2

I fråga om efterlevande makes ställning innebär förslaget, att den s. k.

6 OOO-kronorsregeln ändras så, att efterlevande make i princip alltid har

rätt att vid bodelningen få egendom till ett värde motsvarande minst fyra

basbelopp enligt lagen om allmän försäkring (f. n. = 24 000 kr). Denna

bodelningsregel skall tillämpas i alla andra fall än då den avlidne efterläm­

nar barn under 16 år som inte är makarnas gemensamma barn.

De nya bestämmelserna om fastställande av faderskap till utomäkten-

skapliga barn går ut på att en man som haft samlag med barnets moder

under konceptionstiden skall förklaras vara fader till barnet, om det med

hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet avlats av ho­

nom. Vill någon erkänna faderskapet, skall det ske skriftligen, och erkän­

nandet skall godkännas av barnavårdsmannen, alternativt barnavårdsnämn­

den. Sådant godkännande får inte lämnas med mindre det kan antas att

mannen är fader till barnet. Kan faderskapet inte fastställas genom erkän­

nande åligger det enligt förslaget i princip barnavårdsmannen att föra talan

mot den eller de män som haft samlag med modern under konceptionstiden

och som skäligen kan komma i fråga som fader till barnet. I vissa undan­

tagsfall skall barnavårdsmannen dock kunna låta bli att föra faderskaps-

talan.

Utomäktenskapliga barn skall enligt propositionen bli helt likställda med

barn i äktenskap i fråga om rätt till arv efter fader och släktingar på

fädernesidan.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1970. Beträffande

arvsrätten för barn utom äktenskap innbär detta att reformen slår igenom

för alla arvfall som inträffar efter nämnda dag oavsett när barnet är fött

eller faderskapet fastställts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1969

2) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal

Härigenom förordnas, att 104 § lagen den 8 april 1927 om försäkrings­

avtal skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lijdelse)

(Föreslagen lydelse)

Är förmånstagare------------ dennes

Har försäkringstagaren efterläm­

nat make, bröstarvinge, adoptivbarn

eller dess bröstarvinge, skall, där

förordnandet hade kunnat av för­

säkringstagaren återkallas, försäk­

ringsbeloppet, så vitt fråga är om

efterlämnad stärbhusdelägares gifto­

rätt, rätt till vederlag eller laglott,

behandlas så som om beloppet till­

hört boet och tillagts förmånstaga-

ren genom testamente.

Huru efter

4 §•

kvarlåtenskap.

Har försäkringstagaren efterläm­

nat make, bröstarvinge, adoptivbarn

eller dess bröstarvinge, skall, där

förordnandet hade kunnat av försäk­

ringstagaren återkallas, försäkrings­

beloppet, så vitt fråga är om efter­

lämnad stärbhusdelägares giftorätt,

rätt enligt 13 kap. 12 § andra styc­

ket giftermålsballcen, rätt till veder­

lag eller laglott, behandlas så som

om beloppet tillhört boet och tillagts

förmånstagaren genom testamente.

/ fråga om tjänstegrupplivförsäk­

ring skall andra stycket ej tilläm­

pas på belopp som på grund av för­

säkringen tillfaller make eller med

hustru likställd kvinna eller bröstar­

vinge.

av 116 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970 och skall tillämpas på för-

säkringsfall som inträffar efter ikraftträdandet.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

4) Förslag

till

Lag

om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas, dels att 1 kap. 4 § samt 20 kap. 3, 4, 13 och 13 a §§

föräldrabalken1 skall upphöra att gälla, dels att 1 kap. 2 §, 3 kap., 8 kap.

3, 4, och 6 §§, 20 kap. 9 och 11 §§ samt rubriken närmast före 20 kap.

1 § samma balk skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

1 KAP.

2

(Nuvarande lydelse)

Faderskapet till barn som ej har

äktenskaplig börd (barn utom

äktenskap)fastställes genom

dom eller erkännandeenligt vad i 3

kap. stadgas.

§•

(Föreslagen lydelse)

Faderskapet till barn som ej har

äktenskaplig börd (barn utom

äktenskap) fastställes enligt 3

kap.

3 KAP.

Om faderskapet till barn utom äktenskap

1

§•

Faderskapet till barn utom äktenskap fastställes genom erkännande eller

dom.

2

§•

Erkännande av faderskapet till barn utom äktenskap sker skriftligen.

Erkännandet skall bevittnas av två personer och skriftligen godkännas av

barnavårdsmannen eller, om sådan ej är förordnad, barnavårdsnämnden

samt av modern eller särskilt förordnad förmyndare för barnet. Har bar­

net uppnått myndig ålder, skall erkännandet i stället godkännas av barnet

självt. Erkännande kan ske även före barnets födelse.

Barnavårdsmannen och barnavårdsnämnden får lämna sitt godkännan­

de endast om det kan antagas att mannen är fader till barnet.

1 Senaste lydelse av 3 kap. 4 § se 1964: 324 samt av 20 kap. 3, 9 och 13 §§ se 1958: 640.

8

Kungl. Majrts proposition nr 124 år 1969

(Nuvarande lydelse)

het för underhållsskyldigs efterfors-

kande eller hörande och för verk­

ställande av delgivningar. Om bar-

navårdsmans rätt att föra talan

stadgas i 20 kap.

20

Mål och ärenden röran­

de äktenskaplig börd, fa­

derskap till barn utom äk­

tenskap, adoption, vård­

nad och underhåll.

(Föreslagen lydelse)

het för underhållsskyldigs efterfors-

kande eller hörande och för verk­

ställande av delgivningar.

KAP.

Mål och ärenden röran­

de äktenskaplig börd,

adoption, vårdnad och

underhåll.

9

Fråga rörande-------— —--------sitt

Talan angående underhåll till barn

upptages av rätten i den ort, där

svaranden har sitt hemvist. Väckes

sådan fråga i mål rörande faderska­

pet till barn utom äktenskap, gälle

vad i 3 § stadgas. Angående talan

om underhåll enligt 7 kap. 10 § åt

modern till barn utom äktenskap

skall vad angående talan om under­

håll till barnet är stadgat äga mot­

svarande tillämpning.

Vad i---------- -—---------—---------med

§•

hemvist.

Talan angående underhåll till

barn upptages av rätten i den ort,

där svaranden har sitt hemvist. Så­

dan fråga kan väckas även i sam­

band med mål rörande faderskapet

till barn utom äktenskap. Angående

talan om underhåll enligt 7 kap.

10 § åt modern till barn utom äkten­

skap skall vad angående talan om

underhåll till barnet är stadgat äga

motsvarande tillämpning,

äktenskapsmål.

11

§•

I mål om underhåll till barn skallI mål om underhåll till barn får

vad i 4 § stadgas äga motsvarande modern, om hon har vårdnaden om

tillämpning.

barnet, föra talan för barnet, även

om hon ej uppnått myndig ålder. Är

särskild förmyndare för barnet för­

ordnad, har han samma rätt att föra

talan för barnet. Även barnavårds-

man får föra sådan talan. Var och en

som kan föra talan för barnet skall

få tillfälle att yttra sig i målet.

Underhållsbidrag må------ - — av underhållstiden.

Underhåll till----------------------- föreligger därefter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.

12

i 18 kap. 3 eller 6 § rättegångsbalken, kan han förpliktas ersätta kostnad

som därigenom vållats annan part oavsett om hans huvudman kan anses

som vinnande part eller ej. Rätten kan besluta härom även utan yrkande.

16 §

Fullföljes talan skall den högre rätten pröva faderskapsfrågan i hela

dess vidd. Erinran härom skall intagas i föreläggande att inkomma med

genmäle.

Finner högre rätt att någon som icke är part i målet skäligen kan komma

i fråga som fader till barnet, skall domen på yrkande av part undanröjas

och målet i dess helhet visas åter till den domstol som först dömt i målet.

Bestämmelserna i 11 § tredje stycket och 12—15 §§ äger motsvarande

tillämpning vid målets handläggning i högre rätt.

17 §

För rättegången gäller i övrigt i tillämpliga delar vad som föreskrives

i rättegångsbalken eller i annan författning om rättegången i mål där för­

likning om saken ej är tillåten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

Vissa bestämmelser om underhållsbidrag

18 §

Talan om underhållsbidrag till barnet eller modern kan föras i samband

med mål om faderskap.

Har rätten att avgöra vilken av flera män som är fader till barnet, får

talan om underhållsbidrag ej slutligen prövas innan faderskapsfrågan har

avgjorts genom dom som vunnit laga kraft.

19 §

Bestämmelserna i 20 kap. 11 § föräldrabalken gäller när talan om under­

hållsbidrag föres i samband med mål om faderskap. Är endast en man in­

stämd, äger även bestämmelserna i 20 kap. 12, 39 och 40 §§ samma balk

tillämpning.

20

§

När någon genom skriftlig, av två personer bevittnad handling åtagit sig

att utge underhållsbidrag till barn utom äktenskap eller barnets moder för

tid intill dess resultatet av blodundersökning om faderskapet föreligger,

gäller i fråga om verkställighet på grund av handlingen vad som är före­

skrivet om verkställighet på grund av förbindelse att utge underhåll enligt

föräldrabalken.

Beträffande åtagande enligt första stycket skall i övrigt i tillämpliga delar

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

6) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 12 december 1958 (nr 642) angående blodundersökning

m. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap

Härigenom förordnas, dels att rubriken till lagen den 12 december 1958

angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller fader­

skapet till barn utom äktenskap skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges, delsatt nuvarande 5 § samma lag skall betecknas 7 §, delsatt i lagen

skall införas två nya paragrafer, 5 och

(Nuvarande lydelse)

Lag angående blodundersökning

m. m. i mål om äktenskaplig börd

eller faderskapet till barn utom äk­

tenskap.

6 § §, av nedan angiven lydelse.

(Föreslagen lydelse)

Lag angående blodundersökning

m. m. i mål om äktenskaplig börd el­

ler vid utredning av faderskapet till

barn utom äktenskap.

5 §■

Har blodundersökning eller an­

nan undersökning rörande ärftliga

egenskaper utförts på anmodan av

barnavårdsman för utredning av fa­

derskapet till barn utom äktenskap,

skall barnavårdsnämnden ersätta

kostnad som avses i 4 §.

6 §■

Föres talan om faderskapet till

barn utom äktenskap, äger 18 kap.

13 § rättegångsbalken motsvarande

tillämpning i fråga om parts skyl­

dighet att återgälda barnavårds­

nämnd kostnad som ersatts enligt

5 §■

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970 och gäller i fråga om un­

dersökning som inletts efter ikraftträdandet.

4 §

Föreligger rätt till ersättning, får mannen ej söka åter vad han utgivit

av den som mottagit underhållsbidraget.

Vad som utbetalats av allmänna medel skall stanna på statsverket.

5 §

Ansökan om ersättning göres hos länsstyrelsen i det län där mål om

faderskapet handlagts eller skulle ha handlagts av underrätt.

¹⁶

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.

Har någon före lagens ikraftträdande av Konungen tillerkänts ersättning

av allmänna medel för utgivna underhållsbidrag, äger han ej på grund av

denna lag rätt till ytterligare ersättning.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

10) Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt

Härigenom förordnas, att 15 § 1 mom. förordningen den 6 juni 1941 om

arvsskatt och gåvoskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

15

1 mom. Andel, som vid bodel­

ning skall tillfalla efterlevande ma­

ke, beräknas till hälften av makar­

nas behållna giftorättsgods, där den

icke enligt lag blivit annorlunda be­

stämd vid bodelning, varöver i be­

hörig ordning upprättad handling

föreligger i skatteärendet.

År äldre giftermålsbalken tillämp­

lig å förmögenhetsförhållandena i

boet, beräknas den andel, som till­

faller efterlevande make såsom för­

del, giftorätt och morgongåva, till

hälften av den gemensamma behåll­

ningen i boet, därest den icke enligt

lag annorlunda bestämts vid boskif­

te och däröver i skatteärendet före­

ligger behörigen upprättad handling.

För efterlevande-----------------------ej

(Föreslagen lydelse)

§•

1 mom. Andel, som vid bodel­

ning skall tillfalla efterlevande ma­

ke, beräknas till hälften av makar­

nas behållna giftorättsgods, där ej

annat följer av 13 kap. 12 § andra

stycket giftermålsbalken eller ande­

len enligt lag blivit annorlunda be­

stämd vid bodelning, varöver i be­

hörig ordning upprättad handling

föreligger i skatteärendet.

Är äldre giftermålsbalken tillämp­

lig å förmögenhetsförhållandena i

boet, beräknas den andel, som till­

faller efterlevande make såsom för­

del, giftorätt och morgongåva, till

hälften av den gemensamma behåll­

ningen i boet, där ej annat följer av

13 kap. 12 § andra stycket nya gif­

termålsbalken eller andelen enligt

lag annorlunda bestämts vid boskif­

te och däröver i skatteärendet före­

ligger behörigen upprättad handling,

arvsskatt.

Har efterlevande make enskild

egendom, skall bouppteckningen va­

ra åtföljd av skriftlig uppgift om

värdet av sådan egendom i den mån

24

denna regel är bl. a. pensions- och immaterialrätter ofta undantagna från

giftorättsgemenskapen. En närmare redovisning för vilka rättigheter para­

grafen omfattar lämnas i SOU 1964: 35 s. 260.

Vid bodelning med anledning av makes död sker i princip en hälften-

delning av makarnas sammanlagda behållna giftorättsgods. Härmed avses

vad som återstår sedan egendom motsvarande vardera makens skulder av­

räknats från vederbörandes giftorättsgods. Den ena hälften tillfaller efter­

levande maken och den andra den dödes arvingar. Maken får emellertid

enligt 13 kap. 4 § alltid från delningen ta undan kläder och andra föremål

för personligt bruk till skäligt värde. I 13 kap. 12 § regleras vissa förmåner

för efterlevande make vid bodelningen i mindre bon. Första stycket avser

fall där den egendom som tillkommer maken är ringa. Han har då rätt att

av makarnas giftorättsgods ta ut nödvändigt bohag samt arbetsredskap och

andra lösören som fordras för att fortsätta hans näring. Andra stycket

(1928: 282, ändrat 1952: 333) innehåller den s. k. 6 000-kronorsregeln, Den­

na innebär att efterlevande make alltid har rätt att vid bodelningen få sig

tillagt giftorättsgods till så stort värde att det tillsammans med hans en­

skilda egendom uppgår till 6 000 kr. Rättigheten avser det behållna

giftorättsgodset. Syftet med bestämmelsen är enligt förarbetena (NJA II 1928

s. 600) att skydda efterlevande make mot splittring av hemmet i mindre

dödsbon. Genom att regeln gavs en schematisk form avsågs den bli lätt att

tillämpa. 6 000-kronorsregeln skall enligt paragrafens tredje stycke

(1928:282) inte tillämpas om den döde efterlämnar bröstarvinge, som inte

också är den efterlevande makens avkomling, eller barn utom äktenskap

med rätt till underhåll ur kvarlåtenskapen.

I fråga om barns rätt till underhåll ur arvlåtares kvarlåtenskap finns

regler i 8 kap. ärvdabalken. Enligt 1 § har barn vars uppfostran inte är av­

slutad rätt att få bidrag till sitt underhåll med ett engångsbelopp om det

inte av sitt arv eller annorledes kan njuta uppehälle eller utbildning efter

vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna. Barnets rätt går

före annat arv och testamente. Enligt 9 § gäller bestämmelsen också om

den döde efterlämnar adoptivbarn eller utomäktenskapligt barn med arvs­

rätt. Efter sin fader har barn utom äktenskap arvsrätt bara om det är tro-

lovningsbarn eller fadern avgett särskild s. k. arvsrättsförklaring. Efter­

lämnar fadern annat utomäktenskapligt barn, skall det belopp som krävs

för fullgörande av faderns underhållsskyldighet för framtiden enligt 10 §

utgå ur behållningen i dödsboet före arv eller testamente. Barnet kan dock

inte få ut mera än om det haft äktenskaplig börd.

Makes rätt enligt 13 kap. 12 § andra stycket giftermålsbalken går före

gemensamma barns rätt till arv och bidrag ur kvarlåtenskapen enligt 8 kap.

ärvdabalken. På grund av undantagsbestämmelsen i paragrafens tredje

stycke får make däremot inte tillgodoses utöver sin giftorättsandel på be­

kostnad av den rätt som barn i tidigare äktenskap och utom äktenskap har

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

26

få underhåll ur dödsboet under tre månader från dödsfallet. En förut­

sättning är dock att möjlighet till försörjning inte finns på annat sätt.

Endast utgifter för livets nödtorft skall täckas. Rätten till underhåll går

före arv och testamente.

I fråga om efterlevande makes rättsliga ställning i övriga nor­

diska länder må framhållas följande.

När bröstarvingar finns har efterlevande make arvsrätt i Danmark och

Island till 1/3 av den dödes kvarlåtenskap och i Norge till 1/4. I alla de

tre länderna har make rätt att sitta i oskiftat bo. I Danmark och Norge

har make denna rätt utan vidare om bröstarvingarna är gemensamma. I Is­

land fordras att dessa är omyndiga eller ger sitt samtycke om de är myn­

diga. Finns särkullbarn fordras i Danmark och Island dessas samtycke

eller om de är omyndiga skifterettens tillstånd. I Norge får efterlevande

make sitta i oskiftat bo med särkullbarn endast om dessa är omyndiga

och tillstånd ges av overformynderiet. I proposition under våren 1969 (ot.

prop. nr 36) har förslag lagts fram om att make skall få sitta i oskiftat bo

även med myndiga särkullbarn om dessa lämnar sitt samtycke.

Rätten att sitta i oskiftat bo omfattar enligt huvudregeln bara makarnas

giftorättsgods. Efterlevande maken har genom denna rätt en ägares rådighet

över boet.

I Danmark och Island har make laglottsskydd för viss del av arvslotten.

Efterlevande make är i Danmark alltid berättigad att sitta i oskiftat bo

med sin egen och bröstarvingarnas laglotter, d. v. s. halva kvarlåtenskapen.

I Island däremot är rätten att sitta i oskiftat bo inte skyddad mot testa­

mente. Efterlevande make saknar laglottsskydd i Norge. Rätten att sitta

i oskiftat bo kan få skydd mot testamente efter prövning av skifteretten.

Testamente som inskränker efterlevande makes rätt blir ogiltigt om det

inte kommit till hans kännedom före testators död.

En motsvarighet till 6 000-kronorsregeln finns i Danmark. Efterlevande

make har där alltid rätt att i s. k. suppleringsarv få så stor del av döds­

boet att värdet härav tillsammans med hans giftorättsandel, egen enskilda

egendom och arvslott uppgår till 12 000 kr. Fr. o. m. den 1 oktober i år höjs

emellertid denna gräns till 20 000 kr. I Norge har i nyss nämnda proposi­

tion lagts fram förslag om att införa motsvarande ordning med en värde­

gräns vid 15 000 kr.

I Finland har efterlevande make inte arvsrätt när bröstarvingar finns.

Make har dock rätt till underhållsbidrag ur dödsboet efter skälighets-

prövning. Bidraget utgår i ett för allt i pengar eller annan egendom. Bröst­

arvinges laglott får inte kränkas utan vägande skäl. Motsvarighet till

6 000-kronorsregeln finns inte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

arvsregler innebar de till helt övervägande del en utvidgning av efterlevande

makes rätt.

Inom finansdepartementet verkställdes år 1968 för kapitalskattebered-

ningens räkning en undersökning av samtliga bouppteckningar som inregi­

strerats under år 1967. Ett urval av dödsbon där efterlevande make fanns

har närmare undersökts. Följande uppgifter framgår om dödsbobehåll­

ningens storlekoch om förekomsten av giftorätt. (Endast dödsbon med en

behållning upp till 70 000 kr. har medtagits.)

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 12i år 1969

Behållning i boet

i 1 000 kr.

0—5

5—10

10—15

15—20

20—25

25—30

30—40

40—50

50—70

Procentuell andel av bouppteckning­

ar i varje grupp där giftorättsge-

menskap varit helt eller delvis ute­

sluten

0

6,8

4.5

3.5

5,2

4,7

5.0

3.0

4,4

Behållning i boet

i 1 000 kr.

Procentuell andel av samtliga boupp­

teckningar

0—10

0—15

0—20

0—25

0—30

0—40

0—50

0—70

31,2

39,1

46.0

51.6

57,5

60.7

68.0

77,0

Ärvdabalkssakkunnigas förslag m. m.

I sitt år 1954 framlagda betänkande med förslag till ärvdabalk (SOU

1954: 6) förordade ärvdabalkssakkunniga att barn utom äktenskap skul­

le få samma arvsrätt efter fadern och dennes släktingar som barn i äkten­

skap. De sakkunniga framhöll (s. 91) att en sådan reform givetvis med­

förde ekonomiska konsekvenser för en efterlevande hustru. Om makar­

na saknade gemensamma bröstarvingar, skulle hon sålunda gå miste

om den arvsrätt som annars tillkom henne. Å andra sidan kunde åberopas

att motsvarande situation förelåg om hustrun hade barn utom äktenskap

och dog före mannen. En viss mildring av den föreslagna arvsrättsrefor-

mens verkningar för efterlevande hustru i mindre dödsbon borde dock

övervägas.

29

De sakkunniga erinrade om att efterlevande makes rätt till lösöre enligt

13 kap. 12 § första stycket giftermålsbalken gick före arvsanspråk. Avsik­

ten med den s. k. 6 OOO-kronorsregeln i paragrafens andra stycke var att

mindre dödsbon skulle kunna hållas samman i större utsträckning än

tidigare. Bestämmelsen hade emellertid begränsad räckvidd eftersom den

inte var tillämplig om den döde efterlämnat särkullbarn eller utomäkten-

skapligt barn med rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen. De sak­

kunniga ifrågasatte om inte undantagen inskränkte regelns tillämpning

i alltför hög grad.

De sakkunniga anförde vidare att 6 OOO-kronorsregeln allmänt sett inte

hade större räckvidd än bestämmelsen i första stycket. Värdet av nöd­

vändigt boliag och lösöre kunde nämligen lätt stiga till 6 000 kr. Bety­

delsen av 6 OOO-kronorsregeln låg i dess schematiska natur. Man kunde

undvika en ömtålig bedömning av makens behov. Regeln kunde tillämpas

på allt som var giftorättsgods, alltså bl. a. fast egendom och värdehandling­

ar. Också i fråga om sådan egendom var det önskvärt att hålla samman

ett mindre bo. Egendomen kunde vara besparingar på makarnas arbets­

inkomst. Dessa kunde ofta vara en följd av hustruns verksamhet i hemmet

och hennes förmåga att hushålla med mannens medel. Det var rimligt att

den efterlevande maken i mindre dödsbon alltid fick behålla det hem och

de värden som makarna skapat gemensamt. De sakkunniga föreslog därför

den ändringen att 6 000-kronorsregeln skulle gälla även om den döde efter­

lämnade barn i tidigare gifte eller utom äktenskap.

Det kunde givetvis ifrågasättas om efterlevande make blev skäligen till­

godosedd genom nämnda förslag. Om hustruns ställning kunde förbättras

utan att arvingarnas berättigade intressen eftersattes var emellertid en av­

vägningsfråga som hade samband inte bara med de utomäktenskapliga

barnens arvsrätt. De sakkunniga ansåg sig inte ha anledning att ingå på

denna större fråga.

Vid remissbehandlingen hävdades i ett flertal yttranden att en ytterli­

gare förstärkning av efterlevande makes ställning var en förutsättning för

arvsrättsreformens genomförande. Från något håll påpekades att den före­

slagna ändringen skulle medföra olyckliga verkningar för den först avlid­

ne makens särkullbarn. Förslaget borde därför kompletteras med någon

form av sekundosuccession. En närmare redovisning för remissyttrandena

lämnas i prop. 1958 A: 144 s. 157.

I remiss år 1955 till lagrådet med förslag till ärvdabalk (prop. 1958

A: 144 s. 101 och 158) anslöt sig dåvarande departementschefen till de sak­

kunnigas uppfattning att man inte med hänsyn till efterlevande makes

ställning borde tveka om att genomföra arvsrättsreformen. Han medgav

dock att det fanns goda skäl att skydda efterlevande hustru ännu mera än

genom den föreslagna ändringen i 13 kap. 12 § giftermålsbalken, som han

emellertid ansåg vara tillräcklig för att utvidga de utomäktenskapliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

30

barnens arvsrätt. En förbättring av efterlevande makes ställning var ett

allmänt önskemål. Problemet hade betydelse oberoende av arvsrättsrefor-

men. I regel gällde det avvägningen mellan den efterlevande maken och de

äktenskapliga barnen. Denna ömtåliga fråga borde i första band tas upp

i ett större sammanhang.

Enligt lagrådet var problemet med att förbättra efterlevande makes

ställning mycket viktigt (s. 327). Lagrådet anslöt sig till den uppfattning

som kommit till uttryck i åtskilliga remissyttranden, nämligen att den

föreslagna ändringen i 13 kap. 12 § giftermålsbalken inte var tillräcklig

som skydd för efterlevande hustru, om arvsrättsreformen genomfördes.

I proposition år 1958 med förslag till ärvdabalk (s. 351) framhöll före­

dragande departementschefen att även han kommit till uppfattningen att

frågan om efterlevande makes rätt borde lösas innan arvsrättsreformen

för utomäktenskapliga barn kunde genomföras. Med hänsyn därtill fram­

lades inte något förslag om ändiäng i 13 kap. 12 § giftermålsbalken. Depar­

tementschefen erinrade om att familj erättskommittén, som tillsatts år 1957,

hade i uppdrag att utreda bl. a. frågan om efterlevande makens rätt i boet.

Familjer ättskommittén

Enligt kommittén kräver rättsuppfattningen att efterlevande makes ställ­

ning förbättras, särskilt när den avlidne maken efterlämnar bröstarvingar.

Den yngre generationen har en annan ekonomisk ställning än tidigare med

större möjligheter till studiebidrag och bättre löner. Å andra sidan har

också efterlevande hustru fått en betydande förbättring genom den stora

pensionsreformen 1959. Försörjningsbehovet har därigenom blivit väsent­

ligt bättre tillgodosett än förut. Men efterlevande make har också anspråk

på bostad och visst lösöre. I dessa avseenden skall maken inte behöva sän­

ka sin standard till förmån för bröstarvingarna. Till detta kommer hänsy­

nen till makens fortsatta yrkesutövning, t. ex. då han driver jordbruk. Kom­

mittén konstaterar att efterlevande makes ställning tillmätts stor betydelse

vid behandlingen av frågan om utomäktenskapliga barns arvsrätt. Kom­

mittén har därför särskilt beaktat den intressekonflikt som kan uppstå

mellan sådana barn och efterlevande make.

Kommittén vill i första hand tillgodose efterlevande makes intressen ge­

nom arvsrättsliga regler. När den avlidne efterlämnar både make och bröst­

arvingar, skall den efterlevande maken enligt kommittéförslaget som hu­

vudregel ha arvsrätt i form av nyttjanderätt till hälften av kvarlåtenska-

pen. I vissa fall skall nyttjanderätten, efter skälighetsprövning, kunna om­

fatta en större andel av kvarlåtenskapen.

Av betydelse i sammanhanget är emellertid också åtskilliga ändringar

som kommittén föreslår i giftermålsbalkens bodelningsregler. Ändringarna

avser bodelningen både i samband med skilsmässa och vid makes död. En

genomgående princip är att makes behov av egendom i större utsträckning

än f. n. skall kunna tillgodoses på grundval av en skälighetsbedömning

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

31

i det enskilda fallet. Beträffande bodelning i anledning av dödsfall förstärks

efterlevande makes ställning i flera hänseenden. Bl. a. skall maken få möj­

lighet att ta undan vissa rättigheter, som tjänar syftet att trygga makens

försörjning. Med sikte på förhållandena i mindre dödsbon förordar kom­

mittén flera ändringar i bodelningsregeln i 13 kap. 12 § giftermålsbalken.

En närmare redogörelse för kommittébetänkandet begränsas här till änd­

ringarna i detta lagrum.

Med hänsyn till nedgången i penningvärdet förordar kommittén att vär­

degränsen 6 000 kr. i paragrafens andra stycke höjs till 10 000 kr. Kom­

mittén erinrar om att efterlevande makes rätt enligt nuvarande 6 000-

kronorsregel reduceras med hänsyn till maken tillhörig enskild egendom.

Enligt kommittén framgår det inte klart av paragrafens lydelse om i det

sammanlagda värdet skall inräknas sådana personliga rättigheter som av­

ses i 6 kap. 1 § andra stycket och som inte skall ingå i bodelning. Full klar­

het saknas också beträffande det vanliga fallet att livförsäkringsbelopp

tillfaller den efterlevande maken på grund av förmånstagarförordnande av

den döde. Ett förtydligande bör enligt kommittén ske. Kommittén har

varit inne på tanken att i beloppet 10 000 kr. skall inräknas förutom

den efterlevande makens enskilda egendom också hans personliga rättig­

heter och försäkringsbelopp som tillfaller honom i anledning av dödsfallet.

Emellertid skulle regeln då inte ge utrymme för uttag av bohag, arbetsred­

skap o. dyl. i de vanliga fall när tjänstegrupplivförsäkring utfaller till ef­

terlevande make. Och skall man bortse från sådana försäkringar bör man

enligt kommittén inte heller beakta försäkringsbelopp av annat slag eller

enskild egendom. Kommittén har därför ansett det vara mest rationellt att

regeln utformas så att make alltid skall ha rätt att av det gemensamma gif-

torättsgodset få ta ut egendom till ett värde av 10 000 kr. Med giftorättsgods

avses då bara sådan egendom som ingår i bodelningen.

Enligt tredje stycket i 13 kap. 12 § gäller 6 000-kronorsregeln inte om

den döde efterlämnar bröstarvinge som inte är makarnas gemensamma eller

utomäktenskapligt barn med rätt till underhåll ur kvarlåtenskapen. Detta

innebär enligt kommittén en inte önskvärd inskränkning i den efterlevande

makens rätt. Det är rimligt att det värde som make kan tillgodogöra sig

genom den föreslagna 10 000-kronorsregeln alltid skall tillkomma honom

utan intrång av arvinge eller underhållsberättigad. I likhet med ärvdabalks-

sakkunniga föreslår därför kommittén att undantagsbestämmelsen upp­

hävs.

I anslutning till bl. a. de föreslagna ändringarna i bodelningsreglerna

har bestämmelserna i lagen den 15 maj 1959 med särskilda bestämmelser

om makars gemensamma bostad av kommittén inarbetats i giftermålsbalken.

Också inom ramen för försäkringsavtal slagen föreslår kommittén åtskil­

liga ändringar i syfte att förbättra skyddet för efterlevande make. En redo­

görelse för vissa av dessa förslag lämnas i specialmotiveringen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1969

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

Remissyttrandena

Bland remissinstanserna råder i stort sett enighet om att efterlevande

makes ställning bör förbättras. Detta anses särskilt önskvärt om utomäkten-

skapliga barn får arvsrätt efter fader och fädernefränder.

De förslag som kommittén har lagt fram i syfte att förbättra skyddet

för efterlevande make bär emellertid fått ett blandat mottagande. Det stora

flertalet remissinstanser avstyrker helt eller delvis de av kommittén för­

ordade ändringarna i arvslagstiftningen. Beträffande ändringarna i gifter-

målsbalkens bodelningsregler är mottagandet av kommittéförslaget mindre

ogvnnsamt. Men även här förekommer åtskillig kritik. Remissinstanserna

har förståelse för kommitténs strävanden att åstadkomma en ordning som

ger största möjliga rättvisa i varje särskilt fall. Men de anser att de redan

nu svårtillgängliga bodelningsreglerna komplicerats ytterligare i förslaget.

En bidragande orsak är att reglerna i alltför stor utsträckning gjorts bero­

ende av skälighetsprövning. Från flera håll ifrågasätts om inte bodelnings­

reglerna i stället bör förenklas och förtydligas och utrymmet för skälighets­

prövning begränsas.

En närmare redogörelse för remissutfallet begränsas i det följande till

förslaget om ändring i nuvarande 13 kap. 12 § andra stycket giftermåls-

balken.

Den av kommittén förordade höjningen av värdegränsen till 10 000 kr.

har i allmänhet lämnats utan erinran. Förslaget i denna del har ut­

tryckligen biträtts av Göta hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, länssty­

relsen i Gävleborgs länoch advokatsamfundet. Riksförsäkringsverket, Stock­

holms stads överförmyndarnämnd, Fredrika Bremer-förbundetoch Höger­

partiets kvinnoförbund ifrågasätter om inte värdegränsen bör anknytas till

basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Även advokatsamfundet

menar att beloppet bör göras värdebeständigt.

Från några håll förordas en höjning av beloppet utöver kommitténs för­

slag. Föreningen Sveriges rättshjälps juristeroch Folkpartiets kvinnoför­

bund förordar sålunda att värdegränsen sätts högre än vid 10 000 kr.

Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge löses frågan om förbättring av

efterlevande makes ställning enklast genom att man utvidgar 6 000-kronors-

regeln betydligt mer än kommittén föreslår. Efterlevande make skulle få ett

rimligt skydd om värdegränsen höjs till 50 000 kr. och undantaget för

särkullbarn slopas. Beloppet kunde anknytas till basbeloppet enligt lagen

om allmän försäkring. Enligt hovrättens mening bör bestämmelsen utfor­

mas så att efterlevande make kan tillgodoses även om den avlidnes egen­

dom är enskild. Vidare bör man med hänsyn till arvingarnas intressen över­

väga att införa regler om sekundosuccession i den egendom som efterlevande

make får genom den föreslagna ordningen. Göta hovrätt uttalar sig i samma

riktning. Även domareföreningarna förordar att man utvidgar efterlevande

makes rätt att ta undan egendom vid bodelning. Eventuellt bör denna rätt

kompletteras med arvsrätt till ett begränsat belopp.

34

nolikt, att barnet har avlats vid samlaget. En man kan alltså förklaras vara

fader till ett utom äktenskap fött barn, trots att det kanske är mer sanno­

likt att en annan man i själva verket är fadern.

Erkännande av faderskap kan göras muntligen inför präst som för kyr­

koböckerna i den församling där barnet är kyrkobokfört eller i tillkallat

vittnes närvaro inför notarius publicus. Erkännandet kan också lämnas

skriftligen i handling som skall bevittnas av två personer och godkännas

av den för barnet förordnade barnavårdsmannen eller, om sådan inte finns,

av barnavårdsnämnden. Erkännandet skall på motsvarande sätt godkän­

nas av modern. Är modern död eller är hon sinnessjuk, sinnesslö eller på

okänd ort, skall erkännandet i stället godkännas av barnets förmyndare

eller av barnet själv om det är myndigt. Erkännande kan lämnas redan före

barnets födelse. Kan det visas att den som har lämnat erkännandet inte är

fader till barnet, är erkännandet inte bindande (3 kap. 4 §).

För barn utom äktenskap skall barnavårdsman alltid förordnas (8 kap.

3 §). Barnavårdsman förordnas av barnavårdsnämnden i den församling

där den som har vårdnaden om barnet är kyrkobokförd eller, om han inte

är kyrkobokförd här i landet, där han vistas (8 kap. 4 §). Barnavårdsman-

nens verksamhet står under tillsyn av barnavårdsnämnden som kan ent­

lediga barnavårdsman och förordna annan i hans ställe (8 kap. 8 §). Barna­

vårdsmannen skall bistå den som har vårdnaden om barnet med råd och

upplysningar och se till att barnets rätt och bästa tillvaratas. Det åligger

särskilt barnavårdsmannen att se till att barnets börd fastställs, om det

är fött utom äktenskap, och att underhåll tillförsäkras barnet (8 kap.

6

§).

Enligt lagen den 12 december 1958 (nr 642) angående blodundersökning

m. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äkten­

skap kan rätten förordna om blodundersökning eller annan undersökning

rörande ärftliga egenskaper som kan ske utan nämnvärt men. Förordnan­

det kan i sådana» fall avse modern, barnet, den man mot vilken talan förs

liksom också annan man, såvida det finns anledning att anta att han haft

samlag med modern under tid då barnet kan vara avlat.

Barn utom äktenskap har rätt till underhåll från föräldrarna enligt sam­

ma regler som gäller för barn i äktenskap. Föräldrarna är skyldiga alt vid­

kännas kostnaden för barnets uppehälle och utbildning om barnet inte har

egna tillgångar. Underhållsskyldigheten gäller tills barnet har fått den ut­

bildning som med hänsyn till föräldrarnas villkor och barnets anlag kan

anses tillbörlig. Underhållsskyldigheten upphör aldrig förrän barnet har

fyllt 16 år (7 kap. 1 § föräldrabalken). I kostnaden för barnets underhåll

skall var och en av föräldrarna ta del efter sin förmåga. Fader eller moder

som inte har vårdnaden om barnet skall betala underhållsbidrag (7 kap. 2 §).

Genom lagen den 21 maj 1964 (nr 143) om bidragsförskott tillförsäkras

bl. a. utomäktenskapliga barn i princip ett visst minimiunderhåll. Om

barnet är svensk medborgare och bosatt i Sverige skall av allmänna medel

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

35

utgå bidragsförskott till barnet i förhållande till fader eller moder som inte

har vårdnaden om barnet. Bidragsförskott kan utgå också till barn som

saknar svenskt medborgarskap, om vårdnadshavaren är svensk medbor­

gare och bosatt i landet (1 §). Rätt till bidragsförskott föreligger dock inte,

om barnet bor tillsammans med den underhållsskyldige, om det finns grun­

dad anledning att anta att den underhållsskyldige betalar fastställt under­

hållsbidrag som inte understiger bidragsförskottet, om det är uppenbart

att den underhållsskyldige på annat sätt sörjer för att barnet får motsva­

rande underhåll, om den underhållsskyldige gentemot utomäktenskapligt

barn genom ett för barnet bindande avtal åtagit sig att för dess underhåll

utge ett visst belopp en gång för alla eller om vårdnadshavaren utan giltigt

skäl underlåter att vidta eller medverka till åtgärder för att få underhålls­

bidrag eller faderskap till barnet fastställt (2 §). Bidragsförskottet utgör

för år räknat 30 % av basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen om allmän försäk­

ring (basbeloppet är f. n. 5 800 kr.). Räknat per månad motsvarar det f. n.

145 kr. Finns det grundad anledning anta att fastställt underhållsbidrag

betalas i vederbörlig ordning, utgår bidragsförskott endast med belopp mot­

svarande skillnaden mellan fullt förskott och underhållsbidraget. Frågor om

bidragsförskott prövas av barnavårdsnämnden (5 §). I den mån bidragsför­

skott svarar mot fastställt underhållsbidrag inträder den barnavårdsnämnd

som på vederbörande kommuns vägnar har utgivit förskottet i barnets rätt

till underhållsbidrag från den underhållsskyldige (15 §). Länsstyrelsen kan

dock på framställning av barnavårdsnämnden eller den underhållsskyldige

besluta att återkrav gentemot den underhållsskyldige för det allmännas räk­

ning skall efterges om särskilda skäl talar för det (18 §).

Vad angår lagstiftningen om fastställande av faderskap till barn utom

äktenskap i övriga nordiska länder må framhållas följande. Be­

stämmelser motsvarande 3 kap. 2 § föräldrabalken finns i Danmark och

Norge. Där gäller dessutom särskilda regler för det fall då modern har haft

samlag med flera män under konceptionstiden. En man kan då anses som

fader till barnet bara om det är väsentligt sannolikare att han och inte någon

annan är fader.

Förfarandet vid fastställande av faderskap är i Danmark och i Norge

reglerat på ett annat sätt än vad fallet är i vårt land. Den förberedande

utredningen görs av administrativ myndighet. Kan faderskapet inte fast­

ställas genom erkännande eller — i Norge — genom att mannen efter att

ha mottagit föreläggande underlåter att begära rättslig prövning av fader-

skapsfrågan, hänskjuts saken till domstol. I vissa fall måste frågan alltid

prövas av domstol, bl. a. om det finns anledning anta att modern har

haft samlag med flera män under konceptionstiden. Rätten skall själv

stämma in alla presumtiva fäder att svara i målet. Domstolen har ansvaret

för utredningen och är inte bunden av parts yrkande.

I Finland kan faderskap till barn utom äktenskap fastställas endast ge­

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

36

nom erkännande. Om erkännande inte lämnas, kan viss man bara åläggas

att betala bidrag till barnets underhåll. Så skall ske om mannen har haft

samlag med modern under konceptionstiden och det inte är uppenbart

osannolikt att barnet avlats vid samlaget.

Statistiska uppgifter

Här redovisas först vissa uppgifter rörande födelsetal under åren 1960

—1967 och antalet mål om underhåll åt barn utom äktenskap. I allmänhet

avser dessa mål även fastställande av faderskap. Nagon särskild statistik

rörande antalet faderskapsmål finns inte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12k år 1969

Levande

födda barn

Därav utom äktenskap

Mål vid under-

År

Antal

0/

/o

xctttt/iiiu om uix

derhåll åt barn

u.ä.

1960..................................

102 219

11 535

11,3

1 228

1961..................................

104 501

12 216

11,7

—

1962..................................

107 284

13 297

12,2

1 582

1963..................................

112 903

14 172

12,6

1 667

1964..................................

122 664

16 117

13,1

1 600

1965..................................

122 806

16 950

13,8

1 867

1966..................................

123 354

17 962

14,6

1 442

1967..................................

121 360

18 323

15,1

—

Av de 18 323 utomäktenskapliga barn som föddes år 1967 hade 8 315

eller 45 % mödrar som vid barnets födelse ännu inte hade fyllt 20 år.

I följande tabell återges vissa ytterligare uppgifter beträffande utomäk­

tenskapliga barn för vilka barnavårdsmän finns förordnade.

Med faderskap

fastställt

Utan fastställt faderskap

År

Antal

Genom er­

kännande

Genom

dom

Hela

antalet

%

Därav i

åldern

under 1 år

0/

/o

1960........................................

92 825

72 446

11 892

8 487

9

2 648

31

1961 ......................................

94 637

73 959

12 041

8 637

9

2 848

33

1962........................................

96 445

75 178

12 395

8 872

9

2 918

33

1963........................................

98 481

76 608

12 985

8 888

9

3 185

36

1964........................................

101 234

78 547

13 181

9 506

9

3 764

40

1965 ......................................

103 592

80 207

13 573

9 812

9

3 839

37

1966........................................

105 734

82 065

13 532

10 137

10

4 063

40

Slutligen redovisas vissa statistiska uppgifter om storleken av de under­

hållsbidrag (inklusive generella tillägg) som har fastställts för de utom­

äktenskapliga barn för vilka barnavårdsman var förordnad vid utgången

av år 1967.

38

tiskt faderskapsindex större än 19 (19: 1) för faderskap och ett blod-

gruppsstatistiskt faderskapsindex mindre än 0,053 (1:19) mot faderskap.

Ett blodgruppsstatistislct faderskapsindex mellan 19 och 0,053 anses där­

emot i och för sig knappast kunna tillmätas någon betydelse. Föreligger

flera faderskapsmöjligheter tillämpas samma resonemang. Ett inbördes

förhållande mellan två mäns blodgruppsstatistiska faderskapsindex som

överskrider storleken 19 till 1 (95 % till 5 %) anses sålunda i och för sig tala

för den ene mannens faderskap framför den andres under det att ett inbör­

des förhållande mellan indexen som understiger 19 till 1 inte anses kunna

tillmätas någon betydelse. Grundvalen för den blodgruppsstatistiska värde­

ringen kan förryckas, om en eller flera av parterna tillhör en befolknings­

grupp där blodgruppsfördelningen avviker från den som ligger till grund för

värderingen.

År 1967 inkom 2 268 faderskapsärenden till blodgruppsserologiska av­

delningen vid statens rättskemiska laboratorium. Cirka 10—15 % av dessa

ärenden torde emellertid ha rört frågor om äktenskaplig börd.

På paternitetsavdelningen vid statens rättsläkarstation i Stockholm ut­

förs antropologiska undersökningar avseende andra ärftliga egenskaper

än blod- och serumgrupper. Föreståndaren vid avdelningen har upplyst att

avdelningen utför ungefär 100 undersökningar i faderskapsärenden om året.

I dessa ärenden har blodundersökning alltid ägt rum utan att man har kun­

nat få någon vägledning av den. Föreståndaren har vidare förklarat, att av­

delningen inte har tillräckliga resurser i. fråga om personal och lokaler. Om

avdelningen fick tillräckliga anslag, skulle man under optimala förhållan­

den kunna utesluta felaktigt utpekade män i närmare 40 procent av antalet

ärenden. Det skulle vidare vara möjligt att göra sannolikhetsbedömningar i

60—70 % av antalet ärenden. Föreståndaren vid avdelningen har uttalat att

de rättsantropologiska undersökningsmetoderna har utvecklats under den

tid som har gått sedan utredningsmannen avgav sitt betänkande. Det finns

därför nu bättre möjligheter att göra vägledande uttalanden.

I Kungl. brev den 16 december 1955 nppdrogs åt medicinalstyrelsen att

företa en utredning om nyfödda barns vikt, längd och utvecklingsgrad

i övrigt vid olika havandeskapstider. Med anledning härav insamlades un­

der tiden den 1 juli 1956—den 30 juni 1957 ett material avseende 47 736

gossar och 44 612 flickor. Materialet har bearbetats av docenten Lars Eng­

ström och rättsläkaren Bertil Falconer. De har utarbetat tabeller, som

klargör relationen mellan konceptionstidens längd och barnets utvecklings­

grad i fråga om längd och vikt vid födelsen. Med ledning av tabellerna kan

man i procent beräkna chansen för att ett barn, som vid födelsen hade

viss längd och viss vikt, har avlats vid en viss tidpunkt då samlag påstås ha

ägt rum. Är det frågan om flera samlag kan man alltså med hjälp av tabel­

lerna göra sannolikhetsavvägningar. I sitt tidigare nämnda utlåtande den 18

september 1964 har emellertid medicinalstyrelsen uttalat, att en skillnad

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

39

mellan 50 % och 10 % sannolikhet från biologisk synpunkt får anses vara

irrelevant samt att man först vid en så låg sannolikhetsgrad som 1 % kan

räkna med att ifrågavarande mans faderskap är tvivelaktigt.

I det nämnda utlåtandet anför medicinalstyrelsen sammanfattningsvis

följande. Säker uteslutning av eu man kan ske genom bevisning om att

han var steril vid samlagstillfället, genom blodundersökning och genom

undersökning av relationen mellan konceptionstid och fosterutveckling. Ge­

nom de två sistnämnda metoderna kan ibland konstateras att en viss man

är sannolik som fader. Med samma metoder kan man ibland göra jämfö­

relser av sannolikheten för en mans faderskap i relation till en annans. Den

antropologiska undersökningen kan i enstaka fall ge god, i andra fall viss

vägledning. Omständigheterna rörande olika fertilitetsgrad och användning

av preventivmedel kan ge god vägledning vid bedömandet av flera mäns

sannolikhet som fader.

Historik

Bestämmelser om fastställande av faderskap till barn utom äktenskap

infördes först genom lagen den 14 juni 1917 (nr 376) om barn utom äk­

tenskap. De grundades på ett av lagberedningen år 1915 avgivet betän­

kande. I detta lämnades en redogörelse för de utomäktenskapliga barnens

ställning. Enligt då gällande rätt var utomäktenskapliga barn sämre ställ­

da i fråga om underhåll än barn i äktenskap. Barn utom äktenskap hade

nämligen endast rätt till nödtorftigt underhåll av föräldrarna till dess det

kunde försörja sig genom eget arbete. Modern saknade enligt lagbered­

ningen många gånger både vilja och förmåga att göra barnets rätt gällande.

Ofta led både modern och barnet nöd på grund av att fadern sökte undan­

dra sig sin skyldighet att bidra till barnets underhåll. Lagberedningen

menade att den viktigaste uppgiften för lagstiftningen på detta område var

att med kraft inskärpa föräldrarnas förpliktelser mot barnen. De utomäk­

tenskapliga barnen borde ha rätt till underhåll från sina föräldrar enligt

samma grunder som gällde för barn i äktenskap. Vidare borde man se till

att bestämmelserna om underhållsskyldigheten blev effektiva. För detta

ändamål föreslog lagberedningen att barnavårdsman skulle förordnas för

varje barn utom äktenskap. Denne skulle bistå modern med råd och upp­

lysningar. Dessutom skulle barnavårdsmannen ha rätt att vid sidan av

modern företräda barnet vid talan om underhåll och fastställande av fa­

derskap. Med en sådan ordning kunde det förväntas att de nya reglerna

om underhållsskyldighet inte bara skulle bli en reform på papperet.

I fråga om förutsättningarna för fastställande av faderskap till barn

utom äktenskap framhöll lagberedningen att man hade kunnat överlåta

åt domstolarna att välja mellan flera tänkbara män, om det varit möjligt

att med någorlunda säkerhet bedöma om det var sannolikare att den ene

var fader än den andre. De medicinska myndigheterna hade dock bestämt

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

motsatt sig en sådan ordning. En utväg kunde vara att låta alla män som

haft samlag med modern under konceptionstiden gemensamt bidra till

barnets underhåll. Detta skulle emellertid verka synnerligen stötande och

dessutom vara ägnat att skada barnets känsloliv och sociala anseende. Lika

litet tillfredsställande skulle det vara att förklara faderskapet outrett. Den

man som stämdes hade dock fullbordat vad som enligt naturens ordning

kunde ha gett upphov åt barnet. Det fick vara tillräckligt då bättre utred­

ning inte stod att få och rättsverkningarna av faderskapet väsentligen in­

skränkte sig till att mannen blev underhållsskyldig. Eftersom dessutom

rätt till invändning om att flera män hade haft samlag med modern kun­

de missbrukas till att dra ut på rättegången eller kasta ogrundad skugga

på modern ansåg lagberedningen att den omständigheten att utom svaran­

den även annan hade haft samlag med modern under konceptionstiden

borde sakna rättslig betydelse. Mot bakgrund härav föreslogs att den som

haft samlag med modern under konceptionstiden skulle anses som fader.

om det inte var uppenbart att barnet inte avlats vid samlaget. Såsom exem­

pel på omständigheter, som kunde utesluta svaranden från faderskapet,

anförde lagberedningen att mannen var steril vid tiden för samlaget, att

modern då redan var gravid eller att barnet företedde rasegendomligheter

som visade att mannen inte kunde vara fader till barnet.

Lagberedningen föreslog också en regel om faderskapserkännande, som

i huvudsak överensstämde med nuvarande bestämmelse i ämnet.

1917 års lag, som utformades i överensstämmelse med lagberedningens

förslag, ansågs ha medfört stora förbättringar för de utomäktenskapliga

barnen. Under förarbetena till 1928 års lag om arv framhölls bl. a. att fa­

derskap till barn utom äktenskap hade kunnat fastställas i mer än 93 %

av fallen. I samband därmed berördes ånyo frågan om mannen i ett fader-

skapsmål borde kunna få invända att modern hade haft förbindelser med

fler män under konceptionstiden. Tanken tillbakavisades emellertid med

hänsyn bl. a. till att det skulle kunna rubba grunden för 1917 års lagstift­

ning och därmed äventyra det goda resultat den lagstiftningen hade gett

(prop. 1928: 17 s. 62 och 1LU 21 s. 20).

Vid tillkomsten av 1917 års lag hade vetenskapen ännu inte hunnit så

långt att blodundersökningar kunde användas som bevis vid faderskapsbe-

stämningar. Ungefär tio år efter lagens tillkomst hade dock forskningen

utvecklats så att det i vissa fall var möjligt för en som fader felaktigt ut­

pekad man att med hänvisning till resultatet av en blodundersökning fria

sig från faderskapet. Mot bakgrund härav tillkom lagen den 26 maj 1933

(nr 229) angående blodundersökning i mål om barn utom äktenskap. Un­

der förarbetena till lagen uttalades, att det allmänna hade intresse av att

barnets börd fastställdes i överensstämmelse med verkliga förhållandet.

Det var därför inte tillfredsställande, att medverkan till blodundersökning

kunde godtyckligt vägras (prop. 1933:45 s. 14). Trots att utsikterna för

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

Kungl. Maj.ts proposition nr 124- år 1969

41

en med orätt utpekad man att fria sig var rätt begränsade — uteslutning

kunde ske i omkring 17 % av sådana fall — kom lagen därför att inne-

bära, att modern på yrkande av den instämde mannen vid vite kunde åläg­

gas att inge läkarintyg utvisande att blodprov hade tagits på henne och

barnet.

Blodgruppsforskningen utvecklades därefter ytterligare. I mitten av

1940-talet uppgick den teoretiska möjligheten att med tillräcklig visshet

utesluta en felaktigt utpekad man från faderskapet genom blodundersök­

ning till 36 %. Samtidigt hade även andra forskningsmetoder för faderskaps-

bestämning framkommit. Det var sålunda i vissa fall möjligt att genom

andra undersökningar av ärftliga egenskaper, s. k. antropologiska under­

sökningar, komma till slutsatser om en viss man var fader eller inte. I ärv-

dabalkssakkunnigas förslag till föräldrabalk (SOU 1946:49) framhölls att

både blodundersökningar och antropologiska undersökningar i vissa fall

kunde mer eller mindre bestämt tyda på att svaranden inte var fader till

barnet. Alla sådana undersökningar borde kunna användas i faderskaps-

processen. Det var ett allmänt intresse att få fram sanningen i faderskaps-

mål. Man borde därför tillåta indiciebevisning, däribland utredning som

avsåg att styrka att modern hade haft samlag med annan än svaranden

under konceptionstiden. Sådan utredning borde dock tillåtas endast om

särskilda skäl talade mot att svaranden var fader. De sakkunniga föror­

dade att den stränga faderskapspresumtionen skulle något lättas. Presum-

tionen skulle brytas om det framstod som »uppenbart osannolikt» att sva­

randen var fader till barnet.

I sitt förslag till föräldrabalk uttalade föredragande departementschefen

att frågan om faderskapsbevisningen genom vetenskapens framsteg befann

sig i ett i viss mån annat läge än vid tillkomsten av 1917 års lag (prop.

1949:93 s. 87). Lagen borde därför tillerkänna sannolikhetsbedömningar

större betydelse. Man måste dock gå fram med stor försiktighet och inte

frångå principen att faderskapet med hänsyn till barnets framtid skulle

fastställas, även om viss risk för misstag förelåg. Bevisning om att andra

män än svaranden hade haft samlag med modern kunde medges, men bara

om särskilda skäl talade mot att svaranden var fader. Departementschefen

anslöt sig till de sakkunnigas förslag med en mindre jämkning. Han ansåg,

att ordet »uppenbart» kunde utgå ur lagtexten, och uttalade att detta inte

innebar någon större saklig ändring i förhållande till de sakkunnigas för­

slag.

Första lagutskottet ansåg också att det för att minska risken för misstag

var nödvändigt att tillerkänna sannolikhetsbedömningar något större ut­

rymme. Å andra sidan måste man gå fram med stor försiktighet. Endast

i de fall då den bevisning som talade mot faderskapspresumtionen var av

betydande styrka borde mannen kunna fritas från faderskapet. Om man,

för att faderskapspresumtionen skulle kunna kullkastas, uppställde kravet

42

att det skulle framstå som osannolikt att ett visst samlag varit befruktande,

hade lagstiftaren enligt utskottets uppfattning tillräckligt tydligt givit till

känna att det fordrades ett mycket betydande mått av bevisning (1LIJ

1949: 34 s. 9).

På grundval av dessa överväganden tillkom den nu gällande bestämmel­

sen i 3 kap. 2 § föräldrabalken.

Under förarbetena till föräldrabalken föreslogs också ändringar i lag­

stiftningen om blodundersökning i mål om faderskap till barn utom äkten­

skap. Därvid framhölls att blodundersökningar och andra antropologiska

undersökningar skulle få ökad betydelse om möjligheterna att kullkasta

faderskaipispresumtionen blev något större. Enligt departementschefens

förslag skulle skyldighet att genomgå undersökning på yrkande av part

kunna åläggas modern, barnet och den instämde mannen. Dessutom

skulle utomstående man på yrkande av part kunna åläggas att ge­

nomgå undersökning om det kunde hållas för visst att denne haft

samlag med modern under konceptionstiden. Departementschefen fö­

reslog vidare att också vissa anhöriga till dessa personer skulle kun­

na åläggas att genomgå undersökning (prop. 1949: 93 s. 179). Riksdagen

ansåg emellertid att grundsatsen om kroppslig okränkbarhet borde upp­

rätthållas i fråga om anhöriga, som stod helt utanför rättegången, och

avslog därför förslaget i denna del (1LU 34 s. 23, rskr 325). I övrigt godtog

riksdagen förslaget. På grund härav tillkom lagen den 10 juni 1949 (nr 385)

angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller fader­

skapet till barn utom äktenskap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

Ärvdabalkssakkunnigas förslag m. m.

Ärvdabalkssakkunnigas förslag till ärvdabalk (SOU 1954: 6) innehöll

nya regler om fastställande av faderskap till barn utom äktenskap. Dessa

regler hade utarbetats i samarbete med representanter för Danmark, Fin­

land och Norge. De sakkunniga ansåg det angeläget att det verkliga fader­

skapet blev fastställt med största möjliga säkerhet. Eftersom det dock allt­

jämt saknades möjlighet att fastslå ett barns härstamning med samma

bevisstyrka som krävs i andra sammanhang, kunde presumtionsregeln i 3

kap. 2 § föräldrabalken dock inte undvaras. De sakkunniga föreslog emel­

lertid att paragrafen skulle kompletteras med en tilläggsregel för de fall

då flera män var aktuella som fader till barnet. De sakkunniga anförde

i den delen bl. a. följande. Genom forskningar under de senaste åren på

främst blodprovets område hade möjligheterna att nå säkrare resultat av­

sevärt ökat. När det utretts att modern under konceptionstiden haft sam­

lag med flera män, vilkas faderskap i och för sig inte var osannolikt, före­

låg ofta omständigheter som mer eller mindre starkt talade för att en viss

av männen var fader. Denne borde då förklaras vara fader. Kunde man

43

inte få fram någon påtaglig övervikt i sannolikhetshänseende för någon

av männen, borde talan om faderskapet helt ogillas.

I fråga om förfarandet underströk de sakkunniga bl. a. angelägenheten

av att utredning av faderskapet bedrevs objektivt. De processuella regler­

na måste ändras så att det blev möjligt att väcka talan om faderskap mot

två eller flera män samtidigt. Eftersom modern inte alltid hade intresse

av att stämma mer än en man, borde rätten dessutom ha befogenhet att

förelägga barnets ställföreträdare att väcka talan mot annan än den som

redan var part i målet. Iakttogs inte föreläggandet skulle rätten tillmäta

detta den betydelse det i belysning av alla omständigheter i målet kunde

förtjäna. Ställföreträdarens vägran att rätta sig efter föreläggandet skulle

sålunda kunna leda till att talan ogillades.

På grundval av de sakkunnigas betänkande utarbetades inom departe­

mentet förslag till bl. a. nya regler om fastställande av faderskap till barn

utom äktenskap. Förslaget, som år 1955 remitterades till lagrådet, innebar

att 3 kap. 2 § föräldrabalken skulle kompletteras med en särskild regel för

de fall då modern hade haft samlag med flera män under konceptionstiden.

Den för vars faderskap övervägande skäl talade skulle då anses som fader.

Som skäl för förslaget anförde dåvarande departementschefen bl. a. föl­

jande (prop. 1958 A: 144 s. 195). Vetenskapen hade gjort stora framsteg

inom blodgruppsforskningens område. Reglerna skulle skapa betydligt

större säkerhet för att det rättsligen fastställda faderskapet verkligen över­

ensstämde med det biologiska. Reformen utgjorde dessutom en förutsätt­

ning för det samtidigt framlagda förslaget om att barn utom äktenskap

i arvsrättsligt hänseende skulle likställas med barn i äktenskap. De före­

slagna faderskapsreglerna skulle i varje fall inte väsentligt minska möj­

ligheterna att få faderskapet till utomäktenskapliga barn rättsligen fast­

ställt.

Departementschefen anslöt sig till de sakkunnigas uppfattning om hur

det utomprocessuella förfarandet borde gestaltas. Reglerna om faderskaps-

processen måste anpassas efter de materiella bestämmelserna. Om det fö­

relåg tvekan vem av två eller flera män som var fader till barnet, måste

domstolen få möjlighet att i en och samma rättegång pröva bevisningen

rörande dem alla. Skulle förfarandet behöva ordnas efter principer som

på en eller annan punkt avvek från vedertagna processuella regler, behöv­

de detta inte inge alltför stora betänkligheter. De processuella reglerna hade

ju inget självändamål utan deras uppgift var att ge ett tjänligt underlag

vid tillämpningen av de materiella reglerna.

I likhet med de sakkunniga föreslog departementschefen att barnets

ställföreträdare skulle ha rätt att begära stämning på flera män. Han an­

slöt sig däremot inte till tanken att barnets ställföreträdare skulle kunna

föreläggas att väcka talan mot en utomstående man. Rätten skulle då ibland

tvingas göra en viss förhandsprövning av om en utpekad man verkligen

hade haft samlag med modern under konceptionstiden. En sådan ordning

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1969

kunde lätt ge sken av att rätten hade förutfattad mening. I anledning av

ett under remissbehandlingen framfört förslag om att barnavårdsmannen

borde vara skyldig att stämma in alla presumtiva fäder framhöll departe­

mentschefen att det från barnets synpunkt var av stort värde att det rådde

ett gott förhållande mellan barnavårdsmannen och modern samt att barna­

vårdsmannen därför inte borde tvingas stämma in en man, som enligt

moderns bestämda uppfattning inte var fader till barnet. Det kunde dess­

utom antas att käranden inte skulle vara särskilt verksam för att skaffa

bevisning mot en person som enligt kärandens mening inte var fader. De­

partementschefen ville därför inte biträda det nämnda förslaget. I stället

föreslog departementschefen att en instämd man skulle kunna dra in en

utomstående man i processen med verkan att ett partsförhållande uppstod

mellan barnet och den indragne mannen.

I yttrande år 1955 (prop. 1958 A: 144 s. 336) motsatte sig lagrådet, att

reglerna om fastställande av faderskap till barn utom äktenskap ändrades.

Lagrådet framhöll bl. a., att en som fader utpekad man till följd av de

föreslagna reglerna skulle få större möjligheter att bli fritagen från fader­

skapet. Detta skulle leda till obenägenhet att erkänna faderskapet. Antalet

fastställda faderskap skulle komma att minska vilket från social synpunkt

var betänkligt. Vidare skulle en rättegång med flera män inblandade ofta

utgöra en svår påfrestning för modern. I det övervägande antalet fall utpe­

kade modern rätt man som fader och det kunde betvivlas, om den föreslag­

na ändringen av reglerna om fastställande av faderskap till barn utom äk­

tenskap skulle öka säkerheten i avgörandena i så hög grad att det kunde

tillmätas någon större betydelse. Slutligen framhöll lagrådet att utform­

ningen av de föreslagna reglerna visserligen inte i och för sig föranledde

någon erinran men att de likväl föreföll invecklade och därmed svåra att

tillämpa.

Då lagrådets yttrande år 1958 anmäldes i statsrådet uttalade min före­

trädare att förslaget om ändrade fadersltapsregler med anledning av lag­

rådets invändningar tills vidare inte borde genomföras. Förslaget fick tas

upp igen i samband med att man tog slutlig ståndpunkt till frågan om

utomäktenskapliga barns arvsrätt (prop. 1958 A: 144 s. 353). Kungl. Maj:t

avstod därför från att förelägga riksdagen detta förslag.

Däremot framlades förslag till ny lagstiftning om blodundersökning

m. m. i mål om äktenskaplig börd och faderskap till barn utom äktenskap.

Detta förslag, som grundade sig på ärvdabalkssakkunnigas betänkande,

innebar bl. a. att för undersökning på utomstående man skulle krävas bara

att det förekom anledning till antagande att samlag hade ägt rum. Under­

sökning skulle också kunna ske på domstolens eget initiativ utan yrkande

av part. Propositionen upptog vidare förslag om vidgning av undersöknings­

plikten till att omfatta också barnets syskon samt föräldrar till modern

och till presumtiva fäder (prop. 1958 A: 144 s. 267).

Riksdagen antog förslaget utom i vad det avsåg undersökningsplikt för

⁴⁴

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

45

anhöriga. I den delen biföll första kammaren förslaget, under det att and>

ra kammaren avslog det. På hemställan av första lagutskottet beslöt riks­

dagen slutligen att avslå förslaget om undersökningsplikt för anhöriga men

anhöll samtidigt hos Kungl. Maj :t om skyndsam ny utredning av frågan.

(1LU 1958: B 14 s. 82, B 15 s. 2, rskr B 107).

1965 års förslag

Det av utredningsmannen framlagda förslaget till ändrade lagregler om

fastställande av faderskap till barn utom äktenskap och om förfarandet vid

domstol i faderskapsmål överensstämmer med det förslag i dessa frågor

som remitterades till lagrådet år 1955.

Utredningsmannen framhåller att det från rättssäkerhetssynpunkt är an­

geläget att både framstegen på det medicinska området och andra möjlig­

heter att vinna klarhet i faderskapsfrågor utnyttjas. Han erinrar om medi­

cinalstyrelsens tidigare nämnda utlåtande den 18 september 1964. Enligt

detta går den rättsmedicinska bedömningen av faderskapsärenden i första

hand på en negativ linje, dvs. en uppgiven man kan uteslutas från fader­

skapet. I andra hand kan bedömas om en man är osannolik som fader eller,

slutligen, om faderskapet kan vara eller är sannolikt. Däremot finns det

inte några möjligheter att utpeka en bestämd man som fader. Eftersom

möjligheterna att genom rättsmedicinska bedömningar få vägledning i en-

mansfallen är mer begränsade än när jämförelse kan göras mellan flera

män, bör enligt utredningsmannen som huvudregel inte uppställas krav

på övervägande sannolikhet för att en uppgiven man skall förklaras vara

barnets fader. Han förordar i stället att nuvarande bestämmelse i 3 kap. 2 §

föräldrabalken bibehålls.

Rörande tillämpningen av huvudregeln uttalar utredningsmannen att

frågan om ett uppgivet samlag ligger inom konceptionstiden i allmänhet

kan avgöras med hjälp av de s. 1c. Engström-Falconerska tabellerna. Han

framhåller också att blodgruppsstatistiska värderingar ibland kan ge väg­

ledning. Han understryker dock att sådana statistiska värderingar får be­

dömas tillsammans med övriga omständigheter. En omständighet av bety­

delse är t. ex., om det finns anledning anta att modern haft förbindelse med

flera män under konceptionstiden. Om så är fallet ökar tvivlet på den ut­

pekade mannens faderskap.

Om två eller flera män, vilkas faderskap inte är osannolikt, har haft sam­

lag med modern under konceptionstiden, bör den för vars faderskap över­

vägande skäl talar anses som fader. Som skäl för en sådan specialregel anför

utredningsmannen, att det numera finns relativt goda möjligheter att på

grundval av medicinskt relevanta fakta och andra omständigheter göra

sannolikhetsjämförelser mellan flera tänkbara barnafäder. Enligt utred­

ningsmannen kommer den föreslagna regeln med sitt krav på positiv san-

nolilchetsbevisning visserligen att leda till en minskning av antalet fast­

46

ställda faderskap. Med hänsyn bl. a. till de förhållandevis stora möjlighe­

terna att utesluta utpekade män genom blodgruppsserologiska undersök­

ningar beräknas dock antalet ej fastställda faderskap inte öka i mera bety­

dande omfattning. Olägenheterna av att faderskap inte alltid kan fastställas

anses också ha minskat genom att barn utom äktenskap efter tillkomsten av

lagen om bidragsförskott har fått avsevärt förbättrade möjligheter att er­

hålla underhållsbidrag av allmänna medel. Utredningsmannen framhåller

slutligen, att bevisning om att modern har haft samlag med flera män under

konceptionstiden redan i gällande rätt (se t. ex. NJA 1956 s. 713) har till­

mätts betydelse. Den föreslagna tilläggsregeln kan därför inte anses med­

föra några särskilda olägenheter för modern.

Utredningsmannen uttalar i fråga om tillämpningen av tilläggsregeln att

det inte nödvändigtvis behöver vara styrkt att två eller flera bestämda kända

personer har haft samlag med modern under konceptionstiden. Det räcker

att utredningen visar att samlag har förekommit med viss person och dess­

utom med eu eller flera okända. I sådana fall blir jämförelsen mellan de

olika männen ofullständig, vilket kan leda till att faderskapet inte kan fast­

ställas. Utredningsmannen anser dock att sådana situationer skall uppstå

endast i undantagsfall.

I betänkandet understryks vikten av att rätten beaktar alla omständig­

heter som kan inverka på bedömningen av vem av flera tänkbara män som

sannolikast är fader. Ledning kan erhållas av blodgruppsstatistiska värde­

ringar, undersökningar av andra ärftliga egenskaper än blod- och serumgrup-

per och undersökningar av sannolikheten för befruktning under olika delar

av konceptionstiden med hjälp av Engström-Falconerska tabellerna. Hänsyn

bör också tas till samlagens placering i menstruationscykeln, högre eller

lägre fertilitet hos männen samt till trovärdiga uppgifter om att preventiv­

medel har använts eller att menstruation har inträffat efter visst samlag.

Alla dessa omständigheter, vilkas betydelse inte kan i och för sig jämföras

med varandra, får vägas samman i en helhetsbedömning. Vid denna bör

också beaktas sannolikheten av att modern kan ha haft samlag under kon­

ceptionstiden med andra män än dem beträffande vilka bevisning förelig­

ger. Utredningsmannen framhåller dock att man inte kan ta hänsyn till löst

framkastade påståenden om sådana samlag.

Utredningsmannen uttalar även att det för att reformen skall genomföras

bör förutsättas, att den blodgruppsserologiska avdelningen vid statens rätts-

kemiska laboratorium får sådana resurser att de vetenskapliga möjligheterna

på blodgruppsforskningens område kan till fullo utnyttjas. Han erinrar också

om att det är viktigt att man ökar den vetenskapliga forskningen på det

antropologiska området.

I fråga om förfarandet i faderskapsärenden understryker utredningsman­

nen vikten av att faderskapsfrågan i största möjliga utsträckning utreds utan

rättegång. Det utomrättsliga förfarandet avses bli utformat i huvudsak

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

47

efter de riktlinjer som ärvdabalkssakkunniga angav i 1954 års betänkande

(SOU 1954: 6 s. 159), men något förslag till lagbestämmelser härom fram­

läggs inte. Barnavårdsmännen bör liksom hittills ha ansvaret för utred­

ningarna. Utgångspunkten för utredningen bör vara moderns uppgifter.

Hon bör tillfrågas, om hon har haft samlag med flera män under koncep-

tionstiden. Alla de av modern uppgivna männen skall höras av barnavårds-

mannen. Eventuellt bör även utomstående personer höras. Vidare skall bar-

navårdsmannen skaffa intyg om barnets längd och vikt vid födelsen för att

konceptionstiden skall kunna beräknas. Om flera män är aktuella bör blod-

undersökningar äga rum. Det bör också ske, då endast en man har utpekats

av modern om han begär blodundersökning. I vissa fall kan antropologiska

undersökningar komma i fråga. Om utredningen skulle visa sig särskilt

komplicerad kan det vara motiverat att barnavårdsmannen begär biträde av

advokat. Hela utredningen bör protokollföras i väsentliga delar. Med ledning

av vad som förekommit skall barnavårdsmannen söka träffa ett så objek­

tivt avgörande som möjligt och vända sig mot den man som närmast måste

antas vara fader. Om denne ej erkänner faderskapet bör man enligt ut­

redningsmannen skrida till rättegång och inte vända sig mot någon annnan

man.

Beträffande det processuella förfarandet anger utredningsmannen att han

i allt väsentligt ansluter sig till 1955 års departementsförslag (prop. 1958 A:

144 s. 202, 234, 247 och 255).

Han framhåller att barnavårdsmannens utredning ofta nog utvisar vem

som kan antas vara fader till barnet, även när modern haft samlag med

mer än en man under konceptionstiden. Det finns därför anledning räkna

med att barnets representanter också i fortsättningen i allmänhet kommer

att väcka talan bara mot en man. För att faderskapsfrågan i största möj­

liga utsträckning skall kunna prövas i en rättegång är det emellertid lämp­

ligt att talan skall kunna föras mot flera män. Särskild föreskrift därom

föreslås i 3 kap. 1 § föräldrabalken. En ordning enligt vilken käranden eller

domstolen skulle vara skyldig att dra in alla presumtiva fäder i rättegången

avvisas av i huvudsak samma skäl som i 1955 års lagrådsremiss. Om bara

en man har stämts in bör emellertid denne ha möjlighet att hos rätten

begära att frågan om annan mans faderskap till barnet prövas. Utrednings­

mannen föreslår därför en särskild regel i 3 kap. 1 § om att den mot vilken

barnets ställföreträdare har väckt talan om fastställelse av faderskapet

skall få dra in annan man i rättegången med verkan att talan anses väckt

även mot denne. Samma befogenhet skall tillkomma den som har dragits in

i rättegången. Yrkande om att faderskapsfrågan skall prövas även i fråga om

annan man skall enligt förslaget framställas i skriftlig inlaga. Beträffande

sådan inlaga skall i tillämpliga delar gälla vad som är föreskrivet om stäm­

ningsansökan. I betänkandet uttalas, att det är lämpligt men inte nödvän­

digt att yrkandet framställs före huvudförhandlingen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 124- år 1969

I betänkandet behandlas också frågan om införande av möjlighet för

domstol att förordna om blodundersökning och antropologisk undersök­

ning beträffande anhöriga till parterna. Vid sin utredning av frågan har

utredningsmannen från rättskemiska laboratoriet fått det beskedet att

blodundersökning av parternas föräldrar i vissa fall kan vara av värde och

— om någon av parterna har avlidit innan blodundersökning har kommit

till stånd — av avgörande betydelse. I de flesta faderskapsärenden är dock

sådan undersökning utan större värde. Både laboratoriet och paternitetsav-

delningen vid statens rättsläkarstation i Stockholm har dessutom underrät­

tat utredningsmannen om att man i allmänhet lyckats få de anhöriga att

frivilligt medverka om detta har ansetts vara av vikt. Eftersom en utvidg­

ning av undersökningsplikten skulle få ganska liten betydelse och då förslag

i den riktningen tidigare har mött motstånd föreslår utredningsmannen

ingen ändring på denna punkt.

Beträffande vissa särskilda frågor rörande processen i faderskapsmål

hänvisas till framställningen i specialmotiveringen.

Remissyttrandena

Utredningsmannens förslag mottas i stort sett positivt av remiss­

instanserna. I allmänhet anses förslaget sålunda väl ägnat att läggas till

grund för lagstiftning.

En allmänt kritisk inställning till förslaget kommer emellertid till uttryck

i ett par yttranden. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner under

hänvisning till lagrådets yttrande över 1955 års departementsförslag att

man inte kan bortse från att förslaget har vissa praktiska nackdelar. Enligt

länsstyrelsens mening presterar utredningsmannen inget annat än förmo­

danden om att olägenheterna inte blir betydande. Länsstyrelsen anser det

också stötande att flera män skall kunna stå som svarande i ett och samma

faderskapsmål. Enligt rådhusrätten i Malmö grundas gällande rätt på

den av sociala och humanitära skäl betingade uppfattningen att varje barn

bör ha en åtminstone nominell fader. Det berättigade häri anses kunna

sättas i fråga. Faderskap fastställs f. n. på grundval av en osäker presum-

tion. När det gäller ett så betydelsefullt faktiskt förhållande som ett fader­

skap, borde enligt rådhusrättens mening rimligtvis krävas en mycket hög

grad av sannolikhet, eftersom visshet i regel är utesluten. Även om det är

ett befogat önskemål, att faderskap fastställs också i oklara fall, kan detta

inte motivera ett rättegångsförfarande som leder till fastställande av sak­

förhållanden, varom i själva verket råder en betydande ovisshet. En annan

sak är, anser rådhusrätten, att man för att såvitt möjligt trygga barnets

underhåll skulle kunna acceptera en ordning som leder till dom på mer eller

mindre osäkra presumtioner. Från de anförda principiella utgångspunkterna

krävs en radikal omgestaltning av ifrågavarande lagstiftning. Rådhusrätten

utgår från att en sådan inte kan komma till stånd i sammanhanget.

49

Flera remissinstanser framhåller vikten av att faderskapet blir fastställt

i överensstämmelse med det verkliga förhållandet. Socialpolitiska kommit­

tén uttalar att det i ett modernt samhälle kan sägas tillhöra de elementära

mänskliga rättigheterna att ha »rätt till föräldrar» eller med andra ord

veta vem som är moder och fader samt bli föremål för deras omvårdnad

och omtanke. Enbart denna omständighet är tillräckligt skäl för att man

från samhällets sida på allt sätt medverkar till att faderskapet fastställs.

Även från ekonomisk synpunkt är det av vikt att man får en säker bedöm­

ning av faderskapsfrågan. Fastställande av faderskapet är angeläget också

för modern med hänsyn till frågan om underhåll i samband med förloss­

ningen och underhåll till barnet. Den utpekade barnafadern har å sin sida

intresse av att faderskapsfrågan blir prövad. Hovrätten över Skåne och

Blekinge uttalar att det både för den enskilde och från mera allmänna syn­

punkter är synnerligen angeläget att de rättsliga avgörandena av faderskap

i högre grad än f. n. kan uppfattas som pålitliga. Advokatsamfundet till­

styrker förslaget eftersom det från rättssäkerhetssynpunkt är angeläget att

största möjliga säkerhet uppnås vid avgörande av faderskapsfrågor. Lik­

nande synpunkter framförs av Föreningen Sveriges rättshjälps jurister samt

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbundsamt Centernsoch Folkpartiets

kvinnoförbund.

Även domareföreningarna framhåller att förslagets värde ligger i den

större säkerheten för överensstämmelse mellan rättsligen fastställt och

biologiskt faderskap. Detta gäller emellertid under förutsättning att det i

rättegången verkligen blir klarlagt med vilka män kvinnan haft samlag un­

der konceptionstiden. Erfarenheten visar att modern i åtskilliga fall med­

vetet döljer att hon under konceptionstiden haft samlag med flera män,

kända eller okända. Bevissvårigheterna kan därför bli mycket stora. Göte­

borgs rådhusrätt ger uttryck åt liknande uppfattning.

Flera remissinstanser finner att den mot svaranden förhållandevis stränga

presumtionsregeln i 3 kap. 2 § föräldrabalken är svår att bryta och att regeln

i flermansfallen ofta kan leda till faderskapsförklaringar, vilkas riktighet

kan sättas i fråga. Uttalanden av denna innebörd görs av länsstyrelsen i

Uppsala län, rådhusrätterna i Stockholmoch Malmö, domkapitlen i Upp­

salaoch Luleåsamt Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister. Föreningen

framhåller att det med rådande dokumenterade promiskuitet ofta är en ren

slump vem av flera tänkbara män som blir att anse som fader. Enligt läns-

läkaren i Norrbottens län verkar det nuvarande förfarandet att utesluta

den ene efter den andre tills man hittar en som inte är osannolik som fader

inte sällan stötande för den enskildes rättsmedvetande. Från mentalhygie-

nisk synpunkt anses förfaringssättet dessutom knappast ägnat att främja

moderns psykiska hälsa, då hon ofta i dessa fall befinner sig i en socialt

ömtålig situation.

Svenska kommunförbundet anser å andra sidan att gällade bestämmelser

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 124

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 124- år 1969

på det hela taget visat sig tillfredsställande.

Det anses på flera håll vara en förtjänst hos förslaget att faderskapsfrå-

gorna kommer att kunna avgöras snabbare än f. n. Enligt Stockholms stads

barnavårdsnämnd är tidsfaktorn erfarenhetsmässigt av betydelse i sam­

manhanget. Ju längre tid som förflyter från barnets födelse, desto större

blir svårigheterna att i komplicerade fall få fram uppgifter som är av be­

tydelse för faderskapets fastställande. I samma riktning uttalar sig advo­

katsamfundet, Högerpartiets kvinnoförbundoch Sveriges socialdemokra­

tiska kvinnoförbund.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund framhåller att nuvarande

ordning haft till följd att avgörandet av faderskapsfrågor dragit ut på tiden

till men för både moder och barn.

Remissinstanserna delar allmänt utredningsmannens uppfattning att d e

rättsmedicinska undersökningarna, särskilt de blodgrupps-

serologiska, är av största betydelse för säkerheten i avgörandena av fader­

skapsfrågor. Medicinalstyrelsen finner det vara av utomordentligt värde att

den medicinska vetenskapen numera möjliggör större säkerhet vid avgö­

rande av faderskapsfrågor. Särskilt från rättssäkerhetssynpunkt anses det

angeläget att dessa möjligheter till fullo utnyttjas. Denna synpunkt fram­

förs också av hovrätten över Skåne och Blekinge,flera länsstyrelser, social­

politiska kommittén, familjerättskommittén,fyra medicinska fakulteter,

Svenska kommunförbundetsamt Folkpartietsoch Centerns kvinnoförbund.

Behovet av ökade resurser till den blodgruppsserologiska forskningen

understryks kraftigt på flera håll. Ett stort antal remissinstanser, bland dem

fyra hovrätter,flera länsstyrelser,nästan alla barnavårdsnämnder,de me­

dicinska fakulteterna, advokatsamfundet, Svenska läkaresällskapet och två

till Sveriges läkarförbund anslutna förbund uppställer i likhet med utred­

ningsmannen den förutsättningen för reformen att de blodgruppsserologiska

undersökningarna kan utföras i tillräcklig utsträckning. Medicinalstyrelsen

och socialstyrelsen anser att reformen inte kan genomföras, om inte de be­

rörda institutionerna får resurser att fungera enligt de vetenskapliga möj­

ligheterna. Betydelsen av den antropologiska forskningen framhålls också

av flera remissinstanser.

Att de nya reglerna kommer att medföra ett ökat antal undersökningar

framhålls bl. a. av universitetskanslersämbetet, föreståndaren för blod­

gruppsserologiska avdelningenoch Yrkeskvinnors klubbars riksförbund.

Förbundet förmodar att den redan nu i många fall orimligt långa utrednings­

tiden kommer att ytterligare avsevärt förlängas, om inte rätt kraftigt ökade

resurser ställs till forskningens förfogande i samband med förslagets ge­

nomförande. Vissa remissinstanser anser att samhällets utgifter för ökade

resurser åt institutionerna kan komma att medföra besparingar i andra

hänseenden. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund påpekar att stat

och kommun måste lämna ekonomiskt stöd åt moder och barn i avvaktan på

51

att faderskapsfrågan slutgiltigt avgörs. Förbundet finner det därför vara

ett samhällsekonomiskt intresse att utredningarna påskyndas. Enligt me­

dicinska fakulteten vid Karolinska institutet kan det ifrågasättas, om inte

de ökade anslag som en upprustning kräver direkt kommer att medföra be­

sparingar till motsvarande belopp i form av minskade kostnader för rätte­

gångar och bidragsförskott. Liknande synpunkter framförs av förståndaren

för blodgruppsserologiska avdelningenoch medicinska fakulteten vid Lunds

universitet.

Rörande användandet av de Engström-Falconerska tabellerna framhål­

ler medicinalstyrelsen att material av detta slag ofrånkomligen är behäftat

med brister. Det tabellmaterial som redovisas i bilaga till betänkandet bör

därför användas med den största försiktighet. Materialet torde enligt sty­

relsen vara framarbetat så långt f. n. är möjligt. Fortsatta undersökningar

anses dock kunna ge besked, huruvida en bättre matematisk formel som

kan ge säkrare bedömanden går att vinna. Liknande synpunkter framförs

av medicinska fakulteten vid Karolinska institutet som varnar för att man

mekaniskt räknar den procentuella sannolikheten för faderskapet på grund­

val av tabellerna.

Inom Sveriges läkarförbund framhålls det angelägna i att medicinsk sak­

kunskap i största möjliga utsträckning anlitas i faderskapsmål. Detta gäller

även sådana fall där det kan synas troligt att frågan huruvida uppgivet sam­

lag ligger inom konceptionstiden skulle kunna avgöras med ledning av de

Engström-Falconerska tabellerna.

Sambandet med arvsrättsreformen har föranlett uttalan­

den av flera remissinstanser. Likställs inom och utom äktenskap födda barn

i arvsrättsligt hänseende är det enligt familj er ättskommitténs mening ofrån­

komligt att domstolen i flermansfallen i någon form prövar frågan, om

viss mans faderskap är mera sannolikt än de övrigas. Liknande uttalanden

görs av bl. a. hovrätterna, Stockholms rådhusrätt, socialstyrelsen,flera läns­

styrelser, barnavårdsnämnden i Stockholm, domareföreningarnasamt Folk­

partietsoch Centerns kvinnoförbund.

Domstolskommittén anser att det är en ovillkorlig förutsättning för arvs­

rättsreformen att reglerna för faderskapets fastställande får sådan utform­

ning att riskerna för misstag praktiskt taget utesluts. Det är enligt kom­

mitténs mening från denna synpunkt som förslaget bör bedömas. Kommit­

tén anser dock att förslaget ingalunda ger betryggande garantier för att

det av domstol fastställda faderskapet överensstämmer med det verkliga.

Göteborgs rådhusrätt har samma uppfattning.

Svenska bankföreningen anser att nuvarande faderskapsregler bör be­

hållas oförändrade, om arvsrättsreformen inte genomförs. Föreningen hän­

visar därvid till att förslaget kan leda till en minskning av antalet fastställda

faderskap, vilket betecknas som en inte oväsentlig nackdel. Samma inställ­

ning har Yrkeskvinnors klubbars riksförbund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

I fråga om de praktiska verkningarna av de föreslagna fa-

derskapsreglerna framförs ånyo de i tidigare lagstiftningsärenden uttalade

farhågorna för olägenheter av skilda slag. En ökning av antalet ej fast­

ställda faderskap befaras av hovrätterna, socialstyrelsen, länsstyrelsen i Upp­

sala län, domkapitlet i Uppsala, Stockholms rådhusrätt, domareföreningarna,

Yrkeskvinnors klubbars riksförbundoch Högerpartiets kvinnoförbund.

Svea hovrätt anser det dock böra beaktas att möjligheterna att genom blod-

gruppsserologisk undersökning utesluta faderskap har väsentligt ökats.

Detta medför enligt hovrättens mening en minskning av de fall då den före­

slagna tilläggsregeln skall tillämpas. Samma åsikt har hovrätten för Västra

Sverige. Socialstyrelsen delar utredningsmannens uppfattning att man inte

torde behöva frukta att antalet ej fastställda faderskap skall öka i mera

betydande omfattning. Hovrätten för Övre Norrland finner det tydligt att de

nya reglerna kommer att medföra att barnets talan ogillas oftare än nu.

Visserligen undanröjs därvid såtillvida ovissheten om faderskapet att —

efter vad med fog kan antas — färre män än tidigare med orätt förklaras

vara fader. Från barnets synpunkt innebär emellertid detta i förhållande

till gällande rätt den olägenheten att flera barn berövas möjligheten att få

betrakta viss man som fader och att få underhåll av denne.

En annan negativ effekt av de föreslagna reglerna kan enligt hovrätten

för Övre Norrlandoch socialstyrelsen bli ökade svårigheter att förmå den

uppgivne fadern att frivilligt erkänna faderskapet, eftersom han i större ut­

sträckning kan hoppas på friande dom. Domareföreningarna finner en sådan

effekt trolig, när det blir allmänt känt att ett faderskapserkännande även

medför arvsrätt för barnet. Reformen skulle i så fall innebära en ökning av

antalet stora, tidsödande och kostsamma rättegångar. Högerpartiets kvinno­

förbund framför liknande synpunkter men framhåller att sådana bekvämlig-

hetssynpunkter inte får vara avgörande när det gäller en så viktig sak som

fastställande av faderskap. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund anför

att enligt uppgift från barnavårdsnämnden i Stockholm faderskap i det all­

deles övervägande antalet fall erkänns utan att blodundersökning företas

eller domstolsförfarande behöver tillgripas. Förbundet finner det viktigt att

detta blir fallet även i fortsättningen, då det här rör sig om mycket öm­

tåliga och speciella förhållanden. Barnavårdsnämnden i Malmö anser att

risken för svaranden att få stå för rättegångskostnaderna och för att rätte­

gången blir utdragen kommer att avhålla de flesta män som inte kan räkna

med en positiv utgång från att överhuvudtaget föra saken till domstol.

Ett par remissinstanser uppehåller sig också vid frågan, huruvida för­

slaget kan väntas medföra obehag för moder och barn. Socialstyrelsen hän­

visar till att styrelsen redan i sitt remissyttrande över ärvdabalkssakkun-

nigas förslag tillmätte faran för missbruk i trakasseringssyfte mindre bety­

delse, eftersom möjlighet härtill föreligger redan enligt gällande rätt. Rätts­

utvecklingen anses ha hunnit förbi den försiktiga ståndpunkt som under

53

förarbetena till föräldrabalken intogs till frågan i vilken utsträckning rätten

till bevisning om samlag med flera män skulle få begagnas. Styrelsen fin­

ner att man liksom hittills får lita till att utredningen hålls inom tillbörliga

gränser och till att handläggningen sker inom stängda dörrar, om den kan

tänkas skada moderns rykte. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län be­

farar att den föreslagna rätten för en svarande att dra in en annan man i

rättegången kan komma att missbrukas till förfång för den indragne.

De angivna olägenheterna anses i allmänhet uppvägda av de större möj­

ligheterna att nå säkra avgöranden i faderskapsmål. Denna mening uttalas

av tre hovrätter, socialstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Upp­

sala län, barnavårdsnämnden i Stockholm, domkapitlen i Uppsalaoch Lin­

köping, advokatsamfundet, Svenska läkaresällskapet, Folkpartiets kvinno­

förbundoch Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Sistnämnda för­

bund finner sålunda att ökad rättvisa och säkerhet måste bli följden av till-

läggsregeln. Förslaget anses vidare innebära större rättvisa mot de av mo­

dern uppgivna eventuella fäderna och kan i och med detta vara till fördel

även för henne. Ju mera övertygad den som förklaras vara fader är att

han verkligen också är fader, desto lättare måste det enligt förbundet vara

för honom att uppfylla de moraliska och juridiska förpliktelser som fader­

skapet medför.

Bl. a. Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge,

socialstyrelsen, barnavårdsnämnderna i Stockholm, Örebrooch Kiruna samt

Högerpartiets kvinnoförbund finner att olägenheten av att faderskapet inte

alltid kan fastställas minskas genom bestämmelserna i 1964 års lag om

bidragsförskott. Enligt socialpolitiska kommittén får dock den omständig­

heten att viss minimitrygghet har skapats för barn utom äktenskap inte

tas som motiv för att underlåta att på allt sätt pröva faderskapsfrågan.

Göta hovrätt anser att betydande svårigheter uppenbarligen måste göra sig

gällande vid tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna. Enligt hov­

rättens mening hade det därför varit synnerligen värdefullt, om utrednings­

mannen redovisat de praktiska erfarenheter som vunnits av motsvarande

lagstiftning i Danmark och Norge. Hovrätten utgår från att förslaget inte

läggs till grund för lagstiftning utan att dessa erfarenheter vinner tillbörligt

beaktande.

I fråga om den föreslagna huvudregeln konstaterar Göteborgs råd­

husrätt att utredningsmannen inte åsyftar någon ändring i gällande bestäm­

melser för det fall att det inte har utretts att modem under konceptionstiden

haft samlag med mer än en man. Enligt rådhusrättens mening bör vid pröv­

ningen beaktas varje omständighet som gör det tvivelaktigt, huruvida den

utpekade mannen är fader. Med hänsyn härtill bör för friande dom inte

krävas att det är osannolikt att barnet avlats vid samlaget. Redan en lägre

grad av sannolikhet anses böra räcka. Rådhusrätten förordar därför att

regeln ges den utformningen att den som har haft samlag med modern

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

54

under tid då barnet kan vara avlat skall anses som fader, om det inte före­

ligger omständighet som gör det mindre sannolikt att barnet har avlats vid

samlaget.

Den föreslagna tilläggsregeln tillstyrks av hovrätten över Skåne

och Blekinge, socialstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Upp­

sala län, barnavårdsnämnden i Stockholm, Folkpartiets kvinnoförbund och

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Andra remissinstanser framför

emellertid kritik mot förslaget i denna del.

Frågan om vilken grad av sannolikhetsövervikt som skall vara utslags­

givande vid tillämpningen av tilläggsregeln uppmärksammas av flera remiss­

instanser. Enligt domstolskommittén torde utredningsmannen med sitt för­

slag inte ha avsett annan tolkning än som förordats av departementschefen

år 1955. Detta anses innebära att ganska små sannolikhetsskillnader kan bli

utslagsgivande. Enligt lagtextens ordalydelse skall för övrigt, anför kom­

mittén, även den obetydligaste sannolikhetsövervikt beaktas. Med det be­

gränsade krav på sannolikhetsövervikt som sålunda uppställs måste enligt

kommitténs mening risken för oriktiga avgöranden i faderskapsmål bli be­

tydande. Kommittén anser att godtagbara garantier för tillförlitliga resultat

av faderskapsprövningen kan uppnås bara om det uppställs krav på en

mera påtaglig sannolikhetsövervikt för att en av männen skall anses som

fader. Detta bör komma till uttryck i lagtexten. Kommittén förordar att

samma krav som i dansk och norsk lag uppställs i svensk lagstiftning.

Ingen av männen skall sålunda anses som fader, med mindre det är väsent­

ligt större sannolikhet för att barnet avlats av honom. Detta torde enligt

kommitténs mening medföra att som regel samtliga män som har haft

samlag med modern under konceptionstiden måste höras i målet för att

faderskapet skall kunna fastställas. I samma riktning uttalar sig Svea hov­

rätt, Göta hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, Göteborgs rådhusrätt och

barnavårdsnämnden i Malmö.

Stockholms rådhusrätt finner det ovisst vilken grad av sannolikhetsöver­

vikt utredningsmannen kräver för att käromålet skall kunna bifallas. Råd­

husrätten framhåller att av de till betänkandet fogade sakkunnigutlåtandena

framgår att även en siffermässigt ganska stor sannolikhetsskillnad måste

visa fel i ett antal fall. Enligt rådhusrättens mening kan en alltför ringa

sannolikhetsövervikt inte godtas, utan den bör vara påtaglig. Rådhusrätten

ifrågasätter om inte tilläggsregeln antingen bör utformas som en negativ

regel eller förtydligas på annat sätt.

Frågan om tilläggsregelns tillämpning i de fall då det är mer eller mindre

sannolikt att okända presumtiva fäder kan finnas diskuteras i några remiss­

yttranden. Familjerättskommittén anser att tilläggsregeln inte bör tillämpas

redan när det är sannolikt men inte styrkt att samlag med flera förekommit.

Kravet på tillfredsställande bevisning får alltså inte efterges. Utrednings­

mannens yttrande om innebörden av kravet på övervägande skäl kan enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1969

55

Svea hovrätt inte tolkas på annat sätt än att i bedömningen av den inbördes

sannolikheten mellan två kända presumtiva fäder skall ingå också andra

män beträffande vilka samlag inte kan styrkas. Obestyrkta påståenden att

kvinnan har haft samlag med andra män anses liksom hittills i vissa fall

kunna — ehuru med försiktighet — tillmätas betydelse vid avgörande av

frågan om det är osannolikt att barnet avlats av den med vilken samlag har

styrkts. Däremot finner hovrätten det inte föreligga tillräcklig anledning att

beakta sådana påståenden vid prövning enligt tilläggsregeln av den inbördes

sannolikheten mellan flera män. Liknande synpunkter anläggs av hovrät­

ten för Västra Sverige. Hänsyn till oupplysta faderskapsmöjligheter bör tas

endast i undantagsfall. Skulle utredningen i målet ge ett mycket starkt stöd

för antagande att modern haft samlag med mer än en man under koncep-

tionstiden, torde det emellertid enligt hovrätten vara svårt att undvika att

ta hänsyn därtill.

Riksförsäkringsverketsamt hovrätten över Skåne och Blekinge anser att

i bedömningen bör ingå sannolikheten för att oupplysta faderskapsmöjlig­

heter finns. Enligt riksförsäkringsverket bör detta tydligare framgå av

lagtexten. Vid avvägning av de olika intressen som gör sig gällande måste

enligt hovrätten sanningskravet väga ojämförligt tyngre än intresset att i

största möjliga antal fall rättsligen fastställa faderskap och därmed förenad

arvsrätt.

Advokatsamfundet understryker vikten av att hänsyn liksom hittills inte

tas till löst framkastade påståenden från svarandes sida att modern haft

samlag även med annan man under konceptionstiden och att uppgifter om

samlag med en eller flera okända män i allmänhet lämnas utan avseende.

Om inte sådan återhållsamhet visas även i framtiden, förmodas benägenhe­

ten att bestrida faderskap efter de nya reglernas införande bli betydligt

större än utredningsmannen antagit. Ordföranden i Föreningen Sveriges

stadsdomare anser att tilläggsregeln bör begränsas till att endast avse män

som är parter i målet. Domkapitlet i Göteborg menar att 3 kap. 2 § bör

kompletteras med ett stadgande av innebörd att faderskapet skall förklaras

outrett, när det har bevisats att modern under konceptionstiden förutom

med svarande har haft samlag med en eller flera män, vilkas identitet är

okänd för domstolen.

Utredningsmannens synpunkter på det utomrättsliga förfa­

randet föranleder uttalanden från några remissinstanser. Socialstyrelsen

förmodar att det föreslagna utredningsförfarandet kommer att ställa större

krav på barnavårdsmannainstitutionen. Styrelsen kommer att efter lagstift­

ningens genomförande noga följa utvecklingen på området i fråga om be­

hovet av ökad kvalificerad arbetskraft samt av råd och anvisningar rörande

förfarandet. Enligt Svenska kommunförbundet bör barnavårdsmannainsti­

tutionen anpassas efter vad som numera krävs av dess verksamhet. Exempel­

vis skulle den i barnavårdsmans uppdrag ingående skyldigheten att sörja

56

för att utomäktenskapliga barns börd fastställs kunna än bättre tillgodoses,

om skyldigheten ålades vederbörande barnavårdsnämnd och av denna kunde

anförtros åt personal med särskilda kvalifikationer. Länsstyrelsen i Göte­

borgs och Bohus län ifrågasätter om det är lämpligt att låta en förberedande

utredning ta formen av ett utomprocessuellt förfarande som sköts av barna-

vårdsman.

Högerpartiets kvinnoförbund framhåller att den objektiva utredning som

skall verkställas av barnavårdsman måste bli så fullständig som möjligt.

Den bör därför vid behov omfatta fullständig blodundersökning och i sär­

skilda fall även antropologisk undersökning. Öv er ståthållar ämbetet under­

stryker vikten av att barnavårdsmannen aktivt verkar för att utredningen

av tveksamma faderskap utsträcks till att omfatta samtliga aktuella män.

Oavsett den föreslagna rätten för svarande att dra in andra presumtiva

fäder i rättegången, har barnavårdsmannen oftast betydligt större möjlighe­

ter att få upplysningar om moderns förhållanden under konceptionstiden.

Ämbetet anser att barnavårdsmannen inte utan blodgruppsserologisk under­

sökning bör söka utverka ett faderskapserkännande om han känner till att

flera män kan komma i fråga.

Stockholms rådhusrätt menar att särskilda bestämmelser bör meddelas

om det utomrättsliga förfarandet, om de materiella reglernas syfte skall

vinnas. Rådhusrätten anser att barnavårdsman i förekommande fall bör

få påkalla vitesföreläggande för inställelse till förhör och undersökningar.

Vitesbeslut bör meddelas av vederbörande länsstyrelse. Särskilda bestäm­

melser om barnavårdsmans befogenhet att anlita tvångsmedel måste med­

delas. Om barnavårdsmannens befogenheter vidgas på antytt sätt, kan an­

talet rättegångar minskas. I de fall rättegång blir nödvändig befrias dom­

stolarna från de närmast administrativa åtgärderna avseende blodprovs-

tagning och kan ägna sig åt rent dömande verksamhet. Rådhusrätten fram­

håller vidare att det bör övervägas om inte behövliga undersökningar bör

göras kostnadsfria. En sådan ordning anses med säkerhet öka parternas

vilja att medverka till utredningen.

De föreslagna reglerna om det process uella förfarandet har

föranlett uttalanden från åtskilliga remissinstanser. Möjligheten till sam­

tidig prövning i flermansfallen betecknas av domstolskommittén som en

fördel i jämförelse med nuvarande bestämmelser. Samma mening har bl. a.

länsstyrelserna i Uppsalaoch Norrbottens lön,flera barnavårdsnämnder,

Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Högerpartiets kvinnoförbund

och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund.

I några remissyttranden hävdas att förslagets genomförande kommer att

medföra behov av juridiskt biträde åt såväl kärande som svarande. I fråga

om biträde åt käranden anför advokatsamfundet att rättegången i fader-

skapsmål i många fall måste bli mera invecklad än f. n. Samfundet anser

det därför viktigt att barnets representanter anlitar advokat i betydligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

57

större omfattning än hittills. Liknande uttalanden görs av rådhusrätten i

Malmöoch Svenska kommunförbundet. Med hänsyn till den många gånger

komplicerade rättegången och till vikten av att tilltron till domstolens objek­

tivitet inte rubbas anser Stockholms rådhusrätt att förslaget med nödvän­

dighet kräver att domstol får möjlighet att förordna biträde åt svarande i

faderskapsmål under liknande förutsättningar som i brottmål och mål om

omyndigförklaring. Svarande i faderskapsmål anlitar nämligen i regel inte

rättegångsbiträde. Möjlighet att förordna rättegångsbiträde bör finnas i

fråga om var och en som dras in som svarande.

Hovrätten över Skåne och Blekinge finner det lämpligt att barnavårds-

man i tveksamma fall medverkar till att talan riktas mot alla män som har

haft samlag med modern under konceptionstiden och vilkas faderskap inte

är osannolikt. Det anses inte minst från barnets synpunkt angeläget att

domstolen kan göra erforderliga jämförelser i dessa fall. Möjligheten till

sådan prövning bör enligt hovrättens mening i allmänhet inte få bero på

yrkande av den instämde mannen. Liknande synpunkter anförs av några

barnavårdsnämnder. Barnavårdsnämnden i Göteborg finner det sålunda an­

geläget att barnavårdsmannen av modern får klarhet i om hon under kon­

ceptionstiden haft samlag med mer än en man. Om så är fallet och fader-

skapsfrågan därför framstår som tveksam kan det enligt nämndens mening

ifrågasättas om inte ärendet regelmässigt bör hänskjutas till domstols av­

görande. Nämnden anser att härigenom bästa möjliga garanti skapas för

en riktig bedömning av de olika faktorer som läggs till grund för ett fast­

ställande av faderskapet. Barnavårdsnämnden i Halmstad anför att man

måste räkna med att barnets företrädare varken anser sig ha anledning

eller är benägna att begagna sig av möjligheten att samtidigt rikta talan mot

flera män. Det kan enligt nämnden synas stötande att barnets rätta fader­

skap görs beroende av den ursprunglige svarandens större eller mindre

handlingskraft, känslobetonade hämningar och vilja till risktagning.

Svenska kommunförbundet anser att det av lagtexten bör framgå att an­

sökan om stämning mot mer än en man skall förekomma endast undan­

tagsvis.

Stockholms rådhusrättoch domareföreningarna delar utredningsmannens

mening att det inte bör åligga kärande eller domstol att dra in annan man i

rättegången.

Beträffande tidpunkten för yrkande om indragning ifrågasätter Göta

hovrätt om inte lagrummet bör kompletteras med en ordningsregel, som

klargör vikten av att invändning om samlag med flera görs utan onödigt

dröjsmål. Domareföreningarna understryker vikten av att yrkande om in­

dragning framställs under förberedelsen i målet för att förhindra att huvud­

förhandling inställs i onödan.

Utredningsmannens ställningstagande i fråga om undersöknings­

pliktens omfattning då det gäller blodundersökningar och andra

Knngl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

58

undersökningar av ärftliga egenskaper biträds av medicinska fakulteten vid

Uppsala universitet, barnavårdsnämnderna i Stockholmoch Göteborg, Svens­

ka bankföreningenoch Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Barna­

vårdsnämnden i Stockholm anför att tvingande bestämmelser om under­

sökningsplikt för anhöriga i praktiken synes obehövliga och att sådana

bestämmelser skulle innebära ett kraftigt ingrepp i den enskildes integritet.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund finner att det måste anses till­

fredsställande att förslaget inte innebär någon vidgad undersökningsplikt.

En mera tveksam hållning intar Stockholms rådhusrätt, som ifrågasätter

om inte parts föräldrar och syskon bör kunna åläggas blodprovstagning,

såvida parten själv har avlidit. Familjerättskommittén finner av betänkan­

det framgå att den medicinska sakkunskapen numera fäster mindre vikt

än tidigare vid möjligheterna att undersöka anhöriga till modern eller till

de män som är aktuella. En utvidgad undersökningsplikt anses enligt kom­

mittén likväl stundom vara av avgörande betydelse. Det synes kommittén

inte tillrådligt att i sådana fall helt lita till de anhörigas goda vilja. En ut­

vidgad undersökningsplikt i huvudsaklig överensstämmelse med vad som

föreslogs i prop. 1958: 144 förordas. Kommittén åberopar det allmänna in­

tresset av att faderskap fastställs rätt liksom också frågans betydelse för

bl. a. fädernefränderna, om arvsrättsreformen genomförs. Liknande syn­

punkter framförs a v rådhusrätten i Malmö.

Beträffande remissutfallet i vissa särskilda frågor hänvisas till special­

motiveringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

Arvsrätt för barn utom äktenskap

Nuvarande ordning m. m.

Enligt 2 kap. 1 § ärvdabalken är arvlåtarens avkomlingar, eller bröst­

arvingar, hans närmaste arvingar på grund av släktskap. I 4 kap. regleras

frågan om utomäktenskapliga barns arvsrätt. Barn utom äktenskap eller

dess avkomlingar tar enligt 3 § arv efter barnets moder och hennes släk­

tingar samt ärvs av dem som om barnet hade äktenskaplig börd. Enligt 4 §

kan barnet under vissa förutsättningar ta arv efter fadern och fadern efter

barnet som om barnet vore av äktenskaplig börd. Så är fallet om barnet är

trolovningsbarn eller om fadern avgett förklaring att barnet skall ha samma

arvsrätt efter honom som barn i äktenskap. Mellan barn utom äktenskap

och dess fader finns i övrigt inte arvsrätt liksom ej heller mellan barnet och

faderns släktingar. Som har angetts i tidigare sammanhang har barn utom

äktenskap i vissa fall rätt till underhåll ur faderns dödsbo enligt regler i

8 kap. ärvdabalken. I

I Danmark, Island och Norge är utomäktenskapliga barn i arvshänseende

59

likställda med barn i äktenskap. Detsamma gäller i Finland i fråga om barn

som blivit erkänt av fadern eller som är trolovningsbarn.

Enligt 1734 års lag hade barn utom äktenskap inte arvsrätt efter någon

av föräldrarna. Efter vissa reformer 1866 och 1905 fick utomäktenskapliga

barn genom lagen den 14 juni 1917 (nr 376) om barn utom äktenskap full

likställighet med barn i äktenskap i fråga om det arvsrättsliga förhållandet

till modern och hennes släktingar. Enligt samma lag hade trolovningsbarn

arvsrätt efter fadern och ärvdes av honom som barn i äktenskap. Bestäm­

melserna i 1917 års lag intogs oförändrade i lagen den 8 juni 1928 (nr 279)

om arv. Genom denna lag infördes dessutom möjligheten till arvsrättsför-

klaring av fadern. De i 1928 års lag intagna bestämmelserna om arvsrätt för

barn utom äktenskap överfördes oförändrade till ärvdabalken 1958.

Tidigare reformförslag

Sedan barn utom äktenskap 1917 blivit fullt likställda med barn i äkten­

skap i fråga om det arvsrättsliga förhållandet till modern och hennes släk­

tingar har det varit ett ständigt aktuellt önskemål att införa arvsrätt för de

utomäktenskapliga barnen också efter fadern och hans släktingar. En när­

mare redogörelse för frågans tidigare behandling lämnas i ärvdabalkssak-

kunnigas betänkande med förslag till ärvdabalk (SOU 1954: 6 s. 80). Fram­

ställningen i det följande begränsas till frågans behandling under senare år.

I förslaget till ärvdabalk (s. 88) anförde ärvdabalkssakkunniga att vidgad

arvsrätt statistiskt sett skulle bli av liten ekonomisk betydelse för de utom­

äktenskapliga barnen. De ideella hänsynen vägde dock tyngre än de ekono­

miska. Det var stötande för tidens betraktelsesätt att barn skulle ha olika

arvsrättslig ställning om de var födda utom eller inom äktenskap. Största

möjliga likhet på arvsrättens område kunde enligt de sakkunniga bidra till

att barn inom och utom äktenskap blev socialt jämbördiga. Vidgad arvsrätt

för de utomäktenskapliga barnen kunde i viss mån strida mot uppfattningen

att arvsrätten grundas inte bara på blodsbandet utan även på social och

ekonomisk samhörighet med arvlåtaren. När det gällde arvsrätt för egna

barn vägde dock själva släktskapen så tungt att man fick bortse från att det

utomäktenskapliga barnet ofta inte hade sådan samhörighet med fadern.

Arvsrätt borde föreligga också efter faderns släktingar. Även rätt till arv

efter barnet borde i princip vara obegränsad. I ett särskilt fall borde dock

sådant s. k. bakarv inte förekomma, nämligen då barnet avlats genom våld­

täkt eller annan sedlighetsförbrytelse. Visserligen kunde abort ske i sådana

fall. Men när denna möjlighet inte utnyttjades skulle det vara uppenbart

motbjudande om gärningsmannen fick ekonomisk vinning av brottet.

De sakkunniga framhöll att de starkaste skälen mot lika arvsrätt för barn

inom och utom äktenskap tidigare hade varit av praktisk art. Reglerna för

fastställande av faderskap hade inte ansetts medföra så säkra resultat att

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

arvsrätt kunnat grundas på dem. Med de ändringar i faderskapsreglerna

som de sakkunniga föreslog skulle emellertid fastställda faderskap i betyd­

ligt större utsträckning än tidigare komma att stämma överens med det

biologiska faderskapet. Kvarstående ovisshet om faderskapet borde inte

hindra en utvidgad arvsrätt. Som tidigare har framgått ansåg de sakkunniga

inte heller att hänsyn till efterlevande hustru borde hindra arvsrättsrefor-

men. Verkningarna för hustrun i mindre bon skulle i viss utsträckning mild­

ras om de sakkunnigas förslag till ändring av 13 kap. 12 § giftermålsbalken

genomfördes.

De sakkunniga förordade således att särbestämmelserna om barn utom

äktenskap skulle utgå ur ärvdabalken. De regler i balken som avsåg släk­

tingars arvsrätt skulle därigenom komma att tillämpas även på personer

som var besläktade genom utomäktenskaplig födelse. Emellertid föreslogs

en specialregel om att den som dömts för våldtäkt inte skulle ha rätt till

arv efter det barn, som avlats genom gärningen, eller efter dess avkomling.

Detsamma skulle gälla för barnets fädernefränder.

De sakkunniga framhöll (s. 127) att det i och för sig var önskvärt att

den nya arvsordningen, i enlighet med allmänna arvsrättsliga principer,

tillämpades på alla arvfall efter ikraftträdandet och således oavsett om

barnet var fött före ikraftträdandet. En förutsättning härför var emellertid

att de gamla och nya arvsreglerna anknöt till likvärdiga rättsfakta. Frånsett

fallen med trolovningsbarn eller arvsrättsförklaring var förutsättningen inte

uppfylld. Både när underhållsskyldigheten till barn utom äktenskap enligt

gällande lag fastställdes genom dom och när den grundades på avtal kunde

faderskapet vara osäkert. Genom den medicinska forskningens framsteg

syntes man för framtiden ha fått tillräckligt säker grund för att ge de

utomäktenskapliga barnen arvsrätt. Men detta kunde inte föranleda att

man gav arvsrätt åt barn för vilka faderskapet fastställts enligt äldre lag.

En annan betydelsefull omständighet i sammanhanget var enligt de sak­

kunniga att det i stor utsträckning saknades uppgift i folkbokföringen om

en man hade barn utom äktenskap. Före den 1 januari 1918 skulle någon

anteckning om sådant barn över huvud taget inte göras vid faderns namn

i församlingsboken. Efter denna tidpunkt var präst skyldig att anteckna

barnet vid faderns namn i församlingsboken sedan faderskapet fastställts.

Denna anteckning hade emellertid i allmänhet inte kommit att tas in i

faderns flyttningsbetyg. Så snart han flyttat kunde man bara genom att

göra efterforskningar i tidigare kyrkobokföringsorter få reda på om han

hade något utomäktenskapligt barn. Efter den 1 januari 1947 skulle vid

faderns namn i församlingsboken och i hans personakt antecknas hans

trolovningsbarn och barn för vilka han avgett arvsrättsförklaring men

inte andra utomäktenskapliga barn. Eftersom flyttningsbetyg utskrevs på

grundval av personakten, kunde det alltså bero på tillfälliga omständig­

heter om ett utomäktenskapligt barn var känt och kunde kallas till boupp­

61

teckning och arvskifte. Det skulle ofta kunna inträffa att arvskiften fick

rivas upp. Det borde enligt de sakkunniga därför endast komma i fråga

att tillämpa de nya arvsreglerna retroaktivt i sådana fall där faderskapet

var lika säkert som om det fastställts enligt den föreslagna nya ordningen

och där registrering skett. En retroaktiv lagtillämpning medförde emellertid

allmänt sett vissa olägenheter. Sådana skulle alltid finnas om den nya arvs­

ordningen skulle gälla redan födda barn. Om ett utomäktenskapligt barn

fötts under en tid då rättsverkningarna av faderskapet huvudsakligen

bestod i underhållsskyldighet, måste fadern ha svårt att förstå att barnet

genom ändrad lag också kunde få arvsrätt efter honom.

De sakkunniga fann sammanfattningsvis att övervägande skäl talade

för den huvudregeln att äldre lag skulle gälla när ett utomäktenskapligt

barn var fött innan nya lagen trätt i kraft, oavsett om arvlåtaren dött efter

ikraftträdandet.

I fråga om trolovningsbarn och barn för vilka arvsrättsförklaring skett

var läget ett annat. I regel var man inte osäker om faderskapet och registre-

ringsfrågan var mera fördelaktig. Arvsrätt fanns redan mellan barnet och

fadern. Den nya ordningen skulle bara innebära den förändringen att arvs­

rätt skulle finnas också mellan barnet och fädernefränderna. De nya arvs­

reglerna borde därför tillämpas då barnet var trolovningsbarn eller arvs­

rättsförklaring skett och arvlåtaren dött efter nya lagens ikraftträdande.

När arvlåtaren var annan än fadern borde också fordras att fadern levde

när lagen trädde i kraft. Om han avlidit dessförinnan hade de arvsrätts­

liga verkningarna som enligt äldre lag följde av trolovning eller arvsrätts­

förklaring redan spelat ut sin roll. Det var inte påkallat att trots detta

låta barnet och fädernefränderna få rätt till arv efter varandra.

En av de sakkunniga, justitierådet Walin, avgav ett särskilt yttrande

(s. 217). Han förklarade att det för allmänheten och särskilt de berörda

barnen inte skulle bli lätt att godta att barnets födelsedatum skulle vara

utslagsgivande i frågan om arvsrätt efter fader och fädernefränder. Barn

födda utom äktenskap före nya lagen måste känna det som en ännu större

orättvisa att de skulle bli uteslutna från arvsrätt när senare födda barn

hade sådan rätt. Dessvärre skulle det inte bli fråga om en kortvarig olägen­

het. Motsättningen skulle komma att visa sig allra starkast 30, 40 och 50 år

efter det nya lagen trätt i kraft. Då skulle det bli vanligast att de olika reg­

lerna för utomäktenskapliga barns arvsrätt tillämpades samtidigt. Att barn

födda utom äktenskap före nya lagen skulle lyda under en äldre lagstift­

ning kunde bara sakligt motiveras med att lagstiftaren fann faderskapet

osäkert i dessa fall. Detta föreföll svårbegripligt när föräldrarna levt sam­

man eller det inte varit tvekan om faderskapet. När föräldrarna till utom­

äktenskapliga barn sammanbodde kunde det hända att de hade barn födda

både före och efter nya lagens ikraftträdande. Var barnen inte trolovnings­

barn skulle olika arvsregler gälla inom syskonkretsen. Frågan om fader­

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

62

skap, som fastställts enligt äldre regler, borde grunda rätt till arv berodde

delvis på om man ansåg att rätt till arv borde ha en säkrare grund än rätt

till underhåll. Walin fann inte att skillnaden var så stor mellan de olika

rättsföljderna. Det kunde därför sättas i fråga om inte faderskapet fastställt

enligt den äldre ordningen i princip borde grunda rätt till arv efter fader

och fädernefränder. Det rättsligen fastställda faderskapet överensstämde ju

i flertalet fall med det biologiska.

I fråga om arvsrätt för utomäktenskapliga barn födda före nya lagens

ikraftträdande föreslog Walin följande. Om faderskapet bestämts enligt

de föreslagna nya reglerna skulle barnet ha arvsrätt enligt den nya arvs­

ordningen. De barn vars faderskap fastställts enligt äldre lag skulle kunna

anmäla anspråk på arvsrätt i varje särskilt fall. Om arvsanspråket bestreds

skulle barnet kunna få en rätt begränsad till laglotten, men endast under

förutsättning att faderskapet ansågs vara ungefär lika säkert som om det

fastställts enligt den nya ordningen. I händelse av tvist fick frågan prövas

av domstol. Om barnet avlidit före arvlåtaren skulle dess avkomlingar ha

samma rätt till arv som barnet.

De sakkunnigas förslag om utvidgad arvsrätt för utomäktenskapliga barn

godtogs i princip av det stora flertalet remissinstanser. En del av dessa

ansåg emellertid att förslaget inte borde genomföras förrän man kunde

fastställa faderskapet till barn utom äktenskap med i varje fall betydligt

större säkerhet än dittills. Andra menade att en förutsättning för att ge­

nomföra förslaget var att efterlevande make fick en väsentligt tryggare ställ­

ning än enligt de sakkunnigas förslag. Några remissinstanser avstyrkte

förslaget av principiella skäl. De erinrade om att principen om samhörig­

heten i sociala och ekonomiska förhållanden som arvsrättens egentliga grund

föranlett dels att efterlevande make fått arvsrätt och dels att kusiner och

avlägsnare släktingar avstängts från arvsrätt. Någon samhörighet fanns i

allmänhet inte och kunde inte framtvingas mellan utomäktenskapliga barn

och deras verkliga eller presumtiva fäder. Principen om likställighet kunde

därför inte utan vidare tillämpas i fråga om utomäktenskapliga barns arvs­

rätt.

Sakkunnigmajoritetens förslag till övergångsbestämmelser tillstyrktes el­

ler lämnades utan erinran i det övervägande flertalet remissyttranden. Från

flera håll uttalades dock sympati för det av Walin förordade systemet. Man

framhöll att majoritetens förslag kunde medföra allvarliga olägenheter. Det

var angeläget att de nya arvsbestämmelserna snarast kunde tillämpas. Av

principiella skäl var därför Walins lösning att föredra. Men då denna syntes

vara mera komplicerad borde man i enkelhetens intresse följa majoritetens

förslag. Från några håll förordades att de nya arvsreglerna gjordes tillämp­

liga på barn födda före nya lagen i något större utsträckning än enligt

majoritetsförslaget. De nya arvsreglerna borde gälla barn för vilka fader­

skapet fastställts enligt den nya ordningen. Några remissinstanser ansåg

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

63

att övergångsbestämmelserna i huvudsak borde följa Walins linje. Det skul­

le vara olyckligt att under en lång följd av år ha olika arvsregler beroende

på när barnet var fött. Såvitt möjligt borde enhetliga normer gälla för alla

utomäktenskapliga barn. En närmare redovisning av remissyttrandena läm­

nas i prop. 1958 A: 144 s. 74 och s. 143.

I remiss till lagrådet år 1955 konstaterade dåvarande departementschefen

att det av stora befolkningsgrupper betraktats som en ur rättvisesynpunkt

ofrånkomlig reform att arvsrätt infördes för de utomäktenskapliga barnen

efter fader och fädernefränder (prop. 1958 A: 144 s. 96).

Han uttalade i huvudsak följande. Det var ett etiskt rättvisekrav att barn

inom och utom äktenskap i möjligaste mån blev likställda. Samhället borde

inte genom sin lagstiftning eller på annat sätt medverka till en uppdelning

av barnen i en bättre och en sämre lottad grupp. Att upphäva de utomäkten­

skapliga barnens särställning i fråga om arvsrätt skulle bidra till social lik­

ställighet mellan barn inom och utom äktenskap. Genom att införa arvsrätt

efter fader och fädernefränder skulle man även slå fast faderns samband

med barnet. Man kunde därigenom medverka till att hans känsla av ansvar

för barnets uppfostran och framtid stärktes. Visserligen hade arvsrätten

från rent ekonomisk synpunkt liten betydelse i flertalet fall. Men då fadern

eller om han var död någon av hans släktingar efterlämnade kvarlåtenskap

av värde måste det för det utomäktenskapliga barnet verka orättvist att

arvet helt skulle tillfalla faderns barn i äktenskap. — Endast få remissin­

stanser hade avstyrkt de sakkunnigas förslag. Det hade gjorts gällande att

förslaget inte överensstämde med vad som var grunden för arvsrätten. Den­

na skulle inte vara enbart blodsbandet utan den med blodsbandet i regel

förknippade sociala och ekonomiska samhörigheten. Denna tankegång låg

visserligen bakom åtgärden att upphäva arvsrätten för kusiner. Dessas

släktskap med arvlåtaren var dock tämligen avlägsen. När det gällde egna

barn vägde själva släktskapsförhållandet betydligt tyngre. Även efter skils­

mässa hade inte sällan barnet mindre samhörighet med den ena av föräl-

rarna än med den andra. Förhållandet var liknande för de utomäktenskap­

liga barnen. Särskilt då fadern gift sig med annan än barnets moder och fått

barn i äktenskapet var ofta samhörigheten dålig mellan honom och barnet

utom äktenskap. Den omständigheten att den sociala och ekonomiska sam­

hörigheten mellan utomäktenskapliga barn och deras fäder ofta var svag

kunde inte anses vara något verkligt hinder mot förslaget. I varje fall kunde

argumentet inte få avgörande betydelse jämfört med de krav på rättslikhet

mellan olika grupper av barn som var det väsentliga skälet för reformen.

Ett barns härstamning på fädernet kunde i allmänhet inte fastslås med

absolut visshet. Detta gällde i princip i lika mån barn utom och inom äkten­

skap, låt vara att någon tvekan om härstamningen vanligen inte uppstod

beträffande barn i äktenskap. Det var tydligen en bedömningsfråga om fast­

ställande av faderskap kunde anses ske med sådan säkerhet att det kunde

Kungl. Maj:ts proposition nr 12k år 1969

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

grunda arvsrätt. Enligt departementschefens mening uppfyllde de av honom

framlagda förslagen till nya regler för fastställande av faderskap till barn

utom äktenskap tilräckligt stora krav från rättssäkerhetssynpunkt för att

arvsrätt efter fader och fädernefränder skulle kunna införas. För övrigt

spelade i de flesta fall arvsrätten ur ekonomisk synpunkt en mycket mindre

roll än rätten till underhållsbidrag från den antagne fadern.

Vidgad arvsrätt för utomäktenskapligt barn skulle medföra att andra ar­

vingar fick motsvarande minskning i sin rätt till arv. Det mest ömmande fal­

let var då den avlidne mannen efterlämnade endast hustru och barn utom

äktenskap. Den hälft av boet som hustrun enligt gällande rätt fick i arv

kom i stället att tillfalla barnet. Detta resultat kunde verka särskilt stötande

om egendomen i boet förts in av hustrun och hon inte känt till barnets exi­

stens. Det borde ur folkbokföringen kunna utläsas om en man var far till

barn utom äktenskap. Nödvändiga författningsändringar för en sådan re­

form kunde genomföras på administrativ väg. Såväl trolovad som hustru

borde alltså utan svårighet kunna få uppgift om fästmannen eller maken

hade utomäktenskapliga barn. Därmed skapades underlag för att hon skulle

kunna skydda den egna egendomen, i första hand genom äktenskapsförord.

I detta sammanhang erinrade departementschefen också om sitt förslag till

ändring av 13 kap. 12 § giftermålsbalken. Vidare pekade han på möjlig­

heten att tillgodose efterlevande hustru genom testamente. Mot bakgrund av

nu angivna förhållanden ansåg han att det knappast mötte avgörande be­

tänkligheter med hänsyn till efterlevande makes rättsställning att införa

lika arvsrätt för barn i och utom äktenskap.

Det arvsrättsliga förhållandet mellan utomäktenskapligt barn och dess

fädernefränder var av mindre betydelse. I allmänhet överlevde fadern sina

föräldrar och arvfall efter avlägsnare fädernefränder var sällsynta. En be­

gränsning av det utomäktenskapliga barnets arvsrätt till att gälla bara arv

efter fadern skulle innebära att en tillfällighet skulle komma att avgöra om

barnet fick del i fädernefrändernas kvarlåtenskap. Den allvarligaste olägen­

heten med en begränsning var emellertid att en principiell olikhet mellan

barn utom och inom äktenskap skulle stå kvar.

Departementschefen godtog i enlighet härmed de sakkunnigas förslag att

barn utom äktenskap i arvsrättsligt hänseende helt skulle likställas med

barn i äktenskap och att särbestämmelserna om utomäktenskapliga barn

skulle utgå ur ärvdabalken. Han anslöt sig också till förslaget att bakarv

inte fick förekomma för fader och fädernefränder till barn som avlats i

våldtäkt.

Beträffande övergångsbestämmelserna till den nya arvsordningen fram­

höll departementschefen (s. 150) att det i och för sig var önskvärt att

de nya arvsreglerna i enlighet med gängse princip And ändring i arvsord­

ningen tillämpades vid alla arvfall efter nya lagens ikraftträdande. Man

sknlle därigenom snarast möjligt göra barn födda inom och utom äktenskap

65

jämställda i fråga om arvsrätt. Det var allmän enighet om att den nya lagen

skulle tillämpas fullt ut i fråga om trolovningsbarn och barn för vilket fa­

dern avgett arvsrättsförklaring, när fadern levde vid lagens ikraftträdande.

Vad angick övriga utomäktenskapliga barn var det däremot tydligt, att den

allmänna principen vid införande av nya arvsregler inte kunde tillämpas

utan vidare. Någon meningsskiljaktighet förelåg inte på denna punkt. Man

fick här särskilt ta hänsyn till att faderskapen var osäkra när de fastställts

enligt äldre lag och även till att det i stor utsträckning saknades uppgift

i den äldre folkbokföringen om en man hade barn utom äktenskap. Departe­

mentschefen hade i och för sig starka sympatier för Walins lösning då enligt

hans mening utomäktenskapliga barn i största möjliga utsträckning borde

jämställas med barn i äktenskap. Enligt Walins förslag skulle likställighet

i många fall uppnås tidigare än enligt majoritetens förslag. Man kunde dock

göra allvarliga invändningar mot Walins system. Det var betänkligt att

arvsrätten skulle bero på en åtgärd från barnets sida. Det stred mot grund­

satsen att en i förväg bestämd arvsordning skall finnas. Särskilt allvarligt

var att systemet innebar att ett tidigare fastställt faderskap skulle kunna om­

prövas. Detta kunde få högst otillfredsställande följder ur mänsklig och

praktisk synpunkt. Departementschefen ansåg därför övervägande skäl tala

mot den av Walin föreslagna lösningen och anslöt sig till sakkunnigmajori­

tetens förslag.

Vid behandlingen i lagrådet år 1955 mötte förslaget om lika arvsrätt för

barn inom och utom äktenskap starkt motstånd (prop. 1958 A: 144 s. 321).

Lagrådet anförde i huvudsak följande.

Förslaget överensstämde inte med de principer som legat till grund för

1928 års lag om arv, nämligen att arvsrätten var grundad i den sociala

och ekonomiska samhörigheten mellan arvlåtare och arvinge. Den var en

följd av nära släktskap, sammanlevnad som äkta makar eller adoptivför-

hållande. Mellan fadern och det utomäktenskapliga barnet fanns i allmän­

het inte sådan samhörighet. Det fick anses uteslutet att den allmänna

uppfattningen nu skulle fästa större avseende vid blodsbandet än tidigare.

Utan verklig samhörighet mellan arvlåtare och arvinge kunde arvsrätten

inte fylla uppgiften att främja den ekonomiska och sociala kontinuiteten

mellan dem. Olikheten i fråga om inom- och utomäktenskapliga barns

aivsrätt var därför knappast oförsvarlig från principiell och etisk synpunkt.

Bara ett fåtal remissinstanser hade emellertid avstyrkt förslaget. Detta

tydde på att det var ett önskemål i vida kretsar att barn inom och utom äk­

tenskap fick samma arvsrätt. De utomäktenskapliga barnen hade redan

i stor utsträckning likställts med barn i äktenskap. Detta kunde vara ett

motiv att så långt möjligt undanröja den rättsolikhet som fanns kvar. På

grund av samhällsutvecklingen i det hela borde därför principiella skäl

inte längre hindra att de utomäktenskapliga barnen i fråga om arvsrätt

blev likställda med barn i äktenskap.

5—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 12b

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

Mot fördelarna med en reform måste emellertid vägas de nackdelar som

en utvidgad arvsrätt skulle medföra. Bl. a. skulle på grund av svårigheten

att säkert fastställa det biologiska faderskapet ett utomäktenskapligt barn

kunna komma att ärva en man som inte var dess biologiske fader. Lag­

rådet kunde inte tillstyrka departementschefens förslag till ändringar i fa-

derskapsreglerna. De föreslagna reglerna skulle f. ö. inte i tillräckligt

hög grad öka säkerheten vid fastställande av faderskap. I tvivelaktiga fall

skulle alltjämt finnas risk för att faderskapet fastställdes i strid mot det

verkliga förhållandet. Denna risk syntes alltför stor för att man skulle

kunna grunda nya viktiga rättsverkningar på fastställandet. Svårigheten

att tillräckligt säkert fastställa faderskapet ansåg lagrådet därför fort­

farande vara ett avgörande hinder mot arvsrättsreformen. Redan enligt

gällande rätt kunde ett misstag vid faderskapets fastställande medföra

att en man felaktigt ålades underhållsskyldighet. Denna var visserligen

för honom i de flesta fall mer kännbar än utsikten att barnet en gång

skulle ärva honom. Det var dock inte försvarligt att införa regler enligt

vilka det felaktiga faderskapet skulle få ytterligare följder som närmast

drabbade faderns efterlevande familj.

Enligt lagrådet var vidare den föreslagna arvsrättens verkningar för

efterlevande hustru i mindre bon ett problem som särskilt borde uppmärk­

sammas. Det var särskilt ömmande när den avlidne mannen förutom barn

utom äktenskap efterlämnade bara hustru. Oavsett svårigheten att säkert

fastställa faderskapet borde enligt lagrådets mening en reform i arvsfrå­

gan anstå till dess man vidtagit åtgärder som gav efterlevande hustru en

väsentligt bättre ställning än vad departementschefen föreslagit.

När frågan om de utomäktenskapliga barnens arvsrätt prövades på nytt

kunde man enligt lagrådet överväga att begränsa reformen till fall där

tvivel inte rådde om faderskapet. Barn för vilka faderskapet fastställts

genom erkännande skulle kunna få arvsrätt. Vidare skulle till de arvsbe-

rättigade kunna hänföras de fall där faderskapet fastställts genom dom

och domstolen inte funnit anledning till tvivel om faderskapet. När dom­

stolen tvivlat om att barnet avlats av svaranden skulle den i domen förklara

att arvsrätt inte skulle finnas. Genom en sådan ordning skulle själva

principen om arvsrätt bli inskriven i lagen och de flesta utomäktenskapliga

barn i fråga om arvsrätt bli likställda med barn i äktenskap.

I proposition med förslag till ärvdabalk år 1958 framhöll min företrä­

dare i sitt anförande till statsrådsprotokollet (prop. 1958 A: 144 s. 350)

att han inte kunde dela lagrådets principiella uppfattning i frågan om de

utomäktenskapliga barnens arvsrätt. Starka principiella skäl talade för

den ståndpunkt som intagits i det till lagrådet remitterade förslaget. Inte

heller ansåg han att de begränsade möjligheterna att säkert fastställa det

biologiska faderskapet borde vara ett avgörande skäl mot arvsrättsrefor­

men. Han utgick därvid från att man skulle kunna fastställa faderskap

med större säkerhet genom en reform av förfarandet i faderskapsmål..

⁶⁶

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

67

En omständighet som måste beaktas var emellertid att efterlevande ma­

kes rätt i boet vid den andra makens död inte var tillfredsställande regle­

rad. Redan i lagrådsremissen hade anförts att goda skäl kunde åberopas

för att ge efterlevande hustru större trygghet än som följde av utvidg­

ningen av 6 000-kronorsregeln. Lagrådet hade uttalat att en utvidgning

av de utomäktenskapliga barnens arvsrätt i varje fall borde anstå till dess

nya regler kommit till för att skydda efterlevande makes rätt i boet. Även

han hade kommit till den uppfattningen att frågan om efterlevande makes

rätt först borde lösas. Trots de starka principiella skäl som talade för att

de utomäktenskapliga barnen i fråga om arvsrätt likställdes med barn i äk­

tenskap ansåg han sig inte kunna föreslå en ändring i lagstiftningen på

denna punkt.

Famil jer ätt skommittén

De av kommittén föreslagna förbättringarna av efterlevande makes rätts­

ställning undanröjer enligt kommitténs mening de betänkligheter som med

hänsyn till efterlevande makes intresse tidigare anförts mot en utvidgad

arvsrätt för utomäktenskapliga barn. Svårigheterna att säkert fastställa

det biologiska faderskapet till sådant barn bör inte hindra arvsrättsrefor-

men. Mot bakgrund av det sagda och på de skäl som i tidigare samman­

hang anförts för en sådan reform förordar kommittén att utomäktenskap­

liga barn i fråga om arvsrätt likställs med barn i äktenskap. Kommittén

föreslår därför att särbestämmelserna i 4 kap. ärvdabalken om arvsrätt

för barn utom äktenskap får utgå. I anslutning härtill förordar kommittén

också att specialreglerna i 8 kap. om underhållsbidrag ur kvarlåtenskap

för barn utom äktenskap skall upphävas.

I fråga om övergångsbestämmelserna för den nya arvsordningen anslu­

ter sig kommittén till ärvdabalkssakkunnigas majoritet och till 1955 års

lagrådsremiss. Beträffande skälen härför hänvisar kommittén till de sak­

kunnigas betänkande och remissen till lagrådet.

Remissyttrandena

Familj erättskommitténs förslag biträds i princip eller lämnas utan erin­

ran av det helt övervägande antalet remissinstanser. Hit hör bl. a. hovrät­

terna, socialstyrelsen, kammaradvokatfiskalsämbetet, länsstyrelserna i Kro­

nobergs, Hallands, Gävleborgs och Norrbottens län, rådhusrätterna i Stock­

holm, Göteborg och Malmö, barnavårdsnämnderna i Stockholm, Malmö och

Halmstad, domareföreningarna, Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister,

Folksam, Högerpartiets kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvin­

noförbund och RFSU.

Den föreslagna arvsrättsreformen avstyrks av länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län, en minoritet inom domareföreningarna, advokatsamfundet

och handelskamrarna.

Många av de remissinstanser som biträder förslaget betecknar detta som

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

68

angeläget från social rättvisesynpunkt. Hovrätten över Skåne och Blekinge

framhåller att frågor om arvsrätt och fördelningsprinciper numera i allt

mindre grad har renodlad ekonomisk innebörd och ofta har mer att göra

med erkännandet av individens mänskliga värde.

Flera av de positivt inställda remissinstanserna uppehåller sig vid de

betänkligheter som man tidigare anfört mot arvsrättsreformen med hänsyn

till dess inverkan på efterlevande makes rättsliga ställning och svårigheterna

att säkert fastställa faderskapet till ett utomäktenskapligt barn.

Familjerättskommitténs uttalande att betänkligheterna i fråga om efter­

levande makes ställning får anses undanröjda genom de av kommittén före­

slagna ändringarna i giftermålsbalken och ärvdabalken möter ingen in­

vändning. Hovrätten för Västra Sverige förutsätter att efterlevande makes

rätt stärks i tillbörlig mån. Enligt Svea hovrätt bör efterlevande makes in­

tresse inte hindra reformen, i varje fall inte om huvuddelen av de föreslagna

ändringarna genomförs. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att efter­

levande makes ställning förbättras tillräckligt även med den lösning av

denna fråga som hovrätten förordat.

Flera remissinstanser, bl. a. hovrätterna, socialstyrelsen, länsstyrelserna i

Hallands, Gävleborgs och Norrbottens län, rådhusrätterna i Stockholm och

Göteborg samt Föreningen Sveriges rättshjälps jurister, anser det vara en

förutsättning för arvsrättsreformen att faderskapet till utomäktenskapliga

barn kan fastställas med större säkerhet än för närvarande. Barnavårds­

nämnden i Malmö anser detta vara ett framträdande rättssäkerhetskrav.

Göteborgs rådhusrätt vänder sig mot kommitténs uttalande att svårigheten

att fastställa faderskapet inte bör vara avgörande för frågan om införande

av arvsrätt. Det förefaller otänkbart att lagstiftaren skulle kunna avfärda

problemet så lättvindigt. Uttalandet ter sig enligt rådhusrättens mening när­

mast stötande med tanke på de talrika fall då modern under konceptions-

tiden har haft samlag med två eller flera män och ingen av dem är mer

sannolik fader än den andra. I likhet med kommittén anser däremot do­

mareföreningarna att svårigheterna att säkert fastställa det biologiska fa­

derskapet inte bör hindra arvsrättsreformen. Föreningarna understryker

emellertid, liksom Stockholms rådhusrätt, angelägenheten av att alla från

vetenskaplig synpunkt godtagbara möjligheter utnyttjas då det gäller att

fastställa faderskapet.

Frågan om de utomäktenskapliga barnens arvsrätt hänger enligt Stock­

holms rådhusrätt i viss mån samman med frågan om laglottsinstitutets be­

stånd. Om detta avskaffades skulle vissa betänkligheter mot den utvidgade

arvsrätten bortfalla.

Stockholms rådhusrätt och Svenska bankföreningen finner det tveksamt

om utomäktenskapliga barn bör få arvsrätt efter fädernefränder men vill

inte motsätta sig kommitténs förslag. Rådhusrätten påpekar att fäderne­

fränder ofta torde sakna möjlighet att skaffa sig kännedom om förekomsten

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

69

av utomäktenskapliga barn inom den arvsberättigade släktkretsen. Enligt

bankföreningen kan arvet under sådana omständigheter komma att för­

delas på annat sätt än arvlåtaren skulle ha önskat.

De remissinstanser, som avstyrker kommittéförslaget, framhåller att

arvsrättsreformen inte stämmer överens med vad som numera antas vid

sidan av blodsbandet vara grunden för arvsrätten, nämligen den med blods­

bandet förenade sociala och ekonomiska samhörigheten. Enligt advokat­

samfundet har blodsbandet som grund för arvsrätten alltmera minskat i

betydelse. Kontakten mellan en fader och hans utomäktenskapliga barn

inskränks i regel till att fadern fullgör sin underhållsskyldighet. I de un­

dantagsfall då en verklig personlig kontakt uppehålls har fadern möjlig­

het att tillgodose barnet genom adoption, arvsrättsförklaring eller testa­

mente. Stockholms rådhusrätt uttalar sig i samma riktning men vill inte

ställa sig avvisande till kommittéförslaget.

I den principiella fragan om likställighet mellan olika grupper av barn

anser advokatsamfundet att utvecklingen nu nått därhän att man i vårt

land inte behöver tillgripa arvsrättsliga regler för att skapa social jämställd­

het mellan barn i och utom äktenskap. Enligt samfundets mening är inte

arvsrätten utan en persons ekonomiska och sociala förhållanden under

uppväxttiden avgörande för det sociala anseendet. Handelskamrarna uttalar

sig i samma riktning.

Som skäl mot en arvsrättsreform anför de kritiska remissinstanserna

även svårigheten att med tillräcklig säkerhet fastställa faderskap till barn

utom äktenskap.

De riktlinjer för en begränsad arvsrättsreform som lagrådet angav 1955

berörs i några remissyttranden. Enligt länsstyrelsen i Gävleborgs län är det

oriktigt att inkräkta på de inomäktenskapliga barnens intressen om fader­

skapet till barn utom äktenskap är tvivelaktigt. Det bör därför anförtros

åt domstol att bestämma om arvsrätt skall inträda när den förmodade bar­

nafadern inte har erkänt faderskapet. Svea hovrätt hävdar att arvsrätten

inte bör inskränkas enligt lagrådets riktlinjer. Enligt Göta hovrätt finns

inget hinder för att införa arvsrätt i de fall då fadern erkänner barnet som

sitt.

Svea hovrätt och hovrätten för Västra Sverige påpekar att i lagrådsremis-

sen 1955 ingick ett förslag att fader och fädernefränder inte skulle ha rätt till

arv efter barn som avlats genom våldtäktsbrott. Hovrätterna förordar att

en regel härom nu införs.

Familjerättskommitténs förslag till övergångsbestämmelser möter i all­

mänhet ingen erinran. Enligt Stockholms rådhusrätt är kommittéförslaget

visserligen i och för sig otillfredsställande. En i allo rättvis lösning skulle

dock bli så komplicerad att rådhusrätten avstått från att föreslå något

annat än kommittén.

Barnavårdsnämnden i Stockholm vill däremot inte godta den föreslagna

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

70

ordningen. Den skulle enligt nämndens mening bidra till att konservera en

social orättvisa, som redan existerat alltför länge. Stadskollegiet i Stockholm

uttalar sig i samma riktning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

Vissa särskilda frågor

Utomäktenskaplign barns släktnamn

Nuvarande ordning m. m. I namnlagen den It oktober 1963 (nr 521)

finns regler om förvärv av släktnamn. Barn i äktenskap bär i princip fa­

derns släktnamn. Om barn som fyllt aderton år erhåller äktenskaplig börd

genom att föräldrarna ingår äktenskap med varandra får barnet faderns

släktnamn först efter anmälan hos pastor. Barn i äktenskap som inte har

fyllt aderton år kan genom anmälan hos pastor anta det släktnamn modern

hade som ogift under förutsättning att rätten har funnit namnbytet vara

förenligt med barnets bästa. Har barnet fyllt aderton år kan det efter an­

sökan hos namnmyndigheten erhålla moderns släktnamn om särskilda

skäl talar för det (1 §).

Barn utom äktenskap förvärvar vid födelsen moderns släktnamn. Har mo­

dern förvärvat sitt namn genom vigsel eller har hon under äktenskapet ge­

nom anmälan hos pastor antagit mannens släktnamn, kan barnet genom

anmälan hos pastor anta det släktnamn modern hade som ogift. Är utom-

äktenskapligt barn trolovningsbarn eller har fadern medgivit att det för­

värvar hans namn, kan barnet genom anmälan hos pastor anta faderns

släktnamn (2 §).

Faderns medgivande att barn utom äktenskap antar hans släktnamn

kan lämnas samtidigt med och på samma sätt som erkännande av faderska­

pet. Har medgivande inte lämnats i den ordningen när anmälan om namnet

sker, skall medgivandet lämnas antingen muntligen inför pastor hos vilken

anmälningen sker eller också skriftligen med vittnen (40 §). I fråga om

barn som inte fyllt aderton år görs anmälan av vårdnadshavaren (42 §).

Under förarbetena till namnlagen berördes den principiella frågan om

utomäktenskapligt barns rätt till faderns släktnamn av namnrättskommit-

tén, vars förslag till namnlag (SOU 1960:5) låg till grund för den nya

namnlagstiftningen. Kommittén uttalade sålunda att den, med hänsyn till

att gällande presumtionsregler vid bestämmande av faderskap innefattade

avsevärda osäkerhetsmoment, inte hade ansett sig kunna föreslå en så vitt­

gående reform som att barnet gavs ovillkorlig rätt till faderns släktnamn.

Kommittén ansåg dock att det i princip inte borde finnas någon skillnad

mellan utomäktenskapligt och inomäktenskapligt barns rätt i detta hän­

seende.

Ärvdabalkssakkunnigas förslag m. m. Även före namnlagens ikraftträ­

dande gällde att trolovningsbarn hade rätt att förvärva faderns släktnamn,

71

under det att andra utomäktenskapliga barn kunde göra det endast med

faderns medgivande. Ärvdabalkssakkunniga ansåg det önskvärt att utom­

äktenskapliga barn erhöll rätt till faderns släktnamn (SOU 1954: 6 s. 176).

Eftersom sådana barn regelmässigt lever tillsammans med sin moder var

det dock i allmänhet fördelaktigast för både barnet och modern att barnet

bar moderns namn. De sakkunniga föreslog därför att utomäktenskapliga

barn skulle vid födelsen få moderns namn. Den som hade vårdnaden om

barnet, eller barnet själv om det hade fyllt 21 år, skulle dock ha rätt att

bestämma att barnet skulle bära faderns släktnamn. Därmed skulle utom­

äktenskapliga barn även på detta område nå principiell likställighet med

barn i äktenskap.

Under remissbehandlingen av ärvdabalkssakkunnigas betänkande läm­

nades förslaget om utomäktenskapligt barns släktnamn utan erinran i

flertalet yttranden. Bland dem som uppehöll sig vid frågan ställde sig

dock de flesta kritiska. Man framhöll bl. a. att frågan om utomäktenskap­

ligt barns släktnamn inte hade något särskilt samband med frågan om bar­

nets rätt till arv. Det gemensamma familjenamnet sades vara ett uttryck

för en samhörighet som i regel inte fanns mellan ett utomäktenskapligt

barn och dess fader.

I 1955 års lagrådsremiss uttalade föredragande departementschefen att

frågan om utomäktenskapligt barns arvsrätt och frågan om sådant barns

släktnamn inte var direkt avhängiga av varandra (prop. 1958 A: 144 s.

229). Bakgrunden för de väckta förslagen utgjordes emellertid i båda fal­

len av strävandena att i görligaste mån utjämna den från principiell och

etisk synpunkt oförsvarliga åtskillnaden mellan olika grupper av barn.

Trots att det kunde råda delade meningar om riktigheten av att utsträcka

dessa strävanden till att avse även frågan om barnets namn ansåg departe­

mentschefen likväl att övervägande skäl talade för de sakkunnigas förslag.

Han biträdde därför förslaget. Eftersom utomäktenskapligt barn som hade

fötts före den nya lagstiftningens ikraftträdande inte generellt skulle få

arvsrätt efter fader och fädernefränder borde det enligt departements­

chefens åsikt inte heller få annan rätt till faderns släktnamn än som hade

gällt dittills.

Lagrådet uttalade att, om någon förändring inte genomfördes i fråga

om utomäktenskapliga barns arvsrätt, den föreslagna ändringen av namn­

bestämmelserna inte heller borde komma till stånd. Med anledning av att

Kungl. Maj :t inte föreslog riksdagen någon reform av arvsrättsreglerna kom

inte heller något förslag om ändring av namnbestämmelserna att fram­

läggas för riksdagen.

Betånkandena. Varken i familj erättskommitténs eller i utredningsman­

nens betänkande berörs frågan om utomäktenskapligt barns rätt till fa­

derns släktnamn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1969

Trolovningsbarn

Nuvarande ordning. Barn utom äktenskap som har avlats i trolovning

eller vars föräldrar efter avlelsen har ingått trolovning med varandra är

trolovningsbarn. Om föräldrarna var så besläktade att äktenskap dem emel­

lan måste återgå eller om endera var gift med annan, skall barnet likväl

anses som trolovningsbarn om föräldrarna eller en av dem var i god tro

(1 kap. 4 § föräldrabalken). Trolovningsbarnen är som tidigare nämnts

i två hänseenden bättre ställda än andra barn utom äktenskap. De har näm­

ligen rätt till arv efter fadern (4 kap. 4 § ärvdabalken) och rätt att ta fa­

derns släktnamn utan dennes samtycke (2 § andra stycket namnlagen).

Barns egenskap av trolovningsbarn kan fastställas genom erkännande

(3 kap. 4 § föräldrabalken) eller genom dom. Bestämmelser om talans väc­

kande och om forum finns i föräldrabalken (3 kap. 3 § och 20 kap. 3 §).

Ärvdabalkssakkunnigas förslag m. m. Ärvdabalkssakkunnigas förslag tilj

ärvdabalk (SOU 1954: 6) innebar liksom även det år 1955 till lagrådet

remitterade förslaget att alla barn utom äktenskap skulle få samma arvs-

rättsliga ställning som barn i äktenskap och den rätt till faderns namn

som dittills endast hade tillkommit trolovningsbarn. Både de sakkunniga

(SOU 1954: 6 s. 136) och departementschefen (prop. 1958 A: 144 s. 161)

ansåg, att det under sådana omständigheter inte fanns någon anledning att

ha särskilda bestämmelser om trolovningsbarn. Eftersom utomäktenskap-

liga barn som fötts före lagens ikraftträdande enligt departementschefens

förslag inte skulle generellt likställas i arvsrättsligt hänseende med barn i

äktenskap, föreslog departementschefen emellertid en övergångsbestäm­

melse enligt vilken äldre bestämmelser om trolovningsbarn skulle tillämpas

om barnet hade fötts innan den nya lagen hade trätt i kraft, övergångs­

bestämmelsen innehöll dock ett undantag från regeln om äldre lags till­

lämplighet. Talan om barnets egenskap av trolovningsbarn skulle nämligen

kunna upptas av domstol som enligt de samtidigt framlagda nya bestäm­

melserna om fastställande av faderskap var behörig i mål om fastställande

av faderskapet till barnet.

Eftersom Kungl. Maj :t avstod från att föreslå riksdagen att de utom-

äkenskapliga barnens arvsrätt skulle reformeras kom inte heller något

förslag att framläggas för riksdagen om att bestämmelserna om trolov­

ningsbarn skulle upphävas.

Betänkandena. Familjerättskommittén föreslår inte några ändringar i

fråga om trolovningsbarnen. Utredningsmannen berör inte heller frågan

i sitt betänkande men utgår i sitt förslag från att man även i fortsättningen

skall kunna föra talan om att ett barn skall förklaras vara trolovningsbarn.

73

Remissyttrandena. Frågan om särskilda bestämmelser om trolovnings-

barn behövs efter ett genomförande av arvsrättsreformen diskuteras i ett

par remissyttranden över utredningsmannens förslag. Stockholms rådhus­

rätt och familjerättskommittén anser att tillräckliga skäl inte kommer att

föreligga att bibehålla sådana bestämmelser. Rådhusrätten åberopar att det

för bifall till skadeståndstalan enligt 1 kap. 3 § giftermålsbalken inte behövs

att barnet förklarats vara trolovningsbarn. Det ifrågasätts om enbart det

sociala värde dylik förklaring kan ha för moder och barn motiverar att

reglerna behålls. Familjerättskommittén föreslår att föräldrahalkens be­

stämmelser om trolovningsbarn i det angivna läget får upphöra att gälla,

utom såvitt angår övergångsförhållanden. Kommittén framhåller att 2 §

namnlagen om trolovningsbarns namnrätt därvid får göras mera utförlig,

såvida inte barn utom äktenskap liksom enligt ärvdabalkssakkunnigas för­

slag och 1955 års lagrådsremiss generellt kan få rätt att anta faderns släkt­

namn.

Fredrika-Bremer-förbundet anser att 3 kap. 3 § föräldrabalken inte bör

ändras, förrän den namnrättsliga frågan prövats och alla barn utom äkten­

skap eventuellt fått rätt att välja faderns släktnamn.

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 12i år 1969

Departementschefen

Inledning

Det är ett gammalt önskemål att utomäktenskapliga barn skall få samma

rätt till arv som barn i äktenskap. F. n. är huvudregeln att ett barn utom

äktenskap inte ärver fadern eller hans släktingar.

Numera torde de flesta acceptera tanken på utvidgad arvsrätt för utom­

äktenskapliga barn som ett självklart rättvisekrav. Men det har länge fun­

nits ett starkt motstånd mot reformen. Även de som i och för sig har varit

beredda att godta principen om likställighet mellan olika kategorier av barn

har ofta förfäktat att en förbättring av de utomäktenskapliga barnens ställ­

ning i arvsrättsligt hänseende måste föregås av eller kombineras med andra

reformer. Det har sagts att man först måste minska risken för felaktigt

fastställda faderskap och sörja för att efterlevande makes ekonomiska in­

tressen blir bättre tillgodosedda än hittills i konkurrensen med barnens arvs­

anspråk.

När ärvdabalkssakkunniga år 1954 lade fram förslag om lika arvsrätt för

barn i och utom äktenskap, föreslogs också vissa ändringar i reglerna om

fastställande av faderskap och i giftermålsbalkens bodelningsregler. I remiss

till lagrådet följande år anslöt sig dåvarande chefen för justitiedeparte­

mentet i allt väsentligt till förslagen. Dessa utsattes emellertid för kraftig,

kritik från lagrådets sida. Lagrådet hade sålunda flera anmärkningar mot

de föreslagna faderskapsreglerna och ansåg dessutom att bestämmelserna

inte skulle öka säkerheten vid fastställande av faderskap i så hög grad som

74

Kiingl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

krävdes för ett genomförande av förslaget om lika arvsrätt för barn inom

och utom äktenskap. Oavsett svårigheterna att fastställa faderskapet borde

vidare arvsrättsreformen anstå tills åtgärder vidtagits för att ge efterle­

vande make ett väsentligt bättre ekonomiskt skydd än departementsförsla-

get innebar.

När lagrådets yttrande anmäldes i statsrådet år 1958 underströk min före­

trädare bl. a. att starka principiella skäl talade för den föreslagna arvsrätts­

reformen. Han ansåg inte heller att den av lagrådet framförda praktiska

invändningen om bristande möjligheter att fastställa faderskapet borde vara

avgörande. Därvid utgick han från att ökad säkerhet vid fastställande av

faderskap kunde vinnas genom en reform av reglerna på detta område.

Däremot anslöt departementschefen sig till lagrådets uppfattning att frågan

om förbättrat skydd för efterlevande make borde lösas innan arvsrättsre­

formen genomfördes. Han erinrade om att familjerättskommittén, som

tillsatts år 1957, hade till uppgift att utreda bl. a. problemet om efterlevande

makes rätt i boet.

I dag föreligger ett betänkande av familj erättskommittén med förslag som

väsentligt förstärker efterlevande makes ställning vid bodelning och arv­

skifte. Förslag till nya regler om fastställande av faderskap till barn utom

äktenskap har lagts fram av en särskild utredningsman.

Familj erättskommitténs förslag till ändringar i gällande bodelnings- och

arvsregler har emellertid under remissbehandlingen utsatts för åtskillig kri­

tik. Flertalet av ändringsförslagen bör inte genomföras. Som jag har förut­

skickat redan i prop. 1968: 136 behövs det en genomgripande revision av

äktenskapslagstiftningen från delvis andra utgångspunkter än dem familje-

rättskommittén valt, och frågan om äktenskapets ekonomiska rättsverk­

ningar får i det sammanhanget prövas på nytt i hela dess vidd. En utred­

ning med uppgift att göra en översyn av stora delar av den familj er ättsliga

lagstiftningen är avsedd att tillsättas inom kort.

Enligt min mening kan det inte bli tal om att ännu en gång uppskjuta

frågan om de utomäktenskapliga barnens arvsrätt i avbidan på resultatet

av nya utredningar. Dessbättre är detta inte heller nödvändigt. Lagänd­

ringar som skapar förutsättningar för säkrare avgöranden i faderskapsfrå-

gor är en rättssäkerhetsreforin av självständigt intresse. Den kan genom­

föras på grundval av det material som finns nu. Beträffande bodelnings-

och arvsreglerna ser jag saken så att det visserligen skulle ha varit av stort

värde om en reform beträffande de utomäktenskapliga barnens arvsrätt

kunde ha samordnats i tiden med en allmän översyn av äktenskapslagstift­

ningen. Någon tvingande nödvändighet är detta dock inte. Vad som fram­

för allt är angeläget när det gäller skyddet för efterlevande makes intressen

är att se till att maken i allmänhet kan få behålla hemmet intakt när be­

hållningen i boet är av måttlig storlek. Detta önskemål har visst samband

med frågan om arvsrätt för utomäktenskapliga barn, men sambandet har

75

•enligt min mening överbetonats i den tidigare diskussionen. Att skydda den

■efterlevande makens hem kan vara lika angeläget vare sig det barn som

skulle kunna splittra hemmet genom att ta ut sin arvslott är den avlidne

makens barn utom äktenskap eller hans barn i tidigare äktenskap eller

rentav makarnas gemensamma barn. För de fall som jag syftar på bör

efterlevande makens intressen kunna tillgodoses i tillräcklig utsträckning

genom begränsade ändringar i bodelningsreglerna utan att man binder det

kommande arbetet på en mera omfattande revision av bestämmelserna om

äktenskapets ekonomiska rättsverkningar. Underlag för de lagändringar

som behövs finns i familj er ätt skommitténs betänkande och remissyttran­

dena över detta.

Jag kommer i det följande att behandla först efterlevande makes ställ­

ning, därefter faderskapsreglerna och slutligen arvsrättsreformen. Dess­

utom kommer jag att ta upp även vissa andra närliggande frågor.

Efterlevande makes ställning

Frågan om ekonomiskt skydd för efterlevande make har genom samhälls­

utvecklingen under senare år kommit i ett delvis annat läge än förut. Genom

pensionsreformen år 1959 har efterlevande hustrus ekonomiska situation

förbättrats väsentligt. I betydande utsträckning kompletteras änkepensio­

ner från folkpensioneringen och den allmänna tilläggspensioneringen av

förmåner från andra statliga, kommunala eller privata pensionssystem. Be­

ståndet av individuella kapitalförsäkringar är betydande. I detta samman­

hang får man inte heller glömma att antalet gifta kvinnor med yrkesarbete

utom hemmet fortlöpande ökar. År 1960 hade omkring 23 % av alla gifta

kvinnor förvärvsarbete. Denna siffra hade år 1965 stigit till drygt 33 %

och överstiger numera 37 %.

För efterlevande makes försörjning spelar bodelnings- och arvsregler nu­

mera i allmänhet inte någon nämnvärd roll. Däremot är innehållet i dessa

regler ofta avgörande för om efterlevande make skall kunna behålla det

gemensamma hemmet. Saknar den avlidne maken bröstarvingar, tillfaller

kvarlåtenskapen den efterlevande. Finns bröstarvingar, går arvet i stället

till dem. Om makarna har upprättat inbördes testamente har bröstarvinge

likväl alltid rätt att få ut sin laglott, dvs. hälften av arvslotten. Den efter­

levande maken tillgodoses emellertid i viss utsträckning genom giftermåls-

balkens regler om bodelning. Vid bodelningen, som skall äga rum före arv­

skiftet, får efterlevande make i princip hälften av makarnas sammanlagda

giftorättsgods. I 13 kap. 12 § giftermålsbalken finns dessutom vissa special­

regler som tar sikte på förhållandena i mindre dödsbon. Om den egendom

som vid bodelningen tillkommer efterlevande make är ringa, får maken

enligt paragrafens första stycke av giftorättsgodset ta ut nödvändigt bohag,

arbetsredskap och liknande även om arvingarnas lotter därigenom skulle

minskas. Paragrafen innehåller vidare i andra stycket den s. k. sextusen-

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

76

kronorsregeln. Enligt denna regel har efterlevande make i princip alltid

rätt att av makarnas giftorättsgods få egendom till så stort värde att den

tillsammans med hans eller hennes enskilda egendom uppgår till 6 000 kr.

Regelns tillämpningsområde begränsas av vissa undantag som jag strax

får anledning att återkomma till.

Man kan ha olika meningar om vem som bör ha företräde till kvarlåten-

skapen när den avlidne efterlämnar både make och bröstarvingar. Det kan

vara svårt att ge ett allmängiltigt svar på den frågan. Denna och andra

principiella frågor med anknytning till äktenskapet får emellertid prövas

vid den översyn av den centrala lagstiftningen på familjerättens område

som skall komma till stånd inom kort. Vad som kan övervägas i detta sam­

manhang är endast vissa mindre ingripande lagändringar som kan till­

godose välgrundade sociala önskemål utan att för den skull rubba grund­

valarna för arvsordningen. Starka sociala skäl talar enligt min mening för

att efterlevande makes ställning förbättras i fall då behållningen i boet är

av jämförelsevis begränsad storlek. Enligt vad jag har funnit kan ett för­

bättrat skydd för efterlevande make åstadkommas inom ramen för 13 kap.

12 § giftermålsbalken.

Familjerättskommittén har föreslagit flera ändringar i 13 kap. 12 §. Bl. a.

har värdegränsen i andra stycket föreslagits höjd från 6 000 till 10 000

kr. Under remissbehandlingen har från flera håll uttalats sympati för yt­

terligare höjning av beloppet, särskilt för den händelse kommitténs förslag

om arvsrätt för efterlevande make inte genomförs. Hovrätten över Skåne

och Blekinge anser att efterlevande make skulle få tillräckligt skydd om

värdegränsen bestämdes till 50 000 kr. I flera yttranden påpekas vidare att

det belopp, som fastställs, bör göras värdebeständigt genom anknytning till

basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.

Nuvarande värdegräns, 6 000 kr., tillkom år 1952. Det är uppenbart att

detta belopp numera är för lågt för att skydda ens ganska små hem mot

splittring. Enbart penningvärdets utveckling motiverar en större höjning

av beloppet än familjerättskommittén har förordat. Man bör enligt min

mening försöka använda bodelningsregeln till att ge efterlevande make ett

så gott skydd som möjligt, men samtidigt måste man se till att bodelnings­

regeln inte får ett sådant innehåll att den i praktiken slår sönder arvsord­

ningen. Jag vill därför inte gå så långt som skånska hovrätten har gjort i

sitt remissyttrande över familjerättskommitténs betänkande, men en höj­

ning till 20 000 å 25 000 kr. i nuvarande penningvärde förefaller mig rim­

lig. Värdegränsen bör, såsom har föreslagits under remissbehandlingen, an­

knytas till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring så att den auto­

matiskt följer förändringar i penningvärdet. Jag förordar att värdegränsen

bestäms till fyra basbelopp vilket f. n. motsvarar 23 200 kr.

Beloppet 6 000 kr. i 13 kap. 12 § andra stycket inkluderar efterlevande

makens enskilda egendom. Familjerättskommittén har föreslagit att man

vid tillämpning av bodelningsregeln skall bortse från enskild egendom. Det

Kiingl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

77

finns vissa skäl som talar för en sådan ordning. Förslaget har emellertid

kritiserats från flera håll. Det kan inte heller bestridas att förslaget ibland

kan leda till egendomliga resultat. Mina överväganden i frågan har fört mig

till slutsatsen att gällande bestämmelser inte bör ändras i nu ifrågavarande

hänseende.

I sammanhanget vill jag emellertid beröra bodelningsregelns innebörd

med hänsyn till vissa speciella tillgångar. Jag delar uppfattningen i fa­

miljerättskommitténs betänkande att sådana personliga rättigheter som

folkpension, allmän tilläggspension, yrkesskadeersättning och tjänstepen­

sion inte bör inräknas i den efterlevande makens egendom vid tillämpning

av 13 kap. 12 § andra stycket. Belopp som utfaller på grund av tjänste­

grupplivförsäkring bör enligt min mening behandlas på samma sätt. Tjänste-

grupplivförsäkringen är ett komplement till den allmänna tjänstepensio-

neringen. Enligt familjerättskommittén råder en viss oklarhet i dessa tolk­

ningsfrågor. För min del anser jag emellertid att skälen för kommitténs

ståndpunkt i sak är så starka redan med utgångspunkt från gällande be­

stämmelser att någon lagändring inte behövs.

Bodelningsregeln i 13 kap. 12 § andra stycket är enligt paragrafens nu­

varande lydelse inte tillämplig, om den avlidne maken efterlämnar barn i

tidigare äktenskap eller barn utom äktenskap med rätt till underhållsbi­

drag ur kvarlåtenskapen. Familj erättskommittén har föreslagit att dessa

begränsningar slopas. Förslaget har praktiskt taget genomgående godtagits

under remissbehandlingen.

För min del kan jag följa kommittén och remissinstanserna ett stycke på

väg men inte fullt ut. När behållningen i boet är av den storleksordning som

det här är fråga om är det enligt min mening rimligt att efterlevande makes

intressen får gå före vuxna barns anspråk på arv. Jag kan också godta att

efterlevande make får företräde framför minderåriga barn, om barnen är

makarnas gemensamma. Den efterlevande maken har ju då underhålls­

skyldighet gentemot barnen, och det ligger normalt i både makens och

barnens intresse att hemmet hålls samman. Annorlunda förhåller det sig

emellertid när den efterlevande makens bodelningsanspråk konkurrerar

med ett arvsanspråk eller ett anspråk på underhållsbidrag ur kvarlåten­

skapen som tillkommer den avlidnes minderåriga barn i ett tidigare äkten­

skap eller utom äktenskap. För sådana barn betyder dödsfallet i allmänhet

att ett underhållsbidrag faller bort. Deras anspråk på arv eller underhåll

kan inte utan vidare offras till förmån för den efterlevande makens in­

tresse att behålla hemmet intakt. Detta blir särskilt uppenbart om värde­

gränsen i bodelningsregeln sätts så pass högt som jag har föreslagit.

Det finns alltså utrymme för en utvidgning av tillämpningsområdet för

bodelningsregeln i 13 kap. 12 § andra stycket, men enligt min mening

bör man inte gå så långt som familj erättskommittén har föreslagit. Jag

föreslår att bodelningsregeln görs tillämplig i alla andra fall än då den

avlidne efterlämnar barn under 16 år som inte är makarnas gemensamma

78

barn. Valet av 16 år som gräns får ses mot bakgrunden bl. a. av föräldra-

balkens bestämmelser om att föräldrarnas underhållsskyldighet gentemot

barn upphör tidigast när barnet fyller 16 år.

De av mig här föreslagna lagändringarna bör träda i kraft den 1 januari

1970. De nya reglerna bör gälla vid bodelning med anledning av dödsfall

som inträffar efter ikraftträdandet. Jag föreslår en särskild övergångsbe­

stämmelse härom.

Förslaget påkallar vissa ändringar i arvsskatteförordningen. Vidare bör

ett par ändringar göras i försäkringsavtalslagen. Jag återkommer till detta

i specialmotiveringen.

Vissa regler av betydelse bl. a. för bodelningen vid makes död finns i 1959

års lag med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad. Den­

na lag är tidsbegränsad och gäller f. n. till utgången av år 1969 (1967: 889).

Giltighetstiden bör nu förlängas med fem år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

Faderskap till barn utom äktenskap

Faderskap till barn utom äktenskap fastställs i det stora flertalet fall ge­

nom erkännande. I händelse av tvist avgörs faderskapsfrågan av domstol.

Eftersom det inte är möjligt att med full säkerhet fastslå ett barns här­

komst måste domstolarnas avgöranden byggas på en presumtion. Enligt

gällande bestämmelser skall en man, som är instämd som svarande i ett

faderskapsmål, förklaras vara fader till barnet i fråga, om det är bevisat

att han haft samlag med modern under konceptionstiden och »det ej är

osannolikt att barnet avlats vid samlaget». Faderskapstalan kan riktas

endast mot en man i samma process. Om modern haft samlag med flera män

under konceptionstiden, kan det därför inträffa att flera processer efter

varandra måste föras mot olika män för att faderskapet till ett utomäkten-

skapligt barn skall bli rättsligt fastställt.

Faderskapspresumtionen tolkas i praxis mycket strängt mot den utpe­

kade mannen. Om samlag under konceptionstiden är styrkt, fritas mannen

från faderskapet endast om mycket starka skäl talar mot att barnet avlats

av honom. De bevismedel som används för att häva presumtionen är främst

blodundersökningar och antropologiska undersökningar. I ett mål, som

högsta domstolen avgjorde förra året (T 21/1968), förklarades en man

vara fader till ett utomäktenskapligt barn fastän sannolikheten för en så­

dan blodgruppskonstellation som fanns hos mannen, modern och barnet

enligt statistiska beräkningar uppgick till endast 1,2 %. Även andra av­

göranden i högsta instans under senare år visar på en liknande restrikti-

vitet vid sannolikhetsbedömningen.

Nu gällande bestämmelser om faderskap till barn utom äktenskap finns

i föräldrabalken. De går i det väsentliga tillbaka på en särskild lag i äm­

net som kom till år 1917. På den tiden fick de utomäktenskapliga barnen.

79

ofta växa upp i misär. Barnbidrag, studiehjälp och bidragsförskott var

okända begrepp. Modern till ett utomäktenskapligt barn kunde i allmän­

het inte ensam försörja barnet, och den enda hjälp som bestods av sam­

hället var en torftig fattigvård. Det var därför ofrånkomligt att det starka

sociala behovet att förmå fäder till utomäktenskapliga barn att fullgöra

sin underhållsskyldighet fick sätta sin prägel på reglerna om fastställan­

de av faderskap. Samtidigt saknades möjligheter att garantera materiellt

riktiga avgöranden i faderskapsfrågor. Medicinsk och biologisk vetenskap

kunde inte lämna några bidrag av betydelse till bedömningen av fader­

skapsfrågor. Utvägen ur detta dilemma blev att man ställde upp en fader-

slcapspresumtion som innebar väsentliga avsteg från vanliga rättssäker-

hetskrav. Man nöjde sig i stort sett med att kräva bevisning om samlag

under konceptionstiden. Endast om det var uteslutet att barnet avlats

av den instämde mannen skulle talan mot honom ogillas. Vid tillkomsten

av föräldrabalken år 1949 gjordes den ändringen i faderskapsreglerna att

ordet »uteslutet» byttes ut mot »osannolikt», men i motiven framhölls att

man inte med detta avsåg att åstadkomma någon stor förändring. Det borde

fortfarande ställas mycket höga krav på den motbevisning som skulle

kunna häva faderskapspresumtionen.

De utomäktenskapliga barnens sociala situation skiljer sig i dag inle

på samma sätt från andra barns som år 1917 eller ännu år 1949. I de fall

då faderskapet inte kan fastställas eller då fadern till ett utomäktenskap­

ligt barn inte fullgör sin underhållsskyldighet utger samhället numera

bidragsförskott. Bidragsförskottet är visserligen avsett att trygga endast

en minimistandard men enligt tillgängliga statistiska uppgifter ligger bi­

dragsförskottet, f. n. 145 kronor i månaden, på ungefär samma nivå som

flertalet fastställda underhållsbidrag, inklusive indextillägg.

Något tiotal år efter tillkomsten av 1917 års lag började blodundersök­

ningar komma till användning i vissa fall i faderskapsmål. Därefter har

metoderna successivt förbättrats och resurserna förstärkts. F. n. kan fel­

aktigt utpekade män uteslutas från faderskap i 71 % av fallen. När blod­

undersökning inte ger utslag kan resultat ibland nås genom antropolo-

gislca undersökningar. Även härvidlag har under senare år skett en förbätt­

ring av metoderna, men resurserna för att utföra antropologiska undersök­

ningar är ännu relativt begränsade.

Det utredningsförslag, som nu är aktuellt, innehåller ändringar i fader­

skapsreglerna som är avsedda att minska riskerna för materiellt felaktiga

avgöranden. Utredningsmannen vill visserligen som huvudregel bibehålla

den nuvarande faderskapspresumtionen. Men han föreslår att

man skall införa en tilläggsregel för de fall då flera män haft samlag med

modern under konceptionstiden. Faderskapsfrågan skall då prövas i sam­

ma process beträffande alla män som kan komma i fråga, och som fader

skall anses den för vars faderskap övervägande skäl talar. Om inte någon

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

80

av männen är mer sannolik som fader än de andra, skall faderskapsLalan

ogillas mot alla. I anslutning till ändringarna beträffande faderskapspre-

sumtionen har utredningsmannen också lagt fram förslag till nya regler

beträffande förfarandet i faderskapsmål.

Utredningsmannens förslag har i det hela fått ett gynnsamt mottagande

under remissbehandlingen. Invändningar framförs visserligen på några

punkter, men det stora flertalet remissinstanser anser det värdefullt att

man får regler som ger större säkerhet för överensstämmelse mellan rätts­

ligt fastställt och biologiskt faderskap. Åtskilliga remissinstanser ger ut­

tryck för uppfattningen att en ändring av faderskapsreglerna i förslagets

riktning är en ofrånkomlig förutsättning för att man skall kunna göra

utomäktenskapliga barn likställda med barn i äktenskap när det gäller

arv efter fadern och hans släktingar.

För mig är en ändring av reglerna om fastställande av faderskap till barn

utom äktenskap en reform av självständigt intresse. De regler vi nu har var

naturliga under de sociala förhållanden som rådde i äldre tider och med

de begränsade möjligheter att förebringa bevisning om ett barns härstam­

ning som då stod till buds. Mot bakgrunden av den utveckling som har

ägt rum och som jag tidigare har skisserat anser jag emellertid att det nu

bör vara möjligt att införa regler som i tillräcklig grad tillgodoser både de

utomäktenskapliga barnens intressen och det allmänna intresset av rätts­

säkerhet i domstolarnas avgöranden. Faderskapsavgörandena får onekli­

gen ännu större vikt än tidigare om de förknippas med arvsrätt efter fa­

dern och hans släktingar, men de är redan nu så betydelsefulla att man bör

tillvarata de möjligheter som utvecklingen har skapat att öka tillförlitlig­

heten. Det kapitaliserade värdet av underhållsbidraget till ett utomäkten-

skapligt barn under barnets hela uppväxttid är f. ö. i allmänhet mycket

större än de belopp som kan tillfalla barnet i arv efter fadern och hans

släktingar.

Lagändringar som främjar säkrare avgöranden i faderskapsmål måste

gå ut på en uppmjukning av faderskapspresumtionen. Vetenskapen har

inte hunnit så långt att det alltid är möjligt att få fram utredning som ger

full visshet beträffande faderskapet, och en presumtionsregel av något

slag måste man därför ha även i en framtida lagstiftning. Den springande

punkten är emellertid om man vill övergå från en negativ till en positiv

sannolikhetsbedömning och vid behov tillåta en allsidig jämförelse i sam­

ma process mellan flera faderskapsmöjligheter. För min del tvekar jag inte

att nu ta detta steg. Det skall visserligen inte förnekas att en faderskaps-

process med flera svarande kan innebära obehag och påfrestningar främst

för modern. Jag är medveten om behovet att med olika medel minska dessa

olägenheter och risker. Enligt vad jag har funnit är detta emellertid en frå­

ga som kan lösas på ett rimligt sätt oberoende av faderskapspresumtionens

utformning. Vad som är av vikt i det sammanhanget är särskilt att fader-

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

81

skapsprocessen förbereds noggrant genom blodundersökning och på annat

sätt så att man i möjligaste mån kan undvika att dra in mer än en man

’ rättegången. Någon gång kan det också finnas skäl att hellre avstå från

att försöka få faderskapet fastställt än att driva en rättegång som skulle

kunna vara till men för barnet eller utsätta modern för psykiska hälsorisker.

Ett visst skydd för inblandade parter i ett faderskapsmål ligger också i möj­

ligheterna att hålla rättegången inom stängda dörrar.

En ny lagstiftning bör kunna utformas så att den, samtidigt som den till­

godoser rättssäkerheten bättre, snarast innebär mindre risker för påfrest­

ningar och trakasserier än den nu gällande ordningen. Den som har en

kritisk inställning till tanken på en uppmjukning av faderskapspresum-

tionen av sådana skäl som är aktuella här bör inte heller förbise bristerna

i det nuvarande regelsystemet. Som det nu är tillåter domstolarna i praxis

en svarande, som vill frita sig från faderskapet, att åberopa vittnesförhör

med andra män som kan antas ha haft samlag med modern under koncep-

tionstiden. Och ogillas talan mot den först instämde mannen kan nya

processer bli nödvändiga. Successiva, utdragna rättegångar är visserligen

inte vanliga, men i de fall de förekommer torde de innebära större olägen­

heter för både modern och barnet än en samlad prövning av faderskapsfrå-

gan i hela dess vidd.

Mot tanken på en uppmjukning av faderskapspresumtionen har under

remissbehandlingen från enstaka håll invänts att uppmjukningen kan

väntas leda till sådana konsekvenser som att fler fall än tidigare kommer

att gå till process och att det blir en ökning av antalet fall där något fader­

skap överhuvudtaget inte kan fastställas. Det är givetvis angeläget att fa-

derskapsfrågan i så många fall som möjligt kan klaras ut genom erkän­

nande och inte genom process. Mycket kommer därvid an på barnavårds-

männens insatser och på möjligheterna till blodundersökningar och

antropologiska undersökningar. Det framgår av Svenska kommunförbun­

dets yttrande över det nu aktuella utredningsförslaget att förbundet är in­

ställt på att barnavårdsnämndernas och barnavårdsmännens arbete med

faderskapsfrågor måste anpassas till de krav som en ny lagstiftning stäl­

ler.

.lag vill inte bestrida att en uppmjukning av faderskapspresumtionen

kan leda till att det blir något vanligare än hittills att faderskapet inte kan

fastställas. Det kommer emellerlid att vara fråga om fall där det kvarstår

en betydande ovisshet om vem som är fader till barnet i fråga. I dessa fall är

det enligt min uppfattning riktigare att samhället tar på sig en extra kost­

nad för barnets försörjning genom att utge bidragsförskott än att under­

hållsskyldighet läggs på en man som med ganska stor sannolikhet inte har

släktskap med barnet. Vi befinner oss i dag inte i samma tvångssituation

som tidigare när det enda alternativet till underhållsbidrag var fattigvård.

Inte heller tror jag att det från sociala eller psykologiska synpunkter är nå-

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 12b

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

82

gon olycka om det blir något fler barn än nu som saknar en fader i rättslig

mening. För barnets del måste värdet av att det finns en man som det har

rätt att räkna som sin fader rimligen vara beroende av att mannen också

uppfattar sig som fader och visar intresse för barnet. Nya regler som ger

större säkerhet för riktiga avgöranden i faderskapsfrågor bör på det hela

taget vara ägnade att förbättra förhållandena härvidlag.

Beträffande den närmare utformningen av faderskapspresumtionen är

jag inte helt ense med utredningsmannen. Enligt hans förslag skall dom­

stolen göra en negativ sannolikhetsbedömning när utredningen visar på ba­

ra en aktuell man för faderskapet och i andra fall en positiv bedömning

av vem som är mest sannolik. Denna skillnad är enligt min mening logiskt

inte fullt försvarlig, och den är inte heller praktiskt behövlig. Den skulle,

som remissbehandlingen visar, ibland kunna ge upphov till tolknings- och

gränsdragningssvårigheter. Det inträffar inte så sällan att en instämd man

kan göra sannolikt men inte bevisa att modern haft samlag under koncep-

tionstiden också med annan man. Oavsett hur det ligger till med bevis­

ningen på den punkten bör enligt min mening bedömningen i presumtions-

frågan i princip alltid ske efter samma regel. Bestämmelserna i ämnet

i 3 kap. föräldrabalken kan lämpligen utformas så att en man skall förkla­

ras vara fader till ett utomäktenskapligt barn, om det är utrett att han

haft samlag med modern under tid då barnet kan vara avlat och det med

hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet avlats av ho­

nom.

Innebörden av den av mig föreslagna presumtionsregeln kan belysas ge­

nom ett par exempel. Antag att modern utpekar en viss man som fader

och att det utreds att han haft samlag med henne under konceptionstiden.

Han kan inte uteslutas från faderskapet genom blodundersökning. Utred­

ningen visar inte att modern haft samlag med någon annan man un­

der konceptionstiden. Slutsatsen måste då i allmänhet bli att den utpekade

mannen är sannolik som fader. Om blodundersökningen skulle visa en så

låg sannolikhet för faderskapet som i det förut omnämnda högstadom-

stolsavgörandet från förra året bör faderskapstalan dock kunna bifallas

endast om modern gör ett mycket trovärdigt intryck och hennes uppgifter

vinner stöd av annan utredning, t. ex. antropologisk undersökning.

Om man i stället har en faderskapsprocess där två män visas ha haft

samlag med modern under konceptionstiden och ingen av dem är uteslu­

ten från faderskap enligt företagna blodundersökningar, får en jämförelse

mellan männen göras med ledning av alla omständigheter som kommer

fram i målet. Hänsyn kan behöva tas till sådana skillnader som att den

ene mannen haft stadigvarande förbindelse med modern medan den andre

bara haft ett enstaka samlag med henne. Trovärdiga uppgifter om preven­

tivmedel kan inte heller lämnas obeaktade. Ibland kan utredning om blod-

gruppsstatistiska differenser eller antropologiska undersökningar fälla ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 124- år 1969

83

slaget. Den samlade bedömningen i målet måste bli en fråga om övervä­

gande sannolikhet för det ena eller andra faderskapet. Men om fadersltaps-

talan skall kunna bifallas mot någon av männen får skillnaden i sanno­

likhet inte vara så liten att den ter sig praktiskt ganska obetydlig. I så fall

skall faderskapstalan ogillas mot båda männen.

I ett mål där utredningen visar att modern haft samlag med tre eller

flera män under konceptionstiden beror möjligheterna att nå fram till ett

positivt avgörande i faderskapsfrågan i hög grad på resultatet av blodun­

dersökningar och eventuella antropologiska undersökningar. Om det inte

går att nå resultat genom sådana undersökningar och man inte heller på

annat sätt kan nå fram till en någorlunda klar sannolikhetsövervikt för en

av männen bör faderskapstalan ogillas mot alla. I sådana fall som det här är

fråga om kan hänsynen till moder och barn ibland tala för att man avstår

från att överhuvudtaget anställa rättegång i faderskapsfrågan.

Som tidigare har framgått kan faderskap till barn utom äktenskap f. n.

fastställas inte bara genom rättegång utan också genom erkännande

av mannen i fråga. Denna senare form har hittills tillämpats i över 80 % av

fallen och är alltså av mycket stor praktisk betydelse. Erkännande kan

enligt 3 kap. 4 § föräldrabalken lämnas på tre olika sätt, nämligen munt­

ligen inför präst som för kyrkoböckerna i barnets hemförsamling eller inför

notarius publicus i tillkallat vittnes närvaro samt slutligen också skrift­

ligen. I detta senare fall måste erkännandet godkännas av barnavård sman­

nen eller, om sådan inte finns, av barnavårdsnämnden. Utredningsmannen

har inte behandlat frågan om ändring av dessa regler.

Enligt min mening är emellertid bestämmelserna inte helt förenliga med

grundtanken bakom mitt tidigare förslag om presumtionsregler i fader-

skapsmål. Detta syftar till att endast den som är sannolik såsom fader till

barnet skall kunna förklaras vara fader. Detta bör återspeglas även i regler­

na om faderskapserkännande. Man måste få till stånd åtminstone en viss

prövning av att sådant erkännande överensstämmer med verkliga förhål­

landet. Eftersom erkännande av faderskap oftast lämnas i samband med att

barnavardsmannen söker utröna barnets börd, bör prövningen också an­

komma på barnavårdsmannen. Nuvarande regler om muntligt faderskaps­

erkännande kan då inte stå kvar oförändrade. Med hänsyn till de betydelse­

fulla rättsverkningar, som ett erkännande får, framstår det i och för sig

som naturligt att kräva att erkännandet alltid skall lämnas skriftligen.

Denna form torde f. ö. redan nu vara den normala. Jag föreslår därför

att nuvarande möjligheter till muntligt erkännande slopas.

Vad gäller barnavårdsmannens prövning av faderskapserkännande måste

beaktas att erkännandet som sådant givetvis normalt har ett betydande

bevisvärde. Närmast bör det åligga barnavårdsmannen att kontrollera att

det inte finns något som talar mot att mannen i fråga verkligen är fader till

barnet. Om barnavårdsmannen finner anledning ifrågasätta riktigheten av

Kungl. May.ts proposition nr 124 år 1969

84

erkännandet, bör han inte få godkänna det. Jag vill särskilt framhålla att

förutsättningar för godkännande i allmänhet inte torde föreligga, när mo­

dern under konceptionstiden har haft samlag med mer än en man och den

för barnavårdsmannen tillgängliga utredningen inte ger någon bestämd väg­

ledning om vem som är fader.

Förutsättningarna för att faderskapserkännande skall få godkännas bör

liksom hittills anges i föräldrabalken. Saken synes lämpligen kunna uttryc­

kas så att erkännandet får godkännas bara om mannen i fråga kan antas

vara fader till barnet. Bestämmelserna om faderskapserkännande bör även

i övrigt jämkas något.

De föreslagna ändringarna i de materiella reglerna om faderskap till barn

utom äktenskap innebär att det måste föreligga en positiv sannolikhet för

att en man skall kunna förklaras vara fader. För att förslaget skall kunna

föl-verkligas krävs att faderskapsfrågan så långt möjligt prövas i ett sam­

manhang beträffande varje man som kan komma i fråga såsom fader till

barnet. Detta måste naturligen sätta sin prägel på förfarandet i fa­

ders k apsfrågor.

I likhet med utredningsmannen anser jag att det liksom hittills i första

hand bör ankomma på barnavårdsmannen att göra utredning i faderskaps-

frågor. Eftersom faderskapet i de allra flesta fall också i fortsättningen

torde komma att fastställas genom erkännande, är detta utomprocessuella

förfarande av stor betydelse. Förfarandet bör i allt väsentligt utformas efter

de riktlinjer utredningsmannen har angett. Barnavårdsmannen har alltså

att verkställa en objektiv undersökning av faderskapsfrågan. Som ett led

i denna utredning bör han höra modern och den eller de män som kan kom­

ma i fråga som fader till barnet. Om skäl talar för det bör han också verka

för att blodundersökning genomförs beträffande modern, barnet och de

aktuella männen. I samband med att utredningen avslutas har han att ta

ställning till om faderskapsfrågan kan anses så klar att han bör verka för

ett erkännande. En ordning som den jag nu i korthet har skisserat torde

redan f. n. i praxis tillämpas av flertalet barnavårdsmän i landet.

Om faderskapet inte fastställs genom erkännande, uppkommer frågan hur

det processuella förfarandet bör gestaltas. F. n. gäller att barnavårdsman­

nen är skyldig att sörja för att barnets börd fastställs. Talan kan väckas

inte bara av barnavårdsman utan även av den som har vårdnaden om

barnet, dvs. normalt modern, liksom också i förekommande fall av särskilt

förordnad förmyndare. Som jag har nämnt förut kan emellertid bara en

man instämmas i samma mål. En sådan ordning är givetvis oförenlig med

de tidigare föreslagna reglerna om sannolikhetsavvägning mellan flera i

och för sig tänkbara fäder. Hur det processuella förfarandet närmare bör

utformas kan emellertid vara tveksamt.

Utredningsmannens förslag innebär dels att barnets ställföreträdare skall

ha rätt att stämma in flera presumtiva fäder, dels att en instämd man skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

85

kunna dra in annan man som motpart till käranden i målet. Denna lösning

har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen.

Enligt min mening kan det ifrågasättas om utredningsmannens förslag

ger tillräckliga garantier för en allsidig prövning av faderskapsfrågan. Man

kan knappast bortse från risken att ställföreträdare för barnet inte sällan

skulle komma att begränsa sin talan till att avse bara den man, som en­

ligt kärandens uppfattning är fader till barnet, även om också annan man

i och för sig kan komma i fråga för faderskapet. Detta gäller naturligtvis

särskilt, ifall modern och barnavårdsmannen är av samma mening i fader­

skapsfrågan. Svaranden kan visserligen enligt utredningsförslaget begära

att annan man stäms in i målet. Han har emellertid av naturliga skäl inte

alls samma möjligheter som kärandesidan att få reda på huruvida annan

man kan vara aktuell som fader. Även om han skulle ha vetskap eller miss­

tanke härom, är det, särskilt om han saknar ombud, ingalunda säkert att

han kommer sig för med att ansöka om stämning på den utomstående

mannen. Som har antytts under remissbehandlingen är det också från

principiell synpunkt mindre tillfredsställande att omfattningen av fader-

skapsfrågans prövning i inte obetydlig utsträckning skall vara beroende av

initiativ från svarandens sida.

Dessa kritiska synpunkter får inte undanskymma det faktum att den av

utredningsmannen förordade ordningen i flertalet fall skulle komma alt

fungera tämligen väl. Enligt min mening bör det emellertid undersökas om

inte något annat system är att föredra.

I Danmark och Norge utreds faderskapsfrågan först av administrativ

myndighet. Om erkännande inte lämnas hänskjuts faderskapsfrågan till

domstol. På grundval av den förberedande utredningen skall domstolen

stämma in alla presumtiva fäder till barnet för att svara i målet. Skulle

det under handläggningen av målet komma fram upplysningar som tyder på

att en utomstående man kan vara fader till barnet, skall domstolen

stämma

in även den mannen. Domstolen skall ex officio dra försorg om utredningen.

Vid avgörande av saken är domstolen inte bunden av parts yrkande eller

medgivande. Om domen överklagas, skall högre rätt pröva målet mot alla

dem som var parter vid handläggningen i underrätten. Enligt upplysningar

som jag inhämtat från Danmark och Norge anser man sig där ha enbart

goda erfarenheter av denna ordning.

I sammanhanget förtjänar också erinras om att ett system som i viss mån

påminner om det dansk-norska förordades i ärvdabalkssakkunnigas betän­

kande år 1954. De sakkunniga ville nämligen ge domstolen möjlighet att

förelägga barnets representanter att stämma in utomstående män.

Eu ordning liknande den i Danmark och Norge tillämpade är givetvis väl

ägnad att främja syftet att få faderskapsfrågan allsidigt prövad i ett sam­

manhang. Å andra sidan innefattar systemet en avvikelse från det kontra-

diktoriska förfarandet som ligger till grund för domstolsprocessen i vårt

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

land och som innebär att parterna själva och inte domstolen bestämmer om­

fånget av processen. Jag delar visserligen den uppfattning som departe­

mentschefen gav uttryck åt i 1955 års lagrådsremiss, nämligen att de proces-

suella reglerna inte har något egenvärde utan har till uppgift att ge tjän­

ligt underlag för tillämpning av materiella regler. Man bör emellertid enligt

min mening om möjligt undvika ett sådant avsteg från numera gängse pro­

cessrättsliga principer som en befogenhet för domstol att självmant stäm­

ma in svarande i faderskapsmål skulle innebära.

Den lösning som då återstår är att ålägga barnavårdsmannen som en

tjänsteplikt att i faderskapsmål stämma in alla presumtiva fäder. Förslag

härom framfördes under remissbehandlingen av ärvdabalkssakkunnigas

betänkande. I 1955 års lagrådsremiss (prop. 1958 A: 144 s. 205) tillbaka­

visade dåvarande departementschefen emellertid denna tanke under hän­

visning till att en sådan ordning skulle kunna äventyra ett gott förhållande

mellan modern och barnavårdsmannen. Mot förslaget åberopades också att

det för barnavårdsmannen måste te sig stötande att tvingas ställa yrkande

om faderskap mot någon som från kärandesidan inte ansågs vara fader till

barnet.

Efter överläggningar med företrädare för socialstyrelsen i frågan har jag

emellertid för min del blivit övertygad om att farhågorna för störningar i

förhållandet mellan modern och barnavårdsmannen är överdrivna. Det före­

kommer redan nu att barnavårdsmannen anser sig böra instämma en

annan man än den barnets moder har utpekat som fader. Det motsatsför­

hållande som i vissa fall kan uppkomma mellan modern och barnavårds­

mannen torde snarast lia sin grund i att barnavårdsmannen överhuvudtaget

tar upp till undersökning en sådan fråga som om modern haft förbindelse

med flera män under konceptionstiden. Det synes då närmast vara en för­

del för barnavårdsmannen att kunna åberopa sin tjänsteplikt som stöd

för att ansöka om stämning på varje man som rimligtvis kan vara fader till

barnet.

Vad beträffar den andra invändningen mot tanken på taleplikt för barna­

vårdsmannen vill jag först erinra om att det, som nyss nämnts, förekommer

att barnavårdsmannen och modern har olika uppfattning i faderskapsfrå-

gan. Detta synes mig också helt naturligt. Om modern haft samlag med mer

än en man under konceptionstiden och ingen av dem friats från fader­

skapet, t. ex. genom blodundersökning, måste det rimligtvis i allmänhet

finnas skäl som talar både för den enes och den andres faderskap, innan

frågan gjorts till föremål för rättslig bedömning. Även om barnavårdsman­

nen skulle ha en viss uppfattning rörande vem av männen som sannolikt är

fader, har jag svårt att förstå att det för barnavårdsmannen vid en objek­

tiv bedömning skulle kunna förefalla stötande eller egendomligt att behöva

väcka talan mot båda. Ett sådant förfarande bör tvärtom framstå som na­

turligt, eftersom barnavårdsmannen under alla förhållanden är skyldig

87

att medverka till ett materiellt riktigt avgörande. Sedan talan väckts, skall

målet handläggas i den ordning som gäller för s. k. indispositiva tviste­

mål. Detta innebär bl. a. att rätten självmant kan förordna om den be­

visning som anses behövlig, om barnets ställföreträdare skulle underlåta

att göra detta. Några processuella olägenheter av eu regel om taleplikt synes

mig därför inte behöva befaras.

Inte heller i övrigt finns enligt min mening något hinder mot den nu

ifrågasatta ordningen. Jag anser den vara att föredra framför utrednings­

mannens förslag i denna del. Om faderskapet inte erkänns, bör barnavårds-

mannen alltså i princip vara skyldig att ansöka om stämning på varje man

som objektivt sett kan vara fader till barnet. Härav framgår, som jag nyss

antydde, att exempelvis en man vars faderskap enligt verkställd blodunder­

sökning är uteslutet givetvis inte skall stämmas in. Taleplikten bör be­

gränsas till att avse den eller de män som skäligen kan komma i fråga som

fader.

Att barnavårdsmannen på detta sätt åläggs att väcka talan innebär inte

att han själv måste upprätta stämningsansökan och utföra barnets talan i

målet. I praktiskt taget alla faderskapsmål torde barnet kunna få fri rätte­

gång. Enligt 5 § lagen om fri rättegång kan rätten förordna advokat eller

annan lämplig juridiskt utbildad person att mot ersättning av allmänna

medel biträda part som har fått fri rättegång vid talans väckande och ut­

förande, såvida partens intresse inte kan tillvaratas av honom själv eller

av någon som i tjänsteställning lämnar honom bistånd. Barnavårdsmännen

saknar oftast juridisk utbildning. I faderskapsmål finns i allmänhet för­

utsättningar för biträdesförordnande. Det juridiskt utbildade biträdet kan

i samband med att stämningsansökan sätts upp ge barnavårdsmannen

råd i frågan om vilka män som skall stämmas in i målet. Naturligtvis bör

biträdet och barnavårdsmannen samråda med varandra också i olika frågor

som kommer upp under målets handläggning. Såsom ställföreträdare för

barnet är det dock ytterst barnavårdsmannen som har att bestämma vilken

ståndpunkt barnet skall inta i målet.

Skyldigheten för barnavårdsmannen att väcka talan inträder så snart

han är färdig med sin förberedande utredning. Denna bör normalt vara

avslutad senast inom ett år från barnets födelse. Ofta nog torde barna­

vårdsmannen kunna inleda rättegång långt dessförinnan. Som jag tidigare

nämnde har också modern eller särskilt förordnad förmyndare f. n. rätt

att väcka talan för barnets räkning. I det stora flertalet fall torde visser­

ligen modern eller förmyndaren vara helt införstådd med att barnavårds­

mannen för talan i målet. Det bör emellertid inte komma i fråga att beröva

dem rätten att själva anhängiggöra talan, om de så önskar. Den situa­

tionen kan alltså uppkomma att t. ex. modern väcker talan innan barna­

vårdsmannen hunnit slutföra sin utredning. Rätten bör då liksom f. n. vara

skyldig att bereda barnavårdsmannen tillfälle att yttra sig i målet (jfr 20

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

88

kap. 4 § föräldrabalken). Om barnavårdsmannen anser att det kan finnas

flera presumtiva fäder än den eller de som modern stämt in i målet, måste

lian naturligtvis upplysa rätten härom. Domstolen bör i så fall ge barna­

vårdsmannen skäligt rådrum för att slutföra sin utredning i bördsfrågan

och inge eventuell ansökan om tilläggsstämning.

Den ordning för väckande av talan i faderskapsmål som jag nu har för­

ordat bör rimligtvis ge goda garantier för att faderskapsfrågan prövas så

allsidigt som är praktiskt möjligt. Det kan emellertid inte uteslutas att en

svarande hävdar att en utomstående man är fader till barnet samtidigt som

ställföreträdare för barnet underlåter att väcka talan mot vederbörande av

det skälet att hans faderskap framstår som osannolikt. Eftersom faderskaps­

frågan så långt möjligt skall prövas i ett sammanhang, bör svaranden inte

kunna få påkalla vittnesförhör med vederbörande man. Rättssäkerheten

kräver emellertid då att svaranden skall ha möjlighet att få frågan om den

utomstående mannens faderskap prövad genom att ansöka om stämning på

mannen i fråga.

Redan de nu redovisade förslagen om förfarandet i faderskapsmål kräver

åtskilliga ändringar i föräldrabalkens regler i ämnet. Förslaget påkallar

dessutom vissa särskilda regler om rättegångskostnader och processen i

högre rätt, liksom också i flera andra specialfrågor. Eftersom barnavårds-

mannens utredning i faderskapsfrågor i fortsättningen får ökad vikt synes

lämpligt att förfarandet i denna del, till skillnad mot vad som nu är fallet,

i viss utsträckning regleras genom lagbestämmelser. Jag har funnit det

från lagteknisk synpunkt lämpligast att samtliga nu åsyftade regler förs

samman i en särskild lag om fastställande av faderskapet till barn utom

äktenskap. Beträffande det närmare innehållet i lagen hänvisas till special­

motiveringen.

De nya bestämmelserna om faderskapet till utomäktenskapliga barn och

om förfarandet i faderskapsmål bör träda i kraft den 1 januari 1870.

Jag vill i detta sammanhang också beröra frågan om vidgade möjlig­

heter för domstol att besluta om blodundersökning eller antropologisk un­

dersökning i faderskapsmål. F. n. gäller att sådant beslut kan avse bara

modern, barnet och den eller de män som kan antas ha haft samlag med

modern under konceptionstiden. I propositionen med förslag till ärvda-

balk förordades att också barnets syskon, moderns föräldrar och föräldrar

till en presumtiv fader skulle kunna åläggas att genomgå undersökning.

Sedan kamrarna stannat i skiljaktiga beslut, avslogs förslaget av riksdagen,

som emellertid hemställde om skyndsam ny utredning av frågan.

I det nu aktuella betänkandet föreslås ingen ändring på förevarande

punkt. Remissinstanserna biträder i allmänhet denna uppfattning. Från

ett par håll hävdas emellertid att möjligheterna till undersökning bör vid­

gas med hänsyn främst till det allmänna intresset av att faderskapet blir

riktigt fastställt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 124- år 1969

89

Det är givetvis i och för sig angeläget att utnyttja de möjligheter som

står till buds för att bringa klarhet i faderskapsfrågor. Emellertid synes

det mig från principiell synpunkt betänkligt att införa en undersöknings­

plikt i fråga om personer, som inte alls är inblandade i faderskapsmålet.

Härtill kommer, som utredningsmannen också framhåller, att en skyldighet

för anhöriga att underkasta sig undersökning skulle få betydelse bara i ett

mycket begränsat antal fall. Jag ansluter mig därför till utredningsman­

nens ståndpunkt. Vissa andra ändringar bör emellertid göras i 1958 års lag

om blodundersökning m. m. Jag återkommer härtill i specialmotiveringen.

Enligt 20 kap. 13 och 13 a §§ föräldrabalken kan den som utgivit un­

derhållsbidrag till barn utom äktenskap eller barnets moder i vissa fall

efter beslut av länsstyrelse få ersättning av allmänna medel för utgivna

underhållsbidrag, om han senare frias från faderskapet. Som jag kommer

att närmare utveckla senare bör ersättningsreglerna kompletteras. Eftersom

bestämmelserna i fortsättningen inte hör hemma i föräldrabalken och knap­

past heller i den tilltänkta lagen om förfarandet vid fastställande av fader­

skap vill jag förorda, att de intas i en särskild lag om ersättning i vissa

fall för utgivna underhållsbidrag. Det närmare innehållet i lagen kommer

att redovisas i specialmotiveringen.

Arvsrätt för barn utom äktenskap

Barn utom äktenskap är alltsedan början av 1900-talet fullt likställda med

barn i äktenskap i fråga om rätt till arv efter modern och hennes släk­

tingar. Däremot har de arvsrätt efter sin fader bara i vissa speciella fall.

Rätt till arv föreligger sålunda endast om barnet är s. k. trolovningsbarn

eller om fadern avgett särskild förklaring att barnet skall ha arvsrätt efter

honom. Någon arvsrätt efter faderns släktingar har barn utom äktenskap

inte.

Då ett förslag om lika arvsrätt för barn inom och utom äktenskap år

1955 remitterades till lagrådet framhöll föredragande departementschefen

att det var ett etiskt rättvisekrav att dessa båda kategorier barn i möj­

ligaste mån blev likställda. Samhället borde inte genom sin lagstiftning eller

på annat sätt medverka till en uppdelning av barnen i en bättre och en

sämre lottad grupp. Det gällde här först och främst en principiell fråga

om rättslikhet. Ett upphävande av de utomäktenskapliga barnens särställ­

ning i arvsrättsligt hänsende skulle utan tvivel vara ägnat att i sin mån

bidra till en mera fullständig social likställighet mellan dessa barn och

barn i äktenskap.

Till dessa uttalanden vill jag oreserverat ansluta mig. Att en utvidg­

ning av de utomäktenskapliga barnens arvsrätt har starkt stöd i den all­

männa rättsuppfattningen framgår också av remissyttrandena över famil-

jerättskommitténs förslag på denna punkt. I ett fåtal kritiska remissytt­

randen har visserligen invänts att förslaget inte stämmer överens med vad

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

90

som numera vid sidan av blodsbandet anses utgöra grunden för arvsrätten,

nämligen den sociala och ekonomiska samhörigheten mellan arvlåtare och

arvinge. Samma synpunkt har tidigare i skilda sammanhang framförts som

skäl mot en arvsrättsreform, bl. a. vid lagrådsbehandlingen av 1955 års

förslag. Det är sant att samhörigheten mellan ett utomäktenskapligt barn

och dess fader ofta nog är mindre god. Så är emellertid ingalunda alltid

fallet. Bortsett härifrån bör, som föredragande departementschefen fram­

höll år 1955, själva släktskapet väga tyngre när det gäller så nära anför­

vanter som egna barn.

Under remissbehandlingen har från ett par håll uttalats tvekan huru­

vida arvsrätten för utomäktenskapligt barn bör gälla även i förhållande

till faderns släktingar. Praktiskt sett är frågan mindre betydelsefull. Arvs­

rätt blir aktuell först sedan fadern har avlidit. Normalt överlever fadern

sina föräldrar, och arvfall efter avlägsnare släktingar torde vara mera ovan­

liga. Av principiella skäl bör emellertid barn i och utom äktenskap vara

likställda även när det gäller rätten till arv efter faderns släktingar.

Jag föreslår alltså att barn i och utom äktenskap skall ha lika rätt till

arv efter fadern och dennes släktingar. Detta innebär att utomäktenskap­

ligt barn har samma rätt till laglott som barn i äktenskap. Den i något

remissyttrande antydda tanken på avskaffande av laglottsinstitutet kan

inte tas upp i detta sammanhang.

Av principiella likställighetsskäl bör även fadern och dennes släktingar

ha arvsrätt efter barn utom äktenskap och dess avkomlingar i samma

utsträckning som i fråga om barn i äktenskap. I ett par remissyttranden

har hävdats att fadern och dennes släktingar borde vara uteslutna från

arvsrätt för den händelse barnet avlats i våldtäkt. Tillräckliga skäl för en

sådan undantagsregel synes mig emellertid inte föreligga. I samman­

hanget kan f. ö. erinras om att kvinna, som blivit gravid genom våldtäkts-

brott, har rätt till abort (jfr. 1 § första stycket 3 lagen den 17 juni 1938, nr

318, om avbrytande av havandeskap).

Lagtekniskt bör arvsrättsreformen genomföras på så sätt att de särskil­

da bestämmelserna om utomäktenskapliga barns arvsrätt i 4 kap. ärvda-

balken får utgå. Detta medför att rubriken till 4 kap. måste ändras. Dess­

utom bör 1 § i kapitlet jämkas redaktionellt.

Som jag har nämnt i tidigare sammanhang innehåller 8 kap. ärvdabal-

ken i 9 och 10 §§ vissa specialregler i fråga om utomäktenskapliga barns

rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskap. I likhet med kommittén anser

jag att det inte finns anledning att behålla dessa regler efter arvsrättsre-

formens genomförande. Jag förordar alltså att de upphävs. Därmed blir de

allmänna reglerna i 8 kap. tillämpliga på alla barn utom äktenskap.

De föreslagna ändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1970.

I enlighet med gängse princip vid ändringar i arvsordningen bör som

förutsättning för den vidgade arvsrätten för barn utom äktenskap gälla

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

91

att arvlåtaren har avlidit efter ikraftträdandet.

I fråga om vidgad arvsrätt för andra utomäktenskapliga barn än tro-

lovningsbarn och barn med arvsrättsförklaring föreslog ärvdabalkssak-

kunniga den ytterligare begränsningen att barnet skulle vara fött efter

ikraftträdandet. I 1955 års lagrådsremiss biträdde departementschefen

detta förslag, och familjerättskommittén går nu på samma linje. Till stöd

för denna ståndpunkt har åberopats främst två skäl, nämligen dels risken

för att äldre faderskapsavgöranden kan vara oriktiga, dels tidigare brister

i registreringen av utomäktenskapliga barn i folkbokföringen.

För egen del vill jag erinra om att den av mig förordade arvsrättsrefor­

men grundas på den principiella uppfattningen att en viss grupp människor

inte till följd av sin börd skall vara sämre lottade än andra. Ett accepte­

rande av ståndpunkten att de nya arvsreglerna skall tillämpas bara under

förutsättning att barnet fötts efter ikraftträdandet skulle medföra att re­

formen i själva verket slog igenom fullt ut först efter ett femtiotal år eller

mera, dvs. inte förrän en bra bit in på 2000-talet. Därmed skulle man också

konservera vad som numera allmänt erkänns vara en social orättvisa. Från

principiell synpunkt kan det enligt min mening inte råda någon tvekan om

att arvsrättsref ormen i största möjliga utsträckning bör genomföras utan

särskilda inskränkande övergångsbestämmelser.

Invändningen om risken för felaktigt fastställda faderskap med hittills­

varande regler på området kan givetvis inte frånkännas betydelse i sam­

manhanget. I det stora flertalet fall torde det emellertid inte råda någon

tvekan om att faderskapen är riktigt fastställda. Att nu införa möjlighet

till omprövning av redan fastställda faderskap är praktiskt omöjligt. Vid

beredningen av ärendet inom justitiedepartementet har övervägts att ta hän­

syn till de osäkra faderskapen på det sättet att fadern skulle få rätt att ge­

nom testamente ta ställning till om barnet skall ha arvsrätt eller inte. En så­

dan lösning lider emellertid av den allvarliga svagheten att fadern skulle

kunna beröva barnet arvsrätt också i de fall då faderskapet är riktigt fast­

ställt. Man skulle med andra ord få en grupp av barn som — till skillnad

från andra barn —- inte har skydd för sin laglott. Inte heller en sådan brist

på jämlikhet är jag för min del beredd att godta.

Valet står då mellan att offra intresset av arvsrätt för det stora flertalet

utomäktenskapliga barn med riktigt fastställda faderskap eller att accep­

tera risken av att arvet ibland kan komma att kanaliseras till ett barn som

i själva verket inte är släkt med sin rättsligt utpekade fader. Jag föredrar

den senare lösningen.

Vad angår den tidigare bristfälliga registreringen av utomäktenskapliga

barn vill jag framhålla följande. Före den 1 januari 1918 infördes inte nå­

gon anteckning om barn utom äktenskap vid faderns namn i försam-

lingsboken. Därefter gällde att barnet skulle antecknas vid faderns namn

i församlingsboken, men anteckningen togs i allmänhet inte in i faderns

Kungl. Maj:ts proposition nr 124- år 1969

92

flyttningsbetyg och kom sålunda inte att följa med vid flyttning till annan

församling. Den 1 januari 1947 infördes en ny kyrkobok, församlingslig-

gare, i lösbladssystem med en personakt för varje kyrkobokförd person.

Vid flyttning sänds personakten till den nya kyrkobokföringsorten. Mellan

åren 1947 och 1967 antecknades i personakt för man inte andra barn till

honom än eventuella trolovningsbarn och barn med arvsrättsförklaring.

Först fr. o. m. den 1 januari 1968 antecknas, dock inte retroaktivt, alla

barn på personakt. Det kan alltså vara svårt och — i fråga om förhållan­

den från tiden före 1918 — rentav omöjligt att utreda, om en avliden man

har barn utom äktenskap.

Även om det vid bouppteckningen skall undersökas vilka som är berät­

tigade till arv efter den döde (jfr. 16 kap. 2 § ärvdabalken), kan det inte

rimligen komma i fråga att man vid boutredning efter män, som är i den

åldern att de kan tänkas ha efterlämnat utomäktenskapligt barn fött före

ikraftträdandet, skall behöva göra omfattande efterforskningar för att ut­

röna, om mannen haft barn utom äktenskap. En nära till hands liggande

möjlighet att i stor utsträckning avhjälpa hittillsvarande brister i folk­

bokföringen på förevarande punkt är att ge barn utom äktenskap rätt att

efter anmälan få faderns personakt kompletterad med anteckning om bar­

net. Ivungl. Maj :t kan utan riksdagens medverkan meddela behövliga före­

skrifter härom. Har barn utom äktenskap under faderns livstid antecknats

i dennes personakt, bör barnet rimligtvis alltid få ta arv efter den döde, ef­

tersom övriga dödsbodelägare då utan större besvär kan få reda på barnets

existens. I samband med reformens ikraftträdande bör meddelas särskild

föreskrift om skyldighet för barnavårdsman till barn utom äktenskap att

se till att sådan anteckning görs.

Oavsett innehållet i den dödes personakt bör arvsrätt alltid föreligga,

om någon av de övriga dödsbodelägarna senast vid bouppteckningen efter

den döde fått kännedom om barnets existens. Detsamma bör gälla om bo­

utredningsman eller den som sitter i boet har sådan vetskap. Utomäkten­

skapligt barn skall alltså själv kunna bevara sin arvsrätt efter fadern inte

bara genom komplettering av faderns personakt före arvfallet utan också

genom att senast vid bouppteckningen ge sig till känna för dödsbodeläga­

re, boutredningsman eller den som sitter i boet.

I det föregående har jag berört frågan om arvsrätt mellan barnet och

dess fader. Det sagda bör emellertid i princip ha motsvarande tillämpning

för barnets arvsrätt efter avlägsnare släktingar på fädernet liksom också

för barnets avltomlingars rätt till arv på fädernesidan. Skall bröstarvinge

till ett barn, som fötts utom äktenskap före lagens ikraftträdande, kunna

få ta arv efter barnets fader eller andra släktingar till barnet, måste situa­

tionen vara den att annan dödsbodelägare känner till eller på grund av an­

teckning i personakt för arvlåtaren eller för annan, från vilken arvingen

härleder sin arvsrätt, utan större besvär kan skaffa sig kännedom om ar­

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 är 1969

93

vingen. Om dödsbodelägarna t. ex. vet — eller på grund av anteckning i den

dödes personakt borde veta — att den döde haft ett utomäktenskapligt

barn, som emellertid dött före honom, måste dödsbodelägarna alltså un­

dersöka, om det avlidna barnet efterlämnat bröstarvingar. Ser man saken

från den presumtive arvtagarens synpunkt innebär detta, att avkomlingar

till ett avlidet utomäktenskapligt barn har intresse av att i arvlåtarens

personakt låta anteckna att arvlåtaren har haft barn utom äktenskap.

Detta bör beaktas vid de nyss förebådade ändringarna i reglerna om föran­

de av personakt. Skulle det vara frågan om utomäktenskapligt barns arvs­

rätt efter t. ex. en farbroder, bör barnet i överensstämmelse med det nyss

anförda få ärva, om barnet var känt vid bouppteckningen eller om det

var antecknat i sin tidigare avlidne faders personakt.

Av det tidigare anförda framgår att man vid boutredning normalt måste

begära utdrag från manlig arvlåtares personakt för att kontrollera om där

kan finnas anteckning om utomäktenskapligt barn. Har manlig släkting

som i och för sig skulle ha varit berättigad att ta arv avlidit före arvlå­

taren, måste man i allmänhet undersöka också den förres personakt för att

förvissa sig om att vederbörande inte har barn utom äktenskap. Det kan

t. ex. vara nödvändigt att genom undersökning av den avlidnes faders per­

sonakt kontrollera, om det finns något utom äktenskap fött halvsyskon

på fädernet. Skiftas arvet utan att sådana undersökningar genomförts, ut­

sätter sig arvtagarna för risken att den dödes barn utom äktenskap eller

någon som genom utomäktenskapligt barn härleder arvsrätt efter den

döde senare begär att få ut sin arvslott under hänvisning till anteckning

i personakt.

Mot bakgrund av det anförda vill jag förorda att barn utom äktenskap,

som fötts före ikraftträdandet, och dess bröstarvingar får ärva barnets

fader och dennes släktingar endast under förutsättning att annan dödsbo-

delägare, boutredningsman eller den som sitter i boet senast vid boupp­

teckningen fått kännedom om arvingen eller att anteckning om barnet före

arvfallet gjorts i personakt för arvlåtaren eller annan från vilken arvingen

härleder sin arvsrätt. Detta innebär att det i nu åsyftade fall inte finns

något utrymme för tillämpningen av den allmänna preskriptionsregeln

i 16 kap. 2 § första punkten ärvdabalken. I övrigt blir däremot reglerna i

nämnda kapitel givetvis tillämpliga.

I fråga om trolovningsbarn eller barn med arvsrättsförklaring föreslog

ärvdabalkssakkunniga och departementschefen i 1955 års lagrådsremiss

att de föreslagna arvsreglerna skulle gälla utan hinder av att barnet fötts

före ikraftträdandet. Familjerättskommittén går på samma linje. Till

denna ståndpunkt kan jag ansluta mig. De tidigare förslagen innehöll

emellertid det villkoret att barnets fader skulle leva då lagen trädde i kraft.

Med den lösning som jag nyss förordat beträffande övriga utomäkten-

skapliga barn saknas emellertid anledning att uppställa nämnda krav. I frå­

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

94

ga om trolovningsbarn och barn med arvsrättsförklaring och deras avkom-

lingar bör alltså de nya arvsreglerna gälla utan vidare vid dödsfall som

inträffar efter ikraftträdandet.

Den av mig sålunda förordade lösningen av problemet om de nya arvs­

reglernas ikraftträdande innebär alltså, att reglerna i princip blir tillämp­

liga även i fråga om utomäktenskapliga barn som fötts före ikraftträ­

dandet. Samma lösning bör väljas i fråga om dessa barns rätt till under­

hållsbidrag ur kvarlåtenskap. Den allmänna regeln i 8 kap. 1 § ärvdabal-

ken om rätt till sådant underhållsbidrag förutsätter nämligen att barnet

får ta arv. Skulle undantagsvis barnet till följd av övergångsreglerna ha

försuttit sin rätt till arv, bör det inte i fråga om rätt till underhåll ur fa­

derns kvarlåtenskap komma i ett sämre läge än hittills. Barnet bör då

kunna göra anspråk på underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen enligt nu­

varande specialregel i 8 kap. 10 § ärvdabalken. Jag förordar att det införs

en särskild övergångsbestämmelse härom.

Vissa särskilda frågor

I fråga om barns rätt till släktnamn gäller att barn i äktenskap

vid födelsen förvärvar faderns släktnamn. Barnet kan under vissa förutsätt­

ningar få anta moderns flicknamn. Barn utom äktenskap får vid födelsen

det släktnamn modern då bär med rätt att efter anmälan till pastor anta

moderns flicknamn. Om fadern medger det, kan utomäktenskapligt barn

efter anmälan hos pastor anta faderns släktnamn. Är barnet trolovnings­

barn fordras dock inte faderns medgivande.

Ärvdabalkssakkunniga föreslog i sitt år 1954 avgivna betänkande, att

utomäktenskapliga barn vid födelsen skulle få moderns namn men att

vårdnadshavare!! eller barnet själv om det fyllt 21 år skulle ha rätt att

bestämma att barnet skulle bära faderns släktnamn. Departementschefen

biträdde förslaget i 1955 års lagrådsremiss. Själv anser jag att starka prin­

cipiella skäl talar för att alla barn bör ha rätt att, om de så önskar, bära

faderns släktnamn. De betänkligheter som tidigare har anförts mot en så­

dan reform från den synpunkten att faderskapet inte skulle kunna fast­

ställas med tillräcklig säkerhet kan inte längre tillmätas avgörande bety­

delse. Jag föreslår att 2 § andra stycket namnlagen ändras så att där anges

att barn utom äktenskap genom anmälan hos pastor kan anta faderns släkt­

namn. Enligt 42 § namnlagen skall anmälan göras av vårdnadshavare^

om barnet inte har fyllt 18 år. Som en följd av den föreslagna ändringen

är det nödvändigt att upphäva 40 § namnlagen, som handlar om faderns

samtycke till att barn utom äktenskap antar hans släktnamn. I konsekvens

med min uppfattning beträffande problemen i samband med övergången

till de nya arvsrättsreglerna vill jag inte förorda några särskilda övergångs­

bestämmelser i fråga om utomäktenskapliga barns rätt att anta faderns

släktnamn.

Om barn utom äktenskap i enlighet med vad jag tidigare har förordat

Kungl. Maj.ts proposition nr 124 år 1969

95

likställs med barn i äktenskap i arvsrättsligt hänseende och dessutom gene­

rellt ges rätt att anta faderns släktnamn, kommer det inte längre att finnas

behov av institutet trolovningsbarn. Den omständigheten att barn

har avlats i trolovning kommer nämligen då inte att medföra några särskilda

rättsverkningar för barnets del. Jag föreslår därför att bestämmelserna om

trolovningsbarn i 1 kap. 4 §, 3 kap. 3 och 4 §§ samt 20 kap. 3 § föräldrabal-

ken upphävs.

Kungl. May.ts proposition nr 124 år 1969

Upprättade författningsförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till

1) lag om ändring i giftermålsbalken,

2) lag om ändring i lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal,

3) lag om fortsatt giltighet av lagen den 15 maj 1959 (nr 157) med sär­

skilda bestämmelser om makars gemensamma bostad,

4) lag om ändring i föräldrabalken,

5) lag om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap,

6) lag om ändring i lagen den 12 december 1958 (nr 642) angående blod-

undersökning m. in. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn

utom äktenskap,

7) lag om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag,

8) lag om ändring i ärvdabalken,

9) lag om ändring i namnlagen den 11 oktober 1963 (nr 521),

10) förordning om ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om

arvsskatt och gåvoskatt.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som

bilaga l.1 Nuvarande lydelse av 3 kap. föräldrabalken redovisas i bilaga 2 och

utredningsmannens förslag till ändringar i föräldrabalken i bilaga 3.

Jag övergår härefter till att lämna en specialmotivering till de under

2, 4—7 och 10 angivna författningsförslagen.

Specialmotivering

Förslaget till lag om ändring i försäkringsavtalslagen

104 §.

Niwarande ordning m. in. Enligt paragrafens första stycke skall försäk­

ringsbelopp, som utfaller efter försäkringstagarens död inte ingå i kvar-

låtenskapen, om förmånstagare är insatt. Beträffande återkalleliga förmåns-

tagarförordnanden finns i andra stycket en särskild bestämmelse för fall

1 De under 3) och 6)—10) upptagna författningsförslagen, som frånsett vissa redaktionella

ändringar är likalydande med de vid propositionen fogade förslagen, har uteslutits här.

96

då försäkringstagaren efterlämnat make, bröstarvinge, adoptivbarn eller

dess bröstarvinge. 1 fråga om sådan dödsbodelägares giftorätt, rätt till ve­

derlag eller laglott skall försäkringsbeloppet behandlas som om det tillhört

boet och tillagts förmånstagaren genom testamente. Detta innebär att för­

säkringsbeloppet skall jämkas i den mån det inkräktar på rätt av angiven

art.

Försäkringsavtalslagen innehåller inte några särskilda regler om de un­

der senare år allt vanligare grupplivförsäkringarna. Dessa tecknas i kol­

lektiv form av anställda hos samma arbetsgivare eller medlemmar i en för­

ening av yrkeskaraktär eller annan sammanslutning. En särskild form av

grupplivförsäkring är tjänstegrupplivförsäkring som är ett komplement till

tjänstepensioneringen. Den grundar sig på avtal i samband med tjänst eller

annan anställning.

Grupplivförsäkring för tjänstemän inom det privata näringslivet infördes

fr. o. in. år 1961 efter avtal mellan Svenska arbetsgivareföreningen (SAF)

och olika tjänstemannagrupper inom det privata näringslivet. Försäkring­

arna meddelas av vissa försäkringsanstalter. Efter avtal mellan SAF och

Landsorganisationen (LO) har fr. o. m. 1963 tillkommit en grupplivför­

säkring för arbetare, såväl organiserade som oorganiserade. Försäkringen

meddelas av ett för ändamålet bildat bolag, Arbetsmarknadens försäkrings­

aktiebolag (AFA). En liknande grupplivförsäkring har införts för de kom­

munalanställda med verkan fr. o. m. år 1963. Också för denna försäkring

har bildats ett särskilt bolag, Kommunernas försäkringsbolag (KFA). För

arbetstagare inom kooperationen meddelas tjänstegrupplivförsäkring i

Kooperationens pensionsanstalt (KP). Gemensamt för försäkringarna är

att försäkringspremierna betalas av arbetsgivaren.

Vidare har fr. o. in. år 1963 införts en statens grupplivförsäkring för ar­

betstagare i statens tjänst och tjänstemän inom statsunderstödd verksamhet.

Försäkringen meddelas av staten och premieinbetalning anses ske genom

arbete i anställningen.

Riksdagen har 1962 beslutat teckna tjänstegrupplivförsäkring för riksda­

gens ledamöter. Även för värnpliktiga finns tjänstegrupplivförsäkring.

I allmänhet berättigar de olika slagen av tjänstegrupplivförsäkring till

samma förmåner. Både belopp och villkor är starkt standardiserade. I det

följande återges det huvudsakliga innehållet i den av AFA meddelade för­

säkringen.

Om den försäkrade dör före pensionsåldern utfaller ett engångsbelopp.

Grundbeloppet är f. n. 31 500 kr. om arbetstagaren vid dödsfallet fyllt

21 men inte 55 år. Beloppet trappas ned efter viss skala i åldrarna 55—

67 år. Tilläggsbelopp om högst 9 000 kr. utgår till efterlämnat omyndigt

barn. Enligt de för försäkringen gällande bestämmelserna skall försäk­

ringstagaren anses ha gjort förmånstagarförordnande av följande innehåll.

Förmånstagare till grundbelopp är make om sådan finns. Saknar manlig

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

97

arbetstagare hustru men efterlämnar ogift kvinna med vilken han sam­

manbott under äktenskapsliknande förhållanden kan hon få rätt som för­

månstagare efter särskild prövning av AFA. Förmånstagare till tilläggsbe­

lopp är omyndiga barn och adoptivbarn med arvsrätt samt utomäktenskap-

ligt barn mot vilken den avlidne var underhållsskyldig. Om sådan närstå­

ende som nu sagts saknas, är vissa andra släktingar förmånstagare. Arbets­

tagaren har rätt att när som helst ändra förordnandet genom att skriftligen

anmäla annat förordnande till AFA.

De privata grupplivförsäkringarna skiljer sig från tjänstegrupplivförsäk-

ringarna bl. a. genom att anslutningen till dem är frivillig. De utmärks inte

heller av samma enhetliga villkor som tjänstegrupplivförsäkringarna. En

särskild form av frivillig grupplivförsäkring är den s. k. föreningstj änste-

grupplivförsäkringen för företagare eller studerande inom samma intresse­

organisation.

Familjerättskommittén. Kommittén påpekar att delade meningar nu råder

i frågan om efterlevande makes rätt enligt 13 kap. 12 § andra stycket gifter-

målsbalken är skyddad mot förmånstagarförordnande enligt 104 § andra

stycket försäkringsavtalslagen. Oklarheten beror på att bestämmelsen i gif-

termålsbalken kom till efter försäkringsavtalslagen. Makes rätt att få egen­

dom enligt den föreslagna 10 000-kronorsregeln bör enligt kommitténs me­

ning vara skyddad mot förmånstagarförordnande. Med utgångspunkt från

att en bestämmelse om skydd för efterlevande makes giftorätt skulle komma

att omfatta också rätten till vederlag och makes rätt enligt 10 000-kronors-

regeln förordar kommittén att vad som sägs om vederlag utesluts ur 104 §

andra stycket försäkringsavtalslagen.

Kommittén konstaterar att regeln i 104 § andra stycket för närvarande

tillämpas också på tjänstegrupplivförsäkringar och andra grupplivförsäk­

ringar. Detta innebär att, om försäkringstagaren efterlämnar make och barn,

utfallande belopp i vissa fall jämkas till förmån för dessa, vare sig de är

förmånstagare eller inte. Kommittén påpekar att man inom ifrågavarande

grupper allmänt räknar med att försäkringsbeloppen skall tillfalla dem som

anges i standardvillkoren för försäkringen, i första hand make och omyn­

diga barn. Intrång bör enligt kommitténs mening inte kunna ske i dessa

närmast anhörigas rätt. Inte heller bör enligt kommittén intrång ske i den

rätt som kan tillkomma frånskild make vilken insatts som förmånstagare

enligt ett individuellt förmånstagarförordnande. Kommittén föreslår därför

i ett nytt tredje stycke i 104 § en regel av följande innebörd. Vid tjänste­

grupplivförsäkring skall jämkningsbestämmelserna i paragrafens andra

stycke inte tillämpas på belopp som utgår enligt de allmänna försäkrings-

villkoren till make eller med hustru likställd kvinna eller omyndigt barn

eller enligt individuellt förordnande till frånskild make. Detsamma skall

gälla annan grupplivförsäkring i den mån den med hänsyn till villkoren

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 124

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

98

och försäkringsbeloppen kan anses jämförlig med tjänstegrupplivförsäk­

ring. Vid jämförelsen får enligt kommittén hänsyn tas till villkoren i stort,

inkomstförhållandena inom den grupp som det är fråga om och syftet med

försäkringen. En grupplivförsäkring som väsentligt överstiger de vanliga

tjänstegrupplivförsäkringarna kommer till överskjutande del att falla in

under jämkningsbestämmelsen i 104 § andra stycket.

Kommittén påpekar att ett försäkringsbelopp som inte kan jämkas inte

heller skall inräknas vid tillämpningen av jämkningsbestämmelsen i andra

stycket. Om t. ex. efterlevande make får ett försäkringsbelopp på grund av

tjänstegrupplivförsäkring skall detta belopp inte påföras honom vid beräk­

ning av hans giftorättsandel i boet eller i annat jämkningsbart försäkrings­

belopp som utfaller samtidigt.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag om skydd för efterlevande makes

rätt enligt den föreslagna 10 000-kronorsregeln mot intrång genom förmåns-

tagarförordnande har i sak godtagits vid remissbehandlingen. Hovrätten

över Skåne och Blekinge biträder förslaget också om 10 000-kronorsgrän­

sen, som hovrätten bar förordat, höjs till 50 000 kr.

Beträffande regelns närmare utformning är Svea hovrätt, Göta hovrätt

och Stockholms rådhusrätt tveksamma om ordet »giftorätt» utan vidare om­

fattar makes rätt till vederlag och rätt enligt bodelningsregeln. Göta hovrätt

påpekar att 104 § andra stycket försäkringsavtalslagen avser också bröst­

arvinges rätt till vederlag. Enligt hovrätten för Västra Sverige kan veaer-

lagsanspråk beaktas också om det riktas mot en försäkring som är enskild

egendom. Svea hovrätt föreslår att rätten till vederlag alltjämt uttryckligen

anges i bestämmelsen och att ett tillägg görs beträffande den rätt som avses

i den av kommittén föreslagna 10 000-kronorsregeln.

Förslaget att tjänstegrupplivförsäkring skall vara undantagen från jämk­

ning enligt 104 § andra stycket har i sak genomgående godtagits vid remiss­

behandlingen. Kommunernas försäkringsaktiebolag anser förslaget angelä­

get. Nuvarande ordning har i ett mycket stort antal fall lett till att utfal­

lande försäkringsbelopp undandragits make och underåriga barn till för­

mån för myndiga barn, något som de avtalsslutande parterna inte avsett.

Statens grupplivnämnd uttalar sig på liknande sätt.

I några yttranden framförs synpunkter på regelns närmare utformning.

Sålunda föreslår Försäkringsbolagens riksförbund att regeln utformas så att

bestämmelserna i 104 § andra stycket inte skall tillämpas i den mån make

eller likställd eller bröstarvinge enligt de allmänna villkoren för försäkring­

en eller frånskild make enligt särskilt förordnande är förmånstagare till

utfallande belopp. Folksam förordar att kommitténs formulering »de all­

männa villkoren för försäkringen» utbyts mot »för försäkringen gällande

reglemente eller villkor». Hovrätten för Västra Sverige efterlyser en defini­

tion av begreppet tjänstegrupplivförsäkring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

99

Även såvitt avser annan grupplivförsäkring än tjänstegrupplivförsäkring

har kommittéförslaget i allmänhet godtagits av remissinstanserna. Det av­

styrks emellertid av Folksam, som hävdar att bara försäkringar som kan

hänföras till tjänstepensioneringen bör undantas från jämkning enligt 104 §

andra stycket. Tjänstegrupplivförsäkring är en sådan försäkringsform men

däremot inte annan grupplivförsäkring. Svea hovrätt, hovrätten för Västra

Sverige och Försäkringsbolagens riksförbund efterlyser fasta normer för

vilka vanliga grupplivförsäkringar som skall anses jämförbara med tjänste-

gr upplivförsäkringar.

Från ett par håll hävdas att av kommittéförslaget inte framgår vad som

skall gälla när det finns både tjänstegrupplivförsäkring och annan grupp­

livförsäkring. Enligt hovrätten för Västra Sverige har denna fråga speciellt

intresse när tjänstegrupplivförsäkringen har en avtrappningsregel och för­

säkringsbeloppet av denna anledning reducerats på grund av den försäkra­

des ålder.

Departementschefen. Jag har tidigare förordat att 6 000-kronorsgrän-

sen i 13 kap. 12 § andra stycket giftermålsbalken ersätts av en värdegräns

anknuten till fyra gånger basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.

I likhet med familjerättskommittén anser jag att efterlevandes makes rätt

enligt bodelningsregeln bör vara skyddad mot förmånstagarförordnande till

förmån för annan. Eftersom rättsläget på denna punkt f. n. är oklart synes

ett klarläggande böra ske i 104 § andra stycket försäkringsavtalslagen. I

fråga om bestämmelsens närmare utformning ansluter jag mig till det för­

slag som under remissbehandlingen har framförts av Svea hovrätt. Till

gällande lydelse av nämnda bestämmelse har alltså gjorts ett uttryckligt

tillägg om makes rätt enligt 13 kap. 12 § andra stycket giftermålsbalken.

Familj erättskommittén har menat att jämkningsbestämmelserna i 104 §

andra stycket inte skall tillämpas på belopp som utgår enligt standardvill­

koren för tjänstegrupplivförsäkring till efterlevande make eller med hustru

likställd kvinna samt omyndiga barn eller enligt särskilt förmånstagarför­

ordnande till frånskild make. Syftet med kommittéförslaget är att för­

säkringsbeloppen ograverade skall tillfalla de närmast anhöriga som avsetts

i första hand bli tillgodosedda genom denna försäkringsform. I de fall där

frånskild make insatts som förmånstagare bör enligt kommittén dennes

försörjningsintresse skyddas på samma sätt. Vid remissbehandlingen har

kommittéförslaget i denna del inte mött någon erinran i sak.

Vid tillkomsten av tjänstegrupplivförsäkringarna har avsikten hos de

avtalsslutande parterna varit att försäkringarna skall vara ett komplement

till familjepensioneringen. Försäkringsbeloppen skall därför enligt stan-

dardvillkoren i första hand tillfalla make eller med hustru likställd kvinna

samt underåriga barn. Starka skäl talar även enligt min mening för att

dessa belopp också skall utgå ograverade till dessa nära anhöriga. Någon

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

100

särskild definition av begreppet tjänstegrupplivförsäkring torde inte vara

behövlig. Departementsförslaget har utformats så att belopp som enligt

för tjänstegrupplivförsäkring gällande reglemente eller villkor tillfaller så­

dana anhöriga som nyss sagts inte skall underkastas jämkning enligt para­

grafens andra stycke. Däremot har jag inte funnit tillräcklig anledning att

från jämkning undanta också belopp som enligt särskilt förmånstagarför-

ordnande tillfaller frånskild make.

Familjerättskommittén har vidare föreslagit att jämkningsbestämmelserna

inte skall tillämpas vid privata grupplivförsäkringar i den mån dessa är

jämförliga med tjänstegrupplivförsäkring. Detta förslag har emellertid mött

kritik under remissbehandlingen. Från flera håll har påpekats svårigheten

att i praktiken avgöra när en privat grupplivförsäkring är jämförlig med

en tjänstegrupplivförsäkring. Folksam har framhållit att privata gruppliv­

försäkringar inte bör undantas från jämkning eftersom de inte utgör

komplement till tjänstepensioneringen. Jag finner de skäl som anförts mot

att undanta privata grupplivförsäkringar från jämkningsbestämmelsen i

paragrafens andra stycke vara övertygande. Någon motsvarighet till kom­

mittéförslaget på denna punkt har därför inte upptagits i departements­

förslaget.

1 likhet med kommittén vill jag erinra att ett försäkringsbelopp som inte

kan jämkas inte heller skall medräknas vid tillämpningen av jämknings­

bestämmelsen i paragrafens andra stycke.

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

1 kap.

2

§•

I denna paragraf har endast gjorts en formell ändring som har samband

med en omdisposition av 3 kap.

3 kap.

Kapitlet innehåller f. n. regler om väckande av talan i faderskapsmål

(1 §), om förutsättningarna för bifall till sådan talan (2 §), om trolovnings-

barn (3 §) och om erkännande av faderskap till barn utom äktenskap (4 §).

Bestämmelserna i 1 § bör med de ändringar som föranleds av mina för­

slag om förfarandet vid fastställande av faderskap överföras till den sär­

skilda faderskapslagen och motsvaras där närmast av bestämmelser i 7—

10

§§.

Eftersom institutet trolovningsbarn enligt vad jag tidigare har förordat

skall upphävas, kan nuvarande 3 § utgå.

Med hänsyn till dessa ändringar måste kapitlet omdisponeras. I 1 §

presenteras formerna för fastställande av faderskap till barn utom äkten­

skap, erkännande resp. dom. 2 § innehåller bestämmelserna om erkännande

101

av faderskap. I 3 § har den nya faderskapspresumtionen intagits. 4 § inne­

håller en hänvisning till den särskilda faderskapslagen.

8 kap.

3 §•

F. n. gäller enligt förevarande paragraf att barnavårdsman alltid skall

förordnas för barn utom äktenskap. Av 8 kap. 4 § föräldrabalken följer

emellertid att detta gäller endast om barnets vårdnadshavare är kyrko-

bokförd i riket eller vistas här. Barn med svenskt medborgarskap som

vistas utomlands tillsammans med sin vårdnadshavare kan dock ibland

ha befogade anspråk på att få det stöd en barnavårdsman kan ge. Särskilt

gäller detta om barnets börd inte har fastställts och det är aktuellt att fast-

ställa faderskapet under medverkan av svensk myndighet. Den presumtive

fadern kan t. ex. vara bosatt i Sverige. I sådana fall bör det vara möjligt att

förordna barnavårdsman för barnet. Eftersom barnavårdsmannen dock inte

har samma praktiska möjligheter att tillvarata barnets rätt och bästa som

i fråga om barn vilkas vårdnadshavare vistas i Sverige, bör förordnande inte

vara obligatoriskt utan ske endast på begäran av barnets vårdnadshavare.

Kommer förordnande till stånd, blir den särskilda faderskapslagen till­

lämplig vilket då ger en garanti för att utredningen av faderskapet blir så

fullständig som omständigheterna medger.

I enlighet med dessa överväganden föreskrivs i paragrafen att barnavårds­

man alltid skall förordnas för barn utom äktenskap, vars vårdnadshavare är

kyrkobokförd i riket eller annars vistas här. I annat fall kan barnavårds­

man förordnas på begäran av vårdnadshavare^ om barnet är svensk med­

borgare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

4 §.

Paragrafen innehåller regler om vilken barnavårdsnämnd som skall för­

ordna barnavårdsman.

6

§.

Med anledning av förslaget till särskild lag om fastställande av fader­

skap har en jämkning gjorts i denna paragraf.

20 kap.

Detta kapitel innehåller vissa bestämmelser om rättegången i mål enligt

föräldrabalken. Ändringarna i kapitlet har föranletts främst av förslaget

till en särskild lag om fastställande av faderskap. I den första underrubri­

ken till kapitlet, som hänför sig till 1—14 §§, har orden »faderskap till barn

utom äktenskap» följaktligen tagits bort så att rubriken får lydelsen »Mål

och ärenden rörande äktenskaplig börd, adoption, vårdnad och under­

102

håll». Vidare har 3 och 4 §§, som har sin motsvarighet i 10 § resp. 7 och 12 §§

faderskapslagen, upphävts.

Med anledning av förslaget till lag om ersättning i vissa fall för utgivna

underhållsbidrag har 13 och 13 a §§ upphävts.

9 §.

Med hänsyn till att 20 kap. 3 § upphävts och ersatts av 10 § faderskaps­

lagen har paragrafens andra stycke jämkats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

11

§•

Paragrafens första stycke, som i fråga om forum i underhållsmål enligt

balken hänvisar till den genom förslaget upphävda 4 §, har formulerats om

utan ändring i sak.

Ikraftträdande in. m.

Utredningsmannen. Utredningsmannen har inte funnit några särskilda

övergångsbestämmelser till de nya faderskapsreglerna behövliga. Han ut­

talar, att faderskapsfrågor som har rättskraftigt avgjorts innan de nya reg­

lerna trätt i kraft inte bör kunna prövas på nytt. I övrigt hänvisar han till

ärvdabalkssakkunnigas betänkande (SOU 1954:6 s. 190—192). Där ut­

talades bl. a. att den omständigheten att barnet är fött före ikraftträdandet

inte bör hindra att den nya lagen tillämpas. Vidare förordades, att ny lag

skulle tillämpas även i de fall då rättegång hade anhängiggjorts men laga-

kraftägande dom inte hunnit meddelas innan den nya lagen hade trätt i

kraft. Om målet var anhängigt i högre rätt kunde det ibland bli nödvändigt

att återförvisa målet till underrätt.

Departementschefen. Jag delar utredningsmannens uppfattning att sär­

skilda övergångsbestämmelser till de nya faderskapsreglerna inte behövs.

Eftersom de nya reglerna kommer att öka säkerheten i avgörandet av fader-

skapsfrågan är det tvärtom angeläget att bestämmelserna tillämpas även

i fråga om barn som har fötts före den nya lagens ikraftträdande. Har ett

barn fått sin börd fastställd före ikraftträdandet antingen genom lagakraft-

vunnen dom eller också genom erkännande enligt 3 kap. 4 § föräldrabal-

ken, påverkas naturligtvis inte domens eller erkännandets giltighet av de

nya reglerna.

Förslaget till lag om fastställande av faderskapet till barn

utom äktenskap

Lagens tillämpningsområde

1

§

I paragrafen preciseras tillämpningsområdet för lagen så att den gäller

103

förfarandet vid fastställande av faderskap till barn utom äktenskap, om

barnavårdsman är förordnad. Jag har tidigare föreslagit att barnavårdsman

alltid skall förordnas för barn utom äktenskap, om vårdnadshavaren är

kyrkobokförd eller annars vistas här i landet. Barnavårdsman skall kunna

förordnas också i annat fall, såvida vårdnadshavaren begär det och barnet

är svensk medborgare.

I sådana sällsynta undantagsfall då faderskap sfrågan skall bedömas en­

ligt svensk rätt men barnavårdsman inte finns får rättegången föras enligt

de allmänna reglerna i rättegångsbalken om indispositiva tvistemål. Av

den föreslagna presumtionsregeln för faderskap i 3 kap. 3 § föräldrabalken

följer att talan kan väckas mot flera män.

Barnavårdsmannens utredning

2

§

Paragrafen innehåller vissa grundläggande regler rörande omfattningen

av barnavårdsmannens utredningsplikt.

Enligt 8 kap. 6 § föräldrabalken gäller f. n. att barnavårdsmannen skall

sörja för att barnets börd fastställs när det är fött utom äktenskap. Som

tidigare har framhållits har barnet normalt ett starkt intresse av att få

veta vem som är dess fader. Detta intresse är av både personlig och eko­

nomisk natur. Huvudregeln bör alltså alltjämt vara att utredning om

barnets börd skall äga rum. Utredning bör ske även om den presumtive

fadern har avlidit, eftersom barnet då i varje fall har ett ideellt och med hän­

syn till sin rätt till arv kanske också ett ekonomiskt intresse av att få

faderskapet fastställt.

Utgångspunkten för utredningen om barnets börd måste naturligtvis vara

moderns uppgifter. I vissa fall kanske faderskapsfrågan är ganska uppenbar,

nämligen då modern har stadigvarande förbindelse med viss man. Då torde

oftast moderns och mannens samstämmiga uppgifter vara fullt tillräckliga

för att faderskapsfrågan skall anses klarlagd. Om sådant fast samliv inte

har förekommit, blir situationen något mer komplicerad och barnavårds­

mannen får närmare fråga ut modern, varvid han särskilt bör höra efter

om hon har haft förbindelser med flera män under konceptionstiden.

Med ledning av moderns uppgifter skall barnavårdsmannen givetvis höra

varje man som kan tänkas vara fader till barnet. Ibland kan även andra

personer ha upplysningar att lämna i saken. Jag vill understryka att den

utredning som barnavårdsmannen har att göra skall vara objektiv samt

måste ske med takt och gott omdöme.

Utredningen sker under barnavårdsnämndens överinseende. Om det skulle

behövas, bör barnavårdsmannen kunna få hjälp av annan barnavårdsnämnd

med att efterforska och höra personer, som kan antas ha upplysningar

av värde att lämna.

Det kan givetvis inträffa att modern vägrar lämna några som helst upp­

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

104

lysningar om vem som kan vara fader till barnet. Barnavårdsmannen sak­

nar emellertid inte påtryckningsmedel. Jag vill i sammanhanget erinra om

att enligt lagen om bidragsförskott sådant förskott inte utgår om vård-

nadshavaren utan giltigt skäl underlåter att vidta eller medverka till åt­

gärder för att få faderskap till barnet fastställt (2 § e).

I enlighet med vad jag nu har anfört föreskrivs i denna paragraf att

barnavårdsman för barn utom äktenskap skall försöka utreda vem som

är fader till barnet och att han för det ändamålet skall inhämta upplysning­

ar från modern och de andra personer som kan lämna upplysningar av be­

tydelse för utredningen. Vidare föreskrivs att barnavårdsnämnd i annan

kommun på begäran skall biträda barnavårdsmannen.

3 §

När barnavårdsmannen är klar med sin utredning, bör han ge den man

som enligt hans uppfattning är fader till barnet tillfälle att erkänna fader­

skapet. Ofta nog är frågan så klar, att mannen i fråga själv är beredd att

lämna erkännande. Skulle han inte vilja göra detta, bör barnavårdsmannen

redogöra för skälen för sin uppfattning. Barnavårdsmannen bör självfallet

inte öva några påtryckningar på vederbörande. Han är emellertid givetvis

oförhindrad att framhålla att saken kommer att hänskjutas till domstol,

om erkännande inte lämnas.

Skulle barnavårdsmannen själv anse faderskapet tveksamt bör han inte

verka för något erkännande. Rättssäkerheten kräver då att frågan hän-

skjuts till domstol. Jag vill i sammanhanget erinra om mitt tidigare förslag

att erkännande får godkännas av barnavårdsmannen bara under förut­

sättning att mannen i fråga kan antas vara fader till barnet.

4 §

Paragrafen behandlar frågan om blodundersökning under barnavårds-

mannens utredning.

Biologiska undersökningar har som jag tidigare understrukit stor be­

tydelse i faderskapsfrågor. Speciellt värdefull är blodundersökningen,

eftersom den kan genomföras enkelt och snabbt. Redan nu förekommer det

att parterna efter anmodan av barnavårdsmannen genomgår blodundersök­

ning. Denna ordning anser jag böra inte bara bibehållas utan ytterligare

utvecklas. Ibland, främst vid fasta förbindelser, behöver blodundersök­

ning inte genomföras. I andra fall ter sig däremot sådan undersökning mo­

tiverad. Så är fallet främst om barnavårdsmannen har anledning att an­

ta att modern har haft samlag med flera män under konceptionstiden.

Eftersom hela den föreslagna lagstiftningen bygger på att det rättsligt fast­

ställda faderskapet i största möjliga utsträckning skall överensstämma med

det biologiska, bör barnavårdsmannen då alltid verka för att blodunder­

sökning sker. Även om utredningen inte tyder på att mer än en man är ak­

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

105

tuell, bör barnavårdsmannen verka för blodprovstagning för den händelse

mannen i fråga begär detta. Det måste anses vara ett rimligt krav från man­

nens sida att en sådan undersökning för säkerhets skull genomförs.

Jag har dock inte ansett tillräckliga skäl tala för att man i utomproces-

suell ordning skulle kunna tvinga parterna att underkasta sig blodunder­

sökning. Vägrar t. ex. någon av de berörda männen att medverka vid under­

sökningen torde saken i allmänhet få hänskjutas till rättslig prövning. Barna-

vårdsmannen kan emellertid i ett sådant fall erinra vederbörande om att

hans vägran kan komma att av domstolen uppfattas så att han har föran­

lett onödig rättegång med påföljd att han kan få utge ersättning för rätte­

gångskostnader oberoende av utgången i målet.

Enligt utredningsmannen skulle det vara tänkbart att barnavårdsmannen

tog initiativ också till antropologisk undersökning. Sådana undersökningar

tar åtminstone f. n. ganska lång tid att genomföra. Fullständig undersök­

ning kan ofta inte ske innan barnet har blivit ett par år gammalt, även om

undersökning i en del hänseenden kan utföras också på spädbarn. Det

torde därför i allmänhet vara mindre lämpligt att antropologisk undersök­

ning sker som ett led i barnavårdsmannens utredning. Någon enstaka gång

kan det dock finnas skäl för att göra det.

Är det tveksamt om ett påstått samlag ligger inom konceptionstiden, bör

barnavårdsmannen givetvis införskaffa intyg angående barnets vikt och

längd samt utvecklingsgrad i övrigt vid födelsen. Särskild föreskrift härom

i lagen torde inte behövas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

5 §

I vissa fall kan det finnas skäl att avstå från att söka få faderskapet fast­

ställt. En påbörjad utredning kan behöva avbrytas därför att det visar

sig omöjligt att överhuvudtaget få några upplysningar till vägledning för

utredningen av faderskapsfrågan. Situationen kan också vara den att mo­

dern haft samlag med åtskilliga män under konceptionstiden och att det

redan på ett tidigt stadium står klart att det inte kommer att kunna av­

göras vem som är fader. Det finns knappast anledning att göra en omfat­

tande utredning och anställa rättegång, om det framstår som utsiktslöst

att nå ett positivt resultat i faderskapsfrågan. Fall kan också tänkas där

utredning och rättegång skulle medföra så svåra påfrestningar på modern

att utredningen för den skull bör avbrytas. Ett exempel kan vara att barnet

avlats i incest eller i samband med våldtäkt. Men även när de yttre om­

ständigheterna inte är så extrema kan det någon gång förekomma att fort­

satt utredning och rättegång av särskilda skäl skulle innebära så påtagliga

risker för moderns psykiska hälsa att man hellre bör avstå från att försöka

få faderskapet rättsligt fastställt.

För att barnavårdsmannen skall få besluta att lägga ned en påbörjad fa-

derskapsutredning bör krävas medgivande av barnavårdsnämnden. Ett

106

sådant beslut är enligt sakens natur ett tillsvidarebeslut. Om det kommer

fram nya omständigheter, kan barnavårdsmannen alltså återuppta utred­

ningen.

Paragrafen har avfattats i enlighet med dessa överväganden.

6

§

Enligt första punkten i första stycket skall barnavårdsmannen föra proto­

koll över vad som har förekommit vid utredningen av betydelse för fader-

skapsfrågan. I den mån närmare föreskrifter om protokollets innehåll anses

behövliga, kan föreskrifter därom meddelas av socialstyrelsen. Självfallet

är att i protokollet skall anges vilket barn det är fråga om, när det är fött,

om det finns särskild förmyndare för barnet o. d. Vidare skall natur­

ligtvis anges namn och adress på modern, den eller de aktuella männen

och andra som har hörts under utredningen. Anteckningar måste också

göras om vad hörda personer har uppgivit rid förhören och när förhören

har ägt rum. Anteckningarna torde i allmänhet kunna göras ganska kort­

fattade, men det måste framgå villca uppgifter modern och de hörda män­

nen har lämnat om samlag under konceptionstiden. All medicinsk utred­

ning, t. ex. intyg om barnets vikt, längd och utvecklingsgrad rid födelsen

samt utlåtanden från blodundersökning, skall bifogas protokollet.

Enligt 8 kap. 6 § föräldrabalken åligger det barnavårdsmannen att se

till att underhåll tillförsäkras barnet. Mot bakgrund härav framstår det

som naturligt att i utredningsprotokollet också tas in uppgifter om moderns

och den eller de aktuella männens ekonomiska förhållanden. Föreskrift

härom har tagits in i andra punkten i första stycket.

I andra stycket återfinns den tidigare motiverade bestämmelsen att bar-

navårdsmannens utredning skall vara avslutad inom ett år från barnets

födelse om inte särskilda skäl föreligger för att låta utredningen pågå längre.

Särskilda skäl föreligger bl. a. om barnavårdsmannen har haft stora svårig­

heter att få tag i aktuella män eller om medicinsk utredning har dragit

ut på tiden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12i år 1969

Rättegången

I detta avsnitt (7—17 §§) ges regler om förfarandet vid rättegång i fader-

skapsmål. Det ligger i sakens natur att reglerna för sin tillämpning förut­

sätter att faderskapet inte har blivit fastställt genom erkännande enligt 3

kap. 2 § föräldrabalken.

För handläggningen av faderskapsmål gäller f. n. i princip rättegångs­

balkens allmänna regler om rättegången i s. k. indispositiva mål. Någon

ändring på denna punkt åsyftas inte (se 17 §). I 20 kap. föräldrabalken

finns vissa särskilda regler beträffande rättegången i familjemål, däribland

faderskapsmål. I förevarande avsnitt av förfarandelagen har sammanförts

behövliga specialregler för handläggningen av faderskapsmål. Av praktiska

skäl har dock i vissa fall hänvisats till motsvarande bestämmelse i 20 kap.

föräldrabalken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 124

är

1969

107

7

§

Paragrafen innehåller regler om väckande av talan i faderskapsxnål. Jag

har tidigare redovisat motiven för dessa regler.

Bestämmelserna i paragrafens första stycke motsvarar nuvarande regler

i 20 kap. 4 § första stycket föräldrabalken.

I paragrafens andra stycke föreskrivs att barnavårdsmannen skall föra

talan i målet mot den eller de män som enligt hans utredning skäligen kan

komma i fråga som fader till barnet. Detta innebär, som förut sagts, att

en man som visserligen haft samlag med modern under konceptionstiden

men uteslutits från faderskapet genom blodundersökning givetvis inte skall

stämmas in i målet. Ger blodundersökningen vid handen att någon bland

flera presumtiva fäder är osannolik som fader bör han normalt inte stäm­

mas in i målet. I många fall kan modern och en som fader utpekad man

tänkas lämna olika uppgifter i frågan om samlag har förekommit under

konceptionstiden. Moderns uppgift får då i allmänhet anses utgöra till­

räcklig grund för att mannen skäligen kan komma i fråga som fader. I un­

dantagsfall kan det dock tänkas att barnavårdsmannens utredning visar

att modern misstar sig eller far med osanning. Barnavårdsmannen bör då

givetvis inte stämma in mannen i fråga.

Det kan naturligtvis inträffa att under målets handläggning framkommer

upplysningar som tyder på att en man som dittills inte har stämts in kan

vara fader till barnet. Modern medger t. ex. vid rätten att hon haft samlag

med fler män än hon har uppgivit för barnavårdsmannen. Av paragrafens

andra stycke framgår att barnavårdsmannen i en sådan situation skall stäm­

ma in vederbörande under förutsättning att han skäligen kan komma i fråga

för faderskapet. Om svarandepart påstår att modern haft samlag med an­

nan man, men modern bestrider att så är fallet, bör barnavårdsmannen

givetvis söka kontrollera uppgifterna och eventuellt hemställa om blod­

undersökning beträffande mannen i fråga innan han avgör om denne skall

stämmas in. Det är emellertid lämpligt att barnavårdsmannen så snart

som möjligt tar ställning i frågan så att svaranden får klart för sig om han

bör överväga att själv stämma in den utomstående mannen. Eftersom rät­

ten enligt 13 § har ansvaret för utredningen i faderskapsmålet, får rättens

ordförande anses oförhindrad att t. ex. vid en muntlig förberedelse ge till

känna sin uppfattning om huruvida ytterligare män bör stämmas in.

Enligt 42 kap. 2 § rättegångsbalken skall käranden i stämningsansökan

uppge bl. a. det yrkande han framställer i målet. Om barnavårdsmannen för

talan mot flera män måste han givetvis yrka att rätten prövar faderskaps-

frågan beträffande samtliga. Barnavårdsmannen bör emellertid vara oför­

hindrad att i stämningsansökningen ange vem som enligt hans uppfattning

i första hand kan komma i fråga som fader.

108

Paragrafen innehåller den regel som ger instämd man rätt att dra in

utomstående män som svarande i målet. Jag har tidigare redogjort för

grunderna för denna bestämmelse som har utformats med ledning av

utredningsmannens förslag. Svaranden behöver inte direkt yrka att man­

nen i fråga skall förklaras vara fader till barnet utan kan inskränka sig

till att begära att rätten prövar frågan om mannens faderskap. I stäm­

ningen får mannen föreläggas att svara pa ansökan med det däri ställda

yrkandet. Rätten kan givetvis förklara den av svaranden indragne mannen

som fader till barnet oavsett kärandesidans inställning i frågan.

9 §

Bestämmelsen har hämtats från 3 kap. 1 § första stycket föräldrabal-

ken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

8 §

10

§

Nuvarande ordning. Talan om faderskap kan väckas vid domstolen i den

ort där mannen har sitt hemvist eller samlaget har ägt rum. Är mannen

död får talan väckas vid den domstol där dödsboet efter honom svarar

(20 kap. 3 § föräldrabalken). Finns inte behörig domstol enligt dessa

regler kan talan väckas vid Stockholms rådhusrätt (20 kap. 14 §).

Utredningsmannen. I betänkandet föreslås ett tillägg till forumreglerna

för de fall då flera män stäms in i målet. I så fall skall talan kunna väckas

vid domstol som är behörig beträffande någon av dem. Domstol där talan

väcks skall vidare ha möjlighet att på parts begäran förordna om över­

flyttning av målet till annan behörig domstol, såvida synnerliga skäl talar

härför.

Utredningsmannen framhåller att det givetvis inte bör få förekomma

att mål mot olika män rörande faderskapet till samma barn förs samti­

digt vid olika domstolar. Med hänsyn därtill förordas i 20 kap. 3 § en sär­

skild regel av innehåll att ny talan rörande faderskap, varom rättegång

pågår, inte får prövas vid annan domstol.

Remissyttrandena. De föreslagna reglerna har lämnats utan erinran un­

der remissbehandlingen. Fredrika-Bremer-förbundet anser det mycket till­

fredsställande att viss valfrihet finns beträffande forum i flermansfallen.

Förbundet ansluter sig också uttryckligen till tanken att ett mål slcall

kunna flyttas över till annan domstol. Det anses inte lämpligt att målet

handläggs av domstolen i den ort där modern har sitt hemvist.

Departementschefen. Som jag tidigare har framhållit kommer fader-

skapstalan i flertalet fall att väckas av barnavårdsmannen efter det att

dennes utredning av faderskapet slutförts. Barnavårdsmannen är enligt

109

mitt förslag skyldig att föra talan mot alla presumtiva fäder. Han skall

enligt 11 § kunna föreläggas att fullständiga utredningen. Hans verksam­

het står under tillsyn av vederbörande barnavårdsnämnd. Mot bakgrund

härav synes det mig mest ändamålsenligt att som huvudregel får gälla att

talan skall väckas hos rätten i den ort där barnavårdsnämnden är belä­

gen. Föreskrift härom har intagits i paragrafens första stycke.

Enligt 2 § barnavårdslagen skall det finnas en barnavårdsnämnd i varje

kommun. Domkretsindelningen bygger på kommunerna som minsta enhet

(jfr prop. 1969:44 s. 171 och 221). Det kan därför aldrig uppstå någon

tvekan om vilken domstol som skall pröva målet.

I huvudsaklig överensstämmelse med utredningsmannens förslag före­

skrivs också att rätten kan förordna om överflyttning av målet till annan

domstol, ifall detta skulle avsevärt underlätta målets handläggning.

I likhet med utredningsmannen anser jag att talan om faderskap till visst

barn inte bör kunna prövas samtidigt vid flera domstolar. Regeln härom,

som intagits i andra stycket av förevarande paragraf, har utformats så att,

om mål om fastställande av faderskap till barn utom äktenskap är anhängigt,

frågan om faderskapet till barnet kan prövas bara i det målet. Av formu­

leringen framgår att mål om fastställande av faderskap till visst barn är

att betrakta som ett enda mål, oavsett om en eller flera svarande har stämts

in. Har faderskapstalan ogillats genom lagakraftvunnen dom kan ny talan

givetvis väckas mot någon som inte var part i det tidigare målet och där­

för inte omfattas av den tidigare domens rättskraft.

Till sista stycket har överförts nuvarande bestämmelse i 3 kap. 1 § för-

äldrabalken om att faderskapstalan inte kan slutligen prövas före barnets

födelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

11

§

Eftersom det ankommer på rätten att se till att faderskapsfrågan blir or­

dentligt utredd, bör protokollet över barnavårdsmannens utredning inges

till domstolen i samband med att barnavårdsmannen väcker talan i målet.

I de undantagsfall då talan väcks av annan än barnavårdsmannen, bör

denne av rätten föreläggas att inge protokollet. Har barnavårdsmannen

ännu inte avslutat utredningen, får han upplysa rätten därom och lämna

in protokollet i befintligt skick.

För att en svarande skall kunna ta ställning till faderskapstalan är det

givetvis angeläget att han så snart som möjligt får reda på vad som har

framkommit vid barnavårdsmannens utredning. Protokollet över utredning­

en bör därför delges honom samtidigt med stämningen. Skulle utredning­

en i ett eller annat hänseende vara ofullständig bör rätten ha möjlighet

att förelägga barnavårdsmannen att komplettera den. Avsikten är att dom­

stolen skall kunna begagna sig av denna möjlighet även under målets

handläggning. Kompletterande utredning kan vara motiverad exempel­

no

vis på grund av uppgifter vid förberedelse i målet om att annan än sva­

randen kan tänkas vara fader till barnet.

Paragrafen har avfattats i enlighet med nu angivna överväganden.

12

§

Av 7 § framgår att barnavårdsmannen och modern, om hon bär vård­

naden om barnet, samt särskilt förordnad förmyndare liksom enligt gäl­

lande rätt är att anse som barnets ställföreträdare i rättegången. I över­

ensstämmelse med vad som gäller enligt 20 kap. 4 § föräldrabalken har

i första stycket föreskrivits, att var och en av dem som kan föra talan

för barnet skall få tillfälle att yttra sig i målet.

I 20 kap. 36 § första och andra styckena föräldrabalken finns vissa

bestämmelser om rättegången i mål enligt balken. Enligt första stycket

kan god man förordnas för svarande som vistas på okänd ort. Den gode

mannens uppgift är att bevaka den bortovarandes rätt i saken och han kan

få ersättning för sitt uppdrag av allmänna medel. Enligt andra stycket

i nyssnämnda paragraf skall rättegångsbalkens regler om hämtning av

part till domstol gälla även den som skall höras i annan egenskap än vittne

eller sakkunnig. Båda dessa bestämmelser bör fortfarande gälla i fader-

skapsmål. I 12 § andra stycket föreskrivs därför att de nämnda reglerna i

föräldrabalken gäller i faderskapsmål.

13 §

Som tidigare har nämnts är avsikten att faderskapsmål även i fortsätt­

ningen skall handläggas i den ordning som enligt rättegångsbalken gäller

för s. k. indispositiva tvistemål. I överensstämmelse med vad som förut

har framhållits om rättens ansvar för att utredningen blir fullständig har

i första stycket av denna paragraf upptagits en uttrycklig regel om att rät­

ten skall vaka över att bördsfrågan blir tillbörligen utredd. Om mannen i

fråga saknar ombud är det angeläget att rätten är uppmärksam på förhål­

landen som kan tyda på att annan man i själva verket är fader till barnet.

Med den av mig föreslagna ordningen för väckande av talan i fader­

skapsmål bör, som tidigare har framhållits, en presumtiv fader inte få hö­

ras som vittne. Anledning saknas däremot att förbjuda vittnesförhör som

går ut på att styrka att någon annan än vittnet har haft samlag med mo­

dern under konceptionstiden. En instämd man kan t. ex. vilja höra en av

moderns väninnor för att bevisa att modern har haft samlag med flera

män under konceptionstiden. I andra stycket föreskrivs i enlighet härmed

att vittnesförhör inte får äga rum i syfte att styrka att vittnet har haft

samlag med modern under tid då barnet kan antas vara avlat.

Tredje stycket motsvarar 20 kap. 38 § föräldrabalken, såvitt paragra­

fen gäller faderskapsmål.

14 §

Nuvarande ordning. Om käranden återkallar sin talan i indispositivt mål

Kungl. Maj.ts proposition nr 12b år 1969

in

skall målet avskrivas från vidare handläggning. Har dom meddelats, krävs

emellertid svarandens samtycke till återkallelsen (13 kap. 5 § andra styc­

ket rättegångsbalken).

Utredningsmannen. I betänkandet berörs inte frågor om återkallelse av

talan.

Remissyttrandena. Domstolskommittén finner att det behövs särskilda

regler om återkallelse. Kommittén anför härom följande.

Enligt 13 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken äger käranden i indispo-

sitivt mål utan svarandes samtycke återkalla sin talan, intill dess under­

rätten meddelat dom i målet. I motsats till vad som gäller i dispositiva

mål har svarande ingen rätt att påkalla att målet trots återkallelsen prövas

i sak. Tillämpat på faderskapsmål med flera svarande innebär detta, att

en svarande skulle sakna möjlighet att hindra att målet efter återkallelse

från barnets företrädare avskrivs i den del det avser talan mot annan

svarande. Den förstnämnde svaranden skulle således, om han önskar att

frågan om den andre mannens faderskap till barnet skall prövas, vara

nödsakad att avvakta avskrivningsbeslutet och därefter enligt den föreslag­

na bestämmelsen i 3 kap. 1 § tredje stycket föräldrabalken begära att den

andre mannen på nytt instäms som svarande. En sådan omständlig proce­

dur och därav följande tidsutdräkt synes kunna undvikas genom en före­

skrift att återkallelse av talan i faderskapsmål mot en av flera svarande

får ske endast med de övriga svarandenas samtycke. Nyss anförda bestäm­

melse i rättegångsbalken torde inte heller ge svarande i faderskapsmål, på

vilkens yrkande annan man instämts som medsvarande, någon möjlighet att

få målet till den del det avser talan mot medsvaranden avskrivet. Att sådan

möjlighet står öppen för svarande i faderskapsmål har betydelse bl. a.

för prövningen av frågan om fördelning av rättegångskostnader. Kommit­

tén förordar därför en bestämmelse av innebörd att talan mot svarande

i faderskapsmål skall avskrivas, om det begärs av annan svarande, på vil­

kens föranstaltande den förre svaranden indragits i processen och käran­

den samt övriga svarande i målet samtycker därtill.

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

Departementschefen. Enligt 7 § är barnavårdsmannen i princip skyldig

att föra talan mot den eller de män som skäligen kan komma i fråga som

fader till barnet. Därav följer att han inte utan vidare kan återkalla talan

i faderskapsmål utan att åsidosätta sin tjänsteplikt. Det kan dock någon

gång uppstå situationer då talan bör återkallas och målet avskrivas från

vidare handläggning. Faderskapet kan t. ex. ha blivit fastställt genom bin­

dande erkännande enligt 3 kap. 2 § föräldrabalken under målets handlägg­

ning. Ett annat fall då barnavårdsmannen bör kunna återkalla talan är då

svaranden eller en av svarandeparterna är oanträffbar och tillfredsställan­

de utredning trots ett flertal försök på grund därav inte kunnat åstadkom­

mas. Omständigheterna i det särskilda fallet får bli avgörande för om åter­

kallelse bör ske. Jag anser därför att några särskilda regler om barnavårds-

mannens rätt att återkalla talan inte är erforderliga. Detsamma gäller i frå­

112

ga om övriga ställföreträdares rätt att återkalla talan. Detta innebär att

13 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken kan tillämpas då det gäller

att efter återkallelse avskriva målet i dess helhet.

Läget är emellertid annorlunda när det gäller återkallelse beträffande

någon av flera instämda män. Som framgår av domstolskommitténs re­

missyttrande har annan svarande då ett befogat intresse av att kunna för­

hindra att den man återkallelsen avser skiljs från målet. Även denne bör

kunna motsätta sig ett avskrivningsbeslut så att han inte riskerar att kom­

ma i den situationen att ny talan väcks mot honom sedan andra presum­

tiva fäder friats från faderskapet genom lagakraftvunnen dom. Målet bör

alltså kunna avskrivas från vidare handläggning i viss del endast om samt­

liga instämda män samtycker till det.

Om svarande återkallar ansökan enligt 8 § bör, som domstolskommittén

föreslagit, för avskrivning av målet i den delen krävas samtycke från både

barnet och övriga instämda män.

I samband med avskrivningsbeslut bör rätten också ta upp frågan om

rättegångskostnader såvitt gäller den man återkallelsen avser.

Paragrafen har utformats i enlighet med de anförda synpunkterna.

15 §

Nuvarande ordning. Beträffande rättegångskostnader i faderskapsmål

gäller f. n. de allmänna reglerna i 18 kap. rättegångsbalken. Som huvud­

regel tillämpas 18 kap. 1 § rättegångsbalken, vari föreskrivs att förlorande

part skall ersätta vinnande part dennes rättegångskostnad. Har den vin­

nande parten haft fri rättegång får förlorande part i allmänhet ersätta

statsverket kostnaden för den fria rättegången (8 § andra stycket lagen

om fri rättegång). Skall kostnad för bevisning eller annan åtgärd enligt

rättens beslut utgå av allmänna medel får den förlorande parten åter­

gälda statsverket också den kostnaden (18 kap. 13 § rättegångsbalken).

Denna bestämmelse blir tillämplig bl. a. om rätten självmant har förordnat

om blodundersökning eller annan undersökning av ärftliga egenskaper (3

och 4 §§ lagen den 12 december 1958 angående blodundersökning m. m. i

mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap), om

vittnesförhör (36 kap. 24 § rättegångsbalken) eller om yttrande av sak­

kunnig (40 kap. 17 §).

Utredningsmannen. Det övervägande antalet faderskapsprocesser kom­

mer enligt utredningsmannen även framdeles att gälla bara en man. I des­

sa fall finns det endast undantagsvis skäl att frångå principen i 18 kap.

1 § rättegångsbalken om att den förlorande parten skall ersätta motpartens

rättegångskostnader. Denna kostnadsregel är emellertid inte ändamålsen­

lig i alla de situationer som kan uppkomma då flera män är inblandade

i processen. Det kan ofta vara rimligt, att en man som har dragit in en

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

113

annan man i rättegången utan att talan mot denne har kunnat bifallas

åläggs att ersätta honom hans rättegångskostnader. Eftersom en mängd

skiftande situationer kan uppkomma föreslår utredningsmannen, att rät­

ten i mål om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap skall

få förordna om rättegångskostnaderna efter vad som med hänsyn till samt­

liga i målet föreliggande omständigheter anses skäligt.

Remissyttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge samt Stockholms

rådhusrätt finner att faderskapsprocessen kommer att förete en sådan

mängd skiftande situationer att det är omöjligt att i lagtexten uppställa

några närmare föreskrifter om kostnadernas fördelning. Hovrätten efter­

lyser dock uttalanden om hur rättegångskostnaderna bör fördelas i tänk­

bara normalfall, t. ex. om barnavårdsmannen på goda grunder instämmer

mer än en man och talan bifalls beträffande en av dessa eller om svarande

drar in en annan man i processen men talan mot denne ogillas, trots att

svaranden i och för sig har haft goda skäl för sitt yrkande. Hovrätten ifrå­

gasätter för samtliga fall, då faderskapsfrågan prövas samtidigt beträffan­

de flera män, som har haft samlag med modern under konceptionstiden

och vilkas faderskap inte är osannolikt, en regel att var och en av män­

nen får stå sina kostnader oavsett målets utgång. En sådan lösning ter

sig inte orimlig med hänsyn till målets beskaffenhet men torde enligt

hovrätten förutsätta uttrycklig lagbestämmelse. Advokatsamfundet anser

att lagtexten bör förtydligas så att det klart framgår att en svarande, som

utan tillräckliga skäl har dragit in en annan svarande i målet, löper risk

att få ersätta dennes kostnader. Hovrätten för Västra Sverige anmärker

att den man som har dragit in en annan man i processen regelmässigt bör

ersätta dennes rättegångskostnader, om den utvidgade talan ogillas.

Ett par remissinstanser anser skäl saknas att göra avsteg från rätte­

gångsbalkens regler om rättegångskostnader i de fall, då talan riktas mot

bara en man. Det föreslagna stadgandet bör sålunda enligt Göteborgs råd­

husrätt och domareföreningarna begränsas till att avse endast mål, i vilka

talan har förts mot två eller flera män.

Socialstyrelsen anser det otillfredsställande att även i framtiden vissa

faderskap kan förbli ouppklarade, därför att man inte vågar utsätta bar­

net för risken att förlora rättegången och därmed bli ersättningsskyldig

för motparts kostnader. Om barnet inte har fri rättegång, riskerar det

också att få svara för sina egna rättegångskostnader. Det skulle därför

enligt styrelsens mening kunna ifrågasättas, om inte de kostnader som så­

lunda kan komma att åvila barnet i regel borde falla på statsverket såsom

en samhället åliggande barnkostnad. Att belasta barnet med kostnaderna

ter sig för styrelsen särskilt otillfredsställande, om det såsom erfarenhets­

mässigt kan förekomma är barnavårdsmannen som stämt i strid mot både

moderns och barnavårdsnämndens önskan. Styrelsen, som i och för sig

8—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 12i

Kungl. Maj:ts proposition nr 12i år 1969

114

biträder utredningsmannens förslag om rättegångskostnader, föreslår elL

tillägg till den av utredningsmannen föreslagna lagregeln. Enligt detta

tillägg kan rätten i de mål där barnavårdsman för talan tillerkänna både

barnavårdsmannen och barnets motpart ersättning av allmänna medel

för rättegångskostnader. Om part i sådant fall har fri rättegång, skall

rätten i stället kunna förordna att partens kostnad får stanna på stats­

verket.

Departementschefen. Redan med nuvarande ordning för processen i fa-

derskapsmål är den allmänna regeln i 18 kap. 1 § rättegångsbalken om för­

lorande parts ansvar för rättegångskostnad mindre väl lämpad såvitt avser

kärandesidans ansvar. Om en av barnavårdsmannen väckt faderskaps-

talan ogillas, bör detta nämligen rimligtvis inte gå ut över barnet. Med

mitt förslag om krav på positiv sannolikhet för faderskap ökar risken för

att talan kan komma att ogillas. Eftersom talan aldrig kan bifallas mot mer

än en man, blir vidare olägenheterna av nuvarande ersättningsregel sär­

skilt framträdande i sådana fall där barnavårdsmannen med mitt förslag

blir skyldig att stämma in flera män i målet. Jag ansluter mig därför till

socialstyrelsens uppfattning att barnet aldrig skall kunna förpliktas ersätta

motparts rättegångskostnad i faderskapsmål.

Socialstyrelsen har ifrågasatt om inte barnet alltid bör ha rätt till er­

sättning av allmänna medel för sina egna rättegångskostnader. Så är emel­

lertid i allmänhet förhållandet redan nu, eftersom barnet oftast saknar

egna tillgångar och därför kan få fri rättegång i målet. På vissa håll lär det

förekomma att ansökan om fri rättegång inte beviljas om barnets moder

har goda inkomster eller förmögenhet. Denna uppfattning torde grunda

sig på rättsfallet NJA 1957 s. 465. I det rättsfallet, som rörde jämkning av

underhållsbidrag till barn i äktenskap, nttalade högsta domstolen att un­

derhållsskyldigheten fick anses innefatta skyldighet att bestrida kost­

naderna för en rättegång som förs för att få ut barnet tillkommande un­

derhållsbidrag av annan underhållsskyldig. Detta resonemang är emeller­

tid enligt min mening inte tillämpligt i faderskapsmål. Ett faderskapsmål

syftar i första hand till att bringa klarhet rörande barnets börd och inverkar

med mitt förslag i andra hand både på underhållsskyldigheten och på

barnets rätt till arv. Barnet bör därför kunna få fri rättegång i faderskaps­

mål försåvitt det inte har egna tillgångar av betydelse. Mot bakgrund härav

synes det mig inte finnas skäl att införa någon särskild bestämmelse om

rätt för barnet till ersättning av allmänna medel för egna rättegångskost­

nader.

Enligt 13 § lagen om fri rättegång kan den som har åtnjutit fri rätte­

gång senare förpliktas återgälda statsverket kostnaden härför om han

efter avslutad rättegång kan betala kostnaden utan intrång i de medel

som behövs för hans eget uppehälle och för att fullgöra underhållsskyl­

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

115

dighet. Krav på återbetalningsskyldighet kan inte framställas efter det

att fem år förflutit från rättegångens slut. Av naturliga skäl är denna para­

graf bara i sällsynta undantagsfall tillämplig på kärande, som har haft

fri rättegång i faderskapsmål. Frågan om ändring i bl. a. 13 § lagen om

fri rättegång är f. ö. aktuell enligt det förslag till nya regler om kostnadsfri

rättshjälp, som f. n. är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Jag anser

därför att det inte finns skäl att nu överväga ändring av paragrafen.

Vad gäller frågan om svarandes ersättningsskyldighet för motpartens

rättegångskostnader vill jag först erinra om att 18 kap. 2 § rättegångs­

balken ger domstol möjlighet att förordna om kvittning av rättegångs­

kostnaderna i indispositiva tvistemål, där rättsförhållandet enligt lag får

bestämmas bara genom dom. Eftersom faderskap kan fastställas även ge­

nom erkännande utom rätta är bestämmelsen visserligen inte tillämplig i

faderskapsmål. Jag har emellertid förut i rättssäkerhetens intresse före­

slagit viss begränsning av möjligheterna till faderskapserkännande. Till

skillnad mot utredningsmannen har jag vidare föreslagit vidgad taleplild

för barnavårdsmannen och samma principiella krav på positiv sannolikhet

som förutsättning för bifall till talan oavsett om en eller flera män stämts

in i målet. Faderskapsprocessen får därmed ett starkare inslag av official-

förfarande än indispositiva mål i allmänhet. Mot bakgrund bl. a. härav

synes det mig rimligt att svarande i fortsättningen normalt inte skall kunna

förpliktas ersätta kärandens rättegångskostnad. Detta innebär att kostna­

den för barnets fria rättegång får stanna på statsverket.

Jag är inte beredd att biträda socialstyrelsens tanke att svarande skall

kunna få ersättning för sina egna kostnader av allmänna medel också i and­

ra fall än då han har fri rättegång. Eftersom barnet aldrig skall kunna för­

pliktas utge ersättning för rättegångskostnad, får svarande alltså i prin­

cip själv svara för sina kostnader även om käromålet mot honom ogillas.

I den mån han i och för sig kunnat komma i fråga som fader kan jag inte

se något oegentligt i en sådan ordning. Redan f. n. är hans praktiska möj­

ligheter att få ersättning från barnet av naturliga skäl ytterst begränsade.

Jag återkommer strax till frågan om svarandens rätt till kostnadsersätt­

ning vid illojal eller vårdslös processföring från kärandesidan.

I enlighet med nu angivna överväganden bör i stället för bestämmelser­

na i 18 kap. 1 eller 2 §§ rättegångsbalken som huvudregel gälla att var­

dera parten skall bära sin rättegångskostnad i faderskapsmål. Av denna

regel jämförd med 18 kap. 13 § rättegångsbalken följer att parterna kan

förpliktas ersätta statsverket sådana kostnader för bevisning och annan

utredning som enligt rättens beslut skall utgå av allmänna medel. Ersätt­

ningsskyldighet kan emellertid inte åläggas part som har fri rättegång

i målet (jfr 6 § lagen om fri rättegång). Oftast torde det i enlighet med

18 kap. 13 § första stycket andra punkten finnas anledning att låta sva­

randeparten bära endast hälften av sådan kostnad.

Kungl. May.ts proposition nr 12b år 1969

116

Vissa allmänna regler om ersättningsskyldighet för part som gör sig

skyldig till illojal eller försumlig processföring finns i 18 kap. 3 och 6 §§

rättegångsbalken. 3 § avser fall då vinnande part uppsåtligen eller genom

försummelse föranlett onödig rättegång. 6 § gäller försumlighet under

rättegången. Bl. a. med hänsyn till att barnet inte i något fall bör vara

skyldigt att ersätta rättegångskostnad kan dessa båda regler inte göras

direkt tillämpliga för parter i faderskapsmål. Svarande bör emellertid

kunna åläggas utge ersättning för rättegångskostnader enligt de principer

som ligger till grund för paragraferna och det inte bara till käranden utan

också i förhållande till annan svarande i målet.

I detta sammanhang förtjänar också uppmärksammas det fallet att en

svarande med stöd av 8 § fått en annan man instämd i målet. Såvitt avser

rättegångskostnaderna i denna del av målet finns det, som har framhål­

lits under remissbehandlingen, i allmänhet inte tillräckliga skäl att avvika

från rättegångsbalkens huvudregel om tappande parts ansvar. Om talan

mot den senast instämde mannen ogillas, bör denne således kunna få er­

sättning för sina rättegångskostnader av den andre svaranden. Skulle

den under processen instämde mannen i stället förklaras vara fader till bar­

net, bör han i allmänhet kunna åläggas att ersätta den andre svaranden

kostnaderna i denna del av målet.

På grund av det sagda bör som ett undantag från den tidigare nämnda

huvudregeln gälla, att svarande oberoende av utgången i målet kan för­

pliktas att helt eller delvis ersätta annan part dennes rättegångskostnad

såvida svaranden förfarit på sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 § rättegångs­

balken eller om särskilda skäl annars föreligger.

Bestämmelserna i 18 kap. 4 § rättegångsbalken gäller fall då parterna öm­

som vunnit och förlorat. Eftersom en sådan situation inte kan uppkomma

i ett faderskapsmål, saknar bestämmelsen intresse i detta sammanhang.

I 18 kap. 5 § rättegångsbalken finns regler för fördelning av rättegångs­

kostnader då talan avvisas, målet avskrivs på grund av återkallelse eller

parts utevaro eller då parterna förliks. Den sistnämnda situationen kan

inte bli aktuell, eftersom förlikning inte är tillåten i faderskapsmål. Vad

angår de övriga i lagrummet angivna fallen så torde rättegångskostna­

derna i faderskapsmål böra fördelas efter samma principer som gäller

då målet avgörs genom dom. Lagrummet bör alltså inte vara tillämpligt

i faderskapsmål.

I 18 kap. 7 § rättegångsbalken finns vissa specialregler rörande skyldig­

het för parts ställföreträdare, ombud eller biträde att vid fall av sådan

illojal eller försumlig processföring som avses i 18 kap. 3 och 6 §§ rätte­

gångsbalken jämte parten utge ersättning för rättegångskostnad. Om ställ­

företrädare för barnet väcker talan utan skäl uppstår en situation som

är i viss mån jämförlig med den som avses i 18 kap. 3 § rättegångsbalken.

Det synes därför naturligt att ställföreträdaren då skall kunna förpliktas

ersätta motpartens kostnader i målet. Har barnavårdsmannen väckt talan

Kungl. Maj:ts proposition nr 124- år 1969

117

mot viss man på grundval av moderns uppgift att hon haft samlag med

denne under konceptionstiden, kan talan emellertid normalt knappast an­

ses obefogad, även om uppgiften sedermera skulle visa sig felaktig.

Då bör i stället modern bli ersättningsskyldig, såvida uppgiften lämnades

mot bättre vetande eller annars framstod som oförsvarlig. Det kan också

tänkas att barnets ställföreträdare gör sig skyldig till sådan försummelse

under rättegången som avses i 18 kap. 6 § rättegångsbalken. Detta bör

naturligtvis föranleda kostnadsansvar för den försumlige. Vad nu anförts

om kostnadsansvar för barnets ställföreträdare gäller också för svarandes

ställföreträdare om sådan finns. Även parternas ombud och biträden bör

vara underkastade samma kostnadsansvar. I paragrafen anges i enlighet

härmed att parts ställföreträdare, ombud eller biträde även utan yrkande

kan förpliktas ersätta kostnad som han vållat annan part genom att för­

fara på sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 § rättegångsbalken. Detta gäller

oavsett om hans huvudman är att anse som vinnande part eller inte.

De särskilda regler om rättegångskostnader i faderskapsmål för vilka

jag redogjort i det föregående ersätter de allmänna bestämmelserna i 18

kap. 1—7 §§ rättegångsbalken. Övriga regler i nämnda kapitel bör i tillämp­

liga delar gälla i faderskapsmål. Paragrafen har avfattats i enlighet här­

med.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12i år 1969

16 §

Nuvarande ordning. Fullföljd av talan mot dom i faderskapsmål sker i

samma ordning som gäller för tvistemål i allmänhet enligt bestämmelserna

i 50 och 55 kap. rättegångsbalken. Klagande part skall i fullföljdsinlagan

ange bl. a. i vilken del domen överklagas och vilken ändring som yrkas

(50 kap. 4 § första stycket 3. och 55 kap. 4 § första stycket 3.). Omfattning­

en av högre rätts prövning av saken är beroende av yrkandena i fullfölj ds-

inlagorna. Högre rätt kan sålunda inte ändra lägre rätts dom i andra delar

än de som överklagats.

Utredningsmannen. Utredningsmannen anser det nödvändigt att införa

särskilda regler rörande fullföljden i mål vari talan förs mot flera män.

I den delen hänvisar utredningsmannen till vissa uttalanden av departe­

mentschefen i 1955 års lagrådsremiss (prop. 1958 A: 144 s. 241). Han

förordar att som ett tredje stycke i 20 kap. 4 § föräldrabalken införs en

regel för det fallet att någon överklagar en dom som gäller flera män

men gör det bara beträffande någon eller några av dessa män. Regeln

innebär att part skall ha rätt att begära, att den högre rätten prövar frågan

om faderskapet även såvitt avser någon eller några av de män som inte

direkt omfattas av den fullföljda talan. Klagande part skall framställa

yrkande härom i fullföljdsinlagan och svarande skall göra det i särskild

inlaga som skall komma rätten till handa inom den tid som är bestämd

118

för avgivande av genmäle. Angående sådan särskild inlaga skall i tillämp­

liga delar gälla vad som är föreskrivet om vade- eller revisionsinlaga.

Remissyttrandena. Hovrätten för Övre Norrland framhåller att en ut­

pekad fader emellanåt för talan i faderskapsmål utan biträde. Han kan där­

för i flertalet fall antas sakna kännedom om möjligheten att påkalla pröv­

ning av faderskapet även mot man som den fullföljda talan inte avser.

Enligt hovrättens mening bör en erinran om denna möjlighet kunna göras

av överrätt i samband med att genmäle infordras. Den tid inom vilken

yrkandet skall framställas bör enligt några remissinstanser anges i lag­

texten. Göta hovrätt finner det olämpligt att en fatalietid skall bestämmas

från fall till fall, helst som den i bovrättsprocessen blir beroende av en

bedömning av den lägre befattningshavare som har att besluta om tiden

för genmäle. Enligt hovrättens erfarenhet förekommer det inte sällan att

genmäle inte inkommer inom utsatt tid. Det finns, anför hovrätten, anled­

ning att befara att så även blir fallet i mål av nu ifrågavarande art med

rättsförluster som följd. En bättre ordning bör åstadkommas genom att

i lagtexten klart anges inom vilken tid inlagan skall ha inkommit till rät­

ten. Hovrätten föreslår att denna tid bestäms till två eller tre veckor från

dagen för delgivning av fullföljdsinlaga. Liknande synpunkter framförs

av Svea hovrätt och domstolskommittén.

Enligt hovrätten för Västra Sverige kan det inte sällan komma att in­

träffa att den ursprunglige svaranden först i högre rätt invänder att viss

annan man är fader till barnet. Hovrätten framhåller att verkan härav inte

närmare har belysts i motiven. Den högre rätten anses dock vid en sådan

invändning böra få återförvisa målet. Hovrätten finner det ovisst om en

sådan återförvisning kan ske med nu gällande regler. Även domstolskom­

mittén ifrågasätter, om inte återförvisning bör kunna ske, när part först

i högre rätt yrkar att ny part skall indras i rättegången, särskilt i de fall

då en man som varit svarande i underrätten inte får vetskap om att modern

bär haft samlag med annan man förrän underrätten har meddelat dom

i målet. Göta hovrätt berör problem, som kan uppkomma, om en ny tänk­

bar fader till barnet inte dras in i rättegången och denna slutar med att

talan mot de instämda svarandeparterna ogillas. Hovrätten ställer frågan

om dessa svarande kan dras in i en ny rättegång mot den eller de män

som inte deltog i den tidigare processen.

Departementschefen. En dom i faderskapsmål kan enligt allmänna pro­

cessrättsliga regler överklagas inte bara av barnavårdsmannen utan också

av annan ställföreträdare för barnet. Vidare kan naturligtvis också den

man som förklarats vara fader till barnet föra talan mot domen.

Syftet med de tidigare föreslagna reglerna rörande processen i fader­

skapsmål är att så långt möjligt garantera att faderskapsfrågan avgörs

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

119

på ett materiellt riktigt sätt. Denna målsättning bör enligt min mening

sätta sin prägel också på förfarandet i högre rätt. Denna måste ha möj­

lighet att pröva målet i samma omfattning som underrätten. Om exem­

pelvis underrätten förklarat en av två instämda män vara fader till barnet

och denne vädjar mot domen, bör hovrätten vara oförhindrad att prova

även frågan om den andre mannens faderskap. Utredningsmannen har

föreslagit att det skall ankomma på parterna själva att begära prövning

av målet i annan del än den som formellt omfattas av den fullföljda talan.

En sådan ordning ger emellertid knappast tillräcklig garanti för en all­

sidig prövning av målet i högre rätt. Jag vill i stället förorda att högre

rätt alltid skall vara skyldig att pröva faderskapsfrågan i hela dess vidd,

om talan förs mot lägre rätts avgörande i denna del. Bestämmelse harom

har intagits i paragrafens första stycke. Av formuleringen framgår att nå­

gon överprövning av faderskapsfrågan inte kan ske, för den händelse talan

fullföljs enbart i annan del av målet, t. ex. beträffande rättegångskostna­

derna. Har lägre rätt med stöd av 14 § under målets handläggning avskri­

vit målet såvitt gäller en av flera instämda män, kan överrätten tydligtvis

pröva faderskapsfrågan i den delen bara för den händelse talan förs mot

avskrivningsbeslutet.

Den nyss föreslagna bestämmelsen medför att fullföljdsinlagan måste

delges med samtliga övriga parter i underrättsdomen. Dessa måste därvid

givetvis få klart för sig i vilken utsträckning överrätten har att pröva må­

let. Mot bakgrund härav har i första stycket också upptagits en föreskrift

om att erinran angående omfattningen av den högre rättens prövning av

målet skall tas in i föreläggandet för vade- eller revisionssvarande att avge

genmäle.

Enligt 50 kap. 4 § första stycket 3. och 55 kap. 4 § första stycket 3. rätte­

gångsbalken skall vade- eller revisionskärande i fullföljdsinlagan ange

bl. a. vilken ändring i lägre rätts avgörande som han påyrkar. Har under­

rätten helt ogillat faderskapstalan mot flera män, bör företrädare för bar­

net vid fullföljd mot domen kunna inskränka sig till att yrka att överrätten

fastställer vem av männen som är fader till barnet. Skulle i det fall att flera

män är aktuella som fäder samtligas inställning i målet inte kunna till­

räckligt klarläggas under skriftväxlingen i högre rätt, kan muntligt förhör

med parten i fråga äga rum enligt 50 kap. 12 § och 55 kap. 15 § rättegångs­

balken.

Under målets handläggning vid högre rätt kan givetvis inträffa att det

framkommer upplysningar om att en man som inte är part i målet kan

vara fader till barnet. I så fall måste det finnas möjlighet att få också

frågan om den mannens faderskap prövad. Att låta överrätten omedel­

bart ta upp frågan i sak skulle å andra sidan strida mot grunderna för

instansordningen. Enligt min mening bör, som också har föreslagits un­

der remissbehandlingen, den högre rätten i stället få möjlighet att åter­

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

120

förvisa målet till underrätten för förnyad prövning. Förutsättningen här­

för bör först och främst vara att den utomstående mannen skäligen kan

komma i fråga som fader till barnet. Denna situation måste i allmän­

het anses föreligga om modern medger att hon haft samlag med man­

nen under konceptionstiden och ingenting tyder på att han är uteslu­

ten som fader. Det är givetvis i allmänhet lämpligt att den högre rätten

förordnar om blodundersökning för att få underlag för bedömningen av

denna senare fråga. Som ytterligare förutsättning för återförvisning bör

gälla att part vid överrätten framställer yrkande därom. Av grunderna för

bestämmelsen i 7 § andra stycket om barnavårdsmannens taleplikt måste

anses följa att det i den situation jag nyss angav åligger barnavårdsman-

nen att begära återförvisning av målet.

Beslut om återförvisning bör avse målet i dess helhet, alltså även exem­

pelvis avgörande i underliållsfrågan.

Paragrafens andra stycke har avfattats i enlighet med nu angivna över­

väganden.

I paragrafens tredje stycke har angetts vilka av de tidigare paragraferna

rörande rättegången som avses vara tillämpliga på processen i överrätt.

Med anledning av vad Göta hovrätt anfört rörande frågan om möjlighet

till ny prövning av faderskapet, sedan talan ogillats genom lagakraftvun-

nen dom, hänvisas till vad jag anfört under 10 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

17 §

Av denna paragraf framgår att rättegångsbalkens bestämmelser om hand­

läggning av indispositiva mål skall tillämpas i faderskapsmål i den mån

annat inte följer av lagen om fastställande av faderskapet till barn utom

äktenskap.

Vissa bestämmelser om underhållsbidrag

18 §

Nuvarande ordning. Talan om underhållsbidrag till barn utom äkten­

skap eller till barnets moder enligt 7 kap. 10 § föräldrabalken kan föras

antingen i samband med talan om faderskapet eller såsom särskilt mål se­

dan faderskapet fastställts. Talan skall upptas av rätten i den ort där

den som har vårdnaden om barnet har sitt hemvist. Väcks underliållsfrågan

i mål om faderskap gäller samma forumregler som för faderskapsfrågan

(20 kap. 9 § andra stycket föräldrabalken).

Utredningsmannen. I betänkandet föreslås inte några ändringar i nuva­

rande regler om väckande av talan rörande underhållsbidrag. Däremot

förordas en specialregel för det fall att flera män instämts i faderskapsmålet

121

och högre rätt har att pröva faderskapsfrågan även beträffande annan man

än som omfattas av den fullföljda talan. I så fall skall överrätten vara

skyldig att ompröva domen även i underhållsdelen, om barnet eller mo­

dern begär det. Sådant yrkande skall framställas muntligen eller skrift­

ligen och delges den som det riktar sig mot.

Remissyttrandena. I några remissyttranden kritiseras förslaget att yr­

kande i underhållsfrågan skall kunna framställas muntligen inför över­

rätten. En sådan ordning anses kunna medföra risk för att huvudförhand­

lingen i högre rätt måste inställas. Enligt domstolskommittén bör det be­

traktas som ett oeftergivligt krav att det före huvudförhandlingen är klar­

lagt åtminstone i vilka delar den lägre rättens dom skall prövas om. För

att tillgodose detta krav föreslår kommittén en föreskrift att yrkande om

underhåll mot man som den fullföljda talan inte avser skall framställas

skriftligen inom viss tid från delgivning av den inlaga i vilken yrkande har

framställts om prövning av frågan om mannens faderskap till barnet. I sam­

ma riktning uttalar sig Svea hovrätt, Göta hovrätt och hovrätten för Västra

Sverige.

Departementschefen. Den nuvarande bestämmelsen i 20 kap. 9 § andra

stycket föräldrabalken om forum för prövning av underhållsyrkande i fa-

derskapsmål ersätts av bestämmelsen i första stycket om att talan om un­

derhållsbidrag till barnet eller modern kan föras i mål om faderskap.

Om endast en man svarar i ett faderskapsmål, kan faderskapsfrågan

och yrkanden om underhållsbidrag utan vidare prövas samtidigt. Är flera

män svarande i målet blir läget mera komplicerat. Om underrätten skulle

slutligt pröva underhållsfrågan innan avgörandet i faderskapsdelen vun­

nit laga kraft, torde käranden normalt anse sig nödsakad att framställa

alternativa yrkanden om underhållsbidrag mot var och en av svarandena.

Utredningen i underhållsfrågan kan då bli relativt omfattande samtidigt

som den slutligen blir onyttig i den mån den avser annan man än den som

till sist förklaras vara fader. Underhållsfrågans handläggning skulle därige­

nom kompliceras både vid underrätten och i högre rätt. Den mest ända­

målsenliga lösningen synes mig vara att frågan om underhållsbidrag i fler-

mansfallen inte får avgöras vid underrätten förrän faderskapet fastställts

genom lagakraftvunnen dom enligt 17 kap. 5 § rättegångsbalken. Föreskrift

härom har intagits i andra stycket av förevarande paragraf.

19 §

Nuvarande ordning. I 20 kap. föräldrabalken finns vissa specialregler om

handläggningen av underhållsfrågor i mål enligt balken, däribland fader­

skapsmål.

Har modern vårdnaden om barnet får hon föra talan för det i mål om

Kungl. Maj:ts proposition nr 12i år 1969

122

underhåll även om hon inte har uppnått myndig ålder. Talan kan också

föras av särskilt förordnad förmyndare samt av barnavårdsmannen. Var

och en av dem som kan föra talan för barnet skall få tillfälle att yttra sig

i målet (It § första stycket jämfört med 4 §). Underhållsbidraget kan be­

stämmas till olika belopp för särskilda delar av underhållstiden. Underhåll

till barn får inte mot den underhållsskyldiges bestridande bestämmas för

tid efter det barnet fyllt 18 år, innan det tillförlitligen kan bedömas om

underhållsskyldighet föreligger därefter (11 § andra och tredje styckena).

I mål om underhåll kan rätten för tiden intill lagakraftägande dom el­

ler beslut föreligger förordna därom efter vad som finnes skäligt. Skyl­

dighet att utge bidrag kan dock inte åläggas någon om det inte föreligger

sannolika skäl att han är bidragsskyldig. Interimistiskt förordnande om

underhåll kan på yrkande meddelas utan huvudförhandling. Innan för­

ordnandet meddelas skall motparten beredas tillfälle att yttra sig över yr­

kandet. Har förordnande meddelats skall rätten när målet avgörs pröva

om åtgärden skall bestå. Förordnandet går i verkställighet på samma sätt

som en lagakraftvunnen dom men kan när som helst återkallas av rätten

(12

§).

Talan mot beslut om interimistiskt förordnande som meddelats av un­

derrätt under rättegången skall föras särskilt (39 §). Mot hovrätts beslut

får talan enligt 40 § inte föras.

Utredningsmannen. I betänkandet föreslås inga ändringar i sak i de

nämnda bestämmelserna i 20 kap. föräldrabalken.

Remissyttrandena. I några yttranden hävdas att de föreslagna fader-

skapsreglerna bör medföra att också bestämmelserna om interimistisk bi-

dragsskyldighet i 20 kap. 12 § föräldrabalken ändras. Göta hovrätt och

domstolskommittén framhåller sålunda att paragrafen inte är avsedd för

det fall att flera män är indragna i processen och sannolika skäl för fader­

skap och bidragsskyldighet föreligger beträffande mer än en av dem.

Även om bidragsförskottslagen har minskat behovet av interimistiska

beslut om underhållsbidrag torde enligt Stockholms rådhusrätt yrkanden

om sådant beslut komma att framställas också i fortsättningen, nämligen

i fall då det är fråga om underhållsbidrag som överskrider bidragsför­

skottet. Om de föreslagna faderskapsreglerna genomförs, kan den situa­

tionen uppkomma att sannolika skäl för bidragsskyldighet föreligger be­

träffande flera svarande. Rådhusrätten ifrågasätter om inte i sådana fall

solidarisk bidragsskyldighet bör kunna åläggas samtliga såsom fäder san­

nolika svarande med utgångspunkt från barnets behov och med beaktan­

de av vederbörande mäns betalningsförmåga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

Departementschefen. I faderskapsmål med bara en svarande kan föräld-

123

rabalkens bestämmelser om interimistiskt beslut rörande underhållsbidrag

utan vidare tillämpas även i fortsättningen. Som liar påpekats under remiss­

behandlingen är emellertid läget ett annat om flera män svarar i målet.

Det framstår då som olämpligt att rätten innan målet avgörs tar ställning

till vem av de instämda männen som kan anses mest sannolik såsom fader.

Möjligheterna att göra en sådan bedömning på ett förberedande stadium

torde f. ö. vara ytterligt begränsade.

Med anledning av Stockholms rådhusrätts förslag under remissbehand­

lingen vill jag erinra om att man i vårt land alltid bestämt avvisat tanken

att flera män gemensamt skulle svara för ett utomäktenskapligt barns

underhåll. Eftersom bara en man slutligen kan bli bidragsskyldig synes

det mig inte lämpligt att införa en ordning av innebörd att flera män kan

förpliktas bidra till barnets underhåll intill dess lagakraftägande dom

föreligger. Varken barnet eller modern kan sägas ha något oavvisligt be­

hov av interimistiskt förordnande om underhållsbidrag. För barnet utgår

normalt bidragsförskott. Jag anser därför övervägande skäl tala för att

bestämmelserna om interimistiskt förordnande i 20 kap. 12, 39 och 40 §§

föräldrabalken bör vara tillämpliga endast i faderskapsmål med en sva­

rande. Föreskrift härom bär intagits i denna paragraf. Om rätten meddelat

interimistiskt beslut mot svaranden, måste beslutet tydligtvis upphävas

såvida ytterligare någon man sedermera instäms i målet.

Den man som förklaras vara fader till barnet kan bli utsatt för krav

från det allmännas sida om att återbetala vad som har utgivits i bidrags­

förskott under tiden från barnets födelse till dess lagakraftvunnen dom

i faderskapsfrågan föreligger. Kravet kan tillsammans med eventuella an­

språk för förfluten tid på underhållsbidrag utöver bidragsförskottet och

underhållsbidrag till modern uppgå till ganska avsevärda belopp om rätte­

gången har dragit ut på tiden. Mannen kan få svårt att betala dessa belopp

jämte det löpande underhållsbidraget till barnet. Länsstyrelsen kan emel­

lertid enligt 18 § lagen om bidragsförskott besluta att återkrav för det all­

männas räkning skall helt eller delvis efterges. Enligt uttalanden under

förarbetena till lagrummet kan det finnas anledning till det om lång tid

förflutit innan faderskapet har fastställts och dröjsmålet inte beror på för-

halning från faderns sida (prop. 1964: 70 s. 46 och 131). I de mera kompli­

cerade flermansfallen torde dessa förutsättningar ofta nog vara för handen.

Reglerna i 20 kap. 11 § föräldrabalken om mål angående underhålls­

bidrag skall enligt paragrafen gälla då yrkande om underhållsbidrag fram­

ställs i faderskapsmål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

20

§

Enligt 20 kap. 13 a § första och andra styckena föräldrabalken skall be­

stämmelserna om interimistiskt förordnande om underhållsbidrag till ut-

omäktenskapligt barn och dess moder tillämpas, om någon genom skriftlig

av två personer bevittnad handling har åtagit sig att utge sådant under­

hållsbidrag för tid intill dess resultatet av blodundersökning om fader­

skapet föreligger. I fråga om verkställighet på grund av sådan handling

gäller reglerna för verkställighet på grund av förbindelse att utge under­

hållsbidrag enligt föräldrabalken.

Dessa regler har utan ändring i sak överförts till denna paragraf.

Ikraftträdande m. m.

Lagen om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap är som

förut har nämnts avsedd att träda i kraft den 1 januari 1970. Den skall

naturligtvis tillämpas utan inskränkning i fråga om barn som föds efter

lagens ikraftträdande. I fråga om barn som fötts före ikraftträdandet och

då inte fått faderskapet fastställt vill jag framhålla följande.

I faderskapslagen finns paragrafer som uteslutande avser barnavårds-

mannens utredning av faderskapsfrågan (2—6 §§). Dessa paragrafer

av vilka en innehåller bestämmelser om tidsfrist (6 §) har ingen direkt

motsvarighet i nu gällande lag och kan inte utan praktiska svårigheter

tillämpas i fråga om barn som fötts före ikraftträdandet. Detsamma gäller

ett par andra bestämmelser med nära anknytning till 2—6 §§, nämligen

föreskrifterna i 11 § om barnavårdsmannens protokoll och domstolens rätt

att förelägga barnavårdsmannen att komplettera utredningen. De angivna

bestämmelserna bör alltså inte tillämpas i fråga om barn som är födda

innan lagen har trätt i kraft utan för dem bör i stället gälla den nuvarande

regeln i 8 kap. 6 § föräldrabalken om barnavårdsmannens skyldighet att

sörja för att barnets börd blir fastställd.

Föreskriften i 7 § andra stycket om barnavårdsmannens taleplikt kan

visserligen sägas ingå som ett led i barnavårdsmannens skyldighet att söka

få faderskapet fastställt, men den har å andra sidan sådant samband med

de materiella faderskapsreglerna i 3 kap. föräldrabalken att den bör bli

tillämplig i mål om faderskap till barn som fötts före ikraftträdandet. Det­

samma gäller bestämmelserna i 8—10 och 12—20 §§.

I regel brukar den ordningen tillämpas att mål vari rättegång inletts

före ikraftträdandet av nya processregler behandlas enligt äldre lag (jfr

NJA II 1947 s. 51). Utredningsmannens förslag innebär emellertid, liksom

även 1955 års lagrådsremiss, att den nya lagen skall tillämpas i mål som

anhängiggjorts före ikraftträdandet. Med hänsyn till det nära samband som

finns mellan de materiella faderskapsreglerna och rättegångsbestämmel-

serna anser jag denna ståndpunkt välgrundad. Jag vill erinra om att en­

ligt allmänt vedertagna grunder de nya processreglerna skall gälla för

varje processuell företeelse som inträder efter ikraftträdandet men att reg­

lerna inte får retroaktiv verkan (jfr NJA II 1947 s. 2). De nya forumreg­

lerna i 10 § inverkar alltså inte på redan anhängiga mål på annat sätt än

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 12i år 1969

125

att rätten kan förordna att målet skall flyttas över till annan domstol om

det skulle avsevärt underlätta handläggningen av målet. Barnavårdsman-

nen blir i och med lagens ikraftträdande skyldig att i anhängiga mål väcka

talan mot varje man som skäligen kan komma i fråga som fader till bar­

net. År målet anhängigt i högre rätt måste barnavårdsmannen begära åter­

förvisning av målet för att kunna väcka sådan talan. Vid bedömningen av

frågan om rättegångskostnader får 15 § tillämpas. Detta gäller även för

högre rätt om lägre rätt skulle ha dömt i målet före lagens ikraftträdande.

I enlighet med det anförda vill jag föreslå att för barn födda före lagens

ikraftträdande äldre lag skall gälla i fråga om barnavårdsmannens skyl­

dighet att sörja för att barnets börd fastställs. Bestämmelsen i 7 § andra

stycket i den nya lagen bör dock äga tillämpning även i över gångsfallen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 124 år 1969

Förslaget till lag om ändring i lagen angående blodundersökning m. m.

i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn

utom äktenskap

1 det följande ämnar jag föreslå en särskild regel rörande ersättning för

medicinsk undersökning i faderskapsfrågor innan rättegång inletts. Med

hänsyn härtill bör lagens rubrik jämkas så att lagen gäller i mål om äkten­

skaplig börd eller vid utredning av faderskapet till barn utom äktenskap. 5

5 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rätt.

För att frågan om faderskapet till barn utom äktenskap skall kunna klar­

läggas är det givetvis angeläget att behövliga medicinska undersökningar

kommer till stånd så snart som möjligt. Den som genomgår sådan under­

sökning, innan talan har väckts vid domstol, får f. n. själv svara för kost­

naderna. Enligt 4 § i den förordade lagen om fastställande av faderskap

skall barnavårdsmannen i vissa fall verka för att blodundersökning sker

beträffande modern, barnet och man som kan vara fader till barnet. Han

har dessutom möjlighet att i förekommande fall ta initiativ till antropo-

logisk undersökning. Barnavårdsmannen har emellertid inte några tvångs­

medel till sitt förfogande. Det är då fara värt att undersökningen inte

kommer till stånd, därför att vederbörande drar sig för kostnaderna.

Nuvarande ordning stämmer också mindre väl överens med reglerna i

4 § om ersättning för det fall att rätten har förordnat om undersökning i

faderskapsmål. Enligt denna paragraf skall nämligen gottgörelse som stat­

lig eller kommunal läkare får betinga sig för tagande av blodprov samt

ersättning för undersökning därav utgå av allmänna medel. Detsamma gäller

ersättning för antropologisk undersökning.

Vid remissbehandlingen har Stockholms rådhusrätt ifrågasatt om inte

medicinsk undersökning, som sker innan faderskapsfråga har hänskjutits

126

till domstol, kan göras kostnadsfri. Ett sådant avsteg från gängse princip

om avgiftsfinansiering är jag emellertid inte beredd att förorda. Eftersom

den förberedande utredningen i faderskapsfrågor sköts av barnavårdsman-

nen, vars verksamhet står under tillsyn av barnavårdsnämnden, synes det

mig naturligast att undersökningskostnaden i de fall, som det här är fråga

om, skall betalas av nämnden.

I enlighet härmed föreslås i förevarande paragraf en regel om att kostnad

som avses i 4 § skall utges av barnavårdsnämnden, ifall blodundersökning

eller annan undersökning av ärftliga egenskaper inletts på initiativ av bar-

navårdsmannen utan att talan om faderskapet dessförinnan väckts.

Ersättning till statlig eller kommunal läkare för tagande av blodprov får

enligt kungörelse i ämnet den 15 maj 1959 (nr 320; ändrad 1968: 546) uppgå

till högst 25 kronor. Kungl. Maj :t har vidare den 13 september 1968 före­

skrivit att ersättning för blodundersökning vid statens rättskemiska labora­

torium skall utgå med dels 75 kronor i grundavgift för varje ärende, dels

75 kronor för varje undersökt prov. Avgiften för antropologisk undersök­

ning är, enligt Kungl. brev den 25 maj 1967, 100 kronor per person.

6

§.

Har faderskapsärende hänskjutits till domstol bör frågan om återbetal-

ningsskyldighet för svarande beträffande kostnaderna för medicinsk under­

sökning, som har ägt rum under barnavårdsmannens utredning, natur­

ligen bedömas efter samma regler som gäller för de fall då rätten förordnat

om undersökning (jfr 18 kap. 13 § rättegångsbalken). Föreskrift härom har

upptagits i förevarande paragraf, som saknar motsvarighet i gällande rätt.

Ikraftträdande

De föreslagna lagändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1970. De nya

reglerna i 5 och 6 §§ bör emellertid bli tillämpliga endast om undersökningen

liar inletts efter ikraftträdandet. Jag föreslår en särskild föreskrift härom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969

Förslaget till lag om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag

1 §

Gällande ordning. Den som av domstol ålagts att interimistiskt utge un­

derhållsbidrag till barn utom äktenskap eller barnets moder, kan få ersätt­

ning av allmänna medel för utgivna underhållsbidrag, om domstolen se­

nare skiljer målet från sig utan att han åläggs underhållsskyldighet (20 kap.

13 § föräldrabalken). Enligt 20 kap. 13 a § föräldrabalken kan ersättning

även utgå, om mannen i skriftlig av två personer bevittnad handling, som

godkänts av barnavårdsmannen eller barnavårdsnämnden, åtagit sig att

utge underhållsbidrag för tid intill dess resultatet av blodundersökning om

faderskapet föreligger. Förutsättningen för att ersättning skall komma i

127

fråga är att blodundersökningen visar, att mannen inte kan vara fader till

barnet eller att hans faderskap enligt blodundersökningen är osannolikt

och talan om faderskapet inte väckts mot mannen inom sex månader från

det utlåtandet över undersökningen förelåg. Rätt till återbetalning före­

ligger också om faderskapstalan mot mannen ogillats eller om det har fast­

ställts, att annan man är fader till barnet.

Departementschefen. Paragrafens första stycke motsvarar i huvudsak be­

stämmelsen i 20 kap. 13 § första stycket föräldrabalken om återbetalning

av belopp som utgivits på grund av interimistiskt beslut. Av formuleringen

framgår att återbetalning, liksom f. n. är fallet, inte skall ske, om mannen

blivit underhållsskyldig därför att han under pågående process erkänt fa­

derskapet, och målet på grund härav avskrivits (jfr prop. 1958 A: 144

s. 252).

Den som enligt skriftlig förbindelse utgivit underhållsbidrag för tid in­

till dess blodundersökning genomförts bör liksom f. n. kunna få ersätt­

ning av allmänna medel för vad han utgivit, om blodundersökningen visar,

att han inte kan vara fader till barnet, om han genom lagakraftvunnen dom

friats från faderskapet eller om någon annan enligt dom eller erkännande är

att anse som fader till barnet. År faderskapet enligt blodundersökningen

osannolikt, kunde det mot bakgrund av de föreslagna nya faderskapsregler-

na sättas i fråga, om mannen inte alltid borde ha rätt till ersättning. I säll­

synta undantagsfall kan det dock hända, att all annan bevisning med sådan

styrka tyder på att mannen i fråga är fader till barnet att han även enligt

de nya reglerna kan förklaras vara fader. Jag förordar därför inte heller

på denna punkt någon ändring i gällande återbetalningsregler.

För att återbetalning skall kunna ske fordras f. n. att barnavårdsmannen

eller barnavårdsnämnden godkänt den skriftliga förbindelsen om att utge

underhåll. Detta villkor torde böra uppställas även i fortsättningen.

Andra stycket i paragrafen har utformats enligt dessa överväganden.

2

§

Gällande ordning. Om en faderskapsdom ändras efter resning eller om

ett faderskapserkännande förklaras ogiltigt, har den från faderskapet friade

mannen ingen på lag grundad rätt att få ersättning av allmänna medel för

utgivna underhållsbidrag. Kungl. Maj :t kan emellertid på ansökan efter

diskretionär prövning bevilja sådan ersättning (jfr prop. 1958 A: 144 s. 253

och 1965: 1 bil. 4 s. 48). Sådana ärenden är numera inte ovanliga. Regel­

mässigt beviljas mannen i dessa fall ersättning.

Departementschefen. Enligt min mening bör rätten till ersättning i här

åsyftade fall i detta sammanhang regleras i lag. Bestämmelsen härom har ut­

formats så att rätt till ersättning av allmänna medel för utgivna underhålls­

Kungl. Maj:ts proposition nr 12b år 1969