Regeringens proposition om vissa ändringar i banklagstiftningen m.m.

Nr 73

Regeringens proposition om vissa ändringar i banklagstiftningen

m. m.;

beslutad den 13 mars 1975.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

OLOF PALME

G.E. STRÄNG

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i bankinstitutens rörelseregler.

Bestämmelserna om kapitaltäckningskrav och om rätt att lämna krediter

utan särskild säkerhet, s. k. blancokrediter, liberaliseras såvitt angår bank-

instituts kreditgivning till sidobolag som driver factoring- och leasingrörelse. Sparbanker och centralkassor får en ökad rätt att — i likhet med affärsbankerna — efter regeringens tillstånd förvärva aktier i svenskt aktiebolag med bankfrämjande eller allmännyttigt ändamål. Bankinstitutens rätt att

inom en viss ram lämna blancokrediter föreslås bli vidgad: För att underlätta för svenska banker att medverka vid svenska företags upplåning i utlandet föreslås att vissa undantag får ske från kravet på årlig amorteringsskyldighet vid bundna lån. Den krets av befattningshavare i bank som omfattas av reglerna om kreditjäv föreslås bli begränsad till personer i ledande ställning. Jordbrukets kreditkassor får rätt att till sina medlemmar utbetala s. k. över-

skjutande insatsbelopp. Dessutom föreslås några mindre ändringar i de bestämmelser som gäller

för landshypoteksföreningar.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1975.

I Riksdagen 1975. I saml. Nr 73

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1955:183) om bankrörelse! dels att i 15, 4§ I, 2 och 4 mom., 5, 55, 68, 71, 74a, 117, 119, 148,

150, 1352, 153, 155, 156, 159 och 160 §§, 164 § 2 mom... 169 § I mom.,

175, 190 och 194 5§ ordet ”Konungen” och böjningsform av detta ord skall

bytas ut mot ”regeringen” i motsvarande form,

dels att 57, 59. 61, 63 och 74 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

578 Bankaktiebolag skall till insättarnas skydd ha eget kapital till visst lägsta belopp. Detta bestämmes i förhållande till bankbolagets tillgångar och till garantiförbindelser som bolaget ingått (placeringar). Vid beräkningen av ka-

pitalkravet indelas placeringarna i följande fyra grupper, nämligen

A. 1. inneliggande kassa, checkar, postremissväxlar samt fordringar hos

riksbanken och riksgäldskontoret.

2. skattkammarväxlar och obliga- 2. skattkammarväxlar och obligationer som utfärdats av staten, kom- tioner som utfärdats av staten, kom-

mun eller därmed jämförlig samfäl- mun eller därmed jämförlig samfällighet, allmän kassa eller inrättning, lighet, allmän kassa eller inrättning,

vars reglemente fastställts av Ko- vars reglemente fastställts av regenungen, eller kreditaktiebolag, ringen, eller kreditaktiebolag,

3. andra fordringar för vilka sta- 3. andra fordringar för vilka staten, kommun eller därmed jämförlig ten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet, bankaktiecbolag, spar- samfällighet, bankaktiebolag, sparbank, centralkassa eller annan under bank, centralkassa eller annan under A 1 eller 2 avsedd kassa eller inrätt- A I eller 2 avsedd kassa eller inrätt-

ning, kreditaktiebolag eller försäk- ning, kreditaktiebolag, sådant bank-

ringsföretag med svensk koncession ägt aktiebolag som enligt regeringens svarar, medgivande får jämställas med kre-

Senaste lydelse av 1 § 1973:935 155 § 1974:166 5 § 1974:166 159 § 1970:666 55 8 1968:601 164 § 2 mom. 1974:166 68 § 1973:1186 175 § 1974:166 71 8 1971:1032 194 § 1972:656

-74:a $ 1970:666

"Senaste lydelse 1973:1159.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ditaktiebolag vid tillämpningen av det-

ta stycke eller försäkringsföretag med

svensk koncession svarar,

4. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller fordran

som angives under A 1-3,

5. garantiförbindelser för vilka banken erhållit säkerhet i värdehandling

eller fordran, som angives under A 1-4,

B. I. andra fullgoda obligationer än de som angivas under A 2, 2. fordringar för vilka utländskt bankföretag eller annat försäkringsföretag än som avses under A 3 eller samfällighetsförening svarar, 3. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller fordran, som angives under B1 eller 2, eller

inteckning i jordbruks-, affärs- etler bostadsfastighet eller tomträtt till sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till tomträtten,

4. garantiförbindelser för vilka banken erhållit säkerhet i värdehandling eller fordran, som angives under B 1-3,

C.1. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

inteckning i jordbruksfastighet, i bostadsfastighet med en- eller tvåfamiljshus eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån utgår eller

i tomträtt till sådan fastighet, om inteckningssäkerheten är förstärkt med

borgen och inteckningen ligger mellan sjuttiofem och etthundra procent

av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till tomträtten,

inteckning i fastighet, som helt eller delvis är inrättad för industriell verksamhet, eller i tomträtt till sådan fastighet inom femtio procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad och annan egendom som hör till tomträtten,

förlagsbevis eller aktie, som noteras vid fondbörs här i landet, eller

borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än tjugofemtusen kronor,

2. garantiförbindelser för vilka banken erhållit säkerhet i form av värdehandling, fordran eller borgensförbindelse som angives under C 1,

D. övriga tillgångar och garantiförbindelser utom sådana som enligt femte och sjätte styckena skola avräknas från eget kapital.

För placeringar, som angivas under A, fordras ej eget kapital. I övrigt

skall bankbolag vid varje tidpunkt ha eget kapital till lägst ett belopp, som motsvarar sammanlagt

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse

en procent av summan av placeringar, som angivas under B, fyra procent av summan av placeringar, som angivas under C, och åtta procent av summan av placeringar, som angivas under D.

Tillgång skall tagas upp till bokfört värde och garantiförbindelse till sitt nominella belopp. |

Med eget kapital avses aktiekapital, reservfond, dispositionsfond och av bolagsstämman fastställd vinstbalans. Med eget kapital får likställas det no-

minella värdet av förlagsbevis, utställda av bankbolaget, intill ett belopp

motsvarande bolagets aktiekapital. I fråga om förlagskapital, som långivaren

kan återkräva inom fem år, skall dock iakttagas att med bolagets kapital

får likställas högst så stor del av det varje år förfallande beloppet som svarar mot tio procent av bolagets aktiekapital.

Från bankbolagets eget kapital skall avräknas det bokförda värdet av vad banken såsom aktiekapital eller i annan form tillskjutit till annat in- eller utländskt företag som driver någon form av bankverksamhet. Sådan avräkning skall dock ej ske i fråga om företag där staten är delägare eller

i fråga om kreditaktiebolag som har till huvudsakligt ändamål att lämna

lån mot säkerhet i form av panträtt på grundval av inteckning i bostads-, kontors- eller affärsfastighet.

Har bankbolag väsentligt ekonomiskt intresse i aktiebolag, som uteslutande har till syfte att förvalta fastighet eller tomträtt som förvärvats för att bereda banken lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande behov, skall från bankbolagets eget kapital avräknas åtta procent av summan av det bokförda värdet av aktierna i fastighetsbolaget och bolagets bokförda skulder eller den del av dessa som svarar mot bankens innehav av aktier i fastighetsbolaget.

Med uppskattat värde avses det värde, som bankbolaget bestämt på grund-

val av särskild värdering. Har enligt gällande bestämmelser om lån av

statsmedel till främjande av bostadsbyggandet sådant lån beviljats till uppförande av viss byggnad, skall till grund för bedömandet i stället för uppskattningsvärdet läggas det enligt nämnda bestämmelser fastställda pantvärdet för byggnaden eller den fastighet, där denna uppföres, om ej särskilda

skäl föranleda annat.

59 Kredit får beviljas endast mot be- Kredit får beviljas endast mot betryggande säkerhet i fast eller lös tryggande säkerhet i fast eller lös

egendom eller i form av borgen. egendom eller i form av borgen. Utan säkerhet får dock kredit lämnas Utan säkerhet får dock kredit lämnas

till ett sammanlagt belopp, som vid till ett sammanlagt belopp, som vid varje tidpunkt svarar mot högst tre varje tidpunkt svarar mot högst fem

Senaste lydelse 1973:1159.

Nuvarande lydelse Föreslagen lIvdelse

procent av summan av bankaktie- procent av summan av bankaktiebolags eget kapital och dess inlåning. bolags eget kapital och dess inlåning. Därutöver får kredit utan säkerhet Därutöver får kredit utan säkerhet beviljas beviljas

1. sådan låntagare, som avses i 57 § första stycket A 2 eller 3, samt utländskt bankföretag.

2. samfällighetsförening,

3. näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig.

Aktie i bolag, som huvudsakligen förvaltar eller driver handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse, får mottagas som pant endast om aktien noteras vid fondbörs här i landet. Vad nu sagts gäller även förlagsbevis,

som utfärdats av sådant bolag.

Bestämmelsen i 49 § om förbud för bankbolag att som pant mottaga egen aktie äger motsvarande tillämpning på förlagsbevis som bolaget utfärdat.

så

61§

Till verkställande direktör i bank- Till verkställande direktör i bankaktiebolag. dennes ställföreträdare aktiebolag. dennes ställföreträdare eller annan befattningshavare, som eller annan befattningshavare i leensam eller i förening med annan får dande ställning, som ensam eller i

avgöra på styrelsen ankommande förening med annan får avgöra på ärenden, eller till den som är gift styrelsen ankommande kreditären-

med sådan person får bankbolaget den, eller till den som är gift med lämna kredit endast sådan person får bankbolaget lämna

kredit endast

1. mot säkerhet av borgen celler garanti av staten eller kommun eller av samfällighet, kassa, inrättning eller bolag eller annan sammanslutning. som avses i 57 § första stycket A 2 eller 3,

2. mot säkerhet av fordran eller värdehandling som avses i 57 § första stycket A eller B, dock att inteckning skall ligga inom sextio procent av det uppskattade värdet av den intecknade egendomen.

3. intill ett belopp av femtiotusen kronor, mot annan pantsäkerhet.

Ledamot av bankbolags styrelse eller styrelsesuppleant, som ej är sådan befattningshavare som avses i första stycket, eller den som är gift med

sådan person får beviljas kredit endast mot säkerhet av sådan borgen eller

garanti som avses i första stycket 1, mot säkerhet av pant eller genom diskontering av växel. som är grundad på verklig handelsaffär.

Bankbolag får ej lämna kredit till revisor i bolaget eller revisorssuppleant eller till den som är gift med sådan person.

Bankbolag får ej heller lämna kredit mot säkerhet av borgen eller ford-

"Senaste lydelse 1970:721.

Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse

ringsbevis, som utfärdats av någon som avses i första eller tredje stycket, eller mot växel, för vilken denne är betalningsskyldig. -

Första-fjärde styckena äga motsvarande tillämpning på bolag, förening

eller annan sammanslutning, vari person som avses i första-tredje styckena

eller sådan persons make i egenskap av delägare eller medlem har ett väsentligt ekonomiskt intresse, om ej annat följer av vad som föreskrives nedan i denna paragraf.

Sammanslutning, i vilken sådan person som avses i första stycket såsom delägare eller medlem har väsentligt ekonomiskt intresse, får ej beviljas

kredit som angives i första stycket 3.

Utan hinder av bestämmelsen i femte stycket får bankbolag lämna sådan

sammanslutning som avses i sjätte stycket kredit genom diskontering av växel, som är grundad på verklig handelsaffär, och bevilja kredit mot växel,

som nu nämnts och för vilken sammanslutningen är betalningsskyldig.

Tillsynsmyndigheten prövar fråga

om befattningshavare skall anses ha

sådan ledande ställning som: avses i

första stycket.

63 §'

Ställes lån icke att betalas inom ett år, skall bankaktiebolag förbehålla sig rätt att säga upp lånet till återbetalning senast inom sagda tid.

Utan förbehåll enligt första stycket får bankbolag

1. bevilja återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning med längre löptid än ett år,

2. utlämna andra lån mot skuldebrev med längre löptid än ett år till ett sammanlagt belopp, som vid varje tidpunkt svarar mot högst tjugofem procent av summan av bolagets eget kapital och dess inlåning efter avdrag för lån som tagits upp hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån.

Förfallotiden för lån skall bestämmas så, att den är förenlig med villkoren

för bankbolagets förbindelser. Lån som avses i andra stycket 2 får icke ställas

på längre återbetalningstid än tio år. Har för sådant lån icke ställts säkerhet i fast eller lös egendom, skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning i

förhållande till den tid för vilken lånet beviljas. Bankbolaget skall förbehålla sig rätt att säga upp lån som avses i andra

stycket till återbetalning senast inom tre månader, om säkerheten för lånet försvagas i märklig mån eller, i fråga om lån utan säkerhet, om trygghet

icke längre föreligger för låneförbindelsens fullgörande. Bestämmelserna i denna paragraf Bestämmelserna i denna paragraf

äga icke tillämpning på lån, för vars äga icke tillämpning på lån, för vars

"Senaste lydelse 1970:721.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse

fulla gäldande staten, kommun eller fulla gäldande staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet sva- därmed jämförlig samfällighet svarar. Föreskriften i tredje stycket för- rar. Föreskriften i tredje stycket första punkten gäller dock även sådant sta punkten gäller dock även sådant

lån. I fråga om lån för vilket utländsk lån. I fråga om lån för vilket utländsk stat eller utländskt bankföretag sva- stat eller utländskt bankföretag svarar får, om särskilda skäl föreligga, rar får, om särskilda skäl föreligga, undantag ske från tredje stycket undantag ske från tredje stycket tredje punkten och fjärde stycket. tredje punkten och fjärde stycket.

Undantag från tredje stycket tredje

punkten får, om särskilda skäl förelig-

ga. ske även i fråga om lån som lämnas

av bankbolag tillsammans med ut-

ländskt bankföretag eller som i sin hel-

het refinansieras utomlands.

74 §'

Styrelsen skall inom sig utse verkställande direktör att under styrelsens inseende leda verksamheten, däri inbegripet att i den utsträckning styrelsen

bestämmer avgöra ärenden av beskaffenhet att eljest ankomma på styrelsens

egen prövning. Där förhållandena så påkalla, må bland styrelseledamöterna

eller styrelsesuppleanterna flera verkställande direktörer utses. Styrelsen skall även förordna styrelseledamot eller styrelsesuppleant att vara ställföreträdare för verkställande direktör.

Styrelsen må jämväl uppdraga åt annan än verkställande direktör att ensam eller i förening med annan avgöra ärenden av beskaffenhet att eljest an-

komma på styrelsens egen prövning.

Angående den befogenhet i olika avseenden, som skall tillkomma verk-

ställande direktör eller person som avses i andra stycket, åligger det styrelsen

alt meddela föreskrifter i en för ett år i sänder fastställd instruktion. Avser

uppdraget beviljande av kredit, skola grunderna för kreditgivningen fastställas. Hava flera verkställande direktörer utsetts, skall instruktionen angiva huru ledningen av bankens verksamhet skall mellan dem fördelas. Styrelsen

skall, så snart kan ske, till tillsynsmyndigheten insända avskrift av instruk-

tionen ävensom, där ändringar vidtagas i densamma, meddela myndigheten därom.

Uppdrag som sägs i denna paragraf må när som helst återkallas eller inskränkas. Utan hinder av uppdrag äger styrelsen själv avgöra ärende av varje slag.

f Senaste lydelse 1971:1032.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse

Styrelsen må icke åt enskild styrelseledamot eller annan uppdraga att avgöra ärende, som avser:

1]. inrättande eller indragning av avdelningskontor eller övertagande av annan bankrörelse;

2. förvärv eller avyttring av fastighet, avsedd för bankens inrymmande eller för att tillgodose därmed sammanhängande behov;

3. beviljande av kredit till person, 3. beviljande av kredit till befatt-

som avses i 61 § första eller andra ningshavare, som avses i 61 § första stycket, eller till bolag, förening eller stycket, eller annan befattningshavaannan sammanslutning. vari sådan re, som ensam eller i förening med anperson är styrelseledamot eller så- nan får avgöra på styrelsen ankomsom delägare eller medlem äger ett mande ärenden, till den som är gift med väsentligt ekonomiskt intresse; sty- sådan befattningshavare. till person relsen dock obetaget att för person som avses i 61 § andra stycket eller till eller sammanslutning, som nu bolag, förening eller annan sammannämnts, fastställa vissa gränser. slutning, vari sådan person är styinom vilka utan styrelsens beslut i relseledamot eller såsom delägare el-

varje särskilt fall kredit må beviljas ler medlem äger ett väsentligt ekovederbörande i och för en av honom nomiskt intresse; styrelsen dock

idkad rörelse: obetaget att för person eller samman-

slutning, som nu nämnts, fastställa

vissa gränser, inom vilka utan sty-

relsens beslut i varje särskilt fall kre-

dit må beviljas vederbörande i och

för en av honom idkad rörelse;

4. förvärv av aktie eller förlagsbevis i andra fall än då fråga är om aktie

eller förlagsbevis, som är för bankbolagets fordran utmätt eller pantsau;

5. fastställande av allmänna räntesatser för in- och utlåning; dock att beslut, där så påkallas av allmän ränteförändring, må utan styrelsens hörande meddelas för tiden intill nästkommande styrelsesammanträde.

I denna paragraf meddelade bestämmelser angående kredit skola gälla även i fråga om garantiförpliktelse, som bankbolag ikläder sig.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975.

Vid tillämpningen av 1,5, 55, 57, 74 a, 150 och 152 §§ i den nya lydelsen skall med sådant beslut av regeringen som där sägs jämställas beslut som före den 1 januari 1975 har fattats av Konungen.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1955:416) om sparbanker!

dels att i 35 b, 79, 80,83, 91 och 99 §8 ordet ”Konungen” och böjningsform

av detta ord skall bytas ut mot ”regeringen” i motsvarande form,

dels att 24, 26, 28, 30, 32 och 39 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lIvdelse

248 Sparbank får förvärva

1. fast egendom, tomträtt och bostadsrätt för att bereda sparbanken lokaler för dess inrymmande celler tillgodose därmed sammanhängande behov,

2. aktie i bolag, vilket uteslutande har till syfte att förvalta fast egendom eller tomträtt som förvärvats för det under 1 angivna ändamålet, och förlagsbevis, som utfärdats av sådant bolag,

3. inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som sparbanken äger, eller till lokaler, som sparbanken 1 övrigt innehar,

4. bostadsrätt för att bereda bostad åt någon som är anställd t sparbanken.

Ärende om förvärv enligt första stycket av fast egendom, tomträtt eller aktie avgöres av huvudmännen, om ej annat följer av sparbankens reg-

lemente. Detsamma gäller ärende om förbättring av byggnad i vilken spar-

bankens lokaler äro eller avses bliva inrymda.

Sparbank får till belopp, som vid Sparbank får till belopp, som vid varje tidpunkt sammanlagt svarar varje tidpunkt sammanlagt svarar

mot högst tio procent av sparban- mot högst tio procent av sparbankens egna fonder, förvärva andel i kens egna fonder, förvärva andel i sådan ekonomisk förening eller aktic sådan ekonomisk förening eller aktic i sådant bolag, som med Konungens i sådant bolag, som med regeringens godkännande verkar som en sam- godkännande verkar som en sammanslutning av svenska sparbanker manslutning av svenska sparbanker för tillgodosceende av gemensamma för tillgodoseende av gemensamma intressen, eller garantifondbevis eller intressen, eller garantifondbevis eller förlagsbevis, som utfärdats av för- förlagsbevis, som utfärdats av för-

eningen eller bolaget. eller i övrigt eningen eller bolaget, eller i övrigt tillskjuta medel till föreningen eller tillskjuta medel till föreningen eller

bolaget. bolaget.

"Senaste lydelse av 35 b § 1973:1187 83 8 1968:602 79 § 1962:234 91 8 1974:167 80 § 1973:556 99. $ -1972:657 "Senaste lydelse 1972:657.

Nuvarande lvdelse Föreslagen Ivdelse

Utöver vad som följer av tredje Utöver vad som följer av tredje stycket får sparbank efter tillstånd stycket får sparbank efter tillstånd av av tillsynsmyndigheten tillskjuta tillsynsmyndigheten tillskjuta me-

medel till förening eller aktiebolag del till förening eller aktiebolag som

som avses i nämnda stycke, om an- avses I nämnda stycke, om antingen

tingen det tillskjutna kapitalet icke det tillskjutna kapitalet icke kan kan grunda upplåningsrätt eller grunda upplåningsrätt eller täcka täcka krav på eget kapital hos för- krav på eget kapital hos föreningen,

eningen, bolaget eller annorstädes el- bolaget eller annorstädes eller fråga ler fråga är om kreditaktiebolag som är om kreditaktiebolag som har till

har till huvudsakligt ändamål att huvudsakligt ändamål att lämna lån lämna lån mot säkerhet i form av mot säkerhet i form av panträtt på panträtt på grundval av inteckning grundval av inteckning i bostads-, i bostads-, kontors- eller affärsfastig- kontors- eller affärsfastighet. Efier het. tillstånd av regeringen får sparbank

förvärva aktie även i annat svenskt ak-

tiebolag, vars ändamål kan anses gag-

neligt för bankväsendet eller det all-

männa, samt garantifondbevis eller

förlagsbevis utfärdat av sådant bolag.

Sparbank som medverkar vid emission av aktier eller förlagsbevis på den

allmänna marknaden får efter tillstånd av tillsynsmyndigheten förvärva aktie

eller förlagsbevis som ingår i emissionen. Sådan aktie eller sådant förlagsbevis skall sparbanken avyttra så snart det lämpligen kan ske och senast ett år efter förvärvet. Om synnerliga skäl föreligga, kan tillsynsmyndigheten förlänga denna frist.

268 Sparbank skall till insättarnas skydd ha egna fonder till visst lägsta belopp. Detta bestämmes i förhållande till sparbankens tillgångar och till garan-

tiförbindelser som sparbanken ingått (placeringar). Vid beräkningen av kravet

på egna fonder indelas placeringarna i följande fyra grupper, nämligen A.1. inneliggande kassa, checkar, postremissviäxlar samt fordringar hos riksbanken och riksgäldskontoret,

2. skattkammarväxlar och obliga- 2. skattkammarväxlar och obliga-

tioner som utfärdats av staten, kom- tioner som utfärdats av staten, kom-

mun eller därmed jämförlig samfäl- mun eller därmed jämförlig sam fällighet, allmän kassa eller inrättning, lighet, allmän kassa eller inrättning. vars reglemente fastställts av Ko- vars reglemente fastställts av regenungen, eller kreditaktiebolag, ringen, eller kreditaktiebolag,

Senaste lydelse 1973:1160.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3. andra fordringar för vilka sta- 3. andra fordringar för vilka staten, kommun eller därmed jämförlig ten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet, bankaktiebolag, spar- samfällighet, bankaktiebolag, sparbank, centralkassa eller annan under bank, centralkassa eller annan under

A 1 eller 2 avsedd kassa eller inrätt- A 1 eller 2 avsedd kassa eller inrättning, kreditaktiebolag eller försäk- ning. kreditaktiebolag, sådant bank-

ringsföretag med svensk koncession ägt aktiebolag som enligt regeringens svarar. medgivande får jämställas med kre-

ditaktiebolag vid tillämpningen av det-

ta stycke eller försäkringsföretag med

svensk koncession svarar,

4. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller fordran, som angives under A 1-3, 5. garantiförbindelser för vilka sparbanken erhållit säkerhet i värdehandling eller fordran, som angives under A 1-4,

B. 1. andra fullgoda obligationer än de som angivas under A 2, 2. fordringar för vilka utländskt bankföretag eller annat försäkringsföretag än som avses under A 3 celler samfällighetsförening svarar, 3. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller fordran, som angives under B1 eller 2, eller

inteckning i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomträtt till sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade värdet av den

fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till

tomträtten,

4. garantiförbindelser för vilka sparbanken erhållit säkerhet i värdehand-

ling eller fordran, som angives under B 1-3, C.1. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

inteckning i jordbruksfastighet, i bostadsfastighet med en- eller tvåfamiljshus eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån utgår eller i tomträtt till sådan fastighet, om inteckningssäkerheten är förstärkt med borgen och inteckningen ligger mellan sjuttiofem och etthundra procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till tomträtten,

inteckning i fastighet, som helt eller delvis är inrättad för industriell verksamhet, eller i tomträtt till sådan fastighet inom femtio procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad och annan egendom som hör till tomträtten,

förlagsbevis eller aktie, som noteras vid fondbörs här i landet, cller

borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än tjugufemtusen kronor,

Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse

2. garantiförbindelser för vilka sparbanken erhållit säkerhet i form av värdehandling, fordran eller borgensförbindelse som angives under C 1,

D. övriga tillgångar och garantiförbindelser utom sådana som enligt femte

och sjätte styckena skola avräknas från sparbankens egna fonder.

För placeringar, som angivas under A, fordras cj egna fonder. I övrigt

skall sparbank vid varje tidpunkt ha egna fonder till lägst ett belopp, som

motsvarar sammanlagt

en procent av summan av placeringar, som angivas under B, fyra procent av summan av placeringar. som angivas under C. och ålta procent av summan av placeringar, som angivas under D.

Tillgång skall tagas upp till bokfört värde och garantiförbindelse till sitt nominella belopp.

Med egna fonder avses grundfond, reservfond och garantifond. Med egna

fonder får likställas det nominella värdet av förlagsbevis, utställda av sparbanken, intill ett belopp motsvarande sparbankens reservfond. I fråga om förlagskapital, som långivaren kan återkräva inom fem år, skall dock iakttagas att med sparbankens fonder får likställas högst så stor del av det varje år förfallande beloppet som svarar mot tio procent av reservfonden.

Från sparbankens egna fonder skall avräknas det bokförda värdet av vad

sparbanken såsom aktiekapital eHer i annan form tillskjutit till företag som

driver någon form av bankverksamhet. Sådan avräkning skall dock ej ske

i fråga om företag där staten är delägare eller i fråga om kreditaktiebolag

som har till huvudsakligt ändamål att lämna lån mot säkerhet i form av panträtt på grundval av inteckning i bostads-, kontors- eller affärsfastighet.

Har sparbank väsentligt ekonomiskt intresse i aktiebolag. som uteslutande har till syfte att förvalta fastighet eller tomträtt som förvärvats för att bereda sparbanken lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande behov, skall från sparbankens egna fonder avräknas åtta procent av summan av det bokförda värdet av aktierna i fastighetsbolaget och bolagets bokförda skulder eller den del av dessa som svarar mot sparbankens

innehav av aktier i fastighetsbolaget.

Med uppskattat värde avses det värde, som sparbanken bestämt på grundval av särskild värdering. Har enligt gällande bestämmelser om lån av statsmedel till främjande av bostadsbyggande sådant lån beviljats till uppförande av viss byggnad, skall till grund för bedömandoet i stället för uppskattnings-

värdet läggas det enligt nämnda bestämmelser fastställda pantvärdet för

byggnaden eller den fastighet, där denna uppföres, om ej särskilda skäl föranleda annat.

Sparbank, som på grund av avtal enligt 79 § skall uppbära blivande överskott vid annan sparbanks likvidation, får vid bestämmande av kravet på

Nuvarande lIvdelse Föreslagen lydelse

egna fonder under tiden för likvidationen taga överskottet i beräkning intill belopp och på villkor som tillsynsmyndigheten fastställer.

28 §

Kredit får beviljas endast mot be- Kredit får beviljas endast mot betryggande säkerhet i fast celler lös tryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen. egendom eller i form av borgen.

Utan säkerhet får dock kredit lämnas Utan säkerhet får dock kredit lämnas

till ett sammanlagt belopp, som vid till ett sammanlagt belopp, som vid

varje tidpunkt svarar mot högst tre varje tidpunkt svarar mot högst fem

procent av summan av sparbanks procent av summan av sparbanks fonder och dess intåning. Därutöver fonder och dess inlåning. Därutöver får kredit utan säkerhet beviljas får kredit utan säkerhet beviljas

1. sådan låntagare, som avses i 26 § första stycket A 2 eller 3, samt utländskt bankföretag,

2. samfällighetsförening,

3. näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig.

Aktie i bolag, som huvudsakligen förvaltar eller driver handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse, får mottagas som pant endast om aktien noteras vid fondbörs här i landet. Vad nu sagts gäller även förlagsbevis

som utfärdats av sådant bolag.

Sparbank får ej som pant mottaga förlagsbevis, som sparbanken utfärdat, och ej heller bevis om tillskott till garantifond eller grundfond i sparbanken.

NS

301 Till befattningshavare i sparbank Till befattningshavare i ledande som ensam eller i förening med an- ställning i sparbank som ensam celler nan får avgöra på sparbankens sty- i förening med annan får avgöra på relse ankommande ärenden eller till sparbankens styrelse ankommande den som är gift med sådan person kreditärenden eller till den som är gilt får sparbanken lämna kredit endast med sådan person får sparbanken

lämna kredit endast

1. mot säkerhet av borgen eller garanti av staten eller kommun eller

av samfällighet, kassa, inrättning eller bolag eller annan sammanslutning,

som avses i 26 § första stycket A 2 eller 3,

2. mot säkerhet av fordran eller värdehandling som avses i 26 § första stycket A eller B, dock att inteckning skall ligga inom sextio procent av. det uppskattade värdet av den intecknade egendomen,

3. intill ett belopp av femtiotusen kronor, mot annan pantsäkerhet.

"Senaste lydelse 1973:1160. "Senaste lydelse 1970:722.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Ledamot av sparbanks styrelse eller styrelsesuppleant, som ej är sådan befattningshavare som avses i första stycket, eller den som är gift med sådan person får beviljas kredit endast mot säkerhet av sådan borgen eller garanti som avses i första stycket I eller mot säkerhet av pant.

Sparbank får ej lämna kredit till revisor i sparbanken eller revisorssuppleant

elter till den som är gift med sådan person.

Sparbank får ej heller lämna kredit mot säkerhet av borgen eller ford-

ringsbevis, som utfärdats av någon som avses i första-tredje styckena, eller

mot växel, för vilken denne är betalningsskyldig.

Första-fjärde styckena äga motsvarande tillämpning på bolag, förening eller annan sammanslutning, vari person som avses i första-tredje styckena eller sådan persons make i egenskap av delägare eller medlem har ett väsentligt ekonomiskt intresse, om ej annat följer av vad som föreskrives

nedan i denna paragraf.

Sammanslutning, i vilken sådan person som avses i första stycket såsom delägare eller medlem har väsentligt ekonomiskt intresse, får ej beviljas

kredit som angives i första stycket 3. Utan hinder av bestämmelsen i femte stycket får sparbank lämna sam-

manslutning, i vilken sådan person som avses i första eller andra stycket

i egenskap av delägare celler medlem har väsentligt ekonomiskt intresse,

kredit genom diskontering av växel, som är grundad på verklig handelsaffär, och bevilja kredit mot växel. som nu nämnts och för vilken sammanslutningen är betalningsskyldig.

Tillsvnsmyndigheten prövar fråga

om befattningshavare skall anses ha

sådan ledande ställning som avses i

första stycket.

328”

Ställes lån icke att betalas inom ett år, skall sparbank förbehålla sig rätt att säga upp lånet till återbetalning senast inom sagda tid.

Utan förbehåll enligt första stycket får sparbank 1. bevilja återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning med längre löptid än ett år,

2. utlämna andra lån mot skuldebrev med längre löptid än ctt år till ett sammanlagt belopp, som vid varje tidpunkt svarar mot högst tjugufem procent av summan av sparbankens fonder och dess inlåning efter avdrag

för lån som tagits upp hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån.

Förfallotiden för lån skall bestämmas så, att den är förenlig med villkoren för sparbankens förbindelser. Lån som avses i andra stycket 2 får icke ställas

"Senaste lydelse 1970:722.

Nuvarande lIvdelse Föreslagen Ivdelse

på längre återbetalningstid än tio år. Har för sådant lån icke ställts säkerhet i fast eller lös egendom, skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning i

förhålfande till den tid för vilken lånet beviljas.

Sparbanken skall förbehålla sig rätt att säga upp lån som avses i andra

stycket till återbetalning senast inom tre månader, om säkerheten för lånet

försvagas I märklig mån eller, i fråga om lån utan säkerhet, om trygghet icke längre föreligger för låneförbindelsens fullgörande.

Bestämmelserna i denna paragraf Bestämmelserna I denna paragraf äga icke tillämpning på lån, för vars äga icke tillämpning på lån, för vars fulla gäldande staten, kommun eller fulla gäldande staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet sva- därmed jämförlig samfällighet svarar. Föreskriften i tredje stycket för- rar. Föreskriften i tredje stycket första punkten giller dock även sådant sta punkten gäller dock även sådant

lån. I fråga om lån för vilket utländsk lån. I fråga om lån för vilket utländsk

stat eller utlindskt bankföretag sva- stat eller utländskt bankföretag svarar får, om särskilda skäl föreligga, rar får, om särskilda skäl föreligga, undantag ske från tredje stycket undantag ske från tredje stycket

tredje punkten och fjärde stycket. tredje punkten och fjärde stycket.

Undantag från tredje stycket tredje

punkten får, om särskilda skäl förelig-

ga, ske även i fråga om lån som lämnas

av sparbank tillsammans med ut-

ländskt bankföretag eller som i sin hel-

het refinansieras utomlands.

398 Styrelsen får, om reglementet medgiver det, uppdraga åt styrelseledamot eller annan att ensam eller i förening med annan avgöra ärenden av beskaffenhet att annars ankomma på styrelsens egen prövning.

Om den befogenhet, som skall tillkomma person som avses i första stycket, åligger det styrelsen att meddela föreskrifter i en för ett år i sänder fastställd instruktion. Avser uppdraget beviljande av kredit, skola grunderna för kreditgivningen fastställas. Styrelsen skall, så snart det kan ske, till tillsynsmyndigheten insända avskrift av instruktionen och underrätta myndigheten om de ändringar som vidtagas i instruktionen.

Uppdrag enligt första stycket kan när som helst återkallas eller inskränkas. Utan hinder av uppdrag får styrelsen själv avgöra ärende av varje slag.

Styrelsen får ej uppdraga åt enskild styrelseledamot eller annan att avgöra ärende, som avser

1. inrättande eller indragning av filial eller övertagande av annan bankrörelse,

” Senaste Iydetse 1968:602

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse

2. förvärv eller avyttring av fastighet, som är avsedd för sparbankens

inrymmande eller för att tillgodose därmed sammanhängande behov,

3. beviljande av kredit till person, 3. beviljande av kredit till befartsom avses i 30 8 första eller andra ningshavare, som avses i 30 § första

stycket, eller till bolag, förening eller - stycket, eller annan befattningshava-

annan sammanslutning, vari sådan re, som ensam eller i förening med anperson är styrelseledamot eller som nan får avgöra på styrelsen ankomdelägare eller medlem har ett väsent- mande ärenden, till den som är gift med ligt ekonomiskt intresse; för kredit, sådan befattningshavare, till person

som nu sägs, får dock styrelsen fast- som avses i 30 § andra stycket eller till

ställa vissa gränser, inom vilka utan bolag, förening eller annan sammanstyrelsens beslut i varje särskilt fall slutning, vari sådan person är stykredit får beviljas i och för en av lån- relseledamot eller som delägare eller tagaren idkad rörelse, medlem har ett väsentligt ekono-

miskt intresse; för kredit, som nu

sägs, får dock styrelsen fastställa vis-

sa gränser, inom vilka utan styrel-

sens beslut i varje särskilt fall kredit

får beviljas i och för en av låntagaren

idkad rörelse,

4. förvärv av aktie eller förlagsbevis i andra fall än då fråga är om aktie eller förlagsbevis, som är utmätt celler pantsatt för sparbankens fordran,

5. fastställande av allmänna räntesatser för in- och utlåning; dock att

beslut, om det är påkallat av allmän ränteförändring, får utan styrelsens hörande meddelas för tiden till nästa styrelsesammanträde,

6. meddelande av bestämmelser om kassaverksamheten vid sparbanken eller om rörelsen i dess helhet vid filial och hur denna rörelse skall övervakas från huvudkontorets sida.

Bestämmelser om kredit skola gälla även i fråga om garantiförbindelse, som sparbank ikläder sig.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975.

Vid tillämpningen av 24 och 26 88 i den nya Iydelsen skall med sådant

beslut av regeringen som där sägs jämställas beslut som före den I januari

1975 har fattats av Konungen.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen

Härigenom förceskrives i fråga om lagen (1956:216) om jordbrukskasse-

rörelsen! dels att i 3, 18, 23, 24, 28, 42c, 69, 72, 74, 80 och 825§, 87§2

mom., 88 & I mom. och 91 5 ordet ”Konungen” och böjningsform av detta ord skall bytas ut mot ”regeringen” i motsvarande form,

dels att 28 a, 32, 34, 36, 38 och 40 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

28a§'

Överskjutande insatsbelopp som av-

ses i 16 a § lagen (1951:308) om eko-

nomiska föreningar får utbetalas en-

dast om det kan ske med hänsyn till

34§.

Bestämmelserna i 10 § första styck- Bestämmelsen i 10 § första stycket

et sista punkten och 16 a § lagen om sista punkten lagen om ckonomiska ckonomiska föreningar gälla ej i frå- föreningar gäller ej i fråga om kre-

ga om kreditkassorna. ditkassorna.

328 Kreditkassa får förvärva

1. fast egendom, tomträtt och bostadsrätt för att bereda kassan eller an-

sluten kassa lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande behov,

2. aktie i bolag, vilket uteslutande har till syfte att förvalta fast egendom eller tomträtt som förvärvats för det under 1 angivna ändamålet, och förlagsbevis, som utfärdats av sådant bolag,

3. inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som kassan

äger, eller till lokaler, som kassan i övrigt innehar,

'Senaste lydelse av

24 § 1973:937 82 § 1974:168 34 § 1973:1161 87 § 2 mom. 1968:605 42 c 8 1973:1188 88 5 I mom. 1962:88 74 § 1968:605 91 § 1972:658 80 § 1963:602 "Senaste lydelse 1967:622.

” Senaste lydelse 1972:658.

2 Riksdagen 1975. I saml. Nr 73

Nuvarande tvdelse Föreslagen lydelse

4. bostadsrätt för att bereda bostad åt någon som är anställd i kassan

eller i ansluten kassa. Ärende om förvärv enligt första stycket av fast egendom, tomträtt eller

aktie avgöres av stämman, om ej annat följer av kreditkassans stadgar.

Detsamma gäller ärende om förbättring av byggnad i vilken kassans eller

ansluten kassas lokaler äro eller avses bliva inrymda.

Centralkassa får till belopp, som vid varje tidpunkt sammanlagt svarar mot högst tio procent av kassans och anslutna jordbrukskassors eget kapital, förvärva andel i sådan ekonomisk förening eller aktie i sådant bolag, som

tillgodoser för kreditkassor gemensamma intressen, eller garantifondbevis eller förlagsbevis, som utfärdats av föreningen eller bolaget, eller i övrigt

tillskjuta medel till föreningen eller bolaget.

Utöver vad som följer av tredje Utöver vad som följer av tredje

stycket får centralkassa efter tillstånd stycket får centralkassa efter tillstånd

av tillsynsmyndigheten = tillskjuta av tillsynsmyndigheten = tillskjuta medel till förening eller aktiebolag medel till förening eller aktiebolag

som avses i nämnda stycke, om an- som avses i nämnda stycke, om an-

tingen det tillskjutna kapitalet icke tingen det tillskjutna kapitalet icke

kan grunda upplåningsrätt eller kan grunda upplåningsrätt eller

täcka krav på eget kapital hos för- täcka krav på eget kapital hos föreningen, bolaget eller annorstädes el- eningen, bolaget eller annorstädes el-

ler fråga är om kreditaktiebolag som ler fråga är om kreditaktiebolag som

har till huvudsakligt ändamål att har till huvudsakligt ändamål att lämna lån mot säkerhet i form av lämna lån mot säkerhet i form av

panträtt på grundval av inteckning panträtt på grundval av inteckning i bostads-, kontors- eter atfärsfastig- i bostads-, kontors- eller affärsfastighet. het. Efter tillstånd av regeringen får

centralkassa förvärva aktie även i an-

nat svenskt aktiebolag. vars ändamål

kan anses gagneligt för bankväsendet

eller det allmänna, samt garantifond-

bevis eller förlagsbevis utfärdat av så-

dant bolag.

Centralkassa som medverkar vid emission av aktier eller förlagsbevis på den allmänna marknaden får efter tillstånd av tillsynsmyndigheten förvärva

aktie eller förlagsbevis som ingår i emissionen. Sådan aktie celler sådant

förlagsbevis skall centralkassan avyttra så snart det lämpligen kan ske och

senast ett år efter förvärvet. Om synnerliga skäl föreligga, kan tillsynsmyndigheten förlänga denna frist.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse

34 §'

Centralkassa jämte anslutna jordbrukskassor skall till insättarnas skydd ha eget kapital till visst lägsta belopp. Detta bestämmes för kassorna gemensamt i förhållande till deras tillgångar och av dem ingångna garantiförbindelser (placeringar). Vid beräkningen av kapitalkravet indelas pla-

ceringarna i följande fyra grupper, nämligen

A.1. inneliggande kassa, checkar, postremissväxlar samt fordringar hos riksbanken och riksgäldskontoret,

2. skattkammarväxlar och obliga- 2. skattkammarväxlar och obligationer som utfärdats av staten, kom- tioner som utfärdats av staten, kommun eller därmed jämförlig sam fäl- mun eller därmed jämförlig samfällighet, allmän kassa eller inrättning, lighet, allmän kassa eller inrättning,

vars reglemente fastställts av Ko- vars reglemente fastställts av regenungen, eller kreditaktiebolag, ringen, eller kreditaktiebolag, 3. andra fordringar för vilka sta- 3. andra fordringar för vilka sta-

ten, kommun eller därmed jämförlig ten, kommun eller därmed jämförlig

samfällighet, bankaktiebolag, spar- samfällighet, bankaktiebolag, spar-

bank, centralkassa eller annan under bank, centralkassa eller annan under A 1 eller 2 avsedd kassa eller inrätt- A I eller 2 avsedd kassa eller inrätt-

ning, kreditaktiebolag eller försäk- ning, kreditakticbolag, sådant bank-

ringsföretag med svensk koncession ägt aktiebolag som enligt regeringens svarar, medgivande får jämställas med kre-

ditaktiebolag vid tillämpningen av det-

ta stycke eller försäkringsföretag med

svensk koncession svarar,

4. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller fordran, som angives under A 1-3,

5. garantiförbindelser, som utfärdats av centralkassan eller ansluten jordbrukskassa och för vilka kassan erhållit säkerhet i värdehandling eller fordran, som angives under A 1A,

B. I. andra fullgoda obligationer än de som angivas under A 2,

2. fordringar för vilka utländskt bank företag eller annat försäkringsföretag än som avses under A 3 celler samfällighetsförening svarar,

3. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

värdehandling eller fordran, som angives under Bl eller 2, eller

inteckning i jordbruks-, aftfärs- eller bostadsfastighet eller tomträtt till

sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till tomträtten,

"Senaste lydelse 1973:1161.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4. garantiförbindelser, som utfärdats av centralkassan eller ansluten jordbrukskassa och för vilka kassan erhållit säkerhet i värdehandling eller ford-

ran, som angives under B 1-3,

C.1. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

inteckning i jordbruksfastighet, i bostadsfastighet med en- eller tvåfamiljshus eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån utgår eller

i tomträtt till sådan fastighet, om inteckningssäkerheten är förstärkt med borgen och inteckningen ligger mellan sjuttiofem och etthundra procent

av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt,

av byggnad som hör till tomträtten,

inteckning i fastighet, som helt elter delvis är inrättad för industriell verksamhet, eller i tomträtt till sådan fastighet inom femtio procent av det upp-

skattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad och annan egendom som hör till tomträtten,

förlagsbevis eller aktie, som noteras vid fondbörs här i landet, eller

borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än tjugofemtusen kronor,

2. garantiförbindelser, som utfärdats av centralkassan eller ansluten jord-

brukskassa och för vilka kassan erhållit säkerhet i form av viärdehandling,

fordran eller borgensförbindelse som angives under CI,

D. övriga tillgångar och garantiförbindelser utom sådana som enligt femte

och sjätte styckena skola avräknas från eget kapital.

För placeringar, som angivas under A, fordras ej eget kapital. I övrigt

skall centralkassa jämte anslutna jordbrukskassor vid varje tidpunkt ha eget

kapital till lägst ett belopp, som motsvarar sammanlagt

en procent av summan av placeringar, som angivas under B, fyra procent av summan av placeringar, som angivas under C, och åtta procent av summan av placeringar, som angivas under D.

Tillgång skall tagas upp till bokfört värde och garantiförbindelse till sitt nominella belopp.

Med eget kapital avses insatskapital, reservfond, dispositionsfond och av

stämma fastställd vinstbalans. Med eget kapital får likställas det nominella

värdet av förlagsbevis, utställda av centralkassan, intill ett belopp motsvarande det belopp vartill centralkassans och anslutna jordbrukskassors eget kapital uppgår. I fråga om förlagskapital, som långivaren kan återkräva inom

fem år, skall dock iakttagas att med centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital får likställas högst så stor del av det varje år

förfallande beloppet som svarar mot tio procent av detta kapital.

Från centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital skall avräknas det bokförda värdet av vad de såsom aktiekapital eller i annan

form tillskjutit till företag som driver någon form av bankverksamhet. Sådan

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

avräkning skall dock ej ske i fråga om företag där staten är delägare eller i fråga om kreditaktiebolag som har till huvudsakligt ändamål att lämna

lån mot säkerhet i form av panträtt på grundval av inteckning i bostads-,

kontors- eller affärsfastighet.

Har centralkassa eller ansluten jordbrukskassa väsentligt ekonomiskt intresse i aktiebolag som uteslutande har till syfte att förvalta fastighet eller tomträtt som förvärvats för att bereda någon av kassorna lokaler för dess

inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande behov, skall från det egna kapitalet avräknas åtta procent av summan av det bokförda värdet

av aktierna i fastighetsbolaget och bolagets bokförda skulder eller den det

av dessa som svarar mot kassans innehav av aktier i fastighetsbolaget.

Med uppskattat värde avses det värde, som kreditkassa bestämt på grundval av särskild värdering. Har enligt gällande bestämmelser om lån av statsmedel till främjande av bostadsbyggandet sådant lån beviljats till uppförande av viss byggnad, skall till grund för bedömandet i stället för uppskattnings-

värdet läggas det enligt nämnda bestämmelser fastställda pantvärdet för

byggnaden eller den fastighet, där denna uppföres, om ej särskilda skäl

föranleda annat.

36 §' Kredit får beviljas endast mot be- Kredit får beviljas endast mot betryggande säkerhet i fast eller lös tryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen. egendom eller i form av borgen. Utan säkerhet får dock kredit lämnas Utan säkerhet får dock kredit lämnas till ett sammanlagt belopp, som vid till ett sammanlagt belopp, som vid

varje tidpunkt svarar mot högst tre varje tidpunkt svarar mot högst fem procent av summan av centralkassas procent av summan av centralkassas och anslutna jordbrukskassors eget och anslutna jordbrukskassors eget kapital samt centralkassans inlåning. kapital samt centralkassans inlåning.

Därutöver får kredit utan säkerhet Därutöver får kredit utan säkerhet

beviljas beviljas

1. sådan låntagare, som avses i 34 § första stycket A 2 eller 3, dock icke staten, samt utländskt bankföretag,

2. samfällighetsförening, 3. näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig.

Kredit utan säkerhet enligt första stycket beviljas av centralkassa eller,

efter medgivande av denna, av ansluten jordbrukskassa.

Aktie i bolag, som huvudsakligen förvaltar eller driver handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse, får mottagas som pant endast om aktien noteras vid fondbörs här i landet. Vad nu sagts gäller även förlagsbevis

som utfärdats av sådant bolag.

"Senaste lydelse 1973:1161.

Nuvarande lydelse Föreslagen lIvdelse

Kreditkassa får ej som pant mottaga aktie i bolag, som har till uppgift

att tillgodose för kreditkassor gemensamma intressen, eller förlagsbevis, som sådant bolag eller centralkassa utfärdat, och ej heller bevis om andel i eller tillskott till kreditkassan själv eller annan jordbrukets kreditkassa.

38 y'

Kreditkassa får ej utan tillstånd Kreditkassa får ej utan tillstånd lämna kredit till ledamot av kassans lämna kredit till Iedamot av kassans

styrelse, revisor i kassan eller supp- styrelse, revisor i kassan eller suppleant för styrelseledamot eller revi- leant för styrelseledamot eller revisor och ej heller till den som är an- sor och ej heller till den som är an-

ställd i kassan. Detsamma gäller kre- ställd i ledande ställning i kassan. dit mot säkerhet av borgen eller ford- Detsamma gäller kredit mot säkerringsbevis, som utfärdats av sådan het av borgen eller fordringsbevis,

person. som utfärdats av sådan person.

Tillstånd enligt första stycket lämnas såvitt gäller centralkassa av riks-

organisationen och såvitt gäller jordbrukskassa av centralkassan.

Tillsynsmyndigheten prövar fråga om anställd skall anses ha sådan Iedande ställning som avses i första

stycket.

408”

Ställes lån icke att betalas inom ett år, skall kreditkassa förbehålla sig

rätt att säga upp lånet till återbetalning senast inom sagda tid. Utan förbehåll enligt första stycket får

1. centralkassa bevilja återlån enligt reglementet angående allmänna pen-

sionsfondens förvaltning med längre löptid än ett år,

2. kreditkassa utlämna andra lån mot skuldebrev med längre löptid än ett år till ett sammanlagt belopp, som tillsammans med belopp av här avsedd

utlåning från övriga kreditkassor inom vederbörande centralkassas verksamhetsområde vid varje tidpunkt svarar mot högst tjugofem procent av

summan av centralkassans och anslutna jordbrukskassors eget kapital samt centralkassans inlåning efter avdrag för lån som tagits upp hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån. |

Förfallotiden för lån skall bestämmas så, att den är förenlig med villkoren för kreditkassans förbindelser. Lån som avses i andra stycket 2 får icke ställas på längre återbetalningstid än tio år. Har för sådant lån icke ställts säkerhet i fast eller lös egendom, skall i skuldebrevet utfästas årlig avbe-

" Senaste lydelse 1968:605. "Senaste lydelse 1970:723.

Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse

talning i förhållande till den tid för vilken lånet beviljas.

Centralkassa skall enligt 17 § tredje stycket meddela de särskilda anvis-

ningar som fordras för tillämpningen av bestämmelserna i andra stycket 2 och tredje stycket första punkten.

Kreditkassa skall förbehålla sig rätt att säga upp lån som avses i andra

stycket till återbetalning senast inom tre månader, om säkerheten för lånet

försvagas i märklig mån eller, i fråga om lån utan säkerhet, om trygghet

icke längre föreligger för låneförbindelsens fullgörande.

Bestämmelserna i denna paragraf Bestämmelserna i denna paragraf

äga icke tillämpning på lån, för vars äga icke tillämpning på lån, för vars fulla gäldande staten, kommun eller fulla gäldande staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet sva- därmed jämförlig samfällighet sva-

rar. Föreskriften i tredje stycket för- rar. Föreskriften i tredje stycket för-

sta punkten gäller dock även sådant sta punkten gäller dock även sådant lån. I fråga om lån för vilket ut- lån. I fråga om lån för vilket utländskt bankföretag svarar får. om ländskt bankföretag svarar får, om

särskilda skäl föreligga, undantag särskilda skäl föreligga, undantag

ske från tredje stycket tredje punk- ske från tredje stycket tredje punk-

ten och femte stycket. ten och femte stycket. Undantag från

tredje stycket tredje punkten får, om

särskilda skäl föreligga, ske även i frå-

ga om lån som lämnas av kreditkassa

tillsammans med utländskt bankföre-

tag eller som i sin helhet refinansieras

utomlands.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975.

Vid tillämpningen av 3, 23, 24, 28, 34, 72 och 74 §§ i den nya lydelsen

skall med sådant beslut av regeringen som där sägs jämställas beslut som

före den 1 januari 1975 har fattats av Konungen.

4 Förslag till Lag om ändring i lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteks-

bank och om landshypoteksföreningar

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar'

dels att i 3, 31, 34, 35 och 61-63 §§ ordet ”Konungen” skall bytas ut mot ”regeringen”,

dels att 49 och 50 8§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

498 Skuildförbindelse med tillhörande Skuldförbindelse med tillhörande säkerhet, som lämnats till förening säkerhet, som lämnats till förening för utlämnat lån, skall, om ej annat för utlämnat lån, skall, om ej annat beslutats enligt andra stycket, sna- beslutats enligt andra stycket, snarast ställas under offentlig vård. rast ställas under offentlig vård. Denna utövas av ett ombud som för- Denna utövas av ett ombud som förordnas av länsstyrelsen i det län där ordnas av länsstyrelsen i det län där föreningens styrelse har sitt säte (of- föreningens styrelse har sitt säte (offentligt ombud). fentligt ombud). Länsstyrelsen får

förordna suppleant för ombudet.

Förening kan besluta att första stycket icke skall tillämpas av föreningen. Sådant beslut skall godkännas av banken.

Länsstyrelsen bestämmer arvode till offentligt ombud.

50§

Lånehandlingarna skall förvaras Lånehandlingarna skall förvaras i under två särskilda lås med olika nyck- förvaringsrum under två särskilda lås lar i förvaringsrum som är brandsä- med olika nycklar. Finns offentligt kert och även i övrigt betryggande. ombud, skall denne inneha nyckeln Finns offentligt ombud, skall denne till det ena låset. Annan nyckel skall inneha nyckeln till det ena låset. An- omhänderhas av person som förnan nyckel skall omhänderhas av eningen utser. Skuldförbindelser med person som föreningen utser. tillhörande säkerheter i låneärenden

som är under handläggning får dock

förvaras i annat förvaringsrum på sätt

föreningen bestämmer. Förvaringsrum

skall vara brandsäkert och även i övrigt

betryggande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975. "Senaste lydelse av 628 1971:662

Utdrag

FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1975-03-13

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, An-

dersson, Johansson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Nor-

ling, Löfberg, Lidbom, Carlsson, Gustafsson, Zachrisson, Leijon, Hjelm-

Wallén.

Föredragande: statsrådet Sträng.

Proposition om vissa ändringar i banklagstiftningen m. m.

I Inledning

Den år 1968 genomförda reformen av banklagstiftningen — lagarna

(19355:183) om bankrörelse (BD). (1955:416) om sparbanker (SpL) och

(1956:216) om jordbrukskasserörelsen (JKL) — avsåg bankinstitutens rörelse-

regler som i allt väsentligt utformades enhetligt för affärsbanker, sparbanker och jordbrukets kreditkassor (prop. 1968:143, BaU 60, rskr 368, SFS 1968:601, 602 och 605). År 1970 vidtogs vissa jämkningar i reglerna om kreditgivning

och om kreditjäv (prop. 1970:181, BaU 77, rskr 448) och år 1972 Hiberaliserades kravet på täckning med eget kapital för banks engagemang i bostadsfi-

nansierande kreditakticbolag (prop. 1972:118, NU 53, rskr 303). I övrigt har rörelsereglerna i sak gällt oförändrade sedan 1968 års banklagsöversyn.

Bankinspektionen har i skrivelse den 15 februari 1972 föreslagit att be-

stämmelserna om kapitaltäckningskrav och om rätt att lämna krediter utan särskild säkerhet, s. k. blancokrediter, skall liberaliseras såvitt angår bankinstituts kreditgivning till sidobolag som driver factoring- och leasingrörelse eller annan finansieringsrörelse. Efter remiss har yttranden över skrivelsen

avgetts av fullmäktige i riksbanken, Svenska bankföreningen och Svenska

sparbanksföreningen.

Sparbanksföreningen har i skrivelse den 17 januari 1973 hemställt om

lagändring, varigenom sparbank ges möjlighet att efter regeringens tillstånd

förvärva aktier i svenskt aktiebolag med ändamål som är till gagn för

bankväsendet eller det allmänna. Efter remiss har yttranden över skrivelsen

avgetts av bankinspektionen, fullmäktige i riksbanken, bankföreningen och

Sveriges jordbrukskasseförbund (numera Sveriges föreningsbankers för-

bund). Förbundet har i sitt yttrande hemställt att i förvärvsreglerna för cen-

tralkassorna vidtas ändring som svarar mot den för sparbankerna begärda

ändringen. Bankinspektionen har avgett yttrande över förbundets hemstäl-

lan.

Bankföreningen har i skrivelse den 21 juni 1973 föreslagit dels att den generella ramen för bankernas möjligheter att lämna blancokrediter vidgas, dels att kreditjävsreglerna liberaliseras såvitt angår vissa befattningshavare. Efter remiss har yttranden över denna skrivelse avgetts av bankinspektionen, fullmäktige i riksbanken, sparbanksföreningen, dåvarande postbanken och

Svenska bankmannaförbundet.

Utöver vad nu angetts avser jag att behandla vissa rörelseregler av be-

tydelse för bankinstitutens möjligheter att medverka vid internationell kre-

ditgivning och vid upplåning i utlandet.

Även några frågor som inte gäller bankinstitutens rörelseregler skall behandlas. .

Jordbrukskasseförbundet har i skrivelse den 20 september 1973 hemställt om rätt för kreditkassa att till medlemmarna /låntagarna i kassan utbetala sådant överskjutande insatsbelopp som — genom att medlemsinsatsen är knuten till lånets storlek — kan uppkomma vid t. ex. amortering av lån. Bankinspektionen har avgett yttrande över skrivelsen.

Slutligen skall behandlas en skrivelse den 7 oktober 1974, vari Sveriges allmänna hypoteksbank begärt vissa justeringar i lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar. Bankinspektionen och länsstyrelsen i Stockholms län har avgewu yttranden över hypoteksbankens skrivelse.

2 Kapitaltäckning m. m. i fråga om bankinstituts krediter till sido-

bolag

2.1 Gällande bestämmelser m. m.

För bankinstituten gäller vissa bestämmelser om möjlighet till engagemang i företag som driver kreditverksamhet. Bestämmelserna finns för af-

färsbankerna i 55 § BL, för sparbankerna i 24 § SpL och för centralkassorna

1 32 YT JKL. Affärsbank kan efter tillstånd av regeringen förvärva aktie i annan affärsbank, i utländskt bankföretag och i svenskt aktiebolag eller utländskt

företag, vars ändamål kan anses gagneligt för bankväsendet eller det all-

männa, samt garantifondbevis eller förlagsbevis som utfärdats av sådant

bolag eller företag. Sparbank får till ett belopp som svarar mot högst 10 926 av bankens egna fonder förvärva andel i sådan ckonomisk förening eller aktie i sådant bolag, som med regeringens godkännande verkar som en sammanslutning av svenska sparbanker för tillgodoseende av gemensamma

intressen, eller garantifondbevis eller förlagsbevis som utfärdats av föreningen eller bolaget, eller i övrigt tillskjuta medel till föreningen eller bolaget.

Sparbank får dessutom efter tillstånd av bankinspektionen tillskjuta medel

till sådan förening eller sådant bolag, om tillskottet inte kan grunda upplåningsrätt eller täcka krav på eget kapital eller om det är fråga om tillskott till ett bostadsfinansierande kreditaktiebolag. För centralkassa inom jordbrukskasserörelsen gäller likartade regler.

Kapitaltäckningsreglerna (57 § BL. 26 8 SpL och 34 8 JKL) har till syfte

att trygga att bankinstituten till insättarnas skydd håller en tillräcklig kapitalstyrka i form av eget kapital (för sparbunkerna egna fonder). Bestämmelscrna, som är enhetligt utformade för de olika typerna av institut, har karaktär av placeringsregler med olika krav på täckning med cget kapital allt efter placeringens art. Reglerna fick i allt väsentligt sin nuvarande utformning i samband med 1968 års översyn av banklagstiftningen.

Kapitaltäckningsbestämmelserna innebär i huvudsak följande. Bankin-

stitutens tillgångar är indelade i fyra riskgrader. Den lägsta riskgraden om-

fattar placeringar med ingen eller ringa förlustrisk och i den högsta riskgraden ingår de mest riskbetonade tillgångarna. Placeringarna i lägsta riskgraden —- betecknad som grupp A i lagtexten — är helt fria från krav på täckning med eget kapital. I denna riskgrad upptas bl. a. svenska stats- och kommunobligationer och hypoteksobligationer och obligationer utgivna av kreditaktiebolag samt andra fordringar för vilka staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet, svenskt bankinstitut eller vissa andra rättssubjekt, däribland kreditaktiebolag, svarar. Tillgångarna i nästa riskgrad (grupp B),

bl. a. andra fullgoda obligationer än dem som förts till grupp A, skall täckas med I 96 cget kapital. Tillgångarna i grupp C skall täckas med 4 4 eget

kapital. Till den högsta riskgraden, grupp D. förs alla tillgångar som inte förts till någon av de andra riskgraderna. Kapitaltäckningskravet för denna riskgrad är 8 25. Det samlade kravet på eget kapital som gäller för eu

bankinstitut erhålls genom att kapitalkraven för institutets olika tillgångar

läggs samman.

Med affärsbanks eget kapital avses aktiekapital, reservfond, dispositionsfond och vinstbalans som fastställts av bolagsstämma. Med centralkassas och jordbrukskassas eget kapital avses insatskapital, reservfond, dispositionsfond och fastställd vinstbalans. Sparbanks egna fonder är grundfond, reservfond och garantifond.

För bankinstituts engagemang i sidobolag. dvs. svenskt eller utländskt företag som driver någon form av bankverksamhet, gäller en särskild regel. Från bankinstitutets eget kapital skall nämligen avräknas det bokförda värdet av vad banken som aktiekapital eller i annan form tillskjutit till sådant

företag. Regeln innebär således att kapitaltäckningskravet för sidobolags-

engagemang är 100 4. Två typer av sidoföretag är undantagna från detta stränga täckningskrav, nämligen dels företag där staten är delägare, dels - efter lagändring år 1972 — bostadsfinansierande kreditaktiebolag (Svensk

Bostadsfinansiering AB BOFAB, Sparbankernas Intecknings AB m. fl.).

För bankinstituten gäller som huvudregel att kredit inte får lämnas utan

att säkerhet i egendom eller i form av borgen ställs och att säkerheten

är betryggande (59 & BL, 288 SpL och 36 8 JkL). I viss utsträckning får dock blancokrediter ges, dvs. undantag göras från kravet på särskild säkerhet.

Dels får blancokrediter lämnas generellt inom en på visst sätt bestämd ram

och dels får sådana krediter lämnas till vissa låntagare som kan presumeras vara goda för sina förbindelser, däribland kreditaktiebolag. En närmare redogörelse för bestämmelserna lämnas i avsnitt 4.

De svenska bankinstituten har intressen i ett stort antal sidobolag vilka

driver verksamhet av varierande art. En grupp utgörs av utländska bank-

företag. En annan utgörs av kreditaktiebolag, dels bostadsfinansierande, dels industri-, fartygs- och exportfinansierande och dels kommunfinansicrande. En översikt över dessa slag av sidoföretag finns intagen i prop. 1972:118 s. 18. En tredje grupp består av aktiebolag genom vilka bankinstitut driver

speciella rörelsegrenar. Gruppen omfattar i huvudsak ett antal dataservicebolag och s. k. factoring- och Icasingbolag. De sist nämnda bolagen driver

finansieringsverksamhet i form av belåning och köp av fakturafordringar (factoring) resp. finansiering av investeringar i maskiner och annan produktionsutrustning genom uthyrning av sådan utrustning till produktionsföretag (leasing). Om utvecklingen av denna verksamhet kan lämnas följande uppgifter.

Flertalet av de factoring- och leasingbolag som samarbetar med banker

är numera bankägda. Sparbankernas Bank driver factoring- och Icasingverksamhet genom två helägda dotterbolag, Sparfactoring AB och Sparleasing

AB. Svenska Handelsbanken äger Svenska Finans AB Svefina som driver

verksamhet genom två dotterbolag. Svensk Factoring AB och Svensk Lea-

sing AB. Merkantil Factoring AB och Merkantil Leasing AB är helägda

dotterbolag till Götabanken. Post- och Kreditbanken äger samtliga aktier i Kredit Leasing AB och 80 26 av aktierna i Factoring Service AB (20 26 av aktierna ägs av ett utländskt bolag). Den totala balansomslutningen för nu nämnda factoring- och leasingbolag uppgick under eu vart av åren 1972-1974 till 427, 634 resp. 1165 milj. kr. Omstutningen för det största bolaget, Svenska Finans AB Svefina, var under nämnda år 284, 366 resp. 744 milj. kr. Ytterligare ett bankägt factoring- och Icasingbolag, Banco Finans AB, har nyligen tillkommit genom att provinsbankerna — Skaraborgsbanken. Skånska Banken, Sundsvallsbanken, Uplandsbanken, Wermlandsbanken och Östgötabanken — fått tillstånd att förvärva samtliga aktier i bolaget. Detta har övertagit den factoringverksamhet som tidigare drevs av AB Vendax, vilket ägdes av Skandinaviska Enskilda Banken och provinsbankerna närstående bolag.

En affärsbank, Skandinaviska Enskilda Banken, samarbetar med facto-

ring- och Icasingbolag utan delägarskap däri. Verksamheten drivs av Finansierings AB Scandic med tre dotterbolag. Finansierings AB Scandic, vars omslutning år 1973 var 412 milj. kr., ägs av investmentbolagen AB Custos och Säfveåns AB. Provinsbankerna samarbetar med AB Vendax i fråga om leasing.

2.2 Bankinspektionens skrivelse

Av skrivelsen framgår att bankinspektionen verkat för att bankerna själva genom aktieförvärv övertar den factoring- och leasingrörelse som i flera fall har drivits i särskilda bolag. En utveckling i denna riktning har för inspektionen från olika synpunkter framstått som lämplig och riktig. Bankerna har stått som initiativtagare till bildandet av företagen och verksam-

heten har bedrivits i nära samarbete med bankerna i såväl finansiellt som administrativt hänseende. Från det allmännas sida är det vidare en fördel att inspektionens insyn underlättas genom att bankerna övertar factoringoch Icasingföretagen. Bankinspektionen framhåller att bolagsordningarna för de redan bankägda factoring- och leasingföretagen har utformats efter överläggningar mellan berörda banker och inspektionen. En av målsättningarna har därvid varit att bolagen skulle få ett efter sina rörelser avpassat eget kapital så att de själva skulle kunna uppträda som låntagare på kreditmarknaden utan att direkt behöva repliera på vederbörande moderbank. Från

allmän synpunkt är detta en fördel då ansvar för upplåning, vilken de facto vilar på en banks ställning som ägare och inte på låntagarens egen kreditvärdighet, inte kommer till uttryck i bankens böcker och årsredovisningar.

Sådana överväganden har lett till att i bolagsordningarna för de bankägda factoring- och leasingföretagen tagits in bestämmelser om en högsta gräns

för bolagens upplåning. Denna får inte överstiga summan av dels vissa likvida tillgångar, dels 12,5 gånger sammanlagda beloppet av företagens eget redovisade kapital, garantifond och, med viss begränsning, nominella värdet

av förlagsbevis, utställda av bolagen.

Inspektionen erinrar om att de nuvarande kapitaltäckningsreglerna innebär

dels att en banks aktieinvestering i ett factoring- och Icasingföretag — liksom förvärv av sådant företags förlagsbevis och garantifondbevis eller garan-

tifondförbindelser — kräver 100 26 kapitaltäckning, dels att bankens utlåning till företaget kräver 8 26 kapitaltäckning. Med ett exempel visar inspektionen hur det totala kapitaltäckningskraver blir i det fallet banken driver factoringoch leasingrörelsen via ett av banken ägt bolag och i det fallet verksamheten

drivs direkt av banken. Om verksamheten drivs via ett bolag och det för-

utsätts att bankens engagemang i bolaget består av dels ett aktieinnehav på 5 milj. kr., dels ett förlagslån på samma belopp, dels vanliga krediter på 125 milj. kr. (12,5 x 10 milj. kr.) blir det totala kapitaltäckningskravet

20 milj. kr. (100 26 av 10 milj. kr. plus 8 96 av 125 milj. kr.). Om factoringoch Icasingverksamheten i stället drivs inom ramen för bankens vanliga rörelse med fordringar på 135 milj. kr. — motsvarande engagemanget i si-

dobolaget i det första fallet — blir kapitaltäckningskravet 10,8 milj. kr. (8 96 av 135 milj. kr.) Inspektionen anser att det inte är tillfredsställande att

den form i vilken factoring- och leasingverksamheten bedrivs starkt kan

påverka kapitaltäckningskravet. Kravet på kapitaltäckning blir dock inte alltid större genom att rörelsen idkas via dotterbolag i jämförelse med att banken själv hade bedrivit verksamheten. Kapitaltäckningskravet kan i vissa

fall tvärtom minska. Detta blir effekten om t. ex. factoring- och Icasingbolagets i exemplet antagna förlagslån på 5 milj. kr. och övriga krediter

på 125 milj. kr. i stället placeras hos andra långivare än banken. Bankinspektionen finner det inte möjligt att undanröja de otillfredsstäl-

lande konsekvenserna av de nuvarande kapitaltäckningsreglerna genom att

låta factoring- och leasingföretagen falla utanför lagens definition ”företag

som driver någon form av bankverksamhet”, dvs. de företag som åsyftas med 100 26-regeln. Den lösning inspektionen kommer fram till grundas

i stället på en jämförelse med kreditaktiebolagen. Enligt inspektionen kan

diskuteras om inte ett factoring- och Icasingföretag som ägs av en bank och som i sin bolagsordning har upplåningsrättsregler av förut beskriven

typ genom analogisk lagtolkning kan jämställas med eu kreditaktiebolag.

För en sådan analogi skulle kunna åberopas att ett factoring- och leasingföretag med en angiven bolagsordning till sin konstruktion stämmer överens

med ett kreditaktiebolag i här relevanta avseenden. Genom att en bank förvärvat aktierna i factoring- och lIcasingföretaget — och bolaget därmed får anses utgöra en integrerad del av bankens organisation — står företaget

vidare, liksom kreditaktiebolagen, under inspektionens tillsyn. Om ett fac-

toring- och leasingföretag när det gäller kapitaltäckning kunde jämställas

med ett kreditaktiebolag, skulle man i stort sett uppnå överensstämmelse mellan de båda fallen i exemplet beträffande kravet på täckning i eget kapital hos banken. Någon kapitaltäckning för en banks placeringar i obligationer eller andra fordringar för vilka kreditakticbolag svarar krävs nämligen inte.

Däremot kräver innehav av aktier, garantifondbevis, garantifondförbindelser och förlagsbevis i sådana bolag täckning enligt 100 96-regeln.

Skulle ett bankägt factoring- och leasingföretags förlagslån placeras utanför moderbanken, blev det emellertid billigare för denna från kapitaltäckningssynpunkt att bedriva verksamheten via dotterbolag än att själv idka rörelsen ifråga. Ett sätt att lösa denna komplikation vore att ändra de förut angivna upplåningsrättsreglerna så, att endast förlagslån som placerades hos moderbanken skulle vara upplåningsrättsgrundande. De aktuella reglerna över-

ensstämmer dock på denna punkt med vad i motsvarande hänseende i

allmänhet gäller för de helt eller delvis bankägda kreditaktiebolagen. Någon olägenhet av upplåningsrättsreglernas hittillsvarande konstruktion i dessa bolag har inte kunnat iakttagas. Med hänsyn härtill vill inspektionen inte förorda att ändringar nu vidtas i de bankägda factoring- och Icasingföretagens

motsvarande regler.

Inspektionen diskuterar möjligheten att analogivis behandla factoring-

och leasingföretagen som kreditakticbolag. I lagen (1963:76) om kreditak-

tiebolag definieras kreditaktiebolag såsom bolag som har till ändamål att driva lånerörelse och att genom utgivande av obligationer eller andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar upplåna för verksamheten erforderliga medel utan att i verksamheten ingår bankrörelse. Factoring-

och leasingföretagen faller inte in under denna definition, eftersom de inte

har någon obligations- eller annan upplåning på den allmänna kreditmarknaden. Enligt sina bolagsordningar skall dessa företag f. ö. uttryckligen inte driva sådan rörelse som avses i lagen om kreditakticbolag. Flera kreditaktiebolag lånar — fastän de alltså i och för sig har legal möjlighet till det - dock inte upp på allmänna marknaden utan skaffar medel för sin rörelse genom reversupplåning i AP-fonden. De faktiska skillnaderna när det gäller

själva sättet för upplåningen är därför inte så stora. Av formella skäl finner

inspektionen det dock inte möjligt att i fråga om kapitaltäckningskravet

vid banks engagemang i factoring- och leasingföretag tolkningsvis behandla sådana företag som kreditaktiebolag. Enligt inspektionen bör den uppkomna

kapitaltäckningsfrågan lösas genom lagstiftning. En grundläggande synpunkt bör därvid vara att det sätt på vilket en verksamhet organiserats inte bör ha någon mera betydande inverkan på storleken av det egna kapital som den berörda banken måste ställa som täckning för att få driva rörelsen.

Enligt inspektionen kan denna effekt undgås genom att företag av den

typ varom här är fråga jämställs med kreditaktiebolag. Att i lagtext närmare precisera vilka företag som på detta sätt lämpligen bör jämställas med kreditaktiebolag är emellertid förenat med svårigheter, eftersom inte enbart factoring- och leasingföretag utan också andra bankägda finansieringsbolag av likartad konstruktion bör kunna komma i fråga. Inspektionen föreslår

att frågan löses så att regeringen får rätt att i varje enskilt fall bestämma om det aktuella företaget skall i förevarande avseende jämställas med ett

kreditaktiebolag. Därvid får särskilt beaktas företagets verksamhet, ägareförhållanden, upplåningsregler m. m.

Bankinspektionen framhåller vidare att, när ett factoring- och lcasingfö-

retag är dotterbolag till en bank, det är överflödigt för banken att skydda sina krediter till företaget genom panträtt i utestående fordringar i factoringoch Icasingrörelsen. Den av pantsättningen föranledda denuntiationen av

pantsättningen med factoring- och Icasingkunderna anses också motverka

strävandena att ge factoring- och leasingföretaget en självständig status.

Om utlåningen till dotterföretaget inte säkerställs med betryggande pant eller borgen, måste f. n. bankens allmänna blancokreditvolym tas i anspråk, vilket enligt inspektionens mening dock inte är behövligt. Den aktuella blancokreditfrågan bör enligt inspektionen lösas på samma sätt som kapitaltäckningsfrågan, nämligen genom att de ifrågavarande företagen jämställs med kreditaktiebolag. Utlåning till sådana bolag inkräktar inte på bankernas möjligheter att lämna blancokrediter på annat håll. Om kapitaltäckningsreglerna i BL ändras på sätt här har föreslagits följer av hänvisningen

1 598 första stycket punkt I till 57 § första stycket A 2 eller 3 att blancokreditvolymen inte behöver tas i anspråk vid kreditgivning till sådana företag varom nu är fråga. Lagbestämmelserna om blancokredit behöver

därför inte ändras.

Bankinspektionen påpekar att de behandlade problemen hittills inte har haft någon större aktualitet för sparbankerna och jordbrukskasserörelsen.

Om emellertid en sparbank förvärvar garantifondbevis eller förlagsbevis utfärdade av Sparfactoring AB eller Sparleasing AB, vilka bolag ägs av Spar-

bankernas Bank, samtidigt som sparbanken lämnar vederbörande företag kredit, uppkommer delvis samma problem i fråga om kapitaltäckningen som gäller för bankaktiebolagen. Motsvarande gäller i blancokredithänse-

ende. Av dessa skäl och då rörelsereglerna i banklagstiftningen numera med några undantag är enhetliga förordar inspektionen att i SpL och JkL vidtas ändringar som svarar mot vad inspektionen föreslagit i fråga om BL.

2.3 Remissyttrandena

Riksbanksfullmäktige framhåller att det förhållandet att en del av en banks rörelse förläggs till andra juridiska enheter än banken själv ger upphov till

en serie problem. Inspektionen tar upp två av dessa nämligen inspektionens möjligheter till insyn och kontroll samt kapitahäcknings- och blancokre-

ditfrågan. Beträffande insynsfrågan anser fullmäktige att inspektionens argument för att bankanknutna finansieringsbolag också formellt bör ha ställ-

ning som dotterbolag är övertygande. Det finns inte, även om gränsfall kan förekomma, någon anledning att acceptera att banker genom att arbeta via en sidoorganisation undviker den kontroll och insyn som är en grund-

läggande princip i svensk banklagstiftning. Det bör från det allmännas sida

uttryckligen krävas att sidoverksamheter sker via dotterbolag. Fullmäktige tillägger att det dock bör föreligga starka skäl för att rörelsen över huvud

taget förläggs till ett särskilt företag, även om detta är dotterbolag.

En ändring av kapitaltäckningsreglerna i enlighet med inspektionens förslag synes däremot vara en fråga av underordnad betydelse. Inspektionen

utgår från att kapitaltäckningskravet inte bör vara hårdare då en rörelse

bedrivs genom ett dotterbolag än då det bedrivs av banken själv. Ifrågavarande finansieringsbolags upplåningsbehov täcks emellertid utöver det riskbärande kapitalet väsentligen genom en av banken organiserad inlåning från bankkunder, som annars skulle ha placerat medlen i form av s.k. specialinlåning i bankerna. Om finansieringsbolaget är ett dotterbolag blir

kapitalkravet på moderbanken i detta fall i det närmaste detsamma som

om rörelsen bedrivits inom banken. Som inspektionen påpekar kan kapi-

talkravet vid utlåning genom dotterbolag även bli väsentligt lägre, nämligen

om dotterbolagets förlagslån placeras utanför moderbanken. Något påtagligt

behov att nu vidtaga den av bankinspektionen föreslagna ändringen i ka-

pitaltäckningsreglerna synes därför inte föreligga. En isolerad ändring av

detta slag är, enligt fullmäktiges mening, olämplig framför allt därför att

inpassningen av finansieringsbolagen i bankltagstiftningen och den kreditpolitiska lagstiftningen är en komplicerad fråga som bör omsorgsfullt prövas. De finansieringsbolag som bankinspektionens förslag syftar på — i första

hand de som ägnar sig åt factoring- och leasingrörelse men även de som

ägnar sig åt konsumtionskreditgivning — skiljer sig enligt fullmäktige på

ett avgörande sätt från de existerande kreditaktiebolagen. Kreditaktiebolagen

ägnar sig huvudsakligen åt långfristig kreditgivning. De har etablerats, ofta

av staten eller med statens medverkan, för att tillgodose från allmän synpunkt angekligna kreditbehov, nämligen bostadsproduktionen, mindre företags kapitalförsörjning samt stora och riskbetonade investeringar. Deras

upplåning sker huvudsakligen på kapitalmarknaden genom obligationslån

eller genom direkta lån från AP-fonden. Finansieringsbolagen är engagerade i en mera kortfristig kreditgivning som är av samma slag eller ersätter en

del av bankernas utlåningsrörelse. De kreditbehov de täcker kan inte anses

särskilt stödda av det allmänna. Deras upplåning är i stort sett av samma karaktär som bankernas specialinlåning. Deras verksamhet står således bankernas rörelse mycket nära såväl på utlånings- som inlåningssidan. I de fall de arbetar nära samman med en bank eller grupp av banker kan det sägas, att en del av bankernas rörelse flyttas ut till finansicringsbolagen.

Denna karakteristik utesluter enligt fullmäktige inte att det ibland finns

starka skäl för en specialisering av kreditmarknadens institutioner.

Från vad som brukar kallas bankpolitisk synpunkt erbjuder finansierings-

instituten av nämnda typ särskilda problem både genom att deras rörelse i mycket överensstämmer med bankinstitutens och genom att de ofta verkar i nära samarbete med banker, Dessa institut som varken anses som banker eller som kreditaktiebolag börjar spela en roll på den svenska kreditmarknaden, som motiverar en prövning om och hur de behöver inpassas i den grundläggande lagstiftning som reglerar kreditinrättningarnas verksamhet. Från kreditpolitisk synpunkt är det mest iögonfallande att finansieringsbolagen är oberoende av verkningarna av kreditpolitiska instrument som utnyttjas för att påverka volymen och inriktningen av bankernas kreditgivning. Klarast framträder detta vid de reellt bankanknutna bolagen. Genomäattt. ex. factoringrörelsen läggs utanför bankens balansräkning ernås, att den del av inlåningen som förs till finansieringsbolaget inte kommer med i basen för de mot banken riktade likviditetskvotskraven. Inlåningen i finansieringsbolaget kan sålunda helt användas till utlåning, medan om

rörelsen legat inom banken 30 eller 24 96 skulle ha fått avsättas till placering

i likvida tillgångar. Ännu starkare blir kontrasten i ett läge då, som under år 1970, bankernas utlåning begränsas genom ett utlåningstak. I detta fall kan finansieringsbolagets utlåning fritt öka medan utlåningen inom bankens ram begränsas hårt.

Fullmäktige drar slutsatsen att det finns ett behov av att utreda formerna

för finansieringsbolagens verksamhet och dessa bolags anknytning till bankerna. Från stabiliseringssynpunkt måste prövas hur bolagens verksamhet påverkar effektiviteten hos olika kreditpolitiska instrument. Enligt fullmäktiges mening borde en ändring i kapitaltäckningsreglerna inte komma i fråga

förrän ett ställningstagande har skett i de av fullmäktige berörda frågorna. Oavsett detta borde emellertid införas krav på att de bankanknutna bolagen

3 Riksdagen 1975. I saml. Nr 73

skall ges ställning som dotterbolag.

Bankföreningen framhåller att det är angeläget att kapitaltäckningskravet

reduceras och tillstyrker därför bankinspektionens förslag. Med anledning av att den föreslagna liberaliseringen av kapitaltäckningskravet avses omfatta inte bara factoring- och leasingföretag utan även krediter till andra bankägda

finansieringsföretag av likartad konstruktion utgår bankföreningen från att förslaget gäller också i fråga om sådana bolag i vilka banks aktieinnehav inte avser alla eller ens flertalet aktier i bolaget. Bedömningen huruvida bolaget skall i här relevant hänseende jämställas med kreditakticbolag måste ske efter andra kriterier, i första hand de regler i lag och bolagsordning som kan komma att gälla till skydd för bolagets soliditet. Enligt bankföreningen bör längre fram — senast i samband med den kommande anpassningen av banklagen till den nya aktiebolagslagen — en ytterligare sänk-

ning av kapitaltäckningskravet ske. Bankföreningen syftar därvid på att det nuvarande kapitaltäckningskravet på 100 26 för banks innehav av aktier i sidobolag bör sänkas till 8 26. Enligt bankföreningen finns inte skäl att, som f.n. är fallet, i detta hänseende göra skillnad mellan aktieengagemang

i sidobolag vari staten är meddelägare och engagemang i andra sidobolag. Bankföreningen anser bankinspektionens förslag i blancokreditfrågan välmotiverat.

Bankföreningen har vidare med anledning:av vad riksbanksfullmäktige uttalat i ärendet anfört i huvudsak följande. Det kan i och för sig vara riktigt att de av bank helägda dotterbolagen delvis finansierar sin rörelse genom sådan inlåning från bankkunder som annars i form av s. k. specialinlåning skulle ha gått till bankerna. Denna del av de bankiägda factoringoch leasingbolagens upplåning är dock inte alls dominerande. Avgörande är i vilken utsträckning de banker, som skulle beröras av en ändrad kapitaltäckningsregel, har utlåning till eller har ställt garantier på uppdrag av sina helägda factoring- och leasingföretag. Dessa banker har beaktansvärda placeringar i dotterbolagen, som kräver 8 26 kapitaltäckning. Förutom att dessa krediter och garantier för närvarande fordrar kapitaltäckning krävs att säkerhet ställs för krediterna. om inte blancokreditkvoten skall belastas. En förändring enligt bankinspektionens förslag av kapitaltäckningsreglerna kan alltså knappast sägas vara av underordnad betydelse för de berörda

bankerna. Den kreditgivning som sker genom de bankägda factoring- och

Icasingbolagen går uteslutande till näringslivet och avser inte t.ex. konsumtionskrediter. De företag, som begagnar sig av factoring och leasing,

återfinns företrädesvis i den mindre och medelstora industrin, vilken sedan

mitten av 1960-talet haft allt mindre möjligheter att finansiera sin rörelse med cgna medel. Factoring innebär för dessa företag ett optimalt utnyttjande av tillgängliga säkerheter. Därjämte ingår i factoring en service — kreditprövning, kundbevakning, reskontraföring etc. — av ett slag som företagen inte själva kan ombesörja till rimliga kostnader. Leasing utgör främst för små och medelstora företag ett attraktivt alternativ till avbetalningsköp och

annan finansiering av maskininvesteringar. Factoring- och leasingföretag har också under senare period etablerats i betydande antal både i Sverige och utomlands och är ett allmänt förekommande inslag i modernt kreditliv. De svenska företagens fordringsportföljer uppgår till flera miljarder kronor. Mot bakgrund härav kan det hävdas att factoring- och leasingföretag generellt sett fyller ett även från allmän synpunkt angeläget kreditbehov. Enligt den föreslagna ordningen skall regeringen avgöra vilka som skall få jämställas

med kreditakticbolag. Med en sådan prövning synes fullmäktiges farhågor

ogrundade att den tilltänkta kretsen av företag inte skulle fylla de krav som från banklagens synpunkt kan böra uppställas. Starka administrativa och företagsekonomiska skäl har betingat etableringar av särskilda factoring-

och Icasingföretag, vari bankerna äger aktier. Genom att regeringen efter

tillstyrkan av bankinspektionen medgett att bankerna förvärvat dessa aktier borde konstruktionen anses till fullo sanktionerad av det allmänna. Riksbanksfullmiiktiges invändningar mot förslaget från kreditpolitiska utgångs-

punkter bör enligt bankföreningen inte åberopas mot utformningen av en

kapitaltäckningsregel i banklagen. Kapitaltäckningsbestämmelserna har till syfte att trygga att bankinstituten till insättarnas skydd håller eget kapital av viss minsta storlek. Enligt bankföreningen är det i strid mot banklagens uppbyggnad och funktion att låta kreditpolitiska synpunkter påverka lagens innehåll. Bankinspektionens förslag avser endast en anpassning av kapitaltäckningsreglerna till det förhållande som har uppkommit genom att vissa banker har fått regeringens tillstånd att förvärva aktier i factoring- och leasingbolag. Det kan därför inte vara rimligt att de banker, som äger factoringoch lcasingbolag skall missgynnas i kapitaltäcknings- och blancokredithänseende i avvaktan på en utredning huruvida kreditpolitiska effekter kan uppkomma av att factoring- och Icasingrörelse bedrivs av särskilda bolag.

Sparbankstöreningen har ingen erinran mot bankinspektionens förslag men framhåller att värdet av förslaget för sparbankernas del blir begränsat så länge som sparbank saknar den möjlighet affärsbank har att efter regeringens tillstånd förvärva aktier i bl. a. företag av förevarande slag. Föreningen aviserar en framställning till regeringen i denna fråga (se avsnitt 3).

2.4 Föredraganden

Bankinspektionen har i en skrivelse till regeringen tagit upp frågor som gäller tillämpningen av kapitaltäcknings- och blancokreditreglerna på bankinstituts kreditgivning till sidoföretag som driver finansieringsverksamhet

i första hand genom factoring och leasing. Med factoring avses belåning eller köp av kundfordringar. Med leasing avses i detta sammanhang s. k.

finansiell leasing, en finansieringsform för investeringar i maskiner och unnan produktionsutrustning som innebär att leasingföretaget köper utrustningen och långtidsuthyr denna till ett produktionsföretag. Karakteristiskt

för finansiell leasing är att produktionsutrustningen inköps först sedan avtal

har träffats om uthyrningen. På den svenska marknaden finns ett flertal factoring- och leasingföretag med anknytning till bankinstituten. De flesta

av dessa factoring- och leasingföretag ägs numera helt eller delvis av ett eller flera bankinstitut. Endast de factoring- och leasingföretag som har an-

knytning till Skandinaviska Enskilda Banken drivs utan att banken har

gått in som ägare. En översikt över de olika factoring- och leasingföretagen

och deras verksamheter har lämnats i det föregående.

Bankinspektionen anser alt det är en önskvärd utveckling att bankerna står som ägare till de bolag som driver factoring- och leasingverksamhet. Nuvarande kapvitaltäckningsregler medför emellertid att ett strängare krav på sådan täckning kommer att gälla för ägarbanken än om verksamheten drevs direkt i bankens egen rörelse. Inspektionen föreslår därför att rege-

ringen skall få rätt att efter prövning i varje enskilt fall bestämma att ett .

factoring- eller leasingföretag skall jämställas med ett kreditaktiebolag i fråga om det kapttaltäckningskrav som skall tillimpas på banks krediter till fö-

retaget. Sådana krediter skulle därigenom komma att hänföras till placeringar i den lägsta riskgraden och sålunda bli helt fria från täckningskrav i stället

för att som f. n. kräva kapitaltäckning med 8 96. Enligt inspektionens förslag bör även andra bankägda finansieringsföretag än factoring- och Icasingföretag kunna jämställas med kreditaktiebolag om de är konstruerade på ett likartat sätt.

Vid remissbehandlingen har riksbanksfullmäktige uttalat att i den mån

bankernas verksamhet till viss del skall få drivas i ett särskilt företag det bör ställas upp krav på att detta skall vara ett dotterbolag till banken för

alt därigenom möjliggöra behövlig insyn och kontroll från bankinspektionen.

Fullmäktige är negativa till bankinspektionens förslag. Enligt fullmäktige finns inte något påtagligt behov av ändring i kapitaltäckningsreglerna eftersom finansieringsföretagens upplåningsbehov främst täcks av inlåning från bankkunder som annars skulle ha placerat sina överskottsmedel som s. k. specialinlåning i bankerna. Fullmäktige anser vidare att ifrågavarande finansieringsföretag inte kan jämställas med kreditaktiebolagen vilka har tillkommit för att tillgodose från allmän synpunkt angelägna kreditbehov. En-

ligt fullmäktige bör i sammanhanget också beaktas att finansieringsföretagen

kan verka oberoende av de kreditpolitiska instrument som riksbanken tilllämpar på banksektorn. En ändring av kapitaltäckningsreglerna bör inte

komma i fråga förrän formerna för finansieringsföretagens verksamhet och

anknytning till bankerna har utretts och en prövning har skett av förhållandet vill olika kreditpolitiska åtgärder.

Bankföreningen har tillstyrkt bankinspektionens förslag och har framhållit alt vid prövningen om ct företag skall anses jämställt med ett kreditaktiebolag hänsyn främst skall tas till de regler i lag och bolagsordning som

gäller till skydd för bolagets soliditet. Föreningen framhåller bl. a. att det är främst den mindre och medelstora industrin som utnyttjar de finan-

sieringsailernativ som factoring- och Ieasingföretagen erbjuder och att det

även från allmän synpunkt måste anses vara angelägna kreditbehov som tillgodoses genom dessa företag. Kreditpolitiska aspekter bör enligt föreningen inte inverka på utformningen av kapitaltäckningsreglerna i banklagen (BL). Sparbanksföreningen har inte haft någon erinran mot bankinspektionens förslag men har framhållit att betydelsen därav är begränsad så länge

som sparbanker inte har samma möjligheter som affärsbankerna att förvärva aktier i företag av förevarande slag.

För egen del vill jag anföra följande. Finansieringsformerna factoring och leasing introducerades i Sverige under 1960-1alet som komplement till ban-

kernas och övriga kreditinstituts finansieringsformer, Det var flera affärsbanker som tog initiativet till bildande av factoring- och leasingföretag. Den

nya verksamheten skulle - utom vad avser den mindre del av factoring-

verksamheten som består av köp av fakturafordringar — kunna ha drivits direkt i bankrörelsen. Bl. a. organisatoriska och administrativa fördelar har

emellerud ansetts motivera att verksamheten drivs i särskilda bolag. Dessa organiserades i början som dotterbolag till bankerna närstående företag och

drevs i nära samarbete med resp. banker. Factoring- och leasingverksamheten föll därvid utanför den kontroll och insyn som det allmänna genom

bankinspektionen har i fråga om bankernas verksamhet. Mot denna bak-

grund är det tillfredsställande att så gott som samtliga tidigare bankanknutna

factoring- och Ieasingföretag numera, cfter regeringens tillstånd till aktieförvärv. liksom de på senare tid bildade företagen kommit-att ägas direkt

av en eller flera banker. Endast de factoring- och leasingföretag som har

anknytning till en av de större affärsbankerna och ett Icasingbolag som har anknytning till provinsbankerna drivs utan att bankerna äger företaget. Med hänsyn härtill anser jag inte behövligt att i detta sammanhang överväga åtgärder i fråga om ägarskapet till factoring- och leasingföretagen.

Utgångspunkten för bankinspektionens förslag till en liberalisering av kapitaltäckningskravet för ett bankinstituts krediter till bankens factoring- och Jeasingbolag är den att för bankens engagemang bör gälla ungefär samma täckningskrav, oavsett om verksamheten drivs direkt i banken eller via ett sidobolag. Jag kan ansluta mig till denna uppfattning under förutsättning

att företaget drivs efter regler som tryggar företagets soliditet på ett sätt

som kan jämföras med vad som gäller i fråga om kreditaktiebolagen. Jag anser i likhet med bankinspektionen att en lämplig lösning kan vara au regeringen för varje särskilt finansieringsföretag får pröva om banks fordran hos detta skal! anses jämställd med fordran hos kreditaktiebolag.

Även om huvudsyftet med banklagstifiningens rörelseregler är att skapa

garantier för att kreditförluster inte drabbar insättarna bör reglerna självfallet inte ges en sådan utformning att möjligheterna för det allmänna att — som

ett led i den förda ekonomiska politiken — påverka finansieringsverksamheten försvåras. Det kan därför finnas visst fog för riksbanksfullmäktiges uppfattning att en ändring av kapitaltäckningsreglerna för banks placeringar

i factoring- och leasingföretag inte bör ske innan det har utretts bl.a. i

vad mån dessa bör kunna påverkas av kreditpolitiska åtgärder. Det bör här nämnas att bl. a. bankinspektionen och riksbanksfullmäktige i remissyttrandena över det av den kreditpolitiska utredningen år 1974 avgivna betänkandet (Ds Fi 1974:2) förordade en utredning i syfte att göra den kre-

ditpolitiska lagstiftningen tillämplig också på finansieringsföretag och andra

utanför den organiserade kreditmarknaden. Med anledning därav uttalade

jag i prop. 1974:168 (s. 144) att det finns goda skäl för en sådan vidgning

av den kreditpolitiska lagsuftningens tillämpningsområde och att jag inom den närmaste framtiden avsåg att ta ställning till den fortsatta handläggningen av frågan. Denna är f. n. under övervägande i finansdepartementet. Såvitt nu kan bedömas kommer övervägandena att leda till beslut om utredning i fråga om finansieringsföretagen. Det ligger nära till hands att anta att en sådan utredning kommer att leda fram till förslag om bättre kontroll över finunsieringsföretagen, t. ex. genom att dessa blir omfattade av regler liknande dem som gäller för kreditaktiebolagen. Med hänsyn härtill och till de skäl som har anförts till stöd för inspektionens förslag anser jag att en så begränsad liberalisering av kapitaltäckningskravet som det här är fråga om bör kunna genomföras nu. En ändring enligt inspektionens förslag mot-

verkar också att en bank förlägger sin factoring- och leasingrörelse till företag

som ägs inte av banken utan av banken närstående bolag. Jag vill fram hålla att jag i detta sammanhang däremot. inte är beredd att överväga den av bankföreningen önskade sänkningen av kapitaltäckningskravet beträffande aktiekapital och därmed jämförligt riskkapital som en bank tillskjuter till

ett finansieringsföretag.

Med hänvisning till det sagda förordar jag att det genom en bestämmelse i 57 8 lagen (1955:183) om bankrörelse (BL) öppnas möjlighet för regeringen att besluta att ett factoring- och leasingföretag vid tillämpningen av pårugrafens första stycke skall anses jämställt med kreditaktiebolag. I överensstämmelse med vad bankinspektionen föreslagit bör för sparbankernas och centralkassornas vidkommande i 26 § lagen (1955:416) om sparbanker (SpL) och 34 § lagen (1956:216) om jordbrukskasscrörelsen (JKL) göras motsvafande ändring. Av den nya bestämmelsen bör framgå. att det skall vara fråga om ett bankägt bolag. Med begreppet bankägt avses här att ett celler flera bankinstitut äger aktierna i botaget eller en majoritet därav. Förutom ägarförhållandena är utformningen av bolagets bolagsordning av betydelse.

För att ett factoring- och leasingföretag skall anses jämställt med kredit-

aktiebolag bör sålunda krävas att i bolagsordningen finns regler, bl. a. om en högsta gräns för upplåning, som är ägnade att trygga företagets soliditet. Regeringens prövning blir beroende av omständigheterna i varje enskilt fall. Lagändringen bör utformas så att den kommer att omfatta även andra bankägda finansieringsföretag än factoring- och Icasingföretag. Till frågan

om sparbankers och centralkassors rätt att förvärva aktier i sidobolag åter-

kommer jag i avsnitt 3.

Bankinstiut får ge blancokrediter, dvs. krediter utan krav på att särskild

säkerhet ställs, dels inom en på visst sätt bestämd ram, dels till vissa institut. däribland kreditaktiebolag. Jag kan godta bankinspektionens förslag att bankinstitut ges rätt att lämna blancokrediter till sidoföretag, som enligt det nyss sagda förklarats jämställt med kreditaktiebolag, utan att den generella blancokreditramen tas i anspråk. Eftersom det i blancokreditreglerna i 59 8 BL, 288 SpL och 36 8 JKL hänvisas till kapitaltäckningsreglerna behöver ändring i nämnda paragrafer inte ske, om de föreslagna ändringarna 1 kapitaltäckningsreglerna genomförs.

3¶Sparbanks och centralkassas engagemang i sidobolag

3.1 Gällande bestämmelser

Bestämmelserna för de olika typerna av bankinstitut om rätt att förvärva egendom är med vissa undantag enhetligt utformade (54-56 §§ BL, 23-25 §§

SpL och 31-33 §§ JKL). En punkt där skillnader finns gäller möjligheten till engagemang i sidoföretag. Bestämmelser härom finns i 558 BL, 24§

SpL och 328 JKL.

Affärsbank, sparbank och kreditkassa får förvärva aktier i och förlagsbevis utfärdat av bolag som uteslutande har till syfte att förvalta fast egendom eller tomträtt som förvärvats för att bereda institutet lokaler eller tillgodose därmed sammanhängande behov. I fråga om sparbank skall ärende om sådant förvärv avgöras av huvudmännen, om annat inte följer av sparbankens reglemente. För kreditkassa gäller att ärendet avgörs av stämman, om annat inte följer av kreditkassans stadgar.

Affärsbank får dessutom efter tillstånd av regeringen förvärva aktie i annat

bankaktiecbolag, i utländskt bankföretag och i svenskt aktiebolag eller ut-

ländskt företag, vars ändamål kan anses gagneligt för bankväsendet eller

det allmänna. Detsamma gäller i fråga om garantifondbevis och förlagsbevis som utfärdats av sådant bolag eller företag. Sparbank och centralkassa kan 1 viss utsträckning förvärva aktier eller andelar i företag som tillgodoser för sparbanker resp. kreditkassor gemensamma intressen. Sparbank får förvärva andel i sådan ekonomisk förening eller aktie i sådant bolag som med regeringens godkännande verkar som en sammanslutning av svenska sparbanker för att tillgodose gemensamma intressen. Förvärvsrätten är dock begränsad till belopp, som vid varje tidpunkt sammanlagt svarar mot högst 10 26 av sparbankens egna fonder. Detsamma gäller om sparbank vill

förvärva garantifondbevis eller förlagsbevis, som har utfärdats av sådan för-

ening eller sådant bolag, och om sparbank i övrigt vill skjuta till medel

till föreningen eller bolaget. Centralkassa får förvärva andel i sådan cko-

nomisk förening eller aktie i sådant bolag, som tillgodoser gemensamma intressen för kreditkassor. Förvärvsrätten är begränsad till 10 24 av kassans och anslutna jordbrukskassors eget kapital. Liksom för sparbank gäller nu nämnda regler också centralkassas förvärv av garantifondbevis eller förlagsbevis. utfärdade av sådan förening eller sådant bolag, och andra tillskott till föreningen eller bolaget.

Sparbank och centralkassa kan vidare efter tillstånd av bankinspektionen skjuta till medel till sådan förening eller sådant aktiebolag som nyss nämnts

utöver den angivna 10 2ö-ramen. Detta får ske, om det tillskjutna kapitalet

inte kan grunda upplåningsrätut eller täcka krav på eget kapital hos föreningen, bolaget eller annorstädes eller det är fråga om kreditaktiebolag som har till huvudsakligt ändamål att lämna lån mot säkerhet i form av panträtt

på grundval av inteckning i bostads-, kontors- eller affärsfastighet.

3.2¶Sparbanksföreningens skrivelse

Sparbanksföreningen framhåller i skrivelse den 17 januari 1973 att af-

färsbankerna på en väsentlig punkt har större möjligheter att förvärva aktier och förlagsbevis än sparbankerna. Föreningen syftar på affärsbanks möjlighet att efter tillstånd av regeringen förvärva aktier i annat bankaktiebolag, i

utländskt bankföretag och i svenskt aktiebolag eller utländskt företag, vars

ändamål kan anses gagneligt för bankväsendet eller det allmänna. Efter

tillståndsprövning får förvärv också ske av förlagsbevis och garantifondbevis,

utfärdade av nu nämnda aktiebolag eller företag. Sparbanks rätt att skjutatill medel till aktiebolag genom förvärv av aktier, garantifondbevis eHer förlagsbevis är begränsad till placeringar i vissa gemensamma sparbanksorganisationer. Den bärande principen för 1968 års reform av banklagstift-

ningen var att de olika bankinstituten skulle kunna arbeta i fri konkurrens

med varandra på i allt väsentligt lika villkor. Trots de i övrigt samordnade rörelsereglerna kom emellertid skillnaden mellan affärsbanker och sparban-

ker att bestå i vad avser rätten att förvärva aktier. Sparbanksföreningen

framhåller att olikheten är mindre väl motiverad mot bakgrund av sparbanksväsendets fortgående omstrukturering samt den differentiering och utveckling av verksamheten som 1968 års samordnade banklagstiftning har skapat möjligheter till för sparbankernas del. Denna olikhet har på en punkt visat sig kunna bli till praktisk olägenhet för sparbanksväsendet. Här avses de begränsade möjligheter sparbank har att engagera sig i factoring- och leasingföretag. Det för sparbanksrörelsen väsentliga är självfallet att sparbankerna har tillräckliga möjligheter att engagera sig I sina egna gemensamma Organisationer. Dessa möjligheter kan emellertid undantagsvis vara otillräckliga. För de större sparbankerna kan det i särskilda fall vara motiverat att utveckla sin rörelse genom engagemang i organ utanför kretsen av sådana

organisationer. Föreningen hemställer därför att SpL ändras så att sparbank

får rätt att efter tillstånd av regeringen förvärva aktier i svenskt aktiebolag, vars ändamål kan anses gagneligt för bankväsendet eller det allmänna, samt garantifondbevis och förlagsbevis, som utfärdas av sådant bolag.

3.3 Remissyttrandena

Bankinspektionen tillstyrker sparbanksföreningens framställning under för-

utsättning att rationalitetshänsyn blir avgörande för i vilken grad bankin-

stitutens organisation byggs ut. Inspektionen förutsätter vidare att sparbankernas gemensamma organisation för 1. ex. specialservice och teknisk hantering så långt möjligt utnyttjas när det ger möjlighet till kostnadsbesparingar. I den gemensamma sparbanksorganisationen finns flera företag som tillgodoser för sparbankerna gemensamma intressen, bl. a. Spurbankernas Bank och till denna knutna företag, t. ex. Sparfactoring AB och Sparleasing AB. Genom Sparbankernas Bank kan sparbankerna gemensamt göra tillskott till de s. k. mellanhandsinstituten. Bestämmelserna i SpL utesluier enligt inspektionen inte att ett begränsat antal sparbanker går samman för alt j ett fristående företag driva verksamhet som kan gagna deras gemensamma intressen. Sparbank kan emellertid inte för egen del bilda dotterbolag för verksamhet som det här är fråga om -- t. ex. för factoring — eller förvärva aktie i bolag för sådant ändamål utanför sparbankskretsen. Skillnaden mellan sparbanker och affärsbanker i detta avseende har främst två orsaker, nämligen funktionsindelningen inom bankväsendet och sparbanksväsendets sammansättning av ett stort antal enheter. av vilka många alltjämt är mycket

små. Funktionsindelningen har inneburit att affärsbankerna i helt övervägande grad svarat för näringslivets kreditförsörjning, vilket krävt särskilda organisatoriska förutsättningar. Denna funktionsindelning har under senare

tid blivit mindre markerad. Deua fick ett direkt uttryck i 1968 års samordnade banklagstiftning. Sparbankerna har på senare tid lagt allt större vikt vid aktiviteter, som tidigare haft affärsbanksprägel. Alltjämt är emellertid affärsbankerna dominerande när det gäller kreditgivningen till näringslivet.

Enligt bankinspektionens mening medför det förhållandet att sparbanks-

sektorn huvudsakligen består av små enheter med begränsade egna administrativa resurser att det är rationellt att anlita den gemensamma centrala

organisationen och därav omfattade företag för verksamhet. som hos af-

färsbankerna ger underlag för specialorgan av olika slag inom eller utom banks egen organisation. Det kan därför ifrågasättas om det finns något verkligt behov av att i SpL införa den av sparbanksföreningen föreslagna bestämmelsen. Ett skäl för aut så sker är enligt inspektionens uppfattning att den samordnade banklagstiftningen bygger på tanken att sparbankerna i princip skall ha samma möjligheter att agera som affärsbankerna. Man behöver från denna utgångspunkt inte fästa avgörande vikt vid det större eller mindre behovet av den begärda lagändringen med hänsyn till arten av den rörelse sparbankerna i dag bedriver. Behovet kan för övrigt vara ett annat hos de största sparbankerna än hos det stora flertalet sparbanker. Det finns ett tiotal sparbanker som i fråga om balansomslutningen

ligger på nivå med de affärsbanker som brukar benämnas provinsbanker.

För eu par av dessa sparbanker överstiger balansomslutningen väsentligt den största provinsbankens. I något fall har det funnits ett behov för sparbank att kunna avskilja verksamhet av speciell karaktär till ett särskilt av sparbanken ägt bolag. En rätt för sparbank till sådana aktieförvärv som här

avses kommer enligt bankinspektionen antagligen att utnyttjas endast undantagsvis. Inspektionen utgår från att det blir en restriktiv tillämpning av den föreslagna bestämmelsen. Inspektionen har inte något att erinra mot

förslaget att huvudmännen inte har att ta ställning till de nu avsedda ak-

tieförvärven.

Bankföreningen och dåvarande Postbanken har inte något att erinra mot sparbanksföreningens framställning.

Riksbanksfullmäktige vill inte motsätta sig den föreslagna ändringen i SpL men framhåller att det är angeläget att frågan om bankers engagemang i särskilda finansieringsinstitut och formerna härför blir vidare belyst. Fullmäktige erinrar om sitt yttrande den 4 maj 1972 över bankinspektionens

framställning avseende kapitaltäckningskrav för bankinstituts engagemang i factoring- och leasingföretag. (Se avsnitt 2.3).

Jordbrukskasseförbundert framhåller att det inte finns anledning att behålla olika regler i det här aktuella avseendet för olika kategorier av bankinstitut. Förbundet tillstyrker därför sparbanksföreningens förslag och hemställer samtidigt om motsvarande ändring i JkL.

Bankinspektionen anför i vttrande över jordbrukskasseförbundets framställning att cen motsvarande ändring av JkL som den som föreslås i fråga om SpL är motiverad främst av att man därigenom får likartade Jegala villkor för samtliga typer av bankinstitut. Något praktiskt behov av en sådan ändring för centralkassornas del torde åtminstone inte för närvarande föreligga. Genom regeringens prövning i de särskilda fallen finns emellertid möjlighet att även efter en sådan lagändring tillgodose de syften som bär upp de nuvarande restriktiva bestämmelserna. Inspektionen vill därför inte motsätta sig bifall till jordbrukskasseförbundets framställning.

3.4 Föredraganden

Förvärvsreglerna för affärsbanker. sparbanker och kreditkassor är väsentligen likartat utformade. I princip får bankinstitut förvärva endast vissa objekt i bankrörelsen såsom guld, mynt, växlar, checkar och obligationer. I övrigt råder generellt förvärvsförbud. dock att bankinstitut i närmare an-

given utsträckning får förvärva objekt som behövs för att kunna driva bank-

verksamheten — inventarier och fastigheter — samt egendom för att skydda

fordran. Dessutom finns vissa andra undantag från det generella förvärvs-

förbudet. Ett undantag gäller i fråga om engagemang i sidoföretag. I detta

avseende finns skilda regler för affärsbanker och för övriga bankinstitut. Affärsbank får efter tillstånd av regeringen förvärva aktier m. m. i annan

svensk affärsbank. i utländskt bankföretag och i svenskt aktiebolag cler utländskt företag med bankfrämjande eller allmännyttigt ändamål. För sparbanker och centralkassor gäller att de på vissa villkor får göra akticförvärv och andra placeringar inom en angiven beloppsgräns i sammanslutningar som tillgodoser för sparbanker resp. kreditkassor gemensamma intressen.

Förvärvsreglerna är alltså på denna punkt liberalare för affärsbankerna än för övriga bankinstitut.

Sparbanksföreningen och jordbrukskasseförbundet har hemställt att spar-

banker och centralkassor får en utökad rätt till engagemang i sidoföretag.

Den begärda utvidgningen i förvärvsrätten avser aktier i svenskt aktiebolag, vars ändamål kan anses gagneligt för bankväsendet eller det allmänna, samt

garantifondbevis och förlagsbevis som utfärdas av sådant bolag. Det förestås

att sådana värdepapper skall få förvärvas av sparbank resp. centralkassa efter regeringens tillstånd. Som skäl för förslaget har främst anförts att det i vissa fall kan vara motiverat att en större sparbank eller centralkassa kan engagera sig i sidoföretag, t. ex. factoring- och leasingföretag, utanför den nu tillåtna kretsen av sammanslutningar.

Bankinspektionen ifrågasätter i sitt yttrande över framställningen om det finns något verkligt behov av den föreslagna utvidgningen av akticförvärvs-

rätten för sparbankernas och jordbrukskassornas del men framhåller att de

önskade lagändringarna ligger : linje med syftet bakom den samordnade banklagstiftningen att ge alla typer av bankinstitut i princip samma möjligheter att agera i sin verksamhet. För de största sparbankerna, som har en balansomslutning i nivå med de s. k. provinsbankerna, kan det vidare

finnas ett behov att kunna avskilja verksamhet av speciell karaktär till ett

särskilt av sparbanken ägt bolag. Under förutsättning att den föreslagna aktieförvärvsrätten tillämpas restriktivt vid tillståndsgivningen tillstyrker

bankinspektionen framställningarna. Riksbanksfullmäktige vill inte motsät-

ta sig att sparbank ges samma möjlighet till förvärv av aktier i svenskt aktiebolag som affärsbank men framhåller samtidigt att det är angeläget att frågan om bankers engagemang i särskilda finansieringsinstitut blir närmare utredd.

För egen del vill jag anföra följande. Genom den samordnade banklagstiftningen år 1968 infördes i stort sett likartade rörelseregler för affärsbanker, sparbanker och jordbrukets kreditkassor. I fråga om bankinstitutens rätt att förvärva egendom består dock som förut har nämnts vissa skillnader, bl. a. I rätten att förvärva aktier i sidobolag. Dessa skillnader, som har både historiska och organisatoriska orsaker, blir mindre berättigade allt eftersom skillnaderna mellan de olika bankinstitutgruppernas verksamhet minskas. Genom att alfärsbankerna efter regeringens tillstånd kan förvärva aktier i vissa företag med bankfrämjande eller allmännyttigt ändamål har affärsbankerna kunnat etablera särskilda dotterföretag för speciella verksamhoetsgrenar. Denna ordning har ansetts ge bl.a. rationellare arbetsformer och därmed kostnadsbesparingar samt underlätta ansvars- och kostnadsfördelningen. Även om sparbankerna och kreditkassorna i första hand bör anlita för sparbanksrörelsen resp. jordbrukskasscrörelsen gemensamma organ för

motsvarande ändamål, t.ex. Sparbankernas Bank och Föreningsbankernas

Bank, kan det undantagsvis vara motiverat att även enskild sparbank eller

centralkassa ges rätt alt avskilja verksamhet av speciell natur till ett särskilt

av eu eller flera institut ägt sidobolag.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört förordar jag att 24 § SpL och 32 § JKL. ändras så att sparbank och centralkassa efter tillstånd av regeringen får förvärva aktier i svenskt aktiebolag, vars ändamål kan anses gagneligt för bankväsendet eller det allmänna, samt garantifondbevis och förlagsbevis som utfärdas av sådant bolag.

4¶Blancokrediter

4.1 Gällande bestämmelser

Banklagarna innehåller i stort sett likalydande bestämmelser i fråga om säkerhet för bankinstitutens kreditgivning (59 § BL. 28 § SpL och 36 § JKL).

Reglerna har med undantag för en formell ändring år 1973 (SFS 1973:1159-1161) varit oförändrade sedan de fick sin utformning genom 1968 års banklagstiftning. Huvudregeln är att lån får lämnas endast mot betryg-

gande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen. I viss om-

fattning får dock bankinstituten lämna kredit utan särskild säkerhet, s. k.

blancokredit.

Bankinstituten har en generell rätt att lämna blancokrediter inom en viss ram. Denna är bestämd till ett belopp motsvarande högst 3 25 av summan av institutets eget kapital (för sparbank egna fonder och för kreditkassa summan av centralkassas och anslutna jordbrukskassors eget kapital) och dess inlåning. Blancokredit får vidare utöver den generella blancokreditramen lämnas till vissa särskilt angivna låntagare, som anses goda

för sina förbindelser. Bland dessa låntagare är bl. a. staten. kommun eller

därmed jämförlig samfällighet, affärsbank, sparbank, centralkassa eller annan allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av Kungl. Maj:t, kreditaktiebolag, försäkringsföretag med svensk koncession, utländskt bank-

företag och samfällighetsförening. Blancokredit får slutligen limnas också

till näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig. De angivna reglerna om kredit äger motsvarande tillämpning på garantiförbindelse som bankinstitutet ikläder sig (62§ BL. 31 § SpL och 39§ JKL).

4.2 Bankföreningens framställning

Bankföreningen hemställer att kvoten för den fria blancokreditramen ökas från 3 till 5 96 av banks eget kapital och dess inlåning. Till stöd för sin

hemställan anför föreningen i huvudsak följande. Av den sammanlagda blancokreditkvoten för bankföreningens medlemsbanker var endast drygt

hälften utnyttjad per den 31 december 1972. Ett flertal av bankerna, däribland

några av de största, räknar emellertid med att blancokreditkvoten skall visa sig otillräcklig under de närmaste åren. En ökning av kvoten bör inte möta några betänkligheter med hänsyn ull bankernas säkerhet. Kravet att rimlig trygghet skall finnas för kreditens återbetalning gäller även för krediter utan

särskild säkerhet. I stor utsträckning beror kreditrisken inte i sista hand på huruvida särskild säkerhet ställts för krediten. Avgörande är i stället låntagarens ckonomi över huvud taget. Beträffande de för bankerna ur säkerhetssynpunkt mest betydelsefulla krediterna, nämligen krediterna till fö-

retag, gäller detta praktiskt taget genomgående. Sådana omständigheter som företagets lönsamhet, soliditeten och företagsledningens skicklighet betyder

mer än särskild säkerhet för krediten.

Utvecklingen pekar enligt bankföreningens uppfattning mot ett ökat be-

hov av blancokrediter för företagen. BL a. har självfinansieringsgraden 1 tö-

retagen starkt minskat under senare tid. Med lägre självfinansiering ökar företagens beroende av externa krediter. Efter hand kan allt fler företag komma i den situationen att deras tillgångar inte förslår som bankmässig

säkerhet för deras bankengagemang. Bankerna har vidare i ökande utsträck-

ning att lämna garantier till betydande belopp för fullgörandet av stora en-

treprenader, därvid entreprenadföretaget inte kan svälla säkerhet, i vart fall inte bankmässig säkerhet, för sin motförbindelse till den garanterande banken. Garantier av detta slag tillhandahålls av bankerna 1 konkurrens med

bl. a. svenska och utländska försäkringsföretag, som inte ställer krav på särskild säkerhet. Bankernas praxis i kredit- och garantiärenden måste successivt anpassas efter sådana förhållanden.

Bankföreningen framhåller att täta ändringar i kvotregeln uppenbarligen

bör undvikas. En ändring av kvotregeln bör därför innebära en inte alltför

obetydlig ökning av kvoten. Föreningen föreslår att kvoten ökas från 3 till 526 av banks eget kapital och inlåning. Per den 31 december 1972

var den totala blancokreditramen något över 2 miljarder kr. Med den fö-

reslagna ändringen skulle ramen ha varit drygt 3,3 miljarder kr.

4.3¶Remissyttrandena

Bankföreningens förslag om en höjning av procenttalet för blancokrediter tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser.

Bankinspektionen anför bl. a. att kredittagarnas förutsättningar att infria sina förbindelser måste prövas ingående vid all kreditgivning oavsett om säkerhet ställs eller inte. Detta gäller särskilt industrikrediter och kommersiclla krediter, för vilka säkerheten i avgörande grad beror på själva rörelsen.

Utvecklas rörelsen negativt och är framtidsutsikterna svaga minskar också värdet av säkerhetsobjekten. Kreditgivningen kan sålunda inte främst baseras på säkerhetens beskaffenhet i och för sig eller graden av dennas belåning. Bedöms förutsättningarna för rörelsens utveckling vara särskilt gynn-

samma kan belåningen sträckas längre än eljest. Kreditinstituten kan dock inte i större utsträckning avstå från den relativa trygghet som säkerheterna

utgör. Infrias inte förväntningarna på låntagarens rörelse, kommer kredit-

givaren genom säkerheten i vart fall i ett bättre läge än om säkerhet inte

har ställts. Det principiella kravet på betryggande säkerhet måste därför

upprätthållas.

Bankinspektionen anser att det finns ett latent behov av att i ökad utsträckning ta i anspråk den fria sektorn för blancokrediter. Detta beror bl. a.

på företagens minskade självfinansieringsgrad. Ofta kan ”nominell” täck-

ning av kreditbeloppet uppnås med ställd säkerhet men dennas reella hy-

poteksvärde är dock inte tillräckligt med hänsyn till behovet av marginal.

Den icke reelt täckta delen av krediten bör då redovisas såsom blancokredit. Inspektionen har i olika sammanhang riktat sin uppmärksamhet på dylika förhållanden. Utvecklingen pekar mot ett ökat behov för företagen av extern finansiering. För bankerna betyder detta ökade anspråk på toppkrediter och naturligtvis även rena blancokrediter. Det finns också en ökande efterfrågan på garantier, särskilt entreprenadgarantier, för vilka garantitagaren ofta inte kan ställa säkerhet. Inspektionen kan vitsorda att det här finns behov av att ta utrymmet för blancokrediter i anspråk.

Inspektionen uppger att vid utgången av år 1974 var omkring 65 26

av den högsta tillåtna blancokreditvolymen i affärsbankerna utnyttjad. Graden av utnyttjande har stigit kraftigt under de senaste åren. Den utnyttjade volymen ökar betydligt snabbare än den medgivna. Sedan år 1969 har den senare ökat med 88 26 medan den utnyttjade volymen under samma tid ökat med 220 26. Detta betyder att bluncokrediternas relativa andel av den totala utlåningen också stigit. Utrymmet för blancokrediter är olika utnyttjat 1 bankerna. I samma bank kan utnyttjandet växla från tid till annan bl. a. på grund av förekomsten av entreprenadgarantier. Den tillåtna volymen hos två av storbankerna var år 1974 utnyttjad till ca 80 26. Omkring hälften av den utnyttjade blancokreditvolymen utgörs av sparlån, personlån o. d. med ett genomsnittligt kreditbelopp av drygt 4000 kr.

På grund av det anförda tillstyrker inspektionen en höjning av blancokreditramen från 3 till 5 96 för affärsbankerna och föreslår att motsvarande höjning genomförs för sparbanker och jordbrukets kreditkassor. Inspektionen anser att en sådan höjning av blancokreditramen inte bör föranleda någon ändring i kapitaltäckningsreglerna.

Riksbanksfullmäktige framhåller att även om det totalt tillgängliga utrymmet för ökad kreditgivning utan säkerhet alltjämt är betydande, är utnyttjandegraden ojämnt fördelad så att vissa banker uppfyllt en betydande del av kvoten. Därtill kommer att ökningstakten för beviljade blancokrediter under de senaste åren betydligt överstigit ökningstakten för den totala volymen krediter i banksystemet. Den allra största delen av ökningen av blancokrediterna synes ha kommit näringslivet direkt till del. Utvecklingen av denna typ av kreditgivning motiverar en omprövning av bestämmelserna. I prop. 1968:143 (s. 196) med förslag till ändringar i banklagstiftningen anfördes att möjligheten för bankerna att bevilja krediter utan säkerhet borde bidra till att förbättra kreditförsörjningen för särskilt mindre företag och öka förutsättningarna för en smidig kreditfördelning. Enligt fullmäktiges mening är det inte uteslutet att en utveckling av företagens självfinansieringsgrad som den bankföreningen skildrat kan medföra att långt drivna

krav på säkerhet kan hindra en kreditgivning som grundas på rationella överväganden av de lånesökande företagens utvecklingsmöjligheter.

I den mån bankerna medges rätt att i större utsträckning bevilja blancokrediter kan det innebära att deras risktagande ökar. En sådan utveckling behöver dock enligt riksbanksfullmäktige inte inge oro. Även om det för blancokrediter lika väl som för andra krediter gäller som en grundläggande

princip att trygghet skall föreligga att låneförbindelsen fullgörs, bör denna

grundregel inte tolkas så att bankerna endast bör bevilja krediter, om risken för förlust praktiskt taget kan uteslutas. Tvärtom kan hävdas att en viktig

förutsättning för näringslivets utveckling är att bankerna i rimlig grad ut-

nyttjar sin inneboende förmåga att bära risker. Bankernas kreditgivning bör således inte ensidigt styras av att krav på formella säkerheter är uppfyllda. En banks faktiska risktagande är endast delvis avhängigt av de formella säkerheter som kan uppbringas, eftersom dessa i händelse av fallissemang kan visa sig vara av ringa värde. Möjligheter för bankerna att bevilja krediter utan säkerhet bör kunna leda till ett väl avvägt risktagande. Fullmäktige kan mot denna bakgrund tillstyrka att bankernas rätt att ge kredit utan

säkerhet utvidgas. Den föreslagna ökningen av utlåningsrätten till att mot-

svara 5 96 av summan av bankaktiebolags eget kapital och dess inlåning är enligt fullmäktige väl avvägd. Reglerna för sparbanker och jordbrukskassor bör ändras i motsvarande mån.

Sparbanksföreningen och dåvarande Postbanken tillstyrker bankföreningens förslag och hemställer om motsvarande ändring för övriga bankinstitutsgrupper.

4.4. Föredraganden

Enligt den grundläggande regeln för bankinstitutens kreditgivning får lån beviljas endast mot betryggande säkerhet. Säkerhet kan ställas genom pant i fast eller lös egendom eller i form av borgen. Innebörden av huvudregeln är att bankinstituten skall pröva om ställd säkerhet, värderad efter objektivt godtagbara grunder, täcker hela kroditbeloppet. Ett sådant krav på säkerhet anses vara nödvändigt vid bankinstitutens kreditgivning bl. a. med hänsyn till insättarna och skyddet för deras medel hos bankerna.

Kravet på säkerhet för kredit kan ibland leda till svårigheter från kreditförsörjningssynpunkt för företag, som trots goda framtidsutsikter saknar bankmässiga säkerheter. Detta gäller särskilt nystartade företag och företag inom den mindre och medelstora industrin. Bankerna kan enligt nuvarande bankiagstiftning bidra till bl.a sådana företags försörjning med krediter genom att inom en viss ram lämna kredit utan särskild säkerhet, s. k. blancokredit. Enligt de regler som gäller för bankinstituten fr. o. m. år 1969 får kredit utan säkerhet lämnas till ett belopp som svarar mot högst 3 26 av summan av affärsbanks eget kapital och dess inlåning eller för sparbank egna fonder och inlåning samt för kreditkassa summan av centralkassas .

och anslutna jordbrukskassors eget kapital samt centralkassans inlåning. Utöver denna s. k. generella ram för blancokreditvolymen får bankinstitut lämna blancokredit till staten, kommun och vissa andra särskilt angivna låntagare, som anses goda för sina förbindelser, och till näringsidkare i form

av kortvarig rörelsekredit. De nu nämnda reglerna om krediter gäller också

i fråga om garantiförbindelser.

Bankföreningens hemställan avser en höjning av den generella blanco-

kreditramen från 3 till 5 96 av banks eget kapital och inlåning. Enligt bank-

föreningen räknar flera av de större affärsbankerna med att blancokredit-

ramen för dem skall visa sig otillräcklig under de närmaste åren. Genom

att själv[inansieringsgraden hos företagen minskat ökar företagens beroende

av externa krediter, vilket bl. a. medför större behov av blancokrediter. En ökning av blancokreditvolymen bör enligt föreningens mening inte möta några betänkligheter med hänsyn till bankernas säkerhet. Kravet på att rimlig

trygghet skall finnas för kreditens återbetalning gäller även för blancokrediter. Särskilt i fråga om krediter till företag gäller att mer än särskild säkerhet, 1. ex. I företagets tillgångar, betyder sådana omständigheter som företagets lönsamhet, soliditeten och förevagsledningens skicklighet.

Remissinstanserna har genomgående tillstyrkt bankföreningens förslag eller lämnat det utan erinran. Bankinspektionen och riksbanksfullmäktige

instämmer i bankföreningens synpunkter att bankernas kreditgivning i fråga om industrikrediter och komrnersiella krediter inte ensidigt kan styras av kravet på formella säkerheter och att utvecklingen tyder på ett ökat behov av blancokrediter för företagen. Enligt riksbanksfullmäktige kan långt drivna krav på säkerhet hindra en kreditgivning som grundas på rationella överväganden av de lånesökande företagens utvecklingsmöjligheter.

För egen del vill jag anföra följande. Genom 1968 års banklagstiftning skedde en väsentlig liberalisering av rätten att kfimna blancokredit. I jämförelse med de regler som gällde före den 1 januari 1969 blev denna rätt nära nog sjudubblad. Erfarenheterna hittills av hur de nya bestämmelserna har tillämpats tyder på att bankerna har utnyttjat den generella blancokrediträtten med den försiktighet som förutsattes vid reformens genomförande. De nuvarande reglerna innebär för affärsbankerna tillsammans en

tillåten blancokreditvolym vid utgången av år 1974 på ca 3 600 milj. kr. Av denna volym var vid samma tid ett belopp av ca 2250 milj. kr. eller

något mer än 60 "6 utnyttjad. Sedan år 1969 har emellertid den medgivna blancokreditvolymen ökat med ca 90 25 medan den utnyttjade volymen

ökat med mer än 200 25. Det finns också, som framhållits från olika håll,

anledning att räkna med en fortlöpande väsentlig ökning av behovet av

blancokrediter. Det är därvid angeläget att bl. a. de mindre och medelstora

företagens behov av sådana krediter kan tillgodoses. Därtill kommer att

vissa affärsbanker f. n. har utnyttjat större delen eller ca 80 26 av sin blan-

cokreditram. Utrymmet för en väntad ökning av blancokrediterna är sålunda begränsat hos dessa banker. Det finns därför ett behov av en utökad rätt

att medge blancokrediter. En självklar förutsättning för en vidgad rätt till

blancokreditgivning är dock att denna inte medför väsentliga risker från säkerhetssynpunkt. Några betänkligheter från denna synpunkt mot en sådan vidgning har inte framkommit under remissbehandlingen. Inte heller jag

anser att säkerhetssynpunkter lägger hinder i vägen för en ökad blancokrediträtt. Jag är mot denna bakgrund beredd att föreslå en utökad rätt

till blancokreditgivning. Vid en ökning av blancokreditramen från 3 till

56 skulle den tillåtna volymen beräknad med hänsyn till förhållandena vid utgången av år 1974 för atfärsbankerna öka från ca 3 600 milj. kr. till

ca 6 000 milj. kr. Detta belopp skall ses mot en beviljad utlåning och lämnade

garantier vid samma tidpunkt på sammanlagt ca 92000 milj. kr. På grund av det anförda förordar jag att 59 § BL ändras så att den generella

blancokreditramen höjs från 3 till 5 96 räknat på summan av affärsbanks

eget kapital och dess inlåning. Även om behovet av en ökad blancokredit-

rätt torde vara störst för affärsbankerna bör-med hänsyn till

den gällande samordningen av bankinstitutens rörelseregler — motsvarande

ändring göras för sparbanker och kreditkassor i 28 § SpL resp. 36 8 JkL. Jag vill nu liksom i prop. 1968:143 understryka att samma grundsats bör

gälla vid bankinstitutens blancokreditgivning som för all annan kreditgiv-

ning, nämligen att trygghet skall föreligga för låneförbindelsens fullgörande. Undantaget från kravet på särskild säkerhet ställer stora krav på bankinstitutens bedömning av företagen vid kreditprövningen. Jag utgår från att

bankinspektionen ägnar särskild uppmärksamhet åt de praktiska verkningarna av den ökade generella blancokrediträtten.

5¶Kreditjäv

5.1 Gällande bestämmelser

Banklagstuftningen begränsar i viss omfattning ett bankinstituts rätt att lämna kredit till tjänstemän och andra som genom sin anknytning till institutet intar en särställning. För aftärsbankernas del är reglerna alltsedan 1968 års banklagsreform intagna i 61 § BL (senaste lydelse 1970:721). Reglerna innebär väsentligen följande.

De kreditjäviga rättssubjekten ir indelade i tre grupper. Den första gruppen består av delegater, dvs. verkställande direktör. dennes ställföreträdare och

”annan befattningshavare, som ensam eller i förening med annan får avgöra

på styrelsen ankommande ärenden”, ävensom makar till nu nämnda personer. Möjligheten för styrelsen att delegera ärenden regleras i 74§ BL. De personer som närmast kan komma i fråga för uppdrag att avgöra styrelseärende är styrelseledamot och tjänsteman i banken. Efter lagändringen år 1970 medför medlemskap i styrelse för kontor eller kontorsgrupp inte kreditjäv. Reglerna avser sålunda - förutom tjänsteman som är delegat —

endast sådan annan person som fått uppdrag att ingå i bankens direktion,

4 Riksdagen 1975. I saml. Nr 73

kreditutskott, lånedelegation eller i annat liknande organ på central eller

lokal nivå i banken (se prop. 1970:181 s. 30).

Kredit till person i delegatgruppen får i princip lämnas endast om säkerhet ställts i tillgångar med ingen eller ringa förlustrisk, dvs. tillgångar som i kapitaltäckningshänseende förts till de båda lägsta riskgrupperna (57 § första stycket A och B BL). De säkerheter det är fråga om är dels borgen eller

garanti av staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet, allmän kassa

eller inrättning vars reglemente fastställts av Kungl. Maj:t, svenskt bankinstitut, kreditaktiebolag eller försäkringsföretag med svensk koncession, dels fordran eller värdehandling som anges i kapitaltäckningsbestämmelsen

under A och B, bl. a. fullgoda obligationer och inteckning i jordbruks-, affärs-

eller bostadsfastighet eller tomträtt till sådan fastighet, dock att i jävshänseende inteckning skall ligga inom 60 94 (i stället för i kapitaltäckningshänseende 75 ?4) av fastighetens uppskattningsvärde. Utöver kredit mot säkerhet som nu sagts kan delegat få kredit till ett belopp av 50 000 kr. mot annan pantsäkerhet.

Den andra gruppen kreditjäviga personer omfattar styrelseledamot och styrelsesuppleant som inte är delegat samt sådan persons make. Möjligheterna

att få kredit i egen bank begränsas till tre fall, nämligen kredit mot säkerhet

av borgen eller garanti av samma rättssubjekt som tas upp för delegatgruppen, mot säkerhet av pant och genom diskontering av ”handeltsväxel”.

Den tredje gruppen omfattar banks revisorer och revisorssuppleanter och deras makar. För dessa gäller förbud mot kredit i banken.

Kreditjävig person som tillhör delegat- eller revisorsgruppen får ej heller godtas som borgensman eller, när fråga är om växel, som acceptant, trassent eller endossent.

Slutligen finns bestämmelser som reglerar kreditfrågan för kroditjäviga personer närstående företag. Huvudregeln är att de givna kreditjävsreglerna äger motsvarande tillämpning på bolag, förening eller annan sammanslutning, vari kreditjävig eller sådan persons make i egenskap av delägare eller medlem har ett väsentligt ekonomiskt intresse. I fråga om sammanslutning, vari person ur delegatgruppen har sådant intresse, gäller dock inte möjligheten att lämna begränsad kredit mot pantsäkerhet i allmänhet. Sådan sammanslutning får däremot lämnas kredit på växel som är grundad på verklig handelsaffär (handelsväxel) eller vara acceptant, trassent eller endossent på växeln när bank beviljar kredit åt annan.

Jävsreglerna är enligt 62 § BL tillämpliga också vid tecknande av bankgaranti.

De år 1968 genomförda ändringarna i affårsbankernas kreditjävsregler in-

nebar i sak bl. a. att de rättssubjekt som förs till den första kategorin rättssubjekt, dvs. delegatgruppen. fick vidgade möjligheter att få kredit i den ”egna” banken.

I det föregående har berörts möjligheten för bankstyrelse att enligt 74 § BL delegera ärenden från styrelsen till underordnat organ. Vissa begräns-

ningar zgilller i delegeringsrätten. BL a. får styrelsen inte åt enskild styrel-

seledamot eller annan uppdraga att avgöra ärende som avser beviljande

a av kredit till person som ”avses i 61 § första eller andra stycket”, dvs. som ingår i delegat- eller styrelseledamotgruppen. eller till sådan person närstående företag celler företag där denne är styrelseledamot. Styrelsen har dock möjlighet att för sådan person eller sammanslutning fastställa vissa gränser inom vilka utan styrelsens beslut i varje särskilt fall kredit får lämnas i och för en av låntagaren idkad rörelse.

För sparbankernas del infördes genom 1968 års lagstiftning kreditjävsregler i 308 SpL som i allt väsentligt är utformade efter mönster av jävsbestämmelserna i 61 § BL. Samtidigt infördes också helt nya delegeringsbestämmelser för sparbankerna (39 § SpL). Bestämmelserna utformades ti allt väsentligt i enlighet med reglerna i 74 § BL (se prop. 1968:143 s. 249, 251). En mindre ändring gjordes år 1970 i kreditjävsbestämmelserna i SpL motsvarande den ändring som då skedde i BL.

För jordbrukets kreditkassor gäller helt andra och väsentligt enklare jävsregler. Enligt 38 § JKL får kredit inte utan tillstånd lämnas till ledamot av kassans styrelse, revisor i kassan eller suppleant för styrelseledamot eller revisor och inte heller till den som är anställd i kassan. Detsamma gäller kredit mot säkerhet av borgen eller fordringsbevis, som utfärdats av sådan person. Tillstånd lämnas av riksorganisationen såvitt gäller centralkassa och av centralkassan såvitt gäller jordbrukskassa.

3.2 Bankföreningens framställning

Bankföreningen hemställer att den personkrets som omfattas av kreditjävsreglerna begränsas såvitt gäller bankernas tjänstemän. Dessa regler är avsedda att hindra att de, som har bestämmande inflytande över bankens kreditgivning, själva beviljas krediter mot otillräcklig säkerhet. Den angivna personkretsen är enligt bankföreningens mening alltför vid. Den rymmer ett stort antal personer i befattningar som kamrerare, kontorsföreståndare och tjänstemän i motsvarande ställning. Kreditgivning till sådana befattningshavare är föremål för sådan kontroll på direktionsnivå i bankerna att en alltför liberal säkerhetsprövning måste anses utesluten. I praktiken har det visat sig olägligt och förenat med praktiska nackdelar att dessa tjänstemän

inte kan erhålla lån i den egna banken, exempelvis för anskaffning av bostad, utan måste hänvisas att ta sådana lån i annan bank. Bankföreningen anser

därför att 61 § BL bör ändras så att don angivna personkretsen, såvitt gäller bankernas tjänstemän, begränsas till verkställande direktör och vice verkställande direktör samt deras makar. Genom cen sådan ändring nås också bättre överensstämmelse med motsvarande regel i 339 § i lagen (1948:433) om försäkringsrörelse.

5.3 Remissyttrandena

Remissinstanserna tillstyrker att reglerna om kreditjäv för vissa befattningshavare i bank ändras så att personkretsen begränsas.

Bankinspektionen framhåller att en begränsning av den kreditjäviga per-

sonkretsen enligt bankföreningens förslag innebär att man frångår den sedan

länge gällande principen att befattningshavare/delegat utan undantag skall omfattas av kreditjäv. Denna princip har motiverats med att ledande personer i bank skall kunna pröva förekommande kreditfrågor både vid beviljandet och under kredittiden på ett objektivt sätt utan påverkan av vilken betydelse prövningen kan få för cgna krediter. Dessutom framstår det som

mindre lämpligt om insättarnas medel i alltför stor utsträckning används

till krediter åt de tedande i banken. Att låta reglerna vara generella och omfatta även helt underordnade befattningshavare ter sig enligt inspektionen inte lika motiverat. Utvecklingen har fört med sig att befogenheter, särskilt it rutinärenden, delegerats och decentraliserats i betydande utsträckning. medan de högsta beslutsorganen har förbehållit sig policy-. planerings- och principfrågor. I samband härmed har man utfärdat normer och riktlinjer för de underordnade organens handlande och skapat möjligheter till kontroll och uppföljning på högre nivå. Även om befattningshavare på lägre nivåer kan ha betydande beslutanderätt, är de därför relativt bundna i sitt agerande. Utvecklingen i administrativt avseende har också fört med sig att personer, vilka inte utövar någon befogenhet i kreditärenden, tilldelats befogenheter att på styrelsens vägnar besluta i t. ex. personal- och intendenturärenden

och sålunda kommit att omfattas av kreditjäv. Den vida kretsen av kre-

ditjäviga befattningshavare innebär också praktiska olägenheter. För lån till exempelvis bostadsanskaffning måste kreditjävig befattningshavare ofta hänvisas till annat institut. Kompleuering av säkerheten med borgen såsom eljest är brukligt medges inte. Inte heller är det möjligt för sådan befattningshavare att i egen bank få s. k. personlån till mindre belopp utan säkerhet. som eljest normalt lämnas. eller kombinera lönekonto med mindre kredit. Alt de ifrågavarande befattningshavarna av jävsskäl måste anlita annat = ibland flera — institut för sina kreditengagemang är av olika skäl mindre lämpligt från arbetsgivarbankens synpunkt men också från de allmänna sä-

kerhetssynpunkter som bankinspektionen har att företräda. En ordning som

innebär att i första hand arbetsgivarbanken lämnar krediten är att föredra.

Bankinspektionen framhåller vidare att kontrollen av de nuvarande be-

stämmelsernas efterlevnad medför ett betungande arbete för inspektionen på grund av det stora antalet delegater och fall där befattningshavare övergår till jävsställning från befattning, som inte varit förenad med kreditjäv. I det senare fallet kan avveckling av kredit behöva krävas även om den är

obetydlig och godtagbar för kredittagare i allmänhet. Slutsatsen av det an-

förda blir enligt inspektionen att den ifrågavarande kretsen av kreditjäviga bör begränsas. Det finns dock fog för särskild restriktivitet i fråga om kredit till befattningshavare. som har ett centralt inflytande på banks kreditgivning,

dess villkor, inriktning etc. Sådan befattningshavare är i regel styrelseledamot eller styroelsesuppleant eller också är hans ställning sådan att han genom

att förbereda styrelsens beslut kan ha ett centralt inflytande. Utöver verk-

ställande direktör hör till denna personkrets vice verkställande direktör och annan chefstjänsteman. som svarar för sådan funktion inom banken som innefattar kreditgivning. t. ex. chef för lånerörelsen, central kreditavdelning, avdelningskontoren, provinsrörelse. utlandsrörelse. Graden av inflytande beror också på bankens organisation. I banker med regional! organisation kan funktioner som annars utövas centralt fullgöras av regionala chefer med ansvar direkt inför verkställande direktör och styrelsen. Enligt inspek-

tionens uppfattning bör nuvarande kreditjävsbestämmelser fortfarande gälla för här avsedda chefstjänstemän på grund av deras ledande funktioner med

nära anknytning till bankens. styrelse. Den av bankföreningen föreslagna begränsningen av personkretsen är således alltför snäv. Den är inte heller adekvat. eftersom stillningen som vice verkställande direktör eller ställföreträdare inte är förenad med samma reella funktion i alla banker. Under sådana förhållanden synes det ogörligt att i lagtexten uttömmande ange vilka befattningshavare som skall vara underkastade det strängare kreditjävet. Bankinspektionen föreslår i stället att i lagen anges att detta jäv omfattar verkställande direktör och dennes ställföreträdare samt annan be-

fattningshavare i ledande ställning som handlägger kreditfrågor. Dot får an-

komma på inspektionen att för varje bankinstitut ta ställning till vilka befattningshavare som skall komma i fråga. För att bankinspektionen skall kunna pröva vilka befattningshavare som bör omfattas av det strängare kreditjävet bör bankernas styrelser i den instruktion som enligt 74 3 tredje stycket BL årligen skall insändas till inspektionen lämna uppgift om vilka befattningshavare som enligt styrelsens uppfattning skall omfattas av detta

kreditjäv. Det torde få ankomma på inspektionen att utfärda närmare fö-

reskrifter i detta avseende. — En ändring av 61 § BL enligt bankinspektionens förslag kräver även ändring av 74 § femie stycket 3, eftersom denna bestämmelse är direkt anknuten ull reglerna om kreditjäv. Det är en oundgänglig förutsättning för en uppmjukning av reglerna om kreditjäv att alla krediter till personer som f.n. är kreditjäviga även i fortsättningen prövas av högre instans i banken.

Bankinspektionen framhåller vidare att kreditjävsreglerna 1 30 8 första stycket SpL är likalydande med reglerna i BL. Förhållandena i sparbankerna är i väsentliga delar desamma som i affärsbankerna och bör regleras på samma sätt. Vad gäller befattningshavare i jordbrukets kreditkassor finns

inte några bestämmelser om kreditjäv i annan mån än ati enligt 38 § JkL

kredit ull anställd kräver tillstånd av centralkassa såvitt gäller jordbrukskassa och av riksorganisationen såvitt gäller centralkassa. Från jordbrukskasse-

rörelsen har framförts önskemål om att tillståndstvånget enligt 38 § i kon-

sekvens med föreslagna ändringar i BL och SpL begränsas till verkställande

direktör, dennes ställtöreträdare och annan befattningshavare i ledande ställ-

ning. Inspektionen har intet att erinra mot en sådan ändring.

Sparbanksföreningen anför att det även för sparbankerna är angeliget att en liberalisering sker av de bestämmelser om kreditjäv, vilka nu gäller för

sådan befattningshavare i sparbank som tillika är delegat. Föreningen instämmer i vad bankföreningen anfört om de olägenheter som kreditjävsreglerna medför för de bankanställda. Sparbanksföreningen pekar också på att bestämmelserna om kreditjäv medfört en begränsning av sparbanks möjligheter att till styrelse för avdelningskontor — vilken styrelse i de flesta fall har till huvudsaklig uppgift att fungera som s. k. lånedelegation - knyta för verksamheten värdefulla personer inom ortens näringsliv. Enligt de-

partementschefens uttalande i samband med 1970 års ändring av kreditjävsreglerna i banklagstiftningen (prop. 1970:181 s. 29) skall nämligen till

gruppen befattningshavare/delegater, för vilka de strängare kreditjäven gäller. räknas även ledamot av s. k. kontorsstyrelse. som tillika är medlem av direktion, lånedelegation eller annan mindre beslutsgrupp, som erhållit sina befogenheter med stöd av delegationsbestämmelsen i 39 § SpL. Sparbanksföreningen tillstyrker bankinspektionens förslag till ändrad lydelse av "61 § BL under förutsättning att motsvarande ändring sker i kreditjävsreglerna för sparbanker och övriga kreditinstitut.

Bankmannaförbundet framhåller bl. a. att förbundet tidigare uppmärksam-

mat bankinspektionen på de nuvarande långtgående begränsningarna i fråga om delegats möjligheter att erhålla krediter i den bank där han tjänstgör.

Betydande grupper av de bankanställda åsamkas väsentliga olägenheter vad avser bostadsfinansieringen till följd av kreditjävsreglerna. Nuvarande regler

upplevs i hög grad som mer ofördelaktiga för de anställda än vad ur allmänt

siäkerhetsintresse är motiverat. Förbundet är därför tillfredsställt med de ändringar i BL som bankinspektionen föreslår i sitt yttrande.

Riksbanksfullmäktige har ingen erinran mot bankinspektionens förslag. Bankinspektionen har i sitt yttrande angett att jordbrukskasseförbundet låmnat inspektionens förslag utan erinran.

5.4 Föredraganden

Bankinstituten har en begränsad rätt att lämna kredit till sina anställda och andra som genom sin anknytning till banken intar en särställning som

låntagare. Syftet med reglerna om kreditjäv är att så långt möjligt garantera

att kreditärendena i ett bankinstitut handläggs på ett objektivt sätt utan att befattningshavarna påverkas av att de själva har krediter hos banken. Jävsreglerna avser också att hindra att de anställda I en bank beviljas egna krediter mot otillräcklig säkerhet.

De nu gällande jävsreglerna är sedan 1968 års banklagstiftning i allt väsent-

ligt av samma innehåll i BL och SpL. För jordbrukets kreditkassor gäller delvis andra och lindrigare jävsregler, vilket motiveras bl. a. av att de utgör kooperativa bankinstitut. De strängaste kreditjävsreglerna gäller enligt BL

och SpL för bankens revisorer, deras makar och dessa personer närstående företag. vilka är helt uteslutna från kredit i den ”egna” banken. De därnäst strängaste kreditjäven omfattar personer i den's. k. delegatgruppen. I denna grupp ingår verkställande direktören och dennes ställföreträdare samt annan befattningshavare som ensam eller i förening med annan får avgöra på bankstyrelsen ankommande ärenden samt makar till sådana personer. Med befattningshavare förstås förutom tjänsteman i banken också annan person som fått uppdrag att ingå i bankens direktion, s. k. kreditutskott, lånedelegation eller i annat liknande organ på central eller lokal nivå i banken.

Person i delegatgruppen får beviljas kredit endast om tillgångar med ingen

eller ringa förlustrisk ställts som säkerhet för krediten. Enligt BL och SpL får godtas endast säkerhet av borgen eller garanti av staten, kommun, bankinstitut eller vissa andra rättssubjekt celler säkerhet av vissa slag av fordringar och värdehandlingar eller mot annan pantsäkerhet intill eu belopp av högst 50000 kr. I huvudsak samma begränsningar gäller i fråga om kredit till bolag eller sammanslutning, vari sådan person eller dennes make i egenskap av delägare eller medlem har eu väsentligt ekonomiskt intresse. För styrelseledamot eller suppleant. som inte är delegat. samt sådan persons make gäller lindrigare kreditjävsregler.

Bankföreningen har hemställt om ändring i kreditjävsreglerna såvitt avser delegatgruppen. Den personkrets som ingår i denna grupp är enligt föreningens uppfattning alltför vid. Den inrymmer ett stort antal underordnade befauningshavare. Detta medför praktiska olägenheter, bl. a. att sådana be-

fattningshavare för vanliga fån, t. ex. för bostadsfinansiering, måste hänvisas till annat bankinstitut än den egna banken. Bankföreningen föreslår att dele-

gatgruppen begränsas till verkställande direktör och vice verkställande direktör samt deras makar. Bankinspektionen instämmer i att kretsen kre-

ditjäviga befattningshavare är alltför vid men förordar en inte fullt så snäv

begränsning av personkretsen. Graden av enskilda befattningshavares inflytande över en banks kreditgivning är beroende av bankens organisation. De befatiningshavare som enligt inspektionens uppfattning bör omfattas av kreditjäv är inte bara verkställande och vice verkställande direktör utan alla sådana befattningshavare som har ett centralt inflytande på banks kreditgivning, dess villkor och inriktning osv. Att i lagtext uttömmande ange vilka dessa befattningshavare är anser bankinspektionen vara ogörligt. Inspektionen förordar därför att i lagen endast anges att kreditjäv gäller för

verkställande direktör och dennes ställföreträdare samt annan befattningshavare i ledande ställning som handlägger kreditfrågor. Det får sedan an-

komma på inspektionen att för varje bankinstitut ta ställning till vilka be-

fattningshavare som skall omfattas av kreditjävsreglerna. Inspektionen fö-

reslår att en motsvarande begränsning av den personkrets som omfattas av kreditjäv bör ske även såvitll avser befattningshavare i sparbanker och 1 jordbrukets kreditkassor.

De ändringar i kreditjävsreglerna som förordas av bankinspektionen till-

styrks eller lämnas utan erinran av Övriga remissinstanser. Särskilt sparbanksföreningen och bankmannaförbundet underswuyker de väsentliga olä-

genheter som de bankanställda åsamkas,t. ex. i fråga om bostadsfinansiering,

på grund av att de nuvarande kreditjävsreglerna omfattar en betydligt större personkrets än vad som från allmänna synpunkter är motiverat.

Jag delar bankinspektionens uppfattning att reglerna om kreditjäv även

i fortsättningen måste omfatta inte bara verkställande direktör och dennes

ställföreträdare utan också övriga personer i den egentliga bankledningen och andra befattningshavare som har ett centralt inflytande på banks kreditgivning och därmed sammanhängande frågor. De nu gällande reglerna om kreditjäv för personer i den s. k. delegatgruppen har emellertid, bl. a. genom utvecklingen i fråga om bankernas organisation och administration, blivit alltför långtgående och kommit att omfatta även befattningshavare på lägre beslutsnivåer, för vilka de strängare kreditjäven inte är sakligt motiverade. Delegalgruppen med de strängare kreditjäven bör sålunda kunna begränsas utan att man gör avkall på de krav som bör tillgodoses genom kreditjävsreglerna. Som bankinspektionen föreslagit kan delegatgruppen lämpligen bestämmas så att däri ingår verkställande direktör, dennes ställföreträdare och annan befattningshavare i ledande ställning som ensam

eller i förening med annan får avgöra på styrelsen ankommande kredit-

ärenden. Genom cen sådan jävsregel får man en begränsning av personkretsen som kan anses sakligt motiverad och kan tillämpas med beaktande av bankinstitutens skiftande organisation. Det får ankomma på bankinspektionen att på grundval av på lämpligt sätt inhämtade uppgifter för varje

bankinstitut avgöra vilka befattningshavare som skall omfattas av kredit-

jäven. Kreditjävsreglerna bör enligt min mening kompletteras med en bestämmelse härom. :

Som jag nyss anfört blir bedömningen av frågan om en person skall anses vara befattningshavare i ledande ställning beroende på förhållandena i det enskilda institutet. Med begreppet befattningshavare avses därvid, liksom hittills, förutom tjänsteman i banken också annan person som fått uppdrag att ingå i bankens direktion, s. k. kreditutskott, lånedelegation eller i annat liknande organ på central eller lokal nivå i banken (jfr prop. 1970:181 s. 30). Vissa riktlinjer kan anges för bedömningen huruvida en befattningshavare skall anses ha en ledande ställning. Förutom verkställande direktören och dennes ställföreträdare avses till en början vice verkställande direktör och sådan tjänsteman som på grund av sin ställning i banken är ledamot av bankens styrelse eller styrelsesuppleant. Även chef för viktig central funktion inom bank, t. ex. chef för kreditrörelsen, har självfallet en ledande ställning. Som person i ledande ställning bör också anses tjänsteman i banken som

är chef för sådan regional förvaltning med långt gående självständighet som

finns i vissa banker eller som är ledamot eller suppleant i styrelse vid sådan förvaltning. Annan än tjänsteman i banken som är ledamot eller suppleant i bankens styrelse och som ensam eller i förening med annan i direktion,

kreditutskott, lånedelegation eller liknande organ får avgöra på styrelsen ankommande ärenden, får också anses ha en ledande ställning. Om en person, Som inte är anställd i banken och inte heller är ledamot eller suppleant i bankens styrelse, ingår i sådant organ som nyss nämnts och därmed så

att säga deltar i det löpande arbetet, bör han anses ha ledande ställning

i den mån en tjänsteman i banken i samma funktion kan anses ha sådan ställning.

Av det anförda följer bl. a. att arbetstagarledamot i bankinstituts styrelse enligt lagen (1973:1093) om styrelserepresentation för de anställda i bankinstitut och försäkringsbolag inte omfattas av de strängare kreditjävsreglerna som gäller för den s. k. delegatgruppen, såvida han inte omfattas därav

redan på grund av sin tjänsteställning i banken eller på grund av uppdrag som är förenat med styrelseledamotskapet,t. ex. uppdrag att ingå i direktion.

Vad jag nu har anfört har närmast tagit sikte på affärsbankerna. I likhet

med bankinspektionen och övriga remissinstanser anser jag att kreditjävsreglerna i SpL bör ändras på motsvarande sätt som föreslagits i fråga om

BL och att en liknande ändring bör ske även beträffande kreditjäv enligt JkL.

Jag förordar sålunda att 61 § BL. 30 § SpL och 38 & JKL ändras i enlighet med vad jag nu har anfört. I sammanhanget vill jag erinra om de regler om låneförbud för bl. a. styrelseledamot och verkställande direktör som år 1973 infördes i lagen (1944:705) om aktiebolag (se prop. 1973:93, SFS 1973:303). Frågan om sådana synpunkter som ligger bakom dessa regler bör påverka utformningen av kreditjävsreglerna i banklagstiftningen får prövas I annat sammanhang.

I överensstämmelse med vad bankinspektionen föreslagit bör vidare 74 § BL ändras så att alla krediter till personer som f.n. är kreditjäviga också i fortsättningen skall prövas av styrelsen. Motsvarande ändring bör göras i 395 SpL.

6¶Återbetalning av överskjutande insatsbelopp i kreditkassa

6.1¶Gällande bestämmelser

Enligt 1 § tredje stycket JKL skall kroditkassa registreras som ckonomisk

förening. Lagen (1951:308) om ckonomiska föreningar (ändrad senast

1974:163) skall äga motsvarande tillämpning i fråga om kassorna, såvida inte annat följer av JkL. Med medlemskap i ekonomisk förening följer skyldighet att till föreningen erlägga viss insats.

Av JkL följer att lagen om ekonomiska föreningar inte är tillämplig i

fråga om kreditkassorna, när det gäller medlems rätt att utan avgång ur föreningen få ut insatsbelopp som är högre än det belopp han enligt stadgarna är skyldig att ha innestående, s. k. överskjutande insatsbelopp. I 28 a 8 Jkl. föreskrivs att 16 a § lagen om ekonomiska föreningar inte gäller i fråga om

kreditkassorna. Enligt sistnämnda lagrum kan medlem, som deltar i föreningen med högre insatsbelopp än han är skyldig att deltaga med, efter uppsägning få ut överskjutande belopp utan att avgå ur föreningen. Angående uppsägningen och medlemmens rätt att få ut det uppsagda beloppet och skyldighet att återbära vad han har fått ut äger bestämmelserna i 14 §

första stycket och 16 § lagen om ekonomiska föreningar beträffande medlems

avgång motsvarande tillämpning.

Det förhållandet att medlem i kreditkassa inte liksom medlem i annan

ekonomisk förening kan få ut överskjutande insats annat än vid utträde

ur föreningen hänger samman med kapitaltäckningskravet för kreditkassornä enligt 34 § JkL. Centralkassa jämte anslutna jordbrukskassor skall nämligen enligt 348 till insättarnas skydd ha eget kapital till visst lägsta belopp. Detta bestäms för kassorna gemensamt i förhållande till deras tillgångar och de garantiförbindelser de har ingått (placeringar).

I samband med att 16a§8 lagen om ekonomiska föreningar tillkom påpekade departementschefen att insatskapitalet i kreditkassorna fyller en särskild funktion som hänger samman med kassornas karaktär av kreditinstitut

med -— såvitt gäller centralkassorna — rätt till inlåning från allmänheten. Utbetalning av insatsmedel kunde föranleda att inlåningen måste skäras ned, vilket i sin tur kunde medföra att även utlåningen måste begränsas.

Departementschefen ansåg att gällande rätt inte hade visat sig medföra några större olägenheter för kassornas del. Med hänsyn härtill ansågs kassorna tills vidare böra undantas från de nya reglernas tillämpningsområde (prop. 1967:140 s. 18).

6.2 Jordbrukskasseförbundets framställning

Jordbrukskasseförbundet hemställer att förbudet i 28aX JkL mot återbetalning av Överskjutande insatser skall upphävas. Till stöd för sin hemställan anför förbundet bl. a. följande. Enligt jordbrukskassornas normalstadgar uppgår den stadgeenliga insatsskyldigheten till 4 26 av utestående lån, cn gräns som planeras bli höjd till 5 26. Det faktiska behovet av kapitaltäckning utgör i dag ca 2 246 av utestående lån. Redan genom ett uttagande av maximala insatser skulle sålunda det totala kapitaltäcknings-

behovet mer än väl täckas. Härtill kommer reservfonder, som uppgår till 1,3 2 av utestående lån, samt den möjlighet som finns att ta upp förlagslån

till ett belopp som motsvarar sammanlagda beloppet av insatskapital och reservfonder. Insatskapitalets relativa andel av det totala egna kapitalet har minskat från 56 till 44 96 under åren 1966-1971. Ett slopande av förbudet mot återbetalning av överskjutande insatser utan samband med medlemmens avgång innebär således föga risk för att en sådan relation mellan eget kapital och placeringar kan uppkomma att verksamheten måste krympas.

Förbundet anför vidare att förbudet mot återbetalning av överinsatser har medfört att frekvensen av överinsalser ökat. Dessa utgör dock totalt sett

fortfarande en obetydlig andel av det totala insatskapitalet. Förbundet erinrar om ett uttalande i prop. 1967:140(s. 16) att det för en medlem i en ekonomisk förening kunde framstå som orättvist att han tvingas ha ett högre belopp innestående i föreningen än andra medlemmar, trots att insatsskyldigheten är densamma. Förbundet framhåller att förbudsregeln ur föreningsrättslig synvinkel ter sig lika omotiverad för medlemmarna i jordbrukskassor. Överskjutande insatser kan uppkomma genom t. ex. amortering av den kredit som ligger till grund för beräkningen av insatsernas storlek eller omplacering av exempelvis en byggnadskredit till en hypoteksförening. När medlem av en kreditkassa vill ha ut överskottsinsatser är han hänvisad till att begära utträde ur kassan. Har medlemmen ytterligare krediter i kassan tvingas han ätt lösa in även dessa, eftersom medlemskap i kassan utgör en för-

utsättning för erhållande av kredit. Om återbetalningsförbudet slopas, motsätter sig förbundet inte att det,

"om så bedöms erforderligt, i JKkL införs en bestämmelse om att insatser får återbetalas endast i den mån kassornas återstående fonder, inbegripet förlagskapital, är tillräckliga för att föreskrivna kapitaltäckningskrav skulle kunna uppfyllas.

6.3¶Remissyttrande

Bankinspektionen tillstyrker i princip jordbrukskasseförbundets framstiällning men anser att överskjutande insatsbelopp inte bör få betalas ut, om kreditkassan efter utbetalningen inte kan iaktta kravet på kapitaltäckning. Kapitaltäckningskravet för placeringarna i landets samtliga kreditkassor, vilka placeringar vid utgången av september 1973 uppgick till omkring 7 700

milj. kr., var ca 150 milj. kr. (1,95 26). Tillhopa redovisar kassorna därutöver

i risktäckande kapital 43 milj. kr., som skulle täcka en ökning av placeringarna med ca 2 200 milj. kr. (28 26). Överskottet i risktäckande kapital är emellertid både absolut och relativt sett mycket olika i kussaenheterna. Den placeringsökning som överskottet skulle kunna täcka varierar från under

10 till över 50 96, räknat på nuvarande placeringsvolym och oförändrad

sammansättning. Någon tendens till förändring av utlåningsstrukturen mot mera kapitalkrävande placeringar kan inte iakttas. Det genomsnittliga täckningskravet har åren 1970-1973 varit 1,92-1,99 96. Det risktäckande kapitalet i kreditkassorna bestod vid 1972 års stut av insatskapital till omkring 35 4.

Återstoden utgjordes huvudsakligen av reservfonder (37 96) och förlagslån.

Med hänsyn till att insatskapitalet har begränsad betydelse för kapital-

täckningen och till de olägenheter som är förknippade med återbetalningsförbudet vill inspektionen inte motsätta sig att förbudet upphävs. Det är

emellertid nödvändigt att begränsa möjligheterna att återbetala överskjutande insatser, så att soliditeten och en vidare utveckling av kreditkassorna

inte äventyras. Därvid bör beaktas, att soliditetsgraden skiftar så kraftigt

mellan kassaenheterna och att överskjutande insatser, som återbetalas på

grund av amortering eller avlyft av krediter, först efter relativt lång tid kan komma att kompenseras av nya insatser. När frigjorda medel nyutlånas. sker nämligen den därmed följande insatsbetalningen inte på en gång utan successivt. Ett förbehåll med hänsyn till kapitaltäckningskravet finns för sparbankernas del i 16 § SpL. Där föreskrivs att garantifond får återbetalas i den mån sparbankens återstående fonder är tillräckliga för att kapitaltäckningskravet skall upprätthållas. Inspektionen föreslår att den begärda rätten för kreditkassorna att återbetala överskjutande insatser bör förenas med motsvarande villkor. Villkoret innebär att kreditkassa före utbetal-

ningen måste förvissa sig om att den i fortsättningen får möjlighet att uppfylla

stadgat kapitalkrav. Därvid bör kassan vara både berättigad och skyldig att ta hänsyn till väntad nyutlåning. - Jordbrukskasseförbundet har förklarat sig inte ha någon erinran mot inspektionens förslag.

6.4 Föredraganden

Det råder on skillnad mellan kreditkassorna och andra ekonomiska för-

eningar såtillvida att medlem i kreditkassa inte har rätt att få ut överskjutande

insatsbelopp — dvs. den del av medlemsinsatsen som överstiger vad med- Iemmen enligt stadgarna är skyldig ha innestående i föreningen — annat än I samband med utträde ur föreningen. När medlems rätt att utfå över-

skjutande insatsbelopp infördes år 1968 i fråga om ckonomiska föreningar i allmänhet, undantogs sålunda kreditkassorna genom en särskild föreskrift

1 28a S JKL. Undantaget motiverades bl. a. med den betydelse insatserna hade i kapitaltäckningshänscende.

Jordbrukskasseförbundet har uppgett att förbudet numera medför olägenheter för kreditkassorna och hemstiller att förbudet upphävs. Förbundets framställning har tillstyrkts av bankinspektionen. Även jag anser att förbudet nu bör kunna slopas. Som inspektionen har anfört bör det emellertid tillses att bestämmelserna om kapitaltäckning inte åsidosätts genom återbetalning av överskjutande medlemsinsatser. Kreditkassan måste alltid bedöma om återbetalning kan ske med hänsyn till kapitaltäcknings-

kravet. dirvid även väntad nyutlåning bör beaktas. Begränsningen i åter-

betalningsskyldigheten kan lämpligen uttryckas så att överskjutande insatsbelopp får betalas ut endast om det kan ske med hänsyn ull 34 & JKL. Jag förordar alltså att 28a§ JKL ändras i enlighet med vad jag nu har anfört.

Kapitaltäckningskravet bestäms gemensamt för centralkassa och de jordbrukskassor som är anslutna till denna. Det innebär att det ankommer på centralkassan att för sin och anslutna jordbrukskassors räkning bedöma, i vad mån överskjutande insatsbelopp kan återbetalas. Jag förutsätter att genom kassornas stadgar eller instruktioner kan skapas en lämplig ordning

för denna prövning.

7¶Amortering av vissa bundna lån

Bestämmelserna om krediters löptid är enhetligt utformade för de otika slagen av bankinstitut (633 BL, 32 8 SpL och 40 § JKL). Huvudprinceipen är att bankinstituts utlåning skall vara kortfristig. Ställs lån inte att betalas inom ett år skall i lånevillkoren tas in förbehåll om rätt att säga upp lånet

till betalning inom denna tid. Bundna reverslån, dvs. lån utan sådant för-

behåll, får dock kimnas - förutom i form av s. k. återlån —- inom en på visst sätt bestämd ram. Enligt en allmän regel skall förfallotiden för tån bestämmas så, att den är förenlig med villkoren för bankens förbindelser. Återbetalningstiden för bundet reverslån får inte överstiga tio år. Om bundet

lån är en blancokredit eller ett borgenslån, måste låneavtalet innehålla fö-

reskrifter om årlig avbetalning. Vidare gäller att bank måste förbehålla sig rätt till förtida uppsägning av lånet om säkerheten försvagas i märklig mån eller - i fråga om blancokredit - om trygghet för återbetalning av lånet inte längre föreligger. Efter lagändring år 1970 kan bankinstitut dock i fråga om bundet lån till utländsk stat eller bank underlåta att föreskriva amorteringsplikt och uppsägningsförbehåll (prop. 1970:181, BaU 77, rskr 448,

SFS 721-723). Syftet med lagändringen var bl. a. att underlätta för svenska

banker att bevilja utländska banker bunden kredit i och för finansiering av export av svenska produkter. Bankföreningen har nu under hand framställt önskemål om en lagändring innebärande att nämnda krav på amortering inte heller i övrigt skall gälla om det finns särskilda skäl vill undantag från kravet. Bakgrunden härtill anges i första hand vara att riksbanken — av hänsyn tull senare tids påfrestningar på den svenska valutareserven —

hävdar att svenska företag bör låna i utlandet i ökad omfattning, därvid

lånen bör ha en genomsnittlig löptid på minst fem år. Genom den föreslagna lagändringen skulle det t. ex. bli möjligt för svensk bank, som bildat konsortium med utländska banker för kreditgivning till svenskt företag, att delta i krediten utan att tvingas ställa upp strängare lånevillkor än övriga konsortiemedlemmar. Ett annat fall där kravet på amorteringsplikt borde slopas anges vara att svensk bank ensam lämnar ett svenskt företag ett lån i utländsk valuta och själv refinansierar lånet genom upplåning i utlandet. Från bankföreningens sida har vidare framhållits att amorteringskravet försvårar för svenska banker att delta i bankkonsortier med deltagare från olika länder och med syfte att lämna fleråriga krediter — även blancokrediter utan amorteringsvillkor — till låntagare av skilda nationaliteter. Det anses att svenska banker genom att delta i sådana konsortier kan medverka till att de svenska bankkunderna lättare kan få krediter från sådana konsortier.

Jag har i andra sammanhang framhållit att det är angeläget att det bytesbalansunderskott som uppkommit till följd av oljekrisen tills vidare i stor utsträckning finansieras med internationell upplåning. Bankinstituten

har självfallet en viktig uppgift att fylla när det gäller att på olika sätt förmedla

lån från den internationella kreditmarknaden till svenska lånekunder. Mot

denna bakgrund är jag villig medverka till att underlätta för bankerna att

verka på detta område. Bankerna bör få möjlighet underlåta att ställa upp krav på amorteringsskyldighet, när sådant krav är ägnat att motverka att

svenska företag får tillgång till den utländska lånemarknaden. Avsteg från

kravet på amorteringsplikt bör få ske endast om särskilda skäl föreligger.

En sådan begränsad vidgning av rätten att lämna bundna blancokrediter

eller borgenslån utan krav på amorteringsplikt kan enligt min mening inte anses stå i strid med de krav på soliditet och likviditet som ligger bakom

regleringen av krediters löptid. Det blir självfallet en uppgift för bankin-

spektionen att i sin tillsynsverksamhet tillse att bankerna använder sig av

möjligheten att tillämpa amorteringsfrihet endast i sådana fall som här åsyf-

tas. Det kan enligt min mening överlämnas åt bankinspektionen att efter samråd med riksbanken närmare utstaka riktlinjerna för hur praxis på området bör utvecklas. Inspektionen bör fortlöpande hålla sig underrättad om de fall där blancokrediter eller borgenslån lämnats med amorteringsfrihet.

Det torde ligga inom ramen för inspektionens befogenheter som tillsynsmyndighet att ge de föreskrifter som kan behövas för att inspektionen skall

kunna följa tillämpningen av den nya undantagsregeln.

Jag förordar således att 63 § BL och även 32 § SpL och 40 8 JkL ändras i enlighet med det sagda.

8¶Ändringar i fråga om landshypoteksinstitutionen m. m.

Jag vill i detta sammanhang också behandla en framställning av Sveriges

allmänna hypoteksbank om några ändringar i lagen (1970:65) om Sveriges

allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar.

Banken har hemställt defs att i 49 § införs möjlighet för länsstyrelse att förordna suppleant för offentligt ombud, dvs. ombud som har hand om

offentlig vård av skuldförbindelser som lämnats till landshypoteksförening,

dels avt 50 § kompletteras med en regel som medger att lånehandlingar som är under handläggning inte behöver förvaras inom två lås. Ändringsförslagen har tillstyrkts av bankinspektionen och länsstyrelsen i Stockholms län. Jag förordar att ändringarna genomförs och att de utformas efter motsvarande regler för stadshypoteksföreningarna, dvs. 13 och 4788 reglementet (1968:654) för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och för stadshy-

poteksföreningar. |

Utöver de lagändringar som föreslagits i det föregående bör slutligen med anledning av den nya regeringsformen vissa jämkningar göras i BL, SpL,

JkL och nämnda lag om landshypoteksinstitutionen.

9 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att antaga inom finansdepartementet upprättade förslag till

I. lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse,

2. lag om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker, 3. lag om ändring i lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen,

4. lag om ändring i lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar.

10 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar

att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.