bröstarvinge eller till person som var behörig att erhålla

arbetarsmåbrukslån. Dessutom blev staten i stånd att utöva viss kontroll

över lägenhetens skötsel även efter amorteringstidens utgång genom att

säkerheten för lånet i dess helhet skulle utgöras av inteckning med bästa

förmånsrätt i lägenheten. Praktiskt taget skulle lägenheten därigenom förbli

i statens hand intill dess hela lånet, även den stående delen, inbetalats av

låntagaren. Förhållandet att sistnämnda del skulle tillhandahållas utan vare

sig ränte- eller amorteringsskyldighet innebar slutligen enligt departements­

chefen i grunden ej annat än att staten kostnadsfritt ställde jord till lån­

tagarens förfogande.

Bestämmelserna angående arbetarsmåbrukslånen återfinns i kungörelsen

den 14 juni 1933 (nr 331) angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverk-

samhet.

Utlämnandet av arbetarsmåbrukslånen ombesörjdes av kommunerna som

för detta kunde tilldelas statslån från arbetarsmåbrukslånefonden (arbetar-

småbruksstatslån). Till en början ägde kommunerna bevilja arbetarsmå­

brukslån med högst 6 000 kr. Detta belopp höjdes emellertid för vissa fall

år 1938 till högst 7 000 kr. samt åren 1945 och 1946 till högst 10 000 kr. Lå­

net beviljades med en stående del och en amorteringsdel, varvid den stående

delen motsvarade kostnaden för jordförvärvet samt, i förekommande fall,

60 % av beräknad kostnad för vissa förbättringsarbeten. Amorteringsdelen

återbetalas med en trettiondedel årligen fr. o. m. sjätte kalenderåret efter

det lånet beviljats. På amorteringsdelen erläggs ej ränta. Däremot skall ränta

erläggas på stående delen sedan amorteringstiden utgått, vilket inträffar

första gången år 1968.

Den 15 december 1964 kvarstod 5 175 arbetarsmåbrukslån med en sam­

manlagd lånesumma av 17,4 milj. kr. Härav utgjorde 7,2 milj. kr. amor­

teringsdel och 10,2 milj. kr. stående del. Det genomsnittliga stående låne­

beloppet var alltså ca 2 000 kr.

Lantbruksstyrelsen. Lantbruksstyrelsen fick den 30 juni 1965 Kungl.

Maj :ts uppdrag att undersöka lokaliseringen och den nuvarande använd­

ningen av de fastigheter, vars innehavare alltjämt åtnjuter arbetarsmå­

brukslån, samt att lämna förslag till de ändrade bestämmelser som utred­

ningens resultat kunde föranleda.

144

med förhållandevis svag ekonomisk ställning. Vidare erinrar styrelsen om

departementschefens uttalande i prop. 1933:181 om att det förhållandet

att lånens stående del skulle tillhandahållas utan vare sig ränte- eller amor-

teringsskyldighet i grunden ej innebar annat än att staten kostnadsfritt

ställde jord till låntagarnas förfogande. Dessa uttalanden, anför styrelsen,

kan av låntagare och myndigheter ha uppfattats som eu antydan om att

arbetarsmåbrukslånens stående del framdeles skulle efterges. Ett ytterli­

gare skäl för att efterge lånens stående del anses vara att berörda bruk-

ningsenheter på grund av den ändrade jordbrukspolitiken utan låntagarnas

förvållande kommit att tillhöra en kategori som i allmänhet inte omfattas

av det nuvarande statliga finansieringsstödet.

Mot bakgrunden av det anförda förordar lantbruksstyrelsen att den stå­

ende delen av lånen generellt efterges. Styrelsen föreslår vidare att bestäm­

melser utfärdas om, att den stående delen skall efterges om och i den mån

den är ogulden vid den tidpunkt som fastställts för sista amorteringen av

lånets amorteringsdel eller vid tidigare tidpunkt om amorteringsdelen då

slutbetalats genom extra inbetalning.

I andra hand föreslår styrelsen att den stående delen av lånen efter den

tidpunkt som fastställts för sista amorteringen av lånets amorteringsdel

dels skall slutamorteras på 20 år och dels skall löpa med ränta, som be­

räknas efter samma räntefot som gäller för stående delen av lån från egna-

hemslånefonden som beviljats efter år 1919 men före den 1 juli 1940.

Remissyttrandena. Lantbruksstyrelsens förslag om att efterge den ståen­

de delen av arbetarsmåbrukslånen tillstyrks av remissinstanserna. Svenska

kommunförbundet framhåller att kommunernas administration av lånen är

betungande och kostsam. Förbundet hälsar med hänsyn härtill med till­

fredsställelse en lösning som innebär att kommunerna befrias från arbe­

tet med dessa lån.

Fullmäktige i riksbanken anför att eftergift av en statens fordran i prin­

cip endast bör ske om det finns starka skäl för det. Fullmäktige motsätter

sig dock inte bifall till förslaget. Hänsyn har därvid tagits till att andra,

i vissa fall bättre situerade egnahemsägare enligt beslut av Kungl. Maj :t

och riksdagen fritagits från betalningsskyldighet till staten. Fullmäktige

ifrågasätter dock om eftergiften bör göras generell. Särskilt tveksamt anser

fullmäktige det vara att medge befrielse i sådana fall då den fastighet lånet

avser numera är obebodd eller helt utnyttjas för fritidsändamål. Det kan

te sig stötande att staten i sådana fall skall avstå från sin fordran. Det­

samma kan sägas även beträffande vissa andra fall, då lånet i dess helhet

enligt gällande bestämmelser skulle kunna uppsägas till betalning. Om det

vore möjligt att utan att allt för mycket komplicera det administrativa förfa­

randet meddela bestämmelser, som undantar här avsedda fall, vill fullmäk­

tige tillstyrka en sådan åtgärd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967