NJA 2018 s. 504
Verkställighet av utländsk skiljedom. Part har genom sitt agerande i samband med skiljeförfarandet förlorat sin rätt att åberopa en omständighet som enligt parten utgör hinder mot verkställighet.
Svea hovrätt
Hammeum International förde vid Svea hovrätt den talan mot Adelina Gross AB som framgår av hovrättens beslut.
Hovrätten (hovrättsråden Ulrika Beergrehn, Kerstin Norman och Gun Lombach, referent) anförde följande i beslut den 23 decem-ber 2016.
YRKANDEN I HOVRÄTTEN
Hammeum International (Hammeum) har ansökt om att hovrätten ska erkänna och förklara skiljedomen meddelad den 3 mars 2015 av Skiljedomstolen för utrikeshandel vid Serbiens kammare för handel och industri i Belgrad (skiljedomstolen) verkställbar i Sverige.
Adelina Gross AB (Adelina) har motsatt sig att skiljedomen erkänns och förklaras verkställbar i Sverige.
– – –
PARTERNAS TALAN
Parterna har till stöd för sin respektive talan anfört i huvudsak följande.
Hammeum
Parterna träffade den 5 februari 2010 avtal om att Adelina med exklusiv rätt skulle bedriva försäljning av Hammeums produkter på marknaden i Sverige, Danmark och Norge. Enligt avtalet ska eventuella tvister i anledning av avtalet avgöras av skiljedomstolen. Avtalets skiljeklausul har i svensk översättning följande lydelse. ”Eventuella tvister i anledning av detta avtal skall avtalsparterna lösa genom överenskommelse. Om parterna inte överenskommer skall tvisten avgöras av Skiljedomstolen i Belgrad.”
I skiljeförfarandet prövades skiljedomstolens behörighet av domstolens styrelse, som fann att de handlingar som getts in av Hammeum innehöll ett skiljeavtal. Behörigheten prövades därefter av den skiljeman som utsetts att avgöra tvisten. Även skilje-mannen fann att skiljedomstolen var behörig att befatta sig med tvisten. Skiljedomstolens behörighet prövades utifrån ordalydel-sen av parternas avtal på serbiska, som är avtalets originalspråk.
Eftersom Adelina inte deltog i förfarandet prövades behörigheten med stöd av de handlingar som getts in av Hammeum. Om Adelina i skiljeförfarandet hade framfört en invändning mot skiljedomstolens behörighet skulle invändningen ha prövats där. Adelina skulle då ha haft möjlighet att föra bevisning om att parterna avtalat om ett ad hoc-skiljeförfarande. Även om parternas avtal skulle ha den lydelse som Adelina har gjort gällande har skiljedomstolen varit behörig, eftersom tvisten har avgjorts genom internationellt skiljeförfarande i Belgrad.
Adelina
Enligt parternas avtal ska tvister enligt avtalet avgöras genom ad hoc-skiljeförfarande med tillämpning av bestämmelserna i den serbiska lagen om skiljeförfarande. Avtalet har i svensk översättning följande lydelse. ”Samtliga tvister som eventuellt uppkommer skall undertecknarna lösa i samförstånd. Ifall en lösning av tvisten inte är möjlig genom överenskommelse bestäms om internat-ionellt skiljeförfarande i Belgrad.” Eftersom parterna inte hade avtalat om domstolens behörighet var skiljedomstolen inte behörig att befatta sig med tvisten. Skiljenämndens tillsättande och dess sammansättning samt skiljeförfarandet, som skett i enlighet med skiljedomstolens regler, strider således mot parternas avtal om ad hoc-skiljeförfarande enligt den serbiska lagen om skiljeförfa-rande. Det föreligger därför hinder mot verkställighet av skiljedomen.
Skiljedomstolens styrelse och skiljemannen har felaktigt bedömt att skiljedomstolen var behörig.
Anledningen till att Adelina inte deltog i skiljeförfarandet var att bolaget ansåg att skiljedomstolen inte var behörig, och därför inte ville riskera att bli indraget i ett skiljeförfarande inför domstolen.
HOVRÄTTENS SKÄL
Av 53 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande framgår att en skiljedom som grundar sig på ett skiljeavtal ska erkännas och verk-ställas i Sverige, om inte annat följer av 54–60 §§. Enligt 54 § erkänns och verkställs en utländsk skiljedom inte i Sverige, om den part mot vilken skiljedomen åberopas visar att något av de verkställighetshinder som anges i punkterna 1–5 föreligger. Punk-ten 4 anger att det föreligger hinder mot verkställighet om skiljenämndens tillsättande eller dess sammansättning eller skiljeför-farandet strider mot vad parterna avtalat eller, om avtal om detta saknas, mot lagen i det land där förfarandet har ägt rum.
Adelina har invänt att det föreligger hinder mot verkställighet eftersom skiljeförfarandet, i strid mot parternas avtal om ad hoc-skiljeförfarande enligt bestämmelserna i den serbiska lagen om skiljeförfarande, har ägt rum vid skiljedomstolen med tillämp-ning av dess regler.
Av skiljedomen framgår att skiljedomstolens behörighet under skiljeförfarandet prövades dels av skiljedomstolens styrelse i samband med att målet inleddes, dels av den skiljeman som utsetts att pröva tvisten innan målet avgjordes. Såväl styrelsen som skiljemannen fann att skiljedomstolen var behörig att befatta sig med tvisten.
Hovrätten konstaterar att Adelina i skiljeförfarandet inte framförde någon invändning mot skiljedomstolens behörighet, varför behörigheten prövades med stöd av de handlingar som åberopats av Hammeum. Mot denna bakgrund prövar hovrätten först frågan om Adelina har rätt att åberopa skiljedomstolens bristande behörighet till grund för att det föreligger hinder mot verkstäl-lighet, trots att Adelina inte gjorde någon behörighetsinvändning under skiljeförfarandet.
Bestämmelserna om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar i lagen om skiljeförfarande innehåller ingen ut-trycklig regel om preklusion av en invändning om verkställighetshinder (jfr 34 § andra stycket lagen om skiljeförfarande). Någon sådan regel finns inte heller i New York-konventionen från år 1958 om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar, som Sverige har tillträtt och som de aktuella bestämmelserna i lagen om skiljeförfarande bygger på. I litteraturen har emellertid ansetts att en part kan förlora rätten att göra en invändning om något av de verkställighetshinder som anges i punkterna a)–d) i konventionens artikel V.1 – vilka motsvarar punkterna 1–4 i 54 § lagen om skiljeförfarande – om parten genom sitt agerande under skiljeförfarandet får anses ha avstått från invändningen (se van den Berg, The New York Arbitration Convention of 1958, 1981, 265 f., och Born, International Commercial Arbitration, 2 uppl., 2014, s. 3482 ff., 3537 ff., 3559 och 3585).
Den uppfattning som framförts i litteraturen beträffande artikel V.1 i New York-konventionen ska ses mot bakgrund av att denna bestämmelse är fakultativ, och anger att erkännande och verkställighet av en utländsk skiljedom får vägras om det är bevisat att något av de uppräknade verkställighetshindren föreligger. Bestämmelsen skiljer sig i detta avseende från 54 § lagen om skiljeför-farande, vars ordalydelse närmast ger uttryck för att denna bestämmelse är obligatorisk. Mot den anförda bakgrunden har det i litteraturen ansetts oklart hur 54 § ska tolkas i aktuellt avseende (se Heuman, Skiljemannarätt, 1999, s. 730, och Lindskog, Skilje-förfarande. En kommentar, Zeteo, maj 2016, kommentaren till 54 §, avsnitt 3.3). Frågan har inte berörts i förarbetena till de änd-ringar som i samband med New York-konventionens införlivande med svensk rätt gjordes i den dåvarande lagen (1929:145) om utländska skiljeavtal och skiljedomar (prop. 1971:131) eller i förarbetena till lagen om skiljeförfarande (prop. 1998/99:35).
Hovrätten konstaterar att New York-konventionen inte medger att konventionsstaterna tillämpar andra grunder för vägran att erkänna och verkställa en utländsk skiljedom än de som anges i artikel V (se prop. 1971:131 s. 34). Det finns vidare inte något stöd i ovan nämnda förarbeten för att 54 § lagen om skiljeförfarande medvetet har getts en annan utformning än konventionens arti-kel V.1, i syfte att erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar enligt lagen om skiljeförfarande ska vägras i fler fall än vad som följer av konventionen. Förarbetena ger i stället uttryck för att bestämmelserna i lagen om skiljeförfarande är avsedda att helt överensstämma med motsvarande bestämmelser i konventionen (se prop. 1998/99:35 s. 199 ff. och Heuman, a.a. s. 729). Det anförda leder enligt hovrättens bedömning till att 54 § lagen om skiljeförfarande, i likhet med artikel V.1, bör anses vara fa-kultativ. En sådan tolkning är också förenlig med den allmänna strävan att underlätta verkställighet som konventionen ger uttryck för (se t.ex. NJA 2003 s. 379).
Sammanfattningsvis anser alltså hovrätten att 54 § lagen om skiljeförfarande ska tolkas i överensstämmelse med artikel V.1 i New York-konventionen, och alltså anses lämna ett visst diskretionärt utrymme för att förklara en utländsk skiljedom verkställbar i Sverige trots förekomsten av omständigheter som i och för sig skulle kunna utgöra verkställighetshinder.
Det fallet att en part genom sitt agerande under skiljeförfarandet får anses ha avstått från att göra gällande omständigheter som senare åberopas till grund för att det föreligger hinder mot verkställighet av en skiljedom, har framförts som exempel på fall då det enligt New York-konventionens bestämmelser är motiverat att bortse från invändningen och förklara skiljedomen verkställbar (se van den Berg, a.a., s. 265 f.). Med hänsyn till att 54 § lagen om skiljeförfarande i enlighet med vad som anförts ovan, ska tolkas i överensstämmelse med artikel V.1 i konventionen, framstår enligt hovrättens mening en sådan tillämpning som motiverad även vid en prövning enligt 54 § (jfr Heuman, a.a., s. 730).
Frågan är alltså om Adelina genom sitt agerande under skiljeförfarandet ska anses ha avstått från invändningen att skiljedom-stolen inte var behörig.
Hovrätten konstaterar att Adelina visserligen inte har avstått från invändningen avseende skiljedomstolens behörighet genom att delta i skiljeförfarandet (jfr 34 § andra stycket lagen om skiljeförfarande). Det är dock ostridigt att Adelina har delgetts Hammeums påkallelseskrift. Adelina har således underrättats om förfarandet på korrekt sätt. I denna situation har det enligt hov-rättens mening ålegat Adelina att framföra en behörighetsinvändning, för det fall Adelina ansåg att skiljedomstolen inte var behö-rig. Eftersom Adelina inte gjorde någon sådan invändning under skiljeförfarandet får Adelina anses ha avstått från invändningen. Vid dessa förhållanden finner hovrätten att Adelina inte har rätt att åberopa skiljedomstolens bristande behörighet till grund för att det föreligger hinder mot verkställighet. Det finns därför inte skäl att vägra erkännande och verkställighet av skiljedomen på grund av vad Adelina har anfört i denna del. Det föreligger inte heller något annat hinder mot att erkänna och verkställa skilje-domen. Ansökan ska därför bifallas.
HOVRÄTTENS AVGÖRANDE
Hovrätten förklarar att den i Belgrad, Serbien, den 3 mars 2015 meddelade skiljedomen i tvist mellan Hammeum International och Adelina Gross AB får verkställas i Sverige som en svensk domstols lagakraftägande dom.
Högsta domstolen
Adelina Gross AB överklagade och yrkade att HD skulle upphäva hovrättens beslut och förklara att skiljedomen meddelad den 3 mars 2015 i Belgrad inte fick verkställas i Sverige.
Hammeum International, som dåmera hade bolagsfirman Promlinus D.O.O. Prokuplje, bestred ändring av hovrättens beslut.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Maria Ulfsdotter Klang, föreslog i betänkande att HD skulle meddela ett beslut som i huvudsak överens-stämmer med HD:s beslut.
Domskäl
HD (justitieråden Ann-Christine Lindeblad, Svante O. Johansson, Lars Edlund, referent, Stefan Johansson och Malin Bonthron) meddelade den 19 juni 2018 följande beslut.
SKÄL
Prejudikatfrågan
Målet avser en ansökan om verkställighetsförklaring av en serbisk skiljedom. Prejudikatfrågan är om en part genom sitt age-rande i samband med ett skiljeförfarande kan förlora sin rätt att åberopa en omständighet som enligt parten utgör hinder mot verkställighet av skiljedomen.
Bakgrund
Det svenska bolaget Adelina Gross AB ingick 2010 ett avtal med det serbiska bolaget Hammeum International om att Adelina med exklusiv rätt skulle bedriva försäljning av Hammeum Internationals produkter på den skandinaviska marknaden. Enligt avtalet skulle eventuella tvister avgöras genom skiljeförfarande. Hammeum International har numera bolagsfirman Promlinus D.O.O. Prokuplje.
Tvist uppkom och Hammeum International påkallade i februari 2014 skiljeförfarande hos Skiljedomstolen vid Serbiens han-delskammare i Belgrad. Adelina förelades att ge in skriftligt svaromål och att tillsammans med Hammeum International utse en ensam skiljeman, alternativt låta skiljedomstolens styrelse utse en skiljeman.
Adelina ingav varken svaromål eller yttrande avseende utnämning av skiljeman. Efter att skiljedomstolen prövat sin behörig-het utnämndes en ensam skiljeman. Parterna underrättades skriftligen om utnämningen. Ingen av parterna gjorde någon invänd-ning.
Skiljemannen fann att skiljedomstolen var behörig att handlägga tvisten eftersom det fanns ett skiljeavtal som omfattade tvis-ten och då Adelina inte hade invänt mot skiljedomstolens behörighet.
Adelina inställde sig inte till muntlig förhandling och avhördes inte heller i övrigt under förfarandet. Genom slutlig skiljedom den 3 mars 2015 förpliktades Adelina att till Hammeum International betala 30 562,80 euro jämte ränta och ersättning för kost-nader för skiljeförfarandet.
Hammeum International ansökte i juli 2015 hos Svea hovrätt om att skiljedomen skulle förklaras verkställbar i Sverige.
Adelina motsatte sig verkställighet på den grunden att skiljedomstolen inte hade varit behörig att befatta sig med tvisten. Parternas skiljeavtal innebar enligt Adelina att tvister skulle avgöras genom ad hoc-skiljeförfarande med tillämpning av bestäm-melserna i den serbiska lagen om skiljeförfarande. Skiljenämndens tillsättande och dess sammansättning samt skiljeförfarandet, som skett i enlighet med skiljedomstolens regler, stred därför mot parternas avtal.
Hovrätten har förklarat att skiljedomen får verkställas i Sverige. Domstolen har funnit att det ålegat Adelina att föra fram en behörighetsinvändning under skiljeförfarandet och att – eftersom så inte har skett – Adelina får anses ha avstått från invänd-ningen.
Adelina har överklagat hovrättens beslut och har i HD även fört fram en invändning om bristande talerätt.
Frågan om talerätt
Adelina har gjort gällande att det inte är Hammeum International som är den egentliga sökanden i verkställighetsärendet, utan ett annat serbiskt bolag med bolagsfirma Hammeum.
Hammeum International har i första hand yrkat att invändningen om bristande talerätt ska avvisas eftersom den är ny i HD och i andra hand bestritt att talerätt inte skulle föreligga.
Det finns inte något hinder mot att Adelina i HD för fram denna invändning (se NJA 2016 s. 798).
När det gäller partsförhållanden har domstolen i ett verkställighetsärende i princip att utgå från vad som anges i skiljedomen och i ansökan om verkställighet (se NJA 2014 s. 125). I skiljedomen är Hammeum International angivet som part. Bolaget är även angivet som sökande i verkställighetsärendet. Det har inte framkommit något som utvisar att Hammeum International ändå skulle sakna behörighet som sökande.
Erkännande och verkställighet av utländsk skiljedom
Rättsliga utgångspunkter
Huvudregeln är att en utländsk skiljedom, som grundar sig på ett skiljeavtal, ska erkännas och verkställas i Sverige (53 § lagen, 1999:116, om skiljeförfarande). I 54 § anges vissa omständigheter som utgör hinder mot verkställighet. Enligt fjärde punkten före-ligger hinder, om den mot vilken skiljedomen åberopas, visar att skiljenämndens tillsättande eller dess sammansättning eller skil-jeförfarandet strider mot vad parterna har avtalat eller, om avtal om detta saknas, mot lagen i det land där förfarandet har ägt rum.
Lagens reglering i 54 § är avsedd att överensstämma med de hindergrunder som räknas upp i artikel V (1) i New York-konventionen från 1958 om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar (se prop. 1998/99:35 s. 199). I rätts-praxis har uttalats att vid tillämpningen av lagen bör konventionens syfte att underlätta verkställighet beaktas (se bl.a. NJA 2003 s. 379 och NJA 2010 s. 219 p. 7). Vid bedömningen bör även internationell rättspraxis och de principer som är förankrade i UN-CITRAL:s modellag beaktas (jfr HD:s beslut den 4 maj 2018 i mål Ö 3626-17 p. 16 ).
Förlust av rätt till invändning om verkställighetshinder
Varken 54 § lagen om skiljeförfarande eller New York-konventionen har någon uttrycklig regel om verkningarna av parts pas-sivitet under ett skiljeförfarande. Konventionen har emellertid ansetts innehålla en princip om att en part som hinder mot verk-ställighet inte kan åberopa en omständighet, som denne kände till, men inte invände mot under skiljeförfarandet (se bl.a. Albert Jan van den Berg, The New York Arbitration Convention of 1958, 1981, s. 185 och 266 samt Marike Paulsson, The 1958 New York Convention in Action, 2016, s. 162 ff.). På liknande sätt finns det bestämmelser om att parts passivitet kan medföra att parten förlorar rätten till klander av skiljedom i såväl den svenska lagen om skiljeförfarande (34 § andra stycket) som i UNCITRAL:s mo-dellag (artikel 4). Även den serbiska skiljeförfarandelagen, som bygger på modellagen, har en sådan regel (artikel 43).
Det finns ett stort antal avgöranden från olika jurisdiktioner gällande verkställighetshinder enligt konventionens artikel V (1), där nationella domstolar – även utan en uttrycklig bestämmelse härom – med hänvisning till parts passivitet under skiljeförfaran-det har ogillat invändningar om hinder mot verkställighet. Det har bl.a. uttalats att en invändning mot skiljenämndens behörighet inte är en omständighet som en part kan vänta med att åberopa för det fall denne förlorar skiljeförfarandet. Likaså har en part ansetts förhindrad att åberopa invändningar mot skiljenämndens sammansättning som denne inte hade framfört i skiljeförfaran-det. (Se bl.a. UNCITRAL Secretariat Guide on the Convention on the Recognition and Enforcement of Foreign Arbitral Awards (New York 1958) 2016 Edition s. 187–204 och Gary B. Born, International Commercial Arbitration, Second edition Volume III 2014, s. 3537 ff. och 3585.)
Slutsatsen av det anförda är att en part genom sitt agerande i samband med skiljeförfarandet kan förlora sin rätt att åberopa en omständighet som enligt parten utgör hinder mot verkställighet av skiljedomen.
Bedömningen i detta fall
Adelina har – efter att ha underrättats om skiljeförfarandet och utnämningen av skiljeman – inte fört fram några invändningar mot skiljedomstolens och skiljemannens behörighet eller mot förfarandet i övrigt. Bolaget har därmed förlorat sin rätt att åberopa dessa omständigheter som hinder mot verkställighet.
21. Överklagandet ska därför avslås. – – –
HD:S AVGÖRANDE
HD, som ogillar yrkandet från Promlinus D.O.O. Prokuplje om avvisning av Adelina Gross AB:s invändning om bristande talerätt, avslår Adelina Gross AB:s överklagande.