Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen förordas vissa riktlinjer för en utbyggd och förnyad konsumentpolitik. Det huvudsakliga målet för denna bör vara att stödja konsumenterna och förbättra deras ställning på marknaden. Detta mål kan i första hand nås genom att hushållen ges bättre möjlighet att planera den egna verksamheten bl. a. genom att de får bättre informa- tion om marknadens utbud och om olika sätt att tillgodose de egna behoven. Informationsflödet från konsumenterna till producenterna bör ökas och förbättras så att produktionen anpassas bättre till kon- ,_ sumenternas behov. I många fall kan vara rationellt att de konsument- politiska organen samverkar direkt med producenterna.

Informationen till konsumenterna bör inriktas på hushållens större planeringsfrågor. Utbildning i konsumentkunskap nämns som ett på .sikt effektivt konsumentpolitiskt medel. Företagen bör i ökad utsträck- ning svara föi' informationen om olika produkter. Detta kan ske bl.a. genom varudeklarationer. Innehållet i varudeklarationerna bör i större utsträckning än f.n. ange produkternas bruksegenskaper.

I propositionen föreslås att ett konsumentverk inrättas den 1 januari 1973. Därvid förutsättes, att verksamheten vid statens konsumentråd, statens institut för konsumentfrågor och varudcklarationsnämnden upphör. Det nya verket bör delta i försöksverksamheten med pro- grambudgetering. Verksamheten bör indelas i ett program för utredning

• Sida 2
•  Original

Prop. 1972: 33 2

och producentkontakt och ett program för information och utbildning. En huvuduppgift för det förstnämnda programmet blir att skaffa kun- skaper om konsumenternas förhållanden i olika avseenden samt att ange möjligheter till ett resursutnyttjande som ger konsumenterna bättre förutsättningar att tillfredsställa de egna behoven. En annan uppgift blir att påverka producenterna i samma syfte. Slutligen bör en uppgift vara att fästa uppmärksamheten vid sådana problem som faller inom andra mydigheters ansvarsområde och som bör behandlas av dessa myndigheter. För programmet information och utbildning blir det hu- vudsakliga målet att ge konsumenterna den information som blir resultatet av utredningsverksamheten. Härutöver bör även annan in- formation lämnas som är av intresse för konsumenterna.

Konsumentverket föreslås få en styrelse med sju ledamöter. Styrel- sen bör få en sammansättning som säkerställer att verkets arbete in- riktas på att tillvarata konsumenternas intressen. Personer med skiftande erfarenhetsbakgrund bör beredas plats i styrelsen.

För verksamheten inom programmet utredning och producentkon- takt förordas två utredningsavdelningar, den ena för mathållning och bostad m.m. och den andra för beklädnad, fritid och resor m.m. Vidare föreslås en teknisk enhet, en informationsenhet, cn administra- tiv enhet samt ett planeringssekretariat.

För konsumentverket beräknas 142 tjänster. För verkets förvaltnings- kostnader under andra hälften av budgetåret 1972/73 beräknas ett an- anslag av ca 6,7 milj. kr. Medelsanvisningen beräknas möjliggöra en ökning av antalet anställda med ca 20. Särskilda anslag förs upp för samma tid till forskning m.m. (600 000 kr.) och till allmänna reklama- tionsnämnden som t.v. förutsätts arbeta i nuvarande former (800000 kr.).

I propositionen berörs Vissa möjligheter för kommunal verksamhet på det konsumentpolitiska området. I den mån en sådan verksamhet kommer till stånd bör kommunerna kunna påräkna bistånd av de regionalt verkande hcmkonsulcnterna. Det föreslås att antalet hcmkon— sulenter ökas med sex.

• Sida 3
•  Original

Prop. 1972: 33 . 3

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 3 mars 1972.

Närvarande: Statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLS- SON, FELDT.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Feldt, anmäler efter ge- mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om riktlinjer för och organisation av samhällets konsumentpolitik och anför.

I årets statsverksproposition (prop. 1972: 1 bil. 12 s. 32) har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i äm- net, för budgetårct 1972/73 föra upp anslag som berörs av omorgani- sationen av den statliga verksamheten på konsumentområdet med be- räknade belopp. Beredningen av de organisations- och anslagsfrågor som sammanhänger med omorganisationen är nu avslutad och jag an- håller att få redogöra för dem närmare.

Inledning

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1967 tillkal- lade min företrädare sakkunniga med uppdrag att utreda riktlinjerna för den statliga konsumentupplysningen samt därmed sammanhängande forsknings-, provn'ings- och undersökningsverksamhet. Den 20 septem— ber 1968 utvidgades uppdraget till att omfatta konsumentupplysning om personbilar.

De sakkunniga, som tog namnet konsumentutredningenl, avgav år 1969 en lägesrapport (Ds H 1969: 5) Synpunkter på den framtida kon— sumentpolitiken samt är 1971 betänkandet (SOU 1971:37) Konsu— mentpolitik — riktlinjer och organisation (huvudbetänkandet) och be— tänkandet (SOU 1971: 86) Bilen och konsumenten (bilbetänkandet). I betänkandena föreslås dels en ny statlig organisation, ett konsument- verk, för samhällets konsumentpolitiska verksamhet, dels åtgärder för att förbättra informationen om bilar och stärka konsumentskyddet på

1 Ledamöter: Landshövdingen Thure Andersson, ordförande, kanslirådet Gösta Backman, hovrättsrådet Erik Berglund, civilekonomen Lillemor Erlander, redaktören Valter Ersson, direktören Karl-Erik Gillberg, ekon. lic. Leif Lindh, avdelningschefen Turid Ström och studierektorn Thord Wallén.

• Sida 4
•  Original

Prop. 1972: 33 4

området. Riksdagen har vid behandling av proposition med förslag till livsmedelslag (prop. 1971: 61, JoU 1971: 41, rskr 1971: 218) funnit star- ka skäl tala för att Kungl. Maj:t i samband med prövningen av kon- sumentutredningens förslag även prövar frågan om utvidgad besvärsrätt enligt livsmedelslagen för tillvaratagande av konsumenternas intressen.

Remissyttrande över huvudbetänkandet har avgetts av statens institut för folkhälsan, statskontoret, byggnadsstyrelsen, riksrevisionsverket (RRV), skolöverstyrelsen, kommerskollegium, marknadsrådet, närings- frihetsombudsmannen (NO), konsumentombudsmannen (KO), statens pris- och kartellnämnd (SPK), statens institut för konsumentfrågor, sta- tens konsumentråd, statens institut för företagsutveekling (SIFU), sta- tens provningsanstalt, styrelsen för teknisk utveckling, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Västerbottens län, delegationen för lokalisering av statlig verksamhet, statens handikappråd, varudeklarationsnämnden (VDN), Sveriges standardiseringskommission, Svenska kommunförbun- det, Stockholms, Göteborgs, Helsingborgs, Norrköpings, Kalmar och Umeå kommuner, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation (Sl—IIO'), Svenska företagares riksförbund, Svensk industriförening, Lant- brukarnas riksförbund (LRF), Svenska annonsörers förening, Svenska reklambyråförbundet, Sveriges marknadsförbund, Svenska journalistför- bundet, Svenska tidningsutgivareföreningen, Arbetarnas bildningsför- bund (ABF), Studieförbundet Vuxenskolan, Sveriges Radio aktiebolag, TRU kommittén för TV och radio i utbildningen, Statstjänstemännens riksförbund (SR), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Statsanställdas förbund, Sveriges hemkonsulenters förening. Moderata samlingspartiets kvinnoförbund, Centerns kvinnoförbund, Folkpartiets kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Husmoders- förbundet hem och samhälle. Kooperativa gillesförbundct, Svenska tek- nologföreningen, Institutet för storhushållens rationalisering, AB Svensk byggtjänst, Motorbranschens riksförbund (MRF), Sveriges Allmännyt- tiga Bostadsförening (SABO), Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnads- föreningars Riksförbund 11. p. a. (HSB) samt Hyresgästernas Riksför- bund. Kooperativa förbundet (KF), Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och Landsorganisationen i Sverige (LO) har avgivit ett gemen- samt yttrande.1 Kommerskollegium har bifogat yttranden från vissa handelskamrar. Flera länsstyrelser har bifogat yttranden av kommuner. Personalen vid konsumentinstitutet har inkommit med särskilt uttalande.

Över bilbetänkandet har yttranden avgetts av rikspolisstyrelsen, sta- tens trafiksäkcrhetsverk, statens väg- och trafikinstitut, bilregisternämn- den, kommerskollegium, marknadsrådet, NO, KO, SPK, statens insti— tut för konsumentfrågor, statens konsumentråd, SlFU, statens prov-

! I fortsättningen används förkortningen KF—LO-TCO.

• Sida 5
•  Original

Prop. 1972: 33 5

ningsanstalt, styrelsen för teknisk utveckling, statens handikappråd, AB Svensk bilprovning, standardiseringskommissionen, VDN, Sveriges köp— mannaförbund, SHIO, Svenska företagares riksförbund, LRF, korro- sionsinstitutet, Motorbranschens arbetsgivareförbund (MAF), MRF, Sve- riges bilindustri- och bilgrossistförening, Kungliga automobilklubben (KAK), Motorförarnas helnykterhetsförbund (MHF), Motormännens riksförbund (M), TCO, LO och Svenska transportarbetareförbundet. Kooperativa förbundet (KF), Oljekonsumenterna — OK ek. för. (OK) och Folksam har avgivit ett gemensamt yttrande, även Sveriges grossist- förbund och Sveriges industriförbund har avgivit ett gemensamt ytt- rande.

Kommerskollegium har bifogat yttranden från vissa handelskamrar, Statens handikappråd har bifogat yttrande från Riksförbundet mot al- lergi och LO har bifogat yttrande från Svenska metallindustriarbetar- förbundet.

Vid beredningen inom departementet av vissa förslag i huvudbetän— kandet har överläggningar hållits med Svenska kommunförbundet.

Nuvarande ordning

Konsumentforskning och konsumentupplysning bedrivs av statens konsumentråd, statens institut för konsumentfrågor och SPK. Varudek- 1arationer utarbetas av VDN, som får statsunderstöd.

Statens konsumentråd har till uppgift att bl.a. främja och stödja initiativ till forskning, upplysning eller andra åtgärder till nytta för kon- sumenterna. Rådet fördelar statsmedel för sådana ändamål samt över- vakar att medlen kommer till avsedd användning. Det åligger rådet att samarbeta med konsumentorganisationer, näringslivsorganisationer samt vetenskapliga institutioner och sammanslutningar på de områden som berörs av rådets verksamhet.

Rådet består av ordförande och 14 ledamöter, som representerar så- väl företagarintressen som allmänna konsument- och löntagarintressen. Inom styrelsen finns ett arbetsutskott. Rådets kansli föreslås av en sek- reterare. Hos rådet finns f.n. ca 30 anställda, varav 14 vid allmänna reklamationsnämnden.

Rådet administrerar och finansierar allmänna reklanzationsnämnden, som arbetar på försök sedan januari 1968 med uppgift att pröva tvister angående konsumentvaror och avge rekommendationer i sådana ärenden. Nämnden, vars ledamöter utses av statens konsumentråd, är sammansatt av företrädare för näringsliv samt allmänna konsument- och löntagarintressen.

I sammanhanget bör nämnas att konsumentrådet är representerat i det centrala rådet för lokala konsumentkommittéer, i Vilket också ingår

• Sida 6
•  Original

Prop. 1972: 33 6

företrädare för LO, TCO, ABF, Tjänstemännens bildningsverksamhet (TBV), Kooperativa gillesförbundet och Husmodersförbundet hem och samhälle. Lokala konsumentkommittéer är sedan år 1967 inrättade på försök i Helsingborg, Kalmar, Norrköping, Skövde, Umeå och Västerås. Kommittéerna sprider allmän konsumentupplysning och bistår i övrigt konsumenter t. ex. vid reklamationer.

Statens institut för konsumentfrågor verkar för att arbetsförhållande- na i enskilda hem och kollektiva hushåll rationaliseras samt för att produktion och konsumtion inriktas på goda och ändamålsenliga kon— sumentvaror. I detta syfte bedriver institutet forsknings-, undersöknings- oeh provningsverksamhet samt upplysning om egna och andra institu- tioners resultat av sådan verksamhet. Institutet utger bl. a. tidskrifter- na Råd oeh Rön och Konsumentinstitutet meddelar samt en icke-perio- disk publikation. Köpråd. Institutet leds av en styrelse, som består av institutets direktör samt sex andra ledamöter, som Kungl. Maj:t utser. Hos institutet finns f. n. ca 90 anställda.

Institutets verksamhet drivs på två undersökningsavdelningar, en tek- nisk avdelning, en upplysningsavdelning, en hemkonsulentscktion och ett kansli. Arbetet på undersökningsavdelning 1 är inriktat på livsmedel och kökets utrustning. Undersökningsavdelning 2 undersöker och pro- var textilier samt granskar redskap m.m. för hemvård. Den tekniska avdelningen undersöker och provar bl. a. konsumtionsvaror som faller utanför de båda andra undersökningsavdelningarnas arbetsområden samt ger viss service åt dem.

Institutet handlägger centralt frågor rörande de 33 statliga hcmkon- sulenternas verksamhet. Dessa är från den 1 juli 1970 anställda vid läns- styrelserna och samarbetar med priskontoren. Hemkonsulenterna ger råd och upplysningar till enskilda hushåll genom föredrag, kurser, be- sök, demonstrationer, utställningar, skrifter och massmedia. Samarbete sker med olika regionala och kommunala instanser.

VDN utarbetar varudeklarationer och kontrollerar användningen av dem. Nämnden har till uppgift att verka för ökad användning av upp- lysande varudeklarationer för konsumtionsvaror samt att därvid sär- skilt tillse, att deklarationerna blir vederhäftiga och i lämplig omfatt- ning enhetligt utformade. Deklarationerna upptar sådana materiella och funktionella egenskaper hos en vara som kan mätas och är av be— tydelse, s.k. VDN Fakta.

Verksamheten finansieras genom bidrag från staten och vissa organi- sationer samt från de företag som utnyttjar deklarationerna.

Nämnden består av 14 ledamöter, vilka representerar näringslivet och konsumenterna. Ordföranden tillsätts av Kungl. Maj:t efter förslag av Sveriges standardiseringskommission. Antalet anställda är f.n. ca 20.

Nu nämnda organ och deras verksamhet berörs direkt av förslagen i konsumentutredningens huvudbetänkande. I sammanhanget bör emel-

• Sida 7
•  Original

Prop. 1972: 33 ' 7

lertid också nämnas vissa andra myndigheter, som fullgör betydelse- fulla uppgifter inom konsumentpolitikens ram.

Marknadsrädet handlägger ärenden enligt lagen (1953: 603) om mot- verkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet. Rådet är vidare dömande instans vid tillämpning av lagen (1970: 412) om otillbörlig marknadsföring och lagen (1971: 112) om förbud mot otill- börliga avtalsvillkor.

NO prövar frågor om konkurrensbegränsning inom näringslivet och gör framställning till marknadsrådet om förhandling för undanröjande av skadlig verkan av konkurrensbegränsning. Det åligger honom sär- skilt att bl. a. ta upp till behandling konkurrensbegränsningar, som är av betydelse för större konsumentintressen.

KO handlägger ärenden om otillbörlig marknadsföring och otillbör- liga avtalsvillkor. Det ankommer på honom att genom förhandlingar söka undanröja sådana marknadsfönngsåtgärder eller avtalsvillkor, som han anser vara otillbörliga. Om rättelse ej sker, kan KO hos mark- nadsrådet föra talan om förbud. Det åligger honom särskilt att granska områden, där otillbörliga åtgärder eller villkor kan antagas vara till sär- skilt men för konsumenterna.

SPK för kartell- och storföretagsregister samt verkställer, till bety- dande del för NO:s räkning. utredningar rörande pris- och konkurrens- förhållandcn inom näringslivet utom bank- och försäkringsväsendet. SPK bedriver vidare löpande prisövervakning samt konsumentupplys- ning i prisfrågor.

Vid samtliga länsstyrelser utom den i Stockholms län finns priskon- tor, som regionalt biträder nämnden vid insamling av material för ut- rcdningsverksamhctcn och prisövervakningen.

Konsumentutredningens förslag angående riktlinjer och organisation för konsumentpolitiken

Bedömning av nuvarande verksamhet och organisation

Konsumentutrcdningcn anför att statsmakterna nu har gjort insatser på konsumentområdet i tre decennier. Den hittillsvarande verksamheten tillhör väsentligen ett inlednings- och försöksskede. Under senare år har en ökad överblick och ett växande intresse för konsumenternas situation aktualiserat ett mera samlat grepp på konsumentfrågorna.

Utredningen konstaterar att statens konsumentråd, statens institut för konsumentfrågor, SPK och VDN med begränsade resurser gjort be- tydande insatser och på ett avgörande sätt bidragit till att skapa gott an- seende för statlig verksamhet på konsumentområdet.

Samtidigt finner utredningen att bl. a. den Splittrade organisationen inneburit svagheter. Enligt utredningen har det inte varit möjligt att

• Sida 8
•  Original

Prop. 1972: 33 8

klart funktionsindela institutionerna. Grundläggande förhållanden på konsumentsidan har inte undersökts i större omfattning. De organisa— toriska förhållandena har, anser utredningen, gjort det svårt att bygga upp ett samordnat och väl integrerat system av konsumentpolitiska åt- gärder. Dctta har försvårat arbetet att planera, styra och prioritera. Konsumentrådet har i praktiken haft" alltför begränsade medel att utöva den samordnande funktion som varit avsedd.

Utredningen anför att varudeklarationerna kommit att i huvudsak få en utpräglat teknisk inriktning som minskat deras värde för konsumen- terna. Det har i olika sammanhang hävdats att konsumenterna i stor utsträckning saknat insikter i varudeklarationssystemets funktioner och uppfattat deklarationerna som kvalitetsgarantier. Arbetet med varu-- deklarationer har bl.a. samband med konsumentinstitutets arbete be- träffande provningsmetoder för olika varuområden.

Varudeklarationerna har inte samordnats med informationen i stort på konsumentområdet. Inte heller i övrigt har de ofta påvisade behoven av att samordna upplysningsverksamheten på konsumentområdet kun- nat tillgodoses tillräckligt. Utredningen anscr att det är nödvändigt med en genomgripande organisatorisk omdaning.

Konsumentpolitikens inriktning

Utredningens lägesrapport har behandlat målsättning och verksam- hetsformer för en ny konsumentpolitik. I huvudbetänkandet samman- fattas rapportens analyser och bedömningar. Enligt utredningen berör frågor om hur konsumenterna köper och använder produkter endast en begränsad del av konsumentproblemen. Konsumentpolitiken måste grun- das på en bredare och ingående analyserad bild av konsumenternas hela situation. Intresse måste ägnas frågorna hur konsumenterna och särskilda konsumentgrupper använder sina resurser i pengar, arbetskraft och tid. Detta har betydelse i välfärdshänseende.

Det kan i vissa fall ha begränsad betydelse hur ett konkret köpval träffas. Utredningen konstaterar att val mellan olika varianter av viss produkt i viss mån kan betraktas som ett sista, förhållandevis okompli- cerat steg i en invecklad beslutsprocess. Andra bcslutssituationcr kan ställa konsumenter inför svårare och mer betydelsefulla avgöranden. Som exempel nämner utredningen val av bostad, konsumtionsmönster, former och inköpsställc för löpande inköp samt arbetsfördelning och arbetsmetodik i hushållets arbete.

Andra för konsumenterna ytterst betydelsefulla frågor hänger sam- man med den miljö som medverkar till att forma konsumenternas situa- tion. Det är ett konsumentpolitiskt intresse att följa och analysera denna miljö och dess förändringar. De senare kan gälla hushållens storlek och

• Sida 9
•  Original

Prop. 1972: 33 9"

sammansättning, bostadsstandard, särskilda bygders karaktär eller stads- delars och orters struktur i servicehänseende.

Enligt utredningen måste man se hushållens resursanvändning i ett samhällsekonomiskt sammanhang. Den samhällsekonomiska verksam- heten kan sägas ha som mål att skapa välbefinnande i fysisk. psykisk och social bemärkelse åt individerna. Samarbete och samordning mel- .lan den offentliga verksamheten, näringslivet och hushållen erford-

ras för att nå bästa möjliga resultat. Hushållen utgör produktions- enheter i den sammanhängande arbetsprocessen och medverkar aktivt i verksamheten för att tillgodose kraven på välbefinnande. Man måste därför analysera hushållens roll och problem i produktionskedjan.

Samspelet mellan offentlig verksamhet, näringsliv och hushåll har ofta främst bedömts från företagsekonomiska utgångspunkter. Hushål- lens reaktioner har därvid tilldragit sig intresse men inte frågor om deras grundläggande behov och resurser. I samspelet mellan den offent— liga verksamheten, näringslivet och hushållen har de senare enligt utred- ningen i många hänseenden en svag ställning. De är väsentligen hän— visade till en extrem smådriftsform.

Konsumentpolitikens uppgifter blir därför att på olika vägar kompen- sera svagheter som hänger samman med hushållens smådriftsform. Åt- gärder kan avse att söka avlasta hushållen uppgifter som den offentliga verksamheten eller näringslivet kan fullgöra i rationellare former. En annan uppgift kan vara att söka lösa generella interna hushållsproblem, som de individuella hushållen saknar resurser att lösa. Smådriftsför- hållandena kan vålla särskilda svårigheter för speciella konsumentgrup- per. Enligt utredningen måste särskild uppmärksamhet fortlöpande äg- nas åt resurssvaga grupper som låginkomsttagare, pensionärer och han- dikappade.

Det saknas i betydande utsträckning grundläggande uppgifter och analyser beträffande hushållens och olika hushållsgruppers faktiska si— tuation. Även metoder för undersökningar och analyser saknas.

1. den konsumentpolitiska verksamheten måste man samla in och systematisera ett tillförlitligt kunskapsunderlag. En viktig uppgift blir att göra grundläggande hushållsekonomiska undersökningar och att ut— veckla lämpliga metoder för dessa. Förebilder för arbetsmetodiken bör sökas i bl. 3. de systemanalytiska metoder som används inom de eko- nomiska vetenskaperna. Resultaten måste kunna mätas. Undersökning— arna kan inte begränsas till traditionellt hushållsarbete. Intresse har t.ex. också vilken tid och transportkapaeitct som används för för- värvsarbete utanför bostaden. Det har också intresse vilka resurser som finns för andra aktiviteter i hemmet och hur dessa resurser fördelas.

Undersökningarna måste enligt utredningen klarlägga hur hushållen fungerar som produktionsenheter i samspel med andra enheter i sam-

• Sida 10
•  Original

Prop. 1972: 33 10

hällsekonomin. Resultaten får sedan analyseras och enligt utredningen konfronteras med den samhälleliga målsättningen på olika områden. Brister i måluppfyllelsen utvisar konsumentproblem. Uppgiften för de konsumentpolitiska institutionerna blir att avhjälpa dessa brister. I den mån ansvaret härför faller på andra myndigheter får de konsument- politiska organen väsentligen en undersökande. problemställande och förmedlande roll.

Bedömning av konsumentproblem innefattar frågor om konsumenters och konsumentgruppers behov. Dessa formuleras normativt med ut- gångspunkt i samhällets ambitioner när det gäller de enskildas väl- färd. När man bedömer hushållens behov kan man enligt utredningen inte i någon avgörande grad gå ut ifrån konsumenternas faktiska an— språk och deras efterfrågan av produkter. Anspråksnivån kan av olika skäl vara alltför låg. Det är sålunda väl känt att stora grupper har ett kosthåll som inte fyller rimliga krav på näringsriktighet.

Utredningen framhåller att avsikten inte är att beskära konsumen- ternas egen valfrihet. Det konsumentpolitiska arbetet skall på olika vä— gar skapa ökat medvetande om denna valfrihet och bidra till mera gynnsamma möjligheter att använda dem.

Hittills har man enligt utredningen i hög grad litat till upplysnings- verksamheten, när det gällt att stärka konsumenternas position. På grundval av ett konkurrensekonomiskt synsätt har konsumenternas val av varor antagits påverka olika produkters framgång på marknaden och produktutvecklingen. Därjämte har provning och information an- tagits direkt påverka producent- och distributionsledet.

Utredningen anser att det råder åtskillig osäkerhet om hur effektiv upplysningsverksamheten till konsumenterna är. Möjligheterna att på- verka konsumenterna med information är begränsade. Långtgående krav på objektivitet och försiktighet i upplysningsverksamheten för ofta med sig att informationen blir vidlyftig, tekniskt komplicerad, reservations— .rik och svårtillgänglig. Den får därmed minst betydelse för grupper, som kanske har störst behov av information. Stora hushållsgrupper saknar resurser att ta emot och använda information av hittills använt slag.

Det är därför nödvändigt att i konsumentpolitiken i ökad grad an— vända också andra medel att hävda hushållens och särskilda gruppers intressen. Insatserna kan avse antingen att söka öka kunskaperna eller förbättra arbetsmetoderna hos hushållen eller att på olika sätt söka medverka till förändringar i hushållens yttre miljö.

Till de olika åtgärderna hör att väcka debatt och skapa opinion kring väsentliga konsumentproblem. Viktiga insatser kan göras också när det gäller att förstärka skyddet för konsumenterna genom att påvisa behov av och skapa underlag för lagstiftningsåtgärder. Konsumentpolitiska organ kan också på olika vägar påkalla överväganden och åtgärder

• Sida 11
•  Original

Prop. 1972: 33 " - . 11

från andra organs sida. Insatser kan också göras över utbildningsvä- sendet och genom intensifierat samarbete med olika organisationer som företräder konsumentintressen.

Ett viktigt inslag blir att på olika vägar söka påverka förhållanden på producentsidan. Enligt utredningen måste producentledet se som en uppgift att lämna information i sådana former och på sådant sätt att hushållens planerings- och kontrollmöjligheter underlättas och att kraven på de enskilda konsumenterna minskas. Till uppgifterna för samhällets konsumentpolititik måste enligt utredningen höra att för- medla uppgifter om hushållssidans förhållanden till näringsliv och of- fentlig verksamhet.

Genom ett förtroendefullt och väl fungerande samarbete med nä- ringsliv och offentlig Verksamhet måste man finna vägar att förbättra produktutveckling, produktinformation, politik avseende sortiment, ser— vice, pris samt reklamationer. Företagen måste ges bättre möjligheter att bygga sin politik på tillförlitliga analyser av vilka väsentliga resur— ser som behövs i konsumentledet.

Hittills har undersökningsverksamhetcn enligt utredningen till bety- dande del koncentrerats till jämförande varuprovningar på begränsade områden samt publicering av resultaten. Ofta är det dock så att informa- tionen inte är lätt tillgänglig när ett köp blir aktuellt. Att ta fram in- formation kan nu kräva ett avsevärt arbete från konsumenternas sida. Utredningen anser att det är ett konsumentpolitiskt intresse att inrikta undersöknings- och upplysningsverksamhetcn så långt möjligt på bre- dare frågor. Hushållen behöver upplysning som kan ge hjälp vid pla- nering och beslut när det gäller mera grundläggande problem. Verk- samheten kan exempelvis inriktas på upplysning om kompletta mat- program eller skilda sätt att lösa hushållens tvättproblcm.

Information om produkter bör enligt utredningen i ökad omfatt- ning ges genom deklarationcr som är tillgängliga vid köptillfället. Ut- redningen fästcr stor vikt vid att man söker utveckla ett varudeklara- tionssystem som är mera ändamålsenligt från konsumentsynpunkt och lättillgängligt redovisar väsentliga bruksegenskaper. Deklarationernas värde för konsumenterna skulle öka avsevärt om de i vissa fall kunde innebära någon form av garanti beträffande viktiga bruksegenskaper, såsom när det gäller säkerhetsaspekter.

Enligt utredningen för en konsumentpolitik av här skisserat slag med sig starka krav att verksamheten blir fast sammanhållen och enhetlig. Det måste finnas en samlad målsättning för långtidsplanering och för val och inriktning när det gäller undersökningsprojekt och åtgärder. Verksamheten måste samordnas för att ge största möjliga sammanlagda effekt. Nya viktiga uppgifter kommer att finnas på konsumentområdet. För att dessa skall kunna fullgöras effektivt krävs ofta att de angrips från olika infallsvinklar och bearbetas av en rätt sammansatt expertis.

• Sida 12
•  Original

Prop. 1972: 33 _ 12

Resultaten av gjorda undersökningar måste bedömas mot bakgrund av en allsidig kännedom om konsumentproblemen. Olika åtgärder kan komma i fråga när det gäller att lösa problemen. Stundom kan det vara mest ändamålsenligt att samtidigt vidta åtgärder av olika slag.

Det krävs samordning och ständigt samarbete mellan konsumentpo- litikens olika verkställande enheter även när det gäller kontakter utåt av olika slag. Det kan gälla kontakter med statsmakterna, andra sam- hällsorgan, regionala och lokala organ, näringslivet och dess organisa- tioner samt med konsumentorganisationer och konsumenter. Också ett omfattande internationellt samarbete förekommer.

Nu angivna förhållanden ger enligt utredningen entydigt vid handen att konsumentpolitiken bör sammanhållas hos ett enhetligt konsument- verk. Utredningens förslag innebär att konsumentrådet, konsumentinsti- tutet och varudeklarationsnämnden upphör.

SPK:s verksamhet har enligt utredningen stort intresse från konsu- mentsynpunkt men är delvis av annan art än den som kommer att ut— märka ett konsumentverk. Utredningar för NO utgör en betydande del av arbetet. SPK:s särställning har vidare markerats genom prisstoppet. På grund av angivna förhållanden har konsumentutrcdningen lämnat SPK utanför den nya organisationen. Ett nära samarbete bör äga rum mellan SPK och konsumentverket. Konsumentverket bör kunna anlita SPK för vissa undersökningar. Konsumentinriktad information från SPK bör i största utsträckning föras ut av konsumentverket.

Ett nytt verks uppgifter och organisation

Enligt utredningen skall verket på olika vägar söka tillgodose beho- vet av en bättre och systematiserad kännedom om olika konsument- och hushållsgruppers faktiska resurser och användning av dessa. För undersökningar av denna art använder konsumentutredningen beteck- ningen hushållsekonomiska undersökningar. Dessa skall belysa hus— hållens roll i det samhällsekonomiska sammanhanget och bör ges stort utrymme i konsumentverkets arbete.

Undersökningsuppgifterna innebär att inom ett brett fält följa. be- arbeta och analysera det omfattande material av konsumentintressc som redovisas i utredningar. statistiska rapporter, vetenskapliga undersök- ningar etc. Sådant matcrial kan bygga på underlag som kan användas för att Vidare bearbetas från hushållsekonomiska utgångspunkter.

Verket måste också genomföra egna hushållsekonomiska undersök- ningar samt beställa sådana undersökningar. Enligt utredningen skall verket utvärdera och bedöma materialet för att ge kännedom om och belysa konsumentproblem som kan kräva behandlingsinsatser.

1Materialet kan komma från olika områden av ett vidsträckt fält, vars gränser enligt utredningen inte behöver preciseras närmare. Det kan

• Sida 13
•  Original

Prop. 1972: 33 13

röra sig om utredningar på det sociala området, bostadsområdet och olika andra områden av betydelse för skilda konsumentgruppers lev- nadsförhållanden.

Man måste också bevaka, analysera och undersöka utvecklingen på näringslivssidan och sådan offentlig verksamhet som producerar varor och tjänster. Också på denna väg kan kännedom erhållas om konsu- mentproblem.

Verket måste enligt utredningen hålla kontakt med konsumentarbetet på fältet och lära känna konsumentproblem som aktualiseras där. Vä- gar måste skapas för att fortlöpande rapportera problem och synpunk- ter. Enligt utredningen måste regional och lokal verksamhet få stöd och ledning från konsumentverket.

Tillhör visst konsumentproblem — gällande exempelvis hälsovård eller bostadsförhållanden -— annan myndighets ansvarsområde, är det vederbörande fackorgans uppgift att slutligt bedöma problemet och att besluta om och vidta åtgärder. Konsumentverket har enligt utredningen här att belysa problem från konsumentpolitiska synpunkter och föra dem vidare till ansvariga organ.

Egna behandlingsåtgärder kommer i fråga i huvudsak på områden utanför andra organs ansvarsområden. Åtgärder bör kunna väljas inom en vid ram. De kan avse att producera och på olika vägar föra ut in- formation för att öka konsumenternas kapacitet. Särskilt bör informa— tion ges i större frågor om planering och resursutnyttjande. Till nu be- rörd typ av uppgifter hör också att genom hushållsteknologiskt arbete söka förbättra hushållens arbetsteknik och inre rationalisering.

Andra åtgärder går ut på att skapa debatt och opinion kring väsent- liga konsumentproblem. Dit hör vidare att samarbeta och samspela med producentledet så att dess politik anpassas till väsentliga konsu- mentintressen. Uppgifterna innefattar bl. a. producentsidans politik när det gäller att informera konsumenterna samt att utveckla nya och för konsumenterna mera användbara varudeklarations— och informations- system. Till producentledet hänför utredningen också allmän verksam- het som producerar varor och tjänster och eljest formar hushållens yttre miljö.

Utredningen anser att ett viktigt inslag i uppgiften att verka för bättre betingelser för konsumenterna består i att stärka konsumentskyddet. I olika sammanhang kan ändrad lagstiftning förbättra konsumenternas rättsställning. Även i övrigt bör verket ha till uppgift att fästa statsmak- ternas och allmänna institutioners uppmärksamhet på behoven av utred- ningar och reformer, förändringar av allmänna anordningar etc. Verket skall följa effekterna av vidtagna åtgärder.

Konsumentverket bör, anser utredningen, ha till uppgift att vara ett ledande, samordnande och förmedlande organ på konsumentområdet. Verket skall under statsmakterna forma och precisera konsumentpoliti-

• Sida 14
•  Original

Prop. 1972: 33 14

ken samt föra ut och arbeta in en på väsentliga konsumentintressen grundad sådan politik. I olika sammanhang skall konsumentintressen företrädas. Verket har enligt utredningen viktiga uppgifter i remissam- manhang och som samrådsorgan för andra organ med uppgifter som berör konsumentintressen.

Utredningen föreslår att verket också skall fungera som anslagsför- delande institution. Dessutom skall verket bli centralt organ för den re- gionala verksamheten inom hemkonsulentorganisationen samt stödja och samverka. med den lokala verksamheten liksom med frivilligt konsu- mentpolitiskt arbete.

Utredningen anser att verkets arbetsteknik måste präglas av ett kon- tinuerligt, etappvis utfört arbete beträffande konsumentfrågorna i stort och särskilda konsumentproblem. En förstudie kan ge anledning till mer eller mindre djupgående undersökningar. Ett fast arbetsinslag blir att gå igenom och från konsumentsynpunkt penetrera produktionen utanför verket av material som belyser olika förhållanden. .

Särskilt när det gäller det regionala och lokala arbetet måste verket finna former för en systematisk rapportering. Det gäller även att bevaka och följa upp förhållanden i näringsliv och offentlig verksamhet.

Enligt utredningen kan beslut om fortsatt arbete innefatta att starta en undersökning. Den kan ske inom någon av verkets enheter. Ofta krävs medverkan av expertis på skilda ämnesområden. Därvid får en särskild projektgrupp sättas till. Inte sällan måste undersökningsverksamheten drivas som beställningsarbete. Andra institutioner bör kunna anlitas för särskilda undersökningar. Konsumentverket får precisera och ge ramar för uppdraget, följa arbetet och medverka vid utvärdering och redovis- ning.

Undersökningsrapporter kan enligt utredningen ge anledning till be- slut av verkets ledning att olika åtgärder skall vidtas för att lösa de pro- blem som blivit belysta. Det kan gälla att lämna information eller att sätta i gång arbete med varudeklarationer eller med teknisk inriktning. Beslutar verket att vända sig till statsmakterna i fråga om exempelvis förbättrat konsumentskydd genom lagstiftningsåtgärder, krävs att man inom verket tar fram visst material för att belysa de aktuella konsu- mentproblemen och deras sammanhang med gällande rätt.

Enligt utredningen har den konsumentpolitiska verksamheten speciella drag och betingelser som måste få återverkningar i organisationsmönst- ret. Ett omfattande arbete krävs för att fånga upp de problem som bc— handlas av verket. Ett brett uppföljande och analyserande arbete måste bedrivas av lämpliga enheter inom verket. Där skall också finnas kapa- citet för att närmare undersöka problemen och besluta om åtgärder in— om ramen för en sammanhållen, fast inriktad konsumentpolitik. Sam- bandet mellan de olika arbetsmomenten är enligt utredningen starkt. Varierande slag av expertis krävs. I konsumentarbetet är man vidare

• Sida 15
•  Original

Prop. 1972: 33 15

beroende av välutvecklade yttre kontakter med konsumentgrupper, or- gan och institutioner på områden av intresse för konsumentpolitiken. Nu berörda förhållanden medför önskemål om flexibla arbetsformer.

Enligt utredningen finns det behov av en välutbyggd organisation på två nivåer som kan betecknas som ledningsnivå och operativ nivå. Till uppgifterna på ledningsnivån hör att forma den långsiktiga verkspoliti- ken och att prioritera undersökningsprojekt och annat arbete. Besluten förutsätter goda kontakter utåt och god förankring hos skiftande in- tressegrupper.

För ledningsnivån föreslås därför en styrelse som representerar olika intressen och har erfarenhet av verksamhet på olika områden av vikt för det konsumentpolitiska arbetet. I styrelsen bör konsumentrepresen- tanter utgöra majoriteten. Verkschefen och en personalreprescntant bör ingå. Näringslivet bör ha tillräckligt många representanter för att täcka de viktigaste organisationerna i tillverknings- och handelsleden. Enligt utredningens majoritet måste styrelsen få minst 13 ledamöter. I en reser— vation anför tre ledamöter att väsentliga effektivitetsskäl talar för att verket får en mindre styrelse med 7—9 ledamöter.

Styrelsen är för sina beslut i hög grad beroende av underlag i form av uppgifter och synpunkter från verkets alla enheter. Utredningen före- slår därför att enhetschefcrna skall bilda en särskild direktion med verks- chefen som ordförande. Direktionen förbereder alla ärenden av vikt och föreslår beslut. Vid alla styrelsens sammanträden bör enligt utredningen samtliga direktionsmedlemmar —— enhetschefer _ ha rätt att närvara.

Den direkta ledningen av verket utövas av en generaldirektör som Verkschef.

Utredningen anser det motiverat att inrätta ett särskilt sekretariat för styrelsen och direktionen. Detta ledningssekretariat bör bl.a. bereda ärenden om fördelning av anslag till organisationer och till forskning samt fortlöpande följa och administrera de förbindelser som verket mås- te upprätthålla nationellt och internationellt.

Den operativa nivåns olika enheter skall svara för den fackmässiga beredningen. Utredningen föreslår att den operativa nivån indelas i fem enheter. Som grund för indelningen har utredningen valt arten av upp- gifter, arbetsmetodik och behov av expertis. Behoven av flexibilitet och samverkan föreslås främst bli tillgodosedda genom arbete i särskilda projektgrupper.

Enligt utredningen skall en hushållsekonomisk enhet ha till uppgift att genomföra eller följa hushållsekonomiska undersökningar, att fånga upp och bevaka väsentliga problem i hushållsledet samt att analysera och belysa dessa. Varje viktig fråga i verkets arbete bör enligt utred- ningen angripas med utgångspunkt från en undersökning av de hus- hållsekonomiska förhållandena. Undersökningarna får stor betydelse när det gäller att prioritera angelägna problemområden. Till uppgifterna i

• Sida 16
•  Original

Prop. 1972: 33 16

enheten hör att utveckla lämpliga metoder för undersökningsverksam- heten. Enheten föreslås också svara för huvuddelen av verkets relatio- ner till den regionala och lokala verksamheten på konsumentområdet.

En teknisk enhet skall enligt utredningen belysa brister av teknisk art i hushållets effektivitet, åstadkomma underlag för beslut om åtgär- der för att avhjälpa sådana brister samt genomföra lämpliga åtgärder. Arbetsområdet innefattar därför tekniskt normarbete, teknik för hus— hållens viktigaste uppgifter samt tekniska frågor i anslutning till pro- dukter. Enheten föreslås få laboratorieutrustning för provningsarbete m.m.

Vissa typer av provningsverksamhet kan enligt utredningen förläggas utomlands. Internationell arbetsfördelning beträffande tekniska under- sökningar har visat sig ge betydande fördelar. Utredningen förutsätter att konsumentverket utnyttjar sådana möjligheter för att uppnå större effektivitet. Speciellt bör samarbetet mellan de nordiska ländernas kon- sumentorgan kunna utvecklas.

Utredningen förordar att konsumentverkets tekniska enhet under ett inledningsskede främst behandlar tre huvudområden. Det första är mat- hållningen, dvs. hushållets arbete i samband med livsmedelsinköp, för— varing och beredning av mat, verktyg och hjälpmedel för dessa uppgif- ter, kökets planering oeh utrustning, kyl- och frysutrustning samt tjäns- ter på detta område. Det andra området innefattar inköp, förvaring och skötsel av textilier, dvs. garderobers och skåps planering, tvätt och ut- rustning för efterbehandling samt tjänster på detta område. Det tredje området som bör prioriteras i inledningsskedet rör bostaden, dvs. främst bostadens disposition, väggar, golv, tak, belysning, möbler, hygienutrust- ning och dessa olika elements betydelse i hushållsarbetet.

Utredningen framhåller att varor och tjänster inte får behandlas iso- lerade utan studeras som led i varje utvald aktivitet. Den tekniska en- hetens arbete med ett problem kan inriktas på att finna möjligheter för hushållet att med en annan arbetsteknik nå ett bättre resultat eller ett bättre utnyttjande av resurserna. Arbetet kan också inriktas på att söka finna alternativ till varor eller tjänster som används i hushållet. Ibland kan det vara nödvändigt att undersöka vilka produkter eller varianter som har brister av den art att problem skapas för hushållet.

Mera ingående undersöknings— och utvecklingsarbete krävs när ar- betet inriktas på att få fram standardiseringar eller normer i fråga om väsentliga bruksegenskaper hos produkter som "är betydelsefulla för hus- hållet. På områden där verket eller hittillsvarande organ upparbetat stor sakkunskap kan det vara möjligt att organisera prototypprovning.

Enheten bör enligt utredningen ingående samarbeta med provnings- institutioner, branschforskningsorgan och expertis hos näringslivet. Det- ta kräver att konsumentverket har god tillgång till högt kvalificerade tekniker.

• Sida 17
•  Original

Prop. 1972: 33 17

Utredningen föreslår, att frågor som rör hushållens mathållning, tex- tilier och tvätt samt bostaden koncentreras till särskilda sektioner. En servicesektion bör vidare finnas inom enheten för att gå personalen till handa med specialistkunskap om tekniska metoder, användning av prov- ningsapparatur o. dyl.

En producentenhet skall enligt utredningen följa och analysera samt i särskilda fall närmare utreda näringslivets och den offentliga verksam- hetens politik i frågor av konsumentintresse. Det kan röra sig om pris- sättning, produktutveckling, reklam, service m. m. Enheten skall över- lägga mcd branschorganisationer och företag inom näringslivet samt med den offentliga sektorn om att anpassa normsystem m. m. till väsent- liga konsumentintressen.

Utredningen har bl. a. övervägt behovet av bestämmelser i sekretess- lagen till skydd för viktiga intressen på näringslivssidan beträffande affärs- och driftsförhållanden men har inte funnit att några författ- ningsbestämmelser nu är erforderliga.

Verket förutsätts inte bli utrustat med några tvångsmedel och för- handlingsverksamheten bygger på en frivillig samverkan. Verket före- träder emellertid konsumentintressen och har därigenom den styrka som kan härledas av dessa intresscns vikt. Verkets ståndpunkt kan vidare projiceras i information som påverkar konsumenterna eller skapar opinion.

Synpunkter och uppgifter från konsumentsidan kan ofta ha sådant intre5se för näringslivet att t. ex. branschorganisationer kan ha skäl att i olika frågor inhämta synpunkter från konsumentverket. Enheten måste se som sin uppgift att då lämna material och på andra sätt belysa konsu- menternas intresse. Målet för överläggningar med näringslivet bör ofta vara att komma överens om normer, standard o. dyl.

Ett viktigt inslag i enhetens arbete avser varudeklarationer. Kon- sumentverket skall handha och successivt förbättra samt ägna ut- vecklingsinsatser åt nya mera konsumentanpassade informationssystem för produkter och produktgrupper. Deklarationerna måste utformas så, att de ger en lättillgänglig information. På längre sikt måste deklara- tionerna för viktigare produkter kunna ge någon form av garanti be— träffande viktiga bruksegenskaper. I särskilda fall kan också frågor om obligatorisk användning av deklarationer tänkas. Dessa önskemål kan enligt utredningen tänkas leda till att olika former av deklarationer successivt kommer att användas vid sidan av förbättrade deklarationer av mera traditionell typ.

Utredningen anser att en arbetsgrupp för konsumentskyddsfrågor måste finnas inom producentcnheten. Gruppen skall behandla rättsliga spörsmål i anslutning till hushållens problem och göra de utredningar och sammanställningar som kan behövas för att belysa konsumenternas rättsställning.

• Sida 18
•  Original

Prop. 1972: 33 18

Information och utbildning har i det konsumentpolitiska arbetet så- dant samband att utredningen fört uppgifterna till en enhet. En väsent- lig del av verkets information tänkes vara inriktad mot utbildnings- sektorn. Därmed avser utredningen det offentliga undervisningsväsendet och den frivilliga bildningsvcrksamheten. Information och utbildning är åtgärder som skall förbättra konsumenternas förhållanden och med- verka till att lösa konsumentproblem som fångats upp och analyserats vid verkets arbete.

Tjänstemän och projektgrupper inom de olika enheterna måste ta fram det sakunderlag som används i informationen. Den som ansvarar för detta underlag måste samarbeta med informationsspeeialisterna om hur informationen skall utformas. Enheten kan därför i dessa delar sägas ha att ge informationsteknisk service åt övriga enheter. Sam— tidigt skall personalen också ha mera vittgående uppgifter. Enheten skall utveckla tekniken för verkets information och ha ett avgörande inflytande på vilka vägar som väljs för informationen. Personalen skall medverka i projektarbetet där informationstekniska frågor utgör ett inslag.

Som grundval för vidare arbete kan verket enligt utredningen särskilt undersöka i vad mån konsumenternas förhållanden ändrats efter in- satser från verkets sida. Från informationstekniska utgångspunkter bör man då undersöka effekterna av vidtagna informationsåtgärder. Man kan även utföra fristående effektundersökningar för att skapa bättre grundvalar för det konsumentpolitiska informationsarbetet.

Informationen bör enligt utredningen inriktas på underlag för ställ— ningstaganden i mera överordnade beslutssituationer. Informationen bör främst ta sikte på skillnader i stort mellan olika typer av produkter och på väsentliga funktionsfrågor. Ett viktigt syfte med den konsumentpo- litiska informationen är att producera underlag för debatt och opinions- bildning i konsumentfrågor.

Verket måste ha en gedigen överblick över vilken plats frågor av kon- sumentpolitiskt intresse har i skilda utbildningssammanhang. Insatserna syftar i första hand till att ge kännedom om föreliggande brister. Åtgär- der, som kan vidtas av verket, blir enligt utredningen att fästa ansva- riga instansers uppmärksamhet på behoven av förbättringar samt verka för att läromedel framställes och medverka i eller driva sådan produk- tion. Utredningen anser också att verket skall utbilda sin personal, liksom personal och förtroendemän i det konsumentpolitiska arbetet ute på fäl- tet. Behov finns av ökade insatser på skolundervisningens område. I för- hållande till folkbildnings- och andra organisationer skall verket också göra insatser. Det bör vidare intressera sig för behov av undervisning hos resurssvaga grupper och för utbildningen för yrken med särskild betydelse i konsumentsammanhang.

• Sida 19
•  Original

Prop. 1972: 33 19

Väsentligt för enheten är att hålla kontakt med och delta i utveck- lingen av forskning på utbildningsområdet.

När det gäller information till konsumenterna bör verkets insatser i första hand inriktas på att förbättra det kommersiella informationssyste- met. Men ett välutvecklat system av normerad produktupplysning kan inte helt lösa hushållens informationsproblem. I övergripande besluts- situationer är bristen på användbart underlag stor. Konsumentverket har ett viktigt område för direktinformation till konsumenterna i form av råd och anvisningar när det gäller planeringen i stort av hushålls- ekonomi och viktiga verksamhetsgrenar.

Utredningen framhåller att enheten skall framställa och distribuera tidskrifter, broschyrer Och andra publikationer samt ha kontakter med press och massmedia i övrigt. Insatserna för opinionsbildning är enligt utredningen ett nytt och mycket betydelsefullt inslag i arbetet på kon- sumentområdet. Till uppgifterna hör också att behandla direkt konsu- mentinriktat material från SPK. Utredningen föreslår att samarbetet mellan konsumentverket och SPK sker i samma former som nuvarande samarbete mellan konsumentinstitutet och SPK.

Utredningen tar upp den av 1963 års konsumentupplysningskommitté i betänkandet (SOU 1968: 58) Konsumentupplysning -— principer och riktlinjer behandlade frågan om konsumentupplysning från metod- och redovisningssynpunkt samt frågorna om normsystem för undersöknings- och upplysningsverksamhet. Normfrågorna förlorar enligt konsument- utredningen i hög grad betydelse när, som utredningen förutsätter, un- dersöknings- och upplysningsverksamheten inte längre närmast inriktas på att redovisa långt gående jämförande varuprovningar. Några vinster skulle inte f.n. kunna uppnås genom att riktlinjerna omsattes till mera bundna normer. Inte heller kan det vara motiverat att som kommittén föreslog inrätta en särskild konsumentupplysningsnämnd. Om en mera betydelsefull upplysningsinsats skulle ge anledning till motsättningar mel- lan verket och företagssidan, bör det vara möjligt att tillsätta en gemen— sam opartisk utredning för att gå igenom förhållandena i det aktuella fallet.

En allmän enhet föreslås få uppgifter av administrativ och ekonomisk karaktär. Till enheten förs också biblioteks- och dokumentationsarbete.

En dokumentationssektion bör enligt utredningen svara för litteratur- sökning, dokumentationsverksamhet, bibliotekstjänst samt aktiv rappor- tering till olika tjänstemän i verket om nytt material på deras resp. områden. Sektionen skall vidare kartlägga behovet av information inom verkets olika delar samt hålla nära kontakt med dessa.

En ekonomisektion föreslås svara för budget- och anslagsfrågor samt kamerala rutiner. Vidare skall sektionen utarbeta underlag för bokfö- ring, redovisning och rapportering, statistik och kostnadskontroll, avlö- ningar, inkomst- och skatteredovisning m. m. Utredningen anser att sek-

• Sida 20
•  Original

Prop. 1972: 33 20

tionens arbete kan väsentligt reduceras genom att verket ansluter sig till statens ekonomiadministrativa system.

Slutligen skall en kanslisektion svara för personaltjänst, registrering, arkivering m. m.

Lokal och regional verksamhet

Utredningen framhåller att försöksverksamheten med lokala konsu- mentkommitte'er har understrukit behovet av en lokal konsumentpoli- tisk verksamhet. Den får betecknas som ett betydelsefullt inslag i ut- vecklingen mot en ny konsumentpolitik.

Begränsningar gäller för vad kommunerna äger att befatta sig med. Förbud uppställs bl. a. mot verksamhet som är förbehållen staten, exempelvis rättsskipning. Kommunerna är vidare av likställighets- och rättvisehänsyn hindrade att gynna särskilda partsintressen. Åtskilliga av de insatser som kan vara aktuella för en lokal verksamhet är emellertid väl förenliga med eller ger en naturlig förlängning av kommunernas nuvarande uppgifter.

Utredningen går igenom olika större arbetsområden för försöksverk- samheten och diskuterar möjligheterna att i kommunal regi göra mot- svarande insatser.

En väsentlig uppgift i lokal instans skulle kunna vara att samla upp och registrera konsumentproblem, sprida information till konsumenter- na genom rådgivning, utställningar, demonstrationer, konferenser och föredrag eller genom att massmedia anlitas. Vidare bör ett lokalt organ kunna verka för förbättringar i den yttre miljön. Information och råd- givning synes väl förenliga med kommunal verksamhet men ställer stora krav på rådgivarnas kunskaper och omdöme. Verksamheten kräver till- gång till förtroendemän eller tjänstemän som utbildats för ändamålet eller skaffat sig speciell erfarenhet på området. Man måste därför enligt utredningen räkna med att en direktrådgivande konsumentverksamhet av väsentlig betydelse får utvecklas successivt. I avvaktan på en lämplig ut- byggnad av de kommunala resurserna får man därför i ett inlednings- skede lita till de regionala instanserna. I försöksverksamheten med lokala kommittéer har ett inte obetydligt utrymme ägnats åt att ge enskilda konsumenter ett mera direkt bistånd. Sådana insatser kan göras vid lokal verksamhet med olika organisationer som huvudmän. Vissa restriktio- ner måste gälla för en motsvarande kommunal verksamhet.

Utredningen anför att det finns anledning att räkna med att möjlighe- ter för rättslig prövning av mindre köptvister skapas genom särskild lag- stiftning. En sådan lagstiftning skulle stärka konsumenternas ställning. Därigenom skulle behoven av direkt bistånd minska.

I kommunal verksamhet på detta område bör man vara oförhindrad att ge de sökande råd att ta kontakt med exempelvis en säljare ochde

• Sida 21
•  Original

Prop. 1972: 33 - 21

lämpliga formerna m.m. för sådana hänvändelser. Anvisningar bör kunna ges om hur den rådsökande vidare kan agera. Däremot bör de kommunala rådgivarna enligt utredningen avhålla sig från bedömningar och uttalanden om huruvida den rådsökande kan ha rätt i det aktuella fallet.

Också när det gäller att samarbeta med näringslivet för att förbättra hushållens situation bör enligt utredningen en kommunal medverkan vara möjlig.

Den gjorda genomgången visar att en kommunal konsumentpolitisk verksamhet kan vara lämplig och önskvärd. Utredningen förordar, att kommunerna tar upp sådan verksamhet. Den förutsätts vara frivillig.

Utredningen erinrar om att olika delar av den kommunala organisa- tionen handläggcr konsumentfrågor. Byggnadsnämnder, stadsplanebe- redningar, hälsovårdsnämnder, skolstyrelser, socialnämnder och andra organ bevakar konsumentintressen. Det synes knappast möjligt att ge- nerellt avgöra om en särskild konsumentnämnd utgör den enda möjliga lösningen av organisationsfrågan. Undantagsvis kan det finnas kommu— ner, där en ökad aktivitet inom ramen för befintlig organisation kan er- bjuda en lösning. På de flesta håll skulle emellertid väsentliga konsu— mentintressen gynnas av att konsumentfrågorna anförtros en särskild nämnd. Utredningen anser att särskilda konsumentnämnder skulle ut- göra ett värdefullt inslag i den kommunala organisationen.

Formerna för den kommunala verksamheten på konsumentområdet bör inte författningsregleras. Utredningen räknar emellertid med att formen med särskild nämnd efter hand kommer att bli allmänt anlitad i kommunerna. Centrala oeh regionala insatser kommer att stimulera den kommunala verksamheten. Den regionala organisationen bör ak— tivt medverka när det gäller att på olika orter bygga upp en kom- munal verksamhet. Konsumentverket bör under inledningsskedet kunna lämna bidrag till kommuner för insatser i anslutning till att den lokala konsumentpolitiska verksamheten byggs upp. I allt väsentligt förutsätts dock den kommunala verksamheten drivas utan särskilda statsbidrag.

I fråga om regional verksamhet finner utredningen, mot bakgrund av de överväganden som gjorts av hemkonsulentutredningen i betänkandet (Ds H 1969: 3) Den framtida hemkonsulentverksamheten, att det uppen- barligen finns ett starkt behov av insatser. Hemkonsulenterna föreslås svara för den konsumentpolitiska verksamheten på regional nivå.

De regionala organen måste enligt utredningen stödja den konsument- politiska verksamheten och ha en förmedlande ställning mellan central verksamhet och verksamheten på fältet. Uppgifterna innefattar att främ- ja utvecklingen av kommunal verksamhet, att stimulera organisationer och andra till ökad frivillig aktivitet samt lämna biträde åt sådan verk- samhet. Vidare ingår att handha för regionen gemensamma frågor, t. ex. att ordna konferenser och utställningar samt att med olika läns-

• Sida 22
•  Original

Prop. 1972: 33 22

myndigheter ta upp frågor av större räckvidd. Vissa kontakter med press och massmedia kan också lämpligen ske regionalt.

Enligt utredningen skall också den regionala instansen samla in och systematisera uppgifter från det lokala planet samt redovisa detta ma- terial efter anvisningar från verket. Vidare skall man förmedla in- formation, demonstrationsmaterial och annat från centralt håll. Till uppgifterna hör att medverka i regionalt upplagda större undersökningar samt att utföra expertinsatser i det praktiska konsumentarbetet. Man måste medverka vid utbildning av kommunala tjänstemän och förtro- endemän samt av personer av betydelse för det konsumentpolitiska ar- betet.

En viss del av direktrådgivningen måste ankomma på den regionala organisationen. På längre sikt är det ett önskemål att den rådgivande verksamheten i största utsträckning flyttas till lokal nivå.

Ämnesinriktningen måste vara flexibel och successivt styras från kon— sumentverket med inriktning på breda och samordnade insatser. Stor vikt måste enligt utredningen fästas vid de hushållsekonomiska aspek- terna och uppmärksamhet ägnas åt frågor av mer övergripande bety- delse för hushållen.

Det bör höra till hemkonsulenternas uppgifter att hänvisa konsu- menter till de reklamationsinstanser som kommer att finnas.

Konsumentutredningen har inte funnit några förhållanden som för- anleder att en annan placering av konsulentorganisationen nu bör över- vägas. Hemkonsulenterna skall sålunda vara anslutna till länsstyrelserna liksom hittills och förutsätts i obundna former samarbeta med pris— kontorens personal. Liksom hemkonsulentutredningen anser konsument- utredningen att antalet hemkonsulenter på längre sikt bör fördubblas. Av avgörande betydelse för personalbehovcns tillväxt blir utvecklingen av den lokala verksamheten. Konsumentutredningen föreslår för inled- ningsskedet fyra nya tjänster med placering i Göteborgs och Bohus län, Malmöhus län, Uppsala län och Stockholms län samt viss förstärkning av biträdespersonal jämte höjt anslag för kursverksamhet.

Stockholm har enligt utredningen en utbyggd kommunal konsulentor- ganisation som gör insatser också regionalt. En kommunal kommitté utreder nu organisationen. Konsumentutredningen finner det knappast ändamålsenligt att en regional statlig organisation inrättas för Stock- holm. Den kommunala verksamheten i Stockholm föreslås i gengäld få årliga bidrag från konsumentverket. Utredningen förutsätter också att den statliga upplysningscentralen i Stockholm upphör när konsument- verket börjar sitt arbete.

• Sida 23
•  Original

Prop. 1972: 33 23

Personalbehov och kostnader

Utredningen har valt att främst lägga förhållandena i inledningsske- det till grund för sitt förslag till personaluppsättning för konsument— verket. Den konsumentpolitiska verksamheten måste enligt utredningen successivt finna sina arbetsformer och koncentreras till de uppgifter som verkets ledning finner vara väsentliga, när överblicken successivt ökat. Personalbehovet under inledningsskedet har därför bedömts återhåll— samt. Utredningen understryker att verkets resurser måste förstärkas successivt.

Utredningen föreslår för det nya verket sammanlagt 179 tjänster bort— sett från den personal, som ingår i allmänna reklamationsnämnden. Ut— redningen föreslår att nämndens arbete fortsättes t.v. med konsu— mentsverket som huvudman. Det kan inte nu bedömas om denna verk— samhet långsiktigt bör fortsätta. Utredningen erinrar bl. a. om att frågan om enklare former för att avgöra reklamationstvister kan väntas bli lösta i annat sammanhang.

Det totala medelsbehovet uppskattas av utredningen till 21,3 milj. kr., varav 2,5 milj. kr. för beställningsverksamhet, 1,5 milj. kr. för anslag till utomstående och 1 milj. kr. för engångsutgifter. Utredningen före- slår att verket lokaliseras till Stockholm samt att det inrättas den 1 juli 1972.

Konsumentutredningens bilbetänkande

Nuvarande förhållanden

Utredningen drar i betänkandet om bilar upp riktlinjer för konsu- mentverket när det gäller dess befattning med konsumentpolitiska åt- gärder avseende personbilar. Utredningcn har även övervägt vissa konsumentskyddsfrågor.

Statsmakterna har, framhåller utredningen, från trafiksäkcrltetssyn- punkt vidtagit en rad åtgärder för att höja bilparkens standard. Väg- lrafikförm'dningen upptar bestämmelser om fordons beskaffenhet och utrustning, kontroll över fordon, förare, trafikregler m.m. Genom typ— 0ch registreringsbesi/(triingar skall förhindras att det i trafiken släpps ut fordon, som redan från början företer brister eller som har en sådan konstruktion att felaktigheter kan befaras uppstå efter visst begagnande. Vid kontrollbcsiktning undersöks om fordonet är i trafiksäkert skick. Den periodiska kontrollbesiktningen sker med olika tidsiiitewaller för skilda slag av fordon.

Utredningen redogör för bl. a. statens väg- och trafikinstitut, statens trafiksäkerhetsverk och AB Svensk bilprovning. Vidare framhåller ut- redningen att statens konsumentråd med allmänna reklamationsnämn- den, statens institut för konsumentfrågor, SPK, NO samt VDN i olika

• Sida 24
•  Original

Prop. 1972: 33 . ' 24

sammanhang har arbetat med konsumentfrågor, pris- och konkurrens- utredningar m.m. i samband med personbilar. Utredningen redovisar bl.a. också internationellt samarbete för att samordna olika länders fordonsföreskrifter beträffande bilsäkerhet.

Behovet av konsumentpolitik beträffande personbilar

Utredningen anser det vara realistiskt att anta att personbilen även i framtiden kommer att ha väsentlig betydelse för 'att lösa hushållens transportproblem. Hushållens produktionsresurser kan nyttjas bättre om samhället bidrar med bl.a. undersökningar av förflyttnings- och transportproblem samt hushållsekonomiska analyser tillsammans med insatser för produktförbättringar beträffande bilen som transportmedel. Utredningen konstaterar att det finns all anledning att stödja de enskilda hushållens och samhällets krav på trafiksäkra och ekonomiska bilar. Fortlöpande vidtas säkerhetsfrämjande åtgärder. Konkurrensfrämjande åtgärder företas också i syfte att bl.a. åstadkomma priskonkurrens på marknaden för personbilar, reservdelar och tillbehör. Ytterligare kon- sumentpolitiska ansträngningar krävs dock för att förbättra konsumen- ternas situation.

Hushållsekonomiska analyser som underlag för olika åtgärder

Enligt utredningen behövs bl. a. underlag för diskussion och analys av hushållens transportproblem. Hushållen har vidare behov av infor- mation ägnad att underlätta ett rationellt val av transportmedel. Sådant underlag saknas f. n.

Huslzållsekonomiska analyser kan inriktas på att skapa underlag för att bedöma hushållens transportproblem. Enligt utredningen kan sådana analyser bl.a. syfta till att klargöra bilens roll i hushållets verksamhet och att därvid redovisa alla de olika faktorer som är av betydelse för verksamhetens ekonomi i olika kategorier hushåll etc. En tänkbar un- dersökningsmetod är att samla fakta från fordonsägare avseende fordon i drift. Det kan ske genom ett särskilt rapportsystem. Materialet kan bl. a. nyttjas för att bedöma ett fordons uppträdande under en tids- period från tillförlitlighets- och ekonomisk synpunkt. Det kan också användas vid överläggningar med producenterna, för information till hushållen samt för normer och rekommendationer.

Ett bilköp är enligt utredningen ett betydelsefullt beslut för de flesta hushåll. Man kan förutsätta att många hushåll lägger ner viss tid och visst intresse på att skaffa sig en bild av marknaden. Detta aktualiserar behovet av ett översiktligt material om konsekvenserna av olika inköps- alternativ.

Prisövervakning och prisupplysning kan enligt utredningen också framdeles bli aktuella för personbilar, reservdelar och tillbehör. Konsu-

• Sida 25
•  Original

Prop. 1972: 33 25

mentverket kan vid behov initiera speciella undersökningar hos SPK i detta syfte. . Utredningen föreslår att konsumentverket samarbetar med bl. a. sta- tens trafiksäkerhetsverk, statens väg- och trafikinstitut, statens prov- n'ingsanstalt, SPK, AB Svensk bilprovning samt korrosionsinstitutet.

Tekniska undersökningar och problemanalyser angående personbilar

Utredningen konstaterar med tillfredsställelse de gynnsamma effek- terna av bl. a. det forsknings-, utvecklings- och kontrollarbete med av- seende på bilar som nu sker inom härför ansvariga organ. Genom sär- skilda tekniska undersökningar bör man emellertid enligt utredningen få tillverkare att ytterligare beakta frågor som berör produktsäkerhet m.m. De kan exempelvis gå ut på att undersöka utfallet av registre- ringsbesiktningar av personbilar under viss tid och med särskild hänsyn till resultaten för senaste årsmodell. I anslutning till ordinarie kontroll- besiktning kan studeras ytterligare fordonsdetaljer eller liknande. Sam- tidigt kan fordonsägarna intervjuas om olika problem rörande fordonet. Extra undersökningsmoment bör kunna utföras på de bilar som typ- besiktigas hos statens trafiksäkerhetsverk, Forsknings- och utvecklings- projekt avseende bl.a. fordonsteknik kan beställas samt "initieras hos statens väg- och trafikinstitut eller hos övriga lämpliga organ. Även metodutvecklingsprojekt avseende problem inom transportområdet bör enligt utredningen kunna initieras. _

Utredningen föreslår att AB Svensk bilprovning samt statens trafik- säkerhetsverk i första hand bör svara för undersökningar av angivet slag.

Varudeklarationer och andra informationssystem för personbilar

Utredningen anser det vara ett väsentligt konsumentintresse att få fram deklarationer för personbilar. De bör inriktas på bruks- och säker- hetsegenskaper. Främst blir det enligt utredningen en angelägen uppgift för konsumentverket att utveckla hur en väl avvägd varudeklaration an- gående pcrsonbilar skall se ut med hänsyn till konsumentens reella in- formationsproblem. I ett senare skede kan det enligt utredningen bli ak- tuellt att överväga om deklarationerna bör vara obligatoriska för bilar med hänsyn främst till trafiksäkerhetsintresset.

Det är vidare fullt möjligt att presentera data från typbesiktningen i ett särskilt informationsblad. Uppgifterna bör ha praktisk betydelse, belysa vissa säkerhets- och bruksaspekter och analyseras från använd- ningssynpunkt. Bladet bör utformas i samarbete mellan konsumentver- ket och statens trafiksäkerhetsverk. Företag i bilbranschen får ansvara

• Sida 26
•  Original

Prop. 1972: 33 26

för att bladen trycks och sprids till bl. a. säljställen för bilar. Vid typ- besiktningen kan vidare tas fram uppgifter, som nu inte återfinns i be- siktningsinstrumentet men som efter hand kan föras in 'i informations- bladet. Konsumentverket bör vidare initiera metodologiskt utvecklings- arbete.

En primär uppgift för konsumentverket bör enligt utredningen vara att ställa samman vissa vägledande råd som planeringshjälp inför ett köp och i samband med service. Råden bör finnas på synlig plats på säljstäl- len för bilar och bör distribueras till lokala konsumentnämnder, AB Svensk bilprovnings stationer, till statens trafiksäkerhetsverks lokala kontor och mottagningsställen, till körskolorna samt till motororganisa- tionerna. Serviceråd kan distribueras till bilverkstäderna.

Konsumentskydd vid överlåtelse av begagnade bilar

Handeln med begagnade bilar utgör enligt utredningen ett uppmärk- sammat område. Konsekvenserna vid köp av undermåliga fordon kan bli särskilt allvarliga när fordonen är behäftade med fel av betydelse för trafiksäkerheten. Samtidigt kan även de ekonomiska konsekvenserna bli utomordentligt allvarliga för det enskilda hushållet. Utredningen anser att ökad kontroll av handeln med begagnade bilar kan leda till att en betydande del av de trafikfarliga fordonen kan tas ur trafik.

Det finns därför anledning att överväga besiktningsskyldighet i an- slutning till att en bil byter ägare. En sådan åtgärd ställer enligt utred- ningen ökade krav på nuvarande besiktningskapacitet och innebär mer- arbete och merkostnader för bilhandeln.

Dct ligger enligt utredningen närmast till hands att låta AB Svensk bilprovning utföra överlåtelsebesiktningarna i form av kontrollbesikt- ning inom tre månader före försäljningstidpunkten. Detta innebär att ca 300 000 bilar/år kommer att besiktigas vid överlåtelse. Besiktnings- skyldigheten bör endast avse försäljning till slutlig konsument och gälla bilar som är två år eller äldre. Åtgärden bör träda i kraft under år 1.973, när det nya bilregistret är i verksamhet eller eljest vid den tid— punkt då lämplig samordning med detta kan ske. Erfarenheterna av åtgärden bör enligt utredningen kunna tjäna som underlag för framtida överväganden om övergång till konditionsbcsiktning av begagnade per- sonbilar i samband med överlåtelse.

Konsumentskydd i samband med bilreparationsverksamhet

Utredningen anser att ett påtagligt behov finns av åtgärder för att förbättra konszmzentskyddet vid bilreparationer. Förbättrad service på verkstäderna är ett led i dessa strävanden. Särskilda serviceråd bör göras tillgängliga för kunder på verkstäder, servicestationer m.m. Samtidigt

• Sida 27
•  Original

Prop. 1972: 33 ”7

här Undersökas möjligheten att i större utsträckning än hittills lämna anbud eller kostnadsförslag på inlämnade reparationsobjekt. Bestämmel— ser om eventuella garantiåtaganden vid bilreparationer bör enligt utred— ningen alltid finnas anslagna på för kunderna synlig plats. Fakturan bör uppta fullständig information om garanti samt om utförda och inte ut- förda arbeten. Intervjuundersökningar bör göras om bilreparationsverk- samheten, exempelvis av den typ som utförts av AB Svensk bilprovning. Konsumenterna bör enligt utredningen ytterligare erinras om möjlighe- ten att frivilligt kontroll- och konditionsbcsiktiga bilen vid bilprovnings- stationerna i landet. Allmänheten bör också stimuleras att kontrollera dels utförda större reparationer dels tveksamma fall, exempelvis ge- nom frivillig besiktning hos AB Svensk bilprovning eller vid motororga- nisationernas besiktningsanläggningar. Man bör enligt utredningen också verka för någon form av utökad löpande intern kontroll av utförda verkstadsarbeten. Kontrollfrågan löses lämpligen i första hand inom mo- torbranschen. Alla berörda parter bör medverka till att utbildningsmöj- lighetcrna för mekaniker ökar i framtiden. Utredningen anser att myn- digheterna bör följa och stimulera utvecklingen av föreslagna åtgärder.

För att öka konsumentskyddet vid bilreparationer kan enligt utred- ningen på längre sikt behövas mer genomgripande arrangemang.

Från trafiksäkerhetssynpunkt skulle det kunna bedömas angeläget att uppställa vissa kompetensVillkor för att driva bilreparationsverksamlzet. Det gäller därvid enligt utredningen att utforma ett system som inte försvårar medborgarnas möjlighet till näringsutövning eller försämrar konsumenternas situation. Utredningen framhåller att man i Sverige varit återhållsam med att uppställa krav på legala kompetensvillkor som kan verka begränsande på medborgarnas möjlighet till näringsut- övning. Vid utformningen av ett offentligt kontrollsystem av bilverk- städer är det enligt utredningen från konkurrenssynpunkt väsentligt att se till att systemet omfattar alla företag som fyller uppställda kom- petenskrav. Även en offentlig reglering av begränsad omfattning kan dock enligt utredningen få till följd att konkurrensen i viss mån häm- mas.

Mot den bakgrunden diskuterar utredningen möjligheten av att införa någon fom1 av licenssystcm för yrkesmässig bilreparationsverksamhet i Sverige. Bilreparationsförctag skulle kunna frivilligt biträda en särskild överenskommelse som ålägger företaget att iaktta vissa regler och un- derkasta sig kontroll. Utredningen avstår från att föreslå ett sådant system med motivering att det i viss män kan försvåra nyetablering och hindra mindre verkstäder i näringsutövningen.

• Sida 28
•  Original

Prop. 1972: 33 28

Kostnader

Konsumentverkets kostnader för undersökningar m. m. på bilom- rådet beräknas till ca 834 000 kr. Trafiksäkerhetsverket får i vanlig ord— ning hemställa om medel för att finansiera en eventuellt utökad verk- samhet, medan AB Svensk bilprovning via besiktningsavgiftema förut- sätts finansiera utvidgad undersökningsverksamhet. Kostnaderna för kon- trollbesiktning i samband med överlåtelse har av MRF skattats till ca 30 milj. kr. '

Remissyttranden

Nästan samtliga remissinstanser är positiva till att ett k 0 n 5 U m e n t- v e r k i n r ä tta s och att i samband härmed verksamheten vid konsu- mentinstitutet, konsumentrådet och VDN upphör. Remissopinionen är däremot splittrad beträffande utredningens förslag om en n y in r i k t— ning av konsumentpolitiken. De instanser som närmast företräder konsumentintressena, däribland de stora löntagarorganisatio- nerna, har genomgående ställt sig positiva till utredningens förslag. Från instanser som kan sägas företräda producentintressen framförs emeller- tid på vissa punkter stark kritik mot utredningens utgångspunkter och överväganden. Flera myndigheter som i någon form fullgör konsument- politiska uppgifter har anmält tveksamhet om möjligheten av att prak- tiskt genomföra utredningens förslag.

Konsumentpolitikens inriktning

Flera remissinstanser anser att utredningen bedömt de hittills- varande statliga insatserna inom konsument- p 0 l i t i k e n alltför negativt. KO menar att vid en internationell jäm- förelse framstår utredningens uttalanden som alltför negativa. KF-LO- .TCO betraktar tidigare vidtagna åtgärder som synnerligen värdefulla från konsumentsynpunkt.

De instanser som representerar producentsidan är i allmänhet starkt kritiska till utredningens beskrivning av den n 11 v a r a n d e k 0 n k u r- r e n s e k 0 n o mi n 5 sätt att fungera. Dessa instanser vänder sig lika- ledesmotpåståendetatt hushållen är i ett underläge gent- emot i första hand företagen. Detta påstående understryks emellertid av flera löntagarorganisationer. NO'understryker konkurrenspolitikens för- delar från konsumentsynpunkt. Marknadsrådet kan inte se någon mot- satsställning mellan konsumentpolitiken och konkurrensekonomin.

Sveriges grossistförbnnd utgår ifrån att utredningen inte kritiserar konkurrensekonomin som sådan utan endast avser att markera hushål- lens roll i samspel med andra enheter i samhällsekonomin. Sveriges in-

• Sida 29
•  Original

Prop. 1972: 33 29

dustriförbund menar att en central uppgift för svensk politik under ef- terkrigstiden har varit att skapa en fungerande marknad, som bygger på konkurrens. Förbundet bedömer denna politik som mycket framgångs- rik. Förbundet hoppas att det konkurrenspolitiska synsättet skall tillåtas spela en central roll i svensk konsumentpolitik även i fortsättningen. SHIO anför, att den industriella produktion, som finns i dag, har vuxit upp i nära samverkan med konsumtionen. Konsumenternas ställning som grupp är betydligt starkare än vad som framkommer i utredningen. Svenska företagares riksförbund, Svensk industriförening, LRF, Svenska annonsörers förening, Svenska reklambyråförbundet samt Sveriges mark- nadsförbund understryker kraftigt, att konsumentpolitiken bör bygga på marknadshushållningens principer med en i huvudsak fri konkurrens.

KF-LO-TCO menar att hushållens svaga ställning skall vara utgångs— punkten för konsumentpolitiken. SR, SACO och Statsanställdas förbund framför liknande synpunkter.

Utredningens förslag att konsumentpolitiken skall ges en b r e d in- r i k t n i n g kommenteras av remissinstanscrna ur två aspekter. Därvid berörs dels avgränsningen över huvud taget av kon- sumentpolitiken gentemot andra aktiviteter, dels förslaget att konsumentpolitiken i första hand skall inriktas på hushål- lens större planeringsfrågor. '

Beträffande den första aspekten anför KO att den definition av kon- sumentpolitiken som utredningen gjort är mycket vidsträckt och om- fattar praktiskt taget alla former av samhällsverksamhet. För att få till stånd den effektiva och slagkraftiga enhet som behövs på konsument- området bör enligt KO de konsumentpolitiska uppgifterna preciseras på ett annat sätt än vad som skett i betänkandet. Synpunkter av denna in- nebörd framförs även av kommerskollegium, marknadsrådet, NO, SPK och moderata samlingspartiets kvinnoförbund.

Statskontoret menar att det är realistiskt att sänka förväntningarna på omedelbara framsteg på många av de områden av konsumentpolitiken som tas upp av utredningen. Utredningen borde analyserat de begräns- ningar och restriktioner av olika slag som kommer att göra sig gällande i det konsumentpolitiska arbetet. Statens konsumentråd menar att det finns angelägna arbetsområden som förbigåtts av såväl konsumentorga- nen som konsumentutredningen. Rådet anser därför att gränsdragningen beträffande de konsumentpolitiska uppgifterna inte får betraktas som given för all framtid.

Några remissinstanser ställer sig kritiska till tanken att konsumentpoli- tiken i första hand skall inriktas på att ge konsumenterna u n d e rl a g för ställningstagande i mera övergripande be- s l u t 5 s i t u a t i o n e r. Enligt NO bör en av de viktigaste uppgifterna även i fortsättningen vara att informera konsumenterna om gjorda un- dersökningar av olika produkter. De nuvarande bristerna i denna verk-

• Sida 30
•  Original

Prop. 1972: 33 30

samhet ser NO främst som en följd av den begränsade resurstilldelning- en. Sveriges grossistförbund anför liknande synpunkter. Sveriges indu- striförbund finner det emellertid värdefullt att det görs undersökningar av konsumenternas hela valsituation. Flertalet andra remissinstanser in— stämmer i eller lämnar utan erinran utredningens förslag om en bredare inriktning av konsumentpolitiken. ,

En övervägande majoritet av remissinstanserna delar eller lämnar utan erinran utredningens ståndpunkt att h u s h å ] 1 s e k 0 n o mi s k a a n al y s e r skall vara utgångspunkten för konsumentpolitiska åtgärder.

KF-LO-TCO hävdar sålunda att med ett sådant kunskapsunderlag ökar också möjligheterna för företag och offentliga organ att på ett för konsumenterna tillfredsställande sätt planera sin verksamhet. Vidare kan, enligt organisationernas bedömning, denna faktasamlande och problem- analyserande verksamhet bli till vägledning inte bara för konsumentver- ket och andra myndigheter utan också för organisationer och företag som önskar anpassa sin verksamhet efter faktiska aktuella konsumentbehov.

Sveriges marknadsförbund påpekar att undersökningarnas syfte bör vara såväl att främja resursutnyttjandet inom hushållssektorn som att ge vägledning åt produktutvecklingsarbetet i näringslivet. Statskontoret un- derstryker behovet av hushållsekonomiska undersökningar som underlag för det vidare konsumentpolitiska arbetet. Härigenom kommer enligt ämbetsverket konsumenternas organisationsform, dvs. hushållet, att äg- nas samma uppmärksamhet som man hittills ägnat produktions- och distributionsleden, dvs. företagen.

Sveriges industriförbund påpekar att många av de nuvarande konsu- mentproblemen i sina huvuddrag är kända. Vad man däremot inte kän— ner till är de metoder som bör användas för att lösa dessa problem. Den framtida konsumentpolitikens arbetsuppgifter måste därför avvägas så att kartläggningen och analyser av problemområden inte tar så stora re- surser i anspråk att det inte finns något utrymme för positiva insatser för att avhjälpa konstaterade brister. Förbundet delar dock utredningens åsikt att det är värdefullt att det görs mer genomgripande undersök- ningar om konsumentens hela valsituation.

LRF menar att hushållsekonomiska undersökningar kan vara värde- fulla, om de får en praktisk inriktning. Kommerskollegium tolkar utred- ningen så, att den avgörande vikten bör läggas vid en övergripande pene- tration av hushållens roll i det samhällsekonomiska sammanhanget. Kol- legiet förnekar inte att denna överblickande verksamhet kan ge värde- fulla impulser till förnyelse av arbetet men betonar att denna verksam- het bara kan utgöra en bakgrund och ett komplement till den övriga verksamheten.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund framhåller vikten av att gängse företagsekonomiska marknadsmodeller kompletteras med en ny- anserad och verklighetstrogen bild av hur det enskilda hushållet funge-

• Sida 31
•  Original

Prop. 1972: 33 31

rar. Förbundet anser dock att utredningen inte närmare har klargjort, vad de hushållsekonomiska undersökningarna skall innehålla och vilken inriktning dessa skall ha. Någon mera utförlig metoddiskussion görs inte. Eftersom utredningen har byggt upp hela sin konsumentpolitiska bild på vad dessa undersökningar skall ge framstår det som anmärkningsvärt, att så lite sägs om hur denna forskning skall bedrivas.

Samtliga instanser, som yttrat sig i frågan, delar utredningens upp- fattning, att i det konsumentpolitiska arbetet särskild uppmärksamhet måste ägnas åt de resurssvaga gruppernas situation. Sta- tens Izandikappråd lämnar exempel på konsumentpolitiska problem som speciellt rör personer med olika slag av handikapp. Rådet ansluter sig till de av utredningen förordade riktlinjerna. Sveriges industriförbund tillstyrker en satsning på de resurssvaga grupperna.

De remissinstanser som kan sägas representera producentsidan är mycket tveksamma och i många fall direkt avvisande till utredningens resonemang om normativa behov.

Utredningens resonemang om behov och anspråk är enligt Sveriges grossistförbimd mycket diffust, eftersom det går att i begreppen in— lägga olika tolkningar. Utredningen kan mena att man genom olika informationsåtgärder söker fästa konsumenternas uppmärksamhet på vad som i ett visst konsumtionsavsecnde är att anse som en ändamåls- enlig standard. Det slutgiltiga konsumtionsvalet ligger dock ograverat hos individen. En annan tolkning av utredningens resonemang kan en— ligt förbundet vara att man med utgångspunkt i ett normativt behov med mer eller mindre uttalade tvångsmedel styr företagens produktut- veckling, så att endast varor som svarar mot det normativa behovet kommer fram på marknaden. Den förstnämnda tolkningen av begreppen behov och anspråk ställer sig förbundet mycket positivt till. Det är väsentligt att man informerar om t. ex. hälsoriktig kost och också sö- ker intressera företag att ta fram produkter som svarar mot detta be- hov. Varje form av styrning med tvångsmedel avvisas däremot be- stämt. Förbundet kan emellertid acceptera att det för vissa produkter uppställs minimikrav. Dessa bör dock begränsas till vad som direkt be- rör människors liv och hälsa.

Sveriges industriförbund menar att det inom vissa områden själv- fallet kan vara nödvändigt att bestämma något slag av minimistandard, dvs. att utgå från s.k. objektivt fastställda normativa behov. Förbundet betonar emellertid att med undantag av rena säkerhetsfrågor bör det centrala i den statliga konsumentpolitiken vara att hjälpa individen att fatta beslut som väl korresponderar med dennes subjektiva anspråk. Svenska annonsörers förening ställer sig tveksam till om det i praktiken är möjligt att göra en bedömning av normativa behov utan hänsyn tagen till konsumenternas anspråk.

Svenska företagares riksförbund, Svensk industriförening, LRF samt

• Sida 32
•  Original

Prop. 1972: 33 32

Sveriges marknadsförbund intar en mycket avvisande hållning till ut- redningens resonemang om normativa behov och anser att en tillämp- ning av dessa tankegångar skulle beskära individens valfrihet. Av öv- riga instanser är det endast NO som mera utförligt berör denna fråga. NO anför att en betydelsefull uppgift "för verket kan vara att inom ett begränsat antal områden, exempelvis beträffande kosten, uppställa normativt formulerade behov till ledning inte minst för de ekono- miskt och socialt sämst ställda grupperna i samhället. NO betonar dock att det slutgiltiga avgörandet att köpa eller inte köpa en vara eller tjänst måste ankomma på den enskilde konsumenten. Det fria kon- sumtionsvalet är ju en ständig anpassning av konsumtionen till de egna anspråken som successivt förändras.

Ingen remissinstans motsätter sig tanken att det bör vara en upp- gift för konsumentpolitiken att genom 5 amarbete med nä— ringsliv och offentlig produktion söka nå en bättre konsumentanpassning av producenternas politik.

Konstmzentinstitutet understryker det önskvärda i att påverka pro- ducenterna att tillverka och detaljisterna att saluföra ändamålsenliga varor. Institutet konstaterar vidare att resultaten av jämförande varu- provningar, särskilt när det gäller kapitalvaror, i betydande grad in— fluerat produktionen och importen, något som kommer alla konsumen- ter till del. Att så är fallet måste till inte obetydlig del tillskrivas upp- lysningsverksamhetens genomslagskraft.

NO fäster liksom utredningen stor vikt vid uppgiften att förmedla synpunkter och impulser från konsumenterna till producenterna och därigenom medverka till en mera konsumentanpassad producentpolitik. Marknadsrådet ser det som ett naturligt steg att bygga ut samarbetet med näringslivet. Rådet vill dock avråda från att projicera informa- tion i syfte att påverka producenterna. Konsumentupplysning via en statlig myndighet erhåller extra auktoritet. Det är därför viktigt att det vid informationsspridningcn inte företas någon ensidig projicering i informationen.

Sveriges köpmannnaförbund betonar att det är viktigt att konsument- politiken bedrivs i nära samarbete med olika grenar av näringslivet, organisationerna och företagen. Förbundet anför att enskild detalj- handel har en helt positiv inställning härtill. Genom den ständiga kon- takt som finns mellan detaljhandelsföretag och konsumenter bör dessa företags erfarenheter av och kännedom om konsumenternas intressen utgöra en värdefull tillgång i detta samarbete.

Sveriges industriförbund konstaterar att alla informativa kontakter med producenterna skall vara av frivillig och ömsesidig natur. Förbundet har självfallet inget att invända mot att konsumentverket betraktar näringslivet som målgrupp för sin information eller som en informa-

• Sida 33
•  Original

Prop. 1972: 33 33

tionskälla om konsumentens verkliga situation. Allt kontaktarbete måste dock ske med oväld och under ämbetsmannaansvar.

Flera remissinstanser efterlyser instrument varmed företagen kan på- verkas att anpassa sin produktion i de fall att informationsåtgärder inte får aVSedd verkan. KF-LO-TCO anser sålunda, att ett kon- struktivt konsumentpolitiskt arbete måste grundas på en klar analys av syftet med och metoderna för en effektivt fungerande producentpå- verkan. Syftet med denna producentpåverkan bör vara att åstadkomma en anpassning av varor och tjänster till konsumenternas behov och re— surser. På varusidan gäller det därvid dels att förbättra produkternas egenskaper från funktionssynpunkt, dels att få bort sådana varor som vid normalt bruk är direkt farliga från konsumentsynpunkt eller som är klart olämpliga för sitt ändamål. Organisationerna förutsätter att det i övervägande antalet fall kommer att ligga i producenternas intresse" att - utnyttja den information om konsumentbehoven som ges. Det kan emel- lertid finnas fall då företagen inte är beredda att rätta sig efter fram- ställda krav. Utredningen har inte diskuterat dylika fall, än mindre lagt fram förslag om en metodik för att handlägga dem. Organisationerna hänvisar till de lagregler som redan i dag finns för konkurrenspolitiken och marknadspolitiken. Dessa har till syfte att skapa en ram för före- tagens verksamhet och ange regler och procedurer för samhällsåtgärder inom dessa områden.

Liknande lagregler bör enligt organisationernas bedömning kunna fastställas för konsumentverkets producentpåverkande åtgärder. Sam- arbetet mellan konsumentverket och producenterna skulle gynnas av att producenterna visste under vilka förutsättningar överläggningarna kommer att äga rum. När det gäller frågor av hälso- och säkerhets- karaktär är en överenskommelse med förevarande producenter inte tillräcklig. Här krävs i stället ett generellt konsumentskydd genom lag- stiftning. Konsumentverket måste därför kunna föreslå lagstiftning.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund framhåller att samhället måste kunna förhindra framställning av varor och tjänster, som inte är önskvärda från konsumentsynpunkt, samt kunna förhindra att oveder- häftig information går ut till konsumenterna. Förbundet anför vidare att utredningens övertygelse om möjligheten till frivilligt samarbete inte grundas på någon analys av konsumenternas resp. producenternas situation och ställning i samhället. Det är endast grundat på allmänna antaganden om en intressegemenskap mellan producenter och konsu- menter. Enligt förbundets uppfattning finns det en viss intressegemen- skap mellan företag och konsumenter så länge konsumenternas intres- sen sammanfaller med företagens ]önsamhetssträvanden. Men i den mån konsumenternas intressen avviker från lönsamhetsintressen upp— står konflikter. Förbundet efterlyser en analys av vilka styrmedel som kan ställas till förfogande för ett smidigt tillvaratagande av viktiga kon-

• Sida 34
•  Original

Prop. 1972: 33 34

sumentintresscn. Även Svenska kommunförbundet och SACO konstate- rar att utredningen inte anvisat de instrument som kan krävas i de fall inte en naturlig anpassning av produktionen till konsumentkraven kan uppnås genom informationsåtgärder. '

VDN kan inte dela utredningens förslag att infor m ation grundad på jämförande provningar har ett mera b e g r ä n s a t i n t r e s s e. Erfarenheten visar i stället att behov före- legat av mera sådan information. VDN framhåller att jämförande varu- provningar är ett stöd för varudeklarationsarbetet och bör ses som en förutsättning för detta. Konsumentinstitutet anför liknande synpunkter. NO menar att en av de viktigaste uppgifterna för konsumentpolitiken bör även i fortsättningen vara att göra jämförande varutester inom va- ruområden som är viktiga för konsumenterna, främst beträffande ka- pitalvaror för hushåll och fritid, och på ett effektivt sätt informera kon- sumenterna om resultatet av undersökningarna.

KO utgår från att jämförande varuprovningar även fortsättningsvis kommer att utföras. I den allmänna debatten synes man bortse från den produktutvecklande effekt till förmån för konsumenterna som prövningarna otvivelaktigt har. SIFU menar att utredningen kanske inte till fullo har förstått konsumentvaruprovningens villkor och genom- gripande betydelse. Institutet påpekar att varudeklaration inte betyder någon minskning av metodutvecklingsarbetet gentemot jämförande varuprovning. Vidare har varudeklarationer begränsningar när det gäller egenskaper, som inte kan mätas med teknologiska metoder. Vid jäm- förande varuprovning finns däremot ofta möjligheter att behandla även sådana egenskaper.

Även om ett varudeklarationssystem kan bli en värdefull informa- tionskälla betonar kommerskollegium att information som åtföljer pro- dukten inte kan bli ett alternativ till jämförande information. Köp av exempelvis hushållskapitalvaror är ofta kapitalkrävande och möj- ligheter måste finnas till ordentliga pris- och kvalitetsjämförelser före själva köptillfället. Kollegiet anser att man bör överväga en ordning där en stor del av verksamheten inriktas på regelbundet återkommande jämförande tester av ett begränsat antal varuområden inom främst hus- hållskapitalvarusektorn. Detta skulle ge möjligheter att fortlöpande ut— veckla testmetodiken samt att minska testkostnaderna. En verksamhet i denna form skulle säkert också kraftigt påverka producenternas pro- duktutformning inom dessa varuområdcn. Kollegiet står inte helt främmande för tanken att betrakta de båda här nämnda formerna av information som en integrerad del av produkten. Detta medför att kostnaderna för dessa skall inräknas i produktens pris.

SACO anser det vara önskvärt med en utbyggnad av varudeklara- tionsarbetct men betonar att även detta system har betydande svag- heter. Det krävs till exempel stora resurser för att utarbeta nya prov-

• Sida 35
•  Original

Prop. 1972: 33 35

nings- och utvärderingsnormer och hålla de gamla aktuella. Det är dessutom svårt att med standardiserbara metoder bestämma för kon- sumenten väsentliga funktionsegenskaper hos olika varor. SACO an- sluter sig till utredningens förslag att nya vägar prövas när det gäller information om varor. För konsumenten måste det emellertid vara av stort värde att nuvarande undersöknings- och informationsmetoder inte avvecklas förrän nya praktiskt användbara och bättre alternativ utformats och provats.

Ett nytt verks uppgifter och organisation

Flertalet remissinstanser, som yttrat sig i frågan, uttalar sig för att ett konsumentverk inrättas.

NO menar att sammanslagning av nuvarande institutioner bör ge vissa rationaliseringsmöjligheter. Med hänsyn härtill tillstyrker NO ut- redningens förslag att inrätta ett konsumentverk. I huvudsak liknande skäl för att inrätta ett verk anförs också av kommerskollegium, mark—

nadsrådet, KO, SPK, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges industriförbund, SHIO, Svensk industriförening, LRF, Svenska annonsörers förening, Svenska reklambyråförbundet, Sveriges marknadsförbund och Svenska kommunförbundet.

KF-LO—TCO anser att den av utredningen föreslagna konsument- politiken för med sig starka krav på att verksamheten blir fast sam- manhållen och enhetlig. Ansvaret för denna verksamhet måste samlas och koncentreras. Organisationerna anser därför att starka skäl talar för ett konsumentverk och stöder därför utredningens förslag om upp- rättande av ett sådant.

Argument av denna karaktär för att skapa ett verk framförs också av statens institut för folkhälsan, statskontoret, statens konsumentråd, sta- tens provningsanstalt, statens handikappråd, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Jönköpings och Kopparbergs län, Stockholms kommun, Göte- borgs kommun, Helsingborgs kommun, Umeå kommun, Kooperativa gillesförbunder, SAC O, Statsmzstiilldas förbund, T idningsulgivareför- eningen, Svenska journalistförbundet, ABF, Sveriges hemkonsulenters förening, Centerns kvinnoförbund samt Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund.

RRV ifrågasätter om ett ämbetsverk är den lämpligaste organisations- formen. De krav på objektivitet, rättssäkerhet och offentlighet, vilka är förknippade med svensk förvaltningstradition skulle för denna spe- cifika verksamhet i vissa lägen kunna verka hämmande på konsument- organets insatser att tillvarata konsumenternas intressen. Ett alternativ till ett konsumentverk skulle kunna vara att frivilliga organisationer som representerar konsumenterna tog ett större ansvar för konsument—

• Sida 36
•  Original

Prop. 1972: 33 36

politiken. En sådan lösning skulle dock kräva att vissa myndighetsfunk- tioner även i fortsättningen skulle ligga kvar på andra organ. Mot den- na bakgrund och då ett bibehållande av nuvarande uppdelning på flera olika organ torde vara en sämre och mindre rationell lösning vill ver- ket inte motsätta sig inrättande av ett konsumentverk.

MRF ifrågasätter om inte den statliga verksamheten för konsument- frågorna kunde organiseras genom en anknytning till och komplette- ring av statens pris- och kartellnämnd. SPK:s nuvarande verksamhet är redan i dag huvudsakligen inriktad på konsumcntinformation. varför en dylik organisatorisk anknytning framstår som naturlig.

Endast ett fåtal remissinstanser motsätter sig att ett konsumentverk inrättas. SIF U anser sålunda att det föreslagna konsumentverket inte har rimliga möjligheter att förverkliga de av utredningen uppställda målen. Frågan gäller då om någon ändring av nuvarande organisation bör ske. Därvid anser SIFU att det i och för sig finns väldefinierade och artskilda arbetsuppgifter i stort sett i enlighet med gällande instruk- tioner för de nu verksamma organen. "Den avgörande frågan blir då huruvida effektivitctsvinster eller andra vinster kan uppnås genom att sammanföra konsumentrådet, konsumentinstitutet och varudeklarations- nämnden till ett konsumentverk. Utredningen har enligt SIFU knappast påvisat konkreta rationaliseringsvinster vid en eventuell sammanslag- ning. En väsentlig del av det utrednings- och undersökningsarbete som syftar till konsumentupplysning bör av praktiska skäl utföras av andra organ med specialkompetens. Det är därför möjligt att en delad organisation av nuvarande modell bättre kan tillgodose arbetsfördel- ningen på området. En översyn och förstärkning av institutionerna bör dock ske.

Husmodersförbundet hem och samhälle föreslår att en förbättrad samordning prövas av redan befintliga institutioner, innan ett centralt verk inrättas med de ökade administrativa kostnader detta skulle inne- bära och med den minskning av resurser för forskning och information, som förbundet utläser ur förslaget. Ur en sådan samordning kan fram- ledes växa fram en enhet, om det skulle framgå att detta blir till gagn för konsumentarbetet. Studieförbundet Vuxenskolan och AB Svensk byggtjänst föreslår en likartad lösning.

Några instanser har särskilda synpunkter på VDN:s ställning. VDN hävdar att nämndens verksamhet vid ett eventuellt införlivande med ett konsumentverk bör få ingå i detta med sådana resurser och en sådan självständighet att en för konsumenter och näringsliv resultatrik varu- deklarationsverksamhet tryggas. Sveriges standardiseringskommission anför att varudeklarationsverksamhcten har till stor del en teknisk in- riktning, vilken oavsett organisationsform måste komma att bestå. Även i övrigt är denna verksamhet tämligen olikartad konsumentupplysning i vanlig bemärkelse. Även i fortsättningen kommer varudeklarations-

• Sida 37
•  Original

Prop. 1972: 33 37

verksamheten att vara i hög grad beroende av det intresse som framför allt de tillverkande företagen ådagalagt för verksamheten. Detta talar enligt kommissionen närmast för att VDN i vart fall tills vidare bibehål- les såsom ett självständigt organ. Moderata samlingspartiets kvinnoför- bund delar denna slutsats. KO ser det å andra sidan som en bestämd fördel om VDN:s uppgifter övertas av en helstatlig institution.

Flera instanser har haft synpunkter på d e 11 p rin e i pie l l a avgränsningen av konsumentverkets arbetsupp- gi f t e r. Som tidigare anförts anscr bl. a. NO, K0 och SPK att de kon- sumentpolitiska uppgifterna bör preciseras för att man skall få till stånd en slagkraftig organisation.

Konst:/nentinstitutet finner det synnerligen värdefullt att utredningen diskuterat hela den övergripande konsumentpolitiken men frågar om inte ett blivande konsumentverk från ansvarssynpunkt bör ha ett avgrän- sat arbetsområde. En aktiv verksledning bör trots detta ha möjlighet att initiera för konsumenterna viktiga frågor, som ansvarsmässigt hör under annan instans. Då utredningen behandlar åtgärdsfasen, har man också sökt avgränsa ett centralt arbetsområde. Detta mera begränsade om— råde skär visserligen in i andra verksamheter och fordrar ett vittgående samarbete men har dock en klart definierad central kärna, nämligen att ge underlag för det enskilda hushållets eller den enskilda ekono- miska enhetens resurspiancring i såväl pengar som tid, rationella arbets- metoder, inköpsval m.m.

Statens konsumentråd framhåller i likhet med utredningen att begrep- pet konsumtion omfattar inte bara varor och tjänster. Det innefattar också områden som berör hälsa, bostad, kultur, fritidsaktiviteter, miljön i övrigt osv. Dessa får också betraktas som konsumentfrågor och bör följaktligen omfattas av konsumentpolitiken. Detta innebär dock inte att dessa frågor måste behandlas av de organ, som traditionellt räknas till konsumentorganen. För handläggning av uppgifter inom dessa områden har i vissa fall inrättats särskilda organ. Rådet menar att dessa frågor i princip bör tillhöra konsumentorganens intresseområde och att upp- giften för dessa blir att aktualisera problem som ej beaktas på andra håll. Ett intimt samarbete mellan de organ som arbetar med frågor som berör konsumenterna är nödvändigt. Konsumentorganens främsta'upp- gift är härvid att bevaka att konsumenternas intressen tillvaratas.

Statens institut för folkhälsan understryker utredningens uttalande att varje institution bör självständigt svara för det ansvarsområde som insti- tutionen anförtrotts instruktionsvägen eller på annat sätt samt att en in- gående undersökningsverksamhct från konsumentverkets sida bör få aktualitet endast för områden som inte täcks av andra organs ansvars- område. Institutet anser vidare det vara av största vikt att dess informa- tionsverksamheter inte beskärs. Konsumentverkets egen informations- verksamhet inom hälsovårds- och livsmedelsområdena bör enligt institu-

• Sida 38
•  Original

Prop. 1972: 33 38

tets mening alltid ske i nära samarbete med socialstyrelsen, statens livs- medelsverk och andra berörda myndigheter.

RRV menar att utredningen utan att närmare konkretisera frågan har utgått från att konsumentpolitiken skall omfatta även det utbud av tjänster som offentliga organ svarar för. Detta synes innebära att verk— samheten skulle kunna komma in på frågor som andra offentliga organ centralt har att svara för. Statsmakternas intentioner när det gäller det offentliga tjänsteutbudet inom dessa organs områden måste självfallet komma till uttryck i annat sammanhang och då ses i ett vidare perspek- tiv. Någon motsatsställning mellan statsmakternas politik inom dessa områden och den konsumentpolitik som statsmakterna vill främja kan det knappast bli fråga om. Det synes därför enligt RRV inte finnas anledning att föra in dessa frågor under ett centralt konsumentorgans verksamhet.

KF—LO—TCO anser det nödvändigt att arbetsfördelning och samarbets- former klart preciseras mellan å ena sidan konsumentverket och å andra sidan ämbetsverk, vars uppgifter i vissa stycken nära anknyter till konsumentverkets. Organisationerna understryker önskvärdheten av den öppenhet som enligt utredningens förslag skall känneteckna verkets ar— bete. Bl. a. tar sig detta uttryck i att en. stor del av verksamheten sker i projektgrupper i vilka ingår expertis utifrån.

Centrala uppgifter för konsumentverket blir att sprida kännedom om den nya konsumentpolitiken och att samordna konsumentpolitiska åt— gärder inom de olika samhällssektorerna. [. detta syfte krävs att kontak— ter etableras med andra offentliga organ och myndigheter, med politiker och experter samt med näringslivet. Organisationerna föreslår att dessa kontakter bl.a. äger rum i speciellt inrättade råd. I dylika råd kan per- sonal från konsumentverket diskutera aktuella konsumentproblem med företrädare för olika samhällssektorer. Det är lämpligt att verket självt i inledningsstadiet får finna formerna för samarbetet.

Konsumentrådet tar upp frågan om k on s u m e n ts k y d d. Rådet anser det vara en angelägen uppgift för konsumentverket att området i hela dess vidd inkluderas i verkets arbete. Verket bör sålunda fort- löpande bevaka viktiga rättsområdcn och inventera konsumentskydds- problem.

Flertalct remissinstanser instämmer i eller lämnar utan erinran utred— ningens förslag att lämna SPK utanför den nya organi- sat io n en. SPK understryker sålunda vikten av en nära samverkan mellan ett blivande konsumentverk och nämnden, särskilt för att där- med tillgodose det angelägna behovet av att kvalitetsaspekten beaktas så långt möjligt vid undersökningar och upplysningskampanjer om prisför- hållanden och prisutveckling. I syfte att undersöknings- och informa- tionsmässigt belysa såväl pris som kvalitet hos varor och tjänster sam- verkar nämnden för närvarande med konsumentinstitutet. Även om

• Sida 39
•  Original

Prop. 1972: 33 - 39

denna samverkan under senare år har fördjupats bedömer nämnden möjligheterna som goda för en ytterligare effektivisering av ett dylikt samarbete. _

NO framhåller att en betydande del av SPK:s arbete i normala fall — utan prisreglering — upptas av utredningsarbete för NO:s räkning. Stora delar av SPK:s uppgifter har ingen motsvarighet i uppgifter för ett blivande konsumentverk. NO finner det därför riktigt att SPK bibehål- les i sin fristående form. NO:s uppfattning delas av bl. a. ntarknadsrädet, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund och Sveriges indu— striförbund.

Statskontoret anser att rationaliseringsvinster kan erhållas genom att SPK sammanslås med konsumentverket. En dubblering av likartade ut- rednings- och forskningsrcsurser skulle härigenom undvikas. Informa- tionsaktiviteterna inom SPK riktar sig i stor utsträckning till samma målgrupper och utnyttjar samma medel som inom det föreslagna konsu— mentverket. Bättre förutsättningar skapas också för samordning och ledning av den regionala konsumentorganisationcn. En samordning bör vidare öka den sammanlagda beredskapen inför nya arbetsuppgifter på det konsumentpolitiska fältet. Slutligen bör SPK:s arbete med .bl. a. pris- övervakning samordnas med övriga aktiviteter som syftar till att stärka konsumentens ställning. En samordning mellan konsumentverket och SPK behöver enligt statskontoret inte ske i samband med att de övriga institutionerna på konsumentområdet upphör. När konsumentverket hun- nit fungera en tid och stabilisera sina arbetsformer torde förutsättning- arna för en breddning av arbetsuppgiftcrna vara gynnsammare och tid- punkten att överväga formerna för en samordning lämplig.

RRV anför att även om inte hela SPK:s verksamhet kan överföras till konsumentverket borde utredningen närmare ha prövat en partiell omläggning. Såvitt framgår av betänkandet tycks vissa funktioner vid SPK, exempelvis vid andra och fjärde utrcdningsbyråerna. till stor del ligga inom konsumentverkets område.

Sveriges roc'ialde/nakratiska kvinnoförbund utesluter inte möjligheten att ytterligare samordna verksamheten vid SPK med konsumentverket. Det kan enligt förbundet prövas vid en etappvis uppbyggnad.

Enligt statens konsmnentråds mening utgör delar av den verksamhet som bedrives av SPK en av huvudbeståndsdelarna i konsumentarbetet. Det vore därför önskvärt att dessa delar integrerades med det övriga ar- betet inom verket. Om så ej sker kommer en rad väsentliga arbetsupp- gifter inom konsumentområdet att falla utanför verkets ansvarsområde. Den eftersträvade samordningen av ansvaret för att statsmakternas in- tentioner på konsumentområdet omsätts i praktisk verklighet kommer genom en uppdelning att på ett allvarligt sätt försvåras. Om en närmare samordning av arbetet på konsumentområdet skulle vara ogörlig att

• Sida 40
•  Original

Prop. 1972: 33 40

åstadkomma till tidpunkten för konsumentverkets inrättande bör en så— dan ske så snart som möjligt.

Även kommunförbundet, LRF och SACO uttalar sig för att delar av SPK inordnas i ett konsumentverk.

Bland remissinstanserna råder delade meningar beträffande s t y r e l- sens storlek och sammansättning.

Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund, SHIO och LRF uttalar sig för utredningens majoritetsförslag med i huvudsak de motive- ringar som utredningen anfört.

Konsumentinstitutet förordar med utgångspunkt i egen erfarenhet en mindre styrelse än den föreslagna, då därmed ernås större effektivitet, smidigare handläggning och mera personligt engagemang från ledamö- terna. En mindre styrelse behöver enligt institutet ej innebära en änd- ring i den förutsatta rcpresentationsfördelningen. Liknande synpunkter och krav på starkare inslag av konsumcntrepresentanter framförs av statskontoret, KF-LO-T CO och ABF.

Statens konsumentråd menar, att den verksamhet som konsumentver- ket skall bedriva är av en annan karaktär än den verksamhet som hittills bedrivits av konsumentorganen. Konsumentfrågorna är till sin art inte annorlunda än andra ekonomiska och sociala frågor inom samhället. Därför borde de värderingar som allmänt råder i samhället komma till uttryck också i konsumentverksamheten. Konsekvensen av detta syn- sätt är att verkets styrelse får parlamentarisk förankring. Rådet utgår ifrån att representanter för de stora löntagar- och konsumentorganisa— tionerna kommer att ingå i styrelsen. Rådet anser vidare att även andra personer med stor erfarenhet av och kunskap om konsumentproblem och konsumentpolitiska frågor bör kunna ingå i styrelsen. Intresset av att industrin och distributionen får medverka i konsumentarbetet bör tillgodoses genom att representanter för dem får ingå i till verket knutna råd och arbetsgrupper. Sveriges socialdenmkratiska kvinnoförbund och RRV anför liknande synpunkter beträffande producentsidans represen— tation i styrelsen.

Statens konsun-zentråd föreslår vidare att ett v e t e n s k 3 p 1 i g t råd bildas vid sidan av styrelsen. En uppgift för ett sådant råd bör vara att biträda styrelsen vid fastställandet av den forskning som verket avser att bedriva eller uppdraga åt andra. En annan uppgift borde vara att samordna verkets aktivitet med forskningen vid utomstående institu- tioner. En tredje uppgift för rådet borde vara att för verkets räkning ut- öva beslutanderätten, inom den ram verket anger, i ärenden om forsk- ningsbidrag åt forskare, som står utanför verket. Även KF-LO-TCO föreslår ett tekniskt-vetenskapligt råd knutet till konsumentverket.

Flertalet remissinstanser lämnar utan erinran utredningens förslag till organisation i stort av konsumentverket. Några in- stanser beklagar dock att inte utredningen lämnat ett alternativt orga—

• Sida 41
•  Original

Prop. 1972: 33 41

nisationsförslag. Statskontoret har dock utarbetat ett sådant. Statskon- toret menar att ett genomgående tema i konsumentutredningens orga- nisatoriska överväganden är behovet av samarbete mellan olika typer av expertis på det konsumentpolitiska området och därmed mellan konsu- mentverkets olika enheter. Om man genomför utredningens förslag fö- refaller det inte osannolikt att flertalet av verkets tjänstemän under hu- vuddelen av sin tid kommer att ha behov av ett nära samarbete med personer utanför den egna enheten.

Statskontoret delar utredningens bedömning av det konsumentpoli- tiska arbetets art men vill förorda delvis andra former för projektarbe- tet, som enligt statskontorets uppfattning ytterligare underlättar lösan- det av konsumentverkets arbetsuppgifter. Det gäller enligt statskonto- ret att försäkra sig om att befattningshavare utanför verksledningskret— sen fortlöpande får till uppgift att samordna olika expertis inom ett sakområde eller ett prOgram. Vidare måste organisationen göras till- räckligt flexibel för att snabbt kunna åta sig nya uppgifter.

Statskontoret föreslår därför att en projektledarinstitution skapas för de olika huvudprogram som verksamheten avses bli koncentrerad till. Projektledaren planerar och samordnar arbetet inom ett projekt och utnyttjar härvid personal med olika typer av sakkunskap.

En skillnad uppstår gentemot det projektarbete som skulle uppstå i en ren funktionsorganisation av den typ som utredningen föreslår. I en sådan arbetsform föreligger risker för att behandling av ett problem i hög grad blir beroende av vilken specialistenhct som hand- lägger ärendet. Med en mera utpräglad projektorganisation kommer enligt statskontoret personal med allmänna kunskaper att bli projekt- ledare. Dessa kan integrera olika specialisters arbete inom ramen för ett konsumentpolitiskt synsätt.

I statskontorets organisationsförslag koncentreras den tekniska, eko- nomiska och samhällsvetenskapliga utredningsexpertisen rörande kon- sument- och producentsidan till en utredningsenhet. Till utredningsen- heten förutsätts således bli knutna ekonomer med erfarenhet av metod- frågor och av statistisk bearbetning liksom sociologer och andra be- teendevetare. Undersökningar av förhållandena på producentsidan kan kräva medverkan av samhällsekonomiskt skolad expertis liksom av kulturgeografer och jurister. Sammansättningen av verkets expertis torde för övrigt behöva växla från tid till annan allteftersom verkets arbetsuppgifter förändras.

Vidare föreslår statskontoret en informationsenhet för informations- och utbildningsuppgifter samt för kontakt med den regionala och lokala verksamheten. De administrativa funktionerna bör enligt ämbetsverket ankomma på en administrativ enhet. Slutligen bör en särskild plane- ringsenhet skapas med uppgift att bl. a. göra framtidsbedömningar och utveckla verkets policy.

• Sida 42
•  Original

mp. 1972: 33 42

Även RRV förordar en projektinriktad organisation. Några instanser ifrågasätter värdet av en särskild producentenhet. Sveriges industriförbund menar att för att ett öppet och förtroendefullt samarbete skall komma till stånd fordras att kontaktarbetet med pro— ducenterna hela tiden hålls på ett verklighetsnära plan och att det ses som en naturlig och integrerad del i verkets övriga arbetsuppgifter. Förbundet ifrågasätter därför det lämpliga i att en särskild kontakt- avdelning inrättas med särskilda producentinformatörer. Förbundet ser hellre att alla kontakter med producenterna om deras politik och utbud tas av den hushållsekonomiska enheten och i de fall då det gäller ren teknisk information av den tekniska enheten. Information till pro- ducenterna i allmänna konsumentfrågor kunde ges av informations- avdelningen. Om konsumentskyddsenheten fördes till den allmänna enheten, kunde producentenheten ersättas med en renodlad varudekla- rationsenhet utan att antalet enheter ökas utöver utredningens förslag.

Sveriges grossist/ört)und och LRF anför liknande synpunkter. Svenska teknologföre/zingen påpekar att när det gäller statlig forsk— ning skiljer man på programansvar och produktionsansvar. Det betyder i detta fall att ett separat programorgan måste inrättas. Programorganet skall inte bedriva någon egen forskning och kan kanslimässigt göras mycket litet. Det kan lämpligen bestå av en delegation direkt under handelsdepartementet.

Med utgångspunkt i denna syn förordar föreningen att det föreslagna konsumentverket delas upp på två självständiga och från varandra fri- stående enheter. Den ena enheten bör vara en forskningsenhet med kunskapsskapande uppgifter. Den skall bl. a. utföra de uppdrag som den tidigare nämnda konsumentforskningsdelegationen beställer och som inte bättre kan utföras någon annanstans. Konsumentforskningsenheten bör bestå av den hushållsekonomiska enheten, den tekniska enheten och större delen av producentenheten enligt de förslag som utredningen lagt fram. Den andra fristående enheten bör vara en informationsenhet och ha till uppgift såväl att informera om de resultat forskningsenheten liksom annan konsumentforskning när som att utveckla metoder för förbättrad konsumentinformation.

Utöver vad som tidigare anförts beträffande hushållsekonomiska undersökningar har få remissinstanser haft synpunkter på den h us- hållsckonomiska enhetens uppgifter.

SACO menar att eftersom några metoder att göra de av utredningen antydda hushållsundersökningarna inte är kända, torde en betydande del av konsumentverkets resurser få användas till ren metodutveckling, en uppgift som det måhända vore lämpligare att en forskningsinstitution handhade. Sveriges industriförbund framför även denna synpunkt.

Konsul;wntinstitutet föreslår att verksamheten med regionala och lokala kontakter inordnas under informations- och utbildningsenheten

• Sida 43
•  Original

Prop. 1972: 33 43

som en särskild sektion. Sveriges hemkonsulentw's förening betonar .att oavsett vilken enhet man väljer för att handlägga de regionala och lokala kontakterna är det angeläget att ett nära samarbete etableras mellan de aktuella enheterna.

[ utredningens beskrivning av den te k ni s k 3 e n h etc 11 finner konsunzentinstitutet att alltför stor vikt lagts på det teknologiska (ingen- jörsvetenskapliga) arbetet. Med de övergripande och klart tvärveten- skapliga synsätt som i många avseenden präglar de exempel på projekt som upptas och med den hushållscentrerade inriktning utredningen un- derstryker är annan kunskap och utbildning av väl så stor betydelse. Vidare anför institutet att utredningen ger intrycket av att man för- väntar sig att den tekniska enheten skall bedriva tekniskt utvecklings- arbete. Detta vore en orimlighet. Även om hela arbetsstyrkan var specialiserad exempelvis på kyl-_. sval- och fryssidan. skulle sannolik- heten för en mera betydande produktförnyelse av innovationskaraktär vara ganska begränsad. Vad denna enth kan bidraga med på nyska- pande område är att genom sina övergripande studier påtala sannolika framtida konsumentönskemål och bristande anpassning till nuläget.

Statens konsumentråd tillstyrker konsumentutredningens förslag att konsumentverket erhåller en teknisk enhet med de uppgifter utredning- en har föreslagit. Det är angeläget att all tekniskt utbildad personal vid verket samlas i denna enhet. En uppgift som rådet särskilt framhåller är standardiseringsarbetet. Standardiseringsfrågorna kommer i framti- den enligt rådets mening att spela mycket större roll för konsumenterna än vad de nu gör. Standardiseringen kan betyda bättre varor, bättre anpassning till konsumenternas behov och en förenkling av konsumen- ternas situation vid köptillfället.

Statens provningsanstalt menar att konsumentverkets behov av tek- nisk provning bör tillgodoses genom att befintliga statliga organ utnytt— jas för konsumentprovningen. Detta innebär enligt provningsanstalten inte att den föreslagna tekniska enheten inom konsumentverket är obe- hövlig. Dess främsta arbetsuppgift bör vara att delta i den behovs- analys som konsumentverket förutsätts göra. Den tekniska enheten kan även utgöra ett kompetent kontaktorgan med utanför verket utnyttjad teknisk sakkunskap. Även styrelsen för teknisk utveckling understryker behovet av att i tillräcklig omfattning kunna lägga ut uppdrag och ut- redningar på experter utanför verket.

SACO och Sveriges industriförbund menar att utredningen under- skattat behovet av teknisk expertis. Industriförbundet föreslår en för- stärkning av den tekniska enheten och en motsvarande investering av personal på den hushållsekonomiska enheten. Svenska reklambyråför- bundet och Moderata samlingspartiets kvinnoförbund framför även denna åsikt.

Ett par remissinstanser har uppmärksammat frågan om vem som bör

• Sida 44
•  Original

Prop. 1972: 33 44

ha det samlade ansvaret för de kollektiva hushållen. Konst/mentinstitutct ansluter sig inte till utredningens åsikt att an- svaret bör falla på institutet för storhushållens rationalisering med hän- syn till den organisation och de resurser detta institut f. n. har. Beho- vet av undersökningar rörande de kollektiva hushållens utrustning är enligt institutets erfarenhet mycket stort såväl när det gäller relativt små som mycket stora hushåll. Eftersom det inom konsumentverket måste finnas hushållsteknisk expertis anser konsumentinstitutet det där- för mest effektivt och rationellt att verket har ansvaret för forsknings- oeh undersökningsarbete inom detta fält. Institutet för storhushållens ra- tionalisering och SACO anför liknande synpunkter.

Vissa remissinstanser ifrågasätter vilka uppgifter på bo- sta (] s 0 m r å d et som ett konsumentverk skall ha. HSB och SABO erinrar om att samhället på många sätt ingriper på bostadsmarknaden samt att hyresgäströrelsen och HSB verkar för bostadskonsumenternas intressen. Synpunkter av liknande karaktär anförs av Hyresgästernas riksförbund.

Remissinstansernas principiella syn på samarbetet med näringslivet har tidigare redovisats. Vidare har refererats de instanser som föreslår att någon producentenhet inte skall inrättas. Bland de uppgifter som före- slagits ankomma på denna enhet har varudeklarationsverk- s a m h e t e n tilldragit sig stort intresse bland remissinstanserna.

VDN lämnar en utförlig redovisning av principerna bakom det nu- varande deklarationsförfarandc—t. Nämnden anser allmänt att det krävs ytterligare utredning innan en ny målsättning kan anges för varudekla- rationsverksamhcten. Beträffande utredningens förslag menar nämnden att det är tveksamt om kravet på sakliga deklarationer kan uppfyllas under de av utredningen angivna förutsättningarna. Utredningen under- stryker visserligen i olika sammanhang det teknologiska arbetets bc- tydelse, men dessa allmänna uttalanden har icke följts upp genom en sådan utformning av organisations- och personalförslagen att underlag kan skapas för sådana provningsmetoder, som är en grundläggande för— utsättning för varudeklarationsverksamhcten. Hur de synpunkter, som utredningen anfört beträffande varudeklarationernas framtida utformning kan förenas med kravet på ett redovisningssystem utan subjektiva vär- deringar är vidare svårt att se.

Möjligheten att sprida användandet av varudeklarationer beror i hög grad på företagens attityd till varudeklarationsförfarandet. Nämnden be- tonar nödvändigheten av en nära samverkan med företagen i deklara- tionsarbetet.

Nämnden finner det vidare angeläget att varudeklarationsverksam— heten i Sverige även i fortsättningen utformas på sådant sätt att den ger möjlighet till koordinering med varudeklarationssystem i övriga Norden

• Sida 45
•  Original

Prop. 1972: 33 45

samt i andra länder, där sådana finns eller kommer att utformas. Detta bör ske bl. a. för att undvika handelshinder.

Sveriges stan(lardiseringskommission, Sveriges industriförbund och Sveriges grossistförbund pekar också på risken för tekniska handelshin- der. Standardiseringskommissionen avråder vidare från att söka popula- risera varudeklarationerna genom att släppa efter på kraven på saklighet och precision i deklarationssystemet. Varudeklarationcrnas innehåll vilar på tekniska beräkningar och en teknisk terminologi kan därför vanligen inte undvaras. Även när det gäller förslaget att via varudeklaration läm— na garanti beträffande den totala brukskvaliteten hos en vara är enligt kommissionens mening stor försiktighet påkallad. Svårigheten här är bl. a. att det ofta är ytterst vanskligt att bestämma på vilken nivå kvali- tetskravet bör ligga.

Sveriges grossist/ört):ind varnar för att tillåta deklaration endast för sådana produkter som fyller vissa minimikrav i speciella brukssituatio- ner. Genom ett sådant krav riskerar man att låsa produktutvecklingen. samtidigt som det blir mycket svårt att ta hänsyn till varierande konstt- mentönskemål beträffande olika produkters användning. Man kan myc- ket lätt hamna i den situationen att kvaliteten på olika produkter höjs utöver vissa konsumenters önskemål. Självfallet finns det dock situatio- ner berörande människors liv och hälsa, där vissa minimikrav måste uppställas. Mwlcrata sarnlings/mrtiets kvinnoför/mnd anför liknande synpunkter.

SHIO menar att frågan om garanti är av en helt annan karaktär än varudeklarationer. Organisationen accepterar, att konsumentverket har sin uppmärksamhet riktad på frågan beträffande garantier, men vill för sin del förorda att begreppen varudeklaration och garanti behandlas var för sig. SHIO aktualiserar också frågan om varudeklarationer på tjäns- ter. Lika angeläget som det kan vara för en konsument att ha en varu- deklaration pä en produkt vid ett köptillfälle, lika angeläget är det för samma konsument att vid ett senare tillfälle, i samband med service, reparationer eller liknande, med förtroende kunna vända sig till företag med dokumenterade kunskaper på området.

KO anser, att det bör vara en självskriven uppgift för verket att bygga ut och förstärka varudeklarationssystemet. KO fäster avsevärd vikt vid varudeklarationer men vill samtidigt understryka att ett varudeklara- tionssystem får sitt fulla berättigande bara om det får genomslagskraft i breda konsumentled. Deklarationerna bör enligt KO:s mening göras mer lättillgängliga och praktiskt användbara än de är f. n. Det ligger i konsumenternas intresse att ha tillgång till någon form av sammanfat- tande omdöme om varans kvalitet eller annan köpvägledning. I fråga om sådana varor där bruksegcnskaperna dominerar bör metoder kunna ut- vecklas för att nå allmängiltiga omdömen och köpråd. Enligt KO:s me- ning bör man pröva förutsättningarna för att införa obligatorisk varu-

• Sida 46
•  Original

Prop. 1972: 33 46

deklaration för sådana varugrupper som är särskilt betydelsefulla för konsumenterna. KO erinrar om att i den nya lagstiftningen på livsme- delsområdet införs omfattande obligatorisk skyldighet att i olika hän- seenden redovisa färdigförpackade livsmedel.

KF—LO—TCO delar utredningens uppfattning att varudeklarations- systemet bör utvecklas så att det blir mer konsumentanpassat. Ett så— dant utvecklingsarbetc måste ges hög prioritet. Organisationerna un- derstryker nödvändigheten av att ett från konsumentsynpunkt Värdefullt VDN-system verkligen får mycket vid tillämpning. Därför bör den re- geln införas, att företag som inte använder VDN-normer har skyldighet att anmäla detta till av Kungl. Maj:t utsedd myndighet (konsumentver- kct). Myndigheten får sedan pröva orsakerna till att normerna inte an- vänds och medverka till att undanröja dessa orsaker.

VDN, Sveriges industriförbund, Svenska företrrgrrres riksförbund och Svenska reklambyråförbundet betonar att sckrctessfrågorna måste få en tillfredsställande lösning vid förstatligande av VDN.

Flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran den fö- reslagna förändringen av konsumentupplysningens in- r i k tn i n g och delar huvuddragen i den syn på de informations- och utbildningsfrågor som utredningen lägger fram.

Statskontoret framhåller att konsumentinformationen liksom all annan systematisk och planmässig informationsverksamhet måste innefatta för- prövningar och effektmätningar. Förprövningar avser att fastställa förut— sättningarna för informationsverksamheten. Effektmätningar skall an- sluta så nära som möjligt till de mål man ursprungligen formulerat för informationsverksamheten.

Statskontoret framhåller särskilt betydelsen av att i kommunikations- processen beaktas "informationsmottagarnas erfarenheter och utbildning. Konsumentupplysning likaväl som all annan informationsverksamhet måste differentieras med hänsyn till mottagarens egenskaper i dessa av- seenden. Det är en rimlig hypotes att de människor som bäst behöver konsumentupplysning — människor med mindre erfarenhet, lägre ut- bildning, sämre ekonomiska förutsättningar att bära kostnaderna av ett misslyckat konsumtionsval, osv. — är förhållandevis mindre aktiva in- formationssökare. Alltså måste konsumentupplysningen i särskilt hög grad vad gäller t. ex. meddelandenas utformning eller mediaval anpas- sas till dessa gruppers förutsättningar i kommunikationshänseenden. Ett sådant synsätt ligger väl i linje med den allmänna satsning på resurs- svaga grupper som man genom konsumentpolitiken vill förverkliga.

RRV pekar på att ämbetsverksformen i vissa avseenden kan verka hämmande för konsumentverket när det genom bl.a. informations- och utbildningsverksamhcten skall delta i den konsumentpolitiska de- batten. Tidskrifter och annat informationsmaterial som baseras på ver-

• Sida 47
•  Original

Prop. 1972: 33 47

kets rapporter och arbete kan tyngas av att de utges av verket mot bakgrund av den officiella prägel som innehållet därigenom skulle kunna få. Det borde därför övervägas om något fristående företag kan ta delar av konsumentverkets informationsspridning i förlag. Företaget och verket skulle i sådant fall teckna avtal om formerna för detta sam- arbete. Dct förutsätts givetvis att även massmedia och andra intresserade skall ha tillgång till verkets offentliga handlingar. Sannolikheten talar för att en sådan publikationsverksamhet i form av periodisk tidskrift, broschyrer och pocketböcker etc. kan göras självbärande. Myndigheten bör i det nämnda avtalet tillförsäkra sig återbäring vid gynnsamt försälj- ningsutfall. Vidare bör verket tillse att en med dess målsättning förenlig prispolitik tillämpas.

Konsumentinstitutet anser att den innehållsmässiga inriktningen av informations- och utbildningsenhetens arbete i större utsträckning skall omfatta brukscentrerad information och köpvalsinformation. Institutet finner emellertid att utredningen undervärderar såväl möjligheterna av som önskemålen om en bred och mångsidig information till de en- skilda konsumenterna. Konsumentinstitutet förordar vidare att den centrala direktrådgivningen till enskilda konsumenter och den nuva- rande utställningssektionen bibehålls. Även SA C 0 anför denna åsikt.

Svenska journalistförbrutdet framhåller, att kraven på precision och saklighet inte får leda till en intetsägande eller svårbegriplig information. Konsumentverket måste förbehålla sig rätten att i klartext säga om en produkt är bra eller dålig eller rent av skadlig. Som skäl för för- siktighet brukar anföras risk för ekonomisk skada för vederbörande producent. Mot detta måste vägas de skaderisker konsumenter kan ut- sättas för genom en information som inte fungerar.

Ett stort antal remissinstanser stryker under vikten av att konsu- mentverket i samverkan med skolöverstyrelsen utvecklar k 0 n 3 U - mentundervisningen inom det obligatoriska ut— bildningsväsendet.

Skolöverstyre/sen delar utredningens uppfattning, att det är önskvärt att skolans undervisning i konsumentfrågor utsträcks till skolans alla stadier. Ämbetsverket betonar att uppgifter på undervisningens område bör vara att förse skolmyndigheten med faktaunderlag för undervisning i konsumentfrågor. Den grundläggande skolmässiga utbildningen inom konsumentrådet bör som tidigare ske genom skolöverstyrelscns försorg.

Flera remiSSinstanser menar att r a d i o 0 c h T V i större utsträck- ning än f.n. bör kunna sprida information i konsumentfrågor. Statens konsrmzentråd påpekar att de resurssvaga konsumentgrupperna ofta är svåra att nå med information som ges i tidningar och tidskrifter, medan däremot främst TV, men även radion, har större möjligheter att fånga deras uppmärksamhet.

• Sida 48
•  Original

Prop. 1972: 33 48

Några remissinstanser anser det angeläget att konsumentverket i sin informationsverksamhet samarbetar med folkbildningsorganisationerna, övriga folkrörelser och andra grupper som främjar konsumentintressen.

ABF och Studieförbundet Vuxenskolan menar att ytterligare ekono— miskt stöd behövs för att organisationerna i större utsträckning skall kunna sprida konsumentinformation.

Sveriges Radio meddelar att konsumentupplysningen i radio och TV är föremål för interna programpolitiska överväganden. Företaget be— traktar härvidlag konsumentupplysningen som en del av samhällsinfor- mationen och samhällsdebatten. Sveriges Radio finner att konsument- program i radio och TV kan och bör förekomma i många olika sam- manhang och i rikt varierande former. Härvid bör en målsättning vara att verka för ökat konsumentmedvetande, stöd och hjälp åt konsumen- ten genom upplysande, opinionsbildande och kunskapsgivande pro- gram. F.n. vill dock inte företaget närmare precisera hur detta skall ske.

Svenska lid/zitzgsutgivareföreningen menar att eftersom konsument- verket kommer att sakna inflytande över hur konsumentupplysande material behandlas av tidningsredaktionerna kan verket inte på denna väg nå den informationseffekt som i varje särskilt fall kan vara önsk- värd. Detta kan däremot åstadkommas med information som sprids genom annonsering.

För att möjliggöra ett kontinuerligt meningsutbyte kring den sam- hälleliga konsumentpolitiken är det enligt statens konsumentråd nöd- vändigt att det skapas en enda statlig konsumentpolitisk tidskrift, som vänder sig till en bred allmänhet. En faktaförmed- lande och samtidigt debattinriktad tidskrift blir av väsentlig betydelse inte minst för strävandena att på ett lättillgängligt sätt föra ut konsu- mentpolitiska tankegångar och åtgärder till mera allmän diskussion. Utöver denna debatt- och opinionsbildande tidskrift föreligger enligt rådets erfarenhet behov av en publikation, där konsumentforskningen och principiella frågor behandlas ingående. Denna publikation skulle ha en klart tvärvetenskaplig inriktning och vara avsedd för en mer be— gränsad målgrupp. Även KO föreslår en konsumenttidskrift.

Regional och lokal organisation

Remissinstanserna anför inga principiella invändningar mot utred- ningens överväganden bcträffande h (: rn k 0 n s 11 l e nte r n a s 11 p p - g i f t e r 0 0 h ställ n i n g. Bl. a. statens konsumentråd och KF-LO- TCO framhåller att den regionala organisationens ställning i förhållan- de till den centrala och lokala organisationen bör preciseras.

SPK konstaterar att utredningen förutsätter att priskontorens personal i viss utsträckning skall medverka med sin sakkunskap i regional kon-

• Sida 49
•  Original

Prop. 1972: 33 .. 49

sumentpolitisk verksamhet. Nämnden finner detta naturligt och ser ej heller något principiellt hinder för att priskonlorens arbete med hit- hörande utåtriktade uppgifter i ett längre perspektiv utvidgas såväl absolut som relativt sett. '

KO menar att det är av vital betydelse från konsumentskyddssynpunkt att allmänheten har tillgång till en instans på nära håll som kan lämna praktiskt bistånd i konsumentangelägcnheter. För det centrala organet innebär intima kontakter med lokala och regionala organ en önskvärd möjlighet till kännedom om aktuella problem i breda konsumentkret- sar. KO tillstyrker att utbyggnad av den regionala verksamheten kom- mer till stånd men förordar att den ges större omfattning än enligt ut- redningens förslag.

Även NO förordar en kraftigare förstärkning av den regionala or- .ganisationen.

Statens handikappråd betonar att även på det regionala och lokala' planet är det angeläget med ett samarbete mellan samhällets organ för konsumentpolitisk verksamhet och de handikappråd som är under till- skapande på länsnivå och på kommunal nivå.

SHIO avråder från uppbyggnad av någon regional och lokal organisa- tion. Som tidigare anförts är det enligt SHIO:s uppfattning viktigt att i första hand utbygga Allmänna reklamationsnämnden med regional verksamhet.

De länsstyrelser som yttrat sig pekar genomgående på behovet av förstärkning av den regionala verksamheten. Detta allmänna krav på förstärkning framförs av många remissinstanser.

Sveriges hemkonsulenters förening menar att de av utredningen upp- dragna riktlinjerna för konsumentarbetet kommer att innebära ökade ' krav på hemkonsulentkåren framförallt på det juridiska området men också på det utredningsmetodiska. Föreningen utgår från att hem- konsulenter i statlig och kommunal tjänst beredes möjlighet till er- forderlig fortbildning.

Centerns kvinnoförbund erinrar om att förbundet tidigare framfört uppfattningen att hemkonsulenterna bör knytas till landstingen och inte till länsstyrelserna. Förbundet finner skälen för en sådan placering vara .ännu starkare i dag, framför allt med tanke på att den rådgivande och upplysande verksamheten blir huvuduppgiften för konsulenterna.

Remissopinionen är splittrad beträffande synen på en lo k al k 0 n- sumentpolitisk organisation. Kommunerna motsätter sig genomgående ett kommunalt engagemang enligt de riktlinjer som ut- redningen angcr. En allmän mening bland remissinstanserna är dock att det finns behov av en lokal verksamhet.

Konsumentinstitutet finner det väl motiverat, att konsumentverket såväl centralt som regionalt skall verka för ökade kommunala insatser på det konsumentpolitiska området enligt utredningens förslag. Institutet

• Sida 50
•  Original

Prop. 1972: 33 50

anser dock att den önskade lokala verksamheten fordrar betydligt stör-- re ekonomiskt stöd än utredningen föreslagit.

Statens konsumentråd delar utredningens uppfattning beträffande fri- villiga kommunala nämnder. Rådet framhåller dock att om en kommu- nal verksamhet ej kommit igång under en försöksperiod om exempelvis tre år, bör en författningsreglering övervägas. En lokal konsumentverk- samhet skulle utgöra ett stöd för den sociala verksamheten och kunna förebygga uppkomsten av vissa sociala och ekonomiska problem som i dag belastar kommunerna. Även om konsumentfrågorna har en nära anknytning till de sociala nämndernas arbetsuppgifter är det rådets upp- fattning att frågorna, åtminstone i ett inledningsskede tills erfarenheter vunnits, förs till en fristående nämnd.

Dessa synpunkter framförs även av KF-LO-TCO. Organisationerna konstaterar vidare att utredningen gör gällande att kommunerna av lik— ställighets- och rättvisehänsyn är förhindrade att gynna särskilda parts- intressen. Principiellt anser organisationerna att tesen om samhällets neutralitet i partskonflikter inte kan tillämpas i konsumentpolitiska sam- manhang. Samhällets neutralitet mellan så ojämna storheter som kon— sument och producent skapar inte jämvikt eller ”rättvisa” i någon me- ning mellan parterna utan kan i realiteten innebära ett stöd för den star- kare. Organisationen anser att verksamheten i de kommunala konsu- mentnämnderna bör utformas på samma sätt som i de sociala nämn- derna.

Folkpartiets kvinnoförbund, ABF och Centerns kvinnoförbund an- ser att behovet av kommunal verksamhet är så stort att nämnderna bör vara obligatoriska för kommunerna.

Utredningens förslag tillstyrks av bl. a. Husnraderas-förbundet hem och samhälle, SACO, Kooperativa gillesförbundet och Sveriges industriför- bund.

Svenska kommunförbundet menar att det råder oklarhet om hur an- svarsfördelningen skall vara mellan å ena sidan konsumentnämnden och å andra sidan kommunens övriga organ. Någon svårighet att finna exempel, som visar att fältet inrymmer många incitament till kompetens- konflikter, föreligger inte. Särskilt gäller detta i de fall kommunen står som producent av varor och tjänster. Förbundet konstaterar vidare att de formella betingelserna för kommunalt engagemang inom konsument- området ägnas förhållandevis stort utrymme i betänkandet. Trots detta förblir flera grundläggande frågor om kommunernas behörighet otill- räckligt belysta. Redogörelsen för erfarenheterna från försöksverksam- heten med de sex lokala konsumentkommittéerna belyser dessa problem. Drygt 80 procent av ärendena utgörs av reklamationsfall. Enligt för- bundets uppfattning är rådgivningsverksamhet och vägledning vid re- klamationstvister önskvärd och ligger också inom nuvarande kompe— tensramar. Speciella lagstiftningsåtgärder är dock nödvändiga, om de

• Sida 51
•  Original

Prop. 1972: 33 51

lokala konsumentorganen skall kunna biträda då reklamationsärendena övergår till att bli rättstvister.

Förbundet påpekar att erfarenheterna visar, att kommunerna av re- sursskäl måste inta en ytterst restriktiv hållning till nya uppgifter. Ett genomförande av det presenterade förslaget skulle sannolikt medföra en utbyggnad av förvaltningsorganisationen, såvida inte omprioriteringar kan göras.

Med hänsyn till det ansträngda ekonomiska läge kommunerna i dag befinner sig i anser styrelsen det därför vara anmärkningsvärt, att ut- redningen helt förbigått frågan om de kommunalekonomiska konse- kvenserna. Förbundet understryker avslutningsvis starkt betydelsen av ökade samhällsinsatser för att tillvarata konsumenternas intressen. Frå- gan om att tillskapa särskilda konsumentnämnder bör enligt styrelsens mening övervägas i ett senare skede, där man bättre kan överblicka den lokala verksamhetens omfattning och inriktning.

Ytterligare utredning förordas också av Sveriges grossistförbund och RRV.

Flertalet kommuner som yttrat sig anför liknande synpunkter. I den mån kommunerna tillstyrker utredningens förslag förutsätter man att den kommunala verksamheten skall bekostas med statsbidrag. Denna uppfattning delas av flera andra instanser, bl.a. Centerns kvinnoför- bund.

Stockho/n... kommun menar att ytterligare uppgifter för kommunerna på det konsumentpolitiska området bör ankomma på socialnämnder- na, för Stockholms del alternativt hemkonsulenterna. Därvid bör stats- bidrag utgå. Eventuella nya uppgifter bör dock självfallet vara helt frivilliga för kommunerna.

Flera instanser — bl. a. kommerskollegium, NO, KO, Norrköpings och Kalmar kommun — anser att den lokala verksamheten bör orga- niseras på samma sätt som de nuvarande lokala konsumentkommit- téerna.

Konsumentverkets lokalisering

Beträffande konsumentverkets lokalisering anför de— legationen för lokalisering av statlig verksamhet att den inte anser, med hänsyn till beskrivningen av uppgifter för det föreslagna verket som utredningen lämnar, att det är oundgängligen nödvändigt att förlägga verket till stockholmsområdet. Delegationen anser att valet av förlägg- ningsort för det föreslagna konsumentverket inte bör bedömas isolerat utan i samband med att ställning tas till övriga föreslagna omlokalise- ringar. Delegationen föreslår således att ortsvalet beträffande konsu- mentverket får anstå i avvaktan på delegationens slutrapport.

• Sida 52
•  Original

Prop. 1972: 33 52

Statens kt'msumentråd och Sveriges grossistförbund delar utredningens uppfattning och påpekar att de flesta organ verket har kontakt med är förlagda till Stockholm.

Allmänna reklamationsnämnden

Med några undantag instämmer remissinstanserna i utredningens förslag beträffande allmänna reklamationsnämndens ställning.

Konsumentinstitutet anför dock att denna fråga bör övervägas av juridisk expertis med hänsyn till vad utredningen anför om problemen med allmänna reklamationsnämndens förvaltningsrättsliga ställning.

Även KO anmäler en från utredningen avvikande ståndpunkt. KO framhåller det nära samband som finns mellan allmänna reklamations— nämndens och konsumentombudsmannens verksamhet. Många anmäl- ningar till KO från enskilda konsumenter innefattar såväl klagomål över inköpta varor eller utförda tjänster som anmärkning mot reklam och marknadsföring. Oftast beror detta på att konsumenten först efter förvärvet av varan eller tjänsten kunnat konstatera att marknadsfö- ringen varit vilseledande eller eljest otillbörlig. Hos nämnden finns också många reklamationsärenden som ger anvisning om otillbörlig marknadsföring men "där konsumenten inte haft intresse av eller vet- skap om möjligheten att göra anmälan till KO. Vidare torde ett fort- löpande studium av vissa typer av ärenden hos nämnden kunna ge underlag för tillämpning av lagen om otillbörliga avtalsvillkor. Kompe- tensuppdelningen mellan K0 och allmänna reklamationsnämnden är vidare svår att förstå för enskilda konsumenter. KO föreslår att i av- vaktan på en mera permanent lösning beträffande handläggning av vardagslivets köptvister bör någon form av organisatoriskt samband mellan nämnden och KO övervägas. Svenska journalistförbunt/et intar en liknande ståndpunkt.

SHIO föreslår att regionala reklamationsnämnder inrättas. Denna uppfattning delas även av Folkpartiets kvinnoförbund.

Remissyttranden över bilbetänkandet

Remissinstanserna är i allmänhet positiva till konsumentutredningens förslag att konsumentverket får konsumentpoli- tiska uppgifter beträffande personbilar. Mark— nadsrådet menar att de föreslagna arbetsuppgifterna allmänt sett är väl ägnade att stärka konsumentupplysningen om bilar. Med hänsyn till bi— lismens stora samhällsekonomiska och konsumentpolitiska betydelse är det enligt NO naturligt, att ett blivande konsumentverk ägnar hithörande frågor speciell uppmärksamhet. Liknande synpunkter förs fram av flera remissinstanser.

• Sida 53
•  Original

Prop. 1972: 33 53

Statens handikappråd anser det angeläget att allmänna åtgärder vidtas för att förbättra bilen och öka konsumenternas möjligheter att välja en ändamålsenlig bil. Vid genomförandet av utredningens förslag måste även beaktas de speciella behov som handikappade har.

I fråga om inriktningen av den framtida konsumentpolitiken på bil- området anser AB Svensk bilprovning att information även i fortsätt- ningen kommer att ha väsentlig betydelse. Enbart en förbättrad och mera hushållsanpassad upplysningsverksamhet är dock inte tillräcklig för att lösa förekommande problem. MRF tillstyrker förslagen om kon- sumentupplysning beträffande fordon och reparationer men menar att en del av förslagen inte synes ägnade att i någon avgörande mån bidra till att uppnå angiven målsättning.

Enligt statens konsumentråd och TCO präglas betänkandet inte i till- räcklig omfattning av det konsumentpolitiska synsätt som utredningen för fram i sitt huvudbetänkande. Motsatt uppfattning har Sveriges köp- nutnnaförbund.

Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening finner det angeläget att billeverantörer, bildetaljister och verkstäder blir representerade tillsam- mans med trafiksäkerhetsverket och AB Svensk bilprovning i de plane- ringSOrgan och arbetsgrupper som måste etableras för att utveckla och verkställa de olika förslag som förts fram i betänkandet.

Samtliga remissinstanser, som tar upp utredningens förslag om h u s- hållsekonomiska analyser somunderlagföråtgärderpåbil- området, anslttter sig i stort till dessa. Statens väg- och trafikinstitut ser med tillfredsställelse att man skapar en kanal för att nyttiggöra erhållet erfarenhetsmaterial, som framkommer som resultat av dels institutets forskning och utvecklingsverksamhet, dels dess dokumentationscentral. SPK anser sig kunna bidra med åtskilligt material om priser och margi- naler för bl. a. bilar, bildelar och bilreparationcr.

Enligt statens konsumentråd bör analyser inriktas på att i påverkande syfte skapa underlag för överläggningar med såväl samhällsplanerare som bilproducenter och för förslag till lämpliga föreskrifter i samman- hanget. LRF menar att frågor rörande bilismen utgör en del av samhäl- lets allmänna transportproblem och måste ses i ett större sammanhang än enbart ur hushållens synvinkel. LO anför liknande synpunkter.

Utredningens förslag om tekniska undersökningar an- gående pcrsonbilar hälsas övervägande med tillfredsställelse av de re- missinstanser som uttalar sig'häröver. Statens trafiksäkerhetsverk delar utredningens uppfattning om önskvärdheten av vidgad sådan undersök- ningsverksamhet. Statens viig- och trafikinstitut understryker'betydelsen av den föreslagna inriktningen av åtgärderna. Institutet fäster upp- märksamheten på de fördelar det innebär att kombinera fältprov med simulering. Enligt KO är det sannolikt att konsumentverket kan nå de bästa resultaten om den egna verksamheten får komplettera undersök-

• Sida 54
•  Original

Prop. 1972: 33 54

ningar och analyser, som utförs av andra organ i samhället. Statens konsumentråd anser utredningens förslag vara av stort värde för att få tillverkare att ytterligare beakta frågor om produktsäkerhet m.m. Statens provningsanstalt anför att erfarenheter från andra konsument— varuområden har visat att provning verksamt bidrar till bättre produk- ter. AB Svensk bilprovning menar att det inte finns några principiella svårigheter att utvidga undersökningsverksamheten inom företaget. En- ligt bolagets erfarenheter har undersökningar av angivet slag, utförda efter i förväg noggrant upprättade program och med användning av allmänt accepterade tekniskt—vetenskapliga metoder. en betydande ge- nomslagskraft på prodttcentsidan. Därigenom kan väsentliga produkt- förbättringar komma till stånd. Sveriges bilindustri- och bilgl'ossisl— förening anser det finns anledning att även systematiskt studera behovet av regelbundet kvalificerat underhåll för att konsumentens berättigade krav på bilens säkerhet, tillförlitlighet och livslängd skall tillgodoses.

KF-OK-Folksatn instämmer i huvudsak i utredningens synpunkter beträffande tekniska undersökningar och problemanalyser. Bestämmel- ser om t. ex. typgodkännande av reservdelar och vissa tillbehör kan dock få en negativ effekt för konsumenten genom att priskonkurrens försvå— ras.

Remissinstanserna tillstyrker i stort eller lämnar utan erinran utred- ningensförslag om varudeklarationer och andra infor- m a ti o n s s y s t e m för personbilar. Statens trafiksäker/tetsverk är berett att vid typbesiktningarna göra de undersökningar som fordras för en i möjligaste mån fullständig varudeklaration. VDN anser att be— tänkandet lämnar ett utmärkt underlag för att utveckla ett varudeklara- tionssystem bestående av bl.a. faktauppgifter och råd. KO anför emel- lertid att man så tidigt som möjligt bör pröva förutsättningarna för att på detta område helt eller delvis genomföra obligatoriska varudeklara- tioner. Liknande synpunkter lämnas av KF-OK-Folksam, KAK, MHF, M och TCO.

Styrelsen för teknisk utveckling anser att trafiksäkerhetsverket, som har erforderlig expertis, bör ställa upp konsttmentkrav på fordonen och kontrollera att kraven uppfylls av produkterna. Nära samarbete bör ske med konsumentverket.

Utredningens förslag att begagnade bilar skall be- siktigas i samband med överlåtelse tillstyrks i huvud- sak av rikspolisstyrelsen, KO, styrelsen för teknisk utveckling, AB Svensk bilprovning, KF-OK—Folksam, Sveriges grossistförbund-Sveriges in- dustriförbund, LRF, korrosionsinstitutet, KAK, MHF, TCO och LO. Rikspolisstyrelsen menar att skyldigheten också bör gälla bilar yngre än två år och även omfatta andra motorfordon. AB Svensk bilprovning anser det angeläget att åstadkomma ett ökat konsumentskydd vid för- säljning av begagnade bilar. Den föreslagna besiktningsskyldigheten

• Sida 55
•  Original

Prop. 1972: 33 55

medför behov av att förstärka AB Svensk bilprovnings resurser och kan genomföras tidigast från den 1 januari 1974.

Några remissinstanser förordar dessutom att ytterligare åtgärder bör övervägas, t. ex. att ett system för konditionsbcsiktning så småningom kommer till stånd eller att vägtrafikförordningen kompletteras med en bestämmelse om påföljd för den som säljer en bil som inte är trafik- säker. LO förcslår bl. a. att man inför obligatorisk konditionsbcsiktning samtidigt med den föreslagna kontrollbesiktningen.

Flera remissinstanser ställer sig tveksamma till förslaget eller anser att det inte är tillräckligt för att förbättra förhållandena. Synpunkter av detta slag förs fram av statens trafiksäkerhetsverk, kommerskollegium, marknadsrådet, NO, SPK, statens konsumentråd, SHIO, Svenska före- tagares riksförbund och M.

Statens konsumentråd anför därjämte att det finns en del frågor kring själva köpet av begagnade bilar som utredningen inte alls be- handlar. Rådet föreslår bl.a. att man närmare utreder. vilka åtgärder som kan vidtas, för att förhindra att den organiserade bilhandeln säljer begagnade bilar i otillfredsställande skick via mindre ansvarskännande bilföretag till konsumenten. Ett medel att åstadkomma förbättrade för- hållanden inom bilbranschen är att införa ett system med säkerhet som liknar det som finns inom sällskapsreseområdet för att trygga konsu- menternas ställning. M anför.]iknande synpunkter samt föreslår bl. a. att man för försäljning av begagnade bilar inför bestämmelser om en karenstid och/eller körsträcka, inom vilken köparen kan förvissa sig om att den köpta bilen är trafiksäker. Visar den sig inte vara trafiksäker skall köparen äga häva köpet.

Bilregistcrnlin-inden anser det nödvändigt att lösa frågorna om vad som händer om besiktningsskyldigheten inte uppfylls samt hur det administrativa handläggandet skall ske, innan något principiellt beslut fattas om det föreslagna systemet. Sveriges bilintlustri- och. bilgrassist— förening är inte beredd att i detta skede tillstyrka förslaget. lnnan före— skrifter utfärdas om obligatorisk kontrollbesiktning vid ägarbyte bör de från konsumentens synpunkt utomordentligt väsentliga frågorna om de civilrättsliga konsekvenserna klarläggas.

MRF avstyrker bestämt förslaget om besiktning vid överlåtelse av bil. Om det genomförs kan mindre nogräknad bilhandcl komma att avstå från att rusta upp bilen i trafiksäkerhets- och konditionshänseen— de före försäljning. MAF hänvisar till MRF:s yttrande men anför att om besiktningsskyldighet införs man bör noga utreda hur mycket per- sonal, som behöver tillföras AB Svensk bilprovning.

Utredningens förslag till åtgärder för att på kort sikt förbättra k 0 n- sumentskyddet vid bilreparationcr. biträds i stort av de remissinstanser, som uttalar sig häröver. Flera anser emellertid att även andra åtgärder är erforderliga.

• Sida 56
•  Original

Prop. 1972: 33 . 56

Utredningens ställningstagande att inte föreslå något särskilt s y 5 t e m för kontroll av bilverkstäder med motivering att det kan försvåra nyetablering och hindra mindre verkstäder i näringsutövningen delas av kommerskollegium, tnarknadsrådet, NO, SPK, AB Svensk bil- provning, Sveriges grossistförbund-Sveriges industt't'ftfirlntnd och M. Marknadsrådet understryker att det från konkurrenssynpunkt torde vara angeläget att undvika auktorisation av verkstäder. SPK delar visserligen utredningens uppfattning men anser sig inte kunna ta ställning i frågan enbart mot bakgrund av det material och de överväganden som utred— ningen redovisar. Förhållandena i Norge, där ett kontrollsystem till— lämpats sedan lång tid, bör studeras mera ingående.

Synpunkter till förmån för någon form av kontrollsystem eller krav på att närmare utreda denna fråga förs fram av rikspolisstyrelsen, sta- tens trafiksäker/zetsverk, KO, statens konsumentråd, SIFU, statens prov- ningsanstalt, statens handikappråtl, KF-OK-Folksam, SHIO, LRF, kor- rosionsinstittttet, MAF, MRF, Sveriges bilinrlustri— och bilgrossistft'ir- ening, KAK, TCO, LO och Svenska transportarbetareförbandet.

KO anser att man snarast bör införa ett system med stickprovsvis inspektion av rcparationsai beten och reparationsräkningar liknande det av utredningen skisserade. Enligt SIFU talar starka skäl för att försöks- vis införa ett frivilligt system, där även delauktorisation kan förekom- ma. KF—OK-Falksant finner det av utredningen framlagda materialet otillräckligt för ett definitivt ställningstagande i dessa frågor och för— ' ordar att konsumentverket närmare utreder bilreparationsverksamheten. Korrosionsinstitntet understryker betydelsen av att normera förfarandet vid fullgod rostskyddsbehandling samt att auktorisera företag, som ut- för sådan behandling. MAF avser att verka för både kvantitativt och kvalitativt förbättrade utbildningsmöjligheter; Förbundet kan inte för- stå hur utredningen kommit till slutsatsen att ett licenssystem kan för- svåra från konsumentsynpunkt önskvärda nyetableringar och förordar att det uppdras åt yrkesinspektionen att kontrollera bilverkstäder. En- ligt MRF erfordras viss kontrollverksamhetför att säkerställa konkur- rens på lika villkor. Förbundet finner det anmärkningsvärt att utred- ningen åberopar näringsfriheten som ett avgörande argument mot nå- gon form av kontroll och anser att frågan bör utredas ytterligare. MRF föreslår en reglering som liknar den s.k". avbetalningsöverenskommcl- sen inom bilhandeln. TCO. anser att konsumenterna har grundad anled— ning att kräva kontroll av bilverkstäder. Den kan utföras av trafiksäker- hetsverket tillsammans med SPK och konsumentverket. LO kan inte nu uttala någon mening om hur ett offentligt besöks- och kontrollsys- tem skall utformas. Enligt LO bör ett licenssystem grundas på de rätts- regler på arbetarskyddsområdet som syftar till att skapa en bättre ar- betsmiljö och därmed på sikt ett bättre konsumentskydd.

• Sida 57
•  Original

Prop. 1972: 33 .. 57

Departementschefen

Inledning

Under senare år har konsumenternas roll och ställning i marknads- ekonomin fått en framträdande plats i den politiska debatten. Därvid har krav rests på offentliga åtgärder för att stärka konsumenternas ställning. Begreppet konsumentpolitik har fått utgöra en sammanfat- tande benämning på samhällets insatser i syfte att tillvarata konsu- menternas intressen. Statsmakterna har vidtagit en rad konsumentpo— litiska åtgärder.

Bland dessa kan först nämnas den verksamhet, som bedrivs av NO och marknadsrådet och som har till syfte att motverka skadlig verkan av konkurrensbegränsning inom näringslivet eller med andra ord att främja en effektiv konkurrens. En viktig roll har anförtrotts SPK. som utreder pris- och konkurrensförhållandena samt bedriver en löpande prisövervakning och upplysningsverksamhet.

I sammanhanget kan nämnas vissa utredningar som behandlar frågor om distributionssystemet och dess service till konsumenterna. Distribu- tionsutredningcn har till uppgift att överväga de frågor som aktualiseras av handelns strukturutveckling och som har betydelse för konsumenter- na. Butiksetableringsutredningen undersöker etableringsfrågor som har samband med kommunernas bebyggelse- och butiksplanering. Gles- bygdsutredningen föreslår i ett delbetänkande (SOU ] 971: 13) olika åt- gärder för att vidmakthålla och förbättra försörjningen med kommer- siell service i glesbygdsområden. '

Andra statliga insatser syftar till att genom lagstiftning förstärka kon— sumentskyddet i viktiga hänseenden. Främst kan'nämnas lagen (1970: 412) om otillbörlig marknadsföring och lagen (1971: 112) om otillbör- liga avtalsvillkor. Tillämpningen av dessa lagar ankommer på K0 och marknadsrådet.

Reklamutredningen, som nyligen avlämnat ett delbetänkande (SOU 1972: 6) om beskattning av reklam, överväger reklamens roll i samhäl- let. Uredningen har även tagit upp frågan om vilka krav som från informationssynpunkt kan ställas på reklamen. I detta sammanhang kan även nämnas att utredningen om enhetlig reglering i grundlag av yttrandefrihet i massmedier bl. a. undersöker möjligheterna att genom— föra sådana begränsningar i den kommersiella reklamen som kan moti- veras med omsorg om folkhälsan eller andra lika viktiga skäl.

Sedan den 1 juli 1.971 gäller en ny lag (1971: 238) om hemförsälj—l ning m. m. Den innebär att konsumenten har rätt att under vissa förut- sättningar frånträda ett köpeavtal inom en vecka (”ångerveckan”).

De köplagssakkunniga behandlar f.n. frågan om att införa tvingan- - de civilrättsliga regler till konsumenternas skydd 'i en särskild konsu-

• Sida 58
•  Original

Prop. 1972: 33 58

mentköplag. Utredningen kommer bl.a. att ta upp olika frågor om vilka rättigheter konsumenterna bör ha då varan är behäftad med fel. En viktig fråga i detta sammanhang är formerna för prövning av tvis- tcr i samband med köp och tillhandahållande av varor. När det gäller reklamationstvister är allmänna reklamationsnämndens verksamhet 'av stor betydelse. Nämnden har på försök inrättats av konsumentrådet. lnom justitiedepartemcntet pågår arbete med ett förslag om ett för— enklat rättegångsförfarandc vid tvister om mindre värden. Förslaget syftar till att ytterligare förbättra rättsskyddet, främst för konsumen- terna.

Inom kreditköpkommittén utreds den rättsliga regleringen av av- betalningsköp och andra former av konsumtionskredit. Kreditköpkom- mittén har därvid att i första hand beakta konsumenternas intressen.

Resegarantiutredningen föreslår i betänkandet (Ds H 1972: 1) Ny re- segarantilag att den nuvarande tidsbegränsade lagen görs permanent och att skyddet för sällskapsresenärer utvidgas.

Fr. o. m. är 1972 gäller en ny livsmedelslag (1971: 511.) med grund- läggande bestämmelser om livsmedels beskaffenhet, hantering, märk- ning och saluhållande. Lagens väsentliga syfte är att på olika sätt till- godose konsumenternas intressen. Livsmedelsverket svarar för lagens tillämpning.

Slutligen kan nämnas sådana konsumentpolitiska åtgärder som har till huvudsakligt syfte att sprida upplysning om egenskaperna hos olika va- ror och tjänster på grundval av vad som kommer fram genom under- söknings- och provningsverksamhet.

Flera institutioner arbetar med hithörande frågor. Konsumentinstitu- tet verkar för att arbetsförhållanden i enskilda hem och kollektiva hus- håll rationaliseras samt att produktion och konsumtion inriktas på goda och ändamålsenliga konsumentvaror. Statens konsumentråd följer kon— sumentforskning och konsumentupplysning samt stöder och organiserar frivilligt samarbete mellan forskningsintressenter. Vidare främjar rå- det initiativ till forskning och upplysning som är till nytta för konsu- menterna. Rådet bedriver också egen verksamhet i samma syfte. VDN verkar med statligt stöd för användning av upplysande varudeklara- tioner.

Som ett viktigt komplement till den nu berörda upplysningsverksam- heten bör nämnas den del av SPK:s utrednings- och informationsverk- samhet som rör konsumentpriser.

Konsumentpolitikens inriktning

Konsumentpolitiken måste utgå från en viss uppfattning om indivi- dernas roll och ställning i ekonomin. Under de senaste decennierna har flera faktorer i grunden förändrat medborgarnas levnadsförhål-

• Sida 59
•  Original

Prop. 1972: 33 59

landen. Några karakteristiska drag i vårt nuvarande ekonomiska sy- stem har särskild betydelse för konsumenternas situation.

Konsumenterna ställs i dag inför ett mycket stort utbud av varor och tjänster. Detta består av hundratusentals olika produkter och produkt- varianter. Detta utbud förändras mycket snabbt. Nya eller i olika avse- enden ändrade produkter introduceras ständigt på marknaden. samti- digt som gamla försvinner. De nya produkterna kännetecknas ofta av en ökad förädlingsgrad, vilket betyder att allt mer av hushållens ar- bete övertas av industriell eller liknande verksamhet.

Den här antydda utvecklingen har från många synpunkter varit av stort värde för konsumenterna. Den är ett uttryck för att den mate- riella nöd som utmärkte gårdagens samhälle i stor utsträckning har försvunnit. Konsumenterna har möjlighet att välja bland ett mycket varierande utbud av produkter. Det förhållandet att hushållen numera kan köpa allt mer av hel- eller halvfabrikat har vidare varit en orsak till att båda makarna nu kan förvärvsarbeta utanför hemmet.

Den ekonomiska miljö, där denna utveckling försiggår, är vad som brukar benämnas en marknadsekonomi. Enligt den ekonomiska teorin fungerar detta system så, att utbudet på marknaden visserligen initieras av producenterna men att det är konsumenternas fria val, som avgör utbudets innehåll och sammansättning. En grundläggande förutsättning för att marknadsekonomin skall fungera på det sätt som avses är att konsumenterna har full överblick över och är orienterade om de olika utbudens reella innebörd och inbördes värde samt handlar rationellt på grundval av dessa kunskaper.

Uppenbart är att påtagliga brister föreligger i dessa hänseenden. Konsumentens möjligheter att överblicka utbudet och värdera olika alternativ är nämligen begränsade. Det torde exempelvis vara svårt för en enskild konsument att bedöma nyttan av att skaffa maskinell ut- rustning till hushållsarbetet eller av att utföra vissa uppgifter själv i jämförelse med att köpa tjänster utifrån. Dessutom påverkas konsu- menten i sin valsituation av företagens reklam, som ofta brister i fråga om informativt innehåll.

Värdet av det ökande utbudet är inte entydigt från konsumentsyn- punkt. Visserligen har konsumenterna numera rika möjligheter att till- fredsställa långt mer än sina primära behov. Men det är inte givet att utbudet på marknaden avspeglar den sammansättning av levnadsstan- darden, som skulle bli resultatet av ett från producentintressen fritt och självständig val, grundat på konsumenternas bedömning av hur denna standard på något längre sikt bör vara för att leda till största möjliga behovstillfredsställelse. Marknaden förmår med andra ord inte att re- gistrera konsumenternas önskemål och bedömningar på annat sätt än genom ett konstaterande i efterhand om en viss produkt köps eller ej. Introduktionen av en ny produkt har i många fall föregåtts av stora

• Sida 60
•  Original

Prop. 1972: 33 . 60

investeringar i produktion och marknadsföring, vilket i sin tur leder till att ett s.k. köpmotstånd möts med ytterligare ansträngningar att bryta ner detta motstånd, dvs. att övertyga konsumenterna om att produkten svarar mot deras behov. Det kan därför hävdas att behov ofta uppstår eller skapas genom produktutveckling eller produktför- nyelse och att konsumenterna inte getts möjlighet att avväga dessa behov mot andra.

Samtidigt kan produktförnyelsen eller produktförändringcn innebära att vissa produkter inte längre tillhandahålls, därför att de inte längre efterfrågas i tillräckligt stor skala eller därför att lönsamheten av de nytillkommande produkterna bedöms vara större. Detta gäller för så- väl varor som tjänster.

Vad jag nu sagt kan innebära att en de] av våra produktionsresur— ser används till sådant som endast marginellt eller inte alls ökar män- niskornas välfärd. Den privata konsumtionen ökar visserligen ständigt, men det är inte därmed givet, att konsumenterna upplever en i varje avseende motsvarande standardstegring.

En annan sida av marknadsekonomin är att den kan sägas inne- bära visst slöseri med tillgångar i såväl producent- som konsument- ledet genom att åtskilliga produkter utvecklas och saluförs titan fram- gång eller med uppenbara brister från konsumentsynpunkt. Konkur- rensen mellan företagen på marknaden resulterar i många fall också i till synes meningslösa produktskillnader.

De brister och svagheter som från konsumenternas synpunkt otvivel- aktigt vidlåder marknadsekonomin får emellertid inte-undanskymma det faktum, att detta system för organisation av produktion och kon— sumtion ändå innebär stora fördelar för konsumenterna i fråga om effektivitet och valfrihet. Konsumentpolitikens uppgifter bör därför utformas mot bakgrund av att den skall bedrivas i ett marknads- system, där besluten om produkter, priser och konsumtionsval fattas av ett stort antal individer och under starkt skiftande förutsättningar. Inte minst bestäms konsumentpolitikens uppgifter av det förhållandet, att vår ekonomi är öppen gentemot utlandet. Ungefär en fjärdedel av den totala förbrukningen i vårt land består av utifrån köpta pro- dukter.

Jag har tidigare angett några av de sammanhang där konsumen- ternas möjligheter att styra utvecklingen allvarligt begränsas under rådande förhållanden. En självklar utgångspunkt för politiken är att konsumenterna i många sammanhang har en svag ställning i förhållande till producenter, distributörer och marknadsförare.

Härtill kommer, att den enskilde konsumenten som part i köp- och avtalsförhållanden i många situationer behöver samhällets stöd för att hävda sin rätt och skyddas mot otillbörliga affärsmetoder och andra liknande företeelser av skilda slag. Ofta krävs lagstiftning för att få till

• Sida 61
•  Original

Prop. 1972: 33 61

stånd ett bättre konsumentskydd. Jag har i det föregående lämnat exempel på att samhället gripit in med sådan lagstiftning.

Målet för den del av konsumentpolitiken som jag här avser att be- handla är att stödja konsumenterna och förbättra deras ställning på marknaden. .1 första hand kan detta ske genom att hushållens möjlighet att planera den egna verksamheten förbättras. Detta kan ske bl. a. genom att hushållen förses med bättre information om marknadens utbud och om olika sätt att tillgodose de egna behoven. "Det är också viktigt att informationsflödet i den andra riktningen, nämligen från konsumen- terna till producenterna, utökas och förbättras _så att produktionen på- verkas på ett sätt som innebär en bättre anpassning till konsumen- ternas behov. Samtidigt bör större krav ställas på producentsidans egen informationsverksamhet och underlaget för producentsidans be- slut om urval, utveckling och marknadsföring av produkter..

Betydelsefulla insatser för konsumenterna har gjorts bl.a. av de myndigheter, som f.n. verkar på det konsumentpolitiska området, och av konsumentkooperationen. Den verksamhet som samhället bedriver på detta område bör emellertid på grundval av de allmänna riktlinjer. som nyss angetts, byggas ut och förnyas. Behovet av en aktiv kon- sumentpolitik omfattar i hög grad de konsumenter som från olika synpunkter har sämre resurser än flertalet. Sålunda har låginkomst- utredningen visat att stora grupper människor är ekonomiskt, socialt och utbildningsmässigt svaga. Det kan antas, att dessa människor ock- så har svårt att hävda sig som köpare, bl. a. på grund av att de inte förmår tillgodogöra sig det stöd som samhället ger konsumenterna. Även sådana grupper som invandrare och handikappade kan ha svårt att få sina behov tillgodosedda. Konsumentpolitiken bör därför i högre grad än f.n. inriktas på att tillvarata dessa svaga gruppers intressen.

I det följande kommer jag att ange några huvuddrag i den framtida konsumentpolitiken. Jag kommer därvid att använda vissa begrepp som torde kräva en närmare precisering. Tidigare har begreppen forskning och upplysning använts för den verksamhet som bedrivs av konsument- institutet och konsumentrådet. Benämningarna utredning och infor- mation är emellertid vidare och täcker därför bättre den kommande in- riktningen. Det är sålunda inte fråga främst om forskning utan om utrednings- och undersökningsverksamhct över huvud taget beträffande konsumenternas resursutnyttjande. Genom att införa begreppet in— formation markeras, att det inte bara gäller den hittillsvarande upplys— ningen till konsumenter utan även information till producenter och distributörer, i utbildningssammanhang m.m. Med begreppet produ- center avser jag slutligen de företag och institutioner, både enskilda och offentliga, som svarar för utbudet av varor och tjänster på mark- naden. Häri inbegrips således även marknadsförare och distributörer.

• Sida 62
•  Original

Pl'Op. 1972: 33 62

För att den av utredningen föreslagna konsumentpolitiken skall kunna förverkligas föreslås att verksamheten ges en bred inriktning. Frågor om konsumenternas köp och användning av varor och tjäns— ter berör endast en begränsad del av konsumentpolitiken. Konsu- menternas val mellan olika varianter av en viss produkt kan enligt utredningen i viss mån betraktas som ett sista förhållandevis okom- plicerat steg i en invecklad beslutsprocess. Andra bcslutssituationcr kan ställa konsumenterna inför svårare och mera betydelsefulla avgöran- den. Konsumentpolitiken måste därför utgå från konsumenternas hela situation. Utredningen anser att konsumentpolitiken måste utgå från hur hushållen fungerar i samspel med andra enheter i samhällseko- nomin. Ett konsumentpolitiskt problem föreligger när konsumenter- nas faktiska situation inte medger en godtagbar uppfyllelse av de mål som gäller för samhällsarbetet.

Remissinstanserna ställer sig i allmänhet bakom tanken på att kon- sumentpolitiken i större utsträckning skall inriktas på konsumenternas mera övergripande bcslutssituationcr. Däremot anmäler flera instanser tveksamhet till att låta begreppet konsumentpolitik omspänna så stor del av samhällsproblemen som utredningen avser.

För egen del anser jag att det ligger i linje med målen för konsu- mentpolitiken att verksamheten i större utsträckning än f.n. inriktas mot hushållens större planeringsfrågor. En sådan inriktning behöver emellertid inte innebära att konsumenternas behov av stöd vid val mellan olika produkter eftersätts. Detta sammanhänger med inrikt- ningen av informationsverksamheten, som jag återkommer till- i det följande.

Beträffande avgränsningen av det konsumentpolitiska området ställer jag mig i likhet med flera remissinstanser avvisande till att hänföra alla samhällsproblem, där en godtagbar måluppfyllelse inte föreligger, till konsumentpolitiken. I och för sig är detta en terminologisk fråga. Det avgörande är, som flera remissinstanser påpekar, hur de konsument- politiska organens verksamhet inriktas. Den terminologiska frågan har emellertid en viss betydelse. En alltför vidlyftig definition av konsu- mentpolitiken kan skapa förvirring i den politiska debatten.

Att förverkliga de mål som uppställts för samhällsarbetet kräver in- satser inom skilda områden. Konsumentpolitiken är ett av dessa om— råden. Begreppet konsumentpolitik bör avse de problem som samman- hänger med konsumenternas köp och användning av varor och tjäns- ter, som bjuds ut på den privata marknaden eller på marknader som arbetar enligt likartade principer. En sådan avgränsning hindrar inte att man kan lägga konsumentpolitiska aspekter på många andra samhälls- problem, men dessa aspekter bör bedömas inom resp. sektor av den offentliga verksamheten. Att beteckna exempelvis miljövård och regio-

• Sida 63
•  Original

Prop. 1972: 33 63

nalpolitik som konsumentpolitiska frågor skulle emellertid medföra be- greppsförvirring.

Den breda inriktningen av konsumentpolitiken som utredningen före- språkar kommer särskilt till uttryck i den verksamhet som givits benäm— ningen hushållsekonomiska undersökningar. Utgångspunkten för dessa är utredningens uppfattning, att konsumentpolitiken måste utgå från en bred analys av konsumenternas hela situation. Utredningen anför att man måste analysera hushållens roll och problem i den samhällsekono- miska produktionskedjan med hushållen som infallsvinkel. Utredningen anser att det i stor utsträckning saknas metoder för att göra sådana un- dersökningar. De systemanalytiska metoder som används inom de eko- nomiska vetenskaperna anvisas som en möjlig metod.

Remissinstanserna motsätter sig i allmänhet inte att hushållsekono- miska undersökningar blir en utgångspunkt för det konsumentpolitiska arbetet. Några instanser tillmäter undersökningar av detta slag stor be- tydelse.

Enligt min uppfattning är det självklart att utgångspunkten för kon- sumentpolitiken måste vara kunskap om konsumenternas faktiska situa- tion. Att på olika sätt inhämta sådan kunskap samt att aktivt försöka fånga upp konsumentproblem bl. a. genom en lokal konsumentpolitisk verksamhet ser jag som en naturlig utgångspunkt för konsumentpolitiken. Begreppet hushållsekonomiska undersökningar kan emellertid avse olika typer av utredningar. Begreppet kan för det första avse sådana under- sökningar som syftar till att utröna hushållens sätt att fylla olika funk- tioner. Sådana utredningar har i en del sammanhang benämnts hushålls- vaneundersökningar. För det andra kan begreppet stå för sådana beräk- ningar som syftar till att klarlägga den hushållsekonomiska nyttan av olika varor och tjänster. Slutligen kan avses mera grundläggande forsk- ning om hushållens roll och situation i samhällsekonomin. Konsument- utredningen lägger uppenbarligen huvudvikten vid den sistnämnda typen av undersökningar.

Hushållsvaneundersökningar och olika former av nyttokalkyler är en- ligt min mening naturliga led i det konsumentpolitiska arbetet. Hushålls- vaneundersökningar bör spela en väsentlig roll för att kartlägga konsu- menternas problem. Vidare bör i ökad utsträckning beräkningar göras av den hushållsekonomiska nyttan av olika varor och tjänster. Båda dessa slag av utredningar ligger väl i linje med den inriktning mot mera över- gripande frågor som jag förordat i det föregående. Vad slutligen gäller den mera grundläggande analysen av hushållens situation delar jag ut- redningens och flera remissinstansers bedömning att sådan verksamhet i stor utsträckning måste komma att avse metodutvecklingsarbete av forsk- ningskaraktär. Därför anser jag det inte tillrådligt att nu göra det kon- sumentpolitiska arbetet beroende av sådana analyser, för vilka det ännu inte finns tillfredsställande metoder. Det är emellertid ett konsument-

• Sida 64
•  Original

Prop. 1972: 33 64

politiskt, liksom ett allmänpolitiskt intresse att sådana metoder utvecklas. Forskning med sådan inriktning bör därför stödjas inom. ramen för kon— sumentpolitiken.

Utredningen anför att en bedömning av konsumentproblemen måste utgå från en uppfattning om konsumenternas behov. Härvid åsyftas en normativ behovsbedömning. Behoven är således enligt utredningens upp- fattning inte identiska med konsumenternas anspråk eller efterfrågan av olika produkter. Som exempel på detta förhållande anför utredningen att många konsumenter har ett kosthåll som inte fyller rimliga krav på nä- ringsriktighet. Det understryks av utredningen att den angivna skillna- den mellan behov och anspråk endast avser problemanalysen. Avsikten anges inte vara att beröva konsumenterna deras valfrihet.

Det är främst de remissinstanser som på något' sätt representerar pro- ducenterna som haft synpunkter på utredningens överväganden i denna del. I allmänhet ställer sig dessa instanser kritiska till utredningens utta— landen. De menar att konsumentpolitiken bör utgå från konsumenternas subjektiva behov. Undantagen härifrån bör avse rena säkerhetsfrågor.

Jag har tidigare anfört att målet för konsumentpolitiken bl. a. är att stödja konsumenternaoch därmed tillvarata deras intressen. Jag har ock- så anfört att konsumentpolitiken bör inriktas på att fånga upp och ana- lysera konsumenternas problem. Vid denna analys måste självfallet en bedömning göras av vad som är i konsumenternas intresse eller annor- lunda uttryckt vad som är konsumenternas behov. Vidare påpekade jag vissa brister i marknadsekonomins sätt att fungera. Härav följer att konsumentpolitiken inte kan arbeta under förutsättningen att konsumen- ternas behov är identiska med den efterfrågan som kan registreras på en från många synpunkter ofullständig marknad. Analysen av konsumenter- nas problem och förslag till åtgärder måste således i allmänhet innefatta en normativ bedömning av behoven.

Det är inte svårt att finna exempel på hur man inom konsumentpoli— tiken gjort normativa bedömningar av medborgarnas behov. De rikt- värden för en näringsriktig kost, som används i kostupplysning, innebär en behovsbedömning. Samma slag av bedömningar förekommer också vid varuprovningar. Även de krav VDN ställer för att tillåta varude- klaration av flytvästar innebär en normativ behovsbedömning. Det kan naturligtvis hävdas att sådana bedömningar påverkar producenterna och därmed i viss mening begränsar konsumenternas valfrihet. Av de exempel jag nyss lämnade torde dock framgå, att denna begränsning är av den karaktären att konsumenterna knappast kan uppleva den som minskad valfrihet utan snarare som en ökad möjlighet att undvika olämpliga produkter. Denna typ av bedömningar kommer även framde- les att vara ett naturligt led i det konsumentpolitiska arbetet. Det bör emellertid understrykas att en bedömning av behoven även måste inne-

• Sida 65
•  Original

Prop. 1972: 33 65

fatta en bedömning av de kostnader som blir följden av olika krav på produkters utförande m. m.

Utredningen framhåller att det blir nödvändigt i det konsumentpoli- tiska arbetet att använda andra medel än upplysning och att inrikta in- formationsverksamheten på andra målgrupper än konsumenterna. Jag vill först ta upp frågan om information till producenterna.

Mot bakgrund av uppfattningen att konsumenternas köpval har en be- gränsad betydelse för företagens produktutveckling ser utredningen det som en huvuduppgift för konsumentpolitiken att i samråd med produ- centerna försöka finna vägar för att nå en bättre konsumentanpassnjng av producenternas politik. Utredningen understryker att samarbetet inte skall bygga på någon direktivrätt för de konsumentpolitiska organen. Någon invändning mot tanken att den konsumentpolitiska verksamheten skall innefatta samarbete med producentsidan har inte kommit fram vid remissbehandlingen.

Det kan i anslutning härtill framhållas, att redan de nuvarande konsu- mentorganens verksamhet har påverkat producenterna. Jag vill erinra om konsumentinstitutets provningar av olika hushållskapitalvaror. Den— na verksamhet har, vilket visats i flera sammanhang, haft en direkt pro- ducentpåverkande effekt. Ett annat exempel utgör den färgteveunder- sökning som utfördes år 1970. Den genomfördes så att apparaterna kunde förbättras omedelbart. Det samarbete med producenterna, som utredningen uttalar sig för, kan således ses som en fortsättning av det sätt att arbeta som de konsumentpolitiska organen f.n. använder. Jag ansluter mig till utredningens bedömning att en sådan producentpåver- _ kan i många fall är ett effektivare konsumentpolitiskt medel än tra- ditionell konsumentupplysning. Detta hänger samman med konsumen- ternas begränsade möjligheter att genom sitt konsumtionsval påverka fö- retagens produktutveckling. Det kan i många fall vara rationellt att de konsumentpolitiska organen vänder sig direkt till producenterna för att åstadkomma förbättringar av olika förhållanden. Ett sådant samarbete bör vara till fördel även för producenterna. Konsumentorganen kom- mer att ha värdefull kunskap om såväl konsumenternas förhållanden som olika produkters egenskaper. Producenterna kommer genom sam- arbete med konsumentorganen att få tillgång till denna kunskap.

Några remissinstanser har förordat att de konsumentpolitiska organen skall utrustas med särskilda påtryckningsmedel för att kunna påverka producenterna. KF-LO-TCO föreslår sålunda att producentpåvcrkan bör ske i samma former som används när samhället ingriper enligt kon- kurrensbegränsningslagen. Enligt min uppfattning är det naturligt att i första hand försöka åstadkomma resultat genom ett frivilligt samarbete med producenterna i obundna former. Först om det inte visar sig möj- ligt att på detta sätt tillvarata väsentliga konsumentintressen bör andra former övervägas. F.n. saknas också underlag för att bedöma i vilka

• Sida 66
•  Original

Prop. 1972: 33 66

frågor det kan vara aktuellt att närmare fastställa formerna för samver- kan med producentsidan.

Beträffande informationen till konsumenterna anför utredningen att upplysningsverksamheten bör inriktas på hushållens större planeringsfrå- gor. Information om olika produktvarianter bör i ökad utsträckning läm- nas genom varudeklarationer. Utredningen föreslår att varudeklaratio- nerna förbättras i olika avseenden. I fråga om deklarationernas innehåll förordas, att bruksegenskaper skjuts i förgrunden. Utredningen fäster stor vikt vid utbildning i konsumentkunskap. Vidare anses att ett syfte med informationen bör vara att skapa debatt i konsumentpolitiska frå- gor.

Remissinstanserna ställer sig i allmänhet bakom utredningens förslag angående informationsverksamhetens inriktning. Några remissinstanser är dock tveksamma till tanken att prioritera varudeklarationsförfarandet framför konsumentupplysning i andra former. Några instanser menar, att dessa olika sätt att informera konsumenterna inte kan ersätta varandra. Vidare pekas på svårigheterna att åstadkomma bruksorienterade varu- deklarationer. Jngen instans förnekar dock att varudeklarationerna är ett viktigt konsumentpolitiskt medel som bör vidareutvecklas. Flera instanser framhåller i likhet med utredningen vikten av utbildning.

Innan jag övergår till att redovisa min syn på hithörande frågor vill jag erinra om att jag med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallat en sakkunnig med uppgift att utreda vissa principfrågor i samband med varudeklarationer. Dessa frågor rör dels konsekvenser- na av ett obligatoriskt varudeklarationsförfarande för vissa varugrup- per, dels förutsättningarna för att uppställa grundkrav som villkor för att tillåta varudeklaration. Vid min anmälan av denna fråga för Kungl. Maj:t anförde jag även, att en särskild arbetsgrupp med re- presentanter för statens konsumentråd och VDN har påbörjat ett ut- vecklingsarbete, som syftar till att göra varudeklarationerna bättre an- passade till konsumenternas behov av information om varornas egenska- per från användningssynpunkt. Jag förutskickade vidare att jag skulle komma att föreslå inrättandet av ett konsumentverk, som skulle överta uppgifterna att vidareutveckla varudeklarationsverksamheten.

För egen del anser jag utredningens förslag beträffande informa- tionsverksamheten ligga väl i linje med vad jag tidigare förordat om konsumentpolitikens inriktning. En sådan inriktning behöver inte in- nebära, att konsumenternas behov av information vid val mellan olika produkter eftersätts. Huvudprincipen härvidlag bör vara att det skall åligga företagen att lämna sådan information. Härvid erbjuder varudeklarationsförfarandet en möjlighet som ligger nära till hands. Varudeklarationer har från konsumentsynpunkt bl. a. fördelen av att vara tillgängliga vid köptillfället. I den hittillsvarande varudeklara— tionsverksamheten har det emellertid varit svårt att tillräckligt snabbt

• Sida 67
•  Original

Prop. 1972: 33 67

få fram deklarationer som varit anpassade efter konsumenternas be- hov av information och att sprida användningen av sådana deklara- tioner. Det utredningsarbete som jag tidigare hänvisade till är därför av väsentlig betydelse. Det kommer framgent att vara en viktig upp- gift inom konsumentpolitiken att utveckla varudcklarationssystemet _ och att verka för att varudeklarationer kommer till användning i mera vidsträckt omfattning.

Jag delar vidare utredningens och flera remissinstansers bedömning av utbildningens betydelse. Det torde vara ett på sikt effektivt kon- sumentpolitiskt medel att genom olika former av utbildning medverka till att konsumenterna blir bättre i stånd att bedöma och tillgodose de egna behoven. En konstruktiv debatt om konsumentproblemen anser jag vidare vara en förutsättning för att konsumentpolitiken skall kun- na vidareutvecklas. Det utredningsmaterial som tas fram i det kon- sumentpolitiska arbetet bör kunna användas som underlag för en så- dan debatt.

Konsumentverkets uppgifter och ställning

Konsumentutredningcn föreslår att konsumentpolitiken i central in- stans huvudsakligen skall handhas av ett konsumentverk. Samtidigt föreslås att verksamheten vid konsumentinstitutet, konsumentrådet och VDN upphör. Beträffande SPK anför utredningen, att denna myn- dighet med hänsyn till sina speciella arbetsuppgifter bör bibehållas i sin fristående form.

Remissinstanserna ställer sig med få undantag bakom tanken på att inrätta ett konsumentverk enligt utredningens förslag. Några instanser anför dock att åtminstone delar av den verksamhet som bedrivs vid SPK bör ingå i konsumentverket.

För egen del tillstyrker jag utredningens förslag om att inrätta ett konsumentverk. Därigenom uppnås bättre möjligheter att effektivisera den nuvarande verksamheten och att vidareutveckla det konsument- politiska arbetet enligt de riktlinjer som jag förordat i det föregående. Jag delar vidare utredningens bedömning beträffande SPK, vars uppgifter är av sådan art att verksamheten inte naturligen kan inordnas i ett kon- sumentverk. Huruvida någon del av nämndens verksamhet bör inordnas i verket får prövas i annat sammanhang. SPK bör sålunda nu lämnas utanför övervägandena om ett konsumentverk.

Beträffande konsumentverkets uppgifter bör enligt min uppfattning den verksamhet, som skall bedrivas av verket, ses som en naturlig vidare- utveckling av de konsumentpolitiska aktiviteter, som f.n. pågår. Ut- gångspunkter för mina överväganden om konsumentverkets uppgifter och organisation är sålunda dels nuvarande verksamhet vid konsumentinsti- tutet, konsumentrådet och VDN, dels de allmänna riktlinjer för konsu-

• Sida 68
•  Original

Prop. 1972: 33 68

mentpolitiken som jag redovisat i det föregående. Jag vill under hänvis- ning till vad jag tidigare anfört framhålla att det inte nu är möjligt att göra det konsumentpolitiska arbetet beroende av den typ av hushålls- ekonomiska undersökningar som konsumentutredningen förordar.

Jag har tidigare angivit att målet för konsumentpolitiken bör vara att stödja konsumenterna och förbättra deras ställning på marknaden. En- ligt min uppfattning bör därför det huvudsakliga målet för konsument- verkets arbete vara att stödja hushållen i deras strävan att utnyttja sina resurser så att de egna behoven tillgodoses. För att förverkliga detta mål skall konsumentverket bedriva utrednings- och informations- verksamhet. Häri ligger en skillnad gentemot andra myndigheter som — med en angiven konsumentpolitisk målsättning — sysslar med lagtill- lämpning. Sådana myndigheter kan i vissa fall tillgripa tvångsmedel. Informationsverksamheten spelar därför inte någon avgörande roll i dessa myndigheters arbete.

I den fortsatta redogörelsen för den verksamhet som konsumentverket bör bedriva vill jag anknyta till det synsätt som vuxit fram ur erfaren- heterna av programbudgetcring. Jag vill i detta sammanhang hänvisa till vad chefen för finansdepartementet anfört härom i prop. 1972: 1 (bil. 2, punkt 10). Syftet med programbudgetering kan sägas vara att skapa för— utsättningar för att träffa mer medvetna val, öka rationaliteten i besluts- fattandet och därmed främja en bättre hushållning med knappa resur- ser. Programbudgetering bör även underlätta en lämplig rollfördelning mellan olika beslutsnivåcr. Detta innebär att beslut rörande målinrikt- ning av verksamheten förläggs till högre beslutsnivåer, medan beslut rörande vad av medel och metoder förläggs till lägre nivåer när förut- sättningar härför finns. Vid en genomförd programbudgetcring bör bud- getprövningen bli målinriktad, vilket innebär att större uppmärksamhet ägnas verksamhetens resultat och följderna för medborgarna. Efter sam- råd med chefen för finansdepartementet har jag kommit fram till att detta synsätt bör lämpa sig väl för den verksamhet som konsumentverket skall bedriva.

Programindelningen kan ske på flera olika sätt. Ett sätt är att utgå ifrån de olika konsumentkategorier som verksamheten avser. En annan indelningsgrund är de olika kategorier av varor och tjänster som hus- hållen konsumerar. Av praktiska skäl torde emellertid inte någon av dessa indelningsgrunder vara möjlig. Däremot är det praktiskt möjligt och f. ö. nära till hands att dela in verksamheten efter verkets båda cen- trala uppgifter, utredning och information. Beträffande programmens namn förordar jag för den förra uppgiften utredning och producentkon— takt och för dcn senare information och utbildning.

Vad beträffar målen för programmen anser jag, att en huvudupp- gift inom programmet för utredning och producentkontakt blir att skaffa kunskap om konsumenternas förhållanden i olika avseenden

• Sida 69
•  Original

Prop. 1972: 33 69

samt att ange möjligheter till ett resursutnyttjande som ger konsumen- terna bättre förutsättningar att tillfredsställa de egna behoven. En annan uppgift blir att påverka producentsidan i samma syfte. Denna uppgift innefattar i och för sig informationsåtgärder men den hänger så nära samman med utredningsverksamheten att den lämpligen bör hänföras till detta program. I en utredningsverksamhet med det mål som nu an— givits kan flera olika slag av konsumentproblem aktualiseras. Dessa kan vara av den karaktären att de kräver åtgärder som inte verket har möjlighet att vidta. En uppgift bör därför vara att uppmärksamma sådana problem och bringa dem till ansvariga organs kännedom. Om exempelvis ny lagstiftning på något område synes behövlig, bör verket göra framställning till Kungl. Maj:t.

För programmet information och utbildning blir det huvudsakliga målet att ge konsumenterna den information som blir resultatet av ut- redningsverksamheten. Härutöver bör även annan information lämnas, som är av intresse för konsumenterna. Det kan exempelvis gälla konsu- menternas rättigheter i olika avseenden.

Det ankommer på Kungl. Maj:t att meddela närmare föreskrifter om arbetet inom verket. Jag vill emellertid i detta sammanhang något pre- cisera hur arbetet bör inriktas. Härvid synes det lämpligt att dela upp de båda programmen i delprogram. Först uppehåller jag mig vid pro- grammet för utredning och producentkontakt. Tidigare nämnde jag att det av praktiska skäl inte var möjligt att göra indelning i program efter de olika kategorier av varor och tjänster som hushållen konsumerar. Det är emellertid både möjligt och lämpligt att göra en sådan indelning av programmet utredning och konsumentkontakt. Indelningen kommer således att utgå från hushållens konsumtion. Mot denna konsumtion svarar ofta vissa funktioner som hushållen har att fylla. Med dessa utgångspunkter kan följande delprogram anges.

Det första delprogrammet bör avse utrednings- och kontaktvcrksam— het med avseende på livsmedel och den däremot svarande funktionen mathållning. Generellt kommer målen för delprogrammen att samman- falla med huvudprogrammets mål med avseende på den konsumtion som hänförs till vart och ett av delprogrammen. Sålunda blir målet för delprogrammet mathållning dels att skaffa kunskap om konsumen- ternas förhållanden med avseende på livsmedelskonsumtion och mat- hållning, dels att ange möjligheter till ett resursutnyttjandc som ökar konsumenternas behovstillfredsställelsc i vad avser nämnda konsum- tionsområdc, dels att påverka producentsidan i samma syfte. Till del- programmet bör föras även annan konsumtion som i något avseende hänger nära samman med livsmedel och mathållning,

Utredningen anser att det samlade ansvaret för utredningsverksamhet m.m. för de kollektiva hushållen bör falla på institutet för storhushål- lens rationalisering. Några remissinstanser anför emellertid att institutet

• Sida 70
•  Original

Prop. 1972: 33 70

inte har tillräckliga resurser för denna uppgift. Härvid pekas särskilt på behovet av tekniska provningar av storhushållens utrustning. För egen del anser jag inte att denna typ av verksamhet bör ankomma på verket annat än som uppdragsprovning i den utsträckning ledig kapacitet före- ligger. Däremot bör verket självfallet även uppmärksamma det utbud på marknaden som de kollektiva hushållen svarar för.

Det andra delprogrammet bör avse bostadens inredning och utrust- ning. Den konsumtion som sammanhänger med möblering, belysning, hygienutrustning, hemelektronik m.m., bör även hänföras till delpro- grammet. Beträffande själva bostadcn vill jag erinra om att en särskild myndighet — bostadsstyrelsen —— har till uppgift att främja bostadsför- sörjningen. "[ styrelsens uppgift ingår bl.a. konsumentupplysning om bostäder. Även andra offentliga eller statsunderstödda organ har upp- gifter inom detta område. Jag tänker särskilt på kommunernas ansvar för bostadsförsörjningen på det lokala planet och statens planverks an- svar på området.

Av vad jag anfört framgår att frågor som rör själva bostaden i huvud- sak faller utanför konsumentverkets arbetsområde.

Det tredje delprogrammet bör avse beklädnad. Det kan vara na- turligt att till detta delprogram hänföra även annan konsumtion av textilier.

Det fjärde delprogrammet bör avse fritidsaktiviteter och resor samt sådan konsumtion som inte naturligen kan hänföras till något annat del- program.

I ett särskilt betänkande har utredningen lämnat förslag till konsu- mentpolitiska åtgärder beträffande bilar. Remissinstanserna har i all- mänhet varit positiva till dessa förslag. För egen del anser jag att för- slagen i huvudsak ligger 'i linje med den allmänna inriktningen av kon- sumentpolitiken som jag tidigare förordat. Det bör ankomma på verket att inom ramen för delprogrammet fritid, resor m.m. närmare pröva utredningens förslag till åtgärder. Jag är inte nu beredd att ta ställning till utredningens förslag om obligatorisk besiktning av personbilar i samband med överlåtelse. Denna fråga liksom frågan om kontroll av bilreparationsverkstäder kommer att övervägas ytterligare.

Jag övergår nu till att närmare ange de konkreta arbetsuppgifterna för programmet utredning och producentkontakt. Dessa uppgifter kom- mer i huvudsak att gälla också för vart och ett av delprogrammen.

Grundläggande för arbetet blir att utröna hur hushållen tillfreds- ställer olika behov eller fullgör olika funktioner. Jag vill erinra om vad jag tidigare anfört beträffande utredningens förslag om hushållsekono- miska undersökningar. De utredningar jag närmast tänker på i detta sammanhang kan betecknas som hushålIsvaneundersökningar. Jag vill betona att ren forskningsverksamhct inte bör förekomma inom pro- grammet. Hur sådan forskning skall stödjas återkommer jag till i det

• Sida 71
•  Original

Prop. 1972: 33 71

följande. Stort intresse bör emellertid ägnas åt att med sedvanlig utred— ningsteknik försöka kartlägga hushållens sätt att tillgodose olika behov. Det är inte svårt att inom de olika delprogrammen finna exempel på utredningsuppgifter. Utredningen har lämnat några sådana exempel. Inom delprogrammet livsmedel kan en uppgift vara att kartlägga hur hushåll med olika resursförutsättningar löser sina näringsproblem. I. sitt bilbetänkande anför utredningen att en uppgift blir att belysa den fak- tiska bilanvändningcn inom olika hushållstyper och dess betydelse från hushållsekonomisk synpunkt.

Inom programmet bör vidare en allmän övervakning ske av markna- dens utbud. Syftet med denna bör vara att skydda konsumenterna mot produkter som inte fyller rimliga krav på säkerhet och funktion samt att övervaka att varudeklarationsnormerna efterlevs. En övervakning i syfte att skydda konsumenterna bedrivs redan i dag av bl.a. konsumentinsti- tutet. Den omfattar självfallet inte samtliga produkter på marknaden och kommer inte heller framdeles att kunna göra det. Det är emellertid ett viktigt konsumentintresse att bristande säkerhet och funktionsduglighet upptäcks och avhjälps på ett tidigt stadium. Uppgifter om otillfredsstäl— lande produkter kan komma till verkets kännedom exempelvis genom konsumenternas anmälningar till allmänna reklamationsnämnden och KO eller genom de provningar av varor som verket kommer att utföra. Jag återkommer i det följande till frågan om avgränsningen av verkets uppgifter och dess samverkan med andra organ. I detta sammanhang kan emellertid framhållas att i den här antydda uppgiften, såvitt angår livsmedel, ingår att ta del av livsmedelsverkets arbete med motsvarande frågor.

En annan uppgift inom programmet består i att dels utarbeta normer och provningsmetoder för att bedöma olika produkter, dels att utföra el- ler låta utföra provningar. Denna verksamhet kommer att ligga till grund för bl.a. varudeklarationer och jämförande översikter. Jag vill här erinra om vad jag tidigare anfört beträffande varudeklarationer. Hög prioritet bör ges åt att utarbeta ändamålsenliga varudeklarationer. Re- sultatet av det utredningsarbete som jag tidigare nämnt kan framdeles ge anledning till förändrade verksamhetsformer beträffande varudeklara- tioner. Till dess bör dock verksamheten fortsätta som f. n. Konsument- verket övertar således VDst uppgifter och uppbär årsavgifter från tillståndshavare och inkomster från kontrollverksamhetcn.

I det föregående har jag ställt mig bakom utredningens synsätt att konsumentpolitiken bör inriktas på för hushållen större planeringsfrågor. Denna inriktning bör komma till uttryck i detta program. En uppgift bör sålunda bli att undersöka den hushållsekonomiska nyttan av olika produkter. Sådana undersökningar bör syfta till att stödja konsumen- terna när det gäller att analysera de egna behoven. Undersökningarna kan avse den hushållsekonomiska nyttan av exempelvis olika slag av

• Sida 72
•  Original

Prop. 1972: 33 72

maskinell utrustning inom hushållen eller hushållens förtjänst på att utföra vissa sysslor i stället för att köpa tjänster utifrån.

Uppgiften att bedöma den hushållsekonomiska nyttan av olika pro- dukter hänger nära samman med en annan uppgift inom program- men, nämligen uppgiften att kartlägga hushållens möjlighet att ratio- nalisera det egna arbetet. Utredningsverksamhet i detta syfte bedrivs f. n. av konsumentinstitutet, som bl. 3. har studerat inredning och utrustning av kök i syfte att förenkla hushållsarbetet. Mot bakgrund av hushållens begränsade möjligheter att själva göra sådana bedöm- ningar och få till stånd förbättringar bör denna typ av verksamhet fort- sätta och vidareutvecklas inom de olika programmen.

Att utarbeta alternativa möjligheter att fylla vissa funktioner vill jag till sist nämna som en ytterligare uppgift. "Konsumentutredningen anger som exempel på sådan verksamhet utarbetande av kompletta matpro- gram eller bedömning av skilda sätt att lösa hushållens tvättfrågor. Den- na typ av mera övergripande studier ligger väl i linje med den inriktning av konsumentpolitiken som jag tidigare förordat och bör därför utföras inom programmet.

I det föregående har angivits som en uppgift för programmet att på- verka producenterna så att de anpassar sin verksamhet efter konsumen- ternas behov. Jag har framhållit, att för detta visserligen i första hand krävs information men att det är lämpligt att hänföra uppgiften till detta program. För att få till stånd en påverkan kommer verket att behöva överlägga med producentsidan. Verkets eget utredningsmaterial kom- mer i flertalet fall att kunna tjäna som underlag för överläggningarna. Det är därför naturligt att se uppgiften som en direkt uppföljning av utredningsverksamheten. I denna uppgift inbegriper jag också den verk- samhet som syftar till att förmå producenterna att använda varudekla- rationer.

Beträffande programmet för information och utbildning angav jag tidigare att målet för detta bör vara att sprida den information till konsumenterna som blir resultatet av verksamheten inom programmet utredning och producentkontakt. I samband härmed bör även annan in- formation lämnas som är av intresse för konsumenterna.

Konsumentutredningen har, som jag tidigare anfört, presenterat för- slag till vissa allmänna riktlinjer för informationsverksamheten. Jag an- sluter mig i huvudsak till dessa riktlinjer.

I detta sammanhang vill jag endast understryka vad utredningen anfört om vikten av förprövning och effektmätning av informationsåt- gärderna. En sådan granskning är särskilt viktig med tanke på att målet bör vara att nå så många medborgare som möjligt, även resurssvaga konsumentgrupper.

I fråga om indelningen av programmet information och utbildning är det av praktiska skäl knappast möjligt att använda samma indelnings-

• Sida 73
•  Original

Prop. 1972: 33 73

grund som för programmet utredning och producentkontakt. Det är inte heller möjligt att göra en indelning med utgångspunkt i de konsu— mentkategorier som informationen vänder sig till. Det torde ligga när- mast till hands att utgå från de olika medier som används för att sprida informationen. Med denna utgångspunkt föreslår jag följande indel- ning.

Det första delprogrammet bör avse information som sprids genom utbildning. Målet för delprogrammet blir att verka för ökad utbild- ning i konsumentfrågor. Konsumentutredningen har särskilt understru— kit utbildningens betydelse. Med utbildning avses såväl skolutbildning som vuxenutbildning. Vidare understryks utbildningsbehovet hos spe- ciella kategorier som invandrare och handikappade. Utredningen me— nar att uppgifterna för verket blir dels att fästa ansvariga instansers uppmärksamhet på behovet av förbättringar av utbildningen i kon- sumentfrågor, dels att medverka till produktion av läromedel. Vidare blir det enligt utredningen en betydelsefull uppgift att utbilda verkets egen personal liksom annan personal. Många remissinstanser stryker under behovet av utbildning för att förverkliga de konsumentpolitiska målen.

För egen del vill jag instämma i utredningens och remissinstansernas bedömning av utbildningens stora betydelse. Det blir en framträdande uppgift för verket att medverka till förbättringar av utbildningen i konsumentkunskap. Det torde ligga väl i linje med den nuvarande ut— bildningspolitiken att få till stånd en undervisning som påverkar ele- verna till självständigt tänkande och kritiskt värderande konsumenter. Verket bör medverka när läromedel utarbetas samt vidare stödja vuxen— utbildning i konsumentkunskap. Härvid bör samarbete ske med folk- bildningsorganisationerna och andra organ som arbetar i samma syfte.

Det andra delprogrammet bör avse dels sådan information som sprids genom verkets egna publikationer och annat material som framställs inom verket, dels den information som sprids genom press, radio och TV. I likhet med utredningen anser jag att verket bör fortsätta och vi- dareutveckla den verksamhet av detta slag som de nuvarande konsu- mentpolitiska organen bedriver. Det bör ankomma på verket att ta de initiativ till förändringar av nuvarande informationsverksamhet som an- ses påkallade med hänsyn till de riktlinjer som jag förordar för infor- mationsverksamheten och den effektivitet som den nuvarande verksam- heten bedöms ha. Detta gäller särskilt den tidskrift som konsumentin- stitutet nu utger samt den rådgivningsverksamhet till enskilda konsu- menter som institutet bedriver genom att utställningar anordnas och genom att frågor från allmänheten besvaras direkt av härför avdelad personal. Jag återkommer till dessa frågor i samband med att jag be— handlar den regionala och lokala organisationen.

Verket kommer att som central instans ansvara för kontakten med

• Sida 74
•  Original

Prop. 1972: 33 74

företrädare för den regionala och lokala verksamheten. Denna kontakt- verksamhet bör hänföras till ett särskilt delprogram inom programmet. Uppgiften bör vara att förse den regionala och lokala verksamheten med material samt att på annat sätt bistå denna. Vidare bör det vara en upp— gift att ta emot och föra vidare den information som kommer in från regional och lokal nivå.

innan jag övergår till att behandla konsumentverkets organisation vill jag slutligen ta upp ett par principiella frågor beträffande konsu- mentverkets arbete.

Konsumentutredningen anför att en uppgift för verket blir att be- döma effekten av det egna arbetet. Jag vill understryka betydelsen härav. Redovisning av utförda prestationer ingår som en väsentlig för- utsättning för programbudgetering. Det bör därför vara ett naturligt led i verkets arbete att bedöma resultaten av olika insatser. Det kan gälla kontakten med producentsidan, informationen till konsumenterna eller andra åtgärder som vidtas. Resultaten bör ställas i relation till målen för verksamheten och kostnaderna för denna. Sådana bedömning- ar bör tjäna som underlag för att prioritera inom den framtida verksam— heten.

De arbetsuppgifter som jag angivit för konsumentverket kommer att ställa. krav på ett omfattande samarbete med andra myndigheter och institutioner. SPK har uppgifter som delvis nära sammanfaller med konsumentverkets. Som jag tidigare anfört anser jag det emel- lertid inte lämpligt att låta någon del av nämndens verksamhet nu ingå i konsumentverket. .Det krävs emellertid en mycket nära samverkan mel- lan verket och nämnden. En nära samverkan krävs för övrigt med samt- liga myndigheter inom det konsumentpolitiska området.

Samarbete måste vidare ske med de myndigheter och institutioner som övervakar att lagar och förordningar beträffande produkters säker- het efterlevs. Jag har tidigare nämnt livsmedelsverkets arbete. Andra exempel på myndigheter som verket måste samarbeta med är bostads— styrelsen, skolöverstyrelsen, styrelsen för teknisk utveckling m. fl.

På grund av att verkets uppgifter i många fall ligger nära andra myndigheters och institutioners ansvarsområden kan gränsdragnings- problem uppstå och därmed risk för dubbelarbete och konflikter. Detta bör emellertid undvikas genom samarbete mellan de ansvariga myndig- heterna och institutionerna. Gränsdragningen för verkets ansvarsom- råde bör i huvudsak ske enligt följande riktlinjer. Om ett konsument- problem tillhör någon annan myndighets ansvarsområde. är det sålunda den myndighetens uppgift att bedöma problemet och besluta om åt- gärder. Konsumentverkets uppgift blir att belysa problemen från kon— sumentpolitisk synpunkt. Jag vill i detta sammanhang också erinra om den allmänna precisering av begreppet konsumentpolitik som jag tidi— gare anfört.

• Sida 75
•  Original

Prop. 1972: 33 75

Konsumentverkets organisation

Konsumentutredningen föreslår att verket skall ledas av en styrelse med en majoritet av konsumentrepresentanter. För att säkerställa en allsidig sammansättning föreslås en styrelse med 13 ledamöter. Tre ledamöter i utredningen har reserverat sig mot detta förslag och me- nat. att Väsentliga effektivitetsskäl talar för en mindre styrelse med 7—9 ledamöter. Remissopinionen är splittrad i fråga om styrelsens storlek. Såväl utredningens majoritet som reservanterna får stöd av flera remissinstanser. Några instanser menar vidare att näringslivet inte bör beredas plats inom styrelsen.

i likhet med utredningen förordar jag att verket leds av en styrelse. Styrelsen bör få en sammansättning som säkerställer att verkets arbete inriktas på att tillvarata konsumenternas intressen. Vidare bör personer med skiftande erfarenhetsbakgrund beredas plats i styrelsen. Valet av ledamöter bör emellertid inte bindas genom författningsmässiga före- skrifter. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att utse styrelsens le- damöter.

Beträffande styrelsens storlek talar enligt min uppfattning väsentliga effektivitetsskäl för en relativt liten styrelse. Jag förordar att styrelsen får högst sju ledamöter. Detta antal bör kunna säkerställa ett effektivt styrelsearbete, samtidigt som det blir möjligt att utse ledamöter med skiftande erfarenhetsbakgrund.

Några remissinstanser föreslår att någon form av tekniskt—vetenskap- ligt råd inrättas med uppgift bl.a. att samordna stödet till konsument- forskning.

Flera myndigheter lämnar f.n. bidrag till konsumentinriktad forsk— ning. Även konsumcntverket bör kunna stödja och ta initiativ till sådan forskning. Härvid bör som allmän princip gälla att forskningen skall lig— ga i linje med verkets mål och inriktning samt att forskningsresultaten skall kunna komma till praktisk användning. Jag vill här också erinra om vad jag tidigare anfört om grundläggande forskning om hushållens situation. Konsumentverket bör kunna lämna bidrag till sådan forskning. Beträffande formerna för stöd till forskning anser jag att styrelsen för verket bör ha ansvaret för fördelning av tillgängliga medel. Jag är inte beredd att föreslå några särskilda organisatoriska åtgärder för beredning- en av hithörande frågor. Det bör ankomma på verket att överväga och i varje särskilt fall bestämma formerna för samarbete med vetenskaplig expertis och andra som kan antas ha värdefulla synpunkter på det stöd till forskning av olika slag, som verket kan ge.

Beträffande vcrksorganisationen i övrigt vill jag anföra följande. Utredningen understryker behovet av flexibla arbetsformer och anser att arbetet i stor utsträckning bör bedrivas i form av projektgrupper. Varje indelning i enheter kan därför komma att framstå som konstlad.

• Sida 76
•  Original

Prop. 1972: 33 76

Utredningen diskuterar dock olika möjligheter och stannar slutligen för den indelning i fem enheter som tidigare redovisats.

Bland remissinstanserna har främst statskontoret uppehållit sig vid frågan om verkets organisation. Statskontoret utgår från de krav på or- ganisationen som utredningen anför men förordar en något avvikande organisationsform. Särskilt understryker statskontoret behovet av sam- arbete mellan olika typcr av expertis och därmed mellan de olika enhe- ter som utredningen föreslår. Med dessa utgångspunkter föreslås att en projektledarinstitution skapas för de olika program som verksamheten avses bli koncentrerad till. Projektledaren planerar och samordnar ar- betet inom ett projekt och utnyttjar härvid personal med olika typer av sakkunskap. I statskontorets organisationsförslag förs den tekniska, eko- nomiska och samhällsvetenskapliga utredningsexpertisen samman till en utredningsenhet. Vidare föreslås en informationsenhet, en administrativ enhet samt en planeringsenhet.

Jag delar bedömningen att arbetet inom verket i mycket stor utsträck- ning måste bedrivas i projektform. Flertalet arbetsuppgifter är sådana att detta kommer att falla sig mycket naturligt. I dessa projektgrupper kan även intressenter utanför verket ges tillfälle att delta. Från den utgångspunkten kan jag se klara fördelar med statskontorets förslag. Statskontorets enhetsindelning ansluter sig även till den programindel- ning som jag tidigare förordat. Av dessa skäl förordar jag att organisa- tionen byggs tipp enligt dc principer som statskontoret föreslår. Enligt statskontorets förslag skulle organisationen i princip bestå av en utred- ningsenhet och en informationsenhet. Jag kan ansluta mig till en så- dan principiell indelning. Som kommer att framgå av det följande skulle emellertid utredningsenheten bli relativt stor och därför svår att leda effektivt. Jag förordar därför att de utredande uppgifterna delas upp på två avdelningar. Avdelningarnas inriktning bör svara mot de uppgifter som tidigare angivits för delprogrammen för utredningsverksamheten. Den ena avdelningen bör svara för utredningsverksamhet med avseen- de på mathållning och bostad och den andra för beklädnad, fritid. resor ll].l'1]. "inom avdelningarna bör projektgrupper bildas Linder ledning av projektledare. Vid behov bör projektgrupper givetvis kunna samman- sättas av personer från olika enheter inom verket.

Verkets resurser för tekniska undersökningar m.m. bör sammanfö- ras till en särskild enhet med uppgift att bistå övriga enheter med teknisk sakkunskap och utrustning. Denna tekniska enhet bör inte pla- ceras inom någon av avdelningarna utan vara fristående från dessa.

Informationsenheten bör få de uppgifter som jag tidigare angivit för programmet för utbildning och information. Det finns inte anledning att i detta sammanhang gå in på frågan hur enheten skall organiseras i de- talj.

Utredningen föreslår liksom statskontoret att de administrativa upp-

• Sida 77
•  Original

Prop. 1972: 33 77

gifterna skall samlas till en särskild enhet. Jag delar denna uppfattning. Den administrativa enheten bör ansvara för ekonomifunktionen samt personal- och allmänna kanslifrågor. Enheten bör också svara för ver- kets bibliotek. Konsumentverkets juridiska expertis bör vidare knytas till administrativa enheten. Denna expertis bör bistå övriga enheter och verksledningen med juridisk sakkunskap. Det kan exempelvis gälla att anlägga juridiska synpunkter på konsumentproblem eller att utarbeta förslag till remissyttranden i lagstiftningsfrågor.

Utredningen föreslår, att ett ledningssekretariat inrättas med bl.a. protokollföringsuppgifter och expeditionella uppgifter. Utredningen har placerat sekretariatet i nära anslutning till verksledningen. Statskontoret föreslår för sin del, att en planeringsenhet inrättas med uppgift att bl. a. göra framtidsbedömningar och att utveckla verkets policy.

Jag anser för egen del att ett sekretariat bör inrättas med uppgift att svara för planering bl. a. beträffande den allmänna inriktningen av ver- kets arbete. Detta sekretariat bör knytas till verkets ledning som en sär- skild enhet och bcnämnas planeringssekretariat.

Det ankommer på Kungl. Maj:t att besluta närmare om enheter- nas arbetsuppgifter. Det finns dock anledning att i detta sammanhang något utveckla motiven för att inrätta ett planeringssekretariat och att därvid ange de uppgifter som bör åvila denna enhet.

Först kan erinras om att det blir en huvuduppgift för konsumentver- ket att vidareutveckla det konsumentpolitiska arbetet enligt de riktlinjer jag förordat i det föregående. Denna uppgift kommer att åvila samtliga enheter. Med den organisation jag förordat är det emellertid väsentligt att det finns personal som biträder vcrksledningen när det gäller att sam- ordna verksamheten oeh att ta fram underlag för verksledningens princi- piella ställningstaganden. Arbetsuppgifter av denna typ bör ankomma på planeringssekretariatet. Vidare är det väsentligt att verket arbetar med långsiktig planering som kan utgöra underlag för prioriteringen av olika insatser. Jag vill här erinra om vad jag tidigare anfört om att ver- ket bör försöka ange effekten av olika åtgärder. Enhetens uppgift bör vara att sammanställa översiktliga bedömningar av verksamhetens effek- tivitet och ställa dessa i relation till konsumentpolitikens mål. Plane- ringssekretariatet bör slutligen ansvara för samordningen av verkets in- ternationella kontakter.

Den organisation av verket som jag således förordar framgår av en tablå, vilken som bilaga ] torde få fogas till detta protokoll.

Det nya verket bör inrättas den 1 januari 1973. Beträffande avtals- bara anställnings- och arbetsvillkor avser jag att ge statens avtalsverk det förhandlingsuppdrag som behövs. Den organisation som jag föror- dat kommer att kräva ett betydande planerings- och förberedelsearbe- te, som lämpligen bör fullgöras av en organisationskommitté. Jag avser

• Sida 78
•  Original

Prop. 1972: 33 ' 73

att inom kort återkomma till Kungl. Maj:t i denna fråga. Kungl. Maj:t bör begära riksdagens bemyndigande att vidta de övergångsanordningar och åtgärder i övrigt som behövs för förslagens genomförande.

Lokal och regional organisation

Konsumentutredningen anser att den nuvarande försöksverksamheten med lokala konsumentkommittéer har visat att det finns behov av en lokal konsumentpolitisk verksamhet. Utredningen förordar att frivilliga kommunala konsumentnämnder inrättas. Den anser emellertid inte att dessa kan ha samma uppgifter som de nuvarande kommittéerna. Bl. a. erinras om att kommunerna är förhindrade att gynna särskilda partsin- tressen. De kommunala nämnderna bör enligt utredningen ha till upp- gift att lämna råd till konsumenterna samt att samla och registrera konsumentproblem. Vidare bör de verka för förbättringar av konsumen- ternas yttre miljö. Däremot anses inte nämnderna direkt kunna engagera sig i reklamationstvister och därvid ta konsumenternas parti. "Ett sådant engagemang skulle, enligt utredningen, innebära att särskilda partsintres- sen gynnades. Ett kommunalt organ kan emellertid informera konsu- menterna om gällande rätt och vilken instans som har möjlighet att lämna hjälp.

De remissinstanser som företräder kommunerna intar en avvisande hållning till förslaget att inrätta kommunala konsumentnämnder. Dessa instanser menar att kommunerna av ekonomiska skäl måste inta en rest- riktiv hållning till förslag som innebär att kommunerna skulle äta sig nya uppgifter. Vidare anser de, att det råder oklarhet om hur ansvars- fördelningen skulle bli mellan konsumentnämnderna och kommunernas övriga organ. Slutligen påpekar några instanser att den nuvarande för- söksverksamheten har visat att det finns behov av stöd för konsumen- terna i .reklamationstvister. Dessa frågor anser sig kommunerna emel- lertid inte ha befogenhet att engagera sig i.

För egen del anser jag att det vore värdefullt med ett kommunalt engagemang i konsumentpolitiska frågor. För ett sådant engagemang talar flera skäl. Kommunerna har betydligt större möjlighet att komma i kontakt med medborgarna än ett centralt organ. Kommunerna har dessutom redan nu uppgifter som ligger konsumentpolitiken nära. Jag tänker särskilt på den sociala rådgivningsverksamheten. Några kommu- ner, bl. a. Stockholms kommun, bedriver redan konsumentpolitisk verk- samhet. För konsumentvcrkets arbete skulle det vara värdefullt att få information från en lokal verksamhet. Sådan information borde kunna spela en stor roll för verket när det gäller att få en bild av konsumen- ternas praktiska problem. Det förslag till riktlinjer och organisation för den lokala verksamheten som utredningen föreslår är emellertid alltför vittgående. Mot bakgrund av det ekonomiska läge som många kommu-

• Sida 79
•  Original

Prop. 1972: 33 79

ner befinner sig i har dessa avstyrkt utredningens förslag. Vidare råder oklarhet om vilken ställning och vilka uppgifter en konsumentnämnd skulle få gentemot övriga kommunala organ. Utredningen anger att en uppgift för nämnderna bl. a. bör vara att verka för förbättringar av den yttre miljön. Det kan emellertid sägas vara uppgiften för en stor del av den nuvarande kommunala förvaltningen. Mot denna bakgrund delar jag uppfattningen hos de remissinstanser, som anser att utredningens förslag skulle kunna leda till oklarhet beträffande ansvarsfördelningen mellan olika organ inom kommunen. Av de skäl som anförts är det inte möjligt att lägga förslaget till grund för rekommendationer till kom- munerna.

Några remissinstanser föreslår som ett alternativ till inrättandet av kommunala nämnder att den nuvarande verksamheten med lokala kon- sumentkommittéer utvidgas. Enligt min uppfattning är det emellertid inte möjligt att i längden göra det konsumentpolitiska arbetet beroende av frivilliga insatser och bidrag. En eventuell lokal konsumentpolitisk verksamhet bör ses som en uppgift för offentliga organ. Det statliga stö- det till försöksverksamheten med lokala konsumentkommittéer bör där— för upphöra och andra lösningar av mera permanent karaktär övervä- gas. Försöksvcrksamheten har enligt min bedömning varit mycket värde- full och erfarenheten från denna bör vara utgångspunkten för fortsatta överväganden om lokal konsumentpolitisk verksamhet. Sådana övervä- ganden bör enligt min mening inriktas på att finna möjligheter för kom- munalt engagemang, som inte i någon högre grad belastar kommuner- nas ekonomi och som inte medför risk för kompetenskonflikter inom kommunerna. Jag har vid beredningen av denna fråga samrått med re- presentanter för kommunförbundets ledning.

Den hittills bcdrivna försöksverksamheten har visat att det mest ange- lägna behovet för konsumenternas del är att ha någon instans att vända sig till med förfrågningar av olika slag. Det har främst gällt frågor av reklamationskaraktär. En sådan funktion borde kommunerna kunna upprätthålla till en förhållandevis blygsam kostnad. I vissa fall skulle det vara möjligt att hänföra en sådan funktion till någon befint- lig kommunal förvaltning utan några nämnvärda kostnadshöjningar för kommunerna. Uppgiften för en sådan verksamhet skulle bli att svara på allmänhetens frågor och lämna råd och anvisningar till konsumenterna. Organisationen av en sådan verksamhet bör kommunerna själva avgöra. Jag vill emellertid nämna några tänkbara möjligheter. En sådan är att inordna verksamheten i den sociala verksamheten. Inom de sociala ser- vicecentra som växer fram i vissa kommuner kan det bli en naturlig uppgift att även bistå konsumenter med råd och upplysningar. En an- nan möjlighet kan vara att bygga upp mera fristående rådgivningsin- stanser inom kommunerna.

Konsumentutredningen påpekar att det inte är möjligt för en kom-

• Sida 80
•  Original

Prop. 1972: 33 80

munal tjänsteman att ta ställning för en part i en reklamationstvist. Råd och anvisningar bör däremot kunna lämnas om vart konsumenterna kan vända sig och om formerna för olika åtgärder. Jag delar utredningens bedömningar beträffande de gränser som gäller för kommunal verksam- het i dessa avseenden. En kommunal tjänsteman bör således vara oför- hindrad att lämna upplysningar om gällande rätt och om hur konsu- menten skall förfara vid anmälan till den instans som avgör reklama- tionsfrågor. Det bör vidare vara möjligt för det kommunala organet att tillhandahålla blanketter och annat material, som behövs för att konsu- menten skall kunna föra sin fråga till rätt instans. Om åtgärder vidtas för att få till stånd en kommunal verksamhet med sådan inriktning som nu antytts och som i huvudsak är av vägledande natur, skulle detta in- nebära en inte oväsentlig förbättring av konsumenternas situation. Nå- gon mera vittgående åtgärd skulle inte behövas. Jag vill i detta samman- hang erinra om förslaget till förbättrad och utbyggd rättshjälp och om det pågående arbetet med att utforma ett förenklat rättegångsförfaran- de vid bl. a. konsumenttvister.

Den kommunala verksamhet, som sålunda kan komma till stånd, bör åtnjuta visst stöd från statens sida. Detta stöd bör bestå i att vid behov ge kommunerna råd och upplysningar för det löpande arbetet. Att läm- na sådant bistånd bör vara en huvuduppgift för de regionalt verkande konsumentpolitiska organen. Vidare bör det centrala verket anordna kurser för den personal inom kommunerna som skall arbeta med kon- sumentvägledning. Jag kommer att ta hänsyn till detta vid min beräk- ning av medelsbehovet för verket.

Den nuvarande regionala organisationen utgörs av de till länsstyrel- serna knutna hemkonsulenterna. Enligt konsumentutredningen bör kon- sulenterna ha till uppgift att stödja och främja utvecklingen av kommu- nal och annan konsumentpolitisk verksamhet. Hemkonsulenterna skall vidare förmedla material och synpunkter från sådan verksamhet till konsumentverket. Utredningen föreslår inga förändringar beträffande konsulenternas organisatoriska ställning.

Remissinstanserna har i huvudsak tillstyrkt utredningens förslag be- träffande den regionala verksamheten eller lämnat det utan erinran.

Den av utredningen angivna verksamhetsinriktningen för hemkonsu- lenterna finner jag ändamålsenlig. Enligt vad jag inhämtat arbetar kon- sumentinstitutet sedan en tid med att ge verksamheten en sådan inrikt- ning. Mot bakgrund av vad jag tidigare anfört om kommunala insatser på det konsumentpolitiska området vill jag särskilt understryka vikten av att hemkonsulenterna bistår vid uppbyggnaden av den kommunala verksamheten. För detta ändamål behövs viss särskild utbildning av hemkonsulenterna. Jag kommer att ta hänsyn härtill vid beräkningen av medel till konsumentinstitutet.

Beträffande hemkonsulenternas verksamhet i övrigt vill jag anknyta

• Sida 81
•  Original

Prop. 1972: 33 31 till vad jag tidigare anfört beträffande informationsverksamheten. Det bör övervägas om inte information direkt till enskilda konsumenter i större utsträckning än f.n. kunde lämnas genom regional-eller lokal verksamhet. Jag förutsätter att verket i samband med sin bedömning av informationsverksamheten kommer att pröva denna fråga och ta de initiativ som denna prövning ger anledning till.

Konsumentutredningen föreslår en viss utökning" av antalet hemkon- sulenter. Flera remissinstanser understryker också behovet av att för- stärka den regionala organisationen.

För egen del anser jag att en viss förstärkning av hemkonsulentorga- nisationen behövs. Efter samråd med chefen för civildepartementet för— ordar jag att sammanlagt sex nya tjänster som hemkonsulenter inrättas. Dessa bör placeras vid länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Malmö- hus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och Västmanlands län. Härvid har jag beaktat, att dessa län har en förhållandevis stor folkmängd och att det i vart och ett av dem f.n. finns endast en hemkonsulent.

Personalbehov m. m.

Vid konsumentinstitutet och konsumentrådet finns f.n. sammanlagt 86 fasta tjänster. Dessa myndigheter har härutöver anställt tillfällig ar- betskraft. F.n. avlönas 26 anställda med dessa medel. Vid VDN finns 20 anställda. Sammanlagt berörs således ca 132 personer av den omor-. ganisation jag förordat. Jag tar ej hänsyn till allmänna reklamations- nämndens personalbehov i detta sammanhang.

En utgångspunkt vid bedömningen av personalbehovet är att organi- sationen bör få de resurser som behövs för att effektivt bedriva sin verksamhet efter de riktlinjer som tidigare angivits. Genom samman- föring av de nuvarande organen till ett nytt centralt verk bör rationali— seringsvinster kunna uppstå. En viss ytterligare förstärkning bör dock ske för att utvidga och förnya konsumentpolitiken. Vid mina övervä- ganden har jag kommit till att 142 tjänster behövs i den centrala orga- nisationen. Dessutom bör medel beräknas för tillfällig arbetskraft. Sam- manlagt bör detta möjliggöra en utökning i förhållande till nuvarande verksamhet med ca 20 anställda. En beräknad fördelning av persona- len på olika avdelningar och enheter redovisas i en personaltablå som torde få fogas till protokollet som bilaga 2.

Lokalisering

Konsumentutredningen framhåller, att konsumentverket kommer att ha behov av nära samverkan med departement och myndigheter av oli- ka slag, löntagarnas och konsumenternas organisationer, näringslivets

• Sida 82
•  Original

Prop. 1972: 33 82

organisationer samt universitets- och andra forskningsinstitutioner. Ut- redningen förutsätter, att verket förläggs till Stockholm.

Delegationen för lokalisering av statlig verksamhet framhåller i sitt yttrande över utredningens förslag att delegationen med hänsyn till be- skrivningen av uppgifter för det föreslagna verket som utredningen läm— nat inte anser det oundgängligen nödvändigt att verket förläggs till stoekholmsområdet. Delegationen förordar därför att verket förläggs utanför Stockholm. Delegationen meddelar vidare att den räknar med att lägga fram nya förslag angående omlokaliseringar under år 1972. Valet av förläggningsort för konsumentverket bör enligt delegationen inte bedömas isolerat utan i samband med övrig omlokalisering.

För egen del anser jag, i likhet med delegationen, att frågan om kon- sumentverkets lokalisering bör prövas i samband med att ställning tas till de förslag som delegationen förutskickar i sitt yttrande. I avvaktan härpå bör verket förläggas till stoekholmsområdet.

Särskilda frågor

Utvidgad besvärsrätt enligt livsmedelslagen

När den nya livsmedelslagen (1971: 511) antogs ( prop. 1971: 61 , JoU 1971: 41, rskr 1971: 218) anförde jordbruksutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande att starka skäl talade för att Kungl. Maj:t i sam- band med prövningen av konsumentutredningens förslag även prövade frågan om en utvidgad besvärsrätt enligt livsmedelslagen för tillvarata- gande av konsumenternas intressen.

Enligt besvärsreglema i 33—35 %% livsmedelslagen förs talan mot hälsovårdsnämndens beslut hos länsstyrelsen, mot länsstyrelsens beslut hos kammarrätten och mot livsmedelsverkets beslut hos kammarrätten eller i vissa fall hos Kungl. Maj:t. I lagen anges inte vem som har rätt att anföra besvär.

Enligt 11 % förvaltningslagen (1971: 290) får talan mot sådant beslut av myndighet, som kan överklagas genom besvär, föras av den som beslutet angår, om det gått honom emot. Den närmare bestämningen av de besvärsberättigadcs krets ankommer på rättstillämpningen. I den mån det framstår som eftersträvansvärt att lagstiftningsvägen närmare ange denna krets får det ske i specialförfattningar på olika förvalt- ningsområden.

Jordbruksutskottet har i sitt nyssnämnda betänkande inte funnit det vara möjligt att ge varje medborgare besvärsrätt enligt livsmedelslagen. Utskottet anser emellertid att det inte kan förnekas, att det från vissa synpunkter framstår som otillfredsställande att klagomål genom besvär inte skall kunna föras fram från konsumenternas sida. Utskottet erin- rar om, att sammanslutningar av konsumenter eller löntagare enligt 6 &

• Sida 83
•  Original

Prop. 1972: 33 33

lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring tillerkänts talerätt hos marknadsrådet i fråga om förbud mot otillbörlig marknadsföringsåt- gärd, då KO beslutat att inte göra ansökan om sådant förbud. Vidare erinrar utskottet om naturvårdsverkets rätt enligt 48 & miljöskyddslagen (1969: 387) och 40 & naturvårdslagen (1964: 822) att, för tillvaratagan- de av allmänna resp. naturvårdens intressen, föra talan mot koncessions- nämndens eller länsstyrelsens beslut enligt nämnda författningar. Ut- skottet konstaterar att någon motsvarande myndighet för konsument- frågor inte finns f.n. Enligt utskottets mening talar starka skäl för att Kungl. Maj:t i samband med prövningen av konsumentutredningens betänkande även prövar frågan om en utvidgad besvärsrätt enligt livs- medelslagen för tillvaratagande av konsumenternas intressen. Riksdagen har på utskottets hemställan beslutat ge Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.

Med anledning av riksdagens beslut vill jag efter samråd med che- fen för jordbruksdepartementct anföra följande.

Jag delar jordbruksutskottets bedömning att det från vissa synpunk- ter framstår som otillfredsställande att klagomål genom besvär inte kan föras fram från konsumenternas sida i frågor som behandlas i livsme- delslagen.

Jag vill emellertid erinra om att det enligt instruktionen för livsme- delsverket särskilt åligger verket att bevaka konsumentintresset inom livsmedelsområdet. Styrelsen för livsmedelsverket har också fått en så- dan sammansättning att konsumenterna tillförsäkrats representation. Detta är en ytterligare garanti för att konsumenternas synpunkter be- aktas i verkets arbete. Därutöver vill jag nämna att föreskrifter, som livsmedelsverket meddelar och som är av större vikt, skall fastställas av Kungl. Maj:t.

Konsumentsynpunkterna kan således förutsättas bli beaktade i livs- medelsverkets arbete. För att ytterligare tillgodose konsumentintressen på livsmedelsområdet bör emellertid enligt min mening särskild be- svärsrätt nu ges åt de fackliga huvudorganisationerna. Härvid avser jag organisationer som är att anse som huvudorganisationer enligt lagen (1936: 506) om förenings- och förhandlingsrätt. När erfarenheter vun- nits av livsmedelsverkets arbete, bör frågan om ytterligare förändring av besvärsrätten tas upp till prövning.

I enlighet med vad jag nu anfört har inom handelsdepartementet upprättats förslag till lag om ändring i livsmedelslagen . Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 3.

Allmänna reklamationsnälnndens ställning

Konsumentutredningen går inte närmare in på de frågor som ak— tualiseras om allmänna reklamationsnämnden skall göras permanent. Nämnden drar betydande kostnader och kan enligt utredningen knap-

• Sida 84
•  Original

Prop. 1972: 33 84

past ge ett mot dessa kostnader svarande grundmaterial för den kon- sumentpolitiska verksamheten i central instans. För att säkerställa att verksamheten vid nämnden kan fortsätta till dess att frågan om ett förenklat rättegångsförfarande vid konsumenttvistcr blivit löst, före- slår emellertid utredningen, att allmänna reklamationsnämnden förs över till konsumentverket när konsumentrådet upphör.

Remissinstanserna har i allmänhet inte anfört några invändningar mot utredningens förslag. KO anser emellertid att det finns ett nära samband mellan nämndens och KO:s verksamhet och att det ofta är svårt för den enskilde konsumenten att förstå skillnaden mellan de båda instanserna. I avvaktan på en permanent lösning bör därför nå- gon form av organisatoriskt samband mellan nämnden och KO över— vägas.

Enligt min uppfattning tyder det ständigt stigande antalet ärenden hos allmänna reklamationsnämnden på att nämnden har en från kon- sumenternas synpunkt viktig uppgift. Trots att nämnden bedrivs som en försöksverksamhet, anser jag det vara av vikt att verksamheten får fortsätta i nuvarande former till dess att en bestående lösning av dessa frågor kan anges. Eftersom nämnden hittills varit knuten till konsu- mentrådet uppkommer frågan om nämndens ställning när rådet upphör. Flera skäl talar för en anknytning till KO. Arbetet inom de båda in- stitutionerna är likartat och ärendena ibland sammanfallande. Vidare skulle det vara en fördel för konsumenterna att ha endast en instans att vända sig till beträffande såväl felaktiga produkter som otillbörlig marknadsföring. Konsumentverket å sin sida kommer att behöva följa och analysera reklamationsverksamheten för att få en bild av konsu- menternas praktiska problem.

Som jag tidigare nämnt utarbetas inom justitiedepartementet ett för- slag till förenklat rättegångsförfarande i tvistemål om mindre värden. Förslaget syftar till att göra det ekonomiskt och praktiskt möjligt för den enskilde att föra konsumenttvister och andra smärre tvister till domstol. Det förenklade rättegångsförfarandet är emellertid inte av- sett att ersätta allmänna reklamationsnämndens verksamhet. Nämndens verksamhet _behövs tvärtom som ett värdefullt komplement till dom- stolsförfarandet. I samband med att förslag till konsumentköplag läggs fram finns det emellertid anledning att närmare överväga om det finns behov av ett särskilt rättegångsförfarandc beträffande alla konsument- tvister. I detta sammanhang bör även allmänna reklamationsnämndcns ställning och uppgifter övervägas.

Mot bakgrund härav anser jag att reklamationsnämnden t. v. bör fort— sätta verksamheten i de relativt självständiga former som gäller f. 11. De uppgifter som hänför sig till reklamationsnämnden och som nu ankom- mer på konsumentrådet bör, när rådet upphör, t.v. fullgöras av kon- sumentverket.

• Sida 85
•  Original

Prop. 1972: 33 85

Sekretessfrågor

Konsumentutredningen har övervägt om det i samband med inrät- tandet av en ny organisation på det konsumentpolitiska området upp- står behov av ändring av gällande bestämmelser om sekretesskydd beträffande enskilda företags affärs- och driftsförhållanden. Utredning- en anser emellertid inte att någon sådan ändring behövs.

Några remissinstanser — bl.a. VDN — understryker emellertid vik- ten av att företagen i vissa fall tillförsäkras ett sekretesskydd.

Kungl. Maj:t har med stöd av 21 å lagen (1937: 249) om inskränk- ningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar förordnat att handlingar i ärenden hos statens institut för konsumentfrågor, som rör bl.a. enskilda företags eller sammanslutningars affärs- eller driftför— hållanden, inte får utlämnas förrän tjugo år förflutit från handlingens datum i den mån ett offentliggörande skulle vara till men för företa— get eller sammanslutningen. Motsvarande bestämmelser bör meddelas beträffande handlingar i ärenden hos det nya verket. Det ankommer på Kungl. Maj:t att besluta i denna fråga.

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t' föreslår riksdagen att

1) godkänna de av mig förordade riktlinjerna för samhällets kon- sumentpolitik m. m.,

2) besluta att statens institut för konsumentfrågor och statens kon- sumentråd skall upphöra vid utgången av år 1972,

3) besluta att den 1 januari 1973 skall inrättas en central myndig- het med uppgift att bedriva konsumentpolitisk verksamhet enligt de riktlinjer jag förordat,

4) bemyndiga Kungl. Maj:t att inrätta en ordinarie tjänst med be- teckningen p för verkschefen och två extra ordinarie tjänster för che— fer för avdelningar,

5) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidta de övergångsanordningar och åtgärder i övrigt som behövs för förslagens genomförande,

6) antaga inom handelsdepartementet upprättat förslag till lag om ändring i livsmedelslagen (1971: 511).

Anslagsfrågor för budgetåret 1972/73

I det föregående har föreslagits att ett konsumentverk inrättas. den. 1 januari 1973 och att konsumentinstitutet, konsumentrådet och VDN samtidigt upphör. Medelsberäkningen för de sistnämnda organen avser därför endast första hälften av budgetåret 1972/73.

• Sida 86
•  Original

Prop. 1972: 33 86

Statens institut för konsumentfrågor: Förvaltningskostnader

1970/71 Utgift 6 140 646 1971/72 Anslag 6 736 000 1972/73 Förslag 3 708 000

I prop. 1972: 1 (bil. 12 s. 32) har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att i avvaktan på särskild proposition i ämnet, till Statens institut för konsumentfrågor: Förvaltningskostnader beräkna ett förslagsanslag av 6736 000 kr.

För tiden l.7—3l.12 1972

beräknar Institutet Dep.ehefen Personal Handläggande personal 57 42 Ovrig personal 52 49 109 91 Anslag Avlöningar 2 957 000 2 386 000 Sjukvård ] I 000 9 000 Resecrsättningar (även för ut- rikes resor) 53 000 38 000 Lokalkostnadcr 349 000 349 000 Expenser Därav engångsutgifter 878 000 782 000 Omkostnader i anledning av uppdrag 2 000 2 000 Kursverksamhet 172 000 142 000

4 422 000 3 708 000

inkomster vid statens institut för konsumentfrågor, som redovisas på driftbudgetens inkomstsida under uppbörd i statens verksamhet, beräk- nas till 900 000 kr. under den tid, för vilken anslagen beräknas.

Statens institut för konsumentfrågw'

1. Löne— och prisomräkning m.m. (+ 370 000 kr.).

2. En utrednings- och planeringsenhet föreslås för att ansvara för hushållsvaneundersökningar, biträda med annat utredningsarbete erfor- derligt för uppgörande av rullande arbetsprogram samt ge viss service åt institutets ledning och avdelningschefer. För ändamålet behövs två byrådirektörstjänster (+ 85 000 kr.).

3. För att de tre undersökningsavdclningarna skall kunna uppfylla de krav som ställs, behövs en omedelbar förstärkning med en förste inten- dent, två byrådirektörer, två förste byråingenjörer, en ingenjör, två kon- sulenter, två assistenter samt en tekniker. För att möjliggöra nyrekryte- ring av hushållstekniker bör vidare två tjänster som institutionsbiträden utbytas mot två teknikertjänster (—I- 389 000 kr.).

• Sida 87
•  Original

Prop. 1972: 33 87

4. Inom upplysningsavdelningen har den sedan sju år bedrivna för— söksverksamheten med utarbetande av studiematerial lett till så goda resultat att fasta tjänster för verksamheten, nämligen en byrådirektörs- tjänst och en tjänst som byråsekreterare bör inrättas. För breddning av redaktionens verksamhet föreslås två redaktörstjänster. Vidare behövs en tjänst som förste biblioteksassistent för att såväl undersöknings- som upplysningsverksamheten skall få erforderlig biblioteksserviee (+ 163 000 kr.).

5. inom hemkonsulentenheten bör ett kontorsbiträde i befordrings- gång utbytas mot en kontorsskrivare (+ 4 000 kr.).

6. Med hänsyn till kansliets funktioner och därav betingad storlek (18 fasta tjänster och två årsbefattningar) samt det ansvar som åvilar förste byråsekreteraren bör denna befattning höjas till byrådirektör i A 28 (+ 9 000 kr.).

7. Inom anslagspostcn Expenser bör delposten Övriga expenser, vari bl. a. ingår kostnader för presskonferenser, vissa annonskostnader, press— meddelanden, pressklipp m.m., räknas upp (+ 15 000 kr.). Vidare bort- faller engångsanvisning till inventarier (_ 29 000 kr.).

8. Anslagsposten Kursverksamhet, som avser vissa utgifter för hem— konsulentverksamheten ute i länen, bör räknas upp samt tas upp som reservationsanslag (+ 34 000 kr.).

Departenzentschefen Med hänvisning till sammanställningen beräknar jag anslaget till 3 708 000 kr. Jag har därvid räknat medel för bl. a. ytterligare utbild- ning av hemkonsulenter. Jag hemställer att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att till Statens institut för körmmnenrfrågor: Förvaltningskostna- der för budgetåret 1972/73 under tionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 3 708 000 kr.

Statens institut för konsumentfrågor: Undersökningar och upplysnings- materiel m. m.

1970/71 Utgift 239 277 Reservation 207 860 1971/72 Anslag 374 000 1972/73 Förslag 200 000

I prop. 1972: 1 (bil. 12 s. 32) har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, till Statens institut för konsumentfrågor: Undersökningar och upplysningsmateriel m. rn. beräk- na ett reservationsanslag av 374 000 kr.

Anslaget är uppdelat på tre delposter. Från Delpost 1 bestrids utgifter för tekniska undersökningar vid annat organ som planeras och leds av

• Sida 88
•  Original

Prop. 1972: 33 88

personal vid institutets undersökningsavdelningar. Från Delpost 2 bc- strids utgifter för utställningar och studiemateriel. Inkomster av försälj- ning av studiemateriel tillförs anslaget. Från Delpost 3 bestrids utgifter för anskaffning av apparatur och annan utrustning för undersöknings- avdelningarna.

För tiden 1.7—31.12 1972

beräknar Institutet Dep.chefen Delpost 1 250 000 73 000 Delpost 2 160 000 95 000 Delpost 3 50 000 32 000 460 000 200 000

Statens institut för konsumentfrågor

1. Det är angeläget att kunna planera och genomföra även större undersökningar utan att behöva begära bidrag utifrån och Delpost 1 bör därför räknas upp med 134 000 kr. Vidare bör för den föreslagna utred- nings- och planeringsenheten beräknas 50000 kr. för utläggande av beställningar (+ 184 000 kr.).

2. En utökning av utställningsvcrksamheten är angelägen. Anslaget för upplysningsmateriel m. m. bör därför räknas upp (+ 68 000 kr.).

3. Utvecklingen av provningsmetoder kräver ny teknisk apparatur samtidigt som genomförandet av provningar också fordrar investerings— utrustning. Delpost 3 bör därför räknas upp (+ 22 000 kr.).

Departementschefen Med hänvisning till sammanställningen beräknar jag anslaget till 200 000 kr. Jag hemställer att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att till Statens institut för konsumentfrågor: Undersökningar och

upplysningsmateriel m. m. för budgetåret 1972/73 under tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 200 000 kr.

Statens konsumentråd

1970/71 Utgift 4 726131 Reservation 2 074 307 1971/72 Anslag 4 394 000 1972/73 Förslag 2 050 000

I prop. 1972: 1 (bil. 12 s. 32) har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, till Statens konsument- råd beräkna ett reservationsanslag av 4 394000 kr.

Statens konsumentråd . Inom rådet pågår arbete med olika konsumentskyddsfrågor. Inrättan- de av Allmänna reklamationsnämnden kan ses som ett led i detta arbete.

• Sida 89
•  Original

Prop. 1972: 33 89

Inom rådets kansli arbetare vidare bl. a. en försäkringsutredning och en kontaktgrupp mellan forskare och upplysare på konsumentområdet samt en arbetsgrupp för utbildningsfrågor. Rådet svarar vidare för den centrala administrationen av de lokala konsumentkommittéema och del- tar i internationellt samarbete.

En väsentlig del av verksamheten är att stödja forskning och konsu- mentupplysning.

.I avvaktan på att statsmakterna tar ställning till konsumentutredning- ens förslag bör några långsiktiga åtaganden inte planeras, utan verksam- heten bör främst inriktas på att slutföra pågående projekt.

Anslaget bör beräknas till 4 070 000 kr. för första hälften av budget- året 1972/73. Härav önskar rådet ta i anspråk 280000 kr. för avlö- ningar och omkostnader vid rådets kansli.

Departementschefen

Jag uppskattar medelsbehovet för budgetåret 1972/73 till 2 050000 kr. Av detta belopp beräknar jag högst 270 000 kr. för rådets egna av- löningar och omkostnader.

Jag hemställer att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen

att till Statens konsumentråd för budgetåret 1972/ 73 under tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 2 050 000 kr.

Varudeklarationsnämnden

1970/71 Utgift 1 000 000 1971/72 Anslag 1 000 000 1972/73 Förslag 940 000

I prop. 1972: 1 (bil. 12 s. 32) har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, till Varndeklarations- nämnden beräkna ett anslag av 1 000 000 kr.

VarudekIarationsnänmden

Nämndens beräkningar av kostnader och intäkter under tiden den 1 juli——den 31 december 1972 framgår av följande sammanställning.

Kostnader Normarbete 560 000 Marknadsföring, information 310 000 Kontrollverksamhet 260 000 1 130 000 Intäkter Bidrag från organisationer 12 000 KontrOllavgifter m.m. . 148 000 160 000

Begärt statsanslag 970 000

• Sida 90
•  Original

Prop. 1972: 33 90

VDN:s arbetsprogram för nästa budgetår avser elapparater för hem och hushåll, hemelektronik och foto, tvättmedel samt revidering av be- fintligt normbestånd för kläder och textilheminredning. Under år 1972 kommer en stor del av VDN:s kapacitet att tas i anspråk för utred- ningsarbete i anslutning till den arbetsgrupp som arbetar med att göra varudeklarationerna bättre anpassade till konsumenternas behov av in- formation. För att få till stånd en effektiv marknadsföring av normerna krävs förstärkta resurser.

Verksamheten finansieras genom statsmedel och enskilda medel. De enskilda medlen kommer från organisationer i form av årliga bidrag samt från de företag som utnyttjar VDN Fakta. Företagen betalar dels avgifter för rätten att använda VDN:s märke, dels anskaffnings— och provningskostnaderna för den kontroll VDN utövar.

Förutom bidrag från statsbudgeten erhåller VDN anslag från statens konsumentråd.

Departementschefen

Under budgetåret 1971/72 har statens konsumentråd lämnat betydan- de bidrag till VDN. Anslaget bör räknas upp med det belopp som be- hövs för att säkerställa fortsatt verksamhet till dess att konsumentverket inrättas. Detta belopp beräknar jag till 940 000 kr. Därvid har jag tagit hänsyn till att några årsavgifter inte inflyter till VDN under andra halv- året 1972. Årsavgifterna kan beräknas inflyta under första halvåret 1973 och bör därför tas upp under anslaget till konsumentverket.

Jag hemställer att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen

att till Varudeklarationsnämnden för budgetåret 1972/73 under tionde huvudtiteln anvisa ett anslag av 940 000 kr.

Konsumentverket: Förvaltningskostnader

Nytt anslag (förslag) 6 748 000 kr.

Konsumentverket bör arbeta enligt de förutsättningar som gäller för andra myndigheter som deltar i försöksverksamheten med programbud- getering. F.n. saknas dock underlag för att anvisa medel i programter- mer. Det bör ankomma på den organisationskommitté, som jag tidigare nämnt, att komma med förslag i detta hänseende. I avvaktan härpå be- räknar jag verkets utgifter för den organisation, som jag tidigare an- givit på sedvanligt sätt. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att fast- ställa plan i programtermer för användningen av de medel som riksda- gen anvisar.

Medelsbehovet för verksamheten avseende första halvåret 1973 beräk- nar jag till 6 748 000 kr. Vid beräkningarna har jag utgått från följande fördelning på utgiftsslag m. m.

• Sida 91
•  Original

Prop. 1972: 33 91

Avlöningar 4 440 000 Sjukvård 12 000 Reseersättningar 65 000 Lokalkostnader 450 000 Utgifter för information 850 000 Expenser 280 000 Kursverksamhet m.m. 200 000 Utrustning m.m. 50 000 Uppdragsverksamhet 1 000 Beställningar av undersökningar m.m. 550 000 Engångskostnaderi samband med

verkets inrättande ] 000 000 7 898 000

Inkomster under anslaget Varudeklarationsverksamhet 460 000 Försäljning av publikationer m.m. 690 000 1 150 000 Anslagsbehov 6 748 000

Jag räknar med att verket skall kunna åta sig uppdragsverksamhet av minst samma omfattning som konsumentinstitutet gör f. n. Som inkoms- ter under anslaget bör tas upp inkomster från varudeklarationsverksam- heten och försäljningen av publikationer m.m. Härvid bör verket till- godogöras de inkomster som inflyter på grund av de tidigare organens verksamhet.

F. n. tas konsumentinstitutets kostnader för beställning av undersök- ningar upp under ett reservationsanslag. En motsvarande ordning be- träffande konsumentverket skulle emellertid försvåra för verket att välja mellan att köpa tjänster utifrån eller att självt utföra undersökningar. Mot bakgrund av att verket avses få medel anvisade i programtermer bör inga hinder resas för sådana avvägningar. Jag har därför beräknat medel även för beställningsverksamhet under detta förslagsanslag. För att inte alltför hårt binda planeringen av beställningsverksamheten till varje enskilt budgetår bör verket emellertid ges viss möjlighet att möta betalningsförskjutningar över budgetårsgränser. En sådan möjlighet kan skapas genom att verket får utnyttja den rörliga kredit som enligt riks- dagens bemyndigande ställts till förfogande för myndigheter som bedri- ver uppdragsverksamhet. Om riksdagen inte har något att erinra här- emot avser jag att senare återkomma till Kungl. Maj:t med förslag rö— rande villkoren för verkets utnyttjande av krediten. Detta arrangemang bör ses som en försöksverksamhct oeh får närmare prövas sedan er- farenheter vunnits. Genom den föreslagna konstruktionen får verket goda möjligheter att inom ramen för anvisade medel smidigt anpassa sin planerade. verksamhet till skiftande förutsättningar och utnyttja resurserna effektivt. Den föreslagna metoden medför vidare att an- slagsöverskridanden bör kunna undvikas. Någon mera stadigvarande belastning på krediten bör inte förekomma.

Jag hemställer att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen

• Sida 92
•  Original

Prop. 1972: 33 92

att till Konsumentverket: Förvaltningskostnader för budgetåret

1972/73 under tionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 6 748 000 kr.

Konsumentverket: Forskning m. m.

Nytt anslag (förslag) 600 000 kr.

Som jag tidigare anfört bör konsumentverket ha möjlighet att stöd- ja och initiera konsumentforskning. Vidare bör medel anvisas för bi- drag till Studieverksamhet, internationell verksamhet m.m. Även för den senare typen av stöd bör gälla att den verksamhet som stöds skall ligga i linje med verkets mål och inriktning.

Jag uppskattar medelsbehovet under detta anslag till 600 000 kr. Jag räknar därvid med att pågående projekt, som nu stöds av konsument- rådet, skall kunna slutföras. Härutöver bör visst utrymme finnas för stöd åt ny verksamhet. Eventuella reservationer vid utgången av år 1972 på anslagen Statens institut för konsumentfrågor: Undersökningar och upplysningsmateriel rn. m. och Statens konsumentråd bör föras över till detta anslag enligt Kungl. Maj:ts närmare bestämmande.

Jag hemställer att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen

att till Konsumentverket: Forskning m. nr. för budgetåret 1972/

"73 under tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 600 000 kr.

Konsumentverket: "Allmänna reklamationsnämnden

Nytt anslag (förslag) 800 000 kr.

Som jag tidigare anfört bör Allmänna reklamationsnämnden fortsätta verksamheten under de relativt självständiga former som gäller f. n. De uppgifter som nu ankommer på konsumentrådet bör efter den 1 januari 1973 fullgöras av konsumentverket. Jag förordar emellertid att medel till nämnden anvisas under ett särskilt anslag med benämningen Kon- sumentverket: Allmänna reklamationsnämnden.

Vid nämnden finns f.n. 14 anställda. För nämndens verksamhet un- der budgetåret 1972/73 beräknar jag ett medelsbehov av 800000 kr. Jag har därvid räknat med att även verksamheten vid tvätt-, sko- och pälsreklamationsnämnderna skall kunna inordnas i Allmänna reklama- tionsnämnden.

Jag hemställer att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen

att till Konszunenlverket: Allmänna reklamationsnämnden för budgetåret 1972/73 under tionde huvudtiteln anvisa ett för- slagsanslag av 800000 kr.

• Sida 93
•  Original

Prop. 1972: 33 93

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta G_vllensten

• Sida 94
•  Original

Utrednings- avdelning I

i l l

l l

Konsumentverket

Departementschefens organisationsförslag

Utrednings- avdelning II

Styrelse !

| Generaldirektör Teknisk enhet

Planeringssekretariat

Informations- enhet Administrativ enhet

Bilaga )

Prop. 1972

33

94

• Sida 95
•  Original

Prop. 1972: 33 95 Bilaga 2 Konsumentverkets personal (Departementschefens förslag) Hand- Övrig Summa läggande personal personal Verkschef ] 1 2 Planeringssekretariat _ 7 2 9 Utredningsavdelning I 21 9 30 Utredningsavdelning II 20 8 28 Teknisk enhet 8 7 15 Informationsenhet 28 5 33 Administrativ enhet 9 16 25 Summa 94 48 142 Bilaga 3

Förslag till

Lag om ändring i livsmedelslagen (1971: 511)

Härigenom förordnas, att 35 & livsmedelslagen (1971: 511) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

35 s.

Mot beslut, som statens livsmedelsverk i särskilt fall meddelat enligt denna lag eller med stöd av Konungens förordnande enligt lagen, föres talan hos kammarrätten genom besvär.

Talan mot annat beslut, som statens livsmedelsverk meddelat enligt lagen eller med stöd av Konungens förordnande enligt la- gen, föres hos Konungen genom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.

Talan mot annat beslut, som statens livsmedelsverk meddelat enligt lagen eller med stöd av Konungens förordnande enligt la- gen, föres hos Konungen genom besvär. För tillvaratagande av kan- sumentintresse! inom livsmedels- området får talan mot sådant be- slut föras av organisation, vilken är att anse som huvzulorganisation enligt lagen (1936: 506) om för- enings- och förlmndlingsrätt.

• Sida 96
•  Original

Prop. 1972: 33 96