2

rörelsefrihet. Propositionen innehåller också förslag till ändrade rörelsereg­

ler som syftar till att effektivisera bankinstitutens verksamhet.

Näringslivets kapitalförsörjning underlättas genom flera av de föreslagna

åtgärderna. Bankinstituten skall sålunda — i motsats till vad nu gäller —

kunna medverka vid emission av aktier och förlagsbevis genom att i fast

räkning ta över sådana värdepapper i och för placering på den allmänna

marknaden. Bankinstituten får vidare vidgad rätt att lämna kredit utan

säkerhet, blancokredit. Nuvarande generella blancokreditvolym för affärs­

banker och sparbanker ökas kraftigt och kreditkassor får samma rätt att

lämna sådan kredit. Förbudet att i bank belåna aktie eller förlagsbevis som

getts ut av förvaltningsbolag mjukas såtillvida upp att börsnoterat värde­

papper av detta slag får ligga som säkerhet för kredit.

Regleringen av bankinstituts skyldighet att till insättarnas skydd hålla

ett med hänsyn till rörelsens art och omfattning tillräckligt eget kapital

föreslås ske efter andra principer än dem som nu gäller. Bestämmelserna ut­

formas som placeringsregler differentierade efter placeringarnas art. Bank­

institutens tillgångar delas in i fyra riskgrader. Den lägsta riskgraden om­

fattar placeringar med ingen eller ringa förlustrisk medan i den högsta

riskgraden ingår de mest riskbetonade tillgångarna. Placeringar i den lägsta

riskgraden föreslås helt fria från krav på täckning med eget kapital. Till­

gångar i övriga riskgrader föreslås täckta med 1 %, 4 % resp. 8 % eget

kapital. Det samlade kravet på eget kapital erhålls genom addering av kapi­

talkraven i de olika riskgraderna. De nya reglerna innebär sänkta kapital­

krav för affärsbankerna. För några sparbanker och centralkasisor skärps

däremot kravet på eget kapital.

När det gäller kravet på bankinstituten att hålla en tillfredsställande be-

talningsberedskap utformas de enhetliga reglerna efter det system som nu

tillämpas för affärsbanker och centralkassor. Bankinstitut skall sålunda

först och främst alltid hålla en med hänsyn till rörelsens art och omfatt­

ning tillräcklig kassareserv. Utöver detta kvalitativa krav ställs ett kvanti­

tativt krav upp. Detta krav differentieras inte som nu efter inlåningens for­

mella uppsägningstid utan bestäms schablonmässigt till 10 % av all inlåning.

I fråga om inlåningen föreslås att nuvarande bestämmelser om individu­

ellt insättningsmaximum för vissa inlåningsräkningar och om uppsägnings­

tid för uttag avvecklas. Detsamma gäller de bestämmelser som anger vilka

inlåningsräkningar som får begagnas. Innebörden av dessa förslag är att

bankinstituten själva får avgöra i vad mån de vill ställa upp några regler

för sin inlåningsverksamhet i dessa hänseenden. Även de bestämmelser som

nu begränsar valmöjligheterna beträffande kreditgivningsformer skall slo­

pas. Detta får betydelse framför allt för sparbankerna som framdeles kan

bevilja växelkredit och ge bankgarantier.

Bankinstituten får enligt propositionen rätt att — i motsats till vad nu

gäller — själva avgöra sitt kontorsnäts utbredning. Nuvarande offentliga

Kungl. Maj.ts proposition nr lb3 år 1968

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse

Härigenom förordnas, dels att 69 § lagen den 31 mars 1955 om bankrörel­

se1 skall upphöra att gälla, dels att 2, 54—63, 67, 68, 70, 71, 74, 99, 186 och

189 §§ lagen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

2

§.

Annan än riksbanken, bankaktiebolag, postbanken, sparbank, Sveriges

allmänna hypoteksbank och Sveriges investeringsbank aktiebolag får ej i

sin firma använda ordet bank. Ej heller får i övrigt vid beteckning av affärs­

rörelse ordet bank begagnas av annan än de nu nämnda företagen och jord­

brukets kreditkassor.

Beträffande användningen av ordet bank i registrerad understödsför­

enings firma är särskilt stadgat.

54 §.

Bankaktiebolag får ej för egen räkning driva handel med eller, med de

undantag som angivas i 55 och 56 §§, förvärva annat än guld, mynt, växlar,

checkar, anvisningar, obligationer och andra för den allmänna rörelsen av­

sedda förskrivningar utom sådana som medföra rätt till betalning först efter

utfärdarens övriga fordringsägare (förlagsbevis).

55 §.

Bankaktiebolag får förvärva

1. fast egendom, tomträtt och bostadsrätt för att bereda banken lokaler

för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande behov,

2. aktie i bolag, vilket uteslutande bär till syfte att förvalta fast egendom

eller tomträtt som förvärvats för det under 1 angivna ändamålet, och för­

lagsbevis, som utfärdats av sådant bolag,

3. inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som bank­

bolaget äger, eller till lokaler, som bolaget i övrigt innehar,

4. bostadsrätt för att bereda bostad åt någon som är anställd i banken,

5. efter tillstånd av Konungen, aktie i annat bankaktiebolag, i utländskt

bankföretag och i svenskt aktiebolag eller utländskt företag, vars ändamål

kan anses gagneligt för bankväsendet eller det allmänna, samt garantifond-

bevis eller förlagsbevis utfärdat av bolag eller företag som nu nämnts.

Bankbolag som medverkar vid emission av aktier eller förlagsbevis på

den allmänna marknaden får förvärva aktie eller förlagsbevis som ingår i

emissionen. Sådan aktie eller sådant förlagsbevis skall bolaget dock avyttra

så snart det lämpligen kan ske och senast ett år efter förvärvet. Om synner­

liga skäl föreligga, kan tillsynsmyndigheten förlänga denna frist.

1 Senaste lydelse av 2 § se 1967:341 och av 186 § se 1967:541.

6

värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av bygg­

nad som hör till tomträtten, eller

fordran med förmånsrätt på grund av lagen den 16 december 1966

(nr 701) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa ge-

mensamhetsanläggningar, såvida förmånsrätten får göras gällande

på bankbolagets föranstaltande,

4. garantiförbindelser för vilka banken erhållit säkerhet i värdehand­

ling eller fordran, som angives under B 1—3,

C. 1. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

inteckning i jordbruksfastighet, i bostadsfastighet med en- eller

tvåfamiljshus eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån

utgår eller i tomträtt till sådan fastighet, om inteckningssäkerheten

är förstärkt med borgen och inteckningen ligger mellan sjuttiofem

och etthundra procent av det uppskattade värdet av den fasta egen­

domen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till tomträtten,

inteckning i fastighet, som helt eller delvis är inrättad för indu­

striell verksamhet, eller i tomträtt till sådan fastighet inom femtio

procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i

fråga om tomträtt, av byggnad och annan egendom som hör till

tomträtten,

förlagsbevis eller aktie, som noteras vid fondbörs här i landet,

eller

borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än tjugo­

femtusen kronor,

2. garantiförbindelser för vilka banken erhållit säkerhet i form av

värdehandling, fordran eller borgensförbindelse som angives under

C 1,

D.

övriga tillgångar och garantiförbindelser utom sådana som enligt

femte och sjätte styckena skola avräknas från eget kapital.

För placeringar, som angivas under A, fordras ej eget kapital. I övrigt

skall bankbolag vid varje tidpunkt ha eget kapital till lägst ett belopp, som

motsvarar sammanlagt

en procent av summan av placeringar, som angivas under B,

fyra procent av summan av placeringar, som angivas under C, och

åtta procent av summan av placeringar, som angivas under D.

Tillgång skall tagas upp till bokfört värde och garantiförbindelse till sitt

nominella belopp.

Med eget kapital avses aktiekapital, reservfond, dispositionsfond och av

bolagsstämman fastställd vinstbalans. Med eget kapital får likställas det

nominella värdet av förlagsbevis, utställda av bankbolaget, intill ett belopp

motsvarande bolagets aktiekapital. I fråga om förlagskapital, som långiva­

ren kan återkräva inom fem år, skall dock iakttagas att med bolagets kapi­

tal får likställas högst så stor del av det varje år förfallande beloppet som

svarar mot tio procent av bolagets aktiekapital.

Från bankbolagets eget kapital skall avräknas det bokförda värdet av vad

banken såsom aktiekapital eller i annan form tillskjutit till annat in- eller

utländskt företag som driver någon form av bankverksamhet. Sådan av­

räkning skall dock ej ske i fråga om företag där staten är delägare.

Har bankbolag väsentligt ekonomiskt intresse i aktiebolag, som uteslu­

tande har till syfte att förvalta fastighet eller tomträtt som förvärvats för

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

8

till samma låntagare eller till låntagare, som äro förbundna med varandra

i väsentlig ekonomisk intressegemenskap, eller mot säkerhet av aktier eller

förlagsbevis, som utgivits av samma aktiebolag eller aktiebolag som äro

förenade i sådan gemenskap som nu sagts.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på borgen och annan garanti­

förbindelse till bankbolaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

Öl §.

Till verkställande direktör i bankaktiebolag, dennes ställföreträdare eller

annan, som ensam eller i förening med annan får avgöra på styrelsen an­

kommande ärenden, eller till den som är gift med sådan person får bank­

bolaget lämna kredit endast

1. mot säkerhet av borgen eller garanti av staten eller kommun eller av

samfällighet, kassa, inrättning eller bolag eller annan sammanslutning, som

avses i 57 § första stycket A 2 eller 3,

2. mot säkerhet av fordran eller värdehandling som avses i 57 § första

stycket A eller B, dock att inteckning skall ligga inom sextio procent av det

uppskattade värdet av den intecknade egendomen,

3. intill ett belopp av femtiotusen kronor, mot annan pantsäkerhet.

Ledamot av bankbolags styrelse eller styrelsesuppleant, som ej erhållit

uppdrag som avses i första stycket, eller den som är gift med sådan person

får beviljas kredit endast mot säkerhet av sådan borgen eller garanti som

avses i första stycket 1, mot säkerhet av pant eller genom diskontering av

växel, som är grundad på verklig handelsaffär.

Bankbolag får ej lämna kredit till revisor i bolaget eller revisorssuppleant

eller till den som är gift med sådan person.

Bankbolag får ej heller lämna kredit mot säkerhet av borgen eller ford-

ringsbevis, som utfärdats av någon som avses i första eller tredje stycket,

eller mot växel, för vilken denne är betalningsskyldig.

Första—fjärde styckena äga motsvarande tillämpning på bolag, förening

eller annan sammanslutning, vari person som avses i första—tredje stycke­

na eller sådan persons make i egenskap av delägare eller medlem har ett

väsentligt ekonomiskt intresse, om ej annat följer av vad som föreskrives

nedan i denna paragraf.

Sammanslutning, i vilken sådan person som avses i första stycket såsom

delägare eller medlem har väsentligt ekonomiskt intresse, får ej beviljas

kredit som angives i första stycket 3.

Utan hinder av bestämmelsen i femte stycket får bankbolag lämna sådan

sammanslutning som avses i sjätte stycket kredit genom diskontering av

växel, som är grundad på verklig handelsaffär, och bevilja kredit mot växel,

som nu nämnts och för vilken sammanslutningen är betalningsskyldig.

62 §.

Bestämmelserna om kredit i 59—61 §§ äga motsvarande tillämpning på

garantiförbindelse som bankaktiebolag ikläder sig.

63 §.

Ställes lån icke att betalas inom ett år, skall bankaktiebolag förbehålla sig

rätt att säga upp lånet till återbetalning senast inom sagda tid.

Utan förbehåll enligt första stycket får bankbolag

1. bevilja återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens

förvaltning med längre löptid än ett år,

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

71 §.

För bankaktiebolag skall finnas en styrelse bestående av minst fem och

högst aderton ledamöter.

Styrelsen skall — ------- -är stadgat.

74 §.

Styrelsen skall----------- verkställande direktör.

Styrelsen må jämväl — -—---- egen prövning.

Angående den—- — — myndigheten därom.

Uppdrag som —------- varje slag.

Styrelsen må icke----------- annan bankrörelse;

2. förvärv eller avyttring av fastighet, avsedd för bankens inrymmande

eller för att tillgodose därmed sammanhängande behov;

3. beviljande av kredit till person, som avses i 61 § första eller andra

stycket, eller till bolag, förening eller annan sammanslutning, vari sådan

person är styrelseledamot eller såsom delägare eller medlem äger ett vä­

sentligt ekonomiskt intresse; styrelsen dock obetaget att för person eller

sammanslutning, som nu nämnts, fastställa vissa gränser, inom vilka utan

styrelsens beslut i varje särskilt fall kredit må beviljas vederbörande i och

för en av honom idkad rörelse;

4. förvärv av--------— eller pantsatt;

5. fastställande av allmänna räntesatser för in- och utlåning; dock att

beslut, där så påkallas av allmän ränteförändring, må utan styrelsens hö­

rande meddelas för tiden intill nästkommande styrelsesammanträde.

I denna----------- ikläder sig.

99 §.

Det åligger------- -— nämnda redovisningshandlingar.

Minst en----------- bankbolagets medel;

granska av styrelsen vidtagna åtgärder i fråga om förvaltning och avytt­

ring av jämlikt 56 § inköpt eller övertagen egendom;

taga del av de — — —- större betydelse.

I övrigt —--------- vara erforderliga.

186 §.

Med dagsböter------- - ■—- eller 49 §;

2. styrelseledamot eller likvidator, där han underlåter att verkställa på­

skrift å aktiebrev enligt 37 §, 44 § 2 mom. fjärde stycket, 45 § sista stycket,

46 § 2 mom. andra stycket eller 140 § andra stycket.

189 §.

Bildas bankaktiebolag----------- skäligt värde.

5. Har bankbolag övertagit annat bankbolags rörelse och finnes bland

sistnämnda bolags tillgångar egendom, varmed bankbolag ej må driva han­

del för egen räkning, må den egendom, även om sådant fall ej är för han­

den, som i 55 eller 56 § omförmäles, förvärvas av det övertagande bolaget.

Egendom, som bankbolaget på detta sätt förvärvat, skall, i den mån egen­

domen ej jämlikt vad i nyssnämnda lagrum stadgas må av bolaget behållas,

åter avyttras så snart lämpligen kan ske och senast då avyttring kan äga

rum utan förlust för bolaget.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker

Härigenom förordnas, dels att 11, 16, 18, 19, 22—35, 39, 40, 43, 48, 58,

60, 67, 81, 83, 92 och 96 §§ lagen den 3 juni 1955 om sparbanker1 skall er­

hålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i lagen skall införas tre

nya paragrafer, 35 a—c §§, av nedan angiven lydelse.

11

§•

I sparbank----------- denna lag.

Huvudmännen skola vara minst tjugu och högst sextio, dock att tillsyns­

myndigheten må, om särskilda förhållanden föranleda därtill, medgiva att

antalet sättes högre än sextio.

16 §.

Då det------------eller andra.

För att----------- vara avskrivna.

Garantifond må återbetalas, i den mån sparbankens återstående fonder,

inbegripet förlagskapital enligt vad därom stadgas i 26 §, äro tillräckliga

för uppfyllande av kravet på egna fonder enligt nämnda lagrum. I övrigt

skall beträffande återbetalningen gälla vad i sådant hänseende blivit utfäst

vid garantifondens bildande.

18 §.

Är i reglementet förbehåll gjort om återbäring av grundfond eller del där­

av, må sådan återbäring ej äga rum annat än i den män reservfonden upp­

går till belopp, som motsvarar tio gånger grundfonden; ej heller må åter­

bäring ske, så länge garantifond, där sådan bildats, ej återbetalts eller om

genom återbäringen sparbanken ej skulle kunna uppfylla i 26 § föreskrivet

krav på egna fonder.

19 §.

Utfäst ränta å garantifond eller grundfond skall icke utbetalas, om till

följd därav vinsten å rörelsen icke skulle förslå till att uppbringa grundfond

eller garantifond till i 17 § första stycket angivet belopp. Ränta å garanti-

fond skall ej heller utbetalas, om genom utbetalningen sådan förlust skulle

uppkomma å rörelsen, att sparbanken ej skulle kunna uppfylla i 26 § före­

skrivet krav på egna fonder. Grundfondränta skall ej i något fall utbetalas

om till följd därav förlust skulle uppkomma.

1 Senaste lydelse av 11, 81, 83, 92 och 96 §§ se 1962:234, av 16 § se 1967:62 samt av 48 § se

1967:542.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

endast om förutsättningar för återbetalning av fond föreligga enligt 18

eller 18 §.

Egendom, som sparbank förvärvat enligt första stycket, skall avyttras

så snart det lämpligen kan ske och senast när det kan äga rum utan förlust

för sparbanken.

Förvärv enligt denna paragraf skall ofördröjligen anmälas hos tillsyns­

myndigheten.

26 §.

Sparbank skall till insättarnas skydd ha egna fonder till visst lägsta be­

lopp. Detta bestämmes i förhållande till sparbankens tillgångar och till ga­

rantiförbindelser som sparbanken ingått (placeringar). Vid beräkningen av

kravet på egna fonder indelas placeringarna i följande fyra grupper, näm­

ligen

A. 1. inneliggande kassa, checkar, postremissväxlar samt fordringar hos

riksbanken och riksgäldskontoret,

2. skattkammarväxlar och obligationer som utfärdats av staten, kom­

mun eller därmed jämförlig samfällighet, allmän kassa eller in­

rättning, vars reglemente fastställts av Konungen, eller kreditak­

tiebolag,

3. andra fordringar för vilka staten, kommun eller därmed jämförlig

samfällighet, bankaktiebolag, sparbank, postbanken, centralkassa

eller annan under A 1 eller 2 avsedd kassa eller inrättning, kre­

ditaktiebolag eller försäkringsföretag med svensk koncession svarar,

4. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller ford­

ran, som angives under A 1—3,

5. garantiförbindelser för vilka sparbanken erhållit säkerhet i värde­

handling eller fordran, som angives under A 1—4,

B. 1. andra fullgoda obligationer än de som angivas under A 2,

2. fordringar för vilka utländskt bankföretag eller annat försäkrings­

företag än som avses under A 3 svarar,

3. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

värdehandling eller fordran, som angives under B 1 eller 2,

inteckning i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomt­

rätt till sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskatta­

de värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av

byggnad som hör till tomträtten, eller

fordran med förmånsrätt på grund av lagen den 16 december

1966 (nr 701) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa

gemensamhetsanläggningar, såvida förmånsrätten får göras gällan­

de på sparbankens föranstaltande,

4. garantiförbindelser för vilka sparbanken erhållit säkerhet i värde­

handling eller fordran, som angives under B 1—3,

C. 1. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

inteckning i jordbruksfastighet, i bostadsfastighet med en- eller

tvåfamilj shus eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostads­

lån utgår eller i tomträtt till sådan fastighet, om inteckningssäker-

hefen är förstärkt med borgen och inteckningen ligger mellan sjut­

tiofem och etthundra procent av det uppskattade värdet av den fasta

egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till tomt­

rätten,

16

27 §.

Sparbank skall hålla en med hänsyn till rörelsens art och omfattning till­

räcklig kassareserv.

Kassareserven skall bestå av tillgångar som med lätthet kunna förvand­

las i penningar och skall tillsammans med inneliggande kassa uppgå till lägst

ett belopp som svarar mot tio procent av sparbankens samtliga förbindelser

med undantag av förlagslån, lån mot inteckning i egen fastighet, lån som

tagits upp hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån enligt fon­

dens reglemente och garantiförbindelser. Nedgår kassareserven tillfälligt

under föreskrivet belopp, skall den snarast ökas till detta.

Är tillgång som angives i andra stycket pantsatt, får den ej inräknas

i kassareserven. Utgör tillgången säkerhet för avtalad kredit som sparban­

ken ej begagnat till fullo, får den ändå beräknas till det belopp, som spar­

banken enligt avtalet har rätt att ytterligare erhålla vid anfordran.

28 §.

Kredit får beviljas endast mot betryggande säkerhet i fast eller lös egen­

dom eller i form av borgen. Utan säkerhet får dock kredit lämnas till ett sam­

manlagt belopp, som vid varje tidpunkt svarar mot högst tre procent av

summan av sparbanks fonder och dess inlåning. Därutöver får kredit utan

säkerhet beviljas

1. sådan låntagare, som avses i 26 § första stycket A 2 eller 3, samt ut­

ländskt bankföretag,

2. samfällighet som avses i lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa

geroensamhetsanläggningar, såvida krediten ej överstiger belopp för vilket

förmånsrätt åtnjutes på grund av lagen om förmånsrätt för fordringar

enligt nämnda lag och förmånsrätten får göras gällande på sparbankens

föranstaltande,

3. näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig.

Aktie i bolag, som huvudsakligen förvaltar eller driver handel med aktier

eller som idkar emissionsrörelse, får mottagas som pant endast om aktien

noteras vid fondbörs här i landet. Vad nu sagts gäller även förlagsbevis som

utfärdats av sådant bolag.

Sparbank får ej som pant mottaga förlagsbevis, som sparbanken utfär­

dat, och ej heller bevis om tillskott till garantifond eller grundfond i spar­

banken.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

29 §.

Sparbank skall ägna särskild uppmärksamhet åt att kredit i sådan om­

fattning, att fara kan uppkomma för sparbankens säkerhet, icke lämnas till

samma låntagare eller till låntagare, som äro förbundna med varandra i

väsentlig ekonomisk intressegemenskap, eller mot säkerhet av aktier eller

förlagsbevis, som utgivits av samma aktiebolag eller aktiebolag som äro

förenade i sådan gemenskap som nu sagts.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på borgen och annan garan­

tiförbindelse till sparbanken.

30 §.

Till den som ensam eller i förening med annan får avgöra på sparbankens

styrelse ankommande ärenden eller till den som är gift med sådan person

får sparbanken lämna kredit endast

18

försvagas i märklig mån eller, i fråga om lån utan säkerhet, om trygghet

icke längre föreligger för låneförbindelsens fullgörande.

Bestämmelserna i denna paragraf äga icke tillämpning på lån, för vars

fulla gäldande staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet svarar.

Föreskriften i tredje stycket första punkten gäller dock även sådant lån.

33 §.

Sparbank får ej vid avtal om kredit eller annars i sin rörelse förbehålla

sig andel i vinst på affär, som sparbanken själv icke äger avsluta.

Ej heller får sparbank, där ej är fråga om utdelning på aktier eller vad

i övrigt kan tillkomma sparbanken som ägare av aktier, på annat sätt bere­

das andel i vinst på verksamhet, som sparbanken själv icke får driva.

34 §.

Vid beviljande av kredit får sparbank icke göra förbehåll om att kredit­

beloppet eller del av detta skall sättas in bos sparbanken för längre tid än

sex månader eller på längre tids uppsägning än sex månader.

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

35 §.

Sparbank får ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller till

viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för så­

dana förbindelser. Vad nu sagts gäller dock ej räntebärande förlagsbevis, som

lyder på minst etthundra kronor.

Sparmärken för användning vid inlåning inom skolsparrörelsen får spar­

bank utfärda endast om åtgärder vidtagits för kontroll över utelöpande

märken.

35 a §.

Motbok eller annat bevis, som sparbank utfärdar om tillgodohavande på

räkning, skall ställas till viss man och innehålla att överlåtelse får ske endast

till viss man och att överlåtelsen bör anmälas hos sparbanken.

Sparbank får ej träffa förbehåll om rätt för sparbanken att åberopa be­

talning till annan än rätt innehavare av motbok.

Om efterlysning och dödande av förkommen motbok gälla särskilda be­

stämmelser.

35 b §.

Innan sparbank inrättar bankkontor, skall sparbanken inhämta yttrande

från nämnden för bankkontorsetablering.

Inrättas bankkontor, skall det omedelbart anmälas hos tillsynsmyndig­

heten.

Sparbank skall bidraga till kostnaden för nämndens verksamhet enligt

föreskrifter som meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen

bestämmer.

35 c §.

Omyndig äger utan förmyndarens tillåtelse förfoga över medel som den

omyndige själv satt in hos sparbank efter det att han fyllt sexton år. Utan

den omyndiges samtycke får sparbanken ej betala ut sådana medel till för­

myndaren. Har förmyndaren fått överförmyndarens tillstånd att omhänder­

taga medlen och företett bevis på detta, äger den omyndige ej vidare förfoga

över medlen. Sådan inskränkning i den omyndiges rätt skall antecknas på

20

i beslut angående avtal mellan sparbanken och tredje man, som han ensam

eller jämte annan äger företräda. Vad sålunda är stadgat skall äga motsva­

rande tillämpning beträffande gåva från sparbanken, så ock beträffande

rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten, den som fått uppdrag

enligt 39 § eller tredje man.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

43 §.

I förhållande till sparbanken åligger det styrelsen att ställa sig till efter­

rättelse de särskilda föreskrifter som meddelas i reglementet eller, beträf­

fande frågor som falla inom huvudmännens befogenhet, av dessa. Detsam­

ma skall gälla annan ställföreträdare för sparbanken samt den som erhållit

uppdrag enligt 39 §; och äro dessa jämväl skyldiga hörsamma föreskrift

som meddelas av styrelsen.

Föreskrift, vilken------- -— sparbankens intressen.

Den som----------- å avtalet.

48 §.

Jämte vad i bokföringslagen är stadgat skall i fråga om sparbanks balans­

räkning gälla:

1. Tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för sparbanken, må ej i

vidare mån än som betingas av förbättringar, som nedlagts å desamma, i

balansräkningen för det år, varunder de förvärvats, upptagas till högre värde

än som motsvarar kostnaderna för deras förvärvande och därefter till högre

värde än det, vartill de varit uppförda i närmast föregående balansräk­

ning. Är det verkliga värdet lägre än det belopp, vartill dylik tillgång så­

lunda upptagits, skall å tillgången årligen avskrivas vad som motsvarar dess

av ålder och nyttjande eller annan därmed jämförlig orsak uppkomna värde­

minskning.

Utan hinder av vad nu sagts må fast egendom, avsedd till stadigvarande

bruk för sparbanken, eller tomträtt till fastighet, avsedd för sådant ända­

mål, för täckande av förlust å sparbankens rörelse uppskrivas högst till det

bestående värde, tillgången i fråga måste anses äga, såframt tillsynsmyn­

digheten medgivit uppskrivningen. I intet fall må dock uppskrivning ske

över senast fastställda taxeringsvärdet å den fasta egendomen eller, vad

gäller tomträtt, å byggnad eller byggnader, som utgöra tillbehör till tomt­

rätten. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning å aktie, som

omförmäles i 24 § första stycket 2.

2. Beträffande andra tillgångar än som nämnts under 1 gäller att de ej

må upptagas över verkliga värdet. För fordran, som förfaller eller kan av

sparbanken uppsägas till betalning först efter längre tid än ett år, må vär­

det icke sättas högre än att avkastning erhålles efter en räntefot som svarar

mot det allmänna ränteläget. Närmare föreskrifter om värderingen av här

avsedda fordringar meddelas årligen av tillsynsmyndigheten. Osäkra ford­

ringar skola upptagas högst till det belopp, varmed de beräknas komma att

inflyta. Värdelösa fordringar må icke upptagas såsom tillgång.

3. I stället för avskrivning å tillgångs värde må motsvarande belopp kun­

na uppföras å särskilt värdeminskningskonto. Minskning av värdeminsk-

ningskonto är medgiven, där avskrivning med samma belopp sker å motsva­

rande tillgång, så ock i den mån, enligt vad förut i denna paragraf är sagt,

hinder ej möter för uppskrivning av tillgång samt minskning av värde­

minskningskonto sker i stället för sådan uppskrivning.

22

vidtaga rättelse, må, där ej särskilda omständigheter föranleda annat, den

tid, inom vilken föreläggandet skall vara fullgjort, icke sättas längre än två

månader, och må i intet fall sagda tid bestämmas till mer än ett år.

Har sparbanks----------- i likvidation.

83 §.

Sparbanks styrelse----------- av myndigheten;

att, då anledning yppas till antagande, att sparbanken gjort sådana för­

luster att sparbanken icke kan uppfylla i 26 § föreskrivet krav på egna fon­

der, ofördröj ligen upprätta särskild balansräkning enligt 48 § för utvisande

av sparbankens ställning samt att, därest balansräkningen bekräftar anta­

gandet i fråga, ofördröj ligen avsända meddelande härom till tillsynsmyndig­

heten; samt

att dels----------- och ställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

92 §.

Har huvudman, styrelseledamot, den som erhållit uppdrag enligt 39 §,

revisor, likvidator, likvidationsrevisor eller ombud, som avses i 82 § 1 inom.,

vid fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat

sparbanken skada, är han pliktig att till sparbanken utgiva ersättning för

skadan.

Har huvudman------------för skadan.

Där medhjälpare, ------------för skadan.

96 §.

Med dagsböter------------eftersätter bestämmelserna i nämnda lagrum;

4. den, som bryter mot vad som är stadgat i 2 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

I fråga om krav på egna fonder och om skyldighet att hålla kassare­

serv får sparbank tillämpa äldre bestämmelser till utgången av år 1973.

Vid bokslut, som sker för tidigare år än 1974, får obligation, som avses i

48 § första stycket 1 i dess äldre lydelse och som förvärvats före den 1 ja­

nuari 1969, värderas enligt äldre bestämmelser. Detsamma gäller fordran

på grund av lån, som avses i 48 § första stycket 2 i dess äldre lydelse och

som beviljats före nyssnämnda tidpunkt.

Skyldighet att inhämta yttrande enligt 35 b § första stycket föreligger icke

för sparbank, som efter lagens ikraftträdande utnyttjar med stöd av äldre

bestämmelser meddelat tillstånd att inrätta kontor.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

23

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 6 § lagen den 3 juni 1955 (nr 417) angående

införande av nya lagen om sparbanker

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 3 juni 1955 angående införande

av nya lagen om sparbanker1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges.

(Nuvarande lydelse)

6

I fråga----------- —------------ ------------ -

7. I fråga om medel, som förvaltas

av förmyndare eller god man och

som sedan den 1 januari 1941 inne-

stå å räkning hos sparbank utan vill­

kor att de må lyftas allenast med

överförmyndarens tillstånd, skall, så­

framt ej överförmyndaren annorlun­

da förordnar, vid tillämpning av vad

i 24 § nya lagen stadgas så anses som

om förbehåll enligt 15 kap. 9 § and­

ra stycket föräldrabalken gjorts, att

de må uttagas utan sådant tillstånd.

Vad nu sagts skall ock gälla medel,

som sedermera insatts eller framde­

les insättas å räkningen, samt ränta

som lagts eller lägges till kapitalet.

8. Har sparbank----------------------—

9. Utan hinder av vad i 28 § fjärde

stycket nya lagen stadgas beträffan­

de säkerhet för lån, må egendom,

som innan nya lagen vunnit tillämp­

ning å sparbanken genom att re­

gistrering skett ställts som säkerhet

för lån, alltjämt godtagas som så­

dan under lånets fortsatta löptid.

10. De styrelseledamöter —------- å

(Föreslagen lydelse)

§•

annan bidragstecknare.

7. I fråga om medel, som förvaltas

av förmyndare eller god man och

som sedan den 1 januari 1941 inne-

stå å räkning hos sparbank utan vill­

kor att de må lyftas allenast med

överförmyndarens tillstånd, skall, så­

framt ej överförmyndaren annor­

lunda förordnar, vid tillämpning av

vad i 35 c § nya lagen stadgas så an­

ses som om förbehåll enligt 15 kap.

9 § andra stycket föräldrabalken

gjorts, att de må uttagas utan sådant

tillstånd. Vad nu sagts skall ock

gälla medel, som sedermera insatts

eller framdeles insättas å räkning­

en, samt ränta som lagts eller lägges

till kapitalet.

----------- —- -—-år 1965.

9. Utan hinder av vad i 28 § andra

och tredje styckena nya lagen stad­

gas beträffande säkerhet för lån, må

egendom, som innan nya lagen vun­

nit tillämpning å sparbanken genom

att registrering skett ställts som sä­

kerhet för lån, alltjämt godtagas som

sådan under lånets fortsatta löptid,

likvidationen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

1 Senaste lydelse av 6 § se 1965:222.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas

säkerhetskassa

Härigenom förordnas, att 2, 3 och 6 §§ lagen den 15 juni 1934 om spar­

bankernas säkerhetskassa1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an­

ges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

2

§•

Såsom bidrag —---- ---------------- kalenderår förvaltade.

Vad nu sagts skall ej gälla spar­

bank, vars fondmedel, sedan i före­

kommande fall därifrån avdragits

garantifond och i fondmedlen in­

gående förlagskapital samt under de

tio första åren efter sparbankens bil­

dande jämväl grundfond, antingen

äro eller genom bidragets erläggan­

de skulle bliva otillräckliga för iakt­

tagandet av det förhållande, som

jämlikt 27 § lagen om sparbanker

skall förefinnas mellan sparbankens

inlåning och dess fonder.

Vad nu sagts skall ej gälla spar­

bank, vars fondmedel, sedan i före­

kommande fall därifrån avdragits

garantifond och i fondmedlen in­

gående förlagskapital samt under de

tio första åren efter sparbankens bil­

dande jämväl grundfond, antingen

äro eller genom bidragets erläggande

skulle bliva otillräckliga för uppfyl­

lande av kravet på egna fonder jäm­

likt 26 § lagen om sparbanker.

3 §•

Uppgår kassans behållning till tju­

go miljoner kronor, skall hälften av

den behållna avkastningen årligen

utdelas till sparbankerna efter för­

hållandet mellan de bidrag varje

sparbank sammanlagt inbetalat till

kassan. Uppgår behållningen till ett

belopp motsvarande en procent av de

medel, som sparbankerna vid ut­

gången av nästföregående kalender­

år sammanlagt förvaltade, skall he­

la avkastningen efter samma grund

utdelas. I övrigt äge sparbank, så

länge kassan består, ej göra gällande

någon rätt till kassans tillgångar.

1 Senaste lydelse av 2 och 6 §§ se 1955:419.

Sparbank äger, så länge kassan be­

står, ej göra gällande någon rätt till

kassans tillgångar.

25

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Sparbanks rätt till framtida utdel- Sparbanks rätt till kassans till-

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

ning eller till kassans tillgångar vid

dess upplösning må ej uppföras som

tillgång i sparbankens räkenskaper

eller överlåtas annorledes än i sam­

band med överlåtelse av sparbankens

rörelse å annan sparbank.

6

Kassans styrelse må, efter pröv­

ning i varje särskilt fall och på vill­

kor, som styrelsen äger bestämma,

med anlitande av kassans medel läm­

na dels bistånd åt sparbank, vars

fondmedel till följd av inträffade för­

luster nedgått under det i förhållan­

de till sparbankens inlåning enligt

27 § lagen om sparbanker erforder­

liga beloppet, ävensom åt sparbank,

som eljest på grund av inträffade el­

ler väntade förluster råkat i eller kan

befaras råka i svårigheter, dels ock,

i den utsträckning så finnes skäligt,

gottgörelse åt insättare i sparbank,

som trätt i likvidation eller försatts

i konkurs.

gångar vid dess upplösning ma ej

uppföras som tillgång i sparbankens

räkenskaper eller överlåtas annorle­

des än i samband med överlåtelse av

sparbankens rörelse å annan spar­

bank.

§■

Kassans styrelse må, efter pröv­

ning i varje särskilt fall och på vill­

kor, som styrelsen äger bestämma,

med anlitande av kassans medel läm­

na dels bistånd åt sparbank, vars

fondmedel till följd av inträffade för­

luster blivit otillräckliga för uppfyl­

lande av kravet på egna fonder en­

ligt 26 § lagen om sparbanker, även­

som åt sparbank, som eljest på grund

av inträffade eller väntade förluster

råkat i eller kan befaras råka i svå­

righeter, dels ock, i den utsträckning

så finnes skäligt, gottgörelse åt in­

sättare i sparbank, som trätt i likvi­

dation eller försatts i konkurs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om

j or dbr ukskasserör elsen

Härigenom förordnas, dels att 4, 5, 7, 12, 14, 22, 24, 30—42, 52, 56, 58,

62, 74 och 75 §§, 87 § 2 mom., 88 a § samt 91 och 96 §§ lagen den 25 maj

1956 om jordbrukskasserörelsen1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges, dels att i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 42 a—d §§, av nedan

angiven lydelse.

4 §■

Jordbrukskassas firma —■ ■—- •— »ek.för.».

Ej må — — •— ordet jordbrukskreditkassa.

Om användning av ordet bank vid beteckning av kreditkassas rörelse är

särskilt stadgat.

5

§■

Jordbrukskasserörelsen skall stå under tillsyn av bankinspektionen.

Kreditkassorna och riksorganisationen registreras hos tillsynsmyndighe­

ten. Bestämmelserna om länsstyrelse i lagen den 1 juni 1951 (nr 308) om

ekonomiska föreningar äga i fråga om jordbrukskasserörelsen motsvarande

tillämpning på tillsynsmyndigheten. Anteckning i registret skall dock, såvitt

angår kreditkassa, kungöras i allmänna tidningarna och i tidning, som är

allmänt spridd inom kassans verksamhetsområde.

7 §•

Sedan beslut fattats att bilda jordbrukskassa och stadgar för kassan an­

tagits, skall stadfästelse på dessa sökas hos tillsynsmyndigheten. I ärendet

skall tillfälle beredas riksorganisationen och den centralkassa, vari jord­

brukskassan skall bliva medlem, att avgiva yttrande.

Finner tillsynsmyndigheten att stadgarna överensstämma med denna lag

samt lag och författning i övrigt ävensom att stadgarna innehålla föreskrif­

ter som göra kassan ägnad att fullgöra sina uppgifter, skall tillsynsmyndig­

heten stadfästa stadgarna och godkänna kassan. Stadfästelse skall ock sö­

kas på beslut om ändring i jordbrukskassas stadgar.

12

§.

Villkoren för inträde som medlem i jordbrukskassa fastställas av riks­

organisationen.

14 §.2

Jordbrukskassa må — --------sina medlemmar.

1 Senaste lydelse av 58 § se 1962:88 och av 87 § 2 mom. se 1967:543. 88 a § införd genom

1962:88.

2 Ändringen innebär att andra stycket upphävs.

27

22

§.

Till medlem i centralkassa må allenast antagas

jordbrukskassa vars styrelse har sitt säte inom centralkassans verksam­

hetsområde, samt

bolag, förening eller annan sammanslutning, som har till huvudsaklig

uppgift att ekonomiskt eller på annat sätt främja jordbruket, binäring där­

till eller fisket eller intressen som äro gemensamma för utövare av sådana

näringar.

Riksorganisationen äger------------i centralkassa.

24 §.i

Centralkassa må bereda kredit allenast åt medlemmar i kassan eller i an­

sluten jordbrukskassa samt åt bankaktiebolag, sparbank, postbanken, cen­

tralkassa eller annan allmän kassa eller inrättning vars reglemente fast­

ställts av Konungen, kreditaktiebolag, försäkringsföretag med svensk kon­

cession och utländskt bankföretag.

Kreditgivningen till------------tillhörande säkerheter.

30 §.

Kreditkassa får låna ut pengar och anskaffa medel till utlåningen i den

ordning denna lag föreskriver samt idka verksamhet som står i samband

därmed.

Jordbrukskassa får ej för egen räkning låna in pengar från allmänheten.

Utan tillstånd av tillsynsmyndigheten får kreditkassa icke mottaga värde­

handlingar till förvaring och förvaltning. Tillstånd får meddelas endast om

kassan med hänsyn till dess organisation och förvaringsanordningar samt

fonder kan på ett betryggande sätt handha sådan verksamhet. När förutsätt­

ningar icke längre föreligga för tillstånd, får det återkallas.

I kreditkassas stadgar skall angivas vilken rörelse kassan får utöva.

31 §.

Kreditkassa får ej för egen räkning driva handel med eller, med de

undantag som angivas i 32 och 33 §§, förvärva annat än guld, mynt, växlar,

checkar, anvisningar, obligationer och andra för den allmänna rörelsen av­

sedda förskrivningar utom förlagsbevis.

Kungl. Maj:ts proposition nr 743 år 1968

32 §.

Kreditkassa får förvärva

1. fast egendom, tomträtt och bostadsrätt för att bereda kassan eller an­

sluten kassa lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed samman­

hängande behov,

2. aktie i bolag, vilket uteslutande har till syfte att förvalta fast egendom

eller tomträtt som förvärvats för det under 1 angivna ändamålet, och för­

lagsbevis, som utfärdats av sådant bolag,

3. inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som kassan

äger, eller till lokaler, som kassan i övrigt innehar,

4. bostadsrätt för att bereda bostad åt någon som är anställd i kassan eller

i ansluten kassa.

Ärende om förvärv enligt första stycket av fast egendom, tomträtt eller

aktie avgöres av stämman, om ej annat följer av kreditkassans stadgar.

1 Ändringen innebär bl. a. att tredje och fjärde styckena upphävs.

28

Detsamma gäller ärende om förbättring av byggnad i vilken kassans eller

ansluten kassas lokaler äro eller avses bliva inrymda.

Centralkassa får till belopp, som vid varje tidpunkt sammanlagt svarar

mot högst tio procent av kassans och anslutna jordbrukskassors eget kapital,

förvärva andel i sådan ekonomisk förening eller aktie i sådant bolag, som

tillgodoser för kreditkassor gemensamma intressen, eller garantifondbevis

eller förlagsbevis, som utfärdats av föreningen eller bolaget, eller i övrigt

tillskjuta medel till föreningen eller bolaget.

Utöver vad som följer av tredje stycket får centralkassa efter tillstånd

av tillsynsmyndigheten tillskjuta medel till förening eller aktiebolag som

avses i nämnda stycke, om det tillskjutna kapitalet icke kan grunda upplå-

ningsrätt eller täcka krav på eget kapital hos föreningen, bolaget eller an­

norstädes.

Centralkassa som medverkar vid emission av aktier eller förlagsbevis på

den allmänna marknaden får efter tillstånd av tillsynsmyndigheten förvärva

aktie eller förlagsbevis som ingår i emissionen. Sådan aktie eller sådant för­

lagsbevis skall centralkassan avyttra så snart det lämpligen kan ske och

senast ett år efter förvärvet. Om synnerliga skäl föreligga, kan tillsynsmyn­

digheten förlänga denna frist.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

33 §.

För alt skydda fordran får kreditkassa dels på offentlig auktion eller

fondbörs eller i den ordning som angives i 96 a § utsökningslagen köpa

egendom som är utmätt eller pantsatt för fordringen dels, om det är uppen­

bart att kassan annars skulle lida avsevärd förlust, såsom betalning för ford­

ran övertaga för fordringen pantsatt eller annan egendom. Vad nu sagts

gäller ej bevis om andel i eller tillskott till kreditkassan själv eller annan

jordbrukets kreditkassa.

Egendom, som kreditkassa förvärvat enligt första stycket, skall avyttras

så snart det lämpligen kan ske och senast när det kan äga rum utan förlust

för kassan.

Förvärv enligt denna paragraf skall ofördröj ligen anmälas hos tillsyns­

myndigheten.

34 §.

Centralkassa jämte anslutna jordbrukskassor skall till insättarnas skydd

ha eget kapital till visst lägsta belopp. Detta bestämmes för kassorna gemen­

samt i förhållande till deras tillgångar och av dem ingångna garantiförbin­

delser (placeringar). Vid beräkningen av kapitalkravet indelas placeringarna

i följande fyra grupper, nämligen

A. 1. inneliggande kassa, checkar, postremissväxlar samt fordringar hos

riksbanken och riksgäldskontoret,

2. skattkammarväxlar och obligationer som utfärdats av staten, kom­

mun eller därmed jämförlig samfällighet, allmän kassa eller inrätt­

ning, vars reglemente fastställts av Konungen, eller kreditaktie­

bolag,

3. andra fordringar för vilka staten, kommun eller därmed jämförlig

samfällighet, bankaktiebolag, sparbank, postbanken, centralkassa

eller annan under A 1 eller 2 avsedd kassa eller inrättning, kredit­

aktiebolag eller försäkringsföretag med svensk koncession svarar,

4. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller ford­

ran, som angives under A 1—3,

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

29

5. garantiförbindelser, som utfärdats av centralkassan eller ansluten

jordbrukskassa och för vilka kassan erhållit säkerhet i värdehand­

ling eller fordran, som angives under A 1—4,

B. 1. andra fullgoda obligationer än de som angivas under A 2,

2. fordringar för vilka utländskt bankföretag eller annat försäkrings­

företag än som avses under A 3 svarar,

3. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

värdehandling eller fordran, som angives under B 1 eller 2,

inteckning i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomt­

rätt till sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade

värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av bygg­

nad som hör till tomträtten, eller

fordran med förmånsrätt på grund av lagen den 16 december

1966 (nr 701) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa

gemensamhetsanläggningar, såvida förmånsrätten får göras gäl­

lande på kassans föranstaltande,

4. garantiförbindelser, som utfärdats av centralkassan eller ansluten

jordbrukskassa och för vilka kassan erhållit säkerhet i värdehand­

ling eller fordran, som angives under B 1—3,

C. 1. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

inteckning i jordbruksfastighet, i bostadsfastighet med en- eller

tvåfamilj shus eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån

utgår eller i tomträtt till sådan fastighet, om inteckningssäkerheten

är förstärkt med borgen och inteckningen ligger mellan sjuttiofem

och etthundra procent av det uppskattade värdet av den fasta egen­

domen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till tomt­

rätten,

inteckning i fastighet, som helt eller delvis är inrättad för indu­

striell verksamhet, eller i tomträtt till sådan fastighet inom femtio

procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i

fråga om tomträtt, av byggnad och annan egendom som hör till tomt­

rätten,

förlagsbevis eller aktie, som noteras vid fondbörs här i landet,

eller

borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än tjugofem­

tusen kronor,

2. garantiförbindelser, som utfärdats av centralkassan eller ansluten

jordbrukskassa och för vilka kassan erhållit säkerhet i form av

värdehandling, fordran eller borgensförbindelse som angives under

C 1,

D.

övriga tillgångar och garantiförbindelser utom sådana som enligt

femte och sjätte styckena skola avräknas från eget kapital.

För placeringar, som angivas under A, fordras ej eget kapital. I övrigt

skall centralkassa jämte anslutna jordbrukskassor vid varje tidpunkt ha eget

kapital till lägst ett belopp, som motsvarar sammanlagt

en procent av summan av placeringar, som angivas under B,

fyra procent av summan av placeringar, som angivas under C, och

åtta procent av summan av placeringar, som angivas under D.

Tillgång skall tagas upp till bokfört värde och garantiförbindelse till sitt

nominella belopp.

30

Med eget kapital avses insatskapital, reservfond, dispositionsfond och av

stämma fastställd vinstbalans. Med eget kapital får likställas det nominella

värdet av förlagsbevis, utställda av centralkassan, intill ett belopp motsva­

rande det belopp vartill centralkassans och anslutna jordbrukskassors eget

kapital uppgår. I fråga om förlagskapital, som långivaren kan återkräva

inom fem år, skall dock iakttagas att med centralkassans och de anslutna

jordbrukskassornas eget kapital får likställas högst så stor del av det varje

år förfallande beloppet som svarar mot tio procent av det ta kapital.

Från centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital skall

avräknas det bokförda värdet av vad de såsom aktiekapital eller i annan

form tillskjutit till företag som driver någon form av bankverksamhet. Så­

dan avräkning skall dock ej ske i fråga om företag där staten är delägare.

Har centralkassa eller ansluten jordbrukskassa väsentligt ekonomiskt in­

tresse i aktiebolag som uteslutande har till syfte att förvalta fastighet eller

tomträtt som förvärvats för att bereda någon av kassorna lokaler för dess

inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande behov, skall från

det egna kapitalet avräknas åtta procent av summan av det bokförda värdet

av aktierna i fastighetsbolaget och bolagets bokförda skulder eller den del

av dessa som svarar mot kassans innehav av aktier i fastighetsbolaget.

Med uppskattat värde avses det värde, som kreditkassa bestämt på grund­

val av särskild värdering. Har enligt gällande bestämmelser om iån av

statsmedel till främjande av bostadsbyggandet sådant lån beviljats till upp­

förande av viss byggnad, skall till grund för bedömandet i stället för upp­

skattningsvärdet läggas det enligt nämnda bestämmelser fastställda pant­

värdet för byggnaden eller den fastighet, där denna uppföres, om ej sär­

skilda skäl föranleda annat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

35 §.

Centralkassa skall hålla en med hänsyn till rörelsens art och omfattning

tillräcklig kassareserv.

Kassareserven skall bestå av tillgångar som med lätthet kunna förvandlas

i pengar och skall tillsammans med inneliggande kassa uppgå till lägst ett

belopp som svarar mot tio procent av kassans samtliga förbindelser med

undantag av förlagslån, lån mot inteckning i egen fastighet, lån som tagits

upp hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån enligt fondens

reglemente och garantiförbindelser. Nedgår kassareserven tillfälligt under

föreskrivet belopp, skall den snarast ökas till detta.

År tillgång som angives i andra stycket pantsatt, får den ej inräknas i

kassareserven. Utgör tillgången säkerhet för avtalad kredit som centralkas­

san ej begagnat till fullo, får den ändå beräknas till det belopp, som kassan

enligt avtalet har rätt att ytterligare erhålla vid anfordran.

36 §.

Kredit får beviljas endast mot betryggande säkerhet i fast eller lös egen­

dom eller i form av borgen. Ulan säkerhet får dock kredit lämnas till ett sam­

manlagt belopp, som vid varje tidpunkt svarar mot högst tre procent av

summan av centralkassas och anslutna jordbrukskassors eget kapital samt

centralkassans inlåning. Därutöver får kredit utan säkerhet beviljas

1. sådan låntagare, som avses i 34 § första stycket A 2 eller 3, dock icke

staten, samt utländskt bankföretag,

2. samfällighet som avses i lagen den 16 december 1966 (nr 700) om

vissa gemensamhetsanläggningar, såvida krediten ej överstiger belopp för

31

vilket förmånsrätt åtnjntes på grund av lagen om förmånsrätt för ford­

ringar enligt nämnda lag och förmånsrätten får göras gällande på kreditkas­

sans föranstaltande,

3. näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig.

Kredit utan säkerhet enligt första stycket beviljas av centralkassa eller,

efter medgivande av denna, av ansluten jordbrukskassa.

Aktie i bolag, som huvudsakligen förvaltar eller driver handel med aktier

eller som idkar emissionsrörelse, får mottagas som pant endast om aktien

noteras vid fondbörs här i landet. Vad nu sagts gäller även förlagsbevis som

utfärdats av sådant bolag.

Kreditkassa får ej som pant mottaga aktie i bolag, som har till uppgift att

tillgodose för kreditkassor gemensamma intressen, eller förlagsbevis, som

sådant bolag eller centralkassa utfärdat, och ej heller bevis om andel i eller

tillskott till kreditkassan själv eller annan jordbrukets kreditkassa.

37 §.

Kreditkassa skall ägna särskild uppmärksamhet åt att kredit i sådan om­

fattning, att fara kan uppkomma för kreditkassans säkerhet, icke lämnas till

samma låntagare eller till låntagare, som äro förbundna med varandra i

väsentlig ekonomisk intressegemenskap, eller mot säkerhet av aktier eller

förlagsbevis, som utgivits av samma aktiebolag eller aktiebolag som äro

förenade i sådan gemenskap som nu sagts.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på borgen och annan garan­

tiförbindelse till kreditkassan.

38 §.

Kreditkassa får ej utan tillstånd lämna kredit till ledamot av kassans sty­

relse, revisor i kassan eller suppleant för styrelseledamot eller revisor och ej

heller till den som är anställd i kassan. Detsamma gäller kredit mot säker­

het av borgen eller fordringsbevis, som utfärdats av sådan person.

Tillstånd enligt första stycket lämnas såvitt gäller centralkassa av riks­

organisationen och såvitt gäller jordbrukskassa av centralkassan.

39 §.

Bestämmelserna om kredit i 36—38 §§ äga motsvarande tillämpning på

garantiförbindelse som kreditkassa ikläder sig.

40 §.

Ställes lån icke att betalas inom ett år, skall kreditkassa förbehålla sig

rätt att säga upp lånet till återbetalning senast inom sagda tid.

Utan förbehåll enligt första stycket får

1. centralkassa bevilja återlån enligt reglementet angående allmänna pen­

sionsfondens förvaltning med längre löptid än ett år,

2. kreditkassa utlämna andra lån mot skuldebrev med längre löptid än

ett år till ett sammanlagt belopp, som tillsammans med belopp av här avsedd

utlåning från övriga kreditkassor inom vederbörande centralkassas verk­

samhetsområde vid varje tidpunkt svarar mot högst tjugofem procent av

summan av centralkassans och anslutna jordbrukskassors eget kapital samt

centralkassans inlåning efter avdrag för lån som tagits upp hos allmänna

pensionsfonden i samband med återlån.

Förfallotiden för lån skall bestämmas så, att den är förenlig med villkoren

för kreditkassans förbindelser. Lån som avses i andra stycket 2 får icke

ställas på längre återbetalningstid än tio år. Har för sådant lån icke ställts

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1963

32

säkerhet i fast eller lös egendom, skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetal­

ning i förhållande till den tid för vilken lånet beviljas.

Centralkassa skall enligt 17 § tredje stycket meddela de särskilda anvis­

ningar som fordras för tillämpningen av bestämmelserna i andra stycket 2

och tredje stycket första punkten.

Kreditkassa skall förbehålla sig rätt att säga upp lån som avses i andra

stycket till återbetalning senast inom tre månader, om säkerheten för lånet

försvagas i märklig mån eller, i fråga om lån utan säkerhet, om trygghet icke

längre föreligger för låneförbindelsens fullgörande.

Bestämmelserna i denna paragraf äga icke tillämpning på lån, för vars

fulla gäldande staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet svarar.

Föreskriften i tredje stycket första punkten gäller dock även sådant lån.

41 §.

Kreditkassa får ej vid avtal om kredit eller annars i sin rörelse förbe­

hålla sig andel i vinst på affär, som kassan själv icke äger avsluta.

Ej heller får kreditkassa, där ej är fråga om utdelning på aktier eller

vad i övrigt kan tillkomma kassan som ägare av aktier, på annat sätt bere­

das andel i vinst på verksamhet, som kassan själv icke äger driva.

42 §.

Vid beviljande av kredit får kreditkassa icke göra förbehåll om att kredit­

beloppet eller del av detta skall sättas in hos centralkassa för längre tid än

sex månader eller på längre tids uppsägning än sex månader.

42 a §.

Kreditkassa får ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller

till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för

sådana förbindelser. Vad nu sagts gäller dock ej räntebärande förlagsbevis,

som centralkassa utfärdar och som lyder på minst etthundra kronor.

42 b §.

Motbok eller annat bevis, som centralkassa utfärdar om tillgodohavande

på räkning, skall ställas till viss man och innehålla att överlåtelse får ske

endast till viss man och att överlåtelsen bör anmälas hos kassan.

Centralkassa får ej träffa förbehåll om rätt för kassan att åberopa betal­

ning till annan än rätt innehavare av motbok.

Om efterlysning och dödande av förkommen motbok gälla särskilda be­

stämmelser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1 //.3 år 1968

42 c §.

Innan kreditkassa inrättar bankkontor, skall kassan inhämta yttrande

från nämnden för bankkontorsetablering.

Inrättas bankkontor, skall det omedelbart anmälas hos tillsynsmyndig­

heten.

Kreditkassa skall bidraga till kostnaden för nämndens verksamhet enligt

föreskrifter som meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen be­

stämmer.

42 d §.

Omyndig äger utan förmyndarens tillåtelse förfoga över medel som den

omyndige själv satt in hos centralkassa efter det att han fyllt sexton år.

Utan den omyndiges samtycke får kassan ej betala ut sådana medel till för-

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

33

myndaren. Har förmyndaren fått överförmyndarens tillstånd att omhänder­

taga medlen och företett bevis på detta, äger den omyndige ej vidare för­

foga över medlen. Sådan inskränkning i den omyndiges rätt skall anteck­

nas på insättningsbevis eller i motbok, när beviset eller motboken företes

hos kassan.

Medel som förmyndaren eller god man förvaltar enligt föräldrabalken får,

utom såvitt angår ränta som stått inne kortare tid än ett år, tagas ut utan

överförmyndarens tillstånd endast om förbehåll därom skett enligt 15 kap.

9 § andra stycket nämnda balk. överförmyndaren kan när som helst för­

ordna, att förbehållet ej skall gälla. Sådant förordnande skall antecknas på

bevis eller i motbok, som utfärdats om insättningen, överförmyndare, för­

myndare och god man äga på begäran erhålla bevis om beloppet av de me­

del, som sättas in eller stå inne, och i förekommande fall intyg att meddelat

tillstånd icke utnyttjats.

52 §.

Det åligger----------- nämnda handlingar.

Minst en — -— — kassans medel;

granska av styrelsen vidtagna åtgärder i fråga om förvaltning och av­

yttring av egendom, som kassan inköpt eller övertagit jämlikt 33 §;

taga del av de----------- - rörande kassan.

I övrigt — — — av revisionsuppdraget.

56 §.

I fråga----------- 57—67 §§ nedan.

Vid tillämpningen------------ 52—54 §i§ denna lag,

samt att i 87 och 89 §§ hänvisningarna till 51 § i stället skola avse 54 §

denna lag.

58 §.

Har kreditkassa----------- av rätten.

Genom rättens försorg skall ofördröj ligen till tillsynsmyndigheten av­

sändas dels för registrering meddelande om beslut att kassan skall träda

i likvidation, dels ock underrättelse om förordnande av likvidator med an­

givande av hans fullständiga namn och postadress.

62 §.

Finnes kreditkassa, som enligt verkställd registrering trätt i likvidation,

sedermera sakna till föreningsregistret anmälda behöriga likvidatorer, skali

rätten på ansökan av medlem, borgenär eller annan, vars rätt kan vara

beroende av att någon finnes som äger företräda kassan, eller på an­

mälan av tillsynsmyndigheten förordna likvidatorer.

Genom rättens----------- och postadress.

74 §.

Kreditkassas styrelse----------- som äskas.

Yppas anledning till antagande att centralkassa gjort sådana förluster

att kassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital icke svarar

mot det belopp som fordras enligt 34 §, skall centralkassans styrelse oför-

dröjligen låta upprätta särskild balansräkning enligt 44 och 45 §§ för ut­

visande av centralkassans ställning samt, därest balansräkningen bekräf-

2 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr fri

34

tar antagandet i fråga, ofördröj ligen avsända meddelande härom till till­

synsmyndigheten.

Centralkassas styrelse — —- — tillsynsmyndigheten äskas.

75 §.

Har kreditkassas —---------- med straff.

Ändå att —------- finna påkallade.

Underlåter kassa att ställa sig till efterrättelse av myndigheten meddelat

förbud eller föreläggande eller handhar kassan eljest sina angelägenheter

på sätt, som är ägnat att rubba förtroendet till kassan, äger myndigheten

återkalla godkännandet.

Tillsynsmyndigheten äger — — — denna lag.

87 §.

2 mom. Senast fyra månader efter det på anmälan jämlikt 96 § 2 mom.

lagen om ekonomiska föreningar registrering skett av beslut om godkännan­

de av fusionsavtal skall såväl den övertagande som den överlåtande kassans

styrelse göra ansökan om tillsynsmyndighetens tillstånd att bringa fusions-

avtalet till verkställighet.

Tillsynsmyndighetens tillståndsprövning skall grundas på ett bedöman­

de av huruvida fusionen kan anses vara förenlig med deras intressen, som

äro insättare i eller eljest hava fordringar å de av fusionen berörda kas­

sorna. Tillstånd må icke meddelas, med mindre riksorganisationen lämnat

medgivande till fusionen eller, då centralkassa övertager annan kreditkas­

sas rörelse, Konungen eller myndighet Konungen förordnar prövat överta­

gandet icke vara till skada för det allmänna.

Tillsynsmyndigheten skall — — — sist angivits.

Beslut, varigenom tillstånd givits, skall inom sex månader sedan beslutet

vunnit laga kraft av båda kassornas styrelser anmälas för registrering.

När beslut------------ fusionen genomförd.

Hör till------------ är stadgat.

88 a §.

Har kreditkassa övertagit annan kassas rörelse helt eller delvis och fin­

nes bland sistnämnda kassas tillgångar egendom, som kreditkassa ej må

förvärva, må den egendomen, även om sådant fall ej är för handen som i 32

eller 33 § sägs, förvärvas av den övertagande kassan. Egendom som kassan

på detta sätt förvärvat skall, i den mån egendomen ej, jämlikt vad i nyss­

nämnda lagrum stadgas, må av kassan behållas, åter avyttras så snart lämp­

ligen kan ske och senast då avyttring kan äga rum utan förlust för kassan.

91 §.

Närmare bestämmelser om föreningsregistret för jordbrukskasserörelsen

och om avgifterna för registrering och kungörande samt de föreskrifter, som

i övrigt utöver vad denna lag innehåller finnas erforderliga för lagens till-

lämpning, meddelas av Konungen.

96 §.

I fråga om medel, som förvaltas av förmyndare eller god man och som

sedan den 1 januari 1941 innestå på räkning hos kreditkassa utan villkor

att de må lyftas allenast med överförmyndarens tillstånd, skall, såframt ej

överförmyndaren annorlunda förordnar, vid tillämpning av vad i 42 d §

stadgas så anses som om förbehåll enligt 15 kap. 9 § andra stycket föräldra-

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

35

balken gjorts, att de må uttagas utan sådant tillstånd. Vad nu sagts skall

ock gälla medel, som sedermera insatts eller framdeles insättas på räkning­

en, och ränta som lagts eller lägges till kapitalet.

Kungl. Maj ds proposition nr H3 år 1968

Denna lag träder i kraft såvitt avser 5, 7, 56, 58, 62 och 75 §§ samt 87 §

2 mom. den 1 juli 1969 och i övrigt den 1 januari 1969.

I fråga om krav på eget kapital och om skyldighet att hålla kassareserv

får centralkassa tillämpa äldre bestämmelser till utgången av år 1973.

Skyldighet att inhämta yttrande enligt 42 c § första stycket föreligger icke

för kreditkassa, som efter lagens ikraftträdande utnyttjar med stöd av äldre

bestämmelser meddelat tillstånd att inrätta kontor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

37

Vidrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 15

augusti 1968.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

N^ilsson,

statsråden

S^träng, A^ndersson, L^ange, K^ung, J^ohansson, A^spling, P^alme,

L^undkvist, G^ustafsson, G^eijer, M^yrdal, O^dhnoff, W^ickman,

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändringar i bank­

lagstiftningen och anför.

Inledning

Institutionerna på den svenska kreditmarknaden kan delas in i tre grup­

per. Den första gruppen omfattar kreditinstitut som finansierar sin verk­

samhet genom att låna in pengar från allmänheten. Gruppen består av affärs­

banker, sparbanker, jordbrukets kreditkassor och postbanken, bankinstitut.

Den andra gruppen kännetecknas av att medel till kreditverksamheten er­

hålls genom upplåning på kapitalmarknaden. I denna grupp ingår bl. a.

olika hypoteksinrättningar och kreditaktiebolag. Den tredje gruppen åter

utgörs av institut som genom sin rörelse har behov av att fondera premier

och avgifter, dvs. försäkringsbolag och pensionsinrättningar.

I samband med tillkomsten åren 1955 och 1956 av nu gällande lagar om

affärsbanker, sparbanker och jordbrukets kreditkassor berördes frågan om

gränsdragning mellan olika kreditinstituts verksamhetsområden. Någon

ståndpunkt togs då inte till denna fråga men det förutskickades att spörs­

målet senare skulle bli föremål för särskild utredning.

Med stöd av Kungl. Maj ris bemyndigande den 15 augusti 1962 tillkallade

jag den 14 september samma år tio sakkunniga för att utreda frågan om

gränsdragning mellan olika kreditinstituts verksamhetsområden. I direk­

tiven angav jag att utredningen torde ha till uppgift att göra eu förutsätt­

ningslös avvägning av de olika kreditinstitutens inbördes ställning och funk­

tion på kreditmarknaden samt mot bakgrund av sitt bedömande i detta hän­

seende pröva i vad mån olika regler om de skilda kreditinstitutens verksam­

het fortfarande är motiverade.

38

De sakkunniga, som antog benämningen kreditinstitututredningen, avgav

den 7 oktober 1964 betänkandet »Krediters löptid» (Stencil Fi 1964: 7), som

innefattade förslag till ändrade bestämmelser om krediters löptid. Frågan

behandlades av 1965 års riksdag och ledde till lagstiftning i ämnet (prop.

1965: 113, BaU 41, rskr 334, SFS 219—221).

Till utredningen har för att tas under övervägande vid utredningsupp­

dragets fullgörande överlämnats vissa ärenden avseende bl. a. vidgat verk­

samhetsfält för jordbrukskasserörelsen, rätt för affärsbank att förvärva

garantifondbevis, belåning av aktier i förvaltningsbolag och delegering av

beslutanderätten i fråga om kontorsetablering.

Det slutliga resultatet av utredningens arbete föreligger i ett den 1 novem­

ber 1967 avgett betänkande »Samordnad banklagstiftning» (SOU 1967: 64)1.

I betänkandet, som avser huvudsakligen bankinstituten, föreslås att frågan

om gränsdragning mellan bankinstituten löses genom att ett i princip enhet­

ligt regelsystem för institutens rörelse införs och att bankinstituten inom

systemets ram får driva sin verksamhet alltefter sina speciella förutsätt­

ningar och ambitioner. Till betänkandet är fogade fyra reservationer och två

särskilda yttranden.

Betänkandet innefattar förslag till ändringar i lagen den 31 mars 1955

(nr 183) om bankrörelse (banklagen), lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om

sparbanker (sparbankslagen) och lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jord­

brukskasserörelsen (jordbrukskasselagen). Dessa författningsförslag torde

få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av statskontoret,

bankinspektionen, försäkringsinspektionen, poststyrelsen, kommerskolle­

gium, bostadsstyrelsen, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgälds-

kontoret, ombudsmannen för näringsfrilietsfrågor (NO), Konungariket Sve­

riges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan, Svenska bank­

föreningen, Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska sparbanksföreningen,

Sparbankernas bank aktiebolag, Sveriges jordbrukskasseförbund, Jordbru­

kets bank, Svenska företagarkassan, Svenska försäkringsbolags riksförbund,

Folksam, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisa­

tion, Sveriges industriförbund, Svensk industriförening, Sveriges köpmanna­

förbund, Kooperativa förbundet (KF), Sveriges lantbruksförbund, Före­

tagareföreningarnas förbund, Svenska företagares riksförbund, Riksförbun­

det landsbygdens folk (RLF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänste­

männens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisa­

1 Betänkandet är undertecknat av verkställande direktören i allmänna pensionsfonden Len­

nart Dahlström (ordförande), verkställande direktören i Sveriges investeringsbank aktiebolag

Arne Callans, bankinspektören Torsten Hanström, planeringschefen i finansdepartementet Lars

Lindberger, jourhavande styrelseledamoten i försäkringsaktiebolaget Skandia Älvar Lindencrona,

verkställande direktören i Svenska sparbanksföreningen Sven G. Svenson, förste verkställande

direktören i Skandinaviska banken Lars-Erik Thunholm, överinspektören i försäkringsinspektio­

nen Lars Erik H:son Torén och verkställande direktören i Sveriges jordbrukskasseförbund Halv­

dan Åstrand.

Kangl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

39

tion (SACO), Statstjänstemännens riksförbund (SR), Svenska bankmanna-

förbundet, Postverkets tjänstemannaförbund, Hyresgästernas sparkasse- och

byggnadsföreningars riksförbund (HSB) samt styrelsen för Stockholms

fondbörs.

Kommerskollegium har överlämnat yttranden från handelskamrarna i

Stockholm, Norrköping, Jönköping, Malmö, Borås, Göteborg, Örebro, Gävle

och Luleå.

I samband med remissbehandlingen av betänkandet bär bankinspektionen

företagit en översyn av bestämmelserna om kredit till bl. a. vissa anställda

hos bankinstituten och om delegationsrätten för bankinstituts styrelse. In­

spektionen har i skrivelse den 31 maj 1968 till Kungl. Maj :t lagt fram för­

slag till ändrade bestämmelser i dessa hänseenden för affärsbanker och

sparbanker.

Bankföreningen och sparbanksföreningen har efter remiss avgett yttranden

över skrivelsen.

Svenska sparbanksföreningen har i skrivelser till Kungl. Maj :t hemställt

dels den 2 februari 1968 om ändring av gällande bestämmelser om antalet

huvudmän i sparbank så att den i lag angivna övre gränsen för antalet

huvudmän upphävs, dels den 24 juni 1968 om upphävande av sparbanks rätt

till viss andel av avkastningen från sparbankernas säkerhetskassa.

Över sparbanksföreningens skrivelse den 2 februari 1968 har efter remiss

yttranden avgetts av bankinspektionen och fullmäktige i riksbanken.

Skandinaviska banken har i framställning den 18 mars 1968 hemställt om

sådan ändring av 71 § banklagen, att maximiantalet styrelseledamöter i bank­

aktiebolag ökas från femton till aderton.

Över denna framställning har yttrande avgetts av bankinspektionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 'i3 år 1968

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 14.‘1 år 1968

Allmänna synpunkter på gränsdragningen mellan bankinstituten

Inledning

Bankrörelse är sådan verksamhet, i vilken ingår inlåning från allmän­

heten på räkning som bank allmänneligen begagnar. Verksamhet av denna

art bedrivs av affärsbanker, sparbanker, jordbrukskasserörelsen och post­

banken.

I början av 1800-talet tillkom de första sparbankerna och affärsbanker­

na. Kännetecknande för sparbank är att den uteslutande har till uppgift att

främja sparsamhet och att verksamheten är lokalt begränsad och inte upp­

bärs av något vinstsyfte för enskilda. Härigenom skiljer sig sparbanker från

affärsbanker, som driver bankrörelse i syfte att kunna lämna sina ägare vinst.

De första affärsbankerna var s. k. solidariska bankbolag som baserade sin

kreditverksamhet på emission av egna sedlar. Denna rätt till sedelemission

upphörde år 1902. Numera är samtliga affärsbanker associationsrättsligt

konstituerade som bankaktiebolag.

Vid tiden för tillkomsten av de första bankinstituten var penninghushåll­

ningen ofullständig. Instituten hade därför i början oftast en begränsad

funktion att tillgodose lokala behov av kredit- och betalningsförmedling samt

att ta hand om lokalt uppsamlade sparmedel. Med den industrialiserings-

process som började vid mitten av 1800-talet följde krav på en utbyggnad

av systemet för betalnings- och kreditförmedling.

Kreditväsendet har byggts ut på olika sätt. Dels har nya kreditinstitut

tillkommit, dels har redan existerande institut anpassat verksamheten efter

utvecklingens krav. Av speciellt intresse i detta sammanhang är kreditvä­

sendets utveckling under de senare decennierna av 1800-talet och 1900-ta-

lets första årtionden. Under denna period tillkom flera av de nuvarande

kreditinstituten och den funktionsfördelning som då utbildades på kredit-

marknaden består i sina huvuddrag alltjämt.

Flertalet sparbanker uppfattade vid denna tid inlåningen som det pri­

mära i rörelsen och utlåningen som väsentligen ett sätt att förränta de mot­

tagna medlen. Sparbanksrörelsen avsåg framför allt att främja sparsamhet

hos hushållen genom att motta och förränta småsparande. För medlens pla­

cering eftersträvades mindre riskbetonade och jämförelsevis fasta place­

ringar inom det lokala verksamhetsområdet, främst fastighets-, jordbruks-

och kommunkrediter.

För affärsbankerna var redan i inledningsskedet utlåningen det primära

och avsåg huvudsakligen näringslivets krediter sörj ning. Passivrörelsen ut­

gjorde närmast ett sätt att finansiera utlåningsrörelsen. Under affärsbanks-

verksamhetens tidigare år var sedelutgivningen av dominerande betydelse

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

41

för kapitalanskaffningen men under senare delen av 1800-talet kom insätt­

ningar från enskilda personer och från företag att utgöra den främsta basen

för utlåningen.

År 1884 inrättades postsparbanken som numera gemensamt med postgirot

benämns postbanken. I administrativt hänseende utgör postbanken en enhet

inom postverkets centralförvaltning och dess verksamhet regleras genom

förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken (post­

sparbanksförordningen), förordningen den 11 juni 1924 (nr 378) angående

postgirorörelse (postgiroförordningen) och reglementet den 12 december

1958 (nr 600) angående förvaltningen av medel, som innestå i postsparban­

ken och på postgiro (placeringsreglementet för postbanken). Banken har till

ändamål bl. a. att främja sparsamhet genom att under statens garanti ta

emot inlåning från allmänheten och att genom postgirot underlätta betal­

ningsförmedlingen i landet. För denna verksamhet utnyttjas postverkets nät

av postanstalter. Insättarmedlen placerades i början helt i statsobligatio­

ner och andra guldkantade obligationer men placeringsmöjligheterna är nu

större.

Jordbrultskasseröreisen tillkom på 1910-talet med huvudsakligt ändamål

att tillgodose jordbrukets kreditbehov och att främja sparverksamhet. I rö­

relsen ingår dels jordbrukets kreditkassor, nämligen jordbrukskassor och

centralkassor för jordbrukskredit, dels en riksorganisation. Rörelsen bygger

på den kooperativa principen och kreditgivningen är begränsad till medlem­

marna.

Under senare hälften av 1800-talet började hypoteksinstituten växa fram.

Dessa kreditinstituts ändamål är att tillgodose behov av långfristiga kredi­

ter inom olika områden. Rörelsemedel anskaffas genom emission av obliga­

tioner.

Den funktionsfördelning på kreditmarknaden, som i det föregående

mycket schematiskt skisserats, var en naturlig följd av att de olika kredit­

instituten, oberoende av varandra, kommit till för att tillgodose skilda mer

eller mindre klart uttalade syften. Affärsbankers och sparbankers verksam­

het hade fram till senare delen av 1800-talet fortgått utan att från samhäl­

lets sida — utöver allmänna lagbestämmelser---- ställts upp några särskilda

regler för rörelsens inriktning. De regler som sedermera infördes anknöts

till institutens associationsrättsliga ställning och hade till huvudsakligt än­

damål att skydda institutens insättare mot förluster. De ursprungliga reg­

lerna anpassades efter och angav i allmänhet även syftena med kreditinsti­

tutens verksamhet sådana de då uppfattades. Regelsystemets uppbyggnad

kom härvid att återspegla de huvuddrag i funktionsfördelningen som före­

låg när reglerna infördes.

Utvecklingen, särskilt efter det andra världskriget, har medfört förskjut­

ningar i den traditionella funktionsfördelningen på kreditmarknaden. För

att behålla eller för att öka sin marknad har bankinstituten utvecklat sina

2f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 148

42

sortiment av tjänster och sökt nya områden för sin verksamhet. Även om

dessa tendenser under senare tid vuxit i styrka är det dock i och för sig

inte något nytt för efterkrigstiden. Redan omkring sekelskiftet började af­

färsbankerna i växande omfattning basera sin verksamhet på inlåning från

insättargrupper som tidigare varit sparbankernas huvudsakliga finansie­

ringskälla. I denna konkurrens om insättarnas medel har sedermera post­

banken och jordbrukets kreditkassor tillkommit. Ett tidigt exempel på funk-

tionsförskjutningar på utlåningssidan kan hämtas från 1930-talet. Affärs­

bankerna började då, i avsaknad av tillräcklig kreditefterfrågan från gäng­

se kategorier låntagare, intressera sig för bottenfinansiering av fastigheter i

formellt kortfristig form, samtidigt som sparbankerna började ägna sig även

åt byggnadskrediter.

Under efterkrigstiden bär den långfristiga kreditgivningen i ökad omfatt­

ning kommit att tillgodoses av kreditinstitut som finansierar sin verksamhet

genom att ge ut obligationer eller på annat sätt låna upp medel långfristigt.

Av särskild betydelse i denna utveckling har tillkomsten av allmänna pen­

sionsfonden (AP-fonden) år 1960 varit. Genom utformningen av fondens

placeringsreglemente har dess utbud av långfristig kredit kommit väsentli­

gen obligationsmarknaden till del. I anslutning till bankinstituten, i flera

fall i samägande med staten, har ett antal kreditinstitut i form av kredit­

aktiebolag inrättats för att främst med stöd av AP-fondens placeringar till­

godose kreditbehov hos kommunerna, bostadssektorn och näringslivet.

År 1942 inrättade sparbankerna ett centralorgan, Sparbankernas bank,

med ändamål att till förräntning motta överskotts- och kassamedel från

sparbankerna samt att låna ut medel. Genom förmedling av sparbank kan

allmänheten indirekt utnyttja denna affärsbanks tjänster. Liknande upp­

gifter för jordbrukskasserörelsen utför den år 1957 inrättade Jordbrukets

bank.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Huvuddragen i lagstiftningen om bankinstitutens rörelse

Bestämmelser om bankinstitutens rörelse har, såsom jag redan antytt,

tillkommit främst för att trygga institutens solvens och likviditet. Bestäm­

melserna har i betydande grad knutits till den traditionella uppfattningen

om institutens funktion. Rörelsereglerna är och har alltid varit tämligen

allmänt hållna och har endast på vissa punkter haft en direkt gränsdragande

effekt. Tillkomsten av bank- och sparbankslagarna år 1955 samt jordbruks-

kasselagen år 1956 innebar i stort inte någon förändring av bankinstitutens

verksamhetsformer men medförde ett visst närmande mellan instituten i

detta hänseende.

Den följande redogörelsen avser endast att i stora drag spegla regleringen

av bankinstitutens rörelse och dess betydelse för gränsdragningen mellan

institutens verksamhetsområden. Reglerna kommer att mera detaljerat redo­

43

visas i kommande avsnitt. Eu översikt över banklagstiftningens utveckling

fram till våra dagar finns intagen i kreditinstitututredningens betänkande

(SOU 1967: 64 s. 45—51).

Något speciellt ändamål för bankrörelse anges inte beträffande affärsban­

ker. För övriga bankinstitut ställs däremot upp, såsom framgår av det förut

sagda, ett bestämt syfte med verksamheten. Sparbank skall sålunda främ­

ja sparsamhet inom sitt verksamhetsområde. Jordbrukskasserörelsens hu­

vudsakliga ändamål är att tillgodose jordbrukets kreditbehov och att främja

sparverksamhet. För postsparbanken anges det primära syftet vara spar-

främjande verksamhet.

En yttre allmän ram har dragits för bankinstitutens verksamhet. Affärs­

banker och sparbanker får sålunda enligt banklagarnas bestämmelser låna

in eller låna ut pengar samt idka annan verksamhet som står i samband där­

med. För sparbanker nämndes ursprungligen inte utlåningssidan eftersom

syftet med bildandet av en sådan bank inte var att tillgodose kreditbehov.

Först genom lagstiftning år 1933 jämställdes utlåning med inlåning. Inom

jordbrukskasserörelsen föreligger i viss mån en funktionsuppdelning mellan

kreditkassorna. Såväl jordbrukskassa som centralkassa anges ha till huvud­

saklig uppgift att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att

bereda dem kredit. Medlemmar utgörs huvudsakligen i jordbrukskassa av

jordbrukare inom kassans verksamhetsområde och i centralkassa av jord­

brukskassor inom denna kassas verksamhetsområde. Centralkassa får dess­

utom, till skillnad från jordbrukskassa, låna in pengar från allmänheten

och ta upp förlagslån. Postsparbanken slutligen har att under statens garan­

ti ta emot inlåning från allmänheten till förräntning.

Bankinstitutens rätt att förvärva egendom är starkt begränsad, vilket är

betingat av angelägenheten att tillgängliga resurser används huvudsakligen

till kreditgivning. Förvärvsreglerna för affärsbanker, sparbanker och kredit-

kassor är sammansatta av olika komponenter. Även om vissa olikheter

finns, som torde kunna förklaras av främst historiska och associationsrätts-

liga skäl, är enhetligheten i huvudsak stor. I lagarna för dessa bankinstitut

anges först och främst den egendom som får förvärvas för själva bankrö­

relsen. Därutöver ges rätt att förvärva viss ytterligare egendom, bl. a. för att

möjliggöra bankverksamheten som sådan och för att skydda fordran. För

postbanken anges i författning endast rätt att förvärva egendom för att skyd­

da fordran. I

I syfte att trygga insättarna mot förlust av insatta medel gäller för annat

bankinstitut än postbanken den principen att institutets eget kapital skall

stå i viss relation till inlåningen, kapitaltäckningskrav. Något sådant krav

Kungl. Maj:ts proposition nr

74.3

år 1968

stalls inte upp för postbanken, eftersom staten garanterar postsparbanks-

medlen.

Reglerna om kapitaltäckning är utformade som inlåningsrättsbestämmel-

ser och infördes genom lagstiftning till en början endast för affärsbanker

(år 1911) samt därefter även för sparbanker (år 1923) och centralkassor

(år 1930). Bestämmelserna innebär att bankinstitut får ta emot inlåning

tdl ett belopp som svarar högst mot summan av s. k. täckningsfria place­

ringar inneliggande kassa och vissa särskilt nämnda tillgångar — och

viss multipel av institutets eget kapital. Vid stigande inlåning kan således

kravet på det egna kapitalet växa.

Kapitaltäckningskravet är utformat efter två olika system, ett för affärs­

banker och ett för sparbanker och centralkassor. Skillnaden mellan syste­

men avser dels omfattningen av täckningsfria placeringar, dels konstruktio­

nen av relationen till det egna kapitalet. I sak innebär skillnaden mellan

systemen att i kapitaltäckningshänseende högre krav ställs på affärsbanker

än på sparbanker och centralkassor.

Bankinstitutens inlåning är även i andra avseenden reglerad. Regleringen

har delvis tillkommit för att begränsa konkurrensen mellan instituten och

avser främst de räkningar, som får begagnas för inlåningen, insättnings-

maximum i det enskilda fallet och krav på uppsägningstider. För affärs­

banker, centralkassor och postbanken finns inga inskränkningar i fråga om

vilka inlåningsräkningar som kan begagnas. Sparbank däremot får i prin­

cip inte driva annan inlåningsrörelse än på sparbanksräkning men möjlighet

har öppnats för sparbank att inom en s. k. fri sektor motta inlåning på val­

fri räkning. Bestämmelser om individuellt insättningsmaximum och om upp­

sägningstid finns för samtliga bankinstitut. I fråga om affärsbanker och

centralkassor avser sådana bestämmelser endast sparkasseräkning eller där­

med likartad räkning, medan all inlåning i sparbank på sparbanksräkning

och i postsparbanken är underkastad inskränkningar i dessa hänseenden.

Den konkreta utformningen av bestämmelserna om insättningsmaximum

och uppsägning är enhetlig för affärsbanker och centralkassor och skiljer

sig från motsvarande bestämmelser för sparbanker i fråga om maximibelopp

och minsta uppsägningstid. Insättning på sparbanksräkning är sålunda

maximei ad till högre belopp och underkastad längre minsta uppsägningstid

än vad som gäller för sparkasseräkning i affärsbanker och centralkassor.

Postsparbanken intar i dessa hänseenden i viss mån en mellanställning.

För att skydda bankinstituts likviditet har ställts upp krav på viss betal-

ningsberedskap i form av kassareserv. Bestämmelserna om sådan kassa­

reserv är numera enhetligt utformade för affärsbanker och centralkassor

medan motsvarande bestämmelser för sparbanker och postbanken såväl i

förhållande till förstnämnda institut som sinsemellan är olikartat utforma­

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

45

de. Affäi sbank och centralkassa är skyldiga att hålla en med hänsyn till rö­

relsens art och omfattning tillräcklig kassareserv bestående av tillgångar

som med lätthet kan förvandlas i pengar. Denna kvalitativa regel komplette­

ras med kvantitativa regler som anger kassareservens minsta storlek i för­

hållande till inlåningens formella uppsägningstider. Kravet på kassareserv

i sparbank är endast kvantitativt bestämt och är differentierat efter inlå­

ningens art. Till skillnad mot affärsbank och centralkassa anges tillika för

sparbank i lag de tillgångar som får räknas in i kassareserven. Innebörden

av den olikartade bestämningen av kassareserven är att i sådant hänseende

högre krav ställs på sparbank än på affärsbank och centralkassa. Kassare­

serven för postbanken slutligen skall utgöra viss kvotdel av kontoinnehavar­

nas behållning enligt senaste bokslut.

De bestämmelser som gäller i fråga om bankinstituts kreditgivning reg-

lerai dels mot vilka säkerheter som krediter tår beviljas, dels i vilka former

kreditgivning får ske, dels slutligen på vilken tid krediterna får ställas.

Huvudsyftet bakom bestämmelserna är all trygga bankinstitutens solvens.

När det gäller krediters löptid är bestämmelserna numera efter förslag av

kreditinstitututredningen enhetligt utformade för de olika bankinstituten

med undantag för postbanken, vars placeringsreglemente på denna punkt

ännu inte ändrats.

För samtliga bankinstitut gäller i allmänhet afl särskild säkerhet skall

ställas för kredit. Därjämte stadgas förbud att godta vissa säkerheter för

kredit. Bestämmelserna om vilka säkerheter som inte får godtas är olik­

artat utformade och även i fråga om formerna för kreditgivningen skiljer

sig bestämmelserna för de olika bankinstituten. Bl. a. utgör för sparbanker

medgivna låneformer endast lån mot revers och kredit i checkräkning.

Olikheterna i kreditgivningshänseende får delvis ses mot bakgrunden av den

traditionella arbetsfördelningen mellan instituten. Sålunda har exempelvis

förbudet för sparbank att lämna kredit mot växel till en del motiverats

med att eu rätt för sådan bank att driva växelrörelse skulle vara ägnad att

upphäva en naturlig arbetsfördelning mellan sparbanker och affärsbanker.

Även i övrigt speglar skillnaderna i kreditgivningsreglerna att man velat

åstadkomma en viss arbetsfördelning mellan bankinstituten eller förutsatt

en mindre universell verksamhetsinriktning hos sparbanker, kreditkassor

och postbanken än hos affärsbankerna. Förutom huvudsyftet att trygga sol-

venskravet har således kreditgivningsreglerna haft en gränsdragningseffekt.

Kontorsetableringsrätten för affärsbanker, sparbanker och kreditkassor

är delvis fri, delvis underkastad tillståndsprövning. Olika villkor och förut­

sättningar gäller i dessa hänseenden för nu nämnda bankinstitut. För post­

banken finns inte några bestämmelser om kontorsetablering, eftersom verk­

samheten bedrivs vid postverkets postanstalter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

46

Visst samband med rörelsebestämmelserna bar reglerna om den statliga

tillsynen över bankverksamheten. I sådant hänseende gäller att affärsbanker,

sparbanker och kreditkassor men inte postbanken står under tillsyn av bank­

inspektionen.

Avslutningsvis kan nämnas att i beskattningshänseende olikheter före­

kommer mellan affärsbanker, sparbanker och kreditkassor, bl. a. i fråga om

skattesatsens höjd vid statlig beskattning, skattskyldighetens omfattning

och avdragsrätt. Affärsbanker beskattas till statlig och kommunal inkomst­

skatt i allt väsentligt på samma sätt som vanliga aktiebolag medan inkomst­

beskattningen av sparbanker och kreditkassor följer de regler som gäller

för ekonomiska föreningar. Postbanken är genom sin ställning som statligt

affärsverk helt befriad från inkomstskatt.

Kreditinstitututredningen

Utredningen berör till en början den traditionella funktionsfördelningen

mellan bankinstituten och den gränsdragningseffekt som banklagstiftningen

kommit att få. Utredningen understryker att denna effekt hänger samman

med att lagstiftningen i betydande grad inneburit en lcodifiering av den funk­

tionsfördelning som uppstått i praktiken. Syftet förefaller då, sägs det, ha

varit att på detta sätt »slå vakt om de olika institutens särart» sådan denna

uppfattats vid tidpunkten för lagstiftningen. Samtidigt har samhällsutveck­

lingen medfört att lagstiftningen i viss mån begränsat sparbankers, kredit­

kassors och postbankens möjligheter att anpassa sin verksamhet efter de

ändrade betingelserna. Utredningen framhåller att detta förhållande under

utvecklingens gång lett till ett ständigt återkommande behov av punktänd-

ringar i lagkomplexet. Dessa ändringars konsekvenser för kreditväsendet i

dess helhet har därvid knappast i tillräcklig grad kunnat överblickas.

De successiva punktändringarna i lagkomplexet har enligt utredningen

medfört att bankinstituten i ökad grad fått möjlighet att driva olika verk­

samhetsgrenar. Eftersom de grundläggande skillnaderna i regelsystemen för

de olika typerna av bankinstitut, främst då utformningen av kraven på eget

kapital, behållits har verksamheten inom gemensamma områden kommit

att drivas på olika villkor. Samtidigt kan de i lag, trots den successiva libe­

raliseringen, förekommande inskränkningarna i fråga om verksamheten

dämpa utvecklingsmöjligheterna för berörda bankinstitut. Dessa förhållan­

den utgör enligt utredningens mening orsaken till att gränsdragningsfrågan

uppkommit.

Utredningen förutsätter att den speciella arten av bankinstitutens verk­

samhet i förhållande till andra företags liksom hittills nödvändiggör särskil­

da regler för rörelsen i syfte att trygga institutens solvens och likviditet. Av

särskild betydelse finner utredningen härvid vara att bankinstituten åläggs

att hålla ett med hänsyn till rörelsens art och omfattning tillräckligt eget

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

47

kapital. Från dessa allmänna utgångspunkter lägger utredningen fram två

lösningar av frågan om gränsdragningen mellan bankinstituten. För det

första kan man bygga vidare på nuvarande system med en genom lagstift­

ning styrd funktionsfördelning mellan bankinstituten. I reglerna för insti­

tutens rörelse bör då klarare än f. n. anges ändamålet med verksamheten

samt solvens- och likviditetsreglerna knytas till det angivna ändamålet. Den

andra lösningen innebär att ett för alla bankinstitut gemensamt regelsystem

utformas och att instituten inom systemets ram får driva sin verksamhet allt­

efter sina speciella förutsättningar och ambitioner. En sådan lösning av

gränsdragningsfrågan kan behöva kompletteras med särskilda föreskrifter

t. ex. i reglementen.

I fortsättningen diskuterar utredningen de olika lösningarnas för- och

nackdelar och uppehåller sig till en början vid en genom lagstiftning styrd

funktionsfördelning mellan bankinstituten. Utredningen betonar att denna

lösning av gränsdragningsfrågan kan medföra vissa fördelar från kostnads­

synpunkt. Instituten skulle nämligen sakna anledning att anställa speciali­

serad personal och anskaffa produktionsutrustning för att verka över hela

fältet. Det kan vidare hävdas att kreditmarknaden under alla förhållanden

behöver vissa specialinriktade institut, som t. ex. hypoteksväsendets kassor,

och att det då kan ligga nära till hands att upprätthålla ambitionen med en

mera fullständig funktionsfördelning. För en genom lagstiftning styrd funk­

tionsfördelning talar enligt utredningen även att rörelsereglerna vid en så­

dan ordning kan anpassas direkt till institutens funktion, vilket kan med­

föra en tekniskt enklare utformning. Kraven på det egna kapitalets storlek

skulle exempelvis, såsom f. n. är fallet, kunna bestämmas med hänsyn till

om »affärsbanksmässig» eller »sparbanksmässig» placeringsverksamhet fö­

rekommer.

Nackdelarna med den nu diskuterade lösningen förefaller emellertid ut­

redningen vara ganska framträdande från andra synpunkter. En i författ­

ning given funktionsfördelning utgör, även om den blir strängare än f. n.,

knappast någon verkligt hållbar grund för en funktionsfördelning som skul­

le bli bestående framöver. Även i övrigt saknas enligt utredningens me­

ning hållbara kriterier för en funktionsfördelning inte minst därför att det

vid lagstiftningstillfället förefaller svårt att förutse de förändringar i kre­

ditbehoven som kan komma att aktualiseras i framtiden. Utredningen erin­

rar i detta sammanhang om att det gränsdragningsproblem som existerar

redan vid nuvarande i praktiken förekommande funktionsfördelning i viss

mån sammanhänger med att lagstiftningen begränsar vissa bankinstituts

verksamhetsfält. En funktionsfördelning innebär också att en konkurrens­

begränsning införs i författning.

Nu antydda olägenheter anser utredningen inte vidlåda den andra disku­

terade lösningen av gränsdragningsfrågan eller ett för alla typer av bank­

institut enhetligt regelsystem. Till detta kommer att ett i princip enhetligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

regelsystem även i sig erbjuder betydande fördelar. Utredningen anför här­

om.

Kreditväsendets funktion är att förmedla krediter och betalningar. Den

ekonomiska utvecklingen innebär inte endast en växande efterfrågan på

krediter utan också förskjutningar i kreditbehoven mellan olika områden.

Också kreditformerna kan under utvecklingens gång förändras under in­

flytande av skiftande behov. Ett oavvisligt krav på en effektiv kreditför­

medling är därför alt bankinstituten smidigt skall kunna anpassa sin rörelse

efter kreditbehovens förändringar. Inom ett regelsystem, där bankinstitu­

tens verksamhetsfält preciseras i hög grad, uppkommer tid efter annan krav

på ändringar i liberaliserande riktning för att möta utvecklingens krav. Ett

sådant regelsystem försvårar en smidig anpassning, vilket inte är fallet vid

ett enhetligt regelsystem, som ger bankinstituten möjlighet att inom ramen

för gemensamma lagregler utforma rörelsen efter utvecklingens krav.

Effektivitetssynpunkterna kan sålunda, fortsätter utredningen, bäst till­

godoses genom en så långt möjligt enhetlig rörelselagstiftning för bankinsti­

tuten. En fri konkurrens mellan instituten på möjligast lika villkor får då

sörja för att de olika behoven av banktjänster blir tillgodosedda. En ökad

konkurrens sägs vidare innebära en betydande stimulans till rationalisering

för bankinstituten samt lägre kostnader och bättre service för kunderna.

Utredningen understryker att även ett friare system i praktiken kan vän­

tas medföra en viss funktionsfördelning. De skilda typerna av institut har

var och eu sin traditionella särart, och det torde dröja innan de gränser som

nu framstår som givna helt suddas ut. Det förefaller utredningen knappast

finnas någon större anledning t. ex. för en mindre sparbank att ändra den

huvudsakliga inriktningen av verksamheten.

Enligt utredningens uppfattning bör vid ett enhetligt regelsystem vet­

skapen om att verksamheten drivs i konkurrens med andra institut dämpa

eventuella planer på att vidga verksamheten utöver vad som kan vara eko­

nomiskt försvarbart. Hittills gjorda erfarenheter ger också vid handen att

bankinstituten visat stor försiktighet när det gällt att etablera sådan rörelse,

som gällande bestämmelser visserligen tillåtit men som av bankinstitutens

ledning bedömts som alltför kostnadskrävande. Denna återhållsamhet har,

uttalar utredningen, sin rot i vissa djupt liggande förhållanden som inte i

grunden torde kunna förändras genom en mer generellt verkande liberalise­

ring av föreliggande regler. De skiljaktigheter som hänger samman med

associationsrättsliga olikheter torde sålunda inte påverkas nämnvärt. Ut­

redningen erinrar vidare om att vissa skillnader föreligger i beskattnings­

hänseende och att konkurrensen binds av vissa institutionella och penning­

politiska faktorer.

Utredningen förordar mot bakgrund av de överväganden som sålunda

gjorts att gränsdragningsfrågan löses genom att ett i princip enhetligt regel­

system för bankinstitutens rörelse införs.

Innebörden av utredningens förslag är att varje bankinstitut i princip får

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

49

legal rätt att driva alla inom bankväsendet förekommande rörelsegrenar.

Varje institut kan därigenom smidigt anpassa sig till förändringarna i sam­

hällsekonomin. Den ökade valfriheten för bankinstituten kan knappast antas

leda till drastiska förändringar i den verksamhet som f. n. framstår som

karakteristisk för olika typer av bankinstitut men väl till marginella för­

skjutningar i verksamheten instituten emellan. Sådana marginella förskjut­

ningar är enligt utredningens uppfattning av väsentlig betydelse för möjlig­

heten att åstadkomma en rimlig konkurrens mellan instituten med sådana

fördelaktiga konsekvenser, som antytts i det föregående.

Ett förenhetligande av gällande rörelseregler förutsätter enligt utred­

ningen tämligen genomgripande omarbetningar av nuvarande regler för

bankinstituten. Därvid måste lagreglerna om solvens och likviditet sam­

ordnas. Mot denna bakgrund lägger utredningen fram förslag till nya rö­

relsebestämmelser, vilka även av andra skäl föreslås få ett väsentligt ändrat

sakligt innehåll.

Utredningen behandlar under särskilda avsnitt vissa andra frågor, näm­

ligen jordbrukskasserörelsens verksamhetsfält, postbankens ställning och

funktion på kreditmarknaden, livförsäkringsbolagens kapitalförvaltnings-

rörelse och beskattningen av bankinstituten. Vad utredningen anfört i

fråga om jordbrukskasserörelsens verksamhetsfält redovisas i ett komman­

de avsnitt. Beträffande övriga nu nämnda frågor hänvisas till betänkandet

(SOU 1967: 64 s. 56—76 och 233—237). I detta sammanhang skall nämnas

endast att utredningen på anförda skäl dels föreslår att postbanken ombildas

till ett av postverket ägt aktiebolag, Postbanken aktiebolag, dels i övriga

frågor inte lägger fram några förslag till ändring av nuvarande regler.

Remissyttrandena

Kreditinstitututredningens lösning av bankinstitutens gränsdragnings-

fråga har vid remissbehandlingen fått ett övervägande positivt mottagande.

Remissinstanserna ansluter sig allmänt till utredningens principiella ställ­

ningstagande för ett för alla bankinstitut gemensamt regelsystem med hu­

vudsyfte att garantera deras solvens och likviditet. Bland remissinstanser

med denna positiva inställning kan nämnas poststyrelsen, kommerskollegium,

bostctdsstyrelsen, riksbanksfullmäktige, riksgäldsfullmäktige, NO, bankför­

eningen, sparbanksföreningen, Sparbankernas bank, hypoteksbanken, jord-

brukskasseförbundet, Jordbrukets bank, Svenska försäkringsbolags riksför­

bund, Folksam, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sven­

ska företagarkassan och LO.

En i viss mån negativ attityd gentemot utredningens resonemang och

principiella slutsatser intar bankinspektionen, som — utan att avstyrka att

utredningens förslag läggs till grund för lagstiftning — för fram vissa syn­

punkter på frågan om en funktionsfördelning på kreditmarknaden och anser

50

att dessa borde närmare övervägas innan slutlig ställning tas till utredning­

ens förslag. Inspektionen anger till en början att den centrala frågan för ut­

redningen borde ha varit att överväga kreditmarknadens organisation. Vad

det här gäller att ta ställning till är nämligen om en fördelning av funktio­

nerna mellan olika institutgrupper är ändamålsenlig på den mycket bety­

dande del av kreditmarknaden, där bankinstituten verkar, och om i så fall

fördelningen bör främjas eller framtvingas genom legala föreskrifter. Nega­

tivt uttryckt kan utredningens ståndpunkt anges vara, att man i vart fall

bör avstå från att genom legala föreskrifter verka för en funktionsfördelning

mellan de olika instituten. Till denxra ståndpunkt har utredningen kommit

efter en diskussion som domineras av kostnads- och effektivitetssynpunkter.

Inspektionen belyser utredningens residtat i huvudfrågan från dessa båda

utgångspunkter och anför till en början.

Vad först beträffar kostnadssynpunkterna är det allmänt känt, att kost­

naderna för kredit- och betalningsförmedlingen under senare år kraftigt

skjutit i höjden. Inte minst har härtill bidragit bankinstitutens tävlan att

ställa nya och dyrbara serviceformer till allmänhetens förfogande; man kom­

mer i detta sammanhang helt naturligt att tänka på den för bankinstituten

ekonomiskt så betungande service som löneutbetalning över checkkonto

innebär. Utvecklingen på kostnadssidan ger onekligen anledning till oro

och det är därför av vikt, att alla möjligheter till förbilligande av kredit- och

betalningsförmedlingen undersöks, även sådana som kan ligga i en ända-

målsenligare fördelning av arbetsuppgifterna mellan de på kreditmarkna­

den verksamma instituten.

Utredningen har medgivit att en genom lagstiftning styrd funktions­

fördelning mellan bankinstituten skulle kunna medföra vissa besparingar

i utgifterna för personal och utrustning men har tyvärr inte utvecklat denna

tanke vidare. Det skulle varit av stort värde, om utredningen som ett alter­

nativ åtminstone i stora drag dragit upp linjerna för en funktionsfördel­

ning mellan bankinstituten och sökt på något sätt kvantifiera den besparing,

som en sådan åtgärd skulle kunna innebära. Inspektionen har för sin del

svårt att släppa tanken, att man på förevarande område liksom på andra

genom en ändamålsenlig arbetsfördelning skulle kunna nå betydande för­

delar. En jämförelse med utvecklingen inom näringslivet i övrigt ligger nära

till hands. De progressiva krafterna där är starkt inriktade på arbetsfördel­

ning och specialisering och man kan nästan dagligen se notiser om hur före­

tag inom samma bransch på detta sätt söker öka sin konkurrenskraft. Den

likriktning av rörelsereglerna för bankinstituten som utredningen rekom­

menderar leder åt rakt motsatt håll, till ett mångsyssleri som kan befaras

innebära ett oekonomiskt utnyttjande av personella och materiella resurser.

En utbyggnad av samtliga enheter inom sparbanksväsendet och jordbruks-

kasserörelsen till institut kapabla att »verka över hela fältet» förutsätter —

om verksamheten skall kunna bedrivas på ett sakkunnigt och effektivt

sätt — betydande insatser av personal och utrustning, och den skulle sanno­

likt — totalt sett — innebära en onödig fördyring av kredit- och betalnings­

förmedlingen i landet.

Bankinspektionen känner sig in le helt övertygad om att effekten av den

föreslagna likriktningen verkligen blir den av utredningen angivna eller att

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

51

konkurrensen mellan bankinstituten skulle öka och att detta borde innebära

eu stimulans till rationalisering och kanske också för kunderna medföra

lägre kostnader. På marknaden för banktjänster är beslutsfunktionerna

koncentrerade på så få händer, att man med fog kan tala om en oligopol-

situation, och utredningen bär själv, framhåller inspektionen, med full rätt

konstaterat, att marknaden kännetecknas av eu obenägenhet att arbeta med

priset som konkurrensmedel och en motsvarande »överemfas» på andra

konkurrensmedel. Någon mera väsentlig ändring härutinnan i riktning mot

en friare priskonkurrens torde enligt inspektionen en gemensam rörelse­

lagstiftning tyvärr inte innebära. Antalet beslutsenheter blir oförändrat

mycket begränsat och incitamenten till gemensamt uppträdande i fråga om

priser blir desamma som 1'örut. År det någon omständighet, som man i detta

sammanhang bär anledning afl särskilt peka på, verkar den i riktning mot

en enhetligare prissättning. Inspektionen tänker här på att de centrala

krafterna inom sparbanksväsendet och jordbrukskasserörelsen växer sig allt

starkare och att avvikelser från de från centralt hall kommande rekom­

mendationerna i takt härmed blir allt sällsyntare.

Bankinspektionen övergår därefter till effektivitetssynpunkterna och be­

möter utredningens åsikt att behovet av rörlighet inte kan tillgodoses inom

ett system, där bankinstitutens verksamhetsfält »i hög grad» preciseras,

inspektionen invänder till en början, att det från inget håll ifrågasätts att

man skulle bygga upp oöverstigliga hinder och barriärer mellan instituten

eller att söka hindra att verksamhetsfälten på någon punkt överlappar

varandra. Bankverksamheten är alltför komplicerad för att ett sådant alter­

nativ skulle behöva ägnas någon uppmärksamhet. Det enda som här kan

diskuteras är, betonar inspektionen, en funktionsfördelning i grova drag.

En sådan kräver ingalunda den noggranna precisering av verksamhetsfäl­

ten, som utredningen talar om, och torde därför kunna genomföras utan

alt institutens möjligheter till anpassning efter kreditbehovens förändringar

äventyras. Inspektionen fortsätter därefter

YiH man exempelvis anförtro den mera riskbetonade kreditgivningen till

en särskild grupp institut med speciell och därför kanske dyrbar sakkun­

skap, kan det, såsom utredningen själv varit inne på, vara lämpligt att med

avstående från all differentiering bestämma kravet på det egna kapitalets

storlek med hänsyn till de med en sådan verksamhet förenade högre risker­

na. Om så sker blir en kreditgivning mot bottensäkerheter inte särskilt

attraktiv för de berörda instituten, eftersom kostnaden för det kapital, som

måste hållas mot denna del av tillgångarna, blir förhållandevis hög och

högre än i konkurrerande institut med speciell inriktning på mindre riskbe-

tonad kreditgivning. Instituten kommer av denna anledning också att avhål­

la sig från kreditgivning av detta slag utom när särskilda omständigheter

motiverar ett undantag. En sådan utformning av kapitaltäckningsreglerna

torde inte på ett avgörande sätt försvåra en anpassning till ändrade kredit­

behov i framtiden, inte heller synes det oöverstigligt att genom lämpligt ut­

formade placeringsbestämmelser uppnå en viss funktionsfördelning utan

allvarligare konsekvenser i nyssnämnda avseende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1968

52

Till sist får man kanske också hålla i minnet, att det är näringslivets och

allmänhetens behov det främst gäller att tillgodose. Från detta håll framstår

det kanske som mindre väsentligt om en funktionsfördelning medför vissa

begränsningar för de enskilda institutens del och mera angeläget, att kredit­

marknaden organiseras så att de där verkande instituten tillsammans kan

tillgodose alla rimliga kreditbehov nu och i framtiden samt till läesta möiliea

kostnad.

b

°

Bankinspektionen riktar även uppmärksamheten på ett annat förhål­

lande, som har att göra med bankinstitutens förmåga att i framtiden effek­

tivt fullgöra sina funktioner, nämligen den pågående förändringen i former­

na för sparandet. En växande andel av det totala sparandet sker numera i

kollektiva former och AP-fonden blir eu alltmer dominerande faktor på ka­

pitalmarknaden. För bankinstituten betyder detta, att deras andel av spa­

randet relativt sett minskar. Samtidigt pågår inom näringslivet en koncen­

tration av företagsamheten till stora enheter, vilket kan väntas få till följd

att de kreditanspråk, som ställs pa bankinstituten, kommer att i högre grad

än tidigare avse finansiering av stora och t. o. in. mycket stora projekt. In­

spektionen ifrågasätter om utredningens förslag verkligen främjar en an­

passning på kreditgivaresidan till denna utveckling. I ett läge då kraftsamling

synes vara den adekvata åtgärden innebär förslaget incitament till en upp­

splittring av resurserna. Inspektionen tillägger avslutningsvis, att en funk­

tionsfördelning inte nödvändigtvis behöver knyta an till de olika företags­

formerna. Något avgörande skäl varför inte exempelvis en större, välorgani­

serad sparbank skulle kunna verka »över hela fältet» kan inspektionen för

sin del inte finna. I

I eif par remissyttranden görs en jämförelse mellan den förordade lös­

ningen i gränsdragningsfrågan och det andra av utredningen diskuterade

alternativet — en genom lagstiftning styrd funktionsfördelning mellan bank­

instituten.

Riksgäldsfullmäktige betonar, att utredningens ståndpunkt stämmer väl

överens med den hittillsvarande utvecklingen mot delvis gemensamma verk­

samhetsområden för olika bankinstitut. Förslaget möjliggör en smidig an­

passning av bankverksamheten till kreditmarknadens behov och främjar

samtidigt en stimulerande konkurrens. Det andra alternativet till en lösning-

av gränsdragningsfrågan skulle enligt fullmäktiges uppfattning innebära ett

steg bakåt, som inte kan motiveras av särskilda skäl. Även sparbanksför­

eningen finner enbart negativa sidor hos funktionsfördelningsalternativet.

Det torde i praktiken inte vara någon framkomlig väg om tillämpningen

skall vara konsekvent. Fördelningen av den totala kreditvolymen från tid

till annan varierar, uttalar föreningen, med hänsyn till den samhällsekono­

miska utvecklingen och den ekonomiska politiken. Utvecklingen de senaste

åren, under vilka näringslivets kreditanspråk vuxit och fått tillgodoses i

starkt ökad omfattning, sägs ge belägg för denna uppfattning. Denna utveck-

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

53

lingstendens kommer enligt sparbanksföreningens mening att fortsätta. Ett

kreditväsen med starkt specialiserade bankinstitut skulle omintetgöra möj­

ligheterna till en flexibel anpassning av kreditutbudet. Dessutom torde eu

funktionsfördelning, understryker sparbanksföreningen, vara ogenomförbar

av det skälet att den skulle medföra att affärsbankerna — vilkas rörelse i

olika sammanhang betecknats som till sin natur universell — i så fall måste

ge upp en stor del av sin nuvarande verksamhet, vilket torde stöta på vissa

praktiska hinder. Sparbankernas bank ansluter sig till sparbanksförening­

ens uttalanden.

Från några håll uttalas att principen om ett enhetligt regelsystem inte får

drivas så långt att den blir allenarådande. Utrymme bör ges för att göra un­

dantag om särskilda skäl kan åberopas för detta. Av denna mening är bl. a.

bankföreningen, som med sitt uttalande syftar på postbanks- och jordbruks-

kasserörelsen.

NO tar upp fördelarna från konkurrenssynpunkt med ett enhetligt regel­

system för bankinstituten och tecknar till en början bakgrunden till nu­

varande lagstiftning om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning

inom näringslivet. Denna lagstiftning sägs bygga på tanken att en från all­

män synpunkt önskvärd ekonomisk utveckling bäst främjas genom att nä­

ringslivet får arbeta under friast möjliga konkurrensförhållanden. En förut­

sättning är dock att företagarna skall kunna tävla på lika villkor och på så

sätt få möjlighet att göra sig gällande i förhållande till sin effektivitet. Kon­

kurrensbegränsningslagen kan, framhåller NO, inte åberopas mot offentliga

regleringar med direkt konkurrensbegränsande verkningar. För konkurrens­

politikens effektivitet är det därför av vikt att näringspolitiska åtgärder från

samhällets sida utformas så att de i möjligaste mån stämmer överens med

konkurrenslagstiftningens syften. Mot denna bakgrund och från de konkur­

renssynpunkter NO har att beakta i sin verksamhet hälsar NO förslaget om

ett i princip enhetligt regelsystem för olika bankinstitut med tillfredsstäl­

lelse. Förslaget är, betonar NO, ägnat att främja en fri konkurrens på i det

väsentliga lika villkor och bör med andra ord kunna öka förutsättningarna

för en effektivare konkurrens inom kreditväsendet och en fortlöpande an­

passning till de ständigt fortgående strukturella förändringarna inom sam­

hällsekonomin. Likartade synpunkter anförs av jordbrukskasseförbundet,

Jordbrukets bank, Folksam och KF, som särskilt betonar, att den konkur-

rensstimulerande effekten av förslaget inte får spolieras eller motverkas av

olika slag av överenskommelser. Konkurrensfrämjande aspekter på förslaget

läggs även av bostadsstyrelsen, Sveriges grossistförbund, Svensk industri­

förening, Sveriges lantbruksförbund och Svenska företagares riksförbund.

Även kommerskollegium behandlar utredningens förslag från konkurrens­

synpunkt och framhåller, att statsmakterna inte bör ingripa reglerande i

näringslivets förhållanden med mindre detta är påkallat av samhälleliga eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

i övrigt allmänna skäl. I vanliga fall är obunden konkurrens det som på läng­

re sikt är bäst ägnat att gagna konsumenterna. Enligt kollegiets mening med­

för den nuvarande banklagstiftningen en begränsning av konkurrensen mel­

lan bankinstituten. Utredningsförslagen innebär en påtaglig uppmjukning

härvidlag, som ligger i linje med kollegiets allmänna principiella uppfattning

om förhållandet mellan staten och näringslivet samt de synpunkter kolle­

giet tidigare anfört när frågor rörande banklagstiftningen varit föremål

för kollegiets bedömande. Nuvarande lagstiftning innefattar, uttalar kolle­

giet, på utlåningssidan eu funktionsfördelning mellan instituten som inte

synes betingad av syftet att skydda insättarna utan som närmast torde ha

ansetts representera den »naturliga ordningen». Denna funktionsfördelning

är enligt kollegiets uppfattning i hög grad ägnad att begränsa konkurrensen

mellan kreditinstituten. Genom att bankerna fritt konkurrerar om inlånings-

medel finns vidare vid en funktionell uppdelning av institutens verksamhet

risk för, att medlen vid utlåning inte kommer att i tillräcklig grad tillföras

sektorer inom samhällslivet där de från såväl företagsekonomisk som sam­

hällsekonomisk synpunkt ger den största avkastningen. Mot denna bak­

grund anser kollegium det vara önskvärt att funktionsfördelningen slopas

och att gränsdragningsfrågan löses genom enhetlig utformning av rörelse­

reglerna för bankinstituten. — Liknande tankegångar kommer till uttryck i

yttranden från handelskamrarna i Norrköping, Malmö, Göteborg, Örebro,

Gävle och Luleå.

Riksbanksfullmäktige efterlyser -— mot bakgrund av den stora roll som

begreppet »konkurrens på lika villkor» spelar i utredningens argumenta­

tion — en mera ingående analys av hur konkurrensen på kreditmarkna­

den fungerar och hur dess effekter bör bedömas från samhällsekonomisk

synpunkt. Ingen torde, framhåller fullmäktige, kunna förneka alt det är

angeläget att kreditutbudet smidigt kan anpassa sig efter skiftande kredit­

behov eller att en låntagare har möjlighet att välja mellan liera långivare.

Det finns emellertid effekter av bankkonkurrensen som inte enbart är vär­

defulla från allmän synpunkt. Fullmäktige anför härom.

Först kan t. ex. nämnas vissa utslag av konkurrensen om inlåningen, som

är förklarliga med tanke på den speciella marknadssituationen som hittills

synes utesluta priskonkurrens. Utredningen har kommit in på ett av proble­

men i detta sammanhang, nämligen bankernas kontorsetablering. Av ännu

större vikt torde vara den växande tendensen till sammankoppling av ut-

låning med inlåning, traditionellt i fråga om företag, men nu alltmera ge­

nomfört i fråga om kommuner och hushåll. Överdrivna åtgärder av detta

slag förekommer i samband med de s. k. sparlånen. I fråga om kommuner­

na kan nämnas att övertagande av löneutbetalningssystemet blivit en i det

närmaste normal förutsättning för kreditgivning till kommunerna. Slutligen

må nämnas den allmänna expansionen av checklönesystemen, där det står

alltmera klart att utvecklingen drivits för långt.

För fullmäktige ligger det även nära till hands att peka på det problem

som brukar rubriceras »bristen på långfristigt kapital», och som kortfattat

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

55

kan beskrivas så, att även under perioder då tillgången på kortfristig bank­

kredit varit väl i balans med efterfrågan har kapitalmarknaden känneteck­

nats av en bristande tillgång på långfristig kredit. Allmänheten har uppen­

barligen inte visat något större intresse för att placera sina sparmedel i

obligationer utan som tidigare föredragit bankernas inlåningsräkningar. I

denna situation har sparbankernas och postbankens traditionella inrikt­

ning på i realiteten långfristiga placeringar, främst avseende bostadssek­

torn, varit en väsentlig faktor som bidragit till anpassningen av kredit­

utbudet till behoven. I den mån deras placeringspreferenser påverkats av

konkurrensen mellan bankinstituten torde det emellertid närmast ha varit

i en riktning som motverkat strävandena att skapa balans på kapitalmark­

naden och tillgodose bostadssektorns långfristiga kreditbehov.

Poststyrelsen finner det vara ytterst angeläget att rörelsereglerna reforme­

ras samtidigt för alla bankinstitut.

Sveriges hantverks- och industriorganisation kommer in på internationel­

la förhållanden. De senaste decennierna har enligt organisationen för svenskt

näringsliv kännetecknats av snabbt ökad utrikeshandel och därmed allt

större beroende av den internationella ekonomiska utvecklingen. EFTA-av-

talet har trätt i full funktion och ansträngningar görs för att genom an­

knytning till EEC-marknaden, internationella tullavvecklingar samt ökat

handelsutbyte med östvärlden ytterligare öka det svenska näringslivets in­

riktning på och därmed beroende av en global marknad. Kraven på produk­

tionsföretagens successiva anpassning till nya ekonomiska och tekniska vill­

kor inom den växande marknaden ökar. Mot denna bakgrund förefaller det

organisationen angeläget att landets kreditinstitut ges möjlighet att i sam­

ma mån anpassa sin verksamhet efter rationellast möjliga linjer. Den nu

företagna översynen av vissa delar av banklagstiftningen är därför av stort

värde. Emellertid hade det enligt organisationen varit värdefullt om utred­

ningen redovisat inte enbart utveckling, erfarenheter och lagstiftning i Sve­

rige utan även tagit med huvuddragen av lagbestämmelser i jämförbara län­

der. Remissinstanserna saknar nu möjlighet att bedöma utredningens för­

slag på grundval av ett brett, på internationella erfarenheter och på lag­

stiftning i andra länder grundat jämförelseunderlag.

Den omedelbara följden av en samordnad banklagstiftning berörs i några

remissyttranden. Riksgäldsfullmäktige anser att utredningens förslag, ehuru

i princip radikalt och till sina konsekvenser vittsyftande, i praktiken inte

kommer att få alltför revolutionerande verkningar. Sparbanksföreningen

antar att en viss funktionsfördelning även i fortsättningen kommer att

finnas. Ett sådant antagande grundar föreningen på att de olika institut-

grupperna på grund av historiska förhållanden delvis specialiserat sig inom

olika områden av kreditmarknaden. Den förskjutning, som kan förväntas

uppstå, förmodar föreningen komma att ske gradvis och i takt med att in­

stituten utvecklar erfarenhet och kunnande på nya verksamhetsområden.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Det ligger därför enligt föreningen i sakens natur att någon plötslig, dras­

tisk förskjutning i funktionsfördelningen med de vanskligheter detta skulle

kunna medföra, inte kan väntas bli följden av ett genomförande av ett en­

hetligt regelsystem. Likartade synpunkter anförs av jordbrukskasseförbun-

det och KF. Jordbrukskasseförbundet understryker därvid särskilt, att i

vart fall kommer säkerligen jordbrukskasserörelsen, som bildats och ut­

vecklats genom kollektiv samverkan av Sveriges jordbrukare och som fort­

farande har en helt dominerande förankring inom jordbruket, att söka

främja sina hittillsvarande syften även utan tvingande lagregler.

Enligt jordbrukskasseförbundet, Jordbrukets bank och Svenska företaga­

res riksförbund skapas genom den föreslagna samordningen av banklag­

stiftningen på längre sikt goda förutsättningar för att åstadkomma en all­

män banklag, som kan tillämpas på alla som driver bankrörelse oavsett i

vilken associationsrättslig form rörelsen drivs.

Departementschefen

Kreditmarknaden spelar en central roll för den ekonomiska utvecklingen.

Nästan varje ekonomisk aktivitet är beroende av tillgång på kredit, alltifrån

finansieringen av stora, långsiktiga investeringar till finansieringen av en­

skilda företags varuskulder. En väl fungerande kreditmarknad är därför av

stor betydelse för hela samhällsekonomin.

Kreditmarknaden består av en mångfald kreditinstitut av olika slag. Kre­

ditinstitutens uppgift är att skapa kontakt mellan dem som har överskott

på pengar — tillfälligt eller permanent — och dem som behöver låna pengar

för investeringar och andra ändamål, eller med andra ord att vara en för­

medlande länk mellan sparare och låntagare.

Under tidernas lopp har mellan olika slags kreditinstitut utbildats en viss

specialisering och arbetsfördelning, som tar sikte såväl på formerna och

ändamålen för deras kreditgivning som på sättet att skaffa medel för denna

kreditgivning. Med avseende på medelsanskaffningen kan man skilja mellan

två grupper kreditinstitut. Den ena gruppen — bankinstitut — finansierar

sin verksamhet genom inlåning från allmänheten. Den andra gruppen fi­

nansierar sin verksamhet genom upplåning på kapitalmarknaden. Det nöd­

vändiga kapitalet lånas huvudsakligen upp hos andra kreditinstitut och inte

direkt hos allmänheten. Som exempel på sådana kapitalanskaffande kredit­

institut kan nämnas främst hypoteksinrättningar och kreditaktiebolag. För

fullständighetens skull skall även den tredje gruppen institut som uppträ­

der på kreditmarknaden redovisas. Gruppen utgörs av sådana institut, som

genom sin rörelse har behov av att fondera premier och avgifter, kapital-

placerande kreditinstitut. Till gruppen hör försäkringsbolag och pensions-

inrättningar.

Som bankinstitut uppträder på den svenska kreditmarknaden fyra olika

57

slags inrättningar, nämligen affärsbanker, jordbrukets kreditkassor, spar­

banker och postbanken. Bankinstituten drivs i skilda associationsrättsliga

former samt bär av tradition och genom lagstiftning tilldelats delvis olika

funktioner på kreditmarknaden.

Affärsbankerna skall enligt lag drivas i form av aktiebolag och intar en

central position bland bankinstituten. F. n. finns det 16 affärsbanker av

vilka en är statlig, Sveriges Kreditbank. Den traditionella uppgiften för af­

färsbanker är att dels ombesörja betalningsförmedling, dels samla upp före­

tagens överskottsmedel och transaktionskassor och låna ut dessa medel till

andra företag med aktuella kreditbehov. Kreditgivningen har av ålder varit

av kortfristig natur. En stor del av utlåningen är dock i praktiken långfris­

tig och går numera även till andra samhällssektorer än näringslivet. För in­

låningen använder affärsbankerna ett rikligt sortiment inlåningsräkningar

med starkt varierande uppsägningstider och räntesatser. En betydande och

ökande andel av inlåningen kommer numera från hushållen. Affärsbanker­

nas betalningsförmedlande verksamhet utövas dels inom landet, dels gent­

emot utlandet i samband med export- och importaffärer. På obligations- och

aktiemarknaden spelar affärsbankerna en dominerande roll som mäklare.

För affärsbankerna har under senare år av penningpolitiska skäl ställts upp

strängare krav på likviditetsreserv än som varit nödvändigt av bankmässiga

hänsyn. Delta har haft till följd att bankerna nu också intar eu framskjuten

position som placerare på värdepappersmarknaden.

Av övriga bankinstitut är det jordbrukets kreditkassor som mest liknar af­

färsbankerna i funktionellt hänseende. De avvikelser, som finns, består

främst i att jordbrukskasserörelsens verksamhet i princip är begränsad till

in- och utlåning, att den huvudsakligen vänder sig till en viss kategori kun­

der — jordbrukare och jordbruksorganisationer — och att rörelsen använ­

der ekonomisk förening i stället för aktiebolag som företagsform. Rörelsen

är upplagd på kooperativ bas, vilket bl. a. framgår av att eventuellt över­

skott på en jordbrukskassas rörelse återgår till medlemmarna i form av

rabatter på låneräntorna. Utlåning får ske endast till medlemmar medan

samma restriktion inte gäller för inlåningsrörelsen. Jordbrukskasserörelsen

är en trestegsorganisation med jordbrukskassor längst ner, centralkassor

som mellanled och Sveriges jordbrukskasseförbund som topporgan. Jord­

brukskassorna bär helt lokal karaktär och deras rörelsefrihet är på en rad

väsentliga punkter begränsad till förmån för framför allt centralkassorna.

I praktiken kan jordbrukskassorna i många avseenden ses som filialer till

centralkassorna. Jordbrukskasseförbundet är ett uteslutande administrativt

organ för central ledning, samordning och kontroll av jordbrukskasserörel­

sen. Rörelsens centrala bankmässiga uppgifter handhas av en affärsbank,

Jordbrukets bank. Jordbrukskassorna är f. n. till antalet något över 500

stycken. Vidare finns tolv centralkassor.

Sparbankerna, omkring 350 stycken, är av skiftande storlek i fråga om

Kungl. Maj.ts proposition nr H3 år 1963

58

såväl omslutning som verksamhetsområde. Vissa sparbanker har endast

några få miljoner i omslutning och är verksamma inom en kommun, medan

andra har en omslutning på flera hundra miljoner och arbetar inom ett helt

län. Sparbankerna är generellt sett starkare inriktade på inlåningsverksam-

het än affärsbanker och jordbrukskasserörelsen. Detta kan förklaras av att

sparbankerna är ideella sammanslutningar utan privat vinstintresse och med

uppgift att enligt tradition och lag »befordra sparsamhet». För inlåningen

begagnar sparbankerna huvudsakligen endast en räkning, s. k. sparbanks-

räkning. Denna är dock hos flertalet sparbanker differentierad efter ränta

och uppsägningstider på ett sätt som ansluter sig till affärsbankernas räk-

ningssortiment. En stor del av sparbankernas medel placeras i obligationer

och lån mot säkerhet av botteninteckningar i jordbruksfastigheter samt bo­

stads- och affärsfastigheter. Sparbankerna har ett visst offentligrättsligt

inslag. Fullmäktige i de primärkommuner, som ingår i sparbankens verk­

samhetsområde, eller landsting väljer nämligen hälften av huvudmännen,

som är sparbankens högsta beslutande organ.

Det återstående bankinstitutet, postbanken, ingår organisatoriskt i post­

verket. Postbanken har två rörelsegrenar, postsparbanken och postgirot,

vilka i stor utsträckning betjänar olika kundkategorier. Huvuduppgiften för

postsparbanken är inlåningsrörelsen och för postgirot betalningsförmed­

ling. Postbankens medel placeras företrädesvis i obligationer, kommunlån,

byggnadslån och lån mot säkerhet av botteninteckningar i bostads- och af­

färsfastigheter.

Karakteristiskt för bankinstituten är att de alltid, även om behov av me­

del för kreditgivning inte föreligger, är beredda att ta emot medel från all­

mänheten för inlåning. Förhållandet mellan bank och dess insättare präg­

las vidare av att banken i praktiken inte säger upp insatta medel och av att

insättarna i allmänhet omedelbart kan lyfta innestående medel. För allmän­

heten är det angeläget att ha tillgång till den service som bankinstituten

kan erbjuda i form av säker och räntabel förvaltning av sparade medel. Lika

viktigt är att bankinstituten ställer anförtrodda sparmedel till kreditbehö-

vandes förfogande under förhållanden som är godtagbara såväl för insättar­

na som för samhället. För insättarna dominerar kraven på trygg placering

och god avkastning. Från samhällets synpunkt är det av största vikt att de

hopsamlade sparmedlen används så effektivt som möjligt.

Med tanke på de viktiga funktioner som bankinstituten fyller i det eko­

nomiska livet har det sedan gammalt ansetts angeläget att underkasta bank­

institutens rörelse en ingående kontroll från det allmännas sida. Denna kon­

troll sker på olika sätt. Först och främst har skapats en särskild lagstiftning

för de olika bankinstituten. Denna banklagstiftning reglerar bankinstitutens

organisation och verksamhet. Huvudsyftet bakom lagstiftningen är att

skydda insättarna mot förluster genom att trygga institutens solvens och

likviditet. I fråga om bankinstitutens rörelse innehåller lagstiftningen bl. a.

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 1A3 år 1968

59

bestämmelser om det egna kapitalets storlek i förhållande till inlåningen,

institutens likviditet, inlåning och kreditgivning. Genom bankinspektionen

utövar det allmänna vidare en fortlöpande kontroll över att banklagstift­

ningen efterlevs och att bankinstituten över huvud taget förvaltas på ett

för allmänhetens intressen betryggande sätt. Slutligen kan nämnas den

penningpolitiska kontroll av bankinstitutens rörelse som utövas av riksban­

ken. Vad nu sagts äger inte i alla avseenden tillämpning på postbanken.

Denna bank står inte under bankinspektionens tillsyn och något krav på

eget kapital finns inte. I stället skyddas de på postsparbanken insatta med­

len av statlig garanti.

Banklagarna — jag tänker då närmast på lagstiftningen för affärsbanker­

na, sparbankerna och jordbrukskasserörelsen — har i betydande grad knu­

tits till den traditionella uppfattningen om bankinstitutens funktion och har

på så sätt i viss mån dragit upp bestämda gränser för de olika bankinstitu-

tens verksamhetsområden. Reglerna om bankinstitutens rörelse har dock

varit och är alltjämt tämligen allmänt hållna och har endast på vissa punk­

ter haft en direkt gränsdragande effekt. I detta avseende hänvisar jag till

min redogörelse i det föregående för huvuddragen i banklagstiftningen.

Den samhällsekonomiska utvecklingen har särskilt under efterkrigstiden

medfört en fortgående minskning av de faktiska skillnaderna mellan de

olika bankinstituten i fråga om deras verksamhetsinriktning och således

föranlett förskjutningar i den traditionella funktionsfördelningen. Detta

förhållande är särskilt framträdande på inlåningssidan. Varje bankinstitut

erbjuder sålunda numera allmänheten ett rikt differentierat räkningssystem

med i stort sett likartade villkor och kan därmed vända sig till alla kate­

gorier insättare. Tendenser till motsvarande utjämning av skillnaderna på

utlåningssidan förekommer även. Den sålunda antydda utvecklingen har i

vissa fall förutsatt och även föranlett ändrade rörelseregler för bankinstitu­

ten eller vissa av dem. Å andra sidan har bankinstitutens verksamhet inom

vissa gemensamma verksamhetsgrenar kommit att drivas under olika villkor

på grund av rörelsereglernas skiljaktiga utformning. Nu angivna förhållan­

den har aktualiserat frågan om gränsdragningen mellan de olika bankinsti­

tuten.

Genom tillkomsten av bank- och sparbankslagarna år 1955 samt jord-

brukskasselagen år 1956 ansågs huvuddragen av dessa bankinstituts struk­

tur och verksamhetsformer ha blivit bestämda för avsevärd tid framåt.

Emellertid kvarstod vissa frågor, som inte definitivt blivit lösta. Dit hörde

främst frågan om de olika bankinstitutens verksamhetsområden skulle vara

åtskilda genom författningsmässigt eller på annat sätt bestämda gränser

eller om instituten skulle få konkurrera fritt.

För att lösa kvarstående frågor tillsattes år 1962 en särskild utredning,

kreditinstitututredningen. I utredningsuppdraget ingick bl. a. att verkställa

en förutsättningslös avvägning av de olika bankinstitutens inbördes ställ­

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

60

ning och funktion på kreditmarknaden samt att -— på grundval av bedö­

mandet i detta hänseende — göra en samlad översyn av de rörelseregler som

var av betydelse för gränsdragningen mellan institutens verksamhetsområ­

den. Vidare ingick i uppdraget att söka fastställa målsättningen i stort för

postbanken med dess båda verksamhetsgrenar, postsparbanken och post­

girorörelsen, samt att i detta syfte klarlägga postbankens ställning och rela­

tion till övriga bankinstitut.

Etter ett delförslag av kreditinstitututredningen har genom lagstiftning

år 1965 bestämmelserna om krediters löptid utformats likformigt för affärs­

banker, sparbanker och kreditkassor. Utredningen har nu i sitt slutbetän­

kande tagit ställning till frågan om gränsdragningen mellan bankinstituten.

I valet mellan en genom lagstiftning styrd funktionsfördelning och ett för

alla bankinstitut gemensamt regelsystem har utredningen stannat för att

törorda sistnämnda lösning. Utredningens förslag innebär följaktligen i

korthet, att rörelsebestämmelserna för samtliga bankinstitut i möjligaste

mån utformas enhetligt och att instituten inom ett sådant systems ram

får konkurrera fritt. Fördelarna med denna lösning har utredningen be­

lyst särskilt i två hänseenden. För det första anses genom ett sådant sy­

stem bankinstitutens verksamhet kunna smidigt anpassas efter skiftning­

arna i kreditbehoven i samhället. För det andra bör systemet medföra ökad

konkurrens mellan bankinstituten och därmed ökad stimulans till kost-

nadssänkande rationaliseringar. Samtidigt har utredningen ansett, att vet­

skapen om att ett bankinstituts rörelse drivs i konkurrens med andra bank-

institut torde dämpa eventuella planer på att vidga verksamheten utöver

vad som förefaller ekonomiskt försvarbart.

Kreditinstitututredningens principiella ställningstagande i gränsdrag-

ningsfrågan har under remissbehandlingen rönt ett övervägande positivt

mottagande. Endast bankinspektionen har riktat allvarligare kritik mot ut­

redningens principiella slutsatser, dock utan att avstyrka att förslaget läggs

till grund för lagstiftning.

Bankinspektionen har i sin kritik dragit fram vissa synpunkter på frå­

gan om en funktionsfördelning på kreditmarknaden och ansett att dessa

borde närmare övervägas innan slutlig ställning tas till gränsdragningspro-

blematiken. Jag skall inte här upprepa inspektionens omfattande argumen­

tation utan endast framhålla, att inspektionens inställning närmast synes

vara att gränsdragningsproblemen från samhällsekonomiska synpunkter

bäst kan lösas genom en funktionsfördelning på kreditmarknaden, styrd av

lagstiftning. Andra remissinstanser har med skärpa hävdat att funktions-

fördelningsalternativet innebär ett steg bakåt i utvecklingen med enbart

negativa effekter för den samhällsekonomiska utvecklingen

Genom det förtjänstfulla och grundliga arbete som kreditinstitututred­

ningen presterat och genom det omfattande remissförfarandet har gräns-

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

61

dragningsproblematiken på kreditmarknaden fått en mycket allsidig och in­

trängande belysning. Jag finner därför inga bärande skäl föreligga att skju­

ta upp ett ställningstagande i gränsdragningsfrågan i syfte att eventuellt få

tram nya aspekter. I det följande kommer jag att redovisa min principiella

syn på kreditmarknaden och på gränsdragningen mellan där verkande bank-

institut.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

Kreditväsendets uppgift är, som jag redan sagt, att förmedla krediter och

betalningar. Särskilt det först nämnda ledet i dess verksamhet är från sam­

hällsekonomiska synpunkter mycket betydelsefullt. Kreditmarknadens sätt

att fungera och fördela krediter bestämmer nämligen i stor utsträckning

hur landets totala resurser används och påverkar därmed också takten och

inriktningen av den allmänna ekonomiska utvecklingen. Från samhällets

synpunkt är det av största vikt att de tillgängliga resurserna används så

effektivt som möjligt. Kreditmarknaden bör därför vara organiserad så att

krediterna i möjligaste mån kanaliseras till de mest angelägna kreditbe­

hoven. Den ekonomiska utvecklingen innebär inte endast en ökad efter­

frågan på krediter utan den kan även medföra förskjutningar i kreditbe­

hoven mellan olika områden. Även formerna för kreditgivningen kan på­

verkas av utvecklingen. En effektiv och rationell kreditfördelning kräver

därför av bankinstituten förmåga och möjlighet att anpassa sin rörelse

efter kreditbehovens förändringar. Dessutom måste det kravet ställas på

en väl fungerande kreditmarknad att kostnaden för krediter inte blir onö­

digt hög. Det nu sagda visar nödvändigheten av att ha tillgång till en kredit­

marknad, som är rörlig och som även i övrigt fungerar på ett tillfredsstäl­

lande sätt.

När det gäller att förverkliga detta mål riktas uppmärksamheten genast

mot de institut, som verkar på kreditmarknaden, dvs. i detta sammanhang

bankinstituten. Den av historiska och traditionella skäl betingade funktions­

fördelningen mellan bankinstituten har lett till en delvis snäv sektorsindel-

ning av kreditmarknaden, vilket kommit till uttryck även i lagstiftningen.

Utvecklingen har emellertid i vissa avseenden sprängt de uppdragna grän­

serna och därmed medfört ökad konkurrens mellan olika slag av bankinsti­

tut. Detta framträder särskilt på inlåningssidan men har sin giltighet till en

del även för kreditgivningen. Frågan gäller nu om en rationell och effektiv

kreditfördelning bäst uppnås om man lagstiftningsvägen delar upp kredit­

marknaden mellan bankinstituten eller om man låter instituten fritt kon­

kurrera på kreditmarknaden under likartade betingelser.

Godtagbara argument kan föras fram för båda lösningarna. En funktions­

fördelning på kreditmarknaden ligger, som bankinspektionen påpekat, i och

för sig i linje med utvecklingen inom näringslivet i övrigt, där de pro-

gressh a krafterna är starkt inriktade på arbetsfördelning och specialisering.

En konsekvent genomförd specialisering på kreditmarknaden kan från kost­

62

nads- och effektivitetssynpunkter ställa sig fördelaktig. Oavsett vilken väg

som väljs i gränsdragningsfrågan går det emellertid att i större eller mindre

utsträckning tillgodose specialiseringskrav.

Mot en genom lagstiftning genomförd uppdelning av kreditmarknaden

talar framför allt, att en sådan funktionsfördelning blir stel och i hög grad

försvårar de enskilda institutens och därmed hela kreditmarknadens an­

passning till samhällsutvecklingen och skiftande ekonomiska konjunkturer.

Dessutom kommer en sådan lösning att strida mot en sedan länge pågående

utveckling inom kreditväsendet och kan, beroende på hur gränserna dras,

föranleda inskränkningar av den verksamhet som en del bankinstitut nu

driver. Naturligtvis kan dessa olägenheter minska eller helt försvinna om

man följer de linjer bankinspektionen varit inne på, nämligen att endast

i grova drag, t. ex. genom lämplig utformning av kapitaltäckningsreglerna,

dela upp kreditmarknaden eller att knyta funktionsfördelningen inte till

företagsformer utan till företagens storlek. Jag är emellertid inte övertygad

om att kreditmarknadens rörlighet och flexibilitet främjas av en styrning

genom olika krav på det egna kapitalets storlek hos skilda grupper bank­

institut. Vidare ställer jag mig tveksam till möjligheten att vid ett sådant

system kunna på ett tillfredsställande sätt fördela tillgängliga medel på

områden där kreditbehoven är störst och mest angelägna. Den av inspek­

tionen framförda tanken på att låta bankinstitutets storlek avgöra dess

verksamhetsinriktning kan utan vidare och kanske naturligare förverkligas

inom ett system där funktionsfördelningen bestäms av företagsekonomiska

skäl.

Av stor betydelse är, såsom bankinspektionen framhållit, hur kostnader­

na för kredit- och betalningsförmedlingen kommer att påverkas av utred­

ningens förslag. Inspektionen har ställt sig tvivlande till utredningens slut­

sats att ökad konkurrens på kreditmarknaden innebär stimulans till ra­

tionaliseringar och därmed lägre kostnader för kunderna. I detta samman­

hang har inspektionen pekat på kostnadsstegringarna inom bankväsendet

under senare år, inte minst beroende på bankinstitutens tävlan att ställa

nya och dyrbara serviceformer — t. ex. löneutbetalningar över checkkonto —

till allmänhetens förfogande. Inspektionen har befarat att utredningens re­

kommendation om likriktning av rörelsereglerna kommer att leda i mot­

satt riktning. En utbyggnad av samtliga enheter inom sparbanksväsendet

och jordbrukskasserörelsen till institut kapabla att verka över hela fältet

förutsätter enligt inspektionen — om verksamheten skall kunna drivas

på ett sakkunnigt och effektivt sätt — betydande insatser av personal och

utrustning, och den skulle sannolikt innebära en onödig fördyring av kredit-

och betalningsförmedlingen i landet.

Jag delar bankinspektionens oro över kostnadsutvecklingen inom bank­

väsendet och lägger stor vikt vid åtgärder i syfte att förbilliga kredit-

och betalningsförmedlingen. Inspektionens farhågor för följderna av ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

63

förverkligande av kreditinstitututredningens grundsyn på gränsdragnings-

frågan finner jag emellertid betydligt överdrivna. Ett slopande av de i lag

uppdragna gränserna för verksamheten kommer inte att innebära — i vart

call på kort sikt — några revolutionerande förändringar av bankinstitutens

nuvarande verksamhetsinriktningar. De små enheterna inom sparbanks-

väsendet och jordbrukskasserörelsen har självfallet inte de ekonomiska

resurser som krävs för att driva »affärsbanksrörelser» i full skala. Bank­

inspektionens tillsyn över bankinstituten utgör en tillräcklig garanti mot

en från hl. a. samhälleliga synpunkter osund utveckling i sådan riktning.

Å andra sidan torde redan nu våra största sparbanker och centralkassor ha

nödvändiga resurser för en utvidgning av verksamheten utöver nuvarande

gränser och detta utan några kostnadsfördyringar i förut angiven mening.

På längre sikt kan en enhetlig rörelselagstiftning med möjligheter till nya

verksamhetsgrenar påskynda den utveckling mot större enheter som redan

pågår inom sparbanksväsendet. Genom sådana fusioner skapas större en­

heter som bättre än nu kan på lämpligt sätt fullgöra sin roll på kredit-

marknaden och tillgodose sina kunders intressen. Med en utveckling i denna

riktning torde också följa vissa rationaliseringsvinster.

Jag övergår därefter till att behandla gränsdragningsproblemet från kon­

kurrenssynpunkt. Till en början kan fastslås, att kreditmarknaden f. n.

kännetecknas av en obenägenhet att arbeta med priset som konkurrensme­

del och av en överdriven användning av andra konkurrensmedel, som kon-

torsetableringar samt sorliments-, service- och reklamkonkurrens. Pris­

konkurrensen påverkas även av den växande tendensen till sammankopp­

ling av utlåning med inlåning, traditionellt i fråga om företag, men nu allt­

mera genomfört i fråga om kommuner och hushåll. Jag vill härvid som

exempel nämna de s. k. sparlånen. I detta sammanhang kan dessutom fram­

hållas den allmänna expansionen av checklönesystemet, där vissa problem

uppstått som föranlett Kungl. Maj :t att låta en utredning överse frågan.

I åtskilliga remissyttranden har de konkurrensfrämjande aspekterna

av kreditinstitututredningens förslag starkt framhävts. NO har sålunda

bl. a. betonat, att förslaget är ägnat att främja en fri konkurrens på i det

närmaste lika villkor. Förutsättningarna för en effektivare konkurrens inom

kreditväsendet bör därför öka. Det är egentligen endast bankinspektionen

som har ifrågasatt några mera väsentliga ändringar i riktning mot en friare

priskonkurrens av en gemensam rörelselagstiftning. Inspektionen tror när­

mast på en motsatt utveckling mot en mer enhetlig prissättning och tänker

då särskilt på den tilltagande styrkan hos de centrala krafterna inom spar­

banksväsendet och jordbrukskasserörelsen.

Ett ställningstagande i den principiella frågan är beroende av hur man

tror att konkurrensförhållandena kommer att gestalta sig om man väljer

det ena eller det andra regelsystemet för bankinstitutens verksamhet. Säkert

är att en lagstiftningsvägen framtvungen funktionsfördelning inte är äg-

64

nåd att bryta nuvarande något ensidiga inriktning av konkurrensen på

kreditmarknaden. Vad följden blir i detta hänseende av elt slopande av

gränsdragande lagregler är svårare att förutse men i vart fall torde förut­

sättningarna för en friare konkurrens bli bättre. Är denna slutsats riktig,

vilket jag i likhet med det helt övervägande antalet remissinstanser tror, kan

en effektiv konkurrens komma till stånd som i högre grad än f. n. använder

priset som konkurrensmedel. En aktiv roll i en sådan utveckling bör de

statliga bankinstituten kunna spela. En effektivare konkurrens bör, om den

tar sig sunda uttryck, innebära fördelar såväl för samhället som för bank-

kunderna. Viktigt är emellertid, såsom framhållits från något håll, att den

konkurrensstimulerande effekten inte spolieras eller motverkas av olika

slags överenskommelser.

En fråga som berörts av bankinspektionen och som är av viss betydelse i

detta sammanhang är frågan om hur förändringarna i formerna för sparan­

det påverkar kreditmarknadens organisation. Kreditmarknadens kapacitet

har under senare år vuxit snabbt. De avgörande faktorerna bakom denna

utveckling har varit samhällets insatser för att öka sparandet i kollektiv

form genom en stark finanspolitik och genom den snabba uppbyggnaden av

allmänna pensionsfonden. Även det enskilda sparandet har ökat väsentligen

som en följd av framför allt den kraftiga tillväxten av hushållens disponibla

inkomster under 1960-talet. Däremot torde företagens sparande ha minskat

om det sätts i relation till deras investeringar. Genom att en växande andel

av det totala sparandet numera sker i kollektiva former minskas bankin­

stitutens andel av sparandet relativt sett. Samtidigt kan genom den pågåen­

de koncentrationen av företagsamheten till stora enheter krav ställas på att

bankinstituten skall finansiera stora och t. o. m. mycket stora projekt. Bank­

inspektionen har ifrågasatt om kreditinstitututredningens förslag verkligen

främjar en anpassning på kreditgivaresidan till denna utveckling. I ett läge

när kraftsamling synes vara den adekvata åtgärden innebär förslaget enligt

inspektionen incitament till eu uppsplittring av resurserna.

Även om jag har viss förståelse för bankinspektionens kritik är jag dock

inte övertygad om att splittringstendenser motverkas av en stelbent uppdel­

ning av kreditmarknaden. Ett kreditväsen med starkt specialiserade bank­

institut kan omintetgöra möjligheterna till en flexibel anpassning av kredit­

utbudet. För att kunna komma till rätta med problemet gäller det att öka

kreditmarknadens effektivitet och förmåga att mobilisera resurser. Detta kan

ske genom samarbete inte endast inom olika grupper bankinstitut utan även

mellan institut tillhörande skilda kategorier. Enhetliga rörelseregler, kanske

framför allt enhetliga kapitaltäcknings- och kreditgivningsregler, under­

lättar ett sådant samarbete. Ett aktuellt exempel på en samverkan på kre­

ditmarknaden, som kan visa sig vara fruktbärande, utgör den nyligen in­

gångna överenskommelsen mellan Sveriges investeringsbank och Spar-

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

65

bankernas bank om inrättandet av ett nytt garantiinstitut för små och me­

delstora företag. Även i detta hänseende är det min förhoppning att de stat­

liga bankinstituten, Kreditbanken och postbanken, skall gå i spetsen för en

effektivitetsfrämjande utveckling.

Av mina uttalanden i det föregående framgår att jag anser starka skäl

tala för kreditinstitututredningens principiella ställningstagande till gräns-

dragningsfrågan. Utredningens ståndpunkt, som delas av ett överväldigan­

de antal remissinstanser, stämmer väl överens med den hittillsvarande ut­

vecklingen mot delvis gemensamma verksamhetsgrenar för olika bankin­

stitut. Några bärande skäl för att bryta denna utveckling har inte framkom­

mit. Allt talar för att utredningsförslaget kan verksamt bidra till en effekti-

visering av kreditmarknaden. Jag förordar således i princip, att de olika

bankinstitutens verksamhetsformer i framtiden inte skall hållas åtskilda

genom lagfästa gränser och att ett enhetligt regelsystem för institutens rö­

relse införs.

Detta innebär att varje bankinstitut i princip får en legal rätt att driva

alla inom bankväsendet förekommande rörelsegrenar. Bankinstituten får,

oberoende av företagsform, ägare och historiskt betingade omständigheter,

frihet att gå in på verksamheter som hittills varit förbehållna något annat

institut. I vad mån enskilda institut kommer att utnyttja denna frihet är

svårt att med bestämdhet förutse. Avgörande faktorer härvidlag kommer

att bli institutets ambitioner, resurser och inte minst storlek. En viss tillsyn

över utvecklingen från det allmännas sida ligger däri, att ett instituts rörel­

segrenar skall eller föreslås skola anges i institutets bolagsordning, regle­

mente resp. stadgar, som fastställs av Kungl. Maj :t och i vissa fall av till­

syns- eller registreringsmyndigheten. Jag delar emellertid utredningens

uppfattning att den ökade valfriheten knappast kan antas leda till drastiska

förändringar av den verksamhet som f. n. framstår som karakteristisk för

olika typer av bankinstitut, men väl till marginella förskjutningar i verk­

samheten instituten emellan. Sådana marginella förskjutningar är även en­

ligt min uppfattning av väsentlig betydelse för möjligheten att åstadkomma

de eftersträvade förbättringarna på kreditmarknaden.

I ett begränsat avseende förordar jag ett avsteg från principen om enhet­

lighet. Jag åsyftar därvid jordbrukskasserörelsens ställning på kreditmark­

naden. Som jag skall närmare behandla i närmast följande avsnitt föreslås

rörelsens huvudsakliga syfte även i fortsättningen vara att tillgodose jord­

brukets kreditbehov. Denna inriktning hos rörelsen har allmänt godtagits av

remissinstanserna och är enligt min uppfattning lämplig bl. a. med tanke på

den starkt ökade efterfrågan på krediter inom jordbruket.

Kreditinstitututredningens förslag till ett enhetligt regelsystem för bank­

institutens rörelse bygger på tanken att syftet med rörelseregler liksom hit-

3 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 1U3

Kungl. Maj:ts proposition nr lb3 år 1968

66

tills skall vara att trygga institutens solvens och likviditet. Förslaget inne­

bär i vissa avseenden genomgripande omarbetningar av nuvarande lagstift­

ning, förestavade även av andra skäl än av principen om enhetlighet. Bi. a.

gäller detta kreditgivningsregler, kapitaltäckningsregler och regler om skyl­

dighet att hålla viss kassareserv. Utredningens förslag till rörelseregler har

i stora drag mottagits välvilligt av remissinstanserna.

Även jag anser utredningsförslaget till nya, gemensamma rörelseregler

för samtliga bankinstitut vara väl ägnat att ligga till grund för lagstiftning

i ämnet. Jag ämnar emellertid i detta sammanhang lägga fram förslag till

nya rörelseregler endast för affärsbanker, sparbanker och jordbrukskasse-

rörelsen. För postbankens del är läget något mer komplicerat.

Min ståndpunkt är, såsom framgår av det tidigare anförda, att alla bank­

institut skall drivas på i princip likartade villkor och att detta skall gälla

även postbanken. Kreditinstitututredningen har i enlighet med givna direk­

tiv behandlat även postbankens verksamhetsformer och lagt fram förslag

till ny organisationsform. Utredningen är på denna punkt inte enhällig. Jag

skall inte gå närmare in på förslaget i denna del ulan vill här endast nämna

att stark kritik framkommit under remissbehandlingen mot den föreslagna

ändringen av organisationsformen. Jag har nyligen efter Kungl. Maj:ts be­

myndigande tillsatt en särskild utredning som skall undersöka möjlighe­

terna att åstadkomma ett närmare samarbete mellan de statliga bankinsti­

tuten, Kreditbanken och postbanken. Postbankens organisatoriska ställning

kan påverkas av detta utredningsarbete. Av dessa skäl ämnar jag först,

sedan nämnda utredning avslutat sitt arbete, anmäla frågan om postban­

kens ställning och uppgifter på kreditmarknaden. Eftersom utredningsar­

betet och övervägandena med anledning därav kan komma att kräva ytter­

ligare någon tid ämnar jag, för att postbanken inte skall komma i ett för­

sämrat konkurrensläge i förhållande till övriga bankinstitut, överväga att

föreslå Kungl. Maj:t vissa jämkningar i placeringsreglementet för postban­

ken, vilka skulle kunna träda i kraft samtidigt med den nya banklagstift­

ningen.

I den fortsatta framställningen ämnar jag, för att ge en samlad bild av

bankinstitutens rörelse, redovisa även de regler som nu gäller för postban­

ken och utredningens förslag för postbankens rörelse, i den mån detta skil­

jer sig från vad som föreslås för andra bankinstitut. I

I beskattningshänseende gäller olika regler för affärsbanker å ena, samt

sparbanker och kreditkassor å andra sidan, vilka olikheter hänger samman

med dessa bankinstituts skilda associationsrättsliga ställning. Postbanken

är genom sin ställning som statligt affärsverk helt befriad från inkomst­

skatt. Kreditinstitututredningen har enligt direktiven haft att beakta de

skattemässiga konsekvenserna av utredningens förslag, dock utan att lägga

fram preciserade förslag om bankinstitutens beskattning. Enligt utredning-

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

67

ens uppfattning är det, om enhetliga rörelseregler införs för bankinstituten,

i och för sig naturligt att även utforma skattereglerna så att de ger en lik­

artad effekt. Frågan i vad mån bankinstitutens beskattning bör påverkas av

nu framlagda förslag övervägs f. n. inom finansdepartementet.

68

Kungi. ftlaj.ts proposition nr 143 år 1968

Medlemskap i jordbrukskasserörelsen

Gällande rätt

Jordbrukskasserörelsens huvudsakliga ändamål och organisatoriska upp­

byggnad har i stora drag redan berörts i det föregående. Huvudändamålet

anges i 1 § jordbrukskasselagen vara att vid sidan av sparfrämjande verk­

samhet tillgodose jordbrukets kreditbehov. I organisatoriskt hänseende byg­

ger rörelsen på kooperativa principer och omfattar tre led, nämligen jord­

brukskassor och centralkassor för jordbrukskredit, som gemensamt beteck­

nas jordbrukets kreditkassor, samt en riksorganisation, Sveriges jordbruks-

kasseförbund. Varje jordbrukskassa skall vara ansluten till en centralkassa

och varje centralkassa till förbundet. Vid tillkomsten av jordbrukskassela­

gen ansågs det önskvärt att rörelsen fick möjlighet att försöksvis driva verk­

samhet även efter tvåledssystem. Centralkassa fick därför möjlighet att efter

tillstånd av Kungl. Maj :t inom hela sitt område eller del därav själv utöva

den verksamhet som annars ankommer på jordbrukskassa (23 §). Beträf­

fande rörelsens rättsliga ställning föreskrivs att kassorna och förbundet skall

registreras som ekonomiska föreningar. Vad som är föreskrivet om sådana

föreningar gäller även för jordbrukskasserörelsen, om inte annat framgår

av bestämmelse i jordbrukskasselagen (1 §). Härav följer bl. a. att även för

jordbrukskasserörelsen gäller den i It § lagen om ekonomiska föreningar

fastslagna principen att inträde inte får vägras någon, såvida inte med hän­

syn till arten eller omfattningen av föreningens verksamhet eller förening­

ens syfte eller annan orsak särskilda skäl finns för en sådan åtgärd.

Som allmän regel för jordbrukets kreditkassor gäller (6 och 17 §§) att

kassorna huvudsakligen skall ha till uppgift att främja medlemmarnas eko­

nomiska intressen genom att bereda dem kredit. Denna regel kompletteras

med bestämmelser i 14 och 24 §§ som begränsar kassornas kreditgivning till

medlemmar. För kreditkassorna är således medlemsunderlaget av stor be­

tydelse för deras verksamhet och utveckling. Medlemskapet är också noga

reglerat i jordbrukskasselagen. Regleringen avser dels minsta antalet med­

lemmar, 2 och 3 §§, dels villkoren för medlemskap, 12 och 22 §§.

Jordbrukskassa skall bestå minst av 20 medlemmar. Medlemskretsen be­

stäms först och främst genom uppräkning av de kategorier som kan vinna

inträde. Dessa kategorier utgör fyra, nämligen 1. ägare eller brukare av

jordbruksfastighet, 2. ägare eller brukare av annan fastighet, om denne själv

idkar jordbruk eller binäring till jordbruk eller fiske eller med arbete eller

tjänster biträder utövare av sådan näring, 3. jordbruksorganisation och 4.

kommun. Därutöver öppnas genom en särskild dispensregel möjlighet att

69

efter särskild prövning till medlem anta även andra än sådana som tillhör

de uppräknade grupperna. En förutsättning för dispens är dock att hinder

lör medlemskap inte föreligger med hänsyn till jordbrukskassans uppgifter

och ändamål. Den särskilda prövningen görs av jordbrukskasseförbundet

eller, efter bemyndigande av förbundet, av centralkassa. Sådant bemyndi­

gande har förbundet generellt lämnat centralkassorna i de bestämmelser

som förbundet med stöd av 12 § tredje stycket utfärdat om villkoren för be­

viljande av medlemskap i jordbrukskassa.

Dispensregeln infördes genom jordbrukskasselagen. Tidigare var frågan

om medlemskap uttömmande reglerad i författning. I fråga om dispens­

regelns tillämpning påpekade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet

att medlemsrekryteringen inom kasserörelsen, särskilt under den första ti­

den efter den nya lagstiftningens ikraftträdande, borde hållas inom de dit­

tills tillämpade gränserna dock med de jämkningar som kunde anses be­

tingade av skälig hänsyn till rörelsens och jordbrukets utveckling (prop.

1956: 122 s. 115 ).

Jordbrukskasseförbundets bestämmelser om villkor för medlemskap

innehåller också anvisningar för dispensregelns tillämpning. I de senaste

bestämmelserna, som utfärdades i januari 1966, har dispensregeln getts en

generösare innebörd än tidigare. I anvisningarna exemplifieras de kategorier

— med eller utan direkt jordbruksanknytning — som kan omfattas av dis­

pensregeln. Av upptagna kategorier med jordbruksanknytning kan nämnas

stiftelse med huvudsaklig uppgift att främja bl. a. jordbruket, undervis­

ningsanstalt inom jordbruksnäringen, skogsvårdsstyrelse, ekonomisk för­

ening eller handelsbolag som driver andelsladugård, medlem av sambruks­

förening och ägare av mindre, lokalt företag som är av betydelse för jord­

bruksnäringen genom att de anskaffar eller tillverkar förnödenheter för nä­

ringen eller köper dess produkter. Exempel på sådana som inte har direkt

jordbruksanknytning men som efter dispens kan bli medlem är kyrkliga

församlingar, personer som önskar ta upp studielån eller som är anställda

hos företag som medlem driver eller hos myndighet med verksamhet inom

jordbruksnäringen och jordbrukare som av åldersskäl eller annan jämför­

bar orsak upphört med sin näring utan att övergå till annan verksamhet.

Till medlem i centralkassa kan endast antas jordbrukskassa, vars sty­

relse har sitt säte inom centralkassans verksamhetsområde, och jordbruks­

organisation. I regel skall minst tio jordbrukskassor vara anslutna till cen­

tralkassa.

Centralkassa kan — förutom till medlem i centralkassa — lämna kredit

till jordbruksorganisation eller till kommun som är medlem i ansluten jord­

brukskassa. Utlåningen till jordbruksorganisationer och kommuner är dock

för vardera kategorin begränsad till högst 10 % av kassans hela utlåning.

Motsvarande begränsningsregel gäller också för jordbrukskassas utlåning

till jordbruksorganisationer och kommuner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

Framställningar från j ordbrukskasseförbundet

Jordbrukskasseförbundet har i två skrivelser till Kungl. Maj :t, den ena

år 1963 och den andra år 1964, aktualiserat frågan om medlemskap i jord-

brukskasserörelsen.

I den första skrivelsen hemställde förbundet att medlemskretsen för jord-

brukskasserörelsen skulle få vidgas. Som skäl angavs bl. a. den växande

omfattningen av gränsdragningsfall i medlemskapsfrågor som rationalise­

ringen och industrialiseringen av jordbruket medfört. Förbundet föreslog att

uppräkningen i lagen av de grupper, som kunde beviljas medlemskap i

jordbrukskassa skulle utökas så att bl. a. den som oavsett fastighetsinnehav

var verksam inom jordbruket med binäringar eller fisket skulle kunna antas

som medlem. Som sådan skulle vidare den kunna antas som slutat med jord­

bruk men som inte övergått till annan verksamhet eller som utbildade sig

för att ägna sig åt jordbruk. Dessutom föreslogs dispensregeln så utformad

att den i och för sig skulle ge möjlighet att som medlem rekrytera vem som

helst. Utlåningen till medlemmar som antagits enligt dispensregeln skulle

dock enligt förslaget begränsas till högst 10 % av kassans totala utlåning.

Över 1963 års skrivelse har efter remiss yttranden avgetts av bl. a. bank­

inspektionen, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, kre­

ditinstitututredningen, bankföreningen och sparbanksföreningen.

Av remissinstanserna ansåg flertalet — däribland bankinspektionen och

kreditinstitututredningen — att den väckta frågan inte borde prövas förrän

i samband med att kreditinstitututredningens ställningstagande till gräns-

dragningsfrågan förelåg. Avgörande för denna ståndpunkt angavs vara att

de framförda förslagen innebar en principiell utvidgning av j ordbrukskas se-

rörelsens nuvarande funktionsområde och därför borde avgöras i ett större

sammanhang. Bankinspektionen föreslog dock att man utan att därigenom

föregripa utredningsresultatet skulle kunna vidga medlemskretsen i jord­

brukskassa genom att införa en fri sektor på 10 % av utlåningen.

I 1964 års framställning hemställde jordbrukskasseförbundet att bankin­

spektionens förslag skulle antas som ett provisorium i avvaktan på kredit­

institututredningens betänkande.

Jordbrukskasseförbundets framställningar ledde inte till några lagänd­

ringar utan i stället utvidgades kreditinstitututredningens uppdrag till att

omfatta även frågan om medlemskap i jordbrukskasserörelsen. Jag vill i

detta sammanhang erinra om att förbundets år 1966 utfärdade tillämpnings­

föreskrifter i viss mån tillgodosett de önskemål som låg bakom framställ­

ningarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

71

Kreditinstitututredningen

Inledningsvis konstaterar utredningen all den ökade industrialiseringen

inom jordbruket kommer alt medföra växande kreditbehov för jordbrukets

utövare. Det är därför angeläget alt kasserörelsen även i fortsättningen be­

håller sitt nuvarande huvudsyfte med inriktning huvudsakligen på jord­

bruksnäringen. Den i jordbrukskasselagen upptagna ändamålsbestämmel­

sen bör följaktligen kvarstå oförändrad. Mot denna bakgrund har det kon­

kreta problemet för utredningen varit hur reglerna om medlemskap skall

utformas för att kasserörelsen så effektivt som möjligt skall kunna fullgöra

sin uppgift.

Olika synpunkter sägs kunna läggas på medlemskapsfrågan. Å ena sidan

bör kasserörelsen liksom hittills vara i huvudsak en kooperativ inrättning

av jordbrukare för kreditförmedling till jordbrukare. Men å andra sidan

föreligger inom ramen för rörelsens ändamål behov av större rörelsefrihet

i fråga om möjligheten att anta medlemmar. Som motiv härför anger ut­

redningen att nuvarande begränsningar av befogenheten att lämna kredit

ibland kan försämra kasserörelsens möjligheter att fullgöra sitt huvudända­

mål. Från dessa utgångspunkter diskuterar utredningen två lösningar av

medlemsfrågan. Den ena innebär att nu gällande bestämmelser kvarstår

under förutsättning dels alt den i lag angivna definitionen av jordbruk från

tid till annan anpassas eller utvecklingen, dels att en viss rörelsefrihet ges

kasserörelsen genom en lämpligt utformad dispensregel, t. ex. i form av en

s. k. fri sektor. Enligt den andra lösningen skulle kasserörelsen själv inom

ramen för rörelsens ändamål få avgöra frågan om medlemsintagning.

Båda lösningarna ger enligt utredningens uppfattning i och för sig jord-

brukskasserörelsen den rörelsefrihet som är nödvändig för en effektiv kasse­

rörelse. Den först nämnda lösningen innebär dock vissa svagheter. Utred­

ningen åsyftar därvid framför allt svårigheterna att utforma dispensregeln

så, att den varken innebär en uttunning av kasserörelsens ändamål eller

onödigtvis begränsar möjligheterna att anta medlemmar. En generell frihet

för rörelsen att själv avgöra frågan om medlemskap är enligt utredningen

en smidigare lösning. Mot en sådan lösning kan emellertid invändas, på­

pekar utredningen, att följden skulle kunna bli att rörelsens karaktär änd­

rades. Detta sägs kunna ske på två sätt. Å ena sidan kan begreppet jordbruk

till följd av den fortgående industrialiseringen av jordbruket komma att

ändra karaktär och kasserörelsen helt anpassa sig efter detta. Å andra sidan

skulle kasserörelsen med den föreslagna friheten kunna tänkas rikta in

sin medlemsrekrytering på andra kategorier än jordbrukare, så att rörelsen

ändrar karaktär. Utredningen tillmäter dock inte invändningen om rörel­

sens karaktärsförändring någon avgörande betydelse. En anpassning av

kasserörelsens verksamhet till en genom den ekonomiska utvecklingen för­

ändrad jordbruksnäring överensstämmer enligt utredningen helt med ro-

72

relsens syfte. Risken för alt kasserörelsen inom överskådlig tid skulle för­

lora sin huvudsakliga inriktning bedöms som ringa främst på grund av det

fullständigt dominerande inslaget av jordbrukare bland rörelsens 180 000

medlemmar.

Utredningen föreslår därför att kasserörelsen själv får avgöra medlem-

skapsfrågorna. Rörelsens plats i bankväsendet skulle med denna lösning på

ett naturligt sätt komma till uttryck under beaktande av dess ändamål och

de enhetliga bestämmelser som föreslås för kasserörelsen och för övriga

bankinstitut.

Författningsmässigt har förslaget utformats så att för medlemskap i såväl

jordbrukskassa som centralkassa skall gälla att jordbrukskasseförbundet

under beaktande av ändamålsbestämningen i 1 § äger meddela föreskrifter

om villkoren för beviljande av medlemskap. I fråga om kreditgivningen före­

slås för såväl jordbrukskassa som centralkassa att kredit skall få lämnas

endast till medlemmar i resp. kassa, dock med det undantaget att central­

kassa skall få lämna kredit också till vissa angivna kreditinstitut. Inskränk­

ningen till 10 % av kreditkassas utlåning, som f. n. gäller kreditgivning till

jordbruksorganisationer och kommuner, bar slopats i förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Remissyttrandena

Den föreslagna lösningen att ge jordbrukskasserörelsen ökade möjligheter

att bredda medlemsunderlaget genom att låta kasserörelsen själv avgöra

medlemskapsfrågorna har i princip godtagits av remissinstanserna. Några

remissinstanser, däribland jordbrukskasseförbundet, anmärker emellertid

att en i lag inskriven ändamålsbestämmelse om att verksamheten huvud­

sakligen skall inriktas på jordbruksnäringen kan medföra att kasserörelsen

i praktiken inte får full frihet att själv bestämma i dessa frågor och hem­

ställer därför att bestämmelsen las bort. Ändamålsbestämmelsen kritiseras

också från synpunkten att bestämmelsen innebär ett avsteg från utredning­

ens grundprincip om enhetliga rörelseregler för bankinstituten. Andra re­

missinstanser, bl. a. bankinspektionen, bankföreningen och sparbanksför­

eningen, förutsätter däremot att ändamålsbestämmelsen skall stå kvar och

att medlemsantagningen skall ske inom ramen för huvudändamålet att till­

godose jordbrukets kreditbehov.

Bankinspektionen framhåller att förslaget att kasserörelsen själv skall få

avgöra medlemskapsfrågorna skulle kunna komma att innebära att i öreisen

ändrade karaktär genom att andelen medlemmar som saknar anknytning

till jordbruket blev alltför stor. En sådan utveckling skulle enligt inspek­

tionens mening vara olycklig. Kasserörelsen har nämligen skapats av jord­

brukare som ett institut för den egna kreditförsörjningen och som sådant

bär den haft och kommer säkerligen också i framtiden att ha stor betydelse,

framhåller inspektionen. Det är därför enligt inspektionens mening ange­

73

läget att ändamålsbestämmelsen även i fortsättningen tolkas så att kredit­

kassorna behåller sin karaktär av kreditinstitut huvudsakligast för jord­

bruket. Eu sådan tolkning hindrar enligt bankinspektionens mening inte

kassorna att i viss utsträckning som medlemmar anta även personer och

företag, som inte är anknutna till jordbruket, och att i begränsad omfattning

använda sina resurser för kredit åt dem. Liksom utredningen anser inspek­

tionen att det dominerande inslaget av jordbrukare bland medlemmarna

utgör en garanti för att en rekrytering av andra medlemmar än jordbrukare

inte kommer att leda till större ändringar i verksamhetsinriktningen. De

synpunkter bankinspektionen anlägger på ifrågavarande problem mynnar

ut i att inspektionen anser sig kunna tillstyrka att kasserörelsen på sätt ut­

redningen föreslagit själv får avgöra frågor om medlemskap i jordbruks­

kassa. Som närmare redovisas i det följande bör enligt inspektionens me­

ning denna lösning däremot inte användas i fråga om medlemskap i central­

kassa.

Sparbanksföreningen ifrågasätter om inte en rekrytering av medlemmar

utanför jordbruket innebär vissa svårigheter för kassorna att fullfölja sitt

huvudändamål. Om kasserörelsen till sig knyter en växande stock av så­

dana medlemmar kan det nämligen enligt föreningens mening befaras, att

rörelsen därmed binder sig vid kreditförpliktelser, som avser helt andra

ändamål än de som åsyftas i 1 § jordbrukskasselagen. Därigenom kan kre­

ditförsörjningen till jordbruket påverkas menligt, påpekar föreningen. Om

utvecklingen skulle gå i en sådan riktning kan enligt föreningens uppfatt­

ning ifrågasättas om behov finns för särskilda bankinstitut för jordbruks­

näringen. Föreningen vill emellertid inte motsätta sig att kasserörelsen i

enlighet med förslaget får viss frihet att bredda sitt rekryteringsunderlag.

Föreningen förutsätter därvid som självfallet att den rörelsefrihet som ges

åt jordbrukskasseförbundet inte utnyttjas så, att rörelsen ändrar karaktär

genom en medlemsrekrytering som riktas in på andra kategorier än jord­

brukare. Sparbankernas bank instämmer i sparbanksföreningens uttalande.

Bankföreningen understryker att det inte bör komma i fråga att upphäva

de nuvarande stadgandena att kasserörelsen skall ha till ändamål att till­

godose jordbrukets kreditbehov och att kassorna får lämna lån i stort sett

endast till sina medlemmar. Om samordningstanken förverkligas i övrigt

rörande kassornas verksamhet säger sig föreningen emellertid kunna bi­

träda förslaget att villkoren för medlemskap skall få fastställas av jord­

brukskasseförbundet.

Riksbanksfullmäktige accepterar att den föreslagna lösningen prövas men

ifrågasätter om inte i den behållna ändamålsbestämningen finns en be­

gränsning som inbjuder till tolkningstvister.

Jordbrukskasseförbundet, i vars yttrande Jordbrukets bank instämmer,

framhåller att kasserörelsen är beredd att acceptera de i vissa hänseenden

starkt ökade krav som en samordnad banklagstiftning kommer att inne-

3j- Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 143

Kiingl. Maj.ts proposition nr 14-3 år 1968

74

bära men förutsätter därvid alt likställigheten mellan instituten fullföljs

fullt ut. Mot denna bakgrund kritiserar förbundet att utredningen för kasse­

rörelsen behållit ändamålsbestämmelsen om inriktning på jordbruksnäring­

en. Förbundet understryker emellertid att kasserörelsen inte vill ändra sin

huvudinriktning eller ändamålet med sin verksamhet. Kritiken anges avse

inte ändamålsbestämningen som sådan utan de sannolika följderna av att

bestämmelsen tas in i lagen. Den frihet att själv bestämma över medlems-

rekryteringen som kasserörelsen strävar efter gör det enligt förbundets me­

ning möjligt att effektivare och bättre tillgodose huvudändamålet än om

systemet med påtvungna restriktioner skall bestå.

Förbundet framhåller att behovet av frihet för kasserörelsen att utvecklas

efter sina önskningar och förutsättningar blivit ännu påtagligare under den

tid som gått sedan 1963 års framställning gavs in. Trots den uppmjukning

som skedde genom 1966 års tillämpningsföreskrifter i fråga om dispens­

regeln står sålunda de viktigaste begränsningarna kvar. Enligt förbun­

dets mening kan den lösning som föreslogs i 1964 års framställning inte

gälla i det nya läget. Den då framförda tanken på en fri sektor är nämligen

oförenlig med utredningens grundprinciper i gränsdragningsfrågan.

Beträffande den f. n. provisoriskt utnyttjade möjligheten att låta Jord­

brukets bank lämna kredit åt de personer och företag som inte kan få

medlemskap i kreditkassa invänder förbundet, att bankens huvuduppgift

är att vara ett centralt clearinginstitut för kassorna och att det ställer sig

oekonomiskt och opraktiskt att koppla in banken i den utlåningsverksamhet

som normalt sköts av kassorna.

Förbundet påpekar att sedan ett enhetligt regelsystem genomförts kom­

mer affärsbanker, sparbanker och jordbrukets kreditkassor att ha möjlig­

het att erbjuda samma bankmässiga tjänster åt sin kundkrets. Förbundet

anför härvid.

Affärsbanker och sparbanker kommer som hittills att kunna förvärva

vem som helst som kund .De är och förblir oförhindrade att i mån av resur­

ser av skilda slag genom reklamkampanjer rikta sig direkt till kassornas

medlemmar för att få dem som kunder. Detta är riktigt och i överensstäm­

melse med principen om fri konkurrens. Men denna princip kräver då också,

att kasserörelsen skall ha motsvarande möjligheter att rekrytera medlem­

mar och kunder inom alla grupper av den allmänhet, som är intresserad av

bankservice. Den fria konkurrensens princip kan inte förenas med gräns­

dragning.

Den legala, principiella friheten betyder, som framgår av det nyss sagda,

inte att kasserörelsen i praktiken kommer att gå ut över hela fältet eller att

dess inriktning kommer att ändras inom överskådlig tid. Detta följer

bl. a. av dess benämning och sammansättningen av dess nuvarande med-

lemskader. Men friheten måste väl betyda att alla, som attraheras av rörel­

sen och som vill bli medlemmar, skall kunna bli det, om kasserörelsen själv

vill ha dem som medlemmar. Det har visat sig, att rörelsen attraherar nya

grupper och enskilda, som tilltalas av den kooperativa formen för bank­

verksamhet och som utan att vara jordbrukare eller jordbruket närstående

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

75

känner samhörighet med eller har anknytning till de nuvarande medlem­

marna. Förbundet vill i detta sammanhang framhålla, att möjlighet för

kasserörelsen att själv utan hinder av It § föreningslagen meddela be­

gränsningar för medlemsrekryteringen kommer att finnas i och med att

stadgandena i de föreslagna 12 och 22 §§ ger förbundet befogenhet att ut­

färda närmare föreskrifter om beviljande av medlemskap.

Förbundet hävdar att de föreslagna medlemskapsreglerna med dess hän­

visning till ändamålsbestämmelsen medför avsevärd risk för att kasserörel­

sen i praktiken inte får den generella frihet att själv avgöra sina medlem-

skapsfrågor, som utredningen sagt sig vilja tilldela rörelsen. Förbundet

tillägger.

Bankinspektionen kommer såsom kontrollerande myndighet att i fråga

om jordbrukets kreditkassor alltjämt ha uppgiften att kontrollera, att kas­

sorna i sin medlemsrekrytering håller sig inom de gränser, som angivits

genom i lag upptagna medlemskapsregler. Tolkningen av dessa mycket all­

mänt hållna regler kommer inte att bli så mycket lättare än tolkningen av de

hittillsvarande reglerna. På bankinspektionen kommer att läggas ett ansvar

för att medlemsrekryteringen hålles inom de angivna, vaga gränserna. Detta

ansvar borde med konsekvent tillämpning av utredningens inställning och

principer odelat ligga på kasserörelsen. Kontrollen av kasserörelsen kommer

att innefatta moment, som inte har motsvarighet i fråga om andra banker

och som bör avskrivas för kassornas del som en följd av principerna om

enhetlighet och likställighet.

Följden av att ändamålsbestämmelsen står kvar kan alltså bli, att kasse-

rörelsen inte själv får ta fulla ansvaret för sin medlemsrekrytering och inte

får frihet att låta rörelsen utvecklas efter sina förutsättningar. Rörelsen

kan komma att hindras från att smidigt anpassa sin verksamhet efter kredit­

marknadens behov. Fri konkurrens på lika villkor kommer inte att råda,

eftersom gränser kommer att finnas, som gäller ensidigt för kasserörelsen

och alltså missgynnar denna i förhållande till andra typer av kreditinstitut.

Kravet på likställighet med övriga bankinstitut kan enligt förbundets

mening tillgodoses om 1 § jordbrukskasselagen anger jordbrukskasserörel-

sens ändamål vara att i enlighet med bestämmelserna i jordbrukskasselagen

bedriva in- och utlåning av pengar och i samband därmed stående verksam­

het samt att främja sparverksamhet. Förbundet påpekar att därmed skulle

lagen komma att innehålla en allmänt hållen ändamålsbestämmelse som

liknar motsvarande bestämmelse i sparbankslagen.

Även Sveriges lantbruksförbund, RLF och Svenska företagarkassan häv­

dar att den gällande ändamålsbestämmelsen måste tas bort för att kasse-

rörelsen skall få full frihet att själv avgöra medlemskapsfrågorna.

Svenska företagarkassan granskar de föreslagna medlemskapsreglerna

särskilt med hänsyn till den betydelse de kan ha för kassans verksamhet.

Kassan anför att den bildades 1966 av en grupp småföretagare och att den

har formen av ekonomisk förening. Dess uppgift anges vara att bl. a. främja

medlemmarnas ekonomiska intressen genom att i samarbete med Sveriges

jordhrukskasseförbund och Jordbrukets bank bereda kredit åt medlem­

Kungl. Maj. ts proposition nr H3 år 1968

76

marna, småföretagare av kategorierna egenföretag och familjebolag. Kredit-

förmedlingen sker f. n. så att ansökan om kredit efter granskning av kas­

sans organ överlämnas till Jordbrukets bank, som avgör om krediten skall

lämnas. Kassan framhåller att på grund av det omständliga och administra­

tivt besvärande förfarandet har kreditförmedlingen inte den omfattning som

den annars borde ha nått. Man har emellertid från kassans håll betraktat

kreditförmedlingen till Jordbrukets bank som ett provisorium i väntan på

att det efter en reform av banklagstiftningen skulle bli möjligt för småföre­

tagarna att få medlemskap i jordbrukets kredilkassor. Det förefaller emel­

lertid kassan som om de föreslagna medlemskapsreglerna med dess an­

knytning till ändamålsbestämmelserna i 1 § är sådana, att kasserörelsen

inte får fritt bestämma över medlemsrekryteringen. Kassan befarar därför

att regler i den föreslagna utformningen kan få en starkt hindrande effekt

på kassans verksamhet och därmed på möjligheterna att nå en godtagbar

lösning på småföretagarnas kreditproblem.

Riksgäldsfullmäktige finner att det mot bakgrund av utredningens prin­

cipiella uppfattning i gränsdragningsfrågan är ägnat att förvåna, att utred­

ningen accepterat en ändamålsbegränsning för jordbrukskasserörelsen så­

som närmast självklar, samtidigt som den genom en liberalisering av be­

stämmelserna om medlemskap syftar til! en utvidgning av rörelsen. Enligt

fullmäktiges mening synes konsekvenserna kräva en omprövning av ända-

målsbegränsningen.

Såsom redan antytts godtar bankinspektionen inte förslaget att kasse-

rörelsen själv skall äga rätt att meddela villkoren för medlemskap i central­

kassa. Inspektionen framhåller att förslaget innebär att enskild person i

och för sig kan bli medlem av sådan kassa och att det treledssystem som

kännetecknar jordbrukskasserörelsen härigenom kan brytas sönder. Det

betecknas av inspektionen som anmärkningsvärt, att utredningen varken

antytt att detta skulle kunna bli en följd av förslaget eller påvisat behovet

av en ändring i sådant syfte. Inspektionen påpekar att frågan om de former

i vilka kasserörelsen skall bedriva sin verksamhet har ansetts höra till de

väsentliga och bedömts vara av sådan vikt, att en övergång från treleds-

systemet — även som experiment i begränsad skala — kräver tillstånd av

Kungl. Maj :t. Inspektionen framhåller att inga tungt vägande skäl att

lämna det nuvarande systemet bär förts fram. Såvitt inspektionen känner

till har hittills inte heller funnits behov för enskilda personer att få med­

lemskap och därmed kredit i centralkassa. Eventuella förslag och önskemål

om förändringar av kasserörelsens nuvarande organisationsform bör enligt

inspektionens mening föregås av en grundlig utredning och tas upp i annan

ordning än såsom ändringar i medlemsregler utfärdade av jordbrukskasse-

förbundet.

Även jordbrukskasseförbundet berör den föreslagna regeln i fråga om

medlemskap i centralkassa. Förbundet knyter därvid an till begränsningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

77

för centralkassa att i princip få lämna kredit endast åt medlem i central­

kassan. Förbundet framhåller alt till följd av utvecklingen inom jordbruks­

näringen mot större enheter kan man i framtiden räkna med krediter av

sådan storlek att dessa inte bör lämnas av jordbrukskassan. Vidare får man,

påpekar förbundet, räkna med krediter av så svårbedömbar art, t. ex. vissa

blancokrediter, att de lämpligen bör placeras i centralkassan. Visserligen

ger utredningens förslag möjlighet för centralkassa att som medlem anta

även enskild person, varigenom sådan person kan få kredit direkt från

centralkassan. Enligt förbundets mening talar emellertid praktiska skäl

mot eu sådan lösning. I stället förordar förbundet att sambandet mellan

medlemskap och lånerätt löses upp i centralkasseledet. Förbundet föreslår

därför att centralkassa skall få rätt att lämna kredit även åt medlem i an­

sluten jordbrukskassa.

Departementschefen

Jordbrukskasserörelsen tillkom år 1915 med i lag angivet ändamål att be­

reda driftkredit åt jordbrukare. Syftet att tillgodose kreditbehovet hos jord­

bruksnäringen har behållits i senare lagstiftning om rörelsens verksamhet.

I 1 § jordbrukskasselagen anges sålunda rörelsens huvudsakliga ändamål

vara att förutom att främja sparverksamhet tillgodose jordbrukets kredit­

behov. Vid sidan av denna ändamålsbestämmelse tar sig verksamhetens in­

riktning på jordbruksnäringen uttryck i utformningen av medlemskapsreg-

lerna och i det förhållandet, att endast rörelsens medlemmar får låna i kre­

ditkassorna. I princip kan endast jordbrukare och personer och samman­

slutningar som står jordbruket nära vinna medlemskap i rörelsen. Denna

kan således karakteriseras som en kooperativ rörelse för kreditförmedling

till jordbrukare.

Jordbrukskasserörelsen har expanderat snabbt under de senaste tio åren.

Utvecklingen framgår av följande tabell.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

År

Inlåning

Utlåning

Eget kapital

Antalet med-

milj. kr.

milj. kr.

milj. kr.

lemmar i jord­

brukskassorna

1957 ......................... 948

823

28

167 000

1962 ......................... 1 574

1 400

43

175 000

1967 ......................... 3 350

2 962

79

182 000

Mot bakgrund av rörelsens utveckling och den pågående rationaliseringen

inom jordbruket har kasserörelsen under senare år rest krav på större rö­

relsefrihet i sin medlemsrekrytering än vad som är tillåtet f. n. Möjligheten

att vinna inträde i jordbrukskassa bestäms nu i huvudsak genom en upp­

räkning i jordbrukskasselagen av de kategorier jordbrukare och likställda

som kan bli medlemmar. Utöver uppräknade grupper har rörelsen genom

en särskild dispensregel möjlighet att efter särskild prövning anta även and­

78

ra grupper än de i lagen uppräknade, under förutsättning att hinder här­

emot inte föreligger med hänsyn till kasserörelsens uppgifter och ändamål.

Centralkassas medlemmar utgörs dels av underställda jordbrukskassor och

dels av jordbruksorganisation som efter ansökan vunnit inträde i kassan.

Kreditinstitututredningen, som funnit behov föreligga av liberalisering av

medlemskapsreglerna, har föreslagit, att det inom ramen för i lag given

ändamålsbestämmelse för kasserörelsen bör ankomma på rörelsen själv

att avgöra frågor om medlemskap, såväl i jordbrukskassa som i centralkas­

sa, och att de närmare villkoren för medlemskap får fastställas av jord-

brukskasseförbundet.

Den föreslagna regleringen av frågan om medlemskap har vid remissbe­

handlingen i allmänhet i princip godtagits. Vissa erinringar har dock rik­

tats mot förslaget. Några remissinstanser, bl. a. jordbrukskasseförbundet,

anmärker på att ändamålsbestämmelsen i 1 § medför att kasserörelsen inte

får full frihet att själv avgöra medlemsintagningen. Från andra håll fram­

hålls faran för att kasserörelsen med de föreslagna reglerna skall förlora

sin egenskap av jordbruksorganisation.

Till en början vill jag helt allmänt framhålla, att jag delar uppfattningen

att kasserörelsen bör ges större frihet i sin medlemsrekrytering. Denna fråga

måste emellertid ses mot bakgrund av kasserörelsens ställning på kredit­

marknaden. Spörsmålet blir närmast om rörelsen fortfarande skall ses som

ett kreditinstitut huvudsakligen för jordbrukets behov och om en ändamåls­

bestämmelse liksom nu skall vara inskriven i lag.

Ändamålet att tillgodose kreditbehovet hos en viss näringsgren är speciellt

för jordbrukskasserörelsen och utgör också bakgrunden till dess tillkomst.

Under den tid kasserörelsen verkat har jordbruksnäringen och dess binä­

ringar undergått genomgripande förändringar. Den ekonomiska utveckling­

en har medfört en omfördelning av arbetsuppgifter från jordbruksnäringen

i traditionell mening till övriga näringar. Samtidigt har en mycket väsentlig

industrialisering ägt rum inom jordbruksnäringen. Detta har varit särskilt

påtagligt under efterkrigstiden. Den fortsatta rationaliseringsprocessen kom­

mer otvivelaktigt att medföra starkt växande kreditbehov för jordbrukets

utövare. Jordbrukskasserörelsen, som till följd av sin expansion kommit att

svara för allt större andel av jordbrukskrediterna, f. n. omkring 30 % därav,

har självfallet här en viktig uppgift att fylla. Utredningens uppfattning att

det är angeläget att kasserörelsen även i framtiden har till huvudsyfte att

tillgodose jordbrukets kreditbehov har inte heller mött någon invändning

vid remissbehandlingen. Jordbrukskasseförbundet har för sin del tvärtom

understrukit att kasserörelsen inte vill ändra ändamålet med sin verksam­

het. Det är visserligen riktigt, som anmärkts från några håll, att en lagbe­

stämmelse som för kasserörelsens del begränsar funktionsområdet till att

avse i huvudsak jordbruksnäringen inte står i överensstämmelse med den

grundprincip om enhetlighet, som varit vägledande för utredningens över­

Kungl. Maj:ts proposition nr lb3 år 1968

79

syn av bankinstitutens rörelseregler. Mot bakgrund av vad jag nyss anfört

anser jag emellertid befogat att här göra ett avsteg från denna princip. Jag

anser således i likhet med utredningen att ändamålsbestämmelsen i 1 § bör

stå kvar. Frågan om medlemsreglernas utformning bedömer jag från denna

utgångspunkt.

Avsikten med utredningens förslag beträffande medlemsreglerna är

att kasserörelsen inom de gränser som ändamålsbestämmelsen drar får frihet

alt själv avgöra medlemskapsfrågan. Mot förslaget har, som jag redan an-

gett, erinringar riktats i två avseenden. Dels vänder man sig mot att ända­

målsbestämmelsen medför att rörelsen inte får generell rätt att själv avgöra

medlem santagningen. Dels befarar man att rörelsen kan förlora sin särställ­

ning som ett kreditinstitut huvudsakligen för jordbrukets kreditbehov.

Vad först angår medlemskap i jordbrukskassa vill jag understryka att av

ändamålsbestämmelsen följer att sådan kassa i sin medlemsrekrytering och

därmed även i sin kreditgivning måste iaktta att tyngdpunkten även i

fortsättningen ligger på ändamålet att tillgodose jordbrukets kreditbehov.

Det måste härvid självfallet bli fråga om en bedömning i stort. Att ange nå­

gon bestämd ram för jordbrukskassas rörelsefrihet i fråga om personer som

saknar anknytning till jordbruksnäringen är sålunda inte möjligt. Det finns

emellertid anledning att framhålla, att ändamålsbestämmelsen tillåter en

förhållandevis betydande inriktning av verksamheten på sådana personer

utan att huvudändamålet därmed går förlorat. Enligt min mening ger därför

den föreslagna lösningen — inte minst mot bakgrund av kasserörelsens eget

uttalande om att den inte vill ändra sin huvudinriktning — i tillräcklig grad

vidgad rörelsefrihet i medlemsrekryteringen och kreditgivningen samtidigt

som det görs klart att kasserörelsen oförändrat har karaktär av jordbruks­

organisation. Jag godtar därför utredningens förslag i denna del, dock med

viss ändring beträffande jordbrukskasseförbundets överinseende över med-

lemskapsfrågorna. Utredningen har i sistnämnda hänseende inte föreslagit

annat än att förbundet skall ha rätt att meddela föreskrifter om villkoren

för beviljande av medlemskap. Enligt min mening bör det alltid ankomma

på förbundet att fastställa medlemsvillkoren. Någon erinran i lagtexten

att förbundet därvid har att beakta ändamålsbestämningen i 1 § anser jag

inte nödvändig. Med anledning av vad förbundet uttalat i sitt yttrande vill

jag understryka, att bestämmelserna i It § lagen om ekonomiska föreningar

måste iakttas, när villkoren fastställs.

Frågan om medlemskap i centralkassa är något mer komplicerad. Först

vill jag påpeka att den nuvarande begränsningen av centralkassas medlems­

krets till jordbrukskassor och jordbruksorganisationer har samband med

kasserörelsens organisatoriska uppbyggnad i tre led, ett system som tillkom

redan genom 1930 års kungörelse om jordbrukets kreditkassor. Utredning­

ens förslag att överlåta åt kasserörelsen att själv avgöra medlemsintagning-

en även i fråga om centralkassorna har kritiserats av bankinspektionen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

80

Kritiken avser den uppluckring av treledssystemet som skulle bli en följd

av att enskilda personer — vid sidan av de fall då verksamheten enligt 23 §

efter särskilt tillstånd drivs i endast två led — skulle kunna vinna medlem­

skap i centralkassa. Ett genomförande av utredningsförslaget skulle visser­

ligen sannolikt inte medföra att enskilda personer i någon större omfattning

skulle tas in som medlemmar i centralkassa i stället för i jordbrukskassa.

Jag delar emellertid inspektionens uppfattning att det inte är motiverat att

göra ett sådant ingrepp i treledssystemet som den föreslagna lösningen inne­

bär, särskilt som kasserörelsens organisationsformer inte varit föremål för

utredningens överväganden. Härtill kommer, som jordbrukskasseförbundet

i sitt yttrande påpekat, att det är praktiskt svårt att för enskilda skapa

lämpliga representationsformer vid sidan av jordbrukskassor och andra

juridiska personer. Jag anser därför att någon ändring inte bör göras i de

gällande reglerna om medlemskap i centralkassa.

I detta sammanhang skall behandlas en av jordbrukskasseförbundet väckt

fråga. Förbundet bar nämligen påpekat, att det ibland kan vara motiverat

att centralkassan med dess större resurser får lämna kredit till enskild per­

son, som är medlem i ansluten jordbrukskassa. Ett sådant fall sägs vara när

kreditbeloppet är förhållandevis stort. Även när kreditbedömningen är sär­

skilt svår att göra — t. ex. vid vissa blancokrediter — anges det vara lämp­

ligt att lånet lämnas av centralkassan. Förbundet har därför föreslagit att

centralkassa skall få lämna kredit även till medlem i ansluten jordbruks­

kassa. Goda skäl talar enligt min mening för detta förslag. Jag vill erinra

om att förslaget inte innebär en ny princip för jordbrukskasselagen. Redan

nu får nämligen centralkassa lämna kredit till jordbruksorganisation och

kommun, som är medlem i ansluten jordbrukskassa. Enligt utredningsför­

slaget skulle detta inte längre vara möjligt. Något motiv för en sådan änd­

ring har inte lämnats. Med hänsyn till vad jag nu anfört anser jag att cen­

tralkassa i enlighet med vad jordbrukskasseförbundet förordat bör få gene­

rell rätt att lämna kredit till medlem i ansluten jordbrukskassa.

Förslaget att centralkassa skall få lämna kredit till vissa särskilt angivna

kreditinstitut har inte föranlett någon anmärkning vid remissbehandlingen.

Någon kritik har ej heller riktats mot förslaget att slopa den nuvarande be­

gränsningen av kreditkassas möjlighet att lämna kredit till jordbruksorgani­

sationer och kommuner. Ej heller jag har något att erinra mot utrednings­

förslaget i dessa delar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1^3 år t968

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

81

Bankinstitutens rätt att förvärva egendom

Förvärvsreglerna för affärsbanker, sparbanker och kreditkassor har i

stor utsträckning ett likartat sakligt innehåll. De olikheter som föreligger

har bl. a. associationsrättsliga betingelser. Reglerna medger i princip en­

dast förvärv av särskilt angivna objekt i bankrörelsen, objekt — inven­

tarier och fastigheter — som behövs för att kunna driva bankverksam­

heten och egendom för att skydda fordran. Härutöver finns vissa speciella

undantag från det i övrigt generella förvärvsförbudet. Förvärvsreglerna för

postbanken är i huvudsak utformade som bestämmelser om placering av

bankens medel. Banken har vidare uttryckligen rätt att förvärva egendom

till skyddande av fordran. Beträffande förvärv av inventarier och fastig­

heter gäller ordningen för de statliga affärsverken.

Kreditinstitututredningens förslag innebär med vissa speciella undantag

att bankinstitutens förvärvsregler utformas enhetligt. Sakliga nyheter i för­

hållande till vad nu gäller avser främst förvärv av egendom för bankverk­

samhet samt av aktier och förlagsbevis i samband med emission på den

allmänna marknaden. Dessa frågor skall behandlas under detta avsnitt. I

övrigt kommer förvärvsreglerna att beröras i specialmotiveringen.

Förvärv av egendom för bankverksamheten

Gällande rätt

Bestämmelser om rätt att förvärva egendom för själva bankrörelsen finns

i 54 § banklagen, 32 § sparbankslagen och 40 § jordbrukskasselagen.

Affärsbank, sparbank och kreditkassa får för att kunna tillgodose be­

hovet av lokaler för bankens (kassans) inrymmande förvärva fast egen­

dom, tomträtt eller bostadsrätt till lägenhet samt aktie i eller förlagsbevis

utfärdat av bolag, som uteslutande har till syfte att förvalta för nämnda

ändamål anskaffad fast egendom eller tomträtt. För affärsbank och kredit-

kassa gäller som förutsättning för förvärv av aktie eller förlagsbevis av

angivet slag dessutom att bolagets aktiekapital utgör minst en tredjedel av

den förvaltade egendomens bokförda värde. Vidare kan bankinstitut för­

värva bostadsrätt till lägenhet i syfte att bereda bostad åt befattningshavare

hos institutet.

Rätten att förvärva egendom för nu angivet ändamål är beträffande spar­

banker och kreditkassor begränsad på visst sätt.

82

För sparbank gäller i fråga om förvärv av fast egendom, tomträtt eller

aktie följande. Om det belopp till vilket sådan egendom skall förvärvas och

det uppskattade beloppet av sparbanken förut tillhörig egendom av samma

slag tillsammans överstiger hälften av sparbankens fonder, skall förvärvs-

frågan hänskj utas till huvudmännens prövning. Förvärvet får i sådant fall

ske endast om minst två tredjedelar av röstande huvudmän uttalat sig för

förvärvet och beslutet dessutom stadfästs av bankinspektionen. Vid bedöm­

ningen av om förvärvet medför ett överskridande av nämnda procentgräns

skall sparbanken förut tillhörig egendom värderas enligt balansvärderings­

reglerna i 48 § sparbankslagen. Värdet av aktie skall emellertid beräknas till

det belopp som svarar mot den andel av bokförda värdet på bolagets egen­

dom som belöper på aktien. — Nu angivna förbehåll vid förvärv av fast

egendom in. m. gäller även beträffande förbättring av byggnad i vilken spar­

banks lokaler är eller avses bli inrymda. Däremot är förvärv av bostadsrätt

eller förlagsbevis i syfte som här nämnts inte underkastade några inskrän­

kande föreskrifter.

Kreditkassas förvärv för nu avsett ändamål av fast egendom, tomträtt,

bostadsrätt till lägenhet samt aktier i eller förlagsbevis utfärdade av fastig­

hetsbolag är i sin helhet underkastat viss kontroll. Sådant förvärv skall

sålunda behandlas på kassans stämma och för beslutet fordras kvalificerad

majoritet med två tredjedelar av samtliga röstande. Dessutom skall jord-

brukskasseförbundet godkänna beslutet.

Gemensamt för bankinstituten är rätten att förvärva inventarier för rö­

relsen eller till fastighet som bankinstitut äger eller till lokaler som institu­

tet i övrigt innehar.

Kungl. Maj.ts proposition nr H3 år 1968

Kreditinstitututredningen

Utredningens förslag i denna del innebär endast i två hänseenden sakliga

nyheter i förhållande till vad nu gäller. Den ena ändringen avser affärsban­

ker och kreditkassor medan den andra har avseende endast på sparbanker.

Beträffande affärsbankers och kreditkassors förvärv av aktie i eller för­

lagsbevis utfärdat av bankfastighetsbolag föreslår utredningen att nuvaran­

de krav på viss minsta aktiekapitalrelation i fastighetsbolaget slopas. Denna

bestämmelse tillkom år 1921 för affärsbanker i samband med att rätten att

förvärva aktier i fastighetsbolag inskränktes till att avse endast bolag som

förvaltade bankens egen fastighet. Bakgrunden till kravet var enligt utred­

ningen affärsbankernas aktieförvärvsaktivitet före år 1921. Ofta upprät­

tades då företag för bl. a. fastighetsförvaltning i allmänhet med ett i för­

hållande till företagets samlade kapitalbehov mycket blygsamt aktiekapital.

Det i affärsbankens balansräkning upptagna aktieinnehavet avspeglade däri­

genom inte på ett rättvisande sätt omfattningen av bankens engagemang.

Av denna anledning ansågs krav böra ställas på viss aktiekapitalrelation.

83

Utredningen erinrar om att enligt gällande regler bankfastighet tar i an­

språk inlåningsrättsgrundande kapital både när fastigheten ägs direkt och

när den ägs via fastighetsbolag. Eftersom reglerna under vissa förutsätt­

ningar innebär en styrning av formen för innehavet på så sätt att ägande

genom fastighetsbolag ibland synes vara att föredra, föreslår utredningen,

såsom framgår av framställningen under avsnittet om kapitaltäckning, sam­

ma krav på täckning i det egna kapitalel, 8 %, vare sig fastighet ägs direkl

eller indirekt. En sådan kapitaltäckning är enligt utredningens mening en

tillräcklig insats av ägarkapital vid affärsbanks och kreditkassas fastighets-

innehav. Utredningen anser därför nuvarande bestämmelse om att aktieka­

pitalet i fastighetsbolag skall uppgå till minst en tredjedel av egendomens

bokförda värde inte vara nödvändig.

Vad angår sparbanker föreslår utredningen i fråga om regleringen av

förvärv för bankverksamheten endast den ändringen att kravet på bank­

inspektionens stadfästelsc i vissa fall av förvärvsbeslut slopas. Utredningen

motiverar ändringen med att inte heller sparbank bör — med hänsyn till

den i lag givna ändamålsbestämningen med förvärvet — dela ansvaret för

beslutet med bankinspektionen.

Remissyttrandena

De föreslagna ändringarna av bestämmelserna för bankinstitutens för­

värv för bankverksamhet har inte mött invändningar i något remissyttrande.

Bankinspektionen säger sig dock förutsätta att sparbankernas investeringar

för bankverksamhet, liksom övriga bankinstituts, även i fortsättningen hålls

inom ramen för vad som kan anses rimligt med hänsyn till institutens re­

surser och ändamål och kommer även framdeles att med uppmärksamhet

följa denna fråga.

Önskemål om ytterligare liberaliseringar av bestämmelserna har fram­

ställts av bankföreningen, sparbanksföreningen och jordbrukskasseförbun-

det. Sparbankernas bank och Jordbrukets bank biträder framställningarna

från sparbanksföreningen resp. jordbrukskasseförbundet.

Sparbanksföreningen kritiserar nuvarande ändamålsbestämmelse för för­

värv av egendom som här avses och anser att bestämmelsens begränsade räck­

vidd numera vållar olägenheter. Föreningen syftar bl. a. på sparbanks svå­

righeter att vid ny- och ombyggnadsprojekt uppfylla de föreskrifter om ga­

rage- och parkeringsplatser, som meddelas i stadsplanebestämmelser. Ibland

har denna byggnadsfråga måst lösas genom förvärv av en angränsande tomt,

avsedd enbart för parkering. Motsvarande problem sägs föreligga i fråga

om utrymmen för panncentraler och gemensamhetsanläggningar av annat

slag, som i vissa fall kan behöva förläggas till område utanför bankfastig­

heten. Även om förvärv av angivet slag kan — med en extensiv tolkning —

rymmas inom nuvarande ändamålsbestämning, anser sparbanksföreningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

84

det vara önskvärt att genom ändring av lagtexten undvika ovisshet och miss­

förstånd. Detta har betydelse också för sparbanks möjlighet att få lagfart

på fastigheten. Osäkerheten om lagens rätta tolkning har, framhåller för­

eningen, i vissa fall lett till problemlösningar via servituts- och bolagsavtal,

som ibland varit invecklade och tidsödande och inte alltid helt överblickbara

till sina rättsliga konsekvenser. Sparbanksföreningen tillägger, att lagen

den 16 december 1966 (nr 700) om vissa gemensamhetsanläggningar vis­

serligen kan erbjuda vissa utvägar men inte alltid torde vara möjlig att ut­

nyttja för ändamålet.

Även för att tillgodose sådant behov av bostäder, semesterhem och andra

lokaler som hänger samman med tillbörlig omsorg om anställd personal

anser sparbanksföreningen att sparbank skall ha rätt att förvärva fast

egendom. I fråga om bostadsförvärv kan, framhåller föreningen, varken från

risk- eller avkastningssynpunkt finnas anledning att anse förvärv av fast

egendom sämre än förvärv av bostadsrätt.

Sparbanksföreningen förordar av nu anförda skäl att ändamålsbestäm-

ningen »lokaler för dess inrymmande» byts ut mot »lokaler för dess behov»

och att begränsningen till bostadsrätt slopas i fråga om förvärv för bostads­

ändamål.

Bankföreningen anser i likhet med sparbanksföreningen att t. ex. även

en- och tvåfamilj shus skall kunna förvärvas i syfte att skaffa personal­

bostäder. Inköp av villa eller radhus utgör enligt bankföreningen mången

gång en lämpligare lösning av anställds bostadsfråga än förvärv av bostads-

rättslägenhet.

Sparbanksföreningen delar utredningens uppfattning om det principiellt

otillfredsställande med att ansvaret för sparbanks dispositioner skall ligga

på bankinspektionen och understryker starkt vikten av att inspektionens

stadfästelseprövning av vissa förvärv av fast egendom, tomträtt och aktie

i bankfastighetsbolag tas bort. Föreningen hävdar emellertid dessutom att

kravet på huvudmännens medverkan i dessa fall kan slopas. Förvärvs-

lrågans hänskjutande till huvudmännens prövning innebär praktiska olä­

genheter, tidsutdräkt och onödiga kostnader. Sparbanks styrelse bör, fram­

håller föreningen — i likhet med styrelsen för affärsbank — självständigt

få besluta om sådana investeringar.

Jordbrukskasseförbundet förordar att reglerna för kreditkassors förvärv

av fast egendom och liknande tillgångar ges en utformning som svarar mot

de som utredningen föreslår för sparbankerna. Delta skulle i sak innebära

dels att förvärvet endast i vissa fall skall behandlas på stämma, dels att

godkännande av förbundet inte längre skall krävas. Förbundet anser det

visserligen i enlighet med kasserörelsens kooperativa principer vara ange­

läget att medlemmarna tillförsäkras största möjliga inflytande över verk­

samheten. Praktiska skäl talar dock mot att stämmobeslut skall krävas

för begränsade förvärv, som t. ex. av bostadsrätt för befattningshavare.

Kungl. Maj.ts proposition nr IM t år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr lb3 år 1968

85

Förvärv av aktier och förlagsbevis i samband med emission på den

allmänna marknaden

Gällande rätt

Som huvudregel gäller att bankinstituten inte kan förvärva aktier och för­

lagsbevis. Detta framgår uttryckligen eller indirekt av 54 § banklagen, 32 §

sparbankslagen, 40 § jordbrukskasselagen och 1 § placeringsreglementet för

postbanken. Skälet till detta förbud har varit främst att skilja kreditgivning

från företagarverksamhet. Innehavet av aktier har även i viss mån ansetts

innebära risk för osund och för banks egentliga verksamhet främmande

spekulation. — I 49 § banklagen finns dessutom uttryckligt förbud för

affärsbank att förvärva egen aktie annat än i samband med nedsättning av

aktiekapitalet.

Förbudet att förvärva aktier och förlagsbevis är inte undantagslöst för

affärsbanker, sparbanker och kreditkassor. Undantagen avser följande fall.

Bankinstituten får som redan berörts under föregående avsnitt med vissa

begränsningar förvärva aktier i bolag som har till uteslutande syfte att för­

valta för bankrörelsen anskaffad fast egendom eller tomträtt. Vidare får

bankinstituten till skyddande av fordran förvärva aktie som är utmätt eller

pantsatt för fordringen. I sistnämnda fall kan affärsbank även förvärva

vissa andra aktier. Affärsbank kan vidare efter Kungl. Maj :ts tillstånd för­

värva aktier i banker och svenska bolag med bankfrämjande eller allmän­

nyttigt ändamål. Sparbanker och centralkassor får — med viss maximering

i förhållande till fonder och eget kapital — förvärva aktier i vissa intresse-

sammanslutningar. På samma villkor och i samma utsträckning som aktier

kan förvärvas i vissa bolag föreligger även rätt till förvärv av förlagsbevis,

utfärdade av sådana bolag.

För bankinstituten innebär förbudet mot aktie- och förlagsbevisförvärv

att instituten inte kan ta över aktier och förlagsbevis i fast räkning från ett

emitterande företag i och för placering på den allmänna marknaden. Bank­

instituten kan alltså inte garantera aktie- och förlagsbevisemissioner. Denna

möjlighet är för handen beträffande obligationsemissioner, eftersom bank­

instituten har rätt att förvärva obligationer.

Kreditinstitututredningen

Utredningen som i fråga om bankinstituts förvärv av aktier behandlar

endast rätten att garantera aktieemissioner redogör till eu början för nu­

varande emissionsordning på aktiemarknaden. På den svenska kapitalmark­

naden sägs så tillvida en institutionell brist föreligga att det saknas speciella

emissionsbanker med uppgift att medverka vid aktieemissioner på markna­

den. Affärsbankerna har inom ramen för nuvarande lagbestämmelser en­

86

dast möjlighet att ge en teknisk service genom att i kommission försälja de

utbjudna aktierna för företagets räkning. Detta innebär, framhåller utred­

ningen, att ett företag som vill skaffa sig riskvilligt kapital genom emis­

sion av aktier på marknaden självt måste bära risken av att emissionen

misslyckas, dvs. att de utbjudna aktierna inte finner köpare till de erbjudna

villkoren och under den utsatta emissionstiden, som av tekniska skäl måste

vara relativt kort. För att begränsa risken av en misslyckad emission tvingas

ibland företagen att göra emissionsvillkoren så attraktiva för placerarna

att aktieemissioner kan bli en onödigt dyr form för anskaffning av nytt

kapital.

Enligt en uppfattning som förts fram i olika sammanhang och som delas

av utredningen skulle en bättre emissionsordning på aktiemarknaden kunna

vinnas om bankinstituten hade möjlighet att träda in som mellanled mellan

det emitterande företaget och marknaden på samma sätt som vanligen sker

vid emission av industriella obligationslån. Innebörden härav är att bank­

institutet från företaget tar över en post aktier i fast räkning för att sedan

på egen risk placera aktierna genom en emission på den allmänna mark­

naden. Företaget kan då med en gång få sin kapitalanskaffning garante­

rad. Bankinstitutet får efter en bedömning av marknadsläget avgöra på

vilka villkor den vill ta över ansvaret för emissionen men får självt bära

risken för en felbedömning. Institutet kan emellertid, understryker utred­

ningen, lättare bära en sådan risk, om det i händelse av att hela beloppet

inte med en gång kan placeras på marknaden har möjlighet att tills vidare

ligga kvar med en del av aktierna i sin portfölj för successiv försäljning eller

i avvaktan på en förbättring av marknadsläget.

Med hänsyn till önskemålet att förbättra möjligheterna för aktieemissio­

ner förordar utredningen att affärsbanker, sparbanker och kreditkassor får

rätt att förvärva aktier i samband med emission på marknaden. För att

en sådan rätt inte skall leda till att aktieposter någon längre tid ligger kvar

hos dessa bankinstitut och därmed får karaktären av en mera långfristig

placering föreslås att förvärvsrätten så tillvida skall vara begränsad som

det utsätts en tidsfrist av ett år, inom vilken tid aktierna skall försäljas.

Utredningen anser dock möjlighet böra finnas för bankinspektionen att efter

ansökan medge längre tids innehav.

För postbankens del är utredningen inte beredd att föreslå någon mot­

svarande rätt att garantera aktieemissioner.

Utredningen går därefter över till att behandla förlagsbevis. För utred­

ningen är det uppenbart att förlagsbevis, som emitteras på den allmänna

marknaden, som är föremål för en restriktiv kreditbedömningspraxis och

som vanligen tas upp till notering på fondbörsen, är lånepapper som till sin

art om än inte till sin säkerhet står obligationer nära.

En rätt för bankinstituten att förvärva förlagsbevis mera generellt har

tagits upp till diskussion inom utredningen. Även om det knappast kan för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

87

utsättas att bankinstituten med undantag för postbanken har anledning att

förvärva förlagsbevis i mera långsiktigt placeringssyfte, finner utredningen

en förvärvsrätt skapa bättre förutsättningar för emissionsverksamhet genom

att bankinstituten skulle kunna garantera sådana emissioner lika väl som

de nu kan garantera emissioner av obligationslån.

Det står emellertid klart för utredningen att frågan om en möjlighet för

bankinstituten att förvärva förlagsbevis måste ses i samband med den mera

allmänna frågan om vilka säkerheter som skall ställas för bankinstitutens

utlåning. Med hänsyn härtill har utredningen inte i nuvarande läge velat

föreslå en obegränsad rätt för alla bankinstitut att förvärva förlagsbevis.

Utredningen förordar därför en begränsad förvärvsrätt som syftar till att

förbättra förutsättningarna för emission av förlagsbevis på den allmänna

marknaden. Postbanken med dess huvudsakliga inriktning mot kapital­

marknaden bör dock enligt utredningen ha möjlighet att stadigvarande pla­

cera i förlagsbevis.

Innebörden av utredningens förslag är att affärsbanker, sparbanker och

kreditkassor i samband med emission får eu till ett år tidsbegränsad rätt

att inneha förlagsbevis med möjlighet till längre innehav efter tillstånd av

bankinspektionen.

Remissyttrandena

De i utredningens förslag upptagna bestämmelserna om rätt för bank­

instituten att i samband med emission av aktier eller förlagsbevis temporärt

förvärva sådana värdepapper har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan

erinran vid remissbehandlingen. Den vidgade förvärvsrätten sägs komma

att förbättra näringslivets kapitalförsörjning och minska företagens kost­

nader för kapitalanskaffning. Det framhålls vidare att den vidgade rätten

i realiteten till en början kommer att få betydelse endast för affärsbanker­

na. Sparbanker och centralkassor anses som regel f. n. inte ha något intresse

av eller resurser för att självständigt bedriva emissionsverksamhet.

Bankinspektionen ifrågasätter, om samtliga bankinstitut verkligen har be­

hov av att kunna garantera emissioner och om det är lämpligt att ge dem

denna befogenhet. Instituten är av mycket varierande storlek, och de smär­

re enheterna har inte de personella och tekniska resurser som behövs för

en sådan verksamhet. Detta gäller enligt inspektionen i första hand jord­

brukskassorna. För kasserörelsens kunder torde det vara fullt tillräckligt,

om centralkassorna —• dock först efter särskilt tillstånd — och Jordbru­

kets bank får möjlighet att biträda dem vid anskaffandet av riskbärande

kapital. Inte heller torde det, uttalar inspektionen, bli aktuellt för andra

sparbanker än de större att ombesörja emissioner på allmänna marknaden

av aktier och förlagsbevis — för de mindre sparbankerna står alltid möj­

ligheten öppen att anlita sparbankernas centrala institutioner för sådana

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

88

operationer. Inspektionen anser, att begränsande bestämmelser i lämplig

omfattning bör tas in i sparbankernas reglementen. Inspektionen har vidare

övervägt behovet av regler innefattande kvantitativa begränsningar för in­

stitutens engagemang i emissionerna. Med hänsyn främst till att innehavet

i regel torde bli mycket kortvarigt har inspektionen emellertid inte ansett

sådana regler nödvändiga. Av vikt är uppenbarligen att instituten anpassar

sina åtaganden efter sina resurser. Inspektionen erinrar i detta samman­

hang om den allmänna regeln att bankinstitut skall tillse, att dess engage­

mang »på en hand» inte blir så stora, att fara kan vållas för institutets

säkerhet.

Styrelsen för Stockholms fondbörs finner förvärvsrätten innebära bety­

dande fördelar för de börsnoterade bolagen. I ett besvärligt och ovisst ka­

pitalmarknadsläge kan dessa bolag få emission av aktier eller förlagsbevis

garanterade av sin bankförbindelse.

För att inte syftet med reformen skall äventyras anser bankföreningen

att den tid, inom vilken värdepapperen normalt åter skall avyttras, skall

sträckas ut från ett till två år. Även Svenska företagares riksförbund föror­

dar en tidsfrist av två år, bl. a. med hänsyn till de förändringar inom

kreditmarknaden som en eventuell anslutning till EEC kan medföra. Sveri­

ges industriförbund finner utredningens obenägenhet att tillåta bankinstitu­

ten långvariga placeringar av nu avsedda värdepapper överdriven och för­

ordar en väsentligt längre tidsfrist. KF ifrågasätter om någon karensregel är

nödvändig. Bankinstituten kan enligt KF knappast antas komma att utnyttja

emissionsvägen för kortsiktiga förvärv av aktier och förlagsbevis. En mot­

satt ståndpunkt intar riksbanksfullmäktige och bankinspektionen. Riks­

banksfullmäktige godtar uttryckligen de av utredningen föreslagna reglerna

om tidsbegränsning. Inspektionen understryker starkt, att rätten att äga

aktier och förlagsbevis måste vara begränsad till den tid som åtgår för

att genomföra emissionerna. Med hänsyn härtill synes enligt inspektionen

redan den föreslagna tiden för innehav — ett år — vara lång och det kan

inte vara tillrådligt att sträcka ut densamma ytterligare annat än efter

prövning i varje särskilt fall.

I fråga om dispensrätten för bankinspektionen förutsätter riksbanksfull­

mäktige att denna möjlighet utnyttjas relativt restriktivt och inte i analogi

med det fall när aktier som pant övertagits för skyddande av fordran. Bank­

föreningen däremot anser det vara angeläget att rimlig liberalitet visas vid

tillämpningen av dispensregeln. Annars kan bankerna drabbas av allvarliga

förluster på grund av att kursfall inträffat eller framkallas genom utförsälj­

ningen. Om sådan förlustrisk föreligger bör enligt bankföreningens uppfatt­

ning bankinspektionen regelmässigt medge förlängning av fristen. Även han­

delskammaren i Göteborg anser dispensrätten böra utnyttjas relativt fritt,

eftersom den fastställda tidsfristen av ett år mången gång kan visa sig vara

alltför knapp.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

Kungl. Majrts proposition nr 143 år 1968

89

Departementschefen

Banklagstiftningen innehåller detaljerade bestämmelser om bankinstitu­

tens rätt att för egen räkning förvärva egendom av olika slag. Utformningen

av dessa regler präglas av naturliga skäl av restriktivitet. Sålunda får bank-

institut i princip förvärva endast särskilt angivna objekt i bankrörelsen

— såsom guld, mynt, växlar, checkar, obligationer. I övrigt råder generellt

förvärvsförbud omfattande även aktier och förlagsbevis. Som jag redan an­

fört föreligger dock rätt att för vissa bestämda ändamål förvärva egendom.

I likhet med kreditinstitututredningen anser jag att denna reglering bör

stå kvar i sina huvuddrag. De utvidgningar eller liberaliseringar av for-

värvsrätten som utredningen föreslagit eller som ifrågasatts under remiss­

behandlingen avser närmast förvärv av egendom för själva bankrörelsen

samt förvärv av aktier och förlagsbevis i samband med emission på den

allmänna marknaden. Dessa frågor skall jag behandla i det följande. Till

ett under remissbehandlingen väckt förslag om rätt för affärsbank att för­

värva aktier i vissa bolag återkommer jag i specialmotiveringen.

För att tillgodose behovet av lokaler för själva bankrörelsen får affärs­

bank, sparbank och kreditkassa förvärva fastighet, tomträtt, bostadsrätt till

lägenhet, aktie i aktiebolag, som förvaltar fastighet avsedd för bankens in­

rymmande, och förlagsbevis, utfärdat av sådant bolag. Utformningen av

denna regel får ses bl. a. mot bakgrund av att bankinstitut inte i någon

större utsträckning skall förvärva fast egendom eller ägna sig åt fastighets­

förvaltning. Villkoret i lagtexten att förvärvet skall syfta till »att bereda

bank lokaler för dess inrymmande» får emellertid å andra sidan inte ges

en alltför rigorös och snäv innebörd. Formuleringen får självfallet inte tol­

kas så att det skall krävas att hela den ifrågavarande fastigheten skall dis­

poneras för bankverksamheten. I en bankfastighet kan således inrymmas

t. ex. bostads-, kontors- och affärslägenheter. I bankens eget intresse ligger

dock att undvika förvärv av fastighet av sådan storleksordning att endast

en förhållandevis liten del kan utnyttjas för bankrörelsen. Dessutom torde

med stöd av förevarande bestämmelse kunna tillgodoses vissa lokalbehov,

som närmast dikteras av bankens tillbörliga omsorg om den anställda per­

sonalen. Till denna fråga återkommer jag senare.

Under remissbehandlingen har sparbanksföreningen kritiserat ändamåls­

bestämmelsen och hemställt om viss uppmjukning av regeln. Enligt för­

eningen har bestämmelsen en alltför begränsad räckvidd och vållar tolk-

ningssvårigheter i det praktiska livet. Problemet rör närmast frågan om

nuvarande bestämmelse medger förvärv av en till bankfastigheten gränsan­

de tomt t. ex. för att uppfylla i stadsplanebestämmelser meddelade föreskrif­

ter om garage- och parkeringsplatser eller för anläggning av panncentraler

90

eller gemensamhetsanläggningar av annat slag. Frågor av detta slag kan

som föreningen påpekat i vissa fall lösas genom servitutsavtal eller med

tillämpning av lagen om vissa gemensamhetsanläggningar men ibland kan

det vara lämpligare för bankinstitut att förvärva den fasta egendomen. Det

är min uppfattning att sådant förvärv bör vara tillåtet. Viss tvekan kan

töreligga om förvärv av angivet slag faller in under ändamålsbestämmelsens

nuvarande lydelse. Detta har bl. a. betydelse för möjligheten att få lagfart

på fastigheten. För att undanröja all tvekan i detta hänseende förordar jag

ett tillägg till bestämmelsen så att den medger förvärv i syfte att bereda

banken lokaler för dess inrymmande eller att tillgodose därmed samman­

hängande behov.

Sparbanksföreningen har även tagit upp ett spörsmål, som behandlades

utförligt redan år 1955 i samband med tillkomsten av nuvarande spar­

bankslag. Jag syftar på frågan om bankinstituts rätt att förvärva fast

egendom för att tillgodose sådant behov av semesterhem och andra lokaler

som hänger samman med tillbörlig omsorg om anställd personal. De utta­

landen som gjordes år 1955 i frågan anser jag alltjämt böra vara vägledan­

de; jfr prop. 1955: 151 s. 235 och BaU 33 s. 101. Sålunda bör, om kostnaden

hålls inom rimliga gränser, bankinstitut kunna förvärva lokaler för lunch­

rum, personalmässar och semesterhem åt anställd personal eller andra så­

dana kollektivanläggningar för tillgodoseende av god personalvård. För­

värv av denna art torde, i synnerhet efter det av mig förordade tillägget,

kunna rymmas inom förevarande ändamålsbestämmelse.

Bankinstituts möjlighet att med stöd av nuvarande banklagstiftning lösa

bostadsfrågan för anställd personal är begränsad till att antingen hyra ut

eventuell bostadslägenhet i bankfastigheten eller förvärva bostadsrätt till

lägenhet. Självfallet kan bankinstitut också genom lån eller på annat sätt

medverka till att ordna anställds bostadsproblem. Både bankföreningen och

sparbanksföreningen har framställt önskemål om vidgad förvärvsrätt för

bostadsändamål. Dessa önskemål anser jag mig dock inte kunna biträda.

Anledning saknas att för bankinstitutens del i strid mot utvecklingen in­

om andra områden av näringslivet skapa en kategoribostadsmarknad och

öka antalet tjänstebostäder.

Styrelsen för sparbank eller kreditkassa har inte samma frihet som sty­

relsen för affärsbank att besluta om förvärv av egendom för bankverksam­

heten. För sparbank gäller att förvärv, som överskrider en i sparbankslagen

given ram, får ske endast om viss kvalificerad majoritet av huvudmännen

uttalat sig för förvärvet och beslutet dessutom stadfästs av bankinspektio­

nen. Motsvarande gäller beslut om förbättring av byggnad som inrym­

mer eller avses skola inrymma sparbankens lokaler. I fråga om kredit-

kassa krävs för alla slags förvärv för ifrågavarande ändamål såväl stämmo-

beslut med viss kvalificerad majoritet, som godkännande av jordbruks-

kasseförbundet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

91

Utredningens förslag att för sparbankernas del slopa kravet på stadfäs-

telse av bankinspektionen av vissa sparbanksförvärv har godtagits av in­

spektionen och sparbanksföreningen. Även jag är av den uppfattningen att

inspektionen inte bör ha något ansvar för sparbankens dispositioner i

dessa fall. Sparbanksföreningen vill emellertid gå ett steg längre och har

hemställt om att även huvudmännens medverkan skall slopas. Motivet är

närmast att sparbanks styrelse i dessa ärenden bör ha samma självstän­

dighet som affärsbanks styrelse och att huvudmännens medverkan vållar

tidsutdräkt och onödiga kostnader. Jag har viss förståelse för sparbanks­

föreningens önskemål. Det är dock viktigt att kvalificerade avgöranden i

förvärvsfrågor skall kunna gå till huvudmännen. Nuvarande ordning inne­

bär att så snart ramen för sparbanksstyrelses förvärvsrätt — ett samman­

lagt fastighetsinnehav i värde motsvarande hälften av sparbankens fon­

der — nåtts, måste varje ombyggnad eller förvärv av fast egendom, oav­

sett kostnadens storlek i det särskilda fallet, underställas huvudmännen.

Gränsen för styrelsens beslutanderätt har samband med det krav på stad-

fästelse i vissa fall av bankinspektionen som nu föreslås upphävt och som

hl. a. avser att skapa garantier för att sparbanks fastighetsförvärv inte in­

kräktar på bankens resurser. I och med att offentlig myndighets tillstånd

inte längre krävs för sådant förvärv, bör spörsmålet om huvudmännens med­

verkan bli en intern fråga mellan sparbankens huvudmän och dess styrelse.

Jag har den uppfattningen att åtskilliga av här ifrågavarande ärenden är

av sådan natur att de bör avgöras av huvudmännen men att den närmare

fördelningen mellan huvudmännen och styrelsen liör hemma i sparbanks

reglemente och inte i lag. Jag förordar därför, att detaljregleringen i spar­

bankslagen om beslutanderätt i ärenden om förvärv av egendom för bank­

verksamheten upphävs och ersätts med en allmän regel om att sådant

ärende avgörs av huvudmännen om inte annat följer av sparbanks regle­

mente. Det kommer då att stå huvudmännen fritt att delegera beslutande­

rätten till styrelsen i den omfattning de anser vara befogat. Det nu sagda

skall liksom hittills gälla förvärv av fast egendom, tomträtt och aktie i

bankfastighetsbolag samt ombyggnad av sparbankslokaler. Ärenden om för­

värv av bostadsrätt till lägenhet, förlagsbevis utfärdat av bankfastighetsbolag

och inventarier kommer i likhet med nuvarande ordning att i princip till­

höra styrelsens befogenheter, men hinder möter naturligtvis inte för hu­

vudmännen alt — helt eller i viss utsträckning — förbehålla sig beslutande­

rätten i dessa ärenden.

Jag anser att samma förvärvsregler bör kunna införas för kreditkassornas

del. På så sätt blir det av jordbrukskasseförbundet framställda önskemålet

under remissbehandlingen om likställdhet med sparbankerna i denna fråga

tillgodosett. Detta innebär, att kravet på jordbrukskasseförbundets godkän­

nande slopas, att förvärv av bostadsrätt till lägenhet och förlagsbevis i bank­

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

92

fastighetsbolag får beslutas av kassas styrelse och att stämman kan delegera

beslutanderätten i övriga ärenden till styrelsen.

Vad jag nu föreslagit innebär självfallet inte att all kontroll från det

allmännas sida slopas i fråga om förvärv av fast egendom för bankverksam­

heten. Bankinspektionen får naturligtvis med särskild uppmärksamhet föl­

ja utvecklingen på detta område och inskrida där så behövs. Även i fort­

sättningen skall för bankinstituten som allmän regel gälla att placering

av medel i bankbyggnader inte får ske i större omfattning än som betingas

av bankrörelsens krav och som i det enskilda fallet är förenligt med bank-

institutets resurser. Sådan placering får givetvis inte heller uppgå till

så stora belopp att den verkar hämmande på bankinstitutets egentliga upp­

gifter.

Utredningen har föreslagit att nuvarande villkor för affärsbanks och

kreditkassas förvärv av aktie i bankfastighetsbolag eller av förlagsbevis ut­

färdat av sådant bolag, nämligen att bolagets aktiekapital skall uppgå till

minst en tredjedel av egendomens bokförda värde, slopas. Mot detta förslag

har jag inte någon erinran.

Jag övergår nu till att behandla frågan om bankinstitutens rätt att för­

värva aldier och förlagsbevis i samband med emission på den allmänna

marknaden. Till en början vill jag erinra om att förlagsbevis är skuldför­

bindelser som ges ut i stort antal och är avsedda för den allmänna mark­

naden. Förlagsbevisen utmärks av att de medför rätt till betalning först efter

utfärdarens övriga borgenärer och av att några särskilda säkerheter inte av­

sätts för att trygga förbindelsernas fullgörande.

Av min föregående framställning framgår att bankinstituten i princip inte

får för egen räkning förvärva aktier och förlagsbevis. Skälet härtill har

varit främst att skilja kreditgivning från företagarverksamhet. Innehavet av

aktier har även i viss mån ansetts innebära risk för osund och för banks

egentliga verksamhet främmande spekulation. Det har inte från något håll

ifrågasatts att i princip upphäva förbudet. Fråga är närmast om en utvidg­

ning av de undantag från förbudet som nu gäller och för vilka jag redogjort

förut.

Förbudet mot aktie- och förlagsbevisförvärv innebär att bankinstituten

inte kan ta över aktier och förlagsbevis i fast räkning från ett emitterande

företag i och för placering på den allmänna marknaden. Bankinstituten kan

alltså inte garantera aktie- och förlagslåneemissioner. Bankinstituten — i

praktiken närmast affärsbankerna — kan f. n. endast åta sig att i kom­

mission sälja de utbjudna aktierna eller förlagsbevisen för företagets räk­

ning. Övertagandet i fast räkning från emittenten görs inte sällan av affärs­

bankerna närstående företag.

I syfte att förbättra näringslivets kapitalförsörjning och för att minska

företagens kostnader för kapitalanskaffning har utredningen föreslagit att

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

93

bankinstitut skall beredas möjlighet att garantera emission av aktier och

förlagslån. Remissinstanserna har allmänt — bankinspektionen dock med

vissa reservationer beträffande sparbanker och kreditkassor — godtagit för­

slaget och även jag ställer mig i princip positiv till det. En reform i denna

riktning underlättar utan tvekan aktie- och förlagslåneemissionerna för

företagen. Dessa får sitt kapitaltillskott omedelbart medan risken för en

misslyckad emission får bäras av banken.

Tidigare har på det principiella planet invändningar rests mot att ge

bankinstitut, närmast affärsbank, rätt att ta över förlagslån i fast räk­

ning (prop. 1955:3 s. 170—172). Betänkligheterna hänger samman med

att förlagslånen är en form av krediter utan särskild säkerhet, blancokre-

diter, och att med hänsyn till förlagslånens storlek övertagandet av sådana

lån i fast räkning stundom skulle för en bank kunna innebära ett riskta­

gande som inte står i proportion till bankens resurser. I viss mån inträder

nu ett något förändrat läge. I ett följande avsnitt kommer jag nämligen att

föreslå en väsentligt vidgad rätt för bankinstitut att lämna blancokrediter.

Även om krav på formell säkerhet inte upprätthålls vid krediter av nyss an­

givet slag, förutsätter sådan kreditgivning att långivaren-banken prövar att

trygghet ändå föreligger för förbindelsernas fullgörande. Motsvarande torde

gälla för bankinstituts engagemang i förlagslåneemission. Jag delar den

uppfattning som kommit fram under remissbehandlingen, att den föreslagna

rätten att garantera aktie- och förlagslåneemissioner i realiteten tills vidare

kommer att få betydelse endast för affärsbankerna och att sparbanker och

kreditkassor som regel f. n. saknar intresse och resurser att självständigt

utöva emissionsverksamhet. Jag anser emellertid det vara viktigt att detta

förhållande kommer till uttryck även i lagstiftningen så att inte institut som

saknar personella och tekniska resurser för emissionsverksamhet ägnar sig

åt sådan verksamhet. Av dessa skäl förordar jag, att jordbrukskassorna

överhuvudtaget inte får rätt att engagera sig i emissioner av angivet slag och

att sparbanker och centralkassor får inlåta sig på sådana engagemang först

efter tillstånd av bankinspektionen. När det gäller de större enheterna inom

dessa områden kan inspektionen om så är lämpligt generellt ge tillstånd til!

sådan verksamhet. Brister förutsättningarna för tillståndet kan det natur­

ligtvis återkallas. Med en sådan utformning av förvärvsrätten och med hän­

syn till de tidsmässiga begränsningar av innehavet som jag ämnar föreslå i

det följande, kan enligt min mening hinder inte föreligga från principiella

synpunkter att på det sätt och i den omfattning jag föreslagit låta bankin­

stituten medverka vid näringslivets emissioner av aktier och förlagsbevis.

I enlighet härmed tar departementsförslaget upp bestämmelser om rätt

för bankinstitut, som medverkar vid emission av aktier eller förlagsbevis på

den allmänna marknaden, att förvärva i samband därmed emitterad aktie

eller förlagsbevis. Med emission på den allmänna marknaden avses såväl ut­

givning av nya aktier som en spridning av aktieinnehavet i ett bolag.

Denna rätt för bankinstitnt att förvärva aktier och förlagsbevis måste så­

som utredningen föreslagit tidsmässigt begränsas så att en mera långsiktig

placering förhindras. Garantier måste skapas även mot förvärv och innehav i

rent spekulationssyfte. I normalfallen bör värdepapperen kunna placeras hos

allmänheten under emissionstiden. Skulle banken efter denna tids utgång

ligga kvar med någon restupplaga, har banken att så snart det lämpligen

kan ske avyttra denna till gällande marknadskurs. För en sådan avyttring

bör banken emellertid ha skälig tid på sig så att kvarliggande post av värde­

papper inte utsätts för onödig prispress. Utredningen har förordat en be­

gränsning av innehavet till ett år från förrÄrvet. Mot detta förslag har bl. a.

bankföreningen och industriförbundet opponerat sig och föreslagit en tids­

gräns av två år. Även förslag om obegränsat innehav har framkommit. Bank­

inspektionen och riksbanksfullmäktige har däremot godtagit regeln om ett

års innehav. Inspektionen har starkt betonat nödvändigheten av att inte

sträcka xrt tiden för innehavet längre än vad som behövs för emissionens

genomförande. Jag är av samma uppfattning som inspektionen och bedömer

att en tidrymd av ett år räcker. I likhet med utredningen anser jag att i

undantagsfall möjlighet bör finnas för bankinspektionen att medge för­

längning av tiden. Jag vill med anledning av uttalanden under remissbe­

handlingen av bl. a- bankföreningen starkt understryka att sådan förläng­

ning är avsedd att användas mycket restriktivt. Som villkor för dispens bör

därför gälla att synnerliga skäl föreligger för förlängning. De situationer jag

närmast tänker på är sådana, där händelser -—• exempelvis internationella

förhållanden — som legat helt utanför bankens kontroll och möjligheter att

förutse på förhand, påverkat pågående emission i negativ riktning. Om sä

är fallet och i slutet av innehavsåret en ljusning börjar inträda kan läget

vara sådant att ett utsläppande av en stor post av värdepapper på markna­

den skulle pressa priset. Skäl kan i sådant fall enligt min mening föreligga

att ge banken tillstånd att sprida ut försäljningen under ytterligare en kort

tid. Enbart risk för förlust för banken räcker emellertid inte som skäl för

dispens. Förlustrisken har banken bedömt när emissionsavtalet ingicks och

banken får i normala fall ta konsekvenserna av en felbedömning.

Bestämmelser om förvärv av egendom för bankverksamheten och av ak­

tier och förlagsbevis är i departementsförslaget upptagna i 55 § banklagen,

24 § sparbankslagen och 32 § jordbrukskasselagen.

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

95

Kapitaltäckningsbestämmelser

Inledning

Ett bankinstitut kan inte undgå att i sin kreditgivning ta vissa risker,

inte minst därför att dess kredittagare — framför allt inom näringslivet —•

är underkastade konjunkturväxlingarna i det ekonomiska livet. Från både

bankinstitutens och samhällets sida finns ett gemensamt intresse av att

eventuella förluster på utlåningen inte drabbar insättarna, med vilkas

medel bankinstituten huvudsakligen finansierar sin kreditgivningsverk-

samhet. Bankinstituten har därför eget kapital eller egna fonder av viss

storlek för att möta eventuella förluster och därmed skydda insättarnas

medel. Ju större det egna kapitalet är, dess mindre risk löper insättarna

att förlora sina medel, om bankinstitutet skulle råka i svårigheter.

Det är därför naturligt att banklagen, sparbankslagen och jordbruks-

kasselagen innehåller bestämmelser som avser att sörja för att bank­

instituten håller en tillräcklig kapitalstyrka i form av egna fonder. Be­

stämmelserna är utformade som inlåningsrättsregler, vilket innebär att

institutets eget kapital skall stå i viss relation till inlåningen. Bankinsti­

tuten får enligt dessa regler, kort uttryckt, inte motta inlåning till högre

belopp än som svarar mot summan av inneliggande kassa, vissa andra sär­

skilt nämnda tillgångar och viss multipel av institutets eget kapital. Ef­

tersom de inlånade medlen till största delen placeras i lån och andra pla-

ceringsobjekt medför reglerna om inlåningsrätt, att bankinstitutetis eget ka­

pital också kommer att stå i viss proportion till utlåningen. Inlåningsrätts-

reglerna drar därigenom upp också en gräns för institutens kreditkapaci­

tet. Bestämmelserna om inlåningsrätt är olika för affärsbanker å ena samt

sparbanker och kreditkassor å andra sidan i fråga om såväl multiplarnas

storlek och utformning som de s. k. täckningsfria tillgångarna. Det kapital-

täckningskrav som riktas mot affärsbankerna är betydligt strängare än det

som gäller för sparbankerna och kreditkassorna.

För postbanken finns inget krav på kapitaltäckning beroende på att sta­

ten garanterar insättarmedlen. Se 1 § postsparbanksförordningen.

Gällande rätt

Bestämmelser om affärsbanks inlåningsrätt finns i 62 § banklagen. Pla­

ceringar som ansetts riskfria, täckningsfria tillgångar, får till hela sitt

värde utgöra underlag för inlåning medan andra placeringar endast delvis

96

eller i viss utsträckning ansetts böra grunda inlåningsrätt. I den mån

inlåningen inte motsvaras av helt eller delvis täckningsfria placeringar är

dess storlek begränsad till belopp som ställs i relation till bankens eget

kapital.

Som i praktiken riskfria och därför även helt täckningsfria betraktas

vissa i 62 § första stycket a—d angivna tillgångar, nämligen

inneliggande kassa,

tillgodohavanden hos riksbanken eller riksgäldskontoret, på postgiro

eller hos annan svensk affärsbank eller centralkassa,

checkar, som dragits på svensk penninginrättning, och egna växlar, som

utställts av svensk bank eller centralkassa och som är betalbara vid an-

fordran, och

— intill marknadsvärdet, dock högst nominella värdet — svenska statens

skattkammarväxlar och s. k. guldkantade obligationer (utfärdade av sta­

ten, hypoteksbanken eller stadshypotekskassan) med en återstående löp­

lid av högst fem år.

I 62 § första stycket e—g tas vissa placeringar upp, som endast delvis

eller i viss utsträckning är täckningsfria. Hit hör för det första guldkantade

obligationer med längre återstående löptid än fem år och andra inhemska

obligationer av fullgod beskaffenhet. Dessa tillgångar är täckningsfria till

tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella

beloppet. Till de i viss utsträckning täckningsfria placeringarna hör enligt

62 § första stycket g fordringar, för vilka säkerheten utgörs av fullgoda

inhemska obligationer — beräknade till visst värde — eller av bottenin­

teckning i vissa fastigheter eller tomträtter. För täckningsfriheten för dessa

placeringar gäller ett sammanlagt maximum, motsvarande tre gånger ban­

kens eget kapital dock högst 700 milj. kr. De inteckningar, som det bär

är fråga om, skall gälla i jordbruksfastighet eller i bostads- eller affärs-

fastigliet inom område, för vilket stadsplan eller byggnadsplan fastställts,

eller i tomträtt till bebyggd fastighet om den byggnad eller de byggnader,

som uppförts där, är avsedda väsentligen för bostadsändamål. Inteckning­

arna skall ligga inom 60 % av senast fastställda taxeringsvärdet på fas­

tigheten eller såvitt avser tomträtt på byggnaderna.

Den inlåning, som inte motsvaras av täckningsfria placeringar, får högst

uppgå till ett belopp motsvarande fem gånger det egna kapitalet, om detta

inte överstiger 5 milj. kr., och annars till ett belopp av 25 milj. kr. ökat

med tio gånger skillnaden mellan det egna kapitalet och 5 milj. kr.

Inlåning srätten för sparbanker och centralkassor (jordbrukskassor är

förhindrade att driva självständig inlåningsrörelse) regleras i 27 § spar­

bankslagen resp. 34 § jordbrukskasselagen. Även för dessa bankinstitut

gäller att inlåningen kan placeras i täckningsfria tillgångar och att inlå­

ningen därutöver begränsas i förhållande till det egna kapitalet (för spar-

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

97

bank egna fonder). Begränsningen av inlåningsrätten för sparbankernas

och centralkassornas del åstadkoms genom dubbla relationsregler.

De tillgångar hos sparbank eller centralkassa som kan vara fria från

krav på kapitaltäckning kan — med hänsyn till den spärregel som tillämpas

— delas in i två grupper.

Den första gruppen omfattar

inneliggande kassa (för centralkassa även anslutna jordbrukskassors

inneliggande kassa),

tillgodohavanden hos samma penninginrättningar som upptagits för af­

färsbanker och hos postsparbanken samt, i fråga om centralkassa, även

hos sparbank,

checkar, som dragits på svensk penninginrättning, samt såvitt avser

centralkassa även egna växlar, som utställts av svensk affärsbank, spar­

bank eller annan centralkassa och som är betalbara vid anfordran, samt

skattkammarväxlar och guldkantade obligationer med en återstående löp­

tid av högst ett år.

Till den andra gruppen hör

skattkammarväxlar och guldkantade obligationer med längre återstående

löptid än ett år samt andra inhemska obligationer av fullgod beskaffenhet

(beräknade till marknadsvärdet, dock högst nominella värdet),

fordringar på grund av lån, för vilkas betalning staten, kommun eller

därmed jämförlig samfällighet svarar, och

sådana fordringar som avses i 62 § första stycket g banklagen (utan

någon beloppsbegränsning).

Till en tredje grupp kan hänföras den inlåning som inte placeras i täck-

ningsfria tillgångar. Denna inlåning begränsas till 12 1/2 gånger spar­

bankens egna fonder resp. centralkassans och anslutna jordbrukskassors

eget kapital. Vidare finns en supplementär regel av vilken framgår att in­

låning, som inte placerats i tillgångar hänförliga till den första gruppen,

aldrig får överstiga 50 gånger sparbankens fonder resp. centralkassans

och anslutna jordbrukskassors eget kapital.

Om 50-gångerregeln eller 12 1/2-gångerregeln kommer att tillämpas be­

ror på strukturen hos sparbanks och centralkassas placeringar. Är till­

gångar, som inte går in under första gruppen, fördelade med mer än tre

fjärdedelar på sådana placeringar, som hänförs till den andra gruppen,

gäller 50-gångerregeln medan i annat fall den andra regeln blir tillämplig.

Bankinstitutens förlag supplåning intar en säregen mellanställning i in-

låningsrättshänseende. Reglerna härom, som finns i 62 § tredje stycket

banklagen, 27 § tredje stycket sparbankslagen och 34 § fjärde stycket jord-

brukskasselagen, är lika för affärsbanker, sparbanker och centralkassor. Dels

räknas av nu nämnda bankinstitut utställda förlagsbevis inte som inlå­

ning. Dels får intill ett visst belopp utställda förlagsbevis vid tillämpning

av bestämmelserna om inlåningsrätt jämställas med eget kapital. Detta be-

4 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 1U3

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

98

lopp svarar i fråga om affärsbank mot aktiekapitalet, för sparbank mot re­

servfonden och beträffande centralkassa mot kassans och anslutna kassors

eget kapital. Förlagskap ital, som inom fem år kan krävas åter av långiva­

ren, får dock jämställas till högst så stor del av det varje år förfallande be­

loppet som svarar mot eu tiondel av det egna kapitalet.

Banklagen (62 § andra stycket) och jordbrukskasselagen (34 § tredje

stycket) innehåller en bestämning av begreppet inlåning. Till inlåning

hänförs skuldförbindelser —- utom förlagsupplåning och beviljade outtag­

na krediter — garantiförbindelser, i den mån dessa förbindelser inte täcks

av insatta och till institutet pantförskrivna medel, och — i fråga om

centralkassa — anslutna jordbrukskassors förbindelser till annan än cen­

tralkassan. För sparbank torde begreppet inlåning ha motsvarande inne­

börd.

Enligt 48 § första stycket punkten 9 sparbankslagen får benämningen

fond användas endast för grundfond, reservfond och garantifond. Därmed

torde det — bortsett från viss förlagsupplåning — vara uttömmande redo­

visat vad som får betraktas som sparbanks fonder. Någon motsvarande led­

ning för bestämningen av begreppet eget kapital för affärsbank och cen­

tralkassa finns inte. 1 praxis har till sådant kapital hänförts, för affärs­

bank aktiekapital, reservfond, dispositionsfond, vinstbalans och andra där­

med jämförliga avsättningar (se prop. 1955: 3 s. 88) samt för centralkassa

inbetalt insatskapital, reservfond, dispositionsfond och liknande fond även­

som besparade vinstmedel (se prop. 1956: 122 s. 70).

För sparbank gäller enligt 27 § fjärde stycket sparbankslagen en sär­

regel i samband med likvidation. Regeln innebär, att sparbank, som på

grund av avtal enligt 79 § skall uppbära blivande överskott vid annan spar­

banks likvidation, vid bestämmandet av inlåningens omfattning under tiden

för likvidationen äger ta överskottet i beräkning intill belopp och på villkor

som bankinspektionen bestämmer.

Kreditinstitututredningen

Sgftet med och behovet av kapitaltäckning sr egler. Reglernas anknytning till

inlåningen eller tillgångarna

Inledningsvis framhåller utredningen att regler om kapitaltäckning bör

— liksom är fallet med de nuvarande bestämmelserna — syfta till att tryg­

ga insättarna mot förlust av insatta medel. Detta föranleder emellertid

enligt utredningen inte självklart krav på en så hög fondbildning som

möjligt inom bankinstituten. Ett högre kapitaltäckningskrav medför näm­

ligen större kostnader för kreditförmedlingen, kostnader som ytterst får

betalas av dem som tar institutens tjänster i anspråk. Den ytterligare

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

99

trygghet som ett högre kapitaltäckningskrav innebär får därför, framhål­

ler utredningen, vägas mot de nackdelar de stigande kostnaderna med­

för för bankkunderna.

1 detta sammanhang erinrar utredningen om det insättarskydd som lig­

ger i bankinstitutens kreditprövning och lagreglerna om krav på säker­

het för kredit och om värdering av institutens tillgångar. För att det en­

skilda bankinstitutets förmåga att fullgöra sina förpliktelser skall bli ställd

utom tvivel fordras emellertid enligt utredningens uppfattning ett ytter­

ligare skydd för insättarna.

Utredningen har övervägt möjligheten att låta det kompletterande in-

sättarskyddet få formen av en allmän inlåningsförsäkring. En sådan lös­

ning avvisas dock av utredningen som i stället förordar att det komplette­

rande insättarskyddet liksom hittills bör nås genom krav på fondbildning.

En tänkbar lösning är härvid att överlåta på bankinspektionen att tillse

att en tillräcklig fondbildning sker inom bankinstituten. Utredningen fin­

ner emellertid en lagstadgad generell form av kapitaltäckning lämpligast,

därvid regler bör ges för samtliga bankinstitut.

I fråga om utformningen av kapitaltäckningsreglerna pekar utredning­

en på att de nuvarande bestämmelserna formellt är utformade som inlå-

ningsrättsregler men att de — genom att inlåningsrätt utan krav på fond­

bildning föreligger till ett belopp motsvarande kassa och vissa andra till­

gångar — i realiteten fått karaktär av placeringsbestämmelser. Utredning­

en har funnit att det i och för sig är möjligt att få samma kapitaltäcknings­

krav med inlåningsrättsbestämmelser som med direkta placeringsregler.

Utredningen anser det emellertid som mest följdriktigt att kapitaltäcknings­

reglerna även formellt utformas som placeringsregler.

Enhetliga placeringsregler för bankinstituten

Utredningen erinrar om att kapitaltäckningskraven f. n. är strängare

för affärsbanker än för sparbanker och centralkassor. Huvudmotivet för

den olikartade utformningen kan enligt utredningen sägas vara, att till-

gångssidan har olika sammansättning hos skilda typer av bankinstitut.

Även om sparbanker, kreditkassor och postbanken får formella möjlig­

heter att vidga sin verksamhet till områden som nu är förbehållna affärs­

bankerna kan de strukturella olikheterna mellan olika typer av bankinsti­

tut väntas förekomma även i fortsättningen. Med hänsyn härtill skulle en­

ligt utredningens mening även i fortsättningen olika kapitaltäckningsregler

kunna ställas upp för de skilda typerna av bankinstitut. Å andra sidan inne­

bär skilda kapitaltäckningskrav de facto att en och samma placering kräver

en annan kapitaltäckning om den utförs av en affärsbank än om den utförs

av en sparbank, cemralkassa eller postbanken.

Utredningen finner det otillfredsställande att kapitaltäckningskraven för

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

100

en och samma placering varierar alltefter bankinstitutets art. Förlustris­

ken på en och samma placering förändras rimligen inte efter vem som

gör placeringen. Utredningen betonar emellertid, att även om förlust­

risken som sådan inte förändras så kan placeringens storlek motivera

skilda kapitaltäckningskrav beroende på vilket institut som gör place­

ringen. Som exempel härpå anger utredningen bl. a. att kapitaltäcknings-

kravet för en kredit på 2 milj. kr. bör bedömas helt annorlunda för ett

bankinstitut, vars omslutning går upp till totalt 10 milj. kr., än för ett

institut med 100 milj. kr. i omslutning. Denna skillnad i riskbedömningen

för en och samma placering hänför sig dock, framhåller utredningen, inte

till typen av bankinstitut utan till institutets storlek i förhållande till en

kredit av given storlek.

Utredningen har inte ansett sig böra föreslå någon differentiering av ka­

pitaltäckningskraven efter institutens storlek. Därvid har utredningen ut­

gått från att den f. n. för affärsbanker och kreditkassor gällande regeln —

att kredit inte får beviljas åt en och samma låntagare eller i intressegemen­

skap förbundna låntagare i sådan utsträckning att institutets säkerhet även­

tyras i fortsättningen skall gälla även för sparbankerna. Denna regel

utgör en viss garanti för att riskspridningen blir tillräcklig och enligt utred­

ningens mening behövs därutöver inte tas ytterligare hänsyn till institutens

storlek vid konstruktionen av kapitaltäckningskraven.

Frågan om i vilken utsträckning enhetliga bestämmelser kan ställas upp

för de olika typerna av bankinstitut hänger enligt utredningens mening i

viss man samman med hur långt en specificering av tillgångarna kan dri­

vas. Utredningen framhåller att det i praktiken inte är möjligt att diffe­

rentiera kapitaltäckningskraven så långt, att för varje enskild placering sätts

ett visst krav på kapitaltäckning, något som skulle ha inneburit att man

därutöver inte hade behövt ta särskild hänsyn till vilken typ av bankinsti­

tut som företagit placeringen. Man får i stället utgå från att ett och samma

kapitaltäckningskrav får användas för alla placeringar av en viss typ och

kanske även för placeringar av olika typ men med vad som kan bedömas

vara någorlunda likvärdig förlustrisk. Detta innebär att man i praktiken

får dela in placeringarna i ett begränsat antal riskgrader, där placeringarna

i varje riskgrad ligger inom ett visst riskintervall. I varje sådant system med

gruppering av placeringar efter förlustrisk torde det enligt utredningens

uppfattning vara oundvikligt att erhålla en större eller mindre restgrupp av

placeringar, för vilka förlustrisken visserligen kan bedömas vara större än

för placeringar hänförliga till andra grupper men där något »tak» för för­

lustrisken inte kan anges. Utredningen framhåller att den genomsnittliga

förlustrisken för denna restgrupp därigenom kan komma att variera be­

tydligt från det ena bankinstitutet till det andra. I detta sammanhang erin­

rar utredningen om att de nuvarande olikartade kapitaltäckningskraven i

betydande grad torde ha motiverats med att en större del av affärsbanker­

Kungl. Maj:ts proposition nr U3 år 1968

101

nas placeringar har större förlustrisk än vad som är fallet för sparbankers

och kreditkassors placeringar. Utredningen pekar emellertid på att inom

kretsen av en viss typ av bankinstitut kan förekomma betydande skiljaktig­

heter i placeringsstrukturen utan att detta ansetts kräva skillnader i kapi-

taltäckningskraven. För det enskilda institutet har det nämligen varit de

legala möjligheterna att placera, dvs. om institutet är affärsbank, sparbank

eller kreditkassa, och inte institutets faktiska placeringar som varit avgö­

rande föi vilka kapitaltäckningsregler som gällt. Utredningen erinrar om

att ifall förslaget rörande bankinstitutens kreditgivning genomförs kom­

mer bankinstituten i fortsättningen att få samma formella möjligheter, när

det gäller att placera medel.

Med hänsyn till det anförda förordar utredningen att kapitaltäcknings-

reglerna utformas enhetligt för samtliga bankinstitut. Som en allmän förut­

sättning härför anges, att reglerna utformas så att kapitalkraven tar hänsyn

till olikheter i sammansättningen av bankinstitutens tillgångar.

Riskindelning av placeringarna

Bankinstitutens resurser kan schematiskt vara placerade i kassa och där­

med jämförliga tillgångar i värdepapper och i lån samt i tillgångar som

behövs för att möjliggöra bankverksamheten som sådan, dvs. inventarier

och fastigheter. Utredningen indelar de förlustrisker som kan anses vara

förbundna med dessa olika placeringar i solvensrisker, kursrisker och va­

lutarisker.

Utredningen definierar termen kursrisk som risken för en förändring i en

placerings kapitalvärde till följd av förändringar i den allmänna räntenivån.

Den vanligaste placeringen med denna risktyp är obligationer, vilkas av­

kastning utgår efter en för obligationernas bindningstid fast räntesats. Kurs­

risken hänger samman med att obligationens avkastning inte ändras vid en

höjning av den allmänna räntenivån. Dess avkastning blir därigenom rela­

tivt sett lägre än vad som gäller för placeringar, vilkas avkastning följer den

allmänna räntenivån. Utredningen har vid sin beräkning av kapitaltäck-

ningskraven förutsatt, att obligation skall tas upp till marknadsvärdet. Ut­

redningen uppger att den övervägt att ta ytterligare hänsyn till kursrisker

för obligationer genom krav på att obligations värde skulle beräknas till ett

med visst procenttal reducerat belopp av marknadsvärdet. Det har emeller­

tid ansetts tillräckligt med elt allmänt villkor att obligation får tas upp till

högst marknadsvärdet.

Tillgångar som är förbundna med valutarisker, dvs. risk för förlust i

samband med förändring av växelkursen, anges vara dels tillgodohavanden

och fordringar i utländsk valuta, dels värdepapper löpande i sådan valuta.

Vad angår värdepapper med börsnotering uttrycker marknadsvärdet inver­

kan från samtliga risktyper. Dessa värdepapper kräver därför inget särskilt

beaktande fian valutarisksynpunkt. Fordringar i form av reverser som

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

102

löper i utländsk valuta kan också tas undan från kapitaltäckning för valuta­

risker. Inlåning i utländsk valuta balanserar nämligen i inte obetydlig om­

fattning valutariskerna för sådana tillgångar. Enligt utredningens mening

är det endast till fordringar i utländsk valuta som risktäckningen för valu­

tarisker bör knytas. Utredningen föreslår att sådana tillgångar skall beräk­

nas till marknadsvärdena.

Utredningen finner — med hansyn till vad den anfört om kurs- och va­

lutarisker — att kraven på kapitaltäckning väsentligen endast kommer att

avse solvensrisker, dvs. de förlustrisker, som hänger samman med att bank­

institutens gäldenärer inte fullgör sina åtaganden mot kreditgivaren. För

placering i eu tillgång med större förlustrisk bör härvid krävas högre kapital­

täckning än för en tillgång med mindre förlustrisk. I praktiken är det en­

dast undantagsvis möjligt att ange förlustrisken på en placering eller grupp

av placeringar. Det är därför enligt utredningens uppfattning ofrånkomligt

att varje i praktiken genomförd gruppering av placeringar efter förlustrisk

får en schematisk prägel.

Utredningen bär stannat för att föreslå att bankinstitutens tillgångar

grupperas efter förlustrisk på fyra olika riskgrader. Till riskgrad 1 hänförs

tillgångar som ansetts äga ingen eller obetydlig förlustrisk, medan tillgångar

med större risker hänförs till riskgraderna 2—4, varvid till riskgrad 4 hän­

förs tillgångar som ansetts äga de största förlustriskerna.

Utredningen framhåller att grupperingen av tillgångarna efter förlustrisk

vilar delvis på en indelning av bankinstitutens låntagare med staten och

kommunerna i en första grupp med ingen risk för betalningsinställelse och

därefter kreditmarknadens institutioner i en närmast följande grupp. I öv­

rigt grupperas tillgångarna med ledning av säkerhetens art. Placeringar för

vilka särskild säkerhet inte ställts förs därmed till den högsta riskgraden.

Utredningen anser att förslaget, trots att det i viss mån är av schematisk

karaktär, väsentligen tar hänsyn till såväl den samlade förlustrisken för ett

bankinstitut som till de olikheter i kapitaltäckningskrav som skilda sam­

mansättningar av olika instituts placeringsportföljer kan kräva.

Utredningens förslag till indelning av placeringarna i riskgrader är föl­

jande.

Riskgrad 1

1. Inneliggande kassa.

2. Svenska checkar eller postremissväxlar.

3. Fordringar hos riksbanken, riksgäldslcontoret, postbanken, allmän kas­

sa eller inrättning, vars reglemente fastställts av Kungl. Maj :t, affärsbank,

sparbank, utländskt bankföretag, centralkassa, svenskt försäkringsbolag

eller kreditaktiebolag.

4. Fordringar för vilka staten, svensk kommun eller annan därmed jäm­

förlig samfällighet eller någon vid 3 angiven inrättning svarar som gäldenär,

garant eller löftesmän.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

103

5. Svenska skattkammarväxlar eller obligationer, som utgetts av staten,

svensk kommun eller annan därmed jämförlig samfällighet eller av svenskt

kreditaktiebolag eller av allmän kassa eller inrättning, vars reglemente

fastställts av Kungl. Maj :t, eller som offentligen utbjudits av affärsbank,

sparbank, centralkassa eller postbanken.

6. Fordringar för vilka säkerheten utgörs av fordran eller värdehand­

ling, som angetts vid 3, 4 eller 5 eller av livförsäkringsbrev inom återköps-

värdet.

7. Garantiförbindelser som bankinstitutet utfärdat och för vilka institutet

erhållit säkerhet i fordringar eller värdehandlingar som angetts under 3—6.

Enligt utredningens bedömande har de tillgångar, som förts till denna

riskgrad, ingen eller ringa förlustrisk. Utredningen påpekar att förslaget

innebär en viss utbyggnad av de tillgångar som enligt gällande lag tillhör

de prioriterade. Särskilt nämner utredningen härvid fordringar mot säker­

het av livbrev inom återköpsvärdet eller av motbok med svenskt bankinsti­

tut. I fråga om obligationer framhåller utredningen, att eftersom marknads­

värdet är det samlade uttrycket för samtliga risktyper, som en placering i

obligationer är förenad med, så är den angivna värderingsregeln tillräcklig,

när det gäller risktäckningen för obligationer med en marknadsnotering

oberoende av obligationens återstående löptid. Utredningen förutsätter att,

i den mån ett bankinstitut inte har möjlighet att skriva ned obligationsport-

följens värde till marknadsvärdet, resterande belopp skall täckas med eget

kapital. Med detta anser utredningen att ytterligare hänsyn inte behöver tas

till kursrisker.

Riskgrad 2

1. Fordringar för vilka säkerheten utgörs av inteckning i jordbruks-,

affärs- eller bostadsfastighet eller tomträtt till sådan fastighet inom 75 %

av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller av byggnad, som

uppförts på den med tomträtt upplåtna fastigheten,

inteckning i annan fastighet eller tomträtt därtill inom hälften av mot­

svarande värde,

förmånsrätt på grund av lagen den 16 december 1966 (nr 701) om för­

månsrätt för fordringar enligt lagen den 16 december 1966 (nr 700) om

vissa gemensamhetsanläggningar, om förmånsrätten får göras gällande på

bankinstitutets föranstaltande, eller av

kreditförsäkring, som meddelats av svenskt försäkringsbolag.

2. Garantiförbindelser som utfärdats av bankinstitutet och för vilka insti­

tutet erhållit sådan säkerhet som anges under 1.

Som kommentar till denna riskgrad anför utredningen, att dit förts till­

gångar, som ansetts innefatta relativt obetydliga men ändå större riskmo­

ment än tillgångar hänförliga till den lägsta riskgraden. Beträffande försla­

get att uppskattningsvärdet — och inte som f. n. taxeringsvärdet — skall

Kungl. Ma j:ts proposition nr 143 år 1968

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Vara utslagsgivande vid säkerhetsbedömningen i fråga om fastighet hänvisar

utredningen till vad bostadslåneutredningen i sitt betänkande (SOU

1962: 31) anförde som motiv för att taxeringsvärdet skulle överges som

värderingsinstrument för hypoteks- och bostadskreditinstitutionerna. Denna

utredning framhöll att det tedde sig föga rationellt att belåningsgränserna

skulle vara knutna till värden, som utvisade betydande variationer, bl. a. be­

roende på taxeringsmyndigheternas olika praxis. Vidare påpekades det att

taxeringsvärdet i åtskilliga fall lade hinder i vägen för en väl avvägd belå­

ning, som annars skulle kunna betecknas som riskfri, medan i andra fall

en belåning som i och för sig inte översteg den tillåtna relationen till taxe­

ringsvärdet måste avvisas som alltför riskbetonad. Kreditinstitututredning­

en föreslår i enlighet med dessa uttalanden att också bankinstituten skall

tillåtas använda uppskattade värden i stället för taxeringsvärden. Utred­

ningen förutsätter härvid att uppskattningsvärdet i varje särskilt fall fast­

ställs efter noggrann expertvärdering.

Riskgrad 3

1. Andra svenska obligationer än sådana som ingår i riskgrad 1.

2. Fordringar för vilka säkerheten utgörs av inteckning i jordbruks-

eller bostadsfastighet, där en- eller tvåfamilj shus uppförts, eller i tomträtt

till sådan fastighet inom det uppskattade värdet av den fasta egendomen

eller den byggnad, som uppförts på den med tomträtt upplåtna fastigheten,

om inteckningssäkerheten är förstärkt med borgen,

svenskt förlagsbevis eller svensk aktie, som är noterad vid Stockholms

fondbörs, eller av

borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än 25 000 kr.

3. Garantiförbindelser som utfärdats av bankinstitutet och för vilka insti­

tutet erhållit säkerhet i form av sådan värdehandling, inteckning eller bor­

gensförbindelse som anges under 1 eller 2 närmast här ovan.

Utredningen har till denna riskgrad hänfört placeringar, för vilka förlust­

risken framstår som större än för riskgrad 2, men som dock ansetts kunna

undantas från den högsta riskgraden. Lån mot aktier och förlagsbevis note­

rade vid Stockholms fondbörs anser utredningen kunna föras till riskgrad 3

med hänsyn till de av bankinstituten fastställda belåningskurserna för så­

dana värdepapper. I fråga om krediter mot säkerhet av inteckning i en- och

tvåfamiljsfastighet, liggande mellan 75 och 100 % av uppskattningsvärdet,

har utredningen ansett sig kunna förorda att dessa lån förs till riskgrad 3,

om säkerheten är förstärkt med borgen. Självfallet sikall borgen härvid

innebära en reell förstärkning av säkerheten. Avgörande för denna risk-

gradsplacering har varit att förlusterna på sådana lån enligt vad utred­

ningen erfarit varit mycket små under hela efterkrigstiden. Av samma skäl

har utredningen fört lån på mindre belopp, 25 000 kr., mot enbart namn­

säkerhet till riskgrad 3. Utredningen är medveten om att beloppsgränser

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

105

snabbt blir inaktuella men har trots detta velat föreslå en sådan som defini­

tion av vad som bör förstås med smärre borgenslån.

Återstående poster på tillgångssidan av bankinstituts balansräkning —

med undantag av poster under samlingsrubriken »utgifts- och diverse räk­

ningar» — samt utfärdade garantiförbindelser för vilka garantitagaren ställt

sådan pant som inte nämnts under riskgraderna 1—3, hänförs till riskgrad

4. I denna riskgrad ingår sålunda placeringar av olika slag och tillgångar,

som anskaffats för bankverksamheten, t. ex. inventarier och fastigheter,

samt aktier i bankfastighetsbolag, i andra kreditinstitut och i andra före­

tag.

Av tillgångarna i riskgrad 4 sägs dels aktier i andra kreditinstitut, dels

bankfastigheter och aktier i bankfastighetsbolag förtjäna en särskild kom­

mentar. Utredningen anför härvid följande.

Vad gäller aktier i andra kreditinstitut skall först påpekas, att det för­

hållandet att ett bankinstitut äger exempelvis ett kreditaktiebolag innebär

att med bankinstitutets eget kapital såsom grund drivs dels en rörelse hos

moderbolaget, dels en hos dotterbolaget. Eftersom för kreditinstitut finns

regler om högsta tillåtna rörelsevolym i förhållande till det egna kapitalet

följer aritmetiskt av en dotterbolagsbildning att en större rörelsevolym vid

given storlek på det egna kapitalet kan drivas än om ett dotterbolag inte

upprättas, såvida inte en särskild reduceringsregel införs vid kapitalkravs-

beräkningen. Bankinstitutets innehav av aktier och andelar i andra kredit­

institut är därför av särskild betydelse vid bedömningen av behovet av kapi­

taltäckning för sådana aktier och andelar.

Samtidigt med det nyss anförda bör även framhållas, att lagstiftningen

på kreditväsendets område i vårt land betraktar varje kreditinstitut och

dess rörelse såsom en enhet med avgränsning gentemot övriga kreditinstitut.

Dimensioneringen av de olika regler, som syftar till att skydda institutets

borgenärer är därför så gjord att institutets soliditet i och för sig skall vara

säkerställd.

Slutligen skall i detta sammanhang erinras om att affärsbankerna får för­

värva aktier i andra kreditinstitut endast efter tillstånd av Kungl. Maj :t. För

sparbanker och jordbrukets kreditkassor finns en annan reglering av för­

värv av detta slag.

Då utredningen föreslår att aktier och andelar i andra kreditinstitut skall

ingå i riskgrad 4 sker detta i medvetande om den aritmetiska innebörd detta

har med avseende på möjligheter till rörelsetillväxt på grundval av ett givet

eget kapital. Enligt utredningens mening är emellertid det avgörande i detta

sammanhang dels den befintliga lagstiftningen för kreditinstituten, som är

genomsyrad av soliditetshänsyn, dels det allmännas reglering av nybildning

och förvärv av kreditinstitut. Utredningen har därför inte kunnat finna en

högre kapitaltäckningskvot än den som föreslås i högsta riskgraden i det av

utredningen förordade kapitaltäckningssystemet motiverad.

Bankinstituten har möjlighet att äga fastigheter för banklokalers inrym­

mande på två sätt, dels direktägande, dels indirekt genom aktieinnehav i

bankfastighetsaktiebolag. Utredningen anser att formen för ägande av så­

dana fastigheter inte bör påverka omfattningen av kapitaltäckningskravet

för sådant fastighetsinnehav. Ägandeformen bör således i detta avseende vara

neutral. Utredningen har därför föreslagit att direktägd bankfastighet till

106

hela sitt bokförda värde skall ingå i riskgrad 4. Vid indirekt ägande föreslås

i denna riskgrad ingå såväl bokfört värde av aktiekapitalet i fastighetsbola­

get som bokvärdet av inteckningslånen i bolaget.

Eget kapital

Utredningen framhåller att det totala insättarskyddet i bankinstituten i

regel omfattar en betydligt större kapitalmassa än vad som får räknas som

eget kapital vid tillämpning av kapitaltäckningsreglerna. Den totala kapi­

talmassan anges vara sammansatt av dels obeskattade egna medel, dvs. vär-

deregleringskonton för utlåning samt för värdepapper och valutor, dels be­

skattade egna medel, dvs. odisponerade vinstmedel, dispositionsfond eller (för

sparbanker) garantifond, reservfond och aktiekapital eller (för sparbanker)

grundfond eller (för kreditkassor) insatskapital, dels främmande kapital

med sämre rätt än vanliga borgenärer, dvs. förlagslån. Av dessa medel utgör

beskattade egna medel basen för vad som nu får räknas som inlåningsrätts-

grundande kapital. Enligt utredningens mening bör självfallet sådana me­

del även i fortsättningen räknas in i kapitaltäckningen.

Utredningen diskuterar därefter i vad mån även andra medel än de som

f. n. räknas som egna medel, dvs. de beskattade, bör få räknas som kapital­

täckning. Därvid behandlas medel som står inne på värderegleringskonton.

Sådana medel är obeskattade. Övervägandena leder till att utredningen inte

anser sig kunna förorda, att värderegleringsreserverna räknas in i den le­

gala kapitaltäckningen, vilket skulle inneburit att dessa reserver, liksom

beskattade egna medel, skulle fått viss multipeleffekt på utlåningskapaci-

teten. Däremot anser utredningen att värdet av dessa reservmedel bör räk­

nas från tillgångarnas värde vid beräkningen av kraven på kapitaltäckning.

Eftersom i praktiken avsättning till värderegleringskonto oftast inte hänförs

till bestämda placeringar utan företas i klump, föreslår utredningen att

summan av värderegleringsreservernais belopp för utlåning och överskot­

tet av reserven för värdepapper får dras från tillgångarnas värde i den högs­

ta riskgraden före beräkningen av kapitaltäckningskraven.

För värdepappersportföljen betyder detta, framhåller utredningen, att i

den mån beloppet på värderegleringskontot är så stort, att nettobolcvärdet

för dessa tillgångar understiger marknadsvärdet (eller om direkt nedskriv­

ning tillämpas, om tillgångarnas bokföringsvärden understiger marknads­

värdena) får det överskjutande beloppet på värderegleringskontot — till­

sammans med beloppet på värderegleringskontot för utlåning — dras från

värdet av tillgångarna i riskgrad 4 före kapitalkravsberäkningen för denna

riskgrad.

Vidare framhålls det att, i den mån ett bankinstituts avsättningar till vär­

deregleringskonto inte skulle förslå att tillräckligt skriva ned obligations-

portföljens värde eller, vid direkt nedskrivning, portföljens bokföringsvär-

de överstiger dess marknadsvärde, utredningen förutsatt att det egna ka­

Kungl. Maj.ts proposition nr lfr3 år 1968

107

pitalet skall reduceras med det återstående belopp, som kan krävas för

att anpassa obligationsportföljens nettobokföringsvärde till marknadsvär­

det, innan det egna kapitalet får räknas som risktäckning i övrigt.

Enligt utredningens förslag skall således som eget kapital (egna fonder)

i kapitaltäckningshänseende i överensstämmelse med vad som nu gäller få

räknas endast egna beskattade medel, dvs. för affärsbanker aktiekapital,

reservfond, dispositionsfond och odisponerade vinstmedel, för sparbank

grundfond, reservfond och garantifond och för kreditkassor insatskapital,

reservfond och odisponerade vinstmedel.

I fråga om den nuvarande möjligheten för affärsbank, sparbank och cen­

tralkassa att i kapitaltäckningshänseende i viss utsträckning jämställa för­

lagslån med eget kapital har utredningen stannat för att förorda att regleina

oförändrade förs över till de nya kapitaltäckningsbestämmelserna.

Kapitaltäckningskravens utformning och storlek

Inledningsvis framhåller utredningen att genom den föreslagna uppdel­

ningen av placeringar på olika riskgrader har tekniska förutsättningar ska­

pats för en differentiering av bankinstitutens placeringar i riskhänseende.

Det ligger nära till hands att för var och en av de fyra riskgraderna ställa

upp en viss lägsta kapitaltäckningskvot, varvid det sammanlagda kravet på

eget kapitals storlek fås som summan av täckningskraven för de olika risk­

graderna. Ett annat sätt att utforma kapitaltäckningskraven sägs vara att

ge täckningskraven en villkorlig innebörd, så att vid en given relation mel­

lan tillgångarna i olika riskgrader ett visst kapitaltäckningskrav skulle gälla,

vilket vid en förskjutning mot ökad placering i högre riskgrader skulle er­

sättas med höjda kapitaltäckningskrav. Ett sådant system skulle förete vissa

likheter med vad som nu gäller för sparbanker och centralkassor, påpekar

utredningen.

Möjligheterna att ta hänsyn till olikheter i placeringsstrukturen kan

enligt utredningens mening i stort sett sägas vara desamma för de båda sy­

stemen. Det förstnämnda systemet har emellertid den fördelen att bank­

instituten direkt kan bedöma det kapitaltäckningskrav, som varje enskild

placering medför, vilket inte utan vidare är fallet i det andra systemet. Ef­

tersom systemet med summering av risktäckningen för var och en av de

olika riskgraderna dessutom framstår som klarare och enklare i tillämp­

ningen förordar utredningen detta system.

I fortsättningen behandlar utredningen frågan om fondrelationstalens

storlek inom de olika riskgraderna. Med utgångspunkt i att talen bör

innebära en rimlig täckning av förlustrisken för tillgångar inom de olika

riskgraderna överväger utredningen om talens storlek kan bestämmas

med ledning av faktiskt inträffade förluster. I samband därmed hän­

visar utredningen till att förlusterna nnder efterkrigstiden för postban­

ken har varit helt obefintliga och för sparbanker och kreditkassor haft en

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

108

omfattning, som kan räknas i hundradels resp. tusendels promille av den

utestående utlåningen. I fråga om affärsbankerna har förlusterna för fem­

årsperioderna 1956—1960 och 1961—1965 uppgått till 0,6 å 0,8 promille

av utlåningen. Det är svårt att i detalj klarlägga orsakerna till den ringa

omfattningen av förluster. En förklaring kan vara den alltsedan andra

världskrigets slut rådande högkonjunkturen, påpekar utredningen.

Eftersom de faktiskt inträffade förlusterna enligt utredningens åsikt en­

dast i ringa grad kan tjäna som vägledning för kapitaltäclmingskvoternas

storlek, söker utredningen även bedöma kvoternas rimliga storlek med

utgångspunkt i de kapitaltäckningskrav, som de nuvarande inlåningsrätts-

bestämmelserna för affärsbanker, sparbanker och centralkassor anger. En­

ligt utredningens mening framstår de nuvarande kapitaltäckningskraven

som betryggande. Utredningen har därför, och då skärpta krav innebär

ökade kostnader för kreditförmedlingen, utgått från att någon skärp­

ning av de nuvarande samlade kapitaltäckningskraven i och för sig inte

behövs. Särskilt i fråga om affärsbankerna, vilka nu har de strängaste

kapitaltäckningskraven, har tvärtom en mildring av det samlade kapital-

täckningskravet framstatt som motiverad, heter det i framställningen. Ut­

redningen beaktar även att jämförelse från risksynpukt mellan tillgångarna

i de olika riskgraderna enligt utredningens mening ger till resultat, att ste­

get mellan kapitaltäckningskraven för riskgraderna 2 och 3 bör göras större

än mellan riskgraderna 1 och 2. Utredningen anför därefter följande.

Vad beträffar tillgångar i riskgrad 1 är det även befogat att förutsätta,

att risken för att de mot banken betalningsskyldiga inte fullgör sina för­

pliktelser är obefintlig eller ytterst ringa. Det kan erinras om att dessa till­

gångar i betydande utsträckning enligt gällande lagregler är fritagna från

kapitaltäckningskrav. Eftersom själva handhavandet av tillgångar i risk­

grad 1, liksom av de till övriga riskgrader hänförliga tillgångarna, är förenat

med vissa förlustrisker, och då utredningen ansett det rimligt att ett visst

eget kapital över huvud taget skall krävas av ett bankinstitut, har emellertid

utredningen även för dessa tillgångar — med undantag för rena kassatill­

gångar — uppställt en kapitaltäckningskvot.

Utredningen föreslår att för lägsta riskgraden, riskgrad 1, skall fordras

0,5 % kapitaltäckning och att för riskgraderna 2—4 skall krävas 1 %, 4 %

resp. 8 % kapitaltäckning.

Inneliggande kassa inkl. svenska checkar och postremissväxlar samt

fordringar hos riksbanken och riksgäldskontoret föreslås emellertid bii

helt täckningsfria.

Utredningen har i fråga om samtliga affärsbanker och centralkassor

samt ett urval sparbanker jämfört hur de föreslagna kapitaltäcknings­

kraven förhåller sig till nu gällande regler. Undersökningen, som — med

vissa särskilt anmärkta undantag — avser förhållandena den 31 december

1964, redovisas i följande tabell.

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

Kungl. Ma j. ts proposition nr 143 år 1968

109

Affärsbankerna

Stockholms Enskilda

Bank2...............................

Svenska Handelsbanken2 ..

Skandinaviska Banken . . .

Göteborgs Bank2................

Sveriges Kreditbank2........

Uplandsbanken..................

Sundsvallsbanken..............

Jämtlands Folkbank.........

Wermlands Enskilda Bank

Skaraborgs Enskilda Bank

Östergötlands Enskilda

Bank2 ..............................

Skånska Banken2..............

AB Bohusbanken..............

Sparbankernas Bank........

Jordbrukets Bank..............

Smålandsbanken2..............

Centralkassorna för

jordbrukskredit

Mälarprovinserna...............

Malmöhus län.....................

Östergötland.......................

Gotland...............................

Södra Sverige.....................

Halland...............................

Västra Sverige....................

Mellersta Sverige................

Gävle-Dala..........................

Mellersta Norrland............

Västerbotten......................

Norrbotten..........................

Postbanken..........................

Sparbanker

Stockholm...........................

Göteborgs och Bohus län . .

Linköping-Skänninge........

Torna, Bara och Harjagers

härad...............................

Västerås.........................

Summa

tillgångar

risk­

graderna

1—4l

tkr

I procent av kol. (1)

Gällande

I procent av kol. (6)

Ris

1

cgrad

2

3

4

krav

tkr

Eget kapital

(exkl.) inkl.

förlagslån

Utred­

ningens

förslag

(1)

(2)

(3)

(4)

(5)

(6)

(7)

(8)

3 152 903

43

1

5

51

201 732

(132)

132

70

10 176 306

38

10

2

50

713 856

(81)

99

63

8 015 867

37

8

2

53

553 664

(84)

103

67

2 791 736

27

10

2

61

196 039

(79)

101

75

3 989 202

44

7

1

48

252 215

(77)

101

66

641 865

26

21

5

48

40 600

(102)

122

70

937 243

25

12

1

62

71 054

(87)

100

69

115 279

20

30

4

46

7 946

(127)

127

61

807 286

28

24

2

46

47 390

(84)

107

71

538 889

28

24

7

41

37 503

(83)

98

57

664454

29

15

2

54

44 468

(93)

102

70

929 513

25

8

3

64

67 340

(89)

102

75

91 574

67

18

3

12

5 148

(133)

133

28

809 332

77

5

2

16

42 065

(124)

138

35

197 510

72

5

0

23

7 985

(129)

129

56

416 108

24

24

1

51

27 589

(77)

102

68

209 180

34

44

12

10

3 948

(118)

118

101

159 484

30

46

10

14

3 258

(108)

139

104

257 818

22

53

13

12

5 571

(137)

137

99

38 162

23

47

16

14

1 032

(136)

136

86

323 238

30

40

10

20

8 669

(83)

103

97

191 605

28

45

14

13

4 240

(110)

110

99

351 606

31

43

13

13

6 471

(111)

111

115

181 521

27

50

12

11

3 929

(109)

109

93

172 748

25

52

16

7

3 164

(138)

138

102

154 978

34

46

10

10

2 678

(141)

141

109

155 421

41

47

9

3

2 520

(157)

157

79

61 792

29

33

23

15

1 467

(107)

107

109

10 096 895

66

31

0

3

3

1 484 373

29

57

3

11

28 375

(205)

205

91

678 461

17

73

1

9

12 639

(249)

249

84

358 791

28

62

5

5

6 745

(204)

204

73

211 177

28

49

7

16

4 349

(148)

148

107

123 575

20

56

10

14

2 326

(Hl)

in

114

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Summa

tillgångar

risk­

graderna

1—4*

1

tkr

I procent av kol. (1)

Gällande

I procent av kol. (6)

Riskgrad

krav

Eget kapital4

(exkl.) inkl.

förlagslån

Utred­

ningens

1

2

3

4

tkr

förslag

(1)

(2)

(3)

(4)

(5)

(6)

(7)

(8)

65 728

32

55

11

2

1 163

(165) 165

73

65 162

19

68

5

8

1 519

(113) 113

69

44 675

47

43

7

3

813

(158) 158

62

40 822

34

56

6

4

765

(271) 271

70

25 962

19

68

12

1

447

(197) 197

79

25 966

34

53

9

4

460

(172) 172

75

24 415

41

46

7

6

437

(193) 193

82

23 963

24

59

16

1

457

(201) 201

75

22 701

20

59

17

4

418

(144) 144

93

22 072

31

47

9

13

410

(203) 203

108

19 715

24

68

7

1

374

(127) 127

63

19 909

21

70

3

6

344

(148) 148

79

14 565

29

56

3

12

266

(147) 147

97

14 433

23

69

5

3

263

(200) 200

67

12 084

19

67

11

3

223

(183) 183

78

9 877

36

50

7

7

190

(134) 134

80

8 850

29

51

19

1

158

(118) 118

83

6 610

32

54

4

10

116

(159) 159

97

3 998

22

57

15

6

75

(201) 201

93

1

in

13

47

29

11

30

(213) 213

97

1 004

15

62

22

1

31

(219) 219

55

832

16

65

19

0

16

(331) 331

75

655

12

30

45

13

26

(146) 146

81

Törnevalla..........................

740

22

67

11

0

12

(850) 850

75

Anm. Tabellen bygger på uppgifter som vederbörande bankinstitut tillställt utredningen. På grund av

redovisningssystemens olika uppläggning och omfattning har ej alltid riskgradsgruppermgen av tillgång­

arna kunnat göras i full överensstämmelse med förteckningen i kap. 7 över riskgradernas tillgångar.

1 Nettotillgångar inkl. garantier. 2 Uppgifterna avser 30 november 1964. 3 Kapitalkrav enl. utredning­

ens förslag 84 431 000 kr. 4 I förekommande fall egna fonder.

I beräkningarna för tabellen har obligationsporlföljernas värden ingått

med bruttobokföringsvärden med avdrag för värderegleringskonto för vär­

depapper. Sådana konton för övriga placeringar inkl. valutor har dra­

gits från placeringarna i riskgrad 4. Det anges att hänsyn inte kunnat tas

till den av utredningen i fråga om fastigheters värdering förordade öt ei -

gången från taxeringsvärden till uppskattat värde.

Utredningen konstaterar att dess förslag innebär sänkta kapitaltäck-

ningskrav för samtliga affärsbanker och för flertalet av de undersökta

sparbankerna. De sistnämnda instituten sägs vara utvalda så att de utgör

ett representativt tvärsnitt av sparbanksväsendet. Med hänsyn till att de

föreslagna kapitaltäckningskraven för vissa sparbanker och för hälften

av centralkassorna är strängare än nu gällande krav förordar utrednings

eu att viss övergångstid, förslagsvis tre år, medges för dessa institut.

Reservationer

Utredningens förslag om kapitaltäckningsregler omfattas av samtliga

ledamöter utom herrar Hanström, Torén och Callans.

Hanström framhåller i sin reservation inledningsvis, att han väl kan

medverka till en omläggning av regelsystemet och en viss justering av

det totala kapitalkravet men inte till att undandra insättarna kapital­

skydd i den omfattning som utredningsmajoriteten föreslår. I fortsätt­

ningen redovisar Hanström åtskilliga omständigheter och synpunkter, som

enligt hans mening utgör tungt vägande skäl för varsamhet, när fråga

är om alt reducera det riskbärande kapitalet. Beträffande utvecklingen

under de senaste 20—25 åren pekar han på att bankinstituten visserligen

på grund av de goda konjunkturerna kunnat redovisa endast små för­

luster men att de under senare delen av perioden till följd av den tidvis

starkt förhöjda räntenivån fått vidkännas betydande kapital- och räu-

tabilitetsförluster på de numera stora obligationsinnehaven. Vidare fram­

håller Hanström, att även under denna från risksynpunkt gynnsamma

period har inträffat förluster på enstaka engagemang av sådan storlek,

att de måste föranleda allvarlig eftertanke. Vad angår kreditriskerna un­

der den närmaste framtiden hänvisar reservanten till den förändring av

konjunkturbilden som inträtt under senare år. Företagens möjligheter till

självfinansiering har minskat starkt med resultat att företagen i ökande om­

fattning måste ta krediter i anspråk för investeringar och för rörelsen. Detta

leder till att bankinstituten måste träda företagarrisken närmare än tidi­

gare. Vidare bör enligt reservanten beaktas, att gränserna för kreditgiv-

ningen genom lagändringar vidgats och kommer, om utredningens förslag

genomförs, att ytterligare vidgas. Särskilt nämns de redan införda bestäm­

melserna, som ger instituten en mycket vid ram för långtidsbundna kredi­

ter, samt förslaget om ökade möjligheter att lämna kredit utan särskild

säkerhet. En omständighet som enligt reservantens mening kräver särskilt

beaktande är att samma kapitalregler avses gälla för samtliga typer av bank-

institut och även för de enskilda instituten inom grupperna oberoende av

storlek och inriktning. Den i detta sammanhang framförda uppfattningen,

att risken i en placering är densamma oberoende av vilket institut som gör

placeringen, kräver enligt Hanströms mening en väsentlig nyansering. De

olika institutens kapacitet, när det gäller att bedöma kreditrisker och att

följa och övervaka förändringarna i en placerings värde, varierar nämligen

enligt hans uppfattning starkt mellan de olika instituten. I fråga om syn­

punkten att kostnaden, som är förenad med anskaffande av riskkapital, ut­

gör ett skäl för minskning av kapitaikravet framhåller reservanten, att ge­

nom möjligheten att likställa förlagslån med eget kapital har det blivit möj-

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

111

112

ligt att högst väsentligt reducera denna kostnad. Vidare påpekas att ett

företagsekonomiskt krav är att en rimlig relation skall råda mellan eget och

upplånat kapital, ett krav som kommit till uttryck i t. ex. aktiebolagslagen.

Det kan härvid konstateras, framhåller Hanström, att affärsbankerna, sedda

som en enhet, f. n. redovisar ett eget kapital, som svarar mot 5 % av balans­

omslutningen.

Hanström har gjort en beräkning av kapitalkravet enligt utrednings-

majoritetens förslag för sju affärsbanker och fem centralkassor per den

31 augusti 1967 och för sex sparbanker per den 31 december 1966. Resul­

tatet redovisas i följande tabell, som också anger verkningarna av ett av

Hanström framlagt lagförslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Bankaktiebolag

Eget

Kapitalkrav enligt

och för-

BL

utredningsmaj oritetens

Hanströms förslag

lagslån

förslag

i % av

i % av

tkr

tkr

tkr

kol. 1 kol. 2

tkr

kol. 1 kol. 2

1

2

3

4

5

6

7

8

Svenska Handelsbanken .... 1 024 195 1 026 702

552 651

54

54

707 141

69

69

Skandinaviska Banken.........

687 347

749 254

420 752

61

56

547 323

80

73

Göteborgs Bank.....................

263 206

258 932

153 856

58

59

200 735

76

78

Sveriges Kreditbank..............

325 718

337 934

189 348

58

56

232 903

72

69

Wermlands Enskilda Bank ..

64 206

61 661

32 116

50

52

44 282

69

72

Östergötlands Enskilda Bank

59 228

52 954

31 546

53

60

40 971

69

77

Skaraborgs Enskilda Bank ..

49 118

45 435

26 712

54

59

33 688

69

74

Sparbanker

Eget

kapital

och för­

lagslån

Kapitalkrav enligt

SpL

utredningsmaj oritetens

förslag

Hanströms förslag

i % av

i % av

tkr

tkr

tkr

kol. 1

kol. 2

tkr

kol. 1

kol. 2

1

2

3

4

5

6

7

8

62 471

32 588

24 660

39

76

30 186

48

93

Valkebo Sparbank.................

600

355

368

61

104

392

65

110

280

219

175

63

80

212

76

97

Virserums Sparbank..............

894

441

347

39

79

412

46

93

3 664

2 720

2 551

70

94

3 094

84

114

Motalaortens Sparbank........

1 863

1 431

935

50

65

1 096

59

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

113

Centralkassor för jordbrukskredit

Eget

Kapitalkrav enligt

kapital

och för-

JkL

utredningsmajoritetens

Hanströms förslag

lagslån

förslag

i % av

i % av

tkr

tkr

tkr

kol. 1

kol. 2

tkr

kol. 1

kol. 2

1

2

3

4

5

6

7

8

Mellersta Norrlands Central-

kassa....................................

4 375

3 715

3 511

80

95

4 418

101

119

Mälarprovinsernas Central-

kassa....................................

7 937

5 286

6 268

79

119

7 230

91

137

Västra Sveriges Centralkassa.

14 608

9 213

8 638

59

94

9 664

66

105

Östergötlands Centralkassa ..

9 856

6 515

6 025

61

92

6 483

66

100

Södra Sveriges Centralkassa .

17 166

12 507

11 388

66

91

13 016

76

104

Hanström visar på att om utredningens förslag genomförs skulle kapital­

kravet minska för affärsbankerna med mellan 40 och 48 %, för fem spar­

banker med mellan 6 och 35 % och för fyra centralkassor med mellan 5 och

9 %. Kapitalkravet skulle öka för en sparbank med 4 % och för en central­

kassa med 19 %.

Enligt Hanströms uppfattning ger de av honom i det föregående redovi­

sade omständigheterna och synpunkterna inte underlag för en så långt

driven uttunning av insättars,kyddet som utredningens majoritet föreslagit.

En affärsbank (Svenska Handelsbanken) skulle sålunda kunna öka utlå­

ningen till allmänheten med inemot 10 miljarder utan att banken tillförs

ytterligare riskbärande kapital. Reservanten hävdar att även för en ned­

sättning av kapitalkravet med 20—30 % måste de argument, som talar föl­

en viss minskning, pressas utomordentligt hårt. Hanström har dock ansett

sig kunna godta ett kapitalkrav, som för affärsbankerna innebär en minsk­

ning av denna storlek. Han har därför utarbetat ett lagförslag som är avsett

att ge ett sådant slutresultat. Förslaget, vars verkningar på de av honom

undersökta instituten också — som redan antytts — redovisas i nyssnämn­

da tabell, fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 3.

Hanström framhåller att i fråga om utformningen av detaljbestämmel­

serna är det främst i två hänseenden som den av honom föreslagna regeln

skiljer sig från majoritetens förslag. Den ena skiljaktigheten rör kredit mot

inteckning i annan fastighet (eller tomträtt därtill) än jordbruks-, affärs-

och bostadsfastighet, dvs. i huvudsak krediter mot inteckning i industrifas­

tigheter. Hanström betonar att utredningsmajoritetens förslag att krediter

mot sådana inteckningar inom 50 % av uppskattningsvärdet skall hänföras

till riskgrad 2 innebär en sänkning av kapitalkravet från f. n. drygt 9 %

till 1 %, under det att Hanströms förslag kräver 8 % kapitaltäckning. Han-

ström anför som motiv för sitt förslag att industrifastigheter i stor utsträck-

4B Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 143

114

ning byggs för en viss verksamhet och att deras värde i hög grad beror på

den rörelse som där bedrivs. Denna lönsamhet har i sin tur samband med

en rad faktorer, konjunkturutvecklingen inom en viss bransch, ledningens

duglighet m. m. Hanström anser det uppenbart att industrifastigheter som

belåningsobjekt inte kan jämställas med affärs- och bostadsfastigheter.

Den andra skiljaktigheten angår eget kapital som förts över till annat helt

eller delvis ägt bank- eller kreditinstitut för att där utgöra i lag eller regle­

mente föreskrivet riskkapital. Hanström pekar på att f. n. vid beräkning av

banks inlåningsrätt avräknas bokförda värdet på sådana placeringar, dit

även förlagsbevis och garantifondbevis hänförts. Det har ansetts självklart,

framhåller Hanström, att det kapital, som lagstiftaren föreskrivit som stkydd

för bankens insätt are inte samtidigt kan utgöra riskkapital även i annat

kreditinstitut. Eftersom det till annat institut överförda kapitalet i första

hand utgör skydd för detta företags fordringsägare, drabbar uttunningen

enbart bankens egna borgenärer, heter det i Hanströms framställning. Han­

ström föreslår därför 100 % kapitaltäckning för dessa placeringar i stället

för utredningsmajoritetens förslag om 8 % kapitaltäckning. Emellertid kan

det enligt Hanströms uppfattning övervägas, om inte undantag härvid bör

göras i fråga om sparbanker och centralkassor. För dessa institut finns f. n.

ett begränsat utrymme för sådana investeringar, nämligen högst 10 % av

sparbanks fonder resp. centralkassas och anslutna kassors eget kapital.

Enligt utredningens förslag skall denna bestämmelse stå kvar. Vid tillämp­

ningen av inlåningsrättsreglerna har investeringar i sidobolag — i allt vä­

sentligt Sparbankernas bank resp. Jordbrukets bank — inte dragits från

det egna kapitalet. Såsom skäl för att detta även i fortsättningen bör gälla

kan bl. a. anföras, framhåller Hanström, att de gemensamma kapitaltäck-

niingsreglerna i realiteten under en lång följd av år kommer att ha väsent­

ligt strängare effekt på sparbanker och centralkassor än på affärsbanker.

Torén instämmer i Hanströms förslag att från affärsbanks eget kapital

skall avräknas bokförda värdet av vad banken som aktiekapital eller i annan

form tillskjutet aktiebolag, kreditaktiebolag eller annat in- eller utländskt

bankföretag i den mån det tillskjutna kapitalet kan i företaget grunda in-

eller upplåningsrätt. Torén anser emellertid att detta avräkningsförfarande

bör gälla även för övriga bankinstitut.

Callans reserverar sig mot utredningsmajoritetens förslag att kapitaltäck­

ning skall krävas för tillgångar inom riskgrad 1. Reservationen avser sär­

skilt verkningarna på placeringar i obligationer. Callans anser att den nu­

varande prioriteringen av sådana placeringar har varit ägnad att stödja

strävandena att vidga obligationsmarknaden. Denna effekt skulle med majo­

ritetens förslag gå förlorad, framhåller reservanten. I anledning av majori­

tetens motivering för att även tillgångarna inom riskgrad 1 skall vara före­

mål för kapitaltäckning erinrar reservanten om att obligationer och andra

tillgångar, som är underkastade kursvariationer, i varje läge förutsätts vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

115

nedskrivna till marknadsvärdet. Reservanten framhåller att om detta krav

skall kunna uppfyllas även vid oförutsedda kurs variationer förutsätter re­

dan detta en viss överavskrivning, varav följer att kravet inte snävt täcker

bara kursriskerna. Vidare kan man enligt Gallans mening räkna med att in­

stituten regelmässigt även i framtiden kommer att redovisa tillgångar, som

faller under övriga riskgrader, varför det alltid kommer att finnas ett eget

kapital utan att något särskilt krav riktas mot riskgrad 1. Callans anser att

majoritetens förslag på ifrågavarande punkt i väsentlig mån betingats av

önskemålet att motivera en kapitalökning hos postbanken och finna en

grund för det förslag som majoriteten i annat sammanhang för fram om

ombildning av postbanken till aktiebolag. Vinningen från konkurrensutjäm-

ningssynpunkt är emellertid enligt reservantens uppfattning så begränsad

att den inte synes få motivera att krav på kapitaltäckning skall riktas även

mot bankinstitutens innehav av obligationer.

Remissyttrandena

Allmänna synpunkter

Utredningens uppfattning om behovet av kapitaltäckningsregler har vid

remissbehandlingen lämnats utan erinran.

Utredningens förslag till konstruktion av kapitaltäckningsregler har av

remissinstanserna genomgående mottagits med gillande eller lämnats utan

erinran. Metoden att hänföra kapitaltäclmingskravet till placeringarna och

därvid anpassa kravet efter den risk som kan anses förbunden med de olika

placeringarna sägs vara mera logisk än det nuvarande systemet med an-

knytning till inlåningen. Det framhålls också som en förtjänst att de före­

slagna reglerna är enklare och mera lättöverskådliga än de nu gällande. De

remissinstanser som uttryckligen ansluter sig till den föreslagna principen

för konstruktion av kapitaltäckningsregler är bankinspektionen, poststy­

relsen, kommerskollegium, bostadsstyrelsen, riksbanksfullmäktige, riks­

gäldsfullmäktige, bankföreningen, hypoteksbanken, sparbanksföreningen,

med instämmande av Sparbankernas bank, jordbrukskasseförbundet med

instämmande av Jordbrukets bank, Svenska försäkringsbolags riksförbund,

Folksam, KF, Sveriges Lantbruksförbund, RLF och handelskammaren i

Göteborg.

Bankinspektionen finner den angivna metoden lättillämplig och praktisk,

så länge uppdelningen i olika riskklasser snävt begränsas, och har därför

inte något att erinra mot att den kommer till användning.

Riksgäldsfullmäktige betonar att genom att ställa upp större eller mindre

krav på kapitaltäckning alltefter de risker, som olika placeringar kan med­

föra för bankinstitutens solvens, får man ett på visst sätt självregler ande in­

sättarskydd.

Iliingl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

116

KF anser att förslaget innebär en väsentlig förenkling i jämförelse med

nuvarande bestämmelser men betonar samtidigt att en schablonisering av

kapitaltäckningsreglerna kan medföra risk för att låsa fast räntestrukturen

för utlåningen. En direkt klassificering av placeringsobjekten kan nämligen

försvåra en fri prissättning på krediter framhålls det.

Hypoteksbanken framhåller att genom det föreslagna systemet kan jäm­

förelser mellan bankinstituten och övriga kreditinstitut lättare göras i fråga

om de krav på kapitaltäckning som rimligen bör ställas och nu ställs på de

sistnämnda instituten.

Frågan om enhetlig reglering berörs särskilt av några remissinstanser.

Sparbanksföreningen anser att en enhetlig reglering är en självklar följd av

utredningens principiella ställningstagande för en samordnad banklagstift­

ning. Jordbrukskasseförbundet vill se lagförslaget som en helhet och är där­

för berett att godta de starkt ökade krav som förslaget innebär för rörelsens

del. Förbundet förutsätter därvid att kasserörelsens i andra frågor fram­

ställda krav på likställighet tillgodoses.

Bankinspektionen framför viss kritik mot förslaget att kapitaltäcknings-

kravet fullt ut skall vara lika för samtliga bankinstitut och finner det moti­

verat att kapitalkravet för sparbanker och kreditkassor sätts något lägre än

för affärsbanker. Som skäl härför anförs att sparbankernas och kreditkas­

sornas låneportföljer under överskådlig tid kommer att ha en annan och

mindre riskbetonad sammansättning än affärsbankernas. Att även här till-

lämpa principen om likriktning är enligt inspektionens uppfattning att se

bort från realiteter. Inspektionen föreslår därför att täckningskvoten i högs­

ta riskgraden skall vara 8 % för sparbanker och kreditkassor samt 9 % för

affärsbanker.

Av de remissinstanser som uttalat sig om kapitalkravet i stort är bankin­

spektionen samt stadshypotekskassan och bostadskreditkassan kritiska

mot den sänkning av kapitalkravet som förslaget innebär för vissa bankin­

stitut. I yttranden av poststyrelsen, riksgäldsfullmåktige, bankföreningen,

jordbrukskasscförbundet, Folksam och handelskammaren i Norrköping be­

döms däremot förslaget ge tillräckligt skydd för insättarna. RBF anser att

det för en del bankinstitut minskade kravet på eget kapital inte kommer att

medföra alltför stor solvensrisk. LO anser att det mot bakgrund av de små

förluster som under efterkrigstiden drabbat bankinstituten är försvarbart,

att kapi tal täckningskraven sänks för affärsbanker och flertalet sparbanker.

LO anmärker dock på att utredningen inte kunnat göra en uttömmande ana­

lys av kapitaltäckningsbehoven och menar att en sådan borde företas innan

beslut fattas i fråga om kapitaltäckningskraven.

Bankinspektionen anlägger vissa allmänna synpunkter på kapitaltäck-

ningsfrågan. Inspektionen anmärker först på den osäkerhet som enligt in­

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 'i3 år 1968

117

spektionens mening gäller för utredningens beräkningar av bankinstitutens

kapitalbehov enligt de föreslagna reglerna. Inspektionen pekar särskilt på

två felkällor. Den ena ligger i att utredningen inte kunnat la hänsyn till alt

förslaget utgår från en fastighets uppskattade värde och inte som nu taxe­

ringsvärdet. För att belysa vad detta kan betyda hänvisar inspektionen till

en officiell undersökning av fastighetspriserna för år 1965, enligt vilken

överpriset, dvs. skillnaden mellan köpeskilling och taxeringsvärde, i medel­

tal utgjorde för jordbruksfastigheter 50,4 %, för en- och tvåfamilj sfastig­

het er i tätorter 49 % och för flerfamiljs- och affärsfastigheter i tätorter

32,2 %. Den andra felkällan består i att — enligt vad inspektionen uppger

sig ha erfarit — samtliga krediter mot säkerhet av inteckningar i industri­

fastigheter vid utredningens beräkningar hänförts till riskgrupp 4 med 8 %

kapitaltäckning, under det att den del av dessa krediter som ligger inom 50 %

av uppskattade värdet enligt förslaget skall föras till riskgrad 2 med 1 %

kapitaltäckning. Dessa anmärkningar innebär, framhåller inspektionen, att

de kapitalbelopp som av utredningen anges som behövliga enligt de före­

slagna reglerna är för höga, vilket omvänt innebär att utredningen föreslår

en större reduktion av kapitalkraven än vad sammanställningarna visar. En­

ligt inspektionens beräkningar medför i verkligheten förslaget en minskning

av kapitalbehovet för flertalet affärsbanker med 40—50 % i stället för av

utredningen angivna 25—40 %. Detta innebär att landets största affärsbank

— under förutsättning av oförändrad sammansättning av tillgångarna —

skulle kunna öka sill omslutning från 14 000 till 28 000 milj. kr. utan att

behöva något nytt riskbärande kapital.

Inspektionen berör därefter den betydelse för behovet av riskbärande ka­

pital som bankinstitutens dolda reserver, främst i form av värdereglerings-

konton för utlåning, kan ha. Värdet av dolda reserver betonas men samtidigt

understryks att kapitaltäckningsreglerna skall tillämpas inte bara under

goda konjunkturer utan även under dåliga. Erfarenheterna visar också att

reserverna snabbt kan försvinna inte bara på grund av inträffade förluster

utan också till följd av en ändrad inställning i fråga om behovet av säker­

hetsmarginaler. Som ett belysande exempel på hur till följd av en ändrad

politik från ledningens sida dolda reserver lätt kan försvinna nämner in­

spektionen förändringarna i bankernas obligationsportföljer. Inspektionen

erinrar om att i samband med tillkomsten av banklagen anfördes från bank­

håll som skäl för att något större eget kapital inte skulle behövas för täck­

ning av riskerna i obligationsinnehaven, att dessa var nedskrivna till betryg­

gande belopp. Utvecklingen därefter har lett till att reserverna kraftigt re­

ducerats. Under senare år har inte sällan hänt att dessa tillgångar i månads-

rapporterna till inspektionen t. o. in. tagits upp till värden, som överstiger

marknadsvärdet. Utvecklingen kan enligt bankinspektionens mening vid en

allvarlig konjunkturnedgång komma att bli likartad i fråga om institutens

värderegleringskonton för utlåning. Även om reserverna på dessa konton

Iiungl. Maj. ts proposition nr l t3 år 1968

118

skulle tas i anspråk för nedskrivning av förlustengagemang, kan emellertid

rörelsen bedrivas — och måste den sannolikt bedrivas — i hela den omfatt­

ning som kapitaltäckningsreglerna medger. Det kapitalskydd, som erbjuds

insättarna, kan således under avsevärd tid vara begränsat till det i lag före­

skrivna minimikapitalet, heter det i framställningen.

Inspektionen understryker vidare att kraven på riskkapital måste avvägas

så, att bankinstituten med bevarat förtroende från allmänhetens sida skall

kunna fungera även under perioder med sämre konjunkturer. Det riskkapi­

tal, som enligt lag skall finnas i ett bankinstitut måste i princip vara så

stort att det i och för sig är tillräckligt som skydd för insättarna. Vidare be­

tonas att det krav på riskkapital som i lag generellt ställs upp på bankin­

stitut är minimikrav. I anledning därav påpekar inspektionen, att om en

bank i sin rörelse är beredd att ta större risker än normalt, måste banken

hålla ett motsvarande högre kapital än det som föreskrivs i lag.

När det gäller att ta ställning till frågan om storleken av det kapital som

de olika bankinstituten skall ha krävs enligt inspektionen i första hand, att

arten av deras rörelse och de därmed förknippade riskerna klarläggs. Vad

angår erfarenheterna från de gångna åren pekar inspektionen på att de små

förlusterna under efterkrigstiden hänger samman med de gynnsamma vill­

koren för näringslivet. Även den successiva penningvärdeförsämringen

anges ha varit av betydelse i sammanhanget. Genom denna har även från

början illa planerade investeringar efter hand blivit lönsamma eller i varje

fall skapat så stora realvärden att eu realisation möjliggjort återbetalning av

upplånat kapital. Inspektionen erinrar emellertid om att några av våra af­

färsbanker under de senaste åren fått erfara, att även under goda tider kan

bankinstituten drabbas av förluster.

Kraven på riskkapital måste också anpassas till vad man tror om utveck­

lingen i framtiden. Därvid måste enligt inspektionen beaktas, att reglerna

är avsedda att gälla under en avsevärd tidsperiod och att kraven också av

denna anledning måste ställas så höga, att marginaler finns för de påfrest­

ningar, som kan följa av även starka växlingar i konjunkturerna. I fråga om

den framtida utvecklingen pekar bankinspektionen på vissa omständigheter

som anges mana till försiktighet vid bedömningen av kapitalkravet.

De numera försämrade självfinansieringsmöjligheterna för företagen med­

för att företagen i ökad utsträckning måste anlita krediter för finansiering

av sina projekt. Kreditgivarna kommer därmed närmare företagarrisken.

Enligt inspektionens uppfattning måste också beaktas, att företagens in­

vesteringar i utvecklingsarbeten och marknadsföring förmodligen kommer

att öka i framtiden, vilket kan medföra, att bankernas kreditgivning får en

annan och mera riskbetonad karaktär än f. n.

Vissa förskjutningar har under senare år ägt rum i låneportföljernas

sammansättning. I affärsbankerna svarar numera de stora engagemangen

för ett växande antal av utlåningen, vilket, framhåller inspektionen, medför

en försämrad riskfördelning. Denna utveckling hänger samman med kon­

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1968

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

119

centrationen av företagsamheten till större enheter och kan därför väntas

fortsätta i framtiden. Inspektionen erinrar också om att affärsbankerna i

ökad utsträckning medverkat till att avlyfta bottenkrediter i industriella

och kommersiella anläggningar genom omläggning till obligations- och för­

lagslån eller genom att föra över lånen till försäkringsbolag eller specialin­

stitut som t. ex. AB Industrikredit. En sådan överflyttning av krediter mot

bästa säkerhet medför att genomsnittsrisken i kvarliggande krediter ökas.

Inspektionen erinrar också om de möjligheter till ökat risktagande som

ligger i de 1965 genomförda ändringarna om krediters löptid och i genom­

förda och nu föreslagna ändringar angående blancokrediter.

Inspektionen anser att det givetvis är angeläget att kostnaderna för bank-

institutens egna kapital hålls inom isnäva gränser och inte ökar på grund av

omotiverat stränga kapitalkrav. Men det är också angeläget, påpekas det, att

bankerna har en så stark kapitalställning, att de verkligen har möjlighet att

lämna riskbetonade krediter och kan ta de förluster, som följer därav. Vid

avvägningen av dessa mot varandra stridande intressen bör enligt inspek­

tionens mening beaktas, att lagändringar under senare år gjort det möjligt

att reducera kostnaderna för det riskbärande kapitalet. Inspektionen syftar

därvid på att bankinstituten 1965 fick vidgad rätt att vid beräkning av sin

inlåning jämställa förlagslån med eget kaptial och att affärsbankerna i be­

skattningshänseende i viss utsträckning får göra avdrag för utdelning på

nyemitterade aktier. Det är i detta sammanhang inte utan betydelse att lön­

samheten i bankväsendet under hela efterkrigstiden har varit god, framhål­

ler inspektionen. Kostnaderna för att anskaffa riskbärande kapital kan där­

för inte med fog åberopas som skäl för en långt gående reducering av kapi­

talkravet.

Inspektionen anför sammanfattningsvis följande.

En rad i det föregående berörda omständigheter tyder på att vi är på väg

in i en period, då bankernas verksamhet blir mera riskbetonad än under den

för näringslivet så gynnsamma efterkrigsperioden. Det kan under sådana

förhållanden enligt inspektionens uppfattning inte vara förenligt med klok

och försiktig politik att nu på sätt utredningen föreslagit införa regler, som

för affärsbankernas del skulle innebära en halvering eller en kanske ännu

längre gående reduktion av de minimikapital, som obligatoriskt måste fin­

nas till insättarnas skydd. En så extrem åtgärd skulle illa rimma med de

envist återkommande kraven från näringslivets sida på ett ökat risktagande

i bankerna. Som tidigare berörts, skulle en sådan »nedrustning» inte heller

kunna motiveras från kostnadssynpunkt. Vad inspektionen i förevarande

läge skulle finna rimligt och acceptabelt för affärsbankernas del är en minsk­

ning av det föreskrivna minimikapitalet med 20—25 %. Om utvecklingen

skulle göra detta motiverat, kan ju kapitaltäckningsreglerna efter ett antal

år liberaliseras ytterligare. Förslaget är så utformat, att täckningskraven lätt

kan ändras utan komplicerade lagstiftningsåtgärder.

Med utgångspunkt i att kapitalkravet för affärsbankerna bör reduceras

med högst 20—25 % föreslår inspektionen vissa ändringar i detaljutform­

ningen av utredningens förslag.

120

Stadshypotekskassan och bostadskreditkassan anser att de av herr Han­

ström reservationsvis framförda synpunkterna måste tillmätas avseende.

Särskilt mot bakgrund av det ökade risktagande som kan bli följden av de

föreslagna friare utlåningsbestämmelserna sägs förslaget innebära en väl

långtgående liberalisering av kraven på riskbärande kapital. Kassorna fö­

reslår därför att förslaget omarbetas för att åstadkomma en i förhållande

till nuvarande regler mera modifierad minskning av insättares och andra

fordringsägares kapitalskydd.

Eget kapital

Mot utredningens förslag om vad som skall avses med eget kapital resp.

egna fonder har inte riktats någon anmärkning.

Utredningens förslag om att värdercgleringsreserver på visst sätt skall räk­

nas som kapitaltäckning behandlas emellertid i några remissyttranden.

Sparbanksföreningen anser att utredningen inte har lagt fram några skäl,

som talar mot att värderegleringsreserverna i sin helhet skall få räknas in

i den legala kapitaltäckningen. Föreningen finner emellertid att för utred­

ningens ståndpunkt i denna fråga talar att institutens täckningsgrundande

kapital endast i extrema situationer behöver tas i anspråk för att täcka

förluster. Detta kan, framhåller föreningen, möjligen tjäna det syftet att

basen för en banks möjlighet att utveckla rörelsen — det täckningsgrundan­

de kapitalet — inte påverkas av en enstaka tillfällig förlust på ett engage­

mang så länge förlusten inte belastar detta kapital. Föreningen vill därför

inte göra någon erinran mot vad utredningen föreslagit på denna punkt.

Jordbrukskasseförbundet anmärker — utan att yrka på ändring av för­

slaget — att dolda reserver i form av värderegleringskonton från solvens-

synpunkt har i stort sett samma värde som reservfonder och att det därför

kunde vara motiverat att i kapitaltäckningshänseende likställa dessa reser­

ver med eget kapital i högre grad än vad utredningen föreslagit.

Bankinspektionen finner den föreslagna regeln om rätt att göra avdrag

för eventuell differens mellan obligationers marknadsvärde och bokförda

värde alltför liberal och dessutom opraktisk i tillämpningen. Enligt inspek­

tionens mening är obligationernas marknadsvärden, beräknade efter note­

ringarna på Stockholms fondbörs, inte representativa för större obligations-

affärer. Inspektionen framhåller att en utförsäljning av en även ganska

ringa del av en banks obligationsinnehav på allmänna marknaden i de flesta

lägen under senare år ofelbart skulle lett till att kurserna pressats. Vidare

framhålls att ränteglidningar under åren även utan samband med ändringar

av diskontot också kan inverka på kurssättningen och därmed på portföl­

jernas beräknade marknadsvärde. Det förefaller därför inspektionen rimligt

att värdet på bankernas obligationsinnehav sätts efter så försiktiga grunder

att det inrymmer marginaler för att möta smärre förskjutningar i ränteni­

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

121

vån utan att ett överskott, om än aldrig så litet och kortvarigt, i det på otill­

förlitliga grunder vilande »marknadsvärdet» skall få räknas från värdet på

andra, mera kapitalkrävande tillgångar. Till undvikande av en sådan bot-

tenskrapning av bankernas resurser bör den ändringen göras i kapitaltäck-

ningsreglerna att kapitalkravet även i fråga om obligationer alltid skall be­

räknas efter deras bokvärde. Efter en sådan ändring finns enligt inspek­

tionens uppfattning knappast behov av en särskild avdragsregel. Vad obliga­

tioner beträffar redovisas de nämligen i praktiken alltid netto, dvs. efter

avdrag av reserveringar, påpekar inspektionen. Om för andra tillgångar,

som redovisas brutto, finns medel avsatta till mötande av förluster, får

självfallet bokvärdet minskas med det belopp som avsatts för tillgången i

fråga.

Bankföreningen anser att det i 50 § banklagen stadgade kravet på avsätt­

ningar till reservfond tills denna svarar mot minst 50 % av aktiekapitalet

är alltför strängt. Eftersom insättarna genom kapitaltäckningsreglerna till­

försäkras skydd mot urholkning av bankbolags solvens borde enligt för­

eningens mening behovet av reservfond vara mindre för bankbolag än för

andra aktiebolag. Med hänsyn härtill och till att reservfondskravet utgör en

kännbar belastning i samband med nyemissioner föreslår föreningen att kra­

vet sätts ned till åtminstone vad som gäller för aktiebolag i allmänhet, dvs.

20 % av aktiekapitalet. Även handelskammaren i Göteborg anser att mini­

migränsen för reservfonds storlek bör sänkas.

I fråga om möjligheten att jämställa förlagsupplåning med eget kapital

och egna fonder anser handelskammaren i Göteborg att begränsningen till

visst belopp är onödig, eftersom insättarna har skydd för sina medel fram­

för förlagsborgenärerna.

Kiskindelning av placeringarna och kapitaltäckningskravens detal j­

utformning

Riskgrad 1

Olika uppfattningar råder bland remissinstanserna om vilka tillgångar

som skall ingå i riskgrad 1. Främst har diskussionen rört sig om vilka obli­

gationer som skall hänföras till denna riskgrad. I fråga om den föreslagna

täckningskvoten är meningarna också delade. Några remissinstanser, bank­

inspektionen, riksbanksfullmäktige och handelskammaren i Luleå, menar

att täckningskvoten för de flesta placeringarna i riskgrad 1 bör vara noll.

I fråga om obligationerna har följande uppfattningar redovisats.

Bankinspektionen erinrar i sitt yttrande bl. a. om att för affärsbankerna

gäller ca 2,25 % kapitaltäckning i fråga om andra obligationer än guldkan­

tade med kortare återstående löptid än fem år samt att för sparbankerna och

centralkassorna enligt 50-gångerregeln krävs knappt 2 % kapitaltäckning

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1968

beträffande andra obligationer än guldkantade med kortare återstående löp­

tid än ett år. Vidare uppges att den 31 december 1967 krävdes i genomsnitt

1,3 % eget kapital för affärsbankernas totala innehav av inhemska obliga­

tioner. Inspektionen finner att utredningens förslag att i stort sett samtliga

inhemska obligationer oavsett återstående löptid skall föras till riskgrad 1

med ett krav på 0,5 % kapitaltäckning innebär en reducering av kapital-

täckningskravet som från risksynpunkt inte är försvarlig. Inspektionen pe­

kar på att kursutvecklingen under efterkrigstiden på obligationsmarknaden

har visat att innehav av obligationer, särskilt långa obligationer, är förenad

med betydande risker och att bankinstituten kan tvingas till stora nedskriv­

ningar av värdet. Inspektionen anför härom.

De vinstmedel som åtgått härför har bara under den senaste femårspe­

rioden för affärsbankernas del uppgått till inemot 250 milj. kr., ett belopp

som vida överstiger kreditförlusterna under samma period. Väl brukar i dis­

kussionerna om behovet av riskkapital för obligationsinnehav från bankhåll

anmärkas, att bankerna efter en räntehöjning och ett därav föranlett kurs­

fall icke behöver realisera sina obligationsinnehav eller i vart fall behöver

sälja endast en mindre del därav och att de genom att avvakta förfallotiden

kan få obligationerna inlösta till pari. Man förbiser emellertid därvid gärna

den belastning på lönsamheten, som består däri att räntan på den mot

obligationsinnehavet svarande inlåningen under längre eller kortare perioder

legat över den, som gällde vid tiden för förvärvet av obligationerna, och kan­

ske t. o. in. över obligationsräntan. Denna belastning -— för vilken kursned­

gången för obligationerna utgjort ett uttryck — har inte varit mindre reell,

därför att förlusten kommit successivt. Särskilt i ett skede då en lågränte-

period följs av en längre period med stigande ränta kan ett stort innehav

av lågförräntande obligationer bli en allvarlig belastning för det enskilda

bankinstitutet. Detta kan då år efter år tvingas avsätta medel för att bringa

bokvärdet på obligationerna ii överensstämmelse med marknadsvärdet och

kan inte avvisa krav härpå bara genom en hänvisning till att räntenivån

efter ett eller annat årtionde måhända sjunker med påföljd att obligations­

innehavet då kommer att ge kompensation för tidigare förluster.

Med hänsyn till att det förda resonemanget främst är tillämpligt vid inne­

hav av långa obligationer skulle en differentiering av kravet på kapitaltäck­

ning efter obligationernas löptid vara naturlig heter det därefter i framställ­

ningen. De gränsproblem som uppstår vid varje differentiering och även

vissa andra omständigheter anges emellertid tala för en enhetlig behandling-

av obligationerna. Inspektionen tillstyrker därför att samma kapitalkrav

skall gälla för samtliga ifrågavarande obligationer oavsett löptid och att

täckningstalet avvägs efter ett genomsnitt. Inspektionen föreslår att obliga­

tionerna förs över till riskgrad 2 med ett täckningskrav på 1 %.

Stadshypotekskassan och bostadskreditkassan förordar en viss differen­

tiering av de olika obligationstyperna med hänsyn till deras varierande sä­

kerhetsgrad. I vart fall, framhålls det i yttrandet, bör de s. k. guldkantade

obligationerna — till vilken grupp bör föras inte bara statens, hypoteksban-

kens och stadshypotekskassans obligationer utan även obligationer utfär­