Kungl. Maj:ts proposition om upphävande av förordningen (1898:55 angående förvaltningen av statens till bergshanteringens understöd anslagna skogar
Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1972 Prop. 1972: 11
Nr 11
Kungl. Maj:ts proposition om upphävande av förordningen (1898: 55) angående förvaltningen av statens till bergshanteringens understöd anslagna skogar; given Stockholms slott den 21 januari 1972.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över industriärenden, föreslå riksdagen att bifalla det förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF
RUNE B. JOHANSSON
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås upphävande av förordningen (1898: 55) angående förvaltningen av statens till bergshanteringens understöd anslagna skogar.
1 Riksdagen 1972. I saml. Nr l1
Utdrag av protokollet över industriärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 21 januari 1972.
Närvarande: statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, ODH- NOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, FELDT.
Chefen för industridepartementet, statsrådet Johansson, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om upphävande av förordningen (1898:55) angående förvaltningen av statens till bergshanteringens understöd anslagna skogar och anför.
Bergverksskogarna har utgjort en kvarleva från ett äldre statshushållningssystem, vari som ett led ingick omfattande skogsanslag till bergshanteringens stöd. Bergverksskogarna var av två slag, dels bruksskogar som anslogs huvudsakligen till stångjärnshamrar och hyttor för järntillverkning, dels gruvskogar som anslogs för understöd av gruvdrift. I fråga om gruvskogarna har de gällande rättsförhållandena avvecklats genom Överenskommelser mellan staten och vederbörande nyttjanderättshavare. Överenskommelserna har godkänts av statsmakterna (prop. 1966: 46, JoU 1966: 9, rskr 1966: 211).
Bergverksskogarna har ansetts utgöra sådan kronans egendom, vilken enligt 77 § regeringsformen skall förvaltas efter de grunder som riksdagen föreskriver. Bestämmelser om förvaltningen av dessa skogar har tid efter annan meddelats, senast i förordningen (1898: 55) angående förvaltningen av statens till bergshanteringens understöd anslagna skogar.
Domänverket hemställde i skrivelse den 19 juni 1968 att förordningen skulle upphävas. I samband därmed ingav verket en redogörelse för de slutliga avtal som träffats mellan verket och olika företag om avvecklingen av de tidigare rättsförhållandena rörande gruvskogarna. I skrivelse den 16 december 1968 anhöll emellertid kammarkollegiet att förordningen skulle bestå i avvaktan på att en fråga om ägande- och avkastningsrätten rörande viss fastighet löstes. Kollegiet avsåg att senare återkomma till Kungl. Maj:t i frågan om upphävande av förordningen.
Kammarkollegiet har tagit upp frågan i skrivelse den 17 juni 1971 och därvid anfört i huvudsak följande. Det torde numera inte finnas någon skog på vilken 1898 års förordning är tillämplig. Den bör därför nu kunna upphävas. Om det framdeles skulle befinnas att någon skog likväl fortfarande skulle ha karaktär av bergverksskog, torde en uppgörelse mellan kronan och nyttjanderättshavaren i enlighet med vad som skett beträffande gruvskogarna snarast komma att aktualiseras. Intill dess en sådan reglering skett torde skogens förvaltning vid behov kunna ordnas genom i administrativ ordning meddelade bestämmelser som anpassas efter bestämmelserna i 1898 års förordning.
Kommerskollegium har efter remiss förklarat sig dela kammarkollegiets uppfattning att hinder ej synes föreligga mot att förordningen nu upphävs.
Med hänsyn till att förordningen (1898: 55) angående förvaltningen av statens till bergshanteringens understöd anslagna skogar inte längre synes ha något tillämpningsområde anser jag i likhet med de berörda myndigheterna att den bör upphävas. Förordningen har beslutats av Kungl. Maj:t sedan riksdagen föreskrivit grunderna för denna (prop. 1898: 63, SU 1898: 103, rskr 1898: 144). Kungl. Maj:t bör därför inhämta riksdagens godkännande av att förordningen nu upphävs. Om det framdeles skulle visa sig att det fortfarande skulle finnas någon skog kvar som bör anses vara bergverksskog, bör denna förvaltas enligt de grunder som enligt statsmakternas beslut (prop. 1968: 103, JoU 1968: 32, rskr 1968: 269) gäller för domänverkets förvaltning av statens skogar.
Under åberopande härav hemställer jag att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att
godkänna vad som i det föregående förordats om upphävande av förordningen (1898: 55) angående förvaltningen av statens till bergshanteringens understöd anslagna skogar.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans
Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
MARCUS BOKTRA. STHLM 1972 720068
Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1972 Prop. 1972:12
Nr 12
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalla-
gen (1953:753) m. m.; given Stockholms slott den 14 januari 1972.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över civilärenden, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF
SVANTE LUNDKVIST
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag som innebär att skyldigheten för kommun att underställa sina beslut Kungl. Maj:t eller annan statlig myndighet skall begränsas. Det föreslås sålunda att underställningsskyldigheten skall slopas i fråga om reglemente för besvärsnämnd och kommuns beslut om placering av penningmedel, som inte behövs för nära förestående utbetalningar, samt i fråga om vissa offentligrättsliga avgifter, nämligen torgavgifter, gatuhandelsavgifter m. m., parkeringsavgifter och sotningsavgifter.
Enligt vad som föreslås i propositionen skall vidare torgavgifterna, som f.n. inte får utgå med högre belopp än som motsvarar kommunens kostnader för upplåtelsen, liksom avgifter för gatuhandel m. m. få bestämmas till belopp som är skäligt med hänsyn till bl. a. nyttjarens fördel av att plats upplåtits åt honom.
Reformerna föreslås träda i kraft den 1 juli 1972.
I Riksdagen 1972. I saml. Nr 12
1 Förslag till Lag om ändring i kommunallagen (1953:753)
Härigenom förordnas, att 61, 74 och 75 §§ samt 76 8 3 mom. kommunallagen (1953:753)! skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
61 §
Penningar och värdehandlingar, som kommunstyrelsen eller annan kommunal nämnd för kommunens eller annans räkning har om händer, skola så förvaras och redovisas, att de icke sammanblandas med andra penningar och värdehandlingar.
Penningsmedel, som ej erford- Penningmedel, som ej erfordras
ras för nära förestående utbetal- för nära förestående utbetalningar, skola för kommunens räk- ningar, skola, där kommunfull-
ning insättas hos bank eller cen- mäktige ej bestämt annat, för tralkassa för jordbrukskredit eller kommunens räkning insättas hos
å postgirokonto eller anbringas i bank eller annan penninginrätt-
sådana tillgångar, i vilka förmyn- ning. dare äger utan överförmyndarens tillstånd anbringa omyndigs medel.
Med länsstyrelsens medgivande
må kommun anbringa penningme-
del även på annat sätt än nu sagts.
174 §
Kommunfullmäktiges beslut Kommunfullmäktiges beslut. om nya eller förhöjda avgifter å om nya eller förhöjda hamnavgifden allmänna rörelsen för begag- ter eller grundpenningar eller nande av de platser, som anvisats sluss-, kanal- eller andra farledsavåt densamma, eller de inrättning- gifter skola för att vinna bindande ar, som äro gjorda till dess betjä- kraft underställas Konungens nande, skola för att vinna bindan- prövning och fastställelse. de kraft underställas Konungens prövning och fastställelse.
Fastställelse av beslut om nva Fastställelse av beslut, som aveller förhöjda hamnavgifter eller ses i första stvecket, må meddelas grundpenningar eller sluss-, kanal- även av myndighet som Konungen eller andra farledsavgifter må dock därtill förordnar. Konungen må meddelas av myndighet som Ko- jämväl föreskriva, att i rörelse, för nungen därtill förordnar. Konunzg- vilken avgifter som nu sagts blivil en mä jämväl föreskriva, att i rö- fastställda, avgifterna samt Övriga I Lagen omtryckt 1969:765.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse relse, för vilken avgifter som nu intäkter må användas allenast för sagts blivit fastställda, avgifterna rörelsens direkta behov, där ej samt Övriga intäkter må användas myndighet som Konungen därtill allenast för rörelsens direkta be- förordnar medgiver, att medlen hov, där ej myndighet som Ko- användas för annat ändamål. nungen därtill förordnar medgiver, att medlen användas för annat än-
damål.
Om vissa andra beslut, som skola underställas Konungens prövning. sägs i 56 och 60 §3.
Beslut, som skall underställas Konungens prövning, skall insändas till länsstyrelsen, vilken det åligger att överlämna handlingarna, jämte eget yttrande, till Konungen.
Om beslut, som skola understäl- Om beslut, som skola underställas länsstyrelsens prövning, sägs i las länsstyrelsens prövning, sägs i 52 och 61 §§ samt 76 § 3 mom. 525§.
Underställt beslut skall antingen oförändrat fastställas eller ogillas. Vägras fastställelse, skall skäl därför uppgivas.
Över vägrad fastställelse må kommunen föra klagan hos Konungen.
76 §
3 mom.! Kommun må utse särskild nämnd med uppgift att upptaga och avgöra besvär över kommunstyrelsens eller annan kommunal nämnds beslut om tillsättande av eller förordnande å kommunal tjänstebefattning eller entledigande från sådan befattning eller om disciplinär åtgärd mot befattningshavare, där klagan över beslutet eljest skolat föras enligt 2 mom. Bestämmelserna i 4 -10, 13-17, 19 och 20 §§ förvaltningslagen (1971:290) äga motsvarande tillämpning i ärende hos sådan besvärsnämnd.
Reglemente för besvärsnämnd Reglemente för besvärsnämnd antages av kommunfullmäktige. antages av kommunfullmäktige. Beslut om antagande av reglemen- Där ej annat föreskrives i reglete skall underställas länsstyrelsens mentet, skall vad i 45 3 sägs, med prövning. Där ej annat föreskrives undantag av hänvisningen till 37 § i reglementet, skall vad i 45 § sägs. andra stycket och 40 § andra stycmed undantag av hänvisningen till ket, äga tillämpning ä besvärs- 37 § andra stycket och 40 § andra nämnd. stycket, äga tillämpning å besvärsnämnd. I Senaste lydelse 1971:657.
Finnes besvärsnämnd, äger den som ej nöjes åt beslut, varom i första stycket sägs, anföra besvär hos nämnden inom tid, som stadgas i I mom.
Beträffande klagan över besvärsnämnds beslut skall vad i I mom. är stadgat äga motsvarande tillämpning, och mä till stöd för dylik klagan, i den mån anledning därtill finnes. åberopas jämväl, att det hos besvärsnämnden överklagade beslutet är oriktigt på någon sådan grund, som sägs il mom.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.
2 Förslag till : Lag om ändring i kommunallagen (1957:50) för Stockholm
Härigenom förordnas, att 65, 78 och 79 §§ samt 80 § 3 mom. kommunallagen (1957:50) för Stockholm! skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
65 §
Penningar och värdehandlingar, som kommunstyrelsen eller annan kommunal nämnd för kommunens eller annans räkning har om händer, skola så förvaras och redovisas, att de icke sammanblandas med andra penningar och värdehandlingar.
Penningmedel, som ej erfordras Penningmedet, som ej erfordras för nära förestående utbetalning- för nära förestående utbetalningar, skola för kommunens räkning ar, skola, där kommunfullmäktige insättas hos bank eller centralkas- ej bestämt annat, för kommunens så för jordbrukskredit eller å post- räkning insättas hos bank eller angirokonto eller anbringas i sådana nan penninginrättning. tillgångar, i vilka förmyndare äger utan Ööverförmyndarens tillstånd anbringa omyndigs medel.
Med länsstyrelsens medgivande må kommunen anbringa penningmedel även på annat sätt än nu sagts.
788 Kommunfullmäktiges beslut Kommunfullmäktiges beslut om nya eller förhöjda avgifter å om nya eller förhöjda hamnavgifden allmänna rörelsen för begag- ter eller grundpenningar eller nande av de platser, som anvisats sluss-, kanal- eller andra farledsavåt densamma, eller de inrättning- gifter skola för att vinna bindande ar, som äro gjorda till dess betjä- kraft — underställas Konungens nande, skola för att vinna bindan- prövning och fastställelse. de kraft underställas Konungens prövning och fastställelse.
Fastställelse av beslut om nya Fastställelse av beslut, som aveller förhöjda hamnavgifter eller ses i första stvcket, må meddelas grundpenningar eller sluss-, kanal- även av myndighet som Konungen eller andra farledsavgifter må dock därtill förordnar. Konungen må meddelas av myndighet som Ko- jämväl föreskriva, att i rörelse, för nungen därtill förordnar. Konung- vilken avgifter som nu sagts blivit I Lagen omtryckt 1969:766.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse en må jämväl föreskriva, att i rö- fastställda, avgifterna samt övriga relse, för vilken avgifter som nu intäkter må användas allenast för sagts blivit fastställda, avgifterna rörelsens direkta behov, där cj samt Övriga intäkter må användas myndighet som Konungen därtill allenast för rörelsens direkta be- förordnar medgiver, att medlen hov, där ej myndighet som Ko- användas för annat ändamål. nungen därtill förordnar medgiver, att medlen användas för annat ändamål.
Om vissa andra beslut, som skola underställas Konungens prövning, stadgas i 60 och 64 §3.
Beslut, som skall underställas Konungens prövning, skall insändas till länsstyrelsen, vilken det åligger att överlämna handlingarna, jämte eget yttrande, till Konungen.
Om beslut, som för att erhålla Om beslut, som för att erhålla bindande kraft skola underställas bindande kraft skola underställas länsstyrelsens prövning, stadgas i länsstyrelsens prövning, stadgas i 56 och 65 §§ samt 80 § 3 mom. 56 §.
Underställt beslut skall antingen oförändrat fastställas eller ogillas. Vägras fastställelse, skall skäl därför uppgivas.
Över vägrad fastställelse må kommunen föra klagan hos Konungen.
80 §
3 mom.! Kommunen må utse särskild nämnd med uppgift att upptaga och avgöra besvär över kommunstyrelsens eller annan kommunal nämnds beslut om tillsättande av eller förordnande å kommunal tjänstebefattning eller entledigande från sådan befattning eller om disciplinär åtgärd mot befattningshavare, där klagan över beslutet eljest skolat föras enligt 2 mom. Bestämmelserna i 4—-10, 13-17, 19 och 20 §§ förvaltningslagen (1971:290) äga motsvarande tillämpning i ärende hos sådan besvärsnämnd.
Reglemente för besvärsnämnd Reglemente för besvärsnämnd antages av kommunfullmäktige. antages av kommunfullmäktige. Beslut om antagande av reglemen- Där ej annat föreskrives i reglete skall underställas länsstyrelsens mentet, skall vad i 51 § I mom. prövning. Där ej annat föreskrives sägs, med undantag av hänvisningi reglementet, skall vad i 51 § I en till 39 § andra stycket och 42 § mom. sägs, med undantag av hän- andra stycket, äga tillämpning å visningen till 39 § andra stycket besvärsnämnd. och 428 andra stycket, äga
tillämpning å besvärsnämnd.
I Senaste lydelse 1971:658.
Finnes besvärsnämnd, äger den som ej nöjes åt beslut, varom i första stycket sägs, anföra besvär hos niimnden inom tid, som stadgas i I mom.
Beträffande klagan över besvärsnämnds beslut skall vad i I mom. är stadgat äga motsvarande tillämpning, och må till stöd för dylik klagan, i den män anledning därtill finnes, åberopas jämväl, att det hos besvärsnämnden överklagade beslutet är oriktigt på nägon sådan grund, som sägs 1 I mom.
Denna lag träder i kraft den I juli 1972.
3 Förslag till Lag om ändring i lagen (1961:436) om församlingsstyrelse
Härigenom förordnas, alt 75 och 88.83 lagen (1961:436) om församlingsstyrelse skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
Penningar och värdehandlingar, som kyrkorådet eller annan församlingens nämnd för församlingens eller annans räkning har om händer. skola så förvaras och redovisas, att de icke sammanblandas med andra penningar och värdehandlingar.
Penningmedel, som ej erfordras Penningmedel, som ej erfordras för nära förestående utbetalning- för nära förestående utbetalning-
ar, skola för församlingens räkning ar, skola, där kyrkofullmäktige elinsättas hos bank eHer centralkas- ler kyrkostämman ej bestämt anså för jordbrukskredit eller ä post- nat, för församlingens räkning in-
girokonto eller anbringas i sådana sättas hos bank eller annan pentillgångar, i vilka förmyndare äger ninginrättning. utan Överförmvndarens tillständ anbringa omyndigs medel.
Med länsstyrelsens medgivande må församling anbringa penningmedel även på annat sätt än nu sagts.
883 Om beslut, som skola understäl- Om beslut, som skola unuderställas länsstyrelsens prövning, sägs i las länsstyrelsens prövning, sägs i 67 och 75 §§. 67 §.
Underställt beslut skall antingen oförändrat fastställas eller ogillas, Vägras fastställelse, skall skäl därför uppgivas.
Över vägrad fastställelse må församlingen föra klagan hos Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.
9 Prop. 1972:12
4 Förslag till Lag om ändring i landstingslagen (1954:319)
Härigenom förordnas, att 65 § och 78 § 3 mom. landstingslagen (1954:319) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lIvdelse Föreslagen lydelse
658 Penningar och värdehandlingar, som förvaltningsutskottet eller annan nämnd för landstingskommunens eller annans räkning har om händer, skola så förvaras och redovisas, att de icke summanblandas med andra penningar och värdehandlingar.
Penningmedel, som ej erfordras Penningmedel, som ej erfordras för nära förestående utbetalning- för nära förestående utbetalningar, skola, där landstinget ej be- ar, skola. där landstinget ej bestämt annat, för landstingskom- slämt annat, för landstingskommunens räkning insättas hos bank munens räkning insättas hos bank eller centralkassa för jordbruks- eller annan penninginrättning. kredit eller å postgirokonto eller anbringas i sådana tillgångar, i vilka förmyndare äger utan överförmyndarens — tillstånd — anbringa omyndigs medel,
3 mom.! Landstingskommun må utse särskild nämnd med uppgift att upptaga och avgöra besvär över beslut av förvaltningsutskottet eler annan nämnd om tillsättande av eHer förordnande ä tjänsteberfattning hos landstingskommunen eller entledigande från sådan befattning eller om disceiplinär åtgärd mot befattningshavare, där klagan över beslutet eljest skolat föras enligt 2 mom. Bestämmelserna i 4+--10, 13-17. 19 och 20 §§ förvaltningslagen (1971:290) äga motsvarande tillämpning i ärende hos sädan besvärsnämnd.
Reglemente för besvärsniämnd Reelemente för besvärsnämnd antages av landstinget. Beslut om antages av landstinget. Där ej anantagande av reglemente skall un- nat föreskrives i reglementet, skall derställas Konungens prövning. vad i 428 andra stycket. 43 3, Där ej annat föreskrives i reule- 44 5 andra stycket. 46 och 47 §§, mentet. skall vad i 428 andra 48 X första stycket, 49 § andra stycket, 43 §, 44 § andra stycket, stycket samt 50 och 51 §§ är stad- 46 och 47 §§. 48 § första stycket, gal med avseende å förvaltningsut-
I Senaste lydelse 1971:660.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 49 § andra stycket samt 50 och skottet äga motsvarande tillämp- 51 383 är stadgat med avseende å ning å besvärsnämnd. förvaltningsutskottet äga motsvarande tillämpning å besvärsnämnd.
Finnes besvärsnämnd, äger den som ej nöjes åt beslut, varom i första stycket sägs, anföra besvär hos nämnden inom tid, som stadgas i I mom.
Beträffande klagan över besvärsnämnds beslut skall vad i I mom. är stadgat äga motsvarande tillämpning, och må till stöd för dylik klagan. i den mån anledning därtill finnes, åberopas jämväl, att det hos besvärsnämnden överklagade beslutet är oriktigt på någon sådan grund, som sägs il mom.
Denna lag träder i kraft den I juli 1972.
5 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1957:259) om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m. m.
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1957:259) om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser äå allmän plats. m. m..
dels att 3 och 4 §§ skall upphöra att gälla,
dels att I och 2 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lvdelse Föreslagen lydelse
l $
Har tillstånd lämnats att taga i Har tillstånd lämnats att taga i anspråk plats som i I $ allmänna anspråk plats som i I $ allmänna ordningsstadgan sägs för ändamål. ordningsstadgan sägs för ändamål, varom i 2 % av stadgan förmäles, varom i 2% av stadgan förmiles, må kommun, därest platsen står må kommun, därest platsen står under dess förvaltning, uttaga under dess förvaltning, uttaga avskälig avgift för upplåtelsen enligt gift för upplåtelsen. Rätt att utgrunder, som beslutas av kommu- taga avgift föreligger även i fråga nens fullmäktige. om upplåtelse, som avser salutorg
eller liknande plats som i veder-
börlig ordning upplåtits till allmän
försäljningsplats.
Avgift utgår med belopp, som
kan anses skäligt med hänsyn till
ändamålet med upplåtelsen, nytt-
jarens fördel av denna, kommur-
nens kostnader med anledning av
upplåtelsen och övriga omständig-
heter.
Grunder för beräkning av avgift
beslutas av kommunfullmäktige.
bo Lf
För rätt att under begränsad tid För rätt att under begränsad tid begagna av kommun för allmän begagna av kommun för allmän parkering upplåten plats å pata, parkering upplåten plats å gata, torg eller annan allmän plats må torg eller annan allmän plats må kommunen, där så finnes påkallat kommunen, där så finnes påkallat för trafikens ordnande, uttaga av- för trafikens ordnande. uttaga avgift med det belopp, som erford- gift med det belopp, som erfordras för att tillgodose sagda ända- ras för att tillgodose sagda ändamål. Grunder för beräkning av sä- mål. Grunder för beräkning av sådan avgift beslutas av kommunens dan avgift beslutas av kommunfullmäktige. fullmäktige.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
För upplåtelse på allmän plats av särskild uppställningsplats för fordon, som brukas i yrkesmässig ' trafik för personbefordran, må
kommunen uttaga avgift med be-
lopp, som erfordras för att täcka kommunens kostnader med anledning av upplåtelsen.
Denna lag träder i kraft den It juli 1972, då punkt 44 Kungl. Maj:ts resolution på allmogens besvär den I augusti 1727 skall upphöra att gälla.
6 Förslag till Kungörelse om ändring i brandstadgan (1962:91)
Härigenom förordnas, att 20 §& brandstadgan (1962:91) skall ha nedan angivna lydelse,
Nuvarande lIvdelse Föreslagen Iydelse
208 För kommun skall finnas sotningstaxa, upptagande de avgifter som ägare och innehavare av byggnad, annan anläggning eller lägenhet hava att erlägga för sotnings-, undersöknings- och besiktningsarbete, som utföres av skorstensfejare.
Sotningstaxa antages och fast- Sotningstaxa antages av komställes på sätt stadgas om brand- munfullmäktige. ordning.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1972.
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 14 januari 1972.
Närvarande: Statsministern PALME, statsråden STRÄNG, ANDERSSON,
JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING,
LÖFBERG, LIDBOM, FELDT.
Chefen för civildepartementet, statsrådet Lundkvist, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om begränsning av kommunernas underställningsskyldighet, m. m. och anför.
Inledning
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades den 12 mars 1959 sakkunniga för utredning av vissa kommunalrättsliga frågor. De sakkunniga antog benämningen kommunalrättskommitten.
I direktiven för utredningen (se statsrådsprotokollet över inrikesären-
den den 23 januari 1959) anförde chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Rune Johansson, bl.a. att det från kommunalt håll hade hävdats att bestämmelserna om underställning i flera fall utgjorde ett onödigt intrång i den kommunala självbestämmanderätten och att det med den förvaltningsorganisation som kommunerna hade inte skulle innebära några olägenheter om underställningsskyldighetens omfattning begränsades avsevärt. Med hänsyn till den utveckling som hade ägt rum borde enligt departementschefen undersökas om underställningsskyldigheten kunde begränsas. Sådan underställningsskyldighet som innebär intrång i den kommunala självstyrelsen borde inte behållas, om inte de intressen som tillgodoses genom underställningen måste anses väga över intresset av att kommunen själv får handha sina angelägenheter. I de fall då i princip statliga uppgifter eller uppgifter i övrigt som väsentligen berör andra intressen än kommunens har anförtrotts kommunala organ kunde statsuppsikten genom underställning enligt departementschefen i allmänhet inte anses utgöra något intrång i den kommunala självstyrelsen. Med hänsyn till bl. a. betydelsen av central överblick och samordning på det ekonomiska området borde någon begränsning av den underställningsskyldighet som föreligger i kommunala låne-, borgens- och fondärenden inte ske.
Med anledning av en framställning till Kungl. Maj:t från Föreningen kommunala torg och slakthus fick kommittén genom tilläggsdirektiv den 5 mars 1965 i uppdrag att utreda om torgavgitterna borde regleras genom lagen (1957:259) om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m. m. (AvgL).
Kommittén har i februari 1970 redovisat de utredningsuppdrag som nu
är i fråga i sitt betänkande XIII Kommuns och andra kommunala menigheters skyldighet att underställa statlig myndighet vissa beslut
(Ds € 1970:2)!.
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av hovrätten för Nedre Norrland, rikspolisstyrelsen, statens järnvägar, kammarkollegiet, veterinärstyrelsen, kommerskollegium, näringsfrihetsombudsmannen, statens planverk, statens brandinspektion, Skara och Luleå domkapitel, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Hallands och Västernorrlands län, hamnutredningen, Föreningen kommunala torg och slakthus, Motororganisationernas samarbetsdelegation, Riksförbundet gatukök & kiosknäring, Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska kommunförbundet, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska lokaltrafikföreningen, AB Svenska pressbyrån, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund, Sveriges kioskägares riksförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund och Sveriges trafikbilägares riksorganisation.
Remissinstanserna har överlämnat, kommerskollegium yttranden från nio handelskammare, domkapitlen yttranden från sex församlingar och kyrkliga samfälligheter samt länsstyrelserna yttranden från tre landstingskommuner och ett flertal kommuner.
Vissa av de frågor som tas upp i kommitténs betänkande behandlas
också i departementsutredningens promemoria nr 26 Om uttagande av kommunala avgifter i vissa fall samt i statskontorets utredningsrapport Ärenden rörande fastställande av sotningstaxa, som överlämnats till Kungl. Maj:t i mars 1965 resp. februari 1969.
Nuvarande ordning Statsuppsikten över kommunerna
I de författningar som reglerar kommunernas verksamhet förekommer på skilda håll föreskrifter om att kommunala beslut för att få bindande kraft skall underställas Kungl. Maj:t eller statlig myndighet för prövning och fastställelse. När sådan föreskrift har meddelats, får beslutet inte verkställas innan det har blivit fastställt. Syftet med underställningsskyldigheten är i princip att ge staten möjlighet att se till att kommunerna inte överskrider eller missbrukar sina befogenheter.
Statsuppsikt över kommunerna kan också ske på annat sätt än genom underställning, t.ex. genom kommunalbesvär, förvaltningshesvär. s.k. effektivitetskontroll, föreskrifter om anmälnings- eller uppgiftsskyldighet
I Betänkandet har avgetts av landshövdingen Ingvar Lindell, ordförande, landstingsrådet Torsten Andreé, riksdagsmannen Nils-lric Gustafsson, kommunalnämndsordföranden Sture Holmqvist, riksdagsmannen Ivar Högström, regeringsrådet Stig Nordlund, landstingsrådet Erik A Lindh samt riksdagsmännen Bertil Strandberg och Olle Westberg.
samt den tillsyn över kommunala nämndledamöter och tjänstemän som riksdagens ombudsmän utövar.
Besvärsprövningen och fastställelseprövningen vid underställning sker på enskilt resp. kommunalt initiativ. Effektivitetskontrollen äger rum med stöd av olika specialförfattningar som ålägger kommunerna alt svara för vissa förvaltningsuppgifter och föreskriver statlig tillsyn över att uppgifterna fullgörs på eut tillfredsställande sätt. Den statliga tillsynsmyndigheten ingriper självmant, 1. ex. genom alt lämna råd och anvisningar, påkalla rättelse, förelägga kommunen att förfara på visst sätt eller besluta i kommunens ställe. En styrning av kommunernas handhavande av älskilliga angelägenheter nås genom föreskrifter i statsbidragsförfattningarna alt stalsbidrag till en kommunal verksumhet får beviljas bara om vissa villkor är uppfyllda.
Syftet med besvärsprövningen är att få till stånd en kontroll av att kommunen använder sina maktbefogenheter i enlighet med dessas ändamål och inte i strid mot andra allmänna eller berättigade enskilda intressen. Vid kommunalbesvär kan statlig myndighet upphäva det kommunala organets beslut, om det inte har tillkommit i laga ordning eller överskrider det kommunala organets kompetens. Myndigheten kan däremot inte, som vid förvaltningsbesvär, ändra beslutets innehåll. Besvärsprövningen vid förvaltningsbesvär avser normalt inte bara det överklagade beslutets laglighet utan också dess lämplighet, ändamålsenlighet och skilighet.
Reglerna om kommunalbesvär finns i 76-78 §8& kommunallagen (1953:753) (KL), 50-82 §§ kommunallagen (19357:50) för Stockholm (KLS), 59—92 §§ lagen (1961:436) om församlingsstyrelse (FSL), 78 § landstingslägen (1954:319) (113, 20 -& lagen (1957:281)Y om kommunalförbund (KFL) samt 23 och 43 §§ lagen (1919:293) om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning (KIL). I det följande redogörs i första hand för bestämmelserna i KL.
Kommunfullmäktiges beslut överklagas alltid genom kommunalbesvär (76 TI mom. KL) Enligt 76 & 2 mom. överklagas beslut av kommunstyrelsen eller annan kommunal nämnd genom kommunalbesvär. om inte annat är särskilt föreskrivet. I specialförfattningarna finns i allmänhet särskilda bestämmelser om besvär mot beslut av nämnd för specialreglerad förvaltning. I fråga om beslut som avses med sådana besvärsbestämmelser gäller inte reglerna om kommunalbesvär. Besvärsprövningen vid kommunalbesvär ankommer enligt 76 § I mom, på länsstyrelsen, och länsstyrelsens beslut kan överklagas hos regeringsrätten. När det piller beslut hos landstingskommun eller kommunalförbund i vilket tlandstungskommun ingår anförs besvären direkt hos regeringsrätten (78 § LL och 208 KFEL). Att ett beslut skall underställas Kungl. Maj:t eller annan statlig myndighet hindrar i regel inte att besvär anförs mot beslutet.
Rätten all anföra kommunalbesvär tillkommer enligt 76 § I mom. KL bara den som är medlem av kommunen. Det krävs inte att beslutet särskilt rör kommunmedlenumen. Medlem av kommun är den som är mantalskriven där eller äger eller brukar fast egendom eller är taxerad till
allmän kommunalskatt i kommunen (2 8). Enligt rättspraxis kan talan mot länsstyrelsens beslut föras av den som har fått sin besvärstalan helt eller delvis ogillad hos länsstyrelsen. Om länsstyrelsen har bifallit besvären, anses talan mot länsstyrelsens beslut kunna fullföljas dels av kommunen, dels av varje kommunmedlem.
Vid kommunalbesvär kan som grund för talan åberopas endast att beslutet inte har tillkommit i laga ordning, står i strid mot allmän lag eller författning, annorledes överskrider deras befogenhet som har fattat beslutet, kränker klagandens enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund (76 § I mom.). Om besvärsmyndigheten finner att någon av dessa besvärsgrunder är tillämplig, upphävs det överklagade beslutet. Som förut nämnts får besvärsmyndigheten däremot inte ändra beslutets innehåll. At! ett beslut av ett kommunalt organ har överklagats hindrar i princip inte atl beslutet verkställs.
I den mån specialförfattningarna innehåller särskilda bestämmelser om besvär mot beslut av nämnd för specialreglerad förvaltning gäller, som förut sagts. inte reglerna om kommunalbesvär. I stället gäller bl. a. att besvärsprövningen är allsidig och inte begränsad till frågan om det överklagade beslutet är lagligt, att besvärsmyndigheten kan ändra beslutets innehåll samt, enligt 11 8 förvaltningslagen (1971:290), att besvär kan anföras av den som beslutet angår, om det har gått honom emot.
Bestämmelser om underställning finns både i kommunallagarna och i olika specialförfaltningar. Enligt kommunallagarna skall understiällning ske dels av vissa finansiella beslut, nämligen beslut i låne-, borgens-, fondoch anslagsärenden, dels av reglemente för besvärsnämnd, landstings beslut om valkretsindelning och beslut om antagande av förbundsordning för kommunalförbund. Till följd av ändringar i KL och KES som trädde i kraft den 1 januari 1971 (SFS 1969:765 och 766) krävs numera inte underställning av beslut om antagande av reglemente för andra kommunala nämnder än besvärsnämnder eller av plan beträffande hushållning med stads donationsjord. Enligt olika specialförfattningar krävs länsstyrelsens fastställelse av beslut om antagande av kommunala stadgor, t. ex. lokala ordningsstadgor (23 § allmänna ordningsstadgan, 1956:617), hamnordningar (förordningen, 1874:26 s. 11, angående hamnordningar och andra ordningsföreskrifter för allmänna hamnarne i riket), brandordningar (2 § brandstadgan, 1962:91) och hälsovårdsordningar (68 8 hälsovårdsstadgan, 1958:663). Vissa beslut om kommunala avgifler, 1. ex. gatuhandels-, parkerings-, hamn- och sotningsavgifter skall underställas statlig myndighets prövning. Enligt byggnadslagen (1947:385) (BL) krävs statlig myndighets fastställelse av flertalet kommunala planläggningsbeslut.
I ett underställningsmål skall en allsidig prövning av det underställda beslutet företas. Prövningen avser inte bara beslutets laglighet utan också dess lämplighet, ändamålsenlighet och skälighet. Underställningsmyndigheten skall antingen fastställa eller ogilla det underställda beslutet och den kan i regel inte ändra beslutets innehåll. Rent formella ändringar utan saklig innebörd är dock tillåtna. Enligt några specialförfattningar har den högre myndigheten rätt att besluta i kommunens ställe. Om fullmäk-
2 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 12
lige inte antar lokal ordningsstadga med innehåll som länsstyrelsen anser nödvändigt, kan länsstyrelsen själv besluta om lokal ordningsstadpa för kommunen. Länsstyrelsens beslut skall i sådant fall underställas Kungl. Maj:ts prövning. Motsvarande gäller i fråga om hamnordning, brandordning och hälsovårdsordning.
Ett underställt kommunalt beslut bör i princip inte fastställas förrän det har vunnit laga kraft, eftersom fastställelsen skulle förlora sitt objekt om det kommunala beslutet upphävs efter besvär. Vid underställning enligt kommunallagarna har endast kommunen rätt att besvära sig över länsstyrelsens beslut att vägra fastställelse (75 8 KL, 79 & KLS, 88 § FSL). Vid underställning enligt specialförfattning har enligt 11 § förvaltningslagen den som beslutet angår rätt att besvära sig över länsstyrelsens beslut att meddela eller vägra fastställelse, om beslutet har gått honom emot. I fråga om rätten att överklaga fastställelsebeslut enligt kommunallagarna räder viss oklarhet. Möjligen kan sådan rätt anses tillkomma kommunmedlem. Besvär över länsstyrelsens beslut i underställningsmål prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
I det följande redovisas närmare bestämmelserna om underställning på de områden där kommittén har övervägt om underställningsskyldigheten bör avskaffas. Redogörelsen avser underställningsskyldigheten enligt kommunallagarna, dock inte den underställningsskyldighet som föreligger i låne-, borgens-, fond- och anslagsärenden, samt underställningsskyldigheten i fråga om beslut om kommunala avgifter. Kommittén har i sitt betänkande Kommunala bolag och andra särskilda rättssubjekt för kommunal verksamhet (SOU 1965:40) föreslagit att underställningsförfarandet skall slopas i kommunala låne-, borgens-, fond- och anslagsärenden. Förslaget har inte lewt till lagstiftning.
Reglemente för besvärsnämnd . För prövning av s.k. tjänstebesvär har kommun, landstingskommun och kommunalförbund men inte församling eller kyrklig samfällighet möjlighet att inrätta en särskild besvärsnämnd som en extra besvärsinstans mellan övriga kommunala nämnder och statlig besvärsinstans (76 § 3 mom. KL, 80 & 3 mom. KLS, 78 § 3 mom. LL och 20 & KFL). År 1966 fanns enligt vad kommittén uppger besvärsnämnd i 18 städer, två köpingar, en landskommun och 21 landstingskommuner.
Reglemente för besvärsnämnd är obligatoriskt. Beslut om antagande av reglemente fattas av fullmäktige resp. landstinget och måste underställas länsstyrelsens resp. Kungl. Maj:ts prövning för att bli gällande. Till följd av ändringar i KL och KLS år 1969 (se SFS 1969:765 och 766) är besvärsnämndsreglemente numera det enda nämndreglemente som är förenat med underställningsskyldighet.
Besvärsnämnd kan enligt 76 § 3 mom. KL, 80 8 3 mom. KLS och 78 § 3 mom. LL få till uppgift att ta upp och avgöra besvär över beslut av kommunstyrelsen, förvaltningsutskottet eller annan nämnd om tillsättande av eller förordnande på tjänstebefattning hos kommunen eller lands-
tingskommunen, om entledigande från sådan befattning eller om disciplinär åtgärd mot sådan befattningshavare, när talan mot beslutet annars skulle ha förts enligt reglerna om kommunalbesvär. I den mån annat inte föreskrivs i reglementet, gäller i fråga om organisation och verksamhetsformer för besvärsnämnd bestämmelserna ji KL, KLS och LL om nämnd för oreglerad förvaltning. Flertalet av bestämmelserna i förvaltningslagen skall vidare tillämpas i ärende hos besvärsnämnd (se SFS 1971:657, 658 och 660).
Berättigad att anföra besvär hos besvärsnämnd är den som inte är nöjd med annan nämnds beslut i fråga som tillhör besvärsnämndens kompetensområde. Det är alltså inte bara kommunens medlemmar som kan besvära sig hos besvärsnämnden. Som grund för besvären kan åberopas inte bara sådana grunder som fär åberopas vid kommunalbesvär utan också andra skäl. Syftet med besvärsnämndens prövning är nämligen att få till stånd en materiell omprövning av det överklagade beslutet. Besvärsnämnden kan upphäva beslutet eller föreskriva rättelse.
Klagan Över besvärsnämnds beslut förs hos länsstyrelsen eller, när fråga är om landstingskommunal besvärsnämnd, hos regeringsrätten. Härvid gäller reglerna för kommunalbesvär. Endast kommunmedlemmar har besvärsrält. Om nägon som inte är kommunmedlem har sökt en tjänst hos kommunen, kan han således inte föra talan mot besvärsnämndens beslut i tillsättningsärendet. Vid talan mot besvärsnämndens beslut kan inte åberopas andra grunder än att detta beslut eller det hos besvärsnämnden överklagade beslutet är oriktigt på sådan grund som kan åberopas vid kommunalbesvär. Besvärsmyndigheten kan upphäva men inte ”rätta” besvärsnämndens beslut.
Som framgår av vad som sagts förut föreligger det inte någon skyldighet att inrätta besvärsnämnd. Genom bestämmelser i reglementet kan kommunen begränsa besvärsnämndens kompetensområde t. ex. genom alt undanta någon eller några av de uppgifter som anges i lagtexten eller beslut av kommunstyrelsen eller annan särskilt angiven nämnd. Beslut av fullmäktige eller landstinget samt sådant beslut av kommunal eller landstingskommunal nämnd som kan överklagas genom förvaltningsbesvär kan inte överklagas hos besvärsnämnd.
En viktig begränsning av besvärsnämndernas kompetensområde följer av lagen (1965:275) om tjänstemän hos kommuner m. fl. Enligt 2 § lagen kan anställningsvillkor med vissa undantag regleras i kollektivavtal. Mät rörande kollektivavtal prövas enligt lagen (1928:254) om arbetsdomstol av arbetsdomstolen. Kollektivavtalen för kommunaltjänstemän behandlar bl. a. frågor om entledigande från tjänst och disciplinära åtgärder.
Bestämmelserna i KL, KLS och LL om nämnd för oreglerad förvaltning gäller. som förut sagts, för besvärsnämnd i den mån annat inte föreskrivs i reglementet. För besvärsnämnd i annan kommun än Stockholm gäller säledes subsidiärt bestämmelserna i KL om valbarhet till ledamot eller suppleant och avsägelse (32 §), suppleants inträde i avgången ledamots ställe (33 § andra stycket), tid och plats för sammanträde (35 &), inkallande av suppleant när ledamot är förhindrad och suppleants
närvarorätt (36 8). beslutförhet (37 § första stycket), förfarandet vid fattande av beslut (38 §), protokoll och protokolljustering (39 §), tillkännagivande av expeditionstid m. m. och arkivering av handlingar (40 §), utseende av kassaförvaltare (41 §), ansvar och skadeståndsskyldighet för ledamot (42 §) samt detegation och arkivvård (45 §). Bestämmelserna för kommunstyrelsen om ledamotsantal och tvång att utse suppleanter (31 8), mandatperiodens längd, början och slut (33 § första stycket) samt val av ordförande och vice ordförande (34 §) är däremot inte tillämpliga
på besvärsnämnden.
Kommunallagskommitten (SOU 1952:14 s. 355) ansäg att det i reglemente för besvärsnämnd borde anges bl. a. antalet ledamöter och suppleanter samt mandatperiodens längd. Särskilda bestämmelser kunde enligt kommunallagskommitten behövas i fräga om beslutförhet och jäv.
Kommunalrättskommitlten lämnar vissa uppgifter om innehållet i reglementena för de besvärsnämnder som år 1966 var inrättade hos kommunerna. Av redogörelsen framgår bl. a. följande. Samtliga reglementen behandlade nämndens sammansättning, val av ordförande, vice ordförande och suppleanter samt mandattiden. För nästan alla besvärsnämnderna gällde att ordföranden eller sekreteraren skulle vara jurist. Samtliga regementen innehöll bestämmelser om förfarandet hos besvärsnämnden. Det föreskrevs genomgående att yttrande över besvären skulle inhämtas från den nämnd som hade meddelat det överklagade beslutet och att den som jämte klaganden berördes av beslutet skulle fä tillfälle all yttra sig. I samtliga reglementen föreskrevs vidare att den som deltagit i det överklagade beslutet inte fick dela i handläggningen av besvärsärendet. Regelmässigt krävdes för beslutförhet att nämnden var fulltalig och för ändring av det överklagade beslutet kvalificerad majoritet.
Kommittén upplyser vidare att reglementena för landstingskommunernas besvärsnämnder i huvudsak stämmer överens med ett förslag till normalreglemente som Svenska landstingsförbundet har utarbetet. Också Svenska kommunförbundet tillhandahåller förebilder för reglementen samt lämnar råd och anvisningar för utformningen.
Hlertalet äv bestämmelserna i förvaltningslagen skall, som redan nämnts, tillimpas i ärende hos besvärsnämnd. De bestämmelser som är tillämpliga är reglerna om jäv (4 och 5 §§), rätt att anlita ombud eller biträde (6 §), när handling skall anses inkommen (7 §), vägledning av part (8 SN, rätt att anlita lok (9 8), remiss (10 §). inhibition (13 §). partsinsyn (14 §), kommunikation (15 8). rätt för part att lämna muntlig uppgift (16 8), beslutsmotivering (17 8), rättelse av beslut (19 8) sumt ansvarsbestämmelsen i 20 8. I ärende som rör tjänstetillsättning får avsteg göras från huvudregeln i 178 att beslut varigenom myndiehet avgör ärende skall innehålla de skäl som har bestämt utgången.
Extraordinär penningplacering
Bestämmelser om placering av penningmedel finns 161 & KL. Penningar och andra värdehandlingar som kommunstyrelsen eller annan kommu-
nal nämnd har om hand fär inte blandas samman med andra penningmedel eller värdehandlingar. Penningmedel, som inte behövs för nära förestående utbetalningar. skall för kommunens räkning sättas in hos bank eller centralkassa för jordbrukskredit eller på postgirokonto eHer placeras i sådana tillgångar i vilka förmyndare får anbringa omyndigs medel utan överförmyndarens tillständ. Länsstyrelsens medgivande behövs. om kommunen vill placera penningmedel på annat sätt.
Motsvarande bestämmelser finns i 65 § KLS och 75 § FSL. 16 § KFL innehåller en hänvisning till 61 §& KL. Landsting kan däremot utan underställningsskyldighet bestämma om penningplacering (65 § LD).
Av 15 kap. 43 föräldrabalken och förordningen (1924:474) med särskilda bestämmelser om anbringande av omyndigs medel följer att länsstyrelsens medgivande inte behövs, om kommun. församling, kyrklig samfällighet eller kommunalförbund vill använda penningmedel för att förvärva fordran som skrivs eller skrivits in i statsskuldboken eller för att förvärva vissa obligationer. Länsstyrelsens medgivande behövs i regel inte heller för utlåning av medel mot säkerhet av panträtt pi grundval av inteckning i fast egendom inom 60 procent av taxeringsvärdet.
Bestämmelserna om underställningsskyldighet innebär inte att länsstyrelsens tillständ behövs, om en kommun vill låna ut medel för att tillgodose ett ändamäl som faller inom den kommunala kompetensen. I sådant fall är det fråga om alt anvisa eller nyttja, inte att placera, medel.
Valkretsindelning
Länsstyrelsen beslutar enligt 98 KL, 9 & KLS och 123 FSL om indelning i valkretsar för val av kommunfullmäktige och kyrkofullmäktige. Det antal fullmäktige som varje valkrets skall utse bestäms också av länsstyrelsen.
Beslut om indelning i valkretsar för val av lundstingsmän och om det antal laändstingsmän som skall utses för varje valkrets fattas av landstinget efter förslag av länsstyrelsen (13 § EL). Regler om grunderna för vulkretsindelningen finns i 10—12 §§. Landstingets beslut skall underställas Kung! Majits prövning och fastställelse. Under förutsättningar som anges i 14- 16 §§ kan landstinget jämka beslut om valkretsindelning och om antalet landstingsmän. Jämkningsbeslutet skall också underställas Kungl. Maj:t. För Stockholms län gäller lagen (1969:216) om antalet landstingsmän och valkretsindelningen i Stockholms läns landstingskommun för valperioden 1971-1973. Länsstyrelsen beslutar om indelningen i valkretsar och om hur de 149 mandaten skall fördelas på valkretsarna (2 och 3 88).
kKommunalvalskommittén har i betänkandet Kommunala val (SOU 1971:4) föreslagit att valsystemel vid landstingsvalen skall utformas på motsvarande sält som valsystemet vid riksdagsvalen samt att länsstyrelsen skall besluta om valkretsindelningen och om fördelningen av de fasta valkretsmandaten på valkretsarna. |
Prop. 1972:12 to [95
Förbundsordning för kommunalförbund
Kommuner kan enligt I $ I mom. KFL sammansluta sig till kommunalförbund. Kommunalförbund kan också bildas mellan landstingskommuncr samt mellan landstingskommun och kommun som inte tillhör landstingskommun. Förbundsordning är obligatorisk. Den skall innehålla bestämmelser om förbundets ändamål, dess organisation, ekonomiska förhållanden m. m. (4 §).
När förbundsordningen har blivit antagen, skall den prövas av länsstyrelsen. Om länsstyrelsen finner att förbundsordningens bestämmelser inte strider mot lag eller annan författning samt att det föreslagna förbundet skulle medföra allmänt gagn, fastställer länsstyrelsen förbundsordningen och bestämmer när förbundet skall träda i verksamhet (21 §). Motsvarande underställningsskyldighet föreligger enligt 22 8 när ny angelägenhet skall läggas på förbundet. ny medlem skall inträda eller annan ändring skall göras i förbundsordningen. Mot länsstyrelsens beslut kan besvär anföras hos Kungl. Maj:t i statsrådet (35 §).
Allmänt om de kommunala avgifterna
Enligt 51 8 KL, 55 3 KLS och 57 8 LL skall kommuns och Jandstingskommuns medelsbehov täckas med allmän kommunalskatt resp. genom utdebitering av landstingsskatt, i den mån det inte fylls på annat sätt. Hänvisningen till täckning av medelsbehovet på annat sätt än med allmän kommunalskatt eller landstingsskatt avser sådana inkomster som räntor av kapital. avkastning av fastigheter, donationer, statsbidrag, specialskatter och kommunala avgifter.
I 74 3 KL och 78 & KLS föreskrivs underställningsskyldighet för nya och förhöjda avgifter ”å den allmänna rörelsen.” I övrigt regleras de kommunala avgifterna i särskilda författningar, i den mån de inte grundas enbart på praxis.
Vid uttagande av kommunala avgifter skall självkostnads- och likställighetsprincipen följas. Avgiftsrätten får inte utövas i vinstsyfte och uvgifterna får inte bestämmas så att vissa kommunmedlemmar blir särskilt gynnade eller missgynnade. När avgiftsrätten regleras i särskild författning, förekommer det att avsteg görs från dessa principer.
De kommunala avgifterna brukar indelas i privaträttsliga och offentligrättsliga avgifter. Som kännetecken på privaträttsliga avgifter brukar anges att dessa grundas på avtal mellan kommunen och den enskilde eller att denne frivilligt tar emot något som kommunen tillhandahåller. Kännetecknande för offentligrättsliga avgifter anses vara att kommunens beslut grundar avgiftsskyldighet. Rätten att ta ut sådana avgifter grundar sig enligt detta betraktelsesätt på att kommunen är ett med tvångsmakt utrustat offentligrättsligt subjekt. I det följande betecknas i ställer kommunala avgifter som har ett uttryckligt författningsstöd som offentligrättsliga, medan avgifter som saknar sådant stöd betecknas som privaträttsliga.
Privaträttsliga avgifter förekommer i stor omfattning inom ramen för den affärsmässiga verksamhet som kommunerna driver utan annat författningsstöd än de allmänna kompetensföreskrifterna i 3 § KL och 3 § KLS. Sådana avgifter är bl. a. avgifterna för gas, elektricitet och värme samt de avgifter som kommunala trafikföretag tar ut. På dessa omräden tillhandahåller kommunerna tjänster på samma sätt som och ofta jämsides med enskilda företag, Kommunala beslut om privaträttsliga avgifter behöver aldrig underställas statlig myndighets prövning men sådana avgifter kan någon gång vara underkastade annan form av statlig kontroll. Enligt 29 3 förordningen (1940:910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. fastställer länsstyrelsen sålunda taxa för yrkesmässig trafik. Kontrollbestämmelser av detta slag riktar sig inte just mot kommunerna utan de gäller för verksamhet av visst slag oavsett om den drivs av kommun eller av enskild.
Offentligrättsliga kommunala avgifter beslutas av kommunalt organ. I vissa fall skall kommunens beslut underställas statlig myndighet. Det är fallet med bidrag till gatubyggnadskostnader (67 § BL), avgifter hos byggnadsnämnd för ritningsgranskning, besiktning m. m. (8 § byggnadsstadgan, 1959:612), avgifter å den allmänna rörelsen (74 § KL och 78 §& KLS), gatuhandelsavgifter och purkeringsavgifter enligt lagen (1957:259) om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser ä allmän plats, m. m. (AvgL) och sotningsavgifter (20 § brandstadgan). Underställningsskyldighet föreligger däremot inte i fråga om gatumarksersättning (56 — 66 §§ BL), renhållningsavgifter (3 § lagen, 1965:54, om kommunala renhållningsavgifter), vatten- och avloppsavgifter (27 § lagen, 1970:244, om allmänna vatten- och avloppsanläggningar), sjukvårdsavgifter (27 8 sjukvårdslagen, 1962:242) eller ersättning för upplåtelse av skolbyggnad (2 kap. 26 § skolstadgan, 1971:235).
Karaktäristiskt för de flesta offentligrättsliga kommunala avgifterna är att kommunen tillhandahåller den avgiftsbelagda nyttigheten i cen monopolställning och under ett tvång för den enskilde att ta nyttigheten i anspråk. I fråga om några offentligrättsliga avgifter, huvudsakligen på det underställningsfria området, anges vissa grunder för bestämmandet av avgifterna i författning. Flera avgifter beslutas emellertid utan stöd av sådana föreskrifter. Gatubyggnadskostnadsbidrag och avgifter hos byggnadsnämnd
Enligt 67 § BL kan stadsfullmäktige meddela bestämmelser om skyldighet för fastighetsägare att bidra till kostnaden för iordningställande av gata. Om fastighetsägare åläggs skyldighet som han inte har haft förut. skall bestämmelserna underställas Kungl. Maj:ts prövning. I bestämmelserna skall anges bl. a. grunderna för beräkning av den kostnad som skall påföras fastighetsägarna och för kostnadens fördelning mellan dem (68 §). I 68 och 69 §§ föreskrivs vissa begränsningar i fråga om bidragsskyldigheten. BL a. föreskrivs att fastighetsägarnas skyldigheter skall motsvara skäliga anspråk på rättvisa och billighet.
Länsstyrelsen kan på framställning av kommun utfärda taxa för
avgifter som skall betalas av den som hos byggnadsnämnden påkaltar åtgärd som föranleder granskning av ritningar. besiktning eller annan tidseller kostnadskrävande förrättning (8 § byggnadsstudgan).
Enligt förarbetena till byggnadsstudgan (prop. 1959:168 s. 200) bör länsstyrelsens prövning gå ut på att kontrollera att avgifterna inte överstiger kommunens självkostnader.
Avgifter å den allmänna rörelsen
I 74 & KL och 78 & KLS föreskrivs att kommunfullmäktiges beslut om nya eller förhöjda avgifter äå den allmänna rörelsen för begagnande av de platser som har anvisats åt denna eller de inrättningar som har gjorts för att betjäna den skall, för att vinna bindande kraft, underställas Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse. Fastställelse av beslut om nya eller förhöjda hamnavgifter ellor grundpenningar eller sluss-, känal- eller andra farledsavgifter kan dock meddelas av myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer.
Motsvaurighet till 74 & KL och 78 § KLS fanns redan i förordningen (1862:13) om kommunalstyrelse på landet. förordningen (1862:14) om kommunalstyrelse i stad och förordningen (1862:33) om kommunalstyrelse i Stockholm,
Kommunallagskommittén anförde (SOU 1952:14 s.326) att en översyn av bestämmelserna om underställning av avgifter ä den allmänna rörelsen kanske kunde anses motiverad för att få till stånd en precisering av vilka avgifter som avsågs och, eventuellt, begränsa underställningsskyldigheten. Enligt kommunallagskommittén var det emellertid knappast nödvändigt, om ens möjligt, att ge bestämmelserna en klarare avfattning. Underställningsskyldigheten ansägs inte särskilt betungande för kommunerna. .
Innebörden av begreppet den allmänna rörelsen torde ha varit oklart redan när 1862 ärs förordningar tillkom. Avsikten med underställningsskyldigheten anses ha varit att förebygga att kommunerna, av vilka främst städerna tidigare hade till stor del finansierat sin verksamhet genom all med Kungl. Maj:ts tillstånd belägga trafik, handel och näringar med avgifter, också 1 framtiden skulle använda en sådan finansieringsmetod.
Till avgifterna å den allmänna rörelsen hänförs enligt praxis numera, förutom humnavgifterna och övriga uvgifter som nämns i lagtexten. avgifter för upplåtelse av bussuppställningsplatser på allmän plats och torgavgifter. Vid fastställelseprövningen har utbildats den praxis att avgifterna får täcka kommunens kostnader för ändamålet men inte ge nägot överskott.
Sedan gammalt har länsstyrelserna och städerna ansetts kunna meddela sådana föreskrifter om torghandel som behövts för att främja allmän ordning och renlighet. Denna förordningsmakt har utbildats genom praxis. Enligt 1 § ordningsstadgan (1868:22) för rikets städer kunde stadsfullmäktige bestämma vilka torg, hamnar etc. i staden som skulle
Prop. 1972:12 [NS in
upplåtas till allmänna försäljningsplatser.
I allmänna ordningsstadgan (1956:617) finns inga särskilda bestämmelser om torghandel. I 23 sägs dock att kravet på tillstånd av polismyndigheten innan allmän plats tas i anspräk för försäljningsändamal m. m. inte gäller i fråga om salutorg och liknande plats som i vederbörlig ordning har upplåtits till allmän försäljningsplats. Byggnadslagstiftningen ger kommunerna möjlighet men inte skyldighet att upplåta salutorg. Upplåtelserna brukar ske genom lokala ordningsstadgor, som antas av kommunfullmäktige och fastställs av länsstyrelsen enligt 23 § allmänna ordningsstadgan.
Under senare hälften av 1S00-talet avstog Kungl. Maj:t vid ett ftertal tillfällen ansökningar frän städer om alt få ta ut stånd- och platsavgilter vid månadsmarknader och torgdagar. Också under 1900-talets början tillämpades en restriktiv praxis vid prövningen av sådana ansökningar. Är 1928 fastställde Kungl. Maj:t emellertid med stöd av 74 3 förordningen om kommunalstyrelse i stad ett förslag till taxa för platser på salutorgen i Boräs (Regeringsrättens ärsbok 1928 not. S 239). Därmed slogs fast att törgavgifterna var att anse som avgifter ä den allmänna rörelsen.
Kommunens beslut om nya eller förhöjda torgavgifter skall alltså enligt 74 & KL resp. 78 § KLS underställas Kungl. Maj:ts prövning. Avgifterna får täcka kommunens kostnader men de får inte ge något överskott. Som kostnadsposter har godtagits bl. a. kostnad för renhällning, snöröjning, sändning, bokföring, underhåll av torgbod, försäkringar samt ersättningar till inkasserare, tillsyningsman och torghandelsföreständare.
Av punkt 44 Kungl. Maj:ts resolution på allmogens besvär den I augusti 1727 följer att kommunerna är skyldiga att upplåta vissa avgiftsfria platser för torghandel. Resolutionen har i denna det följande lydelse.
Att en del småstäder fordra ståndpenningar av allmogen, som med sina varor till marknaderna ditfara och dem på öppna torget eller gatan försälja, det finner Kungl. Maj:t så mycket mera olagligt, som ingen Kungl. förordning giver dem därtill anledning, och vill fördenskull härmedelst hava en sådan egenvillighet alldeles förbjuden.
Ärenden om underställning av kommunalt beslut om avgifter för bussuppställningsplatser är numera mycket ovanliga. Kommittén upplyser att frågor om fastställelse av avgifter för jämförliga reservationer av allmänplatsmark för trafikanter inte lär ha förekommit. Från Svenska taxiförbundet har kommittén inhämtat alt kommunerna inte tar upp avgifter för upplåtelse av hållplatser för taxibilar. Avgifter i trafikreglerande syfte för gatuparkering regleras i AvgL. Sådana avgifter hör inte till avgifterna å den allmänna rörelsen.
Bestämmelser om hamnaävgifter, grundpenningar samt sluss-, kanal- och andra farledsavgifter finns i kungörelsen (1950:152) om fastställelse av hamn- och grundpenningtaxor samt taxor ä sluss-, kanal- och andra farledsavgifter. Kungörelsen föreskriver inte skyldighet för ägare eller innehavare av hamn. sluss, kanal eller annan farled att ha fastställd taxa. För kommunernas del följer sådan skyldighet av 74 & KL och 78 3 KLS.
På ansökan av ägare eller innehavare av allmän hamn fastställer sjöfartsverket (se kungörelsen, 1955:674, om överflyttande å sjöfartsverket av de uppgifter, som tillkomma lotsverket och sjökarteverket, ävensom av vissa uppgifter, som tillkomma kommerskollegium samt vägoch vattenbyggnadsstyrelsen) enligt 1§ 1950 års kungörelse taxa å ersältning för begagnande av hamnen med tillhörande kajer, bryggor och andra förtöjningsanordningar (hamnavgift). Huvudregeln är att hamnavgift inte får fastställas till högre belopp än att den årliga uppbörden tillsammans med övriga intäkter av hamnrörelsen för år beräknas motsvara summan av kostnaderna för hamnens drift och underhält, skälig ränta på anläggningskapitalet samt skälig avskrivning på anläggningarna (2 8). Närmare föreskrifter om grunderna för hamnavgift ges i 6—20 38.
Grundpenningtaxa fastställs av sjöfartsverket på ansökan av ägare eller innehavare av lastageplats varifrån utskeppning av varor äger rum i större omfattning och där mera betydande anstalter för sjöfartens trygghet och bekvämlighet har vidtagits (27 §). Motsvarande gäller taxa för sluss-, kanal- och andra farledsavgifter (39 §). Grundpenningar eller sluss-, kanal- och andra farledsavgifter fär i princip inte bestämmas så att verksamheten lämnar överskott (28 och 42 §§).
Över sjöfartsverkets beslut i taxeärende kan besvär anföras hos Kungl. Maj:t (26, 37 och 42 §§). Ersättning för åtskilliga av de tjänster som hamnarna lämnar sjöfarten kan bestämmas utan prövning av statlig myndighet. Så är fallet med bl. a. ersättning för lagring på kajer och i magasin och hyra för upplåtelse av mark för oljedepäer och upplag.
Gatuhandelsavgifter, parkeringsavgifter m. m. enligt AvgL
Q
Som förut antytts får enligt 2 § allmänna ordningsstadgan allmän plats inom stadsplanelagt omräde i stad, köping eller annat samhälle, där byggnadslagens bestämmelser för stad gäller, inte användas för upplag eller avstjälpning eller tas i anspråk för försäljningsständ, ställningar ce. d. utan polismyndighetens tillstånd. Polismyndighetens tillstånd krävs också för att sådan allmän plats skall få användas på ett sätt som inte stämmer överens med det ändamäl för vilket den har upplåtits eller anvisats eller som inte är allmänt vedertaget. Salutorg eller liknande plats, som i vederbörlig ordning har upplåtits till allmän försäljningsplats, får dock utan sådant tillständ tas i anspråk för försäljningsändamäl.
Om tillstånd enligt 23 allmänna ordningsstadgan har lämnats, får kommunen ta ut skälig avgift för upplåtelse av plats som står under kommunens förvaltning (1 § AvgL). Kommunen får också, när det är påkallat för trafikens ordnande. ta ut avgift. som behövs för att tillgodose detta ändamål, för rätt att under begränsad tid begugna plats som kommunen har upplåtit för allmän parkering på gala, torg eller annan allmän plats (2 §). Kommunfullmäktige bestämmer grunderna för avgifter som avses i I och 2 §§. För att vinna bindande kraft skall fullmäktiges beslut enligt 3 § underställas länsstyrelsen. Länsstyrelsen kan fastställa beslutet helt eller delvis eller ogilla det.
Redan innan AvgL infördes hade kommunerna, främst städerna, ansett sig berättigade att ta ut avgifter av dem som efter tillstånd av polismyndigheten hade tagit gatumark eller andra allmänna platser i anspråk för t. ex. försäljningsstånd, reklampelare, automater, restaurantverandor eller bensinstationer. Avgifter av detta slag ansägs inte vara hänförliga till den allmänna rörelsen och först genom AvgL skapades ett stöd i författning för kommunens rätt att ta ut dem. Parkeringsavgifterna räknades däremot Lill avgifterna ä den allmänna rörelsen och de fick alltså inte tas ut med belopp som översteg kommunernas självkostnader. Cenom AvgL blev
det möjligt att differentiera parkeringsavgifterna så att de kunde främja
syftet att öka omsättningen av bilar på de mest eftersökta parkeringsplatserna.
I fråga om den skälighetsbedömning som skall göras enligt 1§ AvgL anförde föredragande departementschefen i prop. 1957:157 (s. 54) att avgifterna inte är bundna vid kommunens direkta kostnader till följd av upplåtelsen. Syftet med föreskriften att avgifterna skall vara skäliga är att hindra att kommunerna tar sådan hänsyn till ekonomiska vinningssynpunkter att avgifterna kommer att framstå som obilliga. Hänsyn får
enligt vad som anförs i propositionen tas till ändamålet med en viss
upplåtelse, hur stort markutrymme upplåtelsen avser, platsens belägenhet och trafikintensiteten på platsen samt den vinst som en rörelse av visst slag och på viss plats kan beräknas lämna. När det gäller vinsten bör man utgå från en objekliv beräkning av vad som för den avsedda platsen kan
anses normalt för en rörelse av det slag det gäller. Avgiften får inte sättas
i relation till omsättningen eller lönsamheten i det enskilda fallet. Avgifterna skall utgå enligt fastställda grunder eller taxor och de får alltså
inte grunda sig på avtal mellan kommunen och rörelseidkaren.
Departementschefen framhöll vidare att det är angeläget att opäkallade intrång inte görs i den kommunala självbestämmanderätten (propositionen s. 56). Han ansäg att tiden var inne för en omprövning av hela frågan om i vilken utsträckning kommunala beslut borde underställas statlig myndighets prövning men att det i avbidan på en särskild utredning härom borde föreskrivas att kommunens beslut om avgifter för gatuhandel m. m. skall fastställas av högre myndighet.
Sotningsavgifter
Föreskrifter om sotning finns i brandstadgan och i de kommunala brandordningarna. Brandordning antas av kommunfullmäktige och fullmäkliges beslut skall underställas länsstyrelsens prövning (2 8 brandstadgan). I brandordningen skall finnas bestämmelser om kommunens indelning i sotningsdistrikt. För varje sotningsdistrikt skall finnas en skorstensfejarmästare (16 8). Denne kan vara kommunalanställd eller enskild företagare. I båda fallen har han i princip uteslutande rätt att ombesörja
eldstadsbrandsyn och föreskriven sotning (12 § 2 och 3 mom. samt
17 §).
För kommun skall enligt 208 finnas sotningstaxa som upptar de
avgifter som skall erläggas för sotnings-, undersöknings- och besiktningsarbete av skorstensfejare. Liksom brandordning skall taxan antas uv fullmäktige och underställas länsstyrelsens prövning. Länsstyrelsen kan fastställa taxan utan ändring eller också vägra att fastställa den.
I prop. 1962:12 med förslag till brandlag och brandstadga m.m. anförde föredragande departementschefen följande.
Gällande bestämmelser om att sotningstaxa för att vara gällande skall fastställas av länsstyrelsen är ett led i statsuppsikten. Det av brandlagsrevisionen som skäl för slopande av denna understillning anförda förhällandet att sotningstaxorna numera grundas på normalsotningstaxor, tillkomna efter förhandlingar mellan kommunernas och skorstensfejaremistarnas Organisationer, anses av flera remissinstanser ej avgörande. Säsom äverståthällarämbetet anför är sotningstaxuns innehåll av betydelse för sotningskostnadernas fördelning på skilda sotningsobjekti. På grund härav och dä, såsom påpekas i några yttranden, kommunalbesvär ej medger samma fullständiga prövning som underställning, anser jag sotningstaxorna alltjämt böra bli föremål för statlig kontroll i form av underställning och fastställelse av länsstyrelsen.
Departementsutredningens och statskontorets förslag m. m.
I depaurtementsutredningens promemoria nr 26, Om uttagande av kommunala avgifter i vissa fall, föreslås att fullmäktiges beslut om nya elter förhöjda torgavgifter skall underställas länsstyrelsens, inte som f. n. är fallet Kungl. Maj:ts, prövning. Utredningen anför att kommunerna vanligen inte belägger uppställningsplatser vid buss- och taxistationer med avpifter och att torgavgifterna därför är de enda avgifterna å den allmänna rörelsen som enligt 74 & KL resp. 78 § KLS skall underställas Kungl. Majis prövning. Fastställelseärendena är emellertid inte av sådan omfattning eller vikt alt prövningen, som är av formell natur, bör ankomma på Kungl. Maj:t.
Föreningen kommunala torg och stakthus föreslär i framställningen till Kungl. Maj:t att torgbandeln i avgittshänseende likställs med gatuhandeln. Någon artskillnad föreligger enligt föreningen inte mellan dessa handelsformer. Föreningen uppger att torgavgifterna är väsentligt lägre än gatuhandelsavgilfterna. Trots vissa transport- och lagerkostnader kan torghandeln rikna med betydligt lägre kostnader än den bofasta handeln. Föreningen anser att torghandlarna, i strid mot den kommunala likställighetsprinvipen, gynnas framför andra grupper genom att hänsyn inte får tas till affärsmässiga faktorer, när torgavgifterna bestäms. Enligt förarbetena till AvgL skall hänsyn tas till vissa svårbestämda faktorer, bl. a. den beräknade objektiva vinsten, när gatuhandelsavgifterna bestäms. I verkligheten bestäms avgifterna vanligen på grundval av förhandlingar mellan kommunen samt rörelseidkarna eller deras organisationer. Enligt föreningen finns det från rättssäkerhetssynpunkt inte något att erinra mol att skälighetskravet i AvgL anses uppfyllt, om avgifterna har bestämts på detta sätt.
I utredningsrapporten Ärenden rörande fastställande av sotningstaxa föreslär statskontoret att underställningsskyldigheten på detta område slopas. Statskontoret erinrar om att normalsotningstaxor har utarbetats på grundval av överenskommelser mellan kommunerna och Sveriges skorstensfejaremistares riksförbund samt att kommunalbesvär kan anföras över kommunfullmäktiges beslut att anta sotningstaxa. Eftersom kommunerna praktiskt taget alltid följer normalsotningstaxorna, inskränker sig länsstyrelsens prövning i regel till en kontroll av att så här skelt. En sotningstaxa som är konstruerad så att vissa sotningsobjekt subventioneras strider mot likställighetsprincipen. Kommunfullmäktiges beslut att anta en sädan taxa kan därför upphävas, om kommunalbesvär anförs mot beslutet.
Kommunalrättskommittén Allmänna synpunkter
De bestämmelser om underställningsskyldighet som finns i andra författningar än KL. KLS. FSE, CL, KFL och AveL har enligt kommittén sädant samband med författningarnas materiella innehåll att frågan om underställningsskyltdigheten bör behållas inte bör avgöras från de allmänna utgängspunkter som anges i direktiven. Andra intressen än kommunernas berörs vidare på ett sädant sätt att kommittén enligt direktiven inte bör ta upp frågan om underställningsskyldigheten bör behållas. Kommittén har därför i fråga om dessa författningar funnit anledning att överväga reformer endast när det gäller de kommunala avgifterna.
Kommittén konstaterar att underställningsinstitutet efter hand har fått ett minskat användningsomräde och att det numera används främst för att skapa Jaglighets- och rättvisegarantier. Kommunerna har i olika hänseenden fatl bältre resurser att handha sina uppgifter. Kommunindelningsreformen medför att möjligheterna att ge kommunerna ökad frihet blir än större. Frågan om underställningsskyldigheten bör slopas på ett visst område bör enligt kommittén övervägas främst från den synpunklen om det med hänsyn till kommunernas utvecklingsgrad och det demokratiska styrelseskieckets inneboende balans kan anses lämpligt att överlämna ät kommunerna att besluta utan annan kontroll än den som kan utövas vid kommunalbesvär.
Kommittén anför att erfarenheterna av den underställningsfria ordning som gäller i fråga om vissa ekonomiskt viktiga avgifter är goda. De gemensamma dragen för de olika avgiftsgrupperna, erfarenheterna av underställningsfriheten där den förekommer samt intresset av förenkling och rationalisering av förvaltningsförfarandet utgör enligt kommittén starka argument för en utvidgning av den underställningsfria ordningen. Den nuvarande ordningen präglas knappast av några enhetliga, genomgående principer. Atlskilliga avgifter av stor ekonomisk betydelse är underställningsfria. medan underställningsskyldighet gäller i fråga om mindre betydelsefulla avgifter på undra områden.
Reglemente för besvärsnämnd
Enligt kommittén bör underställningsskyldigheten i fråga om reglemente för besvärsnämnd inte slopas utan alt en närmare lagreglering av förfarandet hos nämnden införs, De bestämmelser som gäller för nämnder för oreglerad förvaltning är i viktiga hänseenden mindre lämpliga för besvärsnämnd. Att överlämna åt varje kommun att självständigt utforma förfaranderegler för nämnden skulle innebära en betydande avvikelse från den ordning som gäller för ävriga nämnder. För besvärsnämndernau, vilka har att utöva rättskipning inte bara inom området för den kommunala självstyrelsen utan också som en instans i den ordinära kommunalbesvärsprocessen, föreligger enligt kommittén ctt särskilt behov av fasta och i huvudsak enhetliga normer för verksamheten. Behovet av ordnade handläggningsformer minskar inte av att den materiella prövningen i ärendena är oreglerad och ji princip fri. Det framstär som angeläget att förfarandet ger garantier för materiellt riktiga resultat och rättssäkerhet i övrigt.
Det nuvarande systemet för reglering av besvärsnämndernas verksamhet har enligt kommitténs mening medfört i stort sett godtagbara och enhetliga former för besvärsnämndernas verksamhet och underställningsskyldigheten kan. med hänsyn till reglementenas betydelse för den enskildes rättssäkerhet, inte uppfattas som nägot onödigt inträng i den kommunala självstyrelsen. Kommittén föreslär därför att underställningsskyldigheten behälls.
Extraordinär penningplacering
Kommittén anför att det i kommunalförvaltningarna knappast före-
kommer några kassaöverskott som lämpar sig för en annan placering än sådan som anges i 61 § KL, 65 & KLS resp. 75 § FSL. Utvecklingen beträffande betalningsrutiner och betalningsmedel har kraftigt begränsat användningen av kontanter. Behoven av kassaförlag tillgodoses i första hand genom checkräkningar, postgiro o.d. Kommittén anser därför att begränsningen av den fria placeringsrätten knappast hindrar en rationell och ändamälsenlig medelsförvaltning.
Även om det praktiska behovet av möjligheter till annan än ordinär placering är ytterst begränsat, kan det enligt kommittén vara olämpligt att ha stela och undantagslösa placeringsregler. Det bör lämnas utrymme för fullmäktige att meddela föreskrifter för de förvaltande organens medelshantering och fullmäktige bör därvid ha befogenhet att göra avsteg från huvudregeln. Det kan inte antas utt länsstyrelsen skulle vara bättre skickad än fullmäktige att bedöma lämpligheten av sådana modifikationer. Enligt kommitténs mening kan det anförtros åt kommunerna att utan bindande bestämmelser i författning och utan underställningsskyldighet meddela föreskrifter om placering av penningmedel. En fri placeringsrätt utan underställningsskyldighet har sedan år 19535 prövats för landstingskommunernas del och den har inte medfört några olägenheter. Kommittén kan inte finna nägot sakligt skäl att behälla den
restriktiva ordning som gäller enligt KL, KLS och FSL.
Kommittén anser också att de nuvarande placeringsreglerna ger anledning till invändningar av lagteknisk art. Om det kan undvikas, bör den centrala kommunallagstiftningen inte hänvisa till exempelvis bestämmelser i föräldrabalken. Att reglerna om förmyndares självständiga befogenheter vid förvaltning av omyndigs medel har ansetts passa för den kommunala medelsförvaltningen är en tillfällighet.
Kommittén föreslår att de nuvarande placeringsreglerna i KE, KLS, FSL och LL ersätts med förenklade och enhetliga regler som anger normalförfarandet med överskottsmedel, nämligen insättning hos bank eller annan penninginrättning, och som i likhet med nuvarande bestämmelser i LL ger de beslutande församlingarna rätt att utan underställning meddela andra placeringsföreskrifter.
Valkretsindelning
Till förfarandet vid allmänna val anknyter enligt vad kommittén anför
starka allmänna intressen av sådan art att ett statligt inflytande framstår som särskilt motiverat. Att landstingens beslut om valkretsindelning skall underställas Kungl. Maj:ts prövning kan därför inte anses innebära något onödigt inträng i den kommunala självstyrelsen. Kommittén föreslår ati underställningsskyldigheten får stå kvar.
Förbundsordning för kommunalförbund
Kommittén anför att länsstyrelsens beslut alt fastställa förbundsord-
ning för kommunalförbund har konstitutiv verkan. Fastställelsen innebär att en eller flera kommunala angelägenheter övertas av en specialkommun som blir berättigad att av medlemskommunerna ta ut bidrag till förbundets verksamhet och att ta emot stalsbidrag i den mån sådana utgår för nämnda angelägenheter. Kommittdn anser att det är lämpligt att statlig myndighet medverkar när kommunalförbund skall bildas. Eftersom den nuvarande underställningsskyldigheten inte kan betraktas som ett onödigt inträng i den kommunala självstyrelsen, anser kommittdn att den bör behållas.
Gatubyggnadskostnadsbidrag och avgifter hos byggnadsnämnd
Frågor om underställning enligt byggnadslagstiftningen bör enligt kommittén bedömas med hänsyn till den reglering som kan bli en följd av den allmänna översyn av byggnadslagstiftningen som f. n. görs av bygglag-
utredningen (K 1969:55). Kommittén anser därför att det inte finns an-
ledning att nu ta upp frågan om underställning enligt 67 § BE olter att ändra gällande ordning i fråga om fastställelse av sådana avgifter som avses i 8 I första stycket byggnadsstadgan.
Gatuhandels- och torgavgifter m. m.
Kommittén ansluter sig till vad Föreningen kommunala torg och slakthus anför i framställningen till Kungl. Maj:t dels om att den skillnad som f.n. görs mellan gatuhandelsavgifter och torgavgifter har skapat en konstlad gräns mellan två likartade handelsformer och gett upphov till gränsdragningsproblem. dels om att uttalandena i förarbetena till AvgL om skälighetsbedömningen i fråga om gatuhandelsavgifterna m. m. har lett till tillimpningssvärigheter.
Enligt kommitténs förslag skall gatuhandelsavgitterna och torgavgifterna sumoördnas så att kommunen I bäda fallen fär rätt att ta uten avgift som motsvarar fördelen för rörelseidkaren att med uteslutande av andra få begagna plats på gator och torg för försäljningsändamål. I samband därmed bör kommunernas skyldighet att tillhandahålla friplatser på salutoörgen utgå.
Den angivna avgiftsrätten bör enligt vad kommittén anför föreligga också när allmän plats uppläts för annonsering, uteservering, bensinförsäljning och liknande kommersiella ändamål. där tillgången till platsen kan sägas ha ett marknadsvärde och det av rättviseskäl är önskvärt att kommunen får ta ut avgifter efter affärsmässiga grunder. Något hinder bör inte föreligga mot att ta hänsyn till omsättning eler bruttovinst.
förutsatt alt resultatet av rörelsen väsentligen beror på försäljningsplat-
sens läge.
När det gäller andra upplåtelser enligt 2 § allmänna ordningsstudgan är nyttjarens fördel av upplåtelsen enligt kommittén inte alltid ekonomiskt mätbar celler ägnad alt ge en rimlig avgiftsmaximering. Detta gäller exempelvis när allmän plats upplåts för byggnadsställningar, baracker, upplag, provisoriska valbyråer eller anordningar vid insamling för välgörande ändamäl. I sådana fall bör främst kommunens direkta kostnader i anledning av upplåtelsen eller en ekonomisk värdering av intränget vara vägledande vid avgiftssättningen.
Med hänsyn till att ändamålen med upplåtelserna varierar och till att gränserna mellan kommersiella och andra ändamål ibland är oklara anser kommittén att ett visst utrymme måste lämnas för en fri prövning av vad som med hänsyn till objektiva omständigheter kan anses rimligt.
Kommiltén föreslår att punkt 44 Kungl. Maj:ts resolution den 1 augusti 1727 upphävs, att 18 Avgl ändras så att den kommer att omfatta också torpgavgifterna, vilket f.n. regleras 1 74 & KL och 78 8 KLS. samt att det föreskrivs att avgift för upplatelse som avses i I & AvgkL får tas ut med belopp som kan anses skäligt med hänsyn till ändamålet med upplåtelsen, nyttjarens fördet av upplåtelsen, kommunens kostnader i anledning av upplätelsen och övriga omständigheter. Enligt förslaget skalt grunderna för beräkning av avgifterna bestämmas av kommunfullmäktige. Det föreslås att underställningsskyldigheten slopas. Enligt vad kommittén anför skapas en presumtion för att den taxa som kommunfullmäktige har bestämt uppfyller skälighetskravet, om taxan utformas i samförständ med representativa företrädare för de avgiftsskyldiga.
Prop. 1972:12 wu [
Kommittén framhåller att förslaget inte är avsett att hindra att kommunerna även i fortsättningen tillhandahäller ett antal avgiftsfria platser på salutorgen samt att det alljämt bör stå kommunerna fritt att vid upplåtelse för kioskhandel och liknande försäljning anlägga sociala synpunkter på avgiftsfrågan och således ta hänsyn till att en rörelse skall bedrivas av en person som är partiellt arbetsför.
Parkeringsavgifter m. m.
Kommittén anför att kommunerna själva bäst kan anpassa parkeringsavgifterna med hänsyn till det trafikreglerande syftet. Det är ett kommunalt intresse att avgifterna inte bestäms till högre belopp än som behövs för att parkeringsplatserna skall fylla sin uppgift i den allmänna saumfärdseln. Kommittén föreslår därför att underställningsskyldigheten slopas.
För upplåtelse på allmän plats av särskild uppställningsplats för fordon skall kommun enligt kommittåns förslag ha rätt alt av den som utövar sådan linjetrafik tör befordran av passagerare som avses i + $ förordningen (1940:910) angäende yrkesmässig automobiltrafik m. m. ta ut avgift med det belopp som behövs för att täcka kommunens kostnad för upplätelsen. Det föreslås att föreskrift härom tasin i 2 § AvgL. Avgifterna för upplätelse av bussuppställningsplatser på allmän plats skall säledes inte längre regleras i 74 § KL resp. 78 §& KLS. Rätten att ta ut avgift skall enligt förslaget inte förenas med underställningsskyldighet.
Hamnavgifter m. m.
Kommittén konstalerar att utvecklingen inom hamnväsendet innebär bl. a. alt de traditionella kajerna ersätts med kostnadskrävande terminaler och andra specialanordningar. Utvecklingen har lett till att mellanhavandena mellan hamnägarna och redarna inte lingre kan lösas på det sätt som förutsätts i 1950 ärs kungörelse. Med stöd av särskilda dispenser av Kungl. Maj:t har kungörelsens avgiftsregler och därmed ocksä understältlningsskyldigheten satts ur spel i fråga om de mest kostnadskrävande tjänsterna. Den nuvarande regleringen av hamnuvgifterna framstär enligt kommittén som otidsenlig. Hamnutredningen (K 1966:40) avser alt behandla taxefrågorna i ett kommande betänkande och det kan väntas att en genomgripande översyn uv den nuvarande regleringen därigenom kommer till stånd.
Vid översynen bör enligt kommittén en förenklad reglering som ger utrymme åt en mera affärsmässig prissättning eftersträvas. Mod hänsyn till att hamnarna i stor utsträckning betjänar andra än de hamnägande kommunernas medlemmar kan ett visst statligt inflytande över kommunernas hamnpolitik vara motiverat. Kommittén anser att ett sådant inflytande bör garanteras på annat sätt än genom föreskrifter om underställning.
Kommittén anser att hamnavgifterna och de övriga avgifter pi sjöfar-
3 Riksdagen 1972. I saml. Nr 12
Prop. 1972:12 ys 4
tens område som f. n. hänförs till avgifterna å den allmänna rörelsen inte längre bör regleras i KL och KLS utan i en särskild författning. [ avbidan på resultatet av humnutltredningens överväganden föreslär kommittén att föreskrifterna om dessa avgifter tas bort ur 74 § KL och 78 § KLS samt att Kungl. Maj:t bemyndigas alt bestämma när författningsändringarna i fraga om dessa avgifter skall träda i kraft.
Sotningsavgifter
Kommunernas förmåga att. med ledning av de normalsotningstaxor som upprättas efter förhandlingar mellan kommunernas och skorstensfejarmästarnas organisationer. göra en rättvis fördelning av sotningskostnaderna kan enligt kommittén knappast sättas i fråga. Kommittén föreslår därför att kommunfullmäktiges beslut att anta sotningstaxa inte längre skall underställas linsstyrelsens prövning. När skorstensfejarmästaren är anställd av kommunen och denna alltså är huvudman för verksamheten i ekonomiskt avseende, bör sotningsavgifler inte få tas ut med högre belopp än som krävs för att täcka kommunens kostnader för verksamheten. Kommittén anser att nägra uttryckliga bestämmelser härom inte behövs, särskilt som fallet är mycket sällsynt.
Remissy ttrandena
Allmänna synpunkter
Kommitténs förslag I fraga om gatuhandels- och torgavgifterna har föranlett kritik från några remissinstanser. I Övrigt har så gott som samtliga remissinstanser tillstyrkt kommitténs förslag eller lämnat dem utan erinran. Omkring en tredjedel av remissinstanserna tillstyrker förslagen utan särskild motivering.
Några remissinstanser anför vissa allmänna synpunkter på frågan om statskontrollen över kommunerna. Stadsfullmäktige i Härnösand anser alt det är angeläget att underställningsskyldigheten, som härrör från en tid när de kommunala förvaltningarna var svagt utvecklade. upphör. De nuvarande kommunerna har en förvaltningsapparat som förhindrar maktmissbruk och ger tillräckliga garantier för rättssäkerhet. Liknande synpunkter anförs av stadsfullmäktige i Sundsvall och av Svenska landstingsförbundet.
Enligt yttrundena från Stockholms handelskammare och Gotlands handelskammare är syftet med underställningsskyldigheten att ge staten möjlighet att övervaka att kommunerna inte överskrider eller missbrukar sina befogenheter. Risken för att en kommun skulle utnyttja ett markinnehav på ett oskäligt sätt vid avgiftsbeläggning synes numera inte vara så stor. Med hänsyn till utvecklingen hos kommunerna och till önskemälet om ett så praktiskt och rationellt förfarande som möjligt är det enligt handelskamrarna motiverat att kommunala beslut i ökad utsträckning blir underställningsfria. Underställningsskyldigheten utgör ibland en förutsättning för en enhetlig praxis och den är också av
Prop. 1972:12 2 tin
betydelse frän rättssäkerhetssynpunkt, särskilt som det vid komimunalbesvär endast är lagligheten och inte lämpligheten av det överklagade beslutet som prövas. Även om underställningsskyldigheten är av betydelse från dessa synpunkter. tillmäter handelskamrarna de praktiska fördelarna av elt underställningsfritt förfarande större vikt.
Reglemente för besvärsnämnd
Kammarkollegiet, planverket, länsstyrelserna i Stockholms och Västernorrlands län, Stockholms och Uppsala läns landstings förvaltningsutskott, stadskollegiet i Stockholm och Svenska landstingsförbundet ansluter sig till kommitténs förslag att beslut om antagande uv reglemente för besvärsnämnd också i fortsättningen skall underställas länsstyrelsens resp. Kungl. Maj:ts prövning. Svenska landstingsförbundet hänvisar i sitt yttrande till önskemålet att föreskrifterna för besvärsnämndernas verksamhet och arbetsformer blir så likartade som möjligt.
De skäl som kommittén anför till stöd för sitt ställningstagande är enligt stadsfullmäktige i Solna inte övertygande, särskilt med hänsyn till att kommunerna har rätt men inte skyldighet att inrätta besvärsnämnd som cn extra besvärsinstans i tjänstetillsättningsärenden. Svenska kommunförbundet anser också att underställningsskyldigheten bör slopas i fråga om reglemente för besvärsnämnd och framhaller att underställningsskyldighet inte föreligger i fråga om något annat nämndreglemente. Det är bara ett tjugotal kommuner som har inrättat besvärsnämnder och de flesta nämnderna har handlagt bara ett fåtal ärenden. Deras blotta existens har utgjort en ytterligare garanti för att tjänstetillsättningsärendena handläggs grundligt och objektivt. Reglementena för de besvärsnämnder som har inrättats företer bara mindre avvikelser från varandra. Den nödvändiga samordningen bör kunna tillgodoses genom att Svenska kommunförbundet liksom hittills tillhandahåller förebilder till reglementen och lämnar räd och anvisningar. Svenska kommunförbundet anser att ett slopande av underställningsskyldigheten inte ger anledning till nägra farhågor för den enskildes rättssäkerhot.
Extraordinär penningplacering
Bara två remissinstanser, länsstyrelsen i Stockholms län och Skanes hundelskammare, anför invändningar mot kommitténs förslag utt de nuvarande placeringsbestämmelserna i KL. KLS. FSL och LL skall ersättas med en regel som anger normalförfarandet med överskoltsmedel, nämligen insättning hos bank eler annan penninginrättning. och som efter mönster från LL ger den beslutande församlingen frihet ati utan underställning bestämma om annan placering.
Anlitandet av checkräkningar, bankgiro och postgiro har numera kraftigt begränsat användningen av kontanter, anför kyrkorådet i Boräs och Brämhults kyrkliga samfällighet. Eftersom några större kontantinnehav inte brukar förekomma, kan föreskrifterna förenklas i enlighet
med kommitténs förslag. Svenska kommunförbundet anser att det praktiska behovet av möjligheter till annan än ordinär placering av kommunala medel, som inte behövs för nära förestäcnde utbetalningar, är ganska begränsat. Den fria placeringsrätten hat för landstingskommunernas del inte medfört några olägenheter och enligt Svenska kommunförbundet kan kommunerna anses väl skickade att själva besluta i dessa frågor. Stockholms handelskammare och Gotlands handelskammare, vilka också tillstyrker förslaget. framhåller att det av lagtexten bör klart framga att huvudregeln skall vara att kassaöverskott sätts in på bank eller annan penninginrättning.
Underställningsskyldigheten har fortfarande en viss betydelse i fråga om beslut om extraordinär penningplacering. anför Skånes handelskammare. | yttrundet från länsstyrelsen i Stockholms län tedogörs för ett ärende i vilket en kyrklig samfällighet anhöll om tillstånd att få placera ett belopp hos en kommun, som på grund av rådande kreditrestriktioner inle kunde få ett län i bank. Länsstyrelsen anmärker att dot uppenbarligen var fråga om ett nyttjande av sam fällighetens medel till ett ändamäl som läg utanför samfällighetens kompetensområde. Med hänsyn till att fall av denna typ har stor principiell betydelse, även om de inte kan bli många, anser länsstyrelsen det tveksamt om underställningsskyldigheten bör upphävas.
Valkretsindelning
De remissinstanser som yttrar sig på denna punkt anser, liksom kommittén, att landstingets beslut om valkretsindelning även i fortsättningen bör underställas Kungl. Maj:ls prövning.
Förbundsordning för kommunalförbund
Remissinstanserna ansluter sig till kommitténs uppfattning att underställningsskyldigheten i fråga om beslut att antaga förbundshandling bör behållas. Enligt Svenska kommunförbundet har den nuvarande ordningen vid fastställunde av förbundsordning inte inneburit sådana olägenheter atl fastställelseförfarandet bör upphöra.
Gatubyggnadskostnadsbidrag och avgifter hos byggnadsnämnd
Remissinstanserna har inte nägot att invända mot vad kommittén anför om att det f.n. inte finns anledning att ta upp frågan om underställning enligt 67 § BL till prövning eller att ändra gällande ordning beträffande fastställelse av avpifter enligt 88 första stycket
byggnadsstadgan.
Gatuhandels- och torgavgifter m. m.
Som förut sagts har kommitténs förslag j fråga om gatuhandels- och torgavgifterna föranlett kritik från några remissinstanser. Av de remissinstanser som yttrar sig särskilt i fråga om gatuhandels- och torgavgifterna tillstyrker kammarkollegiet, Östergötlands och Södermanlands handelskammare, handelskamrarna i Göteborg, Borås och Karlstad, stadsfullmäktige i Härnösand och Sundsvall, Föreningen kommunala torg och slakthus, Svenska kommunförbundet och Sveriges köpmannaförbund förslaget på denna punkt. Den grupp remissinstanser som anför kritiska synpunkter är tämligen liten. Kritiken avser bla. den föreslagna samordningen mellan gatuhandels- och torgavgifterna, de föreslagna grunderna för bestämmandet av avgifterna samt förslaget att underställningsskyldigheten skall tas bort,
Nästan alla remissinstanser som går in på frågan om enhetliga regler i princip bör gälla för gatuhandelsavgifterna och torgavgifterna tillstyrker kommiltåns förslag om en samordning 1 detta avseende. Med hänsyn till den alltmer minskade skillnaden mellan de båda handelsformerna anser länsstyrelsen i Stockholms län att enhetliga grunder bör gälla för avgiftssättningen. Liknande synpunkter anförs av Stockholms handelskammare, Gotlands handelskammare, stadskollegiet i Stockholm, stadsfullmäktige i Sundsvall och Svenska kommunförbundet. Till de remissinstanser som uttryckligen tillstyrker kommitténs förslag på denna punkt hör vidare kommerskollegium, Östergötlands och Södermanlands handelskammare, Skånes handelskammare, stadsfullmäktige i Härnösand, Föreningen kommunala torg och slakthus, Riksförbundet gatukök & kiosknäring och Sveriges kioskägares riksförbund.
En annan uppfaltning kommer till uttryck i yttrandena från näringsfrihetsombudsmannen och Sreriges handelsträdgårdsmästareförbund. Förbundet delar inte uppfattningen atl någon väsentlig skillnud i allmänhet inte föreligger metlan torghandeln och gatuhandeln. De kiosker som svarar för den övervägande delen av gatuhandeln är oftast av permanent karaktär och de har i allmänhet en betydande omsättning. Kioskägarna är i regel tvungna att investera stora summor i kioskerna och dessa blir då jämförliga med vanliga butiker. Torgplatserna röjs däremot av varje dag. Det är därför enligt förbundet naturligt att anlägga andra synpunkter på gatuhandeln än på den torghandel där ortens befolkning säljer t. ex. trädgårdsprodukter. Under förutsättning att den hittillsvarande självkostnadsprincipen behälls i fråga om torgavgifterna tillstyrker förbundet emellertid en formell och administrativ samordning av torgavgifterna och gatuhandelsavgifterna.
Enligt näringsfrihetsombudsmannen är kommitténs förslag att Avgl skall göras tillämplig också på torghandetn tillsammans med förslagei om nya grunder för avgiftssättningen ägnat alt medföra en minskning av torghandelns och eventuellt också av gatuhandelns konkurrensförmåga i förhållande till övrig handel. Att en kommun genom avgiftsbeläggning belastar torghandeln så att den får omkostnader som är jämförliga med
den bofasta handelns ligger inte i konsumenternas intresse. Näringsfrihetsombudsmannen anser vidare att en skillnad i avgiftssättningen mellan torghandeln och gatuhandeln är motiverad. Hänsyn bör tas till att torgplatserna upplåts bara viss del av dagen och till att torghandeln kan vara begränsad till några dagar i veckan, medan markupplåtelsen vid gatuhandel är stadigvarande. Torghandeln äsamkas vidare särskilda kostnader för transport och hantering av varor och torgstånd. Näringsfrihetsombudsmannen tillstyrker emellertid förslaget att AvgL skall göras tillämplig också på torghandeln, eftersom förslaget medför administrativa fördelar. Han anser däremot inte motiverat att, som kommittén föreslär, ändra lagens bestämmelser om grunderna för avgiftssättningen.
En positiv inställning till kommitténs förslag i fråga om reglerna för skälighetsbedömningen vid avgiftssättningen redovisas i yttrandena från kommerskollegium, länsstyrelsen i Stockholms län, stadskollegiet i Stockholm, stadsfullmäktige i Härnösand, Föreningen kommunala torg och slakthus samt Svenska kommunförbundet. Fnligt Svenska kommunförbundet blir det med den föreslagna utformningen möjligt att bestämma avgifterna efter vad som med hänsyn till objektiva omständigheter kan anses rimligt. Föreningen anför att de nuvarande grunderna för avgiftssättningen vid gatumarksupplåtelse har varit svåra alt tillämpa. Hänsyn skall tas till bl. a. den beräknade vinsten av rörelsen. Därvid skall man ulgä från en objektiv beräkning av vad som kan anses vara normalt för en rörelse av det slag det gäller och inte från det verkliga utfallet av rörelsen. Att göra en objektiv vinstberäkning för rörelser av samma slag som bedrivs vid olika delar av en gata är i de flesta fall omöjligt.
Kommitténs förslag innebär enligt Stockholms handelskammare och Gotlands handelskammare att kommunerna ges stora möjligheter till en skönsmässig prövning av avgifternas storlek. IE den mån rörelsens resultat beror av läget kommer hänsyn att kunna tas till omsättning och bruttovinst, vilket f.n. inte får ske. Handelskamrarna motsätter sig inte alt förslaget genomförs men anmärker att riktlinjer behövs för hur kravet på skälighet i praktiken skall uppfyllas.
Som framgår av det förut sagda avstyrker näringsfrihetsombudsmannen och Sveriges handelsträdgärdsmästareförbund kommitténs förslag i fråga om grunderna för avgiftssättningen. Skånes handelskammare, Riksförbundet gatukök & kiosknäring, Svenska pressbyrån och Sveriges kioskägares riksförbund avstyrker också förslaget. Enligt handelskammaren bör avgifterna liksom f. n. inte få sättas i relation till omsättningen eller lönsamheten i det enskilda fallet.
Kommitlåns förslag ger enligt Svenska pressbyrån utrymme för godtyckliga bedömningar av nyttjarens fördel av upplåtelsen och ”övriga omständigheter”. Avgifterna bör bestämmas efter objektiva grunder. Kommunens kostnader i anledning av upplåtelsen kan vara en sädan objektiv grund. Svenska pressbyrån unför vidare alt kommunerna ofta har en felaktig uppfattning om kioskhandelns lönsamhet, vilket kan leda tull alltför höga avgifter. Det är ett samhällsintresse att kioskhandelns existensmöjligheter inte försämras ytterligare genom en kraftig höjning av
avgilterna för upplåtelse av kommunal mark.
Tillämpningen av de nuvarande grunderna för avgiftssättningen har enligt Riksförbundet gatukök & kiosknäring inte vållat några svårigheter. Avgifterna bestäms redan nu efter affärsmässiga grunder. Kommitténs förslag, särskilt förstaget att hänsyn skull tas till nyttjurnas fördel av upplåtelsen och till ”övriga omständigheter”, lämnar däremot fältet fritt för olika tolkningar. Förslaget är knappast tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt. Det kan, anför riksförbundet, leda till att avgifterna beräknas efter generella taxor och bestäms till en viss procent av omsättningen utan hänsyn till om denna beror på försäljningsplatsens läge oller är en frukt av rörelseidkarens prestationer. Riksförbundet anser att ett genomförande av kommitténs förslag innebär en risk för att kommunerna beaktar vinningssynpunkter i sådan utsträckning att avgifterna blir oskäliga. Det kan bli vanligt att marken uppläts till företag som vill skaffa sig ett visst monopol inom gatuhandeln och som därför erbjuder sig att berala avgifter som inte står i rimlig proportion till vad försäljningsplalserna kan anses värda enligt en objektiv bedömning.
En liknande uppfattning redovisas i yttrandet från Sveriges kioskägares riksförbund. Enligt riksförbundet ligger det i sakens natur att en sådan skälighetsbedömning som mäste göras när gatuhandelsavgifter skall bestämmas innebär svårigheter. Svårigheterna kommer att bli än större, om kommitténs förslag genomförs. Om kommunerna får bestämma avgifterna med hänsyn till nyttjarens fördel av upplåtelsen, lämnas fältet fritt för subjektiva bedömningar. Kommunerna har sällan tillgäng till experter som kan göra affärsmässiga bedömningar som kan läggas till grund för en avgiftstaxa.
Kommerskollegium, Stockholms handelskammare, Gotlands handelskammare och Föreningen kommunala torg och slakthus understryker vikten av att avgiftstaxorna utformas i samförstånd med representativa företrädare för näringslivet. Genom ett sådant samråd ästadkoms enligt kommerskollegium, Föreningen kommunala torg och slakthus och Svenska kommunförbundet en presumtion för att taxorna uppfyller kravet på skälighet. Riksförbundet gatukök & kiosknäring är av motsatt uppfattning.
Kammarkollegiet, stadsfullmäktige i Härnösand och Sundsvall, Svenska kommunförbundet och Föreningen kommunala torg och slakthus tillstyrker kommitténs förslag att skyldigheten för kommunerna att tillhandahälla friplatser för viss torghandel skall upphävas. Motivet för bestämmelsen härom, angelägenheten av att den livsmedelsproducerande lantbefolkningen ges tillgång till avgiftsfria försäljningsställen, är enligt föreningen inte längre aktuellt.
Enligt hovrätten för Nedre Norrland är det fortfarande angeläget att lämpliga loregplatser mot läg avgift ställs till förfogande för jordbrukare och andra som önskar sälja egna produkter. Kommitténs förslag i fräga om grunderna för avgiftssättningen hindrar visserligen inte att avgifterna ditterentieras eller att sociala synpunkter beaktas, när avgifterna bestäms. Hovrätten anser dock att intresset av att torgplatser för försäljning av
egna produkter tillhandahålls till låg avgift bör skyddas genom uttryckliga bestämmelser. Kommerskollegium och Skånes handelskammare anser all del är tveksamt om skyldigheten att tillhandahålla friplatser bör upphävas. Försäljningen av egna lantbruksprodukter på salutorgen spelar enligt handelskammaren visserligen en obetydlig roll inom varuhandeln. Den utgör dock ett uppskattat inslag i stadsbilden. Avgiftsfrihetlen, som hur gammaul hävd, tillgodoser ett socialt ändumäål och saknar ekonomisk betydelse för kommunerna.
Enligt komimerskollegium, Stockholms handelskammare, Gotlands handelskammare, stadsfullmäktige i Sundsvall och Sveriges handelsträdgaårdsmästareförbund ät det motiverat att lorgavgifterna differentieras så att lägre avgifter bestäms för ortens odlare och tillfällig torghandel än för stadigvarande torghandel och handel av kringföringsnatur. Fn sådan differentiering blir enligt kammarkollegiet, kommerskollegium, Stockholms handelskammare och Gotlands handelskammare fortfarande möjlig. om kommitténs förslag genomförs. Kommerskollegium Wrägasätter dock om inte en uttrycklig erinrun om denna möjlighet bör tas in i AvpgL.
För flertalet av de kommunala avgifterna är det enligt kommerskollegium karaktäristiskt att kommunen tillhandahäller den avgiftsbelagda nyttigheten i en monopolställning. Ett monopol innebär alltid en risk för att situationen utnyltias för att ta ut för höga avgifter. Kommerskollegium tror dock inte att förslaget alt underställningsskyldigheten skall slopas i fråga om gatuhandels- och torgavgifterna innebär nägra pätagliga risker för all kommunerna kommer att missbruka sin monopolställning. Intresset av förenkling och rationalisering av förvaltningsförfarandet talar vidare för att underställningsskyldigheten slopas. Kommerskollegium tillstyrker därför förslaget. Stockholms handelskammare, Gotlands handelskammare, Östergötlands och Södermanlands handelskammare, handelskamrurna i Göteborg, Borås och Karlstad, näringsfrihetsombudsmannen, stadsfullmäktige i Härnösand och Sundsvall; Föreningen kommunala torg och slakthus samt Svenska kommunförbundet är också positiva till förslaget. Enligt handelskamrarna i Göteborg, Boräs och Karlstad samt Svenska kommunförbundet ger rätten att anföra kommunalbesvär tillräckliga garantier för att kravet på skälighet blir tillgodosett.
Underställningsskyldigheten kun enligt länsstvrelsen i Stockholms län anses innebära en garanti mot att avgifterna i alltför hög grad bestäms efter rörelseidkarens omsättning eller på annat sätt görs oskäligt höga. Kommunalbesvärsinstitutets effektivitet ökas. om grunderna för skälighetsbedömningen, som kommittén föreslår. anges i AvgL. Det är emellertid tydligt att rätten att anföra kommunalbesvär inte kan till alla delar ersätta underställningsskyldigheten. Länsstyrelsen anser därför alt det är tveksamt om underställningsskyldigheten bör slopas.
Riksförbundet gatukök & kiosknäring, Svenska pressbyrån och Sveriges kioskägares riksförbund motsätter sig att underställningsskyldigheten slopas. Att kommunerna har fått bättre utvecklade förvaltnings-
apparater betyder inte att det kommersiella tänkandet i kommunerna
dämpas, anför Riksförbundet gatukök & kiosknäring, som ocksi erinrar om att prövningen vid kommunalbesvär bara avser det överklagade beslutets laglighet. Svenska pressbyrån anser att underställningsskyldigheten ger staten en ofta behövlig insyn i den kommunala förvaltningen och att förslugel att den skall slopas innebär en försämring från rättssäkerhetssynpunkt. Enligt Sveriges kioskägares riksförbund kan det befaras att kommunernas handläggning av avgiftsärendena blir mycket summarisk, om underställningsskyldigheten slopas.
Underställningsskyldigheten har enligt Skånes handelskammare en viss
uppgift att fylla när det gäller avgifter för bensinstationer, gatukök, reklampelare o.d. Sådana anläggningar kräver ofta stora utrymmen,
varför avgifterna är av betydelse från kostnadssynpunkt. Stora meningsmotsättningar i fråga om avgifternas storlek eller sättet för deras
beräknande föreligger ofta. Handelskammaren anser att en garanti mot maktmissbruk behövs och att den bästa garantin är att underställningsskyldigheten behålls.
Parkeringsavgifter m. m.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser att ett besvärsförfarande inte kan till alla delar ersätta den nuvarande underställningsskyidigheten och alt det är tveksamt om denna bör slopas i fråga om parkeringsavgifterna. Övriga remissinstanser som uttalar sig på denna punkt, nämligen stadskollegiet i Stockholm, Motororganisationernas samarbetsdelegation, Svenska kommunförbundet, Svenska lokaltrafikföreningen och Sveriges
trafikbilägares riksorganisation, tillstyrker däremot kommitténs förslag.
Behovet av att ta ut parkeringsavgifter är enligt Svenska lokaltrafikföreningen självfallet störst inom tätortsbebyggelse med stark trafik och inom cen tätortskommun krävs med hänsyn till syftet med parkeringsavgifterna en kraftig variation av avgifternas storlek. Föreningen delar kommitténs uppfattning att kommunerna själva bäst kan anpassa avgifterna med hänsyn till det trafikreglerande syftet och att det inte behöver befaras alt uvpgifterna sätts högre än som behövs för att parkeringsplatserna skall fylla sin uppgift i den allmänna samfärdseln. Föreningen finner det tillfredsställande att det i kommitténs förslag till förfuttningstext i friga om avgifter för allmänplatsmark som upplätits till bussuppställningsplats sägs klart att avgiften får uppgä bara till belopp som behövs för att täcka kommunens kostnader för upplåtelsen.
Hamnavgifter m. m.
Hamnutredningen delar kommitténs uppfattning att en sådan reglering av hamnväsendets ekonomiska förhällanden bör eftersträvas som gör det möjligt att tillämpa företagsekonomiska principer inom den kommunala hamnverksamheten, I line med sådana principer ligger intresset av en förenkling i förhållande till nuvarande ordning med dess underställningsförfarande. Utredningen. som ämnar behandla hamntaxefrägorna i ett
å Riksdagen 1972. I saml. Nr 12
kommande betänkande, anför att den omplacering av reglerna om hamnavgifter som kommittén föreslår lämnar utredningen frihet att välja den lösning som senare visar sig lämplig. Utredningen har därför inte något att erinra mot kommitténs förslag. Förslaget tillstyrks också av länsstyrelsen i Stockholms län och stadsfullmäktige i Härnösand, medan Skånes handelskammare framhåller att taxehöjningar kan ha stor
ekonomisk betydelse och att de kan inverka menligt på trafikens
utveckling. Handelskammaren anser därför att underställningsskyldig-
heten bör behållas inte bara i avvaktan på hamnutredningens förslag.
Sotningsavgifter
Kommerskollegium, Stockholms handelskammare, Gotlands handelskammare, Skånes handelskammare, planverket, brandinspektionen, länsstyrelsen i Stockholms län, stadskollegiet i Stockholm, stadsfullmäktige i Härnösand och Sundsvall, länsbrandinspektören i Västernorrlands län och Svenska kommunförbundet ansluter sig till kommitténs förslag att
underställningsskyldigheten skall slopas i fråga om sotningstaxorna.
Eftersom sotningstaxorna bestäms på grundval av förhandlingar mellan kommunerna och Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund och man knappast kan sätta kommunernas förmåga att med ledning av normalsotningstaxorna göra en rättvis fördelning av sotningskostnaderna på de enskilda objekten i fråga, finns det enligt Svenska kommunförbundet inte anledning att behålla underställningsskyldigheten.
Sveriges fastighetsägareförbund och Sveriges skorstensfejaremästares
riksförbund är kritiska mot kommitténs förslag i fråga om sotnings-
taxorna. Sedan år 1951 har enligt riksförbundet centrala överenskommelser om generella höjningar av sotningsavgifterna med anledning av inträffade kostnadshöjningar träffats efter förhandlingar mellan riksförbundet samt Svenska kommunförbundet eller, intill år 1968, Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet. Kommunförbunden har rekommenderat kommunerna att följa de centrala överenskommelserna och riksförbundet har hos kommunerna begärt höjningar enligt överenskommelserna. Kommunerna har i regel följt de centrala överenskommelserna. Riksförbundet anser därför att underställningsskyldigheten är
onödig. Det påpekas emellertid att skorstensfejarmästarna inte har någon
rätt att påkalla förhandlingar i fråga om sotningsavgifterna, vare sig med Svenska kommunförbundet eller med en enskild kommun. En kommun är inte tvungen att följa den centrala överenskommelsen och en skorstensfejarmästare kan inte vidta några stridsåtgärder för att få förbättrade ckonomiska villkor för verksamheten. Han är vid straffansvar bunden av sina skyldigheter enligt brandlagstiftningen. Kommunalbesvär ger. anför riksförbundet vidare, inte samma möjlighet till statskontroll som förvaltningsbesvär eller underställning. Besvärsprövningen vid kommunalbesvär avser bara beslutets laglighet och ger säledes knappast utrymme för en prövning av de beslutade avgifternas skälighet. Besvärsrätten är vidare begränsad till kommunmedlem och det förekom-
mer att en skorstensfejarmästare inte bor i den kommun där han är
verksant. Riksförbundet tillstyrker därför förslaget om att underställ-
ningsskyldigheten skall slopas endast under förutsättning att möjlighet införs att anföra förvaltningsbesvär mot en kommuns beslut om antagande av sotningstaxa.
Sveriges fastighetsägareförbund avstyrker kommitténs förslag och anför att rätten att anföra kommunalbesvär är av obetydligt värde, när kommunens beslut har tillkommit i laga ordning. Någon prövning av avgifternas skälighet kan ju inte ske vid kommunalbesvär. Normalsotningstaxorna innebär enligt förbundet inte någon garanti mot att oskäliga sotningsavgifter tas ut. Fastighetsägarna deltar ju inte i utformningen av normalsotningstaxorna och de kan därför inte påverka prisutvecklingen.
Departementschefen
Allmänna synpunkter
Staten utövar i stor utsträckning kontroll över den kommunala verksamheten. Statsuppsikten tillgodoser skilda syften och sker i olika former. Genom besvärsprövning och, i vissa fall, prövning efter underställning av kommunala beslut utövas kontroll av att kommunen inte överskrider sina befogenheter eller på annat sätt handlar i strid med vad som är föreskrivet i lag eller annan författning. Inom den specialreglerade kommunala förvaltningen omfattar besvärsprövningen och prövningen vid underställning också frågan om det kommunala beslutet är i sak lämpligt. Inom vissa sektorer av den kommunala förvaltningen utövar
staten härutöver en effektivitetskontroll, dvs. en tillsyn över att uppgifterna fullgörs på ett tillfredsställande sätt, genom att lämna råd och
anvisningar, påkalla rättelse, förelägga kommunerna att förfara på visst sätt eller besluta i kommunens ställe. Kommunernas handhavande av åtskilliga angelägenheter kan vidare styras genom föreskrift i statsbidrags-
författning att statsbidrag till en kommunal verksamhet får beviljas bara
om vissa villkor är uppfyllda. Statskontrollen har i stor utsträckning utformats under en tid då den kommunala förvaltningen var väsentligt mindre utbyggd än f.n I takt med den starka expansionen av den kommunala verksamheten har emellertid kommunernas förvaltningsorganisation blivit allt större och allt bättre utrustad. Kommunerna har där-
igenom fätt väsentligt ökad tillgång till kvalificerad sakkunskap på olika områden. Den nu pågående kommunindelningsreformen, vilken i huvud-
sak kommer att vara genom förd den 1 januari 1974, har avgörande betydelse för denna utveckling. Den service som Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet lämnar sina medlemmar har också i avsevärd mån stärkt förutsättningarna för effektivitet och enhetlighet i den kommunala förvaltningen.
Den antydda utvecklingen motiverar överväganden från delvis nya utgångspunkter om statens tillsyns- och kontrolluppgifter gentemot kommunerna. Flera initiativ till sådana överväganden har också tagits.
Länsberedningen (C 1970:28),. som har till uppgift att göra en allmän översyn av uppgiftsfördelningen mellan stat och kommun, skall enligt sina direktiv vid övervägandena om relationerna mellan stat och kommun bl. a. beakta att kommunerna genom indelningsreformen kan väntas mera
allmänt bli rustade att bedriva sin verksamhet på sådant sätt att detalje-
rad tillsyn och kontroll från statens sida kan minska. Bygglagutredningen (K 1969:55) skall enligt sina direktiv bl. a. överväga en begränsning av den statliga detaljgranskningen inom planväsendet. Indelningsreformens fullföljande har vidare föranlett att relationerna mellan stat och kommun ägnas större uppmärksamhet inom Kungl. Maj:ts kansli. Tillkomsten av bättre rustade kommuner ger sålunda anledning att se över metoderna för och omfattningen av den statliga tillsynen över kommunerna på skilda verksamhetsområden. En särskild enhet inom civildepartementet har till uppgift bl. a. att ta initiativ till och samordna en översyn inom berörda departement av statsbidragsförfattningar i syfte att utmönstra onödiga detaljföreskrifter som kan försvåra den kommunala verksamheten. Ett sädant arbete pågär nu inom flera departement. En promemoria med förslag till åtgärder i angivet syfte inom skolsektorn som upprättats inom utbildningsdepartementet (Ds U 1971:3) har remissbehandlats och bereds
f.n. inom nämnda departement.
Ett annat led i arbetet på att avveckla överflödig statskontroll över kommunerna är den översyn av bestämmelserna om underställning av vissa kommunala beslut som kommunalrättskommittén redovisat i betänkandet (Ds C 1970:2) Kommuns och andra kommunala menigheters skyldighet att underställa statlig myndighet vissa beslut. Översynen har enligt utedningens direktiv varit begränsad till underställning av beslut enligt kommunallagarna — utom vissa finansiella beslut. bl. a. beslut att ta upp lån eller gå i borgen — och av beslut om kommunala avgifter. Utredningen som praktiskt taget genomgäende behandlats positivt av remissinstanserna visar alt väsentliga förenklingar när det gäller statskontrolHen står att vinna inom detta område.
Reglemente för besvärsnämnd
Reglemente för besvärsnimnd skall underställas länsstyrelsens eller, i fråga om landstingskommunal besvärsnämnd. Kungl. Maj:ts prövning. Underställningsskyldighet föreligger numera inte i fråga om andra kommunala nämndreglementen. Kommunallagarnas bestämmelser för nämnder för oreglerad förvaltning gäller bara om annat inte föreskrivs i reglementet för besvärsnämnden.
Kommittén anser att underställningsskyldigheten bör behållas. Från rättssäkerhetssynpunkt finns det enligt kommittén ett behov av fasta och i huvudsak enhetliga normer för besvärsnämndernas verksamhet. Bara två remissinstanser anser att underställningsskyldigheten bör slopas.
Det ligger i sakens natur att det är angeläget att förfarandet hos besvärsnämnderna ger bästa möjliga garantier för materiellt riktiga resultat och för rättssäkerhet i övrigt. I likhet med kommittén anser jag därför
Prop, 1972:12 45
alt det behövs fasta och i huvudsak enhetliga normer för verksamheten.
Som förut sagts föreligger det inte någon skyldighet att inrätta besvärsnämnd. Att en besvärsnämnd inrättas medför inte att den enskildes möjligheter att få sin talan prövad av statlig myndighet blir mindre. Jag ansluter mig till vad Svenska kommunförbundet anför om att besvärsnämndernas blotta existens har utgjort en garanti för att tjänstetillsättningsärendena handläggs grundligt och objektivt.
Som förut sagts skall de flesta bestämmelserna i förvaltningslagen, vilken trädde i kraft den 1 januari 1972, tillämpas i ärende hos besvärsnämnd. Det gäller bl. a. bestämmelserna om jäv, vilka är strängare än motsvarande bestämmelser i kommunallagstiftningen, samt bestämmelserna om rätt för part att ta del av vad som har tillförts ärendet, kommunikation och beslutsmotivering. Genom att förvaltningslagen i huvudsak skall tillämpas hos besvärsnämnderna tillgodoses till stor del behovet av fasta och enhetliga normer för besvärsnimndernas verksamhet. Kompletterande bestämmelser i reglemente kommer fortfarande att behövas och en del av de ytterligare bestämmelser som kan behövas, t. ex. föreskrifter om beslutförhet och omröstning, är av betydelse från rättssäkerhetssynpunkt. Enligt min mening finns det emellertid inte anledning att befara att en kommun eller landstingskommun som inrättar en besvärsnämnd inte skulle se till att reglementet för nämnden tillgodoser vad som krävs från rättssäkerhetssynpunkt. Av betydelse i detta sammanhang är det biträde som kan lämnas av Svenska kommunförbundet resp. Svenska landstingsförbundet.
Med stöd av vad jag nu har anfört förordar jag att skyldigheten för kommunerna och landstingskommunerna att underställa beslut om antagande av reglemente för besvärsnämnd länsstyrelsens resp. Kungl. Maj:ts prövning avskaffas.
Extraordinär penningplacering
Enligt 61 § KL krävs länsstyrelsens medgivande för att kommun skall få placera penningmedel, som inte behövs för nära förestående utbetalningar, på annat sätt än som anges i paragrafen. Motsvarande bestämmelser finns i 65 § KLS och 75 8 FSL. 16 § KFL hänvisar till 61 § KL. Enligt 65 §& LE kan landsting däremot utan underställningsskyldighet bestämma om placering av penningmedel.
Kommittén föreslår att de nuvarande placeringsreglerna i KL, KLS, FSL och LL ersätts med förenklade och enhetliga regler som anger normalförfarandet med överskottsmedel, nämligen insättning hos bank eller annan penninginrättning, och som i likhet med nuvarande bestämmelser i LL ger de beslutande församlingarna rätt att utan underställning meddela andra placeringsföreskrifter. Behovet av möjligheter till annan placering än sådan som f.n. får ske utan länsstyrelsens medgivande är enligt vad kommittén anför mycket begränsat. Kommittén anser emellertid att stela och undantagslösa regler kan vara olämpliga samt att fullmäktige bör, utan att inhämta länsstyrelsens medgivande, få meddela
föreskrifter för de förvaltande organens medelsförvaltning. Enligt kommittén kan det inte antas att länsstyrelsen skulle vara bättre skickad än fullmäktige att bedöma om en viss penningplacering är lämplig.
Två remissinstanser ger uttryck för tveksamhet inför förslaget att underställningsskyldigheten skall tas bort, medan de övriga lämnar kommitténs förslag utan erinran.
Jag ansluter mig till vad kommittén anför och förordar, såvitt gäller
ändringarna i FSL, efter samråd med det statsråd som handlägger frågor
enligt nämnda lag att kommitténs förslag genomförs.
Valkretsindelning
Landstingets beslut om indelning i valkretsar för val av landstingsmän och om det antal landstingsmän som skall utses för varje valkrets skall enligt 13 8 LL underställas Kungl. Maj:ts prövning.
I likhet med remissinstanserna ansluter jag mig till kommitténs uppfattning att ett statligt inflytande på detta omräde frumstär som särskilt motiverat. Ett ytterligare skäl att inte nu ändra gällande ordning är att frågan om att införa ett nytt valsystem för landstingsvalen aktualiserats genom kommunalvalskommitténs betänkande (SOU 1971: 4) Kommunala val. Jag anser därför liksom kommunalrättskommittén och remissinstanserna att underställningsskyldigheten inte bör upphävas nu.
Förbundsordning för kommunalförbund
När förbundsordning för kommunalförbund har antagits, skall den enligt 21 8 KFL underställas länsstyrelsens prövning. Motsvarande underställningsskyldighet föreligger vid ändring av förbundsordningen (22 8). I och med fastställelsen övertas, som kommittén anför, en eller flera kommunala angelägenheter av en specialkommun, det nybildade kommunalförbundet. Liksom kommittén anser jag att det är läm pligt att statlig myndighet medverkar när kommunalförbund skall bildas och att underställningsskyldigheten inte kan anses innebära något onödigt intrång i den kommunala självstyrelsen. Jag ansluter mig därför till kommitténs uppfattning att underställningsskyldigheten bör behållas.
Gatubyggnadskostnadsbidrag och avgifter hos byggnadsnämnd
En allmän översyn av byggnadslagstiftningen görs f. n. av bygglagutredningen. I väntan på resultatet av utredningens arbete saknas enligt min mening anledning att slopa skyldigheten att söka fastställelse av bestämmelser om skyldighet för fastighetsägare att bidra till kostnader för iordningsställande av gata eller av sådana avgifter hos byggnadsnämnd som avses i 8 § första stycket byggnadsstadgan. Jag ansluter mig alltså också på denna punkt till kommitténs och remissinstansernas mening.
Gatuhandels- och torgavgifter m, m.
Kommunfullmäktiges beslut om nya eller förhöjda avgifter å den
allmänna rörelsen för begagnande av de platser som har anvisats åt denna
eller de inrättningar som har gjorts för att betjäna den skall, för att vinna bindande kraft, underställas Kungl. Maj:ts prövning (74 § KL och 78 § KLS). Till avgifterna å den allmänna rörelsen hänförs numera torgavgifter, avgifter för busstationer på allmän plats samt hamnavgifter och vissa andra avgifter på sjöfartens område. Gemensamt för dessa avgifter är bl. a. att de anses få täcka kommunernas kostnader men inte ge något överskott. Av punkt 44 Kungl. Maj:ts resolution den 1 augusti 1727 följer att kommunerna är skyldiga att upplåta vissa avgiftsfria platser för torghandel. Torgavgifterna behandlas i detta avsnitt och övriga avgifter å den allmänna rörelsen i det följande.
Enligt 2 §& allmänna ordningsstadgan krävs polismyndighetens tillstånd bl. a. när allmän plats inom stadsplanelagt område av stad, köping eller annat samhälle, där byggnadslagens bestämmelser för stad gäller, skall användas för upplag eller avstjälpning eller tas i anspråk för försäljningsstånd, ställningar e. d. Salutorg eller liknande plats som i vederbörlig ordning har upplåtits till allmän försäljningsplats får dock utan sådant tillstånd tas i anspråk för försäljningsändamål. För upplåtelse på sådan
plats kan kommunen med stöd av 74 § KL resp. 78 § KLS ta ut torgav-
gift.
Om tillstånd som avses i 2 § allmänna ordningsstadgan föreligger, får kommunen ta ut skälig avgift för upplåtelse av plats som står under kommunens förvaltning (1 8 AvgL). Grunderna för avgifterna bestäms av kommunfullmäktige men för att vinna bindande kraft skall fullmäktiges beslut underställas länsstyrelsens prövning (3 §). Avgifterna är inte bundna vid kommunens kostnader till följd av upplåtelsen. När avgifterna
bestäms, får enligt förarbetena till AvgL (prop. 1957:157 s. 54) hänsyn
tas till bl. a. den vinst som en rörelse av visst slag och på viss plats kan beräknas lämna. Man bör därvid utgå från en objektiv beräkning av vad som för den avsedda platsen kan anses normalt för en rörelse av det slag det gäller. Avgifterna får inte sättas i relation till omsättningen eller lönsamheten i det enskilda fallet.
Kommittén anför att den skillnad som f. n. görs mellan gatuhandelsavgifter och torguvgifter har skapat en konstlad gräns mellan två likartade handelsformer och gett upphov till gränsdragningsproblem. Enligt kommittén har vidare uttalandena i förarbetena till AvgL om skälighetsbedömningen i fråga om pgatuhandelsavgifterna lett till tillämpningssvårigheter.
Kommittén föreslår att 1§ AvgL ändras så att den kommer att omfatta också torgavgifterna samt att det föreskrivs att avgift för upplåtelse som avses i paragrafen får tas ut med belopp som kan anses skäligt med hänsyn till ändamålet med upplåtelsen, nyttjarens fördel av upplåtelsen, kommunens kostnader med anledning av upplåtelsen och övriga omständigheter. Grunderna för beräkning av avgifterna skall enligt
förslaget bestämmas av kommunfullmäktige. Förutsatt att resultatet av en rörelse väsentligen beror på försäljningsplatsens läge skall hänsyn också kunna tas till omsättningen eller bruttovinsten. Underställningsskyldigheten föreslås slopad liksom skyldigheten för kommunerna att avgiftsfritt upplåta vissa försäljningsplatser på salutorgen.
Remissinstanserna är i huvudsak positiva till förslaget att torgavgifterna skall regleras i AvgL och att enhetliga regler i princip skall gälla för torgavgifterna och gatuhandelsavgifterna. Enligt min mening föreligger det inte längre sådana skillnader mellan torghandeln och gatuhandeln att
det framstår som motiverat att helt skilda regler gäller för de två
handelsformerna. Jag vill erinra om att 1 § AvgL avser inte bara
gatuhandelsavgifter utan också t.ex. avgifter för upplätelser för icke-
kommersiella ändamål. Inte heller kan det anses motiverat att behålla skyldigheten för kommunerna att upplåta vissa försäljningsplatser på
skall inordnas under 1 & AvgL och alltså inte längre regleras av bestämmelser i KL resp. KLS, genomförs liksom förslaget att punkt 44 Kungl. Maj:ts resolution den I augusti 1727 skall upphävas.
Liksom kommittén anser jag att det i lagtexten bör ges exempel på olika omständigheter som bör beaktas. när kommunfullmäktige bestimmer grunderna för avgiftssättningen. Flertalet remissinstanser tillstyrker kommitténs förslug på denna punkt. Enligt förarbetena till AvgL får hänsyn tas till bl.a. den beräknade vinsten av rörelsen. Man skall därvid utgå från en objektiv beräkning av vad som kan anses normalt för en rörelse av det slag det gäller och inte från det verkliga utfallet av rörelsen. Avsikten är säledes att man skall kunna ta hänsyn till den fördel som det innebär för en rörelseidkare att få ta en viss försäljningsplats i anspråk men däremot inte till den vinstökning som beror av hans egna prestationer. I princip anser jag att denna ordning bör tillämpas även i fortsättningen. I praktiken kan det emellertid vara nästan omöjligt att göra en sådan objektiv beräkning som avses i förarbeten till AvgL.
Kommitténs förslag att hänsyn skall få tas till bl. a. nyttjarens fördel av upplåtelsen innefattar möjlighet att ta viss hänsyn till omsättningen eHer bruttovinsten i det enskilda fallet. På denna punkt är några remissinstanser, nämligen Skånes handelskammare, Riksförbundet gatukök & kiosknäring, Svenska pressbyrån och Sveriges kioskägares riksförbund, kritiska. Det anförs bl. a. att förslaget ger utrymme för helt godtyckliga bedömningar och att förslaget kan leda till att avgifterna bestäms till en viss procent av omsättningen och utan hänsyn till om denna beror på försäljningsplatsens läge eller är en frukt av rörelseidkarens prestationer. I den män det är möjligt att beräkna den fördel det kan innebära att få ta i anspråk en plats med ett från försäljningssynpunkt gynnsamt läge är det enligt min mening inte mer än rimligt att fördelen beaktas, när grunderna för avgifterna bestäms. Det är också klart att omsättningen eller bruttovinsten ofta kan ge god vägledning, när det gäller att bedöma i vilken mån
upplåtelsen innebär en sådan fördel. En föreskrift om att hänsyn fär tas till nyttjarens fördel av upplåtelsen får till följd att det blir tillåtet att
använda omsättningen eller bruttovinsten som ett hjälpmedel vid bedöm-
ningen av nyttjarens fördel. En sådan föreskrift kan däremot inte äbero-
pas till stöd för att också på annat sält lägga omsättningen eller bruttovinsten till grund för avgiftssättningen. Jag ansluter mig därför till kommitténs förslag ult en sådan föreskrift skall tas in i 1 § AvgL. Enligt min mening är det inte nödvändigt att, för utt förhindra att omsättningen eller bruttovinsten ges självständig betydelse, när grunderna för avgifterna skall bestämmas, föreskriva att omsättningen av bruttovinsten inte skall anses som sädana övriga omständigheter som enligt kommitténs förslag skall få beaktas vid sidan av de särskilt angivna omständigheterna.
Mot förslaget att hänsyn vid avgiftssättningen skall få tas till kommunens kostnader med anledning av upplåtelsen och till ändamalet med upplåtelsen finns enligt min mening inte anledning till erinringar. Om förslaget genomförs, blir det liksom hittills möjligt att differentiera avgifterna så att avgift kan tas ut efter olika grunder beroende på om upplåtelsen görs för försäljningsändamål eller för t. ex. byggnadsställningar eller valbyråer. Det blir också möjligt att ställa upp skilda grunder beroende på vilket slag av försäljningsändamål upplåtelsen avser. Som näringsfrihetsombudsmannen och Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund anför bör det beaktas om upplåtelsen är stadigvarande eller, som oftast är fallet vid torghandel, begränsad till viss del av dagen eller till några dagar i veckan.
I det föregående har jag föreslagit att kommunernas skyldighet att upplåta vissa försäljningsplatser på salutorgen utan avgift skall upphävas.
På många håll har det varit brukligt alt torgplatser upplåtits avgiftsfritt
eller mot särskilt låga avgifter till sådana torghandfare som huvudsakligen säljer produkter från egna odlingar. Ett upphävande av kommunernas skyldighet att upplåta vissa avgiftsfria försäljningsplatser bör enligt min mening inte leda till att kommunerna blir förhindrade att i fråga om nyssnämnda och liknande kategorier upplåta torgplatser avgiftsfritt eller mot särskilt låga avgifter. Inte helter bör kommunerna vara förhindrade att, i enlighet med hittills tillämpad praxis. anlägga sociala synpunkter på uvgiftsfrågan och alltså t. ex. ta viss hänsyn till om en rörelse skall drivas av en partiellt arbetsför person. Genom förslaget att vid avgiftssättningen hänsyn skall få tas till, utöver vissa särskilt angivna omständigheter, också övriga omständigheter blir det möjligt för kommunerna att beakta omstindigheter av det slag som jag nu har nämnt.
I enlighet med kommitténs förslag föreslår jag därför att det i 18 Avg föreskrivs att avgift för upplåtelse som avses i paragrafen får tas ut med belopp som kan anses skäligt med hänsyn till ändamålet med upplåtelsen, nyttjarens fördel av upplåtelsen, kommunens kostnader i anledning av upplåtelsen och övriga omständigheter. Liksom hittills bör grunderna för beräkning av avgifterna bestämmas av kommun fullmäktige.
EF frågan om underställningsskyldigheten bör tas bort föreligger delade meningar bland remissinstanserna. De flesta remissinstanser som yttrar sig
på denna punkt tillstyrker kommitténs förslag och åberopar bl.a.
intresset av förenkling av förvaltningsförfarandet och möjligheten att
anföra kommunalbesvär över fullmäktiges beslut. Riksförbundet gatukök & kiosknäring, Svenska pressbyrån, Sveriges kioskägares riksförbund och Skånes handelskammare anser däremot att underställningsskyldigheten
bör behållas. De anför bl.a. att det kan befaras att kommunernas
handläggning av avgiftsärendena blir summarisk om underställningsskyldigheten tas bort, att det behövs en garanti mot missbruk av uvgiftsrätten och att prövningen vid kommunalbesvär bara avser det överklagade beslutets laglighet.
I likhet med kommerskollegium anser jag att risken för att kommunerna skall komma att missbruka sin monopolställning och ta ut oskäliga avgifter om underställningsskyldigheten slopas inte är påtaglig. I fråga om mänga kommunala avgifter föreligger inte någon underställningsskyldighet och erfarenheterna av den underställningsfria ordningen är goda. Vidare kan det hävdas att det inte är konsekvent att kräva underställning vid upplåtelse av mark på allmän plats men inte vid upplåtelse av annan mark, som kommunen disponerar. Övervägande skäl talar enligt min mening för att underställningsskyldigheten avskaffas.
Parkeringsavgifter m. m.
Kommittén föreslår att underställningsskyldigheten slopas i fråga om bäde parkeringsavgifterna och avgifterna för upplåtelse av bussuppställningsplatser på allmän plats. Enligt förslaget skall sistnämnda avgifter inte längre regleras i kommunallagarnas bestämmelser om avgifter äå den allmänna rörelsen utan genom särskilda bestämmelser i 2 § AvgL. Avgiftsrätten skall enligt förslaget omfatta särskilda uppställningsplatser på allmän plats för fordon som brukas i linjetrafik för befordran av passagerare. Självkostnadsprincipen skall fortfarande gälla i fräga om avgifter för
upplåtelse av sådana platser.
Liksom Svenska lokaltrafikföreningen delar jag kommitténs uppfuttning att kommunerna själva bäst kan anpassa parkeringsavgifterna med hänsyn till det tratikreglerande syftet. Det behöver knappast befaras att avgifterna bestäms till högre belopp än som behövs för att de skall fylla sin uppgift. Underställningsskyldigheten bör därför upphävas.
Remissinstanserna har inte haft något att invända mot kommitténs för-
slag i fråga om avgifter för upplåtelse på allmän plats av särskilda upp-
ställningsplatser för fordon som brukas i linjetrafik för befordran av passagerare. I likhet med kommittén och remissinstanserna anser jag att underställningsskyldigheten bör slopas, att rätten att ta ut avgifter bör regleras genom särskilda bestämmelser i 2 § AvgL, att självkostnadsprincipen fortfarande bör gälla i fråga om dessa avgifter samt att avgiftsrätten bör omfatta inte bara bussuppställningsplatser utan också uppställningsplatser för andra fordon, t. ex. personbilar. Enligt min mening saknas dock anledning att göra skillnad mellan linjetrafik och beställningstrafik. Jag anser därför att rätten att ta ut avgifter bör avse särskilda uppställningsplatser på allmän plats för fordon som brukas i yrkesmässig trafik för personbefordran enligt förordningen (1940:910) angäende yrkesmässig
automobiltrafik m. m., oavsett om fråga är om linjetrafik eller beställningstrafik.
Hamnavgifter m. m.
Enligt kommittén framstår den nuvarande regleringen av hamnavgifterna som otidsenlig. Hamnutredningen ämnar i ett kommande betänkande behandla frågorna om hamnavgifter och de övriga avgifter på sjöfartens område som f. n. hänförs till avgifterna å den allmänna rörelsen. Kommiltén anser att en förenklad reglering, som ger utrymme åt en mera affärsmässig prissättning, bör eftersträvas. Ett visst statligt inflytande över kommunernas hamnpolitik kan enligt kommittén vara motiverat men det bör tillgodoses på annat sätt än genom föreskrifter om underställning. I väntan på resultatet av hamnutredningens överväganden föreslär kommittén att bestämmelserna om hamnavgifter och övriga avgifter på sjöfarten tas bort ur 74 § KL och 78 § KLS samt att Kungl. Maj:t bemyndigas att bestämma när författningsändringarna i fråga om dessa avgifter skall träda i kraft.
Hamnutredningen lämnar kommitténs förslag utan erinran och anför att det ger utredningen frihet att välja den lösning som kan visa sig lämplig.
Ställning i sak till frågan om den framtida regleringen av hamnavgifterna och övriga avgifter på sjöfarten kan inte tas i detta sammanhang. Om de förslag som jag har lagt fram i det föregående godtas, blir dessa avgifter de enda avgifter som fortfarande omfattas av begreppet avgifter å den allmänna rörelsen. Jag förordar att detta begrepp tas bort ur 74 § KL och 78 8 KLS men att de nuvarande bestämmelserna om sådana avgifter alltjämt skall gälla för hamnavgifterna och de övriga avgifter på sjöfartens område som nu är i fråga.
Sotningsavgifter
Kommittén föreslår att fullmäktiges beslut enligt 20 3 brandstadgan att anta sotningstaxa inte längre skall behöva underställas länsstyrelsens prövning. Till stöd för förslaget anför kommittén att man knappast kan sätta i fråga kommunernas förmåga att, med ledning av de normalsotningstaxor som upprättas efter förhandlingar mellan kommunernas och skorstensfejarmästarnas organisationer, göra en rättvis fördelning av sotningskostnaderna på de skilda sotningsobjekten.
Det övervägande untalet remissinstanser tillstyrker kommitténs förslag i fråga om sotningsavgifterna. Två remissinstanser är dock kritiska mot förslaget. Sveriges fastighetsägareförbund anför att fastighetsägarna inte deltar i utformningen av normalsotningstaxorna, att dessa därför inte utgör någon garanti mot oskäliga sotningsavgifter och att någon skälighetsprövning inte kan ske vid kommunalbesvär. Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund påpekar att skorstensfejarmästarna inte har någon rätt att påkalla förhandlingar i fråga om sotningsavgifterna, att kommu-
Prop. 1972:12 in ta
nerna inte är skyldiga att följa normalsotningstaxorna och att skorstensfejurmästarna vid straffansvar är skyldiga att fullgöra sina åligganden enligt brandlagstiftningen. Kommunalbesvär ger enligt riksförbundet inte samma möjligheter till statskontroll som förvaltningsbesvär eller undetställning.
Erfarenheterna av den underställningsfria ordning som gäller i fråga om bi. a. renhållningsavgifter, vatten- och avloppsavgifter samt elavgifter är som jag förut har nämnt goda. Det finns därför knappast anledning befara att kommunerna kommer att fastställa oskäligt höga sotningsavgifter, om underställningsskyldigheten tas bort. En sotningstaxa som innebär att vissa sotningsobiekt otillbörligt gynnas eller missgynnas strider mot likställighetsprincipen. Kommunfullmäktiges beslut att anta en sådan sotningstaxa kan därför upphävas. om kommunalbesvär anförs mot
beslutet.
Enligt min mening finns det inte heller anledning befara att en kommun skulle komma att fastställa så låga sotningsavgifter att en skorstensfejarmästare, som är egen företagare, inte skulle kunna driva sin verksamhet med godtagbart ekonomiskt resultat. En sådan avpiftssättning ligger självfallet inte i kommunernas intresse.
Med stöd av vad jag nu har anfört förordar jag att underställningsskyldigheten slopas i fråga om sotningstaxorna.
Ikraftträdande
De författningsändringar som jag har förordat i det föregående bör träda i kraft den I juli. 1972.
Hemställan
I enlighet med det anförda har inom civildepartementet upprättats förslag till
1) lag om ändring i kommunallagen (1953:753), 2) lag om ändring i kommunallagen (1957:50) för Stockholm, 3) lag om ändring i lagen (1961:436) om försumlingsstyrelse, 4) lag om ändring i landstingslagen (1954:319),
5) lag om ändring i lagen (1957:259) om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser ä allmän plats, m. m.,
6) kungörelse om ändring i brandstadgan (1962:91].
Jag hemställer att Kungl. Maj:t dels föreslär riksdagen att antaga förslagen under 1—35.
dels bereder riksdagen tillfälle att avge yttrande över förslaget under 6.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t
Konungen att till riksdagen skall avlätas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Britta Cvllensten
Prop. 1972:12 5 [651
Innehåll
PrOpOSiliONeNM mosse eeeseererererer ser rr rr rr ss ses 1 Propositionens huvudsakliga innehåll sosse s ses rss rr scr va 1 FörfattningsföÖrsläg = oooooosserseer reses er reser rer reses 2 Utdrag av statsrådsprotokollet den 14 januari 1972 oocs00 cc. .v. 14 Inledning codes eeeeereerere sr srt rs ess 14 Nuvarande Ordning oooosesesereser rss rr rr rr rr rs sen 15 Statsuppsikten över KOMmMUnerNa ocossse orre ss or er 15 Reglemente för besvärsnämnd soosososssses ere sr oso o. 18 Extraordinär penningplacering sosomossee ere error res 20 Valkretsindelning oososeeessseeress reser rr rs rss 21 Förbundsordning för kommunalförbund —...osssccs cc 0 -- 22 Allmänt om de kommunala avgiflernä. = ooocsoss ccs cc 0. 22 Gatubyggnadskostnadsbidrag och avgifter hos byggnadsnämnd 23 Avgifter å den allmänna rörelse sosse moss ser ers ss ser 24 Gatuhandelsavgifter, parkeringsavgifter m. m. enligt Avgl ... 26 Sotningsavpiffer sosse ess esse sr rr rs rer rs ses ns 27 Departementsutredningens och statskontorets förslag m.m. —... 28
Kommunalrättskommittén sososseosere sees rer rr ers es 29
Allmänna synpunkter osoooosesosss ses ess rer rr rest 29 Reglemente för besvärsnämnd oso osrsesee re rr er ena 30 Extraordinär penningplaceting oososoosesr ers rss reses 30 Valkretsindelnifng oossooseeesreesere rer tr ere s a 31 Förbundsordning för kommunalförbund -soccocccoccco co... 31 Galubyggnadskostnadsbidrag och avgifter hos byggnadsnämnd 31 Gatuhandels- och torgavgifter M.M. soccer rs re re rs 32 Parkeringsavgifter mm. MM. sosse oss sr ess rr rest ss 33 Haninavgifter md sees sees rs rr rr rr reses 33 SOLNINgsavgifter mossor rs rer rer rr rr ens 34 Remissytträndena oooooosoesseseers ses sr rr rr tre ss 34 Allmänna synpunkter ooososseseesesesesr reser rer res nes 34
Extraordinär penningplacering oooososee reser rer rs sea 35 Valkretsindelning oooosesosesssesss ers ere rer sees 36 Förbundsordning för kommunalförbutid sosse s res ers 36 Gatubyggnadskostnadsbidrag och avgifter hos byggnadsnämnd 36 Gatuhandels- och torgavgifter M.M. sosse re ss ert 37 Parkeringsavgifler fm. fö sosse ses ser rs rr rr rs ns 41 Hamnavgiffer MM. IM. oosssseoresrerse rs sr rr ess ss 41 SOtningsavgiffer ooossrser rr rr ere rss rr rss ts ss 42 Departemenitschefen oasoososesssreesserers er esse rss sea 43 Allmänna syNpunkler oooosoosse ere s res rr re rr ss res 43 Reglemente för besvärsnämnNd cocoososorsesrers er rr esse set 44
Extraordinär penningplacering sososeosessssessss ost 45 Valkretsindelning .os.sosososcosesrsosersss ss ooo rt 46
Gatubyggnadskostnadsbidrag och avgifter hos byggnadsnämnd «46
Hamnavgifter Mm, fM. oososssosrerssressss ss so ss 51 Sotningsavgifter ..ooroseeosssersesre sr res sr es ost 51 Ikraftträdande soosossosrreersres res ss sosse sot 52 Hernställaf? .odsosesersr rer rr ere rer rer rr rr rr rs sr 52
Gutebaras Ofisuttrycker: AB, Sthtm 72 629 S