NJA 2011 s. 15
Underåriga rättssökande som omfattas av rättsskyddet i moderns hemförsäkring har ansetts inte kunna beviljas rättshjälp, när modern, som är de underårigas ställföreträdare, har underlåtit att ta rättsskyddet i anspråk.
Linköpings tingsrätt
I ett mål vid Linköpings tingsrätt om fastställande av faderskap ansökte T.A., född år 1991, A.D., född år 1993, och B.N., född år 1996, om rättshjälp. Av ansökningarna, som hade undertecknats av sökandenas moder, E.N., framgick att modern inte ville ta sin rättsskyddsförsäkring i anspråk och att barnen saknade egen försäkring.
Domskäl
Tingsrätten (rådmannen Henrik Ibold) anförde följande i beslut den 19 maj 2009.
Enligt 9 § rättshjälpslagen (1996:1619) får rättshjälp inte beviljas om den rättssökande har en rättsskyddsförsäkring eller något annat liknande rättsskydd som omfattar angelägenheten. Av handlingarna i målet framgår att E.N. har en rättsskyddsförsäkring. Då rättsskyddsförsäkringar täcker tvister för samtliga personer i hushållet omfattas sålunda även B.N., A.D. och T.A. av E.N:s försäkring. B.N:s, A.D:s och T.A:s respektive ansökan om rättshjälp lämnas därför utan bifall.
Göta hovrätt
T.A., A.D. och B.N. överklagade i Göta hovrätt och yrkade att hovrätten med ändring av tingsrättens beslut skulle bevilja dem rättshjälp.
Justitiekanslern gjorde gällande att ansökan om rättshjälp för T.A. borde avvisas. Justitiekanslern anförde i huvudsak följande. Ansökan om stämning kom in till tingsrätten den 16 april 2009. I ansökan är modern E.N. och socialförvaltningen i Mjölby kommun angivna som ställföreträdare för alla tre kärande. T.A. hade emellertid fyllt arton år den 10 april 2009. Varken socialförvaltningen eller E.N. har således varit behöriga att för hans räkning väcka talan om faderskap eller ansöka om rättshjälp. Ansökan om rättshjälp för hans räkning borde därmed inte ha tagits upp till prövning av tingsrätten.
Justitiekanslern bestred ändring av tingsrättens beslut att avslå ansökningarna om rättshjälp för A.D. och B.N.
Domskäl
Hovrätten (hovrättslagmannen Jan Carrick samt hovrättsråden Carl-Gustav Ohlson och Cecilia Isgren, referent) anförde följande i beslut den 15 oktober 2009.
Hovrättens skäl
Ska ansökan om rättshjälp för T.A. avvisas?
Hovrätten finner att ansökan om rättshjälp för T.A. ska prövas; den ska, med andra ord, inte avvisas. Därmed ska hovrätten pröva överklagandet av tingsrättens beslut att avslå ansökan.
Enligt 3 kap. 5 § FB ska talan om fastställande av faderskap väckas av barnet. I de fall då en socialnämnd enligt 2 kap. 1 § FB är skyldig att utreda faderskapet för ett barn, förs barnets talan av socialnämnden. Har modern vårdnaden om barnet, får hon enligt 3 kap. 5 § FB alltid föra barnets talan.
En socialnämnds utredningsskyldighet, och därmed nämndens behörighet att föra barnets talan, gäller inte för den som har fyllt 18 år (jfr Gösta Walin o.a., Föräldrabalken, En kommentar på Internet, uppdaterad per den 1 september 2008, t.o.m. supplement 8, avseende 2 kap. 1 §).
Detta innebär att socialnämndens behörighet att företräda T.A., som den 10 april 2009 hade fyllt 18 år, hade upphört innan ansökan om fastställande av faderskap och ansökan om rättshjälp inkom till tingsrätten. Likaledes var modern inte behörig att företräda honom vare sig genom den fullmakt som hon hade utfärdat för L.O.E. i målet eller genom att, som hon gjort, underteckna rättshjälpsansökan för honom.
T.A. har i hovrätten emellertid inkommit med en generell rättegångsfullmakt för L.O.E. att företräda honom i mål angående fastställande av faderskap. Det finns därmed inte längre något hinder att pröva vare sig den faderskapstalan som väckts vid tingsrätten för hans räkning eller den ansökan om rättshjälp som gjorts vid tingsrätten.
Av nu anförda skäl tar hovrätten upp till prövning överklagandet av tingsrättens beslut att avslå ansökan om rättshjälp för T.A.
Kan rättshjälp beviljas A.D. och B.N. trots att socialnämnd för deras talan om fastställande av faderskap?
Hovrätten finner att socialnämndens medverkan avseende A.D. och B.N. inte utgör hinder för att bevilja dem rättshjälp. Skälen för detta är följande.
Av 7 § rättshjälpslagen följer att rättshjälp beviljas endast om den rättssökande behöver juridiskt biträde utöver rådgivning och detta behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Fråga är om det förhållandet att en socialnämnd företräder ett barn medför att barnet inte kan anses behöva juridisk hjälp inom ramen för rättshjälpslagen. I stället skulle behovet anses bli tillgodosett genom socialnämndens försorg och på dess, dvs. kommunens, bekostnad.
Hovrätten noterar inledningsvis att det framgår av förarbetena till den tidigare gällande lagen (1969:618) om fastställande av faderskap till barn utom äktenskap, att lagstiftaren förutsatte att barnet i mål om fastställande av faderskap skulle kunna få fri rättegång enligt lagen (1919:367) om fri rättegång (se prop. 1969:124 s. 112 ff.). Av uttalandena i propositionen framgår att detta även tog sikte på faderskapsmål i vilka en barnavårdsman hade väckt talan. Departementschefen uttalade att det mot den angivna bakgrunden inte syntes finnas skäl att införa någon särskild bestämmelse om rätt för barnet att få ersättning av allmänna medel för egna rättegångskostnader.
Lagen om fri rättegång ersattes av rättshjälpslagen (1972:429). Här kan anmärkas att det i en, fortfarande gällande, kungörelse från år 1973 föreskrivs att socialnämnd bör rådgöra med person som är behörig att vara rättegångsbiträde enligt 1972 års rättshjälpslag innan nämnden väcker talan om fastställande av faderskap (3 § kungörelsen [1973:810] om socialnämnds medverkan vid fastställande av faderskap, m.m.).
Rättspraxis ger stöd för att allmän rättshjälp enligt 1972 års rättshjälpslag skulle kunna beviljas barnet utan hinder av att socialnämnden förde dess talan. I ett mål som gällde fastställande av faderskap hade en underrätt på ansökan av en socialnämnd beviljat barnet allmän rättshjälp enligt 1972 års rättshjälpslag och förordnat ett rättshjälpsbiträde. Sedan barnet, företrätt av sin mor, fått avslag på sin begäran om ytterligare ett biträde och överklagat detta beslut till HD, biföll domstolen barnets begäran. Barnet ansågs nämligen ha ett behov av biträde för att utföra såväl den talan som för hans räkning fördes av socialnämnden som den som för hans räkning fördes av modern. Av rättsfallet har ansetts framgå att socialnämnd var behörig att för barnets räkning ansöka om rättshjälp enligt 1972 års rättshjälpslag (se NJA 1998 s. 128).
Av det sagda får alltså anses framgå att såväl fri rättegång enligt 1919 års lag som allmän rättshjälp enligt 1972 års rättshjälpslag har beviljats utan hinder av att barnavårdsman/socialnämnd fört barnets talan.
I förarbetena till den nuvarande rättshjälpslagen anges emellertid bl.a. att det som regel inte finns behov av biträde om juridisk hjälp lämnas genom det rättsskydd som ges genom fackliga organisationer, eller när intresseorganisationer, t.ex. hyresgästorganisationer, bistår sina medlemmar (prop. 1996/97:9 s. 115). Uttalandet skulle kunna sägas tala emot att ett barn ska anses ha behov av rättshjälp i de fall det företräds av en socialnämnd. Emellertid skulle en dylik tillämpning av lagen innebära ett sådant principiellt avsteg från den ordning som gällt före den nuvarande rättshjälpslagen att det bör krävas ett tydligt stöd i lagstiftningen för det. Något sådant stöd finns inte.
Vid en samlad bedömning finner hovrätten alltså att det förhållandet att socialnämnden för A.D:s och B.N:s talan i faderskapsmålet inte utgör hinder för att bevilja dem rättshjälp.
Medför moderns rättsskydd i hennes hemförsäkring att rättshjälp inte får beviljas barnen?
Hovrätten finner att rättsskyddet i moderns hemförsäkring inte utgör hinder enligt 9 § rättshjälpslagen för att bevilja sökandena, dvs. T.A., A.D. och B.N., rättshjälp. I denna fråga gör hovrätten följande närmare överväganden.
Av handlingarna får anses framgå följande. Samtliga sökande bor hos sin mor, som har en hemförsäkring med rättsskydd som gäller till förmån för samtliga sökande. Rättsskyddet omfattar i och för sig en sådan angelägenhet som den nu aktuella, dvs. fastställande av faderskap för sökandena.
Sökandenas mor har förklarat att hon inte vill utnyttja rättsskyddet. I följd av detta uppkommer frågan om sökandena i en sådan situation kan beviljas rättshjälp.
Enligt 9 § första stycket rättshjälpslagen får rättshjälp inte beviljas, om den rättssökande har en rättsskyddsförsäkring eller något annat liknande rättsskydd som omfattar angelägenheten. Regleringen innebär att rättshjälpen är subsidiär i förhållande till rättsskyddet (se prop. 1996/97:9 s. 98 ff.). Frågan om hur bestämmelsen ska tillämpas när den rättssökande är underårig behandlas inte särskilt i förarbetena. I kommentaren till bestämmelsen framhålls att det är naturligt att beakta försäkringsskyddet för föräldrarna, i de fall den underårige bor tillsammans med dem. Enligt kommentaren bör rättshjälp därmed inte kunna beviljas om möjligheten att ta i anspråk en rättsskyddsförsäkring finns (se Renfors o.a., Rättshjälpslagen och annan lagstiftning om rättsligt bistånd. En kommentar, 2 uppl., s. 73).
Enligt hovrättens mening bör emellertid en jämförelse göras med hur 9 § andra stycket rättshjälpslagen tillämpas. I den bestämmelsen föreskrivs att om den rättssökande saknar rättsskydd men med hänsyn till sitt försäkringsskydd i övrigt eller sina ekonomiska och personliga förhållanden borde ha haft ett sådant skydd, får rättshjälp beviljas endast om det finns särskilda skäl med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse för den rättssökande. Enligt kommentaren bör man vid tillämpningen av ”borde-regeln” beakta att den underårige knappast har något inflytande på frågan om familjen ska teckna en hemförsäkring med rättsskydd (se Renfors o.a., a.a., s. 73). Bestämmelsens krav på särskilda skäl tar sikte på fall där det skulle vara stötande att inte bevilja rättshjälp (se a. prop. s. 101). Vid tillämpningen ska hänsyn tas till om angelägenheten rör väsentliga och betydande intressen för den rättssökande (a. prop. s. 209). Som exempel nämns vårdnads- och umgängestvister.
I mål om umgänge har HD funnit särskilda skäl föreligga att bevilja rättshjälp trots att den rättssökande borde ha haft en rättsskyddsförsäkring. HD framhöll att frågor om umgänge, liksom vårdnad, avser viktiga frågor angående barns rättigheter, vilka är av största betydelse för barnet och föräldrarna. HD gjorde bedömningen att det i normala fall inte kan anses rimligt att en part i en sådan tvist av ekonomiska skäl ska behöva avstå från juridiskt biträde (se rättsfallet NJA 2001 s. 135).
Enligt hovrättens mening får mål om fastställande av faderskap - i likhet med mål om vårdnad och umgänge - anses gälla en sådan väsentlig angelägenhet som är av största betydelse för barnet. I detta ligger alltså att rättshjälp skulle ha beviljats med stöd av 9 § andra stycket rättshjälpslagen, om det inte hade funnits någon rättsskyddsförsäkring över huvud taget. Om det finns en rättsskyddsförsäkring med ett barns mor som försäkringstagare, kommer barnet i praktiken att vara helt utlämnat till moderns ställningstagande. Vill hon inte att försäkringen ska utnyttjas, så kan barnet inte utnyttja den. Mot denna bakgrund bör - med en analog tillämpning av 9 § andra stycket rättshjälpslagen - envar av A.D. och B.N. beviljas rättshjälp.
För T.A:s del bör beaktas följande. Han är inte underårig och skulle således i och för sig ha kunnat teckna någon form av rättsskyddsförsäkring. Frånvaron av en sådan försäkring utgör emellertid inte hinder för att bevilja honom rättshjälp. Han kan nämligen enligt 9 § andra stycket rättshjälpslagen inte anses ha bort teckna ett sådant rättsskydd, detta redan på grund av att han inte hunnit flytta till egen bostad (jfr a. prop. s. 209). Av motsvarande skäl som för A.D. och B.N. ska inte heller förekomsten av moderns hemförsäkring anses utgöra hinder mot att bevilja honom rättshjälp.
Hovrättens samlade bedömning i frågan om beviljande av rättshjälp
Envar av T.A., A.D. och B.N. ska beviljas rättshjälp. Skälen är sammanfattningsvis följande. Det finns inte hinder att pröva ansökan om rättshjälp för T.A.; med andra ord ska ifrågavarande ansökan inte avvisas. A.D. och B.N. kan beviljas rättshjälp trots att socialnämnden för deras talan i målet om fastställande av faderskap. Frånvaron av en egen rättsskyddsförsäkring för T.A. utgör inte hinder för att bevilja honom rättshjälp. Det följer av 9 § andra stycket rättshjälpslagen. Rättsskyddet i moderns hemförsäkring utgör inte hinder enligt 9 § första stycket rättshjälpslagen för att bevilja T.A., A.D. och B.N. rättshjälp. Det följer av en analog tillämpning av 9 § andra stycket rättshjälpslagen.
Rättshjälpsavgifter
- - -
Domslut
Hovrättens avgörande
Hovrätten tar upp ansökan om rättshjälp för envar av T.A., A.D. och B.N. till prövning.
Med ändring av tingsrättens beslut beviljar hovrätten T.A., A.D. och B.N. rättshjälp i angelägenhet angående fastställande av faderskap.
- - -
Högsta domstolen
Justitiekanslern överklagade och yrkade att HD skulle avslå T.A:s, A.D:s och B.N:s ansökningar om rättshjälp.
T.A., A.D. och B.N. bestred ändring.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Ulrika Berg, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.
Domskäl
Skäl
Målet gäller fråga om barn kan beviljas rättshjälp i en angelägenhet som rör fastställande av faderskap trots att modern har en hemförsäkring med rättsskydd som gäller även till förmån för barnen.
Enligt 9 § första stycket rättshjälpslagen (1996:1619) får rättshjälp inte beviljas om den rättssökande har en rättsskyddsförsäkring eller något annat liknande rättsskydd som omfattar angelägenheten. Om den rättssökande saknar rättsskydd men med hänsyn till sitt försäkringsskydd i övrigt eller sina ekonomiska och personliga förhållanden borde ha haft ett sådant skydd får, enligt 9 § andra stycket rättshjälpslagen, rättsskydd beviljas endast om det finns särskilda skäl med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse för den rättssökande.
I propositionen till rättshjälpslagen anförs att en reglering som innebär att rättshjälpen är subsidiär till rättsskyddet i första hand bör träffa dem som faktiskt har en rättsskyddsförsäkring som täcker den aktuella angelägenheten. Den som har en sådan försäkring ska inte kunna få rättshjälp. Rättshjälp kan heller inte komma i fråga för den som avstått från försäkringsskydd men som borde haft möjlighet att skaffa ett sådant. I propositionen betonas vikten av att de svagaste grupperna inte ställs utan något skydd. De som tillhör mer ekonomiskt och socialt svaga grupper och som därmed inte har möjlighet att teckna en försäkring, t.ex. de som inte har ett hem att försäkra eller ungdomar som nyligen flyttat till en egen bostad, bör därför kunna få rättshjälp. (Prop. 1996/97:9 s. 98 ff.) Tanken är alltså att behovet av ekonomiskt bistånd vid en tvist primärt ska tillgodoses på annat sätt än genom statlig rättshjälp och att rättshjälpen ska gripa in först när den rättssökande saknar en rättsskyddsförsäkring eller annat liknande rättsskydd.
Frågan hur bestämmelsen i 9 § rättshjälpslagen ska tillämpas när den rättssökande är underårig tas inte upp i förarbetena till rättshjälpslagen. I kommentaren till rättshjälpslagen uttalas att det är naturligt att beakta försäkringsskyddet för föräldrarna i de fall den underårige bor tillsammans med dem och att rättshjälp därmed inte bör kunna beviljas om det finns möjlighet att ta i anspråk en rättsskyddsförsäkring. När det gäller tillämpning av den s.k. borde-regeln i 9 § andra stycket rättshjälpslagen bör man, enligt kommentaren, beakta att en underårig knappast har något inflytande på frågan om familjen ska teckna en hemförsäkring med rättsskydd. En underårig bör därmed inte automatiskt ställas utan rättshjälp om föräldrarna har underlåtit att försäkra sig trots att de haft möjlighet att göra det. Vid en tillämpning av borde-regeln beträffande underåriga bör enligt kommentaren slutsatsen i många fall bli att den underårige inte kan anses ha bort försäkra sig. (Renfors o.a.; Rättshjälpslagen och annan lagstiftning om rättsligt bistånd. En kommentar, 2:a uppl., 2006 s. 73.)
Utgångspunkten för bedömningen i detta fall är att T.A:s, A.D:s och B.N:s mor har en hemförsäkring med rättsskydd som omfattar den aktuella angelägenheten, dvs. fastställande av faderskap. Av handlingarna framgår vidare att samtliga barn bor tillsammans med modern. Annat har inte framkommit än att rättsskyddet i moderns hemförsäkring gäller till förmån för envar av dem, så även för T.A. som hade fyllt 18 år vid tiden för ansökan om rättshjälp. Det finns således en rättsskyddsförsäkring som kan tas i anspråk i målet om fastställande av faderskap. Enligt 9 § första stycket rättshjälpslagen får rättshjälp därmed inte beviljas för något av barnen.
Bestämmelsen i 9 § andra stycket rättshjälpslagen är tillämplig först i det fall den rättssökande saknar rättsskydd. Mot bakgrund av att grundtanken med rättshjälpssystemet är att den som genom försäkring redan har ett skydd som täcker den aktuella angelägenheten inte dessutom ska beviljas rättshjälp, saknas utrymme att tillämpa 9 § andra stycket rättshjälpslagen analogt. Det förhållandet att den rättssökande är ett barn kan inte medföra någon annan bedömning.
T.A:s, A.D:s och B.N:s respektive ansökan om rättshjälp ska därför lämnas utan bifall.
Det kan naturligtvis vara otillfredsställande om ett barn riskerar att stå utan kvalificerad juridisk hjälp i ett mål om fastställande av faderskap då modern förklarat att hon inte är villig att ta i anspråk rättsskyddet i sin hemförsäkring. Justitiekanslern har angett att det vid underhandskontakt med Rättshjälpsmyndigheten framkommit att barn beviljas rättshjälp då modern valt att inte utnyttja sin rättsskyddsförsäkring. Det finns dock inte något lagstöd för en sådan tillämpning av 9 § rättshjälpslagen. Frågan hur barn kan få sitt behov av rättsligt bistånd tillgodosett om en förälder, som har en rättsskyddsförsäkring vilken omfattar barnet, inte vill använda försäkringen i en uppkommen tvist är möjligen något som lagstiftaren bör överväga närmare.
Domslut
HD:s avgörande
Med ändring av hovrättens beslut avslår HD T.A:s, A.D:s och B.N:s respektive ansökan om rättshjälp.
Domskäl
HD (justitieråden Marianne Lundius, Severin Blomstrand, Kerstin Calissendorff, Gudmund Toijer, referent, och Agneta Bäcklund) meddelade den 10 mars 2011 följande beslut.
Skäl
T.A., A.D. och B.N. har ansökt om rättshjälp i en rättslig angelägenhet som rör fastställande av faderskap. Frågan är i första hand om det finns hinder mot ett bifall till ansökningarna av det skälet att angelägenheten omfattas av deras mors rättsskyddsförsäkring. Modern har en hemförsäkring med ett rättsskydd till förmån för sökandena, men hon har förklarat att hon inte vill ta rättsskyddsförsäkringen i anspråk. Såvitt kan utläsas ur handlingarna bor alla tre sökandena hos modern, och hon är ställföreträdare för A.D. och B.N., som är underåriga.
Av 9 § rättshjälpslagen (1996:1619) framgår att rättshjälpen är subsidiär i förhållande till ett rättsskydd. Sålunda får rättshjälp inte beviljas, om den rättssökande har en rättsskyddsförsäkring eller något annat liknande rättsskydd som omfattar angelägenheten (första stycket). Om den rättssökande saknar rättsskydd men med hänsyn till sitt försäkringsskydd i övrigt eller sina ekonomiska och personliga förhållanden borde ha haft ett sådant skydd, får rättshjälp beviljas endast om det finns särskilda skäl med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse för den rättssökande (andra stycket).
Bestämmelserna i första och andra styckena har alltså utformats på skilda sätt. Avgörande för tillämpligheten av första stycket är om det finns ett rättsskydd som omfattar den aktuella angelägenheten. Skulle så vara fallet, är tanken att rättshjälp aldrig ska få beviljas (prop. 1996/ 97:9 s. 208). Det har inte lämnats något utrymme för att väga in omständigheter av det slag som ska bedömas enligt den s.k. borde-regel som finns i andra stycket och som gäller då ett rättsskydd saknas. Det ska således vid en tillämpning av första stycket inte göras någon prövning av skälen till att den rättssökande avstår från sitt rättsskydd, och exempelvis har självrisken vid rättsskyddsförsäkringar inte ansetts hindra att rättshjälpen görs subsidiär (a. prop. s. 95 f., jfr dock vad som i rättsfallet NJA 2007 s. 382 anförs om rimliga krav på rättssökanden; rättsfallet avser emellertid en annan situation än den nu aktuella).
Rättshjälp får följaktligen inte beviljas, om den rättssökande rent faktiskt har ett rättsskydd men väljer att inte ta detta i anspråk. Motiven till rättshjälpslagen innehåller inte några särskilda uttalanden om hur 9 § första stycket ska tillämpas, när rättssökanden är underårig och därför inte själv råder över sitt rättsskydd. Av allmänna regler följer att det är åtgärder av den underåriges ställföreträdare som då får betydelse (jfr vad som under förarbetena till försäkringsavtalslagen, 2005:104, sades om betydelsen av förmyndarens agerande, när den berättigade är omyndig, exempelvis i prop. 2003/04:150 s. 367 och s. 448). Att företrädaren låter bli att utnyttja ett faktiskt föreliggande rättsskydd för barnet, innebär sålunda inte att rättsskydd saknas för barnet. Någon grund för att tillämpa andra stycket föreligger då inte.
A.D:s och B.N:s ansökningar om rättshjälp ska därför avslås.
Beträffande T.A., som fyllt 18 år, har det vid handläggningen av rättshjälpsansökningen inte framkommit annat än att han, i enlighet med vad Justitiekanslern har anfört, själv kunnat ta rättsskyddsförsäkringen i anspråk. Även hans rättshjälpsansökan ska avslås. Det saknas därmed skäl att pröva de andra invändningar som har riktats mot ansökningen.
L.O.E. har i HD yrkat biträdesersättning enligt rättshjälpslagen. Hennes yrkande avser dels arbete i hovrätten med att överklaga tingsrättens beslut om att avslå rättshjälpsansökningarna, dels arbete i HD med att svara på Justitiekanslerns överklagande av hovrättens beslut att bifalla ansökningarna. I ett rättshjälpsbiträdes uppdrag ingår att bevaka huvudmannens intresse i rättshjälpsfrågan (NJA 1983 s. 736). När ett ombud bistår med överklagande av lägre rätts avslag på en rättshjälpsansökan och högre rätt bifaller ansökningen och förordnar ombudet som rättshjälpsbiträde, är han eller hon därför berättigad till ersättning enligt rättshjälpslagen för överklagandet (jfr NJA 2006 s. 453 och NJA 2008 s. 1080). Detta får anses gälla också i den nu aktuella situationen, där hovrätten har bifallit överklagandet men detta beslut sedan ändras av HD. L.O.E. har emellertid inte under handläggningen i hovrätten yrkat eller förbehållit sig rätt till ersättning för sitt arbete. Det saknas därmed förutsättningar för att i HD fastställa ersättning för hennes arbete i hovrätten. Däremot bör ersättning fastställas för hennes arbete i HD, vilket arbete utförts medan rättshjälpsbeslutet alltjämt gällt. Omständigheterna är sådana att det finns särskilda skäl att låta rättshjälpskostnaderna stanna på staten (36 § rättshjälpslagen).
Domslut
HD:s avgörande
Med ändring av hovrättens beslut avslår HD rättshjälpsansökningarna av T.A., A.D. och B.N.
För det biträde som L.O.E. har lämnat T.A. i HD fastställs ersättning enligt rättshjälpslagen till 1 092 kr för arbete. I ersättningen ingår mervärdesskatt med 218 kr.
För det biträde som L.O.E. har lämnat A.D. i HD fastställs ersättning enligt rättshjälpslagen till 1 092 kr för arbete. I ersättningen ingår mervärdesskatt med 218 kr.
För det biträde som L.O.E. har lämnat B.N. i HD fastställs ersättning enligt rättshjälpslagen till 1 092 kr för arbete. I ersättningen ingår mervärdesskatt med 218 kr.
Rättshjälpskostnaderna ska stanna på staten.
HD:s beslut meddelat: den 10 mars 2011.
Mål nr: Ö 4945-09.
Lagrum: 9 § rättshjälpslagen (1996:1619).