med förslag till lag angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse, m. in.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 1

Nr 143

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag an­

gående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse, m. in.; given Stockholms slott den 18

oktober 1968.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen att anta härvid fogade förslag till 1) lag angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse, 2) lag angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker, 3) lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 3 juni 1955 (nr 417) angående införande av nya lagen om sparbanker, 4) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas säkerhetskassa, 5) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen, 6) lag angående ändrad lydelse av 33 § lagen den 27 mars 1936 (nr 81) om skuldebrev.

Under Hans Maj:ts Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en samordning av rörelsereglerna för affärsbanker, sparbanker och jordbrukets kreditkassor så att dessa bankinstitut får rätt att på likartade villkor driva alla inom bankväsendet förekommande rörelsegrenar. Samordningen innebär att rörelsereglerna för sparbanker och kreditkassor i allt väsentligt utformas efter mönster av affärsbankernas bestämmelser. Detta medför framför allt för sparbankerna en väsentligt vidgad 1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 143

2 Kungl. Maj.ts proposition nr lb3 år 1968

rörelsefrihet. Propositionen innehåller också förslag till ändrade rörelseregler som syftar till att effektivisera bankinstitutens verksamhet.

Näringslivets kapitalförsörjning underlättas genom flera av de föreslagna åtgärderna. Bankinstituten skall sålunda — i motsats till vad nu gäller — kunna medverka vid emission av aktier och förlagsbevis genom att i fast räkning ta över sådana värdepapper i och för placering på den allmänna marknaden. Bankinstituten får vidare vidgad rätt att lämna kredit utan säkerhet, blancokredit. Nuvarande generella blancokreditvolym för affärsbanker och sparbanker ökas kraftigt och kreditkassor får samma rätt att lämna sådan kredit. Förbudet att i bank belåna aktie eller förlagsbevis som getts ut av förvaltningsbolag mjukas såtillvida upp att börsnoterat värdepapper av detta slag får ligga som säkerhet för kredit.

Regleringen av bankinstituts skyldighet att till insättarnas skydd hålla ett med hänsyn till rörelsens art och omfattning tillräckligt eget kapital föreslås ske efter andra principer än dem som nu gäller. Bestämmelserna utformas som placeringsregler differentierade efter placeringarnas art. Bankinstitutens tillgångar delas in i fyra riskgrader. Den lägsta riskgraden omfattar placeringar med ingen eller ringa förlustrisk medan i den högsta riskgraden ingår de mest riskbetonade tillgångarna. Placeringar i den lägsta riskgraden föreslås helt fria från krav på täckning med eget kapital. Tillgångar i övriga riskgrader föreslås täckta med 1 %, 4 % resp. 8 % eget kapital. Det samlade kravet på eget kapital erhålls genom addering av kapitalkraven i de olika riskgraderna. De nya reglerna innebär sänkta kapitalkrav för affärsbankerna. För några sparbanker och centralkasisor skärps däremot kravet på eget kapital.

När det gäller kravet på bankinstituten att hålla en tillfredsställande betalningsberedskap utformas de enhetliga reglerna efter det system som nu tillämpas för affärsbanker och centralkassor. Bankinstitut skall sålunda först och främst alltid hålla en med hänsyn till rörelsens art och omfattning tillräcklig kassareserv. Utöver detta kvalitativa krav ställs ett kvantitativt krav upp. Detta krav differentieras inte som nu efter inlåningens formella uppsägningstid utan bestäms schablonmässigt till 10 % av all inlåning.

I fråga om inlåningen föreslås att nuvarande bestämmelser om individuellt insättningsmaximum för vissa inlåningsräkningar och om uppsägningstid för uttag avvecklas. Detsamma gäller de bestämmelser som anger vilka inlåningsräkningar som får begagnas. Innebörden av dessa förslag är att bankinstituten själva får avgöra i vad mån de vill ställa upp några regler för sin inlåningsverksamhet i dessa hänseenden. Även de bestämmelser som nu begränsar valmöjligheterna beträffande kreditgivningsformer skall slopas. Detta får betydelse framför allt för sparbankerna som framdeles kan bevilja växelkredit och ge bankgarantier.

Bankinstituten får enligt propositionen rätt att — i motsats till vad nu gäller — själva avgöra sitt kontorsnäts utbredning. Nuvarande offentliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 3

etableringskontroll över filialbildning avvecklas sålunda. Bankinstituten ålägigs emellertid att innan bankkontor öppnas inhämta yttrande från en rådgivande nämnd med representanter för bl. a. bankinspektionen och bankinstituten. Nämnden skall verka för en ändamålsenlig struktur av bankinstitutens kontorsnät.

För jordbruksfcasserörelsen föreslås ändringar i fråga om medlemsintagningen och rätten att ge kredit till andra än medlemmar. Ändringarna avser att — inom ramen för rörelsens huvudsakliga ändamål att tillgodose jordbrukets kreditbehov — ge rörelsen ökad frihet att vända sig till andra kategorier än jordbrukare.

Den nya lagstiftningen föreslås i huvudsak träda i kraft den 1 januari 1969.

4 Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse

Härigenom förordnas, dels att 69 § lagen den 31 mars 1955 om bankrörelse1 skall upphöra att gälla, dels att 2, 54—63, 67, 68, 70, 71, 74, 99, 186 och 189 §§ lagen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

2 §.

Annan än riksbanken, bankaktiebolag, postbanken, sparbank, Sveriges allmänna hypoteksbank och Sveriges investeringsbank aktiebolag får ej i sin firma använda ordet bank. Ej heller får i övrigt vid beteckning av affärsrörelse ordet bank begagnas av annan än de nu nämnda företagen och jordbrukets kreditkassor.

Beträffande användningen av ordet bank i registrerad understödsförenings firma är särskilt stadgat.

54 §.

Bankaktiebolag får ej för egen räkning driva handel med eller, med de undantag som angivas i 55 och 56 §§, förvärva annat än guld, mynt, växlar, checkar, anvisningar, obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar utom sådana som medföra rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare (förlagsbevis).

55 §.

Bankaktiebolag får förvärva

1. fast egendom, tomträtt och bostadsrätt för att bereda banken lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande behov,

2. aktie i bolag, vilket uteslutande bär till syfte att förvalta fast egendom eller tomträtt som förvärvats för det under 1 angivna ändamålet, och förlagsbevis, som utfärdats av sådant bolag,

3. inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som bankbolaget äger, eller till lokaler, som bolaget i övrigt innehar,

4. bostadsrätt för att bereda bostad åt någon som är anställd i banken,

5. efter tillstånd av Konungen, aktie i annat bankaktiebolag, i utländskt bankföretag och i svenskt aktiebolag eller utländskt företag, vars ändamål kan anses gagneligt för bankväsendet eller det allmänna, samt garantifondbevis eller förlagsbevis utfärdat av bolag eller företag som nu nämnts.

Bankbolag som medverkar vid emission av aktier eller förlagsbevis på den allmänna marknaden får förvärva aktie eller förlagsbevis som ingår i emissionen. Sådan aktie eller sådant förlagsbevis skall bolaget dock avyttra så snart det lämpligen kan ske och senast ett år efter förvärvet. Om synnerliga skäl föreligga, kan tillsynsmyndigheten förlänga denna frist.

1 Senaste lydelse av 2 § se 1967:341 och av 186 § se 1967:541.

Kungl. Majrts proposition nr 14-3 år 1968 5

56 §.

För att skydda fordran får bankaktiebolag dels på offentlig auktion eller fondbörs eller i den ordning som angives i 96 a § utsökningslagen köpa egendom som är utmätt eller pantsatt för fordringen dels, om det är uppenbart att bankbolaget annars skulle lida avsevärd förlust, såsom betalning för fordran övertaga för fordringen pantsatt eller annan egendom. Vad nu sagts gäller ej egen aktie. Utgöres köpt eller övertagen egendom av fastighet, gruva, fabrik eller annan liknande anläggning eller fartyg, får bankbolag i utbyte mot sådan egendom med tillhörande lös egendom förvärva aktie i bolag, som bildats för förvaltning av egendomen eller för fortsättande av en med denna driven verksamhet, eller förlagsbevis, som utfärdats av sådant bolag. Bankbolag får därjämte förvärva aktie i bolag, i vilket bankbolaget enligt detta stycke förut förvärvat aktie, om uppenbar fara är att bankbolaget annars skulle lida förlust.

Har bankbolag enligt första stycket förvärvat aktie i bolag eller av aktiebolag utfärdat förlagsbevis, får bankbolaget, om aktiebolaget överlåter sina tillgångar på annat aktiebolag, byta ut aktien eller förlagsbeviset mot aktie i det andra aktiebolaget eller förlagsbevis som utfärdats av detta bolag.

Egendom, som bankbolag förvärvat enligt första eller andra stycket, skall avyttras så snart det lämpligen kan ske och senast när det kan äga rum utan förlust för bolaget.

Förvärv enligt denna paragraf skall ofördröjligen anmälas hos tillsynsmyndigheten.

57 §.

Bankaktiebolag skall till insättarnas skydd ha eget kapital till visst lägsta belopp. Detta bestämmes i förhållande till bankbolagets tillgångar och till garantiförbindelser som bolaget ingått (placeringar). Vid beräkningen av kapitalkravet indelas placeringarna i följande fyra grupper, nämligen

A. 1. inneliggande kassa, checkar, postremissväxlar samt fordringar hos

riksbanken och riksgäldskontoret,

2. skattkammarväxlar och obligationer som utfärdats av staten, kom­

mun eller därmed jämförlig samfällighet, allmän kassa eller inrätt­

ning, vars reglemente fastställts av Konungen, eller kreditaktie­

bolag,

3. andra fordringar för vilka staten, kommun eller därmed jämförlig

samfällighet, bankaktiebolag, sparbank, postbanken, centralkassa

eller annan under A 1 eller 2 avsedd kassa eller inrättning, kredit­

aktiebolag eller försäkringsföretag med svensk koncession svarar,

4. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller ford­

ran, som angives under A 1—3,

5. garantiförbindelser för vilka banken erhållit säkerhet i värdehand­

ling eller fordran, som angives under A 1—4,

B. 1. andra fullgoda obligationer än de som angivas under A 2,

2. fordringar för vilka utländskt bankföretag eller annat försäkrings­

företag än som avses under A 3 svarar,

3. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

värdehandling eller fordran, som angives under B 1 eller 2,

inteckning i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomt­

rätt till sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till tomträtten, eller

fordran med förmånsrätt på grund av lagen den 16 december 1966 (nr 701) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar, såvida förmånsrätten får göras gällande på bankbolagets föranstaltande, 4. garantiförbindelser för vilka banken erhållit säkerhet i värdehandling eller fordran, som angives under B 1—3,

C. 1. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

inteckning i jordbruksfastighet, i bostadsfastighet med en- eller tvåfamiljshus eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån utgår eller i tomträtt till sådan fastighet, om inteckningssäkerheten är förstärkt med borgen och inteckningen ligger mellan sjuttiofem och etthundra procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till tomträtten,

inteckning i fastighet, som helt eller delvis är inrättad för industriell verksamhet, eller i tomträtt till sådan fastighet inom femtio procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad och annan egendom som hör till tomträtten,

förlagsbevis eller aktie, som noteras vid fondbörs här i landet, eller

borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än tjugofemtusen kronor, 2. garantiförbindelser för vilka banken erhållit säkerhet i form av värdehandling, fordran eller borgensförbindelse som angives under C 1,

D. övriga tillgångar och garantiförbindelser utom sådana som enligt femte och sjätte styckena skola avräknas från eget kapital.

För placeringar, som angivas under A, fordras ej eget kapital. I övrigt skall bankbolag vid varje tidpunkt ha eget kapital till lägst ett belopp, som motsvarar sammanlagt en procent av summan av placeringar, som angivas under B, fyra procent av summan av placeringar, som angivas under C, och åtta procent av summan av placeringar, som angivas under D. Tillgång skall tagas upp till bokfört värde och garantiförbindelse till sitt nominella belopp. Med eget kapital avses aktiekapital, reservfond, dispositionsfond och av bolagsstämman fastställd vinstbalans. Med eget kapital får likställas det nominella värdet av förlagsbevis, utställda av bankbolaget, intill ett belopp motsvarande bolagets aktiekapital. I fråga om förlagskapital, som långivaren kan återkräva inom fem år, skall dock iakttagas att med bolagets kapital får likställas högst så stor del av det varje år förfallande beloppet som svarar mot tio procent av bolagets aktiekapital. Från bankbolagets eget kapital skall avräknas det bokförda värdet av vad banken såsom aktiekapital eller i annan form tillskjutit till annat in- eller utländskt företag som driver någon form av bankverksamhet. Sådan avräkning skall dock ej ske i fråga om företag där staten är delägare. Har bankbolag väsentligt ekonomiskt intresse i aktiebolag, som uteslutande har till syfte att förvalta fastighet eller tomträtt som förvärvats för

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968 7

att bereda banken lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande behov, skall från bankbolagets eget kapital avräknas åtta procent av summan av det bokförda värdet av aktierna i fastighetsbolaget och bolagets bokförda skulder eller den del av dessa som svarar mot bankens innehav av aktier i fastighetsbolaget.

Med uppskattat värde avses det värde, som bankbolaget bestämt på grundval av särskild värdering. Har enligt gällande bestämmelser om lån av statsmedel till främjande av bostadsbyggandet sådant lån beviljats till uppförande av viss byggnad, skall till grund för bedömandet i stället för uppskattningsvärdet läggas det enligt nämnda bestämmelser fastställda pantvärdet för byggnaden eller den fastighet, där denna uppföres, om ej särskilda skäl föranleda annat.

58 §.

Bankaktiebolag skall hålla en med hänsyn till rörelsens art och omfattning tillräcklig kassareserv.

Kassareserven skall bestå av tillgångar som med lätthet kunna förvandlas i penningar och skall tillsammans med inneliggande kassa uppgå till lägst ett belopp som svarar mot tio procent av bankbolagets samtliga förbindelser med undantag av förlagslån, lån mot inteckning i egen fastighet, lån som tagits upp hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån enligt fondens reglemente och garantiförbindelser. Nedgår kassareserven tillfälligt under föreskrivet belopp, skall den snarast ökas till detta.

Är tillgång som angives i andra stycket pantsatt, får den ej inräknas i kassareserven. Utgör tillgången säkerhet för avtalad kredit som bankbolaget ej begagnat till fullo, får den ändå beräknas till det belopp, som bolaget enligt avtalet har rätt att ytterligare erhålla vid anfordran.

59 §.

Kredit får beviljas endast mot betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen. Utan säkerhet får dock kredit lämnas till ett sammanlagt belopp, som vid varje tidpunkt svarar mot högst tre procent av summan av bankaktiebolags eget kapital och dess inlåning. Därutöver får kredit utan säkerhet beviljas

1. sådan låntagare, som avses i 57 § första stycket A 2 eller 3, samt utländskt bankföretag,

2. samfällighet som avses i lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa gemensamhetsanläggningar, såvida krediten ej överstiger belopp för vilket förmånsrätt åtnjutes på grund av lagen om förmånsrätt för fordringar enligt nämnda lag och förmånsrätten får göras gällande på bankbolagets föranstaltande,

3. näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig.

Aktie i bolag, som huvudsakligen förvaltar eller driver handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse, får mottagas som pant endast om aktien noteras vid fondbörs här i landet. Vad nu sagts gäller även förlagsbevis, som utfärdats av sådant bolag.

Bestämmelsen i 49 § om förbud för bankbolag att som pant mottaga egen aktie äger motsvarande tillämpning på förlagsbevis som bolaget utfärdat.

60 §.

Bankaktiebolag skall ägna särskild uppmärksamhet åt att kredit i sådan omfattning, att fara kan uppkomma för bankbolagets säkerhet, icke lämnas

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

till samma låntagare eller till låntagare, som äro förbundna med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap, eller mot säkerhet av aktier eller förlagsbevis, som utgivits av samma aktiebolag eller aktiebolag som äro förenade i sådan gemenskap som nu sagts.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på borgen och annan garantiförbindelse till bankbolaget.

Öl §.

Till verkställande direktör i bankaktiebolag, dennes ställföreträdare eller annan, som ensam eller i förening med annan får avgöra på styrelsen ankommande ärenden, eller till den som är gift med sådan person får bankbolaget lämna kredit endast

1. mot säkerhet av borgen eller garanti av staten eller kommun eller av samfällighet, kassa, inrättning eller bolag eller annan sammanslutning, som avses i 57 § första stycket A 2 eller 3,

2. mot säkerhet av fordran eller värdehandling som avses i 57 § första stycket A eller B, dock att inteckning skall ligga inom sextio procent av det uppskattade värdet av den intecknade egendomen,

3. intill ett belopp av femtiotusen kronor, mot annan pantsäkerhet.

Ledamot av bankbolags styrelse eller styrelsesuppleant, som ej erhållit uppdrag som avses i första stycket, eller den som är gift med sådan person får beviljas kredit endast mot säkerhet av sådan borgen eller garanti som avses i första stycket 1, mot säkerhet av pant eller genom diskontering av växel, som är grundad på verklig handelsaffär.

Bankbolag får ej lämna kredit till revisor i bolaget eller revisorssuppleant eller till den som är gift med sådan person.

Bankbolag får ej heller lämna kredit mot säkerhet av borgen eller fordringsbevis, som utfärdats av någon som avses i första eller tredje stycket, eller mot växel, för vilken denne är betalningsskyldig.

Första—fjärde styckena äga motsvarande tillämpning på bolag, förening eller annan sammanslutning, vari person som avses i första—tredje styckena eller sådan persons make i egenskap av delägare eller medlem har ett väsentligt ekonomiskt intresse, om ej annat följer av vad som föreskrives nedan i denna paragraf.

Sammanslutning, i vilken sådan person som avses i första stycket såsom delägare eller medlem har väsentligt ekonomiskt intresse, får ej beviljas kredit som angives i första stycket 3.

Utan hinder av bestämmelsen i femte stycket får bankbolag lämna sådan sammanslutning som avses i sjätte stycket kredit genom diskontering av växel, som är grundad på verklig handelsaffär, och bevilja kredit mot växel, som nu nämnts och för vilken sammanslutningen är betalningsskyldig.

62 §.

Bestämmelserna om kredit i 59—61 §§ äga motsvarande tillämpning på garantiförbindelse som bankaktiebolag ikläder sig.

63 §.

Ställes lån icke att betalas inom ett år, skall bankaktiebolag förbehålla sig rätt att säga upp lånet till återbetalning senast inom sagda tid.

Utan förbehåll enligt första stycket får bankbolag

1. bevilja återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning med längre löptid än ett år,

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968 9

2. utlämna andra lån mot skuldebrev med längre löptid än ett år till ett sammanlagt belopp, som vid varje tidpunkt svarar mot högst tjugofem procent av summan av bolagets eget kapital och dess inlåning efter avdrag för lån som tagits upp hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån. För fallotiden för lån skall bestämmas så, att den är förenlig med villkoren för bankbolagets förbindelser. Lån som avses i andra stycket 2 får icke ställas på längre återbetalningstid än tio år. Har för sådant lån icke ställts säkerhet i fast eller lös egendom, skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning i förhållande till den tid för vilken lånet beviljas. Bankbolaget skall förbehålla sig rätt att säga upp lån som avses i andra stycket till återbetalning senast inom tre månader, om säkerheten för lånet försvagas i märklig mån eller, i fråga om lån utan säkerhet, om trygghet icke längre föreligger för låneförbindelsens fullgörande. Bestämmelserna i denna paragraf äga icke tillämpning på lån, för vars fulla gäldande staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet svarar. Föreskriften i tredje stycket första punkten gäller dock även sådant lån.

67 §. Motbok eller annat bevis, som bankaktiebolag utfärdar om tillgodohavande på räkning, skall ställas till viss man och innehålla att överlåtelse får ske endast till viss man och att överlåtelsen bör anmälas hos bolaget. Bankbolag får ej träffa förbehåll om rätt för bolaget att åberopa betalning till annan än rätt innehavare av motbok. Om efterlysning och dödande av förkommen motbok gälla särskilda bestämmelser. 68 §. Innan bankaktiebolag inrättar bankkontor, skall bankbolaget inhämta yttrande från nämnden för bankkontorsetablering. Inrättas bankkontor, skall det omedelbart anmälas hos tillsynsmyndigheten. Bankbolag skall bidraga till kostnaden för nämndens verksamhet enligt föreskrifter som meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer. 70 §. Omyndig äger utan förmyndarens tillåtelse förfoga över medel som den omyndige själv satt in hos bankaktiebolag efter det att han fyllt sexton år. Utan den omyndiges samtycke får bankbolaget ej betala ut sådana medel till förmyndaren. Har förmyndaren fått överförmyndarens tillstånd att omhändertaga medlen och företett bevis på detta, äger den omyndige ej vidare förfoga över medlen. Sådan inskränkning i den omyndiges rätt skall antecknas på insättningsbevis eller i motbok, när beviset eller motboken företes hos bolaget. Medel som förmyndare eller god man förvaltar enligt föräldrabalken får, utom såvitt angår ränta som stått inne kortare tid än ett år, tagas ut utan överförmyndarens tillstånd endast om förbehåll därom skett enligt 15 kap. 9 § andra stycket nämnda balk. överförmyndaren kan när som helst förordna, att förbehållet ej skall gälla. Sådant förordnande skall antecknas på bevis eller i motbok, som utfärdats om insättningen, överförmyndare, förmyndare och god man äga på begäran erhålla bevis om beloppet av de medel, som sättas in eller stå inne, och i förekommande fall intyg att meddelat tillstånd icke utnyttjats. lf Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 143

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

71 §. För bankaktiebolag skall finnas en styrelse bestående av minst fem och högst aderton ledamöter. Styrelsen skall — ------- -är stadgat.

74 §. Styrelsen skall----------- verkställande direktör. Styrelsen må jämväl — -—---- egen prövning. Angående den—- — — myndigheten därom. Uppdrag som —------- varje slag. Styrelsen må icke----------- annan bankrörelse; 2. förvärv eller avyttring av fastighet, avsedd för bankens inrymmande eller för att tillgodose därmed sammanhängande behov; 3. beviljande av kredit till person, som avses i 61 § första eller andra stycket, eller till bolag, förening eller annan sammanslutning, vari sådan person är styrelseledamot eller såsom delägare eller medlem äger ett väsentligt ekonomiskt intresse; styrelsen dock obetaget att för person eller sammanslutning, som nu nämnts, fastställa vissa gränser, inom vilka utan styrelsens beslut i varje särskilt fall kredit må beviljas vederbörande i och för en av honom idkad rörelse; 4. förvärv av--------— eller pantsatt; 5. fastställande av allmänna räntesatser för in- och utlåning; dock att beslut, där så påkallas av allmän ränteförändring, må utan styrelsens hörande meddelas för tiden intill nästkommande styrelsesammanträde. I denna----------- ikläder sig.

99 §. Det åligger------- -— nämnda redovisningshandlingar. Minst en----------- bankbolagets medel; granska av styrelsen vidtagna åtgärder i fråga om förvaltning och avyttring av jämlikt 56 § inköpt eller övertagen egendom; taga del av de — — —- större betydelse. I övrigt —--------- vara erforderliga.

186 §. Med dagsböter------- - ■—- eller 49 §; 2. styrelseledamot eller likvidator, där han underlåter att verkställa påskrift å aktiebrev enligt 37 §, 44 § 2 mom. fjärde stycket, 45 § sista stycket, 46 § 2 mom. andra stycket eller 140 § andra stycket.

189 §. Bildas bankaktiebolag----------- skäligt värde. 5. Har bankbolag övertagit annat bankbolags rörelse och finnes bland sistnämnda bolags tillgångar egendom, varmed bankbolag ej må driva handel för egen räkning, må den egendom, även om sådant fall ej är för handen, som i 55 eller 56 § omförmäles, förvärvas av det övertagande bolaget. Egendom, som bankbolaget på detta sätt förvärvat, skall, i den mån egendomen ej jämlikt vad i nyssnämnda lagrum stadgas må av bolaget behållas, åter avyttras så snart lämpligen kan ske och senast då avyttring kan äga rum utan förlust för bolaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 11

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

Skyldighet att inhämta yttrande enligt 68 § första stycket föreligger icke för bankaktiebolag, som efter lagens ikraftträdande utnyttjar med stöd av äldre bestämmelser meddelat tillstånd att inrätta kontor.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker

Härigenom förordnas, dels att 11, 16, 18, 19, 22—35, 39, 40, 43, 48, 58, 60, 67, 81, 83, 92 och 96 §§ lagen den 3 juni 1955 om sparbanker1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer, 35 a—c §§, av nedan angiven lydelse.

11 §•

I sparbank----------- denna lag.

Huvudmännen skola vara minst tjugu och högst sextio, dock att tillsynsmyndigheten må, om särskilda förhållanden föranleda därtill, medgiva att antalet sättes högre än sextio.

16 §. Då det------------eller andra. För att----------- vara avskrivna.

Garantifond må återbetalas, i den mån sparbankens återstående fonder, inbegripet förlagskapital enligt vad därom stadgas i 26 §, äro tillräckliga för uppfyllande av kravet på egna fonder enligt nämnda lagrum. I övrigt skall beträffande återbetalningen gälla vad i sådant hänseende blivit utfäst vid garantifondens bildande.

18 §.

Är i reglementet förbehåll gjort om återbäring av grundfond eller del därav, må sådan återbäring ej äga rum annat än i den män reservfonden uppgår till belopp, som motsvarar tio gånger grundfonden; ej heller må återbäring ske, så länge garantifond, där sådan bildats, ej återbetalts eller om genom återbäringen sparbanken ej skulle kunna uppfylla i 26 § föreskrivet krav på egna fonder.

19 §.

Utfäst ränta å garantifond eller grundfond skall icke utbetalas, om till följd därav vinsten å rörelsen icke skulle förslå till att uppbringa grundfond eller garantifond till i 17 § första stycket angivet belopp. Ränta å garantifond skall ej heller utbetalas, om genom utbetalningen sådan förlust skulle uppkomma å rörelsen, att sparbanken ej skulle kunna uppfylla i 26 § föreskrivet krav på egna fonder. Grundfondränta skall ej i något fall utbetalas om till följd därav förlust skulle uppkomma.

1 Senaste lydelse av 11, 81, 83, 92 och 96 §§ se 1962:234, av 16 § se 1967:62 samt av 48 § se 1967:542.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968 13

22 §.

Sparbanks rörelse skall avse företrädesvis sparbankens verksamhetsområde.

23 §.

Sparbank får ej för egen räkning driva handel med eller, med de undantag som angivas i 24 och 25 §§, förvärva annat än guld, mynt, växlar, checkar, anvisningar, obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar utom sådana som medföra rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare (förlagsbevis).

24 §.

Sparbank får förvärva

1. fast egendom, tomträtt och bostadsrätt för att bereda sparbanken lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande behov,

2. aktie i bolag, vilket uteslutande har till syfte att förvalta fast egendom eller tomträtt som förvärvats för det under 1 angivna ändamålet,, och förlagsbevis, som utfärdats av sådant bolag,

3. inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som sparbanken äger, eller till lokaler, som sparbanken i övrigt innehar,

4. bostadsrätt för att bereda bostad åt någon som är anställd i sparbanken.

Ärende om förvärv enligt första stycket av fast egendom, tomträtt eller aktie avgöres av huvudmännen, om ej annat följer av sparbankens reglemente. Detsamma gäller ärende om förbättring av byggnad i vilken sparbankens lokaler äro eller avses bliva inrymda.

Sparbank får till belopp, som vid varje tidpunkt sammanlagt svarar mot högst tio procent av sparbankens egna fonder, förvärva andel i sådan ekonomisk förening eller aktie i sådant bolag, som med Konungens godkännande verkar som en sammanslutning av svenska sparbanker för tillgodoseende av gemensamma intressen, eller garantifondbevis eller förlagsbevis, som utfärdats av föreningen eller bolaget, eller i övrigt tillskjuta medel till föreningen eller bolaget.

Utöver vad som följer av tredje stycket får sparbank efter tillstånd av tillsynsmyndigheten tillskjuta medel till förening eller aktiebolag som avses i nämnda stycke, om det tillskjutna kapitalet icke kan grunda upplåningsrätt eller täcka krav på eget kapital hos föreningen, bolaget eller annorstädes.

Sparbank som medverkar vid emission av aktier eller förlagsbevis på den allmänna marknaden får efter tillstånd av tillsynsmyndigheten förvärva aktie eller förlagsbevis som ingår i emissionen. Sådan aktie eller sådant förlagsbevis skall sparbanken avyttra så snart det lämpligen kan ske och senast ett år efter förvärvet. Om synnerliga skäl föreligga, kan tillsynsmyndigheten förlänga denna frist.

25 §.

För att skydda fordran får sparbank dels på offentlig auktion eller fondbörs eller i den ordning som angives i 96 a § utsökningslagen köpa egendom som är utmätt eller pantsatt för fordringen dels, om det är uppenbart att sparbanken annars skulle lida avsevärd förlust, såsom betalning för fordran övertaga för fordringen pantsatt eller annan egendom. Bevis om tillskott till garantifond eller grundfond i sparbanken får dock förvärvas

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

endast om förutsättningar för återbetalning av fond föreligga enligt 18 eller 18 §. Egendom, som sparbank förvärvat enligt första stycket, skall avyttras så snart det lämpligen kan ske och senast när det kan äga rum utan förlust för sparbanken. Förvärv enligt denna paragraf skall ofördröjligen anmälas hos tillsynsmyndigheten.

26 §. Sparbank skall till insättarnas skydd ha egna fonder till visst lägsta belopp. Detta bestämmes i förhållande till sparbankens tillgångar och till garantiförbindelser som sparbanken ingått (placeringar). Vid beräkningen av kravet på egna fonder indelas placeringarna i följande fyra grupper, nämligen A. 1. inneliggande kassa, checkar, postremissväxlar samt fordringar hos riksbanken och riksgäldskontoret, 2. skattkammarväxlar och obligationer som utfärdats av staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet, allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av Konungen, eller kreditaktiebolag, 3. andra fordringar för vilka staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet, bankaktiebolag, sparbank, postbanken, centralkassa eller annan under A 1 eller 2 avsedd kassa eller inrättning, kreditaktiebolag eller försäkringsföretag med svensk koncession svarar, 4. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller fordran, som angives under A 1—3, 5. garantiförbindelser för vilka sparbanken erhållit säkerhet i värdehandling eller fordran, som angives under A 1—4, B. 1. andra fullgoda obligationer än de som angivas under A 2, 2. fordringar för vilka utländskt bankföretag eller annat försäkringsföretag än som avses under A 3 svarar, 3. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller fordran, som angives under B 1 eller 2, inteckning i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomträtt till sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till tomträtten, eller fordran med förmånsrätt på grund av lagen den 16 december 1966 (nr 701) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar, såvida förmånsrätten får göras gällande på sparbankens föranstaltande, 4. garantiförbindelser för vilka sparbanken erhållit säkerhet i värdehandling eller fordran, som angives under B 1—3, C. 1. fordringar för vilka säkerheten utgöres av inteckning i jordbruksfastighet, i bostadsfastighet med en- eller tvåfamilj shus eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån utgår eller i tomträtt till sådan fastighet, om inteckningssäkerhefen är förstärkt med borgen och inteckningen ligger mellan sjuttiofem och etthundra procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till tomträtten,

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968 15

inteckning i fastighet, som helt eller delvis är inrättad för industriell verksamhet, eller i tomträtt till sådan fastighet inom femtio procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad och annan egendom som hör till tomträtten, förlagsbevis eller aktie, som noteras vid fondbörs här i landet, eller borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än tjugufemtusen kronor, 2. garantiförbindelser för vilka sparbanken erhållit säkerhet i form av värdehandling, fordran eller borgensförbindelse som angives under Cl, D. övriga tillgångar och garantiförbindelser utom sådana som enligt femte och sjätte styckena skola avräknas från sparbankens egna fonder.

För placeringar, som angivas under A, fordras ej egna fonder. I övrigt skall sparbank vid varje tidpunkt ha egna fonder till lägst ett belopp, som motsvarar sammanlagt en procent av summan av placeringar, som angivas under B, fyra procent av summan av placeringar, som angivas under C, och åtta procent av summan av placeringar, som angivas under D. Tillgång skall tagas upp till bokfört värde och garantiförbindelse till sitt nominella belopp. Med egna fonder avses grundfond, reservfond och garantifond. Med egna fonder får likställas det nominella värdet av förlagsbevis, utställda av sparbanken, intill ett belopp motsvarande sparbankens reservfond. I fråga om förlagskapital, som långivaren kan återkräva inom fem år, skall dock iakttagas att med sparbankens fonder får likställas högst så stor del av det varje år förfallande beloppet som svarar mot tio procent av reservfonden. Från sparbankens egna fonder skall avräknas det bokförda värdet av vad sparbanken såsom aktiekapital eller i annan form tillskjutit till företag som driver någon form av bankverksamhet. Sådan avräkning skall dock ej ske i fråga om företag där staten är delägare. Har sparbank väsentligt ekonomiskt intresse i aktiebolag, som uteslutande bar till syfte att förvalta fastighet eller tomträtt som förvärvats för att bereda sparbanken lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande behov, skall från sparbankens egna fonder avräknas åtta procent av summan av det bokförda värdet av aktierna i fastighetsbolaget och bolagets bokförda skulder eller den del av dessa som svarar mot sparbankens innehav av aktier i fastighetsbolaget. Med uppskattat värde avses det värde, som sparbanken bestämt på grundval av särskild värdering. Har enligt gällande bestämmelser om lån av statsmedel till främjande av bostadsbyggandet sådant lån beviljats till uppförande av viss byggnad, skall till grund för bedömandet i stället för uppskattningsvärdet läggas det enligt nämnda bestämmelser fastställda pantvärdet för byggnaden eller den fastighet, där denna uppföres, om ej särskilda skäl föranleda annat. Sparbank, som på grund av avtal enligt 79 § skall uppbära blivande överskott vid annan sparbanks likvidation, får vid bestämmande av kravet på egna fonder under tiden för likvidationen taga överskottet i beräkning intill belopp och på villkor som tillsynsmyndigheten fastställer.

16 Kiingl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

27 §. Sparbank skall hålla en med hänsyn till rörelsens art och omfattning tillräcklig kassareserv. Kassareserven skall bestå av tillgångar som med lätthet kunna förvandlas i penningar och skall tillsammans med inneliggande kassa uppgå till lägst ett belopp som svarar mot tio procent av sparbankens samtliga förbindelser med undantag av förlagslån, lån mot inteckning i egen fastighet, lån som tagits upp hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån enligt fondens reglemente och garantiförbindelser. Nedgår kassareserven tillfälligt under föreskrivet belopp, skall den snarast ökas till detta. Är tillgång som angives i andra stycket pantsatt, får den ej inräknas i kassareserven. Utgör tillgången säkerhet för avtalad kredit som sparbanken ej begagnat till fullo, får den ändå beräknas till det belopp, som sparbanken enligt avtalet har rätt att ytterligare erhålla vid anfordran.

28 §. Kredit får beviljas endast mot betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen. Utan säkerhet får dock kredit lämnas till ett sammanlagt belopp, som vid varje tidpunkt svarar mot högst tre procent av summan av sparbanks fonder och dess inlåning. Därutöver får kredit utan säkerhet beviljas 1. sådan låntagare, som avses i 26 § första stycket A 2 eller 3, samt utländskt bankföretag, 2. samfällighet som avses i lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa geroensamhetsanläggningar, såvida krediten ej överstiger belopp för vilket förmånsrätt åtnjutes på grund av lagen om förmånsrätt för fordringar enligt nämnda lag och förmånsrätten får göras gällande på sparbankens föranstaltande, 3. näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig. Aktie i bolag, som huvudsakligen förvaltar eller driver handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse, får mottagas som pant endast om aktien noteras vid fondbörs här i landet. Vad nu sagts gäller även förlagsbevis som utfärdats av sådant bolag. Sparbank får ej som pant mottaga förlagsbevis, som sparbanken utfärdat, och ej heller bevis om tillskott till garantifond eller grundfond i sparbanken.

29 §. Sparbank skall ägna särskild uppmärksamhet åt att kredit i sådan omfattning, att fara kan uppkomma för sparbankens säkerhet, icke lämnas till samma låntagare eller till låntagare, som äro förbundna med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap, eller mot säkerhet av aktier eller förlagsbevis, som utgivits av samma aktiebolag eller aktiebolag som äro förenade i sådan gemenskap som nu sagts. Första stycket äger motsvarande tillämpning på borgen och annan garantiförbindelse till sparbanken.

30 §. Till den som ensam eller i förening med annan får avgöra på sparbankens styrelse ankommande ärenden eller till den som är gift med sådan person får sparbanken lämna kredit endast

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 17

1. mot säkerhet av borgen eller garanti av staten eller kommun eller av samfällighet, kassa, inrättning eller bolag eller annan sammanslutning, som avses i 26 § första stycket A 2 eller 3,

2. mot säkerhet av fordran eller värdehandling som avses i 26 § första stycket A eller B, dock att inteckning skall ligga inom sextio procent av det uppskattade värdet av den intecknade egendomen,

3. intill ett belopp av femtiotusen kronor, mot annan pantsäkerhet.

Ledamot av sparbanks styrelse eller styrelsesuppleant, som ej erhållit uppdrag som avses i första stycket, eller den som är gift med sådan person får beviljas kredit endast mot säkerhet av sådan borgen eller garanti som avses i första stycket 1 eller mot säkerhet av pant.

Sparbank får ej lämna kredit till revisor i sparbanken eller revisorssuppleant eller till den som är gift med sådan person.

Sparbank får ej heller lämna kredit mot säkerhet av borgen eller fordringsbevis, som utfärdats av någon som avses i första—tredje styckena, eller mot växel, för vilken denne är betalningsskyldig.

Första—fjärde styckena äga motsvarande tillämpning på bolag, förening eller annan sammanslutning, vari person som avses i första—tredje styckena eller sådan persons make i egenskap av delägare eller medlem har ett väsentligt ekonomiskt intresse, om ej annat följer av vad som föreskrives nedan i denna paragraf.

Sammanslutning, i vilken sådan person som avses i första stycket såsom delägare eller medlem har väsentligt ekonomiskt intresse, får ej beviljas kredit som angives i första stycket 3.

Utan hinder av bestämmelsen i femte stycket får sparbank lämna sammanslutning, i vilken sådan person som avses i första eller andra stycket i egenskap av delägare eller medlem har väsentligt ekonomiskt intresse, kredit genom diskontering av växel, som är grundad på verklig handelsaffär, och bevilja kredit mot växel, som nu nämnts och för vilken sammanslutningen är betalningsskyldig.

31 §.

Bestämmelserna om kredit i 28—30 §§ äga motsvarande tillämpning på garantiförbindelse som sparbank ikläder sig.

32 §.

Ställes lån icke att betalas inom ett år, skall sparbank förbehålla sig rätt att säga upp lånet till återbetalning senast inom sagda tid.

Utan förbehåll enligt första stycket får sparbank

1. bevilja återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning med längre löptid än ett år,

2. utlämna andra lån mot skuldebrev med längre löptid än ett år till ett sammanlagt belopp, som vid varje tidpunkt svarar mot högst tjugufem procent av summan av sparbankens fonder och dess inlåning efter avdrag för lån som tagits upp hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån.

Förfallotiden för lån skall bestämmas så, att den är förenlig med villkoren för sparbankens förbindelser. Lån som avses i andra stycket 2 får icke ställas på längre återbetalningstid än tio år. Har för sådant lån icke ställts säkerhet i fast eller lös egendom, skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning i förhållande till den tid för vilken lånet beviljas.

Sparbanken skall förbehålla sig rätt att säga upp lån som avses i andra stycket till återbetalning senast inom tre månader, om säkerheten för lånet

18 Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

försvagas i märklig mån eller, i fråga om lån utan säkerhet, om trygghet icke längre föreligger för låneförbindelsens fullgörande.

Bestämmelserna i denna paragraf äga icke tillämpning på lån, för vars fulla gäldande staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet svarar. Föreskriften i tredje stycket första punkten gäller dock även sådant lån.

33 §.

Sparbank får ej vid avtal om kredit eller annars i sin rörelse förbehålla sig andel i vinst på affär, som sparbanken själv icke äger avsluta.

Ej heller får sparbank, där ej är fråga om utdelning på aktier eller vad i övrigt kan tillkomma sparbanken som ägare av aktier, på annat sätt beredas andel i vinst på verksamhet, som sparbanken själv icke får driva.

34 §.

Vid beviljande av kredit får sparbank icke göra förbehåll om att kreditbeloppet eller del av detta skall sättas in bos sparbanken för längre tid än sex månader eller på längre tids uppsägning än sex månader.

35 §.

Sparbank får ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för sådana förbindelser. Vad nu sagts gäller dock ej räntebärande förlagsbevis, som lyder på minst etthundra kronor.

Sparmärken för användning vid inlåning inom skolsparrörelsen får sparbank utfärda endast om åtgärder vidtagits för kontroll över utelöpande märken.

35 a §.

Motbok eller annat bevis, som sparbank utfärdar om tillgodohavande på räkning, skall ställas till viss man och innehålla att överlåtelse får ske endast till viss man och att överlåtelsen bör anmälas hos sparbanken.

Sparbank får ej träffa förbehåll om rätt för sparbanken att åberopa betalning till annan än rätt innehavare av motbok.

Om efterlysning och dödande av förkommen motbok gälla särskilda bestämmelser.

35 b §.

Innan sparbank inrättar bankkontor, skall sparbanken inhämta yttrande från nämnden för bankkontorsetablering.

Inrättas bankkontor, skall det omedelbart anmälas hos tillsynsmyndigheten.

Sparbank skall bidraga till kostnaden för nämndens verksamhet enligt föreskrifter som meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

35 c §.

Omyndig äger utan förmyndarens tillåtelse förfoga över medel som den omyndige själv satt in hos sparbank efter det att han fyllt sexton år. Utan den omyndiges samtycke får sparbanken ej betala ut sådana medel till förmyndaren. Har förmyndaren fått överförmyndarens tillstånd att omhändertaga medlen och företett bevis på detta, äger den omyndige ej vidare förfoga över medlen. Sådan inskränkning i den omyndiges rätt skall antecknas på

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 19

insättningsbevis eller i motbok, när beviset eller motboken företes hos sparbanken. Medel, som förmyndare eller god man förvaltar enligt föräldrabalken, får, utom såvitt angår ränta som stått inne kortare tid än ett år, tagas ut utan överförmyndarens tillstånd endast om förbehåll därom skett enligt 15 kap. 9 § andra stycket nämnda balk. överförmyndaren kan när som helst förordna, att förbehållet ej skall gälla. Sådant förordnande skall antecknas på bevis eller i motbok, som utfärdats om insättningen, överförmyndare, förmyndare eller god man äga på begäran erhålla bevis om beloppet av de medel, som sättas in eller stå inne, och i förekommande fall intyg att meddelat tillstånd icke utnyttjats.

39 §. Styrelsen får, om reglementet medgiver det, uppdraga åt styrelseledamot eller annan att ensam eller i förening med annan avgöra ärenden av beskaffenhet att annars ankomma på styrelsens egen prövning. Om den befogenhet, som skall tillkomma person som avses i första stycket, åligger det styrelsen att meddela föreskrifter i en för ett år i sänder fastställd instruktion. Avser uppdraget beviljande av kredit, skola grunderna för kreditgivningen fastställas. Styrelsen skall, så snart det kan ske, till tillsynsmyndigheten insända avskrift av instruktionen och underrätta myndigheten om de ändringar som vidtagas i instruktionen. Uppdrag enligt första stycket kan när som helst återkallas eller inskränkas. Utan hinder av uppdrag får styrelsen själv avgöra ärende av varje slag. Styrelsen får ej uppdraga åt enskild styrelseledamot eller annan att avgöra ärende, som avser 1. inrättande eller indragning av filial eller övertagande av annan bankrörelse, 2. förvärv eller avyttring av fastighet, som är avsedd för sparbankens inrymmande eller för att tillgodose därmed sammanhängande behov, ' 3. beviljande av kredit till person, som avses i 30 § första eller andra stycket, eller till bolag, förening eller annan sammanslutning, vari sådan person är styrelseledamot eller som delägare eller medlem har ett väsentligt ekonomiskt intresse; för kredit, som nu sägs, får dock styrelsen fastställa vissa gränser, inom vilka utan styrelsens beslut i varje särskilt fall kredit får beviljas i och för en av låntagaren idkad rörelse,^ 4. förvärv av aktie eller förlagsbevis i andra fall än då fråga är om aktie eller förlagsbevis, som är utmätt eller pantsatt för sparbankens fordran, 5. fastställande av allmänna räntesatser för in- och utlåning; dock att beslut, om det är påkallat av allmän ränteförändring, får utan styrelsens hörande meddelas för tiden till nästa styrelsesammanträde, 6. meddelande av bestämmelser om kassaverksamheten vid sparbanken eller om rörelsen i dess helhet vid filial och hur denna rörelse skall övervakas från huvudkontorets sida. Bestämmelser om kredit skola gälla även i fråga om garantiförbindelse, som sparbank ikläder sig.

40 §. Styrelseledamot eller den som erhållit uppdrag enligt 39 § må ej handlägga fråga rörande avtal mellan honom och sparbanken eller sådan fråga om avtal mellan sparbanken och tredje man, i vilken han äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot sparbankens. Bj heller må han deltaga

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

i beslut angående avtal mellan sparbanken och tredje man, som han ensam eller jämte annan äger företräda. Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning beträffande gåva från sparbanken, så ock beträffande rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten, den som fått uppdrag enligt 39 § eller tredje man.

43 §. I förhållande till sparbanken åligger det styrelsen att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter som meddelas i reglementet eller, beträffande frågor som falla inom huvudmännens befogenhet, av dessa. Detsamma skall gälla annan ställföreträdare för sparbanken samt den som erhållit uppdrag enligt 39 §; och äro dessa jämväl skyldiga hörsamma föreskrift som meddelas av styrelsen. Föreskrift, vilken------- -— sparbankens intressen. Den som----------- å avtalet.

48 §. Jämte vad i bokföringslagen är stadgat skall i fråga om sparbanks balansräkning gälla: 1. Tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för sparbanken, må ej i vidare mån än som betingas av förbättringar, som nedlagts å desamma, i balansräkningen för det år, varunder de förvärvats, upptagas till högre värde än som motsvarar kostnaderna för deras förvärvande och därefter till högre värde än det, vartill de varit uppförda i närmast föregående balansräkning. Är det verkliga värdet lägre än det belopp, vartill dylik tillgång sålunda upptagits, skall å tillgången årligen avskrivas vad som motsvarar dess av ålder och nyttjande eller annan därmed jämförlig orsak uppkomna värdeminskning. Utan hinder av vad nu sagts må fast egendom, avsedd till stadigvarande bruk för sparbanken, eller tomträtt till fastighet, avsedd för sådant ändamål, för täckande av förlust å sparbankens rörelse uppskrivas högst till det bestående värde, tillgången i fråga måste anses äga, såframt tillsynsmyndigheten medgivit uppskrivningen. I intet fall må dock uppskrivning ske över senast fastställda taxeringsvärdet å den fasta egendomen eller, vad gäller tomträtt, å byggnad eller byggnader, som utgöra tillbehör till tomträtten. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning å aktie, som omförmäles i 24 § första stycket 2. 2. Beträffande andra tillgångar än som nämnts under 1 gäller att de ej må upptagas över verkliga värdet. För fordran, som förfaller eller kan av sparbanken uppsägas till betalning först efter längre tid än ett år, må värdet icke sättas högre än att avkastning erhålles efter en räntefot som svarar mot det allmänna ränteläget. Närmare föreskrifter om värderingen av här avsedda fordringar meddelas årligen av tillsynsmyndigheten. Osäkra fordringar skola upptagas högst till det belopp, varmed de beräknas komma att inflyta. Värdelösa fordringar må icke upptagas såsom tillgång. 3. I stället för avskrivning å tillgångs värde må motsvarande belopp kunna uppföras å särskilt värdeminskningskonto. Minskning av värdeminskningskonto är medgiven, där avskrivning med samma belopp sker å motsvarande tillgång, så ock i den mån, enligt vad förut i denna paragraf är sagt, hinder ej möter för uppskrivning av tillgång samt minskning av värdeminskningskonto sker i stället för sådan uppskrivning.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 21

4. Avskrivning skall avse viss tillgång eller grupp av tillgångar av likartad beskaffenhet. 5. De belopp, till vilka sparbankens särskilda fonder uppgå, skola vart för sig i balansräkningen uppföras bland skulderna. Benämningen fond må endast användas för grundfond, reservfond och garantifond. (i. Organisations- eller förvaltningskostnader må ej uppföras såsom tillgång. 7. Inom linjen skall anmärkas sammanlagda beloppet av sparbankens ansvarsförbindelser, i den mån de icke upptagits bland skulderna. Tillika skall inom linjen upptagas av sparbanken ställda panters sammanlagda bokförda värde. Inom linjen skola ock anmärkas de pensionsåtaganden, som ej upptagits bland skulderna. Ytterligare skall inom linjen uppföras ränta å garantifond eller grundfond, som till följd av reglerna i 19 § icke kunnat utbetalas. Vad i----------- eller bilaga.

58 §. Ansvarsfrihet må — ------ röstat däremot. Anställes ej —------- blivit beviljad. Om ansvarsfrihet----------- nämnda handling. Talan om skadestånd på grund av förvaltningsåtgärd, som någon vidtagit med stöd av uppdrag enligt 39 §, må ej väckas av sparbanken, sedan ett år förflutit från det förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen för det räkenskapsår, under vilket åtgärden vidtagits, framlagts å sammanträde med huvudmännen, såframt icke förhållande föreligger varom stadgas i tredje stycket.

60 §. Försättes sparbank----------- redovisningen avser. Mot den som erhållit uppdrag enligt 39 § samt revisor äger konkursboet ock, där sparbanken försättes i konkurs på ansökan, vilken gjorts innan två år förflutit från det förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen framlades å sammanträde med huvudmännen, föra sådan talan. Talan, varom----------- talan förlorad.

67 §. Då sparbanken----------- med huvudmännen. Redovisningen skall ----------- - redovisningen omfattar. I fråga om styrelsens redovisning, om revisorernas granskning och revisionsberättelsen, om handlingars framläggande å sammanträde med huvudmännen, om behandlingen av frågan om ansvarsfrihet samt om anställande av talan mot styrelseledamot eller den som erhållit uppdrag enligt 39 § skall i tillämpliga delar gälla vad i denna lag förut rörande dessa ämnen föreskrivits.

81 §. Om sparbanks---------- med straff. Där sparbank------------sådan talan. Tillsynsmyndigheten skall-----------utfärda instruktion. Tillsynsmyndigheten äger----------- denna lag. Då tillsynsmyndigheten i anledning av att sparbank icke kan uppfylla i 26 § föreskrivet krav på egna fonder förelägger sparbankens styrelse att

22 Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

vidtaga rättelse, må, där ej särskilda omständigheter föranleda annat, den tid, inom vilken föreläggandet skall vara fullgjort, icke sättas längre än två månader, och må i intet fall sagda tid bestämmas till mer än ett år.

Har sparbanks----------- i likvidation.

83 §.

Sparbanks styrelse----------- av myndigheten;

att, då anledning yppas till antagande, att sparbanken gjort sådana förluster att sparbanken icke kan uppfylla i 26 § föreskrivet krav på egna fonder, ofördröj ligen upprätta särskild balansräkning enligt 48 § för utvisande av sparbankens ställning samt att, därest balansräkningen bekräftar antagandet i fråga, ofördröj ligen avsända meddelande härom till tillsynsmyndigheten; samt

att dels----------- och ställning.

92 §.

Har huvudman, styrelseledamot, den som erhållit uppdrag enligt 39 §, revisor, likvidator, likvidationsrevisor eller ombud, som avses i 82 § 1 inom., vid fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat sparbanken skada, är han pliktig att till sparbanken utgiva ersättning för skadan.

Har huvudman------------för skadan. Där medhjälpare, ------------för skadan.

96 §. Med dagsböter------------eftersätter bestämmelserna i nämnda lagrum; 4. den, som bryter mot vad som är stadgat i 2 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

I fråga om krav på egna fonder och om skyldighet att hålla kassareserv får sparbank tillämpa äldre bestämmelser till utgången av år 1973.

Vid bokslut, som sker för tidigare år än 1974, får obligation, som avses i 48 § första stycket 1 i dess äldre lydelse och som förvärvats före den 1 januari 1969, värderas enligt äldre bestämmelser. Detsamma gäller fordran på grund av lån, som avses i 48 § första stycket 2 i dess äldre lydelse och som beviljats före nyssnämnda tidpunkt.

Skyldighet att inhämta yttrande enligt 35 b § första stycket föreligger icke för sparbank, som efter lagens ikraftträdande utnyttjar med stöd av äldre bestämmelser meddelat tillstånd att inrätta kontor.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968 23

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 3 juni 1955 (nr 417) angående

införande av nya lagen om sparbanker

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 3 juni 1955 angående införande av nya lagen om sparbanker1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

I fråga----------- —------------ ------------ - annan bidragstecknare.

7. I fråga om medel, som förvaltas 7. I fråga om medel, som förvaltas av förmyndare eller god man och av förmyndare eller god man och som sedan den 1 januari 1941 inne- som sedan den 1 januari 1941 innestå å räkning hos sparbank utan vill­ stå å räkning hos sparbank utan villkor att de må lyftas allenast med kor att de må lyftas allenast med överförmyndarens tillstånd, skall, så­ överförmyndarens tillstånd, skall, såframt ej överförmyndaren annorlun­ framt ej överförmyndaren annorda förordnar, vid tillämpning av vad lunda förordnar, vid tillämpning av i 24 § nya lagen stadgas så anses som vad i 35 c § nya lagen stadgas så anom förbehåll enligt 15 kap. 9 § and­ ses som om förbehåll enligt 15 kap. ra stycket föräldrabalken gjorts, att 9 § andra stycket föräldrabalken de må uttagas utan sådant tillstånd. gjorts, att de må uttagas utan sådant Vad nu sagts skall ock gälla medel, tillstånd. Vad nu sagts skall ock som sedermera insatts eller framde­ gälla medel, som sedermera insatts les insättas å räkningen, samt ränta eller framdeles insättas å räkningsom lagts eller lägges till kapitalet. en, samt ränta som lagts eller lägges

till kapitalet.

8. Har sparbank----------------------— ----------- —- -—-år 1965.

9. Utan hinder av vad i 28 § fjärde 9. Utan hinder av vad i 28 § andra stycket nya lagen stadgas beträffan­ och tredje styckena nya lagen stadde säkerhet för lån, må egendom, gas beträffande säkerhet för lån, må som innan nya lagen vunnit tillämp­ egendom, som innan nya lagen vunning å sparbanken genom att re­ nit tillämpning å sparbanken genom gistrering skett ställts som säkerhet att registrering skett ställts som säför lån, alltjämt godtagas som så­ kerhet för lån, alltjämt godtagas som dan under lånets fortsatta löptid. sådan under lånets fortsatta löptid,

10. De styrelseledamöter —------- å likvidationen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

1 Senaste lydelse av 6 § se 1965:222.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

Förslag

till

Lag angående ändring i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas

säkerhetskassa

Härigenom förordnas, att 2, 3 och 6 §§ lagen den 15 juni 1934 om sparbankernas säkerhetskassa1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

Såsom bidrag —---- ---------------- kalenderår förvaltade. Vad nu sagts skall ej gälla spar­ Vad nu sagts skall ej gälla sparbank, vars fondmedel, sedan i före­ bank, vars fondmedel, sedan i förekommande fall därifrån avdragits kommande fall därifrån avdragits garantifond och i fondmedlen in­ garantifond och i fondmedlen ingående förlagskapital samt under de gående förlagskapital samt under de tio första åren efter sparbankens bil­ tio första åren efter sparbankens bildande jämväl grundfond, antingen dande jämväl grundfond, antingen äro eller genom bidragets erläggan­ äro eller genom bidragets erläggande de skulle bliva otillräckliga för iakt­ skulle bliva otillräckliga för uppfyltagandet av det förhållande, som lande av kravet på egna fonder jämjämlikt 27 § lagen om sparbanker likt 26 § lagen om sparbanker.

skall förefinnas mellan sparbankens

inlåning och dess fonder.

3 §• Uppgår kassans behållning till tju­ Sparbank äger, så länge kassan bego miljoner kronor, skall hälften av står, ej göra gällande någon rätt till den behållna avkastningen årligen kassans tillgångar.

utdelas till sparbankerna efter förhållandet mellan de bidrag varje sparbank sammanlagt inbetalat till kassan. Uppgår behållningen till ett belopp motsvarande en procent av de medel, som sparbankerna vid utgången av nästföregående kalenderår sammanlagt förvaltade, skall hela avkastningen efter samma grund

utdelas. I övrigt äge sparbank, så länge kassan består, ej göra gällande någon rätt till kassans tillgångar. 1 Senaste lydelse av 2 och 6 §§ se 1955:419.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 25

Sparbanks rätt till framtida utdel- Sparbanks rätt till kassans tillning eller till kassans tillgångar vid gångar vid dess upplösning ma ej dess upplösning må ej uppföras som uppföras som tillgång i sparbankens tillgång i sparbankens räkenskaper räkenskaper eller överlåtas annorleeller överlåtas annorledes än i sam­ des än i samband med överlåtelse av band med överlåtelse av sparbankens sparbankens rörelse å annan sparrörelse å annan sparbank. bank.

6 §■

Kassans styrelse må, efter pröv­ Kassans styrelse må, efter prövning i varje särskilt fall och på vill­ ning i varje särskilt fall och på villkor, som styrelsen äger bestämma, kor, som styrelsen äger bestämma, med anlitande av kassans medel läm­ med anlitande av kassans medel lämna dels bistånd åt sparbank, vars na dels bistånd åt sparbank, vars fondmedel till följd av inträffade för­ fondmedel till följd av inträffade förluster nedgått under det i förhållan­ luster blivit otillräckliga för uppfylde till sparbankens inlåning enligt lande av kravet på egna fonder en27 § lagen om sparbanker erforder­ ligt 26 § lagen om sparbanker, ävenliga beloppet, ävensom åt sparbank, som åt sparbank, som eljest på grund som eljest på grund av inträffade el­ av inträffade eller väntade förluster ler väntade förluster råkat i eller kan råkat i eller kan befaras råka i svåbefaras råka i svårigheter, dels ock, righeter, dels ock, i den utsträckning i den utsträckning så finnes skäligt, så finnes skäligt, gottgörelse åt ingottgörelse åt insättare i sparbank, sättare i sparbank, som trätt i likvisom trätt i likvidation eller försatts dation eller försatts i konkurs. i konkurs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om

j or dbr ukskasserör elsen

Härigenom förordnas, dels att 4, 5, 7, 12, 14, 22, 24, 30—42, 52, 56, 58, 62, 74 och 75 §§, 87 § 2 mom., 88 a § samt 91 och 96 §§ lagen den 25 maj 1956 om jordbrukskasserörelsen1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 42 a—d §§, av nedan angiven lydelse.

4 §■ Jordbrukskassas firma —■ ■—- •— »ek.för.». Ej må — — •— ordet jordbrukskreditkassa.

Om användning av ordet bank vid beteckning av kreditkassas rörelse är särskilt stadgat.

5 §■

Jordbrukskasserörelsen skall stå under tillsyn av bankinspektionen.

Kreditkassorna och riksorganisationen registreras hos tillsynsmyndigheten. Bestämmelserna om länsstyrelse i lagen den 1 juni 1951 (nr 308) om ekonomiska föreningar äga i fråga om jordbrukskasserörelsen motsvarande tillämpning på tillsynsmyndigheten. Anteckning i registret skall dock, såvitt angår kreditkassa, kungöras i allmänna tidningarna och i tidning, som är allmänt spridd inom kassans verksamhetsområde.

7 §•

Sedan beslut fattats att bilda jordbrukskassa och stadgar för kassan antagits, skall stadfästelse på dessa sökas hos tillsynsmyndigheten. I ärendet skall tillfälle beredas riksorganisationen och den centralkassa, vari jordbrukskassan skall bliva medlem, att avgiva yttrande.

Finner tillsynsmyndigheten att stadgarna överensstämma med denna lag samt lag och författning i övrigt ävensom att stadgarna innehålla föreskrifter som göra kassan ägnad att fullgöra sina uppgifter, skall tillsynsmyndigheten stadfästa stadgarna och godkänna kassan. Stadfästelse skall ock sökas på beslut om ändring i jordbrukskassas stadgar.

12 §.

Villkoren för inträde som medlem i jordbrukskassa fastställas av riksorganisationen.

14 §.2

Jordbrukskassa må — --------sina medlemmar.

1 Senaste lydelse av 58 § se 1962:88 och av 87 § 2 mom. se 1967:543. 88 a § införd genom 1962:88.

2 Ändringen innebär att andra stycket upphävs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 743 år 1968 27

22 §.

Till medlem i centralkassa må allenast antagas

jordbrukskassa vars styrelse har sitt säte inom centralkassans verksamhetsområde, samt

bolag, förening eller annan sammanslutning, som har till huvudsaklig uppgift att ekonomiskt eller på annat sätt främja jordbruket, binäring därtill eller fisket eller intressen som äro gemensamma för utövare av sådana näringar.

Riksorganisationen äger------------i centralkassa.

24 §.i

Centralkassa må bereda kredit allenast åt medlemmar i kassan eller i ansluten jordbrukskassa samt åt bankaktiebolag, sparbank, postbanken, centralkassa eller annan allmän kassa eller inrättning vars reglemente fastställts av Konungen, kreditaktiebolag, försäkringsföretag med svensk koncession och utländskt bankföretag.

Kreditgivningen till------------tillhörande säkerheter.

30 §.

Kreditkassa får låna ut pengar och anskaffa medel till utlåningen i den ordning denna lag föreskriver samt idka verksamhet som står i samband därmed.

Jordbrukskassa får ej för egen räkning låna in pengar från allmänheten.

Utan tillstånd av tillsynsmyndigheten får kreditkassa icke mottaga värdehandlingar till förvaring och förvaltning. Tillstånd får meddelas endast om kassan med hänsyn till dess organisation och förvaringsanordningar samt fonder kan på ett betryggande sätt handha sådan verksamhet. När förutsättningar icke längre föreligga för tillstånd, får det återkallas.

I kreditkassas stadgar skall angivas vilken rörelse kassan får utöva.

31 §.

Kreditkassa får ej för egen räkning driva handel med eller, med de undantag som angivas i 32 och 33 §§, förvärva annat än guld, mynt, växlar, checkar, anvisningar, obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar utom förlagsbevis.

32 §.

Kreditkassa får förvärva

1. fast egendom, tomträtt och bostadsrätt för att bereda kassan eller ansluten kassa lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande behov,

2. aktie i bolag, vilket uteslutande har till syfte att förvalta fast egendom eller tomträtt som förvärvats för det under 1 angivna ändamålet, och förlagsbevis, som utfärdats av sådant bolag,

3. inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som kassan äger, eller till lokaler, som kassan i övrigt innehar,

4. bostadsrätt för att bereda bostad åt någon som är anställd i kassan eller i ansluten kassa.

Ärende om förvärv enligt första stycket av fast egendom, tomträtt eller aktie avgöres av stämman, om ej annat följer av kreditkassans stadgar.

1 Ändringen innebär bl. a. att tredje och fjärde styckena upphävs.

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Detsamma gäller ärende om förbättring av byggnad i vilken kassans eller ansluten kassas lokaler äro eller avses bliva inrymda.

Centralkassa får till belopp, som vid varje tidpunkt sammanlagt svarar mot högst tio procent av kassans och anslutna jordbrukskassors eget kapital, förvärva andel i sådan ekonomisk förening eller aktie i sådant bolag, som tillgodoser för kreditkassor gemensamma intressen, eller garantifondbevis eller förlagsbevis, som utfärdats av föreningen eller bolaget, eller i övrigt tillskjuta medel till föreningen eller bolaget.

Utöver vad som följer av tredje stycket får centralkassa efter tillstånd av tillsynsmyndigheten tillskjuta medel till förening eller aktiebolag som avses i nämnda stycke, om det tillskjutna kapitalet icke kan grunda upplåningsrätt eller täcka krav på eget kapital hos föreningen, bolaget eller annorstädes.

Centralkassa som medverkar vid emission av aktier eller förlagsbevis på den allmänna marknaden får efter tillstånd av tillsynsmyndigheten förvärva aktie eller förlagsbevis som ingår i emissionen. Sådan aktie eller sådant förlagsbevis skall centralkassan avyttra så snart det lämpligen kan ske och senast ett år efter förvärvet. Om synnerliga skäl föreligga, kan tillsynsmyndigheten förlänga denna frist.

33 §.

För alt skydda fordran får kreditkassa dels på offentlig auktion eller fondbörs eller i den ordning som angives i 96 a § utsökningslagen köpa egendom som är utmätt eller pantsatt för fordringen dels, om det är uppenbart att kassan annars skulle lida avsevärd förlust, såsom betalning för fordran övertaga för fordringen pantsatt eller annan egendom. Vad nu sagts gäller ej bevis om andel i eller tillskott till kreditkassan själv eller annan jordbrukets kreditkassa.

Egendom, som kreditkassa förvärvat enligt första stycket, skall avyttras så snart det lämpligen kan ske och senast när det kan äga rum utan förlust för kassan.

Förvärv enligt denna paragraf skall ofördröj ligen anmälas hos tillsynsmyndigheten.

34 §.

Centralkassa jämte anslutna jordbrukskassor skall till insättarnas skydd ha eget kapital till visst lägsta belopp. Detta bestämmes för kassorna gemensamt i förhållande till deras tillgångar och av dem ingångna garantiförbindelser (placeringar). Vid beräkningen av kapitalkravet indelas placeringarna i följande fyra grupper, nämligen

A. 1. inneliggande kassa, checkar, postremissväxlar samt fordringar hos

riksbanken och riksgäldskontoret,

2. skattkammarväxlar och obligationer som utfärdats av staten, kom­

mun eller därmed jämförlig samfällighet, allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av Konungen, eller kreditaktiebolag,

3. andra fordringar för vilka staten, kommun eller därmed jämförlig

samfällighet, bankaktiebolag, sparbank, postbanken, centralkassa

eller annan under A 1 eller 2 avsedd kassa eller inrättning, kredit­

aktiebolag eller försäkringsföretag med svensk koncession svarar,

4. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller ford­

ran, som angives under A 1—3,

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 29

5. garantiförbindelser, som utfärdats av centralkassan eller ansluten jordbrukskassa och för vilka kassan erhållit säkerhet i värdehandling eller fordran, som angives under A 1—4, B. 1. andra fullgoda obligationer än de som angivas under A 2, 2. fordringar för vilka utländskt bankföretag eller annat försäkringsföretag än som avses under A 3 svarar, 3. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

värdehandling eller fordran, som angives under B 1 eller 2,

inteckning i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomträtt till sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till tomträtten, eller

fordran med förmånsrätt på grund av lagen den 16 december 1966 (nr 701) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar, såvida förmånsrätten får göras gällande på kassans föranstaltande, 4. garantiförbindelser, som utfärdats av centralkassan eller ansluten jordbrukskassa och för vilka kassan erhållit säkerhet i värdehandling eller fordran, som angives under B 1—3, C. 1. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

inteckning i jordbruksfastighet, i bostadsfastighet med en- eller tvåfamilj shus eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån utgår eller i tomträtt till sådan fastighet, om inteckningssäkerheten är förstärkt med borgen och inteckningen ligger mellan sjuttiofem och etthundra procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till tomträtten,

inteckning i fastighet, som helt eller delvis är inrättad för industriell verksamhet, eller i tomträtt till sådan fastighet inom femtio procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad och annan egendom som hör till tomträtten,

förlagsbevis eller aktie, som noteras vid fondbörs här i landet, eller

borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än tjugofemtusen kronor, 2. garantiförbindelser, som utfärdats av centralkassan eller ansluten jordbrukskassa och för vilka kassan erhållit säkerhet i form av värdehandling, fordran eller borgensförbindelse som angives under C 1, D. övriga tillgångar och garantiförbindelser utom sådana som enligt femte och sjätte styckena skola avräknas från eget kapital. För placeringar, som angivas under A, fordras ej eget kapital. I övrigt skall centralkassa jämte anslutna jordbrukskassor vid varje tidpunkt ha eget kapital till lägst ett belopp, som motsvarar sammanlagt en procent av summan av placeringar, som angivas under B, fyra procent av summan av placeringar, som angivas under C, och åtta procent av summan av placeringar, som angivas under D. Tillgång skall tagas upp till bokfört värde och garantiförbindelse till sitt nominella belopp.

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Med eget kapital avses insatskapital, reservfond, dispositionsfond och av stämma fastställd vinstbalans. Med eget kapital får likställas det nominella värdet av förlagsbevis, utställda av centralkassan, intill ett belopp motsvarande det belopp vartill centralkassans och anslutna jordbrukskassors eget kapital uppgår. I fråga om förlagskapital, som långivaren kan återkräva inom fem år, skall dock iakttagas att med centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital får likställas högst så stor del av det varje år förfallande beloppet som svarar mot tio procent av det ta kapital.

Från centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital skall avräknas det bokförda värdet av vad de såsom aktiekapital eller i annan form tillskjutit till företag som driver någon form av bankverksamhet. Sådan avräkning skall dock ej ske i fråga om företag där staten är delägare.

Har centralkassa eller ansluten jordbrukskassa väsentligt ekonomiskt intresse i aktiebolag som uteslutande har till syfte att förvalta fastighet eller tomträtt som förvärvats för att bereda någon av kassorna lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande behov, skall från det egna kapitalet avräknas åtta procent av summan av det bokförda värdet av aktierna i fastighetsbolaget och bolagets bokförda skulder eller den del av dessa som svarar mot kassans innehav av aktier i fastighetsbolaget.

Med uppskattat värde avses det värde, som kreditkassa bestämt på grundval av särskild värdering. Har enligt gällande bestämmelser om iån av statsmedel till främjande av bostadsbyggandet sådant lån beviljats till uppförande av viss byggnad, skall till grund för bedömandet i stället för uppskattningsvärdet läggas det enligt nämnda bestämmelser fastställda pantvärdet för byggnaden eller den fastighet, där denna uppföres, om ej särskilda skäl föranleda annat.

35 §.

Centralkassa skall hålla en med hänsyn till rörelsens art och omfattning tillräcklig kassareserv.

Kassareserven skall bestå av tillgångar som med lätthet kunna förvandlas i pengar och skall tillsammans med inneliggande kassa uppgå till lägst ett belopp som svarar mot tio procent av kassans samtliga förbindelser med undantag av förlagslån, lån mot inteckning i egen fastighet, lån som tagits upp hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån enligt fondens reglemente och garantiförbindelser. Nedgår kassareserven tillfälligt under föreskrivet belopp, skall den snarast ökas till detta.

År tillgång som angives i andra stycket pantsatt, får den ej inräknas i kassareserven. Utgör tillgången säkerhet för avtalad kredit som centralkassan ej begagnat till fullo, får den ändå beräknas till det belopp, som kassan enligt avtalet har rätt att ytterligare erhålla vid anfordran.

36 §.

Kredit får beviljas endast mot betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen. Ulan säkerhet får dock kredit lämnas till ett sammanlagt belopp, som vid varje tidpunkt svarar mot högst tre procent av summan av centralkassas och anslutna jordbrukskassors eget kapital samt centralkassans inlåning. Därutöver får kredit utan säkerhet beviljas

1. sådan låntagare, som avses i 34 § första stycket A 2 eller 3, dock icke staten, samt utländskt bankföretag,

2. samfällighet som avses i lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa gemensamhetsanläggningar, såvida krediten ej överstiger belopp för

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1963 31

vilket förmånsrätt åtnjntes på grund av lagen om förmånsrätt för fordringar enligt nämnda lag och förmånsrätten får göras gällande på kreditkassans föranstaltande, 3. näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig. Kredit utan säkerhet enligt första stycket beviljas av centralkassa eller, efter medgivande av denna, av ansluten jordbrukskassa. Aktie i bolag, som huvudsakligen förvaltar eller driver handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse, får mottagas som pant endast om aktien noteras vid fondbörs här i landet. Vad nu sagts gäller även förlagsbevis som utfärdats av sådant bolag. Kreditkassa får ej som pant mottaga aktie i bolag, som har till uppgift att tillgodose för kreditkassor gemensamma intressen, eller förlagsbevis, som sådant bolag eller centralkassa utfärdat, och ej heller bevis om andel i eller tillskott till kreditkassan själv eller annan jordbrukets kreditkassa.

37 §. Kreditkassa skall ägna särskild uppmärksamhet åt att kredit i sådan omfattning, att fara kan uppkomma för kreditkassans säkerhet, icke lämnas till samma låntagare eller till låntagare, som äro förbundna med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap, eller mot säkerhet av aktier eller förlagsbevis, som utgivits av samma aktiebolag eller aktiebolag som äro förenade i sådan gemenskap som nu sagts. Första stycket äger motsvarande tillämpning på borgen och annan garantiförbindelse till kreditkassan. 38 §. Kreditkassa får ej utan tillstånd lämna kredit till ledamot av kassans styrelse, revisor i kassan eller suppleant för styrelseledamot eller revisor och ej heller till den som är anställd i kassan. Detsamma gäller kredit mot säkerhet av borgen eller fordringsbevis, som utfärdats av sådan person. Tillstånd enligt första stycket lämnas såvitt gäller centralkassa av riksorganisationen och såvitt gäller jordbrukskassa av centralkassan.

39 §. Bestämmelserna om kredit i 36—38 §§ äga motsvarande tillämpning på garantiförbindelse som kreditkassa ikläder sig.

40 §. Ställes lån icke att betalas inom ett år, skall kreditkassa förbehålla sig rätt att säga upp lånet till återbetalning senast inom sagda tid. Utan förbehåll enligt första stycket får 1. centralkassa bevilja återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning med längre löptid än ett år, 2. kreditkassa utlämna andra lån mot skuldebrev med längre löptid än ett år till ett sammanlagt belopp, som tillsammans med belopp av här avsedd utlåning från övriga kreditkassor inom vederbörande centralkassas verksamhetsområde vid varje tidpunkt svarar mot högst tjugofem procent av summan av centralkassans och anslutna jordbrukskassors eget kapital samt centralkassans inlåning efter avdrag för lån som tagits upp hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån. Förfallotiden för lån skall bestämmas så, att den är förenlig med villkoren för kreditkassans förbindelser. Lån som avses i andra stycket 2 får icke ställas på längre återbetalningstid än tio år. Har för sådant lån icke ställts

32 Kungl. Maj.ts proposition nr 1 //.3 år 1968

säkerhet i fast eller lös egendom, skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning i förhållande till den tid för vilken lånet beviljas. Centralkassa skall enligt 17 § tredje stycket meddela de särskilda anvisningar som fordras för tillämpningen av bestämmelserna i andra stycket 2 och tredje stycket första punkten. Kreditkassa skall förbehålla sig rätt att säga upp lån som avses i andra stycket till återbetalning senast inom tre månader, om säkerheten för lånet försvagas i märklig mån eller, i fråga om lån utan säkerhet, om trygghet icke längre föreligger för låneförbindelsens fullgörande. Bestämmelserna i denna paragraf äga icke tillämpning på lån, för vars fulla gäldande staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet svarar. Föreskriften i tredje stycket första punkten gäller dock även sådant lån.

41 §. Kreditkassa får ej vid avtal om kredit eller annars i sin rörelse förbehålla sig andel i vinst på affär, som kassan själv icke äger avsluta. Ej heller får kreditkassa, där ej är fråga om utdelning på aktier eller vad i övrigt kan tillkomma kassan som ägare av aktier, på annat sätt beredas andel i vinst på verksamhet, som kassan själv icke äger driva.

42 §. Vid beviljande av kredit får kreditkassa icke göra förbehåll om att kreditbeloppet eller del av detta skall sättas in hos centralkassa för längre tid än sex månader eller på längre tids uppsägning än sex månader.

42 a §. Kreditkassa får ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för sådana förbindelser. Vad nu sagts gäller dock ej räntebärande förlagsbevis, som centralkassa utfärdar och som lyder på minst etthundra kronor.

42 b §. Motbok eller annat bevis, som centralkassa utfärdar om tillgodohavande på räkning, skall ställas till viss man och innehålla att överlåtelse får ske endast till viss man och att överlåtelsen bör anmälas hos kassan. Centralkassa får ej träffa förbehåll om rätt för kassan att åberopa betalning till annan än rätt innehavare av motbok. Om efterlysning och dödande av förkommen motbok gälla särskilda bestämmelser.

42 c §. Innan kreditkassa inrättar bankkontor, skall kassan inhämta yttrande från nämnden för bankkontorsetablering. Inrättas bankkontor, skall det omedelbart anmälas hos tillsynsmyndigheten. Kreditkassa skall bidraga till kostnaden för nämndens verksamhet enligt föreskrifter som meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer. 42 d §. Omyndig äger utan förmyndarens tillåtelse förfoga över medel som den omyndige själv satt in hos centralkassa efter det att han fyllt sexton år. Utan den omyndiges samtycke får kassan ej betala ut sådana medel till för-

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968 33

myndaren. Har förmyndaren fått överförmyndarens tillstånd att omhändertaga medlen och företett bevis på detta, äger den omyndige ej vidare förfoga över medlen. Sådan inskränkning i den omyndiges rätt skall antecknas på insättningsbevis eller i motbok, när beviset eller motboken företes hos kassan. Medel som förmyndaren eller god man förvaltar enligt föräldrabalken får, utom såvitt angår ränta som stått inne kortare tid än ett år, tagas ut utan överförmyndarens tillstånd endast om förbehåll därom skett enligt 15 kap. 9 § andra stycket nämnda balk. överförmyndaren kan när som helst förordna, att förbehållet ej skall gälla. Sådant förordnande skall antecknas på bevis eller i motbok, som utfärdats om insättningen, överförmyndare, förmyndare och god man äga på begäran erhålla bevis om beloppet av de medel, som sättas in eller stå inne, och i förekommande fall intyg att meddelat tillstånd icke utnyttjats.

52 §. Det åligger----------- nämnda handlingar. Minst en — -— — kassans medel; granska av styrelsen vidtagna åtgärder i fråga om förvaltning och avyttring av egendom, som kassan inköpt eller övertagit jämlikt 33 §; taga del av de----------- - rörande kassan. I övrigt — — — av revisionsuppdraget.

56 §. I fråga----------- 57—67 §§ nedan. Vid tillämpningen------------ 52—54 §i§ denna lag, samt att i 87 och 89 §§ hänvisningarna till 51 § i stället skola avse 54 § denna lag.

58 §. Har kreditkassa----------- av rätten. Genom rättens försorg skall ofördröj ligen till tillsynsmyndigheten avsändas dels för registrering meddelande om beslut att kassan skall träda i likvidation, dels ock underrättelse om förordnande av likvidator med angivande av hans fullständiga namn och postadress.

62 §. Finnes kreditkassa, som enligt verkställd registrering trätt i likvidation, sedermera sakna till föreningsregistret anmälda behöriga likvidatorer, skali rätten på ansökan av medlem, borgenär eller annan, vars rätt kan vara beroende av att någon finnes som äger företräda kassan, eller på anmälan av tillsynsmyndigheten förordna likvidatorer. Genom rättens----------- och postadress.

74 §. Kreditkassas styrelse----------- som äskas. Yppas anledning till antagande att centralkassa gjort sådana förluster att kassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital icke svarar mot det belopp som fordras enligt 34 §, skall centralkassans styrelse ofördröjligen låta upprätta särskild balansräkning enligt 44 och 45 §§ för utvisande av centralkassans ställning samt, därest balansräkningen bekräf- 2 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr fri

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

tar antagandet i fråga, ofördröj ligen avsända meddelande härom till tillsynsmyndigheten.

Centralkassas styrelse — —- — tillsynsmyndigheten äskas.

75 §. Har kreditkassas —---------- med straff. Ändå att —------- finna påkallade.

Underlåter kassa att ställa sig till efterrättelse av myndigheten meddelat förbud eller föreläggande eller handhar kassan eljest sina angelägenheter på sätt, som är ägnat att rubba förtroendet till kassan, äger myndigheten återkalla godkännandet.

Tillsynsmyndigheten äger — — — denna lag.

87 §.

2 mom. Senast fyra månader efter det på anmälan jämlikt 96 § 2 mom. lagen om ekonomiska föreningar registrering skett av beslut om godkännande av fusionsavtal skall såväl den övertagande som den överlåtande kassans styrelse göra ansökan om tillsynsmyndighetens tillstånd att bringa fusionsavtalet till verkställighet.

Tillsynsmyndighetens tillståndsprövning skall grundas på ett bedömande av huruvida fusionen kan anses vara förenlig med deras intressen, som äro insättare i eller eljest hava fordringar å de av fusionen berörda kassorna. Tillstånd må icke meddelas, med mindre riksorganisationen lämnat medgivande till fusionen eller, då centralkassa övertager annan kreditkassas rörelse, Konungen eller myndighet Konungen förordnar prövat övertagandet icke vara till skada för det allmänna.

Tillsynsmyndigheten skall — — — sist angivits.

Beslut, varigenom tillstånd givits, skall inom sex månader sedan beslutet vunnit laga kraft av båda kassornas styrelser anmälas för registrering.

När beslut------------ fusionen genomförd. Hör till------------ är stadgat.

88 a §.

Har kreditkassa övertagit annan kassas rörelse helt eller delvis och finnes bland sistnämnda kassas tillgångar egendom, som kreditkassa ej må förvärva, må den egendomen, även om sådant fall ej är för handen som i 32 eller 33 § sägs, förvärvas av den övertagande kassan. Egendom som kassan på detta sätt förvärvat skall, i den mån egendomen ej, jämlikt vad i nyssnämnda lagrum stadgas, må av kassan behållas, åter avyttras så snart lämpligen kan ske och senast då avyttring kan äga rum utan förlust för kassan.

91 §.

Närmare bestämmelser om föreningsregistret för jordbrukskasserörelsen och om avgifterna för registrering och kungörande samt de föreskrifter, som i övrigt utöver vad denna lag innehåller finnas erforderliga för lagens tilllämpning, meddelas av Konungen.

96 §.

I fråga om medel, som förvaltas av förmyndare eller god man och som sedan den 1 januari 1941 innestå på räkning hos kreditkassa utan villkor att de må lyftas allenast med överförmyndarens tillstånd, skall, såframt ej överförmyndaren annorlunda förordnar, vid tillämpning av vad i 42 d § stadgas så anses som om förbehåll enligt 15 kap. 9 § andra stycket föräldra-

Kungl. Maj ds proposition nr H3 år 1968 35

balken gjorts, att de må uttagas utan sådant tillstånd. Vad nu sagts skall ock gälla medel, som sedermera insatts eller framdeles insättas på räkningen, och ränta som lagts eller lägges till kapitalet.

Denna lag träder i kraft såvitt avser 5, 7, 56, 58, 62 och 75 §§ samt 87 § 2 mom. den 1 juli 1969 och i övrigt den 1 januari 1969.

I fråga om krav på eget kapital och om skyldighet att hålla kassareserv får centralkassa tillämpa äldre bestämmelser till utgången av år 1973.

Skyldighet att inhämta yttrande enligt 42 c § första stycket föreligger icke för kreditkassa, som efter lagens ikraftträdande utnyttjar med stöd av äldre bestämmelser meddelat tillstånd att inrätta kontor.

Kungl. Maj:ts proposition nr U3 år 1968

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 33 § lagen den 27 mars 1936 (nr 81)

om skuldebrev

Hangenom förordnas, att 33 § lagen den 27 mars 1936 om skuldebrev skall erhalla andrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

33 §.

Har i motbok rörande tillgodohaHar i enkelt skuldebrev intagits vande hos bank eller i annat enkelt förbehåll, som skulle medföra att beskuldebrev intagits förbehåll, som talning till innehavaren finge anses skulle medföra att betalning till ingill ändå att han ej vore rätt borgenehavaren finge anses gill ändå att när eller behörig att å rätte borgenähan ej vore rätt borgenär eller behörens vägnar uppbära betalning, må rig att å rätte borgenärens vägnar sådant förbehåll ej åberopas, där uppbära betalning, må sådant förbegäldenären åsidosatt skälig aktsamhåll ej åberopas, där gäldenären åsihet vid prövning huruvida innehavadosatt skälig aktsamhet vid prövning ren var den till vilken skuldebrevet huruvida innehavaren var den till var ställt eller dennes rättsinnehavilken skuldebrevet var ställt eller vare eller ägde å rätte borgenärens dennes rättsinnehavare eller ägde å vägnar uppbära betalningen. rätte borgenärens vägnar uppbära betalningen.

Beträffande sparkassebok och motBeträffande motbok med bank bok med sparbank gälle vad därom gälle vad därom är särskilt stadgat. är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968 37

Vidrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 15

augusti 1968.

Närvarande: Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kung, Johansson, Aspling, Palme,

Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman,

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändringar i banklagstiftningen och anför.

Inledning

Institutionerna på den svenska kreditmarknaden kan delas in i tre grupper. Den första gruppen omfattar kreditinstitut som finansierar sin verksamhet genom att låna in pengar från allmänheten. Gruppen består av affärsbanker, sparbanker, jordbrukets kreditkassor och postbanken, bankinstitut. Den andra gruppen kännetecknas av att medel till kreditverksamheten erhålls genom upplåning på kapitalmarknaden. I denna grupp ingår bl. a. olika hypoteksinrättningar och kreditaktiebolag. Den tredje gruppen åter utgörs av institut som genom sin rörelse har behov av att fondera premier och avgifter, dvs. försäkringsbolag och pensionsinrättningar.

I samband med tillkomsten åren 1955 och 1956 av nu gällande lagar om affärsbanker, sparbanker och jordbrukets kreditkassor berördes frågan om gränsdragning mellan olika kreditinstituts verksamhetsområden. Någon ståndpunkt togs då inte till denna fråga men det förutskickades att spörsmålet senare skulle bli föremål för särskild utredning.

Med stöd av Kungl. Maj ris bemyndigande den 15 augusti 1962 tillkallade jag den 14 september samma år tio sakkunniga för att utreda frågan om gränsdragning mellan olika kreditinstituts verksamhetsområden. I direktiven angav jag att utredningen torde ha till uppgift att göra eu förutsättningslös avvägning av de olika kreditinstitutens inbördes ställning och funktion på kreditmarknaden samt mot bakgrund av sitt bedömande i detta hänseende pröva i vad mån olika regler om de skilda kreditinstitutens verksamhet fortfarande är motiverade.

38 Kangl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

De sakkunniga, som antog benämningen kreditinstitututredningen, avgav den 7 oktober 1964 betänkandet »Krediters löptid» (Stencil Fi 1964: 7), som innefattade förslag till ändrade bestämmelser om krediters löptid. Frågan behandlades av 1965 års riksdag och ledde till lagstiftning i ämnet (prop. 1965: 113, BaU 41, rskr 334, SFS 219—221).

Till utredningen har för att tas under övervägande vid utredningsuppdragets fullgörande överlämnats vissa ärenden avseende bl. a. vidgat verksamhetsfält för jordbrukskasserörelsen, rätt för affärsbank att förvärva garantifondbevis, belåning av aktier i förvaltningsbolag och delegering av beslutanderätten i fråga om kontorsetablering.

Det slutliga resultatet av utredningens arbete föreligger i ett den 1 november 1967 avgett betänkande »Samordnad banklagstiftning» (SOU 1967: 64)1. I betänkandet, som avser huvudsakligen bankinstituten, föreslås att frågan om gränsdragning mellan bankinstituten löses genom att ett i princip enhetligt regelsystem för institutens rörelse införs och att bankinstituten inom systemets ram får driva sin verksamhet alltefter sina speciella förutsättningar och ambitioner. Till betänkandet är fogade fyra reservationer och två särskilda yttranden.

Betänkandet innefattar förslag till ändringar i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse (banklagen), lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker (sparbankslagen) och lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen (jordbrukskasselagen). Dessa författningsförslag torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av statskontoret, bankinspektionen, försäkringsinspektionen, poststyrelsen, kommerskollegium, bostadsstyrelsen, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, ombudsmannen för näringsfrilietsfrågor (NO), Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan, Svenska bankföreningen, Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska sparbanksföreningen, Sparbankernas bank aktiebolag, Sveriges jordbrukskasseförbund, Jordbrukets bank, Svenska företagarkassan, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriförbund, Svensk industriförening, Sveriges köpmannaförbund, Kooperativa förbundet (KF), Sveriges lantbruksförbund, Företagareföreningarnas förbund, Svenska företagares riksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk (RLF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisa­

1 Betänkandet är undertecknat av verkställande direktören i allmänna pensionsfonden Lennart Dahlström (ordförande), verkställande direktören i Sveriges investeringsbank aktiebolag Arne Callans, bankinspektören Torsten Hanström, planeringschefen i finansdepartementet Lars Lindberger, jourhavande styrelseledamoten i försäkringsaktiebolaget Skandia Älvar Lindencrona, verkställande direktören i Svenska sparbanksföreningen Sven G. Svenson, förste verkställande direktören i Skandinaviska banken Lars-Erik Thunholm, överinspektören i försäkringsinspektionen Lars Erik H:son Torén och verkställande direktören i Sveriges jordbrukskasseförbund Halvdan Åstrand.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 'i3 år 1968 39

tion (SACO), Statstjänstemännens riksförbund (SR), Svenska bankmannaförbundet, Postverkets tjänstemannaförbund, Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund (HSB) samt styrelsen för Stockholms fondbörs.

Kommerskollegium har överlämnat yttranden från handelskamrarna i Stockholm, Norrköping, Jönköping, Malmö, Borås, Göteborg, Örebro, Gävle och Luleå.

I samband med remissbehandlingen av betänkandet bär bankinspektionen företagit en översyn av bestämmelserna om kredit till bl. a. vissa anställda hos bankinstituten och om delegationsrätten för bankinstituts styrelse. Inspektionen har i skrivelse den 31 maj 1968 till Kungl. Maj :t lagt fram förslag till ändrade bestämmelser i dessa hänseenden för affärsbanker och sparbanker.

Bankföreningen och sparbanksföreningen har efter remiss avgett yttranden över skrivelsen.

Svenska sparbanksföreningen har i skrivelser till Kungl. Maj :t hemställt dels den 2 februari 1968 om ändring av gällande bestämmelser om antalet huvudmän i sparbank så att den i lag angivna övre gränsen för antalet huvudmän upphävs, dels den 24 juni 1968 om upphävande av sparbanks rätt till viss andel av avkastningen från sparbankernas säkerhetskassa.

Över sparbanksföreningens skrivelse den 2 februari 1968 har efter remiss yttranden avgetts av bankinspektionen och fullmäktige i riksbanken.

Skandinaviska banken har i framställning den 18 mars 1968 hemställt om sådan ändring av 71 § banklagen, att maximiantalet styrelseledamöter i bankaktiebolag ökas från femton till aderton.

Över denna framställning har yttrande avgetts av bankinspektionen.

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 14.‘1 år 1968

Allmänna synpunkter på gränsdragningen mellan bankinstituten

Inledning

Bankrörelse är sådan verksamhet, i vilken ingår inlåning från allmänheten på räkning som bank allmänneligen begagnar. Verksamhet av denna art bedrivs av affärsbanker, sparbanker, jordbrukskasserörelsen och postbanken. I början av 1800-talet tillkom de första sparbankerna och affärsbankerna. Kännetecknande för sparbank är att den uteslutande har till uppgift att främja sparsamhet och att verksamheten är lokalt begränsad och inte uppbärs av något vinstsyfte för enskilda. Härigenom skiljer sig sparbanker från affärsbanker, som driver bankrörelse i syfte att kunna lämna sina ägare vinst. De första affärsbankerna var s. k. solidariska bankbolag som baserade sin kreditverksamhet på emission av egna sedlar. Denna rätt till sedelemission upphörde år 1902. Numera är samtliga affärsbanker associationsrättsligt konstituerade som bankaktiebolag. Vid tiden för tillkomsten av de första bankinstituten var penninghushållningen ofullständig. Instituten hade därför i början oftast en begränsad funktion att tillgodose lokala behov av kredit- och betalningsförmedling samt att ta hand om lokalt uppsamlade sparmedel. Med den industrialiseringsprocess som började vid mitten av 1800-talet följde krav på en utbyggnad av systemet för betalnings- och kreditförmedling. Kreditväsendet har byggts ut på olika sätt. Dels har nya kreditinstitut tillkommit, dels har redan existerande institut anpassat verksamheten efter utvecklingens krav. Av speciellt intresse i detta sammanhang är kreditväsendets utveckling under de senare decennierna av 1800-talet och 1900-talets första årtionden. Under denna period tillkom flera av de nuvarande kreditinstituten och den funktionsfördelning som då utbildades på kreditmarknaden består i sina huvuddrag alltjämt. Flertalet sparbanker uppfattade vid denna tid inlåningen som det primära i rörelsen och utlåningen som väsentligen ett sätt att förränta de mottagna medlen. Sparbanksrörelsen avsåg framför allt att främja sparsamhet hos hushållen genom att motta och förränta småsparande. För medlens placering eftersträvades mindre riskbetonade och jämförelsevis fasta placeringar inom det lokala verksamhetsområdet, främst fastighets-, jordbruksoch kommunkrediter. För affärsbankerna var redan i inledningsskedet utlåningen det primära och avsåg huvudsakligen näringslivets krediter sörj ning. Passivrörelsen utgjorde närmast ett sätt att finansiera utlåningsrörelsen. Under affärsbanksverksamhetens tidigare år var sedelutgivningen av dominerande betydelse

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968 41

för kapitalanskaffningen men under senare delen av 1800-talet kom insättningar från enskilda personer och från företag att utgöra den främsta basen för utlåningen.

År 1884 inrättades postsparbanken som numera gemensamt med postgirot benämns postbanken. I administrativt hänseende utgör postbanken en enhet inom postverkets centralförvaltning och dess verksamhet regleras genom förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken (postsparbanksförordningen), förordningen den 11 juni 1924 (nr 378) angående postgirorörelse (postgiroförordningen) och reglementet den 12 december 1958 (nr 600) angående förvaltningen av medel, som innestå i postsparbanken och på postgiro (placeringsreglementet för postbanken). Banken har till ändamål bl. a. att främja sparsamhet genom att under statens garanti ta emot inlåning från allmänheten och att genom postgirot underlätta betalningsförmedlingen i landet. För denna verksamhet utnyttjas postverkets nät av postanstalter. Insättarmedlen placerades i början helt i statsobligationer och andra guldkantade obligationer men placeringsmöjligheterna är nu större.

Jordbrultskasseröreisen tillkom på 1910-talet med huvudsakligt ändamål att tillgodose jordbrukets kreditbehov och att främja sparverksamhet. I rörelsen ingår dels jordbrukets kreditkassor, nämligen jordbrukskassor och centralkassor för jordbrukskredit, dels en riksorganisation. Rörelsen bygger på den kooperativa principen och kreditgivningen är begränsad till medlemmarna.

Under senare hälften av 1800-talet började hypoteksinstituten växa fram. Dessa kreditinstituts ändamål är att tillgodose behov av långfristiga krediter inom olika områden. Rörelsemedel anskaffas genom emission av obligationer.

Den funktionsfördelning på kreditmarknaden, som i det föregående mycket schematiskt skisserats, var en naturlig följd av att de olika kreditinstituten, oberoende av varandra, kommit till för att tillgodose skilda mer eller mindre klart uttalade syften. Affärsbankers och sparbankers verksamhet hade fram till senare delen av 1800-talet fortgått utan att från samhällets sida — utöver allmänna lagbestämmelser---- ställts upp några särskilda regler för rörelsens inriktning. De regler som sedermera infördes anknöts till institutens associationsrättsliga ställning och hade till huvudsakligt ändamål att skydda institutens insättare mot förluster. De ursprungliga reglerna anpassades efter och angav i allmänhet även syftena med kreditinstitutens verksamhet sådana de då uppfattades. Regelsystemets uppbyggnad kom härvid att återspegla de huvuddrag i funktionsfördelningen som förelåg när reglerna infördes.

Utvecklingen, särskilt efter det andra världskriget, har medfört förskjutningar i den traditionella funktionsfördelningen på kreditmarknaden. För att behålla eller för att öka sin marknad har bankinstituten utvecklat sina

2f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 148

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

sortiment av tjänster och sökt nya områden för sin verksamhet. Även om dessa tendenser under senare tid vuxit i styrka är det dock i och för sig inte något nytt för efterkrigstiden. Redan omkring sekelskiftet började affärsbankerna i växande omfattning basera sin verksamhet på inlåning från insättargrupper som tidigare varit sparbankernas huvudsakliga finansieringskälla. I denna konkurrens om insättarnas medel har sedermera postbanken och jordbrukets kreditkassor tillkommit. Ett tidigt exempel på funktionsförskjutningar på utlåningssidan kan hämtas från 1930-talet. Affärsbankerna började då, i avsaknad av tillräcklig kreditefterfrågan från gängse kategorier låntagare, intressera sig för bottenfinansiering av fastigheter i formellt kortfristig form, samtidigt som sparbankerna började ägna sig även åt byggnadskrediter.

Under efterkrigstiden bär den långfristiga kreditgivningen i ökad omfattning kommit att tillgodoses av kreditinstitut som finansierar sin verksamhet genom att ge ut obligationer eller på annat sätt låna upp medel långfristigt. Av särskild betydelse i denna utveckling har tillkomsten av allmänna pensionsfonden (AP-fonden) år 1960 varit. Genom utformningen av fondens placeringsreglemente har dess utbud av långfristig kredit kommit väsentligen obligationsmarknaden till del. I anslutning till bankinstituten, i flera fall i samägande med staten, har ett antal kreditinstitut i form av kreditaktiebolag inrättats för att främst med stöd av AP-fondens placeringar tillgodose kreditbehov hos kommunerna, bostadssektorn och näringslivet.

År 1942 inrättade sparbankerna ett centralorgan, Sparbankernas bank, med ändamål att till förräntning motta överskotts- och kassamedel från sparbankerna samt att låna ut medel. Genom förmedling av sparbank kan allmänheten indirekt utnyttja denna affärsbanks tjänster. Liknande uppgifter för jordbrukskasserörelsen utför den år 1957 inrättade Jordbrukets bank.

Huvuddragen i lagstiftningen om bankinstitutens rörelse

Bestämmelser om bankinstitutens rörelse har, såsom jag redan antytt, tillkommit främst för att trygga institutens solvens och likviditet. Bestämmelserna har i betydande grad knutits till den traditionella uppfattningen om institutens funktion. Rörelsereglerna är och har alltid varit tämligen allmänt hållna och har endast på vissa punkter haft en direkt gränsdragande effekt. Tillkomsten av bank- och sparbankslagarna år 1955 samt jordbrukskasselagen år 1956 innebar i stort inte någon förändring av bankinstitutens verksamhetsformer men medförde ett visst närmande mellan instituten i detta hänseende.

Den följande redogörelsen avser endast att i stora drag spegla regleringen av bankinstitutens rörelse och dess betydelse för gränsdragningen mellan institutens verksamhetsområden. Reglerna kommer att mera detaljerat redo­

Kungl. Maj:ts proposition nr 74.3 år 1968 43

visas i kommande avsnitt. Eu översikt över banklagstiftningens utveckling fram till våra dagar finns intagen i kreditinstitututredningens betänkande (SOU 1967: 64 s. 45—51).

Något speciellt ändamål för bankrörelse anges inte beträffande affärsbanker. För övriga bankinstitut ställs däremot upp, såsom framgår av det förut sagda, ett bestämt syfte med verksamheten. Sparbank skall sålunda främja sparsamhet inom sitt verksamhetsområde. Jordbrukskasserörelsens huvudsakliga ändamål är att tillgodose jordbrukets kreditbehov och att främja sparverksamhet. För postsparbanken anges det primära syftet vara sparfrämjande verksamhet.

En yttre allmän ram har dragits för bankinstitutens verksamhet. Affärsbanker och sparbanker får sålunda enligt banklagarnas bestämmelser låna in eller låna ut pengar samt idka annan verksamhet som står i samband därmed. För sparbanker nämndes ursprungligen inte utlåningssidan eftersom syftet med bildandet av en sådan bank inte var att tillgodose kreditbehov. Först genom lagstiftning år 1933 jämställdes utlåning med inlåning. Inom jordbrukskasserörelsen föreligger i viss mån en funktionsuppdelning mellan kreditkassorna. Såväl jordbrukskassa som centralkassa anges ha till huvudsaklig uppgift att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att bereda dem kredit. Medlemmar utgörs huvudsakligen i jordbrukskassa av jordbrukare inom kassans verksamhetsområde och i centralkassa av jordbrukskassor inom denna kassas verksamhetsområde. Centralkassa får dessutom, till skillnad från jordbrukskassa, låna in pengar från allmänheten och ta upp förlagslån. Postsparbanken slutligen har att under statens garanti ta emot inlåning från allmänheten till förräntning.

Bankinstitutens rätt att förvärva egendom är starkt begränsad, vilket är betingat av angelägenheten att tillgängliga resurser används huvudsakligen till kreditgivning. Förvärvsreglerna för affärsbanker, sparbanker och kreditkassor är sammansatta av olika komponenter. Även om vissa olikheter finns, som torde kunna förklaras av främst historiska och associationsrättsliga skäl, är enhetligheten i huvudsak stor. I lagarna för dessa bankinstitut anges först och främst den egendom som får förvärvas för själva bankrörelsen. Därutöver ges rätt att förvärva viss ytterligare egendom, bl. a. för att möjliggöra bankverksamheten som sådan och för att skydda fordran. För postbanken anges i författning endast rätt att förvärva egendom för att skydda fordran. I

I syfte att trygga insättarna mot förlust av insatta medel gäller för annat bankinstitut än postbanken den principen att institutets eget kapital skall stå i viss relation till inlåningen, kapitaltäckningskrav. Något sådant krav

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

stalls inte upp för postbanken, eftersom staten garanterar postsparbanksmedlen.

Reglerna om kapitaltäckning är utformade som inlåningsrättsbestämmelser och infördes genom lagstiftning till en början endast för affärsbanker (år 1911) samt därefter även för sparbanker (år 1923) och centralkassor (år 1930). Bestämmelserna innebär att bankinstitut får ta emot inlåning tdl ett belopp som svarar högst mot summan av s. k. täckningsfria placeringar inneliggande kassa och vissa särskilt nämnda tillgångar — och viss multipel av institutets eget kapital. Vid stigande inlåning kan således kravet på det egna kapitalet växa.

Kapitaltäckningskravet är utformat efter två olika system, ett för affärsbanker och ett för sparbanker och centralkassor. Skillnaden mellan systemen avser dels omfattningen av täckningsfria placeringar, dels konstruktionen av relationen till det egna kapitalet. I sak innebär skillnaden mellan systemen att i kapitaltäckningshänseende högre krav ställs på affärsbanker än på sparbanker och centralkassor.

Bankinstitutens inlåning är även i andra avseenden reglerad. Regleringen har delvis tillkommit för att begränsa konkurrensen mellan instituten och avser främst de räkningar, som får begagnas för inlåningen, insättningsmaximum i det enskilda fallet och krav på uppsägningstider. För affärsbanker, centralkassor och postbanken finns inga inskränkningar i fråga om vilka inlåningsräkningar som kan begagnas. Sparbank däremot får i princip inte driva annan inlåningsrörelse än på sparbanksräkning men möjlighet har öppnats för sparbank att inom en s. k. fri sektor motta inlåning på valfri räkning. Bestämmelser om individuellt insättningsmaximum och om uppsägningstid finns för samtliga bankinstitut. I fråga om affärsbanker och centralkassor avser sådana bestämmelser endast sparkasseräkning eller därmed likartad räkning, medan all inlåning i sparbank på sparbanksräkning och i postsparbanken är underkastad inskränkningar i dessa hänseenden. Den konkreta utformningen av bestämmelserna om insättningsmaximum och uppsägning är enhetlig för affärsbanker och centralkassor och skiljer sig från motsvarande bestämmelser för sparbanker i fråga om maximibelopp och minsta uppsägningstid. Insättning på sparbanksräkning är sålunda maximei ad till högre belopp och underkastad längre minsta uppsägningstid än vad som gäller för sparkasseräkning i affärsbanker och centralkassor. Postsparbanken intar i dessa hänseenden i viss mån en mellanställning.

För att skydda bankinstituts likviditet har ställts upp krav på viss betalningsberedskap i form av kassareserv. Bestämmelserna om sådan kassareserv är numera enhetligt utformade för affärsbanker och centralkassor medan motsvarande bestämmelser för sparbanker och postbanken såväl i förhållande till förstnämnda institut som sinsemellan är olikartat utforma­

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

de. Affäi sbank och centralkassa är skyldiga att hålla en med hänsyn till rörelsens art och omfattning tillräcklig kassareserv bestående av tillgångar som med lätthet kan förvandlas i pengar. Denna kvalitativa regel kompletteras med kvantitativa regler som anger kassareservens minsta storlek i förhållande till inlåningens formella uppsägningstider. Kravet på kassareserv i sparbank är endast kvantitativt bestämt och är differentierat efter inlåningens art. Till skillnad mot affärsbank och centralkassa anges tillika för sparbank i lag de tillgångar som får räknas in i kassareserven. Innebörden av den olikartade bestämningen av kassareserven är att i sådant hänseende högre krav ställs på sparbank än på affärsbank och centralkassa. Kassareserven för postbanken slutligen skall utgöra viss kvotdel av kontoinnehavarnas behållning enligt senaste bokslut.

De bestämmelser som gäller i fråga om bankinstituts kreditgivning reglerai dels mot vilka säkerheter som krediter tår beviljas, dels i vilka former kreditgivning får ske, dels slutligen på vilken tid krediterna får ställas. Huvudsyftet bakom bestämmelserna är all trygga bankinstitutens solvens.

När det gäller krediters löptid är bestämmelserna numera efter förslag av kreditinstitututredningen enhetligt utformade för de olika bankinstituten med undantag för postbanken, vars placeringsreglemente på denna punkt ännu inte ändrats.

För samtliga bankinstitut gäller i allmänhet afl särskild säkerhet skall ställas för kredit. Därjämte stadgas förbud att godta vissa säkerheter för kredit. Bestämmelserna om vilka säkerheter som inte får godtas är olikartat utformade och även i fråga om formerna för kreditgivningen skiljer sig bestämmelserna för de olika bankinstituten. Bl. a. utgör för sparbanker medgivna låneformer endast lån mot revers och kredit i checkräkning. Olikheterna i kreditgivningshänseende får delvis ses mot bakgrunden av den traditionella arbetsfördelningen mellan instituten. Sålunda har exempelvis förbudet för sparbank att lämna kredit mot växel till en del motiverats med att eu rätt för sådan bank att driva växelrörelse skulle vara ägnad att upphäva en naturlig arbetsfördelning mellan sparbanker och affärsbanker. Även i övrigt speglar skillnaderna i kreditgivningsreglerna att man velat åstadkomma en viss arbetsfördelning mellan bankinstituten eller förutsatt en mindre universell verksamhetsinriktning hos sparbanker, kreditkassor och postbanken än hos affärsbankerna. Förutom huvudsyftet att trygga solvenskravet har således kreditgivningsreglerna haft en gränsdragningseffekt.

Kontorsetableringsrätten för affärsbanker, sparbanker och kreditkassor är delvis fri, delvis underkastad tillståndsprövning. Olika villkor och förutsättningar gäller i dessa hänseenden för nu nämnda bankinstitut. För postbanken finns inte några bestämmelser om kontorsetablering, eftersom verksamheten bedrivs vid postverkets postanstalter.

46 Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

Visst samband med rörelsebestämmelserna bar reglerna om den statliga tillsynen över bankverksamheten. I sådant hänseende gäller att affärsbanker, sparbanker och kreditkassor men inte postbanken står under tillsyn av bankinspektionen.

Avslutningsvis kan nämnas att i beskattningshänseende olikheter förekommer mellan affärsbanker, sparbanker och kreditkassor, bl. a. i fråga om skattesatsens höjd vid statlig beskattning, skattskyldighetens omfattning och avdragsrätt. Affärsbanker beskattas till statlig och kommunal inkomstskatt i allt väsentligt på samma sätt som vanliga aktiebolag medan inkomstbeskattningen av sparbanker och kreditkassor följer de regler som gäller för ekonomiska föreningar. Postbanken är genom sin ställning som statligt affärsverk helt befriad från inkomstskatt.

Kreditinstitututredningen

Utredningen berör till en början den traditionella funktionsfördelningen mellan bankinstituten och den gränsdragningseffekt som banklagstiftningen kommit att få. Utredningen understryker att denna effekt hänger samman med att lagstiftningen i betydande grad inneburit en lcodifiering av den funktionsfördelning som uppstått i praktiken. Syftet förefaller då, sägs det, ha varit att på detta sätt »slå vakt om de olika institutens särart» sådan denna uppfattats vid tidpunkten för lagstiftningen. Samtidigt har samhällsutvecklingen medfört att lagstiftningen i viss mån begränsat sparbankers, kreditkassors och postbankens möjligheter att anpassa sin verksamhet efter de ändrade betingelserna. Utredningen framhåller att detta förhållande under utvecklingens gång lett till ett ständigt återkommande behov av punktändringar i lagkomplexet. Dessa ändringars konsekvenser för kreditväsendet i dess helhet har därvid knappast i tillräcklig grad kunnat överblickas.

De successiva punktändringarna i lagkomplexet har enligt utredningen medfört att bankinstituten i ökad grad fått möjlighet att driva olika verksamhetsgrenar. Eftersom de grundläggande skillnaderna i regelsystemen för de olika typerna av bankinstitut, främst då utformningen av kraven på eget kapital, behållits har verksamheten inom gemensamma områden kommit att drivas på olika villkor. Samtidigt kan de i lag, trots den successiva liberaliseringen, förekommande inskränkningarna i fråga om verksamheten dämpa utvecklingsmöjligheterna för berörda bankinstitut. Dessa förhållanden utgör enligt utredningens mening orsaken till att gränsdragningsfrågan uppkommit.

Utredningen förutsätter att den speciella arten av bankinstitutens verksamhet i förhållande till andra företags liksom hittills nödvändiggör särskilda regler för rörelsen i syfte att trygga institutens solvens och likviditet. Av särskild betydelse finner utredningen härvid vara att bankinstituten åläggs att hålla ett med hänsyn till rörelsens art och omfattning tillräckligt eget

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 47

kapital. Från dessa allmänna utgångspunkter lägger utredningen fram två lösningar av frågan om gränsdragningen mellan bankinstituten. För det första kan man bygga vidare på nuvarande system med en genom lagstiftning styrd funktionsfördelning mellan bankinstituten. I reglerna för institutens rörelse bör då klarare än f. n. anges ändamålet med verksamheten samt solvens- och likviditetsreglerna knytas till det angivna ändamålet. Den andra lösningen innebär att ett för alla bankinstitut gemensamt regelsystem utformas och att instituten inom systemets ram får driva sin verksamhet alltefter sina speciella förutsättningar och ambitioner. En sådan lösning av gränsdragningsfrågan kan behöva kompletteras med särskilda föreskrifter t. ex. i reglementen. I fortsättningen diskuterar utredningen de olika lösningarnas för- och nackdelar och uppehåller sig till en början vid en genom lagstiftning styrd funktionsfördelning mellan bankinstituten. Utredningen betonar att denna lösning av gränsdragningsfrågan kan medföra vissa fördelar från kostnadssynpunkt. Instituten skulle nämligen sakna anledning att anställa specialiserad personal och anskaffa produktionsutrustning för att verka över hela fältet. Det kan vidare hävdas att kreditmarknaden under alla förhållanden behöver vissa specialinriktade institut, som t. ex. hypoteksväsendets kassor, och att det då kan ligga nära till hands att upprätthålla ambitionen med en mera fullständig funktionsfördelning. För en genom lagstiftning styrd funktionsfördelning talar enligt utredningen även att rörelsereglerna vid en sådan ordning kan anpassas direkt till institutens funktion, vilket kan medföra en tekniskt enklare utformning. Kraven på det egna kapitalets storlek skulle exempelvis, såsom f. n. är fallet, kunna bestämmas med hänsyn till om »affärsbanksmässig» eller »sparbanksmässig» placeringsverksamhet förekommer. Nackdelarna med den nu diskuterade lösningen förefaller emellertid utredningen vara ganska framträdande från andra synpunkter. En i författning given funktionsfördelning utgör, även om den blir strängare än f. n., knappast någon verkligt hållbar grund för en funktionsfördelning som skulle bli bestående framöver. Även i övrigt saknas enligt utredningens mening hållbara kriterier för en funktionsfördelning inte minst därför att det vid lagstiftningstillfället förefaller svårt att förutse de förändringar i kreditbehoven som kan komma att aktualiseras i framtiden. Utredningen erinrar i detta sammanhang om att det gränsdragningsproblem som existerar redan vid nuvarande i praktiken förekommande funktionsfördelning i viss mån sammanhänger med att lagstiftningen begränsar vissa bankinstituts verksamhetsfält. En funktionsfördelning innebär också att en konkurrensbegränsning införs i författning. Nu antydda olägenheter anser utredningen inte vidlåda den andra diskuterade lösningen av gränsdragningsfrågan eller ett för alla typer av bankinstitut enhetligt regelsystem. Till detta kommer att ett i princip enhetligt

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

regelsystem även i sig erbjuder betydande fördelar. Utredningen anför härom. Kreditväsendets funktion är att förmedla krediter och betalningar. Den ekonomiska utvecklingen innebär inte endast en växande efterfrågan på krediter utan också förskjutningar i kreditbehoven mellan olika områden. Också kreditformerna kan under utvecklingens gång förändras under inflytande av skiftande behov. Ett oavvisligt krav på en effektiv kreditförmedling är därför alt bankinstituten smidigt skall kunna anpassa sin rörelse efter kreditbehovens förändringar. Inom ett regelsystem, där bankinstitutens verksamhetsfält preciseras i hög grad, uppkommer tid efter annan krav på ändringar i liberaliserande riktning för att möta utvecklingens krav. Ett sådant regelsystem försvårar en smidig anpassning, vilket inte är fallet vid ett enhetligt regelsystem, som ger bankinstituten möjlighet att inom ramen för gemensamma lagregler utforma rörelsen efter utvecklingens krav.

Effektivitetssynpunkterna kan sålunda, fortsätter utredningen, bäst tillgodoses genom en så långt möjligt enhetlig rörelselagstiftning för bankinstituten. En fri konkurrens mellan instituten på möjligast lika villkor får då sörja för att de olika behoven av banktjänster blir tillgodosedda. En ökad konkurrens sägs vidare innebära en betydande stimulans till rationalisering för bankinstituten samt lägre kostnader och bättre service för kunderna. Utredningen understryker att även ett friare system i praktiken kan väntas medföra en viss funktionsfördelning. De skilda typerna av institut har var och eu sin traditionella särart, och det torde dröja innan de gränser som nu framstår som givna helt suddas ut. Det förefaller utredningen knappast finnas någon större anledning t. ex. för en mindre sparbank att ändra den huvudsakliga inriktningen av verksamheten. Enligt utredningens uppfattning bör vid ett enhetligt regelsystem vetskapen om att verksamheten drivs i konkurrens med andra institut dämpa eventuella planer på att vidga verksamheten utöver vad som kan vara ekonomiskt försvarbart. Hittills gjorda erfarenheter ger också vid handen att bankinstituten visat stor försiktighet när det gällt att etablera sådan rörelse, som gällande bestämmelser visserligen tillåtit men som av bankinstitutens ledning bedömts som alltför kostnadskrävande. Denna återhållsamhet har, uttalar utredningen, sin rot i vissa djupt liggande förhållanden som inte i grunden torde kunna förändras genom en mer generellt verkande liberalisering av föreliggande regler. De skiljaktigheter som hänger samman med associationsrättsliga olikheter torde sålunda inte påverkas nämnvärt. Utredningen erinrar vidare om att vissa skillnader föreligger i beskattningshänseende och att konkurrensen binds av vissa institutionella och penningpolitiska faktorer. Utredningen förordar mot bakgrund av de överväganden som sålunda gjorts att gränsdragningsfrågan löses genom att ett i princip enhetligt regelsystem för bankinstitutens rörelse införs. Innebörden av utredningens förslag är att varje bankinstitut i princip får

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 49

legal rätt att driva alla inom bankväsendet förekommande rörelsegrenar. Varje institut kan därigenom smidigt anpassa sig till förändringarna i samhällsekonomin. Den ökade valfriheten för bankinstituten kan knappast antas leda till drastiska förändringar i den verksamhet som f. n. framstår som karakteristisk för olika typer av bankinstitut men väl till marginella förskjutningar i verksamheten instituten emellan. Sådana marginella förskjutningar är enligt utredningens uppfattning av väsentlig betydelse för möjligheten att åstadkomma en rimlig konkurrens mellan instituten med sådana fördelaktiga konsekvenser, som antytts i det föregående.

Ett förenhetligande av gällande rörelseregler förutsätter enligt utredningen tämligen genomgripande omarbetningar av nuvarande regler för bankinstituten. Därvid måste lagreglerna om solvens och likviditet samordnas. Mot denna bakgrund lägger utredningen fram förslag till nya rörelsebestämmelser, vilka även av andra skäl föreslås få ett väsentligt ändrat sakligt innehåll.

Utredningen behandlar under särskilda avsnitt vissa andra frågor, nämligen jordbrukskasserörelsens verksamhetsfält, postbankens ställning och funktion på kreditmarknaden, livförsäkringsbolagens kapitalförvaltningsrörelse och beskattningen av bankinstituten. Vad utredningen anfört i fråga om jordbrukskasserörelsens verksamhetsfält redovisas i ett kommande avsnitt. Beträffande övriga nu nämnda frågor hänvisas till betänkandet (SOU 1967: 64 s. 56—76 och 233—237). I detta sammanhang skall nämnas endast att utredningen på anförda skäl dels föreslår att postbanken ombildas till ett av postverket ägt aktiebolag, Postbanken aktiebolag, dels i övriga frågor inte lägger fram några förslag till ändring av nuvarande regler.

Remissyttrandena

Kreditinstitututredningens lösning av bankinstitutens gränsdragningsfråga har vid remissbehandlingen fått ett övervägande positivt mottagande. Remissinstanserna ansluter sig allmänt till utredningens principiella ställningstagande för ett för alla bankinstitut gemensamt regelsystem med huvudsyfte att garantera deras solvens och likviditet. Bland remissinstanser med denna positiva inställning kan nämnas poststyrelsen, kommerskollegium, bostctdsstyrelsen, riksbanksfullmäktige, riksgäldsfullmäktige, NO, bankföreningen, sparbanksföreningen, Sparbankernas bank, hypoteksbanken, jordbrukskasseförbundet, Jordbrukets bank, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Svenska företagarkassan och LO.

En i viss mån negativ attityd gentemot utredningens resonemang och principiella slutsatser intar bankinspektionen, som — utan att avstyrka att utredningens förslag läggs till grund för lagstiftning — för fram vissa synpunkter på frågan om en funktionsfördelning på kreditmarknaden och anser

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

att dessa borde närmare övervägas innan slutlig ställning tas till utredningens förslag. Inspektionen anger till en början att den centrala frågan för utredningen borde ha varit att överväga kreditmarknadens organisation. Vad det här gäller att ta ställning till är nämligen om en fördelning av funktionerna mellan olika institutgrupper är ändamålsenlig på den mycket betydande del av kreditmarknaden, där bankinstituten verkar, och om i så fall fördelningen bör främjas eller framtvingas genom legala föreskrifter. Negativt uttryckt kan utredningens ståndpunkt anges vara, att man i vart fall bör avstå från att genom legala föreskrifter verka för en funktionsfördelning mellan de olika instituten. Till denxra ståndpunkt har utredningen kommit efter en diskussion som domineras av kostnads- och effektivitetssynpunkter. Inspektionen belyser utredningens residtat i huvudfrågan från dessa båda utgångspunkter och anför till en början.

Vad först beträffar kostnadssynpunkterna är det allmänt känt, att kostnaderna för kredit- och betalningsförmedlingen under senare år kraftigt skjutit i höjden. Inte minst har härtill bidragit bankinstitutens tävlan att ställa nya och dyrbara serviceformer till allmänhetens förfogande; man kommer i detta sammanhang helt naturligt att tänka på den för bankinstituten ekonomiskt så betungande service som löneutbetalning över checkkonto innebär. Utvecklingen på kostnadssidan ger onekligen anledning till oro och det är därför av vikt, att alla möjligheter till förbilligande av kredit- och betalningsförmedlingen undersöks, även sådana som kan ligga i en ändamålsenligare fördelning av arbetsuppgifterna mellan de på kreditmarknaden verksamma instituten.

Utredningen har medgivit att en genom lagstiftning styrd funktionsfördelning mellan bankinstituten skulle kunna medföra vissa besparingar i utgifterna för personal och utrustning men har tyvärr inte utvecklat denna tanke vidare. Det skulle varit av stort värde, om utredningen som ett alternativ åtminstone i stora drag dragit upp linjerna för en funktionsfördelning mellan bankinstituten och sökt på något sätt kvantifiera den besparing, som en sådan åtgärd skulle kunna innebära. Inspektionen har för sin del svårt att släppa tanken, att man på förevarande område liksom på andra genom en ändamålsenlig arbetsfördelning skulle kunna nå betydande fördelar. En jämförelse med utvecklingen inom näringslivet i övrigt ligger nära till hands. De progressiva krafterna där är starkt inriktade på arbetsfördelning och specialisering och man kan nästan dagligen se notiser om hur företag inom samma bransch på detta sätt söker öka sin konkurrenskraft. Den likriktning av rörelsereglerna för bankinstituten som utredningen rekommenderar leder åt rakt motsatt håll, till ett mångsyssleri som kan befaras innebära ett oekonomiskt utnyttjande av personella och materiella resurser. En utbyggnad av samtliga enheter inom sparbanksväsendet och jordbrukskasserörelsen till institut kapabla att »verka över hela fältet» förutsätter — om verksamheten skall kunna bedrivas på ett sakkunnigt och effektivt sätt — betydande insatser av personal och utrustning, och den skulle sannolikt — totalt sett — innebära en onödig fördyring av kredit- och betalningsförmedlingen i landet.

Bankinspektionen känner sig in le helt övertygad om att effekten av den föreslagna likriktningen verkligen blir den av utredningen angivna eller att

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1968 51

konkurrensen mellan bankinstituten skulle öka och att detta borde innebära eu stimulans till rationalisering och kanske också för kunderna medföra lägre kostnader. På marknaden för banktjänster är beslutsfunktionerna koncentrerade på så få händer, att man med fog kan tala om en oligopolsituation, och utredningen bär själv, framhåller inspektionen, med full rätt konstaterat, att marknaden kännetecknas av eu obenägenhet att arbeta med priset som konkurrensmedel och en motsvarande »överemfas» på andra konkurrensmedel. Någon mera väsentlig ändring härutinnan i riktning mot en friare priskonkurrens torde enligt inspektionen en gemensam rörelselagstiftning tyvärr inte innebära. Antalet beslutsenheter blir oförändrat mycket begränsat och incitamenten till gemensamt uppträdande i fråga om priser blir desamma som 1'örut. År det någon omständighet, som man i detta sammanhang bär anledning afl särskilt peka på, verkar den i riktning mot en enhetligare prissättning. Inspektionen tänker här på att de centrala krafterna inom sparbanksväsendet och jordbrukskasserörelsen växer sig allt starkare och att avvikelser från de från centralt hall kommande rekommendationerna i takt härmed blir allt sällsyntare. Bankinspektionen övergår därefter till effektivitetssynpunkterna och bemöter utredningens åsikt att behovet av rörlighet inte kan tillgodoses inom ett system, där bankinstitutens verksamhetsfält »i hög grad» preciseras, inspektionen invänder till en början, att det från inget håll ifrågasätts att man skulle bygga upp oöverstigliga hinder och barriärer mellan instituten eller att söka hindra att verksamhetsfälten på någon punkt överlappar varandra. Bankverksamheten är alltför komplicerad för att ett sådant alternativ skulle behöva ägnas någon uppmärksamhet. Det enda som här kan diskuteras är, betonar inspektionen, en funktionsfördelning i grova drag. En sådan kräver ingalunda den noggranna precisering av verksamhetsfälten, som utredningen talar om, och torde därför kunna genomföras utan alt institutens möjligheter till anpassning efter kreditbehovens förändringar äventyras. Inspektionen fortsätter därefter YiH man exempelvis anförtro den mera riskbetonade kreditgivningen till en särskild grupp institut med speciell och därför kanske dyrbar sakkunskap, kan det, såsom utredningen själv varit inne på, vara lämpligt att med avstående från all differentiering bestämma kravet på det egna kapitalets storlek med hänsyn till de med en sådan verksamhet förenade högre riskerna. Om så sker blir en kreditgivning mot bottensäkerheter inte särskilt attraktiv för de berörda instituten, eftersom kostnaden för det kapital, som måste hållas mot denna del av tillgångarna, blir förhållandevis hög och högre än i konkurrerande institut med speciell inriktning på mindre riskbetonad kreditgivning. Instituten kommer av denna anledning också att avhålla sig från kreditgivning av detta slag utom när särskilda omständigheter motiverar ett undantag. En sådan utformning av kapitaltäckningsreglerna torde inte på ett avgörande sätt försvåra en anpassning till ändrade kreditbehov i framtiden, inte heller synes det oöverstigligt att genom lämpligt utformade placeringsbestämmelser uppnå en viss funktionsfördelning utan allvarligare konsekvenser i nyssnämnda avseende.

52 Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

Till sist får man kanske också hålla i minnet, att det är näringslivets och allmänhetens behov det främst gäller att tillgodose. Från detta håll framstår det kanske som mindre väsentligt om en funktionsfördelning medför vissa begränsningar för de enskilda institutens del och mera angeläget, att kreditmarknaden organiseras så att de där verkande instituten tillsammans kan tillgodose alla rimliga kreditbehov nu och i framtiden samt till läesta möiliea kostnad. b °

Bankinspektionen riktar även uppmärksamheten på ett annat förhållande, som har att göra med bankinstitutens förmåga att i framtiden effektivt fullgöra sina funktioner, nämligen den pågående förändringen i formerna för sparandet. En växande andel av det totala sparandet sker numera i kollektiva former och AP-fonden blir eu alltmer dominerande faktor på kapitalmarknaden. För bankinstituten betyder detta, att deras andel av sparandet relativt sett minskar. Samtidigt pågår inom näringslivet en koncentration av företagsamheten till stora enheter, vilket kan väntas få till följd att de kreditanspråk, som ställs pa bankinstituten, kommer att i högre grad än tidigare avse finansiering av stora och t. o. in. mycket stora projekt. Inspektionen ifrågasätter om utredningens förslag verkligen främjar en anpassning på kreditgivaresidan till denna utveckling. I ett läge då kraftsamling synes vara den adekvata åtgärden innebär förslaget incitament till en uppsplittring av resurserna. Inspektionen tillägger avslutningsvis, att en funktionsfördelning inte nödvändigtvis behöver knyta an till de olika företagsformerna. Något avgörande skäl varför inte exempelvis en större, välorganiserad sparbank skulle kunna verka »över hela fältet» kan inspektionen för sin del inte finna. I

I eif par remissyttranden görs en jämförelse mellan den förordade lösningen i gränsdragningsfrågan och det andra av utredningen diskuterade alternativet — en genom lagstiftning styrd funktionsfördelning mellan bankinstituten. Riksgäldsfullmäktige betonar, att utredningens ståndpunkt stämmer väl överens med den hittillsvarande utvecklingen mot delvis gemensamma verksamhetsområden för olika bankinstitut. Förslaget möjliggör en smidig anpassning av bankverksamheten till kreditmarknadens behov och främjar samtidigt en stimulerande konkurrens. Det andra alternativet till en lösningav gränsdragningsfrågan skulle enligt fullmäktiges uppfattning innebära ett steg bakåt, som inte kan motiveras av särskilda skäl. Även sparbanksföreningen finner enbart negativa sidor hos funktionsfördelningsalternativet. Det torde i praktiken inte vara någon framkomlig väg om tillämpningen skall vara konsekvent. Fördelningen av den totala kreditvolymen från tid till annan varierar, uttalar föreningen, med hänsyn till den samhällsekonomiska utvecklingen och den ekonomiska politiken. Utvecklingen de senaste åren, under vilka näringslivets kreditanspråk vuxit och fått tillgodoses i starkt ökad omfattning, sägs ge belägg för denna uppfattning. Denna utveck-

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 53

lingstendens kommer enligt sparbanksföreningens mening att fortsätta. Ett kreditväsen med starkt specialiserade bankinstitut skulle omintetgöra möjligheterna till en flexibel anpassning av kreditutbudet. Dessutom torde eu funktionsfördelning, understryker sparbanksföreningen, vara ogenomförbar av det skälet att den skulle medföra att affärsbankerna — vilkas rörelse i olika sammanhang betecknats som till sin natur universell — i så fall måste ge upp en stor del av sin nuvarande verksamhet, vilket torde stöta på vissa praktiska hinder. Sparbankernas bank ansluter sig till sparbanksföreningens uttalanden.

Från några håll uttalas att principen om ett enhetligt regelsystem inte får drivas så långt att den blir allenarådande. Utrymme bör ges för att göra undantag om särskilda skäl kan åberopas för detta. Av denna mening är bl. a. bankföreningen, som med sitt uttalande syftar på postbanks- och jordbrukskasserörelsen.

NO tar upp fördelarna från konkurrenssynpunkt med ett enhetligt regelsystem för bankinstituten och tecknar till en början bakgrunden till nuvarande lagstiftning om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet. Denna lagstiftning sägs bygga på tanken att en från allmän synpunkt önskvärd ekonomisk utveckling bäst främjas genom att näringslivet får arbeta under friast möjliga konkurrensförhållanden. En förutsättning är dock att företagarna skall kunna tävla på lika villkor och på så sätt få möjlighet att göra sig gällande i förhållande till sin effektivitet. Konkurrensbegränsningslagen kan, framhåller NO, inte åberopas mot offentliga regleringar med direkt konkurrensbegränsande verkningar. För konkurrenspolitikens effektivitet är det därför av vikt att näringspolitiska åtgärder från samhällets sida utformas så att de i möjligaste mån stämmer överens med konkurrenslagstiftningens syften. Mot denna bakgrund och från de konkurrenssynpunkter NO har att beakta i sin verksamhet hälsar NO förslaget om ett i princip enhetligt regelsystem för olika bankinstitut med tillfredsställelse. Förslaget är, betonar NO, ägnat att främja en fri konkurrens på i det väsentliga lika villkor och bör med andra ord kunna öka förutsättningarna för en effektivare konkurrens inom kreditväsendet och en fortlöpande anpassning till de ständigt fortgående strukturella förändringarna inom samhällsekonomin. Likartade synpunkter anförs av jordbrukskasseförbundet, Jordbrukets bank, Folksam och KF, som särskilt betonar, att den konkurrensstimulerande effekten av förslaget inte får spolieras eller motverkas av olika slag av överenskommelser. Konkurrensfrämjande aspekter på förslaget läggs även av bostadsstyrelsen, Sveriges grossistförbund, Svensk industriförening, Sveriges lantbruksförbund och Svenska företagares riksförbund.

Även kommerskollegium behandlar utredningens förslag från konkurrenssynpunkt och framhåller, att statsmakterna inte bör ingripa reglerande i näringslivets förhållanden med mindre detta är påkallat av samhälleliga eller

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

i övrigt allmänna skäl. I vanliga fall är obunden konkurrens det som på längre sikt är bäst ägnat att gagna konsumenterna. Enligt kollegiets mening medför den nuvarande banklagstiftningen en begränsning av konkurrensen mellan bankinstituten. Utredningsförslagen innebär en påtaglig uppmjukning härvidlag, som ligger i linje med kollegiets allmänna principiella uppfattning om förhållandet mellan staten och näringslivet samt de synpunkter kollegiet tidigare anfört när frågor rörande banklagstiftningen varit föremål för kollegiets bedömande. Nuvarande lagstiftning innefattar, uttalar kollegiet, på utlåningssidan eu funktionsfördelning mellan instituten som inte synes betingad av syftet att skydda insättarna utan som närmast torde ha ansetts representera den »naturliga ordningen». Denna funktionsfördelning är enligt kollegiets uppfattning i hög grad ägnad att begränsa konkurrensen mellan kreditinstituten. Genom att bankerna fritt konkurrerar om inlåningsmedel finns vidare vid en funktionell uppdelning av institutens verksamhet risk för, att medlen vid utlåning inte kommer att i tillräcklig grad tillföras sektorer inom samhällslivet där de från såväl företagsekonomisk som samhällsekonomisk synpunkt ger den största avkastningen. Mot denna bakgrund anser kollegium det vara önskvärt att funktionsfördelningen slopas och att gränsdragningsfrågan löses genom enhetlig utformning av rörelsereglerna för bankinstituten. — Liknande tankegångar kommer till uttryck i yttranden från handelskamrarna i Norrköping, Malmö, Göteborg, Örebro, Gävle och Luleå.

Riksbanksfullmäktige efterlyser -— mot bakgrund av den stora roll som begreppet »konkurrens på lika villkor» spelar i utredningens argumentation — en mera ingående analys av hur konkurrensen på kreditmarknaden fungerar och hur dess effekter bör bedömas från samhällsekonomisk synpunkt. Ingen torde, framhåller fullmäktige, kunna förneka alt det är angeläget att kreditutbudet smidigt kan anpassa sig efter skiftande kreditbehov eller att en låntagare har möjlighet att välja mellan liera långivare. Det finns emellertid effekter av bankkonkurrensen som inte enbart är värdefulla från allmän synpunkt. Fullmäktige anför härom.

Först kan t. ex. nämnas vissa utslag av konkurrensen om inlåningen, som är förklarliga med tanke på den speciella marknadssituationen som hittills synes utesluta priskonkurrens. Utredningen har kommit in på ett av problemen i detta sammanhang, nämligen bankernas kontorsetablering. Av ännu större vikt torde vara den växande tendensen till sammankoppling av utlåning med inlåning, traditionellt i fråga om företag, men nu alltmera genomfört i fråga om kommuner och hushåll. Överdrivna åtgärder av detta slag förekommer i samband med de s. k. sparlånen. I fråga om kommunerna kan nämnas att övertagande av löneutbetalningssystemet blivit en i det närmaste normal förutsättning för kreditgivning till kommunerna. Slutligen må nämnas den allmänna expansionen av checklönesystemen, där det står alltmera klart att utvecklingen drivits för långt.

För fullmäktige ligger det även nära till hands att peka på det problem som brukar rubriceras »bristen på långfristigt kapital», och som kortfattat

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 55

kan beskrivas så, att även under perioder då tillgången på kortfristig bankkredit varit väl i balans med efterfrågan har kapitalmarknaden kännetecknats av en bristande tillgång på långfristig kredit. Allmänheten har uppenbarligen inte visat något större intresse för att placera sina sparmedel i obligationer utan som tidigare föredragit bankernas inlåningsräkningar. I denna situation har sparbankernas och postbankens traditionella inriktning på i realiteten långfristiga placeringar, främst avseende bostadssektorn, varit en väsentlig faktor som bidragit till anpassningen av kreditutbudet till behoven. I den mån deras placeringspreferenser påverkats av konkurrensen mellan bankinstituten torde det emellertid närmast ha varit i en riktning som motverkat strävandena att skapa balans på kapitalmarknaden och tillgodose bostadssektorns långfristiga kreditbehov.

Poststyrelsen finner det vara ytterst angeläget att rörelsereglerna reformeras samtidigt för alla bankinstitut.

Sveriges hantverks- och industriorganisation kommer in på internationella förhållanden. De senaste decennierna har enligt organisationen för svenskt näringsliv kännetecknats av snabbt ökad utrikeshandel och därmed allt större beroende av den internationella ekonomiska utvecklingen. EFTA-avtalet har trätt i full funktion och ansträngningar görs för att genom anknytning till EEC-marknaden, internationella tullavvecklingar samt ökat handelsutbyte med östvärlden ytterligare öka det svenska näringslivets inriktning på och därmed beroende av en global marknad. Kraven på produktionsföretagens successiva anpassning till nya ekonomiska och tekniska villkor inom den växande marknaden ökar. Mot denna bakgrund förefaller det organisationen angeläget att landets kreditinstitut ges möjlighet att i samma mån anpassa sin verksamhet efter rationellast möjliga linjer. Den nu företagna översynen av vissa delar av banklagstiftningen är därför av stort värde. Emellertid hade det enligt organisationen varit värdefullt om utredningen redovisat inte enbart utveckling, erfarenheter och lagstiftning i Sverige utan även tagit med huvuddragen av lagbestämmelser i jämförbara länder. Remissinstanserna saknar nu möjlighet att bedöma utredningens förslag på grundval av ett brett, på internationella erfarenheter och på lagstiftning i andra länder grundat jämförelseunderlag.

Den omedelbara följden av en samordnad banklagstiftning berörs i några remissyttranden. Riksgäldsfullmäktige anser att utredningens förslag, ehuru i princip radikalt och till sina konsekvenser vittsyftande, i praktiken inte kommer att få alltför revolutionerande verkningar. Sparbanksföreningen antar att en viss funktionsfördelning även i fortsättningen kommer att finnas. Ett sådant antagande grundar föreningen på att de olika institutgrupperna på grund av historiska förhållanden delvis specialiserat sig inom olika områden av kreditmarknaden. Den förskjutning, som kan förväntas uppstå, förmodar föreningen komma att ske gradvis och i takt med att instituten utvecklar erfarenhet och kunnande på nya verksamhetsområden.

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Det ligger därför enligt föreningen i sakens natur att någon plötslig, drastisk förskjutning i funktionsfördelningen med de vanskligheter detta skulle kunna medföra, inte kan väntas bli följden av ett genomförande av ett enhetligt regelsystem. Likartade synpunkter anförs av jordbrukskasseförbundet och KF. Jordbrukskasseförbundet understryker därvid särskilt, att i vart fall kommer säkerligen jordbrukskasserörelsen, som bildats och utvecklats genom kollektiv samverkan av Sveriges jordbrukare och som fortfarande har en helt dominerande förankring inom jordbruket, att söka främja sina hittillsvarande syften även utan tvingande lagregler.

Enligt jordbrukskasseförbundet, Jordbrukets bank och Svenska företagares riksförbund skapas genom den föreslagna samordningen av banklagstiftningen på längre sikt goda förutsättningar för att åstadkomma en allmän banklag, som kan tillämpas på alla som driver bankrörelse oavsett i vilken associationsrättslig form rörelsen drivs.

Departementschefen

Kreditmarknaden spelar en central roll för den ekonomiska utvecklingen. Nästan varje ekonomisk aktivitet är beroende av tillgång på kredit, alltifrån finansieringen av stora, långsiktiga investeringar till finansieringen av enskilda företags varuskulder. En väl fungerande kreditmarknad är därför av stor betydelse för hela samhällsekonomin.

Kreditmarknaden består av en mångfald kreditinstitut av olika slag. Kreditinstitutens uppgift är att skapa kontakt mellan dem som har överskott på pengar — tillfälligt eller permanent — och dem som behöver låna pengar för investeringar och andra ändamål, eller med andra ord att vara en förmedlande länk mellan sparare och låntagare.

Under tidernas lopp har mellan olika slags kreditinstitut utbildats en viss specialisering och arbetsfördelning, som tar sikte såväl på formerna och ändamålen för deras kreditgivning som på sättet att skaffa medel för denna kreditgivning. Med avseende på medelsanskaffningen kan man skilja mellan två grupper kreditinstitut. Den ena gruppen — bankinstitut — finansierar sin verksamhet genom inlåning från allmänheten. Den andra gruppen finansierar sin verksamhet genom upplåning på kapitalmarknaden. Det nödvändiga kapitalet lånas huvudsakligen upp hos andra kreditinstitut och inte direkt hos allmänheten. Som exempel på sådana kapitalanskaffande kreditinstitut kan nämnas främst hypoteksinrättningar och kreditaktiebolag. För fullständighetens skull skall även den tredje gruppen institut som uppträder på kreditmarknaden redovisas. Gruppen utgörs av sådana institut, som genom sin rörelse har behov av att fondera premier och avgifter, kapitalplacerande kreditinstitut. Till gruppen hör försäkringsbolag och pensionsinrättningar.

Som bankinstitut uppträder på den svenska kreditmarknaden fyra olika

Kungl. Maj.ts proposition nr H3 år 1963 57

slags inrättningar, nämligen affärsbanker, jordbrukets kreditkassor, sparbanker och postbanken. Bankinstituten drivs i skilda associationsrättsliga former samt bär av tradition och genom lagstiftning tilldelats delvis olika funktioner på kreditmarknaden. Affärsbankerna skall enligt lag drivas i form av aktiebolag och intar en central position bland bankinstituten. F. n. finns det 16 affärsbanker av vilka en är statlig, Sveriges Kreditbank. Den traditionella uppgiften för affärsbanker är att dels ombesörja betalningsförmedling, dels samla upp företagens överskottsmedel och transaktionskassor och låna ut dessa medel till andra företag med aktuella kreditbehov. Kreditgivningen har av ålder varit av kortfristig natur. En stor del av utlåningen är dock i praktiken långfristig och går numera även till andra samhällssektorer än näringslivet. För inlåningen använder affärsbankerna ett rikligt sortiment inlåningsräkningar med starkt varierande uppsägningstider och räntesatser. En betydande och ökande andel av inlåningen kommer numera från hushållen. Affärsbankernas betalningsförmedlande verksamhet utövas dels inom landet, dels gentemot utlandet i samband med export- och importaffärer. På obligations- och aktiemarknaden spelar affärsbankerna en dominerande roll som mäklare. För affärsbankerna har under senare år av penningpolitiska skäl ställts upp strängare krav på likviditetsreserv än som varit nödvändigt av bankmässiga hänsyn. Delta har haft till följd att bankerna nu också intar eu framskjuten position som placerare på värdepappersmarknaden. Av övriga bankinstitut är det jordbrukets kreditkassor som mest liknar affärsbankerna i funktionellt hänseende. De avvikelser, som finns, består främst i att jordbrukskasserörelsens verksamhet i princip är begränsad till in- och utlåning, att den huvudsakligen vänder sig till en viss kategori kunder — jordbrukare och jordbruksorganisationer — och att rörelsen använder ekonomisk förening i stället för aktiebolag som företagsform. Rörelsen är upplagd på kooperativ bas, vilket bl. a. framgår av att eventuellt överskott på en jordbrukskassas rörelse återgår till medlemmarna i form av rabatter på låneräntorna. Utlåning får ske endast till medlemmar medan samma restriktion inte gäller för inlåningsrörelsen. Jordbrukskasserörelsen är en trestegsorganisation med jordbrukskassor längst ner, centralkassor som mellanled och Sveriges jordbrukskasseförbund som topporgan. Jordbrukskassorna bär helt lokal karaktär och deras rörelsefrihet är på en rad väsentliga punkter begränsad till förmån för framför allt centralkassorna. I praktiken kan jordbrukskassorna i många avseenden ses som filialer till centralkassorna. Jordbrukskasseförbundet är ett uteslutande administrativt organ för central ledning, samordning och kontroll av jordbrukskasserörelsen. Rörelsens centrala bankmässiga uppgifter handhas av en affärsbank, Jordbrukets bank. Jordbrukskassorna är f. n. till antalet något över 500 stycken. Vidare finns tolv centralkassor. Sparbankerna, omkring 350 stycken, är av skiftande storlek i fråga om

58 Kuncjl. Maj.ts proposition nr 1A3 år 1968

såväl omslutning som verksamhetsområde. Vissa sparbanker har endast några få miljoner i omslutning och är verksamma inom en kommun, medan andra har en omslutning på flera hundra miljoner och arbetar inom ett helt län. Sparbankerna är generellt sett starkare inriktade på inlåningsverksamhet än affärsbanker och jordbrukskasserörelsen. Detta kan förklaras av att sparbankerna är ideella sammanslutningar utan privat vinstintresse och med uppgift att enligt tradition och lag »befordra sparsamhet». För inlåningen begagnar sparbankerna huvudsakligen endast en räkning, s. k. sparbanksräkning. Denna är dock hos flertalet sparbanker differentierad efter ränta och uppsägningstider på ett sätt som ansluter sig till affärsbankernas räkningssortiment. En stor del av sparbankernas medel placeras i obligationer och lån mot säkerhet av botteninteckningar i jordbruksfastigheter samt bostads- och affärsfastigheter. Sparbankerna har ett visst offentligrättsligt inslag. Fullmäktige i de primärkommuner, som ingår i sparbankens verksamhetsområde, eller landsting väljer nämligen hälften av huvudmännen, som är sparbankens högsta beslutande organ.

Det återstående bankinstitutet, postbanken, ingår organisatoriskt i postverket. Postbanken har två rörelsegrenar, postsparbanken och postgirot, vilka i stor utsträckning betjänar olika kundkategorier. Huvuduppgiften för postsparbanken är inlåningsrörelsen och för postgirot betalningsförmedling. Postbankens medel placeras företrädesvis i obligationer, kommunlån, byggnadslån och lån mot säkerhet av botteninteckningar i bostads- och affärsfastigheter.

Karakteristiskt för bankinstituten är att de alltid, även om behov av medel för kreditgivning inte föreligger, är beredda att ta emot medel från allmänheten för inlåning. Förhållandet mellan bank och dess insättare präglas vidare av att banken i praktiken inte säger upp insatta medel och av att insättarna i allmänhet omedelbart kan lyfta innestående medel. För allmänheten är det angeläget att ha tillgång till den service som bankinstituten kan erbjuda i form av säker och räntabel förvaltning av sparade medel. Lika viktigt är att bankinstituten ställer anförtrodda sparmedel till kreditbehövandes förfogande under förhållanden som är godtagbara såväl för insättarna som för samhället. För insättarna dominerar kraven på trygg placering och god avkastning. Från samhällets synpunkt är det av största vikt att de hopsamlade sparmedlen används så effektivt som möjligt.

Med tanke på de viktiga funktioner som bankinstituten fyller i det ekonomiska livet har det sedan gammalt ansetts angeläget att underkasta bankinstitutens rörelse en ingående kontroll från det allmännas sida. Denna kontroll sker på olika sätt. Först och främst har skapats en särskild lagstiftning för de olika bankinstituten. Denna banklagstiftning reglerar bankinstitutens organisation och verksamhet. Huvudsyftet bakom lagstiftningen är att skydda insättarna mot förluster genom att trygga institutens solvens och likviditet. I fråga om bankinstitutens rörelse innehåller lagstiftningen bl. a.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 59

bestämmelser om det egna kapitalets storlek i förhållande till inlåningen, institutens likviditet, inlåning och kreditgivning. Genom bankinspektionen utövar det allmänna vidare en fortlöpande kontroll över att banklagstiftningen efterlevs och att bankinstituten över huvud taget förvaltas på ett för allmänhetens intressen betryggande sätt. Slutligen kan nämnas den penningpolitiska kontroll av bankinstitutens rörelse som utövas av riksbanken. Vad nu sagts äger inte i alla avseenden tillämpning på postbanken. Denna bank står inte under bankinspektionens tillsyn och något krav på eget kapital finns inte. I stället skyddas de på postsparbanken insatta medlen av statlig garanti. Banklagarna — jag tänker då närmast på lagstiftningen för affärsbankerna, sparbankerna och jordbrukskasserörelsen — har i betydande grad knutits till den traditionella uppfattningen om bankinstitutens funktion och har på så sätt i viss mån dragit upp bestämda gränser för de olika bankinstitutens verksamhetsområden. Reglerna om bankinstitutens rörelse har dock varit och är alltjämt tämligen allmänt hållna och har endast på vissa punkter haft en direkt gränsdragande effekt. I detta avseende hänvisar jag till min redogörelse i det föregående för huvuddragen i banklagstiftningen. Den samhällsekonomiska utvecklingen har särskilt under efterkrigstiden medfört en fortgående minskning av de faktiska skillnaderna mellan de olika bankinstituten i fråga om deras verksamhetsinriktning och således föranlett förskjutningar i den traditionella funktionsfördelningen. Detta förhållande är särskilt framträdande på inlåningssidan. Varje bankinstitut erbjuder sålunda numera allmänheten ett rikt differentierat räkningssystem med i stort sett likartade villkor och kan därmed vända sig till alla kategorier insättare. Tendenser till motsvarande utjämning av skillnaderna på utlåningssidan förekommer även. Den sålunda antydda utvecklingen har i vissa fall förutsatt och även föranlett ändrade rörelseregler för bankinstituten eller vissa av dem. Å andra sidan har bankinstitutens verksamhet inom vissa gemensamma verksamhetsgrenar kommit att drivas under olika villkor på grund av rörelsereglernas skiljaktiga utformning. Nu angivna förhållanden har aktualiserat frågan om gränsdragningen mellan de olika bankinstituten. Genom tillkomsten av bank- och sparbankslagarna år 1955 samt jordbrukskasselagen år 1956 ansågs huvuddragen av dessa bankinstituts struktur och verksamhetsformer ha blivit bestämda för avsevärd tid framåt. Emellertid kvarstod vissa frågor, som inte definitivt blivit lösta. Dit hörde främst frågan om de olika bankinstitutens verksamhetsområden skulle vara åtskilda genom författningsmässigt eller på annat sätt bestämda gränser eller om instituten skulle få konkurrera fritt. För att lösa kvarstående frågor tillsattes år 1962 en särskild utredning, kreditinstitututredningen. I utredningsuppdraget ingick bl. a. att verkställa en förutsättningslös avvägning av de olika bankinstitutens inbördes ställ­

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

ning och funktion på kreditmarknaden samt att -— på grundval av bedömandet i detta hänseende — göra en samlad översyn av de rörelseregler som var av betydelse för gränsdragningen mellan institutens verksamhetsområden. Vidare ingick i uppdraget att söka fastställa målsättningen i stort för postbanken med dess båda verksamhetsgrenar, postsparbanken och postgirorörelsen, samt att i detta syfte klarlägga postbankens ställning och relation till övriga bankinstitut. Etter ett delförslag av kreditinstitututredningen har genom lagstiftning år 1965 bestämmelserna om krediters löptid utformats likformigt för affärsbanker, sparbanker och kreditkassor. Utredningen har nu i sitt slutbetänkande tagit ställning till frågan om gränsdragningen mellan bankinstituten. I valet mellan en genom lagstiftning styrd funktionsfördelning och ett för alla bankinstitut gemensamt regelsystem har utredningen stannat för att törorda sistnämnda lösning. Utredningens förslag innebär följaktligen i korthet, att rörelsebestämmelserna för samtliga bankinstitut i möjligaste mån utformas enhetligt och att instituten inom ett sådant systems ram får konkurrera fritt. Fördelarna med denna lösning har utredningen belyst särskilt i två hänseenden. För det första anses genom ett sådant system bankinstitutens verksamhet kunna smidigt anpassas efter skiftningarna i kreditbehoven i samhället. För det andra bör systemet medföra ökad konkurrens mellan bankinstituten och därmed ökad stimulans till kostnadssänkande rationaliseringar. Samtidigt har utredningen ansett, att vetskapen om att ett bankinstituts rörelse drivs i konkurrens med andra bankinstitut torde dämpa eventuella planer på att vidga verksamheten utöver vad som förefaller ekonomiskt försvarbart.

Kreditinstitututredningens principiella ställningstagande i gränsdragningsfrågan har under remissbehandlingen rönt ett övervägande positivt mottagande. Endast bankinspektionen har riktat allvarligare kritik mot utredningens principiella slutsatser, dock utan att avstyrka att förslaget läggs till grund för lagstiftning. Bankinspektionen har i sin kritik dragit fram vissa synpunkter på frågan om en funktionsfördelning på kreditmarknaden och ansett att dessa borde närmare övervägas innan slutlig ställning tas till gränsdragningsproblematiken. Jag skall inte här upprepa inspektionens omfattande argumentation utan endast framhålla, att inspektionens inställning närmast synes vara att gränsdragningsproblemen från samhällsekonomiska synpunkter bäst kan lösas genom en funktionsfördelning på kreditmarknaden, styrd av lagstiftning. Andra remissinstanser har med skärpa hävdat att funktionsfördelningsalternativet innebär ett steg bakåt i utvecklingen med enbart negativa effekter för den samhällsekonomiska utvecklingen

Genom det förtjänstfulla och grundliga arbete som kreditinstitututredningen presterat och genom det omfattande remissförfarandet har gräns-

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968 61

dragningsproblematiken på kreditmarknaden fått en mycket allsidig och inträngande belysning. Jag finner därför inga bärande skäl föreligga att skjuta upp ett ställningstagande i gränsdragningsfrågan i syfte att eventuellt få tram nya aspekter. I det följande kommer jag att redovisa min principiella syn på kreditmarknaden och på gränsdragningen mellan där verkande bankinstitut.

Kreditväsendets uppgift är, som jag redan sagt, att förmedla krediter och betalningar. Särskilt det först nämnda ledet i dess verksamhet är från samhällsekonomiska synpunkter mycket betydelsefullt. Kreditmarknadens sätt att fungera och fördela krediter bestämmer nämligen i stor utsträckning hur landets totala resurser används och påverkar därmed också takten och inriktningen av den allmänna ekonomiska utvecklingen. Från samhällets synpunkt är det av största vikt att de tillgängliga resurserna används så effektivt som möjligt. Kreditmarknaden bör därför vara organiserad så att krediterna i möjligaste mån kanaliseras till de mest angelägna kreditbehoven. Den ekonomiska utvecklingen innebär inte endast en ökad efterfrågan på krediter utan den kan även medföra förskjutningar i kreditbehoven mellan olika områden. Även formerna för kreditgivningen kan påverkas av utvecklingen. En effektiv och rationell kreditfördelning kräver därför av bankinstituten förmåga och möjlighet att anpassa sin rörelse efter kreditbehovens förändringar. Dessutom måste det kravet ställas på en väl fungerande kreditmarknad att kostnaden för krediter inte blir onödigt hög. Det nu sagda visar nödvändigheten av att ha tillgång till en kreditmarknad, som är rörlig och som även i övrigt fungerar på ett tillfredsställande sätt. När det gäller att förverkliga detta mål riktas uppmärksamheten genast mot de institut, som verkar på kreditmarknaden, dvs. i detta sammanhang bankinstituten. Den av historiska och traditionella skäl betingade funktionsfördelningen mellan bankinstituten har lett till en delvis snäv sektorsindelning av kreditmarknaden, vilket kommit till uttryck även i lagstiftningen. Utvecklingen har emellertid i vissa avseenden sprängt de uppdragna gränserna och därmed medfört ökad konkurrens mellan olika slag av bankinstitut. Detta framträder särskilt på inlåningssidan men har sin giltighet till en del även för kreditgivningen. Frågan gäller nu om en rationell och effektiv kreditfördelning bäst uppnås om man lagstiftningsvägen delar upp kreditmarknaden mellan bankinstituten eller om man låter instituten fritt konkurrera på kreditmarknaden under likartade betingelser. Godtagbara argument kan föras fram för båda lösningarna. En funktionsfördelning på kreditmarknaden ligger, som bankinspektionen påpekat, i och för sig i linje med utvecklingen inom näringslivet i övrigt, där de progressh a krafterna är starkt inriktade på arbetsfördelning och specialisering. En konsekvent genomförd specialisering på kreditmarknaden kan från kost­

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

nads- och effektivitetssynpunkter ställa sig fördelaktig. Oavsett vilken väg som väljs i gränsdragningsfrågan går det emellertid att i större eller mindre utsträckning tillgodose specialiseringskrav.

Mot en genom lagstiftning genomförd uppdelning av kreditmarknaden talar framför allt, att en sådan funktionsfördelning blir stel och i hög grad försvårar de enskilda institutens och därmed hela kreditmarknadens anpassning till samhällsutvecklingen och skiftande ekonomiska konjunkturer. Dessutom kommer en sådan lösning att strida mot en sedan länge pågående utveckling inom kreditväsendet och kan, beroende på hur gränserna dras, föranleda inskränkningar av den verksamhet som en del bankinstitut nu driver. Naturligtvis kan dessa olägenheter minska eller helt försvinna om man följer de linjer bankinspektionen varit inne på, nämligen att endast i grova drag, t. ex. genom lämplig utformning av kapitaltäckningsreglerna, dela upp kreditmarknaden eller att knyta funktionsfördelningen inte till företagsformer utan till företagens storlek. Jag är emellertid inte övertygad om att kreditmarknadens rörlighet och flexibilitet främjas av en styrning genom olika krav på det egna kapitalets storlek hos skilda grupper bankinstitut. Vidare ställer jag mig tveksam till möjligheten att vid ett sådant system kunna på ett tillfredsställande sätt fördela tillgängliga medel på områden där kreditbehoven är störst och mest angelägna. Den av inspektionen framförda tanken på att låta bankinstitutets storlek avgöra dess verksamhetsinriktning kan utan vidare och kanske naturligare förverkligas inom ett system där funktionsfördelningen bestäms av företagsekonomiska skäl.

Av stor betydelse är, såsom bankinspektionen framhållit, hur kostnaderna för kredit- och betalningsförmedlingen kommer att påverkas av utredningens förslag. Inspektionen har ställt sig tvivlande till utredningens slutsats att ökad konkurrens på kreditmarknaden innebär stimulans till rationaliseringar och därmed lägre kostnader för kunderna. I detta sammanhang har inspektionen pekat på kostnadsstegringarna inom bankväsendet under senare år, inte minst beroende på bankinstitutens tävlan att ställa nya och dyrbara serviceformer — t. ex. löneutbetalningar över checkkonto — till allmänhetens förfogande. Inspektionen har befarat att utredningens rekommendation om likriktning av rörelsereglerna kommer att leda i motsatt riktning. En utbyggnad av samtliga enheter inom sparbanksväsendet och jordbrukskasserörelsen till institut kapabla att verka över hela fältet förutsätter enligt inspektionen — om verksamheten skall kunna drivas på ett sakkunnigt och effektivt sätt — betydande insatser av personal och utrustning, och den skulle sannolikt innebära en onödig fördyring av kreditoch betalningsförmedlingen i landet.

Jag delar bankinspektionens oro över kostnadsutvecklingen inom bankväsendet och lägger stor vikt vid åtgärder i syfte att förbilliga kreditoch betalningsförmedlingen. Inspektionens farhågor för följderna av ett

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968 63

förverkligande av kreditinstitututredningens grundsyn på gränsdragningsfrågan finner jag emellertid betydligt överdrivna. Ett slopande av de i lag uppdragna gränserna för verksamheten kommer inte att innebära — i vart call på kort sikt — några revolutionerande förändringar av bankinstitutens nuvarande verksamhetsinriktningar. De små enheterna inom sparbanksväsendet och jordbrukskasserörelsen har självfallet inte de ekonomiska resurser som krävs för att driva »affärsbanksrörelser» i full skala. Bankinspektionens tillsyn över bankinstituten utgör en tillräcklig garanti mot en från hl. a. samhälleliga synpunkter osund utveckling i sådan riktning. Å andra sidan torde redan nu våra största sparbanker och centralkassor ha nödvändiga resurser för en utvidgning av verksamheten utöver nuvarande gränser och detta utan några kostnadsfördyringar i förut angiven mening. På längre sikt kan en enhetlig rörelselagstiftning med möjligheter till nya verksamhetsgrenar påskynda den utveckling mot större enheter som redan pågår inom sparbanksväsendet. Genom sådana fusioner skapas större enheter som bättre än nu kan på lämpligt sätt fullgöra sin roll på kreditmarknaden och tillgodose sina kunders intressen. Med en utveckling i denna riktning torde också följa vissa rationaliseringsvinster.

Jag övergår därefter till att behandla gränsdragningsproblemet från konkurrenssynpunkt. Till en början kan fastslås, att kreditmarknaden f. n. kännetecknas av en obenägenhet att arbeta med priset som konkurrensmedel och av en överdriven användning av andra konkurrensmedel, som kontorsetableringar samt sorliments-, service- och reklamkonkurrens. Priskonkurrensen påverkas även av den växande tendensen till sammankoppling av utlåning med inlåning, traditionellt i fråga om företag, men nu alltmera genomfört i fråga om kommuner och hushåll. Jag vill härvid som exempel nämna de s. k. sparlånen. I detta sammanhang kan dessutom framhållas den allmänna expansionen av checklönesystemet, där vissa problem uppstått som föranlett Kungl. Maj :t att låta en utredning överse frågan.

I åtskilliga remissyttranden har de konkurrensfrämjande aspekterna av kreditinstitututredningens förslag starkt framhävts. NO har sålunda bl. a. betonat, att förslaget är ägnat att främja en fri konkurrens på i det närmaste lika villkor. Förutsättningarna för en effektivare konkurrens inom kreditväsendet bör därför öka. Det är egentligen endast bankinspektionen som har ifrågasatt några mera väsentliga ändringar i riktning mot en friare priskonkurrens av en gemensam rörelselagstiftning. Inspektionen tror närmast på en motsatt utveckling mot en mer enhetlig prissättning och tänker då särskilt på den tilltagande styrkan hos de centrala krafterna inom sparbanksväsendet och jordbrukskasserörelsen.

Ett ställningstagande i den principiella frågan är beroende av hur man tror att konkurrensförhållandena kommer att gestalta sig om man väljer det ena eller det andra regelsystemet för bankinstitutens verksamhet. Säkert är att en lagstiftningsvägen framtvungen funktionsfördelning inte är äg-

64 Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

nåd att bryta nuvarande något ensidiga inriktning av konkurrensen på kreditmarknaden. Vad följden blir i detta hänseende av elt slopande av gränsdragande lagregler är svårare att förutse men i vart fall torde förutsättningarna för en friare konkurrens bli bättre. Är denna slutsats riktig, vilket jag i likhet med det helt övervägande antalet remissinstanser tror, kan en effektiv konkurrens komma till stånd som i högre grad än f. n. använder priset som konkurrensmedel. En aktiv roll i en sådan utveckling bör de statliga bankinstituten kunna spela. En effektivare konkurrens bör, om den tar sig sunda uttryck, innebära fördelar såväl för samhället som för bankkunderna. Viktigt är emellertid, såsom framhållits från något håll, att den konkurrensstimulerande effekten inte spolieras eller motverkas av olika slags överenskommelser.

En fråga som berörts av bankinspektionen och som är av viss betydelse i detta sammanhang är frågan om hur förändringarna i formerna för sparandet påverkar kreditmarknadens organisation. Kreditmarknadens kapacitet har under senare år vuxit snabbt. De avgörande faktorerna bakom denna utveckling har varit samhällets insatser för att öka sparandet i kollektiv form genom en stark finanspolitik och genom den snabba uppbyggnaden av allmänna pensionsfonden. Även det enskilda sparandet har ökat väsentligen som en följd av framför allt den kraftiga tillväxten av hushållens disponibla inkomster under 1960-talet. Däremot torde företagens sparande ha minskat om det sätts i relation till deras investeringar. Genom att en växande andel av det totala sparandet numera sker i kollektiva former minskas bankinstitutens andel av sparandet relativt sett. Samtidigt kan genom den pågående koncentrationen av företagsamheten till stora enheter krav ställas på att bankinstituten skall finansiera stora och t. o. m. mycket stora projekt. Bankinspektionen har ifrågasatt om kreditinstitututredningens förslag verkligen främjar en anpassning på kreditgivaresidan till denna utveckling. I ett läge när kraftsamling synes vara den adekvata åtgärden innebär förslaget enligt inspektionen incitament till eu uppsplittring av resurserna. Även om jag har viss förståelse för bankinspektionens kritik är jag dock inte övertygad om att splittringstendenser motverkas av en stelbent uppdelning av kreditmarknaden. Ett kreditväsen med starkt specialiserade bankinstitut kan omintetgöra möjligheterna till en flexibel anpassning av kreditutbudet. För att kunna komma till rätta med problemet gäller det att öka kreditmarknadens effektivitet och förmåga att mobilisera resurser. Detta kan ske genom samarbete inte endast inom olika grupper bankinstitut utan även mellan institut tillhörande skilda kategorier. Enhetliga rörelseregler, kanske framför allt enhetliga kapitaltäcknings- och kreditgivningsregler, underlättar ett sådant samarbete. Ett aktuellt exempel på en samverkan på kreditmarknaden, som kan visa sig vara fruktbärande, utgör den nyligen ingångna överenskommelsen mellan Sveriges investeringsbank och Spar-

Kungl. Maj:ts proposition nr lb3 år 1968 65

bankernas bank om inrättandet av ett nytt garantiinstitut för små och medelstora företag. Även i detta hänseende är det min förhoppning att de statliga bankinstituten, Kreditbanken och postbanken, skall gå i spetsen för en effektivitetsfrämjande utveckling.

Av mina uttalanden i det föregående framgår att jag anser starka skäl tala för kreditinstitututredningens principiella ställningstagande till gränsdragningsfrågan. Utredningens ståndpunkt, som delas av ett överväldigande antal remissinstanser, stämmer väl överens med den hittillsvarande utvecklingen mot delvis gemensamma verksamhetsgrenar för olika bankinstitut. Några bärande skäl för att bryta denna utveckling har inte framkommit. Allt talar för att utredningsförslaget kan verksamt bidra till en effektivisering av kreditmarknaden. Jag förordar således i princip, att de olika bankinstitutens verksamhetsformer i framtiden inte skall hållas åtskilda genom lagfästa gränser och att ett enhetligt regelsystem för institutens rörelse införs.

Detta innebär att varje bankinstitut i princip får en legal rätt att driva alla inom bankväsendet förekommande rörelsegrenar. Bankinstituten får, oberoende av företagsform, ägare och historiskt betingade omständigheter, frihet att gå in på verksamheter som hittills varit förbehållna något annat institut. I vad mån enskilda institut kommer att utnyttja denna frihet är svårt att med bestämdhet förutse. Avgörande faktorer härvidlag kommer att bli institutets ambitioner, resurser och inte minst storlek. En viss tillsyn över utvecklingen från det allmännas sida ligger däri, att ett instituts rörelsegrenar skall eller föreslås skola anges i institutets bolagsordning, reglemente resp. stadgar, som fastställs av Kungl. Maj :t och i vissa fall av tillsyns- eller registreringsmyndigheten. Jag delar emellertid utredningens uppfattning att den ökade valfriheten knappast kan antas leda till drastiska förändringar av den verksamhet som f. n. framstår som karakteristisk för olika typer av bankinstitut, men väl till marginella förskjutningar i verksamheten instituten emellan. Sådana marginella förskjutningar är även enligt min uppfattning av väsentlig betydelse för möjligheten att åstadkomma de eftersträvade förbättringarna på kreditmarknaden.

I ett begränsat avseende förordar jag ett avsteg från principen om enhetlighet. Jag åsyftar därvid jordbrukskasserörelsens ställning på kreditmarknaden. Som jag skall närmare behandla i närmast följande avsnitt föreslås rörelsens huvudsakliga syfte även i fortsättningen vara att tillgodose jordbrukets kreditbehov. Denna inriktning hos rörelsen har allmänt godtagits av remissinstanserna och är enligt min uppfattning lämplig bl. a. med tanke på den starkt ökade efterfrågan på krediter inom jordbruket.

Kreditinstitututredningens förslag till ett enhetligt regelsystem för bankinstitutens rörelse bygger på tanken att syftet med rörelseregler liksom hit-

3 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 1U3

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

tills skall vara att trygga institutens solvens och likviditet. Förslaget innebär i vissa avseenden genomgripande omarbetningar av nuvarande lagstiftning, förestavade även av andra skäl än av principen om enhetlighet. Bi. a. gäller detta kreditgivningsregler, kapitaltäckningsregler och regler om skyldighet att hålla viss kassareserv. Utredningens förslag till rörelseregler har i stora drag mottagits välvilligt av remissinstanserna.

Även jag anser utredningsförslaget till nya, gemensamma rörelseregler för samtliga bankinstitut vara väl ägnat att ligga till grund för lagstiftning i ämnet. Jag ämnar emellertid i detta sammanhang lägga fram förslag till nya rörelseregler endast för affärsbanker, sparbanker och jordbrukskasserörelsen. För postbankens del är läget något mer komplicerat.

Min ståndpunkt är, såsom framgår av det tidigare anförda, att alla bankinstitut skall drivas på i princip likartade villkor och att detta skall gälla även postbanken. Kreditinstitututredningen har i enlighet med givna direktiv behandlat även postbankens verksamhetsformer och lagt fram förslag till ny organisationsform. Utredningen är på denna punkt inte enhällig. Jag skall inte gå närmare in på förslaget i denna del ulan vill här endast nämna att stark kritik framkommit under remissbehandlingen mot den föreslagna ändringen av organisationsformen. Jag har nyligen efter Kungl. Maj:ts bemyndigande tillsatt en särskild utredning som skall undersöka möjligheterna att åstadkomma ett närmare samarbete mellan de statliga bankinstituten, Kreditbanken och postbanken. Postbankens organisatoriska ställning kan påverkas av detta utredningsarbete. Av dessa skäl ämnar jag först, sedan nämnda utredning avslutat sitt arbete, anmäla frågan om postbankens ställning och uppgifter på kreditmarknaden. Eftersom utredningsarbetet och övervägandena med anledning därav kan komma att kräva ytterligare någon tid ämnar jag, för att postbanken inte skall komma i ett försämrat konkurrensläge i förhållande till övriga bankinstitut, överväga att föreslå Kungl. Maj:t vissa jämkningar i placeringsreglementet för postbanken, vilka skulle kunna träda i kraft samtidigt med den nya banklagstiftningen.

I den fortsatta framställningen ämnar jag, för att ge en samlad bild av bankinstitutens rörelse, redovisa även de regler som nu gäller för postbanken och utredningens förslag för postbankens rörelse, i den mån detta skiljer sig från vad som föreslås för andra bankinstitut. I

I beskattningshänseende gäller olika regler för affärsbanker å ena, samt sparbanker och kreditkassor å andra sidan, vilka olikheter hänger samman med dessa bankinstituts skilda associationsrättsliga ställning. Postbanken är genom sin ställning som statligt affärsverk helt befriad från inkomstskatt. Kreditinstitututredningen har enligt direktiven haft att beakta de skattemässiga konsekvenserna av utredningens förslag, dock utan att lägga fram preciserade förslag om bankinstitutens beskattning. Enligt utredning-

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 67

ens uppfattning är det, om enhetliga rörelseregler införs för bankinstituten, i och för sig naturligt att även utforma skattereglerna så att de ger en likartad effekt. Frågan i vad mån bankinstitutens beskattning bör påverkas av nu framlagda förslag övervägs f. n. inom finansdepartementet.

68 Kungi. ftlaj.ts proposition nr 143 år 1968

Medlemskap i jordbrukskasserörelsen

Gällande rätt

Jordbrukskasserörelsens huvudsakliga ändamål och organisatoriska uppbyggnad har i stora drag redan berörts i det föregående. Huvudändamålet anges i 1 § jordbrukskasselagen vara att vid sidan av sparfrämjande verksamhet tillgodose jordbrukets kreditbehov. I organisatoriskt hänseende bygger rörelsen på kooperativa principer och omfattar tre led, nämligen jordbrukskassor och centralkassor för jordbrukskredit, som gemensamt betecknas jordbrukets kreditkassor, samt en riksorganisation, Sveriges jordbrukskasseförbund. Varje jordbrukskassa skall vara ansluten till en centralkassa och varje centralkassa till förbundet. Vid tillkomsten av jordbrukskasselagen ansågs det önskvärt att rörelsen fick möjlighet att försöksvis driva verksamhet även efter tvåledssystem. Centralkassa fick därför möjlighet att efter tillstånd av Kungl. Maj :t inom hela sitt område eller del därav själv utöva den verksamhet som annars ankommer på jordbrukskassa (23 §). Beträffande rörelsens rättsliga ställning föreskrivs att kassorna och förbundet skall registreras som ekonomiska föreningar. Vad som är föreskrivet om sådana föreningar gäller även för jordbrukskasserörelsen, om inte annat framgår av bestämmelse i jordbrukskasselagen (1 §). Härav följer bl. a. att även för jordbrukskasserörelsen gäller den i It § lagen om ekonomiska föreningar fastslagna principen att inträde inte får vägras någon, såvida inte med hänsyn till arten eller omfattningen av föreningens verksamhet eller föreningens syfte eller annan orsak särskilda skäl finns för en sådan åtgärd.

Som allmän regel för jordbrukets kreditkassor gäller (6 och 17 §§) att kassorna huvudsakligen skall ha till uppgift att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att bereda dem kredit. Denna regel kompletteras med bestämmelser i 14 och 24 §§ som begränsar kassornas kreditgivning till medlemmar. För kreditkassorna är således medlemsunderlaget av stor betydelse för deras verksamhet och utveckling. Medlemskapet är också noga reglerat i jordbrukskasselagen. Regleringen avser dels minsta antalet medlemmar, 2 och 3 §§, dels villkoren för medlemskap, 12 och 22 §§.

Jordbrukskassa skall bestå minst av 20 medlemmar. Medlemskretsen bestäms först och främst genom uppräkning av de kategorier som kan vinna inträde. Dessa kategorier utgör fyra, nämligen 1. ägare eller brukare av jordbruksfastighet, 2. ägare eller brukare av annan fastighet, om denne själv idkar jordbruk eller binäring till jordbruk eller fiske eller med arbete eller tjänster biträder utövare av sådan näring, 3. jordbruksorganisation och 4. kommun. Därutöver öppnas genom en särskild dispensregel möjlighet att

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 69

efter särskild prövning till medlem anta även andra än sådana som tillhör de uppräknade grupperna. En förutsättning för dispens är dock att hinder lör medlemskap inte föreligger med hänsyn till jordbrukskassans uppgifter och ändamål. Den särskilda prövningen görs av jordbrukskasseförbundet eller, efter bemyndigande av förbundet, av centralkassa. Sådant bemyndigande har förbundet generellt lämnat centralkassorna i de bestämmelser som förbundet med stöd av 12 § tredje stycket utfärdat om villkoren för beviljande av medlemskap i jordbrukskassa.

Dispensregeln infördes genom jordbrukskasselagen. Tidigare var frågan om medlemskap uttömmande reglerad i författning. I fråga om dispensregelns tillämpning påpekade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet att medlemsrekryteringen inom kasserörelsen, särskilt under den första tiden efter den nya lagstiftningens ikraftträdande, borde hållas inom de dittills tillämpade gränserna dock med de jämkningar som kunde anses betingade av skälig hänsyn till rörelsens och jordbrukets utveckling (prop. 1956: 122 s. 115 ).

Jordbrukskasseförbundets bestämmelser om villkor för medlemskap innehåller också anvisningar för dispensregelns tillämpning. I de senaste bestämmelserna, som utfärdades i januari 1966, har dispensregeln getts en generösare innebörd än tidigare. I anvisningarna exemplifieras de kategorier — med eller utan direkt jordbruksanknytning — som kan omfattas av dispensregeln. Av upptagna kategorier med jordbruksanknytning kan nämnas stiftelse med huvudsaklig uppgift att främja bl. a. jordbruket, undervisningsanstalt inom jordbruksnäringen, skogsvårdsstyrelse, ekonomisk förening eller handelsbolag som driver andelsladugård, medlem av sambruksförening och ägare av mindre, lokalt företag som är av betydelse för jordbruksnäringen genom att de anskaffar eller tillverkar förnödenheter för näringen eller köper dess produkter. Exempel på sådana som inte har direkt jordbruksanknytning men som efter dispens kan bli medlem är kyrkliga församlingar, personer som önskar ta upp studielån eller som är anställda hos företag som medlem driver eller hos myndighet med verksamhet inom jordbruksnäringen och jordbrukare som av åldersskäl eller annan jämförbar orsak upphört med sin näring utan att övergå till annan verksamhet.

Till medlem i centralkassa kan endast antas jordbrukskassa, vars styrelse har sitt säte inom centralkassans verksamhetsområde, och jordbruksorganisation. I regel skall minst tio jordbrukskassor vara anslutna till centralkassa.

Centralkassa kan — förutom till medlem i centralkassa — lämna kredit till jordbruksorganisation eller till kommun som är medlem i ansluten jordbrukskassa. Utlåningen till jordbruksorganisationer och kommuner är dock för vardera kategorin begränsad till högst 10 % av kassans hela utlåning. Motsvarande begränsningsregel gäller också för jordbrukskassas utlåning till jordbruksorganisationer och kommuner.

70 Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

Framställningar från j ordbrukskasseförbundet

Jordbrukskasseförbundet har i två skrivelser till Kungl. Maj :t, den ena år 1963 och den andra år 1964, aktualiserat frågan om medlemskap i jordbrukskasserörelsen.

I den första skrivelsen hemställde förbundet att medlemskretsen för jordbrukskasserörelsen skulle få vidgas. Som skäl angavs bl. a. den växande omfattningen av gränsdragningsfall i medlemskapsfrågor som rationaliseringen och industrialiseringen av jordbruket medfört. Förbundet föreslog att uppräkningen i lagen av de grupper, som kunde beviljas medlemskap i jordbrukskassa skulle utökas så att bl. a. den som oavsett fastighetsinnehav var verksam inom jordbruket med binäringar eller fisket skulle kunna antas som medlem. Som sådan skulle vidare den kunna antas som slutat med jordbruk men som inte övergått till annan verksamhet eller som utbildade sig för att ägna sig åt jordbruk. Dessutom föreslogs dispensregeln så utformad att den i och för sig skulle ge möjlighet att som medlem rekrytera vem som helst. Utlåningen till medlemmar som antagits enligt dispensregeln skulle dock enligt förslaget begränsas till högst 10 % av kassans totala utlåning.

Över 1963 års skrivelse har efter remiss yttranden avgetts av bl. a. bankinspektionen, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, kreditinstitututredningen, bankföreningen och sparbanksföreningen.

Av remissinstanserna ansåg flertalet — däribland bankinspektionen och kreditinstitututredningen — att den väckta frågan inte borde prövas förrän i samband med att kreditinstitututredningens ställningstagande till gränsdragningsfrågan förelåg. Avgörande för denna ståndpunkt angavs vara att de framförda förslagen innebar en principiell utvidgning av j ordbrukskas serörelsens nuvarande funktionsområde och därför borde avgöras i ett större sammanhang. Bankinspektionen föreslog dock att man utan att därigenom föregripa utredningsresultatet skulle kunna vidga medlemskretsen i jordbrukskassa genom att införa en fri sektor på 10 % av utlåningen.

I 1964 års framställning hemställde jordbrukskasseförbundet att bankinspektionens förslag skulle antas som ett provisorium i avvaktan på kreditinstitututredningens betänkande.

Jordbrukskasseförbundets framställningar ledde inte till några lagändringar utan i stället utvidgades kreditinstitututredningens uppdrag till att omfatta även frågan om medlemskap i jordbrukskasserörelsen. Jag vill i detta sammanhang erinra om att förbundets år 1966 utfärdade tillämpningsföreskrifter i viss mån tillgodosett de önskemål som låg bakom framställningarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 71

Kreditinstitututredningen

Inledningsvis konstaterar utredningen all den ökade industrialiseringen inom jordbruket kommer alt medföra växande kreditbehov för jordbrukets utövare. Det är därför angeläget alt kasserörelsen även i fortsättningen behåller sitt nuvarande huvudsyfte med inriktning huvudsakligen på jordbruksnäringen. Den i jordbrukskasselagen upptagna ändamålsbestämmelsen bör följaktligen kvarstå oförändrad. Mot denna bakgrund har det konkreta problemet för utredningen varit hur reglerna om medlemskap skall utformas för att kasserörelsen så effektivt som möjligt skall kunna fullgöra sin uppgift.

Olika synpunkter sägs kunna läggas på medlemskapsfrågan. Å ena sidan bör kasserörelsen liksom hittills vara i huvudsak en kooperativ inrättning av jordbrukare för kreditförmedling till jordbrukare. Men å andra sidan föreligger inom ramen för rörelsens ändamål behov av större rörelsefrihet i fråga om möjligheten att anta medlemmar. Som motiv härför anger utredningen att nuvarande begränsningar av befogenheten att lämna kredit ibland kan försämra kasserörelsens möjligheter att fullgöra sitt huvudändamål. Från dessa utgångspunkter diskuterar utredningen två lösningar av medlemsfrågan. Den ena innebär att nu gällande bestämmelser kvarstår under förutsättning dels alt den i lag angivna definitionen av jordbruk från tid till annan anpassas eller utvecklingen, dels att en viss rörelsefrihet ges kasserörelsen genom en lämpligt utformad dispensregel, t. ex. i form av en s. k. fri sektor. Enligt den andra lösningen skulle kasserörelsen själv inom ramen för rörelsens ändamål få avgöra frågan om medlemsintagning.

Båda lösningarna ger enligt utredningens uppfattning i och för sig jordbrukskasserörelsen den rörelsefrihet som är nödvändig för en effektiv kasserörelse. Den först nämnda lösningen innebär dock vissa svagheter. Utredningen åsyftar därvid framför allt svårigheterna att utforma dispensregeln så, att den varken innebär en uttunning av kasserörelsens ändamål eller onödigtvis begränsar möjligheterna att anta medlemmar. En generell frihet för rörelsen att själv avgöra frågan om medlemskap är enligt utredningen en smidigare lösning. Mot en sådan lösning kan emellertid invändas, påpekar utredningen, att följden skulle kunna bli att rörelsens karaktär ändrades. Detta sägs kunna ske på två sätt. Å ena sidan kan begreppet jordbruk till följd av den fortgående industrialiseringen av jordbruket komma att ändra karaktär och kasserörelsen helt anpassa sig efter detta. Å andra sidan skulle kasserörelsen med den föreslagna friheten kunna tänkas rikta in sin medlemsrekrytering på andra kategorier än jordbrukare, så att rörelsen ändrar karaktär. Utredningen tillmäter dock inte invändningen om rörelsens karaktärsförändring någon avgörande betydelse. En anpassning av kasserörelsens verksamhet till en genom den ekonomiska utvecklingen förändrad jordbruksnäring överensstämmer enligt utredningen helt med ro-

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

relsens syfte. Risken för alt kasserörelsen inom överskådlig tid skulle förlora sin huvudsakliga inriktning bedöms som ringa främst på grund av det fullständigt dominerande inslaget av jordbrukare bland rörelsens 180 000 medlemmar.

Utredningen föreslår därför att kasserörelsen själv får avgöra medlemskapsfrågorna. Rörelsens plats i bankväsendet skulle med denna lösning på ett naturligt sätt komma till uttryck under beaktande av dess ändamål och de enhetliga bestämmelser som föreslås för kasserörelsen och för övriga bankinstitut.

Författningsmässigt har förslaget utformats så att för medlemskap i såväl jordbrukskassa som centralkassa skall gälla att jordbrukskasseförbundet under beaktande av ändamålsbestämningen i 1 § äger meddela föreskrifter om villkoren för beviljande av medlemskap. I fråga om kreditgivningen föreslås för såväl jordbrukskassa som centralkassa att kredit skall få lämnas endast till medlemmar i resp. kassa, dock med det undantaget att centralkassa skall få lämna kredit också till vissa angivna kreditinstitut. Inskränkningen till 10 % av kreditkassas utlåning, som f. n. gäller kreditgivning till jordbruksorganisationer och kommuner, bar slopats i förslaget.

Remissyttrandena

Den föreslagna lösningen att ge jordbrukskasserörelsen ökade möjligheter att bredda medlemsunderlaget genom att låta kasserörelsen själv avgöra medlemskapsfrågorna har i princip godtagits av remissinstanserna. Några remissinstanser, däribland jordbrukskasseförbundet, anmärker emellertid att en i lag inskriven ändamålsbestämmelse om att verksamheten huvudsakligen skall inriktas på jordbruksnäringen kan medföra att kasserörelsen i praktiken inte får full frihet att själv bestämma i dessa frågor och hemställer därför att bestämmelsen las bort. Ändamålsbestämmelsen kritiseras också från synpunkten att bestämmelsen innebär ett avsteg från utredningens grundprincip om enhetliga rörelseregler för bankinstituten. Andra remissinstanser, bl. a. bankinspektionen, bankföreningen och sparbanksföreningen, förutsätter däremot att ändamålsbestämmelsen skall stå kvar och att medlemsantagningen skall ske inom ramen för huvudändamålet att tillgodose jordbrukets kreditbehov.

Bankinspektionen framhåller att förslaget att kasserörelsen själv skall få avgöra medlemskapsfrågorna skulle kunna komma att innebära att i öreisen ändrade karaktär genom att andelen medlemmar som saknar anknytning till jordbruket blev alltför stor. En sådan utveckling skulle enligt inspektionens mening vara olycklig. Kasserörelsen har nämligen skapats av jordbrukare som ett institut för den egna kreditförsörjningen och som sådant bär den haft och kommer säkerligen också i framtiden att ha stor betydelse, framhåller inspektionen. Det är därför enligt inspektionens mening ange­

Kiingl. Maj.ts proposition nr 14-3 år 1968 73

läget att ändamålsbestämmelsen även i fortsättningen tolkas så att kreditkassorna behåller sin karaktär av kreditinstitut huvudsakligast för jordbruket. Eu sådan tolkning hindrar enligt bankinspektionens mening inte kassorna att i viss utsträckning som medlemmar anta även personer och företag, som inte är anknutna till jordbruket, och att i begränsad omfattning använda sina resurser för kredit åt dem. Liksom utredningen anser inspektionen att det dominerande inslaget av jordbrukare bland medlemmarna utgör en garanti för att en rekrytering av andra medlemmar än jordbrukare inte kommer att leda till större ändringar i verksamhetsinriktningen. De synpunkter bankinspektionen anlägger på ifrågavarande problem mynnar ut i att inspektionen anser sig kunna tillstyrka att kasserörelsen på sätt utredningen föreslagit själv får avgöra frågor om medlemskap i jordbrukskassa. Som närmare redovisas i det följande bör enligt inspektionens mening denna lösning däremot inte användas i fråga om medlemskap i centralkassa.

Sparbanksföreningen ifrågasätter om inte en rekrytering av medlemmar utanför jordbruket innebär vissa svårigheter för kassorna att fullfölja sitt huvudändamål. Om kasserörelsen till sig knyter en växande stock av sådana medlemmar kan det nämligen enligt föreningens mening befaras, att rörelsen därmed binder sig vid kreditförpliktelser, som avser helt andra ändamål än de som åsyftas i 1 § jordbrukskasselagen. Därigenom kan kreditförsörjningen till jordbruket påverkas menligt, påpekar föreningen. Om utvecklingen skulle gå i en sådan riktning kan enligt föreningens uppfattning ifrågasättas om behov finns för särskilda bankinstitut för jordbruksnäringen. Föreningen vill emellertid inte motsätta sig att kasserörelsen i enlighet med förslaget får viss frihet att bredda sitt rekryteringsunderlag. Föreningen förutsätter därvid som självfallet att den rörelsefrihet som ges åt jordbrukskasseförbundet inte utnyttjas så, att rörelsen ändrar karaktär genom en medlemsrekrytering som riktas in på andra kategorier än jordbrukare. Sparbankernas bank instämmer i sparbanksföreningens uttalande.

Bankföreningen understryker att det inte bör komma i fråga att upphäva de nuvarande stadgandena att kasserörelsen skall ha till ändamål att tillgodose jordbrukets kreditbehov och att kassorna får lämna lån i stort sett endast till sina medlemmar. Om samordningstanken förverkligas i övrigt rörande kassornas verksamhet säger sig föreningen emellertid kunna biträda förslaget att villkoren för medlemskap skall få fastställas av jordbrukskasseförbundet.

Riksbanksfullmäktige accepterar att den föreslagna lösningen prövas men ifrågasätter om inte i den behållna ändamålsbestämningen finns en begränsning som inbjuder till tolkningstvister.

Jordbrukskasseförbundet, i vars yttrande Jordbrukets bank instämmer, framhåller att kasserörelsen är beredd att acceptera de i vissa hänseenden starkt ökade krav som en samordnad banklagstiftning kommer att inne-

3j- Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 143

74 Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

bära men förutsätter därvid alt likställigheten mellan instituten fullföljs fullt ut. Mot denna bakgrund kritiserar förbundet att utredningen för kasserörelsen behållit ändamålsbestämmelsen om inriktning på jordbruksnäringen. Förbundet understryker emellertid att kasserörelsen inte vill ändra sin huvudinriktning eller ändamålet med sin verksamhet. Kritiken anges avse inte ändamålsbestämningen som sådan utan de sannolika följderna av att bestämmelsen tas in i lagen. Den frihet att själv bestämma över medlemsrekryteringen som kasserörelsen strävar efter gör det enligt förbundets mening möjligt att effektivare och bättre tillgodose huvudändamålet än om systemet med påtvungna restriktioner skall bestå.

Förbundet framhåller att behovet av frihet för kasserörelsen att utvecklas efter sina önskningar och förutsättningar blivit ännu påtagligare under den tid som gått sedan 1963 års framställning gavs in. Trots den uppmjukning som skedde genom 1966 års tillämpningsföreskrifter i fråga om dispensregeln står sålunda de viktigaste begränsningarna kvar. Enligt förbundets mening kan den lösning som föreslogs i 1964 års framställning inte gälla i det nya läget. Den då framförda tanken på en fri sektor är nämligen oförenlig med utredningens grundprinciper i gränsdragningsfrågan.

Beträffande den f. n. provisoriskt utnyttjade möjligheten att låta Jordbrukets bank lämna kredit åt de personer och företag som inte kan få medlemskap i kreditkassa invänder förbundet, att bankens huvuduppgift är att vara ett centralt clearinginstitut för kassorna och att det ställer sig oekonomiskt och opraktiskt att koppla in banken i den utlåningsverksamhet som normalt sköts av kassorna.

Förbundet påpekar att sedan ett enhetligt regelsystem genomförts kommer affärsbanker, sparbanker och jordbrukets kreditkassor att ha möjlighet att erbjuda samma bankmässiga tjänster åt sin kundkrets. Förbundet anför härvid.

Affärsbanker och sparbanker kommer som hittills att kunna förvärva vem som helst som kund .De är och förblir oförhindrade att i mån av resurser av skilda slag genom reklamkampanjer rikta sig direkt till kassornas medlemmar för att få dem som kunder. Detta är riktigt och i överensstämmelse med principen om fri konkurrens. Men denna princip kräver då också, att kasserörelsen skall ha motsvarande möjligheter att rekrytera medlemmar och kunder inom alla grupper av den allmänhet, som är intresserad av bankservice. Den fria konkurrensens princip kan inte förenas med gränsdragning.

Den legala, principiella friheten betyder, som framgår av det nyss sagda, inte att kasserörelsen i praktiken kommer att gå ut över hela fältet eller att dess inriktning kommer att ändras inom överskådlig tid. Detta följer bl. a. av dess benämning och sammansättningen av dess nuvarande medlemskader. Men friheten måste väl betyda att alla, som attraheras av rörelsen och som vill bli medlemmar, skall kunna bli det, om kasserörelsen själv vill ha dem som medlemmar. Det har visat sig, att rörelsen attraherar nya grupper och enskilda, som tilltalas av den kooperativa formen för bankverksamhet och som utan att vara jordbrukare eller jordbruket närstående

Kungl. Maj. ts proposition nr H3 år 1968 75

känner samhörighet med eller har anknytning till de nuvarande medlemmarna. Förbundet vill i detta sammanhang framhålla, att möjlighet för kasserörelsen att själv utan hinder av It § föreningslagen meddela begränsningar för medlemsrekryteringen kommer att finnas i och med att stadgandena i de föreslagna 12 och 22 §§ ger förbundet befogenhet att utfärda närmare föreskrifter om beviljande av medlemskap. Förbundet hävdar att de föreslagna medlemskapsreglerna med dess hänvisning till ändamålsbestämmelsen medför avsevärd risk för att kasserörelsen i praktiken inte får den generella frihet att själv avgöra sina medlemskapsfrågor, som utredningen sagt sig vilja tilldela rörelsen. Förbundet tillägger. Bankinspektionen kommer såsom kontrollerande myndighet att i fråga om jordbrukets kreditkassor alltjämt ha uppgiften att kontrollera, att kassorna i sin medlemsrekrytering håller sig inom de gränser, som angivits genom i lag upptagna medlemskapsregler. Tolkningen av dessa mycket allmänt hållna regler kommer inte att bli så mycket lättare än tolkningen av de hittillsvarande reglerna. På bankinspektionen kommer att läggas ett ansvar för att medlemsrekryteringen hålles inom de angivna, vaga gränserna. Detta ansvar borde med konsekvent tillämpning av utredningens inställning och principer odelat ligga på kasserörelsen. Kontrollen av kasserörelsen kommer att innefatta moment, som inte har motsvarighet i fråga om andra banker och som bör avskrivas för kassornas del som en följd av principerna om enhetlighet och likställighet. Följden av att ändamålsbestämmelsen står kvar kan alltså bli, att kasserörelsen inte själv får ta fulla ansvaret för sin medlemsrekrytering och inte får frihet att låta rörelsen utvecklas efter sina förutsättningar. Rörelsen kan komma att hindras från att smidigt anpassa sin verksamhet efter kreditmarknadens behov. Fri konkurrens på lika villkor kommer inte att råda, eftersom gränser kommer att finnas, som gäller ensidigt för kasserörelsen och alltså missgynnar denna i förhållande till andra typer av kreditinstitut.

Kravet på likställighet med övriga bankinstitut kan enligt förbundets mening tillgodoses om 1 § jordbrukskasselagen anger jordbrukskasserörelsens ändamål vara att i enlighet med bestämmelserna i jordbrukskasselagen bedriva in- och utlåning av pengar och i samband därmed stående verksamhet samt att främja sparverksamhet. Förbundet påpekar att därmed skulle lagen komma att innehålla en allmänt hållen ändamålsbestämmelse som liknar motsvarande bestämmelse i sparbankslagen. Även Sveriges lantbruksförbund, RLF och Svenska företagarkassan hävdar att den gällande ändamålsbestämmelsen måste tas bort för att kasserörelsen skall få full frihet att själv avgöra medlemskapsfrågorna. Svenska företagarkassan granskar de föreslagna medlemskapsreglerna särskilt med hänsyn till den betydelse de kan ha för kassans verksamhet. Kassan anför att den bildades 1966 av en grupp småföretagare och att den har formen av ekonomisk förening. Dess uppgift anges vara att bl. a. främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att i samarbete med Sveriges jordhrukskasseförbund och Jordbrukets bank bereda kredit åt medlem­

76 Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

marna, småföretagare av kategorierna egenföretag och familjebolag. Kreditförmedlingen sker f. n. så att ansökan om kredit efter granskning av kassans organ överlämnas till Jordbrukets bank, som avgör om krediten skall lämnas. Kassan framhåller att på grund av det omständliga och administrativt besvärande förfarandet har kreditförmedlingen inte den omfattning som den annars borde ha nått. Man har emellertid från kassans håll betraktat kreditförmedlingen till Jordbrukets bank som ett provisorium i väntan på att det efter en reform av banklagstiftningen skulle bli möjligt för småföretagarna att få medlemskap i jordbrukets kredilkassor. Det förefaller emellertid kassan som om de föreslagna medlemskapsreglerna med dess anknytning till ändamålsbestämmelserna i 1 § är sådana, att kasserörelsen inte får fritt bestämma över medlemsrekryteringen. Kassan befarar därför att regler i den föreslagna utformningen kan få en starkt hindrande effekt på kassans verksamhet och därmed på möjligheterna att nå en godtagbar lösning på småföretagarnas kreditproblem.

Riksgäldsfullmäktige finner att det mot bakgrund av utredningens principiella uppfattning i gränsdragningsfrågan är ägnat att förvåna, att utredningen accepterat en ändamålsbegränsning för jordbrukskasserörelsen såsom närmast självklar, samtidigt som den genom en liberalisering av bestämmelserna om medlemskap syftar til! en utvidgning av rörelsen. Enligt fullmäktiges mening synes konsekvenserna kräva en omprövning av ändamålsbegränsningen.

Såsom redan antytts godtar bankinspektionen inte förslaget att kasserörelsen själv skall äga rätt att meddela villkoren för medlemskap i centralkassa. Inspektionen framhåller att förslaget innebär att enskild person i och för sig kan bli medlem av sådan kassa och att det treledssystem som kännetecknar jordbrukskasserörelsen härigenom kan brytas sönder. Det betecknas av inspektionen som anmärkningsvärt, att utredningen varken antytt att detta skulle kunna bli en följd av förslaget eller påvisat behovet av en ändring i sådant syfte. Inspektionen påpekar att frågan om de former i vilka kasserörelsen skall bedriva sin verksamhet har ansetts höra till de väsentliga och bedömts vara av sådan vikt, att en övergång från treledssystemet — även som experiment i begränsad skala — kräver tillstånd av Kungl. Maj :t. Inspektionen framhåller att inga tungt vägande skäl att lämna det nuvarande systemet bär förts fram. Såvitt inspektionen känner till har hittills inte heller funnits behov för enskilda personer att få medlemskap och därmed kredit i centralkassa. Eventuella förslag och önskemål om förändringar av kasserörelsens nuvarande organisationsform bör enligt inspektionens mening föregås av en grundlig utredning och tas upp i annan ordning än såsom ändringar i medlemsregler utfärdade av jordbrukskasseförbundet.

Även jordbrukskasseförbundet berör den föreslagna regeln i fråga om medlemskap i centralkassa. Förbundet knyter därvid an till begränsningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 77

för centralkassa att i princip få lämna kredit endast åt medlem i centralkassan. Förbundet framhåller alt till följd av utvecklingen inom jordbruksnäringen mot större enheter kan man i framtiden räkna med krediter av sådan storlek att dessa inte bör lämnas av jordbrukskassan. Vidare får man, påpekar förbundet, räkna med krediter av så svårbedömbar art, t. ex. vissa blancokrediter, att de lämpligen bör placeras i centralkassan. Visserligen ger utredningens förslag möjlighet för centralkassa att som medlem anta även enskild person, varigenom sådan person kan få kredit direkt från centralkassan. Enligt förbundets mening talar emellertid praktiska skäl mot eu sådan lösning. I stället förordar förbundet att sambandet mellan medlemskap och lånerätt löses upp i centralkasseledet. Förbundet föreslår därför att centralkassa skall få rätt att lämna kredit även åt medlem i ansluten jordbrukskassa.

Departementschefen

Jordbrukskasserörelsen tillkom år 1915 med i lag angivet ändamål att bereda driftkredit åt jordbrukare. Syftet att tillgodose kreditbehovet hos jordbruksnäringen har behållits i senare lagstiftning om rörelsens verksamhet. I 1 § jordbrukskasselagen anges sålunda rörelsens huvudsakliga ändamål vara att förutom att främja sparverksamhet tillgodose jordbrukets kreditbehov. Vid sidan av denna ändamålsbestämmelse tar sig verksamhetens inriktning på jordbruksnäringen uttryck i utformningen av medlemskapsreglerna och i det förhållandet, att endast rörelsens medlemmar får låna i kreditkassorna. I princip kan endast jordbrukare och personer och sammanslutningar som står jordbruket nära vinna medlemskap i rörelsen. Denna kan således karakteriseras som en kooperativ rörelse för kreditförmedling till jordbrukare.

Jordbrukskasserörelsen har expanderat snabbt under de senaste tio åren. Utvecklingen framgår av följande tabell. År Inlåning Utlåning Eget kapital Antalet med-

milj. kr. milj. kr. milj. kr. lemmar i jord­

brukskassorna

Mot bakgrund av rörelsens utveckling och den pågående rationaliseringen inom jordbruket har kasserörelsen under senare år rest krav på större rörelsefrihet i sin medlemsrekrytering än vad som är tillåtet f. n. Möjligheten att vinna inträde i jordbrukskassa bestäms nu i huvudsak genom en uppräkning i jordbrukskasselagen av de kategorier jordbrukare och likställda som kan bli medlemmar. Utöver uppräknade grupper har rörelsen genom en särskild dispensregel möjlighet att efter särskild prövning anta även and­

78 Kungl. Maj:ts proposition nr lb3 år 1968

ra grupper än de i lagen uppräknade, under förutsättning att hinder häremot inte föreligger med hänsyn till kasserörelsens uppgifter och ändamål. Centralkassas medlemmar utgörs dels av underställda jordbrukskassor och dels av jordbruksorganisation som efter ansökan vunnit inträde i kassan.

Kreditinstitututredningen, som funnit behov föreligga av liberalisering av medlemskapsreglerna, har föreslagit, att det inom ramen för i lag given ändamålsbestämmelse för kasserörelsen bör ankomma på rörelsen själv att avgöra frågor om medlemskap, såväl i jordbrukskassa som i centralkassa, och att de närmare villkoren för medlemskap får fastställas av jordbrukskasseförbundet.

Den föreslagna regleringen av frågan om medlemskap har vid remissbehandlingen i allmänhet i princip godtagits. Vissa erinringar har dock riktats mot förslaget. Några remissinstanser, bl. a. jordbrukskasseförbundet, anmärker på att ändamålsbestämmelsen i 1 § medför att kasserörelsen inte får full frihet att själv avgöra medlemsintagningen. Från andra håll framhålls faran för att kasserörelsen med de föreslagna reglerna skall förlora sin egenskap av jordbruksorganisation.

Till en början vill jag helt allmänt framhålla, att jag delar uppfattningen att kasserörelsen bör ges större frihet i sin medlemsrekrytering. Denna fråga måste emellertid ses mot bakgrund av kasserörelsens ställning på kreditmarknaden. Spörsmålet blir närmast om rörelsen fortfarande skall ses som ett kreditinstitut huvudsakligen för jordbrukets behov och om en ändamålsbestämmelse liksom nu skall vara inskriven i lag.

Ändamålet att tillgodose kreditbehovet hos en viss näringsgren är speciellt för jordbrukskasserörelsen och utgör också bakgrunden till dess tillkomst. Under den tid kasserörelsen verkat har jordbruksnäringen och dess binäringar undergått genomgripande förändringar. Den ekonomiska utvecklingen har medfört en omfördelning av arbetsuppgifter från jordbruksnäringen i traditionell mening till övriga näringar. Samtidigt har en mycket väsentlig industrialisering ägt rum inom jordbruksnäringen. Detta har varit särskilt påtagligt under efterkrigstiden. Den fortsatta rationaliseringsprocessen kommer otvivelaktigt att medföra starkt växande kreditbehov för jordbrukets utövare. Jordbrukskasserörelsen, som till följd av sin expansion kommit att svara för allt större andel av jordbrukskrediterna, f. n. omkring 30 % därav, har självfallet här en viktig uppgift att fylla. Utredningens uppfattning att det är angeläget att kasserörelsen även i framtiden har till huvudsyfte att tillgodose jordbrukets kreditbehov har inte heller mött någon invändning vid remissbehandlingen. Jordbrukskasseförbundet har för sin del tvärtom understrukit att kasserörelsen inte vill ändra ändamålet med sin verksamhet. Det är visserligen riktigt, som anmärkts från några håll, att en lagbestämmelse som för kasserörelsens del begränsar funktionsområdet till att avse i huvudsak jordbruksnäringen inte står i överensstämmelse med den grundprincip om enhetlighet, som varit vägledande för utredningens över­

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968 79

syn av bankinstitutens rörelseregler. Mot bakgrund av vad jag nyss anfört anser jag emellertid befogat att här göra ett avsteg från denna princip. Jag anser således i likhet med utredningen att ändamålsbestämmelsen i 1 § bör stå kvar. Frågan om medlemsreglernas utformning bedömer jag från denna utgångspunkt.

Avsikten med utredningens förslag beträffande medlemsreglerna är att kasserörelsen inom de gränser som ändamålsbestämmelsen drar får frihet alt själv avgöra medlemskapsfrågan. Mot förslaget har, som jag redan angett, erinringar riktats i två avseenden. Dels vänder man sig mot att ändamålsbestämmelsen medför att rörelsen inte får generell rätt att själv avgöra medlem santagningen. Dels befarar man att rörelsen kan förlora sin särställning som ett kreditinstitut huvudsakligen för jordbrukets kreditbehov.

Vad först angår medlemskap i jordbrukskassa vill jag understryka att av ändamålsbestämmelsen följer att sådan kassa i sin medlemsrekrytering och därmed även i sin kreditgivning måste iaktta att tyngdpunkten även i fortsättningen ligger på ändamålet att tillgodose jordbrukets kreditbehov. Det måste härvid självfallet bli fråga om en bedömning i stort. Att ange någon bestämd ram för jordbrukskassas rörelsefrihet i fråga om personer som saknar anknytning till jordbruksnäringen är sålunda inte möjligt. Det finns emellertid anledning att framhålla, att ändamålsbestämmelsen tillåter en förhållandevis betydande inriktning av verksamheten på sådana personer utan att huvudändamålet därmed går förlorat. Enligt min mening ger därför den föreslagna lösningen — inte minst mot bakgrund av kasserörelsens eget uttalande om att den inte vill ändra sin huvudinriktning — i tillräcklig grad vidgad rörelsefrihet i medlemsrekryteringen och kreditgivningen samtidigt som det görs klart att kasserörelsen oförändrat har karaktär av jordbruksorganisation. Jag godtar därför utredningens förslag i denna del, dock med viss ändring beträffande jordbrukskasseförbundets överinseende över medlemskapsfrågorna. Utredningen har i sistnämnda hänseende inte föreslagit annat än att förbundet skall ha rätt att meddela föreskrifter om villkoren för beviljande av medlemskap. Enligt min mening bör det alltid ankomma på förbundet att fastställa medlemsvillkoren. Någon erinran i lagtexten att förbundet därvid har att beakta ändamålsbestämningen i 1 § anser jag inte nödvändig. Med anledning av vad förbundet uttalat i sitt yttrande vill jag understryka, att bestämmelserna i It § lagen om ekonomiska föreningar måste iakttas, när villkoren fastställs.

Frågan om medlemskap i centralkassa är något mer komplicerad. Först vill jag påpeka att den nuvarande begränsningen av centralkassas medlemskrets till jordbrukskassor och jordbruksorganisationer har samband med kasserörelsens organisatoriska uppbyggnad i tre led, ett system som tillkom redan genom 1930 års kungörelse om jordbrukets kreditkassor. Utredningens förslag att överlåta åt kasserörelsen att själv avgöra medlemsintagningen även i fråga om centralkassorna har kritiserats av bankinspektionen.

80 Kungl. Maj.ts proposition nr 1^3 år t968

Kritiken avser den uppluckring av treledssystemet som skulle bli en följd av att enskilda personer — vid sidan av de fall då verksamheten enligt 23 § efter särskilt tillstånd drivs i endast två led — skulle kunna vinna medlemskap i centralkassa. Ett genomförande av utredningsförslaget skulle visserligen sannolikt inte medföra att enskilda personer i någon större omfattning skulle tas in som medlemmar i centralkassa i stället för i jordbrukskassa. Jag delar emellertid inspektionens uppfattning att det inte är motiverat att göra ett sådant ingrepp i treledssystemet som den föreslagna lösningen innebär, särskilt som kasserörelsens organisationsformer inte varit föremål för utredningens överväganden. Härtill kommer, som jordbrukskasseförbundet i sitt yttrande påpekat, att det är praktiskt svårt att för enskilda skapa lämpliga representationsformer vid sidan av jordbrukskassor och andra juridiska personer. Jag anser därför att någon ändring inte bör göras i de gällande reglerna om medlemskap i centralkassa.

I detta sammanhang skall behandlas en av jordbrukskasseförbundet väckt fråga. Förbundet bar nämligen påpekat, att det ibland kan vara motiverat att centralkassan med dess större resurser får lämna kredit till enskild person, som är medlem i ansluten jordbrukskassa. Ett sådant fall sägs vara när kreditbeloppet är förhållandevis stort. Även när kreditbedömningen är särskilt svår att göra — t. ex. vid vissa blancokrediter — anges det vara lämpligt att lånet lämnas av centralkassan. Förbundet har därför föreslagit att centralkassa skall få lämna kredit även till medlem i ansluten jordbrukskassa. Goda skäl talar enligt min mening för detta förslag. Jag vill erinra om att förslaget inte innebär en ny princip för jordbrukskasselagen. Redan nu får nämligen centralkassa lämna kredit till jordbruksorganisation och kommun, som är medlem i ansluten jordbrukskassa. Enligt utredningsförslaget skulle detta inte längre vara möjligt. Något motiv för en sådan ändring har inte lämnats. Med hänsyn till vad jag nu anfört anser jag att centralkassa i enlighet med vad jordbrukskasseförbundet förordat bör få generell rätt att lämna kredit till medlem i ansluten jordbrukskassa.

Förslaget att centralkassa skall få lämna kredit till vissa särskilt angivna kreditinstitut har inte föranlett någon anmärkning vid remissbehandlingen. Någon kritik har ej heller riktats mot förslaget att slopa den nuvarande begränsningen av kreditkassas möjlighet att lämna kredit till jordbruksorganisationer och kommuner. Ej heller jag har något att erinra mot utredningsförslaget i dessa delar.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968 81

Bankinstitutens rätt att förvärva egendom

Förvärvsreglerna för affärsbanker, sparbanker och kreditkassor har i stor utsträckning ett likartat sakligt innehåll. De olikheter som föreligger har bl. a. associationsrättsliga betingelser. Reglerna medger i princip endast förvärv av särskilt angivna objekt i bankrörelsen, objekt — inventarier och fastigheter — som behövs för att kunna driva bankverksamheten och egendom för att skydda fordran. Härutöver finns vissa speciella undantag från det i övrigt generella förvärvsförbudet. Förvärvsreglerna för postbanken är i huvudsak utformade som bestämmelser om placering av bankens medel. Banken har vidare uttryckligen rätt att förvärva egendom till skyddande av fordran. Beträffande förvärv av inventarier och fastigheter gäller ordningen för de statliga affärsverken.

Kreditinstitututredningens förslag innebär med vissa speciella undantag att bankinstitutens förvärvsregler utformas enhetligt. Sakliga nyheter i förhållande till vad nu gäller avser främst förvärv av egendom för bankverksamhet samt av aktier och förlagsbevis i samband med emission på den allmänna marknaden. Dessa frågor skall behandlas under detta avsnitt. I övrigt kommer förvärvsreglerna att beröras i specialmotiveringen.

Förvärv av egendom för bankverksamheten

Gällande rätt

Bestämmelser om rätt att förvärva egendom för själva bankrörelsen finns i 54 § banklagen, 32 § sparbankslagen och 40 § jordbrukskasselagen.

Affärsbank, sparbank och kreditkassa får för att kunna tillgodose behovet av lokaler för bankens (kassans) inrymmande förvärva fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt till lägenhet samt aktie i eller förlagsbevis utfärdat av bolag, som uteslutande har till syfte att förvalta för nämnda ändamål anskaffad fast egendom eller tomträtt. För affärsbank och kreditkassa gäller som förutsättning för förvärv av aktie eller förlagsbevis av angivet slag dessutom att bolagets aktiekapital utgör minst en tredjedel av den förvaltade egendomens bokförda värde. Vidare kan bankinstitut förvärva bostadsrätt till lägenhet i syfte att bereda bostad åt befattningshavare hos institutet.

Rätten att förvärva egendom för nu angivet ändamål är beträffande sparbanker och kreditkassor begränsad på visst sätt.

82 Kungl. Maj.ts proposition nr H3 år 1968

För sparbank gäller i fråga om förvärv av fast egendom, tomträtt eller aktie följande. Om det belopp till vilket sådan egendom skall förvärvas och det uppskattade beloppet av sparbanken förut tillhörig egendom av samma slag tillsammans överstiger hälften av sparbankens fonder, skall förvärvsfrågan hänskj utas till huvudmännens prövning. Förvärvet får i sådant fall ske endast om minst två tredjedelar av röstande huvudmän uttalat sig för förvärvet och beslutet dessutom stadfästs av bankinspektionen. Vid bedömningen av om förvärvet medför ett överskridande av nämnda procentgräns skall sparbanken förut tillhörig egendom värderas enligt balansvärderingsreglerna i 48 § sparbankslagen. Värdet av aktie skall emellertid beräknas till det belopp som svarar mot den andel av bokförda värdet på bolagets egendom som belöper på aktien. — Nu angivna förbehåll vid förvärv av fast egendom in. m. gäller även beträffande förbättring av byggnad i vilken sparbanks lokaler är eller avses bli inrymda. Däremot är förvärv av bostadsrätt eller förlagsbevis i syfte som här nämnts inte underkastade några inskränkande föreskrifter. Kreditkassas förvärv för nu avsett ändamål av fast egendom, tomträtt, bostadsrätt till lägenhet samt aktier i eller förlagsbevis utfärdade av fastighetsbolag är i sin helhet underkastat viss kontroll. Sådant förvärv skall sålunda behandlas på kassans stämma och för beslutet fordras kvalificerad majoritet med två tredjedelar av samtliga röstande. Dessutom skall jordbrukskasseförbundet godkänna beslutet. Gemensamt för bankinstituten är rätten att förvärva inventarier för rörelsen eller till fastighet som bankinstitut äger eller till lokaler som institutet i övrigt innehar.

Kreditinstitututredningen

Utredningens förslag i denna del innebär endast i två hänseenden sakliga nyheter i förhållande till vad nu gäller. Den ena ändringen avser affärsbanker och kreditkassor medan den andra har avseende endast på sparbanker. Beträffande affärsbankers och kreditkassors förvärv av aktie i eller förlagsbevis utfärdat av bankfastighetsbolag föreslår utredningen att nuvarande krav på viss minsta aktiekapitalrelation i fastighetsbolaget slopas. Denna bestämmelse tillkom år 1921 för affärsbanker i samband med att rätten att förvärva aktier i fastighetsbolag inskränktes till att avse endast bolag som förvaltade bankens egen fastighet. Bakgrunden till kravet var enligt utredningen affärsbankernas aktieförvärvsaktivitet före år 1921. Ofta upprättades då företag för bl. a. fastighetsförvaltning i allmänhet med ett i förhållande till företagets samlade kapitalbehov mycket blygsamt aktiekapital. Det i affärsbankens balansräkning upptagna aktieinnehavet avspeglade därigenom inte på ett rättvisande sätt omfattningen av bankens engagemang. Av denna anledning ansågs krav böra ställas på viss aktiekapitalrelation.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 83

Utredningen erinrar om att enligt gällande regler bankfastighet tar i anspråk inlåningsrättsgrundande kapital både när fastigheten ägs direkt och när den ägs via fastighetsbolag. Eftersom reglerna under vissa förutsättningar innebär en styrning av formen för innehavet på så sätt att ägande genom fastighetsbolag ibland synes vara att föredra, föreslår utredningen, såsom framgår av framställningen under avsnittet om kapitaltäckning, samma krav på täckning i det egna kapitalel, 8 %, vare sig fastighet ägs direkl eller indirekt. En sådan kapitaltäckning är enligt utredningens mening en tillräcklig insats av ägarkapital vid affärsbanks och kreditkassas fastighetsinnehav. Utredningen anser därför nuvarande bestämmelse om att aktiekapitalet i fastighetsbolag skall uppgå till minst en tredjedel av egendomens bokförda värde inte vara nödvändig.

Vad angår sparbanker föreslår utredningen i fråga om regleringen av förvärv för bankverksamheten endast den ändringen att kravet på bankinspektionens stadfästelsc i vissa fall av förvärvsbeslut slopas. Utredningen motiverar ändringen med att inte heller sparbank bör — med hänsyn till den i lag givna ändamålsbestämningen med förvärvet — dela ansvaret för beslutet med bankinspektionen.

Remissyttrandena

De föreslagna ändringarna av bestämmelserna för bankinstitutens förvärv för bankverksamhet har inte mött invändningar i något remissyttrande. Bankinspektionen säger sig dock förutsätta att sparbankernas investeringar för bankverksamhet, liksom övriga bankinstituts, även i fortsättningen hålls inom ramen för vad som kan anses rimligt med hänsyn till institutens resurser och ändamål och kommer även framdeles att med uppmärksamhet följa denna fråga.

Önskemål om ytterligare liberaliseringar av bestämmelserna har framställts av bankföreningen, sparbanksföreningen och jordbrukskasseförbundet. Sparbankernas bank och Jordbrukets bank biträder framställningarna från sparbanksföreningen resp. jordbrukskasseförbundet.

Sparbanksföreningen kritiserar nuvarande ändamålsbestämmelse för förvärv av egendom som här avses och anser att bestämmelsens begränsade räckvidd numera vållar olägenheter. Föreningen syftar bl. a. på sparbanks svårigheter att vid ny- och ombyggnadsprojekt uppfylla de föreskrifter om garage- och parkeringsplatser, som meddelas i stadsplanebestämmelser. Ibland har denna byggnadsfråga måst lösas genom förvärv av en angränsande tomt, avsedd enbart för parkering. Motsvarande problem sägs föreligga i fråga om utrymmen för panncentraler och gemensamhetsanläggningar av annat slag, som i vissa fall kan behöva förläggas till område utanför bankfastigheten. Även om förvärv av angivet slag kan — med en extensiv tolkning — rymmas inom nuvarande ändamålsbestämning, anser sparbanksföreningen

84 Kungl. Maj.ts proposition nr IM t år 1968

det vara önskvärt att genom ändring av lagtexten undvika ovisshet och missförstånd. Detta har betydelse också för sparbanks möjlighet att få lagfart på fastigheten. Osäkerheten om lagens rätta tolkning har, framhåller föreningen, i vissa fall lett till problemlösningar via servituts- och bolagsavtal, som ibland varit invecklade och tidsödande och inte alltid helt överblickbara till sina rättsliga konsekvenser. Sparbanksföreningen tillägger, att lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa gemensamhetsanläggningar visserligen kan erbjuda vissa utvägar men inte alltid torde vara möjlig att utnyttja för ändamålet. Även för att tillgodose sådant behov av bostäder, semesterhem och andra lokaler som hänger samman med tillbörlig omsorg om anställd personal anser sparbanksföreningen att sparbank skall ha rätt att förvärva fast egendom. I fråga om bostadsförvärv kan, framhåller föreningen, varken från risk- eller avkastningssynpunkt finnas anledning att anse förvärv av fast egendom sämre än förvärv av bostadsrätt. Sparbanksföreningen förordar av nu anförda skäl att ändamålsbestämningen »lokaler för dess inrymmande» byts ut mot »lokaler för dess behov» och att begränsningen till bostadsrätt slopas i fråga om förvärv för bostadsändamål. Bankföreningen anser i likhet med sparbanksföreningen att t. ex. även en- och tvåfamilj shus skall kunna förvärvas i syfte att skaffa personalbostäder. Inköp av villa eller radhus utgör enligt bankföreningen mången gång en lämpligare lösning av anställds bostadsfråga än förvärv av bostadsrättslägenhet. Sparbanksföreningen delar utredningens uppfattning om det principiellt otillfredsställande med att ansvaret för sparbanks dispositioner skall ligga på bankinspektionen och understryker starkt vikten av att inspektionens stadfästelseprövning av vissa förvärv av fast egendom, tomträtt och aktie i bankfastighetsbolag tas bort. Föreningen hävdar emellertid dessutom att kravet på huvudmännens medverkan i dessa fall kan slopas. Förvärvslrågans hänskjutande till huvudmännens prövning innebär praktiska olägenheter, tidsutdräkt och onödiga kostnader. Sparbanks styrelse bör, framhåller föreningen — i likhet med styrelsen för affärsbank — självständigt få besluta om sådana investeringar. Jordbrukskasseförbundet förordar att reglerna för kreditkassors förvärv av fast egendom och liknande tillgångar ges en utformning som svarar mot de som utredningen föreslår för sparbankerna. Delta skulle i sak innebära dels att förvärvet endast i vissa fall skall behandlas på stämma, dels att godkännande av förbundet inte längre skall krävas. Förbundet anser det visserligen i enlighet med kasserörelsens kooperativa principer vara angeläget att medlemmarna tillförsäkras största möjliga inflytande över verksamheten. Praktiska skäl talar dock mot att stämmobeslut skall krävas för begränsade förvärv, som t. ex. av bostadsrätt för befattningshavare.

Kungl. Maj:ts proposition nr lb3 år 1968 85

Förvärv av aktier och förlagsbevis i samband med emission på den

allmänna marknaden

Gällande rätt

Som huvudregel gäller att bankinstituten inte kan förvärva aktier och förlagsbevis. Detta framgår uttryckligen eller indirekt av 54 § banklagen, 32 § sparbankslagen, 40 § jordbrukskasselagen och 1 § placeringsreglementet för postbanken. Skälet till detta förbud har varit främst att skilja kreditgivning från företagarverksamhet. Innehavet av aktier har även i viss mån ansetts innebära risk för osund och för banks egentliga verksamhet främmande spekulation. — I 49 § banklagen finns dessutom uttryckligt förbud för affärsbank att förvärva egen aktie annat än i samband med nedsättning av aktiekapitalet.

Förbudet att förvärva aktier och förlagsbevis är inte undantagslöst för affärsbanker, sparbanker och kreditkassor. Undantagen avser följande fall. Bankinstituten får som redan berörts under föregående avsnitt med vissa begränsningar förvärva aktier i bolag som har till uteslutande syfte att förvalta för bankrörelsen anskaffad fast egendom eller tomträtt. Vidare får bankinstituten till skyddande av fordran förvärva aktie som är utmätt eller pantsatt för fordringen. I sistnämnda fall kan affärsbank även förvärva vissa andra aktier. Affärsbank kan vidare efter Kungl. Maj :ts tillstånd förvärva aktier i banker och svenska bolag med bankfrämjande eller allmännyttigt ändamål. Sparbanker och centralkassor får — med viss maximering i förhållande till fonder och eget kapital — förvärva aktier i vissa intressesammanslutningar. På samma villkor och i samma utsträckning som aktier kan förvärvas i vissa bolag föreligger även rätt till förvärv av förlagsbevis, utfärdade av sådana bolag.

För bankinstituten innebär förbudet mot aktie- och förlagsbevisförvärv att instituten inte kan ta över aktier och förlagsbevis i fast räkning från ett emitterande företag i och för placering på den allmänna marknaden. Bankinstituten kan alltså inte garantera aktie- och förlagsbevisemissioner. Denna möjlighet är för handen beträffande obligationsemissioner, eftersom bankinstituten har rätt att förvärva obligationer.

Kreditinstitututredningen

Utredningen som i fråga om bankinstituts förvärv av aktier behandlar endast rätten att garantera aktieemissioner redogör till eu början för nuvarande emissionsordning på aktiemarknaden. På den svenska kapitalmarknaden sägs så tillvida en institutionell brist föreligga att det saknas speciella emissionsbanker med uppgift att medverka vid aktieemissioner på marknaden. Affärsbankerna har inom ramen för nuvarande lagbestämmelser en­

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

dast möjlighet att ge en teknisk service genom att i kommission försälja de utbjudna aktierna för företagets räkning. Detta innebär, framhåller utredningen, att ett företag som vill skaffa sig riskvilligt kapital genom emission av aktier på marknaden självt måste bära risken av att emissionen misslyckas, dvs. att de utbjudna aktierna inte finner köpare till de erbjudna villkoren och under den utsatta emissionstiden, som av tekniska skäl måste vara relativt kort. För att begränsa risken av en misslyckad emission tvingas ibland företagen att göra emissionsvillkoren så attraktiva för placerarna att aktieemissioner kan bli en onödigt dyr form för anskaffning av nytt kapital.

Enligt en uppfattning som förts fram i olika sammanhang och som delas av utredningen skulle en bättre emissionsordning på aktiemarknaden kunna vinnas om bankinstituten hade möjlighet att träda in som mellanled mellan det emitterande företaget och marknaden på samma sätt som vanligen sker vid emission av industriella obligationslån. Innebörden härav är att bankinstitutet från företaget tar över en post aktier i fast räkning för att sedan på egen risk placera aktierna genom en emission på den allmänna marknaden. Företaget kan då med en gång få sin kapitalanskaffning garanterad. Bankinstitutet får efter en bedömning av marknadsläget avgöra på vilka villkor den vill ta över ansvaret för emissionen men får självt bära risken för en felbedömning. Institutet kan emellertid, understryker utredningen, lättare bära en sådan risk, om det i händelse av att hela beloppet inte med en gång kan placeras på marknaden har möjlighet att tills vidare ligga kvar med en del av aktierna i sin portfölj för successiv försäljning eller i avvaktan på en förbättring av marknadsläget.

Med hänsyn till önskemålet att förbättra möjligheterna för aktieemissioner förordar utredningen att affärsbanker, sparbanker och kreditkassor får rätt att förvärva aktier i samband med emission på marknaden. För att en sådan rätt inte skall leda till att aktieposter någon längre tid ligger kvar hos dessa bankinstitut och därmed får karaktären av en mera långfristig placering föreslås att förvärvsrätten så tillvida skall vara begränsad som det utsätts en tidsfrist av ett år, inom vilken tid aktierna skall försäljas. Utredningen anser dock möjlighet böra finnas för bankinspektionen att efter ansökan medge längre tids innehav.

För postbankens del är utredningen inte beredd att föreslå någon motsvarande rätt att garantera aktieemissioner.

Utredningen går därefter över till att behandla förlagsbevis. För utredningen är det uppenbart att förlagsbevis, som emitteras på den allmänna marknaden, som är föremål för en restriktiv kreditbedömningspraxis och som vanligen tas upp till notering på fondbörsen, är lånepapper som till sin art om än inte till sin säkerhet står obligationer nära.

En rätt för bankinstituten att förvärva förlagsbevis mera generellt har tagits upp till diskussion inom utredningen. Även om det knappast kan för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 87

utsättas att bankinstituten med undantag för postbanken har anledning att förvärva förlagsbevis i mera långsiktigt placeringssyfte, finner utredningen en förvärvsrätt skapa bättre förutsättningar för emissionsverksamhet genom att bankinstituten skulle kunna garantera sådana emissioner lika väl som de nu kan garantera emissioner av obligationslån. Det står emellertid klart för utredningen att frågan om en möjlighet för bankinstituten att förvärva förlagsbevis måste ses i samband med den mera allmänna frågan om vilka säkerheter som skall ställas för bankinstitutens utlåning. Med hänsyn härtill har utredningen inte i nuvarande läge velat föreslå en obegränsad rätt för alla bankinstitut att förvärva förlagsbevis. Utredningen förordar därför en begränsad förvärvsrätt som syftar till att förbättra förutsättningarna för emission av förlagsbevis på den allmänna marknaden. Postbanken med dess huvudsakliga inriktning mot kapitalmarknaden bör dock enligt utredningen ha möjlighet att stadigvarande placera i förlagsbevis. Innebörden av utredningens förslag är att affärsbanker, sparbanker och kreditkassor i samband med emission får eu till ett år tidsbegränsad rätt att inneha förlagsbevis med möjlighet till längre innehav efter tillstånd av bankinspektionen.

Remissyttrandena

De i utredningens förslag upptagna bestämmelserna om rätt för bankinstituten att i samband med emission av aktier eller förlagsbevis temporärt förvärva sådana värdepapper har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Den vidgade förvärvsrätten sägs komma att förbättra näringslivets kapitalförsörjning och minska företagens kostnader för kapitalanskaffning. Det framhålls vidare att den vidgade rätten i realiteten till en början kommer att få betydelse endast för affärsbankerna. Sparbanker och centralkassor anses som regel f. n. inte ha något intresse av eller resurser för att självständigt bedriva emissionsverksamhet. Bankinspektionen ifrågasätter, om samtliga bankinstitut verkligen har behov av att kunna garantera emissioner och om det är lämpligt att ge dem denna befogenhet. Instituten är av mycket varierande storlek, och de smärre enheterna har inte de personella och tekniska resurser som behövs för en sådan verksamhet. Detta gäller enligt inspektionen i första hand jordbrukskassorna. För kasserörelsens kunder torde det vara fullt tillräckligt, om centralkassorna —• dock först efter särskilt tillstånd — och Jordbrukets bank får möjlighet att biträda dem vid anskaffandet av riskbärande kapital. Inte heller torde det, uttalar inspektionen, bli aktuellt för andra sparbanker än de större att ombesörja emissioner på allmänna marknaden av aktier och förlagsbevis — för de mindre sparbankerna står alltid möjligheten öppen att anlita sparbankernas centrala institutioner för sådana

88 Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

operationer. Inspektionen anser, att begränsande bestämmelser i lämplig omfattning bör tas in i sparbankernas reglementen. Inspektionen har vidare övervägt behovet av regler innefattande kvantitativa begränsningar för institutens engagemang i emissionerna. Med hänsyn främst till att innehavet i regel torde bli mycket kortvarigt har inspektionen emellertid inte ansett sådana regler nödvändiga. Av vikt är uppenbarligen att instituten anpassar sina åtaganden efter sina resurser. Inspektionen erinrar i detta sammanhang om den allmänna regeln att bankinstitut skall tillse, att dess engagemang »på en hand» inte blir så stora, att fara kan vållas för institutets säkerhet.

Styrelsen för Stockholms fondbörs finner förvärvsrätten innebära betydande fördelar för de börsnoterade bolagen. I ett besvärligt och ovisst kapitalmarknadsläge kan dessa bolag få emission av aktier eller förlagsbevis garanterade av sin bankförbindelse.

För att inte syftet med reformen skall äventyras anser bankföreningen att den tid, inom vilken värdepapperen normalt åter skall avyttras, skall sträckas ut från ett till två år. Även Svenska företagares riksförbund förordar en tidsfrist av två år, bl. a. med hänsyn till de förändringar inom kreditmarknaden som en eventuell anslutning till EEC kan medföra. Sveriges industriförbund finner utredningens obenägenhet att tillåta bankinstituten långvariga placeringar av nu avsedda värdepapper överdriven och förordar en väsentligt längre tidsfrist. KF ifrågasätter om någon karensregel är nödvändig. Bankinstituten kan enligt KF knappast antas komma att utnyttja emissionsvägen för kortsiktiga förvärv av aktier och förlagsbevis. En motsatt ståndpunkt intar riksbanksfullmäktige och bankinspektionen. Riksbanksfullmäktige godtar uttryckligen de av utredningen föreslagna reglerna om tidsbegränsning. Inspektionen understryker starkt, att rätten att äga aktier och förlagsbevis måste vara begränsad till den tid som åtgår för att genomföra emissionerna. Med hänsyn härtill synes enligt inspektionen redan den föreslagna tiden för innehav — ett år — vara lång och det kan inte vara tillrådligt att sträcka ut densamma ytterligare annat än efter prövning i varje särskilt fall.

I fråga om dispensrätten för bankinspektionen förutsätter riksbanksfullmäktige att denna möjlighet utnyttjas relativt restriktivt och inte i analogi med det fall när aktier som pant övertagits för skyddande av fordran. Bankföreningen däremot anser det vara angeläget att rimlig liberalitet visas vid tillämpningen av dispensregeln. Annars kan bankerna drabbas av allvarliga förluster på grund av att kursfall inträffat eller framkallas genom utförsäljningen. Om sådan förlustrisk föreligger bör enligt bankföreningens uppfattning bankinspektionen regelmässigt medge förlängning av fristen. Även handelskammaren i Göteborg anser dispensrätten böra utnyttjas relativt fritt, eftersom den fastställda tidsfristen av ett år mången gång kan visa sig vara alltför knapp.

Kungl. Majrts proposition nr 143 år 1968 89

Departementschefen

Banklagstiftningen innehåller detaljerade bestämmelser om bankinstitutens rätt att för egen räkning förvärva egendom av olika slag. Utformningen av dessa regler präglas av naturliga skäl av restriktivitet. Sålunda får bankinstitut i princip förvärva endast särskilt angivna objekt i bankrörelsen — såsom guld, mynt, växlar, checkar, obligationer. I övrigt råder generellt förvärvsförbud omfattande även aktier och förlagsbevis. Som jag redan anfört föreligger dock rätt att för vissa bestämda ändamål förvärva egendom. I likhet med kreditinstitututredningen anser jag att denna reglering bör stå kvar i sina huvuddrag. De utvidgningar eller liberaliseringar av forvärvsrätten som utredningen föreslagit eller som ifrågasatts under remissbehandlingen avser närmast förvärv av egendom för själva bankrörelsen samt förvärv av aktier och förlagsbevis i samband med emission på den allmänna marknaden. Dessa frågor skall jag behandla i det följande. Till ett under remissbehandlingen väckt förslag om rätt för affärsbank att förvärva aktier i vissa bolag återkommer jag i specialmotiveringen.

För att tillgodose behovet av lokaler för själva bankrörelsen får affärsbank, sparbank och kreditkassa förvärva fastighet, tomträtt, bostadsrätt till lägenhet, aktie i aktiebolag, som förvaltar fastighet avsedd för bankens inrymmande, och förlagsbevis, utfärdat av sådant bolag. Utformningen av denna regel får ses bl. a. mot bakgrund av att bankinstitut inte i någon större utsträckning skall förvärva fast egendom eller ägna sig åt fastighetsförvaltning. Villkoret i lagtexten att förvärvet skall syfta till »att bereda bank lokaler för dess inrymmande» får emellertid å andra sidan inte ges en alltför rigorös och snäv innebörd. Formuleringen får självfallet inte tolkas så att det skall krävas att hela den ifrågavarande fastigheten skall disponeras för bankverksamheten. I en bankfastighet kan således inrymmas t. ex. bostads-, kontors- och affärslägenheter. I bankens eget intresse ligger dock att undvika förvärv av fastighet av sådan storleksordning att endast en förhållandevis liten del kan utnyttjas för bankrörelsen. Dessutom torde med stöd av förevarande bestämmelse kunna tillgodoses vissa lokalbehov, som närmast dikteras av bankens tillbörliga omsorg om den anställda personalen. Till denna fråga återkommer jag senare. Under remissbehandlingen har sparbanksföreningen kritiserat ändamålsbestämmelsen och hemställt om viss uppmjukning av regeln. Enligt föreningen har bestämmelsen en alltför begränsad räckvidd och vållar tolkningssvårigheter i det praktiska livet. Problemet rör närmast frågan om nuvarande bestämmelse medger förvärv av en till bankfastigheten gränsande tomt t. ex. för att uppfylla i stadsplanebestämmelser meddelade föreskrifter om garage- och parkeringsplatser eller för anläggning av panncentraler

90 Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

eller gemensamhetsanläggningar av annat slag. Frågor av detta slag kan som föreningen påpekat i vissa fall lösas genom servitutsavtal eller med tillämpning av lagen om vissa gemensamhetsanläggningar men ibland kan det vara lämpligare för bankinstitut att förvärva den fasta egendomen. Det är min uppfattning att sådant förvärv bör vara tillåtet. Viss tvekan kan töreligga om förvärv av angivet slag faller in under ändamålsbestämmelsens nuvarande lydelse. Detta har bl. a. betydelse för möjligheten att få lagfart på fastigheten. För att undanröja all tvekan i detta hänseende förordar jag ett tillägg till bestämmelsen så att den medger förvärv i syfte att bereda banken lokaler för dess inrymmande eller att tillgodose därmed sammanhängande behov. Sparbanksföreningen har även tagit upp ett spörsmål, som behandlades utförligt redan år 1955 i samband med tillkomsten av nuvarande sparbankslag. Jag syftar på frågan om bankinstituts rätt att förvärva fast egendom för att tillgodose sådant behov av semesterhem och andra lokaler som hänger samman med tillbörlig omsorg om anställd personal. De uttalanden som gjordes år 1955 i frågan anser jag alltjämt böra vara vägledande; jfr prop. 1955: 151 s. 235 och BaU 33 s. 101. Sålunda bör, om kostnaden hålls inom rimliga gränser, bankinstitut kunna förvärva lokaler för lunchrum, personalmässar och semesterhem åt anställd personal eller andra sådana kollektivanläggningar för tillgodoseende av god personalvård. Förvärv av denna art torde, i synnerhet efter det av mig förordade tillägget, kunna rymmas inom förevarande ändamålsbestämmelse. Bankinstituts möjlighet att med stöd av nuvarande banklagstiftning lösa bostadsfrågan för anställd personal är begränsad till att antingen hyra ut eventuell bostadslägenhet i bankfastigheten eller förvärva bostadsrätt till lägenhet. Självfallet kan bankinstitut också genom lån eller på annat sätt medverka till att ordna anställds bostadsproblem. Både bankföreningen och sparbanksföreningen har framställt önskemål om vidgad förvärvsrätt för bostadsändamål. Dessa önskemål anser jag mig dock inte kunna biträda. Anledning saknas att för bankinstitutens del i strid mot utvecklingen inom andra områden av näringslivet skapa en kategoribostadsmarknad och öka antalet tjänstebostäder. Styrelsen för sparbank eller kreditkassa har inte samma frihet som styrelsen för affärsbank att besluta om förvärv av egendom för bankverksamheten. För sparbank gäller att förvärv, som överskrider en i sparbankslagen given ram, får ske endast om viss kvalificerad majoritet av huvudmännen uttalat sig för förvärvet och beslutet dessutom stadfästs av bankinspektionen. Motsvarande gäller beslut om förbättring av byggnad som inrymmer eller avses skola inrymma sparbankens lokaler. I fråga om kreditkassa krävs för alla slags förvärv för ifrågavarande ändamål såväl stämmobeslut med viss kvalificerad majoritet, som godkännande av jordbrukskasseförbundet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968 91

Utredningens förslag att för sparbankernas del slopa kravet på stadfästelse av bankinspektionen av vissa sparbanksförvärv har godtagits av inspektionen och sparbanksföreningen. Även jag är av den uppfattningen att inspektionen inte bör ha något ansvar för sparbankens dispositioner i dessa fall. Sparbanksföreningen vill emellertid gå ett steg längre och har hemställt om att även huvudmännens medverkan skall slopas. Motivet är närmast att sparbanks styrelse i dessa ärenden bör ha samma självständighet som affärsbanks styrelse och att huvudmännens medverkan vållar tidsutdräkt och onödiga kostnader. Jag har viss förståelse för sparbanksföreningens önskemål. Det är dock viktigt att kvalificerade avgöranden i förvärvsfrågor skall kunna gå till huvudmännen. Nuvarande ordning innebär att så snart ramen för sparbanksstyrelses förvärvsrätt — ett sammanlagt fastighetsinnehav i värde motsvarande hälften av sparbankens fonder — nåtts, måste varje ombyggnad eller förvärv av fast egendom, oavsett kostnadens storlek i det särskilda fallet, underställas huvudmännen. Gränsen för styrelsens beslutanderätt har samband med det krav på stadfästelse i vissa fall av bankinspektionen som nu föreslås upphävt och som hl. a. avser att skapa garantier för att sparbanks fastighetsförvärv inte inkräktar på bankens resurser. I och med att offentlig myndighets tillstånd inte längre krävs för sådant förvärv, bör spörsmålet om huvudmännens medverkan bli en intern fråga mellan sparbankens huvudmän och dess styrelse. Jag har den uppfattningen att åtskilliga av här ifrågavarande ärenden är av sådan natur att de bör avgöras av huvudmännen men att den närmare fördelningen mellan huvudmännen och styrelsen liör hemma i sparbanks reglemente och inte i lag. Jag förordar därför, att detaljregleringen i sparbankslagen om beslutanderätt i ärenden om förvärv av egendom för bankverksamheten upphävs och ersätts med en allmän regel om att sådant ärende avgörs av huvudmännen om inte annat följer av sparbanks reglemente. Det kommer då att stå huvudmännen fritt att delegera beslutanderätten till styrelsen i den omfattning de anser vara befogat. Det nu sagda skall liksom hittills gälla förvärv av fast egendom, tomträtt och aktie i bankfastighetsbolag samt ombyggnad av sparbankslokaler. Ärenden om förvärv av bostadsrätt till lägenhet, förlagsbevis utfärdat av bankfastighetsbolag och inventarier kommer i likhet med nuvarande ordning att i princip tillhöra styrelsens befogenheter, men hinder möter naturligtvis inte för huvudmännen alt — helt eller i viss utsträckning — förbehålla sig beslutanderätten i dessa ärenden. Jag anser att samma förvärvsregler bör kunna införas för kreditkassornas del. På så sätt blir det av jordbrukskasseförbundet framställda önskemålet under remissbehandlingen om likställdhet med sparbankerna i denna fråga tillgodosett. Detta innebär, att kravet på jordbrukskasseförbundets godkännande slopas, att förvärv av bostadsrätt till lägenhet och förlagsbevis i bank­

92 Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

fastighetsbolag får beslutas av kassas styrelse och att stämman kan delegera beslutanderätten i övriga ärenden till styrelsen. Vad jag nu föreslagit innebär självfallet inte att all kontroll från det allmännas sida slopas i fråga om förvärv av fast egendom för bankverksamheten. Bankinspektionen får naturligtvis med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen på detta område och inskrida där så behövs. Även i fortsättningen skall för bankinstituten som allmän regel gälla att placering av medel i bankbyggnader inte får ske i större omfattning än som betingas av bankrörelsens krav och som i det enskilda fallet är förenligt med bankinstitutets resurser. Sådan placering får givetvis inte heller uppgå till så stora belopp att den verkar hämmande på bankinstitutets egentliga uppgifter. Utredningen har föreslagit att nuvarande villkor för affärsbanks och kreditkassas förvärv av aktie i bankfastighetsbolag eller av förlagsbevis utfärdat av sådant bolag, nämligen att bolagets aktiekapital skall uppgå till minst en tredjedel av egendomens bokförda värde, slopas. Mot detta förslag har jag inte någon erinran.

Jag övergår nu till att behandla frågan om bankinstitutens rätt att förvärva aldier och förlagsbevis i samband med emission på den allmänna marknaden. Till en början vill jag erinra om att förlagsbevis är skuldförbindelser som ges ut i stort antal och är avsedda för den allmänna marknaden. Förlagsbevisen utmärks av att de medför rätt till betalning först efter utfärdarens övriga borgenärer och av att några särskilda säkerheter inte avsätts för att trygga förbindelsernas fullgörande. Av min föregående framställning framgår att bankinstituten i princip inte får för egen räkning förvärva aktier och förlagsbevis. Skälet härtill har varit främst att skilja kreditgivning från företagarverksamhet. Innehavet av aktier har även i viss mån ansetts innebära risk för osund och för banks egentliga verksamhet främmande spekulation. Det har inte från något håll ifrågasatts att i princip upphäva förbudet. Fråga är närmast om en utvidgning av de undantag från förbudet som nu gäller och för vilka jag redogjort förut. Förbudet mot aktie- och förlagsbevisförvärv innebär att bankinstituten inte kan ta över aktier och förlagsbevis i fast räkning från ett emitterande företag i och för placering på den allmänna marknaden. Bankinstituten kan alltså inte garantera aktie- och förlagslåneemissioner. Bankinstituten — i praktiken närmast affärsbankerna — kan f. n. endast åta sig att i kommission sälja de utbjudna aktierna eller förlagsbevisen för företagets räkning. Övertagandet i fast räkning från emittenten görs inte sällan av affärsbankerna närstående företag. I syfte att förbättra näringslivets kapitalförsörjning och för att minska företagens kostnader för kapitalanskaffning har utredningen föreslagit att

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 93

bankinstitut skall beredas möjlighet att garantera emission av aktier och förlagslån. Remissinstanserna har allmänt — bankinspektionen dock med vissa reservationer beträffande sparbanker och kreditkassor — godtagit förslaget och även jag ställer mig i princip positiv till det. En reform i denna riktning underlättar utan tvekan aktie- och förlagslåneemissionerna för företagen. Dessa får sitt kapitaltillskott omedelbart medan risken för en misslyckad emission får bäras av banken.

Tidigare har på det principiella planet invändningar rests mot att ge bankinstitut, närmast affärsbank, rätt att ta över förlagslån i fast räkning (prop. 1955:3 s. 170—172). Betänkligheterna hänger samman med att förlagslånen är en form av krediter utan särskild säkerhet, blancokrediter, och att med hänsyn till förlagslånens storlek övertagandet av sådana lån i fast räkning stundom skulle för en bank kunna innebära ett risktagande som inte står i proportion till bankens resurser. I viss mån inträder nu ett något förändrat läge. I ett följande avsnitt kommer jag nämligen att föreslå en väsentligt vidgad rätt för bankinstitut att lämna blancokrediter. Även om krav på formell säkerhet inte upprätthålls vid krediter av nyss angivet slag, förutsätter sådan kreditgivning att långivaren-banken prövar att trygghet ändå föreligger för förbindelsernas fullgörande. Motsvarande torde gälla för bankinstituts engagemang i förlagslåneemission. Jag delar den uppfattning som kommit fram under remissbehandlingen, att den föreslagna rätten att garantera aktie- och förlagslåneemissioner i realiteten tills vidare kommer att få betydelse endast för affärsbankerna och att sparbanker och kreditkassor som regel f. n. saknar intresse och resurser att självständigt utöva emissionsverksamhet. Jag anser emellertid det vara viktigt att detta förhållande kommer till uttryck även i lagstiftningen så att inte institut som saknar personella och tekniska resurser för emissionsverksamhet ägnar sig åt sådan verksamhet. Av dessa skäl förordar jag, att jordbrukskassorna överhuvudtaget inte får rätt att engagera sig i emissioner av angivet slag och att sparbanker och centralkassor får inlåta sig på sådana engagemang först efter tillstånd av bankinspektionen. När det gäller de större enheterna inom dessa områden kan inspektionen om så är lämpligt generellt ge tillstånd til! sådan verksamhet. Brister förutsättningarna för tillståndet kan det naturligtvis återkallas. Med en sådan utformning av förvärvsrätten och med hänsyn till de tidsmässiga begränsningar av innehavet som jag ämnar föreslå i det följande, kan enligt min mening hinder inte föreligga från principiella synpunkter att på det sätt och i den omfattning jag föreslagit låta bankinstituten medverka vid näringslivets emissioner av aktier och förlagsbevis.

I enlighet härmed tar departementsförslaget upp bestämmelser om rätt för bankinstitut, som medverkar vid emission av aktier eller förlagsbevis på den allmänna marknaden, att förvärva i samband därmed emitterad aktie eller förlagsbevis. Med emission på den allmänna marknaden avses såväl utgivning av nya aktier som en spridning av aktieinnehavet i ett bolag.

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Denna rätt för bankinstitnt att förvärva aktier och förlagsbevis måste såsom utredningen föreslagit tidsmässigt begränsas så att en mera långsiktig placering förhindras. Garantier måste skapas även mot förvärv och innehav i rent spekulationssyfte. I normalfallen bör värdepapperen kunna placeras hos allmänheten under emissionstiden. Skulle banken efter denna tids utgång ligga kvar med någon restupplaga, har banken att så snart det lämpligen kan ske avyttra denna till gällande marknadskurs. För en sådan avyttring bör banken emellertid ha skälig tid på sig så att kvarliggande post av värdepapper inte utsätts för onödig prispress. Utredningen har förordat en begränsning av innehavet till ett år från förrÄrvet. Mot detta förslag har bl. a. bankföreningen och industriförbundet opponerat sig och föreslagit en tidsgräns av två år. Även förslag om obegränsat innehav har framkommit. Bankinspektionen och riksbanksfullmäktige har däremot godtagit regeln om ett års innehav. Inspektionen har starkt betonat nödvändigheten av att inte sträcka xrt tiden för innehavet längre än vad som behövs för emissionens genomförande. Jag är av samma uppfattning som inspektionen och bedömer att en tidrymd av ett år räcker. I likhet med utredningen anser jag att i undantagsfall möjlighet bör finnas för bankinspektionen att medge förlängning av tiden. Jag vill med anledning av uttalanden under remissbehandlingen av bl. a- bankföreningen starkt understryka att sådan förlängning är avsedd att användas mycket restriktivt. Som villkor för dispens bör därför gälla att synnerliga skäl föreligger för förlängning. De situationer jag närmast tänker på är sådana, där händelser -—• exempelvis internationella förhållanden — som legat helt utanför bankens kontroll och möjligheter att förutse på förhand, påverkat pågående emission i negativ riktning. Om sä är fallet och i slutet av innehavsåret en ljusning börjar inträda kan läget vara sådant att ett utsläppande av en stor post av värdepapper på marknaden skulle pressa priset. Skäl kan i sådant fall enligt min mening föreligga att ge banken tillstånd att sprida ut försäljningen under ytterligare en kort tid. Enbart risk för förlust för banken räcker emellertid inte som skäl för dispens. Förlustrisken har banken bedömt när emissionsavtalet ingicks och banken får i normala fall ta konsekvenserna av en felbedömning.

Bestämmelser om förvärv av egendom för bankverksamheten och av aktier och förlagsbevis är i departementsförslaget upptagna i 55 § banklagen, 24 § sparbankslagen och 32 § jordbrukskasselagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 95

Kapitaltäckningsbestämmelser

Inledning

Ett bankinstitut kan inte undgå att i sin kreditgivning ta vissa risker, inte minst därför att dess kredittagare — framför allt inom näringslivet —• är underkastade konjunkturväxlingarna i det ekonomiska livet. Från både bankinstitutens och samhällets sida finns ett gemensamt intresse av att eventuella förluster på utlåningen inte drabbar insättarna, med vilkas medel bankinstituten huvudsakligen finansierar sin kreditgivningsverksamhet. Bankinstituten har därför eget kapital eller egna fonder av viss storlek för att möta eventuella förluster och därmed skydda insättarnas medel. Ju större det egna kapitalet är, dess mindre risk löper insättarna att förlora sina medel, om bankinstitutet skulle råka i svårigheter.

Det är därför naturligt att banklagen, sparbankslagen och jordbrukskasselagen innehåller bestämmelser som avser att sörja för att bankinstituten håller en tillräcklig kapitalstyrka i form av egna fonder. Bestämmelserna är utformade som inlåningsrättsregler, vilket innebär att institutets eget kapital skall stå i viss relation till inlåningen. Bankinstituten får enligt dessa regler, kort uttryckt, inte motta inlåning till högre belopp än som svarar mot summan av inneliggande kassa, vissa andra särskilt nämnda tillgångar och viss multipel av institutets eget kapital. Eftersom de inlånade medlen till största delen placeras i lån och andra placeringsobjekt medför reglerna om inlåningsrätt, att bankinstitutetis eget kapital också kommer att stå i viss proportion till utlåningen. Inlåningsrättsreglerna drar därigenom upp också en gräns för institutens kreditkapacitet. Bestämmelserna om inlåningsrätt är olika för affärsbanker å ena samt sparbanker och kreditkassor å andra sidan i fråga om såväl multiplarnas storlek och utformning som de s. k. täckningsfria tillgångarna. Det kapitaltäckningskrav som riktas mot affärsbankerna är betydligt strängare än det som gäller för sparbankerna och kreditkassorna.

För postbanken finns inget krav på kapitaltäckning beroende på att staten garanterar insättarmedlen. Se 1 § postsparbanksförordningen.

Gällande rätt

Bestämmelser om affärsbanks inlåningsrätt finns i 62 § banklagen. Placeringar som ansetts riskfria, täckningsfria tillgångar, får till hela sitt värde utgöra underlag för inlåning medan andra placeringar endast delvis

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

eller i viss utsträckning ansetts böra grunda inlåningsrätt. I den mån inlåningen inte motsvaras av helt eller delvis täckningsfria placeringar är dess storlek begränsad till belopp som ställs i relation till bankens eget kapital.

Som i praktiken riskfria och därför även helt täckningsfria betraktas vissa i 62 § första stycket a—d angivna tillgångar, nämligen

inneliggande kassa,

tillgodohavanden hos riksbanken eller riksgäldskontoret, på postgiro eller hos annan svensk affärsbank eller centralkassa,

checkar, som dragits på svensk penninginrättning, och egna växlar, som utställts av svensk bank eller centralkassa och som är betalbara vid anfordran, och

— intill marknadsvärdet, dock högst nominella värdet — svenska statens skattkammarväxlar och s. k. guldkantade obligationer (utfärdade av staten, hypoteksbanken eller stadshypotekskassan) med en återstående löplid av högst fem år.

I 62 § första stycket e—g tas vissa placeringar upp, som endast delvis eller i viss utsträckning är täckningsfria. Hit hör för det första guldkantade obligationer med längre återstående löptid än fem år och andra inhemska obligationer av fullgod beskaffenhet. Dessa tillgångar är täckningsfria till tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella beloppet. Till de i viss utsträckning täckningsfria placeringarna hör enligt 62 § första stycket g fordringar, för vilka säkerheten utgörs av fullgoda inhemska obligationer — beräknade till visst värde — eller av botteninteckning i vissa fastigheter eller tomträtter. För täckningsfriheten för dessa placeringar gäller ett sammanlagt maximum, motsvarande tre gånger bankens eget kapital dock högst 700 milj. kr. De inteckningar, som det bär är fråga om, skall gälla i jordbruksfastighet eller i bostads- eller affärsfastigliet inom område, för vilket stadsplan eller byggnadsplan fastställts, eller i tomträtt till bebyggd fastighet om den byggnad eller de byggnader, som uppförts där, är avsedda väsentligen för bostadsändamål. Inteckningarna skall ligga inom 60 % av senast fastställda taxeringsvärdet på fastigheten eller såvitt avser tomträtt på byggnaderna.

Den inlåning, som inte motsvaras av täckningsfria placeringar, får högst uppgå till ett belopp motsvarande fem gånger det egna kapitalet, om detta inte överstiger 5 milj. kr., och annars till ett belopp av 25 milj. kr. ökat med tio gånger skillnaden mellan det egna kapitalet och 5 milj. kr.

Inlåning srätten för sparbanker och centralkassor (jordbrukskassor är förhindrade att driva självständig inlåningsrörelse) regleras i 27 § sparbankslagen resp. 34 § jordbrukskasselagen. Även för dessa bankinstitut gäller att inlåningen kan placeras i täckningsfria tillgångar och att inlåningen därutöver begränsas i förhållande till det egna kapitalet (för spar-

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968 97

bank egna fonder). Begränsningen av inlåningsrätten för sparbankernas och centralkassornas del åstadkoms genom dubbla relationsregler.

De tillgångar hos sparbank eller centralkassa som kan vara fria från krav på kapitaltäckning kan — med hänsyn till den spärregel som tillämpas — delas in i två grupper.

Den första gruppen omfattar

inneliggande kassa (för centralkassa även anslutna jordbrukskassors inneliggande kassa),

tillgodohavanden hos samma penninginrättningar som upptagits för affärsbanker och hos postsparbanken samt, i fråga om centralkassa, även hos sparbank,

checkar, som dragits på svensk penninginrättning, samt såvitt avser centralkassa även egna växlar, som utställts av svensk affärsbank, sparbank eller annan centralkassa och som är betalbara vid anfordran, samt

skattkammarväxlar och guldkantade obligationer med en återstående löptid av högst ett år.

Till den andra gruppen hör

skattkammarväxlar och guldkantade obligationer med längre återstående löptid än ett år samt andra inhemska obligationer av fullgod beskaffenhet (beräknade till marknadsvärdet, dock högst nominella värdet),

fordringar på grund av lån, för vilkas betalning staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet svarar, och

sådana fordringar som avses i 62 § första stycket g banklagen (utan någon beloppsbegränsning).

Till en tredje grupp kan hänföras den inlåning som inte placeras i täckningsfria tillgångar. Denna inlåning begränsas till 12 1/2 gånger sparbankens egna fonder resp. centralkassans och anslutna jordbrukskassors eget kapital. Vidare finns en supplementär regel av vilken framgår att inlåning, som inte placerats i tillgångar hänförliga till den första gruppen, aldrig får överstiga 50 gånger sparbankens fonder resp. centralkassans och anslutna jordbrukskassors eget kapital.

Om 50-gångerregeln eller 12 1/2-gångerregeln kommer att tillämpas beror på strukturen hos sparbanks och centralkassas placeringar. Är tillgångar, som inte går in under första gruppen, fördelade med mer än tre fjärdedelar på sådana placeringar, som hänförs till den andra gruppen, gäller 50-gångerregeln medan i annat fall den andra regeln blir tillämplig.

Bankinstitutens förlag supplåning intar en säregen mellanställning i inlåningsrättshänseende. Reglerna härom, som finns i 62 § tredje stycket banklagen, 27 § tredje stycket sparbankslagen och 34 § fjärde stycket jordbrukskasselagen, är lika för affärsbanker, sparbanker och centralkassor. Dels räknas av nu nämnda bankinstitut utställda förlagsbevis inte som inlåning. Dels får intill ett visst belopp utställda förlagsbevis vid tillämpning av bestämmelserna om inlåningsrätt jämställas med eget kapital. Detta be-

4 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 1U3

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

lopp svarar i fråga om affärsbank mot aktiekapitalet, för sparbank mot reservfonden och beträffande centralkassa mot kassans och anslutna kassors eget kapital. Förlagskap ital, som inom fem år kan krävas åter av långivaren, får dock jämställas till högst så stor del av det varje år förfallande beloppet som svarar mot eu tiondel av det egna kapitalet.

Banklagen (62 § andra stycket) och jordbrukskasselagen (34 § tredje stycket) innehåller en bestämning av begreppet inlåning. Till inlåning hänförs skuldförbindelser —- utom förlagsupplåning och beviljade outtagna krediter — garantiförbindelser, i den mån dessa förbindelser inte täcks av insatta och till institutet pantförskrivna medel, och — i fråga om centralkassa — anslutna jordbrukskassors förbindelser till annan än centralkassan. För sparbank torde begreppet inlåning ha motsvarande innebörd.

Enligt 48 § första stycket punkten 9 sparbankslagen får benämningen fond användas endast för grundfond, reservfond och garantifond. Därmed torde det — bortsett från viss förlagsupplåning — vara uttömmande redovisat vad som får betraktas som sparbanks fonder. Någon motsvarande ledning för bestämningen av begreppet eget kapital för affärsbank och centralkassa finns inte. 1 praxis har till sådant kapital hänförts, för affärsbank aktiekapital, reservfond, dispositionsfond, vinstbalans och andra därmed jämförliga avsättningar (se prop. 1955: 3 s. 88) samt för centralkassa inbetalt insatskapital, reservfond, dispositionsfond och liknande fond ävensom besparade vinstmedel (se prop. 1956: 122 s. 70).

För sparbank gäller enligt 27 § fjärde stycket sparbankslagen en särregel i samband med likvidation. Regeln innebär, att sparbank, som på grund av avtal enligt 79 § skall uppbära blivande överskott vid annan sparbanks likvidation, vid bestämmandet av inlåningens omfattning under tiden för likvidationen äger ta överskottet i beräkning intill belopp och på villkor som bankinspektionen bestämmer.

Kreditinstitututredningen

Sgftet med och behovet av kapitaltäckning sr egler. Reglernas anknytning till

inlåningen eller tillgångarna

Inledningsvis framhåller utredningen att regler om kapitaltäckning bör — liksom är fallet med de nuvarande bestämmelserna — syfta till att trygga insättarna mot förlust av insatta medel. Detta föranleder emellertid enligt utredningen inte självklart krav på en så hög fondbildning som möjligt inom bankinstituten. Ett högre kapitaltäckningskrav medför nämligen större kostnader för kreditförmedlingen, kostnader som ytterst får betalas av dem som tar institutens tjänster i anspråk. Den ytterligare

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 99

trygghet som ett högre kapitaltäckningskrav innebär får därför, framhåller utredningen, vägas mot de nackdelar de stigande kostnaderna medför för bankkunderna. 1 detta sammanhang erinrar utredningen om det insättarskydd som ligger i bankinstitutens kreditprövning och lagreglerna om krav på säkerhet för kredit och om värdering av institutens tillgångar. För att det enskilda bankinstitutets förmåga att fullgöra sina förpliktelser skall bli ställd utom tvivel fordras emellertid enligt utredningens uppfattning ett ytterligare skydd för insättarna. Utredningen har övervägt möjligheten att låta det kompletterande insättarskyddet få formen av en allmän inlåningsförsäkring. En sådan lösning avvisas dock av utredningen som i stället förordar att det kompletterande insättarskyddet liksom hittills bör nås genom krav på fondbildning. En tänkbar lösning är härvid att överlåta på bankinspektionen att tillse att en tillräcklig fondbildning sker inom bankinstituten. Utredningen finner emellertid en lagstadgad generell form av kapitaltäckning lämpligast, därvid regler bör ges för samtliga bankinstitut.

I fråga om utformningen av kapitaltäckningsreglerna pekar utredningen på att de nuvarande bestämmelserna formellt är utformade som inlåningsrättsregler men att de — genom att inlåningsrätt utan krav på fondbildning föreligger till ett belopp motsvarande kassa och vissa andra tillgångar — i realiteten fått karaktär av placeringsbestämmelser. Utredningen har funnit att det i och för sig är möjligt att få samma kapitaltäckningskrav med inlåningsrättsbestämmelser som med direkta placeringsregler. Utredningen anser det emellertid som mest följdriktigt att kapitaltäckningsreglerna även formellt utformas som placeringsregler.

Enhetliga placeringsregler för bankinstituten

Utredningen erinrar om att kapitaltäckningskraven f. n. är strängare för affärsbanker än för sparbanker och centralkassor. Huvudmotivet för den olikartade utformningen kan enligt utredningen sägas vara, att tillgångssidan har olika sammansättning hos skilda typer av bankinstitut. Även om sparbanker, kreditkassor och postbanken får formella möjligheter att vidga sin verksamhet till områden som nu är förbehållna affärsbankerna kan de strukturella olikheterna mellan olika typer av bankinstitut väntas förekomma även i fortsättningen. Med hänsyn härtill skulle enligt utredningens mening även i fortsättningen olika kapitaltäckningsregler kunna ställas upp för de skilda typerna av bankinstitut. Å andra sidan innebär skilda kapitaltäckningskrav de facto att en och samma placering kräver en annan kapitaltäckning om den utförs av en affärsbank än om den utförs av en sparbank, cemralkassa eller postbanken. Utredningen finner det otillfredsställande att kapitaltäckningskraven för

100 Kungl. Maj:ts proposition nr U3 år 1968

en och samma placering varierar alltefter bankinstitutets art. Förlustrisken på en och samma placering förändras rimligen inte efter vem som gör placeringen. Utredningen betonar emellertid, att även om förlustrisken som sådan inte förändras så kan placeringens storlek motivera skilda kapitaltäckningskrav beroende på vilket institut som gör placeringen. Som exempel härpå anger utredningen bl. a. att kapitaltäckningskravet för en kredit på 2 milj. kr. bör bedömas helt annorlunda för ett bankinstitut, vars omslutning går upp till totalt 10 milj. kr., än för ett institut med 100 milj. kr. i omslutning. Denna skillnad i riskbedömningen för en och samma placering hänför sig dock, framhåller utredningen, inte till typen av bankinstitut utan till institutets storlek i förhållande till en kredit av given storlek. Utredningen har inte ansett sig böra föreslå någon differentiering av kapitaltäckningskraven efter institutens storlek. Därvid har utredningen utgått från att den f. n. för affärsbanker och kreditkassor gällande regeln — att kredit inte får beviljas åt en och samma låntagare eller i intressegemenskap förbundna låntagare i sådan utsträckning att institutets säkerhet äventyras i fortsättningen skall gälla även för sparbankerna. Denna regel utgör en viss garanti för att riskspridningen blir tillräcklig och enligt utredningens mening behövs därutöver inte tas ytterligare hänsyn till institutens storlek vid konstruktionen av kapitaltäckningskraven. Frågan om i vilken utsträckning enhetliga bestämmelser kan ställas upp för de olika typerna av bankinstitut hänger enligt utredningens mening i viss man samman med hur långt en specificering av tillgångarna kan drivas. Utredningen framhåller att det i praktiken inte är möjligt att differentiera kapitaltäckningskraven så långt, att för varje enskild placering sätts ett visst krav på kapitaltäckning, något som skulle ha inneburit att man därutöver inte hade behövt ta särskild hänsyn till vilken typ av bankinstitut som företagit placeringen. Man får i stället utgå från att ett och samma kapitaltäckningskrav får användas för alla placeringar av en viss typ och kanske även för placeringar av olika typ men med vad som kan bedömas vara någorlunda likvärdig förlustrisk. Detta innebär att man i praktiken får dela in placeringarna i ett begränsat antal riskgrader, där placeringarna i varje riskgrad ligger inom ett visst riskintervall. I varje sådant system med gruppering av placeringar efter förlustrisk torde det enligt utredningens uppfattning vara oundvikligt att erhålla en större eller mindre restgrupp av placeringar, för vilka förlustrisken visserligen kan bedömas vara större än för placeringar hänförliga till andra grupper men där något »tak» för förlustrisken inte kan anges. Utredningen framhåller att den genomsnittliga förlustrisken för denna restgrupp därigenom kan komma att variera betydligt från det ena bankinstitutet till det andra. I detta sammanhang erinrar utredningen om att de nuvarande olikartade kapitaltäckningskraven i betydande grad torde ha motiverats med att en större del av affärsbanker­

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968 101

nas placeringar har större förlustrisk än vad som är fallet för sparbankers och kreditkassors placeringar. Utredningen pekar emellertid på att inom kretsen av en viss typ av bankinstitut kan förekomma betydande skiljaktigheter i placeringsstrukturen utan att detta ansetts kräva skillnader i kapitaltäckningskraven. För det enskilda institutet har det nämligen varit de legala möjligheterna att placera, dvs. om institutet är affärsbank, sparbank eller kreditkassa, och inte institutets faktiska placeringar som varit avgörande föi vilka kapitaltäckningsregler som gällt. Utredningen erinrar om att ifall förslaget rörande bankinstitutens kreditgivning genomförs kommer bankinstituten i fortsättningen att få samma formella möjligheter, när det gäller att placera medel.

Med hänsyn till det anförda förordar utredningen att kapitaltäckningsreglerna utformas enhetligt för samtliga bankinstitut. Som en allmän förutsättning härför anges, att reglerna utformas så att kapitalkraven tar hänsyn till olikheter i sammansättningen av bankinstitutens tillgångar.

Riskindelning av placeringarna

Bankinstitutens resurser kan schematiskt vara placerade i kassa och därmed jämförliga tillgångar i värdepapper och i lån samt i tillgångar som behövs för att möjliggöra bankverksamheten som sådan, dvs. inventarier och fastigheter. Utredningen indelar de förlustrisker som kan anses vara förbundna med dessa olika placeringar i solvensrisker, kursrisker och valutarisker.

Utredningen definierar termen kursrisk som risken för en förändring i en placerings kapitalvärde till följd av förändringar i den allmänna räntenivån. Den vanligaste placeringen med denna risktyp är obligationer, vilkas avkastning utgår efter en för obligationernas bindningstid fast räntesats. Kursrisken hänger samman med att obligationens avkastning inte ändras vid en höjning av den allmänna räntenivån. Dess avkastning blir därigenom relativt sett lägre än vad som gäller för placeringar, vilkas avkastning följer den allmänna räntenivån. Utredningen har vid sin beräkning av kapitaltäckningskraven förutsatt, att obligation skall tas upp till marknadsvärdet. Utredningen uppger att den övervägt att ta ytterligare hänsyn till kursrisker för obligationer genom krav på att obligations värde skulle beräknas till ett med visst procenttal reducerat belopp av marknadsvärdet. Det har emellertid ansetts tillräckligt med elt allmänt villkor att obligation får tas upp till högst marknadsvärdet.

Tillgångar som är förbundna med valutarisker, dvs. risk för förlust i samband med förändring av växelkursen, anges vara dels tillgodohavanden och fordringar i utländsk valuta, dels värdepapper löpande i sådan valuta. Vad angår värdepapper med börsnotering uttrycker marknadsvärdet inverkan från samtliga risktyper. Dessa värdepapper kräver därför inget särskilt beaktande fian valutarisksynpunkt. Fordringar i form av reverser som

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

löper i utländsk valuta kan också tas undan från kapitaltäckning för valutarisker. Inlåning i utländsk valuta balanserar nämligen i inte obetydlig omfattning valutariskerna för sådana tillgångar. Enligt utredningens mening är det endast till fordringar i utländsk valuta som risktäckningen för valutarisker bör knytas. Utredningen föreslår att sådana tillgångar skall beräknas till marknadsvärdena.

Utredningen finner — med hansyn till vad den anfört om kurs- och valutarisker — att kraven på kapitaltäckning väsentligen endast kommer att avse solvensrisker, dvs. de förlustrisker, som hänger samman med att bankinstitutens gäldenärer inte fullgör sina åtaganden mot kreditgivaren. För placering i eu tillgång med större förlustrisk bör härvid krävas högre kapitaltäckning än för en tillgång med mindre förlustrisk. I praktiken är det endast undantagsvis möjligt att ange förlustrisken på en placering eller grupp av placeringar. Det är därför enligt utredningens uppfattning ofrånkomligt att varje i praktiken genomförd gruppering av placeringar efter förlustrisk får en schematisk prägel.

Utredningen bär stannat för att föreslå att bankinstitutens tillgångar grupperas efter förlustrisk på fyra olika riskgrader. Till riskgrad 1 hänförs tillgångar som ansetts äga ingen eller obetydlig förlustrisk, medan tillgångar med större risker hänförs till riskgraderna 2—4, varvid till riskgrad 4 hänförs tillgångar som ansetts äga de största förlustriskerna.

Utredningen framhåller att grupperingen av tillgångarna efter förlustrisk vilar delvis på en indelning av bankinstitutens låntagare med staten och kommunerna i en första grupp med ingen risk för betalningsinställelse och därefter kreditmarknadens institutioner i en närmast följande grupp. I övrigt grupperas tillgångarna med ledning av säkerhetens art. Placeringar för vilka särskild säkerhet inte ställts förs därmed till den högsta riskgraden.

Utredningen anser att förslaget, trots att det i viss mån är av schematisk karaktär, väsentligen tar hänsyn till såväl den samlade förlustrisken för ett bankinstitut som till de olikheter i kapitaltäckningskrav som skilda sammansättningar av olika instituts placeringsportföljer kan kräva.

Utredningens förslag till indelning av placeringarna i riskgrader är följande.

Riskgrad 1

1. Inneliggande kassa.

2. Svenska checkar eller postremissväxlar.

3. Fordringar hos riksbanken, riksgäldslcontoret, postbanken, allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av Kungl. Maj :t, affärsbank, sparbank, utländskt bankföretag, centralkassa, svenskt försäkringsbolag eller kreditaktiebolag.

4. Fordringar för vilka staten, svensk kommun eller annan därmed jämförlig samfällighet eller någon vid 3 angiven inrättning svarar som gäldenär, garant eller löftesmän.

Kungl. Ma j:ts proposition nr 143 år 1968 103

5. Svenska skattkammarväxlar eller obligationer, som utgetts av staten, svensk kommun eller annan därmed jämförlig samfällighet eller av svenskt kreditaktiebolag eller av allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av Kungl. Maj :t, eller som offentligen utbjudits av affärsbank, sparbank, centralkassa eller postbanken.

6. Fordringar för vilka säkerheten utgörs av fordran eller värdehandling, som angetts vid 3, 4 eller 5 eller av livförsäkringsbrev inom återköpsvärdet.

7. Garantiförbindelser som bankinstitutet utfärdat och för vilka institutet erhållit säkerhet i fordringar eller värdehandlingar som angetts under 3—6.

Enligt utredningens bedömande har de tillgångar, som förts till denna riskgrad, ingen eller ringa förlustrisk. Utredningen påpekar att förslaget innebär en viss utbyggnad av de tillgångar som enligt gällande lag tillhör de prioriterade. Särskilt nämner utredningen härvid fordringar mot säkerhet av livbrev inom återköpsvärdet eller av motbok med svenskt bankinstitut. I fråga om obligationer framhåller utredningen, att eftersom marknadsvärdet är det samlade uttrycket för samtliga risktyper, som en placering i obligationer är förenad med, så är den angivna värderingsregeln tillräcklig, när det gäller risktäckningen för obligationer med en marknadsnotering oberoende av obligationens återstående löptid. Utredningen förutsätter att, i den mån ett bankinstitut inte har möjlighet att skriva ned obligationsportföljens värde till marknadsvärdet, resterande belopp skall täckas med eget kapital. Med detta anser utredningen att ytterligare hänsyn inte behöver tas till kursrisker.

Riskgrad 2

1. Fordringar för vilka säkerheten utgörs av inteckning i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomträtt till sådan fastighet inom 75 % av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller av byggnad, som uppförts på den med tomträtt upplåtna fastigheten,

inteckning i annan fastighet eller tomträtt därtill inom hälften av motsvarande värde,

förmånsrätt på grund av lagen den 16 december 1966 (nr 701) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa gemensamhetsanläggningar, om förmånsrätten får göras gällande på bankinstitutets föranstaltande, eller av

kreditförsäkring, som meddelats av svenskt försäkringsbolag.

2. Garantiförbindelser som utfärdats av bankinstitutet och för vilka institutet erhållit sådan säkerhet som anges under 1.

Som kommentar till denna riskgrad anför utredningen, att dit förts tillgångar, som ansetts innefatta relativt obetydliga men ändå större riskmoment än tillgångar hänförliga till den lägsta riskgraden. Beträffande förslaget att uppskattningsvärdet — och inte som f. n. taxeringsvärdet — skall

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Vara utslagsgivande vid säkerhetsbedömningen i fråga om fastighet hänvisar utredningen till vad bostadslåneutredningen i sitt betänkande (SOU 1962: 31) anförde som motiv för att taxeringsvärdet skulle överges som värderingsinstrument för hypoteks- och bostadskreditinstitutionerna. Denna utredning framhöll att det tedde sig föga rationellt att belåningsgränserna skulle vara knutna till värden, som utvisade betydande variationer, bl. a. beroende på taxeringsmyndigheternas olika praxis. Vidare påpekades det att taxeringsvärdet i åtskilliga fall lade hinder i vägen för en väl avvägd belåning, som annars skulle kunna betecknas som riskfri, medan i andra fall en belåning som i och för sig inte översteg den tillåtna relationen till taxeringsvärdet måste avvisas som alltför riskbetonad. Kreditinstitututredningen föreslår i enlighet med dessa uttalanden att också bankinstituten skall tillåtas använda uppskattade värden i stället för taxeringsvärden. Utredningen förutsätter härvid att uppskattningsvärdet i varje särskilt fall fastställs efter noggrann expertvärdering.

Riskgrad 3

1. Andra svenska obligationer än sådana som ingår i riskgrad 1. 2. Fordringar för vilka säkerheten utgörs av inteckning i jordbrukseller bostadsfastighet, där en- eller tvåfamilj shus uppförts, eller i tomträtt till sådan fastighet inom det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller den byggnad, som uppförts på den med tomträtt upplåtna fastigheten, om inteckningssäkerheten är förstärkt med borgen, svenskt förlagsbevis eller svensk aktie, som är noterad vid Stockholms fondbörs, eller av borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än 25 000 kr. 3. Garantiförbindelser som utfärdats av bankinstitutet och för vilka institutet erhållit säkerhet i form av sådan värdehandling, inteckning eller borgensförbindelse som anges under 1 eller 2 närmast här ovan. Utredningen har till denna riskgrad hänfört placeringar, för vilka förlustrisken framstår som större än för riskgrad 2, men som dock ansetts kunna undantas från den högsta riskgraden. Lån mot aktier och förlagsbevis noterade vid Stockholms fondbörs anser utredningen kunna föras till riskgrad 3 med hänsyn till de av bankinstituten fastställda belåningskurserna för sådana värdepapper. I fråga om krediter mot säkerhet av inteckning i en- och tvåfamiljsfastighet, liggande mellan 75 och 100 % av uppskattningsvärdet, har utredningen ansett sig kunna förorda att dessa lån förs till riskgrad 3, om säkerheten är förstärkt med borgen. Självfallet sikall borgen härvid innebära en reell förstärkning av säkerheten. Avgörande för denna riskgradsplacering har varit att förlusterna på sådana lån enligt vad utredningen erfarit varit mycket små under hela efterkrigstiden. Av samma skäl har utredningen fört lån på mindre belopp, 25 000 kr., mot enbart namnsäkerhet till riskgrad 3. Utredningen är medveten om att beloppsgränser

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 105

snabbt blir inaktuella men har trots detta velat föreslå en sådan som definition av vad som bör förstås med smärre borgenslån.

Återstående poster på tillgångssidan av bankinstituts balansräkning — med undantag av poster under samlingsrubriken »utgifts- och diverse räkningar» — samt utfärdade garantiförbindelser för vilka garantitagaren ställt sådan pant som inte nämnts under riskgraderna 1—3, hänförs till riskgrad 4. I denna riskgrad ingår sålunda placeringar av olika slag och tillgångar, som anskaffats för bankverksamheten, t. ex. inventarier och fastigheter, samt aktier i bankfastighetsbolag, i andra kreditinstitut och i andra företag.

Av tillgångarna i riskgrad 4 sägs dels aktier i andra kreditinstitut, dels bankfastigheter och aktier i bankfastighetsbolag förtjäna en särskild kommentar. Utredningen anför härvid följande.

Vad gäller aktier i andra kreditinstitut skall först påpekas, att det förhållandet att ett bankinstitut äger exempelvis ett kreditaktiebolag innebär att med bankinstitutets eget kapital såsom grund drivs dels en rörelse hos moderbolaget, dels en hos dotterbolaget. Eftersom för kreditinstitut finns regler om högsta tillåtna rörelsevolym i förhållande till det egna kapitalet följer aritmetiskt av en dotterbolagsbildning att en större rörelsevolym vid given storlek på det egna kapitalet kan drivas än om ett dotterbolag inte upprättas, såvida inte en särskild reduceringsregel införs vid kapitalkravsberäkningen. Bankinstitutets innehav av aktier och andelar i andra kreditinstitut är därför av särskild betydelse vid bedömningen av behovet av kapitaltäckning för sådana aktier och andelar.

Samtidigt med det nyss anförda bör även framhållas, att lagstiftningen på kreditväsendets område i vårt land betraktar varje kreditinstitut och dess rörelse såsom en enhet med avgränsning gentemot övriga kreditinstitut. Dimensioneringen av de olika regler, som syftar till att skydda institutets borgenärer är därför så gjord att institutets soliditet i och för sig skall vara säkerställd.

Slutligen skall i detta sammanhang erinras om att affärsbankerna får förvärva aktier i andra kreditinstitut endast efter tillstånd av Kungl. Maj :t. För sparbanker och jordbrukets kreditkassor finns en annan reglering av förvärv av detta slag.

Då utredningen föreslår att aktier och andelar i andra kreditinstitut skall ingå i riskgrad 4 sker detta i medvetande om den aritmetiska innebörd detta har med avseende på möjligheter till rörelsetillväxt på grundval av ett givet eget kapital. Enligt utredningens mening är emellertid det avgörande i detta sammanhang dels den befintliga lagstiftningen för kreditinstituten, som är genomsyrad av soliditetshänsyn, dels det allmännas reglering av nybildning och förvärv av kreditinstitut. Utredningen har därför inte kunnat finna en högre kapitaltäckningskvot än den som föreslås i högsta riskgraden i det av utredningen förordade kapitaltäckningssystemet motiverad.

Bankinstituten har möjlighet att äga fastigheter för banklokalers inrymmande på två sätt, dels direktägande, dels indirekt genom aktieinnehav i bankfastighetsaktiebolag. Utredningen anser att formen för ägande av sådana fastigheter inte bör påverka omfattningen av kapitaltäckningskravet för sådant fastighetsinnehav. Ägandeformen bör således i detta avseende vara neutral. Utredningen har därför föreslagit att direktägd bankfastighet till

106 Kungl. Maj.ts proposition nr lfr3 år 1968

hela sitt bokförda värde skall ingå i riskgrad 4. Vid indirekt ägande föreslås i denna riskgrad ingå såväl bokfört värde av aktiekapitalet i fastighetsbolaget som bokvärdet av inteckningslånen i bolaget.

Eget kapital

Utredningen framhåller att det totala insättarskyddet i bankinstituten i regel omfattar en betydligt större kapitalmassa än vad som får räknas som eget kapital vid tillämpning av kapitaltäckningsreglerna. Den totala kapitalmassan anges vara sammansatt av dels obeskattade egna medel, dvs. värderegleringskonton för utlåning samt för värdepapper och valutor, dels beskattade egna medel, dvs. odisponerade vinstmedel, dispositionsfond eller (för sparbanker) garantifond, reservfond och aktiekapital eller (för sparbanker) grundfond eller (för kreditkassor) insatskapital, dels främmande kapital med sämre rätt än vanliga borgenärer, dvs. förlagslån. Av dessa medel utgör beskattade egna medel basen för vad som nu får räknas som inlåningsrättsgrundande kapital. Enligt utredningens mening bör självfallet sådana medel även i fortsättningen räknas in i kapitaltäckningen.

Utredningen diskuterar därefter i vad mån även andra medel än de som f. n. räknas som egna medel, dvs. de beskattade, bör få räknas som kapitaltäckning. Därvid behandlas medel som står inne på värderegleringskonton. Sådana medel är obeskattade. Övervägandena leder till att utredningen inte anser sig kunna förorda, att värderegleringsreserverna räknas in i den legala kapitaltäckningen, vilket skulle inneburit att dessa reserver, liksom beskattade egna medel, skulle fått viss multipeleffekt på utlåningskapaciteten. Däremot anser utredningen att värdet av dessa reservmedel bör räknas från tillgångarnas värde vid beräkningen av kraven på kapitaltäckning. Eftersom i praktiken avsättning till värderegleringskonto oftast inte hänförs till bestämda placeringar utan företas i klump, föreslår utredningen att summan av värderegleringsreservernais belopp för utlåning och överskottet av reserven för värdepapper får dras från tillgångarnas värde i den högsta riskgraden före beräkningen av kapitaltäckningskraven.

För värdepappersportföljen betyder detta, framhåller utredningen, att i den mån beloppet på värderegleringskontot är så stort, att nettobolcvärdet för dessa tillgångar understiger marknadsvärdet (eller om direkt nedskrivning tillämpas, om tillgångarnas bokföringsvärden understiger marknadsvärdena) får det överskjutande beloppet på värderegleringskontot — tillsammans med beloppet på värderegleringskontot för utlåning — dras från värdet av tillgångarna i riskgrad 4 före kapitalkravsberäkningen för denna riskgrad.

Vidare framhålls det att, i den mån ett bankinstituts avsättningar till värderegleringskonto inte skulle förslå att tillräckligt skriva ned obligationsportföljens värde eller, vid direkt nedskrivning, portföljens bokföringsvärde överstiger dess marknadsvärde, utredningen förutsatt att det egna ka­

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968 107

pitalet skall reduceras med det återstående belopp, som kan krävas för att anpassa obligationsportföljens nettobokföringsvärde till marknadsvärdet, innan det egna kapitalet får räknas som risktäckning i övrigt. Enligt utredningens förslag skall således som eget kapital (egna fonder) i kapitaltäckningshänseende i överensstämmelse med vad som nu gäller få räknas endast egna beskattade medel, dvs. för affärsbanker aktiekapital, reservfond, dispositionsfond och odisponerade vinstmedel, för sparbank grundfond, reservfond och garantifond och för kreditkassor insatskapital, reservfond och odisponerade vinstmedel. I fråga om den nuvarande möjligheten för affärsbank, sparbank och centralkassa att i kapitaltäckningshänseende i viss utsträckning jämställa förlagslån med eget kapital har utredningen stannat för att förorda att regleina oförändrade förs över till de nya kapitaltäckningsbestämmelserna.

Kapitaltäckningskravens utformning och storlek

Inledningsvis framhåller utredningen att genom den föreslagna uppdelningen av placeringar på olika riskgrader har tekniska förutsättningar skapats för en differentiering av bankinstitutens placeringar i riskhänseende. Det ligger nära till hands att för var och en av de fyra riskgraderna ställa upp en viss lägsta kapitaltäckningskvot, varvid det sammanlagda kravet på eget kapitals storlek fås som summan av täckningskraven för de olika riskgraderna. Ett annat sätt att utforma kapitaltäckningskraven sägs vara att ge täckningskraven en villkorlig innebörd, så att vid en given relation mellan tillgångarna i olika riskgrader ett visst kapitaltäckningskrav skulle gälla, vilket vid en förskjutning mot ökad placering i högre riskgrader skulle ersättas med höjda kapitaltäckningskrav. Ett sådant system skulle förete vissa likheter med vad som nu gäller för sparbanker och centralkassor, påpekar utredningen. Möjligheterna att ta hänsyn till olikheter i placeringsstrukturen kan enligt utredningens mening i stort sett sägas vara desamma för de båda systemen. Det förstnämnda systemet har emellertid den fördelen att bankinstituten direkt kan bedöma det kapitaltäckningskrav, som varje enskild placering medför, vilket inte utan vidare är fallet i det andra systemet. Eftersom systemet med summering av risktäckningen för var och en av de olika riskgraderna dessutom framstår som klarare och enklare i tillämpningen förordar utredningen detta system. I fortsättningen behandlar utredningen frågan om fondrelationstalens storlek inom de olika riskgraderna. Med utgångspunkt i att talen bör innebära en rimlig täckning av förlustrisken för tillgångar inom de olika riskgraderna överväger utredningen om talens storlek kan bestämmas med ledning av faktiskt inträffade förluster. I samband därmed hänvisar utredningen till att förlusterna nnder efterkrigstiden för postbanken har varit helt obefintliga och för sparbanker och kreditkassor haft en

108 Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

omfattning, som kan räknas i hundradels resp. tusendels promille av den utestående utlåningen. I fråga om affärsbankerna har förlusterna för femårsperioderna 1956—1960 och 1961—1965 uppgått till 0,6 å 0,8 promille av utlåningen. Det är svårt att i detalj klarlägga orsakerna till den ringa omfattningen av förluster. En förklaring kan vara den alltsedan andra världskrigets slut rådande högkonjunkturen, påpekar utredningen.

Eftersom de faktiskt inträffade förlusterna enligt utredningens åsikt endast i ringa grad kan tjäna som vägledning för kapitaltäclmingskvoternas storlek, söker utredningen även bedöma kvoternas rimliga storlek med utgångspunkt i de kapitaltäckningskrav, som de nuvarande inlåningsrättsbestämmelserna för affärsbanker, sparbanker och centralkassor anger. Enligt utredningens mening framstår de nuvarande kapitaltäckningskraven som betryggande. Utredningen har därför, och då skärpta krav innebär ökade kostnader för kreditförmedlingen, utgått från att någon skärpning av de nuvarande samlade kapitaltäckningskraven i och för sig inte behövs. Särskilt i fråga om affärsbankerna, vilka nu har de strängaste kapitaltäckningskraven, har tvärtom en mildring av det samlade kapitaltäckningskravet framstatt som motiverad, heter det i framställningen. Utredningen beaktar även att jämförelse från risksynpukt mellan tillgångarna i de olika riskgraderna enligt utredningens mening ger till resultat, att steget mellan kapitaltäckningskraven för riskgraderna 2 och 3 bör göras större än mellan riskgraderna 1 och 2. Utredningen anför därefter följande.

Vad beträffar tillgångar i riskgrad 1 är det även befogat att förutsätta, att risken för att de mot banken betalningsskyldiga inte fullgör sina förpliktelser är obefintlig eller ytterst ringa. Det kan erinras om att dessa tillgångar i betydande utsträckning enligt gällande lagregler är fritagna från kapitaltäckningskrav. Eftersom själva handhavandet av tillgångar i riskgrad 1, liksom av de till övriga riskgrader hänförliga tillgångarna, är förenat med vissa förlustrisker, och då utredningen ansett det rimligt att ett visst eget kapital över huvud taget skall krävas av ett bankinstitut, har emellertid utredningen även för dessa tillgångar — med undantag för rena kassatillgångar — uppställt en kapitaltäckningskvot.

Utredningen föreslår att för lägsta riskgraden, riskgrad 1, skall fordras 0,5 % kapitaltäckning och att för riskgraderna 2—4 skall krävas 1 %, 4 % resp. 8 % kapitaltäckning.

Inneliggande kassa inkl. svenska checkar och postremissväxlar samt fordringar hos riksbanken och riksgäldskontoret föreslås emellertid bii helt täckningsfria.

Utredningen har i fråga om samtliga affärsbanker och centralkassor samt ett urval sparbanker jämfört hur de föreslagna kapitaltäckningskraven förhåller sig till nu gällande regler. Undersökningen, som — med vissa särskilt anmärkta undantag — avser förhållandena den 31 december 1964, redovisas i följande tabell.

Kungl. Ma j. ts proposition nr 143 år 1968 109

Summa I procent av kol. (1) Gällande I procent av kol. (6) tillgångar risk­ Ris cgrad krav

Eget kapital Utredgraderna

(exkl.) inkl. ningens 1—4l

1 2 3 4 förlagslån förslag tkr tkr

(1) (2) (3) (4) (5) (6) (7)

(8)

Affärsbankerna

Stockholms Enskilda

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

no

I procent av kol. (1) Gällande I procent av kol. (6) Summa tillgångar risk­ krav Eget kapital4 UtredRiskgrad graderna (exkl.) inkl. ningens

1—4* 1 förlagslån förslag 1 2 3 4

tkr tkr

(2) (3) (4) (5) (6) (7) (8) (1)

32 55 11 2 1 163 (165) 165 73 65 728 19 68 5 8 1 519 (113) 113 69 65 162 44 675 47 43 7 3 813 (158) 158 62

34 56 6 4 765 (271) 271 70 40 822 19 68 12 1 447 (197) 197 79 25 962

34 53 9 4 460 (172) 172 75 25 966 41 46 7 6 437 (193) 193 82 24 415 59 16 1 457 (201) 201 75 23 963 24 20 59 17 4 418 (144) 144 93 22 701 47 9 13 410 (203) 203 108 22 072 31

68 7 1 374 (127) 127 63 19 715 24 70 3 6 344 (148) 148 79 19 909 21 14 565 29 56 3 12 266 (147) 147 97 69 5 3 263 (200) 200 67 14 433 23 67 11 3 223 (183) 183 78 12 084 19

36 50 7 7 190 (134) 134 80 9 877 51 19 1 158 (118) 118 83 8 850 29 32 54 4 10 116 (159) 159 97 6 610 22 57 15 6 75 (201) 201 93 3 998 13 47 29 11 30 (213) 213 97 1 in

15 62 22 1 31 (219) 219 55 1 004 16 65 19 0 16 (331) 331 75 832 30 45 13 26 (146) 146 81 655 12 11 0 12 (850) 850 75

Anm. Tabellen bygger på uppgifter som vederbörande bankinstitut tillställt utredningen. På grund av

redovisningssystemens olika uppläggning och omfattning har ej alltid riskgradsgruppermgen av tillgång­

arna kunnat göras i full överensstämmelse med förteckningen i kap. 7 över riskgradernas tillgångar.

1 Nettotillgångar inkl. garantier. 2 Uppgifterna avser 30 november 1964. 3 Kapitalkrav enl. utredning­

ens förslag 84 431 000 kr. 4 I förekommande fall egna fonder.

I beräkningarna för tabellen har obligationsporlföljernas värden ingått med bruttobokföringsvärden med avdrag för värderegleringskonto för värdepapper. Sådana konton för övriga placeringar inkl. valutor har dragits från placeringarna i riskgrad 4. Det anges att hänsyn inte kunnat tas till den av utredningen i fråga om fastigheters värdering förordade öt ei gången från taxeringsvärden till uppskattat värde. Utredningen konstaterar att dess förslag innebär sänkta kapitaltäckningskrav för samtliga affärsbanker och för flertalet av de undersökta sparbankerna. De sistnämnda instituten sägs vara utvalda så att de utgör ett representativt tvärsnitt av sparbanksväsendet. Med hänsyn till att de föreslagna kapitaltäckningskraven för vissa sparbanker och för hälften

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 111

av centralkassorna är strängare än nu gällande krav förordar utrednings eu att viss övergångstid, förslagsvis tre år, medges för dessa institut.

Reservationer

Utredningens förslag om kapitaltäckningsregler omfattas av samtliga ledamöter utom herrar Hanström, Torén och Callans.

Hanström framhåller i sin reservation inledningsvis, att han väl kan medverka till en omläggning av regelsystemet och en viss justering av det totala kapitalkravet men inte till att undandra insättarna kapitalskydd i den omfattning som utredningsmajoriteten föreslår. I fortsättningen redovisar Hanström åtskilliga omständigheter och synpunkter, som enligt hans mening utgör tungt vägande skäl för varsamhet, när fråga är om alt reducera det riskbärande kapitalet. Beträffande utvecklingen under de senaste 20—25 åren pekar han på att bankinstituten visserligen på grund av de goda konjunkturerna kunnat redovisa endast små förluster men att de under senare delen av perioden till följd av den tidvis starkt förhöjda räntenivån fått vidkännas betydande kapital- och räutabilitetsförluster på de numera stora obligationsinnehaven. Vidare framhåller Hanström, att även under denna från risksynpunkt gynnsamma period har inträffat förluster på enstaka engagemang av sådan storlek, att de måste föranleda allvarlig eftertanke. Vad angår kreditriskerna under den närmaste framtiden hänvisar reservanten till den förändring av konjunkturbilden som inträtt under senare år. Företagens möjligheter till självfinansiering har minskat starkt med resultat att företagen i ökande omfattning måste ta krediter i anspråk för investeringar och för rörelsen. Detta leder till att bankinstituten måste träda företagarrisken närmare än tidigare. Vidare bör enligt reservanten beaktas, att gränserna för kreditgivningen genom lagändringar vidgats och kommer, om utredningens förslag genomförs, att ytterligare vidgas. Särskilt nämns de redan införda bestämmelserna, som ger instituten en mycket vid ram för långtidsbundna krediter, samt förslaget om ökade möjligheter att lämna kredit utan särskild säkerhet. En omständighet som enligt reservantens mening kräver särskilt beaktande är att samma kapitalregler avses gälla för samtliga typer av bankinstitut och även för de enskilda instituten inom grupperna oberoende av storlek och inriktning. Den i detta sammanhang framförda uppfattningen, att risken i en placering är densamma oberoende av vilket institut som gör placeringen, kräver enligt Hanströms mening en väsentlig nyansering. De olika institutens kapacitet, när det gäller att bedöma kreditrisker och att följa och övervaka förändringarna i en placerings värde, varierar nämligen enligt hans uppfattning starkt mellan de olika instituten. I fråga om synpunkten att kostnaden, som är förenad med anskaffande av riskkapital, utgör ett skäl för minskning av kapitaikravet framhåller reservanten, att genom möjligheten att likställa förlagslån med eget kapital har det blivit möj-

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

ligt att högst väsentligt reducera denna kostnad. Vidare påpekas att ett företagsekonomiskt krav är att en rimlig relation skall råda mellan eget och upplånat kapital, ett krav som kommit till uttryck i t. ex. aktiebolagslagen. Det kan härvid konstateras, framhåller Hanström, att affärsbankerna, sedda som en enhet, f. n. redovisar ett eget kapital, som svarar mot 5 % av balansomslutningen.

Hanström har gjort en beräkning av kapitalkravet enligt utredningsmajoritetens förslag för sju affärsbanker och fem centralkassor per den 31 augusti 1967 och för sex sparbanker per den 31 december 1966. Resultatet redovisas i följande tabell, som också anger verkningarna av ett av Hanström framlagt lagförslag.

Bankaktiebolag

Eget Kapitalkrav enligt och för- BL utredningsmaj oritetens Hanströms förslag lagslån förslag

i % av i % av

tkr tkr tkr kol. 1 kol. 2 tkr kol. 1 kol. 2

1 2 3 4 5 6 7 8

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 113

Centralkassor för jordbrukskredit

Eget Kapitalkrav enligt kapital och för- JkL utredningsmajoritetens Hanströms förslag lagslån förslag

i % av i % av

tkr tkr tkr kol. 1 kol. 2 tkr kol. 1 kol. 2

1 2 3 4 5 6 7 8

Mellersta Norrlands Central- Mälarprovinsernas Central- Västra Sveriges Centralkassa. 14 608 9 213 8 638 59 94 9 664 66 105 Östergötlands Centralkassa .. 9 856 6 515 6 025 61 92 6 483 66 100 Södra Sveriges Centralkassa . 17 166 12 507 11 388 66 91 13 016 76 104

Hanström visar på att om utredningens förslag genomförs skulle kapitalkravet minska för affärsbankerna med mellan 40 och 48 %, för fem sparbanker med mellan 6 och 35 % och för fyra centralkassor med mellan 5 och 9 %. Kapitalkravet skulle öka för en sparbank med 4 % och för en centralkassa med 19 %.

Enligt Hanströms uppfattning ger de av honom i det föregående redovisade omständigheterna och synpunkterna inte underlag för en så långt driven uttunning av insättars,kyddet som utredningens majoritet föreslagit. En affärsbank (Svenska Handelsbanken) skulle sålunda kunna öka utlåningen till allmänheten med inemot 10 miljarder utan att banken tillförs ytterligare riskbärande kapital. Reservanten hävdar att även för en nedsättning av kapitalkravet med 20—30 % måste de argument, som talar fölen viss minskning, pressas utomordentligt hårt. Hanström har dock ansett sig kunna godta ett kapitalkrav, som för affärsbankerna innebär en minskning av denna storlek. Han har därför utarbetat ett lagförslag som är avsett att ge ett sådant slutresultat. Förslaget, vars verkningar på de av honom undersökta instituten också — som redan antytts — redovisas i nyssnämnda tabell, fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 3.

Hanström framhåller att i fråga om utformningen av detaljbestämmelserna är det främst i två hänseenden som den av honom föreslagna regeln skiljer sig från majoritetens förslag. Den ena skiljaktigheten rör kredit mot inteckning i annan fastighet (eller tomträtt därtill) än jordbruks-, affärsoch bostadsfastighet, dvs. i huvudsak krediter mot inteckning i industrifastigheter. Hanström betonar att utredningsmajoritetens förslag att krediter mot sådana inteckningar inom 50 % av uppskattningsvärdet skall hänföras till riskgrad 2 innebär en sänkning av kapitalkravet från f. n. drygt 9 % till 1 %, under det att Hanströms förslag kräver 8 % kapitaltäckning. Hanström anför som motiv för sitt förslag att industrifastigheter i stor utsträck-

4B Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 143

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

ning byggs för en viss verksamhet och att deras värde i hög grad beror på den rörelse som där bedrivs. Denna lönsamhet har i sin tur samband med en rad faktorer, konjunkturutvecklingen inom en viss bransch, ledningens duglighet m. m. Hanström anser det uppenbart att industrifastigheter som belåningsobjekt inte kan jämställas med affärs- och bostadsfastigheter.

Den andra skiljaktigheten angår eget kapital som förts över till annat helt eller delvis ägt bank- eller kreditinstitut för att där utgöra i lag eller reglemente föreskrivet riskkapital. Hanström pekar på att f. n. vid beräkning av banks inlåningsrätt avräknas bokförda värdet på sådana placeringar, dit även förlagsbevis och garantifondbevis hänförts. Det har ansetts självklart, framhåller Hanström, att det kapital, som lagstiftaren föreskrivit som stkydd för bankens insätt are inte samtidigt kan utgöra riskkapital även i annat kreditinstitut. Eftersom det till annat institut överförda kapitalet i första hand utgör skydd för detta företags fordringsägare, drabbar uttunningen enbart bankens egna borgenärer, heter det i Hanströms framställning. Hanström föreslår därför 100 % kapitaltäckning för dessa placeringar i stället för utredningsmajoritetens förslag om 8 % kapitaltäckning. Emellertid kan det enligt Hanströms uppfattning övervägas, om inte undantag härvid bör göras i fråga om sparbanker och centralkassor. För dessa institut finns f. n. ett begränsat utrymme för sådana investeringar, nämligen högst 10 % av sparbanks fonder resp. centralkassas och anslutna kassors eget kapital. Enligt utredningens förslag skall denna bestämmelse stå kvar. Vid tillämpningen av inlåningsrättsreglerna har investeringar i sidobolag — i allt väsentligt Sparbankernas bank resp. Jordbrukets bank — inte dragits från det egna kapitalet. Såsom skäl för att detta även i fortsättningen bör gälla kan bl. a. anföras, framhåller Hanström, att de gemensamma kapitaltäckniingsreglerna i realiteten under en lång följd av år kommer att ha väsentligt strängare effekt på sparbanker och centralkassor än på affärsbanker.

Torén instämmer i Hanströms förslag att från affärsbanks eget kapital skall avräknas bokförda värdet av vad banken som aktiekapital eller i annan form tillskjutet aktiebolag, kreditaktiebolag eller annat in- eller utländskt bankföretag i den mån det tillskjutna kapitalet kan i företaget grunda ineller upplåningsrätt. Torén anser emellertid att detta avräkningsförfarande bör gälla även för övriga bankinstitut.

Callans reserverar sig mot utredningsmajoritetens förslag att kapitaltäckning skall krävas för tillgångar inom riskgrad 1. Reservationen avser särskilt verkningarna på placeringar i obligationer. Callans anser att den nuvarande prioriteringen av sådana placeringar har varit ägnad att stödja strävandena att vidga obligationsmarknaden. Denna effekt skulle med majoritetens förslag gå förlorad, framhåller reservanten. I anledning av majoritetens motivering för att även tillgångarna inom riskgrad 1 skall vara föremål för kapitaltäckning erinrar reservanten om att obligationer och andra tillgångar, som är underkastade kursvariationer, i varje läge förutsätts vara

Iliingl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968 115

nedskrivna till marknadsvärdet. Reservanten framhåller att om detta krav skall kunna uppfyllas även vid oförutsedda kurs variationer förutsätter redan detta en viss överavskrivning, varav följer att kravet inte snävt täcker bara kursriskerna. Vidare kan man enligt Gallans mening räkna med att instituten regelmässigt även i framtiden kommer att redovisa tillgångar, som faller under övriga riskgrader, varför det alltid kommer att finnas ett eget kapital utan att något särskilt krav riktas mot riskgrad 1. Callans anser att majoritetens förslag på ifrågavarande punkt i väsentlig mån betingats av önskemålet att motivera en kapitalökning hos postbanken och finna en grund för det förslag som majoriteten i annat sammanhang för fram om ombildning av postbanken till aktiebolag. Vinningen från konkurrensutjämningssynpunkt är emellertid enligt reservantens uppfattning så begränsad att den inte synes få motivera att krav på kapitaltäckning skall riktas även mot bankinstitutens innehav av obligationer.

Remissyttrandena

Allmänna synpunkter

Utredningens uppfattning om behovet av kapitaltäckningsregler har vid remissbehandlingen lämnats utan erinran.

Utredningens förslag till konstruktion av kapitaltäckningsregler har av remissinstanserna genomgående mottagits med gillande eller lämnats utan erinran. Metoden att hänföra kapitaltäclmingskravet till placeringarna och därvid anpassa kravet efter den risk som kan anses förbunden med de olika placeringarna sägs vara mera logisk än det nuvarande systemet med anknytning till inlåningen. Det framhålls också som en förtjänst att de föreslagna reglerna är enklare och mera lättöverskådliga än de nu gällande. De remissinstanser som uttryckligen ansluter sig till den föreslagna principen för konstruktion av kapitaltäckningsregler är bankinspektionen, poststyrelsen, kommerskollegium, bostadsstyrelsen, riksbanksfullmäktige, riksgäldsfullmäktige, bankföreningen, hypoteksbanken, sparbanksföreningen, med instämmande av Sparbankernas bank, jordbrukskasseförbundet med instämmande av Jordbrukets bank, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, KF, Sveriges Lantbruksförbund, RLF och handelskammaren i Göteborg. Bankinspektionen finner den angivna metoden lättillämplig och praktisk, så länge uppdelningen i olika riskklasser snävt begränsas, och har därför inte något att erinra mot att den kommer till användning. Riksgäldsfullmäktige betonar att genom att ställa upp större eller mindre krav på kapitaltäckning alltefter de risker, som olika placeringar kan medföra för bankinstitutens solvens, får man ett på visst sätt självregler ande insättarskydd.

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 1 'i3 år 1968

KF anser att förslaget innebär en väsentlig förenkling i jämförelse med nuvarande bestämmelser men betonar samtidigt att en schablonisering av kapitaltäckningsreglerna kan medföra risk för att låsa fast räntestrukturen för utlåningen. En direkt klassificering av placeringsobjekten kan nämligen försvåra en fri prissättning på krediter framhålls det. Hypoteksbanken framhåller att genom det föreslagna systemet kan jämförelser mellan bankinstituten och övriga kreditinstitut lättare göras i fråga om de krav på kapitaltäckning som rimligen bör ställas och nu ställs på de sistnämnda instituten.

Frågan om enhetlig reglering berörs särskilt av några remissinstanser. Sparbanksföreningen anser att en enhetlig reglering är en självklar följd av utredningens principiella ställningstagande för en samordnad banklagstiftning. Jordbrukskasseförbundet vill se lagförslaget som en helhet och är därför berett att godta de starkt ökade krav som förslaget innebär för rörelsens del. Förbundet förutsätter därvid att kasserörelsens i andra frågor framställda krav på likställighet tillgodoses. Bankinspektionen framför viss kritik mot förslaget att kapitaltäckningskravet fullt ut skall vara lika för samtliga bankinstitut och finner det motiverat att kapitalkravet för sparbanker och kreditkassor sätts något lägre än för affärsbanker. Som skäl härför anförs att sparbankernas och kreditkassornas låneportföljer under överskådlig tid kommer att ha en annan och mindre riskbetonad sammansättning än affärsbankernas. Att även här tilllämpa principen om likriktning är enligt inspektionens uppfattning att se bort från realiteter. Inspektionen föreslår därför att täckningskvoten i högsta riskgraden skall vara 8 % för sparbanker och kreditkassor samt 9 % för affärsbanker.

Av de remissinstanser som uttalat sig om kapitalkravet i stort är bankinspektionen samt stadshypotekskassan och bostadskreditkassan kritiska mot den sänkning av kapitalkravet som förslaget innebär för vissa bankinstitut. I yttranden av poststyrelsen, riksgäldsfullmåktige, bankföreningen, jordbrukskasscförbundet, Folksam och handelskammaren i Norrköping bedöms däremot förslaget ge tillräckligt skydd för insättarna. RBF anser att det för en del bankinstitut minskade kravet på eget kapital inte kommer att medföra alltför stor solvensrisk. LO anser att det mot bakgrund av de små förluster som under efterkrigstiden drabbat bankinstituten är försvarbart, att kapi tal täckningskraven sänks för affärsbanker och flertalet sparbanker. LO anmärker dock på att utredningen inte kunnat göra en uttömmande analys av kapitaltäckningsbehoven och menar att en sådan borde företas innan beslut fattas i fråga om kapitaltäckningskraven. Bankinspektionen anlägger vissa allmänna synpunkter på kapitaltäckningsfrågan. Inspektionen anmärker först på den osäkerhet som enligt in­

Iiungl. Maj. ts proposition nr l t3 år 1968 117

spektionens mening gäller för utredningens beräkningar av bankinstitutens kapitalbehov enligt de föreslagna reglerna. Inspektionen pekar särskilt på två felkällor. Den ena ligger i att utredningen inte kunnat la hänsyn till alt förslaget utgår från en fastighets uppskattade värde och inte som nu taxeringsvärdet. För att belysa vad detta kan betyda hänvisar inspektionen till en officiell undersökning av fastighetspriserna för år 1965, enligt vilken överpriset, dvs. skillnaden mellan köpeskilling och taxeringsvärde, i medeltal utgjorde för jordbruksfastigheter 50,4 %, för en- och tvåfamilj sfastighet er i tätorter 49 % och för flerfamiljs- och affärsfastigheter i tätorter 32,2 %. Den andra felkällan består i att — enligt vad inspektionen uppger sig ha erfarit — samtliga krediter mot säkerhet av inteckningar i industrifastigheter vid utredningens beräkningar hänförts till riskgrupp 4 med 8 % kapitaltäckning, under det att den del av dessa krediter som ligger inom 50 % av uppskattade värdet enligt förslaget skall föras till riskgrad 2 med 1 % kapitaltäckning. Dessa anmärkningar innebär, framhåller inspektionen, att de kapitalbelopp som av utredningen anges som behövliga enligt de föreslagna reglerna är för höga, vilket omvänt innebär att utredningen föreslår en större reduktion av kapitalkraven än vad sammanställningarna visar. Enligt inspektionens beräkningar medför i verkligheten förslaget en minskning av kapitalbehovet för flertalet affärsbanker med 40—50 % i stället för av utredningen angivna 25—40 %. Detta innebär att landets största affärsbank — under förutsättning av oförändrad sammansättning av tillgångarna — skulle kunna öka sill omslutning från 14 000 till 28 000 milj. kr. utan att behöva något nytt riskbärande kapital.

Inspektionen berör därefter den betydelse för behovet av riskbärande kapital som bankinstitutens dolda reserver, främst i form av värderegleringskonton för utlåning, kan ha. Värdet av dolda reserver betonas men samtidigt understryks att kapitaltäckningsreglerna skall tillämpas inte bara under goda konjunkturer utan även under dåliga. Erfarenheterna visar också att reserverna snabbt kan försvinna inte bara på grund av inträffade förluster utan också till följd av en ändrad inställning i fråga om behovet av säkerhetsmarginaler. Som ett belysande exempel på hur till följd av en ändrad politik från ledningens sida dolda reserver lätt kan försvinna nämner inspektionen förändringarna i bankernas obligationsportföljer. Inspektionen erinrar om att i samband med tillkomsten av banklagen anfördes från bankhåll som skäl för att något större eget kapital inte skulle behövas för täckning av riskerna i obligationsinnehaven, att dessa var nedskrivna till betryggande belopp. Utvecklingen därefter har lett till att reserverna kraftigt reducerats. Under senare år har inte sällan hänt att dessa tillgångar i månadsrapporterna till inspektionen t. o. in. tagits upp till värden, som överstiger marknadsvärdet. Utvecklingen kan enligt bankinspektionens mening vid en allvarlig konjunkturnedgång komma att bli likartad i fråga om institutens värderegleringskonton för utlåning. Även om reserverna på dessa konton

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1968

skulle tas i anspråk för nedskrivning av förlustengagemang, kan emellertid rörelsen bedrivas — och måste den sannolikt bedrivas — i hela den omfattning som kapitaltäckningsreglerna medger. Det kapitalskydd, som erbjuds insättarna, kan således under avsevärd tid vara begränsat till det i lag föreskrivna minimikapitalet, heter det i framställningen.

Inspektionen understryker vidare att kraven på riskkapital måste avvägas så, att bankinstituten med bevarat förtroende från allmänhetens sida skall kunna fungera även under perioder med sämre konjunkturer. Det riskkapital, som enligt lag skall finnas i ett bankinstitut måste i princip vara så stort att det i och för sig är tillräckligt som skydd för insättarna. Vidare betonas att det krav på riskkapital som i lag generellt ställs upp på bankinstitut är minimikrav. I anledning därav påpekar inspektionen, att om en bank i sin rörelse är beredd att ta större risker än normalt, måste banken hålla ett motsvarande högre kapital än det som föreskrivs i lag.

När det gäller att ta ställning till frågan om storleken av det kapital som de olika bankinstituten skall ha krävs enligt inspektionen i första hand, att arten av deras rörelse och de därmed förknippade riskerna klarläggs. Vad angår erfarenheterna från de gångna åren pekar inspektionen på att de små förlusterna under efterkrigstiden hänger samman med de gynnsamma villkoren för näringslivet. Även den successiva penningvärdeförsämringen anges ha varit av betydelse i sammanhanget. Genom denna har även från början illa planerade investeringar efter hand blivit lönsamma eller i varje fall skapat så stora realvärden att eu realisation möjliggjort återbetalning av upplånat kapital. Inspektionen erinrar emellertid om att några av våra affärsbanker under de senaste åren fått erfara, att även under goda tider kan bankinstituten drabbas av förluster.

Kraven på riskkapital måste också anpassas till vad man tror om utvecklingen i framtiden. Därvid måste enligt inspektionen beaktas, att reglerna är avsedda att gälla under en avsevärd tidsperiod och att kraven också av denna anledning måste ställas så höga, att marginaler finns för de påfrestningar, som kan följa av även starka växlingar i konjunkturerna. I fråga om den framtida utvecklingen pekar bankinspektionen på vissa omständigheter som anges mana till försiktighet vid bedömningen av kapitalkravet.

De numera försämrade självfinansieringsmöjligheterna för företagen medför att företagen i ökad utsträckning måste anlita krediter för finansiering av sina projekt. Kreditgivarna kommer därmed närmare företagarrisken. Enligt inspektionens uppfattning måste också beaktas, att företagens investeringar i utvecklingsarbeten och marknadsföring förmodligen kommer att öka i framtiden, vilket kan medföra, att bankernas kreditgivning får en annan och mera riskbetonad karaktär än f. n.

Vissa förskjutningar har under senare år ägt rum i låneportföljernas sammansättning. I affärsbankerna svarar numera de stora engagemangen för ett växande antal av utlåningen, vilket, framhåller inspektionen, medför en försämrad riskfördelning. Denna utveckling hänger samman med kon­

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968 119

centrationen av företagsamheten till större enheter och kan därför väntas fortsätta i framtiden. Inspektionen erinrar också om att affärsbankerna i ökad utsträckning medverkat till att avlyfta bottenkrediter i industriella och kommersiella anläggningar genom omläggning till obligations- och förlagslån eller genom att föra över lånen till försäkringsbolag eller specialinstitut som t. ex. AB Industrikredit. En sådan överflyttning av krediter mot bästa säkerhet medför att genomsnittsrisken i kvarliggande krediter ökas.

Inspektionen erinrar också om de möjligheter till ökat risktagande som ligger i de 1965 genomförda ändringarna om krediters löptid och i genomförda och nu föreslagna ändringar angående blancokrediter.

Inspektionen anser att det givetvis är angeläget att kostnaderna för bankinstitutens egna kapital hålls inom isnäva gränser och inte ökar på grund av omotiverat stränga kapitalkrav. Men det är också angeläget, påpekas det, att bankerna har en så stark kapitalställning, att de verkligen har möjlighet att lämna riskbetonade krediter och kan ta de förluster, som följer därav. Vid avvägningen av dessa mot varandra stridande intressen bör enligt inspektionens mening beaktas, att lagändringar under senare år gjort det möjligt att reducera kostnaderna för det riskbärande kapitalet. Inspektionen syftar därvid på att bankinstituten 1965 fick vidgad rätt att vid beräkning av sin inlåning jämställa förlagslån med eget kaptial och att affärsbankerna i beskattningshänseende i viss utsträckning får göra avdrag för utdelning på nyemitterade aktier. Det är i detta sammanhang inte utan betydelse att lönsamheten i bankväsendet under hela efterkrigstiden har varit god, framhåller inspektionen. Kostnaderna för att anskaffa riskbärande kapital kan därför inte med fog åberopas som skäl för en långt gående reducering av kapitalkravet.

Inspektionen anför sammanfattningsvis följande.

En rad i det föregående berörda omständigheter tyder på att vi är på väg in i en period, då bankernas verksamhet blir mera riskbetonad än under den för näringslivet så gynnsamma efterkrigsperioden. Det kan under sådana förhållanden enligt inspektionens uppfattning inte vara förenligt med klok och försiktig politik att nu på sätt utredningen föreslagit införa regler, som för affärsbankernas del skulle innebära en halvering eller en kanske ännu längre gående reduktion av de minimikapital, som obligatoriskt måste finnas till insättarnas skydd. En så extrem åtgärd skulle illa rimma med de envist återkommande kraven från näringslivets sida på ett ökat risktagande i bankerna. Som tidigare berörts, skulle en sådan »nedrustning» inte heller kunna motiveras från kostnadssynpunkt. Vad inspektionen i förevarande läge skulle finna rimligt och acceptabelt för affärsbankernas del är en minskning av det föreskrivna minimikapitalet med 20—25 %. Om utvecklingen skulle göra detta motiverat, kan ju kapitaltäckningsreglerna efter ett antal år liberaliseras ytterligare. Förslaget är så utformat, att täckningskraven lätt kan ändras utan komplicerade lagstiftningsåtgärder.

Med utgångspunkt i att kapitalkravet för affärsbankerna bör reduceras med högst 20—25 % föreslår inspektionen vissa ändringar i detaljutformningen av utredningens förslag.

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Stadshypotekskassan och bostadskreditkassan anser att de av herr Hanström reservationsvis framförda synpunkterna måste tillmätas avseende. Särskilt mot bakgrund av det ökade risktagande som kan bli följden av de föreslagna friare utlåningsbestämmelserna sägs förslaget innebära en väl långtgående liberalisering av kraven på riskbärande kapital. Kassorna föreslår därför att förslaget omarbetas för att åstadkomma en i förhållande till nuvarande regler mera modifierad minskning av insättares och andra fordringsägares kapitalskydd.

Eget kapital

Mot utredningens förslag om vad som skall avses med eget kapital resp. egna fonder har inte riktats någon anmärkning.

Utredningens förslag om att värdercgleringsreserver på visst sätt skall räknas som kapitaltäckning behandlas emellertid i några remissyttranden.

Sparbanksföreningen anser att utredningen inte har lagt fram några skäl, som talar mot att värderegleringsreserverna i sin helhet skall få räknas in i den legala kapitaltäckningen. Föreningen finner emellertid att för utredningens ståndpunkt i denna fråga talar att institutens täckningsgrundande kapital endast i extrema situationer behöver tas i anspråk för att täcka förluster. Detta kan, framhåller föreningen, möjligen tjäna det syftet att basen för en banks möjlighet att utveckla rörelsen — det täckningsgrundande kapitalet — inte påverkas av en enstaka tillfällig förlust på ett engagemang så länge förlusten inte belastar detta kapital. Föreningen vill därför inte göra någon erinran mot vad utredningen föreslagit på denna punkt.

Jordbrukskasseförbundet anmärker — utan att yrka på ändring av förslaget — att dolda reserver i form av värderegleringskonton från solvenssynpunkt har i stort sett samma värde som reservfonder och att det därför kunde vara motiverat att i kapitaltäckningshänseende likställa dessa reserver med eget kapital i högre grad än vad utredningen föreslagit.

Bankinspektionen finner den föreslagna regeln om rätt att göra avdrag för eventuell differens mellan obligationers marknadsvärde och bokförda värde alltför liberal och dessutom opraktisk i tillämpningen. Enligt inspektionens mening är obligationernas marknadsvärden, beräknade efter noteringarna på Stockholms fondbörs, inte representativa för större obligationsaffärer. Inspektionen framhåller att en utförsäljning av en även ganska ringa del av en banks obligationsinnehav på allmänna marknaden i de flesta lägen under senare år ofelbart skulle lett till att kurserna pressats. Vidare framhålls att ränteglidningar under åren även utan samband med ändringar av diskontot också kan inverka på kurssättningen och därmed på portföljernas beräknade marknadsvärde. Det förefaller därför inspektionen rimligt att värdet på bankernas obligationsinnehav sätts efter så försiktiga grunder att det inrymmer marginaler för att möta smärre förskjutningar i ränteni­

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 121

vån utan att ett överskott, om än aldrig så litet och kortvarigt, i det på otillförlitliga grunder vilande »marknadsvärdet» skall få räknas från värdet på andra, mera kapitalkrävande tillgångar. Till undvikande av en sådan bottenskrapning av bankernas resurser bör den ändringen göras i kapitaltäckningsreglerna att kapitalkravet även i fråga om obligationer alltid skall beräknas efter deras bokvärde. Efter en sådan ändring finns enligt inspektionens uppfattning knappast behov av en särskild avdragsregel. Vad obligationer beträffar redovisas de nämligen i praktiken alltid netto, dvs. efter avdrag av reserveringar, påpekar inspektionen. Om för andra tillgångar, som redovisas brutto, finns medel avsatta till mötande av förluster, får självfallet bokvärdet minskas med det belopp som avsatts för tillgången i fråga.

Bankföreningen anser att det i 50 § banklagen stadgade kravet på avsättningar till reservfond tills denna svarar mot minst 50 % av aktiekapitalet är alltför strängt. Eftersom insättarna genom kapitaltäckningsreglerna tillförsäkras skydd mot urholkning av bankbolags solvens borde enligt föreningens mening behovet av reservfond vara mindre för bankbolag än för andra aktiebolag. Med hänsyn härtill och till att reservfondskravet utgör en kännbar belastning i samband med nyemissioner föreslår föreningen att kravet sätts ned till åtminstone vad som gäller för aktiebolag i allmänhet, dvs. 20 % av aktiekapitalet. Även handelskammaren i Göteborg anser att minimigränsen för reservfonds storlek bör sänkas.

I fråga om möjligheten att jämställa förlagsupplåning med eget kapital och egna fonder anser handelskammaren i Göteborg att begränsningen till visst belopp är onödig, eftersom insättarna har skydd för sina medel framför förlagsborgenärerna.

Kiskindelning av placeringarna och kapitaltäckningskravens detal j­

utformning

Riskgrad 1

Olika uppfattningar råder bland remissinstanserna om vilka tillgångar som skall ingå i riskgrad 1. Främst har diskussionen rört sig om vilka obligationer som skall hänföras till denna riskgrad. I fråga om den föreslagna täckningskvoten är meningarna också delade. Några remissinstanser, bankinspektionen, riksbanksfullmäktige och handelskammaren i Luleå, menar att täckningskvoten för de flesta placeringarna i riskgrad 1 bör vara noll. I fråga om obligationerna har följande uppfattningar redovisats.

Bankinspektionen erinrar i sitt yttrande bl. a. om att för affärsbankerna gäller ca 2,25 % kapitaltäckning i fråga om andra obligationer än guldkantade med kortare återstående löptid än fem år samt att för sparbankerna och centralkassorna enligt 50-gångerregeln krävs knappt 2 % kapitaltäckning

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1968

beträffande andra obligationer än guldkantade med kortare återstående löptid än ett år. Vidare uppges att den 31 december 1967 krävdes i genomsnitt 1,3 % eget kapital för affärsbankernas totala innehav av inhemska obligationer. Inspektionen finner att utredningens förslag att i stort sett samtliga inhemska obligationer oavsett återstående löptid skall föras till riskgrad 1 med ett krav på 0,5 % kapitaltäckning innebär en reducering av kapitaltäckningskravet som från risksynpunkt inte är försvarlig. Inspektionen pekar på att kursutvecklingen under efterkrigstiden på obligationsmarknaden har visat att innehav av obligationer, särskilt långa obligationer, är förenad med betydande risker och att bankinstituten kan tvingas till stora nedskrivningar av värdet. Inspektionen anför härom.

De vinstmedel som åtgått härför har bara under den senaste femårsperioden för affärsbankernas del uppgått till inemot 250 milj. kr., ett belopp som vida överstiger kreditförlusterna under samma period. Väl brukar i diskussionerna om behovet av riskkapital för obligationsinnehav från bankhåll anmärkas, att bankerna efter en räntehöjning och ett därav föranlett kursfall icke behöver realisera sina obligationsinnehav eller i vart fall behöver sälja endast en mindre del därav och att de genom att avvakta förfallotiden kan få obligationerna inlösta till pari. Man förbiser emellertid därvid gärna den belastning på lönsamheten, som består däri att räntan på den mot obligationsinnehavet svarande inlåningen under längre eller kortare perioder legat över den, som gällde vid tiden för förvärvet av obligationerna, och kanske t. o. in. över obligationsräntan. Denna belastning -— för vilken kursnedgången för obligationerna utgjort ett uttryck — har inte varit mindre reell, därför att förlusten kommit successivt. Särskilt i ett skede då en lågränteperiod följs av en längre period med stigande ränta kan ett stort innehav av lågförräntande obligationer bli en allvarlig belastning för det enskilda bankinstitutet. Detta kan då år efter år tvingas avsätta medel för att bringa bokvärdet på obligationerna ii överensstämmelse med marknadsvärdet och kan inte avvisa krav härpå bara genom en hänvisning till att räntenivån efter ett eller annat årtionde måhända sjunker med påföljd att obligationsinnehavet då kommer att ge kompensation för tidigare förluster.

Med hänsyn till att det förda resonemanget främst är tillämpligt vid innehav av långa obligationer skulle en differentiering av kravet på kapitaltäckning efter obligationernas löptid vara naturlig heter det därefter i framställningen. De gränsproblem som uppstår vid varje differentiering och även vissa andra omständigheter anges emellertid tala för en enhetlig behandlingav obligationerna. Inspektionen tillstyrker därför att samma kapitalkrav skall gälla för samtliga ifrågavarande obligationer oavsett löptid och att täckningstalet avvägs efter ett genomsnitt. Inspektionen föreslår att obligationerna förs över till riskgrad 2 med ett täckningskrav på 1 %.

Stadshypotekskassan och bostadskreditkassan förordar en viss differentiering av de olika obligationstyperna med hänsyn till deras varierande säkerhetsgrad. I vart fall, framhålls det i yttrandet, bör de s. k. guldkantade obligationerna — till vilken grupp bör föras inte bara statens, hypoteksbankens och stadshypotekskassans obligationer utan även obligationer utfär­

Kangl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968 123

dade av bostadskreditkassan och av svensk kommun eller därmed jämförlig samfällighet — med hänsyn till den i särklass starka säkerhet, som dessa obligationer erbjuder, föras till en lägre riskgrad än övriga obligationer. Även hypoteksbanken, poststyrelsen och riksbanksfullmäktige förordar en differentiering av obligationerna med hänsyn till den säkerhet som finns för obligationslånet. Poststyrelsen anser att de obligationer som utredningen tagit upp i riskgrad 1 med undantag av sådana som avses med termen »obligationer som utbjudits av svenskt bankinstitut» bör vara fria från krav på kapitaltäckning. Som skäl härför anförs obligationsutgivarens institutionella ställning och det förhållandet att nedskrivning enligt förslaget skall ske till marknadsvärdet. Även riksbanksfullmäktige föreslår att dessa obligationer bör vara täckningsfria. Såväl poststyrelsen som riksbanksfullmäktige förordar vidare att övriga obligationer i riskgrad 1, huvudsakligen industriobligationer och utländska låntagares obligationer, förs över till riskgrad 2. Fullmäktige finner det uppenbart att dessa obligationer inte kan likställas med t. ex. stats- och hypoteksobligationer, något som räntebildningen på obligationsmarknaden ger klart uttryck för. LO ansluter sig till herr Callans’ uppfattning att obligationer bör vara täckningsfria, eftersom den föreslagna ändringen kan komma att minska bankinstitutens intresse för obligationsplaceringar eller i vart fall motverka försöken att vidga obligationsmarknaden. Riks gälds f ullmäktige godtar att kapitaltäckning i fortsättningen skall krävas för samtliga ifrågavarande obligationstyper. Det väsentligaste skälet för denna inställning anges vara att kapitaltäckningsreglerna, som i första hand är tänkta som en garanti för insättarnas säkerhet vid behov får förutsättas kompletterade med regler som främst tar sikte på och ger förutsättningar för en effektiv penningpolitik. Jordbrukskasseförbundet ifrågasätter om kapitaltäckning skall behövas för så säkra placeringar som statsobligationer och skattkammarväxlar, när det ställs krav på att de skall vara nedskrivna till det aktuella marknadsvärdet, men godtar likväl utredningsförslaget. Viss kritik har förts fram även i fråga om övriga enligt förslaget i riskgrad 1 upptagna tillgångar. Poststyrelsen föreslår sålunda att — förutom guldkantade och därmed jämställda obligationer — även svenska skattkammarväxlar och övriga fordringar i riskgrad 1 som i säkerhetshänseende är likställda med nämnda värdehandlingstyper skall vara fria från täckningskrav. Vidare bör enligt poststyrelsens mening avistalån till bankinstitut — i likhet med vad utredningen föreslagit beträffande fordringar hos riksbanken och riksgäldskontoret — vara fria från sådant krav. Som skäl härför anförs att riksgäldskontoret i sin verksamhet på dagslånemarknaden inte bör favoriseras utan bör uppträda som en med andra institut likställd part.

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Riksbanksfullmäktige anser att fordringar hos utländskt bankföretag bör iöras till riskgrad 2. Det är enligt fullmäktiges mening motiverat att markera den skillnad mellan dessa bankinstitut och svenska bankföretag som ligger i att de sistnämnda utgör en klart avgränsad grupp, som arbetar under svenska lagregler och offentlig tillsyn. Vidare måste enligt riksbanksfullmäktiges mening beaktas att huvuddelen av fordringarna hos utländska bankföretag är bestämd i utländsk valuta, vilket medför vissa kursrisker som också inverkar på kapitaltäckningskraven. Som redan antytts föreslår fullmäktige att återstående tillgångar i riskgrad 1 skall vara helt fria från kapitaltäckningskrav. Bankinspektionen föreslår att vissa tillgångar, fordringar för vilka kommun, svenskt försäkringsbolag eller utländskt bankföretag svarar, i likhet med obligationerna bör föras över till riskgrad 2 och att återstående placeringar görs fria från kapitalkrav.

Riskgrad 2

Förslaget att lån mot säkerhet au inteckning i annan fastighet än jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet — dvs. huvudsakligen i industrifastigheter — till viss del (inom 50 % av det uppskattade värdet) skall föras till riskgrad 2 med en kapitaltäckning på 1 % har i flera yttranden bedömts som alltför liberalt. Remissinstanser med denna inställning är bankinspektionen, kommerskollegium, bostadsstgrelsen, riksbanksfullmäktige, stadshypotekskassan och bostadskreditkassan, bankföreningen och handelskammaren i Göteborg. De skäl som anförs för att dessa tillgångar bör föras till en högre riskgrad stämmer i allt väsentligt överens med vad herr Hanström åberopar i sin reservation. Några remissinstanser anger till vilken riskgrad tillgångarna i fråga bör flyttas. Sålunda föreslår bankinspektionen och kommerskollegium att de bör placeras i riskgrad 4 under det att bankföreningen förordar riskgrad 3. KF ifrågasätter om inte eu mellanform av lån mot inteckningar i industrifastigheter bör skapas. Det anges därvid som rimligt att sådana inteckningslån inom 75 % av uppskattningsvärdet hänförs till riskgrad 3- Bankinspektionen gör erinran mot förslaget att till riskgrad 2 hänföra fordringar för vilka gäller kreditförsäkring som meddelats av svenskt försäkringsbolag. Inspektionen påpekar att det inte är ovanligt att kreditförsäkringar är försedda med självriskklausuler. Som exempel nämns att en bank, som försäkrat samtliga blancokrediter till privatpersoner, har en självrisk på 2,5 % per år beräknat på det totala försäkringsbeloppet. Med hänsyn till sådana självriskklausuler föreslår inspektionen att dessa fordringar förs till riskgrad 3. Sparbanksföreningen ifrågasätter — särskilt med hänsyn till strävandena mot vidgat internationellt samarbete — om bärande skäl finns för den diskriminering av utländska försäkringsföretag som ligger i alt i de fall där för­

Kungl. Maj:ts proposition nr U/3 år 1968 125

säkringen meddelats av utländskt försäkringsbolag fordringen förs till riskgrad 4. Om kreditförsäkring tecknats i stället för borgen som förstärkning av inteckningssäkerhet inom »uppskattade värdet» — något som anges ske i stor utsträckning — bör fordringen enligt föreningens mening i vart fall få föras till riskgrad 3.

Utredningsförslaget att i fråga om fordringar mot inteckningssäkerhet inte taxeringsvärdet utan fastighets eller byggnads uppskattningsvärde skall vara avgörande har föranlett kommentarer av två remissinstanser.

Bostadsstyrelsen erinrar inledningsvis i korthet om de bestämmelser som .gäller för statligt bostadslån.

Enligt bostadslånekungörelsen den 1 september 1967 (nr 552) skall i varje låneärende fastställas dels ett låneunderlag och dels ett pantvärde. Beräkningen av låneunderlag och pantvärde sker så gott som helt efter schabloner. I låneunderlaget ingår värdet av bostäder och sådana lokaler, som är avsedda att tillhandahålla dem som bor i ett bostadsområde varor och tjänster av sådan art, att behovet därav bör tillgodoses inom området. En allmän förutsättning för att bostadslån skall beviljas är att det bedömes föreligga ett varaktigt behov av bostäderna och lokalerna. Pantvärdet får överstiga låneunderlaget med värdet av mark, byggnad eller annat som inte beaktas vid beräkning av låneunderlaget. Bostadslånets storlek bestämmes av låneunderlaget och lånet utgår med en viss andel därav, som beroende på om låntagaren är enskild företagare, kooperativt eller allmännyttigt företag utgör 15, (20) 25 eller 30 %. Lånet skall regelmässigt säkerställas av inteckning i den belånade fastigheten, som för de olika låntagarkategorierna skall ligga inom 85, (90) 95 eller 100 % av pantvärdet.

Styrelsen uppger att en normal finansiering förutsätter medverkan från bankinstitut intill den nedre gränsen för bostadslånet, dvs. intill lägst 70 (7 av pantvärdet, och understryker att det är av vikt för den statliga långivningen, att det inte uppstår något »glapprum» mellan bostadslånet och underliggande lån. Sistnämnda spörsmål behandlades i prop. 1963: 163 (s. 56 f. J, som grundades på bostadslåneutredningens betänkande angående stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna (SOU 1962: 31), och innehöll förslag om effektivisering av dessa institutioners organisation och verksamhet. Styrelsen refererar följande departementschefsuttalanden i fråga om de belåningsgränser och värderingsprinciper, som borde gälla för institutionernas lånerörelse.

Enligt min mening gör sig sålunda säkerhetssynpunkter inte med någon särskild tyngd gällande till förmån för den nuvarande ordningen. Vid övervägande av den mest rationella metoden att nå en allmän anslutning av föreningarnas lån till de statliga bostadslånen kommer emellertid frågan om tillämpning av de statliga belåningsvärdena in i bilden. Såsom vissa remissinstanser framhållit, synes i förekommande fall en tillämpning av dessa värden även för föreningarnas utlåning komma att i än högre grad än ett anlitande av de egna uppskattningsvärdena leda till ett eliminerande av de nu föreliggande anslutningssvårigheterna. Sålunda torde vid en tillämpning av de statliga låneorganens värden något »glapprum» av förevarande slag

126 Kungl. Majrts proposition nr 143 dr 1968

inte kunna uppstå. Dessutom synes en viss bindning vid dessa på återhållsamma beräkningar grundade värden otvivelaktigt innebära en garanti mot att låntagarintressen i något fall skulle påverka en förenings långivning i en från säkerhetssynpunkt ogynnsam riktning.

Praktiska skäl kan, som framgår av det anförda, synas tala till förmån för att institutionerna vid långivning till statligt belånade flerfamiljshus tilllämpar samma värden som de statliga låneorganen. Av principiella skäl bör dock dessa värden inte vara automatiskt tillämpliga för föreningarnas utlåning. Jag delar nämligen utredningens och åtskilliga remissorgans uppfattning, att föreningarna i princip bör ha både rätt och skyldighet att pröva erbjudna säkerheter. En lämplig avvägning av de ståndpunkter, som intagits i denna fråga, synes enligt min mening vara att det för statligt bostadslån fastställda pantvärdet av en fastighet i regel godtas som belåningsvärde vid bedömning av inteckningssäkerheten även för utlåning från förening men att, där omständigheterna föranleder en annan värdering i det senare hänseendet, ett särskilt uppskattningsvärde tillämpas av föreningen. Föreningarna får alltså inte utan egen prövning tillämpa de värden, som fastställts för den statliga långivningen, och blir inte heller utan vidare bundna av de därvid fastställda värdena. En presumtion skapas emellertid för ett godtagande av dessa värden. För avvikelse från ett för statligt bostadslån fastställt pantvärde förutsättes sålunda speciella omständigheter, som motiverar att detta värde inte godtas såsom föreningens belåningsvärde.

Styrelsen erinrar om att dessa uttalanden godtogs av riksdagen och att i de förordningar, som reglerar ifrågavarande institutioners lånerörelse, föreskrivs att när enligt gällande bestämmelser om lån av statsmedel till främjande av bostadsbyggandet sådant lån beviljats till uppförande av viss byggnad bör, om inte särskilda skäl föranleder annat, till grund för bedömandet av inteckningssäkerheten i stället för uppskattningsvärdet läggas det enligt nämnda bestämmelser fastställda pantvärdet. Bostadsstyrelsen finner det angeläget att motsvarande principer tillämpas av bankinstituten i fråga om lån till bostadsbyggnadsföretag, som får statligt bostadslån.

Sparbanksföreningen finner det angeläget att bestämmelsen såvitt rör tomträttsinteckningar ändras till att avse det uppskattade värdet av tomträtten i stället för samma värde av byggnad på den med tomträtt upplåtna fastigheten. Föreningen uppger att enligt nuvarande värderingspraxis åsätts i regel tomträttsbyggnader inte något särskilt värde utan hela tomträtten, nyttjanderätt och byggnad, värderas i ett sammanhang. I fråga om hyreshus framkommer tomträttsvärdet vid en kapitalisering av skillnaden mellan inkomster och utgifter. Bland utgifterna finns tomträttsavgälden. År denna låg blir tomträttsvärdet högre än vad som betingas enbart av byggnadens värde och vice versa. Något särskilt byggnadsvärde fastställs alltså inte. Den av föreningen föreslagna regeln sägs ge en riktigare grund för beräkningen av värdet i den säkerhet som lämnas för lån i tomträtter. Föreningen framhåller vidare att för de sparbanker, vilkas lånebokföring sker enligt ADB-system och ombesörjs av Sparbankernas Datacentraler AB, finns på de

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 127

databand som används för statistiska bearbetningar endast upptaget den intecknade egendomens uppskattningsvärde som helhet, alltså utan särskild redovisning av byggnadsvärdet. Det framhålls av föreningen att för de större sparbankerna skulle en framräkning av byggnadsvärden och komplettering därmed av de i databokföringen ingående uppgifterna medföra ett synnerligen omfattande och kostnadskrävande arbete. Betydande svårigheter kan uppstå när det gäller att ta fram det underlag som enligt lagförslaget erfordras för beräkning av kapitaltäckningskravet i nämnda avseenden.

Riskgrad 3

Tre remissinstanser berör förslaget att till riskgrad 3 föra fordringar med borgenförstärkt säkerhet i inteckningar i jordbruks- eller bostadsfastighet med en- eller tvåfamilj shus eller i tomträtt därtill inom uppskattningsvärdet.

Bankinspektionen har inte något att invända mot förslaget i de fall, där fastigheten används endast för bostadsändamål. Som skäl härför anförs att sådana toppkrediter genom begränsningen till en- och tvåfamilj sfastigheter blir relativt små samt att förlusterna på sådana krediter varit och kan förväntas bli små. Inspektionen finner det uppenbart att lån mot inteckningar i fastigheter med s. k. fritidshus inte bör räknas in i denna grupp av krediter. I fråga om jordbruksfastigheter medför bestämmelsen om en- och tvåfamilj shus inte samma begränsning av kreditbeloppet som beträffande de rena bostadsfastigheterna. Enligt inspektionens uppfattning bör därför toppkrediter i jordbruksfastigheter liksom i t. ex. hyresfastigheter hänföras till högsta riskgraden. Mindre krediter, högst 50 000 kr., mot högt liggande inteckningar i jordbruksfastigheter jämte borgen bör dock enligt inspektionens mening få föras till riskgrad 3.

Stadshypotekskassan och bostadskreditkassan samt HSB hävdar att anledning saknas att göra skillnad på ifrågavarande fordringar och fordringar med motsvarande inteckningssäkerhet i fråga om flerfamiljshus jämte borgen. HSB framhåller att närmare undersökningar torde visa att förluster på i vart fall statsbelånade flerfamiljshus inte varit relativt större än förluster på statsbelånade småhus. HSB framhåller också att småhus i förvaltningsformen bostadsrätt statsbelånas som flerfamiljshus och att således med utredningens förslag olika riskgradsplacering kan inträda för småhus beroende på förvaltningsformen.

Endast bankinspektionen har riktat kritik mot förslaget att låta fordringar med säkerhet i förlagsbevis eller aktier som är noterade vid Stockholms fondbörs ingå i riskgrad 3. Inspektionen betonar att förslaget innebär att krediter mot säkerhet av aktier i ett företag i riskhänseende av utredningen bedöms lindrigare än krediter till företaget självt. Enligt inspektionens mening borde förhållandet vara det omvända, eftersom aktierna representerar ett riskkapital och får ett värde först om företaget kan infria sina förbindel­

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

ser med borgenärerna. Inspektionen pekar vidare på att de under senare år upprepade kraftiga kursfallen på en del aktier har föranlett affärsbankerna att vid flera tillfällen sänka de av dem rekommenderade belåningskurserna, vilket haft till följd att låntagare avkrävts kompletterande säkerheter eller amorteringar. Enligt inspektionens bedömande har dessa fordringar avgjort sin plats i högsta riskgraden.

KF finner det egendomligt att i utredningsförslaget den övre gränsen för borgenslån inom riskgrad 3 satts så lågt som 25 000 kr. Denna gräns bör enligt förbundets mening anpassas till den omfattning som låntagarens verksamhet har.

Riskgrad 4

Av de två remissinstanser som berör kapitaltäckningskravet i fråga om bankfastigheter anser bankinspektionen att förslaget att —- såväl vid direkt som indirekt ägande — kräva 8 % kapitaltäckning är alltför liberalt, under det att sparbanksföreningen har svårt att inse att innehav av egna fastigheter skall bedömas på annat sätt än av bankinstitut belånade fastigheter. Inspektionen erinrar om att vid statlig bostadskreditgivning icke prioriterade låntagare förutsätts själva kunna satsa ett belopp som svarar mot 15 % av fastighetens pantvärde, medan enligt förslaget för bankinstitutens del kravet på egeninsats stannar vid 8 %, trots att kapitaltäckningsreglerna har det speciella syftet att skydda insättarna. Enligt inspektionens mening bör täckningskravet höjas till förslagsvis 10 %. Som ett särskilt skäl för en sådan åtgärd anger inspektionen dess dämpande effekt på bankinstitutens benägenhet att investera i fastigheter, något som enligt utredningens förslag inte skall hämmas av andra legala begränsningar. Inspektionen anser att den föreslagna särskilda föreskriften för indirekt ägande i de fall där bankinstitutet har ett bestämmande inflytande i fastighetsbolaget bör ändras så, att den kommer att avse även fall, när bankinstitutet har ett väsentligt ekonomiskt intresse i bolaget. Sparbanksföreningen å sin sida menar att en placering i en fastighet snarast måste bli »säkrare» om »kreditgivaren» också är ägare till fastigheten. Föreningen ifrågasätter därför om det inte är rimligare att -—- oavsett om ägandeförhållandet är direkt eller indirekt — behandla bankernas fastighetsinnehav så att i likhet med vad som gäller för belånade affärs- och bostadsfastigheter ett belopp som svarar mot 75 % av fastighetens uppskattningsvärde hänförs till riskgrad 2 och återstoden av det bokförda värdet förs till riskgrad 4. Inspektionen anmärker på att i fråga om de indirekt ägda bankfastigheterna i utredningens förslag till lagtext sägs att avräkning skall ske på summan av bokförda värdet på aktier i fastighetsbolaget och bolagets skulder, under det att i motiven beträffande den sistnämnda posten talas om bokvärdet av inteckningslånen i bolaget. Inspektionen tolkar föreskriften i enlighet med den föreslagna lagtexten. Sparbanksföreningen menar å sin sida att täckningskravet rimligen bör gälla bolagets skulder till bankinstitutet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1968 129

Utredningsmajoritetens förslag att begränsa täckningskravet till 8 % i fråga om bankinstituts tillskott av riskkapital till annat bank- eller kreditinstitut har mött stark kritik av bankinspektionen som i likhet med herr Hanström hävdar att sådana tillskott fullt ut skall räknas av från det egna kapitalet. Bankföreningen anser däremot att det föreslagna kapitaltäckningskravet bör vara fullt tillräckligt. Även riksbanksfullmäktige och sparbanksföreningen, som också behandlar frågan i sina yttranden, accepterar förslaget, riksbanksfullmäktige dock endast såvitt angår tillskott till svenska institut.

Bankinspektionen erinrar inledningsvis om vad inspektionen anförde i ett remissyttrande i december 1967 över två svenska bankers framställning om tillstånd att förvärva aktier i bankföretag i Frankrike. Inspektionen framhöll då bl. a. att det var angeläget att det reella skydd som banklagens inlåningsregler var avsedda att ge insättarna inte minskades eller eliminerades genom manipulationer av olika slag, såsom t. ex. uppdelning av rörelsen på olika, juridiskt självständiga enheter och andra liknande åtgärder av rent organisatorisk art. I yttrandet gavs exempel på den kapitalförsvagning som äger rum när ett bankinstituts rörelse delas upp på ett antal dotterbolag om nödvändigt tillskott av riskbärande kapital inte sker. I exemplen utgick inspektionen från tre affärsbanker, samtliga med eget kapital motsvarande 9,1 % av utlåningen, varav det ena, moderbolaget, förvärvat de båda övriga. I en koncernsammanställning för de tre bolagen svarade det egna kapitalet mot endast 5,2 % av utlåningen. Inspektionen anmärkte att eftersom moderbolagets investeringar i dotterbolagen i första hand utgjorde riskkapital i sistnämnda bolag reducerades riskkapitalet i moderbolaget i sådan grad att det kom att svara mot endast 1,64 % av bolagets utlåning under det att banklagens krav i exemplet var 9,1 %. Inspektionen framhöll att av detta och andra anförda exempel framgick hur lätt banklagens inlåningsregler skulle kunna kringgås och hur illusoriskt det skydd skulle bli, som lagstiftaren velat bereda insättarna, om inte — på sätt inspektionen rekommenderat — från moderbolagets eget kapital avräknas vad bolaget såsom riskbärande kapital investerat i andra företag för vilka också finns legala krav på risktäckning. Inspektionen menade att man i princip måste kräva att den föreskrivna relationen mellan eget och främmande kapital skall föreligga för koncernen i dess helhet.

Inspektionen ger i sitt remissvar ytterligare ett exempel för att åskådliggöra det enligt inspektionens mening egendomliga resultat som utredningens tolkning av gällande inlåningsrättsregler skulle kunna leda till. I exemplet utgår inspektionen från antagandet att våra två största affärsbanker beslutar om samarbete och att transaktionen får den formen att den största hanken, Svenska handelsbanken, efter vederbörligt tillstånd till gällande kurs inlöser alla aktier i den andra banken, Skandinaviska banken. Kapitalrelationerna skulle därvid förändras på följande sätt (beräkningen baserad på

5 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 143

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

ställningen vid årsskiftet 1967/68). Före transaktionen utgjorde det riskbärande kapitalet i de båda bankerna sammanlagt 1 859 milj. kr. motsvarande 7,5 % av samtliga förbindelser. Efteråt skulle i koncernen däremot inte krävas ett större riskbärande kapital än 1 348 milj. kr. motsvarande 5,4 % av nämnda förbindelser. Utan att placeringsriskerna påverkats av transaktionen skulle alltså, påpekar inspektionen, kravet på riskbärande kapital ha minskat med 511 milj. kr., vilket innebär en reducering med över en fjärdedel. Inspektionen tillägger att exemplet är belysande även för kapitalförhållandena i ett sådant regelsystem som utredningen föreslagit. Inspektionen fortsätter.

Det är uppenbart, att de föreslagna kapitaltäckningsreglerna med den tolkning utredningen rekommenderat inte innebär något reellt skydd för insättarna. Det erforderliga riskkapitalet skulle ju kunna uttunnas praktiskt taget hur mycket som helst, och man måste fråga sig, om det är mödan värt att utforma ett regelsystem, som så lätt skulle kunna sättas ur funktion genom enkla organisatoriska förändringar i bankerna. Inspektionen kan, som framgår av det sagda, nu icke frångå sin uppfattning att tillskott till fullo skall täckas med eget kapital, i varje fall när fråga är om ej alltför obetydliga belopp. De investeringar, som sparbankerna och jordbrukets kreditkassor gjort inom den i resp. lagar godtagna ramen av 10 procent av institutens eget kapital, avser sådana smärre poster beträffande vilka nödvändigheten av täckning till fulla beloppet inte gör sig gällande med samma styrka som när fråga är om majoritetsposter eller betydande minoritetsposter.

Inspektionen anser att i banklagen bör införas en bestämmelse som klart anger att bank för tillgångar av ifrågavarande slag liksom för garantier skall ställa eget kapital som till fullo svarar mot tillgångarnas bokvärde resp. garantiernas nominella belopp.

Bankföreningen bemöter det resonemang bankinspektionen för i anslutning till exemplen. Föreningen framhåller att inspektionen synes ha haft till utgångspunkt att rörelse genom dotterbolag är att jämställa med egen rörelse. För att belysa att så inte är fallet pekar föreningen på att om en bank äger eget kreditinstitut och så stora förluster uppstår i kreditinstitutet att detta måste gå i konkurs, så kan skadan för banken maximalt gå upp till bokförda värdet av dess aktieinnehav i institutet. Om någon uppdelning av rörelsen på två skilda enheter inte gjorts, hade banken däremot fått bära förlusterna i deras helhet. Det är alltså, hävdar föreningen, mindre riskabelt för en banks insättare att banken startar en ny rörelse genom ett dotterbolag än att banken utvidgar sin egen rörelse. Eftersom dotterbolagets borgenärer inte är borgenärer hos banken medför dotterbolagsbildningen ingen förändring av proportionen mellan eget kapital och skulder i banken.

I anledning av inspektionens uttalande att kapitalinsatserna i dotterbolagen i första hand utgör riskkapital i dessa bolag och att, om de måste tas i anspråk för detta ändamål, riskskyddet för moderbankens insättare kommer att reduceras i motsvarande mån, anför föreningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968 131

Bankföreningen vill erinra om att en förlust på aktieinnehavet inte kan få mera omfattande verkningar än en förlust av motsvarande storlek på någon annan placering. Det är förlustens storlek och inte sättet för dess uppkomst som blir avgörande för huruvida eget kapital måste tillgripas för att täcka den.

Bankföreningen kan förstå att bankinspektionens resonemang kunde te sig befogat mot bakgrunden av de nuvarande kapitaltäckningsbestämmelserna, som ju formellt syftar till att begränsa inlåningens och därmed även rörelsens omfattning. Om täckningsreglerna utformas enligt den princip som utredningen föreslagit, kommer de emellertid inte längre att innefatta krav på någon viss relation mellan eget kapital och rörelsens omfång. De kommer i stället att hänföra sig direkt till placeringarna, och det torde inte kunna ifrågasättas annat än att ett aktieinnehav är att betrakta som en placering även om den avser aktier i ett annat kreditinstitut.

Med denna utgångspunkt blir frågan vilken kapitaltäckning som skall krävas för aktieinnehav i andra kreditinstitut att bedöma på grundval av den risk ett sådant innehav kan anses medföra.

I bankinspektionens ovan omnämnda remissyttrande anförs, att om lagstiftaren ansett det i dotterföretaget insatta aktiekapitalet nödvändigt som täckning för de med dotterföretagets rörelse förenade riskerna, så kan samma kapital som tillgång hos moderföretaget inte rimligen utgöra underlag för inlåning där. Bakom detta uttalande kan möjligen ligga ett teoretiskt resonemang som skulle innebära, att om en aktie bildar underlag för en ineller upplåningsrätt som maximerats i syfte att presumerad risk skall motsvaras av aktiekapitalet, så har, när det tillåtna in- eller upplåningsutrymmet tagits i anspråk fullt ut, aktien inte längre något värde. Ett sådant betraktelsesätt håller emellertid inte streck i praktiken. Aktieägarrisken i ett kreditinstitut blir tvärtom regelmässigt mindre, ju mera institutet utnyttjar sin lånerätt. Med växande rörelse följer nämligen stigande avkastning som ger ökad möjlighet att lägga upp reserver. Mot teorin, att en aktie som bildar underlag för lånerätt måste sakna värde om lånerätten fullt utnyttjats, kan dessutom invändas att den skulle leda till, att alla svenska bankaktier borde anses vara helt eller så gott som helt värdelösa.

I själva verket är aktier i helt eller delvis självägda kreditinstitut säkerligen ofta bättre papper än andra aktier som en bank kan bli tvungen att överta till skyddande av fordran. Det förefaller därför föga konsekvent att kräva 100 % kapitaltäckning för organisationsaktier i kreditinrättningar men åtnöjas med 8 % täckning för aktier i allmänhet.

Även i jämförelse med sådan utlåning som enligt förslaget skall hänföras till fjärde riskklassen torde aktieinnehav i kreditinstitut genomsnittligt erbjuda väl så god säkerhet. För närvarande avser bankernas investeringar i andra kreditinrättningar till största delen företag, vilkas egen utlåning enligt förslaget skulle ingå i första eller andra riskklassen. Dessutom förekommer en del engagemang i utländska bankföretag. Det kan antagas att dessa bankföretags portföljer representerar ett tvärsnitt genom alla fyra riskklasserna.

Riksbanksfullmäktige anser att starka skäl talar mot att på det av bankinspektionen tillämpade sättet dra de logiska konsekvenserna ur en i och för sig rimlig premiss. Fullmäktige anmärker att de insatser av riskkapital det här är fråga om avser i huvudsak svenska bank- och kreditaktiebolag.

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Det har, heter det vidare, ansetts i hög grad ligga i det allmännas intresse att sådana företag inrättas och utvecklas. I flera fall har staten inträtt som delägare. Vidare har de från säkerhetssynpunkt getts en utomordentligt betryggande organisation med enligt fullmäktiges mening rätt höga krav på kapitaltäckning. Fullmäktige kommer på dessa skäl till slutsatsen att den av utredningsmajoriteten föreslagna lösningen bör kunna accepteras i fråga om insatser i svenska bankinstitut och kreditaktiebolag, så länge karaktären hos denna grupp inte förändras. I övriga fall synes däremot en anknytning till nuvarande praxis vara motiverad framhåller fullmäktige.

Sparbanksföreningen finner att i de fall en bank har ett dotterbolag, som bedriver in- eller upplåningsverksamhet blir uppenbarligen moderbolagets eget kapital täckningsgrundande i två led. Med hänsyn till att aktieinnehav av detta slag är underkastade, i fråga om affärsbanker tillståndsprövning av Kungl. Maj :t och i fråga om sparbanker och kreditkassor lagstadgade begränsningar i förvärvsrätten, synes emellertid den av utredningsmajoriteten förordade konstruktionen enligt föreningens uppfattning kunna accepteras.

Sveriges jordbrukskasseförbund anför att vissa kreditkassor behöver en tämligen lång övergångstid för att anpassa sig efter de nya kapitaltäckningskraven. Förbundet föreslår att övergångstiden bestäms till fem år.

Departementschefen

Inledning

Ett bankinstituts eget kapital utgör tillsammans med insättarmedlen den fond av rörelsemedel, som institutet förfogar över. Innan inlåningsrörelsen fick den omfattning, som den har i våra dagar, var bankinstitutens kapital av vikt framför allt som rörelsemedel, men numera ligger det egna kapitalets huvudsakliga betydelse på ett annat plan. Dess väsentligaste uppgift är att skydda bankens insättare mot de risker av olika slag som är förenade med bankverksamhet. Det egna kapitalet kan, har det sagts, betraktas som en buffert som skall fånga upp bankens eventuella förluster och därmed skydda insättarnas medel.

Ett bankinstitut bygger, som redan antytts, största delen av sin rörelse på inlåning från allmänheten och är följaktligen beroende av insättarnas förtroende. Bankinstituten har därför ett intresse av att värna om sin soliditet och bygga upp ett eget kapital av sådan storlek att det är tillräckligt för att möta varje förlust. Med hänsyn till bankinstitutens betydelse både för samhället och den enskilde har emellertid frågan om det egna kapitalets storlek inte helt lämnats till bankerna isjälva att sköta. Sedan länge innehåller banklagstiftningen bestämmelser om det egna kapitalets storlek i för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 133

hållande till insättarmedlen. För att underlätta förståelsen av nu gällande, tämligen komplicerade bestämmelser i ämnet och klargöra sambandet mellan dessa och de av kreditinstitututredningen föreslagna kapitaltäckningsreglerna ämnar jag i det följande lämna en kortfattad, delvis historisk redogörelse.

För affärsbankernas del infördes krav på visst eget kapital genom 1911 års banklag. Enligt denna gällde att bankaktiebolags inlåning inte fick överstiga fem gånger beloppet av bolagets egna fonder. Eftersom det egna kapitalet och de inlånade medlen huvudsakligen används till kreditgivning, kan denna vår första inlåningsrättsregel liksom dess efterföljare sägas innebära, att mot en banks placeringar och den förlustrisk de medför skall stå egna fonder av viss minsta storlek, dvs. i detta fall ett belopp motsvarande ca 17 % av samtliga placeringar. En inlåningsrättsregel kan sålunda översättas till en placeringsregel, som ger besked om vilka kapital- eller fondtäckningskrav, som gäller för bankens kreditgivning.

1911 års banklag blev föremål för upprepade ändringar. Detta berodde framför allt på en fortskridande inflation, som kom bankinlåningen att växa utan att bankernas fonder kunde ökas i samma takt. Inlåningsrättsbestämmelsen hindrade därför en normal utveckling av bankrörelsen. År 1920 skedde en uppmjukning av regeln, som i stort sett innebar eu höjning av inlåningsrätten till åtta gånger det egna kapitalet. Inte heller denna uppmjukning förslog länge. Genom årens lopp fram till tillkomsten av 1955 års banklag lindrades fondtäckningskravet för bankbolagen ytterligare genom provisoriska bestämmelser. Viktigast bland dessa var de som infördes genom lagen den 20 december 1946 (nr 766) med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning. Med utgångspunkt i alt regeln om fondtäckning är ett uttryck för tanken att bankernas medelsplaceringar är förenade med risker, som bör täckas av bankernas egna fonder, delades i denna lag bankernas placeringar in i tre grupper efter stigande riskgrad. Till den första gruppen fördes placeringar, som till hela sitt värde fick utgöra underlag för inlåning, nämligen inneliggande kassa, fordringar hos riksbanken, riksgäldskontoret, postgiro eller annat svenskt bankbolag, checkar och växlar utställda av bank samt — beräknade till marknadsvärdet, dock högst nominella värdet — skattkammarväxlar, statsobligationer och vissa därmed jämförliga obligationer med en återstående löptid understigande fem år. Till den andra gruppen fördes obligationer av nyss angivet slag med en återstående löptid överstigande fem år och andra fullgoda svenska obligationer. Dessa obligationer var täckningsfria till tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella värdet, övriga placeringar fördes till den tredje gruppen för vilken täckning i eget kapital fordrades för placeringarna i deras helhet. I den inlåningsrättsregel, som jag nu i korthet redogjort för, görs undantag helt eller delvis från kravet på kapitaltäckning för tillgångar, som inte är förenade med någon risk resp. liten risk, vilket

134 Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

framstår som helt logiskt med tanke på att det egna kapitalet är avsett att möta kreditrisken. Samma princip ligger till grund för inlåningsrättsbestämmelsen i nu gällande banklag. Som framgår av den lämnade redogörelsen för gällande rätt är också enligt denna regel placeringarna differentierade efter riskgraden. Tre olika grupper kan urskiljas, den första helt täckningsfri medan den andra och tredje är underkastade ett kapitaltäckningskrav på 2,2 resp. 9,1 %.

För sparbankernas del reglerades inlåningsrätten för första gången genom 1923 års sparbankslag, vilket innebar att sparbankernas inlåning i likhet med vad som redan gällde för affärsbankerna underkastades krav på viss täckning i fondmedlen. Inlåning som inte motsvarades av inneliggande kassa, banktillgodohavanden, skattkammarväxlar, fullgoda svenska obligationer, kommunlån och vissa inteckningar fick enligt lagen inte överstiga 12 1/2 gånger fonderna. Med denna regel kombinerades emellertid en annan, enligt vilken inlåningen med undantag av sådan, som motsvarades av inneliggande kassa och banktillgodohavanden, aldrig fick överstiga 50 gånger fonderna. Också i denna inlåningsrättsregel med dess dubbla relationstal kan urskiljas tre grupper av placeringar underkastade olika fondtäckningskrav. Efter en skärpning av inlåningsrättsregeln genom att 50-gångerregeln ändrades till en 30-gångerregel mildrades regeln år 1947 genom provisorisk lagstiftning. Dels infördes på nytt 50-gångerregeln, dels vidgades kretsen av täckningsfria placeringar. De provisoriska bestämmelserna inarbetades sedermera utan större ändringar i den inlåningsrättsbestämmelse som nu gäller för sparbankerna. För innehållet i denna regel har jag redogjort i det föregående.

Som jag tidigare utvecklat kan en inlåningsrättsbestämmelse också läsas som en regel om vilket krav på kapitaltäckning som gäller för bankens placeringar. Det sagda gäller också inlåningsrättsregeln för sparbank, men på grund av denna regels konstruktion med dubbla relationstal är det förhållandevis svårt att läsa ut vilka fondtäckningskraven är för tillgångarna i grupperna två och tre. För den första gruppen är fondtäckningskravet 0 %. Andra och tredje grupperna behandlas i lagtexten som en enda kategori som lyder under en kombination av två täckningskrav. Minimikravet på täckning för denna sammanslagna kategori är 1,9 % medan maximikravet är 7,4 %. Mot placeringarna i andra gruppen riktas inget självständigt fondtäckningskrav. Det genomsnittliga täckningskravet på placeringarna i andra och tredje grupperna varierar mellan 1,9 och 7,4 % alltefter den varierande sammansättningen av placeringarna. Utgör placeringarna i tredje gruppen mindre än en fjärdedel av den sammanlagda placeringsportföljen för de båda grupperna är täckningskravet minst 1,9 %. Ökas placeringarna i tredje gruppen över denna fjärdedel verkar 12 1/2-gångerregeln successivt så, att när placeringarna i tredje gruppen svarar mot exempelvis hälften av den gemensamma placeringsportföljen är täckningskravet knappt 4 % och när dessa

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 135

placeringar går upp till tre fjärdedelar av placeringsportföljen är täckningskravet knappt 6 %. Finns placeringar endast i tredje gruppen slutligen är fondtäckningskravet 7,4%.

De för centralkassorna gällande inlåningsrättsbestämmelserna är alltsedan år 1942 så gott som identiska med de som gäller för sparbanker.

De nuvarande inlåningsrättsreglerna —• affärsbankernas likaväl som sparbankernas och centralkassornas — är produkten av en fortgående utveckling mot en allt mer liberal syn på frågan om kapitalkrav för bankverksamhet. De viktigaste faserna av denna utveckling kan avläsas i den nyss lämnade historiken. De ändringar och kompletteringar av de ursprungliga reglerna som gjorts har nästan undantagslöst föranletts av att bankinstitutens inlåning tenderat att spränga den ram som reglerna skapat. De successiva regeljämkningarna har vidtagits för att mildra dessa svårigheter. Det regelsystem, som efter hand vuxit fram, kan därför karaktäriseras som en anpassning till den faktiska inlåningsökningen.

Även om de för affärsbanker, sparbanker och centralkassor gällande inlåningsrättsreglerna är likartade såtillvida att de grundar sig på en uppdelning av tillgångarna i tre grupper efter riskgraden är de, som framgått av det tidigare sagda, i väsentliga avseenden olika. Bestämmelserna är betydligt mindre restriktiva för sparbankernas och centralkassornas än för affärsbankernas del. Dels är kapitalkraven för de olika placeringarna lindrigare för sparbanker och centralkassor, dels är omfattningen av täckningsfria tillgångar större.

Utredningen har vid utformningen av kapitaltäckningsbestämmelserna utgått från att syftet med reglerna liksom hittills skall vara att trygga bankinstitutens soliditet och därmed insättarna. Utredningen har föreslagit att bestämmelserna utformas enhetligt för samtliga bankinstitut. Man har ansett det som mest följdriktigt att formellt utforma bestämmelserna som placeringsregler, differentierade efter placeringarnas art. Bankinstitutens placeringar har utredningen grupperat i fyra olika riskgrader, där riskgrad 1 omfattar placeringar med ingen eller ringa förlustrisk och riskgrad 4 de mest riskbelastade placeringarna. Som kapitaltäckning har utredningen föreslagit för tillgångar i riskgrad 1, utom för rena kassatillgångar, 0,5 % eget kapital och för riskgraderna 2—4 1 %, 4 % resp. 8 % eget kapital. Det samlade kravet på eget kapital erhålls genom addering av kapitalkraven i de olika riskgraderna. Utredningen har vidare förordat att av bankinstitut utgivna förlagsbevis i kapitaltäckningshänseende skall få jämställas med eget kapital enligt nu gällande regler. Dessutom har utredningen föreslagit att ett belopp motsvarande summan av värderegleringsreservernas belopp för utlåning och överskottet av reserven för värdepapper skall få dras från tillgångarnas värde i den högsta riskgraden innan kapitalkravet beräknas.

Förslaget om ändrade kapitaltäckningsregler innebär enligt utredningens beräkning, som hänför sig till förhållandena i bankinstituten den 31 decem­

136 Kungl. Maj:ts proposition nr lb3 år 1968

ber 1964, sänkningar av kapitalkraven för samtliga affärsbanker med minst 25 %, i sex fall med mer än 35 %. För de ca 30 sparbanker för vilka beräkningar gjorts innebär förslaget sänkningar för 20 sparbanker med mer än 15 %, varav för tre med mer än 35 %. För tre sparbanker innebär förslaget en ökning med ca 10 %. Tre centralkassor får enligt förslaget sina kapitaltäckningskrav höjda med 10—15 % medan de övriga nio får måttliga sänkningar.

Allmänna synpunkter

Beträffande förslaget i allmänhet vill jag anföra följande. Om behovet av och syftet med kapitaltäckningsbestämmelser för bankinstituten råder allmän enighet. Jag vill i detta sammanhang erinra om att de nuvarande inlåningsrättsreglerna vid sidan av sin huvudfunktion att trygga insättarna har en bieffekt som placeringsdirigerande faktor. Denna effekt orsakas av att reglerna undantar vissa betryggande placeringar helt eller delvis från kapitaltäckningskrav. Det av utredningen föreslagna systemet kommer att få samma verkan. Jag vill med anledning härav redan nu förklara att kapitaltäckningskravens ändamål — att trygga insättarna — enligt min åsikt bör liksom hittills få bestämma de nya kapitaltäckningsreglernas innehåll på ett avgörande sätt.

Den föreslagna nya konstruktionen av kapitaltäckningsreglerna har som metod allmänt accepterats av remissinstanserna. Den kan betecknas som en utveckling av det gällande inlåningsrättssystemet och har flera väsentliga förtjänster. Reglerna knyts direkt till bankinstitutens placeringar, vilket är följdriktigt, eftersom det egna kapitalet, som jag tidigare framhållit, skall stå emot den risk som är förenad med kreditgivningen. Genom att reglerna utformats som placeringsregler blir de betydligt mindre komplicerade än f. n. och sålunda lättare att tillämpa för bankinstituten och tillsynsmyndigheten. Vidare lämpar sig de föreslagna bestämmelserna genom sin konstruktion väl för att tillämpas på olika typer av bankinstitut, oavsett rörelseinriktning och utlåningsstruktur. Systemet medför nämligen med given omslutning att det ställs större krav på eget kapital hos ett bankinstitut med en mer riskbetonad placeringsstruktur än hos ett institut med mindre.

Jag delar liksom det stora flertalet remissinstanser utredningens uppfattning att kapitaltäckningsbestämmelserna skall vara enhetliga för affärsbanker, sparbanker och centralkassor. En enhetlig reglering av kapitaltäckningskraven är också en självklar följd av mitt ställningstagande till en samordnad banklagstiftning i inledningsavsnittet. Jag är därför inte benägen att som bankinspektionen föreslagit sätta kapitaltäckningskravet i riskgrad 4 lägre för sparbanker och centralkassor än för affärsbanker.

I fråga om kapitalkravets storlek har bankinspektionen anfört betänkligheter mot de betydande lättnader som de nya reglerna skulle medföra framför allt för affärsbankerna. Enligt inspektionens beräkningar innebär

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 137

förslaget en minskning av kapitalbehovet för flertalet affärsbanker med 40—50 %. Vad angår de av utredningen redovisade små förlusterna för bankinstituten under efterkrigstiden påpekar inspektionen, att dessa siffror hänger samman med den under de senaste årtiondena i stort sett rådande högkonjunkturen. Inspektionen understryker att kraven på riskkapital måste avvägas så, att bankinstituten med bevarat förtroende från allmänheten skall kunna fungera även under perioder med sämre konjunkturer, då bankernas soliditet kan utsättas för kraftiga påfrestningar. Inspektionen finner emellertid, trots det sagda, en minskning av kapitalkravet för affärsbankerna motiverad. Minimikapitalet bör dock reduceras med högst 20 —25 %.

De synpunkter bankinspektionen anfört manar även enligt mitt bedömande till försiktighet. För att åstadkomma enhetliga kapitaltäckningsbestämmelser är det emellertid nödvändigt att förhållandevis kraftigt sänka kapitalkravet för affärsbankerna, eftersom de har de strängaste kraven. Några bärande skäl för att i stället starkt skärpa kapitalkraven för sparbanker och centralkassor torde inte finnas. Det bör i detta sammanhang erinras om att ett högre kapitaltäckningskrav medför högre kostnader för den kreditförmedling som bankerna tillhandahåller. Dessa kostnader får ytterst betalas av dem som tar institutens tjänster i anspråk. Den ytterligare trygghet ett högre kapitaltäckningskrav innebär för insättarna får därför vägas mot de nackdelar som lägre inlåningsräntor och högre lånekostnader medför. Å andra sidan måste också beaktas att det från såväl bankernas som näringslivets synpunkt är angeläget, att bankerna har en så stark kapitalställning, att de verkligen har möjlighet att lämna riskbetonade krediter och kan ta de förluster som följer därav. Vid detaljutformningen av kapitaltäckningsbestämmelserna har jag sökt beakta de synpunkter jag här anfört. Till kapitaltäckningskravet i stort för de olika bankinstituten återkommer jag i slutet av detta avsnitt.

Sammanfattningsvis vill jag alltså ansluta mig till de grundläggande bedömningar som ligger bakom utredningens förslag.

Eget kapital

Innan jag går över till att behandla frågan om hur kapitaltäckningskraven i detalj bör utformas är det av vikt att slå fast vad kraven skall sättas i relation till eller med andra ord vad som skall räknas som bankinstituts eget kapital. Enligt gällande ordning utgör beskattade egna medel basen för vad som får räknas som inlåningsrättsgrundande kapital, dvs. odisponerade vinstmedel, dispositionsfond (garantifond), reservfond och aktiekapital (grundfond/insatskapital). Dessutom får med eget kapital i inlåningsrättshänseende likställas mot förlagsbevis upplånade medel till ett belopp motsvarande för affärsbank aktiekapitalet, för sparbank reservfonden och för centralkassa kassans och anslutna jordbrukskassors eget kapital. Utred-

51 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 143

138 Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

ningen har inte föreslagit någon ändring av vad som skall räknas som eget kapital resp. egna fonder. Någon remissinstans har satt i fråga om inte all förlagsupplåning skulle kunna jämställas med eget kapital. I övrigt har ingen kritik framförts på denna punkt. För egen del instämmer jag i utredningens uppfattning. I fråga om förlagsupplåningens ställning som täckningsgrundande kapital vill jag erinra om att denna fråga var föremål för lagstiftning så sent som år 1965 (prop. 113, BaU 41, rskr 334). Då vidgades den inlåningsgrundande basen för bankinstituten i den mån den bestod av förlagskapital til! det dubbla i förhållande till vad som tidigare gällde. Jag anser anledning saknas att nu åter ta upp denna fråga.

Det totala insättarskyddet i bankinstituten utgör i regel en betydligt större kapitalmassa än den som räknas till eget kapital eller egna fonder. Förutom beskattade medel och förlagskapital ingår i denna kapitalmassa också obeskattade medel, främst värderegleringskonton för utlåning, värdepapper och valutor. Dessa reserver som avsatts för att möta eventuella förluster tas, när förluster inträffar, alltid i anspråk före bankinstitutets beskattade egna medel. Utredningen har diskuterat om värderegleringsreserverna bör få räknas som kapitaltäckning. Därvid har sagts att om detta spörsmål ses renodlat som en fråga om insättarskydd, vilket enligt utredningen är det i detta sammanhang relevanta synsättet, torde det vara likgiltigt hur bankinstitutet absorberar eventuella förluster. Detta talar enligt utredningen visserligen för att värderegleringsreserven bör få räknas in i den legala kapitaltäckningen, men då dessa reserver liksom beskattade egna medel skulle få viss multipeleffekt på utlåningskapaciteten har utredningen inte ansett sig kunna förorda att reserverna jämställs med eget kapital. Däremot anser utredningen att värdet av värderegleringsreserverna bör få räknas från tillgångarnas värde vid beräkningen av kapitaltäckningskraven. Utredningen har därför föreslagit att summan av värderegleringsreservernas belopp för utlåning samt överskottet av reserven för värdepapper -skall få dras från tillgångarnas värde i den högsta riskgraden före appliceringen av kapitaltäckningskraven. I fråga om värdepapper sportfölj en innebär förslaget att, i den mån beloppet på värderegleringskontot är så stort att nettobokvärdet för dessa tillgångar understiger marknadsvärdet, differensen mellan marknadsvärdet och bokvärdet får dras av från placeringarna i riskgrad 4 före beräkningen av kapitalkravet.

Utredningens förslag att värderegleringsreserverna på visst sätt skall få räknas som kapitaltäckning i bankinstituten har avstyrkts av bankinspektionen som finner regeln alltför liberal och dessutom opraktisk i tillämpningen. Inspektionen pekar i detta sammanhang på att obligationers marknadsvärde, dvs. deras börsnoterade värde, inte är representativt för större obligationsaffärer. En utförsäljning av även en ringa del av en storbanks obligationsportfölj skulle nämligen omedelbart få till följd att kurserna pressades. Också en ränteglidning utan samband med ändring av diskontot kan enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1968 139

inspektionen inverka på kurssättningen och därmed på obligationernas marknadsvärde. Med hänsyn till den osäkerhet som sålunda är förknippad med obligationers marknadsvärde anser inspektionen det rimligt, att bankinstituten, även om de inte tillåts räkna av skillnaden mellan marknadsvärde och bokvärde från värdet av andra mer kapitalkrävande tillgångar, ändock sätter värdet på sitt obligationsinnehav efter så försiktiga grunder att det innefattar marginaler för att möta smärre ändringar i räntenivån. För att undvika de olägenheter som utredningens förslag om avräkningsregeln innebär har inspektionen förordat den ändringen av kapitaltäckningsreglerna att kapitalkravet även i fråga om obligationer skall beräknas efter deras bokvärde. Efter en sådan ändring skulle enligt inspektionen någon särskild avräkningsregel knappast vara nödvändig, eftersom obligationer i praktiken alltid redovisas netto, dvs. efter avdrag för reserveringar. För andra tillgångar, som redovisats brutto, får enligt inspektionen bokvärdet självfallet minskas med det för tillgången i fråga avsatta beloppet.

Jag instämmer i den kritik som bankinspektionen riktat mot den föreslagna avdragsregeln och vill för egen del tillägga följande. Eftersom reserverna enligt vad erfarenheten visar snabbt kan reduceras eller försvinna åstadkoms genom denna regel en kapitalbas, som skulle variera i storlek alltefter inträffade förluster eller ändrad inställning i fråga om behovet av säkerhetsmarginaler. En kapitaltäckningsbestämmelse som bygger på en på angivet sätt rörlig kapitalbas är enligt min mening opraktisk och svårtillämpad. På anförda skäl kan jag inte godta utredningens förslag i denna del. Till den av bankinspektionen väckta frågan om värderingen av bankinstitutens obligationsinnehav återkommer jag i det följande.

Bankföreningen har i sitt yttrande över utredningens betänkande föreslagit, att det i 50 § banklagen föreskrivna kravet på avsättningar till reservfond, tills denna svarar mot 50 % av aktiekapitalet, bör sättas ned till vad som gäller för aktiebolag i allmänhet, dvs. 20 % av aktiekapitalet. Denna fråga är jag inte beredd att behandla i detta sammanhang.

Riskindelning av placeringarna och kapitaltäckning skrav ens detaljutformning

Utredningen har vid utformningen av kraven på kapitaltäckning väsentligen tagit hänsyn till de med placeringarna förenade solvensriskerna, dvs. de förlustrisker som hänger samman med att gäldenären inte fullgör sina åtaganden mot kreditgivaren. Placering med större förlustrisk har förts till högre kapitaltäckningsgrad än tillgång med mindre förlustrisk. Utredningen framhåller att det endast undantagsvis är möjligt att ange förlustrisken på en placering eller grupp av placeringar och att det därför är ofrånkomligt att varje gruppering av placeringar efter förlustrisk får en schematisk prägel. Differentieringen av tillgångarna efter förlustrisk grundar sig

140 Kungl. Ma j ds proposition nr 143 år 1968

delvis på att vissa låntagare som stat, kommun och vissa kreditmarknadsinstitut betraktats som säkra. I övrigt har tillgångarna grupperats med ledning av säkerhetens art. Placeringar för vilka särskild säkerhet ej ställts har förts till den högsta riskgraden. I fråga om obligationer har utredningen övervägt att ta hänsyn till de kursrisker dessa värdepapper är utsatta för. Utredningen har dock stannat för att ett allmänt villkor, att obligationer får tas upp till högst marknadsvärdet, är tillfyllest, när det gäller risktäckningen för obligationer med marknadsnotering.

Fondrelationstalens storlek i de olika riskgraderna har utredningen ansett böra utformas så, att de innebär en betryggande täckning av förlustrisken för tillgångar i de olika riskgraderna. Med denna utgångspunkt har utredningen med ledning av faktiskt inträffade förluster och kapitaltäckningskravens nuvarande storlek funnit en sänkning av det samlade kapitaltäckningskravet vara motiverad, i vart fall så vitt gäller affärsbankerna.

Till riskgrad 1 har utredningen fört tillgångar som bedömts ha ingen eller ringa förlustrisk och som enligt gällande rätt tillhör de i inlåningsrättshänseende mest prioriterade. Till denna lägsta riskgrad har förts, förutom guldkantade obligationer, även obligationer som utfärdats av kreditaktiebolag eller som offentligen utbjudits av bankinstitut, dvs. i huvudsak s. k. industriobligationer. Som nyss nämnts har utredningen förutsatt att obligationerna skall få tas upp till högst marknadsvärdet.

Som motivering för den kapitaltäckningskvot, 0,5 %, som utredningen ställt upp för tillgångar i riskgrad 1, har utredningen anfört, att risken för att de mot banken betalningsskyldiga inte fullgör sina förpliktelser visserligen är obefintlig eller ytterst ringa, men att själva handhavandet av tillgångarna är förenat med vissa förlustrisker. Utredningen har dessutom ansett det rimligt att ett visst eget kapital över huvud taget krävs av ett bankinstitut. Därför har också för dessa tillgångar ställts upp en kapitaltäckningskvot.

Som framgått av den tidigare lämnade redogörelsen är utredningen inte enhällig i fråga om den föreslagna kapitaltäckningskvoten för riskgrad 1. Herr Callans har för sin del i stället förordat att tillgångarna i riskgrad 1 frias från alla kapitalkrav, utöver det som ligger i föreskriften att likvida tillgångar skall redovisas till högst marknadsvärdet. Han har särskilt strukit under att den nuvarande ordningen, enligt vilken bl. a. obligationer är prioriterade i kapitaltäckningshänseende, kan förutsättas ha ökat intresset bland bankinstituten för placeringar i obligationer. Ett borttagande av denna prioritering skulle enligt Callans inverka menligt på obligationsmarknaden.

Även vid remissbehandlingen har skilda uppfattningar yppats om vilka placeringar, som bör hänföras till riskgrad 1, och om vilken kapitaltäckningskvot som är den lämpliga. Störst intresse har frågan om kapitaltäck­

Kungl. Maj. ts proposition nr t 'i.‘S år 1968 141

ning för obligationer tilldragit sig. LO har anslutit sig helt till herr Gallans’ uppfattning, andra remissinstanser, däribland riksbanksfullmäktige och poststyrelsen, har med hänsyn till den säkerhet som finns för obligationslån ansett att de obligationer som tagits upp i riskgrad 1, med undantag av sådana som utbjudits av svenskt bankinstitut, bör vara fria från kapitaltäckning. Övriga obligationer i riskgrad 1, främst industriobligationer, bör enligt dessa remissinstanser föras över till riskgrad 2. Bankinspektionen å sin sida har ansett att samtliga i riskgrad 1 upptagna obligationer bör föras över till riskgrad 2. Inspektionen pekar bl. a. på att utredningens förslag för affärsbankernas del, räknat ultimo 1967, innebär en sänkning av det genomsnittliga kapitalkravet för ifrågavarande obligationer från 1,3 till 0,5 %. I fråga om övriga i riskgrad 1 upptagna tillgångar har poststyrelsen och riksbanksfullmäktige förordat att de skall vara fria från kapitaltäckningskrav. Fullmäktige gör dock undantag för fordringar hos utländskt bankföretag. Dessa fordringar bör enligt fullmäktiges mening föras till riskgrad 2, eftersom de utländska bankföretagen inte kan jämställas med de svenska bankinstituten som arbetar under svenska lagregler och offentlig tillsyn. Dessutom är de ifrågavarande fordringarna enligt fullmäktige ofta bestämda i utländsk valuta, vilket medför kursrisker som också bör inverka på kapitaltäckningskraven. Bankinspektionen har föreslagit att fordringar för vilka kommun, svenskt försäkringsbolag eller utländskt bankföretag svarar skall föras över till riskgrad 2 medan återstående placeringar i riskgrad 1 bör göras fria från kapitalkrav.

De skäl som utredningen anfört för att tillgångar, som enligt gällande regler är helt eller delvis täckningsfria, skall underkastas kapitaltäckningskrav har inte övertygat mig. Som herr Callans påpekat skulle ett genomförande av utredningens förslag sannolikt minska bankinstitutens benägenhet att förvärva dessa obligationer och därmed begränsa omfånget av obligationsmarknaden. Jag vill därför förorda att kapitaltäckningskravet för placeringar i riskgrad 1 sätts lika med noll. Emellertid anser jag i linje med vad riksbanksfullmäktige föreslagit, att andra fullgoda obligationer — dvs. i stort sett vad utredningen betecknat som obligationer utbjudna av bankinstitut - liksom fordringar hos utländskt bankföretag bör föras över till riskgrad 2. Däremot finner jag inte skäl att i förevarande sammanhang göra skillnad mellan å ena sidan kommun och därmed jämförlig samfällighet samt försäkringsbolag och å andra sidan övriga i riskgrad 1 upptagna institutionella låntagare. Samtliga nämnda låntagare bör sålunda tas upp i riskgrad 1.

Utredningen har som jag tidigare nämnt föreslagit att obligationer vid beräkningen av kapitaltäckningskravet skall tas upp till marknadsvärdet, dock högst nominella värdet. Med detta kvalitativa krav har utredningen ansett att de med kursvariationerna förbundna riskerna är tillgodosedda. Som framgått av det tidigare anförda har bankinspektionen pekat på vissa nackdelar med att sätta obligationernas marknadsvärde som norm för deras

142 Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

värdering i kapitaltäckningssammanhang på sätt utredningen föreslagit och i stället förordat att obligationernas bokvärde skall användas. Jag är, som jag tidigare anfört, positiv till bankinspektionens förslag. Den av utredningen föreslagna värderingsregeln har visst samband med den av utredningen föreslagna bestämmelsen om avdragsrätt för värderegleringsreserver vid beräkning av kravet på eget kapital. Godtas det av mig förordade slopandet av avdragsregeln saknas skäl att behålla den av utredningen föreslagna värderingsregeln. Jag förordar därför att obligationer i likhet med andra tillgångar vid tillämpning av kapitaltäckningsbestämmelserna skall beräknas efter sina bokförda värden, dvs. efter de värden de skall ha i bankinstitutets balansräkning. Närmare bestämmelser om dessa värden finns intagna i banklagstiftningen och bokföringslagen den 31 maj 1929 (nr 117).

Till riskgrad 2 har utredningen fört tillgångar som ansetts innefatta relativt obetydliga men ändock större riskmoment än tillgångar som förts till riskgrad 1. För riskgrad 2 har utredningen föreslagit en kapitaltäckningskvot av 1 %. Riskgrad 2 innefattar främst lån mot säkerhet av inteckning i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomträtt till sådan fastighet inom 75 % av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller av byggnad, som uppförts på den med tomträtt upplåtna fastigheten, samt lån mot inteckning i annan fastighet eller tomträtt därtill inom 50 % av det uppskattade värdet. Dessutom har i riskgraden tagits upp fordran mot säkerhet av kreditförsäkring meddelad av svenskt försäkringsbolag. Herr Hanström är skiljaktig såtillvida att han föreslagit att krediter mot inteckningar i annan fastighet, dvs. industrifastigheter skall föras till riskgrad 4. Utredningens förslag innebär en reducering av det nuvarande kapitalkravet för dessa krediter, såvitt avser affärsbankerna, från drygt 9 till 1 %. Herr Hanström framhåller att industrifastigheter i stor utsträckning är byggda för viss verksamhet och att deras värde i hög grad är beroende av lönsamheten av den rörelse som där drivs. Sådana fastigheter kan enligt Hanström i säkerhetshänseende inte jämställas med bostads- eller affärsfastigheter. Dessa har i regel en marknadsmässig, avläsningsbar avkastning, som kan utgöra underlag för fastställande av belåningsvärdet. Dessutom finns, framhåller Hanström, för sistnämnda fastigheter en marknad, som ger möjlighet att vid behov finna köpare.

Förslaget att lån mot säkerhet av inteckning i annan fastighet än jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet — dvs. huvudsakligen i industrifastigheter — till viss del skall föras till riskgrad 2 med en kapitaltäckning av 1 % har i flera remissyttranden, bl. a. bankinspektionens, bostadsstyrelsens, riksbanksfullmäktiges och bankföreningens, bedömts som allt för liberalt. De skäl som anförts mot förslaget är väsentligen desamma som herr Hanströms. Jag instämmer delvis i den kritik som förslaget på denna punkt mött. Emellertid bör i detta sammanhang erinras om innehållet i 4 § lagen

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968 143

den 29 juli 1966 (nr 453) om vad som är fast egendom. Genom denna bestämmelse vidgades kretsen av tillbehör till industrifastigheter högst väsentligt i förhållande till vad som tidigare gällt. Sålunda skall numera till fastighet, som helt eller delvis är inrättad för industriell verksamhet, höra maskiner och annan utrustning, som tillförts fastigheten för att användas i verksamheten, med undantag för fordon, kontorsutrustning och handverktyg (se prop. 1966:24; 3LU 27; rskr 149). Syftet med bestämmelsen har huvudsakligen varit att stärka kreditvärdigheten hos industrifastigheter. Med hänsyn härtill anser jag att den anförda kritiken skall beaktas endast på det sättet att fordringar med säkerhet av inteckningar i industrifastigheter inom 50 % av uppskattningsvärdet förs över från riskgrad 2 till riskgrad 3.

Vid remissbehandlingen har ingen anmärkning riktats mot utredningens förslag att i kapitaltäckningsbestämmelserna slopa taxeringsvärdet som norm. Inte heller har någon erinran gjorts mot förslaget att höja belåningsgränsen från 60 till 75 % av normvärdet. Jag kan godta dessa förslag och förordar i princip en övergång till uppskattningvärden. Utredningen har förutsatt att det av bankinstituten uppskattade värdet fastställs efter noggrann expertvärdering i varje särskilt fall. För min del anser jag det viktigt att denna förutsättning kommer till uttryck i lagstiftningen. Vidare bör som bostadsstyrelsen förordat i kapitaltäckningsbestämmelserna tas in en särskild föreskrift i fråga om statsbelånade hus, motsvarande den som gäller för stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna. Bestämmelsen innebär att kreditgivaren vid långivning till statligt belånade bostadshus skall tillämpa samma värden som de statliga låneorganen, dvs. det för bostadslånet fastställda pantvärdet. Kreditgivaren har emellertid rätt att avvika från pantvärdet om han vid egen värdering finner sig inte kunna godta det statliga pantvärdet. Genom bestämmelsen har i stadshypoteks- och bostadskreditorganisationernas långivning uppnåtts en smidig anslutning mellan å ena sidan primär- och sekundärlånen samt å andra sidan det statliga bostadslånet. I viss mån samma effekt bör bestämmelsen enligt min mening kunna få om den, som jag förordar, tas in i kapitaltäckningsbestämmelserna för bankinstituten. Dessutom skapas en viss garanti för att bankinstituten i sin värdering inte låter sig påverkas av låntagarintressen. I fråga om fastigheter utan statligt bostadslån får bankinstituten givetvis tillämpa egna uppskattningsvärden.

Sparbanksföreningen har i sitt remissyttrande föreslagit att uppskattningsvärdet, såvitt angår lån mot säkerhet av inteckning i tomträtt, skall få avse inte bara byggnader, som uppförts på den med tomträtt upplåtna fastigheten, utan också själva nyttjanderätten till denna. Föreningen har uppgett att enligt sparbankernas praxis åsätts i regel tomträttsbyggnaden inte något särskilt värde, utan hela tomträtten värderas i ett sammanhang. Föreningen har vidare framhållit att en framräkning av byggnadsvärden i fråga om utelöpande lån mot säkerhet av inteckningar i tomträtt skulle

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

medföra ett synnerligen omfattande och kostnadskrävande arbete. Jag har förståelse för de olägenheter, som den föreslagna värderingsregeln kan vålla sparbankerna, men jag är ändå inte benägen att förorda en ändring av regeln. Orsaken härtill är att jag anser det olämpligt att i samband med övriga liberaliseringar för inteckningslån slopa det kvalitativa krav i fråga om inteckningslån i tomträtt som ligger i ifrågavarande bestämmelse. De olägenheter sparbankernas nuvarande värderingsprinciper skulle kunna föra med sig vid en övergång till ny kapitaltäckningsbestämmelse bör enligt min mening kunna undvikas. Något hinder för att i fråga om tomträtt vid tilllämpning av kapitaltäckningsbestämmelsen använda taxeringsvärde i stället för uppskattningsvärde torde inte föreligga.

Utredningens förslag att till riskgrad 2 föra fordringar med säkerhet av kreditförsäkring, meddelad av svenskt försäkringsbolag, har föranlett erinringar från två håll. Bankinspektionen har pekat på att kreditförsäkringar ofta är försedda med självriskklausuler och därför föreslagit att fordringar med sådan säkerhet skall föras över till riskgrad 3. Sparbanksföreningen har ifrågasatt om bärande skäl finns för att hänföra fordringar med säkerhet av kreditförsäkring, meddelad av utländskt försäkringsföretag, till riskgrad 4, vilket är innebörden av utredningsförslaget. Enligt föreningen bör sådana fordringar i vart fall kunna föras till riskgrad 3.

Jag delar utredningens uppfattning att kreditförsäkring, som meddelats av svenskt försäkringsbolag, innebär en betryggande säkerhet. Detta bedömande grundar sig bl. a. på den omständigheten att de svenska försäkringsgivarna är underkastade en sträng offentlig tillsyn. Enligt min meningfinns emellertid ingen anledning att i riskhänseende bedöma en kreditförsäkring som meddelats av svenskt försäkringsbolag annorlunda än en garanti lämnad av svenskt bankinstitut. Därför bör fordringar mot säkerhet av svensk kreditförsäkring föras till riskgrad 1. Vad så angår frågan om kreditförsäkring, meddelad av utländskt försäkringsbolag, är jag A^äl medveten om svårigheterna för såväl bankinstituten som tillsynsmyndigheten att bedöma en utländsk försäkringsgivares soliditet. Jag är också medveten om de svårigheter som kan uppstå vid en tvist om försäkringsavtalet mellan den svenske kreditgivaren och det utländska försäkringsföretaget. Samtidigt finner jag det emellertid svårt att motivera den skillnad i kapitaltäckningshänseende som skulle uppstå om fordringar mot säkerhet av utländsk kreditförsäkring fördes till riskgrad 4. Jag har därför stannat för att förorda att ifrågavarande placeringar förs till riskgrad 2. Härigenom vinns parallellitet i fråga om fordringar mot säkerhet av bankgarantier eller kreditförsäkringar i både riskgrad 1 och 2. Jag förutsätter emellertid att bankinstituten vid kreditgivning mot säkerhet av utländsk kreditförsäkring iakttar den allra största försiktighet vid sin säkerhetsbedömning. I tveksamma fall bör samråd ske med tillsynsmyndigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 145

Till riskgrad 3 har utredningen fört de placeringar för vilka förlustrisken framstår som större än för riskgrad 2 men som dock ansetts kunna undantas från den högsta riskgraden. Kapitaltäckningskvoten har utredningen satt till 4 %. Till riskgraden har förts andra svenska obligationer än sådana som tagits upp i riskgrad 1 enligt förslaget. Vidare har utredningen till riskgrad 3 fört lån mot aktier och förlagsbevis noterade vid Stockholms fondbörs med hänsyn till att bankinstituten själva fastställer betryggande belåningskurser för sådana värdepapper. Till riskgraden har också förts lån med säkerhet av inteckning i jordbruksfastighet eller i bostadsfastighet med en- eller tvåfamilj shus, liggande mellan 75 och 100 % av uppskattningsvärdet, under förutsättning att inteckningslånet är förstärkt med betryggande borgen. Skälet för denna riskgradsplacering ifråga om topplån i en- eller tvåfamilj sfastighet har angetts vara att förlusterna på sådana lån varit mycket små under hela efterkrigstiden. Av samma skäl har utredningen fört lån på mindre belopp mot enbart namnsäkerhet till riskgraden. Mot utredningens förslag att i kapitaltäckningshänseende prioritera toppkrediter i jordbruksfastighet och vissa bostadsfastigheter har anmärkningar riktats i två hänseenden. Bankinspektionen anser att bestämmelsen inte innebär samma begränsning av kreditbeloppet i fråga om jordbruksfastigheter som beträffande bostadsfastighet med en- eller tvåfamilj shus, och förordar därför att krediter till jordbruksfastigheter maximeras till 50 000 kr. HSB samt stadshypotekskassan och bostadskreditkassan hävdar att anledning saknas att göra skillnad på toppkrediter i å ena sidan en- och tvåfamilj shus och å andra sidan flerfamiljshus under hänvisning till att förluster på i vart fall statsbelånade flerfamiljshus inte varit relativt större än förlusterna på statsbelånade småhus. För egen del accepterar jag utredningens förslag att till riskgrad 3 föra ifrågavarande inteckningslån. Jag förutsätter därvid att den borgen som ställs innebär en reell förstärkning av inteckningssäkerheten. Dessutom förordar jag att motsvarande placeringar med säkerhet av inteckning i bostadsfastighet med flerfamiljshus förs till riskgraden under förutsättning att bostadslån av statsmedel utgår för huset. Bankinspektionen har riktat kritik också mot utredningens förslag att i riskgraden ta in fordringar med säkerhet av förlagsbevis eller aktier som är noterade vid Stockholms fondbörs. Enligt inspektionen innebär detta att krediter mot sådan säkerhet i riskhänseende bedöms lindrigare än krediter till det företag som ytterst svarar för säkerheten. Även på denna punkt delar jag utredningens uppfattning att fordringar mot säkerhet i förlagsbevis och aktier bör ingå i riskgrad 3. Avgörande för mitt ståndpunktstagande har varit att bankinstituten vid krediter mot ifrågavarande säkerheter tilllämpar förhållandevis försiktiga, enhetliga belåningskurser. Jag förutsätter att tillsynsmyndigheten fortsättningsvis har sin uppmärksamhet riktad på

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

bankinstitutens rekommendationer i fråga om belåningskurserna och att den vid behov ingriper om kurserna skulle tendera att bli alltför höga. Från något håll har yrkats att de i riskgraden upptagna borgenslånen inte skulle maximeras till 25 000 kr. utan anpassas till beloppet efter den omfattning som låntagarens verksamhet har. Som utredningen påpekat är det endast smärre borgenslån som ansetts kunna prioriteras med en inplacering i riskgrad 3. Anledning saknas därför att vidga kretsen av borgenslån i riskgrad 3. Med den uppdelning av obligationer i riskgrad 1 och 2, som jag tidigare förordat och till vilken jag återkommer i specialmotiveringen till kapitaltäckningsbestämmelserna, anser jag att de obligationer som av utredningen förts till riskgrad 3 kan utgå ur placeringskatalogen. Obligationer som inte räknas in bland de fullgoda kan föras till den högsta riskgraden.

Till riskgrad 4 slutligen har utredningen fört tillgångar som inte räknats upp i de tidigare riskgraderna. För riskgraden har föreslagits en kapitaltäckningskvot av 8 %. Av de till riskgraden förda tillgångarna har utredningen särskilt kommenterat fastigheter för banklokalers inrymmande och aktier i sådana fastighetsbolag samt aktier i andra kreditinstitut.

Enligt gällande lagregler för bankinstituten tar innehav av bankfastighet, såväl vid direktägande isom indirekt via fastighetsbolag, i anspråk inlåningsrättsgrundande kapital. För affärsbanker innebär den nuvarande inlåningsrättsregeln att mot det bokförda värdet av direktägd fastighet skall stå 9,1 % eget kapital. För sparbanker och kreditkassor är motsvarande procenttal 7,4. 1 fråga om bankfastighet, som ägs genom fastighetsbolag, krävs enligt de nuvarande reglerna kapitaltäckning endast för det bokförda värdet av bankinstitutets aktier i bolaget. Utredningen har uppmärksammat att lcapitaltäckningsreglerna innebär en viss styrning av formen för innehavet av bankfastighet genom den förmånligare behandling som ägande genom fastighetsbolag medför. I syfte att eliminera denna styrning har utredningen föreslagit att samma krav på täckning i det egna kapitalet skall gälla vare sig fastighet ägs direkt eller indirekt. Utredningen har därför förordat en bestämmelse, avseende ägande genom fastighetsbolag, av innehåll att 8 % av summan av bokförda värdet på aktierna i fastighetsbolaget och dess skulder skall avräknas vid beräkning av krav på bankbolagets eget kapital. I fråga om direktägd bankfastighet behövs ingen särregel, eftersom hela det bokförda värdet av sådan fastighet ingår i riskgrad 4 enligt utredningens förslag. Två remissinstanser har i sina yttranden berört kapitaltäckningskravet i fråga om bankfastigheter. Bankinspektionen anser att ett kapitaltäckningskrav på 8 % är alltför liberalt och föreslår en höjning till förslagsvis 10 %. Som skäl härför anges bl. a. att ett sådant kapitaltäckningskrav skulle kunna få en dämpande effekt på bankinstitutens benägenhet att investera me­

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968 147

del i fastigheter. Sparbanksföreningen å sin sida menar att en medelsplacering i fastighet snarast måste bli säkrare, om kreditgivaren också är ägare till fastigheten, och ifrågasätter om det inte är rimligare att — oavsett om ägarförhållandet är direkt eller indirekt — behandla bankernas fastighetsinnehav så, att i likhet med vad som gäller för krediter i affärs- och bostadsfastigheter ett belopp som svarar mot 75 % av fastighetens uppskattningsvärde hänförs till riskgrad 2 med 1 % kapitaltäckning och återstoden av det bokförda värdet till riskgrad 4 med 8 % kapitaltäckning, dvs. sammanlagt 2,75 % kapitaltäckning för fastighetsinnehavet. För egen del instämmer jag i utredningens förslag om en kapitaltäckning av 8 %. Ett procentuellt något högre kapitaltäckningskrav kan enligt min mening i och för sig inte ha någon återhållande verkan i fråga om bankinstitutens förvärv av bankfastigheter. I detta sammanhang vill jag erinra om vad jag redan uttalat i avsnittet om bankinstitutens rätt att förvärva egendom, nämligen att bankinspektionen med särskild uppmärksamhet bör följa utvecklingen på detta område och inskrida där så behövs. Jag delar utredningens mening att ägandeformen för bankfastighet bör vara neutral i kapitaltäckningshänseende. Bankinspektionen har i sitt yttrande också framhållit att skyldigheten att ställa kapital för indirekt ägda fastigheter inte endast bör gälla, då bankinstitutet äger bestämmande inflytande, utan även då institutet har ett väsentligt ekonomiskt intresse i fastighetsbolag. Som jag utvecklat vid behandlingen av förvärvsreglerna gäller för bankinstitutens rätt att förvärva fastighet eller aktie i bankfastighetsbolag det villkoret att förvärvet skall syfta till att bereda banken lokaler för dess inrymmande. Jag har framhållit att detta villkor inte får ges en alltför rigorös och snäv innebörd och tolkas som ett krav på att hela den ifrågavarande fastigheten skall disponeras för bankverksamheten. I en bankfastighet kan inrymmas t. ex. bostads-, kontors- och af färslägenheter. Den föreslagna förvärvsregeln tillåter därför, liksom den nu gällande, att bankinstitut tillsammans med annan äger fastighet, som delvis inrymmer bankens lokaler, delvis disponeras av meddelägaren. Fall kan tänkas där meddelägaren visserligen har aktiemajoriteten i bankfastighetsbolaget, men där banken ändock har en väsentlig andel i bolaget. Sådana fall bör också enligt min mening omfattas av den föreslagna regeln för indirekt ägande. Jag biträder därför inspektionens förslag i denna del. Beträffande den närmare innebörden av uttrycket »väsentligt ekonomiskt intresse» hänvisar jag till prop. 1955: 3 s. 173—175. Bankinspektionen och sparbanksföreningen har också diskuterat innebörden av utredningens förslag att avräkning skall ske på summan av bokförda värdet på aktier i fastighetsbolaget och bolagets skulder. Uttrycket »bolagets skulder» har av inspektionen tolkats som bolagets samtliga skulder, medan sparbanksföreningen å sin sida tolkat uttrycket som avseende bolagets skulder till bankinstitutet.

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

För att syftet med regeln skall nås — att direkt eller indirekt ägd bankfastighet skall behandlas lika i kapitaltäckningshänseende — bör enligt min mening, när banken ensam äger fastighetsbolaget, samtliga i fastighetsbolaget bokförda skulder räknas med. Skulle, som jag nyss berört, fall förekomma där bankinstitut tillsammans med annan äger fastighetsbolag, bör däremot endast den del av fastighetsbolagets skulder som svarar mot bankbolagets aktieinnehav i fastighetsbolaget tas med vid avräkningsförfarandet. Ges avräkningsregeln detta innehåll nås likställighet i kapitaltäckningshänseende både i direkta och indirekta samäganderättsfall.

Jag övergår härefter till frågan hur bankinstitutens innehav av aktier i andra kreditinstitut skall behandlas i kapitaltäckningshänseende. Först må erinras om att affärsbank enligt gällande och föreslagna förvärvsregler får förvärva sådana aktier endast efter tillstånd av Kungl. Maj :t. Även sparbanks och centralkassas förvärv av sådana aktier är reglerad i lag, fastän på ett annat sätt. Bankinstitutens intressen i s. k. sidobolag kan efter bolagens verksamhetsinriktning delas in i fem grupper, nämligen bankinstitut, bostadsfinansierande kreditaktiebolag, industri-, fartygs- och exportfinansierande kreditaktiebolag, kommunlånebolag och utländska bankföretag. Med den första gruppen avses Sparbankernas bank och Jordbrukets bank som ägs av sparbankerna resp. centralkassorna. De bostadsfinansierande kreditaktiebolagen är Svensk Fastighetskredit AB — samägt av ett antal affärsbanker — Svenska Intecknings Garanti AB och Göteborgs Intecknings Garanti AB, vilka är dotterbolag till var sin affärsbank, samt Sparbankernas Intecknings AB — ägt av sparbankerna genom Sparbankernas bank. Dessa bolag har eu utlåning på drygt 9 miljarder och ett aktiekapital på ca 110 milj. kr. De industri-, fartygs- och exportfinansierande instituten är AB Industrikredit, AB Företagskredit och AB Svensk Exportkredit. Dessa bolag ägs till hälften av staten och till hälften av ett antal bankinstitut. Dessutom ingår i gruppen Svensk Fartygskredit AB, som ägs av 14 affärsbanker. Dessa bolag har en sammanlagd utlåningsvolym på ca 1,4 miljarder kr. och ett aktiekapital på ca 132 milj. kr. Kommunlåneinstituten består av Kommunkredit AB, som till 94 r-'c ägs av Sparbankernas bank, och Kommunlåneinstiutet AB, som till 94 % ägs av övriga affärsbanker. Återstoden i dessa bolag ägs av kommunala organisationer. Den sammanlagda utlåningen i kommunlåneinstituten är ca en miljard kr. och aktiekapitalet uppgår till 4 milj. kr. Med de utländska bankerna slutligen avses ett stort antal olika affärsbanksengagemang i utländska bankföretag. De två största är Nordfinanz-Bank Ziirich och Banque Scandinave en Suisse. Sammanlagt uppgår de svenska bankinstitutens intressen i utländska bankföretag till ca 50 milj. kr. För kreditaktiebolagen, som finansierar sin kreditgivning huvudsakligen genom upplåning av medel på obligationsmarknaden, är upplåningsrätten enligt gällande regler begrän-

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968 149

säd i förhållande till det egna kapitalets storlek. De utländska bankföretagen lyder helt naturligt under lagstiftningen i det land där företaget är etablerat.

Vid beräkning av affärsbankernas inlåningsrätt bär i praxis från bankens eget kapital avräknats bokförda värdet på intressen i sidobolag av nu angivna typer. Detta innebär ett kapitaltäckningskrav av 100 % för sidobolagsengagemang. Till grund för denna rättstillämpning har legat åsikten att det egna kapital, som lagstiftaren föreskrivit som skydd för bankens insättare, inte samtidigt kan utgöra riskkapital också i ett annat kreditinstitut. Det förhåller sig nämligen så, att om ett bankinstitut äger exempelvis ett kreditaktiebolag, innebär detta att med bankinstitutets eget kapital som grund drivs dels en rörelse hos moderbolaget dels en hos dotterbolaget. Eftersom det finns bestämmelser om högsta tillåtna rörelsevolym i förhållande till det egna kapitalet för båda bolagen, följer aritmetiskt av en dotterbolagsbildning att en större kreditgivning kan ske med oförändrad storlek av det egna kapitalet, än om dotterbolaget inte upprättats, dock under förutsättning att inte en särskild reduceringsregel införs vid kapitalkravsberäkningen.

Utredningen har föreslagit att aktier i sidobolag skall ingå i riskgrad 4 och sålunda kräva 8 % kapitaltäckning. Utredningen betonar att den är medveten om den aritmetiska innebörd förslaget har med avseende på möjligheterna till rörelsetillväxt på grundval av ett givet eget kapital. Enligt utredningen är emellertid det avgörande i detta sammanhang att lagstiftningen i vårt land betraktar varje kreditinstitut och dess rörelse som en enhet med avgränsning gentemot övriga kreditinstitut och att etablering och förvärv av kreditinstitut är underkastad det allmännas kontroll. Utredningen har därför inte ansett en högre kapitaltäckningskvot än den föreslagna motiverad.

Utredningens förslag på denna punkt är inte enhälligt. Herr Hanström anser det självklart att det kapital som föreskrivits som skydd för bankinstitutens insättare inte samtidigt kan utgöra riskkapital också i annat kreditinstitut. Eftersom det till annat institut överförda kapitalet i första hand utgör skydd för detta företags fordringsägare, tunnas kapitalskyddet ut för insättarna i bankinstituten. Hanström ifrågasätter om inte skillnad kan göras i kapitaltäckningshänseende för sidobolagsengagemang mellan å ena sidan affärsbankerna och å andra sidan sparbanker och centralkassor. För de sistnämnda skulle enligt Hanström undantag kunna göras från kapitaltäckningskvot över huvud taget i fråga om intressen i sidobolag.

Utredningens förslag att begränsa täckningskravet till 8 % i fråga om hankinstitutens engagemang i sidobolag har hälsats med tillfredsställelse av bankföreningen, som ansluter sig helt till utredningens uppfattning, medan från andra håll kritik riktats mot förslaget. Sålunda har bankinspektionen betonat angelägenheten av att det reella skydd, som banklagarnas kapital-

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

täckningsregler är avsedda att ge insättarna, inte minskas eller elimineras genom manipulationer av olika slag som t. ex. uppdelning av rörelsen på olika juridiskt självständiga enheter och andra liknande åtgärder av rent organisatorisk art. Därför måste, som f. n. sker i praxis, från moderbolagets eget kapital räknas av vad bolaget investerar som riskbärande kapital i andra företag för vilka också finns legala krav på risktäckning. I princip måste enligt inspektionen krävas att den föreslagna relationen mellan eget och främmande kapital skall föreligga för koncernen i dess helhet. Inspektionen finner det uppenbart att den av utredningen föreslagna kapitaltäckningsregeln för sidobolag inte innebär något reellt skydd för insättarna. Det föreskrivna riskkapitalet skulle kunna uttunnas praktiskt taget hur mycket som helst. Inspektionen ifrågasätter också om det är mödan värt att utforma ett regelsystem som så lätt skulle kunna sättas ur funktion genom enkla organisatoriska förändringar i bankerna. Inspektionen har på i huvudsak de här anförda skälen förordat att i banklagen skall tas in en bestämmelse, som klart anger att bankinstitut för tillgångar av ifrågavarande slag skall ställa eget kapital som till fullo svarar mot tillgångarnas bokvärde. Riksbanksfullmäktige företräder i denna fråga en mellanställning. Fullmäktige anser att starka skäl talar mot att som bankinspektionen gjort dra de logiska konsekvenserna ur en i och för sig rimlig premiss och betonar, att de insatser av riskkapital det här är fråga om i huvudsak avser svenska bank- och kreditaktiebolag, vilkas verksamhet är reglerad i lag. Det har ansetts i hög grad ligga i det allmännas intresse att sådana företag inrättas och utvecklas och i flera fall har staten inträtt som delägare. Fullmäktige anser att den av utredningen föreslagna lösningen bör kunna accepteras i fråga om insatser i svenska bankinstitut och kreditaktiebolag, så länge karaktären hos denna grupp inte förändras. I övriga fall däremot anser fullmäktige en anknytning till nuvarande praxis motiverad.

Som framgår av det anförda talar goda skäl för både utredningens och bankinspektionens förslag till lösning av frågan om kapitaltäckning för bankinstitutens intressen i sidobolag. Å ena sidan kan sägas att utredningens förslag innebär att möjligheter öppnas för bankinstitut att genom koncernbildning utan insats av nytt riskkapital driva en kreditgivningsrörelse av helt annan omfattning än f. n. Exempel på hur detta kan gå till har bankinspektionen anfört i sitt remissyttrande. Genom en sådan koncernbildning, som i fråga om de vanliga aktiebolagen är en välkänd företeelse, kan ett bankinstitut med ett förhållandevis litet riskkapital behärska en hel kedja av kreditinstitut. Det egna kapitalet/insättar-borgenärsskyddet för en sådan koncern kan teoretiskt bli illusoriskt. Mot detta resonemang kan å andra sidan invändas att bankinstitutens förvärv av sidobolag vanligen kräver tillstånd av Kungl. Maj :t och att de svenska kreditinstituten är underkastade legala soliditetskrav. Vidare kan göras gällande att ett bankinstituts aktieinnehav i ett sidobolag inte är att bedöma annorlunda än vilken place­

Kungl. Maj:ts proposition nr i43 år 1968 151

ring som helst. En lämplig avvägning mellan de ståndpunkter som intagits i denna fråga synes enligt min mening vara, endera som riksbanksfullmäktige förordat att för de svenska sidobolagen kräva 8 % kapitaltäckning medan för de utländska engagemangen skall krävas 100 % kapitaltäckning, eller att behålla nuvarande ordning för alla sidobolagsengagemang utom såvitt gäller de kreditinstitut där staten ingår som delägare. Jag anser övervägande skäl tala för den sistnämnda lösningen. Härigenom vinns att bankinstitutens engagemang i kreditaktiebolag av typen Industrikredit, Företagskredit och Exportkredit, blir mindre betungande än hittills i kapitaltäckningsliänseende. Vidare undviks risken för att kapitaltäckningsbestämmelsernas utformning kan ge anledning till etablerande av sidobolag. Liksom hittills bör härvidlag företagsekonomiska skäl vara utslagsgivande. Jag förordar alltså att i kapitaltäckningsbestämmelserna tas in en föreskrift av innehåll att från eget kapital skall räknas av bokförda värdet av vad bankinstitut som aktiekapital eller i annan form tillskjutit till företag, som driver någon form av bankverksamhet, dock inte såvitt gäller företag i vilket staten är delägare. Någon undantagsregel från den föreslagna ordningen för sparbanker och kreditkassor anser jag inte påkallad.

Jag återkommer slutligen som jag förutskickat till kapitaltäckningskravet i stort för de olika bankinstituten. I fråga om placeringarna i riskgrad 1 har jag redan uttalat att dessa bör vara täckningsfria. Vad beträffar placeringarna i övriga riskgrader ansluter jag mig till de kapitaltäckningskvoter som utredningen föreslagit. För att belysa verkningarna i kapitaltäckningshänseende av de i detta avsnitt förordade bestämmelserna i förhållande till utredningens, herr Hanströms och bankinspektionens förslag har följande tabell upprättats. De affärsbanker, sparbanker och centralkassor som tagits med avses vara representativa för resp. grupp av bankinstitut. Det bör anmärkas att labellen bygger på bankinstitutens redovisning, som inte är anpassad till det föreslagna regelsystemet. Därför kommer det sannolikt att visa sig att kapitalkravet blir väsentligt mindre än som framgår av beräkningarna. Samma reservation gäller f. ö. för den av utredningen redovisade sammanställningen.

152 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Eget kapi­ Kapital­ Kapitalkrav i procent av kol. 2 enligt tal och krav enligt förlagslån nu gällan­ Depart. Utredn. Han­ Banktkr de regler förslag förslag ströms insp.1

tkr förslag förslag 1 2 3 4 5 6

31/8 1967 Svenska Handelsbanken .. 1 024 195 1 026 702 62 54 69 76

1 För tillgångar tillhörande riskgrad 4: affärsbanker 9 %

övriga 8 %

Tabellen visar att departementsförslaget i medeltal skulle innebära en minskning av kapitalkravet i förhållande till nuvarande inlåningsrättsregler för affärsbankerna med 38 %, för sparbankerna med 21 % och en höjning för centralkassorna med 5 %. Av tabellen framgår också att samtliga bankinstitut vid den tidpunkt redovisningen avser hade ett betydligt större eget kapital än vad som skulle krävas enligt departementsförslaget.

Ytterligare en tabell har upprättats för att visa storleken av kapitalkravet i procent av summan av samtliga tillgångar (exklusive diver seräkningar) och ingångna garantiförbindelser enligt de olika förslagen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968 153

Gällande Han­ Bank-

Depart. Utredn.

regler ström insp.

154 Kungl. Maj:ts proposition nr li3 år 1968

Kassareservskyldiglieten

Gällande rätt

Bankinstituten är enligt lag —63 § banklagen, 31 § sparbankslagen, 35 § jordbrukskasselagen och 2 § placeringsreglementet för postbanken — ålagda att hålla viss betalningsberedskap i form av kassareserv. Olika krav ställs i sådant hänseende på instituten såväl i fråga om kassareservens omfattning som beträffande de tillgångar som får räknas in i reserven. Endast för affärsbanker och centralkassor är en enhetlig reglering genomförd.

Kassareservskyldighetens omfattning för affärsbanker och centralkassor bestäms till en början av en kvalitativ regel. Denna innebär skyldighet att hålla en med hänsyn till rörelsens art och omfattning tillräcklig kassareserv av tillgångar som med lätthet kan förvandlas i pengar. Därutöver ges kvantitativa bestämmelser som anger kassareservens minsta storlek. Kassareservplikten ställs därvid i förhållande till i stort sett samtliga förbindelser men differentieras efter inlåningens art. För sparbanker och posibanken finns endast kvantitativa regler för kassareservens storlek.

De kvantitativa bestämmelserna för affärsbanks, sparbanks och centralkassas kassareserv följer samma mönster men innebär något strängare kassareservkrav för sparbankernas del. Kassareserven skall uppgå till minst ett belopp som svarar mot summan av dels 25 % av de förbindelser som bankinstitutet har att fullgöra vid anfordran — avistaförbindelser, t. ex. checkräkning — eller efter uppsägning inom kortare tid än en månad, dels en viss andel, 4 % för affärsbankerna och centralkassorna samt 8 % för sparbankerna, av övriga förbindelser, t. ex. inlåning på kapitalräkning, kapitalsamlingsräkning, depositionsräkning och sparbanksräkning. Det strängare kassareservkravet för sparbanker i vad avser inlåning som inte är av utpräglat kortfristig natur bär motiverats med att sparbankernas placeringar i allmänhet är väsentligt mera bundna än övriga bankinstituts (prop. 1955: 151 s. 147). Kassareservens minimistorlek får tillfälligtvis underskridas men skyldighet föreligger då att snarast möjligt öka reserven till föreskrivet belopp.

Kassareservplikten enligt de kvantitativa reglerna omfattar för affärsbanker och centralkassor inte alla förbindelser. Sålunda är garantiförbindelser helt undantagna. Vidare gäller inte 25 %-regeln för inlåning på sparkasseräkning, för vilken inlåning såväl banklagen som jordbrukskasselagen föreskriver en minsta uppsägningstid av eu vecka. Detta undantag hänger samman med att rörligheten hos sparkassemedlen ansetts vara mindre än hos övriga förbindelser av utpräglat kortfristig natur (jfr prop. 1955: 3 s.

Kiingl. Maj:ts proposition nr i43 år 1968 155

124—126). Slutligen är 4 %-regeln inte tillämplig på långfristiga förbindelser, förlagslån, återlån hos AP-fonden och inteckningslån i egna fastigheter.

Postbanken är skyldig att som kassareserv redovisa ett belopp som tillsammans med inneliggande kassa och medel, som står inne hos bank eller riksgäldskontoret, motsvarar för postsparbanken minst 10 % och för postgirot minst 50 % av kontoinnehavarnas behållning enligt senaste bokslut.

Beträffande de tillgångar som får räknas in i kassareserven ges f. n. endast för sparbanker (uttömmande) och postbanken (exemplifierande) en författningsmässig reglering. För affärsbanker och centralkassor avgör i praxis bankinspektionen vad som kan betraktas som kassareservmedel.

Sparbanks kassareserv skall utgöras av medel som innestår på postgiro eller av sådana tillgodohavanden hos riksbanken, riksgäldskontoret, postsparbanken eller affärsbank, vilkas återstående löptid inte överstiger ett år eller som kan sägas upp till betalning inom högst ett år, eller av checkar, som dragits på inländsk penninginrättning och som tillhör sparbanken, eller av skattkammarväxlar eller fullgoda svenska obligationer — beräknade högst till marknadsvärdet — som med lätthet kan förvandlas i pengar. Vidare får av kassareserven högst 100 000 kr. utgöras av vissa inteckningar, som sparbanken innehar som säkerhet för lån, som förfaller eller kan av sparbanken sägas upp till betalning inom högst sex månader. Förutsättningen är att inteckningarna ligger inom 60 % av senast fastställda taxeringsvärdet i jordbruksfastighet eller i sådan bostads- eller affärsfastighet, som är belägen inom område, för vilket stadsplan eller byggnadsplan fastställts. Bankinspektionen kan slutligen efter prövning i varje särskilt fall godkänna även andra tillgångar som kassareservmedel. — Inteckningar har fått gå in i kassareserven alltsedan kassareservbestämmelser tillkom genom 1892 års sparbankslag. Begränsningen till 100 000 kr. kom till år 1923.

Metoden att i lag ge en uttömmande uppräkning av de tillgångar som får räknas som kassareserv har ansetts erbjuda vissa fördelar från speciell sparbankssynpunkt. Tillvägagångssättet tillåter att kassareserven kan omfatta vissa tillgångar, som inte är direkt likvida — inteckningar — men som enligt ett allmänt intresse anses böra hänföras till kassareservmedlen. Inte minst för de små sparbankerna har metoden ansetts vara av betydande värde. (Jfr SOU 1954: 10 s. 2011.

De tillgångar som bankinspektionen godtar som kassareservmedel för affärsbanker och centralkassor omfattar i huvudsak svenska checkar, postremissväxlar samt nettofordringar — avista eller på en dags uppsägning — hos affärsbanker, sparbanker och centralkassor ävensom statspapper och obligationer till belåningsvärdet hos riksbanken.

Kassareservduglig tillgång som pantsatts av affärsbank, sparbank eller centralkassa får inte räknas in i kassareserven. Om sådan tillgång utgör

156 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

säkerhet för avtalad kredit, får den dock räknas som kassareservmedel i den mån krediten inte använts.

För postbanken föreskrivs att kassareserven skall bestå av statens, hypoteksbankens eller stadshypotekskassans obligationer eller av andra värdehandlingar som med lätthet kan förvandlas i pengar.

Bankinspektionen kan medge centralkassa att i sin kassareserv räkna in ansluten jordbrukskassas kassatillgångar (prop. 1956: 122 s. 79).

Vid sidan av nu redovisade kassareservbestämmelser finns sedan år 1937 en särskild beredskapslagstiftning om bankinstituts kassareserv, vars syfte är penningpolitiskt. Denna lagstiftning har ändrats flera gånger. F. n. gäller likviditets- och kassakvotslagen den 25 maj 1962 (nr 256). Lagen gällde ursprungligen t. o. m. den 30 juni 1965 men har förlängts genom lag den 6 juni 1968 (nr 261) för tiden t. o. m. den 30 juni 1971. Enligt denna lag kan Kungl. Maj :t förordna om likviditets- och kassakvoter i den mån detta prövas oundgängligen nödvändigt för att uppnå det mål som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet. Det ankommer på riksbanken att meddela de föreskrifter, som behövs för tillämpning av förordnandet. Förordnande om likviditetskvot kan avse affärsbankerna, sparbankerna, centralkassorna och postbanken, under det att förordnande om kassakvot kan gälla endast affärsbankerna och postbanken. Med likviditetskvot förstås i lagen förhållandet mellan nettosumman av bankinstitutets likvida tillgångar och dess samtliga förbindelser med vissa angivna undantag. Kassakvoten anges som förhållandet mellan bankinstitutets i riksbanken innestående medel och dess förbindelser, också här med vissa undantag. Riksbanken fastställer det procenttal till vilket likviditets- och kassakvot minst skall uppgå. En övre gräns har därvid satts. Denna utgör i fråga om likviditetskvot 50 % för affärsbankerna och postbanken samt 25 % för övriga bankinstitut. Procenttalet för kassakvot har maximerats till 15 %.

Förordnande enligt likviditets- och kassakvotslagen har i fråga om kassakvot för affärsbanker gällt under tiden den 19 december 1967—den 29 februari 1968 (SFS 1967: 745 och 1968: 39). Beträffande likviditetskvoter följer affärsbankerna i praktiken de kvoter som riksbanken rekommenderar.

Kreditinstitututredningen

Utredningen förordar att författningsmässiga regler även i fortsättningen skall ställas upp för bankinstitutens kassareserv och att syftet med dessa regler skall vara endast att skapa garantier för en företagsekonomisk betalningsberedskap. Penningpolitiska synpunkter bör liksom hittills tillgodoses i särskild ordning. I detta sammanhang erinrar utredningen om att riksbanken av penningpolitiska skäl f. n. rekommenderar affärsbankerna särskilda likviditetskvoter och att flertalet av dessa banker redovisar en avsevärt större kassareserv än den banklagen föreskriver.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 157

Den nuvarande olikartade utformningen av kassareservreglerna får enligt utredningen i betydande grad ses mot bakgrund av att även rörelsereglerna i övrigt varit olika. Utredningen pekar särskilt på att sparbankerna tidigare hade större möjligheter än affärsbanker och centralkassor att lämna bundna lån och att detta förhållande låg bakom den strängare kassareservskyldigheten för sparbankerna. Denna skillnad försvann genom lagändringar år 1965 och utredningen föreslår nu att även övriga rörelseregler skall bli likartade. En differentiering av kassareservreglerna kan därför inte längre grundas på författningsmässiga olikheter. Utredningen understryker emellertid kraftigt att likartade regler för verksamheten inte utesluter betydande olikheter i den faktiska sammansättningen av tillgångar och skulder, vilket i sin tur påverkar kravet på betalningsberedskap.

På grund av olikheter i bankinstitutens rörelseinriktning har utredningen övervägt att utforma kassareservkravet enbart som en kvalitativ regel av innebörd, att instituten är skyldiga att hålla en med hänsyn till rörelsens art och omfattning tillräcklig kassareserv. Fördelen med en sådan utformning anges vara att den i princip medger att kassareservkravet kan avpassas efter varje enskilt instituts verksamhet. Utredningen avvisar dock en sådan lösning eftersom den kan medföra svåra tillämpningsproblem. Det kan sålunda förutsättas att bankinspektionen för att fullgöra sin verksamhet måste ställa upp kompletterande kvantitativa regler. Utredningen finner det lämpligare att nödvändiga kvantitativa bestämmelser ges i författning och att reglerna liksom hittills anger kraven på kassareservens storlek. Det betonas att reglerna med nödvändighet måste bli schablonmässiga.

Efter mönster från vad som nu gäller för affärsbanker och centralkassor föreslår utredningen att även en kvalitativ regel skall ingå i kassareservbestämmelserna för samtliga bankinstitut. En sådan regel sägs vara av värde för att markera att de krav som ställs upp genom de kvantitativa bestämmelserna i vissa fall kan innebära en otillräcklig betalningsberedskap.

Som bakgrund till frågan hur kvantitativa regler bör utformas berör utredningen utförligt vissa förhållanden som på ett avgörande sätt kan påverka ett bankinstituts behov av betalningsberedskap. Därvid konstateras inledningsvis att allmänt sett beror kassautvecklingen i banksystemet på de penningvårdande myndigheternas åtgärder och statsbudgetens kassamässiga utfall, variationer i allmänhetens sedelinnehav och betalningsströmmarna till och från utlandet. Härigenom ges den yttre ram inom vilken bankinstituten som grupp har att verka. Dessa förhållanden medför enligt utredningen betalningsströmmar till och från banksystemet och påverkar därigenom banksystemets kassatillgång.

Vad angår det enskilda bankinstitutet konstaterar utredningen, att dess kassautveckling har direkt samband med i vilken utsträckning uttag och utbetalningar av lån i tiden sammanfaller med insättningar samt amorteringar och ränteinbetalningar. Av dessa faktorer kan inbetalningsström-

15S Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

marna av amorteringar och räntor med säkerhet förutsägas. De kan enligt utredningen påverkas även i den meningen att institutet kan förändra takten i sin nyutlåning samt ändra på amorteringstiderna och sammansättningen av värdepapper sportfölj en i fråga om löptider. Utredningen framhåller, att utlånings- och placeringspolitiken härigenom blir ett instrument för bankinstitutets likviditetsplanering. Möjligheterna att härutöver öka kassan genom att säga upp lån förefaller utredningen vara obetydliga, eftersom låntagarnas likviditetsplanering i de flesta fall torde vara uppbyggd på grundval av den med bankinstitutet överenskomna faktiska amorteringstiden och därför inte tillåter en snabbare återbetalningstakt.

I fortsättningen behandlar utredningen den betydelse som inlåningens struktur — sedd ur flera synvinklar — kan ha för behovet av kassareserv. Först påpekas att inlåningsräkningarna kan hänföras till olika kategorier insättare, främst hushåll, kommuner och företag. Med utgångspunkt i att de skilda kategorierna kan antas följa olika mönster i fråga om uttag och insättning på räkningarna finner utredningen det sannolikt, att insättningar från en kategori kan balansera uttag från en annan. Ju mer renodlat inslaget av en enda insättarkategori är i ett institut, desto större blir risken för att balanserande insättningar inte sker. I anslutning härtill betecknar utredningen inlåningsstrukturen med avseende på insättarkategorier som heterogen såväl inom de olika typerna av bankinstitut som för alla bankinstitut. Mest ensartad anges den vara i postbankens sparbanksdel, vars inlåning i allt väsentligt kommer från hushållen.

Det absoluta antalet inlåningskunder som utgör gentemot varandra självständiga beslutsenheter tar utredningen upp som nästa aspekt på inlåningsstrukturen i bankinstituten. Eftersom sannolikheten för balanserande insättningar tilltar vid stigande storlek på bankinstitutet synes det relativa kravet på kassareserv öka ju färre insättare ett institut har. Av detta förhållande drar utredningen den slutsatsen, att vid samma genomsnittsbehållning på inlåningsräkningarna blir t. ex. det relativa kassareservbehovet i ett institut med 1 000 milj. kr. i omslutning lägre än i ett institut med 100 milj. kr. i omslutning.

Inlåningsstrukturen i bankinstituten kan, sägs det vidare, betraktas ur den synvinkeln att det inom ramen för en given omslutning på ett institut kan rymmas ett större antal insättare med mindre behållningar eller ett mindre antal insättare med större behållningar. Eftersom sannolikheten för balanserande insättningar är störst i det förstnämnda fallet får enligt utredningen det relativa behovet av kassareserv i institut med ett stort antal insättare anses vara lägre än i ett institut med ett litet antal insättare.

Utredningen lägger ytterligare en aspekt på bankinstitutens inlåningsstruktur med utgångspunkt i att instituten betraktas som en enhet. Under förutsättning att allmänhetens innehav av sedlar är konstant och att övriga i det föregående nämnda faktorer inte för med sig någon ändring i bank­

Kungl. Maj. ts proposition nr 1 k3 år 1968 159

systemets kassatillgång, följs praktiskt taget genast ett uttag på en inlåningsräkning av en motsvarande insättning. Detta förhållande leder enligt utredningens uppfattning till att ju större ett institut är i förhållande till hela banksystemet, desto mindre blir det relativa behovet av kassareserv. Sannolikheten för att ett uttag från institutet skall följas av en insättning ökar nämligen med växande storlek på institutet.

Utredningens redovisning av olika aspekter på bankinstitutens inlåningsstruktur såvitt rör behovet av kassareserv leder till den slutsatsen att behovet bestäms av flera faktorer i förening. De avgörande faktorerna anges sammanfattningsvis vara dels institutets storlek i förhållande till bankväsendet som helhet, dels antalet insättare i institutet och deras storlek i förhållande till institutets storlek, dels inslaget av olika insättarkategorier i ett institut. Utredningen finner det uppenbart att en gruppering av samtliga bankinstitut med hänsyn till dessa faktorer inte skulle följa associationsrättsliga gränser. Det är därför enligt utredningens mening inte möjligt att differentiera kassareservreglerna efter associationsrättsliga linjer.

Utredningen diskuterar i fortsättningen möjligheten att — liksom f. n. är fallet — differentiera kravet på kassareserv efter inlåningens formella uppsägningstid genom att för kortfristiga förbindelser kräva större betalningsberedskap än för andra förbindelser. Även om utredningens förslag om slopande av nuvarande reglering i fråga om uppsägningstider för inlåningen godtas, utgör detta inte något hinder för att instituten själva — såsom nu sker för vissa räkningar — för kontohavarna föreskriver uppsägningstider av olika längd. Möjlighet finns därför, betonar utredningen, att även i fortsättningen differentiera kassareservkravet efter längden av formellt överenskommen uppsägningstid. En sådan differentiering innebär att framför allt omsättningshastigheten av inlåningen tillmäts betydelse för bankinstitutens kassautveckling. Mot detta anför utredningen att uttag av insättarmedel balanseras tidsmässigt i allt väsentligt av insättningar och att kassaställningen påverkas även av andra faktorer. Utredningen anser det därför inte meningsfullt att differentiera kassareservkravet efter inlåningens formella uppsägningstider.

Utredningens överväganden i fråga om kassareservregler leder till att dessa bör utformas med hänsyn till främst bankinstitutets storlek och antal kunder, förekomsten inom varje institut av relativt stora insättare samt fördelning på insättarkategorier. Utredningen anser att de särskilda krav som varje instituts karaktär kan fordra skall kunna innefattas i en enhetlig schablonregel om kassareservens relativa storlek jämte den kvalitativa bestämmelsen om en med hänsyn till verksamhetens inriktning tillräcklig kassareserv.

Utredningen förordar en för samtliga bankinstitut gemensam kvantitativ kassareservregel om 10 % på inlåningen. Til! inlåning hänförs enligt utredningens förslag samtliga förbindelser med undantag av obligations- och

160 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

förlagslån, lån mot inteckning i egen fastighet, lån som upptagits hos APfonden i samband med återlån samt garantiförbindelser. Vid avvägningen av storleken av det föreslagna procenttalet i förhållande till nuvarande krav bär utredningen utgått från att räkningsstrukturen på inlåningssidan kommer att förbli i stort sett den nuvarande. Skulle väsentliga ändringar i detta avseende aktualiseras, något som diskuterats på bankhåll, får, påpekar utredningen, frågan om procenttalets storlek tas upp till förnyad prövning.

Eftersom en nedgång i kassareservtillgångarna ibland kan ligga helt utanför ett bankinstituts kontroll behåller utredningen i sitt förslag nuvarande möjlighet för affärsbanker, sparbanker och centralkassor att tillfälligtvis underskrida fastställt belopp för kassareserven. Även postbanken föreslås få denna rätt. Skyldighet skall dock i sådant fall föreligga att snarast öka kassareserven till föreskriven nivå.

Verkningarna av en kassareservregel om 10 % på inlåningen belyser utredningen genom en ingående undersökning per den 31 mars 1966 av hur regeln kommer att slå för bankinstituten (SOU 1967:64 s. 207—209). I fråga om sparbankerna avser undersökningen ett representativt urval på 75 stycken. För affärsbankerna som grupp betraktat medför den föreslagna kassareservregeln ingen ändring av nuvarande förhållanden; någon sänkning för storbankerna och höjning för provinsbankerna. Sparbankerna har nu ett genomsnittligt krav på 8,2 %. Utredningens förslag medför en höjning av detta med högst en fjärdedel. För centralkassorna, som nu har ett genomsnittskrav på 6 %, medför den föreslagna regeln en betydande skärpning, i de enskilda fallen varierande ungefär mellan 20 och 90 %. Om hänsyn tas till den faktiska kassareserv som bankinstituten redovisade vid undersökningstillfället, skulle det föreslagna kravet på kassareserv ha uppfyllts av samtliga affärsbanker, av 64 utav 75 undersökta sparbanker och av halva antalet centralkassor eller 6 st.

Med hänsyn till den skärpning som ett genomförande av utredningens förslag innebär för vissa centralkassor och sparbanker förordar utredningen att dessa bankinstitut under en övergångstid, förslagsvis fem år, får tillämpa nu gällande bestämmelser.

Utredningen diskuterar därefter vilka tillgångar som kassareserven får bestå av och börjar därvid med att precisera begreppet kassareserv som kapaciteten hos ett bankinstitut att låna i riksbanken. Kravet för ett bankinstitut på kassareserv mynnar nämligen i sista hand ut i behovet av att genom upplåning i riksbanken täcka ett underskott i riksbanksclearingen. Frågan blir då vilka tillgångar som ett bankinstitut normalt kan belåna i riksbanken och som därför skall få räknas in i kassareserven. En rimlig avgränsning torde enligt utredningens mening vara att — i enlighet med gällande praxis för t. ex. affärsbankerna — som kassareserv räkna tillgodohavanden i riksbanken, fordringar på riksgäldskontoret och på andra kredit-

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 161

institut samt sådana värdepapper som normalt är belåningsbara i riksbanken. I sammanhanget nämner utredningen att riksbanken i princip kan belåna inte endast skattkammarväxlar och statsobligationer samt hypoteksbankens och stadshypotekskassans obligationer utan även övriga kreditinstituts obligationer, kommunobligationer samt industriobligationer och liknande, för sistnämnda kategori under förutsättning att lånen är börsnoterade.

Beträffande de tillgångar som får räknas in i kassareserven erinrar utredningen om nuvarande oenhetliga reglering för bankinstituten. Detaljerade bestämmelser finns endast i sparbankslagen. För affärsbanker och centralkassor anger bankinspektionen i praxis vilka tillgångar isom kan betraktas som kassareservdugliga.

Den sistnämnda ordningen synes, påpekar utredningen, ha fungerat väl och är dessutom smidigare än en reglering i författning. Utredningen föreslår därför att för samtliga bankinstitut i lagtexten skall användas endast termen »tillgångar som med lätthet kan förvandlas i penningar». Under detta begrepp ingår som en väsentlig del i riksbanken normalt belåningsbara tillgångar.

Beträffande sparbanks nuvarande rätt att i kassareserven räkna in vissa inteckningar till ett belopp av högst 100 000 kr. anför utredningen, att genom beloppsgränsen är denna möjlighet av nämnvärd betydelse endast för de minsta sparbankerna. Utredningen föreslår att regeln mönstras ut ur sparbankslagen och pekar därvid på, att i de fall där svårigheter att uppfylla lagens krav kan uppstå bör under den föreslagna övergångstiden ifrågavarande sparbanker kunna vidta åtgärder för att anpassa kassareserven till de nya bestämmelserna.

Utredningen tar i sina lagförslag inte upp några regler om beräkningsgrunder för ett bankinstituts värdepappersportfölj vid bestämmande av kassareservens storlek. Det förutsätts att bankinspektionen liksom hittills i fråga om affärsbanker och centralkassor utfärdar bestämmelser i frågan. Med hänsyn till praxis och institutionella förhållanden i vårt land med avseende på bankinstitutens mobilisering av sina kassareservtillgångar förordar utredningen att inspektionen, i likhet med vad nu är fallet, använder belåningsvärdet i riksbanken som beräkningsgrund vid värderingen av värdepappersportföljen. Utredningens förslag innebär ändring för sparbankerna därigenom att bestämmelsen i sparbankslagen om att obligationer som ingår i kassareserven får beräknas till marknadsvärdet tas bort.

Remissyttrandena

Några remissinstanser har berört syftet bakom kassareservbestämmelser i banklagstiftningen. Riksbanksfullmäktige framhåller, att dessa bestämmelser skiljer sig från i penningpolitiskt syfte uppställda likviditets- och

6 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr li3

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

kassakvotskrav och att avsikten med dem är att säkerställa bankernas betalningsförmåga. Riksgäldsfullmäktige erinrar om att penning- och kreditpolitiskt motiverade ingripanden för kortare eller längre tid kan komma att få större betydelse för bankinstitutens dispositioner än här avsedda kassareservregler.

Den föreslagna enhetliga utformningen av kassareservbestämmelserna — dels en kvalitativ regel, dels en kvantitativ regel om kassareserv på minst 10 % av den totala inlåningen — har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran i det helt övervägande antalet remissyttranden. Till de remissinstanser, som särskilt berört kassareservbestämmelserna och som utan förbehåll anslutit sig till utredningens förslag i denna del, hör bankinspektionen, poststyrelsen, en reservant i riksbanksfullmäktige, herr Dahlén, riksgäldsfullmäktige, bankföreningen, KF, RLF och LO. Riksgäldsfullmäktige anser, att bestämmelserna om kassareserv utmärks av enkelhet och praktisk tillämpbarhet.

Sparbanksföreningen tar upp det av utredningen diskuterade förslaget att utforma kassareservkravet enbart som en kvalitativ regel med innebörd att bankinstituten är skyldiga att hålla en med hänsyn till rörelsens art och omfattning tillräcklig kassareserv. Föreningen anser vissa skäl tala för en sådan lösning. Eftersom avsikten med en kassareserv får anses vara att den skall kunna begagnas för att möta svängningar i bankinstitutens likviditet, är ett kassareservkrav, uttryckt som en viss minsta procentsats av inlåningen, något ologisk. Denna bristande logik korrigeras i utredningens förslag, liksom i gällande rätt, genom stadgandet om att kassareserv som nedgått under föreskrivet belopp snarast möjligt skall ökas till föreskriven gräns. Med hänsyn till att en siffermässigt preciserad kassareserv trots detta kan ha sina fördelar — en sådan ordning innebär bl. a. att bankinspektionen inte behöver ge några supplementära regler för kassareservens storlek — gör sparbanksföreningen inte någon direkt invändning mot att kassareservkravet siffermässigt preciseras. —- Sparbankernas bank ansluter sig till sparbanksföreningens uttalande.

Även jordbrukskasseförbundet kommer — utan att direkt motsätta sig en lösning efter utredningens linjer — med vissa erinringar och påpekanden i anledning av förslaget. De föreslagna kassareservbestämmelserna innebär enligt förbundet väsentligt ökade förpliktelser för centralkassorna, för vissa av dessa inemot en fördubbling i förhållande till gällande regler. Behovet av kassareserv är främst beroende på rörligheten på inlåningen hos olika typer av bankinstitut. Denna rörlighet torde, framhåller förbundet, vara betydligt större hos affärsbanker än hos sparbanker och centralkassor. Från denna synpunkt kan man ifrågasätta om inte de nuvarande reglerna med en med hänsyn till inlåningens sammansättning differentierad kassareservskyldighet är att föredra framför de föreslagna reglerna. Erfarenheten visar också,

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 163

att de nuvarande reglerna för centralkassornas vidkommande varit tillräckliga för att tillgodose behovet av en god betalningsförmåga. Ehuru det sålunda enligt jordbrukskasseförbundets uppfattning inte finns skäl för en skärpning av kassareservreglerna, är kasserörelsen med hänsyn till önskemålet om likställdhet med övriga bankinstitut i och för sig villig att påta sig de ökade förpliktelser, som de föreslagna reglerna utgör. — Jordbrukets bank instämmer i jordbrukskasseförbundets uttalande.

En kritisk inställning till förslaget i denna del intar däremot riksbanksfullmäktige (majoriteten). Fullmäktige påpekar inledningsvis, att det som är påfallande med utredningens konstruktion av kassareservskyldigheten jämfört med förslaget till kapitaltäckningsregler är den långtgående schabloniseringen. Kapitaltäckningskravens form är lika för alla bankinstitut, men genom att de relateras till en indelning av tillgångarna i riskgrader kommer dock hänsyn att tas till den olika karaktären av rörelsen. Kassareservkravet däremot saknar denna form av differentiering och blir helt lika för affärsbanker, sparbanker och centralkassor. Det rent siffermässiga resultatet härav har blivit ett ungefär oförändrat krav för affärsbankerna i genomsnitt, medan sparbankerna och i synnerhet centralkassorna får vidkännas en skärpning.

Fullmäktige ifrågasätter om inte förslaget till kassareservregler kommit att kännetecknas av en väl osmidig ambition att åstadkomma enhetlighet till varje pris utan hänsyn till att det onekligen föreligger och med all säkerhet kommer att föreligga sådana olikheter mellan olika bankinstituts rörelse att en viss differentiering av kassareservkraven ter sig berättigad.

Utredningen har, fortsätter fullmäktige, diskuterat olika faktorer som enligt dess mening borde bestämma ett rationellt grundat kassareservkrav, men funnit att det knappast är möjligt att ta hänsyn till dem. Fullmäktige hävdar dock, att utredningen på otillräckliga grunder avfärdat det system som hittills kännetecknat svensk banklagstiftning, nämligen att relatera kassareservkraven till inlåningens fördelning efter formell uppsägningstid. Utredningens argumentation är mycket kortfattad —- uttagen balanseras tidsmässigt normalt av insättningar och kassaställningen påverkas även av andra faktorer. Fullmäktige ifrågasätter emellertid om inte en fördelning efter uppsägningstider ändock ger ett samlat uttryck för karaktären av ett instituts inlåning i de avseenden som är mest relevanta med hänsyn till kassareservkraven.

Fullmäktige anser sig sålunda inte nu kunna tillstyrka en schablonmässigt bestämd kassareserv på 10 %, som är otillfredsställande motiverad och leder till stora skärpningar för sparbanker och centralkassor. Fullmäktige är emellertid även medvetna om att den nuvarande kassareservregeln för affärsbanker och centralkassor — 25 % av kortfristig och 4 % av annan inlåning — gör en alltför stor skillnad mellan kortfristig och långfristig inlåning. Om det inte är möjligt att nu genomföra en ytterligare prövning

164 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

i syfte att fastställa nya enhetliga regler som tar hänsyn till inlåningens tidsbundenhet, är det enligt fullmäktiges mening att föredra att tills vidare behålla nuvarande regler.

Utredningens lösning av frågan om vilka tillgångar som får räknas in i kassareserven lämnas utan erinran vid remissbehandlingen. Sparbanksföreningen och Sparbankernas bank ifrågasätter dock om det inte, i konsekvens med att kassareserven siffermässigt preciserats, är lämpligt att också kassareservmedlen preciseras i lagtexten genom uppräkning.

Mot utredningens förslag att riksbankens belåningsvärden skall användas vid värdering av de i kassareserven ingående tillgångarna riktar sparbanksföreningen stark kritik och anser att en sådan värderingsnorm innebär för sparbankernas del en ytterligare skärpning av kassareservskyldigheten i förhållande till vad nu gäller. Föreningen föreslår, att sparbankerna vid värdering av obligationsportföljen i kassareservhänseende alltjämt får begagna marknadsvärden. På så sätt undviks olika beräkningsgrunder för obligationer i balansvärderingshänseende (48 § sparbankslagen) och vid beräkning av kassareserv.

Departementschefen

Nu gällande kassareservbestämmelser har till syfte att skapa garantier för att bankinstituten upprätthåller en tillfredsställande betalningsberedskap. Allmän enighet råder om att sådana regler behövs även framdeles. Liksom hittills bör reglerna utformas enbart för uppgiften att skydda bankinstitutens likviditet under det att penningpolitiskt motiverade bestämmelser får ges i annan ordning. Bestämmelser av sistnämnda karaktär finns f. n. i likviditets- och kassakvotslagen, en beredskapslag som i år förlängts att gälla för tiden t. o. m. den 30 juni 1971. Förordnande med stöd av denna lag har gällt endast en kortare tid kring årsskiftet 1967/68 och avsåg då fastställande av kassakvot för affärsbankerna. I övrigt har denna lagstiftnings syften kunnat förverkligas genom överenskommelser mellan riksbanken och affärsbankerna om likviditetskvoter hos sistnämnda banker. BI. a. som följd härav håller affärsbankerna f. n. en kassareserv som är väsentligt större än vad banklagen kräver.

Skyldigheten att med hänsyn till ingångna förbindelser hålla en tillfredsställande kassareserv kan regleras genom kvalitativa eller kvantitativa bestämmelser eller genom ett sgstem innehållande regler av båda nu angivna slag. Innebörden av en kvalitativ regel kan sägas vara den att lagen ställer upp ett allmänt krav på bankinstituten att hålla en med hänsyn till rörelsens art och omfattning tillräcklig kassareserv. Kvantitativa bestämmelser reglerar direkt i lag den minimistorlek en kassareserv skall ha. Inom nuvarande banklagstiftning tillämpas olika system. För affärsbanker och

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 165

centralkassor gäller bestämmelser av såväl kvalitativ som kvantitativ art. Kravet på kassareserv hos sparbank är däremot endast kvantitativt bestämt.

Utgångspunkten för kreditinstitututredningen har även i förevarande avseende varit att åstadkomma ett enhetligt system för alla bankinstitut. Eftersom olikheter i de skilda institutens rörelseinriktning kan väntas bestå även efter en samordning av rörelsereglerna, har utredningen övervägt att utforma kassareservkravet enbart som en kvalitativ regel. Denna lösning har utredningen emellertid förkastat, närmast av det skälet att bankinspektionen i alla fall måste ställa upp kompletterande kvantitativa bestämmelser och att det då är bättre att sådana ges i lag. Utredningens förslag går därför ut på att samma ordning som nu gäller för affärsbanker och centralkassor skall tillämpas för alla bankinstitut, dvs. med en kassareserv bestämd såväl genom en kvalitativ regel som av kvantitativa bestämmelser.

Det föreslagna systemet har i allmänhet gillats eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Sparbanksföreningen har dock i och för sig uttalat starka sympatier för tanken att bestämma kassareservkravet enbart med stöd av en kvalitativ regel men har, av samma skäl som utredningen, inte gjort någon direkt invändning mot en komplettering med kvantitativa bestämmelser i lag.

Enligt min mening — och i denna har jag blivit styrkt genom remissutfallet — har nuvarande ordning för bestämmande av krav på kassareserv hos affärsbanker och centralkassor uppenbara fördelar. Systemet tillåter att nödvändig hänsyn kan tas till det enskilda institutets faktiska sammansättning av tillgångar och skulder. Därutöver är för normalfallen kassareservkravet siffermässigt preciserat, vilket otvivelaktigt är till god vägledning för bankinstituten och underlättar bankinspektionens tillsynsverksamhet. Inom systemets ram kan insättarnas intressen av tillräcklig trygghet tillgodoses. Av dessa skäl godtar jag i princip det föreslagna systemet.

I fråga om de kvantitativa bestämmelsernas utformning innebär utredningens förslag en väsentlig ändring av gällande ordning. Nuvarande bestämmelser relaterar kravet på kassareserv till inlåningens fördelning efter formell uppsägningstid och ställer upp ett krav på kassareserv motsvarande 25 % av kortfristig inlåning och 4 % — för sparbanker 8 % — av övrig inlåning. Utredningsförslaget saknar denna differentiering och anger kravet på kassareserv till ett belopp motsvarande minst 10 % av all inlåning. Det rent siffermässiga resultatet av denna schablonregel — ställt i relation till nuvarande i lag angivna krav på kassareserv — har blivit ett ungefär oförändrat krav för affärsbankerna i genomsnitt men en skärpning för sparbanker och framför allt för centralkassor.

Den föreslagna utformningen av de kvantitativa bestämmelserna har i stort sett inte föranlett några särskilda uttalanden under remissbehand-

166 Kungl. Maj:ts proposition nr 1k3 år 1968

lingen. Bankinspektionen, poststyrelsen, bankföreningen och sparbanksföreningen, som berört förslaget i denna del, har inte haft någon erinran mot utformningen. Däremot har riksbanksfullmäktige och jordbrukslcasseförbundet kritiserat schablonregeln. Den hårdaste kritiken kommer från riksbanksfullmäktige, som hävdat att utredningen på otillräckliga grunder avfärdat det system som hittills kännetecknat svensk banklagstiftning. Fullmäktige har direkt avstyrkt den föreslagna lösningen och som skäl härför åberopat främst att lösningen inte tar tillräcklig hänsyn till olikheterna i de skilda bankinstitutens rörelseinriktning. En differentiering av kassareservlcravet efter uppsägningstid har fullmäktige ansett vara en bättre om än inte fullgod lösning. Även de negativa verkningarna för sparbanker och centralkassor har åberopats av fullmäktige. En i viss mån likartad ståndpunkt intar jordbrukskasseförbundet som för centralkassornas del i och för sig föredragit nuvarande regler framför de föreslagna. Förbundet har dock uttryckligen förklarat, att kasserörelsen med hänsyn till önskemålet om likställdhet mellan bankinstituten godtar utredningsförslaget och därmed ökade kassareservkrav för centralkassornas del.

Riksbanksfullmäktiges uttalande ger mig anledning att här lämna en kort historik över kassareservreglerna. Skyldigheten att för betalningsberedskap hålla viss kassareserv infördes för sparbanker år 1892, för affärsbanker år 1911 och för centralkassor redan från starten år 1915. I fråga om såväl sparbanker som centralkassor utformades bestämmelserna från början som en skyldighet att redovisa en kassareserv motsvarande minst 10 % av insättarnas behållning. De ursprungliga bestämmelserna för affärsbanker ställde däremot kravet på kassareserv i relation till deras kortfristiga förbindelser, som till viss del — 25 % — skulle täckas av en kassareserv. Denna utformning hängde samman med att den inlåning som placerades på mer långfristiga räkningar ansågs kännetecknas av så ringa rörlighet att inlåningen saknade större betydelse för affärsbankernas behov av kassareserv. Med undantag för centralkassornas övergång år 1936 till affärsbankssystemet stod nu återgivna kassareservbestämmelser oförändrade kvar fram till tillkomsten av nu gällande banklagstiftning. Anledningen till att man då för affärsbanker och centralkassor vidgade kassareservkravet till att avse all inlåning var att den nyss angivna förutsättningen för begränsning av kravet till inlåning av kortfristig karaktär inte längre ansågs vara för handen. Differentieringen av kassareservskyldigheten efter inlåningens art motiverades med att kortfristiga förbindelser krävde högre betalningsberedskap än övriga förbindelser. Beträffande sparbanker föranleddes övergången till affärsbankssystemet av bl. a. önskan att sänka kassareservkravet något och att sparbank medgavs rätt att inom en fri sektor motta inlåning på checkräkning och på kortfristig uppsägningsräkning. — För postbanken har kassareservskyldigheten alltid relaterats till kontoinnehavarnas behållning.

Utredningens grepp att applicera schablonregeln på all inlåning utan

Kungl. Maj. ts proposition nr 1 43 år 1968 167

någon differentiering efter dess art innebär alltså inte något främmande för svensk banklagstiftning. Sparbanker och centralkassor har haft ett sådant system och det tillämpas fortfarande — såvitt kan bedömas utan några olägenheter — av postsparbanken som i stort sett nu har samma sortiment inlåningsräkningar som övriga bankinstitut.

Kravet på kassareserv skall ses mot bakgrunden av att ett bankinstituts kassautveckling står i direkt samband med i vad mån uttag av insättarmedel och utbetalningar av lån tidsmässigt sammanfaller med insättningar och inbetalningar. En differentiering av kassareservkravet efter längden av formellt överenskommen eller föreskriven uppsägningstid innebär att framför allt omsättningshastigheten av inlåningen tillmäts betydelse för bankinstitutens kassautveckling. Denna faktors betydelse får dock inte överdrivas i sammanhanget. I viss mån, av naturliga skäl beroende av ett instituts storlek, motverkas den av att uttag av insättarmedel tidsmässigt i allt väsentligt balanseras av insättningar. Dessutom bestäms, såsom framgår av utredningens ingående analys av problematiken, behovet av kassareserv även av andra faktorer — t. ex. bankinstitutets storlek och antal kunder, förekomsten av relativt stora insättare och fördelningen på insättarkategorier. Slutligen bör understrykas att under förutsättning av riksdagens godkännande kommer i framtiden de föreliggande olikheterna i bankinstitutens inriktning att i allt väsentligt elimineras.

När man diskuterar utformningen av kvantitativa bestämmelser bör man ha i minnet att sådana bestämmelser, om de som här ingår i systemet som ett komplement till en kvalitativ regel, i viss mån endast är ett hjälpmedel för att i normalfallen ange lämpligt minimikrav på kassareserven. Det väsentliga i ett sådant system är den kvalitativa regeln som utan någon siffermässig precisering helt allmänt av varje bankinstitut kräver ett likviditetsskydd i törhållande till rörelsens art och omfattning hos institutet. Övervakningen av en sådan regels tillämpning ingår som ett led i bankinspektionens tillsynsverksamhet. Mot denna bakgrund reduceras problemet närmast till en fråga om att skapa en hjälpregel som kan täcka normalfallen och som är enkel och lätt att tillämpa.

Av nu anförda skäl godtar jag i förevarande avseende ett kassareservkrav som är kvantitativt bestämt i förhållande till inlåningen utan någon differentiering efter dess art. Jag vill dock, särskilt med hänsyn till de synpunkter som framförts av riksbanksfullmäktige, ånyo understryka vikten av att bankinspektionen noga följer utvecklingen hos de enskilda instituten och där så behövs kräver större kassareserv än som följer av den kvantitativa bestämmelsen.

Hur stort det kvantitativt bestämda obligatoriska likviditetsskyddet skall vara är en avvägningsfråga. Av utredningen föreslagna 10 % av inlåningen förefaller mig vara en lämplig avvägning mellan skilda intressen. Procenttalet stämmer överens — genomsnittligt sett — med vad som nu krävs av

168 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

affärsbankerna men medför skärpning för sparbanker och centralkassor. Ser man till den faktiska kassareserv som bankinstituten nu håller blir verkningarna av ett krav på 10 % märkbara nästan endast för vissa centralkassor. Affärsbankerna har f. n. en kassareserv på ca 38 % av inlåningen. Sparbanker har sedan gammalt hållit en hög betalningsberedskap och endast ett fåtal sparbanker torde få svårigheter att i dagens läge uppfylla det föreslagna kravet på kassareserv. Av de tolv centralkassorna kan enligt utredningens beräkningar endast sex uppfylla det av utredningen uppställda kravet. De svårigheter som således vid en övergång till den föreslagna ordningen uppstår för vissa sparbanker och centralkassor kan övervinnas genom att såsom utredningen förordat dessa bankinstitut under en övergångstid av fem år får tillämpa äldre kassareservbestämmelser. På grund härav och då såväl sparbanksföreningen som jordbrukskasseförbundet accepterat skärpningen av det lagstadgade kassareservkravet för sparbanker och centralkassor anser jag anledning saknas att frångå utredningens förslag om krav på 10-procentig kassareserv. Procenttalets storlek får självfallet övervägas på nytt om utvecklingen — t. ex. i fråga om strukturen på bankinstitutens inlåningsräkningar — framdeles ger anledning därtill.

Jag delar utredningens uppfattning om att vissa av bankinstitutens förbindelser inte skall kräva någon kassareserv. De förbindelser det här är fråga om utgörs av förlagslån, lån mot inteckning i egen fastighet, lån som tagits upp hos AP-fonden i samband med återlån samt garantiförbindelser. Bland undantagen tas i departementsförslaget inte med obligationer som utgivits av bankinstituten. Detta hänger samman med att jag, som kommer att framgå av avsnittet om inlåningen, inte kan biträda utredningens förslag om rätt för bankinstitut att ge ut egna obligationer. Departementsförslaget innehåller i likhet med gällande rätt bestämmelser dels om möjlighet för bankinstitut att tillfälligtvis underskrida minimikravet på kassareserven, dels om pantsatt tillgångs ställning i kassareservhänseende.

Jag övergår nu till att behandla frågan om vilka tillgångar som får räknas in i kassareserven. Det torde inte vara nödvändigt att i banklagarna närmare ange de tillgångar som är kassareservdugliga. Det räcker enligt min uppfattning med en allmän regel om att det skall vara fråga om tillgångar som med lätthet kan förvandlas i pengar. Det får ankomma på bankinspektionen att i tillämpningsföreskrifter närmare precisera vilka tillgångar som kan betraktas som kassareservmedel. En sådan ordning tillämpas nu för affärsbanker och centralkassor och har visat sig vara en smidig lösning och fungerar väl. Som en riktpunkt i detta sammanhang vill jag ange att det som huvudregel bör röra sig om tillgångar som normalt kan belånas i riksbanken. Detta stämmer överens med den praxis som nu tillämpas av bankinspektionen för affärsbanker och centralkassor och bör vara normgivande även framdeles. Som utredningen påpekat kan nämligen begreppet kassa­

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 169

reserv ytterst betraktas som kapaciteten hos ett bankinstitut att låna i riksbanken. Liksom hittills bör det kunna tillåtas centralkassa att räkna in anslutna jordbrukskassors kassamedel i kassareserven.

En följd av att uppräkningen av kassareservdugliga tillgångar i sparbankslagen tas bort är att därmed slopas i praktiken även nuvarande möjlighet för sparbank att intill ett belopp av 100 000 kr. få räkna in vissa inteckningar i kassareserven. Någon invändning mot att så sker har inte gjorts under remissbehandlingen. Jag är av den uppfattningen att denna specialregel för sparbanker bör slopas. De sparbanker för vilka regeln kan ha någon betydelse bör under den föreslagna övergångstiden kunna anpassa kassareserven även i detta hänseende till de föreslagna bestämmelserna.

En särskild fråga är värdeberäkningen av i kassareserven ingående obligationer. F. n. föreskriver sparbankslagen att obligationer får tas upp till marknadsvärdet medan bankinspektionens praxis för affärsbanker och centralkassor innebär att obligationernas belåningsvärde hos riksbanken är utslagsgivande. Denna praxis är naturlig och bör enligt min uppfattning vara vägledande även i fortsättningen. Det förhåller sig ju så att när en obligation skall nyttiggöras för likviditetsändamål, blir det obligationens belåningsvärde och inte dess marknadsvärde som får relevans. I regel belånas obligationen i sådana sammanhang och säljs inte. En fördel är även att belåningsvärdet torde vara mera stabilt än marknadsvärdet. Att värdet av en obligationsportfölj i skilda sammanhang beräknas efter olika grunder torde inte medföra några större olägenheter.

Jag förordar således att bestämmelserna om kassareservkravet i banklagstiftningen utformas i överensstämmelse med det anförda. Bestämmelserna har i departementsförslaget tagits upp i 58 § banklagen, 27 § sparbankslagen och 35 § jordbrukskasselagen.

6f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr H3

170 Kungl. Maj:ts proposition nr 1h3 år 1968

Kreditgivniiigen

För svenskt bankväsen gäller sedan länge att särskild säkerhet skall ställas för kredit och att det endast i viss begränsad utsträckning är tillåtet att göra avkall på detta krav. Syftet bakom banklagstiftningens bestämmelser om kreditgivning är att trygga bankinstitutens solvens.

Under detta avsnitt skall behandlas dels tre spörsmål avseende säkerhetskravet, nämligen den allmänna regeln om särskild säkerhet vid kreditgivning, undantag från denna regel, dvs. kredit utan särskild säkerhet, s. k. blancokredit, och kredit mot säkerhet av aktier in. m., dels föreskrifter om formerna för kreditgivningen och om kredit till vissa tjänstemän i bankinstituten m. fl., kreditjäv. Genom lagstiftning år 1965 tillkom efter förslag av kreditinstitututredningen enhetliga regler om krediters löptid för affärsbanker, sparbanker och kreditkassor (prop. 1965: 113, BaU 41, Rskr 334, SFS 219—221). Dessa bestämmelser tas oförändrade upp i departementsförslaget. Övriga bestämmelser om kreditgivningen än nu omnämnda kommer att beröras i specialmotiveringen.

Allmän regel om särskild säkerhet vid kreditgivning

Gällande rätt

Den allmänna regeln om särskild säkerhet vid kreditgivning är enhetligt utformad för affärsbanker och kreditkassor. För dessa bankinstitut krävs — 56 § banklagen och 37 § jordbrukskasselagen — att för kredit skall ställas säkerhet som prövas betryggande och som består av fast eller lös egendom eller av fordringsrätt även mot annan än den, till vilken krediten lämnats.

Enligt 28 § sparbankslagen får sparbank som huvudregel lämna kredit endast mot fullgod säkerhet av pant eller borgen.

Placeringen av medel som står inne i postsparbanken eller på postgiro är noggrant reglerad i 1 § placeringsreglementet för postbanken (ändrad 1963:248). Förutom genom inköp av skattlcammarväxlar eller fullgoda svenska obligationer och genom insättning på viss tid hos riksgäldskontoret eller vissa penninginrättningar kan inlånade medel användas till att lämna ut lån. För denna kreditgivning krävs att säkerhet ställs. Bestämmelserna innebär följande. Kredit får lämnas dels mot säkerhet av fullgoda svenska obligationer, dels mot säkerhet av sådan inteckning i fast egendom eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 171

tomträtt till bebyggd fastighet inom landet, som prövas utgöra fullgod säkerhet, dels ock mot annan fullgod säkerhet. I sistnämnda fall gäller dock begränsningar i två avseenden. I enskilda fall får således lånesumman uppgå till högst 10 000 kr. och det sammanlagda beloppet av sådan kredit får inte överstiga en femtiondedel av postbankens inlåning enligt senaste bokslut.

Kreditinstitututredningen

Med sin principiella inställning i gränsdragningsfrågan framstår det som naturligt för utredningen att regleringen av kreditgivningen inte får användas som gränsdragningsinstrument. Utredningen utgår därför från att bestämmelser om kreditgivning skall tillgodose främst solvenssynpunkter. Huvudregeln skall således även i fortsättningen vara att särskild säkerhet skall ställas för kredit. Syftet med kravet på särskild säkerhet för lån anger utredningen vara att den ställda säkerheten skall garantera att krediten blir återbetald. Säkerhetskravet är dock ytterst beroende av låntagarens person och kan sägas ingå som ett led i den allmänna bedömningen av en låntagares kreditvärdighet. Mot denna bakgrund har utredningen övervägt att ge säkerhetskravet en villkorlig innebörd i den meningen att kravet på kvaliteten hos den ställda säkerheten skulle göras beroende av bedömningen av låntagarens kreditvärdighet. Utredningen avvisar dock en sådan utformning av säkerhetskravet, bl. a. med hänsyn till det inslag av skönsmässighet som skulle kunna riskeras med en sådan regel. I stället förordas att huvudregeln om särskild säkerhet skall innebära, att den ställda säkerheten värderad efter objektivt godtagbara grunder skall täcka hela kreditbeloppet. Genom vissa undantag från denna huvudregel skapas ändå en viss flexibilitet. Kravet på särskild säkerhet skall således liksom hittills knytas till säkerhetens karaktär oberoende av låntagarens person. Utredningen erinrar om den olikartade utformning detta krav fått i nuvarande bestämmelser. För affärsbanker och kreditkassor anges att säkerheten skall vara betryggande medan för sparbanker och postbanken används termen fullgod säkerhet. Av förarbetena framgår inte om man med denna skiljaktiga terminologi avsett att kraven på säkerhet också i sak skulle vara olika. Även om en mera restriktiv innebörd kan läggas in i termen fullgod än i termen betryggande synes enligt utredningen numera i praktiken någon skillnad knappast kunna upprätthållas mellan de båda termerna. Utredningen anser att termen säkerhet, som av bankinstitutet prövas betryggande, närmast svarar mot den av utredningen föreslagna betydelsen av säkerhetskravet och förordar därför att denna term i fortsättningen används för samtliga bankinstitut.

172 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Remissyttrandena

Den föreslagna huvudregeln om särskild säkerhet vid kreditgivning i form av pant eller borgen lämnas utan erinran i det övervägande antalet remissyttranden. Hit hör bl. a. sparbanksföreningen, Sparbankernas bank, Jordbrukskasseförbundet och Jordbrukets bank.

Några remissinstanser — kommerskollegium, bankföreningen, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriförbund, Svensk industriförening samt Sveriges köpmannaförbund — knyter an till utredningens diskussion om den innebörd säkerhetskravet bör ha. Det hävdas rent principiellt, att bestämmelser om särskild säkerhet i form av pant eller borgen kan undvaras och att ett krav på skälig trygghet för kreditens återbetalande är tillräckligt. En sådan ordning med fri kreditvärdighetsprövning är allmänt vedertagen utomlands och skulle säkerligen utan fara kunna tillämpas även här i landet. Insättarna sägs ändå få ett tillfredsställande skydd genom kapitaltäckningsreglerna. Flertalet av dessa remissinstanser motsätter sig i dagens läge inte de säkerhetskrav utredningen ställt upp, men framhåller behovet av omprövning av säkerhetsfrågan inom en relativt nära framtid. Två av dessa remissinstanser ifrågasätter om inte säkerhetskravet kan formuleras om så att bindningen till kravet på formella säkerheter inte blir alltför hård och bankinstitutens önskemål om en större rörelsefrihet vid kreditförmedlingen tillgodoses.

Belysande för dessa remissinstansers inställning till säkerhetsfrågan är bankföreningens yttrande. Föreningen förklarar till en början att den är medveten om att tiden knappast är mogen för att helt slopa kravet på särskild säkerhet. Det har nämligen bakom sig en lång och väl befäst tradition. Bankföreningen fortsätter därefter.

Å andra sidan har det emellertid på senare tid också förekommit kritik mot denna tradition. Det har framhållits att kreditprövningen i första hand bör inriktas på frågan om det lånesökande företagets förmåga att förränta och amortera krediten med intjänade medel. Om framtidsbedömningen därvidlag utfaller gynnsamt, borde särskild säkerhet inte anses behövlig. Samtidigt har man påpekat att om företaget inte är lönsamt och livsdugligt, så kan säkerheter i form av fastighets- eller företagsinteckningar bli till föga glädje, eftersom den intecknade egendomens värde ofta är i hög grad beroende av att den kan utnyttjas i en verksamhet som lämnar god avkastning. Under åberopande av sådana synpunkter samt angelägenheten av att stödja ny företagsamhet har företrädare för den mindre och medelstora industrin väckt motioner i riksdagen med yrkande om utredning i syfte att få till stånd ändrade riktlinjer för bankernas kreditbedömning. Även i andra sammanhang har bankerna klandrats för att lägga överdriven vikt vid säkerhetsaspekten. Det har gjorts gällande, att en sådan inställning inte är förenlig med de villkor under vilka näringslivet numera arbetar. Till utveckling av denna synpunkt har anförts att vår industri i dag och än mera i framtiden måste satsa på framställning av nya produkter, vilket minskar betydelsen av fasta fabriksanläggningar men i stället medför krav på kost­

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1968 173

samma insatser för forskning, utvecklingsarbete och marknadsföring samt på högt specialiserad maskinutrustning med jämförelsevis kort ekonomisk livslängd.

Enligt bankföreningens mening ligger det åtskilligt i den kritik som sålunda framförts. Det kan inte förnekas, att kravet på betryggande säkerhet är ägnat att försvåra kreditgivning till nystartade småföretag som har till ändamål att exploatera en ny uppfinning eller idé. Ett sådant företag börjar inte sällan sin verksamhet i en förhyrd lokal och med ganska blygsam maskinutrustning. Tillgången på bankmässiga säkerheter är alltså i begynnelsestadiet ofta begränsad. Även argumentet, att vi står inför eu omläggning av industriproduktionens inriktning, som kräver ökat risktagande, måste uppenbarligen tillmätas avsevärd vikt. Bankföreningen beklagar därför, att utredningen så bestämt avvisat tanken på en regelutformning som skulle innebära att anspråken på säkerhet fick varieras efter risken för att betalning skall utebli. På många håll utomlands är ett sådant förfaringssätt vedertaget i praktiken.

Emellertid torde det, framhåller bankföreningen avslutningsvis, knappast vara möjligt att utan ytterligare sakkunnigutredning konstruera en säkerhetsregel som är flexibel och samtidigt har önskvärd stadga. Den internationella utvecklingen kommer att nödvändiggöra ett förändrat synsätt i fråga om kreditgivningen till näringslivet.

Kommerskollegium refererar till uttalande av handelskammaren i Göteborg och anför bl. a.

En fortsatt industriell utveckling i vårt land torde komma att i hög grad vara beroende av en förnyelse inom produktionen genom exploaterande av nya uppfinningar och idéer, vilket torde komma att ställa stora krav på kapitalförsörjningen. Dessa omständigheter liksom också den minskade självfinansieringen inom näringslivet torde komma att aktualisera krav på befogenheter för bankerna att i högre grad än hittills grunda kreditgivningen på en bedömning av företagens utvecklingsmöjligheter. Det väsentliga vid bedömningen av kreditfrågan borde vara företagets förmåga att med sina intäkter förränta och amortera sin skuld. Bedömningen borde därför främst gälla företagets framtida utsikter. Det förhållandet att företagsamheten under nuvarande allmänna konjunkturer mer än tidigare måste kunna snabbt anpassa sig till ändrade förutsättningar genom ändrad produktion och ny produktion gör det önskvärt att säkerhetskravet inte drivs alltför hårt så att kreditförsörjningen för mindre och medelstora företag onödigt försvåras. Ur det nu angivna perspektivet skulle det vara önskvärt att regeln om ställande av betryggande säkerhet kunde utformas på ett mera tänjbart sätt än som skett i förslaget. En sådan regel torde emellertid inte utan ingående undersökningar och överväganden kunna arbetas fram, och det synes därför rimligt att f. n. godta utredningens förslag samtidigt som man inriktar sig på att senare kunna få fram förslag till en mera företagsvänlig bestämmelse.

Likartade tankegångar återkommer delvis i de yttranden, som avgetts av Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund och Sveriges köp­

174 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

mannaförbund. Grossistförbundet tänker framför allt på distributionen med dess krav på insatser för utvecklingsarbete, marknadsföring och service samt behov av kapital för rationaliseringsåtgärder. Enligt industriförbundet innebär formella säkerhetskrav av rådande karaktär en viss fara för att kreditgivningen snedvrids till nackdel för företag med små möjligheter att ställa panter. Utländska erfarenheter tyder på att i ett väl utvecklat bankväsen kreditinstitutens egen omsorg om sin solvens torde utgöra en tillfredsställande garanti mot alltför stort risktagande i bankmässig utlåning.

KF, som godtar utredningens förslag i denna del, understryker vikten av att säkerhetskravet tillämpas på ett ändamålsenligt sätt. En mer restriktiv tolkning än vad utredningen avsett kan medföra konsekvenser för t. ex. räntesättning och andra lånevillkor och på så sätt medverka till en ökning av den s. k. grå marknaden. Existensen av en sådan marknad är enligt KF i och för sig bevis för att kreditförmedlingen av olika skäl inte kan fungera med tillräckligt stor flexibilitet.

Riksbanksfullmäktige gör några kommentarer till tolkningen av kravet på betryggande säkerhet. Det synes fullmäktige vara uppenbart att bedömningen av tryggheten vid en kredit ofta nödvändigtvis innehåller etl subjektivt element och att ett av bankväsendets uppgifter är ett väl avvägt risktagande. Utredningen har inte avsett att slå fast att bankerna endast skall lämna fullständigt säkra krediter. Den relativt starka spridningen hos de av bankerna tillämpade räntesatserna vid utlåning visar också enligt fullmäktige på ett risktagande som kompenseras av högre avkastning. Det nu sagda kan, framhåller fullmäktige, synas överflödigt, men kan vara motiverat med hänsyn till de alltför onyanserade uttalanden som stundom görs om begränsningen av bankernas möjligheter att medverka till näringslivets finansiering.

Blancokrediter

Gällande rätt

Bankinstituten har såsom redan inledningsvis berörts möjlighet att i viss utsträckning lämna kredit utan särskild säkerhet. Bestämmelser om sådan blancokreditgivning finns i 56 § banklagen, 28 § sparbankslagen, 37 § jordbrukskasselagen och 1 § placeringsreglementet för postbanken. Dessa bestämmelser är i sak delvis olikartat utformade.

Gemensamt för samtliga banldnstitut är möjligheten att lämna blancokredit i vissa särskilt angivna fall, där låntagaren eller annan för kreditens fullgörande ansvarig kan presumeras vara god för sin förbindelse. Denna rätt är dock inte lika vidsträckt för alla bankinstitut. För affärsbankernas

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968 175

del omfattar den kredit till stat, kommun eller annan därmed jämförlig samfällighet, allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av Kungl. Maj :t, affärsbank, sparbank eller utländskt bankföretag och, med viss begränsning, samfällighet som avses i lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa gemensamhetsanläggningar. Samma låntagargrupper utom stat och utländskt bankföretag kan komma i fråga för blancokredit hos kreditkassorna. Sparbanks blancokreditgivning i nämnt hänseende innefattar dels lån till annan sparbank, staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet, dels ock med viss begränsning lån till sådan samfällighet som avses i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar. Postbanken slutligen kan utan särskild säkerhet lämna ut lån till staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet inom landet.

Utöver vad nu angetts kan kreditkassor och postbanken inte bevilja blancokredit. Däremot har affärsbanker och sparbanker en vidsträcktare rätt att lämna kredit av angivet slag. För affärsbankernas del är det fråga om tre fall. Sålunda får kortvarig kredit utan särskild säkerhet beviljas affärsidkare i och för hans rörelse, om med hänsyn till omständigheterna trygghet för förbindelsens fullgörande ändå kan anses föreligga. Vidare kan växel, som är betalbar på annan ort och dragen av vederhäftig person, diskonteras utan accept. Slutligen får annan kredit utan särskild säkerhet lämnas till sammanlagt högst en tiondedel av bankens eget kapital; i fråga om dessa blancokrediter gäller dock vissa individuella maximibelopp, nämligen 75 000 kr. när krediten lämnas småföretagare för hans rörelse och i övriga fall 15 000 kr. — Sparbank åter får utan inskränkning till någon särskild kategori låntagare lämna blancokredit till belopp i varje särskilt fall av högst 5 000 kr. eller det högre belopp, högst 15 000 kr., som kan vara bestämt i sparbankens reglemente, och sammanlagt motsvarande högst en femtedel av sparbankens fonder.

Kreditinstitututredningen

Utredningen föreslår att bestämmelserna om blancokreditgivning utformas enhetligt för samtliga bankinstitut.

Förslaget innebär först och främst att bankinstituten får, i likhet med vad nu gäller för bl. a. affärsbankerna, bevilja blancokredit till stat, kommun eller därmed jämförlig samfällighet, allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av Kungl. Maj :t, affärsbank, sparbank, utländskt bankföretag och samfällighet som avses i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar. Dessutom innehåller förslaget den nyheten att sådan kredit skall kunna lämnas även till svenskt försäkringsbolag eller kreditaktiebolag.

Utredningen förordar vidare, att nuvarande möjlighet för affärsbank att lämna kortvarig kredit utan särskild säkerhet till affärsidkare bör stå kvar med endast den ändringen att termen affärsidkare byts ut mot näringsid­

176 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

kare. Motsvarande möjlighet kan enligt utredningens uppfattning medges även övriga bankinstitut utan våda från solvenssynpunkt. Möjligen kan vissa risker föreligga att ge institut med begränsade resurser denna rätt. Detta är i så fall en fråga som enligt utredningen bör regleras genom reglementen och bolagsordningar. Däremot tar utredningen såsom obehövlig bort nuvarande rätt för affärsbank att i vissa fall lämna kredit mot växel som inte accepterats.

Utöver nu föreslagna undantag från huvudregeln om särskild säkerhet för kredit finner utredningen det vara rimligt att bankinstitut -— i likhet med vad nu gäller för affärsbanker och sparbanker — får möjlighet att i begränsad omfattning lämna blancokredit. Utredningen pekar på att en given förutsättning härvid är att prövningen av låntagarens kreditvärdighet tillåter detta. Ett sådant undantag betyder sålunda lika litet som beträffande de nyssnämnda låntagarna ett avsteg från grundsatsen att trygghet skall föreligga för förbindelsernas fullgörande. Utredningen erinrar om att affärsbanker och sparbanker enligt gällande bestämmelser har möjlighet att lämna lån utan särskild säkerhet inom en given ram med vissa begränsningar av de i varje fall utlånade beloppen. Utredningen föreslår i anslutning härtill att bankinstituten inom en viss ram, angiven som en procentuell andel av det egna kapitalet, får bevilja kredit utan krav på särskild, betryggande säkerhet. Däremot behöver enligt utredningens mening i fortsättningen inte ställas några i författning givna krav på begränsning av det enskilda lånebeloppet. Det bör enligt utredningen i stället ankomma på tillsynsmyndigheten att ange de begränsningar av lånebeloppens höjd som med hänsyn till det långivande bankinstitutets storlek kan vara påkallade. Utredningen föreslår, att ramen fastställs till hälften av det egna kapitalet och att denna kvot skall gälla för samtliga bankinstitut.

Remissyttrandena

Förslagen att vidga utrymmet för bankinstitutens blancokreditgivning vinner anslutning i nästan alla remissyttranden. Utvidgningen sägs vara välgrundad med hänsyn till den moderna utvecklingen av bankväsendet och väl svara mot syftet att underlätta en smidig och effektiv kreditförmedling. En del remissinstanser, bl. a. kommerskollegium, ifrågasätter ytterligare liberalisering. Jordbrukskasseförbundet och Jordbrukets bank framhåller att den enhetliga regleringen av blancokreditvolymen innebär för jordbrukskasseröreisens del att nuvarande snedvridning i konkurrenshänseende faller bort. Kreditkassor får t. ex. samma möjlighet som affärsbanker och sparbanker att erbjuda sina kunder sparlån.

Även bankinspektionen biträder i huvudsak förslaget om vidgad blancokreditgivning men framställer vis-sa anmärkningar och påpekanden.

Beträffande kreditkassorna erinrar bankinspektionen om den restriktiva

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 177

inställning till blancokrediter, som lagstiftaren gav uttryck för vid tillkomsten av jordbrukskasselagen. En av anledningarna härtill var kassornas kooperativa karaktär och det stora inflytande på rörelsen, som dess låntagare ovedersägligen har. Av samma skäl synes det inspektionen vara lämpligt att kredit utan särskild säkerhet får beviljas av jordbrukskassa först efter medgivande i varje särskilt fall från centralkassan. En sådan ordning skulle enligt inspektionens mening medföra en ändamålsenlig kombination av den lokala kassans personkännedom och centralkassans större erfarenheter och möjligheter att mera objektivt bedöma propåer om krediter av detta slag. I vissa jordbrukskassor torde dock förhållandena vara sådana, att undantag från den normala rutinen skulle kunna beviljas. Inspektionen har därför ingen erinran mot att det överlåts på kasserörelsen att i sina interna instruktioner fastställa regler för den här avsedda kreditgivningen. Utredningens förslag om utvidgning av kretsen säkra låntagare föranleder erinringar i tre hänseenden av bankinspektionen. Den första avser kreditkassas rätt att bevilja staten blancokredit. Förslag i denna riktning avvisades i samband med tillkomsten av jordbrukskasselagen med motivering att det inte torde bli aktuellt för kreditkassa att lämna kredit till staten (prop. 1956: 122 s. 166). Motsvarande synpunkter torde enligt inspektionen kunna anföras även nu. Dessutom måste, tillägger inspektionen, staten vara medlem i kassa för att få kredit där. Den andra anmärkningen gäller blancokredit till svenskt försäkringsbolag och kreditaktiebolag. Inspektionen erinrar om att det f. n. finns ett betydande antal mindre försäkringsbolag — härads- och sockenbolag — med begränsat eget kapital, vilka knappast kan anses vara så obetingat goda för sina förbindelser, att de inte skulle behöva ställa säkerhet för upptagna bankkrediter. Motsvarande skäl kan f. n. inte anföras mot de nu existerande kreditaktiebolagen, men i och för sig är det väl tänkbart att förhållandet kan komma att bli annorlunda. Det får enligt inspektionen i sådana fall ankomma på bankinstitutet att pröva företagens kreditvärdighet och att, när så behövs, begära säkerhet. För det tredje ifrågasätter inspektionen om det föreligger något verkligt behov för sparbank och kreditkassa av att kunna lämna blancokredit till utländskt bankföretag. Ett sådant institut kan nämligen med fördel anlita Sparbankernas bank resp. Jordbrukets bank för utlandsaffärer. Inspektionen kan å andra sidan tänka sig att någon av de större enheterna har intresse av att t. ex. kunna stå i direkt kontoförbindelse med sina utländska korrespondenter. Nödvändiga begränsningar kan enligt inspektionen föras in i sparbankernas reglementen och i instruktionerna för kreditkassorna. Bankinspektionen är positiv till att sparbanker och kreditkassor får samma rätt som affärsbanker att lämna näringsidkare kortfristig blancokredit i och för hans rörelse. Det torde enligt inspektionen vara allmänt omvittnat, att denna kreditform varit till stor nytta och möjliggjort betydande smidighet i kreditgivningen. Dess användbarhet har ökat sedan praxis mjukats

178 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

upp så att kredittiden kan utsträckas upp till ett år utan att krediten anses förlora sin kortfristiga karaktär. Inspektionen vill dock understryka att kreditgivning av detta slag kräver särskilt noggrann uppföljning. Det kan därför vara lämpligt, att sparbanker och kreditkassor, till dess tillräcklig erfarenhet vunnits, lämnar sådana krediter endast i begränsad omfattning. Med tanke särskilt på förhållandena i jordbrukskassorna betonar inspektionen vidare, att krediter som beviljas för tillgodoseende av årligen uppkommande behov och som tas i anspråk under större delen av året närmast får karaktären av stående förlagskrediter, för vilka säkerhet skall ställas i vanlig ordning. Krediter kan emellertid rymmas inom den allmänna kvoten för blancokredit.

Utformningen av ramen för den allmänna blancokreditvolymen har föranlett vissa erinringar vid remissbehandlingen. Kritiken avser främst det förhållandet att ramen för varje bankinstituts volym sätts i relation till det egna kapitalet. Bakom kritiken ligger bl. a. att effekten av en sådan relation blir olika för skilda slag av bankinstitut och att detta närmast drabbar sparbanker och kreditkassor. Dessa institut saknar ett eget kapital som kan sägas svara mot aktiekapitalet i en affärsbank och följaktligen begränsas deras möjligheter att utnyttja den vidgade blancokrediträtten. Man diskuterar olika sätt att bestämma blancokreditvolymen och förslag läggs även fram om utvidgning utöver utredningens förslag. Till denna diskussion bidrar bankinspektionen, riksbanksfullmäktige, sparbanksföreningen, jordbrukskasseförbundet och LO. Utredningens förslag i denna del accepteras av jordbrukskasseförbundei under förutsättning, att centralkassa med anslutna jordbrukskassor betraktas som en enhet och att det samlade egna kapitalet inom denna enhet läggs till grund för blancokrediträtten. Bankinspektionen delar denna uppfattning och anlägger bl. a. följande synpunkter på frågan. Kasserörelsens utlåning sker till ca 90 % genom jordbrukskassorna. Dessa har dock inte en häremot tillnärmelsevis svarande del av rörelsens eget kapital. Med utredningens förslag kommer den blancokreditvolym som en centralkassa och anslutna jordbrukskassor sammanlagt kan bevilja ofta inte att kunna utnyttjas till fullo. Att föra över i en kassa inte utnyttjad kreditvolym till annan kassa är inte möjligt enligt förslaget. Sparbanksföreningen anser att ramen för blancokredit bör sättas i relation till den totala utlåningen och förordar som lämplig gräns 10 % av denna. Motiven för denna lösning anger sparbanksföreningen vara bl. a. följande. Kravet på täckning i eget kapital för blancokrediter är redan tillgodosett genom de allmänna kapitaltäckningsbestämmelserna. Dessa innebär i fråga om blancokredit ett kapitaltäckningskrav om 8 %. En regel enligt vilken blancokreditgivningen begränsas av det egna kapitalet utgör strängt taget ett ytterligare kapitaltäckningskrav som i åtskilliga

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968 179

fall innebär strängare krav på fondtäckning än som fordras i övrigt. Den föreslagna relationen ter sig inkonsekvent. Ett mera logiskt sätt att ange blancokrediträttens karaktär av undantag från huvudregeln om särskild säkerhet för utlåning är att sätta ramen för sådan kredit i förhållande till den totala utlåningen. Även praktiska skäl — den förhållandevis ringa storleken av eget kapital i sparbank — talar för en sadan lösning. Var gränsen skall sättas för blancokreditvolymen är en avvägningsfråga. En relation av 10 % av den totala utlåningen innebär inte några allvarliga vådor. — Även LO anser gränsen böra relateras till den totala utlåningen. Det gäller enligt LO att helt allmänt begränsa blancokrediternas volym. Risktäckningskravet är tillgodosett på annat sätt. Även riksbanksfullmäktige ifrågasätter om inte bankernas rätt till blancokreditgivning kunnat vidgas mer än utredningen föreslagit. Fullmäktige skulle kunna tänka sig att använda samma metod som genomförts i fråga om bankernas rätt att lämna medellånga lån, nämligen att sätta det tilllåtna beloppet i relation till det förvaltade kapitalet. Med tanke på den roll specifika säkerheter spelat inom svenskt kreditväsende anser fullmäktige det dock vara rimligt med en försiktig början. Om den ökade friheten utnyttjas med goda resultat, bör enligt fullmäktiges uppfattning en omprövning av den övre gränsen kunna ske sa snart behov härför uppstår.

Kredit mot säkerhet av aktier m. m.

Gällande rätt

Belåning av aktier och förlagsbevis har ansetts medföra särskilda risker för bankinstitutens solvens. Banklagstiftningen innehåller också inskränkningar i rätten att bevilja kredit mot sådana säkerheter. Dessa bestämmelser återfinns för affärsbanker i 49 och 59 §§ banklagen, för sparbanker i 28 § fjärde stycket sparbankslagen och för kreditkassor i 37 § andra stycket jordbrukskasselagen. I vissa fall föreligger direkt förbud att bevilja kredit mot aktie eller motsvarande bevis om kapitaltillskott och förlagsbevis. Förbudet avser till en början för affärsbank egen aktie, för sparbank bevis om tillskott till garantifond eller grundfond i sparbanken och för kreditkassa bevis om andel i eller tillskott till kreditkassan själv eller annan kreditkassa. Dessutom är det för ettvart av nu nämnda bankinstitut förbjudet att som pant motta förlagsbevis som institutet självt utfärdat. För kreditkassas del omfattar förbudet även aktie i Jordbrukets bank och förlagsbevis som denna bank utfärdat. Slutligen anges uttryckligen att affärsbank, sparbank och kreditkassa inte får som pant motta aktie i eller förlagsbevis utfärdat av bolag, vars verksamhet huvudsakligen består i att förvalta eller driva

180 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse, i fortsättningen betecknat förvaltningsbolag. I övrigt regleras aktie- och förlagsbelåningen enligt följande. Sparbank och kreditkassa — jordbrukskassa dock först efter centralkassans medgivande — får lämna lån mot säkerhet av aktier eller förlagsbevis högst till ett sammanlagt belopp som svarar mot hälften av det långivande institutets fonder resp. eget kapital. Någon motsvarande begränsning finns inte för affärsbank. Däremot gäller vissa föreskrifter i fråga om kredit mot aktier och förlagsbevis. Affärsbank skall således beträffande kredit mot pant av aktier särskilt iaktta att vid kreditens beviljande finns en med hänsyn till de pantsatta aktiernas beskaffenhet och omständigheterna i övrigt skälig marginal mellan aktiernas marknadsvärde och kreditbeloppet och att kreditbeloppet såvitt möjligt inte vid någon tidpunkt under kreditens fortbestånd överstiger aktiernas marknadsvärde. I fråga om kredit mot förlagsbevis skall vad nu sagts äga motsvarande tillämpning. Vad angår postbanken anger 1 § placeringsreglementet för postbanken de säkerheter, dock inte aktier och förlagsbevis, mot vilka lån får lämnas ut. Därutöver sägs att lån får med viss begränsning beviljas mot annan fullgod säkerhet.

Frågan om belåning av aktier och förlagsbevis i förvaltningsbolag

Förbudet mot belåning av förvaltningsbolags aktier och förlagsbevis tillkom för affärsbanker år 1933 och infördes för sparbanker och kreditkassor i nu gällande sparbankslag resp. jordbrukskasselag. Bakgrunden till förbudet framgår delvis av den följande redogörelsen. I övrigt får jag hänvisa till betänkandet, SOU 1967: 64, s. 118—135. En uppmjukning av förbudet diskuterades i samband med tillkomsten av nu gällande banklag. 1949 års banklagssakkunniga vitsordade i sitt betänkande med förslag till ny lag om bankrörelse m. in. (SOU 1952: 2), att det rent teoretiskt fanns fog för att betrakta aktiekapitalet i ett förvaltningsbolag som i dubbel måtto riskbärande; i ett sådant bolag bestod nämligen även tillgångarna av riskbärande kapital. Samtidigt framhöll de sakkunniga, att de förvaltningsbolag, vilkas aktier då var noterade på A.l-listan på fondbörsen, hade en tillfredsställande relation mellan eget och främmande kapital och att detta i stor utsträckning också var fallet med de företag, vilkas aktier ingick i deras portföljer. De sakkunniga påpekade också att de nämnda, på börsen introducerade förvaltningsbolagen hade sina tillgångar placerade i ett flertal sinsemellan oberoende företag, vilket verkade utjämnande och stabiliserande på värdet av aktierna i bolagen. Av dessa skäl och då det från samhällssynpunkt kunde vara av intresse att tillgången på riskvilligt kapital ökades, föreslog de sakkunniga att förbudet mot belåning av förvaltningsbolags aktier och förlagsbevis skulle mjukas upp så,

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968 181

att undantag gjordes beträffande bolag, vilkas aktier inregistrerats vid fondbörs här i landet. — Förslaget tillstyrktes av de remissinstanser, som yttrade sig i ämnet.

I den på betänkandet grundade propositionen (1955: 3) anförde dåvarande departementschefen (s. 177), att vissa skäl talade för en uppmjukning av förbudet i enlighet med vad de sakkunniga föreslagit, men att han ändå inte var beredd att omedelbart tillstyrka en sådan uppmjukning. Enligt hans mening var nämligen konsekvenserna av förslaget svåra att överblicka. Ytterligare överväganden måste därför i vissa hänseenden göras innan man tog slutlig ståndpunkt i frågan.

Bankoutskottet anförde i sitt utlåtande över propositionen, att utskottet funnit frågan vara av sådant intresse, att utskottet ville understryka vikten av att den i fortsättningen ägnades ingående uppmärksamhet av Kungl. Maj :t (BaU 1955: 5 s. 105).

1 propositionen, 1955: 151, med förslag till ny sparbankslag gjordes (s. 228) samma uttalande om eventuell uppmjukning av förevarande belåningsförbud som i banklagspropositionen.

År 1959 hemställde bankföreningen om sådan ändring av banklagen, att aktier i och förlagsbevis utfärdade av förvaltningsbolag, vars aktier inregistrerats på Stockholms fondbörs, skulle få belånas. Vid remissbehandlingen uttalades vissa betänkligheter mot ett genomförande av den av föreningen föreslagna lagändringen. Bankföreningens hemställan behandlades tillsammans med en annan fråga i prop. 1959: 33. Jag uttalade därvid (s. 15) -— under hänvisning till remissutfallet och till de uttalanden som gjordes år 1955 — att ytterligare överväganden i frågan syntes tillsvidare böra anstå. Jag var alltså då inte beredd att föreslå någon uppmjukning av belåningsförbudet.

Vid 1966 års riksdag väcktes två likalydande motioner, I: 309 och II: 380, i vilka yrkades att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa att frågan om en uppmjukning av förbudet mot pantsättning av aktie i förvaltningsbolag måtte tas upp till förnyat övervägande. Bankoutskottet inhämtade yttranden över motionerna från bankinspektionen, bankföreningen, sparbanksföreningen och jordbrukskasseförbundet.

Remissinstanserna tillstyrkte att motionerna skulle föranleda åtgärd från riksdagens sida. Bankinspektionen framhöll att ett stort antal nya förvaltningsbolag tillkommit under den tid som förflutit sedan 1949 års banldagssakkunniga lade fram sitt förslag. Beträffande såväl de äldre som de under senare år tillkomna bolagen gällde, framhöll inspektionen, att det var fråga om en grupp företag som sinsemellan visade mycket stora olikheter i fråga om storlek, ledningens kvalitet, konsolidering, utdelningspolitik och portföljernas sammansättning bl. a. från risksynpunkt. Inspektionen motsatte sig därför bestämt införandet av en obegränsad rätt för bankerna att belåna aktier i förvaltningsbolag. Ett antal förvaltningsbolag hade, påpekade in­

182 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

spektionen, sina aktier inregistrerade vid fondbörsen. Eftersom inregistreringen föregicks av en prövning av att det introduktionssökande bolaget var ett seriöst företag med tillfredsställande kapitalrelation och riskfördelning, tillstyrkte inspektionen att belåningsförbudet hävdes beträffande börsnoterade aktier.

Bankoutskottet framhöll i sitt utlåtande (1966:48) att goda skäl förts fram för en omprövning av förbudet för kreditinstituten att motta förvaltningsbolags aktier som pant för lån, åtminstone i fråga om de börsnoterade förvaltningsbolagen. Dessa bolag var enligt utskottets mening i regel väl konsoliderade och hade sina aktieportföljer sammansatta på sådant sätt att riskspridningen blev god. Därtill kom att deras aktieinnehav som regel hänförde sig huvudsakligen till andra börsnoterade företag. De omständigheter som utskottet anfört innebar enligt utskottets åsikt att köp av förvaltningsbolags aktier inte minst för aktiesparare i liten skala kunde te sig som en lämplig placering. Det gällande belåningsförbudet minskade enligt utskottet otvivelaktigt vederbörande aktieägares ekonomiska handlingsfrihet och kunde bl. a. därigenom komma att minska förvaltningsbolagens möjligheter till aktieemission. Frågan om en ändring av det berörda stadgandet måste dock enligt utskottet ses i ett större sammanhang. Innan en lagändring skedde borde i varje fall garantier föreligga för att inte på nytt sådana missförhållanden uppstod, som ursprungligen motiverade förbudets tillkomst. Utskottet var därför inte berett att ansluta sig till bankinspektionens förslag om en omedelbar lagändring utan ansåg att en sådan borde baseras på en grundligare prövning av frågan. Utskottet erinrade därvid om att kreditinstitututredningen hade till uppgift att företa en samlad översyn av de bestämmelser som var av betydelse för gränsdragningen mellan institutens verksamhetsområden och att vid denna översyn även det av motionärerna berörda stadgandet torde bli föremål för uppmärksamhet. Riksdagen fattade beslut i överensstämmelse med utskottets utlåtande (rskr 371).

Det av bankinspektionen remissledes till bankoutskottet framförda förslaget utsändes av Kungl. Maj :t för yttrande till kreditinstitututredningen, riksbanksfullmäktige, riksgäldsfullmäktige, bankföreningen, sparbanksföreningen och jordbrukskasseförbundet.

I sitt remissyttrande den 10 februari 1967 framhöll kreditinstitut utredningen att det numera fanns ett antal väl konsoliderade förvaltningsbolag med god riskspridning i sina aktieportföljer och att detta gällde särskilt sådana förvaltningsbolag vilkas aktier var inregistrerade vid fondbörsen. För dessa bolag gav de på fondbörsen noterade kursvärdena även utgångspunkter för bedömningen av aktiernas belåningsvärden. Under förutsättning att bankerna tillämpade rimliga belåningsnormer hade utredningen, som bedömt frågan endast från solvenssynpunkt, ingen erinran mot bankinspektionens förslag. — En ledamot var skiljaktig och ansåg, att utredningen borde ha rekommenderat närmare prövning av hela frågan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968 183

Riksbanksfullmäktige delade bankoutskottets tveksamhet inför en omedelbar lagändring. Även om de f. n. inregistrerade förvaltningsbolagen uppfyllde alla krav, som kunde ställas från solvenssynpunkt, måste enligt fullmäktige hänsyn tas till att, om bankinspektionens förslag genomfördes, starka incitament skulle skapas för att ytterligare förvaltningsbolag sökte inregistrering vid fondbörsen. Det var emellertid enligt fullmäktiges uppfattning inte klart om nuvarande regler eller de regler som i framtiden kunde komma att gälla för inregistrering vid fondbörsen gav tillräckliga garantier för att nytillkomna företag hade samma kvalitet som de f. n. registrerade. Riktlinjerna för börsintroduktion utreddes f. n. av fondbörsutredningen. Vidare framhöll fullmäktige att — med hänsyn till den intressegemenskap som råder mellan förvaltningsbolagen och bankerna -—- frågan om belåning av aktier i sådana bolag spelade en viss roll med avseende på de problem som berörde bankernas inflytande över näringslivet något som torde komma att belysas av koncentrationsutredningen. Fullmäktige fann starka skäl tala för bankoutskottets slutsats att frågan borde prövas ytterligare innan beslut fattades.

Övriga remissinstanser tillstyrkte bankinspektionens förslag.

Kungl. Maj:t förordnade den 3 mars 1967 att ärendet skulle överlämnas till kreditinstitututredningen för att — efter samråd med fondbörs- och koncentrationsutredningarna — övervägas vid fullgörandet av utredningsuppdraget.

I skrivelse den 7 april 1967 anhöll kreditinstitututredningen att fondbörs- och koncentrationsuIredningarna skulle delge kreditinstitututredningen sina överväganden och förslag avseende prövning från börsstyrelsens sida av registreringssökande företag, särskilt förvaltningsbolag, resp. sin bedömning av möjligheten att mjuka upp belåningsförbudet för bankerna av förvaltningsbolagsaktier mot bakgrund av bankernas inflytande över näringslivet.

Fondbörsutredningen förklarade, att den inte ämnade förorda en mindre seriös bedömning av solvensförhållandena för introduktionssökande bolag än den som utbildats inom börsstyrelsen och som tillsynsmyndigheten lämnat utan erinran. Börsstyrelsens kvalitetsbedömning hade dock en tidsmässigt starkt begränsad giltighet. I två viktiga hänseenden befann sig emellertid den som lämnat kredit mot säkerhet av förvaltningsbolagsaktier i ett bättre läge, om aktierna var introducerade på fondbörsen än om så inte var fallet. För det första kunde kreditgivaren genom den fortlöpande kursnoteringen kontinuerligt följa pantens värde och vid kursfall kräva förstärkning av säkerheten eller helt eller delvis säga upp lånet till återbetalning. Skulle låntagaren inte kunna uppfylla kreditgivarens sålunda framförda krav var det enligt fondbörsutredningen för det andra lättare att realisera börsnoterade än inte börsnoterade aktier.

Koncentrationsutredningen diskuterade frågan i vad mån förbudet att

184 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

belåna aktier i förvaltningsbolag kunde ha betydelse för affärsbankernas inflytande över näringslivet. Koncentrationsutredningen kom därvid till det resultatet, att belåningsförbudet inte framstod som ett adekvat medel att hindra affärsbankerna från att öka sitt inflytande över näringslivet. Beträffande riskerna vid kreditgivning av ifrågavarande slag underströk utredningen de större möjligheterna till riskspridning, som ett förvaltningsbolag hade jämfört med andra bolag. Utredningen fann inga starka skäl kunna anföras mot att banker fick rätt att belåna börsnoterade aktier i förvaltningsbolag. Skulle ändå en sådan rätt anses olämplig pekade utredningen på en annan möjlighet att mjuka upp belåningsförbudet. Med utgångspunkt i en undersökning av äganderättsförhållanden inom tio förvaltningsbolag fann utredningen, att tillstånd för bank att lämna kredit till visst högsta belopp i varje särskilt fall mot börsnoterade aktier i förvaltningsbolag skulle undanröja olägenheterna av nuvarande totalförbud för ett stort antal aktieägare. Om t. ex. 75 000 kr. angavs som högsta belopp skulle för ca 90 % av aktieägarna i de undersökta bolagen innehavet av förvaltningsbolagsaktier belåningsmässigt bli jämställt med innehavet av andra aktier. Enligt utredningen skulle en kompletterande regel av denna innebörd vara att föredra framför nuvarande totalförbud.

Kreditinstitututredningen

Utredningens principiella inställning är att det allmänna kravet på betryggande säkerhet vid kreditgivning är tillräckligt även vid belåning av aktier och förlagsbevis samt att några andra inskränkningar inte behövs utöver redan existerande förbud för affärsbank att som pant ta emot egen aktie och därmed likartade fall. Förslaget innebär följaktligen en avveckling såväl av nuvarande beloppsbegränsningar för sparbanks och kreditkassas totala aktie- och förlagsbevisbelåning som av de särskilda föreskrifterna för belåning av aktier och förlagsbevis hos affärsbank. För postbankens del medför förslaget rätt att belåna aktier och förlagsbevis på samma villkor som övriga bankinstitut.

Endast i ett avseende anser utredningen en reglering vara befogad, nämligen i fråga om den omdiskuterade belåningen av förvaltningsbolags aktier och förlagsbevis. I detta hänseende förordar utredningen — enhälligt — en uppmjukning av nuvarande belåningsförbud och föreslår, att bankinstituten får rätt att belåna aktie i och förlagsbevis utfärdade av förvaltningsbolag, vars aktier inregistrerats på fondbörsen.

Remissyttrandena

Utredningens förslag beträffande belåning av aktier och förlagsbevis hos bankinstitut har i huvudsak lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Av de remissinstanser som särskilt behandlat denna fråga tillstyrks

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 185

förslaget helt av bankinspektionen, bankföreningen och styrelsen för Stockholms fondbörs. Bankföreningen anser att uppmjukningen av förbudet mot belåning av aktier i förvaltningsbolag bör underlätta kapitaltillförseln till näringslivet genom nyemissioner i de stora förvaltningsbolagen.

Enligt handelskammaren i Göteborg borde man kunna tillåta belåning av aktie i sådant förvaltningsbolag, vars tillgångar enbart eller nästan enbart utgörs av börsnoterade aktier.

Sparbanksföreningen och Sparbankernas bank, som i princip delar utredningens uppfattning i denna fråga, kritiserar utformningen av förslaget såvitt gäller aktier i förvaltningsbolag. Utformningen av förslaget i denna del kan lätt tolkas så att det över huvud taget — även om säkerheten i övrigt är betryggande eller krediten behandlas som blancokredit — är förbjudet för bankinstitut att som pant ta emot sådan aktie i förvaltningsbolag som inte noterats på fondbörsen. En sådan tolkning synes sparbanksföreningen vara olycklig, oändamålsenlig och i många fall meningslös. Det är naturligt att banker genom att i största möjliga utsträckning ta band om alla tillgängliga säkerhetsobjekt strävar efter att förhindra att en låntagare, som beviljats en företagarkredit, sätter sitt kapital som säkerhet hos andra kreditgivare. Sparbanksföreningen förordar en omarbetning av bestämmelsen i förtydligande syfte. Innebörden bör vara att förvaltningsbolagsaktie, som inte noteras vid fondbörs här i landet, inte får beaktas vid prövning om erbjuden säkerhet för kredit kan anses betryggande.

En i viss mån kritisk inställning till den föreslagna möjligheten att belåna aktier i förvaltningsbolag intar riksbanksfullmäktige, som erinrar om frågans tidigare behandling och om innehållet i de yttranden som på utredningens begäran avgetts av fondbörsutredningen och koncentrationsutredningen. Fullmäktiges farhågor för att ett slopande av belåningsförbudet skulle underlätta ytterligare maktkoncentration inom näringslivet till bankerna eller bankerna närstående finansgrupper står emellertid fortfarande kvar. Fullmäktige förordar därför en lösning, som koncentrationsuiredningen angett som tänkbar, nämligen att bank medges rätt att belåna aktier i börsnoterade förvaltningsbolag upp till ett högsta belopp av 75 000 kr. per låntagare. För den nya formen av förvaltningsbolag, de s. k. utvecklingsbolagen, kan emellertid en sådan begränsning vid förvärv i rationaliseringssyfte visa sig bli hindrande. Fullmäktige anser därför det böra övervägas att i särskilda fall införa en dispensregel.

186 Kungl. Maj:ts proposition nr 1U3 år 1968

Kreditgivningens former

Gällande rätt

I banklagen finns inte några bestämmelser om de former i vilka kredit kan beviljas. Affärsbanker har således fria händer i detta hänseende. För sparbanker gäller enligt 28 § andra stycket sparbankslagen att lån inte får lämnas ut mot annat fordringsbevis än skuldebrev. I samma lagrum tilläggs dock att sparbank utan hinder därav får bevilja kredit i checkräkning. Enligt 36 § första stycket jordbrukskasselagen skall lån från kreditkassa lämnas mot revers eller i räkning eller genom växeldiskontering. Vad gäller postbanken kan endast lån mot skuldförbindelse komma i fråga (1 § placeringsreglementet för postbanken). Endast affärsbank och centralkassa har möjlighet lämna bankgarantier. Därvid gäller i princip samma regler som för lcreditgivningen (60 § banklagen och 30 § andra stycket jordbrukskasselagen).

Kr ed itinstitututr ed ningen Utredningen anser det vara angeläget att bankinstituten har möjlighet att välja den kreditform som bäst svarar mot det i varje särskilt fall föreliggande kreditbehovet. I följd därav tar utredningen inte upp några föreskrifter om låneformer i lagförslagen.

Remissyttrandena Utredningens förslag har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Sparbanksföreningen och Sparbankernas bank ser med tillfredsställelse att bestämmelser om kreditformer mönstrats ut ur lagstiftningen.

Kreditjäv

Gällande rätt Banklagstiftningen begränsar i viss omfattning ett bankinstituts rätt att lämna kredit till tjänstemän och andra som genom sin anknytning till institutet intar en särställning. Bestämmelserna härom har utformats olika för de skilda bankinstituten. Enligt 58 § banklagen har två kategorier rättssubjekt särställning i fråga om möjligheten att hos affärsbank erhålla kredit. För den ena kategorin gäller även restriktioner med avseende på möjligheten att godtas som borgensman.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968 187

Den första kategorin utgörs av verkställande direktör i banken eller dennes ställföreträdare, annan person, åt vilken uppdragits att ensam eller i förening med annan avgöra på styrelsen ankommande ärenden, (delegater) och revisor eller revisorssuppleant i banken, make till nämnda funktionärer samt bolag, förening eller annan sammanslutning vari någon nu uppräknad äger ett väsentligt ekonomiskt intresse som delägare eller medlem (närstående företag). För rättssubjekten inom denna kategori gäller att affärsbank inte får bevilja dem kredit och att banken vid beviljande av kredit åt annat rättssubjekt inte får godta dem som borgensman eller, när fråga är om växelkredit, som acceptant, trassent eller endossent på växeln. Ej heller får som säkerhet för kredit godtas fordringshandling som sådant rättssubjekt utfärdat. Från dessa regler ges dock vissa undantag. Kredit får således beviljas mot säkerhet av värdehandling, i vilken omyndigs medel får placeras utan överförmyndarens samtycke (myndlingssäkerhet). Kredit om högst 25 000 kr. kan vidare beviljas verkställande direktör och andra delegater mot fullgod säkerhet av pant. År fråga om växel, grundad på verklig handelsaffär, (handelsväxel) kan närstående företag erhålla kredit på växeln, eller vara acceptant, trassent eller endossent på växeln när affärsbank beviljar kredit åt annan. Bestämmelser om de värdehandlingar, i vilka omyndigs medel får placeras utan överförmyndarens samtycke, återfinns i 15 kap. 4 § föräldrabalken och förordningen den 21 november 1924 (nr 474) med särskilda bestämmelser om anbringande av omyndigs medel. Sådana värdehandlingar är bl. a. obligationer, som utgetts av staten, kommun, hypoteksinrättning och kreditaktiebolag, och inteckningar, inom 60 % av senast fastställda taxeringsvärdet, i jordbruksfastighet eller i annan fastighet i stad, köping eller municipal samhälle, om på fastigheten finns byggnad som huvudsakligen innehåller bostadslägenheter för uthyrning. Den andra kategorin med begränsningar i fråga om kreditmöjligheterna omfattar den som utan att vara delegat är ledamot av affärsbanks styrelse och denne närstående företag. Av 76 § första stycket banklagen följer att styrelsesuppleant jämställs med styrelseledamot. Denna kategori kan inte beviljas annan kredit än mot fullgod säkerhet av pant eller genom diskontering av handelsväxlar. Om styrelseledamot i affärsbank är att betrakta mera som tjänsteman i banken än som aktieägarnas förtroendeman, t. ex. på grund av att han fungerar som jourhavande ledamot för det löpande arbetet och för detta uppbär särskilda avlöningsförmåner, hänförs han enligt praxis till den först redovisade kategorin av jäviga kredittagare. De jävsregler som sålunda gäller för affärsbanks kreditgivning är enligt 60 § banklagen tillämpliga också vid tecknande av bankgaranti. För sparbanker återfinns jävsregler i 30 § sparbankslagen. De personer som har en särställning vid sparbankernas kreditgivning utgörs av ledamot

188 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

i sparbankens styrelse, revisor eller revisorssuppleant i sparbanken och i denna anställd tjänsteman. Av 36 § tredje stycket följer att styrelsesuppleant jämställs med styrelseledamot. Som regel är det förbjudet för sparbank att bevilja nu nämnda personer kredit och att godta dem som borgensman. Från förbudet medges vissa undantag. Kredit får således beviljas mot säkerhet av fullgoda svenska obligationer eller inteckningar i jordbruks-, bostads- eller affärsfastighet inom 60 % av taxeringsvärdet eller av inteckning i tomträtt till för bostadsändamål bebyggd fastighet inom 60 % av taxeringsvärdet på byggnaderna. Vidare är jävsreglerna inte tillämpliga på lån, för vilkas gäldande staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet är ansvarig. För kreditkassorna gäller följande. Jordbrukskassa får enligt 39 § jordbrukskasselagen endast efter medgivande av centralkassan bevilja kredit åt eller godta borgen av ledamot i jordbrukskassans styrelse eller suppleant för denne, revisor eller revisorssuppleant i kassan eller funktionärer i kassan. Någon bestämmelse om kreditjäv finns inte beträffande kredit som centralkassa meddelar. Centralkassa kan emellertid nu i princip lämna kredit endast till sina medlemmar, dvs. anslutna jordbrukskassor och jordbruksorganisationer, samt till jordbruksorganisationer och kommuner som är medlemmar i anslutna jordbrukskassor. Kredit till enskilda personer kan komma ifråga endast om centralkassan med stöd av 23 § jordbrukskasselagen fått Kungl. Maj:ts tillstånd att utöva jordbrukskasseverksamhet. I samband med sådant tillstånd bör enligt uttalanden i propositionen 1956: 122 (s. 135 och 171) föreskrift meddelas om att kredit till centralkassans funktionärer skall underställas jordbrukskasseförbundets prövning.

Bankinspektionens framställning den 31 maj 1968

I framställningen erinras till en början om att det sedan länge förelegat behov av att justera bestämmelserna om kredit jäv. Särskilt för sparbankernas del har detta behov varit påkallat. Som exempel härpå anför bankinspektionen att alla sparbankstjänstemän — oavsett ställning — enligt sparbankslagen behandlas på samma sätt från jävsynpunkt. En sådan regel har varit motiverad så länge sparbankerna i allmänhet varit små och de fåtaliga tjänstemännen kunnat antas haft stort inflytande på kreditärendena. I dag med en utpräglad arbetsfördelning mellan olika tjänstemän inom flertalet sparbanker framstår bestämmelsen enligt inspektionen som alltför onyanserad. Vidare har det visat sig vara en brist i sparbankslagen att med jäviga funktionärer inte jämställs deras makar och närstående företag. Denna brist har enligt inspektionens erfarenhet kunnat användas till att kringgå jävsreglerna. Bankinspektionen lägger fram förslag till nya jävsregler för affärsbanker

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 189

och sparbanker, vilka regler med vissa undantag är enhetligt utformade och bygger på affärsbankernas nuvarande ordning.

De kreditjäviga rättssubjekten delas enligt bankinspektionens förslag in i tre grupper.

Den första gruppen består av bankinstitutens tjänstemän i ledande position, delegater, dvs. för affärsbank verkställande direktör och dennes ställföreträdare och för båda slagen av bankinstitut person som anförtrotts uppdrag att ensam eller i förening med annan avgöra på styrelsen ankommande ärenden. Denna grupp omfattar också den som är gift med delegat samt delegat och hans maka närstående företag.

För denna grupp tar förslaget oförändrat upp principförbudet för bankinstitut att bevilja kredit. Därjämte behåller bankinspektionen i likhet med nu möjligheten för bankimstitut att göra avsteg från förbudet. Först och främst gäller detta kredit mot säkerhet av vissa värdehandlingar. I stället för att som nu i fråga om affärsbank hänvisa till värdehandling, i vilken omyndigs medel får placeras, räknar inspektionen upp de säkerheter som kan anses vara godtagbara i sammanhanget.

Som godtagbara säkerheter tar förslaget upp

dels obligationer, som utgetts eller garanterats av staten, kommun eller annan därmed jämförlig samfällighet eller av allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av Kungl. Maj :t, eller av svenskt kreditaktiebolag eller som offentligen utbjudits av affärsbank, sparbank eller centralkassa,

dels inteckning i jordbruks-, bostads- eller affärsfastighet eller i tomträtt till sådan fastighet inom 60 % av taxeringsvärdet på den fasta egendomen eller den byggnad, som uppförts på den med tomträtt upplåtna fastigheten,

dels ock fordran för vilken staten, kommun eller annan därmed jämförlig samfällighet, affärsbank, sparbank, oentralkassa, postbanken eller allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av Kungl. Maj :t, eller svenskt försäkringsbolag eller kreditaktiebolag svarar som gäldenär eller borgensman.

Förslaget tar således med som godtagbara pantsäkerheter — förutom myndlingssäkexheter —- bl. a. industriobligationer, livförsäkringsbrev inom åierköpsvärdet, inteckning i villa- och affärsfastigheter samt fordran hos eller mot borgen av staten och kommun.

Delegat kan för det andra enligt bankinspektionens förslag i likhet med vad nu gäller för affärsbanker få kredit också mot annan fullgod säkerhet av pant. Det högsta tillåtna lånebeloppet sätter inspektionen till 50 000 kr., alltså en höjning för affärsbankernas del från nuvarande gräns av 25 000 kr. Denna lånemöj lighet utsträcks enligt förslaget att gälla också delegats make. Med tanke på de många små enheterna inom sparbanksväsendet erinrar inspektionen om att vid all kreditgivning skall iakttas, att åt en och samma låntagare inte får beviljas kredit i sådan utsträckning att fara för det em skilda bankinstitutets solvens uppkommer. Denna princip gäller enligt lag

190 Iiungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

för affärsbanker och i praxis för sparbanker. Kreditinstitututredningen har föreslagit att en bestämmelse med sådan innebörd skall flyta in i sparbankslagen. Med denna regel uppnås enligt inspektionen en nödvändig differentiering av förevarande kreditgivningsrätt efter den enskilda sparbankens storlek.

Det tredje undantaget avser endast närstående företag till delegat eller delegats make. Sådant företag får beviljas kredit genom diskontering av handelsväxlar.

Den andra gruppen kreditjäviga består av personer, som utan att vara delegater är ledamöter av bankinstitutets styrelse eller styrelsesuppleanter samt de som är gifta med sådana personer och nu angivna personer närstående företag. I förhållande till vad nu gäller för affärsbanker vidgas gruppen med styrelseledamöters och styrelsesuppleanters makar och makarna närstående företag. Det har enligt bankinspektionen visat sig vara en brist att denna jämställdhet f. n. saknas i banklagen. Även för denna grupp ställer bankinspektionen upp såväl ett kreditförbud som undantag från detta förbud. Undantagen avser dels kredit mot betryggande säkerhet av pant, dels, vilket innebär en nyhet, kredit mot borgen av staten, kommun eller annan därmed jämförlig samfällighet, affärsbank, sparbank, centralkassa eller av allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av Kungl. Maj :t, eller av svenskt försäkringsbolag eller kreditaktiebolag och dels kredit genom diskontering av handelsväxel. Sådan växelkredit är dock enligt förslaget i frågan om sparbanker tillåten endast till »närstående företag».

Den tredje gruppen utgörs av revisor och revisorssuppleant i bankinstitutet, make till sådan funktionär samt dessa personer närstående företag. För denna grupp ställer bankinspektionen upp förbud mot kredit över huvud taget i »det egna» institutet. Detta innebär ändring i förhållande till vad nu gäller. Gruppen jämställs nämligen f. n. med delegatgruppen. Inspektionen framhåller, att det kan förefalla som om den säkerhet som sålunda nu krävs för kreditgivning till revisorer, är tillfyllest. Mot detta kan invändas att även om föreskriven pant ställs, kan den aktuella transaktionen innebära beviljande av förmån som fördelaktig ränta eller fördelaktig amorteringsplan. Om läget på penningmarknaden är mycket stramt kan det enligt inspektionen t. o. m. vara en favör att överhuvudtaget få ta upp eller — utan ökade krav på amorteringar — behålla en större kredit. Att revisorer och revisorssuppleanter står helt fria anser inspektionen vara av sådan vikt att dessa funktionärer, deras makar och dessa personer närstående företag inte alls bör ha rätt att inta gäldenärs ställning gentemot »den egna banken».

Bankinspektionen behåller i förslaget nuvarande förbud att vid kreditgivning som säkerhet godta borgen eller fordringsbevis som utfärdats av något kredit jävigt rättssubjekt, i fråga om affärsbank dock med undantag för den andra gruppens subjekt. I princip kommer sålunda nuvarande skillnad i

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 191

detta hänseende mellan affärsbanker och sparbanker att vara kvar. Skillnaden motiverar inspektionen med att principen om jämställdhet mellan kredit och borgen i jävshänseende sedan länge varit lagfäst för sparbankerna och stämmer väl överens med dessa instituts egenskap av allmännyttiga företag. Borgen eller fordringsbevis som utfärdats av delegat, styrelseledamot eller styrelsesuppleant bör därför inte få godtas som säkerhet för kredit i sparbank. Om i något fall krediten tillika är säkerställd som om borgensmannen eller utställaren av fordringsbeviset själv är kredittagare, anser inspektionen den böra kunna tillåtas. Förbudet skall enligt inspektionen gälla också dessa funktionärers makar samt funktionärerna och deras makar närstående företag. I konsekvens härmed föreslås sparbank ej heller få rätt att bevilja kredit mot säkerhet av växelförbindelse, som ingåtts av funktionär, dennes make eller sådan person närstående företag. Inspektionen anser emellertid att närstående företag bör kunna få kredit genom diskontering av handelsväxlar. Även då sparbank beviljar kredit åt annan torde enligt inspektionens mening som säkerhet kunna godtas handelsväxel, för vilken betalningsskyldighet åligger sådant företag. Enligt inspektionens förslag är krediter av detta slag -sålunda tillåtna.

Beträffande sparbankerna framhåller bankinspektionen, att genom dess förslag kommer antalet jäviga funktionärer i sparbank att minska högst betydligt i jämförelse med nuvarande förhållanden. Å andra sidan innebär förslaget — bl. a. för att ta bort tidigare påtalad risk för kringgående av jävsreglerna — en utvidgning av jävskretsen med kreditjäviga funktionärers malcar samt dessa funktionärer och deras makar närstående företag.

Bankinspektionen understryker att om huvudgäldenär eller borgensman -— efter det att kredit beviljats — inträder i sådan ställning som medför jäv, affärsbanker eller sparbanker skall vara skyldiga att vidta åtgärder för att bringa krediten till överensstämmelse med jävsbestämmelserna.

Vad beträffar kreditkassorna framhåller bankinspektionen, att kreditjävsfrågorna är avhängiga av medlemsreglernas utformning. Eftersom dessa regler kan komma att omarbetas i anledning av kreditinstitututredningens betänkande, förordar inspektionen att nuvarande bestämmelser om kreditjäv i jordbrukskasselagen tills vidare behålls oförändrade.

Remissyttrandena

Bankföreningen godtar i huvudsak förslaget men framställer vissa erinringar. Beträffande inteckningssäkerheterna vänder sig bankföreningen sålunda mot att förslaget behåller taxeringsvärdet som norm och föreslår att belåningsgränsen i stället sätts till 60 % av den intecknade egendomens uppskattade värde. Föreningen pekar vidare på att bankinspektionen föreslagit att kredit till annan styrelseledamot än delegat skall kunna lämnas mot borgen av staten, kommun m. fl., medan förslaget för delegater endast

192 Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1968

ger möjligheter till kredit mot fordran som säkerställts av något av nämnda rättssubjekt. Bankföreningen förordar att bestämmelserna om delegatkrediter likställs med krediter till styrelseledamot i detta hänseende. Slutligen föreslår föreningen att kredit mot betryggande pantsäkerhet skall kunna beviljas åt delegater och med dem i kredithänseende jämställda personer upp till 100 000 kr. i stället för av bankinspektionen föreslaget belopp, 50 000 kr. Föreningen framhåller, att eftersom betryggande pant säkerhet skall finnas kommer även med det av föreningen förordade maximibeloppet kreditrisken att i praktiken bli mycket obetydlig.

Sparbanksföreningen tillstyrker bankinspektionens förslag.

Departements chefen

Den centrala regeln för bankinstitutens kreditgivning är att lån inte får beviljas utan att säkerhet — realsäkerhet eller namnsäkerhet — ställs och att säkerheten är betryggande, i fråga om sparbank fullgod. Innebörden av regeln är att bankinstituten skall pröva om ställd säkerhet, värderad efter objektivt godtagbara grunder, täcker hela kreditbeloppet. Denna regel har sedan länge tillämpats inom svensk banklagstiftning och utredningen behåller den i sitt förslag.

Mot bakgrund av att säkerhetskravet ytterst är beroende av låntagarens person och ingår som ett led i bedömningen av dennes kreditvärdighet har utredningen övervägt att ge säkerhetskravet en villkorlig innebörd i den meningen att kravet på kvaliteten hos den ställda säkerheten görs beroende av låntagarens kreditvärdighet. Utredningen har dock avvisat en sådan utformning av säkerhetskravet, bl. a. därför att den i sig innehåller skönsmässiga inslag, och har förordat att kravet på särskild säkerhet liksom hittills skall knytas till säkerhetens karaktär oberoende av låntagarens person.

Remissinstanserna har i allmänhet anslutit sig till utredningens ståndpunkt i denna fråga. Några remissinstanser har dock med anledning av utredningens överväganden tagit upp en principiell diskussion om den innebörd ett säkerhetskrav bör ha. Utan att vilja ifrågasätta nödvändigheten av att tills vidare ha kvar kravet på formell säkerhet framställs önskemål om en i det praktiska livet liberal och flexibel tolkning av säkerhetsregeln och — på längre sikt — om övergång till en ordning med fri kreditvärdignetsprövning, dvs. med krav enbart på att skälig trygghet skall föreligga för kreditens återbetalande. Bakom önskemålen ligger angelägenheten av att kunna stödja särskilt den mindre och medelstora företagsamhet som är lönsam och livsduglig men som saknar bankmässiga säkerheter.

Den förda principiella diskussionen ger mig anledning att något beröra bankinstitutens kreditbedömning. I kreditprövningen ingår normalt två led. Det ena ledet hänger samman med banklagstiftningens säkerhetskrav. Bank-

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968 193

instituten måste fordra att för varje kredit ställs en speciell säkerhet, antingen i form av realsäkerhet (t. ex. inteckningar, obligationer, aktier eller varor) eller i form av namnsäkerhet. Det andra ledet i kreditprövningen innefattar bedömning av sådana faktorer som låntagarens ekonomiska ställning, ett företags lönsamhet och utvecklingsmöjligheter och företagsledningens kvalifikationer. En erbjuden säkerhet är nämligen ofta till sitt värde starkt beroende av konjunkturväxlingar och av hur låntagaren sköter sin rörelse. Den särskilda säkerheten kan bestå t. ex. av inteckningar i låntagarens industrifastighet, vilken kan bli praktiskt taget värdelös vid en likvidation av företaget, eller av ett varuparti, isom vid en konjunkturnedgång kan sjunka starkt i pris. Enkelt uttryckt är det närmast här den kreditrisk ligger som ett bankinstitut tar på sig. Bankinspektionens granskning av kreditengagemang från risk- och säkerhetssynpunkt inskränker sig inte till en kontroll av att formella säkerhetsföreskrifter är uppfyllda. Granskningen tar och måste med nödvändighet ta sikte på ett företags lönsamhet och finansiella ställning, framtidsutsikter och liknande faktorer. Betydelsen av kravet på särskild säkerhet ligger framför allt däri att bankinstituten, vilkas medverkan vid företagens finansiering ofta är av en reellt sett långfristig karaktär, får förmånsrätt i företagens tillgångar framför t. ex. de kreditgivare som har kortfristiga kommersiella fordringar. Upprätthållandet av kravet på säkerhet för kredit i bank får också den konsekvensen, att företagen inte kan pantsätta tillgångar på annat håll och därigenom öka sin skuldsättning på ett sätt som inte svarar mot deras återbetalningsförmåga.

Jag har den uppfattningen, vilken jag delar med utredningen och det stora flertalet remissinstanser, att det även framdeles måste krävas att den ställda säkerheten efter objektivt godtagbara grunder skall täcka hela kreditbeloppet. Ett säkerhetskrav med denna innebörd förblir en nödvändig faktor vid bankinstitutens kreditgivning. Med en rimlig tillämpning i praktiken behöver säkerhetskravet inte onödigtvis begränsa bankinstitutens medverkan vid näringslivets finansiering och fyller väl vad man av hänsyn till insättarna måste kräva av bankinstituten vid deras kreditgivning.

Det ligger i sakens natur att ett krav på säkerhet för kredit ibland kan leda till svårigheter från kreditförsörjningssynpunkt för ett företag, vars framtidsprognos bedöms vara god men som saknar bankmässiga säkerheter. Detta kan gälla framför allt nystartade småföretag eller den mindre och medelstora industrin. Dessa svårigheter får dock inte överdrivas. Jag kan till en början peka på de väsentligt vidgade möjligheterna att ställa formell säkerhet för kredit som genom införandet år 1967 av institutet företagsinteckning tillkom för bl. a. företag av angivet slag. Vidare medger nuvarande banklagstiftning undantag från den centrala säkerhetsregeln genom att i vissa fall tillåta kredit utan särskild säkerhet, s. k. blancokredit. Som kommer att framgå av det följande föreslår jag en betydande utvidgning av denna möjlighet. Dessutom vill jag i detta sammanhang erinra om det initiativ

7 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 143

194 Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

som Investeringsbanken och Sparbankernas bank tagit för att skapa ett garantiinstitnt med uppgift att hjälpa de mindre och medelstora företag som saknar bankmässiga säkerheter för sina projekt. Avsikten är nämligen att institutet genom borgensteckning skall göra det möjligt för sådana företag att få en längre gående finansiering genom sparbanksväsendets försorg än som skulle vara möjligt med enbart övriga bankmässiga säkerheter.

I enlighet med det nu anförda tar departementsförslaget i likhet med gällande rätt upp ett krav på att för kredit skall ställas betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller av borgen. Jag delar utredningens uppfattning att ordet betryggande ger ett fullt adekvat uttryck för den innebörd regeln enligt vad jag angett i det föregående skall ha.

Jag övergår nu till att behandla de avsteg som bör kunna få göras från det uppställda säkerhetskravet eller till frågan om omfattningen av bankinstitutens blancokreditgivning. Till en början vill jag starkt understryka att även här gäller samma grundsats som för all annan kreditgivning, nämligen att trygghet skall föreligga för låneförbindelsens fullgörande.

De undantag från kravet på särskild säkerhet vid kreditgivning, som finns upptagna i nuvarande banklagstiftning, är av delvis olikartad beskaffenhet. Först och främst har samtliga bankinstitut rätt att lämna blancokredit i vissa särskilt angivna fall, där låntagaren eller annan för kreditens fullgörande ansvarig kan presumeras vara god för sin förbindelse. Denna rätt är mest vidsträckt för affärsbank och omfattar kredit till staten, kommun eller annan därmed jämförlig samfällighet, allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av Kungl. Maj :t, affärsbank, sparbank, utländskt bankföretag och samfällighet som avses i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar. Jag biträder utredningens förslag att ge samtliga bankinstitut rätt att lämna denna krets låntagare blancokredit, dock med den avvikelsen att jag på de av bankinspektionen åberopade skälen för kreditkassornas del inte tar med staten bland dessa kredittagare. I likhet med inspektionen ifrågasätter jag också om behov föreligger för de mindre enheterna inom sparbanksväsendet och jordbrukskasserörelsen att kunna lämna blancokredit till utländskt bankföretag. De begränsningar som behövs i detta hänseende kan dock lämpligen tas in i sparbankernas reglementen och i kreditkassornas stadgar. Jag godtar även utredningens förslag att låta nu angivna låntagarkrets ökas med svenskt försäkringsbolag och kreditaktiebolag. Bland försäkringsbolagen kan det som bankinspektionen påpekat finnas bolag vars kreditvärdighet inte är helt jämförbar med t. ex. en bank. Det ligger dock i bankinstitutets eget intresse att i sådant fall kräva den säkerhet som behövs.

Nu gällande banklag medger att affärsbank beviljar affärsidkare blancokredit i och för hans rörelse under förutsättning att trygghet med hän­

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968 195

syn till omständigheterna ändå kan anses föreligga. Ändamålet med detta undantag från kravet på särskild säkerhet vid kreditgivningen har närmast varit att tillgodose varuomsättningens behov av blancokrediter. Kreditformen har använts i stor utsträckning och möjliggjort en betydande smidighet i affärsbankernas kreditgivning. Även denna undantagsregel har utredningen behållit för affärsbankerna och dessutom föreslagit att de andra bankinstituten skall få samma möjlighet att lämna blancokredit. Jag godtar dessa förslag. Innebörden av begreppet kortvarig kredit skall liksom hittills vara att löptiden inte bör gå över ett år (jfr prop. 1955: 3 s. 79). I likhet med bankinspektionen vill jag betona vikten av att sparbanker och kreditkassor iakttar nödvändig försiktighet vid lämnandet av krediter av detta slag och att det skall röra sig om verklig kortfristig kredit som inte har karaktär av stående förlagslån. Jag är ense med utredningen om lämpligheten av att byta ut ordet affärsidkare mot näringsidkare. Dessutom förordar jag även en annan formell omarbetning av banklagens bestämmelse. Jag har förut sagt att en allmän grundsats vid all kreditgivning — även blancokreditgivning — är att trygghet skall föreligga för förbindelsens fullgörande. Denna grundsats gäller utan något särskilt lagstadgande. Jag anser det därför vara onödigt att direkt i lag ange denna förutsättning för denna speciella blancokreditgivning men inte i övriga fall. Departementsförslaget är utformat i enlighet med dessa riktlinjer.

För affärsbank görs undantag från det principiella kravet på särskild kreditsäkerhet även såtillvida som banklagen godtar, att affärsbank diskonterar av vederhäftig person dragen växel, betalbar på annan ort, oaktat växeln inte accepterats. Utredningen har ansett detta undantag vara obehövligt och har därför inte tagit med det i sitt förslag. Jag ansluter mig till utredningen i detta hänseende.

I samband med diskussionen i det föregående om innebörden av det formella säkerhetskravet har jag antytt möjligheten för företag, som saknar bankmässiga säkerheter, att få blancokredit. Jag syftade därvid närmast på nuvarande generella rätt för affärsbank och sparbank att inom en viss ram lämna blancokredit. Denna rätt erhöll dessa bankinstitut år 1955 i samband med tillkomsten av nu gällande banklag och sparbankslag. Med tanke på de ökade riskerna för bankinstituten som denna rätt innebar ansågs viss försiktighet böra iakttas vid reformens genomförande. Kreditbeloppet är sålunda begränsat i två hänseenden. Dels får kredit uppgå sammanlagt till ett belopp motsvarande för affärsbanker högst en tiondel av eget kapital och för sparbanker högst en femtedel av egna fonder. Dels gäller vissa individuella begränsningar av kreditbeloppen.

Utredningen har nu tagit ytterligare ett steg på den inslagna vägen och förordat en betydande utvidgning av denna generella blancokrediträtt. Innebörden av utredningens förslag är, att även kreditkassa tilläggs denna

196 Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1!)68

befogenhet, att alla individuella begränsningar av kreditbeloppet tas bort och att kvoten vidgas till att omfatta ett belopp motsvarande hälften av det egna kapitalet resp. de egna fonderna.

Den föreslagna utvidgningen av den generella blancokrediträtten har under remissbehandlingen allmänt hälsats med stor tillfredsställelse. Även jag anser en utvidgning vara välgrundad. Den bidrar till att ytterligare förbättra kreditförsörjningen för små och medelstora företag och underlättar en smidig och effektiv kreditförmedling. Olika meningar råder endast i fråga om den generella rättens utformning och omfattning.

Utredningen har byggt vidare på nuvarande ordning för affärsbanker och sparbanker och relaterat blancokreditvolymen till eget kapital/egna fonder. Denna ordning har kritiserats av bl. a. sparbanksföreningen och LO. Bakom kritiken ligger närmast, att effekten av en sådan relation blir olika för skilda slag av bankinstitut även om rörelsevolymen är densamma. I stället föreslår dessa remissinstanser, att volymen sätts i relation till ett bankinstituts totala utlåning. Riksbanksfullmäktige har för sin del förordat samma metod som nu tillämpas i fråga om bankinstitutens rätt att lämna medellånga lån, nämligen att relatera det tillåtna beloppet till det förvaltade kapitalet.

Vad det här gäller är att för bankinstituten skapa en sektor, inom vilken instituten generellt har rätt att avvika från det formella säkerhetskravet. Sektorn bör bestämmas genom en schablonregel som oavsett kapitalstyrkan ger bankinstituten en lämplig och rättvis blancokreditram. Detta leder tanken närmast till att i någon form ställa sektorn i relation till ett bankinstituts omslutning. Med denna utgångspunkt synes det kapital som förvaltas av ett bankinstitut, dvs. eget kapital och inlåning, kunna användas som regulator. Metoden begagnas som riksbanksfullmäktige påpekat redan nu i banklagstiftningen för att bestämma omfånget av viss bunden kreditgivning. Metoden medför vidare den uppenbara fördelen att blancokreditvolymen följsamt anpassar sig till den totala kreditvolymens tillväxt. Av nu anförda skäl förordar jag, att blancokreditvolymen bestäms som en del av summan av ett bankinstituts eget kapital och dess inlåning. Med begreppet inlåning avses därvid såväl de av allmänheten i bankinstitutet insatta medlen som institutets andra skulder eller m. a. o. samtliga på passivsidan i balansräkningen upptagna skulder med undantag för eget kapital (se prop. 1965: 113 s.69).

Beträffande blancokreditvolymens storlek vill jag till en början erinra om att de begränsningar av kreditbeloppen som från början gjordes får ses mot bakgrunden av att affärsbanker och sparbanker genom tillskapandet av den generella rätten utsattes för ökade risker i kreditgivningen och att försiktighet därför borde iakttas vid reformens genomförande. Såvitt jag vet visar hiltills vunna erfarenheter av denna blancokreditgivning, att misskötsel från låntagarnas sida inte förekommer annat än i

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968 197

undantagsfall. Några betänkligheter från säkerhetssynpunkt mot den föreslagna utvidgningen har inte framkommit under remissbehandlingen. Tvärtom har riksbanksfullmäktige haft vissa sympatier för en större utvidgning. För egen del har jag inte några betänkligheter mot att vidga blancokreditvolymen något mer än utredningen föreslagit. Om andelen sätts till 3 % av det förvaltade kapitalet, uppnås enligt vad gjorda undersökningar ger vid handen en tillfredsställande fördelning mellan olika bankinstitut och, med vissa undantag, ett resultat som — varierande från fall till fall — något överstiger utredningens. Vid tillämpningen av denna regel skall av skäl som angetts av bankinspektionen och jordbrukskasseförbundet centralkassa med anslutna jordbrukskassor betraktas som en enhet.

Jag delar utredningens uppfattning att det i fortsättningen inte är nödvändigt att i lag reglera kreditbeloppets storlek i enskilda fall. De begränsningar som med hänsyn till ett bankinstituts storlek behövs får — eventuellt efter initiativ av bankinspektionen — tas in i bolagsordningar, reglementen eller stadgar.

Den väsentligt vidgade generella rätten för bankinstitut att lämna blancokredit ställer stora krav på bankinstituten. Detta gäller framför allt kreditkassorna, för vilka denna kreditform är en nyhet. I enlighet med bankinspektionens önskemål förordar jag därför att jordbrukskassa först efter medgivande av centralkassan — generellt eller i varje särskilt fall — får bevilja kredit av detta slag. För övrigt vill jag understryka vikten av att bankinstituten iakttar särskild försiktighet vid kreditgivning av förevarande art och att de noga följer ett företags ställning och utveckling under den tid som krediten äger bestånd. Jag utgår från att bankinspektionen ägnar särskild uppmärksamhet åt de praktiska verkningarna av den ökade generella blancokrediträtten.

Belåning av aktier och förlagsbevis har alltid ansetts innebära särskilda risker för bankinstituten. Denna kreditform är därför nu kringgärdad med vissa föreskrifter. För sparbank och kreditkassa begränsas den totala belåningen beloppsmässigt. Affärsbanks belåning av angivet slag däremot är underkastad föreskrifter i syfte att minska de med sådan kredit förenade riskerna. Dessutom gäller förbud för alla bankinstitut att belåna förvaltningsbolags aktier och förlagsbevis. Utredningens inställning från säkerhetssynpunkt till regleringen av kredit mot säkerhet av aktier och förlagsbevis är att också här det allmänna kravet på betryggande säkerhet vid kreditgivning är tillräckligt och att det — bortsett från nuvarande förbud för affärsbank att som pant ta emot egen aktie eller förlagsbevis och därmed likartade fall samt från belåning av förvaltningsbolags aktier och förlagsbevis — inte krävs någon reglering i lag. Denna ståndpunkt delar utredningen med bankinspektionen och övriga remissinstanser. Även jag kan ansluta mig till densamma.

Jag övergår nu till att behandla den särskilda frågan om belåning av för-

198 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

valtningsbolags aktier och förlagsbevis. En uppmjukning av nuvarande förbud mot sådan belåning har diskuterats i skilda sammanhang och nu senast mycket ingående med anledning av motioner vid 1966 års riksdag. Jag har i det föregående utförligt redogjort för den allsidiga och inträngande belysning som denna fråga under senare år fått. Av denna redogörelse framgår att förvaltningsbolagen, särskilt de vilkas aktier är inregistrerade vid fondbörsen, numera är väl konsoliderade och med god riskspridning i sina aktieportföljer och att belåningsförbudet inte torde vara något adekvat medel för att hindra affärsbanker från att öka sitt inflytande över näringslivet. Mot denna bakgrund har utredningen förordat en uppmjukning av förbudet såtillvida att kredit får ske mot säkerhet av börsnoterade aktier och förlagsbevis. Denna uppmjukning har allmänt tillstyrkts eller lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Jag har för egen del av säkerhetsskäl eller från andra synpunkter inte längre några betänkligheter mot att i den utsträckning utredningen föreslagit tillmötesgå de från olika håll framställda önskemålen om en uppmjukning. En sådan reform kan bidra till att underlätta kapitaltillförseln till näringslivet genom nyemissioner i förvaltningsbolagen. Departementsförslaget tar därför endast upp förbud för bank att belåna förvaltningsbolags aktier och förlagsbevis som inte är noterade vid fondbörsen. Aktier och förlagsbevis som drabbas av förbudet får naturligtvis inte heller tas emot som tilläggssäkerhet.

Den liberalisering i fråga om aktie- och förlagsbevisbelåning som sålunda förordas får utnyttjas med största försiktighet. Inte minst gäller detta förvaltningsbolags aktier. Även om kredit mot sådan säkerhet inte begränsats till beloppet i det enskilda fallet, torde det vara tillrådligt att bankinstituten iakttar särskild försiktighet vid denna kreditgivning. Belåningskurserna för nu avsedda värdepapper måste anpassas till en sådan nivå att förlustrisker på lån som säkerställts av aktier och förlagsbevis praktiskt taget elimineras.

tfutsätter såväl att det vid belåningstillfället föreligger en betryggande marginal mellan värdepapperets marknadsvärde och belåningsvärde, som att även därefter detta senare värde dels korrigeras för fond- och nyemissioner, dels fortlöpande ses över så att marginalen inte blir alltför knapp. Bankföreningen tillhandahåller kreditinstituten rekommendationer om de högsta belåningsvärden som bör komma i fråga för lån som säkerställs enbart av börsnoterade aktier. Om dessa rekommendationer kontinuerligt anpassas till marknadsläget, torde de utgöra en god vägledning för bankinstituten vid deras kreditgivning mot säkerhet av aktier och förlagsbevis. Det är angeläget att bankinspektionen noga följer utvecklingen på detta område och vidtar de åtgärder som behövs för att undvika eventuella missförhållanden. I

I likhet med utredningen anser jag att bankinstituten själva bör få välja den kreditform som svarar mot det i det enskilda fallet föreliggande kredit-

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 199

behovet. Departementsförslaget innehåller därför inte några föreskrifter om låneformer. Detta betyder för bl. a. sparbank att sådan bank framdeles får bevilja växelkredit och ingå garantiförbindelse.

Nu gällande bestämmelser om jäv i kreditförhållanden har olika utformning i banklagarna. Bestämmelserna avser kredit främst till olika tjänstemän i bankinstituten. Mest detaljerad är regleringen för affärsbanker och sparbanker. Bankinspektionen har företagit en översyn av dessa bankinstituts jävsregler och lagt fram förslag till nya och i stort sett enhetliga bestämmelser. Förslaget bygger i huvudsak på affärsbankernas nuvarande ordning. Bankföreningen och sparbanksföreningen har godtagit inspektionens förslag, den förstnämnda föreningen dock med vissa undantag. Inte heller jag har i princip något att erinra. Förslaget är välgrundat och jag kan i allt väsentligt ansluta mig till de synpunkter som inspektionen lagt på jävsfrågorna. I två avseenden har jag dock en uppfattning som avviker från inspektionens men som stämmer överens med bankföreningens åsikter. För det första anser jag, när det gäller inteckningssäkerhet, att belåningsgränsen bör relateras till det uppskattade värdet av den intecknade egendomen. Lämpligheten av att i sådana sammanhang som norm använda egendomens uppskattade värde i stället för dess taxeringsvärde har jag närmare berört i avsnittet om kapitaltäckning. För det andra saknas anledning att i fråga om möjlighet att få kredit mot säkerhet av borgen av staten, kommun m. fl. göra skillnad mellan delegater och deras makar å ena, samt styrelseledamöter och styrelsesuppleanter och deras makar, å andra sidan. Båda grupperna bör ha rätt till kredit mot sådan säkerhet. Däremot föreligger inte några skäl för att höja beloppsgränsen för kredit mot pantsäkerhet till delegat och dennes make utöver vad inspektionen föreslagit.

För jordbrukskassornas del har ansetts att anledning saknas för en lika sträng reglering av kreditjäven som i bank- och sparbankslagarna. Kassorna intar i sin egenskap av kooperativa bankinstitut en särställning i förhållande till de andra instituten. Denna särställning har medfört lindriga jävsregler, enligt vilka för kredit till vissa funktionärer krävs tillstånd av centralkassan. Bankinspektionen har inte föreslagit någon ändring av nuvarande ordning. Jag hax samma uppfattning som inspektionen att gällande ordning för jordbrukskassorna inte bör ändras f. n. Jordbrukskasselagen tar nu inte upp några regler om jäv i fråga om kredit som lämnas av centralkassa. Skälet härtill är att centralkassa inte utan Kungl. Maj :ts tillstånd kan bevilja kredit åt enskild person. Meddelas sådant tillstånd, dvs. tillstånd att utöva jordbrukskasseverksamhet, förutsätts att kredit till centralkassans funktionärer skall underställas jordbrukskasseförbundet. I avsnittet om medlemskap i jordbrukskasserörelsen har jag även berört frågan om vilka som är berättigade att få låna i en centralkassa. På där anförda skäl förordar jag en vidgning a.v kretsen kreditberättigade så att den rymmer alla medlemmar

200 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

i anslutna jordbrukskassor. Mitt förslag innebär alltså att centralkassa i fortsättningen kan bevilja enskild person kredit. Denna omständighet gör det angeläget att på något sätt i lag reglera jäv i kreditförhållanden för centralkassa. Därvid kan enligt min uppfattning regleringen för jordbrukskassor tjäna som förebild. Tillstånd för centralkassa att lämna kredit till kreditjäviga personer bör lämnas av jordbrukskasseförbundet. Departementsförslaget innehåller jävsregler för centralkassa av nu angiven innebörd. Om den fortsatta utvecklingen ställer krav på skärpning av jävsbestämmelserna för jordbrukskasserörelsen, får frågan härom tas upp till förnyad prövning. I

I departementsförslaget är bestämmelser om säkerhet vid kreditgivning och om blancokredit upptagna i 59 § banklagen, 28 § sparbankslagen och 36 § jordbrukskasselagen samt om kreditjäv i 61 § banklagen, 30 § sparbankslagen och 38 § jordbrukskasselagen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968 201

Inlåning

Gällande rätt Affärsbanker, sparbanker, centralkassor och postbanken finansierar sin kreditgivning huvudsakligen genom inlåning från allmänheten på olika slag av inlåningsräkningar. En annan finansieringsform är upplåning av medel mot förlagsbevis. Jordbrukskassa däremot är i lag förhindrad att driva självständig inlåningsrörelse. Inlåning hos bankinstitut är i vissa avseenden reglerad i lag. Bestämmelser om inlåning har till huvudsakligt syfte att trygga insättarna och har för de olika bankinstituten fått en något olikartad utformning. I fortsättningen behandlas inte de bestämmelser som reglerar inlåningens gräns i förhållande till det egna kapitalet och som redovisats i ett föregående avsnitt. Övriga inlåningsregler — som för affärsbanker återfinns i 66 och 67 §§ banklagen, för sparbanker i 22, 23, 25 och 26 §§ sparbankslagen, för centralkassor i 31 och 33 §§ jordbrukskasselagen och för postbanken i 2 och 10 §§ postsparbanksförordningen — innebär i stora drag följande. Vad först själva inlåningsröreisen angår innehåller lagstiftningen för affärsbanker, sparbanker och kreditkassor ett allmänt förbud att utfärda löpande skuldförbindelser i tryckt eller graverad form och att ikläda sig ansvarighet för sådana förbindelser. Förbudet är avsett att hindra sedelutgivning och emission av obligationer. Förbudet gäller inte förlagsbevis, som lyder på minst 100 kr. och inte heller de sparmärken, som används av sparbank vid inlåning inom skolsparrörelsen. I övrigt är inlåningsrörelsen inte begränsad för affärsbanker och centralkassor. Dessa bankinstitut kan således — förutom inlåning på olika slags inlåningsräkningar —- ta upp exempelvis förlagslån och i samband med återlån från AP-fonden reverslån till motsvarande belopp. För sparbank gäller som huvudregel att sådan bank får motta inlåning endast på sparbanksräkning. Från denna regel görs vissa undantag som anges i 25 § sparbankslagen. Sålunda får sparbank inom en s. k. fri sektor —- begränsad till ett belopp motsvarande 20 % av de enligt senaste bokslut på sparbanksräkning innestående medlen — motta inlåning på annan valfri räkning. Vidare äger sparbank ta upp lån mot förlagsbevis och lån från AP-fonden på grund av beviljat återlån. Slutligen får sparbank för att tillgodose tillfälligt penningbehov även begagna kredit i checkräkning hos riksbanken eller inländskt bankaktiebolag eller annorledes ta upp lån. Postbanken är inte underkastad några inskränkningar i fråga om vilka

7f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 143

202 Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

inlåningsräkningar som får begagnas. Poststyrelsen äger samma rätt som sparbank att i samband med återlån ta upp lån från AP-fonden och att låna medel för att tillgodose tillfälligt penningbehov hos postbanken.

Föreskrifter om individuellt insättningsmaximum gäller för samtliga bankinstitut. I fråga om affärsbanker och centralkassor avser sådant maximum emellertid endast sparkasseräkning eller därmed likartad räkning. På sådan räkning får, med visst i detta sammanhang inte aktuellt undantag, en och samma insättares tillgodohavande inte ökas utöver 50 000 kr. på annat sätt än genom att upplupen ränta läggs till kapitalet. Motsvarande insättningsmaximum för sparbank avser tillgodohavande på sparbanksräkning. Tillgodohavande på sådan räkning får med undantag för upplupen ränta inte överstiga visst i sparbanks reglemente bestämt belopp, högst 200 000 kr. För inlåning inom den fria sektorn i sparbank föreskrivs inte några begränsningar. Beträffande all inlåning hos postsparbanken gäller att en och samma persons tillgodohavande i banken inte får ökas utöver 100 000 kr. på annat sätt än genom att upplupen ränta läggs till kapitalet. Poststyrelsen kan om särskilda skäl föreligger fastställa lägre inlåningsgränser för visst slags medel. För postgirot finns inte några beloppsbegränsningar för insättningar.

Även uppsägning av insatta medel är på visst sätt reglerad i författning. Reglerna om uppsägning för affärsbanker och centralkassor hänför sig liksom i fråga om beloppsbegränsningar endast till insättning på sparkasseräkning eller därmed likartad räkning. Sådant bankinstitut får inte åta sig att på annat sätt än viss tid, minst en vecka, efter uppsägning återbetala på sparkasseräkning insatta medel. Om det kan ske utan olägenhet får institutet medge utbetalning utan avvaktan på uppsägningstidens utgång. För sparbank gäller motsvarande föreskrift för medel på sparbanksräkning med den skillnaden att uppsägningstiden är en månad. Beträffande medel insatta i postsparbanken äger poststyrelsen bestämma i vad mån de kan tas ut omedelbart eller först efter skriftlig uppsägning. Uppsägningstiden får dock inte i något fall sättas längre än tolv månader.

Banklagstiftningen innehåller vidare vissa bestämmelser om motbok eller annat bevis om insatta medel hos bankinstitut. Inte heller på detta område är regleringen helt enhetlig. För affärsbanker och centralkassor är det obligatoriskt att utfärda motbok endast i fråga om medel som sätts in på sparkasseräkning. I praktiken används dock motböcker även för kapitaloch kapitalsamlingsräkningar. Separat bevis används endast i fråga om insättning på depositionsräkning. Insättning på sparbanksräkning skall, om inte reglementet medger annat, antecknas i sparbanksbok. I fråga om valfri räkning inom fria sektorn används motbok när räkningen har karaktär av motboksräkning. Insättning i postsparbanken skall, om inte Kungl. Maj:t föreskriver annat, antecknas i motbok.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 203

För motbok eller annat bevis som affärsbank och centralkassa utfärdar föreskrivs att beviset skall ställas till viss man och att överlåtelse får ske endast till viss man. Motsvarande gäller sparbanksbok. Denna får nämligen inte ställas till innehavaren eller eljest vara löpande. Härmed får motbok eller annat insättningsbevis över tillgodohavande hos bank enligt 26 § lagen den 27 mars 1936 (nr 81) om skuldebrev det enkla skuldebrevets natur. I några avseenden, som saknar intresse i detta sammanhang, behandlas dock insättningsbevis som löpande skuldebrev. Detta följer av 32 § skuldebrevslagen.

Den som utställer ett enkelt skuldebrev har att på egen risk undersöka, om den som kräver honom på betalning är behörig borgenär. Om han i god tro betalar till obehörig fordringsägare, kan han som regel fortfarande vara betalningsskyldig i förhållande till den rätte borgenären. Det nu sagda gäller inte om skuldebrevet försetts med s. k. legitimationsklansul, dvs. en klausul som fritar gäldenär från vidare betalningsförpliktelser när han råkat betala till obehörig innehavare av skuldebrevet. Sådana klausuler har tidigare spelat en praktisk roll inte minst beträffande bankernas motböcker. Emellertid ställer skuldebrevslagen i detta avseende upp vissa restriktiva regler. Enligt 33 § första stycket skuldebrevslagen får nämligen bank, varmed enligt 4 § andra stycket samma lag förstås envar som äger driva bankrörelse, eller annan utställare av enkelt skuldebrev inte åberopa legitimationsklausul, om banken (utställaren) åsidosatt skälig aktsamhet vid prövning om det är rätt innehavare av motbok eller annat insättningsbevis som kräver banken på betalning. Beträffande vissa slag av motböcker, nämligen sparkasseböcker och motböcker med sparbank, får legitimationsklausider över huvud taget inte användas. Förbud mot användning av legitimationsklausul i dessa motböcker finns intaget i banklagstiftningen. Skuldebrevslagen innehåller i 33 § andra stycket en hänvisning till dessa bestämmelser.

Kreditinstitututredningen

Enligt utredningens förslag skall för det första nuvarande förbud att emittera egna obligationer och att garantera av annan låntagare utfärdade obligationer upphävas. Att tillåta affärsbanker, sparbanker och centralkassor att emittera egna obligationer motiverar utredningen med att dessa bankinstitut redan nu är oförhindrade att ge ut förlagsbevis som i förmånsrättshänseende står efter obligationer. Utredningen är medveten om att genom detta förslag möjlighet öppnas för bankinstitut att använda sig av finansieringsformer som tidigare varit förbehållna kreditaktiebolag och hypoteksinstitut. Förslaget kan därför aktualisera en översyn av kapitaltäckningsreglerna för dessa kreditinstitut. Denna fråga får dock enligt utredningen lösas i annan ordning. Skälet för att bankinstitut skall kunna

204 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

garantera annan låntagares obligationsupplåning är enligt utredningen främst att en sådan rätt torde följa av att instituten kan ikläda sig garantier.

Beträffande nu gällande inlåning sbestämmelser om insättningsmaxima, uppsägningstider och begränsning av tgper av inlåningsräkningar framhåller utredningen till en början att dessa bestämmelser tillkommit delvis av gränsdragningsskäl. Trots detta har samtliga bankinstitut numera möjlighet att för inlåningen använda ett i stort sett likartat sortiment inlåningsräkningar. Mot bakgrunden av utredningens principiella ställningstagande i gränsdragningsfrågan förefaller det utredningen naturligt att dessa bestämmelser avvecklas, om inte från solvenssynpunkt kan påvisas behov av författningsmässiga föreskrifter.

För regleringen av inlåningen har, sägs det, endast för sparbanker angetts andra motiv än gränsdragningsskäl, nämligen att i annat fall ett samtidigt uttag på sparbanksräkning av en eller ett fåtal insättares hela behållning kunde medföra allvarliga likviditetsproblem för sparbanken. Risken för detta är enligt utredningen i och för sig inte beroende på institutets associationsrättsliga ställning utan hänger samman med institutets storlek. I praktiken är problemet f. n. aktuellt endast för sparbanksområdet. Det är nämligen inom denna sektor som institut med liten inlåningsvolym förekommer. Rätten för sparbank att motta inlåning på valfri räkning bör enligt utredningens principiella inställning inte längre generellt begränsas. I de fall en maximering av insättningsbeloppen från en och samma insättare ändå från likviditetssynpunkt bedöms nödvändig får en begränsande bestämmelse föras in i sparbankens reglemente. Utredningen förutsätter att tillsynsmyndigheten uppmärksamt följer detta spörsmål.

Några lagfästa krav på uppsägningstider anser utredningen inte behövs. Självfallet är det ett institut obetaget att ställa upp de krav på uppsägningstider som institutet kan anse ändamålsenliga.

För affärsbanker och centralkassor synes avsaknaden av författningsföreskrifter för andra inlåningsräkningar än sparkasseräkning inte ha medfört några men från likviditetssynpunkt. Några särskilda skäl av detta slag finner utredningen inte heller kunna anföras för en begränsning av insättningarna på sparkasseräkning.

Utredningen förordar alltså dels att de inskränkningar som nu gäller i inlåningshänseende beträffande individuellt insättningsmaximum och uppsägningstid avvecklas för samtliga bankinstitut, dels att nuvarande begränsning av sparbanks rätt att låna in pengar på annan räkning än sparbanksräkning slopas. Innebörden av förslaget blir att bankinstituten själva får bestämma de regler som instituten anser behövliga i dessa hänseenden.

Med hänsyn till att specialregler för sparkasseräkning mönstras ut ur förslaget till nya rörelseregler för affärsbanker och centralkassor föreslår utredningen också att nuvarande förbud för dessa bankinstitut att använda

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968 205

legitimationsklausul i sparkassebok vidgas till att avse alla insättningsbevis som bär karaktär av motbok.

Avslutningsvis behandlar utredningen frågan om liksom hittills sparbank och postbanken skall få begagna kredit i checkräkning hos riksbanken eller affärsbank eller annorledes låna upp medel endast för att tillgodose tillfälligt penningbehov. Anledningen till denna begränsning synes enligt förarbetena till sparbankslagen vara av solvenskaraktär. Man har velat hindra sparbank att ordinärt begagna sig av upplåning av här avsedd art. Upplåningen är nämligen ofta förbunden med pantsättning av sparbanks tillgångar och kan därför medföra risker för insättarnas trygghet. Utredningen anser att motsvarande betraktelsesätt i och för sig kan anläggas även i fråga om andra bankinstitut som saknar denna begränsning. Eftersom avsaknaden härav inte synes ha medfört några solvensrisker för dessa bankinstitut, föreslår utredningen att begränsningarna i upplåningsrätten avvecklas för sparbanks- och postbanksrörelsen.

Remissyttrandena

Den av utredningen föreslagna rätten för bankinstituten att utge egna obligationer har fått ett något blandat mottagande av remissinstanserna. Förslaget härom lämnas visserligen i allmänhet utan erinran men endast fem av remissinstanserna uttalar sig förbehållslöst till förmån för detsamma och vissa remissinstanser, åtta till antalet, är starkt kritiska mot att ge bankinstituten denna rätt.

Klart positiva till obligationsupplåning är handelskammaren i Göteborg, bankföreningen, jordbrukskasseförbundet, Jordbrukets bank, Sveriges industriförbund och en reservant i riksgäldsfullmäktige, herr Magnusson. Handelskammaren i Göteborg understryker, att denna rätt blir av värde för bankinstituten därigenom att de kan skaffa kapital på billigare villkor än dem som gäller för förlagslån. Bankföreningen pekar på att utvecklingen tvingar bankerna att i växande omfattning lämna krediter med relativt lång löptid. Det finns därför enligt bankföreningen behov av att också kunna begagna sig av lång upplåning. På så sätt skapas dessutom större möjligheter att tillgodose önskemål från kunder med långa lån att få dessa till bunden ränta. Eftersom det redan är tillåtet att ge ut förlagsbevis synes det bankföreningen som någon invändning svårligen kan göras mot obligationsupplåning. Liknande synpunkter förs fram av jordbrukskasseförbundet och industriförbundet. Industriförbundet framhäver även att av banker utgivna obligationer borde innebära ett naturligt instrument för placering av vissa andelar av AP-fonden.

Till de kritiskt inställda remissinstanserna hör bankinspektionen, riksbanksfullmäktige, riksgäldsfullmäktige (majoriteten), stadshgpotekskassan och bostadskreditkassan, hgpoteksbanken, sparbanksföreningen, Sparban­

206 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

kernas bank och RLF. De flesta av dessa remissinstanser — såsom bankinspektionen, riksbanksfullmäktige, riksgäldsfullmäktige (majoriteten) och sparbanksföreningen — åberopar som skäl för den negativa attityden en eller flera av följande omständigheter. En rätt att utge obligationer innebär att formerna för bankinstitutens kapitalanskaffning principiellt förändras och att de nuvarande gränserna mellan bankinstituten och kreditmarknadsinstituten (kreditaktiebolag och andra hypoteksinstitut) till en del suddas ut. Förslaget kan således få vissa konsekvenser som är svåra att överblicka. Det har tidigare ansetts nära nog som ett axiom, att bankerna inte borde tillåtas ge ut obligationer, lika litet som sedlar. Utredningens knapphändiga motiv — att bankinstituten f. n. har rätt att ge ut förlagsbevis och att obligationer står före förlagsbevis i förmånsrättshänseende — anses inte bärande. Rätten att utfärda förlagsbevis har en speciell funktion, nämligen att komplettera bankernas eget kapital vid uppfyllande av kapitaltäckningskrav. Syftet med rätten att ge ut obligationer skulle vara ett helt annat eller att tillföra bankerna inlåningsmedel. Förslaget är inte underbyggt med någon utredning om bankinstitutens behov av obligationsupplåning eller om förslagets konsekvenser för kapitalmarknaden. Förslaget anses därför i denna del inte kunna läggas till grund för lagstiftning utan en närmare utredning i nämnda hänseenden.

Bankinspektionen erinrar om att bankerna redan helt eller delvis äger specialinstitut med uppgift att fylla behovet av långfristiga krediter för olika sektorer av vårt näringsliv. Enligt riksbanksfullmäktige leder den föreslagna rätten att ge ut obligationer in på ett gränsdragningsproblem avseende bankinstituten å ena samt hypoteksbanker och kreditaktiebolag å den andra sidan. Fullmäktige betonar, att detta problem, som spelat stor roll i tidigare lagstiftningsarbete på kreditväsendets område, har utredningen inte behandlat och inte heller haft i uppdrag att behandla. Liknande tankegångar återkommer i sparbanksföreningens yttrande.

Hgpoteksbanken kan inte finna något sakligt samband mellan bankinstitutens nuvarande rätt att ge ut förlagsbevis och ett eventuellt behov för dem att vidga inlåningsmöjligheterna till att omfatta även rätten att i den egna rörelsen ge ut obligationer. Något behov av att från konkurrenssynpunkt eller av andra skäl föra in lättnader i inlåningshänseende har inte anförts. Hypoteksbanken berör vidare de konsekvenser förslaget i denna del kan få för kreditaktiebolag och hypoteksinstitut samt för gränsdragningen mellan sådana kreditinstitut och bankinstituten. En utredning om dessa konsekvenser saknas.

Enligt stadshgpotekskassan och bostadskreditlcassan saknas anledning att över huvud taget aktualisera frågan om obligationsupplåning för bankinstituten. Gränsdragningen mellan hypoteksinstitut och bankinstitut vållar inga problem. Hypoteksinstituten har sin verksamhet inriktad på förmedling av kapitalmarknadens medel. Kretsen av sådana institut har dessutom under

Kungl. Maj:ts proposition nr t 4-3 år 1968 207

senare år vidgats i en omfattning som knappast synes helt motiverad. Det kan under sådana förhållanden inte vara rationellt att ytterligare öka trängseln på kapitalmarknaden genom att ge även bankinstituten rätt till obligationsupplåning.

Utredningens förslag att bankinstituten skulle få rätt att garantera annan låntagares obligations upplåning berörs endast av bankinspektionen. Inspektionen avstyrker förslaget av samma skäl som framförts mot förslaget om obligationsupplåning.

Utredningens förslag till avveckling av nuvarande bestämmelser om insättningsmaxima, om uppsägningstid vid uttag och om begränsning av typer av inlåningsräkningar tillstyrks eller lämnas utan erinran vid remissbehandlingen. Enligt bankinspektionen kan det dock visa sig nödvändigt att i reglementen för smärre sparbanker ta in bestämmelser som maximerar de belopp som får tas emot från en och samma insättare. Riksbanksfullmäktige gör i detta sammanhang två erinringar. Erfarenheten visar, framhåller fullmäktige, att med den marknadsorganisation som finns på bankområdet tenderar resultatet av konkurrensen att bli en identisk uppsättning av inlåningsformer. Vidare är det enligt fullmäktige uppenbart att även om man avstår från reglering av bankinstitutens inlåning i banklagstiftningen så är strukturen av inlåningsräntor av betydande intresse från de penningpolitiska synpunkter som riksbanken har att bevaka.

Departementschefen

Affärsbanker, sparbanker och centralkassor finansierar sin kreditgivning genom inlåning från allmänheten. Medel till kreditgivning kan bankinstitut skaffa även genom upplåning mot förlagsbevis. Däremot är bankinstituten genom uttryckligt förbud i lagstiftningen förhindrade att ge ut sedlar och obligationer.

Förbudet mot sedel- och obligationsemission har gammal hävd inom svenskt bankväsen. Endast de numera avskaffade solidariska bankbolagen hade fram till år 1902 rätt att ge ut sedlar. Kreditinstitututredningen har nu föreslagit en uppmjukning av förbudet såtillvida att emission av egna obligationer skulle tillåtas i fortsättningen.

Förslaget har fått ett något blandat mottagande under remissbehandlingen. Några remissinstanser, bland dem bankföreningen och j ordbrukskas seförbundet, har hälsat förslaget med stor tillfredsställelse. Bankföreningen har särskilt — med tanke på den ökade frekvensen av långfristiga krediter till näringslivet — understrukit behovet för bankinstituten av att få begagna sig av lång upplåning. En del remissinstanser har emellertid uttalat starka, principiella betänkligheter mot att ge bank rätt att ge ut obligationer. Till dessa remissinstanser hör bankinspektionen, riksbanksfullmäktige, riks-

208 Kungl. Maj:ts proposition nr 1 iS år 1968

gäldsfullmäktige (majoriteten) och sparbanksföreningen, vilka har ansett att en så genomgripande och principiellt viktig förändring av bankinstitutens kapitalanskaffning inte kan genomföras utan närmare utredning om förslagets konsekvenser i skilda hänseenden. Bankinspektionen har framhållit, att bankerna redan helt eller delvis äger specialinstitut med uppgift att tillgodose näringslivets behov av långfristiga krediter. Enligt bl. a. riksbanksfullmäktige kan förslaget skapa problem i fråga om gränsdragningen mellan bankinstituten och nuvarande obligationsinstitut, hypoteksinrättningar och kreditaktiebolag.

Den tveksamhet som sålunda kommit till uttryck i vissa remissyttranden är naturlig när det som här är fråga om att bryta mot en hävdvunnen princip. Det hade varit lättare att nu ta ställning i frågan om förslaget byggt på ett visat behov för bankinstituten att skaffa medel genom obligationsupplåning och om förslagets verkningar i olika hänseenden, särskilt för kapitalmarknaden, närmare undersökts.

Utredningens motivering för obligationsupplåningen, för vilken inte såsom vanligen är fallet skulle ställas säkerhet, är mycket knapphändig och teknisk. Den består endast av en hänvisning till att bankinstituten har rätt att ge ut förlagsbevis och att obligationer står före förlagsbevis i förmånsrättshänseende. Jämförelsen med rätten att utfärda förlagsbevis är dock något haltande. Syftet med en sådan rätt är i första hand att bereda bankinstitut ökade möjligheter att skaffa riskbärande kapital. Med den föreslagna obligationsupplåningen avses däremot något helt annat, nämligen att tillföra bankinstituten kreditgivningsresurser. Jag finner därför det åberopade skälet inte utan vidare kunna ligga till grund för en ändrad inställning till bankinstitutens obligationsupplåning.

Frågan kan inte ses enbart som ett finansieringsproblem för bankinstituten. In i bilden kommer, som nyss antytts, verkningarna för kapitalmarknaden i stort. På denna marknad uppträder som säljare — förutom staten — de kapitalanskaffande kreditinstituten, kommuner och andra låntagare, som sedan gammalt vänder sig till kapitalmarknaden för att få sina lånebehov tillgodosedda. En ökad konkurrens om kapitalmarknadens medel kan, även om riksbanken genom emissionskontrollen har möjlighet att reglera marknaden, skapa problem och få verkningar som är svåra att överblicka. Inte minst gäller detta bostadsbyggandets finansiering. Vidare aktualiseras frågan om gränsdragningen mellan bankinstituten, å ena, samt hypoteksinrättningar och kreditaktiebolag, å andra sidan — en fråga som utredningen inte närmare berört.

Min ståndpunkt är att de problem, som hänger samman med en rätt för bankinstituten att emittera egna obligationer och som antytts i det föregående, kräver en ingående undersökning. Jag är därför inte nu beredd att ta ställning till frågan om bankinstitutens obligationsupplåning. Jag avser emellertid inom kort att föreslå tillkallande av sakkunniga för utredning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 209

olika kapitalmarknadsproblem. Det är min avsikt att denna utredning skall avse även förevarande spörsmål. Jag föreslår således att nuvarande förbud för bankinstitut att emittera sedlar och obligationer skall vara kvar. Frågan om bankinstituten, såsom utredningen föreslagit, skall få rätt att garantera annan låntagares obligationsupplåning har samband med det nyss berörda problemet och bör behandlas av den nämnda utredningen. Den nuvarande författningsmässiga regleringen av bankinstitutens inlåningsverksamhet avser i övrigt närmast dels att ange de inlåningsräkningar som får begagnas, dels att ställa upp bestämmelser om individuellt insättning smaximum och om uppsägningstid vid uttag. Regleringen spänner emellertid inte över hela fältet för bankinstitutens inlåning. Hårdast reglerad är sparbanks inlåningsverksamhet. Sparbank äger nämligen motta inlåning från allmänheten endast på sparbanksräkning. För sådan räkning gäller bestämmelser om insättningsmaximum och minsta uppsägningstid. Inom en s. k. fri sektor, bestämd till 20 % av den sammanlagda inlåningen på sparbanksräkning, har sparbank dock rätt att utan individuell maximering ta emot inlåning på annan valfri räkning. Hos affärsbank och centralkassa kan medel sättas in på valfri räkning. Endast för insättning på sparkasseräkning finns föreskrifter om insättningsmaximum och om uppsägningstid vid uttag. Den olikartade regleringen i nämnda avseenden har tillkommit delvis av gränsdragningsskäl och har haft en konkurrensbegränsande effekt. Trots detta har i praktiken samtliga bankinstitut numera möjlighet att ta emot inlåning på ett i stort sett likartat sortiment av inlaningsräkningar. Utredningen har — mot bakgrund av det principiella ställningstagandet i gränsdragningsfrågan och då någon närmare reglering i lag inte är påkallad i detta sammanhang av hänsyn till insättarnas säkerhet — ansett, att gällande föreskrifter i ifrågavarande avseenden kan avvecklas och att bankinstituten själva får avgöra i vad mån de vill ställa upp några regler för sin inlåningsverksamhet. Jag delar utredningens av samtliga remissinstanser biträdda uppfattning och tar därför inte in några sådana bestämmelser i departementsförslaget. För sparbankernas del innebär detta bl. a., att sparbanks rätt att ta upp lån mot förlagsbevis och lån från AP-fonden på grund av beviljat återlån inte som nu behöver uttryckligen anges i sparbankslagen bland inlåningsbestämmelserna. Jag godtar vidare utredningens förslag att upphäva nuvarande begränsning för sparbank att endast för tillgodoseende av tillfälligt penningbehov begagna kredit i checkräkning hos riksbanken eller affärsbank eller annorledes låna upp medel. Den föreslagna oreglerade inlåningsrörelsen utgör såsom redan antytts i det föregående inte något hinder för bankinstitut att självt ställa upp villkor och regler för rörelsen. Ibland kan det, som såväl utredningen som bankinspektionen påpekat, vara nödvändigt från likviditetssynpunkt och med hänsyn till institutets storlek att begränsa de belopp som får tas emot

210 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

från en och samma insättare. I praktiken gäller detta närmast sparbankssektorn. Jag utgår från att begränsande bestämmelser vid behov kommer att tas in i sparbanks reglemente och att bankinspektionen uppmärksamt följer detta spörsmål.

Motbok eller annat bevis om tillgodohavande hos ett bankinstitut skall vara ställt till viss man och är därigenom till sin natur ett enkelt skuldebrev. Utfärdaren av ett sådant skuldebrev har som huvudregel att på egen risk undersöka om den som kräver honom på betalning är behörig borgenär. Gäldenären kan emellertid genom särskilt förbehåll, s. k. legitimationsklausul, frita sig från följderna av att brista i undersökningsplikten. Skuldebrevslagen tillerkänner emellertid endast i begränsad omfattning rättsverkan åt legitimationsklausuler i enkla skuldebrev. Den som utfärdar en motbok eller annat enkelt skuldebrev kan inte frita sig från skyldighet att med skälig aktsamhet pröva om innehavaren är rätt borgenär. Vidare är det enligt särskilda bestämmelser i banklagstiftningen beträffande vissa slag av motböcker uttryckligen förbjudet att begagna legitimationsklausuler. Detta gäller sparkassebok och motbok hos sparbank. Anledningen till förbudet har varit omtanken om de insättarkategorier som begagnar motböcker av angivet slag. Dessa motböcker innehas i stor utsträckning av personer, som saknar varje möjlighet att på fullt betryggande sätt förvara sina tillhörigheter. I sammanhanget har även åberopats bankernas förmåga att bära de från deras synpunkt i regel obetydliga förluster som i dessa fall kan uppkomma. Utredningen har nu — eftersom specialregler för sparkasseräkning tas bort för affärsbanker och centralkassor — föreslagit att förbudet för affärsbank och centralkassa att ta in legitimationsklausul i sparkassebok vidgas till att omfatta varje insättningsbevis som har karaktär av motbok. Förslaget har i denna del inte berörts under remissbehandlingen. I det föregående har jag i skilda sammanhang framhållit, att samtliga bankinstitut numera vänder sig till samma insättarkategorier och erbjuder dem ett i stort sett likartat sortiment inlåningsräkningar. De räkningar för vilka insättningsbevis i form av motbok vanligen utfärdas utgörs av kapital-, kapitalsamlings- och sparkasseräkningar samt därmed jämförbara räkningar. Sådana räkningstyper förekommer numera inom alla slags bankinstitut. Med hänsyn till utvecklingen på inlåningssidan och de principer som ligger bakom en enhetlig rörelselagstiftning finns det skäl att reglera rättsförhållandet mellan bankinstituten och deras motboksägare enhetligt. Motiven för förbud mot legitimationsklausul i sparkasseböcker och sparbanks motböcker kan med samma styrka numera åberopas i fråga om motsvarande inlåningsräkningar hos affärsbanker och centralkassor. Detta gäller också postsparbankens motböcker. Helt allmänt kan sägas att det stämmer bättre överens med billighet och det allmänna rättsmedvetandet att

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968 211

banken bär den förlust som uppkommer, när banken betalar ut insättarmedel till obehörig person, än att förlusten drabbar insättaren. Affärsbankerna har också sedan år 1963 beaktat detta och avstått från att i motböcker för kapital- och kapitalsamlingsräkningar införa legitimationsklausuler eller att åberopa sådan klausul. Inte heller centralkassor och postsparbanken begagnar i praktiken sådana klausuler. Några skäl mot att lagfästa vad som nu gäller i praxis föreligger inte. Jag godtar därför förslaget att låta förbudet mot legitimationsklausuler avse alla insättningsbevis som bankinstitut utfärdar och som har karaktär av motbok. På så sätt kommer i detta hänseende full likställdhet att råda mellan bankinstituten. Förslaget fordrar ändring även i 33 § skuldebrevslagen. Till denna fråga återkommer jag i det följande.

Bestämmelser i nu behandlade hänseenden är i departementsförslaget upptagna i 67 § banklagen, 35 och 35 a §§ sparbankslagen samt 42 a och b §§ jordbrukskasselagen.

212 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Kontorsetablering Gällande rätt

Tillstånd att driva bankrörelse meddelas affärsbank av Kungl. Maj:t för en tid av högst 10 år. Som allmänt villkor för tillstånd gäller enligt 4 § 1 mom. femte st. banklagen att rörelsen skall prövas vara nyttig för det allmänna. Något bestämt verksamhetsområde anges inte för affärsbank, men i realiteten torde området bli de kommuner där affärsbanken har kontor. Tillsammans täcker affärsbankernas kontorsnät landet i dess helhet.

För rätt att inrätta sparbank krävs bl. a. att reglemente stadfästs av bankinspektionen. Stadga för kreditkassa skall stadfästas, i fråga om centralkassa av Kungl. Maj:t och i fråga om jordbrukskassa av vederbörande länsstyrelse. Enligt 7 § sparbankslagen får sparbanks reglemente stadfästas endast om sparbank prövas vara nyttig för det allmänna. Motsvarande villkor gäller enligt 18 § första stycket jordbrukskasselagen för stadfästelse av centralkassas stadgar. -— Sparbanks verksamhetsområde skall enligt 1 § kungörelsen den 3 juni 1955 (nr 422) om sparbanker (sparbankskungörelsen) anges i reglementet. Det kan förekomma att sparbanks område går in på en annan sparbanks. Tillsammans täcker sparbankerna hela landet. Även centralkassorna, vilkas verksamhetsområden är skilda från varandra, täcker hela landet.

Till en början fanns inga restriktioner för affärsbank att driva verksamhet vid avdelningskontor. Detsamma gällde för sparbank inom dess verksamhetsområde. Den kraftiga ökningen av bankkontor under senare delen av 1910-talet aktualiserade emellertid en etableringskontroll. En sådan kontroll kom till under åren 1918—1920 och innebar att tillstånd krävdes för öppnande av bankkontor på annan ort än den där beträffande affärsbank huvudkontoret var beläget och i fråga om sparbank dess styrelse hade sitt säte. Genom tillkomsten av banklagen och sparbankslagen liberaliserades etableringsrätten. Nu gäller följande.

För att affärsbank skall få öppna avdelningskontor i kommun, där banken inte förut har kontor, krävs enligt 68 § banklagen Kungl. Maj:ts tillstånd. Förutsättning för tillstånd är att verksamheten vid det nya kontoret kommer att vara till nytta för det allmänna. Tillståndet kan uttryckligen begränsas till att avse endast ett kontor i kommunen. I kommuner där affärsbank redan har kontor utan denna begränsning är etableringsrätten fri. Affärsbanken måste dock anmäla till bankinspektionen att nytt kontor öppnats, vilket kan ge inspektionen anledning att gripa in inom ramen för inspektionens allmänna tillsyn.

Knngl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 213

Bestämmelser om sparbanks kontorsetableringsrätt finns i 34 § sparbankslagen. Sparbanks filial skall alltid ligga inom dess verksamhetsområde. Filialerna är av två slag, avdelningskontor och sparställe. Avdelningskontor är filial som får bevilja eller betala ut lån eller svara för avräkningsbokföring eller som hålls öppen mer än nio timmar i veckan. Annan filial är sparställe. Avdelningskontor i annan kommun än den, där huvudkontor eller avdelningskontor finns, får inrättas endast efter tillstånd av bankinspektionen. Förutsättning för tillstånd är även här att sparbanksverksamheten inom kommunen bedöms vara till nytta för det allmänna. Sparställe får öppnas var som helst inom verksamhetsområdet. Skyldighet föreligger också för sparbank att, om tillstånd inte krävs, anmäla inrättandet av en ny filial till bankinspektionen. Detta följer av 8 § sparbankskungörelsen (ändrad 1962: 236). Centralkassa har enligt 42 § jordbrukskasselagen att söka tillstånd av Kungl. Maj :t för att öppna avdelningskontor i annan kommun än den där huvudkontoret är beläget. För jordbrukskassa gäller i detta hänseende att jordbrukskasseförbundet skall lämna tillstånd till verksamhet vid avdelningskontor eller annan filial. Några villkor för tillståndsgivningen anges inte i lagen. In- och utlåningsverksamhet genom ombud i kommun där avdelningskontor inte finns är reglerad i lag för affärsbanker och sparbanker — 69 § banklagen och 35 § sparbankslagen. Som ombud får anlitas av affärsbank endast annan sådan bank, sparbank och kreditkassa samt av sparbank endast affärsbank och annan sparbank. För sparbank utgör dock begränsningen inte något hinder för inlåning som drivs inom skolspar- eller sparklubbsrörelsen. För postbanken saknar kontorsetableringsfrågan självständig betydelse, eftersom banken för sin verksamhet begagnar huvudsakligen postanstalterna. Särskilda ombud för postsparbanksrörelsen äger poststyrelsen enligt 8 § postsparbanksförordningen anta, om styrelsen finner det vara behövligt eller lämpligt.

Fred itinstitututr edningen

Som allmän bakgrund till frågan om filialbildning berör utredningen bl. a. bankinstitutens kostnadsstruktur och understryker därvid att företag med en så kvalificerad tjänsteproduktion som bankernas är relativt personalkrävande. Det dominerande kostnadsslaget är därför personalkostnaderna. För affärsbankerna har dessa kostnader alltsedan år 1945 i genomsnitt utgjort 35 till 40 % av vinst- och förlusträkningens nettoomslutning. Övriga rörelsekostnader, som bl. a. omfattar allmänna omkostnader samt kostnader för kontors- och datamaskiner, har däremot tagit i anspråk en stigande andel från 8 % år 1945 till 18 % år 1966. Kostnaderna för lokaler har utgjort en i

214 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

stort sett konstant andel under hela efterkrigstiden eller mellan 2 och 3 %. För sparbankerna avviker inte kostnadsbilden på ett avgörande sätt från affärsbankerna. I likhet med övriga rörelsekostnader är sparbankernas personalkostnader i stigande, från drygt en fjärdedel år 1961 till drygt en tredjedel år 1966. Posten för lokalkostnader har under 1960-talet utgjort i stort sett en konstant andel, varierande mellan 3 och 4 %.

Den offentliga etableringskontrollen innebär enligt utredningen i sin nuvarande utformning en prövning av om en bank skall få vidga sitt verksamhetsområde till kommuner där den tidigare inte drivit verksamhet. Någon prövning sker däremot inte av etableringen inom kommuner där banken redan driver verksamhet. Eftersom redan nu den övervägande delen av filialbildningen äger rum inom sådana kommuner och denna tendens framdeles kan väntas bli förstärkt, kommer kontrollen av filialbildningen att i minskande utsträckning bli effektiv, om den sker i samma form som hittills.

Enligt utredningens uppfattning bör den hittills i banklagarna godtagna principen att utformningen av bankverksamhetens bedrivande i huvudsak bör lämnas åt instituten själva fortfarande äga giltighet. I och för sig är det givetvis av intresse för såväl bankinstitutens kunder som samhället att verksamheten drivs så rationellt som möjligt, men detta är också ett naturligt intresse för instituten själva. Det allmänna har — förutom etableringskontrollen — också andra möjligheter att övervaka bankverksamhetens utbredning. Sålunda gäller för bildandet av affärsbank, sparbank och centralkassa vissa bestämmelser som ställer krav på allmännyttigt syfte med nybildningen. Dessutom har bankinspektionen möjlighet att ingripa vid konstaterad eller misstänkt misskötsel.

Utredningen ställer frågan om filialbildning under nämnda förutsättningar är av sådan natur att den kräver en särbehandling i förhållande till andra faktorer som påverkar bankinstitutens kostnader och anger till en början tre skäl — delvis sammanvävda med varandra — som kan anföras för en kontorsetableringskontroll.

För det första kan filialbildning ses som en form av nybildning av bankverksamhet. Samma krav på allmännytta borde då ställas upp för filialbildning som för inrättande av ett nytt bankföretag. Innebörden av detta kan sägas vara att man med en etableringskontroll skulle vilja kunna reglera bankföretagens marknadsområden, dvs. verksamhetsområden. Utredningen förutsätter emellertid att inte heller i fortsättningen verksamhetsområde fastställs för affärsbank.

För det andra kan hävdas att verksamheten vid filialer utgör en så betydande kostnadspost för bankinstituten att en kontroll av filialbildningen framstår som önskvärd. Men även om kostnaderna för driften av filialer är betydande kan dock enligt utredningens mening inte enbart detta vara av avgörande betydelse för att ha en etableringskontroll. Såtillvida har dock

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 215

kostnaderna betydelse att de bör vara relativt stora för att en etableringskontroll över huvud taget skall ha något berättigande.

Som motiv för en kontroll kan för det tredje hävdas att filialbildningens betydelse som konkurrensmedel kan medföra risk för att bankinstituten expanderar sina filialnät alltför starkt och att filialerna utrustas förhållandevis dyrbart. Detta skulle kunna medföra onödigtvis uppdrivna kostnader för bankverksamheten. Risken härför kan inte uteslutas särskilt med hänsyn till att marknaden för banktjänster kännetecknas av en obenägenhet att arbeta med priset som konkurrensmedel och en motsvarande överemfas på andra konkurrensmedel, bl. a. kontorslokalisering.

Utredningen kommer därför till den slutsatsen att syftet med en etableringskontroll skulle vara att förhindra »onödiga» kostnader för filialbildningen. En sådan kontroll måste för att kunna bli effektiv omfatta all etableringsverksamhet och en central uppgift för en offentlig reglering skulle vara att åstadkomma ett lcontorsnät, som är samhällsekonomiskt optimalt fördelat. Kontrollen borde vidare inte bara avse all nybildning av filialer utan även omfatta en fortlöpande omprövning av redan lämnade etableringstillstånd, eftersom de skäl som ursprungligen motiverade inrättande av en viss filial genom utvecklingens gång kan falla bort eller försvagas.

Även om en styrning grundad på en central överblick kan ge vissa fördelar måste det enligt utredningens åsikt medföra stora svårigheter att utöva en effektiv fullständig etableringskontroll. Denna måste grundas på en bedömning av å ena sidan kostnaderna och å andra sidan allmänhetens behov av bankservice och kreditväsendets kreditförmedlande uppgift. Ytterst får bedömningen ske mot en bakgrund av ställningstaganden från det allmännas sida om ett från samhällsekonomisk synpunkt optimalt bankkontorsnät. För att en etableringskontroll av detta slag skall vara genomförbar måste man kunna ställa upp hanterbara kriterier för kontrollens bedrivande. De nuvarande etableringsbestämmelserna ger endast ringa vägledning härvidlag.

Utredningen anser att det avgörande i detta sammanhang är om en etableringskontroll leder till ett rationellare kontorsnät än om bankinstituten själva får var för sig avgöra utbyggnaden av kontorsnätet. Varje institut har att bedöma frågan om sitt kontorsnäts storlek och struktur mot bakgrund av kostnaderna för driften av ytterligare ett kontor å ena sidan och det tillskott till intäkterna detta kan väntas ge å den andra. Det ligger i bankledningarnas intresse att kontorsnätet blir så rationellt som möjligt. Enligt utredningens åsikt bör i flertalet fall bankledningarnas intentioner stämma överens med de syften som en offentlig kontorsetableringskontroll skulle ha. Med hänsyn till detta och i medvetande om bl. a. konkurrensens positiva sidor och om strävandena att effektivisera den finner utredningen övervä­

216 Kungl. Majrts proposition nr Ii3 år 1968

gande skäl tala för att bankinstituten själva får avgöra också frågor rörande bankkontorsetablering. Utredningens svar på den inledningsvis ställda frågan, om filialbildning är av sådan natur att den kräver en särbehandling i förhållande till andra faktorer som påverkar bankinstitutens kostnader, är således ett principiellt nej.

Utredningen kommer således till den slutsatsen att affärsbanker, sparbanker och centralkassor själva bör få besluta om inrättande av nya bankkontor.

För att underlättta en ändamålsenlig filialbildning förordar utredningen, att ett samarbetsorgan för kontorsetableringsfrågor inrättas, och ger vissa riktlinjer för dess verksamhet. I organet föreslås ingå representanter för bankinspektionen, affärsbankerna, sparbankerna, jordbrukskasserörelsen och postbanken. Samarbetsorganet, vars befogenheter bör vara rådgivande, skall enligt utredningen ha till uppgift att ta upp frågor om bankkontors etableringar, att i samband därmed skapa en överblick över den nuvarande uppbyggnaden av bankinstitutens kontorsnät och att verka för en ändamålsenlig struktur av detsamma. Organet kan inrättas för en tidsbegränsad period, under vilken ett värdefullt erfarenhetsmateriel torde samlas. Härefter kan det allmänna ta ställning till om organet bör avvecklas, stå kvar oförändrat eller konstrueras om.

Utredningens förslag om etableringskontrollens avveckling omfattas av samtliga ledamöter utom herr Hanström. I avgiven reservation framhåller denne bl. a. följande. Utvecklingen av bankinstitutens filialetablering under senare år har inte gett stöd för ett liberaliseringsförslag utan fastmera visat på behovet av en skärpt kontroll. Kontorsnätet har — framför allt i våra större städer — byggts ut i en takt som på många platser resulterat i överdrifter och framkallat befogad kritik. Det kan inte med fog göras gällande att en sådan utbyggnad av näten betingats av önskvärdheten att upprätthålla en nyttig och stimulerande konkurrens. På många platser skulle en tillfredsställande konkurrens kunnat nås med ett väsentligt mindre antal kontor, förutsatt att dessa ingått i ett väl fördelat och planerat kontorsnät. Etableringsfrågan är av betydelse för det allmänna främst med hänsyn till den kostnadsökning, som en överutbyggnad av nätet innebär. Tyvärr deltar bankinstituten i större eller mindre utsträckning i den kapplöpning om kontorsställen som pågår och, eftersom de i fråga om tillhandahållna krediter och tjänster ofta innehar ett faktiskt monopol, har de möjlighet att avlasta kostnaderna på sina kunder. När nu alla bankinstitut föreslås få utöva fullständig bankrörelse, kommer tre grupper av institut följaktligen att kunna driva rörelse genom var sitt landsomfattande nät av kontor, för affärsbanksgruppen därtill med två eller flera banker representerade på varje större plats. Till detta kommer det stora, riksomfattande kontorsnät, som postbanken förfogar över. Det går inte att förneka att nuvarande kontroll varit behäftad med svagheter och att resultatet delvis varit otillfredsställande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 217

Men detta har främst berott på att kontrollen varit alltför begränsad. Begränsningen har dessutom fått väsentligt ökad betydelse genom senare års kommunsammanslagningar. Den svaghet, som sålunda vidlåder den nuvarande kontrollen, bör inte vara en anledning till att kontrollen slopas utan är fastmera ett kraftigt motiv för en utvidgning till all etablering av bankkontor. Att det samarbetsorgan, som föreslagits av majoriteten, skulle utgöra en lösning på problemen torde vara helt uteslutet. Bestämmanderätten här måste ligga hos det allmänna och den bör lämpligen anförtros bankinspektionen. Dessutom bör en rådgivande nämnd inrättas med representanter för bankinstituten och bankinspektionen. Dess uppgift bör bl. a. vara att avge yttranden och förslag i alla ärenden som rör kontorsetablering och att medverka vid utarbetande av allmänna riktlinjer för etablering och andra liknande frågor av större räckvidd. Nämndens arbete bör ledas av en ojävig ordförande som är eller varit domare.

Remissyttrandena

Förslaget att avveckla nuvarande etableringskontroll vinner anslutning i nästan alla remissyttranden. Utredningens uppfattning att kontrollen är ineffektiv och därtill svår att utöva med konsekvens delas i princip av de remissinstanser som särskilt behandlat etableringsfrågan. Flera remissinstanser finner nuvarande ordning inte utgöra någon garanti för en rationell utformning av bankernas kontorsnät och tror inte heller att en avveckling av kontrollen skulle medföra ökad risk för att kontorsnäten byggs ut på ett sätt som inte svarar mot en riktig ekonomisk bedömning. En offentlig kontroll sägs från något håll ha den väsentliga nackdelen att den utgör ett ingrepp i den fria konkurrensen. Till de remissinstanser, som utifrån olika utgångspunkter anser att bankinstituten själva skall avgöra frågor om kontorsetablering, hör bankinspektionen, kommerskollegium, riksbanksfullmäktige, NO, bankföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Sveriges hantverks- och industriorganisation och RF.

Bankinspektionen, som ingående behandlat kontorsetableringsfrågan och som har vissa sympatier för en etableringskontroll, redovisar sin ståndpunkt enligt följande. Det torde vara realistiskt att även framdeles räkna med risk för en överutbyggnad av kontorsorganisationen med därav följande konsekvenser för kostnaderna för bankverksamheten. Utredningens förslag i övrigt innebär nya incitament till utbyggnad av kontorsnätet i syfte att skapa bättre utgångsläge i konkurrensen om nya kundkategorier. När det gäller att söka korrektiv mot befarade överdrifter på detta område ligger det nära till hands att överväga en central, statlig etableringskontroll. Skälen för en sådan kontroll väger tungt. Genom en kontroll kan kostnadsutvecklingen i bankerna ändå — låt vara på ett begränsat område — påverkas och det allmänna intresset av att konkurrensen mellan bankerna inte får en felaktig

218 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 196S

inriktning beaktas. Eftersom nuvarande etableringskontroll är ineffektiv, måste man, om regleringsalternativet väljs, skärpa gällande bestämmelser så att regleringen omfattar i princip all kontorsetablering. En sådan utsträckt reglering medför emellertid också olägenheter av den art utredningen närmare beskrivit. Även om olägenheterna är betydande, är dock denna lösning inte så svår genomförbar att den måste avvisas. Emellertid är det tveksamt, om de befarade olägenheterna av en fri etableringsrätt i nuvarande läge skulle bli så stora, att de motiverar det långtgående ingrepp och det administrativa arbete som en total reglering dock innebär. — Inspektionen godtar därför utredningsmajoritetens förslag men uttalar samtidigt att i banklagstiftningen bör inrymmas bestämmelser, som gör det möjligt för Kungl. Maj :t att, om utvecklingen ger anledning därtill, återinföra en central reglering av kontorsetableringen. Verkningarna av en fri kontorsetablering berörs av NO och bankföreningen. NO understryker att möjligheten för alla typer av bankinstitut att i princip driva fullständig bankrörelse motverkar monopoltendenser och försvårar upprätthållandet av konkurrensbegränsande avtal. Detta synes vara ägnat att minska förutsättningarna för kostnadsövervältring och därmed även riskerna för en överutbyggnad av kontor snätet. Enligt bankföreningen kommer en fri etableringsrätt inte att leda till någon nyetablering i större skala. En del nya kontor skulle komma att öppnas i kommuner, från vilka en bank tidigare varit utestängd. Denna trend kommer dock att relativt snart upphöra. Nödvändigheten av att upprätthålla en bankrörelses lönsamhet medför att alla planer på filialbildning blir underkastade en mycket noggrann prövning. De projekt som sållas bort vid denna lönsamhetsprövning torde enligt föreningen vara åtskilligt flera än de som strandar på avslag från kontrollmyndighets sida. I några remissyttranden bedöms etableringsfrågan från konkurrenssynpunkt. Kommerskollegium betonar, att en fri etableringsrätt ligger helt i linje med kollegiets allmänna uppfattning om betydelsen av fri konkurrens. Enligt riksbanksfullmäktige är det sannolikt att kontorsetableringen är ett av de områden där konkurrensen leder till resultat som avviker från det från samhällsekonomisk synpunkt önskvärda. Detta behöver dock inte vara skäl nog att söka reglera kontorsetableringen med författningsbestämmelser. NO erinrar om att för affärsbankernas del andra rörelsegrenar än den egentliga in- och utlåningsverksamheten svarar för en betydande och växande andel av den totala rörelsen. Om denna tendens fortsätter och andra verksamhetsgrenar vid sidan av ränterörelsen efter ett genomförande av utredningens förslag blir av väsentlig betydelse även för andra bankinstitut än affärsbankerna, får det enligt NO anses troligt att i konkurrensen mellan bankinstituten flera konkurrensmedel kommer att effektivare utnyttjas, och att därmed kontorsetableringen som konkurrensmedel får en relativt sett minskad betydelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968 219

En något avvisande hållning till en fri kontorsetablering intar sparbanksföreningen som bedömer frågan speciellt från sparbankernas och kreditkassornas synpunkter. Föreningen framhåller att en fri etablering kan komma att innebära att konkurrensförutsättningarna mellan olika institutsgrupper förskjuts till affärsbankernas förmån och till sparbankernas och kreditkassornas nackdel. Konsekvensen av förslaget blir att affärsbankerna, för vilka inte anges något verksamhetsområde, blir helt fria att öppna kontor var de önskar medan sparbanker och kreditkassor endast har motsvarande frihet inom sina fastställda verksamhetsområden. Önskar en sparbank ändra sitt verksamhetsområde innebär detta en ändring av reglementet, vilken skall prövas och stadfästas av bankinspektionen. Vid denna prövning kommer inspektionen med all säkerhet att anlägga liknande bedömningsgrunder som f. n. gäller vid kontorsetableringskontrollen. Resultatet blir således att sparbanker alltjämt i stor utsträckning de facto blir underkastade en etableringskontroll samtidigt som denna kontroll helt avskaffas för affärsbankerna. En sådan förskjutning i konkurrensvillkoren strider mot utredningens principiella tankegångar om att konkurrensen bankinstituten emellan skall ske på lika villkor. Föreningen föreslår tre lösningar av problemet. Den nuvarande etableringskontrollen behålls eller vidgas enligt reservantens förslag. Den andra lösningen är fri etableringsrätt, kombinerad med att bestämmelsen om verksamhetsområde slopas i sparbanks reglemente och i kreditkassas stadgar. Den tredje lösningen, som föreningen förordar, stämmer överens med utredningsmajoritetens förslag med det tillägget att det fastslås att vid fastställelseprövning av sparbanks reglemente någon skälighetsprövning rörande verksamhetsområde inte skall göras. Stadshypotekskassan och bostadskreditkassan ställer sig tveksamma till förslaget om fri kontorsetablering. Kassorna pekar på risken för överdimensionering av kontorsnätet och instämmer i reservantens synpunkter om behovet av en offentlig kontroll. Även RLF är kritiskt och efterlyser alternativa förslag. Uppfattningen om lämpligheten av ett samarbetsorgan för etableringsfrågor är något delad bland remissinstanserna. Till de negativt inställda remissinstanserna hör kommer skollegium och NO. Enligt NO rimmar förslaget om etableringsorganet inte med principerna om fri etablering och utredningens klara ställningstagande i denna fråga. En etableringsnämnd kan verka alltför styrande och därmed ge incitament till fortsatta begränsningar i konkurrensen mellan bankblocken. Även kommerskollegium befarar att samarbetsorganet skulle bli ett forum för konkurrensbegränsande överenskommelser i etableringsfrågor. Förslaget i denna del tillstyrks av bostadsstyrelsen, TCO och Svenska bankmannaförbundet. Ett samarbetsorgan kan enligt TCO vara ett steg i riktning mot ett nödvändigt samråd mellan bankinstituten i etableringsfrågor. Bankföreningen godtar med viss reservation

220 Kungl. Maj:ts proposition nr 1^3 år 1968

ett samarbetsorgan. Enligt föreningen är dock ett frivilligt samarbete en smidigare och bättre metod. Bankinspektionen är något tveksam om ett samarbetsorgan utgör elt lämpligt forum för diskussioner och förhandlingar mellan bankinstituten. Anmärkningsvärt är att organet enligt förslaget utrustas med en mycket begränsad kompetens. Dess avgöranden skulle endast få karaktären av rekommendationer, vilka saklöst skulle kunna negligeras av de enskilda bankinstituten. Redan nu förekommer att bankinstituten och deras sammanslutningar kommer samman och dryftar kontorsangelägenheter. Något hinder mot att fortsätta på den vägen föreligger inte enligt inspektionen. I vart fall bör bankinspektionen inte medverka i ett samarbetsorgan, eftersom förhandlingarna kommer att helt domineras av bankinstitutens konkurrensintresse. Möjligheterna för en ensam representant för inspektionen att hävda det allmännas intresse gentemot bankernas är enligt all erfarenhet så begränsade att arrangemanget inte ter sig meningsfullt.

Departementschefen

Kontorsetableringskontrollen i dess nuvarande utformning är inte särskilt effektiv och utgör inte någon verklig spärr mot en överdriven utbyggnad av bankinstitutens kontorsnät. Kontrollen avser endast etablering i kommun där bankinstitutet inte tidigare driver verksamhet. Området för det allmännas kontroll minskar därför i samma takt som tillstånd lämnas till inrättande av nya avdelningskontor. Dessutom leder kommunsammanslagningarna till ökad etableringsfrihet. Belysande för den nuvarande ordningens effektivitet är att huvuddelen av affärsbankernas etableringsverksamhet f. n. faller utanför det allmännas kontroll. Bristerna i nuvarande system kan avhjälpas genom att ställa upp krav på tillstånd för all kontorsetablering. På så sätt kan samhällsekonomiska synpunkter påverka kontorsnätets utbyggnad. En sådan lösning har också allvarligt diskuterats av utredningen och av bankinspektionen. För- och nackdelarna med en sådan kontroll har därvid utförligt belysts. Utredningsmajoritetens överväganden har lett till slutsatsen att kontrollen bör avvecklas och att etableringsfrågor skall överlämnas åt bankinstituten själva att avgöra. Bankinspektionen har tillstyrkt en sådan ordning i vart fall under en försöksperiod. Även remissutfallet i övrigt lämnar i stort sett stöd åt utredningsmajoritetens ståndpunkt. Endast en remissinstans har uttalat sympatier för reservantens uppfattning om vidgad etableringskontroll. Det kan med visst fog göras gällande, att filialbildning är en form av nybildning av bankverksamheten och att därför samma krav på allmännytta skall ställas upp för filialbildning som för inrättandet av ett nytt bankinstitut. En sådan uppfattning präglade i princip banklagstiftningen under tiden 1918—1956. Genom tillkomsten av nuvarande banklagar skedde en ändring

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 221

såtillvida .att ytterligare etablering i en kommun, där bankinstitutet redan drev bankverksamhet, ansågs vara en intern organisationsfråga för bankinstitutet. Etablering borde därför ske på institutets eget ansvar och utan någon inblandning från det allmännas sida. Ett fullföljande av detta betraktelsesätt synes leda till att ett bankinstitut inom det område, som vid dess inrättande eller senare efter »allmännyttiga» överväganden fastställts som dess verksamhetsfält, skall anses ha rätt att självt bedöma hur dess organisation lämpligen bör vara uppbyggd. Denna princip kan utan vidare tilllämpas på sparbanker och centralkassor, för vilka skall finnas bestämda verksamhetsområden. Genom att såväl sparbanker som centralkassor var för sig tillsammans täcker hela landet innebär ett upphävande av etableringskontrollen, att dessa bankinstitut som grupp betraktat får fri etableringsrätt inom landet i dess helhet. För affärsbank ställer det sig något annorlunda. Något verksamhetsområde anges inte utan det innefattar i praktiken de kommuner där banken har kontor. Avsikten har heller inte varit att affärsbank på samma sätt som enskild sparbank eller enskild centralkassa i sin verksamhet skall vara lokalt begränsad. Genom att tillståndet för en affärsbank att driva bankrörelse skall förnyas senast vart tionde år föreligger, om etableringsrätten är fri, viss möjlighet att vid sådan förnyelse pröva, om affärsbanken vidgat sitt i praktiken uppdragna verksamhetsområde på ett sätt som inte är förenligt med kravet på allmännytta. Jag vill i sammanhanget erinra om att en fri kontorsetablering inte innebär annat än en återgång till förhållanden som tidigare rätt.

I det föregående har jag i skilda sammanhang bedömt problemen från konkurrenssynpunkter. Departementsförslaget är också genomsyrat av tanken att genom enhetliga rörelseregler åstadkomma en fri och sund konkurrens mellan olika grupper av bankinstitut, en konkurrens som bör vara till fördel för bankkunderna. Till konkurrensmedlen hör kontorsetablering. En offentlig etableringskontroll utgör ett ingrepp i den fria konkurrensen och strider i någon mån mot vad jag i övrigt föreslår för bankväsendet.

Vad jag nu sagt stämmer bäst överens med utredningsmajoritetens linje. Jag är starkt medveten om att en sådan lösning kan medföra risk för en ohämmad utbyggnad av kontorsnätet som inte är helt förestavad av företagsekonomiska skäl. Min förhoppning är dock att bankinstituten skall visa sig kunna motsvara det förtroende som en fri etablering innebär. Visar sig så inte bli fallet och uppstår en kontorsorganisation som inte är rationell från samhällsekonomiska synpunkter, får frågan om en offentlig kontroll över all kontorsetablering tas upp till förnyat övervägande. Jag är med dessa reservationer beredd att förorda att bankinstituten själva får avgöra kontorsetableringsfrågor. Ett naturligt krav är därvid, att bankinstituten fortlöpande håller bankinspektionen underrättad om kontorsnätets aktuella utbredning. Skyldighet skall därför liksom nu föreligga att underrätta inspektionen om inrättandet av nya kontor. De farhågor som sparbanksföreningen

222 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

låtit framskymta i sitt remissyttrande för en övergång till den förordade fria etableringen anser jag inte grundade.

Den risk som enligt det nyss anförda kan vara förbunden med en fri kontorsetablering kan i viss utsträckning motverkas genom en samverkan mellan olika bankinstitut. Redan nu förekommer enligt bankföreningen ett samarbete i etableringsfrågor på affärsbankssektorn. En sådan samverkan bör emellertid komma till stånd inte bara inom en viss grupp bankinstitut utan också mellan olika bankinstitutsgrupper. Det är min uppfattning att formerna för denna samverkan på något sätt måste regleras och att någon representant för det allmänna bör delta i överläggningarna. Utredningens förslag om ett samarbetsorgan med uppgift att verka för en ändamålsenlig struktur av kontorsnätet förefaller mig vara en tilltalande lösning. Risken för att samarbetsorganet som kommerskollegium och NO befarat skall bli ett forum för konkurrensbegränsande överenskommelser i etableringsfrågor anser jag inte vara så stor att man fördenskull bör avstå från de fördelar, som denna lösning synes innebära, och den bör för övrigt i väsentlig mån kunna motverkas genom att det allmänna får inflytande. Jag godtar därför förslaget om inrättandet av ett samarbetsorgan och förordar att i banklagarna direkt skrivs in en skyldighet för bankinstitut att, innan nytt bankkontor öppnas, inhämta yttrande från organet. Sådan skyldighet skall föreligga även om bankinstitutet redan driver verksamhet vid kontor i den aktuella kommunen. Samarbetsorganet kan lämpligen kallas för Nämnden för bankkontorsetablering. Förslaget i denna del omfattar all filialbildning inom bankväsendet, såsom avdelningskontor, sparställen hos sparbank och expeditionskontor hos jordbrukskassa.

I stora drag kan jag i fråga om den föreslagna nämndens uppgifter och sammansättning ansluta mig till de synpunkter utredningsmajoriteten fört fram. Nämnden kan dock kanske behöva kompletteras med ytterligare personer. Rl. a. synes det vara lämpligt att låta nämndens arbete ledas av en utanför bankväsendet stående person. Kostnaderna för nämndens verksamhet bör enligt min mening betalas av bankinstituten själva på samma sätt som nu sker i fråga om kostnaderna för bankinspektionens tillsynsverksamhet. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer att meddela nödvändiga bestämmelser härom.

Införande av en ordning med helt fri etablering men med skyldighet att höra en rådgivande nämnd kan övergångsvis medföra vissa problem. Avgörande för om den nya ordningen skall tillämpas blir tidpunkten för bankkontorets öppnande, dvs. när bankrörelse börjar drivas vid kontoret. Avsikten är att nämnden snabbt skall kunna starta sin verksamhet så att den nya ordningen redan från början kan fungera utan olägenhet för bankinstituten. Den omständigheten att ett bankinstitut, som med stöd av nu gällande bestämmelser fått tillstånd att inrätta bankkontor, vid den nya ordningens genomförande ännu inte utnyttjat tillståndet, skall enligt min

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 223

mening dock inte medföra skyldighet för bankinstitutet att höra nämnden när tillståndet sedermera begagnas.

Jag godtar utredningens uppfattning att någon reglering i lag inte behövs i fråga om bankinstitutens in- och utlåningsverksamhet genom ombud.

De bestämmelser som enligt det nu sagda behövs beträffande kontorsetablering är i departementsförslaget upptagna i 68 § banklagen, 35 b § sparbankslagen och 42 c § jordbrukskasselagen samt i övergångsbestämmelserna till dessa lagar.

Jag anser, att de lagändringar som detta lagstiftningsärende föranleder bör träda i kraft den 1 januari 1969.

224 Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968

Lagförslag

I enlighet med vad som anförts har inom finansdepartementet upprättats förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse,

2) lag angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker,

3) lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 3 juni 1955 (nr 417) angående införande av nya lagen om sparbanker,

4) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas säkerhetskassa,

5) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen,

6) lag angående ändrad lydelse av 33 § lagen den 27 mars 1936 (nr 81) om skuldebrev.

Jag har samrått med chefen för justitiedepartementet i fråga om det under 6 nämnda förslaget.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Som förut sagts har kreditinstitututredningens lagförslag och herr Hanströms förslag till kapitaltäckningsbestämmelser för affärsbanker tagits in som bilaga 2 och 3.

Utdrag av banklagen, sparbankslagen och jordbrukskasselagen i de delar som berörs av resp. departementsförslag torde få bifogas som bilaga 4.

Specialmotivering

Förslaget till lag angående ändring i lagen om bankrörelse

Ändringarna i banklagen avser huvudsakligen reglerna om affärsbanks rörelse samt om antalet ledamöter i affärsbanks styrelse och om delegationsrätt för sådan styrelse.

Reglerna om affärsbanks rörelse finns intagna i avsnittet »Om rörelsen» som omfattar 53—70 §§. Ändringarna av rörelsereglerna är av så ingripande beskaffenhet att lagförslaget innebär en fullständig omarbetning av rörelseavsnittet. Den inledande allmänna bestämmelsen om affärsbanks verksamhet står kvar oförändrad (53 §). Därefter kommer avsnittet genom departementsförslaget att disponeras enligt följande: regler om rätt att förvärva egendom (54—56 §§), om krav på eget kapital (57 §), om skyldighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 225

att hålla kassareserv (58 §), om kreditgivning (59—65 §§), om inlåning (66 och 67 §§), om kontorsetablering (68 §) och om rätt att förfoga över omyndigs tillgodohavande hos affärsbank (70 §). 69 § föreslås bli upphävd.

2 §•

Denna paragraf innehåller förbud för annan än riksbanken, affärsbank, postbanken, sparbank, hypoteksbanken och Sveriges investeringsbank att använda ordet bank i sin firma eller i övrigt vid beteckning av affärsrörelsen. För användningen av ordet bank i registrerad understödsförenings firma gäller dock bestämmelserna i 9 § andra stycket lagen den 24 mars 1938 (nr 96) om understödsföreningar.

Under remissbehandlingen av utredningens förslag har jordbrukskasseförbundet begärt att även kreditkassa skall få rätt att i sin firma eller i övrigt vid beteckning av rörelsen använda ordet bank. Förbundet har erinrat om, att i 1 i§ banklagen definieras begreppet bankrörelse som verksamhet, i vilken ingår inlåning från allmänheten på räkning som av bank allmänneligen begagnas, samt pekat på att kreditkassorna i långt högre grad än vissa av de i 2 § upptagna instituten uppfyller förutsättningen för att kunna beteckna sin verksamhet som bankrörelse. En förutsättning för full likställighet mellan bankinstituten på inlåningsområdet är att kreditkassorna kan konkurrera med affärsbanker och sparbanker på lika villkor. Detta kan enligt förbundets uppfattning inte ske så länge kreditkassorna inte får använda ordet bank som beteckning på sin verksamhet. Jordbrukskassorna får visserligen inte driva inlåning för egen räkning, men deras funktion som ombud för centralkassa motiverar rätt att använda ordet bank. Förbundet är medvetet om att kreditkassorna efter en lagändring tills vidare inte i full omfattning kan utnyttja rätten att använda beteckningen bank. Förbundet har sålunda inte satt i fråga någon ändring av de till firmanamnet knutna benämningarna »jordbrukskassa» och »centralkassa för jordbrukskredit». Den omedelbara följden av den föreslagna ändringen har därför angetts bli endast att kreditkassorna som beteckning på verksamheten skulle kunna använda beteckningen bank. — Även Jordbrukets bank, RLF och Svenska företagares riksförbund har ansett att jordbrukets kreditkassor skall få rätt att använda benämningen bank.

För egen del är jag beredd att tillmötesgå jordbrukskasseförbundets önskemål såtillvida att kreditkassa skall få rätt att använda ordet bank vid beteckning av rörelsen. Cenlralkassas verksamhet uppfyller vad som enligt 1 § banklagen krävs för att bankrörelse skall anses föreligga. Detta gäller i viss mån även jordbrukskassa, i vart fall om man betraktar sådan kassa som filial till centralkassan. Det väsentliga i sammanhanget är emellertid att den nu föreslagna samordningen av bankinstitutens rörelseregler gör det angeläget att kreditkassorna i likhet med övriga bankinstitut får begagna ordet

8 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr lb3

226 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

bank som beteckning på rörelsen. Av nu anförda skäl tar departementsförslaget i 4 § jordbrukskasselagen upp en bestämmelse med denna innebörd. Detta föranleder i sin tur att en hänvisning till detta stadgande tas upp i 2 § banklagen. Däremot finner jag inte anledning att nu medge kreditkassa att ta in ordet bank i sin firma. Om en ny firmalagstiftning, grundad på firmautredningens förslag (SOU 1967:35), ger anledning därtill, är jag beredd att pröva om denna fråga. 54 §. Paragrafen, som svarar mot 54 § första stycket i såväl banklagen som utredningens förslag, innehåller huvudregeln om affärsbanks rätt att förvärva egendom. Departementsförslaget tar med viss redaktionell omarbetning oförändrat upp nuvarande huvudregel om affärsbanks rätt att förvärva egendom. Innebörden av regeln är att affärsbank för egen räkning får driva handel med eller förvärva guld, mynt, växlar, checkar, anvisningar, obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar utom förlagsbevis. Begreppet mynt innefattar även utländska sedlar och mynt. I övrigt gäller liksom hittills, med de undantag som kommer att tas in i 55 och 56 §§, generellt förbud för affärsbank att förvärva egendom.

55 §. Paragrafen svarar mot 54 § andra stycket i såväl banklagen som utredningens förslag och utgör ett undantag från det generella förvärvsförbudet i föregående paragraf.

Gällande rätt

I 54 § andra stycket banklagen räknas de objekt upp som affärsbank utan hinder av det generella förbudet får förvärva. Undantagen avser i princip två fall. För det första får affärsbank förvärva viss egendom för själva bankverksamheten. Detta undantag har redovisats i avsnittet om bankinstitutens rätt att förvärva egendom. Här skall endast erinras om att affärsbank kan förvärva aktie i eller förlagsbevis utfärdat av aktiebolag, som uteslutande har till syfte att förvalta själva bankfastigheten. Det andra fallet avser förvärv av vissa aktier och förlagsbevis. Affärsbank kan sålunda, efter tillstånd av Kungl. Maj:t, förvärva dels aktier i annan svensk affärsbank, i utländskt bankföretag eller i svenskt aktiebolag med ändamål som kan anses gagneligt för bankväsendet eller det allmänna, dels förlagsbevis som utfärdats av sådant bolag eller företag. Däremot kan affärsbank — i motsats till sparbank och centralkassa — inte förvärva garantifondbevis.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 227

Kreditinstitututredningen

Förutom de förslag i fråga om förvärv av egendom för bankverksamheten samt av aktier och förlagsbevis i samband med emission på den allmänna marknaden som behandlats i avsnittet om bankinstitutens rätt att förvärva egendom föreslår utredningen att förvärvsförbudets undantagsområde vidgas till att omfatta även garantifondbevis.

Frågan om förvärv av sådana bevis har överlämnats till utredningen i anledning av en framställning den 2 juni 1966 till Kungl. Maj:t från Göteborgs bank. Utredningen redogör för framställningen och för de utlåtanden som bankinspektionen, riksbanksfullmäktige och riksgäldsfullmäktige avgett över framställningen till Kungl. Maj:t (SOU 1967:64, s. 113). Framställningen avsåg såvitt nu är av intresse rätt för banken att teckna tillskott till Göteborgs Intecknings Garanti aktiebolags garantifond. Banken framhöll bl. a. följande. Inteckningsbolaget lämnar i form av byggnadskreditiv och bottenlån i fastigheter ett inte obetydligt bidrag till nyproduktionen av bostäder. Bolaget arbetar i stor utsträckning med upplånat kapital och hade den 31 december 1965 utestående krediter till ett sammanlagt belopp av 752 milj. kr. Den maximala gränsen för bolagets upplåningsrätt utgjorde 800 milj. kr. En ökning av det upplåningsrättsgrundande kapitalet är nödvändig för att expansionstakten i kreditgivningen till bostadsbyggandet skall kunna upprätthållas. Sådan ökning från ägaren-bankens sida avsågs ske, förutom genom nyteckning av aktier, i form av teckning av tillskott till garantifonden. — Framställningen tillstyrktes eller lämnades utan erinran av remissorganen.

För egen del erinrar utredningen om att sparbanker och centralkassor redan nu har möjlighet att förvärva garantifondbevis. Utredningen framhåller att innehavare av garantifondbevis äger rätt till betalning först efter bolagets övriga borgenärer. En garantifond i ett kreditaktiebolag intar därför eu mellanställning mellan förlagslånekapital och aktiekapital. Eftersom banklagen ger affärsbank rätt att efter Kungl. Maj :ts tillstånd förvärva aktier och förlagsbevis i vissa företag med ändamål som kan anses gagneligt för bankväsendet eller det allmänna följer enligt utredningens mening att också i rättsligt hänseende mellanliggande instrument skall få förvärvas under samma förutsättning.

Remissyttrandena

Utredningens förslag i fråga om garantifondbevis har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.

Bankföreningen tar i sammanhanget upp frågan om affärsbanks förvärv av s. k. organisationsaktier och framhåller, att bankerna bör kunna medges

228 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

en långtgående handlingsfrihet. I utlandet torde det enligt föreningen knappast finnas någon motsvarighet till det tillståndstvång som gäller enligt banklagen för de flesta sådana förvärv. Reglerna om förvärv av organisationsaktier borde därför vid lämpligt tillfälle bli föremål för översyn i liberaliserande riktning. I avvaktan på en sådan utredning begränsar bankföreningen sig till att föreslå smärre ändringar på två punkter. För det första hemställs att de förvärvsregler som hänför sig till bankfastighetsbolag görs tillämpliga även på aktiebolag för förvaltning av inventarier som inköps för bankrörelsen. Bankföreningen avser därmed att kunna fånga in de fall där det av praktiska skäl är önskvärt att överlämna driften av bankernas anläggningar för automatisk databehandling till särskilda för ändamålet bildade dotterbolag. Handelskammaren i Göteborg är av samma mening. —- Den andra ändringen som bankföreningen föreslår avser affärsbanks möjlighet att engagera sig i företag i utlandet. Föreningen syftar därmed på delägarskap i internationella finansierings- och utvecklingsinstitut med något annan karaktär än den som i allmänhet är utmärkande för banker. Som exempel nämner bankföreningen den finska Industrialiseringsfonden aktiebolag och det stora utvecklings- och finansieringsbolaget European Enterprises Development Company, vilka båda har banker i så gott som alla europeiska länder som delägare. För bankföreningen framstår det som uppenbart att Kungl. Maj :t — i likhet med vad nu gäller om engagemang i utländskt bankföretag — skall kunna medge svenska banker att ansluta sig till institut av denna typ, om det kan anses vara gagneligt för bankväsendet eller det allmänna. Bankföreningen föreslår en omformulering av lagtexten på så sätt att orden »eller utländskt företag» skjuts in framför orden »vars ändamål».

Departementschefen

Bestämmelser om affärbanks rätt att förvärva egendom för bankverksamheten tas upp i punkterna 1—3 i lagrummets första stycke. Den enda sakliga ändringen i förhållande till vad nu gäller rör ändamålsbestämmelsen i punkt 1. Förvärv av fast egendom, tomträtt och bostadsrätt till lägenhet får göras inte endast för att bereda bank lokaler för dess inrymmande utan även för att tillgodose därmed sammanhängande behov. Tillägget har närmare behandlats i avsnittet om bankinstitutens rätt att förvärva egendom.

Enligt punkt 4 får affärsbank liksom nu förvärva bostadsrätt till lägenhet i syfte att bereda bostad åt anställd personal. För att bättre ange att det skall vara fråga om anställd personal har ordet »tjänsteman i banken» använts i stället för det något vidare begreppet »befattningshavare hos banken». Avsikten med införandet av denna rätt var att lösa bostadsproblem för anställda (prop. 1959: 33 s. 8—11, 13 och 14).

Affärsbank kan nu efter tillstånd av Kungl. Maj :t förvärva aktier och förlagsbevis som utfärdats av banker — svenskt bankbolag eller utländskt bank­

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968 229

företag — och svenska bolag med bankfrämjande eller allmännyttigt ändamål. Bestämmelsen härom tas med vissa ändringar in som punkt 5 i paragrafens första stycke. Jag vill något beröra bestämmelsens bakgrund. Avsikten med undantaget från det principiella aktieförvärvsförbudet var att bereda affärsbanker möjlighet att åta sig viktiga uppgifter som kunde vara fördelaktiga såväl för bankverksamheten som för samhället och vilkas fullgörande lämpligen kunde ske genom förvärv av aktier. Som exempel kan nämnas affärsbankernas medverkan vid tillkomsten av vissa kreditinrättningar med delvis allmännyttig inriktning. Vidare har framhållits att det för det svenska näringslivet kunde vara av betydelse om svenska banker tilläts delta i bildandet av utländska bankföretag ägnade att stödja vår utrikeshandel eller i övrigt främja svenska ekonomiska intressen. Likartade synpunkter kan åberopas beträffande motsvarande undantag i fråga om förlagsbevis.

Möjligheten för affärsbank att efter tillstånd engagera sig som delägare i utländska bankföretag har begagnats vid flera tillfällen under senare år. Nu senast har Svenska handelsbanken och Skandinaviska banken ansökt om tillstånd att förvärva aktier i finska industrialiseringsfonden. I detta ärende har aktualiserats frågan vad som skall förstås med banklagens uttryck »utländskt bankföretag». Begreppet kan tolkas på flera sätt. Närmast till hands ligger att i uttrycket tolka in ett företag som har hemvist i utlandet och som driver bankrörelse i den svenska banklagens mening, dvs. tar emot inlåning från allmänheten på av bank allmänt begagnad räkning. Eller också kan uttrycket »utländskt bankföretag» tolkas så att därmed förstås bolag, som enligt uppfattningen i hemvistlandet betraktas som bank — oftast en betydligt vidsträcktare tolkning än den först angivna. Vidare kan uttrycket tolkas så att därmed avses ett företag som driver en eller flera av de verksamhetsgrenar som kan ingå i ett svenskt bankinstituts rörelse. För egen del är jag — utan att därmed ta ställning i det enskilda ärendet —- närmast böjd för att tolka utländskt bankföretag jämförelsevis fritt. Min uppfattning är att det från såväl näringslivets som det allmännas synpunkt kan framstå som önskvärt att svenska affärsbanker engagerar sig i internationella finansierings- och utvecklingsinstitut med kanske en annan struktur än den som i allmänhet är utmärkande för banker. Jag anser därför att Kungl. Maj :t bör ha befogenhet att lämna tillstånd även till aktieförvärv i sådana företag, om det kan anses vara gagneligt för bankväsendet eller det allmänna. Departementsförslaget innehåller på sätt bankföreningen föreslagit ett förtydligande på denna punkt.

Mot utredningens förslag att affärsbank efter tillstånd av Kungl. Maj :t skall kunna lämna tillskott till garantifond har jag ingen erinran.

Jag är däremot inte beredd att tillmötesgå bankföreningens begäran att fritt få förvärva aktier i bolag som har till syfte att förvalta inventarier för bankrörelsen, t. ex. aktier i bolag för driften av anläggningar för automa­

230 Kungl. Maj:ts proposition nr lh3 år 1968

tisk databehandling. Affärsbank kan nu efter tillstånd av Kungl. Maj :t förvärva sådana aktier och anledning saknas att undandra dessa förvärv det allmännas kontroll.

I avsnittet om bankinstitutens rätt att förvärva egendom har jag utförligt behandlat förslaget att affärsbank skall få rätt att i samband med emission på den allmänna marknaden förvärva aktier och förlagsbevis. Departementsförslaget tar upp bestämmelser härom i andra stycket av denna paragraf.

56 §.

Paragrafen, som med vissa jämkningar av huvudsaklig redaktionell natur svarar mot 55 § såväl i banklagen som i utredningens förslag, tar upp ytterligare ett undantag från det generella förvärvsförbudet, nämligen affärsbanks möjlighet att förvärva egendom i fält där förvärvet är nödvändigt för att undvika förlust för banken.

57 §.

Paragrafen, som svarar mot 62 § i banklagen och 56 § i utredningens förslag, innehåller kapitaltäckningsbestämmelser för affärsbankerna. Bestämmelserna har behandlats förhållandevis utförligt i den allmänna motiveringen, varför jag i det följande i stor utsträckning ämnar kommentera bestämmelserna endast punktvis.

I paragrafens första stycke ges bestämmelsen om indelning av placeringarna i fyra olika grupper. Indelningen är enhetlig för alla bankinstitut. Grupperna är i paragrafen betecknade A, B, C och D och svarar mot vad som i den allmänna motiveringen kallats riskgrad 1, 2, 3 och 4. För att gruppindelningen skall bli översiktlig har den i paragrafen getts en tabellartad utformning. I paragrafens andra stycke tas formeln för beräkning av kapitaltäckningskravet upp. Paragrafens tredje och fjärde stycken innehåller bestämmelser om till vilka värden placeringarna skall tas upp vid beräkning av kapitalkravet och vad som skall förstås med eget kapital. Av paragrafens återstående stycken innehåller femte och sjätte styckena bestämmelser om hur intressen i bankfastighetsbolag och sidobolag skall behandlas i kapitaltäckningshänseende, medan i sista stycket ges vissa värderingsregler i fråga om inteckningssäkerheter.

I inledningen till första stycket betecknas tillgångar och ingångna garantiförbindelser som placeringar trots att vissa placeringar, exempelvis kassa och tillgodohavande hos annat bankinstitut, egentligen inte kan betecknas som sådana. I själva verket är i dessa fall endast fråga om olika förvaringsformer för tillgångar. Inte heller är beteckningen placeringar adekvat för garantiförbindelser. Att uttrycket ändå användes har sin förklaring i att paragrafen därigenom kan utformas enklare och på så sätt blir mer lättillgänglig.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968 231

I placeringskatalogen ingår de tillgångar som normalt tas upp på tillgångssidan i ett bankbolags balansräkning. Undantagna är emellertid en del s. k. »utgifts- och diverseräkningar», exempelvis konton betecknade resultatposter, balansräntor och kambiorester. Sådana poster utgör normalt inga reella tillgångar eller placeringar och skall följaktligen inte behandlas som sådana vid beräkning av kapitalkrav. Eftersom garantiförbindelser, som banken ingått, är förbundna med i stort sett samma slags risk som kreditgivning, jämställs de med denna i placeringskatalogen.

De i gruppen A, riskgrad 1, upptagna placeringarna sammanfaller delvis med de placeringar som är täckningsfria enligt gällande banklag. Kretsen av täckningsfria placeringar har emellertid vidgats väsentligt främst i fråga om placeringar under A 2, obligationer, och A 3, fordringar, för vilka vissa säkra låntagare svarar.

Bestämmelsen i A 2 innehåller två termer som använts tidigare i banklagstiftningen. Jag syftar på »därmed jämförlig samfällighet» och »allmän kassa eller inrättning, vars reglemente blivit av Konungen fastställt». Med det förra uttrycket avses rent kommunala samfälligheter, som landsting, församling, kommunalförbund etc. och med det senare förstås bl. a. hypoteksbanken, stadshypotekskassan, bostadskreditkassan, centralkassorna, APfonden och svenska skeppshypotekskassan (se prop. 1955:3 s. 77 f.). Bestämmelsen i A 2 omfattar endast svenska värdepapper, dvs. sådana som utfärdats av svenska låntagare. Med staten och kommun avses bär liksom i övrigt i rörelseavsnittet svenska staten och svensk kommun.

Till de helt täckningsfria obligationerna har genom bestämmelsen i A 2 förts förutom de s. k. guldkantade obligationerna, dvs. statens, hypoteksbankens och stadshypotekskassans obligationer, bl. a. bostadskreditkassans och kommunernas obligationer samt obligationer utfärdade av kreditaktiebolag.

Med uttrycket fordringar, för vilka vissa uppräknade subjekt svarar, i A 3 förstås liksom med motsvarande uttryckssätt i B 2 såväl direkta gäldenärsförpliktelser som garantiåtaganden, vare sig dessa tar formen av borgen, bankgaranti, statlig kreditgaranti eller kreditförsäkring. Fordringar som omfattas av bestämmelsen i A 3 är sålunda exempelvis byggnadskrediter med kommunal borgen, lån till jordbrukare med statlig garanti, studielån med sådan garanti, lån med exportkreditgaranti, fordran hos annat bankinstitut, vare sig den grundar sig på insättning eller inte, och lån mot säkerhet av bankgaranti eller kreditförsäkring.

Med svenskt försäkringsföretag avses dels företag som lyder under lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse, dels företag på vilka lagen den 9 juni 1950 (nr 272) om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket är tillämplig. Med utländskt försäkringsföretag under B 2 menas följaktligen övriga utländska försäkringsföretag.

Bestämmelsen i A 4 omfattar bl. a. fordringar för vilka säkerheten utgörs

232 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

av obligationer, som tagits upp under A 2, eller av livförsäkringsbrev inom återköpsvärdet. Eftersom sistnämnda säkerhet kan betraktas som en latent fordran på försäkringsgivaren bär i departementsförslaget till skillnad från utredningens förslag någon särbestämmelse om denna säkerhetstyp inte tagits upp.

Till grupp B, riskgrad 2, har som nämnts i den allmänna motiveringen förts andra fullgoda obligationer än de som tagits upp i grupp A. De obligationer som avses är bl. a. sådana som utfärdats av industribolag, kraftbolag m. fl. Som kännetecken på att en obligation är fullgod torde liksom hittills få betraktas den omständigheten att obligationen är belåningsbar i riksbanken. I den utsträckning belåning av obligationer äger rum i riksbanken gäller enligt bankens praxis f. n. som normal förutsättning för belåning av nyssnämnda obligationer att de offentligen utbjudits av svenskt bankinstitut och noteras vid Stockholms fondbörs. Bestämmelsen i B 1 är i och för sig tilllämplig också på obligationer utfärdade av utländska låntagare.

Grupp B innefattar under punkten 3 förslag till betydande liberaliseringar i förhållande till vad som f. n. gäller. Jag syftar på bestämmelsen om fordringar mot säkerhet av inteckning i jordbruks-, bostads- eller affär sfastighet eller tomträtt till sådan fastighet. Sådana placeringar kräver f. n. för affärsbankernas del en kapitaltäckning av 0 eller 9,1 %. Den lägre kvoten gäller endast i begränsad utsträckning. Denna begränsning har tagits bort och placeringarna underkastas nu ett kapitalkrav av 1 %. En annan begränsning som avlägsnats är bestämmelsen att bostads- eller affärsfastighet skall vara belägen inom område för vilket stadsplan eller byggnadsplan fastställts. Vidare har belåningsgränsen höjts från 60 till 75 % och en övergång skett till uppskattat värde i stället för taxeringsvärde. I sistnämnda hänseende har bestämmelsen behandlats utförligt i den allmänna motiveringen. I detta sammanhang bör också påpekas att den nu gällande begränsningen i fråga om lån mot inteckning i tomträtt, nämligen att denna skall vara upplåten väsentligen för bostadsändamål, har tagits bort. Bland placeringarna i grupp B har också tagits upp fordringar mot säkerhet av förmånsrätt på grund av lagen om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar, under förutsättning att förmånsrätten får göras gällande på bankbolags föranstaltande. De garantier som bereds kreditgivaren genom denna säkerhet får anses innebära minst samma skydd som inteckningssäkerhet, varför jag ansett befogat att ta upp dessa säkerhetstyper i samma grupp.

Grupp C, riskgrad 3, föranleder endast följande anmärkningar. Med bestämmelsen om att inteckningssäkerheten både i fråga om jordbruksfastighet och bostadsfastighet skall vara förstärkt med borgen avses givetvis att det skall vara fråga om en betryggande borgen. I den mån borgenssäkerheten inte kan betraktas som betryggande bör ifrågavarande inteckningslån flyttas till riskgrad 4. För att tydligt utmärka att uppskattningsvärdet i

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 233

fråga om industribyggnad, som är uppförd på tomträttsmark, skall förutom själva industribyggnaden omfatta också industritillbehör har värdet i lagtexten knutits till »byggnad och annan egendom som hör till tomträtten». Vad beträffar förlagsbevis eller aktie som noteras vid fondbörs bär i landet har en redaktionell ändring gjorts i förhållande till utredningsförslaget. Bestämningen »svensk» har tagits bort beroende på att endast svenska förlagsbevis och aktier enligt gällande ordning noteras vid Stockholms fondbörs.

Grupp D, riskgrad 4, har behandlats i den allmänna motiveringen.

I paragrafens andra stycke ges den formel enligt vilken det sammanlagda kapitalkravet skall beräknas. Det samlade kravet på eget kapital, i kronor räknat, erhålls genom addering av kapitalkraven på var och en av grupperna B, C och D. För placeringar i grupp A fordras ingen kapitaltäckning. Det är att märka att regeln innefattar ett minimikrav på affärsbanks eget kapital. Vidare bör påpekas att det egna kapitalet vid varje tidpunkt skall svara mot detta minimikapital.

I paragrafens tredje stycke finns bestämmelsen om att tillgång skall tas upp till bokförda värdet, dvs. de värden tillgångarna skall ha i affärsbanks balansräkning. Vid beräkning av kapitalkravet får givetvis hänsyn tas till värderegleringsreserv som avsatts för tillgång eller grupp av tillgångar. I tredje stycket föreskrivs också att garantiförbindelse skall tas upp till sitt nominella belopp. Här skall erinras om att garantiförbindelser enligt gällande kapitaltäckningsregler i princip jämställs med inlåning och är underkastade krav på kapitaltäckning till hela sitt nominella belopp. I departementsförslaget har också föreskrivits att garantiförbindelser skall tas upp till nominella belopp eftersom några egentliga bokvärden för dessa förbindelser inte finns att tillgå.

Bestämningen i paragrafens fjärde stycke av vad som menas med eget kapital och bestämmelsen att med eget kapital får likställas förlagsbevis intill ett belopp motsvarande högst bankens aktiekapital stämmer överens med nu gällande ordning.

Paragrafens tre sista stycken har redan behandlats i den allmänna motiveringen. Här skall endast följande tilläggas. Med uttrycket »in- eller utländskt företag som driver någon form av bankverksamhet» i paragrafens femte stycke avses en mycket vid krets av företag. De inländska företag som åsyftas är främst bankinstitut och kreditaktiebolag. Även ett sådant företag som det av Sparbankernas bank och Sveriges investeringsbank planerade Svensk Företags Garanti AB bör emellertid omfattas av bestämmelsen. Detta bolag skall ha till syfte att underlätta kapitalanskaffningen för mindre och medelstora företag genom ställande av garantier för krediter. I fråga om utländska bankföretag är bestämmelsen tillämplig exempelvis på den tidigare i specialmotiveringen till 55 § omnämnda finska industrialiseringsfonden. Denna fond har till uppgift att stödja och främja industriell verksamhet i Finland genom medel- och långfristig kreditgivning och att delta i utveck-

8t Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 143

234 Kungl. May.ts proposition nr H3 år 1968

landet av den finska kapitalmarknaden. Medel för sin rörelse anskaffar fonden genom tillskott från delägare, genom upplåning hos Världsbanken, finska staten eller finska kreditinstitut samt genom upplåning på den finska eller utländska kapitalmarknaden. Inlåning från allmänheten ingår däremot inte i fondens verksamhet.

58 §.

Denna paragraf, som svarar mot nuvarande 63 § i banklagen och 62 § i utredningens förslag, reglerar affärsbanks skyldighet att halla kassareserv. Reglerna härom har utförligt behandlats i avsnittet om kassareser\skyldigheten.

59 §■

Paragrafen, som svarar mot nuvarande 56 och o9 §§ i banklagen samt 57 § i utredningens förslag, innehåller bestämmelser om krav på särskild säkerhet vid kreditgivning, om undantag från detta krav, blancokredit, och om begränsningar i rätten att lämna kredit mot säkerhet av aktier och förlagsbevis. Dessa bestämmelser har ingående behandlats i avsnittet om kreditgivningen. I fråga om den föreslagna uppmjukningen av förbudet mot belåning av förvaltningsbolags aktier och förlagsbevis vill jag tillägga följande. Förutsättningen för belåningsbarhet har angetts vara att aktierna och förlagsbevisen noteras vid fondbörs bär i landet. Detta innebär att a ärdepapperen skall vara inregistrerade på Stockholms fondbörs och där vara föremål för löpande kursnoteringar. Sådana värdepapper tas upp i den officiella kurslistan som varje börsdag utfärdas över de på börsen noterade kurserna. Däremot kan exempelvis sådana aktier som är upptagna på Svenska fondhandlareföreningens kurslista för vissa aktier och obligationer inte belånas. — Tredje stycket i paragrafen svarar med mindre formell jämkning mot nuvarande 59 § fjärde stycket.

60 §.

I denna paragraf, som svarar mot nuvarande 61 § i banklagen och 58 § i utredningens förslag, erinras om skyldigheten för affärsbank att begränsa omfattningen av krediter »på en hand». Tva ändringar i förhallande till a ad nu gäller har gjorts. För det första har bestämmelsen i nuvarande 61 § sista punkten om att garantiförbindelse som affärsbank ikläder sig skall jämställas med kredit tagits bort, eftersom detta följer av 62 § i departementsförslaget. Den andra ändringen har vidtagits efter förslag av bankinspektionen och innebär att vid affärsbanks säkerhetsbedömning hänsyn skall tas också till förlagsbevis som utfärdats av ett aktiebolag.

Kimgl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968 235

61 §.

Paragrafen, som svarar mot nuvarande 58 § i banklagen och 59 § i utredningens förslag, innehåller bestämmelser om kreditjäv.

Bestämmelserna om jäv i kreditförhållanden har utförligt behandlats i avsnittet om kreditgivningen. Här skall tilläggas endast följande.

Den första kretsen kreditjäviga personer, den s. k. delegatgruppen, behandlas i första stycket. Förutom verkställande direktör och dennes ställföreträdare omfattar gruppen sådan person som ensam eller i förening med annan får avgöra på styrelsen ankommande ärenden ävensom makar till nu nämnda personer. Möjligheten för styrelsen att delegera ärenden regleras i 74 §. Uppdrag att avgöra styrelseärenden kan tilldelas styrelseledamot, tjänsteman i banken eller ledamöter av styrelse för kontor eller kontorsgrupp.

I fråga om de säkerheter, mot vilka kredit kan beviljas »delegatgruppen», har både nuvarande jävsbestämmelse och bankinspektionens förslag omarbetats såväl i formellt som i sakligt hänseende. Principen har härvid varit att tillgångar som i kapitaltäckningshänseende ansetts innefatta ingen eller relativt ringa förlustrisk, dvs. tillgångar som förts till grupperna A och B i 57 § första stycket i departementsförslaget, skall inta en särställning även i kreditjävshänseende. Dessa tillgångar bär ansetts vara av sådan beskaffenhet att de utan vidare kan ligga som säkerhet för kredit till någon i delegatgruppen.

Som första punkt tas i departementsförslaget upp kredit mot säkerhet av borgen eller garanti av staten, kommun m. fl. i 57 § första stycket under A 2 och 3 angivna rättssubjekt. De fordringar och värdehandlingar som kan godtas som säkerhet vid kreditgivning anges i andra punkten genom en hänvisning till 57 § första stycket A och B i departementsförslaget. Hänvisningen ersätter den uppräkning som bankinspektionen föreslagit och innebär i förhållande till bankinspektionens förslag en mindre vidgning av godtagbara säkerheter. Bl. a. avser detta inteckningssäkerhet. I kapitaltäckningshänseende hänförs inteckningar till grupp B om de ligger inom 75 % av det uppskattade värdet av den intecknade egendomen. F. n. godtas i jävssammanhang endast inteckningar inom 60 % av taxeringsvärdet. I avsnittet om kreditgivningen har jag förordat att man framdeles i fråga om kreditjäv som norm för godtagbara inteckningar använder uppskattningsvärdet i stället för taxeringsvärdet. Däremot saknas anledning att frångå nuvarande krav på att det skall röra sig om primärsäkerhet i fast egendom. I övrigt innebär departementsförslaget i förhållande till bankinspektionens förslag att som säkerhet godtas också fordringar på utländska bank- och försäkringsföretag samt fordringar för vilka säkerheten utgörs av förmånsrätt på grund av lagen om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar. En sådan vidgning av möjligheten att få kredit anser jag kun­

236 Kungi. Maj:ts proposition nr lb3 år 1968

na godtas i detta sammanhang. Rätten till begränsad kredit mot annan pantsäkerhet tas upp som tredje punkt. I motsats till vad som nu är fallet anges inte att säkerheten skall vara fullgod. Att säkerheten skall vara betryggande följer av 59 § första stycket i departementsförslaget.

Den andra gruppen kredit jäviga personer avhandlas i andra stycket i denna paragraf. Gruppen omfattar styrelseledamot eller styrelsesuppleant som inte är delegat samt sådan persons make. Möjligheterna att få kredit i egen bank är begränsade till tre fall, nämligen kredit mot säkerhet av borgen eller garanti av samma rättssubjekt som tagits upp för delegatgruppen, mot säkerhet av pant och genom diskontering av »handelsväxel». Av samma skäl som nyss nämnts anges inte heller här att panten skall vara fullgod.

Jag vill erinra om att »kreditjävig befattningshavare» naturligtvis är förhindrad att delta i handläggningen av bl. a. ärenden om lån till honom själv. I detta hänseende hänvisar jag till innehållet i 74 § femte stycket och 80 § banklagen.

Revisor, revisorssuppleant och make till sådan person ingår i den tredje gruppen. I enlighet med vad jag anfört i avsnittet om lcreditgivning ställer departementsförslaget upp ett totalförbud för affärsbank att lämna kredit till sina revisorer, revisorssuppleanter och deras makar. Bestämmelse härom tas in som tredje stycke i paragrafen.

I likhet med vad nu gäller får affärsbank vid beviljande av kredit inte godta kreditjävig person tillhörande delegat- eller revisorsgruppen som borgensman eller, när fråga är om växel, som acceptant, trassent eller endossent. Paragrafens fjärde stycke innehåller ett sådant förbud.

Femte och sjätte styckena reglerar kreditfrågan för kreditjäviga personer närstående företag. Regleringen stämmer i allt väsentligt överens med gällande rätt. Företagna ändringar hänger samman med att för sådana företag i huvudsak gäller samma bestämmelser som för den ifrågavarande kreditjäviga personen. »Närstående företag» har i likhet med vad som f. n. gäller definierats som bolag, förening eller sammanslutning, vari personen i egenskap av delägare eller medlem har ett väsentligt ekonomiskt intresse. I fråga om innebörden av uttrycket »väsentligt ekonomiskt intresse» hänvisar jag till uttalanden i prop. 1955: 3 (s. 173—175).

62 §.

Paragrafen stämmer i sak överens såväl med nuvarande 60 § i banklagen som med samma paragraf i utredningens förslag.

63 §.

Paragrafen, som svarar mot nuvarande 57 § i banklagen och 61 § i utredningens förslag, innehåller bestämmelser om krediters löptid. Den utformning dessa bestämmelser fick år 1965 som följd av utredningens delbetänkande om krediters löptid (prop. 1965: 113) har i huvudsak behållits oför­

Kungl. Maj.ts proposition nr H3 år 1968 237

ändrad i departementsförslaget. De ändringar som föreslås har samband med blancokrediträtten. I fråga om lån, som är ställt att betalas tillbaka inom längre tid än ett år och för vilket säkerheten utgörs av borgen av annan än staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet, gäller f. n., att i skuldebrevet skall föreskrivas årlig avbetalning i förhållande till den tid, för vilken lånet beviljats. Bankinspektionen har pekat på möjligheten av att bundna blancokrediter kan förekomma och förordat att kravet på amortering skall gälla också dessa krediter. Jag har samma uppfattning. Paragrafens tredje stycke tredje punkten har utformats i enlighet med det anförda. Dessutom har inspektionens påpekande föranlett ett tillägg till nuvarande föreskrift om skyldighet för affärsbank att förbehålla sig rätt att säga upp bundna lån inom viss tid, om säkerheten försvagas i märklig mån. Tillägget har den innebörden att i avtal om bunden blancokredit skall ryckas in motsvarande förbehåll för det fall att trygghet inte längre föreligger för förbindelsens fullgörande. Paragrafens fjärde stycke innehåller bestämmelse härom.

67 §.

Denna paragraf, som svarar mot 66 § i utredningens förslag, innehåller vissa bestämmelser om motbok och annat bevis om tillgodohavande hos affärsbank.

Bestämmelsen har i allt väsentligt behandlats i avsnittet om inlåningen. Här skall tilläggas endast följande.

Paragrafens första stycke anger i likhet med gällande rätt, att motbok eller annat insättningsbevis skall ställas till viss man och innehålla bl. a. att överlåtelse får ske endast till viss man. Därmed anges insättningsbevisets karaktär av enkelt skuldebrev. Affärsbank har full frihet att låta anteckna insättning i motbok eller på annat sätt lämna insättaren bevis om gjord insättning. Jag utgår dock från att motböcker kommer att användas i hittillsvarande utsträckning, dvs. i fråga om insättning på kapital-, kapitalsamlings- och sparkasseräkning eller på andra likartade framtida inlåningsräkningar. Användningen av motbok som insättningsbevis ger insättaren ett bättre skydd än separat insättningsbevis. I andra stycket föreskrivs att förbud mot legitimationsklausul skall avse varje slag av motbok som affärsbank utfärdar. Tredje stycket innehåller •—- i motsats till utredningens förslag men i likhet med gällande lag — hänvisning till de särskilda bestämmelser i 12 § lagen den 8 april 1927 (nr 85) om dödande av förkommen handling som avser efterlysning och dödande av förkommen motbok.

68 §.

Denna paragraf, som saknar direkt motsvarighet i nuvarande banklag (jfr dock 68 och 69 §§) och i utredningens förslag, innehåller bestämmelser

238 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

om skyldighet för affärsbank att i ärende om öppnande av bankkontor inhämta yttrande från nämnden för bankkontorsetablering, att bidra till nämndens kostnader och att underrätta bankinspektionen om nya kontorsetableringar. Bestämmelserna har kommenterats i avsnittet om kontorsetablering.

70 §.

Paragrafen svarar mot 67 § i utredningens förslag och innehåller bestämmelse om rätt att förfoga över omyndigs tillgodohavande hos affärsbank. Bestämmelsen stämmer i stort sett överens med vad nu gäller utom såtillvida att någon motsvarighet till sista stycket i nuvarande paragraf inte tagits med. Detta stycke medger i fråga om omyndigs tillgodohavanden att insättning på sparkasseräkning eller därmed likställd räkning kan redovisas på skilda konton och motböcker. Denna bestämmelse var nödvändig, eftersom banklagen i 67 § utgick från att insättning på sådan räkning för en och samma person skulle ske på en enda motbok. Nu föreslås att alla specialbestämmelser för sparkasseräkning skall slopas och då behövs inte denna undantagsbestämmelse.

71 §■

Paragrafen inleder banklagens avsnitt om styrelse och firmateckning samt anger bl. a. antalet ledamöter i en affärsbanks styrelse.

Gällande rätt

I paragrafens första stycke anges att styrelsen för en affärsbank skall bestå av minst fem och högst femton ledamöter. Av styrelseledamöterna får enligt 72 § andra stycket inte flera än en för varje påbörjat femtal vara tjänsteman i banken. I 74 § första stycket stadgas bl. a. att styrelsen inom sig skall utse en verkställande direktör eller, om förhållandena kräver det, flera verkställande direktörer. Antalet verkställande direktörer begränsas dock genom bestämmelsen i 72 § andra stycket. Detta innebär att om affärsbanks styrelse består av maximiantalet ledamöter, högst tre verkställande direktörer kan utses.

Andra stycket innehåller en allmän bestämmelse om styrelsens skyldighet att förvalta bankens angelägenheter enligt banklagen.

Skandinaviska bankens framställning den 18 mars 1968

I framställningen framhåller Skandinaviska banken, att bankens styrelse enligt fastställd bolagsordning skall bestå av minst nio och högst femton ledamöter och att sedan lång tid tillbaka antalet styrelseledamöter bestämts till det angivna maximiantalet. Banken redogör för de organisatoriska för­

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968 239

hållandena inom banken och pekar på att bankens verksamhet sedan länge varit uppdelad på tre kontorsgrupper med fristående förvaltningar i Göteborg, Stockholm och Malmö. Varje förvaltning står under ledning av en verkställande direktör. För ett par år sedan byggdes organisationen ut på så sätt att en för hela banken samordnande verkställande direktör tillsattes samtidigt som de lokala verkställande direktörerna behölls. Anledningen till denna omläggning var enligt banken att man på detta sätt ville dels klart slå fast vilken av de verkställande direktörerna som skulle handlägga och ha ansvaret för vissa banken som sådan gemensamma, centrala uppgifter och dels behålla den decentraliserade organisationen och den mera lokala ledningen av de olika centralkontor sgrupperna med ett självständigt ansvar inför bankens styrelse. Banken betonar, att en sådan decentralisering har möjliggjort en effektiv administration och ett snabbt beslutsförfarande, ett förhållande som också varit högt uppskattat av bankens kundkrets. Med hänsyn till nuvarande begränsning i banklagen av antalet verkställande direktörer måste en av de tre lokala ledande direktörerna åtminstone formellt inta ställning som enbart vice verkställande direktör. Detta medför att organisationen inte kan upprätthållas strikt, något som uppenbarligen är olägligt för banken. För att undanröja denna olägenhet borde enligt banken maximiantalet verkställande direktörer enligt banklagen ökas från tre till fyra. Detta önskemål kan förverkligas enklast genom att gränsen för maximiantalet styrelseledamöter sträcks ut något, förslagsvis till 18. En sådan ökning är enligt banken önskvärd också från andra synpunkter. Bankens styrelse, som är uppdelad på tre centralkontorsstyrelser, arbetar nämligen med täta sammanträden lokalt inom de tre centralkontoren. Det är angeläget att styrelsen och dess undergrupper blir så allsidigt sammansatt söm möjligt. En ökning av antalet styrelseledamöter skulle innebära, att bankens möjligheter att till sin styrelse knyta en differentierad krets av rådgivare från olika fält ökas och att därmed styrelsen kan få en än mångsidigare sammansättning än som hittills varit fallet. —- Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer Skandinaviska banken att maximiantalet styrelseledamöter i affärsbank ökas från 15 till 18.

Remissyttrande

Bankinspektionen understryker, att nuvarande maximiantal styrelseledamöter ansetts vara fullt tillräckligt och att det därför inte torde föreligga något allmänt behov av att öka detsamma. De organisatoriska förhållandena inom Skandinaviska banken visar emellertid enligt inspektionen att behov ibland kan föreligga för en affärsbank att ha ett större antal styrelseledamöter än banklagen f. n. medger. Inspektionen tillstyrker därför att 71 § banklagen ändras på det sätt att maximiantalet styrelseledamöter kan —när särskilda omständigheter kräver det — utgöra högst 18.

240 Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

Departementschefen

Jag finner Skandinaviska bankens framställning vara välgrundad och förordar att affärsbank skall ha möjlighet att tillsätta en styrelse om högst 18 ledamöter. Antalet styrelseledamöter i en affärsbank är naturligtvis beroende av omständigheterna i det särskilda fallet och bör aldrig vara större än som från olika synpunkter behövs. Genom att antalet enligt 5 § banklagen skall anges i bolagsordningen är det sörjt för att det allmänna får en viss kontroll över en styrelses storlek. Det torde därför inte vara nödvändigt att som bankinspektionen förordat i lagtexten ställa upp krav på särskilda skäl för att en affärsbanks styrelse skall kunna utgöra 18 ledamöter. Jag föreslår således att den nuvarande maximigränsen höjs från 15 till 18 ledamöter. Paragrafen har ändrats i enlighet härmed.

74 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om verkställande direktör och om delegering av ärenden från styrelsen till underordnat organ.

Gällande rätt

I affärsbank skall enligt denna paragraf alltid utses verkställande direktör eller -— om förhållandena påkallar det —- flera verkställande direktörer med åliggande att under styrelsens inseende leda verksamheten. Verkställande direktör får endast utses inom styrelsen och för honom skall förordnas ställföreträdare bland styrelseledamöterna eller styrelsesuppleanterna. I den utsträckning styrelsen bestämmer kan verkställande direktör eller annan person, ensam eller i förening med annan, avgöra ärenden av beskaffenhet att annars ankomma på styrelsens egen prövning. I praktiken sker delegering till framför allt affärsbankernas direktioner samt regionala och lokala styrelser för distrikt resp. avdelningskontor. Uppdrag som styrelsen lämnat kan när som helst återkallas eller begränsas och lämnade uppdrag hindrar inte styrelsen från att själv avgöra ärende.

Styrelsen skall ange delegeringens omfattning i en årlig instruktion. Avser uppdraget beviljande av kredit eller garanti, skall grunderna härför anges i instruktionen. Avskrift av instruktionen skall insändas till bankinspektionen, som också skall få kännedom om varje ändring av instruktionen. Därigenom kan inspektionen övervaka att instruktionen är utformad så, att delegeringen är ändamålsenlig och lämpligt avvägd. Vid ändring av instruktionerna tas före fastställandet som regel kontakt med inspektionen.

Styrelsens delegeringsrätt är inte obegränsad. Vissa ärenden får styrelsen sålunda inte lämna över till underordnat organs avgörande. Bestämmelse härom finns i paragrafens femte stycke. Förbudet omfattar ärenden om inrättande eller indragning av avdelningskontor eller övertagande av annan

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 241

bankrörelse, om förvärv eller avyttring av bankfastighet, om beviljande av kredit eller garanti till bl. a. delegat, ledamot av affärsbanks styrelse eller av avdelningskontorsstyrelse och sådan person närstående företag eller företag i vilket denne är styrelseledamot, om förvärv av aktie och förlagsbevis i andra fall än där fråga är om att skydda fordran, om fastställande av allmänna räntesatser för in- och utlåning samt om antagande eller entledigande av ordinarie befattningshavare. Vissa undantag gäller från det nu sagda. Styrelsen kan sålunda i fråga om »rörelsekredit» eller »rörelsegaranti» till delegater m. fl. fastställa vissa gränser inom vilka underordnat organ kan besluta i styrelsens ställe. Dessutom kan delegat, om det påkallas av allmän ränteförändring, besluta om ändrade räntesatser för tiden intill nästa styrelsesammanträde.

Kreditinstitututredningen Utredningen gör ingen annan saklig ändring i paragrafen än att delegerinasrätten föreslås få omfatta också ärende om förvärv av aktier och för-O lagsbevis i samband med emission på den allmänna marknaden.

Bankinspektionens framställning den 31 maj 1988 Banklagens förbud mot delegering har, konstaterar bankinspektionen, i vissa fall tvingat särskilt de större affärsbankernas styrelser att avgöra och därmed ta ansvaret för ett betydande antal ärenden av sådan karaktär att ett ställningstagande på denna nivå framstått som omotiverat. Det sagda avser främst krediter eller garantier till ledamot av avdelningskontorsstyrelse, till sådan person närstående företag eller till företag, i vilket denne är styrelseledamot, och antagande eller entledigande av ordinarie befattningshavare. Mot denna bakgrund föreslår inspektionen att nuvarande förbud mot delegering av nämnda slags ärenden upphävs. Inspektionen betonar att detta inte innebär att bankstyrelse bör avhända sig beslutanderätten i mer betydelsefulla ärenden, utan endast att den närmare gränsdragningen härvidlag får göras i den årliga instruktionen. Det ligger vidare i sakens natur att frågor om kredit eller garanti till ledamot av avdelningskontorsstyrelse, sådan person närstående företag eller företag där ledamoten är styrelseledamot endast får delegeras till organ som är överordnat kontorsstyrelsen, t. ex. bankens direktion, men inte till kontorsstyrelsen -själv. Inspektionen erinrar dessutom om förslaget att i kreditjävshänseende behandla styrelseledamöter (suppleanter) och deras makar lika och finner det lämpligt att motsvarande jämställdhet skapas också i fråga om delegering. Inspektionen förordar därför att styrelse inte får till underordnat organ delegera ärenden om kredit eller garanti till styrelseledamots (suppleants) make eller denne närstående företag.

242 Kungl. Maj:ts proposition nr lb3 år 1968

Inspektionen delar inte utredningens uppfattning att ärende om förvärv av aktier eller förlagsbevis i samband med emission på den allmänna marknaden skall kunna omfattas av delegeringsrätten. Enligt inspektionens åsikt bör ansvaret för ett beslut i sådant ärende alltid ligga hos affärsbankens styrelse. Det kan här vara fråga om — även i förhållande till de största affärsbankernas resurser — avsevärda belopp och betydande risker. Härtill kommer att om beslutanderätten tilläggs underordnat organ detta kan befaras inte handla med nödvändig grad av självständighet om — som ofta förekommer — det emitterande företaget är representerat i styrelsen för affärsbanken eller bankens verkställande direktör eller annan högre befattningshavare tillhör det emitterande företagets styrelse.

Remissyttrandena

Under remissbehandlingen har någon erinran inte gjorts mot utredningens förslag att ge affärsbankernas styrelser rätt att delegera ärenden om förvärv av aktier och förlagsbevis i samband med emission på den allmänna marknaden. Bankföreningen godtar bankinspektionens förslag till ändringar i förevarande paragraf utom i fråga om delegeringen av nyss angivna ärenden. I denna fråga anser föreningen att utredningens förslag bör genomföras.

Departementschefen Jag godtar de ändringar av delegationsrätten som bankinspektionen föreslagit och kan i allt väsentligt ansluta mig till de synpunkter som inspektionen lagt på denna fråga. Mitt ställningstagande innebär bl. a. att jag inte delar utredningens och bankföreningens uppfattning om lämpligheten att delegera beslutanderätten i ärende om vissa förvärv av aktier och förlagsbevis. Paragrafen har utformats i enlighet med vad bankinspektionen föreslagit. Dessutom har ett tillägg gjorts i femte stycket andra punkten för att uppnå överensstämmelse med 55 § första stycket 1 i departementsförslaget.

99, 186 och 189 §§. De föreslagna bestämmelserna om affärsbankers rörelse föranleder konsekvensändringar i förevarande paragrafer. Hänvisningarna i 99 § andra stycket till nuvarande 55 § och i 189 § 5 till nuvarande 54 § andra stycket samt 55 § första och andra styckena skall sålunda avse motsvarande bestämmelser i departementsförslaget. Enligt 186 § 3 straffbeläggs nu överträdelse av de i 69 § meddelade föreskrifterna om bankverksamhet genom ombud. I avsnittet om kontorsetablering har jag förordat att den nuvarande regleringen av ombudsverksamhet skall slopas. På grund härav har den ifrågavarande straffbestämmelsen fått utgå.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968 243

Övergångsbestämmelser Som tidigare nämnts föreslås ändringarna i banklagen träda i kraft den 1 januari 1969. Bestämmelserna om kreditjäv i departementsförslaget innebär i förhållande till vad nu gäller dels en utvidgning av kretsen kreditjäviga rättssubjekt och dels i vissa hänseenden en skärpning av möjligheten att få kredit eller garantiförbindelse i den egna banken. Den 1 januari 1969 kan det därför i en affärsbank finnas lån som med en tillämpning av de föreslagna bestämmelserna inte skulle ha lämnats ut. Motsvarande gäller garantiförpliktelse. Ett sådant lån eller en sådan förpliktelse skall naturligtvis få stå kvar under förbindelsens återstående löptid. Andra stycket i övergångsbestämmelserna anger ett undantag från skyldigheten att enligt 68 § första stycket inhämta yttrande i kontorsetableringsfrågor. Undantaget har kommenterats i avsnittet om kontorsetablering.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om sparbanker

Ändringarna i sparbankslagen avser huvudsakligen reglerna om antalet huvudmän, om sparbanks rörelse, om delegeringsrätt för sparbanks styrelse och om sparbanks balansräkning. Reglerna om sparbanks rörelse finns intagna i avsnittet »Om rörelsen». Ändringarna av rörelsereglerna är av så ingripande beskaffenhet att lagförslaget innefattar ett helt nytt rörelseavsnitt i lagen. Avsnittet har disponerats på samma sätt som motsvarande avsnitt i förslaget till lag om ändring i banklagen. I departementsförslaget inleds rörelseavsnittet med en bestämmelse om att sparbanks rörelse företrädesvis skall avse sparbankens verksamhetsområde (22 §). Därefter följer regler om rätt att förvärva egendom (23—25 §§), om krav på egna fonder (26 §), om skyldighet att hålla kassareserv (27 §), om kreditgivning (28—34 §§), om inlåning (35 och 35 a §§) och om kontorsetablering (35 b §). Avsnittet avslutas med en bestämmelse om rätt att förfoga över omyndigs tillgodohavande hos sparbank (35 c §). 11

11 §•

Paragrafen inleder sparbankslagens avsnitt om huvudmän i sparbank och anger bl. a. huvudmännens antal.

Gällande rätt I sparbank skall som representanter för insättarna finnas huvudmän för bl. a. övervakning av sparbankens förvaltning. Detta framgår av paragrafens första stycke.

244 Kungl. Maj.ts proposition nr 443 år 1968

Huvudmännens antal skall enligt andra stycket vara minst 20 och högst 50. Bankinspektionen har emellertid möjlighet att om särskilda förhållanden föreligger, medge ett större antal huvudmän än 50. Denna dispensrätt tillkom genom nuvarande sparbankslag. Avsikten med bestämmelsen var enligt 1948 års sparbankssakkunniga närmast att vid sammanslagning av två eller flera sparbanker bereda huvudmännen i de i fusionen deltagande sparbankerna möjlighet att under en övergångsperiod konstituera den nya huvudmannakåren i den sammanslagna enheten. Föredragande departementschefen instämde i de sakkunnigas uttalande att dispensrätten närmast kunde utnyttjas vid sammanslagning av sparbanker (prop. 1955: 151 s. 201). Sparbanksreglemente, som fastställs av bankinspektionen, skall innehålla uppgift om antalet huvudmän i sparbanken. Detta framgår av 1 § sparbankskungörelsen. Huvudman har enligt 4 § samma kungörelse (ändrad 1959: 166) inte rätt till arvode. I reglementet får emellertid ges bestämmelser om ersättning för mistad arbetsförtjänst och i vissa fall resekostnadsersättning och traktamente i samband med huvudmannasammanträde.

Sparbanksföreningens framställning den 2 februari 1968

Sparbanksföreningen framhåller, att dispensregeln i fråga om huvudmännens antal enligt sin ordalydelse medger att huvudmännen permanent och inte endast tillfälligt får vara flera än 50. Föreningen erinrar emellertid samtidigt om 1948 års sparbankssakkunnigas uttalande vid regelns tillkomst och pekar på att vid denna tid sammanslagningar av sparbanker ännu var relativt sällsynta. Sedan 1960-talets början har emellertid pågått en intensiv fusionsverksamhet. Denna har efter hand medfört problem, som orsakats av en snäv tolkning av dispensregeln. Denna har nämligen i huvudsak utnyttjats för att temporärt tillmötesgå vid en fusion framställda önskemål från en överlåtande sparbank om skäligt representantskap i huvudmannakåren. Sålunda har bankinspektionen som regel medgett att antalet huvudmän i en sammanslagen sparbank endast under en övergångsperiod om högst tio år får vara större än det av lagen för normalfallen angivna maximiantalet. De praktiska svårigheterna vid en fusion består enligt föreningen ofta av att huvudmännen i överlåtande sparbank, innan fusion kommer till stånd, kräver garantier för att den bygd och de insättare sparbanken haft att betjäna också i fortsättningen skall kunna räkna med eu fullgod representation i den nybildade sparbanken. Sparbanksföreningen är av den uppfattningen att nuvarande bestämmelse om viss maximigräns i fråga om antalet huvudmän onödigtvis låser bankinspektionens praxis och anser det önskvärt att regeln mönstras ut. Eftersom antalet huvudmän enligt 1 § sparbankskungörelsen skall anges i sparbankens reglemente, kommer ändå frågan om huvudmannakårens storlek

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968 245

automatiskt under inspektionens prövning. Föreningen finner detta utgöra en tillräcklig garanti mot onödigt stora huvudmannaförsamlingar. Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer sparbanksföreningen att maximiregeln rörande antalet huvudmän slopas i sparbankslagen.

Remissyttrandena Av remissinstanserna tillstyrker riksbanksfullmäktige sparbanksföreningens framställning medan bankinspektionen intar en negativ hållning och för sin del kan förorda endast en höjning av det lagfästa maximiantalet huvudmän från 50 till 60. Bankinspektionen finner det värdefullt att lagen fortfarande anger inte bara minimiantalet huvudmän utan också det högsta antal, som i normalfallen kan förekomma. Sknlle ett större antal huvudmän i något fall anses befogat, torde genom möjligheterna till dispens några problem inte behöva uppstå. Såvitt inspektionen har sig bekant har de nuvarande bestämmelserna inte inverkat menligt på sparbanksfusionerna. Vid de diskussioner som i dessa sammanhang förts med inspektionen har några större svårigheter inte uppstått att nå en uppgörelse om antalet huvudmän i sparbank efter fusion. En höjning av lagens maximiantal från 50 till förslagsvis 60 synes dock vara motiverad med hänsyn till pågående utveckling mot större enheter inom sparbanksvärlden. Ett större antal huvudmän än 60 torde enligt inspektionens uppfattning inte behövas för att åstadkomma en fullgod representation ens för en sparbank med stort verksamhetsområde. Inspektionen anser att alltför stora huvudmannakårer bör undvikas, eftersom de torde dra betydande kostnader och ofta minskar möjligheten till snabbt och effektivt handlande.

Departementschefen Den sedan länge gällande ordningen med en direkt i lag angiven ram, inom vilken sparbank får fastställa huvudmännens antal, har enligt min mening alltjämt sina stora förtjänster. Den utgör — särskilt vad avser den fastställda övre gränsen — en god vägledning såväl för sparbankerna som för bankinspektionen i dess verksamhet. Det är nämligen alltjämt av stor vikt, bl. a. av kostnadsskäl, att huvudmannakårens storlek i en enskild sparbank inte blir större än som oundgängligen krävs för att den skall bli representativ för sparbankens verksamhetsområde och befolkningen inom detta. Genom inspektionens dispensrätt finns möjlighet såväl permanent som temporärt, t. ex. i samband med fusioner, att ta hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet. Enligt uppgift har inspektionen i ett fall lämnat medgivande till en permanent huvudmannakår på 60 personer. Sparbanks­

246 Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968

föreningens farhågor för att nuvarande ordning kan försvåra en eftersträvansvärd fusionsverksamhet på sparbanksområdet anser jag vara överdrivna. Av nu anförda skäl anser jag anledning saknas att slopa nuvarande reglering i lag av huvudmännens antal. Emellertid delar jag bankinspektionens uppfattning att pågående utveckling mot större sparbanksenheter gör det angeläget att höja maximigränsen något. En lämplig avvägning torde, som inspektionen förordat, vara ett högsta antal av 60 personer. Paragrafen har ändrats i enlighet härmed.

16, 18 och 19 §§. Dessa paragrafer reglerar bildandet av s. k. garantifond i sparbank, återbetalning av grund- eller garantifond och utbetalning av ränta på sådan fond. I lagrummen anges som förutsättning för sådan åter- eller utbetalning bl. a. att det i nuvarande 27 § sparbankslagen angivna förhållandet mellan sparbanks inlåning och dess fonder inte får rubbas. Därmed åsyftas de bestämmelser som ställer krav på att sparbanks inlåning skall till viss del vara täckt av de egna fonderna, s. k. kapitaltäckningsbestämmelser. Såsom jag närmare utvecklat i avsnittet om kapitaltäckning kommer i fortsättningen dessa bestämmelser att utformas så att sparbanks fonder relateras inte till inlåningen utan till dess placeringar. Bestämmelser härom kommer att tas in i 26 § departementsförslaget. Detta föranleder vissa ändringar i förevarande paragrafer.

22 §. Paragrafen svarar mot 28 § första stycket i sparbankslagen och 22 § i utredningens förslag och anger att sparbanks rörelse skall avse företrädesvis sparbankens verksamhetsområde. I förhållande till vad nu gäller omfattar bestämmelsen formellt inte endast sparbanks utlåningsrörelse utan rörelsen i dess helhet.

23—25 §§. Dessa paragrafer innehåller regler om sparbanks rätt att förvärva egendom och svarar mot nuvarande 32 och 33 §§ i sparbankslagen samt 23 och 24 §§ i utredningens förslag. Huvudregeln om sparbanks rätt att driva handel med och för egen räkning förvärva egendom för själva bankrörelsen har tagits in i 23 § departementsförslaget. Regeln har utformats efter mönster av motsvarande bestämmelse för affärsbanker (54 § förslaget till lag om ändring i banklagen;. Detta innebär att uppräkningen av sparbanks förvärvsobjekt kommer att omfatta guld, mynt, växlar, checkar, anvisningar, obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar utom förlagsbevis. Begreppet mynt innefattar även utländska sedlar och mynt. I 24 § departementsförslaget anges den rätt sparbank har att för­

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968 247

värva egendom för bank- och bostadsändamål samt aktier och förlagsbevis. De ganska vittgående ändringarna av gällande bestämmelser för förvärv av bankegendom som föreslås och som tas upp i paragrafens första och andra stycken har ingående behandlats och belysts i avsnittet om bankinstitutens rätt att förvärva egendom. Här skall endast tilläggas att i likhet med vad som skett för affärsbankernas del har rätten att förvärva bostadsrätt för bostadsändamål uttryckligen begränsats till att avse tjänsteman i sparbanken (se motiveringen till 55 § förslaget till lag om ändring i lagen om bankrörelse).

Paragrafens tredje och fjärde stycken tar oförändrat upp nuvarande regler om rätt för sparbank att inom en viss ram förvärva andelar, aktier eller förlagsbevis som utgetts av vissa intressesammanslutningar, eller att i övrigt tillskjuta medel till sådana sammanslutningar.

Bestämmelsen om sparbanks rätt att efter tillstånd av bankinspektionen förvärva aktier och förlagsbevis i samband med emission på den allmänna marknaden har tagits in som ett femte stycke i 24 § departementsförslaget. Bestämmelsen har närmare kommenterats i avsnittet om bankinstitutens rätt att förvärva egendom.

25 § departementsförslaget tar med viss redaktionell jämkning upp nuvarande bestämmelse om rätt för sparbank att förvärva egendom i det fall där förvärvet är nödvändigt för att undvika förlust för sparbanken. Föreskrift om skyldighet för sparbank att anmäla sådant förvärv till bankinspektionen har dessutom tillagts. Bestämmelsen har hämtats från 7 § sparbankskungörelsen och har sin motsvarighet såväl i banklagen som i jordbrukskasselagen.

26 §.

Paragrafen, som svarar mot 27 § i sparbankslagen och 25 § i utredningens förslag, innehåller kapitaltäckningsbestämmelser för sparbank. Bestämmelserna som utformats efter mönster av 57 § i departementsförslaget till ändring i banklagen har behandlats utförligt dels i särskilt avsnitt dels i specialmotiveringen till nyss nämnda paragraf. Här skall endast tilläggas följande.

Bestämmelserna om kapitaltäckning bör ses i visst samband med reglerna om tillgångars värdering vid upprättande av balansräkning. För affärsbankernas del gäller att en värdeförlust måste redovisas genast, medan för sparbankernas del enligt 48 § sparbankslagen gäller att förluster på bl. a. obligationer i viss mån kan skjutas på framtiden. Om sparbank utnyttjar denna möjlighet blir förlustens inverkan på fondställningen formellt betraktat fördröjd, fastän förlusten reellt sett innebär en minskning av sparbankens egna fonder. Innan bokföringsvärdet anpassats till den inträffade värdeförlusten kommer sparbanken att bokföra tillgångarna högre än det verkliga värdet. Detta innebär att de egna fonderna blir belastade med en

248 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

dold brist. Som framgår av det följande föreslås den för sparbankerna speciella värderingsregeln slopad (se specialmotiveringen till 48 § sparbankslagen). I kapitaltäckningshänseende medför detta den positiva effekten att sparbankernas egna fonder för framtiden kommer att redovisas på ett sätt som bättre stämmer överens med det verkliga förhållandet.

Bestämningen i förevarande paragrafs fjärde stycke av vad som förstås med sparbanks egna fonder stämmer överens med gällande rätt. Samma är fallet med bestämmelsen om i vilken utsträckning förlagskapital får jämställas med egna fonder.

Till paragrafens sista stycke har i sak oförändrad förts över bestämmelsen i nuvarande fjärde stycket 27 § i sparbankslagen. Beträffande innebörden av denna bestämmelse får jag hänvisa till prop. 1955: 151 s. 276.

27 §.

Denna paragraf, som svarar mot 31 § i sparbankslagen och samma paragraf i utredningens förslag, reglerar sparbanks skyldighet att hålla kassareserv. Reglerna härom har utförligt behandlats i avsnittet om kassareservskyldigheten.

28 §.

Paragrafen innehåller regler om krav på särskild säkerhet vid kreditgivning, om undantag från detta krav, blancokredit, och om begränsningar i rätten att lämna kredit mot säkerhet av aktier och förlagsbevis. Paragrafen, som svarar mot 28 § tredje, fjärde och femte styckena i sparbankslagen och 26 § i utredningens förslag, har utformats efter mönster av 59 § i departementsförslaget till lag om ändring i banklagen. Förslaget innebär för sparbankernas del mycket betydande ändringar i förhållande till gällande rätt och bär behandlats utförligt i avsnittet om kreditgivningen. I fråga om belåning av förvaltningsbolag® aktier och förlagsbevis hänvisar jag även till vad jag i det föregående anfört i specialmotiveringen till nyssnämnda paragraf. Härutöver får jag tillägga följande.

Enligt nuvarande 28 § fjärde stycket andra punkten sparbankslagen får sparbank bevilja kredit mot säkerhet av inteckning i fartyg endast om annan fullgod säkerhet samtidigt ställs för krediten. Denna begränsning är inte medtagen i departementsförslaget. Av nuvarande femte stycket samma paragraf följer vidare att bestämmelserna om särskild säkerhet vid kreditgivning inte gäller lån, för vars fulla gäldande staten svarar. Någon motsvarande bestämmelse har inte tagits upp i departementsförslaget. År staten gäldenär kan blancokredit beviljas enligt 28 § första stycket 1 i förslaget.

29 §.

Paragrafen, 27 § i utredningens förslag, har inte någon motsvarighet i nuvarande sparbankslag. Paragrafen innehåller allmänna bestämmelser om

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 249

begränsning av kredit till samma låntagare och stämmer överens med 60 § i departementsförslaget till ändring i banklagen, se specialmotiveringen till detta lagrum. 30 §. Denna paragraf, som har sin motsvarighet i 28 § utredningens förslag, innehåller bestämmelser om kreditjäv och har utformats efter mönster av jävsbestämmelserna för affärsbank i 61 § förslaget till lag om ändring i banklagen. Detta innebär för sparbanks del betydande förändringar i förhållande till vad nu gäller. Jag hänvisar till framställningen om jäv i kreditförhållande i avsnittet om kreditgivningen och till mina uttalanden i specialmotiveringen till motsvarande bestämmelse för affärsbank. Som jag närmare utvecklat i nyssnämnda avsnitt kommer det i jävshänseende att föreligga skillnad mellan affärsbank och sparbank endast såtillvida att för sparbank kommer liksom nu att råda förbud att vid kreditgivning som säkerhet godta borgen eller fordringsbevis, som utfärdats av styrelseledamot (styrelsesuppleant) eller dennes make. — Möjligheten för sparbanks styrelse att delegera ärenden regleras i 39 §. Att »kreditjävig befattningshavare» är förhindrad att delta i handläggningen av bl. a. ärenden om lån till honom själv framgår av 40 §; se även 39 § fjärde stycket i departementsförslaget.

31 §. Paragrafen, 29 § i utredningens förslag, har inte någon motsvarighet i nuvarande sparbankslag och föreskriver, i likhet med vad som gäller för affärsbanker och föreslås skola gälla för kreditkassor, att bestämmelserna om kredit i 28—30 §§ departementsförslaget skall äga motsvarande tillämpning på garantiförbindelse som sparbank ikläder sig.

32 §. Paragrafen svarar mot nuvarande 29 § i sparbankslagen och innehåller bestämmelser om krediters löptid. Departementsförslaget tar, i likhet med utredningens förslag (30 §), i huvudsak oförändrat upp nu gällande bestämmelser. Endast i två hänseenden innebär departementsförslaget ändring i sak. Dels slopas i överensstämmelse med utredningens förslag den nuvarande föreskriften i 29 § fjärde stycket andra och tredje punkterna om att borgenslån med längre löptid än ett år inte får stå ute längre tid än femton år och att därvid frihet från avbetalning kan medges för studielån i högst fem år och för annat lån i högst tre år. Bestämmelsen är onödig och dessutom uppnås genom att bestämmelsen utgår även i detta hänseende full parallellitet mellan bankinstituten. Dels införs skyldighet att amortera bundna blancokrediter och att i avtal om sådan kredit rycka in förbehåll om rätt till uppsägning. Dessa ändringar har närmare behandlats i specialmotiveringen till 63 § i departementsförslaget till lag om ändring i banklagen.

250 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

33 och 34 §§. Dessa paragrafer, som svarar mot 32 och 33 §§ i utredningens förslag men som saknar motsvarighet i nuvarande sparbankslag, stämmer överens med bestämmelserna i 64 och 65 §§ banklagen.

35 och 35 a §§. Paragraferna svarar mot nuvarande 26 resp. 23 § i sparbankslagen samt mot 34 och 35 §§ i utredningens förslag. Inlåningsrörelsen, motbok och annat bevis om tillgodohavande hos sparbank regleras i vissa hänseenden i dessa paragrafer. Jag har i avsnittet om inlåningen närmare behandlat bestämmelserna i 35 § om förbud för sparbank att ge ut sedlar och obligationer samt i 35 a § om bl. a. motbok. I sistnämnda hänseende kan jag hänvisa också till kommentaren till 67 § i departementsförslaget till lag om ändring i banklagen.

35 b §. Denna paragraf innehåller bestämmelser om sparbanks filialbildning och har i viss mån sin motsvarighet i nuvarande 34 § sparbankslagen och i 8 § sparbankskungörelsen. Bestämmelserna i paragrafen om skyldighet att i vissa fall inhämta yttrande från nämnden för bankkontorsetablering, att lämna bidrag till kostnaden för nämndens verksamhet och att underrätta bankinspektionen om nya kontor har behandlats i avsnittet om kontorsetablering.

35 c §. Paragrafen svarar mot nuvarande 24 § i sparbankslagen och 35 a § i utredningens förslag. I paragrafen har med några mindre jämkningar — bl. a. i fråga om skyldighet att göra vissa anteckningar i sparbanks avräkningsbok — tagits upp nuvarande bestämmelse om rätten att disponera över omyndigs tillgodohavande hos sparbank.

39 §. Paragrafen innehåller bestämmelser om delegering av ärenden från sparbanksstyrelse till underordnat organ. Enligt dessa bestämmelser får sparbanks styrelse, om reglementet medger det, uppdra åt delegation att avgöra ärenden om beviljande av kredit. Delegationen, sparbanksdelegation, skall bestå av minst tre ledamöter och utses bland styrelseledamöterna, dem som utgör ledningen för avdelningskontor eller tjänstemännen i banken. Grunderna för kreditgivningen skall anges i en av styrelsen för ett år i sänder fastställd instruktion. Dessa delegeringsbestämmelser är betydligt mera restriktiva än de som gäller för affärsbanker (se 74 § banklagen). En skillnad mellan banklagens och sparbankslagens bestämmelser ligger också däri att affärsbank obliga­

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 251

toriskt måste utse verkställande direktör att leda verksamheten, under det att regler härom helt saknas i sparbankslagen. Intet hindrar emellertid sparbank att ändå utse verkställande direktör.

Bankinspektionen har i sin framställning den 31 maj 1968 föreslagit att med vissa undantag delegeringsregler av samma innehåll som banklagens skall införas i sparbankslagen. Jag har i det föregående — specialmotiveringen till 74 § i departementsförslaget till lag om ändring i banklagen — utförligt redogjort för banklagens nu gällande delegeringsbestämmelser och för de ändringar som departementsförslaget innefattar. Inspektionen har för sparbankernas del föreslagit avvikelser i två hänseenden från banklagens regler. För det första bör även i fortsättningen några regler om utseende av verkställande direktör inte ges i sparbankslagen. För det andra torde enligt inspektionens mening sparbanks styrelse inte få överlämna till annan att utfärda bestämmelser vare sig om kassaverksamheten vid sparbanken eller om verksamheten vid filial och hur denna skall övervakas från huvudkontorets sida. Dessa ärenden har nämligen ansetts vara så betydelsefulla, att styrelsen genom särskild bestämmelse i sparbankskungörelsen (15 §, ändrad 1962:236) ålagts att handha dem. Sparbanksföreningen har tillstyrkt att inspektionens förslag läggs till grund för lagstiftning. Även jag har uppfattningen att sparbankslagens nuvarande delegeringsregler bör ersättas med bestämmelser i överensstämmelse med vad inspektionen föreslagit. Paragrafen har utformats i enlighet härmed.

40 och 43 §§.

Ändringarna i dessa paragrafer är av redaktionell natur och föranledda av de föreslagna nya delegeringsbestämmelserna i 39 §.

48 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om sparbanks balansräkning.

Gällande rätt

Paragrafens första stycke innehåller regler om tillgångars värdering. Först erinras om att bokföringslagens regler gäller även för sparbanks balansräkning, varefter kompletterande bestämmelser ges under elva olika punkter. I detta sammanhang skall behandlas endast de regler som rör värdering av omsättningstillgångar (punkterna 1—3, 5 och 6).

I sjätte punkten anges för omsättningstillgångar i allmänhet att värdet inte får sättas högre än verkliga värdet. Något hinder mot att överskrida anskaffningsvärdet finns däremot inte. Samma värderingsprincip gäller även enligt 9 § 1 bokföringslagen, 91 § 2 mom. banklagen och 44 § andra stycket j ordbrukskasselagen.

För sparbanker gäller emellertid vissa särbestämmelser i fråga om två

252 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

grupper av omsättningstillgångar. Sålunda får enligt första punkten svenska, fullgoda, räntebärande obligationer bokföras till högst visst schematiskt beräknat värde (medeltalsvärde), grundat på medelräntan under de senaste tio åren på guldkantade obligationer. Sparbanker tvingas sålunda inte att i likhet med affärsbanker och centralkassor vid en nedgång i obligationskurserna kapitalisera och i förväg skriva bort den förlust som kan beräknas inträda till följd av att marginalen mellan räntan på obligationerna och räntan pa den däremot svarande inlåningen under ett antal år blir mindre, utan sparbankerna kan anpassa obligationernas bokvärde till det nya marknadsvärdet genom successiva nedskrivningar. Möjligheten att tillämpa en sådan elastisk nedskrivningsmetod har tidigare ansetts oundgänglig för sparbankerna med hänsyn till deras i regel mycket omfattande obligationsportfölj er och deras i hög grad långfristiga, delvis bundna utlåning. Den andra särbestämmelsen, andra punkten, avser fordringar på grund av lån, för vilka staten eller kommun eller därmed jämförlig samfällighet svarar eller för vilka säkerheten utgörs av inteckning och vilka förfaller eller kan av sparbanken sägas upp till betalning först efter längre tid än sex mår nader. Dessa tillgångar får tas upp till högst ett medeltalsvärde, som grundar sig på medelräntan på guldkantade obligationer under antingen en tioårig eller en ettårig beräkningsperiod. Bestämmelsen har betydelse främst när lånen i fråga löper med fast ränta. Det bör vidare nämnas att de i bestämmelsen åsyftade lånen svarar mot de som enligt 29 § i dess lydelse före den 1 juli 1965 hade karaktär av bundna lån. Efter lagändring år 1965 går emellertid numera gränsen mellan obundna och bundna lån vid en löptid av ett år. Dessutom har rätten att lämna bundna lån vidgats (prop. 1965: 113, BaU 41, rskr 334, SFS 220). Bankinspektionen beräknar medelräntorna enligt bestämmelser i tredje punkten. Värderingsbestämmelserna kompletteras med en regel i femte punkten som innebär, att obligation eller fordran som anges i andra punkten inte får, nar den ursprungligen bokförs, tas upp till högre värde än anskaffningskostnaden, dvs. kostnaden för obligationens förvärvande resp. fordringens belopp, och ej heller i fortsättningen bokföras till högre värden än det, till vilket tillgången upptagits i närmast föregående balansräkning. Tillgångar som nu avses får sålunda i princip inte heller bli föremål för uppskrivning. Uppskrivning får emellertid ske när syftet är att täcka endera förlust på sparbankens rörelse eller motsvarande nedskrivning av annan tillgång. Obligation får därvid skrivas upp till högst marknadsvärdet, i det sist nämnda fallet dock inte till värde över det nominella beloppet. Fordran får skrivas upp högst till medeltalsvärdet, beräknat efter ettårsalternativet, dock högst till fordringens belopp. I paragrafens andra stycke ges regler om balansräknings införande i huvudbok.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 253

Kred it institut utred ningen

I utredningens förslag har tagits upp sakliga ändringar beträffande första stycket femte punkten. Förslaget innebär att nuvarande förbud att överskrida anskaffningsvärdet för obligation och fordran som avses i andra punkten slopas. Dessutom föreslås i fråga om möjligheten att skriva upp värdet på sådana tillgångar, att obligation skall få skrivas upp till högst gällande marknadsvärde och att fordran får skrivas upp till högst visst medeltalsvärde, dock till högst fordringens belopp.

Remissyttrande

Bankinspektionen berör värderingsreglerna i fråga om såväl obligationer som ifrågavarande fordringar på grund av lån med längre löptid än sex månader.

Vad beträffar bestämmelsen i första punkten om värdering av vissa räntebärande obligationer framhåller inspektionen, att anledning numera saknas att betrakta sparbankernas obligationsplaceringar på annat sätt än övriga bankinstituts, framför allt om i stort sett samma regler — bl. a. i fråga om krediters löptid — skall gälla för samtliga bankinstitut. Enligt inspektionen har sparbankerna inte längre något större behov av denna särbestämmelse. Vid 1966 års utgång bokförde endast 14 av de 362 sparbankerna sitt obligationsinnehav till ett värde som låg över marknadsvärdet. Skillnaden mellan de två värdena var dessutom i flertalet fall obetydlig. Inspektionen föreslår därför att särbestämmelsen tas bort men tillägger, att sparbankerna under en övergångstid på förslagsvis fem år bör få tillämpa den nuvarande bestämmelsen.

Inspektionen pekar vidare på att regeln i andra punkten avser också lån som numera anses kortfristiga. Dessutom omfattar bestämmelsen inte alla slag av räntebundna lån som efter 1965 års lagändringar kan lämnas av sparbank. Någon motsvarande bestämmelse har inte behövts i banklagen eller i jordbrukskasselagen, eftersom räntebundna lån hittills inte lämnats av affärsbanker och kreditkassor. Om dessa bankinstitut framdeles skulle lämna räntebundna lån kommer även de att ställas inför värderingsproblem, om inte full parallellitet råder mellan å ena sidan den räntebundna utlåningen och å andra sidan in- eller upplåningen. Inspektionen ifrågasätter emellertid nödvändigheten av att i lag ha detaljerade värderingsregler. Enligt inspektionen skulle det räcka med ett stadgande som helt allmänt anger, att bundna lån skall tas upp till ett med hänsyn till det allmänna ränteläget avpassat värde. I så fall får det ankomma på inspektionen att vid behov utfärda särskilda bestämmelser.

Med anledning av utredningens förslag till ändring av bestämmelserna i femte punkten betonar bankinspektionen, att uppskrivning av obligationer

254 Kungl. Maj:ts proposition nr li3 år 1968

och räntebundna fordringar i annat syfte än att täcka förlust på rörelsen eller motsvarande nedskrivning av annan tillgång bör ske med försiktighet och med beaktande av att värdet av ifrågavarande tillgångar utsätts för kraftiga fluktuationer på grund av förändringar i den allmänna räntenivån. Inspektionen anser det lämpligt att i sparbankslagen — liksom skett i banklagen och jordbrukskasselagen — föreskrivs, att upplysning om uppskrivningen skall lämnas i förvaltningsberättelsen.

Departementschefen

I likhet med bankinspektionen anser jag att den för sparbanker gällande särbestämmelsen i första stycket första punkten om värdering av räntebärande obligationer bör tas bort. Värderingen av sådana tillgångar bör sålunda ske efter samma principer som gäller för omsättningstillgångar i allmänhet, dvs. att verkliga värdet inte får överskridas. I fråga om obligationer är detta värde liktydigt med marknadsvärdet.

Med instämmande i vad bankinspektionen anfört i anslutning till bestämmelsen i första stycket andra punkten förordar jag att detaljbestämmelserna om värdering av vissa lån får utgå ur lagen. Regeln att värdet inte får sättas högre än verkliga värdet skall sålunda gälla för alla fordringar, alltså även bundna lån. För bundna lån finns emellertid inte —- som i fråga om obligationer — något marknadsvärde grundat på börsnoteringar att tillgå vid bestämmandet av det verkliga värdet. Värdet av ett bundet lån påverkas liksom obligationsvärdena av ändringar i det allmänna ränteläget. För att det klart skall framgå att hänsyn till sådana ändringar skall tas vid värdering av bundna lån anser jag, som inspektionen också antytt, att i lagen bör föreskrivas att fordringar på grund av bundna lån inte får sättas till högre värde än att avkastning erhålls efter en räntefot som svarar mot det allmänna ränteläget. I syfte att få till stånd en enhetlig värdering bör det ankomma på inspektionen att årligen meddela närmare föreskrifter om värderingen av dessa tillgångar.

Samtidigt som bestämmelserna i första stycket punkterna 1—3 mönstras ut ur denna paragraf bör även reglerna i samma stycke punkten 5 om förbud att överskrida anskaffningsvärdet och om uppskrivning slopas. Detta förbud har i viss mån samband med de särskilda värderingsreglerna. I fråga om möjligheten att skriva upp obligationer och bundna lån kommer därmed — i likhet med vad som gäller för andra omsättningstillgångar — ingen annan inskränkning att gälla än den som ligger i den allmänna regeln att verkliga värdet inte får överskridas. Föreskrift om att upplysning om uppskrivning skall lämnas i förvaltningsberättelsen kan, som f. n. är fallet, ges i sparbankskungörelsen (se 21 § kungörelsen).

Innehållet i första stycket har i departementsförslaget ändrats i enlighet

Kiingl. Maj. ts proposition nr 1^3 år 1968 255

med vad jag nu anfört. Detta innebär dels som redan angetts, att nuvarande punkter 1—3 och 5 utgår, dels ock att övriga nu i paragrafen upptagna punkter flyttas: 4 till 1, 6 till 2 och 7—11 till 3—7. Dessutom har viss redaktionell omarbetning skett.

I likhet med bankinspektionen anser jag att nuvarande värderingsregel i forsta punkten skall få tillämpas under en övergångstid av fem år. Motsvarande bör gälla beträffande regeln i andra punkten, övergångsbestämmelsen har formulerats så, att vid bokslut som sker för tidigare år än 1974 får obligation, som förvärvats före den 1 januari 1969, och sådant före nämnda dag beviljat lån, som anges i andra punkten, värderas enligt nu gällande regler i första och andra punkterna.

58, 60 och 67 §§.

Dessa paragrafer har ändrats med anledning av att nuvarande bestämmelser i 39 § om sparbanksdelegation föreslås ersättas med nya delegeringsbestämmelser.

81 och 83 §§.

Ändringarna i dessa paragrafer är föranledda av departementsförslagets kapitaltäckningsbestämmelser i 26 §. Jag hänvisar till vad jag anfört i specialmotiveringen till 16, 18 och 19 §§.

92 §.

Denna paragraf har ändrats med anledning av de i departementsförslaget upptagna delegeringsbestämmelserna i 39 §.

96 §.

I denna paragrafs fjärde punkt straffbeläggs bl. a. överträdelse av de i nuvarande 34 och 35 §§ meddelade föreskrifterna om krav på tillstånd för inrättande av avdelningskontor och om bankverksamhet genom ombud. I avsnittet om kontorsetablering har jag förordat att nuvarande etableringskontroll och reglering av ombudsverksamhet skall avvecklas. På grund härav har den ifrågavarande straffbestämmelsen fått utgå.

Övergångsbestämmelser

Som tidigare nämnts föreslås ändringarna i sparbankslagen träda i kraft den 1 januari 1969.

I avsnitten om kapitaltäckning och kassareserv har jag förordat att sparbank under en övergångsperiod av fem år skall få rätt att tillämpa nu gällande bestämmelser i nämnda hänseenden. Bestämmelse av denna innebörd har tagits in som ett andra stycke i övergångsbestämmelserna. Det ligger i sakens

256 Kungi. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

natur att sparbank, som begagnar denna möjlighet, underrättar bankinspektionen om detta och att inspektionen får underrättelse även när övergång sker till den nya ordningen.

Departementsförslaget innebär för sparbankernas del bl. a. att vissa obligationer och bundna lån kommer att i sparbanks balansräkning värderas efter andra principer än hittills. Bestämmelser härom är upptagna i 48 §. Som jag närmare utvecklat i specialmotiveringen till denna paragraf kan sparbankerna behöva viss tid på sig för att gå över till den nya ordningen. Tredje stycket i övergångsbestämmelserna innehåller bestämmelser härom.

De i departementsförslaget upptagna bestämmelserna om kreditjäv innebär i vissa hänseenden en skärpning av möjligheten att få kredit eller garantiförbindelse i den egna banken. Den 1 januari 1969 kan det därför i en sparbank finnas lån som med en tillämpning av de föreslagna bestämmelserna inte skulle ha lämnats ut. Motsvarande gäller garantiförpliktelse. Ett sådant lån eller en sådan förpliktelse skall naturligtvis få stå kvar under förbindelsens återstående löptid.

Som fjärde stycke i övergångsbestämmelserna är intagen en bestämmelse som i visst fall medger undantag från den i 35 b § första stycket angivna skyldigheten att inhämta yttrande i etableringsfrågor. Bestämmelsen har kommenterats i avsnittet om kontorsetablering.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 6 § lagen angående införande av nya lagen om sparbanker

Som en följd av den ändrade disponeringen i departementsförslaget av sparbankslagens rörelseavsnitt har i detta lagförslag hänvisningen i 6 § 7 till 24 § ändrats till 35 c § och hänvisningen i 6 § 9 till 28 § fjärde stycket ändrats till 28 § andra och tredje styckena.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om sparbankernas säkerhetskassa

Lagförslaget innebär bl. a. att de nuvarande reglerna om sparbanks rätt till andel i avkastningen från sparbankernas säkerhetskassa slopas. Dessutom har vidtagits några formella ändringar, som betingats av de föreslagna nya sparbanksreglerna.

Gällande rätt

Sparbankernas säkerhetskassa har till ändamål att trygga sparbankernas verksamhet och insättarnas rätt (1 §). Enligt 2 § (ändrad 1955: 419) skall sparbank varje år, om kassans behållning inte går upp till 10 milj. kr., till

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 257

kassan erlägga ett belopp som svarar mot 0,02 % av bankens förvaltade medel.

När kassans behållning nått ett belopp av 20 milj. kr., skall hälften av avkastningen årligen delas ut till sparbankerna efter förhållandet mellan de bidrag som varje sparbank betalat in. Om behållningen går upp till 1 % av de medel som sparbankerna sammanlagt förvaltade vid utgången av föregående kalenderår, skall hela avkastningen delas ut efter samma grund. I övrigt får sparbank inte göra gällande någon rätt till kassans tillgångar så länge kassan består. Sparbanks rätt till framtida utdelning eller till kassans tillgångar vid dess upplösning får inte tas upp som tillgång i sparbankens räkenskaper eller överlåtas annat än i samband med överlåtelse av sparbankens rörelse på annan sparbank (3 §).

Bistånd från kassan kan enligt 6 § (ändrad 1955:419) lämnas till sparbank, vars fondmedel till följd av inträffade förluster gått ned under det i förhållande till inlåningen enligt 27 § sparbankslagen nödvändiga beloppet. Vidare kan stöd ges åt sparbank, som i andra fall på grund av inträffade eller väntade förluster råkat i eller kan befaras råka i svårigheter. Slutligen kan av kassans medel lämnas gottgörelse till insättare i sparbank, som trätt i likvidation eller försatts i konkurs.

Sparbanksföreningens framställning den 24 juni 1968

Säkerhetskassans behållning den 1 januari 1968 uppgick enligt sparbanksföreningen till 16,9 milj. kr. Till följd härav lämnar sparbankerna inte längre några bidrag. Av sparbankerna tillskjutet belopp utgör sammanlagt 9,3 milj. kr. Kassans inkomster består av ränteintäkter på ca 1 milj. kr. om året. Om avkastningen — som f. n. sker — placeras i obligationer och obligationsinnehavet skrivs ned i enlighet med de skatteregler, som gäller för sparbankerna, kan kassans behållning beräknas uppgå till 20 milj. kr. någon gång under första hälften av 1970-talet. Förhållandena inom sparbankssektorn bär väsentligt förändrats sedan säkerhetskassan kom till. Med hänsyn härtill och till sparbankernas fortsatta utveckling sätter föreningen i fråga, om sparbank bör ha kvar rätt till andel i kassans avkastning. Det belopp — ca 500 000 kr. — som står till förfogande för utdelning vid den tidpunkt, när kassans behållning utgör 20 milj. kr., är med hänsyn till sparbankernas starka tillväxt av ringa betydelse för flertalet sparbanker. Å andra sidan synes det föreningen angeläget att en av penningvärdeförsämringen föranledd fortsatt urholkning av fondkapitalet i möjligaste mån motverkas genom att avkastningen i obeskuret skick får tillgodoföras kassan. Ett annat skäl för att slopa sparbankernas rätt till avkastningen och i stället låta kassan fortsätta att växa är de ökade förlustrisker, som kan föranledas av sparbanksrörelsens under senare år ändrade verksamhetsinriktning. Denna tendens

9 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr lb3

258 Kungl. Maj:ts proposition nr lb3 år 1968

kommer att ytterligare accentueras genom den utvidgning av sparbankernas verksamhetsfält, som förutsätts av kreditinstitututredningen.

Mot bakgrund av det anförda hemställer sparbanksföreningen — efter hörande av styrelsen för säkerhetskassan — att sparbanks rätt till viss andel av säkerhetskassans avkastning tas bort.

Departementschefen

Jag delar sparbanksföreningens uppfattning att det finns skäl att undvika den begränsning av säkerhetskassans tillväxt som inträffar, om kassans avkastning enligt bestämmelserna i 3 § måste tas i anspråk för utdelning till sparbankerna. Som föreningen föreslagit bör därför dessa bestämmelser tas bort. Paragrafen har omarbetats i enlighet därmed. I sammanhanget vill jag framhålla att om utvecklingen inom sparbanksväsendet ger anledning därtill är jag beredd att överväga ytterligare åtgärder i syfte att förstärka kassan.

Ändringarna i 2 och 6 §§ är föranledda av att sparbankerna enligt departementsförslaget får nya kapitaltäckningsbestämmelser.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om jordbrukskasserörelsen

Ändringarna i den nuvarande jordbrukskasselagen avser huvudsakligen reglerna om medlemskap i kreditkassa och därmed sammanhängande frågor samt om kreditkassas rörelse.

Regler om kreditkassornas rörelse finns intagna i avsnittet »Om kreditkassornas verksamhet» under rubriken »Rörelsen». Ändringarna av rörelsereglerna är av så ingripande beskaffenhet att lagförslaget innefattar ett helt nytt rörelseavsnitt. Avsnittet har disponerats på samma sätt som motsvarande avsnitt i lagförslagen om ändring i banklagen och i sparbankslagen.

I departementsförslaget inleds rörelseavsnittet i jordbrukskasselagen liksom nu med vissa allmänna bestämmelser om verksamheten (30 §), varefter följer regler om rätt att förvärva egendom (31—33 §§), om krav på eget kapital (34), om skyldighet att hålla kassareserv (35 §), om kreditgivning (36—42 §§), om inlåning (42 a och b §§) och om kontorsetablering (42 c §). Avsnittet avslutas med en bestämmelse om rätt att disponera över omyndigs tillgodohavande hos centralkassa (42 d §).

4 §.

I denna paragraf finns föreskrifter om kasserörelsens firmabeteckningar. Departementsförslaget tar upp ett nytt stycke som är föranlett av att kreditkassa — som jag närmare berört i specialmotiveringen till 2 § förslaget till lag om ändring i banklagen — föreslås få rätt att vid beteckning av rörelsen använda ordet bank.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968 259

5 §•

Denna paragraf innehåller en allmän bestämmelse om offentlig tillsyn över jordbrukskasserörelsen. I departementsförslaget har den redaktionella ändringen gjorts att bank- och fondinspektionen bytts ut mot bankinspektionen. Dessutom har till paragrafen lagts ett nytt stycke, som behandlar registreringen av kreditkassor och riksorganisationen. F. n. registreras kassorna och riksorganisationen hos länsstyrelsen i det län där kassas resp. riksorganisationens styrelse har sitt säte. Detta följer av den allmänna hänvisningen i 1 § till lagen den 1 juni 1951 (nr 308) om ekonomiska föreningar och av 4 § första stycket samma lag. För riksorganisationen innebär detta att länsstyrelsen i Stockholms län är registreringsmyndighet. I det följande (7 §) föreslår jag, att bankinspektionen i stället för som nu länsstyrelse skall ha hand om stadfästelse av jordbrukskassas stadgar. Jag anser det vara mest rationellt att bankinspektionen då också får bli registreringsmyndighet för jordbrukskasserörelsen. Bankinspektionen har för övrigt hand om registreringen av affärsbanker sedan banklagens tillkomst och av sparbanker sedan år 1963.

I paragrafens nya andra stycke anges först att kreditkassorna och riksorganisationen skall registreras hos tillsynsmyndigheten. Som en andra punkt föreskrivs att bestämmelserna om länsstyrelse i lagen om ekonomiska föreningar skall i fråga om jordbrukskasserörelsen äga motsvarande tilllämpning på tillsynsmyndigheten. Därmed avses i huvudsak att bankinspektionen skall kunna utöva de åligganden som länsstyrelse har i egenskap av registreringsmyndighet (se bl. a. 4, 14, 49, 59, 99, 100, 101 och 103 §§ lagen om ekonomiska föreningar). Stadgandet innebär bl. a. att bankinspektionen har att för jordbrukskasserörelsen föra föreskrivet föreningsregister. I ett avseende är det emellertid ofrånkomligt att göra undantag från vad nu sagts. Enligt 104 § nämnda lag är länsstyrelse skyldig att kungöra vad som antecknas i föreningsregistret i allmänna tidningarna och i tidning, som ges ut i den stad, där länsstyrelsen har sitt säte, eller, om flera tidningar ges ut där, i den tidning där allmänna påbud för staden vanligen meddelas. Om bankinspektionen ersätter länsstyrelserna som registreringsmyndighet kan denna bestämmelse inte tillämpas för kungörelser angående kreditkassa. Sådana kungörelser bör i fortsättningen tas in i tidning med anknytning till kassans verksamhetsområde. Enligt 87 § 2 mom. tredje stycket jordbrukskasselagen har bankinspektionen alltid att kungöra beslut om tillstånd till fusionsavtals verkställande i allmänna tidningarna och i tidning som är allmänt spridd inom de berörda kassornas verksamhetsområden. Motsvarande kungörelseförfarande bör bankinspektionen tillämpa i fråga om anteckning om kreditkassa i registret. Föreskrift härom har tagits in i andra stycket. För riksorganisationens del skall däremot bestämmelsen i 104 § lagen om ekonomiska föreningar äga fortsatt tillämpning utan annan ändring än att vad som sägs om länsstyrelse skall gälla tillsynsmyndigheten. Detta innebär att

260 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

kungörelse i fråga om jordbrukskasseförbundet även framdeles skall tas in i tidning som ges ut i Stockholm.

De bestämmelser som fordras i fråga om upprättande och förande av föreningsregistret för jordbrukskasserörelsen, om avgifter för registrering och om kungörelseförfarandet är avsedda att behandlas i de tillämpningsföreskrifter som Kungl. Maj :t bör kunna meddela utan riksdagens medverkan.

7 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser om jordbrukskassas auktorisation. Enligt paragrafen gäller nu att jordbrukskassa skall söka stadfästelse på sina stadgar hos länsstyrelsen. Bankinspektionen skall höras i ärendet, varjämte jordbrukskasseförbundet och centralkassan skall lämnas tillfälle att avge yttrande. Stadfästelse skall i samma ordning sökas även på beslut om ändring i stadgarna.

Jordbrukskasseförbundet har i sitt remissyttrande erinrat om att sparbanks reglemente enligt 6 § sparbankslagen skall stadfästas av bankinspektionen. För att få en likartad bedömning och samtidigt en lagteknisk samordning har förbundet föreslagit att även jordbrukskassas stadgar skall stadfästas av inspektionen.

Även jag finner det vara befogat att i fråga om jordbrukskassa flytta över stadfästelseförfarandet till tillsynsmyndigheten. Paragrafen har ändrats i enlighet härmed. I sammanhanget vill jag erinra om att jag föreslår att bankinspektionen även skall vara registreringsmyndighet (5 §).

12, 14, 22 och 24 §§.

I dessa paragrafer ges regler om medlemskap i kreditkassa (12 och 22 §§) och allmänna bestämmelser om kassornas utlåning (14 och 24 §§). De ändringar som departementsförslaget innehåller i dessa avseenden har utförligt behandlats i avsnittet om medlemskap i jordbrukskasserörelsen. Här skall tilläggas endast följande.

Genom att villkoren för medlemskap i jordbrukskassa inte längre skall regleras i lag anger 12 § i departementsförslaget endast att villkoren fastställs av jordbrukskasseförbundet. Paragrafen kommer följaktligen inte att innehålla någon definition av begreppet jordbruksorganisation. Detta medför att definitionen får flyta in i 22 §. Denna paragraf anger vilka som kan bli medlemmar i centralkassa och tar f. n. upp jordbruksorganisation som avses i 12 §.

I 14 och 24 §§ har begränsningarna i fråga om utlåning till jordbruksorganisationer och kommuner tagits bort. Den föreslagna vidgade möjligheten för centralkassa att lämna kredit till andra än medlemmar i kassan tas in i 24 § första stycket. Innebörden av uttrycken »allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av Konungen» och »svenskt försäkrings­

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 261

företag» har jag behandlat i specialmotiveringen till 57 § förslaget till lag om ändring i banklagen.

30 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om kreditkassornas rörelseformer. Motsvarande lagregler för affärsbanker och sparbanker finns i 53 § banklagen och 1 § sparbankslagen.

Gällande rätt

I paragrafen ges en översiktlig reglering av den verksamhet som kreditkassor får driva. Jordbrukskassa får låna ut pengar och anskaffa medel för utlåningen i den ordning jordbrukskasselagen anger. Vidare får sådan kassa idka verksamhet som står i samband med utlåningen och anskaffningen av medel. Centralkassa får driva såväl inlånings- som utlåningsverksamhet och idka verksamhet som står i samband därmed. Centralkassa får vidare ingå garantiförbindelser och förmedla inhemska kommun- och obligationslån. Efter tillstånd av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t förordnar kan kreditkassa få utöva även andra rörelsegrenar än de lagen ger möjlighet till. Jordbrukskassa får dock inte medges rätt att för egen räkning driva inlåning från allmänheten. Tillstånd att ta emot värdehandlingar för förvaring och förvaltning får meddelas kreditkassa endast om sådan verksamhet med hänsyn till kassans organisation och förvaringsanordningar samt fonder kan med trygghet anförtros åt kassan.

Kreditinstitututredningen

Utredningen föreslår endast redaktionella ändringar.

Remissyttrande

Jordbrukskasseförbundet anser att paragrafen behöver omarbetas. Förbundet pekar på att banklagen och sparbankslagen i fråga om verksamhetsformerna endast anger att affärsbank resp. sparbank får driva in- och utlåning av pengar och idka annan verksamhet som står i samband därmed. Däremot saknas en detaljreglering liknande den i denna paragraf. I stället sker den närmare regleringen i bolagsordning resp. reglemente. Förbundet finner — mot bakgrund av utredningens allmänna målsättning att i största möjliga utsträckning samordna de olika lagarna — det vara angeläget, att reglerna om kreditkassornas verksamhet såvitt möjligt utformas på samma sätt som motsvarande regler för övriga bankinstitut. Men även sakliga skäl talar enligt förbundet för en ändring av paragrafen. Förutom de verksamhetsgrenar som direkt nämns i paragrafen beror omfattningen av verksamheten på tolk­

262 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

ningen av uttrycket »verksamhet som därmed står i samband», dvs. samma uttryck som finns i banklagen och sparbankslagen. Uttrycket har för jordbrukskasserörelsen fått en betydligt mer inskränkt betydelse än för affärsbanker och sparbanker. Denna skillnad har sin grund i vissa uttalanden i prop. 1956: 122 (s. 159) om att uttrycket innefattade t. ex. placeringar av annat slag än utlåning och viss service m. in. En tolkning enligt dessa uttalanden strider mot vad utredningen anfört om friast möjliga konkurrens och mot innehållet i efterföljande paragrafer. Dessa förutsätter att kreditkassorna skall få driva en betydligt mer differentierad verksamhet än vad som nu är fallet. Förbundet föreslår, att paragrafen skall innehålla en allmän regel om att kreditkassa skall få låna ut pengar och skaffa medel för utlåning i den ordning lagen föreskriver samt idka verksamhet som står i samband därmed. Detaljregleringen av kreditkassas rörelse föreslås däremot ske i stadgarna. Förbudet för jordbrukskassa att driva inlåningsverksamhet för egen räkning och krav på tillstånd för rätt att motta värdehandlingar för förvaring eller förvaltning bör dock behållas. I övrigt skall såväl centralkassa som jordbrukskassa i princip kunna utöva all den rörelse som har samband med in- och utlåningsverksamhet, t. ex. beviljande av garantier, remboursverksamhet, inkassorörelse, betalningsförmedling, resekreditiv- och annan utlandsrörelse, uthyrning av bankfack, förmedling av köp och försäljning av fastigheter samt förmedling av lån. Förbundet pekar på att det inte är självklart eller från kasserörelsens egen synpunkt önskvärt att jordbrukskassa skall få utöva alla dessa verksamhetsformer. Det bör emellertid ankomma på rörelsen själv att bestämma om funktionsfördelningen mellan rörelsens olika led. För att göra detta klart föreslår förbundet att i paragrafen tas in en bestämmelse om att förbundet äger förbehålla sig eller centralkassa att utfärda närmare föreskrifter i fråga om kassornas rörelse.

Departementschefen

Mot bakgrund av den eftersträvade samordningen av rörelsereglerna för de olika bankinstituten har även jag ansett att paragrafen bör omarbetas. Utgångspunkten bör vara att efter mönster från vad som gäller för affärsbanker och sparbanker ge endast vissa allmänna föreskrifter i lagen och låta den närmare regleringen av vad som får omfattas av kreditkassas verksamhet ske i stadgarna (jfr 5 och 53 §§ banklagen samt 1 § sparbankslagen och 6 § sparbankskungörelsen). I paragrafens första stycke angts därför att kreditkassa har rätt att i den ordning lagen föreskriver låna ut pengar och anskaffa medel till utlåningen samt utöva den verksamhet som står i samband därmed. Eftersom avsikten inte är att ge jordbrukskassa möjlighet att för egen räkning driva inlåning från allmänheten skall dock förbudet mot sådan verksamhet stå kvar. Detta framgår av andra stycket. I övrigt skall såväl jordbrukskassa som centralkassa i princip kunna utöva samma rörelsegrenar

Kungl. Maj. ts proposition nr H3 år 1968 263

som affärsbank och sparbank. Lika litet som någon gränsdragning av funktionsområdet skett i banklagen eller i sparbankslagen bör detta ske i jordbrukskasselagen. I regel bör det inte vålla några svårigheter att avgöra om en viss verksamhet skall anses stå i samband med de primära uppgifterna att låna ut pengar och anskaffa medel. Klart är att de i jordbrukskasseförbundets yttrande upptagna exemplen på verksamhetsformer har sådant samband. Varje jordbrukskassa har dock inte de resurser som krävs för att den skall få utöva alla de former av bankmässig verksamhet som lagen i och för sig ger möjlighet till. En kontroll från det allmännas sida sker därigenom att rörelsegrenarna enligt departementsförslaget (paragrafens fjärde stycke) skall anges i stadgarna och sålunda prövas av bankinspektionen vid stadfästelsen. Jordbrukskasseförbundet och centralkassan har självfallet också en viktig uppgift när det gäller att reglera jordbrukskassas verksamhetsformer. Möjlighet för de överordnade organen att styra jordbrukskassas verksamhet finns såväl genom yttrande över kassans stadgar innan dessa stadfästs som genom den allmänna instruktionsmakten (7, 15, 17 och 28 §§). Någon särskild bestämmelse i detta avseende i förevarande lagrum är därför obehövlig.

Jag delar jordbrukskasseförbundets uppfattning att kravet på tillstånd för rätten att ta emot värdehandlingar för förvaring och förvaltning bör behållas. I likhet med vad som gäller för sparbanker bör bankinspektionen vara tillståndsmyndighet (se 6 § sparbankskungörelsen).

31—33 §§.

Dessa paragrafer, som svarar mot 31 och 32 §§ i utredningens förslag, ersätter nuvarande bestämmelser i 40 och 41 §§ jordbrukskasselagen om kreditkassas rätt att förvärva egendom.

Huvudregeln om kreditkassas rätt att driva handel med och förvärva egendom för själva bankrörelsen tas enligt departementsförslaget in i 31 §. Regeln har samma utformning som motsvarande bestämmelse för affärsbank och sparbank (54 § förslaget till lag om ändring i banklagen och 23 § förslaget till lag om ändring i sparbankslagen). Detta innebär att uppräkningen av kreditkassas förvärvsobjekt kommer att omfatta guld, mynt, växlar, checkar, anvisningar, obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar utom förlagsbevis. Begreppet mynt innefattar i likhet med vad nu gäller utländska sedlar och mynt.

I 32 § departementsförslaget finns regler om kreditkassas möjligheter att förvärva egendom för bankändamål samt aktier och förlagsbevis. I förhållande till nuvarande bestämmelser om kreditkassas förvärv för bankändamål innefattar förslaget, första och andra styckena, dels en något vidgad ändamålsbestämmelse, dels i fråga om bankfastighetsbolags aktier och förlagsbevis den ändringen att i likhet med vad som föreslås för affärsbankernas del kravet på viss aktiekapitalrelation i bankfastighetsbolaget slopas.

264 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Beslutanderätten i ärende om kreditkassas förvärv för bankändamål har reglerats på samma sätt som för sparbanker. Detta innebär en delvis genomgripande nyordning. Ärenden om förvärv av fast egendom, tomträtt och aktier i bankfastighetsbolag skall enligt förslaget som regel avgöras av kassans stämma men möjlighet öppnas för stämman att delegera beslutanderätten till kassans styrelse. Förvärv av bostadsrätt till lägenhet och av förlagsbevis som utfärdats av bankfastighetsbolag kommer normalt att beslutas av styrelsen. Kravet på godkännande av jordbrukskasseförbundet har i samtliga fall tagits bort. Dessa ändringsförslag har utförligt behandlats i avsnittet om bankinstitutens rätt att förvärva egendom. I likhet med vad som skett för affärsbanker och sparbanker har möjligheten att förvärva bostadsrätt för bostadsändamål uttryckligen begränsats till att avse bostad till tjänsteman i kassan eller ansluten kassa, se specialmotiveringen till 55 § förslaget till lag om ändring i lagen om bankrörelse. Centralkassas rätt att göra kapitaltillskott till vissa centrala organ för jordbrukskasserörelsen tas upp i 32 § tredje och fjärde styckena. I denna del stämmer departementsförslaget överens med vad som f. n. gäller. Enligt 32 § femte stycket i departementsförslaget får centralkassa rätt att efter tillstand av bankinspektionen förvärva aktier och förlagsbevis i samband med emission på den allmänna marknaden. Även denna fråga bär behandlats i nämnda avsnitt om rätt att förvärva egendom. Departementsförslaget innehåller slutligen i 33 § bestämmelser om kreditkassas rätt att förvärva egendom för att undvika förlust. Bestämmelserna överensstämmer i sak med vad nu gäller.

34 §. Denna paragraf, som svarar mot 33 § i utredningens förslag och nuvarande 34 § jordbrukskasselagen, innehåller kapitaltäckningsbestämmelser för kreditkassorna. Bestämmelserna har utformats efter mönster av 57 § i departementsförslaget till lag om ändring i banklagen och har behandlats såväl i särskilt avsnitt som i specialmotiveringen till nyss nämnda paragraf och 26 § sparbankslagen. Här skall tilläggas endast följande. I paragrafens fjärde stycke har liksom i förslagen till kapitaltäckningsbestämmelser för affärsbank och sparbank tagits upp en bestämning av begreppet eget kapital. Denna överensstämmer med vad som nu gäller. I övrigt innehåller förevarande paragrafs fjärde stycke bestämmelser som stämmer överens med sista stycket i nuvarande 34 § jordbrukskasselagen.

35 §. Denna paragraf svarar mot 39 § i utredningens förslag och reglerar centralkassas skyldighet att hålla kassareserv. Bestämmelserna härom har utförligt behandlats i avsnittet om kassareservskyldigheten.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968 265

36—42 §§.

Dessa paragrafer, som svarar mot 34—38 samt 40 och 41 §§ i utredningens förslag, ersätter de nuvarande bestämmelserna om kreditgivning i 36—39 §§ jordbrukskasselagen.

I 36 § ges bestämmelser om särskild säkerhet vid kreditgivning, om blancokrediter och om inskränkningar i rätten att lämna kredit mot säkerhet av aktier och förlagsbevis. Dessa bestämmelser har behandlats i avsnittet om kreditgivningen. Dessutom har i specialmotiveringen till 59 § förslaget till lag om ändring i banklagen lämnats vissa kommentarer i fråga om den föreslagna uppmjukningen av förbudet mot belåning av förvaltningsbolags aktier och förlagsbevis. Här skall tilläggas endast följande. Som jag angett i det allmänna avsnittet om kreditgivningen har jag — i motsats till vad som föreslås i fråga om affärsbankers och sparbankers kreditgivning —• inte tagit med staten bland den krets av låntagare som kreditkassa generellt kan lämna blancokredit. Ej heller enligt nuvarande bestämmelser ingår staten i denna låntagarkategori.

Reglerna i fjärde stycket om förbud mot belåning av bl. a. aktier och förlagsbevis, som utfärdats av vissa intressesammanslutningar, har utan saklig ändring förts över från nuvarande 37 § andra stycket jordbrukskasselagen.

I 37 § departementsförslaget, som svarar mot nuvarande 38 § jordbrukskasselagen och 35 § i utredningens förslag, erinras om skyldighet för kreditkassa att begränsa omfattningen av krediter på en hand. Den föreslagna utformningen av paragrafen skiljer sig i några hänseenden från nuvarande bestämmelse. Sålunda bär föreskriften att garantiförbindelse som kreditkassa ikläder sig skall jämställas med kredit slopats, eftersom detta följer av 39 § departementsförslaget. Eftersom rätten till aktiebelåning vidgas för kreditkassa och kan tänkas i praktiken förekomma i ökad omfattning har dessutom skyldigheten att begränsa kreditgivningen vidgats till att avse också kredit mot säkerhet av aktier eller förlagsbevis, som utgetts av samma aktiebolag eller aktiebolag som är förenade med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap. På så sätt kommer i detta hänseende full likställdhet att råda mellan affärsbanker, sparbanker och kreditkassor. I fråga om innebörden av uttrycket »väsentligt ekonomiskt intresse» hänvisar jag till uttalanden i prop. 1955: 3 (s. 173—175).

Departementsförslaget innehåller i 38 § bestämmelser om kredit jäv. Reglerna härom har behandlats i avsnittet om kreditgivningen.

Enligt 39 § departementsförslaget gäller att bestämmelserna om kredit har motsvarande tillämpning på garantiförbindelse, som kreditkassa ikläder sig. Paragrafen, som saknar motsvarighet i nuvarande bestämmelser, svarar mot 37 § i utredningens förslag.

I 40 § departementsförslaget, som svarar mot nuvarande 36 § andra — sjunde styckena jordbrukskasselagen och 38 § i utredningens förslag, ges bestämmelser om krediters löptid. Yad jag anfört i specialmotiveringen till

9f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr Ii3

266 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

63 § förslaget till lag om ändring i banklagen äger tillämpning även här. Första stycket nuvarande 36 § innehåller bestämmelser om formerna för kreditgivningen och om skyldighet för jordbrukskassa som beviljar kredit i räkning att öppna räkningen i centralkassan. Av min framställning i avsnittet om kreditgivning framgår att banklagstiftningen inte föreslås innehålla några föreskrifter om låneformer. Andra punkten i paragrafens första stycke rör närmast en intern fråga inom jordbrukskasserörelsen, som rörelsen själv har möjlighet att ordna på lämpligt sätt. De nuvarande bestämmelserna i 36 § första stycket jordbrukskasselagen har därför inte någon motsvarighet i departementsförslaget.

Reglerna i 41 och 42 §§ i departementsförslaget, som saknar motsvarighet i nuvarande bestämmelser, svarar mot 40 och 41 §§ i utredningens förslag. Bestämmelser av samma innehåll finns i banklagen (64 och 65 §§) och i departementsförslaget till lag om ändring i sparbankslagen (33 och 34 §§).

42 a och 42 b §§.

Dessa paragrafer, som svarar mot nuvarande 33 resp. 31 § jordbrukskasselagen samt 42 och 42 a §§ i utredningens förslag, innehåller bestämmelser om inlåningsrörelsen samt om motbok och annat bevis om tillgodohavande hos centralkassa. Jag har i avsnittet om inlåningen i allt väsentligt behandlat bestämmelserna i 42 a § om förbud för kreditkassa att ge ut sedlar och obligationer samt i 42 b § om bl. a. motbok. I sistnämnda hänseende kan jag hänvisa också till kommentaren till 67 § i förslaget till lag om ändring i banklagen.

42 c §.

Denna paragraf, som svarar mot nuvarande 42 § jordbrukskasselagen och 42 c § i utredningens förslag, innehåller bestämmelser om kontorsetablering. Bestämmelserna — om skyldighet att inhämta yttrande från nämnden för bankkontorsetablering, att bidra till kostnaderna för nämndens verksamhet och att underrätta bankinspektionen om nya kontorsetableringar — har behandlats i avsnittet om kontorsetablering. Departementsförslaget behåller inte nuvarande föreskrift om skyldighet för jordbrukskassa att söka tillstånd av jordbrukskasseförbundet till att utöva verksamhet vid avdelningskontor eller filial av annat slag. Om sådant tillstånd skall krävas är närmast en intern fråga inom jordbrukskasserörelsen som denna själv får ta ställning till.

42 d §.

Paragrafen svarar mot nuvarande 32 § i jordbrukskasselagen och 42 b § i utredningens förslag samt tar upp bestämmelser om rätt att förfoga över omyndigs tillgodohavande hos centralkassa. Bestämmelserna stämmer i stort sett överens med vad nu gäller enligt 32 § utom såtillvida att någon

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 267

motsvarighet till sista stycket i sistnämnda paragraf inte tagits med. Detta stycke medger i fråga om omyndigs tillgodohavande att insättning på sparkasseräkning eller därmed likställd räkning kan redovisas på skilda konton och motböcker. Denna bestämmelse var nödvändig, eftersom jordbrukskassélagen utgick från att insättning på sådan räkning för en och samma person skulle ske på en enda motbok. Nu föreslås att alla specialbestämmelser för sparkasseräkning skall slopas och då behövs inte denna undantagsbestämmelse.

Övriga paragrafer i departementsförslaget

Hänvisningarna i 52 § andra stycket, 88 a § och 96 § till vissa lagrum i jordbrukskasselagens nuvarande avsnitt »Rörelsen» har ändrats till att avse motsvarande lagrum i departementsförslaget.

Förslaget om att bankinspektionen skall ersätta länsstyrelsen som stadfästelse- och registreringsmyndighet föranleder följdändringar i 56 § andra stycket, 58 § andra stycket, 62 § första stycket, 75 § tredje stycket samt 87 § 2 mom. första, andra och fjärde styckena.

Ändringen av 74 § andra stycket är en följd av att kapitaltäckningsbestämmelserna för centralkassa i departementsförslaget utformas inte som inlåningsrättsregler utan som placeringsregler.

Till 91 § har gjorts ett tillägg innehållande bestämmelser om tillämpningsföreskrifter med anledning av att registreringen av jordbrukskasserörelsen flyttas över till bankinspektionen. Jag har behandlat spörsmålet närmare i specialmotiveringen till 5 § i departementsförslaget.

Övergångsbestämmelser

Som tidigare nämnts föreslås ändringarna i jordbrukskasselagen träda i kraft den 1 januari 1969. Överflyttandet från länsstyrelse till tillsynsmyndigheten dels av stadfästelse av jordbrukskassas stadgar, dels av registreringen av kreditkassor och riksorganisationen torde dock böra anstå till den 1 juli 1969.

I avsnittet om kapitaltäckning och kassareserv har jag förordat att centralkassa under en övergångsperiod av fem år skall få rätt att tillämpa nu gällande bestämmelser i nämnda hänseenden. Bestämmelse av denna innebörd tas in som ett andra stycke i övergångsbestämmelserna. Det ligger i sakens natur att centralkassa, som vill begagna isig av denna möjlighet, underrättar bankinspektionen om detta och att inspektionen får underrättelse även när övergång sker till den nya ordningen.

Bestämmelsen i tredje stycket har behandlats i avsnittet om kontorsetablering.

268 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 33 § skuldebrevslagen

I avsnittet om bankinstitutens inlåning bär jag något berört bestämmelserna i denna paragraf. Genom första stycket begränsas räckvidden av legitimationsklausul, intagen i motbok eller annat enkelt skuldebrev, och i andra stycket hänvisas till det i banklagstiftningen uppställda förbudet mot sådan klausul i sparkassebok och motbok med sparbank.

Av skäl som jag angett i nämnda avsnitt föreslår jag, att förbudet mot legitimationsklausul i banklagstiftningen skall vidgas till att avse varje insättningsbevis som bank utfärdar och som har karaktär av motbok. Jag ämnar senare föreslå motsvarande förbud i fråga om postsparbanksbok. Jag föreslår därför vissa ändringar av denna paragraf.

Första stycket är enligt sin nuvarande ordalydelse tillämpligt på motbok rörande tillgodohavande hos bank eller annat enkelt skuldebrev. Eftersom alla slags motböcker över tillgodohavande hos bank i fortsättningen föreslås omfattas av totalförbud mot legitimationsklausul förordar jag, att i första stycket används endast det mera vidsträckta begreppet »enkelt skuldebrev».

I andra stycket föreslås den ändringen att hänvisningen till de särskilda förbudsbestämmelserna i banklagstiftningen kommer att avse »motbok med bank». Genom definitionen i 4 § skuldebrevslagen av begreppet bank kommer hänvisningen att avse motbok hos affärsbanker, sparbanker, centralkassor och postsparbanken.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1968 269

Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets yttrande genom utdrag av protokollet inhämtas enligt 87 § regeringsformen över förslagen till 1) lag angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse, 2) lag angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker, 3) lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 3 juni 1955 (nr 417) angående införande av nya lagen om sparbanker, 4) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas säkerhetskassa, 5) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskas ser öreisen, 6) lag angående ändrad lydelse av 33 § lagen den 27 mars 1936 (nr 81) om skuldebrev.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

270 Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

Bilaga 1

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse

Härigenom förordnas, dels att 69 § lagen den 31 mars 1955 om bankrörelse1 skall upphöra att gälla, dels att 2, 54—63, 67, 68, 70, 71, 74, 99, 186 och 189 §§ lagen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

2 §• Ej må annan än riksbanken, bankaktiebolag, postbanken, sparbank, Sveriges allmänna hypoteksbank och Sveriges investeringsbank aktiebolag i sin firma eller eljest vid beteckning av affärsrörelsen använda ordet bank. Beträffande användningen av ordet bank i registrerad understödsförenings firma och vid beteckning av jordbrukslcasserörelse är särskilt stadgat.

54 §. Bankaktiebolag får ej för egen räkning driva handel med eller, med de undantag som angivas i 55 och 56 §§, förvärva annat än guld, mynt, växlar, checkar, anvisningar, obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar, utom sådana som medföra rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare (förlagsbevis).

55 §. Bankaktiebolag får förvärva 1. fast egendom, tomträtt och bostadsrätt till lägenhet för att bereda banken lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande behov, 2. aktie i bolag, som uteslutande har till syfte att förvalta fast egendom eller tomträtt som förvärvats för det under 1 angivna ändamålet, och förlagsbevis, som utfärdats av sådant bolag, 3. inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som bankbolaget äger, eller till lokaler, som bolaget i övrigt innehar, 4. bostadsrätt till lägenhet för att bereda bostad åt tjänsteman i banken, 5. efter tillstånd av Konungen, aktie i annat bankaktiebolag, i utländskt bankföretag och i svenskt aktiebolag eller utländskt företag, vars ändamål kan anses gagneligt för bankväsendet eller det allmänna, samt garantifondbevis eller förlagsbevis utfärdat av bolag eller företag som nu nämnts. Bankbolag som medverkar vid emission av aktier eller förlagsbevis på den allmänna marknaden får förvärva aktie eller förlagsbevis som ingår i

1 Senaste lydelse av 2 § se 1967:341 och av 186 § se 1967:541.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 271

emissionen. Sådan aktie eller förlagsbevis skall bolaget dock avyttra så snart det lämpligen kan ske och senast inom ett år efter förvärvet. Om synnerliga skäl föreligga, kan tillsynsmyndigheten förlänga denna tid.

56 §. För att skydda fordran får bankaktiebolag dels på offentlig auktion eller fondbörs köpa egendom, som är utmätt eller pantsatt för fordringen, dels som betalning för fordran övertaga för fordringen pantsatt eller annan egendom, om det är uppenbart att bankbolaget annars skulle lida avsevärd förlust. Vad nu sagts gäller ej egen aktie. Utgöres köpt eller övertagen egendom av fastighet, gruva, fabrik eller annan liknande anläggning eller fartyg, får bankbolag i utbyte mot sådan egendom med tillhörande lös egendom förvärva aktie i bolag, som bildats för förvaltning av egendomen eller för fortsättande av en med denna driven verksamhet, eller förlagsbevis, som utfärdats av sådant bolag. Bankbolag får därjämte förvärva aktie i bolag, i vilket bankbolaget enligt detta stycke förut förvärvat aktie, om uppenbar fara är att bankbolaget annars skulle lida förlust. Har bankbolag enligt första stycket förvärvat aktie i bolag eller av aktiebolag utfärdat förlagsbevis, får bankbolaget, om aktiebolaget överlåter sina tillgångar på annat aktiebolag, byta ut aktien eller förlagsbeviset mot aktie i det andra aktiebolaget eller förlagsbevis som utfärdats av detta bolag. Egendom, som bankbolag förvärvat enligt första eller andra stycket, skall avyttras, så snart det lämpligen kan ske och senast när det kan äga rum utan förlust för bolaget. Förvärv enligt denna paragraf skall ofördröj ligen anmälas hos tillsynsmyndigheten. 57 §. Bankaktiebolag skall till insättarnas skydd ha eget kapital till visst lägsta belopp. Detta bestämmes i förhållande till bankbolagets tillgångar och ingångna garantiförbindelser (placeringar). Dessa indelas vid beräkningen av kapitalkravet i följande fyra grupper, nämligen A. 1. inneliggande kassa, checkar, postremissväxlar samt fordringar hos riksbanken och riksgäldskontoret, 2. skattkammarväxlar och obligationer, som utfärdats av staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet, allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av Konungen, eller kreditaktiebolag, 3. andra fordringar för vilka staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet, bankaktiebolag, sparbank, centralkassa, postbanken, kreditaktiebolag, någon under A 1—2 avsedd kassa eller inrättning eller svenskt försäkringsföretag svarar, 4. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller fordran, som angives under A 1—3, 5. garantiförbindelser, som utfärdats av bankbolaget och för vilka banken erhållit säkerhet i värdehandling eller fordran, som angives under A 1—4, B. 1. andra fullgoda obligationer än de som angivas under A 2, 2. fordringar för vilka utländskt bank- eller försäkringsföretag svarar, 3. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller fordran, som angives under B 1—2, inteckning i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomt­

272 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

rätt till sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till tomträtten, eller förmånsrätt på grund av lagen den 16 december 1966 (nr 701) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa gemensamhetsanläggningar, om förmånsrätten får göras gällande på bankbolagets föranstaltande, 4. garantiförbindelser, som utfärdats av bankbolaget och för vilka banken erhållit säkerhet i värdehandling eller fordran, som angives under B 1—3, C. 1. fordringar för vilka säkerheten utgöres av inteckning i jordbruksfastighet, i bostadsfastighet med en- eller tvåfamilj shus eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån utgår eller i tomträtt till sådan fastighet, om inteckningssäkerheten är förstärkt med borgen och inteckningen ligger mellan sjuttiofem och etthundra procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till tomträtten, inteckning i fastighet, som helt eller delvis är inrättad för industriell verksamhet, eller i tomträtt till sådan fastighet inom femtio procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad och annan egendom som hör till tomträtten, förlagsbevis eller aktie, som noteras vid fondbörs här i landet, eller borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än tjugofemtusen kronor, 2. garantiförbindelser, som utfärdats av bankbolaget och för vilka banken erhållit säkerhet i form av värdehandling, fordran eller borgensförbindelse som angives under C 1, D. övriga tillgångar och garantiförbindelser utom sådana som enligt femte och sjätte styckena skola avräknas från eget kapital.

För placeringar, som angivas under A, fordras ej eget kapital. I övrigt skall bankbolag vid varje tidpunkt ha eget kapital till lägst ett belopp, som motsvarar sammanlagt en procent av summan av placeringar, som angivas under B, fyra procent av summan av placeringar, som angivas under C, och åtta procent av summan av placeringar, som angivas under D. Tillgång skall tagas upp till bokfört värde och garantiförbindelse till sitt nominella belopp. Med eget kapital avses aktiekapital, reservfond, dispositionsfond och av bolagsstämman fastställd vinstbalans. Med eget kapital får likställas det nominella värdet av förlagsbevis, utställda av bankbolaget, intill ett belopp motsvarande bolagets aktiekapital. I fråga om förlagskapital, som kan återkrävas av långivaren inom fem år, skall dock iakttagas att med bolagets kapital får likställas högst så stor del av det varje år förfallande beloppet som svarar mot tio procent av bolagets aktiekapital. Från bankbolagets eget kapital skall avräknas det bokförda värdet av vad banken såsom aktiekapital eller i annan form tillskjutit till annat in- eller utländskt företag som driver någon form av bankverksamhet. Sådan avräkning skall dock ej ske i fråga om företag, i vilket staten är delägare. Har bankbolag väsentligt ekonomiskt intresse i aktiebolag, som' uteslu­

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 273

tande har till syfte att förvalta fastighet eller tomträtt, som förvärvats för att bereda banken lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande behov, skall från bankbolagets eget kapital avräknas åtta procent av summan av det bokförda värdet av aktierna i fastighetsbolaget och bolagets bokförda skulder eller den del av dessa som svarar mot bankens aktieinnehav i fastighetsbolaget.

Med uppskattat värde avses det värde, som bankbolaget bestämt på grundval av särskild värdering. Har i enlighet med gällande bestämmelser om lån av statsmedel till främjande av bostadsbyggandet sådant lån beviljats till uppförande av viss byggnad, skall till grund för bedömandet av inteckningssäkerheten i stället för uppskattningsvärdet läggas det enligt nämnda bestämmelser fastställda pantvärdet för byggnaden eller den fastighet, där denna uppföres, om ej särskilda skäl föranleda annat.

58 §.

Bankaktiebolag skall hålla en med hänsyn till rörelsens art och omfattning tillräcklig kassareserv.

Kassareserven skall bestå av tillgångar som med lätthet kunna förvandlas i penningar och skall tillsammans med inneliggande kassa uppgå till lägst ett belopp som svarar mot tio procent av bankbolagets samtliga förbindelser, med undantag av förlagslån, lån mot inteckning i egen fastighet, lån som tagits upp hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån enligt fondens reglemente och garantiförbindelser. Nedgår kassareserven tillfälligt under föreskrivet belopp, skall den snarast ökas till detta.

År tillgång som angives i andra stycket pantsatt, får den ej inräknas i kassareserven. Utgör tillgången säkerhet för avtalad kredit som bankbolaget ej begagnat till fullo, får den ändå beräknas till det belopp, som bolaget enligt avtalet äger ytterligare erhålla vid anfordran.

59 §.

Kredit får beviljas endast mot betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen. Utan sådan säkerhet får dock kredit lämnas till belopp, som vid varje tidpunkt sammanlagt svarar mot högst tre procent av summan av bankaktiebolagets eget kapital och dess inlåning. Därutöver får kredit utan särskild säkerhet beviljas

1. sådan låntagare, som avses i 57 § första stycket A 2 och 3, samt utländskt bankföretag,

2. samfällighet som avses i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar, om krediten ej överstiger belopp för vilket förmånsrätt åtnjutes på grund av lagen om förmånsrätt för fordringar enligt nyssnämnda lag och förmånsrätten får göras gällande på bankbolagets föranstaltande,

3. näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig.

Aktie i bolag, som huvudsakligen förvaltar eller driver handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse, får mottagas som pant endast om aktien noteras vid fondbörs här i landet. Vad nu sagts gäller även förlagsbevis, som utfärdats av sådant bolag.

Bestämmelsen i 49 § om förbud för bankbolag att som pant mottaga egen aktie äger motsvarande tillämpning på förlagsbevis som bolaget utfärdat.

60 §.

Bankaktiebolag skall ägna särskild uppmärksamhet åt att kredit i sådan omfattning, att det kan vålla fara för bankbolagets säkerhet, icke lämnas

274 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

till samma låntagare eller till låntagare, som äro förbundna med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap, eller mot säkerhet av aktier eller förlagsbevis, som utgivits av samma aktiebolag eller aktiebolag som äro förenade i sådan gemenskap som nu sagts. Första stycket äger motsvarande tillämpning på borgen och annan garantiförbindelse till bankbolaget. 61 §. Till verkställande direktör i bankaktiebolag, dennes ställföreträdare eller annan, som ensam eller i förening med annan får avgöra på styrelsen ankommande ärenden, eller till den som är gift med sådan person får bankbolaget lämna kredit endast 1. mot säkerhet av borgen eller garanti av staten eller kommun eller av samfällighet, kassa, inrättning eller sammanslutning, som avses i 57 § första stycket A 2 och 3, 2. mot säkerhet av fordringar eller värdehandlingar som avses i 57 § första stycket A och B, dock att inteckning skall ligga inom sextio procent av det uppskattade värdet av den intecknade egendomen, 3. intill ett belopp av femtiotusen kronor, mot annan pantsäkerhet. Ledamot av bankbolags styrelse eller styrelsesuppleant, som ej erhållit uppdrag som avses i första stycket, eller den som är gift med sådan person får beviljas kredit endast mot säkerhet av sådan borgen eller garanti som avses i första stycket 1, mot säkerhet av pant eller genom diskontering av växel, som är grundad på verklig handelsaffär. Bankbolag får ej lämna kredit till revisor i bolaget eller revisorssuppleant eller till den som är gift med sådan person. Bankbolag får ej heller lämna kredit mot säkerhet av borgen eller fordringsbevis, som utfärdats av någon som avses i första och tredje styckena, eller mot växel, för vilken denne är betalningsskyldig. Första—fjärde styckena äga motsvarande tillämpning på bolag, förening eller annan sammanslutning, vari person som avses i första—tredje styckena eller sådan persons make i egenskap av delägare eller medlem har ett väsentligt ekonomiskt intresse, om ej annat följer av sista stycket. Sammanslutning, i vilken sådan person som avses i första stycket har väsentligt intresse, får ej beviljas kredit som angives i första stycket 3. Bankbolag får dock utan hinder av vad tidigare sagts lämna sådan sammanslutning kredit genom diskontering av växel, som är grundad på verklig handelsaffär, och bevilja kredit mot växel, som nu sagts och för vilken sammanslutningen är betalningsskyldig.

62 §. Bestämmelserna om kredit i 59—61 §§ äga motsvarande tillämpning på garantiförbindelse, som bankaktiebolag ikläder sig.

63 §. Ställes lån icke att betalas inom ett år, skall bankaktiebolag förbehålla sig rätt att säga upp lånet till återbetalning senast inom sagda tid. Utan förbehåll enligt första stycket får hankbolag 1. bevilja åter lån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning med längre löptid än ett år, 2. utlämna annat lån mot skuldebrev med längre löptid än ett år till belopp, som vid varje tidpunkt sammanlagt svarar mot högst tjugofem pro­

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 275

cent av summan av bolagets eget kapital och dess inlåning efter avdrag för lån som tagits upp hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån.

Förfallotiden för lån skall bestämmas så, att den är förenlig med villkoren för bankbolagets förbindelser. Lån som avses i andra stycket 2 får icke ställas på längre återbetalningstid än tio år. Har för sådant lån icke ställts säkerhet i fast eller lös egendom, skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning i förhållande till den tid för vilken lånet beviljas.

Bankbolaget skall förbehålla sig rätt att säga upp lån som avses i andra stycket till återbetalning senast inom tre månader, om säkerheten för lånet försvagas i märklig mån eller, i fråga om lån utan säkerhet, om trygghet icke längre föreligger för låneförbindelsens fullgörande.

Bestämmelserna i denna paragraf äga icke tillämpning på lån, för vars fulla gäldande staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet svarar. Föreskriften i tredje stycket första punkten gäller dock även sådant lån.

67 §.

Insättas penningar hos bankaktiebolag för att där stå inne viss tid, skall motbok eller annat bevis, som bankbolaget utfärdar om insättningen, ställas till viss man och innehålla att överlåtelse får ske endast till viss man och att överlåtelsen bör anmälas hos bolaget.

Bankbolag får ej träffa förbehåll om rätt för bolaget att åberopa betalning till annan än rätt innehavare av motbok.

Om efterlysning och dödande av förkommen motbok gälla särskilda bestämmelser.

68 §.

Innan bankaktiebolag inrättar bankkontor skall bankbolaget inhämta yttrande från nämnden för bankkontorsetablering.

Inrättas bankkontor skall detta omedelbart anmälas hos tillsynsmyndigheten.

Bankbolag skall bidraga till kostnaden för nämndens verksamhet enligt föreskrifter som meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

70 §.

Omyndig äger utan förmyndarens tillåtelse förfoga över medel som den omyndige själv satt in hos bankaktiebolag efter det att han fyllt sexton år. Utan den omyndiges samtycke får bankbolaget ej betala ut sådana medel till förmyndaren. Har förmyndaren fått överförmyndarens tillstånd att omhändertaga medlen och företett bevis på detta, äger den omyndige ej vidare förfoga över medlen. Sådan inskränkning i den omyndiges rätt skall antecknas på insättningsbevis eller i motbok, när beviset eller motboken företes hos bolaget.

Medel som förmyndare eller god man förvaltar enligt föräldrabalken får, utom såvitt angår ränta som stått inne kortare tid än ett år, tagas ut utan överförmyndarens tillstånd endast om förbehåll därom skett enligt 15 kap. 9 § andra stycket nämnda balk. överförmyndaren kan när som helst förordna, att förbehållet ej skall gälla. Sådant förordnande skall antecknas på bevis eller i motbok, som utfärdats om insättningen, överförmyndare, förmyndare och god man äga på begäran erhålla bevis om beloppet av de medel, som sättas in eller stå inne, och i förekommande fall intyg att meddelat tillstånd icke utnyttjats.

276 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

71 §. För bankaktiebolag skall finnas en styrelse bestående av minst fem och högst aderton ledamöter. Styrelsen skall------- — är stadgat.

74 §. Styrelsen skall----------- verkställande direktör. Styrelsen må jämväl — — — egen prövning. Angående den----------- myndigheten därom. Uppdrag som — — — varje slag. Styrelsen må icke------------ annan bankrörelse; 2. förvärv eller avyttring av fastighet, avsedd för bankens inrymmande eller för att tillgodose därmed sammanhängande behov; 3. beviljande av kredit till person, som avses i 61 § första och andra styckena, eller till bolag, förening eller annan sammanslutning, vari sådan person är styrelseledamot eller såsom delägare eller medlem äger ett väsentligt ekonomiskt intresse; styrelsen dock obetaget att för person eller sammanslutning, som nu nämnts, fastställa vissa gränser, inom vilka utan styrelsens beslut i varje särskilt fall kredit må beviljas vederbörande i och för en av honom idkad rörelse; 4. förvärv av----------- eller pantsatt; 5. fastställande av allmänna räntesatser för in- och utlåning; dock att beslut, där så påkallas av allmän ränteförändring, må utan styrelsens hörande meddelas för tiden intill nästkommande styrelsesammanträde. I denna —• — — ikläder sig.

99 §. Det åligger — — — nämnda redovisningshandlingar. Minst en------------ bankbolagets medel; granska av styrelsen vidtagna åtgärder i fråga om förvaltning och avyttring av jämlikt 56 § inköpt eller övertagen egendom; taga del av de------------ större betydelse. I övrigt-------- — vara erforderliga.

186 §. Med dagsböter----------- eller 49 §; 2. styrelseledamot eller likvidator, där han underlåter att verkställa påskrift å aktiebrev enligt 37 §, 44 § 2 mom. fjärde stycket, 45 § sista stycket, 46 § 2 mom. andra stycket eller 140 § andra stycket.

189 §. Bildas bankaktiebolag — — — skäligt värde. 5. Har bankbolag övertagit annat bankbolags rörelse och finnes bland sistnämnda bolags tillgångar egendom, varmed bankbolag ej må driva handel för egen räkning, må den egendom, även om sådant fall ej är för handen, som i 55 eller 56 § omförmäles, förvärvas av det övertagande bolaget. Egendom, som bankbolaget på detta sätt förvärvat, skall, i den mån egendomen ej jämlikt vad i nyssnämnda lagrum stadgas må av bolaget behållas, åter avyttras så snart lämpligen kan ske och senast då avyttring kan äga rum utan förlust för bolaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 277

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

Skyldighet att inhämta yttrande enligt 68 § första stycket föreligger icke för bankaktiebolag, som efter lagens ikraftträdande utnyttjar med stöd av äldre bestämmelser meddelat tillstånd att inrätta kontor.

278 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker

Härigenom förordnas, dels att 11, 16, 18, 19, 22—35, 39, 40, 43, 48, 58, 60, 67, 81, 83, 92 och 96 §§ lagen den 3 juni 1955 om sparbanker1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer, 35 a—c §§, av nedan angiven lydelse.

11 §•

I sparbank----------- - denna lag.

Huvudmännen skola vara minst tjugo och högst sextio, dock att tillsynsmyndigheten må, om särskilda förhållanden föranleda därtill, medgiva att antalet sättes högre än sextio.

16 §•

Då det — —- -— eller andra.

För att — —- — vara avskrivna.

Garantifond må återbetalas, i den mån sparbankens återstående fonder, inbegripet förlagskapital enligt vad därom stadgas i 26 §, äro tillräckliga för uppfyllande av kravet på egna fonder enligt nyssnämnda lagrum. I övrigt skall beträffande återbetalningen gälla vad i sådant hänseende blivit utfäst vid garantifondens bildande.

18 §.

Är i reglementet förbehåll gjort om återbäring av grundfond eller del därav, må sådan återbäring ej äga rum annat än i den mån reservfonden uppgår till belopp, som motsvarar tio gånger grundfonden; ej heller må återbäring ske, så länge garantifond, där sådan bildats, ej återbetalats eller om genom återbäringen sparbanken ej kan uppfylla i 26 § föreskrivet krav på egna fonder.

19 §.

Utfäst ränta å garantifond eller grundfond skall icke utbetalas, om till följd därav vinsten å rörelsen icke skulle förslå till att uppbringa grundfond eller garantifond till i 17 § första stycket angivet belopp. Ränta å garantifond skall ej heller utbetalas, om genom utbetalningen sådan förlust skulle uppkomma å rörelsen, att sparbanken ej kan uppfylla i 26 § föreskrivet krav på egna fonder. Grundfondränta skall ej i något fall utbetalas om till följd därav förlust skulle uppkomma.

1 Senaste lydelse av 11, 81, 83, 92 och 96 §§ se 1962: 234, av 16 § se 1967: 62 samt av 48 § se 1967: 542

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968 279

22 §.

Sparbanks rörelse skall avse företrädesvis sparbankens verksamhetsområde.

23 §.

Sparbank får ej för egen räkning driva handel med eller, med de undantag som angivas i 24 och 25 §§, förvärva annat än guld, mynt, växlar, checkar, anvisningar, obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar, utom sådana som medföra rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare (förlagsbevis).

24 §.

Sparbank får förvärva

1. fast egendom, tomträtt och bostadsrätt till lägenhet för att bereda sparbanken lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande behov,

2. aktie i bolag, som uteslutande har till syfte att förvalta fast egendom eller tomträtt som förvärvats för det under 1 angivna ändamålet, och förlagsbevis, som utfärdats av sådant bolag,

3. inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet som sparbanken äger, eller till lokaler, som sparbanken i övrigt innehar,

4. bostadsrätt till lägenhet för att bereda bostad åt tjänsteman i sparbanken.

Ärende om förvärv enligt första stycket av fast egendom, tomträtt eller aktie avgöres av huvudmännen, om ej annat följer av sparbankens reglemente. Detsamma gäller ärende om förbättring av byggnad i vilken sparbankens lokaler äro eller avses bliva inrymda.

Sparbank får till belopp, som vid varje tidpunkt sammanlagt svarar mot högst tio procent av sparbankens egna fonder, förvärva andel i sådan ekonomisk förening eller aktie i sådant bolag, som med Konungens godkännande verkar som en sammanslutning av svenska sparbanker för tillgodoseende av gemensamma intressen, eller garantifondbevis eller förlagsbevis, som utfärdats av föreningen eller bolaget, eller i övrigt tillskjuta medel till föreningen eller bolaget.

Utöver vad som följer av tredje stycket får sparbank efter tillstånd av tillsynsmyndigheten tillskjuta medel till förening eller aktiebolag som avses i nämnda stycke, om det tillskjutna kapitalet icke kan grunda upplåningsrätt eller täcka krav på eget kapital hos föreningen, bolaget eller annorstädes.

Sparbank som medverkar vid emission av aktier eller förlagsbevis på den allmänna marknaden får efter tillstånd av tillsynsmyndigheten förvärva aktie eller förlagsbevis som ingår i emissionen. Sådan aktie eller förlagsbevis skall sparbanken avyttra så snart det lämpligen kan ske och senast inom ett år efter förvärvet. Om synnerliga skäl föreligga, kan tillsynsmyndigheten förlänga denna tid.

25 §.

För att skydda fordran får sparbank dels på offentlig auktion eller fondbörs köpa egendom, som är utmätt eller pantsatt för fordringen, dels som betalning för fordran övertaga för fordringen pantsatt eller annan egendom, om det är uppenbart att sparbanken annars skulle lida avsevärd förlust. Bevis om tillskott till garantifond eller grundfond i sparbanken får

280 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

dock förvärvas endast om förutsättningar för återbetalning av fond föreligga enligt 16 eller 18 §. Egendom, som sparbank förvärvat enligt första stycket, skall avyttras så snart det lämpligen kan ske och senast när avyttring kan äga rum utan förlust för sparbanken. Förvärv enligt denna paragraf skall ofördröjligen anmälas hos tillsynsmyndigheten.

26 §. Sparbank skall till insättarnas skydd ha egna fonder till visst lägsta belopp. Detta bestämmes i förhållande till sparbankens tillgångar och ingångna garantiförbindelser (placeringar). Dessa indelas vid beräkningen av kapitalkravet i följande fyra grupper, nämligen A. 1. inneliggande kassa, checkar, postremissväxlar samt fordringar hos riksbanken och riksgäldskontoret, 2. skattkammarväxlar och obligationer, som utfärdats av staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet, allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av Konungen, eller kreditaktiebolag, 3. andra fordringar för vilka staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet, bankaktiebolag, sparbank, centralkassa, postbanken, kreditaktiebolag, någon under A 1—2 avsedd kassa eller inrättning eller svenskt försäkringsföretag svarar, 4. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller fordran, som angives under A 1—3, 5. garantiförbindelser, som utfärdats av sparbanken och för vilka sparbanken erhållit säkerhet i värdehandling eller fordran, som angives under A 1—4, B. 1. andra fullgoda obligationer än de som angivas under A 2, 2. fordringar för vilka utländskt bank- eller försäkringsföretag svarar, 3. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

värdehandling eller fordran, som angives under B 1—2,

inteckning i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomträtt till sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till tomträtten, eller

förmånsrätt på grund av lagen den 16 december 1966 (nr 701) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa gemensamhetsanläggningar, om förmånsrätten får göras gällande på sparbankens föranstaltande, 4. garantiförbindelser, som utfärdats av sparbanken och för vilka sparbanken erhållit säkerhet i värdehandling eller fordran, som angives under B 1—3, C. 1. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

inteckning i jordbruksfastighet, i bostadsfastighet med en- eller tvåfamilj shus eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån utgår eller ,i tomträtt till sådan fastighet, om inteckningssäkerheten är förstärkt med borgen och inteckningen ligger mellan sjuttiofem och etthundra procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till tomträtten,

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968 281

inteckning i fastighet, som helt eller delvis är inrättad för industriell verksamhet, eller i tomträtt till sådan fastighet inom femtio procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad och annan egendom som hör till tomträtten, förlagsbevis eller aktie, som noteras vid fondbörs här i landet, eller borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än tjugofemtusen kronor, 2. garantiförbindelser, som utfärdats av sparbanken och för vilka sparbanken erhållit säkerhet i form av värdehandling, fordran eller borgensförbindelse som angives under C 1, D. övriga tillgångar och garantiförbindelser utom sådana som enligt femte och sjätte styckena skola avräknas från sparbankens egna fonder. För placeringar, som angivas under A, fordras ej egna fonder. I övrigt skall sparbank vid varje tidpunkt ha egna fonder till lägst ett belopp, som motsvarar sammanlagt en procent av summan av placeringar, som angivas under B, fyra procent av summan av placeringar, som angivas under C, och åtta procent av summan av placeringar, som angivas under D. Tillgång skall tagas upp till bokfört värde och garantiförbindelse till sitt nominella belopp. Med egna fonder avses grundfond, reservfond och garantifond. Med egna fonder får likställas det nominella värdet av förlagsbevis, utställda av sparbanken, intill ett belopp motsvarande sparbankens reservfond. I fråga om förlagskapital, som kan återkrävas av långivaren inom fem år, skall dock iakttagas att med sparbankens fonder får likställas högst så stor del av det varje år förfallande beloppet som svarar mot tio procent av reservfonden. Från sparbankens egna fonder skall avräknas det bokförda värdet av vad sparbanken såsom aktiekapital eller i annan form tillskjutit till företag som driver någon form av bankverksamhet. Sådan avräkning skall dock ej ske i fråga om företag, i vilket staten är delägare. Har sparbank väsentligt ekonomiskt intresse i aktiebolag, som uteslutande har till syfte att förvalta fastighet eller tomträtt, som förvärvats för alt bereda sparbanken lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande behov, skall från sparbankens egna fonder avräknas åtta procent av summan av det bokförda värdet av aktierna i fastighetsbolaget och bolagets bokförda skulder eller den del av dessa som svarar mot sparbankens aktieinnehav i fastighetsbolaget. Med uppskattat värde avses det värde, som sparbanken bestämt på grundval av särskild värdering. Har i enlighet med gällande bestämmelser om lån av statsmedel till främjande av bostadsbyggandet sådant lån beviljats till uppförande av viss byggnad, skall till grund för bedömandet av inteckningssäkerheten i stället för uppskattningsvärdet läggas det enligt nämnda bestämmelser fastställda pantvärdet för byggnaden eller den fastighet, där denna uppföres, om ej särskilda skäl föranleda annat. Sparbank, som på grund av avtal enligt 79 § skall uppbära blivande överskott vid annan sparbanks likvidation, får Add bestämmande av kravet på egna fonder under tiden för likvidationen taga överskottet i beräkning intill belopp och på villkor som tillsynsmyndigheten fastställer.

282 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

27 §.

Sparbank skall hålla en med hänsyn till rörelsens art och omfattning tillräcklig kassareserv.

Kassareserven skall bestå av tillgångar som med lätthet kunna förvandlas i penningar och skall tillsammans med inneliggande kassa uppgå till lägst ett belopp som svarar mot tio procent av sparbankens samtliga förbindelser, med undantag av förlagslån, lån mot inteckning i egen fastighet, lån som tagits upp hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån enligt fondens reglemente och garantiförbindelser. Nedgår kassareserven tillfälligt under föreskrivet belopp, skall den snarast ökas till detta.

Är tillgång som angives i andra stycket pantsatt, får den ej inräknas i kassareserven. Utgör tillgången säkerhet för avtalad kredit som sparbanken ej begagnat till fullo, får den ändå beräknas till det belopp, som sparbanken enligt avtalet äger ytterligare erhålla vid anfordran.

28 §.

Kredit får beviljas endast mot betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen. Utan sådan säkerhet får dock kredit lämnas till belopp, som vid varje tidpunkt sammanlagt svarar mot högst tre procent av summan av sparbankens fonder och dess inlåning. Därutöver får kredit utan särskild säkerhet bevilj as

1. sådan låntagare, som avses i 26 § första stycket A 2 och 3, samt utländskt bankföretag,

2. samfällighet som avses i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar, om krediten ej överstiger belopp för vilket förmånsrätt åtnjutes på grund av lagen om förmånsrätt för fordringar enligt nyssnämnda lag och förmånsrätten får göras gällande på sparbankens föranstaltande,

3. näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig.

Aktie i bolag, som huvudsakligen förvaltar eller driver handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse, får mottagas som pant endast om aktien noteras vid fondbörs här i landet. Vad nu sagts gäller även förlagsbevis som utfärdats av sådant bolag.

Sparbank får ej som pant mottaga förlagsbevis, som sparbanken utfärdat, och ej heller bevis om tillskott till garantifond eller grundfond i sparbanken.

29 §.

Sparbank skall ägna särskild uppmärksamhet åt att kredit i sådan omfattning, att det kan vålla fara för sparbankens säkerhet, icke lämnas till samma låntagare eller till låntagare, som äro förbundna med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap, eller mot säkerhet av aktier eller förlagsbevis, som utgivits av samma aktiebolag eller aktiebolag som äro förenade i sådan gemenskap som nu sagts.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på borgen och annan garantiförbindelse till sparbanken.

30 §.

Till den som ensam eller i förening med annan får avgöra på sparbankens styrelse ankommande ärenden eller till den som är gift med sådan person får sparbanken lämna kredit endast

1. mot säkerhet av borgen eller garanti av staten eller kommun eller av samfällighet, kassa, inrättning eller sammanslutning, som avses i 26 § första stycket A 2 och 3,

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968 283

2. mot säkerhet av fordringar eller värdehandlingar som avses i 26 § första stycket A och B, dock att inteckning skall ligga inom sextio procent av det uppskattade värdet av den intecknade egendomen,

3. intill ett belopp av femtiotusen kronor, mot annan pantsäkerhet.

Ledamot av sparbanks styrelse eller styrelsesuppleant, som ej erhållit uppdrag som avses i första stycket, eller den som är gift med sådan person får beviljas kredit endast mot säkerhet av sådan borgen eller garanti som avses i första stycket 1 eller mot säkerhet av pant.

Sparbank får ej lämna kredit till revisor i sparbanken eller revisorssuppleant eller till den som är gift med sådan person.

Sparbank får ej heller lämna kredit mot säkerhet av borgen eller fordringsbevis, som utfärdats av någon som avses i första—tredje styckena, eller mot växel, för vilken denne är betalningsskyldig.

Första—fjärde styckena äga motsvarande tillämpning på bolag, förening eller annan sammanslutning, vari person som avses i första—tredje styckena eller sådan persons make i egenskap av delägare eller medlem har ett väsentligt ekonomiskt intresse, om ej annat följer av sista stycket.

Sammanslutning, i vilken sådan person som avses i första stycket har väsentligt intresse, får ej beviljas kredit som angives i första stycket 3. Sparbank får dock utan hinder av vad tidigare sagts lämna sammanslutning, i vilken sådan person som sägs i första eller andra stycket har väsentligt intresse, kredit genom diskontering av växel, som är grundad på verklig handelsaffär, och bevilja kredit mot växel, som nu sagts och för vilken sammanslutningen är betalningsskyldig.

31 §.

Bestämmelserna om kredit i 28—30 §§ äga motsvarande tillämpning på garantiförbindelse, som sparbank ikläder sig.

32 §.

Ställes lån icke att betalas inom ett år, skall sparbank förbehålla sig rätt att säga upp lånet till återbetalning senast inom sagda tid.

Utan förbehåll enligt första stycket får sparbank

1. bevilja återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning med längre löptid än ett år,

2. utlämna annat lån mot skuldebrev med längre löptid än ett år till belopp, som vid varje tidpunkt sammanlagt svarar mot högst tjugofem procent av summan av sparbankens fonder och dess inlåning efter avdrag för lån som tagits upp hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån.

Förfallotiden för lån skall bestämmas så, att den är förenlig med villkoren för sparbankens förbindelser. Lån som avses i andra stycket 2 får icke ställas på längre återbetalningstid än tio år. Har för sådant lån icke ställts säkerhet i fast eller lös egendom, skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning i förhållande till den tid för vilken lånet beviljas.

Sparbanken skall förbehålla sig rätt att säga upp lån som avses i andra stycket till återbetalning senast inom tre månader, om säkerheten för lånet försvagas i märklig mån eller, i fråga om lån utan säkerhet, om trygghet icke längre föreligger för låneförbindelsens fullgörande.

Bestämmelserna i denna paragraf äga icke tillämpning på lån, för vars fulla gäldande staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet svarar. Föreskriften i tredje stycket första punkten gäller dock även sådant lån.

284 Kungi. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

33 §. Sparbank får ej vid avtal om kredit eller annars i sin rörelse förbehålla sig vinst på affär, som sparbanken själv icke äger avsluta. Ej heller får sparbank, där ej är fråga om utdelning på aktier eller vad i övrigt kan tillkomma sparbanken som ägare av aktier, på annat sätt beredas andel i vinst på verksamhet, som sparbanken själv icke får driva.

34 §. Vid beviljande av kredit får sparbank icke göra förbehåll om att kreditbeloppet eller del av detta skall sättas in hos sparbanken för längre tid än sex månader eller på längre tids uppsägning än sex månader.

35 §. Sparbank får ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för sådana förbindelser. Vad nu sagts gäller dock ej räntebärande förlagsbevis, som lyder på minst etthundra kronor. Sparmärken för användning vid inlåning inom skolsparrörelsen får sparbank utfärda endast om åtgärder vidtagits för kontroll över utelöpande märken.

35 a §. Insättas penningar hos sparbank för att där stå inne viss tid, skall motbok eller annat bevis, som sparbanken utfärdar om insättningen, ställas till viss man och innehålla att överlåtelse får ske endast till viss man och att överlåtelsen bör anmälas hos sparbanken. Sparbank får ej träffa förbehåll om rätt för sparbanken att åberopa betalning till annan än rätt innehavare av motbok. Om efterlysning och dödande av förkommen motbok gälla särskilda bestämmelser.

35 b §. Innan sparbank inrättar bankkontor skall sparbanken inhämta yttrande från nämnden för bankkontorsetablering. Inrättas bankkontor skall detta omedelbart anmälas hos tillsynsmyndigheten. Sparbank skall bidraga till kostnaden för nämndens verksamhet enligt föreskrifter som meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer. 5

35 c §. Omyndig äger utan förmyndarens tillåtelse förfoga över medel som den omyndige själv satt in hos sparbank efter det att han fyllt sexton år. Utan den omyndiges samtycke får sparbanken ej betala ut sådana medel till förmyndaren. Har förmyndaren fått överförmyndarens tillstånd att omhändertaga medlen och företett bevis på detta, äger den omyndige ej vidare förfoga över medlen. Sådan inskränkning i den omyndiges rätt skall antecknas på insättningsbevis eller i motbok, när beviset eller motboken företes hos sparbanken. Medel, som förmyndare eller god man förvaltar enligt föräldrabalken, får, utom såvitt angår ränta som stått inne kortare tid än ett år, tagas ut utan överförmyndarens tillstånd endast om förbehåll därom skett

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 196S 285

enligt 15 kap. 9 § andra stycket nämnda balk. överförmyndaren kan när som helst förordna, att förbehållet ej skall gälla. Sådant förordnande skall antecknas på bevis eller i motbok, som utfärdats om insättningen, överförmyndare, förmyndare och god man äga på begäran erhålla bevis om beloppet av de medel, som sättas in eller stå inne, och i förekommande fall intyg att meddelat tillstånd icke utnyttjats.

39 §.

Styrelsen får, om reglementet medgiver det, uppdraga åt styrelseledamot eller annan att ensam eller i förening med annan avgöra ärenden av beskaffenhet att annars ankomma på styrelsens egen prövning.

Om den befogenhet, som skall tillkomma person som avses i första stycket, åligger det styrelsen att meddela föreskrifter i en för ett år i sänder fastställd instruktion. Avser uppdraget beviljande av kredit, skola grunderna för kreditgivningen fastställas. Styrelsen skall, så snart det kan ske, till tillsynsmyndigheten insända avskrift av instruktionen och underrätta myndigheten om de ändringar som vidtagas i instruktionen.

Uppdrag enligt första stycket kan när som helst återkallas eller inskränkas. Utan hinder av uppdrag får styrelsen själv avgöra ärende av varje slag.

Styrelsen får ej uppdraga åt enskild styrelseledamot eller annan att avgöra ärende, som avser

1. inrättande eller indragning av filial eller övertagande av annan bankrörelse,

2. förvärv eller avyttring av fastighet, som är avsedd för sparbankens inrymmande eller för att tillgodose därmed sammanhängande behov,

3. beviljande av kredit till person, som avses i 30 § första eller andra stycket, eller till bolag, förening eller annan sammanslutning, vari sådan person är styrelseledamot eller som delägare eller medlem har ett väsentligt ekonomiskt intresse; för kredit, som nu sägs, får dock styrelsen fastställa vissa gränser, inom vilka utan styrelsens beslut i varje särskilt fall kredit får beviljas i och för en av låntagaren idkad rörelse,

4. förvärv av aktie eller förlagsbevis i andra fall än då fråga är om aktie eller förlagsbevis, som är utmätt eller pantsatt för sparbankens fordran,

5. fastställande av allmänna räntesatser för in- och utlåning; dock att beslut, om det är påkallat av allmän ränteförändring, får utan styrelsens hörande meddelas för tiden till nästa styrelsesammanträde,

6. meddelande av bestämmelser om kassaverksamheten vid sparbanken eller om rörelsen i dess helhet vid filial och hur denna rörelse skall övervakas från huvudkontorets sida.

Bestämmelser om kredit skola gälla även i fråga om garantiförbindelse, som sparbank ikläder sig.

40 §.

Styrelseledamot eller den som erhållit uppdrag enligt 39 § må ej handlägga fråga rörande avtal mellan honom och sparbanken eller sådan fråga om avtal mellan sparbanken och tredj e man, i vilken han äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot sparbankens. Ej heller må han deltaga i beslut angående avtal mellan sparbanken och tredje man, som han ensam eller jämte annan äger företräda. Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning beträffande gåva från sparbanken, så ock beträffande rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten, den som fått uppdrag enligt 39 § eller tredje man.

286 Kungl. Maj:ts proposition nr 1A3 år 1968

43 §.

I förhållande till sparbanken åligger det styrelsen att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter som meddelas i reglementet eller, beträffande frågor som falla inom huvudmännens befogenhet, av dessa. Detsamma skall gälla annan ställföreträdare för sparbanken samt den som erhållit uppdrag enligt 39 §; och äro dessa jämväl skyldiga hörsamma föreskrift som meddelas av styrelsen.

Föreskrift, vilken — ■—- — sparbankens intressen.

Den som------------ å avtalet.

48 §.

Jämte vad i bokföringslagen är stadgat skall i fråga om sparbanks balansräkning gälla:

1. Tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för sparbanken, må ej i vidare mån än som betingas av förbättringar, som nedlagts å desamma, i balansräkningen för det år, varunder de förvärvats, upptagas till högre värde än som motsvarar kostnaderna för deras förvärvande och därefter till högre värde än det, vartill de varit uppförda i närmast föregående balansräkning. Är det verkliga värdet lägre än det belopp, vartill dylik tillgång sålunda upptagits, skall å tillgången årligen avskrivas vad som motsvarar dess av ålder och nyttjande eller annan därmed jämförlig orsak uppkomna värdeminskning.

Utan hinder av vad nu sagts må fast egendom, avsedd till stadigvarande bruk för sparbanken, eller tomträtt till fastighet, avsedd för sådant ändamål, för täckande av förlust å sparbankens rörelse uppskrivas högst till det bestående värde, tillgången i fråga måste anses äga, såframt tillsynsmyndigheten medgivit uppskrivningen. I intet fall må dock uppskrivning ske över senast fastställda taxeringsvärdet å den fasta egendomen eller, vad gäller tomträtt, å byggnad eller byggnader, som utgöra tillbehör till tomträtten. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning å aktie, som omförmäles i 24 § första stycket 2.

2. Beträffande andra tillgångar än ovan nämnts gäller att de ej må upptagas över verkliga värdet. För fordran, som förfaller eller kan av sparbanken uppsägas till betalning först efter längre tid än ett år, må värdet icke sättas högre än att avkastning erhålles efter en räntefot som svarar mot det allmänna ränteläget. Närmare föreskrifter om värderingen av här avsedda fordringar meddelas årligen av tillsynsmyndigheten. Osäkra fordringar skola upptagas högst till det belopp, varmed de beräknas komma att inflyta. Värdelösa fordringar må icke upptagas såsom tillgång.

3. I stället för avskrivning å tillgångs värde må motsvarande belopp kunna uppföras å särskilt värdeminskningskonto. Minskning av värdeminskningskonto är medgiven, där avskrivning med samma belopp sker å motsvarande tillgång, så ock i den män, enligt vad förut i denna paragraf är sagt, hinder ej möter för uppskrivning av tillgång samt minskning av värdeminskningskonto sker i stället för sådan uppskrivning.

4. Avskrivning skall avse viss tillgång eller grupp av tillgångar av likartad beskaffenhet.

5. De belopp, till vilka sparbankens särskilda fonder uppgå, skola vart för sig i balansräkningen uppföras bland skulderna. Benämningen fond må endast användas för grundfond, reservfond och garantifond.

6. Organisations- eller förvaltningskostnader må ej uppföras såsom till-

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968 287

7. Inom linjen skall anmärkas sammanlagda beloppet av sparbankens ansvarsförbindelser, i den män de icke upptagits bland skulderna. Tillika skall inom linjen upptagas av sparbanken ställda panters sammanlagda bokförda värde. Inom linjen skola ock anmärkas de pensionsåtaganden, som ej upptagits bland skulderna. Ytterligare skall inom linjen uppföras ränta å garantifond eller grundfond, som till följd av reglerna i 19 § icke kunnat utbetalas.

Vad i----------- eller bilaga.

58 §. Ansvarsfrihet må — — — röstat däremot. Anställes ej------------ blivit beviljad. Om ansvarsfrihet — -— -— nämnda handling.

Talan om skadestånd på grund av förvaltningsåtgärd, som någon vidtagit med stöd av uppdrag enligt 39 §, må ej väckas av sparbanken, sedan ett år förflutit från det förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen för det räkenskapsår, under vilket åtgärden vidtagits, framlagts å sammanträde med huvudmännen, såframt icke förhållande föreligger varom stadgas i tredje stycket.

60 §.

Försättes sparbank------------redovisningen avser.

Mot den som erhållit uppdrag enligt 39 § samt revisor äger konkursboet ock, där sparbanken försättes i konkurs på ansökan, vilken gjorts innan två år förflutit från det förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen framlades å sammanträde med huvudmännen, föra sådan talan.

Talan, varom----------- talan förlorad.

67 §. Då sparbanken------------ med huvudmännen. Redovisningen skall — — — redovisningen omfattar.

I fråga om styrelsens redovisning, om revisorernas granskning och revisionsberättelsen, om handlingars framläggande å sammanträde med huvudmännen, om behandlingen av frågan om ansvarsfrihet samt om anställande av talan mot styrelseledamot eller den som erhållit uppdrag enligt 39 § skall i tillämpliga delar gälla vad i denna lag förut rörande dessa ämnen föreskrivits.

81 §. Om sparbanks — — — med straff. Där sparbank------- — sådan talan. Tillsynsmyndigheten skall — — — utfärda instruktion. Tillsynsmyndigheten äger — --------denna lag.

Då tillsynsmyndigheten i anledning av att sparbank icke kan uppfylla i 26 § föreskrivet krav på egna fonder förelägger sparbankens styrelse att vidtaga rättelse, må, där ej särskilda omständigheter föranleda annat, den tid, inom vilken föreläggandet skall vara fullgjort, icke sättas längre än två månader, och må i intet fall sagda tid bestämmas till mer än ett år.

Har sparbanks----------- i likvidation.

83 §. Sparbanks styrelse — — -— av myndigheten;

att, då anledning yppas till antagande, att sparbanken gjort sådana för­

288 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

luster att sparbanken icke kan uppfylla i 26 § föreskrivet krav på egna fonder, ofördröjligen upprätta särskild balansräkning enligt 48 § för utvisande av sparbankens ställning samt att, därest balansräkningen bekräftar antagandet i fråga, ofördröjligen avsända meddelande härom till tillsynsmyndigheten; samt

att dels------------och ställning.

92 §.

Har huvudman, styrelseledamot, den som erhållit uppdrag enligt 39 §, revisor, likvidator, likvidationsrevisor eller ombud, som avses i 82 § 1 mom., vid fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat sparbanken skada, är han pliktig att till sparbanken utgiva ersättning för skadan.

Har huvudman —------- för skadan. Där medhjälpare,------- — för skadan.

96 §. Med dagsböter----------- eftersätter bestämmelserna i nämnda lagrum; 4. den, som bryter mot vad som är stadgat i 2 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

I fråga om krav på eget kapital och om skyldighet att hålla kassareserv får sparbank tillämpa äldre bestämmelser till utgången av år 1973.

Vid bokslut, som sker för tidigare år än 1974, får obligation, som avses i 48 § första stycket 1 i dess äldre lydelse och som förvärvats före den 1 januari 1969, värderas enligt äldre bestämmelser. Detsamma gäller fordran på grund av lån, som avses i 48 § första stycket 2 i dess äldre lydelse och som beviljats före nyssnämnda tidpunkt.

Skyldighet att inhämta yttrande enligt 35 b § första stycket föreligger icke för sparbank, som efter lagens ikraftträdande utnyttjar med stöd av äldre bestämmelser meddelat tillstånd att inrätta kontor.

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968 289

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 6 § lagen den 3 juni 1955 (nr 417) angående

införande av nya lagen om sparbanker

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 3 juni 1955 angående införande av nya lagen om sparbanker1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

annan bidragstecknare.

7. I fråga om medel, som förvaltas 7. I fråga om medel, som förvaltas av förmyndare eller god man och av förmyndare eller god man och som sedan den 1 januari 1941 inne- som sedan den 1 januari 1941 innestå å räkning hos sparbank utan vill­ stå å räkning hos sparbank utan kor att de må lyftas allenast med villkor att de må lyftas allenast med överförmyndarens tillstånd, skall, så­ överförmyndarens tillstånd, skall, såframt ej överförmyndaren annorlun­ framt ej överförmyndaren annorda förordnar, vid tillämpning av vad lunda förordnar, vid tillämpning av i 24 § nya lagen stadgas så anses som vad i 35 c § nya lagen stadgas så anom förbehåll enligt 15 kap. 9 § and­ ses som om förbehåll enligt 15 kap. ra stycket föräldrabalken gjorts, att 9 § andra stycket föräldrabalken de må uttagas utan sådant tillstånd. gjorts, att de må uttagas utan sådant Vad nu sagts skall ock gälla medel, tillstånd. Vad nu sagts skall ock som sedermera insatts eller framde­ gälla medel, som sedermera insatts les insättas å räkningen, samt ränta eller framdeles insättas å räkningsom lagts eller lägges till kapitalet. en, samt ränta som lagts eller lägges

till kapitalet.

8. Har sparbank--------------- ------------ -----år 1965.

9. Utan hinder av vad i 28 § fjärde 9. Utan hinder av vad i 28 § andra stycket nya lagen stadgas beträffan­ och tredje styckena nya lagen stadde säkerhet för lån, må egendom, gas beträffande säkerhet för lån, må som innan nya lagen vunnit tillämp­ egendom, som innan nya lagen vunning å sparbanken genom att re­ nit tillämpning å sparbanken genom gistrering skett ställts som säkerhet att registrering skett ställts som säför lån, alltjämt godtagas som så­ kerhet för lån, alltjämt godtagas som dan under lånets fortsatta löptid. sådan under lånets fortsatta löptid,

10. De styrelseledamöter —--------å likvidationen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

1 Senaste lydelse av 6 § se 1965: 222.

10 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 1 .'/.‘i

290 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas säkerhetskassa

Härigenom förordnas, att 2, 3 och 6 §§ lagen den 15 juni 1934 om sparbankernas säkerhetskassa1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

Såsom bidrag------- -—------- kalenderår förvaltade.

Vad nu sagts skall ej gälla spar- Vad nu sagts skall ej gälla sparbank. vars fondmedel, sedan i före- bank, vars fondmedel, sedan i förekommande fall därifrån avdragits kommande fall därifrån avdragits garantifond och i fondmedlen in­ garantifond och i fondmedlen ingående förlagskapital samt under de gående förlagskapital samt under de tio första åren efter sparbankens bil­ tio första åren efter sparbankens bildande jämväl grundfond, antingen dande jämväl grundfond, antingen äro eller genom bidragets erläggan­ äro eller genom bidragets erläggande de skulle bliva otillräckliga för iakt­ skulle bliva otillräckliga för uppfyltagandet av det förhållande, som lande av kravet på egna fonder jämjämlikt 27 § lagen om sparbanker likt 26 § lagen om sparbanker.

skall förefinnas mellan sparbankens

inlåning och dess fonder.

3 §•

Uppgår kassans behållning till tju­ Sparbank äger, så länge kassan bego miljoner kronor, skall hälften av står, ej göra gällande någon rätt till den behållna avkastningen årligen kassans tillgångar.

utdelas till sparbankerna efter förhållandet mellan de bidrag varje sparbank sammanlagt inbetalat till kassan. Uppgår behållningen till ett belopp motsvarande en procent av de medel, som sparbankerna vid utgången av nästföregående kalenderår sammanlagt förvaltade, skall hela avkastningen efter samma grund

utdelas. I övrigt åge sparbank, så länge kassan består, ej göra gällande någon rätt till kassans tillgångar.

1 Senaste lydelse av 2 och 6 §§ se 1955: 419.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 291

Sparbanks rätt till framtida utdel­ Sparbanks rätt till kassans tillning eller till kassans tillgångar vid gångar vid dess upplösning må ej dess upplösning må ej uppföras som uppföras som tillgång i sparbankens tillgång i sparbankens räkenskaper räkenskaper eller överlåtas annorleeller överlåtas annorledes än i sam­ des än i samband med överlåtelse av band med överlåtelse av sparbankens sparbankens rörelse å annan sparrörelse å annan sparbank. bank.

Kassans styrelse må, efter pröv­ Kassans styrelse må, efter prövning i varje särskilt fall och på vill­ ning i varje särskilt fall och på villkor, som styrelsen äger bestämma, kor, som styrelsen äger bestämma, med anlitande av kassans medel läm­ med anlitande av kassans medel lämna dels bistånd åt sparbank, vars na dels bistånd åt sparbank, vars fondmedel till följd av inträffade för­ fondmedel till följd av inträffade förluster nedgått under det i förhållan­ luster blivit otillräckliga för uppfylde till sparbankens inlåning enligt lande av kravet på egna fonder en27 § lagen om sparbanker erforder­ ligt 26 § lagen om sparbanker, ävenliga beloppet, ävensom åt sparbank, som åt sparbank, som eljest på grund som eljest på grund av inträffade el­ av inträffade eller väntade förluster ler väntade förluster råkat i eller kan råkat i eller kan befaras råka i svåbefaras råka i svårigheter, dels ock, righeter, dels ock, i den utsträckning i den utsträckning så finnes skäligt, så finnes skäligt, gottgörelse åt ingottgörelse åt insättare i sparbank, sättare i sparbank, som trätt i likvisom trätt i likvidation eller försatts dation eller försatts i konkurs. i konkurs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

292 Kimgl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om

jordbrukskasserörelsen

Härigenom förordnas, dels att 4, 5, 7, 12, 14, 22, 24, 30—42, 52, 56, 58, 62; 74 och 75 §§, 87 § 2 inom., 88 a § samt 91 och 96 §§ lagen den 25 maj 1956 om jordbrukskasserörelsen1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 42 a—d §§, av nedan angiven lydelse.

4 §•

Jordbrukskassas firma----------- »ek.för.».

Ej må — — — ordet jordbrukskreditkassa.

Kreditkassa äger vid beteckning av rörelsen använda ordet bank.

5 §.

. Jordbrukskasserörelsen skall stå under tillsyn av bankinspektionen.

Kreditkassorna och riksorganisationen registreras hos tillsynsmyndigheten. Bestämmelserna om länsstyrelse i lagen den 1 juni 1951 (nr 308) om ekonomiska föreningar äga i fråga om jordbrukskasserörelsen motsvarande tillämpning på tillsynsmyndigheten. Anteckning i registret skall dock, såvitt angår kreditkassa, kungöras i allmänna tidningarna och i tidning, som är allmänt spridd inom kassans verksamhetsområde.

7 §•

Sedan beslut fattats att bilda jordbrukskassa och stadgar för kassan antagits, skall stadfästelse på dessa sökas hos tillsynsmyndigheten. I ärendet skall tillfälle beredas riksorganisationen och den centralkassa, vari jordbrukskassan skall bliva medlem, att avgiva yttrande.

Finner tillsynsmyndigheten att stadgarna överensstämma med denna lag samt lag och författning i övrigt ävensom att stadgarna innehålla föreskrifter som göra kassan ägnad att fullgöra sina uppgifter, skall tillsynsmyndigheten stadfästa stadgarna och godkänna kassan. Stadfästelse skall ock sökas på beslut om ändring i jordbrukskassas stadgar.

12 §.

Villkoren för inträde som medlem i jordbrukskassa fastställas av riksorganisationen.

14 §.2

Jordbrukskassa må —---------sina medlemmar.

1 Senaste lydelse av 58 § se 1962: 88 och av 87 § 2 mom. se 1967: 543. 88 a § införd genom 1962: 88.

a Ändringen innebär att andra stycket upphävs.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968 293

22 §.

Till medlem i centralkassa må allenast antagas

jordbrukskassa vars styrelse har sitt säte inom centralkassans verksamhetsområde, samt

bolag, förening eller annan sammanslutning, som har till huvudsaklig uppgift att ekonomiskt eller på annat sätt främja jordbruket, binäring därtill eller fisket eller intressen som äro gemensamma för utövare av sådana näringar.

Riksorganisationen äger----------- i centralkassa.

24 §.i

Centralkassa må bereda kredit allenast åt medlemmar i kassan eller i ansluten jordbrukskassa samt åt bankaktiebolag, sparbank, centralkassa, postbanken, allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av Konungen, utländskt bankföretag, svenskt försäkringsföretag och kreditaktiebolag.

Ivreditgivningen till —- •—■ — tillhörande säkerheter.

30 §.

Kreditkassa får låna ut pengar och anskaffa medel till utlåningen i den ordning denna lag föreskriver samt idka verksamhet som står i samband därmed.

Jordbrukskassa får ej för egen räkning låna in pengar från allmänheten. Utan tillstånd av tillsynsmyndigheten får kreditkassa icke mottaga värde­

handlingar till föi'varing och förvaltning. Tillstånd får meddelas endast om kassan med hänsyn till dess organisation och förvaringsanordningar samt fonder kan på ett betryggande sätt handha sådan verksamhet. När förutsättningar icke längre föreligga för tillstånd, får det återkallas.

I kreditkassas stadgar skola angivas de rörelsegrenar som kassan får utöva.

31 §.

Kreditkassa får ej för egen räkning driva handel med eller, med de undantag som angivas i 32 och 33 §§, förvärva annat än guld, mynt, växlar, checkar, anvisningar, obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar utom förlagsbevis.

32 §. : ii

Kreditkassa får förvärva

1. fast egendom, tomträtt och bostadsrätt till lägenhet för att bereda kassan eller ansluten kassa lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande behov.

2. aktie i bolag, som uteslutande har till syfte att förvalta fast egendom eller tomträtt som förvärvats för det under 1 angivna ändamålet, och förlagsbevis, som utfärdats av sådant bolag,

3. inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som kassan äger, eller till lokaler, som kassan i övrigt innehar,

4. bostadsrätt till lägenhet för att bereda bostad å tjänsteman i kassan eller ansluten kassa.

Ärende om förvärv enligt första stycket av fast egendom, tomträtt eller aktie avgöres av stämman, om ej annat följer av kreditkassans stadgar. 1

1 Ändringen innebär bl. a. att tredje och fjärde styckena upphävs,

294 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Detsamma gäller ärende om förbättring av byggnad i vilken kassans eller ansluten kassas lokaler äro eller avses bliva inrymda.

Centralkassa får till belopp, som vid varje tidpunkt sammanlagt svarar mot högst tio procent av kassans och anslutna jordbrukskassors eget kapital, förvärva andel i sådan ekonomisk förening eller aktie i sådant bolag, som tillgodoser för kreditkassor gemensamma intressen, eller garantifondbevis eller förlagsbevis, som utfärdats av föreningen eller bolaget, eller i övrigt tillskjuta medel till föreningen eller bolaget.

Utöver vad som följer av tredje stycket får centralkassa efter tillstånd av tillsynsmyndigheten tillskjuta medel till förening eller aktiebolag som avses i nämnda stycke, om det tillskjutna kapitalet icke kan grunda upplåningsrätt eller täcka krav på eget kapital hos föreningen, bolaget eller annorstädes. . Centralkassa som medverkar vid emission av aktier eller förlagsbevis på den allmänna marknaden får efter tillstånd av tillsynsmyndigheten förvärva aktie eller förlagsbevis som ingår i emissionen. Sådan aktie eller förlagsbevis skall centralkassan avyttra så snart det lämpligen kan ske och senast inom ett år efter förvärvet. Om synnerliga skäl föreligga, kan tillsynsmyndigheten förlänga denna tid.

33 §.

För att skydda fordran får kreditkassa dels på offentlig auktion eller fondbörs köpa egendom, som är utmätt eller pantsatt för fordringen, dels som betalning för fordran övertaga för fordringen pantsatt eller annan egendom, om det är uppenbart att kassan annars skulle lida avsevärd förlust. Vad nu sagts gäller ej bevis om andel i eller tillskott till kreditkassan själv eller annan jordbrukets kreditkassa.

Egendom, som kreditkassa förvärvat enligt första stycket, skall avyttras, så snart det lämpligen kan ske och senast när avyttring kan äga rum utan förlust för kassan.

Förvärv enligt denna paragraf skall ofördröjligen anmälas hos tillsynsmyndigheten.

34 §.

Centralkassa och anslutna jordbrukskassor skall till insättarnas skydd ha eget kapital till visst lägsta belopp. Detta bestämmes i förhållande till centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas tillgångar och ingångna garantiförbindelser (placeringar). Dessa indelas vid beräkningen av kapitalkravet i följande fyra grupper, nämligen

A. 1. inneliggande kassa, checkar, postremissväxlar samt fordringar hos

riksbanken och riksgäldskontoret,

2. skattkammarväxlar och obligationer, som utfärdats av staten, kom­

mun eller därmed jämförlig samfällighet, allmän kassa eller inrätt­

ning, vars reglemente fastställts av Konungen, eller kreditaktie­

bolag,

3. andra fordringar för vilka staten, kommun eller därmed jämförlig

samfällighet, bankaktiebolag, sparbank, centralkassa, postbanken,

kreditaktiebolag, någon under A 1—2 avsedd kassa eller inrättning

eller svenskt försäkringsföretag svarar,

4. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller

fordran, som angives under A 1—3,

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1968 295

5. garantiförbindelser, som utfärdats av centralkassan eller ansluten jordbrukskassa och för vilka kassan erhållit säkerhet i värdehandling eller fordran, som angives under A 1—4,

B. 1. andra fullgoda obligationer än de som angivas under A 2, 2. fordringar för vilka utländskt bank- eller försäkringsföretag svarar, 3. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

värdehandling eller fordran, som angives under B 1—2,

inteckning i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomträtt till sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till tomträtten, eller

förmånsrätt på grund av lagen den 16 december 1966 (nr 701) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa gemensamhetsanläggningar, om förmånsrätten får göras gällande på kassans föranstaltande, 4. garantiförbindelser, som utfärdats av centralkassan eller ansluten jordbrukskassa och för vilka kassan erhållit säkerhet i värdehandling eller fordran, som angives under B 1—3,

C. 1. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

inteckning i jordbruksfastighet, i bostadsfastighet med en- eller tvåfamiljshus eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån utgår eller i tomträtt till sådan fastighet, om inteclcningssäkerheten är förstärkt med borgen och inteckningen ligger mellan sjuttiofem och etthundra procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till tomträtten,

inteckning i fastighet, som helt eller delvis är inrättad för industriell verksamhet, eller i tomträtt till sådan fastighet inom femtio procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad och annan egendom som hör till tomträtten,

förlagsbevis eller aktie, som noteras vid fondbörs här i landet, eller

borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än tjugofemtusen kronor, 2. garantiförbindelser, som utfärdats av centralkassan eller ansluten jordbrukskassa och för vilka kassan erhållit säkerhet i form av värdehandling, fordran eller borgensförbindelse som angives under C 1,

D. övriga tillgångar och garantiförbindelser utom sådana som enligt femte och sjätte styckena skola avräknas från eget kapital. För placeringar, som angivas under A, fordras ej eget kapital. I övrigt skall centralkassa och anslutna jordbrukskassor vid varje tidpunkt ha eget kapital till lägst ett belopp, som motsvarar sammanlagt en procent av summan av placeringar, som angivas under B, fyra procent av summan av placeringar, som angivas under C, och åtta procent av summan av placeringar, som angivas under D. Tillgång skall tagas upp till bokfört värde och garantiförbindelse till sitt nominella belopp.

296 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

Med eget kapital avses insatskapital, reservfond, dispositionsfond och av stämma fastställd vinstbalans. Med eget kapital får likställas det nominella värdet av förlagsbevis, utställda av centralkassan, intill ett belopp motsvarande det belopp vartill centralkassans och anslutna jordbrukskassors eget kapital uppgår. I fråga om förlagskapital, som kan återkrävas av långivaren inom fem år, skall dock iakttagas att med centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital får likställas högst så stor del av det varje år förfallande beloppet som svarar mot tio procent av detta kapital.

Från centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital skall avräknas det bokförda värdet av vad de såsom aktiekapital eller i annan form tillskjutit till företag som bedriver någon form av bankverksamhet. Sådan avräkning skall dock ej ske i fråga om företag, i vilket staten är delägare.

Har kreditkassa väsentligt ekonomiskt intresse i aktiebolag som uteslutande har till syfte att förvalta fastighet eller tomträtt, som förvärvats för att bereda kassorna lokaler för deras inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande behov, skall från det egna kapitalet avräknas åtta procent av summan av det bokförda värdet av aktierna i fastighetsbolaget och bolagets bokförda skulder eller den del av dessa som svarar mot kassornas aktieinnehav i fastighetsbolaget.

Med uppskattat värde avses det värde, som kreditkassa bestämt på grundval av särskild värdering. Har i enlighet med gällande bestämmelser om lån av statsmedel till främjande av bostadsbyggandet sådant lån beviljats till uppförande av viss byggnad, skall till grund för bedömandet av inteckningssäkerheten i stället för uppskattningsvärdet läggas det enligt nämnda bestämmelser fastställda pantvärdet för byggnaden eller den fastighet, där denna uppföres, om ej särskilda skäl föranleda annat.

35 §.

Centralkassa skall hålla en med hänsyn till rörelsens art och omfattning tillräcklig kassareserv.

Kassareserven skall bestå av tillgångar som med lätthet kunna förvandlas i pengar och skall tillsammans med inneliggande kassa uppgå till lägst ett belopp som svarar mot tio procent av kassans samtliga förbindelser, med undantag av förlagslån, lån mot inteckning i egen fastighet, lån som tagits upp hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån enligt fondens reglemente och garantiförbindelser. Nedgår kassareserven tillfälligt under föreskrivet belopp, skall den snarast ökas till detla.

År tillgång som angives i andra stycket pantsatt, får den ej inräknas i kassareserven. Utgör tillgången säkerhet för avtalad kredit som centralkassan ej begagnat till fullo, får den ändå beräknas till det belopp, som kassan enligt avtalet äger ytterligare erhålla vid anfordran.

36 §.

Kredit får beviljas endast mot betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen. Utan sådan säkerhet får dock kredit lämnas till belopp, som vid varje tidpunkt sammanlagt svarar mot högst tre procent av summan av centralkassas och anslutna jordbrukskassors eget kapital samt centralkassans inlåning. Därutöver får kredit utan särskild säkerhet beviljas

1. kommun eller samfällighet, kassa, inrättning eller sammanslutning, som avses i 34 § första stycket A 2 och 3, samt utländskt bankföretag,

2. samfällighet som avses i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar, om krediten ej överstiger belopp för vilket förmånsrätt åtnjutes på grund

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968 297

av lagen om förmånsrätt för fordringar enligt nyssnämnda lag och förmånsrätten får göras gällande på kreditkassans föranstaltande,

3. näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig.

Kredit utan särskild säkerhet enligt första stycket beviljas av centralkassa eller, efter medgivande av denna, av ansluten jordbrukskassa.

Aktie i bolag, som huvudsakligen förvaltar eller driver handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse, får mottagas som pant endast om aktien noteras vid fondbörs här i landet. Vad nu sagts gäller även förlagsbevis som utfärdats av sådant bolag.

Kreditkassa får ej som pant mottaga aktie i bolag, som har till uppgift att tillgodose för kreditkassor gemensamma intressen, eller förlagsbevis, som sådant bolag eller centralkassa utfärdat, och ej heller bevis om andel i eller tillskott till kreditkassan själv eller annan jordbrukets kreditkassa.

37 §.

Kreditkassa skall ägna särskild uppmärksamhet åt att kredit i sådan omfattning, att det kan vålla fara för kreditkassans säkerhet, icke lämnas till samma låntagare eller till låntagare, som äro förbundna med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap, eller mot säkerhet av aktier eller förlagsbevis, som utgivits av samma aktiebolag eller aktiebolag som äro förenade i sådan gemenskap som nu sagts.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på borgen och annan garantiförbindelse till kreditkassan.

38 §.

Kreditkassa får ej utan tillstånd lämna kredit till ledamot av kassans styrelse, revisor i kassan eller suppleant för styrelseledamot eller revisor och ej heller till den som är anställd i kassan. Detsamma gäller kredit mot säkerhet av borgen eller fordringsbevis, som utfärdats av sådan person.

Tillstånd enligt första stycket lämnas såvitt gäller centralkassa av riksorganisationen och såvitt gäller jordbrukskassa av centralkassan.

39 §.

Bestämmelserna om kredit i 36—38 §§ äga motsvarande tillämpning på garantiförbindelse, som kreditkassa ikläder sig.

40 §.

Ställes lån icke att betalas inom ett år, skall kreditkassa förbehålla sig rätt att säga upp lånet till återbetalning senast inom sagda tid.

Utan förbehåll enligt första stycket får

1. centralkassa bevilja återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning med längre löptid än ett år,

2. kreditkassa utlämna annat lån mot skuldebrev med längre löptid än ett år till ett belopp, som tillsammans med belopp av här avsedd utlåning från övriga kreditkassor inom vederbörande centralkassas verksamhetsområde vid varje tidpunkt svarar mot högst tjugofem procent av summan av centralkassans och anslutna jordbrukskassors eget kapital samt centralkassans inlåning efter avdrag för lån som tagits upp hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån.

Förfallotiden för lån skall bestämmas så, att den är förenlig med villkoren för kreditkassans förbindelser. Lån som avses i andra stycket 2 får icke ställas på längre återbetalningstid än tio år. Har för sådant lån icke ställts

10f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 1U3

298 Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1968

säkerhet i fast eller lös egendom, skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning i förhållande till den tid för vilken lånet beviljas. Centralkassa skall enligt 17 § tredje stycket meddela de särskilda anvisningar som fordras för tillämpningen av bestämmelserna i andra stycket 2 och tredje stycket första punkten. Kreditkassa skall förbehålla sig rätt att säga upp lån som avses i andra stycket till återbetalning senast inom tre månader, om säkerheten för lånet försvagas i märklig mån eller, i fråga om lån utan säkerhet, om trygghet icke längre föreligger för låneförbindelsens fullgörande. Bestämmelserna i denna paragraf äga icke tillämpning på lån, för vars fulla gäldande staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet svarar. Föreskriften i tredje stycket första punkten gäller dock även sådant lån.

41 g. Kreditkassa får ej vid avtal om kredit eller annars i sin rörelse förbehålla sig vinst på affär, som kassan själv icke äger avsluta. Ej heller får kreditkassa, där ej är fråga om utdelning på aktier eller vad i övrigt kan tillkomma kassan som ägare av aktier, på annat sätt beredas andel i vinst på verksamhet, som kassan själv icke äger driva.

42 §. Vid beviljande av kredit får kreditkassa icke göra förbehåll om att kreditbeloppet eller del av detta skall sättas in hos centralkassa för längre tid än sex månader eller på längre tids uppsägning än sex månader.

42 a g. Kreditkassa får ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för sådana förbindelser. Vad nu sagts gäller dock ej räntebärande förlagsbevis, som centralkassa utfärdar och som lyder på minst etthundra kronor.

42 b §. Insättas pengar hos centralkassa för att där stå inne viss tid, skall motbok eller annat bevis, som kassan utfärdar om insättningen, ställas till viss man och innehålla att överlåtelse får ske endast till viss man och att överlåtelsen bör anmälas hos kassan. Centralkassa får ej träffa förbehåll om rätt för kassan att åberopa betalning till annan än rätt innehavare av motbok. Om efterlysning och dödande av förkommen motbok gälla särskilda bestämmelser. 42 c §. Innan kreditkassa inrättar bankkontor skall kassan inhämta yttrande från nämnden för bankkontorsetablering. Inrättas bankkontor skall detta omedelbart anmälas hos tillsynsmyndigheten. Kreditkassa skall bidraga till kostnaden för nämndens verksamhet enligt föreskrifter som meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer. 42 d §. Omyndig äger utan förmyndarens tillåtelse förfoga över medel som den omyndige själv satt in hos centralkassa efter det att han fyllt sexton år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968 299

Uian den omyndiges samtycke får kassan ej betala ut sådana medel till förmyndaren. Har förmyndaren fått överförmyndarens tillstånd att omhändertaga medlen och företett bevis på detta, äger den omyndige ej vidare förfoga över medlen. Sådan inskränkning i den omyndiges rätt skall antecknas på insättningsbevis eller i motbok, när beviset eller motboken företes hos kassan.

Medel som förmyndare eller god man förvaltar enligt föräldrabalken får, utom såvitt angår ränta som stått inne kortare tid än ett år, uttagas utan överförmyndarens tillstånd endast om förbehåll därom skett enligt 15 kap. 9 § andra stycket nämnda balk. överförmyndaren kan när som helst förordna, att förbehållet ej skall gälla. Sådant förordnande skall antecknas på bevis eller i motbok, som utfärdats om insättningen, överförmyndare, förmyndare och god man äga på begäran erhålla bevis om beloppet av de medel, som sättas in eller stå inne och i förekommande fall intyg att meddelat tillstånd icke utnyttjats.

52 §. :

Det åligger------------nämnda handlingar.

Minsten----------- kassans medel;

granska av styrelsen vidtagna åtgärder i fråga om förvaltning och avyttring av egendom, som kassan inköpt eller övertagit jämlikt 33 §;

taga del av de----------- rörande kassan.

I övrigt------------ av revisionsuppdraget.

56 §.

Ifråga------------57—67 §§ nedan.

Vid tillämpningen----------- 52—54 §§ denna lag,

samt att i 87 och 89 §§ hänvisningarna till 51 § i stället skola avse ,54 § denna lag.

58 §.

Har kreditkassa------------ av rätten.

Genom rättens försorg skall ofördröjligen till tillsynsmyndigheten avsändas dels för registrering meddelande om beslut att kassan skall träda i likvidation, dels ock underrättelse om förordnande av likvidator med angivande av hans fullständiga namn och postadress.

62 §.

Finnes kreditkassa, som enligt verkställd registrering trätt i likvidation, sedermera sakna till föreningsregistret anmälda behöriga likvidatorer, skall rätten på ansökan av medlem, borgenär eller annan, vars rätt kan vara beroende av att någon finnes som äger företräda kassan, eller på anmälan av tillsynsmyndigheten förordna likvidatorer.

Genom rättens------------ och postadress.

74 §.

Kreditkassas styrelse------------ som äskas.

Yppas anledning till antagande att centralkassa gjort sådana förluster alt kassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital icke svarar mot det belopp som fordras enligt 34 §, skall centralkassans styrelse ofördröjligen låta upprätta särskild balansräkning enligt 44 och 45 § § för utvisande av centralkassans ställning samt, därest balansräkningen bekräf­

300 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1968

tar antagandet i fråga, ofördröj ligen avsända meddelande härom till tillsynsmyndigheten. ; Centralkassas styrelse------------ tillsynsmyndigheten äskas.

75 §. Har kreditkassas —--------- med straff. Ändå att ----- -— finna påkallade. Underlåter kassa att ställa sig till efterrättelse av myndigheten meddelat förbud eller föreläggande eller handhar kassan eljest sina angelägenheter på sätt, som är ägnat att rubba förtroendet till kassan, äger myndigheten återkalla godkännandet. . Tillsynsmyndigheten äger------------ denna lag.

87 §. 2 mom. Senast fyra månader efter det på anmälan jämlikt 96 § 2 mom. lagen om ekonomiska föreningar registrering skett av beslut om godkännande av fusionsavtal skall såväl den övertagande som den överlåtande kassans styrelse göra ansökan om tillsynsmyndighetens tillstånd att bringa fusionsavtalet till verkställighet. Tillsynsmyndighetens tillståndsprövning skall grundas på ett bedömande av huruvida fusionen kan anses vara förenlig med deras intressen, som äro insättare i eller eljest hava fordringar å de av fusionen berörda kassorna. Tillstånd må icke meddelas, med mindre riksorganisationen lämnat medgivande till fusionen eller, då centralkassa övertager annan kreditkassas rörelse, Konungen eller myndighet Konungen förordnar prövat övertagandet icke vara till skada för det allmänna. Tillsynsmyndigheten skall----------- sist angivits. Beslut, varigenom tillstånd givits, skall inom sex månader sedan beslutet vunnit laga kraft av båda kassornas styrelser anmälas för registrering. När beslut------- — fusionen genomförd. Hör till--------- -är stadgat.

88 a §. Har kreditkassa övertagit annan kassas rörelse helt eller delvis och finnes bland sistnämnda kassas tillgångar egendom, som kreditkassa ej må förvärva, må den egendomen, även om sådant fall ej är för handen som i 32 eller 33 § sägs, förvärvas av den övertagande kassan. Egendom som kassan på detta sätt förvärvat skall, i den mån egendomen ej, jämlikt vad i nyssnämnda lagrum stadgas, må av kassan behållas, åter avyttras så snart lämpligen kan ske och senast då avyttring kan äga rum utan förlust för kassan.

91 §. Närmare bestämmelser om föreningsregistret för jordbrukskasserörelsen och om avgifterna för registrering och kungörande samt de föreskrifter, som i övrigt utöver vad denna lag innehåller finnas erforderliga för lagens tilllämpning, meddelas av Konungen.

96 §. I fråga om medel, som förvaltas av förmyndare eller god man och som sedan den 1 januari 1941 innestå på räkning hos kreditkassa utan villkor att de må lyftas allenast med överförmyndarens tillstånd, skall, såframt ej överförmyndaren annorlunda förordnar, vid tillämpning av vad i 42 d § stadgas så anses som om förbehåll enligt 15 kap. 9 § andra stycket föräldra-