6

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1969: 732) om postbanken

Härigenom förordnas, att 13 § lagen (1969: 732) om postbanken skall ha

nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(.Föreslagen lydelse)

13 §

Ställes lån —------- --------- -------- -----------------------sagda tid.

Utan förbehåll------- -------- -------- ---------------- - med återlån.

Förfallotiden för------------------------- - ------------ - lånet beviljas.

Postbanken skall--------------- — låneförbindelsens fullgörande.

Denna paragraf äger icke tillämp­

ning på lån, för vars fulla gäldande

staten, kommun eller därmed jäm­

förlig samfällighet svarar. Tredje

stycket första punkten gäller dock

även sådant lån.

Denna paragraf äger icke tillämp­

ning på lån, för vars fulla gäldande

staten, kommun eller därmed jäm­

förlig samfällighet svarar. Tredje

stycket första punkten gäller dock

även sådant lån. I fråga om lån för

vilket utländsk stat eller utländskt

bankföretag svarar får, om särskilda

skäl föreligger, undantag ske från

tredje stycket tredje punkten och

fjärde stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

9

nen fanns möjligheter för bankinstituten att lämna blancokrediter; då in­

tagna i 56 § BL, 28 § SpL, 37 § JkL och 1 § reglementet (1958: 600) angåen­

de förvaltningen av medel, som innestå i postsparbanken och på postgiro.

Samtliga bankinstitut hade således möjlighet — i olika stor omfattning —

att lämna blancokredit till särskilt angivna rättssubjekt som kunde antagas

vara goda för sina förbindelser. För affärsbankernas del upptogs bl. a.

”stat” och utländskt bankföretag. Affärsbanker och sparbanker hade där­

utöver också viss annan rätt att lämna blancokrediter. Det var för affärs­

bankerna främst fråga om dels kortvarig rörelsekredit till affärsidkare, dels

en generell rätt att lämna blancokredit intill ett belopp motsvarande högst

en tiondel av bankens eget kapital, därvid dock individuella maximibelopp

gällde (75 000 kr. beträffande rörelsekredit till småföretagare och 15 000

kr. i övriga fall). Sparbank hade generell rätt att lämna blancokrediter till ett

sammanlagt belopp motsvarande högst en femtedel av sparbankens fonder,

i varje lånefall dock högst 15 000 kr.

De nu gällande blancokreditreglerna i BL, SpL och JkL stämmer över­

ens med dem som efter förslag i prop. 1968: 143 godtogs av riksdagen. I

samband med att propositionen behandlades av riksdagens bankoutskott

hemställde bankföreningen i skrivelse den 8 november 1968 till bankout­

skottet om sådan ändring i 59 § BL i propositionsförslaget, att utländsk

stat togs med bland de särskilt angivna rättssubjekt som fick beviljas

blancokredit (se bil. 3 till BaU 1968: 60). Som skäl för hemställan angavs

att enligt 56 § i dess då gällande lydelse blancokredit torde kunna lämnas

till sådan stat och att någon ändring häri inte var motiverad samt att det

var föga konsekvent att utesluta utländsk stat eftersom utländskt bank­

företag fanns med i uppräkningen. Bankoutskottet fann bankföreningens

tolkning av dåvarande bestämmelser inte vara välgrundad och uttalade

att i praktiken torde sådana internationella krediter som bankföreningen

syftade på regelmässigt tas upp av vederbörande centralbank, därvid reg­

lerna om blancokredit till utländskt bankföretag blir tillämpliga. Utskottet

fann därför inte anledning att ta något initiativ till ändring i propositions­

förslaget (BaU 1968: 60 s. 40).

Bundna lån

Också reglerna om krediters löptid är enhetligt utformade för de olika

bankinstituten (63 § BL, 32 § SpL, 40 § JkL, 13 § PL).

För affärsbankerna, sparbankerna och jordbrukets kreditkassor fick reg­

lerna en i stort sett enhetlig utformning redan genom lagändringar år 1965

(prop. 1965: 113, BaU 41, rskr 334, SFS 219—221). Bestämmelserna togs

med vissa justeringar oförändrade upp i 1968 års banklagstiftning (se prop.

1968: 143 s. 170, 236, 249 och 265). Reglerna —- som är föranledda av lik­

viditets- och soliditetsskäl — innebär följande.

Huvudprincipen är att utlåningen skall vara av kortfristig natur. Ställs

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

10

lån inte att betalas inom ett år, skall sålunda i lånevillkoren tas in förbehåll

om rätt att säga upp lånet till betalning inom denna tid. Bundna lån, dvs.

lån utan sådant förbehåll, får dock lämnas i viss utsträckning. Undantagen

avser två kategorier av lån, dels återlån enligt reglementet angående all­

männa pensionsfondens förvaltning och dels reverslån. Omfattningen av

bundna reverslån är begränsad till ett sammanlagt belopp motsvarande högst

25 % av en summa som —■ med viss modifikation -— är bestämd på samma

sätt som i det föregående angetts i fråga om den generella blancokredit-

rätten.

I en allmän regel slås fast att tidsbalans skall råda mellan ut- och inlå­

ning. Dessutom gäller för bundna lån särskilda bestämmelser i vissa hän­

seenden. I fråga om bundet reverslån föreskrivs att återbetalningstiden inte

får överstiga tio år. Har för sådant lån inte ställts säkerhet i fast lön eller

lös egendom — om det således är fråga om borgenslån eller blancokredit

— skall i skuldebrevet utfästas amorteringsskyldighet på det sätt att avbe­

talning skall ske årligen i förhållande till den tid för vilken lånet beviljats.

Vad gäller bundna lån överhuvud — således både återlån och reverslån ■—

finns vidare regler om obligatoriskt förbehåll om rätt till förtida uppsägning

av lån. Bankinstitut skall således ha rätt att säga upp bundet lån till åter­

betalning inom tre månader, om säkerheten för lånet försvagas i märklig

mån eller, när det gäller blancokredit, om trygghet inte längre finns för

låneförbindelsens fullgörande. Bestämmelserna om amorteringsskyldighet

och förbehåll om förtida uppsägning såvitt avser bunden blancokredit till­

kom på initiativ av bankinspektionen vid 1968 års banklagstiftning (se

prop. 1968: 143 s. 237).

De angivna reglerna om krediters löptid — med undantag av den allmän­

na bestämmelsen om tidsbalans mellan utlåning och inlåning — gäller inte

i fråga om lån för vars betalning svenska staten, kommun eller därmed

jämförlig samfällighet svarar. Skälet till detta är dessa låns särställning i

soliditetshänseende (se prop. 1965: 113 s. 48 f).

De gällande reglerna är utformade enligt de förslag som lades fram i prop.

1968: 143. I bankföreningens förut omnämnda skrivelse den 8 november

1968 till bankoutskottet hemställde bankföreningen att 63 § BL måtte ut­

formas så, att föreskrifterna beträffande bundna lån om amorteringsskyl­

dighet och förbehåll om rätt till förtida uppsägning inte kom att gälla i

fråga om lån som lämnas till eller garanteras av utländsk stat eller svenskt

eller utländskt bankföretag. Bankoutskottet (BaU 1968: 60 s. 40) anmärkte

att bundna blancokrediter till utländska stater och centralbanker dittills

inte torde ha förekommit samt fann det inte motiverat att i sammanhanget

göra avkall på den allmänna regeln att långfristiga krediter — även sådana

som lämnats mot betryggande säkerhet —• fortlöpande skall amorteras. Ut­

skottet fann det vidare befogat att ha kvar kravet på förbehåll om uppsäg-

ningsrätt. Av bankföreningen uttalade farhågor för att detta krav skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

Bankföreningens framställning

Bankföreningen erinrar inledningsvis om att de år 1968 genomförda bank-

lagsändringarna i huvudsak innebar liberaliseringar som gav affärsban­

kerna ökad rörelsefrihet. På några punkter som rör bankernas internatio­

nella verksamhet skedde emellertid vissa skärpningar, som är ägnade att

inverka menligt på denna verksamhet. Bankföreningen, som syftar på ut­

formningen av 59 och 63 §§ BL, anför i huvudsak följande.

Enligt 59 § BL får blancokrediter lämnas till vissa särskilt angivna rätts­

subjekt utan att någon begränsning gäller i fråga om omfattningen. Ut­

ländsk stat är inte med bland dessa rättssubjekt. De regler som gällde före

år 1969 har däremot ansetts medge att främmande stat fördes till den angiv­

na kretsen säkra låntagare.

Det finns inte något bärande skäl, varför utländsk stat skall uteslutas

från uppräkningen av de rättssubjekt, som får beviljas kredit utan säkerhet

eftersom utländskt bankföretag tagits med i uppräkningen. Kredit från

svensk bank till utländsk stat och till företag med garanti av utländsk stat

förekommer numera i ökad omfattning. Som exempel på sådana krediter

kan nämnas krediter i och för inköp i staternas affärsdrivande verksamhet

av t. ex. telefoniutrustning för televerken och utrustning för kommunika-

tionsverken. I framtiden kan man också räkna med försäljning av utrust­

ning för statliga atomkraftverk och liknande högkvalificerade produkter.

Tendensen att bank i ökad omfattning beviljar kredit till utländsk stat för

inköp från Sverige främjades genom tillkomsten av möjligheten för Ex­

portkreditnämnden att bevilja s. k. långivargarantier. Syftet med dessa var

att bank skulle bevilja erforderlig kredit för exportaffärer direkt till de ut­

ländska köparna, däribland utländska stater. Eftersom långivargaranti en­

dast beviljas för kredit till utländsk köpare, kan sådan garanti inte komma

i fråga för kredit till bank i utländsk stat för finansiering av samma stats

inköp i Sverige, utan krediten måste beviljas direkt till staten. Denna ord­

ning har ytterligare befästs genom tillkomsten av en särskild garantiform,

offentlig köpegaranti, som avser kredit till utländska stater och därmed

jämställda rättssubjekt. Bankoutskottets uttalande i utlåtande 1968: 60 att

kredit till utländsk stat i praktiken regelmässigt torde tas upp av veder­

börande centralbank och att bundna blancokrediter till utländska stater

och centralbanker hittills inte torde ha förekommit, stämmer alltså inte

överens med det verkliga förhållandet.

Bankföreningen hemställer sålunda att utländsk stat tas upp bland de

rättssubjekt till vilka affärsbank får lämna blancokredit utanför den fria

blancokrediivolymen på 3 % av eget kapital och inlåning. I

I fråga om reglerna i 63 § BL om bundna lån hävdar bankföreningen att

ändringarna år 1968 innebar skärpningar såtillvida att — i motsats till den

tidigare gällande ordningen — för bunden blancokredit till bl. a. utländsk

13

hank kom att gälla föreskrifter om dels amorteringsskyldighet, dels förbe­

håll om rätt till förtida uppsägning för det fall trygghet inte längre finns för

förbindelsens fullgörande.

Svenska exportörer har behov av att svenska banker kan bevilja ut­

ländska banker bunden kredit i och för finansiering av försäljning från

Sverige till utlandet. Finansieringsformen möjliggör, att den utländska

banken beviljar köparen i bankens eget land kredit för inköpet, och utgör

ett alternativ till de traditionella leverantörskrediterna. Man måste räkna

med att denna finansieringsform får ökad betydelse allteftersom storleks-

graden av enskilda exportaffärer tenderar att öka t. ex. vid s. k. ”turn

key projects”. Krediter för allmänna ändamål i utvecklingsländer, t. ex.

i Sydamerika, har av svenska banker ibland beviljats i den formen att

en bank i landet erhållit krediten. 1 dessa fall av kreditgivning till bank

skulle reglerna om förtida uppsägning och amortering bli tillämpliga. De

skulle i praktiken verka starkt hindrande på kreditgivningen. I synner­

het torde en utländsk bank inte godta en klausul om att långivaren skall

ha rätt till förtida uppsägning om trygghet inte längre finns för återbe­

talning av lånet. Inte heller kan man räkna med att krav på lika årliga

amorteringar alltid accepteras. Om ifrågavarande lånevillkor inte godtas,

kan de svenska bankerna alltså inte medverka vid finansieringen. 1 stället

måste då den svenska exportören hänvisas till att utnyttja traditionella

leverantörskrediter, vilket i det särskilda fallet kan innebära en återgång

till mindre rationella förhållanden. Vidare erbjuder utländska banker

ofta svenska banker att deltaga i konsortiekrediter — gällande för längre

tid — till vissa andra utländska banker. Kredittagare är ofta banker i Öst­

europa och utvecklingsländer och krediterna avser ofta större projekt så­

som leveranser av hela fabriker, s. k. ”turn key projects” eller entreprenad­

arbeten. Svenska banker torde i regel kunna få tillstånd av riksbanken att

bevilja sådana krediter. Det torde ofta vara ett svenskt intresse att svenska

banker kan deltaga i sådana konsortiekrediter, dels med hänsyn till in­

tresse att främja näringslivet i ifrågavarande land, dels med hänsyn till

att ett sådant deltagande ofta är en förutsättning för att svenska export­

industrier skall ha möjlighet att komma i fråga såsom leverantörer. Dess­

utom medför deltagande i sådana konsortiekrediter att svenska banker

får möjlighet att internationellt hävda sin ställning som första klassens

affärsbanker jämsides med sådana banker utomlands med de fördelar den­

na ställning rent allmänt medför i form av möjlighet att kunna snabbt

och billigt ta upp lån i utlandet för finansiering av svensk export. Detta

är av vitalt intresse för svensk internationell handel. Enligt bankförening­

ens erfarenhet förekommer i angivna konsortiekrediter inte villkor av

innebörd, att krediten förfaller till förtida betalning om trygghet inte

längre finns för kreditens återbetalning. Bankföreningen bedömer det som

alldeles otänkbart, att man från svensk sida i en gemensam internationell

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

14

kredit skulle kunna få en klausul av sådant innehåll införd. Amorterings-

skyldighet förekommer givetvis normalt men det är mycket olägligt, om

denna skyldighet måste fixeras på sätt som skett i banklagen till att ovill­

korligen avse årlig amortering i förhållande till den tid, för vilken krediten

beviljas. De nya reglerna innebär, att de svenska bankerna torde få avstå

från att deltaga i ifrågavarande internationella konsortiekrediter. Detta har

också skett i flera fall. Vad som nu sagts om bunden kredit till utländsk

bank äger också tillämpning på bunden kredit till utländsk stat.

Bankföreningen hemställer att möjlighet öppnas för bank att bevilja

bunden kredit till utländsk stat eller utländsk bank eller med garanti av

sådan stat eller bank utan att några särskilda krav på amorteringsskyl-

dighet eller på förbehåll om rätt till förtida uppsägning skall gälla.

Bankföreningen hemställer slutligen om den ändringen i kapitaltäck-

ningsreglerna i 57 § BL att fordran på utländsk stat tas upp i riskgrupp A

eller åtminstone i riskgrupp B. Med hänsyn till att sistnämnda riskgrupp

omfattar bl. a. statliga eller statsgaranterade utländska obligationer samt

vidare fordringar på utländska bank- och försäkringsföretag kan det inte

anses konsekvent att fordran på utländsk stat skall hänföras till risk­

grupp D.

Remissyttrandena

Några remissinstanser tar ställning till bankföreningens framställning i

stort utan att närmare kommentera de olika delfrågorna. Sparbanksförening­

en bedömer det av praktiska skäl olyckligt att göra ändringar i en lagstiftning

som så nyligen grundligt omarbetats men finner skälen för de av bank­

föreningen begärda ändringarna så övertygande att förslagen kan tillstyr­

kas. Fullmäktige i riksgäldskontoret har däremot en avvisande attityd till

framställningen. Fullmäktige erinrar om att bankföreningens framställ­

ning i samma frågor i skrivelse den 8 november 1968 till riksdagens banko­

utskott i samband med utskottets behandling av prop. 1968: 143 angående

vissa ändringar i banklagstiftningen inte gav utskottet anledning till att

ta initiativ till ändring i propositionen och att propositionen också bifölls

av riksdagen i enlighet med utskottets hemställan. Det har inte inträffat

något av beskaffenhet att böra föranleda ändring i riksdagens beslut i de

nu aktuella hänseendena. Fullmäktige kan därför inte förorda bifall till

den nya framställningen.

Bankföreningens hemställan att utländsk stat tas upp i den krets av

säkra låntagare till vilka blancokredit får ges tillstyrks av jordbrukskasse-

förbundet och fullmäktige i riksbanken. Förbundet finner förslaget rim­

ligt särskilt med hänsyn till att utländskt bankföretag redan är med i

denna låntagarkrets och till att statlig affärsverksamhet har en högst be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

15

tydande omfattning i vissa länder. Riksbanksfullmäktige anmärker att

bankföreningens uppfattning att de före år 1969 gällande reglerna med­

gav affärsbankerna att lämna blancokredit till utländsk stat är föga väl­

grundad. Fullmäktige instämmer dock i att sådan stat bör få en med ut­

ländsk bank likvärdig ställning i blancokredithänseende. — Poststyrelsen

har ingen erinran mot förslaget.

Bankinspektionen ställer sig avvisande till den föreslagna lagändringen.

Inspektionen granskar till en början bankföreningens tolkning av de be­

stämmelser om blancokredit som gällde före år 1969. Själva ordalydelsen

i den då gällande lagtexten lämnade kanske visst stöd för uppfattning­

en att blancokrediter fick lämnas till utländska stater. Det stadgades näm­

ligen att bl. a. ”stat” kunde erhålla kredit utan särskild säkerhet. I för­

arbetena till bestämmelsen finns emellertid ett departementschefsutta-

lande som ger vid handen att med begreppet ”stat” i detta sammanhang

endast borde förstås svenska staten (prop. 1933: 167 s. 57). Inspektionen

har för sin del alltid tolkat stadgandet på nämnda sätt och samma åsikt

kommer också till uttryck i kreditinstitututredningens betänkande (SOU

1967:64 s. 116) och i den av detta betänkande föranledda propositionen

om ändringar i banklagstiftningen (prop. 1968: 143 s. 194). Det torde där­

för redan tidigare ha saknats möjlighet för affärsbankerna att lämna

blancokrediter till utländska stater. Inspektionen behandlar därefter själva

sakfrågan. I fråga om bankföreningens uppfattning att det inte förelåg

bärande skäl, varför blancokrediter till utländska stater skall ta i an­

språk bankernas blancokreditkvoter, när så inte är fallet med blancokre­

diter till utländska bankföretag, framhålls till att börja med att krediter

till stora och välrenommerade utländska bankföretag ibland kan framstå som

mindre riskfyllda placeringar än motsvarande kreditgivning till många

utländska stater. Någon gång kanske t. o. m. situationen är den att en kredit

till vederbörande stat bör anses förenad med större risker än om ett bank-

företag i samma land stått som kredittagare. Inspektionen syftar på sådana

stater med instabila regimer och svag ekonomi där lokala bankföretag, i

vilka de stora anglosachsiska och kontinentaleuropeiska bankerna har ägar-

intressen, är verksamma. Att blancokrediter till utländska stater behandlas

strängare i detta avseende än sådan kreditgivning till utländska bankföre­

tag är därför inte så inkonsekvent som först kanske kan tyckas. Det avgöran­

de argumentet mot att ändra banklagen så, att blancokrediter till utländska

stater får lämnas utan att bankernas blancokreditkvoter tas i anspråk härför,

är emellertid att genom den senaste banklagsrevisionen möjligheten att bevilja

krediter av detta slag vidgats mycket kraftigt. Tas bankernas ställning vid

halvårsskiftet den 1 juli 1969 till utgångspunkt, skulle med förutvarande

regler blancokrediträtten uppgått till ca 260 milj. kr. mot enligt gällande be­

stämmelser ca 1 770 milj. kr., dvs. nästan en sjudubbling. Att då redan nu

ytterligare utvidga blancokreditvolymen kan inte vara välgrundat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

16

Bankinspektionen delar inte bankföreningens uppfattning att reglerna

om bundna lån i den äldre utformningen gav utrymme för möjligheten att

lämna bunden blancokredit utan krav på amortering och förbehåll om

förtida uppsägning. Inspektionen anser emellertid att bankföreningens

begäran om slopande av kraven på årlig amorteringsskyldigliet och på

förbehåll om förtida uppsägning vid bundna blancolån och bundna bor­

genslån, för vars betalning utländsk stat eller utländskt bankföretag

svarar, är välmotiverad. Visserligen är sådana krav högst naturliga när

det gäller en sådan kreditform som det här är fråga om. Vid överlägg­

ningar med representanter för bankerna har det emellertid kommit fram,

att det i vissa fall visat sig omöjligt att få vederbörande utländska stat eller

bank att acceptera klausuler med sådant innehåll. Framförallt synes svå­

righeter ha uppstått vid förhandlingar med u-länder och stater i Östeuropa

med planekonomier, men också ifrågasatt kreditgivning till de nordiska län­

derna har av denna anledning inte kunnat komma till stånd. Med rådande

ordning

riskeras att från olika synvinklar i och för sig önskvärda krediter

inte är möjliga att lämna från svensk sida. Härigenom kan våra export­

företag komma i ett sämre läge än sina konkurrenter i andra länder, efter­

som inte sällan kreditgivningen är en förutsättning för respektive affär.

På grund av det anförda vill inspektionen inte motsätta sig att banklagen

ändras så att kraven på lika årliga amorteringar och uppsägningsförbehåll

när det gäller bundna blancolån eller bundna borgenslån, för vilka utländ­

ska stater eller bankföretag svarar, får frånfallas.

Fullmäktige i riksbanken tillstyrker och poststgrelsen har ingen erinran

mot att de begärda lagändringarna genomförs. Jordbrukskasseförbundet

uttalar sig positivt till en lagändring såvitt angår bunden kredit till utländsk

stat.

Fullmäktige i riksbanken, poststyrelsen och jordbrukskasseförbundet

tillstyrker ändring i kapitaltäckningsbestämmelserna så att fordran på ut­

ländsk stat förs till riskgrupp B i stället för som f. n. riskgrupp D. Riks­

banksfullmäktige anser att det förhållandet att lån till utländsk stat genom

de nu föreslagna ändringarna i flera avseenden blir mer likställda med lån

till svenska staten inte innebär att krediter till varje utländsk stat kan - •

även bortsett från valutasynpunkter— betraktas som likvärdiga från risk-

synpunkt med motsvarande inländska krediter. Därtill kommer de risker för

valutakursförändringar som ofta torde förekomma i samband med krediter

till utlandet. Med hänsyn härtill anser fullmäktige att fordran på utländsk

stat inte bör placeras i riskgrupp A. Däremot förefaller det motiverat att ock­

så i detta avseende jämställa utländsk stat med utländsk bank och placera

fordran på sådan stat i riskgrupp B. Poststyrelsen anser det rimligt att ford­

ran på utländsk stat förs till riskgrupp B, eftersom likställighet då nås med

börsnoterade utländska statsobligationer och fordran på utländskt bank­

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

företag. Jordbrukskasseförbundet bar motiverat sin tillstyrkan på likartat

sätt.

Bankinspektionen är däremot kritisk mot bankföreningens förslag i ka-

pitaltäckningsfrågan. Till att börja med framhålls att den jämförelse

som görs i framställningen mellan olika tillgångars riskgruppsplaceringar

inte är invändningsfri. Alla statliga eller statsgaranterade utländska obli­

gationer inkluderas inte i riskgrupp B. Dit får nämligen räknas endast så­

dana obligationer som med lagens terminologi kan anses ”fullgoda”. Mot

bakgrunden av förarbetena (prop. 1968: 143 s. 232) bör för att hänföras till

denna kategori obligationerna vara belåningsbara i riksbanken, dvs. i fråga

om bl. a. nu aktuella förskrivningar utbjudna av svenskt bankinstitut och

noterade på Stockholms fondbörs. Med en sådan definition av uttrycket

”fullgod” är det endast ett fåtal obligationslån, för vilka utländska stater

svarar, som hör till riskgrupp B. Alla övriga obligationer av detta slag förs

till den riskgrupp som kräver högst kapitaltäckning. Detta synes också sak­

ligt motiverat, eftersom ifrågavarande låntagargrupp inte uteslutande består

av betalningsskyldiga som odisputabelt är goda för varje sin förbindelse

utan även av länder med vacklande ekonomi och osäkra politiska förhål­

landen. Vidare kan rent allmänt sägas att det för en stat bör vara allvarli­

gare att inte fullgöra sina åtaganden beträffande obligationslån som place­

rats på den internationella marknaden än att underlåta infria t. ex. någon

enstaka exportkredit. Angående jämförelsen med fordringar på utländska

bankföretag kan motsvarande resonemang föras som inspektionen i det

föregående fört i fråga om blancokrediterna. Mest väsentligt i samman­

hanget är emellertid att nuvarande bestämmelser om kapitaltäckning är ut­

formade som en ”summaregel” dvs. allt riskbärande kapital står mot samt­

liga bankens förbindelser. De för olika placeringar fastställda procent­

satserna har därvid avvägts så att det sammanlagda riskkapitalet skall ut­

göra ett tillräckligt insättarskydd. I ett sådant system bör det inte komma i

fråga att sänka kravet på kapitaltäckning för vissa placeringar utan att

samtidigt göra motsvarande höjningar på andra håll, om inte med fog kan

hävdas att en minskning av det totala kapitalbehovet framstår som moti­

verad. Något sådant har inte gjorts gällande av bankföreningen och kan

svårligen förfäktas med hänsyn till att bestämmelserna nyligen fastställts

och för bankernas del tillika inneburit eu kraftig sänkning av kapital­

kravet i förhållande till vad som tidigare krävdes. På grund av det anförda

kan inspektionen inte tillstyrka framställningen i denna del.

Frågan om i vad mån en ändring av reglerna för affärsbankerna enligt

bankföreningens hemställan bör föranleda ändringar också i annan bank­

lagstiftning än banklagen har tagits upp av några remissinstanser. Spar­

banksföreningen hemställer att i 26, 28 och 32 §§ SpL görs ändringar som

svarar mot bankföreningens förslag till ändring i BL, därvid föreningen åbe­

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

17

18

ropar den princip om likformighet i lagstiftningen som gäller för olika grup­

per av bankinstitut. Poststyrelsen anser av samma skäl att ändringarna bör

genomföras för såväl sparbankerna som för jordbrukskasserörelsen och

postbanken.

Bankinspektionen sätter i fråga om de av inspektionen tillstyrkta änd­

ringarna i BL beträffande amorteringsskyldighet och förbehåll om förtida

uppsägning motiverar motsvarande ändringar i SpL och JkL. Om undan­

tagsvis kredit av angivet slag blir aktuell för sparbanks- eller jordbruks-

kasserörelsernas vidkommande synes med fördel rörelsernas affärsbanker

—- Sparbankernas bank resp. Jordbrukets bank — kunna anlitas för ända­

målet.

Kungl. May.ts proposition nr 181 år 1970

3. Kreditjäv

Gällande rätt m. m.

Banklagstiftningen begränsar i viss omfattning ett bankinstituts rätt att

lämna kredit till tjänstemän och andra som genom sin anknytning till in­

stitutet intar en särställning. För affärsbankernas del infördes lagregler

om kreditjäv genom ändringar år 1933 i 1911 års banklag (se prop. 1933:

167). Regleringen, som grundades på förslag av 1932 års banksakkunniga

(SOU 1932: 30 s. 69 f) och 1924 års bankkommitté (SOU 1927:11 s. 119—

122), togs med vissa ändringar in i 58 § BL (se prop. 1955:3 s. 172 ff). I

samband med 1968 års banklagsöversyn vidtogs på initiativ av bankinspek­

tionen ytterligare ändringar i reglerna vilka efter den företagna omdispo­

neringen av BL:s rörelseavsnitt är intagna i 61 §. Reglerna innebär väsent­

ligen följande.

De kreditjäviga rättssubjekten är indelade i tre grupper. Den första grup­

pen består av delegater, dvs. verkställande direktör och dennes ställföreträ­

dare och ”annan, som ensam eller i förening med annan får avgöra på sty­

relsen ankommande ärenden”, ävensom makar till nu nämnda personer. Be­

skrivningen av delegaterna innebär en ändring av den formulering som före

1968 års lagändring användes i 58 § BL. Enligt denna formulering fördes

nämligen till den första kategorin bl. a. ”befattningshavare, åt vilken upp-

dragits att ensam eller i förening med annan avgöra på styrelsen ankom­

mande ärenden”. Möjligheten för styrelsen att delegera ärenden regleras i

74 § BL. De personer som närmast kan komma i fråga för uppdrag att av­

göra styrelseärende är styrelseledamot, tjänsteman i banken eller ledamöter

av styrelse för kontor eller kontorsgrupp (se prop. 1968: 143 s. 235).

Kredit till person i delegatgruppen får i princip lämnas endast om till­

gångar med ingen eller ringa förlustrisk, dvs. tillgångar som i kapitaltäck-

ningshänseende förts till de båda lägsta riskgrupperna (57 § första stycket

A och B BL), ställts som säkerhet för krediten. De säkerheter det är fråga

19

om är dels borgen eller garanti av staten, kommun eller därmed jämförlig

samfällighet, allmän kassa eller inrättning vars reglemente fastställts av

Kungl. Maj :t, svenskt bankinstitut, kreditaktiebolag eller försäkringsföretag

med svensk koncession, dels fordran eller värdehandling som anges i kapital-

täckningsbestämmelsen under A och B, bl. a. fullgoda obligationer och in­

teckning i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomträtt till sådan

fastighet, dock att i jävshänseende inteckning skall ligga inom 60 % (i stället

för i kapitaltäckningshänseende 75 %) av fastighetens uppskattningsvärde.

Utöver kredit mot säkerhet som nu sagts kan delegat få kredit till ett belopp

av 50 000 kr. mot annan pantsäkerhet.

Den andra gruppen kreditjäviga personer omfattar styrelseledamot och

styrelsesuppleant som inte är delegat samt sådan persons make. Möjlighe­

terna att få kredit i egen bank begränsas till tre fall, nämligen kredit mot

säkerhet av borgen eller garanti av samma rättssubjekt som tas upp för dele­

gatgruppen, mot säkerhet av pant och genom diskontering av ”handels-

växel”. Den tredje gruppen omfattar banks revisorer och revisorssupplean­

ter och deras makar. För dessa gäller kreditjäv utan undantag.

Kredit jävig person som tillhör delegat- eller revisor sgruppen får ej heller

godtas som borgensman eller, när fråga är om växel, som acceptant, trassent

eller endossent.

Slutligen finns bestämmelser som reglerar kreditfrågan för kredit jäviga

personer närstående företag. Huvudregeln är att de givna kreditjävsregler-

na äger motsvarande tillämpning på bolag, förening eller annan samman­

slutning, vari kreditjävig eller sådan persons make i egenskap av delägare

eller medlem har ett väsentligt ekonomiskt intresse. I fråga om sammanslut­

ning, vari person ur delegatgruppen har sådant intresse, gäller dock inte

möjligheten att lämna begränsad kredit mot pantsäkerhet i allmänhet. Så­

dan sammanslutning får däremot lämnas kredit på växel som är grundad

på verklig handelsaffär (handelsväxel) eller vara acceptant, trassent eller

endossent på växeln när bank beviljar kredit åt annan.

Jävsreglerna är enligt 62 § BL tillämpliga också vid tecknande av bank­

garanti.

De år 1968 genomförda ändringarna i affärsbankernas kreditjävsregler in­

nebar i sak bl. a. att de rättssubjekt som förs till den första kategorin rätts­

subjekt, dvs. delegatgruppen, fick vidgade möjligheter att få kredit i den

”egna” banken. I

I det föregående har berörts möjligheten för bankstyrelse att enligt 74 §

BL delegera ärenden från styrelsen till underordnat organ. Vissa begräns­

ningar gäller i delegeringsrätten. Bl. a. får styrelsen inte åt enskild styrelse­

ledamot eller annan uppdraga att avgöra ärende som avser beviljande av

kredit till person som ”avses i 61 § första eller andra stycket”, dvs. som

ingår i delegat- eller styrelseledamotgruppen, eller till sådan person när-

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1970

20

stående företag eller företag där denne är styrelseledamot. Styrelsen har dock

möjlighet att för sådan person eller sammanslutning fastställa vissa gränser

inom vilka utan styrelsens beslut i varje särskilt fall kredit får lämnas i och

för en av låntagaren idkad rörelse. Också 74 § BL fick sin nuvarande utform­

ning genom 1968 års banklagstiftning. Enligt den tidigare gällande lydelsen

avsåg motsvarande delegeringsförbud beviljande av kredit till person som

var sådan befattningshavare som enligt kreditjävsreglerna i 58 § BL ingick

i delegatgruppen eller ledamot av bankens styrelse eller ”av den särskilda

styrelse, som kan finnas inrättad vid avdelningskontor” eller till sådan per­

son närstående företag som nyss sagts. På initiativ av bankinspektionen slo­

pades förbudet mot delegering av sådana ärenden såvitt angick ledamot av

kontorsstyrelse. Det ansågs nämligen att dessa ärenden hade en sådan ka­

raktär att det framstod som omotiverat att de måste avgöras av bankens sty­

relse (seprop. 1968: 143 s. 240 ff).

För sparbankernas del infördes genom 1968 års lagstiftning kreditjävs-

regler i 30 g SpL som i allt väsentligt är utformade efter mönster av jävs-

bestämmelserna i 61 § BL. Samtidigt infördes också helt nya delegeringsbe-

stämmelser för sparbankerna (39 § SpL). Bestämmelserna utformades i allt

väsentligt i enlighet med reglerna i 74 § BL (se prop. 1968: 143 s. 249, 251).

Kungl. Maj.ts proposition nr 181 år 1970

Bankföreningens framställning

Bankföreningen menar att den ändring som år 1968 gjordes i beskriv­

ningen av de personer som i kredit]ävshänseende räknas till delegatgruppen

innebar en saklig ändring i fråga om den ställning som ledamöter i styrelser

för kontor eller kontorsgrupper har. Enligt bankföreningens uppfattning

omfattades sådana personer tidigare inte av några kreditjävsregler. Genom

1968 års lagändring fördes emellertid till delegatgruppen — förutom verk­

ställande direktör och dennes ställföreträdare — ”annan”, som ensam eller

i förening med annan får avgöra på styrelsen ankommande ärenden, i stället

för — som i motsvarande äldre stadgande — ”befattningshavare”, som hade

sådan befogenhet. Detta fick till följd att sådana styrelseledamöter numera

träffas av de restriktiva kreditjävsregler som avser delegatgruppen. I mot­

sats till vad som tidigare gällde, kan sådana personer beviljas kredit i stort

sett endast mot stats- eller bankgaranti eller kommunborgen eller mot sä­

kerhet av fullgoda obligationer eller inteckningar i jordbruks-, affärs- eller

bostadsfastighet inom sextio procent av egendomens uppskattade värde.

I huvudsak samma inskränkningar gäller i fråga om företag i vilket leda­

moten har ett väsentligt ekonomiskt intresse.

Den enligt bankföreningen nya ordningen ger i praktiken många gånger

upphov till allvarliga nackdelar. Det är av vitalt intresse för bankerna att

21

hålla intim kontakt med näringslivet för att kunna få så god överblick som

möjligt av dess utvecklingsmöjligheter och behov. Bankerna strävar därför

medvetet efter att till ledamöter av sina lokala och regionala styrelser för­

värva framstående företrädare för ortens näringsliv. Dessa eller deras före­

tag har ofta behov av att kunna få kredit mot säkerheter som inte omfattas

av uppräkningen i 61 § första stycket BL, t. ex. inteckningar i industrifastig­

heter, företagsinteckningar, konossement, avbetalningskontrakt och andra

värdepapper än obligationer. Det är varken rimligt eller behövligt att de

skall vara avskurna från sådana lånemöjligheter. De utsätts därigenom för

kännbara ekonomiska olägenheter, som sällan eller aldrig torde ha någon

motsvarighet när det gäller befattningshavare hos banken. Resultatet måste

på sikt bli att bankerna inte längre får möjlighet att besätta förtroendepos­

terna i sina lokala och regionala styrelser med företagare eller andra ledande

personer från näringslivet. Detta skulle säkerligen vara till nackdel både för

bankväsendet och för det allmänna.

Lagändringen har lett till att medlemmarna i kontors- och distriktssty­

relserna kommit att behandlas strängare än ledamöterna i centralstyrelsen.

För dessa gäller i allmänhet att kredit får beviljas mot pant av vad slags

beskaffenhet som helst. Denna regel härstammar från år 1933 och tillkom på

förslag av 1924 års bankkommitté. I motiven till förslaget anförde kommit­

tén att det inte torde vara behövligt att för ledamöter i bankstyrelsen införa

lika stränga restriktioner som för direktörer, och att detta för övrigt skulle

vara olämpligt eftersom man därigenom skulle göra det så gott som omöj­

ligt för bankerna att såsom styrelseledamöter förvärva personer som själva

utövade industri- eller annan näringsverksamhet. I anslutning därtill fram­

höll kommittén vidare att den i fråga om krediter till personer som, utan

att intaga direktörsställning, var ledamöter av sådan lokalstyrelse, som fanns

inrättad vid vissa avdelningskontor, inte ansett erforderligt att meddela

andra bestämmelser än att sådana krediter skulle behandlas av själva bank­

styrelsen (SOU 1927: It s. 122).

Regeln att bankstyrelsen inte fick till annat organ delegera frågor om

kredit åt ledamot av kontorsstyrelse behölls i 1955 års banklag och fick

där sin plats i 74 §. Vid den år 1968 företagna omarbetningen av paragrafen

upphävdes detta delegeringsförbud. Eftersom 74 § hänvisar till 61 § första

stycket och det lagrummet utformades på sådant sätt att det fick tillämp­

ning även på kontorsstyrelseledamöter, blev resultatet emellertid att, vid

lagtolkning efter orden, delegering av ärenden om kredit till sådana ledamö­

ter alltjämt måste anses otillåten. Detta leder, särskilt i de större bankerna,

till onödig och olämplig omgång. Ärenden av nu ifrågavarande slag bör där­

för kunna delegeras till något kontorsstyrelsen överordnat organ, t. ex. ban­

kens direktion. Däremot bör naturligtvis delegering inte få ske till kontors­

styrelsen själv. Detta kan emellertid beaktas vid bankinspektionens gransk­

ning av utfärdade instruktioner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

22

Bankföreningens framställning mynnar nt i en hemställan om sådan änd­

ring av 61 § BL att de angivna olägenheterna röjs undan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

Remissyttrandena

Remissinstanserna har genomgående tillstyrkt eller inte haft något att

erinra mot, att person som är ledamot av styrelse vid banks regionala eller

lokala förvaltning icke i denna egenskap förs till den personkrets som om­

fattas av jävsreglerna i 61 § första stycket BL. Riksbanksfullmäktige har

samtidigt satt i fråga om inte lagrummet utan ändring kunde tolkas på detta

sätt.

Sparbanksföreningen har i sitt yttrande hemställt att motsvarande änd­

ring görs i 30 § SpL och anfört bl. a. följande. Avdelningskontor med sär­

skild styrelse som har rätt att fatta beslut i kreditfrågor och andra frågor

finns också inom sparbanksrörelsen. Bl. a. har vid större fusioner den

organisationsmetoden använts, att överlåtande sparbank behållits som av­

delningskontor till den övertagande sparbanken och därvid utrustats med

egen kontorsstyrelse till vilken självständig beslutanderätt delegerats. Den­

na ordning har underlättat fusionsverksamheten och kan väntas komma

till regelmässig användning i den fortsatta strukturrationaliseringsverk-

samheten inom sparbanksrörelsen. Mot bakgrund av att sparbankerna ge­

nom 1968 års banklagstiftning getts möjlighet till en väsentligt, mer dif­

ferentierad kreditgivning än tidigare är det att vänta att sparbankerna i

fortsättningen kommer att ägna stort intresse åt företagskrediter. Därvid

är det naturligt för sparbankerna att till sina beslutande organ knyta

representanter för näringslivet. Bankinspektionen vill inte motsätta sig att

30 § SpL ändras på samma sätt som begärts beträffande affärsbankerna.

Riksgäldsfullmäktige har uttalat att vid en ändring i banklagen bör en

översyn göras också i fråga om motsvarande bestämmelser i de övriga

bankförfattningarna.

Bankinspektionen diskuterar vilken ställning i jävshänseende som bör

gälla för sådana styrelseledamöter på skilda nivåer i en banks organisation

som utanför styrelsekollektivet ingår i särskilda beslutskollegier. Sådan

ledamot av bankens styrelse som fått uppdrag att vara ledamot av t. ex.

direktion och för detta uppbär särskilda avlöningsförmåner omfattas en­

ligt praxis av de strängare jävsreglerna (jfr SOU 1927:11 s. 121 och

SOU 1952:2 s. 115). Det förtjänar att övervägas om inte också ledamot

av styrelse vid en banks lokala förvaltning borde omfattas av dessa regler

för det fall han fått i uppdrag att ingå i ett beslutsorgan, t. ex. en lånedele-

gation, som lyder under den särskilda styrelsen. En sådan styrelseledamot

har onekligen en ställning som svarar mot den som en bankstyrelseledamot

har såsom t. ex. ledamot av bankens centrala direktion. Möjligen kan häv­

das att ledamoten av den regionala eller lokala styrelsen redan i denna sin

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

23

•egenskap på grund av delegation har att avgöra på bankens styrelse an­

kommande ärenden och att hans ställning från jävssynpunkt inte skulle be­

höva skärpas, när han träder in som delegat i den begränsade kretsen utan­

för styrelsekollektivet. Emellertid blir hans funktion därvid likartad den som

utövas av bankens egna befattningshavare, eftersom han mera direkt deltar

i låneärendenas behandling och avgörande och i den begränsade kretsen kan

utöva ett starkare inflytande på handläggningen. Inspektionen anser därför

att styrelseledamot i affärsbank eller sparbank — oavsett på vilken styrelse­

nivå han verkar — skall i jävshänseende omfattas av de strängare reglerna,

om han ingår i direktion, lånedelegation eller motsvarande beslutsorgan

utanför styrelsekollektivet.

4. Departementschefen

Den omfattande översyn som åren 1968 och 1969 gjordes i fråga om

rörelsereglerna för affärsbankerna, sparbankerna, jordbrukets kreditkassor

och postbanken innebar främst, att reglerna samordnades så att de olika

bankinstituten fick rätt att på likartade villkor driva alla inom bankvä­

sendet förekommande rörelsegrenar. Samtidigt genomfördes åtskilliga lag­

ändringar i syfte att effektivisera bankinstitutens verksamhet. I flera hän­

seenden var ändringarna ägnade att underlätta näringslivets kapitalför­

sörjning. Särskilt gäller detta i fråga om de åtgärder som företogs beträf­

fande kreditgivningsreglerna.

Bankföreningen har nu hemställt om vissa ändringar i BL med syftet

att förbättra affärsbankernas möjligheter att driva verksamhet på det

internationella området. Bankföreningen har därvid bl. a. gjort gällande att

de nyligen genomförda lagändringarna i BL på några punkter innebar att

bankernas möjligheter att driva sådan verksamhet försämrades. Framställ­

ningen stämmer i allt väsentligt överens med den skrivelse som bankför­

eningen ingav till riksdagens bankoutskott i samband med utskottets be­

handling av prop. 1968: 143 (se bil. 3 till BaU 1968: 60).

Bankföreningens framställning avser till en början en vidgning av af­

färsbankernas rätt att lämna blancokrediter, dvs. rätten att göra avsteg

från det allmänna kravet att för kredit skall ställas betryggande real-

eller namnsäkerhet. Enligt de regler som fr. o in. år 1969 gäller för

affärsbankerna får blancokredit lämnas dels generellt inom en ram som

är bestämd till 3 % av summan av bankens eget kapital och dess

inlåning, dels därutöver till vissa särskilt angivna låntagare, som an­

ses goda för sina förbindelser, och till näringsidkare i form av kort­

varig rörelsekredit. I gruppen säkra låntagare tas upp bl. a. staten och ut­

ländskt bankföretag men däremot inte utländsk stat. Bankföreningen hem­

ställer att också utländsk stat skall tas upp i denna kategori av låntagare,

24

så att blancokredit till sådan stat kan lämnas utan att den generella blanco-

kreditvolymen enligt 3 %-regeln behöver tas i anspråk. Bankföreningen

anför som ett motiv för sin hemställan att de före år 1969 gällande reg­

lerna tog upp ”stat” bland de låntagare som hade en särställning i blanco-

kredithänseende och att detta innebar att inte enbart svenska staten utan

också utländsk stat omfattades av begreppet. Genom att de nya reglerna

tar upp ”staten” i stället för som tidigare ”stat” bland de nämnda lånta­

garna har enligt bankföreningens mening skett en icke åsyftad skärpning

i fråga om möjligheten att lämna blancokredit till utländsk stat. Bankför­

eningen för fram också andra argument till stöd för sin hemställan. Så­

lunda hävdas att skäl saknas att inte ge utländsk stat samma särställning

som utländskt bankföretag när det gäller möjligheten att få blancokre-

dii. Vidare anför bankföreningen att det efter hand i ökad omfattning

blir aktuellt för svenska banker att lämna kredit till utländsk stat i sam­

band med att den utländska staten gör inköp från svenska företag. Med

de gällande reglerna försvåras denna verksamhet eftersom utländska

stater normalt står främmande för kravet på att ställa säkerhet för sina

krediter.

Liksom bankinspektionen och riksbanksfullmäktige delar jag inte bank­

föreningens tolkning av de blancokreditregler som gällde för affärsban­

kerna före år 1969. I uppräkningen av de låntagare som hade en särställ­

ning användes visserligen den obestämda formen ”stat”, vilket formellt

ger utrymme för den av bankföreningen hävdade meningen att såväl svens­

ka staten som utländsk stat avsågs. Det kan emellertid inte råda någon

tvekan om att uttrycket avsåg uteslutande svenska staten, på samma sätt

som begreppet ”kommun eller därmed jämförlig samfällighet” uppenbar­

ligen omfattade enbart svenska kommuner och samfälligheter. Ett klart

stöd för att bestämmelsen skulle uppfattas på detta sätt finns, som bank­

inspektionen påpekat, i ett departementschefsuttalande i prop. 1933: 167

i samband med att blancokreditregler togs upp i 1911-års banklag. Det kan

tilläggas att kreditinstitututredningen tolkade uttrycket stat på samma sätt

i det betänkande som låg till grund för 1968 års banklagsreform. I sam­

manhanget vill jag också erinra om att när bankföreningen i sin skrivelse

år 1968 till bankoutskottet hävdade samma tolkning som i denna fram­

ställning, fann utskottet anledning att beteckna bankföreningens tolkning

som icke välgrundad.

Av det sagda framgår att utländsk stat inte bara enligt gällande regler

utan också enligt de bestämmelser som gällde tidigare saknas i den grupp

av säkra låntagare som intar en särställning i blancokredithänseende.

Fråga uppkommer då om bankföreningens framställning bör föranleda

att utländsk stat nu tas upp i nämnda låntagargrupp. Självfallet anser jag

i likhet med bankföreningen att det är angeläget att reglerna om blanco­

kredit inte onödigtvis försvårar för bankerna att medverka med kredit

vid export från svenska företag till utländska stater. Frågan är då om

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

25

utformningen av dessa regler innefattar ett onödigt hinder för sådana

exportkrediter. Den genom 1968 års lagstiftning tillskapade sektorn inom

vilken bank fritt får lämna blancokredit innebär, som framgår av det

föregående, en mycket kraftig liberalisering av rätten att lämna blancokredit.

I jämförelse med de regler som gällde före den 1 januari 1969 har denna rätl

nära nog sjudubblats. Detta innebär för affärsbankerna sammantagna möj­

lighet till en blancokreditvolym av ca 1 800 milj. kr., varav ett belopp om

drygt en miljard kronor är outnyttjat. Det har inte påståtts att den sålunda

utökade fria sektorn inte skulle förslå till att täcka bankernas behov av att ge

blancokrediter också till utländsk stat. Skulle å andra sidan de åsyftade

krediterna ha en sådan storleksordning att de inom en förhållandevis kort

tidrymd skulle spränga ramen för den generöst tillmätta fria sektorn skulle

den av bankföreningen föreslagna lagändringen i väsentlig mån rubba av­

vägningen mellan de olika bestämmelser i banklagen som syftar till att värna

om bankernas soliditet. En så ingripande lagändring kan inte företagas utan

föregående utredning. Jag anser emellertid att bankernas blancolån till

utländska stater tills vidare bör kunna ske inom ramen för den fria sektorn

utan att annan angelägen blancokreditgivning blir lidande därav. Skulle det

så småningom visa sig att det finns skäl att ytterligare liberalisera blanco-

kreditreglerna bör en vidgning av den fria sektorn övervägas framför en ut­

ökning av den krets av låntagare som har en särställning i blancokredithän-

seende.

Av det sagda framgår att jag inte finner anledning att nu föreslå någon

ändring i blancokreditreglerna.

De gällande reglerna om bundna lån, dvs. lån med en löptid längre än

ett år, fick sin utformning i huvudsak genom lagändring år 1965. Vid den

översyn av bankinstitutens rörelseregler som skedde enligt förslag i prop.

1968: 143 ändrades utformningen såtillvida, att det gjordes klart att också

för blancokredit gällde krav på amorteringsskyldighet och förbehåll om

rätt till förtida uppsägning. I samband med riksdagens handläggning av

propositionen hemställde bankföreningen i skrivelse till bankoutskottet om

en sådan ändring i de föreslagna reglerna att nämnda krav inte skulle gälla

i fråga om kredit som lämnades till främmande stat eller utländskt bank­

företag. Hemställan föranledde emellertid inte någon ändring i proposi­

tionsförslaget. Bankföreningen har i sin nu aktuella framställning åter­

kommit till spörsmålet om bundna krediter till utlandet och hemställt om

rätt för affärsbank att lämna bunden blancokredit till utländsk stat eller

utländsk bank liksom kredit med garanti av sådan stat eller bank utan

speciella krav på amorteringsskyldighet eller på förbehåll om rätt att säga

upp lånet till betalning inom tre månader, om säkerheten försvagas i märk­

lig mån eller, vid blancolån, om trygghet inte längre finns för lånets be­

talning.

Bankföreningen har till grund för sin hemställan pekat på ett ökat behov

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

26

för svenska exportörer att — som ett alternativ till de traditionella leveran-

törskrediterna — ordna exportkredit genom att svensk bank beviljar ut­

ländsk bank kredit och sistnämnda bank lämnar köparen kredit för inkö­

pet från det svenska företaget. Enligt bankföreningen försvåras använd­

ningen av denna finansieringsform genom att utländska banker är obenäg­

na att godta förbehåll om förtida uppsägning och i en del fall också kra­

vet på lika årliga amorteringar. Vidare uppger bankföreningen att de an­

givna kraven lagt hinder i vägen för svenska banker att tillsammans med

utländska banker delta i konsortiekrediter till utländska banker, bl. a.

banker i östeuropeiska stater med planekonomi och i utvecklingsländer.

Det är otänkbart att svensk bank skulle kunna få en sådan kredit förbun­

den med förbehåll om förtida uppsägning. Amorteringsskyldighet är visser­

ligen regel vid sådana krediter men det anges som olägligt att skyldigheten

är fixerad till årlig avbetalning i förhållande till den medgivna lånetiden.

Riksgäldsfullmäktige har motsatt sig den begärda lagändringen med hän­

visning till att det inte hänt något som motiverar en ändring i det beslut i

frågan som riksdagen fattade när 1968 års banklagstiftning antogs. Riks­

banksfullmäktige har däremot tillstyrkt framställningen. Också övriga re­

missinstanser har ställt sig positiva till den. Bankinspektionen har i sitt

yttrande pekat på att fall förekommit där ifrågasatt kreditgivning till ut­

vecklingsländer och stater i Östeuropa liksom till de nordiska länderna inte

kommit till stånd på grund av att det varit omöjligt att få den utländska

staten eller banken att godta klausuler om amorteringsskyldighet och för­

behåll om rätt till förtida uppsägning. Eftersom en förutsättning för en viss

exportaffär inte sällan är att kredit kan lämnas riskerar därför svenska

exportföretag enligt inspektionen att komma i sämre läge än sina utländska

konkurrenter.

För egen del vill jag anföra följande. Vid all bunden långivning bör en

given utgångspunkt vara att krediten förenas med amorteringsskyldighet.

1 praxis torde sådan skyldighet också vara regel. Denna ordning är moti­

verad främst av soliditets- och likviditetshänsyn. Det har dock inte ansetts

nödvändigt att i banklagen föreskriva amorteringsskyldighet för annat fall

än sådant där bundet lån lämnas i form av borgenslån eller blancokredit.

Av det föregående framgår att amorteringskravet — särskilt regeln att av­

betalningen skall ske årligen i förhållande till den medgivna lånetiden —

liksom kravet på förbehåll om rätt till förtida uppsägning ibland kan för­

svåra för bankerna att medverka som kreditgivare till utländsk stat eller

utländsk bank. Enligt min mening bör principen också i fortsättningen vara

att nämnda krav upprätthålls vid kreditgivning till dessa rättssubjekt. Å

andra sidan får det ses som ett angeläget svenskt intresse att i största möj­

liga utsträckning underlätta för svensk bank att medverka vid exportfinan­

siering också när det är fråga om långa lån och vid annan bunden kreditgiv­

ning som är till fördel för det svenska näringslivet och bankväsendet. I likhet

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

27

med bl. a. bankinspektionen och riksbanksfullmäktige anser jag därför att

bankföreningens hemställan bör föranleda att möjlighet öppnas till undantag

från kraven på amorteringsskyldighet och förbehåll om rätt till förtida upp­

sägning i fråga om bundet lån för vars betalning utländsk bank eller stat

svarar. Undantag från dessa krav bör sålunda få göras då särskilda skäl

föreligger, t. ex. när utländsk stat eller bank som villkor kräver, att kredit

lämnas utan att klausuler om årlig amorteringsplikt i förhållande till låne­

tiden eller om rätt till förtida uppsägning tas upp i skuldebrevet. Särskilt

när det gäller undantag från amorteringsbestämmelsen bör emellertid stor

restriktivitet iakttas. Jag förutsätter att det i lånevillkoren som regel före­

skrivs någon form av amorteringsskyldighet och att det således närmast kan

bli fråga om att göra undantag från det nuvarande kravet på att amorte-

ringsskyldigheten måste avse årlig avbetalning i förhållande till lånetiden.

Jag utgår från att bankinspektionen i sin tillsynsverksamhet kommer att

tillse att bankerna iakttar vad nu sagts.

Det nu sagda tar sikte på affärsbankernas verksamhet. Som förut nämnts

är emellertid reglerna om bundna lån utformade enhetligt för samtliga

bankinstitut. Fråga uppstår då om, som hävdats vid remissbehandlingen,

motsvarande möjlighet till undantag från kraven på amorteringsplikt och

förbehåll om rätt till förtida uppsägning bör öppnas också för sparbankerna,

jordbrukets kreditkassor och postbanken. Bankinspektionen bär för sin del

satt i fråga om någon ändring behövs för sparbanker och kreditkassor. En­

ligt inspektionen kan sparbanks- och jordbrukskasserörelsens affärsban­

ker användas vid angiven kreditgivning. Med hänsyn till den genomförda

samordningen av bankinstitutens rörelseregler, vilken inneburit bl. a. att

sparbank och kreditkassa förutsatts kunna lämna blancokredit till utländsk

bank, anser jag dock att den aktualiserade lagändringen bör genomföras för

samtliga bankinstitut. För kreditkassornas del bör ändringen dock inte avse

lån till utländsk stat eftersom sådan långivning får anses som utesluten.

Jag föreslår således att 63 § BL, 32 § SpL, 40 § JkL och 13 § PL ändras i

enlighet med det sagda.

Bankföreningen har också hemställt om den ändringen i kapitaltäcknings-

reglerna att fordran på utländsk stat, som f. n. faller under riskgrad 4 och

sålunda kräver 8 % kapitaltäckning, förs till riskgrad 1, dvs. likställs med

tillgångar för vilka inte krävs någon risktäckning med eget kapital, eller

åtminstone till riskgrad 2 med ett kapitaltäckningskrav på endast 1 %. Någ­

ra remissinstanser har tillstyrkt att utländsk stat förs till riskgrad 2 under

hänvisning till bl. a. att fordran på utländskt bankföretag förts till denna

riskgrad. Jag delar emellertid bankinspektionens mening att framställningen

inte bör föranleda ändring i kapitaltäckningsreglerna. I likhet med inspek­

tionen fäster jag vid denna bedömning avgörande vikt vid det förhållandet,

att kapitaltäckningskravet för olika tillgångar avvägts med hänsyn bl. a. till

28

att det samlade riskkapitalet i form av eget kapital skall bilda ett tillräckligt

skydd för insättarna. Det bör därför inte — i vart fall inte så snart efter den

liberalisering av kapitaltäckningskravet som genomfördes genom 1968 års

banklagstiftning — komma i fråga att göra ett ingrepp i det uppbyggda

systemet på det sätt som bankföreningen föreslagit.

Jag övergår härefter till att behandla bankföreningens framställning i

fråga om ändring i kreditjäv sr eglerna. Affärsbanks rätt att lämna kredit till

tjänstemän och andra, som genom sin anknytning till banken intar en sär­

ställning, är i viss omfattning begränsad. Bortsett från bankens revisorer,

makar till sådana funktionärer och dessa personer närstående företag, vilka

är helt uteslutna från kredit i den ”egna” banken, gäller de strängaste kre­

dit] ävsreglerna för personer i den s. k. delegatgruppen. I denna grupp ingår

verkställande direktören och dennes ställföreträdare samt annan person —

t. ex. tjänsteman eller ledamot i styrelse för kontor eller kontorsgrupp —

som av bankstyrelsen anförtrotts uppdrag att ensam eller i förening med

annan avgöra på bankstyrelsen ankommande ärenden samt makar till så­

dana personer. Person som är att hänföra till delegatgruppen får beviljas

kredit endast mot säkerhet av borgen eller garanti av staten, kommun, bank­

institut eller vissa andra rättssubjekt eller mot säkerhet av vissa slag av

fordringar och värdehandlingar eller mot pantsäkerhet i allmänhet intill ett

belopp av högst 50 000 kr. I huvudsak samma begränsningar gäller i fråga

om kredit till sammanslutning, vari sådan person eller dennes make i egen­

skap av delägare eller medlem har ett väsentligt ekonomiskt intresse.

Bankföreningen har hemställt om sådan ändring i reglerna om kreditjäv

att ledamotskap i styrelse för kontor eller kontorsgrupp inte skall medföra

att ledamoten omfattas av de jävsregler som gäller för delegater i allmänhet.

Syftet med den påyrkade ändringen är att underlätta för bankerna att till

sina lokala och regionala styrelser knyta personer som är verksamma i

näringslivet. Hemställan har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av re­

missinstanserna. Också jag anser att det finns skäl att bifalla framställ­

ningen varför 61 § BL bör formuleras om. Jag delar vidare sparbanksför­

eningens och bankinspektionens mening att motsvarande ändring bör göras

i 30 § SpL.

Genom de föreslagna ändringarna blir det klart att — som avsikten var

med den utformning delegeringsreglerna i 74 § BL och 39 § SpL fick år

1968 — förbud inte råder för bankstyrelse att till enskild styrelseledamot

eller annan delegera beslutanderätten i frågor om kredit eller garanti till

ledamot av kontorsstyrelse eller annan underordnad styrelse eller till sådan

person närstående företag eller företag vari ledamoten är styrelseledamot.

Självfallet får sådan delegering ske endast till organ som är överordnat den

lokala styrelse i vilken personen i fråga är ledamot. Med hänsyn till förhål­

landena i det enskilda institutet kan det ibland vara befogat att förbehålla

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

29

den centrala styrelsen beslutanderätten. Frågor av denna art får regleras i

den instruktion som varje bank har att enligt nyssnämnda lagrum årligen

fastställa och delge bankinspektionen.

Förutom de förslag till ändringar som följer av vad som sagts i det före­

gående föreslås vissa ändringar i 87 § BL, 46 § SpL och 75 § JkL. Dessa

ändringar kommenteras i specialmotiveringen.

Lagändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1971.

5. Lagförslag

I enlighet med det sagda har inom finansdepartementet upprättats för­

slag till

1) lag om ändringi lagen (1955: 183) om bankrörelse,

2) lag om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker,

3) lag om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen,

4) lag om ändring i lagen (1969: 732) om postbanken.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.1

6. Specialmotivering

Förslaget till lag om ändring i lagen om bankrörelse

61 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om kreditjäv. Första stycket avser

kredit till personer i den s. k. delegatgruppen. Till denna grupp hänförs en­

ligt gällande ordning — förutom verkställande direktör och dennes ställfö­

reträdare — annan person, som ensam eller i förening med annan får av­

göra på styrelsen ankommande ärenden samt makar till nu nämnda personer.

Andra stycket avser kreditjäv för ledamöter och suppleanter i bankstyrelsen,

vilka inte fått sådant uppdrag som avses i första stycket. Uppdrag att av­

göra ärenden i stället för styrelsen kan ges såväl till tjänsteman i banken

som till annan person. När sådant uppdrag lämnas till flera i förening är

det ofta fråga om delegering till styrelse för kontor eller kontorsgrupp. I en­

lighet med vad jag angett i det föregående bör ledamotskap i sådan styrelse

inte medföra kreditjäv. Å andra sidan bör, som bankinspektionen framhål­

lit, ledamot i kontorsstyrelse, som ingår i lånedelegation eller annat liknande

beslutsorgan och därmed deltar så att säga i det löpande arbetet i banken, i

jävshänseende hänföras till delegatgruppen. I enlighet med det sagda har

1 Bilagan har uteslutits här. De vid propositionen fogade lagförslagen är — bortsett från en

redaktionell mindre jämkning — likalydande med de förslag som är intagna i bilagan.

30

paragrafens första och andra stycken utformats i nära överensstämmelse

med jävsparagrafens lydelse före 1968 års lagändring. Med begreppet befatt­

ningshavare bör i detta sammanhang förstås förutom tjänsteman i banken

också annan person som fått uppdrag att ingå i bankens direktion, s. k.

kreditutskott, lånedelegation eller i annat liknande organ på central eller

lokal nivå i banken.

63 §

Denna paragraf innehåller bestämmelser om bl. a. bundna lån. Den före­

slagna ändringen har utförligt behandlats i det föregående.

87 §

Paragrafens första stycke innehåller en hänvisning till rättegångsbalkens

regler i fråga om behörighet för styrelseledamot och firmatecknare att ta

emot delgivning för bankaktiebolag. De åsyftade bestämmelserna finns i

33 kap. 17 § rättegångsbalken. Genom lagstiftning som antagits i år kom­

mer i fortsättningen allmänna regler om delgivningsförfarande att ges i en

särskild lag, delgivningslagen (1970:428); se prop. 1970: 13, 1LU 17, rskr

101. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971 och ersätter bl. a. vissa av

rättegångsbalkens delgivningsbestämmelser (bl. a. 33 kap. 17 §) som samti­

digt upphävs (se SFS 1970:429). Att styrelseledamot och firmatecknare

har behörighet att ta emot delgivning för bankaktiebolag kommer att följa

av 9 § delgivningslagen. Bestämmelserna i första stycket i förevarande para­

graf kan därför utgå.

Förslaget till lag om ändring i lagen om sparbanker

30, 32 och 46 §§

Paragraferna innehåller regler om kreditjäv (30 §), om bundna lån

(32 §) och om behörighet att ta emot delgivning (46 §). De föreslagna änd­

ringarna stämmer överens med vad som föreslagits i fråga om motsvarande

bestämmelser i BL.

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

Förslaget till lag om ändring i lagen om jordbrukskasserörelsen

40 §

Paragrafen reglerar kreditkassas rätt att ge bundna lån. Ändringen har

behandlats i det föregående.

75 §

I paragrafen ges bestämmelser om tillsynsmyndighetens, dvs. bankin­

spektionens, möjligheter att ingripa mot kreditkassas olagliga eller i övrigt

olämpliga beslut och åtgärder. I tredje stycket anges f. n. att om kassa inte

följer förbud eller föreläggande som meddelas av tillsynsmyndigheten eller

31

annars handhar sina angelägenheter på ett sätt, som är ägnat att rnbba

förtroendet till kassan, så har myndigheten rätt att återkalla godkännandet.

Enligt 7 § JkL meddelar tillsynsmyndigheten godkännande av jordbruks­

kassa under det att enligt 18 § JkL godkännande av centralkassa meddelas

av Kungl. Maj:t. Självfallet bör återkallande av godkännande prövas av den

myndighet som meddelat godkännandet. Eftersom den nuvarande ordaly­

delsen emellertid anger att tillsynsmyndigheten har rätt att återkalla ock­

så centralkassas godkännande, bör bestämmelsen formuleras om. Enligt

min mening räcker det med att ange att godkännandet vid angivna förut­

sättningar kan återkallas. I fråga om centralkassa innebär detta att till­

synsmyndigheten har att anmäla inträffat missförhållande till Kungl. Maj :t

som därefter prövar om godkännandet skall återkallas. Beträffande jord­

brukskassa prövar tillsynsmyndigheten däremot själv fråga om återkallande

av godkännandet. Paragrafen har ändrats enligt det sagda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

Förslaget till lag om ändring i lagen om postbanken

13 §

Paragrafen, som innehåller regler om bl. a. bundna lån, har ändrats i

överensstämmelse med vad jag anfört i det föregående.

7. Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets yttrande genom utdrag av statsrådsprotokol­

let inhämtas över förslagen till

1) lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse,

2) lag om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker,

3) lag om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen,

4) lag om ändring i lagen (1969: 732) om postbanken.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 23 oktober 1970.

Närvarande:

f. d. justitierådet

regeringsrådet

justitierådet

justitierådet

R^egner,

M^artenius,

B^ernhard,

H^esser.

Enligt lagrådet den 20 oktober 1970 tillhandakommet utdrag av protokoll

över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 9

oktober 1970, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

inhämtas över upprättade förslag till 1) lag om ändring i lagen (1955: 183)

om bankrörelse, 2) lag om ändring i lagen (1955: 4-16) om sparbanker, 3)

lag om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen, 4) lag om

ändring i lagen (1969: 732) om postbanken.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsassessorn Edmund Gabrielsson.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

Kungl. Maj:ts proposition nr 181 år 1970

33

Utdrag av protokoll över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

på Stockholms slott den 30 oktober 1970.

Närvarande:

Statsministern P^alme, ministern för utrikes ärendena N^ilsson, statsråden S^träng,

A^ndersson, H^olmqvist, A^spling, L^undkvist, G^eijer, M^yrdal, O^dhnoff,

M^oberg, B^engtsson, N^orling, L^öfberg, L^idbom, C^arlsson, F^eldt.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter ge­

mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande

över förslag till

1) lag om ändring i lagen (1955: 183)

om bankrörelse,

2) lag om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker,

3) lag om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen,

4) lag om ändring i lagen (1969: 732)

om postbanken.

Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslagen utan erinran

och anför.

Viss redaktionell ändring bör vidtagas i förslaget till lag om ändring i

lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen. Jag hemställer, att Kungl.

Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att antaga lagförslagen med

vidtagen ändring.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­

stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riks­

dagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

MARCUS BOKTR. STHLM 1970 700528