Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att ett fartyg i allmän hamn får flyttas om fartyget hindrar hamnens behöriga nyttjande eller varaktigt ligger på ett sätt som strider mot gällande föreskrifter. Fartygets ägare eller redare är gentemot hamninnehavaren ansvarig för flyttningskostnaderna och övriga kostnader enligt lagen.

Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1986.

Lagförslagcn i denna proposition har granskats av lagrådet. Proposi— tionen innehåller därför tre huvuddelar: lagrådsremissen (s. 5), lag- rådets yttrande (5. 30) och föredragande statsrådets ställningstagan- den till lagrådets synpunkter (s. 38"). Den som vill ta del av samtliga skäl för lagförslagen måste därför läsa alla tre delarna.

• Sida 2
•  Original

Propositionens lagförslag

1. Förslag till Lag om flyttning av fartyg i allmän hamn

Härigenom föreskrivs följande.

l 5 Ett fartyg i allmän hamn får flyttas av hamninnehavaren. om fartyget hindrar hamnens behöriga nyttjande eller varaktigt ligger på ett sätt som strider mot gällande föreskrifter.

2 5 En flyttning får inte genomföras förrän fartygets ägare har underrät- tats och fått skäligt rådrum att själv flytta fartyget. Underrättelsen skall innehålla uppgifter om kostnadsansvaret enligt 5 5 och om möjligheterna att sälja och skaffa bort fartyget enligt 7—9 åå.

Om saken brådskar. får fartyget flyttas utan att vad som sägs i första stycket har iakttagits. Ägaren skall dock så snart som möjligt underrättas om flyttningen.

Finns det en särskild redare, kan denne underrättas i stället för ägaren. Har ägaren eller redaren underrättats, gäller det också gentemot den som träder i hans ställe.

3 5 En underrättelse skall delges den som den riktar sig till. Vid kungö- relsedelgivning gäller, i stället för vad som föreskrivs i 17 & delgivningsla- gen (1970: 428), att underrättelsen skall kungöras i Post- och Inrikes Tid- ningar och i de av sjöfartsverket utgivna Underrättelser för sjöfarande samt anslås på fartyget. Detta förfarande får tillämpas också för delgivning med en ägare eller redare som är okänd.

4 & Flyttningen och den fortsatta förvaringen av fartyget skall ske med omsorg så att onödig skada eller olägenhet inte uppkommer.

5 & En ägare eller redare som har delgetts underrättelse är skyldig att ersätta hamninnehavaren hans kostnader för fartygets flyttning och fort- satta förvaring samt för underrättelsen. Detta gäller dock inte om fartyget hade frånhänts ägaren genom brott.

Är både ägaren och redaren betalningsskyldiga, svarar de solidariskt. Detsamma gäller i fråga om betalningsskyldighet som åvilar delägarna i ett partrederi.

6 5 I fråga om fartyg som år införda i skepps- eller båtregistret enligt 2 & sjölagen (l89l:35 s. 1) eller i motsvarande utländskt register skall vid tillämpningen av denna lag den som är antecknad i registret anses som ägare. Har ett förvärv av skepp skrivits in i skeppsregistret med stöd av 14 & tredje stycket första meningen sjölagen, anses förvärvaren som ägare. Vad som sägs om ett fartygs ägare gäller i övrigt innehavaren i fråga om fartyg som innehas på grund av förvärv med förbehåll om återtaganderätt.

7 & Hamninnehavaren har rätt att hålla kvar fartyget till säkerhet för sin fordran på ersättning för de kostnader som avses i 5 &.

Om inte kostnaderna betalas eller säkerhet ställs, får fartyget säljas när tre månader förflutit sedan det flyttades. Ägaren skall dock alltid ha delgetts underrättelse och tre månader ha förflutit därefter. Har talan väckts i en fråga som rör hamninnehavarens fordran, får försäljning inte ske förrän en skälig tid har förflutit efter det att tvisten slutligt avgjordes.

• Sida 3
•  Original

8 & Försäljning skall göras med omsorg. Den får ske under hand eller på offentlig auktion. Skall auktion äga rum skall ägaren, om det är möjligt, i god tid ges besked om tid och plats för auktionen.

Om försäljningspriset efter avdrag för försäljningskostnaderna över— stiger hamninnehavarens fordran, skall överskottet betalas ut till fartygets ägare, såvida det inte betalas till någon annan som har bättre rätt till det eller sätts ned enligt lagen (1927: 56) om nedsättning av pengar hos myndig— het.

9 å Om ett fartyg uppenbarligen saknar försäljningsvärdc, får det skaffas bort i stället för att flyttas eller säljas. Detta får ske tidigast tre månader efter det att ägaren underrättades enligt 2 5. Har fartyget flyttats, får det inte skaffas bort tidigare än som följer av 7 5 andra stycket.

Denna lag träderi kraft den ljuli 1986.

• Sida 4
•  Original

2. Förslag till Lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. ])

Härigenom föreskrivs att 40% sjölagen (1891:35 s. 1)' skall ha följande lydelse.

Föreslagen lydelse 405

Partrederi föreligger, om flera överenskommit att under delad ansvarig- het gemensamt driva sjöfart med eget fartyg. Anmälan om partrederiavtal kan göras hos registermyndigheten. som har att ofördröjligen anteckna anmälningen i det register där fartyget är infört eller, om det ej är registre- rat, kungöra densamma. Närmare föreskrifter om anmälnings- och ku ngör— Nuvarande lydelse elseförfarandet meddelas av regeringen.

För de förpliktelser som upp- kommer för partrederiet sedan re- deriavtalet anmälts till registermyn- digheten svarar varje redare endast i förhållande till sin andel i fartyget i den mån han ej åtagit sig större an- svarighet. För dessförinnan upp- komna rederiförpliktelser svarar re- darna solidariskt. I fråga om betal- ningsansvar för vattenförorenings- avgift enligt 8 kap. lagen (1980: 424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg gäller 8 kap. 2 5 andra stycket nämnda lag.

I fråga om redarnas inbördes rättigheter och skyldigheter tillämpas be—

För de förpliktelser som upp- kommer för partrederiet sedan re- deriavtalet anmälts till registermyn- digheten svarar varje redare endast i förhållande till sin andel i fartyget i den mån han ej åtagit sig större an- svarighet. För dessförinnan upp- komna rederiförpliktelser svarar re- darna solidariskt. I fråga om betal- ningsansvar för vattenförorenings- avgift enligt 8 kap. lagen (1980: 424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg gäller 8 kap. 2 & andra stycket nämnda lag. Ifråga om be- talningsansvar enligt lagen (l986:000) om flyttning av fartyg i allmän hamn gäller 5 5 andra stycket andra meningen nämnda lag.

stämmelserna i 41—57 åå i den mån annat ej avtalats.

Denna lag träder i kraft den 1juli 1986.

' Lagen omtryckt 1985: 176.

• Sida 5
•  Original

1. Inledning

Med stöd av Kungl. Maj: ts bemyndigande den 27 november 1970 uppdrog chefen för kommunikationsdepartementet den 4 december 1970 åt en sär- skild sakkunnigl att se över författningsbestämmelserna om bl. a. åtgärder i fråga om övergivna fartyg. Den sakkunnige, som antog benämningen utredningen angående åtgärder mot övergivna fartyg, avlämnade i oktober 1975 betänkandet (SOU 1975:81) Farliga vrak. I betänkandet lämnades förslag till strandningslag och till lag om flyttning av fartyg i vissa fall.

Riksdagen gav i december 1979 med anledning av en motion regeringen till känna att den i lämpligt sammanhang borde genomföra en översyn av gällande lagstiftning i syfte att åstadkomma förbättrade möjligheter att på ett snabbt och enkelt sätt tvinga fram en bortflyttning av s.k. felförtöjda båtar, dvs. fritidsbåtar som utan lov förtöjts vid kajplatser som förhyrts av annan, samt förelägga riksdagen erforderliga förslag till åtgärder (JOU1979/80: 17, rskr 80).

Till protokollet i detta ärende bör fogas en sammanfattning av utredning- ens angående åtgärder mot övergivna fartyg betänkande som bilaga 1 samt, SåVitt avser flyttning av fartyg, utredningens författningsförslag som bilaga 2 och en förteckning över remissinstanserna och en inom kommuni- kationsdepartementet upprättad sammanställning av remissyttrandena som bilaga 3.

Göteborgs kommunstyrelse har i en skrivelse den 25 april 1979 till kommunikationsdepartementet påtalat förekomsten av gamla båtvrak inom kommunen och hcmställt att därmed sammanhängande problem bc- aktas i lagstiftningsarbetet på grundval av betänkandet.

' Chefsjuristen vid statensjärnvägar Clas Nordström.

• Sida 6
•  Original

HamnutredningenZ lade i mars 1974 fram betänkandet (SOU l974:24) Förslag till hamnlag. I betänkandet behandlades olika frågor rörande den författningsmässiga regleringen av hamnväsendet. Enligt förslaget skall de centrala föreskrifterna rörande hamnväsendet samlas i en ny, särskild hamnlag.

2. Allmän motivering 2.1 Allmänna utgångspunkter

2. 1.1 Allmänna hamnar

Den rättsliga regleringen av frågor rörande ordning och säkerhet i de svenska allmänna hamnarna och i betydande omfattning också av verk- samheten i hamnen sker genom särskilda för varje hamn gällande hamn- ordningar. Enligt den ännu gällande förordningen (1874 nr 26 5.11) an- gående hamnordningar och andra ordningsförcskrifter för allmänna ham- narne i riket (hamnordningsförordningen) (ändrad 1925: 100) skall det för varje större stapelstad finnas en hamnordning. Hamnordning kan enligt förordningen upprättas även för annan allmän hamn. Hamnordningsför— ordningen står inte i överensstämmelse med den nuvarande regeringsfor- mens regler om normgivningsmakten. Förordningen gäller tills vidare med stöd av övergångsbestämmelserna till regeringsformen.

Allmänna hamnar inrättas sedan den 1 januari 1984 enligt bestämmelser- na i lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn. En allmän hamn får enligt lagen inrättas eller utvidgas genom beslut av regeringen eller sjöfartsverket, om hamnen är av väsentlig betydelse för den allmänna samfärdseln (15). Om en allmän hamn inte längre behövs för sitt ändamål, skall den helt eller delvis avlysas (2 å). Sjöfartsverket skall föra register över de allmänna hamnarna (5 5). —— En allmän hamn kan ägas av annan än stat eller kommun. men det helt övervägande antalet allmänna hamnar torde vara i kommunal ägo.

Generella regler om inrättande av allmän hamn tillkom först på 1880-ta- let. Många av landets hamnar är emellertid av väsentligt äldre ursprung. Det är därför i viss utsträckning osäkert vilka hamnar som f. n. är all— männa. Sjöfartsverket har mot denna bakgrund fått i uppdrag att i samråd med länsstyrelserna och kommunerna göra en inventering av landets ham- nar och att i samband härmed pröva var allmänna hamnar bör finnas i framtiden. Om en hamn anses böra vara allmän, skall verket fatta särskilt beslut härom. Om sjöfartsverket inte före utgången av december månad 1987 har beslutat att en hamn skall vara allmän, skall enligt övergångsbe- stämmelserna till lagen om inrättande m.m. av allmän farled och allmän hamn de allmänna hamnar som finns vid lagens ikraftträdande vid denna tidpunkt upphöra att vara allmänna. Fr.o.m. den 1 januari 1988 kommer

3 F.d. generaldirektören Erik Severin, ordförande, f. ombudsmannen hos Svenska transportarbetareförbundet Gunnar Gustafsson, regeringsrådet Eskil Hellner, f. d. direktören i Svenska hamnförbundet Knut—Inge Lasson, direktören Olov Berglund och f. d. hamndirektören Helge Linder.

• Sida 7
•  Original

det således att vara fullt klart vilka svenska hamnar som utgör allmän hamn.

Innebörden av att en hamn är allmän är att den är öppen för allmän trafik och fyller ett allmänt samfärdselbehov. Hamninnehavaren är i princip skyldig att ta emot den trafik som söker sig till hamnen. Ett fartyg kan således avvisas endast av utrymmesskäl eller med stöd av särskilda be- stämmelser. — Det bör särskilt framhållas att skyldigheten att ta emot fartyg avser endast fartyg i allmän samfärdsel, inte fartyg som används för annat ändamål, exempelvis sådana som stadigvarande placeras i hamn för att användas som nöjeslokal eller liknande.

En hamnordning skall antas av kommunfullmäktige och underställas länsstyrelsens prövning. Fastställd hamnordning gäller i dag i alla allmänna hamnar av betydelse för handelssjöfarten. Sjöfartsverket fastställer nor— malförslag till hamnordning.

Hamnordningar som upprättas enligt det nu gällande normalförslaget (Sjöfartsverkets meddelanden nr] 1985) innehåller en föreskrift om att fartyg får lägga till endast på plats som har anvisats genom den till hamn- ordningen fogade kartan eller av hamnbefäl.

Ordningsstadgeutredningen (Kn 1977:02) har haft till uppdrag att göra en översyn av allmänna ordningsstadgan (1956z617, ändrad senast 1982: 1171). Utredningen har nyligen avgett sitt slutbetänkande (SOU 1985: 24) Ordningslag. I betänkandet föreslår utredningen en ny ordnings- lag med bl.a. ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter rörande ordningen och säkerheten i en hamn. Regeringen skall enligt förslaget också få överlåta åt en kommun att meddela sådana föreskrifter i fråga om en hamn som ägs eller förvaltas av kommunen. I fråga om andra hamnar föreslås befogenheten få överlåtas åt länsstyrelsen. 1874 års för- ordning föreslås upphävd. Vidare föreslås att det i ordningslagen tas in bestämmelser om straff och om möjligheter till tvångsutförande genom polismyndighetens försorg på den enskildes bekostnad. Dessa regler blir bl.a. tillämpliga på de ordnings- och säkerhetsföreskrifter som meddelas med stöd av bemyndigandet. Ordningsstadgeutredningens förslag remiss- behandlas f.n.

2.1.2 Andra hamnar

I enskilda hamnar kan ordningen och säkerheten enligt gällande rätt regle- ras endast genom lokala ordningsstadgor som utfärdas med stöd av 75 allmänna ordningsstadgan. Sådana föreskrifter kan dock bli tillämpliga bara inom de delar av hamnområdet som är tillgängliga för allmänheten. Innehavare av en enskild hamn kan därutöver ställa upp villkor (ordnings- regler) för att hamnen skall få begagnas.

Enligt ordningsstadgeutredningens förslag skall bemyndigandet för rege- ringen och kommunerna eller länsstyrelserna att meddela föreskrifter rö- rande ordningen och säkerheten i hamn avse även enskilda hamnar.

• Sida 8
•  Original

2.1.3 Privata bryggor och liknande

Allemansrätten anses i princip innefatta rätt att förtöja en båt vid strand som inte ingår i tomt; tillfälligt t.o.m. vid annans brygga på sådan strand. Bryggans ägare får dock inte hindras i sin användning av bryggan eller i övrigt otillbörligt störas.

2.1.4 Behovet av ny lagstiftning

Bestämmelser som ger möjlighet att skaffa undan eller på liknande sätt ta hand om lämnade fartyg finns f.n. i flera olika författningar.

Från sjösäkerhetssynpunkt viktigast är kungörelser: (1951:321) om un- danröjande av för sjöfarten eller fisket hinderliga vrak. Enligt kungörelsen får sjöfartsverket, om det uppstår hinder eller fara för sjöfarten genom att fartyg eller annat större föremål sjunkit i allmän farled och vederbörande befälhavare, redare eller ägare inte ofördröjligen vidtar verksamma åtgär— der för bortskaffande av fartyget eller föremålet, efter prövning av omstän- digheterna föranstalta om att det sjunkna undanröjs.

Sjöfartsverket har samma befogenhet i fråga om fartyg eller andra större föremål som sjunkit inom vattenområde, där fiske får bedrivas utan stöd av enskild fiskerätt, och som vållar väsentligt förfång för fiske av betydenhet. I sådana fall skall sjöfartsverket samråda med fiskeristyrelsen.

Från kungörelsens tillämpningsområde har undantagits fall då det områ- de inom vilket fartyget eller föremålet sjunkit står under särskild myndig- hets inseende. Detta innebär att kungörelsen inte gäller för exempelvis sådana hamn- och kanalområden inom vilka särskild hamn- eller kanal- myndighet övar uppsikt över sjötrafiken. Om undanröjande av hinderliga vrak m. nr. inom sådana områden finns i flertalet fall bestämmelser i hamn- och kanalförfattningar.

Kungörelsen innehåller inte några föreskrifter avseende kostnaderna för vrakröjning. Med stöd av ett Kungl. brev den 5 maj 1882 anses dock sjöfartsverket ha rätt att sälja bärgat vrak till täckande av kostnaderna för bärgningsföretaget.

De från miljösynpunkt viktigaste författningarna är lagen (] 980:424 ) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg (ändrad senast 1985: 217), na- turvårdslagen (I964:822, omtryckt 1974: 1025. ändrad senast 1985: 622) samt allmänna ordningsstadgan tillsammans med renhållningslagen (1979:596, ändrad senast 1985z427).

Enligt vattenföroreningslagen får sjöfartsverket och annan myndighet som regeringen utser (i vissa fall tullverket) meddela de förbud och föreläg- ganden som är nödvändiga för att förebygga eller begränsa vattenförore- ning, om det sker utsläpp av olja eller något annat skadligt ämne från ett fartyg i strid mot gällande bestämmelser eller om det skäligen kan befaras att så kommer att ske. En ytterligare förutsättning är att det finns grundad anledning att anta att svenskt territorium eller svenska intressen i övrigt genom utsläppet kan skadas i avsevärd mån. Föreläggande får avse bärg— ning och allt cfter omständigheterna riktas mot fartygets befälhavare, redare eller ägare. Sjöfartsverket (eller i vissa fall tullverket) får låta

• Sida 9
•  Original

verkställa den beslutade åtgärden på bekostnad av fartygets redare eller ägare, om denne underlåter att vidta åtgärden eller inte kan underrättas om beslutet utan sådant dröjsmål som äventyrar syftet med beslutet. Det- samma gäller om omedelbar åtgärd krävs men inte kan väntas bli vidtagen. — Några särskilda exekutiva föreskrifter för de nu avsedda fallen har det med hänsyn till möjligheterna till kvarstad i redarens eller ägarens egen- dom inte ansetts finnas tillräckliga skäl att meddela (prop. 1972: 38 s. 72).

Enligt naturvårdslagen gäller ovillkorligt förbud mot nedskräpning ut- omhus. vare sig i naturen eller inom bebyggda områden. Med "naturen" får enligt uttalanden i förarbetena till en ändring i lagen (prop. 1970: 157 s. 84) enligt hävdvunnen uppfattning avses både mark och vattenområden. Kommunens miljö- och hälsoskyddsnämnd får förelägga den som är ansva- rig för nedskräpningen att ställa platsen i ordning och — om föreläggandet inte efterkommes — låta vidta åtgärden på den försumliges bekostnad. I rättspraxis finns ett avgörande från högsta domstolen (NJA 1976 s. 547), där naturvårdslagens straffbestämmelse ansågs tillämplig, då ägaren av ett fartygsvrak invid en strand hade bränt ned vraket och låtit ovan vattenytan synliga rester ligga kvar avsevärd tid.

Enligt allmänna ordningsstadgan skall allmän plats inom stadsplanelagt område och allmän väg inom byggnadsplanelagt område genom tjänliga renhållningsåtgärder hållas i sådant skick som med hänsyn till ortsförhål- landena. platsens belägenhet inom samhället och omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga anspråk. Till renhållning hänförs bl. a. bortförande av nedskräpande föremål. För renhållningen ansvarar enligt renhållningsla- gen kommunen. Om det har skräpats ned på annan plats utomhus där allmänheten får färdas fritt, är kommunen skyldig att återställa platsen i sådant skick som med hänsyn till ortsförhållanden, platsens belägenhet och omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga anspråk. — Ordningsstad- geutredningen har i det tidigare nämnda betänkandet föreslagit att de nu angivna bestämmelserna i princip utan ändring förs över till renhållningsla- gen.

I de fall då ett fartyg kan misstänkas ha stulits eller på annat sätt ha frånhänts någon genom brott får det tas i beslag enligt reglerna i rätte- gångsbalken eller i förvar enligt lagen (1974:1065 ) om visst stöldgods m.m. Det är i dessa fall i första hand polisens eller åklagarens sak att handlägga ärendet.

Om ett övergivet fartyg utgör fara för den allmänna säkerheten, kan polismyndigheten för att avvärja denna fara- ingripa med stöd av polislagen (1984: 387). Liksom i fråga om andra polisingripanden gäller att, om tvång måste tillgripas, detta skall ske endast i den form och den utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet skall uppnås.

Ifråga om bärgning kan också bli tillämpliga lagen (1918: 163) med vissa bestämmelser om sjöfynd (ändrad senast 1984: 984), lagen ( 1938: 121 ) om hittegods (ändrad senast 1982: 1119) och lagen ( ] 942.'350) om fornminnen (omtryckt 1976: 442, ändrad senast 1985: 281).

Sjöfyndslagen rör övergivna fartyg, skeppsvrak m.m. som bärgas i saltsjön inom svensk skärgård eller vid svensk kust eller i rikets segelbara insjöar, floder eller kanaler. Fynd skall anmälas i första hand till polismyn-

• Sida 10
•  Original

dighet, som har att söka ägaren, i allmänhet genom att kungöra fyndet. Det bärgade godset lämnas ut till ägaren, om han ger sig till känna inom förelagd tid och styrker sin rätt, mot att han betalar bärgarlön och vissa av bärgningen föranledda kostnader. Om ägaren inte anmäler sig tillfaller fyndet bärgaren, om han betalar kostnaderna.

Hittegodslagen kan tillämpas för fartyg som upphittas i eller invid andra vatten. Lagen gäller dock enligt motivuttalanden (prop. 1938: 32) inte för föremål som har kastats bort eller övergivits. Ett fynd skall anmälas till polismyndigheten, som skall underrätta godsets ägare. om han är känd. Upphittaren får i stället direkt underrätta ägaren. Upphittaren har alltid rätt att överlämna det hittade godset till polismyndigheten, som också annars om det är påkallat får ta hand om det,. Ägaren får återta godset mot att han betalar kostnaderna och hittelön. Om ägaren inte inom viss tid gör anspråk på godset eller om han kan anses ha givit upp sin rätt till det, tillfaller det Upphittaren eller, om denne kan anses ha uppgivit sin rätt.

staten. För skeppsvrak med därtill hörande föremål gäller bestämmelserna i fornminneslagen, om minst etthundra år kan antas ha förflutit sedan skep- pet blev vrak.

Av den redogörelse somjag nu har lämnat framgår, att de bestämmelser som finns ger goda möjligheter att ta hand om fartyg eller fartygsvrak både i de fall då sjösäkerheten eller miljön är i fara och i de flesta andra situationer. Kommunerna kan ingripa med stöd av naturvårdslagen eller renhållningslagen, då skälet för en önskan att skaffa bort fartyget eller vraket huvudsakligen är att det vanpryder landskapsbilden. 1 de fall då ägaren inte är känd och fartyget kan anses övergivet bör, om andra vägar inte leder till målet, sjöfyndslagen kunna tillämpas.

I sjösäkerhets- och miljöfallen kommer de kostnader som inte kan tas ut av redaren eller ägaren eller ur fartyget att slutligt få bäras av staten. 1 de situationer då främst naturvårds- och renhållningshänsyn talar för att far- tyg eller vrak bör undanskaffas är det kommunerna som står risken att slutligt få bära kostnaderna. [ de situationer som regleras av sjöfynds- eller hittegodslagen är det den som gör fyndet som riskerar att inte få ersättning för sina kostnader.

Enligt det förslag till strandningslag som utredningen angående åtgärder mot övergivna fartyg lämnat skulle beslut om åtgärd fattas av länsstyrel- serna. Dessa har inte något eget kostnadsansvar. I den mån ersättning inte går att ta ut av ägare eller ur fartyg skulle kostnaderna komma att åvila staten. Jag anser det inte rimligt att ådra staten ett sådant kostnadsansvar, vars omfattning är mycket svår att bedöma. Kostnaden bör i stället bäras där fördelen av att bli av med det vanprydande fartyget är störst. Det blir då en bedömning av om vinsten blir värd kostnaden. Denna bedömning bör göras av kommunen. som också har att bära kostnaden.

Med hänsyn till vad jag nu har sagt anser jag inte att förslaget till strandningslag bör leda till någon ny lagstiftning eller ändring i befintliga lagar.

Utöver de bestämmelser som nu har berörts och som närmast är av offentligrättslig natur finns det regler som mera direkt anknyter till det

• Sida 11
•  Original

- förhållandet att någons rådighet över fastighet eller båtplats kränks. Frå- gan om besittning till egendom blir aktuell ur två aspekter, dels såvitt avser besittning till lösa föremål, såsom fartyg, dels såvitt avser besittningen till mark och vatten.

Ett löst föremål anses vara i någons besittning inte bara om det år under hans direkta kontroll utan också om det är på sin naturliga plats, dvs. inte framstår som övergivet. Om det framgår klart att ett föremål är övergivet och alltså inte befinner sig i någons besittning, är det inte straffbart att flytta på det. Det har vidare hävdats i den juridiska doktrinen att det inte behöver anses som besittningsrubbning att flytta någon annans parkerade fordon, om fordonet inte blir svårare att komma åt eller lättare kan skadas på den nya platsen. Denna åsikt vinner stöd av ett hovrättsavgörande från år 1982 (RH 148: 82). Motsvarande torde kunna göras gällande åtminstone såvitt avser mindre fartyg.

I fråga om fastigheter är de faktiska förhållandena av annat slag; besitt- ningsläget är ofta föga markerat. Vad som egentligen utgör besittning till fast egendom enligt svensk rätt är ofta betydligt svårare att avgöra. Med utgångspunkt i fastighets— eller bryggägares besittning finns emellertid vissa möjligheter för den som har fått kaj- eller bryggplats olovligt uppta- gen av någon annans fartyg att själv flytta fartyget. Rätten till självtäkt innebär nämligen att varje besittningsförhållande, som någon har rubbat utan rätt, får återställas på ”färsk gärning” av den vars besittning har rubbats eller som är i dennes ställe. Det författningsmässiga stödet för detta framgår av 16ä 6 punkten förordningen (1864: 11 s. 101) om nya strafflagens införande samt 3 punkten övergångsbestämmelserna till lagen (1942:378) om ändring i vissa delar av strafflagen, vilka bestämmelser enligt 14% lagen (1964: 163) om införande av brottsbalken fortfarande skall gälla. -— En redogörelse för rätten till s. k. självtäkt lämnas i förmögenhets- brottsutredningens betänkande (SOU 1983: 50) Översyn av lagstiftningen om förmögenhetsbrott utom gäldenärsbrott, s. 162 f.

Att lägga till med ett fartyg på ett sätt som innebär att man kränker någon annans rådighet över vatten eller mark kan vara straffbart enligt 8 kap. 8 och 11 åå brottsbalken som egenmäktigt förfärande. En utväg för mark- eller bryggägaren att få bort ett sådant fartyg kan därför vara att ge in polisanmälan om egenmäktigt förfarande. Denna utväg kommer dock ofta inte att vara särskilt effektiv. Polismyndighetens möjligheter att snabbt ingripa och verkställa flyttning får anses små, särskilt som myndig- heten även belastas med bl.a. efterforskning av gärningsmannens identi- tet.

Ett fartyg som har förtöjts på ett sådant sätt att någons rådighet över fastighet eller liknande inskränks bör vidare kunna bedömas innefatta sådan besittningsrubbning som kunde angripas enligt reglerna om återstäl- lande av olovligt rubbad besittning i 1915 i den numera upphävda utsök- ningslagen, och som sedan den 1 januari 1982 omfattas av reglerna i handräckningslagen (1981 :847, ändrad 1982: 298). I de fall ägaren till farty- get är känd kan den, vars rätt till mark eller vatten har kränkts, använda sig av förfarandet enligt handräckningslagen och utsökningsbalken. Förfaran- det skulle i så fall bli följande.

• Sida 12
•  Original

Ansökan om återställande av rubbad besittning görs i allmänhet hos tingsrätten i den ort där fartygsägaren har sitt hemvist (25 handräcknings— lagen och 10 kap. 1 5 rättegångsbalken). Sökanden skall erlägga en ansök- ningsavgift som f.n. uppgår till 150 kronor (expeditionskungörelsen (1964: 618, omtryckt 1976: 383, ändrad senast 1984: 920). Ansökningen delges fartygsägaren för yttrande. Tiden för att avge yttrande skall normalt inte överstiga två veckor. Därefter kan ärendet avgöras genom utslag, även om fartygsägaren inte kommit in med yttrande. Bevis om att han fått del av ansökningen måste dock finnas. Bifalls ansökningen skall fartygs— ägaren ersätta sökanden dennes kostnader i målet. — Fartygsägaren kan söka återvinning hos tingsrätten inom en månad från utslaget. Är fartygs- ägaren missnöjd endast med beslutet om kostnadsersättning kan han inom samma tid anföra besvär i hovrätt. Samma rättsmedel skall användas av sökanden om utslag eller beslut gått honom emot.

Om fartygsägaren inte frivilligt rättar sig efter utslaget kan verkställighet sökas hos kronofogdemyndighet enligt 16 kap. 10å utsökningsbalken. Här— vid kan sökanden välja mellan kronofogdemyndigheten i det distrikt där fartygsägaren har sitt hemvist eller kronofogdemyndigheten i det distrikt där fartyget finns. Utslaget verkställs såsom lagakraftägande dom om inte annat förordnats med anledning av talan om återvinning eller besvär (3 kap. 125 utsökningsbalken). Sökanden skall erlägga grundavgift, som f. n. uppgår till 250 kronor, (förordningen (1981: 1185) om utsökningsavgifter) i ärendet hos kronofogdemyndigheten. Kostnaden för flyttningen tas ut som särskild avgift. På begäran av kronofogdemyndigheten är sökanden skyldig att förskottera den särskilda avgiften. Om skyldigheten skulle vara betung- ande, får kronofogdemyndigheten helt eller delvis befria sökanden från att ansvara för förrättningskostnaderna. Innan verkställighet sker skall far- tygsägaren underrättas. Är saken brådskande får kronofogdemyndigheten genast vidta behövliga åtgärder (16 kap. 11 å utsökningsbalken). Om sö- kanden begär det kan kronofogdemyndigheten överlämna åt honom att efter myndighetens anvisningar genomföra flyttningen (16 kap. 12ä utsök- ningsbalken). Enligt 17 kap. 85 utsökningsbalken får grundavgift och sär- skild avgift (förrättningskostnader) genast och utan yrkande utsökas hos fartygsägaren. Om sökanden själv ombesörjer flyttningen kommer han själv att få svara för eventuella kostnader. Dessa är inte förrättningskost- nader i utsökningsbalkens mening.

Förfarandet enligt handräckningslagen och utsökningsbalken kan dra ut på tiden mera än vad den förfördelade alltid kan tycka är rimligt. Det är även förbundet med kostnader. En annan olägenhet är att förfarandet inte alls går att använda när fartygets redare eller ägare är okänd. Det är dock det förfarande som samhället erbjuder i andra motsvarande situationer av besittningsrubbning, då ett ordinärt domstolsförfarande anses för långsamt och för kostsamt. Jag anser inte att de aktuella situationerna på ett så avgörande sätt skiljer sig från andra situationer, där någons besittning till lös eller fast egendom har rubbats, att ett särskilt system bör tillskapas endast för dem.

Med hänsyn till vad jag har sagt nu och till att det, som jag tidigare har berört, även utanför handräckningssystemet finns en hel del möjligheter

• Sida 13
•  Original

att omhänderta eller flytta felförtöjda eller lämnade båtar föreslår jag inte någon ny lagstiftning i detta hänseende, såvitt avser privata bryggor och hamnar som inte är allmänna.

I fråga om allmänna hamnar, som betjänar handelssjöfarten, ser jag saken annorlunda. Generellt sett är det allvarligare om trafiken i sådana hamnar störs av felförtöjda eller lämnade fartyg. Det är bl. a. av ekonomis- ka skäl ofta mera brådskande att kunna flytta ett störande fartyg i en allmän hamn. Även om allmänna regler ibland kan tillämpas, är de inte tillräckliga. När det störande fartygets redare och ägare är okända, går, som jag har berört tidigare, ordinarie domstols— och handräckningsförfa- rande inte alls att använda. Detta problem löses inte heller i ordningsstad- geutredningens tidigare nämnda förslag. Då hamnarna förvaltas av kom- munala myndigheter kan det vidare ses som en onödig omgång att inte kommunerna själva får besluta om flyttning. Det bör därför öppnas en sådan möjlighet. Bestämmelser i ämnet bör tas in i en särskild lag. Vissa närmare bestämmelser om verkställigheten av lagen kan därutöver behö- vas. Sådana föreskrifter kan utfärdas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, eftersom regeringen med stöd av regeringsfor- men alltid har befogenhet att meddela verkställighetsföreskrifter till lag.

Utöver den reglering av hamninnehavares rätt att flytta störande fartyg somjag nu föreslår anser jag inte att det behövs någon ytterligare reglering i lag av hamnväsendet.

2.2. Förutsättningar för rätten att flytta ett fartyg

Mitt förslag: Ett fartyg i allmän hamn får flyttas om det ligger på ett sådant sätt att det hindrar hamnens behöriga nyttjande eller om det varaktigt ligger på något annat sätt som strider mot gällande före- skrifter om ordningen och säkerheten i hamnen.

Utredningens förslag: Fartyg i vattenområde som ingåri stadsplan och ej tillhör fastighet enskilt får flyttas om det ”med hänsyn till den tid det legat på samma plats, sitt skick eller annan omständighet kan anses övergivet eller om det, utan att vara övergivet, är varaktigt liggande i vattnet i strid mot tillämpliga föreskrifter”. Fartyg får flyttas även i annat fall om det lagts i allmän hamn på ett sådant sätt att det utgör hinder för hamnens behöriga nyttjande (se betänkandet s. 84 f).

Remissinstanserna berör inte särskilt denna fråga.

Skälen för mitt förslag: Av vad jag nyss sagt (avsnitt 2.1.4) framgår att jag anser att det finns relativt goda möjligheter att inom ramen för gällande rätt komma till rätta med felförtöjda fartyg samt att, i den mån möjligheter- na är mindre goda, det knappast finns anledning att bygga upp ett särskilt system för privata bryggor och enskilda hamnar. Förhållandena i allmän hamn bör däremot förbättras. Jag föreslår därför en lag med tillämpnings- området begränsat till allmän hamn, vilket är en snävare begränsning än utredningen gjort. '

• Sida 14
•  Original

Kravet att en hamn för att anses som en "allmän hamn” skall vara av väsentlig betydelse för den allmänna samfärdseln utesluter både sådana tidigare allmänna hamnar som har kommit att bli så obetydligt trafikerade att deras ställning som allmänna är tvivelaktig och sådana hamnar som är avsedda för annat än den allmänna samfärdseln, t. ex. småbåtshamnar.

Utredningen har som förutsättning för flyttning särskilt nämnt det för- hållandet att fartyget kan anses övergivet. Ett fartyg som överges och blir liggande i en allmän hamn torde emellertid praktiskt taget alltid ligga i strid mot hamnföreskrifterna. Någon större skillnad mot utredningens förslag torde mitt förslag därför inte innebära i detta avseende. Skulle det övergiv- na fartygets placering inte strida mot föreskrifterna, kommer fartyget inte att kunna llyttas med stöd av den nya lagen.

Även ett fartyg vars placering hindrar nyttjandet av hamnen torde regel- mässigt ligga i strid mot hamnföreskrifterna. Att placera ett fartyg så att det hindrar in- och utsegling i hamnen torde vanligen vara förbjudet i hamnföreskrifterna. Att låta ett fartyg ligga kvar vid en kajplats med speciell utrustning för lastning och lossning när platsen behövs för ett annat fartyg är sålunda normalt till hinders men torde ockå vara otillåtet enligt hamnföreskrifterna. Även i andra fall kan naturligtvis också en förtöjning som till en början inte är till hinders bli det genom att fartyget blir liggande kvar under lång tid.

2.3. Valet av handläggande myndighet

Mitt förslag: Beslut om flyttning av fartyg meddelas av kommunen. Ägs eller förvaltas hamnen av någon annan än kommunen, fattas beslut efter framställning av hamninnehavaren. Beslutet verkställs också av kommunen. Kommunen får överlåta åt annan hamninneha- vare att verkställa beslutet.

Utredningens förslag: Beslut om flyttning meddelas av polismyndighet efter framställning av hamninnehavare eller kommunal myndighet eller — om regeringen föreskriver det — av kommunal myndighet. Flyttningsbe- slut verkställs av den kommunala myndigheten, om denna påkallar åtgär- den, annars av polismyndigheten (se betänkandet s. 68 och 85).

Rcmissinstanserna anser i huvudsak polismyndighetens beslutsfunktion onödigt byråkratisk.

Skälen för mitt förslag: Av betänkandet framgår inte klart varför utred- ningen har valt polismyndigheten som beslutsmyndighet. Förmodligen hänger det samman med att 1967 års lag om flyttning av fordon i vissa fall tjänat som förebild och med att det i de hamnordningar som utfärdats med ledning av sjöfartsverkets tidigare normalförslag finns bestämmelser om tvångsutförande av exempelvis flyttning genom polismyndighets försorg. Ordningsstadgeutredningen föreslår att det i ordningslagen tas in bestäm- melser om tvångsutförande som är tillämpliga även i hamnar. Härigenom skulle fartyg som har förtöjts i strid mot lokala ordningsföreskn'fter kunna llyttas tvångsvis genom polismyndighetens försorg. Från hamnarnas sida

• Sida 15
•  Original

har man emellertid varit angelägen om att hamninnehavarna själva skall få besluta om flyttning inom hamnarna. Jag anser också att omgången över annan myndighet kan vara onödigt byråkratisk då det gäller allmänna hamnar som innehas av kommun. Kommunerna bör i dessa fall själva få besluta om flyttning. Med hänsyn till att uppgiften innefattar myndighetsutövning bör andra hamninnehavare än kommuner inte få besluta själva om flyttning av fartyg. Även i de fall då hamninnehavaren är ett kommunalt bolag eller ett helt privat subjekt bör därför beslut fattas av kommunen. Beslut bör givetvis få fattas endast efter framställning av hamninnehavaren.

Med hamninnehavare avses den som äger eller förvaltar hamnen. Om hamninnehavaren inte själv äger det upplåtna området, måste han ha sådan dispositionsrätt till det att han kan upplåta det till allmän ham nverksamhet (SOU 1974: 24 s. 49).

Kommunen bör också verkställa flyttningsbeslut. Av praktiska skäl bör dock kommunen, om hamninnehavaren är någon annan, få överlämna till denne att verkställa ett beslut. Innehavaren av en allmän hamn bör, både med tanke på tillgängliga resurser och i övrigt, vara den som är mest lämpad att utföra en fartygsflyttning.

2.4. Underrättelse om flyttning (beslutsordning)

Mitt förslag: Innan ett beslut om flyttning meddelas, skall redaren — och eventuell annan ägare — underrättas och ha skäligt rådrum att själv flytta fartyget. Om det av särskilda skäl är brådskande, får dock flyttning beslutas och verkställas utan föregående underrättel- se. Om redaren eller ägaren är okänd, får underrättelse ske genom

kungörelse.

Utredningens förslag: Beslut om flyttning får fattas utan att ägaren eller annan redare har underrättats. Beslutet får dock i normalfallet inte verk- ställas, förrän ägaren eller annan redare har haft skäligt rådrum att själv flytta fartyget (se betänkandet 5.68 och 85 ff).

Remissinstanserna kommenterar inte särskilt frågan.

Skälen för mitt förslag: Ett fartyg bör normalt inte få flyttas förrän redaren — och ägaren, om han är någon annan — har underrättats om att flyttning planeras och uppmanats att själv inom viss tid flytta fartyget. Dels är det en ordningsfråga; den som äger eller disponerar något skall veta vad som planeras beträffande egendomen. Dels är det fråga om ett kostnadsan- svar som redaren eller ägaren kan få vidkännas.

I detta sammanhang finns det anledning att säga några ord om "redare” respektive ”ägare”. Hur distinktionen mellan redare och ägare i allmänhet skall göras är i viss mån omtvistat. Allmänt brukar som redare betecknas den som utrustar och bemannar ett fartyg för att driva sjöfart med det och som har all för detta ändamål erforderlig bestämmanderätt över fartyget. Ofta, särskilt i fråga om mindre fartyg, är ägaren och redaren samma

• Sida 16
•  Original

person. Ifråga om fritidsbåtar torde detta vara regel. I fråga om handels- fartyg är det emellertid vanligt att ägarintresset är mer eller mindre fristå- ende från dcn rörelse — rederi — eller det annorlunda bestämda intresse vari fartyget används för sjöfart. Så är t.ex. fallet då fartyget utan besätt- ning hyrs ut till någon som driver sjöfart, s.k. skeppslega eller bare-boat charter.

Ägaren kan vara lättast att identifiera. Framför allt handelsfartyg skall nämligen regelmässigt vara registrerade.

Svenska skepp, dvs. fartyg av en viss minsta storlek, skall enligt sjöla- gen (1895: 35 s. 1, omtryckt 1985: 176) vara införda i ett ofliciellt register, skeppsregistret, där också skeppets ägare skall vara inskriven. En inskriv- ning av ägare i skeppsregistret föregås av en materiell prövning av den uppgivne ägarens rätt till fartyget. Utländska skepp skall normalt vara införda i motsvarande register i sitt hemland.

Andra fartyg än skepp kallas båtar. Båtar för yrkesmässig sjöfart skall enligt lagen (1979: 377) om registrering av båtar för yrkesmässig sjöfart m.m. vara införda i ett särskilt båtregister. Detta gäller inte bara svenska utan även vissa utländska båtar. Även vissa andra båtar, som inte används för yrkesmässig sjöfart, får införas i registret.

För övriga båtar, huvudsakligen fritidsbåtar. är det f. n. inte möjligt att genom ett offentligt register få fram ägaruppgifter. Frågan om registrering av fritidsbåtar övervägs f.n. inom jordbruksdepartementet.

Möjligheterna att identifiera ägaren till skepp och större båtar borde alltså vara goda. Det är till ”ägaren" som riskerna för fartyget mest påtagligt är anknutna. I fråga om fritidsbåtar kan det te sig ganska främ- mande att tala om "redare”. Det förtjänar dock påpekas att det just beträffande dessa fartyg saknas registrerade uppgifter om ägare. Det kan också påpekas att den föreslagna lagen visserligen avses bli tillämplig även på fritidsbåtar men att det inte kan antas bli vanligt att fritidsbåtar behöver flyttas med stöd av lagen.

"Redarens" ställning som ansvarig för fartyget är väl etablerad ( se t. ex. 233 & sjölagen). De kontakter som innehavaren av en allmän hamn normalt har med ett fartyg rör snarare fartygets redare än dess ägare. Befälhavaren på ett fartyg är behörig att på redarens vägnar företa vissa rättshandlingar (64ä sjölagen). Det är som redare en person har dispositionsrättcn till ett fartyg. Det är sålunda inte säkert att en ägare som inte tillika är redare utan har chartrat ut fartyget till någon annan kan gå in och utan redarens medverkan flytta fartyget.

Med hänsyn till vadjag nu har sagt bör både redare och eventuell annan ägare underrättas om flyttning.

Jag anser inte att något står att vinna med den av utredningen föreslagna ordningen där flyttningsbeslut får meddelas men normalt inte verkställas innan redaren/ägaren har underrättats om den planerade åtgärden. Jag föreslår därför att redare och ägare skall ha tillfälle att yttra sig och skäligt rådrum att i egen regi flytta fartyget redan innan beslut om flyttning meddelas. Detta står också i överensstämmelse med förvaltningslagens (1971: 290, ändrad senast 1982: 332) bestämmelser.

Vad som är ”skäligt rådrum" måste få variera efter omständigheterna i

• Sida 17
•  Original

det enskilda fallet. Såväl graden av olägenhet för hamninnehavaren som antaganden beträffande redarens respektive eventuell annan ägares möjlig- het att rätta till förhållandet bör kunna beaktas då tidsfristen bestäms. Fristen, måste dock bestämmas så att redaren respektive ägaren har en reell möjlighet att själv gripa in.

Även om redaren och eventuell annan ägare enligt huvudregeln alltså bör underrättas innan ett fartyg flyttas, måste i vissa situationer intresset av att fartyget flyttas snabbt få väga över. Fartygets placering kan t. ex. vara till mycket stort hinder för trafiken i hamnen. I bedömningen får också tas med den tid efterforskning av redare eller ägare och delgivning kan beräknas ta. Med den av mig föreslagna möjligheten att alltid kunna delge underrättelse, om inte annat genom kungörelse, anser jag däremot inte det förhållandet i sig att redaren eller ägaren är okänd bör vara något skäl för att ett fartyg skall få flyttas utan föregående underrättelse.

Om flyttningen har varit så brådskande att den skett utan att redaren eller ägaren har underrättats, bör underrättelse ske efteråt.

Hur underrättelsen skall ske kan diskuteras. Enbart för att fartyget skall få flyttas, skulle det möjligen inte vara nödvändigt att kräva bevis att den sökte fått del av underrättelsen. Med tanke på de konsekvenser en flytt- ning kan få för redare och ägare bör delgivning ändå ske. För att delgiv- ningslagen (1970: 428, ändrad senast 1985 : 266) skall bli tillämplig krävs att delgivning har föreskrivits.

Av underrättelsen bör framgå att fartyget kan komma att flyttas på redarens respektive ägarens bekostnad och att kostnaden kan komma att tas ut ur fartyget, om redaren respektive ägaren inte själv flyttar det.

Som jag tidigare har nämnt är ett av problemen i nuvarande ordning att ordinarie regler om handräckning inte går att använda, när ägaren till den egendom som handräckningen skall avse är okänd.

Trots att möjligheterna att identifiera ägaren och genom honom också redaren till skepp och större båtar borde vara goda, inträffar det att identifiering inte kan ske. Jag anser att det måste bli möjligt att komma till rätta även med dessa situationer. Det kan ske genom att underrättelse får delges fartygets redare respektive ägare i denna hans egenskap även om han är okänd. Sådan underrättelse bör kunna delges genom kungörelse.

För att ett ärende inte skall kunna förhalas genom överlåtelse av fartyget eller av dispositionsrättcn till det bör slutligen, såsom utredningen föresla- git, gälla att, om redaren respektive ägaren har underrättats om en plane- rad flyttning, en ny uppgiven redare respektive ägare inte behöver under- rättas för att underrättelseskyldigheten skall anses uppfylld.

• Sida 18
•  Original

2.5. Ansvaret för flyttningskostnaderna

Mitt förslag: Redaren eller ägaren till ett fartyg är i princip ansvarig för kostnaderna för flyttning och förvaring av ett fartyg. De ansvarar solidariskt. Kostnader som inte kan tas ut av redaren eller ägaren eller ur fartyget får bäras slutligt av hamninnehavaren. — Vad som sägs om ägaren gäller innehavare i fråga om fartyg som har överta- gits med förbehåll om återtagandcrätt.

Utredningens förslag: Kostnaden för flyttningen skall i första hand ersät- tas av fartygets ägare, i andra hand bäras av den som har begärt flyttning. — Vad som sägs om ägare tillämpas på redaren, om sådan finns (se betänkandet s. 88). _

Remissinstanserna: Flera remissinstanser anser att det blir alltför betung- ande för hamninnehavare och andra, som begär flyttning. att i sista hand få stå för kostnaderna. Dessa instanser önskar möjlighet att låta kostnaderna utgå av allmänna medel (se bilaga 3 avsnitt 5). — Remissinstanserna berör i allmänhet inte frågan vem som skalljämställas med redare eller ägare.

Skälen för mitt förslag: Jag vill först framhålla att den nya lagen inte avser att reglera situationer när sjölagens regler om bärgarlön är tillämpli- ga. Fordran på bärgarlön är, liksom fordran på hamnavgifter, förenad med sjöpanträtt i fartyget.

Principen för kostnadsansvaret bör vara att det skall bäras av den som har varit försumlig. Ansvaret för försumligheten kan oftast härledas till den som är fartygets redare eller ägare. Jag vill här emellertid först ta upp frågan om vem sOm skall stå risken för att redarens eller ägarens ansvar inte kan krävas ut. Risken bör enligt min mening bäras av den innehavare av en allmän hamn i vars intresse flyttningen sker, antingen det är en kommun som själv får besluta om och utföra flyttning eller en annan innehavare av allmän hamn. Staten varken kan eller bör ta på sig ansvaret för dessa kostnader.

Jag övergår nu till att diskutera redarens och ägarens kostnadsansvar. Hur distinktionen mellan ägare och redare i allmänhet skall göras är, som jag nämnt tidigare, i viss mån omtvistat. Som jag också har nämnt är det i fråga om handelsfartyg vanligt att ägarintresset är mer eller mindre fristående från den rörelse — rederi — eller det annorlunda bestämda intresse vari fartyget används för sjöfart.

Med tanke på att det är redaren som har bestämmanderätten över fartygets drift talar goda skäl för att han i första hand skall bära ansvaret för de kostnader som ett fartygs felaktiga förtöjning orsakar.

Om en hamninnehavare har haft kostnader i samband med flyttningen av ett fartyg måste han kunna rikta sina anspråk på ersättning för dessa kostnader mot en någorlunda lätt identifierad person. Beträffande handels- fartyg i allmänna hamnar, som inte misstänks vara övergivna, kan det vara lättare för hamninnehavaren att identifiera och nå fartygets redare än dess ägare, om denne är en annan än redaren.

[ de fall då man för identifiering är hänvisad till fartygsregistcr är det

IS

• Sida 19
•  Original

emellertid ägaren som kan identifieras. Jag anser därför att kostnadsan- språk bör kunna resas mot ägaren även för det fall att han inte är redare. Redarens och ägarens ansvar bör vara solidariskt. Ett kostnadsansvar för ägaren är också en förutsättning för det system som jag i det följande kommer att föreslå för att kunna ta ut kostnaderna ur fartyget.

Solidariskt ansvar bör gälla även för delägare i partrederi. Partrederiet har gamla anor. Dess grundläggande konstruktion bär prä- gel av det. Delad ansvarighet med dess skilda konsekvenser framstår som säregen i en rättsordning som i övrigt genomgående hyllar solidaritets- grundsatsen i fråga om gemensamma förmögenhetsrättsliga skyldigheter. Reden'borgenärer kräver också i praktiken i åtskilliga fall solidarisk an- svarsförbindelse av partredare.

I sådana situationer som här är aktuella har hamninnehavaren inte någon möjlighet att kräva solidarisk ansvarsförbindelse av partredarna. Solida- riskt ansvar är en förutsättning för att fartyget skall kun na tas i anspråk för hamninnehavarens fordran. Jag anser därför att — i likhet med vad som gäller för Vattenföroreningsavgift enligt lagen om åtgärder mot vattenför- orening från fartyg — delägarna i ett partrederi bör svara solidariskt för flyttningskostnaderna.

Jag har i avsnitt 2.4 berört reglerna för registrering av fartyg. I skeppsre- gistret skall skeppets ägare vara inskriven medan förvärv med förbehåll om återtaganderätt för säljaren får skrivas in. I båtregistret skall som ägare antecknas även den som innehar båten på grund av förvärv med förbehåll om återtaganderätt. — Med ägare anser jag att den bör jämställas som innehar ett fartyg på grund av förvärv med förbehåll om återtaganderätt. I fråga om skepp bör detta gälla endast i fråga om den innehavare som har skrivits in i skeppsregistret. Samma regler om ansvar för innehavare i stället för ägare bör gälla för båtar som inte är inskrivna i register. De svårigheter som i sådana fall uppkommer att utreda vem som äger eller innehar fartyget på grund av avbetalningsköp får lösas från fall till fall.

De kostnader som bör vara ersättningsgilla är sådana som direkt hänför sig till flyttningen av fartyget och dess förvaring på annan plats, i den mån reglerna om fordran för hamnavgift inte är tillämpliga, samt sådana som uppkommit i samband med delgivning av underrättelse. I fråga om ersätt- ningens storlek bör vanliga civilrättsliga skälighetsprinciper gälla.

Redarens eller annan ägares ansvar kan emellertid inte vara helt oin- skränkt. Har fartyget frånhänts honom genom brott hör han givetvis inte vara skyldig att betala kostnaderna för flyttningen. Kostnaderna kommer i sådant fall, liksom om han förblir okänd eller inte kan betala kostnaderna och fartyget saknar värde, att slutligt stanna på den i vars intresse flytt- ningen har skett.

• Sida 20
•  Original

2.6 .Retentionsrätt och realisationsrätt

Mitt förslag: Den som har haft kostnader för att flytta ett fartyg och för andra åtgärder enligt den föreslagna lagen skall ha rätt att hålla kvar fartyget till säkerhet för sin fordran (retentionsrätt) och att låta realisera det. Är det uppenbart att fartyget saknar försäljningsvärde, skall det få skaffas undan.

Utredningens förslag: Utredningen har inte något förslag om retentions- och realisationsrätt. Ett fartyg som måste anses övergivet får undanskaf— fas, om omständigheterna ger anledning till det och tredje mans rätt inte träds för när.

Remissinstanserna: Frågan berörs i allmänhet inte. Svenska hamnför- bundet efterlyser dock retentions- och realisationsrätt i fartyget för hamn— innehavare som har haft kostnader för flyttning.

Skälen för mitt förslag: Retentionsrätt är en laga befogenhet för en fordringsägare att till säkerhet för sin fordran hålla kvar någon annans egendom som han har i sin besittning exempelvis den rätt en hantverkare har att säkerställa betalning för fordran för arbete på inlämnat och ej avhämtat gods. — Retentionsrätten kräver alltså att fartyget efter flyttning- en är i hamninnehavarens besittning. Besittningen behöver emellertid inte vara mera kvalificerad än den som förutsätts för t. ex. hotellvärds reten- tionsrätt i en hotellgästs resgods enligt lagen (1970: 980) om retentionsrätt för fordran hOS hotellgäst.

Kostnaderna i samband med flyttning av ett fartyg kan gå upp till avsevärda belopp. Det är därför rimligt att den som får lägga ut dessa kostnader skall ha någon säkerhet för sina ersättningsanspråk, om redare och ägare inte kan ersätta kostnaderna. En sådan säkerhet erbjuder reten- tionsrätten. En rätt att realisera fartyget gör det möjligt för hamninneha— varen att få ut sina kostnader samtidigt som han slutgiltigt blir kvitt fartyget. '

Ett fartyg kan emellertid vara föremål även för andra rättigheter. Regist- rerade skepp kan vara belastade med inteckningar och alla fartyg kan vara belastade med sjöpanträtt, bl.a. för hamnavgifter. Dessa rättigheter måste beaktas.

I utsökningsbalken finns regler om försäljning både av utmätt lös egen- dom i allmänhet och av utmätta registrerade skepp. Jag anser att utsök- ningsbalkens regler om försäljning av utmätt egendom bör tillämpas också vid försäljning med stöd av den nya lagen. Försäljning bör alltså ske genom kronofogdemyndighetens försorg. Kommunens beslut om flyttning kom- mer att få gälla som grund för försäljningen.

Om det är uppenbart att fartyget saknar försäljningsvärde bör det få skaffas bort. Bedömningen ankommer på hamninnehavaren. Han får givet- vis vara mycket försiktig i denna bedömning så att han inte ådrar sig skadeståndsansvar gentemot fartygets ägare eller tredje man. Jag återkom- mer till denna fråga i specialmotiveringen.

Om någon fråga som har samband med rätten att sälja fartyget har

• Sida 21
•  Original

kommit under domstols eller skiljemäns prövning, bör fartyget inte få säljas på grund av vad som sägs i den föreslagna lagen, förrän tvisten har avgjorts och skälig tid förflutit därefter.

En redare eller ägare till ett fartyg som kvarhålls till säkerhet för en fordran bör givetvis vid tvist om betalningen kunna få tillgång till fartyget genom att ställa annan säkerhet.

2.7. Överklagande av beslut

. Mitt förslag: En kommuns beslut om flyttning får överklagas hos länsrätten och i övrigt enligt förvaltningsprocesslagen (19711291, ändrad senast 1985: 271).

Utredningens förslag: Beslut om flyttning får inte överklagas (se betän— kandet s. 88).

Remissinstanserna berör i allmänhet inte frågan. Svea hovrätt uttalar dock tveksamhet mot fullföljdsförbudet (se bilaga 3 avsnitt 6).

Skälen för mitt förslag: Frågor som har samband med beslut om flyttning kan komma under allmän domstols prövning. En sådan fråga kan gälla om redaren eller ägaren skall vara fri från kostnadsansvar på den grund att fartyget varit frånhänt honom genom brott; En annan sådan fråga kan röra ersättningens storlek. Vid en sådan prövning kommer också flyttningsbe- slutets laglighet att kunna bedömas. Det kan därför ifrågasättas om det finns anledning att låta flyttningsbeslutet i sig överklagas. Sådana beslut bör normalt få verkställas omedelbart. För det fall att ett fartyg redan har flyttats är det knappast meningsfullt att pröva ett yrkande att det skall återföras till sin gamla plats. Med tanke på att fartyget kan komma att försäljas till följd av flyttningsbeslutet och av principiella skäl anser jag emellertid att ett sådant beslut bör kunna överklagas. Prövningen bör göras av förvaltningsdomstolarna. Aven en hamninnehavare som inte har fått bifall till en framställning att få flytta ett fartyg har intresse av att kommunens beslut får överklagas.

2.8. Följdändringar i annan lagstiftning

I 405 sjölagen anges förutsättningarna för partredares solidariska respekti- ve icke-solidariska ansvarighet för partrederiets förpliktelser. Paragrafen innehåller en hänvisning till vattenföroreningslagens bestämmelse om be- talningsansvar för vattenföroreningsavgift. En hänvisning bör göras även till den föreslagna lagens bestämmelse om solidariskt betalningsansvar.

I 145 lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar (omtryckt 1981: 1323, ändrad senast 1985: 212) räknas upp vilka mål länsrätt prövar. Uppräkningen bör kompletteras med upplysningen om mål enligt den nu

föreslagna lagen.

• Sida 22
•  Original

2.9. Ikraftträdande m. m.

Någon längre förberedelsetid innan den nya lagen kan träda i kraft behövs inte. Den bör kunna träda i kraft den 1 juli 1986. Bestämmelserna bör kunna tillämpas även för fartyg som förtöjts felaktigt eller lämnats före ikraftträdandet. Detta torde gälla utan särskild övergångsbestämmelse.

3. Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har-inom kommunikationsdepartemen- tet upprättats förslag till 1. lag om flyttning av fartyg i allmän hamn. 2. lag om ändring i sjölagen (1891: 35 5.1), 3. lag om ändring i lagen (1971 : 289) om allmänna förvaltningsdomstolar. De under 2 och 3 angivna förslagen har upprättats i samråd med chefen

för justitiedepartementet. Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 4.

4. Specialmotivering till lagförslagen 4.1 Förslaget till lag om flyttning av fartyg i allmän hamn

15

Ett fartyg i allmän hamn får flyttas enligt denna lag, om fartyget ligger på ett sådant sätt att det hindrar hamnens behöriga nyttjande eller om det varaktigt ligger på något annat sätt som strider mot gällande föreskrifter om ordningen och säkerheten i hamnen.

Paragrafen anger förutsättningarna för lagens tillämpning. Övervägan- dena bakom förslaget redovisas i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2 .

Definitionen av begreppet ”fartyg" har diskuterats i olika sammanhang. Någon allmängiltig definition har inte ansetts lämplig att ge. Vid tillämp- ningen av den nya lagen bör begreppet kunna ges en vid tolkning.

Utom ordnings- och säkerhetsföreskrifter förekommer i allmänna ham- nar också något som brukar benämnas driftsföreskrifter. Som exempel kan nämnas föreskrifter om viss anmälningsskyldighet och om uppvisande av konossement. Överträdelser av sådana föreskrifter påverkar inte ordning- en och säkerheten i hamnen. De kan givetvis inte heller ligga till grund för ett beslut om flyttning.

25

Kommunen beslutar om flyttning av fartyg i allmän hamn inom kom- munen, Ags eller förvaltas hamnen av någon annan än kommunen, fattas beslutet efter framställning av denne.

Övervägandena bakom paragrafen redovisas i den allmänna motivering- en (avsnitt 2.3).

• Sida 23
•  Original

De allmänna hamnarna förvaltas i de flesta fall av en kommunal myndig— het, hamnförvaltningen. Inom förvaltningen bör finnas stor erfarenhet av den sorts frågor som kan bli aktuella. Det blir dock kommunens egen sak att avgöra inom vilket kommunalt organ beslut om flyttning skall fattas.

En kommun får självfallet inte besluta om flyttning av fartyg i en hamn som drivs av någon annan än kommunen utan att hamninnehavaren har begärt det.

Kommunen kommer intill utgången av år 1987 vid sin prövning att få ta ställning till om en hamn är att anse som allmän. Därvid kan kommunen behöva samråda med sjöfartsverket.

35

Ett beslut om flyttning får inte meddelas förrän fartygets redare har delgi- vits underrättelse om den planerade åtgärden och fått skäligt rådrum att inom viss tid själv flytta fartyget. Underrättelsen skall innehålla uppgift om kostnadsansvaret enligt 7å och om möjligheterna till försäljning eller un- danskaffande av fartyget enligt 10 5.

Om det av särskilda skäl är så brådskande att flytta fartyget att redaren inte hinner underrättas, får flyttningen beslutas utan att underrättelse har skett. I sådant fall skall redaren så snart som möjligt underrättas om flyttningen.

Har redaren underrättats enligt första eller andra stycket gäller underrät- telsen också gentemot en ny redare.

Ägs fartyget av någon annan än redaren, gäller vad som sägs om redaren i denna paragraf även ägaren.

Övervägandena bakom förslaget redovisas i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4).

Första stycket

Som jag påpekat i den allmänna motiveringen skall bedömningen av vad som är ”skäligt rådrum” anpassas efter vad som framstår som rimligt i det enskilda fallet. Det blir en avvägning mellan redarens eller annan ägares intresse av att i egen regi flytta fartyget och sökandens intresse av att få bort fartyget från platsen. I underrättelsen skall fristen anges. Om fn'sten görs onödigt kort kan det ha betydelse för ersättningens storlek, t. ex. om redaren kan göra sannolikt att han själv kunnat flytta fartyget billigare med längre rådrum. Vid en sådan bedömning måste givetvis också kostnaderna för tidsutdräkten tas med. — Av föreskriften att underrättelsen skall delges redaren följer att delgivningslagens bestämmelser blir tillämpliga.

Andra stycket

Ett fartyg får flyttas utan att redaren har underrättats om detär brådskande av särskilda skäl. Så är fallet om fartyget allvarligt hindrar eller kan befaras allvarligt hindra hamnverksamheten. Även här får beaktas redarens möj- ligheter att själv åstadkomma rättelse.

• Sida 24
•  Original

Att en parti ett ärende, såsom i det nu aktuella fallet fartygets redare och Prop. 1985/86: 122 ägare, skall underrättas om innehållet i kommunens beslut, om det inte är uppenbart obehövligt, följer av 18å förvaltningslagen.

Tredje stycket

Det har förekommit att en redare uppgivit sig ha överlåtit rätten till ett fartyg och därigenom har kunnat uppskjuta verkställigheten av en åtgärd. För att undvika att underrättelseförfarandet måste göras om i förhållande till den nya redaren har föreskrivits att, om redaren har underrättats, underrättelsen gäller också gentemot en ny redare.

Fjärde stycket

Frågan om redares respektive ägares ansvar för ett fartyg har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4 och 2.5). Vid tillämpningen av paragrafens bestämmelser måste också beaktas vad som sägs i 15 & förvaltningslagen om kommunikation i ärenden.

45

Är den som skall underrättas enligt 35 okänd, skall underrättelsen kun- göras i Post- och Inrikes Tidningar och i de av sjöfartsverket utgivna Underrättelser för sjöfarande. Därutöver skall underrättelsen anslås på

fartyget.

En redares identitet bör oftast gå att få fram i fartygs- och hamnhandling- ar. Uppgift om ägares identitet kan oftast fås fram genom register. Hur intensiva efterforskningar som bör bedrivas innan kungörelseförfarandet tillgrips får avgöras från fall till fall.

5 5 Ett beslut om flyttning verkställs av kommunen. Om beslutet har fattats efter framställning av någon annan, får kommunen överlämna till denne att verkställa beslutet.

Även verkställighet av flyttningsbeslut får ses som myndighetsutövning. Sådan kan enligt 11 kap. 65 regeringsformen med stöd av lag överlämnas till enskild. Hamnens innehavare torde utan tvivel ha de bästa resurserna för att flytta fartyget.

Flyttningen skall givetvis utföras omdömesgillt och aktsamt. så att farty— get inte tillfogas onödig skada. Viss skada kan dock vara nödvändig. Trossar kan behöva kapas och läs brytas. I den mån flyttning inte kan verkställas utan användning av allvarligare våld mot egendom eller våld mot person, bör den som verkställer flyttning kunna begära biträde av polismyndigheten. En bestämmelse om sådan befogenhet kan meddelas av regeringen.

• Sida 25
•  Original

65. Prop. 1985/86: 122

En kommuns beslut om flyttning enligt denna lag får överklagas hos länsrätten genom besvär. Ett beslut om flyttning får verkställas även om det har överklagats.

Första stycket

Övervägandena bakom förslaget har redovisats i den allmänna motivering- en (avsnitt 2.7).

Andra stycket

Av 285 förvaltningsprocesslagen (19712291) följer att länsrätten kan för- ordna att det överklagade beslutet tills vidare inte skall gälla.

75

Kostnaderna för flyttning, för förvaring av fartyget efter flyttningen och för underrättelse enligt 3 eller 45'betalas av hamninnehavaren.

Fartygets redare är skyldig att ersätta hamninnehavaren hans kostnader, då fartyget har flyttats med stöd av denna lag. Redaren är dock inte ersättningsskyldig, om fartyget har frånhänts honom genom brott.

Ägs fartyget av någon annan än redaren, är ägaren solidariskt med redaren ansvarig för kostnaderna.

Första stycket

Risken för att flyttningskostnadernainte kan fås ut vare sig av redare eller annan ägare eller ur fartyget får bäras av hamninnehavaren. Han är när- mast till att väga fördelen av att få fartyget flyttat mot kostnadsrisken.

Andra stycket

Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5) angett skälen varför redaren bör ansvara för kostnaderna i samband med flyttning av fartyget. Ersättningen beräknas med hänsyn till de faktiska utgifterna och i övrigt efter skälig uppskattning av kostnaden för varje åtgärd.

Undantag från ersättningsskyldigheten har gjorts för det fall att fartyget har frånhänts redaren respektive ägaren genom brott. Han bör härvid göra sannolikt att fartyget vid förtöjningen inte disponerades av honom eller av någon annan med hans samtycke. Om förfarandet visar sig ha varit opåkal— lat, torde det följa av allmänna principer att han inte gentemot hamnen är ansvarig för dessa kostnader.

Tredje stycket

Mina överväganden redovisas i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5).

• Sida 26
•  Original

85

I fråga om fartyg som är införda i skepps- eller båtregistret enligt 25 sjölagen (189lz35 5.1) skall vid tillämpningen av denna lag den som är antecknad i registret anses som ägare. Har ett förvärv av skepp skrivits in i skeppsregistret med stöd av 145 tredje stycket första meningen sjölagen, anses förvärvaren som ägare. Vad som sägs om ett fartygs ägare gäller i övrigt innehavaren i fråga om fartyg som innehas på grund av förvärv med förbehåll om återtaganderätt.

I vissa fall likställs avbetalningsköpare med ägare till fartyg. Förslaget överensstämmer i huvudsak med utredningens förslag. Föreskriften har sitt största intresse just vad gäller ersättningsskyldigheten för kostnader för flyttning m.m. Kravet skall alltså riktas mot den köpare som har förvärvat fartyget, även om förvärvet skett med förbehåll om återtagande- rätt, medan ett yrkande om kvarstad i ett kravmål inte kan bifallas om den som skall anses som ägare enligt denna lag inte är ägare till egendomen.

95

För betalningsskyldighet som delägarna i ett partrederi ådrar sig enligt denna lag svarar de solidariskt.

Övervägandena har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5").

105

Fartyget får säljas till betalning av de kostnader som avses i 7 5, om de inte betalas senast tre månader efter flyttningen. Har flyttningen skett enligt 3 5 andra stycket, räknas tiden från delgivningen av underrättelsen om flytt- ning.

Om en fråga som rör rätten att sälja fartyget prövas av domstol eller av skiljemän, får fartyget inte säljas förrän en skälig tid har förflutit efter det att tvisten har slutligt avgjorts.

Fartyget får skaffas bort i stället för att säljas, om det uppenbarligen saknar försäljningsvärde.

Första stycket

Realisation av fartyget fyller två funktioner, nämligen att göra det möjligt dels för den som haft kostnader i samband med flyttningen att få ersätt- ning, dels för den som inte genom flyttningen helt kunnat bli kvitt fartyget att bli det.

Tidsfristen tre månader är en avvägning mellan intresset hos den som flyttat fartyget och fartygsägarens intresse. '

Andra stycket

Bestämmelsen innebär att fartyget inte får säljas i vissa fall när det förelig- ger tvist mellan hamninnehavaren och fartygets redare eller ägare. Be- stämmelsen är utformad efter mönster från 5 5 förslaget till lag om närings- idkares rätt att sälja saker som inte har hämtats (prop. 1984/85: 210).

• Sida 27
•  Original

För att tvisten skall få den angivna verkan skall den givetvis röra flyttningen. Den kan avse både frågan om redaren eller ägaren över huvud taget är skyldig att ersätta kostnaderna och frågan om den begärda ersätt-

ningens skälighet. Vad som utgör skälig tid får bedömas från fall till fall. Fartygsägaren skall ges rimligt rådrum att betala ersättningen sedan tvisten har lösts.

Tredje stycket

För rätten att skaffa bort fartyget i stället för att sälja det krävs att förutsättningarna för försäljning är uppfyllda.

Vid bedömningen av om ett fartyg uppenbarligen saknar försäljnings- värde skall hänsyn endast tas till det försäljningspris som kan förväntas. Kostnaderna för försäljningen skall således inte beaktas vid denna bedöm- ning.

115

Försäljning av ett fartyg enligt 105 första stycket sker i den ordning som gäller för försäljning av utmätt lös egendom. Bestämmelserna i 9 kap. 45 första stycket och 10 kap. 195 första stycket andra meningen utsöknings- balken gäller dock inte. Bestämmelserna i 9 kap. 25 andra stycket och 85 första stycket utsökningsbalken gäller inte en gäldenär som är okänd.

I utsökningsbalken regleras försäljning såväl av lös egendom i allmänhet (9 kap. 1—10 55) som av registrerat skepp (10 kap.). Bestämmelserna är, utformade så att försäljning inte skall kunna ske utan hänsynstagande till ägares eller innehavares av begränsade sakrätter intresse och så att försälj— ningen skall inbringa bästa pris.

Kommunens beslut om flyttning kommer att ligga till grund för försälj- ningen.

Försäljning av fartyget enligt utsökningsbalken kan också uppnås genom ordinär process. En hamninnehavare med en fordran på fartygsägaren kan skaffa sig en exekutionstitel genom domstol och därefter vända sig till kronofogdemyndigheten för utmätning. Verkställigheten kommer i så fall helt att ske i kronofogdemyndighetens regi.

Enligt 9 kap. 45 första stycket och 10 kap. 195 första stycket andra meningen utsökningsbalken får ett inrop vid auktionsförsäljning inte god- tas, om det är sannolikt att ett avsevärt högre pris kan nås. Dessa bestäm- melser gäller inte vid försäljningar med stöd av den nya lagen. Hamninne- havarens intresse att bli av med fartyget har i detta fall ansetts böra väga tyngre än möjligheten att nå ett högre pris.

I 9 kap. 25 utsökningsbalken ges bestämmelser om kungörelse av auk— tion. I paragrafens andra stycke föreskrivs skyldighet att särskilt underrät— ta bl.a. gäldenären om auktionen. Enligt 9 kap. 85 utsökningsbalken, som anger förutsättningarna för underhandsförsäljning, skall bl.a. gäldenären beredas tillfälle att yttra sig i frågan, om anledning föreligger därtill. För att inte göra försäljning omöjlig av det skälet att fartygsägaren är okänd har undantag gjorts från dessa bestämmelser. Dessa undantag gäller dock bara

• Sida 28
•  Original

andra fartyg än registrerade skepp. — Ett ägaren tillkommande eventuellt överskott vid försäljningen får då hanteras enligt lagen (1927:56) om ned- sättning av pengar hos myndighet (omtryckt 1981: 135, ändrad senast I981:804).

125

En hamninnehavare som har haft kostnader för att flytta ett fartyg har rätt att hålla kvar fartyget till dess han har fått betalt för sin fordran på ersättning för de kostnader som avses i 75 eller, vid tvist om betalningen, till dess att säkerhet har ställts för det belopp som hamninnehavaren har krävt.

Skälen för förslaget har jag redovisat i den allmänna motiveringen (av- snitt 2.6).

Den som har retentionsrätt i annans egendom kan inte fordra lösen för att lämna godset ifrån sig vid utmätning. Han får i stället lämna ut det och nöja sig med utdelning i köpeskillingen. Retentionsrätten är förknippad med förmånsrätt i egendomen enligt förmånsrättslagen (1970: 979, om- tryckt 1975: 1248, ändrad senast 1984: 656). Retentionsrätten för flyttnings- kostnader kommer enligt 4 och 9 55 nämnda lag att i förmånsrättsordningen stå efter såväl sjöpanträtt som panträtt på grund av inteckning i fartyget.

4.2. Förslaget till lag om ändring i sjölagen

405

Partrederi föreligger, om flera överenskommit att under delad ansvarighet gemensamt driva sjöfart med eget fartyg. Anmälan om partrederiavtal kan göras hos registermyndigheten, som har att ofördröjligen anteckna anmäl- ningen i det register där fartyget är infört eller, om det ej är registrerat, kungöra densamma. Närmare föreskrifter om anmälnings- och kungörelse- förfarandet meddelas av regeringen.

För de förpliktelser som uppkommer för partrederiet sedan rederiavtalet anmälts till registermyndigheten svarar varje redare endast i förhållande till sin andel i fartyget i den mån han ej åtagit sig större ansvarighet. För dessförinnan uppkomna rederiförpliktelser svarar redarna solidariskt. I fråga om betalningsansvar för vattenföroreningsavgift enligt 8 kap. lagen (1.980: 424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg gäller 8 kap. 25 andra stycket nämnda lag. I fråga om betalningsansvar enligt lagen (1986:000) om flyttning av fartyg i allmän hamn gäller 95 nämnda lag.

I fråga om redarnas inbördes rättigheter och skyldigheter tillämpas be- stämmelserna i 41 —57 55 i den mån annat ej avtalats.

En hänvisning till flyttningslagen har gjorts i sjölagens bestämmelser om partredares ansvar för skulder.

• Sida 29
•  Original

4.3. Förslaget till lag om ändring i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar

145

Länsrätt prövar

1. mål enligt skatte—, taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsförfatt- ningarna i den utsträckning som är föreskrivet i dessa författningar,

2. mål enligt socialtjänstlagen (1980: 620), lagen (1980:621) med särskil- da bestämmelser om vård av unga, lagen (1981: 1243) om vård av missbru- kare i vissa fall, utlänningslagen (1980: 376), smittskyddslagen (1968: 231), lagen (1970: 375) om utlämning till _Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling och körkortslagen (1977:477) i den utsträckning som är föreskrivet i dessa lagar samt mål enligt 6 kap. 21 5 och 21 kap. föräldrabalken,

3. mål som avses i 24 5 lagen (1984: 3) om kärnteknisk verksamhet,

4. mål som avses i 65 första stycket lagen (1985: 206) om viten,

5. mål som avses i 65 första stycket lagen (1986: 000) om flyttning av fartyg i allmän hamn.

Bland de mål som det ankommer på länsrätten att pröva har angetts mål som avses i 65 lagen (1986: 000) om flyttning av fartyg i allmän hamn.

Bestämmelsen fick sin nuvarande lydelse i samband med 1985 års lag— stiftning om viten m.m. I prop. (1984/85: 212) om ändring i luftfartslagen som i juni överlämnats till riksdagen föreslår regeringen efter hemställan av min företrädare en ändring i den_ nu aktuella paragrafen. Ändringen innefattar ett nytt andra stycke, vari anges att länsrätten i Östergötlands län prövar vissa luftfartsmål. Det förutsätts att den lagändringen, om riksdagen antar propositionen, beaktas vid riksdagsbehandlingen av det nu framlagda förslaget till ändring i paragrafen.

5. Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till 1. lag om flyttning av fartyg i allmän hamn, 2. lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1), 3. lag om ändring i lagen (1971 : 289) om allmänna förvaltningsdomstolar.

6. Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

• Sida 30
•  Original

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL vid sammanträde 1985-11-26

Närvarande: justitierådet Knutsson, f. d. justitierådet Sterzel. regeringsrå- det Tottie.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 10 oktober 1985 har rege- ringen på hemställan av statsrådet R. Carlsson beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om flyttning av fartyg i allmän hamn,

2. lag om ändringi sjölagen (1891: 35 5.1).

3. lag om ändring i lagen (1971 : 289) om allmänna förvaltningsdomstolar. Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessor Margareta Landerholm. Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet.-

Förslaget till lag om flyttning av fartyg i allmän hamn

Syftet med lagförslaget är att ge innehavare av allmän hamn lagliga möjlig— heter att vidta åtgärder i vissa fall för att få undan fartyg som ligger på ett besvärande sätt i hamnen. Om ingen ägare eller redare kan förmås att ta hand om ett fartyg, skall hamninnehavaren kunna få till stånd en flyttning och i sista hand sälja eller på annat sätt skaffa bort fartyget. Det finns visserligen redan ett flertal bestämmelser som kan anlitas i olika sådana situationer, men det förekommer också fall där det saknas ett rättsligt underlag för ingripanden. Frågan om att fylla den bristen har varit aktuell länge. Rättslägets oklarhet påpekades av JO redan 1956, och för tio år sedan lade en utredning fram förslag till dels en strandningslag. dels en lag om flyttning av fartyg i vissa fall. En annan kommitté hade 1974 föreslagit en särskild hamnlag. I remissen upplyses att någon annan lagstiftningsåt- gärd inte anses befogad med anledning av dessa kommittéförslag än den som nu förordas.

Mot det angivna syftet med lagförslaget finns det ingen anledning att invända. Inte heller vill lagrådet ifrågasätta behovet av lagstiftning med hänsyn till de överväganden som har redovisats i ärendet. Lagstif'tnings- uppgiften är emellertid långtifrån enkel. Vad man vill komma åt är ett antal sinsemellan mycket varierande fall av ofta udda natur, vilka vållar prak- tiska olägenheter i allmänna hamnar. En svårighet följer redan av att en lag till följd av sakens natur måste få en så pass vid och generell avfattning. att den formellt även kommer att täcka andra och mera vardagliga fall än dem man närmast åsyftar. Det kommer att bli svårt att hävda en befogenhet för hamninnehavaren att ingripa utan stöd i lagen. Det gäller därför att skapa regler som är så enkla och effektiva som möjligt utan att åsidosätta några befogade rättssäkerhetssynpunkter.

Lagrådet har funnit att det framlagda lagförslaget kan diskuteras i olika avseenden från den här angivna utgångspunkten. Det kan ifrågasättas om

• Sida 31
•  Original

inte onödigt besvär skulle kunna uppkomma i vissa situationer. I vart fall synes man kunna gå några steg längre då det gäller att skapa ett enkelt och praktiskt förfarande. Det skall gärna vitsordas att förslaget präglas av omsorg om rättssäkerheten. Det är emellertid enligt lagrådets mening fullt möjligt att förenkla reglerna utan att inkräkta på något beaktansvärt rätts- skyddsintresse. Särskilt måste man beakta att den föreslagna lagen endast skall bli tillämplig på allmänna hamnar. Den exakta innebörden av detta begrepp blir visserligen inte klarlagd förrän om ettpar år, då sjöfartsver- kets pågående kanläggningsarbete är slutfört. Man har emellertid att räkna med att det i huvudsak är fråga om kommunala hamnar. Mot detta förhål- lande står att lagen — bortsett från brådskande fall — inte riktar sig mot andra enskilda än sådana som inte ens efter anmaning tar hand om sin egendom.

De punkter, där man enligt lagrådets mening kan söka enklare och mera praktiska lösningar än dem förslaget innehåller, är främst följande.

Lagförslaget bygger på ett formaliserat beslutsförfarande. Varje flytt— ning skall beslutas av den kommun, inom vilken hamnen är belägen. Om hamnen ägs eller förvaltas av någon annan än kommunen, skall denne göra framställning om ett beslut av kommunen. Underrättelse om den planerade åtgärden till fartygets redare och till dess ägare, om denne är någon annan än redaren, skall föregå beslutsfattandet, om inte saken av särskilda skäl är brådskande. Enligt lagrådets mening kan dessa bestämmelser förenklas. Man bör beakta de båda förut nämnda förhållandena att lagen å ena sidan begränsas till att endast gälla allmänna hamnar, å andra sidan kommer att omfatta även fartygsflyttningar av förhållandevis enkel natur.

Med hänsyn till det anförda bör lagen slå fast dels en allmän befogenhet för innehavare av allmän hamn att flytta fartyg under vissa förutsättningar, dels en skyldighet att underrätta ägare resp. redare. Beslutsförfarandet behöver inte regleras närmare. Vanligen kommer det att bli en kommunal myndighet som agerar. Även i de enstaka fall. som i övrigt kommeri fråga. torde det finnas en kvalificerad hamnförvaltning. Lagrådet erinrar i detta sammanhang om att myndighetsutövning — som detju blir fråga om — kan överlämnas till enskilda subjekt genom lag enligt 11 kap. 65 regeringsfor- men. Det anförda leder till att 2 och 5 åå i lagförslaget kan utgå.

Beslut om flyttning skall enligt förslaget kunna överklagas genom för— valtningsbesvär till länsrätten samt vidare till kammarrätt och regeringsrät- ten. Enligt lagrådets mening är detta inte erforderligt. Tvister om kostnads- ersättning, skadestånd etc. måste i vart fall avgöras av allmän domstol. Rättsskyddsbehovet synes kunna väl tillgodoses därigenom. Att ett alter- nativ till överklagande alltid är att den presumtive klaganden själv tar hand om sin egendom talar särskilt starkt för att han inte har något berättigat intresse av att också kunna anföra förvaltningsbesvär. Även 65 i lagförsla- get bör alltså utgå. Om den inte ersätts med ett direkt förbud att överklaga, kommer i normalfallen kommunalbesvär att bli möjliga. Det betyder att varje medlem i kommunen — men ingen annan — kan överklaga till kam— marrätt och regeringsrätten för en prövning av fattade besluts laglighet. Detta [är sakna praktisk betydelse; ett besvärsförbud synes knappast befo- gat.

• Sida 32
•  Original

Bestämmelserna om förutsättningar för flyttning och om underrättelse till redare resp. ägare är av grundläggande betydelse. Mot förslaget i dessa delar har lagrådet endast smärre invändningar av väsentligen detaljkarak- tär. Dessa utvecklas längre fram. I detta sammanhang bör endast anmär- kas att det enligt lagrådets mening är mest naturligt och praktiskt att skjuta ägaren i förgrunden. inte redaren som har skett i förslaget. I fråga om fartyg som är registrerade är det nämligen alltid möjligt att få fram en ägaruppgift från registret. Däremot kan det ofta vara svårt att få någon klarhet i vem som är redare exempelvis till ett fartyg som har legat stilla i hamnen en längre tid.

En omständighet, som gör det svårt att åstadkomma en helt tillfredsstäl- lande lagtext. är att det ofta inte är just flyttning som hamninnehavaren egentligen önskar i de situationer som närmast är motivet för lagstiftning- en. Vad man vill är helt enkelt att få bort fartyget från hamnen vilket. om ingen tar hand om det, förutsätter försäljning eller bortskaffande genom skrotning etc. Lagförslaget bygger emellertid på flyttning, som i varje situation är nödvändig för vidare åtgärd. Försäljning och bortskaffande kommer visserligen att kunna ske men endast för att täcka flyttningskost- naderna resp. då dessa inte kan fås ut genom en försäljning. Lagrådet vill inte föreslå någon större avvikelse från denna ordning. En möjlighet bör dock öppnas att från början inrikta sig på bortskaffande i sådana fall, då ett flyttningsfötfarande på grund av fartygets obetydliga värde endast skulle medföra arbete och kostnader i onödan.

Mot de föreslagna reglerna om försäljning måste vidare anmärkas, att de i vissa fall kan leda till onöjaktiga resultat. Särskilt om det gäller ett registrerat skepp blir förfarandet både komplicerat och kostsamt. Man har att beakta bestämmelserna i 10 kap. utsökningsbalken och i utsökningsför- ordningen om bl.a. kungörelse, underrättelse till kända borgenärer med pantsäkerhet samt att försäljning inte får ske om inte det 5. k. skyddsbelop— pet blir täckt. Det sistnämnda skulle bl.a. leda till att hamnmyndigheten inte kan bli av med ett fartyg som är intecknat över sitt värde. Särskilda problem kan uppstå om det är fråga om ett utländskt fartyg.

Utan att närmare utveckla dessa synpunkter vill lagrådet förorda en enklare och mera praktisk lösning än den som 115 i förslaget innehåller. En del olägenheter skulle kunna undvikas genom en föreskrift — efter mönster av lagen (1985:277) om vissa bulvanförhållanden — att försälj- ningen skall ske som om egendomen hade utmätts för fordran med bästa förmånsrätt. En lämpligare väg synes emellertid vara att — liksom vid retentionsrätt enligt 247å sjölagen —- ge hamnmyndigheten en rätt att sälja fartyget. om den inte får betalt för sin fordran. En sådan försäljning inverkar inte på beståndet av eventuell sjöpanträtt eller panträtt som grundas på inteckning. Erforderliga bestämmelser kan utformas efter mönster av reglerna i den av riksdagen nyligen antagna lagen om näringsid— kares rätt att sälja saker som inte har hämtats (prop. 1984/85:210, LU 1985/86: 3).

Lagrådet har överarbetat det remitterade lagförslaget i enlighet med det nu anförda. Ett reviderat förslag fogas vid yttrandet som bilaga. I det följande skall de nio paragraferna i detta förslag kommenteras i korthet, varvid särskilt hänvisas till remissens innehåll.

• Sida 33
•  Original

15

Denna paragraf motsvarar 15 och ersätter 2, 5 och 6.55 i det remitterade förslaget. Genom tillägget, att fartyg får flyttas "av hamninnehavaren”, ändras innebörden till en grundläggande kompetensregel. Bcslutsförfaran- det regleras inte närmare, och besvärsrätt avses inte föreligga annat än i form av kommunalbesvär i fall av kommunala hamnar. Med denna upp- läggning blir förvaltningslagen inte tillämplig i hithörande ärenden.

Förutsättningarna för flyttning är i princip desamma som i det remittera— de förslaget. Lagrådet har dock uteslutit orden "om ordningen Och säker- heten i hamnen” efter gällande föreskrifter. 1 och för sig kan det finnas skäl att överväga en särskild grund för ingripande av innebörd att ordningen eller säkerheten äventyras. Den bör dock i så fall inte kombineras med ordet "varaktigt". Lagrådet har inte velat gå in på en sådan nykonstruk- tion. Den förordade ändringen kan medföra en mindre utvidgning av lagens tillämpningsområde. Sålunda kommer flyttning att kunna ske bl. a. om ett fartyg ligger förtöjt i hamnen i strid mot föreskrifter om skyldighet att betala hamnavgift. I huvudsak torde emellertid de fall som kan komma i fråga ändå föranleda ingripande på grund av hinder mot hamnens behöriga nyttjande.

2 och 355

Dessa motsvarar 3 och 4éå i det remitterade förslaget. Utöver konsek- vensändringar till förslaget att inte reglera beslutsförfarandet samt vissa redaktionella förenklingar förordar lagrådet några smärre ändringar av saklig natur.

Regeln om brådskande fall har avfattats så att den täcker även situa- tioner då underrättelse hinns med men skäligt rådrum inte kan ges. I ett sådant fall bör inte en ny delgivning krävas. Som förut nämnts har ägaren och redaren fått byta plats; ägaren skjuts således i förgrunden. Det synes tillräckligt att endera har underrättats för att ett ingripande skall få ske. Som framgår av förslagen till 7 och 955 förutsätter dock lagrådet, att ägaren alltid skall ha underrättats — i sista hand genom kungörelse — innan försäljning eller bortskaffande sker. Vidare bör regeln om det särskilda kungörelseförfarandet utformas så att kungörelsen får verkan som delgiv- ning. Det synes också naturligt att den särskilda ordning för kungörandet som remissen anvisar får tillämpas vid kungörelsedelgivning i stället för vad som föreskrivs i delgivningslagen.

4?

Denna paragraf saknar motsvarighet i det remitterade förslaget, även om i sak samma princip förutsatts gälla. Behovet av att ge uttryck för principen i lagtext ökar, om det formella beslutsförfarandet enligt lagrådets förslag ersätts med en allmän regel om befogenhet för hamninnehavaren att flytta fartyg i vissa fall. Lagrådet erinrar om att 1975 års utredningsförslag upptog motsvarande bestämmelser.

• Sida 34
•  Original

Orden skada och olägenhet syftar främst på fartyget resp. ägaren (reda- ren). Viss mindre skada kan bli oundviklig. DärutÖVer kan olägenheter uppstå för ägaren bl.a. genom fartygets nya placering. Även kostnaderna för åtgärderna bör beaktas med hänsyn till reglerna Om ersättningsskyldig-

het.

55

Denna paragraf motsvarar 7 och 9åå i det remitterade förslaget. Den innehåller inga ändringar i sak utöver sådana som föranleds av förslagen i 25 beträffande ägare och redare samt skyldigheten att underrätta dem. Den som inte har underrättats vare sig genom en personlig delgivning eller genom en kungörelse bör inte kunna åläggas någon personlig betalnings- skyldighet. Med hänsyn till avfattningen av den föreslagna 1 & synes det onödigt att ange, att hamninnehavaren i första hand skall betala uppkomna kostnader.

65

Denna paragraf motsvarar 85 i det remitterade förslaget. Eftersom även utländska fartyg kommer i fråga, synes det lämpligt att ta med en hänvis- ning till utländska register.

75

Första stycket motsvarar 12,5 i det remitterade förslaget; andra stycket motsvarar de båda första styckena i lOå. Paragrafen kommer att ge de grundläggande reglerna om rätt att efter flyttningen kvarhålla fartyget eller sälja det. Genom den ändrade placeringen kommer bestämmelserna i en naturligare följd. Någon saklig ändring ifrågasätts inte.

Av paragrafens lydelse framgår att hamninnehavarens retentionsrätt upphör om säkerhet ställs för hans fordran. Försäljning får inte ske förrän tre månader har förflutit efter det att ägaren underrättades om flyttningen. Om underrättelse enligt 25 har lämnats till redaren i stället för till ägaren måste alltså även denne underrättas för att hamninnehavaren skall kunna sälja fartyget. En sådan underrättelse skall delges enligt 3 5. Skulle en tvist om hamninnehavarens fordran ha hänskjutits till avgörande av skiljemän får detta likställas med att talan har väckts.

85

Denna paragraf motsvarar 115 i det remitterade förslaget och åsyftar en enklare och mera praktisk ordning för genomförande av en försäljning. Lagrådet hänvisar till vad som har anförts härom i det föregående. Försälj- ningsförfarandet bör kunna anpassas med hänsyn till fartygets värde. Är detta obetydligt kan det inte krävas att hamninnehavaren lägger ned stora kostnader för att få en försäljning till stånd.

• Sida 35
•  Original

95

Denna paragraf slutligen motsvarar 105 sista stycket i det remitterade förslaget. Den innebär främst den förut berörda ändringen i sak, att hamn- innehavaren inte skall vara tvungen att först flytta ett värdelöst fartyg innan det får skaffas bort. Samma tremånadersfrist förutsätts gälla men den föreslås knuten till underrättelsen enligt den föreslagna 25 i stället för till flyttningen, om någon sådan inte äger rum. Liksom enligt 75 krävs att ägaren har underrättats. Har hamninnehavaren vidtagit rimliga åtgärder för att få fartyget sålt men inte lyckats därmed får det normalt anses uppenbart att fartyget saknar försäljningsvärde. Av allmänna principer följer att hamninnehavaren, om fartyget skaffas bort, har rätt att tillgodo- göra sig material och eventuella tillbehör.

Det kan tänkas att ett fartyg är intecknat till ett belopp som motsvarar eller överstiger dess värde. Ett försäljningsförfarande måste likväl anord- nas, trots att det i praktiken är föga troligt att fartyget skall locka någon utomstående spekulant. Det torde inte finnas något principiellt hinder mot att hamninnehavaren i en sådan situation själv träder in som köpare.

I anslutning till den föreslagna 95 vill lagrådet fästa uppmärksamheten på frågan om ansvaret för kostnaderna för att skaffa bort ett fartyg. Det remitterade förslaget innebär att de stannar på hamninnehavaren, i den mån man inte kan finna stöd på annat håll än i denna lag för att göra fartygets ägare eller redare ansvarig. Frågan kan måhända förtjäna att övervägas, men lagrådet vill för egen del inte föreslå någon annan ordning i brist på överblick över de kostnader som kan komma i fråga.

Övriga lagförslag

Godtas vad lagrådet har föreslagit i det föregående föranleder detta en redaktionell jämkning i förslaget till lag om ändring i sjölagen, medan förslaget till lag om ändring i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar utgår.

• Sida 36
•  Original

Sammanfattning av utredningens angående åtgärder mot övergivna fartyg betänkande

Förslaget till strandningslag avser sådana fall då ett fartyg eller något annat föremål har förolyckats eller övergivits i annat fall och blivit liggande så att det medför fara för människors liv eller hälsa, hinder eller fara för sjöfar- ten. förfång för fisket eller skada eller fara för skada på naturen eller i miljön. Förslaget bygger på ett grundläggande stadgande om skyldighet för fartygets ägare att vidta sådan skälig åtgärd med fartyget som är ägnad att undanröja uppkommen olägenhet eller fara av det angivna allvarliga slaget. Uteblir åtgärd som ankommer på ägaren skall länsstyrelsen kunna föreläg- ga honöm att ombesörja åtgärden. Efterkommes inte föreläggandet. skall länsstyrelsen kunna föranstalta om erforderlig åtgärd. I vissa fall, bl. a. om saken är brådskande, skall åtgärd kunna vidtas utan att föreläggande har meddelats. Staten skall få söka betalning för sin kostnad för åtgärder enligt lagen ut vad som har bärgats eller tillvaratagits och därutöver som regel av ägaren. — Lagen avses vara subsidiär i förhållande såväl till den samtidigt föreslagna lagen om flyttning av fartyg i vissa fall som till annan lagstiftning innefattande befogenhet för myndigheter att vidta åtgärder med fartyg, last och andra föremål i vatten.

Förslaget till lag om flyttning av fartyg i vissa fall anknyter till en framställning den 26 mars 1968 av Svenska hamnförbundet om införande av bestämmelser som medger hamnmyndighet att besluta om fartygs bort- förande från förtöjningsplats i hamn och att verkställa sådant beslut. Det innebär i huvudsak följande.

Lagförslaget är utformat med 1967 års lag om flyttning av fordon i vissa fall som mönster. I förslaget ges polismyndighet befogenhet att föranstalta om flyttning av fartyg — inbegripet småbåtar av alla slag — som i strid mot gällande föreskrifter är varaktigt liggande i allmän hamn eller i annat vattenområde som ingår i stadsplan och ej tillhör fastighet enskilt. Beslut om flyttning skall enligt förslaget meddelas av polismyndighet på begäran av hamninnehavare eller kommunal myndighet. Regeringen föreslås kunna bemyndiga kommunal myndighet att själv besluta om flyttning. Verkstäl- ligheten av flyttningsbeslutet skall ankomma på den kommunala myndig- het som begärt flyttningen och i annat fall på polismyndigheten. Regler ges i förslaget till säkerställande av att flyttningen genomförs på sådant sätt att fartygets ägare inte tillskyndas större olägenhet än nödvändigt. Någon vårdnadsplikt efter genomförd flyttning föreslås inte. Innan beslut om flyttning verkställs skall ägaren ha underrättats om beslutet och ha fått skäligt rådrum att själv flytta fartyget. För att inte verkställigheten — som för närvarande kan inträffa — skall kunna uppehållas genom överlåtelse till ny ägare, som därefter skulle för egen del kunna göra anspråk på underrät- telse och rådrum. föreslås att ny ägare inte skall behöva underrättas, om underrättelse har meddelats tidigare ägare. Är ägaren inte känd kanlflytt- ningsbeslutet enligt förslaget gå i verkställighet utan föregående underrät- telse. Detsamma är fallet om fartyget är att anse som övergivet.

• Sida 41
•  Original

Kostnaden förflyttning skall enligt förslaget som regel ersättas av farty- Prop. 1985/86: 122 gets ägare. Kostnad som inte kan tas ut av denne skall bäras av den som har begärt flyttningen.

Beslut enligt lagen skall enligt förslaget inte kunna överklagas.

• Sida 42
•  Original