Prop. 1968:143

('med förslag till lag an\xad gående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse, m. in.',)

Kiingl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

1

Nr 143

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag an­

gående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse, m. in.; given Stockholms slott den 18 oktober 1968.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över finansärenden och lagrådets protokoll, föreslå riks­ dagen att anta härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bank­ rörelse,

2) lag angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker, 3) lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 3 juni 1955 (nr 417) angående införande av nya lagen om sparbanker,

4) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om sparban­ kernas säkerhetskassa,

5) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbruks- kasserörelsen,

6) lag angående ändrad lydelse av 33 § lagen den 27 mars 1936 (nr 81) om skuldebrev.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en samordning av rörelsereglerna för affärsban­ ker, sparbanker och jordbrukets kreditkassor så att dessa bankinstitut får rätt att på likartade villkor driva alla inom bankväsendet förekommande rö­ relsegrenar. Samordningen innebär att rörelsereglerna för sparbanker och kreditkassor i allt väsentligt utformas efter mönster av affärsbankernas be­ stämmelser. Detta medför framför allt för sparbankerna en väsentligt vidgad

1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 143

2

rörelsefrihet. Propositionen innehåller också förslag till ändrade rörelsereg­

ler som syftar till att effektivisera bankinstitutens verksamhet.

Näringslivets kapitalförsörjning underlättas genom flera av de föreslagna

åtgärderna. Bankinstituten skall sålunda — i motsats till vad nu gäller —

kunna medverka vid emission av aktier och förlagsbevis genom att i fast

räkning ta över sådana värdepapper i och för placering på den allmänna

marknaden. Bankinstituten får vidare vidgad rätt att lämna kredit utan

säkerhet, blancokredit. Nuvarande generella blancokreditvolym för affärs­

banker och sparbanker ökas kraftigt och kreditkassor får samma rätt att

lämna sådan kredit. Förbudet att i bank belåna aktie eller förlagsbevis som

getts ut av förvaltningsbolag mjukas såtillvida upp att börsnoterat värde­

papper av detta slag får ligga som säkerhet för kredit.

Regleringen av bankinstituts skyldighet att till insättarnas skydd hålla

ett med hänsyn till rörelsens art och omfattning tillräckligt eget kapital

föreslås ske efter andra principer än dem som nu gäller. Bestämmelserna ut­

formas som placeringsregler differentierade efter placeringarnas art. Bank­

institutens tillgångar delas in i fyra riskgrader. Den lägsta riskgraden om­

fattar placeringar med ingen eller ringa förlustrisk medan i den högsta

riskgraden ingår de mest riskbetonade tillgångarna. Placeringar i den lägsta

riskgraden föreslås helt fria från krav på täckning med eget kapital. Till­

gångar i övriga riskgrader föreslås täckta med 1 %, 4 % resp. 8 % eget

kapital. Det samlade kravet på eget kapital erhålls genom addering av kapi­

talkraven i de olika riskgraderna. De nya reglerna innebär sänkta kapital­

krav för affärsbankerna. För några sparbanker och centralkasisor skärps

däremot kravet på eget kapital.

När det gäller kravet på bankinstituten att hålla en tillfredsställande be-

talningsberedskap utformas de enhetliga reglerna efter det system som nu

tillämpas för affärsbanker och centralkassor. Bankinstitut skall sålunda

först och främst alltid hålla en med hänsyn till rörelsens art och omfatt­

ning tillräcklig kassareserv. Utöver detta kvalitativa krav ställs ett kvanti­

tativt krav upp. Detta krav differentieras inte som nu efter inlåningens for­

mella uppsägningstid utan bestäms schablonmässigt till 10 % av all inlåning.

I fråga om inlåningen föreslås att nuvarande bestämmelser om individu­

ellt insättningsmaximum för vissa inlåningsräkningar och om uppsägnings­

tid för uttag avvecklas. Detsamma gäller de bestämmelser som anger vilka

inlåningsräkningar som får begagnas. Innebörden av dessa förslag är att

bankinstituten själva får avgöra i vad mån de vill ställa upp några regler

för sin inlåningsverksamhet i dessa hänseenden. Även de bestämmelser som

nu begränsar valmöjligheterna beträffande kreditgivningsformer skall slo­

pas. Detta får betydelse framför allt för sparbankerna som framdeles kan

bevilja växelkredit och ge bankgarantier.

Bankinstituten får enligt propositionen rätt att — i motsats till vad nu

gäller — själva avgöra sitt kontorsnäts utbredning. Nuvarande offentliga

Kungl. Maj.ts proposition nr lb3 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

3

etableringskontroll över filialbildning avvecklas sålunda. Bankinstituten ålägigs emellertid att innan bankkontor öppnas inhämta yttrande från en rådgivande nämnd med representanter för bl. a. bankinspektionen och bank- instituten. Nämnden skall verka för en ändamålsenlig struktur av bankinsti­ tutens kontorsnät.

För jordbruksfcasserörelsen föreslås ändringar i fråga om medlemsintag- ningen och rätten att ge kredit till andra än medlemmar. Ändringarna avser att — inom ramen för rörelsens huvudsakliga ändamål att tillgodose jord­ brukets kreditbehov — ge rörelsen ökad frihet att vända sig till andra kate­ gorier än jordbrukare.

Den nya lagstiftningen föreslås i huvudsak träda i kraft den 1 januari 1969.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse

Härigenom förordnas, dels att 69 § lagen den 31 mars 1955 om bankrörel­

se1 skall upphöra att gälla, dels att 2, 54—63, 67, 68, 70, 71, 74, 99, 186 och

189 §§ lagen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

2

§.

Annan än riksbanken, bankaktiebolag, postbanken, sparbank, Sveriges

allmänna hypoteksbank och Sveriges investeringsbank aktiebolag får ej i

sin firma använda ordet bank. Ej heller får i övrigt vid beteckning av affärs­

rörelse ordet bank begagnas av annan än de nu nämnda företagen och jord­

brukets kreditkassor.

Beträffande användningen av ordet bank i registrerad understödsför­

enings firma är särskilt stadgat.

54 §.

Bankaktiebolag får ej för egen räkning driva handel med eller, med de

undantag som angivas i 55 och 56 §§, förvärva annat än guld, mynt, växlar,

checkar, anvisningar, obligationer och andra för den allmänna rörelsen av­

sedda förskrivningar utom sådana som medföra rätt till betalning först efter

utfärdarens övriga fordringsägare (förlagsbevis).

55 §.

Bankaktiebolag får förvärva

1. fast egendom, tomträtt och bostadsrätt för att bereda banken lokaler

för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande behov,

2. aktie i bolag, vilket uteslutande bär till syfte att förvalta fast egendom

eller tomträtt som förvärvats för det under 1 angivna ändamålet, och för­

lagsbevis, som utfärdats av sådant bolag,

3. inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som bank­

bolaget äger, eller till lokaler, som bolaget i övrigt innehar,

4. bostadsrätt för att bereda bostad åt någon som är anställd i banken,

5. efter tillstånd av Konungen, aktie i annat bankaktiebolag, i utländskt

bankföretag och i svenskt aktiebolag eller utländskt företag, vars ändamål

kan anses gagneligt för bankväsendet eller det allmänna, samt garantifond-

bevis eller förlagsbevis utfärdat av bolag eller företag som nu nämnts.

Bankbolag som medverkar vid emission av aktier eller förlagsbevis på

den allmänna marknaden får förvärva aktie eller förlagsbevis som ingår i

emissionen. Sådan aktie eller sådant förlagsbevis skall bolaget dock avyttra

så snart det lämpligen kan ske och senast ett år efter förvärvet. Om synner­

liga skäl föreligga, kan tillsynsmyndigheten förlänga denna frist.

1 Senaste lydelse av 2 § se 1967:341 och av 186 § se 1967:541.

Kungl. Majrts proposition nr 14-3 år 1968

5

56 §.

För att skydda fordran får bankaktiebolag dels på offentlig auktion eller fondbörs eller i den ordning som angives i 96 a § utsökningslagen köpa egendom som är utmätt eller pantsatt för fordringen dels, om det är uppen­ bart att bankbolaget annars skulle lida avsevärd förlust, såsom betalning för fordran övertaga för fordringen pantsatt eller annan egendom. Vad nu sagts gäller ej egen aktie. Utgöres köpt eller övertagen egendom av fastighet, gruva, fabrik eller annan liknande anläggning eller fartyg, får bankbolag i utbyte mot sådan egendom med tillhörande lös egendom förvärva aktie i bolag, som bildats för förvaltning av egendomen eller för fortsättande av en med denna driven verksamhet, eller förlagsbevis, som utfärdats av sådant bolag. Bankbolag får därjämte förvärva aktie i bolag, i vilket bankbolaget enligt detta stycke förut förvärvat aktie, om uppenbar fara är att bankbola­ get annars skulle lida förlust.

Har bankbolag enligt första stycket förvärvat aktie i bolag eller av aktie­ bolag utfärdat förlagsbevis, får bankbolaget, om aktiebolaget överlåter sina tillgångar på annat aktiebolag, byta ut aktien eller förlagsbeviset mot aktie i det andra aktiebolaget eller förlagsbevis som utfärdats av detta bolag.

Egendom, som bankbolag förvärvat enligt första eller andra stycket, skall avyttras så snart det lämpligen kan ske och senast när det kan äga rum utan förlust för bolaget.

Förvärv enligt denna paragraf skall ofördröjligen anmälas hos tillsyns­ myndigheten.

57 §.

Bankaktiebolag skall till insättarnas skydd ha eget kapital till visst lägsta belopp. Detta bestämmes i förhållande till bankbolagets tillgångar och till garantiförbindelser som bolaget ingått (placeringar). Vid beräkningen av kapitalkravet indelas placeringarna i följande fyra grupper, nämligen

A. 1. inneliggande kassa, checkar, postremissväxlar samt fordringar hos

riksbanken och riksgäldskontoret,

2. skattkammarväxlar och obligationer som utfärdats av staten, kom­

mun eller därmed jämförlig samfällighet, allmän kassa eller inrätt­ ning, vars reglemente fastställts av Konungen, eller kreditaktie­ bolag,

3. andra fordringar för vilka staten, kommun eller därmed jämförlig

samfällighet, bankaktiebolag, sparbank, postbanken, centralkassa eller annan under A 1 eller 2 avsedd kassa eller inrättning, kredit­ aktiebolag eller försäkringsföretag med svensk koncession svarar,

4. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller ford­

ran, som angives under A 1—3,

5. garantiförbindelser för vilka banken erhållit säkerhet i värdehand­

ling eller fordran, som angives under A 1—4,

B. 1. andra fullgoda obligationer än de som angivas under A 2,

2. fordringar för vilka utländskt bankföretag eller annat försäkrings­

företag än som avses under A 3 svarar,

3. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

värdehandling eller fordran, som angives under B 1 eller 2, inteckning i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomt­ rätt till sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade

6

värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av bygg­

nad som hör till tomträtten, eller

fordran med förmånsrätt på grund av lagen den 16 december 1966

(nr 701) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa ge-

mensamhetsanläggningar, såvida förmånsrätten får göras gällande

på bankbolagets föranstaltande,

4. garantiförbindelser för vilka banken erhållit säkerhet i värdehand­

ling eller fordran, som angives under B 1—3,

C. 1. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

inteckning i jordbruksfastighet, i bostadsfastighet med en- eller

tvåfamiljshus eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån

utgår eller i tomträtt till sådan fastighet, om inteckningssäkerheten

är förstärkt med borgen och inteckningen ligger mellan sjuttiofem

och etthundra procent av det uppskattade värdet av den fasta egen­

domen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till tomträtten,

inteckning i fastighet, som helt eller delvis är inrättad för indu­

striell verksamhet, eller i tomträtt till sådan fastighet inom femtio

procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i

fråga om tomträtt, av byggnad och annan egendom som hör till

tomträtten,

förlagsbevis eller aktie, som noteras vid fondbörs här i landet,

eller

borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än tjugo­

femtusen kronor,

2. garantiförbindelser för vilka banken erhållit säkerhet i form av

värdehandling, fordran eller borgensförbindelse som angives under

C 1,

D.

övriga tillgångar och garantiförbindelser utom sådana som enligt

femte och sjätte styckena skola avräknas från eget kapital.

För placeringar, som angivas under A, fordras ej eget kapital. I övrigt

skall bankbolag vid varje tidpunkt ha eget kapital till lägst ett belopp, som

motsvarar sammanlagt

en procent av summan av placeringar, som angivas under B,

fyra procent av summan av placeringar, som angivas under C, och

åtta procent av summan av placeringar, som angivas under D.

Tillgång skall tagas upp till bokfört värde och garantiförbindelse till sitt

nominella belopp.

Med eget kapital avses aktiekapital, reservfond, dispositionsfond och av

bolagsstämman fastställd vinstbalans. Med eget kapital får likställas det

nominella värdet av förlagsbevis, utställda av bankbolaget, intill ett belopp

motsvarande bolagets aktiekapital. I fråga om förlagskapital, som långiva­

ren kan återkräva inom fem år, skall dock iakttagas att med bolagets kapi­

tal får likställas högst så stor del av det varje år förfallande beloppet som

svarar mot tio procent av bolagets aktiekapital.

Från bankbolagets eget kapital skall avräknas det bokförda värdet av vad

banken såsom aktiekapital eller i annan form tillskjutit till annat in- eller

utländskt företag som driver någon form av bankverksamhet. Sådan av­

räkning skall dock ej ske i fråga om företag där staten är delägare.

Har bankbolag väsentligt ekonomiskt intresse i aktiebolag, som uteslu­

tande har till syfte att förvalta fastighet eller tomträtt som förvärvats för

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

7

att bereda banken lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed sam­ manhängande behov, skall från bankbolagets eget kapital avräknas åtta procent av summan av det bokförda värdet av aktierna i fastighetsbolaget och bolagets bokförda skulder eller den del av dessa som svarar mot ban­ kens innehav av aktier i fastighetsbolaget.

Med uppskattat värde avses det värde, som bankbolaget bestämt på grund­ val av särskild värdering. Har enligt gällande bestämmelser om lån av stats­ medel till främjande av bostadsbyggandet sådant lån beviljats till uppfö­ rande av viss byggnad, skall till grund för bedömandet i stället för uppskatt­ ningsvärdet läggas det enligt nämnda bestämmelser fastställda pantvärdet för byggnaden eller den fastighet, där denna uppföres, om ej särskilda skäl föranleda annat.

58 §.

Bankaktiebolag skall hålla en med hänsyn till rörelsens art och omfatt­ ning tillräcklig kassareserv.

Kassareserven skall bestå av tillgångar som med lätthet kunna förvand­ las i penningar och skall tillsammans med inneliggande kassa uppgå till lägst ett belopp som svarar mot tio procent av bankbolagets samtliga för­ bindelser med undantag av förlagslån, lån mot inteckning i egen fastighet, lån som tagits upp hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån enligt fondens reglemente och garantiförbindelser. Nedgår kassareserven tillfälligt under föreskrivet belopp, skall den snarast ökas till detta.

Är tillgång som angives i andra stycket pantsatt, får den ej inräknas i kassareserven. Utgör tillgången säkerhet för avtalad kredit som bankbolaget ej begagnat till fullo, får den ändå beräknas till det belopp, som bolaget en­ ligt avtalet har rätt att ytterligare erhålla vid anfordran.

59

§.

Kredit får beviljas endast mot betryggande säkerhet i fast eller lös egen­ dom eller i form av borgen. Utan säkerhet får dock kredit lämnas till ett sammanlagt belopp, som vid varje tidpunkt svarar mot högst tre procent av summan av bankaktiebolags eget kapital och dess inlåning. Därutöver får kredit utan säkerhet beviljas

1. sådan låntagare, som avses i 57 § första stycket A 2 eller 3, samt ut­ ländskt bankföretag,

2. samfällighet som avses i lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa gemensamhetsanläggningar, såvida krediten ej överstiger belopp för vilket förmånsrätt åtnjutes på grund av lagen om förmånsrätt för fordringar en­ ligt nämnda lag och förmånsrätten får göras gällande på bankbolagets för­ anstaltande,

3. näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig. Aktie i bolag, som huvudsakligen förvaltar eller driver handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse, får mottagas som pant endast om aktien noteras vid fondbörs här i landet. Vad nu sagts gäller även förlagsbevis, som utfärdats av sådant bolag.

Bestämmelsen i 49 § om förbud för bankbolag att som pant mottaga egen aktie äger motsvarande tillämpning på förlagsbevis som bolaget utfärdat.

60 §.

Bankaktiebolag skall ägna särskild uppmärksamhet åt att kredit i sådan omfattning, att fara kan uppkomma för bankbolagets säkerhet, icke lämnas

8

till samma låntagare eller till låntagare, som äro förbundna med varandra

i väsentlig ekonomisk intressegemenskap, eller mot säkerhet av aktier eller

förlagsbevis, som utgivits av samma aktiebolag eller aktiebolag som äro

förenade i sådan gemenskap som nu sagts.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på borgen och annan garanti­

förbindelse till bankbolaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

Öl §.

Till verkställande direktör i bankaktiebolag, dennes ställföreträdare eller

annan, som ensam eller i förening med annan får avgöra på styrelsen an­

kommande ärenden, eller till den som är gift med sådan person får bank­

bolaget lämna kredit endast

1. mot säkerhet av borgen eller garanti av staten eller kommun eller av

samfällighet, kassa, inrättning eller bolag eller annan sammanslutning, som

avses i 57 § första stycket A 2 eller 3,

2. mot säkerhet av fordran eller värdehandling som avses i 57 § första

stycket A eller B, dock att inteckning skall ligga inom sextio procent av det

uppskattade värdet av den intecknade egendomen,

3. intill ett belopp av femtiotusen kronor, mot annan pantsäkerhet.

Ledamot av bankbolags styrelse eller styrelsesuppleant, som ej erhållit

uppdrag som avses i första stycket, eller den som är gift med sådan person

får beviljas kredit endast mot säkerhet av sådan borgen eller garanti som

avses i första stycket 1, mot säkerhet av pant eller genom diskontering av

växel, som är grundad på verklig handelsaffär.

Bankbolag får ej lämna kredit till revisor i bolaget eller revisorssuppleant

eller till den som är gift med sådan person.

Bankbolag får ej heller lämna kredit mot säkerhet av borgen eller ford-

ringsbevis, som utfärdats av någon som avses i första eller tredje stycket,

eller mot växel, för vilken denne är betalningsskyldig.

Första—fjärde styckena äga motsvarande tillämpning på bolag, förening

eller annan sammanslutning, vari person som avses i första—tredje stycke­

na eller sådan persons make i egenskap av delägare eller medlem har ett

väsentligt ekonomiskt intresse, om ej annat följer av vad som föreskrives

nedan i denna paragraf.

Sammanslutning, i vilken sådan person som avses i första stycket såsom

delägare eller medlem har väsentligt ekonomiskt intresse, får ej beviljas

kredit som angives i första stycket 3.

Utan hinder av bestämmelsen i femte stycket får bankbolag lämna sådan

sammanslutning som avses i sjätte stycket kredit genom diskontering av

växel, som är grundad på verklig handelsaffär, och bevilja kredit mot växel,

som nu nämnts och för vilken sammanslutningen är betalningsskyldig.

62 §.

Bestämmelserna om kredit i 59—61 §§ äga motsvarande tillämpning på

garantiförbindelse som bankaktiebolag ikläder sig.

63 §.

Ställes lån icke att betalas inom ett år, skall bankaktiebolag förbehålla sig

rätt att säga upp lånet till återbetalning senast inom sagda tid.

Utan förbehåll enligt första stycket får bankbolag

1. bevilja återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens

förvaltning med längre löptid än ett år,

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

9

2. utlämna andra lån mot skuldebrev med längre löptid än ett år till ett sammanlagt belopp, som vid varje tidpunkt svarar mot högst tjugofem pro­

cent av summan av bolagets eget kapital och dess inlåning efter avdrag för lån som tagits upp hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån.

För fallotiden för lån skall bestämmas så, att den är förenlig med villkoren för bankbolagets förbindelser. Lån som avses i andra stycket 2 får icke stäl­ las på längre återbetalningstid än tio år. Har för sådant lån icke ställts säkerhet i fast eller lös egendom, skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetal­ ning i förhållande till den tid för vilken lånet beviljas.

Bankbolaget skall förbehålla sig rätt att säga upp lån som avses i andra stycket till återbetalning senast inom tre månader, om säkerheten för lånet försvagas i märklig mån eller, i fråga om lån utan säkerhet, om trygghet icke längre föreligger för låneförbindelsens fullgörande.

Bestämmelserna i denna paragraf äga icke tillämpning på lån, för vars fulla gäldande staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet svarar. Föreskriften i tredje stycket första punkten gäller dock även sådant lån.

67 §.

Motbok eller annat bevis, som bankaktiebolag utfärdar om tillgodoha­ vande på räkning, skall ställas till viss man och innehålla att överlåtelse får ske endast till viss man och att överlåtelsen bör anmälas hos bolaget.

Bankbolag får ej träffa förbehåll om rätt för bolaget att åberopa betal­ ning till annan än rätt innehavare av motbok.

Om efterlysning och dödande av förkommen motbok gälla särskilda be­ stämmelser.

68

§.

Innan bankaktiebolag inrättar bankkontor, skall bankbolaget inhämta yttrande från nämnden för bankkontorsetablering.

Inrättas bankkontor, skall det omedelbart anmälas hos tillsynsmyndig­ heten.

Bankbolag skall bidraga till kostnaden för nämndens verksamhet enligt föreskrifter som meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

70 §.

Omyndig äger utan förmyndarens tillåtelse förfoga över medel som den omyndige själv satt in hos bankaktiebolag efter det att han fyllt sexton år. Utan den omyndiges samtycke får bankbolaget ej betala ut sådana medel till förmyndaren. Har förmyndaren fått överförmyndarens tillstånd att om­ händertaga medlen och företett bevis på detta, äger den omyndige ej vidare förfoga över medlen. Sådan inskränkning i den omyndiges rätt skall an­ tecknas på insättningsbevis eller i motbok, när beviset eller motboken före­ tes hos bolaget.

Medel som förmyndare eller god man förvaltar enligt föräldrabalken får, utom såvitt angår ränta som stått inne kortare tid än ett år, tagas ut utan överförmyndarens tillstånd endast om förbehåll därom skett enligt 15 kap. 9 § andra stycket nämnda balk. överförmyndaren kan när som helst för­ ordna, att förbehållet ej skall gälla. Sådant förordnande skall antecknas på bevis eller i motbok, som utfärdats om insättningen, överförmyndare, för­ myndare och god man äga på begäran erhålla bevis om beloppet av de me­ del, som sättas in eller stå inne, och i förekommande fall intyg att meddelat tillstånd icke utnyttjats.

lf Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 143

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

71 §.

För bankaktiebolag skall finnas en styrelse bestående av minst fem och

högst aderton ledamöter.

Styrelsen skall — ------- -är stadgat.

74 §.

Styrelsen skall----------- verkställande direktör.

Styrelsen må jämväl — -—---- egen prövning.

Angående den—- — — myndigheten därom.

Uppdrag som —------- varje slag.

Styrelsen må icke----------- annan bankrörelse;

2. förvärv eller avyttring av fastighet, avsedd för bankens inrymmande

eller för att tillgodose därmed sammanhängande behov;

3. beviljande av kredit till person, som avses i 61 § första eller andra

stycket, eller till bolag, förening eller annan sammanslutning, vari sådan

person är styrelseledamot eller såsom delägare eller medlem äger ett vä­

sentligt ekonomiskt intresse; styrelsen dock obetaget att för person eller

sammanslutning, som nu nämnts, fastställa vissa gränser, inom vilka utan

styrelsens beslut i varje särskilt fall kredit må beviljas vederbörande i och

för en av honom idkad rörelse;

4. förvärv av--------— eller pantsatt;

5. fastställande av allmänna räntesatser för in- och utlåning; dock att

beslut, där så påkallas av allmän ränteförändring, må utan styrelsens hö­

rande meddelas för tiden intill nästkommande styrelsesammanträde.

I denna----------- ikläder sig.

99 §.

Det åligger------- -— nämnda redovisningshandlingar.

Minst en----------- bankbolagets medel;

granska av styrelsen vidtagna åtgärder i fråga om förvaltning och avytt­

ring av jämlikt 56 § inköpt eller övertagen egendom;

taga del av de — — —- större betydelse.

I övrigt —--------- vara erforderliga.

186 §.

Med dagsböter------- - ■—- eller 49 §;

2. styrelseledamot eller likvidator, där han underlåter att verkställa på­

skrift å aktiebrev enligt 37 §, 44 § 2 mom. fjärde stycket, 45 § sista stycket,

46 § 2 mom. andra stycket eller 140 § andra stycket.

189 §.

Bildas bankaktiebolag----------- skäligt värde.

5. Har bankbolag övertagit annat bankbolags rörelse och finnes bland

sistnämnda bolags tillgångar egendom, varmed bankbolag ej må driva han­

del för egen räkning, må den egendom, även om sådant fall ej är för han­

den, som i 55 eller 56 § omförmäles, förvärvas av det övertagande bolaget.

Egendom, som bankbolaget på detta sätt förvärvat, skall, i den mån egen­

domen ej jämlikt vad i nyssnämnda lagrum stadgas må av bolaget behållas,

åter avyttras så snart lämpligen kan ske och senast då avyttring kan äga

rum utan förlust för bolaget.

11

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969. Skyldighet att inhämta yttrande enligt 68 § första stycket föreligger icke för bankaktiebolag, som efter lagens ikraftträdande utnyttjar med stöd av äldre bestämmelser meddelat tillstånd att inrätta kontor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

12

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker

Härigenom förordnas, dels att 11, 16, 18, 19, 22—35, 39, 40, 43, 48, 58,

60, 67, 81, 83, 92 och 96 §§ lagen den 3 juni 1955 om sparbanker1 skall er­

hålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i lagen skall införas tre

nya paragrafer, 35 a—c §§, av nedan angiven lydelse.

11

§•

I sparbank----------- denna lag.

Huvudmännen skola vara minst tjugu och högst sextio, dock att tillsyns­

myndigheten må, om särskilda förhållanden föranleda därtill, medgiva att

antalet sättes högre än sextio.

16 §.

Då det------------eller andra.

För att----------- vara avskrivna.

Garantifond må återbetalas, i den mån sparbankens återstående fonder,

inbegripet förlagskapital enligt vad därom stadgas i 26 §, äro tillräckliga

för uppfyllande av kravet på egna fonder enligt nämnda lagrum. I övrigt

skall beträffande återbetalningen gälla vad i sådant hänseende blivit utfäst

vid garantifondens bildande.

18 §.

Är i reglementet förbehåll gjort om återbäring av grundfond eller del där­

av, må sådan återbäring ej äga rum annat än i den män reservfonden upp­

går till belopp, som motsvarar tio gånger grundfonden; ej heller må åter­

bäring ske, så länge garantifond, där sådan bildats, ej återbetalts eller om

genom återbäringen sparbanken ej skulle kunna uppfylla i 26 § föreskrivet

krav på egna fonder.

19 §.

Utfäst ränta å garantifond eller grundfond skall icke utbetalas, om till

följd därav vinsten å rörelsen icke skulle förslå till att uppbringa grundfond

eller garantifond till i 17 § första stycket angivet belopp. Ränta å garanti-

fond skall ej heller utbetalas, om genom utbetalningen sådan förlust skulle

uppkomma å rörelsen, att sparbanken ej skulle kunna uppfylla i 26 § före­

skrivet krav på egna fonder. Grundfondränta skall ej i något fall utbetalas

om till följd därav förlust skulle uppkomma.

1 Senaste lydelse av 11, 81, 83, 92 och 96 §§ se 1962:234, av 16 § se 1967:62 samt av 48 § se

1967:542.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

13

22

§.

Sparbanks rörelse skall avse företrädesvis sparbankens verksamhetsom­ råde.

23 §.

Sparbank får ej för egen räkning driva handel med eller, med de undan­ tag som angivas i 24 och 25 §§, förvärva annat än guld, mynt, växlar, checkar, anvisningar, obligationer och andra för den allmänna rörelsen av­ sedda förskrivningar utom sådana som medföra rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare (förlagsbevis).

24 §.

Sparbank får förvärva

1. fast egendom, tomträtt och bostadsrätt för att bereda sparbanken loka­ ler för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande behov,

2. aktie i bolag, vilket uteslutande har till syfte att förvalta fast egendom eller tomträtt som förvärvats för det under 1 angivna ändamålet,, och för­ lagsbevis, som utfärdats av sådant bolag,

3. inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som spar­ banken äger, eller till lokaler, som sparbanken i övrigt innehar,

4. bostadsrätt för att bereda bostad åt någon som är anställd i sparban­ ken.

Ärende om förvärv enligt första stycket av fast egendom, tomträtt eller aktie avgöres av huvudmännen, om ej annat följer av sparbankens regle­ mente. Detsamma gäller ärende om förbättring av byggnad i vilken spar­ bankens lokaler äro eller avses bliva inrymda.

Sparbank får till belopp, som vid varje tidpunkt sammanlagt svarar mot högst tio procent av sparbankens egna fonder, förvärva andel i sådan ekono­ misk förening eller aktie i sådant bolag, som med Konungens godkännande verkar som en sammanslutning av svenska sparbanker för tillgodoseende av gemensamma intressen, eller garantifondbevis eller förlagsbevis, som ut­ färdats av föreningen eller bolaget, eller i övrigt tillskjuta medel till för­ eningen eller bolaget.

Utöver vad som följer av tredje stycket får sparbank efter tillstånd av tillsynsmyndigheten tillskjuta medel till förening eller aktiebolag som avses i nämnda stycke, om det tillskjutna kapitalet icke kan grunda upplånings- rätt eller täcka krav på eget kapital hos föreningen, bolaget eller annorstä­ des.

Sparbank som medverkar vid emission av aktier eller förlagsbevis på den allmänna marknaden får efter tillstånd av tillsynsmyndigheten förvärva aktie eller förlagsbevis som ingår i emissionen. Sådan aktie eller sådant för­ lagsbevis skall sparbanken avyttra så snart det lämpligen kan ske och se­ nast ett år efter förvärvet. Om synnerliga skäl föreligga, kan tillsynsmyn­ digheten förlänga denna frist.

25 §.

För att skydda fordran får sparbank dels på offentlig auktion eller fond­ börs eller i den ordning som angives i 96 a § utsökningslagen köpa egen­ dom som är utmätt eller pantsatt för fordringen dels, om det är uppen­ bart att sparbanken annars skulle lida avsevärd förlust, såsom betalning

för fordran övertaga för fordringen pantsatt eller annan egendom. Bevis om tillskott till garantifond eller grundfond i sparbanken får dock förvärvas

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

endast om förutsättningar för återbetalning av fond föreligga enligt 18

eller 18 §.

Egendom, som sparbank förvärvat enligt första stycket, skall avyttras

så snart det lämpligen kan ske och senast när det kan äga rum utan förlust

för sparbanken.

Förvärv enligt denna paragraf skall ofördröjligen anmälas hos tillsyns­

myndigheten.

26 §.

Sparbank skall till insättarnas skydd ha egna fonder till visst lägsta be­

lopp. Detta bestämmes i förhållande till sparbankens tillgångar och till ga­

rantiförbindelser som sparbanken ingått (placeringar). Vid beräkningen av

kravet på egna fonder indelas placeringarna i följande fyra grupper, näm­

ligen

A. 1. inneliggande kassa, checkar, postremissväxlar samt fordringar hos

riksbanken och riksgäldskontoret,

2. skattkammarväxlar och obligationer som utfärdats av staten, kom­

mun eller därmed jämförlig samfällighet, allmän kassa eller in­

rättning, vars reglemente fastställts av Konungen, eller kreditak­

tiebolag,

3. andra fordringar för vilka staten, kommun eller därmed jämförlig

samfällighet, bankaktiebolag, sparbank, postbanken, centralkassa

eller annan under A 1 eller 2 avsedd kassa eller inrättning, kre­

ditaktiebolag eller försäkringsföretag med svensk koncession svarar,

4. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller ford­

ran, som angives under A 1—3,

5. garantiförbindelser för vilka sparbanken erhållit säkerhet i värde­

handling eller fordran, som angives under A 1—4,

B. 1. andra fullgoda obligationer än de som angivas under A 2,

2. fordringar för vilka utländskt bankföretag eller annat försäkrings­

företag än som avses under A 3 svarar,

3. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

värdehandling eller fordran, som angives under B 1 eller 2,

inteckning i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomt­

rätt till sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskatta­

de värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av

byggnad som hör till tomträtten, eller

fordran med förmånsrätt på grund av lagen den 16 december

1966 (nr 701) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa

gemensamhetsanläggningar, såvida förmånsrätten får göras gällan­

de på sparbankens föranstaltande,

4. garantiförbindelser för vilka sparbanken erhållit säkerhet i värde­

handling eller fordran, som angives under B 1—3,

C. 1. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

inteckning i jordbruksfastighet, i bostadsfastighet med en- eller

tvåfamilj shus eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostads­

lån utgår eller i tomträtt till sådan fastighet, om inteckningssäker-

hefen är förstärkt med borgen och inteckningen ligger mellan sjut­

tiofem och etthundra procent av det uppskattade värdet av den fasta

egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till tomt­

rätten,

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

15

inteckning i fastighet, som helt eller delvis är inrättad för indu­ striell verksamhet, eller i tomträtt till sådan fastighet inom femtio procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad och annan egendom som hör till tomträtten,

förlagsbevis eller aktie, som noteras vid fondbörs här i landet, eller

borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än tjugufem- tusen kronor,

2. garantiförbindelser för vilka sparbanken erhållit säkerhet i form av

värdehandling, fordran eller borgensförbindelse som angives under

Cl,

D. övriga tillgångar och garantiförbindelser utom sådana som enligt

femte och sjätte styckena skola avräknas från sparbankens egna fonder.

För placeringar, som angivas under A, fordras ej egna fonder. I övrigt skall sparbank vid varje tidpunkt ha egna fonder till lägst ett belopp, som motsvarar sammanlagt

en procent av summan av placeringar, som angivas under B, fyra procent av summan av placeringar, som angivas under C, och åtta procent av summan av placeringar, som angivas under D. Tillgång skall tagas upp till bokfört värde och garantiförbindelse till sitt nominella belopp.

Med egna fonder avses grundfond, reservfond och garantifond. Med egna fonder får likställas det nominella värdet av förlagsbevis, utställda av spar­ banken, intill ett belopp motsvarande sparbankens reservfond. I fråga om förlagskapital, som långivaren kan återkräva inom fem år, skall dock iakt­ tagas att med sparbankens fonder får likställas högst så stor del av det varje år förfallande beloppet som svarar mot tio procent av reservfonden.

Från sparbankens egna fonder skall avräknas det bokförda värdet av vad sparbanken såsom aktiekapital eller i annan form tillskjutit till företag som driver någon form av bankverksamhet. Sådan avräkning skall dock ej ske i fråga om företag där staten är delägare.

Har sparbank väsentligt ekonomiskt intresse i aktiebolag, som uteslutan­ de bar till syfte att förvalta fastighet eller tomträtt som förvärvats för att bereda sparbanken lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande behov, skall från sparbankens egna fonder avräknas åtta procent av summan av det bokförda värdet av aktierna i fastighetsbolaget och bolagets bokförda skulder eller den del av dessa som svarar mot spar­ bankens innehav av aktier i fastighetsbolaget.

Med uppskattat värde avses det värde, som sparbanken bestämt på grund­ val av särskild värdering. Har enligt gällande bestämmelser om lån av statsmedel till främjande av bostadsbyggandet sådant lån beviljats till upp­ förande av viss byggnad, skall till grund för bedömandet i stället för upp­ skattningsvärdet läggas det enligt nämnda bestämmelser fastställda pant­ värdet för byggnaden eller den fastighet, där denna uppföres, om ej sär­ skilda skäl föranleda annat.

Sparbank, som på grund av avtal enligt 79 § skall uppbära blivande över­ skott vid annan sparbanks likvidation, får vid bestämmande av kravet på egna fonder under tiden för likvidationen taga överskottet i beräkning intill belopp och på villkor som tillsynsmyndigheten fastställer.

16

27 §.

Sparbank skall hålla en med hänsyn till rörelsens art och omfattning till­

räcklig kassareserv.

Kassareserven skall bestå av tillgångar som med lätthet kunna förvand­

las i penningar och skall tillsammans med inneliggande kassa uppgå till lägst

ett belopp som svarar mot tio procent av sparbankens samtliga förbindelser

med undantag av förlagslån, lån mot inteckning i egen fastighet, lån som

tagits upp hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån enligt fon­

dens reglemente och garantiförbindelser. Nedgår kassareserven tillfälligt

under föreskrivet belopp, skall den snarast ökas till detta.

Är tillgång som angives i andra stycket pantsatt, får den ej inräknas

i kassareserven. Utgör tillgången säkerhet för avtalad kredit som sparban­

ken ej begagnat till fullo, får den ändå beräknas till det belopp, som spar­

banken enligt avtalet har rätt att ytterligare erhålla vid anfordran.

28 §.

Kredit får beviljas endast mot betryggande säkerhet i fast eller lös egen­

dom eller i form av borgen. Utan säkerhet får dock kredit lämnas till ett sam­

manlagt belopp, som vid varje tidpunkt svarar mot högst tre procent av

summan av sparbanks fonder och dess inlåning. Därutöver får kredit utan

säkerhet beviljas

1. sådan låntagare, som avses i 26 § första stycket A 2 eller 3, samt ut­

ländskt bankföretag,

2. samfällighet som avses i lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa

geroensamhetsanläggningar, såvida krediten ej överstiger belopp för vilket

förmånsrätt åtnjutes på grund av lagen om förmånsrätt för fordringar

enligt nämnda lag och förmånsrätten får göras gällande på sparbankens

föranstaltande,

3. näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig.

Aktie i bolag, som huvudsakligen förvaltar eller driver handel med aktier

eller som idkar emissionsrörelse, får mottagas som pant endast om aktien

noteras vid fondbörs här i landet. Vad nu sagts gäller även förlagsbevis som

utfärdats av sådant bolag.

Sparbank får ej som pant mottaga förlagsbevis, som sparbanken utfär­

dat, och ej heller bevis om tillskott till garantifond eller grundfond i spar­

banken.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

29 §.

Sparbank skall ägna särskild uppmärksamhet åt att kredit i sådan om­

fattning, att fara kan uppkomma för sparbankens säkerhet, icke lämnas till

samma låntagare eller till låntagare, som äro förbundna med varandra i

väsentlig ekonomisk intressegemenskap, eller mot säkerhet av aktier eller

förlagsbevis, som utgivits av samma aktiebolag eller aktiebolag som äro

förenade i sådan gemenskap som nu sagts.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på borgen och annan garan­

tiförbindelse till sparbanken.

30 §.

Till den som ensam eller i förening med annan får avgöra på sparbankens

styrelse ankommande ärenden eller till den som är gift med sådan person

får sparbanken lämna kredit endast

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

17

1. mot säkerhet av borgen eller garanti av staten eller kommun eller av samfällighet, kassa, inrättning eller bolag eller annan sammanslutning, som avses i 26 § första stycket A 2 eller 3,

2. mot säkerhet av fordran eller värdehandling som avses i 26 § första stycket A eller B, dock att inteckning skall ligga inom sextio procent av det uppskattade värdet av den intecknade egendomen,

3. intill ett belopp av femtiotusen kronor, mot annan pantsäkerhet. Ledamot av sparbanks styrelse eller styrelsesuppleant, som ej erhållit uppdrag som avses i första stycket, eller den som är gift med sådan person får beviljas kredit endast mot säkerhet av sådan borgen eller garanti som avses i första stycket 1 eller mot säkerhet av pant.

Sparbank får ej lämna kredit till revisor i sparbanken eller revisorssupp­ leant eller till den som är gift med sådan person.

Sparbank får ej heller lämna kredit mot säkerhet av borgen eller ford- ringsbevis, som utfärdats av någon som avses i första—tredje styckena, eller mot växel, för vilken denne är betalningsskyldig.

Första—fjärde styckena äga motsvarande tillämpning på bolag, förening eller annan sammanslutning, vari person som avses i första—tredje styc­ kena eller sådan persons make i egenskap av delägare eller medlem har ett väsentligt ekonomiskt intresse, om ej annat följer av vad som föreskrives nedan i denna paragraf.

Sammanslutning, i vilken sådan person som avses i första stycket såsom delägare eller medlem har väsentligt ekonomiskt intresse, får ej beviljas kredit som angives i första stycket 3.

Utan hinder av bestämmelsen i femte stycket får sparbank lämna sam­ manslutning, i vilken sådan person som avses i första eller andra stycket i egenskap av delägare eller medlem har väsentligt ekonomiskt intresse, kre­ dit genom diskontering av växel, som är grundad på verklig handelsaffär, och bevilja kredit mot växel, som nu nämnts och för vilken sammanslut­ ningen är betalningsskyldig.

31 §.

Bestämmelserna om kredit i 28—30 §§ äga motsvarande tillämpning på garantiförbindelse som sparbank ikläder sig.

32 §.

Ställes lån icke att betalas inom ett år, skall sparbank förbehålla sig rätt att säga upp lånet till återbetalning senast inom sagda tid.

Utan förbehåll enligt första stycket får sparbank

1. bevilja återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning med längre löptid än ett år,

2. utlämna andra lån mot skuldebrev med längre löptid än ett år till ett sammanlagt belopp, som vid varje tidpunkt svarar mot högst tjugufem pro­ cent av summan av sparbankens fonder och dess inlåning efter avdrag för lån som tagits upp hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån.

Förfallotiden för lån skall bestämmas så, att den är förenlig med villkoren för sparbankens förbindelser. Lån som avses i andra stycket 2 får icke stäl­ las på längre återbetalningstid än tio år. Har för sådant lån icke ställts sä­ kerhet i fast eller lös egendom, skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetal­ ning i förhållande till den tid för vilken lånet beviljas.

Sparbanken skall förbehålla sig rätt att säga upp lån som avses i andra stycket till återbetalning senast inom tre månader, om säkerheten för lånet

18

försvagas i märklig mån eller, i fråga om lån utan säkerhet, om trygghet

icke längre föreligger för låneförbindelsens fullgörande.

Bestämmelserna i denna paragraf äga icke tillämpning på lån, för vars

fulla gäldande staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet svarar.

Föreskriften i tredje stycket första punkten gäller dock även sådant lån.

33 §.

Sparbank får ej vid avtal om kredit eller annars i sin rörelse förbehålla

sig andel i vinst på affär, som sparbanken själv icke äger avsluta.

Ej heller får sparbank, där ej är fråga om utdelning på aktier eller vad

i övrigt kan tillkomma sparbanken som ägare av aktier, på annat sätt bere­

das andel i vinst på verksamhet, som sparbanken själv icke får driva.

34 §.

Vid beviljande av kredit får sparbank icke göra förbehåll om att kredit­

beloppet eller del av detta skall sättas in bos sparbanken för längre tid än

sex månader eller på längre tids uppsägning än sex månader.

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

35 §.

Sparbank får ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller till

viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för så­

dana förbindelser. Vad nu sagts gäller dock ej räntebärande förlagsbevis, som

lyder på minst etthundra kronor.

Sparmärken för användning vid inlåning inom skolsparrörelsen får spar­

bank utfärda endast om åtgärder vidtagits för kontroll över utelöpande

märken.

35 a §.

Motbok eller annat bevis, som sparbank utfärdar om tillgodohavande på

räkning, skall ställas till viss man och innehålla att överlåtelse får ske endast

till viss man och att överlåtelsen bör anmälas hos sparbanken.

Sparbank får ej träffa förbehåll om rätt för sparbanken att åberopa be­

talning till annan än rätt innehavare av motbok.

Om efterlysning och dödande av förkommen motbok gälla särskilda be­

stämmelser.

35 b §.

Innan sparbank inrättar bankkontor, skall sparbanken inhämta yttrande

från nämnden för bankkontorsetablering.

Inrättas bankkontor, skall det omedelbart anmälas hos tillsynsmyndig­

heten.

Sparbank skall bidraga till kostnaden för nämndens verksamhet enligt

föreskrifter som meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen

bestämmer.

35 c §.

Omyndig äger utan förmyndarens tillåtelse förfoga över medel som den

omyndige själv satt in hos sparbank efter det att han fyllt sexton år. Utan

den omyndiges samtycke får sparbanken ej betala ut sådana medel till för­

myndaren. Har förmyndaren fått överförmyndarens tillstånd att omhänder­

taga medlen och företett bevis på detta, äger den omyndige ej vidare förfoga

över medlen. Sådan inskränkning i den omyndiges rätt skall antecknas på

insättningsbevis eller i motbok, när beviset eller motboken företes hos spar­ banken.

Medel, som förmyndare eller god man förvaltar enligt föräldrabalken, får, utom såvitt angår ränta som stått inne kortare tid än ett år, ta­ gas ut utan överförmyndarens tillstånd endast om förbehåll därom skett enligt 15 kap. 9 § andra stycket nämnda balk. överförmyndaren kan när som helst förordna, att förbehållet ej skall gälla. Sådant förordnande skall antecknas på bevis eller i motbok, som utfärdats om insättningen, överför­ myndare, förmyndare eller god man äga på begäran erhålla bevis om be­ loppet av de medel, som sättas in eller stå inne, och i förekommande fall in­ tyg att meddelat tillstånd icke utnyttjats.

39 §.

Styrelsen får, om reglementet medgiver det, uppdraga åt styrelseledamot eller annan att ensam eller i förening med annan avgöra ärenden av be­ skaffenhet att annars ankomma på styrelsens egen prövning.

Om den befogenhet, som skall tillkomma person som avses i första stycket, åligger det styrelsen att meddela föreskrifter i en för ett år i sänder fast­ ställd instruktion. Avser uppdraget beviljande av kredit, skola grunderna för kreditgivningen fastställas. Styrelsen skall, så snart det kan ske, till till­ synsmyndigheten insända avskrift av instruktionen och underrätta myn­ digheten om de ändringar som vidtagas i instruktionen.

Uppdrag enligt första stycket kan när som helst återkallas eller inskrän­ kas. Utan hinder av uppdrag får styrelsen själv avgöra ärende av varje slag.

Styrelsen får ej uppdraga åt enskild styrelseledamot eller annan att av­ göra ärende, som avser

1. inrättande eller indragning av filial eller övertagande av annan bank­ rörelse,

2. förvärv eller avyttring av fastighet, som är avsedd för sparbankens in­ rymmande eller för att tillgodose därmed sammanhängande behov,

' 3. beviljande av kredit till person, som avses i 30 § första eller andra stycket, eller till bolag, förening eller annan sammanslutning, vari sådan person är styrelseledamot eller som delägare eller medlem har ett väsent­ ligt ekonomiskt intresse; för kredit, som nu sägs, får dock styrelsen fast­ ställa vissa gränser, inom vilka utan styrelsens beslut i varje särskilt fall kredit får beviljas i och för en av låntagaren idkad rörelse,^

4. förvärv av aktie eller förlagsbevis i andra fall än då fråga är om aktie eller förlagsbevis, som är utmätt eller pantsatt för sparbankens fordran,

5. fastställande av allmänna räntesatser för in- och utlåning; dock att beslut, om det är påkallat av allmän ränteförändring, får utan styrelsens hörande meddelas för tiden till nästa styrelsesammanträde,

6. meddelande av bestämmelser om kassaverksamheten vid sparbanken eller om rörelsen i dess helhet vid filial och hur denna rörelse skall över­ vakas från huvudkontorets sida.

Bestämmelser om kredit skola gälla även i fråga om garantiförbindelse, som sparbank ikläder sig.

40 §.

Styrelseledamot eller den som erhållit uppdrag enligt 39 § må ej hand­ lägga fråga rörande avtal mellan honom och sparbanken eller sådan fråga om avtal mellan sparbanken och tredje man, i vilken han äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot sparbankens. Bj heller må han deltaga

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

19

20

i beslut angående avtal mellan sparbanken och tredje man, som han ensam

eller jämte annan äger företräda. Vad sålunda är stadgat skall äga motsva­

rande tillämpning beträffande gåva från sparbanken, så ock beträffande

rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten, den som fått uppdrag

enligt 39 § eller tredje man.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

43 §.

I förhållande till sparbanken åligger det styrelsen att ställa sig till efter­

rättelse de särskilda föreskrifter som meddelas i reglementet eller, beträf­

fande frågor som falla inom huvudmännens befogenhet, av dessa. Detsam­

ma skall gälla annan ställföreträdare för sparbanken samt den som erhållit

uppdrag enligt 39 §; och äro dessa jämväl skyldiga hörsamma föreskrift

som meddelas av styrelsen.

Föreskrift, vilken------- -— sparbankens intressen.

Den som----------- å avtalet.

48 §.

Jämte vad i bokföringslagen är stadgat skall i fråga om sparbanks balans­

räkning gälla:

1. Tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för sparbanken, må ej i

vidare mån än som betingas av förbättringar, som nedlagts å desamma, i

balansräkningen för det år, varunder de förvärvats, upptagas till högre värde

än som motsvarar kostnaderna för deras förvärvande och därefter till högre

värde än det, vartill de varit uppförda i närmast föregående balansräk­

ning. Är det verkliga värdet lägre än det belopp, vartill dylik tillgång så­

lunda upptagits, skall å tillgången årligen avskrivas vad som motsvarar dess

av ålder och nyttjande eller annan därmed jämförlig orsak uppkomna värde­

minskning.

Utan hinder av vad nu sagts må fast egendom, avsedd till stadigvarande

bruk för sparbanken, eller tomträtt till fastighet, avsedd för sådant ända­

mål, för täckande av förlust å sparbankens rörelse uppskrivas högst till det

bestående värde, tillgången i fråga måste anses äga, såframt tillsynsmyn­

digheten medgivit uppskrivningen. I intet fall må dock uppskrivning ske

över senast fastställda taxeringsvärdet å den fasta egendomen eller, vad

gäller tomträtt, å byggnad eller byggnader, som utgöra tillbehör till tomt­

rätten. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning å aktie, som

omförmäles i 24 § första stycket 2.

2. Beträffande andra tillgångar än som nämnts under 1 gäller att de ej

må upptagas över verkliga värdet. För fordran, som förfaller eller kan av

sparbanken uppsägas till betalning först efter längre tid än ett år, må vär­

det icke sättas högre än att avkastning erhålles efter en räntefot som svarar

mot det allmänna ränteläget. Närmare föreskrifter om värderingen av här

avsedda fordringar meddelas årligen av tillsynsmyndigheten. Osäkra ford­

ringar skola upptagas högst till det belopp, varmed de beräknas komma att

inflyta. Värdelösa fordringar må icke upptagas såsom tillgång.

3. I stället för avskrivning å tillgångs värde må motsvarande belopp kun­

na uppföras å särskilt värdeminskningskonto. Minskning av värdeminsk-

ningskonto är medgiven, där avskrivning med samma belopp sker å motsva­

rande tillgång, så ock i den mån, enligt vad förut i denna paragraf är sagt,

hinder ej möter för uppskrivning av tillgång samt minskning av värde­

minskningskonto sker i stället för sådan uppskrivning.

4. Avskrivning skall avse viss tillgång eller grupp av tillgångar av likartad beskaffenhet.

5. De belopp, till vilka sparbankens särskilda fonder uppgå, skola vart för sig i balansräkningen uppföras bland skulderna. Benämningen fond må en­ dast användas för grundfond, reservfond och garantifond. (i. Organisations- eller förvaltningskostnader må ej uppföras såsom till­ gång.

7. Inom linjen skall anmärkas sammanlagda beloppet av sparbankens ansvarsförbindelser, i den mån de icke upptagits bland skulderna. Tillika skall inom linjen upptagas av sparbanken ställda panters sammanlagda bok­ förda värde. Inom linjen skola ock anmärkas de pensionsåtaganden, som ej upptagits bland skulderna. Ytterligare skall inom linjen uppföras ränta å garantifond eller grundfond, som till följd av reglerna i 19 § icke kunnat ut­ betalas. Vad i----------- eller bilaga.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

21

58 §.

Ansvarsfrihet må — ------ röstat däremot. Anställes ej —------- blivit beviljad. Om ansvarsfrihet----------- nämnda handling. Talan om skadestånd på grund av förvaltningsåtgärd, som någon vidtagit med stöd av uppdrag enligt 39 §, må ej väckas av sparbanken, sedan ett år förflutit från det förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen för det räkenskapsår, under vilket åtgärden vidtagits, framlagts å sammanträde med huvudmännen, såframt icke förhållande föreligger varom stadgas i tredje stycket.

60 §.

Försättes sparbank----------- redovisningen avser. Mot den som erhållit uppdrag enligt 39 § samt revisor äger konkursboet ock, där sparbanken försättes i konkurs på ansökan, vilken gjorts innan två år förflutit från det förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen fram­ lades å sammanträde med huvudmännen, föra sådan talan.

Talan, varom----------- talan förlorad.

67 §.

Då sparbanken----------- med huvudmännen. Redovisningen skall ----------- - redovisningen omfattar. I fråga om styrelsens redovisning, om revisorernas granskning och revi­ sionsberättelsen, om handlingars framläggande å sammanträde med huvud­ männen, om behandlingen av frågan om ansvarsfrihet samt om anställande av talan mot styrelseledamot eller den som erhållit uppdrag enligt 39 § skall i tillämpliga delar gälla vad i denna lag förut rörande dessa ämnen föreskri­ vits.

81 §.

Om sparbanks---------- med straff. Där sparbank------------sådan talan. Tillsynsmyndigheten skall-----------utfärda instruktion. Tillsynsmyndigheten äger----------- denna lag. Då tillsynsmyndigheten i anledning av att sparbank icke kan uppfylla i 26 § föreskrivet krav på egna fonder förelägger sparbankens styrelse att

22

vidtaga rättelse, må, där ej särskilda omständigheter föranleda annat, den

tid, inom vilken föreläggandet skall vara fullgjort, icke sättas längre än två

månader, och må i intet fall sagda tid bestämmas till mer än ett år.

Har sparbanks----------- i likvidation.

83 §.

Sparbanks styrelse----------- av myndigheten;

att, då anledning yppas till antagande, att sparbanken gjort sådana för­

luster att sparbanken icke kan uppfylla i 26 § föreskrivet krav på egna fon­

der, ofördröj ligen upprätta särskild balansräkning enligt 48 § för utvisande

av sparbankens ställning samt att, därest balansräkningen bekräftar anta­

gandet i fråga, ofördröj ligen avsända meddelande härom till tillsynsmyndig­

heten; samt

att dels----------- och ställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

92 §.

Har huvudman, styrelseledamot, den som erhållit uppdrag enligt 39 §,

revisor, likvidator, likvidationsrevisor eller ombud, som avses i 82 § 1 inom.,

vid fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat

sparbanken skada, är han pliktig att till sparbanken utgiva ersättning för

skadan.

Har huvudman------------för skadan.

Där medhjälpare, ------------för skadan.

96 §.

Med dagsböter------------eftersätter bestämmelserna i nämnda lagrum;

4. den, som bryter mot vad som är stadgat i 2 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

I fråga om krav på egna fonder och om skyldighet att hålla kassare­

serv får sparbank tillämpa äldre bestämmelser till utgången av år 1973.

Vid bokslut, som sker för tidigare år än 1974, får obligation, som avses i

48 § första stycket 1 i dess äldre lydelse och som förvärvats före den 1 ja­

nuari 1969, värderas enligt äldre bestämmelser. Detsamma gäller fordran

på grund av lån, som avses i 48 § första stycket 2 i dess äldre lydelse och

som beviljats före nyssnämnda tidpunkt.

Skyldighet att inhämta yttrande enligt 35 b § första stycket föreligger icke

för sparbank, som efter lagens ikraftträdande utnyttjar med stöd av äldre

bestämmelser meddelat tillstånd att inrätta kontor.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

23

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 6 § lagen den 3 juni 1955 (nr 417) angående

införande av nya lagen om sparbanker

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 3 juni 1955 angående införande

av nya lagen om sparbanker1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges.

(Nuvarande lydelse)

6

I fråga----------- —------------ ------------ -

7. I fråga om medel, som förvaltas

av förmyndare eller god man och

som sedan den 1 januari 1941 inne-

stå å räkning hos sparbank utan vill­

kor att de må lyftas allenast med

överförmyndarens tillstånd, skall, så­

framt ej överförmyndaren annorlun­

da förordnar, vid tillämpning av vad

i 24 § nya lagen stadgas så anses som

om förbehåll enligt 15 kap. 9 § and­

ra stycket föräldrabalken gjorts, att

de må uttagas utan sådant tillstånd.

Vad nu sagts skall ock gälla medel,

som sedermera insatts eller framde­

les insättas å räkningen, samt ränta

som lagts eller lägges till kapitalet.

8. Har sparbank----------------------—

9. Utan hinder av vad i 28 § fjärde

stycket nya lagen stadgas beträffan­

de säkerhet för lån, må egendom,

som innan nya lagen vunnit tillämp­

ning å sparbanken genom att re­

gistrering skett ställts som säkerhet

för lån, alltjämt godtagas som så­

dan under lånets fortsatta löptid.

10. De styrelseledamöter —------- å

(Föreslagen lydelse)

§•

annan bidragstecknare.

7. I fråga om medel, som förvaltas

av förmyndare eller god man och

som sedan den 1 januari 1941 inne-

stå å räkning hos sparbank utan vill­

kor att de må lyftas allenast med

överförmyndarens tillstånd, skall, så­

framt ej överförmyndaren annor­

lunda förordnar, vid tillämpning av

vad i 35 c § nya lagen stadgas så an­

ses som om förbehåll enligt 15 kap.

9 § andra stycket föräldrabalken

gjorts, att de må uttagas utan sådant

tillstånd. Vad nu sagts skall ock

gälla medel, som sedermera insatts

eller framdeles insättas å räkning­

en, samt ränta som lagts eller lägges

till kapitalet.

----------- —- -—-år 1965.

9. Utan hinder av vad i 28 § andra

och tredje styckena nya lagen stad­

gas beträffande säkerhet för lån, må

egendom, som innan nya lagen vun­

nit tillämpning å sparbanken genom

att registrering skett ställts som sä­

kerhet för lån, alltjämt godtagas som

sådan under lånets fortsatta löptid,

likvidationen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

1 Senaste lydelse av 6 § se 1965:222.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas

säkerhetskassa

Härigenom förordnas, att 2, 3 och 6 §§ lagen den 15 juni 1934 om spar­

bankernas säkerhetskassa1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an­

ges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

2

§•

Såsom bidrag —---- ---------------- kalenderår förvaltade.

Vad nu sagts skall ej gälla spar­

bank, vars fondmedel, sedan i före­

kommande fall därifrån avdragits

garantifond och i fondmedlen in­

gående förlagskapital samt under de

tio första åren efter sparbankens bil­

dande jämväl grundfond, antingen

äro eller genom bidragets erläggan­

de skulle bliva otillräckliga för iakt­

tagandet av det förhållande, som

jämlikt 27 § lagen om sparbanker

skall förefinnas mellan sparbankens

inlåning och dess fonder.

Vad nu sagts skall ej gälla spar­

bank, vars fondmedel, sedan i före­

kommande fall därifrån avdragits

garantifond och i fondmedlen in­

gående förlagskapital samt under de

tio första åren efter sparbankens bil­

dande jämväl grundfond, antingen

äro eller genom bidragets erläggande

skulle bliva otillräckliga för uppfyl­

lande av kravet på egna fonder jäm­

likt 26 § lagen om sparbanker.

3 §•

Uppgår kassans behållning till tju­

go miljoner kronor, skall hälften av

den behållna avkastningen årligen

utdelas till sparbankerna efter för­

hållandet mellan de bidrag varje

sparbank sammanlagt inbetalat till

kassan. Uppgår behållningen till ett

belopp motsvarande en procent av de

medel, som sparbankerna vid ut­

gången av nästföregående kalender­

år sammanlagt förvaltade, skall he­

la avkastningen efter samma grund

utdelas. I övrigt äge sparbank,

länge kassan består, ej göra gällande

någon rätt till kassans tillgångar.

1 Senaste lydelse av 2 och 6 §§ se 1955:419.

Sparbank äger, så länge kassan be­

står, ej göra gällande någon rätt till

kassans tillgångar.

25

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Sparbanks rätt till framtida utdel- Sparbanks rätt till kassans till-

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

ning eller till kassans tillgångar vid

dess upplösning må ej uppföras som

tillgång i sparbankens räkenskaper

eller överlåtas annorledes än i sam­

band med överlåtelse av sparbankens

rörelse å annan sparbank.

6

Kassans styrelse må, efter pröv­

ning i varje särskilt fall och på vill­

kor, som styrelsen äger bestämma,

med anlitande av kassans medel läm­

na dels bistånd åt sparbank, vars

fondmedel till följd av inträffade för­

luster nedgått under det i förhållan­

de till sparbankens inlåning enligt

27 § lagen om sparbanker erforder­

liga beloppet, ävensom åt sparbank,

som eljest på grund av inträffade el­

ler väntade förluster råkat i eller kan

befaras råka i svårigheter, dels ock,

i den utsträckning så finnes skäligt,

gottgörelse åt insättare i sparbank,

som trätt i likvidation eller försatts

i konkurs.

gångar vid dess upplösning ma ej

uppföras som tillgång i sparbankens

räkenskaper eller överlåtas annorle­

des än i samband med överlåtelse av

sparbankens rörelse å annan spar­

bank.

§■

Kassans styrelse må, efter pröv­

ning i varje särskilt fall och på vill­

kor, som styrelsen äger bestämma,

med anlitande av kassans medel läm­

na dels bistånd åt sparbank, vars

fondmedel till följd av inträffade för­

luster blivit otillräckliga för uppfyl­

lande av kravet på egna fonder en­

ligt 26 § lagen om sparbanker, även­

som åt sparbank, som eljest på grund

av inträffade eller väntade förluster

råkat i eller kan befaras råka i svå­

righeter, dels ock, i den utsträckning

så finnes skäligt, gottgörelse åt in­

sättare i sparbank, som trätt i likvi­

dation eller försatts i konkurs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om

j or dbr ukskasserör elsen

Härigenom förordnas, dels att 4, 5, 7, 12, 14, 22, 24, 30—42, 52, 56, 58,

62, 74 och 75 §§, 87 § 2 mom., 88 a § samt 91 och 96 §§ lagen den 25 maj

1956 om jordbrukskasserörelsen1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges, dels att i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 42 a—d §§, av nedan

angiven lydelse.

4 §■

Jordbrukskassas firma —■ ■—- •— »ek.för.».

Ej må — — •— ordet jordbrukskreditkassa.

Om användning av ordet bank vid beteckning av kreditkassas rörelse är

särskilt stadgat.

5

§■

Jordbrukskasserörelsen skall stå under tillsyn av bankinspektionen.

Kreditkassorna och riksorganisationen registreras hos tillsynsmyndighe­

ten. Bestämmelserna om länsstyrelse i lagen den 1 juni 1951 (nr 308) om

ekonomiska föreningar äga i fråga om jordbrukskasserörelsen motsvarande

tillämpning på tillsynsmyndigheten. Anteckning i registret skall dock, såvitt

angår kreditkassa, kungöras i allmänna tidningarna och i tidning, som är

allmänt spridd inom kassans verksamhetsområde.

7 §•

Sedan beslut fattats att bilda jordbrukskassa och stadgar för kassan an­

tagits, skall stadfästelse på dessa sökas hos tillsynsmyndigheten. I ärendet

skall tillfälle beredas riksorganisationen och den centralkassa, vari jord­

brukskassan skall bliva medlem, att avgiva yttrande.

Finner tillsynsmyndigheten att stadgarna överensstämma med denna lag

samt lag och författning i övrigt ävensom att stadgarna innehålla föreskrif­

ter som göra kassan ägnad att fullgöra sina uppgifter, skall tillsynsmyndig­

heten stadfästa stadgarna och godkänna kassan. Stadfästelse skall ock sö­

kas på beslut om ändring i jordbrukskassas stadgar.

12

§.

Villkoren för inträde som medlem i jordbrukskassa fastställas av riks­

organisationen.

14 §.2

Jordbrukskassa må — --------sina medlemmar.

1 Senaste lydelse av 58 § se 1962:88 och av 87 § 2 mom. se 1967:543. 88 a § införd genom

1962:88.

2 Ändringen innebär att andra stycket upphävs.

27

22

§.

Till medlem i centralkassa må allenast antagas

jordbrukskassa vars styrelse har sitt säte inom centralkassans verksam­

hetsområde, samt

bolag, förening eller annan sammanslutning, som har till huvudsaklig

uppgift att ekonomiskt eller på annat sätt främja jordbruket, binäring där­

till eller fisket eller intressen som äro gemensamma för utövare av sådana

näringar.

Riksorganisationen äger------------i centralkassa.

24 §.i

Centralkassa må bereda kredit allenast åt medlemmar i kassan eller i an­

sluten jordbrukskassa samt åt bankaktiebolag, sparbank, postbanken, cen­

tralkassa eller annan allmän kassa eller inrättning vars reglemente fast­

ställts av Konungen, kreditaktiebolag, försäkringsföretag med svensk kon­

cession och utländskt bankföretag.

Kreditgivningen till------------tillhörande säkerheter.

30 §.

Kreditkassa får låna ut pengar och anskaffa medel till utlåningen i den

ordning denna lag föreskriver samt idka verksamhet som står i samband

därmed.

Jordbrukskassa får ej för egen räkning låna in pengar från allmänheten.

Utan tillstånd av tillsynsmyndigheten får kreditkassa icke mottaga värde­

handlingar till förvaring och förvaltning. Tillstånd får meddelas endast om

kassan med hänsyn till dess organisation och förvaringsanordningar samt

fonder kan på ett betryggande sätt handha sådan verksamhet. När förutsätt­

ningar icke längre föreligga för tillstånd, får det återkallas.

I kreditkassas stadgar skall angivas vilken rörelse kassan får utöva.

31 §.

Kreditkassa får ej för egen räkning driva handel med eller, med de

undantag som angivas i 32 och 33 §§, förvärva annat än guld, mynt, växlar,

checkar, anvisningar, obligationer och andra för den allmänna rörelsen av­

sedda förskrivningar utom förlagsbevis.

Kungl. Maj:ts proposition nr 743 år 1968

32 §.

Kreditkassa får förvärva

1. fast egendom, tomträtt och bostadsrätt för att bereda kassan eller an­

sluten kassa lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed samman­

hängande behov,

2. aktie i bolag, vilket uteslutande har till syfte att förvalta fast egendom

eller tomträtt som förvärvats för det under 1 angivna ändamålet, och för­

lagsbevis, som utfärdats av sådant bolag,

3. inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som kassan

äger, eller till lokaler, som kassan i övrigt innehar,

4. bostadsrätt för att bereda bostad åt någon som är anställd i kassan eller

i ansluten kassa.

Ärende om förvärv enligt första stycket av fast egendom, tomträtt eller

aktie avgöres av stämman, om ej annat följer av kreditkassans stadgar.

1 Ändringen innebär bl. a. att tredje och fjärde styckena upphävs.

28

Detsamma gäller ärende om förbättring av byggnad i vilken kassans eller

ansluten kassas lokaler äro eller avses bliva inrymda.

Centralkassa får till belopp, som vid varje tidpunkt sammanlagt svarar

mot högst tio procent av kassans och anslutna jordbrukskassors eget kapital,

förvärva andel i sådan ekonomisk förening eller aktie i sådant bolag, som

tillgodoser för kreditkassor gemensamma intressen, eller garantifondbevis

eller förlagsbevis, som utfärdats av föreningen eller bolaget, eller i övrigt

tillskjuta medel till föreningen eller bolaget.

Utöver vad som följer av tredje stycket får centralkassa efter tillstånd

av tillsynsmyndigheten tillskjuta medel till förening eller aktiebolag som

avses i nämnda stycke, om det tillskjutna kapitalet icke kan grunda upplå-

ningsrätt eller täcka krav på eget kapital hos föreningen, bolaget eller an­

norstädes.

Centralkassa som medverkar vid emission av aktier eller förlagsbevis på

den allmänna marknaden får efter tillstånd av tillsynsmyndigheten förvärva

aktie eller förlagsbevis som ingår i emissionen. Sådan aktie eller sådant för­

lagsbevis skall centralkassan avyttra så snart det lämpligen kan ske och

senast ett år efter förvärvet. Om synnerliga skäl föreligga, kan tillsynsmyn­

digheten förlänga denna frist.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

33 §.

För alt skydda fordran får kreditkassa dels på offentlig auktion eller

fondbörs eller i den ordning som angives i 96 a § utsökningslagen köpa

egendom som är utmätt eller pantsatt för fordringen dels, om det är uppen­

bart att kassan annars skulle lida avsevärd förlust, såsom betalning för ford­

ran övertaga för fordringen pantsatt eller annan egendom. Vad nu sagts

gäller ej bevis om andel i eller tillskott till kreditkassan själv eller annan

jordbrukets kreditkassa.

Egendom, som kreditkassa förvärvat enligt första stycket, skall avyttras

så snart det lämpligen kan ske och senast när det kan äga rum utan förlust

för kassan.

Förvärv enligt denna paragraf skall ofördröj ligen anmälas hos tillsyns­

myndigheten.

34 §.

Centralkassa jämte anslutna jordbrukskassor skall till insättarnas skydd

ha eget kapital till visst lägsta belopp. Detta bestämmes för kassorna gemen­

samt i förhållande till deras tillgångar och av dem ingångna garantiförbin­

delser (placeringar). Vid beräkningen av kapitalkravet indelas placeringarna

i följande fyra grupper, nämligen

A. 1. inneliggande kassa, checkar, postremissväxlar samt fordringar hos

riksbanken och riksgäldskontoret,

2. skattkammarväxlar och obligationer som utfärdats av staten, kom­

mun eller därmed jämförlig samfällighet, allmän kassa eller inrätt­

ning, vars reglemente fastställts av Konungen, eller kreditaktie­

bolag,

3. andra fordringar för vilka staten, kommun eller därmed jämförlig

samfällighet, bankaktiebolag, sparbank, postbanken, centralkassa

eller annan under A 1 eller 2 avsedd kassa eller inrättning, kredit­

aktiebolag eller försäkringsföretag med svensk koncession svarar,

4. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller ford­

ran, som angives under A 1—3,

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

29

5. garantiförbindelser, som utfärdats av centralkassan eller ansluten

jordbrukskassa och för vilka kassan erhållit säkerhet i värdehand­

ling eller fordran, som angives under A 1—4,

B. 1. andra fullgoda obligationer än de som angivas under A 2,

2. fordringar för vilka utländskt bankföretag eller annat försäkrings­

företag än som avses under A 3 svarar,

3. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

värdehandling eller fordran, som angives under B 1 eller 2,

inteckning i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomt­

rätt till sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade

värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av bygg­

nad som hör till tomträtten, eller

fordran med förmånsrätt på grund av lagen den 16 december

1966 (nr 701) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa

gemensamhetsanläggningar, såvida förmånsrätten får göras gäl­

lande på kassans föranstaltande,

4. garantiförbindelser, som utfärdats av centralkassan eller ansluten

jordbrukskassa och för vilka kassan erhållit säkerhet i värdehand­

ling eller fordran, som angives under B 1—3,

C. 1. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

inteckning i jordbruksfastighet, i bostadsfastighet med en- eller

tvåfamilj shus eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån

utgår eller i tomträtt till sådan fastighet, om inteckningssäkerheten

är förstärkt med borgen och inteckningen ligger mellan sjuttiofem

och etthundra procent av det uppskattade värdet av den fasta egen­

domen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till tomt­

rätten,

inteckning i fastighet, som helt eller delvis är inrättad för indu­

striell verksamhet, eller i tomträtt till sådan fastighet inom femtio

procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i

fråga om tomträtt, av byggnad och annan egendom som hör till tomt­

rätten,

förlagsbevis eller aktie, som noteras vid fondbörs här i landet,

eller

borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än tjugofem­

tusen kronor,

2. garantiförbindelser, som utfärdats av centralkassan eller ansluten

jordbrukskassa och för vilka kassan erhållit säkerhet i form av

värdehandling, fordran eller borgensförbindelse som angives under

C 1,

D.

övriga tillgångar och garantiförbindelser utom sådana som enligt

femte och sjätte styckena skola avräknas från eget kapital.

För placeringar, som angivas under A, fordras ej eget kapital. I övrigt

skall centralkassa jämte anslutna jordbrukskassor vid varje tidpunkt ha eget

kapital till lägst ett belopp, som motsvarar sammanlagt

en procent av summan av placeringar, som angivas under B,

fyra procent av summan av placeringar, som angivas under C, och

åtta procent av summan av placeringar, som angivas under D.

Tillgång skall tagas upp till bokfört värde och garantiförbindelse till sitt

nominella belopp.

30

Med eget kapital avses insatskapital, reservfond, dispositionsfond och av

stämma fastställd vinstbalans. Med eget kapital får likställas det nominella

värdet av förlagsbevis, utställda av centralkassan, intill ett belopp motsva­

rande det belopp vartill centralkassans och anslutna jordbrukskassors eget

kapital uppgår. I fråga om förlagskapital, som långivaren kan återkräva

inom fem år, skall dock iakttagas att med centralkassans och de anslutna

jordbrukskassornas eget kapital får likställas högst så stor del av det varje

år förfallande beloppet som svarar mot tio procent av det ta kapital.

Från centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital skall

avräknas det bokförda värdet av vad de såsom aktiekapital eller i annan

form tillskjutit till företag som driver någon form av bankverksamhet. Så­

dan avräkning skall dock ej ske i fråga om företag där staten är delägare.

Har centralkassa eller ansluten jordbrukskassa väsentligt ekonomiskt in­

tresse i aktiebolag som uteslutande har till syfte att förvalta fastighet eller

tomträtt som förvärvats för att bereda någon av kassorna lokaler för dess

inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande behov, skall från

det egna kapitalet avräknas åtta procent av summan av det bokförda värdet

av aktierna i fastighetsbolaget och bolagets bokförda skulder eller den del

av dessa som svarar mot kassans innehav av aktier i fastighetsbolaget.

Med uppskattat värde avses det värde, som kreditkassa bestämt på grund­

val av särskild värdering. Har enligt gällande bestämmelser om iån av

statsmedel till främjande av bostadsbyggandet sådant lån beviljats till upp­

förande av viss byggnad, skall till grund för bedömandet i stället för upp­

skattningsvärdet läggas det enligt nämnda bestämmelser fastställda pant­

värdet för byggnaden eller den fastighet, där denna uppföres, om ej sär­

skilda skäl föranleda annat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

35 §.

Centralkassa skall hålla en med hänsyn till rörelsens art och omfattning

tillräcklig kassareserv.

Kassareserven skall bestå av tillgångar som med lätthet kunna förvandlas

i pengar och skall tillsammans med inneliggande kassa uppgå till lägst ett

belopp som svarar mot tio procent av kassans samtliga förbindelser med

undantag av förlagslån, lån mot inteckning i egen fastighet, lån som tagits

upp hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån enligt fondens

reglemente och garantiförbindelser. Nedgår kassareserven tillfälligt under

föreskrivet belopp, skall den snarast ökas till detta.

År tillgång som angives i andra stycket pantsatt, får den ej inräknas i

kassareserven. Utgör tillgången säkerhet för avtalad kredit som centralkas­

san ej begagnat till fullo, får den ändå beräknas till det belopp, som kassan

enligt avtalet har rätt att ytterligare erhålla vid anfordran.

36 §.

Kredit får beviljas endast mot betryggande säkerhet i fast eller lös egen­

dom eller i form av borgen. Ulan säkerhet får dock kredit lämnas till ett sam­

manlagt belopp, som vid varje tidpunkt svarar mot högst tre procent av

summan av centralkassas och anslutna jordbrukskassors eget kapital samt

centralkassans inlåning. Därutöver får kredit utan säkerhet beviljas

1. sådan låntagare, som avses i 34 § första stycket A 2 eller 3, dock icke

staten, samt utländskt bankföretag,

2. samfällighet som avses i lagen den 16 december 1966 (nr 700) om

vissa gemensamhetsanläggningar, såvida krediten ej överstiger belopp för

31

vilket förmånsrätt åtnjntes på grund av lagen om förmånsrätt för ford­

ringar enligt nämnda lag och förmånsrätten får göras gällande på kreditkas­

sans föranstaltande,

3. näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig.

Kredit utan säkerhet enligt första stycket beviljas av centralkassa eller,

efter medgivande av denna, av ansluten jordbrukskassa.

Aktie i bolag, som huvudsakligen förvaltar eller driver handel med aktier

eller som idkar emissionsrörelse, får mottagas som pant endast om aktien

noteras vid fondbörs här i landet. Vad nu sagts gäller även förlagsbevis som

utfärdats av sådant bolag.

Kreditkassa får ej som pant mottaga aktie i bolag, som har till uppgift att

tillgodose för kreditkassor gemensamma intressen, eller förlagsbevis, som

sådant bolag eller centralkassa utfärdat, och ej heller bevis om andel i eller

tillskott till kreditkassan själv eller annan jordbrukets kreditkassa.

37 §.

Kreditkassa skall ägna särskild uppmärksamhet åt att kredit i sådan om­

fattning, att fara kan uppkomma för kreditkassans säkerhet, icke lämnas till

samma låntagare eller till låntagare, som äro förbundna med varandra i

väsentlig ekonomisk intressegemenskap, eller mot säkerhet av aktier eller

förlagsbevis, som utgivits av samma aktiebolag eller aktiebolag som äro

förenade i sådan gemenskap som nu sagts.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på borgen och annan garan­

tiförbindelse till kreditkassan.

38 §.

Kreditkassa får ej utan tillstånd lämna kredit till ledamot av kassans sty­

relse, revisor i kassan eller suppleant för styrelseledamot eller revisor och ej

heller till den som är anställd i kassan. Detsamma gäller kredit mot säker­

het av borgen eller fordringsbevis, som utfärdats av sådan person.

Tillstånd enligt första stycket lämnas såvitt gäller centralkassa av riks­

organisationen och såvitt gäller jordbrukskassa av centralkassan.

39 §.

Bestämmelserna om kredit i 36—38 §§ äga motsvarande tillämpning på

garantiförbindelse som kreditkassa ikläder sig.

40 §.

Ställes lån icke att betalas inom ett år, skall kreditkassa förbehålla sig

rätt att säga upp lånet till återbetalning senast inom sagda tid.

Utan förbehåll enligt första stycket får

1. centralkassa bevilja återlån enligt reglementet angående allmänna pen­

sionsfondens förvaltning med längre löptid än ett år,

2. kreditkassa utlämna andra lån mot skuldebrev med längre löptid än

ett år till ett sammanlagt belopp, som tillsammans med belopp av här avsedd

utlåning från övriga kreditkassor inom vederbörande centralkassas verk­

samhetsområde vid varje tidpunkt svarar mot högst tjugofem procent av

summan av centralkassans och anslutna jordbrukskassors eget kapital samt

centralkassans inlåning efter avdrag för lån som tagits upp hos allmänna

pensionsfonden i samband med återlån.

Förfallotiden för lån skall bestämmas så, att den är förenlig med villkoren

för kreditkassans förbindelser. Lån som avses i andra stycket 2 får icke

ställas på längre återbetalningstid än tio år. Har för sådant lån icke ställts

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1963

32

säkerhet i fast eller lös egendom, skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetal­

ning i förhållande till den tid för vilken lånet beviljas.

Centralkassa skall enligt 17 § tredje stycket meddela de särskilda anvis­

ningar som fordras för tillämpningen av bestämmelserna i andra stycket 2

och tredje stycket första punkten.

Kreditkassa skall förbehålla sig rätt att säga upp lån som avses i andra

stycket till återbetalning senast inom tre månader, om säkerheten för lånet

försvagas i märklig mån eller, i fråga om lån utan säkerhet, om trygghet icke

längre föreligger för låneförbindelsens fullgörande.

Bestämmelserna i denna paragraf äga icke tillämpning på lån, för vars

fulla gäldande staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet svarar.

Föreskriften i tredje stycket första punkten gäller dock även sådant lån.

41 §.

Kreditkassa får ej vid avtal om kredit eller annars i sin rörelse förbe­

hålla sig andel i vinst på affär, som kassan själv icke äger avsluta.

Ej heller får kreditkassa, där ej är fråga om utdelning på aktier eller

vad i övrigt kan tillkomma kassan som ägare av aktier, på annat sätt bere­

das andel i vinst på verksamhet, som kassan själv icke äger driva.

42 §.

Vid beviljande av kredit får kreditkassa icke göra förbehåll om att kredit­

beloppet eller del av detta skall sättas in hos centralkassa för längre tid än

sex månader eller på längre tids uppsägning än sex månader.

42 a §.

Kreditkassa får ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller

till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för

sådana förbindelser. Vad nu sagts gäller dock ej räntebärande förlagsbevis,

som centralkassa utfärdar och som lyder på minst etthundra kronor.

42 b §.

Motbok eller annat bevis, som centralkassa utfärdar om tillgodohavande

på räkning, skall ställas till viss man och innehålla att överlåtelse får ske

endast till viss man och att överlåtelsen bör anmälas hos kassan.

Centralkassa får ej träffa förbehåll om rätt för kassan att åberopa betal­

ning till annan än rätt innehavare av motbok.

Om efterlysning och dödande av förkommen motbok gälla särskilda be­

stämmelser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1 //.3 år 1968

42 c §.

Innan kreditkassa inrättar bankkontor, skall kassan inhämta yttrande

från nämnden för bankkontorsetablering.

Inrättas bankkontor, skall det omedelbart anmälas hos tillsynsmyndig­

heten.

Kreditkassa skall bidraga till kostnaden för nämndens verksamhet enligt

föreskrifter som meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen be­

stämmer.

42 d §.

Omyndig äger utan förmyndarens tillåtelse förfoga över medel som den

omyndige själv satt in hos centralkassa efter det att han fyllt sexton år.

Utan den omyndiges samtycke får kassan ej betala ut sådana medel till för-

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

33

myndaren. Har förmyndaren fått överförmyndarens tillstånd att omhänder­

taga medlen och företett bevis på detta, äger den omyndige ej vidare för­

foga över medlen. Sådan inskränkning i den omyndiges rätt skall anteck­

nas på insättningsbevis eller i motbok, när beviset eller motboken företes

hos kassan.

Medel som förmyndaren eller god man förvaltar enligt föräldrabalken får,

utom såvitt angår ränta som stått inne kortare tid än ett år, tagas ut utan

överförmyndarens tillstånd endast om förbehåll därom skett enligt 15 kap.

9 § andra stycket nämnda balk. överförmyndaren kan när som helst för­

ordna, att förbehållet ej skall gälla. Sådant förordnande skall antecknas på

bevis eller i motbok, som utfärdats om insättningen, överförmyndare, för­

myndare och god man äga på begäran erhålla bevis om beloppet av de me­

del, som sättas in eller stå inne, och i förekommande fall intyg att meddelat

tillstånd icke utnyttjats.

52 §.

Det åligger----------- nämnda handlingar.

Minst en — -— — kassans medel;

granska av styrelsen vidtagna åtgärder i fråga om förvaltning och av­

yttring av egendom, som kassan inköpt eller övertagit jämlikt 33 §;

taga del av de----------- - rörande kassan.

I övrigt — — — av revisionsuppdraget.

56 §.

I fråga----------- 57—67 §§ nedan.

Vid tillämpningen------------ 52—54 §i§ denna lag,

samt att i 87 och 89 §§ hänvisningarna till 51 § i stället skola avse 54 §

denna lag.

58 §.

Har kreditkassa----------- av rätten.

Genom rättens försorg skall ofördröj ligen till tillsynsmyndigheten av­

sändas dels för registrering meddelande om beslut att kassan skall träda

i likvidation, dels ock underrättelse om förordnande av likvidator med an­

givande av hans fullständiga namn och postadress.

62 §.

Finnes kreditkassa, som enligt verkställd registrering trätt i likvidation,

sedermera sakna till föreningsregistret anmälda behöriga likvidatorer, skali

rätten på ansökan av medlem, borgenär eller annan, vars rätt kan vara

beroende av att någon finnes som äger företräda kassan, eller på an­

mälan av tillsynsmyndigheten förordna likvidatorer.

Genom rättens----------- och postadress.

74 §.

Kreditkassas styrelse----------- som äskas.

Yppas anledning till antagande att centralkassa gjort sådana förluster

att kassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital icke svarar

mot det belopp som fordras enligt 34 §, skall centralkassans styrelse oför-

dröjligen låta upprätta särskild balansräkning enligt 44 och 45 §§ för ut­

visande av centralkassans ställning samt, därest balansräkningen bekräf-

2 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr fri

34

tar antagandet i fråga, ofördröj ligen avsända meddelande härom till till­

synsmyndigheten.

Centralkassas styrelse — —- — tillsynsmyndigheten äskas.

75 §.

Har kreditkassas —---------- med straff.

Ändå att —------- finna påkallade.

Underlåter kassa att ställa sig till efterrättelse av myndigheten meddelat

förbud eller föreläggande eller handhar kassan eljest sina angelägenheter

på sätt, som är ägnat att rubba förtroendet till kassan, äger myndigheten

återkalla godkännandet.

Tillsynsmyndigheten äger — — — denna lag.

87 §.

2 mom. Senast fyra månader efter det på anmälan jämlikt 96 § 2 mom.

lagen om ekonomiska föreningar registrering skett av beslut om godkännan­

de av fusionsavtal skall såväl den övertagande som den överlåtande kassans

styrelse göra ansökan om tillsynsmyndighetens tillstånd att bringa fusions-

avtalet till verkställighet.

Tillsynsmyndighetens tillståndsprövning skall grundas på ett bedöman­

de av huruvida fusionen kan anses vara förenlig med deras intressen, som

äro insättare i eller eljest hava fordringar å de av fusionen berörda kas­

sorna. Tillstånd må icke meddelas, med mindre riksorganisationen lämnat

medgivande till fusionen eller, då centralkassa övertager annan kreditkas­

sas rörelse, Konungen eller myndighet Konungen förordnar prövat överta­

gandet icke vara till skada för det allmänna.

Tillsynsmyndigheten skall — — — sist angivits.

Beslut, varigenom tillstånd givits, skall inom sex månader sedan beslutet

vunnit laga kraft av båda kassornas styrelser anmälas för registrering.

När beslut------------ fusionen genomförd.

Hör till------------ är stadgat.

88 a §.

Har kreditkassa övertagit annan kassas rörelse helt eller delvis och fin­

nes bland sistnämnda kassas tillgångar egendom, som kreditkassa ej må

förvärva, må den egendomen, även om sådant fall ej är för handen som i 32

eller 33 § sägs, förvärvas av den övertagande kassan. Egendom som kassan

på detta sätt förvärvat skall, i den mån egendomen ej, jämlikt vad i nyss­

nämnda lagrum stadgas, må av kassan behållas, åter avyttras så snart lämp­

ligen kan ske och senast då avyttring kan äga rum utan förlust för kassan.

91 §.

Närmare bestämmelser om föreningsregistret för jordbrukskasserörelsen

och om avgifterna för registrering och kungörande samt de föreskrifter, som

i övrigt utöver vad denna lag innehåller finnas erforderliga för lagens till-

lämpning, meddelas av Konungen.

96 §.

I fråga om medel, som förvaltas av förmyndare eller god man och som

sedan den 1 januari 1941 innestå på räkning hos kreditkassa utan villkor

att de må lyftas allenast med överförmyndarens tillstånd, skall, såframt ej

överförmyndaren annorlunda förordnar, vid tillämpning av vad i 42 d §

stadgas så anses som om förbehåll enligt 15 kap. 9 § andra stycket föräldra-

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

35

balken gjorts, att de må uttagas utan sådant tillstånd. Vad nu sagts skall

ock gälla medel, som sedermera insatts eller framdeles insättas på räkning­

en, och ränta som lagts eller lägges till kapitalet.

Kungl. Maj ds proposition nr H3 år 1968

Denna lag träder i kraft såvitt avser 5, 7, 56, 58, 62 och 75 §§ samt 87 §

2 mom. den 1 juli 1969 och i övrigt den 1 januari 1969.

I fråga om krav på eget kapital och om skyldighet att hålla kassareserv

får centralkassa tillämpa äldre bestämmelser till utgången av år 1973.

Skyldighet att inhämta yttrande enligt 42 c § första stycket föreligger icke

för kreditkassa, som efter lagens ikraftträdande utnyttjar med stöd av äldre

bestämmelser meddelat tillstånd att inrätta kontor.

Kungl. Maj:ts proposition nr U3 år 1968

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 33 § lagen den 27 mars 1936 (nr 81)

om skuldebrev

Hangenom förordnas, att 33 § lagen den 27 mars 1936 om skuldebrev skall erhalla andrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

33 §.

(Föreslagen lydelse)

Har i motbok rörande tillgodoha­ vande hos bank eller i annat enkelt skuldebrev intagits förbehåll, som skulle medföra att betalning till in­ nehavaren finge anses gill ändå att han ej vore rätt borgenär eller behö­ rig att å rätte borgenärens vägnar uppbära betalning, må sådant förbe­ håll ej åberopas, där gäldenären åsi­ dosatt skälig aktsamhet vid prövning huruvida innehavaren var den till vilken skuldebrevet var ställt eller dennes rättsinnehavare eller ägde å rätte borgenärens vägnar uppbära betalningen.

Beträffande sparkassebok och mot­ bok med sparbank gälle vad därom är särskilt stadgat.

Har i enkelt skuldebrev intagits förbehåll, som skulle medföra att be­ talning till innehavaren finge anses gill ändå att han ej vore rätt borge­ när eller behörig att å rätte borgenä­ rens vägnar uppbära betalning, må sådant förbehåll ej åberopas, där gäldenären åsidosatt skälig aktsam- het vid prövning huruvida innehava­ ren var den till vilken skuldebrevet var ställt eller dennes rättsinneha­ vare eller ägde å rätte borgenärens vägnar uppbära betalningen.

Beträffande motbok med bank gälle vad därom är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

37

Vidrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 15

augusti 1968.

Närvarande:

Statsministern

Erlander,

ministern för utrikes ärendena

Nilsson,

statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kung, Johansson, Aspling, Palme,

Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman,

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändringar i bank­

lagstiftningen och anför.

Inledning

Institutionerna på den svenska kreditmarknaden kan delas in i tre grup­

per. Den första gruppen omfattar kreditinstitut som finansierar sin verk­

samhet genom att låna in pengar från allmänheten. Gruppen består av affärs­

banker, sparbanker, jordbrukets kreditkassor och postbanken, bankinstitut.

Den andra gruppen kännetecknas av att medel till kreditverksamheten er­

hålls genom upplåning på kapitalmarknaden. I denna grupp ingår bl. a.

olika hypoteksinrättningar och kreditaktiebolag. Den tredje gruppen åter

utgörs av institut som genom sin rörelse har behov av att fondera premier

och avgifter, dvs. försäkringsbolag och pensionsinrättningar.

I samband med tillkomsten åren 1955 och 1956 av nu gällande lagar om

affärsbanker, sparbanker och jordbrukets kreditkassor berördes frågan om

gränsdragning mellan olika kreditinstituts verksamhetsområden. Någon

ståndpunkt togs då inte till denna fråga men det förutskickades att spörs­

målet senare skulle bli föremål för särskild utredning.

Med stöd av Kungl. Maj ris bemyndigande den 15 augusti 1962 tillkallade

jag den 14 september samma år tio sakkunniga för att utreda frågan om

gränsdragning mellan olika kreditinstituts verksamhetsområden. I direk­

tiven angav jag att utredningen torde ha till uppgift att göra eu förutsätt­

ningslös avvägning av de olika kreditinstitutens inbördes ställning och funk­

tion på kreditmarknaden samt mot bakgrund av sitt bedömande i detta hän­

seende pröva i vad mån olika regler om de skilda kreditinstitutens verksam­

het fortfarande är motiverade.

38

De sakkunniga, som antog benämningen kreditinstitututredningen, avgav

den 7 oktober 1964 betänkandet »Krediters löptid» (Stencil Fi 1964: 7), som

innefattade förslag till ändrade bestämmelser om krediters löptid. Frågan

behandlades av 1965 års riksdag och ledde till lagstiftning i ämnet (prop.

1965: 113, BaU 41, rskr 334, SFS 219—221).

Till utredningen har för att tas under övervägande vid utredningsupp­

dragets fullgörande överlämnats vissa ärenden avseende bl. a. vidgat verk­

samhetsfält för jordbrukskasserörelsen, rätt för affärsbank att förvärva

garantifondbevis, belåning av aktier i förvaltningsbolag och delegering av

beslutanderätten i fråga om kontorsetablering.

Det slutliga resultatet av utredningens arbete föreligger i ett den 1 novem­

ber 1967 avgett betänkande »Samordnad banklagstiftning» (SOU 1967: 64)1.

I betänkandet, som avser huvudsakligen bankinstituten, föreslås att frågan

om gränsdragning mellan bankinstituten löses genom att ett i princip enhet­

ligt regelsystem för institutens rörelse införs och att bankinstituten inom

systemets ram får driva sin verksamhet alltefter sina speciella förutsätt­

ningar och ambitioner. Till betänkandet är fogade fyra reservationer och två

särskilda yttranden.

Betänkandet innefattar förslag till ändringar i lagen den 31 mars 1955

(nr 183) om bankrörelse (banklagen), lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om

sparbanker (sparbankslagen) och lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jord­

brukskasserörelsen (jordbrukskasselagen). Dessa författningsförslag torde

få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av statskontoret,

bankinspektionen, försäkringsinspektionen, poststyrelsen, kommerskolle­

gium, bostadsstyrelsen, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgälds-

kontoret, ombudsmannen för näringsfrilietsfrågor (NO), Konungariket Sve­

riges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan, Svenska bank­

föreningen, Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska sparbanksföreningen,

Sparbankernas bank aktiebolag, Sveriges jordbrukskasseförbund, Jordbru­

kets bank, Svenska företagarkassan, Svenska försäkringsbolags riksförbund,

Folksam, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisa­

tion, Sveriges industriförbund, Svensk industriförening, Sveriges köpmanna­

förbund, Kooperativa förbundet (KF), Sveriges lantbruksförbund, Före­

tagareföreningarnas förbund, Svenska företagares riksförbund, Riksförbun­

det landsbygdens folk (RLF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänste­

männens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisa­

1 Betänkandet är undertecknat av verkställande direktören i allmänna pensionsfonden Len­

nart Dahlström (ordförande), verkställande direktören i Sveriges investeringsbank aktiebolag

Arne Callans, bankinspektören Torsten Hanström, planeringschefen i finansdepartementet Lars

Lindberger, jourhavande styrelseledamoten i försäkringsaktiebolaget Skandia Älvar Lindencrona,

verkställande direktören i Svenska sparbanksföreningen Sven G. Svenson, förste verkställande

direktören i Skandinaviska banken Lars-Erik Thunholm, överinspektören i försäkringsinspektio­

nen Lars Erik H:son Torén och verkställande direktören i Sveriges jordbrukskasseförbund Halv­

dan Åstrand.

Kangl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

39

tion (SACO), Statstjänstemännens riksförbund (SR), Svenska bankmanna-

förbundet, Postverkets tjänstemannaförbund, Hyresgästernas sparkasse- och

byggnadsföreningars riksförbund (HSB) samt styrelsen för Stockholms

fondbörs.

Kommerskollegium har överlämnat yttranden från handelskamrarna i

Stockholm, Norrköping, Jönköping, Malmö, Borås, Göteborg, Örebro, Gävle

och Luleå.

I samband med remissbehandlingen av betänkandet bär bankinspektionen

företagit en översyn av bestämmelserna om kredit till bl. a. vissa anställda

hos bankinstituten och om delegationsrätten för bankinstituts styrelse. In­

spektionen har i skrivelse den 31 maj 1968 till Kungl. Maj :t lagt fram för­

slag till ändrade bestämmelser i dessa hänseenden för affärsbanker och

sparbanker.

Bankföreningen och sparbanksföreningen har efter remiss avgett yttranden

över skrivelsen.

Svenska sparbanksföreningen har i skrivelser till Kungl. Maj :t hemställt

dels den 2 februari 1968 om ändring av gällande bestämmelser om antalet

huvudmän i sparbank så att den i lag angivna övre gränsen för antalet

huvudmän upphävs, dels den 24 juni 1968 om upphävande av sparbanks rätt

till viss andel av avkastningen från sparbankernas säkerhetskassa.

Över sparbanksföreningens skrivelse den 2 februari 1968 har efter remiss

yttranden avgetts av bankinspektionen och fullmäktige i riksbanken.

Skandinaviska banken har i framställning den 18 mars 1968 hemställt om

sådan ändring av 71 § banklagen, att maximiantalet styrelseledamöter i bank­

aktiebolag ökas från femton till aderton.

Över denna framställning har yttrande avgetts av bankinspektionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 'i3 år 1968

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.‘1 år 1968

Allmänna synpunkter på gränsdragningen mellan bankinstituten

Inledning

Bankrörelse är sådan verksamhet, i vilken ingår inlåning från allmän­

heten på räkning som bank allmänneligen begagnar. Verksamhet av denna

art bedrivs av affärsbanker, sparbanker, jordbrukskasserörelsen och post­

banken.

I början av 1800-talet tillkom de första sparbankerna och affärsbanker­

na. Kännetecknande för sparbank är att den uteslutande har till uppgift att

främja sparsamhet och att verksamheten är lokalt begränsad och inte upp­

bärs av något vinstsyfte för enskilda. Härigenom skiljer sig sparbanker från

affärsbanker, som driver bankrörelse i syfte att kunna lämna sina ägare vinst.

De första affärsbankerna var s. k. solidariska bankbolag som baserade sin

kreditverksamhet på emission av egna sedlar. Denna rätt till sedelemission

upphörde år 1902. Numera är samtliga affärsbanker associationsrättsligt

konstituerade som bankaktiebolag.

Vid tiden för tillkomsten av de första bankinstituten var penninghushåll­

ningen ofullständig. Instituten hade därför i början oftast en begränsad

funktion att tillgodose lokala behov av kredit- och betalningsförmedling samt

att ta hand om lokalt uppsamlade sparmedel. Med den industrialiserings-

process som började vid mitten av 1800-talet följde krav på en utbyggnad

av systemet för betalnings- och kreditförmedling.

Kreditväsendet har byggts ut på olika sätt. Dels har nya kreditinstitut

tillkommit, dels har redan existerande institut anpassat verksamheten efter

utvecklingens krav. Av speciellt intresse i detta sammanhang är kreditvä­

sendets utveckling under de senare decennierna av 1800-talet och 1900-ta-

lets första årtionden. Under denna period tillkom flera av de nuvarande

kreditinstituten och den funktionsfördelning som då utbildades på kredit-

marknaden består i sina huvuddrag alltjämt.

Flertalet sparbanker uppfattade vid denna tid inlåningen som det pri­

mära i rörelsen och utlåningen som väsentligen ett sätt att förränta de mot­

tagna medlen. Sparbanksrörelsen avsåg framför allt att främja sparsamhet

hos hushållen genom att motta och förränta småsparande. För medlens pla­

cering eftersträvades mindre riskbetonade och jämförelsevis fasta place­

ringar inom det lokala verksamhetsområdet, främst fastighets-, jordbruks-

och kommunkrediter.

För affärsbankerna var redan i inledningsskedet utlåningen det primära

och avsåg huvudsakligen näringslivets krediter sörj ning. Passivrörelsen ut­

gjorde närmast ett sätt att finansiera utlåningsrörelsen. Under affärsbanks-

verksamhetens tidigare år var sedelutgivningen av dominerande betydelse

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

41

för kapitalanskaffningen men under senare delen av 1800-talet kom insätt­

ningar från enskilda personer och från företag att utgöra den främsta basen

för utlåningen.

År 1884 inrättades postsparbanken som numera gemensamt med postgirot

benämns postbanken. I administrativt hänseende utgör postbanken en enhet

inom postverkets centralförvaltning och dess verksamhet regleras genom

förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken (post­

sparbanksförordningen), förordningen den 11 juni 1924 (nr 378) angående

postgirorörelse (postgiroförordningen) och reglementet den 12 december

1958 (nr 600) angående förvaltningen av medel, som innestå i postsparban­

ken och på postgiro (placeringsreglementet för postbanken). Banken har till

ändamål bl. a. att främja sparsamhet genom att under statens garanti ta

emot inlåning från allmänheten och att genom postgirot underlätta betal­

ningsförmedlingen i landet. För denna verksamhet utnyttjas postverkets nät

av postanstalter. Insättarmedlen placerades i början helt i statsobligatio­

ner och andra guldkantade obligationer men placeringsmöjligheterna är nu

större.

Jordbrultskasseröreisen tillkom på 1910-talet med huvudsakligt ändamål

att tillgodose jordbrukets kreditbehov och att främja sparverksamhet. I rö­

relsen ingår dels jordbrukets kreditkassor, nämligen jordbrukskassor och

centralkassor för jordbrukskredit, dels en riksorganisation. Rörelsen bygger

på den kooperativa principen och kreditgivningen är begränsad till medlem­

marna.

Under senare hälften av 1800-talet började hypoteksinstituten växa fram.

Dessa kreditinstituts ändamål är att tillgodose behov av långfristiga kredi­

ter inom olika områden. Rörelsemedel anskaffas genom emission av obliga­

tioner.

Den funktionsfördelning på kreditmarknaden, som i det föregående

mycket schematiskt skisserats, var en naturlig följd av att de olika kredit­

instituten, oberoende av varandra, kommit till för att tillgodose skilda mer

eller mindre klart uttalade syften. Affärsbankers och sparbankers verksam­

het hade fram till senare delen av 1800-talet fortgått utan att från samhäl­

lets sida — utöver allmänna lagbestämmelser---- ställts upp några särskilda

regler för rörelsens inriktning. De regler som sedermera infördes anknöts

till institutens associationsrättsliga ställning och hade till huvudsakligt än­

damål att skydda institutens insättare mot förluster. De ursprungliga reg­

lerna anpassades efter och angav i allmänhet även syftena med kreditinsti­

tutens verksamhet sådana de då uppfattades. Regelsystemets uppbyggnad

kom härvid att återspegla de huvuddrag i funktionsfördelningen som före­

låg när reglerna infördes.

Utvecklingen, särskilt efter det andra världskriget, har medfört förskjut­

ningar i den traditionella funktionsfördelningen på kreditmarknaden. För

att behålla eller för att öka sin marknad har bankinstituten utvecklat sina

2f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 148

42

sortiment av tjänster och sökt nya områden för sin verksamhet. Även om

dessa tendenser under senare tid vuxit i styrka är det dock i och för sig

inte något nytt för efterkrigstiden. Redan omkring sekelskiftet började af­

färsbankerna i växande omfattning basera sin verksamhet på inlåning från

insättargrupper som tidigare varit sparbankernas huvudsakliga finansie­

ringskälla. I denna konkurrens om insättarnas medel har sedermera post­

banken och jordbrukets kreditkassor tillkommit. Ett tidigt exempel på funk-

tionsförskjutningar på utlåningssidan kan hämtas från 1930-talet. Affärs­

bankerna började då, i avsaknad av tillräcklig kreditefterfrågan från gäng­

se kategorier låntagare, intressera sig för bottenfinansiering av fastigheter i

formellt kortfristig form, samtidigt som sparbankerna började ägna sig även

åt byggnadskrediter.

Under efterkrigstiden bär den långfristiga kreditgivningen i ökad omfatt­

ning kommit att tillgodoses av kreditinstitut som finansierar sin verksamhet

genom att ge ut obligationer eller på annat sätt låna upp medel långfristigt.

Av särskild betydelse i denna utveckling har tillkomsten av allmänna pen­

sionsfonden (AP-fonden) år 1960 varit. Genom utformningen av fondens

placeringsreglemente har dess utbud av långfristig kredit kommit väsentli­

gen obligationsmarknaden till del. I anslutning till bankinstituten, i flera

fall i samägande med staten, har ett antal kreditinstitut i form av kredit­

aktiebolag inrättats för att främst med stöd av AP-fondens placeringar till­

godose kreditbehov hos kommunerna, bostadssektorn och näringslivet.

År 1942 inrättade sparbankerna ett centralorgan, Sparbankernas bank,

med ändamål att till förräntning motta överskotts- och kassamedel från

sparbankerna samt att låna ut medel. Genom förmedling av sparbank kan

allmänheten indirekt utnyttja denna affärsbanks tjänster. Liknande upp­

gifter för jordbrukskasserörelsen utför den år 1957 inrättade Jordbrukets

bank.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Huvuddragen i lagstiftningen om bankinstitutens rörelse

Bestämmelser om bankinstitutens rörelse har, såsom jag redan antytt,

tillkommit främst för att trygga institutens solvens och likviditet. Bestäm­

melserna har i betydande grad knutits till den traditionella uppfattningen

om institutens funktion. Rörelsereglerna är och har alltid varit tämligen

allmänt hållna och har endast på vissa punkter haft en direkt gränsdragande

effekt. Tillkomsten av bank- och sparbankslagarna år 1955 samt jordbruks-

kasselagen år 1956 innebar i stort inte någon förändring av bankinstitutens

verksamhetsformer men medförde ett visst närmande mellan instituten i

detta hänseende.

Den följande redogörelsen avser endast att i stora drag spegla regleringen

av bankinstitutens rörelse och dess betydelse för gränsdragningen mellan

institutens verksamhetsområden. Reglerna kommer att mera detaljerat redo­

43

visas i kommande avsnitt. Eu översikt över banklagstiftningens utveckling

fram till våra dagar finns intagen i kreditinstitututredningens betänkande

(SOU 1967: 64 s. 45—51).

Något speciellt ändamål för bankrörelse anges inte beträffande affärsban­

ker. För övriga bankinstitut ställs däremot upp, såsom framgår av det förut

sagda, ett bestämt syfte med verksamheten. Sparbank skall sålunda främ­

ja sparsamhet inom sitt verksamhetsområde. Jordbrukskasserörelsens hu­

vudsakliga ändamål är att tillgodose jordbrukets kreditbehov och att främja

sparverksamhet. För postsparbanken anges det primära syftet vara spar-

främjande verksamhet.

En yttre allmän ram har dragits för bankinstitutens verksamhet. Affärs­

banker och sparbanker får sålunda enligt banklagarnas bestämmelser låna

in eller låna ut pengar samt idka annan verksamhet som står i samband där­

med. För sparbanker nämndes ursprungligen inte utlåningssidan eftersom

syftet med bildandet av en sådan bank inte var att tillgodose kreditbehov.

Först genom lagstiftning år 1933 jämställdes utlåning med inlåning. Inom

jordbrukskasserörelsen föreligger i viss mån en funktionsuppdelning mellan

kreditkassorna. Såväl jordbrukskassa som centralkassa anges ha till huvud­

saklig uppgift att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att

bereda dem kredit. Medlemmar utgörs huvudsakligen i jordbrukskassa av

jordbrukare inom kassans verksamhetsområde och i centralkassa av jord­

brukskassor inom denna kassas verksamhetsområde. Centralkassa får dess­

utom, till skillnad från jordbrukskassa, låna in pengar från allmänheten

och ta upp förlagslån. Postsparbanken slutligen har att under statens garan­

ti ta emot inlåning från allmänheten till förräntning.

Bankinstitutens rätt att förvärva egendom är starkt begränsad, vilket är

betingat av angelägenheten att tillgängliga resurser används huvudsakligen

till kreditgivning. Förvärvsreglerna för affärsbanker, sparbanker och kredit-

kassor är sammansatta av olika komponenter. Även om vissa olikheter

finns, som torde kunna förklaras av främst historiska och associationsrätts-

liga skäl, är enhetligheten i huvudsak stor. I lagarna för dessa bankinstitut

anges först och främst den egendom som får förvärvas för själva bankrö­

relsen. Därutöver ges rätt att förvärva viss ytterligare egendom, bl. a. för att

möjliggöra bankverksamheten som sådan och för att skydda fordran. För

postbanken anges i författning endast rätt att förvärva egendom för att skyd­

da fordran. I

I syfte att trygga insättarna mot förlust av insatta medel gäller för annat

bankinstitut än postbanken den principen att institutets eget kapital skall

stå i viss relation till inlåningen, kapitaltäckningskrav. Något sådant krav

Kungl. Maj:ts proposition nr

74.3

år 1968

stalls inte upp för postbanken, eftersom staten garanterar postsparbanks-

medlen.

Reglerna om kapitaltäckning är utformade som inlåningsrättsbestämmel-

ser och infördes genom lagstiftning till en början endast för affärsbanker

(år 1911) samt därefter även för sparbanker (år 1923) och centralkassor

(år 1930). Bestämmelserna innebär att bankinstitut får ta emot inlåning

tdl ett belopp som svarar högst mot summan av s. k. täckningsfria place­

ringar inneliggande kassa och vissa särskilt nämnda tillgångar — och

viss multipel av institutets eget kapital. Vid stigande inlåning kan således

kravet på det egna kapitalet växa.

Kapitaltäckningskravet är utformat efter två olika system, ett för affärs­

banker och ett för sparbanker och centralkassor. Skillnaden mellan syste­

men avser dels omfattningen av täckningsfria placeringar, dels konstruktio­

nen av relationen till det egna kapitalet. I sak innebär skillnaden mellan

systemen att i kapitaltäckningshänseende högre krav ställs på affärsbanker

än på sparbanker och centralkassor.

Bankinstitutens inlåning är även i andra avseenden reglerad. Regleringen

har delvis tillkommit för att begränsa konkurrensen mellan instituten och

avser främst de räkningar, som får begagnas för inlåningen, insättnings-

maximum i det enskilda fallet och krav på uppsägningstider. För affärs­

banker, centralkassor och postbanken finns inga inskränkningar i fråga om

vilka inlåningsräkningar som kan begagnas. Sparbank däremot får i prin­

cip inte driva annan inlåningsrörelse än på sparbanksräkning men möjlighet

har öppnats för sparbank att inom en s. k. fri sektor motta inlåning på val­

fri räkning. Bestämmelser om individuellt insättningsmaximum och om upp­

sägningstid finns för samtliga bankinstitut. I fråga om affärsbanker och

centralkassor avser sådana bestämmelser endast sparkasseräkning eller där­

med likartad räkning, medan all inlåning i sparbank på sparbanksräkning

och i postsparbanken är underkastad inskränkningar i dessa hänseenden.

Den konkreta utformningen av bestämmelserna om insättningsmaximum

och uppsägning är enhetlig för affärsbanker och centralkassor och skiljer

sig från motsvarande bestämmelser för sparbanker i fråga om maximibelopp

och minsta uppsägningstid. Insättning på sparbanksräkning är sålunda

maximei ad till högre belopp och underkastad längre minsta uppsägningstid

än vad som gäller för sparkasseräkning i affärsbanker och centralkassor.

Postsparbanken intar i dessa hänseenden i viss mån en mellanställning.

För att skydda bankinstituts likviditet har ställts upp krav på viss betal-

ningsberedskap i form av kassareserv. Bestämmelserna om sådan kassa­

reserv är numera enhetligt utformade för affärsbanker och centralkassor

medan motsvarande bestämmelser för sparbanker och postbanken såväl i

förhållande till förstnämnda institut som sinsemellan är olikartat utforma­

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

45

de. Affäi sbank och centralkassa är skyldiga att hålla en med hänsyn till rö­

relsens art och omfattning tillräcklig kassareserv bestående av tillgångar

som med lätthet kan förvandlas i pengar. Denna kvalitativa regel komplette­

ras med kvantitativa regler som anger kassareservens minsta storlek i för­

hållande till inlåningens formella uppsägningstider. Kravet på kassareserv

i sparbank är endast kvantitativt bestämt och är differentierat efter inlå­

ningens art. Till skillnad mot affärsbank och centralkassa anges tillika för

sparbank i lag de tillgångar som får räknas in i kassareserven. Innebörden

av den olikartade bestämningen av kassareserven är att i sådant hänseende

högre krav ställs på sparbank än på affärsbank och centralkassa. Kassare­

serven för postbanken slutligen skall utgöra viss kvotdel av kontoinnehavar­

nas behållning enligt senaste bokslut.

De bestämmelser som gäller i fråga om bankinstituts kreditgivning reg-

lerai dels mot vilka säkerheter som krediter tår beviljas, dels i vilka former

kreditgivning får ske, dels slutligen på vilken tid krediterna får ställas.

Huvudsyftet bakom bestämmelserna är all trygga bankinstitutens solvens.

När det gäller krediters löptid är bestämmelserna numera efter förslag av

kreditinstitututredningen enhetligt utformade för de olika bankinstituten

med undantag för postbanken, vars placeringsreglemente på denna punkt

ännu inte ändrats.

För samtliga bankinstitut gäller i allmänhet afl särskild säkerhet skall

ställas för kredit. Därjämte stadgas förbud att godta vissa säkerheter för

kredit. Bestämmelserna om vilka säkerheter som inte får godtas är olik­

artat utformade och även i fråga om formerna för kreditgivningen skiljer

sig bestämmelserna för de olika bankinstituten. Bl. a. utgör för sparbanker

medgivna låneformer endast lån mot revers och kredit i checkräkning.

Olikheterna i kreditgivningshänseende får delvis ses mot bakgrunden av den

traditionella arbetsfördelningen mellan instituten. Sålunda har exempelvis

förbudet för sparbank att lämna kredit mot växel till en del motiverats

med att eu rätt för sådan bank att driva växelrörelse skulle vara ägnad att

upphäva en naturlig arbetsfördelning mellan sparbanker och affärsbanker.

Även i övrigt speglar skillnaderna i kreditgivningsreglerna att man velat

åstadkomma en viss arbetsfördelning mellan bankinstituten eller förutsatt

en mindre universell verksamhetsinriktning hos sparbanker, kreditkassor

och postbanken än hos affärsbankerna. Förutom huvudsyftet att trygga sol-

venskravet har således kreditgivningsreglerna haft en gränsdragningseffekt.

Kontorsetableringsrätten för affärsbanker, sparbanker och kreditkassor

är delvis fri, delvis underkastad tillståndsprövning. Olika villkor och förut­

sättningar gäller i dessa hänseenden för nu nämnda bankinstitut. För post­

banken finns inte några bestämmelser om kontorsetablering, eftersom verk­

samheten bedrivs vid postverkets postanstalter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

46

Visst samband med rörelsebestämmelserna bar reglerna om den statliga

tillsynen över bankverksamheten. I sådant hänseende gäller att affärsbanker,

sparbanker och kreditkassor men inte postbanken står under tillsyn av bank­

inspektionen.

Avslutningsvis kan nämnas att i beskattningshänseende olikheter före­

kommer mellan affärsbanker, sparbanker och kreditkassor, bl. a. i fråga om

skattesatsens höjd vid statlig beskattning, skattskyldighetens omfattning

och avdragsrätt. Affärsbanker beskattas till statlig och kommunal inkomst­

skatt i allt väsentligt på samma sätt som vanliga aktiebolag medan inkomst­

beskattningen av sparbanker och kreditkassor följer de regler som gäller

för ekonomiska föreningar. Postbanken är genom sin ställning som statligt

affärsverk helt befriad från inkomstskatt.

Kreditinstitututredningen

Utredningen berör till en början den traditionella funktionsfördelningen

mellan bankinstituten och den gränsdragningseffekt som banklagstiftningen

kommit att få. Utredningen understryker att denna effekt hänger samman

med att lagstiftningen i betydande grad inneburit en lcodifiering av den funk­

tionsfördelning som uppstått i praktiken. Syftet förefaller då, sägs det, ha

varit att på detta sätt »slå vakt om de olika institutens särart» sådan denna

uppfattats vid tidpunkten för lagstiftningen. Samtidigt har samhällsutveck­

lingen medfört att lagstiftningen i viss mån begränsat sparbankers, kredit­

kassors och postbankens möjligheter att anpassa sin verksamhet efter de

ändrade betingelserna. Utredningen framhåller att detta förhållande under

utvecklingens gång lett till ett ständigt återkommande behov av punktänd-

ringar i lagkomplexet. Dessa ändringars konsekvenser för kreditväsendet i

dess helhet har därvid knappast i tillräcklig grad kunnat överblickas.

De successiva punktändringarna i lagkomplexet har enligt utredningen

medfört att bankinstituten i ökad grad fått möjlighet att driva olika verk­

samhetsgrenar. Eftersom de grundläggande skillnaderna i regelsystemen för

de olika typerna av bankinstitut, främst då utformningen av kraven på eget

kapital, behållits har verksamheten inom gemensamma områden kommit

att drivas på olika villkor. Samtidigt kan de i lag, trots den successiva libe­

raliseringen, förekommande inskränkningarna i fråga om verksamheten

dämpa utvecklingsmöjligheterna för berörda bankinstitut. Dessa förhållan­

den utgör enligt utredningens mening orsaken till att gränsdragningsfrågan

uppkommit.

Utredningen förutsätter att den speciella arten av bankinstitutens verk­

samhet i förhållande till andra företags liksom hittills nödvändiggör särskil­

da regler för rörelsen i syfte att trygga institutens solvens och likviditet. Av

särskild betydelse finner utredningen härvid vara att bankinstituten åläggs

att hålla ett med hänsyn till rörelsens art och omfattning tillräckligt eget

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

47

kapital. Från dessa allmänna utgångspunkter lägger utredningen fram två

lösningar av frågan om gränsdragningen mellan bankinstituten. För det

första kan man bygga vidare på nuvarande system med en genom lagstift­

ning styrd funktionsfördelning mellan bankinstituten. I reglerna för insti­

tutens rörelse bör då klarare än f. n. anges ändamålet med verksamheten

samt solvens- och likviditetsreglerna knytas till det angivna ändamålet. Den

andra lösningen innebär att ett för alla bankinstitut gemensamt regelsystem

utformas och att instituten inom systemets ram får driva sin verksamhet allt­

efter sina speciella förutsättningar och ambitioner. En sådan lösning av

gränsdragningsfrågan kan behöva kompletteras med särskilda föreskrifter

t. ex. i reglementen.

I fortsättningen diskuterar utredningen de olika lösningarnas för- och

nackdelar och uppehåller sig till en början vid en genom lagstiftning styrd

funktionsfördelning mellan bankinstituten. Utredningen betonar att denna

lösning av gränsdragningsfrågan kan medföra vissa fördelar från kostnads­

synpunkt. Instituten skulle nämligen sakna anledning att anställa speciali­

serad personal och anskaffa produktionsutrustning för att verka över hela

fältet. Det kan vidare hävdas att kreditmarknaden under alla förhållanden

behöver vissa specialinriktade institut, som t. ex. hypoteksväsendets kassor,

och att det då kan ligga nära till hands att upprätthålla ambitionen med en

mera fullständig funktionsfördelning. För en genom lagstiftning styrd funk­

tionsfördelning talar enligt utredningen även att rörelsereglerna vid en så­

dan ordning kan anpassas direkt till institutens funktion, vilket kan med­

föra en tekniskt enklare utformning. Kraven på det egna kapitalets storlek

skulle exempelvis, såsom f. n. är fallet, kunna bestämmas med hänsyn till

om »affärsbanksmässig» eller »sparbanksmässig» placeringsverksamhet fö­

rekommer.

Nackdelarna med den nu diskuterade lösningen förefaller emellertid ut­

redningen vara ganska framträdande från andra synpunkter. En i författ­

ning given funktionsfördelning utgör, även om den blir strängare än f. n.,

knappast någon verkligt hållbar grund för en funktionsfördelning som skul­

le bli bestående framöver. Även i övrigt saknas enligt utredningens me­

ning hållbara kriterier för en funktionsfördelning inte minst därför att det

vid lagstiftningstillfället förefaller svårt att förutse de förändringar i kre­

ditbehoven som kan komma att aktualiseras i framtiden. Utredningen erin­

rar i detta sammanhang om att det gränsdragningsproblem som existerar

redan vid nuvarande i praktiken förekommande funktionsfördelning i viss

mån sammanhänger med att lagstiftningen begränsar vissa bankinstituts

verksamhetsfält. En funktionsfördelning innebär också att en konkurrens­

begränsning införs i författning.

Nu antydda olägenheter anser utredningen inte vidlåda den andra disku­

terade lösningen av gränsdragningsfrågan eller ett för alla typer av bank­

institut enhetligt regelsystem. Till detta kommer att ett i princip enhetligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

regelsystem även i sig erbjuder betydande fördelar. Utredningen anför här­

om.

Kreditväsendets funktion är att förmedla krediter och betalningar. Den

ekonomiska utvecklingen innebär inte endast en växande efterfrågan på

krediter utan också förskjutningar i kreditbehoven mellan olika områden.

Också kreditformerna kan under utvecklingens gång förändras under in­

flytande av skiftande behov. Ett oavvisligt krav på en effektiv kreditför­

medling är därför alt bankinstituten smidigt skall kunna anpassa sin rörelse

efter kreditbehovens förändringar. Inom ett regelsystem, där bankinstitu­

tens verksamhetsfält preciseras i hög grad, uppkommer tid efter annan krav

på ändringar i liberaliserande riktning för att möta utvecklingens krav. Ett

sådant regelsystem försvårar en smidig anpassning, vilket inte är fallet vid

ett enhetligt regelsystem, som ger bankinstituten möjlighet att inom ramen

för gemensamma lagregler utforma rörelsen efter utvecklingens krav.

Effektivitetssynpunkterna kan sålunda, fortsätter utredningen, bäst till­

godoses genom en så långt möjligt enhetlig rörelselagstiftning för bankinsti­

tuten. En fri konkurrens mellan instituten på möjligast lika villkor får då

sörja för att de olika behoven av banktjänster blir tillgodosedda. En ökad

konkurrens sägs vidare innebära en betydande stimulans till rationalisering

för bankinstituten samt lägre kostnader och bättre service för kunderna.

Utredningen understryker att även ett friare system i praktiken kan vän­

tas medföra en viss funktionsfördelning. De skilda typerna av institut har

var och eu sin traditionella särart, och det torde dröja innan de gränser som

nu framstår som givna helt suddas ut. Det förefaller utredningen knappast

finnas någon större anledning t. ex. för en mindre sparbank att ändra den

huvudsakliga inriktningen av verksamheten.

Enligt utredningens uppfattning bör vid ett enhetligt regelsystem vet­

skapen om att verksamheten drivs i konkurrens med andra institut dämpa

eventuella planer på att vidga verksamheten utöver vad som kan vara eko­

nomiskt försvarbart. Hittills gjorda erfarenheter ger också vid handen att

bankinstituten visat stor försiktighet när det gällt att etablera sådan rörelse,

som gällande bestämmelser visserligen tillåtit men som av bankinstitutens

ledning bedömts som alltför kostnadskrävande. Denna återhållsamhet har,

uttalar utredningen, sin rot i vissa djupt liggande förhållanden som inte i

grunden torde kunna förändras genom en mer generellt verkande liberalise­

ring av föreliggande regler. De skiljaktigheter som hänger samman med

associationsrättsliga olikheter torde sålunda inte påverkas nämnvärt. Ut­

redningen erinrar vidare om att vissa skillnader föreligger i beskattnings­

hänseende och att konkurrensen binds av vissa institutionella och penning­

politiska faktorer.

Utredningen förordar mot bakgrund av de överväganden som sålunda

gjorts att gränsdragningsfrågan löses genom att ett i princip enhetligt regel­

system för bankinstitutens rörelse införs.

Innebörden av utredningens förslag är att varje bankinstitut i princip får

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

49

legal rätt att driva alla inom bankväsendet förekommande rörelsegrenar.

Varje institut kan därigenom smidigt anpassa sig till förändringarna i sam­

hällsekonomin. Den ökade valfriheten för bankinstituten kan knappast antas

leda till drastiska förändringar i den verksamhet som f. n. framstår som

karakteristisk för olika typer av bankinstitut men väl till marginella för­

skjutningar i verksamheten instituten emellan. Sådana marginella förskjut­

ningar är enligt utredningens uppfattning av väsentlig betydelse för möjlig­

heten att åstadkomma en rimlig konkurrens mellan instituten med sådana

fördelaktiga konsekvenser, som antytts i det föregående.

Ett förenhetligande av gällande rörelseregler förutsätter enligt utred­

ningen tämligen genomgripande omarbetningar av nuvarande regler för

bankinstituten. Därvid måste lagreglerna om solvens och likviditet sam­

ordnas. Mot denna bakgrund lägger utredningen fram förslag till nya rö­

relsebestämmelser, vilka även av andra skäl föreslås få ett väsentligt ändrat

sakligt innehåll.

Utredningen behandlar under särskilda avsnitt vissa andra frågor, näm­

ligen jordbrukskasserörelsens verksamhetsfält, postbankens ställning och

funktion på kreditmarknaden, livförsäkringsbolagens kapitalförvaltnings-

rörelse och beskattningen av bankinstituten. Vad utredningen anfört i

fråga om jordbrukskasserörelsens verksamhetsfält redovisas i ett komman­

de avsnitt. Beträffande övriga nu nämnda frågor hänvisas till betänkandet

(SOU 1967: 64 s. 56—76 och 233—237). I detta sammanhang skall nämnas

endast att utredningen på anförda skäl dels föreslår att postbanken ombildas

till ett av postverket ägt aktiebolag, Postbanken aktiebolag, dels i övriga

frågor inte lägger fram några förslag till ändring av nuvarande regler.

Remissyttrandena

Kreditinstitututredningens lösning av bankinstitutens gränsdragnings-

fråga har vid remissbehandlingen fått ett övervägande positivt mottagande.

Remissinstanserna ansluter sig allmänt till utredningens principiella ställ­

ningstagande för ett för alla bankinstitut gemensamt regelsystem med hu­

vudsyfte att garantera deras solvens och likviditet. Bland remissinstanser

med denna positiva inställning kan nämnas poststyrelsen, kommerskollegium,

bostctdsstyrelsen, riksbanksfullmäktige, riksgäldsfullmäktige, NO, bankför­

eningen, sparbanksföreningen, Sparbankernas bank, hypoteksbanken, jord-

brukskasseförbundet, Jordbrukets bank, Svenska försäkringsbolags riksför­

bund, Folksam, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sven­

ska företagarkassan och LO.

En i viss mån negativ attityd gentemot utredningens resonemang och

principiella slutsatser intar bankinspektionen, som — utan att avstyrka att

utredningens förslag läggs till grund för lagstiftning — för fram vissa syn­

punkter på frågan om en funktionsfördelning på kreditmarknaden och anser

50

att dessa borde närmare övervägas innan slutlig ställning tas till utredning­

ens förslag. Inspektionen anger till en början att den centrala frågan för ut­

redningen borde ha varit att överväga kreditmarknadens organisation. Vad

det här gäller att ta ställning till är nämligen om en fördelning av funktio­

nerna mellan olika institutgrupper är ändamålsenlig på den mycket bety­

dande del av kreditmarknaden, där bankinstituten verkar, och om i så fall

fördelningen bör främjas eller framtvingas genom legala föreskrifter. Nega­

tivt uttryckt kan utredningens ståndpunkt anges vara, att man i vart fall

bör avstå från att genom legala föreskrifter verka för en funktionsfördelning

mellan de olika instituten. Till denxra ståndpunkt har utredningen kommit

efter en diskussion som domineras av kostnads- och effektivitetssynpunkter.

Inspektionen belyser utredningens residtat i huvudfrågan från dessa båda

utgångspunkter och anför till en början.

Vad först beträffar kostnadssynpunkterna är det allmänt känt, att kost­

naderna för kredit- och betalningsförmedlingen under senare år kraftigt

skjutit i höjden. Inte minst har härtill bidragit bankinstitutens tävlan att

ställa nya och dyrbara serviceformer till allmänhetens förfogande; man kom­

mer i detta sammanhang helt naturligt att tänka på den för bankinstituten

ekonomiskt så betungande service som löneutbetalning över checkkonto

innebär. Utvecklingen på kostnadssidan ger onekligen anledning till oro

och det är därför av vikt, att alla möjligheter till förbilligande av kredit- och

betalningsförmedlingen undersöks, även sådana som kan ligga i en ända-

målsenligare fördelning av arbetsuppgifterna mellan de på kreditmarkna­

den verksamma instituten.

Utredningen har medgivit att en genom lagstiftning styrd funktions­

fördelning mellan bankinstituten skulle kunna medföra vissa besparingar

i utgifterna för personal och utrustning men har tyvärr inte utvecklat denna

tanke vidare. Det skulle varit av stort värde, om utredningen som ett alter­

nativ åtminstone i stora drag dragit upp linjerna för en funktionsfördel­

ning mellan bankinstituten och sökt på något sätt kvantifiera den besparing,

som en sådan åtgärd skulle kunna innebära. Inspektionen har för sin del

svårt att släppa tanken, att man på förevarande område liksom på andra

genom en ändamålsenlig arbetsfördelning skulle kunna nå betydande för­

delar. En jämförelse med utvecklingen inom näringslivet i övrigt ligger nära

till hands. De progressiva krafterna där är starkt inriktade på arbetsfördel­

ning och specialisering och man kan nästan dagligen se notiser om hur före­

tag inom samma bransch på detta sätt söker öka sin konkurrenskraft. Den

likriktning av rörelsereglerna för bankinstituten som utredningen rekom­

menderar leder åt rakt motsatt håll, till ett mångsyssleri som kan befaras

innebära ett oekonomiskt utnyttjande av personella och materiella resurser.

En utbyggnad av samtliga enheter inom sparbanksväsendet och jordbruks-

kasserörelsen till institut kapabla att »verka över hela fältet» förutsätter —

om verksamheten skall kunna bedrivas på ett sakkunnigt och effektivt

sätt — betydande insatser av personal och utrustning, och den skulle sanno­

likt — totalt sett — innebära en onödig fördyring av kredit- och betalnings­

förmedlingen i landet.

Bankinspektionen känner sig in le helt övertygad om att effekten av den

föreslagna likriktningen verkligen blir den av utredningen angivna eller att

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

51

konkurrensen mellan bankinstituten skulle öka och att detta borde innebära

eu stimulans till rationalisering och kanske också för kunderna medföra

lägre kostnader. På marknaden för banktjänster är beslutsfunktionerna

koncentrerade på så få händer, att man med fog kan tala om en oligopol-

situation, och utredningen bär själv, framhåller inspektionen, med full rätt

konstaterat, att marknaden kännetecknas av eu obenägenhet att arbeta med

priset som konkurrensmedel och en motsvarande »överemfas» på andra

konkurrensmedel. Någon mera väsentlig ändring härutinnan i riktning mot

en friare priskonkurrens torde enligt inspektionen en gemensam rörelse­

lagstiftning tyvärr inte innebära. Antalet beslutsenheter blir oförändrat

mycket begränsat och incitamenten till gemensamt uppträdande i fråga om

priser blir desamma som 1'örut. År det någon omständighet, som man i detta

sammanhang bär anledning afl särskilt peka på, verkar den i riktning mot

en enhetligare prissättning. Inspektionen tänker här på att de centrala

krafterna inom sparbanksväsendet och jordbrukskasserörelsen växer sig allt

starkare och att avvikelser från de från centralt hall kommande rekom­

mendationerna i takt härmed blir allt sällsyntare.

Bankinspektionen övergår därefter till effektivitetssynpunkterna och be­

möter utredningens åsikt att behovet av rörlighet inte kan tillgodoses inom

ett system, där bankinstitutens verksamhetsfält »i hög grad» preciseras,

inspektionen invänder till en början, att det från inget håll ifrågasätts att

man skulle bygga upp oöverstigliga hinder och barriärer mellan instituten

eller att söka hindra att verksamhetsfälten på någon punkt överlappar

varandra. Bankverksamheten är alltför komplicerad för att ett sådant alter­

nativ skulle behöva ägnas någon uppmärksamhet. Det enda som här kan

diskuteras är, betonar inspektionen, en funktionsfördelning i grova drag.

En sådan kräver ingalunda den noggranna precisering av verksamhetsfäl­

ten, som utredningen talar om, och torde därför kunna genomföras utan

alt institutens möjligheter till anpassning efter kreditbehovens förändringar

äventyras. Inspektionen fortsätter därefter

YiH man exempelvis anförtro den mera riskbetonade kreditgivningen till

en särskild grupp institut med speciell och därför kanske dyrbar sakkun­

skap, kan det, såsom utredningen själv varit inne på, vara lämpligt att med

avstående från all differentiering bestämma kravet på det egna kapitalets

storlek med hänsyn till de med en sådan verksamhet förenade högre risker­

na. Om så sker blir en kreditgivning mot bottensäkerheter inte särskilt

attraktiv för de berörda instituten, eftersom kostnaden för det kapital, som

måste hållas mot denna del av tillgångarna, blir förhållandevis hög och

högre än i konkurrerande institut med speciell inriktning på mindre riskbe-

tonad kreditgivning. Instituten kommer av denna anledning också att avhål­

la sig från kreditgivning av detta slag utom när särskilda omständigheter

motiverar ett undantag. En sådan utformning av kapitaltäckningsreglerna

torde inte på ett avgörande sätt försvåra en anpassning till ändrade kredit­

behov i framtiden, inte heller synes det oöverstigligt att genom lämpligt ut­

formade placeringsbestämmelser uppnå en viss funktionsfördelning utan

allvarligare konsekvenser i nyssnämnda avseende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1968

52

Till sist får man kanske också hålla i minnet, att det är näringslivets och

allmänhetens behov det främst gäller att tillgodose. Från detta håll framstår

det kanske som mindre väsentligt om en funktionsfördelning medför vissa

begränsningar för de enskilda institutens del och mera angeläget, att kredit­

marknaden organiseras så att de där verkande instituten tillsammans kan

tillgodose alla rimliga kreditbehov nu och i framtiden samt till läesta möiliea

kostnad.

b

°

Bankinspektionen riktar även uppmärksamheten på ett annat förhål­

lande, som har att göra med bankinstitutens förmåga att i framtiden effek­

tivt fullgöra sina funktioner, nämligen den pågående förändringen i former­

na för sparandet. En växande andel av det totala sparandet sker numera i

kollektiva former och AP-fonden blir eu alltmer dominerande faktor på ka­

pitalmarknaden. För bankinstituten betyder detta, att deras andel av spa­

randet relativt sett minskar. Samtidigt pågår inom näringslivet en koncen­

tration av företagsamheten till stora enheter, vilket kan väntas få till följd

att de kreditanspråk, som ställs pa bankinstituten, kommer att i högre grad

än tidigare avse finansiering av stora och t. o. in. mycket stora projekt. In­

spektionen ifrågasätter om utredningens förslag verkligen främjar en an­

passning på kreditgivaresidan till denna utveckling. I ett läge då kraftsamling

synes vara den adekvata åtgärden innebär förslaget incitament till en upp­

splittring av resurserna. Inspektionen tillägger avslutningsvis, att en funk­

tionsfördelning inte nödvändigtvis behöver knyta an till de olika företags­

formerna. Något avgörande skäl varför inte exempelvis en större, välorgani­

serad sparbank skulle kunna verka »över hela fältet» kan inspektionen för

sin del inte finna. I

I eif par remissyttranden görs en jämförelse mellan den förordade lös­

ningen i gränsdragningsfrågan och det andra av utredningen diskuterade

alternativet — en genom lagstiftning styrd funktionsfördelning mellan bank­

instituten.

Riksgäldsfullmäktige betonar, att utredningens ståndpunkt stämmer väl

överens med den hittillsvarande utvecklingen mot delvis gemensamma verk­

samhetsområden för olika bankinstitut. Förslaget möjliggör en smidig an­

passning av bankverksamheten till kreditmarknadens behov och främjar

samtidigt en stimulerande konkurrens. Det andra alternativet till en lösning-

av gränsdragningsfrågan skulle enligt fullmäktiges uppfattning innebära ett

steg bakåt, som inte kan motiveras av särskilda skäl. Även sparbanksför­

eningen finner enbart negativa sidor hos funktionsfördelningsalternativet.

Det torde i praktiken inte vara någon framkomlig väg om tillämpningen

skall vara konsekvent. Fördelningen av den totala kreditvolymen från tid

till annan varierar, uttalar föreningen, med hänsyn till den samhällsekono­

miska utvecklingen och den ekonomiska politiken. Utvecklingen de senaste

åren, under vilka näringslivets kreditanspråk vuxit och fått tillgodoses i

starkt ökad omfattning, sägs ge belägg för denna uppfattning. Denna utveck-

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

53

lingstendens kommer enligt sparbanksföreningens mening att fortsätta. Ett

kreditväsen med starkt specialiserade bankinstitut skulle omintetgöra möj­

ligheterna till en flexibel anpassning av kreditutbudet. Dessutom torde eu

funktionsfördelning, understryker sparbanksföreningen, vara ogenomförbar

av det skälet att den skulle medföra att affärsbankerna — vilkas rörelse i

olika sammanhang betecknats som till sin natur universell — i så fall måste

ge upp en stor del av sin nuvarande verksamhet, vilket torde stöta på vissa

praktiska hinder. Sparbankernas bank ansluter sig till sparbanksförening­

ens uttalanden.

Från några håll uttalas att principen om ett enhetligt regelsystem inte får

drivas så långt att den blir allenarådande. Utrymme bör ges för att göra un­

dantag om särskilda skäl kan åberopas för detta. Av denna mening är bl. a.

bankföreningen, som med sitt uttalande syftar på postbanks- och jordbruks-

kasserörelsen.

NO tar upp fördelarna från konkurrenssynpunkt med ett enhetligt regel­

system för bankinstituten och tecknar till en början bakgrunden till nu­

varande lagstiftning om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning

inom näringslivet. Denna lagstiftning sägs bygga på tanken att en från all­

män synpunkt önskvärd ekonomisk utveckling bäst främjas genom att nä­

ringslivet får arbeta under friast möjliga konkurrensförhållanden. En förut­

sättning är dock att företagarna skall kunna tävla på lika villkor och på så

sätt få möjlighet att göra sig gällande i förhållande till sin effektivitet. Kon­

kurrensbegränsningslagen kan, framhåller NO, inte åberopas mot offentliga

regleringar med direkt konkurrensbegränsande verkningar. För konkurrens­

politikens effektivitet är det därför av vikt att näringspolitiska åtgärder från

samhällets sida utformas så att de i möjligaste mån stämmer överens med

konkurrenslagstiftningens syften. Mot denna bakgrund och från de konkur­

renssynpunkter NO har att beakta i sin verksamhet hälsar NO förslaget om

ett i princip enhetligt regelsystem för olika bankinstitut med tillfredsstäl­

lelse. Förslaget är, betonar NO, ägnat att främja en fri konkurrens på i det

väsentliga lika villkor och bör med andra ord kunna öka förutsättningarna

för en effektivare konkurrens inom kreditväsendet och en fortlöpande an­

passning till de ständigt fortgående strukturella förändringarna inom sam­

hällsekonomin. Likartade synpunkter anförs av jordbrukskasseförbundet,

Jordbrukets bank, Folksam och KF, som särskilt betonar, att den konkur-

rensstimulerande effekten av förslaget inte får spolieras eller motverkas av

olika slag av överenskommelser. Konkurrensfrämjande aspekter på förslaget

läggs även av bostadsstyrelsen, Sveriges grossistförbund, Svensk industri­

förening, Sveriges lantbruksförbund och Svenska företagares riksförbund.

Även kommerskollegium behandlar utredningens förslag från konkurrens­

synpunkt och framhåller, att statsmakterna inte bör ingripa reglerande i

näringslivets förhållanden med mindre detta är påkallat av samhälleliga eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

i övrigt allmänna skäl. I vanliga fall är obunden konkurrens det som på läng­

re sikt är bäst ägnat att gagna konsumenterna. Enligt kollegiets mening med­

för den nuvarande banklagstiftningen en begränsning av konkurrensen mel­

lan bankinstituten. Utredningsförslagen innebär en påtaglig uppmjukning

härvidlag, som ligger i linje med kollegiets allmänna principiella uppfattning

om förhållandet mellan staten och näringslivet samt de synpunkter kolle­

giet tidigare anfört när frågor rörande banklagstiftningen varit föremål

för kollegiets bedömande. Nuvarande lagstiftning innefattar, uttalar kolle­

giet, på utlåningssidan eu funktionsfördelning mellan instituten som inte

synes betingad av syftet att skydda insättarna utan som närmast torde ha

ansetts representera den »naturliga ordningen». Denna funktionsfördelning

är enligt kollegiets uppfattning i hög grad ägnad att begränsa konkurrensen

mellan kreditinstituten. Genom att bankerna fritt konkurrerar om inlånings-

medel finns vidare vid en funktionell uppdelning av institutens verksamhet

risk för, att medlen vid utlåning inte kommer att i tillräcklig grad tillföras

sektorer inom samhällslivet där de från såväl företagsekonomisk som sam­

hällsekonomisk synpunkt ger den största avkastningen. Mot denna bak­

grund anser kollegium det vara önskvärt att funktionsfördelningen slopas

och att gränsdragningsfrågan löses genom enhetlig utformning av rörelse­

reglerna för bankinstituten. — Liknande tankegångar kommer till uttryck i

yttranden från handelskamrarna i Norrköping, Malmö, Göteborg, Örebro,

Gävle och Luleå.

Riksbanksfullmäktige efterlyser -— mot bakgrund av den stora roll som

begreppet »konkurrens på lika villkor» spelar i utredningens argumenta­

tion — en mera ingående analys av hur konkurrensen på kreditmarkna­

den fungerar och hur dess effekter bör bedömas från samhällsekonomisk

synpunkt. Ingen torde, framhåller fullmäktige, kunna förneka alt det är

angeläget att kreditutbudet smidigt kan anpassa sig efter skiftande kredit­

behov eller att en låntagare har möjlighet att välja mellan liera långivare.

Det finns emellertid effekter av bankkonkurrensen som inte enbart är vär­

defulla från allmän synpunkt. Fullmäktige anför härom.

Först kan t. ex. nämnas vissa utslag av konkurrensen om inlåningen, som

är förklarliga med tanke på den speciella marknadssituationen som hittills

synes utesluta priskonkurrens. Utredningen har kommit in på ett av proble­

men i detta sammanhang, nämligen bankernas kontorsetablering. Av ännu

större vikt torde vara den växande tendensen till sammankoppling av ut-

låning med inlåning, traditionellt i fråga om företag, men nu alltmera ge­

nomfört i fråga om kommuner och hushåll. Överdrivna åtgärder av detta

slag förekommer i samband med de s. k. sparlånen. I fråga om kommuner­

na kan nämnas att övertagande av löneutbetalningssystemet blivit en i det

närmaste normal förutsättning för kreditgivning till kommunerna. Slutligen

må nämnas den allmänna expansionen av checklönesystemen, där det står

alltmera klart att utvecklingen drivits för långt.

För fullmäktige ligger det även nära till hands att peka på det problem

som brukar rubriceras »bristen på långfristigt kapital», och som kortfattat

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

55

kan beskrivas så, att även under perioder då tillgången på kortfristig bank­

kredit varit väl i balans med efterfrågan har kapitalmarknaden känneteck­

nats av en bristande tillgång på långfristig kredit. Allmänheten har uppen­

barligen inte visat något större intresse för att placera sina sparmedel i

obligationer utan som tidigare föredragit bankernas inlåningsräkningar. I

denna situation har sparbankernas och postbankens traditionella inrikt­

ning på i realiteten långfristiga placeringar, främst avseende bostadssek­

torn, varit en väsentlig faktor som bidragit till anpassningen av kredit­

utbudet till behoven. I den mån deras placeringspreferenser påverkats av

konkurrensen mellan bankinstituten torde det emellertid närmast ha varit

i en riktning som motverkat strävandena att skapa balans på kapitalmark­

naden och tillgodose bostadssektorns långfristiga kreditbehov.

Poststyrelsen finner det vara ytterst angeläget att rörelsereglerna reforme­

ras samtidigt för alla bankinstitut.

Sveriges hantverks- och industriorganisation kommer in på internationel­

la förhållanden. De senaste decennierna har enligt organisationen för svenskt

näringsliv kännetecknats av snabbt ökad utrikeshandel och därmed allt

större beroende av den internationella ekonomiska utvecklingen. EFTA-av-

talet har trätt i full funktion och ansträngningar görs för att genom an­

knytning till EEC-marknaden, internationella tullavvecklingar samt ökat

handelsutbyte med östvärlden ytterligare öka det svenska näringslivets in­

riktning på och därmed beroende av en global marknad. Kraven på produk­

tionsföretagens successiva anpassning till nya ekonomiska och tekniska vill­

kor inom den växande marknaden ökar. Mot denna bakgrund förefaller det

organisationen angeläget att landets kreditinstitut ges möjlighet att i sam­

ma mån anpassa sin verksamhet efter rationellast möjliga linjer. Den nu

företagna översynen av vissa delar av banklagstiftningen är därför av stort

värde. Emellertid hade det enligt organisationen varit värdefullt om utred­

ningen redovisat inte enbart utveckling, erfarenheter och lagstiftning i Sve­

rige utan även tagit med huvuddragen av lagbestämmelser i jämförbara län­

der. Remissinstanserna saknar nu möjlighet att bedöma utredningens för­

slag på grundval av ett brett, på internationella erfarenheter och på lag­

stiftning i andra länder grundat jämförelseunderlag.

Den omedelbara följden av en samordnad banklagstiftning berörs i några

remissyttranden. Riksgäldsfullmäktige anser att utredningens förslag, ehuru

i princip radikalt och till sina konsekvenser vittsyftande, i praktiken inte

kommer att få alltför revolutionerande verkningar. Sparbanksföreningen

antar att en viss funktionsfördelning även i fortsättningen kommer att

finnas. Ett sådant antagande grundar föreningen på att de olika institut-

grupperna på grund av historiska förhållanden delvis specialiserat sig inom

olika områden av kreditmarknaden. Den förskjutning, som kan förväntas

uppstå, förmodar föreningen komma att ske gradvis och i takt med att in­

stituten utvecklar erfarenhet och kunnande på nya verksamhetsområden.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Det ligger därför enligt föreningen i sakens natur att någon plötslig, dras­

tisk förskjutning i funktionsfördelningen med de vanskligheter detta skulle

kunna medföra, inte kan väntas bli följden av ett genomförande av ett en­

hetligt regelsystem. Likartade synpunkter anförs av jordbrukskasseförbun-

det och KF. Jordbrukskasseförbundet understryker därvid särskilt, att i

vart fall kommer säkerligen jordbrukskasserörelsen, som bildats och ut­

vecklats genom kollektiv samverkan av Sveriges jordbrukare och som fort­

farande har en helt dominerande förankring inom jordbruket, att söka

främja sina hittillsvarande syften även utan tvingande lagregler.

Enligt jordbrukskasseförbundet, Jordbrukets bank och Svenska företaga­

res riksförbund skapas genom den föreslagna samordningen av banklag­

stiftningen på längre sikt goda förutsättningar för att åstadkomma en all­

män banklag, som kan tillämpas på alla som driver bankrörelse oavsett i

vilken associationsrättslig form rörelsen drivs.

Departementschefen

Kreditmarknaden spelar en central roll för den ekonomiska utvecklingen.

Nästan varje ekonomisk aktivitet är beroende av tillgång på kredit, alltifrån

finansieringen av stora, långsiktiga investeringar till finansieringen av en­

skilda företags varuskulder. En väl fungerande kreditmarknad är därför av

stor betydelse för hela samhällsekonomin.

Kreditmarknaden består av en mångfald kreditinstitut av olika slag. Kre­

ditinstitutens uppgift är att skapa kontakt mellan dem som har överskott

på pengar — tillfälligt eller permanent — och dem som behöver låna pengar

för investeringar och andra ändamål, eller med andra ord att vara en för­

medlande länk mellan sparare och låntagare.

Under tidernas lopp har mellan olika slags kreditinstitut utbildats en viss

specialisering och arbetsfördelning, som tar sikte såväl på formerna och

ändamålen för deras kreditgivning som på sättet att skaffa medel för denna

kreditgivning. Med avseende på medelsanskaffningen kan man skilja mellan

två grupper kreditinstitut. Den ena gruppen — bankinstitut — finansierar

sin verksamhet genom inlåning från allmänheten. Den andra gruppen fi­

nansierar sin verksamhet genom upplåning på kapitalmarknaden. Det nöd­

vändiga kapitalet lånas huvudsakligen upp hos andra kreditinstitut och inte

direkt hos allmänheten. Som exempel på sådana kapitalanskaffande kredit­

institut kan nämnas främst hypoteksinrättningar och kreditaktiebolag. För

fullständighetens skull skall även den tredje gruppen institut som uppträ­

der på kreditmarknaden redovisas. Gruppen utgörs av sådana institut, som

genom sin rörelse har behov av att fondera premier och avgifter, kapital-

placerande kreditinstitut. Till gruppen hör försäkringsbolag och pensions-

inrättningar.

Som bankinstitut uppträder på den svenska kreditmarknaden fyra olika

57

slags inrättningar, nämligen affärsbanker, jordbrukets kreditkassor, spar­

banker och postbanken. Bankinstituten drivs i skilda associationsrättsliga

former samt bär av tradition och genom lagstiftning tilldelats delvis olika

funktioner på kreditmarknaden.

Affärsbankerna skall enligt lag drivas i form av aktiebolag och intar en

central position bland bankinstituten. F. n. finns det 16 affärsbanker av

vilka en är statlig, Sveriges Kreditbank. Den traditionella uppgiften för af­

färsbanker är att dels ombesörja betalningsförmedling, dels samla upp före­

tagens överskottsmedel och transaktionskassor och låna ut dessa medel till

andra företag med aktuella kreditbehov. Kreditgivningen har av ålder varit

av kortfristig natur. En stor del av utlåningen är dock i praktiken långfris­

tig och går numera även till andra samhällssektorer än näringslivet. För in­

låningen använder affärsbankerna ett rikligt sortiment inlåningsräkningar

med starkt varierande uppsägningstider och räntesatser. En betydande och

ökande andel av inlåningen kommer numera från hushållen. Affärsbanker­

nas betalningsförmedlande verksamhet utövas dels inom landet, dels gent­

emot utlandet i samband med export- och importaffärer. På obligations- och

aktiemarknaden spelar affärsbankerna en dominerande roll som mäklare.

För affärsbankerna har under senare år av penningpolitiska skäl ställts upp

strängare krav på likviditetsreserv än som varit nödvändigt av bankmässiga

hänsyn. Delta har haft till följd att bankerna nu också intar eu framskjuten

position som placerare på värdepappersmarknaden.

Av övriga bankinstitut är det jordbrukets kreditkassor som mest liknar af­

färsbankerna i funktionellt hänseende. De avvikelser, som finns, består

främst i att jordbrukskasserörelsens verksamhet i princip är begränsad till

in- och utlåning, att den huvudsakligen vänder sig till en viss kategori kun­

der — jordbrukare och jordbruksorganisationer — och att rörelsen använ­

der ekonomisk förening i stället för aktiebolag som företagsform. Rörelsen

är upplagd på kooperativ bas, vilket bl. a. framgår av att eventuellt över­

skott på en jordbrukskassas rörelse återgår till medlemmarna i form av

rabatter på låneräntorna. Utlåning får ske endast till medlemmar medan

samma restriktion inte gäller för inlåningsrörelsen. Jordbrukskasserörelsen

är en trestegsorganisation med jordbrukskassor längst ner, centralkassor

som mellanled och Sveriges jordbrukskasseförbund som topporgan. Jord­

brukskassorna bär helt lokal karaktär och deras rörelsefrihet är på en rad

väsentliga punkter begränsad till förmån för framför allt centralkassorna.

I praktiken kan jordbrukskassorna i många avseenden ses som filialer till

centralkassorna. Jordbrukskasseförbundet är ett uteslutande administrativt

organ för central ledning, samordning och kontroll av jordbrukskasserörel­

sen. Rörelsens centrala bankmässiga uppgifter handhas av en affärsbank,

Jordbrukets bank. Jordbrukskassorna är f. n. till antalet något över 500

stycken. Vidare finns tolv centralkassor.

Sparbankerna, omkring 350 stycken, är av skiftande storlek i fråga om

Kungl. Maj.ts proposition nr H3 år 1963

58

såväl omslutning som verksamhetsområde. Vissa sparbanker har endast

några få miljoner i omslutning och är verksamma inom en kommun, medan

andra har en omslutning på flera hundra miljoner och arbetar inom ett helt

län. Sparbankerna är generellt sett starkare inriktade på inlåningsverksam-

het än affärsbanker och jordbrukskasserörelsen. Detta kan förklaras av att

sparbankerna är ideella sammanslutningar utan privat vinstintresse och med

uppgift att enligt tradition och lag »befordra sparsamhet». För inlåningen

begagnar sparbankerna huvudsakligen endast en räkning, s. k. sparbanks-

räkning. Denna är dock hos flertalet sparbanker differentierad efter ränta

och uppsägningstider på ett sätt som ansluter sig till affärsbankernas räk-

ningssortiment. En stor del av sparbankernas medel placeras i obligationer

och lån mot säkerhet av botteninteckningar i jordbruksfastigheter samt bo­

stads- och affärsfastigheter. Sparbankerna har ett visst offentligrättsligt

inslag. Fullmäktige i de primärkommuner, som ingår i sparbankens verk­

samhetsområde, eller landsting väljer nämligen hälften av huvudmännen,

som är sparbankens högsta beslutande organ.

Det återstående bankinstitutet, postbanken, ingår organisatoriskt i post­

verket. Postbanken har två rörelsegrenar, postsparbanken och postgirot,

vilka i stor utsträckning betjänar olika kundkategorier. Huvuduppgiften för

postsparbanken är inlåningsrörelsen och för postgirot betalningsförmed­

ling. Postbankens medel placeras företrädesvis i obligationer, kommunlån,

byggnadslån och lån mot säkerhet av botteninteckningar i bostads- och af­

färsfastigheter.

Karakteristiskt för bankinstituten är att de alltid, även om behov av me­

del för kreditgivning inte föreligger, är beredda att ta emot medel från all­

mänheten för inlåning. Förhållandet mellan bank och dess insättare präg­

las vidare av att banken i praktiken inte säger upp insatta medel och av att

insättarna i allmänhet omedelbart kan lyfta innestående medel. För allmän­

heten är det angeläget att ha tillgång till den service som bankinstituten

kan erbjuda i form av säker och räntabel förvaltning av sparade medel. Lika

viktigt är att bankinstituten ställer anförtrodda sparmedel till kreditbehö-

vandes förfogande under förhållanden som är godtagbara såväl för insättar­

na som för samhället. För insättarna dominerar kraven på trygg placering

och god avkastning. Från samhällets synpunkt är det av största vikt att de

hopsamlade sparmedlen används så effektivt som möjligt.

Med tanke på de viktiga funktioner som bankinstituten fyller i det eko­

nomiska livet har det sedan gammalt ansetts angeläget att underkasta bank­

institutens rörelse en ingående kontroll från det allmännas sida. Denna kon­

troll sker på olika sätt. Först och främst har skapats en särskild lagstiftning

för de olika bankinstituten. Denna banklagstiftning reglerar bankinstitutens

organisation och verksamhet. Huvudsyftet bakom lagstiftningen är att

skydda insättarna mot förluster genom att trygga institutens solvens och

likviditet. I fråga om bankinstitutens rörelse innehåller lagstiftningen bl. a.

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 1A3 år 1968

59

bestämmelser om det egna kapitalets storlek i förhållande till inlåningen,

institutens likviditet, inlåning och kreditgivning. Genom bankinspektionen

utövar det allmänna vidare en fortlöpande kontroll över att banklagstift­

ningen efterlevs och att bankinstituten över huvud taget förvaltas på ett

för allmänhetens intressen betryggande sätt. Slutligen kan nämnas den

penningpolitiska kontroll av bankinstitutens rörelse som utövas av riksban­

ken. Vad nu sagts äger inte i alla avseenden tillämpning på postbanken.

Denna bank står inte under bankinspektionens tillsyn och något krav på

eget kapital finns inte. I stället skyddas de på postsparbanken insatta med­

len av statlig garanti.

Banklagarna — jag tänker då närmast på lagstiftningen för affärsbanker­

na, sparbankerna och jordbrukskasserörelsen — har i betydande grad knu­

tits till den traditionella uppfattningen om bankinstitutens funktion och har

på så sätt i viss mån dragit upp bestämda gränser för de olika bankinstitu-

tens verksamhetsområden. Reglerna om bankinstitutens rörelse har dock

varit och är alltjämt tämligen allmänt hållna och har endast på vissa punk­

ter haft en direkt gränsdragande effekt. I detta avseende hänvisar jag till

min redogörelse i det föregående för huvuddragen i banklagstiftningen.

Den samhällsekonomiska utvecklingen har särskilt under efterkrigstiden

medfört en fortgående minskning av de faktiska skillnaderna mellan de

olika bankinstituten i fråga om deras verksamhetsinriktning och således

föranlett förskjutningar i den traditionella funktionsfördelningen. Detta

förhållande är särskilt framträdande på inlåningssidan. Varje bankinstitut

erbjuder sålunda numera allmänheten ett rikt differentierat räkningssystem

med i stort sett likartade villkor och kan därmed vända sig till alla kate­

gorier insättare. Tendenser till motsvarande utjämning av skillnaderna på

utlåningssidan förekommer även. Den sålunda antydda utvecklingen har i

vissa fall förutsatt och även föranlett ändrade rörelseregler för bankinstitu­

ten eller vissa av dem. Å andra sidan har bankinstitutens verksamhet inom

vissa gemensamma verksamhetsgrenar kommit att drivas under olika villkor

på grund av rörelsereglernas skiljaktiga utformning. Nu angivna förhållan­

den har aktualiserat frågan om gränsdragningen mellan de olika bankinsti­

tuten.

Genom tillkomsten av bank- och sparbankslagarna år 1955 samt jord-

brukskasselagen år 1956 ansågs huvuddragen av dessa bankinstituts struk­

tur och verksamhetsformer ha blivit bestämda för avsevärd tid framåt.

Emellertid kvarstod vissa frågor, som inte definitivt blivit lösta. Dit hörde

främst frågan om de olika bankinstitutens verksamhetsområden skulle vara

åtskilda genom författningsmässigt eller på annat sätt bestämda gränser

eller om instituten skulle få konkurrera fritt.

För att lösa kvarstående frågor tillsattes år 1962 en särskild utredning,

kreditinstitututredningen. I utredningsuppdraget ingick bl. a. att verkställa

en förutsättningslös avvägning av de olika bankinstitutens inbördes ställ­

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

60

ning och funktion på kreditmarknaden samt att -— på grundval av bedö­

mandet i detta hänseende — göra en samlad översyn av de rörelseregler som

var av betydelse för gränsdragningen mellan institutens verksamhetsområ­

den. Vidare ingick i uppdraget att söka fastställa målsättningen i stort för

postbanken med dess båda verksamhetsgrenar, postsparbanken och post­

girorörelsen, samt att i detta syfte klarlägga postbankens ställning och rela­

tion till övriga bankinstitut.

Etter ett delförslag av kreditinstitututredningen har genom lagstiftning

år 1965 bestämmelserna om krediters löptid utformats likformigt för affärs­

banker, sparbanker och kreditkassor. Utredningen har nu i sitt slutbetän­

kande tagit ställning till frågan om gränsdragningen mellan bankinstituten.

I valet mellan en genom lagstiftning styrd funktionsfördelning och ett för

alla bankinstitut gemensamt regelsystem har utredningen stannat för att

törorda sistnämnda lösning. Utredningens förslag innebär följaktligen i

korthet, att rörelsebestämmelserna för samtliga bankinstitut i möjligaste

mån utformas enhetligt och att instituten inom ett sådant systems ram

får konkurrera fritt. Fördelarna med denna lösning har utredningen be­

lyst särskilt i två hänseenden. För det första anses genom ett sådant sy­

stem bankinstitutens verksamhet kunna smidigt anpassas efter skiftning­

arna i kreditbehoven i samhället. För det andra bör systemet medföra ökad

konkurrens mellan bankinstituten och därmed ökad stimulans till kost-

nadssänkande rationaliseringar. Samtidigt har utredningen ansett, att vet­

skapen om att ett bankinstituts rörelse drivs i konkurrens med andra bank-

institut torde dämpa eventuella planer på att vidga verksamheten utöver

vad som förefaller ekonomiskt försvarbart.

Kreditinstitututredningens principiella ställningstagande i gränsdrag-

ningsfrågan har under remissbehandlingen rönt ett övervägande positivt

mottagande. Endast bankinspektionen har riktat allvarligare kritik mot ut­

redningens principiella slutsatser, dock utan att avstyrka att förslaget läggs

till grund för lagstiftning.

Bankinspektionen har i sin kritik dragit fram vissa synpunkter på frå­

gan om en funktionsfördelning på kreditmarknaden och ansett att dessa

borde närmare övervägas innan slutlig ställning tas till gränsdragningspro-

blematiken. Jag skall inte här upprepa inspektionens omfattande argumen­

tation utan endast framhålla, att inspektionens inställning närmast synes

vara att gränsdragningsproblemen från samhällsekonomiska synpunkter

bäst kan lösas genom en funktionsfördelning på kreditmarknaden, styrd av

lagstiftning. Andra remissinstanser har med skärpa hävdat att funktions-

fördelningsalternativet innebär ett steg bakåt i utvecklingen med enbart

negativa effekter för den samhällsekonomiska utvecklingen

Genom det förtjänstfulla och grundliga arbete som kreditinstitututred­

ningen presterat och genom det omfattande remissförfarandet har gräns-

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

61

dragningsproblematiken på kreditmarknaden fått en mycket allsidig och in­

trängande belysning. Jag finner därför inga bärande skäl föreligga att skju­

ta upp ett ställningstagande i gränsdragningsfrågan i syfte att eventuellt få

tram nya aspekter. I det följande kommer jag att redovisa min principiella

syn på kreditmarknaden och på gränsdragningen mellan där verkande bank-

institut.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

Kreditväsendets uppgift är, som jag redan sagt, att förmedla krediter och

betalningar. Särskilt det först nämnda ledet i dess verksamhet är från sam­

hällsekonomiska synpunkter mycket betydelsefullt. Kreditmarknadens sätt

att fungera och fördela krediter bestämmer nämligen i stor utsträckning

hur landets totala resurser används och påverkar därmed också takten och

inriktningen av den allmänna ekonomiska utvecklingen. Från samhällets

synpunkt är det av största vikt att de tillgängliga resurserna används så

effektivt som möjligt. Kreditmarknaden bör därför vara organiserad så att

krediterna i möjligaste mån kanaliseras till de mest angelägna kreditbe­

hoven. Den ekonomiska utvecklingen innebär inte endast en ökad efter­

frågan på krediter utan den kan även medföra förskjutningar i kreditbe­

hoven mellan olika områden. Även formerna för kreditgivningen kan på­

verkas av utvecklingen. En effektiv och rationell kreditfördelning kräver

därför av bankinstituten förmåga och möjlighet att anpassa sin rörelse

efter kreditbehovens förändringar. Dessutom måste det kravet ställas på

en väl fungerande kreditmarknad att kostnaden för krediter inte blir onö­

digt hög. Det nu sagda visar nödvändigheten av att ha tillgång till en kredit­

marknad, som är rörlig och som även i övrigt fungerar på ett tillfredsstäl­

lande sätt.

När det gäller att förverkliga detta mål riktas uppmärksamheten genast

mot de institut, som verkar på kreditmarknaden, dvs. i detta sammanhang

bankinstituten. Den av historiska och traditionella skäl betingade funktions­

fördelningen mellan bankinstituten har lett till en delvis snäv sektorsindel-

ning av kreditmarknaden, vilket kommit till uttryck även i lagstiftningen.

Utvecklingen har emellertid i vissa avseenden sprängt de uppdragna grän­

serna och därmed medfört ökad konkurrens mellan olika slag av bankinsti­

tut. Detta framträder särskilt på inlåningssidan men har sin giltighet till en

del även för kreditgivningen. Frågan gäller nu om en rationell och effektiv

kreditfördelning bäst uppnås om man lagstiftningsvägen delar upp kredit­

marknaden mellan bankinstituten eller om man låter instituten fritt kon­

kurrera på kreditmarknaden under likartade betingelser.

Godtagbara argument kan föras fram för båda lösningarna. En funktions­

fördelning på kreditmarknaden ligger, som bankinspektionen påpekat, i och

för sig i linje med utvecklingen inom näringslivet i övrigt, där de pro-

gressh a krafterna är starkt inriktade på arbetsfördelning och specialisering.

En konsekvent genomförd specialisering på kreditmarknaden kan från kost­

62

nads- och effektivitetssynpunkter ställa sig fördelaktig. Oavsett vilken väg

som väljs i gränsdragningsfrågan går det emellertid att i större eller mindre

utsträckning tillgodose specialiseringskrav.

Mot en genom lagstiftning genomförd uppdelning av kreditmarknaden

talar framför allt, att en sådan funktionsfördelning blir stel och i hög grad

försvårar de enskilda institutens och därmed hela kreditmarknadens an­

passning till samhällsutvecklingen och skiftande ekonomiska konjunkturer.

Dessutom kommer en sådan lösning att strida mot en sedan länge pågående

utveckling inom kreditväsendet och kan, beroende på hur gränserna dras,

föranleda inskränkningar av den verksamhet som en del bankinstitut nu

driver. Naturligtvis kan dessa olägenheter minska eller helt försvinna om

man följer de linjer bankinspektionen varit inne på, nämligen att endast

i grova drag, t. ex. genom lämplig utformning av kapitaltäckningsreglerna,

dela upp kreditmarknaden eller att knyta funktionsfördelningen inte till

företagsformer utan till företagens storlek. Jag är emellertid inte övertygad

om att kreditmarknadens rörlighet och flexibilitet främjas av en styrning

genom olika krav på det egna kapitalets storlek hos skilda grupper bank­

institut. Vidare ställer jag mig tveksam till möjligheten att vid ett sådant

system kunna på ett tillfredsställande sätt fördela tillgängliga medel på

områden där kreditbehoven är störst och mest angelägna. Den av inspek­

tionen framförda tanken på att låta bankinstitutets storlek avgöra dess

verksamhetsinriktning kan utan vidare och kanske naturligare förverkligas

inom ett system där funktionsfördelningen bestäms av företagsekonomiska

skäl.

Av stor betydelse är, såsom bankinspektionen framhållit, hur kostnader­

na för kredit- och betalningsförmedlingen kommer att påverkas av utred­

ningens förslag. Inspektionen har ställt sig tvivlande till utredningens slut­

sats att ökad konkurrens på kreditmarknaden innebär stimulans till ra­

tionaliseringar och därmed lägre kostnader för kunderna. I detta samman­

hang har inspektionen pekat på kostnadsstegringarna inom bankväsendet

under senare år, inte minst beroende på bankinstitutens tävlan att ställa

nya och dyrbara serviceformer — t. ex. löneutbetalningar över checkkonto —

till allmänhetens förfogande. Inspektionen har befarat att utredningens re­

kommendation om likriktning av rörelsereglerna kommer att leda i mot­

satt riktning. En utbyggnad av samtliga enheter inom sparbanksväsendet

och jordbrukskasserörelsen till institut kapabla att verka över hela fältet

förutsätter enligt inspektionen — om verksamheten skall kunna drivas

på ett sakkunnigt och effektivt sätt — betydande insatser av personal och

utrustning, och den skulle sannolikt innebära en onödig fördyring av kredit-

och betalningsförmedlingen i landet.

Jag delar bankinspektionens oro över kostnadsutvecklingen inom bank­

väsendet och lägger stor vikt vid åtgärder i syfte att förbilliga kredit-

och betalningsförmedlingen. Inspektionens farhågor för följderna av ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

63

förverkligande av kreditinstitututredningens grundsyn på gränsdragnings-

frågan finner jag emellertid betydligt överdrivna. Ett slopande av de i lag

uppdragna gränserna för verksamheten kommer inte att innebära — i vart

call på kort sikt — några revolutionerande förändringar av bankinstitutens

nuvarande verksamhetsinriktningar. De små enheterna inom sparbanks-

väsendet och jordbrukskasserörelsen har självfallet inte de ekonomiska

resurser som krävs för att driva »affärsbanksrörelser» i full skala. Bank­

inspektionens tillsyn över bankinstituten utgör en tillräcklig garanti mot

en från hl. a. samhälleliga synpunkter osund utveckling i sådan riktning.

Å andra sidan torde redan nu våra största sparbanker och centralkassor ha

nödvändiga resurser för en utvidgning av verksamheten utöver nuvarande

gränser och detta utan några kostnadsfördyringar i förut angiven mening.

På längre sikt kan en enhetlig rörelselagstiftning med möjligheter till nya

verksamhetsgrenar påskynda den utveckling mot större enheter som redan

pågår inom sparbanksväsendet. Genom sådana fusioner skapas större en­

heter som bättre än nu kan på lämpligt sätt fullgöra sin roll på kredit-

marknaden och tillgodose sina kunders intressen. Med en utveckling i denna

riktning torde också följa vissa rationaliseringsvinster.

Jag övergår därefter till att behandla gränsdragningsproblemet från kon­

kurrenssynpunkt. Till en början kan fastslås, att kreditmarknaden f. n.

kännetecknas av en obenägenhet att arbeta med priset som konkurrensme­

del och av en överdriven användning av andra konkurrensmedel, som kon-

torsetableringar samt sorliments-, service- och reklamkonkurrens. Pris­

konkurrensen påverkas även av den växande tendensen till sammankopp­

ling av utlåning med inlåning, traditionellt i fråga om företag, men nu allt­

mera genomfört i fråga om kommuner och hushåll. Jag vill härvid som

exempel nämna de s. k. sparlånen. I detta sammanhang kan dessutom fram­

hållas den allmänna expansionen av checklönesystemet, där vissa problem

uppstått som föranlett Kungl. Maj :t att låta en utredning överse frågan.

I åtskilliga remissyttranden har de konkurrensfrämjande aspekterna

av kreditinstitututredningens förslag starkt framhävts. NO har sålunda

bl. a. betonat, att förslaget är ägnat att främja en fri konkurrens på i det

närmaste lika villkor. Förutsättningarna för en effektivare konkurrens inom

kreditväsendet bör därför öka. Det är egentligen endast bankinspektionen

som har ifrågasatt några mera väsentliga ändringar i riktning mot en friare

priskonkurrens av en gemensam rörelselagstiftning. Inspektionen tror när­

mast på en motsatt utveckling mot en mer enhetlig prissättning och tänker

då särskilt på den tilltagande styrkan hos de centrala krafterna inom spar­

banksväsendet och jordbrukskasserörelsen.

Ett ställningstagande i den principiella frågan är beroende av hur man

tror att konkurrensförhållandena kommer att gestalta sig om man väljer

det ena eller det andra regelsystemet för bankinstitutens verksamhet. Säkert

är att en lagstiftningsvägen framtvungen funktionsfördelning inte är äg-

64

nåd att bryta nuvarande något ensidiga inriktning av konkurrensen på

kreditmarknaden. Vad följden blir i detta hänseende av elt slopande av

gränsdragande lagregler är svårare att förutse men i vart fall torde förut­

sättningarna för en friare konkurrens bli bättre. Är denna slutsats riktig,

vilket jag i likhet med det helt övervägande antalet remissinstanser tror, kan

en effektiv konkurrens komma till stånd som i högre grad än f. n. använder

priset som konkurrensmedel. En aktiv roll i en sådan utveckling bör de

statliga bankinstituten kunna spela. En effektivare konkurrens bör, om den

tar sig sunda uttryck, innebära fördelar såväl för samhället som för bank-

kunderna. Viktigt är emellertid, såsom framhållits från något håll, att den

konkurrensstimulerande effekten inte spolieras eller motverkas av olika

slags överenskommelser.

En fråga som berörts av bankinspektionen och som är av viss betydelse i

detta sammanhang är frågan om hur förändringarna i formerna för sparan­

det påverkar kreditmarknadens organisation. Kreditmarknadens kapacitet

har under senare år vuxit snabbt. De avgörande faktorerna bakom denna

utveckling har varit samhällets insatser för att öka sparandet i kollektiv

form genom en stark finanspolitik och genom den snabba uppbyggnaden av

allmänna pensionsfonden. Även det enskilda sparandet har ökat väsentligen

som en följd av framför allt den kraftiga tillväxten av hushållens disponibla

inkomster under 1960-talet. Däremot torde företagens sparande ha minskat

om det sätts i relation till deras investeringar. Genom att en växande andel

av det totala sparandet numera sker i kollektiva former minskas bankin­

stitutens andel av sparandet relativt sett. Samtidigt kan genom den pågåen­

de koncentrationen av företagsamheten till stora enheter krav ställas på att

bankinstituten skall finansiera stora och t. o. m. mycket stora projekt. Bank­

inspektionen har ifrågasatt om kreditinstitututredningens förslag verkligen

främjar en anpassning på kreditgivaresidan till denna utveckling. I ett läge

när kraftsamling synes vara den adekvata åtgärden innebär förslaget enligt

inspektionen incitament till eu uppsplittring av resurserna.

Även om jag har viss förståelse för bankinspektionens kritik är jag dock

inte övertygad om att splittringstendenser motverkas av en stelbent uppdel­

ning av kreditmarknaden. Ett kreditväsen med starkt specialiserade bank­

institut kan omintetgöra möjligheterna till en flexibel anpassning av kredit­

utbudet. För att kunna komma till rätta med problemet gäller det att öka

kreditmarknadens effektivitet och förmåga att mobilisera resurser. Detta kan

ske genom samarbete inte endast inom olika grupper bankinstitut utan även

mellan institut tillhörande skilda kategorier. Enhetliga rörelseregler, kanske

framför allt enhetliga kapitaltäcknings- och kreditgivningsregler, under­

lättar ett sådant samarbete. Ett aktuellt exempel på en samverkan på kre­

ditmarknaden, som kan visa sig vara fruktbärande, utgör den nyligen in­

gångna överenskommelsen mellan Sveriges investeringsbank och Spar-

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

65

bankernas bank om inrättandet av ett nytt garantiinstitut för små och me­

delstora företag. Även i detta hänseende är det min förhoppning att de stat­

liga bankinstituten, Kreditbanken och postbanken, skall gå i spetsen för en

effektivitetsfrämjande utveckling.

Av mina uttalanden i det föregående framgår att jag anser starka skäl

tala för kreditinstitututredningens principiella ställningstagande till gräns-

dragningsfrågan. Utredningens ståndpunkt, som delas av ett överväldigan­

de antal remissinstanser, stämmer väl överens med den hittillsvarande ut­

vecklingen mot delvis gemensamma verksamhetsgrenar för olika bankin­

stitut. Några bärande skäl för att bryta denna utveckling har inte framkom­

mit. Allt talar för att utredningsförslaget kan verksamt bidra till en effekti-

visering av kreditmarknaden. Jag förordar således i princip, att de olika

bankinstitutens verksamhetsformer i framtiden inte skall hållas åtskilda

genom lagfästa gränser och att ett enhetligt regelsystem för institutens rö­

relse införs.

Detta innebär att varje bankinstitut i princip får en legal rätt att driva

alla inom bankväsendet förekommande rörelsegrenar. Bankinstituten får,

oberoende av företagsform, ägare och historiskt betingade omständigheter,

frihet att gå in på verksamheter som hittills varit förbehållna något annat

institut. I vad mån enskilda institut kommer att utnyttja denna frihet är

svårt att med bestämdhet förutse. Avgörande faktorer härvidlag kommer

att bli institutets ambitioner, resurser och inte minst storlek. En viss tillsyn

över utvecklingen från det allmännas sida ligger däri, att ett instituts rörel­

segrenar skall eller föreslås skola anges i institutets bolagsordning, regle­

mente resp. stadgar, som fastställs av Kungl. Maj :t och i vissa fall av till­

syns- eller registreringsmyndigheten. Jag delar emellertid utredningens

uppfattning att den ökade valfriheten knappast kan antas leda till drastiska

förändringar av den verksamhet som f. n. framstår som karakteristisk för

olika typer av bankinstitut, men väl till marginella förskjutningar i verk­

samheten instituten emellan. Sådana marginella förskjutningar är även en­

ligt min uppfattning av väsentlig betydelse för möjligheten att åstadkomma

de eftersträvade förbättringarna på kreditmarknaden.

I ett begränsat avseende förordar jag ett avsteg från principen om enhet­

lighet. Jag åsyftar därvid jordbrukskasserörelsens ställning på kreditmark­

naden. Som jag skall närmare behandla i närmast följande avsnitt föreslås

rörelsens huvudsakliga syfte även i fortsättningen vara att tillgodose jord­

brukets kreditbehov. Denna inriktning hos rörelsen har allmänt godtagits av

remissinstanserna och är enligt min uppfattning lämplig bl. a. med tanke på

den starkt ökade efterfrågan på krediter inom jordbruket.

Kreditinstitututredningens förslag till ett enhetligt regelsystem för bank­

institutens rörelse bygger på tanken att syftet med rörelseregler liksom hit-

3 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 1U3

Kungl. Maj:ts proposition nr lb3 år 1968

66

tills skall vara att trygga institutens solvens och likviditet. Förslaget inne­

bär i vissa avseenden genomgripande omarbetningar av nuvarande lagstift­

ning, förestavade även av andra skäl än av principen om enhetlighet. Bi. a.

gäller detta kreditgivningsregler, kapitaltäckningsregler och regler om skyl­

dighet att hålla viss kassareserv. Utredningens förslag till rörelseregler har

i stora drag mottagits välvilligt av remissinstanserna.

Även jag anser utredningsförslaget till nya, gemensamma rörelseregler

för samtliga bankinstitut vara väl ägnat att ligga till grund för lagstiftning

i ämnet. Jag ämnar emellertid i detta sammanhang lägga fram förslag till

nya rörelseregler endast för affärsbanker, sparbanker och jordbrukskasse-

rörelsen. För postbankens del är läget något mer komplicerat.

Min ståndpunkt är, såsom framgår av det tidigare anförda, att alla bank­

institut skall drivas på i princip likartade villkor och att detta skall gälla

även postbanken. Kreditinstitututredningen har i enlighet med givna direk­

tiv behandlat även postbankens verksamhetsformer och lagt fram förslag

till ny organisationsform. Utredningen är på denna punkt inte enhällig. Jag

skall inte gå närmare in på förslaget i denna del ulan vill här endast nämna

att stark kritik framkommit under remissbehandlingen mot den föreslagna

ändringen av organisationsformen. Jag har nyligen efter Kungl. Maj:ts be­

myndigande tillsatt en särskild utredning som skall undersöka möjlighe­

terna att åstadkomma ett närmare samarbete mellan de statliga bankinsti­

tuten, Kreditbanken och postbanken. Postbankens organisatoriska ställning

kan påverkas av detta utredningsarbete. Av dessa skäl ämnar jag först,

sedan nämnda utredning avslutat sitt arbete, anmäla frågan om postban­

kens ställning och uppgifter på kreditmarknaden. Eftersom utredningsar­

betet och övervägandena med anledning därav kan komma att kräva ytter­

ligare någon tid ämnar jag, för att postbanken inte skall komma i ett för­

sämrat konkurrensläge i förhållande till övriga bankinstitut, överväga att

föreslå Kungl. Maj:t vissa jämkningar i placeringsreglementet för postban­

ken, vilka skulle kunna träda i kraft samtidigt med den nya banklagstift­

ningen.

I den fortsatta framställningen ämnar jag, för att ge en samlad bild av

bankinstitutens rörelse, redovisa även de regler som nu gäller för postban­

ken och utredningens förslag för postbankens rörelse, i den mån detta skil­

jer sig från vad som föreslås för andra bankinstitut. I

I beskattningshänseende gäller olika regler för affärsbanker å ena, samt

sparbanker och kreditkassor å andra sidan, vilka olikheter hänger samman

med dessa bankinstituts skilda associationsrättsliga ställning. Postbanken

är genom sin ställning som statligt affärsverk helt befriad från inkomst­

skatt. Kreditinstitututredningen har enligt direktiven haft att beakta de

skattemässiga konsekvenserna av utredningens förslag, dock utan att lägga

fram preciserade förslag om bankinstitutens beskattning. Enligt utredning-

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

67

ens uppfattning är det, om enhetliga rörelseregler införs för bankinstituten,

i och för sig naturligt att även utforma skattereglerna så att de ger en lik­

artad effekt. Frågan i vad mån bankinstitutens beskattning bör påverkas av

nu framlagda förslag övervägs f. n. inom finansdepartementet.

68

Kungi. ftlaj.ts proposition nr 143 år 1968

Medlemskap i jordbrukskasserörelsen

Gällande rätt

Jordbrukskasserörelsens huvudsakliga ändamål och organisatoriska upp­

byggnad har i stora drag redan berörts i det föregående. Huvudändamålet

anges i 1 § jordbrukskasselagen vara att vid sidan av sparfrämjande verk­

samhet tillgodose jordbrukets kreditbehov. I organisatoriskt hänseende byg­

ger rörelsen på kooperativa principer och omfattar tre led, nämligen jord­

brukskassor och centralkassor för jordbrukskredit, som gemensamt beteck­

nas jordbrukets kreditkassor, samt en riksorganisation, Sveriges jordbruks-

kasseförbund. Varje jordbrukskassa skall vara ansluten till en centralkassa

och varje centralkassa till förbundet. Vid tillkomsten av jordbrukskassela­

gen ansågs det önskvärt att rörelsen fick möjlighet att försöksvis driva verk­

samhet även efter tvåledssystem. Centralkassa fick därför möjlighet att efter

tillstånd av Kungl. Maj :t inom hela sitt område eller del därav själv utöva

den verksamhet som annars ankommer på jordbrukskassa (23 §). Beträf­

fande rörelsens rättsliga ställning föreskrivs att kassorna och förbundet skall

registreras som ekonomiska föreningar. Vad som är föreskrivet om sådana

föreningar gäller även för jordbrukskasserörelsen, om inte annat framgår

av bestämmelse i jordbrukskasselagen (1 §). Härav följer bl. a. att även för

jordbrukskasserörelsen gäller den i It § lagen om ekonomiska föreningar

fastslagna principen att inträde inte får vägras någon, såvida inte med hän­

syn till arten eller omfattningen av föreningens verksamhet eller förening­

ens syfte eller annan orsak särskilda skäl finns för en sådan åtgärd.

Som allmän regel för jordbrukets kreditkassor gäller (6 och 17 §§) att

kassorna huvudsakligen skall ha till uppgift att främja medlemmarnas eko­

nomiska intressen genom att bereda dem kredit. Denna regel kompletteras

med bestämmelser i 14 och 24 §§ som begränsar kassornas kreditgivning till

medlemmar. För kreditkassorna är således medlemsunderlaget av stor be­

tydelse för deras verksamhet och utveckling. Medlemskapet är också noga

reglerat i jordbrukskasselagen. Regleringen avser dels minsta antalet med­

lemmar, 2 och 3 §§, dels villkoren för medlemskap, 12 och 22 §§.

Jordbrukskassa skall bestå minst av 20 medlemmar. Medlemskretsen be­

stäms först och främst genom uppräkning av de kategorier som kan vinna

inträde. Dessa kategorier utgör fyra, nämligen 1. ägare eller brukare av

jordbruksfastighet, 2. ägare eller brukare av annan fastighet, om denne själv

idkar jordbruk eller binäring till jordbruk eller fiske eller med arbete eller

tjänster biträder utövare av sådan näring, 3. jordbruksorganisation och 4.

kommun. Därutöver öppnas genom en särskild dispensregel möjlighet att

69

efter särskild prövning till medlem anta även andra än sådana som tillhör

de uppräknade grupperna. En förutsättning för dispens är dock att hinder

lör medlemskap inte föreligger med hänsyn till jordbrukskassans uppgifter

och ändamål. Den särskilda prövningen görs av jordbrukskasseförbundet

eller, efter bemyndigande av förbundet, av centralkassa. Sådant bemyndi­

gande har förbundet generellt lämnat centralkassorna i de bestämmelser

som förbundet med stöd av 12 § tredje stycket utfärdat om villkoren för be­

viljande av medlemskap i jordbrukskassa.

Dispensregeln infördes genom jordbrukskasselagen. Tidigare var frågan

om medlemskap uttömmande reglerad i författning. I fråga om dispens­

regelns tillämpning påpekade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet

att medlemsrekryteringen inom kasserörelsen, särskilt under den första ti­

den efter den nya lagstiftningens ikraftträdande, borde hållas inom de dit­

tills tillämpade gränserna dock med de jämkningar som kunde anses be­

tingade av skälig hänsyn till rörelsens och jordbrukets utveckling (prop.

1956: 122 s. 115 ).

Jordbrukskasseförbundets bestämmelser om villkor för medlemskap

innehåller också anvisningar för dispensregelns tillämpning. I de senaste

bestämmelserna, som utfärdades i januari 1966, har dispensregeln getts en

generösare innebörd än tidigare. I anvisningarna exemplifieras de kategorier

— med eller utan direkt jordbruksanknytning — som kan omfattas av dis­

pensregeln. Av upptagna kategorier med jordbruksanknytning kan nämnas

stiftelse med huvudsaklig uppgift att främja bl. a. jordbruket, undervis­

ningsanstalt inom jordbruksnäringen, skogsvårdsstyrelse, ekonomisk för­

ening eller handelsbolag som driver andelsladugård, medlem av sambruks­

förening och ägare av mindre, lokalt företag som är av betydelse för jord­

bruksnäringen genom att de anskaffar eller tillverkar förnödenheter för nä­

ringen eller köper dess produkter. Exempel på sådana som inte har direkt

jordbruksanknytning men som efter dispens kan bli medlem är kyrkliga

församlingar, personer som önskar ta upp studielån eller som är anställda

hos företag som medlem driver eller hos myndighet med verksamhet inom

jordbruksnäringen och jordbrukare som av åldersskäl eller annan jämför­

bar orsak upphört med sin näring utan att övergå till annan verksamhet.

Till medlem i centralkassa kan endast antas jordbrukskassa, vars sty­

relse har sitt säte inom centralkassans verksamhetsområde, och jordbruks­

organisation. I regel skall minst tio jordbrukskassor vara anslutna till cen­

tralkassa.

Centralkassa kan — förutom till medlem i centralkassa — lämna kredit

till jordbruksorganisation eller till kommun som är medlem i ansluten jord­

brukskassa. Utlåningen till jordbruksorganisationer och kommuner är dock

för vardera kategorin begränsad till högst 10 % av kassans hela utlåning.

Motsvarande begränsningsregel gäller också för jordbrukskassas utlåning

till jordbruksorganisationer och kommuner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

Framställningar från j ordbrukskasseförbundet

Jordbrukskasseförbundet har i två skrivelser till Kungl. Maj :t, den ena

år 1963 och den andra år 1964, aktualiserat frågan om medlemskap i jord-

brukskasserörelsen.

I den första skrivelsen hemställde förbundet att medlemskretsen för jord-

brukskasserörelsen skulle få vidgas. Som skäl angavs bl. a. den växande

omfattningen av gränsdragningsfall i medlemskapsfrågor som rationalise­

ringen och industrialiseringen av jordbruket medfört. Förbundet föreslog att

uppräkningen i lagen av de grupper, som kunde beviljas medlemskap i

jordbrukskassa skulle utökas så att bl. a. den som oavsett fastighetsinnehav

var verksam inom jordbruket med binäringar eller fisket skulle kunna antas

som medlem. Som sådan skulle vidare den kunna antas som slutat med jord­

bruk men som inte övergått till annan verksamhet eller som utbildade sig

för att ägna sig åt jordbruk. Dessutom föreslogs dispensregeln så utformad

att den i och för sig skulle ge möjlighet att som medlem rekrytera vem som

helst. Utlåningen till medlemmar som antagits enligt dispensregeln skulle

dock enligt förslaget begränsas till högst 10 % av kassans totala utlåning.

Över 1963 års skrivelse har efter remiss yttranden avgetts av bl. a. bank­

inspektionen, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, kre­

ditinstitututredningen, bankföreningen och sparbanksföreningen.

Av remissinstanserna ansåg flertalet — däribland bankinspektionen och

kreditinstitututredningen — att den väckta frågan inte borde prövas förrän

i samband med att kreditinstitututredningens ställningstagande till gräns-

dragningsfrågan förelåg. Avgörande för denna ståndpunkt angavs vara att

de framförda förslagen innebar en principiell utvidgning av j ordbrukskas se-

rörelsens nuvarande funktionsområde och därför borde avgöras i ett större

sammanhang. Bankinspektionen föreslog dock att man utan att därigenom

föregripa utredningsresultatet skulle kunna vidga medlemskretsen i jord­

brukskassa genom att införa en fri sektor på 10 % av utlåningen.

I 1964 års framställning hemställde jordbrukskasseförbundet att bankin­

spektionens förslag skulle antas som ett provisorium i avvaktan på kredit­

institututredningens betänkande.

Jordbrukskasseförbundets framställningar ledde inte till några lagänd­

ringar utan i stället utvidgades kreditinstitututredningens uppdrag till att

omfatta även frågan om medlemskap i jordbrukskasserörelsen. Jag vill i

detta sammanhang erinra om att förbundets år 1966 utfärdade tillämpnings­

föreskrifter i viss mån tillgodosett de önskemål som låg bakom framställ­

ningarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

71

Kreditinstitututredningen

Inledningsvis konstaterar utredningen all den ökade industrialiseringen

inom jordbruket kommer alt medföra växande kreditbehov för jordbrukets

utövare. Det är därför angeläget alt kasserörelsen även i fortsättningen be­

håller sitt nuvarande huvudsyfte med inriktning huvudsakligen på jord­

bruksnäringen. Den i jordbrukskasselagen upptagna ändamålsbestämmel­

sen bör följaktligen kvarstå oförändrad. Mot denna bakgrund har det kon­

kreta problemet för utredningen varit hur reglerna om medlemskap skall

utformas för att kasserörelsen så effektivt som möjligt skall kunna fullgöra

sin uppgift.

Olika synpunkter sägs kunna läggas på medlemskapsfrågan. Å ena sidan

bör kasserörelsen liksom hittills vara i huvudsak en kooperativ inrättning

av jordbrukare för kreditförmedling till jordbrukare. Men å andra sidan

föreligger inom ramen för rörelsens ändamål behov av större rörelsefrihet

i fråga om möjligheten att anta medlemmar. Som motiv härför anger ut­

redningen att nuvarande begränsningar av befogenheten att lämna kredit

ibland kan försämra kasserörelsens möjligheter att fullgöra sitt huvudända­

mål. Från dessa utgångspunkter diskuterar utredningen två lösningar av

medlemsfrågan. Den ena innebär att nu gällande bestämmelser kvarstår

under förutsättning dels alt den i lag angivna definitionen av jordbruk från

tid till annan anpassas eller utvecklingen, dels att en viss rörelsefrihet ges

kasserörelsen genom en lämpligt utformad dispensregel, t. ex. i form av en

s. k. fri sektor. Enligt den andra lösningen skulle kasserörelsen själv inom

ramen för rörelsens ändamål få avgöra frågan om medlemsintagning.

Båda lösningarna ger enligt utredningens uppfattning i och för sig jord-

brukskasserörelsen den rörelsefrihet som är nödvändig för en effektiv kasse­

rörelse. Den först nämnda lösningen innebär dock vissa svagheter. Utred­

ningen åsyftar därvid framför allt svårigheterna att utforma dispensregeln

så, att den varken innebär en uttunning av kasserörelsens ändamål eller

onödigtvis begränsar möjligheterna att anta medlemmar. En generell frihet

för rörelsen att själv avgöra frågan om medlemskap är enligt utredningen

en smidigare lösning. Mot en sådan lösning kan emellertid invändas, på­

pekar utredningen, att följden skulle kunna bli att rörelsens karaktär änd­

rades. Detta sägs kunna ske på två sätt. Å ena sidan kan begreppet jordbruk

till följd av den fortgående industrialiseringen av jordbruket komma att

ändra karaktär och kasserörelsen helt anpassa sig efter detta. Å andra sidan

skulle kasserörelsen med den föreslagna friheten kunna tänkas rikta in

sin medlemsrekrytering på andra kategorier än jordbrukare, så att rörelsen

ändrar karaktär. Utredningen tillmäter dock inte invändningen om rörel­

sens karaktärsförändring någon avgörande betydelse. En anpassning av

kasserörelsens verksamhet till en genom den ekonomiska utvecklingen för­

ändrad jordbruksnäring överensstämmer enligt utredningen helt med ro-

72

relsens syfte. Risken för alt kasserörelsen inom överskådlig tid skulle för­

lora sin huvudsakliga inriktning bedöms som ringa främst på grund av det

fullständigt dominerande inslaget av jordbrukare bland rörelsens 180 000

medlemmar.

Utredningen föreslår därför att kasserörelsen själv får avgöra medlem-

skapsfrågorna. Rörelsens plats i bankväsendet skulle med denna lösning på

ett naturligt sätt komma till uttryck under beaktande av dess ändamål och

de enhetliga bestämmelser som föreslås för kasserörelsen och för övriga

bankinstitut.

Författningsmässigt har förslaget utformats så att för medlemskap i såväl

jordbrukskassa som centralkassa skall gälla att jordbrukskasseförbundet

under beaktande av ändamålsbestämningen i 1 § äger meddela föreskrifter

om villkoren för beviljande av medlemskap. I fråga om kreditgivningen före­

slås för såväl jordbrukskassa som centralkassa att kredit skall få lämnas

endast till medlemmar i resp. kassa, dock med det undantaget att central­

kassa skall få lämna kredit också till vissa angivna kreditinstitut. Inskränk­

ningen till 10 % av kreditkassas utlåning, som f. n. gäller kreditgivning till

jordbruksorganisationer och kommuner, bar slopats i förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Remissyttrandena

Den föreslagna lösningen att ge jordbrukskasserörelsen ökade möjligheter

att bredda medlemsunderlaget genom att låta kasserörelsen själv avgöra

medlemskapsfrågorna har i princip godtagits av remissinstanserna. Några

remissinstanser, däribland jordbrukskasseförbundet, anmärker emellertid

att en i lag inskriven ändamålsbestämmelse om att verksamheten huvud­

sakligen skall inriktas på jordbruksnäringen kan medföra att kasserörelsen

i praktiken inte får full frihet att själv bestämma i dessa frågor och hem­

ställer därför att bestämmelsen las bort. Ändamålsbestämmelsen kritiseras

också från synpunkten att bestämmelsen innebär ett avsteg från utredning­

ens grundprincip om enhetliga rörelseregler för bankinstituten. Andra re­

missinstanser, bl. a. bankinspektionen, bankföreningen och sparbanksför­

eningen, förutsätter däremot att ändamålsbestämmelsen skall stå kvar och

att medlemsantagningen skall ske inom ramen för huvudändamålet att till­

godose jordbrukets kreditbehov.

Bankinspektionen framhåller att förslaget att kasserörelsen själv skall få

avgöra medlemskapsfrågorna skulle kunna komma att innebära att i öreisen

ändrade karaktär genom att andelen medlemmar som saknar anknytning

till jordbruket blev alltför stor. En sådan utveckling skulle enligt inspek­

tionens mening vara olycklig. Kasserörelsen har nämligen skapats av jord­

brukare som ett institut för den egna kreditförsörjningen och som sådant

bär den haft och kommer säkerligen också i framtiden att ha stor betydelse,

framhåller inspektionen. Det är därför enligt inspektionens mening ange­

73

läget att ändamålsbestämmelsen även i fortsättningen tolkas så att kredit­

kassorna behåller sin karaktär av kreditinstitut huvudsakligast för jord­

bruket. Eu sådan tolkning hindrar enligt bankinspektionens mening inte

kassorna att i viss utsträckning som medlemmar anta även personer och

företag, som inte är anknutna till jordbruket, och att i begränsad omfattning

använda sina resurser för kredit åt dem. Liksom utredningen anser inspek­

tionen att det dominerande inslaget av jordbrukare bland medlemmarna

utgör en garanti för att en rekrytering av andra medlemmar än jordbrukare

inte kommer att leda till större ändringar i verksamhetsinriktningen. De

synpunkter bankinspektionen anlägger på ifrågavarande problem mynnar

ut i att inspektionen anser sig kunna tillstyrka att kasserörelsen på sätt ut­

redningen föreslagit själv får avgöra frågor om medlemskap i jordbruks­

kassa. Som närmare redovisas i det följande bör enligt inspektionens me­

ning denna lösning däremot inte användas i fråga om medlemskap i central­

kassa.

Sparbanksföreningen ifrågasätter om inte en rekrytering av medlemmar

utanför jordbruket innebär vissa svårigheter för kassorna att fullfölja sitt

huvudändamål. Om kasserörelsen till sig knyter en växande stock av så­

dana medlemmar kan det nämligen enligt föreningens mening befaras, att

rörelsen därmed binder sig vid kreditförpliktelser, som avser helt andra

ändamål än de som åsyftas i 1 § jordbrukskasselagen. Därigenom kan kre­

ditförsörjningen till jordbruket påverkas menligt, påpekar föreningen. Om

utvecklingen skulle gå i en sådan riktning kan enligt föreningens uppfatt­

ning ifrågasättas om behov finns för särskilda bankinstitut för jordbruks­

näringen. Föreningen vill emellertid inte motsätta sig att kasserörelsen i

enlighet med förslaget får viss frihet att bredda sitt rekryteringsunderlag.

Föreningen förutsätter därvid som självfallet att den rörelsefrihet som ges

åt jordbrukskasseförbundet inte utnyttjas så, att rörelsen ändrar karaktär

genom en medlemsrekrytering som riktas in på andra kategorier än jord­

brukare. Sparbankernas bank instämmer i sparbanksföreningens uttalande.

Bankföreningen understryker att det inte bör komma i fråga att upphäva

de nuvarande stadgandena att kasserörelsen skall ha till ändamål att till­

godose jordbrukets kreditbehov och att kassorna får lämna lån i stort sett

endast till sina medlemmar. Om samordningstanken förverkligas i övrigt

rörande kassornas verksamhet säger sig föreningen emellertid kunna bi­

träda förslaget att villkoren för medlemskap skall få fastställas av jord­

brukskasseförbundet.

Riksbanksfullmäktige accepterar att den föreslagna lösningen prövas men

ifrågasätter om inte i den behållna ändamålsbestämningen finns en be­

gränsning som inbjuder till tolkningstvister.

Jordbrukskasseförbundet, i vars yttrande Jordbrukets bank instämmer,

framhåller att kasserörelsen är beredd att acceptera de i vissa hänseenden

starkt ökade krav som en samordnad banklagstiftning kommer att inne-

3j- Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 143

Kiingl. Maj.ts proposition nr 14-3 år 1968

74

bära men förutsätter därvid alt likställigheten mellan instituten fullföljs

fullt ut. Mot denna bakgrund kritiserar förbundet att utredningen för kasse­

rörelsen behållit ändamålsbestämmelsen om inriktning på jordbruksnäring­

en. Förbundet understryker emellertid att kasserörelsen inte vill ändra sin

huvudinriktning eller ändamålet med sin verksamhet. Kritiken anges avse

inte ändamålsbestämningen som sådan utan de sannolika följderna av att

bestämmelsen tas in i lagen. Den frihet att själv bestämma över medlems-

rekryteringen som kasserörelsen strävar efter gör det enligt förbundets me­

ning möjligt att effektivare och bättre tillgodose huvudändamålet än om

systemet med påtvungna restriktioner skall bestå.

Förbundet framhåller att behovet av frihet för kasserörelsen att utvecklas

efter sina önskningar och förutsättningar blivit ännu påtagligare under den

tid som gått sedan 1963 års framställning gavs in. Trots den uppmjukning

som skedde genom 1966 års tillämpningsföreskrifter i fråga om dispens­

regeln står sålunda de viktigaste begränsningarna kvar. Enligt förbun­

dets mening kan den lösning som föreslogs i 1964 års framställning inte

gälla i det nya läget. Den då framförda tanken på en fri sektor är nämligen

oförenlig med utredningens grundprinciper i gränsdragningsfrågan.

Beträffande den f. n. provisoriskt utnyttjade möjligheten att låta Jord­

brukets bank lämna kredit åt de personer och företag som inte kan få

medlemskap i kreditkassa invänder förbundet, att bankens huvuduppgift

är att vara ett centralt clearinginstitut för kassorna och att det ställer sig

oekonomiskt och opraktiskt att koppla in banken i den utlåningsverksamhet

som normalt sköts av kassorna.

Förbundet påpekar att sedan ett enhetligt regelsystem genomförts kom­

mer affärsbanker, sparbanker och jordbrukets kreditkassor att ha möjlig­

het att erbjuda samma bankmässiga tjänster åt sin kundkrets. Förbundet

anför härvid.

Affärsbanker och sparbanker kommer som hittills att kunna förvärva

vem som helst som kund .De är och förblir oförhindrade att i mån av resur­

ser av skilda slag genom reklamkampanjer rikta sig direkt till kassornas

medlemmar för att få dem som kunder. Detta är riktigt och i överensstäm­

melse med principen om fri konkurrens. Men denna princip kräver då också,

att kasserörelsen skall ha motsvarande möjligheter att rekrytera medlem­

mar och kunder inom alla grupper av den allmänhet, som är intresserad av

bankservice. Den fria konkurrensens princip kan inte förenas med gräns­

dragning.

Den legala, principiella friheten betyder, som framgår av det nyss sagda,

inte att kasserörelsen i praktiken kommer att gå ut över hela fältet eller att

dess inriktning kommer att ändras inom överskådlig tid. Detta följer

bl. a. av dess benämning och sammansättningen av dess nuvarande med-

lemskader. Men friheten måste väl betyda att alla, som attraheras av rörel­

sen och som vill bli medlemmar, skall kunna bli det, om kasserörelsen själv

vill ha dem som medlemmar. Det har visat sig, att rörelsen attraherar nya

grupper och enskilda, som tilltalas av den kooperativa formen för bank­

verksamhet och som utan att vara jordbrukare eller jordbruket närstående

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

75

känner samhörighet med eller har anknytning till de nuvarande medlem­

marna. Förbundet vill i detta sammanhang framhålla, att möjlighet för

kasserörelsen att själv utan hinder av It § föreningslagen meddela be­

gränsningar för medlemsrekryteringen kommer att finnas i och med att

stadgandena i de föreslagna 12 och 22 §§ ger förbundet befogenhet att ut­

färda närmare föreskrifter om beviljande av medlemskap.

Förbundet hävdar att de föreslagna medlemskapsreglerna med dess hän­

visning till ändamålsbestämmelsen medför avsevärd risk för att kasserörel­

sen i praktiken inte får den generella frihet att själv avgöra sina medlem-

skapsfrågor, som utredningen sagt sig vilja tilldela rörelsen. Förbundet

tillägger.

Bankinspektionen kommer såsom kontrollerande myndighet att i fråga

om jordbrukets kreditkassor alltjämt ha uppgiften att kontrollera, att kas­

sorna i sin medlemsrekrytering håller sig inom de gränser, som angivits

genom i lag upptagna medlemskapsregler. Tolkningen av dessa mycket all­

mänt hållna regler kommer inte att bli så mycket lättare än tolkningen av de

hittillsvarande reglerna. På bankinspektionen kommer att läggas ett ansvar

för att medlemsrekryteringen hålles inom de angivna, vaga gränserna. Detta

ansvar borde med konsekvent tillämpning av utredningens inställning och

principer odelat ligga på kasserörelsen. Kontrollen av kasserörelsen kommer

att innefatta moment, som inte har motsvarighet i fråga om andra banker

och som bör avskrivas för kassornas del som en följd av principerna om

enhetlighet och likställighet.

Följden av att ändamålsbestämmelsen står kvar kan alltså bli, att kasse-

rörelsen inte själv får ta fulla ansvaret för sin medlemsrekrytering och inte

får frihet att låta rörelsen utvecklas efter sina förutsättningar. Rörelsen

kan komma att hindras från att smidigt anpassa sin verksamhet efter kredit­

marknadens behov. Fri konkurrens på lika villkor kommer inte att råda,

eftersom gränser kommer att finnas, som gäller ensidigt för kasserörelsen

och alltså missgynnar denna i förhållande till andra typer av kreditinstitut.

Kravet på likställighet med övriga bankinstitut kan enligt förbundets

mening tillgodoses om 1 § jordbrukskasselagen anger jordbrukskasserörel-

sens ändamål vara att i enlighet med bestämmelserna i jordbrukskasselagen

bedriva in- och utlåning av pengar och i samband därmed stående verksam­

het samt att främja sparverksamhet. Förbundet påpekar att därmed skulle

lagen komma att innehålla en allmänt hållen ändamålsbestämmelse som

liknar motsvarande bestämmelse i sparbankslagen.

Även Sveriges lantbruksförbund, RLF och Svenska företagarkassan häv­

dar att den gällande ändamålsbestämmelsen måste tas bort för att kasse-

rörelsen skall få full frihet att själv avgöra medlemskapsfrågorna.

Svenska företagarkassan granskar de föreslagna medlemskapsreglerna

särskilt med hänsyn till den betydelse de kan ha för kassans verksamhet.

Kassan anför att den bildades 1966 av en grupp småföretagare och att den

har formen av ekonomisk förening. Dess uppgift anges vara att bl. a. främja

medlemmarnas ekonomiska intressen genom att i samarbete med Sveriges

jordhrukskasseförbund och Jordbrukets bank bereda kredit åt medlem­

Kungl. Maj. ts proposition nr H3 år 1968

76

marna, småföretagare av kategorierna egenföretag och familjebolag. Kredit-

förmedlingen sker f. n. så att ansökan om kredit efter granskning av kas­

sans organ överlämnas till Jordbrukets bank, som avgör om krediten skall

lämnas. Kassan framhåller att på grund av det omständliga och administra­

tivt besvärande förfarandet har kreditförmedlingen inte den omfattning som

den annars borde ha nått. Man har emellertid från kassans håll betraktat

kreditförmedlingen till Jordbrukets bank som ett provisorium i väntan på

att det efter en reform av banklagstiftningen skulle bli möjligt för småföre­

tagarna att få medlemskap i jordbrukets kredilkassor. Det förefaller emel­

lertid kassan som om de föreslagna medlemskapsreglerna med dess an­

knytning till ändamålsbestämmelserna i 1 § är sådana, att kasserörelsen

inte får fritt bestämma över medlemsrekryteringen. Kassan befarar därför

att regler i den föreslagna utformningen kan få en starkt hindrande effekt

på kassans verksamhet och därmed på möjligheterna att nå en godtagbar

lösning på småföretagarnas kreditproblem.

Riksgäldsfullmäktige finner att det mot bakgrund av utredningens prin­

cipiella uppfattning i gränsdragningsfrågan är ägnat att förvåna, att utred­

ningen accepterat en ändamålsbegränsning för jordbrukskasserörelsen så­

som närmast självklar, samtidigt som den genom en liberalisering av be­

stämmelserna om medlemskap syftar til! en utvidgning av rörelsen. Enligt

fullmäktiges mening synes konsekvenserna kräva en omprövning av ända-

målsbegränsningen.

Såsom redan antytts godtar bankinspektionen inte förslaget att kasse-

rörelsen själv skall äga rätt att meddela villkoren för medlemskap i central­

kassa. Inspektionen framhåller att förslaget innebär att enskild person i

och för sig kan bli medlem av sådan kassa och att det treledssystem som

kännetecknar jordbrukskasserörelsen härigenom kan brytas sönder. Det

betecknas av inspektionen som anmärkningsvärt, att utredningen varken

antytt att detta skulle kunna bli en följd av förslaget eller påvisat behovet

av en ändring i sådant syfte. Inspektionen påpekar att frågan om de former

i vilka kasserörelsen skall bedriva sin verksamhet har ansetts höra till de

väsentliga och bedömts vara av sådan vikt, att en övergång från treleds-

systemet — även som experiment i begränsad skala — kräver tillstånd av

Kungl. Maj :t. Inspektionen framhåller att inga tungt vägande skäl att

lämna det nuvarande systemet bär förts fram. Såvitt inspektionen känner

till har hittills inte heller funnits behov för enskilda personer att få med­

lemskap och därmed kredit i centralkassa. Eventuella förslag och önskemål

om förändringar av kasserörelsens nuvarande organisationsform bör enligt

inspektionens mening föregås av en grundlig utredning och tas upp i annan

ordning än såsom ändringar i medlemsregler utfärdade av jordbrukskasse-

förbundet.

Även jordbrukskasseförbundet berör den föreslagna regeln i fråga om

medlemskap i centralkassa. Förbundet knyter därvid an till begränsningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

77

för centralkassa att i princip få lämna kredit endast åt medlem i central­

kassan. Förbundet framhåller alt till följd av utvecklingen inom jordbruks­

näringen mot större enheter kan man i framtiden räkna med krediter av

sådan storlek att dessa inte bör lämnas av jordbrukskassan. Vidare får man,

påpekar förbundet, räkna med krediter av så svårbedömbar art, t. ex. vissa

blancokrediter, att de lämpligen bör placeras i centralkassan. Visserligen

ger utredningens förslag möjlighet för centralkassa att som medlem anta

även enskild person, varigenom sådan person kan få kredit direkt från

centralkassan. Enligt förbundets mening talar emellertid praktiska skäl

mot eu sådan lösning. I stället förordar förbundet att sambandet mellan

medlemskap och lånerätt löses upp i centralkasseledet. Förbundet föreslår

därför att centralkassa skall få rätt att lämna kredit även åt medlem i an­

sluten jordbrukskassa.

Departementschefen

Jordbrukskasserörelsen tillkom år 1915 med i lag angivet ändamål att be­

reda driftkredit åt jordbrukare. Syftet att tillgodose kreditbehovet hos jord­

bruksnäringen har behållits i senare lagstiftning om rörelsens verksamhet.

I 1 § jordbrukskasselagen anges sålunda rörelsens huvudsakliga ändamål

vara att förutom att främja sparverksamhet tillgodose jordbrukets kredit­

behov. Vid sidan av denna ändamålsbestämmelse tar sig verksamhetens in­

riktning på jordbruksnäringen uttryck i utformningen av medlemskapsreg-

lerna och i det förhållandet, att endast rörelsens medlemmar får låna i kre­

ditkassorna. I princip kan endast jordbrukare och personer och samman­

slutningar som står jordbruket nära vinna medlemskap i rörelsen. Denna

kan således karakteriseras som en kooperativ rörelse för kreditförmedling

till jordbrukare.

Jordbrukskasserörelsen har expanderat snabbt under de senaste tio åren.

Utvecklingen framgår av följande tabell.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

År

Inlåning

Utlåning

Eget kapital

Antalet med-

milj. kr.

milj. kr.

milj. kr.

lemmar i jord­

brukskassorna

1957 ......................... 948

823

28

167 000

1962 ......................... 1 574

1 400

43

175 000

1967 ......................... 3 350

2 962

79

182 000

Mot bakgrund av rörelsens utveckling och den pågående rationaliseringen

inom jordbruket har kasserörelsen under senare år rest krav på större rö­

relsefrihet i sin medlemsrekrytering än vad som är tillåtet f. n. Möjligheten

att vinna inträde i jordbrukskassa bestäms nu i huvudsak genom en upp­

räkning i jordbrukskasselagen av de kategorier jordbrukare och likställda

som kan bli medlemmar. Utöver uppräknade grupper har rörelsen genom

en särskild dispensregel möjlighet att efter särskild prövning anta även and­

78

ra grupper än de i lagen uppräknade, under förutsättning att hinder här­

emot inte föreligger med hänsyn till kasserörelsens uppgifter och ändamål.

Centralkassas medlemmar utgörs dels av underställda jordbrukskassor och

dels av jordbruksorganisation som efter ansökan vunnit inträde i kassan.

Kreditinstitututredningen, som funnit behov föreligga av liberalisering av

medlemskapsreglerna, har föreslagit, att det inom ramen för i lag given

ändamålsbestämmelse för kasserörelsen bör ankomma på rörelsen själv

att avgöra frågor om medlemskap, såväl i jordbrukskassa som i centralkas­

sa, och att de närmare villkoren för medlemskap får fastställas av jord-

brukskasseförbundet.

Den föreslagna regleringen av frågan om medlemskap har vid remissbe­

handlingen i allmänhet i princip godtagits. Vissa erinringar har dock rik­

tats mot förslaget. Några remissinstanser, bl. a. jordbrukskasseförbundet,

anmärker på att ändamålsbestämmelsen i 1 § medför att kasserörelsen inte

får full frihet att själv avgöra medlemsintagningen. Från andra håll fram­

hålls faran för att kasserörelsen med de föreslagna reglerna skall förlora

sin egenskap av jordbruksorganisation.

Till en början vill jag helt allmänt framhålla, att jag delar uppfattningen

att kasserörelsen bör ges större frihet i sin medlemsrekrytering. Denna fråga

måste emellertid ses mot bakgrund av kasserörelsens ställning på kredit­

marknaden. Spörsmålet blir närmast om rörelsen fortfarande skall ses som

ett kreditinstitut huvudsakligen för jordbrukets behov och om en ändamåls­

bestämmelse liksom nu skall vara inskriven i lag.

Ändamålet att tillgodose kreditbehovet hos en viss näringsgren är speciellt

för jordbrukskasserörelsen och utgör också bakgrunden till dess tillkomst.

Under den tid kasserörelsen verkat har jordbruksnäringen och dess binä­

ringar undergått genomgripande förändringar. Den ekonomiska utveckling­

en har medfört en omfördelning av arbetsuppgifter från jordbruksnäringen

i traditionell mening till övriga näringar. Samtidigt har en mycket väsentlig

industrialisering ägt rum inom jordbruksnäringen. Detta har varit särskilt

påtagligt under efterkrigstiden. Den fortsatta rationaliseringsprocessen kom­

mer otvivelaktigt att medföra starkt växande kreditbehov för jordbrukets

utövare. Jordbrukskasserörelsen, som till följd av sin expansion kommit att

svara för allt större andel av jordbrukskrediterna, f. n. omkring 30 % därav,

har självfallet här en viktig uppgift att fylla. Utredningens uppfattning att

det är angeläget att kasserörelsen även i framtiden har till huvudsyfte att

tillgodose jordbrukets kreditbehov har inte heller mött någon invändning

vid remissbehandlingen. Jordbrukskasseförbundet har för sin del tvärtom

understrukit att kasserörelsen inte vill ändra ändamålet med sin verksam­

het. Det är visserligen riktigt, som anmärkts från några håll, att en lagbe­

stämmelse som för kasserörelsens del begränsar funktionsområdet till att

avse i huvudsak jordbruksnäringen inte står i överensstämmelse med den

grundprincip om enhetlighet, som varit vägledande för utredningens över­

Kungl. Maj:ts proposition nr lb3 år 1968

79

syn av bankinstitutens rörelseregler. Mot bakgrund av vad jag nyss anfört

anser jag emellertid befogat att här göra ett avsteg från denna princip. Jag

anser således i likhet med utredningen att ändamålsbestämmelsen i 1 § bör

stå kvar. Frågan om medlemsreglernas utformning bedömer jag från denna

utgångspunkt.

Avsikten med utredningens förslag beträffande medlemsreglerna är

att kasserörelsen inom de gränser som ändamålsbestämmelsen drar får frihet

alt själv avgöra medlemskapsfrågan. Mot förslaget har, som jag redan an-

gett, erinringar riktats i två avseenden. Dels vänder man sig mot att ända­

målsbestämmelsen medför att rörelsen inte får generell rätt att själv avgöra

medlem santagningen. Dels befarar man att rörelsen kan förlora sin särställ­

ning som ett kreditinstitut huvudsakligen för jordbrukets kreditbehov.

Vad först angår medlemskap i jordbrukskassa vill jag understryka att av

ändamålsbestämmelsen följer att sådan kassa i sin medlemsrekrytering och

därmed även i sin kreditgivning måste iaktta att tyngdpunkten även i

fortsättningen ligger på ändamålet att tillgodose jordbrukets kreditbehov.

Det måste härvid självfallet bli fråga om en bedömning i stort. Att ange nå­

gon bestämd ram för jordbrukskassas rörelsefrihet i fråga om personer som

saknar anknytning till jordbruksnäringen är sålunda inte möjligt. Det finns

emellertid anledning att framhålla, att ändamålsbestämmelsen tillåter en

förhållandevis betydande inriktning av verksamheten på sådana personer

utan att huvudändamålet därmed går förlorat. Enligt min mening ger därför

den föreslagna lösningen — inte minst mot bakgrund av kasserörelsens eget

uttalande om att den inte vill ändra sin huvudinriktning — i tillräcklig grad

vidgad rörelsefrihet i medlemsrekryteringen och kreditgivningen samtidigt

som det görs klart att kasserörelsen oförändrat har karaktär av jordbruks­

organisation. Jag godtar därför utredningens förslag i denna del, dock med

viss ändring beträffande jordbrukskasseförbundets överinseende över med-

lemskapsfrågorna. Utredningen har i sistnämnda hänseende inte föreslagit

annat än att förbundet skall ha rätt att meddela föreskrifter om villkoren

för beviljande av medlemskap. Enligt min mening bör det alltid ankomma

på förbundet att fastställa medlemsvillkoren. Någon erinran i lagtexten

att förbundet därvid har att beakta ändamålsbestämningen i 1 § anser jag

inte nödvändig. Med anledning av vad förbundet uttalat i sitt yttrande vill

jag understryka, att bestämmelserna i It § lagen om ekonomiska föreningar

måste iakttas, när villkoren fastställs.

Frågan om medlemskap i centralkassa är något mer komplicerad. Först

vill jag påpeka att den nuvarande begränsningen av centralkassas medlems­

krets till jordbrukskassor och jordbruksorganisationer har samband med

kasserörelsens organisatoriska uppbyggnad i tre led, ett system som tillkom

redan genom 1930 års kungörelse om jordbrukets kreditkassor. Utredning­

ens förslag att överlåta åt kasserörelsen att själv avgöra medlemsintagning-

en även i fråga om centralkassorna har kritiserats av bankinspektionen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

80

Kritiken avser den uppluckring av treledssystemet som skulle bli en följd

av att enskilda personer — vid sidan av de fall då verksamheten enligt 23 §

efter särskilt tillstånd drivs i endast två led — skulle kunna vinna medlem­

skap i centralkassa. Ett genomförande av utredningsförslaget skulle visser­

ligen sannolikt inte medföra att enskilda personer i någon större omfattning

skulle tas in som medlemmar i centralkassa i stället för i jordbrukskassa.

Jag delar emellertid inspektionens uppfattning att det inte är motiverat att

göra ett sådant ingrepp i treledssystemet som den föreslagna lösningen inne­

bär, särskilt som kasserörelsens organisationsformer inte varit föremål för

utredningens överväganden. Härtill kommer, som jordbrukskasseförbundet

i sitt yttrande påpekat, att det är praktiskt svårt att för enskilda skapa

lämpliga representationsformer vid sidan av jordbrukskassor och andra

juridiska personer. Jag anser därför att någon ändring inte bör göras i de

gällande reglerna om medlemskap i centralkassa.

I detta sammanhang skall behandlas en av jordbrukskasseförbundet väckt

fråga. Förbundet bar nämligen påpekat, att det ibland kan vara motiverat

att centralkassan med dess större resurser får lämna kredit till enskild per­

son, som är medlem i ansluten jordbrukskassa. Ett sådant fall sägs vara när

kreditbeloppet är förhållandevis stort. Även när kreditbedömningen är sär­

skilt svår att göra — t. ex. vid vissa blancokrediter — anges det vara lämp­

ligt att lånet lämnas av centralkassan. Förbundet har därför föreslagit att

centralkassa skall få lämna kredit även till medlem i ansluten jordbruks­

kassa. Goda skäl talar enligt min mening för detta förslag. Jag vill erinra

om att förslaget inte innebär en ny princip för jordbrukskasselagen. Redan

nu får nämligen centralkassa lämna kredit till jordbruksorganisation och

kommun, som är medlem i ansluten jordbrukskassa. Enligt utredningsför­

slaget skulle detta inte längre vara möjligt. Något motiv för en sådan änd­

ring har inte lämnats. Med hänsyn till vad jag nu anfört anser jag att cen­

tralkassa i enlighet med vad jordbrukskasseförbundet förordat bör få gene­

rell rätt att lämna kredit till medlem i ansluten jordbrukskassa.

Förslaget att centralkassa skall få lämna kredit till vissa särskilt angivna

kreditinstitut har inte föranlett någon anmärkning vid remissbehandlingen.

Någon kritik har ej heller riktats mot förslaget att slopa den nuvarande be­

gränsningen av kreditkassas möjlighet att lämna kredit till jordbruksorgani­

sationer och kommuner. Ej heller jag har något att erinra mot utrednings­

förslaget i dessa delar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1^3 år t968

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

81

Bankinstitutens rätt att förvärva egendom

Förvärvsreglerna för affärsbanker, sparbanker och kreditkassor har i

stor utsträckning ett likartat sakligt innehåll. De olikheter som föreligger

har bl. a. associationsrättsliga betingelser. Reglerna medger i princip en­

dast förvärv av särskilt angivna objekt i bankrörelsen, objekt — inven­

tarier och fastigheter — som behövs för att kunna driva bankverksam­

heten och egendom för att skydda fordran. Härutöver finns vissa speciella

undantag från det i övrigt generella förvärvsförbudet. Förvärvsreglerna för

postbanken är i huvudsak utformade som bestämmelser om placering av

bankens medel. Banken har vidare uttryckligen rätt att förvärva egendom

till skyddande av fordran. Beträffande förvärv av inventarier och fastig­

heter gäller ordningen för de statliga affärsverken.

Kreditinstitututredningens förslag innebär med vissa speciella undantag

att bankinstitutens förvärvsregler utformas enhetligt. Sakliga nyheter i för­

hållande till vad nu gäller avser främst förvärv av egendom för bankverk­

samhet samt av aktier och förlagsbevis i samband med emission på den

allmänna marknaden. Dessa frågor skall behandlas under detta avsnitt. I

övrigt kommer förvärvsreglerna att beröras i specialmotiveringen.

Förvärv av egendom för bankverksamheten

Gällande rätt

Bestämmelser om rätt att förvärva egendom för själva bankrörelsen finns

i 54 § banklagen, 32 § sparbankslagen och 40 § jordbrukskasselagen.

Affärsbank, sparbank och kreditkassa får för att kunna tillgodose be­

hovet av lokaler för bankens (kassans) inrymmande förvärva fast egen­

dom, tomträtt eller bostadsrätt till lägenhet samt aktie i eller förlagsbevis

utfärdat av bolag, som uteslutande har till syfte att förvalta för nämnda

ändamål anskaffad fast egendom eller tomträtt. För affärsbank och kredit-

kassa gäller som förutsättning för förvärv av aktie eller förlagsbevis av

angivet slag dessutom att bolagets aktiekapital utgör minst en tredjedel av

den förvaltade egendomens bokförda värde. Vidare kan bankinstitut för­

värva bostadsrätt till lägenhet i syfte att bereda bostad åt befattningshavare

hos institutet.

Rätten att förvärva egendom för nu angivet ändamål är beträffande spar­

banker och kreditkassor begränsad på visst sätt.

82

För sparbank gäller i fråga om förvärv av fast egendom, tomträtt eller

aktie följande. Om det belopp till vilket sådan egendom skall förvärvas och

det uppskattade beloppet av sparbanken förut tillhörig egendom av samma

slag tillsammans överstiger hälften av sparbankens fonder, skall förvärvs-

frågan hänskj utas till huvudmännens prövning. Förvärvet får i sådant fall

ske endast om minst två tredjedelar av röstande huvudmän uttalat sig för

förvärvet och beslutet dessutom stadfästs av bankinspektionen. Vid bedöm­

ningen av om förvärvet medför ett överskridande av nämnda procentgräns

skall sparbanken förut tillhörig egendom värderas enligt balansvärderings­

reglerna i 48 § sparbankslagen. Värdet av aktie skall emellertid beräknas till

det belopp som svarar mot den andel av bokförda värdet på bolagets egen­

dom som belöper på aktien. — Nu angivna förbehåll vid förvärv av fast

egendom in. m. gäller även beträffande förbättring av byggnad i vilken spar­

banks lokaler är eller avses bli inrymda. Däremot är förvärv av bostadsrätt

eller förlagsbevis i syfte som här nämnts inte underkastade några inskrän­

kande föreskrifter.

Kreditkassas förvärv för nu avsett ändamål av fast egendom, tomträtt,

bostadsrätt till lägenhet samt aktier i eller förlagsbevis utfärdade av fastig­

hetsbolag är i sin helhet underkastat viss kontroll. Sådant förvärv skall

sålunda behandlas på kassans stämma och för beslutet fordras kvalificerad

majoritet med två tredjedelar av samtliga röstande. Dessutom skall jord-

brukskasseförbundet godkänna beslutet.

Gemensamt för bankinstituten är rätten att förvärva inventarier för rö­

relsen eller till fastighet som bankinstitut äger eller till lokaler som institu­

tet i övrigt innehar.

Kungl. Maj.ts proposition nr H3 år 1968

Kreditinstitututredningen

Utredningens förslag i denna del innebär endast i två hänseenden sakliga

nyheter i förhållande till vad nu gäller. Den ena ändringen avser affärsban­

ker och kreditkassor medan den andra har avseende endast på sparbanker.

Beträffande affärsbankers och kreditkassors förvärv av aktie i eller för­

lagsbevis utfärdat av bankfastighetsbolag föreslår utredningen att nuvaran­

de krav på viss minsta aktiekapitalrelation i fastighetsbolaget slopas. Denna

bestämmelse tillkom år 1921 för affärsbanker i samband med att rätten att

förvärva aktier i fastighetsbolag inskränktes till att avse endast bolag som

förvaltade bankens egen fastighet. Bakgrunden till kravet var enligt utred­

ningen affärsbankernas aktieförvärvsaktivitet före år 1921. Ofta upprät­

tades då företag för bl. a. fastighetsförvaltning i allmänhet med ett i för­

hållande till företagets samlade kapitalbehov mycket blygsamt aktiekapital.

Det i affärsbankens balansräkning upptagna aktieinnehavet avspeglade däri­

genom inte på ett rättvisande sätt omfattningen av bankens engagemang.

Av denna anledning ansågs krav böra ställas på viss aktiekapitalrelation.

83

Utredningen erinrar om att enligt gällande regler bankfastighet tar i an­

språk inlåningsrättsgrundande kapital både när fastigheten ägs direkt och

när den ägs via fastighetsbolag. Eftersom reglerna under vissa förutsätt­

ningar innebär en styrning av formen för innehavet på så sätt att ägande

genom fastighetsbolag ibland synes vara att föredra, föreslår utredningen,

såsom framgår av framställningen under avsnittet om kapitaltäckning, sam­

ma krav på täckning i det egna kapitalel, 8 %, vare sig fastighet ägs direkl

eller indirekt. En sådan kapitaltäckning är enligt utredningens mening en

tillräcklig insats av ägarkapital vid affärsbanks och kreditkassas fastighets-

innehav. Utredningen anser därför nuvarande bestämmelse om att aktieka­

pitalet i fastighetsbolag skall uppgå till minst en tredjedel av egendomens

bokförda värde inte vara nödvändig.

Vad angår sparbanker föreslår utredningen i fråga om regleringen av

förvärv för bankverksamheten endast den ändringen att kravet på bank­

inspektionens stadfästelsc i vissa fall av förvärvsbeslut slopas. Utredningen

motiverar ändringen med att inte heller sparbank bör — med hänsyn till

den i lag givna ändamålsbestämningen med förvärvet — dela ansvaret för

beslutet med bankinspektionen.

Remissyttrandena

De föreslagna ändringarna av bestämmelserna för bankinstitutens för­

värv för bankverksamhet har inte mött invändningar i något remissyttrande.

Bankinspektionen säger sig dock förutsätta att sparbankernas investeringar

för bankverksamhet, liksom övriga bankinstituts, även i fortsättningen hålls

inom ramen för vad som kan anses rimligt med hänsyn till institutens re­

surser och ändamål och kommer även framdeles att med uppmärksamhet

följa denna fråga.

Önskemål om ytterligare liberaliseringar av bestämmelserna har fram­

ställts av bankföreningen, sparbanksföreningen och jordbrukskasseförbun-

det. Sparbankernas bank och Jordbrukets bank biträder framställningarna

från sparbanksföreningen resp. jordbrukskasseförbundet.

Sparbanksföreningen kritiserar nuvarande ändamålsbestämmelse för för­

värv av egendom som här avses och anser att bestämmelsens begränsade räck­

vidd numera vållar olägenheter. Föreningen syftar bl. a. på sparbanks svå­

righeter att vid ny- och ombyggnadsprojekt uppfylla de föreskrifter om ga­

rage- och parkeringsplatser, som meddelas i stadsplanebestämmelser. Ibland

har denna byggnadsfråga måst lösas genom förvärv av en angränsande tomt,

avsedd enbart för parkering. Motsvarande problem sägs föreligga i fråga

om utrymmen för panncentraler och gemensamhetsanläggningar av annat

slag, som i vissa fall kan behöva förläggas till område utanför bankfastig­

heten. Även om förvärv av angivet slag kan — med en extensiv tolkning —

rymmas inom nuvarande ändamålsbestämning, anser sparbanksföreningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

84

det vara önskvärt att genom ändring av lagtexten undvika ovisshet och miss­

förstånd. Detta har betydelse också för sparbanks möjlighet att få lagfart

på fastigheten. Osäkerheten om lagens rätta tolkning har, framhåller för­

eningen, i vissa fall lett till problemlösningar via servituts- och bolagsavtal,

som ibland varit invecklade och tidsödande och inte alltid helt överblickbara

till sina rättsliga konsekvenser. Sparbanksföreningen tillägger, att lagen

den 16 december 1966 (nr 700) om vissa gemensamhetsanläggningar vis­

serligen kan erbjuda vissa utvägar men inte alltid torde vara möjlig att ut­

nyttja för ändamålet.

Även för att tillgodose sådant behov av bostäder, semesterhem och andra

lokaler som hänger samman med tillbörlig omsorg om anställd personal

anser sparbanksföreningen att sparbank skall ha rätt att förvärva fast

egendom. I fråga om bostadsförvärv kan, framhåller föreningen, varken från

risk- eller avkastningssynpunkt finnas anledning att anse förvärv av fast

egendom sämre än förvärv av bostadsrätt.

Sparbanksföreningen förordar av nu anförda skäl att ändamålsbestäm-

ningen »lokaler för dess inrymmande» byts ut mot »lokaler för dess behov»

och att begränsningen till bostadsrätt slopas i fråga om förvärv för bostads­

ändamål.

Bankföreningen anser i likhet med sparbanksföreningen att t. ex. även

en- och tvåfamilj shus skall kunna förvärvas i syfte att skaffa personal­

bostäder. Inköp av villa eller radhus utgör enligt bankföreningen mången

gång en lämpligare lösning av anställds bostadsfråga än förvärv av bostads-

rättslägenhet.

Sparbanksföreningen delar utredningens uppfattning om det principiellt

otillfredsställande med att ansvaret för sparbanks dispositioner skall ligga

på bankinspektionen och understryker starkt vikten av att inspektionens

stadfästelseprövning av vissa förvärv av fast egendom, tomträtt och aktie

i bankfastighetsbolag tas bort. Föreningen hävdar emellertid dessutom att

kravet på huvudmännens medverkan i dessa fall kan slopas. Förvärvs-

lrågans hänskjutande till huvudmännens prövning innebär praktiska olä­

genheter, tidsutdräkt och onödiga kostnader. Sparbanks styrelse bör, fram­

håller föreningen — i likhet med styrelsen för affärsbank — självständigt

få besluta om sådana investeringar.

Jordbrukskasseförbundet förordar att reglerna för kreditkassors förvärv

av fast egendom och liknande tillgångar ges en utformning som svarar mot

de som utredningen föreslår för sparbankerna. Delta skulle i sak innebära

dels att förvärvet endast i vissa fall skall behandlas på stämma, dels att

godkännande av förbundet inte längre skall krävas. Förbundet anser det

visserligen i enlighet med kasserörelsens kooperativa principer vara ange­

läget att medlemmarna tillförsäkras största möjliga inflytande över verk­

samheten. Praktiska skäl talar dock mot att stämmobeslut skall krävas

för begränsade förvärv, som t. ex. av bostadsrätt för befattningshavare.

Kungl. Maj.ts proposition nr IM t år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr lb3 år 1968

85

Förvärv av aktier och förlagsbevis i samband med emission på den

allmänna marknaden

Gällande rätt

Som huvudregel gäller att bankinstituten inte kan förvärva aktier och för­

lagsbevis. Detta framgår uttryckligen eller indirekt av 54 § banklagen, 32 §

sparbankslagen, 40 § jordbrukskasselagen och 1 § placeringsreglementet för

postbanken. Skälet till detta förbud har varit främst att skilja kreditgivning

från företagarverksamhet. Innehavet av aktier har även i viss mån ansetts

innebära risk för osund och för banks egentliga verksamhet främmande

spekulation. — I 49 § banklagen finns dessutom uttryckligt förbud för

affärsbank att förvärva egen aktie annat än i samband med nedsättning av

aktiekapitalet.

Förbudet att förvärva aktier och förlagsbevis är inte undantagslöst för

affärsbanker, sparbanker och kreditkassor. Undantagen avser följande fall.

Bankinstituten får som redan berörts under föregående avsnitt med vissa

begränsningar förvärva aktier i bolag som har till uteslutande syfte att för­

valta för bankrörelsen anskaffad fast egendom eller tomträtt. Vidare får

bankinstituten till skyddande av fordran förvärva aktie som är utmätt eller

pantsatt för fordringen. I sistnämnda fall kan affärsbank även förvärva

vissa andra aktier. Affärsbank kan vidare efter Kungl. Maj :ts tillstånd för­

värva aktier i banker och svenska bolag med bankfrämjande eller allmän­

nyttigt ändamål. Sparbanker och centralkassor får — med viss maximering

i förhållande till fonder och eget kapital — förvärva aktier i vissa intresse-

sammanslutningar. På samma villkor och i samma utsträckning som aktier

kan förvärvas i vissa bolag föreligger även rätt till förvärv av förlagsbevis,

utfärdade av sådana bolag.

För bankinstituten innebär förbudet mot aktie- och förlagsbevisförvärv

att instituten inte kan ta över aktier och förlagsbevis i fast räkning från ett

emitterande företag i och för placering på den allmänna marknaden. Bank­

instituten kan alltså inte garantera aktie- och förlagsbevisemissioner. Denna

möjlighet är för handen beträffande obligationsemissioner, eftersom bank­

instituten har rätt att förvärva obligationer.

Kreditinstitututredningen

Utredningen som i fråga om bankinstituts förvärv av aktier behandlar

endast rätten att garantera aktieemissioner redogör till eu början för nu­

varande emissionsordning på aktiemarknaden. På den svenska kapitalmark­

naden sägs så tillvida en institutionell brist föreligga att det saknas speciella

emissionsbanker med uppgift att medverka vid aktieemissioner på markna­

den. Affärsbankerna har inom ramen för nuvarande lagbestämmelser en­

86

dast möjlighet att ge en teknisk service genom att i kommission försälja de

utbjudna aktierna för företagets räkning. Detta innebär, framhåller utred­

ningen, att ett företag som vill skaffa sig riskvilligt kapital genom emis­

sion av aktier på marknaden självt måste bära risken av att emissionen

misslyckas, dvs. att de utbjudna aktierna inte finner köpare till de erbjudna

villkoren och under den utsatta emissionstiden, som av tekniska skäl måste

vara relativt kort. För att begränsa risken av en misslyckad emission tvingas

ibland företagen att göra emissionsvillkoren så attraktiva för placerarna

att aktieemissioner kan bli en onödigt dyr form för anskaffning av nytt

kapital.

Enligt en uppfattning som förts fram i olika sammanhang och som delas

av utredningen skulle en bättre emissionsordning på aktiemarknaden kunna

vinnas om bankinstituten hade möjlighet att träda in som mellanled mellan

det emitterande företaget och marknaden på samma sätt som vanligen sker

vid emission av industriella obligationslån. Innebörden härav är att bank­

institutet från företaget tar över en post aktier i fast räkning för att sedan

på egen risk placera aktierna genom en emission på den allmänna mark­

naden. Företaget kan då med en gång få sin kapitalanskaffning garante­

rad. Bankinstitutet får efter en bedömning av marknadsläget avgöra på

vilka villkor den vill ta över ansvaret för emissionen men får självt bära

risken för en felbedömning. Institutet kan emellertid, understryker utred­

ningen, lättare bära en sådan risk, om det i händelse av att hela beloppet

inte med en gång kan placeras på marknaden har möjlighet att tills vidare

ligga kvar med en del av aktierna i sin portfölj för successiv försäljning eller

i avvaktan på en förbättring av marknadsläget.

Med hänsyn till önskemålet att förbättra möjligheterna för aktieemissio­

ner förordar utredningen att affärsbanker, sparbanker och kreditkassor får

rätt att förvärva aktier i samband med emission på marknaden. För att

en sådan rätt inte skall leda till att aktieposter någon längre tid ligger kvar

hos dessa bankinstitut och därmed får karaktären av en mera långfristig

placering föreslås att förvärvsrätten så tillvida skall vara begränsad som

det utsätts en tidsfrist av ett år, inom vilken tid aktierna skall försäljas.

Utredningen anser dock möjlighet böra finnas för bankinspektionen att efter

ansökan medge längre tids innehav.

För postbankens del är utredningen inte beredd att föreslå någon mot­

svarande rätt att garantera aktieemissioner.

Utredningen går därefter över till att behandla förlagsbevis. För utred­

ningen är det uppenbart att förlagsbevis, som emitteras på den allmänna

marknaden, som är föremål för en restriktiv kreditbedömningspraxis och

som vanligen tas upp till notering på fondbörsen, är lånepapper som till sin

art om än inte till sin säkerhet står obligationer nära.

En rätt för bankinstituten att förvärva förlagsbevis mera generellt har

tagits upp till diskussion inom utredningen. Även om det knappast kan för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

87

utsättas att bankinstituten med undantag för postbanken har anledning att

förvärva förlagsbevis i mera långsiktigt placeringssyfte, finner utredningen

en förvärvsrätt skapa bättre förutsättningar för emissionsverksamhet genom

att bankinstituten skulle kunna garantera sådana emissioner lika väl som

de nu kan garantera emissioner av obligationslån.

Det står emellertid klart för utredningen att frågan om en möjlighet för

bankinstituten att förvärva förlagsbevis måste ses i samband med den mera

allmänna frågan om vilka säkerheter som skall ställas för bankinstitutens

utlåning. Med hänsyn härtill har utredningen inte i nuvarande läge velat

föreslå en obegränsad rätt för alla bankinstitut att förvärva förlagsbevis.

Utredningen förordar därför en begränsad förvärvsrätt som syftar till att

förbättra förutsättningarna för emission av förlagsbevis på den allmänna

marknaden. Postbanken med dess huvudsakliga inriktning mot kapital­

marknaden bör dock enligt utredningen ha möjlighet att stadigvarande pla­

cera i förlagsbevis.

Innebörden av utredningens förslag är att affärsbanker, sparbanker och

kreditkassor i samband med emission får eu till ett år tidsbegränsad rätt

att inneha förlagsbevis med möjlighet till längre innehav efter tillstånd av

bankinspektionen.

Remissyttrandena

De i utredningens förslag upptagna bestämmelserna om rätt för bank­

instituten att i samband med emission av aktier eller förlagsbevis temporärt

förvärva sådana värdepapper har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan

erinran vid remissbehandlingen. Den vidgade förvärvsrätten sägs komma

att förbättra näringslivets kapitalförsörjning och minska företagens kost­

nader för kapitalanskaffning. Det framhålls vidare att den vidgade rätten

i realiteten till en början kommer att få betydelse endast för affärsbanker­

na. Sparbanker och centralkassor anses som regel f. n. inte ha något intresse

av eller resurser för att självständigt bedriva emissionsverksamhet.

Bankinspektionen ifrågasätter, om samtliga bankinstitut verkligen har be­

hov av att kunna garantera emissioner och om det är lämpligt att ge dem

denna befogenhet. Instituten är av mycket varierande storlek, och de smär­

re enheterna har inte de personella och tekniska resurser som behövs för

en sådan verksamhet. Detta gäller enligt inspektionen i första hand jord­

brukskassorna. För kasserörelsens kunder torde det vara fullt tillräckligt,

om centralkassorna —• dock först efter särskilt tillstånd — och Jordbru­

kets bank får möjlighet att biträda dem vid anskaffandet av riskbärande

kapital. Inte heller torde det, uttalar inspektionen, bli aktuellt för andra

sparbanker än de större att ombesörja emissioner på allmänna marknaden

av aktier och förlagsbevis — för de mindre sparbankerna står alltid möj­

ligheten öppen att anlita sparbankernas centrala institutioner för sådana

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

88

operationer. Inspektionen anser, att begränsande bestämmelser i lämplig

omfattning bör tas in i sparbankernas reglementen. Inspektionen har vidare

övervägt behovet av regler innefattande kvantitativa begränsningar för in­

stitutens engagemang i emissionerna. Med hänsyn främst till att innehavet

i regel torde bli mycket kortvarigt har inspektionen emellertid inte ansett

sådana regler nödvändiga. Av vikt är uppenbarligen att instituten anpassar

sina åtaganden efter sina resurser. Inspektionen erinrar i detta samman­

hang om den allmänna regeln att bankinstitut skall tillse, att dess engage­

mang »på en hand» inte blir så stora, att fara kan vållas för institutets

säkerhet.

Styrelsen för Stockholms fondbörs finner förvärvsrätten innebära bety­

dande fördelar för de börsnoterade bolagen. I ett besvärligt och ovisst ka­

pitalmarknadsläge kan dessa bolag få emission av aktier eller förlagsbevis

garanterade av sin bankförbindelse.

För att inte syftet med reformen skall äventyras anser bankföreningen

att den tid, inom vilken värdepapperen normalt åter skall avyttras, skall

sträckas ut från ett till två år. Även Svenska företagares riksförbund föror­

dar en tidsfrist av två år, bl. a. med hänsyn till de förändringar inom

kreditmarknaden som en eventuell anslutning till EEC kan medföra. Sveri­

ges industriförbund finner utredningens obenägenhet att tillåta bankinstitu­

ten långvariga placeringar av nu avsedda värdepapper överdriven och för­

ordar en väsentligt längre tidsfrist. KF ifrågasätter om någon karensregel är

nödvändig. Bankinstituten kan enligt KF knappast antas komma att utnyttja

emissionsvägen för kortsiktiga förvärv av aktier och förlagsbevis. En mot­

satt ståndpunkt intar riksbanksfullmäktige och bankinspektionen. Riks­

banksfullmäktige godtar uttryckligen de av utredningen föreslagna reglerna

om tidsbegränsning. Inspektionen understryker starkt, att rätten att äga

aktier och förlagsbevis måste vara begränsad till den tid som åtgår för

att genomföra emissionerna. Med hänsyn härtill synes enligt inspektionen

redan den föreslagna tiden för innehav — ett år — vara lång och det kan

inte vara tillrådligt att sträcka ut densamma ytterligare annat än efter

prövning i varje särskilt fall.

I fråga om dispensrätten för bankinspektionen förutsätter riksbanksfull­

mäktige att denna möjlighet utnyttjas relativt restriktivt och inte i analogi

med det fall när aktier som pant övertagits för skyddande av fordran. Bank­

föreningen däremot anser det vara angeläget att rimlig liberalitet visas vid

tillämpningen av dispensregeln. Annars kan bankerna drabbas av allvarliga

förluster på grund av att kursfall inträffat eller framkallas genom utförsälj­

ningen. Om sådan förlustrisk föreligger bör enligt bankföreningens uppfatt­

ning bankinspektionen regelmässigt medge förlängning av fristen. Även han­

delskammaren i Göteborg anser dispensrätten böra utnyttjas relativt fritt,

eftersom den fastställda tidsfristen av ett år mången gång kan visa sig vara

alltför knapp.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

Kungl. Majrts proposition nr 143 år 1968

89

Departementschefen

Banklagstiftningen innehåller detaljerade bestämmelser om bankinstitu­

tens rätt att för egen räkning förvärva egendom av olika slag. Utformningen

av dessa regler präglas av naturliga skäl av restriktivitet. Sålunda får bank-

institut i princip förvärva endast särskilt angivna objekt i bankrörelsen

— såsom guld, mynt, växlar, checkar, obligationer. I övrigt råder generellt

förvärvsförbud omfattande även aktier och förlagsbevis. Som jag redan an­

fört föreligger dock rätt att för vissa bestämda ändamål förvärva egendom.

I likhet med kreditinstitututredningen anser jag att denna reglering bör

stå kvar i sina huvuddrag. De utvidgningar eller liberaliseringar av for-

värvsrätten som utredningen föreslagit eller som ifrågasatts under remiss­

behandlingen avser närmast förvärv av egendom för själva bankrörelsen

samt förvärv av aktier och förlagsbevis i samband med emission på den

allmänna marknaden. Dessa frågor skall jag behandla i det följande. Till

ett under remissbehandlingen väckt förslag om rätt för affärsbank att för­

värva aktier i vissa bolag återkommer jag i specialmotiveringen.

För att tillgodose behovet av lokaler för själva bankrörelsen får affärs­

bank, sparbank och kreditkassa förvärva fastighet, tomträtt, bostadsrätt till

lägenhet, aktie i aktiebolag, som förvaltar fastighet avsedd för bankens in­

rymmande, och förlagsbevis, utfärdat av sådant bolag. Utformningen av

denna regel får ses bl. a. mot bakgrund av att bankinstitut inte i någon

större utsträckning skall förvärva fast egendom eller ägna sig åt fastighets­

förvaltning. Villkoret i lagtexten att förvärvet skall syfta till »att bereda

bank lokaler för dess inrymmande» får emellertid å andra sidan inte ges

en alltför rigorös och snäv innebörd. Formuleringen får självfallet inte tol­

kas så att det skall krävas att hela den ifrågavarande fastigheten skall dis­

poneras för bankverksamheten. I en bankfastighet kan således inrymmas

t. ex. bostads-, kontors- och affärslägenheter. I bankens eget intresse ligger

dock att undvika förvärv av fastighet av sådan storleksordning att endast

en förhållandevis liten del kan utnyttjas för bankrörelsen. Dessutom torde

med stöd av förevarande bestämmelse kunna tillgodoses vissa lokalbehov,

som närmast dikteras av bankens tillbörliga omsorg om den anställda per­

sonalen. Till denna fråga återkommer jag senare.

Under remissbehandlingen har sparbanksföreningen kritiserat ändamåls­

bestämmelsen och hemställt om viss uppmjukning av regeln. Enligt för­

eningen har bestämmelsen en alltför begränsad räckvidd och vållar tolk-

ningssvårigheter i det praktiska livet. Problemet rör närmast frågan om

nuvarande bestämmelse medger förvärv av en till bankfastigheten gränsan­

de tomt t. ex. för att uppfylla i stadsplanebestämmelser meddelade föreskrif­

ter om garage- och parkeringsplatser eller för anläggning av panncentraler

90

eller gemensamhetsanläggningar av annat slag. Frågor av detta slag kan

som föreningen påpekat i vissa fall lösas genom servitutsavtal eller med

tillämpning av lagen om vissa gemensamhetsanläggningar men ibland kan

det vara lämpligare för bankinstitut att förvärva den fasta egendomen. Det

är min uppfattning att sådant förvärv bör vara tillåtet. Viss tvekan kan

töreligga om förvärv av angivet slag faller in under ändamålsbestämmelsens

nuvarande lydelse. Detta har bl. a. betydelse för möjligheten att få lagfart

på fastigheten. För att undanröja all tvekan i detta hänseende förordar jag

ett tillägg till bestämmelsen så att den medger förvärv i syfte att bereda

banken lokaler för dess inrymmande eller att tillgodose därmed samman­

hängande behov.

Sparbanksföreningen har även tagit upp ett spörsmål, som behandlades

utförligt redan år 1955 i samband med tillkomsten av nuvarande spar­

bankslag. Jag syftar på frågan om bankinstituts rätt att förvärva fast

egendom för att tillgodose sådant behov av semesterhem och andra lokaler

som hänger samman med tillbörlig omsorg om anställd personal. De utta­

landen som gjordes år 1955 i frågan anser jag alltjämt böra vara vägledan­

de; jfr prop. 1955: 151 s. 235 och BaU 33 s. 101. Sålunda bör, om kostnaden

hålls inom rimliga gränser, bankinstitut kunna förvärva lokaler för lunch­

rum, personalmässar och semesterhem åt anställd personal eller andra så­

dana kollektivanläggningar för tillgodoseende av god personalvård. För­

värv av denna art torde, i synnerhet efter det av mig förordade tillägget,

kunna rymmas inom förevarande ändamålsbestämmelse.

Bankinstituts möjlighet att med stöd av nuvarande banklagstiftning lösa

bostadsfrågan för anställd personal är begränsad till att antingen hyra ut

eventuell bostadslägenhet i bankfastigheten eller förvärva bostadsrätt till

lägenhet. Självfallet kan bankinstitut också genom lån eller på annat sätt

medverka till att ordna anställds bostadsproblem. Både bankföreningen och

sparbanksföreningen har framställt önskemål om vidgad förvärvsrätt för

bostadsändamål. Dessa önskemål anser jag mig dock inte kunna biträda.

Anledning saknas att för bankinstitutens del i strid mot utvecklingen in­

om andra områden av näringslivet skapa en kategoribostadsmarknad och

öka antalet tjänstebostäder.

Styrelsen för sparbank eller kreditkassa har inte samma frihet som sty­

relsen för affärsbank att besluta om förvärv av egendom för bankverksam­

heten. För sparbank gäller att förvärv, som överskrider en i sparbankslagen

given ram, får ske endast om viss kvalificerad majoritet av huvudmännen

uttalat sig för förvärvet och beslutet dessutom stadfästs av bankinspektio­

nen. Motsvarande gäller beslut om förbättring av byggnad som inrym­

mer eller avses skola inrymma sparbankens lokaler. I fråga om kredit-

kassa krävs för alla slags förvärv för ifrågavarande ändamål såväl stämmo-

beslut med viss kvalificerad majoritet, som godkännande av jordbruks-

kasseförbundet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

91

Utredningens förslag att för sparbankernas del slopa kravet på stadfäs-

telse av bankinspektionen av vissa sparbanksförvärv har godtagits av in­

spektionen och sparbanksföreningen. Även jag är av den uppfattningen att

inspektionen inte bör ha något ansvar för sparbankens dispositioner i

dessa fall. Sparbanksföreningen vill emellertid gå ett steg längre och har

hemställt om att även huvudmännens medverkan skall slopas. Motivet är

närmast att sparbanks styrelse i dessa ärenden bör ha samma självstän­

dighet som affärsbanks styrelse och att huvudmännens medverkan vållar

tidsutdräkt och onödiga kostnader. Jag har viss förståelse för sparbanks­

föreningens önskemål. Det är dock viktigt att kvalificerade avgöranden i

förvärvsfrågor skall kunna gå till huvudmännen. Nuvarande ordning inne­

bär att så snart ramen för sparbanksstyrelses förvärvsrätt — ett samman­

lagt fastighetsinnehav i värde motsvarande hälften av sparbankens fon­

der — nåtts, måste varje ombyggnad eller förvärv av fast egendom, oav­

sett kostnadens storlek i det särskilda fallet, underställas huvudmännen.

Gränsen för styrelsens beslutanderätt har samband med det krav på stad-

fästelse i vissa fall av bankinspektionen som nu föreslås upphävt och som

hl. a. avser att skapa garantier för att sparbanks fastighetsförvärv inte in­

kräktar på bankens resurser. I och med att offentlig myndighets tillstånd

inte längre krävs för sådant förvärv, bör spörsmålet om huvudmännens med­

verkan bli en intern fråga mellan sparbankens huvudmän och dess styrelse.

Jag har den uppfattningen att åtskilliga av här ifrågavarande ärenden är

av sådan natur att de bör avgöras av huvudmännen men att den närmare

fördelningen mellan huvudmännen och styrelsen liör hemma i sparbanks

reglemente och inte i lag. Jag förordar därför, att detaljregleringen i spar­

bankslagen om beslutanderätt i ärenden om förvärv av egendom för bank­

verksamheten upphävs och ersätts med en allmän regel om att sådant

ärende avgörs av huvudmännen om inte annat följer av sparbanks regle­

mente. Det kommer då att stå huvudmännen fritt att delegera beslutande­

rätten till styrelsen i den omfattning de anser vara befogat. Det nu sagda

skall liksom hittills gälla förvärv av fast egendom, tomträtt och aktie i

bankfastighetsbolag samt ombyggnad av sparbankslokaler. Ärenden om för­

värv av bostadsrätt till lägenhet, förlagsbevis utfärdat av bankfastighetsbolag

och inventarier kommer i likhet med nuvarande ordning att i princip till­

höra styrelsens befogenheter, men hinder möter naturligtvis inte för hu­

vudmännen alt — helt eller i viss utsträckning — förbehålla sig beslutande­

rätten i dessa ärenden.

Jag anser att samma förvärvsregler bör kunna införas för kreditkassornas

del. På så sätt blir det av jordbrukskasseförbundet framställda önskemålet

under remissbehandlingen om likställdhet med sparbankerna i denna fråga

tillgodosett. Detta innebär, att kravet på jordbrukskasseförbundets godkän­

nande slopas, att förvärv av bostadsrätt till lägenhet och förlagsbevis i bank­

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

92

fastighetsbolag får beslutas av kassas styrelse och att stämman kan delegera

beslutanderätten i övriga ärenden till styrelsen.

Vad jag nu föreslagit innebär självfallet inte att all kontroll från det

allmännas sida slopas i fråga om förvärv av fast egendom för bankverksam­

heten. Bankinspektionen får naturligtvis med särskild uppmärksamhet föl­

ja utvecklingen på detta område och inskrida där så behövs. Även i fort­

sättningen skall för bankinstituten som allmän regel gälla att placering

av medel i bankbyggnader inte får ske i större omfattning än som betingas

av bankrörelsens krav och som i det enskilda fallet är förenligt med bank-

institutets resurser. Sådan placering får givetvis inte heller uppgå till

så stora belopp att den verkar hämmande på bankinstitutets egentliga upp­

gifter.

Utredningen har föreslagit att nuvarande villkor för affärsbanks och

kreditkassas förvärv av aktie i bankfastighetsbolag eller av förlagsbevis ut­

färdat av sådant bolag, nämligen att bolagets aktiekapital skall uppgå till

minst en tredjedel av egendomens bokförda värde, slopas. Mot detta förslag

har jag inte någon erinran.

Jag övergår nu till att behandla frågan om bankinstitutens rätt att för­

värva aldier och förlagsbevis i samband med emission på den allmänna

marknaden. Till en början vill jag erinra om att förlagsbevis är skuldför­

bindelser som ges ut i stort antal och är avsedda för den allmänna mark­

naden. Förlagsbevisen utmärks av att de medför rätt till betalning först efter

utfärdarens övriga borgenärer och av att några särskilda säkerheter inte av­

sätts för att trygga förbindelsernas fullgörande.

Av min föregående framställning framgår att bankinstituten i princip inte

får för egen räkning förvärva aktier och förlagsbevis. Skälet härtill har

varit främst att skilja kreditgivning från företagarverksamhet. Innehavet av

aktier har även i viss mån ansetts innebära risk för osund och för banks

egentliga verksamhet främmande spekulation. Det har inte från något håll

ifrågasatts att i princip upphäva förbudet. Fråga är närmast om en utvidg­

ning av de undantag från förbudet som nu gäller och för vilka jag redogjort

förut.

Förbudet mot aktie- och förlagsbevisförvärv innebär att bankinstituten

inte kan ta över aktier och förlagsbevis i fast räkning från ett emitterande

företag i och för placering på den allmänna marknaden. Bankinstituten kan

alltså inte garantera aktie- och förlagslåneemissioner. Bankinstituten — i

praktiken närmast affärsbankerna — kan f. n. endast åta sig att i kom­

mission sälja de utbjudna aktierna eller förlagsbevisen för företagets räk­

ning. Övertagandet i fast räkning från emittenten görs inte sällan av affärs­

bankerna närstående företag.

I syfte att förbättra näringslivets kapitalförsörjning och för att minska

företagens kostnader för kapitalanskaffning har utredningen föreslagit att

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

93

bankinstitut skall beredas möjlighet att garantera emission av aktier och

förlagslån. Remissinstanserna har allmänt — bankinspektionen dock med

vissa reservationer beträffande sparbanker och kreditkassor — godtagit för­

slaget och även jag ställer mig i princip positiv till det. En reform i denna

riktning underlättar utan tvekan aktie- och förlagslåneemissionerna för

företagen. Dessa får sitt kapitaltillskott omedelbart medan risken för en

misslyckad emission får bäras av banken.

Tidigare har på det principiella planet invändningar rests mot att ge

bankinstitut, närmast affärsbank, rätt att ta över förlagslån i fast räk­

ning (prop. 1955:3 s. 170—172). Betänkligheterna hänger samman med

att förlagslånen är en form av krediter utan särskild säkerhet, blancokre-

diter, och att med hänsyn till förlagslånens storlek övertagandet av sådana

lån i fast räkning stundom skulle för en bank kunna innebära ett riskta­

gande som inte står i proportion till bankens resurser. I viss mån inträder

nu ett något förändrat läge. I ett följande avsnitt kommer jag nämligen att

föreslå en väsentligt vidgad rätt för bankinstitut att lämna blancokrediter.

Även om krav på formell säkerhet inte upprätthålls vid krediter av nyss an­

givet slag, förutsätter sådan kreditgivning att långivaren-banken prövar att

trygghet ändå föreligger för förbindelsernas fullgörande. Motsvarande torde

gälla för bankinstituts engagemang i förlagslåneemission. Jag delar den

uppfattning som kommit fram under remissbehandlingen, att den föreslagna

rätten att garantera aktie- och förlagslåneemissioner i realiteten tills vidare

kommer att få betydelse endast för affärsbankerna och att sparbanker och

kreditkassor som regel f. n. saknar intresse och resurser att självständigt

utöva emissionsverksamhet. Jag anser emellertid det vara viktigt att detta

förhållande kommer till uttryck även i lagstiftningen så att inte institut som

saknar personella och tekniska resurser för emissionsverksamhet ägnar sig

åt sådan verksamhet. Av dessa skäl förordar jag, att jordbrukskassorna

överhuvudtaget inte får rätt att engagera sig i emissioner av angivet slag och

att sparbanker och centralkassor får inlåta sig på sådana engagemang först

efter tillstånd av bankinspektionen. När det gäller de större enheterna inom

dessa områden kan inspektionen om så är lämpligt generellt ge tillstånd til!

sådan verksamhet. Brister förutsättningarna för tillståndet kan det natur­

ligtvis återkallas. Med en sådan utformning av förvärvsrätten och med hän­

syn till de tidsmässiga begränsningar av innehavet som jag ämnar föreslå i

det följande, kan enligt min mening hinder inte föreligga från principiella

synpunkter att på det sätt och i den omfattning jag föreslagit låta bankin­

stituten medverka vid näringslivets emissioner av aktier och förlagsbevis.

I enlighet härmed tar departementsförslaget upp bestämmelser om rätt

för bankinstitut, som medverkar vid emission av aktier eller förlagsbevis på

den allmänna marknaden, att förvärva i samband därmed emitterad aktie

eller förlagsbevis. Med emission på den allmänna marknaden avses såväl ut­

givning av nya aktier som en spridning av aktieinnehavet i ett bolag.

Denna rätt för bankinstitnt att förvärva aktier och förlagsbevis måste så­

som utredningen föreslagit tidsmässigt begränsas så att en mera långsiktig

placering förhindras. Garantier måste skapas även mot förvärv och innehav i

rent spekulationssyfte. I normalfallen bör värdepapperen kunna placeras hos

allmänheten under emissionstiden. Skulle banken efter denna tids utgång

ligga kvar med någon restupplaga, har banken att så snart det lämpligen

kan ske avyttra denna till gällande marknadskurs. För en sådan avyttring

bör banken emellertid ha skälig tid på sig så att kvarliggande post av värde­

papper inte utsätts för onödig prispress. Utredningen har förordat en be­

gränsning av innehavet till ett år från förrÄrvet. Mot detta förslag har bl. a.

bankföreningen och industriförbundet opponerat sig och föreslagit en tids­

gräns av två år. Även förslag om obegränsat innehav har framkommit. Bank­

inspektionen och riksbanksfullmäktige har däremot godtagit regeln om ett

års innehav. Inspektionen har starkt betonat nödvändigheten av att inte

sträcka xrt tiden för innehavet längre än vad som behövs för emissionens

genomförande. Jag är av samma uppfattning som inspektionen och bedömer

att en tidrymd av ett år räcker. I likhet med utredningen anser jag att i

undantagsfall möjlighet bör finnas för bankinspektionen att medge för­

längning av tiden. Jag vill med anledning av uttalanden under remissbe­

handlingen av bl. a- bankföreningen starkt understryka att sådan förläng­

ning är avsedd att användas mycket restriktivt. Som villkor för dispens bör

därför gälla att synnerliga skäl föreligger för förlängning. De situationer jag

närmast tänker på är sådana, där händelser -—• exempelvis internationella

förhållanden — som legat helt utanför bankens kontroll och möjligheter att

förutse på förhand, påverkat pågående emission i negativ riktning. Om sä

är fallet och i slutet av innehavsåret en ljusning börjar inträda kan läget

vara sådant att ett utsläppande av en stor post av värdepapper på markna­

den skulle pressa priset. Skäl kan i sådant fall enligt min mening föreligga

att ge banken tillstånd att sprida ut försäljningen under ytterligare en kort

tid. Enbart risk för förlust för banken räcker emellertid inte som skäl för

dispens. Förlustrisken har banken bedömt när emissionsavtalet ingicks och

banken får i normala fall ta konsekvenserna av en felbedömning.

Bestämmelser om förvärv av egendom för bankverksamheten och av ak­

tier och förlagsbevis är i departementsförslaget upptagna i 55 § banklagen,

24 § sparbankslagen och 32 § jordbrukskasselagen.

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

95

Kapitaltäckningsbestämmelser

Inledning

Ett bankinstitut kan inte undgå att i sin kreditgivning ta vissa risker,

inte minst därför att dess kredittagare — framför allt inom näringslivet —•

är underkastade konjunkturväxlingarna i det ekonomiska livet. Från både

bankinstitutens och samhällets sida finns ett gemensamt intresse av att

eventuella förluster på utlåningen inte drabbar insättarna, med vilkas

medel bankinstituten huvudsakligen finansierar sin kreditgivningsverk-

samhet. Bankinstituten har därför eget kapital eller egna fonder av viss

storlek för att möta eventuella förluster och därmed skydda insättarnas

medel. Ju större det egna kapitalet är, dess mindre risk löper insättarna

att förlora sina medel, om bankinstitutet skulle råka i svårigheter.

Det är därför naturligt att banklagen, sparbankslagen och jordbruks-

kasselagen innehåller bestämmelser som avser att sörja för att bank­

instituten håller en tillräcklig kapitalstyrka i form av egna fonder. Be­

stämmelserna är utformade som inlåningsrättsregler, vilket innebär att

institutets eget kapital skall stå i viss relation till inlåningen. Bankinsti­

tuten får enligt dessa regler, kort uttryckt, inte motta inlåning till högre

belopp än som svarar mot summan av inneliggande kassa, vissa andra sär­

skilt nämnda tillgångar och viss multipel av institutets eget kapital. Ef­

tersom de inlånade medlen till största delen placeras i lån och andra pla-

ceringsobjekt medför reglerna om inlåningsrätt, att bankinstitutetis eget ka­

pital också kommer att stå i viss proportion till utlåningen. Inlåningsrätts-

reglerna drar därigenom upp också en gräns för institutens kreditkapaci­

tet. Bestämmelserna om inlåningsrätt är olika för affärsbanker å ena samt

sparbanker och kreditkassor å andra sidan i fråga om såväl multiplarnas

storlek och utformning som de s. k. täckningsfria tillgångarna. Det kapital-

täckningskrav som riktas mot affärsbankerna är betydligt strängare än det

som gäller för sparbankerna och kreditkassorna.

För postbanken finns inget krav på kapitaltäckning beroende på att sta­

ten garanterar insättarmedlen. Se 1 § postsparbanksförordningen.

Gällande rätt

Bestämmelser om affärsbanks inlåningsrätt finns i 62 § banklagen. Pla­

ceringar som ansetts riskfria, täckningsfria tillgångar, får till hela sitt

värde utgöra underlag för inlåning medan andra placeringar endast delvis

96

eller i viss utsträckning ansetts böra grunda inlåningsrätt. I den mån

inlåningen inte motsvaras av helt eller delvis täckningsfria placeringar är

dess storlek begränsad till belopp som ställs i relation till bankens eget

kapital.

Som i praktiken riskfria och därför även helt täckningsfria betraktas

vissa i 62 § första stycket a—d angivna tillgångar, nämligen

inneliggande kassa,

tillgodohavanden hos riksbanken eller riksgäldskontoret, på postgiro

eller hos annan svensk affärsbank eller centralkassa,

checkar, som dragits på svensk penninginrättning, och egna växlar, som

utställts av svensk bank eller centralkassa och som är betalbara vid an-

fordran, och

— intill marknadsvärdet, dock högst nominella värdet — svenska statens

skattkammarväxlar och s. k. guldkantade obligationer (utfärdade av sta­

ten, hypoteksbanken eller stadshypotekskassan) med en återstående löp­

lid av högst fem år.

I 62 § första stycket e—g tas vissa placeringar upp, som endast delvis

eller i viss utsträckning är täckningsfria. Hit hör för det första guldkantade

obligationer med längre återstående löptid än fem år och andra inhemska

obligationer av fullgod beskaffenhet. Dessa tillgångar är täckningsfria till

tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella

beloppet. Till de i viss utsträckning täckningsfria placeringarna hör enligt

62 § första stycket g fordringar, för vilka säkerheten utgörs av fullgoda

inhemska obligationer — beräknade till visst värde — eller av bottenin­

teckning i vissa fastigheter eller tomträtter. För täckningsfriheten för dessa

placeringar gäller ett sammanlagt maximum, motsvarande tre gånger ban­

kens eget kapital dock högst 700 milj. kr. De inteckningar, som det bär

är fråga om, skall gälla i jordbruksfastighet eller i bostads- eller affärs-

fastigliet inom område, för vilket stadsplan eller byggnadsplan fastställts,

eller i tomträtt till bebyggd fastighet om den byggnad eller de byggnader,

som uppförts där, är avsedda väsentligen för bostadsändamål. Inteckning­

arna skall ligga inom 60 % av senast fastställda taxeringsvärdet på fas­

tigheten eller såvitt avser tomträtt på byggnaderna.

Den inlåning, som inte motsvaras av täckningsfria placeringar, får högst

uppgå till ett belopp motsvarande fem gånger det egna kapitalet, om detta

inte överstiger 5 milj. kr., och annars till ett belopp av 25 milj. kr. ökat

med tio gånger skillnaden mellan det egna kapitalet och 5 milj. kr.

Inlåning srätten för sparbanker och centralkassor (jordbrukskassor är

förhindrade att driva självständig inlåningsrörelse) regleras i 27 § spar­

bankslagen resp. 34 § jordbrukskasselagen. Även för dessa bankinstitut

gäller att inlåningen kan placeras i täckningsfria tillgångar och att inlå­

ningen därutöver begränsas i förhållande till det egna kapitalet (för spar-

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

97

bank egna fonder). Begränsningen av inlåningsrätten för sparbankernas

och centralkassornas del åstadkoms genom dubbla relationsregler.

De tillgångar hos sparbank eller centralkassa som kan vara fria från

krav på kapitaltäckning kan — med hänsyn till den spärregel som tillämpas

— delas in i två grupper.

Den första gruppen omfattar

inneliggande kassa (för centralkassa även anslutna jordbrukskassors

inneliggande kassa),

tillgodohavanden hos samma penninginrättningar som upptagits för af­

färsbanker och hos postsparbanken samt, i fråga om centralkassa, även

hos sparbank,

checkar, som dragits på svensk penninginrättning, samt såvitt avser

centralkassa även egna växlar, som utställts av svensk affärsbank, spar­

bank eller annan centralkassa och som är betalbara vid anfordran, samt

skattkammarväxlar och guldkantade obligationer med en återstående löp­

tid av högst ett år.

Till den andra gruppen hör

skattkammarväxlar och guldkantade obligationer med längre återstående

löptid än ett år samt andra inhemska obligationer av fullgod beskaffenhet

(beräknade till marknadsvärdet, dock högst nominella värdet),

fordringar på grund av lån, för vilkas betalning staten, kommun eller

därmed jämförlig samfällighet svarar, och

sådana fordringar som avses i 62 § första stycket g banklagen (utan

någon beloppsbegränsning).

Till en tredje grupp kan hänföras den inlåning som inte placeras i täck-

ningsfria tillgångar. Denna inlåning begränsas till 12 1/2 gånger spar­

bankens egna fonder resp. centralkassans och anslutna jordbrukskassors

eget kapital. Vidare finns en supplementär regel av vilken framgår att in­

låning, som inte placerats i tillgångar hänförliga till den första gruppen,

aldrig får överstiga 50 gånger sparbankens fonder resp. centralkassans

och anslutna jordbrukskassors eget kapital.

Om 50-gångerregeln eller 12 1/2-gångerregeln kommer att tillämpas be­

ror på strukturen hos sparbanks och centralkassas placeringar. Är till­

gångar, som inte går in under första gruppen, fördelade med mer än tre

fjärdedelar på sådana placeringar, som hänförs till den andra gruppen,

gäller 50-gångerregeln medan i annat fall den andra regeln blir tillämplig.

Bankinstitutens förlag supplåning intar en säregen mellanställning i in-

låningsrättshänseende. Reglerna härom, som finns i 62 § tredje stycket

banklagen, 27 § tredje stycket sparbankslagen och 34 § fjärde stycket jord-

brukskasselagen, är lika för affärsbanker, sparbanker och centralkassor. Dels

räknas av nu nämnda bankinstitut utställda förlagsbevis inte som inlå­

ning. Dels får intill ett visst belopp utställda förlagsbevis vid tillämpning

av bestämmelserna om inlåningsrätt jämställas med eget kapital. Detta be-

4 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 1U3

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

98

lopp svarar i fråga om affärsbank mot aktiekapitalet, för sparbank mot re­

servfonden och beträffande centralkassa mot kassans och anslutna kassors

eget kapital. Förlagskap ital, som inom fem år kan krävas åter av långiva­

ren, får dock jämställas till högst så stor del av det varje år förfallande be­

loppet som svarar mot eu tiondel av det egna kapitalet.

Banklagen (62 § andra stycket) och jordbrukskasselagen (34 § tredje

stycket) innehåller en bestämning av begreppet inlåning. Till inlåning

hänförs skuldförbindelser —- utom förlagsupplåning och beviljade outtag­

na krediter — garantiförbindelser, i den mån dessa förbindelser inte täcks

av insatta och till institutet pantförskrivna medel, och — i fråga om

centralkassa — anslutna jordbrukskassors förbindelser till annan än cen­

tralkassan. För sparbank torde begreppet inlåning ha motsvarande inne­

börd.

Enligt 48 § första stycket punkten 9 sparbankslagen får benämningen

fond användas endast för grundfond, reservfond och garantifond. Därmed

torde det — bortsett från viss förlagsupplåning — vara uttömmande redo­

visat vad som får betraktas som sparbanks fonder. Någon motsvarande led­

ning för bestämningen av begreppet eget kapital för affärsbank och cen­

tralkassa finns inte. 1 praxis har till sådant kapital hänförts, för affärs­

bank aktiekapital, reservfond, dispositionsfond, vinstbalans och andra där­

med jämförliga avsättningar (se prop. 1955: 3 s. 88) samt för centralkassa

inbetalt insatskapital, reservfond, dispositionsfond och liknande fond även­

som besparade vinstmedel (se prop. 1956: 122 s. 70).

För sparbank gäller enligt 27 § fjärde stycket sparbankslagen en sär­

regel i samband med likvidation. Regeln innebär, att sparbank, som på

grund av avtal enligt 79 § skall uppbära blivande överskott vid annan spar­

banks likvidation, vid bestämmandet av inlåningens omfattning under tiden

för likvidationen äger ta överskottet i beräkning intill belopp och på villkor

som bankinspektionen bestämmer.

Kreditinstitututredningen

Sgftet med och behovet av kapitaltäckning sr egler. Reglernas anknytning till

inlåningen eller tillgångarna

Inledningsvis framhåller utredningen att regler om kapitaltäckning bör

— liksom är fallet med de nuvarande bestämmelserna — syfta till att tryg­

ga insättarna mot förlust av insatta medel. Detta föranleder emellertid

enligt utredningen inte självklart krav på en så hög fondbildning som

möjligt inom bankinstituten. Ett högre kapitaltäckningskrav medför näm­

ligen större kostnader för kreditförmedlingen, kostnader som ytterst får

betalas av dem som tar institutens tjänster i anspråk. Den ytterligare

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

99

trygghet som ett högre kapitaltäckningskrav innebär får därför, framhål­

ler utredningen, vägas mot de nackdelar de stigande kostnaderna med­

för för bankkunderna.

1 detta sammanhang erinrar utredningen om det insättarskydd som lig­

ger i bankinstitutens kreditprövning och lagreglerna om krav på säker­

het för kredit och om värdering av institutens tillgångar. För att det en­

skilda bankinstitutets förmåga att fullgöra sina förpliktelser skall bli ställd

utom tvivel fordras emellertid enligt utredningens uppfattning ett ytter­

ligare skydd för insättarna.

Utredningen har övervägt möjligheten att låta det kompletterande in-

sättarskyddet få formen av en allmän inlåningsförsäkring. En sådan lös­

ning avvisas dock av utredningen som i stället förordar att det komplette­

rande insättarskyddet liksom hittills bör nås genom krav på fondbildning.

En tänkbar lösning är härvid att överlåta på bankinspektionen att tillse

att en tillräcklig fondbildning sker inom bankinstituten. Utredningen fin­

ner emellertid en lagstadgad generell form av kapitaltäckning lämpligast,

därvid regler bör ges för samtliga bankinstitut.

I fråga om utformningen av kapitaltäckningsreglerna pekar utredning­

en på att de nuvarande bestämmelserna formellt är utformade som inlå-

ningsrättsregler men att de — genom att inlåningsrätt utan krav på fond­

bildning föreligger till ett belopp motsvarande kassa och vissa andra till­

gångar — i realiteten fått karaktär av placeringsbestämmelser. Utredning­

en har funnit att det i och för sig är möjligt att få samma kapitaltäcknings­

krav med inlåningsrättsbestämmelser som med direkta placeringsregler.

Utredningen anser det emellertid som mest följdriktigt att kapitaltäcknings­

reglerna även formellt utformas som placeringsregler.

Enhetliga placeringsregler för bankinstituten

Utredningen erinrar om att kapitaltäckningskraven f. n. är strängare

för affärsbanker än för sparbanker och centralkassor. Huvudmotivet för

den olikartade utformningen kan enligt utredningen sägas vara, att till-

gångssidan har olika sammansättning hos skilda typer av bankinstitut.

Även om sparbanker, kreditkassor och postbanken får formella möjlig­

heter att vidga sin verksamhet till områden som nu är förbehållna affärs­

bankerna kan de strukturella olikheterna mellan olika typer av bankinsti­

tut väntas förekomma även i fortsättningen. Med hänsyn härtill skulle en­

ligt utredningens mening även i fortsättningen olika kapitaltäckningsregler

kunna ställas upp för de skilda typerna av bankinstitut. Å andra sidan inne­

bär skilda kapitaltäckningskrav de facto att en och samma placering kräver

en annan kapitaltäckning om den utförs av en affärsbank än om den utförs

av en sparbank, cemralkassa eller postbanken.

Utredningen finner det otillfredsställande att kapitaltäckningskraven för

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

100

en och samma placering varierar alltefter bankinstitutets art. Förlustris­

ken på en och samma placering förändras rimligen inte efter vem som

gör placeringen. Utredningen betonar emellertid, att även om förlust­

risken som sådan inte förändras så kan placeringens storlek motivera

skilda kapitaltäckningskrav beroende på vilket institut som gör place­

ringen. Som exempel härpå anger utredningen bl. a. att kapitaltäcknings-

kravet för en kredit på 2 milj. kr. bör bedömas helt annorlunda för ett

bankinstitut, vars omslutning går upp till totalt 10 milj. kr., än för ett

institut med 100 milj. kr. i omslutning. Denna skillnad i riskbedömningen

för en och samma placering hänför sig dock, framhåller utredningen, inte

till typen av bankinstitut utan till institutets storlek i förhållande till en

kredit av given storlek.

Utredningen har inte ansett sig böra föreslå någon differentiering av ka­

pitaltäckningskraven efter institutens storlek. Därvid har utredningen ut­

gått från att den f. n. för affärsbanker och kreditkassor gällande regeln —

att kredit inte får beviljas åt en och samma låntagare eller i intressegemen­

skap förbundna låntagare i sådan utsträckning att institutets säkerhet även­

tyras i fortsättningen skall gälla även för sparbankerna. Denna regel

utgör en viss garanti för att riskspridningen blir tillräcklig och enligt utred­

ningens mening behövs därutöver inte tas ytterligare hänsyn till institutens

storlek vid konstruktionen av kapitaltäckningskraven.

Frågan om i vilken utsträckning enhetliga bestämmelser kan ställas upp

för de olika typerna av bankinstitut hänger enligt utredningens mening i

viss man samman med hur långt en specificering av tillgångarna kan dri­

vas. Utredningen framhåller att det i praktiken inte är möjligt att diffe­

rentiera kapitaltäckningskraven så långt, att för varje enskild placering sätts

ett visst krav på kapitaltäckning, något som skulle ha inneburit att man

därutöver inte hade behövt ta särskild hänsyn till vilken typ av bankinsti­

tut som företagit placeringen. Man får i stället utgå från att ett och samma

kapitaltäckningskrav får användas för alla placeringar av en viss typ och

kanske även för placeringar av olika typ men med vad som kan bedömas

vara någorlunda likvärdig förlustrisk. Detta innebär att man i praktiken

får dela in placeringarna i ett begränsat antal riskgrader, där placeringarna

i varje riskgrad ligger inom ett visst riskintervall. I varje sådant system med

gruppering av placeringar efter förlustrisk torde det enligt utredningens

uppfattning vara oundvikligt att erhålla en större eller mindre restgrupp av

placeringar, för vilka förlustrisken visserligen kan bedömas vara större än

för placeringar hänförliga till andra grupper men där något »tak» för för­

lustrisken inte kan anges. Utredningen framhåller att den genomsnittliga

förlustrisken för denna restgrupp därigenom kan komma att variera be­

tydligt från det ena bankinstitutet till det andra. I detta sammanhang erin­

rar utredningen om att de nuvarande olikartade kapitaltäckningskraven i

betydande grad torde ha motiverats med att en större del av affärsbanker­

Kungl. Maj:ts proposition nr U3 år 1968

101

nas placeringar har större förlustrisk än vad som är fallet för sparbankers

och kreditkassors placeringar. Utredningen pekar emellertid på att inom

kretsen av en viss typ av bankinstitut kan förekomma betydande skiljaktig­

heter i placeringsstrukturen utan att detta ansetts kräva skillnader i kapi-

taltäckningskraven. För det enskilda institutet har det nämligen varit de

legala möjligheterna att placera, dvs. om institutet är affärsbank, sparbank

eller kreditkassa, och inte institutets faktiska placeringar som varit avgö­

rande föi vilka kapitaltäckningsregler som gällt. Utredningen erinrar om

att ifall förslaget rörande bankinstitutens kreditgivning genomförs kom­

mer bankinstituten i fortsättningen att få samma formella möjligheter, när

det gäller att placera medel.

Med hänsyn till det anförda förordar utredningen att kapitaltäcknings-

reglerna utformas enhetligt för samtliga bankinstitut. Som en allmän förut­

sättning härför anges, att reglerna utformas så att kapitalkraven tar hänsyn

till olikheter i sammansättningen av bankinstitutens tillgångar.

Riskindelning av placeringarna

Bankinstitutens resurser kan schematiskt vara placerade i kassa och där­

med jämförliga tillgångar i värdepapper och i lån samt i tillgångar som

behövs för att möjliggöra bankverksamheten som sådan, dvs. inventarier

och fastigheter. Utredningen indelar de förlustrisker som kan anses vara

förbundna med dessa olika placeringar i solvensrisker, kursrisker och va­

lutarisker.

Utredningen definierar termen kursrisk som risken för en förändring i en

placerings kapitalvärde till följd av förändringar i den allmänna räntenivån.

Den vanligaste placeringen med denna risktyp är obligationer, vilkas av­

kastning utgår efter en för obligationernas bindningstid fast räntesats. Kurs­

risken hänger samman med att obligationens avkastning inte ändras vid en

höjning av den allmänna räntenivån. Dess avkastning blir därigenom rela­

tivt sett lägre än vad som gäller för placeringar, vilkas avkastning följer den

allmänna räntenivån. Utredningen har vid sin beräkning av kapitaltäck-

ningskraven förutsatt, att obligation skall tas upp till marknadsvärdet. Ut­

redningen uppger att den övervägt att ta ytterligare hänsyn till kursrisker

för obligationer genom krav på att obligations värde skulle beräknas till ett

med visst procenttal reducerat belopp av marknadsvärdet. Det har emeller­

tid ansetts tillräckligt med elt allmänt villkor att obligation får tas upp till

högst marknadsvärdet.

Tillgångar som är förbundna med valutarisker, dvs. risk för förlust i

samband med förändring av växelkursen, anges vara dels tillgodohavanden

och fordringar i utländsk valuta, dels värdepapper löpande i sådan valuta.

Vad angår värdepapper med börsnotering uttrycker marknadsvärdet inver­

kan från samtliga risktyper. Dessa värdepapper kräver därför inget särskilt

beaktande fian valutarisksynpunkt. Fordringar i form av reverser som

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

102

löper i utländsk valuta kan också tas undan från kapitaltäckning för valuta­

risker. Inlåning i utländsk valuta balanserar nämligen i inte obetydlig om­

fattning valutariskerna för sådana tillgångar. Enligt utredningens mening

är det endast till fordringar i utländsk valuta som risktäckningen för valu­

tarisker bör knytas. Utredningen föreslår att sådana tillgångar skall beräk­

nas till marknadsvärdena.

Utredningen finner — med hansyn till vad den anfört om kurs- och va­

lutarisker — att kraven på kapitaltäckning väsentligen endast kommer att

avse solvensrisker, dvs. de förlustrisker, som hänger samman med att bank­

institutens gäldenärer inte fullgör sina åtaganden mot kreditgivaren. För

placering i eu tillgång med större förlustrisk bör härvid krävas högre kapital­

täckning än för en tillgång med mindre förlustrisk. I praktiken är det en­

dast undantagsvis möjligt att ange förlustrisken på en placering eller grupp

av placeringar. Det är därför enligt utredningens uppfattning ofrånkomligt

att varje i praktiken genomförd gruppering av placeringar efter förlustrisk

får en schematisk prägel.

Utredningen bär stannat för att föreslå att bankinstitutens tillgångar

grupperas efter förlustrisk på fyra olika riskgrader. Till riskgrad 1 hänförs

tillgångar som ansetts äga ingen eller obetydlig förlustrisk, medan tillgångar

med större risker hänförs till riskgraderna 2—4, varvid till riskgrad 4 hän­

förs tillgångar som ansetts äga de största förlustriskerna.

Utredningen framhåller att grupperingen av tillgångarna efter förlustrisk

vilar delvis på en indelning av bankinstitutens låntagare med staten och

kommunerna i en första grupp med ingen risk för betalningsinställelse och

därefter kreditmarknadens institutioner i en närmast följande grupp. I öv­

rigt grupperas tillgångarna med ledning av säkerhetens art. Placeringar för

vilka särskild säkerhet inte ställts förs därmed till den högsta riskgraden.

Utredningen anser att förslaget, trots att det i viss mån är av schematisk

karaktär, väsentligen tar hänsyn till såväl den samlade förlustrisken för ett

bankinstitut som till de olikheter i kapitaltäckningskrav som skilda sam­

mansättningar av olika instituts placeringsportföljer kan kräva.

Utredningens förslag till indelning av placeringarna i riskgrader är föl­

jande.

Riskgrad 1

1. Inneliggande kassa.

2. Svenska checkar eller postremissväxlar.

3. Fordringar hos riksbanken, riksgäldslcontoret, postbanken, allmän kas­

sa eller inrättning, vars reglemente fastställts av Kungl. Maj :t, affärsbank,

sparbank, utländskt bankföretag, centralkassa, svenskt försäkringsbolag

eller kreditaktiebolag.

4. Fordringar för vilka staten, svensk kommun eller annan därmed jäm­

förlig samfällighet eller någon vid 3 angiven inrättning svarar som gäldenär,

garant eller löftesmän.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

103

5. Svenska skattkammarväxlar eller obligationer, som utgetts av staten,

svensk kommun eller annan därmed jämförlig samfällighet eller av svenskt

kreditaktiebolag eller av allmän kassa eller inrättning, vars reglemente

fastställts av Kungl. Maj :t, eller som offentligen utbjudits av affärsbank,

sparbank, centralkassa eller postbanken.

6. Fordringar för vilka säkerheten utgörs av fordran eller värdehand­

ling, som angetts vid 3, 4 eller 5 eller av livförsäkringsbrev inom återköps-

värdet.

7. Garantiförbindelser som bankinstitutet utfärdat och för vilka institutet

erhållit säkerhet i fordringar eller värdehandlingar som angetts under 3—6.

Enligt utredningens bedömande har de tillgångar, som förts till denna

riskgrad, ingen eller ringa förlustrisk. Utredningen påpekar att förslaget

innebär en viss utbyggnad av de tillgångar som enligt gällande lag tillhör

de prioriterade. Särskilt nämner utredningen härvid fordringar mot säker­

het av livbrev inom återköpsvärdet eller av motbok med svenskt bankinsti­

tut. I fråga om obligationer framhåller utredningen, att eftersom marknads­

värdet är det samlade uttrycket för samtliga risktyper, som en placering i

obligationer är förenad med, så är den angivna värderingsregeln tillräcklig,

när det gäller risktäckningen för obligationer med en marknadsnotering

oberoende av obligationens återstående löptid. Utredningen förutsätter att,

i den mån ett bankinstitut inte har möjlighet att skriva ned obligationsport-

följens värde till marknadsvärdet, resterande belopp skall täckas med eget

kapital. Med detta anser utredningen att ytterligare hänsyn inte behöver tas

till kursrisker.

Riskgrad 2

1. Fordringar för vilka säkerheten utgörs av inteckning i jordbruks-,

affärs- eller bostadsfastighet eller tomträtt till sådan fastighet inom 75 %

av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller av byggnad, som

uppförts på den med tomträtt upplåtna fastigheten,

inteckning i annan fastighet eller tomträtt därtill inom hälften av mot­

svarande värde,

förmånsrätt på grund av lagen den 16 december 1966 (nr 701) om för­

månsrätt för fordringar enligt lagen den 16 december 1966 (nr 700) om

vissa gemensamhetsanläggningar, om förmånsrätten får göras gällande på

bankinstitutets föranstaltande, eller av

kreditförsäkring, som meddelats av svenskt försäkringsbolag.

2. Garantiförbindelser som utfärdats av bankinstitutet och för vilka insti­

tutet erhållit sådan säkerhet som anges under 1.

Som kommentar till denna riskgrad anför utredningen, att dit förts till­

gångar, som ansetts innefatta relativt obetydliga men ändå större riskmo­

ment än tillgångar hänförliga till den lägsta riskgraden. Beträffande försla­

get att uppskattningsvärdet — och inte som f. n. taxeringsvärdet — skall

Kungl. Ma j:ts proposition nr 143 år 1968

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Vara utslagsgivande vid säkerhetsbedömningen i fråga om fastighet hänvisar

utredningen till vad bostadslåneutredningen i sitt betänkande (SOU

1962: 31) anförde som motiv för att taxeringsvärdet skulle överges som

värderingsinstrument för hypoteks- och bostadskreditinstitutionerna. Denna

utredning framhöll att det tedde sig föga rationellt att belåningsgränserna

skulle vara knutna till värden, som utvisade betydande variationer, bl. a. be­

roende på taxeringsmyndigheternas olika praxis. Vidare påpekades det att

taxeringsvärdet i åtskilliga fall lade hinder i vägen för en väl avvägd belå­

ning, som annars skulle kunna betecknas som riskfri, medan i andra fall

en belåning som i och för sig inte översteg den tillåtna relationen till taxe­

ringsvärdet måste avvisas som alltför riskbetonad. Kreditinstitututredning­

en föreslår i enlighet med dessa uttalanden att också bankinstituten skall

tillåtas använda uppskattade värden i stället för taxeringsvärden. Utred­

ningen förutsätter härvid att uppskattningsvärdet i varje särskilt fall fast­

ställs efter noggrann expertvärdering.

Riskgrad 3

1. Andra svenska obligationer än sådana som ingår i riskgrad 1.

2. Fordringar för vilka säkerheten utgörs av inteckning i jordbruks-

eller bostadsfastighet, där en- eller tvåfamilj shus uppförts, eller i tomträtt

till sådan fastighet inom det uppskattade värdet av den fasta egendomen

eller den byggnad, som uppförts på den med tomträtt upplåtna fastigheten,

om inteckningssäkerheten är förstärkt med borgen,

svenskt förlagsbevis eller svensk aktie, som är noterad vid Stockholms

fondbörs, eller av

borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än 25 000 kr.

3. Garantiförbindelser som utfärdats av bankinstitutet och för vilka insti­

tutet erhållit säkerhet i form av sådan värdehandling, inteckning eller bor­

gensförbindelse som anges under 1 eller 2 närmast här ovan.

Utredningen har till denna riskgrad hänfört placeringar, för vilka förlust­

risken framstår som större än för riskgrad 2, men som dock ansetts kunna

undantas från den högsta riskgraden. Lån mot aktier och förlagsbevis note­

rade vid Stockholms fondbörs anser utredningen kunna föras till riskgrad 3

med hänsyn till de av bankinstituten fastställda belåningskurserna för så­

dana värdepapper. I fråga om krediter mot säkerhet av inteckning i en- och

tvåfamiljsfastighet, liggande mellan 75 och 100 % av uppskattningsvärdet,

har utredningen ansett sig kunna förorda att dessa lån förs till riskgrad 3,

om säkerheten är förstärkt med borgen. Självfallet sikall borgen härvid

innebära en reell förstärkning av säkerheten. Avgörande för denna risk-

gradsplacering har varit att förlusterna på sådana lån enligt vad utred­

ningen erfarit varit mycket små under hela efterkrigstiden. Av samma skäl

har utredningen fört lån på mindre belopp, 25 000 kr., mot enbart namn­

säkerhet till riskgrad 3. Utredningen är medveten om att beloppsgränser

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

105

snabbt blir inaktuella men har trots detta velat föreslå en sådan som defini­

tion av vad som bör förstås med smärre borgenslån.

Återstående poster på tillgångssidan av bankinstituts balansräkning —

med undantag av poster under samlingsrubriken »utgifts- och diverse räk­

ningar» — samt utfärdade garantiförbindelser för vilka garantitagaren ställt

sådan pant som inte nämnts under riskgraderna 1—3, hänförs till riskgrad

4. I denna riskgrad ingår sålunda placeringar av olika slag och tillgångar,

som anskaffats för bankverksamheten, t. ex. inventarier och fastigheter,

samt aktier i bankfastighetsbolag, i andra kreditinstitut och i andra före­

tag.

Av tillgångarna i riskgrad 4 sägs dels aktier i andra kreditinstitut, dels

bankfastigheter och aktier i bankfastighetsbolag förtjäna en särskild kom­

mentar. Utredningen anför härvid följande.

Vad gäller aktier i andra kreditinstitut skall först påpekas, att det för­

hållandet att ett bankinstitut äger exempelvis ett kreditaktiebolag innebär

att med bankinstitutets eget kapital såsom grund drivs dels en rörelse hos

moderbolaget, dels en hos dotterbolaget. Eftersom för kreditinstitut finns

regler om högsta tillåtna rörelsevolym i förhållande till det egna kapitalet

följer aritmetiskt av en dotterbolagsbildning att en större rörelsevolym vid

given storlek på det egna kapitalet kan drivas än om ett dotterbolag inte

upprättas, såvida inte en särskild reduceringsregel införs vid kapitalkravs-

beräkningen. Bankinstitutets innehav av aktier och andelar i andra kredit­

institut är därför av särskild betydelse vid bedömningen av behovet av kapi­

taltäckning för sådana aktier och andelar.

Samtidigt med det nyss anförda bör även framhållas, att lagstiftningen

på kreditväsendets område i vårt land betraktar varje kreditinstitut och

dess rörelse såsom en enhet med avgränsning gentemot övriga kreditinstitut.

Dimensioneringen av de olika regler, som syftar till att skydda institutets

borgenärer är därför så gjord att institutets soliditet i och för sig skall vara

säkerställd.

Slutligen skall i detta sammanhang erinras om att affärsbankerna får för­

värva aktier i andra kreditinstitut endast efter tillstånd av Kungl. Maj :t. För

sparbanker och jordbrukets kreditkassor finns en annan reglering av för­

värv av detta slag.

Då utredningen föreslår att aktier och andelar i andra kreditinstitut skall

ingå i riskgrad 4 sker detta i medvetande om den aritmetiska innebörd detta

har med avseende på möjligheter till rörelsetillväxt på grundval av ett givet

eget kapital. Enligt utredningens mening är emellertid det avgörande i detta

sammanhang dels den befintliga lagstiftningen för kreditinstituten, som är

genomsyrad av soliditetshänsyn, dels det allmännas reglering av nybildning

och förvärv av kreditinstitut. Utredningen har därför inte kunnat finna en

högre kapitaltäckningskvot än den som föreslås i högsta riskgraden i det av

utredningen förordade kapitaltäckningssystemet motiverad.

Bankinstituten har möjlighet att äga fastigheter för banklokalers inrym­

mande på två sätt, dels direktägande, dels indirekt genom aktieinnehav i

bankfastighetsaktiebolag. Utredningen anser att formen för ägande av så­

dana fastigheter inte bör påverka omfattningen av kapitaltäckningskravet

för sådant fastighetsinnehav. Ägandeformen bör således i detta avseende vara

neutral. Utredningen har därför föreslagit att direktägd bankfastighet till

106

hela sitt bokförda värde skall ingå i riskgrad 4. Vid indirekt ägande föreslås

i denna riskgrad ingå såväl bokfört värde av aktiekapitalet i fastighetsbola­

get som bokvärdet av inteckningslånen i bolaget.

Eget kapital

Utredningen framhåller att det totala insättarskyddet i bankinstituten i

regel omfattar en betydligt större kapitalmassa än vad som får räknas som

eget kapital vid tillämpning av kapitaltäckningsreglerna. Den totala kapi­

talmassan anges vara sammansatt av dels obeskattade egna medel, dvs. vär-

deregleringskonton för utlåning samt för värdepapper och valutor, dels be­

skattade egna medel, dvs. odisponerade vinstmedel, dispositionsfond eller (för

sparbanker) garantifond, reservfond och aktiekapital eller (för sparbanker)

grundfond eller (för kreditkassor) insatskapital, dels främmande kapital

med sämre rätt än vanliga borgenärer, dvs. förlagslån. Av dessa medel utgör

beskattade egna medel basen för vad som nu får räknas som inlåningsrätts-

grundande kapital. Enligt utredningens mening bör självfallet sådana me­

del även i fortsättningen räknas in i kapitaltäckningen.

Utredningen diskuterar därefter i vad mån även andra medel än de som

f. n. räknas som egna medel, dvs. de beskattade, bör få räknas som kapital­

täckning. Därvid behandlas medel som står inne på värderegleringskonton.

Sådana medel är obeskattade. Övervägandena leder till att utredningen inte

anser sig kunna förorda, att värderegleringsreserverna räknas in i den le­

gala kapitaltäckningen, vilket skulle inneburit att dessa reserver, liksom

beskattade egna medel, skulle fått viss multipeleffekt på utlåningskapaci-

teten. Däremot anser utredningen att värdet av dessa reservmedel bör räk­

nas från tillgångarnas värde vid beräkningen av kraven på kapitaltäckning.

Eftersom i praktiken avsättning till värderegleringskonto oftast inte hänförs

till bestämda placeringar utan företas i klump, föreslår utredningen att

summan av värderegleringsreservernais belopp för utlåning och överskot­

tet av reserven för värdepapper får dras från tillgångarnas värde i den högs­

ta riskgraden före beräkningen av kapitaltäckningskraven.

För värdepappersportföljen betyder detta, framhåller utredningen, att i

den mån beloppet på värderegleringskontot är så stort, att nettobolcvärdet

för dessa tillgångar understiger marknadsvärdet (eller om direkt nedskriv­

ning tillämpas, om tillgångarnas bokföringsvärden understiger marknads­

värdena) får det överskjutande beloppet på värderegleringskontot — till­

sammans med beloppet på värderegleringskontot för utlåning — dras från

värdet av tillgångarna i riskgrad 4 före kapitalkravsberäkningen för denna

riskgrad.

Vidare framhålls det att, i den mån ett bankinstituts avsättningar till vär­

deregleringskonto inte skulle förslå att tillräckligt skriva ned obligations-

portföljens värde eller, vid direkt nedskrivning, portföljens bokföringsvär-

de överstiger dess marknadsvärde, utredningen förutsatt att det egna ka­

Kungl. Maj.ts proposition nr lfr3 år 1968

107

pitalet skall reduceras med det återstående belopp, som kan krävas för

att anpassa obligationsportföljens nettobokföringsvärde till marknadsvär­

det, innan det egna kapitalet får räknas som risktäckning i övrigt.

Enligt utredningens förslag skall således som eget kapital (egna fonder)

i kapitaltäckningshänseende i överensstämmelse med vad som nu gäller få

räknas endast egna beskattade medel, dvs. för affärsbanker aktiekapital,

reservfond, dispositionsfond och odisponerade vinstmedel, för sparbank

grundfond, reservfond och garantifond och för kreditkassor insatskapital,

reservfond och odisponerade vinstmedel.

I fråga om den nuvarande möjligheten för affärsbank, sparbank och cen­

tralkassa att i kapitaltäckningshänseende i viss utsträckning jämställa för­

lagslån med eget kapital har utredningen stannat för att förorda att regleina

oförändrade förs över till de nya kapitaltäckningsbestämmelserna.

Kapitaltäckningskravens utformning och storlek

Inledningsvis framhåller utredningen att genom den föreslagna uppdel­

ningen av placeringar på olika riskgrader har tekniska förutsättningar ska­

pats för en differentiering av bankinstitutens placeringar i riskhänseende.

Det ligger nära till hands att för var och en av de fyra riskgraderna ställa

upp en viss lägsta kapitaltäckningskvot, varvid det sammanlagda kravet på

eget kapitals storlek fås som summan av täckningskraven för de olika risk­

graderna. Ett annat sätt att utforma kapitaltäckningskraven sägs vara att

ge täckningskraven en villkorlig innebörd, så att vid en given relation mel­

lan tillgångarna i olika riskgrader ett visst kapitaltäckningskrav skulle gälla,

vilket vid en förskjutning mot ökad placering i högre riskgrader skulle er­

sättas med höjda kapitaltäckningskrav. Ett sådant system skulle förete vissa

likheter med vad som nu gäller för sparbanker och centralkassor, påpekar

utredningen.

Möjligheterna att ta hänsyn till olikheter i placeringsstrukturen kan

enligt utredningens mening i stort sett sägas vara desamma för de båda sy­

stemen. Det förstnämnda systemet har emellertid den fördelen att bank­

instituten direkt kan bedöma det kapitaltäckningskrav, som varje enskild

placering medför, vilket inte utan vidare är fallet i det andra systemet. Ef­

tersom systemet med summering av risktäckningen för var och en av de

olika riskgraderna dessutom framstår som klarare och enklare i tillämp­

ningen förordar utredningen detta system.

I fortsättningen behandlar utredningen frågan om fondrelationstalens

storlek inom de olika riskgraderna. Med utgångspunkt i att talen bör

innebära en rimlig täckning av förlustrisken för tillgångar inom de olika

riskgraderna överväger utredningen om talens storlek kan bestämmas

med ledning av faktiskt inträffade förluster. I samband därmed hän­

visar utredningen till att förlusterna nnder efterkrigstiden för postban­

ken har varit helt obefintliga och för sparbanker och kreditkassor haft en

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

108

omfattning, som kan räknas i hundradels resp. tusendels promille av den

utestående utlåningen. I fråga om affärsbankerna har förlusterna för fem­

årsperioderna 1956—1960 och 1961—1965 uppgått till 0,6 å 0,8 promille

av utlåningen. Det är svårt att i detalj klarlägga orsakerna till den ringa

omfattningen av förluster. En förklaring kan vara den alltsedan andra

världskrigets slut rådande högkonjunkturen, påpekar utredningen.

Eftersom de faktiskt inträffade förlusterna enligt utredningens åsikt en­

dast i ringa grad kan tjäna som vägledning för kapitaltäclmingskvoternas

storlek, söker utredningen även bedöma kvoternas rimliga storlek med

utgångspunkt i de kapitaltäckningskrav, som de nuvarande inlåningsrätts-

bestämmelserna för affärsbanker, sparbanker och centralkassor anger. En­

ligt utredningens mening framstår de nuvarande kapitaltäckningskraven

som betryggande. Utredningen har därför, och då skärpta krav innebär

ökade kostnader för kreditförmedlingen, utgått från att någon skärp­

ning av de nuvarande samlade kapitaltäckningskraven i och för sig inte

behövs. Särskilt i fråga om affärsbankerna, vilka nu har de strängaste

kapitaltäckningskraven, har tvärtom en mildring av det samlade kapital-

täckningskravet framstatt som motiverad, heter det i framställningen. Ut­

redningen beaktar även att jämförelse från risksynpukt mellan tillgångarna

i de olika riskgraderna enligt utredningens mening ger till resultat, att ste­

get mellan kapitaltäckningskraven för riskgraderna 2 och 3 bör göras större

än mellan riskgraderna 1 och 2. Utredningen anför därefter följande.

Vad beträffar tillgångar i riskgrad 1 är det även befogat att förutsätta,

att risken för att de mot banken betalningsskyldiga inte fullgör sina för­

pliktelser är obefintlig eller ytterst ringa. Det kan erinras om att dessa till­

gångar i betydande utsträckning enligt gällande lagregler är fritagna från

kapitaltäckningskrav. Eftersom själva handhavandet av tillgångar i risk­

grad 1, liksom av de till övriga riskgrader hänförliga tillgångarna, är förenat

med vissa förlustrisker, och då utredningen ansett det rimligt att ett visst

eget kapital över huvud taget skall krävas av ett bankinstitut, har emellertid

utredningen även för dessa tillgångar — med undantag för rena kassatill­

gångar — uppställt en kapitaltäckningskvot.

Utredningen föreslår att för lägsta riskgraden, riskgrad 1, skall fordras

0,5 % kapitaltäckning och att för riskgraderna 2—4 skall krävas 1 %, 4 %

resp. 8 % kapitaltäckning.

Inneliggande kassa inkl. svenska checkar och postremissväxlar samt

fordringar hos riksbanken och riksgäldskontoret föreslås emellertid bii

helt täckningsfria.

Utredningen har i fråga om samtliga affärsbanker och centralkassor

samt ett urval sparbanker jämfört hur de föreslagna kapitaltäcknings­

kraven förhåller sig till nu gällande regler. Undersökningen, som — med

vissa särskilt anmärkta undantag — avser förhållandena den 31 december

1964, redovisas i följande tabell.

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

Kungl. Ma j. ts proposition nr 143 år 1968

109

Affärsbankerna

Stockholms Enskilda

Bank2...............................

Svenska Handelsbanken2 ..

Skandinaviska Banken . . .

Göteborgs Bank2................

Sveriges Kreditbank2........

Uplandsbanken..................

Sundsvallsbanken..............

Jämtlands Folkbank.........

Wermlands Enskilda Bank

Skaraborgs Enskilda Bank

Östergötlands Enskilda

Bank2 ..............................

Skånska Banken2..............

AB Bohusbanken..............

Sparbankernas Bank........

Jordbrukets Bank..............

Smålandsbanken2..............

Centralkassorna för

jordbrukskredit

Mälarprovinserna...............

Malmöhus län.....................

Östergötland.......................

Gotland...............................

Södra Sverige.....................

Halland...............................

Västra Sverige....................

Mellersta Sverige................

Gävle-Dala..........................

Mellersta Norrland............

Västerbotten......................

Norrbotten..........................

Postbanken..........................

Sparbanker

Stockholm...........................

Göteborgs och Bohus län . .

Linköping-Skänninge........

Torna, Bara och Harjagers

härad...............................

Västerås.........................

Summa

tillgångar

risk­

graderna

1—4l

tkr

I procent av kol. (1)

Gällande

I procent av kol. (6)

Ris

1

cgrad

2

3

4

krav

tkr

Eget kapital

(exkl.) inkl.

förlagslån

Utred­

ningens

förslag

(1)

(2)

(3)

(4)

(5)

(6)

(7)

(8)

3 152 903

43

1

5

51

201 732

(132)

132

70

10 176 306

38

10

2

50

713 856

(81)

99

63

8 015 867

37

8

2

53

553 664

(84)

103

67

2 791 736

27

10

2

61

196 039

(79)

101

75

3 989 202

44

7

1

48

252 215

(77)

101

66

641 865

26

21

5

48

40 600

(102)

122

70

937 243

25

12

1

62

71 054

(87)

100

69

115 279

20

30

4

46

7 946

(127)

127

61

807 286

28

24

2

46

47 390

(84)

107

71

538 889

28

24

7

41

37 503

(83)

98

57

664454

29

15

2

54

44 468

(93)

102

70

929 513

25

8

3

64

67 340

(89)

102

75

91 574

67

18

3

12

5 148

(133)

133

28

809 332

77

5

2

16

42 065

(124)

138

35

197 510

72

5

0

23

7 985

(129)

129

56

416 108

24

24

1

51

27 589

(77)

102

68

209 180

34

44

12

10

3 948

(118)

118

101

159 484

30

46

10

14

3 258

(108)

139

104

257 818

22

53

13

12

5 571

(137)

137

99

38 162

23

47

16

14

1 032

(136)

136

86

323 238

30

40

10

20

8 669

(83)

103

97

191 605

28

45

14

13

4 240

(110)

110

99

351 606

31

43

13

13

6 471

(111)

111

115

181 521

27

50

12

11

3 929

(109)

109

93

172 748

25

52

16

7

3 164

(138)

138

102

154 978

34

46

10

10

2 678

(141)

141

109

155 421

41

47

9

3

2 520

(157)

157

79

61 792

29

33

23

15

1 467

(107)

107

109

10 096 895

66

31

0

3

3

1 484 373

29

57

3

11

28 375

(205)

205

91

678 461

17

73

1

9

12 639

(249)

249

84

358 791

28

62

5

5

6 745

(204)

204

73

211 177

28

49

7

16

4 349

(148)

148

107

123 575

20

56

10

14

2 326

(Hl)

in

114

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Summa

tillgångar

risk­

graderna

1—4*

1

tkr

I procent av kol. (1)

Gällande

I procent av kol. (6)

Riskgrad

krav

Eget kapital4

(exkl.) inkl.

förlagslån

Utred­

ningens

1

2

3

4

tkr

förslag

(1)

(2)

(3)

(4)

(5)

(6)

(7)

(8)

65 728

32

55

11

2

1 163

(165) 165

73

65 162

19

68

5

8

1 519

(113) 113

69

44 675

47

43

7

3

813

(158) 158

62

40 822

34

56

6

4

765

(271) 271

70

25 962

19

68

12

1

447

(197) 197

79

25 966

34

53

9

4

460

(172) 172

75

24 415

41

46

7

6

437

(193) 193

82

23 963

24

59

16

1

457

(201) 201

75

22 701

20

59

17

4

418

(144) 144

93

22 072

31

47

9

13

410

(203) 203

108

19 715

24

68

7

1

374

(127) 127

63

19 909

21

70

3

6

344

(148) 148

79

14 565

29

56

3

12

266

(147) 147

97

14 433

23

69

5

3

263

(200) 200

67

12 084

19

67

11

3

223

(183) 183

78

9 877

36

50

7

7

190

(134) 134

80

8 850

29

51

19

1

158

(118) 118

83

6 610

32

54

4

10

116

(159) 159

97

3 998

22

57

15

6

75

(201) 201

93

1

in

13

47

29

11

30

(213) 213

97

1 004

15

62

22

1

31

(219) 219

55

832

16

65

19

0

16

(331) 331

75

655

12

30

45

13

26

(146) 146

81

Törnevalla..........................

740

22

67

11

0

12

(850) 850

75

Anm. Tabellen bygger på uppgifter som vederbörande bankinstitut tillställt utredningen. På grund av

redovisningssystemens olika uppläggning och omfattning har ej alltid riskgradsgruppermgen av tillgång­

arna kunnat göras i full överensstämmelse med förteckningen i kap. 7 över riskgradernas tillgångar.

1 Nettotillgångar inkl. garantier. 2 Uppgifterna avser 30 november 1964. 3 Kapitalkrav enl. utredning­

ens förslag 84 431 000 kr. 4 I förekommande fall egna fonder.

I beräkningarna för tabellen har obligationsporlföljernas värden ingått

med bruttobokföringsvärden med avdrag för värderegleringskonto för vär­

depapper. Sådana konton för övriga placeringar inkl. valutor har dra­

gits från placeringarna i riskgrad 4. Det anges att hänsyn inte kunnat tas

till den av utredningen i fråga om fastigheters värdering förordade öt ei -

gången från taxeringsvärden till uppskattat värde.

Utredningen konstaterar att dess förslag innebär sänkta kapitaltäck-

ningskrav för samtliga affärsbanker och för flertalet av de undersökta

sparbankerna. De sistnämnda instituten sägs vara utvalda så att de utgör

ett representativt tvärsnitt av sparbanksväsendet. Med hänsyn till att de

föreslagna kapitaltäckningskraven för vissa sparbanker och för hälften

av centralkassorna är strängare än nu gällande krav förordar utrednings

eu att viss övergångstid, förslagsvis tre år, medges för dessa institut.

Reservationer

Utredningens förslag om kapitaltäckningsregler omfattas av samtliga

ledamöter utom herrar Hanström, Torén och Callans.

Hanström framhåller i sin reservation inledningsvis, att han väl kan

medverka till en omläggning av regelsystemet och en viss justering av

det totala kapitalkravet men inte till att undandra insättarna kapital­

skydd i den omfattning som utredningsmajoriteten föreslår. I fortsätt­

ningen redovisar Hanström åtskilliga omständigheter och synpunkter, som

enligt hans mening utgör tungt vägande skäl för varsamhet, när fråga

är om alt reducera det riskbärande kapitalet. Beträffande utvecklingen

under de senaste 20—25 åren pekar han på att bankinstituten visserligen

på grund av de goda konjunkturerna kunnat redovisa endast små för­

luster men att de under senare delen av perioden till följd av den tidvis

starkt förhöjda räntenivån fått vidkännas betydande kapital- och räu-

tabilitetsförluster på de numera stora obligationsinnehaven. Vidare fram­

håller Hanström, att även under denna från risksynpunkt gynnsamma

period har inträffat förluster på enstaka engagemang av sådan storlek,

att de måste föranleda allvarlig eftertanke. Vad angår kreditriskerna un­

der den närmaste framtiden hänvisar reservanten till den förändring av

konjunkturbilden som inträtt under senare år. Företagens möjligheter till

självfinansiering har minskat starkt med resultat att företagen i ökande om­

fattning måste ta krediter i anspråk för investeringar och för rörelsen. Detta

leder till att bankinstituten måste träda företagarrisken närmare än tidi­

gare. Vidare bör enligt reservanten beaktas, att gränserna för kreditgiv-

ningen genom lagändringar vidgats och kommer, om utredningens förslag

genomförs, att ytterligare vidgas. Särskilt nämns de redan införda bestäm­

melserna, som ger instituten en mycket vid ram för långtidsbundna kredi­

ter, samt förslaget om ökade möjligheter att lämna kredit utan särskild

säkerhet. En omständighet som enligt reservantens mening kräver särskilt

beaktande är att samma kapitalregler avses gälla för samtliga typer av bank-

institut och även för de enskilda instituten inom grupperna oberoende av

storlek och inriktning. Den i detta sammanhang framförda uppfattningen,

att risken i en placering är densamma oberoende av vilket institut som gör

placeringen, kräver enligt Hanströms mening en väsentlig nyansering. De

olika institutens kapacitet, när det gäller att bedöma kreditrisker och att

följa och övervaka förändringarna i en placerings värde, varierar nämligen

enligt hans uppfattning starkt mellan de olika instituten. I fråga om syn­

punkten att kostnaden, som är förenad med anskaffande av riskkapital, ut­

gör ett skäl för minskning av kapitaikravet framhåller reservanten, att ge­

nom möjligheten att likställa förlagslån med eget kapital har det blivit möj-

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

111

112

ligt att högst väsentligt reducera denna kostnad. Vidare påpekas att ett

företagsekonomiskt krav är att en rimlig relation skall råda mellan eget och

upplånat kapital, ett krav som kommit till uttryck i t. ex. aktiebolagslagen.

Det kan härvid konstateras, framhåller Hanström, att affärsbankerna, sedda

som en enhet, f. n. redovisar ett eget kapital, som svarar mot 5 % av balans­

omslutningen.

Hanström har gjort en beräkning av kapitalkravet enligt utrednings-

majoritetens förslag för sju affärsbanker och fem centralkassor per den

31 augusti 1967 och för sex sparbanker per den 31 december 1966. Resul­

tatet redovisas i följande tabell, som också anger verkningarna av ett av

Hanström framlagt lagförslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Bankaktiebolag

Eget

Kapitalkrav enligt

och för-

BL

utredningsmaj oritetens

Hanströms förslag

lagslån

förslag

i % av

i % av

tkr

tkr

tkr

kol. 1 kol. 2

tkr

kol. 1 kol. 2

1

2

3

4

5

6

7

8

Svenska Handelsbanken .... 1 024 195 1 026 702

552 651

54

54

707 141

69

69

Skandinaviska Banken.........

687 347

749 254

420 752

61

56

547 323

80

73

Göteborgs Bank.....................

263 206

258 932

153 856

58

59

200 735

76

78

Sveriges Kreditbank..............

325 718

337 934

189 348

58

56

232 903

72

69

Wermlands Enskilda Bank ..

64 206

61 661

32 116

50

52

44 282

69

72

Östergötlands Enskilda Bank

59 228

52 954

31 546

53

60

40 971

69

77

Skaraborgs Enskilda Bank ..

49 118

45 435

26 712

54

59

33 688

69

74

Sparbanker

Eget

kapital

och för­

lagslån

Kapitalkrav enligt

SpL

utredningsmaj oritetens

förslag

Hanströms förslag

i % av

i % av

tkr

tkr

tkr

kol. 1

kol. 2

tkr

kol. 1

kol. 2

1

2

3

4

5

6

7

8

62 471

32 588

24 660

39

76

30 186

48

93

Valkebo Sparbank.................

600

355

368

61

104

392

65

110

280

219

175

63

80

212

76

97

Virserums Sparbank..............

894

441

347

39

79

412

46

93

3 664

2 720

2 551

70

94

3 094

84

114

Motalaortens Sparbank........

1 863

1 431

935

50

65

1 096

59

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

113

Centralkassor för jordbrukskredit

Eget

Kapitalkrav enligt

kapital

och för-

JkL

utredningsmajoritetens

Hanströms förslag

lagslån

förslag

i % av

i % av

tkr

tkr

tkr

kol. 1

kol. 2

tkr

kol. 1

kol. 2

1

2

3

4

5

6

7

8

Mellersta Norrlands Central-

kassa....................................

4 375

3 715

3 511

80

95

4 418

101

119

Mälarprovinsernas Central-

kassa....................................

7 937

5 286

6 268

79

119

7 230

91

137

Västra Sveriges Centralkassa.

14 608

9 213

8 638

59

94

9 664

66

105

Östergötlands Centralkassa ..

9 856

6 515

6 025

61

92

6 483

66

100

Södra Sveriges Centralkassa .

17 166

12 507

11 388

66

91

13 016

76

104

Hanström visar på att om utredningens förslag genomförs skulle kapital­

kravet minska för affärsbankerna med mellan 40 och 48 %, för fem spar­

banker med mellan 6 och 35 % och för fyra centralkassor med mellan 5 och

9 %. Kapitalkravet skulle öka för en sparbank med 4 % och för en central­

kassa med 19 %.

Enligt Hanströms uppfattning ger de av honom i det föregående redovi­

sade omständigheterna och synpunkterna inte underlag för en så långt

driven uttunning av insättars,kyddet som utredningens majoritet föreslagit.

En affärsbank (Svenska Handelsbanken) skulle sålunda kunna öka utlå­

ningen till allmänheten med inemot 10 miljarder utan att banken tillförs

ytterligare riskbärande kapital. Reservanten hävdar att även för en ned­

sättning av kapitalkravet med 20—30 % måste de argument, som talar föl­

en viss minskning, pressas utomordentligt hårt. Hanström har dock ansett

sig kunna godta ett kapitalkrav, som för affärsbankerna innebär en minsk­

ning av denna storlek. Han har därför utarbetat ett lagförslag som är avsett

att ge ett sådant slutresultat. Förslaget, vars verkningar på de av honom

undersökta instituten också — som redan antytts — redovisas i nyssnämn­

da tabell, fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 3.

Hanström framhåller att i fråga om utformningen av detaljbestämmel­

serna är det främst i två hänseenden som den av honom föreslagna regeln

skiljer sig från majoritetens förslag. Den ena skiljaktigheten rör kredit mot

inteckning i annan fastighet (eller tomträtt därtill) än jordbruks-, affärs-

och bostadsfastighet, dvs. i huvudsak krediter mot inteckning i industrifas­

tigheter. Hanström betonar att utredningsmajoritetens förslag att krediter

mot sådana inteckningar inom 50 % av uppskattningsvärdet skall hänföras

till riskgrad 2 innebär en sänkning av kapitalkravet från f. n. drygt 9 %

till 1 %, under det att Hanströms förslag kräver 8 % kapitaltäckning. Han-

ström anför som motiv för sitt förslag att industrifastigheter i stor utsträck-

4B Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 143

114

ning byggs för en viss verksamhet och att deras värde i hög grad beror på

den rörelse som där bedrivs. Denna lönsamhet har i sin tur samband med

en rad faktorer, konjunkturutvecklingen inom en viss bransch, ledningens

duglighet m. m. Hanström anser det uppenbart att industrifastigheter som

belåningsobjekt inte kan jämställas med affärs- och bostadsfastigheter.

Den andra skiljaktigheten angår eget kapital som förts över till annat helt

eller delvis ägt bank- eller kreditinstitut för att där utgöra i lag eller regle­

mente föreskrivet riskkapital. Hanström pekar på att f. n. vid beräkning av

banks inlåningsrätt avräknas bokförda värdet på sådana placeringar, dit

även förlagsbevis och garantifondbevis hänförts. Det har ansetts självklart,

framhåller Hanström, att det kapital, som lagstiftaren föreskrivit som stkydd

för bankens insätt are inte samtidigt kan utgöra riskkapital även i annat

kreditinstitut. Eftersom det till annat institut överförda kapitalet i första

hand utgör skydd för detta företags fordringsägare, drabbar uttunningen

enbart bankens egna borgenärer, heter det i Hanströms framställning. Han­

ström föreslår därför 100 % kapitaltäckning för dessa placeringar i stället

för utredningsmajoritetens förslag om 8 % kapitaltäckning. Emellertid kan

det enligt Hanströms uppfattning övervägas, om inte undantag härvid bör

göras i fråga om sparbanker och centralkassor. För dessa institut finns f. n.

ett begränsat utrymme för sådana investeringar, nämligen högst 10 % av

sparbanks fonder resp. centralkassas och anslutna kassors eget kapital.

Enligt utredningens förslag skall denna bestämmelse stå kvar. Vid tillämp­

ningen av inlåningsrättsreglerna har investeringar i sidobolag — i allt vä­

sentligt Sparbankernas bank resp. Jordbrukets bank — inte dragits från

det egna kapitalet. Såsom skäl för att detta även i fortsättningen bör gälla

kan bl. a. anföras, framhåller Hanström, att de gemensamma kapitaltäck-

niingsreglerna i realiteten under en lång följd av år kommer att ha väsent­

ligt strängare effekt på sparbanker och centralkassor än på affärsbanker.

Torén instämmer i Hanströms förslag att från affärsbanks eget kapital

skall avräknas bokförda värdet av vad banken som aktiekapital eller i annan

form tillskjutet aktiebolag, kreditaktiebolag eller annat in- eller utländskt

bankföretag i den mån det tillskjutna kapitalet kan i företaget grunda in-

eller upplåningsrätt. Torén anser emellertid att detta avräkningsförfarande

bör gälla även för övriga bankinstitut.

Callans reserverar sig mot utredningsmajoritetens förslag att kapitaltäck­

ning skall krävas för tillgångar inom riskgrad 1. Reservationen avser sär­

skilt verkningarna på placeringar i obligationer. Callans anser att den nu­

varande prioriteringen av sådana placeringar har varit ägnad att stödja

strävandena att vidga obligationsmarknaden. Denna effekt skulle med majo­

ritetens förslag gå förlorad, framhåller reservanten. I anledning av majori­

tetens motivering för att även tillgångarna inom riskgrad 1 skall vara före­

mål för kapitaltäckning erinrar reservanten om att obligationer och andra

tillgångar, som är underkastade kursvariationer, i varje läge förutsätts vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

115

nedskrivna till marknadsvärdet. Reservanten framhåller att om detta krav

skall kunna uppfyllas även vid oförutsedda kurs variationer förutsätter re­

dan detta en viss överavskrivning, varav följer att kravet inte snävt täcker

bara kursriskerna. Vidare kan man enligt Gallans mening räkna med att in­

stituten regelmässigt även i framtiden kommer att redovisa tillgångar, som

faller under övriga riskgrader, varför det alltid kommer att finnas ett eget

kapital utan att något särskilt krav riktas mot riskgrad 1. Callans anser att

majoritetens förslag på ifrågavarande punkt i väsentlig mån betingats av

önskemålet att motivera en kapitalökning hos postbanken och finna en

grund för det förslag som majoriteten i annat sammanhang för fram om

ombildning av postbanken till aktiebolag. Vinningen från konkurrensutjäm-

ningssynpunkt är emellertid enligt reservantens uppfattning så begränsad

att den inte synes få motivera att krav på kapitaltäckning skall riktas även

mot bankinstitutens innehav av obligationer.

Remissyttrandena

Allmänna synpunkter

Utredningens uppfattning om behovet av kapitaltäckningsregler har vid

remissbehandlingen lämnats utan erinran.

Utredningens förslag till konstruktion av kapitaltäckningsregler har av

remissinstanserna genomgående mottagits med gillande eller lämnats utan

erinran. Metoden att hänföra kapitaltäclmingskravet till placeringarna och

därvid anpassa kravet efter den risk som kan anses förbunden med de olika

placeringarna sägs vara mera logisk än det nuvarande systemet med an-

knytning till inlåningen. Det framhålls också som en förtjänst att de före­

slagna reglerna är enklare och mera lättöverskådliga än de nu gällande. De

remissinstanser som uttryckligen ansluter sig till den föreslagna principen

för konstruktion av kapitaltäckningsregler är bankinspektionen, poststy­

relsen, kommerskollegium, bostadsstyrelsen, riksbanksfullmäktige, riks­

gäldsfullmäktige, bankföreningen, hypoteksbanken, sparbanksföreningen,

med instämmande av Sparbankernas bank, jordbrukskasseförbundet med

instämmande av Jordbrukets bank, Svenska försäkringsbolags riksförbund,

Folksam, KF, Sveriges Lantbruksförbund, RLF och handelskammaren i

Göteborg.

Bankinspektionen finner den angivna metoden lättillämplig och praktisk,

så länge uppdelningen i olika riskklasser snävt begränsas, och har därför

inte något att erinra mot att den kommer till användning.

Riksgäldsfullmäktige betonar att genom att ställa upp större eller mindre

krav på kapitaltäckning alltefter de risker, som olika placeringar kan med­

föra för bankinstitutens solvens, får man ett på visst sätt självregler ande in­

sättarskydd.

Iliingl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

116

KF anser att förslaget innebär en väsentlig förenkling i jämförelse med

nuvarande bestämmelser men betonar samtidigt att en schablonisering av

kapitaltäckningsreglerna kan medföra risk för att låsa fast räntestrukturen

för utlåningen. En direkt klassificering av placeringsobjekten kan nämligen

försvåra en fri prissättning på krediter framhålls det.

Hypoteksbanken framhåller att genom det föreslagna systemet kan jäm­

förelser mellan bankinstituten och övriga kreditinstitut lättare göras i fråga

om de krav på kapitaltäckning som rimligen bör ställas och nu ställs på de

sistnämnda instituten.

Frågan om enhetlig reglering berörs särskilt av några remissinstanser.

Sparbanksföreningen anser att en enhetlig reglering är en självklar följd av

utredningens principiella ställningstagande för en samordnad banklagstift­

ning. Jordbrukskasseförbundet vill se lagförslaget som en helhet och är där­

för berett att godta de starkt ökade krav som förslaget innebär för rörelsens

del. Förbundet förutsätter därvid att kasserörelsens i andra frågor fram­

ställda krav på likställighet tillgodoses.

Bankinspektionen framför viss kritik mot förslaget att kapitaltäcknings-

kravet fullt ut skall vara lika för samtliga bankinstitut och finner det moti­

verat att kapitalkravet för sparbanker och kreditkassor sätts något lägre än

för affärsbanker. Som skäl härför anförs att sparbankernas och kreditkas­

sornas låneportföljer under överskådlig tid kommer att ha en annan och

mindre riskbetonad sammansättning än affärsbankernas. Att även här till-

lämpa principen om likriktning är enligt inspektionens uppfattning att se

bort från realiteter. Inspektionen föreslår därför att täckningskvoten i högs­

ta riskgraden skall vara 8 % för sparbanker och kreditkassor samt 9 % för

affärsbanker.

Av de remissinstanser som uttalat sig om kapitalkravet i stort är bankin­

spektionen samt stadshypotekskassan och bostadskreditkassan kritiska

mot den sänkning av kapitalkravet som förslaget innebär för vissa bankin­

stitut. I yttranden av poststyrelsen, riksgäldsfullmåktige, bankföreningen,

jordbrukskasscförbundet, Folksam och handelskammaren i Norrköping be­

döms däremot förslaget ge tillräckligt skydd för insättarna. RBF anser att

det för en del bankinstitut minskade kravet på eget kapital inte kommer att

medföra alltför stor solvensrisk. LO anser att det mot bakgrund av de små

förluster som under efterkrigstiden drabbat bankinstituten är försvarbart,

att kapi tal täckningskraven sänks för affärsbanker och flertalet sparbanker.

LO anmärker dock på att utredningen inte kunnat göra en uttömmande ana­

lys av kapitaltäckningsbehoven och menar att en sådan borde företas innan

beslut fattas i fråga om kapitaltäckningskraven.

Bankinspektionen anlägger vissa allmänna synpunkter på kapitaltäck-

ningsfrågan. Inspektionen anmärker först på den osäkerhet som enligt in­

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 'i3 år 1968

117

spektionens mening gäller för utredningens beräkningar av bankinstitutens

kapitalbehov enligt de föreslagna reglerna. Inspektionen pekar särskilt på

två felkällor. Den ena ligger i att utredningen inte kunnat la hänsyn till alt

förslaget utgår från en fastighets uppskattade värde och inte som nu taxe­

ringsvärdet. För att belysa vad detta kan betyda hänvisar inspektionen till

en officiell undersökning av fastighetspriserna för år 1965, enligt vilken

överpriset, dvs. skillnaden mellan köpeskilling och taxeringsvärde, i medel­

tal utgjorde för jordbruksfastigheter 50,4 %, för en- och tvåfamilj sfastig­

het er i tätorter 49 % och för flerfamiljs- och affärsfastigheter i tätorter

32,2 %. Den andra felkällan består i att — enligt vad inspektionen uppger

sig ha erfarit — samtliga krediter mot säkerhet av inteckningar i industri­

fastigheter vid utredningens beräkningar hänförts till riskgrupp 4 med 8 %

kapitaltäckning, under det att den del av dessa krediter som ligger inom 50 %

av uppskattade värdet enligt förslaget skall föras till riskgrad 2 med 1 %

kapitaltäckning. Dessa anmärkningar innebär, framhåller inspektionen, att

de kapitalbelopp som av utredningen anges som behövliga enligt de före­

slagna reglerna är för höga, vilket omvänt innebär att utredningen föreslår

en större reduktion av kapitalkraven än vad sammanställningarna visar. En­

ligt inspektionens beräkningar medför i verkligheten förslaget en minskning

av kapitalbehovet för flertalet affärsbanker med 40—50 % i stället för av

utredningen angivna 25—40 %. Detta innebär att landets största affärsbank

— under förutsättning av oförändrad sammansättning av tillgångarna —

skulle kunna öka sill omslutning från 14 000 till 28 000 milj. kr. utan att

behöva något nytt riskbärande kapital.

Inspektionen berör därefter den betydelse för behovet av riskbärande ka­

pital som bankinstitutens dolda reserver, främst i form av värdereglerings-

konton för utlåning, kan ha. Värdet av dolda reserver betonas men samtidigt

understryks att kapitaltäckningsreglerna skall tillämpas inte bara under

goda konjunkturer utan även under dåliga. Erfarenheterna visar också att

reserverna snabbt kan försvinna inte bara på grund av inträffade förluster

utan också till följd av en ändrad inställning i fråga om behovet av säker­

hetsmarginaler. Som ett belysande exempel på hur till följd av en ändrad

politik från ledningens sida dolda reserver lätt kan försvinna nämner in­

spektionen förändringarna i bankernas obligationsportföljer. Inspektionen

erinrar om att i samband med tillkomsten av banklagen anfördes från bank­

håll som skäl för att något större eget kapital inte skulle behövas för täck­

ning av riskerna i obligationsinnehaven, att dessa var nedskrivna till betryg­

gande belopp. Utvecklingen därefter har lett till att reserverna kraftigt re­

ducerats. Under senare år har inte sällan hänt att dessa tillgångar i månads-

rapporterna till inspektionen t. o. in. tagits upp till värden, som överstiger

marknadsvärdet. Utvecklingen kan enligt bankinspektionens mening vid en

allvarlig konjunkturnedgång komma att bli likartad i fråga om institutens

värderegleringskonton för utlåning. Även om reserverna på dessa konton

Iiungl. Maj. ts proposition nr l t3 år 1968

118

skulle tas i anspråk för nedskrivning av förlustengagemang, kan emellertid

rörelsen bedrivas — och måste den sannolikt bedrivas — i hela den omfatt­

ning som kapitaltäckningsreglerna medger. Det kapitalskydd, som erbjuds

insättarna, kan således under avsevärd tid vara begränsat till det i lag före­

skrivna minimikapitalet, heter det i framställningen.

Inspektionen understryker vidare att kraven på riskkapital måste avvägas

så, att bankinstituten med bevarat förtroende från allmänhetens sida skall

kunna fungera även under perioder med sämre konjunkturer. Det riskkapi­

tal, som enligt lag skall finnas i ett bankinstitut måste i princip vara så

stort att det i och för sig är tillräckligt som skydd för insättarna. Vidare be­

tonas att det krav på riskkapital som i lag generellt ställs upp på bankin­

stitut är minimikrav. I anledning därav påpekar inspektionen, att om en

bank i sin rörelse är beredd att ta större risker än normalt, måste banken

hålla ett motsvarande högre kapital än det som föreskrivs i lag.

När det gäller att ta ställning till frågan om storleken av det kapital som

de olika bankinstituten skall ha krävs enligt inspektionen i första hand, att

arten av deras rörelse och de därmed förknippade riskerna klarläggs. Vad

angår erfarenheterna från de gångna åren pekar inspektionen på att de små

förlusterna under efterkrigstiden hänger samman med de gynnsamma vill­

koren för näringslivet. Även den successiva penningvärdeförsämringen

anges ha varit av betydelse i sammanhanget. Genom denna har även från

början illa planerade investeringar efter hand blivit lönsamma eller i varje

fall skapat så stora realvärden att eu realisation möjliggjort återbetalning av

upplånat kapital. Inspektionen erinrar emellertid om att några av våra af­

färsbanker under de senaste åren fått erfara, att även under goda tider kan

bankinstituten drabbas av förluster.

Kraven på riskkapital måste också anpassas till vad man tror om utveck­

lingen i framtiden. Därvid måste enligt inspektionen beaktas, att reglerna

är avsedda att gälla under en avsevärd tidsperiod och att kraven också av

denna anledning måste ställas så höga, att marginaler finns för de påfrest­

ningar, som kan följa av även starka växlingar i konjunkturerna. I fråga om

den framtida utvecklingen pekar bankinspektionen på vissa omständigheter

som anges mana till försiktighet vid bedömningen av kapitalkravet.

De numera försämrade självfinansieringsmöjligheterna för företagen med­

för att företagen i ökad utsträckning måste anlita krediter för finansiering

av sina projekt. Kreditgivarna kommer därmed närmare företagarrisken.

Enligt inspektionens uppfattning måste också beaktas, att företagens in­

vesteringar i utvecklingsarbeten och marknadsföring förmodligen kommer

att öka i framtiden, vilket kan medföra, att bankernas kreditgivning får en

annan och mera riskbetonad karaktär än f. n.

Vissa förskjutningar har under senare år ägt rum i låneportföljernas

sammansättning. I affärsbankerna svarar numera de stora engagemangen

för ett växande antal av utlåningen, vilket, framhåller inspektionen, medför

en försämrad riskfördelning. Denna utveckling hänger samman med kon­

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1968

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

119

centrationen av företagsamheten till större enheter och kan därför väntas

fortsätta i framtiden. Inspektionen erinrar också om att affärsbankerna i

ökad utsträckning medverkat till att avlyfta bottenkrediter i industriella

och kommersiella anläggningar genom omläggning till obligations- och för­

lagslån eller genom att föra över lånen till försäkringsbolag eller specialin­

stitut som t. ex. AB Industrikredit. En sådan överflyttning av krediter mot

bästa säkerhet medför att genomsnittsrisken i kvarliggande krediter ökas.

Inspektionen erinrar också om de möjligheter till ökat risktagande som

ligger i de 1965 genomförda ändringarna om krediters löptid och i genom­

förda och nu föreslagna ändringar angående blancokrediter.

Inspektionen anser att det givetvis är angeläget att kostnaderna för bank-

institutens egna kapital hålls inom isnäva gränser och inte ökar på grund av

omotiverat stränga kapitalkrav. Men det är också angeläget, påpekas det, att

bankerna har en så stark kapitalställning, att de verkligen har möjlighet att

lämna riskbetonade krediter och kan ta de förluster, som följer därav. Vid

avvägningen av dessa mot varandra stridande intressen bör enligt inspek­

tionens mening beaktas, att lagändringar under senare år gjort det möjligt

att reducera kostnaderna för det riskbärande kapitalet. Inspektionen syftar

därvid på att bankinstituten 1965 fick vidgad rätt att vid beräkning av sin

inlåning jämställa förlagslån med eget kaptial och att affärsbankerna i be­

skattningshänseende i viss utsträckning får göra avdrag för utdelning på

nyemitterade aktier. Det är i detta sammanhang inte utan betydelse att lön­

samheten i bankväsendet under hela efterkrigstiden har varit god, framhål­

ler inspektionen. Kostnaderna för att anskaffa riskbärande kapital kan där­

för inte med fog åberopas som skäl för en långt gående reducering av kapi­

talkravet.

Inspektionen anför sammanfattningsvis följande.

En rad i det föregående berörda omständigheter tyder på att vi är på väg

in i en period, då bankernas verksamhet blir mera riskbetonad än under den

för näringslivet så gynnsamma efterkrigsperioden. Det kan under sådana

förhållanden enligt inspektionens uppfattning inte vara förenligt med klok

och försiktig politik att nu på sätt utredningen föreslagit införa regler, som

för affärsbankernas del skulle innebära en halvering eller en kanske ännu

längre gående reduktion av de minimikapital, som obligatoriskt måste fin­

nas till insättarnas skydd. En så extrem åtgärd skulle illa rimma med de

envist återkommande kraven från näringslivets sida på ett ökat risktagande

i bankerna. Som tidigare berörts, skulle en sådan »nedrustning» inte heller

kunna motiveras från kostnadssynpunkt. Vad inspektionen i förevarande

läge skulle finna rimligt och acceptabelt för affärsbankernas del är en minsk­

ning av det föreskrivna minimikapitalet med 20—25 %. Om utvecklingen

skulle göra detta motiverat, kan ju kapitaltäckningsreglerna efter ett antal

år liberaliseras ytterligare. Förslaget är så utformat, att täckningskraven lätt

kan ändras utan komplicerade lagstiftningsåtgärder.

Med utgångspunkt i att kapitalkravet för affärsbankerna bör reduceras

med högst 20—25 % föreslår inspektionen vissa ändringar i detaljutform­

ningen av utredningens förslag.

120

Stadshypotekskassan och bostadskreditkassan anser att de av herr Han­

ström reservationsvis framförda synpunkterna måste tillmätas avseende.

Särskilt mot bakgrund av det ökade risktagande som kan bli följden av de

föreslagna friare utlåningsbestämmelserna sägs förslaget innebära en väl

långtgående liberalisering av kraven på riskbärande kapital. Kassorna fö­

reslår därför att förslaget omarbetas för att åstadkomma en i förhållande

till nuvarande regler mera modifierad minskning av insättares och andra

fordringsägares kapitalskydd.

Eget kapital

Mot utredningens förslag om vad som skall avses med eget kapital resp.

egna fonder har inte riktats någon anmärkning.

Utredningens förslag om att värdercgleringsreserver på visst sätt skall räk­

nas som kapitaltäckning behandlas emellertid i några remissyttranden.

Sparbanksföreningen anser att utredningen inte har lagt fram några skäl,

som talar mot att värderegleringsreserverna i sin helhet skall få räknas in

i den legala kapitaltäckningen. Föreningen finner emellertid att för utred­

ningens ståndpunkt i denna fråga talar att institutens täckningsgrundande

kapital endast i extrema situationer behöver tas i anspråk för att täcka

förluster. Detta kan, framhåller föreningen, möjligen tjäna det syftet att

basen för en banks möjlighet att utveckla rörelsen — det täckningsgrundan­

de kapitalet — inte påverkas av en enstaka tillfällig förlust på ett engage­

mang så länge förlusten inte belastar detta kapital. Föreningen vill därför

inte göra någon erinran mot vad utredningen föreslagit på denna punkt.

Jordbrukskasseförbundet anmärker — utan att yrka på ändring av för­

slaget — att dolda reserver i form av värderegleringskonton från solvens-

synpunkt har i stort sett samma värde som reservfonder och att det därför

kunde vara motiverat att i kapitaltäckningshänseende likställa dessa reser­

ver med eget kapital i högre grad än vad utredningen föreslagit.

Bankinspektionen finner den föreslagna regeln om rätt att göra avdrag

för eventuell differens mellan obligationers marknadsvärde och bokförda

värde alltför liberal och dessutom opraktisk i tillämpningen. Enligt inspek­

tionens mening är obligationernas marknadsvärden, beräknade efter note­

ringarna på Stockholms fondbörs, inte representativa för större obligations-

affärer. Inspektionen framhåller att en utförsäljning av en även ganska

ringa del av en banks obligationsinnehav på allmänna marknaden i de flesta

lägen under senare år ofelbart skulle lett till att kurserna pressats. Vidare

framhålls att ränteglidningar under åren även utan samband med ändringar

av diskontot också kan inverka på kurssättningen och därmed på portföl­

jernas beräknade marknadsvärde. Det förefaller därför inspektionen rimligt

att värdet på bankernas obligationsinnehav sätts efter så försiktiga grunder

att det inrymmer marginaler för att möta smärre förskjutningar i ränteni­

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

121

vån utan att ett överskott, om än aldrig så litet och kortvarigt, i det på otill­

förlitliga grunder vilande »marknadsvärdet» skall få räknas från värdet på

andra, mera kapitalkrävande tillgångar. Till undvikande av en sådan bot-

tenskrapning av bankernas resurser bör den ändringen göras i kapitaltäck-

ningsreglerna att kapitalkravet även i fråga om obligationer alltid skall be­

räknas efter deras bokvärde. Efter en sådan ändring finns enligt inspek­

tionens uppfattning knappast behov av en särskild avdragsregel. Vad obliga­

tioner beträffar redovisas de nämligen i praktiken alltid netto, dvs. efter

avdrag av reserveringar, påpekar inspektionen. Om för andra tillgångar,

som redovisas brutto, finns medel avsatta till mötande av förluster, får

självfallet bokvärdet minskas med det belopp som avsatts för tillgången i

fråga.

Bankföreningen anser att det i 50 § banklagen stadgade kravet på avsätt­

ningar till reservfond tills denna svarar mot minst 50 % av aktiekapitalet

är alltför strängt. Eftersom insättarna genom kapitaltäckningsreglerna till­

försäkras skydd mot urholkning av bankbolags solvens borde enligt för­

eningens mening behovet av reservfond vara mindre för bankbolag än för

andra aktiebolag. Med hänsyn härtill och till att reservfondskravet utgör en

kännbar belastning i samband med nyemissioner föreslår föreningen att kra­

vet sätts ned till åtminstone vad som gäller för aktiebolag i allmänhet, dvs.

20 % av aktiekapitalet. Även handelskammaren i Göteborg anser att mini­

migränsen för reservfonds storlek bör sänkas.

I fråga om möjligheten att jämställa förlagsupplåning med eget kapital

och egna fonder anser handelskammaren i Göteborg att begränsningen till

visst belopp är onödig, eftersom insättarna har skydd för sina medel fram­

för förlagsborgenärerna.

Kiskindelning av placeringarna och kapitaltäckningskravens detal j­

utformning

Riskgrad 1

Olika uppfattningar råder bland remissinstanserna om vilka tillgångar

som skall ingå i riskgrad 1. Främst har diskussionen rört sig om vilka obli­

gationer som skall hänföras till denna riskgrad. I fråga om den föreslagna

täckningskvoten är meningarna också delade. Några remissinstanser, bank­

inspektionen, riksbanksfullmäktige och handelskammaren i Luleå, menar

att täckningskvoten för de flesta placeringarna i riskgrad 1 bör vara noll.

I fråga om obligationerna har följande uppfattningar redovisats.

Bankinspektionen erinrar i sitt yttrande bl. a. om att för affärsbankerna

gäller ca 2,25 % kapitaltäckning i fråga om andra obligationer än guldkan­

tade med kortare återstående löptid än fem år samt att för sparbankerna och

centralkassorna enligt 50-gångerregeln krävs knappt 2 % kapitaltäckning

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1968

beträffande andra obligationer än guldkantade med kortare återstående löp­

tid än ett år. Vidare uppges att den 31 december 1967 krävdes i genomsnitt

1,3 % eget kapital för affärsbankernas totala innehav av inhemska obliga­

tioner. Inspektionen finner att utredningens förslag att i stort sett samtliga

inhemska obligationer oavsett återstående löptid skall föras till riskgrad 1

med ett krav på 0,5 % kapitaltäckning innebär en reducering av kapital-

täckningskravet som från risksynpunkt inte är försvarlig. Inspektionen pe­

kar på att kursutvecklingen under efterkrigstiden på obligationsmarknaden

har visat att innehav av obligationer, särskilt långa obligationer, är förenad

med betydande risker och att bankinstituten kan tvingas till stora nedskriv­

ningar av värdet. Inspektionen anför härom.

De vinstmedel som åtgått härför har bara under den senaste femårspe­

rioden för affärsbankernas del uppgått till inemot 250 milj. kr., ett belopp

som vida överstiger kreditförlusterna under samma period. Väl brukar i dis­

kussionerna om behovet av riskkapital för obligationsinnehav från bankhåll

anmärkas, att bankerna efter en räntehöjning och ett därav föranlett kurs­

fall icke behöver realisera sina obligationsinnehav eller i vart fall behöver

sälja endast en mindre del därav och att de genom att avvakta förfallotiden

kan få obligationerna inlösta till pari. Man förbiser emellertid därvid gärna

den belastning på lönsamheten, som består däri att räntan på den mot

obligationsinnehavet svarande inlåningen under längre eller kortare perioder

legat över den, som gällde vid tiden för förvärvet av obligationerna, och kan­

ske t. o. in. över obligationsräntan. Denna belastning -— för vilken kursned­

gången för obligationerna utgjort ett uttryck — har inte varit mindre reell,

därför att förlusten kommit successivt. Särskilt i ett skede då en lågränte-

period följs av en längre period med stigande ränta kan ett stort innehav

av lågförräntande obligationer bli en allvarlig belastning för det enskilda

bankinstitutet. Detta kan då år efter år tvingas avsätta medel för att bringa

bokvärdet på obligationerna ii överensstämmelse med marknadsvärdet och

kan inte avvisa krav härpå bara genom en hänvisning till att räntenivån

efter ett eller annat årtionde måhända sjunker med påföljd att obligations­

innehavet då kommer att ge kompensation för tidigare förluster.

Med hänsyn till att det förda resonemanget främst är tillämpligt vid inne­

hav av långa obligationer skulle en differentiering av kravet på kapitaltäck­

ning efter obligationernas löptid vara naturlig heter det därefter i framställ­

ningen. De gränsproblem som uppstår vid varje differentiering och även

vissa andra omständigheter anges emellertid tala för en enhetlig behandling-

av obligationerna. Inspektionen tillstyrker därför att samma kapitalkrav

skall gälla för samtliga ifrågavarande obligationer oavsett löptid och att

täckningstalet avvägs efter ett genomsnitt. Inspektionen föreslår att obliga­

tionerna förs över till riskgrad 2 med ett täckningskrav på 1 %.

Stadshypotekskassan och bostadskreditkassan förordar en viss differen­

tiering av de olika obligationstyperna med hänsyn till deras varierande sä­

kerhetsgrad. I vart fall, framhålls det i yttrandet, bör de s. k. guldkantade

obligationerna — till vilken grupp bör föras inte bara statens, hypoteksban-

kens och stadshypotekskassans obligationer utan även obligationer utfär­

123

dade av bostadskreditkassan och av svensk kommun eller därmed jämförlig

samfällighet — med hänsyn till den i särklass starka säkerhet, som dessa

obligationer erbjuder, föras till en lägre riskgrad än övriga obligationer.

Även hypoteksbanken, poststyrelsen och riksbanksfullmäktige förordar

en differentiering av obligationerna med hänsyn till den säkerhet som finns

för obligationslånet.

Poststyrelsen anser att de obligationer som utredningen tagit upp i risk­

grad 1 med undantag av sådana som avses med termen »obligationer som

utbjudits av svenskt bankinstitut» bör vara fria från krav på kapitaltäck­

ning. Som skäl härför anförs obligationsutgivarens institutionella ställning

och det förhållandet att nedskrivning enligt förslaget skall ske till mark­

nadsvärdet. Även riksbanksfullmäktige föreslår att dessa obligationer bör

vara täckningsfria. Såväl poststyrelsen som riksbanksfullmäktige förordar

vidare att övriga obligationer i riskgrad 1, huvudsakligen industriobligatio­

ner och utländska låntagares obligationer, förs över till riskgrad 2. Full­

mäktige finner det uppenbart att dessa obligationer inte kan likställas med

t. ex. stats- och hypoteksobligationer, något som räntebildningen på obliga­

tionsmarknaden ger klart uttryck för.

LO ansluter sig till herr Callans’ uppfattning att obligationer bör vara

täckningsfria, eftersom den föreslagna ändringen kan komma att minska

bankinstitutens intresse för obligationsplaceringar eller i vart fall motverka

försöken att vidga obligationsmarknaden.

Riks gälds f ullmäktige godtar att kapitaltäckning i fortsättningen skall

krävas för samtliga ifrågavarande obligationstyper. Det väsentligaste skälet

för denna inställning anges vara att kapitaltäckningsreglerna, som i första

hand är tänkta som en garanti för insättarnas säkerhet vid behov får förut­

sättas kompletterade med regler som främst tar sikte på och ger förutsätt­

ningar för en effektiv penningpolitik.

Jordbrukskasseförbundet ifrågasätter om kapitaltäckning skall behövas

för så säkra placeringar som statsobligationer och skattkammarväxlar, när

det ställs krav på att de skall vara nedskrivna till det aktuella marknadsvär­

det, men godtar likväl utredningsförslaget.

Viss kritik har förts fram även i fråga om övriga enligt förslaget i risk­

grad 1 upptagna tillgångar.

Poststyrelsen föreslår sålunda att — förutom guldkantade och därmed

jämställda obligationer — även svenska skattkammarväxlar och övriga ford­

ringar i riskgrad 1 som i säkerhetshänseende är likställda med nämnda vär-

dehandlingstyper skall vara fria från täckningskrav. Vidare bör enligt post­

styrelsens mening avistalån till bankinstitut — i likhet med vad utredningen

föreslagit beträffande fordringar hos riksbanken och riksgäldskontoret —

vara fria från sådant krav. Som skäl härför anförs att riksgäldskontoret i

sin verksamhet på dagslånemarknaden inte bör favoriseras utan bör upp­

träda som en med andra institut likställd part.

Kangl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

124

Riksbanksfullmäktige anser att fordringar hos utländskt bankföretag bör

iöras till riskgrad 2. Det är enligt fullmäktiges mening motiverat att marke­

ra den skillnad mellan dessa bankinstitut och svenska bankföretag som lig-

ger i att de sistnämnda utgör en klart avgränsad grupp, som arbetar under

svenska lagregler och offentlig tillsyn. Vidare måste enligt riksbanksfull­

mäktiges mening beaktas att huvuddelen av fordringarna hos utländska

bankföretag är bestämd i utländsk valuta, vilket medför vissa kursrisker

som också inverkar på kapitaltäckningskraven. Som redan antytts föreslår

fullmäktige att återstående tillgångar i riskgrad 1 skall vara helt fria från

kapitaltäckningskrav.

Bankinspektionen föreslår att vissa tillgångar, fordringar för vilka kom­

mun, svenskt försäkringsbolag eller utländskt bankföretag svarar, i likhet

med obligationerna bör föras över till riskgrad 2 och att återstående place­

ringar görs fria från kapitalkrav.

Riskgrad 2

Förslaget att lån mot säkerhet au inteckning i annan fastighet än jord­

bruks-, affärs- eller bostadsfastighet — dvs. huvudsakligen i industrifastig­

heter — till viss del (inom 50 % av det uppskattade värdet) skall föras till

riskgrad 2 med en kapitaltäckning på 1 % har i flera yttranden bedömts som

alltför liberalt. Remissinstanser med denna inställning är bankinspektionen,

kommerskollegium, bostadsstgrelsen, riksbanksfullmäktige, stadshypoteks-

kassan och bostadskreditkassan, bankföreningen och handelskammaren i

Göteborg. De skäl som anförs för att dessa tillgångar bör föras till en högre

riskgrad stämmer i allt väsentligt överens med vad herr Hanström åberopar

i sin reservation. Några remissinstanser anger till vilken riskgrad tillgångar­

na i fråga bör flyttas. Sålunda föreslår bankinspektionen och kommerskol­

legium att de bör placeras i riskgrad 4 under det att bankföreningen förordar

riskgrad 3.

KF ifrågasätter om inte eu mellanform av lån mot inteckningar i industri­

fastigheter bör skapas. Det anges därvid som rimligt att sådana intecknings­

lån inom 75 % av uppskattningsvärdet hänförs till riskgrad 3-

Bankinspektionen gör erinran mot förslaget att till riskgrad 2 hänföra

fordringar för vilka gäller kreditförsäkring som meddelats av svenskt för­

säkringsbolag. Inspektionen påpekar att det inte är ovanligt att kreditför­

säkringar är försedda med självriskklausuler. Som exempel nämns att en

bank, som försäkrat samtliga blancokrediter till privatpersoner, har en själv­

risk på 2,5 % per år beräknat på det totala försäkringsbeloppet. Med hänsyn

till sådana självriskklausuler föreslår inspektionen att dessa fordringar förs

till riskgrad 3.

Sparbanksföreningen ifrågasätter — särskilt med hänsyn till strävandena

mot vidgat internationellt samarbete — om bärande skäl finns för den diskri­

minering av utländska försäkringsföretag som ligger i alt i de fall där för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

125

säkringen meddelats av utländskt försäkringsbolag fordringen förs till risk­

grad 4. Om kreditförsäkring tecknats i stället för borgen som förstärk-

ning av inteckningssäkerhet inom »uppskattade värdet» — något som anges

ske i stor utsträckning — bör fordringen enligt föreningens mening i vart

fall få föras till riskgrad 3.

Utredningsförslaget att i fråga om fordringar mot inteckningssäkerhet

inte taxeringsvärdet utan fastighets eller byggnads uppskattningsvärde skall

vara avgörande har föranlett kommentarer av två remissinstanser.

Bostadsstyrelsen erinrar inledningsvis i korthet om de bestämmelser som

.gäller för statligt bostadslån.

Enligt bostadslånekungörelsen den 1 september 1967 (nr 552) skall i varje

låneärende fastställas dels ett låneunderlag och dels ett pantvärde. Beräk­

ningen av låneunderlag och pantvärde sker så gott som helt efter schabloner.

I låneunderlaget ingår värdet av bostäder och sådana lokaler, som är av­

sedda att tillhandahålla dem som bor i ett bostadsområde varor och tjänster

av sådan art, att behovet därav bör tillgodoses inom området. En allmän

förutsättning för att bostadslån skall beviljas är att det bedömes föreligga

ett varaktigt behov av bostäderna och lokalerna. Pantvärdet får överstiga

låneunderlaget med värdet av mark, byggnad eller annat som inte beaktas

vid beräkning av låneunderlaget. Bostadslånets storlek bestämmes av låne­

underlaget och lånet utgår med en viss andel därav, som beroende på om

låntagaren är enskild företagare, kooperativt eller allmännyttigt företag ut­

gör 15, (20) 25 eller 30 %. Lånet skall regelmässigt säkerställas av inteck­

ning i den belånade fastigheten, som för de olika låntagarkategorierna skall

ligga inom 85, (90) 95 eller 100 % av pantvärdet.

Styrelsen uppger att en normal finansiering förutsätter medverkan från

bankinstitut intill den nedre gränsen för bostadslånet, dvs. intill lägst 70 (7

av pantvärdet, och understryker att det är av vikt för den statliga långiv­

ningen, att det inte uppstår något »glapprum» mellan bostadslånet och un­

derliggande lån. Sistnämnda spörsmål behandlades i prop. 1963: 163 (s. 56

f. J, som grundades på bostadslåneutredningens betänkande angående stads-

hypoteks- och bostadskreditinstitutionerna (SOU 1962: 31), och innehöll för­

slag om effektivisering av dessa institutioners organisation och verksamhet.

Styrelsen refererar följande departementschefsuttalanden i fråga om de be-

låningsgränser och värderingsprinciper, som borde gälla för institutionernas

lånerörelse.

Enligt min mening gör sig sålunda säkerhetssynpunkter inte med någon

särskild tyngd gällande till förmån för den nuvarande ordningen. Vid över­

vägande av den mest rationella metoden att nå en allmän anslutning av för­

eningarnas lån till de statliga bostadslånen kommer emellertid frågan om

tillämpning av de statliga belåningsvärdena in i bilden. Såsom vissa remiss­

instanser framhållit, synes i förekommande fall en tillämpning av dessa

värden även för föreningarnas utlåning komma att i än högre grad än ett

anlitande av de egna uppskattningsvärdena leda till ett eliminerande av de

nu föreliggande anslutningssvårigheterna. Sålunda torde vid en tillämpning

av de statliga låneorganens värden något »glapprum» av förevarande slag

Kungl. Maj:ts proposition nr U/3 år 1968

126

inte kunna uppstå. Dessutom synes en viss bindning vid dessa på återhåll­

samma beräkningar grundade värden otvivelaktigt innebära en garanti mot

att låntagarintressen i något fall skulle påverka en förenings långivning i en

från säkerhetssynpunkt ogynnsam riktning.

Kungl. Majrts proposition nr 143

dr

1968

Praktiska skäl kan, som framgår av det anförda, synas tala till förmån

för att institutionerna vid långivning till statligt belånade flerfamiljshus till-

lämpar samma värden som de statliga låneorganen. Av principiella skäl bör

dock dessa värden inte vara automatiskt tillämpliga för föreningarnas utlå­

ning. Jag delar nämligen utredningens och åtskilliga remissorgans uppfatt­

ning, att föreningarna i princip bör ha både rätt och skyldighet att pröva

erbjudna säkerheter. En lämplig avvägning av de ståndpunkter, som intagits

i denna fråga, synes enligt min mening vara att det för statligt bostadslån

fastställda pantvärdet av en fastighet i regel godtas som belåningsvärde vid

bedömning av inteckningssäkerheten även för utlåning från förening men

att, där omständigheterna föranleder en annan värdering i det senare hän­

seendet, ett särskilt uppskattningsvärde tillämpas av föreningen. Förening­

arna får alltså inte utan egen prövning tillämpa de värden, som fastställts

för den statliga långivningen, och blir inte heller utan vidare bundna av de

därvid fastställda värdena. En presumtion skapas emellertid för ett godta­

gande av dessa värden. För avvikelse från ett för statligt bostadslån fast­

ställt pantvärde förutsättes sålunda speciella omständigheter, som motiverar

att detta värde inte godtas såsom föreningens belåningsvärde.

Styrelsen erinrar om att dessa uttalanden godtogs av riksdagen och att i

de förordningar, som reglerar ifrågavarande institutioners lånerörelse, före­

skrivs att när enligt gällande bestämmelser om lån av statsmedel till främ­

jande av bostadsbyggandet sådant lån beviljats till uppförande av viss bygg­

nad bör, om inte särskilda skäl föranleder annat, till grund för bedömandet

av inteckningssäkerheten i stället för uppskattningsvärdet läggas det enligt

nämnda bestämmelser fastställda pantvärdet. Bostadsstyrelsen finner det

angeläget att motsvarande principer tillämpas av bankinstituten i fråga om

lån till bostadsbyggnadsföretag, som får statligt bostadslån.

Sparbanksföreningen finner det angeläget att bestämmelsen såvitt rör

tomträttsinteckningar ändras till att avse det uppskattade värdet av tomt­

rätten i stället för samma värde av byggnad på den med tomträtt upplåt­

na fastigheten. Föreningen uppger att enligt nuvarande värderingspraxis

åsätts i regel tomträttsbyggnader inte något särskilt värde utan hela tomt­

rätten, nyttjanderätt och byggnad, värderas i ett sammanhang. I fråga om

hyreshus framkommer tomträttsvärdet vid en kapitalisering av skillnaden

mellan inkomster och utgifter. Bland utgifterna finns tomträttsavgälden. År

denna låg blir tomträttsvärdet högre än vad som betingas enbart av byggna­

dens värde och vice versa. Något särskilt byggnadsvärde fastställs alltså inte.

Den av föreningen föreslagna regeln sägs ge en riktigare grund för beräk­

ningen av värdet i den säkerhet som lämnas för lån i tomträtter. Föreningen

framhåller vidare att för de sparbanker, vilkas lånebokföring sker enligt

ADB-system och ombesörjs av Sparbankernas Datacentraler AB, finns på de

127

databand som används för statistiska bearbetningar endast upptaget den in­

tecknade egendomens uppskattningsvärde som helhet, alltså utan särskild

redovisning av byggnadsvärdet. Det framhålls av föreningen att för de större

sparbankerna skulle en framräkning av byggnadsvärden och komplettering

därmed av de i databokföringen ingående uppgifterna medföra ett synner­

ligen omfattande och kostnadskrävande arbete. Betydande svårigheter kan

uppstå när det gäller att ta fram det underlag som enligt lagförslaget erford­

ras för beräkning av kapitaltäckningskravet i nämnda avseenden.

Riskgrad 3

Tre remissinstanser berör förslaget att till riskgrad 3 föra fordringar med

borgenförstärkt säkerhet i inteckningar i jordbruks- eller bostadsfastighet

med en- eller tvåfamilj shus eller i tomträtt därtill inom uppskattningsvär­

det.

Bankinspektionen har inte något att invända mot förslaget i de fall, där

fastigheten används endast för bostadsändamål. Som skäl härför anförs att

sådana toppkrediter genom begränsningen till en- och tvåfamilj sfastigheter

blir relativt små samt att förlusterna på sådana krediter varit och kan för­

väntas bli små. Inspektionen finner det uppenbart att lån mot inteckningar

i fastigheter med s. k. fritidshus inte bör räknas in i denna grupp av kredi­

ter. I fråga om jordbruksfastigheter medför bestämmelsen om en- och två­

familj shus inte samma begränsning av kreditbeloppet som beträffande de

rena bostadsfastigheterna. Enligt inspektionens uppfattning bör därför topp­

krediter i jordbruksfastigheter liksom i t. ex. hyresfastigheter hänföras till

högsta riskgraden. Mindre krediter, högst 50 000 kr., mot högt liggande in­

teckningar i jordbruksfastigheter jämte borgen bör dock enligt inspektio­

nens mening få föras till riskgrad 3.

Stadshypotekskassan och bostadskreditkassan samt HSB hävdar att an­

ledning saknas att göra skillnad på ifrågavarande fordringar och fordringar

med motsvarande inteckningssäkerhet i fråga om flerfamiljshus jämte bor­

gen. HSB framhåller att närmare undersökningar torde visa att förluster på

i vart fall statsbelånade flerfamiljshus inte varit relativt större än förluster

på statsbelånade småhus. HSB framhåller också att småhus i förvaltnings­

formen bostadsrätt statsbelånas som flerfamiljshus och att således med ut­

redningens förslag olika riskgradsplacering kan inträda för småhus beroen­

de på förvaltningsformen.

Endast bankinspektionen har riktat kritik mot förslaget att låta fordring­

ar med säkerhet i förlagsbevis eller aktier som är noterade vid Stockholms

fondbörs ingå i riskgrad 3. Inspektionen betonar att förslaget innebär att

krediter mot säkerhet av aktier i ett företag i riskhänseende av utredningen

bedöms lindrigare än krediter till företaget självt. Enligt inspektionens me­

ning borde förhållandet vara det omvända, eftersom aktierna representerar

ett riskkapital och får ett värde först om företaget kan infria sina förbindel­

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

128

ser med borgenärerna. Inspektionen pekar vidare på att de under senare år

upprepade kraftiga kursfallen på en del aktier har föranlett affärsbankerna

att vid flera tillfällen sänka de av dem rekommenderade belåningskurserna,

vilket haft till följd att låntagare avkrävts kompletterande säkerheter eller

amorteringar. Enligt inspektionens bedömande har dessa fordringar avgjort

sin plats i högsta riskgraden.

KF finner det egendomligt att i utredningsförslaget den övre gränsen för

borgenslån inom riskgrad 3 satts så lågt som 25 000 kr. Denna gräns bör

enligt förbundets mening anpassas till den omfattning som låntagarens verk­

samhet har.

Riskgrad 4

Av de två remissinstanser som berör kapitaltäckningskravet i fråga om

bankfastigheter anser bankinspektionen att förslaget att —- såväl vid direkt

som indirekt ägande — kräva 8 % kapitaltäckning är alltför liberalt, under

det att sparbanksföreningen har svårt att inse att innehav av egna fastig­

heter skall bedömas på annat sätt än av bankinstitut belånade fastigheter.

Inspektionen erinrar om att vid statlig bostadskreditgivning icke prioriterade

låntagare förutsätts själva kunna satsa ett belopp som svarar mot 15 % av

fastighetens pantvärde, medan enligt förslaget för bankinstitutens del kra­

vet på egeninsats stannar vid 8 %, trots att kapitaltäckningsreglerna har det

speciella syftet att skydda insättarna. Enligt inspektionens mening bör täck-

ningskravet höjas till förslagsvis 10 %. Som ett särskilt skäl för en sådan

åtgärd anger inspektionen dess dämpande effekt på bankinstitutens benä­

genhet att investera i fastigheter, något som enligt utredningens förslag inte

skall hämmas av andra legala begränsningar. Inspektionen anser att den

föreslagna särskilda föreskriften för indirekt ägande i de fall där bankin­

stitutet har ett bestämmande inflytande i fastighetsbolaget bör ändras så,

att den kommer att avse även fall, när bankinstitutet har ett väsentligt eko­

nomiskt intresse i bolaget. Sparbanksföreningen å sin sida menar att en pla­

cering i en fastighet snarast måste bli »säkrare» om »kreditgivaren» också

är ägare till fastigheten. Föreningen ifrågasätter därför om det inte är rim­

ligare att -—- oavsett om ägandeförhållandet är direkt eller indirekt — be­

handla bankernas fastighetsinnehav så att i likhet med vad som gäller för

belånade affärs- och bostadsfastigheter ett belopp som svarar mot 75 % av

fastighetens uppskattningsvärde hänförs till riskgrad 2 och återstoden av

det bokförda värdet förs till riskgrad 4. Inspektionen anmärker på att i fråga

om de indirekt ägda bankfastigheterna i utredningens förslag till lagtext

sägs att avräkning skall ske på summan av bokförda värdet på aktier i

fastighetsbolaget och bolagets skulder, under det att i motiven beträffande

den sistnämnda posten talas om bokvärdet av inteckningslånen i bolaget. In­

spektionen tolkar föreskriften i enlighet med den föreslagna lagtexten.

Sparbanksföreningen menar å sin sida att täckningskravet rimligen bör

gälla bolagets skulder till bankinstitutet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

129

Utredningsmajoritetens förslag att begränsa täckningskravet till 8 % i

fråga om bankinstituts tillskott av riskkapital till annat bank- eller kredit­

institut har mött stark kritik av bankinspektionen som i likhet med herr

Hanström hävdar att sådana tillskott fullt ut skall räknas av från det egna

kapitalet. Bankföreningen anser däremot att det föreslagna kapitaltäck-

ningskravet bör vara fullt tillräckligt. Även riksbanksfullmäktige och spar­

banksföreningen, som också behandlar frågan i sina yttranden, accepterar

förslaget, riksbanksfullmäktige dock endast såvitt angår tillskott till svenska

institut.

Bankinspektionen erinrar inledningsvis om vad inspektionen anförde i ett

remissyttrande i december 1967 över två svenska bankers framställning om

tillstånd att förvärva aktier i bankföretag i Frankrike. Inspektionen fram­

höll då bl. a. att det var angeläget att det reella skydd som banklagens in-

låningsregler var avsedda att ge insättarna inte minskades eller eliminera­

des genom manipulationer av olika slag, såsom t. ex. uppdelning av rörelsen

på olika, juridiskt självständiga enheter och andra liknande åtgärder av rent

organisatorisk art. I yttrandet gavs exempel på den kapitalförsvagning som

äger rum när ett bankinstituts rörelse delas upp på ett antal dotterbolag

om nödvändigt tillskott av riskbärande kapital inte sker. I exemplen utgick

inspektionen från tre affärsbanker, samtliga med eget kapital motsvarande

9,1 % av utlåningen, varav det ena, moderbolaget, förvärvat de båda övriga.

I en koncernsammanställning för de tre bolagen svarade det egna kapitalet

mot endast 5,2 % av utlåningen. Inspektionen anmärkte att eftersom mo­

derbolagets investeringar i dotterbolagen i första hand utgjorde riskkapital

i sistnämnda bolag reducerades riskkapitalet i moderbolaget i sådan grad

att det kom att svara mot endast 1,64 % av bolagets utlåning under det att

banklagens krav i exemplet var 9,1 %. Inspektionen framhöll att av detta

och andra anförda exempel framgick hur lätt banklagens inlåningsregler

skulle kunna kringgås och hur illusoriskt det skydd skulle bli, som lagstif­

taren velat bereda insättarna, om inte — på sätt inspektionen rekommen­

derat — från moderbolagets eget kapital avräknas vad bolaget såsom risk­

bärande kapital investerat i andra företag för vilka också finns legala krav

på risktäckning. Inspektionen menade att man i princip måste kräva att den

föreskrivna relationen mellan eget och främmande kapital skall föreligga

för koncernen i dess helhet.

Inspektionen ger i sitt remissvar ytterligare ett exempel för att åskådlig­

göra det enligt inspektionens mening egendomliga resultat som utredningens

tolkning av gällande inlåningsrättsregler skulle kunna leda till. I exemplet

utgår inspektionen från antagandet att våra två största affärsbanker beslu­

tar om samarbete och att transaktionen får den formen att den största han­

ken, Svenska handelsbanken, efter vederbörligt tillstånd till gällande kurs

inlöser alla aktier i den andra banken, Skandinaviska banken. Kapitalrela­

tionerna skulle därvid förändras på följande sätt (beräkningen baserad på

5 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 143

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1968

130

ställningen vid årsskiftet 1967/68). Före transaktionen utgjorde det riskbä­

rande kapitalet i de båda bankerna sammanlagt 1 859 milj. kr. motsvarande

7,5 % av samtliga förbindelser. Efteråt skulle i koncernen däremot inte krä­

vas ett större riskbärande kapital än 1 348 milj. kr. motsvarande 5,4 % av

nämnda förbindelser. Utan att placeringsriskerna påverkats av transaktio­

nen skulle alltså, påpekar inspektionen, kravet på riskbärande kapital ha

minskat med 511 milj. kr., vilket innebär en reducering med över en fjärde­

del. Inspektionen tillägger att exemplet är belysande även för kapitalförhål­

landena i ett sådant regelsystem som utredningen föreslagit. Inspektionen

fortsätter.

Det är uppenbart, att de föreslagna kapitaltäckningsreglerna med den tolk­

ning utredningen rekommenderat inte innebär något reellt skydd för insät-

tarna. Det erforderliga riskkapitalet skulle ju kunna uttunnas praktiskt

taget hur mycket som helst, och man måste fråga sig, om det är mödan värt

att utforma ett regelsystem, som så lätt skulle kunna sättas ur funktion ge­

nom enkla organisatoriska förändringar i bankerna. Inspektionen kan, som

framgår av det sagda, nu icke frångå sin uppfattning att tillskott till fullo

skall täckas med eget kapital, i varje fall när fråga är om ej alltför obetyd­

liga belopp. De investeringar, som sparbankerna och jordbrukets kreditkas­

sor gjort inom den i resp. lagar godtagna ramen av 10 procent av institutens

eget kapital, avser sådana smärre poster beträffande vilka nödvändigheten

av täckning till fulla beloppet inte gör sig gällande med samma styrka som

när fråga är om majoritetsposter eller betydande minoritetsposter.

Inspektionen anser att i banklagen bör införas en bestämmelse som klart

anger att bank för tillgångar av ifrågavarande slag liksom för garantier skall

ställa eget kapital som till fullo svarar mot tillgångarnas bokvärde resp. ga­

rantiernas nominella belopp.

Bankföreningen bemöter det resonemang bankinspektionen för i anslut­

ning till exemplen. Föreningen framhåller att inspektionen synes ha haft

till utgångspunkt att rörelse genom dotterbolag är att jämställa med egen

rörelse. För att belysa att så inte är fallet pekar föreningen på att om en

bank äger eget kreditinstitut och så stora förluster uppstår i kreditinstitutet

att detta måste gå i konkurs, så kan skadan för banken maximalt gå upp till

bokförda värdet av dess aktieinnehav i institutet. Om någon uppdelning av

rörelsen på två skilda enheter inte gjorts, hade banken däremot fått bära

förlusterna i deras helhet. Det är alltså, hävdar föreningen, mindre riskabelt

för en banks insättare att banken startar en ny rörelse genom ett dotterbolag

än att banken utvidgar sin egen rörelse. Eftersom dotterbolagets borgenärer

inte är borgenärer hos banken medför dotterbolagsbildningen ingen föränd­

ring av proportionen mellan eget kapital och skulder i banken.

I anledning av inspektionens uttalande att kapitalinsatserna i dotterbo­

lagen i första hand utgör riskkapital i dessa bolag och att, om de måste tas

i anspråk för detta ändamål, riskskyddet för moderbankens insättare kom­

mer att reduceras i motsvarande mån, anför föreningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

131

Bankföreningen vill erinra om att en förlust på aktieinnehavet inte kan få

mera omfattande verkningar än en förlust av motsvarande storlek på någon

annan placering. Det är förlustens storlek och inte sättet för dess uppkomst

som blir avgörande för huruvida eget kapital måste tillgripas för att täcka

den.

Bankföreningen kan förstå att bankinspektionens resonemang kunde te

sig befogat mot bakgrunden av de nuvarande kapitaltäckningsbestämmel-

serna, som ju formellt syftar till att begränsa inlåningens och därmed även

rörelsens omfattning. Om täckningsreglerna utformas enligt den princip som

utredningen föreslagit, kommer de emellertid inte längre att innefatta krav

på någon viss relation mellan eget kapital och rörelsens omfång. De kommer

i stället att hänföra sig direkt till placeringarna, och det torde inte kunna

ifrågasättas annat än att ett aktieinnehav är att betrakta som en placering

även om den avser aktier i ett annat kreditinstitut.

Med denna utgångspunkt blir frågan vilken kapitaltäckning som skall

krävas för aktieinnehav i andra kreditinstitut att bedöma på grundval av den

risk ett sådant innehav kan anses medföra.

I bankinspektionens ovan omnämnda remissyttrande anförs, att om lag­

stiftaren ansett det i dotterföretaget insatta aktiekapitalet nödvändigt som

täckning för de med dotterföretagets rörelse förenade riskerna, så kan sam­

ma kapital som tillgång hos moderföretaget inte rimligen utgöra underlag

för inlåning där. Bakom detta uttalande kan möjligen ligga ett teoretiskt

resonemang som skulle innebära, att om en aktie bildar underlag för en in-

eller upplåningsrätt som maximerats i syfte att presumerad risk skall mot­

svaras av aktiekapitalet, så har, när det tillåtna in- eller upplåningsutrym-

met tagits i anspråk fullt ut, aktien inte längre något värde. Ett sådant be­

traktelsesätt håller emellertid inte streck i praktiken. Aktieägarrisken i ett

kreditinstitut blir tvärtom regelmässigt mindre, ju mera institutet utnyttjar

sin lånerätt. Med växande rörelse följer nämligen stigande avkastning som

ger ökad möjlighet att lägga upp reserver. Mot teorin, att en aktie som bildar

underlag för lånerätt måste sakna värde om lånerätten fullt utnyttjats, kan

dessutom invändas att den skulle leda till, att alla svenska bankaktier borde

anses vara helt eller så gott som helt värdelösa.

I själva verket är aktier i helt eller delvis självägda kreditinstitut säkerli­

gen ofta bättre papper än andra aktier som en bank kan bli tvungen att

överta till skyddande av fordran. Det förefaller därför föga konsekvent att

kräva 100 % kapitaltäckning för organisationsaktier i kreditinrättningar

men åtnöjas med 8 % täckning för aktier i allmänhet.

Även i jämförelse med sådan utlåning som enligt förslaget skall hänföras

till fjärde riskklassen torde aktieinnehav i kreditinstitut genomsnittligt er­

bjuda väl så god säkerhet. För närvarande avser bankernas investeringar i

andra kreditinrättningar till största delen företag, vilkas egen utlåning enligt

förslaget skulle ingå i första eller andra riskklassen. Dessutom förekommer

en del engagemang i utländska bankföretag. Det kan antagas att dessa bank­

företags portföljer representerar ett tvärsnitt genom alla fyra riskklasserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

Riksbanksfullmäktige anser att starka skäl talar mot att på det av bank­

inspektionen tillämpade sättet dra de logiska konsekvenserna ur en i och

för sig rimlig premiss. Fullmäktige anmärker att de insatser av riskkapital

det här är fråga om avser i huvudsak svenska bank- och kreditaktiebolag.

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Det har, heter det vidare, ansetts i hög grad ligga i det allmännas intresse

att sådana företag inrättas och utvecklas. I flera fall har staten inträtt som

delägare. Vidare har de från säkerhetssynpunkt getts en utomordentligt be­

tryggande organisation med enligt fullmäktiges mening rätt höga krav på

kapitaltäckning. Fullmäktige kommer på dessa skäl till slutsatsen att den

av utredningsmajoriteten föreslagna lösningen bör kunna accepteras i fråga

om insatser i svenska bankinstitut och kreditaktiebolag, så länge karaktären

hos denna grupp inte förändras. I övriga fall synes däremot en anknytning

till nuvarande praxis vara motiverad framhåller fullmäktige.

Sparbanksföreningen finner att i de fall en bank har ett dotterbolag, som

bedriver in- eller upplåningsverksamhet blir uppenbarligen moderbolagets

eget kapital täckningsgrundande i två led. Med hänsyn till att aktieinnehav

av detta slag är underkastade, i fråga om affärsbanker tillståndsprövning av

Kungl. Maj :t och i fråga om sparbanker och kreditkassor lagstadgade be­

gränsningar i förvärvsrätten, synes emellertid den av utredningsmajoriteten

förordade konstruktionen enligt föreningens uppfattning kunna accepteras.

Sveriges jordbrukskasseförbund anför att vissa kreditkassor behöver en

tämligen lång övergångstid för att anpassa sig efter de nya kapitaltäck-

ningskraven. Förbundet föreslår att övergångstiden bestäms till fem år.

Departementschefen

Inledning

Ett bankinstituts eget kapital utgör tillsammans med insättarmedlen den

fond av rörelsemedel, som institutet förfogar över. Innan inlåningsrörelsen

fick den omfattning, som den har i våra dagar, var bankinstitutens kapital

av vikt framför allt som rörelsemedel, men numera ligger det egna kapita­

lets huvudsakliga betydelse på ett annat plan. Dess väsentligaste uppgift är

att skydda bankens insättare mot de risker av olika slag som är förenade

med bankverksamhet. Det egna kapitalet kan, har det sagts, betraktas som

en buffert som skall fånga upp bankens eventuella förluster och därmed

skydda insättarnas medel.

Ett bankinstitut bygger, som redan antytts, största delen av sin rörelse

på inlåning från allmänheten och är följaktligen beroende av insättarnas

förtroende. Bankinstituten har därför ett intresse av att värna om sin soli­

ditet och bygga upp ett eget kapital av sådan storlek att det är tillräckligt

för att möta varje förlust. Med hänsyn till bankinstitutens betydelse både

för samhället och den enskilde har emellertid frågan om det egna kapitalets

storlek inte helt lämnats till bankerna isjälva att sköta. Sedan länge innehål­

ler banklagstiftningen bestämmelser om det egna kapitalets storlek i för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

133

hållande till insättarmedlen. För att underlätta förståelsen av nu gällande,

tämligen komplicerade bestämmelser i ämnet och klargöra sambandet mel­

lan dessa och de av kreditinstitututredningen föreslagna kapitaltäcknings-

reglerna ämnar jag i det följande lämna en kortfattad, delvis historisk re­

dogörelse.

För affärsbankernas del infördes krav på visst eget kapital genom 1911

års banklag. Enligt denna gällde att bankaktiebolags inlåning inte fick över­

stiga fem gånger beloppet av bolagets egna fonder. Eftersom det egna kapi­

talet och de inlånade medlen huvudsakligen används till kreditgivning, kan

denna vår första inlåningsrättsregel liksom dess efterföljare sägas innebära,

att mot en banks placeringar och den förlustrisk de medför skall stå egna

fonder av viss minsta storlek, dvs. i detta fall ett belopp motsvarande ca

17 % av samtliga placeringar. En inlåningsrättsregel kan sålunda översättas

till en placeringsregel, som ger besked om vilka kapital- eller fondtäcknings-

krav, som gäller för bankens kreditgivning.

1911 års banklag blev föremål för upprepade ändringar. Detta berodde

framför allt på en fortskridande inflation, som kom bankinlåningen att

växa utan att bankernas fonder kunde ökas i samma takt. Inlåningsrättsbe-

stämmelsen hindrade därför en normal utveckling av bankrörelsen. År

1920 skedde en uppmjukning av regeln, som i stort sett innebar eu höjning

av inlåningsrätten till åtta gånger det egna kapitalet. Inte heller denna upp­

mjukning förslog länge. Genom årens lopp fram till tillkomsten av 1955 års

banklag lindrades fondtäckningskravet för bankbolagen ytterligare genom

provisoriska bestämmelser. Viktigast bland dessa var de som infördes genom

lagen den 20 december 1946 (nr 766) med särskilda bestämmelser angående

bankaktiebolags inlåning. Med utgångspunkt i alt regeln om fondtäckning

är ett uttryck för tanken att bankernas medelsplaceringar är förenade med

risker, som bör täckas av bankernas egna fonder, delades i denna lag ban­

kernas placeringar in i tre grupper efter stigande riskgrad. Till den första

gruppen fördes placeringar, som till hela sitt värde fick utgöra underlag för

inlåning, nämligen inneliggande kassa, fordringar hos riksbanken, riks-

gäldskontoret, postgiro eller annat svenskt bankbolag, checkar och växlar

utställda av bank samt — beräknade till marknadsvärdet, dock högst nomi­

nella värdet — skattkammarväxlar, statsobligationer och vissa därmed

jämförliga obligationer med en återstående löptid understigande fem år.

Till den andra gruppen fördes obligationer av nyss angivet slag med en

återstående löptid överstigande fem år och andra fullgoda svenska obliga­

tioner. Dessa obligationer var täckningsfria till tre fjärdedelar av marknads­

värdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella värdet, övriga placeringar

fördes till den tredje gruppen för vilken täckning i eget kapital fordrades för

placeringarna i deras helhet. I den inlåningsrättsregel, som jag nu i korthet

redogjort för, görs undantag helt eller delvis från kravet på kapitaltäckning

för tillgångar, som inte är förenade med någon risk resp. liten risk, vilket

134

framstår som helt logiskt med tanke på att det egna kapitalet är avsett att

möta kreditrisken. Samma princip ligger till grund för inlåningsrättsbestäm-

melsen i nu gällande banklag. Som framgår av den lämnade redogörelsen

för gällande rätt är också enligt denna regel placeringarna differentierade

efter riskgraden. Tre olika grupper kan urskiljas, den första helt täcknings-

fri medan den andra och tredje är underkastade ett kapitaltäckningskrav

på 2,2 resp. 9,1 %.

För sparbankernas del reglerades inlåningsrätten för första gången genom

1923 års sparbankslag, vilket innebar att sparbankernas inlåning i likhet

med vad som redan gällde för affärsbankerna underkastades krav på viss

täckning i fondmedlen. Inlåning som inte motsvarades av inneliggande kas­

sa, banktillgodohavanden, skattkammarväxlar, fullgoda svenska obligatio­

ner, kommunlån och vissa inteckningar fick enligt lagen inte överstiga

12 1/2 gånger fonderna. Med denna regel kombinerades emellertid en annan,

enligt vilken inlåningen med undantag av sådan, som motsvarades av inne­

liggande kassa och banktillgodohavanden, aldrig fick överstiga 50 gånger

fonderna. Också i denna inlåningsrättsregel med dess dubbla relationstal

kan urskiljas tre grupper av placeringar underkastade olika fondtäcknings-

krav. Efter en skärpning av inlåningsrättsregeln genom att 50-gångerregeln

ändrades till en 30-gångerregel mildrades regeln år 1947 genom provisorisk

lagstiftning. Dels infördes på nytt 50-gångerregeln, dels vidgades kretsen

av täckningsfria placeringar. De provisoriska bestämmelserna inarbetades

sedermera utan större ändringar i den inlåningsrättsbestämmelse som nu

gäller för sparbankerna. För innehållet i denna regel har jag redogjort i det

föregående.

Som jag tidigare utvecklat kan en inlåningsrättsbestämmelse också läsas

som en regel om vilket krav på kapitaltäckning som gäller för bankens pla­

ceringar. Det sagda gäller också inlåningsrättsregeln för sparbank, men på

grund av denna regels konstruktion med dubbla relationstal är det förhål­

landevis svårt att läsa ut vilka fondtäckningskraven är för tillgångarna i

grupperna två och tre. För den första gruppen är fondtäckningskravet 0 %.

Andra och tredje grupperna behandlas i lagtexten som en enda kategori som

lyder under en kombination av två täckningskrav. Minimikravet på täckning

för denna sammanslagna kategori är 1,9 % medan maximikravet är 7,4 %.

Mot placeringarna i andra gruppen riktas inget självständigt fondtäcknings-

krav. Det genomsnittliga täckningskravet på placeringarna i andra och tredje

grupperna varierar mellan 1,9 och 7,4 % alltefter den varierande samman­

sättningen av placeringarna. Utgör placeringarna i tredje gruppen mindre än

en fjärdedel av den sammanlagda placeringsportföljen för de båda grup­

perna är täckningskravet minst 1,9 %. Ökas placeringarna i tredje gruppen

över denna fjärdedel verkar 12 1/2-gångerregeln successivt så, att när pla­

ceringarna i tredje gruppen svarar mot exempelvis hälften av den gemen­

samma placeringsportföljen är täckningskravet knappt 4 % och när dessa

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

135

placeringar går upp till tre fjärdedelar av placeringsportföljen är täcknings-

kravet knappt 6 %. Finns placeringar endast i tredje gruppen slutligen är

fondtäckningskravet 7,4%.

De för centralkassorna gällande inlåningsrättsbestämmelserna är alltse­

dan år 1942 så gott som identiska med de som gäller för sparbanker.

De nuvarande inlåningsrättsreglerna —• affärsbankernas likaväl som spar­

bankernas och centralkassornas — är produkten av en fortgående utveck­

ling mot en allt mer liberal syn på frågan om kapitalkrav för bankverksam­

het. De viktigaste faserna av denna utveckling kan avläsas i den nyss läm­

nade historiken. De ändringar och kompletteringar av de ursprungliga reg­

lerna som gjorts har nästan undantagslöst föranletts av att bankinstitutens

inlåning tenderat att spränga den ram som reglerna skapat. De successiva

regeljämkningarna har vidtagits för att mildra dessa svårigheter. Det regel­

system, som efter hand vuxit fram, kan därför karaktäriseras som en an­

passning till den faktiska inlåningsökningen.

Även om de för affärsbanker, sparbanker och centralkassor gällande in­

låningsrättsreglerna är likartade såtillvida att de grundar sig på en upp­

delning av tillgångarna i tre grupper efter riskgraden är de, som framgått

av det tidigare sagda, i väsentliga avseenden olika. Bestämmelserna är betyd­

ligt mindre restriktiva för sparbankernas och centralkassornas än för affärs­

bankernas del. Dels är kapitalkraven för de olika placeringarna lindrigare

för sparbanker och centralkassor, dels är omfattningen av täckningsfria

tillgångar större.

Utredningen har vid utformningen av kapitaltäckningsbestämmelserna ut­

gått från att syftet med reglerna liksom hittills skall vara att trygga bank­

institutens soliditet och därmed insättarna. Utredningen har föreslagit att

bestämmelserna utformas enhetligt för samtliga bankinstitut. Man har an­

sett det som mest följdriktigt att formellt utforma bestämmelserna som pla-

ceringsregler, differentierade efter placeringarnas art. Bankinstitutens pla­

ceringar har utredningen grupperat i fyra olika riskgrader, där riskgrad 1

omfattar placeringar med ingen eller ringa förlustrisk och riskgrad 4 de mest

riskbelastade placeringarna. Som kapitaltäckning har utredningen föreslagit

för tillgångar i riskgrad 1, utom för rena kassatillgångar, 0,5 % eget kapital

och för riskgraderna 2—4 1 %, 4 % resp. 8 % eget kapital. Det samlade kra­

vet på eget kapital erhålls genom addering av kapitalkraven i de olika risk­

graderna. Utredningen har vidare förordat att av bankinstitut utgivna för­

lagsbevis i kapitaltäckningshänseende skall få jämställas med eget kapital

enligt nu gällande regler. Dessutom har utredningen föreslagit att ett be­

lopp motsvarande summan av värderegleringsreservernas belopp för utlå­

ning och överskottet av reserven för värdepapper skall få dras från till­

gångarnas värde i den högsta riskgraden innan kapitalkravet beräknas.

Förslaget om ändrade kapitaltäckningsregler innebär enligt utredningens

beräkning, som hänför sig till förhållandena i bankinstituten den 31 decem­

136

ber 1964, sänkningar av kapitalkraven för samtliga affärsbanker med minst

25 %, i sex fall med mer än 35 %. För de ca 30 sparbanker för vilka beräk­

ningar gjorts innebär förslaget sänkningar för 20 sparbanker med mer än

15 %, varav för tre med mer än 35 %. För tre sparbanker innebär förslaget

en ökning med ca 10 %. Tre centralkassor får enligt förslaget sina kapital-

täckningskrav höjda med 10—15 % medan de övriga nio får måttliga sänk­

ningar.

Allmänna synpunkter

Beträffande förslaget i allmänhet vill jag anföra följande. Om behovet

av och syftet med kapitaltäckningsbestämmelser för bankinstituten råder

allmän enighet. Jag vill i detta sammanhang erinra om att de nuvarande

inlåningsrättsreglerna vid sidan av sin huvudfunktion att trygga insättarna

har en bieffekt som placeringsdirigerande faktor. Denna effekt orsakas av

att reglerna undantar vissa betryggande placeringar helt eller delvis från

kapitaltäckningskrav. Det av utredningen föreslagna systemet kommer att få

samma verkan. Jag vill med anledning härav redan nu förklara att kapital-

täckningskravens ändamål — att trygga insättarna — enligt min åsikt bör

liksom hittills få bestämma de nya kapitaltäckningsreglernas innehåll på

ett avgörande sätt.

Den föreslagna nya konstruktionen av kapitaltäckningsreglerna har som

metod allmänt accepterats av remissinstanserna. Den kan betecknas som en

utveckling av det gällande inlåningsrättssystemet och har flera väsentliga

förtjänster. Reglerna knyts direkt till bankinstitutens placeringar, vilket är

följdriktigt, eftersom det egna kapitalet, som jag tidigare framhållit, skall

stå emot den risk som är förenad med kreditgivningen. Genom att reglerna

utformats som placeringsregler blir de betydligt mindre komplicerade än

f. n. och sålunda lättare att tillämpa för bankinstituten och tillsynsmyndig­

heten. Vidare lämpar sig de föreslagna bestämmelserna genom sin konstruk­

tion väl för att tillämpas på olika typer av bankinstitut, oavsett rörelsein­

riktning och utlåningsstruktur. Systemet medför nämligen med given om­

slutning att det ställs större krav på eget kapital hos ett bankinstitut med

en mer riskbetonad placeringsstruktur än hos ett institut med mindre.

Jag delar liksom det stora flertalet remissinstanser utredningens uppfatt­

ning att kapitaltäckningsbestämmelserna skall vara enhetliga för affärsban­

ker, sparbanker och centralkassor. En enhetlig reglering av kapitaltäck-

ningskraven är också en självklar följd av mitt ställningstagande till en

samordnad banklagstiftning i inledningsavsnittet. Jag är därför inte benä­

gen att som bankinspektionen föreslagit sätta kapitaltäckningskravet i risk­

grad 4 lägre för sparbanker och centralkassor än för affärsbanker.

I fråga om kapitalkravets storlek har bankinspektionen anfört betänk­

ligheter mot de betydande lättnader som de nya reglerna skulle medföra

framför allt för affärsbankerna. Enligt inspektionens beräkningar innebär

Kungl. Maj:ts proposition nr lb3 år 1968

137

förslaget en minskning av kapitalbehovet för flertalet affärsbanker med

40—50 %. Vad angår de av utredningen redovisade små förlusterna för

bankinstituten under efterkrigstiden påpekar inspektionen, att dessa siffror

hänger samman med den under de senaste årtiondena i stort sett rådande

högkonjunkturen. Inspektionen understryker att kraven på riskkapital

måste avvägas så, att bankinstituten med bevarat förtroende från allmän­

heten skall kunna fungera även under perioder med sämre konjunkturer,

då bankernas soliditet kan utsättas för kraftiga påfrestningar. Inspektionen

finner emellertid, trots det sagda, en minskning av kapitalkravet för affärs­

bankerna motiverad. Minimikapitalet bör dock reduceras med högst 20

—25 %.

De synpunkter bankinspektionen anfört manar även enligt mitt bedö­

mande till försiktighet. För att åstadkomma enhetliga kapitaltäckningsbe-

stämmelser är det emellertid nödvändigt att förhållandevis kraftigt sänka

kapitalkravet för affärsbankerna, eftersom de har de strängaste kraven.

Några bärande skäl för att i stället starkt skärpa kapitalkraven för spar­

banker och centralkassor torde inte finnas. Det bör i detta sammanhang

erinras om att ett högre kapitaltäckningskrav medför högre kostnader för

den kreditförmedling som bankerna tillhandahåller. Dessa kostnader får

ytterst betalas av dem som tar institutens tjänster i anspråk. Den ytterligare

trygghet ett högre kapitaltäckningskrav innebär för insättarna får därför

vägas mot de nackdelar som lägre inlåningsräntor och högre lånekostnader

medför. Å andra sidan måste också beaktas att det från såväl bankernas

som näringslivets synpunkt är angeläget, att bankerna har en så stark ka­

pitalställning, att de verkligen har möjlighet att lämna riskbetonade kre­

diter och kan ta de förluster som följer därav. Vid detaljutformningen av

kapitaltäckningsbestämmelserna har jag sökt beakta de synpunkter jag här

anfört. Till kapitaltäckningskravet i stort för de olika bankinstituten åter­

kommer jag i slutet av detta avsnitt.

Sammanfattningsvis vill jag alltså ansluta mig till de grundläggande be­

dömningar som ligger bakom utredningens förslag.

Eget kapital

Innan jag går över till att behandla frågan om hur kapitaltäckningskra-

ven i detalj bör utformas är det av vikt att slå fast vad kraven skall sättas

i relation till eller med andra ord vad som skall räknas som bankinstituts

eget kapital. Enligt gällande ordning utgör beskattade egna medel basen för

vad som får räknas som inlåningsrättsgrundande kapital, dvs. odisponerade

vinstmedel, dispositionsfond (garantifond), reservfond och aktiekapital

(grundfond/insatskapital). Dessutom får med eget kapital i inlåningsrätts-

hänseende likställas mot förlagsbevis upplånade medel till ett belopp mot­

svarande för affärsbank aktiekapitalet, för sparbank reservfonden och för

centralkassa kassans och anslutna jordbrukskassors eget kapital. Utred-

51 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 143

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

138

ningen har inte föreslagit någon ändring av vad som skall räknas som eget

kapital resp. egna fonder. Någon remissinstans har satt i fråga om inte all

förlagsupplåning skulle kunna jämställas med eget kapital. I övrigt har

ingen kritik framförts på denna punkt. För egen del instämmer jag i utred­

ningens uppfattning. I fråga om förlagsupplåningens ställning som täck-

ningsgrundande kapital vill jag erinra om att denna fråga var föremål för

lagstiftning så sent som år 1965 (prop. 113, BaU 41, rskr 334). Då vidgades

den inlåningsgrundande basen för bankinstituten i den mån den bestod av

förlagskapital til! det dubbla i förhållande till vad som tidigare gällde. Jag

anser anledning saknas att nu åter ta upp denna fråga.

Det totala insättarskyddet i bankinstituten utgör i regel en betydligt stör­

re kapitalmassa än den som räknas till eget kapital eller egna fonder. För­

utom beskattade medel och förlagskapital ingår i denna kapitalmassa ock­

så obeskattade medel, främst värderegleringskonton för utlåning, värde­

papper och valutor. Dessa reserver som avsatts för att möta eventuella för­

luster tas, när förluster inträffar, alltid i anspråk före bankinstitutets be­

skattade egna medel. Utredningen har diskuterat om värderegleringsreser-

verna bör få räknas som kapitaltäckning. Därvid har sagts att om detta

spörsmål ses renodlat som en fråga om insättarskydd, vilket enligt utred­

ningen är det i detta sammanhang relevanta synsättet, torde det vara lik­

giltigt hur bankinstitutet absorberar eventuella förluster. Detta talar enligt

utredningen visserligen för att värderegleringsreserven bör få räknas in i

den legala kapitaltäckningen, men då dessa reserver liksom beskattade egna

medel skulle få viss multipeleffekt på utlåningskapaciteten har utredningen

inte ansett sig kunna förorda att reserverna jämställs med eget kapital. Där­

emot anser utredningen att värdet av värderegleringsreserverna bör få räk­

nas från tillgångarnas värde vid beräkningen av kapitaltäckningskraven. Ut­

redningen har därför föreslagit att summan av värderegleringsreservernas

belopp för utlåning samt överskottet av reserven för värdepapper -skall få

dras från tillgångarnas värde i den högsta riskgraden före appliceringen av

kapitaltäckningskraven. I fråga om värdepapper sportfölj en innebär förslaget

att, i den mån beloppet på värderegleringskontot är så stort att nettobokvär-

det för dessa tillgångar understiger marknadsvärdet, differensen mellan

marknadsvärdet och bokvärdet får dras av från placeringarna i riskgrad 4

före beräkningen av kapitalkravet.

Utredningens förslag att värderegleringsreserverna på visst sätt skall få

räknas som kapitaltäckning i bankinstituten har avstyrkts av bankinspektio­

nen som finner regeln alltför liberal och dessutom opraktisk i tillämpningen.

Inspektionen pekar i detta sammanhang på att obligationers marknadsvär­

de, dvs. deras börsnoterade värde, inte är representativt för större obliga-

tionsaffärer. En utförsäljning av även en ringa del av en storbanks obliga-

tionsportfölj skulle nämligen omedelbart få till följd att kurserna pressades.

Också en ränteglidning utan samband med ändring av diskontot kan enligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

139

inspektionen inverka på kurssättningen och därmed på obligationernas

marknadsvärde. Med hänsyn till den osäkerhet som sålunda är förknippad

med obligationers marknadsvärde anser inspektionen det rimligt, att bank­

instituten, även om de inte tillåts räkna av skillnaden mellan marknadsvär­

de och bokvärde från värdet av andra mer kapitalkrävande tillgångar, ändock

sätter värdet på sitt obligationsinnehav efter så försiktiga grunder att det

innefattar marginaler för att möta smärre ändringar i räntenivån. För att

undvika de olägenheter som utredningens förslag om avräkningsregeln inne­

bär har inspektionen förordat den ändringen av kapitaltäckningsreglerna att

kapitalkravet även i fråga om obligationer skall beräknas efter deras bok­

värde. Efter en sådan ändring skulle enligt inspektionen någon särskild av-

räkningsregel knappast vara nödvändig, eftersom obligationer i praktiken all­

tid redovisas netto, dvs. efter avdrag för reserveringar. För andra tillgångar,

som redovisats brutto, får enligt inspektionen bokvärdet självfallet minskas

med det för tillgången i fråga avsatta beloppet.

Jag instämmer i den kritik som bankinspektionen riktat mot den föreslag­

na avdragsregeln och vill för egen del tillägga följande. Eftersom reserverna

enligt vad erfarenheten visar snabbt kan reduceras eller försvinna åstadkoms

genom denna regel en kapitalbas, som skulle variera i storlek alltefter in­

träffade förluster eller ändrad inställning i fråga om behovet av säkerhets­

marginaler. En kapitaltäckningsbestämmelse som bygger på en på angivet

sätt rörlig kapitalbas är enligt min mening opraktisk och svårtillämpad. På

anförda skäl kan jag inte godta utredningens förslag i denna del. Till den

av bankinspektionen väckta frågan om värderingen av bankinstitutens obli­

gationsinnehav återkommer jag i det följande.

Bankföreningen har i sitt yttrande över utredningens betänkande föresla­

git, att det i 50 § banklagen föreskrivna kravet på avsättningar till reserv­

fond, tills denna svarar mot 50 % av aktiekapitalet, bör sättas ned till vad

som gäller för aktiebolag i allmänhet, dvs. 20 % av aktiekapitalet. Denna

fråga är jag inte beredd att behandla i detta sammanhang.

Riskindelning av placeringarna och kapitaltäckning skrav ens

detaljutformning

Utredningen har vid utformningen av kraven på kapitaltäckning väsent­

ligen tagit hänsyn till de med placeringarna förenade solvensriskerna, dvs.

de förlustrisker som hänger samman med att gäldenären inte fullgör sina

åtaganden mot kreditgivaren. Placering med större förlustrisk har förts

till högre kapitaltäckningsgrad än tillgång med mindre förlustrisk. Utred­

ningen framhåller att det endast undantagsvis är möjligt att ange förlust­

risken på en placering eller grupp av placeringar och att det därför är ofrån­

komligt att varje gruppering av placeringar efter förlustrisk får en schema­

tisk prägel. Differentieringen av tillgångarna efter förlustrisk grundar sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1968

140

delvis på att vissa låntagare som stat, kommun och vissa kreditmarknads-

institut betraktats som säkra. I övrigt har tillgångarna grupperats med led­

ning av säkerhetens art. Placeringar för vilka särskild säkerhet ej ställts

har förts till den högsta riskgraden. I fråga om obligationer har utredningen

övervägt att ta hänsyn till de kursrisker dessa värdepapper är utsatta för.

Utredningen har dock stannat för att ett allmänt villkor, att obligationer

får tas upp till högst marknadsvärdet, är tillfyllest, när det gäller risktäck­

ningen för obligationer med marknadsnotering.

Fondrelationstalens storlek i de olika riskgraderna har utredningen an­

sett böra utformas så, att de innebär en betryggande täckning av förlustris­

ken för tillgångar i de olika riskgraderna. Med denna utgångspunkt har ut­

redningen med ledning av faktiskt inträffade förluster och kapitaltäcknings-

kravens nuvarande storlek funnit en sänkning av det samlade kapitaltäck-

ningskravet vara motiverad, i vart fall så vitt gäller affärsbankerna.

Till riskgrad 1 har utredningen fört tillgångar som bedömts ha ingen

eller ringa förlustrisk och som enligt gällande rätt tillhör de i inlånings-

rättshänseende mest prioriterade. Till denna lägsta riskgrad har förts, för­

utom guldkantade obligationer, även obligationer som utfärdats av kredit­

aktiebolag eller som offentligen utbjudits av bankinstitut, dvs. i huvudsak

s. k. industriobligationer. Som nyss nämnts har utredningen förutsatt att

obligationerna skall få tas upp till högst marknadsvärdet.

Som motivering för den kapitaltäckningskvot, 0,5 %, som utredningen

ställt upp för tillgångar i riskgrad 1, har utredningen anfört, att risken för

att de mot banken betalningsskyldiga inte fullgör sina förpliktelser visserli­

gen är obefintlig eller ytterst ringa, men att själva handhavandet av till­

gångarna är förenat med vissa förlustrisker. Utredningen har dessutom an­

sett det rimligt att ett visst eget kapital över huvud taget krävs av ett bank­

institut. Därför har också för dessa tillgångar ställts upp en kapitaltäck­

ningskvot.

Som framgått av den tidigare lämnade redogörelsen är utredningen inte

enhällig i fråga om den föreslagna kapitaltäckningskvoten för riskgrad 1.

Herr Callans har för sin del i stället förordat att tillgångarna i riskgrad 1

frias från alla kapitalkrav, utöver det som ligger i föreskriften att likvida

tillgångar skall redovisas till högst marknadsvärdet. Han har särskilt stru­

kit under att den nuvarande ordningen, enligt vilken bl. a. obligationer är

prioriterade i kapitaltäckningshänseende, kan förutsättas ha ökat intresset

bland bankinstituten för placeringar i obligationer. Ett borttagande av den­

na prioritering skulle enligt Callans inverka menligt på obligationsmarkna­

den.

Även vid remissbehandlingen har skilda uppfattningar yppats om vilka

placeringar, som bör hänföras till riskgrad 1, och om vilken kapitaltäck­

ningskvot som är den lämpliga. Störst intresse har frågan om kapitaltäck­

Kungl. Ma j ds proposition nr 143 år 1968

141

ning för obligationer tilldragit sig. LO har anslutit sig helt till herr Gallans’

uppfattning, andra remissinstanser, däribland riksbanksfullmäktige och

poststyrelsen, har med hänsyn till den säkerhet som finns för obligations­

lån ansett att de obligationer som tagits upp i riskgrad 1, med undantag av

sådana som utbjudits av svenskt bankinstitut, bör vara fria från kapital­

täckning. Övriga obligationer i riskgrad 1, främst industriobligationer, bör

enligt dessa remissinstanser föras över till riskgrad 2. Bankinspektionen å

sin sida har ansett att samtliga i riskgrad 1 upptagna obligationer bör föras

över till riskgrad 2. Inspektionen pekar bl. a. på att utredningens förslag

för affärsbankernas del, räknat ultimo 1967, innebär en sänkning av det

genomsnittliga kapitalkravet för ifrågavarande obligationer från 1,3 till

0,5 %. I fråga om övriga i riskgrad 1 upptagna tillgångar har poststyrelsen

och riksbanksfullmäktige förordat att de skall vara fria från kapitaltäck-

ningskrav. Fullmäktige gör dock undantag för fordringar hos utländskt

bankföretag. Dessa fordringar bör enligt fullmäktiges mening föras till risk­

grad 2, eftersom de utländska bankföretagen inte kan jämställas med de

svenska bankinstituten som arbetar under svenska lagregler och offentlig

tillsyn. Dessutom är de ifrågavarande fordringarna enligt fullmäktige ofta

bestämda i utländsk valuta, vilket medför kursrisker som också bör inverka

på kapitaltäckningskraven. Bankinspektionen har föreslagit att fordringar

för vilka kommun, svenskt försäkringsbolag eller utländskt bankföretag sva­

rar skall föras över till riskgrad 2 medan återstående placeringar i riskgrad

1 bör göras fria från kapitalkrav.

De skäl som utredningen anfört för att tillgångar, som enligt gällande

regler är helt eller delvis täckningsfria, skall underkastas kapitaltäcknings-

krav har inte övertygat mig. Som herr Callans påpekat skulle ett genom­

förande av utredningens förslag sannolikt minska bankinstitutens benägen­

het att förvärva dessa obligationer och därmed begränsa omfånget av obliga­

tionsmarknaden. Jag vill därför förorda att kapitaltäckningskravet för place­

ringar i riskgrad 1 sätts lika med noll. Emellertid anser jag i linje med vad

riksbanksfullmäktige föreslagit, att andra fullgoda obligationer — dvs. i stort

sett vad utredningen betecknat som obligationer utbjudna av bankinstitut

- liksom fordringar hos utländskt bankföretag bör föras över till riskgrad 2.

Däremot finner jag inte skäl att i förevarande sammanhang göra skillnad

mellan å ena sidan kommun och därmed jämförlig samfällighet samt försäk­

ringsbolag och å andra sidan övriga i riskgrad 1 upptagna institutionella

låntagare. Samtliga nämnda låntagare bör sålunda tas upp i riskgrad 1.

Utredningen har som jag tidigare nämnt föreslagit att obligationer vid

beräkningen av kapitaltäckningskravet skall tas upp till marknadsvärdet,

dock högst nominella värdet. Med detta kvalitativa krav har utredningen

ansett att de med kursvariationerna förbundna riskerna är tillgodosedda.

Som framgått av det tidigare anförda har bankinspektionen pekat på vissa

nackdelar med att sätta obligationernas marknadsvärde som norm för deras

Kungl. Maj. ts proposition nr t 'i.‘S år 1968

142

värdering i kapitaltäckningssammanhang på sätt utredningen föreslagit och i

stället förordat att obligationernas bokvärde skall användas. Jag är, som jag

tidigare anfört, positiv till bankinspektionens förslag. Den av utredningen

föreslagna värderingsregeln har visst samband med den av utredningen fö­

reslagna bestämmelsen om avdragsrätt för värderegleringsreserver vid be­

räkning av kravet på eget kapital. Godtas det av mig förordade slopandet av

avdragsregeln saknas skäl att behålla den av utredningen föreslagna värde­

ringsregeln. Jag förordar därför att obligationer i likhet med andra till­

gångar vid tillämpning av kapitaltäckningsbestämmelserna skall beräknas

efter sina bokförda värden, dvs. efter de värden de skall ha i bankinstitutets

balansräkning. Närmare bestämmelser om dessa värden finns intagna i bank­

lagstiftningen och bokföringslagen den 31 maj 1929 (nr 117).

Till riskgrad 2 har utredningen fört tillgångar som ansetts innefatta rela­

tivt obetydliga men ändock större riskmoment än tillgångar som förts till

riskgrad 1. För riskgrad 2 har utredningen föreslagit en kapitaltäcknings-

kvot av 1 %. Riskgrad 2 innefattar främst lån mot säkerhet av inteckning

i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomträtt till sådan fastig­

het inom 75 % av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller av

byggnad, som uppförts på den med tomträtt upplåtna fastigheten, samt lån

mot inteckning i annan fastighet eller tomträtt därtill inom 50 % av det upp­

skattade värdet. Dessutom har i riskgraden tagits upp fordran mot säker­

het av kreditförsäkring meddelad av svenskt försäkringsbolag. Herr Han­

ström är skiljaktig såtillvida att han föreslagit att krediter mot inteck­

ningar i annan fastighet, dvs. industrifastigheter skall föras till riskgrad 4.

Utredningens förslag innebär en reducering av det nuvarande kapitalkravet

för dessa krediter, såvitt avser affärsbankerna, från drygt 9 till 1 %. Herr

Hanström framhåller att industrifastigheter i stor utsträckning är byggda

för viss verksamhet och att deras värde i hög grad är beroende av lönsam­

heten av den rörelse som där drivs. Sådana fastigheter kan enligt Hanström

i säkerhetshänseende inte jämställas med bostads- eller affärsfastigheter.

Dessa har i regel en marknadsmässig, avläsningsbar avkastning, som kan

utgöra underlag för fastställande av belåningsvärdet. Dessutom finns, fram­

håller Hanström, för sistnämnda fastigheter en marknad, som ger möjlighet

att vid behov finna köpare.

Förslaget att lån mot säkerhet av inteckning i annan fastighet än jord­

bruks-, affärs- eller bostadsfastighet — dvs. huvudsakligen i industrifas­

tigheter — till viss del skall föras till riskgrad 2 med en kapitaltäckning

av 1 % har i flera remissyttranden, bl. a. bankinspektionens, bostadsstyrel-

sens, riksbanksfullmäktiges och bankföreningens, bedömts som allt för libe­

ralt. De skäl som anförts mot förslaget är väsentligen desamma som herr

Hanströms. Jag instämmer delvis i den kritik som förslaget på denna punkt

mött. Emellertid bör i detta sammanhang erinras om innehållet i 4 § lagen

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

143

den 29 juli 1966 (nr 453) om vad som är fast egendom. Genom denna bestäm­

melse vidgades kretsen av tillbehör till industrifastigheter högst väsentligt i

förhållande till vad som tidigare gällt. Sålunda skall numera till fastighet, som

helt eller delvis är inrättad för industriell verksamhet, höra maskiner och

annan utrustning, som tillförts fastigheten för att användas i verksamheten,

med undantag för fordon, kontorsutrustning och handverktyg (se prop.

1966:24; 3LU 27; rskr 149). Syftet med bestämmelsen har huvudsakligen

varit att stärka kreditvärdigheten hos industrifastigheter. Med hänsyn här­

till anser jag att den anförda kritiken skall beaktas endast på det sättet att

fordringar med säkerhet av inteckningar i industrifastigheter inom 50 % av

uppskattningsvärdet förs över från riskgrad 2 till riskgrad 3.

Vid remissbehandlingen har ingen anmärkning riktats mot utredningens

förslag att i kapitaltäckningsbestämmelserna slopa taxeringsvärdet som

norm. Inte heller har någon erinran gjorts mot förslaget att höja belånings-

gränsen från 60 till 75 % av normvärdet. Jag kan godta dessa förslag och

förordar i princip en övergång till uppskattningvärden. Utredningen har för­

utsatt att det av bankinstituten uppskattade värdet fastställs efter noggrann

expertvärdering i varje särskilt fall. För min del anser jag det viktigt att

denna förutsättning kommer till uttryck i lagstiftningen. Vidare bör som

bostadsstyrelsen förordat i kapitaltäckningsbestämmelserna tas in en sär­

skild föreskrift i fråga om statsbelånade hus, motsvarande den som gäller

för stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna. Bestämmelsen innebär att

kreditgivaren vid långivning till statligt belånade bostadshus skall tillämpa

samma värden som de statliga låneorganen, dvs. det för bostadslånet fast­

ställda pantvärdet. Kreditgivaren har emellertid rätt att avvika från pant­

värdet om han vid egen värdering finner sig inte kunna godta det statliga

pantvärdet. Genom bestämmelsen har i stadshypoteks- och bostadskredit-

organisationernas långivning uppnåtts en smidig anslutning mellan å ena

sidan primär- och sekundärlånen samt å andra sidan det statliga bostads­

lånet. I viss mån samma effekt bör bestämmelsen enligt min mening kunna

få om den, som jag förordar, tas in i kapitaltäckningsbestämmelserna för

bankinstituten. Dessutom skapas en viss garanti för att bankinstituten i sin

värdering inte låter sig påverkas av låntagarintressen. I fråga om fastighe­

ter utan statligt bostadslån får bankinstituten givetvis tillämpa egna upp­

skattningsvärden.

Sparbanksföreningen har i sitt remissyttrande föreslagit att uppskatt­

ningsvärdet, såvitt angår lån mot säkerhet av inteckning i tomträtt, skall

få avse inte bara byggnader, som uppförts på den med tomträtt upplåtna

fastigheten, utan också själva nyttjanderätten till denna. Föreningen har

uppgett att enligt sparbankernas praxis åsätts i regel tomträttsbyggnaden

inte något särskilt värde, utan hela tomträtten värderas i ett sammanhang.

Föreningen har vidare framhållit att en framräkning av byggnadsvärden i

fråga om utelöpande lån mot säkerhet av inteckningar i tomträtt skulle

144

medföra ett synnerligen omfattande och kostnadskrävande arbete. Jag har

förståelse för de olägenheter, som den föreslagna värderingsregeln kan vålla

sparbankerna, men jag är ändå inte benägen att förorda en ändring av re­

geln. Orsaken härtill är att jag anser det olämpligt att i samband med övri­

ga liberaliseringar för inteckningslån slopa det kvalitativa krav i fråga om

inteckningslån i tomträtt som ligger i ifrågavarande bestämmelse. De olä­

genheter sparbankernas nuvarande värderingsprinciper skulle kunna föra

med sig vid en övergång till ny kapitaltäckningsbestämmelse bör enligt min

mening kunna undvikas. Något hinder för att i fråga om tomträtt vid till-

lämpning av kapitaltäckningsbestämmelsen använda taxeringsvärde i stället

för uppskattningsvärde torde inte föreligga.

Utredningens förslag att till riskgrad 2 föra fordringar med säkerhet av

kreditförsäkring, meddelad av svenskt försäkringsbolag, har föranlett erin­

ringar från två håll. Bankinspektionen har pekat på att kreditförsäkringar

ofta är försedda med självriskklausuler och därför föreslagit att fordringar

med sådan säkerhet skall föras över till riskgrad 3. Sparbanksföreningen

har ifrågasatt om bärande skäl finns för att hänföra fordringar med säker­

het av kreditförsäkring, meddelad av utländskt försäkringsföretag, till risk­

grad 4, vilket är innebörden av utredningsförslaget. Enligt föreningen bör

sådana fordringar i vart fall kunna föras till riskgrad 3.

Jag delar utredningens uppfattning att kreditförsäkring, som meddelats

av svenskt försäkringsbolag, innebär en betryggande säkerhet. Detta be­

dömande grundar sig bl. a. på den omständigheten att de svenska försäk­

ringsgivarna är underkastade en sträng offentlig tillsyn. Enligt min mening-

finns emellertid ingen anledning att i riskhänseende bedöma en kreditförsäk­

ring som meddelats av svenskt försäkringsbolag annorlunda än en garanti

lämnad av svenskt bankinstitut. Därför bör fordringar mot säkerhet av

svensk kreditförsäkring föras till riskgrad 1. Vad så angår frågan om

kreditförsäkring, meddelad av utländskt försäkringsbolag, är jag A^äl med­

veten om svårigheterna för såväl bankinstituten som tillsynsmyndigheten

att bedöma en utländsk försäkringsgivares soliditet. Jag är också medveten

om de svårigheter som kan uppstå vid en tvist om försäkringsavtalet mellan

den svenske kreditgivaren och det utländska försäkringsföretaget. Samtidigt

finner jag det emellertid svårt att motivera den skillnad i kapitaltäcknings-

hänseende som skulle uppstå om fordringar mot säkerhet av utländsk kre­

ditförsäkring fördes till riskgrad 4. Jag har därför stannat för att förorda

att ifrågavarande placeringar förs till riskgrad 2. Härigenom vinns paral-

lellitet i fråga om fordringar mot säkerhet av bankgarantier eller kreditför­

säkringar i både riskgrad 1 och 2. Jag förutsätter emellertid att bankinstitu­

ten vid kreditgivning mot säkerhet av utländsk kreditförsäkring iakttar den

allra största försiktighet vid sin säkerhetsbedömning. I tveksamma fall bör

samråd ske med tillsynsmyndigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

145

Till riskgrad 3 har utredningen fört de placeringar för vilka förlustrisken

framstår som större än för riskgrad 2 men som dock ansetts kunna undan-

tas från den högsta riskgraden. Kapitaltäckningskvoten har utredningen satt

till 4 %. Till riskgraden har förts andra svenska obligationer än sådana som

tagits upp i riskgrad 1 enligt förslaget. Vidare har utredningen till riskgrad

3 fört lån mot aktier och förlagsbevis noterade vid Stockholms fondbörs

med hänsyn till att bankinstituten själva fastställer betryggande belånings-

kurser för sådana värdepapper. Till riskgraden har också förts lån med sä­

kerhet av inteckning i jordbruksfastighet eller i bostadsfastighet med en- eller

tvåfamilj shus, liggande mellan 75 och 100 % av uppskattningsvärdet, under

förutsättning att inteckningslånet är förstärkt med betryggande borgen.

Skälet för denna riskgradsplacering ifråga om topplån i en- eller tvåfamilj s-

fastighet har angetts vara att förlusterna på sådana lån varit mycket små

under hela efterkrigstiden. Av samma skäl har utredningen fört lån på

mindre belopp mot enbart namnsäkerhet till riskgraden.

Mot utredningens förslag att i kapitaltäckningshänseende prioritera topp­

krediter i jordbruksfastighet och vissa bostadsfastigheter har anmärkningar

riktats i två hänseenden. Bankinspektionen anser att bestämmelsen inte in­

nebär samma begränsning av kreditbeloppet i fråga om jordbruksfastighe­

ter som beträffande bostadsfastighet med en- eller tvåfamilj shus, och för­

ordar därför att krediter till jordbruksfastigheter maximeras till 50 000 kr.

HSB samt stadshypotekskassan och bostadskreditkassan hävdar att anled­

ning saknas att göra skillnad på toppkrediter i å ena sidan en- och tvåfa­

milj shus och å andra sidan flerfamiljshus under hänvisning till att förlus­

ter på i vart fall statsbelånade flerfamiljshus inte varit relativt större än

förlusterna på statsbelånade småhus.

För egen del accepterar jag utredningens förslag att till riskgrad 3 föra

ifrågavarande inteckningslån. Jag förutsätter därvid att den borgen som

ställs innebär en reell förstärkning av inteckningssäkerheten. Dessutom för­

ordar jag att motsvarande placeringar med säkerhet av inteckning i bo­

stadsfastighet med flerfamiljshus förs till riskgraden under förutsättning

att bostadslån av statsmedel utgår för huset.

Bankinspektionen har riktat kritik också mot utredningens förslag att

i riskgraden ta in fordringar med säkerhet av förlagsbevis eller aktier som

är noterade vid Stockholms fondbörs. Enligt inspektionen innebär detta att

krediter mot sådan säkerhet i riskhänseende bedöms lindrigare än krediter

till det företag som ytterst svarar för säkerheten. Även på denna punkt delar

jag utredningens uppfattning att fordringar mot säkerhet i förlagsbevis

och aktier bör ingå i riskgrad 3. Avgörande för mitt ståndpunktstagande

har varit att bankinstituten vid krediter mot ifrågavarande säkerheter till-

lämpar förhållandevis försiktiga, enhetliga belåningskurser. Jag förutsätter

att tillsynsmyndigheten fortsättningsvis har sin uppmärksamhet riktad på

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

146

bankinstitutens rekommendationer i fråga om belåningskurserna och att

den vid behov ingriper om kurserna skulle tendera att bli alltför höga.

Från något håll har yrkats att de i riskgraden upptagna borgenslånen inte

skulle maximeras till 25 000 kr. utan anpassas till beloppet efter den om­

fattning som låntagarens verksamhet har. Som utredningen påpekat är det

endast smärre borgenslån som ansetts kunna prioriteras med en inplacering

i riskgrad 3. Anledning saknas därför att vidga kretsen av borgenslån i risk­

grad 3.

Med den uppdelning av obligationer i riskgrad 1 och 2, som jag tidigare

förordat och till vilken jag återkommer i specialmotiveringen till kapital-

täckningsbestämmelserna, anser jag att de obligationer som av utredningen

förts till riskgrad 3 kan utgå ur placeringskatalogen. Obligationer som inte

räknas in bland de fullgoda kan föras till den högsta riskgraden.

Till riskgrad 4 slutligen har utredningen fört tillgångar som inte räknats

upp i de tidigare riskgraderna. För riskgraden har föreslagits en kapital-

täckningskvot av 8 %. Av de till riskgraden förda tillgångarna har utred­

ningen särskilt kommenterat fastigheter för banklokalers inrymmande och

aktier i sådana fastighetsbolag samt aktier i andra kreditinstitut.

Enligt gällande lagregler för bankinstituten tar innehav av bankfastighet,

såväl vid direktägande isom indirekt via fastighetsbolag, i anspråk inlånings-

rättsgrundande kapital. För affärsbanker innebär den nuvarande inlånings-

rättsregeln att mot det bokförda värdet av direktägd fastighet skall stå 9,1 %

eget kapital. För sparbanker och kreditkassor är motsvarande procenttal

7,4. 1 fråga om bankfastighet, som ägs genom fastighetsbolag, krävs enligt

de nuvarande reglerna kapitaltäckning endast för det bokförda värdet av

bankinstitutets aktier i bolaget. Utredningen har uppmärksammat att lcapi-

taltäckningsreglerna innebär en viss styrning av formen för innehavet av

bankfastighet genom den förmånligare behandling som ägande genom fas­

tighetsbolag medför. I syfte att eliminera denna styrning har utredningen

föreslagit att samma krav på täckning i det egna kapitalet skall gälla vare

sig fastighet ägs direkt eller indirekt. Utredningen har därför förordat en

bestämmelse, avseende ägande genom fastighetsbolag, av innehåll att 8 %

av summan av bokförda värdet på aktierna i fastighetsbolaget och dess

skulder skall avräknas vid beräkning av krav på bankbolagets eget kapital.

I fråga om direktägd bankfastighet behövs ingen särregel, eftersom hela det

bokförda värdet av sådan fastighet ingår i riskgrad 4 enligt utredningens

förslag.

Två remissinstanser har i sina yttranden berört kapitaltäckningskravet i

fråga om bankfastigheter. Bankinspektionen anser att ett kapitaltäcknings-

krav på 8 % är alltför liberalt och föreslår en höjning till förslagsvis 10 %.

Som skäl härför anges bl. a. att ett sådant kapitaltäckningskrav skulle kun­

na få en dämpande effekt på bankinstitutens benägenhet att investera me­

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

147

del i fastigheter. Sparbanksföreningen å sin sida menar att en medelspla­

cering i fastighet snarast måste bli säkrare, om kreditgivaren också är ägare

till fastigheten, och ifrågasätter om det inte är rimligare att — oavsett om

ägarförhållandet är direkt eller indirekt — behandla bankernas fastighets-

innehav så, att i likhet med vad som gäller för krediter i affärs- och bo­

stadsfastigheter ett belopp som svarar mot 75 % av fastighetens uppskatt-

ningsvärde hänförs till riskgrad 2 med 1 % kapitaltäckning och återstoden

av det bokförda värdet till riskgrad 4 med 8 % kapitaltäckning, dvs. sam­

manlagt 2,75 % kapitaltäckning för fastighetsinnehavet. För egen del in­

stämmer jag i utredningens förslag om en kapitaltäckning av 8 %. Ett pro­

centuellt något högre kapitaltäckningskrav kan enligt min mening i och

för sig inte ha någon återhållande verkan i fråga om bankinstitutens för­

värv av bankfastigheter. I detta sammanhang vill jag erinra om vad jag re­

dan uttalat i avsnittet om bankinstitutens rätt att förvärva egendom, näm­

ligen att bankinspektionen med särskild uppmärksamhet bör följa utveck­

lingen på detta område och inskrida där så behövs. Jag delar utredningens

mening att ägandeformen för bankfastighet bör vara neutral i kapitaltäck-

ningshänseende.

Bankinspektionen har i sitt yttrande också framhållit att skyldigheten att

ställa kapital för indirekt ägda fastigheter inte endast bör gälla, då bank­

institutet äger bestämmande inflytande, utan även då institutet har ett vä­

sentligt ekonomiskt intresse i fastighetsbolag. Som jag utvecklat vid be­

handlingen av förvärvsreglerna gäller för bankinstitutens rätt att förvärva

fastighet eller aktie i bankfastighetsbolag det villkoret att förvärvet skall

syfta till att bereda banken lokaler för dess inrymmande. Jag har framhållit

att detta villkor inte får ges en alltför rigorös och snäv innebörd och tolkas

som ett krav på att hela den ifrågavarande fastigheten skall disponeras för

bankverksamheten. I en bankfastighet kan inrymmas t. ex. bostads-, kon­

tors- och af färslägenheter. Den föreslagna förvärvsregeln tillåter därför,

liksom den nu gällande, att bankinstitut tillsammans med annan äger fas­

tighet, som delvis inrymmer bankens lokaler, delvis disponeras av meddel-

ägaren. Fall kan tänkas där meddelägaren visserligen har aktiemajoriteten

i bankfastighetsbolaget, men där banken ändock har en väsentlig andel i

bolaget. Sådana fall bör också enligt min mening omfattas av den föreslag­

na regeln för indirekt ägande. Jag biträder därför inspektionens förslag i

denna del. Beträffande den närmare innebörden av uttrycket »väsentligt

ekonomiskt intresse» hänvisar jag till prop. 1955: 3 s. 173—175.

Bankinspektionen och sparbanksföreningen har också diskuterat inne­

börden av utredningens förslag att avräkning skall ske på summan av bok­

förda värdet på aktier i fastighetsbolaget och bolagets skulder. Uttrycket

»bolagets skulder» har av inspektionen tolkats som bolagets samtliga skul­

der, medan sparbanksföreningen å sin sida tolkat uttrycket som avseende

bolagets skulder till bankinstitutet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

148

För att syftet med regeln skall nås — att direkt eller indirekt ägd bank­

fastighet skall behandlas lika i kapitaltäckningshänseende — bör enligt

min mening, när banken ensam äger fastighetsbolaget, samtliga i fastighets­

bolaget bokförda skulder räknas med. Skulle, som jag nyss berört, fall före­

komma där bankinstitut tillsammans med annan äger fastighetsbolag, bör

däremot endast den del av fastighetsbolagets skulder som svarar mot bank­

bolagets aktieinnehav i fastighetsbolaget tas med vid avräkningsförfarandet.

Ges avräkningsregeln detta innehåll nås likställighet i kapitaltäcknings­

hänseende både i direkta och indirekta samäganderättsfall.

Jag övergår härefter till frågan hur bankinstitutens innehav av aktier i

andra kreditinstitut skall behandlas i kapitaltäckningshänseende. Först må

erinras om att affärsbank enligt gällande och föreslagna förvärvsregler får

förvärva sådana aktier endast efter tillstånd av Kungl. Maj :t. Även spar­

banks och centralkassas förvärv av sådana aktier är reglerad i lag, fastän

på ett annat sätt.

Bankinstitutens intressen i s. k. sidobolag kan efter bolagens verksam­

hetsinriktning delas in i fem grupper, nämligen bankinstitut, bostadsfinan-

sierande kreditaktiebolag, industri-, fartygs- och exportfinansierande kre­

ditaktiebolag, kommunlånebolag och utländska bankföretag. Med den första

gruppen avses Sparbankernas bank och Jordbrukets bank som ägs av spar­

bankerna resp. centralkassorna. De bostadsfinansierande kreditaktiebolagen

är Svensk Fastighetskredit AB — samägt av ett antal affärsbanker —

Svenska Intecknings Garanti AB och Göteborgs Intecknings Garanti AB,

vilka är dotterbolag till var sin affärsbank, samt Sparbankernas Intecknings

AB — ägt av sparbankerna genom Sparbankernas bank. Dessa bolag har eu

utlåning på drygt 9 miljarder och ett aktiekapital på ca 110 milj. kr. De

industri-, fartygs- och exportfinansierande instituten är AB Industrikredit,

AB Företagskredit och AB Svensk Exportkredit. Dessa bolag ägs till hälften

av staten och till hälften av ett antal bankinstitut. Dessutom ingår i gruppen

Svensk Fartygskredit AB, som ägs av 14 affärsbanker. Dessa bolag har en

sammanlagd utlåningsvolym på ca 1,4 miljarder kr. och ett aktiekapital på

ca 132 milj. kr. Kommunlåneinstituten består av Kommunkredit AB, som till

94 r-'c ägs av Sparbankernas bank, och Kommunlåneinstiutet AB, som till

94 % ägs av övriga affärsbanker. Återstoden i dessa bolag ägs av kommunala

organisationer. Den sammanlagda utlåningen i kommunlåneinstituten är ca

en miljard kr. och aktiekapitalet uppgår till 4 milj. kr. Med de utländska

bankerna slutligen avses ett stort antal olika affärsbanksengagemang i ut­

ländska bankföretag. De två största är Nordfinanz-Bank Ziirich och Banque

Scandinave en Suisse. Sammanlagt uppgår de svenska bankinstitutens in­

tressen i utländska bankföretag till ca 50 milj. kr. För kreditaktiebolagen, som

finansierar sin kreditgivning huvudsakligen genom upplåning av medel på

obligationsmarknaden, är upplåningsrätten enligt gällande regler begrän-

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

149

säd i förhållande till det egna kapitalets storlek. De utländska bankföreta­

gen lyder helt naturligt under lagstiftningen i det land där företaget är

etablerat.

Vid beräkning av affärsbankernas inlåningsrätt bär i praxis från bankens

eget kapital avräknats bokförda värdet på intressen i sidobolag av nu an­

givna typer. Detta innebär ett kapitaltäckningskrav av 100 % för sidobolags-

engagemang. Till grund för denna rättstillämpning har legat åsikten att det

egna kapital, som lagstiftaren föreskrivit som skydd för bankens insättare,

inte samtidigt kan utgöra riskkapital också i ett annat kreditinstitut. Det

förhåller sig nämligen så, att om ett bankinstitut äger exempelvis ett kre­

ditaktiebolag, innebär detta att med bankinstitutets eget kapital som grund

drivs dels en rörelse hos moderbolaget dels en hos dotterbolaget. Eftersom

det finns bestämmelser om högsta tillåtna rörelsevolym i förhållande till

det egna kapitalet för båda bolagen, följer aritmetiskt av en dotterbolags-

bildning att en större kreditgivning kan ske med oförändrad storlek av det

egna kapitalet, än om dotterbolaget inte upprättats, dock under förutsätt­

ning att inte en särskild reduceringsregel införs vid kapitalkravsberäk-

ningen.

Utredningen har föreslagit att aktier i sidobolag skall ingå i riskgrad 4

och sålunda kräva 8 % kapitaltäckning. Utredningen betonar att den är

medveten om den aritmetiska innebörd förslaget har med avseende på

möjligheterna till rörelsetillväxt på grundval av ett givet eget kapital. En­

ligt utredningen är emellertid det avgörande i detta sammanhang att lag­

stiftningen i vårt land betraktar varje kreditinstitut och dess rörelse som

en enhet med avgränsning gentemot övriga kreditinstitut och att etablering

och förvärv av kreditinstitut är underkastad det allmännas kontroll. Utred­

ningen har därför inte ansett en högre kapitaltäckningskvot än den före­

slagna motiverad.

Utredningens förslag på denna punkt är inte enhälligt. Herr Hanström

anser det självklart att det kapital som föreskrivits som skydd för bankinsti­

tutens insättare inte samtidigt kan utgöra riskkapital också i annat kredit­

institut. Eftersom det till annat institut överförda kapitalet i första hand

utgör skydd för detta företags fordringsägare, tunnas kapitalskyddet ut för

insättarna i bankinstituten. Hanström ifrågasätter om inte skillnad kan gö­

ras i kapitaltäckningshänseende för sidobolagsengagemang mellan å ena si­

dan affärsbankerna och å andra sidan sparbanker och centralkassor. För de

sistnämnda skulle enligt Hanström undantag kunna göras från kapitaltäck­

ningskvot över huvud taget i fråga om intressen i sidobolag.

Utredningens förslag att begränsa täckningskravet till 8 % i fråga om

hankinstitutens engagemang i sidobolag har hälsats med tillfredsställelse av

bankföreningen, som ansluter sig helt till utredningens uppfattning, medan

från andra håll kritik riktats mot förslaget. Sålunda har bankinspektionen

betonat angelägenheten av att det reella skydd, som banklagarnas kapital-

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

täckningsregler är avsedda att ge insättarna, inte minskas eller elimineras

genom manipulationer av olika slag som t. ex. uppdelning av rörelsen på

olika juridiskt självständiga enheter och andra liknande åtgärder av rent

organisatorisk art. Därför måste, som f. n. sker i praxis, från moderbolagets

eget kapital räknas av vad bolaget investerar som riskbärande kapital i

andra företag för vilka också finns legala krav på risktäckning. I princip

måste enligt inspektionen krävas att den föreslagna relationen mellan eget

och främmande kapital skall föreligga för koncernen i dess helhet. Inspek­

tionen finner det uppenbart att den av utredningen föreslagna kapitaltäck-

ningsregeln för sidobolag inte innebär något reellt skydd för insättarna. Det

föreskrivna riskkapitalet skulle kunna uttunnas praktiskt taget hur mycket

som helst. Inspektionen ifrågasätter också om det är mödan värt att utforma

ett regelsystem som så lätt skulle kunna sättas ur funktion genom enkla

organisatoriska förändringar i bankerna. Inspektionen har på i huvudsak

de här anförda skälen förordat att i banklagen skall tas in en bestämmelse,

som klart anger att bankinstitut för tillgångar av ifrågavarande slag skall

ställa eget kapital som till fullo svarar mot tillgångarnas bokvärde. Riks­

banksfullmäktige företräder i denna fråga en mellanställning. Fullmäktige

anser att starka skäl talar mot att som bankinspektionen gjort dra de lo­

giska konsekvenserna ur en i och för sig rimlig premiss och betonar, att

de insatser av riskkapital det här är fråga om i huvudsak avser svenska

bank- och kreditaktiebolag, vilkas verksamhet är reglerad i lag. Det har an­

setts i hög grad ligga i det allmännas intresse att sådana företag inrättas

och utvecklas och i flera fall har staten inträtt som delägare. Fullmäktige

anser att den av utredningen föreslagna lösningen bör kunna accepteras i

fråga om insatser i svenska bankinstitut och kreditaktiebolag, så länge ka­

raktären hos denna grupp inte förändras. I övriga fall däremot anser full­

mäktige en anknytning till nuvarande praxis motiverad.

Som framgår av det anförda talar goda skäl för både utredningens och

bankinspektionens förslag till lösning av frågan om kapitaltäckning för

bankinstitutens intressen i sidobolag. Å ena sidan kan sägas att utredningens

förslag innebär att möjligheter öppnas för bankinstitut att genom koncern­

bildning utan insats av nytt riskkapital driva en kreditgivningsrörelse av

helt annan omfattning än f. n. Exempel på hur detta kan gå till har bank­

inspektionen anfört i sitt remissyttrande. Genom en sådan koncernbildning,

som i fråga om de vanliga aktiebolagen är en välkänd företeelse, kan ett

bankinstitut med ett förhållandevis litet riskkapital behärska en hel kedja

av kreditinstitut. Det egna kapitalet/insättar-borgenärsskyddet för en sådan

koncern kan teoretiskt bli illusoriskt. Mot detta resonemang kan å andra

sidan invändas att bankinstitutens förvärv av sidobolag vanligen kräver

tillstånd av Kungl. Maj :t och att de svenska kreditinstituten är underkas­

tade legala soliditetskrav. Vidare kan göras gällande att ett bankinstituts

aktieinnehav i ett sidobolag inte är att bedöma annorlunda än vilken place­

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr i43 år 1968

151

ring som helst. En lämplig avvägning mellan de ståndpunkter som intagits

i denna fråga synes enligt min mening vara, endera som riksbanksfullmäk­

tige förordat att för de svenska sidobolagen kräva 8 % kapitaltäckning me­

dan för de utländska engagemangen skall krävas 100 % kapitaltäckning,

eller att behålla nuvarande ordning för alla sidobolagsengagemang utom så­

vitt gäller de kreditinstitut där staten ingår som delägare. Jag anser över­

vägande skäl tala för den sistnämnda lösningen. Härigenom vinns att bank­

institutens engagemang i kreditaktiebolag av typen Industrikredit, Företags-

kredit och Exportkredit, blir mindre betungande än hittills i kapitaltäck-

ningsliänseende. Vidare undviks risken för att kapitaltäckningsbestämmel-

sernas utformning kan ge anledning till etablerande av sidobolag. Liksom

hittills bör härvidlag företagsekonomiska skäl vara utslagsgivande. Jag för­

ordar alltså att i kapitaltäckningsbestämmelserna tas in en föreskrift av in­

nehåll att från eget kapital skall räknas av bokförda värdet av vad bank­

institut som aktiekapital eller i annan form tillskjutit till företag, som dri­

ver någon form av bankverksamhet, dock inte såvitt gäller företag i vilket

staten är delägare. Någon undantagsregel från den föreslagna ordningen för

sparbanker och kreditkassor anser jag inte påkallad.

Jag återkommer slutligen som jag förutskickat till kapitaltäckningskra-

vet i stort för de olika bankinstituten. I fråga om placeringarna i riskgrad 1

har jag redan uttalat att dessa bör vara täckningsfria. Vad beträffar place­

ringarna i övriga riskgrader ansluter jag mig till de kapitaltäckningskvoter

som utredningen föreslagit. För att belysa verkningarna i kapitaltäcknings-

hänseende av de i detta avsnitt förordade bestämmelserna i förhållande till

utredningens, herr Hanströms och bankinspektionens förslag har följande

tabell upprättats. De affärsbanker, sparbanker och centralkassor som tagits

med avses vara representativa för resp. grupp av bankinstitut. Det bör an­

märkas att labellen bygger på bankinstitutens redovisning, som inte är an­

passad till det föreslagna regelsystemet. Därför kommer det sannolikt att

visa sig att kapitalkravet blir väsentligt mindre än som framgår av beräk­

ningarna. Samma reservation gäller f. ö. för den av utredningen redovisade

sammanställningen.

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Eget kapi­

tal och

förlagslån

tkr

Kapital­

krav enligt

nu gällan­

de regler

tkr

Kapitalkrav i procent av kol. 2 enligt

Depart.

förslag

Utredn.

förslag

Han­

ströms

förslag

Bank-

insp.1

förslag

1

2

3

4

5

6

31/8 1967

Svenska Handelsbanken .. 1 024 195

1 026 702

62

54

69

76

Skandinaviska Banken ....

687 347

749 254

63

56

73

81

Göteborgs Bank..................

263 206

258 932

66

59

78

85

Sveriges Kreditbank..........

325 718

337 934

58

56

69

75

Wermlands Enskilda Bank

64 206

61 661

58

52

72

79

Östergötlands Enskilda

Bank ...............................

59 228

52 954

65

60

77

85

Skaraborgs Enskilda Bank

49 118

45 435

64

59

74

82

Medeltal

62

56

71

78

31/12 1966

Stockholms sparbank ....

62 471

32 588

78

76

93

93

Valkebo sparbank..............

600

355

105

104

no

112

Fagerhults sparbank..........

280

219

78

80

97

98

Virserums sparbank..........

894

441

82

79

93

96

Västerås sparbank..............

3 664

2 720

104

94

114

115

Motalaortens sparbank....

1 863

1 431

67

65

77

78

Medeltal

79

77

94

95

31/8 1967

Mellersta Norrlands

Centralkassa ..................

4 375

3 715

no

95

119

121

Mälarprovinsernas

Centralkassa ..................

7 937

5 286

134

119

137

138

Västra Sveriges Centralkassa

14 608

9 213

100

94

105

106

Östergötlands Centralkassa

9 856

6 515

98

92

100

100

Södra Sveriges Centralkassa

17 166

12 507

100

91

104

106

Medeltal

105

96

no

in

1 För tillgångar tillhörande riskgrad 4: affärsbanker 9 %

övriga 8 %

Tabellen visar att departementsförslaget i medeltal skulle innebära en

minskning av kapitalkravet i förhållande till nuvarande inlåningsrättsreg-

ler för affärsbankerna med 38 %, för sparbankerna med 21 % och en höj­

ning för centralkassorna med 5 %. Av tabellen framgår också att samtliga

bankinstitut vid den tidpunkt redovisningen avser hade ett betydligt större

eget kapital än vad som skulle krävas enligt departementsförslaget.

Ytterligare en tabell har upprättats för att visa storleken av kapitalkravet

i procent av summan av samtliga tillgångar (exklusive diver seräkningar)

och ingångna garantiförbindelser enligt de olika förslagen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

153

Gällande

regler

Depart.

Utredn.

Han­

ström

Bank-

insp.

Svenska Handelsbanken ..................

7,07

4,56

3,81

4,87

5,35

Skandinaviska Banken ......................

6,29

4,30

3,53

4,60

5,08

Göteborgs Bank ..................................

6,81

4,83

4,05

5,28

5,81

Sveriges Kreditbank ..........................

5,94

3,59

3,33

4,09

4,48

Wermlands Enskilda Bank ..............

5,97

3,87

3,11

4,28

4,70

Östergötlands Enskilda Bank ..........

6,15

4,40

3,66

4,76

5,25

Skaraborgs Enskilda Bank..................

6,27

4,31

3,69

4,65

5,17

Medeltal

6,57

4,33

3,65

4,69

5,16

Stockholms sparbank..........................

1,91

1,48

1,44

1,77

1,78

Valkebo sparbank ..............................

1,83

1,92

6,90

2,02

2,05

Fagerhults sparbank ..........................

1,82

1,42

1,45

1,76

1,78

Virserums sparbank ..........................

1,67

1,38

1,32

1,56

1,61

Västerås sparbank ..............................

1,77

1,84

1,66

2,02

2,03

Motalaortens sparbank ......................

1,86

1,25

1,21

1,42

1,45

Medeltal

1,89

1,50

1,45

1,77

1,79

Mellersta Norrlands Centralkassa

1,64

1,80

1,55

1,95

1,98

Mälarprovinsernas Centralkassa ....

1,78

2,38

2,11

2,44

2,46

Västra Sveriges Centralkassa..............

1,80

1,80

1,69

1,89

1,90

Östergötlands Centralkassa ..............

1,83

1,79

1,69

1,82

1,83

Södra Sveriges Centralkassa..............

2,57

2,56

2,34

2,67

2,71

Medeltal

1,98

2,09

1,91

2,17

2,20

Denna tabell visar bl. a. nödvändigheten av att förhållandevis kraftigt sän­

ka kapitalkraven för affärsbankerna för att enhetliga kapitaltäckningsregler

för bankinstituten över huvud taget skall kunna åstadkommas.

Med beaktande av vad jag tidigare i detta avsnitt anfört anser jag med

hänsyn till den kapitalstyrka bankinstituten i regel har att de kapitalkrav,

som innefattas i de av mig förordade kapitaltäckningsbestämmelserna, inne­

bär en lämplig och godtagbar avvägning mellan samtliga intressen.

Med hänsyn till att departementsförslaget för vissa sparbanker och cen­

tralkassor innebär strängare kapitaltäckningskrav än vad som gäller f. n.

förordar jag att sparbanker och centralkassor under en övergångstid av fem

år skall få möjlighet att tillämpa de hittills gällande inlåningsrättsbestäm-

mel-serna.

I departementsförslaget har bestämmelserna om kapitaltäckning tagits

upp i 57 § banklagen, 26 § sparbankslagen och 34 § jordbrukskasselagen.

154

Kungl. Maj:ts proposition nr li3 år 1968

Kassareservskyldiglieten

Gällande rätt

Bankinstituten är enligt lag —63 § banklagen, 31 § sparbankslagen, 35 §

jordbrukskasselagen och 2 § placeringsreglementet för postbanken — ålagda

att hålla viss betalningsberedskap i form av kassareserv. Olika krav ställs

i sådant hänseende på instituten såväl i fråga om kassareservens omfattning

som beträffande de tillgångar som får räknas in i reserven. Endast för

affärsbanker och centralkassor är en enhetlig reglering genomförd.

Kassareservskyldighetens omfattning för affärsbanker och centralkassor

bestäms till en början av en kvalitativ regel. Denna innebär skyldighet att

hålla en med hänsyn till rörelsens art och omfattning tillräcklig kassareserv

av tillgångar som med lätthet kan förvandlas i pengar. Därutöver ges kvan­

titativa bestämmelser som anger kassareservens minsta storlek. Kassare-

servplikten ställs därvid i förhållande till i stort sett samtliga förbindelser

men differentieras efter inlåningens art. För sparbanker och posibanken

finns endast kvantitativa regler för kassareservens storlek.

De kvantitativa bestämmelserna för affärsbanks, sparbanks och central­

kassas kassareserv följer samma mönster men innebär något strängare

kassareservkrav för sparbankernas del. Kassareserven skall uppgå till minst

ett belopp som svarar mot summan av dels 25 % av de förbindelser som

bankinstitutet har att fullgöra vid anfordran — avistaförbindelser, t. ex.

checkräkning — eller efter uppsägning inom kortare tid än en månad, dels

en viss andel, 4 % för affärsbankerna och centralkassorna samt 8 % för

sparbankerna, av övriga förbindelser, t. ex. inlåning på kapitalräkning, ka-

pitalsamlingsräkning, depositionsräkning och sparbanksräkning. Det sträng­

are kassareservkravet för sparbanker i vad avser inlåning som inte är av

utpräglat kortfristig natur bär motiverats med att sparbankernas place­

ringar i allmänhet är väsentligt mera bundna än övriga bankinstituts (prop.

1955: 151 s. 147). Kassareservens minimistorlek får tillfälligtvis underskri­

das men skyldighet föreligger då att snarast möjligt öka reserven till före­

skrivet belopp.

Kassareservplikten enligt de kvantitativa reglerna omfattar för affärs­

banker och centralkassor inte alla förbindelser. Sålunda är garantiförbin­

delser helt undantagna. Vidare gäller inte 25 %-regeln för inlåning på spar-

kasseräkning, för vilken inlåning såväl banklagen som jordbrukskasselagen

föreskriver en minsta uppsägningstid av eu vecka. Detta undantag hänger

samman med att rörligheten hos sparkassemedlen ansetts vara mindre än

hos övriga förbindelser av utpräglat kortfristig natur (jfr prop. 1955: 3 s.

155

124—126). Slutligen är 4 %-regeln inte tillämplig på långfristiga förbin­ delser, förlagslån, återlån hos AP-fonden och inteckningslån i egna fastig­ heter.

Postbanken är skyldig att som kassareserv redovisa ett belopp som till­ sammans med inneliggande kassa och medel, som står inne hos bank eller riksgäldskontoret, motsvarar för postsparbanken minst 10 % och för post­

girot minst 50 % av kontoinnehavarnas behållning enligt senaste bokslut.

Beträffande de tillgångar som får räknas in i kassareserven ges f. n. en­ dast för sparbanker (uttömmande) och postbanken (exemplifierande) en författningsmässig reglering. För affärsbanker och centralkassor avgör i praxis bankinspektionen vad som kan betraktas som kassareservmedel.

Sparbanks kassareserv skall utgöras av medel som innestår på postgiro eller av sådana tillgodohavanden hos riksbanken, riksgäldskontoret, post­ sparbanken eller affärsbank, vilkas återstående löptid inte överstiger ett år eller som kan sägas upp till betalning inom högst ett år, eller av checkar, som dragits på inländsk penninginrättning och som tillhör sparbanken, eller av skattkammarväxlar eller fullgoda svenska obligationer — beräk­ nade högst till marknadsvärdet — som med lätthet kan förvandlas i pengar. Vidare får av kassareserven högst 100 000 kr. utgöras av vissa inteckningar, som sparbanken innehar som säkerhet för lån, som förfaller eller kan av sparbanken sägas upp till betalning inom högst sex månader. Förutsätt­ ningen är att inteckningarna ligger inom 60 % av senast fastställda taxe­ ringsvärdet i jordbruksfastighet eller i sådan bostads- eller affärsfastighet, som är belägen inom område, för vilket stadsplan eller byggnadsplan fast­ ställts. Bankinspektionen kan slutligen efter prövning i varje särskilt fall godkänna även andra tillgångar som kassareservmedel. — Inteckningar har fått gå in i kassareserven alltsedan kassareservbestämmelser tillkom genom 1892 års sparbankslag. Begränsningen till 100 000 kr. kom till år 1923.

Metoden att i lag ge en uttömmande uppräkning av de tillgångar som får räknas som kassareserv har ansetts erbjuda vissa fördelar från speciell sparbankssynpunkt. Tillvägagångssättet tillåter att kassareserven kan om­ fatta vissa tillgångar, som inte är direkt likvida — inteckningar — men som enligt ett allmänt intresse anses böra hänföras till kassareservmedlen. Inte minst för de små sparbankerna har metoden ansetts vara av betydande värde. (Jfr SOU 1954: 10 s. 2011.

De tillgångar som bankinspektionen godtar som kassareservmedel för affärsbanker och centralkassor omfattar i huvudsak svenska checkar, post- remissväxlar samt nettofordringar — avista eller på en dags uppsägning — hos affärsbanker, sparbanker och centralkassor ävensom statspapper och obligationer till belåningsvärdet hos riksbanken.

Kassareservduglig tillgång som pantsatts av affärsbank, sparbank eller centralkassa får inte räknas in i kassareserven. Om sådan tillgång utgör

Kiingl. Maj:ts proposition nr i43 år 1968

156

säkerhet för avtalad kredit, får den dock räknas som kassareservmedel i

den mån krediten inte använts.

För postbanken föreskrivs att kassareserven skall bestå av statens, hypo-

teksbankens eller stadshypotekskassans obligationer eller av andra värde­

handlingar som med lätthet kan förvandlas i pengar.

Bankinspektionen kan medge centralkassa att i sin kassareserv räkna in

ansluten jordbrukskassas kassatillgångar (prop. 1956: 122 s. 79).

Vid sidan av nu redovisade kassareservbestämmelser finns sedan år 1937

en särskild beredskapslagstiftning om bankinstituts kassareserv, vars syf­

te är penningpolitiskt. Denna lagstiftning har ändrats flera gånger. F. n.

gäller likviditets- och kassakvotslagen den 25 maj 1962 (nr 256). Lagen

gällde ursprungligen t. o. m. den 30 juni 1965 men har förlängts genom lag

den 6 juni 1968 (nr 261) för tiden t. o. m. den 30 juni 1971. Enligt denna

lag kan Kungl. Maj :t förordna om likviditets- och kassakvoter i den mån

detta prövas oundgängligen nödvändigt för att uppnå det mål som fastställts

för riksbankens penningpolitiska verksamhet. Det ankommer på riksbanken

att meddela de föreskrifter, som behövs för tillämpning av förordnandet.

Förordnande om likviditetskvot kan avse affärsbankerna, sparbankerna,

centralkassorna och postbanken, under det att förordnande om kassakvot

kan gälla endast affärsbankerna och postbanken. Med likviditetskvot förstås

i lagen förhållandet mellan nettosumman av bankinstitutets likvida till­

gångar och dess samtliga förbindelser med vissa angivna undantag. Kassa­

kvoten anges som förhållandet mellan bankinstitutets i riksbanken inne-

stående medel och dess förbindelser, också här med vissa undantag. Riks­

banken fastställer det procenttal till vilket likviditets- och kassakvot minst

skall uppgå. En övre gräns har därvid satts. Denna utgör i fråga om likvidi­

tetskvot 50 % för affärsbankerna och postbanken samt 25 % för övriga

bankinstitut. Procenttalet för kassakvot har maximerats till 15 %.

Förordnande enligt likviditets- och kassakvotslagen har i fråga om kassa­

kvot för affärsbanker gällt under tiden den 19 december 1967—den 29 feb­

ruari 1968 (SFS 1967: 745 och 1968: 39). Beträffande likviditetskvoter föl­

jer affärsbankerna i praktiken de kvoter som riksbanken rekommenderar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Kreditinstitututredningen

Utredningen förordar att författningsmässiga regler även i fortsättningen

skall ställas upp för bankinstitutens kassareserv och att syftet med dessa

regler skall vara endast att skapa garantier för en företagsekonomisk betal-

ningsberedskap. Penningpolitiska synpunkter bör liksom hittills tillgodoses

i särskild ordning. I detta sammanhang erinrar utredningen om att riksban­

ken av penningpolitiska skäl f. n. rekommenderar affärsbankerna särskilda

likviditetskvoter och att flertalet av dessa banker redovisar en avsevärt

större kassareserv än den banklagen föreskriver.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

157

Den nuvarande olikartade utformningen av kassareservreglerna får en­ ligt utredningen i betydande grad ses mot bakgrund av att även rörelsereg­ lerna i övrigt varit olika. Utredningen pekar särskilt på att sparbankerna tidigare hade större möjligheter än affärsbanker och centralkassor att läm­ na bundna lån och att detta förhållande låg bakom den strängare kassare- servskyldigheten för sparbankerna. Denna skillnad försvann genom lagänd­ ringar år 1965 och utredningen föreslår nu att även övriga rörelseregler skall bli likartade. En differentiering av kassareservreglerna kan därför inte läng­ re grundas på författningsmässiga olikheter. Utredningen understryker emellertid kraftigt att likartade regler för verksamheten inte utesluter be­ tydande olikheter i den faktiska sammansättningen av tillgångar och skul­ der, vilket i sin tur påverkar kravet på betalningsberedskap.

På grund av olikheter i bankinstitutens rörelseinriktning har utredningen övervägt att utforma kassareservkravet enbart som en kvalitativ regel av innebörd, att instituten är skyldiga att hålla en med hänsyn till rörelsens art och omfattning tillräcklig kassareserv. Fördelen med en sådan utform­ ning anges vara att den i princip medger att kassareservkravet kan avpassas efter varje enskilt instituts verksamhet. Utredningen avvisar dock en sådan lösning eftersom den kan medföra svåra tillämpningsproblem. Det kan så­ lunda förutsättas att bankinspektionen för att fullgöra sin verksamhet mås­ te ställa upp kompletterande kvantitativa regler. Utredningen finner det lämpligare att nödvändiga kvantitativa bestämmelser ges i författning och att reglerna liksom hittills anger kraven på kassareservens storlek. Det be­ tonas att reglerna med nödvändighet måste bli schablonmässiga.

Efter mönster från vad som nu gäller för affärsbanker och centralkassor föreslår utredningen att även en kvalitativ regel skall ingå i kassareservbe- stämmelserna för samtliga bankinstitut. En sådan regel sägs vara av värde för att markera att de krav som ställs upp genom de kvantitativa bestäm­ melserna i vissa fall kan innebära en otillräcklig betalningsberedskap.

Som bakgrund till frågan hur kvantitativa regler bör utformas berör ut­ redningen utförligt vissa förhållanden som på ett avgörande sätt kan på­ verka ett bankinstituts behov av betalningsberedskap. Därvid konstateras inledningsvis att allmänt sett beror kassautvecklingen i banksystemet på de penningvårdande myndigheternas åtgärder och statsbudgetens kassamäs­ siga utfall, variationer i allmänhetens sedelinnehav och betalningsströmmar­ na till och från utlandet. Härigenom ges den yttre ram inom vilken bankin­ stituten som grupp har att verka. Dessa förhållanden medför enligt utred­ ningen betalningsströmmar till och från banksystemet och påverkar däri­ genom banksystemets kassatillgång.

Vad angår det enskilda bankinstitutet konstaterar utredningen, att dess kassautveckling har direkt samband med i vilken utsträckning uttag och utbetalningar av lån i tiden sammanfaller med insättningar samt amorte­ ringar och ränteinbetalningar. Av dessa faktorer kan inbetalningsström-

15S

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

marna av amorteringar och räntor med säkerhet förutsägas. De kan enligt utredningen påverkas även i den meningen att institutet kan förändra tak­ ten i sin nyutlåning samt ändra på amorteringstiderna och sammansätt­ ningen av värdepapper sportfölj en i fråga om löptider. Utredningen fram­ håller, att utlånings- och placeringspolitiken härigenom blir ett instrument för bankinstitutets likviditetsplanering. Möjligheterna att härutöver öka kassan genom att säga upp lån förefaller utredningen vara obetydliga, efter­ som låntagarnas likviditetsplanering i de flesta fall torde vara uppbyggd på grundval av den med bankinstitutet överenskomna faktiska amorterings­ tiden och därför inte tillåter en snabbare återbetalningstakt.

I fortsättningen behandlar utredningen den betydelse som inlåningens struktur — sedd ur flera synvinklar — kan ha för behovet av kassareserv. Först påpekas att inlåningsräkningarna kan hänföras till olika kategorier insättare, främst hushåll, kommuner och företag. Med utgångspunkt i att de skilda kategorierna kan antas följa olika mönster i fråga om uttag och in­ sättning på räkningarna finner utredningen det sannolikt, att insättningar från en kategori kan balansera uttag från en annan. Ju mer renodlat in­ slaget av en enda insättarkategori är i ett institut, desto större blir risken för att balanserande insättningar inte sker. I anslutning härtill betecknar utredningen inlåningsstrukturen med avseende på insättarkategorier som heterogen såväl inom de olika typerna av bankinstitut som för alla bankin­ stitut. Mest ensartad anges den vara i postbankens sparbanksdel, vars in­ låning i allt väsentligt kommer från hushållen.

Det absoluta antalet inlåningskunder som utgör gentemot varandra själv­ ständiga beslutsenheter tar utredningen upp som nästa aspekt på inlånings­ strukturen i bankinstituten. Eftersom sannolikheten för balanserande insätt­ ningar tilltar vid stigande storlek på bankinstitutet synes det relativa kravet på kassareserv öka ju färre insättare ett institut har. Av detta förhållande drar utredningen den slutsatsen, att vid samma genomsnittsbehållning på inlåningsräkningarna blir t. ex. det relativa kassareservbehovet i ett institut med 1 000 milj. kr. i omslutning lägre än i ett institut med 100 milj. kr. i omslutning.

Inlåningsstrukturen i bankinstituten kan, sägs det vidare, betraktas ur den synvinkeln att det inom ramen för en given omslutning på ett institut kan rymmas ett större antal insättare med mindre behållningar eller ett mindre antal insättare med större behållningar. Eftersom sannolikheten för balanserande insättningar är störst i det förstnämnda fallet får enligt utred­ ningen det relativa behovet av kassareserv i institut med ett stort antal insättare anses vara lägre än i ett institut med ett litet antal insättare.

Utredningen lägger ytterligare en aspekt på bankinstitutens inlånings- struktur med utgångspunkt i att instituten betraktas som en enhet. Under förutsättning att allmänhetens innehav av sedlar är konstant och att övriga i det föregående nämnda faktorer inte för med sig någon ändring i bank­

Kungl. Maj. ts proposition nr 1 k3 år 1968

159

systemets kassatillgång, följs praktiskt taget genast ett uttag på en inlå-

ningsräkning av en motsvarande insättning. Detta förhållande leder enligt

utredningens uppfattning till att ju större ett institut är i förhållande till

hela banksystemet, desto mindre blir det relativa behovet av kassareserv.

Sannolikheten för att ett uttag från institutet skall följas av en insättning

ökar nämligen med växande storlek på institutet.

Utredningens redovisning av olika aspekter på bankinstitutens inlånings-

struktur såvitt rör behovet av kassareserv leder till den slutsatsen att be­

hovet bestäms av flera faktorer i förening. De avgörande faktorerna anges

sammanfattningsvis vara dels institutets storlek i förhållande till bank­

väsendet som helhet, dels antalet insättare i institutet och deras storlek i

förhållande till institutets storlek, dels inslaget av olika insättarkategorier

i ett institut. Utredningen finner det uppenbart att en gruppering av samt­

liga bankinstitut med hänsyn till dessa faktorer inte skulle följa associa-

tionsrättsliga gränser. Det är därför enligt utredningens mening inte möjligt

att differentiera kassareservreglerna efter associationsrättsliga linjer.

Utredningen diskuterar i fortsättningen möjligheten att — liksom f. n. är

fallet — differentiera kravet på kassareserv efter inlåningens formella upp­

sägningstid genom att för kortfristiga förbindelser kräva större betalnings-

beredskap än för andra förbindelser. Även om utredningens förslag om

slopande av nuvarande reglering i fråga om uppsägningstider för inlåningen

godtas, utgör detta inte något hinder för att instituten själva — såsom nu

sker för vissa räkningar — för kontohavarna föreskriver uppsägningstider

av olika längd. Möjlighet finns därför, betonar utredningen, att även i fort­

sättningen differentiera kassareservkravet efter längden av formellt över­

enskommen uppsägningstid. En sådan differentiering innebär att framför

allt omsättningshastigheten av inlåningen tillmäts betydelse för bankinsti­

tutens kassautveckling. Mot detta anför utredningen att uttag av insättar-

medel balanseras tidsmässigt i allt väsentligt av insättningar och att kassa­

ställningen påverkas även av andra faktorer. Utredningen anser det därför

inte meningsfullt att differentiera kassareservkravet efter inlåningens for­

mella uppsägningstider.

Utredningens överväganden i fråga om kassareservregler leder till att

dessa bör utformas med hänsyn till främst bankinstitutets storlek och antal

kunder, förekomsten inom varje institut av relativt stora insättare samt för­

delning på insättarkategorier. Utredningen anser att de särskilda krav som

varje instituts karaktär kan fordra skall kunna innefattas i en enhetlig

schablonregel om kassareservens relativa storlek jämte den kvalitativa be­

stämmelsen om en med hänsyn till verksamhetens inriktning tillräcklig

kassareserv.

Utredningen förordar en för samtliga bankinstitut gemensam kvantitativ

kassareservregel om 10 % på inlåningen. Til! inlåning hänförs enligt utred­

ningens förslag samtliga förbindelser med undantag av obligations- och

160

förlagslån, lån mot inteckning i egen fastighet, lån som upptagits hos AP-

fonden i samband med återlån samt garantiförbindelser. Vid avvägningen

av storleken av det föreslagna procenttalet i förhållande till nuvarande

krav bär utredningen utgått från att räkningsstrukturen på inlåningssidan

kommer att förbli i stort sett den nuvarande. Skulle väsentliga ändringar

i detta avseende aktualiseras, något som diskuterats på bankhåll, får, på­

pekar utredningen, frågan om procenttalets storlek tas upp till förnyad

prövning.

Eftersom en nedgång i kassareservtillgångarna ibland kan ligga helt utan­

för ett bankinstituts kontroll behåller utredningen i sitt förslag nuvarande

möjlighet för affärsbanker, sparbanker och centralkassor att tillfälligtvis

underskrida fastställt belopp för kassareserven. Även postbanken föreslås

få denna rätt. Skyldighet skall dock i sådant fall föreligga att snarast öka

kassareserven till föreskriven nivå.

Verkningarna av en kassareservregel om 10 % på inlåningen belyser ut­

redningen genom en ingående undersökning per den 31 mars 1966 av hur

regeln kommer att slå för bankinstituten (SOU 1967:64 s. 207—209). I

fråga om sparbankerna avser undersökningen ett representativt urval på 75

stycken. För affärsbankerna som grupp betraktat medför den föreslagna

kassareservregeln ingen ändring av nuvarande förhållanden; någon sänk­

ning för storbankerna och höjning för provinsbankerna. Sparbankerna har

nu ett genomsnittligt krav på 8,2 %. Utredningens förslag medför en höj­

ning av detta med högst en fjärdedel. För centralkassorna, som nu har ett

genomsnittskrav på 6 %, medför den föreslagna regeln en betydande skärp­

ning, i de enskilda fallen varierande ungefär mellan 20 och 90 %. Om hän­

syn tas till den faktiska kassareserv som bankinstituten redovisade vid un­

dersökningstillfället, skulle det föreslagna kravet på kassareserv ha uppfyllts

av samtliga affärsbanker, av 64 utav 75 undersökta sparbanker och av halva

antalet centralkassor eller 6 st.

Med hänsyn till den skärpning som ett genomförande av utredningens

förslag innebär för vissa centralkassor och sparbanker förordar utred­

ningen att dessa bankinstitut under en övergångstid, förslagsvis fem år, får

tillämpa nu gällande bestämmelser.

Utredningen diskuterar därefter vilka tillgångar som kassareserven får

bestå av och börjar därvid med att precisera begreppet kassareserv som

kapaciteten hos ett bankinstitut att låna i riksbanken. Kravet för ett bank­

institut på kassareserv mynnar nämligen i sista hand ut i behovet av att

genom upplåning i riksbanken täcka ett underskott i riksbanksclearingen.

Frågan blir då vilka tillgångar som ett bankinstitut normalt kan belåna

i riksbanken och som därför skall få räknas in i kassareserven. En rimlig

avgränsning torde enligt utredningens mening vara att — i enlighet med

gällande praxis för t. ex. affärsbankerna — som kassareserv räkna tillgodo­

havanden i riksbanken, fordringar på riksgäldskontoret och på andra kredit-

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

161

institut samt sådana värdepapper som normalt är belåningsbara i riksban­ ken. I sammanhanget nämner utredningen att riksbanken i princip kan belåna inte endast skattkammarväxlar och statsobligationer samt hypoteks- bankens och stadshypotekskassans obligationer utan även övriga kredit­ instituts obligationer, kommunobligationer samt industriobligationer och liknande, för sistnämnda kategori under förutsättning att lånen är börs­ noterade.

Beträffande de tillgångar som får räknas in i kassareserven erinrar ut­ redningen om nuvarande oenhetliga reglering för bankinstituten. Detaljera­ de bestämmelser finns endast i sparbankslagen. För affärsbanker och cen­ tralkassor anger bankinspektionen i praxis vilka tillgångar isom kan betrak­ tas som kassareservdugliga.

Den sistnämnda ordningen synes, påpekar utredningen, ha fungerat väl och är dessutom smidigare än en reglering i författning. Utredningen före­ slår därför att för samtliga bankinstitut i lagtexten skall användas endast termen »tillgångar som med lätthet kan förvandlas i penningar». Under detta begrepp ingår som en väsentlig del i riksbanken normalt belåningsbara tillgångar.

Beträffande sparbanks nuvarande rätt att i kassareserven räkna in vissa inteckningar till ett belopp av högst 100 000 kr. anför utredningen, att genom beloppsgränsen är denna möjlighet av nämnvärd betydelse endast för de minsta sparbankerna. Utredningen föreslår att regeln mönstras ut ur spar­ bankslagen och pekar därvid på, att i de fall där svårigheter att uppfylla lagens krav kan uppstå bör under den föreslagna övergångstiden ifråga­ varande sparbanker kunna vidta åtgärder för att anpassa kassareserven till de nya bestämmelserna.

Utredningen tar i sina lagförslag inte upp några regler om beräknings­ grunder för ett bankinstituts värdepappersportfölj vid bestämmande av kassareservens storlek. Det förutsätts att bankinspektionen liksom hittills i fråga om affärsbanker och centralkassor utfärdar bestämmelser i frågan. Med hänsyn till praxis och institutionella förhållanden i vårt land med av­ seende på bankinstitutens mobilisering av sina kassareservtillgångar för­ ordar utredningen att inspektionen, i likhet med vad nu är fallet, använder belåningsvärdet i riksbanken som beräkningsgrund vid värderingen av värdepappersportföljen. Utredningens förslag innebär ändring för spar­ bankerna därigenom att bestämmelsen i sparbankslagen om att obligationer som ingår i kassareserven får beräknas till marknadsvärdet tas bort.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Remissyttrandena

Några remissinstanser har berört syftet bakom kassareservbestämmelser i banklagstiftningen. Riksbanksfullmäktige framhåller, att dessa bestäm­ melser skiljer sig från i penningpolitiskt syfte uppställda likviditets- och

6 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr li3

162

kassakvotskrav och att avsikten med dem är att säkerställa bankernas be­

talningsförmåga. Riksgäldsfullmäktige erinrar om att penning- och kredit-

politiskt motiverade ingripanden för kortare eller längre tid kan komma

att få större betydelse för bankinstitutens dispositioner än här avsedda

kassareservregler.

Den föreslagna enhetliga utformningen av kassareservbestämmelserna

dels en kvalitativ regel, dels en kvantitativ regel om kassareserv på minst

10 % av den totala inlåningen — har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats

utan erinran i det helt övervägande antalet remissyttranden. Till de remiss­

instanser, som särskilt berört kassareservbestämmelserna och som utan

förbehåll anslutit sig till utredningens förslag i denna del, hör bankinspek­

tionen, poststyrelsen, en reservant i riksbanksfullmäktige, herr Dahlén,

riksgäldsfullmäktige, bankföreningen, KF, RLF och LO. Riksgäldsfullmäk-

tige anser, att bestämmelserna om kassareserv utmärks av enkelhet och

praktisk tillämpbarhet.

Sparbanksföreningen tar upp det av utredningen diskuterade förslaget att

utforma kassareservkravet enbart som en kvalitativ regel med innebörd att

bankinstituten är skyldiga att hålla en med hänsyn till rörelsens art och

omfattning tillräcklig kassareserv. Föreningen anser vissa skäl tala för en

sådan lösning. Eftersom avsikten med en kassareserv får anses vara att den

skall kunna begagnas för att möta svängningar i bankinstitutens likviditet,

är ett kassareservkrav, uttryckt som en viss minsta procentsats av inlå­

ningen, något ologisk. Denna bristande logik korrigeras i utredningens för­

slag, liksom i gällande rätt, genom stadgandet om att kassareserv som ned­

gått under föreskrivet belopp snarast möjligt skall ökas till föreskriven

gräns. Med hänsyn till att en siffermässigt preciserad kassareserv trots detta

kan ha sina fördelar — en sådan ordning innebär bl. a. att bankinspektionen

inte behöver ge några supplementära regler för kassareservens storlek —

gör sparbanksföreningen inte någon direkt invändning mot att kassareserv­

kravet siffermässigt preciseras. —- Sparbankernas bank ansluter sig till spar­

banksföreningens uttalande.

Även jordbrukskasseförbundet kommer — utan att direkt motsätta sig en

lösning efter utredningens linjer — med vissa erinringar och påpekanden i

anledning av förslaget. De föreslagna kassareservbestämmelserna innebär

enligt förbundet väsentligt ökade förpliktelser för centralkassorna, för vissa

av dessa inemot en fördubbling i förhållande till gällande regler. Behovet av

kassareserv är främst beroende på rörligheten på inlåningen hos olika typer

av bankinstitut. Denna rörlighet torde, framhåller förbundet, vara betydligt

större hos affärsbanker än hos sparbanker och centralkassor. Från denna

synpunkt kan man ifrågasätta om inte de nuvarande reglerna med en med

hänsyn till inlåningens sammansättning differentierad kassareservskyldig-

het är att föredra framför de föreslagna reglerna. Erfarenheten visar också,

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

163

att de nuvarande reglerna för centralkassornas vidkommande varit tillräck­ liga för att tillgodose behovet av en god betalningsförmåga. Ehuru det så­ lunda enligt jordbrukskasseförbundets uppfattning inte finns skäl för en skärpning av kassareservreglerna, är kasserörelsen med hänsyn till önske­ målet om likställdhet med övriga bankinstitut i och för sig villig att påta sig de ökade förpliktelser, som de föreslagna reglerna utgör. — Jordbrukets bank instämmer i jordbrukskasseförbundets uttalande.

En kritisk inställning till förslaget i denna del intar däremot riksbanks­ fullmäktige (majoriteten). Fullmäktige påpekar inledningsvis, att det som är påfallande med utredningens konstruktion av kassareservskyldigheten jämfört med förslaget till kapitaltäckningsregler är den långtgående scha- bloniseringen. Kapitaltäckningskravens form är lika för alla bankinstitut, men genom att de relateras till en indelning av tillgångarna i riskgrader kommer dock hänsyn att tas till den olika karaktären av rörelsen. Kassa- reservkravet däremot saknar denna form av differentiering och blir helt lika för affärsbanker, sparbanker och centralkassor. Det rent siffermässiga resultatet härav har blivit ett ungefär oförändrat krav för affärsbankerna i genomsnitt, medan sparbankerna och i synnerhet centralkassorna får vid­ kännas en skärpning.

Fullmäktige ifrågasätter om inte förslaget till kassareservregler kommit att kännetecknas av en väl osmidig ambition att åstadkomma enhetlighet till varje pris utan hänsyn till att det onekligen föreligger och med all säker­ het kommer att föreligga sådana olikheter mellan olika bankinstituts rö­ relse att en viss differentiering av kassareservkraven ter sig berättigad.

Utredningen har, fortsätter fullmäktige, diskuterat olika faktorer som en­ ligt dess mening borde bestämma ett rationellt grundat kassareservkrav, men funnit att det knappast är möjligt att ta hänsyn till dem. Fullmäktige hävdar dock, att utredningen på otillräckliga grunder avfärdat det system som hittills kännetecknat svensk banklagstiftning, nämligen att relatera kassareservkraven till inlåningens fördelning efter formell uppsägningstid. Utredningens argumentation är mycket kortfattad —- uttagen balanseras tidsmässigt normalt av insättningar och kassaställningen påverkas även av andra faktorer. Fullmäktige ifrågasätter emellertid om inte en fördelning efter uppsägningstider ändock ger ett samlat uttryck för karaktären av ett instituts inlåning i de avseenden som är mest relevanta med hänsyn till kassareservkraven.

Fullmäktige anser sig sålunda inte nu kunna tillstyrka en schablonmäs­ sigt bestämd kassareserv på 10 %, som är otillfredsställande motiverad och leder till stora skärpningar för sparbanker och centralkassor. Fullmäktige är emellertid även medvetna om att den nuvarande kassareservregeln för affärsbanker och centralkassor — 25 % av kortfristig och 4 % av annan inlåning — gör en alltför stor skillnad mellan kortfristig och långfristig inlåning. Om det inte är möjligt att nu genomföra en ytterligare prövning

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

i syfte att fastställa nya enhetliga regler som tar hänsyn till inlåningens tidsbundenhet, är det enligt fullmäktiges mening att föredra att tills vidare behålla nuvarande regler.

Utredningens lösning av frågan om vilka tillgångar som får räknas in i kassareserven lämnas utan erinran vid remissbehandlingen. Sparbanksför­ eningen och Sparbankernas bank ifrågasätter dock om det inte, i konsek­ vens med att kassareserven siffermässigt preciserats, är lämpligt att också kassareservmedlen preciseras i lagtexten genom uppräkning.

Mot utredningens förslag att riksbankens belåningsvärden skall användas vid värdering av de i kassareserven ingående tillgångarna riktar sparbanks­ föreningen stark kritik och anser att en sådan värderingsnorm innebär för sparbankernas del en ytterligare skärpning av kassareservskyldigheten i för­ hållande till vad nu gäller. Föreningen föreslår, att sparbankerna vid värde­ ring av obligationsportföljen i kassareservhänseende alltjämt får begagna marknadsvärden. På så sätt undviks olika beräkningsgrunder för obliga­ tioner i balansvärderingshänseende (48 § sparbankslagen) och vid beräk­ ning av kassareserv.

Departementschefen

Nu gällande kassareservbestämmelser har till syfte att skapa garantier för att bankinstituten upprätthåller en tillfredsställande betalningsbered- skap. Allmän enighet råder om att sådana regler behövs även framdeles. Liksom hittills bör reglerna utformas enbart för uppgiften att skydda bankinstitutens likviditet under det att penningpolitiskt motiverade be­ stämmelser får ges i annan ordning. Bestämmelser av sistnämnda karaktär finns f. n. i likviditets- och kassakvotslagen, en beredskapslag som i år förlängts att gälla för tiden t. o. m. den 30 juni 1971. Förordnande med stöd av denna lag har gällt endast en kortare tid kring årsskiftet 1967/68 och avsåg då fastställande av kassakvot för affärsbankerna. I övrigt har denna lagstiftnings syften kunnat förverkligas genom överenskommelser mellan riksbanken och affärsbankerna om likviditetskvoter hos sistnämnda ban­ ker. BI. a. som följd härav håller affärsbankerna f. n. en kassareserv som är väsentligt större än vad banklagen kräver.

Skyldigheten att med hänsyn till ingångna förbindelser hålla en tillfreds­ ställande kassareserv kan regleras genom kvalitativa eller kvantitativa be­ stämmelser eller genom ett sgstem innehållande regler av båda nu angivna slag. Innebörden av en kvalitativ regel kan sägas vara den att lagen ställer upp ett allmänt krav på bankinstituten att hålla en med hänsyn till rörel­ sens art och omfattning tillräcklig kassareserv. Kvantitativa bestämmelser reglerar direkt i lag den minimistorlek en kassareserv skall ha. Inom nu­ varande banklagstiftning tillämpas olika system. För affärsbanker och

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

165

centralkassor gäller bestämmelser av såväl kvalitativ som kvantitativ art. Kravet på kassareserv hos sparbank är däremot endast kvantitativt be­ stämt.

Utgångspunkten för kreditinstitututredningen har även i förevarande av­ seende varit att åstadkomma ett enhetligt system för alla bankinstitut. Eftersom olikheter i de skilda institutens rörelseinriktning kan väntas bestå även efter en samordning av rörelsereglerna, har utredningen övervägt att utforma kassareservkravet enbart som en kvalitativ regel. Denna lösning har utredningen emellertid förkastat, närmast av det skälet att bankinspek­ tionen i alla fall måste ställa upp kompletterande kvantitativa bestämmelser och att det då är bättre att sådana ges i lag. Utredningens förslag går därför ut på att samma ordning som nu gäller för affärsbanker och centralkassor skall tillämpas för alla bankinstitut, dvs. med en kassareserv bestämd såväl genom en kvalitativ regel som av kvantitativa bestämmelser.

Det föreslagna systemet har i allmänhet gillats eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Sparbanksföreningen har dock i och för sig uttalat starka sympatier för tanken att bestämma kassareservkravet enbart med stöd av en kvalitativ regel men har, av samma skäl som utredningen, inte gjort någon direkt invändning mot en komplettering med kvantitativa be­ stämmelser i lag.

Enligt min mening — och i denna har jag blivit styrkt genom remissut­ fallet — har nuvarande ordning för bestämmande av krav på kassareserv hos affärsbanker och centralkassor uppenbara fördelar. Systemet tillåter att nödvändig hänsyn kan tas till det enskilda institutets faktiska samman­ sättning av tillgångar och skulder. Därutöver är för normalfallen kassa­ reservkravet siffermässigt preciserat, vilket otvivelaktigt är till god vägled­ ning för bankinstituten och underlättar bankinspektionens tillsynsverksam­ het. Inom systemets ram kan insättarnas intressen av tillräcklig trygghet tillgodoses. Av dessa skäl godtar jag i princip det föreslagna systemet.

I fråga om de kvantitativa bestämmelsernas utformning innebär utred­ ningens förslag en väsentlig ändring av gällande ordning. Nuvarande be­ stämmelser relaterar kravet på kassareserv till inlåningens fördelning efter formell uppsägningstid och ställer upp ett krav på kassareserv motsvarande 25 % av kortfristig inlåning och 4 % — för sparbanker 8 % — av övrig in­ låning. Utredningsförslaget saknar denna differentiering och anger kravet på kassareserv till ett belopp motsvarande minst 10 % av all inlåning. Det rent siffermässiga resultatet av denna schablonregel — ställt i relation till nuvarande i lag angivna krav på kassareserv — har blivit ett ungefär oför­ ändrat krav för affärsbankerna i genomsnitt men en skärpning för spar­ banker och framför allt för centralkassor.

Den föreslagna utformningen av de kvantitativa bestämmelserna har i stort sett inte föranlett några särskilda uttalanden under remissbehand-

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 1k3 år 1968

lingen. Bankinspektionen, poststyrelsen, bankföreningen och sparbanksför­

eningen, som berört förslaget i denna del, har inte haft någon erinran mot

utformningen. Däremot har riksbanksfullmäktige och jordbrukslcasseför-

bundet kritiserat schablonregeln. Den hårdaste kritiken kommer från riks­

banksfullmäktige, som hävdat att utredningen på otillräckliga grunder av­

färdat det system som hittills kännetecknat svensk banklagstiftning. Full­

mäktige har direkt avstyrkt den föreslagna lösningen och som skäl härför

åberopat främst att lösningen inte tar tillräcklig hänsyn till olikheterna i de

skilda bankinstitutens rörelseinriktning. En differentiering av kassareserv-

lcravet efter uppsägningstid har fullmäktige ansett vara en bättre om än inte

fullgod lösning. Även de negativa verkningarna för sparbanker och central­

kassor har åberopats av fullmäktige. En i viss mån likartad ståndpunkt

intar jordbrukskasseförbundet som för centralkassornas del i och för sig

föredragit nuvarande regler framför de föreslagna. Förbundet har dock ut­

tryckligen förklarat, att kasserörelsen med hänsyn till önskemålet om lik­

ställdhet mellan bankinstituten godtar utredningsförslaget och därmed

ökade kassareservkrav för centralkassornas del.

Riksbanksfullmäktiges uttalande ger mig anledning att här lämna en

kort historik över kassareservreglerna. Skyldigheten att för betalningsbe-

redskap hålla viss kassareserv infördes för sparbanker år 1892, för affärs­

banker år 1911 och för centralkassor redan från starten år 1915. I fråga om

såväl sparbanker som centralkassor utformades bestämmelserna från början

som en skyldighet att redovisa en kassareserv motsvarande minst 10 % av

insättarnas behållning. De ursprungliga bestämmelserna för affärsbanker

ställde däremot kravet på kassareserv i relation till deras kortfristiga för­

bindelser, som till viss del — 25 % — skulle täckas av en kassareserv. Denna

utformning hängde samman med att den inlåning som placerades på mer

långfristiga räkningar ansågs kännetecknas av så ringa rörlighet att inlå­

ningen saknade större betydelse för affärsbankernas behov av kassareserv.

Med undantag för centralkassornas övergång år 1936 till affärsbankssyste-

met stod nu återgivna kassareservbestämmelser oförändrade kvar fram till

tillkomsten av nu gällande banklagstiftning. Anledningen till att man då för

affärsbanker och centralkassor vidgade kassareservkravet till att avse all

inlåning var att den nyss angivna förutsättningen för begränsning av kravet

till inlåning av kortfristig karaktär inte längre ansågs vara för handen.

Differentieringen av kassareservskyldigheten efter inlåningens art motivera­

des med att kortfristiga förbindelser krävde högre betalningsberedskap än

övriga förbindelser. Beträffande sparbanker föranleddes övergången till af-

färsbankssystemet av bl. a. önskan att sänka kassareservkravet något och

att sparbank medgavs rätt att inom en fri sektor motta inlåning på check­

räkning och på kortfristig uppsägningsräkning. — För postbanken har kas­

sareservskyldigheten alltid relaterats till kontoinnehavarnas behållning.

Utredningens grepp att applicera schablonregeln på all inlåning utan

167

någon differentiering efter dess art innebär alltså inte något främmande för svensk banklagstiftning. Sparbanker och centralkassor har haft ett så­ dant system och det tillämpas fortfarande — såvitt kan bedömas utan några olägenheter — av postsparbanken som i stort sett nu har samma sortiment inlåningsräkningar som övriga bankinstitut.

Kravet på kassareserv skall ses mot bakgrunden av att ett bankinstituts kassautveckling står i direkt samband med i vad mån uttag av insättar- medel och utbetalningar av lån tidsmässigt sammanfaller med insättningar och inbetalningar. En differentiering av kassareservkravet efter längden av formellt överenskommen eller föreskriven uppsägningstid innebär att framför allt omsättningshastigheten av inlåningen tillmäts betydelse för bankinstitutens kassautveckling. Denna faktors betydelse får dock inte överdrivas i sammanhanget. I viss mån, av naturliga skäl beroende av ett instituts storlek, motverkas den av att uttag av insättarmedel tidsmässigt i allt väsentligt balanseras av insättningar. Dessutom bestäms, såsom fram­ går av utredningens ingående analys av problematiken, behovet av kassa­ reserv även av andra faktorer — t. ex. bankinstitutets storlek och antal kunder, förekomsten av relativt stora insättare och fördelningen på insättar- kategorier. Slutligen bör understrykas att under förutsättning av riksdagens godkännande kommer i framtiden de föreliggande olikheterna i bankinsti­ tutens inriktning att i allt väsentligt elimineras.

När man diskuterar utformningen av kvantitativa bestämmelser bör man ha i minnet att sådana bestämmelser, om de som här ingår i systemet som ett komplement till en kvalitativ regel, i viss mån endast är ett hjälpmedel för att i normalfallen ange lämpligt minimikrav på kassareserven. Det vä­ sentliga i ett sådant system är den kvalitativa regeln som utan någon sif­ fermässig precisering helt allmänt av varje bankinstitut kräver ett likvidi- tetsskydd i törhållande till rörelsens art och omfattning hos institutet. Övervakningen av en sådan regels tillämpning ingår som ett led i bank­ inspektionens tillsynsverksamhet. Mot denna bakgrund reduceras proble­ met närmast till en fråga om att skapa en hjälpregel som kan täcka normal­ fallen och som är enkel och lätt att tillämpa.

Av nu anförda skäl godtar jag i förevarande avseende ett kassareservkrav som är kvantitativt bestämt i förhållande till inlåningen utan någon dif­ ferentiering efter dess art. Jag vill dock, särskilt med hänsyn till de syn­ punkter som framförts av riksbanksfullmäktige, ånyo understryka vikten av att bankinspektionen noga följer utvecklingen hos de enskilda instituten och där så behövs kräver större kassareserv än som följer av den kvantitativa bestämmelsen.

Hur stort det kvantitativt bestämda obligatoriska likviditetsskyddet skall vara är en avvägningsfråga. Av utredningen föreslagna 10 % av inlåningen förefaller mig vara en lämplig avvägning mellan skilda intressen. Procent­ talet stämmer överens — genomsnittligt sett — med vad som nu krävs av

Kungl. Maj. ts proposition nr 1

43

år 1968

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

affärsbankerna men medför skärpning för sparbanker och centralkassor.

Ser man till den faktiska kassareserv som bankinstituten nu håller blir

verkningarna av ett krav på 10 % märkbara nästan endast för vissa cen­

tralkassor. Affärsbankerna har f. n. en kassareserv på ca 38 % av inlå­

ningen. Sparbanker har sedan gammalt hållit en hög betalningsberedskap

och endast ett fåtal sparbanker torde få svårigheter att i dagens läge upp­

fylla det föreslagna kravet på kassareserv. Av de tolv centralkassorna kan

enligt utredningens beräkningar endast sex uppfylla det av utredningen upp­

ställda kravet. De svårigheter som således vid en övergång till den föreslagna

ordningen uppstår för vissa sparbanker och centralkassor kan övervinnas

genom att såsom utredningen förordat dessa bankinstitut under en över­

gångstid av fem år får tillämpa äldre kassareservbestämmelser. På grund

härav och då såväl sparbanksföreningen som jordbrukskasseförbundet ac­

cepterat skärpningen av det lagstadgade kassareservkravet för sparbanker

och centralkassor anser jag anledning saknas att frångå utredningens för­

slag om krav på 10-procentig kassareserv. Procenttalets storlek får självfal­

let övervägas på nytt om utvecklingen — t. ex. i fråga om strukturen på

bankinstitutens inlåningsräkningar — framdeles ger anledning därtill.

Jag delar utredningens uppfattning om att vissa av bankinstitutens för­

bindelser inte skall kräva någon kassareserv. De förbindelser det här är

fråga om utgörs av förlagslån, lån mot inteckning i egen fastighet, lån som

tagits upp hos AP-fonden i samband med återlån samt garantiförbindelser.

Bland undantagen tas i departementsförslaget inte med obligationer som ut­

givits av bankinstituten. Detta hänger samman med att jag, som kommer att

framgå av avsnittet om inlåningen, inte kan biträda utredningens förslag

om rätt för bankinstitut att ge ut egna obligationer. Departementsförslaget

innehåller i likhet med gällande rätt bestämmelser dels om möjlighet för

bankinstitut att tillfälligtvis underskrida minimikravet på kassareserven,

dels om pantsatt tillgångs ställning i kassareservhänseende.

Jag övergår nu till att behandla frågan om vilka tillgångar som får räknas

in i kassareserven. Det torde inte vara nödvändigt att i banklagarna närmare

ange de tillgångar som är kassareservdugliga. Det räcker enligt min uppfatt­

ning med en allmän regel om att det skall vara fråga om tillgångar som med

lätthet kan förvandlas i pengar. Det får ankomma på bankinspektionen att

i tillämpningsföreskrifter närmare precisera vilka tillgångar som kan be­

traktas som kassareservmedel. En sådan ordning tillämpas nu för affärs­

banker och centralkassor och har visat sig vara en smidig lösning och

fungerar väl. Som en riktpunkt i detta sammanhang vill jag ange att det

som huvudregel bör röra sig om tillgångar som normalt kan belånas i riks­

banken. Detta stämmer överens med den praxis som nu tillämpas av bank­

inspektionen för affärsbanker och centralkassor och bör vara normgivande

även framdeles. Som utredningen påpekat kan nämligen begreppet kassa­

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

169

reserv ytterst betraktas som kapaciteten hos ett bankinstitut att låna i riksbanken. Liksom hittills bör det kunna tillåtas centralkassa att räkna in anslutna jordbrukskassors kassamedel i kassareserven.

En följd av att uppräkningen av kassareservdugliga tillgångar i spar­ bankslagen tas bort är att därmed slopas i praktiken även nuvarande möj­ lighet för sparbank att intill ett belopp av 100 000 kr. få räkna in vissa in­ teckningar i kassareserven. Någon invändning mot att så sker har inte gjorts under remissbehandlingen. Jag är av den uppfattningen att denna specialregel för sparbanker bör slopas. De sparbanker för vilka regeln kan ha någon betydelse bör under den föreslagna övergångstiden kunna anpassa kassareserven även i detta hänseende till de föreslagna bestämmelserna.

En särskild fråga är värdeberäkningen av i kassareserven ingående obliga­ tioner. F. n. föreskriver sparbankslagen att obligationer får tas upp till marknadsvärdet medan bankinspektionens praxis för affärsbanker och centralkassor innebär att obligationernas belåningsvärde hos riksbanken är utslagsgivande. Denna praxis är naturlig och bör enligt min uppfattning vara vägledande även i fortsättningen. Det förhåller sig ju så att när en obligation skall nyttiggöras för likviditetsändamål, blir det obligationens belåningsvärde och inte dess marknadsvärde som får relevans. I regel be­ lånas obligationen i sådana sammanhang och säljs inte. En fördel är även att belåningsvärdet torde vara mera stabilt än marknadsvärdet. Att värdet av en obligationsportfölj i skilda sammanhang beräknas efter olika grunder torde inte medföra några större olägenheter.

Jag förordar således att bestämmelserna om kassareservkravet i banklag­ stiftningen utformas i överensstämmelse med det anförda. Bestämmelserna har i departementsförslaget tagits upp i 58 § banklagen, 27 § sparbankslagen och 35 § jordbrukskasselagen.

6f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr H3

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 1h3 år 1968

Kreditgivniiigen

För svenskt bankväsen gäller sedan länge att särskild säkerhet skall stäl­

las för kredit och att det endast i viss begränsad utsträckning är tillåtet att

göra avkall på detta krav. Syftet bakom banklagstiftningens bestämmelser

om kreditgivning är att trygga bankinstitutens solvens.

Under detta avsnitt skall behandlas dels tre spörsmål avseende säkerhets­

kravet, nämligen den allmänna regeln om särskild säkerhet vid kreditgiv­

ning, undantag från denna regel, dvs. kredit utan särskild säkerhet, s. k.

blancokredit, och kredit mot säkerhet av aktier in. m., dels föreskrifter om

formerna för kreditgivningen och om kredit till vissa tjänstemän i bank­

instituten m. fl., kreditjäv. Genom lagstiftning år 1965 tillkom efter för­

slag av kreditinstitututredningen enhetliga regler om krediters löptid för

affärsbanker, sparbanker och kreditkassor (prop. 1965: 113, BaU 41, Rskr

334, SFS 219—221). Dessa bestämmelser tas oförändrade upp i departe-

mentsförslaget. Övriga bestämmelser om kreditgivningen än nu omnämnda

kommer att beröras i specialmotiveringen.

Allmän regel om särskild säkerhet vid kreditgivning

Gällande rätt

Den allmänna regeln om särskild säkerhet vid kreditgivning är enhetligt

utformad för affärsbanker och kreditkassor. För dessa bankinstitut krävs

— 56 § banklagen och 37 § jordbrukskasselagen — att för kredit skall stäl­

las säkerhet som prövas betryggande och som består av fast eller lös egen­

dom eller av fordringsrätt även mot annan än den, till vilken krediten läm­

nats.

Enligt 28 § sparbankslagen får sparbank som huvudregel lämna kredit

endast mot fullgod säkerhet av pant eller borgen.

Placeringen av medel som står inne i postsparbanken eller på postgiro är

noggrant reglerad i 1 § placeringsreglementet för postbanken (ändrad

1963:248). Förutom genom inköp av skattlcammarväxlar eller fullgoda

svenska obligationer och genom insättning på viss tid hos riksgäldskontoret

eller vissa penninginrättningar kan inlånade medel användas till att lämna

ut lån. För denna kreditgivning krävs att säkerhet ställs. Bestämmelserna

innebär följande. Kredit får lämnas dels mot säkerhet av fullgoda svenska

obligationer, dels mot säkerhet av sådan inteckning i fast egendom eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

171

tomträtt till bebyggd fastighet inom landet, som prövas utgöra fullgod sä­ kerhet, dels ock mot annan fullgod säkerhet. I sistnämnda fall gäller dock begränsningar i två avseenden. I enskilda fall får således lånesumman upp­ gå till högst 10 000 kr. och det sammanlagda beloppet av sådan kredit får inte överstiga en femtiondedel av postbankens inlåning enligt senaste bok­ slut.

Kreditinstitututredningen

Med sin principiella inställning i gränsdragningsfrågan framstår det som naturligt för utredningen att regleringen av kreditgivningen inte får använ­ das som gränsdragningsinstrument. Utredningen utgår därför från att be­ stämmelser om kreditgivning skall tillgodose främst solvenssynpunkter. Hu­ vudregeln skall således även i fortsättningen vara att särskild säkerhet skall ställas för kredit. Syftet med kravet på särskild säkerhet för lån anger ut­ redningen vara att den ställda säkerheten skall garantera att krediten blir återbetald. Säkerhetskravet är dock ytterst beroende av låntagarens person och kan sägas ingå som ett led i den allmänna bedömningen av en låntagares kreditvärdighet. Mot denna bakgrund har utredningen övervägt att ge säker­ hetskravet en villkorlig innebörd i den meningen att kravet på kvaliteten hos den ställda säkerheten skulle göras beroende av bedömningen av lånta­ garens kreditvärdighet. Utredningen avvisar dock en sådan utformning av säkerhetskravet, bl. a. med hänsyn till det inslag av skönsmässighet som skulle kunna riskeras med en sådan regel. I stället förordas att huvudre­ geln om särskild säkerhet skall innebära, att den ställda säkerheten värde­ rad efter objektivt godtagbara grunder skall täcka hela kreditbeloppet. Ge­ nom vissa undantag från denna huvudregel skapas ändå en viss flexibilitet. Kravet på särskild säkerhet skall således liksom hittills knytas till säkerhe­ tens karaktär oberoende av låntagarens person. Utredningen erinrar om den olikartade utformning detta krav fått i nuvarande bestämmelser. För affärs­ banker och kreditkassor anges att säkerheten skall vara betryggande me­ dan för sparbanker och postbanken används termen fullgod säkerhet. Av förarbetena framgår inte om man med denna skiljaktiga terminologi avsett att kraven på säkerhet också i sak skulle vara olika. Även om en mera re­ striktiv innebörd kan läggas in i termen fullgod än i termen betryggande synes enligt utredningen numera i praktiken någon skillnad knappast kunna upprätthållas mellan de båda termerna. Utredningen anser att ter­ men säkerhet, som av bankinstitutet prövas betryggande, närmast svarar mot den av utredningen föreslagna betydelsen av säkerhetskravet och för­ ordar därför att denna term i fortsättningen används för samtliga bankin­ stitut.

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Remissyttrandena

Den föreslagna huvudregeln om särskild säkerhet vid kreditgivning i form

av pant eller borgen lämnas utan erinran i det övervägande antalet remiss­

yttranden. Hit hör bl. a. sparbanksföreningen, Sparbankernas bank, Jord-

brukskasseförbundet och Jordbrukets bank.

Några remissinstanser — kommerskollegium, bankföreningen, Sveriges

grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges in­

dustriförbund, Svensk industriförening samt Sveriges köpmannaförbund

knyter an till utredningens diskussion om den innebörd säkerhetskravet bör

ha. Det hävdas rent principiellt, att bestämmelser om särskild säkerhet i

form av pant eller borgen kan undvaras och att ett krav på skälig trygghet

för kreditens återbetalande är tillräckligt. En sådan ordning med fri kredit-

värdighetsprövning är allmänt vedertagen utomlands och skulle säkerligen

utan fara kunna tillämpas även här i landet. Insättarna sägs ändå få ett till­

fredsställande skydd genom kapitaltäckningsreglerna. Flertalet av dessa re­

missinstanser motsätter sig i dagens läge inte de säkerhetskrav utredningen

ställt upp, men framhåller behovet av omprövning av säkerhetsfrågan inom

en relativt nära framtid. Två av dessa remissinstanser ifrågasätter om inte

säkerhetskravet kan formuleras om så att bindningen till kravet på formella

säkerheter inte blir alltför hård och bankinstitutens önskemål om en större

rörelsefrihet vid kreditförmedlingen tillgodoses.

Belysande för dessa remissinstansers inställning till säkerhetsfrågan är

bankföreningens yttrande. Föreningen förklarar till en början att den är

medveten om att tiden knappast är mogen för att helt slopa kravet på sär­

skild säkerhet. Det har nämligen bakom sig en lång och väl befäst tradition.

Bankföreningen fortsätter därefter.

Å andra sidan har det emellertid på senare tid också förekommit kritik

mot denna tradition. Det har framhållits att kreditprövningen i första hand

bör inriktas på frågan om det lånesökande företagets förmåga att förränta

och amortera krediten med intjänade medel. Om framtidsbedömningen där­

vidlag utfaller gynnsamt, borde särskild säkerhet inte anses behövlig. Sam­

tidigt har man påpekat att om företaget inte är lönsamt och livsdugligt,

så kan säkerheter i form av fastighets- eller företagsinteckningar bli till

föga glädje, eftersom den intecknade egendomens värde ofta är i hög grad

beroende av att den kan utnyttjas i en verksamhet som lämnar god avkast­

ning. Under åberopande av sådana synpunkter samt angelägenheten av att

stödja ny företagsamhet har företrädare för den mindre och medelstora in­

dustrin väckt motioner i riksdagen med yrkande om utredning i syfte att

få till stånd ändrade riktlinjer för bankernas kreditbedömning. Även i andra

sammanhang har bankerna klandrats för att lägga överdriven vikt vid sä­

kerhetsaspekten. Det har gjorts gällande, att en sådan inställning inte är

förenlig med de villkor under vilka näringslivet numera arbetar. Till utveck­

ling av denna synpunkt har anförts att vår industri i dag och än mera i

framtiden måste satsa på framställning av nya produkter, vilket minskar

betydelsen av fasta fabriksanläggningar men i stället medför krav på kost­

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1968

173

samma insatser för forskning, utvecklingsarbete och marknadsföring samt på högt specialiserad maskinutrustning med jämförelsevis kort ekonomisk livslängd.

Enligt bankföreningens mening ligger det åtskilligt i den kritik som så­ lunda framförts. Det kan inte förnekas, att kravet på betryggande säker­ het är ägnat att försvåra kreditgivning till nystartade småföretag som har till ändamål att exploatera en ny uppfinning eller idé. Ett sådant företag börjar inte sällan sin verksamhet i en förhyrd lokal och med ganska blyg­ sam maskinutrustning. Tillgången på bankmässiga säkerheter är alltså i begynnelsestadiet ofta begränsad. Även argumentet, att vi står inför eu omläggning av industriproduktionens inriktning, som kräver ökat risk­ tagande, måste uppenbarligen tillmätas avsevärd vikt. Bankföreningen be­ klagar därför, att utredningen så bestämt avvisat tanken på en regelut­ formning som skulle innebära att anspråken på säkerhet fick varieras efter risken för att betalning skall utebli. På många håll utomlands är ett sådant förfaringssätt vedertaget i praktiken.

Emellertid torde det, framhåller bankföreningen avslutningsvis, knap­ past vara möjligt att utan ytterligare sakkunnigutredning konstruera en säkerhetsregel som är flexibel och samtidigt har önskvärd stadga. Den internationella utvecklingen kommer att nödvändiggöra ett förändrat syn­ sätt i fråga om kreditgivningen till näringslivet.

Kommerskollegium refererar till uttalande av handelskammaren i Göte­ borg och anför bl. a.

En fortsatt industriell utveckling i vårt land torde komma att i hög grad vara beroende av en förnyelse inom produktionen genom exploate­ rande av nya uppfinningar och idéer, vilket torde komma att ställa stora krav på kapitalförsörjningen. Dessa omständigheter liksom också den minskade självfinansieringen inom näringslivet torde komma att aktuali­ sera krav på befogenheter för bankerna att i högre grad än hittills grunda kreditgivningen på en bedömning av företagens utvecklingsmöjligheter. Det väsentliga vid bedömningen av kreditfrågan borde vara företagets förmåga att med sina intäkter förränta och amortera sin skuld. Bedöm­ ningen borde därför främst gälla företagets framtida utsikter. Det för­ hållandet att företagsamheten under nuvarande allmänna konjunkturer mer än tidigare måste kunna snabbt anpassa sig till ändrade förutsätt­ ningar genom ändrad produktion och ny produktion gör det önskvärt att säkerhetskravet inte drivs alltför hårt så att kreditförsörjningen för mindre och medelstora företag onödigt försvåras. Ur det nu angivna perspektivet skulle det vara önskvärt att regeln om ställande av betryggande säkerhet kunde utformas på ett mera tänjbart sätt än som skett i förslaget. En så­ dan regel torde emellertid inte utan ingående undersökningar och övervä­ ganden kunna arbetas fram, och det synes därför rimligt att f. n. godta utredningens förslag samtidigt som man inriktar sig på att senare kunna få fram förslag till en mera företagsvänlig bestämmelse.

Likartade tankegångar återkommer delvis i de yttranden, som avgetts av Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund och Sveriges köp­

174

mannaförbund. Grossistförbundet tänker framför allt på distributionen

med dess krav på insatser för utvecklingsarbete, marknadsföring och ser­

vice samt behov av kapital för rationaliseringsåtgärder. Enligt industriför­

bundet innebär formella säkerhetskrav av rådande karaktär en viss fara

för att kreditgivningen snedvrids till nackdel för företag med små möj­

ligheter att ställa panter. Utländska erfarenheter tyder på att i ett väl ut­

vecklat bankväsen kreditinstitutens egen omsorg om sin solvens torde ut­

göra en tillfredsställande garanti mot alltför stort risktagande i bankmässig

utlåning.

KF, som godtar utredningens förslag i denna del, understryker vikten

av att säkerhetskravet tillämpas på ett ändamålsenligt sätt. En mer restrik­

tiv tolkning än vad utredningen avsett kan medföra konsekvenser för t. ex.

räntesättning och andra lånevillkor och på så sätt medverka till en ökning

av den s. k. grå marknaden. Existensen av en sådan marknad är enligt KF

i och för sig bevis för att kreditförmedlingen av olika skäl inte kan fungera

med tillräckligt stor flexibilitet.

Riksbanksfullmäktige gör några kommentarer till tolkningen av kravet

på betryggande säkerhet. Det synes fullmäktige vara uppenbart att be­

dömningen av tryggheten vid en kredit ofta nödvändigtvis innehåller etl

subjektivt element och att ett av bankväsendets uppgifter är ett väl av­

vägt risktagande. Utredningen har inte avsett att slå fast att bankerna

endast skall lämna fullständigt säkra krediter. Den relativt starka sprid­

ningen hos de av bankerna tillämpade räntesatserna vid utlåning visar

också enligt fullmäktige på ett risktagande som kompenseras av högre

avkastning. Det nu sagda kan, framhåller fullmäktige, synas överflödigt,

men kan vara motiverat med hänsyn till de alltför onyanserade uttalanden

som stundom görs om begränsningen av bankernas möjligheter att med­

verka till näringslivets finansiering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Blancokrediter

Gällande rätt

Bankinstituten har såsom redan inledningsvis berörts möjlighet att i

viss utsträckning lämna kredit utan särskild säkerhet. Bestämmelser om

sådan blancokreditgivning finns i 56 § banklagen, 28 § sparbankslagen,

37 § jordbrukskasselagen och 1 § placeringsreglementet för postbanken.

Dessa bestämmelser är i sak delvis olikartat utformade.

Gemensamt för samtliga banldnstitut är möjligheten att lämna blanco-

kredit i vissa särskilt angivna fall, där låntagaren eller annan för kreditens

fullgörande ansvarig kan presumeras vara god för sin förbindelse. Denna

rätt är dock inte lika vidsträckt för alla bankinstitut. För affärsbankernas

175

del omfattar den kredit till stat, kommun eller annan därmed jämförlig samfällighet, allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av Kungl. Maj :t, affärsbank, sparbank eller utländskt bankföretag och, med viss begränsning, samfällighet som avses i lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa gemensamhetsanläggningar. Samma låntagargrupper utom stat och utländskt bankföretag kan komma i fråga för blancokredit hos kreditkassorna. Sparbanks blancokreditgivning i nämnt hänseende in­ nefattar dels lån till annan sparbank, staten, kommun eller därmed jäm­ förlig samfällighet, dels ock med viss begränsning lån till sådan samfällig­ het som avses i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar. Postbanken slutligen kan utan särskild säkerhet lämna ut lån till staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet inom landet.

Utöver vad nu angetts kan kreditkassor och postbanken inte bevilja blancokredit. Däremot har affärsbanker och sparbanker en vidsträcktare rätt att lämna kredit av angivet slag. För affärsbankernas del är det fråga om tre fall. Sålunda får kortvarig kredit utan särskild säkerhet beviljas affärsidkare i och för hans rörelse, om med hänsyn till omständigheterna trygghet för förbindelsens fullgörande ändå kan anses föreligga. Vidare kan växel, som är betalbar på annan ort och dragen av vederhäftig person, diskonteras utan accept. Slutligen får annan kredit utan särskild säkerhet lämnas till sammanlagt högst en tiondedel av bankens eget kapital; i fråga om dessa blancokrediter gäller dock vissa individuella maximibelopp, näm­ ligen 75 000 kr. när krediten lämnas småföretagare för hans rörelse och i övriga fall 15 000 kr. — Sparbank åter får utan inskränkning till någon särskild kategori låntagare lämna blancokredit till belopp i varje särskilt fall av högst 5 000 kr. eller det högre belopp, högst 15 000 kr., som kan vara bestämt i sparbankens reglemente, och sammanlagt motsvarande högst en femtedel av sparbankens fonder.

Kreditinstitututredningen

Utredningen föreslår att bestämmelserna om blancokreditgivning ut­ formas enhetligt för samtliga bankinstitut.

Förslaget innebär först och främst att bankinstituten får, i likhet med vad nu gäller för bl. a. affärsbankerna, bevilja blancokredit till stat, kommun eller därmed jämförlig samfällighet, allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av Kungl. Maj :t, affärsbank, sparbank, utländskt bankföretag och samfällighet som avses i lagen om vissa gemensamhetsan­ läggningar. Dessutom innehåller förslaget den nyheten att sådan kredit skall kunna lämnas även till svenskt försäkringsbolag eller kreditaktiebolag.

Utredningen förordar vidare, att nuvarande möjlighet för affärsbank att lämna kortvarig kredit utan särskild säkerhet till affärsidkare bör stå kvar med endast den ändringen att termen affärsidkare byts ut mot näringsid­

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

kare. Motsvarande möjlighet kan enligt utredningens uppfattning medges

även övriga bankinstitut utan våda från solvenssynpunkt. Möjligen kan

vissa risker föreligga att ge institut med begränsade resurser denna rätt.

Detta är i så fall en fråga som enligt utredningen bör regleras genom regle­

menten och bolagsordningar. Däremot tar utredningen såsom obehövlig

bort nuvarande rätt för affärsbank att i vissa fall lämna kredit mot växel

som inte accepterats.

Utöver nu föreslagna undantag från huvudregeln om särskild säkerhet för

kredit finner utredningen det vara rimligt att bankinstitut -— i likhet med

vad nu gäller för affärsbanker och sparbanker — får möjlighet att i be­

gränsad omfattning lämna blancokredit. Utredningen pekar på att en given

förutsättning härvid är att prövningen av låntagarens kreditvärdighet tillå­

ter detta. Ett sådant undantag betyder sålunda lika litet som beträffande

de nyssnämnda låntagarna ett avsteg från grundsatsen att trygghet skall

föreligga för förbindelsernas fullgörande. Utredningen erinrar om att affärs­

banker och sparbanker enligt gällande bestämmelser har möjlighet att läm­

na lån utan särskild säkerhet inom en given ram med vissa begränsningar

av de i varje fall utlånade beloppen. Utredningen föreslår i anslutning här­

till att bankinstituten inom en viss ram, angiven som en procentuell andel

av det egna kapitalet, får bevilja kredit utan krav på särskild, betryggande

säkerhet. Däremot behöver enligt utredningens mening i fortsättningen inte

ställas några i författning givna krav på begränsning av det enskilda låne­

beloppet. Det bör enligt utredningen i stället ankomma på tillsynsmyndig­

heten att ange de begränsningar av lånebeloppens höjd som med hänsyn till

det långivande bankinstitutets storlek kan vara påkallade. Utredningen fö­

reslår, att ramen fastställs till hälften av det egna kapitalet och att denna

kvot skall gälla för samtliga bankinstitut.

Remissyttrandena

Förslagen att vidga utrymmet för bankinstitutens blancokreditgivning

vinner anslutning i nästan alla remissyttranden. Utvidgningen sägs vara väl­

grundad med hänsyn till den moderna utvecklingen av bankväsendet och

väl svara mot syftet att underlätta en smidig och effektiv kreditförmed­

ling. En del remissinstanser, bl. a. kommerskollegium, ifrågasätter ytterli­

gare liberalisering. Jordbrukskasseförbundet och Jordbrukets bank fram­

håller att den enhetliga regleringen av blancokreditvolymen innebär för

jordbrukskasseröreisens del att nuvarande snedvridning i konkurrenshän­

seende faller bort. Kreditkassor får t. ex. samma möjlighet som affärsban­

ker och sparbanker att erbjuda sina kunder sparlån.

Även bankinspektionen biträder i huvudsak förslaget om vidgad blanco­

kreditgivning men framställer vis-sa anmärkningar och påpekanden.

Beträffande kreditkassorna erinrar bankinspektionen om den restriktiva

177

inställning till blancokrediter, som lagstiftaren gav uttryck för vid tillkoms­ ten av jordbrukskasselagen. En av anledningarna härtill var kassornas kooperativa karaktär och det stora inflytande på rörelsen, som dess lånta­ gare ovedersägligen har. Av samma skäl synes det inspektionen vara lämp­ ligt att kredit utan särskild säkerhet får beviljas av jordbrukskassa först efter medgivande i varje särskilt fall från centralkassan. En sådan ordning skulle enligt inspektionens mening medföra en ändamålsenlig kombination av den lokala kassans personkännedom och centralkassans större erfaren­ heter och möjligheter att mera objektivt bedöma propåer om krediter av detta slag. I vissa jordbrukskassor torde dock förhållandena vara sådana, att undantag från den normala rutinen skulle kunna beviljas. Inspektionen har därför ingen erinran mot att det överlåts på kasserörelsen att i sina interna instruktioner fastställa regler för den här avsedda kreditgivningen.

Utredningens förslag om utvidgning av kretsen säkra låntagare föranleder erinringar i tre hänseenden av bankinspektionen. Den första avser kredit­ kassas rätt att bevilja staten blancokredit. Förslag i denna riktning avvisa­ des i samband med tillkomsten av jordbrukskasselagen med motivering att det inte torde bli aktuellt för kreditkassa att lämna kredit till staten (prop. 1956: 122 s. 166). Motsvarande synpunkter torde enligt inspektionen kunna anföras även nu. Dessutom måste, tillägger inspektionen, staten vara med­ lem i kassa för att få kredit där. Den andra anmärkningen gäller blanco­ kredit till svenskt försäkringsbolag och kreditaktiebolag. Inspektionen erin­ rar om att det f. n. finns ett betydande antal mindre försäkringsbolag — hä­ rads- och sockenbolag — med begränsat eget kapital, vilka knappast kan an­ ses vara så obetingat goda för sina förbindelser, att de inte skulle behöva ställa säkerhet för upptagna bankkrediter. Motsvarande skäl kan f. n. inte anföras mot de nu existerande kreditaktiebolagen, men i och för sig är det väl tänkbart att förhållandet kan komma att bli annorlunda. Det får enligt inspektionen i sådana fall ankomma på bankinstitutet att pröva företagens kreditvärdighet och att, när så behövs, begära säkerhet. För det tredje ifrå­ gasätter inspektionen om det föreligger något verkligt behov för sparbank och kreditkassa av att kunna lämna blancokredit till utländskt bankföretag. Ett sådant institut kan nämligen med fördel anlita Sparbankernas bank resp. Jordbrukets bank för utlandsaffärer. Inspektionen kan å andra sidan tänka sig att någon av de större enheterna har intresse av att t. ex. kunna stå i direkt kontoförbindelse med sina utländska korrespondenter. Nödvändiga begränsningar kan enligt inspektionen föras in i sparbankernas reglementen och i instruktionerna för kreditkassorna.

Bankinspektionen är positiv till att sparbanker och kreditkassor får sam­ ma rätt som affärsbanker att lämna näringsidkare kortfristig blancokredit i och för hans rörelse. Det torde enligt inspektionen vara allmänt omvittnat, att denna kreditform varit till stor nytta och möjliggjort betydande smidig­ het i kreditgivningen. Dess användbarhet har ökat sedan praxis mjukats

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

178

upp så att kredittiden kan utsträckas upp till ett år utan att krediten anses

förlora sin kortfristiga karaktär. Inspektionen vill dock understryka att

kreditgivning av detta slag kräver särskilt noggrann uppföljning. Det kan

därför vara lämpligt, att sparbanker och kreditkassor, till dess tillräcklig er­

farenhet vunnits, lämnar sådana krediter endast i begränsad omfattning.

Med tanke särskilt på förhållandena i jordbrukskassorna betonar inspektio­

nen vidare, att krediter som beviljas för tillgodoseende av årligen uppkom­

mande behov och som tas i anspråk under större delen av året närmast får

karaktären av stående förlagskrediter, för vilka säkerhet skall ställas i van­

lig ordning. Krediter kan emellertid rymmas inom den allmänna kvoten för

blancokredit.

Utformningen av ramen för den allmänna blancokreditvolymen har för­

anlett vissa erinringar vid remissbehandlingen. Kritiken avser främst det

förhållandet att ramen för varje bankinstituts volym sätts i relation till det

egna kapitalet. Bakom kritiken ligger bl. a. att effekten av en sådan rela­

tion blir olika för skilda slag av bankinstitut och att detta närmast drab­

bar sparbanker och kreditkassor. Dessa institut saknar ett eget kapital

som kan sägas svara mot aktiekapitalet i en affärsbank och följaktligen

begränsas deras möjligheter att utnyttja den vidgade blancokrediträtten.

Man diskuterar olika sätt att bestämma blancokreditvolymen och förslag

läggs även fram om utvidgning utöver utredningens förslag. Till denna dis­

kussion bidrar bankinspektionen, riksbanksfullmäktige, sparbanksförening­

en, jordbrukskasseförbundet och LO.

Utredningens förslag i denna del accepteras av jordbrukskasseförbun-

dei under förutsättning, att centralkassa med anslutna jordbrukskassor

betraktas som en enhet och att det samlade egna kapitalet inom denna

enhet läggs till grund för blancokrediträtten. Bankinspektionen delar den­

na uppfattning och anlägger bl. a. följande synpunkter på frågan. Kas­

serörelsens utlåning sker till ca 90 % genom jordbrukskassorna. Dessa har

dock inte en häremot tillnärmelsevis svarande del av rörelsens eget kapi­

tal. Med utredningens förslag kommer den blancokreditvolym som en cen­

tralkassa och anslutna jordbrukskassor sammanlagt kan bevilja ofta inte

att kunna utnyttjas till fullo. Att föra över i en kassa inte utnyttjad kredit­

volym till annan kassa är inte möjligt enligt förslaget.

Sparbanksföreningen anser att ramen för blancokredit bör sättas i rela­

tion till den totala utlåningen och förordar som lämplig gräns 10 % av

denna. Motiven för denna lösning anger sparbanksföreningen vara bl. a.

följande. Kravet på täckning i eget kapital för blancokrediter är redan

tillgodosett genom de allmänna kapitaltäckningsbestämmelserna. Dessa in­

nebär i fråga om blancokredit ett kapitaltäckningskrav om 8 %. En re­

gel enligt vilken blancokreditgivningen begränsas av det egna kapitalet

utgör strängt taget ett ytterligare kapitaltäckningskrav som i åtskilliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

179

fall innebär strängare krav på fondtäckning än som fordras i övrigt. Den föreslagna relationen ter sig inkonsekvent. Ett mera logiskt sätt att an­ ge blancokrediträttens karaktär av undantag från huvudregeln om sär­ skild säkerhet för utlåning är att sätta ramen för sådan kredit i förhållan­ de till den totala utlåningen. Även praktiska skäl — den förhållandevis ringa storleken av eget kapital i sparbank — talar för en sadan lösning. Var gränsen skall sättas för blancokreditvolymen är en avvägningsfråga. En relation av 10 % av den totala utlåningen innebär inte några allvarliga vådor. — Även LO anser gränsen böra relateras till den totala utlåning­ en. Det gäller enligt LO att helt allmänt begränsa blancokrediternas volym. Risktäckningskravet är tillgodosett på annat sätt.

Även riksbanksfullmäktige ifrågasätter om inte bankernas rätt till blan- cokreditgivning kunnat vidgas mer än utredningen föreslagit. Fullmäktige skulle kunna tänka sig att använda samma metod som genomförts i fråga om bankernas rätt att lämna medellånga lån, nämligen att sätta det till- låtna beloppet i relation till det förvaltade kapitalet. Med tanke på den roll specifika säkerheter spelat inom svenskt kreditväsende anser fullmäk­ tige det dock vara rimligt med en försiktig början. Om den ökade frihe­ ten utnyttjas med goda resultat, bör enligt fullmäktiges uppfattning en omprövning av den övre gränsen kunna ske sa snart behov härför uppstår.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

Kredit mot säkerhet av aktier m. m.

Gällande rätt

Belåning av aktier och förlagsbevis har ansetts medföra särskilda ris­ ker för bankinstitutens solvens. Banklagstiftningen innehåller också in­ skränkningar i rätten att bevilja kredit mot sådana säkerheter. Dessa be­ stämmelser återfinns för affärsbanker i 49 och 59 §§ banklagen, för spar­ banker i 28 § fjärde stycket sparbankslagen och för kreditkassor i 37 § andra stycket jordbrukskasselagen.

I vissa fall föreligger direkt förbud att bevilja kredit mot aktie eller motsvarande bevis om kapitaltillskott och förlagsbevis. Förbudet avser till en början för affärsbank egen aktie, för sparbank bevis om tillskott till garantifond eller grundfond i sparbanken och för kreditkassa bevis om andel i eller tillskott till kreditkassan själv eller annan kreditkassa. Dessutom är det för ettvart av nu nämnda bankinstitut förbjudet att som pant motta förlagsbevis som institutet självt utfärdat. För kreditkassas del omfattar förbudet även aktie i Jordbrukets bank och förlagsbevis som denna bank utfärdat. Slutligen anges uttryckligen att affärsbank, sparbank och kreditkassa inte får som pant motta aktie i eller förlagsbevis utfärdat av bolag, vars verksamhet huvudsakligen består i att förvalta eller driva

180

handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse, i fortsättningen be­

tecknat förvaltningsbolag.

I övrigt regleras aktie- och förlagsbelåningen enligt följande. Sparbank

och kreditkassa — jordbrukskassa dock först efter centralkassans medgi­

vande — får lämna lån mot säkerhet av aktier eller förlagsbevis högst till

ett sammanlagt belopp som svarar mot hälften av det långivande institu­

tets fonder resp. eget kapital. Någon motsvarande begränsning finns inte

för affärsbank. Däremot gäller vissa föreskrifter i fråga om kredit mot

aktier och förlagsbevis. Affärsbank skall således beträffande kredit mot

pant av aktier särskilt iaktta att vid kreditens beviljande finns en med

hänsyn till de pantsatta aktiernas beskaffenhet och omständigheterna i

övrigt skälig marginal mellan aktiernas marknadsvärde och kreditbelop­

pet och att kreditbeloppet såvitt möjligt inte vid någon tidpunkt under

kreditens fortbestånd överstiger aktiernas marknadsvärde. I fråga om kre­

dit mot förlagsbevis skall vad nu sagts äga motsvarande tillämpning.

Vad angår postbanken anger 1 § placeringsreglementet för postbanken

de säkerheter, dock inte aktier och förlagsbevis, mot vilka lån får lämnas

ut. Därutöver sägs att lån får med viss begränsning beviljas mot annan

fullgod säkerhet.

Frågan om belåning av aktier och förlagsbevis i förvaltningsbolag

Förbudet mot belåning av förvaltningsbolags aktier och förlagsbevis till­

kom för affärsbanker år 1933 och infördes för sparbanker och kreditkassor

i nu gällande sparbankslag resp. jordbrukskasselag. Bakgrunden till för­

budet framgår delvis av den följande redogörelsen. I övrigt får jag hänvisa

till betänkandet, SOU 1967: 64, s. 118—135.

En uppmjukning av förbudet diskuterades i samband med tillkomsten

av nu gällande banklag. 1949 års banklagssakkunniga vitsordade i sitt be­

tänkande med förslag till ny lag om bankrörelse m. in. (SOU 1952: 2), att

det rent teoretiskt fanns fog för att betrakta aktiekapitalet i ett förvaltnings­

bolag som i dubbel måtto riskbärande; i ett sådant bolag bestod nämligen

även tillgångarna av riskbärande kapital. Samtidigt framhöll de sakkun­

niga, att de förvaltningsbolag, vilkas aktier då var noterade på A.l-listan

på fondbörsen, hade en tillfredsställande relation mellan eget och främman­

de kapital och att detta i stor utsträckning också var fallet med de företag,

vilkas aktier ingick i deras portföljer. De sakkunniga påpekade också att de

nämnda, på börsen introducerade förvaltningsbolagen hade sina tillgångar

placerade i ett flertal sinsemellan oberoende företag, vilket verkade utjäm­

nande och stabiliserande på värdet av aktierna i bolagen. Av dessa skäl

och då det från samhällssynpunkt kunde vara av intresse att tillgången på

riskvilligt kapital ökades, föreslog de sakkunniga att förbudet mot belå­

ning av förvaltningsbolags aktier och förlagsbevis skulle mjukas upp så,

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

181

att undantag gjordes beträffande bolag, vilkas aktier inregistrerats vid fond­ börs här i landet. — Förslaget tillstyrktes av de remissinstanser, som ytt­ rade sig i ämnet.

I den på betänkandet grundade propositionen (1955: 3) anförde dåvaran­ de departementschefen (s. 177), att vissa skäl talade för en uppmjukning av förbudet i enlighet med vad de sakkunniga föreslagit, men att han ändå inte var beredd att omedelbart tillstyrka en sådan uppmjukning. Enligt hans mening var nämligen konsekvenserna av förslaget svåra att överblicka. Yt­ terligare överväganden måste därför i vissa hänseenden göras innan man tog slutlig ståndpunkt i frågan.

Bankoutskottet anförde i sitt utlåtande över propositionen, att utskottet funnit frågan vara av sådant intresse, att utskottet ville understryka vikten av att den i fortsättningen ägnades ingående uppmärksamhet av Kungl. Maj :t (BaU 1955: 5 s. 105).

1 propositionen, 1955: 151, med förslag till ny sparbankslag gjordes (s. 228) samma uttalande om eventuell uppmjukning av förevarande belånings- förbud som i banklagspropositionen.

År 1959 hemställde bankföreningen om sådan ändring av banklagen, att aktier i och förlagsbevis utfärdade av förvaltningsbolag, vars aktier inre­ gistrerats på Stockholms fondbörs, skulle få belånas. Vid remissbehandlingen uttalades vissa betänkligheter mot ett genomförande av den av föreningen föreslagna lagändringen. Bankföreningens hemställan behandlades tillsam­ mans med en annan fråga i prop. 1959: 33. Jag uttalade därvid (s. 15) -— under hänvisning till remissutfallet och till de uttalanden som gjordes år 1955 — att ytterligare överväganden i frågan syntes tillsvidare böra anstå. Jag var alltså då inte beredd att föreslå någon uppmjukning av belånings- förbudet.

Vid 1966 års riksdag väcktes två likalydande motioner, I: 309 och II: 380, i vilka yrkades att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa att frågan om en uppmjukning av förbudet mot pantsättning av aktie i för­ valtningsbolag måtte tas upp till förnyat övervägande. Bankoutskottet in­ hämtade yttranden över motionerna från bankinspektionen, bankföreningen, sparbanksföreningen och jordbrukskasseförbundet.

Remissinstanserna tillstyrkte att motionerna skulle föranleda åtgärd från riksdagens sida. Bankinspektionen framhöll att ett stort antal nya förvalt­ ningsbolag tillkommit under den tid som förflutit sedan 1949 års banldags- sakkunniga lade fram sitt förslag. Beträffande såväl de äldre som de under senare år tillkomna bolagen gällde, framhöll inspektionen, att det var fråga om en grupp företag som sinsemellan visade mycket stora olikheter i fråga om storlek, ledningens kvalitet, konsolidering, utdelningspolitik och port­ följernas sammansättning bl. a. från risksynpunkt. Inspektionen motsatte sig därför bestämt införandet av en obegränsad rätt för bankerna att belåna aktier i förvaltningsbolag. Ett antal förvaltningsbolag hade, påpekade in­

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

182

spektionen, sina aktier inregistrerade vid fondbörsen. Eftersom inregistre­

ringen föregicks av en prövning av att det introduktionssökande bolaget var

ett seriöst företag med tillfredsställande kapitalrelation och riskfördelning,

tillstyrkte inspektionen att belåningsförbudet hävdes beträffande börsnote­

rade aktier.

Bankoutskottet framhöll i sitt utlåtande (1966:48) att goda skäl förts

fram för en omprövning av förbudet för kreditinstituten att motta förvalt-

ningsbolags aktier som pant för lån, åtminstone i fråga om de börsnoterade

förvaltningsbolagen. Dessa bolag var enligt utskottets mening i regel väl

konsoliderade och hade sina aktieportföljer sammansatta på sådant sätt

att riskspridningen blev god. Därtill kom att deras aktieinnehav som regel

hänförde sig huvudsakligen till andra börsnoterade företag. De omständig­

heter som utskottet anfört innebar enligt utskottets åsikt att köp av för-

valtningsbolags aktier inte minst för aktiesparare i liten skala kunde te sig

som en lämplig placering. Det gällande belåningsförbudet minskade enligt

utskottet otvivelaktigt vederbörande aktieägares ekonomiska handlings­

frihet och kunde bl. a. därigenom komma att minska förvaltningsbolagens

möjligheter till aktieemission. Frågan om en ändring av det berörda stad­

gandet måste dock enligt utskottet ses i ett större sammanhang. Innan en

lagändring skedde borde i varje fall garantier föreligga för att inte på nytt

sådana missförhållanden uppstod, som ursprungligen motiverade förbudets

tillkomst. Utskottet var därför inte berett att ansluta sig till bankinspektio­

nens förslag om en omedelbar lagändring utan ansåg att en sådan borde ba­

seras på en grundligare prövning av frågan. Utskottet erinrade därvid om

att kreditinstitututredningen hade till uppgift att företa en samlad översyn

av de bestämmelser som var av betydelse för gränsdragningen mellan insti­

tutens verksamhetsområden och att vid denna översyn även det av motio­

närerna berörda stadgandet torde bli föremål för uppmärksamhet. Riksda­

gen fattade beslut i överensstämmelse med utskottets utlåtande (rskr 371).

Det av bankinspektionen remissledes till bankoutskottet framförda för­

slaget utsändes av Kungl. Maj :t för yttrande till kreditinstitututredningen,

riksbanksfullmäktige, riksgäldsfullmäktige, bankföreningen, sparbanksför­

eningen och jordbrukskasseförbundet.

I sitt remissyttrande den 10 februari 1967 framhöll kreditinstitut utred­

ningen att det numera fanns ett antal väl konsoliderade förvaltningsbolag

med god riskspridning i sina aktieportföljer och att detta gällde särskilt

sådana förvaltningsbolag vilkas aktier var inregistrerade vid fondbörsen.

För dessa bolag gav de på fondbörsen noterade kursvärdena även utgångs­

punkter för bedömningen av aktiernas belåningsvärden. Under förutsätt­

ning att bankerna tillämpade rimliga belåningsnormer hade utredningen,

som bedömt frågan endast från solvenssynpunkt, ingen erinran mot bank­

inspektionens förslag. — En ledamot var skiljaktig och ansåg, att utred­

ningen borde ha rekommenderat närmare prövning av hela frågan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

183

Riksbanksfullmäktige delade bankoutskottets tveksamhet inför en ome­ delbar lagändring. Även om de f. n. inregistrerade förvaltningsbolagen upp­ fyllde alla krav, som kunde ställas från solvenssynpunkt, måste enligt fullmäktige hänsyn tas till att, om bankinspektionens förslag genomför­ des, starka incitament skulle skapas för att ytterligare förvaltningsbolag sökte inregistrering vid fondbörsen. Det var emellertid enligt fullmäkti­ ges uppfattning inte klart om nuvarande regler eller de regler som i fram­ tiden kunde komma att gälla för inregistrering vid fondbörsen gav till­ räckliga garantier för att nytillkomna företag hade samma kvalitet som de f. n. registrerade. Riktlinjerna för börsintroduktion utreddes f. n. av fondbörsutredningen. Vidare framhöll fullmäktige att — med hänsyn till den intressegemenskap som råder mellan förvaltningsbolagen och banker­ na -—- frågan om belåning av aktier i sådana bolag spelade en viss roll med avseende på de problem som berörde bankernas inflytande över närings­ livet något som torde komma att belysas av koncentrationsutredningen.

Fullmäktige fann starka skäl tala för bankoutskottets slutsats att frågan borde prövas ytterligare innan beslut fattades.

Övriga remissinstanser tillstyrkte bankinspektionens förslag. Kungl. Maj:t förordnade den 3 mars 1967 att ärendet skulle överlämnas till kreditinstitututredningen för att — efter samråd med fondbörs- och koncentrationsutredningarna — övervägas vid fullgörandet av utrednings­ uppdraget.

I skrivelse den 7 april 1967 anhöll kreditinstitututredningen att fond­ börs- och koncentrationsuIredningarna skulle delge kreditinstitututredning­ en sina överväganden och förslag avseende prövning från börsstyrelsens sida av registreringssökande företag, särskilt förvaltningsbolag, resp. sin bedömning av möjligheten att mjuka upp belåningsförbudet för banker­ na av förvaltningsbolagsaktier mot bakgrund av bankernas inflytande över näringslivet.

Fondbörsutredningen förklarade, att den inte ämnade förorda en mind­ re seriös bedömning av solvensförhållandena för introduktionssökande bolag än den som utbildats inom börsstyrelsen och som tillsynsmyndig­ heten lämnat utan erinran. Börsstyrelsens kvalitetsbedömning hade dock en tidsmässigt starkt begränsad giltighet. I två viktiga hänseenden befann sig emellertid den som lämnat kredit mot säkerhet av förvaltningsbolags­ aktier i ett bättre läge, om aktierna var introducerade på fondbörsen än om så inte var fallet. För det första kunde kreditgivaren genom den fortlöpan­ de kursnoteringen kontinuerligt följa pantens värde och vid kursfall kräva förstärkning av säkerheten eller helt eller delvis säga upp lånet till återbe­ talning. Skulle låntagaren inte kunna uppfylla kreditgivarens sålunda fram­ förda krav var det enligt fondbörsutredningen för det andra lättare att reali­ sera börsnoterade än inte börsnoterade aktier.

Koncentrationsutredningen diskuterade frågan i vad mån förbudet att

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

belåna aktier i förvaltningsbolag kunde ha betydelse för affärsbankernas

inflytande över näringslivet. Koncentrationsutredningen kom därvid till

det resultatet, att belåningsförbudet inte framstod som ett adekvat medel

att hindra affärsbankerna från att öka sitt inflytande över näringslivet.

Beträffande riskerna vid kreditgivning av ifrågavarande slag underströk

utredningen de större möjligheterna till riskspridning, som ett förvalt­

ningsbolag hade jämfört med andra bolag. Utredningen fann inga starka

skäl kunna anföras mot att banker fick rätt att belåna börsnoterade ak­

tier i förvaltningsbolag. Skulle ändå en sådan rätt anses olämplig pe­

kade utredningen på en annan möjlighet att mjuka upp belåningsförbudet.

Med utgångspunkt i en undersökning av äganderättsförhållanden inom

tio förvaltningsbolag fann utredningen, att tillstånd för bank att lämna

kredit till visst högsta belopp i varje särskilt fall mot börsnoterade aktier

i förvaltningsbolag skulle undanröja olägenheterna av nuvarande totalför­

bud för ett stort antal aktieägare. Om t. ex. 75 000 kr. angavs som högsta

belopp skulle för ca 90 % av aktieägarna i de undersökta bolagen inne­

havet av förvaltningsbolagsaktier belåningsmässigt bli jämställt med in­

nehavet av andra aktier. Enligt utredningen skulle en kompletterande re­

gel av denna innebörd vara att föredra framför nuvarande totalförbud.

Kreditinstitututredningen

Utredningens principiella inställning är att det allmänna kravet på be­

tryggande säkerhet vid kreditgivning är tillräckligt även vid belåning av

aktier och förlagsbevis samt att några andra inskränkningar inte behövs

utöver redan existerande förbud för affärsbank att som pant ta emot

egen aktie och därmed likartade fall. Förslaget innebär följaktligen en

avveckling såväl av nuvarande beloppsbegränsningar för sparbanks och

kreditkassas totala aktie- och förlagsbevisbelåning som av de särskilda

föreskrifterna för belåning av aktier och förlagsbevis hos affärsbank. För

postbankens del medför förslaget rätt att belåna aktier och förlagsbevis på

samma villkor som övriga bankinstitut.

Endast i ett avseende anser utredningen en reglering vara befogad, näm­

ligen i fråga om den omdiskuterade belåningen av förvaltningsbolags ak­

tier och förlagsbevis. I detta hänseende förordar utredningen — enhälligt

— en uppmjukning av nuvarande belåningsförbud och föreslår, att bank­

instituten får rätt att belåna aktie i och förlagsbevis utfärdade av förvalt­

ningsbolag, vars aktier inregistrerats på fondbörsen.

Remissyttrandena

Utredningens förslag beträffande belåning av aktier och förlagsbevis

hos bankinstitut har i huvudsak lämnats utan erinran vid remissbehand­

lingen. Av de remissinstanser som särskilt behandlat denna fråga tillstyrks

185

förslaget helt av bankinspektionen, bankföreningen och styrelsen för Stock­ holms fondbörs. Bankföreningen anser att uppmjukningen av förbudet mot belåning av aktier i förvaltningsbolag bör underlätta kapitaltillförseln till näringslivet genom nyemissioner i de stora förvaltningsbolagen.

Enligt handelskammaren i Göteborg borde man kunna tillåta belåning av aktie i sådant förvaltningsbolag, vars tillgångar enbart eller nästan en­ bart utgörs av börsnoterade aktier.

Sparbanksföreningen och Sparbankernas bank, som i princip delar ut­ redningens uppfattning i denna fråga, kritiserar utformningen av för­ slaget såvitt gäller aktier i förvaltningsbolag. Utformningen av förslaget i denna del kan lätt tolkas så att det över huvud taget — även om säkerheten i övrigt är betryggande eller krediten behandlas som blancokredit — är för­ bjudet för bankinstitut att som pant ta emot sådan aktie i förvaltnings­ bolag som inte noterats på fondbörsen. En sådan tolkning synes sparbanks­ föreningen vara olycklig, oändamålsenlig och i många fall meningslös.

Det är naturligt att banker genom att i största möjliga utsträckning ta band om alla tillgängliga säkerhetsobjekt strävar efter att förhindra att en låntagare, som beviljats en företagarkredit, sätter sitt kapital som säker­ het hos andra kreditgivare. Sparbanksföreningen förordar en omarbetning av bestämmelsen i förtydligande syfte. Innebörden bör vara att förvaltnings- bolagsaktie, som inte noteras vid fondbörs här i landet, inte får beaktas vid prövning om erbjuden säkerhet för kredit kan anses betryggande.

En i viss mån kritisk inställning till den föreslagna möjligheten att belåna aktier i förvaltningsbolag intar riksbanksfullmäktige, som erinrar om frågans tidigare behandling och om innehållet i de yttranden som på utredningens begäran avgetts av fondbörsutredningen och koncentrations- utredningen. Fullmäktiges farhågor för att ett slopande av belåningsför- budet skulle underlätta ytterligare maktkoncentration inom näringslivet till bankerna eller bankerna närstående finansgrupper står emellertid fort­ farande kvar. Fullmäktige förordar därför en lösning, som koncentrations- uiredningen angett som tänkbar, nämligen att bank medges rätt att be­ låna aktier i börsnoterade förvaltningsbolag upp till ett högsta belopp av 75 000 kr. per låntagare. För den nya formen av förvaltningsbolag, de s. k. utvecklingsbolagen, kan emellertid en sådan begränsning vid förvärv i rationaliseringssyfte visa sig bli hindrande. Fullmäktige anser därför det böra övervägas att i särskilda fall införa en dispensregel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 1U3 år 1968

Kreditgivningens former

Gällande rätt

I banklagen finns inte några bestämmelser om de former i vilka kredit

kan beviljas. Affärsbanker har således fria händer i detta hänseende. För

sparbanker gäller enligt 28 § andra stycket sparbankslagen att lån inte får

lämnas ut mot annat fordringsbevis än skuldebrev. I samma lagrum tilläggs

dock att sparbank utan hinder därav får bevilja kredit i checkräkning. En­

ligt 36 § första stycket jordbrukskasselagen skall lån från kreditkassa läm­

nas mot revers eller i räkning eller genom växeldiskontering. Vad gäller

postbanken kan endast lån mot skuldförbindelse komma i fråga (1 § place-

ringsreglementet för postbanken).

Endast affärsbank och centralkassa har möjlighet lämna bankgarantier.

Därvid gäller i princip samma regler som för lcreditgivningen (60 § bank­

lagen och 30 § andra stycket jordbrukskasselagen).

Kr ed itinstitututr ed ningen

Utredningen anser det vara angeläget att bankinstituten har möjlighet att

välja den kreditform som bäst svarar mot det i varje särskilt fall förelig­

gande kreditbehovet. I följd därav tar utredningen inte upp några föreskrif­

ter om låneformer i lagförslagen.

Remissyttrandena

Utredningens förslag har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.

Sparbanksföreningen och Sparbankernas bank ser med tillfredsställelse att

bestämmelser om kreditformer mönstrats ut ur lagstiftningen.

Kreditjäv

Gällande rätt

Banklagstiftningen begränsar i viss omfattning ett bankinstituts rätt att

lämna kredit till tjänstemän och andra som genom sin anknytning till

institutet intar en särställning. Bestämmelserna härom har utformats olika

för de skilda bankinstituten.

Enligt 58 § banklagen har två kategorier rättssubjekt särställning i fråga

om möjligheten att hos affärsbank erhålla kredit. För den ena kategorin

gäller även restriktioner med avseende på möjligheten att godtas som bor­

gensman.

187

Den första kategorin utgörs av verkställande direktör i banken eller den­ nes ställföreträdare, annan person, åt vilken uppdragits att ensam eller i förening med annan avgöra på styrelsen ankommande ärenden, (delegater) och revisor eller revisorssuppleant i banken, make till nämnda funktionärer samt bolag, förening eller annan sammanslutning vari någon nu uppräknad äger ett väsentligt ekonomiskt intresse som delägare eller medlem (när­ stående företag).

För rättssubjekten inom denna kategori gäller att affärsbank inte får be­ vilja dem kredit och att banken vid beviljande av kredit åt annat rättssub­ jekt inte får godta dem som borgensman eller, när fråga är om växelkredit, som acceptant, trassent eller endossent på växeln. Ej heller får som säker­ het för kredit godtas fordringshandling som sådant rättssubjekt utfärdat. Från dessa regler ges dock vissa undantag. Kredit får således beviljas mot säkerhet av värdehandling, i vilken omyndigs medel får placeras utan överförmyndarens samtycke (myndlingssäkerhet). Kredit om högst 25 000 kr. kan vidare beviljas verkställande direktör och andra delegater mot full­ god säkerhet av pant. År fråga om växel, grundad på verklig handelsaffär, (handelsväxel) kan närstående företag erhålla kredit på växeln, eller vara acceptant, trassent eller endossent på växeln när affärsbank beviljar kredit åt annan.

Bestämmelser om de värdehandlingar, i vilka omyndigs medel får place­ ras utan överförmyndarens samtycke, återfinns i 15 kap. 4 § föräldrabalken och förordningen den 21 november 1924 (nr 474) med särskilda bestämmel­ ser om anbringande av omyndigs medel. Sådana värdehandlingar är bl. a. obligationer, som utgetts av staten, kommun, hypoteksinrättning och kredit­ aktiebolag, och inteckningar, inom 60 % av senast fastställda taxerings­ värdet, i jordbruksfastighet eller i annan fastighet i stad, köping eller muni- cipal samhälle, om på fastigheten finns byggnad som huvudsakligen inne­ håller bostadslägenheter för uthyrning.

Den andra kategorin med begränsningar i fråga om kreditmöjligheterna omfattar den som utan att vara delegat är ledamot av affärsbanks styrelse och denne närstående företag. Av 76 § första stycket banklagen följer att styrelsesuppleant jämställs med styrelseledamot. Denna kategori kan inte beviljas annan kredit än mot fullgod säkerhet av pant eller genom diskonte­ ring av handelsväxlar. Om styrelseledamot i affärsbank är att betrakta mera som tjänsteman i banken än som aktieägarnas förtroendeman, t. ex. på grund av att han fungerar som jourhavande ledamot för det löpande ar­ betet och för detta uppbär särskilda avlöningsförmåner, hänförs han enligt praxis till den först redovisade kategorin av jäviga kredittagare.

De jävsregler som sålunda gäller för affärsbanks kreditgivning är enligt 60 § banklagen tillämpliga också vid tecknande av bankgaranti.

För sparbanker återfinns jävsregler i 30 § sparbankslagen. De personer som har en särställning vid sparbankernas kreditgivning utgörs av ledamot

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

188

i sparbankens styrelse, revisor eller revisorssuppleant i sparbanken och i

denna anställd tjänsteman. Av 36 § tredje stycket följer att styrelsesupp­

leant jämställs med styrelseledamot. Som regel är det förbjudet för spar­

bank att bevilja nu nämnda personer kredit och att godta dem som borgens­

man. Från förbudet medges vissa undantag. Kredit får således beviljas mot

säkerhet av fullgoda svenska obligationer eller inteckningar i jordbruks-,

bostads- eller affärsfastighet inom 60 % av taxeringsvärdet eller av inteck­

ning i tomträtt till för bostadsändamål bebyggd fastighet inom 60 % av taxe­

ringsvärdet på byggnaderna. Vidare är jävsreglerna inte tillämpliga på lån,

för vilkas gäldande staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet är

ansvarig.

För kreditkassorna gäller följande.

Jordbrukskassa får enligt 39 § jordbrukskasselagen endast efter medgi­

vande av centralkassan bevilja kredit åt eller godta borgen av ledamot i

jordbrukskassans styrelse eller suppleant för denne, revisor eller revisors­

suppleant i kassan eller funktionärer i kassan.

Någon bestämmelse om kreditjäv finns inte beträffande kredit som cen­

tralkassa meddelar. Centralkassa kan emellertid nu i princip lämna kredit

endast till sina medlemmar, dvs. anslutna jordbrukskassor och jordbruks­

organisationer, samt till jordbruksorganisationer och kommuner som är

medlemmar i anslutna jordbrukskassor. Kredit till enskilda personer kan

komma ifråga endast om centralkassan med stöd av 23 § jordbrukskassela­

gen fått Kungl. Maj:ts tillstånd att utöva jordbrukskasseverksamhet. I sam­

band med sådant tillstånd bör enligt uttalanden i propositionen 1956: 122

(s. 135 och 171) föreskrift meddelas om att kredit till centralkassans funk­

tionärer skall underställas jordbrukskasseförbundets prövning.

Bankinspektionens framställning den 31 maj 1968

I framställningen erinras till en början om att det sedan länge förelegat

behov av att justera bestämmelserna om kredit jäv. Särskilt för sparbanker­

nas del har detta behov varit påkallat. Som exempel härpå anför bankin­

spektionen att alla sparbankstjänstemän — oavsett ställning — enligt spar­

bankslagen behandlas på samma sätt från jävsynpunkt. En sådan regel har

varit motiverad så länge sparbankerna i allmänhet varit små och de fåtaliga

tjänstemännen kunnat antas haft stort inflytande på kreditärendena. I dag

med en utpräglad arbetsfördelning mellan olika tjänstemän inom flertalet

sparbanker framstår bestämmelsen enligt inspektionen som alltför onyan­

serad. Vidare har det visat sig vara en brist i sparbankslagen att med jäviga

funktionärer inte jämställs deras makar och närstående företag. Denna brist

har enligt inspektionens erfarenhet kunnat användas till att kringgå jävs­

reglerna.

Bankinspektionen lägger fram förslag till nya jävsregler för affärsbanker

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

189

och sparbanker, vilka regler med vissa undantag är enhetligt utformade och bygger på affärsbankernas nuvarande ordning.

De kreditjäviga rättssubjekten delas enligt bankinspektionens förslag in i tre grupper.

Den första gruppen består av bankinstitutens tjänstemän i ledande posi­ tion, delegater, dvs. för affärsbank verkställande direktör och dennes ställ­ företrädare och för båda slagen av bankinstitut person som anförtrotts uppdrag att ensam eller i förening med annan avgöra på styrelsen ankom­ mande ärenden. Denna grupp omfattar också den som är gift med delegat samt delegat och hans maka närstående företag.

För denna grupp tar förslaget oförändrat upp principförbudet för bank­ institut att bevilja kredit. Därjämte behåller bankinspektionen i likhet med nu möjligheten för bankimstitut att göra avsteg från förbudet. Först och främst gäller detta kredit mot säkerhet av vissa värdehandlingar. I stället för att som nu i fråga om affärsbank hänvisa till värdehandling, i vilken omyndigs medel får placeras, räknar inspektionen upp de säkerheter som kan anses vara godtagbara i sammanhanget.

Som godtagbara säkerheter tar förslaget upp dels obligationer, som utgetts eller garanterats av staten, kommun eller annan därmed jämförlig samfällighet eller av allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av Kungl. Maj :t, eller av svenskt kreditaktiebolag eller som offentligen utbjudits av affärsbank, sparbank eller centralkassa,

dels inteckning i jordbruks-, bostads- eller affärsfastighet eller i tomträtt till sådan fastighet inom 60 % av taxeringsvärdet på den fasta egendomen eller den byggnad, som uppförts på den med tomträtt upplåtna fastigheten,

dels ock fordran för vilken staten, kommun eller annan därmed jämförlig samfällighet, affärsbank, sparbank, oentralkassa, postbanken eller allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av Kungl. Maj :t, eller svenskt försäkringsbolag eller kreditaktiebolag svarar som gäldenär eller borgensman.

Förslaget tar således med som godtagbara pantsäkerheter — förutom myndlingssäkexheter —- bl. a. industriobligationer, livförsäkringsbrev inom åierköpsvärdet, inteckning i villa- och affärsfastigheter samt fordran hos eller mot borgen av staten och kommun.

Delegat kan för det andra enligt bankinspektionens förslag i likhet med vad nu gäller för affärsbanker få kredit också mot annan fullgod säkerhet av pant. Det högsta tillåtna lånebeloppet sätter inspektionen till 50 000 kr., alltså en höjning för affärsbankernas del från nuvarande gräns av 25 000 kr. Denna lånemöj lighet utsträcks enligt förslaget att gälla också delegats make. Med tanke på de många små enheterna inom sparbanksväsendet erinrar in­ spektionen om att vid all kreditgivning skall iakttas, att åt en och samma låntagare inte får beviljas kredit i sådan utsträckning att fara för det em skilda bankinstitutets solvens uppkommer. Denna princip gäller enligt lag

190

för affärsbanker och i praxis för sparbanker. Kreditinstitututredningen har

föreslagit att en bestämmelse med sådan innebörd skall flyta in i sparbanks­

lagen. Med denna regel uppnås enligt inspektionen en nödvändig differen­

tiering av förevarande kreditgivningsrätt efter den enskilda sparbankens

storlek.

Det tredje undantaget avser endast närstående företag till delegat eller

delegats make. Sådant företag får beviljas kredit genom diskontering av

handelsväxlar.

Den andra gruppen kreditjäviga består av personer, som utan att vara

delegater är ledamöter av bankinstitutets styrelse eller styrelsesuppleanter

samt de som är gifta med sådana personer och nu angivna personer närstå­

ende företag. I förhållande till vad nu gäller för affärsbanker vidgas grup­

pen med styrelseledamöters och styrelsesuppleanters makar och makarna

närstående företag. Det har enligt bankinspektionen visat sig vara en brist

att denna jämställdhet f. n. saknas i banklagen. Även för denna grupp ställer

bankinspektionen upp såväl ett kreditförbud som undantag från detta för­

bud. Undantagen avser dels kredit mot betryggande säkerhet av pant, dels,

vilket innebär en nyhet, kredit mot borgen av staten, kommun eller annan

därmed jämförlig samfällighet, affärsbank, sparbank, centralkassa eller av

allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av Kungl. Maj :t,

eller av svenskt försäkringsbolag eller kreditaktiebolag och dels kredit genom

diskontering av handelsväxel. Sådan växelkredit är dock enligt förslaget i

frågan om sparbanker tillåten endast till »närstående företag».

Den tredje gruppen utgörs av revisor och revisorssuppleant i bankinstitu­

tet, make till sådan funktionär samt dessa personer närstående företag. För

denna grupp ställer bankinspektionen upp förbud mot kredit över huvud

taget i »det egna» institutet. Detta innebär ändring i förhållande till vad nu

gäller. Gruppen jämställs nämligen f. n. med delegatgruppen. Inspektionen

framhåller, att det kan förefalla som om den säkerhet som sålunda nu

krävs för kreditgivning till revisorer, är tillfyllest. Mot detta kan invän­

das att även om föreskriven pant ställs, kan den aktuella transaktionen

innebära beviljande av förmån som fördelaktig ränta eller fördelaktig amor-

teringsplan. Om läget på penningmarknaden är mycket stramt kan det en­

ligt inspektionen t. o. m. vara en favör att överhuvudtaget få ta upp eller —

utan ökade krav på amorteringar — behålla en större kredit. Att revisorer

och revisorssuppleanter står helt fria anser inspektionen vara av sådan vikt

att dessa funktionärer, deras makar och dessa personer närstående företag

inte alls bör ha rätt att inta gäldenärs ställning gentemot »den egna ban­

ken».

Bankinspektionen behåller i förslaget nuvarande förbud att vid kreditgiv­

ning som säkerhet godta borgen eller fordringsbevis som utfärdats av något

kredit jävigt rättssubjekt, i fråga om affärsbank dock med undantag för den

andra gruppens subjekt. I princip kommer sålunda nuvarande skillnad i

Iiungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

191

detta hänseende mellan affärsbanker och sparbanker att vara kvar. Skillna­

den motiverar inspektionen med att principen om jämställdhet mellan kredit

och borgen i jävshänseende sedan länge varit lagfäst för sparbankerna och

stämmer väl överens med dessa instituts egenskap av allmännyttiga företag.

Borgen eller fordringsbevis som utfärdats av delegat, styrelseledamot eller

styrelsesuppleant bör därför inte få godtas som säkerhet för kredit i spar­

bank. Om i något fall krediten tillika är säkerställd som om borgensmannen

eller utställaren av fordringsbeviset själv är kredittagare, anser inspektio­

nen den böra kunna tillåtas. Förbudet skall enligt inspektionen gälla också

dessa funktionärers makar samt funktionärerna och deras makar närstå­

ende företag. I konsekvens härmed föreslås sparbank ej heller få rätt att

bevilja kredit mot säkerhet av växelförbindelse, som ingåtts av funktionär,

dennes make eller sådan person närstående företag. Inspektionen anser

emellertid att närstående företag bör kunna få kredit genom diskontering

av handelsväxlar. Även då sparbank beviljar kredit åt annan torde enligt

inspektionens mening som säkerhet kunna godtas handelsväxel, för vilken

betalningsskyldighet åligger sådant företag. Enligt inspektionens förslag är

krediter av detta slag -sålunda tillåtna.

Beträffande sparbankerna framhåller bankinspektionen, att genom dess

förslag kommer antalet jäviga funktionärer i sparbank att minska högst

betydligt i jämförelse med nuvarande förhållanden. Å andra sidan innebär

förslaget — bl. a. för att ta bort tidigare påtalad risk för kringgående av jävs-

reglerna — en utvidgning av jävskretsen med kreditjäviga funktionärers

malcar samt dessa funktionärer och deras makar närstående företag.

Bankinspektionen understryker att om huvudgäldenär eller borgensman

-— efter det att kredit beviljats — inträder i sådan ställning som medför jäv,

affärsbanker eller sparbanker skall vara skyldiga att vidta åtgärder för att

bringa krediten till överensstämmelse med jävsbestämmelserna.

Vad beträffar kreditkassorna framhåller bankinspektionen, att kredit-

jävsfrågorna är avhängiga av medlemsreglernas utformning. Eftersom dessa

regler kan komma att omarbetas i anledning av kreditinstitututredningens

betänkande, förordar inspektionen att nuvarande bestämmelser om kreditjäv

i jordbrukskasselagen tills vidare behålls oförändrade.

Remissyttrandena

Bankföreningen godtar i huvudsak förslaget men framställer vissa erin­

ringar. Beträffande inteckningssäkerheterna vänder sig bankföreningen så­

lunda mot att förslaget behåller taxeringsvärdet som norm och föreslår att

belåningsgränsen i stället sätts till 60 % av den intecknade egendomens

uppskattade värde. Föreningen pekar vidare på att bankinspektionen före­

slagit att kredit till annan styrelseledamot än delegat skall kunna lämnas

mot borgen av staten, kommun m. fl., medan förslaget för delegater endast

192

ger möjligheter till kredit mot fordran som säkerställts av något av nämnda

rättssubjekt. Bankföreningen förordar att bestämmelserna om delegatkredi­

ter likställs med krediter till styrelseledamot i detta hänseende. Slutligen

föreslår föreningen att kredit mot betryggande pantsäkerhet skall kunna be­

viljas åt delegater och med dem i kredithänseende jämställda personer upp

till 100 000 kr. i stället för av bankinspektionen föreslaget belopp, 50 000 kr.

Föreningen framhåller, att eftersom betryggande pant säkerhet skall finnas

kommer även med det av föreningen förordade maximibeloppet kreditrisken

att i praktiken bli mycket obetydlig.

Sparbanksföreningen tillstyrker bankinspektionens förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1968

Departements chefen

Den centrala regeln för bankinstitutens kreditgivning är att lån inte får

beviljas utan att säkerhet — realsäkerhet eller namnsäkerhet — ställs och

att säkerheten är betryggande, i fråga om sparbank fullgod. Innebörden av

regeln är att bankinstituten skall pröva om ställd säkerhet, värderad efter

objektivt godtagbara grunder, täcker hela kreditbeloppet. Denna regel har

sedan länge tillämpats inom svensk banklagstiftning och utredningen be­

håller den i sitt förslag.

Mot bakgrund av att säkerhetskravet ytterst är beroende av låntagarens

person och ingår som ett led i bedömningen av dennes kreditvärdighet har

utredningen övervägt att ge säkerhetskravet en villkorlig innebörd i den

meningen att kravet på kvaliteten hos den ställda säkerheten görs beroende

av låntagarens kreditvärdighet. Utredningen har dock avvisat en sådan ut­

formning av säkerhetskravet, bl. a. därför att den i sig innehåller sköns-

mässiga inslag, och har förordat att kravet på särskild säkerhet liksom hit­

tills skall knytas till säkerhetens karaktär oberoende av låntagarens person.

Remissinstanserna har i allmänhet anslutit sig till utredningens stånd­

punkt i denna fråga. Några remissinstanser har dock med anledning av ut­

redningens överväganden tagit upp en principiell diskussion om den inne­

börd ett säkerhetskrav bör ha. Utan att vilja ifrågasätta nödvändigheten av

att tills vidare ha kvar kravet på formell säkerhet framställs önskemål om

en i det praktiska livet liberal och flexibel tolkning av säkerhetsregeln och

— på längre sikt — om övergång till en ordning med fri kreditvärdignets-

prövning, dvs. med krav enbart på att skälig trygghet skall föreligga för

kreditens återbetalande. Bakom önskemålen ligger angelägenheten av att

kunna stödja särskilt den mindre och medelstora företagsamhet som är

lönsam och livsduglig men som saknar bankmässiga säkerheter.

Den förda principiella diskussionen ger mig anledning att något beröra

bankinstitutens kreditbedömning. I kreditprövningen ingår normalt två led.

Det ena ledet hänger samman med banklagstiftningens säkerhetskrav. Bank-

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

193

instituten måste fordra att för varje kredit ställs en speciell säkerhet, an­

tingen i form av realsäkerhet (t. ex. inteckningar, obligationer, aktier eller

varor) eller i form av namnsäkerhet. Det andra ledet i kreditprövningen

innefattar bedömning av sådana faktorer som låntagarens ekonomiska ställ­

ning, ett företags lönsamhet och utvecklingsmöjligheter och företagsledning­

ens kvalifikationer. En erbjuden säkerhet är nämligen ofta till sitt värde

starkt beroende av konjunkturväxlingar och av hur låntagaren sköter sin

rörelse. Den särskilda säkerheten kan bestå t. ex. av inteckningar i låntaga­

rens industrifastighet, vilken kan bli praktiskt taget värdelös vid en likvida­

tion av företaget, eller av ett varuparti, isom vid en konjunkturnedgång kan

sjunka starkt i pris. Enkelt uttryckt är det närmast här den kreditrisk ligger

som ett bankinstitut tar på sig. Bankinspektionens granskning av krediten­

gagemang från risk- och säkerhetssynpunkt inskränker sig inte till en kon­

troll av att formella säkerhetsföreskrifter är uppfyllda. Granskningen tar och

måste med nödvändighet ta sikte på ett företags lönsamhet och finansiella

ställning, framtidsutsikter och liknande faktorer. Betydelsen av kravet på

särskild säkerhet ligger framför allt däri att bankinstituten, vilkas medver­

kan vid företagens finansiering ofta är av en reellt sett långfristig karaktär,

får förmånsrätt i företagens tillgångar framför t. ex. de kreditgivare som

har kortfristiga kommersiella fordringar. Upprätthållandet av kravet på

säkerhet för kredit i bank får också den konsekvensen, att företagen inte

kan pantsätta tillgångar på annat håll och därigenom öka sin skuldsättning

på ett sätt som inte svarar mot deras återbetalningsförmåga.

Jag har den uppfattningen, vilken jag delar med utredningen och det stora

flertalet remissinstanser, att det även framdeles måste krävas att den ställda

säkerheten efter objektivt godtagbara grunder skall täcka hela kreditbelop­

pet. Ett säkerhetskrav med denna innebörd förblir en nödvändig faktor vid

bankinstitutens kreditgivning. Med en rimlig tillämpning i praktiken behö­

ver säkerhetskravet inte onödigtvis begränsa bankinstitutens medverkan vid

näringslivets finansiering och fyller väl vad man av hänsyn till insättarna

måste kräva av bankinstituten vid deras kreditgivning.

Det ligger i sakens natur att ett krav på säkerhet för kredit ibland kan

leda till svårigheter från kreditförsörjningssynpunkt för ett företag, vars

framtidsprognos bedöms vara god men som saknar bankmässiga säkerheter.

Detta kan gälla framför allt nystartade småföretag eller den mindre och

medelstora industrin. Dessa svårigheter får dock inte överdrivas. Jag kan

till en början peka på de väsentligt vidgade möjligheterna att ställa formell

säkerhet för kredit som genom införandet år 1967 av institutet företagsin­

teckning tillkom för bl. a. företag av angivet slag. Vidare medger nuvarande

banklagstiftning undantag från den centrala säkerhetsregeln genom att i

vissa fall tillåta kredit utan särskild säkerhet, s. k. blancokredit. Som kom­

mer att framgå av det följande föreslår jag en betydande utvidgning av den­

na möjlighet. Dessutom vill jag i detta sammanhang erinra om det initiativ

7 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 143

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

som Investeringsbanken och Sparbankernas bank tagit för att skapa ett

garantiinstitnt med uppgift att hjälpa de mindre och medelstora företag som

saknar bankmässiga säkerheter för sina projekt. Avsikten är nämligen att

institutet genom borgensteckning skall göra det möjligt för sådana företag

att få en längre gående finansiering genom sparbanksväsendets försorg än

som skulle vara möjligt med enbart övriga bankmässiga säkerheter.

I enlighet med det nu anförda tar departementsförslaget i likhet med gäl­

lande rätt upp ett krav på att för kredit skall ställas betryggande säkerhet i

fast eller lös egendom eller av borgen. Jag delar utredningens uppfattning

att ordet betryggande ger ett fullt adekvat uttryck för den innebörd regeln

enligt vad jag angett i det föregående skall ha.

Jag övergår nu till att behandla de avsteg som bör kunna få göras från

det uppställda säkerhetskravet eller till frågan om omfattningen av bank­

institutens blancokreditgivning. Till en början vill jag starkt understryka

att även här gäller samma grundsats som för all annan kreditgivning, näm­

ligen att trygghet skall föreligga för låneförbindelsens fullgörande.

De undantag från kravet på särskild säkerhet vid kreditgivning, som

finns upptagna i nuvarande banklagstiftning, är av delvis olikartad be­

skaffenhet. Först och främst har samtliga bankinstitut rätt att lämna

blancokredit i vissa särskilt angivna fall, där låntagaren eller annan för

kreditens fullgörande ansvarig kan presumeras vara god för sin förbin­

delse. Denna rätt är mest vidsträckt för affärsbank och omfattar kredit

till staten, kommun eller annan därmed jämförlig samfällighet, allmän

kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av Kungl. Maj :t, affärs­

bank, sparbank, utländskt bankföretag och samfällighet som avses i la­

gen om vissa gemensamhetsanläggningar. Jag biträder utredningens för­

slag att ge samtliga bankinstitut rätt att lämna denna krets låntagare

blancokredit, dock med den avvikelsen att jag på de av bankinspektionen

åberopade skälen för kreditkassornas del inte tar med staten bland dessa

kredittagare. I likhet med inspektionen ifrågasätter jag också om behov

föreligger för de mindre enheterna inom sparbanksväsendet och jordbruks-

kasserörelsen att kunna lämna blancokredit till utländskt bankföretag. De

begränsningar som behövs i detta hänseende kan dock lämpligen tas in

i sparbankernas reglementen och i kreditkassornas stadgar. Jag godtar

även utredningens förslag att låta nu angivna låntagarkrets ökas med

svenskt försäkringsbolag och kreditaktiebolag. Bland försäkringsbolagen

kan det som bankinspektionen påpekat finnas bolag vars kreditvärdighet

inte är helt jämförbar med t. ex. en bank. Det ligger dock i bankinstitutets

eget intresse att i sådant fall kräva den säkerhet som behövs.

Nu gällande banklag medger att affärsbank beviljar affärsidkare blanco­

kredit i och för hans rörelse under förutsättning att trygghet med hän­

195

syn till omständigheterna ändå kan anses föreligga. Ändamålet med detta

undantag från kravet på särskild säkerhet vid kreditgivningen har när­

mast varit att tillgodose varuomsättningens behov av blancokrediter. Kre­

ditformen har använts i stor utsträckning och möjliggjort en betydande

smidighet i affärsbankernas kreditgivning. Även denna undantagsregel

har utredningen behållit för affärsbankerna och dessutom föreslagit att

de andra bankinstituten skall få samma möjlighet att lämna blancokre-

dit. Jag godtar dessa förslag. Innebörden av begreppet kortvarig kredit skall

liksom hittills vara att löptiden inte bör gå över ett år (jfr prop. 1955: 3

s. 79). I likhet med bankinspektionen vill jag betona vikten av att spar­

banker och kreditkassor iakttar nödvändig försiktighet vid lämnandet av

krediter av detta slag och att det skall röra sig om verklig kortfristig kre­

dit som inte har karaktär av stående förlagslån. Jag är ense med utredning­

en om lämpligheten av att byta ut ordet affärsidkare mot näringsidkare.

Dessutom förordar jag även en annan formell omarbetning av banklagens

bestämmelse. Jag har förut sagt att en allmän grundsats vid all kreditgiv­

ning — även blancokreditgivning — är att trygghet skall föreligga för för­

bindelsens fullgörande. Denna grundsats gäller utan något särskilt lag­

stadgande. Jag anser det därför vara onödigt att direkt i lag ange denna

förutsättning för denna speciella blancokreditgivning men inte i övriga

fall. Departementsförslaget är utformat i enlighet med dessa riktlinjer.

För affärsbank görs undantag från det principiella kravet på särskild

kreditsäkerhet även såtillvida som banklagen godtar, att affärsbank dis­

konterar av vederhäftig person dragen växel, betalbar på annan ort, oak­

tat växeln inte accepterats. Utredningen har ansett detta undantag vara

obehövligt och har därför inte tagit med det i sitt förslag. Jag ansluter mig

till utredningen i detta hänseende.

I samband med diskussionen i det föregående om innebörden av det for­

mella säkerhetskravet har jag antytt möjligheten för företag, som sak­

nar bankmässiga säkerheter, att få blancokredit. Jag syftade därvid när­

mast på nuvarande generella rätt för affärsbank och sparbank att inom

en viss ram lämna blancokredit. Denna rätt erhöll dessa bankinstitut år

1955 i samband med tillkomsten av nu gällande banklag och sparbanks­

lag. Med tanke på de ökade riskerna för bankinstituten som denna rätt

innebar ansågs viss försiktighet böra iakttas vid reformens genomförande.

Kreditbeloppet är sålunda begränsat i två hänseenden. Dels får kredit upp­

gå sammanlagt till ett belopp motsvarande för affärsbanker högst en tion­

del av eget kapital och för sparbanker högst en femtedel av egna fonder.

Dels gäller vissa individuella begränsningar av kreditbeloppen.

Utredningen har nu tagit ytterligare ett steg på den inslagna vägen och

förordat en betydande utvidgning av denna generella blancokrediträtt. In­

nebörden av utredningens förslag är, att även kreditkassa tilläggs denna

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

196

befogenhet, att alla individuella begränsningar av kreditbeloppet tas bort

och att kvoten vidgas till att omfatta ett belopp motsvarande hälften av

det egna kapitalet resp. de egna fonderna.

Den föreslagna utvidgningen av den generella blancokrediträtten har un­

der remissbehandlingen allmänt hälsats med stor tillfredsställelse. Även

jag anser en utvidgning vara välgrundad. Den bidrar till att ytterligare

förbättra kreditförsörjningen för små och medelstora företag och under­

lättar en smidig och effektiv kreditförmedling. Olika meningar råder en­

dast i fråga om den generella rättens utformning och omfattning.

Utredningen har byggt vidare på nuvarande ordning för affärsbanker

och sparbanker och relaterat blancokreditvolymen till eget kapital/egna

fonder. Denna ordning har kritiserats av bl. a. sparbanksföreningen och

LO. Bakom kritiken ligger närmast, att effekten av en sådan relation blir

olika för skilda slag av bankinstitut även om rörelsevolymen är densamma.

I stället föreslår dessa remissinstanser, att volymen sätts i relation till ett

bankinstituts totala utlåning. Riksbanksfullmäktige har för sin del förordat

samma metod som nu tillämpas i fråga om bankinstitutens rätt att lämna

medellånga lån, nämligen att relatera det tillåtna beloppet till det förvaltade

kapitalet.

Vad det här gäller är att för bankinstituten skapa en sektor, inom vil­

ken instituten generellt har rätt att avvika från det formella säkerhets­

kravet. Sektorn bör bestämmas genom en schablonregel som oavsett kapi­

talstyrkan ger bankinstituten en lämplig och rättvis blancokreditram. Detta

leder tanken närmast till att i någon form ställa sektorn i relation till ett

bankinstituts omslutning. Med denna utgångspunkt synes det kapital som

förvaltas av ett bankinstitut, dvs. eget kapital och inlåning, kunna använ­

das som regulator. Metoden begagnas som riksbanksfullmäktige påpekat

redan nu i banklagstiftningen för att bestämma omfånget av viss bunden

kreditgivning. Metoden medför vidare den uppenbara fördelen att blanco­

kreditvolymen följsamt anpassar sig till den totala kreditvolymens tillväxt.

Av nu anförda skäl förordar jag, att blancokreditvolymen bestäms som en

del av summan av ett bankinstituts eget kapital och dess inlåning. Med be­

greppet inlåning avses därvid såväl de av allmänheten i bankinstitutet in­

satta medlen som institutets andra skulder eller m. a. o. samtliga på passiv­

sidan i balansräkningen upptagna skulder med undantag för eget kapital

(se prop. 1965: 113 s.69).

Beträffande blancokreditvolymens storlek vill jag till en början erinra

om att de begränsningar av kreditbeloppen som från början gjordes får

ses mot bakgrunden av att affärsbanker och sparbanker genom tillska­

pandet av den generella rätten utsattes för ökade risker i kreditgivning-

en och att försiktighet därför borde iakttas vid reformens genomförande.

Såvitt jag vet visar hiltills vunna erfarenheter av denna blancokreditgiv-

ning, att misskötsel från låntagarnas sida inte förekommer annat än i

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1!)68

197

undantagsfall. Några betänkligheter från säkerhetssynpunkt mot den före­ slagna utvidgningen har inte framkommit under remissbehandlingen. Tvärt­ om har riksbanksfullmäktige haft vissa sympatier för en större utvidg- ning. För egen del har jag inte några betänkligheter mot att vidga blanco- kreditvolymen något mer än utredningen föreslagit. Om andelen sätts till 3 % av det förvaltade kapitalet, uppnås enligt vad gjorda undersökningar ger vid handen en tillfredsställande fördelning mellan olika bankinstitut och, med vissa undantag, ett resultat som — varierande från fall till fall — något överstiger utredningens. Vid tillämpningen av denna regel skall av skäl som angetts av bankinspektionen och jordbrukskasseförbundet cen­ tralkassa med anslutna jordbrukskassor betraktas som en enhet.

Jag delar utredningens uppfattning att det i fortsättningen inte är nöd­ vändigt att i lag reglera kreditbeloppets storlek i enskilda fall. De begräns­ ningar som med hänsyn till ett bankinstituts storlek behövs får — even­ tuellt efter initiativ av bankinspektionen — tas in i bolagsordningar, reg­ lementen eller stadgar.

Den väsentligt vidgade generella rätten för bankinstitut att lämna blanco- kredit ställer stora krav på bankinstituten. Detta gäller framför allt kredit­ kassorna, för vilka denna kreditform är en nyhet. I enlighet med bank­ inspektionens önskemål förordar jag därför att jordbrukskassa först ef­ ter medgivande av centralkassan — generellt eller i varje särskilt fall — får bevilja kredit av detta slag. För övrigt vill jag understryka vikten av att bankinstituten iakttar särskild försiktighet vid kreditgivning av förevarande art och att de noga följer ett företags ställning och utveckling under den tid som krediten äger bestånd. Jag utgår från att bankinspektionen ägnar sär­ skild uppmärksamhet åt de praktiska verkningarna av den ökade generella blancokrediträtten.

Belåning av aktier och förlagsbevis har alltid ansetts innebära särskilda risker för bankinstituten. Denna kreditform är därför nu kringgärdad med vissa föreskrifter. För sparbank och kreditkassa begränsas den totala belå­ ningen beloppsmässigt. Affärsbanks belåning av angivet slag däremot är underkastad föreskrifter i syfte att minska de med sådan kredit förenade riskerna. Dessutom gäller förbud för alla bankinstitut att belåna förvalt- ningsbolags aktier och förlagsbevis. Utredningens inställning från säkerhets­ synpunkt till regleringen av kredit mot säkerhet av aktier och förlagsbevis är att också här det allmänna kravet på betryggande säkerhet vid kreditgiv­ ning är tillräckligt och att det — bortsett från nuvarande förbud för affärs­ bank att som pant ta emot egen aktie eller förlagsbevis och därmed likartade fall samt från belåning av förvaltningsbolags aktier och förlagsbevis — inte krävs någon reglering i lag. Denna ståndpunkt delar utredningen med bank­ inspektionen och övriga remissinstanser. Även jag kan ansluta mig till den­ samma.

Jag övergår nu till att behandla den särskilda frågan om belåning av för-

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

198

valtningsbolags aktier och förlagsbevis. En uppmjukning av nuvarande för­

bud mot sådan belåning har diskuterats i skilda sammanhang och nu senast

mycket ingående med anledning av motioner vid 1966 års riksdag. Jag har

i det föregående utförligt redogjort för den allsidiga och inträngande be­

lysning som denna fråga under senare år fått. Av denna redogörelse fram­

går att förvaltningsbolagen, särskilt de vilkas aktier är inregistrerade vid

fondbörsen, numera är väl konsoliderade och med god riskspridning i sina

aktieportföljer och att belåningsförbudet inte torde vara något adekvat

medel för att hindra affärsbanker från att öka sitt inflytande över närings­

livet. Mot denna bakgrund har utredningen förordat en uppmjukning av

förbudet såtillvida att kredit får ske mot säkerhet av börsnoterade aktier

och förlagsbevis. Denna uppmjukning har allmänt tillstyrkts eller lämnats

utan erinran under remissbehandlingen. Jag har för egen del av säkerhets­

skäl eller från andra synpunkter inte längre några betänkligheter mot att

i den utsträckning utredningen föreslagit tillmötesgå de från olika håll

framställda önskemålen om en uppmjukning. En sådan reform kan bidra

till att underlätta kapitaltillförseln till näringslivet genom nyemissioner i

förvaltningsbolagen. Departementsförslaget tar därför endast upp förbud

för bank att belåna förvaltningsbolags aktier och förlagsbevis som inte är

noterade vid fondbörsen. Aktier och förlagsbevis som drabbas av förbudet

får naturligtvis inte heller tas emot som tilläggssäkerhet.

Den liberalisering i fråga om aktie- och förlagsbevisbelåning som sålunda

förordas får utnyttjas med största försiktighet. Inte minst gäller detta för­

valtningsbolags aktier. Även om kredit mot sådan säkerhet inte begränsats

till beloppet i det enskilda fallet, torde det vara tillrådligt att bankinstituten

iakttar särskild försiktighet vid denna kreditgivning. Belåningskurserna för

nu avsedda värdepapper måste anpassas till en sådan nivå att förlustrisker

på lån som säkerställts av aktier och förlagsbevis praktiskt taget elimineras.

tfutsätter såväl att det vid belåningstillfället föreligger en betryggan­

de marginal mellan värdepapperets marknadsvärde och belåningsvärde, som

att även därefter detta senare värde dels korrigeras för fond- och nyemissio­

ner, dels fortlöpande ses över så att marginalen inte blir alltför knapp.

Bankföreningen tillhandahåller kreditinstituten rekommendationer om de

högsta belåningsvärden som bör komma i fråga för lån som säkerställs en­

bart av börsnoterade aktier. Om dessa rekommendationer kontinuerligt an­

passas till marknadsläget, torde de utgöra en god vägledning för bankinsti­

tuten vid deras kreditgivning mot säkerhet av aktier och förlagsbevis. Det

är angeläget att bankinspektionen noga följer utvecklingen på detta område

och vidtar de åtgärder som behövs för att undvika eventuella missförhållan­

den. I

I likhet med utredningen anser jag att bankinstituten själva bör få välja

den kreditform som svarar mot det i det enskilda fallet föreliggande kredit-

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

199

behovet. Departementsförslaget innehåller därför inte några föreskrifter om

låneformer. Detta betyder för bl. a. sparbank att sådan bank framdeles får

bevilja växelkredit och ingå garantiförbindelse.

Nu gällande bestämmelser om jäv i kreditförhållanden har olika utform­

ning i banklagarna. Bestämmelserna avser kredit främst till olika tjänste­

män i bankinstituten. Mest detaljerad är regleringen för affärsbanker

och sparbanker. Bankinspektionen har företagit en översyn av dessa bank­

instituts jävsregler och lagt fram förslag till nya och i stort sett enhetliga

bestämmelser. Förslaget bygger i huvudsak på affärsbankernas nuvaran­

de ordning. Bankföreningen och sparbanksföreningen har godtagit inspek­

tionens förslag, den förstnämnda föreningen dock med vissa undantag.

Inte heller jag har i princip något att erinra. Förslaget är välgrundat och

jag kan i allt väsentligt ansluta mig till de synpunkter som inspektionen lagt

på jävsfrågorna. I två avseenden har jag dock en uppfattning som avviker

från inspektionens men som stämmer överens med bankföreningens åsikter.

För det första anser jag, när det gäller inteckningssäkerhet, att belånings-

gränsen bör relateras till det uppskattade värdet av den intecknade egen­

domen. Lämpligheten av att i sådana sammanhang som norm använda

egendomens uppskattade värde i stället för dess taxeringsvärde har jag när­

mare berört i avsnittet om kapitaltäckning. För det andra saknas anledning

att i fråga om möjlighet att få kredit mot säkerhet av borgen av staten,

kommun m. fl. göra skillnad mellan delegater och deras makar å ena, samt

styrelseledamöter och styrelsesuppleanter och deras makar, å andra sidan.

Båda grupperna bör ha rätt till kredit mot sådan säkerhet. Däremot före­

ligger inte några skäl för att höja beloppsgränsen för kredit mot pantsäker-

het till delegat och dennes make utöver vad inspektionen föreslagit.

För jordbrukskassornas del har ansetts att anledning saknas för en lika

sträng reglering av kreditjäven som i bank- och sparbankslagarna. Kassorna

intar i sin egenskap av kooperativa bankinstitut en särställning i förhållande

till de andra instituten. Denna särställning har medfört lindriga jävsregler,

enligt vilka för kredit till vissa funktionärer krävs tillstånd av central­

kassan. Bankinspektionen har inte föreslagit någon ändring av nuvarande

ordning. Jag hax samma uppfattning som inspektionen att gällande ordning

för jordbrukskassorna inte bör ändras f. n. Jordbrukskasselagen tar nu inte

upp några regler om jäv i fråga om kredit som lämnas av centralkassa. Skä­

let härtill är att centralkassa inte utan Kungl. Maj :ts tillstånd kan bevilja

kredit åt enskild person. Meddelas sådant tillstånd, dvs. tillstånd att utöva

jordbrukskasseverksamhet, förutsätts att kredit till centralkassans funktio­

närer skall underställas jordbrukskasseförbundet. I avsnittet om medlem­

skap i jordbrukskasserörelsen har jag även berört frågan om vilka som är

berättigade att få låna i en centralkassa. På där anförda skäl förordar jag

en vidgning a.v kretsen kreditberättigade så att den rymmer alla medlemmar

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

i anslutna jordbrukskassor. Mitt förslag innebär alltså att centralkassa i

fortsättningen kan bevilja enskild person kredit. Denna omständighet gör

det angeläget att på något sätt i lag reglera jäv i kreditförhållanden för cen­

tralkassa. Därvid kan enligt min uppfattning regleringen för jordbrukskas­

sor tjäna som förebild. Tillstånd för centralkassa att lämna kredit till kre­

ditjäviga personer bör lämnas av jordbrukskasseförbundet. Departements-

förslaget innehåller jävsregler för centralkassa av nu angiven innebörd. Om

den fortsatta utvecklingen ställer krav på skärpning av jävsbestämmelserna

för jordbrukskasserörelsen, får frågan härom tas upp till förnyad prövning. I

I departementsförslaget är bestämmelser om säkerhet vid kreditgivning

och om blancokredit upptagna i 59 § banklagen, 28 § sparbankslagen och

36 § jordbrukskasselagen samt om kreditjäv i 61 § banklagen, 30 § spar­

bankslagen och 38 § jordbrukskasselagen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

201

Inlåning

Gällande rätt

Affärsbanker, sparbanker, centralkassor och postbanken finansierar sin

kreditgivning huvudsakligen genom inlåning från allmänheten på olika slag

av inlåningsräkningar. En annan finansieringsform är upplåning av medel

mot förlagsbevis. Jordbrukskassa däremot är i lag förhindrad att driva själv­

ständig inlåningsrörelse.

Inlåning hos bankinstitut är i vissa avseenden reglerad i lag. Bestäm­

melser om inlåning har till huvudsakligt syfte att trygga insättarna och har

för de olika bankinstituten fått en något olikartad utformning. I fortsätt­

ningen behandlas inte de bestämmelser som reglerar inlåningens gräns i för­

hållande till det egna kapitalet och som redovisats i ett föregående avsnitt.

Övriga inlåningsregler — som för affärsbanker återfinns i 66 och 67 §§

banklagen, för sparbanker i 22, 23, 25 och 26 §§ sparbankslagen, för cen­

tralkassor i 31 och 33 §§ jordbrukskasselagen och för postbanken i 2 och

10 §§ postsparbanksförordningen — innebär i stora drag följande.

Vad först själva inlåningsröreisen angår innehåller lagstiftningen för

affärsbanker, sparbanker och kreditkassor ett allmänt förbud att utfärda

löpande skuldförbindelser i tryckt eller graverad form och att ikläda sig an­

svarighet för sådana förbindelser. Förbudet är avsett att hindra sedelutgiv­

ning och emission av obligationer. Förbudet gäller inte förlagsbevis, som ly­

der på minst 100 kr. och inte heller de sparmärken, som används av spar­

bank vid inlåning inom skolsparrörelsen.

I övrigt är inlåningsrörelsen inte begränsad för affärsbanker och central­

kassor. Dessa bankinstitut kan således — förutom inlåning på olika slags

inlåningsräkningar —- ta upp exempelvis förlagslån och i samband med åter-

lån från AP-fonden reverslån till motsvarande belopp.

För sparbank gäller som huvudregel att sådan bank får motta inlåning

endast på sparbanksräkning. Från denna regel görs vissa undantag som

anges i 25 § sparbankslagen. Sålunda får sparbank inom en s. k. fri sektor

—- begränsad till ett belopp motsvarande 20 % av de enligt senaste bokslut

på sparbanksräkning innestående medlen — motta inlåning på annan val­

fri räkning. Vidare äger sparbank ta upp lån mot förlagsbevis och lån från

AP-fonden på grund av beviljat återlån. Slutligen får sparbank för att till­

godose tillfälligt penningbehov även begagna kredit i checkräkning hos riks­

banken eller inländskt bankaktiebolag eller annorledes ta upp lån.

Postbanken är inte underkastad några inskränkningar i fråga om vilka

7f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 143

202

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

inlåningsräkningar som får begagnas. Poststyrelsen äger samma rätt som

sparbank att i samband med återlån ta upp lån från AP-fonden och att låna

medel för att tillgodose tillfälligt penningbehov hos postbanken.

Föreskrifter om individuellt insättningsmaximum gäller för samtliga

bankinstitut. I fråga om affärsbanker och centralkassor avser sådant maxi­

mum emellertid endast sparkasseräkning eller därmed likartad räkning. På

sådan räkning får, med visst i detta sammanhang inte aktuellt undantag, en

och samma insättares tillgodohavande inte ökas utöver 50 000 kr. på annat

sätt än genom att upplupen ränta läggs till kapitalet. Motsvarande insätt-

ningsmaximum för sparbank avser tillgodohavande på sparbanksräkning.

Tillgodohavande på sådan räkning får med undantag för upplupen ränta

inte överstiga visst i sparbanks reglemente bestämt belopp, högst 200 000

kr. För inlåning inom den fria sektorn i sparbank föreskrivs inte några

begränsningar. Beträffande all inlåning hos postsparbanken gäller att en

och samma persons tillgodohavande i banken inte får ökas utöver 100 000

kr. på annat sätt än genom att upplupen ränta läggs till kapitalet. Poststy­

relsen kan om särskilda skäl föreligger fastställa lägre inlåningsgränser för

visst slags medel. För postgirot finns inte några beloppsbegränsningar för

insättningar.

Även uppsägning av insatta medel är på visst sätt reglerad i författning.

Reglerna om uppsägning för affärsbanker och centralkassor hänför sig lik­

som i fråga om beloppsbegränsningar endast till insättning på sparkasse­

räkning eller därmed likartad räkning. Sådant bankinstitut får inte åta sig

att på annat sätt än viss tid, minst en vecka, efter uppsägning återbetala

på sparkasseräkning insatta medel. Om det kan ske utan olägenhet får

institutet medge utbetalning utan avvaktan på uppsägningstidens utgång.

För sparbank gäller motsvarande föreskrift för medel på sparbanksräkning

med den skillnaden att uppsägningstiden är en månad. Beträffande medel

insatta i postsparbanken äger poststyrelsen bestämma i vad mån de kan

tas ut omedelbart eller först efter skriftlig uppsägning. Uppsägningstiden

får dock inte i något fall sättas längre än tolv månader.

Banklagstiftningen innehåller vidare vissa bestämmelser om motbok eller

annat bevis om insatta medel hos bankinstitut. Inte heller på detta område

är regleringen helt enhetlig. För affärsbanker och centralkassor är det

obligatoriskt att utfärda motbok endast i fråga om medel som sätts in på

sparkasseräkning. I praktiken används dock motböcker även för kapital-

och kapitalsamlingsräkningar. Separat bevis används endast i fråga om

insättning på depositionsräkning. Insättning på sparbanksräkning skall, om

inte reglementet medger annat, antecknas i sparbanksbok. I fråga om valfri

räkning inom fria sektorn används motbok när räkningen har karaktär av

motboksräkning. Insättning i postsparbanken skall, om inte Kungl. Maj:t

föreskriver annat, antecknas i motbok.

203

För motbok eller annat bevis som affärsbank och centralkassa utfärdar

föreskrivs att beviset skall ställas till viss man och att överlåtelse får ske

endast till viss man. Motsvarande gäller sparbanksbok. Denna får nämligen

inte ställas till innehavaren eller eljest vara löpande. Härmed får motbok

eller annat insättningsbevis över tillgodohavande hos bank enligt 26 § lagen

den 27 mars 1936 (nr 81) om skuldebrev det enkla skuldebrevets natur. I

några avseenden, som saknar intresse i detta sammanhang, behandlas dock

insättningsbevis som löpande skuldebrev. Detta följer av 32 § skuldebrevs­

lagen.

Den som utställer ett enkelt skuldebrev har att på egen risk undersöka,

om den som kräver honom på betalning är behörig borgenär. Om han i god

tro betalar till obehörig fordringsägare, kan han som regel fortfarande vara

betalningsskyldig i förhållande till den rätte borgenären. Det nu sagda

gäller inte om skuldebrevet försetts med s. k. legitimationsklansul, dvs. en

klausul som fritar gäldenär från vidare betalningsförpliktelser när han råkat

betala till obehörig innehavare av skuldebrevet. Sådana klausuler har ti­

digare spelat en praktisk roll inte minst beträffande bankernas motböcker.

Emellertid ställer skuldebrevslagen i detta avseende upp vissa restriktiva

regler. Enligt 33 § första stycket skuldebrevslagen får nämligen bank, var­

med enligt 4 § andra stycket samma lag förstås envar som äger driva bank­

rörelse, eller annan utställare av enkelt skuldebrev inte åberopa legitima-

tionsklausul, om banken (utställaren) åsidosatt skälig aktsamhet vid

prövning om det är rätt innehavare av motbok eller annat insättningsbevis

som kräver banken på betalning. Beträffande vissa slag av motböcker, näm­

ligen sparkasseböcker och motböcker med sparbank, får legitimationsklau-

sider över huvud taget inte användas. Förbud mot användning av legitima-

tionsklausul i dessa motböcker finns intaget i banklagstiftningen. Skulde­

brevslagen innehåller i 33 § andra stycket en hänvisning till dessa bestäm­

melser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Kreditinstitututredningen

Enligt utredningens förslag skall för det första nuvarande förbud att

emittera egna obligationer och att garantera av annan låntagare utfärdade

obligationer upphävas. Att tillåta affärsbanker, sparbanker och centralkas­

sor att emittera egna obligationer motiverar utredningen med att dessa

bankinstitut redan nu är oförhindrade att ge ut förlagsbevis som i förmåns-

rättshänseende står efter obligationer. Utredningen är medveten om att ge­

nom detta förslag möjlighet öppnas för bankinstitut att använda sig av

finansieringsformer som tidigare varit förbehållna kreditaktiebolag och

hypoteksinstitut. Förslaget kan därför aktualisera en översyn av kapital-

täckningsreglerna för dessa kreditinstitut. Denna fråga får dock enligt ut­

redningen lösas i annan ordning. Skälet för att bankinstitut skall kunna

204

garantera annan låntagares obligationsupplåning är enligt utredningen

främst att en sådan rätt torde följa av att instituten kan ikläda sig garantier.

Beträffande nu gällande inlåning sbestämmelser om insättningsmaxima,

uppsägningstider och begränsning av tgper av inlåningsräkningar framhål­

ler utredningen till en början att dessa bestämmelser tillkommit delvis av

gränsdragningsskäl. Trots detta har samtliga bankinstitut numera möjlighet

att för inlåningen använda ett i stort sett likartat sortiment inlåningsräk­

ningar. Mot bakgrunden av utredningens principiella ställningstagande

i gränsdragningsfrågan förefaller det utredningen naturligt att dessa be­

stämmelser avvecklas, om inte från solvenssynpunkt kan påvisas behov av

författningsmässiga föreskrifter.

För regleringen av inlåningen har, sägs det, endast för sparbanker an-

getts andra motiv än gränsdragningsskäl, nämligen att i annat fall ett sam­

tidigt uttag på sparbanksräkning av en eller ett fåtal insättares hela be­

hållning kunde medföra allvarliga likviditetsproblem för sparbanken. Ris­

ken för detta är enligt utredningen i och för sig inte beroende på institutets

associationsrättsliga ställning utan hänger samman med institutets storlek.

I praktiken är problemet f. n. aktuellt endast för sparbanksområdet. Det är

nämligen inom denna sektor som institut med liten inlåningsvolym före­

kommer. Rätten för sparbank att motta inlåning på valfri räkning bör en­

ligt utredningens principiella inställning inte längre generellt begränsas. I

de fall en maximering av insättningsbeloppen från en och samma insättare

ändå från likviditetssynpunkt bedöms nödvändig får en begränsande be­

stämmelse föras in i sparbankens reglemente. Utredningen förutsätter att

tillsynsmyndigheten uppmärksamt följer detta spörsmål.

Några lagfästa krav på uppsägningstider anser utredningen inte behövs.

Självfallet är det ett institut obetaget att ställa upp de krav på uppsägnings­

tider som institutet kan anse ändamålsenliga.

För affärsbanker och centralkassor synes avsaknaden av författnings-

föreskrifter för andra inlåningsräkningar än sparkasseräkning inte ha

medfört några men från likviditetssynpunkt. Några särskilda skäl av detta

slag finner utredningen inte heller kunna anföras för en begränsning av

insättningarna på sparkasseräkning.

Utredningen förordar alltså dels att de inskränkningar som nu gäller

i inlåningshänseende beträffande individuellt insättningsmaximum och

uppsägningstid avvecklas för samtliga bankinstitut, dels att nuvarande

begränsning av sparbanks rätt att låna in pengar på annan räkning än

sparbanksräkning slopas. Innebörden av förslaget blir att bankinstituten

själva får bestämma de regler som instituten anser behövliga i dessa hän­

seenden.

Med hänsyn till att specialregler för sparkasseräkning mönstras ut ur för­

slaget till nya rörelseregler för affärsbanker och centralkassor föreslår ut­

redningen också att nuvarande förbud för dessa bankinstitut att använda

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

205

legitimationsklausul i sparkassebok vidgas till att avse alla insättningsbevis

som bär karaktär av motbok.

Avslutningsvis behandlar utredningen frågan om liksom hittills sparbank

och postbanken skall få begagna kredit i checkräkning hos riksbanken eller

affärsbank eller annorledes låna upp medel endast för att tillgodose till­

fälligt penningbehov. Anledningen till denna begränsning synes enligt för­

arbetena till sparbankslagen vara av solvenskaraktär. Man har velat hindra

sparbank att ordinärt begagna sig av upplåning av här avsedd art. Upp­

låningen är nämligen ofta förbunden med pantsättning av sparbanks till­

gångar och kan därför medföra risker för insättarnas trygghet. Utredningen

anser att motsvarande betraktelsesätt i och för sig kan anläggas även i

fråga om andra bankinstitut som saknar denna begränsning. Eftersom av­

saknaden härav inte synes ha medfört några solvensrisker för dessa bank­

institut, föreslår utredningen att begränsningarna i upplåningsrätten av­

vecklas för sparbanks- och postbanksrörelsen.

Remissyttrandena

Den av utredningen föreslagna rätten för bankinstituten att utge egna

obligationer har fått ett något blandat mottagande av remissinstanserna.

Förslaget härom lämnas visserligen i allmänhet utan erinran men endast

fem av remissinstanserna uttalar sig förbehållslöst till förmån för detsamma

och vissa remissinstanser, åtta till antalet, är starkt kritiska mot att ge

bankinstituten denna rätt.

Klart positiva till obligationsupplåning är handelskammaren i Göteborg,

bankföreningen, jordbrukskasseförbundet, Jordbrukets bank, Sveriges in­

dustriförbund och en reservant i riksgäldsfullmäktige, herr Magnusson.

Handelskammaren i Göteborg understryker, att denna rätt blir av värde

för bankinstituten därigenom att de kan skaffa kapital på billigare villkor

än dem som gäller för förlagslån. Bankföreningen pekar på att utvecklingen

tvingar bankerna att i växande omfattning lämna krediter med relativt lång

löptid. Det finns därför enligt bankföreningen behov av att också kunna

begagna sig av lång upplåning. På så sätt skapas dessutom större möjlig­

heter att tillgodose önskemål från kunder med långa lån att få dessa till

bunden ränta. Eftersom det redan är tillåtet att ge ut förlagsbevis synes det

bankföreningen som någon invändning svårligen kan göras mot obligations­

upplåning. Liknande synpunkter förs fram av jordbrukskasseförbundet och

industriförbundet. Industriförbundet framhäver även att av banker utgivna

obligationer borde innebära ett naturligt instrument för placering av vissa

andelar av AP-fonden.

Till de kritiskt inställda remissinstanserna hör bankinspektionen, riks­

banksfullmäktige, riksgäldsfullmäktige (majoriteten), stadshgpotekskassan

och bostadskreditkassan, hgpoteksbanken, sparbanksföreningen, Sparban­

kernas bank och RLF. De flesta av dessa remissinstanser — såsom bankin­

spektionen, riksbanksfullmäktige, riksgäldsfullmäktige (majoriteten) och

sparbanksföreningen — åberopar som skäl för den negativa attityden en

eller flera av följande omständigheter. En rätt att utge obligationer inne­

bär att formerna för bankinstitutens kapitalanskaffning principiellt föränd­

ras och att de nuvarande gränserna mellan bankinstituten och kreditmark-

nadsinstituten (kreditaktiebolag och andra hypoteksinstitut) till en del sud­

das ut. Förslaget kan således få vissa konsekvenser som är svåra att över­

blicka. Det har tidigare ansetts nära nog som ett axiom, att bankerna inte

borde tillåtas ge ut obligationer, lika litet som sedlar. Utredningens knapp­

händiga motiv — att bankinstituten f. n. har rätt att ge ut förlagsbevis och

att obligationer står före förlagsbevis i förmånsrättshänseende — anses inte

bärande. Rätten att utfärda förlagsbevis har en speciell funktion, nämligen

att komplettera bankernas eget kapital vid uppfyllande av kapitaltäcknings-

krav. Syftet med rätten att ge ut obligationer skulle vara ett helt annat eller

att tillföra bankerna inlåningsmedel. Förslaget är inte underbyggt med nå­

gon utredning om bankinstitutens behov av obligationsupplåning eller om

förslagets konsekvenser för kapitalmarknaden. Förslaget anses därför i den­

na del inte kunna läggas till grund för lagstiftning utan en närmare utred­

ning i nämnda hänseenden.

Bankinspektionen erinrar om att bankerna redan helt eller delvis äger

specialinstitut med uppgift att fylla behovet av långfristiga krediter för olika

sektorer av vårt näringsliv. Enligt riksbanksfullmäktige leder den föreslag­

na rätten att ge ut obligationer in på ett gränsdragningsproblem avseende

bankinstituten å ena samt hypoteksbanker och kreditaktiebolag å den andra

sidan. Fullmäktige betonar, att detta problem, som spelat stor roll i tidi­

gare lagstiftningsarbete på kreditväsendets område, har utredningen inte

behandlat och inte heller haft i uppdrag att behandla. Liknande tankegång­

ar återkommer i sparbanksföreningens yttrande.

Hgpoteksbanken kan inte finna något sakligt samband mellan bankinsti­

tutens nuvarande rätt att ge ut förlagsbevis och ett eventuellt behov för dem

att vidga inlåningsmöjligheterna till att omfatta även rätten att i den egna

rörelsen ge ut obligationer. Något behov av att från konkurrenssynpunkt

eller av andra skäl föra in lättnader i inlåningshänseende har inte anförts.

Hypoteksbanken berör vidare de konsekvenser förslaget i denna del kan få

för kreditaktiebolag och hypoteksinstitut samt för gränsdragningen mellan

sådana kreditinstitut och bankinstituten. En utredning om dessa konsekven­

ser saknas.

Enligt stadshgpotekskassan och bostadskreditlcassan saknas anledning att

över huvud taget aktualisera frågan om obligationsupplåning för bankinsti­

tuten. Gränsdragningen mellan hypoteksinstitut och bankinstitut vållar inga

problem. Hypoteksinstituten har sin verksamhet inriktad på förmedling av

kapitalmarknadens medel. Kretsen av sådana institut har dessutom under

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr t 4-3 år 1968

207

senare år vidgats i en omfattning som knappast synes helt motiverad. Det

kan under sådana förhållanden inte vara rationellt att ytterligare öka träng­

seln på kapitalmarknaden genom att ge även bankinstituten rätt till obliga-

tionsupplåning.

Utredningens förslag att bankinstituten skulle få rätt att garantera annan

låntagares obligations upplåning berörs endast av bankinspektionen. Inspek­

tionen avstyrker förslaget av samma skäl som framförts mot förslaget om

obligationsupplåning.

Utredningens förslag till avveckling av nuvarande bestämmelser om in-

sättningsmaxima, om uppsägningstid vid uttag och om begränsning av typer

av inlåningsräkningar tillstyrks eller lämnas utan erinran vid remissbehand­

lingen. Enligt bankinspektionen kan det dock visa sig nödvändigt att i regle­

menten för smärre sparbanker ta in bestämmelser som maximerar de be­

lopp som får tas emot från en och samma insättare. Riksbanksfullmäktige

gör i detta sammanhang två erinringar. Erfarenheten visar, framhåller full­

mäktige, att med den marknadsorganisation som finns på bankområdet ten­

derar resultatet av konkurrensen att bli en identisk uppsättning av inlå-

ningsformer. Vidare är det enligt fullmäktige uppenbart att även om man

avstår från reglering av bankinstitutens inlåning i banklagstiftningen så är

strukturen av inlåningsräntor av betydande intresse från de penningpolitis­

ka synpunkter som riksbanken har att bevaka.

Departementschefen

Affärsbanker, sparbanker och centralkassor finansierar sin kreditgivning

genom inlåning från allmänheten. Medel till kreditgivning kan bankinsti­

tut skaffa även genom upplåning mot förlagsbevis. Däremot är bankinsti­

tuten genom uttryckligt förbud i lagstiftningen förhindrade att ge ut sedlar

och obligationer.

Förbudet mot sedel- och obligationsemission har gammal hävd inom

svenskt bankväsen. Endast de numera avskaffade solidariska bankbolagen

hade fram till år 1902 rätt att ge ut sedlar. Kreditinstitututredningen har nu

föreslagit en uppmjukning av förbudet såtillvida att emission av egna obli­

gationer skulle tillåtas i fortsättningen.

Förslaget har fått ett något blandat mottagande under remissbehandling­

en. Några remissinstanser, bland dem bankföreningen och j ordbrukskas se-

förbundet, har hälsat förslaget med stor tillfredsställelse. Bankföreningen

har särskilt — med tanke på den ökade frekvensen av långfristiga krediter

till näringslivet — understrukit behovet för bankinstituten av att få begagna

sig av lång upplåning. En del remissinstanser har emellertid uttalat starka,

principiella betänkligheter mot att ge bank rätt att ge ut obligationer. Till

dessa remissinstanser hör bankinspektionen, riksbanksfullmäktige, riks-

208

gäldsfullmäktige (majoriteten) och sparbanksföreningen, vilka har ansett

att en så genomgripande och principiellt viktig förändring av bankinstitu­

tens kapitalanskaffning inte kan genomföras utan närmare utredning om

förslagets konsekvenser i skilda hänseenden. Bankinspektionen har fram­

hållit, att bankerna redan helt eller delvis äger specialinstitut med uppgift

att tillgodose näringslivets behov av långfristiga krediter. Enligt bl. a. riks­

banksfullmäktige kan förslaget skapa problem i fråga om gränsdragningen

mellan bankinstituten och nuvarande obligationsinstitut, hypoteksinrätt-

ningar och kreditaktiebolag.

Den tveksamhet som sålunda kommit till uttryck i vissa remissyttranden

är naturlig när det som här är fråga om att bryta mot en hävdvunnen prin­

cip. Det hade varit lättare att nu ta ställning i frågan om förslaget byggt på

ett visat behov för bankinstituten att skaffa medel genom obligationsupplå-

ning och om förslagets verkningar i olika hänseenden, särskilt för kapital­

marknaden, närmare undersökts.

Utredningens motivering för obligationsupplåningen, för vilken inte så­

som vanligen är fallet skulle ställas säkerhet, är mycket knapphändig och

teknisk. Den består endast av en hänvisning till att bankinstituten har rätt

att ge ut förlagsbevis och att obligationer står före förlagsbevis i förmåns-

rättshänseende. Jämförelsen med rätten att utfärda förlagsbevis är dock

något haltande. Syftet med en sådan rätt är i första hand att bereda bank­

institut ökade möjligheter att skaffa riskbärande kapital. Med den föreslag­

na obligationsupplåningen avses däremot något helt annat, nämligen att

tillföra bankinstituten kreditgivningsresurser. Jag finner därför det åbero­

pade skälet inte utan vidare kunna ligga till grund för en ändrad inställning

till bankinstitutens obligationsupplåning.

Frågan kan inte ses enbart som ett finansieringsproblem för bankinstitu­

ten. In i bilden kommer, som nyss antytts, verkningarna för kapitalmarkna­

den i stort. På denna marknad uppträder som säljare — förutom staten —

de kapitalanskaffande kreditinstituten, kommuner och andra låntagare,

som sedan gammalt vänder sig till kapitalmarknaden för att få sina låne­

behov tillgodosedda. En ökad konkurrens om kapitalmarknadens medel kan,

även om riksbanken genom emissionskontrollen har möjlighet att reglera

marknaden, skapa problem och få verkningar som är svåra att överblicka.

Inte minst gäller detta bostadsbyggandets finansiering. Vidare aktualiseras

frågan om gränsdragningen mellan bankinstituten, å ena, samt hypoteksin-

rättningar och kreditaktiebolag, å andra sidan — en fråga som utredningen

inte närmare berört.

Min ståndpunkt är att de problem, som hänger samman med en rätt för

bankinstituten att emittera egna obligationer och som antytts i det före­

gående, kräver en ingående undersökning. Jag är därför inte nu beredd att

ta ställning till frågan om bankinstitutens obligationsupplåning. Jag avser

emellertid inom kort att föreslå tillkallande av sakkunniga för utredning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 iS år 1968

209

olika kapitalmarknadsproblem. Det är min avsikt att denna utredning skall

avse även förevarande spörsmål. Jag föreslår således att nuvarande förbud

för bankinstitut att emittera sedlar och obligationer skall vara kvar.

Frågan om bankinstituten, såsom utredningen föreslagit, skall få rätt att

garantera annan låntagares obligationsupplåning har samband med det

nyss berörda problemet och bör behandlas av den nämnda utredningen.

Den nuvarande författningsmässiga regleringen av bankinstitutens in-

låningsverksamhet avser i övrigt närmast dels att ange de inlåningsräk-

ningar som får begagnas, dels att ställa upp bestämmelser om individuellt

insättning smaximum och om uppsägningstid vid uttag. Regleringen spän­

ner emellertid inte över hela fältet för bankinstitutens inlåning. Hårdast

reglerad är sparbanks inlåningsverksamhet. Sparbank äger nämligen motta

inlåning från allmänheten endast på sparbanksräkning. För sådan räkning

gäller bestämmelser om insättningsmaximum och minsta uppsägningstid.

Inom en s. k. fri sektor, bestämd till 20 % av den sammanlagda inlåningen

på sparbanksräkning, har sparbank dock rätt att utan individuell maxime-

ring ta emot inlåning på annan valfri räkning. Hos affärsbank och central­

kassa kan medel sättas in på valfri räkning. Endast för insättning på spar-

kasseräkning finns föreskrifter om insättningsmaximum och om uppsäg­

ningstid vid uttag.

Den olikartade regleringen i nämnda avseenden har tillkommit delvis

av gränsdragningsskäl och har haft en konkurrensbegränsande effekt. Trots

detta har i praktiken samtliga bankinstitut numera möjlighet att ta emot

inlåning på ett i stort sett likartat sortiment av inlaningsräkningar. Utred­

ningen har — mot bakgrund av det principiella ställningstagandet i gräns-

dragningsfrågan och då någon närmare reglering i lag inte är påkallad i

detta sammanhang av hänsyn till insättarnas säkerhet — ansett, att gällande

föreskrifter i ifrågavarande avseenden kan avvecklas och att bankinstituten

själva får avgöra i vad mån de vill ställa upp några regler för sin inlånings­

verksamhet. Jag delar utredningens av samtliga remissinstanser biträdda

uppfattning och tar därför inte in några sådana bestämmelser i departe-

mentsförslaget. För sparbankernas del innebär detta bl. a., att sparbanks

rätt att ta upp lån mot förlagsbevis och lån från AP-fonden på grund av

beviljat återlån inte som nu behöver uttryckligen anges i sparbankslagen

bland inlåningsbestämmelserna. Jag godtar vidare utredningens förslag att

upphäva nuvarande begränsning för sparbank att endast för tillgodoseende

av tillfälligt penningbehov begagna kredit i checkräkning hos riksbanken

eller affärsbank eller annorledes låna upp medel.

Den föreslagna oreglerade inlåningsrörelsen utgör såsom redan antytts

i det föregående inte något hinder för bankinstitut att självt ställa upp

villkor och regler för rörelsen. Ibland kan det, som såväl utredningen som

bankinspektionen påpekat, vara nödvändigt från likviditetssynpunkt och

med hänsyn till institutets storlek att begränsa de belopp som får tas emot

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

210

från en och samma insättare. I praktiken gäller detta närmast sparbanks-

sektorn. Jag utgår från att begränsande bestämmelser vid behov kommer att

tas in i sparbanks reglemente och att bankinspektionen uppmärksamt följer

detta spörsmål.

Motbok eller annat bevis om tillgodohavande hos ett bankinstitut skall

vara ställt till viss man och är därigenom till sin natur ett enkelt skuldebrev.

Utfärdaren av ett sådant skuldebrev har som huvudregel att på egen risk

undersöka om den som kräver honom på betalning är behörig borgenär.

Gäldenären kan emellertid genom särskilt förbehåll, s. k. legitimations-

klausul, frita sig från följderna av att brista i undersökningsplikten. Skulde­

brevslagen tillerkänner emellertid endast i begränsad omfattning rättsverkan

åt legitimationsklausuler i enkla skuldebrev. Den som utfärdar en motbok

eller annat enkelt skuldebrev kan inte frita sig från skyldighet att med skä­

lig aktsamhet pröva om innehavaren är rätt borgenär. Vidare är det enligt

särskilda bestämmelser i banklagstiftningen beträffande vissa slag av mot-

böcker uttryckligen förbjudet att begagna legitimationsklausuler. Detta

gäller sparkassebok och motbok hos sparbank. Anledningen till förbudet har

varit omtanken om de insättarkategorier som begagnar motböcker av an­

givet slag. Dessa motböcker innehas i stor utsträckning av personer, som

saknar varje möjlighet att på fullt betryggande sätt förvara sina tillhörig­

heter. I sammanha