Prop. 1967:95

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

1

Nr 95

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående riktlinjer för

jordbrukspolitiken m. mgiven Stockholms slott den 31 mars 1967.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels anta härvid fogade förslag till 1) förordning med vissa bestämmelser om prisreglering på jordbrukets område,

2) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370),

dels bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen i övrigt hemställt.

GUSTAF ADOLF

Eric Holmquist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framläggs på grundval av 1960 års jordbruksutrednings arbete förslag till allmänna riktlinjer för jordbrukspolitiken. Denna avses liksom den ekonomiska politiken att främja en fortsatt välståndsökning och medverka till att alla grupper blir delaktiga härav. I sammanhanget be­ handlas jordbruksproduktionens framtida omfattning, målsättningen för statens medverkan i jordbrukets rationalisering samt principerna för pris­ sättningen på jordbrukets produkter. Förslagen innebär att jordbrukspoli­ tiken under den framtid som kan överblickas inriktas på att främja en fortsatt, snabb rationalisering samtidigt som en viss samhällsekonomiskt motiverad minskning av produktionens omfattning sker och prissättningen på jordbrukets produkter fortlöpande avvägs med beaktande av samhällets, jordbrukarnas och konsumenternas intressen.

Förslag framläggs vidare om den närmare inriktningen och utformning-

1

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 95

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

en av statens medverkan till jordbrukets rationalisering. Denna medver­

kan förordas avse uppbyggnad av effektiva jordbruksföretag utan princi­

piell begränsning till någon särskild företagsform. Det ekonomiska stödet

förordas i allmänhet utgå i form av statlig kreditgaranti för lån till inves­

teringar av olika slag. För nästa budgetår föreslås att ramarna för den

statliga kreditgarantigivningen ökas med 56 milj. kr. Jordfonden förordas

få ett tillskott av 40 milj. kr. I detta sammanhang förordas också att ett

register över företagen inom jordbruket och skogsbruket upprättas samt

att obligatorisk skördeskadeanmälan införs år 1968.

I propositionen framläggs härjämte förslag till avveckling under en över­

gångsperiod av småbruksstödet i form av arealtillägg och leveranstillägg

på mjölk. I syfte att tillgodose trygghetsbehovet för de äldre småbrukarna

förordas att småbrukare över 55 år efter viss behovsprövning i princip får

behålla nu utgående stöd fram till folkpensionsåldern. För att underlätta om­

ställningen för de äldre småbrukare, som önskar övergå till annan sysselsätt­

ning, föreslås att under vissa förutsättningar ett avgångsvederlag av högst

6 000 kr. skall kunna utgå. I fråga om småbrukare som är under 55 år för­

ordas ej något fortsatt årligt stöd, men under vissa förutsättningar avses

de få möjlighet att vid övergång till annan sysselsättning före år 1972 få

ett avgångsvederlag på 6 000 kr. Det extra mjölkpristillägget i norra Sverige

föreslås kvarstå oförändrat. Förslag framläggs att efterge den stående de­

len av de lån som under 1930- och 1940-talen lämnades från arbetarsmå-

brukslånefonden.

I fråga om prissättningen på jordbrukets produkter för tiden den 1 sep­

tember 1967—den 30 juni 1969 framläggs i propositionen förslag som över­

ensstämmer med vad som förordats av jordbrukspriskommittén och 1966

års sockerutredning efter överläggningar med företrädare för berörda nä­

ringar och representanter för konsumenterna. Förslagen innebär att den 1

september 1967 prissänkning kommer att ske på främst konsumtionsmjölk,

skummjölk, margarin och socker medan vissa prishöjningar kan förutses på

bl. a. ost, smör, kött, fläsk och ägg. För regleringsåret 1967/68, som förordas

utgå den 30 juni 1968, avses ej att tillämpas några automatiskt verkande

regler för justering av jordbrukspriserna. För regleringsåret 1968/69 föror­

das att prissättningen fastläggs för mejeriprodukter, medan för övriga pro­

dukter utom socker jordbruket avses att den 1 juli 1968 genom pris- och

införselavgiftsändringar tillföras på visst sätt beräknad kompensation för

den allmänna kostnadsutvecklingen under regleringsåret 1967/68. I fråga om

prissättningen för sockerbetor och socker föreslås att för regleringsåret

1968/69 endast skall vidtas de eventuella justeringar som kan föranledas

av ändringar i EEC:s sockerreglering.

Slutligen framläggs i propositionen förslag till medelsanvisning för bud­

getåret 1967/68 under anslagen till jordbrukets rationalisering och prisreg­

leringen på jordbrukets område, m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

3

Förslag

till

Förordning

med vissa bestämmelser om prisreglering på jordbrukets område

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse

1

§•

För att reglera priserna på jordbruksprodukter äger Konungen eller, efter bemyndigande av Konungen, statens jordbruksnämnd beträffande vara av visst slag föreskriva att bestämmelse i 2, 7, 8, 9, 10, 14, 18, 28, 29, 30, 31 eller 32 § skall tillämpas.

Tillstånd till införsel och utförsel

2

§•

Vara av sådant slag som anges i bilaga till denna förordning får icke föras in i eller ut ur riket utan tillstånd av jordbruksnämnden. Vid sådant tillstånd får fästas villkor.

3 §.

Föreskrift enligt 2 § om tillståndstvång vid införsel gäller icke vara som

a) föres in vid egentlig gränstrafik eller under sådana omständigheter som för tullpliktig vara medför tullfrihet enligt 8 eller 10 § tulltaxeförord- ningen den 13 maj 1960 (nr 391),

b) sändes från en ort i riket landvägen genom utlandet till en annan ort i riket i överensstämmelse med föreskrift av generaltullstyrelsen.

Föreskrift om tillståndstvång hindrar icke att vara transiteras eller på annat sätt befordras under tullverkets kontroll eller lägges upp i frihamn eller på tullager eller på provianteringsfrilager.

Jordbruksnämnden får föreskriva begränsning av rätten enligt första stycket a att föra in vara utan tillstånd.

Vara av sådant slag som omfattas av tillståndstvång och som lagts upp på provianteringsfrilager får endast efter medgivande av jordbruksnämn­ den i varje särskilt fall användas till annat än proviant till eller utrustning av fartyg eller luftfartyg.

4 §.

Vara, som kommit till riket och för vilken tillstånd till införsel icke med- getts, får föras ut ur riket. Det sagda gäller ej, om varan enligt lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för varusmuggling skall vara förverkad eller om annat laga hinder möter mot att föra ut varan.

4

5 §.

Föreskrift enligt 2 § om tillståndstvång vid utförsel gäller icke vara som

a) förts in under sådana omständigheter som för tullpliktig vara med­

för tullfrihet enligt 10 § tulltaxeförordningen,

b) sändes från en ort utomlands landvägen genom riket till en annan ort

utomlands eller från en ort i riket landvägen genom utlandet till en annan

ort i riket i överensstämmelse med föreskrift av generaltullstyrelsen,

c) föres ut med fartyg eller luftfartyg som medfört varan till svensk

ort under färd mellan utrikes orter,

d) föres ut under sådana förhållanden som avses i 77 § första eller femte

stycket, 113, 115 eller 153 § tullstadgan den 7 oktober 1927 (nr 391),

e) föres ut som proviant på fartyg, luftfartyg eller annat transport­

medel,

f) föres ut i annat än handelssyfte av resande eller den som utför arbete

på transportmedel,

g) föres ut vid egentlig gränstrafik,

h) föres ut under sådana omständigheter som avses i 4 §.

Jordbruksnämnden får föreskriva begränsning av rätten enligt a, e, f, g

eller h att föra ut vara utan tillstånd.

6

§•

Konungen äger bemyndiga jordbruksnämnden att ge sammanslutning,

som enligt Konungens eller nämndens förordnande handhar prisreglering

på jordbrukets område, rätt att på villkor som nämnden bestämmer ensam

föra in eller ut vara för vilken gäller tillståndstvång enligt 2 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Avgifter

Avgift vid tillverkning eller omsättning m. m.

7 §•

Tillverkare eller, i fall som avses nedan under a, innehavare av slakteri

eller köttbesiktningsbyrå erlägger avgift för

a) kött av häst, nötkreatur, tamsvin och får, när köttet blivit godkänt vid

köttbesiktning enligt lagen den 20 mars 1959 (nr 99) om köttbesiktning m. m.

(slaktdjursavgift),

b) mjölk som användes av mjölkproducent vid tillverkning av smör eller

ost för försäljning,

c) mjölk och grädde som användes i mejeri för tillverkning av annan

vara än grädde, smör eller ost,

ost, torrmjölk och kondenserad mjölk, som tillverkats i mejeri,

margarinost som ej tillverkats i mejeri,

d) smör och smörliknande vara med minst 70 viktprocent mjölkfett

men utan annat fett, vilka användes för tillverkning av grädde, ersättnings­

medel för grädde eller produkt för beredning av grädde eller ersättningsme­

del för grädde, om varan ej skall förbrukas i tillverkarens hushåll,

e) vete och råg som användes för tillverkning av mjöl, gryn, flingor

eller liknande produkt,

f) majs och maniokrot eller ämne som innehåller majs eller maniokrot

samt annan väsentligen lika stärkelserik vara, som användes vid tillverk­

ning av stärkelse eller stärkelseprodukt,

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

g) potatisstärkelse och annan stärkelseprodukt av potatis, vilka tillverkas för annat ändamål än förbrukning i eget hushåll, eller brännvin av potatis,

h) fett, olja och fettsyra som erhålles ur fettråvara, hänförlig till tull- taxenummer 12.01, 12.02 och 21.03 (fettvaruavgift),

i) oljekraftfoder som för försäljning tillverkas i samband med att olja utvinnes ur frön och frukter.

8

§•

Om pris på vete eller råg höjes, erlägger den som driver kvarnrörelse eller spannmålshandel avgift för lager av sådan spannmål.

9 §.

Om fettvaruavgift höjes för vara som utmärkts med F i bilagan till den­ na förordning skall den som yrkesmässigt säljer eller förbrukar sådan vara erlägga tilläggsavgift för lager av varan, för vilket fettvaruavgift ti­ digare erlagts.

10 §.

Avgift erlägges vid omsättning av

a) mjölkproducent för mjölk, grädde och ost som han levererar till annan än mejeri eller företagare som handlar med mjölk eller mejeripro­ dukter,

b) mejeri för mjölk, grädde, ost, torrmjölk och kondenserad mjölk, som ej levereras till annat mejeri,

c) annan tillverkare än mejeri för margarinost,

d) annan företagare som handlar med mjölk eller mejeriprodukter än mejeri för mjölk, grädde och ost som mjölkproducent levererat.

11

§.

Bestämmelserna i 2—24, 29—31, 40 och 50 §§ förordningen den 3 april 1959 (nr 92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning gäller om av­ gift som avses i 7—10 §§, om ej Konungen eller, efter bemyndigande av Konungen, jordbruksnämnden bestämmer annat. Beskattningsmyndighet är jordbruksnämnden. Föreskrift om anmälan enligt 3 § eller om dekla­ ration enligt 5 § nämnda förordning meddelas av jordbruksnämnden.

12

§.

Avgift som avses i 7—10 §§ erlägges inom tid och i den ordning Konung­ en eller, efter bemyndigande av Konungen, jordbruksnämnden bestäm­ mer.

13 §.

Talan mot slutligt beslut varigenom avgift fastställts får föras av den avgiftsskyldige och allmänt ombud samt av annan, om beslutet orsakar honom väsentlig skada eller förlust. Avgiftsskyldig och allmänt ombud får föra talan även mot beslut i fråga som avses i 12 § ovan eller i 20, 22 eller 29 § förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning.

Talan mot beslut varigenom någon förpliktats att utge vite får föras av den förpliktade och av allmänt ombud.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Avgift vid införsel och utförsel

14 §.

För vara som anges i bilagan till denna förordning utom sådan som ut­

märkts med F eller Fp erlägges avgift när varan föres in i riket och förtullas

(införselavgift).

För vara som i bilagan utmärkts med K erlägges utöver införselavgift

särskild avgift, när varan föres in i riket och förtullas, om den inhemska

produktionen eller omsättningen är belagd med avgift enligt 7 eller 10 §.

För vara som i bilagan utmärkts med F eller Fp erlägges fettvaruavgift,

när varan föres in i riket och förtullas.

15 §.

Avgift som avses i 14 § erlägges icke, när vara föres in under sådana om­

ständigheter som för tillståndspliktig vara medför rätt till införsel utan till­

stånd enligt 3 § första stycket.

16 §.

Vid uppläggning på transitupplag eller provianteringsfrilager likställes

vara som är avgiftsbelagd enligt 14 § med tullpliktig vara.

17 §.

Avgift som avses i 14 § erlägges till tullverket eller, om Konungen för­

ordnar det, till jordbruksnämnden.

Avgift som erlägges till tullverket debiteras och uppbäres av verket i den

ordning som gäller för tull. Även i övrigt gäller i sådant fall i tillämpliga de­

lar vad som är föreskrivet om tull.

Avgift som erlägges till jordbruksnämnden fastställes och uppbäres i

den ordning Konungen eller, efter bemyndigande av Konungen, nämnden

bestämmer.

Vara för vilken avgift erlägges till jordbruksnämnden får, om nämnden

ej medger annat, utlämnas från tullverket endast mot bevis om att avgiften

erlagts.

18 §.

Vid utförsel ur riket av vara som anges i bilagan erlägges avgift (ut­

förselavgift).

Utöver utförselavgift erlägges slaktdj ursavgift vid utförsel för slakt av

häst, nötkreatur, tamsvin eller får (ur tulltaxenr 01.01—01.04). Sker utför­

sel av sådant djur för annat ändamål än för slakt skall bevis företes om det­

ta för tullmyndigheten.

19 §•

Avgift som avses i 18 § erlägges icke, när vara föres ut under sådana om­

ständigheter som för tillståndspliktig vara medför rätt till utförsel utan till­

stånd enligt 5 §.

20

§.

Avgift som avses i 18 § fastställes och uppbäres av jordbruksnämnden

eller den nämnden bemyndigar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

7

Föreligger avgiftsskyldighet får, om jordbruksnämnden ej medger an­ nat, utförsel ske endast om bevis att avgiften erlagts visas för tullmyndig­ heten.

21

§.

Beslut av jordbruksnämnden om avgift vid införsel eller utförsel länder till omedelbar efterrättelse.

Gemensamma bestämmelser

22

§.

Avgift som avses i denna förordning utgår med belopp som Konungen eller, efter bemyndigande av Konungen, jordbruksnämnden bestämmer.

23 §.

Avgiftsskyldig skall erlägga ränta på oguldet avgiftsbelopp efter sju procent om året, dock minst tio kronor. Räntan skall beräknas från den dag avgiftsbeloppet enligt beslut av jordbruksnämnden senast bort betalas. Uppkommer öretal vid beräkning av ränta, skall räntebeloppet jämnas till närmast högre hela krontal.

Jordbruksnämnden äger avstå från ränta, om dröjsmålet med betalning­ en är obetydligt eller särskilda skäl annars föranleder till det.

24 §.

På framställning av jordbruksnämnden skall förfallet avgiftsbelopp jämte ränta omedelbart uttagas genom utmätning.

25 §.

Konungen eller, efter bemyndigande av Konungen, jordbruksnämnden får medge befrielse från avgift eller återbetalning av avgift.

Har avgift som avses i 14 § återbetalats med anledning av utförsel av vara och förs varan åter in, skall avgiften erläggas på nytt helt eller delvis, om jordbruksnämnden fordrar det.

26 §.

Kostnaderna för uppbörd av avgift och kontroll av avgiftsskyldighet täc­ kes med avgiftsmedel i den utsträckning Konungen bestämmer.

27 §.

Avgiftsmedel som ej åtgår till uppbörd eller kontroll användes till pris­ reglering på jordbrukets område och till åtgärder i samband därmed enligt föreskrifter som Konungen meddelar. Såvitt gäller avgiftsmedel som upp- burits enligt 14 § första eller tredje stycket eller 18 § första stycket, med­ delas föreskrifterna med stöd av riksdagens beslut.

Användning av råvaror i vissa fall

28 §.

Den som yrkesmässigt tillverkar vara som i bilagan till denna förordning utmärkts med Fp, är skyldig att vid tillverkningen använda viss mängd fett- ämne som framställts av svenskt oljeväxtfrö.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

29 §.

Den som yrkesmässigt mal vete eller råg eller låter mala sådan brödsäd

för yrkesmässig verksamhet, är skyldig att mala in eller låta mala in den

mängd vete eller råg av olika slag eller ursprung som jordbruksnämnden

bestämmer.

Bestämmelserna i första stycket gäller icke vid löneförmalning åt jord­

brukare.

30 §.

Den som för in i riket vete- eller rågmjöl, är skyldig att medan varan än­

nu står under tullverkets uppsikt låta blanda mjölet med svenskt mjöl till

så stor andel som bestämts för inhemsk förmalning enligt 29 §.

31 §.

Den som tillverkar foderblandning för yrkesmässig försäljning inom riket

eller på beställning av djurägare, är skyldig att blanda fodret med olje-

kraftfoder av raps, rybs eller senap till den mängd jordbruksnämnden be­

stämmer efter samråd med lantbruksstyrelsen.

32 §.

Vete eller råg som enligt föreskrift av Konungen eller, efter bemyndi­

gande av Konungen, av jordbruksnämnden för foder ändamål ändrats till sin

ursprungliga beskaffenhet genom färgning eller annan åtgärd får icke an­

vändas för tillverkning av annat än kreatursfoder och får icke heller använ­

das som utsäde.

Kontrollbestämmelser

33 §.

Om avgift som enligt 17 § skall inbetalas till jordbruksnämnden eller som

avses i 18 § och om verksamhet som avses i 28, 29 eller 31 § gäller i den

omfattning Konungen eller, efter bemyndigande av Konungen, jordbruks­

nämnden bestämmer i tillämpliga delar 8—12 §§ förordningen om förfaran­

det vid viss konsumtionsbeskattning. Vad i nämnda förordning sägs om

beskattningsmyndighet gäller jordbruksnämnden, om skattskyldig den som

är skyldig att erlägga avgift eller använda råvara och om skattepliktig vara

avgiftsbelagd vara eller sådan vara som enligt 28, 29 eller 31 § avses med

tillverkningen eller försäljningen.

Mot jordbruksnämndens beslut i fråga som avses i 8—12 §§ förordningen

om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning får talan ej föras.

Ansvarsbestämmelser

34 §.

Bestämmelserna i 47—49 §§ förordningen om förfarandet vid viss kon­

sumtionsbeskattning gäller i tillämpliga delar i fråga om avgift som avses i

7—10 §§. Bestämmelserna i 49 § nämnda förordning gäller även i fråga om

sådan kontroll som avses i 33 § denna förordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

9

35 §.

Till böter dömes den som bryter mot

a) villkor för införsel enligt 2 § eller mot 3 § fjärde stycket, om gärningen ej är belagd med straff i lagen om straff för varusmuggling,

b) föreskrift enligt 28, 29, 30, 31 eller 32 §.

36 §.

Brott som avses i 35 § b får åtalas av åklagare endast efter anmälan av jordbruksnämnden.

37 §.

Vara som tillverkats eller använts i strid mot föreskrift enligt 28, 29, 31 eller 32 § eller införts i strid mot 30 § eller betalning för sådan vara skall förklaras helt eller delvis förverkad till kronan, om särskilda skäl ej föran­ leder annat. Finnes vara ej i behåll, kan i stället dess värde förklaras för­ verkat.

38 §.

Skall vara för vilken gäller tillståndstvång för införsel säljas på auktion genom tullverkets eller utmätningsmans försorg enligt tullstadgan eller på grund av bestämmelse i denna förordning eller i lagen om straff för varu­ smuggling, får varan säljas endast under förbehåll att den föres ut ur riket. Det sagda gäller icke om varan förvärvas av någon, som enligt denna förord­ ning äger föra in sådan vara.

Kan försäljning icke ske enligt bestämmelserna i första stycket, skall med varan förfaras på sätt jordbruksnämnden beslutar efter anmälan av general- tullstyrelsen.

Tillämpningsföreskrifter

39 §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna förordning meddelas av Konungen eller, efter bemyndigande av Konungen, jordbruksnämnden.

Denna förordning träder i kraft den 1 september 1967. Genom förordningen upphäves förordningarna den 30 juni 1944 (nr 459) angående avgift för smör som användes för framställning av grädde m. m.,

den 10 juli 1947 (nr 378) om vissa avgifter å mjölk, grädde och ost, den 5 juni 1953 (nr 375) med vissa bestämmelser angående prisregle­ ringen för råg och vete,

den 26 maj 1954 (nr 305) om avgift å oljekraftfoder, den 3 juni 1955 (nr 277) angående förbud mot viss användning av dena- turerad spannmål och (nr 284) angående slaktdjursavgift m. in.,

den 7 juni 1956 (nr 401) angående reglering av införseln av vissa levan­ de djur och jordbruksprodukter in. m„ (nr 402) angående reglering av ut­ förseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter in. m., (nr 403) an­ gående reglering av införseln av fettråvaror och fettvaror, m. m., (nr 405) angående tillverkningsavgift för vissa produkter av potatis, m. m., (nr 406) angående mjölkavgift m. in., (nr 410) angående avgift å majs in. in. och (nr 411) angående tillverkningen av potatismjöl samt

kungörelsen den 6 juni 1962 (nr 302) om reglering av halten av oljekraft­ foder i foderblandningar.

It

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr

95

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Bilaga

Förteckning

över varor som avses i 2 § förordningen

Tulltaxenr

ur 01.01, ur 01.02,

ur 01.03, ur 01.04,

01.05

ur 02.01, 02.02,

ur 02.03, 02.05,

ur 02.06

04.01— 04.04

ur 04.05

ur 07.01

ur 07.05

ur 07.06

10.01— 10.05,

ur 10.07, ur 11.01,

ur 11.02

11.05—11.06

11.07

ur 11.08

ur 12.01

ur 12.02

ur 12.04

ur 12.10

15.01

Varuslag

Levande hästar, nötkreatur, tamsvin, får och fjäderfä

Kött och andra ätbara delar av häst, nötkreatur, tamsvin

och får, slaktat fjäderfä och ätbara delar därav (med un­

dantag av gåslever), ister och annat fett av svin eller fjä­

derfä (icke utsmält eller utpressat), färska, kylda, frys­

ta, saltade, torkade eller rökta:

kött av häst, nötkreatur, tamsvin och får................... K

ister av svin och av fjäderfä ........................................ F

andra slag

Mjölk, grädde, smör, ost och ostmassa........................ K

Fjäderfäägg med skal, fågelägg utan skal samt äggula

Potatis (med undantag av nyskördad potatis under ti­

den 6 juni—den 5 juli)

Ärter, bönor och linser med huvudsaklig användning

som människoföda, torkade, även skalade och kluvna

Maniok- och arrowrot

Vete, råg, korn, havre, majs, sorghum och hirs, ävensom

mjöl och gryn därav; groddar av spannmål, ävensom

mjöl därav:

mjöl och gryn av vete och råg .................................... K

andra slag

Mjöl, gryn och flingor, framställda direkt av potatis;

mjöl och gryn, framställda direkt av sago, av maniok-,

arrow- eller salepsrot eller av andra till nr 07.06 hän­

förliga rötter, stam- eller rotknölar

Malt, även rostat

Stärkelse:

potatisstärkelse .................................................................. K

andra slag

Oljehaltiga frön och frukter, även sönderdelade, med

undantag av hamp-, lin-, ricinus- och oiticicafrön samt

boknötter (bokollon)

Mjöl, icke avfettat, av oljehaltiga frön eller frukter,

med undantag av mjöl av hamp-, lin-, ricinus-, oiticica-

och senapsfrön samt av boknötter (bokollon)

Sockerbetor, färska eller torkade, även skurna eller pul-

veriserade

Lusernmjöl och annat hömjöl

Ister och annat fett av svin eller fjäderfä, utsmält el­

ler utpressat........................................................................... F

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

11

Tulltaxenr

15.02

15.03

ur 15.04

15.06

ur 15.07

ur 15.08

ur 15.10

15.12

15.13

ur 16.01

ur 16.02

17.01, ur 17.02

17.03 ur 17.04

ur 18.06

ur 19.02 19.04

ur 20.02 ur 21.04, ur 21.05

Varuslag

Talg (av nötkreatur, får eller getter), rå eller utsmält, pre­ mier jus härunder inbegripen......................................... F Solarstearin och oleostearin (presstalg); isterolja, talgolja och oleomargarin, icke emulgerade, blandade eller på an­ nat sätt beredda .................................................................. F Fetter och oljor, även raffinerade, av fisk eller havs- däggdjur, med undantag av högvitaminhaltiga produk­ ter ....................................................................................... F Animaliska fetter och oljor (t. ex. klövolja, benfett och destruktionsfett), ej hänförliga till annat nummer . . F Vegetabiliska fetter och feta oljor, råa, renade eller raffinerade, med undantag av lin-, ricin-, trä-(tung-), oiticica- och krotonolja..................................................... F Animaliska och vegetabiliska feta oljor, kokta, oxiderade, dehydratiserade, faktiserade, blåsta, polymeriserade el­ ler på annat sätt modifierade, med undantag av lin-, trä-(tung-), oiticica- och ricinolja................................ F Fettsyror och sura oljor från raffinering, med undan­ tag av olein, linolj ef ettsyra och andra fettsyror med ett jodtal av minst 170, ricinoljefettsyra, dehydratiserad ricinoljefettsyra och ullfettsyra......................................... F Animaliska och vegetabiliska fetter och feta oljor, som helt eller delvis hydrerats eller som gjorts fastare eller härdats genom andra processer, även raffinerade men icke vidare bearbetade ..................................................... F Margarin, konstister och annat berett ätbart fett: innehållande smör ............................................................ K andra slag ........................................................................... Fp Korv och liknande varor av kött, fläsk eller andra djur­ delar eller av blod (med undantag av gåsleverkorv) Kött, fläsk och andra djurdelar, beredda eller konserve­ rade, ej hänförliga till nr 16.01 (med undantag av gåsle­ verpastej ) Socker (med undantag av invertsocker, maltsocker, ke­ miskt ren glukos och kemiskt ren laktos); sirap och andra sockerlösningar; sockerkulör: druv- och stärkelsesocker samt stärkelsesirap........... K andra slag Melass, även avfärgad Fondantmassor, pastor och andra liknande halvfabri­ kat, innehållande minst 80 viktprocent sötningsmedel, i bulk Glass, glasspulver, glasspasta (glassmassa) och pudding­ pulver, innehållande kakao Produkter av till nr 11.05 hänförligt mjöl av potatis Gryn och flingor, framställda av tapioka-, sago-, potatis- eller annan stärkelse Potatisprodukter Såser och andra för smaksättning avsedda preparat, sopp- och buljongpreparat samt färdiga soppor och bul­ jonger: innehållande mer än 20 % fett................... Fp

Tulltaxenr

ur 21.07

12

23.02

23.03

ur 23.04

23.06

ur 23.07

ur 32.04

ur 35.02

35.05

ur 38.12, ur 38.19

ur 39.06

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Varuslag

Beredda näringsmedel, ej hänförliga till annat nummer

(med undantag av dels icke alkoholhaltiga beredningar

för framställning av drycker dels konfektyrer ej hän­

förliga till annat nummer):

fettemulsioner och bakhjälpmedel, innehållande mer än

10 % fett .......................................................................... Fp

andra slag

Kli och andra återstoder, erhållna vid siktning, målning

eller annan bearbetning av spannmål eller baljväxtfrön

Betmassa och annat avfall från sockerframställning;

drav, drank och annat avfall från bryggerier eller brän-

nerier; återstoder från stärkelseframställning samt lik­

nande åtestoder

Ölj ekakor och andra återstoder från utvinning av vege­

tabiliska oljor, med undantag av bottensatser, avslem-

ningsåterstoder och mandelkli

Vegetabiliska produkter för foderändamål, ej hänförliga

till annat nummer

Fodermedel med tillsats av melass eller socker samt and­

ra beredda fodermedel, med undantag av hundbröd samt

sådana vitamin- och mineralfodermedel som ej innehålla

torrmjölk:

innehållande torrmjölk.................................................... K

andra slag

Smör- och ostfärger, beredda med olja .................. Fp

Äggalbumin

Dextrin och dextrinklister; löslig stärkelse och rostad

stärkelse; stärkelseklister................................................. K

Beredda glätt-, appretur- och betmedel av sådana slag,

som användas inom textil-, pappers- eller läderindustrin

eller inom närstående industrier, samt kärnbindemedel,

innehållande stärkelse eller stärkelseprodukter; dock

icke varor i detaljhandelsförpackningar, vägande per

sstyck högst 1 kg netto.......................................................... K

Stärkelse, företräd, förestrad eller på annat sätt modi­

fierad, men icke vidare bearbetad................................ K

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

13

Förslag

till

Lag

om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att till anvisningarna till 21 § kommunalskatte­ lagen den 28 september 1928 skall fogas en ny punkt, betecknad punkt 10, av följande lydelse.

Anvisningar

till 21 §.

10. Statligt avgångsvederlag till jordbrukare som upphört med sitt jordbruk räknas som intäkt av jord­ bruksfastighet. Vederlaget räknas dock icke som skattepliktig intäkt, när det utgår till jordbrukare som fått särskilt övergångsbidrag av statsmedel till sitt jordbruk eller va­ rit berättigad att få sådant bidrag, om han icke upphört med jordbru­ ket.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling och skall till- lämpas första gången vid 1968 års taxering.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

31 mars 1967.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander, ministern för utrikes ärendena

N

ilsson, statsråden

S

träng

, A

ndersson

, L

ange

, K

ling

, E

denman

, J

ohansson

, H

olmqvist

,

Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer,

O

dhnoff

.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om riktlinjer

för jordbrukspolitiken m. m. och anför.

Inledning

1959 års riksdag (JoU 29, rskr 283) aktualiserade frågan om en utred­

ning av riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken. Med anledning

härav tillsattes 1960 års jordbruksutredning (direktiv se 1961 års riksdags-

berättelse s. 285). Jordbruksutredningen1 har den 22 juni 1966 avlämnat

betänkandet »Den framtida jordbrukspolitiken» (SOU 1966:30 och 31).

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av styrelsen för inter­

nationell utveckling (SIDA), överbefälhavaren, bankinspektionen, konjunk­

turinstitutet, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,

skogsstyrelsen, statens jordbruksnämnd, statens jordbruksnämnds konsu­

mentdelegation, jordbrukets upplysningsnämnd, jordbrukets forsknings­

råd, styrelsen för lantbrukshögskolan, kommerskollegium, ombudsmannen

för näringsfrihetsfrågor (NO), statens pris- och kartellnämnd, överstyrelsen

för ekonomisk försvarsberedskap, arbetsmarknadsstyrelsen, samtliga läns­

styrelser, arrendelagsutredningen, fullmäktige i riksgäldskontoret, fullmäk­

tige i riksbanken, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens

1 Ledamöter: landshövdingen Gösta Netzén, ordf., advokaten Ture Bengtsson, förbundsord­

föranden Sune Eriksson, f. riksdagsmannen Einar Ilieggblom, riksdagsmannen Nils G. Hans­

son, agr. lic. Sven Holmström, direktören Harald Håkansson, förbundsordförandena Ewald

Jansson och Anton Johansson, generaldirektören Folke Johansson, byråchefen Lars Juréen,

professorn Assar Lindbeck, direktören Carl Lindskog, agr. lic. Clas-Erik Odhner, förbundsord­

föranden Sigge Oscarsson, riksdagsmannen Sven Persson, förbundsordföranden Yngve Persson,

f. riksdagsmannen Waldemar Svensson, direktören Kurt Söderberg, expeditionschefen Karl-

Olof Wahlfisk, överdirektören Hans Wetterhall, direktörerna Sten Zachrison och Halvdan

Åstrand samt generaldirektören Lars Öjborn.

15

centralorganisation (TCO), Svenska lantarbetareförbundet, Svenska livsme- delsarbetareförbundet, Svenska skogsarbetareförbundet, Svenska arbetsgi­ vareföreningen (SAF), Skogs- och lantarbetsgivareföreningen, Riksförbun­ det Landsbygdens folk gemensamt med Sveriges lantbruksförbund (RLF och SL), Småbrukarnas Riksförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Samarbetsorganet i jordbruks­ frågor för enskild handel och industri, Kooperativa Förbundet (KF) och Sveriges allmänna hypoteksbank. Flera länsstyrelser har bilagt yttranden av olika länsorgan. Lantbruksstyrelsen har bifogat yttranden från samtliga lantbruksnämnder och hushållningssällskap. Även andra remissinstanser har överlämnat av dem inhämtade yttranden. I anledning av betänkandet har vidare kommit in ett flertal skrifter. Remissyttrandena bär med undan­ tag för vissa bilagor och bifogade, från underlydande organ inhämtade ytt­ randen tryckts i serien statens offentliga utredningar (SOU 1967: 7).

För att med utgångspunkt från jordbruksutredningens material i ämnet ytterligare utreda stödet åt odlingen av fabrikspotatis tillsattes den 29 mars 1966 potatisindustriutredningen (direktiv se 1967 års riksdagsberättelse s. 297). Utredningen1 har den 11 november 1966 avlämnat betänkandet »Stö­ det åt odlingen av fabrikspotatis» (Stencil Jo 1966: 15). Efter remiss har följande myndigheter och organisationer avgett yttranden över betänkan­ det, nämligen lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd, statens jord­ bruksnämnds konsumentdelegation, styrelsen för lantbrukshögskolan, kom- inerskollegium, NO, statens pris- och kartellnämnd, överstyrelsen för eko­ nomisk försvarsberedskap, arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelserna i Ble­ kinge, Kristianstads och Malmöhus län, LO, Svenska lantarbetareförbundet, Svenska livsmedelsarbetareförbundet, Svenska fabriksarbetareförbundet, Skogs- och lantarbetarsgivareföreningen, Riksförbundet Landsbygdens folk gemensamt med Sveriges lantbruksförbund, Sveriges Potatisodlares Riks­ förbund, Sveriges Bränneriidkareförening och Sveriges Stärkelseproducen­ ters förening (RLF och SL in. fl.), AB Vin- & Spritcentralen, Sveriges indu­ striförbund, Sveriges grossistförbund, KF samt Samarbetsorganet i jord­ bruksfrågor för enskild handel och industri. Flera remissinstanser har bi­ lagt av dem inhämtade yttranden.

Vidare har den 29 mars 1966 tillsatts 1966 års sockerutredning med upp­ gift att ytterligare utreda omfattningen av stödet till sockerbetsodlingen och sockertillverkningen (direktiv se 1967 års riksdagsberättelse s. 315). Ut­ redningen2 bär den 13 oktober 1966 avlämnat betänkandet »Konsekvenserna av en begränsning eller en avveckling av den svenska sockernäringen» (Stencil Jo 1966: 14). Betänkandet har remissbehandlats. Kungl. Maj :t har sedermera uppdragit åt utredningen att med iakttagande av vad som anförts

1 Ledamöter: generaldirektören Gösta Widell, ordf., byråchefen Lars Juréen och kanslirå­ det Björn Lundblad. 2 Ledamöter: direktören Carl Albert Anderson, ordf., statssekreteraren Ivan Eckersten och överdirektören Bertil Rehnberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

16

i en inom jordbruksdepartementet upprättad promemoria och efter över­

läggningar med Sveriges betodlares centralförening och Svenska socker­

fabriks aktiebolaget avge förslag om det fortsatta stödet åt sockernäringen

och därmed sammanhängande frågor. Med skrivelse den 31 januari 1967

har utredningen överlämnat sådant förslag (Stencil Jo 1967:2). Förslaget

har hiträtts av företrädarna för betodlarna och sockerbolaget.

Genom beslut den 2 december 1966 har tillsatts jordbrukspriskommittén

med uppgift att —- efter överläggningar med jordbrukets förhandlingsdele­

gation och statens jordbruksnämnds konsumentdelegation — avge förslag

rörande den närmare utformningen av prisregleringen för andra jordbruks­

produkter än socker för tiden efter den 31 augusti 1967. Kommittén1 har

med skrivelse den 17 mars 1967 överlämnat förslag i ämnet (Stencil Jo

1967:5). Förslaget har godtagits av de nyss nämnda delegationerna.

Fn arbetsgrupp inom jordbruksdepartementet har verkställt en av 1960

års jordbruksutredning förordad handelspolitisk och tullteknisk utredning

rörande industrins råvarukostnadsutjämning. Arbetsgruppen har den 30 no­

vember 1966 avlämnat betänkandet »Industrins råvarukostnadsutjämning»

(Stencil Jo 1966: 16). Över betänkandet har yttranden avgetts av general-

tullstyrelsen, kontrollstyrelsen, lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd,

jordbruksnämndens konsumentdelegation, kommerskollegium, NO, statens

pris- och kartellnämnd, LO, TCO, Svenska livmedelsarbetareförbundet,

Svenska fabriksarbetareförbundet, SL, RLF, Svensk Spannmålshandel, eko­

nomisk förening, Sveriges industriförbund, Sveriges kemiska industrikon­

tor, Sveriges bageriidkareförening, Svenska choklad- och konfektyrfabrikant-

föreningen, Sveriges marsipanfabrikers förening, Sveriges Stärkelseprodu­

centers förening, Sveriges vattenfabrikanters riksförbund, Svenska bryggare­

föreningen, Sveriges glaceindustriers riksförbund, Svenska pappersbruks-

föreningen, Sveriges grossistförbund, Samarbetsorganet i jordbruksfrågor

för enskild handel och industri samt KF.

Genom beslut den 4 juni 1964 uppdrog Kungl. Maj:t åt statens jordbruks­

nämnd och statistiska centralbyrån att i samråd med lantbruksstyrelsen

och skördestatistiska nämnden utreda förutsättningarna för och konsekven­

serna av övergång till obligatorisk anmälan till skördeskadeskyddet. För­

slag i ämnet har avlämnats den 22 juli 1966. Efter remiss har yttranden av­

getts av statskontoret, lantbruksstyrelsen, Sveriges lantbruksförbund, Riks­

förbundet Landsbygdens folk, Hushållningssällskapens förbund och Svens­

ka kommunförbundet.

Lantbruksstyrelsen fick den 30 juni 1965 i uppdrag att undersöka lokali­

seringen och den nuvarande användningen av de fastigheter, vars inneha­

vare alltjämt åtnjuter lån ur arbetarsmåbrilkslånefonden samt att inkom­

ma med de förslag till ändrade bestämmelser för lånen som utredningen

1 Ledamöter: statssekreteraren Valfrid Paulsson, ordf., agr. lic. Clas-Erik Odhner och de

partementsrådet Ingvar Widén.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

17

kunde föranleda. Styrelsen har i skrivelse den 9 november 1966 bl. a. före­ slagit vissa ändrade bestämmelser rörande dessa lån. Yttranden över försla­ gen har avgetts av fullmäktige i riksbanken, riksrevisionsverket, länssty­ relserna i Kristianstads, Västernorrlands och Norrbottens län, Riksförbun­ det Landsbygdens folk och Svenska kommunförbundet. Flera remissinstan­ ser har bilagt av dem inhämtade yttranden.

I statsverkspropositionen (bil. 11) har Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1967/68 till angivna anslag beräkna följande belopp.

Kr.

C 6. Bidrag till jordbrukets rationalisering in. in....................... 18 000 000 C 8. Täckande av förluster på grund av statlig kreditgaranti . . 500 000 C 9. Bidrag till särskilda rationaliseringsåtgärder i Norrland

m. m................................................................................................. 9 100 000

D 1. Statens jordbruksnämnd: Avlöningar ................................ 4 836 000 D 2. Statens jordbruksnämnd: Omkostnader.............................. 966 000 D 3. Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område............... 177 000 000 D 4. Kostnader för beredskapslagring av livsmedel och foder­

medel ........................................................................................... 24 000 000

D 5. Särskilt stöd åt det mindre jordbruket................................ 96 000 000 D 6. Bidrag till bokföringsverksamheten inom jordbruket .... 937 000 D 7. Kostnader i samband med permanent skördeskadeskydd 20 048 000 VIII: 1. Jordfonden .............................................................................. 20 000 000

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Riktlinjer för jordbrukspolitiken

Översikt över gällande riktlinjer för jordbrukspolitiken

Nu gällande jordbrukspolitiska riktlinjer utformades genom beslut av

1947 års riksdag (prop. 75, SU 2, rskr. 424). Till grund för beslutet låg i

huvudsak förslag som framlagts av 1942 års jordbrukskommitté.

Den allmänna målsättningen för jordbrukspolitiken angavs i 1947 års

riksdags beslut vara att den i jordbruket arbetande befolkningen skulle få

samma möjligheter som utövarna av andra näringar att uppnå en skälig

inkomststandard och bli delaktig i den allmänna välståndsstegring som

kunde ske i fortsättningen. För att denna allmänna målsättning skulle kun­

na nås tog statsmakterna ställning till dels storleken av prisstödet till jord­

bruket, dels jordbruksproduktionens lämpligaste omfattning, dels samhäl­

lets medverkan till jordbrukets fortsatta rationalisering.

I fråga om prisstödets storlek uttalade jordbrukskommittén att det var

önskvärt att prisstödet utformades så att vid varje särskild tidpunkt åt­

minstone större delen av de svenska jordbrukarna kunde uppnå en skälig

inkomstnivå. Detta innebar enligt kommittén att man på kortare sikt fick

utgå från jordbrukets aktuella struktur och rationaliseringsgrad. Man bor­

de dock förutsätta att arbetet med rationalisering av jordbruket skulle fort­

gå och att man på lång sikt vid bestämmandet av jordbruksstödets omfatt­

ning successivt skulle höja anspråken på jordbrukets rationaliseringsgrad.

Stödets omfattning på kort sikt borde utformas så att det gav önskad pro­

duktionsvolym och ej lade hinder i vägen för strukturrationaliseringen men

samtidigt gav större delen av det svenska jordbruket skälig inkomstnivå.

En kombination av prisstöd och sociala bidrag, varvid de senare skulle utgå

till innehavare av irrationella jordbruk men endast under den nuvarande

brukarens tid, ansåg kommittén vara det mest lämpliga.

Jordbrukskommittén kom till den slutsatsen att jordbruk i storleksgrup-

pen 20—30 ha åker, s. k. normjordbruk, var de ur rationalitetssynpunkt

mest önskvärda, enär de i genomsnitt effektivt kunde utnyttja arbetskraf­

ten och väl ta tillvara mekaniseringens fördelar. Kommittén fann det dock ej

möjligt att föreslå att normjordbruk lades till grund för prisstödets avväg­

ning. Dessa jordbruk och de i storleksklasserna däröver utgjorde nämligen

en så ringa del av antalet brukningsenheter att endast en mindre del av

jordbruksbefolkningen då skulle kunna uppnå den önskvärda inkomstni­

vån. Som allmän målsättning för prisstödets avvägning förordade därför

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

19

jordbrukskommittén att jordbruk om 10—20 ha åker, s. k. basjordbruk, som fyllde rimliga anspråk i fråga om arronderingens och de fasta anläggning­ arnas beskaffenhet, borde ges full lönsamhet. Kommittén var dock ej främ­ mande för att man vid prisstödets avvägning så småningom skulle övergå till en större storleksgrupp. Den betonade dock att förutsättningarna här­ för var att den yttre rationaliseringen framskridit så långt att höjningen av rationaliseringskravet ej skulle få en ogynnsam effekt på jordbruksbe­ folkningens inkomstmöjligheter och att höjningen ej medförde risk för att produktionen skulle sjunka under den lägsta nivå som statsmakterna ur beredskapssynpunkt önskade uppehålla. I princip ansåg kommittén att man för södra och mellersta Sveriges slättbygder på lång sikt borde eftersträva en höjning av anspråken på jordbrukets yttre rationalisering därhän att man vid prisavvägningen skulle kunna utgå från jordbruk i storleksgrup- pen 20—30 ha åker. I övriga delar av landet borde däremot även på lång sikt avvägningen av stödet ske efter behovet vid något mindre jordbruk.

Riksdagsbeslutet följde kommitténs förslag med undantag för att riks­ dagen ej ansåg det lämpligt att ta ställning till förslaget att på lång sikt för slättbygdernas del höja rationaliseringskravet till att omfatta jordbruk med 20—30 ha åker. Ej heller förelåg anledning att för Norrlands vidkomman­ de grunda avvägningen av det allmänna prisstödet på en lägre storleksgrupp än basjordbruken. För skogsbygdernas och Norrlands del borde stödet av­ vägas så att jordbrukarna i dessa områden av jordbruk och övriga inkomst­ källor fick möjlighet att nå upp till avsedd inkomstnivå.

Efter år 1947 har skett en precisering av storleken av prisstödet till jord­ bruket genom att beslut fattats rörande metodiken för inkomstjämförelser mellan jordbrukare och andra befolkningsgrupper. Genom beslut av 1955 års riksdag (prop. 98, JoU 39, rskr 387) fastställdes sålunda att utgångs­ punkten för inkomst jämförelser na skulle vara förhållandena vid basjord­ bruk i slättbygderna. Vidare innebar beslutet att inkomstjämförelserna skulle ske med den genomsnittliga industriarbetarinkomsten i de två lägsta dyrortsgrupperna.

Härjämte bör nämnas att i prop. 1959: 147 föreslogs — i överensstämmel­ se med en mellan statens jordbruksnämnd och jordbrukets förhandlings­ delegation träffad överenskommelse —- att efter år 1965 förhållandena vid normj ordbruken och ej basj ordbruken skulle vara underlag för prisavväg­ ningen. Riksdagen (JoU 1959:29, rskr 283) tog emellertid ej direkt ställning till denna fråga.

Beträffande jordbruksproduktionens storlek framhöll jordbrukskommit­ tén att en avvägning måste ske mellan olika synpunkter. Mot de rent eko­ nomiska synpunkterna, vilka snarast motiverade en ganska stark begräns­ ning av jordbruksproduktionen, måste i främsta rummet ställas beredskaps- synpunkterna. Ur dessa synpunkter fick det i och för sig anses önskvärt att

20

man skulle uppehålla en jordbruksproduktion, som ej blott motsvarade ett

näringsfysiologiskt riskfritt minimum, utan som även var så stor att den

i en avspärrningssituation tryggade en försörjning som så litet som möj­

ligt avvek från den normala och i vart fall ur näringssynpunkt ej innebar

någon försämring mot den normala. Kommittén diskuterade två självför-

sörjningsalternativ, nämligen ett s. k. minimialternativ, som innebar en

produktion motsvarande 80 % av fidl självförsörjning, och ett s. k. medel­

alternativ som innebar en självförsörjning av 92 %. Kommittén fann att

det i praktiken måste anses uteslutet att uppställa minimialternativet som

riktpunkt beträffande storleken av den jordbruksproduktion som borde

eftersträvas på lång sikt och förordade därför medelalternativet.

Riksdagsbeslutet innebar ett annat ställningstagande till frågan om pro­

duktionens storlek än vad kommittén förordat. Departementschefen anför­

de i prop. 1947: 75 alt det enligt hans uppfattning var för de aktuella

uppgifter som förelåg på jordbrukets område inte nödvändigt eller ens

lämpligt att i dåvarande läge söka uppställa någon bestämd riktpunkt be­

träffande storleken av den jordbruksproduktion som borde eftersträvas på

lång sikt. Alla torde vara ense om att man så länge det internationella läget

ej klarnat borde söka uppehålla livsmedelsproduktionen på en betryggan­

de nivå. Departementschefen framhöll vidare att han ansåg det uteslutet att

inte hela den produktion, som normalt kunde beräknas bli producerad,

skulle åtnjuta statligt stöd under förutsättning att den ej var större än att

den rymdes inom ramen för landets normala behov. Skulle produktionen

visa tendens att stiga över det förut nämnda medelalternativets nivå måste

rationaliseringsarbetet intensifieras. Det särskilda utskottet framhöll i sitt

utlåtande 1947: 2 bl. a. att en produktionsstegring över medelalternativet

under inga förhållanden skulle få påverka fullföljandet av inkomstmålsätt­

ningen, men att det dock ej borde ifrågasättas att stöd skulle utgå för en

produktion som översteg det totala inhemska konsumtionsutrymmet.

I fråga om verksamheten med jordbrukets rationalisering innebar riks­

dagsbeslutet att samhället skulle bidra till en omfattande rationalisering av

jordbruket. Statsmakterna underströk dock starkt att rationaliseringen i

princip skulle vara en jordbrukarnas egen angelägenhet och genomföras

på frivillighetens väg. Statens uppgift skulle vara att samordna och stödja

verksamheten. Målsättningen för statens medverkan i strukturrationalise­

ringen begränsades dock till åtgärder för att bilda jordbruk av basjordbru­

kets storlek. Sedermera har genom beslut av 1959 års riksdag (prop. 148,

JoU 30, rskr 284) angivna målsättning ändrats till att avse åtgärder för att

bilda jordbruk av högst s. k. tvåfamiljsjordbruks storlek.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9ö år 1967

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

21

Jordbruksutredningen

Jordbruksutredningen uttalar till en början att jordbrukspolitiken bör ha till mål att till minsta samhällsekonomiska kostnad — innefattande bl. a. ett främjande av tillkomsten av rationella jordbruk — åstadkomma en jordbruksproduktion av önskad storlek och samtidigt göra det möjligt för de i jordbruket sysselsatta att bli delaktiga av den allmänna standardsteg­ ringen. Utgångspunkten för denna allmänna jordbrukspolitiska målsättning är enligt utredningen att jordbrukspolitiken bör utformas så att den får sam­ ma huvudsyften som den allmänna ekonomiska politiken, nämligen att främja fortsatt ekonomisk tillväxt i förening med samhällsekonomisk ba­ lans för att möjliggöra en stigande levnadsstandard och att medverka till att alla grupper blir delaktiga i denna standardökning.

Utredningen diskuterar härefter de faktorer som påverkar möjligheterna att infria den jordbrnkspolitiska målsättningen och som bör beaktas vid utformningen av de mål och medel som bör gälla för jordbrukspolitiska åt­ gärder. Härvid konstaterar utredningen att jordbruksnäringen på grund av den tekniska och ekonomiska utvecklingen har svåra strukturella anpass­ ningsproblem. Den tekniska utvecklingen medför sålunda en stigande pro­ duktivitet för de i näringen insatta resurserna, medan efterfrågan på jord­ brukets produkter ökar relativt långsamt. Hinder av olika slag bidrar vida­ re till att mängden av i jordbruket insatta resurser, i första hand arbets­ kraften, inte minskar i tillräckligt snabb takt för att motverka en produk- tionsstegring som ur marknadssynpunkt kan medföra problem. Härtill kom­ mer speciella anpassningsproblem som väger tyngre i jordbruket än i and­ ra näringar. För vissa av de produktionsresurser som frigörs vid en drifts­ nedläggning saknas således möjligheter till alternativ användning. För sär­ skilt den äldre arbetskraften föreligger omställningssvårigheter. Mot angiv­ na bakgrund anser utredningen att det är ett samhällsintresse både ur ef­ fektivitetssynpunkt och ur välfärdspolitisk synpunkt att staten med olika medel underlättar jordbruksnäringens anpassning.

Vidare påpekar utredningen att vid förverkligandet av den förut angivna allmänna jordbrukspolitiska målsättningen uppkommer konflikter som gör att knappast några mål kan fullt tillgodoses och att därför avvägningar all­ tid måste ske. Härvid framhåller utredningen särskilt det jordbrukspoli- liska dilemma som föreligger genom att å ena sidan god lönsamhet i jord­ bruksnäringen genom prisstöd och andra åtgärder stimulerar investeringar och introduktion av ny teknik men å andra sidan förstärker trögrörlighe­ ten och därmed medför risk för att alltför mycket resurser kvarhålls i nä­ ringen, vilket leder till överproduktion, prisfall, stagnation i rationaliserings- utvecklingen och sjunkande inkomster för de sysselsatta.

Härefter behandlar utredningen de tre huvudfrågor som ingår i den all­ männa jordbrukspolitiska målsättningen. Först tar utredningen upp frå­

22

gan om produktionsmålsättningen, dvs. spörsmålet hur stor produktion

man bör syfta till att i framtiden upprätthålla i det svenska jordbruket. Ut­

redningens andra huvudfråga är hur samhällets stöd till rationaliserings-

verksamhet och omställning skall utformas. Den tredje huvudfrågan är hur

prispolitiken skall utformas för att både främja anpassningen och samti­

digt ge såväl en rimlig standard som stimulans till utbyggnad och rationali­

sering av företagen åt dem som väljer att stanna vid effektiva jordbruk.

Produktionsmålsättningen. Utredningen framhåller inledningsvis att frå­

gan om jordbruksproduktionens lämpliga omfattning är samhällsekono­

miskt väsentlig så länge världsmarknadspriserna på jordbruksprodukter

ligger avsevärt lägre än de inhemska priserna och det därför behövs ett be­

tydande prisstöd för dessa produkter. Det är också ett intresse för de i nä­

ringen sysselsatta att inte mer produktionsresurser är bundna i jordbruket

än som är ekonomiskt motiverat. Med utgångspunkt från de priser, som

förelegat på den internationella marknaden nnder större delen av tiden ef­

ter andra världskriget och till vilka import regelmässigt kunnat ske, anser

utredningen att jordbrukets lönsamhet samhällsekonomiskt sett varit svag.

Även om detta förhållande gällt för många andra industriländers jordbruk,

utgör detta enligt utredningen inte ett vägande skäl mot att ta världsmark­

nadspriserna till utgångspunkt för en renodlat ekonomisk bedömning av

frågan om jordbruksproduktionens lämpliga storlek. Det är från denna ut­

gångspunkt utredningen har sökt kalkylera kostnaden för sådana avvikel­

ser från en samhällsekonomisk bedömning av produktionens lämpliga stor­

lek som man av sociala, försvarspolitiska eller andra skäl vill göra.

Det samhällsekonomiska kriterium för jordbruksproduktionens storlek

som nyss nämnts leder enligt utredningen fram till dels frågan i vilken takt

de nuvarande resurserna inom jordbruket bör överföras och omställas till

andra mer lönsamma näringsgrenar, dels frågan i vilken utsträckning de i

jordbruket kvarblivande produktionsresurserna bör förnyas med sikte på en

långsiktig jordbruksproduktion. Inom utredningen gjorda beräkningar vi­

sar att betydande samhällsekonomiska vinster kan nås genom en snabbare

överflyttning av resurser till andra näringar från de marginella jordbruken,

dvs. från jordbruk med de sämsta produktionsförutsättningarna. Än större

blir dessa vinster på lång sikt om man undviker att förnya de resurser, som

nu är bundna i jordbruk med svaga förutsättningar för framtida effektivi-

seringar.

Vilken preciserad målsättning för produktionens storlek som ur rent sam­

hällsekonomisk synpunkt bör uppställas anser utredningen vara svår att

ange. Det framhålls emellertid att i dagens läge skulle produktionens stor­

lek komma att ligga under den lägsta volym som enligt utredningens me­

ning av andra skäl bör upprätthållas.

Ändring av jordbruksnäringens struktur och omfattning är emellertid

Kungl. Maj. ts proposition nr 95 år 1967

23

en tidskrävande process. De jordbrukspolitiska åtgärderna måste med hän­ syn till dess verkningar grundas på bedömningar som sträcker sig över de­ cennier. Vid uppställandet av ett jordbrukspolitiskt program på längre sikt anser utredningen därför att i främsta rummet bör bedömas hur världens försörjningsbalans i fråga om livsmedel och därmed världsmarknadspriser­ na på jordbruksprodukter kommer att utveckla sig. Vidare måste ställning tas till vilken produktion som behövs för att Sverige skall kunna upprätt­ hålla en tillfredsställande livsmedelsberedskap.

De framtida förhållandena på den internationella livsmedelsmarknaden samt jordbrukets roll i den europeiska marknadsintegrationen ägnas stor uppmärksamhet av utredningen. Den framhåller att världssituationen för livsmedel och handelspolitiken för jordbruksråvaror hittills dominerats av två varandra motstridiga tendenser. Å ena sidan råder en stor livsmedels­ brist i många u-länder, där befolkningen får en ur näringssynpunkt otill­ fredsställande kost eller direkt svälter. Ä andra sidan har livsmedelspriser­ na på den internationella marknaden och handelspolitiken hittills präglats av överskottsproblemen. Utbuden av dessa överskott, som är relativt små i förhållande till det potentiella livsmedelsbehovet, uppkommer dels genom de västerländska industriländernas jordbruksregleringar, dels genom ex­ portansträngningar från inte minst u-ländernas sida för att få utländsk va­ luta för fortsatt ekonomisk utveckling. Den handelspolitiska debatten mel­ lan u-länder och industriländer har också hittills helt präglats av de förras önskan att finna avsättning bl. a. för sina livsmedelsråvaror på industrilän­ dernas marknader i konkurrens med dessas skyddade inhemska produk­ tion.

Utredningen framhåller att överskottssituationen medfört att produktio­ nen hållits tillbaka, särskilt i västerns industriländer men kanske även i vissa u-länder, med en ackumulerad outnyttjad produktionspotential som följd. Om nuvarande tendenser skulle ändras så att u-länderna i framtiden blev stora importörer av livsmedel som produceras i industriländerna, kan man därför utgå från att dessa livsmedel kommer att produceras på annan mark än på sådan jord i vårt land som nu undan för undan tas ur jord­ bruksproduktionen.

Utredningens sammanfattande bedömning för det närmaste decenniet är att framstegen i strävandena att stabilisera världsmarknaden och få till stånd en prisbildning som bättre återspeglar förhållandena på de natio­ nella marknaderna kommer att bli tämligen begränsade, övervägande skäl talar för att man under denna tid får räkna med fortsatt protektionism i industriländerna och faktisk livsmedelsbrist i u-länderna men med växande exportansträngningar från de senares sida och ett handelspolitiskt tryck mot de förra att öppna sina marknader.

Vid eu bedömning på längre sikt av det internationella livsmedelsläget

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

24

blir tendenserna knapphet-överskott mycket mer ovissa än för det närmas­

te decenniet. Utredningen framhåller att det är sannolikt att den faktiska

livsmedelsbristen på längre sikt genom den snabba folkökningen kan resul­

tera i en åtstramning på världsmarknaden, även om denna åtstramning på

grund av de outnyttjade produktionsmöjligheter som föreligger i många in­

dustriländer inte behöver ge till resultat en mycket stark prisökning.

Slutsatsen av bedömningarna rörande utvecklingen på den internationel­

la livsmedelsmarknaden blir enligt utredningen att man bör utgå från att

prisnivån på världsmarknaden under det närmaste decenniet kommer att

vara låg och starkt varierande och att betydande avsättningssvårigheter för

överskott kommer att föreligga. I ett längre tidsperspektiv torde man få

räkna med knapphetstendenser och prisstegringar på den internationella

marknaden.

Utredningen framhåller i detta sammanhang att Sverige i det handelspo­

litiska samarbetet har att ta hänsyn till krav på importliberalisering från

livsmedelsexporterande industriländer inom ramen för globala eller regio­

nala avtal eller organisationer såsom GATT, EFTA och även — vid en an­

knytning till detta handelsblock — EEC. Vidare påpekar utredningen att

svårigheterna för svensk livsmedelsexport till EEC har ökat och kanske

också kommer att öka beträffande EFTA-länderna. Vid en eventuell svensk

anknytning till EEC övertas ansvaret för exportförlusterna på jordbruks­

produkter av de gemensamma marknadsorganen. Detta medför i allt fall

indirekta kostnader för Sverige och ger ingen garanti för att landet inte

kan komma att ställas inför ett tvång att ändra produktionsvolymen. Inom

EFTA har krav rests på att samarbetet skall utsträckas även till jordbruks­

området och detsamma gäller i diskussionerna om en nordisk tullunion.

Även nämnda förhållanden måste enligt utredningen tas med i bilden vid

utformningen av målsättningen för vår jordbrukspolitik.

Eftersom huvudlinjerna i jordbrukspolitiken måste grundas på en be­

dömning på mycket lång sikt, anser utredningen att ovissheten i fråga om

den internationella utvecklingen utgör ett skäl för att inte alltför hårt kny­

ta det förut nämnda samhällsekonomiska kriteriet till de nu rådande världs­

marknadspriserna vid bedömning av den framtida jordbruksproduktionens

önskvärda storlek i Sverige. Den marginella produktion, som är klart oeko­

nomisk och saknar rationaliseringsförutsättningar, bör man dock under

inga förhållanden upprätthålla, inte ens om priserna på världsmarknaden

skulle komma att visa en stigande tendens. De resurser, som skulle krävas

för att upprätthålla en sådan produktion, kan om de används t. ex. för pro­

duktion av kapitalvaror, vilka åtminstone delvis kan komma u-länderna till

godo, ge betydligt större utbyte. Utredningen framhåller i detta samman­

hang att Sveriges förutsättningar för jordbruksproduktion är så pass be­

gränsade vid en internationell jämförelse att landet kan göra betydligt stör­

re insatser för u-länderna på andra områden än livsmedelsförsörjningens.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

25

Detta hindrar naturligtvis inte att de överskott som tid efter annan kan uppkomma trots sjunkande självförsörjningsgrad bör kunna utnyttjas i den svenska u-landshjälpen.

Den jordbruksproduktion, som kan ytterligare rationaliseras och som är konkurrenskraftig vid ett gränsskydd av rimlig omfattning och inte har sämre förutsättningar i förhållande till andra näringsgrenar än vad som genomsnittligt gäller för många andra länder, bör däremot enligt utredning­ en vidmakthållas under överskådlig tid.

Det andra av de båda förut nämnda spörsmålen, som enligt utredningens uppfattning bör ligga till grund för en produktionsmålsättning, är behovet av att i framtiden i Sverige upprätthålla en jordbruksproduktion som grund­ val för en livsmedelsberedskap för avspärrning eller krig. Denna fråga har ingående diskuterats av utredningen. Denna konstaterar att en livsmedels­ beredskap även framgent måste upprätthållas såsom en oundgänglig del av landets totala försvar. Enligt utredningens uppfattning bör beredskapen ha en sådan omfattning och vara så ordnad att den — oavsett årstid — dels gör en tillfredsställande försörjning möjlig under en förhållandevis lång avspärrning, dels ständigt — oberoende av längden av en eventuell före­ gående avspärrning — i görligaste mån säkerställer en godtagbar försörj­ ning i händelse av ett krigsutbrott. Livsmedelsberedskapen skall även inne­ fatta möjliga åtgärder som syftar till att under och efter ett krig ge befolk­ ningen en efter förhållandena anpassad näringsstandard. De kalkyler för att belysa försörjningslägets tänkbara utveckling som utredningen låtit ut­ föra avser en avspärrningsperiod på tre år. Utredningen framhåller emeller­ tid att livsmedelsberedskapens omfattning och därmed de samhällsekono­ miska kostnader landet ikläder sig för denna beredskap givetvis bör bedö­ mas mot bakgrunden av den världspolitiska utvecklingen och av beredskaps- behovets allmänna styrka. Beredskapsfrågan måste därför gång efter annan omprövas.

Vid bedömningen av storleken av den fredsmässiga jordbruksproduktion, som behövs för att en viss livsmedelsberedskap skall kunna upprätthållas, är det enligt utredningen främst två spörsmål som kommer i förgrunden. Det ena är vilken kvantitativ och kvalitativ försämring av livsmedelsstan- darden som kan accepteras under en avspärrning. Den andra frågan är i vilken utsträckning beredskapsbehovet kan tillgodoses genom lagring.

Det är enligt utredningen påfrestningarna på ransoneringssystemet som mer än näringsfysiologiskt betingade minimikrav avgör hur stora kost­ ändringar man rimligen kan genomföra under en avspärrning. Den av ran­ soneringen betingade miniminorm utredningen utgår från avser ett läge, i vilket en avspärrning skulle komma att sammanfalla med ett års dåligt skördeutfall. Utredningen finner att man måste räkna med att en sådan situation kan inträffa.

26

Beredskapslagring kan enligt utredningen varken helt eller till större

delen ersätta produktionsberedskap som grundval för livsmedelsberedska-

pen. Särskilt lagring av vegetabiliska livsmedel är dock ett utomordentligt

viktigt komplement till beredskapen för att denna skall kunna ges en ur

ekonomiska synpunkter lämplig omfattning. Den ger samtidigt möjligheter

att utjämna växlingar i produktionen särskilt vid missväxt och att begränsa

verkningarna av en nödvändig produktionsomställning samt att säkra en

strategiskt placerad tillförsel i ett krigsfall. Därför bör en ganska avsevärd

beredskapslagring enligt utredningens mening tills vidare upprätthållas.

Dess exakta storlek får avvägas bl. a. med hänsyn till utvecklingen av så­

väl konfliktriskerna som produktionsberedskapen. Utredningen påpekar

att lagring även av andra förnödenheter än livsmedel är nödvändig om

produktionsberedskapen skall vara meningsfull. Speciellt behövs en till­

fredsställande lagring av drivmedel för jordbrukets behov. — I detta sam­

manhang bör nämnas att utredningen anser att förutsättningar inte före­

ligger för ett jordbanksprogram som syftar till att skapa en reserv av jord-

bruksjord som t. ex. kan utnyttjas i ett kritiskt försörjningsläge. Däremot

finns skäl för att i rådgivningsverksamheten stimulera till mer extensiva

brukningsmetoder i vissa områden, varigenom en viss markreserv kan

bildas.

Med avseende på den kvalitativa livsmedelsstandarden vid en eventuell av­

spärrning bör man i nuvarande världspolitiska läge inte riskera att en om­

ställning från animalisk till vegetabilisk konsumtion relativt sett skall be­

höva drivas mycket längre än vad som skedde under andra världskriget

även om avspärrningen skulle sammanfalla med missväxt. Om den världs­

politiska spänningen och därmed behovet av beredskap minskar, bör detta

i första hand komma till uttryck genom att man minskar kraven på kostens

kvalitativa sammansättning vid en avspärrning, dvs. tar större risker med

hänsyn till påfrestningarna på ransoneringsapparaten.

Den konkreta innebörden av utredningens bedömningar är att den freds-

mässiga jordbruksproduktionen — beroende på beredskapslagringens om­

fattning — skulle behöva upprätthållas vid 80—85 (drygt) % självförsörj-

ningsgrad. Vid det högre alternativet räknar utredningen med oförändrad

beredskapslagring och vid det lägre med ökad lagring i en omfattning som

enligt utredningen inte erbjuder några väsentliga tekniska eller ekonomiska

problem.

Enligt de prognoser för produktions- och konsumtionsutvecklingen som

utredningen redovisar skulle produktionen fram till år 1975 vid oförändrad

jordbrukspolitik bli tämligen oförändrad och självförsörjningsgraden, trots

en viss minskning av kaloriförbrukningen per capita, på grund av befolk­

ningstillväxten falla från 98 % »normåret» 1962/63 till 94 % år 1975. Kal­

kyler som utförts våren 1966 bestyrker enligt utredningen att denna sakta

nedåtgående trend för den i beredskapssammanhang relevanta produktions-

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

27

kapaciteten i förhållande till konsumtionen är sannolik redan vid oförändrad

jordbrukspolitik.

Utredningen anser angivna förhållanden ge vid handen att en så hög

självförsörjningsgrad som den nuvarande inte är erforderlig ur beredskaps-

synpunkt.

Vidare behandlar utredningen frågan om befolknings politiska och sociala

synpunkter bör inverka på produktionsmålsättningen. Härvid framhåller

utredningen att det även i dagens läge finns befolkningspolitiska problem

på landsbygden och inom jordbruksnäringen. Uttunningen av befolknings­

underlaget och den allt starkare förskjutningen mot äldre åldersgrupper

samt det stora kvinnounderskottet medför allvarliga problem men moti­

verar enligt utredningens mening inte åtgärder som syftar till att generellt

upprätthålla en större jordbruksproduktion än som ur andra synpunkter

är önskvärd. Däremot finns anledning att ta hänsyn till dessa förhållanden

i samband med rationaliseringsverksamheten.

Utredningen anser att man i dagens läge inte kan betrakta jordbruket

som en näring till vilken arbetskraft bör återgå vid ett krisläge inom indu­

strien. Det föreligger därför inga hållbara motiv för att av arbetsmarknads­

politiska skäl fördröja den anpassning av jordbruket som pågår eller för

att vidta åtgärder för att säkra arbetstillfällen inom denna näring.

Sammanfattningsvis finner utredningen att varken de befolkningspoli­

tiska eller sociala skälen kan föranleda att man inriktar sig på att upprätt­

hålla en jordbruksproduktion av annan storlek än den som av rent ekono­

miska skäl och av beredskapsskäl är önskvärd. Utredningen tillägger att i

fråga om jordbruksproduktionens lokalisering det ekonomiska kriteriet i

första hand bör vara avgörande. Hänsyn bör dock självfallet tas till de loka-

liseringspolitiska målsättningarna.

Mot bakgrunden av de redovisade övervägandena rörande jordbrukets

produktionsvolym finner utredningen att denna i förhållande till konsum­

tionen inte avtagit så snabbt som ur samhällsekonomisk synpunkt har varit

önskvärt. Orsaker härtill har varit bl. a. produktionsfaktorernas trögrör­

lighet och den bristande effektiviteten i hittills använda medel för att få

till stånd en sådan anpassning. Den nedgång av självförsörjningsgraden,

som under det närmaste decenniet väntas ske, anser utredningen inte vara

tillräcklig. En sänkning i snabbare takt av självförsörjningsgraden i fråga

om jordbruksprodukter bör därför eftersträvas. En sådan minskning synes

även av andra skäl, främst marknadsmässiga, vara motiverad.

Förutsatt att de från jordbruket frigjorda resurserna kan få en bättre

alternativ användning och att sänkningen sker i samband med anlitande av

de medel för omställning m. m., som utredningen föreslår, bör fram till slu­

tet av 1970-talet en sänkning av självförsörjningsgraden eftersträvas ned

till en nivå, vilken alltjämt fyller de krav på beredskap, som utredningen

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

uppställer, nämligen ned till ca 80 %. En nedgång i självförsörjningsgraden

till denna nivå behöver från beredskapssynpunkt inte föranleda andra åt­

gärder än den utökning av lagren som utredningen angett.

Utredningen understryker att med hänsyn till föränderligheten i alla de

faktorer, som påverkar produktionsmålsättningen och då särskilt det världs­

politiska läget, prisutvecklingen på världsmarknaden och lagringstekniken,

bör produktionsmålsättningen fortlöpande omprövas.

Målsättning för rationaliseringspolitiken. Inom den ram som produktions­

målsättningen anger bör den långsiktiga jordbrukspolitiken enligt utred­

ningen ha till mål att skapa möjligast effektiva företag. Utformningen av

sådana företag bör successivt anpassas efter den tekniska utvecklingen. Ut­

redningen framhåller att genom en sådan politik tillgodoses det ur sam­

hällsekonomisk synpunkt centrala kravet att kostnaderna för de framställ­

da livsmedlen blir så låga som möjligt, dvs. att de resurser som tas i an­

språk för den önskade produktionen nedbringas till ett minimum.

Då produktionen vid oförändrad jordbrukspolitik även i fortsättningen

kan väntas inte oväsentligt överstiga vad som är erforderligt ur beredskaps­

synpunkt, anser utredningen att det är angeläget att ytterligare åtgärder

vidtas för att påskynda att arbetskraft i jordbruket frigörs och att sämre

åker tas ur jordbruksdrift. Den rörlighetsfrämjande arbetsmarknadspo­

litik som är under utbyggnad bör därvid aktivt tillämpas även för jordbru­

kets arbetskraft och ge ett effektivt stöd till omskolning och omställning

till annan verksamhet.

För att underlätta såväl effektiviseringen inom jordbruket som resurs­

utflyttningen bör liksom hittills ett samhälleligt rationaliseringsstöd sättas

in. Ett dylikt stöd ligger helt i linje med de förut nämnda samhällsekono­

miska målsättningarna. Utredningen understryker betydelsen av det i vä­

sentliga avseenden nya inslaget i denna rationaliseringsverksamhet, nämli­

gen det aktiva omställningsstödet. Behovet av denna typ av stöd framstår

som särskilt angeläget eftersom omställningsprocessen i allt större utsträck­

ning hänför sig till brukarna, som i regel är mer bundna till jordbruksdrif­

ten än familjemedlemmar och anställda. Eftersom jordbrukets effektivise-

ring inte kan baseras på produktionsökning totalt sett, måste rationalise­

ringen innebära en betydande minskning av de i produktionen engagerade

resurserna, i första hand arbetskraft och mark. Erfarenheterna av struktur­

rationaliseringen visar bl. a. att en sammanslagning av mindre jordbruk

till större företag leder till en effektivitetsökning men oftast inte till någon

produktionsminskning. En viss nedläggning av marginella arealer påverkar

inte heller produktionsutvecklingen särskilt starkt, eftersom produktionen

från dessa ofta sämre jordar är tämligen ringa. Det måste därför, inte minst

ur jordbruksnäringens synpunkt, vara önskvärt att utflyttningen av arbets­

kraft från näringen och nedläggningen av åker även i fortsättningen sker

i snabb takt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

29

Hittills har arbetskraftsutflyttningen i huvudsak skett utan större änd­ ringar i fastighetsstrukturen. I fortsättningen blir även en betydande struk­ turrationalisering nödvändig, eftersom minskningen av arbetsinsatsen på flertalet bestående brukningsdelar inte kan drivas mycket längre. För att underlätta denna arbetskraftsutflyttning anser utredningen, att omställ­ nings- och flyttningsbidrag i olika former måste få en långt mer framskju­ ten plats än hittills som medel att underlätta utvecklingen. För att dessa bi­ drag skall bli effektiva krävs vidare en koordinering av planer och beslut hos de statliga arbetsmarknads- och jordbruksrationaliseringsorganen.

Målsättning för prispolitiken. Det andra medlet för att nå en minskning av produktionen och en snabbare reduktion av självförsörjningsgraden är enligt utredningen prisavvägningen. Möjligheterna att använda detta medel anses emellertid delvis vara begränsade. Utredningen framhåller att en prispolitik, som på kort sikt verkar starkt begränsande på produktionen, i vissa situationer kan synas nödvändig men den kan ur samhällets syn­ punkt vara oekonomisk genom att den befintliga produktionskapaciteten inte helt utnyttjas. En produktionsbegränsning inom jordbruket blir i regel ekonomisk först då den sker genom en successiv krympning av hela pro­ duktionsapparaten.

Utredningen understryker att rationaliseringsåtgärder och prispolitik inte är oberoende av varandra till sina verkningar. Om över huvud taget en i det stora hela effektivt arbetande jordbruksnäring skall kunna skapas och i fortsättningen fungera, anser utredningen att det krävs ett omfattande ra­ tionaliserings- och omställningsstöd i förening med en prisnivå, som å ena sidan ej får vara så hög att den försvårar rationaliseringen genom att den motverkar att resurser frigörs från jordbruket, men å andra sidan ej får vara så låg att produktionen faller så starkt att produktionsmålsättningen äventyras eller lönsamheten blir så dålig att stimulansen till investeringar i rationella jordbruksföretag blir otillräcklig. Den målkonflikt, som här kan föreligga, anses kunna mildras genom att betydligt större insatser görs i jordbruket än f. n. vad beträffar rationalisering och omställning. Härför krävs både ökade statliga insatser och ökade insatser av de enskilda jord­ brukarna samt ett aktivt stöd från jordbruksorganisationernas sida i om­ vandlingsprocessen. Vidare erfordras realistiska lösningar av finansierings- och markdispositionsfrågorna.

I fråga om utgångspunkterna för utformningen av prissystemet erinrar utredningen om att under 1930-talet gällde att priserna skulle stå i viss re­ lation till det genomsnittliga prisläget för jordbruksprodukter under åren 1925—1929. Under och efter andra världskriget, fram till år 1956, bestäm­ des priserna med hjälp av beräkningar över jordbrukets samlade intäkter och kostnader i den s. k. totalkalkylen. Kännetecknande för prissättningen under denna period var strävandena att vidmakthålla en oförändrad in­

30

täkts-kostnadsrelation inom jordbruket. I totalkalkylen togs bland kostna­

derna upp ersättning till brukarna och deras familjemedlemmar till samma

lön som för den lejda arbetskraften. Lantarbetarlönernas höjning blev i

detta system i hög grad bestämmande för jordbrukarnas priser och in­

komster. Fr. o. in. år 1956 har utgångspunkten för prissättningen varit att

en på visst sätt preciserad inkomstlikställighet mellan jordbrukare och

industriarbetare skulle uppnås.

Genom att intresset under efterkrigstiden kommit att ensidigt knytas till

främst inkomstmålsättningen har, framhåller utredningen, den åsyftade

samordningen mellan pris- och rationaliseringspolitiken inte kommit till

stånd. Den jordhrukspolitiska utvecklingen efter andra världskriget karak­

teriseras därför i betydande utsträckning av konflikter mellan de olika mål­

sättningarna. Ehuru prispolitiken i första hand har uppfattats som ett me­

del att nå inkomstmålet, har den även tidvis måst användas som medel att

styra produktionsutvecklingen och strukturomdanings- och effektiviserings-

arbetet.

Utredningen har mot angivna bakgrund diskuterat fyra principiellt olika

utgångspunkter för utformningen av prissystemet med hänsyn till vilket

eller vilka jordhrukspolitiska mål man främst vill nå. Prisnivå och gräns­

skydd kan således bestämmas enligt något av följande system.

1. På grundval av inkomst-, lönsamhets- eller levnadsstandardjämförel­

ser mellan jordbrukare och andra grupper i samhället, varvid en på något

sätt utformad inkomstlikställighet, lönsamhetsnorm eller levnadsstandard

utgör målsättningen för prispolitiken.

2. Genom beslut om att en viss prisnivå skall stödjas, t. ex. prisnivån för

jordbruksprodukter inom EEC eller en efter förhandlingar överenskommen

prisnivå. Avvikelserna från denna prisnivå kan då lämpligen mätas med en

prisindex e. d. Gränsskyddet får sedan anpassas därefter.

3. Genom att låta enbart en produktionsmålsättning och balansen på

arbetsmarknaden bli avgörande för vilken prisnivå som skall stödjas. Inne­

börden härav är att priserna skall hållas på en nivå, som på lång sikt be­

hövs för att framställa önskad mängd jordbruksprodukter.

4. Ett blandat system i vilket prisnivån fastställs efter förhandlingar,

i vilka man ej på förhand är bunden till att primärt tillgodose endast ett

jordbrukspolitiskt mål — såsom i system 1 och 3 — utan kan ta hänsyn

till flera faktorer vid prisavvägningen.

Det första systemet, i vilket prisnivå och gränsskydd avvägs så att en på

visst sätt definierad inkomstmålsättning kan realiseras, diskuteras mycket

ingående av utredningen, eftersom prispolitiken under huvuddelen av efter-

krigsperioden varit inställd på att förverkliga ett sådant syftemål. Inled­

ningsvis avvisar utredningen tanken på att som utgångspunkt för pris­

avvägningen behålla en inkomstmålsättning av hittillsvarande typ för ej

rationella jordbruk. Förutom svårigheterna att göra preciserade inkomstjäm­

förelser mellan en företagargrupp och en löntagargrupp med så olika lev­

nads- och arbetsförhållanden som jordbrukare och industriarbetare och

Kungl. Mcij:ts proposition nr 95 år 1967

31

osäkerheten i beräkningarnas verkliga innebörd med hänsyn till den stora spridningen kring medeltalen, är det tre faktorer som enligt utredningen gör en sådan målsättning mindre lämplig.

För det första är det svårt att i praktiken framdeles kunna uppfylla en inkomstmålsättning av hittillsvarande typ för ej rationella företag på grund av de betydande prishöjningar detta skulle kräva både för att fylla ut den bestående inkomstklyftan och täcka en fortlöpande inkomsteftersläpning. För det andra är det olämpligt ur prisawägningssynpunkt att behålla den nuvarande tekniken för inkomstjämförelser för mindre jordbruk, i vilken man avräknar familjemedlemmarnas arbetsersättning och kapitalkostnader innan jämförelseinkomsten framräknas.

För det tredje föreligger enligt utredningen risker för alltför stora mål­ konflikter vid en prisavvägning efter angivna system. En sådan prispolitik kan nämligen dels väntas medföra en alltför stor produktion med åtföl­ jande exportförluster, dels kan den genom sambandet mellan prispolitik och rationalisering väntas bromsa och snedvrida denna rationalisering. Att primärt inrikta prisavvägningen på att nå ett dylikt inkomstmål måste, såsom erfarenheten visar, föra till konflikter med såväl produktions- som rationaliseringsmålsättningarna.

De konflikter med övriga jordbrukspolitiska mål, som en inkomstmålsätt­ ning av hittillsvarande typ kan medföra, uppstår givetvis också fast i mindre omfattning om prissättningen sker med utgångspunkt från en lönsamhets­ målsättning för rationella enheter. Utredningen framhåller att en sådan prissättning även skulle kunna medge en rimlig levnadsstandard för en stor del av de mindre företagens innehavare. Men många av de tidigare nämnda svårigheterna, särskilt de beräkningstekniska, men även i viss grad målkonflikterna kvarstår ändå. Prispolitikens dubbla effekt på effektivise- ringen medför så stora avvägningsproblem, att det inte är möjligt att där­ utöver uppställa ytterligare en lönsamhetsmålsättning som riktpunkt för denna politik. En sådan målsättning skulle vidare i dagens läge direkt om­ fatta endast ett fåtal stora företag, varigenom den fick mer av en företags­ ekonomisk än en inkomstpolitisk karaktär. Liknande lönsamhetsutfästelser för företag förekommer inte heller inom andra områden av näringslivet framhåller utredningen.

Främst på nu angivna grunder har utredningen funnit skälen mot en in­ komstmålsättning som utgångspunkt för prissättningen vara starkare än skälen för. Utredningen framhåller i anslutning härtill att detta ställnings­ tagande ej får tolkas så, att inkomstförhållandena för jordbruksbefolkning­ en helt skall lämnas åt sidan vid de framtida prispolitiska övervägandena. Vad man vill undvika är garanterade inkomst- och lönsamhetsutfästelser, som ej i alla lägen kan uppfyllas, särskilt så länge som produktionen över­ stiger den önskvärda beredsltapsnivån och exportöverskott kvarstår. Utred­ ningen framhåller att svårigheter för jordbruket kan uppkomma under en

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

period av produktionskrympning och att det därför är av största vikt att be­

tydande omställningsresurser står till förfogande under denna anpassnings-

period. När produktionen gått ner till den önskade beredskapsnivån får

man, framhåller utredningen, räkna med att avkastningen till arbetskraft

och kapital i jordbruket bör kunna bli ungefär jämförlig med vad dessa

produktionsfaktorer erhåller i andra näringar. Utredningen framhåller, att

standardutvecklingen bör successivt följas så att erforderliga socialt motive­

rade insatser kan vidtas i tid.

Vad beträffar de övriga utgångspunkterna för prissättningen som utred­

ningen redovisar — en viss prisnivå, en produktionsmålsättning och ett

system med fri avvägning —- skiljer de sig enligt utredningen i princip från

en inkomstmålsättning genom att inkomstförhållandena i jordbruket ej ut­

gör den främsta utgångspunkten för prisavvägningen på lång sikt.

Prispolitik med en viss prisnivå som riktpunkt används i flera andra län­

der och tillämpades även i Sverige under 1930-talet. En sådan prissättning

kan t. ex. ges den formen, att de svenska priserna anpassas till prisnivån

inom EEC. Utredningen framhåller att anpassningen inte behöver vara

automatisk eller absolut. Producentpriserna inom EEC kan tänkas fungera

endast som riktpunkt för den svenska prissättningen, önskemålet om en

viss beredskapsproduktion får utgöra den nedre gränsen, när riktprisnivåns

absoluta höjd och gränsskyddets omfattning skall bestämmas. Andra pris­

nivåer än EEC:s kan givetvis också väljas. Liksom på 1930-talet kan sålunda

en historisk prisnivå inom landet tas till utgångspunkt. Den prisnivå som

skall eftersträvas och stödjas måste dock under löpande avtalsperiod an­

passas till i varje fall mer betydande förskjutningar i den allmänna pris­

nivån i landet eller i kostnadsläget inom jordbruket.

Utredningen framhåller att det kan synas rationellt att direkt knyta mål­

sättningen till en viss prisnivå och endast i andra hand, såsom en slutsats,

konstatera vilka inkomster denna prisnivå genomsnittligt ger för olika grup­

per av jordbrukare. Även vid denna prissättningsmetod bör man emellertid

följa inkomstutvecklingen för jordbrukarna både absolut sett och i relation

till andra grupper. En väsentlig, principiell olikhet mellan denna norm för

prissättningen och en inkomstmålsättning är emellertid att prissättningen

inte binds till en standard- eller lönsamhetsmålsättning baserad på medeltal

eller genomsnittliga lönsamhetsberäkningar. Vid en prissättning med enbart

en viss genomsnittlig prisnivå som riktpunkt erhålls därför framhåller ut­

redningen mer utrymme för en fri bedömning av olika faktorer.

En dylik utgångspunkt för prispolitiken innehåller ej några entydiga spe-

cificeringar mot andra jordbrukspolitiska mål. Om en sådan utgångspunkt

skall användas under längre tid, måste givetvis vid varje ny prisperiod hän­

syn tas till en rad faktorer som inkomst-, rationaliserings- och produk­

tionsutveckling in. in. Systemet med en viss prisnivå är lämpligast att an­

vända under en övergångsperiod, under vilken en viss anpassning av jord-

33

bruksproduktionens storlek måste ske men förhållandena i övrigt gör att en prissättning med renodlat sikte på ett produktionsmål ej omedelbart kan genomföras.

Den tredje utgångspunkten för prisavvägningen, nämligen att prissätt­ ningen avvägs så att produktionsmålsättningen kan realiseras, har enligt utredningen flera principiella fördelar. Den gör det möjligt att prissättning­ en främst kan användas i produktionsstyrande syfte för att på lång sikt balansera utbud och efterfrågan. Denna funktion, som i övrig ekonomisk verksamhet utgör den normala marknadsmekanismen, har enligt utredning­ en i den hittills förda prispolitiken alltför mycket fått ställas åt sidan genom att prissättningen främst fått inriktas på att uppfylla inkomstmålsättning­ en. Vid en produktionsmålstyrd prissättning får jordbrukaren själv be­ döma sin inkomst- och levnadsstandard och avgöra om han tycker den är tillfredsställande och vill stanna i yrket eller finner den otillräcklig och vill övergå till annan verksamhet. Ett sådant system kan synas desto mer befogat som de rationella enheter inom jordbruket, som jordbrukspoli­ tiken bör ta sikte på, till följd av den tekniska utvecklingen måste bli allt större företag, där jordbrukarens funktion som företagare och driftsledare blir väsentligare än funktionen som arbetare. Utredningen framhåller emel­ lertid att om en sådan utgångspunkt för prissättningen på jordbrukspro­ dukter omedelbart godtas medför detta betydande svårigheter för näringen under den tid det tar att nedbringa produktionen till önskvärd nivå. Svårig­ heterna orsakas främst av de starka tröghetsfaktorer som finns vid nuva­ rande produktionsstruktur i jordbruket. Om man omedelbart går över till en sådan utgångspunkt för prissättningen, behöver därför betydande pris­ sänkningar ske för att på kort sikt minska produktionsvolymen. Anpass­ ningsproblemen skulle främst ge sig till känna i form av betydande in­ komstbortfall och av stagnation eller nedgång i rationaliseringsarbetet.

Utredningen anser därför denna utgångspunkt för prissättningen vara tillämpbar först sedan en betydande krympning av produktionen ägt rum och dessutom rörligheten för främst arbetskraften kunnat ökas avsevärt genom bl. a. ökade arbetsmarknadspolitiska insatser.

Det i det föregående nämnda fjärde systemet för prissättningen innebär en friare och mer obunden avvägning av olika målsättningar mot varandra i förhandlingar mellan de berörda parterna. Denna prissättningsmetod med­ ger att hänsyn kan tas både till lönsamhets- och levnadsstandardförhållan­ den för olika marknadssituationer i Sverige och utomlands, till försörj­ ningssituationen och till en rad inte nämnda faktorer, som tid efter an­ nan kan få betydelse. Ett sådant system har, om avtalsperiodens längd är relativt kort, den fördelen att fortlöpande kunna anpassas till utveck­ lingen inom näringen och samhällsekonomin i övrigt och de krav denna ställer. Utredningen framhåller att automatiken i de hittills tillämpade systemen — både det nuvarande och det som baserades på jordbrukskal-

2

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 95

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

34

kylen — ofta varit besvärande och framtvingat åtgärder, som på grund av

ändrade förhållanden eller oförutsedda händelser inte varit lämpliga, eller

framtvingat komplicerade och segslitna förhandlingar för att på annat sätt

lösa uppkomna svårigheter.

Utredningen framhåller att ett system där parterna är helt obundna av

regler och principer inte heller är utan nackdelar. Systemet innebär att

man i växlande grad får ta hänsyn till en rad faktorer vid prissättningen

men att detta sker vid förhandlingar utan något på förhand givet system,

på grundval av en bedömning från gång till gång av varje faktors relevans

och betydelse i det aktuella läget. Prisbildningen i ett sådant system riske­

rar därför enligt utredningen att bli mindre rationell ur ekonomiska och

marknadsmässiga synpunkter. Utredningen har därför övervägt att ge det­

ta system en mer långsiktig målsättning i linje med 1947 års jordbrulcspo-

litiska program, dock utan att knyta den till ett enda specifikt jordbruks-

politiskt mål. Systemet skulle kunna byggas upp såsom ett långsiktigt

ramavtal men med möjligheter till en flexibel prissättning inom avtalets

ram. Efter ytterligare överväganden kring detta systems funktionsmöjlig-

heter finner dock utredningen att det ej bör användas som långsiktig ut­

gångspunkt för prissättningen.

Vid ställningstagandet till målsättningen för prispolitiken framhåller ut­

redningen till en början att det bästa kriteriet på prisnivåns lämplighet är

den reaktion från jordbrukarnas sida som manifesteras i planer och kon­

kreta åtgärder. Blir produktionen för stor och strukturomvandlingen för

långsam är prisnivån för hög. Blir produktionen för liten och den tekniska

effektiviseringen otillräcklig är prisnivån för låg.

Utredningen framhåller emellertid att de rationaliserings- och omställ-

ningsåtgärder som hittills genomförts ej ger tillräcklig grund för att bedö­

ma hur ett betydligt utvidgat program på detta område verkar på frigö­

randet av mark, resursutflyttning och total produktion och vid vilken pris­

nivå man härvidlag får till stånd en eftersträvad minskning av produk­

tionen i förening med en snabb framväxt av rationella jordbruk. Då man

sålunda ej på förhand kan avgöra, hur ett ökat och delvis nytt rationali­

serings- och omställningsstöd verkar och vilken prisnivå som bör upprätt­

hållas för att nå de uppställda målsättningarna, föreslår utredningen att

man under en övergångsperiod fr. o. m. den 1 september 1967 prövar sig

fram. Längden av övergångsperioden bestäms av den tid det tar att avläsa

verkningarna av de åtgärder som utredningen föreslår. Utredningen anser

att härför behövs minst tre års erfarenhet, som statistiskt kan redovisas

först efter ytterligare någon tid.

Prispolitiken under övergångsperioden bör enligt utredningen känneteck­

nas av återhållsamhet så att rationaliserings- och omställningsåtgärderna

inte motverkas. Utgångspunkten bör vara det gränsskydd för jordbruks­

produkter som råder den 31 augusti 1967 med tillägg av kompensation för

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

den allmänna prisuppgången under sista halvåret enligt den s. k. inflations- regeln i nu gällande prissättningssystem. Den kvantitativa effekten av så­ väl rörlighetsstimulerande åtgärder som prispolitik med produktionssty- rande syfte är oviss. Utredningen anser att båda dessa medel måste prövas för att uppnå den eftersträvade sänkningen av produktionsvolymen. Pris­ nivån för jordbruksprodukter bör under de närmaste åren ej få stiga fullt så snabbt som den allmänna prisnivån.

Utredningen påpekar i detta sammanhang att realpriserna för såväl jord­ bruksprodukter som industrivaror under de senaste decennierna fallit och att de fallit starkare för industrivaror än för jordbrukets produkter. Vidare nämner utredningen, att under tioårsperioden 1956—1965 realprisnivån för jordbrukets produkter — mätt som kvoten mellan jordbruksnämndens pro­ ducentprisindex och konsumentprisindex — fallit med i genomsnitt ca 0,2 % per år. Om man utgår från en ren avräkningsprisindex på jordbruksproduk­ ter i stället för producentprisindex, blir den genomsnittliga minskningen av realprisnivån ca 0,4 % per år. I avvaktan på erfarenheter av effekten av andra föreslagna jordbrukspolitiska åtgärder bör enligt utredningen denna prisutveckling i stort sett behållas under övergångsperioden.

Utredningen framhåller att en realprissänkning av angivna storleksord­ ning inte innebär en reell inkomstsänkning för jordbruket som helhet be­ traktat eftersom producenterna — i den mån marknadsförhållandena det medger i huvudsak bör kunna behålla sina rationaliseringsvinster och därigenom fortlöpande kunna förbättra sitt inkomstläge. I vilken omfatt­ ning detta sker blir beroende av producenternas egna insatser. Den angivna genomsnittliga realprisutvecklingen bör enligt utredningen kunna ge en relativt god företagsekonomisk lönsamhet vid rationella företag. Den kan även väntas bidra till en tillfredsställande levnadsstandard för ett stort an­ tal jordbrukarfamiljer i övrigt. Det förordade prissättningssystemet avvi­ ker från det hittills tillämpade främst genom att det inte direkt knyts till resultat från lönsamhetsberäkningar.

Effekterna av det utvidgade rationaliserings- och omställningsstödet i förening med den angivna prisnivåns verkan på produktionsutvecklingen, på insatsen av resurser och frigörandet av mark, på tillkomsten av nya före­ tag samt pa inkomst- och lönsamhetsutvecklingen bör successivt registreras. Utvecklingen bör följas med serier över resursinsatser, nettoproduktivitet, totalproduktion (vid normala väderleksbetingelser), företagsutveckling och strukturomvandling, lönsamhetsberäkningar och standardjämförelser. Sär­ skilt bör omställningsåtgärdernas och prisernas inverkan på resursanvänd­ ningen och produktionens omfattning analyseras. För att få säkra hållpunk­ ter härvidlag torde erfordras att särskilda representativt upplagda jord- bruksräkningar kommer till utförande. Dessa behöver inte ha samma om­ fattning som hittillsvarande jordbruksräkningar, men de bör i stället göras med tätare mellanrum, helst årligen men i vart fall vartannat år. Likaså

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

35

36

bör en plan för relativt täta standardundersökningar upprättas. Utredningen

föreslår att berörda statliga verk får i uppdrag att utarbeta planer in. in. i

nämnda hänseenden.

Av det anförda framgår att man under övergångsperioden främst bör lita

till omställningsstöd och rationaliseringsinsatser från såväl det allmännas

som jordbrukets sida för att åstadkomma den önskade utvecklingen. Som

ett led i denna verksamhet förordar utredningen också, att småbruksstödet

(arealtillägg och leveranstillägg för mjölk) avvecklas vid utgången av nu­

varande provisoriska prisreglering. Därvid förutsätter utredningen att om-

ställningsstödct tillämpas så att det erbjuder brukare på små enheter ett

väsentligt bättre alternativ jämfört med att kvarstanna i näringen.

Efter övergångsperioden gäller det enligt utredningen främst att konsta­

tera hur utvecklingen gått i olika hänseenden och med ledning därav

bedöma, vilka ytterligare åtgärder som kan krävas. Utredningen framhåller

att det är möjligt att trots omfattande rationaliserings- och omställnings-

insatser resursutflyttningen och markutbuden blivit för små, vilket lett till

att önskad nedgång i produktionsvolymen ej uppnåtts samtidigt som bil­

dandet av nya rationella företag ej kunnat ske i önskvärd omfattning. Vilka

ytterligare åtgärder som därvid måste tillgripas för att styra utvecklingen

måste enligt utredningen bero på hur man bedömer de insatta medlens

verkningar. Likaså bör givetvis bedömas i vilken omfattning omställningar

gjorts av närings utövarna själva och deras organisationer för att uppnå de

eftersträvade målen. Om rationaliserings- och omställningsinsatserna efter

viss tid bedöms ha haft effektiv verkan men de ställda målen det oaktat

inte bedöms bli uppnådda under den tidrymd man räknat med (fram till

slutet av 1970-talet), bör ökade dylika insatser övervägas. Om däremot ratio-

naliseringsverksamheten och omställningsstödet inte bedöms ha fått önskad

effekt ur samhällsekonomisk synpunkt (resursutflyttning och produktions­

minskning), måste en ytterligare sänkning av realpriserna på jordbrukets

produkter övervägas. Om trots en snabb utflyttning av produktionsfaktorer

ur jordbruket minskningen i produktionsvolymen inte skett i den takt som

förutsatts, beroende på en snabbare stegring av produktiviteten än väntat,

blir dock kravet på en begränsning av produktionsvolymen inte lika ange­

läget.

Då det förut angivna produktionsmålet uppnåtts, förutsätter utredningen

att en produktionsmålstyrd prissättning på jordbruksprodukter i huvudsak

skall kunna tillämpas. Utredningen utgår därvid från att en sådan rörlighet

för produktionsfaktorerna, särskilt arbetskraften, då har uppnåtts att jord­

brukarna kan reglera produktionsriktningen och storleken av produktio­

nen med ledning av prissättningen. Utredningen framhåller att rationali­

serings- och omställningsåtgärder givetvis även i fortsättningen blir nöd­

vändiga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

77

Sammanfattning av utredningens förslag. Utredningen sammanfattar de väsentligaste delarna i den föreslagna nya jordbrukspolitiken och de för dennas förverkligande lämpliga medlen på i huvudsak följande sätt.

1. Av samhällsekonomiska och marknadsmässiga skäl bör fram till slutet av 1970-talet under vissa förutsättningar självförsörjningsgraden successivt sänkas till ca 80 % av full försörjning.

2. Inom den ram som produktionsmålsättningen anger bör den långsik­ tiga jordbrukspolitiken ha till mål att skapa så effektiva företag som möj­ ligt. Utformningen av sådana företag bör successivt anpassas efter den tek­ niska utvecklingen. Genom en sådan politik tillgodoses det ur samhälls­ ekonomisk synpunkt centrala kravet, att kostnaderna för de framställda livsmedlen blir så låga som möjligt, dvs. att de resurser, som tas i anspråk för den önskade produktionen, nedbringas till ett minimum.

3. För att förverkliga den jordbrukspolitiska målsättningen kan användas dels rationaliserings- och rörelsestimulerande medel, dels prispolitiska åt­ gärder. Eftersom man nu ej med säkerhet kan bedöma, hur dessa medel kommer att verka, bör under en övergångsperiod av minst tre år räknat från den 1 september 1967 följande åtgärder vidtas.

a) Betydande ekonomiska och administrativa insatser görs på rationali- seringspolitikens område. Effektiva åtgärder sätts in för omställning av den arbetskraft som vill övergå till annan verksamhet. Småbruksstödet i nuva­ rande former avskaffas.

b) I avvaktan på att effekten av rationaliserings- och omställningsåtgär- derna kan registreras och analyseras bör riktpunkten för prispolitiken under övergångsperioden vara, att prisnivån för jordbruksprodukter ej får stiga fullt så snabbt som den allmänna prisnivån. Vid ett sådant prissystem bör jordbrukarna i huvudsak kunna behålla sina rationaliseringsvinster. Planer bör upprättas för täta representativa jordbruksr åkningar samt för standard­ undersökningar för att belysa utvecklingen i jordbruket och andra näringar.

4. Efter övergångsperiodens slut bör utgångspunkten vara att, förutom de rationaliserings- och rörelsestimulerande åtgärderna, prispolitiska medel skall kunna användas i ökad omfattning om så bedöms vara erforderligt. Om rationaliserings- och omställningsinsatserna har haft effektiv verkan men målsättningen ej kan väntas bli uppnådd under den tidrymd man räk­ nat med — fram till slutet av 1970-talet — bör ökade dylika insatser över­ vägas. Om däremot rationaliserings- och omställningsverksamheten inte har fått önskad effekt ur samhällsekonomisk synpunkt — resursutflyttning och produktionsutveckling — måste ytterligare sänkning av realpriserna på jordbruksprodukter kunna komma i fråga.

5. Om trots en snabb utflyttning av produktionsfaktorer ur jordbruket minskningen i produktionsvolymen inte skett i den takt som förutsatts, be­ roende på en snabbare stegring av produktiviteten än väntat, blir kravet på en begränsning av produktionsvolymen inte lika angeläget.

38

6. Med hänsyn till föränderligheten i alla de faktorer, som påverkar pro­

duktionsmålsättningen och då särskilt det världspolitiska läget, prisut­

vecklingen på världsmarknaden och lagringstekniken, måste en omprövning

av produktionsmålsättningen fortlöpande komma till stånd.

7. Då förut angett produktionsmål uppnåtts, förutsätts att en produk­

tionsmålstyrd prissättning på jordbruksprodukter skall kunna tillämpas.

Utredningen utgår därvidlag från att en sådan rörlighet för produktions­

faktorerna och då särskilt arbetskraften har nåtts att produktionsinrikt­

ningen och storleken av produktionen i jordbruket kan regleras i huvudsak

genom prissättningen. Rationaliserings- och omställningsåtgärder blir givet­

vis även i fortsättningen nödvändiga.

Reservationer och särskilda yttranden. I en reservation och särskilt ytt­

rande anser ledamöterna Bengtsson, Hansson, Holmström, Håkansson,

Oscarsson och Åstrand att tillskapandet av rationella jordbruksföretag bör

vara jordbrukspolitikens centrala mål, medan frågan om jordbrukets totala

produktionsvolym bedöms vara av sekundär betydelse inom det intervall

som bestäms av beredskapsmotivet och i stort sett nuvarande självförsörj-

ningsgrad. Vidare anser reservanterna, till skillnad från utredningsmajori-

teten, att prispolitiken måste baseras på en långsiktig lönsamhetsmålsätt­

ning för rationella jordbruksföretag kompletterad med en levnadsstandard­

målsättning.

Reservanterna framhåller beträffande utredningens bedömningar av den

internationella utvecklingen att världsmarknadens karaktär och det tro­

liga i att nuvarande priser på jordbruksprodukter på denna marknad på

längre sikt kommer att stiga gör att det inte kan anses realistiskt att ta

dagens priser till utgångspunkt för jordbrukspolitikens utformning, De

delar utredningens uppfattning att den svenska hjälpen till u-länderna inte

i första hand bör lämnas i form av livsmedelssändningar. Å andra sidan

tvivlar reservanterna på det framsynta i att i ökad utsträckning grunda

industriländernas livsmedelsförsörjning på köp från u-länderna.

När det gäller utformningen av den jordbrukspolitiska målsättningen

hävdar reservanterna att utredningen inte tagit tillräcklig hänsyn till att

jordbrukspolitiken måste anpassas till vad som är realistiskt ur ekono­

miska och sociala synpunkter med tanke bl. a. på bostadsbristen, kapital­

bristen, åldersstrukturen inom jordbruket, politikens effekt för befolkning

och näringsliv över huvud taget inom många bygder och landsdelar, jord­

brukets betydelse ur naturvårds- och landskapsvårdssynpunkt samt an­

vändningen av samhällets markresurser. Vidare anser de att utredningen

inte i tillräcklig omfattning beaktat de välfärdspolitiska aspekterna. Detta

får till resultat att utredningens förslag kan leda till en betydande stan-

dardförsämring för tiotusentals familjer som nu är verksamma inom lant-

bruksnäringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Reservanterna motiverar behovet av att ha kvar en långsiktig lönsam­ hets- och standardmålsättning för prispolitiken med de stora risker som investeringar i jordbruk innebär, bl. a. på grund av dessa investeringars långsiktiga karaktär. Prispolitiken måste därför enligt reservanterna ba­ seras på en lönsamhetsmålsättning som innebär att fullt rationella lant­ bruksföretag tillförsäkras en arbets- och kapitalersättning i paritet med den som kan erhållas inom andra näringsgrenar. Denna lönsamhetsmåls- sättning bör kompletteras med en levnadsstandardmålsättning som syftar till att tillförsäkra vissa kategorier nu sysselsatta inom jordbruket möj­ ligheter att följa med i den allmänna standardutvecklingen i samhället. Den av utredningen föreslagna prispolitiken kan enligt reservanterna komma att leda till en kraftig och växande eftersläpning i jordbrukarbe­ folkningens inkomster i förhållande till realmkomstutvecklingen för öv­ riga befolkningsgrupper i det svenska samhället.

Reservanterna anser även att den av utredningen föreslagna prispoli­ tiken inte kan beräknas komma att leda till en fortsatt rationalisering inom lantbruket. Jordbrukarna kan nämligen inte i tillräcklig omfattning väntas komma att stanna i yrket och satsa kapital och ta risker i ett ra- tionaliseringsarbete om de inte har någon garanti för företagets lönsamhet. Därför bör prispolitiken inte användas för att styra produktionsutveck­ ling och strukturomvandling, utan de främsta medlen för att stödja lant- bruksnäringens fortsatta omvandling måste vara rationaliseringsstöd, ut- bildningsstöd, omställningsstöd m. fl. åtgärder som underlättar att ratio­ nellare lantbruksföretag byggs upp eller att jordbrukarna övergår till an­ nan yrkesverksamhet. Reservanterna anser att utredningens förslag på dessa områden är otillräckliga.

Vad beträffar produktionsmålsättningen reser reservanterna ingen in­ vändning mot beräkningen att en fredsmässig försörjning på 85 % resp. 80 % av det totala behovet vid de två olika lagringsalternativen ger en till­ fredsställande beredskap, men de tvivlar på att en minskning av produktio­ nen till denna nivå ger några väsentliga samhällsekonomiska vinster. För att förverkliga den långsiktiga målsättningen om en rationell resursfördel­ ning krävs nämligen inte logiskt en sänkning av produktionsvolymen. Det centrala måste vara att de i jordbruket bundna resurserna får eu effektiv användning och att de resurser som kan frigöras förs över till andra sekto­ rer med resursbrist. Åtgärder, som underlättar produktionsfaktorernas, främst markens och arbetskraftens rörlighet och som stimulerar till en rationell resursanvändning inom lantbruksnäringen, är därför enligt reser­ vanterna betydligt viktigare än åtgärder för att minska produktionen.

Samtidigt som reservanterna hävdar att en sänkning av produktions­ volymen i och för sig inte bör vara något primärt mål, eftersom den inte a priori ger några ekonomiska vinster, framhåller de också att det är en onödig målsättning, eftersom nyrekryteringen till jordbruket är så svag

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

39

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

och avgången både av åldersskäl och på grund av övergång till andra yrken

så betydande att en brist på arbetskraft och inte ett överskott är det på lite

längre sikt aktuella problemet även för jordbruksnäringen. Mot denna bak­

grund anser reservanterna att frågan om jordbrukets totala produktions­

volym är av sekundärt intresse inom de gränser, som bestäms av å ena si­

dan beredskapsbehovet och å andra sidan av i stort sett nuvarande produk­

tionsvolym.

I fråga om utformningen av jordbrukets prisstöd föreslår reservanterna

att man skall ha ett långsiktigt ramavtal och att årliga överläggningar skall

äga rum inom denna ram. Ramavtalet bör innehålla regler om ett infla-

tionsskydd, en lönsamhetsmålsättning baserad på resultaten vid faktiskt

existerande rationella företag, en rationaliseringspolitisk målsättning, en

produktionsmålsättning främst med sikte på att minska de svåravsättbara

överskotten och en omställningspolitisk målsättning m. in.

Ledamoten Hansson uttalar i ett särskilt yttrande bl. a. att med hänsyn

till de riskmoment, som är förknippade med en för låg målsättning för

produktionen ur beredskapssynpunkt, riktmärket för en mellan en övre

(90 %) och en undre gräns (80 %) svängande produktionsvolym bör

sökas i närheten av den övre gränsen.

Som motiv härför anförs att det visserligen är orealistiskt att tänka sig

att Sverige skulle kunna uppehålla en livsmedelsproduktion som avser

överskott för export till u-länderna, men att på vårt land liksom på andra

industriländer måste ställas anspråk att vi för den överskådliga framti­

den i stort sett skall kunna klara vår egen livsmedelsförsörjning och inte

konkurrera med u-länderna om det livsmedelsöverskott som de kommer

att efterfråga på världsmarknaden. Det är önskvärt med en produktions­

nivå som, med undantag för nödvändiga importvaror, täcker vårt eget be­

hov av livsmedel utan att därutöver åstadkomma mera permanenta över­

skott. Vid nuvarande självförsörjningsgrad (93,3 %) uppstår emellertid

ännu besvärande överskott som måste avsättas med förlust. Om man ut­

går från att en stegring av levnadsstandarden innebär ökad konsumtion

av sådana livsmedel, som ej kan produceras i Sverige, torde produktions­

volymens övre gräns böra sökas vid ca 90 %. Å andra sidan är en jord­

brukspolitik, som avsiktligt strävar efter en så låg självförsörjningsnivå

som 80 %, ej förenlig med det ansvar som vi bör känna mot våra egna

samhällsintressen och ej heller med våra skyldigheter i internationella

sammanhang.

Ledamoten Hseggblom anför i en reservation att jordbrukspolitiken bör

syfta till att understödja det svenska jordbrukets strävan till ökad effek­

tivitet och anpassning. Enligt reservantens mening bör det svenska jord­

brukets produktion inte genom jordbrukspolitiska åtgärder tvingas ner till

att blott motsvara 80 % av försörjningsbehovet av livsmedel. I de jord-

41

brukspolitiska riktlinjerna bär inte fixeras någon annan norm för produk- lionsmålsättningen än den gräns under vilken produktionen inte får gå, om beredskapsförsörj ningen skall tryggas. Liksom nu bör prisstöd ges åt den produktion, som kan avsättas på hemmamarknaden, medan produk­ tion för export helt får ske på jordbrukets egen risk. Vidare bör prisstö­ det genom förhandlingar fastställas så att de priser, som skall gälla från den 1 september 1967 ger fullt rationella jordbruksföretag en lönsamhet som ligger i paritet med den som uppnås inom övriga näringsgrenar och en skälig levnadsstandard åt sådana jordbrukare som ännu inte nått full effektivisering men som har full sysselsättning vid sina jordbruk. Pris­ läget på jordbrukets produkter skall sedan tillåtas utveckla sig i samma takt som den allmänna realprisutvecklingen och genom förhandlingar jus­ teras på grund av kostnadsutveckling på hemmamarknaden eller ändrade förhållanden på den internationella livsmedelsmarknaden.

Ledamoten Svensson har i ett särskilt yttrande och reservation i viss män en annan bedömning än utredningen av den internationella utveck­ lingen. Han drar därav den slutsatsen att vi visserligen inte kan undgå att under de närmaste åren acceptera vissa anpassningar till jordbrukets mark- nadsproblem och vårt eget fria näringslivs utvecklingstendenser, men att vi måste i största möjliga utsträckning bevara produktionsresurser som på längre sikt kan behövas för att försörja en avsevärt större befolkning än nu. Samtidigt måste vi kunna fylla rimliga krav på internationell soli­ daritet i ett läge där de globala försörjningsproblemen håller på att bli er­ kända internationella angelägenheter.

Enligt reservantens mening bör emellertid en anpassning nedåt till eu självförsörjning av 80 % fram till slutet av 1970-talet accepteras, om de utvecklingstendenser som präglat världsmarknaden och vårt eget närings­ livs utveckling blir bestående. I anslutning härtill framhåller reservanten att hittillsvarande tendenser tyder på att produktionsvolymen kommer att talla till angivna nivå utan att särskilda åtgärder vidtas. Om å andra si­ dan en självförsörjningsgrad av 80 % trots besvärande marknadsproblem bevaras under de närmaste tio å femton åren, bör goda förutsättningar fin­ nas för en ökad produktion om och när så vasar sig nödvändigt.

Ledamöterna Eriksson, Anton Johansson, Lindbäck, Lindskog, Odhner och Yngve Persson uttalar i ett särskilt yttrande att självförsörjningsgra- den är ganska olämplig som mått på den produktionskapacitet som behöver bevaras i fredstid för att trygga en försörjning i ett krisläge. De påpekar att vid en hög andel animaliska livsmedel i produktionen blir självförsörj- ningsgraden låg vid en viss given produktionskapacitet, eftersom dessa livs­ medel för sin produktion kräver ungefär sex gånger mer produktionsre­ surser än vegetabiliska livsmedel. Därför skulle man komma fram till ett bättre om än approximativt mått på produktionskapaciteten genom att

2f

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr

95

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

heit enkelt multiplicera antalet animaliska kalorier med sex. På det sättet

tar man en riktigare avspegling av den produktionskapacitet som behöver

upprätthållas för att tillgodose ett visst beredskapsbehov. Angivna förhål­

landen innebär enligt nämnda ledamöter att om man genomför den av

utredningen rekommenderade förskjutningen av produktionsinriktningen

från vegetabilier till animalier blir en självförsörjningsgrad av 80 %, som

förutsätter oförändrad balans mellan animalisk och vegetabilisk produk­

tion, ett skevt mått för den produktion som behöver upprätthållas ur be-

redskapssynpunkt. En ändring med en procentenhet av försörj ningsgraden

för animaliska produkter motsvarar en ändring av försörjningen i motsatt

riktning för vegetabiliska produkter med ungefär fyra procentenheter, ifall

en produktionskapacitet motsvarande en totalförsörjning med 80 % själv­

försörjningsgrad vid nuvarande fördelning av produktionen skall vid­

makthållas.

Nämnda ledamöter framhåller också att den av utredningen förordade

prispolitiken ej enbart är nödvändig för att en krympning av produk­

tionskapaciteten i jordbruket skall nås utan även behövs för att påskynda

strukturrationaliseringen. De uttalar att, eftersom det i främsta rummet

är en radikal strukturomvandling som behövs i jordbruket, skulle olyckan

knappast var så stor om investeringarna i övrigt bromsades upp under en

övergångsperiod, samtidigt som man fick en betydande strukturrationali­

sering tack vare sänkta markvärden och större rörlighet i markdispositio­

nen. På lite längre sikt måste man ju räkna med att när jordbruken blir

stora affärsföretag en viss lönsamhet måste upprätthållas ifall produktio­

nen skall komma att motsvara produktionsmålsättningen.

Ledamoten Zachrison framhåller i ett särskilt yttrande att utredningen

alltför mycket skjuter den samhällsekonomiska betydelsen av en produk­

tionsminskning i förgrunden i förhållande till angelägenheten att skapa

effektiva jordbruksföretag.

I ett särskilt yttrande framhåller herrar Folke Johansson, Sven Persson,

Wetterhall, Zachrison och Öjborn att de i princip är införstådda med

utredningens uppläggning av målsättningen för jordbrukspolitiken, men

anser att de rationaliseringsinsatser från det allmännas sida, som utred­

ningen föreslår, till övervägande del är sådana som kan verka först på

något längre sikt och att de ytterligare resurser som enligt utredningens

förslag skall tillföras rationaliseringsverlcsamheten blir tillgängliga och får

effekt först successivt. Bl. a. är det orealistiskt att räkna med att ett stort

antal verkligt effektiva företag skall hinna byggas upp under den första

treårsperioden. Enligt angivna ledamöters mening är det nödvändigt att de

av dem angivna förhållandena beaktas när den första tidens verksamhet

efter de nya riktlinjerna skall bedömas och det på den grunden skall över­

vägas vilka ytterligare åtgärder som bör tillgripas för att inrikta utveckling­

en och påverka faktorerna i jordbrukets anpassning.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

43

Remissyttrandena

Den allmänna jordforukspolitiska målsättningen. Utredningens allmänna utgångspunkt för sina jordbrukspolitiska övervägandem nämligen att jord­ brukspolitiken bör utformas med samma huvudsyften som den allmänna ekonomiska politiken och därför ha till mål att till minsta samhällsekono­ miska kostnad åstadkomma en jordbruksproduktion av önskad storlek och samtidigt göra det möjligt för de i jordbruket sysselsatta att bli delaktiga i den allmänna standardstegringen, tillstyrks i princip eller lämnas utan er­ inran av remissinstanserna.

LO framhåller att en avsevärd anpassning av produktionen inom jordbru­ ket har skett men att denna inte varit tillräcklig-för att motsvara kravet från ändringarna i marknadssituationen. För att undvika ogynnsamma sociala och ekonomiska förhållanden för jordbruksbefolkningen har Sverige i lik­ het med andra länder infört ett gränsskydd som efter hand ökat i omfatt­ ning. En sådan politik har varit nödvändig och förståelig under förhållan­ den, då annan sysselsättning inte kunde erbjudas de:människor som med en snabbare rationaliseringstakt inte kunde finna sin utkomst i jordbruks­ näringen. Men den har alltmer inneburit eu orationell -användning av pro­ duktionsresurserna, som i sin tur återspeglats i livsmedelspriserna. LO framhåller att den allmänna ekonomiska situationen i dag är en annan och förutsättningarna för en annan resursanvändning bättre. Den eko­ nomiska utvecklingen under efterkrigstiden bär inneburit väsentliga änd­ ringar i förutsättningarna för jordbrukspolitiken. En hög;expansionstakt har upprätthållits och produktionsresurserna har tagits till vara mer effektivt.

Härigenom har de socialpolitiska aspekterna i dag inte samma innebörd som tidigare. Ambitionen är numera inte bara att upprätthålla sysselsättningen utan även att produktionen bedrivs på de områden där den bästa effekten nås.

LO framhåller vidare att jordbrukets andel av déii totala produktionen visserligen är liten och i avtagande, men. att det ändå-är betydelsefullt att nå så effektiva driftsformer som möjligt för att målen-för den ekonomiska politiken skall nås. Därför måste den framtida jordbrukspolitiken inriktas efter den moderna näringspolitikens principer med tonvikt på snabb tillväxt för samhällsekonomin i dess helhet, full och produktiv- sysselsättning samt rörlighet och anpassning till den ekonomiska utvecklingen. Denna allmänna inställning kommer också till uttryck i såväl utredningens förslag som i de avgivna reservationerna. Den gemensamma inställning till j ordbrukspoliti­ kens principiella utformning som numera råder bland konsumenter och producenter utgör en god utgångspunkt för politikens praktiska utformning.

TCO uttrycker sin tillfredsställelse över att ett samhällsekonomiskt be­ traktelsesätt lagts som underlag för den föreliggande-utredningen. Utred­ ningen behandlar sålunda jordbruket som en näringsgren vilken i likhet

44

med alla andra näringsgrenar har skyldighet att rätta sig efter det ekono­

miska livets villkor. TCO delar utredningens uppfattning att huvudmålsätt­

ningen för den framtida jordbrukspolitiken bör vara att jordbrukssektorn

skall göras så effektiv att fullvärdiga livsmedel kan produceras till konkur­

renskraftiga priser.

Sveriges industriförbund och SAF anser att det framför allt ur resursan-

vändningssynpunkt är av mycket stor betydelse att jordbrukspolitiken på

sätt som utredningen föreslår klart infogas i det allmänna samhällsekono­

miska sammanhanget. Organisationerna anser det också rent principiellt

vara ett klart framsteg att en preciserad inkomstlikställighetsmålsättning

inte längre skjuts i förgrunden som huvudmål för politiken.

Sveriges grossistförbund och Samarbetsorganet i jordbruksfrågor för en­

skild handel och industri anser att de av utredningen redovisade utgångsför-

utsättningarna, bedömningarna och sammanfattande tankegångarna beträf­

fande huvudmålsättningen för den framtida jordbrukspolitiken är i stort

sett riktiga och verklighetsgrundade. I yttrandet konstateras med tillfreds­

ställelse att utredningen föreslår ett successivt inlemmande av jordbruket i

näringspolitiken på samma grunder och villkor som andra branscher.

RLF och SL framhåller att de finner det självklart att jordbruket bedöms

som en del av det svenska näringslivet och samhällsekonomin. Förbunden

anser emellertid att utredningens framställning av förhållandena inom jord­

bruket i alltför hög grad domineras av de långsiktiga samhällsekonomiska

perspektiven. Detta är enligt förbundens mening en inkonsekvens med ut­

redningens ståndpunkt att man tills vidare i huvudsak bör bortse från de

långsiktiga tendenserna på världsmarknaden och främst grunda sina över­

väganden på den aktuella situationen på denna marknad. Förbunden under­

stryker starkt vad ledamoten Bengtsson in. fl. uttalat i sin reservation, näm­

ligen att det inte är minst viktigt att ta hänsyn till följderna på kort sikt för

den övriga ekonomin av ifrågasatta förändringar i jordbrukspolitiken.

Förbunden finner det självklart att jordbruket lika litet som näringslivet

i övrigt på kort sikt inte kan uppfylla den långsiktiga målsättningen och ef­

fektivast möjliga användning av produktionsresurserna. Förbunden instäm­

mer i vad ledamoten Bengtsson in. fl. härvid anfört, nämligen att det vikti­

gaste är att olika näringsgrenar företer en utveckling mot den resursanvänd­

ning som på längre sikt ger optimalt utbyte.

Förbunden har i huvudsak ingen erinran mot utredningens analys av sam­

hällsekonomin och jordbrukspolitikens två huvudsyften. Förbunden anslu­

ter sig i det stora hela till ledamoten Bengtssons in. fl. framställning av dessa

huvudsyften. Däremot finner förbunden att utredningsmajoriteten inte nöj­

aktigt har beaktat att ändringar i jordbrukspolitiken måste ses mot bak­

grunden av olika konsekvenser för samhället inom andra områden. Förbun­

den pekar härvid på fyra frågor som bättre borde beaktats, nämligen arbets­

krafts- och kostnadssituationen i samhället som helhet, det stora kapitalbe­

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 ur 1967

45

hovet inom framtidens jordbruk, den växande andelen åldringar inom be­ folkningen som helhet och inom jordbruket samt frågor rörande den fram­ tida valutasituationen.

Förbunden instämmer med utredningen att man måste söka mildra de ekonomiska och personliga uppoffringar som den ekonomiska utvecklingen och politiken kan medföra för vissa grupper. Förbunden nödgas dock in­ stämma i ledamoten Bengtssons m. fl. uttalande att utredningsmajoriteten inte tillräckligt beaktat den välfärdspolitiska aspekten vid utformningen av de konkreta jordbrukspolitiska förslagen. Det föreligger enligt förbunden stora risker för att vissa grupper inom jordbruket inte kommer att kunna hävda sin levnadsstandard eller kunna få del av den allmänna standardsteg­ ringen i samhället om utredningsmajoritetens förslag i fråga om prispoliti­ ken och småbruksstödet genomförs.

Produktionsmålsättningen. Utredningens bedömning att betydande s a m- hällseko no miska vinster kan nås genom en snabbare överfö­ ring av resurser från jordbruket till andra näringar godtas i stort sett av de remissinstanser som yttrat sig i frågan. Storleken av överföringsvinster­ na, särskilt på kort sikt, bedöms emellertid olika. Kritiska synpunkter mot utredningens uppfattning av vinsternas storlek har sålunda framförts av bl. a. lantbruksstyrelsen, styrelsen för lantbrukshöyskolan, statens pris- och kartellnämnd samt RLF och SL.

Lantbruksstyrelsen framhåller att den arbetskraftsöverflyttning till andra näringar som kan ske ej är så stor som utredningen i, vissa sammanhang synes göra gällande. En stor del av den framtida minskningen av arbets­ kraften i jordbruket kommer att omfatta brukare som lämnar sina jord­ bruk genom pensionering eller dödsfall, överföringsvinsterna är härvid re­ dan inkasserade genom att dessa brukares tänkbara efterträdare inom fa­ miljen redan övergått till andra näringar. Statens pris- och kartellnämnd anser att det på lång sikt är obestridligt att man får överflyttningsvinster men att förhållandena på kort sikt är annorlunda genom att en forcerad utflyttning kan leda till olika flaskhalsproblem i fråga om bostäder, skolor osv. och hårt anstränga kapitalmarknaden.

RLF och SL är i sak ense med utredningen om vinsterna av en fortsatt resursöverföring från jordbruket till andra expansiva sektorer men fram­ håller att denna överföring av främst arbetskraft måste bedömas bl. a. mot bakgrund av läget på bostadsmarknaden. Bostadsbristen utgör med andra ord ett hinder för arbetskraftens anpassning till sysselsättningsmöjlighe­ terna. Av den nuvarande avgången av arbetskraft från jordbruket, som uppgår till ca 20 000 personer om året, torde ca 9 000 utgöra en övergång av främst medelålders och yngre personer till andra yrken. Om utredning­ ens förslag realiseras — och förbunden understryker i detta sammanhang att de väsentligen ställer sig bakom utredningens förslag i fråga om lång­

46

siktig målsättning för rationaliseringspolitiken — kommer detta sannolikt

att leda till ett ökat. tryck på bostadsmarknaden inom många tätortsom­

råden.

Förbunden erinrar i detta sammanhang.också om de farhågor som i lång­

tidsutredningen (SOU: 1966: 1) uttalas angående utvecklingen av den

svenska valutareserven. Förbunden understryker den av ledamoten Bengts­

son m. fl. i reservationen anförda synpunkten att en sänkning av självför-

sörjningsgraden på lång sikt visserligen kan kompenseras ur utrikeshan­

delns synpunkt genom en;överföring av resurser direkt eller indirekt till

exportnäringarna men att en snabb nedskärning av jordbruksproduktio­

nen på kort och medellång sikt kan medföra en försvagning av bytesba­

lansen.

Bedömningen av den internationella livs medels markna­

den och jordbrukets roll i eu europeisk marknadsintegration har utgjort

en viktig utgångspunkt för utredningens överväganden rörande den fram­

tida jordbruksproduktionens lämpliga omfattning. Utredningen har därvid

bedömt att prisnivån på världsmarknaden under det närmaste decenniet

kommer att vara tåg och varierande och att betydande avsättningssvårig­

heter kommer att föreligga. I ett längre tidsperspektiv räknar utredningen

med att den ökande globala livsmedelsbristen kommer att medföra pris­

stegringar på den internationella marknaden.

Remissinstanserna har i denna fråga i princip samma uppfattning som

utredningen, men bedömningarna av det nuvarande internationella pris­

lägets varaktighet skiljer sig. LO, Sveriges industriförbund, SAF, styrelsen

för lantbrukshögskölah, Sveriges grossistförbund och Samarbetsorganet i

jordbruksfrågor för enskild handel och industri ansluter sig i huvudsak

till utredningens bedömning. LO framhåller sålunda att den nuvarande

internationella marknadssituationen är en realitet. Någon ändring kommer

inte att ske inom överskådlig tid, varför jordbrukspolitiken måste utformas

med dessa förhålländén som bakgrund.

KF håller det däremot inte för otroligt att en åtstramning på världsmark­

naden kan uppkomma tidigare än utredningen räknar med. KF pekar dock

på att även om den internationella utvecklingen kommer att avvika från

vad utredningen räknar med torde detta inte i väsentlig grad böra påverka

de allmänna riktlinjerna för den framtida svenska jordbrukspolitiken.

Lantbruksstyrelsen anser att utredningen något underskattat verkningar­

na för världens livsmedelsförsörjning av de växande potentiella livsme-

delsbehoven i u-länderna och framhåller att bilden redan ändrats betyd­

ligt sedan utredningen bedömde laget. Som exempel härpå nämns bl. a.

Förenta Staternas beslut att kraftigt utvidga sin livsmedelshjälp. Styrelsen

drar därav den slutsatsen att den just nu rådande prissituationen på världs­

marknaden för livsmedel därför kan komma att ändras även på relativt

kort sikt. Liknande' synpunkter anförs också av kommer skollegium.

Kmxgl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Knngl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

47

RLF och SL ifrågasätter starkt, mot bakgrund av de ändringar som in­ träffat redan under år 1966 och den helt ändrade försörjnings- och mark­ nadssituationen som kan väntas föreligga redan om några år, riktigheten i utredningens slutsats rörande den internationella prisnivåns utveckling.

Förbunden finner från denna utgångspunkt att det inte kan anses realis­ tiskt att ta dagens priser till utgångspunkt för jordbrukspolitikens utform- ning.

I fråga om bidrag till u-ländernas livs medelsbehov har utredningen intagit den ståndpunkten att det svenska jordbruket inte bör dimensioneras för att kontinuerligt bidra till u-ländernas livsmedelsför­ sörjning. De resurser som krävs härför anser utredningen kunna bättre an­ vändas i andra former av hjälp till u-länderna. Tillfälliga överskott bör dock kunna utnyttjas i katastrofsituationer och i enlighet med internatio­ nella riktlinjer för dylik hjälp. Denna uppfattning delas i allt väsentligt av de remissinstanser som berör denna fråga. SIDA framhåller i sitt yttrande att det knappast är realistiskt att vårt land skulle kunna göra några mera betydande insatser för u-ländernas försörjning med föda genom att upp- rätthålla en egen överskottsproduktion för överföring till sådana länder. Uppenbart är att Sverige kan lämna ett mera betydelsefullt bidrag till deras utveckling dels genom en resursöverföring, som syftar till att göra det möjligt för u-länderna att själva öka sin livsmedelsproduktion, exempelvis genom att ställa konstgödsel, pesticider, redskap, moderna lagringsmöjlig­ heter och kunnande till förfogande, dels genom bistånd på andra utveck­ lingsområden där våra egna förutsättningar ligger bättre i linje med hjälp­ behoven. SIDA finner det också riktigt att utredningen lägger särskild vikt vid sådana handelspolitiska åtgärder som kan underlätta u-ländernas ut­ försel av exportgrödor och som medverkar till en stabilisering av priserna på dylika. I likhet med utredningen anser SIDA vidare att de överskott som tid efter annan uppkommer trots sjunkande självförsörjningsgrad, liksom hittills bör kunna utnyttjas i den svenska u-landshjälpen enligt de allmän­ na riktlinjer, som gäller för denna hjälpverksamhet och de internationella organisationernas verksamhet.

Enligt konjunkturinstitutets mening kan det mycket väl tänkas att man på längre sikt för u-länderna skulle kunna räkna med ökad självförsörj­ ning och samtidigt ökad export av livsmedel. Att tendensen hittills varit den motsatta beror dels på protektionismen i Västeuropa, dels på felaktig balans i u-ländernas investeringsfördelning. Om handelshindren revs, skulle u-ländernas export till industriländerna kunna öka avsevärt. I själva ver­ ket skulle det behövas en relativt liten ökning av u-ländernas exportandel i Västeuropas konsumtion för att de därav intjänta valutorna — även vid oförändrade livsmedelspriser -—• skulle motsvara hela den egentliga u-lands­ hjälpen.

TCO framhåller att organisationen stöder tanken att de rikare länderna

48

tillsammans bör finansiera ett omfattande program för livsmedelshjälp åt

de länder som är sämst ställda i försörjningshänseende. Om ett sådant pro­

gram kommer till stånd, anser TCO att detta bör kunna leda till en höjning

av den av jordbruksutredningen föreslagna produktionsmålsättningen. Ett

krav är då att överskottsproduktionen verkligen kommer utvecklingsländer­

na till godo.

RLF och SL, som i fråga om u-landsproblematiken i stort sett delar ut­

redningens slutsatser, understryker nödvändigheten av att frågan om värl­

dens försörjning med livsmedel fortlöpande följs i samband med de jord-

brukspolitiska övervägandena, bl. a. i fråga om produktionens storlek.

Den ökade liberaliseringen av den internationella

handeln samt utvecklingen inom EFTA och EEC berörs av åtskilliga

remissinstanser. Lanlbrnksstijrelsen, kommerskollegium, styrelsen för lant-

brukshögskolan, LO, TCO, Sveriges industriförbund, SAF, RF, SL och RLF

understryker att åtgärder som kan verka hindrande för ett ökat svenskt

deltagande i det europeiska handelssamarbetet bör undvikas vid utform­

ningen av den framtida jordbrukspolitiken. Kommerskollegium framhåller

att det internationella samarbetet på handelns område under senare tid allt­

mer övergått från förhandlingar om tullsänkningar vara för vara till block­

bildningar och diskussioner om ett allmänt borttagande eller minskning

av gränshinder av alla slag. Detta har medfört att jordbrukssektorn inte

kan isoleras på samma sätt som tidigare vid den handelspolitiska bedöm­

ningen. Den roll som jordbrukssektorn på detta sätt kommit att få för det

handelspolitiska samarbetet i dess helhet ökar kraven på en jordbrukspo­

litik där både målsättning och medel kännetecknas av rörlighet, man måste

med andra ord vara beredd att snabbt ompröva jordbrukspolitiken på ett

helt annat sätt än tidigare. Inte minst betydelsefullt för Sveriges vidkom­

mande är i detta sammanhang det framtida förhållandet till EEC. Vid en

bedömning av den framtida svenska jordbrukspolitiken måste alltså de in­

ternationella förhållandena tillmätas stor betydelse. Det gäller inte bara att

se till att åtgärderna inte kommer i strid med redan gjorda åtaganden inom

EFTA, GATT, in. m. utan även att utvecklingen styrs så att ett internatio­

nellt samarbete som i sin helhet bedöms som gynnsamt för Sverige kom­

mer till stånd.

LO framhåller att även om möjligheterna för Sverige och övriga EFTA-

länder att vinna en anslutning till EEC-marknaden för dagen är mycket

ovissa är det angeläget att man för en sådan jordbrukspolitik att jordbru­

ket i Sverige, som ju ekonomiskt spelar en relativt liten roll, inte i sista

hand kommer att visa sig vara den stötesten som hindrar en svensk anslut­

ning i någon form till EEC eller en utvidgning av samarbetet i EFTA. Jord­

brukspolitiken måste därför utformas på ett sådant sätt, att den mera all­

mänt underlättar en anpassning. Villkor härför är för det första att produk­

tionen nedbringas i riktning mot en självförsörjningsgrad av 80 %, så att det

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 ur 1967

49

finns ett avsättningsutrymme att erbjuda EEC eller EFTA-ländernas jord- bruksexport vilket kommer att vara ett trumfkort i förhandlingarna. För det andra krävs att prisnivån i Sverige hålls i ett sådant läge att en anslutning inte föranleder alltför stora omställningar. Det gäller både prisnivåns höjd och prisrelationerna. Man måste vara helt på det klara med att vid en an­ slutning det inte kommer att bli fråga om förhandlingar där EEC i någon män kan jämka sin jordbrukspolitik för att tillgodose svenska intressen, utan det kommer att bli fråga om att acceptera eller inte.

SL och RLF understryker att det är angeläget att undvika sådana jord- brukspolitiska åtgärder som i ett ändrat läge kan försvåra en svensk an­ slutning till ett vidgat västeuropeiskt samarbete. Förbunden konstaterar vi­ dare att det svenska jordbrukets konkurrenskraft gentemot det västeuropei­ ska jordbruket generellt sett kan bedömas som god och framhåller att den­ na position bör upprätthållas genom en hård satsning på rationaliserings- verksamhcten.

Vissa remissinstanser framhåller däremot att även om det är önskvärt att vid jordbrukspolitikens utformning ta hänsyn till ett ökat västeuropeiskt handelssamarbete med en framtida EEC-anslutning så är det ändå ovisst när ett dylikt samarbete kan omsättas i mer konkreta former. Statens prisoch kartellnämnd hävdar att det inte förefaller som om starka skäl skulle föreligga att i dag utforma den svenska jordbrukspolitiken speciellt med tanke på att åstadkomma en hög anslutningsberedskap, eftersom man kan förutsätta att en lång förhandlings- och anpassningsperiod skulle äga rum (nn en anslutning till EEC skulle aktualiseras. I stort liknande synpunkter anför Samarbetsorganet i jordbruksfrågor för enskild handel och industri.

Utredningens tredje utgångspunkt för sina överväganden om produktions­ målsättningen är behovet av att i Sverige upprätthålla en jordbrukspro­ duktion som grundval för en livsmedelsberedskap för av- spärrning eller krig. De remissinstanser som direkt berör denna fråga vitsordar genomgående att beredskapsaspekten fortfarande har stor betydelse för avvägningen av jordbruksproduktionens storlek.

ÖB ansluter sig till vad utredningen framhållit beträffande livsmedelsbe- redskapen, vilken bör ses som en del av det försvar, som är en förutsätt­ ning för Sveriges alliansfria politik i fredstid och dess neutralitet under krig. Överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap påpekar särskilt att inga garantier torde kunna erhållas för att Sverige i en konfliktsituation skulle kunna komplettera den inhemska produktionen med leveranser utifrån på villkor som är förenliga med neutraliteten.

LO påpekar att för att ge den svenska neutralitetspolitiken tyngd och reell innebörd måste även landets livsmedelsförsörjning kunna tryggas vid en krissituation. Utredningens förutsättning att en treårig avspärrning måste kunna klaras finner LO rimlig men framhåller att detta kan ske ge­ nom olika kombinationer av fredsproduktion och lagring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

50

Kangl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Utredningens ställningstagande att befolkningsmässiga och

sociala synpunkter ej bör inverka på produktionsmålsättningen

möter invändningar i vissa remissyttranden. RLF och SL beklagar att ut­

redningen underlåtit att analysera följderna för olika landsdelar av sitt

förslag om jordbruksproduktionens framtida storlek. Om utredningens för­

slag genomförs ändras radikalt jordbruksproduktionens lokalisering och

därmed förutsättningarna för bebyggelse och näringsliv i stora delar av

landet, främst i Norrland. Genom att produktionen redan nu sjunkit starkt

i många områden skulle enligt förbunden redan ett måttligt produktions­

bortfall få mycket mer långtgående konsekvenser än som avsetts. Det är

utomordentligt angeläget att följderna av en reformerad jordbrukspolitik

ingående analyseras för att hindra en hotande förslumning av glesbygder­

na, varvid särskilt bör observeras den gradvis försämrade åldersfördelning­

en, svårigheterna att erhålla en med andra områden likvärdig samhälls­

service, kommunikationsproblem m. m. Ur allmän synpunkt är det vidare

angeläget att beakta de försvars- och beredskapspolitiska följderna av en

koncentration av jordbruksproduktionen till slättbygderna i Syd- och Mellan­

sverige.

Lantmäteristyrelsen framhåller att även om jordbruket ännu mer än nu

koncentreras till södra och mellersta Sveriges jordbruksbygder talar starka

näringspolitiska, befolkningspolitiska och sociala skäl för att ett rationellt

jordbruk som bereder sina brukare godtagbar lönsamhet bör bevaras även

i Norrland. Skogsstyrelsen och lantbruksstyrelsen anför liknande synpunk­

ter. ÖB påpekar att en fortsatt uttunning av befolkningen i vissa nu redan

befolkningsfattiga delar av landet medför från beredskapssynpunkt ökade

olägenheter vid rekrytering av krigsmaktens förband.

Frågan om verkan ur natur- och landskapssynpunkt av en

begränsning av jordbruksproduktionen berörs av flertalet remissinstanser.

Dessa framhåller så gott som genomgående att åtgärder bör vidtas för att

hindra att nedläggning av åkerjord sker i former som åstadkommer allt för

stor skada på landskapsbilden. Styrelsen för lantbrukshögskolan anför att

omvårdnaden av landskapsmiljön tilldrar sig stigande intresse i välstånds-

samhället. Med ökad levnadsstandard är man uppenbarligen beredd att satsa

samhällsresurser för att upprätthålla en ur trivselsynpunkt lämplig miljö.

Att behålla öppna, ej skogbevuxna arealer är ur denna synpunkt av värde i

stora delar av landet. En sådan miljö kan inte bevaras utan alltför stora

kostnader om inte ett — självfallet rationellt — jordbruk av någorlunda om­

fattning bedrivs. Dessa förhållanden talar enligt styrelsen mot en stark

krympning av jordbrukets produktionsvolym.

RLF och SL anför att det i samband med frågan om jordbrukets pro­

duktionsmålsättning finns anledning att beakta fritidsbebyggelse- och na-

turvårdssynpunkter. Ett landskap där jordbruket är under nedläggning ger

ett synnerligen trist intryck och blir avsevärt mindre attraktivt ur turist­

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

51

synpunkt. De hithörande problemen kan inte lösas var för sig. Man bör vis­ serligen inte bedriva jordbruk enbart för att tillgodose naturvårdsintressena, men det är angeläget att samhällets kostnader för olika alternativ vägs mot varandra. Någon sådan bedömning har inte skett.

Domänstyrelsen framhåller att det blir nödvändigt att stat och kommun engagerar sig i kulturlandskapets utformning och bidrar till kostnaderna härför. Särskild uppmärksamhet bör vidare enligt styrelsen ägnas åt att om­ händerta småfastigheter i nedläggningsbygderna. Möjligheterna att i natur- vårdssyfte behålla vissa jordar i en extensiv jordbruksdrift, t. ex. i form av bete för nötkreatur eller får, ifrågasätts av vissa remissinstanser, bl. a. lantmäteristijrelsen och jordbruksnämndens konsumentdelegation.

Utredningen finner vid sitt ställningstagande till produktionsmålsätt­ ningen att jordbrukets produktionsvolym inte avtagit så snabbt i förhållande till konsumtionen som varit önskvärt. Den sänkning av sj älv- försörj ningsgraden som väntas ske under de närmaste tio åren anser utred­ ningen inte tillräcklig. Utredningen föreslår därför en sänkning fram mot slutet av 1970-talet av självför sörj ningsgraden till 80 %. I denna fråga är re­ missinstansernas uppfattningar starkt delade. Åsiktsmotsättningarna avser såväl frågan om produktionsmålsättningen skal! vara ett primärt jordbruks- politiskt mål som spörsmålet hur produktionsmålsättningen skall utfor­ mas i olika avseenden.

Utredningens förslag godtas i stort sett av bl. a. lantmäteristyrelsen, do­ mänstyrelsen, skogsstyrelsen, statens pris- och kartellnämnd, NO, LO, TCO,

Svenska livsmedelsarbetareförbundet, Svenska skogsarbetareförbundet, Samarbetsorganet i jordbruksfrågor för enskild handel och industri, Sveriges grossistförbund och Sveriges köpmannaförbund. Dessa remissinstanser un­ derstryker dock utredningens uttalande att produktionsmålsättningen fort­ löpande bör omprövas.

LO godtar utredningens produktionsmålsättning som ett etappmål med hänsyn till att begränsningen av självförsörjningen till 80 % knappast kan nås under de närmaste åren med användning av acceptabla strukturomda- nande medel. LO finner emellertid att kritik i flera avseenden kan riktas mot utredningens beräkningsmetoder och överväganden om hur beredskaps- behovet skall tillgodoses. Beredskapsmålet bör innebära att så många pro­ duktionsfaktorer finns i jordbruket under fredstid att livsmedelsförsörj­ ningen kan klaras under en avspärrning efter vissa omställningar. Eftersom förbättringar kan väntas i både produktions- och lagringsteknik, understry­ ker LO nödvändigheten av att produktionsmålet fortlöpande omprövas.

Samarbetsorganet i jordbruksfrågor för enskild handel och industri och Sveriges grossistförbund anser att den av utredningen föreslagna självför- sörjningsgraden framräknats med överdriven försiktighet bl. a. i fråga om ■omställningsmöjligheterna vid en avspärrningssituation. Utredningen har inte heller tillräckligt beaktat möjligheterna att i större utsträckning tillgo­

52

dose beredskapsbehovet genom en ökad lagring av främst vegetabilier. Då

produktionsmålsättningen skall bli föremål för regelbundna omprövningar,

motsätter sig emellertid inte samarbetsorganet och förbundet att som ett

första etappmål fastställs en självförsörjning om ca 80 % vid 1970-talets

slut.

Överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap godtar förslaget om en

successiv sänkning av den fredsmässiga självförsörjningsgraden. Om sänk­

ningen kan ske till 80 % av full försörjning, får enligt överstyrelsen klar­

läggas i samband med den föreslagna fortlöpande omprövningen av produk­

tionsmålsättningen.

Utredningens uppfattning att produktionsmålsättningen bör vara ett pri­

märt jordbrukspolitiskt mål delas inte av lantbruksstyrelsen, jordbruks­

nämndens konsumentdelegation, styrelsen för lantbrukshögskolan, kom­

merskollegium, Svenska lantarbetareförbundet, Sveriges industriförbund,

SAF och RF. Dessa remissinstanser förordar dock en sänkning av nuvaran­

de självförsörjningsgrad. Lantbruks styr elsen anser sålunda att en bindande

målsättning för produktionsvolymens storlek bör komma i andra hand me­

dan huvudmålet för jordbrukspolitiken bör vara att bilda tidsenliga och ut­

vecklingsbara lantbruksföretag. Styrelsen erinrar om att krympningen av

jordbrukets resurser pågår i alltmer accelererad takt och att nedläggningen

av åkerjord fram till år 1975 kommer att fortgå snabbare än vad den av

styrelsen år 1962 gjorda inventeringen visade. Styrelsen delar utredningens

bedömning att produktionsvolymen ur beredskapssynpunkt inte bör under­

stiga 80 % av full självförsörjning vid en viss förutsatt lagring av livsmedel.

Sveriges industriförbund och SAF anser också att en rationaliseringsmål-

sättning bör ges högsta prioritet i jordbrukspolitiken. Den av utredningen

föreslagna produktionsmålsättningen bör emellertid sättas som allmänt ef­

tersträvad riktpunkt med möjlighet till omprövning så snart utvecklingen

motiverar en sådan.

Jordbruksnämndens konsumentdelegation anser att huvudmålsättningen

för jordbrukspolitiken bör vara att med olika medel skapa ett ur samhälls­

ekonomisk synpunkt rationellt svenskt jordbruk. Detta innebär med all sä­

kerhet också för den närmast överblickbara framtiden en minskning av

självförsörjningsgraden. Delegationen anser det dock mindre lämpligt att på

det sätt som utredningen gjort knyta produktionsmålsättningen till en på

visst sätt preciserad självförsörjningsgrad. RF anför liknande synpunkter

och förordar att som ett första led i jordbrukets anpassningsprocess bör sät­

tas att de förlustbringande exportöverskotten elimineras. Rommerskollegium

anser att ovissheten om de framtida förhållandena bör mana till försiktig­

het när det gäller att utforma jordbrukspolitiken. Spörsmålet om den lämp­

liga försörjningsgraden bör tas upp till förnyat övervägande med jämna

mellanrum. När det gäller den övre gränsen för produktionens omfattning

bör riktmärket vara att överskott av livsmedel som måste avsättas till under­

Kungl. Maj.ts proposition nr !)ö år 1967

53

pris ej skall uppkomma. Styrelsen för lantbrukshögskolan anser att målsätt­ ningen för jordbrukets framtida storlek bör formuleras som en krympning av insatserna av produktionsfaktorer i kombination med en snabb rationali­ sering och inte primärt som en krympning av produktionsvolymen.

RLF och SL anför att en effektiv resursanvändning och bildandet av effek­ tiva lantbruksföretag bör vara en huvudmålsättning för jordbrukspolitiken.

I fråga om produktionsvolymen framhåller förbunden bl. a. att totalpro­ duktionen bör hållas inom en ram som innebär att samhällsekonomiskt kost­ samma marknadsöverskott undviks så länge som behov av ett förhållandevis högt gränsskydd kvarstår. Förbunden understryker att hänsyn härvid inte endast bör tas till bruttoexporten utan även till i vad mån import äger rum. En viss utbytesexport måste få förekomma och bör inte anses utgöra någon samhällsekonomisk belastning.

Rationaliseringsmålsättningen. Utredningens förslag att rationaliserings- politiken skall ha som mål att skapa effektivast möjliga jordbruksföretag tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna. Lantbruksstyrel­ sen anför rörande betydelsen av de statliga rationaliseringsinsatserna att ■dessa i betydande grad kan påverka utvecklingen inom jordbruket. De åren 1959 och 1963 ändrade bestämmelserna för rationaliseringsverksamheten samt de under senare år ökade resurserna för företagsekonomisk upplys­ ning och rådgivning torde verksamt ha bidragit till den under de senaste åren ökade takten i överföringen av resurser från jordbruket. Möjligheter­ na att påverka jordbrukets utveckling i önskad riktning torde enligt sty­ relsens uppfattning vara betydligt säkrare och verksammare genom en rätt inriktning av rationaliserings- och rådgivningsverksamheten än genom skil­ da prispolitiska åtgärder, vilkas verkningar på produktionsvolymen kan vara synnerligen svåra att förutse.

LO framhåller att det produktionsmål och det krav på effektiva företags­ enheter, som utredningen ställt upp, innebär att betydande rationalisering­ ar måste ske i jordbruksnäringen i fråga om såväl markanvändningen som tillämpningen av modern jordbruksteknik. Det kan inte förutsättas att den­ na ökning av rationaliseringstakten sker utan att det statliga stödet på detta område väsentligt ökas. Rationaliseringen innebär att en betydande del av den arbetskraft som nu sysselsätts i jordbruket måste beredas sysselsätt­ ning i andra yrken. Detta medför att omställnings- och flyttningsbidrag i olika former får stor betydelse. LO erinrar om att en snabb strukturom­ vandling hittills hindrats av det begränsade utbudet av mark. Rationalise- ringspolitiken måste därför utformas på ett sådant sätt att en ökad rörlig­ het i markdispositionen verkligen nås. £CO understryker att medan den inre rationaliseringen inom jordbruket medfört märkbara framsteg har den yttre rationaliseringen gett ett påfallande magert resultat. Det fortsatta ra- tionaliseringsstödet måste därför främst inriktas på att genomföra en kraf­ tig omdaning av företagsstrukturen inom jordbruket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

54

RLF och SL framhåller att rationaliseringspolitiken måste ha till syfte

att medverka till en successiv förbättring av effektiviteten i produktionen

och därmed till skapandet av rationella produktionsenheter som är anpass­

ningsbara till den tekniska och ekonomiska utvecklingen. Några delade me­

ningar om den långsiktiga målsättningen för rationaliseringspolitiken synes

inte ha förelegat inom utredningen. Förbunden framhåller emellertid att

den angivna målsättningen inte får betyda att stela mallar sätts upp röran­

de areal- och besättningsstorlek, driftsinriktning etc. Hög effektivitet kan

nås i dessa avseenden under vitt skilda förhållanden. Det är också uppen­

bart att all jordbruksproduktion ej kan bli lika effektiv. Förbunden slår

även fast att rationaliseringspolitiken måste anpassas till den aktuella före­

tagsstrukturen och ålderssammansättningen bland lantbrukarna. Uppbyg­

gandet av rationella företag måste sålunda ofte ske stegvis med utnyttjande

av de fasta resurser som redan finns.

Målsättning för prispolitiken. Utredningens överväganden rörande olika

principiella utgångspunkter för prispolitiken diskuteras

ingående av remissinstanserna.

Enligt LO:s uppfattning torde det inte vara möjligt att i den framtida

jordbrukspolitiken upprätthålla en inkomst jämförelse och målsättning av

hittillsvarande typ. Detta skulle innebära prisökningar i sådan omfattning

att det inte kan betraktas som realistiskt. Dessutom skulle svåra olägen­

heter framkomma vid prisavvägningen och målkonflikter skulle uppstå om

en rationellare resursanvändning samtidigt skall eftersträvas. En målkon­

flikt skulle även uppstå, framhåller LO, om man i prispolitiken skulle binda

sig för någon annan liknande norm som riktpunkt för prissättningen, t. ex.

lönsamhet för rationella företag. Förutsättningen att en viss produktion

skall upprätthållas i beredskapssyfte torde i och för sig innebära en lön-

samhetsgaranti. Prispolitiken utgör det viktigaste medlet för att nå de

jordbrukspolitiska målen. När man inom jordbrukspolitiken vill accepte­

ra principen om en konsekvent och fullständig anpassning av produktionen

enligt de principer, som gäller för näringslivet i övrigt, innebär detta att

prispolitikens huvuduppgift måste förskjutas från inkomstfördelningsfunk­

tionen till att användas som ett anpassnings- och styrningsinstrument.

Detta gäller såväl för produktionen i dess helhet som för de särskilda pro­

dukterna. Prispolitiken måste sålunda utformas så att en högre produkti­

vitet främjas och på så sätt minska samhällskostnaderna för produkterna.

Den måste också minska produktionsöverskottet totalt och inom speciella

varuområden. Vidare måste prispolitiken initiera ett rationaliseringsarbete

och en omställning av arbetskraft och produktionsresurser. I stort sett lik­

nande uppfattning hyser Svenska livsmedelsarbetareförbundet och Sven­

ska skogsarbetareförbundet. TCO finner det angeläget att jordbruket be­

handlas på samma sätt som övriga näringsgrenar. En garanterad företa-

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

55

garinkomst av det slag som tidigare åsyftats inom jordbruket tillämpas inte inom någon annan näringsgren och är därför en anomali i ett ekonomiskt system där företagarinkomsten utgör det viktigaste incitamentet till struk­ turomvandling.

KF understryker att prissättningen inte kan vara något lämpligt medel att lämna jordbruket ett välfärdspolitiskt betingat stöd. En inkomstmål- styrd prissättning medför varken en rättvis inkomstfördelning bland olika kategorier jordbrukare eller en lämplig fördelning av kostnaderna för jord­ bruksstödet på olika konsumentgrupper. En sådan prissättning motverkar såväl den rationalisering man önskar inom jordbruket som möjligheterna till en förbättring av livsmedelsstandarden inom främst låginkomstgrup­ perna och barnfamiljerna. Sveriges grossistförbund och Samarbetsorganet i jordbruksfrågor för enskild handel och industri anser att man inte torde kunna räkna med att nå målsättningarna rörande rationalisering och pro­ duktionsvolym om man inte tillsammans med rationaliseringsåtgärder ut­ nyttjar prispolitiska medel. Prissättningen är det mest effektiva medlet att styra såväl produktionens omfattning som dess inriktning. Även en prissätt­ ning grundad på standardmålsättning för mindre jordbrukare eller en lön­ samhetsmålsättning för rationella enheter torde medföra sådana svårighe­ ter att en praktisk tillämpning ej får avsedd effekt.

Sveriges industriförbund och SAF framhåller att även om den tidigare tillämpade inkomstlikställighetsmålsättningen avskaffas måste självfallet också i framtiden någon form av inkomstmålsättning utgöra ett viktigt element i jordbrukspolitiken. Vad man på detta fält väl rimligen kan sikta till är att åstadkomma en företagsekonomisk lönsamhet för de rationella jordbruksföretagen och en tillfredsställande levnadsstandard för huvud­ delen av de jordbrukarfamiljer som stannar kvar i näringen. Den viktigaste förutsättningen för att man skall kunna nå detta är utan tvivel att man lyckas realisera de uppställda produktions- och rationaliseringmålen. På lång sikt torde nämligen en effektiv jordbruksproduktion av lämpligt av­ vägd storlek vara den säkraste garantin för att även den önskvärda inkomst- målsättningen skall kunna realiseras.

NO framhåller att om en lönsamhetsmålsättning av den typ som ledamo­ ten Bengtsson m. fl. föreslagit i reservation skulle läggas till grund för den framtida prispolitiken, skulle inom jordbrukssektorn komma att tillämpas en metod mycket lik den form av prissättning som är vanlig vid priskartel­ ler. Inom karteller med horisontell prissamverkan hävdas i regel att priset fastställs vid den nivå som ger ett rationellt företag en normal vinst. NO anser emellertid att prisnivån ofta främst påverkas av de mindre effektiva företagens kostnader. Om prissamarbetet i sådana fall slår igenom i pris­ sättningen samt de samarbetande företagen tillsammans intar en domine­ rande ställning på marknaden och ej från annat håll utsätts för aktiv kon­ kurrens, får samarbetet en konserverande inverkan på strukturen med där­

56

av följande negativa verkningar på effektiviteten inom branschen. Med hän­

syn till den avskärmning av utländsk konkurrens som kännetecknar jord­

bruksnäringen skulle en reglering i enlighet med ledamoten Bengtssons

m. fl. förslag medföra stora risker för en långsammare strukturutveckling

än den av utredningen föreslagna produktionsstyrande prissättningen, vil­

ken mer ansluter sig till marknadshushållningens principer. En tillämpning

av det i nyss nämnda reservation framlagda förslaget skulle vidare innebära

en lönsamhetsgaranti utan motsvarighet inom andra delar av näringslivet

och även medföra större risker än utredningsförslaget för påverkan av icke

företagsekonomiska överväganden.

SL och RLF anför — mot bakgrund av sina ställningstaganden till jord­

brukspolitikens målsättningar i övrigt -— att i riktlinjerna för den fram­

tida jordbrukspolitiken måste ingå en lönsamhetsmålsättning som innebär

att prisnivån på jordbruksprodukter skall avvägas så att rationella företag

i jordbruket kan uppnå full företagsekonomisk lönsamhet. Genom lönsam­

hetsmålsättningen kan enligt förbundens mening det ena av de två jord-

brukspolitiska huvudsyftena — det samhällsekonomiska — tillgodoses. Det

välfärdspolitiska huvudsyftet med denna politik kan tillgodoses om i en

överenskommelse, s. k. ramavtal, om den framtida jordbrukspolitiken in­

fogas en levnadsstandardmålsättning som innebär att de som är sysselsatta

inom jordbruket ges möjligheter att uppnå en skälig levnadsstandard och

få del av den allmänna standardstegringen i samhället. Detta överensstäm­

mer påpekar förbunden även med de direktiv som lämnades jordbruks-

utredningen. En levnadsstandardmålsättning av nyss angivet slag skulle

också vara i linje med de principer om solidaritet mellan olika yrkesgrup­

per som är allmänt accepterad i vårt land. För att man skall kunna bedöma

om den uppställda levnadsstandardmålsättningen nås med den lönsamhets-

betingade prissättningen är det också enligt förbundens mening nödvän­

digt, att lönsamhets- och inkomstutvecklingen för andra grupper av jord­

brukare än de som läggs till grund för lönsamhetsmålsättningen fortlöpan­

de följs.

Utredningen föreslår att riktpunkten för p r i s p o 1 i t i k e n un­

der en övergångsperiod efter den 1 september 1967 bör vara att

prisnivån inte bör få stiga fullt så snabbt som den allmänna prisnivån.

LO framhåller att med de starka tendenser till produktionsökning inom

jordbruket som råder måste prispolitiken utformas så att stor återhållsam­

het iakttas med prishöjningar på jordbruksprodukter. Eftersom effekterna

av såväl prispolitiken som omställnings-rationaliseringsstödet ännu är

okända bör, såsom utredningen föreslår, åtgärderna prövas under en över­

gångstid och därefter erforderliga justeringar i politiken vidtas. KF anför i

stort sett liknande synpunkter.

Sveriges industriförbund och SAF ansluter sig till den av utredningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

57

angivna målsättningen och framhåller att en sådan målsättning i realiteten endast innebär en anknytning till och fortsättning av jordbrukets — och i än högre grad industrins — realprisutveckling under de senaste tio åren.

Samarbetsorga.net i jordbruksfrågor för enskild handel och industri och! Sveriges grossistförbund har ingen erinran mot utredningens förslag.

SL och RLF hävdar bestämt att utredningens förslag rörande prissätt­ ningen på jordbrukets produkter varken under övergångsperioden eller därefter kommer att verka stimulerande på rationaliseringen i jordbruket och att alltså utredningens prisförslag direkt motverkar utredningens ra- tionaliseringspolitiska målsättning. En fast långsiktig grundval för pris­ politikens utformning måste enligt förbundens mening finnas. Man kan inte räkna med att enskilda jordbrukare i dag skall vara villiga att satsa hundratusentals kr. i nyinvesteringar om prisnivån i fortsättningen inte ger fullständig förräntning som följd. I motsats till utredningen anser förbun­ den att ett långsiktigt ramavtal måste finnas, om man skall uppnå den stabilitet i prisnivån som även utredningen bedömt angelägen. Hur ett så­ dant ramavtal lämpligen bör utformas har angetts i reservation av leda­ moten Bengtsson m. fl.

Vissa remissinstanser ansluter sig i frågan om den föreslagna övergångs­ periodens längd till vad som anförts i särskilt yttrande av ledamoten Folke Johansson m. fl. och framhåller att tre år är en för kort tid för att avläsa och analysera verkningarna av de av utredningen föreslagna åtgärderna på rationaliseringens och prispolitikens område. Sålunda anför lantbruksstyrelsen att underlag för en omprövning av jordbrukspolitiken inte kan före­ ligga efter en så kort period som tre år. Statens jordbruksnämnd anser det realistiskt att inte räkna med en kortare övergångsperiod än fem år för att utröna verkningarna av ett tänkt rationaliserings- och omställningsstöd och pröva sig fram till ändamålsenligt prisstöd. Även styrelsen för lantbrulcshögskolan anser att tre år är en alltför kort tid för att med tillräcklig säkerhet kunna mäta effekten av insatta rationaliseringsåtgärder. Liknan­ de synpunkter anförs av lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen och RF.

NO understryker däremot vikten av att den nämnda övergångsperioden inte utsträcks.

Utredningens överväganden rörande prispolitikens utfor m- ning efter övergångsperiodens slut har närmare diskute­ rats av endast ett fåtal remissinstanser. TCO anför att den av utredningen åsyftade kombinationen av prispolitik och rationaliseringsåtgärder torde vara nödvändig för att en strukturomvandling av avsedd omfattning skall kunna åstadkommas. Så snart produktionsmålsättningen uppnåtts bör emel­ lertid en omprövning av prispolitikens målsättning äga rum. En ytterligare målsättning vid sidan av att bevara produktionsvolymen bör härvid vara att

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

prisnivån på olika jordbruksprodukter inte skall vara påtagligt högre i vårt

land än i andra länder med jämförbara produktionsförutsättningar.

Samarbetsorganet i jordbruksfrågor för enskild handel och industri och

Sveriges grossistförbund finner ej anledning motsätta sig utredningens för­

slag att ytterligare sänkning av realprisnivån skall kunna komma i fråga

efter övergångsperiodens slut under förutsättning att skälig hänsyn tas till

att de kapitalresurser, som kommer att erfordras för att strukturrationali­

seringen skall ge resultat, verkligen stått till förfogande. Organisationerna

förutsätter vidare att de prispolitiska åtgärderna kommer att utformas

med sikte på att i största möjliga mån styra produktionsinriktningen mot

de samhällsekonomiskt mest lönsamma produktionsalternativen. Organisa­

tionerna anser vidare att utredningens förslag att på lång sikt söka åstad­

komma en produktionsmålstyrd prissättning är välbetänkt och riktigt.

Sveriges industriförbund och SAF finner det däremot betydligt svårare

att i dagens läge ta ställning till i vilken utsträckning en ökad användning

av prispolitiska medel kan komma att bli erforderlig under tiden efter över­

gångsperiodens slut. Ett ställningstagande underlättas heller inte enligt

förbunden av att vitt skilda uppfattningar råder inom utredningen rörande

prispolitikens effekt på rationaliseringsverlcsamheten. Vilka medel som

efter övergångsperiodens slut kan bli erforderliga för att nå den långsik­

tiga målsättningen för jordbrukspolitiken bör förutsättningslöst bedömas

sedan man analyserat verkningarna av de under övergångsperioden insatta

åtgärderna.

KF påpekar, mot bakgrund av att utredningens förslag om produktions­

målstyrd prissättning kan börja tillämpas först i slutet av 1970-talet, att den

internationella utvecklingen fram till denna tidpunkt kan vara sådan att

man tvingas revidera såväl produktionsmålsättningen som prispolitiken.

RLF och SL avvisar, som angetts i det föregående, utredningens förslag

till långsiktig målsättning för prispolitiken och uttalar i stället sitt stöd för

det förslag till ramavtal som närmare behandlas i den av ledamoten Bengts­

son m. fl. avgivna reservationen.

Departementschefen

En aktiv jordbrukspolitik i form av särskilda insatser från samhällets

sida till gagn för jordbruksnäringen och de i näringen sysselsatta utgör se­

dan lång tid tillbaka en framträdande del av den allmänna näringspoliti­

ken i vårt land. Den dynamiska utveckling, som pågår inom det svenska nä­

ringslivet och samhället i övrigt, innebär även för jordbruksnäringen och

dess utövare en allt intensivare omdaning och omställning. Detta ställer

på samma sätt som inom näringslivet i övrigt stora krav på företagare och

anställda inom jordbruket. Utvecklingen kräver också att jordbrukspolitiken

utformas så att den främjar jordbruksnäringens anpassning till ändrade

59

förutsättningar för såväl jordbruket som det svenska näringslivet i allmän­ het. Samtidigt kvarstår behovet att genom inhemsk jordbruksproduktion i tillräcklig omfattning trygga en god beredskap i fråga om livsmedelsförsörj­ ningen. Likaså innebär den solidaritet mellan olika grupper, som präglar det svenska samhället, att de som i framtiden är sysselsatta inom jordbru­ ket skall kunna påräkna ekonomisk och social trygghet i samma utsträck­ ning som andra näringar erbjuder. Härjämte är det ur samhällets och konsumenternas synpunkt av stor vikt att den samhällsekonomiska kost­ naden för den svenska jordbruksproduktionen blir den minsta möjliga. För konsumenternas del är det vidare angeläget att jordbrukspolitiken med­ verkar till att livsmedlen blir så billiga som möjligt och att goda valmöj­ ligheter finns mellan livsmedel av olika slag.

1960 års jordbruksutredning har utfört mycket omfattande undersök­ ningar rörande jordbrukets förhållanden i olika hänseenden. Dessa under­ sökningar, som till stor del redovisats i särskilda delbetänkanden, ligger till grund för överväganden och förslag rörande jordbrukspolitikens utform­ ning i utredningens huvudbetänkande. Vid remissbehandlingen av detta betänkande har därjämte många remissinstanser ingående utvecklat sina uppfattningar rörande de olika faktorer som bör påverka jordbrukspoliti­ ken. Jag finner det mycket värdefullt att ett utförligt material nu står till buds såsom underlag för statsmakternas ställningstaganden till de jord- brukspolitiska frågorna.

I det föregående har kortfattat redovisats utredningens förslag rörande de allmänna riktlinjerna för jordbrukspolitiken och remissyttrandena över förslaget. Av redogörelsen framgår att i väsentliga avseenden delade upp­ fattningar föreligger såväl inom utredningen som bland remissinstanser­ na. Särskilt gäller detta i fråga om jordbruksproduktionens lämpliga om­ fattning i framtiden och principerna för prissättningen på jordbrukets produkter. I fråga om jordbrukets rationalisering råder däremot nära nog fullständig enighet både inom utredningen och bland remissinstanserna.

Orsaken till att statsmakterna bör föra en aktiv jordbrukspolitik, som bl. a. inrymmer ställningstaganden till jordbruksproduktionens omfattning och priserna på jordbrukets produkter, är i huvudsak de förhållanden som råder på den internationella marknaden för jordbruksprodukter och livs­ medel. Totalt sett föreligger i världen en ur näringssynpunkt allvarlig brist på livsmedel. I många utvecklingsländer är livsmedelsförsörjningen otill­ fredsställande och direkt svält förekommer. Å andra sidan har sedan början av 1950-talet världshandeln med jordbruksprodukter och livsmedel präglats av att utbuden överstigit den lcöpkraftiga efterfrågan vilket lett till låga priser. Så gott som alla västeuropeiska länder och i viss mån även de stora transoceana exportländerna för jordbruksprodukter har, till följd av att de låga världsmarknadspriserna inte kunnat godtas som hemma­

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

marknadspriser, vidtagit jordbruksreglerande åtgärder av olika slag. Det

gemensamma syftet med dessa åtgärder är oftast att upprätthålla de in­

hemska priserna på jordbruksprodukter på en högre nivå än världsmark­

nadens. I länder, där jordbruksproduktionen totalt eller för vissa produkter

överstiger det inhemska konsumtionsutrymmet, omfattar jordbruksregle-

ringarna i allmänhet även åtgärder för att överskotten skall kunna avsättas

på världsmarknaden till det pris som för tillfället kan erhållas. Även vissa

andra länder gör stora ansträngningar att exportera jordbruksprodukter

för att få valutaintäkter.

Jordbruksutredningen har ingående behandlat nyss nämnda förhållanden

och sökt bedöma den framtida utvecklingen. Utredningen har för det när­

maste decenniet dragit den slutsatsen att prisnivån för jordbrukspro­

dukter på världsmarknaden kommer att vara låg och att betydande avsätt­

ningssvårigheter för överskott kommer att föreligga. I ett längre tidsper­

spektiv torde man enligt utredningen få räkna med knapphetstendenser och

prisstegringar på den internationella marknaden. Gentemot denna uppfatt­

ning, som stöds av bl. a. styrelsen för lantbrukshögskolan, LO, Sveriges

industriförbund, SAF och Sveriges grossistförbund, har reservanter inom ut­

redningen och vissa remissinstanser hävdat att världsmarknadspriserna

kan komma att stiga relativt snabbt.

För min del vill jag till en början erinra om att det svenska jordbruket

f. n. har ett gränsskydd som i genomsnitt uppgår till omkring 74 % av im­

portvärdet. För att detta gränsskydd skulle kunna avvecklas eller minskas

till en nivå som är normal för industriprodukter krävs sålunda vid en oför­

ändrad svensk prisnivå eu mycket betydande stegring av världsmarknads­

priserna på jordbruksprodukter. Några tendenser till en sådan prissteg­

ring har inte framkommit. De stabiliserade världsmarknadspriser på vis­

sa jordbruksprodukter, som eftersträvas vid förhandlingar om internationel­

la avtal bl. a. inom ramen för den s. k. Kennedy-ronden, ligger betydligt

under den svenska prisnivån. De av vissa remissinstanser åberopade minsk­

ningarna av över skott slagren av vissa jordbruksprodukter i Amerikas Fören­

ta Stater har ej lett till några prishöjningar av betydelse i förevarande sam­

manhang.

Enligt min mening saknas anledning anta att det i den överblickbara

framtiden inträffar ändringar i fråga om nivån för världsmarknadspriser­

na på jordbruksprodukter som skulle göra det möjligt att genomföra en

avveckling eller kraftig begränsning av det svenska gränsskyddet för jord­

bruksprodukter. Det förefaller snarare sannolikt att, i enlighet med jord-

bruksutredningens bedömning av prisutvecklingen på världsmarknaden

under nästa årtionde, gränsskyddet ej av denna anledning kan avsevärt

minskas. I fråga om utvecklingen på längre sikt torde knappast några slut­

satser kunna dras som är så säkra att de kan läggas till grund för konkreta

åtgärder.

Mot bakgrunden av det anförda är det ofrånkomligt att under den fram­

61

tid som kan överblickas en förutsättning för svensk jordbruksproduk­ tion i större skala är att den inhemska prisnivån på jordbruksprodukter genom åtgärder från samhällets sida hålls betydligt över världsmarknadens prisnivå. Såsom jag berört i det föregående leder detta till att statsmakter­ na måste ta ställning även till frågan om den svenska jordbruksproduktio­ nens lämpliga omfattning. Detta ställningstagande bör enligt min mening grundas på såväl rent samhällsekonomiska synpunkter som på internatio­ nella hänsyn samt beredskapsmässiga och andra skäl.

Betydelsen av att storleken av jordbruksproduktionen bedöms ur rent samhällsekonomisk synpunkt framgår bl. a. av att det inom andra delar av det svenska näringslivet knappast föreligger en så ogynnsam relation mel­ lan den svenska prisnivån och världsmarknadspriserna. För jordbrukssek­ torns del har tendensen hittills varit att relationen mellan den inhemska prisnivån och världsmarknadens blivit allt ogynnsammare. Sedan år 1956 har det genomsnittliga gränsskyddet på jordbruksprodukter stigit från ungefär 30 till f. n. ca 74 % av importvärdet.

De prognoser rörande anspråken på arbetskraft och kapital, som bl. a. 1965 års långtidsutredning gjort, visar att knapp tillgång på dessa produk­ tionsresurser kommer att råda under överskådlig framtid. En rationell hus­ hållning med tillgängliga produktionsresurser är därför en nödvändig för­ utsättning för fortsatt välståndsökning. Jordbruksutredningen har gjort be­ räkningar, som visar att betydande samhällsekonomiska vinster kan nås genom att de produktionsresurser som är bundna i jordbruk med svaga förutsättningar för effektivisering lösgörs eller ej förnyas. Till denna slut­ sats synes remissinstanserna ansluta sig i princip även om delade mening­ ar finns rörande storleken av vinsterna. Jag är medveten om att stora svå­ righeter möter i fråga om beräkningar av detta slag. Enligt min uppfatt­ ning har dock utredningen klart visat att en utveckling som lösgör resur­ ser från jordbruket till förmån för mer effektiv användning inom andra nä­ ringar är angelägen. En sådan utveckling, som innebär omplacering av både arbetskraft och kapital, har pågått under lång tid och den bör enligt min mening underlättas. Jag vill framhålla att de tillfälliga minskningar i ef­ terfrågan på arbetskraft som då och då uppkommer givetvis inte inverkar på denna långsiktiga bedömning. Vidare anser jag mig böra betona att lik­ som hittills resursminskningen inom jordbrukssektorn bör ske på frivillig­ hetens väg. Det är således näringsutövarna själva som avgör om de skall lämna jordbruket.

I hur stor omfattning en samhällsekonomiskt motiverad resursöverföring från jordbruket till andra näringar bör ske har jordbruksutredningen ej an- gett. Jag anser mig böra understryka betydelsen av att vid en sådan be­ dömning hänsyn tas till konsekvenserna på samhällets alla områden. Det har av några remissinstanser gjorts gällande att försiktighet bör iakttas med resursöverföring från jordbruket med hänsyn till att detta medför behov av ökat bostadsbyggande. I anledning härav vill jag framhålla att

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

62

det ökande behovet av arbetskraft inom de expanderande tätortsnäringarna

leder till ökade anspråk på bostäder oavsett om arbetskraften kommer från

jordbruket, från andra landsbygdsnäringar eller från utlandet. Ej heller

finns enligt min mening anledning att, såsom vissa remissinstanser gjort,

befara att utflyttningen av resurser från jordbruket skulle leda till en för­

sämrad valutasituation, eftersom de expanderande näringarnas produkter

i allmänhet har ett betydligt högre bytesvärde på världsmarknaden än jord­

brukets produkter. Jag finner mot bakgrunden av det anförda att anled­

ning inte framkommit att för den närmaste framtiden sätta i fråga utred­

ningens bedömning att produktionsresurserna i jordbruket ur rent sam­

hällsekonomisk synpunkt borde motsvara en produktionsvolym som ligger

under den lägsta volym som av andra skäl bör upprätthållas. Det är en­

ligt min mening angeläget att tid efter annan bedömningar sker rörande

de samhällsekonomiska vinsterna av överföring av resurser från jordbruket

och att utvecklingen i detta avseende fortlöpande följs.

Bland de internationella frågor i övrigt som är av betydelse för ställnings­

tagandet till jordbruksproduktionens omfattning, märks utvecklingsländer­

nas livsmedelsförsörjning. Jordbruksutredningen har ansett att Sveriges

förutsättningar för jordbruksproduktion är så begränsade vid en interna­

tionell jämförelse att större insatser från vår sida för utvecklingsländerna

kan ske på annat sätt än genom direkt och fortlöpande livsmedelshjälp.

Denna uppfattning delas av bl. a. SIDA. Å andra sidan har vissa ledamöter

i utredningen hävdat att den svenska jordbruksproduktionen visserligen

inte bör vara inriktad på direkt överskottsproduktion för utvecklingslän­

dernas försörjning, men att vi inte genom import bör minska tillgången på

livsmedel i världen i övrigt utan försörja oss själva.

Frågan hur livsmedelsförsörjningen av utvecklingsländernas i snabb takt

växande befolkning skall lösas är utan tvivel ett av vår tids mest allvarliga

problem. Sverige måste liksom andra länder med högt välstånd delta i ar­

betet med att lösa dessa frågor. Detta arbete kan inte endast avse att

lösa de akuta försörjningsproblemen i utvecklingsländerna utan bör också

inriktas på att främja deras allmänna ekonomiska utveckling. Givet är att

varje land bör göra sin insats för utvecklingsländerna på de områden

där det har de bästa förutsättningarna att ge effektiv hjälp. I den rådande

situationen på livsmedelsförsörjningens område torde de mest effektiva

svenska insatserna utgöras av dels bidrag till multilaterala biståndsorgan

verksamma på livsmedelsområdet dels bilateralt bistånd för att höja ut­

vecklingsländernas jordbruksproduktion och minska den betydande för­

störingen av födoämnen vid transport och lagring i dessa länder. Jag de­

lar alltså jordbruksutredningens och SIDA:s uppfattning att Sverige kan

göra effektivare insatser på annat sätt än genom direkta leveranser av livs­

medel till utvecklingsländerna. Mot angivna bakgrund ansluter jag mig till

utredningens åsikt att det ej är rationellt att Sverige direkt inriktar sig på

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

63

att producera livsmedel för utvecklingsländernas behov. Det bör i sam­ manhanget framhållas att livsmedelshjälpen till utvecklingsländerna i första hand avser vegetabiliska produkter, för vilka Sverige ej har särskilt goda produktionsförutsättningar. Som utredningen framhållit bör givetvis ev. uppkommande överskott av svenska jordbruksprodukter, som lämpar sig för livsmedelshjälp, utnyttjas för sådant ändamål, t. ex. inom ramen för det internationella livsmedelsprogrammet.

Hur en svensk import av jordbruksprodukter inverkar på utvecklings­ ländernas försörj ningsläge har jordbruksutredningen inte närmare analy­ serat. Jag anser mig böra framhålla att den svenska import, som kan kom­ ma i fråga av sådana jordbruksprodukter som kan framställas inom landet, blir av mycket liten omfattning i förhållande till utbuden på världsmark­ naden. Härtill kommer att utvecklingsländer av samhällsekonomiska skäl söker finna avsättning på export även av sådana jordbruksprodukter, t. ex. socker, som kan framställas i Sverige. Detta är ett uttryck för utvecklings­ ländernas strävanden att genom större exportinkomster själva kunna fi­ nansiera sin ekonomiska utveckling. Det är vidare svårt att föreställa sig att den internationella arbetsfördelning, som i allt större utsträckning till- lämpas när det gäller produktion av olika varor, ej skulle komma i fråga beträffande jordbruksprodukter. Hänsyn till utvecklingsländernas livsme­ delsförsörjning torde därför väl kunna förenas med svensk import av jord­ bruksprodukter.

En annan internationell fråga av betydelse för den svenska jordbruks­ produktionens omfattning är utvecklingen av det handelspolitiska samar­ betet. De allmänna strävandena att öka handeln mellan länderna som på­ gått under hela efterkrigstiden har på senare år i större utsträckning än ti­ digare kommit att omfatta jordbruksprodukterna. Anledningen härtill är kraven på ökade avsättningsmöjligheter från de länder som traditionellt ex­ porterar jordbruksprodukter i större omfattning. Vidare framförs från många utvecklingsländer önskemål om ökade exportmöjligheter av jord­ bruksprodukter till industriländerna. Bakgrunden till dessa önskemål sy­ nes såsom jag berört i det föregående vara att utvecklingsländerna ser en möjlighet att genom en ökad export skaffa resurser till en oundgängligen nödvändig ekonomisk utveckling. Att underlätta förverkligandet av dessa önskemål ligger i linje med de allmänna riktlinjerna för det svenska bi­ ståndet till utvecklingsländerna.

Ett intensivt arbete för ökad handel och ekonomisk integration pågår f. n. inom flera internationella organisationer. Dessa inriktar alltmer sina an­ strängningar på att minska de hinder för en ökad handel med jordbruks­ produkter som de nationella jordbruksregleringarna utgör. Detta leder, så­ som kommerskollegium framhållit i sitt remissyttrande, till att jordbruks­ sektorn inte längre kan hållas utanför vid en samlad handelspolitisk bedöm­ ning. Sålunda ställs numera ofta krav på ökat utrymme för export av jord­

64

bruksprodukter som villkor för ytterligare lättnader i handeln med in­

dustrivaror. För att Sverige skall kunna vinna förståelse för sina önskemål

om en ökad export är det värdefullt om utrymme finns för import av

jordbruksvaror som andra länder har intresse av att avsätta på den svens­

ka marknaden. Det bör i detta sammanhang nämnas att Sverige under he­

la efterkrigstiden importerat nötkött från bl. a. Danmark.

I nuvarande handelspolitiska läge gör sig nyss nämnda faktorer starkt

gällande. Den s. k. Kennedy-ronden inom ramen för det allmänna tull- och

handelsavtalet (GATT) tar sålunda sikte på att åstadkomma en sänkning

av tullarna över hela det handelspolitiska fältet samtidigt som man försöker

minska andra handelshinder. Jordbrukssektorn utgör ett mycket viktigt om­

råde i dessa förhandlingar.

Inom EEC har samarbetet kommit långt på jordbrukets område. Den

svenska regeringen har förklarat sig beredd att så snart gynnsamma förut­

sättningar föreligger i samråd med övriga EFTA-länder inleda förhand­

lingar med EEC om anslutning i former som är förenliga med vår traditio­

nella neutralitetspolitik. Självfallet skulle en sådan anslutning få stor be­

tydelse för det svenska jordbruket. Vid remissbehandlingen av jordbruksut-

redningens betänkande har uppmärksammats den inverkan som den svens­

ka jordbruksproduktionens omfattning kan ha då frågan om eventuell an­

slutning till EEC aktualiseras. Även i andra hänseenden bör, såsom jag

återkommer till i det följande, frågan om en eventuell svensk anslutning

till en större europeisk marknad beaktas vid utformningen av jordbruks­

politiken.

EFTA :s tullsänkningsprogram omfattar inte jordbruksvaror. Samhandeln

med jordbruksprodukter regleras i stället bl. a. av bilaterala överenskom­

melser mellan medlemsländerna. Senare denna dag avser jag att föreslå

Kungl. Maj :t att för riksdagen framlägga proposition angående godkännan­

de av överenskommelse mellan Sverige och Danmark rörande import av

nötkött till Sverige. Det är sannolikt att samarbetet på jordbruksområdet

inom EFTA kommer att ytterligare utvecklas och fördjupas. Jag vill hän­

visa till att beslut nyligen fattats att överse förutsättningarna för ökad

handel med jordbruksprodukter inom EFTA. Även inom det nordiska eko­

nomiska samarbetet har strävandena att öka handelsutbytet på jordbruks­

området intensifierats under senare år. I samband med Nordiska rådets

rekommendation år 1966 att undersöka förutsättningarna för en samlad

utbyggnad av det nordiska ekonomiska samarbetet har från svensk sida

förklarats att Sverige i princip är berett att delta i en gemensam nordisk

jordbruksmarknad.

En samlad bedömning av den framtida handelspolitiska utvecklingen an­

ser jag ge vid handen att en expansion av den svenska utrikeshandeln

underlättas om andra länder kan erhålla ökat avsättningsutrymme för

jordbruksprodukter i Sverige. Eftersom en sådan expansion är angelägen,

behöver enligt min mening möjligheterna att exportera jordbruksproduk-

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

65

ter till Sverige vidgas. Den begränsning av den inhemska jordbrukspro­ duktionen som jordbruksutredningen föreslagit är således till fördel i han­ delspolitiska sammanhang. Jag vill i detta sammanhang framhålla att viss import av livsmedel och jordbruksprodukter är fördelaktig ur konsumenter­ nas synpunkt. Inkomsterna av de införselavgifter, som tas ut på importe­ rade varor, kan nämligen såsom fallet är i fråga om socker användas för att sänka de inhemska konsumentpriserna. Härjämte ökar de svenska kon­ sumenternas möjligheter att välja mellan olika produkter.

Av central betydelse för svensk jordbrukspolitik är nödvändigheten att trygga en god beredskap i fråga om livsmedelsförsörjningen. Utredningen har därför mycket ingående undersökt vilka krav en sådan beredskap i da­ gens läge och för den framtid som kan överblickas ställer på jordbruks­ produktionens omfattning i fredstid. Till grund härför har utredningen övervägt målsättningen för livsmedelsberedskapen och i vilken utsträck­ ning denna bör tillgodoses genom produktion resp. lagring av livsmedel. Utredningen har bedömt att jordbruksproduktionen i fredstid av bered- skapsskäl bör upprätthållas vid en nivå som med nuvarande beredskapslag­ ring av livsmedel svarar mot drygt 85 % och vid en något ökad lagring mot 80 % av full självförsörjning mätt i kalorier. Några principiella invänd­ ningar mot utredningens bedömningar i fråga om livsmedelsberedskapen har ej framkommit vid remissbehandlingen.

Jag anser att en god livsmedelsberedskap är en oundgänglig del av vårt totala försvar och en förutsättning för vår traditionella neutralitetspolitik. Av grundläggande betydelse för denna beredskap är att det i fredstid finns produktionsresurser och lager av livsmedel som i ett avspärrningsläge tryg­ gar folkförsörjningen. Utredningen har klarlagt att nu befintliga produk­ tionsresurser i jordbruket betydligt överstiger vad som krävs för att vid en avspärrningsperiod av tre år trygga livsmedelsberedskapen och att en minskning av produktionsresurserna är möjlig med bibehållen fullgod be­ redskap. Såsom ett mått på storleken av de produktionsresurser som vid en viss produktionsinriktning erfordras ur beredskapssynpunkt har utredning­ en angett en lägsta självförsörjningsgrad i fredstid av 80 %. Jag ansluter mig till utredningens bedömning av den nivå för produktionskapaciteten som av beredskapsskäl i dagens läge bör uppehållas. Jag vill framhålla att, eftersom produktionskapaciteten f. n. ligger betydligt över nyss nämnda nivå, någon omedelbar väsentlig ökning av beredskapslagringen ej är er­ forderlig.

Det bör enligt min mening understrykas att, såsom framhållits i ett sär­ skilt yttrande, den av utredningen angivna storleken av de erforderliga produktionsresurserna ej är entydig utan endast gäller helt vid en viss produktionsinriktning. Förskjutningar i produktionens fördelning på ani- maliska och vegetabiliska livsmedel i fredstid ändrar sålunda självför- sörjningsgraden utan att därför försörjningsberedskapen ändras. Detta

66

beror på att produktion av animaliska livsmedel kräver ungefär sex

gånger mer produktionsresurser än vegetabiliska livsmedel. Av angivna

skäl bör enligt min mening eftersträvas att söka på annat sätt ange

storleken av den produktionskapacitet som krävs ur beredskapssynpunkt.

Därjämte är det angeläget att ändringar i produktionsinriktningen samt pro­

duktionsutvecklingen för skilda produkter följs med hänsyn till beredskaps-

synpunkten. Härigenom erhålls bl. a. fortlöpande underlag för bedömning

av omfattningen och fördelningen på olika varor av den lagring av livs­

medel som utgör ett komplement till produktionsberedskapcn. Därutöver

erfordras lagring av livsmedel som beredskap för elt krigsfall. Det ålig­

ger statens jordbruksnämnd att svara för den ekonomiska försvarsbered­

skapen i fråga om livsmedelsförsörjningen. Jag avser att föreslå Kungl.

Maj :t att uppdra åt jordbruksnämnden att mot bakgrunden av vad jag nyss

anfört göra en ny samlad översyn av och på grundval därav framlägga för­

slag till den närmare utformningen av försörjningsberedskapen i fråga om

livsmedel. Jag vill anmäla att jag i detta sammanhang avser att föreslå att

till jordbruksnämnden överlämnas en av jordbruksutredningen den 23 ok­

tober 1964 avgiven promemoria angående livsmedelsförsörjningen i krig

in. in. och däröver avgivna remissyttranden.

Jordbruksutredningen framhåller, att varken befolkningspolitiska^ eller

sociala skäl bör leda till att man inriktar sig på att upprätthålla en jord­

bruksproduktion av annan storlek än den som av andra skäl är önskvärd.

Reservanter inom utredningen har i denna fråga anfört att utredningen inte

tillräckligt beaktat att jordbrukspolitiken måste anpassas med hänsyn bl. a.

till dess effekter för befolkning och näringsliv i olika bygder och lands­

delar och till åldersstrukturen inom jordbruket. Liknande synpunkter har

framförts av vissa remissinstanser.

Jag vill erinra om att de befolkningspolitiska och sociala problemen på

landsbygden är föremål för särskild uppmärksamhet från samhällets sida.

Angivna problem hänger samman med den fortgående utvecklingen och

strukturrationaliseringen av det svenska näringslivet. Inom stora lands­

bygdsområden domineras näringslivet av jordbruket. Den fortgående struk­

turrationaliseringen av jordbruket påverkar givetvis i hög grad landsbyg­

dens ekonomiska och sociala förhållanden. Det minskande behovet av ar­

betskraft i jordbruket får oundvikligen den konsekvensen att där förr flera

familjer hade sin utkomst jordbruket i dag kanske endast kräver en fa­

miljs insatser. Förutsättningarna för handeln och samfärdseln ändras ock­

så till följd av förskjutningarna i befolkningsstrukturen. Liksom inom

näringslivet i övrigt kan dock enligt min mening angivna förhållanden i

allmänhet inte få leda till att olönsam jordbruksproduktion upprätthålls på

längre sikt. I detta sammanhang vill jag erinra om att i viss likhet med de

lokaliseringspolitiska insatserna på industrins område samhället ställer re­

surser till förfogande för särskilda rationaliseringsåtgärder på jordbrukets

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

67

område i bygder där de naturliga förutsättningarna för jordbruksproduk­ tion är mindre gynnsamma. Jag återkommer vidare i det följande till frå­ gan om fortsatt särskilt jordbruksstöd inom vissa regioner. Mot angivna bakgrund delar jag utredningens uppfattning ätt béfolkningspolitiska och sociala skäl inte i och för sig bör påverka den totala jordbruksproduktio­ nens omfattning.

Vissa av utredningens ledamöter och flera remissinstanser har framfört natur- och landskapssgnpunkter i samband med behandlingen av frågan om jor3Eruksproäuktionens framtida storlek. De hävdar alt samhället bör vidta åtgärder för att hindra att nedläggning av åkerjord medför alltför stor skada på landskapsbilden. Vissa remissinstanser ifrågasätter om inte det ur samhällsekonomisk synpunkt billigaste sättet att bevara landskaps­ bilden är att upprätthålla en stor jordbruksproduktion.

Enligt min mening är naturvården en mycket angelägen samhällsfråga. Jag anser dock att det ej är möjligt att speciellt främja naturvården genom generella jordbrukspolitiska åtgärder. I stället krävs främst insatser inom ramen för naturvårdspolitiken. Jag ämnar ägna frågan om landskapsvården särskild uppmärksamhet vid mina fortsatta överväganden rörande den statliga naturvårdsverksamheten. Därför avser jag alt föreslå Kungl. Maj :t att uppdra åt naturvårdsmyndigheten att följa inverkningarna ur land- skapsvårdssynpunkt av minskningen i jordbruksjordens omfattning. Här­ utöver vill jag erinra om att det åligger lantbruksorganisationen alt i ar­ betet med jordbrukets rationalisering så långt möjligt beakta naturvårds- synpunkterna.

Jag har nu behandlat de allmänna faktorer som enligt min mening är väsentliga för ett ställningstagande till jordbruksproduktionens lämpliga gmfqttning. Om endast rent samhällsekonomiska synpunkter skulle få va­ ra vägledande för bedömningen, skulle i dagens läge en relativt långtgå­ ende begränsning av jordbruksproduktionens omfattning vara motiverad. Enligt min mening talar också vad jag tidigare anfört rörande den san­ nolika utvecklingen av det internationella handelspolitiska samarbetet för att ett betydande utrymme för import av jordbruksprodukter bör finnas i framtiden. Jag har i det föregående klarlagt att detta ej innebär att solida­ riteten med utvecklingsländerna eftersätts. Det centrala skälet för att upp­ rätthålla en stor inhemsk jordbruksproduktion är nödvändigheten av att trygga en god beredskap i fråga om livsmedel. Jordbruksproduktionen bör därför, som jag i det föregående anfört, upprätthållas vid en nivå som inte understiger vad jordbruksutredningen angett som ett minimum.

Ur jordbrukets synpunkt är det enligt min mening angeläget att produk­ tionens omfattning inte är sådan att jordbruket belastas med stora kost­ nader för att subventionera export av jordbruksprodukter. Jag vill fram­ hålla att vid nuvarande produktionsvolym, som ligger under full självför­ sörjning i fredstid, exportsubventionerna uppgår till i runt tal 300 milj. kr.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

om året, vilket motsvarar ungefär 5 % av jordbrukets totala intäkter. Här­

till kommer att man får räkna med att även i fortsättningen bl. a. avkast­

ningsökningen inom jordbruket kommer att medföra behov av expansions-

utrymme för de enskilda jordbruksföretagens ökade produktion. Nu an­

givna skäl talar för att det inte minst ur jordbrukets egen synpunkt är

angeläget att en minskning av den nuvarande jordbruksproduktionens om­

fattning sker.

Sammantaget anser jag sålunda att starka skäl föreligger för att produk­

tionsresurserna i jordbruket minskar i överensstämmelse med vad jord-

bruksutredningen förordat. I första hand är det angeläget att produktionen

i snabb takt anpassas så att för jordbruket kostsam överproduktion så^yitt

möjligt kan undvikas. Härutöver anser jag med utgångspunkt från de be­

dömningar av den framtida utvecklingen som i dag kan göras att det bör

eftersträvas att jordbruksproduktionens omfattning sjunker till den nivå

som krävs för en god beredskap i fråga om livsmedelsförsörjningen. Jag

vill i sammanhanget understryka att det finns goda förutsättningar på lång

sikt i vårt land för en riktigt anpassad jordbruksproduktion och för den

väl utvecklade livsmedelsindustri som har jordbruksproduktionen som bas.

Det är därför angeläget att bevara ett livskraftigt jordbruk och att de som

arbetar i jordbruket i framtiden får en ekonomisk standard som är likvär­

dig med den som yrkesutövare inom andra näringar når.

Under den relativt långa tid, som behövs för produktionsanpassningen

inom jordbruket och som jordbruksutredningen bedömt sträcka sig fram

till slutet av 1970-talet, finns anledning att tid efter annan överväga takten

i anpassningen. Självfallet är att denna anpassning måste ske under hän­

synstagande till den enskilda människans sociala och ekonomiska trygghet.

Av utomordentlig betydelse ur jordbrukarnas, konsumenternas och sam­

hällets synpunkt är att jordbruksproduktionen sker så att resurserna i fråga

om mark, arbetskraft och teknisk utrustning utnyttjas så effektivt som möj­

ligt. Jordbrukets rationalisering är därför en huvudfråga inom jordbruks­ * I

politiken och har ägnats stor uppmärksamhet av jordbruksutredningen och

remissinstanserna.

I fråga om de enskilda jordbruksföretagen bör det allmänna syftet med

rationaliseringsverksamheten självfallet vara att företagen skall bli så ef­

fektiva som möjligt.Liksom förhållandet är inom andra näringar kräver det­

ta att jordbruksföretagens utformning och drift fortlöpande anpassas ef­

ter den tekniska utvecklingen. Jag vill understryka att rationaliseringen

först och främst är till gagn för jordbrukarna själva. Rationaliseringsåtgär-

der gör det nämligen möjligt att utnyttja egen och anställd arbetskraft bätt­

re och att effektivt använda modern teknisk utrustning. Detta leder till ökad

lönsamhet och högre inkomster för jordbrukarna. Samtidigt är enligt min

mening en hög rationaliseringstakt inom jordbruket en garanti för kon­

sumenterna att råvarukostnaderna för livsmedlen blir så låga som möjligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

69

Ur samhällets synpunkt är också jordbrukets rationalisering viktig, inte minst mot bakgrunden av att de samhällsekonomiska kostnaderna för den svenska jordbruksproduktionen är betydande.

Det svenska jordbruket visar f. n. en mycket splittrad bild när det gäller rationaliteten. Å ena sidan finns ett betydande antal jordbruksföretag som även internationellt sett har mycket hög effektivitet. Å andra sidan har den ojämförligt större delen av de svenska jordbruksföretagen ej möjlighet att i sin nuvarande utformning rationellt utnyttja modern teknik. Detta fram­ går bl. a. av de undersökningar rörande jordbrukets effektiviseringsvä- gar som utförts inom jordbruksutredningen. Jordbruksföretagens storlek bar, bortsett från s. k. sidoarrenden, också under de senaste tjugo åren ökat mycket långsamt, nämligen i genomsnitt från ungefär 12 till 16 ha. Mot angivna bakgrund anser jag att behovet av en intensifierad struktur­ rationalisering och av annan rationalisering inom jordbruket i dagens läge är trängande. Jag vill också framhålla att det endast genom fortsatta ra- tionaliseringsansträngningar blir möjligt för jordbruket att på sikt bevara och stärka sin konkurrenskraft vid en eventuell svensk anslutning till en större europeisk marknad.

En nödvändig förutsättning för en fortsatt snabb rationalisering inom det svenska jordbruket är ett aktivt intresse härför från jordbrukarnas och deras organisationers sida. Rationaliseringsverksamheten måste nämligen grunda sig på frivilliga initiativ och insatser från jordbrukarna själva. Det är med tillfredsställelse jag anser mig kunna konstatera att det finns en positiv attityd till rationaliseringsåtgärder från jordbrukets sida.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att genom den reform av jordför­ värvslagen som skedde år 1965 möjligheterna till storleksrationalisering vidgats.

Självfallet anser jag att liksom hittills staten på olika sätt bör medverka i rationaliseringsverksamheten. Även om familjejordbruke.n enligt min be- i dömning för överskådlig tid kommer att dominera inom det svenska jord­ bruket, anser jag att statens medverkan i arbetet med jordbrukets ratio­ nalisering i princip bör avse uppbyggnad av effektiva jordbruksföretag \ utan begränsning till någon särskild företagsform. Det är vidare enligt min mening av stor vikt att rationaliseringsarbetet särskilt främjar specialise­ ring och övergång till drift i större skala inom jordbruksproduktionen. Er­ farenheterna visar nämligen att sådana driftsformer ger rationaliserings­ vinster som kan komma både producenter och konsumenter till godo. Jag vill också framhålla att statens medverkan är särskilt påkallad i fråga om strukturrationaliseringen, där problemen på grund av de speciella förhål­ landena inom jordbruksnäringen är stora och svårbemästrade. Även om behovet av statlig medverkan är i och för sig mindre i fråga om jordbrukets inre rationalisering och driftsrationalisering, anser jag med hänsyn till vad jag nyss anfört att i dagens läge fortsatta insatser från samhällets sida på dessa områden är påkallade. Mot denna bakgrund kommer jag i det följande

70

alt föreslå kraftigt ökade resurser för statens medverkan i jordbrukets ra­

tionalisering. Jag vill också erinra om den effektivisering av organisationen

som följer av den beslutade sammanföringen av lantbruksnämndernas och

hushållningssällskapens uppgifter i fråga om jordbrukets rationalisering.

I fråga om många av de nu befintliga jordbruksföretagen saknas rimliga

tekniska och ekonomiska förutsättningar för uppbyggnad till rationella en­

heter. Liksom hittills måste därför även i framtiden ett stort antal jord­

bruk komma att upphöra som självständiga företag. Den odlade jorden kan

därvid beroende på förhållandena i det enskilda fallet användas antingen

för att förstärka andra jordbruksföretag eller för annat ändamål.

Det är liksom inom andra näringar oundvikligt att nedläggning av jord­

bruksföretag för med sig problem för den enskilda människan. Jag vill fram­

hålla att den för vårt samhälle grundläggande principen om solidaritet mel­

lan olika grupper kräver att de människor, som utsätts för svårigheter på

grund av strukturförändringarna inom jordbruket, får bistånd av samhäl­

let på samma sätt som de som är sysselsatta i näringslivet i övrigt. Som

jag återkommer till i det följande erbjuder den aktiva arbetsmarknads­

politiken goda möjligheter att hjälpa de jordbrukare som vill söka sig ett

bättre alternativ för sin utkomst utanför jordbruksnäringen. I detta sam­

manhang anser jag mig också böra framhålla att takten i den jordbruks-

ratiönalisering, som tar sig uttryck i att jordbruksföretag läggs ner och män­

niskor lämnar näringen, i framtiden liksom hittills torde komma att varie­

ra med svängningar i de allmänna konjunkturerna. Det kan nämligen själv­

fallet förutsättas att de jordbrukare, som önskar övergå till andra nä­

ringar, kommer att göra detta då förutsättningar finns för god utkomst

i annan sysselsättning.

I de allmänna riktlinjerna för jordbrukspolitiken intar frågan om prin­

ciperna för prissättningen på jordbrukets produkter en framskjuten plats.

Den primära utgångspunkten för prissättningen har hittills i stort sett varit

den inkomstmålsättning som återfinns i 1947 års jordbrukspolitiska rikt­

linjer och som sedermera kommit att grundas på inkomst jämförelser mellan

jordbrukare och vissa andra yrkesutövare. Samtidigt är givetvis avvägningen

av prisnivån av stor betydelse för utvecklingen av jordbruksproduktionen

och rationaliseringen.

Jordbruksutredningen har mycket ingående behandlat frågan om vilka

utgångspunkterna bör vara för den framtida avvägningen av priserna på

jordbrukets produkter och har därvid diskuterat en rad olika möjligheter.

Utredningen har vidare övervägt vilken prisnivå som bör upprätthållas för

att nå de av utredningen angivna målsättningarna för produktionens om­

fattning och för rationaliseringen. Härvid har utredningen kommit till den

slutsatsen att denna prisnivå inte är möjlig att ange på förhand. Med hän­

syn härtill anser utredningen att man under en övergångsperiod på minst

tre år från den 1 september 1967 bör pröva sig fram och att under denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

71

tid realprisutvecklingen på jordbruksprodukterna bör bli i stort sett den­ samma som under den senaste tioårsperioden. För tiden efter övergångs­ periodens slut har utredningen förordat olika alternativ för prissättningen beroende på hur utvecklingen inom jordbruket varit under övergångsperio­ den. Då omfattningen av jordbruksproduktionen gått ned till den av ut­ redningen angivna nivån, anser utredningen att prissättningen i huvud­ sak skall kunna avvägas med hänsyn till produktionens omfattning och inriktning. Utredningens förslag har särskilt i fråga om prissättningen efter övergångsperiodens slut starkt kritiserats av reservanter inom utred­ ningen. Även bland remissinstanserna föreligger delade uppfattningar.

Jag vill till en början, i likhet med jordbruksutredningen, understryka att stora svårigheter möter när det gäller att utforma principer för prissätt­ ningen på jordbrukets produkter. Under en lång följd av år har den prin­ cipiella utgångspunkten för prisavvägningen varit inkomstjämförelser mel­ lan vissa jordbrukare och vissa andra yrkesutövare. Trots att ett stort arbete lagts ned på att göra dessa jämförelser så rättvisande som möjligt har er­ farenheten enligt min mening visat att resultaten varit osäkra. Det har vi­ dare inte varit möjligt att beräkningsmässigt nå det inkomstmål som upp­ ställts. Jag vill i sammanhanget erinra om att 1959 års jordbruksutskott i sitt utlåtande nr 29 enhälligt uttalade tvekan om möjligheterna för jord- bruksregleringen i dess dåvarande form att infria den uppställda inkomst­ målsättningen. Vidare anser jag mig böra framhålla att, sedan den s. k. in­ komstregeln slopats vid ingången av den provisoriska prisregleringen för regleringsåret 1965/66, någon automatisk anknytning av nivån för jord­ brukspriserna till löneutvecklingen för andra yrkesutövare ej längre sker. Jag vill emellertid understryka att det anförda ej innebär att utvecklingen sedan år 1959 skulle ha varit ogynnsam för jordbruket. Under perioden har jordbruket, samtidigt som en betydande rationalisering kunnat ske, haft i stort sett samma eller en endast obetydligt fallande realprisnivå på sina produkter medan realpriserna på industriprodukter sjunkit. Även i övrigt tyder erfarenheten på att effektiva jordbruksföretag gett sina inne­ havare möjlighet att i ungefär samma omfattning som andra yrkesutövare bli delaktiga av den allmänna standardstegringen.

I likhet med jordbruksutredningen anser jag att nya vägar måste sökas när det gäller principerna för den framtida prissättningen för jordbrukets produkter. Jag anser det till en början finnas två självklara utgångspunk­ ter för prissättningen. Genom att kostnaderna för att upprätthålla en viss prisnivå får bäras främst av konsumenterna är det ur denna synpunkt nöd­ vändigt att iaktta återhållsamhet med prishöjningar. Det måste emellertid också vara en självfallen utgångspunkt för prissättningen att de som i fram­ tiden är sysselsatta inom jordbruket skall kunna nå en ekonomisk stan­ dard som är likvärdig med den som erbjuds inom andra näringar. Detta är dessutom en förutsättning för att på sikt kunna upprätthålla en jord­ bruksproduktion av den storlek som försörjningsberedskapen kräver.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Även i framtiden kommer stora variationer att finnas mellan de enskilda

jordbruksföretagen i fråga om naturliga förutsättningar för jordbrukspro­

duktion, storlek, driftsinriktning m. fl. faktorer av betydelse för lönsamhe­

ten. Dessa skillnader kommer att finnas inte endast mellan olika delar av

landet utan även i en och samma bygd. Detta understryker behovet av att

vid uppföljningen av de jordbrukspolitiska åtgärderna söka få bästa möj­

liga uppfattning om den ekonomiska standarden för dem som är syssel­

satta i jordbruksnäringen. Även om undersökningar härav i fortsättningen

inte bör ensamt läggas till grund för prisavvägningen är det givet att de

är av vikt i detta sammanhang.

Inom jordbruksutredningen och vid remissbehandlingen har skilda upp­

fattningar uttryckts rörande i vilken utsträckning prissättningen på jord­

brukets produkter bör användas för att söka styra jordbruksproduktionens

omfattning. För min del vill jag framhålla att prissättningen redan i nu­

varande system i ej ringa mån används i detta syfte. I första hand har detta

gällt enskilda produkter, t.ex. fläsk, där fråga varit att hålla tillbaka över-

skottsproduktion. De produktionsavgifter, som tas ut i syfte att finansiera

export av jordbruksprodukter, verkar också återhållande på produktionen

eftersom de direkt försämrar lönsamheten för produktionsgrenen i fråga.

Jag anser att ej heller i framtiden prissättningen får förhindra en sam­

hällsekonomiskt motiverad anpassning av produktionens omfattning. Man

bör därför enligt min mening vid prissättningen ta större hänsyn än hit­

tills till produktionsutvecklingen. Särskilt gäller detta i fråga om varor där

för jordbruket kostnadskrävande överskott finns eller tenderar att upp­

komma. Det nu anförda innebär dock ej att jag anser att prissättningen bör

användas såsom ett generellt jordbrukspoliliskt medel för att oberoende av

konsekvenserna för näringsutövarna nå eu önskad produktionsutveckling.

Prissättningen på jordbruksprodukterna har givetvis också stor betydelse

för rationaliseringen. Kalkyler rörande lönsamheten av de investeringar,

som i allmänhet krävs för att genomföra rationaliseringsåtgärder, måste

sålunda alltid grunda sig på gällande och förväntade priser på en eller

flera produkter. Detta talar för att prissättningen måste präglas av en viss

stabilitet. Det är vidare angeläget att prisavvägningen främjar uppkomsten

av allt effektivare jordbruksföretag. För att detta skall kunna ske måste

prissättningen å ena sidan avvägas så att möjlighet till rationaliserings­

vinster finns, men den får å andra sidan ej leda tilll en sådan prisnivå att

behovet för jordbrukarna att vidta rationaliseringsåtgärder minskar. Jag

vill framhålla att även om uppkommande rationaliseringsvinster i första

hand ger jordbrukarna möjlighet till bättre ekonomisk standard bör ock­

så konsumenterna bli delaktiga härav genom lägre priser. Detta fram­

går av prisutvecklingen på vissa produkter, t. ex. broiler, för vilka ratio­

naliseringen lett till att priserna sänkts. Med hänsyn till det anförda är

det enligt min mening angeläget att vid prissättningen kalkyler rörande

produktionskostnaderna för olika produkter fortlöpande finns att tillgå.

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

73

Vid prisavvägningen bör vidare enligt min mening beaktas att den fort­ gående och eftersträvansvärda specialiseringen inom jordbruket leder till att ej endast den samlade prisnivån är av betydelse utan att lönsamheten för enskilda jordbruksföretag mer än tidigare bestäms av prisnivån på en eller ett par produkter. Denna utveckling medför att i framtiden prisnivån på enskilda produkter bör tillmätas större betydelse vid prisavvägningen än hittills.

En annan enligt min mening viktig faktor vid prisavvägningen är ange­ lägenheten att bevara och stärka det svenska jordbrukets internationella konkurrenskraft. Som jag utvecklat i det föregående kommer sannolikt i framtiden de nuvarande handelshindren i fråga om jordbruksprodukter att minska. Särskilt framträdande blir denna utveckling vid en eventuell svensk anslutning till en gemensam europeisk marknad. Såsom framhållits vid remissbehandlingen av jordbruksutredningens förslag är det mot denna bak­ grund angeläget att vid den svenska prissättningen på jordbruksprodukter stor hänsyn tas till motsvarande prissättning inom EEC.

Av vad jag nu anfört framgår att prissättningen på jordbrukets produk­ ter bör tjäna flera olika och till viss del mot varandra stridande syften. Den samlade avvägningen av prissättningen måste därför enligt min mening ske med beaktande av alla de faktorer som är relevanta i sammanhanget. Det möter såsom jordbruksutredningen framhållit redan i dagens läge sto­ ra svårigheter att entydigt avgöra vilken relativ betydelse som bör till­ mätas de olika faktorerna. För en sådan bedömning skulle nämligen be­ hövas ett betydligt mera omfattande statistiskt material än vad som finns. Mot denna bakgrund anser jag det varken möjligt eller lämpligt att nu ange fasta normer för prissättningen på jordbrukets produkter för någon längre period. Ej heller bör lämpligen nu fastläggas hur prissättningen i framtiden skall ske vid olika alternativ för den faktiska utvecklingen inom jordbruket. Jag förordar med hänsyn härtill att prissättningen för fram­ tiden sker för kortare perioder och att därvid vad jag i det föregående ut­ talat om syftena med prisavvägningen får — jämte de fortlöpande under­ sökningar rörande jordbrukets förhållanden som jag återkommer till i det följande — tjäna som vägledning för de konkreta avgörandena.

Jag vill tillägga att för den närmaste framtiden talar starka skäl för att prissättningen på jordbrukets produkter bör kännetecknas av viss återhåll­ samhet. Såsom jordbruksutredningen uttalat är en sådan återhållsamhet motiverad av angelägenheten av att produktionsanpassningen, rationalise- ringssträvandena och effekten av de rörlighetsstimulerande omställnings- åtgärderna inte motverkas. Ett annat viktigt skäl för återhållsamhet vid prissättningen är att den svenska prisnivån för jordbruksprodukter ej får utvecklas så att det uppkommer sådana skillnader gentemot EEC:s mot­ svarande prisnivå, som alltför mycket försvårar det svenska jordbrukets anpassning vid en eventuell svensk anslutning. Det anförda betyder dock

3|

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 95

74

ej att någon radikal förändring i förhållande till den hittillsvarande prisut­

vecklingen på jordbrukets produkter behöver ske.

De hittills av mig berörda principerna för prissättningen avser förhål­

landena i allmänhet för jordbruksproduktionen inom landet. Det har här­

vid inte varit möjligt att helt ta hänsyn till de särskilda förhållandena

i norra Sverige. Av flera skäl anser jag att en betydande jordbruks­

produktion även i fortsättningen bör upprätthållas i dessa delar av landet.

Med hänsyn härtill bör även i framtiden jordbruket där få särskilt stöd.

Jag återkommer i det följande till utformningen av detta stöd.

Jordbruksutredningen har starkt understrukit betydelsen av att utveck­

lingen inom jordbruket och verkningarna av de skilda jordbrukspolitiska

medlen följs upp genom statistiska analyser och undersökningar. Jag delar

utredningens uppfattning. Det är nämligen enligt min mening av stor bety­

delse exempelvis för inriktningen och utformningen av statens medverkan

i jordbrukets rationalisering och för prisavvägningen att aktuella och nog­

granna informationer finns att tillgå rörande utvecklingen i olika hän­

seenden inom det svenska jordbruket. Mot bakgrunden av vad jag anfört i

det föregående är det också mycket angeläget att den jordbrukspolitiska ut­

vecklingen inom bl. a. EEC fortlöpande följs. Jordbruksutredningen har pe­

kat på en rad uppgifter som är av intresse i nu nämnda sammanhang. Jag

avser att senare denna dag begära Kungl. Maj :ts bemyndigande att tillkalla

en kommitté med uppgift att med utgångspunkt från bl. a. vad jordbruks­

utredningen anfört i ämnet skyndsamt undersöka omfattningen av och me­

todiken för de undersökningar m. in. som behövs för att fortlöpande följa

utvecklingen på ifrågavarande områden.

Jag har nu behandlat de delfrågor som ingår i de allmänna riktlinjerna

för jordbrukspolitiken. Vad jag anfört innebär sammanfattningsvis att jord­

brukspolitiken under den framtid som kan överblickas bör inriktas på att

samtidigt som en viss samhällsekonomiskt motiverad minskning av produk­

tionens omfattning sker en fortsatt, snabb rationalisering främjas och att

prissättningen på jordbrukets produkter fortlöpande avvägs med beaktan­

de av samhällets, jordbrukarnas och konsumenternas intressen. Detta inne­

bär att jordbrukspolitiken mer än hittills får samma huvudsyften som den

allmänna ekonomiska politiken, nämligen att främja fortsatt välståndsök­

ning och att medverka till att alla grupper blir delaktiga härav. För jord­

brukets del blir målsättningen att under så långt möjligt samma betingelser

som gäller för näringslivet i övrigt till lägsta möjliga samhällsekonomiska

kostnad åstadkomma en jordbruksproduktion av önskad storlek och sam­

tidigt göra det möjligt för de i jordbruket sysselsatta att bli delaktiga av

den allmänna standardstegringen. Ur konsumentsynpunkt medför riktlin­

jerna för jordbrukspolitiken att kostnaderna för den jordbruksproduktion,

som främst av hänsyn till försörjningsberedskapen måste upprätthållas

inom landet, blir så låga som är möjligt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

75

Rationalisering och rådgivning m. m.

Nuvarande förhållanden

Statens medverkan till jordbrukets rationalisering omfattar i huvudsak ekonomiskt stöd till rationaliseringsåtgärder, köp och försäljning av mark i rationaliseringssyfte samt rådgivning till företagarna inom jordbruket. Av vikt för jordbrukets rationalisering är vidare statens insatser i fråga om forsknings- och försöksverksamhet på jordbrukets område samt grund- och vidareutbildning för företagare och anställda inom jordbruket.

Det statliga ekonomiska stödet. Kungörelsen den 5 juni 1963 (nr 305) om statligt kreditstöd till förvärv och drift av jordbruk m. m. innehåller i huvudsak följande bestämmelser.

Kreditgaranti för lån för förvärv av jordbruksfastighet, jordförvärvslån, skall avse brukningsenhet som antingen har sådan storlek och ägoanord­ ning att den bedöms sannolikt kunna bestå på lång sikt som självständig enhet och ge samma arbetsinkomst som erbjuds inom jämförbara närings­ grenar eller bedöms uppnå sådan bärkraft efter nära förestående yttre ra­ tionalisering eller produktionsomläggning. Är brukningsenheten större än att den huvudsakligen kan skötas av två man lämnas dock stöd endast när synnerliga skäl föreligger. Vidare kan under vissa omständigheter jordför­ värvslån lämnas till köp av stödjordbruk.

Kreditgaranti kan lämnas enskild person, sambruksförening och sam­ manslutning för gemensam animalieproduktion eller för gemensam lagring och hantering av jordbruksprodukter. Kreditgaranti får omfatta högst hela köpeskillingen. Amorteringstiden för lånen är högst 30 år men amorterings- frihet kan lämnas under högst fem år. Vidare kan anstånd med att erlägga ränta medges under högst två år.

Kreditgaranti för driftslån kan beviljas till utgifter för jordbruksinven- tarier, utsäde, gödselmedel, foder o. d. i samband med förvärv av jord­ bruksfastighet, tillträde av arrendégård, storleksrationalisering av mera väsentlig omfattning eller genomgripande produktionsomläggning. För att garanti skall beviljas krävs att brukningsenheten har samma bärkraft och omfattning som ställs som villkor för garanti för jordförvärvslån. Låne­ beloppet får vara högst 40 000 kr. och i särskilda fall högst 50 000 kr. Om särskilda omständigheter påkallar det kan arrendator dessutom lämnas statlig garanti för betalning av ett års arrende. Som villkor för lånegaranti till vissa sammanslutningar gäller att den gemensamma anläggningen ej är

76

större än som huvudsakligen fordras för förädling eller lagring av produk­

ter från medlemmarnas brukningsenheter. Lånegaranti för medlemsinsats

i dessa sammanslutningar kan lämnas med högst 10 000 kr. Amorterings­

tiden är för lån till enskild person högst 15 år, för lån till sammanslut­

ningar högst 20 år. Amorteringsfrihet och anstånd med att betala ränta kan

lämnas under högst två år.

Kungörelsen den 11 juni 1948 (nr 342) angående statligt stöd till jord­

brukets yttre och inre rationalisering m. m. (ändrad senast 1966: 330), den

s. k. rationaliseringskungörelsen, innehåller i huvudsak följande bestäm­

melser.

Lånegaranti till yttre rationalisering lämnas för lån för att finansiera

tillskottsförvärv av mark som avser att åstadkomma bärkraftiga en- och

tvåfamilj sjordbruk. Om särskilda omständigheter föreligger kan garanti

lämnas för lån som avser tillskottsförvärv till större brukningsenheter. Lå­

negaranti kan beviljas varje ägare och i vissa fall brukare av jordbruksfas­

tighet. Garanti får avse högst den av lantbruksnämnden godkända kostnaden

för markförvärv, inklusive förrättnings-, lagfarts- och sammanläggnings-

kostnader. Amorteringstiden får vara högst 30 år men amorteringsfrihet kan

lämnas under högst fem år. Anstånd med att erlägga ränta kan medges

under högst två år.

Bidrag till yttre rationalisering kan utgå såsom s. k. värdeutjämnings-

bidrag. Detta avser att täcka skillnaden vid förvärv av tillskottsmarlc mel­

lan den av lantbruksnämnden godkända köpeskillingen och det värde mar­

ken kan anses ha för den brukningsenhet till vilken den skall läggas. Dess­

utom kan bidrag utgå till kostnader för lantmäteriförrättning, lagfart, sam­

manläggning och för att utöva expropriationsrätt och för flyttning av bygg­

nad eller annan fast anläggning. Vid mer omfattande och kapitalkrävande

yttre rationalisering kan statsbidrag även utgå till kostnad för skogsbruks-

plan.

Lånegaranti till inre rationalisering lämnas för lån som avser finansie­

ring av åtgärder som mera varaktigt förbättrar jord, ekonomibyggnader

eller tekniska anordningar. Garanti för lån i syfte att uppföra eller förbätt­

ra ekonomibyggnad får endast lämnas om det bedöms som uppenbart san­

nolikt att brukningsenheten kommer att bestå på lång sikt som självstän­

dig brukningsenhet och att detta är önskvärt ur allmän synpunkt. För lån,

som avser inre rationaliseringsåtgärd av annat slag, kan garanti lämnas

om marken i fråga bedöms under överskådlig tid bli nyttjad som jord-

bruksjord. Vidare får kostnaden för åtgärden inte överstiga det beräknade

ekonomiska utbytet av densamma. I undantagsfall kan lånegaranti dock

beviljas om investeringsbehovet är trängande och brukaren till följd av

sin ålder, nedsatt arbetsförmåga eller andra särskilda personliga omstän­

digheter svårligen kan vinna sin utkomst genom annan sysselsättning. Eko­

nomiskt stöd får ej lämnas till åtgärder som i huvudsak syftar till att höja

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

77

skogsproduktionen eller till mera omfattande anläggning för att förebygga vattenerosion. Med undantag från kravet på brukningsenhetens förmåga att på sikt bestå som självständig enhet kan lånegaranti beviljas för vatten- vårdsanläggning som vattenvårdsmyndighet funnit nödvändig. Lånegaranti kan lämnas varje ägare och brukare av jordbruksfastighet och för hela den av lantbruksnämnden godkända kostnaden för åtgärden. För att arrenda- tor skall få garanti för lån för att uppföra byggnad eller annan fast anlägg­ ning skall i vissa fall gälla att sannolika skäl talar för att arrendet kommer att bestå på lång sikt. Vissa sammanslutningar kan lämnas lånegaranti under förutsättning att den gemensamma anläggningen ej är större än som huvudsakligen fordras för förädling eller lagring av produkter från med­ lemmarnas brukningsenheter. Amorteringstiden får vara högst 30 år men amorteringsfrihet kan lämnas under högst fem år. Slutligen kan anstånd med att betala ränta medges under högst två år.

Bidrag till inre rationalisering kan lämnas endast till enskild person, som äger eller brukar jordbruksfastighet av högst tvåfamilj sjordbruks storlek.

Bidrag utgår inte om sökanden äger skattepliktig förmögenhet eller har så­ dan inkomst att bidrag framstår som opåkallat. Bidrag kan dock ändå ut­ gå, nämligen då det framstår som ett allmänt intresse av betydenhet, att åtgärden kommer till stånd samt då åtgärden berör ett större antal bruk­ ningsenheter eller står i samband med genomförande av yttre rationalise­ ring. Bidrag till kostnader för ekonomibyggnader kan normalt lämnas med 25 % av kostnaden upp till 5 000 kr. och 15 % av överskjutande kostnad. Bidraget kan dock uppgå till högst 8 000 kr. Om åtgärden sker i samband med förvärv av tillskottsmark kan bidraget i vissa fall höjas till att utgå med 25 % av kostnaden upp till 30 000 kr. och med 15 % av överskjutande kostnad.

Till täckdikning, torrläggning, vägar, stenröjning in. m. kan bidrag utgå med 25 % av kostnaden. Om åtgärden sker i samband med förvärv av till­ skottsmark kan bidraget i vissa fall höjas till 40 % av kostnaden. I sam­ band med mer omfattande fastighetsreglering kan utan behovsprövning bi­ drag beviljas till förbättringsåtgärder med högst 50 % av kostnaderna. Vid särskilt ömmande omständigheter kan Kungl. Maj :t medge bidrag i andra fall eller med högre belopp än vad bestämmelserna i övrigt medger. För bi­ drag till vissa sammanslutningar gäller motsvarande krav på anläggningens omfattning som för lånegaranti för inre rationalisering. Bidrag till kostnader för ekonomibyggnader får lämnas dylik sammanslutning liksom sambruks­ förening med högst 15 % av kostnaden. Kungl. Maj :t kan dock om särskild orsak finns medge högre statsbidrag.

Särskild rationalisering skall bedrivas i Norrbottens, Västerbottens, Jämt­ lands, Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län samt den del av Älvsborgs län, som motsvarar landskapet Dalsland. Syftet med den särskilda rationaliseringen är att inom områden, där vid sidan av de

78

allmänt jordbrukspolitiska och företagsekonomiska skälen, näringspolitis­

ka, befolkningspolitiska och sociala skäl talar härför, snabbt och helst full­

ständigt bygga upp bärkraftiga brukningsenheter genom samtidig yttre och

inre rationalisering samt driftsrationalisering och genom intensiv rådgiv­

ningsverksamhet. I första hand skall grupper av brukningsenheter väljas

ut för den särskilda rationaliseringen. I vissa fall kan dock verksamheten

avse enstaka enheter vilka bl. a. skall tjäna som mönster och stimulera till

ökat intresse för rationalisering inom större områden. De brukningsenhe­

ter som skall omfattas av den särskilda rationaliseringen skall väljas så att

möjlighet finns för fortsatt arealutbyggnad.

Det ekonomiska stödet vid den särskilda rationaliseringen lämnas i förs­

ta hand med tillämpning av de för rationaliseringsverksamheten i allmän­

het gällande bestämmelserna. Stödet får dock förstärkas genom högre stats­

bidrag till inre rationalisering och genom bidrag till driftsrationalisering.

Det sammanlagda bidragsbeloppet till de brukningsenheter, som omfattas

av särskilda rationaliseringsinsatser, får inte överstiga omkring 40 % av

kostnaderna för samtliga rationaliseringsåtgärder utom markköp. Vidare

gäller att vid kombinerade jord- och skogsbruksföretag skall jordbruksde-

len ha sådan omfattning och effektivitet att investeringarna i den delen blir

lönsamma.

Lån ur jordbrukets maskinlånefond kan enligt kungörelsen den 26 juni

1948 (nr 380) angående lån från jordbrukets maskinlånefond in. in. (änd­

rad senast 1964: 123) beviljas för att dels anskaffa jordbruksmaskin som

skall användas av flera jordbrukare eller trädgårdsodlare (maskinlån),

dels inköpa, uppföra eller bygga om byggnad som erfordras för av sökan­

den yrkesmässigt bedriven jordbruksmaskinhållning (byggnadslån), dels

anskaffa flishuggningsmaskin, som skall användas av flera företagare inom

jord- och skogsbruket. Lån utgår med högst 80 % av köpeskillingen för

maskin eller av byggnadskostnaden. Lån till inköp av maskin avsedd för

grundförbättringsarbete kan dock utgå för hela köpeskillingen. För bygg­

nadslån gäller tio års amorteringstid och för maskinlån och lån för att an­

skaffa flishuggningsmaskin minst fem och högst åtta års amorteringstid.

Bidrag till återbetalning av lån ur jordbrukets maskinlånefond beviljas

då fråga är om lån som avser dyrbarare specialmaskin som är avsedd att

begagnas av ett flertal jordbrukare. Förutsättningen för bidrag är som re­

gel att maskinhållningen utövats på ett ändamålsenligt sätt under minst

sex år samt att övrig del av låneskulden blivit återbetald. Bidrag kan dock

i vissa fall utgå utan samband med lån. Maskinhållningen skall vidare, med

undantag för maskin för grundförbättringsarbeten, i huvudsak ha avsett

tvåfamilj sjordbruk för att bidrag skall kunna lämnas. Bidrag kan utgå med

högst 25 % av lånebeloppet.

Omfattningen av det statliga ekonomiska stödet framgår av följande sam­

manställning (milj. kr.).

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

79

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

Kreditgarantiramar

1964/65

1965/66 1966/67

Yttre rationalisering.................................................

36,0 41,0 45,0

Inre rationalisering .................................................

28,0 35,0 38,0

Jordförvärvslån.........................................................

30,0 26,0 30,0

Driftslån ..................................................................

16,0

16,0 20,0

Bidragsramar

Yttre rationalisering.................................................

6,0 6,0

6,0

Inre rationalisering .................................................

Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norr-

15,0 16,0 16,0

land ..........................................................................

5,7 7,1

9,1

Jordbrukets maskinlånefond

T,ån ..........................................................................

7,0 7,0 7,0

Bidrag till återbetalning av lån ............................

1,0 0,6 0,3

Köp och försäljning av mark. Genom köp, byte och försäljning av fast egendom verkar lantbruksnämnden för jordbrukets och skogsbrukets ytt­ re rationalisering. Medel för inköp av fastigheter tas ur jordfonden under vilken även inkomster från försålda fastigheter redovisas. Eventuell förlust under fonden skall bestridas av medel från anslaget Bidrag till jordbrukets rationalisering, m. m. medan eventuell vinst skall föras samma anslag till godo. Jordfonden anlitas även för att bestrida kostnader för fastighetsför­ värv som följer av att lantbruksnämnd med stöd av bestämmelserna i 1965 års jordförvärvslag vägrat tillstånd till visst fastighetsförvärv. Jordfonden uppgår, sedan den för innevarande budgetår tillförts 5 milj. kr., till 177,2 milj. kr. Utvecklingen av inköps- och försäljningsverksamheten framgår av följande sammanställning (milj. kr.)

Budgetår Inköp Försäljning, m. m.

1962/63 ............................................... 39,9

32,6

1963/64 ............................................... 82,0

38,1

1964/65 ............................................. 71,9

53,7

1965/66 ............................................. 85,1

65,6

Av fondkapitalet var den 30 september 1966 161,1 milj. kr. bundet i fas­ tigheter. Rationaliseringsreserven uppgick vid början av budgetåret 1966/67 till 3 505 fastigheter med en sammanlagd areal av 17 574 ha åker och 104 367 ha skog. Under första halvåret 1966 förvärvade lantbruksnämn­ derna 662 fastigheter med 4 870 ha åker och 19 562 ha skog och avyttrade 982 fastigheter med 5 096 ha åker och 18 755 ha skog. Av förvärven låg 84 % av åkerarealen och 71 % av skogsmarken i de egentliga jordbruks­ bygderna. Motsvarande tal för första halvåret 1965 är 83 resp. 59 %. Av

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

försäljningarna under första halvåret 1966 låg ca 84 % av åkerarealen och

59 % av skogsmarken i nämnda jordbruksbygder. Motsvarande siffror för

första halvåret 1965 är 81 resp. 65 %.

I följande tabell anges hur summan av köpeskillingarna (85,1 milj. kr.)

för de brukningsenheter, som lantbruksnämnderna förvärvade under bud­

getåret 1965/66, procentuellt fördelar sig på olika storleksgrupper.

Åker, ha

Skog, ha

—25

25,1—50,0 50,1—100,0 100,1—200,0 200,1— Summa

— 2,0..................... 5

3

4

3

6

21

2.1— 5,0..................... 6

3

2

1

12

5.1— 10,0.................... 11

6

5

1

3

26

10.1— 20,0................... 16

5

3

3

27

20.1— 30,0.................. 4

2

1

1

8

30.1— 50,0.................. 1

1

1

1

4

50.1—

..................... 1

1

2

Summa 44

21

16

9

10

100

Effekten av lantbruksnämndernas försäljningar av jordfondsfastigheter

för rationaliseringsändamål belyses i följande sammanställning, där anta­

let brukningsenheter, som under budgetåret 1965/66 erhållit tillskottsmark,

har fördelats på åkerareal före tillköp. För varje storleksgrupp anges me­

delarealen åker och skogsmark före resp. efter tillköp.

Storleksgrupper efter

Antal bruk-

Medelareal, ha

åkerarealen före

ningsenheter

åker

skogsmark

tillköp, ha

före

tillköp

efter

före

efter

tillköp

tillköp

tillköp

— 2,0 ......................... 55

2.1— 5,0 ......................... 123

5.1— 10,0 ......................... 363

10.1— 15,0 ......................... 285

15.1— 20,0 ......................... 215

20.1— 25,0 ......................... 130

25.1— 30,0 ......................... 83

30.1— 40,0 ......................... 52

40.1— 50,0 ......................... 31

50,1

......................... 39

Summa 1376

1

3

481

519

4

6

71

98

8

12

54

87

13

19

49

69

18

25

40

57

23

30

45

58

27

37

39

56

35

42

41

52

45

54

44

52

83

91

114

128

17

22

69

91

I detta sammanhang bör också vissa uppgifter om verkningarna av 1965

års jordförvärvslag redovisas. Materialet grundar sig på de förvärv som

prövats enligt den nya jordförvärvslagen och på vilka lagfart beviljats un­

der tiden den 1 juli 1965—den 31 december 1966.

För juridiska personer har lagfarits 418 förvärv varvid dock förvärv från

juridisk person ej är inräknade. Av förvärven, som sammanlagt omfattar

3 520 ha åker och 22 978 ha skogsmark, har 10 gjorts av företag som be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

81

driver förädling eller distribution av jordbruksprodukter, 223 av företag som bedriver förädling av skogsprodukter, 107 av exploateringsföretag samt 78 av andra företag. Av de förvärv som skogsförädlingsföretagen gjort har förvärvsegendomen i 196 fall legat i skogsbruksbetonat område och i 170 fall inneburit en utvidgning av företagets tidigare innehav i området. I 11 fall har de förvärvade fastigheterna legat i område där jordbruksintresse föreligger. Juridiska personer har samtidigt gjort 124 överlåtelser av jord­ bruksfastighet med en sammanlagd areal av 848 ha åker och 4 365 ha skogs­ mark. Därvid har överlåtelser till juridisk person ej räknats med.

För fysiska personer lagfarna förvärv, till vilka förvärvstillstånd krävs, omfattar 29 412 ha åker och 59 472 ha skogsmark fördelade på 3 605 för­ värv. I 1 769 fall har förvärvar na varit yrkesverksamma jordbrukare. 1 402 av förvärven har avsett ej bestående jordbruk. Huvuddelen av förvär­ ven avser emellertid fång till vilka tillstånd ej erfordras. Lagfart för sådana förvärv har således beviljats i 6 378 fall med sammanlagt 61 298 ha åker och 230 473 ha skogsmark. Härav utgör 4 800 släktförvärv omfattande en areal av 47 672 ha åker och 180 663 ha skogsmark. I 429 fall har kommu­ ner stått som förvärvare.

För lantbruksnämnder har lagfarits 865 och för domänverket 45 förvärv motsvarande 6 613 ha åker och 26 975 ha skogsmark resp. 604 ha åker och 4 074 ha skogsmark. Lantbruksnämnderna och domänverket har under samma tid avyttrat 4 698 ha åker och 20 668 ha skogsmark resp. 202 ha åker och 762 ha skogsmark.

Särskild rationalisering. Verksamheten med särskild rationalisering ut­ vidgades genom beslut av 1965 års riksdag (prop. 1965: 1 s. 37, JoU 1 s. 34, rskr 9) fr. o. in. den 1 juli 1965 till att avse förutom de fyra nordligaste länen även Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län samt den del av Älvsborgs län som motsvarar landskapet Dalsland.

T. o. m. den 30 juni 1966 har godkänts 99 objekt med 342 bruknings- enheter. Lantbruksstyrelsen har i samråd med lantmäteristyrelsen och skogsstyrelsen under budgetåret 1965/66 godkänt åtta objekt för kon­ centrerade rationaliseringsinsatser, vari ingår 18 för särskilda rationalise- ringsinsatser avsedda brukningsenheter. Vidare har godkänts utvidgning av fem tidigare godkända objekt. Under budgetåret har 78 brukningsenheter blivit föremål för yttre rationalisering varvid arealen åker i medeltal har ökats från 20 till 27 ha och arealen skogsmark från 99 till 135 ha. Lantbruks­ nämndernas rationaliseringsreserv i anslutning till objekten uppgick den 30 juni 1966 till 1 727 ha åker och 14 217 ha skogsmark.

Till inre rationalisering har under budgetåren 1960/61—1965/66 bevil­ jats statsbidrag med resp. 286 000, 832 000, 1 786 000, 4 193 000, 5 402 000 och 3 120 000 kr. Den främsta orsaken till nedgången det senaste budget­ året anses vara, att vissa bidrag beviljades mot slutet av 1964/65 under

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

förutsättning att medel ställdes till förfogande efter budgetårsskiftet. Hu­

vuddelen av bidragen avser investeringar i ekonomibyggnader. Hittills har

100 ekonomibyggnader färdigställts, 104 påbörjats och 29 projekterats.

Personalen för verksamheten med koncentrerad rationalisering uppgår

f. n. till 37 personer, varav nio är konsulenter, 25 assisenter eller instruk­

törer och tre biträden. För budgetåren 1960/61—1965/66 har 4 459 000 kr.

utnyttjats för kostnader för personal, utredningar och upplysningsverk­

samhet m. m. Motsvarande kostnader för budgetåret 1966/67 beräknas

uppgå till 1 885 000 kr.

Rådgivning. För den direkta rådgivningen till jordbrukarna beträffande

jordbrukets rationalisering svarar personalen vid lantbruksnämnder och

hushållningssällskap. Till ledning för den lokala verksamheten upprättar

lantbruksstyrelsen som central myndighet för den statliga och statsunder­

stödda rådgivningsverksamheten riksprogram för rådgivningsverksamhe­

ten på jordbrukets område. Programmet upprättas i samråd med företrä­

dare för jordbrukets företagare och anställda samt berörda högskolor och

myndigheter. I varje län finns en programnämnd i vilken ingår represen­

tanter för olika myndigheter och organisationer på jordbrukets, skogsbru­

kets och trädgårdsnäringens områden samt för länsarbetsnämnden. Pro­

gramnämnden utformar plan för rådgivning och kursverksamhet.

Rådgivningen bedrivs i form av massrådgivning, grupprådgivning och

individuell rådgivning. Huvuddelen av rådgivningsverksamheten har for­

men av grupprådgivning dvs. föreläsningar, fältvandringar och studiecirk­

lar. I kursverksamhet brukar årligen mer än 200 000 personer delta. Den

individuella rådgivningen förekommer vanligen i anslutning till att statligt

ekonomiskt stöd lämnas till rationaliseringsåtgärd.

För att tjäna som kontaktorgan mellan lantbrukshögskolan och rådgi­

varna finns vid lantbrukshögskolan inrättad den s. k. specialrådgivningen.

Avsikten med denna organisation är att snabbt föra ut de rön som gjorts

vid högskolan i praktisk tillämpning och att till högskolan föra fram de

problem som är särskilt angelägna för jordbruket att få lösta genom hög­

skolans verksamhet.

Till lantbruksstyrelsen är jordbrukets upplysningsnämnd knuten. Nämn­

den har till uppgift att huvudsakligen genom artiklar i pressen sprida kän­

nedom om resultaten vid försöks- och provningsanstalter på jordbrukets

och trädgårdsnäringens områden.

Forskning och försöksverksamhet. Den forskning och försöksverksamhet

som är av betydelse för jordbrukets rationalisering bedrivs vid en rad olika

organ av statlig eller statsunderstödd karaktär. Av stor vikt är därvid

forskningen vid lantbrukshögskolan, skogshögslcolan och veterinärhögsko­

lan. För att samordna verksamheten vid de tre högskolorna har inrättats

83

samarbetsnämnden för jordbrukets högskolor. Lantbrukshögskolan leder försöksverksamheten på jordbrukets område med biträde av hushållnings­ sällskapen. Viss forskning förekommer vid statens centrala frökontrollan- stalt, statens växtskyddsanstalt och statens maskinprovningar. Vid sidan av veterinärhögskolan svarar statens veterinärmedicinska anstalt för forsk­ ningen på veterinärområdet. För försöksverksamheten på det tekniska om­ rådet svarar statens lantbruksbyggnadsförsök och Jordbrukstekniska insti­ tutet. Utanför lantbrukshögskolan bedrivs forskning på växtförädlingsom- rådet vid Sveriges utsädesförening, Weibullsholm och Institutet för växt­ förädling av frukt och bär. Fördelning av vissa medel för forskning på jordbrukets och trädgårdsnäringens områden görs av jordbrukets forsk­ ningsråd.

Yrkesutbildning. Den lägre undervisningen i lantbruk, trädgårdsskötsel och lanthushåll leds centralt av lantbruksstyrelsen. Undervisningen vid lantbrukets yrkesskolor är avgiftsfri. Eleverna är vanligtvis inackordera­ de på skolorna mot avgift men får statlig studiehjälp. Den lokala ledningen utövas med vissa undantag av en för samtliga lantbrukets yrkesskolor i ett län gemensam skolstyrelse.

De som tänker ägna sig åt lantbruk kan börja sin yrkesutbildning vid någon av de ca 50 lantbruksskolorna. Utbildningen inleds med förberedande utbildning i 21- eller 42-veckorskurser med övervägande praktisk undervis­ ning. I den grundläggande utbildningen, som följer efter förberedande kurs eller minst ett års praktik, undervisas i såväl grundläggande som tillämpade ämnen. Därefter följer vidareutbildning, antingen genom specialkurser inom något av områdena växtodling, husdjursskötsel, maskiner eller driftseko­ nomi eller genom längre och mera fullständiga kurser för företagare och anställda. Den som gått genom 42-veckors arbets- och driftsledarkurs eller har motsvarande kunskaper kan vinna inträde i lantmästarkurs.

Utbildning i lanthushåll sker vid ca 40 lanthushållsskolor. Kurserna kan vara antingen 21 eller 39 veckor långa. Undervisningen omfattar husliga äm­ nen samt lantbruksekonomi och djurvård.

Utbildning på trädgårdsområdet sker vid tre trädgårdsskolor enligt sam­ ma utbildningsgång som vid lantbruksskolorna. Motsvarigheten till lant- mästarkursen är kurs för trädgårdstekniker.

Den högre utbildningen inom jordbruk och trädgårdsskötsel är förlagd till lantbrukshögskolan. Årligen utexamineras 50—60 agronomer och 10— 15 hortonomer. Utbildningen omfattar fem år och medger en ganska långt driven specialisering. Hortonomerna får en del av sin undervisning vid högskolans trädgårdssektion i Alnarp.

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Jordbruks utredningen

Planering. Utredningen konstaterar inledningsvis att det även framdeles

behövs en statligt administrerad rationaliseringsverksamhet, för vilken må­

let bör vara att åstadkomma en ekonomiskt optimal kombination av arbets­

kraft, mark och kapital. Verksamheten bör syfta till att skapa och vidare­

utveckla anpassningsbara lantbruksföretag, som har goda förutsättningar

att effektivt utnyttja den vid varje tidpunkt bästa kända tekniken.

Rationaliseringsverksamheten bör sikta på att för jordbruksdrift ta till­

vara den mark som har den bästa arronderingen, det lämpligaste läget och

som kan ge den högsta avkastningen. Vidare bör den inriktas på företags­

enheter, som redan delvis byggts ut eller kan byggas ut med tillräckliga

arealer och som på grund av läge och byggnader långsiktigt kan väntas

förbli bärkraftiga enheter. Verksamheten bör slutligen syfta till att i jord­

bruket behålla endast den arbetskraft, som på grund av fallenhet och yr­

keskunskaper synes ha de bästa förutsättningarna att verka i denna nä­

ring.

Utredningen har inte ansett det lämpligt att fastlägga några särskilda

företagstyper som mål för rationaliseringsarbetet eftersom en optimal re­

sursanvändning kräver ständig anpassning till nya förhållanden. Vidare

blir de lokala förhållandena till mycket stor del avgörande för företagsform

och driftsinriktning.

Utredningen framhåller att mycket stor vikt måste fästas vid att medel

endast satsas i företag, som bedöms vara effektiva eller i varje fall kan an­

tas bli det inom rimlig tid. De enligt utredningens mening viktigaste sam­

hällsekonomiska kriterierna på att ett jordbruksföretag är meningsfullt att

satsa på utgör att det beräknas ge minst samma arbetslön och samma ränta

på kapitalet som vid alternativ användning av produktionsfaktorerna i

andra delar av näringslivet.

Lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna föreslås fortlöpande följa

den jordbrukstekniska och jordbruksekonomiska utvecklingen och på

lämpliga vägar informera företagarna om denna. Även jordbrukets egna

organisationer förutsätts medverka härvid. För att lantbruksorganisatio-

nen skall få erforderliga fakta och kalkylmetoder för sitt arbete föreslår

utredningen att till organisationens förfogande årligen ställs medel, för­

slagsvis 200 000 kr., för beställningsarbeten vid olika vetenskapliga institu­

tioner.

Enligt utredningens mening har rationaliseringsverksamheten och den

prisreglerande verksamheten hittills ej varit tillräckligt samordnade. Med

hänsyn härtill förordas en ökad samverkan mellan i första hand lantbruks­

styrelsen och statens jordbruksnämnd. I samband härmed föreslår utred­

ningen att metoderna för lantbruksstyrelsens jordbruksekonomiska under­

sökning omprövas för att bl. a. ge ökade möjligheter att studera samban­ det mellan rationaliseringspolitiska och prispolitiska åtgärder.

Utredningen framhåller att rationaliseringsverksamheten innebär en fort­ löpande anpassning av jordbruket från ett ständigt ändrat utgångsläge mot ett allmänt formulerat jordbrukspolitiskt mål. Eftersom utgångsläget och målsättningens konkreta innehåll befinner sig i ständig ändring bör plane­ ringen för verksamheten utformas som en rullande planering. Jordbruks- planeringen skall föra fram till överväganden och handlingslinjer såväl centralt som regionalt. Den centrala planeringen skall enligt utredningens mening kunna ge en överblick över förhållandena i stort, utvecklingsten­ denser och anpassningsmöjligheter och en allmän, sammanhållande ram inom vilken den regionala utvecklingsplaneringen kan bedrivas. Den skall vidare ge underlag för samordning med annan planering på riksplanet samt förutsättningar för att centralt anpassa dispositionen av det allmännas resurser efter behov och angelägenhetsgrad.

Den regionala planeringen bör ingå som en integrerad del i en på länspianet allmänt driven samhällsplanering, ange utvecklingstendenser och anpassningsmöjligheter för jordbruket inom den samhällsekonomis­ ka ramen och bilda underlag för överväganden med berörda intressenter av handlingsprogram.

Utredningen anser det angeläget, att en planering enligt dessa riktlinjer kommer till stånd. Den centrala planeringen föreslås åvila den nuvarande utvecklings- och pianeringsenheten inom lantbruksstyrelsen och den regio­ nala planeringen lantbruksnämnderna. Utredningen förordar vidare, att till lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna knyts rådgivande nämn­ der för samråd mellan berörda myndigheter och företrädare för olika in­ tressen inom näringslivet m. m. i större och viktigare planeringsfrågor.

För fortlöpande studier över jordbruksrationaliseringens och andra fak­ torers inverkan på försörjningsläget föreslår utredningen att forskningen vid lantbrukshögskolan rörande jordbrukets produktionsresurser ges år­ liga anslag, förslagsvis 200 000 kr. Vidare föreslås statens jordbruksnämnd, statistiska centralbyrån och lantbruksstyrelsen få i uppdrag att gemensamt utarbeta redogörelser en å två gånger årligen rörande rationaliseringsut- vecklingen och försörjningssituationen beträffande livsmedel.

Utredningen framhåller betydelsen av att verkningarna av de jordbruks- politiska åtgärderna fortlöpande följs. Härvid kan ett register över jord­ bruksföretagen och deras produktionsresurser fylla en viktig uppgift. Ut­ redningen föreslår därför att det inrättas ett företagsregister, i vilket fort­ löpande registreras jordbruksföretagens mark-, kapital- och arbetskrafts­ resurser. Dessa uppgifter kan sedan läggas till grund för bl. a. bedöm­ ningar av erforderliga insatser inom jordbruket och hur de bäst skall kombineras och utnyttjas. Enligt utredningens beräkning kostar upplägg­ ning av registret 1,4 milj. kr. och den årliga skötseln 550 000 kr. I övrigt

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

85

86

föreslås att lantbruksstyrelsen och statens jordbruksnämnd fortlöpande

sammanställer material som belyser utvecklingen inom jordbruket.

Beträffande jordbrulcsplaneringens samband med övrigt näringsliv och

annan samhällsplanering anser utredningen att de av statsmakterna fast­

lagda riktlinjerna för lokaliseringsverksamheten i allmänhet och de i an­

ledning härav inom länsstyrelserna bildade organen bör utgöra grunden

även för detta.

Markanskaffningsfrågor. I fråga om insatser av allmänt markpolitisk

natur anser utredningen att en förbättrad samordning och planläggning av

den framtida markdispositionen för exempelvis bebyggelse, fritidsändamål

eller jord- och skogsbruk i viss mån är möjlig redan med nuvarande insti­

tutionella förhållanden. Den planerade nya organisationen av rationalise-

ringsverksamheten, den avsedda utvidgade samverkan mellan lantmäteriet

och lantbruksnämnderna samt den länsstyrelsereform, som förbereds av

länsförvaltningsutredningen, förutsätts komma att effektivisera de mark­

politiska insatserna. Utredningen framhåller dock, att nuvarande dynamis­

ka utveckling kan göra planlagstiftningen otillräcklig, varför en revision

framstår som angelägen.

Utredningen anför vidare att gällande jordförvärvslag innebär avsevärt

ökade möjligheter för nya ägarekategorier att förvärva jordbruksfastighe­

ter. Med hänsyn till den ännu ringa erfarenheten av lagen och dess tillämp­

ning föreslås inga ändringar i denna. Den aktiva inköps- och för säljnings-

verksamheten har visat sig vara ett effektivt rationaliseringsmedel och

är ett av de viktigaste instrumenten för storleksrationaliseringen. Utred­

ningen föreslår därför att denna verksamhet byggs ut väsentligt och att

jordfonden stegvis ökas. Behovet av ytterligare medel härför uppskattas

till 100 milj. kr. under en första treårsperiod. Utredningen föreslår vidare

att lantbruksnämnderna tillförs erforderlig personell förstärkning.

För att strukturomvandlingen skall kunna intensifieras anser utredning­

en det angeläget att det lantmäteritekniska förfarandet underlättas. Utred­

ningen förordar att möjligheterna att bilda registerfastigheter, som ej är

kompletta företagsenheter utan tills vidare ingår som delar i sådana, prö­

vas vid översynen av fastighetsbildningslagstiftningen. Utredningen föror­

dar vidare att man vid strukturanpassningen även utnyttjar möjligheterna

att byta ut äganderätten till mindre, ej rationella brukningsenheter mot an­

delar i gemensamhetsskogar.

Utredningen berör också möjligheterna att underlätta strukturanpass­

ningen genom dispositionsrätt till jord utan ändring av äganderättsförhål­

landena. Ett för ändamålet anpassat arrendeinstitut kan fylla en stor upp­

gift i lantbrukets strukturrationalisering. Utredningen anser det angeläget

att arrendelagstiftningen ändras och föreslår att det uppdras åt arrende-

lagsutredningen att i sitt arbete beakta frågan om jordbrukets strukturra­

Kungl. Maj. ts proposition nr 95 år 1967

tionalisering i enlighet med vissa av jordbruksutredningen anförda syn­

punkter.

Finansieringsfrågor. Nettoanspråken från jordbruket på reala investe-

ringsresurser torde, anför utredningen, totalt sett vara ganska ringa jäm­

fört med anspråken från det övriga näringslivet. För de enskilda företagen

innebär emellertid dessa begränsade kapitalbehov väsentliga problem och

kapitalanskaffningen i lantbruket utgör en betydelsefull och svårlöst fråga.

Som en central punkt i rationaliseringspolitiken måste därför ingå åtgärder

för att underlätta finansieringen av lantbruksföretagen och deras rationa­

lisering.

Utredningen pekar på att olika företagsformer kännetecknas av olika

metoder för kapitalanskaffning. Lantbruket domineras dock av de person­

ligen ägda och brukade företagen. Uppmärksamheten har därför koncen­

trerats till dessa företag samt till arrendejordbruken, för vilka i princip föl­

jande finansieringsvägar står till buds, nämligen eget kapital, lån och

bidrag.

När en företagare satsar egna medel i sin rörelse, är han inte direkt nöd­

sakad att ta hänsyn till räntabiliteten på samma sätt som vid lånefinansie­

ring. Företagarens eget bedömande blir helt avgörande för självfinansie­

ringens omfattning och inriktning. Utredningen framhåller att detta inne­

bär en begränsning av möjligheterna att påverka investeringsverksamhetens

inriktning. Genom upplysnings- och rådgivningsverksamheten anses emel­

lertid i praktiken riskerna för mindre lämpliga investeringar med ut­

nyttjande av det egna kapitalet kunna undvikas.

Utredningen framhåller att lantbruksnämnderna vid förmedling av jord­

förvärvslån och driftslån torde kräva egna tillgångar på 10 % av kapital­

behovet. Kravet på en egen kapitalinsats motiveras bl. a. av att ett person­

ligt risktagande stimulerar till att driva företaget effektivt. Utredningen

anser det inte lämpligt att ytterligare minska kraven på eget kapital me­

dan däremot möjligheterna att få borgen bör underlättas, i första hand ge­

nom en utvidgning av det statliga kreditgarantisystemet. Utredningen an­

ser det vidare angeläget, att jordbrukaryrket även i framtiden står öppet

för andra än dem som ärvt betydande förmögenhet eller är i liknande

situation.

Utredningen pekar på att jordbruksfastighet som regel innefattar mark

med bestående värde. Till fastigheten hör också byggnader och andra an­

läggningar, vilkas värden normalt minskar efter längre eller kortare tid

beroende på förslitning, teknisk utveckling och liknande. Det är då rimligt,

att amorteringskraven för lån till finansiering av jordbruksfastigheter an­

passas efter dessa förhållanden. Utredningen föreslår, att åtgärder vidtas

för att en ökad del av landshypoteksföreningarnas utlåning skall kunna ske

i form av s. k. stående lån, dvs. lån utan amortering. Utredningen anser det

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

87

88

Kungl. Maj. ts proposition nr 95 år 1967

vidare önskvärt att annat fastighetsvärde än taxeringsvärdet läggs som

grund för belåningen. Det ligger då nära till hands att i ökad utsträckning

knyta an till lantbruksnämndernas värderingar.

När det gäller statsbidrag anför utredningen att dessa givetvis kan ha en

betydande verkan som stimulans till investeringar och strukturanpassning­

ar m. m. Å andra sidan talar starka principiella skäl mot ett bidragssystem,

som kan verka snedvridande på kostnadsstrukturen och som därför på

längre sikt riskerar att motverka sitt syfte att främja effektiviteten. Med

bidragsgivningen följer också administrativt arbete som växer i proportion

till det finansiella stödets omfattning. Bidragen bör därför begränsas till

sådana fall som har särskild betydelse för strukturutvecklingen och jord­

brukets lokalisering.

I fråga om åtgärder för att förbättra tillgången på kredit föreslår utred­

ningen att staten underlättar lantbruksföretagens kapitalanskaffning dels

genom att i lägen, då riksbanken tillämpar skärpta krav på placerings- och

likviditetskvoter, ställa mindre krav på de kreditinstitut, söm är av sär­

skild betydelse för jordbrukets kreditförsörjning, dels genom en liberalare

tillståndsgivning för landshypofeksinstitutionens obligationslån. Utredning­

en framhåller särskilt önskvärdheten av att Sveriges allmänna hypoteks-

bank ges större möjligheter att emittera obligationer. Hypotekslånen anses

genom sin förhållandevis låga, fasta ränta och sin långa bindningstid syn­

nerligen lämpliga för jordbruket. F. n. kan de endast erhållas mot inteck­

ning i jordbruksfastighet inom 60 % av taxeringsvärdet (primärlån). Ut­

redningen föreslår ändrade regler för hypotekslånen och en utbyggnad av

hypoteksbanken resp. hypoteksföreningarna, så att de kan ta upp lån mot

säkerhet av inteckning i jordbruksfastighet mellan 60 och 75 % av detta

värde och så att föreningarna kan bevilja långa lån med bunden ränta mot

denna säkerhet (sekundärlån).

En viss prioritering av kreditgivningen skulle vidare enligt utredningens

mening kunna ske genom direktutlåning till jordbruket från statliga fonder

eller av andra statliga medel. Med hänsyn till att sistnämnda metod är ställd

på avskrivning sedan år 1947 föreslår utredningen att all direktutlåning

från staten till jordbruket ersätts med statlig kreditgaranti.

Utredningen behandlar därefter vissa likviditets- och skattefrågor. Fram­

tida jordbruksföretag med specialiserad produktion, stor omsättning och li­

tet eget kapital kommer sannolikt enligt utredningens mening att i ännu

högre grad än dagens jordbruk besväras av likviditetsproblem. De stat­

liga åtgärderna för att underlätta kapitalanskaffningen måste därför också

beakta behovet av driftskrediter. De ojämnt inflytande inkomsterna i jord­

bruket skapar lätt marginalskatteproblem och önskemål om utjämnings­

möjligheter, som motsvarar dem som f. n. finns inom skogsbruket (skogs­

konto), har framförts vid upprepade tillfällen. Utredningen anser dock inte

att tillräckliga skäl föreligger att inrätta särskilda jordbrukskonton för

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

89

skatteutjämning. Däremot framhålls angelägenheten av att skördeskade- ersättningen utbetalas på sådant sätt, att den kan redovisas som inkomst redan under skadeåret och beskattas då. I varje fall förordas sådan ändring i skattelagstiftningen att skördeskadeersättningarna ur skattesynpunkt får betraktas som utbetalda under skadeåret. Utredningen anser vidare att av- skrivningsregler, som anknyter till den ekonomiska livslängden av inves­ teringarna får en rationaliseringsbefrämjande verkan. Därför understryks angelägenheten av ändring i kommunalskattelagens bestämmelser om av­ drag för värdeminskning på jordbrukets driftsbyggnader i enlighet med skattelagsakkunnigas förslag.

Statligt ekonomiskt stöd. Utredningen anser att kreditstödet till förvärv och drift av jordbruk, stödet till jordbrukets rationalisering samt till de s. k. koncentrerade rationaliseringsinsatserna i princip bör behållas. Dessa stödformer har vuxit fram steg för steg under en följd av år, setts över vid upprepade tillfällen och såväl allmänhet som myndigheter har fått stor er­ farenhet av deras uppbyggnad och funktionssätt. Erfarenheterna är genom­ gående goda. Med hänsyn till förslagen i övrigt om jordbruksrationalise- ringens mål och medel och till erfarenheterna av denna verksamhet lägger utredningen emellertid fram vissa förslag till ändringar av reglerna för de nämnda stödformerna.

Bestämmelserna om ekonomiskt stöd till såväl etablering som rationali­ sering av jordbruk föreslås sammanförda till en kungörelse. Finansierings­ stödet bör knytas till det ekonomiska effektivitetskravet, dvs. till en sam­ hällsekonomiskt sett tillfredsställande förräntning av insatt kapital. Avsteg från denna grundregel av lokaliseringspolitiska eller andra skäl anser ut­ redningen kunna vara motiverade. De särskilda skälen skall i sådana fall dock klart anges. Stödet i form av bidrag och avskrivningslån samt direkta statliga lån från lånefonder bör minskas och ersättas med ett utvidgat fi­ nansiellt stöd i form av lånegarantier.

Utredningen föreslår att stödet skall avse dels förvärv av anpassnings­ bara lantbruksföretag, som har förutsättningar att effektivt utnyttja den bästa, kända tekniken och ge sina innehavare full sysselsättning, s. k. jord­ förvärvslån, dels igångsättande, omläggning eller utvidgning av lantbruks- driften vid sådana företag, s. k. driftslån, dels ock investeringar i lantbru­ ket i form av tillskottsmark och fasta anläggningar, som är tekniskt, eko­ nomiskt eller i vissa fall lokaliseringspolitiskt väl motiverade, s. k. ratio­ naliseringslån och rationaliseringsbidrag.

Förslaget överensstämmer med gällande bestämmelser såtillvida, att en­ dast statlig lånegaranti föreslås komma i fråga när det gäller etablering och driftsomläggning men såväl lånegaranti som bidrag till rationaliserings- åtgärder av olika slag. Det skiljer sig från vad som nu gäller därigenom, att inte endast en- och tvåfamilj sjordbruk skall kunna få jordförvärvslån och

90

Iiiingl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

driftslån utan även större enheter och att stödjordbruken utesluts. Ändring­

en motiveras av att utvecklingen i jordbruket går mot färre och större

brukningsenheter och utredningen anser att denna utveckling bör påskyn­

das.

Ändring anser utredningen inte vara motiverad i den nuvarande ord­

ningen att endast enskild person skall kunna få jordförvärvslån och drifts­

lån men såväl fysisk som juridisk person kunna få rationaliseringsstöd

samt att sambruksföreningar och vissa andra sammanslutningar för ge­

mensam lantbruksproduktion jämställs med enskild person. Ett nytt mo­

tiv för investeringsstöd i vissa fall, nämligen det lokaliseringspolitiska mo­

tivet, har tillagts. Detta syftar på förhållanden som utöver de tekniska och

ekonomiska skälen motiverar de koncentrerade rationaliseringsinsatserna

i vissa delar av landet.

Rationaliseringslån och rationaliseringsbidrag skall enligt utredningens

förslag uteslutande kunna lämnas till finansiering av rationaliseringsåtgär-

der, som bedöms höja näringens effektivitet och som avser åtgärder på

lantbruksföretag med förutsättningar att tillämpa rationell teknik och vars

tillkomst eller fortvaro är önskvärd från allmän synpunkt.

Rationaliseringslån föreslås sålunda kunna komma i fråga bl. a. för för­

värv av jordbruksjord eller skogsmark för rationaliseringsändamål, för

uppförande eller förbättring av ekonomibyggnader och andra liknande fas­

ta anläggningar samt för markanläggningar av olika slag såsom täckdik­

ning, torrläggning, bevattning, vägbyggnader in. m.

Utredningen anser att den grundläggande och normala stödformen skall

vara statlig lånegaranti för alla slag av rationaliseringsåtgärder och kate­

gorier av stödmottagare. I särskilda fall skall dessutom bidrag kunna läm­

nas, nämligen vid förvärv av mark för rationaliseringsändamål som direkt

värdeutjämning och för att täcka kostnader för lantmäteriTörrättning m. in.

Vidare anser utredningen att bidrag bör kunna utgå till investeringar i

byggnader och markanläggningar, då dessa drar stora kostnader ensamt

eller i kombination med förvärv av tillskottsmark och då investeringen he-

döms ha sådan storleksordning att den eljest inte kan realiseras med hän­

syn till bl. a. sökandens likviditet, dvs. koncentrerade rationaliseringsin-

satser.

Förslaget överensstämmer med gällande bestämmelser såtillvida att

statlig lånegaranti skall kunna lämnas till alla åtgärder, som varaktigt kan

| förbättra ett lantbruksföretags lönsamhet, i mån av behov utöver botten­

lån och egna tillgångar men oavsett ägarkategori och företagsstorlek. Det

j skiljer sig på så sätt, att bidrag till inre rationaliseringsåtgärder uteslutits

; med undantag för de särskilt kapitalkrävande fallen vid samlade större ra-

; tionaliseringsinsatser. Erfarenheterna från lantbruksnämndernas verksam-

j

het visar, att bidragen till fristående inre åtgärder steg för steg minskat

| i betydelse. Deras handläggning har också visat sig tidskrävande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

91

Vid sidan av de jordbruksekonomiska och tekniska skälen bär allmänt lokaliseringspolitiska skäl ansetts tala för ett speciellt stöd till upprustnings- åtgärder vid jordbruken i norra Sverige. Erfarenheterna av det särskilda statsstödet till de koncentrerade rationaliseringsinsatserna redovisas i allt väsentligt som goda. Stödformen omprövades och justerades av 1965 års riksdag och gavs permanent karaktär. Utredningen anser sig inte ha anled­ ning att nu på nytt och utan ytterligare erfarenheter föreslå ändringar.

De bidrag, som föreslagits vara kvar, anser utredningen böra utgå med i huvudsak oförändrade belopp. Jordförvärvslån och rationaliseringslån föreslås också utgå på oförändrade grunder, dvs. kunna täcka hela kostna­ den för ifrågavarande förvärv eller investering. Driftslånen däremot bör enligt utredningen liöjas från högst 40 000 kr. och, i särskilda fall 50 000 kr., till hela det erforderliga beloppet eller till det belopp för vilket ur det allmännas synpunkt tillfredsställande säkerhet kan ställas. Utredningen förutsätter, att de som ej kan lämna säkerhet i fast egendom skall ha möj­ lighet att lämna företagsinteckning. Ändringen motiveras av det nära sam­ bandet mellan drifts- och storleksrationaliseringen och det ökande behovet av insatskapital per arbetande. Den nuvarande ordningen har också skapat ett snabbt ökande beroende av borgen för de nystartade lantbrukarna.

Amorteringstiden för jordförvärvslån föreslår utredningen förlängd från f. n. högst 30 år till högst 40 år med oförändrade möjligheter att lämna amorteringsfrihet under högst fem år. Amorteringstiden för driftslån anses böra förlängas från f. n. högst 15 år till högst 20 år med oförändrade möj­ ligheter att lämna amorteringsfrihet under högst två år. Ändringarna mo­ tiveras av att tillgångarna i lantbruket i stor utsträckning har bestående värde och att amorteringarna med nuvarande kapitalbehov och små möj­ ligheter till självfinansiering vuxit till förhållandevis betydande belopp.

Den tekniska utvecklingen ställer bl. a. högre krav på företagsstorlek och därmed även på yrkesskicklighet. Utredningen anser, att för låntagare med litet eget kapital bör i samband med beviljande av lånegarantier stäl­ las upp som villkor att låntagarna har nöjaktiga yrkeskunskaper.

Utredningen påpekar vidare att flertaled statliga utlåningsfonder nu be­ finner sig under avveckling. Jordbrukets maskinlånefond har ursprung­ ligen kommit till för att underlätta anskaffandet av gemensamma maski­ ner. Detta ändamål synes fortfarande vara angeläget. Systemet med stat­ lig lånegaranti och i vissa fall bidrag anses emellertid ge tillräckliga möj­ ligheter till finansiering av maskinanskaffningen, såväl gemensam som en­ skild. Maskinlånefonden bör därför enligt utredningens mening avskaffas. Reglerna för driftslån bör i stället konstrueras så, att stöd kan lämnas även till gemensam maskinanskaffning. Bidrag till gemensam maskinan­ skaffning anses inte förenliga med grunderna för det statliga ekonomiska stödet.

De förslag till ändrade bestämmelser för det statliga ekonomiska stödet

till etablering och rationalisering som utredningen lägger fram kommer att

sänka medelsbehovet för bidrag och höja det beträffande lånegarantiramar­

na. Förslagen bedöms — sedan verksamheten kommit i gång — innebära

årliga medelsanspråk som framgår av följande sammanställning (milj. kr.).

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Lånegaranti

1966/67

Förslag

Bidra

1966/67

g

Förslag

Jordförvärvslån ............................................

30

SO

Driftslån .......................................................

20

48

---

Lån för förvärv av tillskottsmark.................

45

60

____

Bidrag för samma ändamål .........................

6

10

Lån för investeringar i ekonomibyggnader

och markanläggningar ................................

38

100

Bidrag för samma ändamål .........................

16

6

Bidrag för koncentrerade rationaliseringsin-

satser i norra Sverige....................................

8

9

Summa

133

288

30

25

Forskning och utbildning. Insatserna för forsknings- och utvecklings­

arbete på jordbrukets område, livsmedelsindustrin inräknad, beräknas en­

ligt utredningen under de senaste åren ha utgjort ca 1 % av näringens bi­

drag till bruttonationalprodukten. Detta innebär eu fördubbling av den

reala insatsen sedan slutet av 1950-talet. Motsvarande siffra för industrin

beräknas samtidigt ha legat på 1,5—2 %. När det gäller forskning och ut­

vecklingsarbete på jordbrukets område svarar staten för tre fjärdedelar

av resurserna medan för industrins del motsvarande andel är en tredje­

del. Utredningen understryker i sammanhanget, att för jordbrukets del åt­

gärderna för att i praktisk tillämpning föra ut framkomna forsknings- och

försöksresultat inte ökat i samma takt som forskningsresurserna.

Med hänsyn till den stora betydelse forskning och försöksverksamhet har

för jordbrukets utveckling anser utredningen det ytterst väsentligt, att öka­

de resurser satsas härpå och att tillgängliga resurser nyttjas på bästa sätt.

Utredningen anser det också betydelsefullt, att målinriktad forskning ges

ökat utrymme. Forskningen bör omfatta hela produktionskedjan, dvs.

även förädlingen av råvarorna, samt vara anpassad till olika jordbruksom­

rådens specifika förutsättningar. Vidare förordar utredningen en samman-

föring — i den mån det är möjligt — av närbesläktad statlig och statsun­

derstödd forsknings- och utbildningsverksamhet på lantbrukets område för

att därigenom uppnå större slagkraft i verksamheten.

Bland de forskningsområden, som anses särskilt angelägna att satsa på,

framhåller utredningen husdjursförädlingen samt den livsmedelstekniska

forskningen.

När det gäller yrkesutbildningen framhåller utredningen att goda yrkes­

kunskaper hos de i jordbruket verksamma är ett av grundvillkoren för en

framgångsrik rationalisering. Utredningen understryker att utbyggnaden

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

93

av jordbruksföretagen och övergången till nya driftsformer ställer utom­ ordentligt stora krav på företagarnas kunnighet och öppenhet för nya rön och därmed också på deras yrkesutbildning.

Beträffande ungdomsutbildning påpekar utredningen att antalet elever i grundläggande kurser vid jordbrukets yrkesskolor under de senaste tio åren har uppgått till 1 700—1 800 per år. Med hänsyn till den avtagande rekryteringen till yrket kan denna siffra betraktas som ett uttryck för ett ökande utbildningsintresse. Undersökningar visar emellertid att yrkeskun­ skaperna hos nyetablerade jordbrukare fortfarande ofta är mycket brist­ fälliga. Utredningen anser att de stora krav på god, grundläggande utbild­ ning, som det framtida lantbruket kommer att ställa, gör det önskvärt att alla ges en grundläggande yrkesutbildning motsvarande minst den nuva­ rande grundläggande yrkeskursen om 21 veckor. Innehav av sådan utbild­ ning anses böra beaktas vid prövning av ansökan om mer omfattande stat­ ligt ekonomiskt stöd.

Skolornas utrymmesresurser kan maximalt beräknas för ett elevantal i grundläggande yrkeskurser som motsvarar hela den årliga rekryteringen av företagare och anställda i jordbruket. Denna har av utredningen bedömts ligga mellan 1 500 och 2 500 personer. För anställd arbetskraft beräknas utbildningsbehovet till ca 500 personer per år.

Varken för den blivande företagaren eller den anställde anser utredning­ en den grundläggande yrkesutbildningen vara tillräcklig. För den anställ­ de erfordras, beroende av hans huvudsysselsättning, specialutbildning på maskinområdet eller på djurskötselområdet. Företagaren behöver vidare­ utbildning på det företagsekonomiska området och utredningen anser det inte vara orealistiskt med en utbildning minst motsvarande förkortad drifts- ledarkurs. I områden, där i större omfattning sambruk mellan jord och skog förekommer, förordas att den företagsekonomiska undervisningen mer än hittills ägnas det kombinerade företagets problem, vilket förutsät­ ter ett ökat samarbete mellan lantbruksskolor och skogsbruksskolor.

Med hänsyn till den förväntade strukturutvecklingen inom svenskt lant­ bruk anser utredningen vidare att omfattningen av lantmästarutbildning- en successivt bör utvidgas.

I fråga om omskolnings- och vidareutbildningsverksamhet för vuxna framhåller utredningen att sådan verksamhet är särskilt viktig inom en näring som är stadd i snabb omvandling. Utredningen förordar att skolor­ na framdeles i största möjliga utsträckning engageras i denna verksamhet. Med utgångspunkt från att en vuxenutbildning är särskilt angelägen för brukare under 45 år, vilka har företag med minst 20 ha åker, förordas att möjligheter öppnas för nu yrkesverksamma till särskild yrkesutbildning. Utredningen beräknar behovet till omkring 500 elever årligen under en tioårsperiod.

Utredningen föreslår vidare, att den grundläggande utbildningen i högre

94

Iiungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

grad än nu kompletteras genom specialkurser inom olika ämnesområden.

Det ekonomiska stödet vid yrkesutbildningen på jordbrukets område till

de studerande anses för ungdomens del böra utgå efter samma grunder

som vid annan yrkesutbildning. För de redan yrkesverksammas del och

de som följer special- och vidareutbildningskurser förordas samma grun­

der som föreslås för omskolningskurser i samband med byte av yrke i 1960

års arbetsmarknadsutrednings betänkande »Arbetsmarknadspolitik» (SOU

1965:9).

Fortbildning. En kontinuerlig fortbildning är nödvändig inom lantbruket

liksom inom näringslivet i övrigt och utredningen framhåller att denna

kan ske på tre sätt, nämligen genom massmedia, gruppmedia och indivi­

duell rådgivning.

Utredningen anser det sannolikt, att fortbildningsprocessen kan föras

längre via radio och TV än som sker nu. F. n. förekommer program direkt

avsedda för lantbrukare endast i radio. De program, som sänds i TV och

som handlar om lantbruk, är avsedda för en bredare publik och utgör en

normal täckning av ett viktigt samhällsområde.

Möjligheter till regional rådgivning föreligger redan på radiosidan. Ef­

tersom programmen i TV tills vidare inte kan delas upp på skilda regio­

ner, måste innehållet vara av rikskaraktär. På så sätt skulle radio och TV

kunna komplettera varandra.

Utredningen berör därefter förutsättningarna för ökad sändningstid i

TV för rådgivning till jordbrukare och finner att ett varje vecka återkom­

mande jordbruksmagasin skulle vara ett lämpligt program. Produktion av

50 TV-program per år beräknas enligt uppgift från Sveriges Radio kosta

ca 1,5 milj. kr. och kostnaden för kompletterande radioprogram beräknas

utgöra ca 500 000 kr. per år. Utredningen förordar att frågan om en dylik

utvidgning av radio- och TV-programmen prövas.

Vid sidan av radio och TV har jordbrukartidningarna och landsortspres­

sen f. n. den största betydelsen när det gäller att snabbt och effektivt vi­

darebefordra nyheter och erfarenheter till lantbrukarna. Information ge­

nom massmedia måste emellertid kompletteras och följas upp genom per­

sonliga kontakter, sådana som kan lämnas i grupprådgivning och framför

allt i individuell rådgivning.

Utredningen pekar på att rådgivningen av kostnadsskäl till en rätt bety­

dande del måste ske genom gruppmetoder såsom föredrag, kurser, de­

monstrationer och liknande. Man bör enligt utredningen sträva efter att

effektivisera grupprådgivningen samtidigt som den minskas i omfattning

till förmån för individuell rådgivning, som av utredningen anses vara den

mest effektiva fortbildningsmetoden. Antalet rådgivare i vårt land är

emellertid litet i förhållande till antalet jordbrukare. Även om rådgivnings­

kåren förstärks, betraktar utredningen det inte som realistiskt att räkna

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

95

med en så stor ökning att hela behovet av individuell rådgivning blir täckt.

Grupprådgivningen och den individuella rådgivningen anser utredningen bör organiseras så att verksamheten på lång sikt kan effektivt betjäna om­ kring 75 000 företagare och anställda beträffande lantbrukets teknik och ekonomi.

Rådgivningsverksamheten skall vidare under en övergångsperiod på 15— 20 år kunna ge information och service i omställningsfrågor och därtill knutna problem, avveckling av icke rationella företag och liknande. Som nämnts bör särskilt den individuella rådgivningen förstärkas samt kon­ centreras till centrala frågeställningar och leda fram till konkreta förslag till handlingsprogram för den enskilde företagaren.

Utredningen anser det angeläget, att planeringen av fortbildningen ägnas fortlöpande uppmärksamhet och att samarbetet mellan rationaliseringsor- ganen, näringsutövarnas egna organisationer och representanter för andra grenar inom näringslivet förstärks. Särskild uppmärksamhet bör därvid ägnas åt samspelet mellan rådgivning och andra rationaliseringsmedel samt mellan rådgivningen om företagsrationaliseringen och omställningspro- blematiken.

Reservationer och särskilda yttranden. I ett särskilt yttrande uttalar le­ damöterna Eriksson, Anton Johansson, Lindbeck, Lindskog, Odhner och

Yngve Persson att en diskussion av planeringens innehåll hade behövts beträffande produktionens lokalisering, markdispositionsfrågorna samt fö­ retagsenheternas produktionsinriktning. Planeringen för jordbruksproduk­ tionens lokalisering måste ske på riksplanet i intimt samband med den öv­ riga lokaliseringspolitiken. Riktlinjer för det lokala genomförandet av pla­ nerna får sedan spridas till de lokala organen, länsplaneringsråden och lantbruksnämnderna.

Markdispositionsfrågorna blir däremot en mer lokal angelägenhet, som kan lösas på grundval av principiella riktlinjer från centrala myndigheter. För att målet med strukturrationaliseringen skall kunna nås är det dock nödvändigt med en starkt ökad rörlighet i markdispositionen. Utredningen borde ha trängt djupare i detta problem och kommit fram till mer genom­ gripande åtgärder.

Även i fråga om jordbruksföretagens produktionsinriktning finns det en­ ligt gruppens mening, på grund av den ökade specialiseringen, behov av en riksplanering i stora drag. De statliga insatserna måste kunna styras så att det inte uppstår överproduktion av vissa produkter.

Genom forskning och försöksverksamhet bör man främja utvecklingen av sådana nya företagsformer i jordbruket som kan tillvarata stordriftens fördelar. Investeringarna i familjeföretagen föreslås ske på ett sådant sätt, att en fortsatt utveckling mot storföretag inte kommer att resultera i allt­ för stora kapitalförluster.

För att motverka nuvarande brister i rådgivningsverksamheten förordar

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

gruppen att en lokal rådgivningsorganisation skapas, till en början på prov

inom 4—5 områden. Denna skulle besättas med huvudsakligen högskole­

utbildade rådgivare och drivas i jordbrukarnas egen regi, men med stats­

stöd till löner in. in.

Herrar Bengtsson, Hansson, Holmström, Håkansson, Oscarsson och

Åstrand framhåller i ett särskilt yttrande och reservation att det är ange­

läget att rationaliseringspolitiken inriktas på att bilda familjeföretag. Re­

servanterna anser det också betydelsefullt att småjordbruk med förutsätt­

ningar för rationell specialproduktion kan lämnas samma stöd som mot­

svarande större företag. En stegvis utbyggnad av företagen anses böra stöd­

jas om åtgärden är ekonomiskt motiverad och ej försvårar en långsiktig

lösning, även om företaget totalt sett kalkylmässigt inte ger fullgod lön­

samhet.

Reservanterna beklagar att utredningen inte mera ingående belyst sam­

bandet jord-skog. De förordar en utbyggnad av verksamheten med kon­

centrerade rationaliseringsinsatser till jämförbara jordbruksbygder utan­

för norrlandslänen. För att stimulera utvecklingen mot nya produktions­

former föreslås även att staten lämnar bidrag till investeringar i ny tek­

nik, som snabbt behöver prövas under olika förutsättningar.

I fråga om utbildningen anser reservanterna det angeläget dels att den

av utredningen föreslagna vuxenutbildningen inte begränsas till brukare

under 45 år med brukningsenheter om minst 20 ha, dels att de till lant­

bruket knutna kvinnorna får tillgång till vidgade utbildningsmöjligheter.

Reservanterna uttalar sig slutligen för jordbrukskonton. Dessa föreslås

utformade som investeringskonton, vilka i första hand skulle tas i anspråk

vid ny- och ombyggnad.

I de av herr Bengtsson m. fl. här redovisade synpunkter instämmer leda­

moten Haeggblom i sin reservation.

Ledamoten Svensson anser i särskilt yttrande och reservation att det

statliga stödet skall kunna lämnas även till deltidsjordbruk.

Ledamoten Hansson anser i ett särskilt yttrande att frågorna om jord­

brukets möjligheter till självfinansiering samt sambandet jord-skog inte

tillräckligt beaktats av utredningen. Vidare påpekas angelägenheten av att

man på nytt prövar om det från jordbruket lösgjorda kapitalet kan bere­

das annan värdebeständig placering.

Ledamoten Söderberg vänder sig i ett särskilt yttrande mot utredningens

uttalande om riksbankens prioritering av jordbrukets kreditförsörjning.

Han anser det vara omöjligt att för sådana lägen som avses i förväg ha nå­

gon bestämd uppfattning om hur tillgängliga kreditresurser bör prioriteras

mellan olika sektorer av närings- och samhällslivet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

97

Remissyttrandena

Planeringen. Utredningens synpunkt att rationaliseringsverksamheten i första hand bör ta sikte på den för jordbruksdrift lämpligaste marken har föranlett ett flertal länsstyrelser att ta upp frågan om jordbruk inom tätortsregionerna. Länsstyrelserna pekar härvid på att tätorternas markbehov ökar avsevärt snabbare än tätortsbefolkningen. Länsstyrelsen i

Malmöhus län framhåller att flera av våra snabbt växande storstadsområ­ den är belägna i direkt kontakt med landets ledande jordbruksbygder. Läns­ styrelsen anser det finns skäl anta att nedläggningen av landets bästa åker­ arealer på grund av urbaniseringsprocessen i syd- och mellan-Sveriges stor­ stadsregioner t. o. m. är större än nedläggningen av perifera och dåligt ar- ronderade jordar i mellan- och skogsbygden. De jordbruksplanerande orga­ nen bör självfallet inte hjälpa till att bygga upp bärkraftiga brukningsenhe- ter i sådana geografiska lägen, där en snabb tätortsexpansion kommer att radikalt förändra förutsättningarna för företagen. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Hallands län. Den senare framhåller att frågan om tätorternas expansion i de bättre jordbruks­ områdena är av avgörande betydelse för styrningen av jordbruksrationalise- ringen och för bedömningen av den beredskapsgrad som skall sättas som mål. Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller att det är väsentligt, att man un­ dersöker vilka jordbruk som av lönsamhetsskäl i första hand kan utmönst­ ras ur produktionen och vilka brukningsenheter som bör bli kvar, innan man väljer mellan alternativa utbyggnadsriktningar av större tätorter.

När det gäller val av företagstyp anför RLF och SL att en för vårt land realistisk rationaliseringspolitik främst måste inriktas på familjeföretag, även om bildandet av andra företagstyper inte kan eller bör motarbetas. Även Skogs- och lant arbets giv ar ef öreningen anser det vara i sin ordning, att strukturrationaliseringen i första hand inriktas på familjeföretag. Sam­ tidigt bör även större enheter, bl. a. på grund av större möjligheter till drifts­ rationalisering, kunna bli av särskilt värde i ett omstrukturerat jordbruk.

Sveriges grossistförbund och Samarbetsorganet i jordbruksfrågor för en­ skild handel och industri framhåller möjligheterna att driva jordbruk i aktiebolagsform.

Den föreslagna uppdragsforskningen beträffande lämpliga före­ tagsformer m. m. tillstyrks av lantbruksstyrelsen och RF. Förbundet fram­ håller att man vid dessa studier dock i större utsträckning än som hittills skett även bör beakta livsmedelsindustrins möjligheter att aktivt främja rationaliseringsverksamheten. Statens jordbruksnämnd anser att man i sam­ band med omprövningen av den jordbruksekonomiska undersökningen även bör pröva lämpliga alternativ till en undersökning enligt nu gällande grun­ der.

I fråga om kombinerade jord- och skogsbruk sföretag har

4

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 95

98

remissinstanserna skilda uppfattningar. Lantbruksstyrelsen framhåller att

man inom stora delar av landet kan nå den ekonomiskt optimala kombina­

tionen av arbetskraft, mark och kapital endast om lantbruksföretagen är

grundade på lämplig kombination av jord och skog. Styrelsen anser det där­

för vara av största vikt att arbetet med den skogliga rationaliseringen i be­

tydande omfattning är direkt kopplad med jordbrukets rationalisering. RLF

och SL samt länsstyrelsen i Norrbottens län hyser liknande uppfattning.

Skogsstyrelsen pekar på att det i utredningen saknas en närmare analys

och ett ställningstagande till frågan om vilken roll skogsbruket bör och kan

spela för jordbruket i framtiden. Således har möjligheterna till komplet­

terande vintersysselsättning i skogsbruket inte närmare utretts. Inte heller

har man behandlat skogsbrukets och jordbrukets beroende av varandra för

att i glesbygderna skapa underlag för en bosättning med tillfredsställande

social miljö. Domänstyrelsen framhåller att mekaniseringen och säsongut-

jämningen inom jordbruk och skogsbruk medför att de båda näringarna

fjärmar sig från varandra i de egentliga jordbruksbygderna vid tilltagande

egendomsstorlek. Styrelsen anser det vara betydelsefullt, att samhället un­

derlättar bildandet av rena jordbruksföretag med tillräcklig areell omfatt­

ning. Liknande synpunkter framförs av Svenska skogsarbetareförbandet

som anser att utredningen inte i tillräcklig grad beaktat den nuvarande ut­

vecklingen inom skogsbruket med mekanisering och rationalisering. För­

bundet hoppas att skogspolitiska utredningen snabbt skall kunna ge syn­

punkter på hithörande frågor.

Frågan om omställningstakten samt möjligheterna att påverka

denna tas upp av vissa remissinstanser. Jordbruksnämndens konsumentde­

legation framhåller att en konsekvent tillämpad prisdifferentiering för pro­

duktionen mellan stora och små leverantörer kan leda till en produktions­

ökning vid stora och rationella företag samtidigt som produktionen minskar

vid små och orationella företag. Delegationen anser det förvånande att ut­

redningen ej tillräckligt beaktat livsmedelsindustrins stora möjligheter att

påverka jordbruksproduktionens rationalisering och lokalisering. Vid eu

samhällsekonomisk totalkalkyl borde man räkna med den sammanlagda ef­

fekten av en snabbare driven strukturrationalisering inom råvaruledet och

de vinster som kunde nås inom förädlings- och distributionsleden. Det an­

ses troligt att man vid en dylik totalkalkyl skulle få belägg för att en ej

oväsentlig påskyndning av rationaliseringstakten inom jordbruket skulle

kunna medföra betydande överföringsvinster för samhället. Delegationen

hävdar vidare att utredningen inte tillräckligt ingående analyserat tidsfak­

torns betydelse för rationaliseringsarbetet t. ex. med hänsyn till den ekono­

miska varaktigheten av gjorda investeringar och till lämpligt tidsschema

för en successiv investeringsökning i nya byggnader. Liknande synpunkter

framförs av KF. Förbundet anser vidare att man under det första skedet bör

inrikta sig på att stimulera en krympning av produktionsvolymen, spe­

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

99

ciellt för varor där Sverige nu har exportöverskott. Sedan bör ökad stimu­ lans ges till att bygga upp rationella, lönsamma företag. RLF och SL fram­ håller att rationaliseringspolitiken måste anpassas till den aktuella företags­ strukturen och ålderssammansättningen hos brukarna. Detta innebär bl. a. att uppbyggnaden av rationella företag ofta måste ske stegvis med utnytt­ jande av de fasta resurser som redan finns. Skogs- och lantarbetsgivareför­ eningen pekar på att omvandlingsprocessen särskilt berör mindre bruknings- enheter med äldre brukare. Föreningen anser inte att denna personalgrupp är så väsentlig ur arbetskraftssynpunkt att det genom arbetsmarknadspoli­ tiska åtgärder skulle vara av intresse att påskynda dess avgång från jord­ bruket. Ur samhällsekonomisk synpunkt är det riktigare att låta omvand­ lingsprocessen få ett via generationsväxlingen naturligt förlopp. Liknande uppfattning hyser länsstyrelsen i Älvsborgs län och länsstyrelsen i Väster­ bottens län som även anser att man inte bör påskynda utvecklingen med mindre man är beredd att skapa nya möjligheter att lösa glesbygdens och servicesamhällenas problem. Domänstyrelsen pekar på att det varit önsk­ värt att utredningen i större utsträckning penetrerat strukturomvandling­ ens konsekvenser för samhällsutvecklingen på landsbygden.

Flera remissinstanser har tagit upp frågan om rationaliserings- verksamhetens inverkan på kulturlandskapet. Länsstyrel­ sen i Malmöhus län pekar på att den pågående jordbruksutvecklingen i myc­ ket hög grad kommer att påverka kulturlandskapets framtida utseende i ej önskvärd riktning. Konsekvenserna för kulturlandskapet av den pågående snabba strukturförändringen får enligt länsstyrelsen inte ses som ett peri­ fert problem i förhållande till jordbrukspolitiken. Länsstyrelsen i Krono­ bergs län anser att åtgärder för att i möjligaste mån hålla det gamla odlings­ landskapet öppet och bevara trivselbefrämjande miljöer bör övervägas och vidtas parallellt med strukturomvandling inom jordbruket. Länsstyrelsen i Örebro län föreslår att man undersöker möjligheterna att låta en köpare av bostadshus på nedlagd jordbruksfastighet utan särskilt merpris få stör­ re öppen mark än som erfordras som tomt mot att köparen förbinder sig att inte låta barrträd växa upp på tomten.

Domänstyrelsen anser det angeläget att delar av kulturlandskapet i ned- läggningsbygderna bevaras. Det är därför önskvärt att en inventering om arten och omfattningen av ett sådant bevarande kommer till stånd. Av kostnadsskäl kommer endast en ringa del av det nuvarande odlingsland­ skapet att kunna bevaras. Styrelsen anser det nödvändigt att stat och kom­ mun engagerar sig i kulturlandskapets utformning och bidrar till kostna­ derna härför. Skogsstyrelsen anser med utgångspunkt från hittills gjorda erfarenheter om förutsättningarna att omföra nedlagd jordbruksjord till skogsproduktion att en viss uppbromsning av nediäggningstakten är önsk­ värd. Styrelsen förordar att man stimulerar mer extensiva bruknings­ metoder (bete för köttproduktion o. d.) där dessa kan anses vara lämp»

Kungl. Maj:Is proposition nr 95 år 1967

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

liga och ekonomiskt rimliga. Även lantmäteristyrelsen förordar ett ökat be­

tesbruk. Förutom fördelar ur landskapsvårdssynpunkt medför betesdrift

en fortlöpande markvård med behållet odlingsvärde hos markerna som

följd. Berörda fastigheter bör i många fall lämpligen föras samman till ge-

mensamhetsbeten. Liknande synpunkter anförs av jordbruksnämndens

konsumentdelegation och KF, som härtill föreslår att man, för att åstad­

komma en övergång av marginell åkerjord med lämpligt geografiskt läge

till betesmark, under viss tid betalar särskilda arealbidrag.

Beträffande planeringen av jordbruksrationaliseringen framhål­

ler lantbruksstgrelsen betydelsen av att den utformas som en integrerad

del av samhällsplaneringen i stort. Särskilt angeläget blir det med gemen­

samma bedömningar i lokaliserings-, arbetskrafts- och markdispositions-

frågor. Styrelsen framhåller också nödvändigheten av att den regionala

planeringen samordnas centralt. Styrelsen för lantbrukshögskolan pekar på

att eftersom konkurrensen om mark och utrymme för lantbruk, industri

och fritidsändamål ökar, är det nödvändigt att göra en prioritering mellan

olika markbehov. Denna prioritering bör ske på riksnivå och mynna ut i en

riksomfattande markanvändningsplan. Planerna bör göras i samråd med

berörda vetenskapliga institutioner och även kunna vara till ledning för de

enskilda jordbrukarnas handlande.

Lantbruksstyrelsen och överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap

tillstyrker de av utredningen föreslagna rådgivande nämnderna

för samråd med näringslivet m. m. Överstyrelsen framhåller att den bör

vara representerad i den nämnd, som föreslås knuten till lantbruksstyrel­

sen. Länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs och Västerbottens län

anser däremot att de föreslagna nämnderna medför risk för överorganisa­

tion och avstyrker. I stället förordas att de till länsstyrelserna knutna pla-

neringsråden utnyttjas för samrådsförfarandet.

Förslaget om ett årligt anslag av 200 000 kr. för forskning röran­

de jordbrukets produktionsresurser m. m. vid lantbruks­

högskolan tillstyrks i allmänhet av remissinstanserna.

Även förslaget om att statens jordbruksnämnd, statistiska centralbyrån

och lantbruksstyrelsen fortlöpande skall följa och registrera effekten av

insatta rationaliseringsmedel m. m. har i huvudsak godtagits. Lantbruks­

styrelsen tillstyrker förslaget helt och statens jordbruksnämnd pekar på

att de föreslagna redogörelserna i normalfallet knappast är påkallade med

tätare mellanrum än ett år. Sveriges grossistförbund, som också tillstyrker

förslaget, förordar däremot ett betydligt intimare samarbete än de årliga

kontakter som föreslås av utredningen. Styrelsen för lantbrukshögskolan

pekar på att ifrågavarande redogörelser inte endast bör vara historiska utan

även bör bestå av en framåtsyftande prognosdel, stödd av forskning på

prognossidan.

Inrättandet av ett företagsregister tillstyrks av samtliga remiss­

101

instanser som yttrat sig i frågan. Vissa synpunkter på registrets upplägg­ ning har dock framförts. Således framhåller överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap att den, med hänsyn till registrets värde även för plan- läggningen inom det ekonomiska försvaret, bör beredas tillfälle att fram­ föra synpunkter på registrets uppläggning. Lantmätcristyrelsen pekar på att det föreslagna registret torde få många beröringspunkter med det nya fastighetsregister som är under arbete inom fastighetsregisterutredningen. Därför bör denna utredning kontaktas vid de fortsatta övervägandena.

Skogsstyrelsen understryker vikten av att även skogsbrukssektorn inom de kombinerade företagen kartläggs och att man därvid inte stannar vid enbart en redovisning av ägaremässiga samband mellan jord och skog. Svenska Sparbanksföreningen framhåller önskvärdheten av att sparban­ kerna mot ersättning ges möjlighet att utnyttja företagsregistret.

Markanskaffning. Utredningens förslag om förstärkning av jord­ fonden m. m. tillstyrks av remissinstanserna. Lantmätcristyrelsen un­ derstryker att vid en kraftig utökning av jordfonden måste även lantmäte- riets resurser förstärkas. Vidare framhåller styrelsen att rationaliserings- arbetet i första hand bör inriktas på att förbättra brukningsenheterna och driftsförhållandena inom de egentliga jordbruksbygderna.

Även förslagen att underlätta det lantmäteritekniska för­ farandet ställer sig remissinstanserna välvilliga till. Lantmäteristyrclsen pekar i sammanhanget på att det är nödvändigt att de jordpolitiska reglerna i fastighetsbildningslagstiftningen är samordnade med den mål­ sättning som fastställs av statsmakterna. Därför är en översyn av dessa be­ stämmelser i jorddelningslagen påkallad och resultatet av översynen får sedan inarbetas i den nya fastighetsbildningslagen. Det är viktigt att ar­ betet med denna lag snarast slutförs.

I de av utredningen gjorda uttalandena beträffande arrendelag­ stiftningen instämmer lantbruks styr ds en, styrelsen för lantbrukshögskolan, RLF och SL, RF, jordbruksnämndens konsumentdelegation samt Sveriges grossistförbund. Även arrendelagsutredningen understryker önskemålet om ett ökat utbud av arrendejord. Utredningen framhåller dock att arrenden medför vissa nackdelar, bl. a. ur kreditsynpunkt. Vidare an­ ses det ej generellt bli billigare än köp, sett på lång sikt. Utredningen be­ klagar att jordbruksutredningen inte behandlat frågan om en liberalisering av sambandet mellan jord och skog. Det anses nämligen sannolikt att man på den punkten kan finna större möjligheter att underlätta finansierings- svårigheterna. Utredningen förklarar sig slutligen beredd att lösa de av jordbruksutredningen aktualiserade frågorna utan särskilda tilläggsdirek­ tiv. Lantmätcristyrelsen anser att en arrendelagstiftning som är anpassad till strukturrationaliseringen kortsiktigt skulle vara ett bra hjälpmedel. På sikt bör dock strävan även fortsättningsvis vara att få överensstämmel­

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

se mellan den officiella fastighetsindelningen och indelningen i ekonomiska

enheter, detta bl. a. ur kreditsynpunkt.

Finansieringsfrågor. Utredningens förslag rörande hypoteksban-

kens och landshypoteksföreningarnas utlåning till­

styrks i allmänhet av remissinstanserna.

Förslaget om att riksbanken i lägen med skärpta krav på placerings- och

likviditetskvoter skall prioritera jordbrukets kreditför-

sörj ning möter starka invändningar från remissinstanserna. Således

avstyrks förslaget av fullmäktige i riksgäldskontoret, fullmäktige i riks­

banken, kommerskollegium, Sveriges industriförbund, SAF, Sveriges gros­

sistförbund, RF samt TCO. Fullmäktige i riksbanken anser att någon priori­

tering utöver statens och bostädernas kreditbehov inte bör förekomma.

Utredningens tankegångar om s. k. jordbrukskonto tas upp av

lantbruks styrelsen. Styrelsen framhåller att den fortsatta utökningen av

jordbruksföretagen samt övergången till alltmer specialiserade driftsfor­

mer, vilket oftast medför större inkomstvariationer mellan olika år, föror­

sakar ett större behov av skatteutjämning. Styrelsen förordar att frågan

övervägs ytterligare. Även RLF och SL understryker värdet av jordbruks-

konton.

Utredningens förslag angående beskattningen av skördeska-

deer sättningar na tillstyrks av lantbruksstgr elsen samt RLF och

SL. Statens jordbruksnämnd förordar en fakultativ möjlighet för den skatt­

skyldige att få ersättningen beskattad för skördeåret. Länsstyrelsen i Jämt­

lands län avstyrker däremot förslaget.

Behovet av att genomföra de av utredningen föreslagna ändringarna i

reglerna för avskrivning av byggnader vitsordas av en rad re­

missinstanser. RLF och SL anser att en reform av avskrivningsreglerna för

driftsbyggnader bör genomföras för ätt åstadkomma en snabbare och mer

differentierad avskrivning och därjämte särskild avskrivning för inred­

ning.

I detta sammanhang framhåller styrelsen för lantbrukshögskolan samt

KF angelägenheten av att allt fler jordbruksföretag stimuleras att införa

ordnad bokföring. RLF och SL förordar en väsentlig höjning av bidragsbe­

loppen till främjande av bokföring samt att även gårdar som är större än

50 ha skall kunna få sådant bidrag.

Statligt ekonomiskt stöd. Utredningens förslag att bestämmelserna om

det ekonomiska stödet till såväl etablering som rationalisering i jordbru­

ket förs samman till en kungörelse tillstyrks av lantbruksstyrelsen som

dessutom förordar att bestämmelserna om stöd till trädgårdsnäringens ra­

tionalisering i möjligaste mån samordnas med dem för jordbruket.

Utredningen framhåller att finansieringsstödet bör knytas till det ekono­

103

miska effektivitetskravet, men att avsteg från detta kan vara motiverat av lokaliseringspolitiska eller andra skäl. Lantbruksstyrelsen konstaterar i an­ ledning härav att man vid den hittillsvarande verksamheten med särskilda rationaliseringsinsatser räknat med tillfredsställande förräntning och möj­ ligheter till normal avskrivning även av den del av investeringarna som mot­ svaras av statliga bidrag. Enligt styrelsens uppfattning bör avsteg från den­ na princip i framtiden ske endast när de lokaliseringspolitiska skälen för investeringar är synnerligen starka.

Förslaget om att minska statsbidrag, avskrivningslån och direkta lån från statliga lånefonder och i stället öka de statliga kreditgarantierna tillstyrks av de remissinstanser som uttalar sig i ämnet. Fullmäktige i riksgäldskontoret framhåller dock, att möjligheten till statliga lånegarantier inte i och för sig innebär att i ett givet kreditmarknadsläge krediter verkligen också kan ställas till förfogande.

Utredningens förslag att slopa den nuvarande begränsningen av stödet till högst s. k. tvåfamilj sjordbruk tillstyrks av remissinstanserna. Lantbruksshjrelsen framhåller att denna gräns visat sig otidsenlig och i olika avseen­ den svår att tillämpa. Sveriges grossistförbund förordar att även livsmedels­ industrins engagemang i jordbruksproduktion stimuleras genom att denna form av jordbruk ges samma möjligheter till bidrag och lån som andra jord­ bruk. Småbrukarnas Riksförbund föreslår att den nedre arealgränsen för lånegaranti slopas och ersätts med att fastigheten skall vara taxerad som jordbruksfastighet.

Utredningen har inte ansett det motiverat att ändra den nuvarande ord­ ningen att endast enskild person skall kunna få jordförvärvslån och drifts- lån. Styrelsen för lantbrukshögskolan anser att även juridisk person i vissa fall, t. ex. aktiva jordbrukare som önskar driva jordbruk gemensamt i bo­ lagsform, skall kunna komma i åtnjutande av dessa lån. Styrelsen förutsät­ ter härvid att garantilån skall kunna utgå även till rena skogsfastigheter.

Mot utredningens förslag beträffande de omständigheter under vilka bi­ drag till inre rationalisering skall kunna utgå anmäler lantbruksstyrelsen en något avvikande uppfattning. Styrelsen anser att statsbidragen till inves­ teringar i ekonomibyggnader och markanläggningar bör begränsas till dels speciellt kostnadskrävande investeringar, som eljest inte kan realiseras med hänsyn till bl. a. sökandens likviditet, dels investeringar vid bruknings- enheter, som till följd av genomgripande yttre rationalisering eller fastig­ hetsreglering har ett speciellt stort och i tiden koncentrerat investerings­ behov som kan antas innebära påfrestningar på sökandens likviditet, dels större torrläggningsföretag av allmänt intresse, för vilka stimulansbehovet för företagets genomförande bedöms vara stort, dels investeringar som för­ utom av bl. a. företagsekonomiska skäl även motiveras av lokaliserings­ politiska hänsynstaganden. Genom övergångsbestämmelser föreslås dess­ utom att möjligheter skapas för att infria före de nya bestämmelsernas ikraftträdande genom formella beslut gjorda utfästelser om statsbidrag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Med de föreslagna förutsättningarna för beviljande av statsbidrag anser

lantbruksstyrelsen att bestämmelserna om statsbidragens maximala storlek

lämpligen kan förenklas. Styrelsen föreslår att bidrag i princip skall kunna

utgå till såväl markanläggningar som ekonomibyggnader med högst 25 %

av godkänd kostnad. Därjämte ifrågasätter styrelsen om inte ett maximalt

bidragsbelopp till varje ekonomibyggnadsföretag bör fastställas med hän­

syn till de betydande bidragsbelopp det annars skulle kunna bli fråga om i

enskilda fall. Eventuellt maximibelopp föreslås dock med hänsyn till inrikt­

ningen av den kommande rationaliseringsverksamheten sättas avsevärt

högre än det som nu gäller.

Styrelsen pekar vidare på att de föreslagna förutsättningarna för bidrag i

huvudsak överensstämmer med de förutsättningar, under vilka bidrag nu

kan beviljas utan behovsprövning. Av denna orsak torde några detaljerade

bestämmelser om behovsprövning inte behöva föras in i den nya författ­

ningen. Däremot bör vid fastställandet av bidragsprocenten i de enskilda

fallen hänsyn tas till vederbörandes ekonomiska ställning. Styrelsen vill

särskilt framhålla att ett angivande av en maximal procentsats för bidrags-

heräkningen inte skall innebära att bidragen regelmässigt skall utgå enligt

denna.

Utöver nyss nämnda bidragsformer föreslår lantbruksstyrelsen att bi­

drag även skall kunna utgå för försök i praktisk drift vid enskilda lantbruk

med ny teknik i samband med byggnadsinvesteringar, inomgårdsrationali-

sering och markanläggningar. Sådana bidrag, som bör administreras cen­

tralt, bedömer styrelsen kunna bli ett verksamt medel för att påskynda ra­

tionaliseringen och snabbt kunna pröva och föra ut ny teknik på hithö­

rande områden. En försöksverksamhet i traditionell mening blir på dessa

områden synnerligen tidsödande och dyrbar.

Verksamheten med särskilda rationaliseringsinsatser bör enligt utred­

ningen fortsätta och utvidgas. Styrelsen för lantbrukshögskolan framhåller

vikten av att hittillsvarande verksamhet noga analyseras innan beslut fat­

tas om utvidgning, inte minst med tanke på en eventuell prisdifferentiering

till förmån för mjölkproduktionen i norra Sverige. Länsstyrelsen i Norr­

bottens län förordar att visst låne- och bidragsstöd skall kunna lämnas till

jordbruk i inlandet, även om förhållandena där i regel är sådana att det ej

finns förutsättningar för jordbruksföretag med större jordbruksdel. Frågan

bör ses som en specialfråga för denna landsdel och gå in som en delfråga

i det s. k. inlandsproblemet.

I fråga om jordförvärvslånen uttalar lantbruksstyrelsen att styrelsen

övervägt föreslå att jordförvärvslånen maximeras med hänsyn till de vän­

tade stora kraven på garantiramarna. Styrelsen förordar emellertid i stäl­

let att jordförvärvslån som överstiger 500 000 kr. tills vidare skall under­

ställas styrelsens prövning, för att därigenom underlätta fördelningen av

Kungl. Maj. ts proposition nr 95 år 1967

105

tillgängliga ramar. Utredningsförslaget om att slopa maximigränsen för driftslån tillstyrks.

Förslagen om förlängda amorteringstider för jordförvärvslån och drifts- lån tillstyrks av RLF och SL samt RF och lämnas utan erinran av full­ mäktige i riksgäldskontoret. Fullmäktige i riksbanken ställer sig däremot avvisande och framhåller att de i flera sammanhang, mot bakgrunden av det allmänna läget på kreditmarknaden, understrukit behovet av snab­ bast möjliga amortering. Argumentet att de med lånen finansierade till­ gångarna har ett bestående värde anses inte avgörande. Riksbanken pekar på att det dels torde vara svårt att bedöma värdet på längre sikt inom en näringsgren under snabb strukturomvandling, även om garantilånen går till de bästa projekten, dels kan det lika väl hävdas att tillgångar med bestående värde bör balanseras av ett växande eget kapital.

Med anledning av de föreslagna kraven på nöjaktiga yrkeskunskaper hos låntagare med litet eget kapital uttalar lantbruksstgrelsen att god yr­ kesskicklighet bör krävas av samtliga jordbrukare som erhåller låne­ garanti eller statsbidrag. Däremot bör inga absoluta krav på speciell teo­ retisk yrkesutbildning ställas. Småbrukarnas Riksförbund anser däremot att teoretisk utbildning som minst motsvarar grundkurs vid lantbruksskola samt god praktisk utbildning bör vara obligatorisk. RLF och SL framhåller i detta sammanhang att gällande bestämmelser för lånegarantier och bidrag till inre rationalisering är svåra att tillämpa på arrendatorer. Förbunden anser att bestämmelserna bör ses över i syfte att underlätta för arrenda­ torer att få statlig hjälp vid långtidsarrenden.

Förslaget att avveckla jordbrukets maskinlånefond tillstyrks av lantbruksstyrelsen. Styrelsen framhåller att särskild uppmärksamhet bör ägnas frågan om finansieringsstöd till olika former av gemensam maskin­ användning liksom till gemensam produktion, lagring och torkning av jordbruksprodukter. Speciellt är det angeläget med en närmare avgräns- ning av vilka aktiviteter inom livsmedels- och fodermedelsframställningen som skall anses falla inom begreppet lantbruk och som därmed skall kun­ na få statligt finansieringsstöd i förevarande ordning. Styrelsen pekar på de gränsdragningsproblem som uppstått vid tillämpningen av rationalise­ rings- och lagerhuskungörelserna till följd av de senaste årens utveck­ ling i fråga om torkning, pelletering m. m. av grovfoder. Även om lager­ huskungörelsen i övrigt inte berörs av förestående ändringar av reglerna för det statliga finansieringsstödet föreslås bestämmelserna däri böra an­ passas till dem som kommer att införas i en ny rationaliseringskungörelse.

I fråga om storleken av det statliga ekonomiska stödet anför lantbruks­ stgrelsen att den bedömer behovet av kreditgarantier för förvärv av till- skottsmark inom några år till ca 100 milj. kr. Möjligheter bör fortfarande finnas att efter beslut av Kungl. Maj :t under löpande budgetår ändra för­ delningen mellan olika kreditramar. I likhet med utredningen anser sty-

4-j-

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 95

106

relsen att uppräkningen av lånegarantiramarna bör ske successivt under

två eller tre budgetår, bl. a. på grund av omorganisationen samt behovet

av ökad projekteringsverksamhet. Styrelsen föreslår vidare att bidrag till

den särskilda rationaliseringsverksamheten i fortsättningen helt bestrids ur

det speciella anslaget för verksamheten. Detta förenklar den administra­

tiva handläggningen och är även motiverat av att dessa bidrag i viss ut­

sträckning skall kunna beviljas enligt andra grunder än dem som gäller för

bidragsgivningen ur rationaliseringsanslaget. Den av utredningen föreslagna

ramen om 6 milj. kr. för bidrag till inre rationaliseringsåtgärder kommer

enligt lantbruksstyrelsens uppfattning att helt behövas för bidrag till företag

utanför den särskilda rationaliseringsverksamheten. Fullmäktige i riksban­

ken anser det angeläget att en stor engångshöjning undviks i ett läge då kre­

ditinstituten kan förutses vara hårt pressade. En eventuell ökning av låne­

garantierna bör därför ske successivt. Jordbruksnämndens konsument­

delegation och KF tillstyrker de föreslagna höjningarna av kreditgaranti­

ramarna. Delegationen och förbundet anser det vidare vara ändamålsenligt

att under ett antal år prioritera anskaffningen av lämplig mark och sam­

tidigt vara återhållsam beträffande lånegarantier vid nyinvestering, sär­

skilt i byggnader för sådan animalieproduktion där man f. n. har export­

överskott. När tillräcklig del av befintlig äldre byggnadskapacitet defini­

tivt försvunnit, bör de statliga lånegarantierna för nyinvesteringar i denna

kategori av byggnader kraftigt öka.

Forskning och utbildning. Utredningens förslag om en mer samordnad

och speciellt inom husdjursförädling och livsmedelsteknik utökad

forskning tillstyrks av de remissinstanser som berör ämnet. Lant-

mäteristyrelsen framhåller angelägenheten av en ökad samordning mellan

den strukturforskning som bedrivs vid lantmäterisektionen vid tekniska

högskolan i Stockholm och motsvarande verksamhet vid lantbruks- och

skogshögskolorna. Styrelsen för lantbrukshögskolan pekar på möjligheter­

na att genom dokumentationsverksamhet samt ökat forskarutbyte tillgodo­

göra sig utländska forskningsresultat. Styrelsen anser en starkt ökad sats­

ning efter dessa linjer vara ett både billigt och rationellt sätt att öka in­

troduktionen av ny teknologi i jordbruket. Jordbrukets forskningsråd un­

derstryker, att i nuläget väsentligt höjda anslag till husdj ursforskningen

är en av de allra viktigaste hävstängerna vid jordbruksnäringens ratio­

nalisering och ekonomiska höjande. Överstyrelsen för ekonomisk försvars­

beredskap framhåller att den livsmedelstekniska forskningen även bör avse

de problem som livsmedelsindustrin kan komma att ställas inför vid av­

spärrning och i krig.

Betydelsen av utredningens förslag om utbildningsverksamhe­

ten vitsordas av remissinstanserna. Vissa anser dock att utredningen

underskattat behovet. Styrelsen för lantbrukshögskolan anser att särskild

vikt bör läggas vid utbildningen av redan yrkesverksamma samt att den­

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

107

na verksamhet planeras för ett större antal jordbrukare än vad utred­ ningen föreslagit. Med hänsyn till de snabba ändringarna i teknik och ekonomi och då en stor del av eleverna i de grundläggande kurserna i fortsättningen inte kommer att ägna sig åt lantbruk biträder styrelsen ut­ redningens förslag att den grundläggande utbildningen i högre grad än nu kompletteras genom specialkurser i olika ämnen. Därvid anses även jord- bruksutbildningen för lantbrukarhustrur böra uppmärksammas. Styrelsen understryker också starkt förslaget om en utökad lantmästarutbildning. Även RLF och SL tillstyrker en sådan utökning. LO ifrågasätter om utred­ ningens förslag inom utbildningsområdet är tillräckligt långtgående. En ytterligare utbyggnad av undervisning och rådgivning genom statligt stöd anses kunna ge betydande effektivitetsvinster. Även TCO anser att utred­ ningen på vissa punkter har underskattat de erforderliga insatserna fram­ för allt i fråga om utbildningen av företagsledare. Tyngdpunkten i utbild­ ning av nytillträdande jordbrukare måste vidare enligt TCO:s mening förflyttas i riktning mot längre och mer fördjupade kurser. TCO anser vidare att möjligheterna till vuxenutbildning av yrkesverksamma jordbru­ kare måste byggas ut väsentligt mer än till de föreslagna 500 utbildnings­ platserna per år. TCO vill också särskilt understryka att utbildningsmöj­ ligheterna även måste stå öppna för de kvinnor som tillhör jordbruks­ näringen. Jordbruksnämndens konsumentdelegation och KF anser att ut­ redningen inte tillräckligt penetrerat utbildningsbehov och utbildningsfor- mer för olika kategorier sysselsatta inom jordbruksnäringen.

Fortbildning. Förslagen om en ökning av lantbruksprogrammen i radio och TV tillstyrks av lantbruks styr elsen, styrelsen för lantbrukshög skolan samt jordbrukets upplysningsnämnd. Samtidigt understryks betydelsen av att denna verksamhet samordnas med övriga fortbildnings- och rådgiv- ningsinsatser. Lantbruksstyrelsen pekar på att den i samarbete med Sve­ riges Radio—TV påbörjat fortbildning för rådgivare på detta område. En för­ söksverksamhet med rådgivningsprogram i TV föreslås starta snarast möj­ ligt. Jordbrukets upplysningsnämnd framhåller att den största effekten nås då korta TV-program kompletteras med regionala radioprogram och samtidig utsändning av pressmaterial till dags- och fackpress. Nämnden understryker därför att staten bör satsa på en central lantbruksinforma- tion, som via dags- och fackpress samt egna broschyrer m. m. kan förmed­ la aktuell upplysning till näringsutövarna. Styrelsen för lantbrukshögskolan pekar på att en förutsättning för ett riktigt utnyttjande av radio- och TV-program är en ökad utbildning i rådgivningskunskap bland tjänstemän­ nen.

Vad gäller fortbildning i övrigt framhåller lantbruksstyrelsen att bristan­ de lokala rådgivningsresurser är den starkaste begränsningsfaktorn när det gäller att snabbt få forsknings- och försöksresultat omsatta i praktisk drift. Styrelsen understryker därför nödvändigheten av att de lokala rådgivnings-

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

resurserna förstärks. Det av herr Eriksson m. fl. i särskilt yttrande fram­

förda förslaget om en särskild statsunderstödd rådgivningsorganisation vid

sidan av lantbruksnämnderna avstyrks dock. TCO tillstyrker däremot den

av herr Eriksson m. fl. föreslagna lokala rådgivningsorganisationen.

Obligatorisk skördeskadeanmälan m. m.

Nuvarande förhållanden. Efter frivillig, individuell anmälan kan ersätt­

ning inom ramen för skördeskadeskyddet utgå till brukare av bruknings-

enhet om minst 2,0 ha åker. På särskild anmälningsblankett lämnar jord­

brukaren förutom indentifikationsupplysningar uppgifter om bruknings-

enhetens åkerareal och dennas fördelning på olika grödor samt redovisar

till- och utarrenderade arealer. Tidpunkten för anmälan, som inlämnas till

lantbruksnämnd, fastställs årligen av statens jordbruksnämnd, varvid

hänsyn i viss mån tas till grödornas utveckling och till väderleksförhållan­

dena. Hittills har anmälningstiden utgått tidigast den 1 och senast den 15

oktober. Anmälningar som kommer in efter anmälningstidens utgång har

inte beaktats, även om skördeskada skulle ha inträffat senare. Efter genom­

förd granskning översänder lantbruksnämnderna anmälningarna till sta­

tistiska centralbyrån för ytterligare granskning och ersättningsberäkning,

vilken enligt vissa regler och huvudsakligen maskinellt sker med ledning av

uppgifter om aktuell skörd och normskörd, aktuella priser och normpriser

samt kvalitetsuppgifter.

Även utbetalningskort till ersättningsberättigade jordbrukare och besked

om avslag på anmälan till övriga skrivs ut maskinellt. Utbetalning av skör-

deskadeersättningar sker av jordbruksnämnden före utgången av mars

månad.

För att få underlag till jordbruksstatistik är jordbrukarna skyldiga att

lämna uppgifter till dels jordbruksräkningar vart femte år, dels tre årliga

jordbruksinventeringar. För räkningarna gäller särskilda bestämmelser för

varje räkningstillfälle, medan permanenta bestämmelser har utfärdats för

inventeringarna i kungörelsen den 13 april 1956 (nr 116) angående insam­

lande av årliga uppgifter till rikets officiella statistik. Med vissa inskränk­

ningar omfattar jordbruksräkningarna samtliga brukningsenheter. Inven­

teringarna däremot baseras på uppgifter från ett urval av brukningsenhe­

ter.

Allmänna jordbruksräkningar har sedan år 1927 genomförts med i regel

fem års intervall. Räkningsdagen har med ett undantag varit förlagd till

mitten av september. Efter år 1951 har räkningarna i varierande grad om­

fattat även brukningsenheter med högst 2,0 ha åker. 1966 års räkning har

omfattat alla brukningsenheter med åker.

Förteckningar över brukningsenheterna samt uttagning av brukningsen­

heter för inventeringarna har baserats på det s. k. RLF-registret.

Kungi. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

109

För jordbruksräkningarna inhämtas uppgifter från jordbrukarna bl. a. om brukningsform, arealen av olika ägoslag, åkerjordens användning för olika grödor, antal husdjur av olika slag och förekomsten av vissa maski­ ner och anläggningar.

Den mest omfattande jordbruksinventeringen görs i juni och berör ett urval av 25 000—30 000 brukningsenheter. Inventeringen i oktober omfat­ tar hälften av brukningsenheterna över 2,0 ha i närmast föregående juni- inventering och marsinventeringen den andra hälften. Samtliga bruknings­ enheter med mer än 200 ha åker ingår dock i alla tre inventeringarna. Bruk­ ningsenheter med högst 2,0 ha åker ingår endast i juniinventeringen. Vissa djurhållare utanför det egentliga jordbruket ingår i alla tre inventering­ arna.

Vid jordbruksinventeringarna insamlas uppgifter om total åkerareal, åkerjordens användning, antal husdjur, inom jordbruket sysselsatt arbets­ kraft samt vissa strukturdata.

Vid insamling och granskning av uppgifterna inom såväl jordbruksräk­ ningarna som inventeringarna anlitas kommunernas styrelser. Bearbet­ ningen vid centralbyrån sker i hög grad med hjälp av elektronisk databe­ handling.

Statens jordbruksnämnds och statistiska centralbyråns förslag. Utred­ ningsarbetet rörande obligatorisk anmälan till skördeskadeskyddet och i fråga om uppgiftsinsamlingen för jordbruksstatistiken har bedrivits av en arbetsgrupp med representanter för statistiska centralbyrån, skördestatis- tiska nämnden, statens jordbruksnämnd och lantbruksstyrelsen.

Arbetsgruppen redovisar inledningsvis vissa synpunkter på anmälningsförfarandet i skördeskadeskyddet. En senareläggning av tidpunkten för an­ mälan är ur granskningssynpunkt ofördelaktigare än att behålla anmälan i september bl. a. med hänsyn till att kontroll genom arealmätningar så gott som helt skulle bli omöjlig. Några väsentliga fördelar följer inte med en senare tidpunkt för anmälan. En flyttning av anmälningstiden till juni skulle enligt arbetsgruppen medföra högre kvalitet på de lämnade areal­ uppgifterna. Därjämte står förbättrade möjligheter till buds för gransk­ ningen av uppgifterna genom jämförelser med närmast föregående års an­ mälningar.

Antalet anmälningar väntas vid försommaranmälan öka väsentligt och därmed även granskningsarbetet. Merarbetet väntas emellertid kunna i stor utsträckning begränsas genom att granskningen mekaniseras. Detta är spe­ ciellt förhållandet om anmälan görs obligatorisk. Arbetet kräver dock en större administrativ apparat.

Den uppgiftsskyldighet, som nu föreligger för jordbruksstatistiskt ända­ mål och som berörs av en samordning mellan skördeskadeskydd och jord­ bruksstatistik, motsvarar i genomsnitt knappt 70 000 brukare om året. Till

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

detta kommer anmälningarna till skördeskadeskyddet, vilka i genomsnitt

för åren 1961—1965 har utgjort drygt 60 000. En med statistiken samord­

nad anmälan innebär en ökning av antalet lämnade uppgiftsblanketter från

ca 130 000 till ca 200 000. Antalet anmälningar vid nuvarande anmälnings-

system väntas emellertid öka, varför skillnaden i antalet lämnade upp­

giftsblanketter vid ett obligatorium jämfört med nuvarande system enligt

arbetsgruppens beräkningar begränsas till ca 30 000.

Arbetsgruppen anför vidare att ett stort antal jordbrukare varje år går

miste om skördeskadeersättning på grund av att de ej lämnat in anmälan.

Vissa beräkningar visar att antalet ersättningsberättigade som har gått mis­

te om ersättning på grund av utebliven anmälan och det totala ersättnings­

beloppet för dessa för åren 1963 och 1964 uppgått till 20 374 och 10 620

resp. 13,2 och 2,3 milj. kr.

Sammanfattningsvis framhåller arbetsgruppen att samordning av anmä­

lan till skördeskadeskyddet med statistikinsamlingen ej är genomförbar vid

ett frivilligt system. Om ett sådant ändå väljs, är anmälan i september att

föredra framför anmälan tidigare eller senare under året. Endast obligato­

risk anmälan i juni synes därför enligt arbetsgruppens mening utgöra ett

alternativ till nuvarande system.

Härefter anför arbetsgruppen synpunkter på samordningen mellan anmäl­

ningsförfarande och statistikinsamling samt på arbetsfördelningen mellan

olika myndigheter. Vad först gäller samordningen framhålls att de uppgif­

ter som jordbrukaren nu lämnar i anmälan för skördeskadeersättning i stor

utsträckning sammanfaller innehållsmässigt med de till jordbruksstatistiken

lämnade uppgifterna. Genom en allmän årlig uppgift från jordbrukare av

ungefär samma innehåll som i nuvarande anmälan skulle nås betydande

fördelar ur statistisk synpunkt. Uppgiftslämnandet skulle beträffande data,

som inte erfordras för skördeskadeskyddet, kunna förenklas och effektivi­

seras genom en anknytning till anmälningsförfarandet.

Vissa av uppgifterna i jordbruksråkningarna skulle genom sammankopp­

lingen med skördeskadeskyddet komma att erhållas årligen. Detta gäller

uppgifterna om antalet brukningsenheter och om den totala åkerarealen med

fördelning på olika grödor. Uppgifter skulle också erhållas om fördelningen

på ägda resp. arrenderade åkerarealer och brukningsenheter. Det skulle

härigenom bli möjligt att fortlöpande belysa den strukturella utvecklingen

inom jordbruket. Uppgifter om totalarealens fördelning på ägoslag, antalet

olika husdjur samt förekomsten av vissa maskiner och anläggningar bör

lämpligen kunna inhämtas genom tilläggsfrågor på obligatorieblanketten.

Med hänsyn till obligatoriets karaktär av totalundersökning väntar ar­

betsgruppen ökad säkerhet i statistiken. De direkta kostnaderna för stati­

stiken blir begränsade, eftersom en stor del av materialet kommer till an­

vändning inom skördeskadeskyddet.

Vid nuvarande uppläggning av jordbruksinventeringarna i juni fram­

Kungl. Maj. ts proposition nr 95 år 1967

111

kommer de definitiva resultaten i början av oktober. Vid övergång till obli­ gatorisk anmälan och därmed allmänt uppgiftslämnande kan en viss för­ dröjning jämfört med denna tidpunkt vara svår att undvika. Detta gäller speciellt startåret, då en försening på tre till fyra månader sannolikt blir ofrånkomlig med hänsyn till det stora initialarbetet i samband med upp­ läggningen. Det är i hög grad önskvärt att det sedan obligatoriesystemet har* fått sin slutgiltiga utformning blir möjligt att leverera definitivstati­ stiken liksom hittills i oktober månad.

Arbetsgruppen redovisar härefter olika metoder att kombinera de tre år­ liga jordbruksinventeringarna och den obligatoriska skördeskadeanmälan och konstaterar att juniinventeringen kan med hjälp av en utbyggd anmäl­ ningsblankett kombineras med denna medan den nuvarande invenierings- formen bör behållas vid undersökningstillfällena i oktober och mars.

I fråga om arbetsfördelningen mellan olika myndigheter erinrar arbets­ gruppen inledningsvis att det åligger lantbruksnämnden att granska de in­ lämnade anmälningarna och därefter sända in dessa till statistiska central­ byrån. Uppgiftsinsamlingen för jordbruksräkningarna och jordbruksinven­ teringarna åvilar däremot de kommunala myndigheterna. Eftersom endast lantbruksnämnderna torde kunna komma ifråga som lokalorgan för skörde- skadeskyddet, skulle kommunernas medverkan i jordbruksräkningarna au­ tomatiskt falla bort vid en samordning mellan jordbruksräkningarna och skördeskadeskyddet. Detsamma skulle gälla om de delar av jordbruksin- venteringen i juni som förutsätts bli ersatta av en på anmälningarna till skördeskadeskyddet grundad statistik. Arbetsgruppen anser övervägande skäl talar för att de kommunala organen befrias från arbetet med uppgifts­ insamlingen för den här aktuella jordbruksstatistiken över huvud taget. Detta gäller oberoende av om en samordning av denna med anmälan till skördeskadeskyddet kommer till stånd eller ej.

I samband med en eventuell övergång till obligatorisk anmälan till skörde­ skadeskyddet behöver fördelningen av arbetsuppgifterna mellan lokala och centrala organ tas upp till prövning. Som skäl härför anförs att vid över­ gång till obligatorisk anmälan blir blankettmaterialet tämligen omfattande och möjligheterna att mekanisera olika arbetsmoment får därför stor bety­ delse. Arbetsgruppen föreslår övergång till obligatorisk anmälan till skörde­ skadeskyddet i juni månad och att anmälningsblanketten skall omfatta upp­ gifter avsedda för såväl skördeskadeskydd som jordbruksstatistik. Anmäl­ ningarna skall enligt förslaget sändas direkt till statistiska centralbyrån. Jordbruksräkningarna förutsätts liksom hittills äga rum vart femte år men förläggas till juni, varvid erforderliga data inhämtas på en utvidgad anmäl­ ningsblankett. Detsamma gäller beträffande jordbruksinventeringen i juni månad. Oktober- och marsinventeringarna måste dock enligt arbetsgruppen liksom nu genomföras i form av separata enkäter.

Enligt nuvarande bestämmelser kan skördeskadeersättning utgå för bruk-

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

ningsenheter som omfattar minst 2,0 ha åker. Jordbruksstatistiken omfattar

emellertid även vissa andra kategorier av jordbrukare liksom vissa djur-

hållare utanför det egentliga jordbruket. Härtill kommer, att enstaka bruk-

ningsenheter med minst 2,0 ha åker saknar alla grödor som omfattas av

skördeskadeskyddet. För samordningen med statistiken men också med

hänsyn till skördeskadeskyddet är det nödvändigt att anmälningsskyldighe­

ten går utöver den grupp av jordbruk som nu kan komma i fråga för skörde-

skadeersättning. Uppgiftsskyldigheten föreslås därför omfatta samtliga bruk-

ningsenheter med minst 2,0 ha åker, övriga brukningsenheter med åker och

djurhållare utan åker i den utsträckning som särskilt bestäms.

Arbetsgruppen behandlar därefter den tekniska uppläggningen av anmäl-

ningsförfarandet och den därtill knutna statistikproduktionen samt över­

gången till det nya systemet. Under förutsättning bl. a. av att resurser för

erforderlig detaljplanering blir tillgängliga senast under våren 1967 bör det

nya systemet kunna träda i funktion fr. o. m. 1967 års skörd. I så fall kan

övergången vara helt genomförd år 1969. Om den obligatoriska anmälan inte

skulle kunna införas förrän år 1968 förskjuts tidsplanen ett år.

Arbetsgruppen har vidare beräknat kostnaderna för obligatoriet med ut­

gångspunkt från 1965 års löne- och prisnivå och från att det nya systemet in­

förs år 1967. Arbetsgruppen har helt bortsett från jordbruksnämndens och

lantbruksstyrelsens kostnader, vilka inte väntas komma att ändras i någon

högre grad. Ej heller har i beräkningarna tagits med kostnaderna för hyra

av kontorslokaler, portokostnaderna för tjänsteförsändelser och kostnader­

na för hyra av RLF-registret. I ersättningsfrågan önskar RLF enligt arbets­

gruppen koppla samman uthyrningen för obligatoriet med uthyrningen för

uppläggning av ett fullständigt jordbruksregister. Förhandlingar om villko­

ren för utnyttjande av RLF:s register bör enligt arbetsgruppens mening tas

upp i särskild ordning. Kostnadsberäkningarna bygger på erfarenheter från

nuvarande anmälningsförfarande och från jordbruksinventeringarna. Vid

beräkningen av kostnadsändringarna för skördeskadeskyddet har förutsatts,

att antalet anmälningar även i fortsättningen blir i genomsnitt 60 000 per år,

om det nuvarande systemet behålls. Resultatet av beräkningarna framgår av

följande sammanställning.

Kostnaderna för den centrala administrationen beräknas vid obligato­

risk anmälan och med denna kombinerad insamling av uppgifter för jord­

bruksstatistiken stiga med 561 000 kr. Kostnadsökningen för den lokala

administrationen beräknar arbetsgruppen uppgå till 360 000 kr.

På grund av att de maskinella rutinerna ej helt kan tillämpas förrän

obligatoriesystemet varit i funktion ett par år uppkommer övergångsvis vis­

sa kostnader för manuella rutiner. Arbetsgruppen beräknar merkostnaderna

för den centrala administrationen bli 568 000 kr. högre det första året. Mot­

svarande merkostnader för den lokala administrationen beräknar arbets­

gruppen till 623 000 kr. Sammanlagt beräknas således merkostnaderna un-

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

113

Nuvarande sys- Obligatoriesys- Kostnadsför- tem vid 60 000 tem vid 185 000 ändring, kr. anmälningar, kr. anmälningar, kr.

A. Skördeskadeskyddet och den på

anmälningarna grundade stati­ stiken Utsändning och insamling........... Handläggning................................ Framställning av beräkningsun­

derlag och statistik................... Utredningsverksamhet ............... Information ................................ Planering och ledning ............... B. Övrig jordbruksstatistik

Jordbruksinventeringarna........... Jordbruksräkningarnas allmänna del, årskostnad ............................

Totalt (A + B)

19 000

175 000

4- 156 000

199 000

599 000

4- 400 000

106 000

120 000

+ 14 000

208 000

208 000

50 000

+ 50 000

170 000

320 000

+ 150 000

382 000

263 000

- 119 000

180 000

90 000

- 90 000

264 000

1 825 000

+ 561 000

der första året uppgå till 1 191 000 kr. Kostnaderna för det andra året upp­ skattar arbetsgruppen till 300 000 kr. mer än kostnaderna för det tredje året. Av merkostnaden faller 200 000 kr. på den centrala och 100 000 kr. på den lokala förvaltningen.

Remissyttrandena. Utredningens förslag om övergång till obliga­ torisk anmälan till skördeskadeskyddet och jordbruksstatistiken till­ styrks av alla remissinstanser med undantag för statskontoret. SL fram­ håller, att man från jordbrukets sida vid upprepade tillfällen pekat på att skördeskadeskyddet bör tillämpas på ett sådant sätt att ersättning för skördeskador utgår till alla som är berättigade därtill. Enda möjligheten torde vara att anmälan görs obligatorisk även om detta medför visst be­ svär för alla jordbrukare. RLF framhåller, att de fördelar som nås med det föreslagna systemet — främst beträffande skördeskadeskyddet — är så betydande att de uppväger den olägenhet som uppgiftsskyldigheten inne­ bär.

Statskontoret anser att den omständigheten att obligatorisk anmälan gör en högre mekaniseringsgrad möjlig saknar betydelse vid bedömningen av principfrågan. Det tekniska förfarandet i samband med bl. a. insamling och kontroll av data måste anpassas till ett system, som är mest lämpligt uti­ från andra kriteria. Från statskontorets synpunkt bedöms inte utredningens skäl för ett obligatorium motivera den betydande kostnadsökning detta skulle innebära inte minst i personellt hänseende. Statskontoret vill också understryka att möjligheter till mekanisering även föreligger vid ett frivil­ ligt anmälningsförfarande. Denna fråga synes ej ha blivit tillräckligt belyst i förslaget.

När det gäller den tekniska utformningen av systemet har vissa synpunkter förts fram. Statskontoret har intet att erinra mot för­

114

slaget men förutsätter att möjligheten till samordning med magnetbands-

registren inom folkbokförings- och uppbördsväsendet undersöks. Ej hel­

ler statistiska centralbyrån har något att erinra mot förslaget till teknisk

lösning. Lantbruksnämnderna i Jönköpings och Värmlands län anser att

det bör övervägas om inte brukningsenheter med mindre än två ha åker

helt kan lämnas utanför jordbruksstatistiken även vid jordbruksråkning­

arna. Den praktiska betydelsen av dessa små enheter är så ringa att värdet

av att få dem redovisade knappast kan motivera det stora merarbete detta

medför.

Flera remissinstanser har betonat sambandet mellan här föreliggande för­

slag samt jordbruksutredningens förslag om att upprätta ett företags­

register. Lantbruksnämnden i Jönköpings lön föreslår att en särskild

arbetsgrupp tillsätts för att utreda lämplig samordning av förslagen. Lant­

bruksnämnden i Malmöhus län bedömer att nämnda företagsregister utan

nämnvärda extra kostnader bör kunna erhållas som biprodukt av det före­

slagna obligatoriesystemet.

I fråga om den lämpligaste tidpunkten för att starta det nya syste­

met råder något delade meningar. RLF hemställer att statsmakterna vidtar

sådana åtgärder att det nya systemet kan träda i tillämpning år 1967. Lant­

bruksnämnden i Västerbottens län anser det tveksamt om systemet kan

träda i funktion redan under år 1967 med hänsyn till lantbruksnämndernas

omorganisation den 1 juli 1967. Då många skäl talar för ett snabbt infö­

rande av obligatoriet, tillstyrker dock nämnden förslaget, förutsatt att nö­

diga resurser ställs till förfogande. Liknande synpunkter anförs av lant­

bruksnämnden i Jönköpings län. Kalmar läns hushållningssällskap anser

att de betydande omställningssvårigheter, som kommer att uppstå vid om­

organisationen av lantbruksnämnder och hushållningssällskap, talar för

en senareläggning med ett år av förslagens genomförande. Skulle ett så­

dant uppskov inte anses möjligt eller lämpligt ökar angelägenheten av till­

räckliga personella och ekonomiska resurser för ändamålet. Även lant­

bruksnämnden i Kalmar län förordar uppskov till år 1968.

RLF bekräftar i detta sammanhang att förbundet ställer sig positivt till

en utlåning av RLF-registret. Förbundet är berett att — så snart statsmak­

ternas önskemål preciserats — ta upp förhandlingar med vederbörande

myndigheter rörande de ekonomiska villkoren härför.

Mot arbetsgruppens kostnadsberäkningar har remissinstanser­

na i allmänhet inget att invända. Statskontoret hyser dock som tidigare redo­

visats avvikande uppfattning. SL framhåller, att kostnadsökningen för obli­

gatoriet inte innebär motsvarande ökning sett ur samhällsekonomisk syn­

punkt på grund av att den motvägs av minskade kostnader för jordbru­

karna och kommunerna. Lantbruksnämnden i Jönköpings län pekar på

att ortsombudens medverkan i granskningsarbetet torde bli nödvändig i

stor utsträckning. Nämnden anser dock att nuvarande arvoden är otill­

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

115

räckliga för att medge en skälig ersättning för ombudens arbete. Nämn­

den anser vidare att utredningen något underskattat arbetsåtgången för

granskningsarbetet. Eftersom arbetet måste utföras på mycket kort tid

samt dessutom under den normala semestertiden blir det nödvändigt atf

försöka anställa tillfällig arbetskraft. Särskilda medel för detta anses böra

ställas till förfogande.

Departementschefen

Jordbrukets rationalisering. Den nu gällande inriktningen och utform­

ningen av statens stöd till jordbrukets rationalisering grundas i huvudsak

på beslut av 1959 års riksdag. Härefter har emellertid reglerna för det stat­

liga ekonomiska stödet efter hand anpassats till utvecklingen. Bland vidtag­

na ändringar märks det särskilda stödet till jordbrukets rationalisering i

Norrland som infördes år 19(>ö och utvidgades år 1965 till att omfatta även

vissa delar av norra Svealand. Vidare kan nämnas att stödet till förvärv och

drift av jordbruksegnahem år 1963 ersattes med kreditgaranti för jordför­

värvslån och driftslån. Härjämte förbättrades möjligheterna för arrendator

att erhålla stöd till rationaliseringsåtgärder. Av stor betydelse för jordbru­

kets rationalisering är vidare de ändringar i jordförvärvslagen som skedde

år 1965. Genom dessa ökades möjligheterna för innehavare av redan bär­

kraftiga brukningsenheter att förstärka bärkraften genom tillskottsförvärv.

Dessutom förbättrades förutsättningarna för integrerad livsmedelsproduk­

tion genom att förädlingsföretag gavs möjlighet att förvärva jordbruksföre­

tag för att trygga sin råvarubas.

1960 års jordbruksutredning har såsom framgår av redogörelsen i det

föregående bl. a. lagt fram förslag till ändrade grunder för statens medver­

kan i jordbrukets rationalisering och till ändrade bestämmelser för det stat­

liga ekonomiska stödet. Remissinstanserna har i huvudsak inte haft några

invändningar mot utredningens förslag i dessa delar. Även jag finner för­

slagen i allt väsentligt vara väl grundade.

1 detta sammanhang ämnar jag också behandla frågan om obligatorisk

anmälan till skördeskadeskyddet och med denna kombinerad insamling av

uppgifter till jordbruksstatistik vilken särskilt utretts av statens jordbruks­

nämnd och statistiska centralbyrån.

Till grund för den statliga verksamheten med jordbrukets rationalise­

ring sker en omfattande planering på såväl det centrala planet som regio­

nalt och lokalt. Planeringen syftar till att åstadkomma bästa möjliga ut­

nyttjande av produktionsresurserna och högsta effekt av de statliga insat­

serna på området. Planeringen leder fram till ett handlingsprogram för

verksamheten.

I likhet med jordbruksutredningen anser jag att en central och regional

planering även i fortsättningen bör utgöra grunden för statens medverkan

Kungl. Maj. ts proposition nr 95 år 1967

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

i jordbrukets rationalisering. Mot vad utredningen föreslagit i ämnet har jag

i princip ingen erinran. Planeringen inom jordbrukssektorn bör således in­

ordnas i samhällsplaneringen i stort och följa de allmänna riktlinjerna för

denna. Den centrala planeringen bör mynna ut i regionalt differentierade

handlingsprogram.

Vid den regionala planeringen bör enligt min mening särskild vikt läg­

gas vid frågan om dispositionen av markresurserna. Syftet bör vara att få

till stånd bästa möjliga avvägning av behoven av mark för jordbruks-, be­

byggelse- och fritidsändamål eller annan användning. Även problemen rö­

rande omställning av arbetskraft som friställs genom den fortsatta rationa­

liseringen bör uppmärksammas. Av stor betydelse för planeringen bör vida­

re vara att bedöma möjliga utvecklingsvägar för jordbruksföretagen med

hänsyn till bl. a. de naturliga produktionsförutsättningarna. Planeringen bör

självfallet även avse den ändamålsenliga dispositionen av tillgängliga resur­

ser för statligt ekonomiskt rationaliseringsstöd, strukturrationaliseringen,

den aktiva inköps- och försäljningsverksamheten i fråga om mark samt

upplysnings- och rådgivningsverksamheten.

I fråga om planeringens organisation hänvisar jag till vad jag anfört vid

anmälan av prop. 1967 : 74 angående de nya lantbruksnämndernas orga­

nisation. Jag har där bl. a. redovisat min uppfattning rörande lantbrukssty-

relsens och lantbruksnämndernas uppgifter i fråga om planeringen och det

samarbete som därvid bör ske med andra myndigheter och organisationer. I

I likhet med jordbruksutredningen anser jag att en förbättrad samord­

ning i fråga om olika statliga insatser av betydelse för de enskilda jord­

bruksföretagens markanskaffning är eftersträvansvärd. De nya lantbruks­

nämnderna och den organiserade och utvidgade samverkan som avses kom­

ma till stånd mellan dem och lantmäteriet gör enligt min mening dessa in­

satser effektivare.

Såsom jag berört i det föregående är den reformerade jordförvärvslagen

ett verksamt medel för att främja strukturrationaliseringen av jordbruks­

företagen. Erfarenheterna av den hittillsvarande tillämpningen, som jag re­

dogjort för i det föregående, visar att huvuddelen av de enskilda personer­

nas förvärv gjorts av yrkesverksamma jordbrukare. Endast ett litet antal

förvärv har skett av bolag och andra juridiska personer som bedriver för­

ädling och distribution av jordbruksprodukter.

Av stor vikt för jordbrukets rationalisering och markanskaffning är vi­

dare som jordbruksutredningen framhållit lantbruksnämndernas aktiva in­

köps- och försäljningsverksamhet med anlitande av jordfonden. Fondkapi­

talet har ökat mycket kraftigt under den senaste femårsperioden och upp­

går nu till inemot 180 milj. kr. Liksom utredningen anser jag att fonden

bör förstärkas. Jag föreslår därför att den under budgetåret 1967/68 till­

förs ytterligare 40 milj. kr. Jag återkommer härtill i följande avsnitt.

Jordbruksutredningen har pekat på vissa möjligheter att underlätta det lantmäteritekniska förfarandet i syfte att främja strukturrationaliseringen. Jag vill i anledning därav framhålla att hela fastighetsbildningslagstiftning- en är under omprövning i anledning av fastighetsbildningskommitténs för­ slag i ämnet. I detta sammanhang kommer möjligheterna att förenkla för­ farandet att uppmärksammas. I avvaktan på att en ny fastighetsbildnings- lagstiftning kommer till stånd bör enligt min mening vid tillämpningen av nu gällande lagstiftning liksom hittills beaktas de allmänna riktlinjerna för jordbrukspolitiken.

Att förstärka brukningsenheter genom arrende av tillskottsmark är en­ ligt min mening ofta en lämplig väg att åstadkomma snabbare strukturra­ tionalisering. Jag är dock medveten om att möjligheterna härtill i viss mån begränsas genom de nackdelar ur kreditsynpunkt som arrendeformen inne­ bär. Hela arrendelagstiftningen prövas f. n. av arrendelagsutredningen. Jordbruksutredningen har förordat att bestämmelserna om arrende utfor­ mas så att strukturrationaliseringen främjas. I anledning härav har arren­ delagsutredningen i sitt remissyttrande uttalat att den avser att beakta des­ sa synpunkter i sitt arbete.

Jordbruksutredningen pekar på angelägenheten av ett, register över före­ tagen inom jordbruket och skogsbruket för att underlätta arbetet med jord­ brukets rationalisering öcKTör ätt skapa förutsättningar för att följa effek­ terna av jordbrukspolitiken. Möjligheterna att belysa strukturutvecklingen med hjälp av de nuvarande jordbruksräkningarna vart femte år anser ut­ redningen inte vara tillräckliga med hänsyn till den förväntade snabba om­ ställningen. Även jag anser att ett företagsregister blir ett mycket värdefullt hjälpmedel i rationaliseringsverksamheten. Jag tillstyrker därför utred­ ningens förslag att ett sådant register upprättas. Den närmare utform­ ningen av registret bör övervägas av den utredning rörande metoderna för att följa utvecklingen inom jordbruket, som jag berört i det föregående.

Statistiska centralbyrån och statens jordbruksnämnd föreslår som fram­ går av redogörelsen i det föregående att den nuvarande frivilliga anmälan till skördeskadeskyddet ersätts med obligatorisk anmälan. Samtidigt före­ slås att tidpunkten för anmälan flyttas från hösten till juni månad. Om­ läggningen gör det möjligt att kombinera anmälan till skördeskadeskyddet och insamling av uppgifter för den allmänna jordbruksstatistiken.

För min del anser jag att övergången till obligatorisk skördeskadean- mälan är en angelägen reform bl. a. med hänsyn till att därigenom alla ersättningsberättigade jordbrukare kan få skördeskadeersättning. Samtidigt skapas förutsättning att förenkla insamlingen av uppgifter för såväl delar av den allmänna jordbruksstatistiken som för det nyss föreslagna företags­ registret. Det tekniska och administrativa genomförandet av reformen bör enligt min mening i princip kunna ske på sätt myndigheterna förordat. Reformen bör dock ske ett år senare än vad som föreslagits. Jag förordar

Kungl. Maj. ts proposition nr 95 år 1967

117

118

därför att obligatorisk skördeskadeanmälan införs år 1968. Kungl. Maj :t, el­

ler den myndighet Kungl. Maj:t bestämmer, bör äga meddela erforderliga

detaljbestämmelser beträffande övergången till obligatorisk skördeskadean­

mälan och med denna samordnad insamling av uppgifter för den allmänna

jordbruksstatistiken och för företagsregistret. Beträffande vissa sekretess­

frågor som berör användningen av här ifrågavarande statistiska primär-

material avser jag senare återkomma till Kungl. Maj :t.

Som jordbruksutredningen anfört utgör anskaffningen av kapital för de

enskilda jordbruksföretagens rationalisering ett betydande problem. Jag an­

ser därför att åtgärder för att underlättaJinansierinqen av rationaliserings-

åtaärcler är en viktig del i statens insatser för jordbrukets rationalisering.

Statens medverkan i fråga om rationaliseringsåtgärder in. m. bör som

utredningen föreslagit i huvudsak ske i form av garanti för lån. Det hit­

tillsvarande kreditstödet genom sådana garantier har gett enbart goda er­

farenheter och jag förordar därför i enlighet med utredningens förslag att

denna stödform utvidgas. Statsbidrag kan under vissa omständigheter på­

tagligt stimulera ur samhällets synpunkt angelägna rationaliseringsåtgär­

der. I likhet med utredningen hyser jag den uppfattningen att bidragsgiv-

ningen i fortsättningen huvudsakligen bör avse åtgärder som är av väsent­

lig betydelse för strukturrationaliseringen inom jordbruket. Till den närma­

re utformningen av det statliga stödet genom kreditgaranti och statsbidrag

återkommer jag i det följande.

Stöd till jordbrukets rationalisering lämnades tidigare i stor utsträck­

ning som lån från statliga lånefonder. Efter hand har denna utlåning slo­

pats och ersatts med statliga kreditgarantier. Den enda kvarvarande låne­

fonden av betydelse för jordbrukets rationalisering är jordbrukets maskin­

lånefond. Enligt min mening bör såsom jordbruksutredningen föreslagit

långivningen även från denna lånefond upphöra och ersättas med möjlig­

heter att lämna kreditgarantier för lån för samma ändamål. Jag föreslår

därför att jordbrukets maskinlånefond avvecklas vid utgången av budget­

året 1966/67.

Jag finner liksom jordbruksutredningen att det är angeläget med en

kraftig förstärkning av resurserna för statens medverkan i jordbrukets ra­

tionalisering. Utöver det stora tillskott till jordfonden som jag förordat

i det föregående bör kreditgarantigivningen ges en betydligt större om­

fattning. För innevarande budgetår har ramen för kreditgarantierna fast­

ställts till 133 milj. kr. Jag ämnar i det följande föreslå att detta be­

lopp ökas med 14 milj. kr. För budgetåret 1967/68 bör enligt min me­

ning rambeloppet fastställas till 189 milj. kr., vilket innebär en ökning

med inte mindre än drygt 40 % i förhållande till det ursprungliga ram­

beloppet för innevarande budgetår. Denna mycket betydande ökning är

motiverad av angelägenheten att så långt det är möjligt med hänsyn till

de samlade anspråken på samhällets resurser avväga rambeloppet för kredit-

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

garantigivningen så att efterfrågan på lånegaranti för rationaliseringsända-

mål tillgodoses.

I fråga om statsbidrag till jordbrukets rationalisering anser jag att me­

delstillgången för bidrag i samband med den särskilda rationaliseringsverk-

samheten i främst Norrland bör ökas med 2 milj. kr. för nästa budgetår.

Vidare bör 1,5 milj. kr. anvisas på tilläggsstat för innevarande budgetår.

Även det belopp som får las i anspråk för bidrag till yttre rationalisering

bör ökas från 6 milj. kr. innevarande budgetår till 10 milj. kr. för bud­

getåret 1967/68. Mina förslag rörande statsbidragsgivningen till åtgärder

för inre rationalisering beräknas leda till en reell minskning av anspråken

på bidrag till 8 milj. kr. för nästa budgetår. Jag vill i sammanhanget peka

på svårigheterna att med hänsyn till de ändrade reglerna för det statliga

ekonomiska stödet med säkerhet beräkna behovet av utrymme för att ut-

fästa bidrag för de båda ändamålen. Med hänsyn bl. a. härtill bör Kungl.

Maj :t få jämka fördelningen mellan yttre och inre rationalisering av nyss

angivna belopp.

Utredningen har i detta sammanhang berört vissa allmänna frågor om

jordbrukets kapitalförsörjning och beskattningen av inkomst från jord­

bruksfastighet. Sålunda har utredningen förordat att i lägen med skärpta

krav på kreditinrättningarnas placerings- och likviditetskvoter i viss män

prioritera jordbrukets kreditförsörjning samt att hypoteksföreningarnas

verksamhetsområde utvidgas till att omfatta såväl primär- som sekundär­

kredit. Det förstnämnda förslaget har avstyrkts av många remissinstanser

däribland av fullmäktige i riksbanken. Ej heller jag finner anledning för­

orda att i detta hänseende några särskilda regler skall tillämpas i fråga

om jordbrukssektorn. Frågan om landshypoteksföreningarnas låneverksam-

het har behandlats av chefen för finansdepartementet vid anmälan av

prop. 1967: 58. Genom denna har syftet med utredningens förslag till viss

del tillgodosetts. De av utredningen och remissinstanserna berörda frågor­

na om att införa s. k. jordbrukskonton, om ändrade regler för beskattning

av skördeskadeersättning och om ändring i reglerna för den skattemässiga

behandlingen av avskrivning av byggnader ankommer på chefen för finans­

departementet att behandla. Det bör emellertid framhållas att förslaget att

införa möjlighet till inkomstutjämning genom s. k. jordbrukskonto vid ett

flertal tillfällen avvisats av riksdagen. Detsamma gäller frågan om ändrade

regler för beskattning av ersättningen för skördeskador. Det bör i samman­

hanget vidare framhållas att det för jordbrukare liksom för andra företaga­

re finns möjligheter till utjämning av inkomst mellan olika inkomstår ge­

nom att tillämpa bokföringsmässig redovisning. Slutligen bör nämnas att

frågan om beskattning av inkomst av jordbruksfastighet ingår i företags-

skatteutredningens uppdrag.

Jordbruksutredningen har förordat vissa ändringar i villkoren för det

statliga ekonomiska stödet till jordbrukets rationalisering. Jag kan i hu­

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

119

120

vudsak ansluta mig till utredningens förslag. Kreditgaranti bör sålunda

liksom nu kunna lämnas för såväl lån till förvärv och drift av jordbruks­

företag (jordförvärvslån och driftslån) som lån till rationaliseringsåtgär-

der (rationaliseringslån). Kreditgaranti bör vidare kunna ställas för lån

för att skaffa jordbruksmaskin för gemensam användning och för lån att

köpa, uppföra eller bygga om byggnad som erfordras för yrkesmässigt be­

driven jordbruksmaskinhållning (maskinlån). Statsbidrag bör endast kom­

ma i fråga för rationaliseringsåtgärder (rationaliseringsbidrag).

Jag vill till att börja med behandla vissa allmänna grunder som bör gälla

för samtliga former av det ekonomiska stödet.

Jordbruksutredningen har föreslagit att stödet uteslutande skall avse

åtgärder som bedöms höja näringens effektivitet. För min del anser jag

att för stödet bör gälla den huvudprincipen att den ifrågasatta investering-

en bör vara önskvärd ur allmän synpunkt och att den är samhällseko-

nomiskt motiverad. Vidare bör krävas att investeringen är lönsam ur

företagsekonomisk synvinkel. Vid kombinerade jord- och skogsbruk bör

liksom nu gäller för den särskilda rationaliseringsverksamheten i bl. a.

Norrland härjämte jordbruksdelen ha sådan omfattning och effektivitet att

investeringarna i den delen blir lönsamma.

Vid prövning om en investering är önskvärd ur allmän synpunkt bör,

om det är påkallat med hänsyn till investexnngens storlek, bl. a. beak­

tas de effekter som åtgärden kan få på marknadsutvecklingen inom landet

för den produkt som investeringen avser. Enligt min mening bör dock en

överskottssituation i fråga om viss produkt inte utgöra hinder för stöd till

sådana ytterligare investeringar i produktionsgrenen i fråga som är ägnade

att höja produktionens effektivitet. Något krav att investeringen ej får

avse större anläggning än som huvudsakligen behövs för förädling eller

lagring av produkter från ifrågavarande jordbruksföretag bör enligt min

mening ej ställas upp. Jag anser det nämligen vara angeläget att en

lämplig specialisering inom jordbruksproduktionen ej motverkas. Den när­

mare avgränsningen av vad som i detta sammanhang bör betraktas som

jordbruksproduktion bör ankomma på Kungl. Maj :t eller, efter Kungl.

Maj :ts medgivande, på lantbruksstyrelsen.

Utredningens förslag att det statliga ekonomiska stödet skall avse jord­

bruksföretag med förutsättningar att tillämpa rationell teknik och vars

tillkomst eller fortvaro är önskvärd ur allmän synpunkt har inte mött

några invändningar från remissinstanserna. Även jag anser mig i huvudsak

kunna biträda utredningens förslag. Jag förordar därför att ekonomiskt

stöd bör avse jordbruksföretag som äger, eller kan förutses inom nära

framtid få, förutsättningar för rationell jordbruksdrift och vars tillkomst

eller fortvaro är önskvärd från allmän synpunkt. Stödets syfte bör enligt

min mening vara att främja finansiering av åtgärder, som bedöms höja

jordbruksföretagets effektivitet, samt att i vissa fall underlätta förvärv och

drift av effektiva jordbruk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Den nu gällande begränsningen av vissa delar av det ekonomiska stö­

det till att avse brukningsenheter av högst tvåfamilj sjordbruks storlek bör

således upphöra. Jag anser detta vara välbetänkt med hänsyn till att den

pågående tekniska och ekonomiska utvecklingen kräver färre och större

enheter inom jordbruket. Med hänsyn bl. a. härtill anser jag också att

tillkomsten och fortvaron av stödjordbruk ej längre bör främjas genom

ekonomiskt stöd. Såsom stödjordbruk bör i detta sammanhang betraktas

även deltidsj ordbruk vars innehavare har sin huvudsakliga sysselsättning

utanför jord- och skogsbruksnäringen. Jordbruksföretag, som ej är bär­

kraftiga, bör få statligt stöd om de kan förutses inom en nära framtid ge­

nom rationaliseringsåtgärder få förutsättningar för rationell jordbruksdrift.

Vidare är det enligt min mening ej längre erforderligt med särskilda bestäm­

melser av social natur för det statliga stödet på ifrågavarande område.

Enligt nu gällande bestämmelser är stöd till förvärv och drift av jord­

bruksföretag i princip begränsat till enskild person medan rationaliserings-

stöd kan lämnas till såväl enskild som juridisk person. Utredningen har

för sin del inte ansett att någon ändring erfordras av dessa bestämmelser.

Mot detta har bl. a. styrelsen för lantbrukshögskolan invänt och fram­

hållit att under vissa omständigheter även juridisk person bör kunna få

etableringsstöd. För min del anser jag att det i fortsättningen i princip

ej bör vara någon skillnad mellan enskild och juridisk person vad gäller

möjligheterna att få statligt ekonomiskt stöd. Företagsformen bör således

inte ha något avgörande inflytande på möjligheterna att få sådant stöd.

Det bör i stället vara omständigheterna i det enskilda fallet som läggs

till grund för bedömningen av stödbehovet.

Självfallet bör stöd ej lämnas om åtgärden med hänsyn till investe­

ringskostnadens storlek eller sökandens ekonomiska ställning bedöms

kunna genomföras utan stöd. När det gäller prövning av stöd åt juridisk

person eller sammanslutning för gemensam animalieproduktion eller lag­

ring av jordbruksprodukter bör hänsyn tas även till delägarnas ekonomiska

ställning.

Utvecklingen inom jordbruket leder till större företagsenheter och där­

med ökade krav på företagarnas yrkeskunskap. Jag vill understryka

angelägenheten av att företagare och anställda inom jordbruket skaffar sig

en gedigen yrkesutbildning vid lantbrukets olika skolor. Jag anser vidare att

genomgången teoretisk och praktisk utbildning inom yrket böra väga tungt

vid prövning av ansökan om statligt ekonomiskt stöd. Något absolut krav

på viss teoretisk utbildning bör dock t. v. ej ställas upp. Jag förordar där­

för att för att stöd skall kunna utgå bör generellt gälla att sökanden, eller

den som svarar för jordbruksdriften, äger erforderlig yrkesskicklighet för­

värvad genom teoretisk yrkesutbildning jämte praktik eller genom prak­

tisk erfarenhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

121

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Jag övergår härefter till att behandla de olika formerna för det statliga

ekonomiska stödet och de speciella reglerna för dessa.

Rationaliseringslån skall enligt utredningens förslag liksom f. n. kunna

lämnas för tillskottsförvärv av jordbruksjord och skogsmark för rationali-

seringsändamål, för att uppföra eller förbättra ekonomibyggnader och andra

fasta anläggningar samt för markanläggningar av olika slag såsom torrlägg­

ning, täckdikning, bevattning, vägbyggnad m. m. Förslaget har inte mötts av

några erinringar vid remissbehandlingen. För rationaliseringslån bör givet­

vis gälla de allmänna villkor som jag förordat i det föregående. I övrigt an­

ser jag i likhet med jordbruksutredningen att bestämmelserna bör vara i

huvudsak oförändrade. I överensstämmelse med beslut av 1966 års riksdag

(prop. 1966: 1 bil 11, JoU 1, rskr 9) bör garanti alltjämt få lämnas för lån

till vissa vattenvårdsanläggningar vid ej bestående jordbruk.

kan

nu gällande bestämmelser lämnas till

kostnader för såväl yttre som inre rationaliseringsåtgärder.

Utredningen har föreslagit att statsbidrag till åtgärder för yttre rationali­

sering skall utgå till samma ändamål och på samma villkor som gäller f. n.

För min del vill jag understryka betydelsen för strukturrationaliseringen av

de värdeutjämningsbidrag som kan utgå för att utjämna den skillnad i vär­

det av främst ekonomibyggnader som uppstår då en tidigare självständig

brukningsenhet disponeras som tillskottsmark. Med hänsyn härtill bör en­

ligt min mening värdeutjämningsbidrag alltjämt komma i fråga i relativt

stor utsträckning. F. n. kan bidrag även lämnas till vissa mindre utgifter i

samband med fastighetsförvärv. Enligt min uppfattning bör statsbidrag till

andra med förvärvet sammanhängande kostnader än för lantmäteriförrätt-

ning medges endast om särskilda skäl talar härför. Någon ändring av be­

stämmelserna för bidrag till kostnader för flyttning av ekonomibyggnad

eller annan fast anläggning anser jag däremot ej erfordras. Möjligheten att

vid yttre rationalisering av mera omfattande och kapitalkrävande natur

lämna bidrag till kostnader för skogsbruksplan bör enligt min mening även

avse kostnader för driftsplan.

När det gäller statsbidrag till åtgärder för inre rationalisering har utred­

ningen föreslagit att rationaliseringsbidrag skall kunna lämnas till investe­

ringar i byggnader och markanläggningar då dessa drar stora kostnader en­

samt eller sker i kombination med förvärv av tillskottsmark och då investe­

ringen bedöms ha sådan storleksordning att den annars inte kan realiseras

med hänsyn till sökandens likviditet. Förslaget innebär enligt utredningen

att bidragsgivningen till inre rationaliseringsåtgärder skall upphöra utom i

fråga om de särskilt kapitalkrävande fallen vid samlade större rationalise-

ringsinsatser.

Erfarenheterna från den hittillsvarande bidragsgivningen till inre ratio­

naliseringsåtgärder visar enligt min mening att bidrag till smärre, fristående

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

123

åtgärder efter hand fått minskad betydelse som stimulans för jordbrukets rationalisering. Som utredningen framhållit bär arbetet med sådana bidrags- ärenden visat sig tidskrävande. Mot förslaget att begränsa bidragsgivningen bär i princip inte kommit fram någon invändning i samband med remissbe­ handlingen. Lantbruksstyrelsen har dock förordat vissa jämkningar.

Med hänsyn till det anförda anser jag att en begränsning av bidrags­ givningen till åtgärder för inre rationalisering bör ske. Enligt min mening bör i fortsättningen utgå bidrag till investeringar vid brukningsenheter, som till följd av genomgripande och kapitalkrävande yttre rationalisering eller fastighetsreglering har ett speciellt stort och i tiden koncentrerat investe­ ringsbehov, som kan antas innebära påfrestningar på sökandens likviditet. Vidare bör statsbidrag kunna utgå till större torrläggningsföretag av all­ mänt intresse för vilka stimulansbehovet bedöms vara stort. Förslaget in­ nebär att bidrag i fortsättningen endast utgår till de åtgärder som redan nu är möjliga att stödja utan särskild prövning av sökandens ekonomiska ställning. Enligt min mening bör det med hänsyn härtill ej heller nu ställas upp särskilda regler beträffande prövning av behovet av bidrag i nyss an­ givna fall. Det bör vara till fyllest med den allmänna prövningen av sökan­ dens ekonomiska ställning som jag förordat i fråga om samtliga stödfor­ mer.

Enligt gällande bestämmelser kan, om projekterad torrläggning eller väg på grund av omständigheter över vilka sakägarna ej rått inte blir utförd, statsbidrag om särskilda skäl föreligger beviljas för att helt eller delvis täcka förrättnings- eller utredningskostnader, som föranletts av projekte­ ringen. Enligt min uppfattning är det ej motiverat att bidrag lämnas för så­ dana kostnader i annat fall än då lantbruksnämnd utfört eller låtit utföra projekteringen.

Utredningen har beträffande bidragens storlek uttalat att de bidrag som skall vara kvar bör utgå med i huvudsak oförändrade belopp. Lant­ bruksstyrelsen har i sitt remissyttrande framhållit att reglerna om bidragens storlek bör kunna förenklas. Enligt styrelsens mening bör bidrag kunna ut­ gå med högst 25 % av godkänd kostnad. Med hänsyn till att lånegaranti i fortsättningen bör vara den huvudsakliga formen för det statliga ekonomis­ ka stödet delar jag lantbruksstyrelsens uppfattning. Den högsta bidragspro­ centen bör alltså vara 25. Jag vill framhålla att bidrag med 25 % av kost­ naderna inte bör utgå regelmässigt utan bidragsprocenten bör avgöras med hänsyn till bl. a. behovet av stimulans i varje särskilt fall och sökandens ekonomiska ställning.

Lantbruksstyrelsen' har i sitt remissyttrande ifrågasatt om inte ett högsta bidragsbelopp bör fastställas i fråga om bidrag till investeringar i ekonomi­ byggnader. Även jag anser att skäl finns för en viss begränsning av bidra­ gets storlek. Jag föreslår därför att till grund för beräkning av statsbidrag till investering i ekonomibyggnad får läggas en investeringskostnad av högst

124

400 000 kr. Det högsta förekommande bidraget för ekonomibyggnad kan så­

ledes i det enskilda fallet uppgå till 100 000 kr. Någon begränsning av bi­

dragsbeloppet till andra åtgärder för inre rationalisering anser jag ej be­

hövas.

Med hänsyn till att bidragen avses utgå i anslutning till betydande och

kapitalkrävande investeringar som även förutsätts innebära påfrestningar på

sökandens likviditet bör rimligen ej heller alltför låga bidragsbelopp utgå.

Enligt min mening bör en väsentlig höjning ske av det nuvarande minimibe­

loppet på 300 kr. Jag föreslår därför att bidrag ej bör lämnas till investe­

ringskostnader när bidraget skulle bli lägre än 5 000 kr.

I fråga om den särskilda rationaliseringen i Norrland in. in. har utred­

ningen inte föreslagit någon egentlig ändring med hänsyn till att formerna

för denna verksamhet prövades så sent som vid 1965 års riksdag. I det före­

gående har redogjorts för den hittillsvarande verksamheten, av vilken er­

farenheterna enligt min mening är goda. Jag hyser samma uppfattning som

utredningen och föreslår därför att den särskilda rationaliseringen även i

fortsättningen skall bedrivas på i princip oförändrade villkor.

Vissa jämkningar i villkoren för den särskilda rationaliseringen bör ske

till följd av de föreslagna ändringarna i bestämmelserna för det allmänna

rationaliseringsstödet samt på grund av i prop. 1967: 74 föreslagna orga-

nisationsändringar. Dessa ändringar bör Kungl. Maj :t äga vidta.

Jordförvärvslån skall enligt utredningens förslag avse förvärv av an­

passningsbara jordbruksföretag, som har förutsättningar att effektivt ut-

nyttja den bästa, kända tekniken och ge sin innehavare full sysselsättning.

Detta överensstämmer med vad jag föreslagit i det föregående i fråga om

de allmänna förutsättningarna för att ekonomiskt stöd skall kunna utgå.

Likaså innebär mina uttalanden i detta sammanhang att jag biträder ut­

redningens förslag att slopa nuvarande begränsning av jordförvärvslånen

till att avse brukningsenheter av högst tvåfamilj sjordbruks storlek. Däre­

mot är jag inte beredd tillstyrka det av styrelsen för lantbrukshögskolan

framförda förslaget att jordförvärvslån skall kunna lämnas även till för­

värv av fastighet med uteslutande skogsmark. Frågan om stöd till förvärv

av skogsfastighet prövas av skogspolitiska utredningen.

Kostnaderna för förvärvet av jordbruksföretaget bör liksom f. n. vara

skäliga med hänsyn till avkastning och nytta i övrigt. Lånegaranti bör få

lämnas för hela det belopp som behövs utöver det belopp som motsvarar

låntagarens egna tillgångar eller som han kan erhålla som bottenlån eller

eljest på skäliga villkor utan sådan garanti. Jordförvärvslån bör dock ej

utan Kungl. Maj :ts eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, lantbrukssty-

relsens medgivande få utgå för förvärv där köpeskillingen överstiger 1 milj.

kr. Jag anser nämligen att fråga om statligt stöd till förvärv av så stora fö­

retag bör prövas i särskild ordning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 95 år 1967

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

125

Enligt reglerna för driftslån kan garanti lämnas för lån till erforderliga utgifter för igångsättande, omläggning eller utvidgning av jordbruksdrift vid brukningsenheter av högst tvåfamilj sjordbruks storlek. En och samma låntagare får ej samtidigt åtnjuta kredifstöd beträffande högre lånebelopp än sammanlagt 40 000 kr. eller, om särskilda skäl föreligger, 50 000 kr.

Även i fråga om driftslån anser jag som framgår av det föregående att någon begränsning i fråga om jordbruksföretagets storlek ej bör finnas. Utredningen har föreslagit att driftslånen skall kunna utgå med hela det erforderliga beloppet eller med det belopp för vilket ur det allmännas syn­ punkt tillfredsställande säkerhet kan lämnas. Även jag anser en betydande höjning av nu gällande högsta lånebelopp vara angelägen. Enligt min me­ ning bör dock kreditgaranti för driftslån ej utan medgivande av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av lantbruksstyrelsen få lämnas med högre belopp än 200 000 kr. till en och samma låntagare. Övriga villkor för driftslån bör i huvudsak gälla oförändrade.

För lån till medlemsinsats i sambruksförening eller sammanslutning för gemensam animalieproduktion kan lämnas lånegaranti med högst 10 000 kr. Beträffande medlemsinsats i sambruksförening gäller dock att garanti får lämnas högst för ett lånebelopp som motsvarar två tredjedelar av in­ satsen. Enligt min uppfattning bör samma bestämmelser tillämpas beträf­ fande kreditgaranti för medlemsinsats i sambruksförening som nu gäller för sammanslutning för gemensam animalieproduktion. Även för sambruks­ förening och nyss nämnd sammanslutning bör tillämpas samma bestämmel­ ser om statsbidragets storlek i fråga om bidrag till inre rationalisering som jag förordat i det föregående. I

I och med att jordbrukets maskinlånefond avvecklas bör långivningen från fonden som tidigare nämnts ersättas med statliga kreditgarantier för maskinlån. Med hänsyn till den ringa efterfrågan på lån ur maskinlåne- fön (Ten To ra n s k a f f ni n g av flishuggningsmaskin torde behov av kreditga­ ranti härför dock ej föreligga.

För kreditgaranti för maskinlån bör i huvudsak kunna tillämpas mot­ svarande bestämmelser som för lån ur maskinlånefonden. Kreditgaranti bör kunna lämnas för lån för att anskaffa jordbruksmaskin, som skall an­ vändas av flera jordbrukare, samt för lån för att köpa, uppföra eller bygga om byggnad, som erfordras för jordbruksmaskinhållning som sökanden bedriver yrkesmässigt. Garanti avseende jordbruksmaskin bör endast läm­ nas för nyuppsättning eller utvidgning av maskinbestånd. Kreditgaranti bör vidare i samtliga fall få lämnas för ett lånebelopp som motsvarar högst 80 % av köpeskillingen för maskin eller av byggnadskostnaden. Lägre in­ vesteringsbelopp än 5 000 kr. bör dock ej komma i fråga för garanti.

I likhet med utredningen anser jag vidare att bidrag till investeringskost­ nader för nyss nämnda maskiner och byggnader ej längre behövs. Vad gäl-

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

ler redan utfästa bidrag till återbetalning av lån från jordbrukets maskin­

lånefond återkommer jag i det följande.

Enligt gällande bestämmelser för lån från jordbrukets maskinlånefond

kan lån även lämnas för att skaffa maskin som skall användas för yrkes­

mässig produktion av trädgårdsprodukter. Genom att maskinlånefonden

enligt mitt förslag avvecklas kommer också denna lånemöjlighet att upp­

höra. En allmän översyn av bestämmelserna för det statliga ekonomiska stö­

det till trädgårdsnäringens rationalisering är enligt min mening påkallad

med hänsyn till de föreslagna ändringarna i stödet till jordbrukets rationa­

lisering. Jag återkommer till Kungl. Maj :t härom. I avvaktan på resultatet

av en sådan översyn föreslår jag att kreditgaranti skall få lämnas för lån

för att skaffa maskin som är avsedd att gemensamt användas för yrkesmäs­

sig trädgårdsproduktion. För denna kreditgarantigivning, som får betraktas

som en provisorisk lösning, bör Kungl. Maj :t äga meddela bestämmelser.

Jordbruksutredningen har föreslagit förlängning av de längsta amorte­

ringstider, som nu gäller för jordförvärvslån och driftslån, från 30 till 40

år resp. från högst 15 till högst 20 år. Fullmäktige i riksbanken har avstyrkt

detta förslag under hänvisning bl. a. till behovet av snabbast möjliga amor­

tering i en näringsgren med snabb strukturomvandling. Mot bakgrund här­

av bör någon ändring i gällande bestämmelser om amortering av ifrågava­

rande lån ej ske. Såsom villkor för de i det föregående förordade maskin­

lånen bör krävas amortering på högst åtta år när det gäller investering i

maskiner och på högst tio år i fråga om investering i byggnad. I varje en­

skilt fall bör amorteringstiden inom dessa gränser bestämmas med hänsyn

till objektets varaktighet.

F. n. äger Kungl. Maj :t i särskilda fall bevilja statsbidrag till åtgärder till

inre rationalisering utan hinder av vissa av de för bidragsgivningen gällan­

de bestämmelserna. Jag anser att Kungl. Maj :t generellt bör äga att om sär­

skilda omständigheter föreligger och efter prövning i varje enskilt fall be­

vilja rationaliseringslån och bidrag, jordförvärvslån, driftslån och maskin­

lån även om detta innebär att jämkning sker av de villkor för stödgivning-

en som jag förordat i det föregående. Härigenom öppnas möjlighet att be­

vilja ekonomiskt stöd t. ex. då fråga är om att använda ny och ej helt ut­

provad teknik i samband med investeringar för rationaliseringsändamål.

Jag vill erinra om att lantbruksstyrelsen i sitt remissyttrande uttalat sig för

att stöd skall kunna lämnas i sådana fall.

Övriga bestämmelser för den kreditgaranti- och statsbidragsgivning som

jag nu behandlat bör Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande,

lantbruksstyrelsen äga meddela. I huvudsak bör dessa bestämmelser enligt

min mening överensstämma med de som f. n. gäller.

De nya bestämmelserna bör gälla fr. o. m. den 1 juli 1967. Lantbrukssty­

relsen bär i sitt remissyttrande pekat på behovet av övergångsbestämmel­

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

127

ser för att göra det möjligt att infria före denna tidpunkt genom formella beslut gjorda utfästelser om statsbidrag. För min del anser jag att sådana bidrag till yttre och inre rationalisering bör utbetalas även efter den 1 juli 1987 om det företag eller den åtgärd som bidraget avser slutförs se­ nast den 31 december 1971. De utfästelser om bidrag till återbetalning av lån från jordbrukets maskinlånefod som gjorts före den 1 juli 1967 bör infrias. Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, lantbruks- styrelsen bör äga meddela erforderliga övergångsbestämmelser.

Forskning, rådgivning och utbildning. Jordbruksutredningen har ägnat stor uppmärksamhet åt forskningens, rådgivningens och utbildningens be­ tydelse för rationaliseringen av jordbruket. Jag anser att de insatser som görs på dessa områden är av stor vikt för en rationell utveckling av såväl jordbruksnäringen i dess helhet som de enskilda jordbruksföretagen.

Den vetenskapliga forskningen och försöksverksamheten skapar förut­ sättningar för högre avkastning av jordbruksproduktionen och leder där­ igenom till ökad produktivitet i näringen. Jag vill erinra om att under den senaste femårsperioden har resurserna för forskning och försöksverksam­ het på jordbrukets område förstärkts kraftigt.

I likhet med utredningen vill jag understryka angelägenheten av att den målinriktade forskningen och försöksverksamheten ges ökat utrymme. Jord- bruksutredningen har föreslagit att särskilda medel anvisas för forskning vid lantbrukshögskolan rörande jordbrukets produktionsresurser och att medel ställs till lantbruksorganisationens förfogande för att bekosta för ra- tionaliseringsverksamheten angelägen forskning vid olika vetenskapliga in­ stitutioner. För min del anser jag att frågan om att ytterligare förstärka re­ surserna för jordbruksforskningen bör efter förslag av berörda forsknings­ institutioner prövas i ett sammanhang vid den årliga budgetbehandlingen.

Forskningen och försöksverksamheten ligger till grund för rådgivningen till jordbrukarna. Staten ställer sedan lång tid tillbaka betydande resurser till förfogande för denna rådgivning. Förslag till en viss förstärkning härav har lagts fram i prop. 1967: 74 angående de nya lantbruksnämndernas orga­ nisation, m. m. Jag har vid anmälan av denna proposition även redogjort för min uppfattning om uppgifterna och metoderna för den statliga rådgiv­ ningen. Jag är inte beredd att, såsom satts i fråga i särskilt yttrande av vissa ledamöter i jordbruksutredningen, förorda att staten bekostar rådgiv­ ning i jordbrukarnas egen regi.

Jordbruksutredningen föreslår att fortbildningsprogrammen för lantbru­ kare i radio och TV utvidgas. Jag vill erinra om att i prop. 1967: 74 föror­ dats att för central informationsverksamhet på jordbrukets område inrättas ett samarbetsorgan, som bl. a. skall ha till uppgift att sprida upplysning genom massmedia.

Beträffande behovet av yrkesutbildning för näringsutövarna inom lant­

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

bruket hyser jag samma uppfattning som utredningen. Goda yrkeskunska­

per är således ett grundläggande villkor för en framgångsrik rationalise­

ring. Utvecklingen mot större brukningsenheter och ändrade, ofta speciali­

serade driftsformer ställer efter hand ännu högre krav på kunskaper. Jag

vill vidare erinra om att den teoretiska yrkesutbildningen enligt mitt förslag

kommer att tillmätas ökad betydelse för möjligheterna att få statligt eko­

nomiskt rationaliseringsstöd.

I likhet med vad som gäller för yrkesutbildningen i övrigt svarar sam­

hället för denna även på lantbrukets område. Undervisningen vid lantbru­

kets yrkesskolor har också anpassats såväl tids- som läroplansmässigt till

undervisningen i grundskolan. Enligt min uppfattning föreligger utmärkta

möjligheter för dem som är eller avser bli verksamma inom jordbruket att

skaffa sig erforderliga yrkeskunskaper. Detta gäller såväl grundläggande

yrkesutbildning som olika former av allmän eller specialinriktad vidareut­

bildning. Lantbrukets yrkesskolor är nämligen väl rustade för sina uppgif­

ter och har i dag resurser för att ge utbildning åt ett ökat antal elever. Jag

vill i sammanhanget erinra om att yrkesutbildningsberedningen lagt fram

vissa förslag som berör yrkesutbildningen på lantbrukets område.

Jordbruksutredningen föreslår att för ungdomens yrkesutbildning på lant­

brukets område skall utgå ekonomiskt stöd efter samma grunder som vid

annan yrkesutbildning. Jag vill erinra om att så redan sker. Vidare förordas

att för de redan yrkesverksammas del och de som följer special- och vidare-

utbildningskurser skall gälla samma grunder som 1960 års arbetsmark-

nadsutredning föreslog beträffande omskolningskurser i samband med byte

av yrke. Jag vill nämna att dessa grunder redan tillämpas vid vissa spe­

ciella kurser för jordbrukare som bedrivs i samarbete med arbetsmarknads­

myndigheterna. En tillämpning av dessa grunder även vid kursverksamhet

i allmänhet på jordbrukets område kräver emellertid ytterligare övervä­

ganden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

129

Oinställningsfrågor och småbmksstöd

Nuvarande förhållanden

Småbruksstödet. Till innehavarna av mindre jordbruk utgår f. n, statliga bidrag i form av arealtillägg och leveranstillägg för mjölk. Till småbruks­ stödet kan vidare hänföras det extra mjölkpristillägget, som utgår i norra och vissa delar av mellersta Sverige. Detta bidrag avser dock närmast att ge ett extra stöd åt mjölkproduktionen inom norra Sverige. De mindre jordbruken dominerar emellertid inom landsdelen.

Formerna för nu gällande småbruksstöd fastställdes år 1959. År 1962 genomfördes vissa höjningar av bidragen. F. n. utgår arealtillägg enligt kungörelsen den 28 maj 1959 (nr 256) om arealtillägg, m. m. (omtryckt 1964: 124) med följande belopp per år.

Ha åker

Kr.

2.0— 3,1 250 3.1— 4,1 375 4.1— 7,1 500 7.1— 8,1 375 8.1— 10,0 ................................................................ 250

Som villkor för att bidrag skall utgå gäller i huvudsak att brukaren skall ha tillträtt brukningsenheten före den 1 juli 1964 och att han under året varit mantalsskriven på denna. Tillägg kan dock utgå till person som till­ trätt brukningsenheten efter 30 juni 1964 om denne genom släktskap eller annat särskilt förhållande stått företrädaren nära och om han före till­ trädet varit stadigvarande bosatt i bygden. Vidare får sökandens beskatt­ ningsbara förmögenhet inte vara större än 50 000 kr. och den till statlig inkomstskatt sammanräknade nettoinkomsten inte överstiga den genom­ snittliga sammanräknade nettoinkomsten för brukare av fastigheter i stor- leksgruppen 10—20 ha under de senaste tre åren. För norra Sverige höjs inkomstgränsen med ett belopp som uppgår till skillnaden mellan den ge­ nomsnittliga sammanräknade nettoinkomsten för brukare av fastigheter i storleksgruppen 2—10 ha i norra Sverige och motsvarande genomsnittsin­ komst i övriga delar av landet under den sista treårsperioden. Dessa högsta inkomstbelopp har för år 1965 fastställts till 15 340 kr. för norra Sverige och 14 650 kr. för övriga delar av landet. Till jordbrukare i Västerbottens och Norrbottens läns inland och Jämtlands läns fjällbygder, vars åkerareal är mindre än 2,0 ha, utgår övergångsbidrag om brukaren erhållit producentbi-

5

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr

95

130

drag för år 1958 enligt kungörelsen den 12 december 1952 (nr 787) om pro­

ducentbidrag. Övergångsbidraget uppgår till samma belopp som producent-

bidraget för år 1958, dock högst 200 kr. I fråga om förmögenhet, inkomst

och mantalsskrivning gäller samma bestämmelser som för arealtillägg.

Beträffande leveranstillägget för mjölk gäller ingen begränsning med

hänsyn till areal, inkomst eller förmögenhet. Tillägget utgår med 5 öre per

kg mjölk vid leverans av 1 001—9 000 kg per år dock högst 400 kr., 400 kr.

för år vid leverans av 9 001—15 000 kg och vid leverans av mer än 15 000

kg per år med 400 kr. minskat med 4 öre per kg mjölk utöver 15 000 kg.

Det lägsta tillägget är 50 kr. Ca 65 % av leveranstilläggets totalbelopp be­

räknas utgå till jordbruk under 10 ha åker.

Det extra mjölkpristillägget i norra Sverige utgår per kg mjölkfett med

belopp som är differentierade på sju olika områden. Spännvidden på tilläg­

gen som lämnas på den vid mejeri invägda mjölken, är omräknad i öre per

kg 4 % mjölk ca 10,3—1,4. Bidraget är ej begränsat till någon viss kategori

mjölkproducenter utan utgår till alla oavsett leveransens storlek.

Omfattningen och utvecklingen av småbruksstödet under de senaste åren

framgår av följande sammanställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Stödform

År

Antal bidrags-

tagare

Total kost­

nad milj. kr.

Genomsnitt­

ligt bidrag kr

Arealtillägg

1964

66 132

25,1

379

1965

57 525

21,9

380

1966

46 958

17,8

379

Leveranstillägg

1963/64

110 580

31,0

281

1964/65

97 700

27,4

281

1965/66

87 093

24,4

280

Extra mjölkpristillägg

1963/64

56 315

41,4

735

1964/65

48 500

41,5

856

1965/66

46 960

41,6

886

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Bland de statliga insatserna på det ar­

betsmarknadspolitiska området i syfte att förebygga arbetslöshet märks

arbetsförmedling och planläggning av investeringsreserv. För att främja

arbetskraftens geografiska rörlighet kan vissa ekonomiska bidrag lämnas.

För att underlätta den yrkesmässiga rörligheten bedrivs omskolning och

fortbildning. Arbetslösa, som av olika skäl inte kan placeras på den öppna

marknaden eller i utbildning, bereds sysselsättning i beredskapsarbete eller

i s. k. skyddad sysselsättning. Berättigad till ekonomiskt stöd liksom till

omskolning och fortbildning är den som är eller löper risk att bli arbetslös.

För att underlätta arbetskraftens geografiska rörlighet kan f. n. lämnas

flyttningsbidrag i form av respenning, familjebidrag, starthjälp och uirust-

ningsbidrag. Förutsättningar för att få bidrag är att arbetstagaren är eller

löper risk att bli arbetslös samt att han inte kan beredas arbete på eller

131

i närheten av vistelseorten. Vidare gäller alt det på inflyttningsorten skall föreligga behov av arbetskraft i det yrke anställningen avser. Flyttnings­ bidrag kan utgå också till person som har stadigvarande anställning om han bor inom område med särskilt hög och långvarig arbetslöshet samt tillhör yrke med vikande sysselsättning och har fått stadigvarande anställning i annan ort. Detta gör det möjligt att lämna flyttningsbidrag till småbrukare, som för sin utkomst är beroende av kompletterande sysselsättning.

Respenningen avser i främsta rummet att täcka arbetssökandes kostna­ der för att söka och tillträda anställning i annan ort. Även flyttningskost­ nader kan ersättas.

Familjebidraget kan utgå med högst 220 kr. per månad för hustru samt med i regel 60 kr. per månad för varje barn under 16 år. I familjebidraget ingår också bidrag med den faktiska kostnaden för familjebostaden på hemorten. Familjebidraget utgår tills familjebostad kunnat anskaffas på den nya arbetsorten, dock högst under tolv månader. Bidraget minskas för varje tremånadersperiod med en fjärdedel.

F. n. pågår försöksverksamhet med särskilt familjebidrag vid säsong­ arbetslöshet. Bidrag utgår till familjeförsörjare i orter med särskilt hög och långvarig arbetslöshet. Villkor är bl. a. att han får arbete på annan ort i yrke med rekryteringssvårigheter samt att han beräknas kunna återgå till arbete i hemorten senast inom ett halvt år, räknat från den tidpunkt då han blev arbetslös.

Starthjälp kan lämnas när anställning på annan ort tillträds och utgår med belopp mellan 150 och 500 kr. Beloppets storlek i det enskilda fallet beror på hur länge den nya anställningen beräknas vara.

Ett särskilt utrustningsbidrag med 2 000 kr. plus 150 kr. för varje barn under 16 år kan utgå till familjeförsörjare då familjen flyttar från om­ råde med särskilt hög och långvarig arbetslöshet.

För att underlätta flyttning i fall där den arbetslöse inte anser sig kunna lämna hemorten på grund av att han bor i egen fastighet som inte kan säljas eller som inte kan säljas utan ekonomisk förlust bedriver arbets­ marknadsstyrelsen i samråd med bostadsstyrelsen sedan år 1964 en för­ söksverksamhet med inlösen av egnahem i de fyra nordligaste länen. För­ utsättning för inlösen är, att fastighetsägaren är arbetslös eller undersys- selsatt och att arbetslösheten eller undersysselsättningen inte bedöms kun­ na hävas på annat sätt än genom utflyttning från hemorten. I fråga om äldre arbetstagare sker inlösen endast om särskilda omständigheter före­ ligger. Inlösenvärdet skall i princip motsvara taxeringsvärdet, om detta inte är uppenbart lågt.

För att underlätta rörlighet mellan olika yrken kan arbetsmarknadsorga- nen under vissa villkor bekosta utbildning och uppehälle därunder. Detta kan ske när utbildning bedöms underlätta en stadigvarande arbetsplace- ring, som inte kan komma till stånd utan utbildningen. Ytterligare villkor

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

132

för bidrag är att den arbetssökande är arbetslös eller undersysselsatt eller

att det finns risk för arbetslöshet eller undersysselsättning eller att det över

huvud föreligger placeringssvårigheter för honom på arbetsmarknaden.

Utbildningsbidragen utgörs av grundbidrag, hyresbidrag, familj etillägg

och särskilt bidrag. Grundbidraget är f. n. högst 450 kr. per månad och

hyresbidraget kan i stort sett sägas motsvara den faktiska bostadskostna­

den. Familjetillägget kan utgå med högst 220 kr. per månad för hustru

samt i regel 60 kr. per månad för barn under 16 år. Särskilt bidrag kan

lämnas till resekostnader, kursavgifter m. m. Utbildningsbidragen är be­

hovsprövade.

Utbildningsverksamheten har efter hand fått allt större omfattning. Un­

der budgetåret 1965/66 deltog ca 46 000 personer i den utbildning det här

gäller, dvs. omkring 1,5 % av arbetskraften.

I princip föregås hänvisning till beredskapsarbete av behovsprövning,

dvs. i första hand placeras i sådant arbete de, som är i största behovet därav.

Som villkor i övrigt gäller bl. a. att den arbetslöse skall ha fyllt 16 år men

ej 67 samt att han är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åta sig arbete

för annans räkning. Personer i beredskapsarbete betraktas alltjämt som

arbetslösa och arbetsförmedlingsorganen söker placera dem i öppna mark­

naden så snart som möjligt.

Jordbruksutredningen

Omställningsstöd. Utredningen framhåller inledningsvis att rationalise­

ringsprocessen i lantbruket även i fortsättningen kommer att medföra, att

en avsevärd del av den arbetskraft, som nu sysselsätts inom jordbruk och

skogsbruk, inte kan få sin utkomst i dessa näringar. Det är av både huma­

nitära, sociala och ekonomiska skäl nödvändigt, att denna arbetskraft så

långt det är möjligt bereds arbete på öppna marknaden.

Prognoser beträffande tillgång och efterfrågan på arbetskraft under

återstoden av 1960-talet och under 1970-talet talar enligt utredningen för

att de s. k. stadsnäringarna kan suga upp den från jord- och skogsbruk

friställda arbetskraften. Problemet är emellertid att i tillfredsställande takt

frigöra den arbetskraft, som med hänsyn till den tekniska utvecklingen inte

längre behövs i lantbruket. Svårigheter ligger främst i att stadsnäringarnas

efterfrågan på arbetskraft i betydande utsträckning kommer att vara så

inriktad och lokaliserad, att den friställda arbetskraften inte kan absorbe­

ras utan omfattande arbetsmarknadspolitiska insatser i form av omskol­

ning och av åtgärder för att underlätta den geografiska rörligheten, sär­

skilt att anskaffa bostäder.

Utredningen pekar vidare på att en lantbrukarfamiljs »arbetslöshet» i

regel inträffar stegvis och växer fram under en följd av år. Förhållandena

är mycket ofta sådana att det är svårt att entydigt avgöra, när lantbruka­

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

ren blivit ur arbetsmarknadspolitisk synvinkel arbetslös. Det är emellertid av stor betydelse för såväl näringslivet i sin helhet som de berörda män­ niskorna i jordbruket, att de rörlighetsstimulerande medlen sätts in så ti­ digt som möjligt. Begreppet arbetslöshet bör därför enligt utredningens mening ges en innebörd som tar sikte även på jordbrukarna. De arbets­ marknadspolitiska medlen bör därför anpassas så att de också effektivt når företagarna-jordbrukarna och att en jordbrukare jämställs med arbets­ lös, då han själv anser att den ekonomiska situationen gör en övergång till en annan sysselsättning önskvärd.

Utredningen anser det önskvärt, att lantbruksnämnderna vid sin rådgiv­ ning lämnar förslag till lösningar på lantbrukarnas problem, vare sig lös­ ningen innebär att man satsar på företagets effektivisering eller den bästa lösningen är att avveckla företaget. Lantbruksnämndernas personal bör därför vara så förtrogen med de arbetsmarknadspolitiska medlen att den kan biträda med råd och anvisningar i samband med avvecklingen av lant­ bruksföretag och förbereda avvecklings- och omställningsfrågor, innan des­ sa slutligt övertas av arbetsmarknadsmyndigheten.

När det gäller avveckling av fasta tillgångar pekar utredningen på att det statliga ekonomiska stödet till jordbrukets rationalisering har utomor­ dentlig vikt även för arbetskraftens omställning genom att det, i likhet med den aktiva inköps- och försäljningsverksamheten för rationaliseringsända- mål, bidrar till att minska vissa jordbrukares bundenhet vid inte utveck­ lingsbara företag.

För att åstadkomma ökad takt i avvecklingen av ofullständiga jordbruk förordar utredningen att i jordfonden särskilda medel ställs till förfogan­ de för inköp av jordbruksfastigheter som annars inte kan säljas utan be­ tydande förluster. Ofullständiga jordbruk i inlandet och utanför de stör­ re städernas influensområden, särskilt i norra och vissa delar av mellersta Sverige, kan i många fall inte säljas utan betydande ekonomisk förlust, då de inte efterfrågas varken med hänsyn till bostaden eller jord- och skogs­ bruket. Det aktuella värdet står vanligtvis inte i rimlig proportion till de investeringar, som gjorts eller till det värde fastigheten ändå haft som för- sörjningsunderlag och bostad. Sådana ofullständiga jordbruk i vissa gles­ bygder binder också arbetskraft på ett orationellt sätt och ger sociala problem.

Det är utredningens uppfattning att en utbyggnad av lantbruksnämn­ dernas aktiva inköps- och försäljningsverksamhet till att även omfatta in­ köp för avveckling av ofullständiga jordbruk i bygder med ogynnsamma förutsättningar för fortsatt jordbruksproduktion skulle kunna verksamt bidra till önskvärd omflyttning av arbetskraft från delar av landet med överskott på arbetskraft och också medverka till att lösa svårbemästrade glesbygdsproblem. Samtidigt löses de ekonomiska svårigheterna för berör­ da jordbrukarkategorier. Nämnderna bör vid sina överväganden om inköp av fastigheter och av inköpspris beakta såväl den nytta ur allmän synpunkt

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

133

134

som följer av att arbetskraft kan omställas till mer effektiv sysselsättning

som den nytta ur rationaliseringssynpunkt som på sikt skulle kunna nås

genom ändrad disposition av fastigheten. Köpeskillingen bör bestämmas

med beaktande av det värde som fastigheten har som försörj ningsunderlag

och som bostad åt sin nuvarande brukare. Vid en kommande försäljning

från lantbruksnämnden måste däremot priset fastställas med beaktande av

det tilltänkta nya användningssättet för fastigheten.

Utredningen föreslår att jordfonden ökas med i en första omgång 30 milj.

kr. för denna speciella verksamhet.

Enligt utredningens uppfattning är emellertid den nu föreslagna möjlig­

heten att köpa in avvecklingsfastigheter inte tillräcklig för att få till stånd

en önskad omställning. Åtskilliga förhållanden hindrar en övergång från

jordbruk till annan verksamhet. Den egna gården ger sin innehavare både

bostad och åtminstone partiell sysselsättning. En omställning från jord­

bruk till annan verksamhet bedöms därför av många som ett betydande

risktagande. Detta jämte andra flyttningshinder av såväl ekonomisk som

psykologisk art verkar återhållande på flyttningsbenägenheten. Den in­

komstökning som förutsätts kunna nås vid en övergång till annan verk­

samhet är i många fall inte tillräckligt attraktiv. Ett sätt att stimulera en

övergång från jordbruket till andra näringar är att bereda jordbrukare

•— såväl ägare av jordbruksfastighet som arrendatorer — som upphör med

jordbruksdrift möjlighet att i samband därmed erhålla ett kontant stöd

av tillräcklig storlek. Utredningen anför fyra skäl för en sådan stimulans,

nämligen att underlätta överföring av arbetskraft från jordbruket till and­

ra näringar, att friställa mark för rationaliseringsändamål, att påskynda

produktionsnedgången samt att bereda mottagaren ekonomisk lättnad un­

der en bevärlig övergångsperiod.

Utredningen föreslår att lantbruksnämnderna får möjlighet att till lant­

brukare lämna ett kontant omställningsbidrag avvägt såväl med hänsyn till

jordbrukets som arbetsmarknadens förhållanden och efter prövning från

fall till fall. Stödet föreslås utgå med mellan 5 000 och 20 000 kr. Bidra­

get bedöms liksom starthjälp, familjebidrag och utrustningsbidrag bli skat­

tepliktigt.

Som förutsättningar för kontant omställningsbidrag anser utredningen

bör gälla att jordbruksföretaget inte kan drivas rationellt och ej heller är

utvecklingsbart på ekonomiskt rimliga villkor och med hänsyn till känd

teknik samt att svårigheter föreligger att avveckla företaget på grund av att

det ligger i område med ringa efterfrågan eller på grund av att innehava­

ren är mycket skuldsatt. Vidare bör gälla att företaget vid behov — med

undantag för bostadshus och tomt — får disponeras av lantbruksnämnden

eller i övrigt disponeras på sätt nämnden kan godta med hänsyn till bidra­

gets syfte, att sökanden har drivit jordbruk på egendomen och haft sin hu­

vudsakliga inkomst härav under de senaste fem åren och är mantalsskri­

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

ven där samt att sökanden kan anses ha behov av stödet för sin försörj­ ning.

Det kontanta omställningsbidraget bör enligt utredningens mening läm­ nas under eu begränsad övergångsperiod, förslagsvis åtta år räknat från den 1 september 1967. Utredningen anser vidare att kostnaderna för stö­ det, beräknat till 290 milj. kr. eller ca 35 milj. kr. per år under en åttaårs­ period, bör finansieras med medel över statsbudgeten.

Slutligen framhåller utredningen att det är uppenbart, att de föreslagna rörlighetsstimulerande medlen inte löser alla i samband med lantbrukets anpassningsprocess uppkommande arbetsmarknadsproblem. I stor utsträck­ ning måste den berörda arbetskraften beredas fortsatt utkomst på den ort eller i det område, där den är bosatt. Beredskapsarbeten kommer därför att erfordras i fall då lokal bundenhet lägger hinder i vägen för omställning till annat arbete och flyttning till annan ort. Med hänsyn till åldersfördelningen bland jord- och skogsbruksbefolkningen finns det anledning räkna med ett visst behov av övergångsvisa insatser av detta slag. Utredningen föreslår att åtgärder snarast möjligt vidtas för att inventera tillgången på lämpliga kom- pletteringsarbeten i områden med vikande sysselsättning inom jord- och skogsbruk.

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

135

Småbruksstöd. Jordbruksutredningen anser att småbruksstödet i form av arealtillägg och leveranstillägg för mjölk i många fall har en försenande och hindrande effekt på rationaliseringsarbetet inom jordbruket. Stödet bör därför enligt utredningens mening avvecklas vid utgången av 1966/67. Av­ vecklingen av arealtilläggen bör dock ske först sedan tilläggen för år 1967 betalats ut. Denna utbetalning sker under år 1968. Arealtilläggen för år 1966 och år 1967 föreslår utredningen skall betalas ut utan prövning till dem som fick sådant tillägg för år 1965. Utredningen förutsätter att det av utredning­ en föreslagna omställningsstödet skall ge brukare på små enheter ett väsent­ ligt bättre alternativ jämfört med att stanna kvar i näringen. Det extra mjölkpristillägget bör enligt utredningens mening behållas tills vidare med hänsyn till att jordbruket i berörda områden annars skulle få en betydan­ de lönsamhetsförsämring. Dessa jordbruk är till övervägande del inriktade på produktion av mjölk och saknar ofta alternativa produktionsgrenar. Stö­ det bör emellertid enligt utredningen omprövas efter tre år.

Reservationer och särskilda yttranden. I fråga om omställning av arbets­ kraft anför ledamöterna Eriksson, Anton Johansson, Lindbeck, Lindskog,

Odhner och Yngve Persson i särskilt yttrande att det finns en beklaglig ten­ dens att underskatta den äldre arbetskraftens anpassningsmöjligheter och värde i alternativ produktion. Det finns således ingen anledning att utgå från att arbetskraften över 55 år eller annan liknande åldersgräns i regel inte kan anpassas till arbetslivet inom andra områden. Anpassningsförmå­

136

gan är mycket individuell. Det är för denna arbetskraft också rent person­

ligt av mycket stort värde att de största ansträngningar görs för att nå en

sådan anpassning.

Herrar Bengtsson, Hansson, Holmström, Håkansson, Oscarsson och

Åstrand finner i särskilt yttrande och reservation det av utredningsmajori-

teten föreslagna omställningsstödet otillfredsställande. Omställningsstödet

anses böra omfatta dels ett avgångsvederlag, dels ett årligt stöd som utgår

till lantbrukare som inte kan erhålla en rimlig försörjning i annan verk­

samhet. Avgångsvederlaget bör utgå utan behovsprövning och med mellan

5 000—20 000 kr. om det ej beskattas, i annat fall med 10 000—40 000 kr.

Det årliga omställningsstödet bör motsvara folkpensionsbeloppen, varvid

bostads-, hustru- och barntillägg bör utgå enligt samma grunder som vid

folkpensionering. I detta sammanhang förordar reservanterna också att le­

verans- och arealtilläggen omformas till ett produktneutralt bidrag och att

detta i princip utgår till dem som f. n. är i behov av och berättigade till des­

sa bidrag.

Herrar Folke Johansson, Wetterhall, Zachrison och Öjborn uttalar i sär­

skilt yttrande att ett kontant omställningsstöd av föreslagen utformning

bör handhas av arbetsmarknadsmyndigheterna i samverkan med lantbrulcs-

styrelsen och lantbruksnämnderna.

1 särskilt yttrande och reservation framför ledamoten Svensson mot ut­

redningen avvikande uppfattning beträffande omställningsfrågorna. Den

centrala uppgiften anser reservanten inte vara att övertyga människor om

att de bör lämna jordbruket utan snarare att se till att tillräckligt stort an­

tal yngre människor vill ägna sig åt jordbrukaryrket. Reservanten avstyr­

ker det föreslagna omställningsstödet, som bl. a. bedöms medföra risk för

ett administrativt tyckande utan stöd av några fasta regler. Förslaget har

enligt reservantens mening inte heller den angelägenhet som utredningen

förutsätter med hänsyn till att omflyttningen sker ändå. Reservanten pekar

på svårigheten att skapa rättvisa såväl mellan jordbrukarna inbördes som

i förhållande till en arbetare, som behöver sälja sin bostad och söka arbete

på annan ort, samt till en handlare eller hantverkare, som på grund av

folkomflyttningen förlorat sitt kundunderlag och därför måste flytta.

Reservanten biträder förslaget att småbruksstödet avvecklas men föror­

dar att avvecklingen sker under en övergångsperiod av åtta år. Om en jord­

brukare, till vilken arealbidrag och/eller leveransbidrag på mjölk utgår,

säljer sin fastighet, skall han erhålla ett engångsbelopp som motsvarar vad

han annars successivt skulle fått som småbruksstöd fram till slutet av en

åttaårsperiod, räknad fr. o. m. regleringsåret 1967/68. Tiden efter fyllda

70 år skall dock inte räknas som kvalifikationsgrund för detta bidrag.

Även ledamoten Haeggblom avstyrker i reservation det föreslagna om­

ställningsstödet. Reservanten anser att det föreslagna stödet skulle bli svår­

hanterligt. I fråga om jordbruk, som är lämpliga att användas för storleks-

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

137

rationalisering av andra brukningsenheter förordar reservanten att i stället lantbruksnämnderna ges möjlighet att tillämpa generösare inköpspriser. Vidare bör lantbruksnämndernas rationaliseringsinsatser förstärkas. När det gäller omställningsstöd vid sådana brukningsenheter, som inte kan an­ vändas i rationaliseringssyfte anser reservanten det svårt att finna en sam­ hällsekonomisk motivering för ett särskilt sådant stöd. Dessa fastigheter bedöms bli bäst omhändertagna om de förvaltas av sina ägare under deras livstid. Är ägaren i den ålder att en omskolning till annat yrke är önskvärd bör han dock ha möjlighet att få omskolningsbidrag. Förutsätter yrkesbytet flyttning bör han vid försäljning av sitt jordbruk få medel för att skaffa bostad på annan ort. Reservanten förordar vidare att arealtillägg samt ej produktbundet bidrag även i fortsättningen skall kunna utgå till de nuva­ rande ägarna av småbruk.

Ledamöterna Söderberg och Wahlfisk anför i reservation att de ej funnit det vare sig behövligt eller lämpligt att för omställning av den inom jord­ bruket sysselsatta arbetskraften införa särskilda medel utöver dem som förekommer på arbetsmarknaden i övrigt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Remissyttrandena

Med anledning av utredningens förslag om rörlighetsstimule- rande åtgärder till jordbrukare framhåller arbetsmarknadsstyrelsen att flyttningsbidrag nu kan utgå till bl. a. den som bor inom ett område med särskilt hög och långvarig arbetslöshet, tillhör ett yrke med vikande sysselsättning och fått stadigvarande sysselsättning på annan ort. Styrel­ sen understryker också att de rörlighetsstimulerande medlen redan nu kan utgå oberoende av om vederbörande är anställd eller egen företagare.

Beträffande rådgivningen i avvecklings- och omställ- ningsfrågor uttalar arbetsmarknadsstyrelsen, att styrelsen år 1965 i samråd med lantbruksstyrelsen och jordbrukets organisationer utarbetade ett arbetsmarknadspolitiskt jordbruksprogram. Detta innehåller riktlinjer för arbetsmarknadsverkets åtgärder för att underlätta anpassning och sys­ selsättning av jordbrukets övertaliga arbetskraft. Till arbetsmarknadssty­ relsen finns vidare knutna två delegationer för jordbruks- resp. skogs- bruksfrågor i vilka organisationer och myndigheter inom dessa områden är representerade. Vid varje länsarbetsnämnd finns dessutom en samar- betsgrupp med representanter för jordbrukets organisationer och myndig­ heter. Lantbruksstyrelsen pekar på att hushållningssällskap och lantbruks­ nämnder redan nu har kursverksamhet för sådana brukare av mindre jord­ bruk som kan ha för avsikt att gå över till andra näringsgrenar. Styrelsen förordar att denna kursverksamhet utvidgas.

I detta sammanhang erinrar styrelsen för lantbrukshögskolan om att ge­ nom medel från Kellogg Foundation ett särskilt anpassningscenter inrättats

5f

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 95

138

vid högskolan med syfte att följa jordbrukets anpassningsfrågor och infor­

mera därom. Nära kontakt bör etableras mellan denna verksamhet och

lantbruksnämnderna.

Utredningens förslag om särskilda medel under jordfonden för inköp

för avveckling av ofullständiga jordbruk tillstyrks av

bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen och lantbruksstyrelsen. Lantbruksstyrelsen

understryker starkt vikten av att lantbruksnämnderna vid sina övervägan­

den om inköp även får beakta allmännyttan av att arbetskraft kan flyttas

över till andra näringar. Länsstyrelsen i Gotlands län avstyrker förslaget

med hänvisning bl. a. till att vinsten med åtgärderna får anses vara oklar.

På sikt bedömer länsstyrelsen att ifrågavarande fastigheter ändå försvinner

som självständiga brukningsenheter.

I fråga om utredningens förslag om kontant omställnings-

s t ö d har remissinstanserna starkt delade uppfattningar. Förslaget till­

styrks av Svenska skogsarbetareförbundet och TCO. Arbetsmarknadsstyrel­

sen framhåller att det föreslagna omställningsstödet i första hand motive­

rats med jordbrukspolitiska skäl. Enligt styrelsens uppfattning måste det

emellertid bedömas även på grundval av mera allmänna arbetsmarknads­

politiska förhållanden.

LO anser att det föreslagna stödet kan komma i fråga då speciella svårig­

heter föreligger. Bestämmelserna är dock alltför allmänt formulerade och

nya regler bör utarbetas. Härvid bör man sträva efter en likvärdig behand­

ling av omställningsstödet till jordbrukare och industriarbetare vid struk­

turförändringar i näringslivet. Även RLF och SL förordar att frågan ut­

reds ytterligare. Förbunden anser det vara möjligt att vid detaljutform­

ningen av reglerna för omställningsstödet åstadkomma en syntes mellan

majoritetsförslaget samt de förslag som var för sig framförts av ledamoten

Bengtsson in. fl. samt av ledamöterna Haeggblom och Svensson. Önskemål

om ytterligare utredning av frågan framförs även av länsstyrelsen i Norr­

bottens län, som anser att ett stöd enligt utredningsförslaget inte skulle få

någon egentlig funktion som rationaliseringsfrämjande faktor. Länsstyrel­

sen i Kalmar län ansluter sig till den av ledamoten Bengtsson m. fl. avgivna

reservationen. Lantbruksstyrelsen konstaterar inledningsvis att det finns

behov av ett omställningsstöd, eftersom i åtskilliga fall arbetsmarknads­

politiska samt övriga åtgärder inte torde vara tillräckliga. Behov av sådant

stöd bedöms av styrelsen finnas i såväl bygder, där jordbruket viker, som

i bestående jordbruksbygder. Bidraget bör avvägas med hänsyn till den

effekt som väntas bli uppnådd. Mot den av utredningen föreslagna utform­

ningen i övrigt har lantbruksstyrelsen åtskilliga erinringar. Villkoret om

att svårighet skall föreligga att avveckla jordbruksföretaget på grund av

ringa efterfrågan eller hög skuldsättning föreslås således utgå och ersättas

av bestämmelser som medger tillämpning av stödet i såväl jordbruksbygd

som vikande bygd. Kriteriet att sökanden skall ha behov av stödet för sin

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

139

försörjning anser lantbruksstyrelsen böra formuleras om, så att sökandens behov av särskilt stöd för att genomföra omställningen blir avgörande. Be­ träffande handläggningen av stödet förordar styrelsen att denna ombesörjs av arbetsmarknadsorganen i samråd med lantbruksorganisationen. Denna uppfattning delas av bl. a. lantmäteristyrelsen och skogsstyrelsen. Styrelsen för lantbrukshögskolan anser det vara ur samhällsekonomisk synpunkt rik­ tigare att lösa omställningsfrågorna genom rådgivning, arbetsmarknads­ politik och inköpspolitik. Styrelsen anser det tveksamt om det föreslagna stödet nämnvärt kan påskynda den redan nu snabba nedläggningen av jordbruksföretag i vikande bygder. I de expanderande bygderna anser hög­ skolestyrelsen stödet däremot vara alltför litet för att det skall få någon större betydelse. Kommerskollegium, skogsstyrelsen, länsstyrelsen i Väst­ manlands län samt jordbruksnämndens konsumentdelegation och KF stäl­ ler sig av skilda skäl tveksamma till förslaget. De båda sistnämnda fram­ håller att förslaget om kontant omställningsbidrag inte överensstämmer med praxis inom andra näringsgrenar. Bidraget anses i viss mån kunna betraktas som förtidspension och få prejudicerande betydelse för andra grupper i samhället. KF ifrågasätter även om inte omställningsstödet kan ersättas med ökat anslag för inköp av ofullständiga jordbruk.

Sveriges industriförbund, SAF, Sveriges grossistförbund och Samarbetsorganet i jordbruksfrågor för enskild handel och industri avstyrker försla­ get. De två sistnämnda remissinstanserna förordar i stället ett kombinerat omställnings- och småbruksstöd som i stort sett utformas efter riktlinjerna i ledamoten Svenssons reservation. Industriförbundet och arbetsgivareför­ eningen anser att kontantstöd av flera skäl ter sig tveksamt. Övriga före­ slagna åtgärder bedöms vara tillräckliga för att — så länge konjunkturerna inom övriga näringar blir tillfredsställande — medföra önskad avgång av arbetskraft från jordbruket och bereda avgående jordbrukare nöjaktig kom­ pensation. Den eventuella ytterligare stimulansen anses inte stå i propor­ tion till med systemet förknippade kostnader och administrativa problem.

Om takten i avvecklingen av småbruk sstödet råder de­ lade meningar. KF, Sveriges grossistförbund, Samarbetsorganet i jord­ bruksfrågor för enskild handel och industri samt LO tillstyrker utred­ ningens förslag om avveckling vid utgången av 1966/67. RLF och SL in­ stämmer i de synpunkter i frågan som framförts av ledamoten Bengtsson nr. fl. Förbunden finner det inte rimligt att som utredningen föreslår ome­ delbart slopa detta stöd för den stora grupp människor, som har behov härav. Enligt förbundens mening är det angeläget att en utredning verk­ ställs om hur stödet i fortsättningen bör utformas och att nuvarande stöd­ former inte avvecklas förrän denna fråga lösts.

Förbunden föreslår därefter att areal- och leveranstilläggen avvecklas och ersätts med ett övergångsstöd eller anpassningsstöd. Detta anses böra utgå som ett behovsprövat produktneutralt bidrag till sådana kategorier

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

mindre jordbrukare, som tidigare erhållit areal- och/eller leveranstillägg

och som fortfarande har ett behov av sådant särskilt stöd.

Förbunden framhåller att en betydande del av leveranstilläggen faller

på enheter mellan 10 och 20 ha. En ny bidragsskala bör därför innefatta

denna grupp, men beloppen kan där vara lägre. För gruppen 2—10 ha

anses beloppen böra motsvara summan av leverans- och arealtilläggen om

inte en försämring skall uppkomma. Nuvarande detaljerade uppdelning

i arealgrupper skulle kunna slopas och ersättas med två grupper 2—10

resp. 10—20 ha. Om bidragsbeloppen sätts till 800 resp. 400 kr. i de båda

grupperna och om man vid behovsprövningen följde de regler, som nu gäl­

ler för arealtillägg, skulle det totala medelsbehovet för år 1967/68 bli av

storleksordningen 30 milj. kr. Det skisserade alternativet till övergångs-

stöd bör övervägas vid den omprövning av frågan om småbruksstödet som

förbunden i likhet med ledamoten Bengtsson in. fl. anser böra ske före den

1 september 1967.

Småbrukarnas Riksförbund är villigt att efter en övergångstid slopa

småbruksstödet under förutsättning att de statliga garantilånen inte läng­

re blir arealbundna. För dem som avträder sina jordbruk tidigare är det

lämpligt att koppla samman småbruksstödet och omställningsstöd så att

småbruksstödet, som redan är behovsprövat, utgår vid avträdet av egen­

dom under t. ex. åtta år eller ägarens återstående tid till pensionsåldern.

Något annat omställningsstöd anser förbundet knappast böra utgå utom

möjligen för omskolning av yngre jordbrukare som lämnar jordbruket.

Länsstyrelserna i Hallands och Stockholms län anser det vara motiverat

att under en övergångstid lämna fortsatt småbruksstöd till vissa jordbru­

kar grupper.

Lantbruksstyrelsen framhåller att det speciella småbruksstödet i en­

skilda fall, trots de relativt sett begränsade beloppen, kan vara av ej ovä­

sentlig ekonomisk betydelse för mottagaren. Sociala hänsyn bör därför en­

ligt styrelsens mening motivera en mjukare avveckling än vad utredning­

en föreslagit. Vid denna avveckling bör dock hänsyn tas till dels utgående

folkpensionsförmåner, dels eventuellt utvidgat omställningsstöd från sam­

hällets sida. Styrelsen föreslår att areal- och leveranstillägg i sin nuva­

rande form utbetalas under år 1967, varvid arealtilläggen avser år 1966.

Efter denna utbetalning bör de båda stödformerna föras samman till ett

produktneutralt småbruksstöd som i regel uppgår till ungefär samma be­

lopp som de båda tidigare stödformerna tillsammans. Detta nya småbruks­

stöd föreslås utgå endast till brukare, som ej uppnått 67 års ålder och som

före omläggningen varit berättigade till arealtillägg eller leveranstillägg.

Stödet anses vidare böra begränsas till en tidsperiod om förslagsvis fem år

för att sedan helt avvecklas.

Bestämmelserna för stödet bör göras så enkla som möjligt för att under­

lätta det administrativa arbetet. Styrelsen anser att det till varje enskild

141

brukare årligen utgående beloppet bör kunna hållas konstant under fem­ årsperioden. Bidragsrätten och beloppets storlek får bestämmas med led­ ning av dels ansökan med i huvudsak samma innehåll som nuvarande an­ sökan om arealtillägg, dels uppgifter om medelsutbetalningen till brukaren i fråga om leveranstillägg på mjölk under förslagsvis de närmast föregåen­ de tre åren.

Styrelsen framhåller att bidragsbeloppet dock bör utbetalas först efter årligen återkommande behovsprövning vad gäller såväl inkomst som för­ mögenhet enligt i huvudsak samma bestämmelser som nu gäller för areal­ tillägg. Därför erfordras ansökan varje år, lämpligen i samband med av­ lämnandet av självdeklaration. För att stödet ej skall motverka struktur­ rationaliseringen anser styrelsen att möjligheter bör finnas för ägare eller brukare av jordbruksfastighet, som är berättigad att erhålla småbruksstö- det i dess nya form, att vid sådan avveckling av fastighetens hela åker- och skogsinnehav, som lantbruksnämnden kan godkänna, kunna erhålla det sammanlagda småbrulcsstödet för återstoden av femårsperioden, dock längst intill det år vederbörande fyller 67 år.

I fråga om utredningens bedömning av behovet av beredskapsar­ beten framhåller arbetsmarknadsstyrelsen att det övergångsvis kommer att finnas ett stort behov av beredskapsarbeten och andra former av skyd­ dad sysselsättning. LO bedömer det inte vara en lämplig åtgärd att vidga omfattningen av beredskapsarbeten. Arbetsmarknadspolitikens mål måste vara att föra över arbetskraften till mer produktiva arbetsuppgifter. Läns­ styrelsen i Gotlands län anser det vara ett primärt samhällsintresse att befolkningsuttunningen på grund av nedläggning av jordbruk inte går lika långt som resursutflyttningen från näringen inom vederbörande område. Länsstyrelsen anser beredskapsarbeten helt otillräckliga i detta samman­ hang. I stället måste reguljära arbetstillfällen inom området beredas den från jordbruket utflyttade arbetskraften genom lokaliseringspolitik eller, om resultat inte kan nås på denna väg, genom dylika insatser i statlig regi.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Arbetar småbrukslån

Historik och nuvarande förhållanden. Arbetarsmåbrukslånefonden tillkom år 1933 och avvecklades år 1948. Vid inrättandet av fonden uttalade departe­ mentschefen i prop. 1933: 181 att lån skulle beviljas skogsarbetare och där­ med likställda arbetare för att ge dem tillfälle att förvärva mindre lägen­ heter som deltids jordbruk. Ifrågavarande arbetarkategorier hade nämligen med sina begränsade inkomster i de flesta fall ingen möjlighet att lösa sin jordfråga med hjälp av egnahems- och premielån. Vidare var såväl skogs- som lantarbetet av säsongnatur. Det ansågs också betydelsefullt att lånta­ garnas bostadsfråga genom fonden ordnades på ett tillfredsställande sätt samt att under då rådande arbetslöshet verksamheten medförde ökad ar-

142

Kungl. Mcij:ts proposition nr 95 år 1967

betstillgång. Departementschefen underströk att arbetarsmåbrukslånen var

avsedda för personer i svag ekonomisk ställning och att det därför var nöd­

vändigt att frita låntagaren från återbetalningsskyldighet beträffande viss

del av lånet. På grund därav ansågs lånet böra uppdelas i en stående del och

en amorteringsdel. Den stående delen borde kvarstå såsom amorteringsfritt

bottenlån, som ej fick sägas upp under annan förutsättning än att sådana

omständigheter inträffat att lånerätten över huvud skulle anses förverkad.

Lägenhetens värde kunde t. ex. ha avsevärt minskats genom vanvård eller

skogsavverkning eller lägenheten kunde ha avyttrats och överlåtelsen inte

skett till make eller bröstarvinge eller till person som var behörig att erhålla

arbetarsmåbrukslån. Dessutom blev staten i stånd att utöva viss kontroll

över lägenhetens skötsel även efter amorteringstidens utgång genom att

säkerheten för lånet i dess helhet skulle utgöras av inteckning med bästa

förmånsrätt i lägenheten. Praktiskt taget skulle lägenheten därigenom förbli

i statens hand intill dess hela lånet, även den stående delen, inbetalats av

låntagaren. Förhållandet att sistnämnda del skulle tillhandahållas utan vare

sig ränte- eller amorteringsskyldighet innebar slutligen enligt departements­

chefen i grunden ej annat än att staten kostnadsfritt ställde jord till lån­

tagarens förfogande.

Bestämmelserna angående arbetarsmåbrukslånen återfinns i kungörelsen

den 14 juni 1933 (nr 331) angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverk-

samhet.

Utlämnandet av arbetarsmåbrukslånen ombesörjdes av kommunerna som

för detta kunde tilldelas statslån från arbetarsmåbrukslånefonden (arbetar-

småbruksstatslån). Till en början ägde kommunerna bevilja arbetarsmå­

brukslån med högst 6 000 kr. Detta belopp höjdes emellertid för vissa fall

år 1938 till högst 7 000 kr. samt åren 1945 och 1946 till högst 10 000 kr. Lå­

net beviljades med en stående del och en amorteringsdel, varvid den stående

delen motsvarade kostnaden för jordförvärvet samt, i förekommande fall,

60 % av beräknad kostnad för vissa förbättringsarbeten. Amorteringsdelen

återbetalas med en trettiondedel årligen fr. o. m. sjätte kalenderåret efter

det lånet beviljats. På amorteringsdelen erläggs ej ränta. Däremot skall ränta

erläggas på stående delen sedan amorteringstiden utgått, vilket inträffar

första gången år 1968.

Den 15 december 1964 kvarstod 5 175 arbetarsmåbrukslån med en sam­

manlagd lånesumma av 17,4 milj. kr. Härav utgjorde 7,2 milj. kr. amor­

teringsdel och 10,2 milj. kr. stående del. Det genomsnittliga stående låne­

beloppet var alltså ca 2 000 kr.

Lantbruksstyrelsen. Lantbruksstyrelsen fick den 30 juni 1965 Kungl.

Maj :ts uppdrag att undersöka lokaliseringen och den nuvarande använd­

ningen av de fastigheter, vars innehavare alltjämt åtnjuter arbetarsmå­

brukslån, samt att lämna förslag till de ändrade bestämmelser som utred­

ningens resultat kunde föranleda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

143

Lantbruksstyrelsen har gjort vissa undersökningar rörande de fastigheter vartill arbetarsmåbrukslån erhållits.

Huvuddelen av långivningen eller sammanlagt 96 % har skett inom de sju nordligaste länen. Bland dessa har Västernorrlands län de flesta lånen, 1 203, och Kopparbergs län lägsta antalet, 145. I Södermanlands län har inga lån beviljats.

En stickprovsundersökning har visat att 88 % av låntagarna alltjämt bor stadigvarande på fastigheten, att 6 % använder den endast för fritidsända­ mål och att 6 % använder den för annat ändamål. Bostadshusen är i 92 % av fallen i tillfredsställande skick. Ungefär en fjärdedel av brukarna är över 65 år och mer än 80 % över 50 år.

65 % av låntagarna har arbete vid sidan av småbruket, därav 47 % på heltid. Andelen skogs- och flottningsarbetare bland låntagarna har från år 1942 till år 1965 sjunkit från 72 % till 22 %. I övrigt framgår av under­ sökningen att 8 % av låntagarna numera är industriarbetare medan 35 % har andra yrken. 35 % av låntagarna har ej någon huvudsaklig sysselsätt­ ning vid sidan av småbruket eller utgörs av dödsbon.

Styrelsen har även undersökt låntagarnas taxerade årsinkomster för åren 1963—1964. Av undersökningen framgår att 93 % av samtliga låntagare hade mindre än 15 000 kr i inkomst och 55 % hade mindre än 10 000 kr.

De enskilda småbrukens totalareal är i 88 % av fallen över 2 ha och ca en fjärdedel har mer än 7 ha mark. Odlad jord förekommer vid 92 % av småbruken, men på 38 % av de fastigheter som ingår i undersökningen brukas den inte av låntagarna. Endast 3 % av småbruken saknar ladugår­ dar. Befintliga ladugårdar är till 68 % i tillfredsställande skick. Kor saknas dock vid 76 % av småbruken.

Slutligen visar undersökningen att 1965 års taxeringsvärden för berörda fastigheter i 52 % av fallen överstiger 15 000 kr., i 33 % ligger mellan

10 000—15 000 kr. och i 15 % ligger under 10 000 kr.

Lantbruksstyrelsen framhåller att undersökningen visar att låntagarna numera i stor utsträckning har sådan sysselsättning att de skulle varit ute­ stängda från arbetarsmåbrukslån. Vidare har låntagarna i allt större om­ fattning upphört att bruka sin åker. Dessa omständigheter samt minsk­ ningen av djurhållningen och därmed sammanhängande relativt begrän­ sade underhåll av ladugårdarna kan formellt utgöra uppsägningsanled- ningar. Styrelsen framhåller att dessa ändringar emellertid delvis påver­ kats av den fortlöpande rationaliseringsverksamheten och en strikt tillämp­ ning av bestämmelserna skulle i en jämförelsevis stor del gränsfall föra med sig orimliga konsekvenser. Enligt styrelsens uppfattning är det i dessa gränsfall mycket svårt att åstadkomma ett ur rättvisesynpunkt godtagbart system för uppsägningar. Vidare skulle ytterligare, ur administrativ syn­ punkt svårgenomförbara, arbctskrävande och kostsamma undersökningar erfordras beträffande samtliga låneärenden.

Styrelsen hänvisar till att huvuddelen av låntagarna är äldre människor

144

med förhållandevis svag ekonomisk ställning. Vidare erinrar styrelsen om

departementschefens uttalande i prop. 1933:181 om att det förhållandet

att lånens stående del skulle tillhandahållas utan vare sig ränte- eller amor-

teringsskyldighet i grunden ej innebar annat än att staten kostnadsfritt

ställde jord till låntagarnas förfogande. Dessa uttalanden, anför styrelsen,

kan av låntagare och myndigheter ha uppfattats som eu antydan om att

arbetarsmåbrukslånens stående del framdeles skulle efterges. Ett ytterli­

gare skäl för att efterge lånens stående del anses vara att berörda bruk-

ningsenheter på grund av den ändrade jordbrukspolitiken utan låntagarnas

förvållande kommit att tillhöra en kategori som i allmänhet inte omfattas

av det nuvarande statliga finansieringsstödet.

Mot bakgrunden av det anförda förordar lantbruksstyrelsen att den stå­

ende delen av lånen generellt efterges. Styrelsen föreslår vidare att bestäm­

melser utfärdas om, att den stående delen skall efterges om och i den mån

den är ogulden vid den tidpunkt som fastställts för sista amorteringen av

lånets amorteringsdel eller vid tidigare tidpunkt om amorteringsdelen då

slutbetalats genom extra inbetalning.

I andra hand föreslår styrelsen att den stående delen av lånen efter den

tidpunkt som fastställts för sista amorteringen av lånets amorteringsdel

dels skall slutamorteras på 20 år och dels skall löpa med ränta, som be­

räknas efter samma räntefot som gäller för stående delen av lån från egna-

hemslånefonden som beviljats efter år 1919 men före den 1 juli 1940.

Remissyttrandena. Lantbruksstyrelsens förslag om att efterge den ståen­

de delen av arbetarsmåbrukslånen tillstyrks av remissinstanserna. Svenska

kommunförbundet framhåller att kommunernas administration av lånen är

betungande och kostsam. Förbundet hälsar med hänsyn härtill med till­

fredsställelse en lösning som innebär att kommunerna befrias från arbe­

tet med dessa lån.

Fullmäktige i riksbanken anför att eftergift av en statens fordran i prin­

cip endast bör ske om det finns starka skäl för det. Fullmäktige motsätter

sig dock inte bifall till förslaget. Hänsyn har därvid tagits till att andra,

i vissa fall bättre situerade egnahemsägare enligt beslut av Kungl. Maj :t

och riksdagen fritagits från betalningsskyldighet till staten. Fullmäktige

ifrågasätter dock om eftergiften bör göras generell. Särskilt tveksamt anser

fullmäktige det vara att medge befrielse i sådana fall då den fastighet lånet

avser numera är obebodd eller helt utnyttjas för fritidsändamål. Det kan

te sig stötande att staten i sådana fall skall avstå från sin fordran. Det­

samma kan sägas även beträffande vissa andra fall, då lånet i dess helhet

enligt gällande bestämmelser skulle kunna uppsägas till betalning. Om det

vore möjligt att utan att allt för mycket komplicera det administrativa förfa­

randet meddela bestämmelser, som undantar här avsedda fall, vill fullmäk­

tige tillstyrka en sådan åtgärd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

145

Riksrevisionsverket framhåller, att vid bifall till förslaget att generellt efterge den stående delen bör den oguldna stående delen skrivas bort ur statsräkenskaperna med anlitande av medel som avsatts till arbetar- småbrukslånefondens avskrivningskonto.

Departementschefen

En nödvändig förutsättning för jordbrukets fortsatta rationalisering och den produktionsanpassning, som är samhällsekonomiskt motiverad, är att den arbetskraft, som med hänsyn till den tekniska och ekonomiska utveck­ lingen inte längre behövs i jordbruket, kan frigöras i tillfredsställande takt. Avgång av arbetskraft från jordbruket medverkar i viss mån till en önsk­ värd begränsning av den totala produktionsvolymen och skapar även utrym­ me för fortsatt produktivitetsökning inom jordbruket. För att framstegs- takten i samhällsekonomin inte skall avta är det med hänsyn till den vän­ tade framtida bristen på arbetskraft i landet av stor vikt att den arbetskraft som ej längre behövs i jordbruket får hjälp att omställa sig för att göra en insats i andra näringar. Härför talar givetvis också humanitära och sociala skäl.

Jordbruksutredningen har i första hand föreslagit att de i jordbruket sysselsatta får samma stöd för sin omställning som övriga samhällsgrupper. Genom de ändrade riktlinjer för det arbetsmarknadspolitiska stödet, som antogs av 1966 års riksdag (prop. 1966: 52, SU 107, rskr 251), har syftet med jordbruksutredningens förslag redan tillgodosetts. Sålunda kan enligt vad som uttalats i nämnda proposition, flyttningsbidrag utgå till innehavare av småjordbruk som för sin utkomst är beroende av kompletterande sysselsätt­ ning. Även de som tillhör ett yrke med vikande sysselsättning och fått sta­ digvarande arbete på annan ort kan få sådant bidrag. Arbetsmarknadssty­ relsen har i sitt remissyttrande framhållit att de rörlighetsstimulerande med­ len får användas oberoende av om vederbörande är anställd eller egen före­ tagare. Såsom framgår av redogörelsen i det föregående kan i ifrågakomman- de fall utgå betydande bidrag. Jag vill även erinra om de utbildningsbidrag som kan erhållas som hjälp till omskolning till annat yrke.

Jordbruksutredningen har förordat att lantbruksnämndernas rådgivning till jordbrukarna i förekommande fall även skall kunna avse omställnings- frågor. Även jag anser att nämndernas personal bör vara så förtrogen med de arbetsmarknadspolitiska medlen att den kan biträda jordbrukarna med råd och upplysningar i dessa frågor. Jag vill i detta sammanhang under­ stryka vikten av goda kontakter mellan lantbruksorganisationen och arbets­ marknadsmyndigheterna.

I bygder där jordbruket viker kan det ibland vara svårt för en jordbrukare som vill övergå till annan sysselsättning att finna köpare som vill betala ett ur säljarens synpunkt skäligt pris för jordbruksfastigheten. Jag biträder

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

därför jordbruksutredningens förslag att möjligheter bör öppnas för lant­

bruksnämnderna att i bygder med ogynnsamma förutsättningar för jord­

bruksproduktion lösa in ej bärkraftiga jordbruksfastigheter, även om de inte

behövs för rationaliseringsändamål. Jag vill erinra om att arbetsmarknads­

myndigheterna äger lösa in egna hem för att underlätta ägarens omställning.

Som förutsättning för inlösen av jordbruksfastighet, som ej behövs för

rationaliseringsändamål, bör gälla att annan köpare, som vill betala ett

skäligt pris, inte har uppträtt. Jordbruksutredningen har förordat att köpe­

skillingen skall bestämmas med hänsyn till det värde fastigheten har som

bostad och försörjningskälla för sin ägare samt allmännyttan av att arbets­

kraft kan omställas. Enligt min mening är det ej lämpligt att låta köpeskil­

lingen vara beroende av ägarens möjligheter till omställning. Det torde även

vara svårt att på ett tillfredsställande sätt beräkna fastighetens värde som

bostad och försörjningskälla. Jag anser därför att taxeringsvärdet bör kun­

na vara den nivå för köpeskillingen som ej utan särskilda skäl bör överskri­

das. De inlösta fastigheterna bör lantbruksnämnden kunna överlåta till do­

mänverket eller sälja till kommun eller i allmänna marknaden under be­

aktande av en ur allmän synpunkt lämplig markdisposition. I likhet med

lantbruksnämndernas övriga inköp och försäljningar av fastigheter bör den

nu förordade verksamheten ske med anlitande av jordfonden. I avvaktan

på erfarenheter av behovet av medel för denna verksamhet bör för budget­

året 1967/68 få disponeras 10 milj. kr. av jordfonden. Kungl. Maj :t bör äga

meddela närmare bestämmelser i ämnet.

Jordbruksutredningen har för att stimulera en övergång från jordbruket

till andra näringar föreslagit att jordbrukare som upphör med jordbruks­

driften under vissa villkor skall av statsmedel kunna få ett kontant omställ-

ningsstöd av 5 000 till 20 000 kr. Flera ledamöter av utredningen har i reser­

vationer avstyrkt förslaget. Bland remissinstanserna råder starkt delade

uppfattningar.

Enligt min mening är de skäl som jordbruksutredningen anfört för det

föreslagna särskilda omställningsstödet tungt vägande. Frågan om hur om­

ställningen av arbetskraft skall underlättas anser jag emellertid i princip ej

böra lösas på annat sätt när det gäller jordbruket än för näringslivet i öv­

rigt. Vid remissbehandlingen har bl. a. framhållits att det särskilda omställ­

ningsstödet ej överensstämmer med praxis inom andra näringar. Jag vill

erinra om att för stora delar av näringslivet i övrigt frågan om avgångsbidrag

lösts genom särskild försäkring om vars finansiering överenskommelse träf­

fats mellan arbetsgivare och arbetstagare. Jordbrukspriskommittén har vid

sina överläggningar med företrädare för jordbruket diskuterat om någon

liknande form för avgångsbidrag på jordbrukets område skulle kunna ska­

pas genom samverkan mellan staten och jordbrukets organisationer men

funnit att förutsättningar härför ej föreligger. Med hänsyn härtill och vad i

övrigt framkommit i frågan är jag inte beredd föreslå att ett särskilt om-

147

ställningsstöd av statsmedel i allmänhet utgår till jordbrukare som övergår till andra näringar.

Det nuvarande småbruksstödet i form av arealtillägg och leveranstill- lägg på mjölk har enligt jordbruksutredningens uppfattning en i många fall försenande och hindrande effekt på rationaliseringsarbetet inom jord­ bruket. Utredningen har därför förordat att dessa stödformer avvecklas vad gäller arealtillägget vid utgången av år 1967 och vad gäller leverans­ tillägget för mjölk den 1 september 1967. Inom utredningen och bland re­ missinstanserna synes enighet råda om att ifrågavarande småbruksstöd i den nuvarande formen bör avvecklas, medan delade uppfattningar förelig­ ger dels om tidpunkten och sättet för avvecklingen, dels om behovet av fortsatt småbruksstöd i annan form.

I 1947 års riksdagsbeslut om riktlinjerna för den framtida jordbruks­ politiken ingår att statsmakterna under en övergångstid bör lämna ett särskilt stöd till innehavarna av mindre jordbruk. Med hänsyn till den starka omvandling som skett inom jordbruket under den långa tid som förflutit sedan riksdagens nyss nämnda beslut anser jag att den över­ gångstid som då förutsattes för stödet till innehavare av mindre jordbruk nu i princip får anses vara tilländalupen. Jag vill också erinra om den mycket kraftiga utbyggnad som under den gångna tjugoårsperioden skett av samhällets sociala stödåtgärder i allmänhet. Härigenom har enligt min mening även behovet av att genom småbruksstöd skapa social trygghet för innehavare av mindre jordbruk minskat. Mot denna bakgrund anser jag liksom jordbruksutredningen och de flesta remissinstanserna att det särskilda småbruksstödet bör avvecklas.

En stor del av småbrukarna kan förutsättas tillhöra de äldre ålders­ grupperna och på grund därav ha svårt att omställa sig till annan syssel­ sättning. Det bör vidare erinras om att för arealtillägget finns såväl en högsta arealgräns som en högsta inkomst- och förmögenhetsgräns. Jag an­ ser därför i viss överensstämmelse med vad som reservationsvis anförts inom jordbruksutredningen och med vad vissa remissinstanser uttalat att avvecklingen av småbruksstödet när det gäller äldre småbrukare bör ske under en övergångsperiod. Vidare bör enligt min mening avvecklingen ske på sådant sätt att omställning och jordbrukets rationalisering främjas.

Arealtillägget för år 1966, som utbetalas under senare delen av år 1967, och leveranstillägget för mjölk för regleringsåret 1966/67 bör inte påver­ kas av avvecklingen. Detsamma bör gälla för det övergångsbidrag, som av­ ser kalenderåret 1966 och som utgår till vissa småbrukare som tidigare er­ höll det år 1959 avvecklade producentbidraget för mjölk. Avvecklingen bör således inverka först på det arealtillägg och det övergångsbidrag för kalen­ deråret 1967 som skulle ha betalats ut under år 1968 och på det leverans­ tillägg som skulle ha avsett regleringsåret 1967/68.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Enligt min mening bör äldre småbrukare ges möjlighet att välja mellan

att antingen fortsätta med jordbruksdriften och därvid åtnjuta ett fortsatt

årligt stöd (särskilt övergångsbidrag) eller att frånträda fastigheten och då

under vissa förutsättningar få ett engångsbelopp som avgångsvederlag. I

fråga om yngre småbrukare, som inte har samma svårigheter att omställa

sig som de äldre, anser jag att tillräckliga skäl inte föreligger att de även i

fortsättningen bör få särskilt övergångsbidrag. För att främja omställningen

och jordbrukets rationalisering bör dock även yngre smårbrukare, om de

inom viss tid frånträder fastigheten, på vissa villkor kunna få ett avgångsve­

derlag som hjälp till omställningen. Jag ansluter mig till den i särskilt ytt­

rande uttalade uppfattningen att den äldre arbetskraftens anpassningsmöj­

ligheter inte får underskattas men finner de individuella förutsättningarna

vara så skiftande att en viss försiktighet bör iakttas vid valet av åldersgräns.

Jag anser med hänsyn härtill att 55 år bör vara en lämplig åldersgräns

mellan dem som skall kunna få antingen särskilt övergångsbidrag eller av­

gångsvederlag och dem som endast skall kunna erhålla avgångsvederlag.

Som villkor för att få särskilt övergångsbidrag bör således gälla att bru­

karen under år 1967 fyllt 55 år eller mer. Enligt min mening talar sociala

skäl för avsteg i vissa fält från denna åldersgräns. Sålunda bör efter pröv­

ning i varje särskilt fall exempelvis partiellt arbetsföra, som enligt arbets­

marknadsmyndigheternas bedömning svårligen kan placeras i annat arbete

och som önskar fortsätta med sin jordbruksdrift kunna få särskilt över­

gångsbidrag även om de under år 1967 ännu ej fyllt 55 år. Med hänsyn till

det generella stöd som folkpensionen utgör och till de kraftiga förbättringar

som under senare år gjorts av denna pension för att ge ålderstrygghet an­

ser jag att särskilt övergångsbidrag ej bör utgå längre än t. o. m. det år då

småbrukaren fyller 67 år eller dessförinnan blivit berättigad till hel för­

tidspension. Härav följer att småbrukare som under år 1966 eller tidigare

fyllt 67 år ej kan komma i fråga för särskilt övergångsbidrag eller avgångs­

vederlag.

För att kunna få särskilt övergångsbidrag bör vidare gälla att småbruka­

ren är mantalsskriven på brukningsenheten och att han brukar den. Här­

jämte bör krävas att han tillträtt brukningsenheten före den 1 januari 1967.

Detta villkor är enligt min mening nödvändigt bl. a. med hänsyn till att

något motsvarande krav f. n. ej gäller för leveranstillägget. Någon åtskill­

nad i fråga om möjligheterna att få särskilt övergångsbidrag mellan jord­

ägare som själv brukar sin jord och arrendator anser jag inte motiverad.

En grundläggande förutsättning för att överhuvud taget fortsatt stöd skall

kunna utgå är givetvis att småbrukaren erhåller arealtillägg eller övergångs­

bidrag för kalenderåret 1966 eller leveranstillägg för mjölk för reglerings­

året 1966/67. Som tidigare nämnts finns för arealtillägget och övergångsbi-

draget areal-, inkomst- och förmögenhetsgränser. För leveranstillägget gäller

ej några sådana begränsningar. Enligt min mening är det emellertid skäligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

149

att begränsa det fortsatta stödet till dem som bär det största behovet därav. Med hänsyn härtill bör för fortsatt stöd åt den som fått leveranstillägg för regleringsåret 1966/67 krävas att han inte har högre inkomst eller större för­ mögenhet än att han kunnat få arealtillägg för år 1966. Vidare får han inte ha större åkerareal än 20,0 ha. Han bör ej heller få fortsatt stöd om åker­ arealen är mindre än 2,0 ha åker eftersom sådana brukningsenheter ej är att betrakta som jordbruk. För att förenkla administrationen av den fort­ satta stödgivningen bör härefter någon fortsatt prövning av areal-, inkomst- och förmögenhetsförhållanden ej ske för dem som får särskilt övergångsbi- drag. Givetvis bör det ej heller ställas något krav på att den som får särskilt övergångsbidrag i stället för leveranstillägg för mjölk fortsätter med mjölk­ produktion.

Den som enligt i det föregående angivna regler skall få särskilt övergångs­ bidrag bör få samma belopp som han erhållit i arealtillägg eller övergångs­ bidrag för år 1966 och/eller i leveranstillägg i medeltal för regleringsåren 1964/65—1966/67. Om han ej erhållit leveranstillägg under hela perioden bör medeltalet beräknas för de år inom perioden tillägget utgått. Det sär­ skilda övergångsbidrag, som avser kalenderåret 1967 och som jag räknar med skall kunna utbetalas i mitten av år 1968, bör till den del det skall motsvara leveranstillägget utgå med endast en tredjedel av det fastställda beloppet eftersom leveranstillägg enligt nu gällande regler utgår intill den 1 september 1967.

Som jag förut nämnt bör den som får särskilt övergångsbidrag kunna få ett engångsbelopp som avgångsvederlag om han frånträder fastigheten efter den 1 juli 1967. För att stimulera strukturomvandlingen och få ett ökat ut­ bud av fastigheter för rationaliseringsändamål anser jag att en förutsättning för att få detta avgångsvederlag bör, om småbrukaren äger fastigheten, vara att denna disponeras på sätt som lantbruksnämnden godkänner. För att dis­ positionen skall kunna godkännas bör i allmänhet krävas att j ordbruksj or­ den och eventuell skogsmark avyttras för sådan användning som är fören­ lig med nämndens planläggning för jordbrukets och skogsbrukets rationali­ sering i orten. Hinder bör givetvis ej möta mot att småbrukaren behåller ex­ empelvis bostadshus och ekonomibyggnader med lämplig tomt eller tomt­ plats för fritidsbyggnad. Avyttras fastigheten för exploateringsändamål eller fritidsändamål bör lantbruksnämnden under beaktande av omständigheter­ na i det enskilda fallet kunna pröva om behov finns av avgångsvederlag.

I viss likhet med vad som gäller vid avgångsbidragsförsäkring anser jag att avgångsvederlagets storlek bör bero på den frånträdandes ålder. Med hänsyn bl. a. till angelägenheten av att en snabb strukturrationalisering inom jordbruket främjas bör enligt min mening avgångsvederlagets storlek minskas om småbrukaren först efter en tid frånträder sitt jordbruk. Jag anser det skäligt att avgångsvederlaget då minskas med de belopp han re­ dan uppburit i särskilt övergångsbidrag. Mot bakgrunden av det anförda bör

150

den, som frånträder sitt jordbruk under de år han fyller 55—59 år, få ett

avgångsvederlag av 6 000 kr. minskat med de belopp han före avgången upp­

burit i särskilt övergångsbidrag. Vid avgång under de år han fyller 60—64

år resp. 65—67 år bör han få 4 500 kr. resp. 3 000 kr. minskat på nyss nämnt

sätt.

Småbrukare, som under 1967 ännu ej fyllt 55 år, bör som jag tidigare

förordat normalt ej få fortsatt årligt stöd. På de skäl som redovisats i det

föregående bör dock sådan småbrukare, som i övrigt uppfyller tidigare

nämnda villkor för fortsatt årligt stöd, om han frånträder sitt jordbruk un­

der tiden den 1 juli 1967—den 31 december 1971 kunna få ett avgångsve­

derlag av 6 000 kr. Jag anser att angivna period ger småbrukaren skäligt

rådrum för att avgöra om han önskar övergå till annan sysselsättning. I

fråga om disposition av fastighet, som småbrukaren äger, bör tillämpas sam­

ma villkor som j ag i det föregående föreslagit gälla för att småbrukare som

fyllt 55 år skall kunna få avgångsvederlag. Till arrendator, som upphör

med arrendet, bör avgångsvederlag i regel kunna lämnas utan särskilda

villkor beträffande den fortsatta dispositionen av arrendefastigheten. Av­

gångsvederlag bör dock ej utgå i fall där det är uppenbart att syftet med

avgångsvederlaget ej uppfylls.

Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t bestämmer bör äga med­

dela närmare bestämmelser beträffande den föreslagna avvecklingen av små-

bruksstödet. Beslut om särskilt övergångsbidrag och avgångsvederlag bör

i regel få ankomma på vederbörande lantbruksnämnd.

Det nu föreslagna avgångsvederlaget utgör i likhet med de avgångsveder­

lag som kan förekomma inom andra delar av näringslivet i princip skatte­

pliktig intäkt för mottagaren. I det här aktuella fallet är det fråga om in­

täkt av jordbruksfastighet.

Till kollektivavtalsanställd arbetare kan under vissa förutsättningar

fr. o. m. år 1967 utgå ersättning på grund av s. k. avgångsbidragsförsäkring,

om den anställde avskedas till följd av strukturrationalisering. Under år

1966 utgick ett liknande avgångsvederlag i form av bidrag från vissa fon­

der för avgångsbidrag. I prop. 1967:39 föreslås att dessa avgångsvederlag

i vissa fall inte skall utgöra skattepliktig intäkt för mottagarna. Chefen

för finansdepartementet redogör i propositionen närmare för de tankegång­

ar som ligger bakom förslaget. Jag hänvisar till denna redogörelse. Här skall

endast nämnas att förslaget bygger på att äldre friställd arbetskraft i regel

måste anses ha större svårigheter än andra avskedade att få nytt likvärdigt

arbete. Till sådan äldre arbetskraft hänföres i förslaget med vissa undantag

personer som fyllt 62 år men ej 67. Särskilt ömmande omständigheter får

anses regelmässigt vara för handen i sådana fall och motivera skattefrihet

för mottagna avgångsvederlag.

Jag anser en i görlig mån likartad begränsning av skatteplikten angelä­

gen även beträffande det avgångsvederlag som kan komma att utgå till små­

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

151

brukare till följd av jordbrukets strukturrationalisering. Det kan därvid ifrågasättas om inte hänsyn till likformighetskravet vid taxering bör med­ föra att man knyter skattefriheten för mottaget sådant avgångsvederlag till en åldersgräns omkring 60 år. Detta betyder att endast sådana småbrukare som fyllt 60 år eller mera skulle kunna befrias från skattskyldighet för mot­ tagna avgångsvederlag. Med hänsyn till att åldersgränsen för särskilt över- gångsbidrag till småbrukare i enlighet med vad jag förut sagt i princip bör sättas vid 55 år, synes det dock av praktiska skäl lämpligt att även i beskatt­ ningshänseende knyta an till denna åldersgräns. Skattefrihet för mottaget avgångsvederlag bör dock i visst fall gälla även när småbrukaren är yngre. Här avses det förut nämnda undantagsfallet att småbrukare efter särskild prövning av sociala skäl anses böra likställas med den som fyllt 55 år.

I samråd med chefen för finansdepartementet föreslår jag således att av­ gångsvederlag inte skall räknas som skattepliktig intäkt när det utgår till småbrukare som är födda år 1912 eller tidigare eller till småbrukare som av sociala skäl undantagsvis bör anses likställd med sådan småbrukare, dvs. jordbrukare som enligt mitt förslag skall bli berättigade att få särskilt övergångsbidrag av statsmedel till sitt jordbruk. I enlighet med det anför­ da har upprättats förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

De totala kostnaderna för den av mig föreslagna avvecklingen av små- bruksstödet kan uppskattas till storleksordningen 150 milj. kr. Detta mot­ svarar ungefär kostnaderna under fyra år för nuvarande arealtillägg och leveranstillägg för mjölk. Fördelningen av nyss nämnda totalkostnad på olika budgetår kan ej med säkerhet beräknas. För budgetåret 1967/68 upp­ skattar jag medelsbehovet till 29 milj. kr. På detta budgetår faller också kostnaderna för arealtillägg för år 1966 och för leveranstillägg för regle­ ringsåret 1966/67 vilka beräknas till 40 milj. kr.

Till småbruksstödet har i vissa sammanhang även hänförts det extra mjölkpristillägget i Norrland. Jag anser att denna stödform närmast har käräklär avTégu)halt stöd åt det norrländska jordbruket. Såsom jag anfört vid behandlingen av de allmänna riktlinjerna för jordbrukspolitiken bör även i framtiden jordbruket i Norrland få ett särskilt stöd. Erfarenheterna av den särskilda rationaliseringsverksamheten visar att behov av sådant stöd f. n. föreligger även vid rationella jordbruksföretag. Jag förordar där­ för att det extra mjölkpristillägget behålls oförändrat.

Arbetarsmåbrukslånefonden tillkom under början av 1930-talet i syfte att ge skogsarbetare och därmed likställda arbetare möjlighet att genom för­ månliga lån förvärva deltidsj ordbruk. Långivningen upphörde år 1948. Som framgår av redogörelsen i det föregående har lånen delats upp i en amorte- ringsdel och en stående del. Den senare skall när amorteringsdelen är åter­ betald stå kvar som amorteringsfritt bottenlån och endast få sägas upp då

152

Kungl. Maj. ts proposition nr 95 år 1967

sådana omständigheter inträffat att lånerätten över huvud taget anses för­

verkad. Den stående delen av arbetarsmåbrulcslånen uppgår f. n. till sam­

manlagt ca 10 milj. kr. och i genomsnitt till ca 2 000 kr. per låntagare.

Den undersökning, som lantbruksstyrelsen utfört och som redovisats i det

föregående, visar att låntagarna oftast är äldre personer med förhållandevis

svag ekonomisk ställning. I vissa fall har förhållandena ändrats så att lånen

i och för sig skulle kunna sägas upp. Lantbruksstyrelsen har framhållit att

vissa uttalanden av statmakterna vid fondens tillkomst kan av låntagare

och myndigheter ha uppfattats som en antydan om att lånens stående del

framdeles skulle efterges.

Lantbruksstyrelsen har föreslagit att den stående delen av lånen generellt

skall efterges. Detta förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av

remissinstanserna. Fullmäktige i riksbanken har dock ifrågasatt om efter­

giften bör vara generell. Jag vill för min del tillstyrka lantbruksstyrelsens

förslag att efterge den stående delen av arbetarsmåbrukslånen. Eftergiften

bör vidare enligt min mening vara generell för att undvika de arbetskrä-

vande och kostsamma undersökningar, som annars skulle bli nödvändiga.

Såsom riksrevsionsverket föreslagit bör den oguldna stående delen skrivas

bort ur statsräkenskaperna med anlitande av medel som avsetts till arbe-

tarsmåbrukslånefondens avskrivningskonto. Kungl1. Maj :t bör äga meddela

de närmare föreskrifter som erfordras i anledning av vad jag nu förordat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

153

Prisreglering för jordbrukets produkter

Prisregleringens allmänna utformning

Nuvarande förhållanden

Såsom redovisats i det föregående ingår i den av 1947 års riksdag beslu­

tade allmänna målsättningen för jordbrukspolitiken att jordbruket skall er­

hålla ett prisstöd för att upprätthålla den i riksdagsbeslutet förutsatta in­

komstmålsättningen för jordbruket. Prisstödet utgår i huvudsak genom ett

gränsskydd för jordbruksprodukter, varigenom de inhemska priserna hålls

på en högre nivå än världsmarknadspriserna (s. k. högprislinje). Gräns­

skyddet kompletteras av vissa marknadsreglerande åtgärder. Slutligen er­

håller jordbruket vissa direkta subventioner.

Gränsskyddets utformning. Gränsskyddet för jordbruksprodukterna upp­

rätthålls genom att avgifter tas ut vid import av sådana produkter och — i

undantagsfall — genom kvantitativ importreglering. Gränsskyddets storlek

bestäms i princip av skillnaden mellan den inhemska prisnivå för jordbruks­

produkter, som anses böra upprätthållas för att uppfylla den förut nämn­

da inkomstmålsättningen för jordbruket, och världsmarknadsprisnivån. An­

givna system för gränsskyddets utformning har i huvudsak tillämpats för

prissättningsperioderna 1956/57—1958/59 och 1959/60—1964/65 samt för

den provisoriska prisregleringen för regleringsåren 1965/66 och 1966/67. Vid

ingången av prissättningsperioden 1959/60—1964/65 (det s. k. sexårsavta-

iet) reviderades gränsskyddets utformning. I det följande redogörs för detta

system med de jämkningar som skett under den provisoriska prisreglering­

en. I fråga om gränsskyddets utformning före år 1959 hänvisas till jord-

bruksutredningens betänkande, del A s. 271.

Såsom utgångspunkt för gränsskyddet fastställdes vid ingången av sex-

årsavtalet för i stort sett varje viktigare jordbruksreglerad vara ett mittpris

som i princip motsvarade ett med hänsyn till de jordbrukspolitiska målsätt­

ningarna eftersträvat pris. För konsumtionsmjölk fastställdes dock endast

en övre prisgräns. Mittpriset togs i sin tur till utgångspunkt för att fastställa

en nedre och en övre prisgräns som låg 10—15 %, i enstaka fall 20 %

under resp. över mittpriset. Detta pris användes också i princip som ut­

gångspunkt för att fastställa införselavgift på de varor som omfattas av

jordbruksregleringen. Införselavgiften bestämdes sålunda till skillnaden

mellan mittpriset och världsmarknadspriset enligt särskilda noteringar för

varje vara.

Så länge det inhemska priset ligger mellan prisgränserna är införselav­

giften fast. Det inhemska priset får variera fritt mellan prisgränserna. Det

inhemska prisets läge mellan prisgränserna kan således bero på ändrat

världsmarknadspris och ändrad produktions- eller efterfrågesituation inom

landet.

___

Om det s. k.•'prisbevakningspriset*' som enligt särskilda regler beräknas på

grundval av vissa svenska prisnoteringar, underskrider den nedre prisgrän­

sen eller överskrider den övre prisgränsen skall alla till buds stående medel

användas för att söka återföra priset inom prisgränserna. Om priset så­

lunda faller under den nedre prisgränsen skall i första hand införselavgif­ * I

ten höjas. I andra hand kan det komma i fråga att införa kvantitativ import­

reglering för ifrågavarande vara. I analogi härmed skall om priset översti­

ger den övre prisgränsen i första hand införselavgiften minskas eller helt

tas bort. Om priset likväl stiger kan kvantitativ exportreglering införas eller

exportavgift tas ut. För vissa varor får dock kvantitativ exportreglering ej

införas förrän priset överstiger den övre prisgränsen med visst belopp.

I detta sammanhang bör också nämnas att inom jordbruksregleringens

ram kan vidtas åtgärder mot dumping, som föranleder väsentlig skada för

prisbildningen, eller mot hot om sådan dumping.

Såsom nämnts i det föregående fastställdes storleken av införselavgifterna

och prisgränsernas läge vid ingången av det s. k. sexårsavtalet. I syfte att

under prissättningsperioden fortlöpande tillgodose inkomstmålsättningen för

jordbruket samt för att få en viss följsamhet till utvecklingen av världs­

marknadspriserna fastställdes samtidigt vissa automatiskt verkande regler.

För ändring av införselavgifternas storlek tillämpades två regler, nämligen

den s. k. treprocentregeln och inkomstregeln.

Genom treprocentregeln erhöll jordbruket ett särskilt skydd om priserna

på världsmarknaden visade en påtagligt sjunkande tendens eller kostnader­

na för produktionen väsentligt ökade. Samtidigt erhöll konsumenterna ett

liknande skydd om världsmarknadspriserna steg väsentligt eller kostnader­

na i jordbruket sjönk påtagligt. I regelkonstruktionen ingick två index,

nämligen kostnadsindex och världsmarknadsprisindex. Beräkningarna av

kostnadsindex, som avser att mäta prisutvecklingen på jordbrukets produk­

tionsmedel, baserades under sexårsavtalet på kostnadsstrukturen i basjord­

bruk (10—20 ha) och normjordbruk (20—30 ha). Härvid ingick i beräkning­

arna ej arbetskostnader och ränta på eget kapital. Världsmarknadsprisindex

omfattade de för den svenska jordbruksproduktionen viktigaste varor, som

är föremål för internationell handel, och baserades på tongivande utländska

prisnoteringar. Treprocentregeln utlöstes om skillnaden mellan kostnadsin­

dex och världsmarknadsprisindex under tre månader i följd översteg 3 %,

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

155

då införselavgifterna och övre prisgränsen för konsumtionsmjölk ändrades på så sätt att det ovägda medeltalet för jordbrukets producentprisindex för ifrågavarande tre månader beräknades komma att ändras med hälften av nämnda skillnad, dvs. minst 1,5 %. Anledningen till att endast hälften av indexskillnaden fick påverka prisnivån är att kostnadsindex blott omfatta­ de hälften av kostnaderna i jordbruksdriften och att ändringar i världs­ marknadspriserna endast beräknades medföra i genomsnitt hälften så stora variationer i den svenska producentprisnivån.

Inkomstregeln innebar att inkomstutvecklingen i jordbruket knöts an till den allmänna löneutvecklingen i syfte att ge innehavare av bas- och normjordbruk samma procentuella ökning i arbetsinkomsterna som in­ dustriarbetare i de båda lägsta dyrortsgrupperna. Enligt denna regel skulle införselavgifterna justeras när avtalsmässiga ändringar inträffat i industri­ arbetarnas löner. Hänsyn togs därvid även till s. k. löneglidning.

Vissa gemensamma bestämmelser tillämpades för treprocentregeln och in­ komstregeln. Vid en regelutlösning skulle i princip införselavgifterna ändras procentuellt lika mycket för alla varor. Möjlighet fanns dock att med hän­ syn till administrativa eller marknadsmässiga förhållanden frångå denna princip. Vidare skulle mittpriser och prisgränser justeras när vissa änd­ ringar av införselavgifterna överstigit 3 % av den rådande mittprisnivån.

Under sexårsavtalet utlöstes treprocentregeln tolv gånger och inkomst­ regeln sex gånger. Det bör nämnas att enligt beslut av 1963 års riksdag (prop. 134, JoU 14, rskr 180) en utlösning av treprocentregeln delvis ej medförde ändringar i gränsskyddet.

Vid övergången till de provisoriska prisregleringarna för regleringsåren 1965/66 och 1966/67 har vissa ändringar skett i gränsskyddets utformning (prop. 1965: 95, JoU 15, rskr 254; prop. 1966: 47, JoU 10, rskr 145). Sålunda ändrades prisgränser och införselavgifter för vissa varor. Treprocentregeln har tillämpats även under nämnda båda regleringsår. Den 1 mars 1966 skedde emellertid övergång till en på kostnadsstrukturen vid normjord­ bruk grundad kostnadsindex. Denna index påverkar prisnivån med 60 % av indexskillnaden. Inkomstregeln har avskaffats. I stället har jordbruket för regleringsåret 1965/66 genom höjda införselavgifter fr. o. m. den 1 mars 1966 tillförts 60 milj. kr. för år räknat samt av odisponerade införselavgifts­ medel ett engångsbelopp av 6 milj. kr. För regleringsåret 1966/67 har en viss anknytning skett mellan jordbrukets inkomster och den allmänna prisnivån genom att jordbruket fr. o. m. den 1 september 1966 och fr. o. m. den 1 mars 1967 genom höjda införselavgifter och höjd övre prisgräns på konsumtionsmjölk tillförs belopp som beräknas på grundval av 40 % av uppgången av på visst sätt rensad konsumentprisindex under närmast fö­ regående sexmånadersperiod. I fråga om övriga ändringar hänvisas till prop. 1965:95 och 1966:47.

156

Gränsskyddet för sockernäringen har särskilt reglerats. För regleringsåret

1966/67 gäller ett system med rörliga införselavgifter.

För vissa jordbruksprodukter utgår utöver införselavgifter s. k. kom-

pensationsavgifter. Dessa avgifter motsvarar de interna regleringsavgifter

som vid sexårsavtalets ingång togs ut på vissa jordbruksprodukter. Kom-

pensationsavgifterna, som tidigare varierade med ändringarna i de interna

regleringsavgifterna, har sedan sexårsavtalets ingång ej fått ändras.

Gränsskyddets utveckling för viktigare jordbruksprodukter och totalt

framgår av följande tabell, där gränsskyddets storlek, dvs. summorna av in­

förselavgift och eventuell kompensationsavgift i genomsnitt för månaderna

september—december, anges i procent av importvärdet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

1959

1960

1961

1962

1963

1964

1965

1966

Vete...............

58

68

73

93

82

107

129

130

Matpotatis ...

30

54

47

37

66

82

161

72

Socker ...........

62

66

80

75

3

72

209

306

Höstraps ....

30

27

28

57

58

42

44

60

Smör...............

21

29

41

38

23

23

32

39

Ost...................

54

66

74

79

68

72

78

82

Ägg ...............

26

30

41

59

53

72

43

66

Nötkött...........

38

44

67

86

61

50

65

86

Fläsk...............

40

30

42

42

31

41

51

47

Totalt

38

41

53

59

42

53

63

71

Införselavgifternas storlek för viktigare varuslag den 1 september åren

1960—1966 framgår av följande tabell, där införselavgiften den 1 septem­

ber 1959 satts lika med 100.

1960

1961

1962

1963

1964

1965

1966

Vete och råg ....

132

126

174

187

194

223

248

Socker...................

107

105

126

130

129

203

232

Konsumtionsmj ölk

(övre prisgräns).

102

104

116

119

119

127

131

Smör ...................

106

101

141

109

94

134

168

Ost.......................

126

119

163

175

162

213

249

Ägg.......................

132

126

185

198

170

195

228

Nötkött ...............

137

137

206

213

199

252

293

Kalvkött...............

139

139

212

230

205

261

305

Fläsk ...................

91

83

105

115

108

139

150

Marknadsreglerande åtgärder. För att göra det möjligt att upprätthålla

den avsedda prisnivån på jordbruksprodukter inom landet bär som komple­

ment till gränsskyddet tillgripits olika marknadsreglerande åtgärder. Så­

dana åtgärder har främst vidtagits genom de s. k. regleringsföreningarna.

Till formen är regleringsföreningarna ekonomiska föreningar, vars med­

lemmar är intressenter från jordbrukskooperationen, konsumentkooperatio­

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

157

nen samt den enskilda handeln och industrin. I föreningarnas styrelser in­ går, förutom företrädare för dessa intressenter, statliga representanter som utses av Kungl. Maj :t eller statens jordbruksnämnd. Sammansättningen av föreningarnas styrelser varierar men omfattar i regel två av staten utsedda representanter, varav den ene är ordförande, tre företrädare för jordbruks- kooperationen och två till tre företrädare för privat och konsumentkoopera­ tiv industri och handel. Föreningarnas verksamhet står under jordbruks­ nämndens överinseende och skall följa av nämnden givna direktiv, vilka grundar sig på beslut av Kungl. Maj :t och riksdagen. ___ Regleringsföreningar av angiven typ finns för varuområdena brödsäd

(Svensk Spannmålshandel), oljeväxter (Sveriges Oljeväxtintressenter'). kött

och fläsk (Svensk Kötthandel) samt ägg och fjäderfäkött (Sveriges export- och importförening för ägg). För socker finns en regleringsförening (Svensk Sockerhandel) som dock är verksam endast i extrema marknadslägen. Soc­ kerregleringen sköts normalt helt av statens jordbruksnämnd.

Regleringsföreningarnas verksamhet syftar främst till att motverka att utbudet av jordbruksprodukter överstiger efterfrågan inom landet vid den prisnivå som möjliggörs av gränsskyddet för resp. produkt. Verksamheten består främst av finansiering av lagring och export av produktionsöver­ skott inom olika varuområden, men omfattar i vissa fall även inlösen av en del (Svensk Spannmålshandel) eller hela (Sveriges Oljeväxtintressen- ter) produktionen inom resp. varuområde samt finansieringsstöd till han­ deln (Svensk Spannmålshandel).

Föreningarnas utgifter täcks av medel som härrör från s. k. interna av­ gifter, t. ex. förmalningsavgift och slaktdi ursavgift, samt genom tilldelning av införselavgiftsmedel och kompensationsavgiftsmedel. Sveriges Oljeväxt­ intressenter förfogar därjämte såsom rörelsekapital över statsmedel som an­ visats över kapitalbudgeten. Svensk Spannmålshandel har till sitt förfogan­ de rörlig kredit i riksgäldskontoret. överskott i föreningarnas verksamhet avsätts skattefritt till konjunkturutjämningsfonder som kan tas i anspråk för att täcka uppkommande underskott.

För mjölk och mejeriprodukter samt potatis finns inga särskilda regle­ ringsföreningar. Uppgifter, som motsvarar dem som på andra områden hand­ has av sådana föreningar, är för nämnda produkter anförtrodda Svenska Mejeriernas Riksförening (SMR) resp. Sveriges stärkelseproducenters för­ ening, vilka är producentkooperativa sammanslutningar. Verksamheten står under överinseende av statens jordbruksnämnd. Till SMR:s förfogande för regleringsverksamheten står inkomster av interna avgifter (mjölkav­ gift, utjämningsavgift på mjölk, grädde och ost) samt införsel- och kom­ pensationsavgiftsmedel. Sveriges stärkelseproducenters förening disponerar tillverkningsavgifter för vissa potatisprodukter samt införsel- och kompen- sationsavgifter för stärkelse.

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Svensk Spannmåls­

handel

(1/8-31/7)

1959/60

1960/61

1961/62

1962/63

1963/64

1964/65

1965/66

Inkomster...........

63,7

81,3

108,4

105,0

113,1

141,5

126,8

Utgifter...............

Över- eller under-

32,0

127,8

68,8

126,1

91,4

162,9

179,9

skott...............

Svensk Kötthandel

(1/9-31/8)

+ 31,7

- 46,5

+ 39,6

- 21,1

+ 21,7

- 21,4

- 53,1

Inkomster...........

95,3

79,0

115,6

148,7

161,9

150,3

203,3

Utgifter...............

Över- eller under-

95,3

77,7

107,3

163,7

155,2

134,0

226,0

skott...............

Svenska Mejerier­

nas Riksförening

(1/1-31/12)

i 0,0

+ 1)3

+ 8,3

- 15,0

+ 6,7

+ 16,3

- 22,7

Inkomster...........

381,0

393,6

326,3

445,1

512,0

564,3

598,5

Utgifter...............

Över- eller under-

240,9

310,6

274,4

381,2

389,1

453,5

559,5

skott1 ...........•

Sveriges export-

och importför­

ening för ägg

(1/7—30/6)

f 140,1

+ 83,0

+ 51,9

+ 63,9 + 122,9 + 110,8

+ 39,0

Inkomster...........

15,6

8,9

14,6

13,4

18,8

23,0

22, b

Utgifter...............

Över- eller under-

13,5

8,2

9,2

12,4

25,2

22,8

13,7

skott...............

Sveriges Oljeväxt-

intressenter

(1/6-31/5)

+ 2,1

+ 0,7

+ 5,4

+ 1,0

-6,4

+ 0,2

+ 8,9

Inkomster...........

153,8

96,8

140,0

186,6

159,6

209,7

222,6

Utgifter...............

Över- eller under-

149,1

74,8

146,2

200,0

167,7

221,8

218.9

skott...............

Sveriges stärkelse-

producenters

förening

(1/4-31/3)

+ 4,7

+ 22,0

- 6,2

- 13,4

-8,1

- 12,1

+ 3,7

Inkomster...........

35,2

33,2

35,2

35,5

46,7

45,5

48,7

Utgifter...............

Över- eller under-

32,2

36,6

37,1

35,8

50,3

45,5

48,6

skott...............

+ 3,0

-3,4

- 1,9

- 0,3

- 3,6

±0,0

+ 0,1

1 Häri ingår behållningen från föregående verksamhetsår.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

159

Den ekonomiska omfattningen av regleringsföreningarnas verksamhet och

den av SMR och Sveriges stärkelseproducenters förening bedrivna verksam­

heten framgår av särskild sammanställning. I denna anges inkomster och

utgifter för regleringsåren 1959/60—1965/66 eller närmast motsvarande

bokföringsår.

Som ett led i marknadsregleringen för jordbruksprodukter upptas förut

nämnda interna avgifter. Sådana interna avgifter är tillverkningsavgift för

vissa produkter av potatis, mjölkavgift, förmalningsavgift, slaktdjursavgift

samt utjämningsavgift på mjölk, grädde och ost. Avgifterna tas ut med be­

lopp som är maximerade genom beslut av Kungl. Maj :t eller riksdagen. De

används enligt särskilda bestämmelser för att täcka exportförluster och ut­

gifter för intern prisutjämning samt till en mindre del för att täcka jord­

brukets andel av kostnaderna för skördeskadeskyddet. Intäkterna i milj. kr.

av de interna avgifter som tagits upp på olika varuområden under regle­

ringsåren 1959/60—1965/66 efter avdrag av restitutioner framgår av föl­

jande tabell. För ytterligare uppgifter rörande de interna avgifternas an­

vändning hänvisas till redogörelserna för regleringen av de olika varuom­

rådena.

Mjölk- och mejeri-

1959/60

1960/61

1961/62

1962/63

1963/64

1964/65

1965/66

produkter ....

236,1

240,7

321,2

381,0

385,8

441,6

473,4

Spannmål............

33,2

31,9

39,5

39,8

38,7

38,1

37,2

Slaktdj ur...............

78,5

60,4

79,5

81,7

91,7

119,0

149,6

Potatisprodukter .

1,8

2,3

2,9

2,7

3,3

2,6

2,9

Summa

349,6

335,3

443,1

505,2

519,5

601,3

663,1

Subventioner. De subventioner som utgår till jordbruket som ett led i nu

gällande stödsystem är av två slag, nämligen sådana som finansieras med in­

förselavgiftsmedel och sådana som finansieras med medel som anvisas över

statsbudgeten.

Införselavgiftsmedel får användas för olika prisregleringsändamål med

belopp som riksdagen beslutar för varje år. För vart och ett av reglerings­

åren 1956/57—1958/59 fastställdes en s. k. normalram på 73 milj. kr. för

införselavgifter som fick disponeras för sådana andamäL För regleringsåret

1959/60 fastställdes normalramen till 93 milj. kr. Beloppet har därefter

höjts flera gånger och uppgår sedan regleringsåret 1963/64 till högst 160

milj. kr. Sedan regleringsåret 1965/66 har dock införselavgifter för varor

inom sockerregleringens område lagts utanför den nämnda ramen. Vidare

har utöver normalramen för prisregleringsändamål fått disponeras stora

belopp av införselavgifter för fodermedel och för brödsäd, vilka främst in-

f 1»tit genom sådan import som ersätter exporterad eller för foderändamål

använd svensk brödsäd. För regleringsåret 1966/67 utgår dessutom 25 milj.

160

kr. av införselavgiftsmedel utanför normalramen för att subventionera pri­

set på konsumtionsmjölk.

Medlen har fördelats av statens jordbruksnämnd på de tidigare nämnda

organ, som fullgör marknads- och prisreglerande uppgifter, och har fått an­

vändas för ändamål som angetts genom beslut av riksdagen. Huvudregeln

vid fördelningen har varit att införselavgifter för en viss produkt använts

för att täcka medelsbehovet i samband med regleringsuppgifterna för sam­

ma eller likartad produkt. Införselavgifterna för fodermedel har efter sam­

råd med jordbrukets förhandlingsdelegation fördelats mellan de olika pro­

duktionsgrenarna.

Genom särskilda beslut av riksdagen har vidare införselavgiftsmedel som

influtit utöver normalramen tagits i anspråk för ändamål som ej ingått i

stödet till jordbruket.

Intäkterna i milj. kr. av införsel- och kompensationsavgifter samt nor­

malramens belopp och utgifter för regleringsändamål härutöver under regle­

ringsåren 1959/60—1965/66 framgår av följande sammanställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Influtna införselav-

1959/60

1960/61

1961/62

1962/63

1963/64

1964/65

1965/66

gifter ...............

För jordbruksän­

damål disp. in-

förselavgiftsme-

127,3

167,6

190,4

227,8

212,0

249,3

298,2

del ...................

därav inom nor-

127,3

146,3

148,6

238,1

241,1

222,5

281,7

malramen ...

därav utanför

93,0

93,0

93,0

150,0

160,0

160,0

160,0

normalramen.

Influtna kompen-

34,3

53,3

55,6

88,1

81,1

62,5

121,7

sationsavgifter. .

8,2

11,9

13,9

9,7

10,0

11,7

8,1

Subventionerna över statsbudgeten utgörs främst av det allmänna mjölk­

pristillägget som för innevarande budgetår beräknas uppgå till 97 milj. kr.

Jordbruksutredningen

Relationen mellan priserna på olika produkter. Utredningen framhåller att

de prisrelationer som f. n. gäller mellan olika jordbruksprodukter har upp­

kommit inom ramen för det prissättningssystem, som föreslogs av jord­

bruksprisutredningen i dess år 1954 avgivna betänkande. Denna utredning

fann det i princip vara lämpligt att söka anpassa de svenska jordbruks­

priserna efter den mer långsiktiga prisstrukturen på världsmarknaden för

jordbruksvaror. Detta skulle ske genom tillämpning av ett likformigt gräns­

skydd för de svenska jordbruksprodukterna, dvs. gränsskyddet räknat i

procent av importvärdet skulle vara samma för olika produkter. Anpass-

161

ningen till världsmarknadens prisrelationer beräknades på lång sikt bl. a. medföra att en överskottsproduktion fördelade sig på sådana produkter för vilka avsättningsmöjligheterna var gynnsammast.

Det gränsskydd som tillämpats sedan år 1955 har inneburit en modi­ fiering av jordbruksprisutredningens förslag. Det genomsnittliga gräns­ skyddet uppgick våren 1966 till drygt 60 %. Smör, kött, fläsk och höstraps har haft ett gränsskydd som i regel legat under genomsnittet för samtliga produkter. För vete, socker, matpotatis, ost och ägg har gränsskyddet betyd­ ligt överstigit genomsnittet.

De prisrelationer och det gränsskydd som gäller för de olika produkter­ na är enligt jordbruksutrcdningen ett resultat av — förutom impulser från världsmarknaden — en råd faktorer såsom marknadsläget, beredskaps- synpunkter, inkomstläget för vissa producentgrupper, effekter på levnads­ kostnaderna av prisändringar m. m. Prisrelationerna har i praktiken starkt påverkats av de överläggningar mellan företrädare för jordbruksorganisa­ tionerna och staten som skett samt genom utlösning av olika spärregler under pågående prissättningsperioder. Jordbruksutredningen sätter i fråga om den avvägning av gränsskyddet och av prisrelationerna som framkom­ mit på detta sätt utgör den bästa grunden för produktionsinriktningen inom jordbruket. Mot denna bakgrund har utredningen undersökt fyra metoder eller normer för att fastställa prisrelationerna i syfte att finna ett underlag för en mer långsiktig avvägning av prisrelationerna, nämligen

a) anpassning till världsmarknadspriserna,

b) marknadsbalanserande prissättning för enskilda varor,

c) följsamhet till EEC:s prisrelationer, samt

d) anpassning till produktionskostnaderna.

En fullständig anpassning till världsmarknadens prisrelationer sker om ett likformigt gränsskydd tillämpas. En sådan anpassning utgör teoretiskt den metod som ger de lägsta kostnaderna för att täcka behovet av jordbruks­ produkter inom landet. Om gränsskyddet gjordes mer likformigt skulle priserna på och produktionen av animalier stiga, medan för vegetabilier skulle ske en prissänkning och produktionsminskning. En prissättning enligt angivna princip skulle främst innebära en ökning av importen av vissa vegetabilier. Någon effekt på världsmarknadspriserna skulle denna import inte komma att föra med sig. Inte heller föreligger enligt utredningen någon risk för monopolistisk utpressning från exportländernas sida.

Utredningen finner att världsmarknadens prisrelationer på kort sikt visat sig vara långt ifrån stabila, medan de långsiktiga prisrelationerna kan be­ räknas ge en ur ekonomisk synpunkt relativt riktig prisstruktur. För vissa varor kan världsmarknadspriserna dock endast ge ledning för den inhemska produktionsplaneringen så länge produktionen är inriktad enbart på av-

6

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 95

Kungl. Maj. ts proposition nr 95 år 1967

162

sättningen inom landet. Prisrelationen mellan fodersäd och animalier är

vidare betydligt fördelaktigare på världsmarknaden än inom landet, var­

för en överföring av denna relation skulle komma att medföra ett ökat ex­

portbehov för produkter som hittills visat sig svåra att avsätta på världs­

marknaden.

Ett utnyttjande av de komparativa fördelarna i viss jordbruksproduktion

kan innebära att vissa produkter framställs i överskott, medan produktionen

av andra varor understiger det inhemska behovet. Det är därför enligt j ord-

bruksutredningen inte möjligt att utforma ett gränsskydd som tillgodoser

såväl intresset av att utnyttja de komparativa fördelarna som de krav på

en viss produktionsvolym av enskilda produkter som kan uppställas t. ex.

av beredskapsskäl.

På samma sätt som när det gäller den totala produktionsvolymen kan

också prisbildningen på enskilda varor anpassas så att en önskvärd pro­

duktion av dessa varuslag uppnås, s. k. marlcnadsbalanserande prissätt­

ning. Utredningen finner det realistiskt att räkna med att vid en stor in­

hemsk produktion och tidvis dåliga exportmöjligheter kommer prissätt­

ningen av enskilda produkter ofta att inriktas på att åstadkomma balans

mellan utbud och efterfrågan. Flera invändningar kan emellertid enligt ut­

redningen göras mot att helt övergå till marlcnadsbalanserande prissättning,

som bl. a. skulle kunna leda till en oekonomisk styrning av produktionen.

Utredningen har också diskuterat möjligheten av en anknytning till EEC.s

prisrelationer, eventuellt direkt till dess priser, som en norm för prissätt­

ningen. Prisrelationerna för jordbruksprodukter inom EEC skiljer sig i vä­

sentliga avseenden från vad som tillämpas i Sverige. En anpassning till

EEC:s prisrelationer skulle därför föra med sig avsevärda ändringar av den

svenska produktionsinriktningen. Utredningen finner därför att ett accepte­

rande av EEC:s prisrelationer inte står i överensstämmelse med beredskaps-

målsättningen.

Även samarbetet inom EFTA kan enligt utredningen komma att påverka

Sveriges jordbrukspolitik och därmed prisrelationerna mellan olika jord­

bruksprodukter. Utredningen finner emellertid att en diskussion om vilka

prisrelationer som skulle utbildas vid en gemensam jordbrukspolitik inom

EFTA skulle bli alltför hypotetisk för att ligga till grund för prisavvägning­

en i Sverige på nuvarande stadium.

De ofta framförda förslagen att avväga priserna med hänsyn till relatio­

nen mellan produktionskostnaderna för olika produkter finner utredning­

en ha åtskilliga nackdelar. För det första kan man med en sådan norm inte

reglera hur mycket som skall produceras av varje vara, vilket i stället måste

bestämmas på annat sätt. För det andra är produktionskostnaderna för

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

163

flertalet produkter mycket svåra att tillfredsställande beräkna och för det tredje kan jordbrukarna endast i begränsad utsträckning väntas basera sin produktionsplanering på sådana kostnadsberäkningar.

Utredningen finner vid sitt ställningstagande till frågan om prisrelatio­ nerna att ingen av de förut nämnda grunderna kan användas i renodlad form. En anpassning till världsmarknadspriserna tar inte hänsyn till kravet på viss försörjning med olika produkter av beredskapsskäl och inte heller till kravet på en sådan marknadsanspassning att överskott, som är svåra att avsätta, undviks. Även en anpassning till EEC:s prisrelationer kan medföra en försämrad produktionsberedskap. Produktionskostnadsberäkningar och marknadsbalanserande prissättning anses också mindre lämpliga som enda instrument för prisavvägningen. Utredningen finner emellertid att prisrela­ tionerna på längre sikt kan baseras på en kombination av de angivna prin­ ciperna. Avvägningen av prisrelationerna bör i fortsättningen enligt utred­ ningens mening ske planmässigt. En sådan plan, som föreslås få en varak­ tighet av 5—10 år, bör inte i förväg utformas i detalj utan måste anpassas till den ekonomiska utvecklingen. Detaljutformningen av planen bör kunna ske vid överläggningar mellan statsmakterna och berörda organisationer. Som grund för dessa överläggningar bör ligga av statsmakterna fastställda riktlinjer för prisavvägningen. Planens målsättning bör revideras fortlö­ pande med relativt små förändringar varje gång. Övergången till en lång­ siktig plan för prisrelationerna med endast mindre, successiva ändringar kräver emellertid att produktionen begränsas på de punkter där den över­ stiger avsättningsutrymmet i landet.

Som en första utgångspunkt för planen anser utredningen att det bör eftersträvas en successiv övergång till ett gränsskydd, som inte alltför starkt avviker från principen om likformighet. Detta skulle innebära att gräns- skyddet för de vegetabilier som har det högsta skyddet (t. ex. vete, socker) successivt begränsas. Ett mera likformigt gränsskydd skulle sålunda leda till att utrymme för import främst lämnas på vegetabiliesidan. För animalier skulle däremot hållas en relativt hög grad av självförsörjning. En sådan in­ riktning av produktionen finner utredningen i princip väl motsvara bered- skapskravet.

Om principen om likformigt gränsskydd genomförs innebär detta emel­ lertid också en ändrad relation mellan priserna på fodersäd och vissa ani­ malier, främst fläsk, ägg och fjäderfä. Produktionen av dessa varor är myc­ ket känslig för prisändringar på fodersäd. En anpassning av fodersädspriser- na och priserna på fläsk, ägg och broiler till världsmarknadens prisrelatio­ ner skulle medföra överskott, som skulle vara mycket svåra att avsätta till gängse världsmarknadsnoteringar. Avvägningen mellan fodersädspriset och priserna på dessa produkter måste därför alltid komma att inrymma ett stort moment av marknadsanpassning. Vinsterna av en sådan produktionsomlägg-

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

ning skulle inte heller enligt utredningens mening motväga de svårigheter

som den uppenbarligen måste komma att orsaka i både EFTA- och EEC-

sammanhang. Däremot synes det enligt utredningen samhällsekonomiskt

riktigt att för dessa animalieprodukter ligga på en relativt hög självförsörj-

ningsgrad.

Ledamöterna Bengtsson, Hansson, Holmström, Håkansson, Oscarsson och

Åstrand anför i reservation att de inte kan ansluta sig till utredningens för­

slag att prisrelationerna inom landet skall anpassas till världsmarknadens.

Mångårig erfarenhet har visat att en dylik målsättning ej kan realiseras.

Även ledamoten Haeggblom anser i reservation utredningens nyss nämn­

da förslag vara orealistiskt. Reservanten anser att staten inte med avsikt

att styra produktionsinriktningen bör lägga sig i prisrelationerna mellan

olika jordbruksprodukter utan överlämna denna åt jordbrukarna själva.

Valet av prislinje. Prisstödet till jordbruket kan utformas som högpris-,

lågpris- eller mellanprislinjesystem, beroende på i vilken utsträckning stö­

det tillåts slå igenom i konsumentpriserna på livsmedel.

Vid en högprislinje avskärmas hemmamarknaden från världsmarknads­

priserna genom kvantitativa importrestriktioner, tullar, importavgifter e. d.

varigenom producentprisnivån inom landet blir högre än den skulle vara

vid fri import. Kostnaden för jordbruksstödet bärs i första hand av konsu­

menterna i förhållande till deras konsumtion av jordbruksprodukter. Låg­

prislinjen innebär att priserna i internationell handel får slå igenom på den

inhemska marknaden. Producenterna får i regel pristillägg i någon form,

motsvarande skillnaden mellan de priser de anses böra erhålla och den

prisnivå som bildas inom landet på grundval av världsmarknadspriserna.

Kostnaden för jordbruksstödet brukar i detta fall bestridas via statsbudge­

ten. Mellanprislinje innebär en blandning av nu nämnda system. Priserna

inom landet är högre än vid fri import men kompletteras av staten genom

tilläggsbetalningar. Förutom den generella lågprislinjen finns en industriell

lågprislinje, vilken innebär att den industri som framställer produkter som

ej omfattas av jordbruksregleringen, får tillgång till jordbruksråvaror till

världsmarknadspriser.

Utredningen understryker att valet av prislinje i första hand är en regle-

ringsteknisk fråga, som inte har med jordbruksstödets omfattning att göra.

Skillnaden i konsumentprisnivån för egentliga jordbruksprodukter vid en

högprislinje och en lågprislinje vid ett jordbruksstöd av ungefär nuvarande

omfattning uppskattas av utredningen till ca 20 % om kostnaderna för pris­

tillägg vid lågprislinje helt finansieras med direkta skatter. Högprislinje till-

lämpas med enstaka undantag (främst Storbritannien) i alla de industri­

länder där jordbruksreglering upprätthålls.

Enligt utredningens bedömning kan valet av prislinje knappast i någon

Kungl. Maj. ts proposition nr 95 år 1967

165

högre grad påverka produktions- och rationaiiseringsutvecklingen. Däremot kan hög- resp. lågprislinjesystem få skilda konsekvenser när det gäller han­ delsutbytet med andra länder, det internationella ekonomiska samarbetet, konsumtionsinriktningen, konkurrensförhållandena inom viss livsmedels­ industri, åtgången av administrativa resurser och redovisningen av kost­ naden för jordbruksstödet.

Ett jordbruksstöd enligt lågprislinjen kan genom frånvaron av avgifter i princip tänkas underlätta handelsutbytet över gränserna med jordbruks­ produkter och livsmedel. Det förhållandet att högprissystem dominerar i Europa kan emellertid medföra att en övergång till ett lågpris system i Sve­ rige motverkar ett ökat handelsutbyte, om ett utvidgat europeiskt samarbete som innesluter jordbrukssektorn skulle komma till stånd med Sverige som deltagare.

Låg- resp. högprissystem kan beräknas inverka olika på konsumtionen av livsmedel och andra varor. En lågprislinje ger konsumenterna en lägre pris­ nivå för livsmedel i butiken, om kostnaderna för jordbruksstödet finansieras skattevägen. En lägre konsumentprisnivå på livsmedel jämfört med andra varor innebär att framför allt lägre inkomsttagare får möjlighet att ändra sin livsmedelskonsumtion i riktning mot en kvalitativt högre näringsstan­ dard.

Lågprislinjen innebär normalt att stödet ges direkt till producenterna. Vid högprissystem måste stödet ha som utgångspunkt de produkter som är föremål för handel, dvs. i regel bearbetade jordbruksprodukter. Detta inne­ bär att även den industri, som utför bearbetningen, kan komma att bli del­ aktig av jordbruksstödet om konkurrensen är bristfällig. Vidare åtnjuter annan industri, som använder jordbruksprodukter som råvara, lägre råva­ rupriser vid en lågprislinje än konkurrerande industri i länder där högpris­ system tillämpas.

Kraven på administrativa insatser hänför sig vid högprislinje främst till att ta ut avgifter vid införsel av livsmedel från utlandet. Vidare krävs admi­ nistrativa åtgärder i samband med gränsdragningen mellan industri- och jordbruksvaror samt för råvarukostnadsutjämning till industrier, som an­ vänder jordbruksprodukter som råvara vid produktion av varor som faller utanför jordbruksregleringen. Vid lågprissystem avser de administrativa in­ satserna främst fördelningen av tilläggsbetalningarna till producenterna samt till kontrollen av att rätten till tilläggsbetalningar inte missbrukas. De erfarenheter som gjorts utomlands synes närmast peka på att en lågpris­ linje är mer administrativt betungande än en högprislinje. En mellanpris- linje kan i likhet med lågprissystemet beräknas vara relativt betungande ur administrativ synpunkt.

Vid lågprissystem sker en synlig redovisning på statsbudgeten av kost­ naden för jordbruksstödet. En sådan redovisning medför att utgiften för jordbruksstödet får konkurrera med andra utgifter på den statliga budge­

166

ten och bedömas med hänsyn till de samlade ekonomiska resurserna. Någon

bedömning av denna typ sker i regel ej vid tillämpningen av högprislinje.

Belastningen på statsbudgetens utgiftssida kan beräknas bli förhållande­

vis stor, om en lågprislinje skulle genomföras i Sverige, eftersom en mycket

stor del av konsumtionen täcks genom produktion inom landet. I de länder

där lågprislinje prövats har denna andel varit betydligt mindre.

I sin sammanfattande bedömning av en lågprislinje resp. en högprislinje

finner utredningen väsentliga fördelar och nackdelar hos båda. Ett ställ­

ningstagande i prislinjefrågan hör emellertid enligt utredningen i mycket

hög grad göras beroende av utvecklingen av det europeiska ekonomiska

samarbetet. Mot denna bakgrund anser utredningen att prisstödet till jord­

bruket tills vidare i allt väsentligt bör ha formen av en högprislinje och

sålunda utgå som ett gränsskydd. För detta talar också att den huvudsak­

liga delen av konsumtionen av jordbruksvaror f. n. täcks genom produk­

tion inom landet. Även om utredningen inte kan förorda en lågprislinje i da­

gens läge, hindrar detta inte att lågprissystemet prövas i fråga om sådana

varor, där självförsörjningsgraden är låg och där substitutionsförhållandet

till andra varor inte hindrar att ett sådant stödsystem används. Värdefulla

erfarenheter av lågprissystemet skulle kunna vinnas på detta sätt. Frågan

om övergång till en mer generell lågprislinje bör enligt utredningens me­

ning prövas på nytt, om utvecklingen av det internationella ekonomiska

samarbetet och graden av självförsörjning med jordbruksvaror inom landet

skulle ge anledning härtill.

Ledamöterna Eriksson, Anton Johansson, Lindbeck, Lindskog, Odhner

och Yngve Persson framhåller i särskilt yttrande att de ansluter sig till

förslaget att tills vidare behålla en högprislinje men anser att de administra­

tiva svårigheter, som utbetalning av pristillägg erbjuder vid en lågprislinje,

har överdrivits av utredningen. Inte minst skulle enligt dem en mellanpris-

linje, som kan möjliggöra stabilare priser till producenterna samtidigt som

gränsskyddet kan hållas fast och som också möjliggör en utjämning mellan

priserna på hemmaproducerade livsmedel och billigare importerade varor,

kunna erbjuda fördelar. Dessa kan vida överstiga nackdelarna med att man

i sådant fall både måste upprätthålla ett gränsskydd och betala ut pristillägg.

Inte heller en allmän lågprislinje borde enligt dessa ledamöter ha avvisats

så enkelt som utredningen gjort. De anser att lågprislinjen har betydande

fördelar, inte minst genom att kostnaden för jordbruksskyddet då blir klart

synlig. Vidare framhåller de att lågprislinjen är den förmånligare för de

lägre inkomsttagarna som använder en betydande del av sin inkomst till

livsmedel. En annan viktig fördel med en lågprislinje anses vara att prisreg­

leringarna då kan begränsas till själva jordbrukssektorn.

Gränsskyddets utformning. Utredningen behandlar frågan om en över­

gång från fasta till rörliga införselavgifier. Härmed erinrar ulrednTngén“öTTT

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

167

att ett system med rörliga avgifter tillämpas inom EEG. Ett rörligt införsel­ avgiftssystem medför en stabilare producentprisnivå inom landet, vilket möjliggör säkrare planering och mindre risker. Därmed främjas en önsk­ värd specialisering av produktionen. Även ur konsumentsynpunkt synes en stabil prisnivå vara en fördel. Utredningen finner emellertid att ett system med helt rörliga avgifter också är förenat med avsevärda nackdelar, som främst hänför sig till tillämpningen. Denna förutsätter bättre tillgång till entydiga, tillförlitliga importprisnoteringar som kan användas som underlag för avgiftsändringarna. Eftersom importen av flertalet produkter, om man bortser från socker, är relativt liten eller oregelbunden, finns inte sådana importprisnoteringar.

Utredningen föreslår mot angivna bakgrund att så länge importen av livs­ medel är av begränsad omfattning och relativt oregelbunden bör i princip ett system med inom vissa prisgränser fasta införselavgifter behållas. Un­ dantag bör dock liksom nu göras för fodermedel och socker.

Enligt utredningens mening bör systemet med prisgränser behållas för att inte svängningar i utlandspriserna skall få alltför starka återverkningar på prisnivån inom landet. Den invändning som riktats mot prisgränserna av innebörd, att de utestänger de långsiktiga prisrörelserna anser utredningen sakna betydelse om, som utredningen föreslagit i det föregående, man över­ går till att fastställa mittpriserna på grundval av en mer långsiktig planering för prisrelationerna. I fråga om prisgränsernas spännvidd talar angelägen­ heten av att upprätthålla en så stabil prisnivå som möjligt för att den nu i regel tillämpade spännvidden mellan mittpris och prisgränser av 10—15 % minskas. Det torde emellertid vara svårt att praktiskt genomföra en kraftig minskning av spännvidden på grund av att tillförlitligt noteringsunderlag ofta saknas för importpriserna. Utredningen förordar att nu gällande pris- gränser för de enskilda varorna ses över i samband med prisöverläggningar inför den nya prissättningsperiod som börjar den 1 september 1967. Syftet med översynen bör vara att klarlägga om en krympning av prisgränserna är ändamålsenlig och praktiskt genomförbar utan att överskridanden av prisgränserna nödvändiggör alltför täta ingripanden.

Enligt nu gällande prisregleringssystem skall då prisgränserna överskrids alla till buds stående medel användas för att återföra priset inom prisgrän­ serna. Detta har t. ex. inneburit att även då det inhemska priset endast helt obetydligt understigit nedre prisgränsen har importbegränsande åt­ gärder vidtagits. Enligt utredningens mening är det underlag, som står till buds för beslut om prisreglerande ingrepp, som regel inte så tillförlitligt att det alltid kan anses motiverat att då prisgränserna överskrids omedel­ bart tillgripa åtgärder för att återföra priset inom dessa gränser. Utred­ ningen förordar att prisregleringsmyndigheten ges vidare möjligheter än f. n. att avvakta den fortsatta prisutvecklingen inom och utom landet innan åtgärder behöver vidtas med anledning av att prisgränserna överskrids.

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

168

Vad gäller regler för ändring av gränsskyddets storlek konstaterar ut­

redningen att den nu gällande treprocentregeln låter utvecklingen av kost­

naderna inom jordbruket inverka på gränsskydd, mittpriser och prisgränser.

Utredningen har i det föregående förordat att prissättningen på jordbruks­

produkterna under en övergångsperiod med början den 1 september 1967

skall baseras på principen att jordbrukspriserna inte skall få stiga fullt så

snabbt som den allmänna prisutvecklingen. Med hänsyn härtill bör någon

anknytning av priserna till kostnadsutvecklingen inom jordbruket framdeles

inte ske. Kostnadsutvecklingen inom jordbruket bör dock följas även i fort­

sättningen för att utgöra en del av bakgrundsmaterialet vid prisövervägan­

dena.

Genom treprocentregeln finns en viss automatisk anknytning av införsel-

avgifterna och därmed av priserna inom landet till världsmarknadsprisernas

utveckling. Utredningen erinrar om att kritik riktats mot att automatiskt

verkande regler får påverka livsmedelspriserna inom landet. Automatiken

har ansetts verka inflationsdrivande genom dess pris-löne-priseffekt och

samtidigt innebära ett skydd för jordbrukarna mot inflationens verkningar

som inte eljest förekommer i samhället, om man bortser från folkpensio­

nerna och från olika socialt betingade stödåtgärder. System av denna typ

har vidare ansetts vara komplicerade och svåröverskådliga. Å andra sidan

har en i systemet inbyggd automatik den fördelen att en successiv an­

passning kan ske till nya lägen utan tidsödande förhandlingsomgångar.

Vid utformningen av det prissättningssystem, som skall tillämpas från den

1 september 1967, har utredningen räknat med att hänsyn på längre sikt

måste tas till de internationella samarbetssträvandena. Mot denna bakgrund

och med hänsyn till det förhållandevis höga gränsskydd — ca 60 % — som

f. n. gäller, anser utredningen att automatiskt verkande regler för gräns­

skyddets ändring bör på längre sikt undvikas. För att genomföra målsätt­

ningen för jordbrukspriserna under övergångsperioden från den 1 septem­

ber 1967 finner utredningen emellertid det lämpligt och ändamålsenligt med

ett visst system för att följa utvecklingen av dessa priser. Systemet bör ock­

så ange när avvikelserna från den överenskomna målsättningen är så stora

att det bör ankomma på prisregleringsmyndigheterna att överväga åtgär­

der.

Som utgångspunkt för prissättningen bör tas de mittpriser och införsel­

avgifter som råder den 31 augusti 1967. Mittpriser och införselavgifter förut­

sätts dock vara justerade med hänsyn till utvecklingen av konsumentpris­

index under perioden mars—augusti 1967. Prisgränserna förutsätts komma

att beslutas på grundval av den i det föregående förordade översynen av

spännvidden för dessa gränser.

Utredningen förordar att jordbruksprisernas ändringar skall mätas med

statens jordbruksnämnds producentprisindex och jämföras med utveck­

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

169

lingen av konsumentprisindex. Sistnämnda index bör vara rensad från in­ verkan av indirekta skatter, priserna för sprit och tobak, bostadskostnad (exkl. bränsle och lyse) samt sådana livsmedelskostnader som är att hän­ föra till eller är baserade på svenska jordbruksprodukter. Vid jämförelsen mellan producentprisindex och den rensade konsumentprisindex skall hän­ syn tas till att jordbrukspriserna enligt målsättningen ej bör tillåtas stiga fullt så snabbt som den allmänna prisnivån ökar. Det är först sedan denna realprissänkning dragits bort som de eventuella avvikelserna från målsätt­ ningen kan följas. Införselavgifterna bör hållas oförändrade intill dess kvo­ ten mellan producentprisindex samt den rensade konsumentprisindex efter förutnämnd justering under två månader i följd ändrats med mer än 2 % jämfört med den kvot som gällde i utgångsläget eller vid föregående juste- ringstillfälle. Att döma av hittillsvarande erfarenheter kan vid denna metod införselavgiftsändringar behöva ske en å två gånger per år. Ändringarna bör enligt utredningens mening ske enligt den målsättning för prisrelatio­ nerna som utredningen förordat i det föregående.

Vidare förordar utredningen att prisgränser och mittpriser skall kunna ändras av prisregleringsmyndigheten, när den rensade konsumentprisin­ dex ändrats med mer än 3 %. Som motiv för att detta procenttal föreslagits anför utredningen att konsumentprisindex rensad från indirekta skatter, sprit och tobak samt bostadskostnad under åren 1960—1965 stigit med i genomsnitt 3 % per år.

Enligt utredningens mening bör angivna prissättningsmetodik kunna an­ vändas också efter utgången av den förut nämnda övergångsperioden. Real­ prisutvecklingen mätt på förut nämnt sätt kan då utgöra ett underlag bland andra — t. ex. produktions-, rationaliserings- och investeringsutvecklingen inom jordbruket, utvecklingen av det europeiska handelssamarbetet m. m. -— för prövning av erforderliga modifieringar under prissättningsperioden.

Prisregleringsåret omfattar f. n. tiden från den 1 september det ena året t. o. m. den 31 augusti påföljande år. Utredningen finner en övergång till budgetårsperioder lämplig ur administrativ synpunkt och förordar därför en sådan övergång.

Ledamoten Wahlfisk framhåller i reservation att införselavgifterna lik­ som prisgränser och mittpriser bör hållas oförändrade under ett år i taget. De bör i enlighet med målsättningen för jordbruksprisernas utveckling efter prövning anpassas till utvecklingen av den allmänna prisnivån omkring den 1 juli varje år. Genom en sådan anordning bör man enligt reservanten i möj­ ligaste mån kunna undvika automatiskt verkande regler för gränsskyddets utveckling.

Ledamöterna Eriksson, Anton Johansson, Lindbeck, Lindskog, Odhner och

Yngve Persson anför i särskilt yttrande att anknytningen av jordbrukspri­ serna till konsumentpriserna under de närmaste åren inte bör vara fullt så

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 95

Kungl. Maj. ts proposition nr 95 år 1967

170

rigorös som enligt utredningens skrivning. Fasta indexklausuler kan vara

olämpliga ur kostnadsinflationssynpunkt. Man kan även tänka sig att knyta

jordbrukspriserna till partiprisindex för industrivaror i stället för till kon­

sumentprisindex.

Ledamöterna Bengtsson, Hansson, Holmström, Håkansson, Oscarsson och

Åstrand anför i särskilt yttrande och reservation att utredningens förslag

till regler för gränsskyddets ändring medför — under förutsättning att pris­

utvecklingen för jordbrukets produktionsmedel även i fortsättningen kom­

mer att stiga kraftigare än den rensade och reducerade konsumentprisindex

•— betydande svårigheter för flertalet jordbrukare att öka sin levnadsstan­

dard och hindra en ständigt växande eftersläpning i förhållande till andra

grupper i samhället. Eftersläpningen kommer att ytterligare accentueras av

den snabbare produktivitetsökningen inom industrin.

Reservanterna föreslår att det •— som en del av det av dem förordade

långsiktiga ramavtalet för den framtida jordbrukspolitiken — skall finnas

ett inflationsskydd. Detta bör konstrueras med utgångspunkt från den mitt­

prisnivå som råder den 1 september 1967 under förutsättning att denna

prisnivå kan anses vara tillräcklig för att ge rationella lantbruksföretag full

företagsekonomisk lönsamhet. Reservanterna förutsätter härvid att mitt­

prisnivån uppjusteras med hänsyn till utvecklingen av såväl konsu­

mentprisindex uppgång som kostnadsprisindex ökning fram till den 1 sep­

tember 1967. Vidare bör då mittpriserna fastställs hänsyn tas till even­

tuella bortfall av nu utgående kontanta pristillägg, ändringar i utgående lag-

ringsstöd m. m. Inflationsskyddet bör även i fortsättningen grundas på dels

kostnadsprisindex, dels konsumentprisindex utan den av utredningen före­

slagna reduceringen.

En prisnivåmålsättning av angivet slag kan enligt reservanterna inte i

och för sig anses vara inflationsdrivande. Den ger endast en kompensation i

efterhand för redan inträffade prisstegringar. Om konsumentpriserna förblir

oförändrade stiger ej heller jordbrukspriserna.

Ledamoten Haeggblom förklarar sig i reservation biträda de nyss nämn­

da reservanternas framställning i fråga om utformningen av prismålsätt­

ningens detaljer.

Marknadsreglerande åtgärder. Utredningen erinrar om att hittillsvarande

marknadsreglerande åtgärder syftat till att ta hand om eller förmedla av­

sättningen av överskottsproduktionen så att denna inte kunnat påverka pris­

bildningen inom landet. Med hänvisning till att den av utredningen föreslag­

na minskningen av självförsörjningsgraden skall ske successivt fram till

slutet av 1970-talet anser utredningen att det är nödvändigt att tills vidare

behålla systemet med marknadsreglerande åtgärder.

Utredningen behandlar till en början frågan om marknadsregleringarnas

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

171

samband med näringsfriheten. Näringsfrihetsombudsmannen har till utred­ ningen överlämnat visst material rörande konkurrensbegränsande åtgärder inom jordbrukets område. Utredningen anser det mot denna bakgrund an­ geläget att de marknadsreglerande åtgärderna utformas så, att varje tvivel är uteslutet, huruvida en viss privat reglering är en omedelbar följd av en statlig reglering och därmed i princip undantagen från bestämmelserna i konkurrensbegränsningslagen. För att åstadkomma detta bör alla statliga marknadsregleringar göras så fullständiga, ges en sådan utformning och till- lämpas så, att målsättningen på prispolitikens område för varje enskild vara kan genomföras utan att detta behöver förutsätta särskild medverkan i regleringsverksamheten eller kompletterande regleringar från jordbrukets ekonomiska föreningsrörelses sida. I den mån de statliga regleringarna byg­ ger på föreningsrörelsens prispolitik och prisnoteringar bör inte heller detta kunna åberopas som ett samband av berört slag. Detta innebär att utred­ ningen anser att den statliga marknadsregleringen bör bli helt fristående från föreningsrörelsen, så att föreningsrörelsen i konkurrenshänseende kan bedömas enligt samma normer och från samma utgångspunkter som nä­ ringslivet i övrigt.

Vid sin behandling av de olika regleringsföreningarnas verksamhet i fråga om marknadsreglerande åtgärder har utredningen övervägt om åtgärderna bör fullgöras av samma organ som nu. Eftersom den statliga marknadsreg­ leringen bör vara helt fristående från jordbrukets föreningsrörelse och and­ ra producentorgan förordar utredningen att marknadsregleringar inte längre fullgörs av jordbrukskooperativa organ såsom är fallet f. n. beträffande mjölk och mejeriprodukter samt potatis. Utredningen har vidare övervägt om de erforderliga marknadsregleringarna bör handhas av särskilda reg­ leringsföreningar eller om de bör fullgöras av helt statliga organ, t. ex. av den statliga prisregleringsmyndigheten. Regleringsföreningarnas infly­ tande på prisutvecklingen på jordbruksprodukter inom landet kan väntas bli stort, även om en del prisreglerande uppgifter skulle överföras till pris­ regleringsmyndigheten. Betydande statlig kontroll och insyn i föreningar­ nas verksamhet kan beräknas vara nödvändig även efter en sådan omlägg­ ning. Mot denna bakgrund finner utredningen det mest ändamålsenligt och lämpligt att marknads- och prisreglerande åtgärder liksom f. n. får fullgöras av särskilda regleringsföreningar enligt direktiv som lämnas av statsmak­ terna och under överinseende av prisregleringsmyndigheten. Utredningen förordar att regleringsföreningar inrättas även för mejeriprodukter samt potatis och potatisprodukter.

Sammansättningen av regleringsföreningarnas styrelser bör enligt ut­ redningens mening ändras. Då föreningarnas verksamhet utgör en väsent­ lig del i den prisreglerande verksamheten, som också påverkar konsumen­ ternas livsmedelskostnader, förordar utredningen att föreningarnas styrel-

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

172

relser kompletteras med en företrädare för det direkta konsumentintres­

set. Denne bör, liksom statens två representanter, utses av Kungl. Maj:t.

Utöver dessa ledamöter bör föreningarnas styrelse, såsom redan är fallet i

flera föreningar bestå av tre företrädare för jordbrukskooperationen och tre

representanter för handel och industri.

Utredningen finner att behov av interna avgifter för att utjämna pri­

serna vid avsättning på hemmamarknad resp. export kan väntas föreligga

även i fortsättningen. Möjlighet att ta ut sådana avgifter måste därför

finnas kvar tills vidare. Det är emellertid angeläget bl. a. med hänsyn till

formerna för uttaget av avgifterna att de avvecklas när exportbehoven

minskar eller försvinner.

Uttag av interna avgifter för att utjämna skillnader i lönsamheten mel­

lan produktion i olika delar av landet anser utredningen i princip inte

bör förekomma. Sådana anordningar motverkar produktionens anpassning

till de gällande ekonomiska förutsättningarna. Om sådan utjämning ändock

anses önskvärd bör den enligt utredningen ske med andra medel.

Det gränsskydd som kan erfordras i anledning av de interna avgifterna

bör enligt utredningens mening nu inarbetas i de egentliga införselavgif­

terna. Sedan år 1959, då kompensationsavgifterna låstes vid den nu gäl­

lande nivån, har ändringar skett i produktionsstrukturen och beredskaps-

målsättningen, som motiverar en översyn av exportstödets utformning.

Denna bör enligt utredningen ske med sikte på att de tidigare kompensa­

tionsavgifterna skall ligga inom ramen för målsättningen för prisrela­

tionerna. Denna fråga synes böra tas upp i samband med de kommande

prisövervägandena.

Inkomsterna av de interna avgifterna har hittills av jordbruksnämnden

direkt förts över till de berörda regleringsföreningarna. Med hänsyn till for­

merna för uttag av interna avgifter bör överföringen av dylika medel prö­

vas av prisregleringsmyndigheten med hänsyn till behovet av medel. Här­

vid bör särskilt beaktas att inte avgiftsnivån görs högre än nödvändigt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

Subventioner. Utredningen framhåller, att införselavgifterna — som är

att betrakta som statliga medel i likhet med t. ex. tullinkomster — hit­

tills har fått användas för prisreglerande åtgärder inom en av statsmak­

terna fastställd normalram. Ramen har successivt ökat alltefter som in­

komsterna av införselavgifter stigit och motsvarar f. n. ca 3 % av jord­

brukets inkomster. Utredningen anser det angeläget att liksom hittills

fördelningen av införselavgiftsmedel för prisreglering på olika produktom­

råden föregås av en prövning av behovet av medel. Införselavgifter bör

givetvis inte få användas på sådant sätt att de motverkar genomförandet

av den plan för prisrelationerna mellan olika jordbruksprodukter på läng­

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

173

re sikt som utredningen förordat. Det förhållandet att ett visst belopp in­ flutit i införselavgifter för en vara bör således inte i sig självt utgöra ett mått på hur mycket avgiftsmedel som skall få disponeras. Användningen av sådana medel bör i stället baseras på en behovsprövning. Det maximibelopp av 160 milj. kr. som f. n. gäller anser utredningen utgöra ett så betydande belopp vid tillämpningen av ett högprissystem att det inte utan starka skäl bör överskridas.

Utredningens förslag rörande vissa subventioner som utgår med medel som anvisas över statsbudgeten redovisas under de olika varuområdena.

Ledamöterna Bengtsson, Hansson, Holmström, Håkansson, Oscarsson och Åstrand framhåller i reservation att det belopp av 160 milj. kr. av in­ förselavgiftsmedel som ingår i normalramen och därutöver vissa inför- selav'gifter för fodermedel utgör en del av jordbrukets totala intäkter. Dessa medel bör i princip användas enligt nu gällande regler. Reservanterna för­ utsätter att detta belopp kommer att ändras i takt med ändringar i prisni­ vån på jordbrukets produkter eftersom i annat fall inflationsskyddet kan komma att urholkas.

Former för handläggningen av prisregleringen m. m. Prisregleringen kom­ mer i fortsättningen att liksom hittills kräva förhållandevis täta kontakter mellan statens jordbruksnämnd samt jordbrukets förhandlingsdelegation och jordbruksnämndens konsumentdelegation. Utredningen framhåller att jordbruksnämnden f. n. fyller en förhandlingsfunktion samtidigt som nämnden utgör ett centralt ämbetsverk. Efter att ha övervägt lämpligheten av detta arrangemang förordar utredningen, att förhandlingsfunktionen på den statliga sidan anordnas skild från jordbruksnämnden genom att staten företräds av särskilda delegerade eller på annat sätt. I samband därmed bör nämndens ledning ombildas till en verksstyrelse med lekmannainslag.

Utredningen har funnit det vara en brist att viktiga beslut rörande pris­ stödet och jordbrukets rationalisering inte föregås av samråd mellan sta­ tens jordbruksnämnd och lantbruksstyrelsen. Kontaktbehovet är dock en­ ligt utredningens mening inte av det slaget att en sammanslagning av de båda verken bör ske utan kan tillgodoses genom samråd.

I reservation understryker ledamöterna Bengtsson, Hansson, Holmström,

Håkansson, Oscarsson och Åstrand att prispolitiken bör baseras på årliga förhandlingar mellan företrädarna för jordbruket och statsmakterna och inte på s. k. överläggningar. När det gäller frågan om förhandlingsordning och om statens jordbruksnämnds organisation och uppgifter anser reser­ vanterna att skäl ej föreligger för ändringar.

Ledamöterna Lindskog och Odhner framhåller i reservation angelägen­ heten av att de som för förhandlingarna på den statliga sidan på samma sätt som på jordbrukarsidan har en fortlöpande nära kontakt med jord-

174

bruksregleringen och med den jordbrukspolitiska och prispolitiska utveck­

lingen. Reservanterna finner det därför olämpligt att jordbruksförhand­

lingarna förs av andra än de som inom jordbruksnämnden sköter den lö­

pande handläggningen av prispolitiken. Den svårighet, som stundom före­

legat genom att jordbruket också är representerat i nämnden, kan und­

vikas genom föreskrift att förhandlingarna skall föras av en delegation av

nämndens konsumentrepresentanter jämte några andra delegerade och att

nämndens generaldirektör skall fungera som ordförande för dessa för­

handlingar.

Ledamöterna Söderberg och Zachrison anför i särskilt yttrande att de

organisatoriska frågorna rörande statens jordbruksnämnds uppgifter i

fråga om prisregleringen bör ytterligare övervägas och belysas innan några

ändringar härav vidtas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Remissyttrandena

Relationen mellan priserna på olika produkter. Styrelsen för lantbruks-

liögskolan, jordbruksnämndens konsumentdelegation, statens pris- och kar­

tellnämnd, LO, Sveriges industriförbund, RF, SAF och Sveriges grossistför­

bund delar i huvudsak utredningens uppfattning rörande riktlinjerna för

den långsiktiga prisavvägningen för olika produkter. RF sätter emellertid

i fråga om man under de närmaste 10—15 åren bör minska brödsädespro-

duktionen så radikalt som utredningen synes önska. Vidare anför förbun­

det att prisavvägningen mellan fodersäd och brödsäd, resp. mellan fodersäd

och vissa animalier under förutsebar framtid till betydande del kommer att

behöva anpassas till den inhemska marknaden. Ronsumentdelegationen,

som anför liknande synpunkter, ifrågasätter om de av utredningen före­

slagna riktlinjerna kommer att kunna förverkligas i praktiken. Styrelsen

för lantbrukshögskolan understryker att starkt ändrade prisrelationer mel­

lan vegetabilier och animalier sannolikt kommer att medföra stora anpass­

ningsproblem i norra Götalands och Svealands slättbygder samt för vissa

typer av animalieproduktion. Styrelsen konstaterar att dessa konsekvenser

inte närmare undersökts av utredningen och förordar därför att sådana

undersökningar kommer till stånd innan starka ändringar i prisrelationer­

na genomförs.

Sveriges industriförbund och SAF framhåller att en viss följsamhet till

EEC-priserna kan te sig angelägen. LO finner det angeläget att man för eu

sådan jordbrukspolitik att det svenska jordbruket inte i sista hand skulle

visa sig vara den stötesten, som hindrar en svensk anslutning i någon form

till EEC eller en vidgning av samarbetet inom EFTA. Jordbrukspolitiken

måste inriktas på att allmänt underlätta en anpassning bl. a. genom att

prisrelationerna är sådana att en anslutning inte föranleder alltför stora

omställningar. Statens pris- och kartellnämnd anför däremot att starkare

skäl talar för att vid den framtida avvägningen av prisrelationerna utgå från priserna på jordbruksprodukter på världsmarknaden än från priserna inom EEC. Sverige har enligt nämnden ingen anledning att hålla en högre anslutningsberedskap än exempelvis Storbritannien och Danmark, vars omställingsproblem torde bli betydligt större än Sveriges. Detta innebär dock enligt nämnden inte att världsmarknadens prisstruktur utan vidare kan godtas som normerande. Nämnden erinrar därvid om det starka in­ slag av dumping som enligt utredningsmaterialet kännetecknar världsmark­ naden. Det är därför enligt nämnden nödvändigt att vid jämförelser utgå från en prisstruktur, som skiljer sig något från den som återspeglas i da­ gens världsmarknadspriser, och som innebär att man utgår från nor­ malpriser där dumpingeffekter eliminerats. Statens jordbruksnämnd be­ rör en liknande frågeställning och anför att relationerna mellan världs­ marknadspriserna på kort sikt kan fluktuera oregelmässigt och snabbt.

Lantbruksstyr elsen samt RLF och SL anmäler från utredningen avvi­ kande meningar. Lantbruksstijrelsen anser att kalkyler över produktions­ kostnaderna för olika produkter kan och bör användas som underlag för prissättningen. Detta gäller enligt styrelsen i första hand mjölk och spann­ mål, men sådana kalkyler kan också användas som hjälpmedel för pris­ sättningen på övriga jordbruksprodukter. Enligt RLF och SL —- som i och för sig delar utredningens uppfattning att en mer långsiktig och mer stabil avvägning av prisrelationerna bör eftersträvas — är det däremot över huvud taget inte möjligt att låta prisrelationerna bestämmas av generella regler.

Relationerna måste bedömas med hänsyn såväl till marknadssituationen inom landet och på den internationella marknaden som till försörjnings- läget ur beredskapssynpunkt. Förbunden finner det vidare angeläget — med hänsyn till att en svensk anslutning till en gemensam västeuropeisk marknad synes bli alltmer aktuell •— att man vid prissättningen tar större hänsyn till EEC:s prisrelationer än vad utredningen ansett. Om man i Sve­ rige i ökad utsträckning söker närma sig världsmarknadens prisrelationer skulle produktionsresurserna i jordbruket enligt förbundens mening komma att bindas i en struktur, som skulle ge jordbruket ett dåligt utgångsläge vid en eventuell svensk anknytning till en gemensam västeuropeisk mark­ nad.

Utredningens förslag om upprättande av en långsiktig plan för prisrela­ tionerna tillstyrks av styrelsen för lantbrukshögskolan, LO, KF och Sveriges industriförbund.

Valet av prislinje. Utredningens förslag att högprislinjen tills vidare skall bibehållas tillstyrks av lantbruksstyrelsen samt RLF och SL. Lantbruksstyrelsen motiverar sitt ställningstagande med att valet av prislinje måste bestämmas med hänsyn till det europeiska samarbetet. RLF och SL anför liknande synpunkter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

175

176

NO, jordbruksnämndens konsumentdelegation, LO, Sveriges industriför­

bund, SAF, Sveriges grossistförbund, Samarbetsorganet i jordbruksfrågor

för enskild handel och industri och KF finner starka skäl tala för en över­

gång till lågprislinje men anser sig i nuvarande läge kunna tillstyrka att

högprislinjen behålls.

NO anför att från konkurrenssynpunkt starka betänkligheter måste an­

föras mot högprislinjen. Genom att gränsskyddet vid en högprislinje i stor

utsträckning avser förädlade produkter blir det ofta den av jordbrukets

föreningsrörelse ägda förädlingsindustrin som tar emot jordbruksstödet.

Därigenom kan industrin använda detta stöd till att finansiera sin expan­

sion, medan producentledet ej uppnår den intäktsökning som avses med

stödet. Härigenom kan krav resas på högre gränsskydd. Den konkurrens

inom förädlingsledet, som skulle skapa en viss säkerhet för att investe­

ringarna fick en effektiv placering, saknas inom många produktområden. Det

är därför angeläget att åtgärder vidtas som för framtiden i möjlig mån med­

verkar till att stödet omfattar endast produktionssidan. Då det är kon­

sumenterna som ytterst får betala jordbruksstödet, måste de kunna kräva

att detta blir det lägsta möjliga. En övergång till lågprislinje skulle skapa

sådana förutsättningar. Sveriges grossistförbund och Samarbetsorganet i

jordbruksfrågor för enskild handel och industri anför liknande synpunkter.

LO framhåller att valet av prislinje är av fundamental betydelse för jord­

bruksstödets praktiska utformning även om det inte behöver innebära nå­

gon skillnad för det totala skyddets omfattning. Det möter emellertid prin­

cipiella betänkligheter att upprätthålla en subvention till jordbruket, som

belastar individerna olika beroende på omfattningen av livsmedelskon-

sumtionen. Med hänsyn till att frågan om jordbruksstödet huvudsakligen är

en beredskapsfråga borde kostnaderna för stödet falla lika på individerna.

Med en högprislinje blir belastningen större på de lägre inkomsttagarna och

barnfamiljerna som använder en större andel av sin inkomst för livsmedels-

konsumtion. Med hänsyn till att denna belastning kan kompenseras via skat­

ter eller direkta bidrag anser dock LO att den av utredningen framförda

motiveringen för en högprislinje tills vidare kan accepteras. KF anför att

en lågprislinje för jordbruksprodukter skulle vara fördelaktig, särskilt för

låginkomst- och barnfamiljerna. Främst med hänsyn till en framtida trolig

EEC-anslutning finner sig styrelsen dock böra godta en högprislinje.

Jordbruksnämndens konsumentdelegation anser att konsekvenserna av en

lågpris- eller mellanprislinje för olika varor borde ha belysts klarare av

utredningen.

Sveriges industriförbund och SAF framhåller att en allmän lågprislinje

har så många och påtagliga fördelar att man i princip velat förorda en

övergång till denna regleringsform. Med hänsyn till att EEG valt högpris­

linje finner dock organisationerna det riktigast att tills vidare i allt vä­

sentligt behålla denna prislinje. Organisationerna tillstyrker att frågan om

lågprislinje på vissa varor prövas.

Kiingl. Maj. ts proposition nr 95 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

177

Statens pris- och kartellnämnd och länsstyrelsen i Västernorrlands län avstyrker utredningens förslag och förordar övergång till lågprislinje.

Pris- och kartellnämnden anser att frågan om en anslutning till EEC inte bör vara avgörande för ett beslut om framtida prislinje. För en övergång till lågprislinje talar bl. a., att det i första hand är beredskaps- och social­ politiska skäl som åberopas för att bevara de kostsammare delarna av det svenska jordbruket. Vidare talar för lågprislinjen det faktum att utveck­ lingen av konsumentprisindex spelar en central roll vid lönebildningen. Ivostnadsstegringen inom jordbruksproduktionen, som med det nuvarande systemets utformning slår igenom på livsmedelspriserna, får en multiplika- toreffekt via höjningar av löner, pensioner m. m. Nämnden finner emeller­ tid att en övergång till lågprislinje torde få ses som en långsiktig målsätt­ ning. Redan jordbruksstödets omfattning — ca 2 miljarder kr. — är så­ dan, att det av skattetekniska skäl torde vara omöjligt att snabbt gå över till en lågprislinje.

Gränsskyddets utformning. Utredningens förslag att behålla ett system med inom vissa prisgränser fasta införselavgifter möter inga invändningar från remissinstanserna. RLF och SL anser visserligen, med hänsyn till jordbruksnäringens intresse av en så stabil prisnivå som möj­ ligt, att ett system med rörliga införselavgifter hade varit att föredra, men finner med beaktande av vad utredningen anför att det är nödvändigt att tills vidare i huvudsak tillämpa nuvarande system.

Förslagen rörande prisgränserna tillstyrks i vad de avser översyn av prisgränsernas nivå genomgående i de yttranden som berör frågan.

Beträffande den krympning av avståndet mellan .prisgränserna, som ut­ redningen anser böra undersökas, anför statens jordbruksnämnd, att nämnden undersökt hur ofta prisgränserna skulle ha passerats eller tan­ gerats. Med en krympning på 3—4 % på vardera sidan under reglerings­ åren 1959/60—1965/66 skulle prisgränserna ha passerats eller tangerats i väsentligt större utsträckning än vad som skett. Styrelsen för lantbrukshögskolan förordar en så stark krympning av prisgränserna som ur prak­ tiska synpunkter är genomförbar, i syfte att kunna upprätthålla en så stabil prisnivå som möjligt inom landet. Jordbruksnämndens konsument­ delegation förordar däremot att en vidgning av prisgränserna bör prövas för att nå en viss anpassning till de internationella priserna och utrymme för ökad rörlighet på den inhemska marknaden.

Sveriges grossistförbund finner utredningens förslag beträffande åtgärder för att återföra det inhemska priset inom prisgränserna vara en avgjord förbättring i jämförelse med nuvarande ordning. Förbundet framhåller att denna ordning inneburit att jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse, ge­ nom att i regel ensam kunnat fastställa prisnivån, har haft möjligheter att hindra eller försvåra import. RLF och SL anför däremot att det är

178

angeläget att man omedelbart anpassar gränsskyddet när någon av pris­

gränserna passeras. Man bör sålunda liksom hittills utnyttja alla till buds

stående medel för att hindra att prisgränserna över- eller underskrids.

Statens jordbruksnämnd anför, att utredningen inte tagit upp frågan om

dumpingimport och annan starkt prispressande import av jordbrukspro­

dukter till närmare behandling. Nämnden anser, att de åtgärder, som hit­

tills fått vidtas mot sådan import, även i fortsättningen skall kunna an­

vändas.

Rörande utredningens förslag till regler för ändring av gräns­

skyddets storlek anför lantbruksstyrelsen att frågan om vilka in­

dex och indexkombinationer som skall ligga till grund för ändringar av in­

förselavgifter bör vidare övervägas i samband med de överläggningar mel­

lan staten och jordbruket som torde böra komma till stånd.

Åtskilliga remissorgan ställer sig helt avvisande eller framhåller sin tvek­

samhet mot att låta prissättningen påverkas av automatiskt verkande reg­

ler. Jordbruksnämndens konsumentdelegation framhåller att den idag rådan­

de prisnivån till stor del torde vara ett resultat av den automatik i prisför­

ändringarna som den hittillsvarande jordbrukspolitiken medfört. Delega­

tionen erinrar om att den, i samband med att överenskommelsen om det

första provisoriet träffades, med tillfredsställelse konstaterat att en del

av denna automatik kunnat brytas genom att den s. k. inkomstregeln av­

skaffats. Delegationen ifrågasätter om man inte i nuvarande läge kan nöja

sig med ett system av den typ som föreslagits av ledamoten Wahlfisk i en

reservation, vilket innebär att införselavgifter, mittpriser och prisgränser

fastställs för ett år i taget. I samband med den årliga översynen av införsel­

avgifter och prisgränser bör hänsyn tas till bl. a. produktions- och kost­

nadsutvecklingen i jordbruket. Även styrelsen för lantbrukshögskolan fin­

ner det vara möjligt att starkt förenkla proceduren vid justering av inför­

selavgifterna om man genomför det av ledamoten Wahlfisk i reservation

framförda förslaget om årlig omprövning av avgifter, mittpriser och pris­

gränser. Denna omprövning bör enligt styrelsen ske i enlighet med den

allmänna målsättningen för jordbrukspolitiken, varvid hänsyn kan tas

både till rationaliseringstakt och produktionsvolym och ej enbart till ut­

vecklingen av konsument- och producentprisindex. Sveriges industriför­

bund, SAF och Sveriges grossistförbund ansluter sig också till ledamoten

Wahlfisks förut nämnda reservation.

RF ställer sig i princip tveksamt till ett automatiskt verkande prissystem.

Flera fördelar finns dock med automatiskt verkande regler, särskilt om

olikformiga prisändringar för skilda varor medges. Förbundet föreslår

emellertid eu ytterligare översyn av spörsmålet varvid även friare, ej auto­

matiskt verkande system för prisregleringen bör undersökas.

RLF och SL anser i och för sig att gränsskyddet bör ändras enligt fasta

regler men avstyrker utredningens förslag till sådana regler. Förbunden häv­

Iiungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

179

dar bestämt att den tekniska utformning som utredningen gett prispolitiken leder till en betydligt ogynnsammare pris- och lönsamhetsutveckling än un­ der de senaste tio åren vilket bl. a. beror på att priserna på jordbrukets pro­ duktionsmedel kan antas komma att stiga snabbare än den rensade konsu­ mentprisindex som ingår i utredningens förslag. Förslaget kan därför inte uppfylla utredningens syfte att åstadkomma en prisutveckling på jordbru­ kets produkter som möjliggör i stort sett samma lönsamhetsutveckling som under senare år.

Förbunden förordar en omedelbar utredning för att belysa lönsamhets- förhållandena för sådana jordbruk som enligt deras uppfattning bör ligga till grund för prissättningen och som närmare anges i av ledamoten Bengts­ son m. fl. avgivna reservationer. Om denna utredning ej kan bli klar före utgången av innevarande regleringsår bör mittprisnivån den 1 sep­ tember 1987 tills vidare vara utgångspunkt för prissättningen. Utred­ ningens förslag innebär enligt förbunden i praktiken att kostnadsindex sätts ur kraft den 1 mars 1967 eftersom de framtida mittpriserna enligt för­ slaget inte skall få påverkas av kostnadsindex ändringar under tiden från detta datum till utgången av regleringsåret 1966/67. Förbunden beräknar att detta kommer att medföra en minskning av jordbrukarnas inkomster med sammanlagt 75 milj. kr. för år räknat, vilket motsvarar en årlig real­ prissänkning med 1,2 %. Förbunden kan inte finna något rimligt skäl att suspendera kostnadsindex effekt för perioden mars—september 1967.

I syfte att åstadkomma ett löpande inflationsskydd för jordbruket anser förbunden det nödvändigt att även i fortsättningen behålla ett direkt sam­ band mellan de faktiska priserna på jordbrukets produktionsmedel (exkl. arbete) och priserna på jordbrukets produkter. Prisutvecklingen på produk­ tionsmedlen bestäms helt av förhållanden som jordbruket inte kan påverka. Jordbrukets kostnadsindex har under de senaste tio åren stigit med nära 4 % per år, vilket i stort sett motsvarar uppgången av den orensade kon­ sumentprisindexen men är mer än 1 % kraftigare än den rensade indexens ökning per år. Enligt utredningens förslag skall den rensade indexen tilläm­ pas även för den del av jordbrukets intäkter som utnyttjas för inköp av pro­ duktionsmedel. Förbunden föreslår att denna del av jordbrukets intäkter skall följa eu kostnadsindex enligt i stort sett nuvarande konstruktion. Vi­ dare förordar förbunden att den del av intäkterna, som disponeras för ar­ betsersättning och som huvudsakligen används till inköp av konsumtions­ varor och tjänster, får följa konsumentprisindex. Härigenom uppnås att produktpriserna behåller sin köpkraft.

Förbunden understryker att angivna system, som i stort sammanfaller med prissättningssystemet under de två senaste åren, endast syftar till så­ dana prisökningar på jordbrukets produkter att jordbrukarnas realinkoms- ter kan hållas oförändrade. Det blir först genom rationaliseringsåtgärder jordbrukarna får möjligheter att höja sin levnadsstandard och därmed i

180

inkomsthanseende följa med utvecklingen för övriga befolkningsgrupper.

Förbunden tillägger att det föreslagna inflationsskyddet ger jordbruket

kompensation endast i efterhand för redan inträffade prisstegringar. Om

konsumentprisindex och kostnadsindex blir oförändrade höjs vid ett så­

dant system inte heller priserna på jordbrukets produkter.

I syfte att förenkla det förordade prissystemet föreslår förbunden att

kostnadsindex och konsumentprisindex sammanvägs till en index. Denna

nya index bör varje månad avstämmas med producentprisindex för jord­

bruksprodukter. Om skillnaden mellan dessa två indexserier överstiger 2 %

under två månader bör gränsskyddet ändras så att producentprisindex åter

sammanfaller med den på nyss angivet sätt sammanvägda indexen. Sålunda

delar förbunden utredningens tanke på övergång från världsmarknadspris­

index till producentprisindex som mätare av världsmarknadsprisernas ef­

fekt på prisbildningen inom landet, övergången till producentprisindex

kommer dock att medföra vissa svårigheter av teknisk natur som det är an­

geläget att klarlägga innan det nya prissättningssystemet träder i kraft. För­

bunden föreslår därför, att indexkommittén inom jordbruksnämnden får till

uppgift att närmare klarlägga detaljerna kring den föreslagna ändringen.

Statens jordbruksnämnd har undersökt skillnaden i effekter på jordbruks-

prissättningen vid tillämpning av den s. k. tvåprocentregeln med rensad

resp. orensad konsumentprisindex som grund. Nämnden konstaterar därvid

att den rensade indexserien har under åren 1959—1966 stigit betydligt lång­

sammare än den inte rensade serien. Fn anknytning av jordbrukets priser

under denna period till den rensade serien skulle ha gett en nära 10 % lägre

prisnivå än den som i verkligheten uppnåddes. Skillnaden mellan indexse­

rierna beror till stor del på omsättningsskattens inverkan. Följderna av ut­

redningens förslag beträffande val av indexserie kommer därför att vara

beroende på den framtida utvecklingen av den indirekta beskattningen.

Marknadsreglerande åtgärder. I utredningens överväganden rörande

marknadsregleringarnas samband med näringsfri­

heten instämmer de remissinstanser som berör frågan.

NO framhåller att det skydd för förädlingsindustrin som marknadsregle­

ringarna hittills medfört får anses ha verksamt bidragit till att skapa den

monopolställning som föreligger inom flera produktområden. Härigenom har

regleringarna också underlättat den monopolistiska prissättning som före­

kommer på vissa produkter och som motverkar en ekonomiskt lämplig an­

passning av produktionen. NO redovisar härefter konkurrensbegränsningar

som förekommer på olika jordbruksprodukter.

Jordbruksnämndens konsumentdelegation tar i sammanhanget upp frå­

gan om de av jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse tillämpade prin­

ciperna rörande betalning och leveransvillkor i fråga om medlemmarnas

produkter. Delegationen framhåller därvid att sådana principer, som tilläm­

Iiungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

181

pas oberoende av levererade kvantiteter eller andra prestationer, innebär ett socialt inslag i avräkningspriserna som inte stimulerar uppkomsten av effek­ tiva jordbruksföretag. Delegationen anser det också synnerligen angeläget att en ändamålsenlig prisavvägning för jordbruksprodukter sker vid leverans till livsmedelsindustri och handel. KF anför liknande synpunkter. Kom­ merskollegium finner det vara av vikt att jordbruksstödet begränsas till produktionen och inte utsträcks till förädling och distribution. För de båda senare verksamhetsområdena bör eljest gällande princip om fri konkurrens inom näringslivet vara tillämplig i alla avseenden. Enligt kollegii bedömning bör gällande konkurrenslagstiftning, enligt vilken prövning rörande kon­ kurrensbegränsningars skadlighet skall ske, gälla även föreningsrörelsen även om utredningens förslag att producentkooperativa organ befrias från aila statliga regleringsuppgifter inte skulle genomföras.

Sveriges industriförbund och SAF finner att det är utomordentligt viktigt att marknadsregleringarna på jordbruksområdet utformas enligt de av ut­ redningen föreslagna principerna. Om en sådan ordning genomförs finner förbunden det självklart att föreningsrörelsen i konkurrenshänseende skall bedömas enligt samma normer och från samma utgångspunkter som nä­ ringslivet i övrigt. I stort sett samma synpunkter anförs av Sveriges grossistförbund och KF.

Några remissinstanser tar i detta sammanhang upp frågan om notering av jordbrukspriser. Jordbruksnämndens konsumentdelegation

framhåller att noteringsverksamheten, som f. n. till viss del handhas av jord­ brukets ekonomiska föreningsrörelse, inom vissa områden med ofullständig konkurrens kunnat utnyttjas mot enskilda och konsumentkooperativa före­ tag. Delegationen, som erinrar om att jordbruksnämnden överenskommit med statens pris- och kartellnämnd om att följa Sveriges lantbruksförbunds noteringsverksamhet, understryker betydelsen av att en sådan undersökning kommer till stånd. Sveriges grossistförbund anser att partiprisnoteringarna pa jordbruksprodukter inte uteslutande bör fastställas av de jordbrukskoo- perativa affärsföretagen. Med nuvarande marknads- och konkurrensförhål­ landen kan detta enligt förbundet komma att leda till att de reella möjlig­ heterna att importera jordbruksprodukter i varje situation avgörs av dessa företag. Liknande synpunkter anförs av Sveriges industriförbund och SAF.

I fråga om regleringsföreningarna tillstyrker lantbruksstgrelsen, statens jordbruksnämnd, jordbruksnämndens konsumentdelegation,

Sveriges industriförbund, SAF, Sveriges grossistförbund och KF utredning­ ens förslag att inrätta nya regleringsföreningar för mjölk- och mejeripro­ dukter samt för potatis och potatisprodukter. Vidare biträder jordbruks­ nämndens konsumentdelegation, Sveriges industriförbund, SAF och KF ut­ redningens förslag beträffande konsumentrepresentation i regleringsföre­ ningarnas styrelser.

Kungl. Maj. ts proposition nr 95 år 1967

182

Lantbruksstijrelsen, RLF och SL tillstyrker utredningens förslag om att

nuvarande möjligheter att ta ut interna regleringsavgifter

skall behållas. Jordbruksnämndens konsumentdelegation, Sveriges grossist­

förbund och KF ansluter sig till utredningens förslag om en översyn av ex­

portstödets omfattning och anser i likhet med utredningen att prisregle­

ringsmyndigheten bör pröva överföring av inkomster från interna avgifter

till regleringsföreningarna med hänsyn till behovet av medel.

Konsumentdelegationen och KF anser att konsumentintresset bör vara

företrätt vid fördelningen av införselavgiftsmedel för regleringsändamål,

med hänsyn bl. a. till att dessa medel i likhet med tullinkomster måste be­

traktas som statliga. Konsumentdelegationen förutsätter att det av utred­

ningen angivna maximibeloppet av normalramen på 160 milj. kr. inte

skall få överskridas. RLF och SL anför att effekten av att rambeloppet inte

ökas åtminstone på kort sikt visserligen blir liten men att det inte är fören­

ligt med den allmänna målsättningen i övrigt att låta rambeloppet vara oför­

ändrat. Det bör därför tillåtas följa utvecklingen av den genomsnittliga

prisnivån på jordbrukets produkter.

Former för handläggningen av prisregleringen m. m. Utredningens förslag

att förhandlingar rörande prisregleringen skall skiljas från statens jord­

bruksnämnd och att nämnden bör ombildas till ver k sstyrelse med

lekmannainslag tillstyrks av statens pris- och kartellnämnd och

jordbruksnämndens konsumentdelegation. Delegationen föreslår därvid att

prisförhandlingar förs mellan två parter, jordbrukets resp. konsumenternas

förhandlingsdelegationer. Chefen för jordbruksnämnden bör fungera som

opartisk ordförande.

Statens jordbruksnämnd, TCO, RLF och SL avstyrker utredningens för­

slag. Jordbruksnämnden framhåller att motivering saknas för förslaget. TCO

biträder ledamöterna Lindskogs och Odhners reservation i ämnet. RLF och

SL anför att syftet med det av förbunden föreslagna ramavtalet gör årliga

förhandlingar nödvändiga. Förbunden understryker, att det därvid måste

vara fråga om reella förhandlingar mellan statsmakterna och jordbrukets

företrädare och inte som nu endast överläggningar utan formell förhand­

lingsrätt för jordbruket. Förbunden kan inte finna några sakliga motiv för

de ändringar av nuvarande organisationsform för jordbruksnämnden och

dess nuvarande ställning som förhandlingsorgan som utredningen föresla­

git.

Sveriges industriförbund och SAF finner frågan vara otillräckligt belyst

och förordar att densamma tas upp till förnyad prövning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

183

Jordbrukspriskommittén

Jordbrukspriskommittén redovisar till en början de allmänna grunder som enligt kommittén bör gälla för prisregleringen under perioden den 1 september 1967—den 30 juni 1968.

Till grund för sitt arbete har jordbrukspriskommittén lagt de principer som lagts fram av jordbruksutredningen och de synpunkter därpå som re­ dovisats i remissyttranden över utredningens betänkande. Enligt kommit­ téns uppfattning innebär dessa principer, att i den framtida jordbrukspoli­ tiken ingår som huvudmålsättning att främja en fortsatt snabb rationalise­ ring med uppbyggnad av lönsamma företag och en sådan anpassning av pro­ duktionens storlek och inriktning som är samhällsekonomiskt motiverad. Kraftiga insatser från såväl jordbrukets som statens sida för att främja jordbrukets yttre och inre rationalisering ävensom stöd i olika former till dem som lämnar jordbruksnäringen utgör även viktiga delar av de nyss nämnda principerna. Jordbrukets organisationer har också mot denna bak­ grund under överläggningarna på samma sätt som i 1963 års överenskom­ melse om ändring av jordbrukspriserna förklarat sig beredda att genom upplysning och rådgivning kraftigt stödja rationaliseringssträvandena.

Även om kommitténs uppdrag endast avsett prisregleringen under ett ä två år, bär strävan varit att så långt möjligt utforma prisregleringen under perioden efter den långsiktiga jordbrukspolitiska målsättningen och sålunda främja en fortlöpande anpassning av jordbruksnäringen till den tekniska och ekonomiska utvecklingen, så att den kan få en likvärdig ställning med andra näringar i samhällsekonomin.

En utgångspunkt har varit att det svenska jordbrukets utveckling i hög grad kommer att påverkas av resultaten av de pågående strävandena att av­ veckla handelshindren och utvidga det ekonomiska samarbetet mellan län­ derna. Under överläggningarna har enighet rått om att en sådan prissätt­ ning på och prisreglering för jordbrukets produkter bör eftersträvas, att ett eventuellt inträde i en större marknad ej försvåras. Med hänsyn härtill har i all den utsträckning som varit möjlig EEC:s jordbrukspolitik analyserats. Eftersom denna ännu inte är i alla delar slutligt utformad, är det emellertid utomordentligt svårt att f. n. göra några exakta jämförelser mellan jord­ brukets villkor i Sverige och i EEC-länderna. En sådan jämförelse kan näm­ ligen inte begränsas till att avse prisnivå och prisrelationer mellan olika produkter utan måste även innefatta till jordbruket utgående subventioner. Inom EEC är man ännu inte helt färdig med kartläggningen av subventions­ systemen i de olika medlemsländerna. Man har ej heller tagit ställning till vilka slag av subventioner som kommer att vara tillåtna i framtiden. I före­ varande sammanhang bör anmärkas, att det svenska jordbruket och livs-

184

medelsinduslrin så länge Sverige inte är anslutet till EEC har en begränsad

marknad, vilket i viss utsträckning försvårar utnyttjandet av befintlig ra­

tionell produktionskapacitet.

Den osäkra omräkning av EEC:s prisnivå till svenska förhållanden, som

nu kan göras, pekar enligt kommitténs uppfattning på att de förslag till

prisändringar, som framläggs i det följande, ej kommer att leda till sådana

skillnader i jordbrukets ekonomiska villkor att en framtida anpassning allt­

för mycket försvåras.

I och med att den gemensamma jorbruksmarknaden inom EEC förverkli­

gats, kommer i avseende på vissa centrala jorbruksprodukter gemensamma

priser att fastställas av ministerrådet för ett regleringsår i taget. Sådana pri­

ser har redan fastställts för spannmål och oljeväxtfröer för regleringsåret

den 1 juli 1967—den 30 juni 1968, för nötkött, mjölk och mejeriprodukter

för regleringsåret den 1 april 1968—den 31 mars 1969 samt för sockerbetor

och socker för regleringsåret den 1 juli 1968—den 30 juni 1969. I EEC före­

kommer inga automatiskt verkande regler för att justera prisnivån med

hänsyn till pris- och kostnadsutvecklingen. Enligt vad kommittén erfarit

kommer emellertid ministerrådet att, när det tar ställning till de gemensam­

ma priserna, i viss utsträckning beakta utvecklingen av priser och kostna­

der under de närmast föregående regleringsåren. Marknadsregleringen har

utformats så att den leder till snabba och effektiva ingripanden för att med

hänsyn till både producenter och konsumenter bevara den avsedda pris­

nivån.

Kommittén har i sitt arbete strävat efter att, så långt detta varit möjligt

på den relativt korta tid som stått till buds, åstadkomma förenklingar i reg­

leringssystemet. Vissa sådana föreslås i det följande. Därutöver förordar

kommittén fortsatta undersökningar i samma syfte. Kommittén har utgått

från att prisregleringsåret, som nu omfattar tiden den 1 september—den 31

augusti, i enlighet med jordbruksutredningens förslag kommer att omläggas

till budgetår. Nästa regleringsår har därför förutsatts utlöpa den 30 juni

1968 och kommer således att omfatta endast tio månader.

Nuvarande principer med mittpriser och prisgränser samt inom prisgrän­

serna fasta införselavgifter för viktigare varuslag föreslår kommittén skall

behållas om ej annat anges i kommitténs förslag. De avgifter, som nu tas ut

vid import (kompensationsavgifter) och som svarar mot vissa avgifter på

den inhemska produktionen, skall i flertalet fall kvarstå oförändrade. Om

priset på en vara sjunker under nedre prisgränsen till följd av fallande

världsmarknadspriser, skall det svenska priset liksom hittills stödjas genom

tillfällig höjning av införselavgiften och i undantagsfall genom kvantitativ

importreglering. Har undre prisgränsen passerats till följd av onormal pro­

duktionsutveckling inom landet och import av betydelse inte förekommer,

bör viss återhållsamhet dock kunna iakttas med dessa åtgärder. Då den övre

prisgränsen passeras skall liksom nu införselavgiften minskas, exportavgift

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

185

kunna påläggas och i undantagsfall kvantitativ exportreglering införas. Man bör nu även formellt upphäva de inskränkningar i möjligheterna att till­ gripa kvantitativa exportregleringar, som infördes år 1956 och vilkas konst­ ruktion gjort att de nu ej längre kan tillämpas.

Kommittén förutsätter vidare att, såsom jordbruksutredningen förordat, marknadsregleringarna för samtliga produkter skall ske genom särskilda regleringsföreningar. Dessa bör bedriva sin verksamhet i samarbete med, men fristående från, jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse och andra branschorganisationer. Den närmare avgränsningen och utformningen av regleringsföreningarnas uppgifter bör fastställas av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av jordbruksnämnden. Huvuduppgiften bör även i forsättningen vara att genom olika åtgärder söka upprätthålla den enligt föreslagna regler avsedda prisnivån på resp. produkter. Förluster som uppkommer vid export av jordbruksprodukter bör liksom hittills i princip återverka på jordbrukets totala intäkter. I detta sammanhang vill kommittén erinra om jordbruksutredningens uttalande om angelägenheten av att söka utforma de marknadsreglerande åtgärderna så att varje tvivel, om en viss privat reglering är en omedelbar följd av en statlig reglering och därmed i princip undantagen från bestämmelserna i konkurrensbe- gränsningslagstiftningen, är uteslutet. Sedan de ändringar i regleringssys­ temet vidtagits, som kommittén föreslår i det följande, torde i allmänhet ej erfordras andra marknadsreglerande åtgärder än de som åvilar jord­ bruksnämnden eller regleringsföreningarna. För mjölkregleringen bör dock under regleringsperioden gälla vissa undantag, vilka redovisas i kommitténs förslag.

Den nu gällande provisoriska jordbruksprisregleringen skall självfallet fullföljas t. o. m. den 31 augusti 1967. Den prisnivå och de prisrelationer, som då gäller, skall emellertid inte automatiskt överföras till den nya pris- regleringsperioden.

Prisnivån och prisregleringssystemet fr. o. m. den 1 september 1967 har så långt möjligt utformats med beaktande av EEC:s prisnivå, marknadsför­ hållandena samt produktions- och rationaliseringsutvecklingen. Endast vid den förutsatta produktionsutvecklingen ger de från angivna utgångspunk­ ter föreslagna prishöjningarna avsett ekonomiskt resultat för jordbru­ ket. Jordbruksorganisationernas och de enskilda jordbrukarnas planering och egna rationaliseringsinsatser får därvid en avgörande betydelse.

Såsom utgångspunkt för övervägandena rörande prisnivån under nästa regleringsår har kommittén tagit prisgränserna och införselavgifterna den 1 mars 1967, vilka då hade påverkats av utlösning av det nu gällande infla- tionsskyddet. Fram till den 31 augusti 1967 kan denna prisnivå komma att ändras genom utlösning av treprocentregeln. Sista tänkbara basperiod för en sådan ändring är således maj—juli. Om denna regel kommer att utlösas, kan nu ej med säkerhet förutses. Skulle så bli fallet, skall de i kommitténs

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

186

förslag per den 1 september 1967 angivna införselavgifterna, med undantag

för avgifterna på socker, spannmål, stärkelse samt fetter och fettråvaror

ändras med de öretal, som motsvarar världsmarknadsprisindex’ andel i re­

gelutlösningen. Detta kan dock ej påverka övre prisgränsen för konsum-

tionsmjölken. Har ej någon sådan regelutlösning skett, skall de för regle­

ringsåret 1967/68 angivna normalinförselavgifterna inte ändras.

Enligt förslaget bör priserna för mjölk och mjölkprodukter nu fastläg­

gas för tiden fram till den 1 juli 1969. För övriga varor (exkl. socker) före­

slår kommittén att en j ustering av de föreslagna mittpriserna, prisgränserna

och införselavgifterna sker per den 1 juli 1968. Till grund för justeringen

skall i princip läggas utvecklingen av den allmänna prisnivån under det

gångna regleringsåret mätt med statistiska centralbyråns konsumentprisin­

dex. Konsumentprisindex bör därvid vara rensad från inverkan av indirekta

skatter, av bostadskostnader (exklusive bränsle och lyse), av priserna för

alkoholhaltiga drycker och tobak samt av sådana prisändringar i livsmedels-

posten som registreras i jordbruksnämndens producentprisindex.

Det belopp, som skall tillföras jordbruket genom höjda införselavgifter,

beräknas på basis av utvecklingen av sålunda rensad konsumentprisindex

under tiomånadersperioden mitten juli 1967 — mitten maj 1968. Mittpriser

och prisgränser justeras på samma sätt som hittills med ledning av inför-

selavgiftsändringarna.

Indexutfallet appliceras på jordbrukets totala intäkter (exklusive socker­

betor samt mjölk och mjölkprodukter) räknade med utgångspunkt från den

mittprisnivå som råder under första regleringsåret.

Förutom till utvecklingen av konsumentprisindex skall, då införselavgifter

och prisgränser ses över, hänsyn tas till den allmänna utvecklingen av

världsmarknadspriserna, om denna visar mera betydande förändringar, som

bedöms bestå under längre tid.

Det totalbelopp, som skall tillföras jordbruket för regleringsåret 1968/69,

bör fördelas mellan de olika varuslagen (exklusive sockerbetor, mjölk och

mjölkprodukter) bl. a. med hänsyn till önskemål om produktionens utveck­

ling och inriktning, rationaliseringsutvecklingen i jordbruket samt prisut­

vecklingen inom EEC. Fördelningen på olika varuslag skall så långt möjligt

ske på sådant sätt att jordbruket bedöms erhålla avsedd inkomstförbättring.

Förslag till fördelning av det totalbelopp, som skall tillföras jordbruket,

bör framläggas senast den 15 februari 1968 av jordbruksnämnden efter över­

läggningar med jordbrukets förhandlingsdelegation och jordbruksnämndens

konsumentdelegation.

Då fördelningsförslaget i februari 1968 delvis måste bygga på eu prognos

för indexutvecklingen, bör jordbruksnämnden bemyndigas att efter över­

läggningar med delegationerna i juni 1968 göra de korrigeringar av mittpri­

ser, prisgränser och införselavgifter, som kan erfordras till följd av avvikel­

ser mellan prognostiserat och faktiskt indexutfall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

187

Prisregleringar för olika produkter

Spannmål m.m.

Produktions- och marknadsförhållanden. Sedan början av 1950-talet har i fråga om brödsäden den med höstvete årligen besådda arealen ändrats re­ lativt obetydligt. Vårvete- och rågodlingen har däremot under nämnda pe­ riod minskat avsevärt. Omfattningen av brödsädesodlingen (1 000 ha) fram­ går av följande tabell.

1950/54 1955/59 1963 1964 1965

1966

Höstvete.. .. ................... 172

179 153 181 220 127

Vårvete .. .. ................... 175 142 78 78

57 61

Höstråg .. ... . . . . . . J 119

96 36

40 59 37

Vårråg ....

3

2

2

1

2

Summa 466 420 269

301 337 227

Hektarskördarna av brödsädesgrödorna liksom av flertalet andra grödor har under senare hälften av 1950-talet och därefter varit högre än under början av 1950-talet, detta trots många svaga skördeutfall under senare år. Skörden uttryckt i kg per ha framgår av följande tabell.

1950/54 1955/59 1963 1964 1965 1966

Höstvete........... 2 950 3 000 3 260 4 350 3 910

3 210

Vårvete ........... 2 300 2 380 2 520 3 510 3 170

2 710

Höstråg ........... 2 400 2 370 2 090 2 990 2 880

2 260

Vårråg............... 1 220 1 180 1 600 1 410 1 550

1 360

Som framgår av följande tabell, där skörden av brödsäd anges i milj kg, har avkastningsökningarna uppvägt arealminskningarna så att den totala skörden av brödsäd genomsnittligt för en följd av år varit i stort sett oförändrad.

1950/54 1955/59 1963 1964

1965 1966

Höstvete . ............. 507

540

499

789

856 408

Vårvete .. . ............. 402

334

196

275

182 165

Råg ......... ............. 281

233 79

122

171 85

Summa 1 190

1 107 774 1 186 1 209 658

Utrikeshandeln med vete varierar kraftigt mellan olika år. Detta beror på årliga variationer i kvalitet och volym av skörden. För råg har under senare år förelegat ett importöverskott av 15—100 milj. kg. Importen och exporten i milj. kg framgår av följande tabell.

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

1962/63

1963/64

1964/65

1965/66

Imp.

Exp.

Imp.

Exp.

Imp.

Exp.

Imp.

Exp.

Vete....

203

240

214

182

58

280

88

265

Råg-----

118

37

101

1

65

1

42

28

Summa

321

277

315

183

123

281

130

293

Inlösenpriset den 1 april 1967 för■ vete och råg av 1966 års skörd har

fastställts till 57:50 kr./dt . Utvecklingen av inlösenpriset sedan år 1960

framgår av följande tabell (kr./dt).

1960

1961

1962

1963

1964

1965

1966

1967

Vete .... ___

44

47

45

51

53

55

56

57: 50

Råg ------ ___

40

43

41

47

50

53

56

57: 50

Som bottenpris vid Svensk Spannmålshandels inlösen den 1 april 1967

av brödsäd av fodersädskvalitet skall för vete gälla ett pris av 49 kr./dt och

för råg 47 kr./dt.

Gränsskyddets storlek, uttryckt i procent av importvärdet, var för vete år

1959 58 % och år 1966 128 % samt för råg år 1959 61 % och år 1966

116 %.

Från den 1 mars 1967 gäller följande prisgränser samt införsel- och

kompensationsavgifter för vete, råg och produkter därav.

Vete och råg, kr./dt........

Nedre pris­

gräns

.......... 56

Övre pris­

gräns

70

Införsel­

avgift

34: 65

Gryn av vete, kr./dt ....

Gryn av råg, kr./dt ........

47: 50

59:40

Kompensa-

tionsavgift

6: 85

9

För mjöl av vete varierar införselavgiften beroende på askhalt mellan

47: 50 och 37: 80 kr./dt och kompensationsavgiften mellan 6: 85 och 5:10

kr./dt. För mjöl av blandningar av vete och råg eller av råg är motsva­

rande avgifter 59: 40—37: 80 kr./dt resp. 9—5: 10 kr./dt.

Beträffande fodersäden har arealen korn under en lång följd av år som

framgår av följande tabell (1 000 ha) ökat medan blandsädsarealerna

minskat.

1950/54

1955/59

1963

1964

1965

1966

Korn ........................ 133

246

450

439

465

568

Havre........................ 452

480

482

475

445

461

Blandsäd ............... 287

250

177

165

145

116

Summa 872

976

1 109

1 079

1 055

1 145

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

189

Avkastningen har under senare år överstigit hektarskörden under bör­ jan av 1950-talet med ca 15—30 %. Skörden i kg per ha redovisas i föl­ jande tabell.

1950/54 1955/59 1963 1964 1965 1966

Korn................... 2 440 2 430 2 570 3 120 3 080 2 490 Havre ............... 2 120 1 990 2 410 3 050 3 020 2 520 Blandsäd........... 2 390 2 270 2 400 2 770 2 820 2 310

Variationerna i fodersädsarealen och avkastningen har gett följande ut­ veckling av den totala fodersädsskörden i milj. kg.

1950/54 1955/59 . 1963 1964 1965 1966

Korn................... 325 600 1 155 1 375 1 437 1 414 Havre ............... 958 957 1 156 1 448 1 340 1 162 Blandsäd........... 686 567 428 456 410 268

Summa 1 969 2 124 2 739 3 279 3 187 2 844

Utrikeshandeln med korn och havre har under senare år resulterat i ett årligt exportöverskott av ca 50—250 milj. kg. Import och export i milj. kg framgår av följande tabell.

1962/63

1963/64

1964/65

1965/66

Imp. Exp. Imp.

Exp. Imp. Exp. Imp. Exp.

Korn . ............. 22 50 14 108 11 129 4

93

Havre . ............. 22 41 2 53 1 131

0

162

Summa 44

91 16 161 12

260

4

255

Stödpriset den 1 april 1967 skall vid leverans i kusthamnar norr om Stockholm, i hamnar vid Mälaren och i hamnar vid Vänern inom Värm­ lands län för korn vara 48 kr./dt och för havre 45: 50 kr./dt. Stödpriset i nämnda orter har under den tid systemet tillämpats dvs. från och med år 1961 utvecklats på följande sätt (kr./dt).

1961

1962

1963

1964

1965

1966

Korn . . .. .. 35: 70 41: 70 41:90 44: 50 46: 50 48 Havre.... .. 34:70 40: 70 40: 90 43:50 44: 50

45: 50

Den 1 mars 1967 gäller följande införselavgifter (rörliga) för korn och havre samt mjöl och gryn därav.

Införselavgift

Korn och havre, kr./dt............................................. 19 Mjöl och gryn av korn, kr./dt................................ 32: 40 Mjöl och gryn av havre, kr./dt ............................ 38: 25

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Arealen matärter har sedan 1950-talet sjunkit med ca två tredjedelar dvs.

från ca 13 000 ha till ca 5 000 ha. Skörden per ha har i genomsnitt uppgått

till ca 1 500 kg under 1960-talet. Den totala skörden av matärter som under

perioden 1955—1959 uppgick till i medeltal 16 milj. kg har under senare år

varierat mellan 8 och 13 milj. kg/år.

Odlingen av bruna bönor som är koncentrerad till Öland har under sena­

re år omfattat ca 1 000 ha/år. Avkastningen har varierat mellan 800 kg och

2 000 kg per ha med en normalskörd av 1 600—1 800 kg/ha. Totalskörden

har uppgått till ca 1,8 milj. kg/år. Under åren 1965 och 1966 har odlarna i

genomsnitt erhållit något mer än 2 kr./kg för torkade och rensade bönor.

Hampfrö odlas numera inte inom landet. Inte heller linser odlas i nämn­

värd omfattning.

Importen av matärter och matbönor har under senare år totalt uppgått

till 5 å 6 milj. kg per år medan exporten varit obetydlig. Den 1 mars 1967

gäller följande införselavgifter för ärter, bönor och hampfrö.

Införselavgitt

Ärter, kr./dt ......................................... 18: 20

Bönor, kr./dt......................................... 56: 65

Linser, kr./dt........................................ fri

Hampfrö, kr./dt.................................... 56: 65

Gällande reglering. För råg och vete av normalkvalitet gäller f. n. ge­

mensamma prisgränser och införselavgifter. För den inhemska prisutveck­

lingen är emellertid de inlösenpriser normerande som årligen fastställs av

regleringsföreningen Svensk Spannmålshandel vid början av skörden. Pris­

gräns anses vara över- eller underskriden om inlösenpriserna inte ligger in­

om prisgränserna.

Inlösenpriserna gäller per den 1 april vid leverans till vissa s. k. prisorter

och avser all svenskodlad fullgod spannmål av vete och råg som dessförinnan

hembjudits regleringsföreningen för inlösen. Föreningen skall, med beak­

tande bl. a. av det väntade skördeutfallet och det internationella marknads­

läget, avväga inlösenpriserna så att kostnaderna för avsättningen av bröd-

sädsöverskottet täcks av de medel som av föreningen får disponeras för

marknadsreglerande åtgärder. För att stödja inlösenpriserna kan jord­

bruksnämnden med stöd av förordningen den 5 juni 1953 (nr 375) med

vissa bestämmelser angående prisregleringen för råg och vete (ändrad se­

nast 1959: 240) införa inmalningstvång för svensk brödsäd. Inmalnings-

skyldigheten bör inte omfatta mer än för råg 95 % och för vete 90 % av den

spannmål av samma slag som under viss period yrkesmässigt förmals vid

kvarnen. Vid import av råg- och vetemjöl under tid då inmalningstvång gäl­

ler skall svenskt mjöl inblandas i samma proportioner som gäller i fråga om

inmalningen.

Vid införsel av mjöl och gryn av vete och råg utgår dels kompensations-

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

191

avgift som motsvarar en förmalningsavgift av 5 kr./dt, dels införselavgift uträknad på grundval av avgifter för råvaran och inkluderande normalt manufaktureringsskydd. Dessa avgifter är differentierade med hänsyn till utmalningsgraden.

I samband med att priset på råg eller vete höjs skall för lager av sådan spannmål hos kvarnar och spannmålshandlare tas ut prishöjningsavgift med samma belopp som priset höjs.

Kompensations- och prishöj ningsavgif ter samt införselavgifter på bröd­ säd och mjöl och gryn därav till den del de ligger inom normalramen till­ förs regleringsföreningen.

För att underlätta avlastningen av brödsädsöverskott har regleringsför­ eningen rätt att betala exportbidrag samt bidrag för förlust på grund av försäljning av fullgod brödsäd som fodervara. Huvuddelen av de medel, som föreningen tillförs för täckning av exportkostnaderna, tas ut i form av för­ malningsavgift för vete och råg som inom landet används för tillverkning av mjöl, gryn, flingor och liknande produkter. Avgiften utgår f. n. med 7: 25 kr./dt, varav dock 0: 75 kr./dt utgör en del av jordbrukets bidrag till skör- deskadeskyddet.

Om export av brödsäd kan ske utan bidrag kan exportavgifter på såväl brödsäd som mjöl tas ut. Kvantitativ exportreglering skall vidtas först när det inhemska priset överstiger övre prisgränsen med 3 kr./dt.

Till förfogande för regleringsföreningen kan f. n. ställas statliga eller statsgaranterade rörelsemedel inom en ram av 225 milj. kr., varav 190 milj. kr. i form av rörlig kredit hos riksgäldskontoret och 35 milj. kr. som check­ räkningskredit hos riksbanken eller affärsbank mot säkerhet av riksgälds­ kontoret. Dessa medel får användas såväl till beredskapslagring av råg, vete och oljekraftfoder som till inlösen och marknadsreglering av brödsäd.

För fodersäd finns inte mittpriser eller prisgränser. Fodersädspriserna skyddas i stället med hjälp av rörliga införselavgifter. Dessa fastställs av jordbruksnämnden, varvid beaktas prisläget på importvara samt fodersäds- odlingens och fläskproduktionens omfattning inom landet.

För fodersäden fastställs vidare av Kungl. Maj :t stödpris. Systemet med stödpris innebär en avsättningsgaranti för de spannmålshandlare som för­ binder sig att vid sina inköp från odlare inte underskrida stödpriserna. Ga­ rantin infrias i första hand genom att regleringsföreningen utbetalar ex­ portbidrag. Kungl. Maj :t kan efter förslag av jordbruksnämnden även be­ sluta om stödlcöp av fodersäd. För att täcka kostnaderna för exportbidrag och stödköp får användas medel, som influtit genom upptagande av inför­ selavgifter på fodermedel eller av interna avgifter. För brödsäd som är att hänföra till fodervara fastställer jordbruksnämnden ett s. 1c. bottenpris Även detta pris skyddas genom marknadsreglerande åtgärder som has om hand av regleringsföreningen.

192

På förädlingsprodukter av fodersäd utgår införselavgift som fastställs

med utgångspunkt från avgiften för den kvantitet råvara, som åtgår för till­

verkningen av produkten. I fråga om mjöl och gryn av havre och korn tas

dessutom hänsyn till avgiftsbelastningen på det kli som framvinns vid im­

port av obearbetad säd och till normalt manufaktureringsskydd.

För ärter, bönor och linser som är tjänliga till människoföda samt för

liampfrö finns inte några prisgränser. Priserna på ärter, bönor och hamp-

frö skyddas dock av införselavgifter medan importen av linser f. n. är fri.

Jordbruksutredningen. Utredningen anför att gränsskyddet för bröd­

säd har stigit kraftigare än för andra varor. För vete beräknas t. ex. gräns­

skyddet år 1956 ha uppgått till närmare 30 % av importvärdet eller sam­

ma andel som genomsnittligt gällde för samtliga jordbruksprodukter. I

maj 1966 beräknas avgifternas andel av importvärdet ha utgjort ca 130 %

för vete och 60—65 % för samtliga produkter.

Utredningen konstaterar även att en spannmålsodling av nuvarande om­

fattning inte krävs av beredskapssltäl.

För att göra det möjligt att anpassa gränsskyddet för spannmål till det

för övriga jordbruksprodukter gällande skyddet finner utredningen det an­

geläget att marknadsregleringen för spannmål utformas så att den inte

hindrar en krympning av produktionen. Det nuvarande regleringssystemet

anser utredningen har fungerat tillfredsställande varför det kan behållas

tills vidare. Minskningen av produktionen, som bör komma till stånd på sikt,

kan delvis ske genom annan avvägning av nivån för de olika slag av inlö­

sen- och stödpriser som tillämpas. Vissa modifikationer av nu tillämpade

system bör dock införas. Förmalningsavgiften bör således kunna minskas

i samband med minskande brödsädsproduktion. Den kompensationsavgift,

som tas ut vid import, bör föras samman med införselavgiften och tas med

i bedömningen av gränsskyddets storlek och framtida utformning.

I fråga om fodersädsregleringen anser utredningen att det nuvarande sys­

temet med stödpriser som fastställs av Kungl. Maj :t samt bottenpriser för

brödsäd av fodersädskvalitet, som fastställs av jordbruksnämnden, bör änd­

ras så att båda dessa stödanordningar has om hand av samma beslutande

instans.

Systemet med rörliga införselavgifter för fodersäd och andra fodermedel

bör behållas främst av den anledningen att dessa avgifter vid behov kan an­

vändas för att styra produktionen av vissa animalieprodukter såsom fläsk,

ägg och broiler.

De rörelsemedel, som ställs till förfogande för regleringsföreningen, an­

vänds till såväl beredskapslagring som inlösen och marknadsreglering för

brödsäd. Utredningen förordar att medel till kapitalkostnaderna för be-

redskapslagringen anvisas på kapitalbudgeten och att formen med rörlig

kredit hos riksgäldskontoret resp. checkräkningskredit reserveras för in­

lösenverksamheten i fråga om spannmål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

193

Det prisortsystem som nu tillämpas vid inlösen av brödsäd bör vidare enligt utredningen överses med utgångspunkt från rent ekonomiska grun­ der och med beaktande av strukturförändringarna inom odlingen och han­ deln med brödsäd.

Ledamöterna Bengtsson, Hansson, Holmström, Håkansson, Oscarsson och

Åstrand framhåller i särskilt yttrande och reservation att fodersädsregle- ringen utgör det centrala medlet för att påverka animalieproduktionen. Det anses därför väsentligt att denna reglering erhåller ekonomiska resurser och administrativa möjligheter att fungera på ett effektivt sätt. Eftersom fodersåds- och brödsädsodlingen utgör integrerade delar av spannmålspro­ duktionen anser reservanterna det vara mest praktiskt att regleringen för fodersäd liksom för brödsäd helt has om hand av Svensk Spannmålshandel.

Remissyttrandena. Lantbruksstyrelsen, jordbruksnämndens konsumentde­ legation och RF delar i princip utredningens uppfattning om den nuva­ rande spannmålsregleringen. RF ifrågasätter dock, av främst internatio­ nella hänsyn, lämpligheten av att räkna in kompensationsavgiften i inför­ selavgifterna. NO tillstyrker däremot att kompensationsavgifterna räknas in i införselavgiften och anser vidare att brödsädsproduktionen bör minskas genom en sänkning av gränsskyddet. Så snart produktionsminskningen åstadkommits bör nu tillämpade regleringsåtgärder avvecklas eller minskas.

Sveriges industriförbund och SAF anser att de förhållanden som på sin tid motiverade att införsel- resp. förmalningsavgifterna för vete och råg fastställdes till lika belopp i fortsättningen knappast torde vara för handen.

Vidare pekas på att exportbidrag för vissa förädlingsprodukter av spann­ mål (flingor, mixer etc.) f. n. fastställs efter särskild prövning i varje en­ skilt fall. För planeringen av sådan export är det angeläget att mera auto­ matiska regler tillämpas i fortsättningen. Liknande synpunkter framförs av

Sveriges grossistförbund och Samarbetsorganet i jordbruksfrågor för en­ skild handel och industri.

Jordbrukspriskommittén. Priserna på spannmål utgör en betydelsefull faktor i jordbrukets ekonomi. Med hänsyn härtill anser kommittén att så­ väl inlösenpriserna för vete och råg som stödpriserna för korn och havre bör fastställas samtidigt med att gränsskyddet för andra varor bestäms. På grund härav bör viss omläggning av den nuvarande spannmålsregleringen ske.

Svårigheterna att beräkna skördeutfallet och överblicka världsmarknads- utvecklingen under det kommande regleringsåret så tidigt på året som pris­ överläggningarna måste äga rum, gör det nödvändigt att beslutet beträffan­ de inlösenpriserna för brödsäd blir preliminärt. Det bör därför ankomma på regleringsföreningen Svensk Spannmålshandel att på eftersommaren fast­ ställa de definitiva inlösenpriserna liksom bottenpriserna på brödsäd på sätt

7

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 95

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

194

framgår av det följande. Vid prisöverläggningarna fastställda stödpriser för

korn och havre bör däremot — med hänsyn till dessa prisers inverkan på

animalieproduktionen — vara definitiva.

Till grund för 1968 års prisöverläggningar beträffande brödsäd bör, för­

utom indexutfallet, läggas en kalkyl över regleringsekonomin för spannmål,

där utgångspunkterna bör vara fjolårets preliminära inlösenpris, en beräk­

ning av den totala brödsädsskörden grundad på uppgifter om höstsådd

m. in., en förmalningsavgift av 6 kr. samt den beräknade exportkostnaden.

När stödpriserna för fodersäd fastställs bör i första hand ske en avväg­

ning gentemot de preliminära inlösenpriserna för brödsäd. Vidare beaktas

den sannolika världsmarknadsprisutvecklingen för fodersäd samt den in­

hemska animalieproduktionens omfattning.

Regleringsföreningen skall vid fastställandet av de definitiva mlösenpri­

serna för brödsäd iaktta att det preliminära priset icke får överskridas.

Skulle skörden bli större än som beräknats och regleringsekonomin därige­

nom försämras i väsentlig omfattning, skall det definitiva inlösenpriset sät­

tas lägre än det preliminära och förmalningsavgiften höjas i motsvarande

mån. Det bör ankomma på statens jordbruksnämnd att meddela beslut om

här avsedd ändring av förmalningsavgiften. Blir skörden lägre än som be­

räknats skall beaktas att på grund härav uppkommande överskott i regle­

ringsekonomin skall tillföras föreningens konjunkturutjämningsfond. Lika­

ledes skall beaktas att eventuellt överskott i regleringsekonomin till följd

av högre världsmarknadspriser än som förutsatts vid fastställandet av det

preliminära inlösenpriset skall tillföras konjunktur utjämningsfonden samt

att underskott i regleringsekonomin på grund av lägre världsmarknads­

priser än som förutsatts i första hand skall täckas ur fonden. Bottenpriserna

för brödsäd skall sättas i skälig relation till de för fodersäd gällande stöd­

priserna.

Med instämmande i ett av Svensk Spannmålshandel framlagt och av sta­

tens jordbruksnämnd tillstyrkt förslag förordar kommittén att viss stimu­

lans lämnas för att åstadkomma en ökad inhemsk odling av vårvete med

hög proteinhalt av god kvalitet, s. k. kvalitetsvete. Kommittén anser dock

att stimulansen bör lämnas i form av ett särskilt kvalitetstillägg och inte

genom ett högre, för kvalitetsvete särskilt gällande inlösenpris. Med hänsyn

till att införselavgiften i dylikt fall kommer att avpassas för att skydda in­

lösenpriset för normalvete, kan avgiften i vissa lägen bli otillräcklig som

prisskydd åt kvalitetsvetet. Regleringsföreningen bör därför äga rätt att

i förekommande fall i förtid inlösa kvalitetsvete samt att, med anlitande av

tillgängliga regleringsmedel, i erforderlig utsträckning rabattera kvalitets-

vetepriset.

Kommittén föreslår vidare vissa tekniska förenklingar av spannmålsreg-

leringen. Sålunda bör det hittillsvarande systemet med mittpris och pris­

gränser för brödsäd slopas. Införselavgifterna för brödsäd bör vara rörliga,

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

195

så att de fortlöpande kan utjämna världsmarknadsprisernas växlingar. Ef­ tersom det inte kan förutsättas att världsmarknadspriserna på vete och råg rör sig parallellt, kräver systemet skilda avgifter för dessa varor. Det inlö­ senpris, som införselavgiften skall skydda, inkluderar ränte- och lagrings­ kostnader för spannmålen från skördetillfället till hembudsdagen den 1 april påföljande år. Detta innebär att det inhemska marknadspriset vid reglerings­ årets början som regel understiger inlösenpriset med drygt 5 kr. per dt och att priserna efter den 1 april fortsätter att stiga med omkring 70 öre per dt och månad. En rörlig införselavgift, som anpassas efter denna prisutveck­ ling, blir sålunda väsentligt lägre vid regleringsårets början än vid dess slut. Med hänsyn till att ny skörd vanligen inte lämpar sig för förmalning tidiga­ re än i oktober månad och då handeln inom landet med brödspannmål i allt väsentligt torde vara avslutad i juli månad, synes den gradvisa förändringen av införselavgiften på grund av rörelserna i den inhemska prisnivån utan olägenhet kunna begränsas till tiden den 15 oktober — den 15 juli.

För beräkning av världsmarknadsprisets växlingar bör förändringarna i de av EEC publicerade importnoteringarna läggas till grund. Om dessa för­ ändringar icke påkallar tätare ändringar av införselavgifterna bör avgifter­ na justeras en gång i månaden. Ändringsbeslut bör meddelas av jordbruks­ nämnden.

Regleringsföreningen bör liksom hittills tillföras införselavgifter för bröd­ säd för att genomföra s. k. utbytesexport av brödsäd i erforderlig omfattning. Om omständigheterna ej annat påkallar bör föreningen avräkna denna ex­ portverksamhet med jordbruksnämnden i efterskott vid varje reglerings- årsskifte. Anledning föreligger enligt kommitténs mening ej längre att, så­ som nu tillämpas, fondera viss del av införselavgiften för brödsäd.

Det bör vidare ankomma på föreningen att i erforderlig utsträckning, inom ramen för tillgängliga regleringsmedel, genom export avlyfta de över­ skott som uppkommer av fodersäd och kli. Föreningen bör för ändamålet i mån av behov årligen tillföras införsel- och tillverkningsavgifter för foder­ medel intill ett belopp av högst 30 milj. kr. Sådant behov skall anses före­ ligga då behållningen i konjunkturutjämningsfonden ej överstiger 100 milj. kr.

För att regleringsföreningen skall kunna fullgöra sina marknadsregleran- de åligganden på ett tillfredsställande sätt bör eftersträvas att konjunktur- utjämningsfonden normalt uppgår till mellan 80 och 100 milj. kr. I de för­ utnämnda kalkylerna angående regleringsekonomin får inte förutsättas att fonden vid regleringsårets slut kommer att underskrida 50 milj. kr. För spannmålsregleringen avsedda medel bör, oavsett deras ursprung, stå till förfogande för att täcka Svensk Spannmålshandels samtliga kostnader. Så­ lunda må exempelvis medel, som influtit genom brödsädsregleringen, få an­ vändas även för att avsätta fodersäd.

Det bör ankomma på jordbruksnämnden att vidta de ändringar av och

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

196

tillägg till gällande kvalitetsbestämmelser och prisregleringsskalor, som

kan föranledas av här framlagda förslag eller som eljest kan visa sig ända­

målsenliga för att fullgöra prisregleringen. Sådana ändringar och tillägg bör

dock ej utan Kungl. Maj :ts godkännande få påverka jordbrukets inkomster

av spannmålsodlingen.

Åt jordbruksnämnden bör vidare uppdras att, såsom föreslagits av 1960

års jordbruksutredning, se över nu gällande prisortssystem.

Beträffande prissättningen för regleringsåret 1967/68 föreslår kommittén

följ ande.

Enligt kalkyler, som jordbruksnämnden tillhandahållit kommittén, kan

betydande exportöverskott såväl av brödsäd som fodersäd väntas uppstå un­

der regleringsåret. Detta innebär risk för stora påfrestningar på reglerings-

ekonomin. Kommittén anser därför att de prisförbättringar, som kan genom­

föras för brödsäden detta regleringsår, bör ta sig uttryck i — förutom den

nämnda stimulansen till odling av kvalitetsvete — en förstärkning av regle-

ringsekonomin genom höjning av förmalningsavgiften för vete. Vad däremot

angår råg kommer ej något exportöverskott att uppstå. Tvärtom beräknas

ett inte oväsentligt importbehov föreligga. Följaktligen kommer denna vara

ej att belasta regleringsekonomin med exportbidrag. Med hänsyn härtill

föreslås att förmalningsavgiften för råg sänks.

Vad angår stimulansen till odling av kvalitetsvete har kommittén inget

att erinra mot att denna — i enlighet med jordbruksnämndens och Svensk

Spannmålshandels förslag — fastställs till 5 kr. per dt. Inlösenpriserna för

vete och råg föreslås bli oförändrade 57:50 kr. per dt. Förmalningsavgiften

för vete höjs med 2 kr. per dt till 9:25 kr., medan förmalningsavgiften för

råg föreslås sänkt med 2:25 kr. per dt till 5 kr.

Med utgångspunkt från det sålunda föreslagna inlösenpriset och EEC:s

importnoteringar den 24 februari 1967, som för normalvete utgjorde 31:64

kr. per dt och för råg 31:69 kr. per dt, skulle införselavgiften den 1 april

1968 bli 33 kr. per dt för såväl vete som råg.

Som föreslagits i det föregående bör det ankomma på jordbruksnämnden

att fastställa införselavgifterna för vete och råg. Vid fastställandet av in-

förselavgifterna för tiden fr. o. m. den 15 oktober 1967 bör nämnden utgå

från nyssnämnda avgift om 33 kr., dels minskad med ränte- och lagrings­

kostnader under 6 månader, dels minskad eller ökad med de belopp, varmed

EEC:s importnoteringar för vete resp. råg vid den tidpunkt då avgifterna

fastställs stigit eller sjunkit i förhållande till de nyss angivna noteringarna

den 24 februari 1987. I samband med övergången till den nya ordningen för

spannmålsregleringen bör vidare vidtas de ändringar av införselavgifterna

för mjöl och gryn av vete och råg, som kan föranledas av ändringarna i

spannmålsregleringen. Härvid skall dock iakttas, att kompensationsavgiften

skall ligga fast. Allteftersom införselavgifterna för brödsäd i enlighet med

det nya systemet justeras under året, skall motsvarande justeringar vidtas

av införselavgifterna för mjöl och gryn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

197

På grund av att svensk export av fodersäd under senare år visat sig ekonomiskt gynnsammare än export av brödsäd samt med tanke på den ökande fläskproduktionen är en viss höjning av fodersädspriserna motive­ rad. Med hänsyn till kornets högre marknadsvärde bör emellertid prisspän­ ningen mellan korn och havre något ökas. I enlighet härmed föreslås att stödpriset för korn höjs med 3 kr. per dt och stödpriset för havre med 2 kr. per dt. Detta innebär ett stödpris för korn av 1967 års skörd av 51 kr. per dt och för havre av 47:50 kr. per dt att gälla den 1 april 1968.

Prisregleringen för till människoföda tjänliga ärter, bönor och linser före­ slår kommittén skall behållas vid sin nuvarande utformning, vilket innebär att prissättningen på ärter och bönor även i fortsättningen skall styras av införselavgifter men ej av prisgränser. För ärter föreslås införselavgiften höjd från nuvarande 18:20 kr. per dt till 20 kr. och för bönor från 56:65 kr. per dt till 60 kr. Linser föreslås även i fortsättningen få importeras fritt. Vidare föreslås att jordbruksnämnden, efter att ha hört förhandlings- och konsumentdelegationerna, får disponera medel inom införselavgiftsmedlens normalram för kvalitetsbefrämjande åtgärder för bruna bönor.

För fortsatt utveckling av odlingen av s. k. konservärter skall högst 250 000 kr. för vartdera regleringsåret få disponeras av de regleringsmedel, som liksom hittills avdelats för upplysningsverksamhet.

Då stödet åt hampodlingen numera borttagits saknas enligt kommitténs uppfattning skäl för att behålla hampa och hampfrö i jordbruksregleringen. De bör sålunda avföras från regleringen.

Kommittén anser vidare, att jordbruksnämnden och lantbruksstyrelsen bör få i uppdrag att utreda frågan om och på vilket sätt ökat skydd för den inhemska odlingen av vallväxtfrö bör ordnas.

Oljeväxter m.m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Produktions- och marknadsförhållanden. Odlingen av oljeväxter har som framgår av följande tabell visat stora variationer i areal under senare år som följd bl. a. av ogynnsamma betingelser vid sådden.

1950/54 1955/59 1963 1964

1965 1966

Skördade arealer, ha Höstraps och höstrybs 73 800

61 460 45 670 60 160 69 200

31 300

Vårraps och vårrybs.. 28 540

7 150 8 560 18 240

16 200 16 800

Övriga oljeväxter ....

30 450

7 no

20 960 22 210

8 800 6 100

Summa 132 790

75 720 75 190 100 610 94 200 54 200

Totalskörd, milj. kg

18 % vattenhalt Höstraps och höstrybs 139,1 125,7

90,1 151,2 192,1

67,2

Vårraps och vårrybs..

31,5 6,2 12,8 30,0

24,4 24,1

Övriga oljeväxter.... 35,1 8,0 28,3

39,9 12,5 8,2

Summa 205,7

139,9 131,2 221,1 229,0

99,5

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

1950/54

1955/59

1963

1964

1965

1966

Innehåll av olja,

milj. kg................... 72,7

47,5

40,2

72,0

77,1

32,1

Innehåll av foder,

milj. kg................... 107,6

66,2

64,1

103,7

104,6

47,2

Innehållet av olja i 1966 års skörd motsvarar omräknat till margarin ca

39 milj. kg dvs. 31 % av den beräknade inhemska konsumtionen av marga­

rin år 1966/67.

Foderinnehållet i 1966 års skörd av oljeväxter motsvarar i foderenheter

räknat 9 % av den beräknade totala förbrukningen inom landet av oljekraft-

foder år 1966/67.

Konsumtionen av hushållsmargarin har under senare år ökat med ca 3 %

per år. Bageriernas margarinförbrukning har däremot årligen minskat med

ca 3 %. Uppgången i förbrukningen per capita av smör och hushållsmarga­

rin synes sedan början av 1950-talet ha stagnerat. Utvecklingen av matfetts-

konsumtionen i milj. k:g framgår närmare av följande tabell.

Margarin

1959/

60

1960/

61

1961/

62

1962/

63

1963/

64

1964/

65

1965/

66

Hushållsmargarin,

inhemsk vara...........

90,3

91,0

91,5

88,7

93,3

98,7

98,8

importerad vara....

2,8

3,3

3,8

3,4

4,6

5,0

5,0

Summa

hushållsmargarin

93,1

94,3

95,3

92,1

97,9

103,7

103,8

Bagerimargarin...........

26,1

26,4

24,8

23,9

22,6

22,1

20,8

Summa margarin 119,2

120,7

120,1

116,0

120,5

125,8

124,6

Övrigt matfett

(utom smör) ...........

7,1

11,9

12,8

12,7

14,0

15,3

15,6

Matfett, totalt

(inkl. smör)...............

198,3 203,7 205,5 202,4 208,4 209,2 206,0

Importen av vegetabiliska fettråvaror har uttryckt i mängd olja uppgått

till ca 40 milj. kg under senare år. Motsvarande export har växlat mellan oli­

ka år i takt med oljeväxtslcördens storlek. Totala mängden fett och fettrå­

varor som omsatts i utrikeshandeln under åren 1963/64—1965/66 framgår

av följande tabell (milj. kg).

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

199

Vegetabilis­ ka fettråva- ror uttryck­ ta i olja

Övrigt fett1 exkl. smör

S:a fett exkl. smör

Smör räknat i fettinnehåll (83,3 %)

S:a fett

1963164

Import......................... 42,9

110,5

153,4

0,0

</