med förslag till åtgärder för försörjningsberedskapen

Prop. 1975/76: 152

Regeringens proposition

1975/76: 152

med förslag till åtgärder för försörjningsberedskapen

beslutad den 4 mars 1976.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits

i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

OLOF PALME CARL LIDBOM

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till åtgärder för försörjningsberedskapen inför fredskriser, avspärrning och krig.

Beredskapen främst för fredskriser föreslås höjd genom fredskrislagring av petrokemiska produkter m. m. Kostnaden för denna lagring, som be-

räknas till sammanlagt ca 520 milj. kr. under fem år, föreslås täckas genom

förhöjt uttag över den särskilda beredskapsavgiften för oljeprodukter med början den 1 januari 1977.

Åtgärder föreslås för att förbättra reglerings- och ransoneringsberedskapen på energiområdet inför olika slag av kriser, främst fredskriser. Bl. a. anmäls riktlinjer för reglering av drivmedelsförbrukningen och ransonering av eldningsolja. Dessutom anges principerna för en ledningsorganisation.

Nu gällande oljelagringsprogram 1970-1976 föreslås förlängt med ett år.

Förslag anmäls till anslag för budgetåret 1976/77 för överstyrelsen för ekonomiskt försvar samt för de i propositionen i övrigt angivna utgiftsbehoven. Anslag tas upp på driftbudgeten med 129,2 milj. kr. och på ka-

pitalbudgeten med 115,2 milj. kr. Därutöver beräknas under budgetåret från Oljelagringsfonden rekvireras 275 milj. kr. för investeringar i lagervaror och förrådsutrymmen.

I anslutning till förslagen läggs fram förslag till lag om skyldighet för näringsidkare att medverka vid lagring för försörjningsberedskap, lag om kriskoppling m. m. samt lag om ändring i lagen om särskild berdskapsavgift för oljeprodukter.

I Riksdagen 1975176. I saml. Nr 152

Förslag till Lag om skyldighet för näringsidkare att medverka vid lagring för försörjningsberedskap

Härigenom föreskrives följande.

Inledande bestämmelser

18 Näringsidkare som i icke obetydlig omfattning förbrukar sådan för folk-

försörjningen viktig vara, som staten håller i lager för att utnyttjas när krig eller krigsfara råder eller införseln av varor till riket minskar av annan anledning, kan åläggas att

1. till staten upplåta befintligt lagerutrymme eller plats för uppförande av sådant utrymme,

2. inköpa vara från sådant lager, om det behövs för omsättningen av varulagret.

Åläggande enligt första stycket meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

Ersättning 28 Näringsidkare är berättigad till ersättning av staten för upplåtelse av

lagerutrymme och plats för uppförande av sådant utrymme samt för mer-

kostnad vid inköp från lager som avses i I 3.

38 Tvist om ersättning prövas av allmän domstol.

Tillsyn 48 Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och med stöd av lagen med-

delade föreskrifter utövas av myndighet som regeringen bestämmer. Tillsynsmyndigheten utbetalar ersättning enligt denna lag.

5§ Tillsynsmyndighet äger för inventering och besiktning tillträde till lager

som avses i denna lag. Myndigheten har också rätt att efter anfordran taga

del av sådana avtal, handelsböcker, korrespondens och andra handlingar, som rör lagringen.

6 § Tillsynsmyndighet får meddela föreläggande som behövs för att denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.

I beslut om föreläggande kan tillsynsmyndigheten utsätta vite.

78 Den som har deltagit i tillsyn enligt denna lag eller på annat sätt har tagit befattning med ärende som avses i lagen får ej obehörigen yppa eller

nyttja vad han därvid har erfarit om yrkeshemlighet eller affärsförhållande.

Ansvarsbestämmelser m. m. 8§ Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är ringa, underlåter alt följa föreskrift som har meddelats enligt denna lag dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

Den som har åsidosatt vitesföreläggande dömes ej till ansvar för gärning som omfattas av föreläggandet.

98 Mot beslut av myndighet enligt I $ föres talan hos regeringen genom besvär.

Mot annat beslut som myndighet har meddelat enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har utfärdats med stöd av lagen föres talan hos kammäarrätten genom besvär.

Beslut skall lända till efterrättelse utan hinder av anförda besvär. om ej annat föreskrives.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1976.

Förslag till Lag om kriskoppling m. m.

Härigenom föreskrives följande.

18 Vid varmvattenberedning, gemensam för flera bostäder eller lokaler (central varmvattenberedning), skall finnas installerade dels särskild anord-

ning (kriskoppling) eller annan lämplig regleringsanordning som möjliggör

tillförsel av kallt vatten till tappvarmvattensystem i samband med central

avstängning av varmvattnet, dels mätare som registrerar tillflödet av vatten

till varmvattenberedare.

Denna lag gäller ej vid centra! varmvattenberedning för endast två bostadslägenheter eller för byggnad som huvudsakligen är inrättad för industriändamål eller för hälso- eller sjukvård. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får i särskilda fall besluta om ytterligare undantag.

28 Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och de föreskrifter som har

meddelats med stöd av lagen utövas av myndighet som regeringen be-

stämmer.

3§ Tillsynsmyndighet äger för besiktning tillträde till byggnad, vari sådan central varmvattenberedning förekommer som omfattas av denna lag.

4§ Tillsynsmyndighet får meddela föreläggande som behövs för att denna

lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.

I beslut om föreläggande kan tillsynsmyndigheten utsätta vite.

58 Den som bryter mot I $ eller föreskrift som har meddelats enligt denna

lag dömes till böter. Den som har åsidosatt vitesföreläggande dömes ej till ansvar för gärning som omfattas av föreläggandet.

6 § Mot beslut av tillsynsmyndighet enligt 4 § föres talan hos kammarrätten genom besvär. Beslut skall lända till efterrättelse utan hinder av anförda

besvär, om ej annat föreskrives.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977. Beträffande installation enligt

18 i byggnad, som har uppförts eller för vilken byggnadslov har beviljats

före den 1 januari 1977, äger lagen tillämpning från och med den 1 januari

1979.

Förslag till Lag om ändring i lagen (1973:1216) om särskild beredskapsavgift för oljeprodukter

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1973:1216) om särskild beredskapsavgift för oljeprodukter!

dels att lagen skall äga fortsatt giltighet till utgången av år 1981, dels att 25 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Särskild beredskapsavgift utgår för Särskild beredskapsavgift utgår till bensin med fem öre för liter och för utgången av juni mdnad 1979 för benmotorbrännolja, eldningsolja och sin med sex öre för liter och för mobunkerolja med fem kronor för ku- torbrännolja, eldningsolja och bunbikmeter. kerolja med sju kronor för kubikme-

ter samt därefter för bensin med ett öre

för liter och för motorbrännolja, eld-

ningsolja och bunkerolja med två kro-

nor för kubikmeter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.

" Senaste lydelse av lagens rubrik 1975:275. ” Senaste lydelse 1975:275.

Utdrag HANDELSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammantride

1976-03-04

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Johansson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Norling, Lidbom, Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson

Föredragande: statsrådet Lidbom

Proposition med förslag till åtgärder för försörjningsberedskapen.

1 Inledning

I prop. 1975/76:100 (bil. 12 s. 69-71) har regeringen föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1976/77 beräkna till Överstyrelsen för ekonomiskt försvar ett förslagsanslag av 104 044 000 kr., till Lån till utbyggnad av oljelagringen ett investeringsanslag av 5 800 000 kr., till Lån till teko-, sko- och garveriindustrier ett investeringsanslag av 10000 000 kr., till Lagring för beredskapsändamål ett investeringsanslag av 40 000 000 kr. och till Förrådsanläggningar m. m. ett investeringsanslag av 77 100 000 kr. Jag återkommer nu till dessa frågor.

Det ckonomiska försvaret bygger i allt väsentligt på det fredstida samhällets resurser. Planläggning och övriga beredskapsåtgärder i fred inriktas på att göra det möjligt att vid krig, avspärrning och i viss utsträckning även andra kriser tillhandahålla de varor och tjänster som behövs för landets försörjning och försvar. Det ekonomiska försvaret innefattar alla de personella och materiella resurser samt all den verksamhet i övrigt som krävs för att uppnå en tillfredsställande försörjningsberedskap. Sålunda ingår beredskapsåtgärder som bl. a. berör råvaruproduktion, industriell förädling, handel, försörjning med energi och arbetskraft, transportverksamhet, väghållning, post- och bankväsende m. m.

En vägledande princip i beredskapsplaneringen är att den som ansvarar för en viss för det ekonomiska försvaret betydelsefull verksamhet i fred också bör ha ansvar för denna verksamhet i kris och krig. Härigenom möjliggörs en smidig övergång från freds- till krigs- och krissamhälle. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar svarar för den nödvändiga samordningen och för sådana åtgärder som inte naturligen faller inom annan myndighets ansvarsområde.

De planeringsförutsättningar som gäller för det ckonomiska försvaret skil-

jer sig på flera sätt från vad som gäller för det militära försvaret och ci-

vilförsvaret. Avgörande för våra möjligheter att upprätthålla viktiga samhällsfunktioner under kriser och krig är det svenska samhällets och i synnerhet näringslivets kapacitet vid aktuell tidpunkt och dess förmåga till snabb anpassning och omställning vid olika krissituationer. Staten förfogar bara delvis över dessa resurser i fredstid. Inte heller kan näringslivets ut-

veckling på kort sikt nämnvärt påverkas. Verksamheten i fred inom det

ekonomiska försvaret består till väsentliga delar av åtgärder som syftar till all i krissituationer möjliggöra fortsatt nödvändig verksamhet i det svenska samhället samt att i krig stödja våra försvarsansträngningar. Dessa åtgärder utgörs av kompletteringar av näringslivets resurser i form av beredskapslager,

reservproduktionsutrustningar m. m., av olika stödåtgärder för att behålla

produktionskapacitet samt av planering av verksamheten vid kriser eller i krig. Åtgärderna är som regel marginella jämfört med näringslivets omfattning i övrigt. De är vanligtvis inte särskilt tekniskt komplicerade och

har. med undantag för insatserna inom energiområdet, hittills varit av relativt

begränsad ckonomisk räckvidd.

1974 års försvarsutredning har bl. a. haft till uppgift att överväga och lämna förslag om de olika totalförsvarsgrenarnas uppgifter i stort och principiella inriktning. I ett delbetänkande (SOU 1976:5) Säkerhetspolitik och totalförsvar har utredningen anmält bl. a. vissa principiella överväganden rörande det ekonomiska försvaret.

Utredningen har vid sina överväganden haft tillgång till försörjningsbe-

redskapsutredningens betänkande (SOL 1975:57) Varuförsörjning i kristid och Energiberedskapsutredningens betänkande (SOU 1975:60-61) Energibe-

redskap för kristid. I fråga om fredskriser har försvarsutredningen kommit till den slutsatsen

att det är rationellt att det ekonomiska försvaret ansvarar för de förberedelser

som behövs för att vi skall kunna möta en fredskris. Den planeringen bör

syfta till att så långt möjligt upprätthålla normal produktion, export och sysselsättning samt att undvika störningar i viktiga samhällsfunktioner. Planeringen bör under de närmaste åren främst avse importbortfall av olja och oljeprodukter, däri inbegripet vissa kemiska produkter.

2¶Försörjningsberedskapsutredningen (FBU)

2.1 Inledning

Det svenska näringslivets omvandling påverkar försörjningsberedskapen och därmed också behovet av beredskapsåtgärder. Tullsänkningar och slo-

pande av tullar och andra handelshinder har påskyndat utvecklingen inom industri och handel mot allt större enheter med specialinriktad verksamhet. De enskilda företagen blir i ökad utsträckning internationaliserade genom investeringar i ett flertal länder. Handeln över gränserna med råvaror, halvfabrikat och färdigvaror ökar. Rationaliseringar och därmed ökad snabbhet i kommunikationer och transporter har underlättat denna utveckling.

Omvandlingen har i väsentliga avseenden inneburit betydande fördelar för samhället. Den långtgående internationella arbetsfördelningen har nedbringat produktionskostnaderna och därigenom medverkat till att levnadsstandarden har kunnat höjas. Den snabba tekniska utvecklingen har haft

stor betydelse i detta sammanhang. Dessa förändringar har påverkat för-

utsättningarna för det ckonomiska försvaret. I och med en fortgående in-

ternationalisering har beroendet av omvärlden kommit att öka. Bortfall eller minskning av produktion inom vissa industribranscher liksom nedgång i näringslivets lageruthållighet — förhållandet mellan lager och förbrukning — ställer ökade krav på det ekonomiska försvaret. Åtgärder för det eko-

nomiska försvaret får ses som en viktig del av samhällets ansträngningar

för att skapa förtroende för neutralitetspolitiken. Den framtida utvecklingen kan förutses komma att skärpa kraven på en effektivt utformad försörj-

ningsberedskap.

Mot denna bakgrund tillkallade dåvarande chefen för handelsdepartementet den 4 maj 1975 fem sakkunniga med uppdrag att utreda beredskapen i fråga om viss varuförsörjning. Utredningsuppdraget avsåg försörjningsberedskapen i fråga om varor som ingår i överstyrelsens för ekonomiskt försvar ansvarsområde med undantag av energisektorn. De sakkunnigas

arbete skulle bedrivas så att förslag rörande försörjningsberedskapen för te-

kovaror och skodon kunde föreläggas 1972 års riksdag.

De sakkunniga'. som antog namnet försörjningsberedskapsutredningen (FBU), överlämnade den 8 september 1972 delbetänkandet (Ds H 1972:3) Kläder och skor — försörjningen i en kristid. Delbetänkandet låg till grund för beslut av 1972 års riksdag (prop. 1972:127.

FöU 1972:25, rskr 1972:325) om åtgärder bl. a. avskrivningslån för investeringar i maskiner och byggnader, som syftar till att förstärka försörjnings-

beredskapen inom textil-, konfektions- och skosektorerna. Åtgärderna kan

bedömas ha medfört gynnsamma återverkningar på lönsamheten inom be-

!Landshövding Karl Frithiofsson, ordförande, ledamöterna av riksdagen Karl Bengtsson och Rune Carlstein, pol. mag. Åke Burstedt samt direktören Vilgot Lanner.

rörda industrier och medverkat till att en väsentlig produktionskapacitet kunnat bibehållas inom landet.

Utvecklingen under senare tid har emellertid ställt större krav på statliga stödåtgärder in vad som kunde förutses då stödprogrammet antogs. Regeringen lade därför hösten 1975 fram förslag till vtterligare åtgärder på beklädnadsområdet, som bedömdes nödvändiga av försöriningsberedskapsskäl. Förslagen godkändes av riksdagen (prop. 1975/76:57, NU 1975/76:15. rskr 1975/76:107).

FBU överlämnade den 22 august 1975 sitt slutbetänkande (SOU 1975:57)

Varuförsörjning i kristid. I detta behandlas principiella frågor rörande försörjningsberedskapen inom andra områden än livsmedels-, bränsle- och beklädnadsområdena. Fem för försörjningsberedskapen grundläggande ämnesområden tas upp till behandling, nämhgen

—- uthållighet och försörjningsstandard i fråga om varuförsörjningen, — behovet av beredskapslager som är avsedda att utnyttjas då riket är i

krig eller vid krig eller krigsfara i rikets nära omvärld, — behovet av särskilda s. k. fredskrislager som främst är avsedda att utnyttjas

då tillförseln till riket av viktiga varor avbryts eller försvåras av annan

anledning än krig eller krigsfara i rikets nära omvärld, —- fördelningen av ansvaret och kostnaderna för beredskaps- och fredskris-

lager mellan näringsliv och samhället samt —- behovet av planeringsåtgärder och administrativa resurser inom det eko-

nomiska försvaret och samordningen med andra myndigheter och med

näringslivets organisationer.

I anslutning härtill behandlas frågor som sammanhänger med den internationella utvecklingen och de förpliktelser Sverige påtagit sig i ekonomiskt och handelspolitiskt hänseende. Härutöver analyseras den offentliga upphandlingen och stöd till nedläggningshotad tillverkning som Jed i försörjningsberedskapen. Sjukvårdssektorn och det petrokemiska varuområdet. liksom industrins behov i en kristid av reservdelar för den egna maskinparken har bedömts vara särskilt problematiska från beredskapssynpunkt och ägnas därför särskild uppmärksamhet i betänkandet.

FBU lägger fram förstag till lag om beredskapslager och fredskrislager som reglerar näringslivets medverkan i lagringen. Härutöver föreslås en ändring i 41 § kommunalskattelagen (1928:370) som innebär att företag som håller fredskrislager på vissa villkor kan medges särskilda skattemässiga

fördelar vid värderingen av lagret i fråga.

Till betänkandet har fogats ett särskilt yttrande av experten Arne Gus-

tafson.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av överbefälhavaren (ÖB), försvarets sjukvårdsstyrelse, försvarets materielverk (FMV), civilförsvarsstyrelsen, socialstyrelsen, statskontoret, statistiska centralbyrån (SCB). riksrevisionsverket (RRV). riksskatteverket (RSV), lantbruksstyrelsen, sta-

tens jordbruksnämnd (JN). kommerskollegium (KK), som bifogat vttranden av Stockholms handelskammare. Skånes handelskammare och handelskammaren i Göteborg — Västsvenska handelskammaren, näringsfrihetsombudsmannen (NO), statens pris- och kartellnämnd (SPK), konsumentverket, överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF), statens industriverk (SIND). ar-

betsmarknadsstyrelsen (AMS), Sveriges geologiska undersökning (SGU).

Statsföretag AB. Apoteksbolaget AB. Jernkontoret, Kooperativa förbundet (KF), Landstingsförbundet, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Läkemedelsindustriföreningen (LIF), Representantföreningen för utländska farmacev-

tiska industrier (RUFD, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska

kommunförbundet, Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund, Sve-

riges hantverks- och industriorganisation (SH1O), Sveriges kemiska indust-

rikontor, Sveriges mekanförbund, Fextilrådet. Landsorganisationen i Sverige (LO), som bifogat yttrande från Beklädnadsarbetarnas förbund, Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och Sveriges farmacevtförbund.

2.2 Nuvarande ordning

2.2.1 Inledning

I planeringen av försörjningsberedskapen undersöks möjligheterna att

täcka de bedömda behoven av förnödenheter i ett krisläge. I de fall då den inhemska produktionen tillsammans med tillgängliga lagerresurser hos

företagen bedöms otillräckliga för att tillgodose behoven i ett krisläge över-

vägs I planeringen andra möjligheter för att täcka behoven — utökning eller ändring av den befintliga produktionskapaciteten, upptagande av nyproduktion, kristimport samt bereskapslagring. I de försörjningsplaner som ÖEF upprättar för varuområden med ett otillfredsställande försörjningsläge görs en avvägning mellan olika metoder med beaktande av kostnaderna för respektive alternativ och med hänsyn till hur snabbt ett behov beräknas uppkomma. Att planera för en reglering och omställning av konsumtion och pro-

duktion under en kristid ställer förhållandevis små krav på statliga medel

eftersom det här rör sig om administrativa åtgärder. En beredskapslagring kräver däremot betydande investeringsmedel och medför kostnader för bl. a. räntor, lagringsutrymmen, omsättning och i ogynnsamma fall även kva-

Htetsförluster.

Även alternativet att ta upp en nyproduktion i en krisperiod kan bli kost-

samt eftersom särskilda åtgärder i många fall blir nödvändiga redan under fredstid. Produktionsbevarande åtgärder kan ibland behöva övervägas för att hindra

att produktionen av särskilt betydelsefulla varor minskar eller upphör. Så-

dana åtgärder som främst vidtagits inom beklädnadsområdet, medför särskilda kostnader för staten, vilka får ställas mot kostnaderna för andra al-

ternativ.

De överväganden som har gjorts i olika sammanhang har i många fall lett till slutsatsen att en beredskapslagring är nödvändig för att tillgodose krisbehoven.

Den statliga beredskapslagringen inleddes genom beslut av 1937 års riks-

dag. Lagringen kom till en början att avse ett relativt begränsat antal importerade råvaror som bedömdes vara av särskild betydelse vid en avspiärrning av varutillförseln. Beredskapslagringen omhänderhades av Reservförrådsnämnden.

De beredskapslager som byggts upp kom till stor del att förbrukas under kriget trots en under vissa tidsperioder relativt betydande utrikeshandel.

Samtidigt som riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap (REF) bil-

dades år 1948 påbörjades en återuppbyggnad av beredskapslagringen som

i början av 1950-talet kom att bli betydande med anledning av Koreakriget.

En mer långsiktig ökning av beredskapslagringen skedde under 1960-talet.

Denna hade som bakgrund den kraftiga strukturomvandlingen av näringsliv och samhälle. Den inhemska produktionskapaciteten minskade på flera från

försörjningsberedskapssynpunkt viktiga varuområden samtidigt som lager-

uthålligheten inom industrin gick ned.

Utvecklingen av det kreditutrymme som ställdes till REF:s sedermera överstyrelsens för ekonomisk försvarsberedskap (numera överstyrelsen för

ekonomiskt försvar) förfogande, framgår av följande sammanställning.

Härtill kom varor till ett värde av över 100 milj. kr. som inköptes med medel från den tidigare reservförrådsnämnden.

ÖEF:s beredskapslagringsverksamhet finansierades under denna tid med en rörlig kredit i riksgäldskontoret.

Den under 1970-talet fortsatta strukturomvandlingen har inneburit att allt större krav ställs på det ekonomiska försvaret. Detta har bl. a. medfört att ÖEF tilldelats ökade medel för beredskapslagring. Finansieringen av beredskapslagringen lades år 1970 om så att den tidigare rörliga krediten hos riksgäldskontoret ersattes med en särskild fond för beredskapslagring. ÖEF:s del i denna fond uppgår budgetåret 1975/76 till 997 milj. kr.

Återanskaffningsvärdet av ÖEF:s beredskapslager uppgick i juli 1975 till ca 1600 milj. kr. varav drygt 600 milj. kr. avser bränslen.

Avgörande betydelse för bedömningen av omfattning och sammansättning av erforderlig beredskapslagring har de antaganden som görs beträffande den försörjningsuthållighet och den försörjningsstandard som skall kunna upprätthållas i en kristid samt om den utrikeshandel som bedöms kunna ske.

Någon särskild övergripande målsättning för det ekonomiska försvaret har inte preciscrats av statsmakterna. Vissa ställningstaganden har dock gjorts till i första hand försörjningsuthålligheten, främst i samband med

de förslag till planer för beredskapslagringen som framlagts av ÖEF. Den

målsättning för beredskapslagringen som angavs i ÖEF:s förslag til! lagringsplan för åren 1970-1975 förutsatte ett läge med total avspärrning och innebar att beredskapslagringen tillsammans med möjlig nedskärning av näringslivets lager och eventuell produktion skulle täcka behoven för dels ett års nedskuren förbrukning av varor som erfordras för folkförsörjningens

nödvändiga behov, dels försvarsmaktens och andra myndigheters behov av färdigvaror, avsedda för civilbefolkningens försörjning i ett utrymnings-

läge.

Målsättningen för beredskapslagringen uttrycktes under 1950-1960-talen på ett liknande sätt men avsåg före 1962 en uthållighet om två år vid fullständig avspärrning.

Sedan år 1970 pågår inom det ckonomiska försvaret försök med lång-

siktsplanering. Enligt de anvisningar som fastställts av regeringen, senast i februari 1975 för perspektivstudie del 2, anges att studierna skall ske mot

bakgrund av ett antal kris- och angreppsfall, som utgör exempel på tänkbara

framtida miljöer i vilka det ekonomiska försvaret skall kunna verka. I samt-

liga dessa fall förutsätts utrikeshandel kunna äga rum 1 viss utsträckning.

Tre av de i anvisningarna angivna krisfallen avser fredskriser. Härmed avses lägen då produktion, sysselsättning, export och konsumtion inte kan upprätthållas i normal omfattning på grund av importbortfall av en eller flera försörjningsviktiga varor utan att det är krig elter krigsfara i vår nära omvärld.

En betydande uppbyggnad av lager främst avsedda för fredskrisändamål pågår i fråga om råolja och eldningsolja.

Någon särskild fredskrislagring av varor utanför oljeområdet förekommer

däremot inte för närvarande.

Genom beslut av 1973 års riksdag (prop. 1973:194, FöU 1973:27, rskr

1973:366) antogs eu program för ökning av beredskapslagringen med 3 milj. m” råolja. Lagringen motiveras huvudsakligen av behovet av oljeprodukter

i en fredskris. Kostnaden för programmet beräknades i dåvarande kost-

nadsläge till omkring 1 120 milj. kr. och bestrids med en särskild beredskapsavgift för oljeprodukter.

1974 års riksdag (prop. 1974:85. bil. 9. FöU 1974:17, rskr 1974:142) antog

ett program för att öka statens lagringskapacitet i fråga om eldningsoljor. Avsikten är att av kommuner och enskilda företag, som bygger bergrumsanläggningar, förvärva dispositionsrätten till lagerutrymmen med en

sammanlagd lagerkapacitet för 1 milj. m” eldningsolja.

Vid 1975 års riksmöte (prop. 1975:30, FöU 1975:15, rskr 1975:205) antogs ett principprogram om ytterligare ökning av beredskapslagren för främst

fredskrisbehov av råolja och oljeprodukter motsvarande 3 milj. m? råolja.

2.2.3 Stöd till nedläggningshotad industri

Under 1960-talet och början av 1970 skedde en kraftig nedgång i den

svenska produktionen av beklädnadsvaror. För att motverka denna utveckling, som på vissa områden hotade att medföra en i ett krisläge otillräcklig

produktionskapacitet, beslöt riksdagen efter förslag av regeringen om vissa

stödåtgärder för den inhemska produktionen (prop. 1972:127, FöU 1972:25,

rskr 1972:325).

Åtgärderna avsåg bl. a. avskrivningslån och lånegaranti för investeringar i maskiner och byggnader, upphandling av uniformstyg samt samråd vid upphandling av tekovaror och skor.

Avskrivningslån och kreditgaranti kan ges till företag inom teko-, skooch garveriindustrin för anskaffning av maskiner, ny-, till- eller ombyggnad

av fabrikslokaler samt för förvärv av fabriksbyggnader.

Avskrivningslån får utgå med belopp som högst motsvarar 50 96 av investeringsutgiften. Lånen är ränte- och amorteringsfria och avskrivs med

lika stora årliga belopp under en 10-årsperiod vad gäller maskiner och 15

år vad gäller byggnader. Lånegarant får lämnas till ett belopp som motsvarar

högst 25 96 av den totala investeringsutgiften. |

Efter de beslut som riksdagen fattade angående försörjningsberedskapen på beklädnadsområdet i december 1975 (prop. 1975/76:57. NU 1975/76:15, rskr 1975/76:107) uppgår ramen för avskrivningslån till sammanlagt 160 milj. kr.

ÖEF har sedan slutet av 1960-talet av försörjningsberedskapsskäl upphandlat garn och väv hos svensk textilindustri till ett värde av ca 190 milj. kr. (inköpsvärde). Till detta kommer upphandling (exkl. tidigareläggning av beställningar) av garn och väv som beslutades av riksmötet i december 1975 till ett värde av 82 milj. kr. samt medgivande att beställa sjukvårdsväv inom en sammanlagd ram på 30 milj. kr. för uppbyggnad av ett särskilt

lager i ÖEF:s regi.

Av övriga stödåtgärder för teko-, sko- och läderområdet som beslöts av riksdagen i december 1972 kan nämnas att myndigheter som upphandlar

textil- och lädervaror fr. o. m. år 1973 är ålagda att vid större upphandlingar

samråda med ÖEF om lägsta anbud avser importerad vara och svensk anbudsgivare finns. Om ÖEF anser att upphandlingen med hänsyn till försörjningsberedskapen bör stanna inom landet kan ärendet överlämnas till regeringen för avgörande. Genom det tidigare nämnda beslutet vid 1975 års riksmöte kan beslut härom efter regeringens bestämmande fattas av

ÖFF. För att täcka kostnaderna för mellanskillnad i pris har 10 milj. kr.

beviljats. Statligt stöd kan även utgå vid kommunal och landstingskommunal upphandling av beklädnadsvaror.

Vid upphandling av uniformsväv är fr. 0. m. år 1973 upphandlande myndigheter hänvisade till ÖEF, som från svenska väverier inköper en standardiserad vara för dessa myndigheters räkning.

2.3 Utredningen

2.3.1 Samhällsutvecklingen och det ekonomiska försvaret

FBU redovisar i betänkandet utvecklingen under senare tid inom områden

som har en mer väsentlig betydelse för försörjningsberedskapen. såsom pro-

duktion, utrikeshandel, industristruktur och konsumtionsmönster. I detta sammanhang berörs de allmänna tendenserna i den framtida utvecklingen

inom olika försörjningsområden samt sannolika konsekvenser härav för det ekonomiska försvaret. Inledningsvis konstaterar FBU att förutsättningarna för det ekonomiska försvaret vid tiden för andra världskrigets utbrott var förhållandevis till-

fredsställande. Den svenska industrin utgick i huvudsak från inhemska råvaror, och produktionen avsattes till övervägande del inom landet. Utrikeshandeln och det ekonomiska samarbetet med andra länder var vidare av måttlig omfattning.

Efter det andra världskriget har bilden radikalt förändrats. Frigörandet

av utrikeshandeln, liberaliseringen av betalningarna och tillkomsten av det allmänna tull- och handelsavtalet (GATT), det europeiska frihandelsområdet (EFTA) och de europeiska gemenskaperna (EG) har bidragit till en ökning av den internationella arbetsfördelningen som efter hand medfört en struk-

turomvandling av både industri och handel med allt färre och större pro-

duktionsenheter, ett ensidigare näringsliv och en mer specialinriktad pro-

duktion. Vissa försörjningsviktiga varor har fallit bort eller hotar att försvinna

i produktionen. Industrin har i växande grad blivit beroende av tillförseln

av halvfabrikat och komponenter från utländska leverantörer.

Genom transport- och lagerhanteringsteknikens framsteg har en bety-

dande minskning av industrins lagerhållning ställd i relation till förbruk-

ningen (lageruthålligheten) möjliggjorts utan att riskerna för avbrott i varuförsöriningen av näringslivet därmed bedömts bli oacceptabla. Lagerut-

hålligheten har nedgått särskilt under första delen av 1960-talet. Därefter

har en stabilisering ägt rum och ett relativt konstant förhållande mellan

lager och förbrukning uppkommit.

2.3.2 Råvarutillgång

FBU framhåller att diskussionerna rörande handeln med råvaror alltmer

har kommit i blickpunkten under senare tid. Detta gäller även den härmed

nära förbundna frågan om exportrestriktioner. Utvecklingen i dessa hänseenden under senare tid redovisas översiktsmissigt.

U-länderna är starkt beroende av förhållandena på råvarumarknaden och utvecklingen i fråga om exportintäkter för råvaror har härvidlag inte varit gynnsam. För att förbättra denna situation har u-länderna dels sökt få all-

männa riktlinjer antagna för en internationell prispolitik dels verkat för att

åstadkomma råvaruavtal för enstaka varor och andra arrangemang, bl. a. producentsammanslutningar.

Erfarenheterna under 1960-talet fick enligt FBU flertalet u-länder att anse

att de endast genom att stärka det inbördes samarbetet skulle kunna uppnå större rättvisa inom världshandeln. Därmed kom tyngdpunkten att förskjutas från av i-länder traditionellt dominerade multilaterala organ till av u-

länderna själva upprättade samarbetsorgan på skilda varuområden. De ol-

jeproducerande ländernas agerande kom därvid att tjäna som förebild för många andra råvaruländer.

Förutsättningarna för att genom producentsammanslutningar nå resultat på längre sikt är enligt FBU högst olika på skilda varuområden. Exempel

på varuområden där sammanslutningar bildats mellan u-linder och med

inslag av enstaka i-länder är koppar, bauxit, kvicksilver, järnmalm, natur-

gummi, kaffe, bananer och socker.

Från u-landshåll har hävdats att samarbete mellan producenttinder är nödvändigt för att dessa skall bli en konsumentländerna likvärdig partner i fortsatta diskussioner om särskilda internationella råvaruarrangemang. Vissa i-länder ställer sig negativa till att över huvud diskutera dessa frågor och ser i producentsamarbete en risk för konfrontationspolitik. Man förespråkar i stället samarbete genom råvaruavtal.

Det kan i ett svårare skede bli nödvändigt att reglera exporten för att förhindra att viktiga varor försvinner ur landet. Sådana åtgärder kan också aktualiseras i fredskriser då tillförseln av enstaka viktiga varor störs, utan att detta innebär något hot mot landets försörining i stort men att bl. a. sysselsättningen och försörjningen på vissa viktiga delområden kan drabbas. FBU påpekar emellertid att situationen i sådana fall är särskilt känslig eftersom motåtgärder kan aktualiseras gentemot Sverige. Sverige har vidare

genom avtal med EFTA. EG samt genom bestämmelserna i GATT i be-

tydande utsträckning bundit sin handlingsfrihet.

Mot bakgrund av önskemålet att bevara en så fri utrikeshandel som möjligt

—- vilket förutsätter en fri tillgång till råvaror och andra insatsvaror — anser FBU att Sverige i sin politik i de internationella organisationerna bör verka för tillkomsten av fler globala varuavtal som är så konstruerade att inter-

nationella rättvisehänsyn tillgodoses. Den övergripande målsättningen bör därvid vara att samarbete kan uppnås mellan producent- och konsument-

länder. Enligt FBU sammanfaller här svenska intressen med u-ländernas

önskemål. Om osäkerheten ökar i fråga om varutillgången blir också behovet av beredskaps- och fredskrislagring större. FBU framhåller att man från

svensk sida måste acceptera vissa höjningar av råvarupriserna om stabilare priser och vissa garantier för avbrott i tillförseln härigenom kan uppnås.

2.3.3 Finansieringen av det ekonomiska försvaret

FBU påpekar att en stor del av kostnaderna för det ekonomiska försvaret belastar statsbudgeten. Därutöver har näringslivet betydande kostnader inom energiområdet i samband med tvångslagringen av oljeprodukter. Kompensa-

tion för dessa kostnader tas dock ut prisvägen. Årskostnaderna för hela det ckonomiska försvaret 1974/75 har uppskattats till drygt 300 milj.

kr. Av detta utgör ca 200 milj. kr. anslag över statsbudgeten. Av de årliga kostnaderna för hela det ekonomiska försvaret är ca 20 24 personalkostnader

och 80 26 kostnader för beredskapslagring av varor och förrådshållning av

viss materiel.

Inom ÖEF:s ansvarsområde har för verksamheten under budgetåret

1975/76 anvisats ca 104 milj. kr. över driftbudgeten. Nära 90 milj. kr. härav

avser ersättning för beredskapslagring m. m.

Olika former för näringslivets och även konsumenternas mer direkta medverkan då det gäller att bidra till kostnaderna för det ekonomiska försvaret

övervägs av FBU. Bakgrunden härtill är att företagen genom försörjnings-

beredskapsmässiga åtgärder får försörjningen med viktigare råvaror och insatsvaror förbättrad vilket medför gynnsamma återverkningar på produktion, export och sysselsättning. Därmed förbättras även företagens lönsamhet på längre sikt.

Den diskussion av olika finansicringssätt som genomförs i betänkandet

leder fram till förslaget att bercdskapslagringen, som får ses som en säkerhetspolitiskt betingad nödvändighet, bekostas med statsmedel. Kostnaderna för det ekonomiska försvaret får ull ej obetydlig del ses som cen del av kostnaderna för totalförsvaret, vilka bör övervägas i ett sammanhang. Förhållandet är dock enligt FBU:s bedömning annorlunda då det gäller en

lagring som främst är är avsedd att minska risken för en störning i samhälls-

ekonomin under fredstid (fredskrislager). Näringslivet får här mer påtaglia fördelar av en förstorad lagring. I sammanhanget måste även beaktas att

en fredskrislagring i enbart statlig regi kan leda till en minskad lagrings-

benägenhet hos näringslivet därigenom att man förlitar sig på att kunna utnyttja de statliga lagren då störningar uppkommer. Statliga fredskrislager kan då komma att innehåila vissa varukvantiteter som eljest skulle ha lagrats av näringslivet. FBU anser det mot denna bakgrund motiverat att de företag som förbrukar varor som lagras i statliga fredskristager själva medverkar för att höja beredskapen inför produktionsavbrott och störningar i samhällscekonomin. Detta bör ske på det sättet att företagen åläggs att hålla

extra lager utöver den normala lagringen så att den härigenom åstadkomna

ökningen av näringslivets produktionsuthållighet i stort motsvarar den ökning av uthålligheten som den statliga lagringen medför.

Som ett komplement till de beredskaps- och fredskrislager som byggs upp kan en ytterligare lagerökning Kos företagen inför befarade krissituationer bedömas angelägen. Det föreslås därför att företagen i sådana situationer får överföra sina investeringsfonder för konjunkturutjämning till

lagerinvesteringskonto. Regeringen har redan nu fullmakt att meddela beslut

av detta slag. Det torde enligt FBU få ankomma på ÖEF att inkomma

till regeringen med förslag i denna fråga.

2.3.4 Fredskrislagring utanför energiområdet

FBU framhåller att behovet av särskilda fredskrislager under se-

nare tid har blivit alltmer uppenbart. ÖEF hemstiällde i oktober 1973 om

uppdrag och medel för att genomföra en särskild beredskapslagring för freds-

kriser. I skrivelsen redovisas de allvarliga konsekvenserna av att de svenska

företagen minskat sin fredsmässiga beredskap när det gäller lagerhållning av viktiga råvaror. Skrivelsen utmynnar i en hemställan att ÖEF skall få

genomföra en särskild beredskapslagring för bristsituationer under fredstid inom en kostnadsram av 200 milj. kr. Efter remissbehandling överlämnades skrivelsen jämte yttranden till FBU för att beaktas vid utredningsuppdragets fullgörande.

Fredskrisproblematiken har aktualiserats i många andra sammanhang — bl.a. i riksdagsmotioner och i direktiven till energiberedskaps- och ransoneringslagsutredningarna liksom vid översynen år 1973 av det nu löpande oljelagringsprogrammet och inom det ekonomiska försvarets långsiktsplanering. De skilda uttalandena av riksdag och regering har alla innebörden att fredskrisproblematiken måste ägnas en ökad uppmärksamhet i det ekonomiska försvarets fortsatta planering.

Enligt FBU:s bedömning föreligger en viss risk att den allmänna utveck-

lingen för en enskild vara kan leda till kraftiga prisstegringar eller krissituationer på råvaruområdet. Härtill kommer emellertid att särskilda produktions- eller utbudsbegränsande åtgärder av producent- eller konsument-

länder inte får anses utesluten. Detta gäller speciellt i det labila förhand-

lingsläge som råder i fråga om råvaror. Samtidigt föreligger en stor känslighet för störningar i råvarutillförseln inom det svenska näringslivet och samhället i övrigt. Det finns inte heller några omständigheter som tyder på att Sverige skulle drabbas mindre än andra länder i en krissituation.

Även om det föreligger vissa svårigheter vid fördelningen och prissätt-

ningen av lagren i en bristsituation anser FBU i likhet med det övervägande antalet av de remissinstanser som yttrat sig över ÖEF:s framställning, att ett fredskrislager bör byggas upp. Detta har dock till huvudsakligt syfte att avhjälpa fysiska brister i tillförseln av viktiga importvaror. Som framgår av det föregående föreslås att ansvaret för denna lagring delas mellan staten och näringslivet.

Övervägandena rörande formen för företagens medverkan vid fredskris-

2 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 152

lagringen har lett till förslaget att företagen bör åläggas att lagra varor kvantiteter som överstiger de egna normala lagren. Härigenom uppnår man att företagens lagring inte sjunker som följd av den statliga fredskrislagringen, samtidigt som företagen kan bidra till skyddet mot störningar i samhällsfunktionen genom lagring av insatsvaror som är speciellt anpassade till produktionen i det egna företaget.

De grundläggande bestämmelserna för en sådan fredskrislagring hos företagen bör enligt FBU ingå i den särskilda lag som föreslås. Lagringsskyldigheten föreslås innebära att de företag som regelmässigt förbrukar varuslag som fredskrislagras av staten åläggs att lagra varuslaget i fråga — utöver den normala lagringen —- i kvantiteter som är så avvägda att företagens sammanlagda ”överlagring” motsvarar den statliga fredskrislagringen av varuslaget i fråga. De enskilda företagen föreslås bli ålagda att hålla minimilager uttryckta i termer av lageruthållighet — dvs. den tid (antal månader) som produktionen kan upprätthållas i normal omfattning utan att någon tillförsel av insatsvaror sker. Härigenom får man enkelt en koppling mellan lagerstorleken och behovet av den aktuella varan hos det enskilda företaget. FBU anser det rimligt att företag som själva genom lagerökningar garderat sig mot ett oförutsett avbrott i råvaruleveranserna inte åläggs en ytterligare lagring.

Alla företag som förbrukar icke oväsentliga kvantiteter av en viss vara bör därför enligt FBU åläggas en och samma lageruthållighet. Detta förslag anknyter till reglerna inom ramen för det nu gällande oljelagringsprogrammet.

FBU är medveten om att vissa branscher —- eller vissa företag — kan få en större belastning än andra av en fredskrislagring av den typ som föreslås. Såväl likviditets- som lönsamhetsfrågor kommer här in i bilden. Skillnaderna gör sig gällande främst under den tid då lagren byggs upp. Allmänt sett blir enligt FBU svårigheterna för företagen störst under ett initialskede.

Olika sätt har övervägts att utjämna skillnaderna och minska dessa svårigheter, exempelvis genom fördetaktiga nedskrivningsregler vid den skattemässiga värderingen av fredskrislagren och genom avskrivningslån för lagringsutrymmen och statliga kreditgarantier för lagerökningar. Följande principer för företagens fredskrislager föreslås.

Redan vid antagandet av ett program för statliga fredskrislager anges vilka varor som skall ingå i detta då en uppbyggnad är genomförd. Detta föreslås böra ske under fem år med början år 1976. Härvid anges även vilken uthållighet som skall gälla för de olika varorna med utgångspunkt från förbrukningen 1975. Lagringsskyldigheten inträder först sedan de statliga fredskrislagren är helt uppbyggda, dvs. vid ingången av år 1981. Härigenom får företagen möjlighet att successivt bygga upp sina lager under hänsynstagande till lönsamhet, likviditet och priser på de aktuella lagervarorna. FBU föreslår att ett nytt beslut tas år 1980 angående fredskrislagringen för kommande femårsperiod.

För att allmänt sett öka lagringsbenägenheten och minska nackdelarna

för företagen i initialskedet föreslås att förmånliga nedskrivhingsregler tillskapas för företagens fredskrislager. Inom ramen för den föreslagna över-

gångsperioden skulle sådana regler även kunna gälla för de företag som före år 1981 — då lagringsskyldigheten inträder — anmäler till ÖEF att man avser hålla de stipulerade lagren från en tidigare tidpunkt. Efter kontroli av att lagren finns kunde ett intyg utfärdas av ÖEF som berättigar till

en förmånligare nedskrivning av lagret i fråga. I sådana fall skulle företaget få förbinda sig att hålta detta lager fram till år 1981 när lagringsskyldigheten inträder. Då medges en nedskrivning till noll för alla lagringspliktiga företag.

Om företag vill hålla lager utöver de stipulerade torde nedskrivningsmöjligheter få medges även för överstigande kvantiteter.

Av rittviseskäl torde vidare företag som förbrukar av staten fredskris-

lagrade varuslag men som — på grund av obetydliga förbrukningskvantiteter

—- ej ålagts skyldighet att hålla freskrislager frivilligt kunna öka lageruthålligheten och på samma villkor medges förmånliga neskrivningsregler. FBU

föreslår att de förmånligare nedskrivningsmöjligheterna bör utformas på det sättet att värdet på den fredskrislagrade varan inte behöver medtagas vid

beräkningen av värdet på företagets totala lager vid beskattningsårets utgång. Denna rätt till nollnedskrivning bör avse hela den kvantitet som företaget

lagrar av fredskrislagrat varuslag. Förslaget kräver en ändring i punkt 1

av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen (1928:370).

Härutöver föreslår FBU att möjligheter till avskrivningslån tillskapas för lagringsutrymmen som nödvändiggörs av den ökade lagring som blir en följd av åläggandet att hålla fredskrislager. Företagen bör dessutom enligt FBU:s förslag få möjlighet att få statlig kreditgaranti för investeringar i fredskrislager.

Även om en lång övergångstid och lättnader vad beträffar finansieringen medges, kan det inte uteslutas att särskilda svårigheter kan tänkas föreligga

för vissa företag att uppfylla en lagringsskyldighet. Möjlighet bör då finnas för ÖEF att medge undantag från eller nedsättning av skyldigheten. Företaget i fråga bör kunna åläggas att erlägga en särskild avgift om detta inte framstår som uppenbart obilligt.

FBU föreslår att lagringsavgift också bör utgå för företag som avsiktligt eller oavsiktligt försummat sin lagringsplikt.

Regeringen bör efter förslag av ÖEF i varje särskilt fall besluta när och

på vad sätt fredskrislagren skall utnyttjas. Detta bör ske i första hand då en reell krissituation uppkommit. Normalt bör försäljningen av varor ur de statliga fredskrislagren ske till marknadspriser. I vissa situationer kan det dock bli angeläget att utnyttja lagren för att överbygga tillfälliga kraftiga prishöjningar. Härvid kan skäl tänkas föreligga att sälja varorna till priser

som är väsentligt lägre än rådande marknadspriser. Det är enligt FBU:s

mening viktigt att ett sådant utnyttjande av fredskrislagren kombineras med vissa villkor för ifrågavarande företag. Dessa villkor bör vara så utformade

att de säkerställer att företagets förmånliga inköpspriser kommer att återspeglas i försäljningspriserna för färdigvarorna.

Fredskrislagren skulle liksom beredskapslagringen mer målmedvetet kunna utnyttjas för att uppnå konjunkturbetingade vinster eller för att styra eller påverka en lagringspolitik hos företagen som kan bli en följd av kon-

junkturutvecklingen. FBU avstyrker dock detta.

FBU föreslår att det statliga fredskrislagret byggs upp så att 125 milj. kr. anslås under vartdera av åren 1976 och 1977 och 50 milj. kr. under

vartdera av påföljande tre år. Med hänsyn till att några fredskrislager för

närvarande ej finns bör tyngdpunkten ligga i inledningen av femårsperioden.

Varumässigt föreslås statens fredskrislager i stor utsträckning innehålla

kemiska produkter och textilvaror (en och en halv månads ökad lagerut-

hållighet) samt metaller och gummivaror (en månads ökad uthållighet).

2.3.5 Skyldighet för företag att medverka vid lagring och omsättning av statligt ägda beredskaps- och fredskrislager

FBU bedömer att beredskapslagringen även i framtiden i huvudsak kommer att avse råvaror och vissa halvfabrikat, mer sällan färdigvaror. I detta sammanhang måste dock enligt FBU beaktas att ett stort antal mer bearbetade insatsvaror som används i produktionen i betydande utsträckning importeras. Som exempel på sådana varor kan nämnas komponenter för den mekaniska och den elektriska industrin samt för bilindustrin. Många

av dessa varor har väsentlig betydelse för möjligheterna att upprätthålla

produktionen i en kristid. En annan typ av vara som kan komma att bli föremål för beredskapslagring är reservdelar och maskinförnödenheter för

industriföretagens egen maskinpark.

Dei kan bedömas som sannolikt att en beredskapslagring i ökad utsträckning bör ske hos de producerande företagen. Denna princip bör bli dominerande i fråga om en lagring av komponenter och reservdelar men även då det gäller varor som har låg lagringsbeständighet eller som är anpassade

till produktionen hos ett visst företag. FBU föreslår här att ÖEF bör teckna

särskilda avtal med de berörda företagen som även innefattar finansieringsoch kostnadsfrågor. I den mån det är fråga om beredskapslager föreslås

de finansiella åtagandena ankomma på staten.

FBU har övervägt om en särskild lagstiftning är nödvändig för att ett

samarbete mellan näringsliv och ÖEF skall komma till stånd i det berörda avseendet. Den lagstiftning som övervägts har formen av ett åläggande för vissa företag att mot ersättning av staten lagra varor för ett beredskapsläge utöver den normala lagringskvantiteten. FBU framhåller att några svårigheter hittills inte förelegat då det gällt

att nå överenskommelser med enskilda företag rörande beredskapslagring

hos dessa för statens räkning. Avtalsförfarandet kan dock bedömas bli allt-

mer vanligt och risken att svårigheter kan uppkomma på vissa punkter

får inte uteslutas. Regeringen föreslås därför i lag få bemyndigande att föreskriva lagringsskyldighet för alla former av lager som har ändamålet att

trygga folkförsörjningen.

Bemyndigandet föreslås innefatta möjlighet att föreskriva skyldighet för produktionsföretag att beredskapslagra försörjningsviktiga varor intill en myckenhet som motsvarar företagets normala fredsmässiga förbrukning under tolv månader då det gäller reservdelar och maskinförnödenheter för

den egna maskinparken och sex månader då det gäller andra varor. De tider som föreslås har övervägts mot bakgrund av förslaget om uthållighet samt de studier som redovisas i annat sammanhang i betänkandet rörande

företagens normala lager av reservdelar samt komponenter och andra in-

satsvaror.

Den lagringsplikt som här avses innebär, då fråga är om beredskapslager,

endast att företagen kan åläggas att medverka vid den fysiska lagringen och vid omsättningen av beredskapslager. Staten står helt och hållet för

investeringsmedel och lagringskostnader. FBU har inte ansett det erforderligt att genom generella regler härom nu utnyttja en möjlighet att ålägga företag att mot ersättning hålla beredskapslager. En frivillig väg genom avtal bör

i första hand väljas även framgent. Ett åläggande om en beredskapslagring bör tills vidare ifrågakomma endast om frivilligvägen i enstaka fall inte visar sig möjlig för att nå en från försörjningsberedskapssynpunkt nödvändig

och rationell lösning av ett lagringsproblem.

2.3.6¶Statliga företagsengagemang och stöd till nedläggningshotad industri

I delbetänkandet Kläder och skor, försörjningen i en kristid, diskuterade

FBU vissa tänkbara stödåtgärder för att bibehålla en från beredskapssynpunkt

nödvändig produktion inom Jandet. Höjda tullar, kvantitativa importrestriktioner och direkt produktionsstöd bedömdes härvid vara mindre lämpliga

åtgärder. Kapitalstöd bedömdes å andra sidan vara en åtgärd som är förenad

med övervägande fördelar om statliga ingripanden behövs för att upprätthålla en viss önskvärd försörjningsberedskap. Av olika tänkbara former för kapitalstöd ansågs systemet med avskrivningslån för investeringar överlägset. Detta system har bl. a. ett inbyggt rationaliseringsbefrämjande element. Det är dessutom selektivt till sin karaktär vilket möjliggör en riktad stödverksamhet mot varuområden som är oundgängliga för försörjningen i en kristid. Åtgärderna föreslogs av FBU för att garantera en önskvärd försörjningsberedskap inom textil-, beklädnads-, sko- och läderområdena.

Det principiella synsätt som redovisas i delbetänkandet anses av FBU

fortfarande gälla. FBU gör i slutbetänkandet en djupare analys av olika

åtgärder som kan vidtas för att säkerställa en fortsatt produktion som är

av betydelse för försörjningsberedskapen men som av lönsamhetsskäl hotar att försvinna.

För att försörjningsberedskapen skall kunna tillgodoses till lägsta möjliga kostnad är det enligt FBU angeläget att kostnaderna för en beredskapsproduktion skall kunna redovisas. Detta är nödvändigt för att ett riktigt val skall kunna göras mellan produktion och andra åtgärder som lagring,

stöd genom offentlig upphandling eller lagring av maskiner ”i malpåse”

samt mellan olika former av fortsatt produktion.

Vid en bedömning av stöd till en beredskapsviktig produktion betonar

FBU att hänsyn bör tas — förutom till försörjningsberedskapen — även till industri- och arbetsmarknadspolitiska målsättningar. Därmed bör det i vissa fall vara möjligt att minska samhällets samlade kostnader för att nå såväl andra samhälleliga mål, exempelvis regionala sysselsättningsmål, som för-

sörjningsberedskapsmål.

När det gäller valet mellan beredskapsproduktion i statlig eller privat regi

gäller enligt FBU som utgångspunkt att statlig och privat företagsamhet

arbetar under samma villkor och således under samma krav på effektivitet och konkurrenskraft. Valet mellan statlig eller privat beredskapsproduktion

bör därför i huvudsak utgå ifrån var produktionen kan ske till lägsta kostnader. FBU föreslår att staten för varuområden där så bedöms lämpligt begär in offerter från såväl statliga som privata företag avseende kost-

naderna för fullgörande av viss beredskapsproduktion och/eller upprätthål-

lande av viss produktionskapacitet. Offerterna skall därvid avspegla mer-

kostnaderna vid fullgörande av en produktion. F.n. har Statsföretag AB

skyldighet att på anfordran avge sådan offert. Det föreslås beträffande privata företag att deltagande i ett sådant offertsystem baseras på frivillighet. I vissa fall bör även statliga verk kunna anmodas avge offert.

Därtill bör vid avvägningen mellan statlig eller privat verksamhet hänsyn tas till omständigheterna i varje särskilt fall, exempelvis om statlig verksamhet kan ha större förutsättningar än privat att uppnå önskvärda effekter på branschstrukturen.

Vid val av produktionsfrämjande åtgärder föreslår FBU att stor flexibilitet bör tillämpas. Det bör enligt FBU:s mening övervägas om inte rörliga gränser för avskrivningslån och lånegarantier för investeringar skulle öka effektiviteten i försörjningsberedskapsstödet.

Mot bakgrund av bl.a. den löneintensiva skoindustrins alltmer accen-

tuerade svårigheter under senare år att hävda sig gentemot importkonkur-

rensen föreslås att ett utvidgat kapitalstöd vid sidan om det nuvarande stödet till investeringar prövas i fråga om löneintensiv tillverkning. Stöd

i form av ränte- och amorteringsfria lån bör således kunna

ges för företagens behov av rörelsekapital. Till skillnad från avskrivningslånen bör lån till rörelsekapital enligt FBU:s förslag inte

avskrivas från statens sida på grund av att förslitningsmoment saknas och

nedskrivning av lån till rörelsekapital är att jämställa med löpande produktionsbidrag. I de fall ett mindre stödbehov föreligger anser FBU att det bör kunna föreskrivas att lånen skall amorteras. Eftersom Jån till andra

ändamål än investeringar inte i sig kan väntas ha en pådrivande effekt på produktivitetsutvecklingen föreslår FBU att lånen endast ges i samband med att produktivitetshöjande åtgärder vidtas, exempelvis strukturella förändringar mellan olika företag. En förutsättning för att lån skall ges bör vara att verksamheten bedöms kunna bedrivas utan att lånet behöver utnyttjas för att täcka löpande driftförluster.

Om effekten av kapitalstöd inte är tillräcklig för att upprätthålla försörjningsviktig produktion anser FBU att bidrag till löpande driftkostnader måste övervägas. Sådana bidrag är enligt FBU:s uppfattning förenade med mycket stora nackdelar av olika principiella skäl. Ett generellt bidragssystem får bedömas ha negativa effekter på produktivitetsutvecklingen, ett förhållande som på lång sikt kan leda till att stöd till fortsatt produktion inte är förenligt med den övergripande målsättningen att försörjningsberedskapen skall tillgodoses på billigast möjliga sätt. När frågan om driftsbidrag aktualiseras är det dessutom enligt FBU rimligt att nämnda kostnadsprincip för försörjningsberedskapen i många fall bör få stå tillbaka för hänsyn till våra internationella förpliktelser och beredskapen tillgodoses med lagring eller produktionsanläggningar ”i malpåse” även om kostnaderna härför blir högre. Skulle i vissa fall fortsatt produktion betraktas som oundgänglig för en tryggad försörjning, trots att bidrag till löpande driftskostnader därvid blir nödvändigare, bör enligt FBU produktion i statlig myndighetsregi övervägas. Detta kan t. ex. komma att gälla skoindustrin. En förstärkning av importskyddet i strid med föreliggande bindningar kan behöva övervägas om andra åtgärder inte visar sig ändamålsenliga eller bedöms inte ge önskad effekt. Härvid måste givetvis beaktas de nackdelar som kan följa av att internationella förpliktelser måste brytas. Enligt FBU:s mening bör kombinationer av förstärkt gränsskydd och produktionshöjande åtgärder inte uteslutas. I vissa fall bör samtidigt insatta produktionsstödjande åtgärder kunna åstadkomma att försörjningsberedskapen kan tillgodoses vid ett lägre gränsskydd än som annars skulle vara nödvändigt.

2.3.7 Statlig upphandling som ett led i försörjningsberedskapen

FBU framhåller att reglerna för den statliga upphandlingen sedan 1974 är så utformade att de möjliggör åtgärder som innebär avsteg från den rena affärsmässigheten då detta anses önskvärt från bl. a. försörjningsberedskapssynpunkt. Inga ändringar föreslås i sak beträffande dessa regler. Däremot förordas vissa särskilda procedurregler och samordningsförfaranden i anslutning till den statliga upphandlingen av sådana varor som har väsentlig betydelse för försörjningsberedskapen. Särskilda regler bör sålunda tillskapas för att man på ett mer betryggande sätt skall kunna fånga in aktuella fall av upphandling av sådana varor. Innebörden härav föreslås bli att regeringen efter förslag av ÖEF utfärdar bestämmelser som ålägger de upphandlande myndigheterna att underställa regeringen frågan om inköp av varor för

vilka försörjningsläget är akut och vilkas värde överstiger ett visst bestämt belopp. Frågan om vilka varor som av försörjningsberedskapsskäl skall behandlas på ett särskilt sätt vid statlig upphandling bör definieras av ÖEF

och fastställas i särskilt beslut av regeringen. Inga statliga myndigheter bör enligt FBU undantas då det gäller tillämpningen av dessa regler. I fall då

undantag från upphandlingskungörelsens huvudregel meddelas bör medel härför tillskjutas efter regeringens beslut i varje särskilt fall ur ett förslags-

anslag som föreslagits av ÖEF. Av många skäl är det angeläget att stöd till upphandlingar inte vidtas i andra fall och med högre belopp än vad som från försörjningsberedskapssynpunkt får anses oundgängligen nödvän-

digt. Stöd i samband med offentlig upphandling får i första hand ses som ett komplement till andra åtgärder. Huvudvikten bör läggas vid åtgärder av annat slag. Särskild försiktighet bör iakttagas så att upphandlingsstöd inte ges kontinuerligt under längre tid. Detta kan nämligen bl. a. medföra att utländska företag undviker att lämna anbud, varigenom en skälighetsbedömning av inhemska bud försvåras.

Beträffande varor för vilka regeringen enligt förslaget skall ålägga de upp-

handlande myndigheterna anmälningsplikt bör ett mer regelbundet samrådsförfarande mellan de olika myndigheter na samtidigt införas. Den av FBU föreslagna utvidgade styrelsen inom ÖEF bör givetvis behandla frågor som rör statlig upphandling som ett led i försörjningsberedskapen.

Även den kommunala upphandlingen är av betydande omfattning. FBU

finner det därför angeläget att ÖEF:s varupreciseringar och regeringens beslut

om anmälningsplikt för vissa varor delges kommunala upphandlingsorgan för kännedom. Särskilt inom läkemedels/sjukvårdsmaterielsektorn där försörjningsläget för många varor är bekymmersamt, samtidigt som kravet

på uthållighet är stort, kan en nära kontakt med ÖEF bedömas som värdefull.

2.3.8 ÖEF:s organisation och planeringsförhållanden

FBU:s förslag innebär att planeringen för en omställning av samhället mot en krishushållning intensifieras, samtidigt som en ökning sker av be-

redskapslagringen och särskilda fredskrislager byggs upp i såväl statlig som privat regi. Detta kräver i sin tur ökade insatser då det gäller planeringen på myndighetsplanet och samverkan med övrig samhällsekonomisk verksamhet och med näringslivet. Åtgärderna inom det ekonomiska försvaret är emellertid kostsamma såväl för samhället som för näringslivet. FBU anser att kostnaderna för en omsorgsfull uppföljning av utvecklingen i försörjningshänseende, en ingående planering och ett konsekvent genomförande av beredskapsåtgärderna är en förhållandevis billig form av försörjningsberedskap. Mot bakgrund härav föreslås att ökade resurser avdelas i dessa hänseenden samt att samarbetet olika statliga myndigheter emellan och mellan statliga myndigheter och näringslivet förstärks. De organisatoriska och administrativa frågorna diskuteras i främst två

hänseenden. Det gäller för det första planeringens inriktning och behovet av planeringsresurser inom ÖEF för att samhällsutvecklingen skall kunna

följas så att åtgärder i tid kan övervägas och försörjningen i en kristid inte äventyras. Vidare diskuteras frågor som berör samrodningen mellan försörjuningsberedskapsåtgärder och övriga samhällsekonomiska planeringsåt-

gärder vilka i vissa avseenden kan vara av större vikt än den traditionella

samordning som normalt sker inom totalförsvaret.

Styrkan hos det ekonomiska försvaret beror i hög grad på samhällets

fredstida tillgångar i form av t. ex. produktionskapacitet och lager samt på

möjligheterna att anpassa dessa tillgångar till de förändrade krav som uppkommer i ett kris- (krigs-)samhälle. De centrala statliga myndigheternas

roll inom det ekonomiska försvaret är därför att planera så att en anpassning

i möjligaste mån kan komma till stånd och att verka för att resurserna i mån av behov kompletteras med en beredskapslagring och/eller andra beredskapsåtgärder.

Utvecklingen under de senaste två åren — inte minst oljekrisen och krisen

på det petrokemiska varuområdet — har enligt FBU bekräftat den stora be-

tydelse som en noggrann uppföljning av händelseutvecklingen och en omsorgsfull planering har för det ekonomiska försvaret. Det är synnerligen

viktigt att ett tillräckligt omfattande och meningsfullt informationsunderlag finns tillgängligt. FBU anser att det är mycket resurskrävande att samla

in ett sådant dataunderlag och hålla det å jour.

FBU framhåller att principen om en kontinuerlig försörjning i en kristid och en omställning av konsumtion och produktion är vägledande för övervägandena i betänkandet. Härigenom kan kostnaderna för en beredskapslagring hållas nere. En grundläggande förutsättning härför är dock en hög ambitionsnivå vid planeringen av försörjningsberedskapen.

Mot denna bakgrund har FBU i samråd med ÖEF översiktligt beräknat behovet av personalförstärkningar för utrednings- och planläggningsuppgifter inom ÖEF. Hänsyn har därvid tagits till ÖEF:s behov för att kunna fuligöra arbetsuppgifterna enligt nuvarande mål för verksamheten. Härutöver har en bedömning gjorts av de krav på personalförstärkningar som

föranleds av de av FBU föreslagna ökade planerings- och beredskapsåt-

gärderna.

Inom planeringsavdelningen bedöms 24 nya tjänster erfordras och — som

en följd av den föreslagna ökningen av beredskapslagringen och introducerandet av fredskrislager — 17 tjänster på affärsbyrån.

Utom ÖEF har socialstyrelsen bedömt att ökade resurser erfordras för

planeringen inom lfäkemedels- och sjukvårdsområdet. Denna fråga torde

enligt FBU få tas upp i styrelsens anslagsframställning.

Då det gäller resurserna vid ÖEF anser FBU att en avvaktande attityd

intagits under senare tid, bl. a. i avvaktan på FBU:s förstag. Det föreligger därför nu enligt FBU:s bedömning en viss eftersläpning. Den betydande personalförstärkning som föreslås får enligt FBU ses mot

bakgrund av förslaget rörande uthålligheten inom det ekonomiska försvaret. Genom en omsorgsfull planering av omställningen till ett krissamhälle med en avsevärt reducerad försörjningsstandard har FBU bedömt att beredskaps-

lagringen kan hållas på en rimlig nivå — även i ett längre perspektiv. Samtidigt

uppnås en ökad uthållighet och därmed en stärkt tilltro till den svenska

neutralitetspolitiken. | FBU understryker att förslagen rörande uthållighet, försörjningsstandard, beredskapslagring och personalförstärkning vid ÖEF måste ses i ett sam-

manhang. |

Den årliga kostnaden för de av FBU föreslagna personalförstärkningarna

uppgår till knappt 4 milj. kr. per år. Med det synsätt som FBU redovisar

kan detta belopp relateras till årskostnaden för de föreslagna ökade insatserna i fråga om statlig lagring som uppgår till ca 120 milj. kr. FBU framhåller

att de föreslagna personalförstärkningarna bör — bl. a. med hänsyn till att en kommitté nyligen tillsatts med uppgift att se över ÖEF:s organisation — ske successivt.

Då det gäller arbetets bedrivande inom ÖEF har FBU inte funnit anledning framlägga förslag om några väsentliga ändringar. Vad gäller produktionsplanläggningen framhålls det angelägna i att åtgärderna och planläggningen

breddas så att näringslivets uppgifter även under en kris- (avspärrnings-

)period kan närmare definieras och planläggas. I viss utsträckning sker detta

redan nu.

Samordningen mellan försörjningsberedskapspolitik och övrig näringspolitik bör kraftigt förstärkas. Detta gäller i fråga om såväl den normala samhälleliga planeringen, där bedömningar avseende försörjningsberedskapen

regelmässigt bör vägas in, som planeringen inför och verkställigheten i ett fredskris- eller avspärrningsläge, varvid inte minst ansvarsförhållandena mellan olika myndigheter måste kartläggas. Det är således här fråga om

en samordning med myndigheter och verksamheter vid sidan av de egentliga totalförsvarsmyndigheterna. Detta behov ökar i takt med att det ekonomiska

försvaret får uppgifter för andra fall än krig och avspärrningssituationer.

FBU föreslår att det ökade samordningsbehovet tillgodoses genom att ÖEF:s styrelse får en avsevärt vidgad sammansättning. Vidare föreslås att särskilda samarbetsgrupper inrättas på tjänstemannanivå — ”varuutskott”

—- då så bedöms erforderligt. Detta torde främst gälla vissa varuområden där försörjningsläget är bekymmersamt. Utskotten bör sammansättas så att de bildar grunden för den planerade utökade organisationen vid ÖEF under en kris- eller krigstid. Vidare bör krisberedskapen i planerings- och orga-

nisationshänscende förstärkas. Detta gäller bl. a. frågor som rör organisationen av myndigheter i kristid, prioriterings- och ransoneringsproblemati-

ken, och informationsunderlag i fråga om förhållanden av intresse från försörjningsberedskapssynpunkt t. ex. förbrukning och användning av olika

varor inom näringslivet.

2.4 Särskilt yttrande

Till betänkandet har fogats ett särskilt yttrande.

Experten Gustafson, anser att den föreslagna fredskrislagringen är cn samhällsangelägenhet. I de fall överlagring hos de lagringsviktiga företagen inte

är företagsekonomiskt motiverad måste dessa kompenseras för sina mer-

kostnader. Kompensation kan enligt Gustafson inte ske genom höjning av

företagens försäljningspriser med hänsyn till internationella konkurrenser.

På grund av de stora olikheterna företagen emellan är det svårt att skapa ett system med generella regler som ger företagen skälig kompensation. Det av FBU föreslagna systemet för kompensation ger endast i gynnsamma

fall täckning för merkostnaden. Enligt Gustafson bör det därför ankomma på ÖEF att under fredskrislagrets uppbyggnadstid undersöka i vad mån

ytterligare kompensationsåtgärder kan erfordras och lämna förslag härom före lagringsskyldighetens inträde.

2.5¶Remissyttrandena

2.5.1 Behovet av ett fredskrislager utanför energiområdet

Samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget att

ett fredskrislager skall byggas upp. S/ND anser dock att alternativ till lagring

kan tänkas för att möta fredskrissituationer — bl. a. kan således incitament skapas för att förmå företag att uppta fler råvaruleverantörer och/eller öka sin lagerhållning.

2.5.2 Finansiering av ett fredskrislager utanför energiområdet

Remissinstanserna delas i två läger i fråga om FBU:s förslag att kost-

naderna för en fredskrislagring delas mellan näringsliv och samhälle. Vissa instanser delar FBU:s uppfattning att en uppdelning bör ske medan andra anser att kostnaderna för en fredskrislagring helt skall bestridas med statsmedel.

Till de instanser som tillstyrker FBU:s förslag, i huvudsak ansluter sig till det eller lämnar det utan erinran hör bl. a. ÖB, försvarets sjukvårdsstyrelse, civilförsvarsstyrelsen, socialstyrelsen, JN och Landstingsförbundet.

FBU:s förslag tillstyrks av SPK. Nämnden förutsätter dock härvid att företagens deltagande i fredskrislagringen inte kommer att innebära höjda

priser på företagens produkter. NO anser att en fredskrislagring onekligen medför fördelar i försörjningsberedskapshänseende. NO motsätter sig därför

inte i princip att förslaget genomförs. Det material som redovisas i utredningen ger emellertid, enligt NO:s uppfattning, inte det underlag som är önskvärt för att bedöma om den föreslagna modellen är det bästa tänkbara

alternativet för att uppnå den åsyftade målsättningen med minsta möjliga inverkan på konkurrensförhållandena. Därför skulle det ha varit önskvärt

med cen mera djupgående analys av olika metoder för finansiering av fred-

skrislager.

LO menar att en lageruppbyggnad i själva verket borde ankomma på

de enskilda företagen som ett led i den normala affärsverksamheten. Skälet

härtill skulle vara att fredskrislager i praktiken kommer att fungera som prisbuffertar. Eftersom samhället ändå har ett intresse av att sådana kommer till stånd, kan det vara rimligt att samhället medverkar till detta. I det avseendet delar LO FBU:s synpunkter. LO har däremot svårt att ta ställning till den konstruktion som FBU föreslår. Det är inte klart hur kostnads-

fördelningen mellan samhället och de berörda företagen kommer att utfalla. Risken är dock uppenbar att företagen kan erhålla oskäliga subventioner,

anser LO.

RRV biträder i och för sig förslaget om en lagstadgad lagringsskyldighet. Samtidigt framhåller verket emellertid att FBU inte på ett övertygande sätt

visat att en påtvingad fredskrislagring är till fördel för företagen på lång sikt. De presenterade olika alternativen för finansiering måste enligt RRV:s mening utredas närmare och deras totala ekonomiska konsekvenser presenteras innan det är möjligt att ta ställning i finansieringsfrågan. Även

KK - som inte har något att erinra mot lagringsskyldigheten som sådan

— finner det svårt att på grundval av det nu tillgängliga underlaget ta ställning till frågan om de av FBU föreslagna åtgärderna är lämpligt avvägda. KK pekar här bl. a. på åtgärdernas olika effekter beroende på vinstläget i de

skilda företagen.

I likhet med RRV anser ÖEF att ytterligare överväganden torde vara

nödvändiga beträffande företagens deltagande i genomförandet av fredskris-

lagringen. Oberoende härav bör uppbyggnad av ett statligt fredskrislager påbörjas.

SCB menar att man vid överväganden om de kostnader som belastar näringslivet även måste beakta företagens uppgiftslämnande. Man måste härvid i kommande diskussioner om utformning av databaser ta hänsyn till företagens möjligheter att till rimliga kostnader lämna önskade uppgifter.

Enligt S/ND är påtagligt negativa effekter ur resursfördelningssynvinkel

förknippade med FBU:s förslag. Verket menar att ett flertal andra metoder står till buds. En sådan kan vara lagring i enbart statlig regi med utförsäljning i ett krisläge till priser som inte skapar incitament för företagen att i normalläget minska sina egna lager på grund av den statliga lagerhållningen.

En annan metod är att berörda företag åläggs öka sin uthållighet med samma

antal månader i stället för till samma totala uthållighetsnivå. Eventuella lagernedskrivningsmöjligheter bör då endast avse den fredskrislagrade delen, inte hela lagret av aktuell vara. På detta sätt blir den ekonomiska belastningen jämnt fördelad över de förbrukande företagen. Till de remissinstanser som helt avstyrker FBU:s förslag att företagen

skall finansiera delar av fredskristagringen hör Statsföretag AB, Jernkontoret,

KF. LIF, SAF, Sveriges grossistförbund, SHIO, Sveriges industriförbund, Sve-

riges kemiska industrikontor, Sveriges mekanförbund och Textilrådet. KF anser att staten bör ha det totala ansväret för hela lagringsverksamheten. Skulle statsmakterna ändå komma fram till att en uppdelning av ansvaret mellan

stat och näringsliv bör komma till stånd, vill KF att ett annat system utvecklas än det utredningen förestår. I ett sådant system bör hänsyn tas till företagens vinstsituation, utländsk konkurrens och de aktuella företagens möjligheter att utnyttja fördelarna av en ökad fredskrislagring. . Behovet av fredskrislagring synes enligt Statsföretag AB väl underbyggt

i betänkandet. Företaget behandlar i yttrandet främst förhållandena inom

den petrokemiska sektorn och vänder sig mot förslaget att de företag som

förbrukar fredskrislagrade varor skall bekosta hela näringslivets fredskris-

lagring. Hela samhället är beroende av den kemiska industrins produkter

varför en fredskrislagring får ses som en samhällsangelägenhet. Statsföretag

menar att en eventuell statlig fredskrislagring inte skulle medföra någon minskning av näringslivets lager eftersom dessa redan är nedpressade till

ett minimum. De ökade lagerhållningskostnaderna skulle dessutom få en

negativ inverkan på de berörda industriernas konkurrensförmåga vilket skul-

le vara till nackdel från försörjningsberedskapssynpunkt. Med hänsyn till

att lagerhanteringskostnaderna vid lagringen är större än kapitalkostnaden

har de av utredningen föreslagna stödåtgärderna endast begränsad effekt. Enligt Statsföretag kan det ifrågasättas om inte fredskrislagringen borde be-

kostas av staten.

LIF tar avstånd från en finansieringsform som görs beroende av skilda företags grad av konsolidering.

Enligt Jernkontoret skulle stålföretagen genom utredningens förslag belastas orättvist jämfört med senare led i förädlingskedjan, t. ex. verkstadsindustrin. Möjligheten att vältra över merkostnaderna på nästa led är på grund av importkonkurrensen begränsad samtidigt som konkurrensläget på exportmarknaden försämras. Jernkontoret framhåller vidare att den föreslagna lageruppbyggnaden skulle innebära en svår finansiellt belastning för stålindustrin. I stället förordar Jernkontoret en lagring helt i statlig regi och anser att denna till en del skulle kunna bli självbärande från kostnadssynpunkt om köp genomförs i lågskonjunktur och försäljning i högskonjunktur.

Kemikontoret är positivt till att fredskrislager tillskapas men anser att utredningens förslag bör omarbetas så att kostnaderna för lagringen skall bäras av samhället i dess helhet. Kontoret vänder sig vidare mot att endast vissa företag åsamkas kostnader trots att en fredskris skulle medföra skada för hela industrin, näringslivet och samhället i övrigt. Kemikontoret framhåller

vidare att ett genomförande av enbart en statlig fredskrislagring inte skulle

medföra någon minskad lagerhållning hos företagen eftersom lagren redan

är så små som det praktiskt är möjligt.

Sveriges mekanförbund, SAF och SHIO instämmer i Industriförbundets ytt-

rande. Förbundet anser att kostnaderna för fredskrislagringen inte till någon

del bör läggas på företagen. Om så sker skulle de svenska överlagrande

företagen komma i ett sämre konkurrensläge jämfört med utländska företag. Detta kan få negativa konsekvenser, inte minst från försörjningsberedskapssynpunkt. Förbundet anser att fredskrislagringen skall ses som en samhällsangelägenhet och bekostas via statsbudgeten. Motsvarande synpunkter framförs av Grossistförbundet och Textilrådet.

Om förslaget ändå skulle komma att godtas måste det förändras på väsentliga punkter. Industriförbundet ansluter sig här helt till vad experten Gustafson anför i sitt särskilda yttrande.

2.5.3 Fredskrislagringens omfattning och sammansättning

Socialstyrelsen ansluter sig till förslaget om uppbyggnad av ett kredskris-

lager. Sammansättningen av detta kan dock behöva justeras för att behoven

på läkemedels- och sjuk vårdsmaterielområdena ännu bättre skall kunna tillgodoses. Styrelsen anser vidare att sjukvårdshuvudmännen kan överta betydande delar av det materielförvaltningsansvar som f.n. är helt statligt.

Det är styrelsens bestämda uppfattning att så bör ske. KK utgår från att den föreslagna sammansättningen av de statliga fredskristlagren är preliminär och blir föremål för överarbetning i samråd med

berörda företag och branschorganisationer.

En utbyggnad av ett fredskrislager tillstyrks av SPK. Dock bör prissätt-

ningsfrågorna utredas mera. Nämnden förutsätter vidare att hänsyn tas till

de slutliga konsumenternas intresse av låga priser. SPK vill också ges tillfälle alt senare till ÖEF meddela närmare synpunkter på lagrets slutliga sammansättning.

AMS biträder FBU:s uppfattning att fredskrislager, t. ex. inom det petrokemiska området, även kan behöva innefatta sådana varor som i och

för sig är umbärliga vid en fredskris men som kan bidra till att vidmakthålla

en hög sysselsättningsnivå.

KF ställer sig bakom det föreslagna programmet för uppbyggnad av statliga fredskrislager. Tidsramen för uppbyggnaden (fem år) tillstyrks också. Inte heller Landstingsförbundet har någon erinran mot vad FBU föreslagit. Det är angeläget, skriver förbundet, att regeringen i lag får bemyndigande att

föreskriva lagringsskyldighet för alla former av lager som har till ändamål

att trygga folkförsörjningen.

Sveriges industriförbund anför — med instämmande av Sveriges mekanförbund, SAF och SHIO —- att det är väsentligt att fredskrislagringen inte låses till det varuurval som anges i FBU:s betänkande. ÖEF bör snarast

i samråd med berörda branschföreningar se över den varulista som FBU presenterat. En översyn måste sedan göras' regelbundet anser förbundet.

Det kan enligt Grossistförbundet vara ändamålsenligt att lagringen inte ovillkorligen binds till de producernade företagen. Lagerhållningen kan för-

läggas även till andra företag, t. ex. inom partihandeln, om detta i en viss situation skulle bedömas vara lämpligt.

Totalramen för den statliga fredskrislagringen kan accepteras anser Kemikontoret. Inom denna ram bör en lagring ske motsvarande två månaders förbrukning för de mest utsatta varorna och en månads förbrukning för övriga varor. Varusammansättningen bör bli föremål för överläggningar mellan ÖEF, berörda företag och branschorganisationer. Kemikontoret framhåller vidare att den av FBU föreslagna fredskristagringen inte medför en ökning av försörjningsuthålligheten i proportion härtill. Den lagring som skulle erfordras omfattar sannolikt ett sortiment av storleksordningen tio tusen kemiska ämnen och flera tio tusen kemiska föreningar. Liknande synpunkter framförs av Statsföretag AB.

2.5.4 Skyldighet för företag att medverka vid lagring och omsättning av statligt ägda beredskaps- och fredskrislager

Ingen av remissinstanserna har någon erinran mot FBU:s förslag att regeringen i lag får bemyndigande att föreskriva skyldighet för produktionsföretag att medverka vid den fysiska lagringen och omsättningen av statliga lager.

2.5.3 Statliga företagsengagemang och stöd till nedläggningshotad industri

För att försörjningsberedskapen skall kunna tillgodoses till lägsta möjliga kostnad, är det enligt FBU:s uppfattning angeläget att kostnaderna för en beredskapsproduktion kan redovisas. Detta behövs för att ett riktigt val skall kunna göras mellan produktion och andra åtgärder såsom t. ex. lagring, stöd genom offentlig upphandling m. m.

Dessutom bör hänsyn tas — förutom till försörjningsberedskapen — även till industri- och arbetsmarknadspolitiska målsättningar. Valet mellan statlig eller privat beredskapsproduktion bör i huvudsak utgå från var produktionen kan ske till lägsta kostnad. FBU förestår att det offertsystem som Statsföretag AB f. n. tillämpar skall utvidgas även till att gälla statliga och privata företag (i det senare fallet på frivillig basis). Vid val av produktionsfrämjande åtgärder föreslår FBU att större flexibilitet tillämpas. Bl. a. tas frågan om rörliga gränser för avskrivningslån och lånegarantier för investeringar upp.

Remissinstansernas uppfattningar i hithörande sammanhang är något deiade. Allmänt kan sägas att förslagen till stödåtgärder i stort biträds av de olika intresseorganisationerna. Från andra remissinstanser redovisas emellertid i vissa avseenden kritiska synpunkter på förslagen.

ÖEF ställer sig mycket positiv till att industri- och arbetsmarknadspolitiska mål vägs in vid förverkligandet av försörjningsberedskapsmål och omvänt. ÖEF är därför beredd till all samverkan som därvid krävs. I vissa fall kan dock försörjningsberedskapsmål och andra näringspolitiska mål komma att strida mot varandra. Med hänsyn till Sveriges säkerhetspolitiska målsättning bör — anser ÖEF -— försörjningsberedskapsmålet tillmätas stor och i vissa

fall avgörande betydels.

ÖEF tillstyrker vidare det föreslagna offertsystemet men anser att även de kalkyler som ligger till grund för offerterna måste redovisas.

Beträffande förslagen om rörliga gränser för avskrivningslån och låne-

garantier bedömer ÖEF att sådana skulle kunna leda till onödiga investeingskostnader och till ökat arbete för kontroll av investeringsplaner. ÖEF anser därför att ökat kreditstöd utöver gällande gränser (50 ". resp. 25 "a endast skall få lämnas vid investeringar som är av synnerlig vikt för försörjningsberedskapen. Sådana ärenden bör avgöras av regeringen efter förslag från ÖEF.

Vikten av att åtgärder på försörjningsberedskapens område så långt möjligt samordnas med samhällets insatser vad gäller bl. a. arbetsmarknads- och regionalpolitiken framhålls av AMS.

SIND menar att man måste anlägga ett bredare synsätt på valet av be-

redskapsinsatser än enbart en strävan att på kort sikt uppnå ett visst försörjningspolitiskt mål till lägsta statsfinansiella kostnad. Mot den bakgrunden finner verket att det är anmärkningsvärt att FBU inte närmare försökt belysa de strukturella och resursfördelningsmässiga konsekvenserna av sina

olika förslag till produktionsstödjande insatser och lagstadgad fredskrislag-

ring. Detta syns enligt verket vara angeläget, inte minst mot bakgrund av

det behov att kraftigt förstärka samordningen mellan försörjningsbered-

skapspolitiken och övrig näringspolitik, som utredningen själv konstaterat

föreligga. SIND hävdar vidare att det ur industripolitisk synvinkel kan vara olämpligt att med omfattande stödinsatser försöka upprätthålla en viss produktions-

kapacitet. Även om statens kostnader för ett lagringsalternativ överstiger kostnaderna för stödinsatser, kan en sådan merkostnad mycket väl motsvaras av att man undviker resursfördelningsförluster som annars skulle ha uppstått.

Beträffande det föreslagna offertsystemet anser SIND att det har både

för- och nackdelar. Till fördelarna hör att det i svaga branscher medverkar

till att främst de företag gynnas, som kan förväntas överleva en struktur-

omvandling och har förutsättningar för en produktion på längre sikt. Vidare medför systemet att omställningsprocessen påskyndas, varigenom en till-

fredsställande struktur i branschen kan uppnås. Ytterligare innebär systemet

att samhället kan begränsa stödet till att omfatta endast produktion upp till en viss nivå som är försörjningsberedskapsmässigt motiverad. På längre sikt kan emellertid allvarliga konsekvenser uppstå genom offertförfarandet, menar SIND. För det första är det föga sannolikt att ens ”tovande” företag, som fått kapitalstöd i en svag bransch, kan vidmakthålla den produktionskapacitet man angett i offerten. Exempel på detta har redan

upplevts inom TEKO-området. För det andra riskerar man att genom systemet successivt slå ut så många företag, att endast ett fåtal producerande företag till slut finns kvar i branschen. Härigenom riskerar man en kon-

kurrensbegränsning. Företag i den uppkomna monopolsituationen kommer då, enligt SIND:s uppfattning, att ha små incitament till effektiviseringar.

Enligt industriverkets uppfattning har offertsystemet således flera tilltalande drag. Det står dock samtidigt klart att vissa problem, både på kort

och lång sikt, är förknippade med förslaget. Mot den bakgrunden anser

verket det vara tveksamt om offertsystemet kan antas som en generell metod att säkra produktionskapacitet i svaga brancher. Mer direkta insatser från samhällets sida kan i vissa fall vara motiverade.

I sitt yttrande konstaterar RSV att förslaget om ränte- och amorteringsfria

lån utan avskrivning inte erfordrar några förändringar i gällande skattelagstiftning. Beträffande avskrivningslån till lagerbyggnader förordar verket att dessa skattemässigt behandlas som statsbidrag till näringsidkare. Systemet med avskrivningslån och lån avseende rörelsekapital i princip synes enigt VO kunna godtas, även om dessa låneformer medför risker

1 konkurrenshänseende. NO understryker vikten av att man noga beaktar

de strukturförändringar som blir följden. Detta för att inte från allmän syn-

punkt skadliga oligopol- eller monopolsituationer skall uppkomma som en

följd av dessa stödåtgärder.

Liksom FBU anser KF att kapitalstöd är den bästa åtgärden för att stödja olönsam produktion av varor som är viktiga från försörjningsberedskapssynpunkt. Det gäller här att finna en selektiv metod för att nå speciellt angelägna varuområden. Stödinsatserna bör ske i samband med att pro-

duktivitetshöjande åtgärder vidtas.

Utredningens förslag till produktionsfrämjande åtgärder tillstyrks av Landstingsförbundet.

Textilrådet — som i och för sig inte vill utesluta några stödmöjligheter

—- instämmer i utredningens uppfattning att kapitalstöd i första hand skall

komma i fråga. Rådet förordar livligt att gränsen för avskrivningslån höjs och att räntebefrielse införs för de till lånen knutna garantierna.

Enligt LÖ måste man hålla isär motiven för stödåtgärder av beredskapsskäl

och motiven för andra näringspolitiska stödåtgärder. Däremot måste de fak-

tiska stödåtgärderna samordnas så att inte skilda myndigheter med olika utgångspunkter fattar beslut som går stick i stäv med varandra. LO bedömer det också som viktigt att åtgärderna får en i huvudsak selektiv inriktning.

TCO delar utredningens uppfattning att längre gående stödåtgärder till den från försörjningsberedskapssynpunkt känsliga industrin nu erfordras. TCO framhåller vikten av att de fackliga organisationerna ges möjlighet att yttra sig över de olika stödåtgärder som kan bli aktuella i ett företag. Samma ståndpunkt intar Beklädnadsarbetarnas förbund, som genom LO inlämnat remissyttrande.

FBU:s förslag att aktualisera tankarna om ett offertsystem tillstyrks av

Statsföretag AB som dock framhåller att systemet måste kompletteras med någon form av fortlöpande förlusttäckningsgaranti. Företaget framhåller att frågan om ett offertsystem har anknytning både till åtgärder som vidtas

av beredskapsskäl eller som motiveras av sysselsättningspolitiska skäl. 3 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 152

2.3.6 Statlig upphandling som ett led i försörjningsberedskapen

Frågan om vilka varor som av försörjningsberedskapsskäl skall behandlas på särskilt sätt vid statlig upphandling bör enligt utredningen definieras av ÖEF och fastställas i särskilt beslut av regeringen. Inga statliga myndigheter bör undantas då det gäller tillämpningen av dessa regler. Utredningen anser att stöd i samband med offentlig upphandling i första hand får ses som ett komplement till andra åtgärder. Huvudvikten bör läggas vid åtgärder av annat slag.

På utredningens olika förslag i förevarande hänseende har följt såväl positiva som mera reserverade reaktioner från de remissinstanser som särskilt yttrat sig i frågan.

Försvarets sjukvårdsstyrelse anser att det är angeläget att stödåtgärder sätts in till fromma för försörjningsviktig industri. De förslag som läggs fram medför visserligen ökade administrativa svårigheter men får ändå anses motiverade med hänsyn till sitt ändamål. Styrelsen understryker att landstingens medverkan till stöd för den inhemska produktionen är väsentlig.

I sådana fall då upphandling inom landet anses önskvärd anser FMV att avgörande därom bör fattas på ett så tidigt stadium i anskaffningsprocessen att diskriminering av utländska anbudsgivare kan undvikas.

Principen att till regeringen hänskjuta upphandlingsärenden i sådana fall då produktionsberedskapen är otillfredsställande möter ingen erinran från RRV, Det bör dock endast gälla sådana upphandlingsärenden som har en avgörande betydelse för försörjningsberedskapen. Det torde här röra sig om större beställningar, varför tämligen höga beloppsgränser bör väljas. Det är vidare viktigt att handläggningstiden begränsas så att beslut i sådana ärenden kan fattas inom ramen för den tid som anbuden är bindande.

ÖEF anser det vara väsentligt att utredningens förslag snarast blir genomförda. Till skillnad från RRV anser ÖEF att en relativt låg beloppsgräns bör väljas för att ett upphandlingsärende skall underställas regeringens prövning. En sänkning från nuvarande belopp om 100 000 kr. till 30 000 kr. föreslås.

Beträffande den statliga upphandlingen som ett produktionsfrämjande medel anser SI/ND att denna i vissa fall måste ges en mer specifik inriktning än mot inhemsk produktion generellt. Upphandlingsstöd måste också göras med beaktande av företagens produktionsförutsättningar på längre sikt. I annat fall kan upphandlingsverksamheten råka i konflikt med kravet på en strukturell omvandling och uppnåendet av en varaktig och effektiv produktionsstruktur inom vissa branscher.

Enligt NO bör upphandlingsstöd inte lämnas annat än i undantagsfall där andra åtgärder inte kan komma i fråga. Denna synpunkt företräds också av KF.

Den styrning som FBU förordar av den offentliga upphandlingen bör allvarligt övervägas anser Statsförerag AB. ÖEF bör vid en tillämpning av

FBU:s förslag ges i uppdrag att vara den centrala instansen för avsedd styrning.

Det är enligt Landstingsförbundet angeläget att regeringens beslut om anmälningsplikt för vissa varor delges både landstings- och primärkommunala upphandlingsorgan.

Det underrättelseförfarande som FBU föreslår möter ingen invändning från Svenska kommunförbundets sida.

LO anser i likhet med Beklädnadsarbetarnas förbund att förutsättningar

bör skapas så att såväl primär- och sekundärkommunerna som de statliga verkens inköp av produkter, som är känsliga från försörjningsberedskapssynpunkt, kan utnyttjas i beredskapssyfte. De merkostnader som uppstår

därmed bör regleras inom ramarna för de totala försvarsutgifterna.

Även TCO, som tillstyrker förslaget, berör möjligheterna till samordning

med upphandlingen inom kommuner och landsting.

2.5.7 Planering, resursbehov och organisation m. m. av varuförsörjningen

Utredningens förslag innebär bl. a. att planeringen för en omställning av samhället mot en krishushållning intensifieras. Ökade insater krävs därvid

då det gäller planeringen på myndighetsplanet och samverkan med övrig

samhällsekonomisk verksamhet och med näringslivet. Utredningen lägger

mot denna bakgrund fram förslag till resursförstärkningar vid ÖEF och förslag till en breddning av verkets styrelse.

Utredningens förslag till en förstärkning av planeringsresurserna samt inriktningen av planeringen tillstyrks i allmänhet av remissinstanserna eller lämnas i huvudsak utan erinran. En del speciella synpunkter framförs också.

Det är enligt ÖB viktigt att försvarsmakten får ett starkt inflytande på de för den militära underhållstjänsten viktiga samordningsfrågorna. ÖB utgår

från att ÖEF-utredningen behandlar detta problem.

FBU:s förslag tillstyrks i princip av försvarets sjukvårdsstvrelse som påpekar att även personalbehoven vid socialstyrelsen bör beaktas. En förstärkning kan behöva vidtas också vid sjukvårdsstyrelsen.

Det är enligt socialstyrelsen ofrånkomligt att ÖEF tillförs ökade resurser för samordning och planering. Med hänsyn till den omfattning och kom-

plexitet som läkemedels- och sjukvårdsmaterielförsörjningen kan förutses få i framtiden ifrågasätts om inte socialstyrelsen bör vara företrädd i ÖEF:s

styrelse. Detta skulle eventuellt gälla också för sjukvårdshuvudmännen.

Statskontoret anser att det är av särskild vikt att fredsorganisationen har en flexibel utformning och att personalen besitter de kunskaper som erford-

ras. Ansvarsfördelningen mellan myndigheter med operativt ansvar och

ÖEF:s samordningsansvar bör preciseras för att inga luckor skall uppstå.

I fråga om förstärkningen av de personella resurserna vid ÖEF anser statskontoret att stor återhållsamhet bör iakttas i avvaktan på resultatet av den pågående organisationsutredningen.

Den föreslagna breddningen av ÖEF:s styrelse och förslaget att SCB skall ingå i denna tillstyrks av SCB. För egen del hävdar SCB vikten av att samarbetet mellan verket och ÖEF, liksom nu är fallet, även kan ske inom ramen för mer informella grupper.

Motiven för en förstärkning av planeringsresurserna vid ÖEF biträds av RRV. Denna bör genomföras snarast, eftersom en tillräcklig planeringskapacitet är en nödvändig förutsättning för att försörjningsberedskapen skall kunna upprätthållas till rimliga kostnader. Förslaget om att RRV skulle representeras i ÖEF:s styrelse avstyrks. I första hand bör ledamöter tillföras från AMS, KK och SIND.

KK — som tillstyrker förslagen om att ÖEF tillförs ytterligare resurser för planering, genomförande och uppföljning — betonar att det synes vara särskilt angeläget att frågan om planeringsansvaret klarläggs för olika berörda myndigheters del.

ÖEF tillstyrker förslagen om planeringsinriktning och arbetets bedrivande vid den egna myndigheten. ÖEF-utredningens resultat kan dock avvaktas vad gäller styrelserepresentation och personalförstärkningar inom planeringsavdelningen och affärsbyrån.

ÖEF-utredningen bör enligt AMS beakta även de arbetsmarknadspolitiska aspekterna på en samordning mellan försörjningsberedskaps- och övrig näringspolitik.

En uppbyggnad av resurserna vid ÖEF kan vara motiverad anser S/ND. Verket saknar dock en analys av planerings- och utredningsverksamheten vid andra myndigheter. En totalöversyn måste här komma till stånd innan ställning tas till hur samhällets ökade resursinsatser på det försörjningspolitiska området skall fördelas. SIND finner det härvid vara högst osannolikt att en sådan översyn skulle motivera en total koncentration av resursök-

ningarna till ÖEF.

Konsumentverket anser sig kunna bidra med underlag och bedömningar vid såväl beredskapsplaneringen som vid krisåtgärder. Verket förutsätter att det får möjligheter att i dessa sammanhang påverka utformningen av åtgärderna.

Det är enligt KF ytterst angeläget att öka ÖEF:s planeringsresurser. Förbundet anser också att man närmare bör studera hur en förbättrad samordning mellan försörjningsberedskapspolitik och övrig näringspolitik kan nås genom en vidgad sammansättning av ÖEF:s styrelse. KF betonar också vikten av att de s. k. varuutskotten bildas.

Landstingsförbundet finner det angeläget att ÖEF:s huvudansvar för försörjningsberedskapen för varor fullständigas. Det ansvar ÖEF nu har för läkemedelsförsörjningen bör utsträckas till att även omfatta den del av materielförsörjningen för vissa beredskapssjukhus som socialstyrelsen nu handlägger. Förbundet menar att det är angeläget att till ÖEF:s styrelse knyta parlamentariska representanter vid sidan av dem som från totalförsvarssynpunkt anses erforderliga.

LIF föreslås av LIF och RUFI bli representerat i ÖEF:s styrelse. RUFI understryker dessutom vikten av att samordningen breddas och ges fasta

organisatoriska former. Lantbrukarnas riksförbund anser att ÖEF:s styrelse bör ha en sådan sammansättning att näringslivets intressen blir beaktade.

FBU:s förslag beträffande ÖEF:s organisation möter inga erinringar från

Svenska arbetsgivareföreningen och Kemikontoret.

2.6 Föredraganden

2.6.1¶Inledning

Det ekonomiska försvarets omfattning bestäms väsentligen av vår sä-

kerhetspolitik samt vårt näringslivs struktur i dag och i framtiden. Planläggningen i fred är inriktad på att göra det möjligt för vårt näringsliv att

vid krig, avspärrning eller annan kris tillhandahålla de varor och tjänster som behövs för försörjningen. I de fall då brist på varor kan beräknas upp-

komma, måste bristen täckas genom omsorgsfullt planerad produktion och lagring.

Det var mot bakgrund av dessa förhållanden som försörjningsberedskapsutredningen (FBUJ) tillkallades.

I den proposition angående försörjningsberedskapen på beklädnadsområdet m. m. (prop. 1972:127) som utarbetades på grundval av FBU:s del-

betänkande (Ds H 1972:3) Kläder och skor, försörjningen i en kristid, betonades att kostnaderna för det åtgärder som föreslogs på beklädnadsområdet

borde ses som en kostnad för vår neutralitetspolitik.

FBU har nu lämnat sitt slutbetänkande (SOU 1975:57) Varuförsörjning i kristid. Där behandlar utredningen bl.a. följande sex ämnesområden:

1 uthållighet och försörjningsstandard i fråga om varuförsörjningen,

2 behovet av beredskapslager som är avsedda att utnyttjas då riket är

i krig eller vid krig eller krigsfara i rikets nära omvärld,

3 behovet av särskilda fredskrislager som är avsedda att främst utnyttjas då tillförseln till riket av viktiga varor avbryts eller försvåras av annan anledning än krig eller krigsfara i rikets nära omvärld,

4 fördelningen av ansvaret och kostnaderna för beredskaps- och fred-

skrislager mellan näringslivet och samhället,

5 metoder för att upprätthålla sådan produktion inom landet som erfordras från försörjningsberedskapssynpunkt samt

6 behovet av planeringsåtgärder och administrativa resurser inom det ekonomiska försvaret och samordningen med andra myndigheter och med nä-

ringslivets organisationer.

Jag kommer i det följande att närmare behandla ämnesområdena 3, 4,

5 och 6. De områden som FBU i övrigt har behandlat kommer att prövas i anslutning till beredningen av förslag till riksdagen rörande totalförsvarets framtida utformning i första hand under femårsperioden 1977/78-1981/82.

I anslutning till sin behandling av dessa områden tar FBU också upp frågor som sammanhänger med den internationella utvecklingen och de förpliktelser Sverige har påtagit sig i ekonomiskt och handelspolitiskt hänseende.

Försörjningsproblemen it s. k. fredskriser aktualiserades i samband med oljekrisen vintern 1973-1974. Med fredskriser avses lägen då produktion, sysselsättning, export och konsumtion inte kan upprätthållas i normal omfattning på grund av importbortfall av en eller flera försörjningsviktiga varor

utan att det är krig eller krigsfara i vår nära omvärld. Fredskriser bör skiljas från sådana knapphetssituationer, konkurrenssituationer och handelstrukturomvandlingar som är ständigt återkommande i det internationella handelsutbytet.

Betänkandet har överlämnats till 1974 års försvarsutredning för att beaktas

vid dess överväganden.

Flera utredningar som har haft att behandla försörjningsberedskapsfrågor

har kommit med sina förslag under det senaste året. Flera andra studier på detta område har också offentliggjorts. Jag vill i sammanhanget erinra om bl. a. energiberedskapsutredningens betänkande (SOU 1975:60-61) Ener-

giberedskap för kristid och ransoneringslagsutredningens betänkande (Ds

H 1975:3) Ny ransoneringslag samt 1974 års försvarsutrednings betänkande

(SOU 1976:5) Säkerhetspolitik och totalförsvar. En omfattande lagring av råolja och oljeprodukter främst avsedd för fredskriser har vidare påbörjats med anledning av riksdagens beslut åren 1973, 1974 och 1975 (prop. 1973:194,

FöU 1973:27, rskr 1973:366, prop. 1974:85, FöU 1974:17, rskr 1974:142 samt

prop. 1975:30 bil. 3, FöU 1975:15, rskr 1975:205).

2.6.2 Uppbyggnad och finansiering av fredskrislager utanför energiområdet 2.6.2.1 Inledning

FBU konstaterar att strukturförändringarna inom utrikeshandeln och industrin har lett till ett näringsliv med allt mera specialinriktad tillverkning.

Den samtidiga nedgången av lageruthålligheten (förhållandet mellan lager

och förbrukning) inom industri och handel har medfört att sårbarheten även

för små störningar i importflödet i vissa fall är betydande. FBU diskuterar möjligheterna att förena en tillfredsställande försörjningsberedskap med en internationellt sett öppen ekonomi. FBU kommer till

slutsatsen att nackdelarna på längre sikt av en öppen ekonomi i detta hän-

seende inte är generella utan berör enskilda varusektorer. Varor som behöver lagras är främst sådana råvaror som inte framställs inom landet.

2.6.2.2 Behovet av fredskrislager

FBU framhåller att behovet av särskilda fredskrislager av andra varor än råolja och oljeprodukter blivit alltmer uppenbart under senare tid. Riks-

dagen och regeringen har uttalat att fredskrisproblematiken måste ägnas en ökad uppmärksamhet i det ekonomiska försvarets fortsatta planering. Enligt FBU föreligger risk dels för att utvecklingen för en enskild vara kan leda till kraftiga prisstegringar eller krissituationer på råvaruområdet, dels att särskilda produktions- eller utbudsbegränsande åtgärder av producent- eller konsumentländer inte får anses uteslutna.

Med hänsyn härtill och till det svenska samhällets sårbarhet för störningar

i importen föreslår FBU att särskilda fredskrislager som består av vissa

viktiga kemivaror, metaller. gummivaror och textilvaror skall byggas upp.

Lagret föreslås motsvara 2-3 månaders fredsmässig förbrukning. FBU be-

räknar dess värde i 1975 års penningvärde till 780 milj. kr.

FBU:s förslag om sådana fredskrislager tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna. Statens industriverk (SIND) pekar dock på de alternativ till lagring som finns, t. ex. information för att förmå företagen att gardera sig mot riskerna för varubrist, skapande av incitament för företag att ta upp fler råvaruleverantörer eller öka sin egen lagring och lagstadgad skyldighet för företagen att hålla extra varulager.

Jag delar FBU:s uppfattning att en särskild lagring bör ske av vissa im-

porterade insatsvaror för att i första hand motverka de negativa verkningarna av importbortfalt av en eller flera försörjningsviktiga varor i situationer då

det inte är krig eller krigsfara i vår nära omvärld. Vissa branscher inom industrin har numera så låg lageruthållighet att redan mindre störningar av tillförseln kan vålla problem. I vissa fall kan sådana störningar mycket

snart påverka samhällslivet. Som framkom under oljekrisen vintern

1973--1974 gäller detta särskilt störningar på det petrokemiska området.

Jag anser för egen del att de alternativa åtgärder som SIND diskuterar för att lindra verkningarna av importstörningar, inte i någon mer väsentlig

omfattning kan ersätta lagring. Jag bedömer det inte vara rimligt eller ens

möjligt att ge sådana fördelar till förbrukande och lagrande företag att dessa ökar sin lagerhållning i den utsträckning som enligt min mening behövs.

Däremot vill jag tillstyrka att — som ett komplement till en lagring — för försörjningsberedskapen ansvariga myndigheter inom ramen för den naturliga kontaktverksamheten kontinuerligt informerar näringslivet om de områden inom vilka det är särskilt angeläget att man med olika medel stärker den egna beredskapen inför eventuella störningar i tillförseln. Detta

gäller enligt min mening framför allt s. k. specialkemikalier. Dessa före-

kommer i elt stort antal kvaliteter och ingår i små kvantiteter i olika processer. En betydande förbättring av företagens egen beredskap på detta område bör kunna uppnås till relativt ringa kostnad för företagen.

2.6.2.3 Fredskrislagrets sammansättning

FBU föreslår att fredskrislager skall byggas upp, så att de i fråga om

vissa närmare angivna kemikalier och textilvaror motsvarar tre och för me-

tall- och gummivaror två månaders normal förbrukning.

Kemikontoret anser att en fredskrislagring motsvarande två månaders normal förbrukning är tillräcklig. Vidare bör enligt Kemikontoret varulistan

inte låsas förrän överläggningar skett mellan ÖEF och berörda företag och branschorganisationer. Sveriges industriförbund framför liknande synpunk-

ter. Även Statsföretag AB och Jernkontoret framför vissa synpunkter på varuurvalet.

I övrigt tillstyrker remissinstanserna eller lämnar utan erinran FBU:s för-

slag till vilka varor som bör fredskrislagras och omfattningen av denna

lagring.

Enligt min mening är det två faktorer som särskilt bör beaktas vid pröv-

ningen av ett fredskrislagers sammansättning. För det första måste man

för varje aktuellt varuområde söka bedöma risken för att störningar i till-

förseln kan komma att inträffa. För det andra måste man utröna konse-

Kvenserna för sysselsättning, produktion, distribution och andra viktiga sam-

hällsfunktioner av sådana störningar inom olika varuområden. När det gäller frågan om vilka varor som kan komma att utsättas för produktions- eller utbudsbegränsande åtgärder från producentländernas sida diskuterar FBU tendenserna under senare år till ökat samarbete mellan olika

rävaruproducerande länder —- främst u-länder. FBU framhåller att denna

utveckling får ses mot bakgrund av att råvarupriserna under en följd av

år inte följt med i den allmänna prisutvecklingen och prisförändringarna

på sådana varor främst varit till nackdel för u-länderna. De ansträngningar som särskilt under de sista tio åren gjorts för att komma tillrätta med detta problem har inte givit några väsentliga resultat. FBU

konstaterar att råvaruavtal mellan producent- och konsumentländer kan

innebära en ökad trygghet i fråga om råvarutillförseln.

FBU redovisar inga överväganden rörande enskilda varors betydelse för att sysselsättning, produktion och andra viktiga samhällsfunktioner skall kunna upprätthållas.

1974 års försvarsutredning behandlar i delbetänkandet (SOU 1976:5) Säkerhetspolitik och totalförsvar, behovet av en beredskap för fredskriser. Ut-

redningen anser mot bakgrund av sina överväganden att risken för im-

portbortfall är större på oljeområdet än på andra råvaruområden. Utredningen anser därför att planeringen för fredskriser under de närmaste åren främst

bör avse olja och oljeprodukter, däri inbegripit vissa kemiska produkter.

oljeprodukter, däri inbegripet vissa kemiska produkter.

Hur starkt beroende vi är av olja visade sig tydligt under oljekrisen

1973-1974. Samtidigt framkom hur känsligt samhället är för störningar i tillförseln av petrokemiska produkter. Industriproduktionen, varudistribu-

tionen och sjukvården i vårt land är direkt eller indirekt i hög grad beroende av att petrokemiskt baserade varor kan tillföras utan avbrott. Jag vill fram-

hålla att detta inte bara gäller plaster utan också en mängd kemikalier som

numera tillverkas med olja som utgångsvara. Möjligheterna att på kort sikt

på ett effektivt sätt ersätta dessa varor med andra är enligt min mening mycket små. Näringslivets lager av sådana varor motsvarar genomsnittligt endast 1-2 månaders normal förbrukning. För en nyckelvara som gasbensin (nafta) är lagret avsevärt lägre.

Den viktigaste utgångsvaran vid petrokemisk tillverkning i Västeuropa utgörs av gasbensin, som är en råoljefraktion. Gasbensinen används för framställning i s. k. krackningsanläggningar av eten, propen m. m., som I sin tur utgör utgångsmaterial för en rad petrokemiska produkter. Årsbehovet för den svenska petrokemiska industrin, som är koncentrerad till Stenungsund, uppgår till drygt I milj. ton. De raffinaderier som finns i Sverige producerar gasbensin endast för egen framställning av motorbensin, varför hela behovet av gasbensin för petrokemiska ändamål f. n. måste im-

porteras.

En stor del av de varor som FBU föreslår för fredskrislagring tillhör det petrokemiska varuområdet. Även jag anser att risk för störningar i tillförseln inom detta område, liksom inom hela oljeområdet, föreligger.

En uppbyggnad av lager främst avsedda för fredskriser av olja och oljeprodukter pågår f.n. i enlighet med statsmakternas beslut. Av de skäl jag har anfört i det föregående förordar jag att en sådan lagring av pe-

trokemiska insatsvaror i huvudsaklig överensstämmelse med FBU:s förslag påbörjas snarast. Härutöver bör även en lagring ske av vissa kvaliteter syn-

tetiskt gummi samt ändlösa syntetiska garner. Båda dessa varuslag har petrokemisk anknytning och är svåra att ersätta med andra varor.

ÖEF föreslår fredskrislagring även av andra varor än petrokemiska. Liksom försvarsutredningen bedömer jag risken för fredskriser inom dessa om-

råden åtminstone på kort sikt vara ringa. Jag biträder därför inte FBU:s

förslag om en fredskrislagring på dessa områden.

Lagringen bör enligt min mening i princip omfatta tre månaders normal

förbrukning. Härigenom uppnås den uthållighet som eftersträvas för oljeområdet inom ramen för det internationella energiprogrammet (IEP). Investeringsvärdet för ett lager med den sammansättning jag här förordar

beräknar jag till ca 375 milj. kr. i dagens prisläge. Härtill kommer inves-

teringar i förråd som jag beräknar till ca 105 milj. kr. i nuvarande penningvärde. Lageruppbyggnaden bör påbörjas budgetåret 1976/77 och i stort vara avslutad budgetåret 1980/81. Näringslivets organisationer samt Statsföretag AB har, som jag redan har nämnt, anfört synpunkter på varulistans sammansättning. ÖEF bör anmäla för regeringen de mera väsentliga förändringar av lagret i fråga om varuurval och lagerkvantiteter som kan er-

fordras. Jag vill i sammanhanget nämna att en betydande utbyggnad av den pe-

trokemiska industrin i Stenungsund f. n. övervägs av de berörda företagen. En ny krackningsanläggning med ett råvarubehov av ca 1,5 milj. ton planeras med sikte på att tas i drift i början av 1980-talet. En rad produktionsan-

läggningar är knutna till detta projekt. Om en sådan utbyggnad av den

petrokemiska industrin förverkligas måste givetvis frågan om försörjningsberedskapen ägnas stor uppmärksamhet. Ett tänkbart komplement till lagring av petrokemisk råvara är att den inhemska kapaciteten för produktion av gasbensin byggs ut. Inom Statsföretag AB pågår f. n. projektering av ett raffinaderi vid Brofjorden, Statsraff-projektet, med särskild inriktning

på produktion av gasbensin. Raffinaderiet skulle kunna täcka ca 80 24 av

det ullkommande behovet för den planerade utbyggnaden av den petrokemiska industrin i Sverige. Chefen för industridepartementet kommer scnare denna dag att anmäla frågan om fortsatt projektering av raffinaderiet med sikte på ett ställningstagande till projektet är 1977. Frågan om ett even-

tuellt genomförade av Statsraff-projektet påverkar emellertid inte behovet

av lageruppbyggnad för den petrokemiska industrin under tiden fram till början av 1980-talet.

2.6.2.4 Finansieringen av lagringen

Enligt FBU:s förslag skall fredskrislagring ske både i statlig regi och hos de företag inom industrin som förbrukar varorna. FBU anser att industrin bör bära en del av kostnaden för lagringen eftersom den, om en fredskris

inträffar, kommer att ha en påtaglig ekonomisk fördel av lagret.

FBU:s förslag innebär att ökningen av lageruthålligheten åstadkoms genom att alla förbrukande företag med en förbrukning över en viss nivå åläggs att hålla lager som minst motsvarar fredsförbrukningen under en för varje vara fastställd tid. Miniminivån för lageruthålligheten väljs så att

den för berörda företag gemensamma lagerökningen kvantitetsmässigt mot-

svarar den statliga fredskrislagringen.

För alt i viss mån kompensera företagen för kostnaderna föreslås att skattemässig nedskrivning till noll av värdet medges för fredskrislagrade varor. Härutöver föreslår FBU att företagen bör få möjlighet att erhålla statlig kreditgaranti för lagerinvesteringarna och avskrivningslån för de lagringsutrymmen som den ökade lagringen kräver.

För företag där lagringsplikten medför särskilda svårigheter föreslår FBU att ÖEF skall kunna medge befrielse från denna skyldighet. Företag föreslås i sådana fall i stället få erlägga särskild avgift.

Flertalet av de remissinstanser som behandlar frågan är tveksamma eller

kritiska mot FBU:s förslag till finansiering av ett fredskrislager. Detta gäller

särskilt näringslivets organisationer. Dessa hävdar genomgående att nyttan

av ett fredskrislager inte kan isoleras till det fåtal företag som förbrukar de här aktuella varorna och som enligt FBU:s förslag får bära en del av bördan för den totala lagringen. Man anser att hela industrin och samhället i Övrigt får nytta härav. Kostnaderna för fredskrislagringen bör därför bäras

av staten. KF och Statsföretag AB framför liknande synpunkter. ÖEF anser att ytterligare överväganden behövs när det gäller företagens deltagande i genomförandet av fredskrislagringen.

Även SIND är kritiskt mot FBU:s förslag och framhåller att ett genom-

förande av detta skulle innebära förskjutningar i konkurrensförhållanden inom en och samma bransch samt mellan inhemska branschföretag och utländska konkurrenter. SIND framhåller vidare att företagens vilja att effektivisera lagerhanteringen kan befaras minska om FBU:s förslag genomförs. Inverkan på den inhemska resursfördelningen kan således enligt SIND

bli påtaglig. SIND förordar — om en lagring hos enskilda förbrukande företag

skall ske- att lageruthålligheten bör ökas med samma antal månader för

varje enskild vara.

Näringsfrihetsombudsmannen (NO), riksrevisionsverket (RRV) och kom-

merskollegium (KK) anser det vara svårt att på grundval av det framlagda materialet ta ställning till FBU:s förslag.

Av samma mening är LO som för sin del menar att en lageruppbyggnad i själva verket bör ankomma på de enskilda företagen som ewt led i den normala affärsverksamheten. Eftersom samhället har nytta av fredskrislager, anses det dock vara rimligt att staten medverkar till att sådana byggs upp.

För egen del anser jag liksom flertalet av remissinstanserna att FBU:s finansieringsförslag har vissa nackdelar. Olika industrier är som regel numera

så beroende av varandra att en lagring hos ett företag eller en bransch kom-

mer att gynna hela landets industri liksom samhället i övrigt. Enligt min mening skulle det vidare bli svårt att fastställa rimliga, lämpliga och

rättvisa minimilagernivåer hos olika företag vilket är förutsättningen för att en minsta tillåten lageruthållighet skall kunna bestämmas.

Jag föreslår därför efter samråd med chefen för finansdepartementet, att finansieringen av den av mig förordade lagringen sker genom en höjning

av den särskilda beredskapsavgiften för oljeprodukter. En mycket stor del

av industrin liksom flertalet konsumenter får härigenom bidra till finan-

sieringen vilket synes rimligt med hänsyn till de petrokemiska produkternas

vidsträckta användning och stora betydelse för hela samhället. Mitt förslag medför att lagren kommer att ägas av staten.

Enligt beslut av riksdagen (prop. 1975:92, s. 118, SkU 1975:30, rskr 1975:204) fonderas inkomsterna från avgiften i en särskild icke räntebärande fond hos riksgäldskontoret (Oljelagringsfonden). Medel för uppbyggnad av

beslutad lagring betalas ut efter beslut av regeringen.

En höjning av den särskilda beredskapsavgiften på bensin med 1 öre/liter

(till 6 öre/liter) och på eldningsolja och motorbrännolja med 2 kr/m” (till

7 kr/m') skulle på grundval av den väntade förbrukningen budgetåret

1975/76 inbringa 96 milj. kr. på ett budgetår fördelade på

bensin 45 milj. kr. eldningsolja och motorbrännolja S1 milj. kr.

96 milj. kr.

Med hänsyn till den bedömda förbrukningsutvecklingen under femårsperioden 1977-1981 kan avgiftshöjningen grovt uppskattat inbringa ca 520 milj. kr. under perioden vilket skulle täcka investeringar i lager och förrådsbyggnader, 480 milj. kr., och driftkostnader, 40 milj. kr., dvs. tillsammans 520 milj. kr. under en femårig uppbyggnadsperiod. Härigenom uppnås

en uthållighet av tre månader beräknad på 1974 års förbrukning.

Mitt förslag förutsätter dels en ändring av lagen (1973:1216) om särskild beredskapsavgift för oljeprodukter, dels medgivande från riksdagen att behållningen i oljelagringsfonden får användas för fredskrislagring av produkter inom det petrokemiska varuområdet.

Frågan om varorna skall lagras centralt eller hos de företag som förbrukar

dem bör lösas från fall till fall. Hänsyn får då tas till såväl beredskapsmässiga

som ekonomiska faktorer. Flera av de varor det här är fråga om är lag-

ringskänsliga och bör därför lagras på ett sätt som medger omsättning av lagren till lägsta kostnad. Jag återkommer till denna fråga i det följande.

Enligt FBU bör försäljning ur fredskrislager vid en fredskris ske till rådande marknadspriser. Situationer kan enligt FBU tänkas, i vilka det kan vara motiverat att utnyttja lagren för att motverka kraftiga prishöjningar.

Av remissinstanserna framhåller statens pris- och kartellnämnd (SPK)

betydelsen av att prisfrågorna uppmärksammas både vid försäljning ur lager i kris och vid omsättning. Med hänsyn till de prispolitiska aspekterna av

en fredskrislagring önskar SPK vidare medverka vid det slutliga utarbetandet av varulistan. SIND menar att om staten skall svara för hela fredskrislagringen, sådana priser bör tas ut vid försäljning i kris att företagen inte minskar sin egen lagring, då det statliga lagret byggs upp.

För egen dei anser jag att ett fredskrislager i princip bör få tas i anspråk

endast för att vid störningar i tillförseln av insatsvaror motverka negativa

följder för samhället. Uttag ur fredskrislager bör således normalt inte ske för att dämpa prisutvecklingen för en vara. Situationen måste dock bedömas

från fall till fall och det kan inte uteslutas att situationer kan inträffa då lägre pris än marknadspris bör övervägas. Den bedömningen bör tillkomma regeringen. Fredskrislager bör liksom beredskapslager tas i anspråk först efter beslut av regeringen.

2.6.3 Skyldighet för företag att medverka vid lagring och omsättning av statligt ägda lager för försörjningsberedskap

FBU bedömer det som sannolikt att en beredskapslagring i ökad utsträckning måste ske hos de producerande företagen. Detta gäller inte minst om

en lagring av reservdelar och maskinförnödenheter aktualiseras men även

då det gäller varor med låg lagringsbeständighet eller som är anpassade till produktionen hos visst företag. FBU påpekar att några svårigheter hittills inte har förelegat att träffa avtal med företag om sådan lagring. Enligt FBU kan det dock inte uteslutas att problem kan uppstå i vissa fall.

FBU föreslår därför att regeringen får bemyndigande att ålägga företagen att medverka vid den fysiska lagringen och vid omsättningen av statliga lager. Staten skulle därvid helt och hållet stå för uppkommande kostnader. FBU menar att ett åläggande bör tillgripas endast i de undantagsfall när

det visat sig omöjligt att uppnå en överenskommelse på annat sätt. Enligt förslaget skall företag kunna åläggas att mot ersättning av staten

lagra vad som motsvarar företagets normala fredsmässiga förbrukning under tolv månader då det gäller reservdelar och maskinförnödenheter för den egna maskinparken och sex månader då det gäller andra varor.

Ingen av remissinstanserna har några invändningar mot FBU:s förslag, Jag delar FBU:s åsikt att det i viss ökad utsträckning kommer att bli angeläget att kunna lokalisera beredskapslager till förbrukande produktions-

företag. Många varor som det har blivit nödvändigt att lagra — inte minst på det petrokemiska varuområdet — har begränsad lagringsbeständighet. Vis-

sa varor är vidare farliga för människor och miljö och bör därför inte trans-

porteras mer än absolut nödvändigt. Ett särskilt problem är att kvalitets-

kraven förändras över tiden. I fråga om vissa beredskapslagrade varor förekommer ett flertal olika kvaliteter. Beredskapslagret måste i sådana fall

ha en sammansättning som i huvudsak avspeglar den normala fredsmässiga förbrukningen dels för att lagret skall kunna användas i ett krisläge, dels

för att omsättning över huvud taget skall kunna ske. Det är vanligtvis

svårt att hålla ett centralt lager helt aktuellt. Hänsyn måste givetvis tas till att omsättnings- och transportkostnader kan bli höga, om omsättning av eu centralt lager måste ske ofta.

Jag vill betona att ÖEF i sin beredskapslagring har mycket låga lagringskostnader. Detta har åstadkommits bl. a. genom rationell lagerhanterings-

teknik och lokalisering av lagren till platser där markkostnaderna är låga. AV kostnadsskäl är det därför endast för ett mindre antal varor som en lagring hos företag är att föredraga. Emellertid bör, som jag redan har anfört, även

lager av vissa varor av säkerhets- och miljöskäl förläggas nära platsen för förbrukningen. Min slutsats är att företag bör kunna åläggas att upplåta lagerutrymme eller plats för sådant utrymme för beredskapslagring av insatsvaror samt att omsätta beredskapslagrade insatsvaror. Detsamma bör också gälla sådana varor som enligt mitt förstag skall fredskrislagras.

Ersättning bör utgå för företags kostnader som uppkommer i samband med lagring. Eventuell merkostnad vid omsättning av lager bör också täckas

av staten. FBU föreslår att företag bör kunna åläggas att mot ersättning hålla egna

beredskapslager av reservdelar och maskinförnödenheter. Jag avser att åter-

komma till denna fråga i ett senare sammanhag. Jag återkommer i det följande till de anslagsfrågor som uppkommer för budgetåret 1976/77 till följd av vad jag förordat om uppbyggnad av fredskrislager m. m.

2.6.4 Åtgärder för att upprätthålla försöriningsviktig produktion inom landet

FBU analyserar i betänkandet olika statliga stödåtgärder som är tänkbara för att inom landet bibehålla sådan produktion som hotas av nedläggning

och som är väsentlig från försörjningsberedskapssynpunkt.

FBU hänvisar till den diskussion om olika stödåtgärders för- och nackdelar som fördes i delbetänkandet Ds H 1972:3 Kläder och skor, försörjningen

i en kristid och framhåller att det inte finns anledning att ändra det prin-

cipiella synsätt som där redovisades. Detta innebar bl: a. att kapitalstöd an-

sågs ha väsentliga fördelar framför övriga övervägda stödåtgärder.

FBU lämnar i slutbetänkandet även vissa andra principiella synpunkter på utformningen av produktionsfrämjande åtgärder. Bl. a. framhåller FBU att sambandet mellan försörjningsberedskapspolitiska åtgärder samt industri-

och arbetsmarknadspolitiska åtgärder måste beaktas.

Remissinstanserna har i stort inga invändningar mot FBU:s allmänna

syn i frågan. SIND menar dock att, mot bakgrund av att FBU föreslår

ökad samordning mellan försörjningsberedskaps- och övrig näringspolitik,

FBU borde närmare ha bedömt de strukturella och resursfördelningsmässiga aspekterna i sina överväganden. SIND framhåller vidare att vid val mellan

produktionsstödjande åtgärder och andra åtgärder som t. ex. beredskapslagring, hänsyn bör tas till inte endast de statsfinansiella kostnaderna utan även till de andra kostnader samhället åsamkas av att kapital och arbetskraft binds i en svag bransch med svåra strukturproblem och begränsade utvecklingsmöjligheter. Lagringsalternativet bör därför i vissa fall föredras trots alt de statsfinansiella kostnaderna för att upprätthålla produktionen är lägre.

Enligt LO bör motiv av beredskapsskäl hållas i sär från andra motiv för

stödåtgärder, medan däremot de faktiska stödåtgärderna måste vara samordnade med utgångspunkt i olika mål. Jag delar LO:s uppfattning i denna fråga.

Jag delar i huvudsak FBU:s principiella syn på hur stöd till nedläggningshotad försörjningsviktig produktion bör vara utformat. Jag anser sålunda att kapitalstöd är att föredra framför löpande driftbidrag och åtgärder vid gränsen, FBU menar att produktion i statlig myndighetsregi bör övervägas i de fall driftbidrag föreslås. Även jag anser att företagsformen vid fortsatt produktion bör ägnas särskild uppmärksamhet om driftbidrag ak-

tualiseras. Produktion i myndighetsregi bör dock inte ifrågakomma. I fråga om behovet av att i undantagsfall tillgripa importrestriktioner vill jag på-

minna om vad föredragande departementschefen framhöll i prop. 1972:127

angående försörjningsberedskapen på beklädnadsområdet.

Jag vill här erinra om att utredningen konstaterar att det inte bör

uteslutas att man i klart avgränsade fall kan finna det lämpligt att

använda sig av importrestriktioner eller restriktioner i exportlandet, om man kan träffa överenskommelse om detta med enskilda länder. Man får heller inte, anser utredningen, bortse från att åtgärder vid gränsen även i andra fall, dvs. för större varuområden, kan behöva

övervägas om en sista utväg för att bevara en från försörjningssyn-

punkt nödvändig produktionskapacitet inom landet. Till uttalandet om importrestriktioner ansluter sig kommerskollegium. Även jag biträder utredningens uppfattning.

Riksdagen lämnade vid behandlingen av frågan detta uttalande utan erin-

ran. I slutberänkandet överväger FBU längre gående stödåtgärder för bered-

skapsproduktion än f. n. och redogör för två typer av åtgärdssystem som enligt FBU bör kunna tillgripas för att säkra försörjningsviktig produktion nämligen statliga ”köp” av beredskapsproduktion eller produktionskapacitet från statliga och privata företag (offertsystem) och ränte- och amorteringsfria lån för företags behov av rörelsekapital.

Offertprincipen innebär att företag på begäran av staten lämnar offert avseende kostnaderna för att upprätthålla viss produktion. Skyldighet

att på anmodan avge otfert föreligger för Statsföretag AB medan offert hittills

inte infordrats från privata företag. FBU finner det naturligt att ett offert-

system tillämpas generellt mot både privata och statliga företag i de fall

då produktion av försörjningsberedskapsskäl bör bibehållas i landet men inte kan motiveras från rent företagsekonomiska utgångspunkter.

Av remissinstanserna tillstyrker ÖEF och Statsföretag AB den föreslagna ökade användningen av offertsystemet medan SIND menar att även om systemet har flera tilltalande drag — bl. a. gynnas de företag som kan tänkas överleva en strukturomvandling samtidigt som strukturomvandlingen påskyndas — är flera problem förknippade med förslaget. SIND befarar dels

att företag som erhållit stöd i en sådan bransch på sikt inte kan upprätthålla

utlovad produktionskapacitet, dels att man genom systemet minskar antalet företag i branschen så att en begränsning av konkurrensen blir följden. SIND anser det därför vara tveksamt om det kan antas som en generell metod för att säkra produktionskapacitet i svaga branscher.

De stödåtgärder som FBU i sitt delbetänkande föreslog skulle genomföras

avsåg främst kapitalstöd för anskaffning av maskiner och byggnader inom

beklädnadsindustrin. Stödet kom härigenom huvudsakligen att ha betydelse för den kapitalintensiva delen av beklädnadsindustrin (textil och trikå). Främst mot bakgrund av de problem som f.n. finns att upprätthålla en för eu krisläge tillräcklig inhemsk produktionskapacitet inom skoindustrin,

diskuterar FBU olika möjligheter att stödja arbetsintensiv tillverkning. FBU

föreslår att ett kapitalstöd i form av ränte- och amorteringsfria lån skall kunna ges för företags behov av rörelsekapital. Lånen bör liksom nuvarande avskrivningslån ges på villkor att viss produktionskapacitet skall garanteras i en kristid. Vidare bör lån enligt förslaget ges när det förenas

med vissa åtgärder i produktivitetsfrämjande syfte. Ingen av remissinstanserna vänder sig mot FBU:s förslag i fråga om kapitalstöd till arbetsintensiv försörjningsviktig produktion. NO betonar dock vikten av att konsekvenserna i konkurrens- och strukturhänseende noga

beaktas.

I fråga om FBU:s förstag att offertsystemet skall ges en ökad användning

i försörjningsberedskapssammanhang vill jag påminna om att detta tidigare kommit till användning då det gällt att trygga inhemsk försörjningsviktig produktion. Offertprincipen har således utnyttjats i två fall, dels för att säkra

produktion av kardgarn dels för att bibehålla den inhemska produktionskapaciteten av jäst. Offerten lämnades vid båda tillfällena av Statsföretag AB.

Jag anser att offert i'fortsättningen bör kunna tas in även från privata

företag. Härigenom erhålls ett bättre underlag för en bedömning av de mer-

kostnader som en beredskapsproduktion kan kräva. Särskilt då offertprincipen används i vikande branscher bör en bedömning göras av företagens framtidsförutsättningar. I de fall privata företag erhåller statligt stöd måste samhället självfallet ges full insyn i företagets verksamhet.

Som jag redan har nämnt anser jag att kapitalstöd i princip är att föredra framför driftbidrag och åtgärder vid gränsen. Det kapitalstöd i form av av-

skrivningslån till teko-, sko- och garveriindustrin som sedan år 1973 lämnats i första hand till den grundtextila tillverkningen har enligt min mening haft en god effekt och varit den huvudsakliga anledningen till att denna

tillverkning till stora delar har kunnat upprätthållas. Enligt FBU bör rörliga gränser —- utöver nu gällande 50 26 — kunna tillämpas för avskrivningslån

och lånegarantier vid investeringar. De regler som nu gäller för kapitalstödet har enligt min mening visat sig ändamålsenliga. FBU:s förslag till riktlinjer för ett mera allmänt inriktat

kapitalstöd och till rörliga gränser för avskrivningslån utöver de nu gällande

har jag inte anledning att nu ta ställning till. Frågan får prövas när konkreta

fall föreligger.

FBU föreslår att vissa procedurregler och samordningsförfarandet skall

gälla för upphandling av sådana varor för vilka försörjningsberedska-

pen är otillfredsställande. Enligt FBU bör således upphandlande myndigheter

före upphandling av sådana varor anmäla upphandlingen för regeringen då den överstiger ett visst belopp. De varor som skall bli föremål för särskilda

procedurregler bör enligt FBU fastställas av regeringen efter förslag av ÖEF. Enligt FBU bör ÖEF orientera upphandlande myndigheter i fråga om vilka varor försörjningslaget börjar bli bekymmersamt. Med hänsyn till den betydande kommunala upphandlingen föreslår FBU vidare att även kommu-

nala upphandlingsorgan bör erhålla motsvarande information.

Flertalet remissinstanser tillstyrker FBU:s förslag etler lämnar det utan erinran. NO och KF förordar dock att avsteg från en affärsmässig upphandling endast bör ske i undantagsfall.

Enligt upphandlingskungörelsen åligger det myndigheterna själva att av-

göra vilka upphandlingsärenden som är av sådan betydelse med utgångspunkt i centrala samhällsmål att de bör hänskjutas till regeringen för avgörande.

Fr. o. m. år 1973 gäller särskilda regler vid upphandling av teko-, sko-

och lädervaror. Statliga myndigheter är således ålagda att före större upp-

handling av varor på dessa områden samråda med ÖEF i de fall utländskt anbud är lägre än svenskt. Om ÖEF finner att upphandling av försörj-

ningsberedskapsskäl bör ske inom landet kan ärendet hänskjutas till regeringen för avgörande. Genom beslut av 1975 års riksmöte (prop. 1975/76:57, NU 1975/76:15, rskr 1975/76:107) kan beslut härom av regeringen delegeras till ÖEF. Någon ändring av nu gällande regler bör enligt

min mening icke ske.

2.6.5 Behov av planeringsresurser

Frågan om ÖEF:s framtida organisation övervägs f. n. av särskilda sakkunniga. FBU:s förslag om en förstärkning av ÖEF:s planeringsresurser

bör enligt min mening till väsentlig del prövas sedan ÖEF-utredningen framlagt sina förslag. Efter vad jag har inhämtat kommer utredningen att i sitt

arbete studera de av FBU framförda förslagen. För att kunna genomföra

den av mig föreslagna fredskrislagringen behöver emellertid ÖEF få en viss

förstärkning. Jag återkommer till detta i det följande under anslagsfrågor.

4 Riksdagen 19751/7?6. I saml. Nr 152

3. Energiberedskapsutredningen (EBU)

3.1 Inledning

Under vintern 1973-1974 minskade ett antal oljeproducerande länder i Mellersta Östern sin produktion av olja. Denna produktionsminskning medförde en nedgång i den svenska importen av råolja och andra oljeprodukter fr.o.m. december 1973.

I detta läge vidtog regeringen en rad åtgärder med syfte att bibehålla produktion och sysselsättning på en hög nivå och möjliggöra att viktiga samhällsfunktioner som sjukvård, undervisning och kommunikationer skulle kunna upprätthållas. Av dessa åtgärder kan nämnas beslutet i mitten av november 1973 om att starta en energisparkampanj som syftade till en minskning av oljeförbrukningen med 15 ",, och den samtidiga begäran hos riksdagen att allmänna ransoneringslagen (1954:280) och allmänna förfogandelagen (1954:279) skulle äga tillämpning t. o. m. den 30 november 1974. Vidare föreslog regeringen i särskild proposition att riksdagen skulle anta en lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft.

Vissa generellt utformade restriktioner beträffande förbrukningen av elektrisk kraft infördes den 2 januari 1974. Förberedelser vidtogs för att genomföra kvotransonering för alla elförbrukare. I slutet av december 1973 infördes vissa restriktioner på bränsleområdet. Ransonering av drivmedel och eldningsolja inleddes den 8 januari 1974.

Drivmedelsransoneringen upphävdes fr. o. m. den 30 januari och ransoneringen av övriga bränslen den 15 mars 1974. Den planerade kvotransoneringen på elkraftområdet behövde inte sättas ikraft. De restriktioner som hade införts på elområdet upphävdes successivt under februari och definitivt den 9 mars.

Huvudkravet på en god försörjningsberedskap är att vid inträffade krislägen snabbt kunna anpassa inhemsk efterfrågan till existerande utbud. Detta krav måste uppfyllas för att den med beredskapslagringen av bränslen och drivmedel avsedda försörjningsuthålligheten skall kunna ernås. Det är därför angeläget att reglerings- och ransoneringsberedskapen fortlöpande upprätthålls på en tillfredsställande nivå och kontinuerligt anpassas till samhällsutvecklingen.

Mot denna bakgrund föreslog dåvarande chefen för handelsdepartementet den 22 mars 1974 att särskilda sakkunniga skulle tillkallas med uppgift att utreda vissa beredskapsfrågor med särskild inriktning på fredskriser dvs. lägen då produktion, sysselsättning, export och konsumtion inte kan upprätthållas i normal omfattning på grund av importbortfall av en eller flera försörjningsviktiga varor.

De sakkunnigas uppdrag innebar sammanfattningsvis att de skulle — granska och värdera olika lösningar att begränsa förbrukningen av energi

med hänsynstagande till kravet på snabbhet, administrativ enkelhet och

rättvis fördelning,

— utreda den centrala, regionala och lokala organisation av krisförvaltningen

på energiområdet som kan vara lämplig, — studera informationen till allmänheten under försörjningskriser på ener-

giområdet,

—- undersöka möjligheten att förbättra försörjningsinformationen, - följa utvecklingen på det internationella planet såvitt avser system för fördelning av olja och ta del av informationsläget beträffande oljeför-

sörjningen från råvarukällan till Sverige hos de internationella oljebolagens

dotterbolag i Sverige samt

— göra de internationella jämförelser som kan anses motiverade och studera

erfarenheterna utomlands av försörjningskrisen 1973-1974.

De sakkunniga! som antog namnet energiberedskapsutredningen avgav

den 30 september 1975 betänkandet (SOU 1975:60-61) Energiberedskap för

kristid.

Till betänkandet har fogats två reservationer av Erik Svensson samt av

Tage Sundkvist och Karl-Erik Tengroth och två särskilda yttranden av Erik

Svensson och Nils-Gustaf Danielson. Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksåklagaren, Svea hovrätt, rikspolisstyrelsen (RPS), centralnämnden för fastighetsdata, datainspektionen, överbefälhavaren (ÖB), fortifikationsförvaltningen (Fort

F), försvarets materielverk (FMV), civilförsvarsstyrelsen, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, socialstyrelsen, postverket, televerket, statens järnvägar (SJ), statens vägverk (VV), statens väg- och trafikinstitut, statens trafiksäkerhetsverk, sjöfartsverket, luftfartsverket, transportnämnden (TN), statskontoret, generaltullstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statistiska centralby-

rån (SCB), riksrevisionsverket (RRV), riksskatteverket (RSV), nämnden för

samhällsinformation, lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd (JN), skogsstyrelsen, kommerskollegium (KK) som bifogat yttrande av Stock-

holms handelskammare, handelskammaren i Göteborg-Västsvenska han-

delskammaren, Skånes handeiskammare, handelskammaren i Gävle samt Västerbottens handelskammare, statens pris- och kartellnämnd (SPK), konsumentverket, överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF), statens industriverk (SIND), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), bostadsstyrelsen, statens

råd för byggnadsforskning, statens institut för byggnadsforskning, statens

planverk, statens vattenfallsverk, statens brandnämnd, länsstyrelsen i Stockholms län, länsstyrelsen i Östergötlands län, länsstyrelsen i Malmöhus län,

länsstyrelsen i Norrbottens län, riksnämnden för kommunal beredskap, ÖEF-utredningen, energisparkommittén, Centrala driftledningens beredskapsnämnd som avgitiv yttrande för statens vattenfallsverk — som även framför egna synpunkter-, Svenska elverksföreningen samt Svenska kraft-

I Landshövding Karl Frithiofson, ordförande, ledamöterna av riksdagen Karl Bengts-

son, Tage Sundkvist och Maj-Britt Theorin, direktören Hans Falk, direktören Sven

Swarting, förbundsordföranden Erik Svensson och direktören Karl-Erik Tengroth.

verksföreningen, Hyresgästernas riksförbund, Kooperativa förbundet (KF), Landstingsförbundet, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Motorbranschens riksförbund, Näringslivets energidelegation som avgivit yttrande för Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO) samt Sveriges industriförbund, Scandinavian Airlines System (SAS), Storstockholms lokaltrafik AB (SL), Svensk industriförening, Svenska busstrafikförbundet, Svenska båtindustriföreningen, Svenska handelskammarförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska petroleum institutet, Svenska riksbyggen, Svenska vatten- och avloppsverksföreningen, Svenska värmeverksföreningen, Svenska åkeriförbundet, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO), Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening, Sveriges grossistförbund, Sveriges radio (SR), Sveriges redareförening, VVS-tekniska föreningen, Ångpanneföreningen, Centralorganisationen SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige (LO), som bifogat yttranden från Svenska kommunalarbetareförbundet samt Tjänstemännens centralorganisation (TCO).

3.2 Nuvarande ordning

ÖEF är den myndighet som centralt svarar för planeringen av försörjningsberedskapen beträffande importerade bränslen. ÖEF ansvarar också för samordningen av beredskapsåtgärderna för hela energiområdet. Inom

ÖEF drivs arbetet inom en särskilda bränslebyrå. ÖEF utarbetar försörj-

ningsplaner i vilka behov av bränsle för olika krissituationer ställs mot tillgångar i form av t. ex. tvångslager hos oljehandel och storförbrukare samt kommersiella lager. Sådana försörjningsplaner har legat till grund för de oljelagringsprogram som riksdagen godkänt.

ÖEF ansvarar vidare för ransoneringsförberedelserna på bränsleområdet.

Förberedelser för ransonering av drivmedel handhas av transportnämnden. Statens vattenfallsverk svarar för förberedelser av ransonering av elektrisk kraft.

Ransoneringsplaneringen på energiområdet samordnas av ÖEF.

I händelse av försörjningskris kan ansvaret för ransonering läggas på särskilt inrättade myndigheter. Under andra världskriget fanns en bränelskommission, och i samband med Suez-krisen 1956-1957 inrättades en särskild nämnd inom handels- och industrikommissionen med uppgift att leda och övervaka förbrukningsregleringen av flytande bränsle. Under vintern 1969-1970, då det rådde brist på elenergi, inrättades en särskild nämnd, statens elransoneringsnämnd (SERN), som fick i uppgift att genomföra en reglering av elförbrukningen.

Under oljekrisen vintern 1973-1974 låg huvudansvaret för regleringen på bränsleområdet på en nyinrättad självständig myndighet knuten till ÖEF, bränslenämnden (BN). Nämnden hade det överordnade ansvaret för ransoneringen av olja, bensin och andra flytande bränslen. Nämnden fördelade vidare landets tillgångar av dessa bränslen till olika huvudändamål. Or-

ganisatoriskt var ransoneringssystemet i övrigt uppbyggt på följande sätt:

Vissa statliga myndigheter och organ erhöll särskild kvöt av flytande drivmedel för myndighetens (organets) interna behov. Dessa myndigheter och organ meddelade därefter underlydande regionala organ den närmare fördelningen och användningen av de till förfogande ställda drivmedelstillgångarna samt svarade för redovisning direkt till den centrala bränsleförsörjningsmyndigheten.

Transportnämnden fördelade den för civila transportväsendet avdelade drivmedelskvoten till statens järnvägars centralförvaltning, sjöfartsverkets centralförvaltning och luftfartsverket centralförvaltning för respektive transportområden samt till länsstyrelserna för vägtrafik (inkl. SJ:s och postverkets bussar).

Sjöfartsverkets centralförvaltning fördelade på länsstyrelserna del av tilldelad kvot för viss sjöfart.

Luftfartsverkets centralförvaltning var tilldeningsmyndighet för civila luftfartyg och flygverkstäder.

Den för jordbruk, trädgårdsnäring, rennäring och fiske reserverade drivmedelskvoten fördelades av statens jordbruksnämnd (JN) på länsstyrelserna.

Länsstyrelse var regional tilldelningsmyndighet för vissa förbrukningsändamål och hade redovisningsskyldighet direkt till den centrala bränsleförsörjningsmyndigheten.

Länsstyrelse fördelade till kommun av erhållen kvot den kvotdel, som erfordrades för tilldelning till mopedägare samt av kvoten för jordbruk och trädgårdsnäring den kvotdel som erfordrades inom kommun. Länsstyrelse kunde därjämte - om så ansågs lämpligt — till kommun delegera ansvaret för drivmedelstilldelning för fiske och för ägare av icke registreringspliktiga båtar med bruttodräktighet under 20 registerton.

I likhet med vad som skedde vintern 1969-1970 inrättades en elransoneringsnämnd som fick ansvaret för att planera och genomföra en reglering av förbrukningen av elektrisk kraft.

För att samordna de otika departementens och myndigheternas handläggning av frågor om energiförsörjningen på kort sikt tillsattes en särskild försörjningsberedning vars ordförande var handelsministern. Vidare bildades en samordningsgrupp på tjänstemannanivå för beredning av ärenden inom det ekonomiska försvaret vilka berörde flera departement.

3.3 Utredningen 3.3.1 Försörjningskrisen 1973174

EBU lämnar inledningsvis en allmän översikt över de beredskapsåtgärder som vidtagits på energiområdet under och efter andra världskriget.

Vidare lämnas vissa uppgifter om Sveriges energiförsörjning. Det framgår bl. a. att världens kända och utvinningsbara oljereserv i början av år 1973

uppgick till drygt 90 miljarder ton råolja. Drygt 50 procent av dessa reserver finns i Mellersta Östern. OPEC-ländernas (Organisation of Petroleum Exporting Countries) andel av världsproduktionen var 1972 51,5 procent. Sju internationella oljebolag svarade år 1973 för 52,6 procent av världsmarknaden.

Samtidigt var deras andel av den svenska marknaden 62,6 procent. Oljan dominerar den svenska energitillförseln med hela 73 procent. Huvuddelen av den råolja och de oljeprodukter som importeras till Sverige har sitt ursprung i Mellersta Östern och i Afrika.

Uppgifterna i tabell 1 ger en viss uppfattning om den försörjningsbild som man i beredskapsplaneringen måste möta med olika åtgärder.

Tabell I Sveriges försörjning med oljeprodukter år 1972

Inhemsk Import = Export = Förbruk- Varav från

raffine- ning svenska ring raff. milj. m' milj. m' milj. m' milj. m' procent

EBU iämnar en redogörelse för utvecklingen av försörjningskrisen 1973-1974 såväl internationellt som i Sverige.

Kriget mellan Israel och Egypten/Syrien bröt ut den 6 oktober 1973. Redan den 18 oktober beslöt OA PEC-länderna genomföra produktionsnedskärningar. Minskningen i råoljeutvinningen var störst i november 1973 då OAPECländernas produktionsnivå låg 22,7 procent under nivån ett år tidigare. Samtidigt höjdes priset på råolja starkt. Mellan den 1 oktober 1973 och den 1 januari 1974 mer än tredubblades således råoljepriserna. Fr. o. m. årsskiftet 1973/74 återgick producentländerna successivt till en mer normal råoljeproduktion. Av tabell 2 framgår de produktionsinskränkningar som genomfördes av medlemsländerna i OPEC och OAPEC (Organisation of Arab Petroleum Exporting Countries).

Utvecklingen i Sverige redovisas av EBU månad för månad. Ransoneringen av drivmedel och eldningsolja började den 8 januari 1974. De konsumtionsdämpande åtgärderna inom elkraftsektorn riktades inledningsvis in på användningsrestriktioner som i olika omfattning var i kraft under tiden den 2 januari-9 mars 1974. Den elransonering som planerades behövde aldrig påbörjas. Drivmedelsransoneringen upphävdes fr. o. m. den 30 januari 1974 medan kvotransoneringen av olja fortsatte fram till den 15 mars 1974.

Tabell 2. Reduktionen i utvinning av råolja oktober 1973-mars 1974 jämfört med ett år tidigare (i procent).

Utvecklingen i Sverige redovisasav EBU månad för månad. Ransoneringen

av drivmedel och eldningsolja började den 8 januari 1974. De konsumtions-

dämpande åtgärderna inom eltkraftsektorn riktades inledningsvis in på an-

vändningsrestriktioner som olika omfattning var i kraft under tiden den 2 januari-9 mars 1974. Den elransonering som planerades behövde aldrig påbörjas. Drivmedelsransoneringen upphävdesfr. o. m. den 20 januari 1974 medan kvo-

transoneringen av olja fortsatte fram till den 15 mars 1974.

3.3.2¶Internationella förhållanden samt fördelnings- och informationssystem på

oljeområdet

EBU redogör bl. a. för den energiberedskap olika större konsumtionsländer hade före krisen 1973-1974. När det gällde att omsätta dessa beredskapsplaner i praktiskt handlande befanns att man i planeringen inte hade tagit vederbörlig hänsyn till fredskriser samt att man ofta överskattat åtgärdernas spareffekt och underskattat deras starttid. Bland åtgärder som var vanliga

rämns t. ex. sparkampanjer, kvoteringar i handelsledet, hetgtrafikförbud och hastighetsbegränsningar. De vanligaste åtgärderna i vissa europeiska länder

framgår av tabell 3. Ett fåtal länder vidtog under krisen förberedelser för att kunna bemästra problemen i ett allvarligare försörjningsläge. Endast Sve-

rige och Nederländerna införde kortransonering av drivmedel. De inter-

nationella erfarenheter som EBU tagit del av vid studiebesök i olika länder

och genom inhämtande av material via utrikesförvaltningen redovisas i bilagor till betänkandet. Dessa erfarenheter belyses av utredningen i anslutning

till överväganden om regleringssystem på de olika energiområdena.

Tabell 3. De tio mest frekventa krisdte[ärderna i 16 europeiska länder

Åtgärd Antal länder 8. Förbud mot reklam- och fasadbelysning 8 9. Periodiskt stängda bensinstationer 10. Förbud mot motortävlingar S

I fråga om olja för uppvärmnings- och processändamål vidtog flera länder frivillig eller obligatorisk kvotering i handelsledet där tilldelningens storlek berodde på leveranserna motsvarande tid året innan.

EBU redogör för den svenska oljemarknadens och för importstrukturen

hos de ledande oljeföretagen i landet. Beträffande oljefördelningen under krisen 1973-1974 konstaterar EBU att inga internationella oljeföretag synes medvetet, av lönsamhetsskäl eller andra skäl, ha diskriminerat vissa länder. De störningar som uppkom kan snarare hänföras till olika regeringars intervention genom reglering av oljeexporten. I redovisningen av internationella organisationer med uppgifter på energiområdet beskrivs kronologiskt OECD:s (Organisation for Economic Cooperation and Development) roll under krisen 1973-1974 och den utveckling mot ett avtal mellan konsumentländerna om ett internationellt energiprogram (IEP) som blev en av krisens följder. Programmet innefattar bl. a. system för en tilldelning av olja i kristid. EBU anser att Sverige, som måste imponera all sin olja, har allt att vinna på ett internationellt fördelningssystem som fungerar i kristid. Vår neutralitetspolitik kräver dock att full handlingsfrihet bevaras genom en omsorgsfull beredskapsplanering. Det är enligt EBU mycket svårt för ett enskilt land att självt ta in de uppgifter om internationell oljeförsörjning som behövs. Genom IEP:s informationssystem anser EBU att möjlighet har skapats att dels normalt upprätthålla en god insyn i den internationella oljemarknaden och oljeindustrin, dels i kristid säkra den försörjningsinformation som behövs för beslut om krisåtgärder. EBU finner i övrigt existerande bestämmelser om uppgiftslämnande vara tillräckliga. I betänkandet lämnas en redogörelse för verksamheten inom utrikes- och handelsdepartementen under krisen. Även i framtiden anser EBU att väsentlig försörjningsinformation bör kunna förmedlas snabbt via utlandsmyndigheterna. EBU anser att beredskapsplanering inom utrikes- och handelsdepartementen för rapportering m. m. bör ingå som ett naturligt led i regeringskansliets interna planering för energikriser. EBU betonar också betydelsen av fortlöpande uppföljning av internationell fackpress på oljeområdet. När det gäller förbrukningsregleringar har EBU ansett sig behöva beakta behovet av åtgärder som medger större besparingar än vad som krävs för deltagande i IEP:s krisfördelningssystem. EBU menar att åtgärderna skall vara användbara i situationer som IEP inte omfattar, dvs. krig och avspärrning. Vidare måste Sverige genom en flexibel energiberedskap ha full handlingsfrihet att bedöma de åtgärder som i ett visst läge krävs för

att säkerställa den svenska neutralitetspolitiken. Erfarenheterna från krisen 1973-1974 visar också klart på behovet under tider av akut energibrist av en samordning mellan de nordiska länderna vad gäller regleringsåtgärder. Därför föreslår EBU att en nordisk koordineringsgrupp bildas med uppgift att under försörjningskriser i fred lösa gemensamma nordiska problem rörande t. ex. internordisk trafik och utbyte av ransoneringskuponger. EBU har härvid samrått med representanter för regeringskanslierna i Köpenhamn, Oslo och Helsingfors.

3.3.3 Författningsområdet

För att ge den rättsliga bakgrunden till sina förslag redovisar EBU de viktigaste författningarna som styr regeringens och myndigheternas handlande vid försörjningskriser. Allmänna ransonerings- och förfogandelagarna (1954:280 och 279) är permanenta fullmaktslagar som ger regeringen vida befogenheter att bl. a. reglera handeln med och i förekommande fall förfoga över bristvaror. Båda lagarna är tillkomna i försörjningspolitiskt syfte. Vid krig träder vissa bestämmelser omedelbart i kraft. Vid krigsfara eller andra utomordentliga förhållanden orsakade av händelser utanför landet med allvarlig varubrist kan regeringen, om så behövs, själv tillämpa vissa bestämmelser. Riksdagens godkännande skall då inhämtas inom en månad.

Under krisen 1973-1974 antogs särskilda lagar om förbrukningsreglering av elkraft och stadsgas (1973:901 och 1974:114). Med anledning av Sveriges anslutning till IEP har riksdagen vid 1975 års riksmöte antagit en oljekrislag (1975:197) för att Sverige skall kunna uppfylla sina förpliktelser enligt IEPavtalet.

Både allmänna ransoneringstagen och förfogandelagen ses f. n. över. 1967 års rekvisitions- och förfogandeutredning (RFU) avlämnade den 29 september 1975 betänkandet (SOU 1975:65) Förfogandelagstiftningen till chefen för försvarsdepartementet och ransoneringslagsutredningen (RLU) den 14 november 1975 betänkandet (Ds H 1975:3) Ny ransoneringslag till chefen för handelsdepantementet. EBU överlät åt RLU att behandla samtliga de lagfrågor som aktualiserats av EBU:s förslag.

3.3.4 Konsumtionsbegränsningar på energiområdet

EBU konstaterar att samhällets sårbarhet för störningar i energitillförseln har ökat med den ökade specialiseringen och industrialiseringen. Olika kriser under efterkrigstiden har medfört att beredskapsplaneringen numera också behöver inriktas mot fredskriser.

EBU framhåller att avvägningen mellan olika sam hällsmål blir annorlunda

EBU anger exempel på mer övergripande mål som kan gälla i ett fredskrisläge. Försörjningsmål Även i en fredskris bör jordbruksnärings- och livs-

medelsindustrin prioriteras.

Sysselsättningspoli- Sysselsättningen bör störas så litet som möjligt oavtisk målsättning sett om produktionen är försörjningsviktig eller inte. Upprätthållande av Önskvärt att slå vakt om viktiga samhällsfunktioner viktiga — samhälls- som sjukvård, undervisning, och allmänna kommufunktioner nikationer. Handels- och valu- En fredskris förväntas vara en övergående natur. tapolitisk målsätt- Exportföretagen bör därför söka behålla sina positioning ner på de utländska marknaderna. Sociala-, hygienis- Behovet av energi är inte fördelat på samma sätt som ka- och medicinska inkomsterna. Resurserna bör därför fördelas på en målsättningar prisreglerad marknad genom regleringssystem som medger anpassning till faktiska behov. Personer som är sjuka och barnfamiljer kräver särskild hänsyn vid tilldelningen. Privatekonomisk Den privata ekonomin bör inte få sättas i fara genom målsättning att nödvändig energi kostar allt för mycket eller genom att inkomstmöjligheterna försämras.

Rättvisa Ett system som allmänt uppfattas som orättvist kommer att bryta samman. Använda system måste därför uppfattas som hyggligt rättvisa. Myndigheterna bör i sin information diskutera rättviseproblemet.

EBU diskuterar de m et od er som kan användas för att uppnå de angivna målen. Fri marknad På en fri marknad fördelas resurserna efter ekonomisk köpkraft och inte efter faktiska behov. I USA förlitar man sig i stor utsträckning på den fria marknadens fördelningsmekanismer. EBU menar att en skillnad i grundinställning här finns mellan Sverige och USA i fråga om myndighetens ansvar att i kristid fördela knappa energiresurser med hänsyn till ekonomisk bärighet.

Stimulansåtgärder Enligt EBU bör stimulansåtgärder ligga före regleringsåtgärder i tiden. De bör dock fortsätta även under perioder med reglerad förbrukning. Exempel på stimulansåtgärder är besparingskampanjer, samåkning, förbättringar av isolering m. m. i fastigheter, utbildning av fastighetsskötare och förskjutna arbetstider. Generella regler Generella bestämmelser kan införas snabbt men möjligheterna att beakta speciella behov är begränsade. Exempel är hastighetsbegränsning, användningsrestriktioner, kvoteringar i handelsledet och trafikförbud.

Behovsanpassad Systemet innebär att begränsade resurser kan fördelas tilldelning mer optimalt. Stor administration krävs. Exempel är

licenser till industrin, licenser till fastigheter och kort-

ransonering av drivmedel. 3.3.3 Kortransonering av drivmedel

EBU redogör i sitt betänkande för det ransoneringssystem som

var planerat år 1973. Mellan åren 1970 och 1973 utarbetade TN tillsammans

med dåvarande bilregisternämnden och AB Statskonsult i samråd med ÖEF ett datoranpassat ransoneringssystem på drivmedelsområdet. Enligt detta system kan i ett krisläge s. k. standardkort sändas ut från centrala bilregistet (CBR) till varje fordonsägare som betalat skatt och försäkring. Standardkorten berättigar till inköp av visst antal liter drivmedel. Avsikten härmed

är att möjliggöra för fordonsägare att utföra de mest nödvändiga körningarna

i avvaktan på att deras ansökan om individuell s. k. behovstilldelning hinner

prövas och eventuell tilldelning ske. Dessutom minskas risken för ett sammanbrott i den kollektiva trafikapparaten på grund av en plötslig trafikök-

ning.

Utöver standardkorten finns datoranpassade behovskort för varierande drivmedelsmängder. Utsändning av dessa sker från CBR efter länsstyrel-

sernas beslut som överförs till CBR via länsstyrelsernas bildskärmstermi-

naler.

Den regionala planeringen var före krisen 1973 i huvudsak inriktad mot krig och avspärrning. EBU anser att fredskrisplaneringen bör ägnas ökad uppmärksamhet och att rullande personalplaner för beredskapsorganisationen bör upprättas. Vidare bör man — bl. a. mot bakgrund av det hårda tryck länsstyrelserna utsattes för under krisen 1973-1974 — kunna ge avkall på ambitionen att i akuta krislägen upprätthålla alla ordinarie rutiner. En sådan prioritering kan enligt EBU innebära att förvaltningen genom sin snabba insats kan förebygga de skadeverkningar som en kris annars kan medföra.

TN bör enligt EBU ges erforderliga resurser för att genomföra utbildning på regional nivå. För att undvika dubbelarbete bör TN och ÖEF så långt

som möjligt samordna sina utbildningsinsatser.

EBU berör även den kommunala beredskapsplaneringen. Kommunen var under krisen bl. a. tilldelningsmyndighet för behovsransoner

till förbrukare och maskinhållare inom jordbruks- och trädgårdsnäringen vad gällde främst traktorer och motordrivna redskap. EBU förordar att man

även i den kommunala beredskapsplaneringen ägnar fredskrisfallet ökad uppmärksamhet och man vid begränsade planeringsresurser bör prioritera

förberedelser för energikriser i fred. Vidare framhålis att denna planering

på sikt bör kunna samordnas med den kommunala energiplanering som berörs i regeringens proposition (1975:30) om energihushållning m. m. Genom ett sådant förfarande kan kommunen i kristid bättre överblicka

de lokala försörjningsmöjligheterna och fördelningsproblemen. I fråga om CBR:s medverkan anser EBU att ransoneringsupp-

gifterna, liksom vad gäller länsstyrelserna, i ett krisläge bör prioriteras framför

många normala arbetsuppgifter. EBU föreslår vidare att det bör uppdras

åt statskontoret att i samråd med TN, ÖEF och bilregisternämnden (TSV)

utreda behov av och tekniska möjligheter till beredskapsinstallation i kristid hos de regionala ransoneringsenheterna av dataterminaler och telexutrustning.

EBU diskuterar de fördelningsprinciper som bör gälla i ett ransoneringssystem. Enligt EBU:s direktiv skall ransoneringsåtgärderna värderas med hänsyn tagen till krav på snabbhet, administrativ enkelhet och

rättvisa. EBU framhåller att det är väsentligt att regeringens övergripande fördelningspolitiska målsättning kommer till uttryck i tillräckligt precisa tilldelningsnormer så att behandlingen blir så enhetlig som möjligt med be-

aktande av den handlingsfrihet som enligt EBU alltid måste medges länsstyrelser och kommuner. Snabbhet krävs för att en kontrollerad tilldelning skall kunna införas innan försörjningsläget försämras genom

hamstring och ohämmad förbrukning. E n k ethet eftersträvas för att slippa stora kostnader och uppbyggnad av betungande och svåravvecklad förvaltning. Målen enkelhet och snabbhet står således i viss motsats till målet

rättvisa. EBU anser att ett ”rättvist” ransoneringssystem ställer stora krav på resurser för utbildning, information, förfinad teknik etc.

Det kan entigt EBU vara svårt att i ett osäkert försörjningsläge dimensionera åtgärderna efter exakta sparmål. Besparingsmålets storlek kommer att uppfattas olika beroende på hur allvarligt läget bedöms, under vilken

tid på året som ransonering sätts in osv. Här krävs enligt EBU en bred information till allmänheten från myndigheterna. Frågan om rätt dimen-

sioncring av beredskapsåtgärderna är enligt EBU ytterst en fråga om hur

väl utvecklad den åtgärdsarsenal är som man beredskapsplanerat för. Det

har därför varit EBU:s strävan att ställa så många regleringsinstrument som

möjligt till regeringens förfogande.

I fråga om systemet med standardransoner anser EBU att det kan bli aktuellt att utsända sådana flera ransoneringsperioder i följd dels för att minska trycket på den kollektiva trafikapparaten dels för att kunna upprätthålla full sysselsättning och produktion.

Standardransonen dimensioneras med hänsyn tagen till ett uppskattat transportbehov under en viss begränsad tid. EBU anser det därför vara rimligt

at ransonen för en period inte får utnyttjas under

en senare period.

Länsstyrelserna föreslås även i framtiden erhålla länsk voter som i

kubikmeter anger den kvantitativa ramen för länsstyrelsernas handlande. Inom denna ram bör länsstyrelsen medges viss frihet att prioritera angelägna

behov inom regionen. Under ransoneringsperioden framställdes önskemål från företag och myndigheter om egna kvoter (kortbanker) för t.ex. tjänsteresor. Flera

länsstyrelser skapade kortbanker under ransoneringen. Företag eller förvaltningar fick inköpskort för drivmedel vilka de själva kunde fördela. Här-

igenom avlastas länsstyrelsens arbete. Samtidigt får också den som bäst kan överblicka de individuella behoven inom ett företag eller en myndighet möjlighet att bestämma hur tilldelad kvantitet skall fördelas.

EBU menar att egenkvotsystemet bör kunna få ökad betydelse i framtiden.

Praktiska skäl liksom kraven på en kontrollerad fördelning talar dock för

en restriktiv användning. Vissa allmänna riktlinjer för ett egenkvotsystem

redovisas av EBU. TN föreslås utforma de närmare anvisningar som erford-

ras för länsstyrelsernas egenkvottilldelning liksom för utnyttjande av de s.k. katastrofkassorna genom vilka kort kan delas ut till fordonsägare som av någon anledning inte erhållit grundtilldelning.

Under och efter drivmedelsransoneringen fördes en rad förslag fram om

ändringar i det system som tillämpats. EBU har studerat en del av dessa

förslag närmare. EBU förordar att kilometerskattesystemet utnyttjas för automatisk tilldelning av drivmedel till de dieseldrivna yrkes-

fordon som finns registrerade i systemet. Yrkestrafikanterna får på så sätt en snabb tilldelning som i stort överensstämmer med deras behov samtidigt

som länsstyrelserna avlastas arbete. Den totala kostnadsbesparingen för en ransoneringsperiod, har av EBU beräknats till drygt en miljon kronor. Däremot avstyrks användningen av färdsträckeuppgifter som finns hos bl. a. försäkringsbolagen som grund för standardtilldelningen till personbilar.

Det mest otillfredsställande serviceutbudet, den minst utvecklade kol-

lektivtrafiken, de längsta resavstånden och därför de största individuella

drivemdelsbehoven förmodas finnas i glesbygdsområdena. Detta talar enligt

EBU för en geografiskt differentierad standardranson.

I betänkandet skisseras ett sådant system som bygger på uppgifter i bilregistret om bilens hemvist. Vissa gränsdragningsproblem kan dock uppstå.

Det förordas att TN vidareutvecklar EBU:s tankegångar och analyserar för-

och nackdelar från såväl praktisk som ransoneringspsykologisk synpunkt

som följer med geografisk differentiering.

EBU avvisar vidare ett förslag om att tilldelning skulle göras beroende av tjänstevikt på fordonen. Enligt EBU är det mindre lämpligt att från ransoneringssynpunkt ge stora bilar större tilldelning i en situation då man vill stimulera användningen av små bensinsnåla bilar.

För att snabbt kunna inleda en kortransonering av drivmedel och på så

sätt hindra hamstring föreslår EBU att bilskattekvittona fr. o. m. den I januari 1977 förses med två numrerade ransoneringskuponger som kan användas i inledningsskedet av en kortransonering medan de ordinarie standardkorten är under distribution. Det förutsätts att kupongerna blir giltiga först från dagen för det nya skattekvittots giltighet.

Under drivmedelsransoneringen låg det direkta tilldelningsansvaret för

skogsbrukets och industrins m. fl. motordrivna arbetsredskap och förbränningsmotorer på länsstyrelserna medan tilldelningen till jordbruket och trädgårdsnäringen handhades av de kommunala kristidsorganen, kristidsnämn-

derna. EBU anser det lämpligt att dettatudelade handläggningsansvar för jord- och skogsbruk förändras så att den enskilde

sökanden endast har en myndighet att vända sig till, de kommunala kristidsnämnderna. Dessa bör ta ställning till jordbrukets behov medan skogsbruksbehoven vidarebefordras till länsstyrelsen. Tilldelning till övriga mo-

torredskap (grävmaskiner, lastmaskiner 0. d.) bör som tidigare ske genom beslut av länsstyrelse. För att komma till rätta med kontrollprolemen borde enligt EBU tilldelning inte ges till enskilda redskap och fordon utan för

att lösa en speciell arbetsuppgift. Härvid kunde exempelvis den odlade arealen användas som tilldelningsgrund. EBU föreslår att ett fortsatt arbete bedrivs inom berörda forskningsorganisationer för att få fram ett säkrare underlag för sådan tilldelning.

Båtmarknaden hör till en av de mest konjunkturkänsliga branscherna. Eu stort antal människor är sysselsatta inom denna bransch. Ett flertal

företag är också lokaliserade till sysselsättningssvaga områden. Frånvaron av ett förberett ransoneringsystem för fritidsbåtar kan enligt EBU komma medföra försäljningsproblem och sysselsättningssvårigheter redan vid

lindriga försörjningsstörningar. Antalet motordrivna fritidsbåtar beräknas till va 400 000. EBU anser därför att man vid lindrigare försörjningskriser under som-

marmånaderna bör ha möjlighet att genom tilldelning av ransoneringskort

reglera fritidsbåtarnas drivmedelsförbrukning. EBU före-

slår att TN tilldelas resurser för att utarbeta ett system för differentierad

standardtilldelning till motoriserade fritidsbåtar. Engångskostnaden för sys-

temarbete och tryckning av standardkort uppskattas till ca 300 000 kr. Till-

delning bör ske efter viss körsträcka för olika båttyper. Tilldelningen föreslås

knytas till det båtregister som kan komma att läggas upp vid Stockholms

tingsrätt i enlighet med fritidsbåtsutredningens förslag. EBU anser att om en reglering av drivmedelsförbrukningen för båtar blir

aktuell innan ett båtregister har upprättats, kan ett hos TN förberett system användas. Detta bygger på att i ett krisläge en frivillig registrering sker hos länsstyrelsen varvid uppgift lämnas om båtens storlek, motorstyrka etc. Länsstyrelsen matar in uppgifterna i CBR varifrån ett standardkort utsänds

till båtägaren.

Internationella transporter såväl till sjöss och i luften som till lands är beroende av drivmedelstilldetning utanför det egna landet. Stör-

ningar i dessa transporter kan få konsekvenser för den svenska försörjningen med livsviktiga förnödenheter. EBU framhåller att det därför är väsentligt

att Sverige verkar för en så icke-diskriminerande behandling som möjligt inom de internationella transportsystemen och att bunkers i kristid finns

tillgängliga i Sverige för inkommande utländska flygplan och fartyg. Detta

har också vid hearings inom utredningen starkt betonats av representanter

för bl.a. SAS och Svenska redareföreningen. EBU anser det vara lämpligt

att tilldelningsprinciper i kristid för internationella lastbilstransporter tas upp

till behandling i berörda organ, i första hand IEA med hänsyn till dessa transporters betydelse för upprätthållande av produktion och sysselsättning. EBU poängterar också att alla tänkbara besparingsmöjligheter bör tas till vara innan mer långtgående ingrepp görs i tilldelningen för internationell

trafik. Erfarenheterna från krisen 1973-1974 visar att stora besparingar kan göras genom 1. ex. ett effektivare lastutnyttjande, minskad hastighet och

en mer bränsleekonomisk turplanering.

Årligen passerar ca fem miljoner utländska besökare ini Sverige. Majoriteten, ca 3,5 miljoner, kommer med personbilar, vilket motsvarar ca 2,5 miljoner bilar. Enligt EBU kommer över en miljon av dessa utländska bilister till Sverige under juni-augusti, varav närmare 90 procent utgörs av semesterresande,

I betänkandet presenteras uppgifter om turistindustrins omfattning och betydelse i Sverige. EBU finner dock inte att hänsynen till landets anseende utomlands eller den nationella turistindustrin motiverar en särbehandling

av utlandsturisterna. Turistnäringen får i tider av ransonering stödjas på annat sätt. I de fall där så är möjligt bör man komma överens om ku-

pongutbyte vid gränsstationerna med clearing i efterhand.

EBU föreslår att, om kortransonering införs för svenska bilister, dessa tilldelningsprinciper också skall gälla utländska bilturister. Turisterna bör därför få en standardranson i kuponger vid gränsen som baseras på beräknat

antal resdagar i landet. För att förhindra överlåtelse av kupongerna antecknas

fordonets registreringsnummer på dessa. Efterkontroll sker vid utpasseringen varvid icke utnyttjade kuponger återkrävs. EBU betonar också vikten av

att information lämnas till utländska bilförare rörande det svenska ranso-

neringssystemets uppbyggnad. Det centrala turistorganet bör ha det samlade

ansvaret för denna informationsverksamhet.

3.3.6 Annan reglering av drivmedelsförbrukningen

EBU framhåller fördelen med en rikt utvecklad åtgärdsarsenal för energikriser. Ju fler åtgärder som har förberetts, desto större möjlighet har man

att välja en åtgärd som passar till den aktuella situationen. Regering och ansvariga myndigheter får ökad handlingsfrihet om möjliga motåtgärder inte snävt begränsas till en omedelbar riksomfattande kortransonering.

En möjlig regleringsform är helgtrafikförbud. De beräkningar som redovisas i en till betänkandet fogad expertrapport pekar mot att ett helg-

trafikförbud (lördag-söndag) i Sverige vid normalhelg skulle ge en maximal

teoretisk besparing av storleksordningen 16-17 procent av personbilarnas ”normala” veckoförbrukning eller ca 8-9 procent av totala drivmedelsförbrukningen eller ca 1,5 procent av totala oljeförbrukningen. Enbart ett sön-

dagsförbud skulle ge en besparing på 9-10 procent. EBU finner det dock tveksamt om ett helgtrafikförbund är en verksam och lämplig metod att

i kristid spara drivmedel.

Tveksamheten grundas på antagandet att den reella besparingen blir liten, att helgtrafikförbudet kräver en stor dispensorganisation samt att effekten

av ett förbud avtar så snabbt att det är verkningslöst redan efter ca fyra

veckor. EBU anser dock att det finns lägen då helgwafikförbud, i första hand lördag eftermiddag — söndag, kan vara ett lämpligt sätt att minska förbrukningen innan en omfattande kortransonering sätts igång.

EBU visar också genom bl. a. räkneexempel att körförbud knutet

till registreringsnummer och fritt val av körfri dag

inte är effektiva sparmetoder.

När det gäller hastighetsbegränsningar konstaterar EBU

att man med generell hastighetsbegränsning till 70 km/tim kan uppnå

en genomsnittlig drivmedelsbesparing på 4,5 procent. Under sommarmå-

naderna innebär detta en möjlig besparing på upp till ca 25 000 m” per månad.

Dessa beräkningar har gjorts för EBU:s räkning av statens väg- och trafikinstitut. EBU anser att man under allvarliga försörjningskriser med akut brist på bensin kan räkna med ett gott psykologiskt klimat för god efterlevnad av hastighetsbestämmelserna. Metoden anses i första hand vara användbar under sommarhalvåret. Den generella hastighetsgränsen bör kunna

sättas vid 70 km/tim, möjligen 90 km/tim på motorvägar. EBU föreslår därför att TN i sitt beredskapspaket tar in hastighetsbegränsningar liksom

också åtgärder såsom ekonomitrimning och organiserad samåkning.

Olika former av bensinhandelsbegränsningar -— kvotering i

handelsledet, bensinstationsstängningar, begränsad tankning och förbud mot

tankning i lös dunk — bör enligt EBU kunna ingå i åtgärdspaketet men är i varierande omfattning mindre lämpliga som självständiga reglerings-

instrument.

EBU anseratt motortävlingar bör förbjudas samtidigt som de första regleringsåtgärderna sätts in.

I betänkandet tas också upp olika slag av stimulansåtgärder. En undersökning har visat att sam åkningen ökade under oljekrisen. EBU anser att samåkning i största möjliga utsträckning bör organiseras vid en drivmedelskris. Om möjligheter till och fördelen med samåkning bör allmän-

heten informeras av centrala myndigheter. Det bör vara en av arbetsupp-

gifterna för ransoneringsenhetens företagsavdelning på länsstyrelsen att sti-

mulera samåkning hos länets företag. Enligt EBU bör regeringen under en energikris överväga att ge undantag från yrkestrafikförordningens be-

stämmelser. EBU anser att ek onomitrimning av bilar bör vara en

lämplig besparingsåtgärd. TN bör förbereda dessa två typer av stimulansåtgärder bl. a. genom kontakter med motorbranschen.

I en till betänkandet fogad expertrapport ges en ingående redovisning av

dels problem i anknytning till reglering av stadstrafiken, dels olika möj-

ligheter att öka det kollektiva resandet. Enligt dessa undersökningar behövs

mycket kraftiga stimulansåtgärder för att åstadkomma påtagliga förändringar

i resvanorna. Nolltaxa på kollektivtrafiken ökar således kollektivresande-

andelen med endast några procent. Kraftiga prisökningar kan också ifrå-

gasättas av sociala skäl. Reglerande åtgärder som parkeringsförbud, kör-

förbud etc. kan enligt EBU ge större effekt men bedöms ändå vara trubbiga ransoneringsinstrument. En stor dispensorganisation erfordras samtidigt

som sådana selektiva åtgärder drabbar vissa individer, regioner och företag

mer än andra. EBU anser därför inte att en särskild organisation erfordras för att reglera stadstrafiken under kristid. Däremot föreslås att som en allmän stimulansåtgärd speciella bevakade parkeringsplatser inrättas för frivillig avställning av fordon med återbäring på skatten under ransoneringsperioden. Kommunerna bör enligt EBU planera för detta enligt anvisningar från TN och inom ramen för sina åligganden enligt lagen om kommunal beredskap. Man bör vidare underlätta för den kollektiva trafiken att klara av den ökade

resandeström som en energikris medför. I detta syfte föreslår EBU följande åtgärder.

o Kommuner med tätorter med fler än 30 000 invånare åläggs att svara

för att trafikföretagen på orten tillsammans med representanter för ar-

betstagare- och arbetsgivaresidan gör upp bereskapsplaner för förskjutna

arbetstider o Kommunerna bör vidare inventera platser lämpade för bevakad uppställ-

ning av personbilar i kristid

Oo Trafikföretagen bör stimuleras att hålla hög vagnreserv genom minskade

avställningsperioder vid beräkning av fordonsskatt för bussar o SJ bör tillvarata de möjligheter att erhålla större vagnreserv som kan

uppstå i slutet av 1970-talet vid införandet av höghastighetståg o Beredskapsplaner för trafikförsörjningen i landsorten i kristid bör upprättas

länsvis a En systematisk bearbetning av den statistik som finns inom trafikföretag,

myndigheter och branschorganisationer bör komma til! stånd.

EBU fann i början av sitt utredningsarbete att statistiskt underlag i stort saknades för att möjliggöra de analyser av olika åtgärders effekt och konsekvenser som skulle ha varit önskvärda. Mot bakgrund av behovet av fullgoda analysinstrument på trafik- och transportområdet uppdrog EBU år statens väg- och trafikinsitut att studera behovet av en utökad transportstatistik och skissera en plan för fortsatt handlande i dessa frågor. Expertrapporten utmynnar i ett förslag om en utvecklingsplan i tre steg.

EBU anser att erfarenheterna visat på betydelsen av en ökad satsning

på transport- och trafikstatistik. Enligt EBU är behovet störst vad gäller resvaneundersökningar. Kostnaden beräknas till 3,1 milj. kr. varav högst

20 "; bör ses som en beredskapskostnad. För att en bättre överblick skall

erhållas över utbudet av kollektivtrafiken föreslår vidare EBU att en bearbetning skall ske av den statistik som finns inom trafikföretag, myndigheter och branschorganisationer. Som beredskapskostnad bör enligt EBU räknas högst 20 "5 av totalkostnaden. Denna beräknas till 100 000 kr. för det första året och 20 000 kr. för följande år.

S Riksdagen 1975176. I saml. Nr 152

För att kunna genomföra EBU:s förslag utöver statistikprojektet föreslås att TN för budgetåret 1976/77 tillförs 1,3 milj. kr. varav 1 milj. kr. avser engångsutgifter. EBU anser denna resursförstärkning vara ett minimum och en förutsättning för att deras förslag skall kunna förverkligas och för att den åtgärdsarsenal som bör stå till regeringens och myndigheternas förfogande skall kunna utvecklas och hållas aktuell.

EBU redovisar vissa effekter av drivmedelsransoneringen 1973-1974. Med ledning av utdelade standardransoner och extra tilldelningar kan bensinbesparingen beräknas till ca 13 26. Eftersom inte alla utnyttjade de maximala möjligheterna till bensininköp var den reella besparingen troligtvis avsevärt större.

Resandefrekvensen hos de kollektiva transportmedlen ökade med totalt 20-30 26 under ransoneringsperioden. Största ökningarna skedde i tätortstrafiken och då främst vad avser arbetsresor. Relativt ökade kollektivtrafiken lika mycket som biltrafiken minskade, 20-30 4. Absolut minskade emellertid biltrafiken mycket mer då denna svarar för 84 96 av det årliga trafikarbetet uttryckt i personkilometer.

I figur I visas en sammanfattning av den åtgärdsarsenal som redovisats för drivmedelsomirådet. Det bör framhållas att figuren inte visar några e x -

Figur 1 Åltgärdsschema för drivmedel

Konsumtions- A. Konsumtionsdämpande avgift begransning 6 B. Kvotering i handelsledet

k C. Hastighetsbegränsning 70 km

D. Sparkampanj

E. Helgtrafikförbud lördag-söndag 301 F. Söndagstrafikförbud 281 G. Kortransonering 264 + Åtgärder sätts in 24 Xx Ätgärder upphör 22

G Go 20f-------------- 0 Ma 184

A nn 16 t

ME Ne

1448 ON RS AN

121 SA N

så en -X

6+'

GO >

alC OS

AKereeeemneeene oo seen Anson

1 2 3 4 5 6 7 8 gg 10 "Nn 12

Veckor

akta värden eller utvecklingar, utan i stället trender. Vidare bör man vid

studium av figuren beakta de konsumtionsbegränsningar som krävs i IEPavtalet, nämligen 7 och 10 96.

I figuren har endast tagits med de åtgärder som EBU har bedömt vara

användbara. Följande förklaringar bör lämnas till figuren.

I figuren anges den användningstid som EBU funnit lämplig. Om åtgärden

fortsätter efter angiven tidpunkt, uppstår en rad problem som måste lösas eller fordrar korrigerande eller kompletterande aktiviteter. Beträffande kort-

ransonering anges såsom streckad linje ett omedelbart utnyttjande av skat-

tekvittots ransoneringskuponger. Kortransoneringens teoretiskt obegränsade flexibilitet anges genom olika pilriktningar.

3.3.7 Ransonering av eldningsolja

I fråga om eldningsolja hade ÖEF före oljekrisen 1973-1974 i ransoneringsplaneringen av praktiska skäl prioriterat det s.k. kvotsystemet. Principen i detta är att förbrukare medges rätt att under viss tid förbruka

eldningsolja bestämd till en del (kvot) av den historiska förbrukningen under en viss basperiod.

Detta system övertogs av den i december 1973 inrättade bränslenämnden

(BN) som fick huvudansvaret för ransoneringsåtgärderna på bränsleområdet.

I kvotsystemet för eldningsolja indelades förbrukarna i tre kategorier

— sjöfartsnäring

— storförbrukare

— Övriga förbrukare

Sjöfarten erhöll under krisen erforderlig olja, storförbrukarna 90 24 av förbrukningen under motsvarande period 1973 och övriga förbrukare (över

1.5 miljoner villor, flerfamiljshus, småindustrier etc.) 75 96 av normal för-

brukning under perioden. EBU framhåller att tillförlitliga uppgifter om förbrukning, import och lager är en förutsättning för att den ansvariga myndigheten skall kunna fatta riktiga besöut i åtgärds- och fördelningsfrågor och också för att kunna ge regeringen väl grundade förslag om lämpliga regleringsåtgärder. Mot bak-

grund av erfarenheterna från krisen 1973-1974 förordar EBU att åtgärder vidtas för en höjd statistikberedskap hos statistiska centralbyrån (SCB). EBU betonar att samarbetet mellan SCB och krismyndigheterna knap-

past kan improviseras sedan en kris brutit ut utan bör planeras i förväg.

EBU förordar att SCB förbereder sitt engagemang under kristid tillsammans

med ÖEF, TN och Vattenfall.

EBU framhåller att förutsättningarna för en förbättrad statistik i kristid

väsentligt förbättrats genom den planläggning som f.n. sker inom IEA. Vad gäller ransonering av industriers förbrukning av eldningsolja betonar

EBU vikten av att SIND, inom ramen för sitt av EBU föreslagna ansvar såsom s. k. sektorsmyndighet, utvecklar metoder — bl. a. genom utnyttjande

av input-outputmodeller — som gör det möjligt att åtminstone grovt uppskatta de följdverkningar som en reducerad energitill-

försel kan få för produktion och sysselsättning. EBU

påpekar vidare alt man inte kan förvänta sig att genom datormodeller uppnå en fullständig kartläggning av alla beroendeförhållanden inom industrin och

vilka effekter som en minskad energitilldelning kan få. Därför bör man ockaå försöka utveckla andra metoder som kan användas vid en industri-

ransonering I. ex. ett systematiskt nyttjande av branschexpertis. Mot bakgrund av ambitionen att värna om produktionen i landet förordas en sär-

behandling i kvotsystemet också av mindre och medelstor industri.

EBU anser att staten i kristid har ett ansvar dels för att oljekonsumenterna

i landet inte lider nöd på grund av uteblivna leveranser, dels för att olja

i IEP:s internationelia fördelningssystem vidarebefordras på den svenska marknaden på ett rättvist och konkurrensbevarande sätt. Om oljebranschen

anförtros vissa fördelningsuppgifter bör denna medverkan i förväg forma-

liseras i ett avtal med staten med klara bestämmelser om hur fördelningen skall administreras, de principer som skall gälla, när fördelningen skall starta osv.

Enligt en av EBU:s expertrapporter torde en besparing av energi för upp-

värmning och varmvatten på omkring 25 926 vara möjlig genom frivilliga åtgärder från förbrukarnas sida. EBU förordar därför att förberedelser för sparkampanjer för att begränsa varmvattenförbrukningen ägnas sär-

skild uppmärksamhet i det fortsatta planeringsarbetet. Inte minst viktigt

anser EBU det vara att t. ex. värmeverk och fastighetsägare lokalt propagerar

för varmvattenbesparande och undersöker möjligheterna att distribuera tekniska hjälpmedel för besparing. Fastighetsägarna föreslås också överväga inmontering av tryckreduceringsdon i samband med underhåll. För att åstadkomma större besparingar måste i normalfallet mer drastiska åtgärder tillgripas. En sådan möjlig åtgärd är period vis avstängning av varmvattentillförseln. EBU förordar att krismyndigheterna av

hygieniska och medicinska skäl inför restriktioner för varmvattenberedning-

en först när försörjningsläget kräver en lägre tilldelning än 75 96 av normal energiförbrukning. Det betyder att man i första hand bör sänka inomhus-

temperaturen före mer långtgående ingrepp i varmvattentillförseln. Hänsynen till hygien och hälsa talar enligt EBU för en sådan ordning. Inomhustemperaturen bör i ett krisläge kunna sänkas ned till den värmestandard

som anses som den lägsta godtagbara, dvs. 18 underdagen och 16 C nattetid.

En sänkt värmestandard på 3-4" C uppges kunna ge en besparing på upptill

20 procent. Dispenser för uppvärmning av vatten på spis förutsätts ges till bl. a. vissa sjuka, spädbarnsfamiljer etc. Allmänt anser EBU att man — liksom

var fallet under 1940-talet - bör prioritera sänkt värmestan-

dard framför mer långtgående ingrepp I varmvattentillförseln. Föratt underlätta en periodisk avstängning av varmvatten föreslår EBU att fastighetsägare ilag åläggs att före den 1 januari 1979instal-

lera en anordning för tidsstyrning av varmvattentilldelningen, s. k. kriskoppling,ialla anläggningar med central varmvattenberedning som inte av medicinska eller hygieniska skäl bör undantas från en varmvattenavstängning. Villor, fritidshus och industrifastigheter undantas också. Totalt kommer ca 50000 enheter att omfattas av kriskopplingen som beräknas kosta

1 200-1 500 kr. perinstallation. Planverket föreslås att i Svensk Byggnorm tain

tvingande föreskrifter om kriskoppling vid nybyggnad eller sådan ombyggnad

som kräver byggnadslov. Villke-ren för byggnadslov föreslås därför utvidgas till

värmeanläggningar. EBU föreslår också att i bostadslånekungörelsens bestäm-

melser bör omfatta installation av kriskoppling.

EBU anser att då läget är så allvarligt aut periodisk bortkoppling av varm-

vattnet erfordras, bör krismyndigheten utfärda klara föreskrifter beträffande varmvattenberedningen för att man skall undvika skadeståndsanspråk mot

hyresvärden.

De undersökningar som gjorts av effekten av individuell mät-

ning av varmvattenförbrukningen visar förbrukningsminskningar på upp till 50 26. EBU finner det emellertid vara praktiskt omöjligt

att basera en varmvattenransonering på individuell mätning i varje hushåll.

Däremot förordas att i kriskopplingslagen och Svensk Byggnorm införs fö-

resktift om central varmvattenmätare. På så sätt blir det möjligt att hålla

isär förbrukning av energi för bostadsuppvärmning och för tappvarmvat-

tenuppvärmning vilket gör det möjligt att under kristid mäta hushållens insatser för varmvattensparande.

ÖEF har sedan lång tid tillbaka haft Kungl. Maj:ts uppdrag att utarbeta

dels ett kvotransoneringssystem att tillämpas i början av en kris, dels ett ticenssystem att införas om krisen bedöms bli långvarig. På grund av brist på värmeteknisk expertis prioriterade ÖEF i sitt planeringsarbete kvotransoneringssystemet. BN fick överta ett sådant system i december 1973 och vidareutvecklade under sin verksamhetsperiod detta. Systemet innebär i princip att normalt värmebehov fastställs för varje enskild fastighet genom en kalkylmetod, ”värmetaxering'"'. Härvid tar man hänsyn till bl. a. georgrafiskt läge, väggmaterial och ventilationsstandard.

EBU har genomfört en expertstudie av ett värmetaxeringssystem. Denna studie, som innehåller detaljerade kostnadsberäkningar och beskrivningar av administrativa rutiner m. m., finns fogad som bilaga till betänkandet.

EBU föreslår att tilldelningen i en framtida kris grundas på ett vid vär-

metaxering beräknat normalbehov. Skälet härtill är att kvotransoneringsmetoden har allvarliga nackdelar. Vissa fastighetsägare har vidtagit åtgärder för att minska energiförbrukningen, t. ex. isolerat väggar, tätat fönster och

injusterat värmeanläggningen. Andra kan ha dragit ned på inomhustem-

peraturen, minskat ventilationen och dragit ned på varmvattenförbrukning-

en. EBU framhåller att båda dessa kategorier fastighetsägare missgynnas vid en kvotransonering jämfört med övriga mer slösaktiga fastighetsägare

eftersom tilldelningen i en kvotransonering grundas på den historiska för-

brukningen. Vidare framhålls av EBU att det blir allt svårare att basera tilldelning på tidigare förbrukning. Mönstret i denna ”normala” förbrukning störs nämligen alltmer av förbrukningsregleringar, kraftiga prishöjningar, uppmaningar till lägre energiförbrukning och insatser för effektivare energlanvändning. Statistiken som myndigheterna skall grunda tilldelningsbesluten på blir således alltmer tveksam. EBU föreslår att ägare av fastighet i lag åläggs att till den myndighet regeringen bestämmer, för fastighetens byggnader avge deklaration om normala värmebehov på fastställd blankett. Lagen föreslås vara begränsad till en första värmetaxeringsomgång.

Även om EBU således förordar att en värmetaxering genomförs betonas dock att man innan en sådan genomförts måste förlita sig på en ransonering genom kvotering. En fortsatt beredskap för kvotransonering av eldningsolja bör därför upprätthållas. Värmetaxeringen föreslås av EBU även omfatta fastigheter som uppvärms med el, stadsgas och fjärrvärme.

EBU anser det vara angeläget att denna värmetaxering genomförs i förväg och inte efter det att en kris inträffat. Om man avvaktar med taxeringen tills krisen inträtt (forceringsfallet) anses genomförandetiden kunna uppgå till 8-10 månader. Forceringen anser EBU dock går ut över taxeringens noggrannhet. Enligt EBU är det väsentligt för trovärdigheten i ransoneringssystemet att värmetaxeringen görs i förväg.

För att genomföra värmetaxeringen föreslås att en central projektgrupp på sex personer bildas hos ÖEF som enligt EBU bör ha det centrala ansvaret. Gruppen svarar för förberedelser, framtagande av bränsleregister, hantering av deklarationsmaterial samt för preliminärt beslut om normalförbrukning. Erinran mot detta beslut föreslås kunna ske hos den kommun där fastigheten är belägen. Ytterligare utredning som erfordras görs på kommunal nivå. Nytt förslag till beslut upprättas på kommunal nivå och meddelas fastighetsägaren via ÖEF:s centrala grupp. Den som inte är nöjd med detta beslut kan vända sig till en central besvärsnämnd som knyts till ÖEF. Nämndens ledamöter utses av regeringen. Över nämndens beslut bör besvär inte få föras.

Sedan en första värmetaxering genomförts bör delar av projektgruppen planera för och förbereda den åjourhållning av bränsleregistret som behövs. I övrigt bör enligt EBU personal såväl centralt som lokalt knytas endast tillfälligt till projektet. Åjourhållningen föreslås ske genom löpande rutin. I första hand bör undersökas möjligheten att knyta an bränsleregistret till det informationssystem som kan komma att byggas upp hos centralnämnden för fastighetsdata. I andra hand föreslås anknytning till länsstyrelsernas dataregister för fastighetstaxering och folkbokföring. EBU föreslår att ÖEF får i uppdrag att senast under budgetåret 1980/81 redovisa förslag om system för åjourhållning.

I ett krisläge förutsätter EBU att bränsleregistret är så akutellt att endast en mindre del av fastiehtsbeståndet behöver behandlas på nytt. Dessa ärenden föreslås i första instans behandlas i kristidsnämnd över vilkens beslut

besvär — enligt den s. k. tvåinstans-principen — endast får föras i en högre

instans, länsstyrelsen.

EBU framhåller de bonuseffekter värmetaxeringen kan ge upphov till genom incitament för fastighetsägare att vidta bränslebesparande åtgärder av olika slag. Det sparande i form av minskad import uppväges enligt EBU

väl av kostnaderna för värmetaxeringen.

Ett bränsleregister beräknas kunna byggas upp på två år och kosta ca 30 milj. kr. Detta belopp förutsätts också täcka kommunernas kostnader för medverkan i taxeringen. Uppbyggnaden bör vara klar under budgetåret

1978/79 och finansieringen ske över driftbudgeten. EBU förordar att rutiner och blanketter först testas på fastigheter med olika uppvärmningssystem inom ett visst område innan en riksomfattande

taxering startas. Jag återkommer i det följande till detta vid hemställan om anslag.

När det gäller kontrollen av ransoneringen anser EBU

att den måste ses som en naturlig del av ransoneringssystemet och att den därför bör tekniskt och administrativt utvecklas på samma sätt som andra delar av systemet. Länsstyrelserna bör i största möjliga utsträckning utnyttjas för kontrollverksamheten på fältet så att en decentralisering sker jämfört med förfarandet 1973-1974. Ransoneringssystemets hållbarhet beror enligt

EBU i stor utsträckning på hur tillförlitliga de inventeringsuppgifter är som lämnas från depåer ochförsäljningsställen vid ransoneringens inledning. EBU anser det därför vara väsentligt att länsstyrelserna kraftsamlar sina kon-

trollresurser till ransoneringsperiodens början och att centrala anvisningar

härför finns klara i förväg.

EBU anser att ansvaret för ransoneringskontrollen bör centralt åvila den myndighet som har att praktiskt genomföra ransoneringen av bränsle.

Enligt EBU talar en rad praktiska skäl mot att tillämpa ett ”självkon-

trollerande” ransoneringssystem enligt vilket försäljningsställena erhåller tilldelning för det antal ransoneringsbevis som kan returneras. Man bör

utgå från att statstjänstemän verkställer kontrollverksamheten och att arbetet

bör kunna ske med utgångspunkt från det utkast till system som utarbetats

av ÖEF i samråd med TN.

I figur 2 återges ett åtgärdsschema med olika tänkbara regleringsåtgärder

för eldningsolja.

Figuren visar inte några exakta värden eller utvecklingar utan snarare

trender. Licenssystemets teoretiskt obegränsade flexibilitet anges genom olika pilriktningar. Om en värmetaxering inte förberetts utan måste forceras

under en kris kan licensieringen påbörjas tidigast efter ca åtta månader dvs. utanför figurens högra del.

EBU framhåller att det på grund av de möjligheter till lagring som finns

hos konsumenterna i praktiken är omöjligt att utgående från försäljnings-

uppgifter beräkna den faktiska förbrukningsutvecklingen. Det är således inte heller möjligt att göra några bedömningar av det sparande som förekom

under oljekrisen 1973-1974. Av den rapport rörande ”Svenskarna och ol-

jekrisen” som redovisas i bilaga till betänkandet framgår bl. a. att 76 96

av de tillfrågade ansett sig använda bostadsvärme ”mycket mindre” eller

”mindre än normalt”. Motsvarande siffra för varmvatten var 57 X.

Figur 2. Åtgärdsschema för eldningsolja

Konsumtionsbegränsning 96

34 d A. Sparkampanj B. Kvotransonering 32 J C. Licensiering, förberedd D. Licensiering, forcerad | värmetaxering 30 E. Varmvattenransonering F. Temperaturrestriktioner 28 7 265 C E D 24 — TTO 8 män.

22-

20—-

18 — 16 +

12— A mG 8 HH

6 HH 4 -—

2 HH

| (AA re re (Ae ( Sr a T TT ”

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 1" 12 Veckor

3.3.8¶Särskilda problem rörande kvotransonering av energi

Som redan framgått innebär en kvotransonering att tilldelning ges i viss proportion till den ”historiska” förbrukningen under viss tidigare period.

EBU påpekar att en kvotransonering innebär en omfattande administration med avläsning, tilldelningsmeddelanden, jämkningar etc. Enligt EBU bör

en grundläggande princip för en kvotransonering vara att den kan genomföras snabbt och att avläsningarna bör vara så korrekta att de kan ligga

till grund för debitering av överförbrukningsavgift. Avläsningarna bör därför

i största möjliga utsträckning göras av leverantörernas egen personal, EBU

framhåller att detta kan vara möjligt för en begränsad ransoneringskrets. Eftersom administrativa och tekniska problem kan omöjliggöra eller försvåra

viss ransonering menar EBU att lämpliga begränsningar bör göras i ransoneringen.

EBU redogör för de kvotransoneringar som genomfördes eller planerades

under krisen 1973-1974.

I fråga om eldningsolja fick sjöfarten erforderlig olja varför

problem med att fastställa tilldelning aldrig uppstod. Storförbrukare med en årsförbrukning exkl. elkraft på minst 350 m” tjock eldningsolja fick automatiskt, utan ansökningsförfarande, oljetilldelning direkt från BN

genom inköps-. lagrings- eller användningstillstånd. Tilldelningen under första ransoneringsperioden fastställdes till 90 96 av förbrukningen under motsvarande period 1973. Övriga förbrukare vilkas antal anses överstiga 1,5 miljoner (villor. flerfamiljshus, småindustrier etc.) erhöll en tilldelning

för första ransoneringsperioden som uppgick till 75 926 av den normala un-

derperioden. Eftersom det stod klart att ett stort antal fastighetsägare skulle få för låg tilldelning fanns ett jämkningsförfarande inbyggt i systemet.

Vad gäller elkraft planerades 5 000 av landets största förbrukare med

en årsförbrukning överstigande 500 000 kWh att ransoneras centralt medan de 4,2 milj. övriga konsumenterna skulle ransoneras lokalt av respektive

kraftleverantör. På grund av efter hand förbättrad kraftbalans behövde någon

ransonering aldrig genomföras.

För stadsgas fanns inget utarbetat ransoneringssystem hösten 1973.

BN fastställde emellertid vissa restriktioner för dess användning.

För att begränsa oljekonsumtionen lämnade BN vissa föreskrifter om ransonering av värme från fjärrvärmeverk eiler motsvarande anläggningar. Föreskrifterna innebar att högsta förbrukningsmängden under första ransoneringsperioden sattes till 79 96 av behovet under ett normalår. Svenska värmeverksföreningen redovisar i sina till EBU redovisade erfarenheter att ransoneringen fick ett gott resultat. Bl. a. underskreds tilldelad värmemängd väsentligt. Om normal utetemperaturer rått hade emellertid

enligt värmeverksföreningen ransoneringskvoterna inte kunnat hållas.

En kvotransonering av landets samtliga elenergiförbrukare bedöms vara

praktisk ogenomförbar. EBU föreslår därför att — om inte en nästan per-

manent elbrist uppstår — de minsta eiförbrukarna, dvs. de som i nuvarande

konsumetionsnivå har en årsförbrukning understigande 5 000 kWh, (70 96 av alla förbrukare), undantas. Vidare bör gasabonnenter som använder gas enbart för matlagning undantas. Gasförbrukningen för matlagningen beräknas till 70 milj. m? av totalt 270 milj. m?. Hushållsabonnenterna beräknas utgöra ca 340 000 av totalt 408 000 förbrukare. Dessutom föreslås ca 10 000

småhus utan hetvattenmätare bli undantagna från en fjärrvärmeransonering.

Däremot finns det enligt EBU inga skäl för att undanta några förbrukare

av eldningsolja.

Ett stort antal abonnenter, framför all elförbrukare, bör således enligt

EBU ”normalt” undantas från en kvotransonering. Ransoneringarna bör

därför enligt EBU kompletteras med vissa åtgärder som är särskilt riktade till dessa grupper. Hit räknas sparpropaganda, användningsrestriktioner och

stickprov som görs hos icke kvotransonerade förbrukare för att kontrollera att dessa inte överskrider gränsen för kvotransoneringen.

EBU anser att Svenska värmeverksföreningen och de enskilda värmeverken bör verka för att tillkommande abonnentfastigheters förbrukning

av hetvatten mäts individuellt och för största möjliga återgång till individuell

mätning i befintliga hus. Vidare förordas att det uppdras åt planverket att

fr.o.m. den 1 januari 1977 utarbeta bestämmelser som i nya fastigheter

hindrar kollektiv elmätning och s. k. ackordstaxa för stadsgas. Planverket bör också i samråd med berörda parter utarbeta bestämmelser för mätarplacering som möjliggör individuell uppföljning.

En administration av kvotransoneringarna föreslås

som innebär en delegering av uppgifter till länsstyrelse och kristidsnämnd

beträffande medelstora och mindre förbrukare av eldningsolja. Länsstyrelsen

förordas också handha frågor om ransonering av stadsgas och fjärrvärme.

För elkraften föreslås elblockschefen erhålla myndighetsstatus och i ran-

soneringsorganisationen få ett ansvar motsvarande länsstyrelsens.

Energileverantörernas medverkan förordas i stort sett bli begränsad till uträkning av kvoter, avläsning och s. k. teknisk jämkning dvs. justeringar

på grund av felaktig uträkning o.d. All annan handläggning föreslås ske hos myndigheter. Däremot anser EBU att värmeverk och andra lokala energileverantörer bör undersöka möjligheten att i kristid organisera en rådgivningsverksamhet för sina kunder avseende energibesparing.

Det är enligt EBU väsentligt att man ger klara anvisningar för jämkning av de historiska basvärden som kvoteringen grundas på och för extra tilldelning.

När det gäller bes värsrätt förordas ett s. k. tvåinstanssystem inne-

bärande att en förbrukare som erhållit beslut i tilldelningsärende, ärende om överförbrukningsavgift eller avstängning bör ges möjlighet att få beslutet prövat i en högre instans. EBU framhåller dock att antalet besvärsärenden

kan bli så stort att en prövning inom aktuell ransoneringsperiod inte kan

genomföras. Regeringen bör i sådana lägen ha handlingsfrihet att helt beskära

besvärsrätten och den sökande uppmanas att inkomma med ny ansökan och där åberopas eventuella ytterligare skäl och omständigheter.

Energileverantörernas medverkan förutsätts av EBU ske utan att särskild ersättning utgår. Under en längre tids ransonering kan man dock vid granskning av priskalkyler ta hänsyn till ransoneringskostnader vid fastställande av högstpriser eller nya taxor. Om fri prisbildning tillåts regleras kostnadstäckningen via priserna på ransonerade varor.

EBU framhåller att de kvoteringssystem som finns förberedda eller planeras för elkraft. fjärrvärme och stadsgas bygger på principen att överförbrukning kan ekonomiskt bestraffas. Detta bör enligt EBU också gälla att ransonering av eldningsolja. vare sig denna sker genom kvotering eller behovsanpassade licenser. Avgiftsdebitering för överuttag bör dock endast förekomma då någon avsiktligt förbrukar sin tilldelning i förtid och av olika skäl vintertid inte kan nekas ytterligare tilldelning.

Olika sätt att konstruera överförbrukningsavgifter redovisas av EBU. Enligt EBU:s mening bör avgift avvägas för varje energislag så att överförbrukning effektivt motverkas. En intervallsanknuten liksom en progressiv avgift avstyrks. För att avgiften effektivt skall kunna hindra överförbrukning anser EBU att den måste sättas minst fem gånger ordinarie energipris.

3.3.9 Användningsrestriktioner m. m. för elkraft

EBU redovisar förutom vissa erfarenheter som gjorts utomlands framför ailt i Storbritannien de erfarenheter från krisen 1973-1974 som SERN presenterat i sin utvärderingsrapport. Enligt SERN kommer elbristens storlek under de närmaste åren med rimlig sannolikhet knappast att överstiga 30 26 under vintersäsongen, om inte en total avspänning i fråga om fossila bränslen inträffar. En sådan situation betraktas som osannolik och skulle dessutom, om den inträffade, så totalt ändra samhällsbilden att en planering på detta stadium svårligen låter sig göras.

EBU anser att måttliga restriktioner är användbara då inte alltför stor konsumtionsbegränsning erfordras och att dessa främst bör ses som komplement till en kampanj för frivilligt elsparande. EBU föreslår att Vattenfallsverket söker kartlägga ytterligare former för restriktioner vad gäller de elförbrukare som har sådan låg elfröbrukning att de bör undantas från en kvatransonering. Enligt EBU bör restriktioner gälla både för grupper som kvotransoneras respektive inte kvotransoneras eftersom restriktionerna är riktade mot den umbärliga konsumtionen. EBU instämmer i SERN:s förslag om utökad användning av tidur till bilvärmare.

EBU framhåller de ökade riskerna av minskad gatubelysning för trafiksäkerheten men betonar också den psykologiska effekten för sparviljan.

Vid energikriser i fred bör enligt EBU målsättningen vara att försöka bevara produktion och sysselsättning varför drastiska restriktioner av typen begränsning i tiden vilket bl.a. leder till minskad arbetsvecka, bör tillgripas först sedan alla möjligheter till elsparande tömts ut. Man bör således först pröva möjligheten att uppnå erforderlig besparing genom en kvotransonering.

EBU anser att spänningssänkning bör kunna tillgripas i ett krisläge inom de snäva gränser som distributionsnätets konstruktion sätter. Man betonar dock att spareffekten är ringa —ca 3 "o.

SERN diskuterar s.k. områdesransonering vilket innebär att el-

leverantörerna får sig förelagda en viss ransoneringsgrad som man områdesvis får åstadkomma på det sätt man finner lämpligt utifrån den egna

distributionens förutsättningar. EBU instämmer i SERN:s uppfattning att

metoden har sådana svagheter i fråga om rättsliga och ansvarsmässiga konsekvenser att den inte kan rekommenderas. Under kolkrisen i Storbritannien år 1972 utnyttjades s.k. roterande bortkoppling som besparingsåtgärd. Metoden innebar att bortkoppling skedde i cykler områdesvis med 3 å 4 timmars avbrott följt av 3 äå 4

timmars matning Osv.

BI. a. de brittiska erfarenheterna är enligt EBU sådana att såväl personella och tekniska som sociala skäl får anses tala emot en bortkoppling. Inte

minst betonas den tidsanpassning av förbrukningen som efter hand sker.

EBU anser att en periodisk bortkoppling får reserveras som en sista utväg

i ett absolut nödläge.

Figur 3. Åtgärdsschema för elkraft

Begränsning 4

Å

3017 A Sparkampanj B Mättliga restriktioner 28 j [0] Spänningssänkning D Kvotransonering E Härda restriktioner 260 F Bortkoppling bo

24 3 F |

16- S

D

14)

12 1

10-

8- A E [sin

2 C oo

0 7 a TT” T T T T T T I»

1 2 3 4 5 6€ 7 8 9 10 11 12

EBU förordar att kommunerna tillsammans med berörda elleverantörer

inventerar störningskänsliga abonnenter, i beredskapssyfte prioriterar bland dessa samt uppmanar dem till installation av reservaggregat.

Av den totala konsumtionsminskningen under krisen 1973-1974 svarade

enligt SERN:s bedömning, den frivilliga insatsen för 2/3 å 3/4 och restriktionerna för 1/4å 1/3. Konsumtionsminskningen uppgick som mest till ca 17 "..

De åtgärder som EBU funnit användbara för att begränsa elkonsumtionen visas i figur 3. Den stegvisa ordningen har grovt markerats genom successiv

förflyttning till höger på tidsaxeln. Inga IEP-nivåer har satts ut eftersom

IEP-avtalet endast innehåller bestämmelser om konsumtionsbegränsningar på oljeområdet. Bortkopplingens teoretiskt obegränsade flexibilitet har an-

getts genom olika pilriktningar.

3.3.10¶Vissa specialfrågor

3.310.1 Användning av priset som förbrukningsregulator

Under energikrisen 1973-1974 togs i olika sammanhang frågan upp om

möjligheten att nyttja prismekanismen som förbrukningsregulator. EBU har

låtit expertgranska denna fråga.

EBU konstaterar att den fria marknadens anpassning av efterfrågan till tillgången via priset verkar orättvist och att knappa resurser härigenom inte styrs till dem som har de faktiska behoven. EBU vill därför inte acceptera

att prismekanismen generellt används för att reglera energiförbrukningen i en krissituation. EBU har däremot övervägt möjligheterna att — med de snäva gränser som de fördelningspolitiska målen sätter — tillfälligt nedbringa

konsumtionen och minska risken för hamstring.

Avgiften bör endast komma i fråga för drivmedel (motorbensin) eftersom

drivmedel - nyttjas för bl.a. umbärliga nöjes- och fritidsändamål - har god knytning leverans/konsumtion/betalning, dvs. snabb effekt av

en avgift samt

- kan bli utsatt för snabb hamstring i inledningsskedet av en kris.

I stället för att drivmedelsleverantörerna tillförs ökade intäkter genom

eti ”överpris”, föreslås att staten tar ut en särskild konsumtionsdämpande avgift. Eftersom priselasticiteten bedöms vara låg, förordas en fördubbling

av gällande marknadspris för att uppnå en viss konsumtionsminskning.

EBU har funnit att sätten för försäljning och förbrukning av annan energi inte medger motsvarande snabba förbrukningsdämpning genom en avgift. Avgiften bör enligt EBU utgå högst en månad och uppbäras av RSV

anslutning till energiskattens uppbörd. Avgiften tillförs en särskild fond vilkens tillgångar används på sätt som riksdagen bestämmer. Eftersom av-

giften anses utgå under en begränsad tid, behövs ingen särskild admini-

stration för återslussning av avgiftsmedel till behövande förbrukare.

3.3.10.2¶Ransoneringsbevisens överlåtbarhet

Ransonceringsbevis för inköp av drivmedel bör enligt EBU inte få överlåtas.

Från samhällssynpunkt är önskemålet att den som inte behöver tilldelad energi sparar denna och inte genom försäljning eller annan överlåtelse själv gör omfördelningar. Det ankommer enligt EBU på myndigheterna att prio-

ritera olika behov. EBU avstyrker både att knyta tilldelningen till fordonsägaren personligen och till fordonet. I stället föreslår EBU att rätt till inköp av drivmedel för-

utsätter att inköpskort eller särskild inköpskupong samt skattekvitto uppvisas. Det skall åligga försäljaren av drivmedel att kontrollera att namnet och fordonets registreringsnummer på ransonceringsbeviset överensstämmer med samma uppgifter på skattekvittot. Genom att koppla samman ransoneringsbeviset med företeende av skattekvitto försvåras enligt EBU överlåtelse av beviset.

3.3.10.3 Kostnadsansvaret för kristidsnämndernas verksamhet

Enligt EBU:s mening är folkförsörjningsfrågorna ytterst en statlig angelägenhet. Eftersom kommunerna drabbas olika hårt av en energikris i fredstid, föreslår EBU att staten ersätter kommunerna för deras kostnader.

Svenska kommunförbundet begärde efter krisen 1973-1974 att kommunerna

skuile ersättas med 90 24 av kostnaderna. Frågan om bidrag för drivme-

delsransoneringen i januari 1974 avgjordes av regeringen i anslutning till överenskommelsen om kommunal skattestopp för åren 1976 och 1977.

Gerom det extra bidrag kommunerna härigenom erhöll ansågs dessa ha

kompenserats för sina ransoneringskostnader under 1974. EBU finner i och för sig inte skäl föreligga att tillstyrka större bidrag än kommunförbundet

yrkar men anser ändå —- med hänsyn till att det statliga ansvaret för folkförsörjningen kunde motivera full kostnadstäckning — att kommunerna ersätts med minst 90 26 av kostnaderna.

3.311 Informations- och sparkampanjberedskap

EBU har ansett det vara av intresse att, som bakgrund till diskussionen om behovet av en utökad informationsberedskap, få pressens roll som in-

formationsförmedlare under krisperioder kartlagd. Därför har en speciell expertstudie om pressutbudet under krisen 1973-1974 genomförts och re-

dovisas som bilaga till betänkandet. Av denna rapport framgår bl. a. att

drivmedelsransoneringen tilldrog sig det utan jämförelse största intresset

följt av SERN:s olika åtgärder och beslut.

I en annan expertrapport redovisas erfarenheter på informationsområdet

från krisen och lämnas förslag till en förbättrad informationsberedskap. Av

denna rapport framgår bl. a. att när OAPEC i oktober 1973 beslutade om oljebojkott och minskning av råoljeproduktionen fanns inom ÖEF, TN och

CDL utarbetade planer beträffande restriktioner och ransoneringar. I dessa ingick emellertid inga informationsförberedelser. I rapporten framhålls vidare som en allvarlig brist att ingen myndighet hade ansvaret för den övergripande informationen. EBU framhåller att myndigheternas informationsverksamhet i kristid inte

kan begränsas till frågor om ransoneringsteknik och praktiskt handlande. Allmänheten måste fortlöpande förses med en öppen och täckande information om bakgrunden till krisen, försörjningslägets utveckling, de mål som sätts upp för fördelningen av tillgångarna etc.

EBU påpekar att informationsenheter inrättades vid varje krismyndighet under krisen 1973-1974. Vidare utsågs ofta en informationsansvarig på

länsstyrelsernas ransoneringsenheter. Praktiska och organisatoriska möjligheter till en effektiv samordning av informationen saknades enligt EBU. Likaså brast det i kommunikationen mellan de centrala myndigheterna och

länsstyrelserna. Dessa problem förde med sig att allmänheten kunde uppfatta myndighetsinformationen som splittrad och motstridig. EBU anser att en bidragande orsak till den förvirring som kan ha skapats, utöver lägets allmänna oklarhet, var bristen på förberedelser hos vissa av de beredskapsplanerande myndigheterna.

En komplicerad informationsapparat kan enligt EBU inte improviseras på kort tid. Om man vill uppnå en god informationsstandard i kristid måste man också vara beredd att satsa resurser på en informationsberedskap. EBU

föreslår att ansvaret för den övergripande informationen och informationssamordningen i kristid läggs på ÖEF. För informationsplaneringen förordas

att ÖEF:s informationsenhet tillförs en kvalificerad informationsexpert och att eninformationsgrupp bildas som leds av ÖEF:s informationschef. I gruppen föreslås ingå informationscheferna vid de centrala regle-

ringsmyndigheterna. Planeringen bör ske inom en ram av 500 000 kr. Års-

kostnaden beräknas, efter den inledande planläggningen, uppgå till

159 000-200 000 kr. För att få ett grepp om vilka spareffekter som kan uppnås under en energisparkampanj lät EBU under hösten och vintern 1973-1974 mäta hur folk

reagerade på den kampanj som regeringen beslöt hösten 1974. Av denna undersökning framgår bl. a. att den procentuella ökningen för sparandet

från december 1974 till mars 1975 var 15 procent för bostadsvärmen och

10 procent för varmvattenförbrukningen.

I en annan expertrapport redovisas erfarenheter från energisparkampanjen under energikrisen och lämnas förslag till utökad sparkampanjberedskap. Med hänsyn till att en sparkampanj föranledd av försörjningssvårigheter bör kunna starta i det närmaste omgående efter det att man konstaterat

behovet, förordas i rapporten att en kampanjberedskap skapas med ÖEF som ansvarig myndighet.

EBU anser för sin del att sparkampanjer har sin givna plats i åtgärdsarsenalen. Det övergripande ansvaret bör även här läggas på ÖEF, där informationsgruppen inom en ram av 500000 kr. planerar för en snabb kampanjstart i kristid. Beredskapsplaneringen bör omfatta hela energiområdet och helst forceras under budgetåret 1976/77. Årskostnader beräknas efter den inledande planläggningen uppgå till 50 000 kr. EBU förordar för en sparkampanj i kristid en budget på ca 10 milj. kr. i 1975 års kostnadsläge.

EBU betonar att kostnader för kampanjen endast utgör bråkdelen av den

vinst folkhushållet gör genom minskad energiimport. För att snabbt nå ut med information är etermedia de effektivaste kanalerna. EBU konstaterar att samarbetet mellan SR och krismyndigheterna

fungerade tillfredsställande under krisen. SR har också för EBU förklarat sig villig att bistå myndigheterna i deras planeringsarbete med expertgransk-

ning av informationsmaterial avsett för etermedia i kristid. EBU finner därför inte skäl att förorda någon formalisering av samarbetet eller ändring i avtalet med staten eller utvidgning av ”krigsavtalet” mellan staten och SR till

att också avse fredskriser.

3.3.12 Organisation för energiberedskap och energikris

EBU redovisar i betänkandet hur krisförvaltning och planerande organisation på energiberedskapsområdet utvecklats sedan andra världskriget.

EBU framhåller att regleringsmyndigheterna under krisen 1973-1974 hade att arbeta under stor tidspress och i stor utsträckning med begränsade resurser. De problem som uppstod tycks framför allt ha föranletts av vissa

samordningsproblem mellan myndigheterna och i en del fall med svårigheter att nå ut med tillräcklig information till förbrukarna. Svårigheterna i kontakten myndigheterna emellan får enligt EBU i stor utsträckning anses bero

på en outvecklad organisationsstruktur. De tre regleringsorganen BN, TN och SERN var produktionsinriktade och verkade således endast inom sina respektive produktområden. Detta medförde enligt EBU svårigheter att samordna tilldelningen av de olika energistlagen till en och samma förbrukare

eller förbrukarkategori t. ex. inom industrin. Då inte ens den s.k. industripanelen vid SIND kunde träda i funktion fanns inga organ, som i en

fast organiserad ordning kunde bistå regleringsmyndigheterna med kunskap

m. m. om de olika förbrukningssektorers totala energibehov och energi-

användning. BN hade visserligen det övergripande ansvaret för samordningen avseende tilldelning av flytande bränslen och drivmedel men då

detta organ dessutom hade att handlägga verkställigheten av regleringsåtgärderna beträffande bränsle och även kontrollen inom hela oljesektorn m. m. uppstod svårigheter att friställa resurser för den övergripande sam-

ordningsuppgiften.

Orsaken till den bristande informationen under krisen 1973-1974 kan enligt EBU härledas till bl. a. knappa resurser hos vissa av de ansvariga myndigheterna.

EBU har haft att utreda hur en smidig övergång mellan olika lägen :t en successivt förvärrad kris skall kunna åstadkommas. Enligt gällande in-

struktion har ÖEF inga verkställighetsuppgifter i kris, varför ett särskilt

verkställande organ, BN, måste inrättas under krisen vintern 1973-1974. Erfarenheterna från krisen ger enligt EBU:s mening vid handen att fördelar

skulle vinnas om samma organ som har det övergripande ansvaret i planeringsskedet kunde kvarstå också i ett krisläge. Åtminstone bör detta vara

fallet i en fredskris.

Även om problemen vid de engagerade myndigheterna under encrgikrisen 1973-1974 inte helt kan tillskrivas bristande resurser anser EBU att resursförstärkningar är nödvändiga. Behovet av resurstillskott har EBU i första hand kunnat konstatera för den centrala nivån.

EBU anser, att en ökad handlingsberedskap på myndighetsplanet bör motsvaras av en lika hög beredskapsnivå inom regeringskansliet. I kris bör handelsministern, som ansvarig för försörjningsberedskapen, inom regerings-

kansliet tillföras de resurser som erfordras för en effektiv ledning och samordning av krisuppgifterna.

På myndighetsplanet föreslår EBU att ÖEF ges ansvaret för

Övergripande ledning och samordning inom energiberedskapens område både i planeringsskedet och i en kris. ÖEF föreslås således få verkställighetsuppgifter. Liksom tidigare bör TN och vattenfallsverket

inom de ramar ÖEF anger ansvara för planeringen av krisåtgärder inom

sina respektive områden. Grundläggande beslut rörande åtgärder i en kris måste även framgent fattas av regeringen.

En planering som innebär att ÖFF i en kris har såväl planerings- som verkställighetsuppgifter medför att större ingrepp i den fredstida nuvarande administrationen inom energiområdet inte behöver göras och medger en nödvändig flexibilitet inför olika typer av kriser. En anpassning till situationer under avspärrning och krig bör också vara möjlig vid en sådan uppläggning. EBU har dock inte haft möjlighet att närmare analysera organisationen i avspärrnings- och krigsfallen.

Då nya och utökade uppgifter åläggs ÖEF föreslår EBU att ÖE F:s sty -

relsc redan i planeringsskedet ges en bredare förankring. Särskilt viktigt bedöms det vara att en stark parlamentarisk förankring och ett förstärkt

lekmannainflytande i övrigt säkras i styrelsen. ÖEF:s samordningsansvar

gör det också nödvändigt att representanter för vissa intresseorganisationer

och viktigare myndigheter inom det ekonomiska försvaret bereds plats i

styrelsen.

För att medge den representation som EBU finner nödvändig, måste ett

förhållandevis stort antal ledamöter ingå i ÖEF:s styrelse. För att skapa kontinuitet bör den styrelse som verkar i planeringsskedet kvarstå i en kris. 6 Riksdagen 1975176. I saml. Nr 152

För att OEF skall kunna klara de utökade arbetsuppgifterna föreslår EBU att en energiavdelning med två byråer inrättas. Den ena byrån bör bestå av den nuvarande bränslebyrån. Den andra byrån, energiregleringsbyrån, bör bildas ur den nuvarande bränsleregleringsenheten. Energiregleringsbyråns ena sektion bör i en kris kvarstå vid energiavdelningen medan byråns andra sektion bryts ut för att utgöra en självständig myndighet, bränslekontoret. Förslag till organisation av energiavdelningen framgår av figur

4,

Figur 4. Energiavdelning vid ÖEF

ÖEF ENERGIAVDELNING Energiregleringsbyrå Bränslebyrå Sektion I Sektionerna branslesektion Samordning förvalt ningssektion Forsörjningsbalanser teknisk sektion Löpande statistik IEA-trågor Kvotförberedelser m m Sektion Hl Ransoneringssystem | Kontroll | mm |

Förslaget bygger på att tre ransoneringssakkunniga handlaggare skall kunna övertoras från planering till verkställighet i ett krisorgan.

BRÄNSLEKONTOR (bildas i kris ur sektion II Planering Reglering | Administration I Ransone- ; Invente- | Industri I Övrigt TOljeran- Admini- | Juridisk ; Informa:

ringsför- | ring ! isonerings-| strativt I sektion i tion och

beredelseri kontroll ! frågor | kontor i | distribu- i I I l i | — NON.

Tre myndigheter bör enligt EBU:s förslag bildas för att inom ramen för

ÖEF:s riktlinjer men på grundval av egna utredningar och självständiga

beslut genomföra regleringsåtgärderna på respektive produktområde, bränsle,

drivmedel och elkraft. Ett bränslekontor bildas som nämnts genom

att en sektion vid ÖEF:s energiavdelning avskiljs. Eu d rivmedelskontor rekryteras från TN och JN. Enelförsörjningsnämnd rekryteras från kraftindustrin. Regleringsmyndigheterna kan i fråga om administrativa funktioner antingen få service från respektive ÖEF, TN och Vattenfallsverket

eller. om erforderligt, bygga ut dessa funktioner vid den egna myndigheten.

Vidare föreslås att SIND, konsumentverket och byggnadsstyrelsen ges

i uppdrag att som rådgivande organ (sektormyndigheter) inom sina

respektive sektorer bistå ÖEF och de särskilda krisorganen med uppgifter

om sektorns energiförhållanden m. m. så alt konsistens uppnås vid tilldelning av olika energislag till en och samma förbrukarkategori. Motsvarande uppgifter bör även åvila TN och JN.

Den föreslagna organisationen kan enligt EBU ses som en ”matrisstruk-

tur” där den ena dimensionen utgörs av de produktansvariga myndigheterna

— bränslekontoret, drivmedelskontoret och elförsörjningsnämnden — och den andra dimensionen av de rådgivande sektormyndigheterna, SIND, konsu-

mentverket, JN etc. Örganisationsprincipen framgår av figur 5.

Figur 5. Krisförvaltning

| Regering

Centralt - 7 pero ---—--- ---4 ÖEF I I I I I

| | [aa Loot

! BrK DK EFN | - I I Industriverket F andades adel fli SSR - > i Industri I

LL a :

I | Konsumentverket | t

bor oo - a dee statt kledattentnn -—-

| [ Hushäll | ; | I I

: i Byggnadsstyrelsen | - = e fodes nde sonson on I Offentlig förvaltning 3 I (Byggnader) 2 Ar - AT

I Jordbruksnämnden i j : fn 2 AA 0 000000 00 0-0 0 ef - I Jordbruk m.m. : I d :

; .

L Transportnämnden £ [ES [Ern TN

Transporter

As AE JE AR

| Verkställande av regleringsåtgärder |

JN och TN har uppgifter utöver den rådgivande funktionen.

De centrala myndigheterna bör enligt förslaget i görlig mån avlastas genom

att en delegering till den regionala och lokala nivån sker. Förslaget innebär

att länsstyrelserna ges utökade arbetsuppgifter och att elområden och ctblock

ges myndighetsstatus.

3.3.13 Prisclearing

Allmänna ransoneringslagen innehåller bestämmelser om prisclearing. Sådan clearing ägde rum under krisen 1973-1974.

Under hösten 1973 skedde i samband med händelserna i Mellersta Östern

en våldsam prisutveckling för olika oljeprodukter. Enligt Rotterdamno-

teringarna som tidigare ansetts återspegla priset på s. k. spotlaster dvs. pris-

bilden för en marginell marknad steg 1. ex. priset på bensin 98-99 oktan från 25.7 öre/liter i augusti till 63,7 öre/liter i december. Motsvarande värden för eldningsolja 3-5 med 3,5 96 svavel var 64 respektive 500 kr/m?.

EBU framhåller att det i detta läge uppstod risk för att dels vissa svenska oljeföretag som tidigare kunnat utnyttja Rotterdammarknaden på ett fördeläktigt sätt nu kunde få svårigheter att importera, dels att de höga Rotterdampriserna skulle kunna slå igenom i Sverige. De större internationella

oljeföretagen skulle härigenom kunna göra oskäliga vinster.

Mot denna bakgrund beslöt Kungl. Maj:t i december 1973 att med stöd ' av allmänna ransoneringslagen införa ett clearingsystem för vissa oljepro-

dukter. Syftet var att genom bidrag från en clearingfond, som finansierades med clearingavgifter på vissa oljeprodukter, möjliggöra för landet viktig

import till priser som översteg den högstprisnivå om vilken beslut tidigare fattats av regeringen. Vidare inrättades en clearingnämnd för prövning av ärenden om clearingbidrag.

För att täcka clearingnämndens omedelbara medelsbehov beslöt Kungl. Maj:t att 200 milj. kr. skulle ställas till förfogande från fjortonde huvudtitelns anslag för oförutsedda utgifter. Dessa medel skulle betalas tillbaka så snart

avgiftsinkomsterna medgav detta.

Totalt beviljades clearingbidrag för 62 600 m? bensin 6 000 m? motorbrännolja, 383 000 m? eldningsolja 1-2 samt för 176 000 m? tjocka eldnings-

oljor.

EBU anser att man även i framtiden, trots IEP-avtalets regterade olje-

fördelning, måste ha beredskap för prisclearing. EBU menar att man bör

undvika att begränsa den bidragsberättigade och avgiftsskyldiga kretsen till

endast storförbrukarna, eftersom gränsdragningsproblemen blir svåra. Le-

veranser från de internationella oljebolagen till dotterföretagen i Sverige för-

utsätts dock inte beröras av bidragsgivningen eftersom högstpriserna bör

återspegla priser enligt långtidskontrakt. EBU anser vidare att frågan om

bidrag för råoljeimport bör övervägas. Clearingen föreslås administreras av en särskild nämnd. EBU föreslår att regeringen bemyndigas att, i händelse

av prisclearing, disponera en rörlig kredit i riksgäldskontoret på 500 milj.

kr. för utjämning av tillfälliga likviditetsunderskott.

3.3.14¶Andra beredskapsåtgärder

EBU redogör avslutningsvis översiktligt för de instrument som utöver förbrukningsbegränsningar står till förfogande för regering och myndigheter

i kristid, nämligen produktionsberedskap, lagerberedskap och importbered-

skap. EBU anser det vara viktigt att förbrukningsbegränsningen sätts in

i sitt beredskapsmässiga sammanhang och värderas som en av flera åtgärder i ett energiberedskapspaket.

Produktionsbereskap böri första hand upprätthållas för mer utdragna kriser eftersom omställningstiden är betydande. EBU menar dock att även en fredskris kan räcka så länge att ersättningsproduktion kan bli aktuell. Beredskapsplaneringen härvidlag bör därför också beakta fredskriser

inte minst vad gäller de tekniska möjligheterna till omställning för eldning

med fasta bränslen. EBU föreslår att tidigare stöd för installation av dubbeleldade pannor återinförs.

I fråga om lagerberedskapen betonar EBU ätt en låg ransone-

ringsberedskap kan kräva extra insatser för lageruppbyggnad medan en hög

ransoneringsberedskap teoretiskt kan minska anspråken på beredskap i oljelager.

Mot bakgrund av den av riksdagen beslutade utbyggnaden av kärnkraften framhåller EBU att en bristande lagerberedskap vad gäller kärnbränsle på sikt kan kräva att mer ”drastiska” åtgärder för reglering av elkraftförbrukningen i ett krisläge kan behöva övervägas.

I fråga om im portberedskap förordar EBU att det nya statliga oljehandelsbolaget upprätthåller den beredskap som behövs för en snabb och kvalificerad inköpsverksamhet i kristid.

3.3.135 Kostnader för EBU:s förslag

EBU har inte gjort någon total beräkning av resursbehoven för en krisförvaltning. Däremot har EBU gjort en översiktlig beräkning av de ö k a de resurser som erfordas i planeringsskedet (1976 års lönenivå).

1975/76 1976/77 1977/78 Per år på

längre sikt Myndigheter

Övrigt

Transportstatistik och statistik för kollektivtrafik 100 000! 3 100 000! 20 000! 20 000!

100 000 19 100 000 15 220 000- 220 000-

15 270 000 270 000 Totalt: 100 000 22090. 000 17 310000- 2310 000-

17 360 000 2360 000

!Av kostnaden bör enligt EBU 20 96 utgöra beredskapskostnad 3.4 Reservationer och särskilda yttranden

Till betänkandet har fogats två reservationer.

Ledamoten Erik Svensson är negativ till EBU:s förslag om att en särskild förbrukningsdämpande avgift skall kunna tas ut för bensin. Förslaget anses överflödigt eftersom EBU anvisar metoder som innebär att fysisk reglering kan genomföras lika snabbt som en avgift kan införas. Skulle en bestämmelse om dämpningsavgift tas in i ransoneringslagen menar reservanten att bestämmelsen får en generell karaktär vilket vore helt oförenligt med kraven på en rättvis fördelning av landets tillgångar. Reservanten motsätter sig även de former för återbetalning av avgiftsmedel EBU anvisar.

Reservanten delar inte heller EBU:s uppfattning att stöd skail utgå vid byte av värmepannor. Sådana subventioner till åtgärder som ingår som ett normalt led i fastighetsförvaltningen ter sig starkt stötande.

Ledamöterna Tage Sundkvist och Karl-Erik Tengroth framhåller att de delar den av EBU framförda meningen att det statliga ansvaret för folkförsörjningen motiverar full täckning av kristidsnämndernas verksamhet i en kris. EBU anser att staten bör täcka minst 90 96 av kommunernas kostnader för handläggning, inom kristidsnämndens ram, av sådana uppgifter som åläggs dem av centrala eller regionala myndigheter. Reservanterna hävdar att staten bör täcka samtliga kostnader det här är fråga om.

Till betänkandet har vidare fogats två särskilda yttranden.

Ledamoten Erik Svensson framhåller att i den av EBU föreslagna orga-

nisationen kommer besluten att i hög grad att ske av tjänstemän. I styrelsen

hos den överordnade myndigheten, ÖEF, bör därför ett så stort spelrum

som möjligt ges åt lekmän. Med hänsyn till den roll bostadsmarknaden kommer alt spela under en ransonering är det enligt Svensson angeläget att intresseorganisationerna bereds plats i styrelsen.

Experten Nils Gustaf Danielson framhåller betydelsen av att ansvarsförhållanden mellan berörda myndigheter är klart avgränsade. Danielson

konstaterar att enligt EBU:s förslag skall ÖEF under regeringen ha det över-

gripande regleringsansvaret för energiförsörjningen. För administrationen

"av ransoneringssystemen föreslår EBU att vid krisfall inrättas ett bränsle-

kontor, ett drivmedelskontor och en elförsörjningsnämnd som i sina verksamheter skall följa regleringsmyndigheternas normer och anvisningar. Danielson anser att de tre centrala tilldelningsorganen för undvikande av missförstånd borde ha benämnts ”ransoneringsmyndigheter” (”ransoneringsorgan”) i stället för ”regleringsmyndigheter” (”regleringsorgan”). Härigenom

kan missförstånd vad gäller ansvarsförhållandena mellan berörda myndig-

heter undvikas.

3.5¶Remissyttranden

Remissinstanserna är överlag positiva till EBU:s olika förslag. På en punkt

är emellertid flertalet av de instanser som behandlat frågan kritisk. Det gäller förslaget att en särskild konsumtionsdämpande avgift på bensin tillfälligt skall kunna användas för att i ett inledningsskede av en kris snabbt motverka hamstring och stimulera till ett ökat utnyttjande av de kollektiva trafikmedlen. Remissinstanserna vänder sig mot förslaget eftersom det anses strida mot huvudprincipen för ransonering enligt vilken knappa tillgångar i ett krisläge inte skall fördelas efter ekonomisk bärkrafi.

I fråga om EBU:s organisationsförslag ifrågasätter vissa remissinstanser om inte ÖEF-utredningens betänkande bör avvaktas innan ställning tas. Fördelningen av planeringsansvaret på olika myndigheter, framför allt avgränsningen mellan ÖEF och SIND, föranleder vidare delade meningar.

3.5.1 Internationella förhållanden

EBU anser att Sverige som måste importera all sin olja har allt att vinna på ett internationellt fördelningssystem som fungerar i kristid men att den förda neutralitetspolitiken kräver att full handlingsfrihet bevaras genom en välutvecklad och flexibel åtgärdsarsenal för tider av akut energibrist.

SPK framhåller att de principer som skall gälla vid fördelning av olja som tilldelas via IEA, måste vara klarlagda i förväg. En eventuell medverkan av oljehandeln bör formaliseras i avtal med staten, vilket är särskilt viktigt om tilldelningen sker via något av de stora oljebolagen. SPK betonar vidare

att både stora och små nationella företag måste få en med de internationella

bolagen likvärdig behandling.

KF och Näringslivets energidelegation framhåller att ett ökat internationellt samarbete på detta område är värdefullt. Svenska handelskammarförbundet och SP! nämner särskilt fördelarna för Sveriges del med anslutningen till

IEA. Kritisk på denna punkt är däremot LO. Anslutningen kan öka Sveriges

energiförsörjningsproblem eftersom IEA har stärkt USA:s utrikespolitiska

ställning. Detta kan leda till en mer militant utrikespolitik från detta lands

sida med risk för att oljeembargon kan inträffa. För att kunna utnyttja sitt neutralitetsförbehåll i ett sådant läge bör Sverige söka upparbeta alternaliva leveranskanaler vid sidan av de redan etablerade. En snabb utbyggnad av Svenska Petroleum AB anser LO vara av största värde från beredskapssynpunkt.

EBU föreslår att en nordisk koordineringsgrupp bildas för att under försörjningskriser i fred lösa gemensamma nordiska problem rörande t. ex. internordisk trafik och utbyte av ransoneringskuponger. Förslaget behandlas

av ett fåtal remissinstanser som alla tillstyrker eller inte har någon erinran

mot det.

TN anser att liknande kontakter bör tas med andra länder i Västeuropa och med USA där det pågår systemarbete av intresse för TN. Kontakter bör i första hand tas av regeringen.

Enligt länsstyrelsen i Östergötlands län är et utvidgat nordiskt samarbete

särskilt väsentligt vad gäller samordning i frågor av teknisk regleringsnatur. CDL-företagens beredskapsnämnd anser att elfrågorna liksom hittills bör

behandlas inom Nordel. Eftersom sambandet mellan el- och bränsleförsörjning varierar mellan länderna och försörjningssituationen kan utveckla sig olika bör Nordel som tidigare följa elförsörjningsläget och rapportera till den nordiska koordineringsgruppen genom en av Nordel utsedd repre-

sentant.

3.3.2 Konsumtionsbegränsningar på energiområdet

I det stora hela tillstyrker remissinstanserna eller lämnar utan kommentar

EBU:s synpunkter på de målsättningar för försörjningen och de metoder för förbrukningsregleringen som bör gälla i ett fredskrisläge. Den prioritering av produktion och sysselsättning som EBU betonar för

fredskriser tas upp av några remissmyndigheter. Konsumentverket understryker vikten av att möjligheterna till omställning inom näringslivet alltid

prövas så att väsentliga konsumtionsbehov inte eftersätts till förmån för produktion av tämligen överflödiga varor. Ransoneringsystemen bör enligt

konsumentverket generellt så långt möjligt utformas så att tilldelning kan

ske med differentiering efter olika gruppers behov. AMS betonar att en kvotransonering måste utformas så att de sysselsättningspolitiska målen kan

uppnås även i en fredskris. Länsstyrelsen i Östergötlands län beklagar att EBU inte närmare penetrerat hur planer för att upprätthålla sysselsättningen i en kris skall vara beskaffade. Mycket talar enligt länsstyrelsen för att regionerna har likartade målformuleringar i denna fråga och att tilldelningsnormer bör fastställas centralt. Länsstyrelsen i Norrbottens län menar ifråga om ransoneringen av drivmedel att den centrala nivån i ett tidigt skede bör ange inriktningen av tilldelningen på olika ändamål.

Televerket anser att goda telekommunikationer bör räknas som ”viktig samhällsfunktion” i en fredskris.

Enligt Sveriges grossistförbund bör eu viktigt mål under cen fredskris vara att rådande konkurrensläge både gentemot utlandet och inom landet inte rubbas.

Hyresgästernas riksförbund betonar att vid valet av medel för att uppnå konsumtionsbegränsningar måste de uppställda fördelningsmålen uppfyllas

i största möjliga utsträckning. Prioriteringar som avviker från en mer lång-

siktig behovsprioritering kan endast accepteras under ett övergångsskede. Om frivilliga sparåtgärder och milda restriktioner inte medför tillräcklig förbrukningsminskning bör enligt förbundet ransonering väljas framför hårda

restriktioner eftersom de senare slår utan hänsyn till varierande behov.

Möjhgheterna att i en fredskris utnyttja beredskapslager avsedda för krig eller avspärrning diskuteras av några remissinstanser. ÖB motsätter sig bestämt denna möjlighet. Tilltron till vår neutralitetspolitik skulle genom ett sådant tillvägagångssätt rubbas. Även statens planverk ansluter sig till EBU:s uppfattning att beredskapslager i det längsta bör bevaras intakta. Statens petroleum institut anser däremot att beredskapslager bör kunna utnyttjas i situationer då man kan överblicka krisens varaktighet med

tillfredsställande säkerhet.

3.5.3 Kortransonering av drivmedel

Remissinstanserna deltar överlag EBU:s uppfattning att länsstyrelserna i ett fredskrisläge bör ges möjlighet att ge avkall på ambitionen att upprätthålla

alla ordinarie rutiner. Inte heller riktas några invändningar mot förslaget

att fredskrisplaneringen ägnas ökad uppmärksamhet. JAN anser att länsstyrel- Sernas organisation i krislägen regelmässigt bör förstärkas med expertis från

lantbruksnämnd och skogsvårdsstyrelse. I fråga om CBR :s medverkan i utsändningen av behovskort fram-

håller Statens trafiksäkerhetsverk att de problem som uppstod vid ett tillfälle

då denna tidsmässigt kolliderade med utprintningen av vägtrafikskatteavierna var en engångsföreteelse. Då någon trafikskatteuppbörd omfattande hela det skattepliktiga fordonsbeståndet inte kommer att ske vid ett och samma tillfälle i framtiden, kan alla resurser som så erfordras inriktas på körning av ransoneringskort. Härigenom skulle korten kunna vara adressaterna tillhanda inom 3—4 dygn. RSV framhåller i fråga om prioritering

av ransoneringskort framför skattekvitton vid CBR att vissa uppgifter med vägtrafikbeskattningen inte kan skjutas upp utan författningsändring. Vidare uppstår problem med att de skattskyldigas åligganden förskjuts i tiden om

TSV bemyndigas att sända ut försändelser senare än vad som nu gäller

—- den 15 i varje månad. Flera remissinstanser diskuterar för- och nackdelar med att standardransonen skulle få sparas från en ransoneringsperiod till en annan. EBU avstyrker att så skall kunna ske mot

bakgrund av att standardransonen skall täcka ett visst uppskattat transportbehov under viss period.

Länsstyrelsen i Östergötlands län menar att under krisen 1973-1974 sparades

på grund av ovissheten om framtida standardransoner, grundransonen av

försiktighetsskäl i det längsta. Ovissheten grundas på att beslut om grundeller standardranson fattas först i anslutning till varje ny ransoneringsperiod.

KF anser att transportbehovet för enskilda personer kan variera kraftig

över tiden varför en icke använd ranson bör få användas i en senare period. En viss onödig konsumtion kan enligt KF också ske genom att konsumenterna upplever att de måste ta ut sin ranson under en given tidsperiod.

Liknande synpunkter anförs av Sveriges grossistförbund och Svenska handelskammarförbundet. Handelskammaren i Gävle och Västerbottens handelskammare avvisar bestämt förslaget att en kvot som inte utnyttjas under

en period inte skulle få sparas till nästa.

EBU menar att systemet med s.k. egenkvoter eller kortbanker

hos myndigheter och företag bör kunna få ökad betydelse i framtiden. Ingen

remissinstans vänder sig häremot. Flera instanser påpekar dock att viss restriktivitet ändå bör iakttas så att tilldelningen kan kontrolleras. Vissa remissinstanser tar upp frågan om inte tilldelning för resor till och från arbetet

borde kunna ges från egenkvoter. Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller att 65 26 av alla ansökningar om extra ulldelning under krisen 1973/74

avsåg sådana resor. Länsstyrelsen i Stockholms län anser dock inte att egenkvot skall kunna användas i detta fall.

Bl. a. televerket framhåller att en spärr bör införas i CBR så att myndighet eller företag som utnyttjar egenkvot inte erhåller standardranson.

Svenska busstrafikförbundet anser att fordonsrelaterade ransoneringskort

borde ersättas med företagsrelaterade förbrukningslicenser för företag med stora vagnparker. Svenska åkeriförbundet framför liknande synpunkter. - Enligt Sveriges grossistförbund bör inte bara serviceföretag utan också olika slag av leverantörsföretag kunna få egenkvoter. Handelskammaren i Gävle

och Västerbottens handelskammaren anser inte att systemet med egenkvoter

skall användas restriktivt utan förordar i stället en omfattande användning.

Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Östergötlands län.

Länsstyrelsen i Norrbottens län föreslår att katastrofkassor bör organiseras

både hos länsstyrelse och hos kristidsnämnd.

Remissinstanserna är överlag positiva till eller lämnar utan erinran EBU:s förslag att kilometerskattesystemet utnyttjas för automatisk till-

delning till de yrkesfordon som finns registrerade i systemet. Svenska busstrafikförbundet och Svenska åkeriförbundet framhåller dock att systemet förutsätter att normalförbrukning av drivmedel kan bestämmas. SL påpekar att den ökade belastningen på kollektivtrafiken förutsätter att extra till-

delning finns programmerad redan från början.

VV anser inte att EBU redovisar fullgoda skäl för att avvisa en standardranson som görs beroende av fordons storlek - tjänstevikt. Konsumentverket framför liknande synpunkter men

motsätter sig ändå inte EBU:s avvisande inställning till en sådan differentiering av standardransonen.

EBU föreslår att standardransonens storlek borde kunna varieras geografiskt och att TN undersöker denna fråga vida-

re. Remissinstanserna tillstyrker eller lämnar förslaget utan erinran. TN betonar dock svårigheterna vid gränsdragningen. Sveriges grossistförbund ifrågasätter möjligheterna att åstadkomma ett enkelt och rättvist differentierat system. Länsstyrelsen i Norrbottens län menar att en differentiering bör ske efter kommuntillhörighet.

Vissa remissinstanser är tveksamma till förslaget att bilskattekvittot förses med två inköpskuponger i syfte att förhindra

hamstring mellan de tidpunkter då ransoneringsbeslut offentliggjorts och

ransoneringskort distribuerats. RSV ifrågasätter starkt det föreslagna systemet. Det är inte lämpligt att sammanföra skattekvittoblanketten med en handling som är helt ovidkommande från skattesynpunkt. RSV hänvisar

vidare till att åkeribranschen hos regeringen har begärt att skattekvitto inte skall behöva medföras vid färd eftersom det erfordras som verifikation i

företagens bokföring. Härutöver kommer utsändningen av kuponger att ta ett helt år i anspråk. Problem uppstår också med in- och återsändande av kuponger vid av- respektive återställning av fordon. RSV delar EBU:s uppfattning att distributionen av ransoneringskuponger bör ske via CBR. Problemen härmed föreslås av RSV bli närmare utredda. Trafiksäkerhetsverket framhåller att verket tillstyrkt en framställning om att skattekvitto inte längre skall behöva medföras under färd. Kontrollfunktionen fullgörs i stället genom det på nummerskylten fastsatta kontrollmärket. Det går enligt verket inte att förutsäga vilka konsekvenserna blir för de datorprogram som finns för vägtrafikskatteuppbörd och utfärdande av kontrollmärke. TN framför liknande synpunkter. Den statusförändring av skattekvittot som den av

trafiksäkerhetsverket nämnda framställningen kan medföra bör enligt TN föranleda ytterligare undersökningar rörande möjligheterna att genomföra EBU:s förslag. Inga remissinstanser vänder sig mot EBU:s åsikt att enskild sökande av drivmedelstilldelning till jord- och skogsbruk endast skall behöva vända sig till en instans. Däremot är meningarna delade

om vilken den handläggande instansen bör vara. EBU föreslår att kristidsnämnd skall motta samtliga ansökningar och besluta i fråga om tilldelning till jordbruk medan skogsbruksbehoven vidarebefordras till länsstyrelse för

beslut. Detta förslag tillstyrks av bl. a. Svenska kommunförbundet. Lantbruksstyrelsen menar däremot att det bästa torde vara att all handläggning sker hos länsstyrelse där den bästa överblicken bör finnas. Oavsett var besluten sker anser styrelsen att dessa måste vara starkt styrda av statliga direktiv

och normer så att kvoterna inte överskrids. Länsstyrelserna i Stockholms,

Östergötlands och Malmöhus län anser att kristidsnämnden bör behandla tilldelning till både jord- och skogsbruk. Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller dock att s. k. bolagsskog bör behandlas av länsstyrelsen medan länsstyrelsen i Norrbottens län anser att i de fall bondeskog säljs på rot till skogsbolag skall detta inge ansökan till länsstyrelsen. Enligt Svenska petroleum institutet bör tilldelning till motorredskap beslutas av kristids-

nämnd. 1 alla händelser bör ansökningshandlingarna kunna lämnas till

nämnden.

Lantbruksstyrelsen tillstyrker förslaget att tilldelning inte bör ges till en-

skilda traktorer och motorredskap inom jordbruket utan relateras till specifik arbetsuppgift. Detta skulle kunna ske med utgångspunkt från t. ex. odlad gröda. SCB:s lantbruksregister bör med visst utvecklingsarbete kunna utnyttjas härför. Skogsstvrelsen anser dock att metoden kan medföra problem eftersom en och samma arbetsuppgift kan utföras med mer eller mindre mekaniserade metoder.

LRF framhåller att lantbrukarna bör tilldelas ett preliminärt förbruknings-

tillstånd så att produktionen i ett krisläge kan fortgå utan störningar.

Vikten av att SCB erhåller medel för att förbättra den statistik inom JN:s kompetensområde som erfordras för fördelningen av de länsvisa kvoterna framhålls av JN.

Länsstyrelserna i Stockholms län, Östergötlands tän och Malmöhus län framhåller svårigheterna att bestämma en rimlig tilldelning för olika slag av motorredskap.

Eu flertal remissinstanser har berört frågan om tilldelning av drivmedel till fritidsbåtar i kristid.

Sjöfartsverket framhåller att verket i sitt remissvar på fritidsutredningens betänkande SOU 1974:95 Båtliv förordat en registrering av väsentligt mindre omfattning än vad utredningen föreslagit. Statsmakternas beslut härtill bör

enligt sjöfartsverket därför avvaktas innan ställning tas till frågan om ett ransoneringssystem. Flera remissinstanser, däribland TM, ställer sig inte negativa till ett system för differentierad standardtilldelning till motordrivna fritidsbåtar. men un-

derstryker, liksom EBU, att resurser i första hand bör tillföras för att förbättra

ransoneringsberedskapen för motorfordon och andra mer angelägna om-

råden.

Svenska petroleum institutet anser att TN inte bör tilldelas resurser för att utarbeta system för differentierad tilldelning utan att detta skall ankomma

på kristidsnämnd efter anvisningar från TN. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att fritidsbåtar i annan utsträck-

ning än bilar har positiva effekter på det allmänna hälsoläget. Om läget

inte är alltför skärpt bör båtlivet därför erhålla viss grundtilldelning.

Svenska båtindustriföreningen är kritisk mot EBU:s förslag. Föreningen vänder sig särskilt mot tanken på et helgkörförbund som av föreningen ses som ett totalförbund mot fritidsbåttrafik under större delen av säsongen.

Om ett förbud införs måste det enligt föreningen få en annan innebörd. Resor till och från sommarhus måste tillåtas medan nöjeskörningen under

helger förbjuds. Nettoeffekten av ett totalförbud anses svårbedömbar. Båt-

ägare förbrukar vid ett sådant förbud energi i andra former och det är

enligt föreningen t. o. m. tänkbart att oljeförbrukningen ökar.

Remissinstanserna motsätter sig inte de resonemang som EBU för rörande drivmedelstilldelning till internationella transporter. TN understryker att inte heller internationella tastbilstransporter bör utsättas för diskriminerande behandling vid en drivmedelskris.

SAS framhåller att erfarenheterna från krisen 1973-1974 pekar mot att flyg- och oljebolagen under övervakning av luftfartsverket gemensamt bör

få svara för tilldelningen till flygtrafiken. SAS anser vidare att vid utökning

eller nybyggnad av inhemsk raffinaderikapacitet bör ett villkor för tillståndsgivning vara att flygbränsle kan tas upp på tillverkningsprogrammet.

Förslagen om tilldelning till utländska bilturister mö-

ter invändningar från generaltullstyrelsen. Styrelsen anser att det föreslagna

tilldelningssystemet skulle bli mycket arbetskrävande och fordra avsevärt personaltillskott. Stockningar vid gränsstationerna kommer att uppstå. Vidare har flertalet tullstationer vid gränsen endast ett begränsat öppethållande. Tilldelning av standardransoner kan därför inte alltid ske och inte heller kontroll av utpasserande. Styrelsen föreslår i stället ett förenklat system innebärande att den utländske turisten vid gränspassage erhåller viss mindre standardtilldelning och att övrig tilldelning sker genom TN, länsstyrelse eller kommuns försorg.

Sveriges redareförening är tveksam om EBU:s förslag innebär någon änd-

ring jämfört med tillvägagångssättet under krisen 1973-1974.

Länsstyrelsen i Norrbottens län bedömer att den utländska bilturisttrafiken

kommer att inskränka sig till gränstrafik även i ett lindrigt krisläge och ifrågasätter därför om tilldelning skall ges i detta fall.

Enligt Svenska handelskammarförbundet bör utlänning före ankomsten till Sverige kunna få ansökan om extra tilldelning prövad.

3.5.4 Annan reglering av drivmedelsförbrukningen

Remissinstanserna är i det stora hela positiva till det förslag till åtgärds-

arsenal på drivmedelsområdet som EBU föreslår för energikriser. Svenska

kommunalarbetarförbundet anser dock att sådana åtgärder som hastighetsbegränsning, helgtrafikförbud, bensinstationsstängning, förbud mot motortävlingar m. m. antingen är praktiskt verkningslösa eller drabbar orättvist.

Förbundet förordar i stället att övergång till kollektivtrafik stimuleras.

Liksom EBU anser remissinstanserna allmänt att ett helgtrafikför-

bud inte är någon särskilt verksam och lämplig besparingsmetod. Åtgärden bör dock ingå i arsenalen för att i kombination med andra åtgärder

användas i vissa lägen. ÖEF framhåller här att kvotering i handelsledet

bör tillgripas samtidigt som helgtrafikförbud införs. Statens trafiksäkerhetsverk

anser att ett förbud bör få gynnsamma effekter på olycksfallsfrekvensen.

KV och TN anser alt även dieseldrivna personbilar bör omfattas av förbudet.

RPS framhåller att behovet av polisövervakning skulle öka om EBU:s förslag förverkligades i ett krisläge. Detta gäller bl. a. hastighetsövervakningen

vid en generell hastighetsbegränsning och de ökade insatser som skulle erfordras om belysningen utomhus avsevärt minskar. Trafiksäkerhetsverket och TN (betonar att trafikolyckorna torde komma att minska vid en hastighetsbegränsning. TN menar att en sådan effekt inte bör få spolieras genom att utomhusbelysningen dras ned.)

Postverket framhåller att dispens måste erhållas om postbefordran skall

kunna ske utan störningar. Detta gäller även postverkets diligenstrafik.

Länsstyrelsen i Norrbottens län betonar de orättvisor i regleringsåtgärder i bensinhandelsledet skulle medföra i glesbygden.

EBU:s förslag att beredskapsplaner skall upprättas

inom kommuner med fler än 30 000 innevånare för

att åstadkomma förskjutna arbetstider får ett mycket gott

mottagande av remissinstanserna. VV anser således att denna fråga är en

av de viktigaste inom energiberedskapen. Riksnämnden för kommunal beredskap är dock tveksamt till att planeringsarbetet skall ske i kommunal regi. Nämnden hänvisar till sina år 1971 meddelade anvisningar om kommunal beredskapsplanering enligt vilka kollektiva transporter planläggs av

berörda trafikföretag.

Trafiksäkerhetsverket delar EBU:s uppfattning att en förskjutning av ar-

betstiderna är det mest effektiva medlet för att öka utnyttjäundet av ka-

paciteten hos den kollektiva trafiken vid cen lägre tids ransonering. Tra-

fiksäkerhetsverket hänvisar till de förslag som framläggs för att främja kollektivtrafiken i betänkandet SOU 1975:47 Kollektivtrafik i tätort och

framhåller de möjligheter till samordning som härvidlag bör finnas med

åtgärder som föreslås av försörjningsberedskapsskäl. TN betonar betydelsen av att den nämnda beredskapsplaneringen sker redan i fredstid. Det är enligt

nämnden mycket svårt att åstadkomma improvisationer på detta område

sedan en kris inträffat. Länsstyrelsen i Stockholms län och SL påpekar att planeringen i län med samordnad kollektivtrafik bör ske på länsnivå och i Stockholms fall i sam-

arbete mellan länsstyrelse och landsting. Skyldighet för kommun att upprätta

beredskapsplaner för kollektivtrafiken torde enligt länsstyrelsen endast föreligga i de fall då kommun i fred bedriver kollektivtrafik. SL anser att

en lag erfordras om förskjutna arbetstider.

Den överströmning av trafikanter till den kollektiva trafiken som EBU:s förslag syftar till, förutsätter enligt länsstyrelsen i Östervötlands län avi det

i förväg klart utsägs att kollektivtwrafiken skall erhålla tillräckligt med driv-

medel. Tilldelningen till beställningstrafiken bör uppmärksammas. Således prioriterade busstrafikföretagen enligt länsstyrelsen beställningsresor på bekostnad av linjetrafiken under krisen 1973-1974.

Handelskammaren i Göteborg-Västsvenska handelskammaren menar att möjligheten bör diskuteras att i kristid göra en kraftig sänkning av biljettpriset på kollektivtrafiken för att stimulera det kollektiva resandet.

De åtgärder som EBU föreslår för att stimulera trafikföretagen att hålla större vagnresurser är enligt SL helt otillräckliga. Kostnaden för att iord-

ningställa, garagera och underhålla en beredskapsbusspark om 140 SE bussar uppskattar SL till 7 milj. kr. per år. SJ betonar att med de trafikpolitiska

förutsättningar som nu gäller kan varken SJ eller något annat trafikföretag åläggas att hålla extra resurser i form av vagnreserver m. m. om inte mer-

kostnaderna ersätts.

Organiserad samåkning bör enligt IV vara en särskilt värdefull åtgärd i mindre tätbefolkade områden. Statens väg- och trafikinstitut anser

att enkla räkneexempel visar att spareffekterna kan bli av samma storleksordning som vid sänkta hastighetsgränser. TN biträder EBU:s förslag men framhåller att mycket stora resurser kommer att erfordras då planeringen

kommer in i ett intensivt skede.

Remissinstanserna tillstyrker eller lämnar utan erinran EBU:s förslag rörande en förbättring av transportstatistiken. VF framhåller att befintlig transportstatistik främst avser transportapparatens kapacitet och utnyttjande medan statistiken över transportbehoven inte är lika utförlig. Statistiken avseende bränsleförbrukningen för hela transport-

sektorn, delar därav och för fordon under olika förutsättningar är bristfällig.

Svenska busstrafikförbundet menar att innan statistiska undersökningar av-

seende kollektivtrafiken påbörjas, måste trafikföretagens redovisningsun-

derlag förbättras. Förbundet förklarar sig berett att biträda vid detta arbete.

Enligt SCB bör en samordning kunna ske mellan den av EBU föreslagna

resvaneundersökningen och en liknande undersökning för den normala trafikplaneringen. Därigenom skulle medelsbehovet kunna minska. SCB betonar att en resvaneundersökning kräver omsorgsfulla förberedelser och att en sådan kan påbörjas tidigast 1977/78 om medel erhålls 1976/77. De föreslagna hastighetsundersökningarna på olika punkter på gatu- och vägnätet

bör enligt SCB administreras av VV. SIND framhåller att resvaneundersökningar har stor betydelse för utar-

betande av transportprognoser. Representanter för SIND, TN och VV har undersökt möjligheterna att utforma en analysmodell för transportområdet

i anslutning till SIND:s energiprognosmodell och funnit detta möjligt.

3.5.5 Ransonering av eldningsolja

Vissa remissinstanser tar upp frågan vilken lägsta värmestandard som bör kunna upprätthållas i en kristid och hur prioritering bör ske mellan upprätthållande av värme- respektive varmvattenstandard.

Socialstyrelsen och bostadsstyrelsen tillstyrker båda att 182 och 16? kan

anses vara en rimlig lägsta innetemperatur under dag respektive natt. Ingen remissinstans framför någon annan uppfattning. Både socialstyrelsen och konsumentverket betonar att vissa hyresgäster i flerfamiljshus, t. ex. spädbarnsfamiljer och personer som av medicinska eller andra skäl har berättigade krav på hög hygienisk standard, måste medges möjlighet att värma varm-

vallen på spis. De remissinstanser som behandlar frågan anser genomfående at! sänkt värmestandard är att föredra framför inskränkningar i varmvat-

tentillförseln. ÖEF och bostadsstyrelsen anser att EBU:s åsikt att varmvat-

tenrestriktioner bör sättas in först då en lägre tilldelning än 75 96 av normal energiförbrukning erfordras, är alltför optimistisk med hänsyn till att många

fastighetsägare redan i dag sänkt inomhustemperaturen avsevärt.

EBU föreslår en särskild lag om s. k. kriskoppling skall vara installerad i vissa fastigheter med central värmeberedning från den I januari 1979. Vidare föreslås att statens planverk i Svensk Byggnorm (SBN) för

in tvingande bestämmelser om kriskoppling vid nybyggnad eller sådan ombyggnad som kräver byggnadslov samt att finansieringsförordningens be-

stämmelser skall omfatta installation för kriskoppling. Förslagets innebörd

tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna.

Statens planverk anser det emellertid vara tveksamt om en lag om kriskoppling erfordras. Samma effekt kan uppnås genom en komplettering av byggnadsstadgan. Detta skulle överensstämma med statsmakternas strävan att alla bestämmelser om byggande skall samlas i byggnadslagstifiningen. Om krav på kriskoppling införs i SBN erfordras enligt bostadsstyrelsen ingen

särskild bestämmelse härom i bostadsfinansieringsförordningen. VVS-tekniska föreningen är tveksam om en kriskoppling hinner genom-

föras under den tid EBU ansett vara möjlig.

SABO framhåller med hänsyn till att en- och tvåfamiljsfastigheter föreslås

bli undantagna från kravet på kriskoppling bör kostnaderna för installerande

av kriskopplingar i övriga fastigheter bekostas lika av alla förbrukare och inte belasta fastigheterna. EBU:s förslag om bestämmelser skall införas i Svensk Byggnorm inne-

bärande att en central mätare för förbrukningen av tappvarmvatten skall installeras i flerfamiljshus får genomgående ett gott mottagande hos remissinstanserna. Bostadsstyrelsen

erinrar om att enligt riksdagsbeslut i maj 1975 gäller som villkor för statliga bostadslån från den 1 juli 1976 att hus vid nybyggnad skall förses med

anordningar som gör det möjligt att mäta leveranser av varmvatten, el och

gas för varje lägenhet. Villkoren gäller även lån för ombyggnad om det

inte finns några särskilda skäl mot detta. Om föreskrift införs i SBN om

individuell mätning av varmvattenförbrukningen i flerfamiljshus, bortfaller

behovet av motsvarande bestämmelse i bostadsfinansieringsförordningen.

Svenska värmeverksföreningen anser att man bör sträva efter individuell

mätning av energiförbrukningen. I fråga om lägenheter i flerfamiljshus som är anslutna till fjärrvärmeverk framhåller föreningen dock att det vid en riktig reglering av värmesystemet inte är möjligt att i lägenheten åstad-

komma större variationer än vad den centrala inställningen medger. Stora differenser förekommer dock i fråga om varmvattenförbrukningen. Indi-

viduell mätning bör därför genomföras i nybyggda hus. EBU:s förslag om att en värmetaxering skall genomföras av byggnadsbeståndet i landet får på det stora hela ett mycket positivt mottagande hos remissinstanserna. Uppfattningen att kvotransoneringsmetoden blir allt-

mer olämplig företräds av flera instanser. Sålunda menar bostadsstyrelsen

att man tillspetsat kan säga att de statliga åtgärder av olika slag som syftar till ett ökat energisparande omöjliggör en kvotransonering. Hyresgästernas

riksförbund menar att misstankar om att tilldelning i kristid kommer att grundas på tidigare förbrukning torde utgöra en hämsko på sparviljan. RRV är dock tveksamt till möjligheterna att med denna metod gradera fastigheterna inbördes på ett riktigt sätt. Konsumentverket anser att ytterligare

utredning krävs före ett ställningstagande. Några instanser — bl. a. KF och

Svenska kommunförbundet — anser att en förundersökning först bör genom-

föras för att testa rutiner och blanketter. Kommunförbundet anser därvid att en sådan provverksamhet lämpligen kan förläggas till Gävle eftersom försök med tillämpad energiplanering pågår där inom ramen för ett projekt där statens råd för byggnadsforskning är ansvarigt.

FortF framhåller att en värmetaxering av försvarsmaktens heterogena byggnadsbestånd inte är lämplig utan att ett system med kvotering av det inom försvaret totalt förbrukade bränslet är att föredra.

Meningarna är något delade huruvida det bränsleregister som en värmetaxering resulterar i skall anslutas till det av Centralnämnden för fastighetsdata planerade centrala fastighetsregistret eller om registret skall utgöra en integrerad del av länsdatakontorens fastighetsregister. Medan cen-

tralnämnden företräder den förra ståndpunkten anser länsstyrelserna i Ös-

tergötlands län, Malmöhus län och Norrbottens län att bl. a. av beredskapsskäl ett decentraliserat system är att föredra. Länsstyrelsen i Östergötlands län påpekar vidare att det är oklart om och när ett centralt fastighetsregister kan

färdigställas. Länsstyrelsen i Malmöhus län ser klara fördelar i att samma myn-

dighet har ansvar för såväl bränsleregister som ransoneringssystem.

Värmetaxeringssystemet bör enligt EBU baseras på den metod som utarbetats av byggnadsstyrelsen på uppdrag av ÖEF. Den utvärdering som skett av denna metod gav enligt byggnadsstyrelsen ett gott resultat. Den bearbetning som bör ske torde enligt styrelsen behöva föranleda endast smär- 7 Riksdagen 1975176. I saml. Nr 152

re justeringar. VVS-tekniska föreningen anser däremot att beräkningsmetoden torde kräva en väsentlig omarbetning och att upp till 2,5-3 år torde erfordras för att genomföra taxeringen.

Flera remissinstanser — bl.a. RRV och byggnadsstyrelsen — framhåller att

en värmetaxering kommer att ge bonuseffekter i så måtto att incitamentet till ökat energisparande kommer att öka. Byggnadsstyrelsen hävdar att det här finns beröringspunkter som energisparkommittén bör ta fasta på i sin verksamhet.

Svenska kommunförbundet anser alt värmetaxeringens resultat bör göras

tillgängligt för kommunerna. På så vis uppnås den knytning mellan beredskapsplanering och kommunal energiplanering som förordas av EBU. En revidering av beredskapsbestämmelserna för upp-

värmning i supplement till Svensk Byggnorm (SBN 75) pågår för närvarande. Några remissinstanser har redovisat de yttranden som avgivits häröver till bostadsdepartementet. Bestämmelserna avser beredskapsåtgärder mot minskad eller utebliven tillförsel av importbränslen

samt åtgärder för krislagring av inhemskt bränsle. Statens råd för byggnads-

forskning hemställer i sitt yttrande över förslaget att EBU:s förslag avseende

bl. a. värmetaxering av fastigheter, kriskoppling m. m. så långt möjligt inar-

betas i statens planverks förslag till beredskapsbestämmelser för att undvika att en ny revidering erfordras inom kort.

De synpunkter EBU framför på hur en ransonering bör kon-

trolleras möter i huvudsak inga invändningar från remissinstanserna. Svenska petroleum institutet anser dock att EBU inte tillräckligt har beaktat de möjligheter till kontrollverksamhet som finns genom de större oljehan-

delsföretagens datasystem. ÖEF och TN bör därför enligt petroleuminstitutet ges i uppdrag att tillsammans med institutet och dess medlemsföretag undersöka hur dessa datorsystem skulle kunna utnyttjas i ransoneringsverksamheten på bränsle- och drivmedelsområdet.

3.3.6 Särskilda problem rörande kvotransonering av energi

Flera remissinstanser framhåller i sina yttranden upprepade gånger nack-

delarna med en kvotransonering av energi. Ingen instans ställer sig emellertid negativ till att en sådan sker i inledningen av en kris. Byggnadsstyrelsen anser det vara olyckligt från ransoneringsmoralisk synpunkt att så många

förbrukare härvid av praktiska skäl måste undantas. Det är därför enligt styrelsen motiverat att denna förbrukarkategori blir föremål för särskild upp-

märksamhet vad gäller information, sparkampanjer och användningsrestriktioner. CDL-företagens beredskapsnämnd framför liknande synpunkter.

Konsumentverket framhåller att om en kvotransonering genomförs i fråga om elkraft bör hänsyn tas till att hushåll med en normalt låg förbrukning har små möjligheter att ytterligare minska denna. En långvarig fjärrvärmeransonering motiverar enligt länsstyrelsen i Ös-

tergötlands län en ransonering avseende hushållens elförbrukning. Här-

genom skulle risken för en överströmning till elområdet kunna minskas. SL framhåller att en kvotransonering är olämplig för dess del eftersom en minskad energiförbrukning inte är möjlig vad gäller vissa verksamheter inom företaget.

Vid en kvotransonering bestäms tilldelning med utgångspunkt från förbrukningen under en viss given referens- eller basperiod. Bostadsstyrelsen anser att referensperioden bör avse minst två eldningssäsonger för oljeeldade fastigheter, eftersom påfyllningarna kan täcka en stor del av årsbehovet. Vidare bör utförda bränslebesparande åtgärder kunna beaktas och eluppvärmda och oljeeldade hus kunna jämställas. För att uppnå större rättvisa vid tilldelningen erfordras någon form av norm eller regerensmaterial av typen normalt förbrukade antal energienheter per bostadsenhet.

Småhus som är anslutna till fjärrvärmeverk och helt saknar mätare för värmeleveranserna eller som bara kan mäta vattenflöde bör enligt EBU

undantas från kvotransonering. Bostadsstvrelsen påpekar dock att från 1 juli

1976 utgår stöd för installtion av anordningar för individuell mätning av

varmvattenmätning i befintliga hus.

Svenska värmeverksföreningen föreslår i en särskild rapport avseende er-

farenheterna av krisen 1973-1974, som bifogats yttrandet, att kvotranso-

nering baserad på en historisk förbrukning samt värmcetaxering ersätts med en metod där tilldelning ges på basis av en medelsförbrukning som fastställs för byggnader hörande till samma område och med likartad isolering m. m.

EBU föreslår att kollektiv mätning av elförbrukningen inte längre skall godtas. Statens planverk bör därför ges i upp-

drag att utarbeta bestämmelser som dels förhindrar kollektiv mätning vid nybyggnad av fastigheter dels berör mätanordningarnas placering.

Statens planverk anser det vara en fördel från energihushållningssynpunkt med individuell mätning av elförbrukningen. Bestämmelser om detta och

om mätarplacering torde med stöd av byggnadsstadgan kunna införas i anslutning till SBN. CDL-företagens beredskapsnämnd avstyrker EBU:s förslag om bestämmelser som skall förhindra kollektiv mätning vid nybygge. Enligt nämnden är detta både obehövligt och onödigt eftersom det sedan 1 juli 1976 i bestämmelserna för erhållande av bostadslån förutsätts att separat uppmätning av förbrukningen kan ske i varje lägenhet. Några enheter med

kollektivmätning kommer därför inte att tillkomma. I fråga om EBU:s re-

kommendation om individuell mätning av fjärrvärmeleveranser föreslår nämnden en skärpning på så vis att det skall föreskrivas att sådan mätning

skall införas successivt. Vidare är det enligt nämnden nödvändigt av rätt-

viseskäl att befintliga kollektivleveranser till eluppvärmda bostäder ransoneras om ransonering sker av kollektiva leveranser till fjärruppvärmda

bostäder. I båda fallen uppstår problem med övervältring av överförbrukningsavgifter. EBU har överlämnat detta problem till RLU. Nämnden åter-

kommer till detta i yttrandet över RLU:s betänkande.

I fråga om ansvaret för och genomförandet av en kvotransonering tillstyrker länsstyrelsen i Stockholms län EBU:s förslag om delegering av vissa arbetsuppgifter till länsstyrelser och kristidsnämnder. Länsstyrelsen finner det lämpligt att de centrala organen koncentrerar sig på principiella och övergripande frågor medan avgörandet av enskilda fall sker på regional och primärkommunal nivå. Länsstyrelsen fram-

håller att ytterligare resurser för dessa nivåer kommer att erfordras. Svenska kommunförbundet påpekar att enligt hittillsvarande planering kvotering av

eldningsolja skall ske genom oljebolagens försorg och att detta enligt EBU

bör vara fallet även i fortsättningen varvid företagen bör svara för s.k. teknisk jämkning! EBU föreslår vidare att annan jämkning? samt extra

tilldelning? bör beträffande mindre förbrukare ske i första instans hos kristidsnämnderna. Detta medför enligt kommunförbundet ökade arbetsuppgifter för dessa nämnder och bör ses som inledningen till kommunernas

engagemang i det licenssystem som kräver viss värmeteknisk kunskap också

på lokal nivå.

Övriga remissinstanser tillstyrker eller lämnar EBU:s förslag i denna fråga utan erinran.

Några remissinstanser berör frågan om ersättning skall ske då organ utanför den statliga sektorn medverkar i ransoneringssystem. Svenska petroleum

institutet framhåller att oljeföretag och återförsäljare får finna sig i att bära vissa av en ransonering föranledda extra kostnader. Om dessa emellertid

åläggs uppgifter som egentligen hör till ransoneringsmyndigheternas verksamhetsområde uppstår enligt petroleuminstitutet ett annat läge. Vid en kvotransonering bär således oljeföretagen kostnader som vid en licensiering åvilar myndigheterna. Enligt institutet bör därför staten stå för kostnaderna även innan ett licensransoneringssystem hunnit införas.

I ett kvotransoneringssystem måste i princip finnas möjlighet att påföra någon form av sanktion för förbrukare som överskrider den tilldelade kvoten.

EBU föreslår att särskilda överförbrukningsavgifter skall kunna tas ut i sådana fall. Av remissinstanserna motsätter sig endast länsstyrelsen

i Stockholms län detta förstag. Länsstyrelsen framhåller att ett system med överförbrukningsavgifter endast kommer att verka avskräckande för dem

som inte har råd att räkna in avgiften som ”driftkostnader”. Avgiften kan dessutom få avsedd effekt endast om den tas ut i nära anslutning till överförbrukningstillfället, vilket inte är möjligt med nuvarande avläsnings- och debiteringssystem. Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller att enskilda förbrukare kan ha svårt att övervaka den egna förbrukningsutvecklingen och att det därför finns en risk att även lojala konsumenter kan drabbas hårt av höga avgifter. Enligt länsstyrelsen bör dock sådana höga avgifter

! Motiveras av att underlag saknas för beräkning av nytillkomna fastigheters baskvantitet 2 Motiveras av ändrade förutsättningar t. ex. om- eller tillbyggnad. 3 Motiveras av omständigheter utanför jämkningsschemat.

kunna ses mot bakgrund av den värmetaxering och andra åtgärder som föreslås och som syftar till att en beräkning av normalförbrukning skall

bli möjlig. ÖEF anser att avgift bör kunna tas ut i sådana fall där överförbrukning kan påvisas genom mätaravläsning. Stora svårigheter föreligger däremot då det gäller förbrukning av eldningsolja för uppvärmningsändamrnål. Enligt SPK:s mening är det svårt att i förväg sätta avgifterna så att överförbrukning motverkas samtidigt som icke önskvärd överströmning mellan

olika energislag förhindras. Eftersom detta skulle förutsätta kännedom om priselasticiteterna, och detta är svårt att ernå, bör de centrala ransonerings-

organen och ÖEF fortlöpande följa energiförbrukningen och snabbt göra

de avgiftsjusteringar som erfordras.

Även CDL-företagens beredskapsnämnd behandlar överförbrukningsavgifternas storlek. Enligt nämnden bör avgifterna relativt sett vara lika stora. Icke önskvärd överströmning får förhindras med differentierade ransoneringsgrader. Svenska värmeverksföreningen hävdar att även om EBU inte delar föreningens uppfattning att överförbrukningsavgift borde utformas så

att icke önskvärd överströmning mellan olika energislag hindras, bör stor uppmärksamhet riktas mot problemet. Föreningen ifrågasätter om inte en

avgift som är fem gånger det normala priset — vilket EBU kan tänka sig

— är för hög. Frågan om fördelning av avgift mellan fastighetsägaren och hyresgäst bör tas upp till diskussion mellan parterna på hyresmarknaden.

3.5.7 Användningsrestriktioner m. m. för elkraft

EBU redogör i betänkandet även för andra former av reglering av elförbrukningen än kvotransonering. Hit hör olika slag av användningsrestriktioner, spänningssänkning och periodisk bortkoppling.

Elkraftens betydelse för effektiva och arbetsbesparande metoder i hus-

hållen samt för trevnad och rekreation i hemmen betonas av konsumentverket. Hushållens elförsörjning bör därför ges hög prioritet jämfört med i kristid umbärlig energislukande produktion.

Till tänkbara former av an vändningsrestriktioner hör neddragning av belysningen på gator och vägar. Trafiksäkerhetsverket redogör i korthet för en undersökning som utförts av statsbyggnadskontoret i Göteborg om trafikolyckornas utveckling i Göteborg under krisen 1973-1974. Trafiksäkerhetsverket anser att man torde kunna konstatera att minskningen

av väg- och trafikbelysningen hade en negativ inverkan på trafiksäkerheten. Verket framhåller därför att sådana åtgärder i framtiden bör vidtas först i ett mera kritiskt läge och därvid liksom tidigare först efter samråd med

myndigheter som närmast har att svara för trafiksäkerheten.

CDL-företagens beredskapsnämnd framhåller att det är nödvändigt att stöd-

ja sparkampanjer med restriktioner och detta innan sparviljan börjar svikta. Nämnden understryker vidare att ett ökat sparande i ostörda lägen minskar

marginalen för ytterligare sparande i kristid. För de förbrukare som berörs av en kvotransonering bör vidare i princip endast sådana restriktioner fort-

sätta att gälla som från allmän psykologisk synpunkt har en konsumtions-

minskande effekt.

EBU anser att spänningssänkning bör kunna tillämpas inom de snäva gränser som distributionsnätet medger. SERN anser i sin rapport

över verksamheten under krisen 1973-1974 att en för svenska förhållanden

rimlig spänningssänkning är ca tre procent.

De remissinstanser som behandlar denna fråga framhåller de risker en sådan åtgärd kan medföra för vissa funktioner. Socialstyrelsen och Lands-

tingsförbundet framhåller således båda att en spänningssänkning inte får tillgripas för sjukvårdens de! eftersom viss sjukvårdsapparatur är känslig för sådana störningar. Datainspektionen betonar den menliga inverkan en spänningssänkning kan ha för ADB-systemens funktion.

I fråga om periodvis bortkoppling av vissa abonnenter anser

EBU att en sådan åtgärd bör reserveras som en sista utväg i ett absolut nödläge. Av remissinstanserna har endast Landstingsförbundet uppfattningen att en bortkoppling är otänkbar. Förbundet framhåller att alla risker för störningar i det direkta sjukvårdsarbetet måste avvisas. Andra remissinstanser delar EBU:s uppfattning att åtgärder endast får ses som en nöd-

fallsutväg eller lämnar synpunkterna utan erinran. Enligt lantbruksstyrelsen

måste en bortkoppling föregås av en ytterst noggrann prövning av behovet av åtgärden liksom av omsorgsfull information.

CDL-företagens beredskapsnämnd uppvisar en relativt skeptisk inställning. Man framhåller att EBU inte nämner hur långt en planläggning skall drivas rörande en periodisk bortkoppling. CDL anser det vara osannolikt att elförsörjningsläget skall bli så katastrofalt att denna typ av åtgärd skulle behöva tillgripas, särskilt som ingen planläggning föreslås för motsvarande slag av åtgärder för andra energisektorer. Nämnden betonat att en sådan planläggning skulle bli mycket kostsam och att kostnaderna inte gärna kan läggas på elleverantörerna.

Kommunernas roll då det gäller planläggningen inför en eventuell

bortkoppling av eltillförseln berörs av några remissinstanser. EBU föreslår

på denna punkt att kommunerna i samråd med elleverantörerna skall göra upp planer för långvariga elavbrott så att prioriteringar kan göras mellan

olika konsumtionsbehov. Länsstyrelsen i Östergötlands län understryker be-

tydelsen av en sådan planering - som redan påbörjats i länet — och föreslår att regeringen överväger om denna planering kan samordnas med den kommunala beredskapsplaneringen varvid statsbidrag skall utgå enligt gällande regler.

JN betonar att man i den nämnda planeringen uppmärksammar det stora

elberoendet hos mekaniserade företag inom jordbruk, vissa livsmedelsindustrier samt livsmedelshandeln. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Östergötlands län.

CDL-företagens beredskapsnämnd menar att den här avsedda planeringen

måste ske efter riktlinjer från den centrala planläggningsmyndigheten efter samråd med kommunernas centrala organisationer. Enligt nämnden måste vidare bestämmelserna i lagen om kommunal beredskap ses över då det gäller kommunernas skyldighet till beredskapsplanläggning vad avser elförsörjning. Då detta enligt nämnden observerats av RLU behandlas frågan i yttrandet över denna utredning.

Svenska kommunförbundet framhåller att en grupp inom förbundet arbetar med frågan om beredskapsplanläggningen beträffande de sociala konsekven-

serna av långvariga elavbrott. Synpunkter kommer att framläggas för kommunerna.

EBU föreslår att störningskänsliga abonnenter uppmanas installera re -

servkraftaggregat och att elleverantören bör inventera befintliga

aggregat. Varje kommun bör vidare ha en prioriteringslista för fördelning

av tillkommande reservkraftaggregat, t. ex. militära aggregat. Fort F framhåller att länsstyrelserna har att prioritera användningen av sådana aggregat. Kommunernas prioritering bör därför ske i samråd med länsstyrelsen. Socialstyrelsen anser det vara angeläget att reservkraftaggregat anskaffas i största

möjliga utsträckning. Länsstyrelsen i Östergötlands län föreslår att statsbidrag övervägs för kommunernas behov av aggregat. Byggnadsstyrelsen noterar

att enhetliga riktlinjer saknas i fråga om reservkraftaggregat skall installeras eiler ej. Närmare riktlinjer bör därför utfärdas.

3.5.8¶Vissa specialfrågor

3.5.8.1 Användning av priset som förbrukningsregu-

lator

De remissinstanser som tar upp frågan är övervägande skeptiska mot

EBU:s förslag att en avgift skall kunna tas ut på motorbensin under en

begränsad tid för att tillfälligt nedbringa konsumtionen och motverka hamstring. Statskontoret anser emellertid att EBU borde ha ägnat större uppmärk-

samhet åt möjligheten att använda tillfälliga energiavgifter som reglerings-

instrument i en fredskris. Härigenom skulle man få ett lätthanterligt system där ingående kännedom om konsumenternas situation inte skulle erfordras.

Nackdelarna från fördelningssynpunkt kan enligt statskontoret motverkas

om avgiften tas ut för produkter med hög priselasticitet, dvs. relativt umbärliga varor, och om avgifterna via staten omfördelas till grupper med låga inkomster. Statskontoret framhåller att avgifter sedan länge används

inom energisektorn för att påverka energianvändningen på lång sikt.

Länsstyrelsen i Norrbottens län menar att användning av prismekanismen

bör vara en användbar metod och framhåller att energi har åsatts ett pris och att den därför inte kan jämföras med fria nyttigheter som sjukvård och undervisning. Om överpris tas ut kan detta utformas som avgifter och

tas omhand av samhället och fördelas för att motverka från jämlikhetssynpunkt negativa effekter. VVS-tekniska föreningen tillstyrker EBU:s förslag och menar att ett avgiftssystem är att föredra framför andra former för begränsning av förbrukningen.

Förbrukningsdämpande avgifter bör tillämpas restriktivt anser JN, SPK och KF. SPK framhåller vidare att EBU:s underlag bestyrker behovet av förbättrad kunskap om priselasticiteterna på energiområdet. Länsstyrelsen i Östergötlands län ställer sig ytterst tveksam till EBU:s förslag eftersom det helt går emot den grundläggande principen att den ekonomiska standarden inte skall bero av fördelningen av knappa resurser i en kristid. Hyresgästernas riksförbund motsätter sig bestämt en dämpningsavgift i fråga om drivmedel. En princip införs då som utredningen i allmänhet inte förordat. Svenska petroleum institutet avvisar också förslaget som institutet betraktar som stötande från rättvisesynpunkt.

LO framhåller att EBU:s övriga förslag bl. a. om att bilskattekvitton skall förses med numrerade ransoneringskuponger medger snabba åtgärder för att förebygga hamstring. Tanken att avgiften skulle få dras av på skatten innebär att bilförare med lägre inkomster i huvudsak får bära bördan. LO avvisar därför EBU:s förslag.

RSV anför vissa tekniska invändningar mot att under kort tid knyta en hög avgift till skatteuppbörden. Eftersom skattskyldighet normalt inträder när den registrerade skattskyldige leverantören levererar bensinen till bensinstationen kan bensinstationsägaren göra betydande lagervinster på sitt befintliga lager. På motsvarande sätt kan lagerförluster uppstå då avgiften upphör att gälla. För att undvika detta problem kunde föreskrivas att avgiften också gäller vad som finns i lager. RSV framhåller att detta förutsätter en lagerinventering vilket medför behov av en mycket arbetskrävande kontroll.

3.5.8.2 Överlåtelse av ransoneringsbevis

EBU anser att ransoneringsbevis inte bör få överlåtas. I fråga om rätt till inköp av drivmedel föreslår EBU att inköpskort eller särskild inköpskupong samt skattekvitto skall kunna visas upp vid inköp.

Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter hur EBU:s förslag skall fungera i praktiken. För leverantörerna är mottagande av ransoneringskuponger det väsentliga varför kontrollen kan bli eftersatt. Ett förbudssystem införs därför som myndigheterna kan få svårt att kontrollera.

Enligt Svenska handelskammarförbundet bör den som erhållit kvot själv få avgöra hur tilldelningen skall utnyttjas. Risk för slöseri mot ransoneringsperiodernas slut liksom svårkontrollerad upplagring kan annars bli följden. Handelskammaren i Gövle och Västerbottens handelskammare framför liknande synpunkter.

TN har ingen erinran mot att ransoneringsbevis inte skall få överlåtas. Nämnden framhåller dock att skattekvittot får annan status om det, som

i annat sammanhang föreslagits, inte behöver medföras vid fård men ändå

skall utnyttjas vid en ransonering. Den koppling som EBU föreslår mellan ransoneringsbevis och annan handling kan då inte ske. Att någon form av sådan koppling behövs anser dock TN och förklarar sig beredd att i samråd med berörda myndigheter utreda denna fråga.

Remissinstanserna har i övrigt ingen erinran mot EBU:s förslag.

3.5.8.3 Kostnader för kristidsnämndernas verksamhet

EBU föreslår att staten ersätter kommunerna med minst 90 8 av redovisade nödvändiga kostnader för kristidsnämndernas verksamhet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län och Landstingsförbundet anser att kommu-

nerna bör ersättas till fullo för kostnaden för kristidsnämndernas verksamhet i en kristid. Landstingsförbundet framhåller att reglerna för ersättning av planläggningskostnaderna enligt lagen om kommunal beredskap bör bringas i överensstämmelse härmed. Svenska kommunförbundet anser att med hänsyn till det ökade engagemang som föreslås för kommunernas verksamhet i kristid bör dessas kostnader helt ersättas av staten. Länsstyrelserna i Stockholms och Norrbottens län framför liknande synpunkter.

3.5.9 Informations- och sparkampanjberedskap

EBU föreslår att ansvaret för den övergripande informationen och in-

formationssamordningen i kristid läggs på ÖEF. ÖEF föreslås även få det

övergripande ansvaret i fråga om sparkampanjer.

I det stora hela tillstyrker remissinstanserna EBU:s förstag eller lämnar

det utan erinran. Vissa av näringslivets organisationer är dock negativa på ett par punkter. Således ifrågasätter både MNäringslivets energidelegation och Svenska handelskammarförbundet om energisparkommittén och inte ÖEF bör få ansvaret för sparkampanjberedskapen.

Även Nämnden för samhällsinformation nämner energisparkommittén och betonar att dess erfarenheter måste tas till vara. Energisparkommittén ser

det som angeläget att få medverka i utformningen av informations- och sparkampanjberedskapen inför en eventuell kris. EBU betonar att intres-

seorganisationer och intressegrupper bör engageras i en kampanjverksamhet. Energisparkommittén framhåller att de av EBU nämnda organisationerna

ingår i energisparkommittén. EBU:s lista för sparinsatser i frivilliga sparkampanjer motsvarar i stort kommitténs lista för ett normalläge. Kommittén

framhåller dock att den arbetar mer med riktade kampanjer. Kommittén utgår från att man bygger på befintlig organisation vid uppbyggnad av en krisorganisation.

Behovet av samordning av information betonas av flera remissinstanser.

CDL-företagens beredskapsnämnd är mer tveksam härtill. Effekten av en

energikris kan vara svår att förutse för olika sektorer. Det finns en viss risk för att en gemensam, fullständig information kan bli för kompakt och förlora slagkraft. Alltför långt driven strävan till samordning försenade enligt nämnden sparkampanjen 1973-1974. Samordning måste avse alternativ allmän bakgrundsinformation och planering för tidsmässig samordning av de skilda energisektorernas egen information. TN anser att avgränsningen mellan krisorganen måste klarläggas vad gäller informationsberedskapen. Vidare bör detaljplaner för informationsavdelningarnas interna organisation inom respektive myndighet utarbetas. Nämnden för samhällsinformation anser att de informationsansvariga som avses ingå i krisförvaltningen bör ges möjlighet att lägga informationsaspekter på åtgärder redan i planeringsskedet. Organisatoriskt bör dessa placeras omedelbart under den för verksamheten ansvarige. Det är vidare angeläget att rollfördelningen melian regering och myndigheterna i informationshänseende klarläggs. Härutöver framhåller nämnden att vid en sparkampani utvärdering bör ske så att resurserna används på ett lämpligt sätt. ÖEF framhåller att extra resurser som erfordras för förberedande av diverse informationsmaterial inte medräknats i EBU:s kostnadssammanställning och att dessa resurser måste tilldelas ÖEF då energiavdelningen organiseras. Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, JN och Svenska petroleum institutet anser att de bör vara företrädda i den informationsgrupp som föreslås bildas vid ÖEF. Svenska värmeverksföreningen anser att CDL, Svenska elverksföreningen, Svenska gasföreningen och Värmeverksföreningen borde kunna tämna värdefulla bidrag till informationsgruppen. Nämnden för samhällsinformation framhåller att den informationsexpert som föreslås knytas

till ÖEF, bör bli fast anställd.

Enligt KF bör informationsverksamhet om sparkampanjer i förebyggande syfte bedrivas även under normala förhållanden. TCO menar att ett ökat samarbete mellan ÖEF och de fackliga organisationerna kan möjliggöra att fackets breda kontaktytor kan utnyttjas.

3.5.10 Organisation för energiberedskap och energikris EBU föreslår att ÖEF ges ansvaret för övergripande ledning och samordning inom energiberedskapens område både i planeringsskedet och i en kris och att ÖEF således får verkställighetsuppgifter. ÖEF:s styrelse föreslås få en bredare förankring. För att ÖEF skall klara de utökade arbetsuppgifterna föreslår EBU att en energiavdelning med två byråer inrättas. I en kris föreslås tre produktionsinriktade myndigheter bildas för att genomföra regleringsåtgärderna på bränsle, drivmedels- och elkraftsområdena. För att bistå dessa myndigheter vad gäller förbrukningsförhållanden m. m. föreslår EBU att vissa myndigheter går in i organisationen som rådgivande organ. En s.k. matrisstruktur bildas på detta sätt där de produktionsinriktade respektive rådgivande myndigheterna utgör de två dimensionerna. EBU anser att de

centrala myndigheterna i betydande utsträckning skall avlastas genom att uppgifter delegeras till regional och lokal nivå.

EBU:s organisationsförslag får i det stora hela ett gott mottagande av

remissinstanserna. Meningarna är delade främst då det gäller frågan om

ställning skall tas till förändrad organisation hos ÖEF innan den s. k. ÖEF-

utredningen avgivit sitt betänkande samt avgränsningen av ansvarsförhål-

landena mellan ÖEF och SIND.

Flera remissinstanser — bl. a. RPS, TN och SIND — anser det väsentligt att krisorganisationen så långt möjligt baseras på myndigheter och funktioner

som i fred handhar verksamheten på visst område. TN framhåller således

att detta uppnås i den nuvarande organisationen hos TN där en ranso-

neringssektion bildas i kristid och där en smidig övergång till ett mer skärpt läge kan ske.

Enligt direktiven skall ÖEF-utredningens överväganden bl.a. ske mot bakgrund av EBU:s förslag. Uppgiften att föreslå krisorganisation på energiområdet åligger enligt dessa direktiv EBU, varför ÖEF-utredningens uppdrag inte innefattar denna uppgift. TN, JN, KK och SIND anser att ÖEF-

utredningens förslag bör avvaktas innnan närmare ställning tas till krisorganisationen på energiområdet. Enligt TN har ett nytt läge uppstått bl. a.

genom trafikpolitiska utredningens (SOU 1975:66) förslag om att en särskild

wafikplaneringsnämnd skall inrättas. ÖEF-utredningen bör därför erhålla tilläggsdirektiv innebärande att fredskrisorganisationen även på energiområdet skall övervägas.

RRV tillstyrker i princip de utökningar av planeringen och planeringsresurserna som föreslås men ser det som en brist att EBU inte beräknat kostnaderna för den vitt utgrenade planering som föreslås. En förstärkning bör därför ske stegvis. ÖEF bör först ges uppdrag att klarlägga struktur och omfattning av planeringen och föreslå hur den successivt skall genomföras. Härigenom undviks att en onödigt stor organisation byggs upp i ini-

tialskedet.

Andra remissinstanser anser att ställningstagande till mer avgränsade frågor motiverar att ÖEF-utredningens förslag inväntas.

KK tramhåller att EBU inte för något resonemang om behovet av reglering

av utrikeshandeln med bränslen och drivmedel. Det åligger på KK att förbereda sådan reglering. Det står enligt KK klart att samråd måste ske mellan de för försörjningspolitiken respektive handelspolitiken ansvariga myndig-

heterna innan beslut fattas om åtgärder vid gränsen. Enligt KK bör ÖEF-

utredningen få i uppgift att överväga ansvarsfördelningen härvidlag. KK

framhåller vidare att det i EBU:s förslag inte klart framgår hur a ns vars-

fördelningen är tänkt att ske mellan ÖEF och SIND vad

gäller beredskapsplaneringen i fredstid. Denna fråga ägnas en ingående be-

handling av flera remissinstanser.

Statskontoret betonar det nya organisatoriska läge som uppkommit genom

tillkomsten av SIND. SIND har givits det samlade myndighetsansvaret för

näringslivs- och energifrågorna. En strikt tillämpning av grundprincipen för ansvarsfördelningen mellan myndigheter som är verksamma inom det ekonomiska försvaret — att myndighet som handhar den fredstida verksamheten inom ett område även skall planlägga denna för kris-/krigsförhållanden och i ett sådant läge svara för verksamheten — skulle innebära att SIND från ÖEF övertog uppgiften att svara för energiberedskapen i fredstid och kris. Detta skulle enligt statskontoret även kunna gälla ÖEF:s industriplanering i övrigt. Om en sådan överföring av arbetsuppgifter till SIND skedde kunde ÖEF koncentrera sig på övergripande samordning inom det ekonomiska försvaret. En sådan utveckling skulle, enligt statskontoret, medföra vissa fördelar, bl. a. en bättre anpassning av organisation och uppgifter till olika krislägen. Likaså borde samordningen mellan energiberedskapsfrågor och Övriga energipolitiska frågor kunna förbättras. Statskontoret anser sig inte ha underlag för ett ställningstagande till frågan om en ändrad uppgiftsfördelning mellan ÖEF och SIND men förordar att denna fråga utreds.

SIND betonar likaledes vikten av att avgränsnings- och samordnings-

frågorna mellan ÖEF och SIND närmare kartläggs. ÖEF bör enligt SIND

ha ansvaret för samordning och principiell utformning av beredskapsprogrammen. CDL-företagens beredskapsnämnd anser att en grundlig genomgång krävs av ansvars- och arbetsfördelningen mellan ÖEF och de föreslagna centrala regleringsmyndigheterna.

Länsstyrelsen i Stockholms län betonar vikten av ÖEF:s vidgade och preciserade roll. Härigenom kan auktoritativa ställningstaganden erhållas och uppföljning ske av regeringens beslut.

Enligt ÖEF-utredningen har EBU inte ansett att tillkomsten av SIND med myndighetsuppgifter inom energiområdet öppnat nya möjligheter vid överväganden rörande organisationer såväl i kris som i krig utan endast fördelat de ökade uppgifterna på myndigheter som redan har uppgifter inom det ekonomiska försvaret. ÖEF-utredningen framhåller vidare att EBU inte gjort någon analys av KK:s relationer till olika föreslagna krisorgan. Utredningen avser ta upp frågan om vilka uppgifter rörande utfärdande av exportlicenser som KK respektive olika försörjningsmyndigheter bör ha i en fredskris liksom de prioriteringsproblem som kan uppstå mellan energiområdet och plastproduktområdet vid en oljekris. ÖEF-utredningen tolkar sina direktiv så att den skall göra en samlad bedömning av ÖEF:s normala fredsorganisation samt organisationen för fredskriser och vid krig och avspärrning och att arbetet i fråga om fredskrisorganisation bör ske med utgångspunkt från EBU:s förslag på EBU-området.

LRF anser det väsentligt att personal som skall ingå i krisorganisationen erhåller adekvat utbildning och träning så att regleringsapparaten snabbt kan sättas på fötter.

I fråga om organisationens anpassning vid en övergång mellan olika kriser framhåller TN att EBU enligt direktiven främst skulle behandla fredskrissituationen. TN vill dock betona de problem

som uppstår då en fredskris övergår i svårare kris. I ett sådant läge svarar

TN för transportregleringen för vilken drivmedelsransonering är det viktigaste styrmedlet och bör stå till regleringsmyndighetens förfogande. Det av EBU föreslagna drivmedelskontorets uppgifter övergår då på TN.

Statskontoret anser att EBU borde ha tagit upp frågan om organisationen

vid en svårare kris. Näringslivets energidelegation anser att problemen vid övergång från fredskris till krig bör studeras närmare.

Flera remissinstanser tar upp EBU:s förslag om organisation för genomförande av regleringsåtgärderna. Den innebär att tre produktionsinriktade myndigheter bildas, drivmedelskontoret (DK), bränslekontoret (BK) och elförsörjningsnämnden (EFN) under ÖEF:s sam-

ordnade ledning. Till sin hjälp skall de ha rådgivande myndigheter, sck-

torsmyndigheter, som både i planläggningen och i kris biträder med råd angående de olika förbrukningsområdena. Dessa myndigheter är SIND, konsumentverket, byggnadsstyrelsen, JN och TN. EBU:s förslag möter på denna punkt få invändningar och ingen av principiell natur. Vissa instanser har synpunkter på urvalet avrådgivande sektors-

myndigheter. ÖB anser således att försvarsmakten, och JN, att LBS och skogsbruket bör utgöra sektorsmyndigheter. Statskontoret menar att bostadsstyrelsen bör ersätta konsumentverket som sektormyndighet bl. a. med hänsyn till att hushållens energianvändning främst avser uppvärmning av bostäder och varmvatten. Planverket påpekar att verket handlägger frågor

om energihushållning och beredskapsåtgärder rörande all bebyggelse. Enligt verket torde det därför vara nödvändigt att kontinuerligt samråd äger rum mellan ÖEF och verket. Konsumentverket framhåller att en samlad bedöm-

ning bör ske av hushållens totala energibehov innefattande även privatbilismen och kollektivtrafik. Det bör enligt verket övervägas om inte frågor

rörande de senare områdena borde överföras till hushållssektorn.

I'V anser det vara mindre ändamålsenligt att särskilja drivmedelstilldel-

ning som sker vid DK och reglering av transporter på väg som handhas

av TN. Den tillfälliga delningen av TN på DK och den återstod av TN som utgör sektorsmyndighet kan medföra problem. Samverkansformerna DK-TN bör närmare utredas. SIND betonar transportförsörjningens betydelse för en ostörd industriproduktion och framhåller därför behovet av samordning mellan respektive regleringsorgan härvidlag. Näringslivets ener-

gidelegation förklarar sig beredd att åta sig ansvaret för ett institutionaliserat

samordningsansvar mellan sektormyndigheterna och industrin.

Meningarna bland remissinstanserna till förslaget att ÖEF:s styrelse skall breddas är delade främst på så sätt att man anser

att ÖEF-utredningens förslag bör avvaktas. ÖEF, statskontoret och ÖEF-

utredningen framför synpunkter med detta innehåll. RRV menar att en sty-

relse på tio personer är lagom stor.

Konsumentverket, AMS, Landstingsförbundet och Svenska petroleum in-

stitutet anser sig böra bli företrädda i styrelsen. Näringslivets energidelegation

anser att näringslivet bör representeras av minst tre personer och Svenska värmeverksföreningen förutsätter att de kommunala energiverken kommer att bli representerade. Energidelegationen anser att fördelarna med en stor iniresserepresentation överväger nackdelarna — tillämpningen av fattade be-

slut underlättas. Även LO understryker vikten av en bred förankring för

intresseorganisationerna. Hyresgästernas riksförbund understryker att lekmannainflytandet bör dominera i styrelsen samt att intresseorganisationerna bör beredas plats i den.

EBU föreslår att en energiavdelning inrättas vid ÖEF

där den ena byrån utgörs av den befintliga bränslebyrån och den andra bildas ur den provisoriska bränsleregleringsenheten och benämns energi-

regleringsbyrå.

CDL-företagens beredskapsnämnd willstyrker förslaget men anser att vissa uppgifter bör överföras från energiregleringsbyråns sektion II till sektion

I. Den föreslagna omorganisationen förordas av ÖEF som betonar behovet

av att personalförstärkningen sker snarast. Om ÖEF-utredningens resultat skall inväntas framhåller ÖEF med skärpa angelägenheten av att den föreslagna energiregleringsbyrån inrättas som ett provisorium eller att den nuvarande bränsleregleringsenheten förstärks i motsvarande omfattning.

SIND är tveksam till förslaget att en energiavdelning inrättas vid ÖEF och anser det olämpligt att parallella utredningsapparater på energiområdet byggs ut vid ÖEF och SIND. SIND framhåller att verket behandlar flera

av de frågor som EBU föreslår att ÖEF skall utföra. Lämpligare är i stället att ÖEF svarar för samordning av beredskapen och fastställer de krav som

bör uppfyllas medan SIND får ansvara för att fördelningsfrågor samt prognos-

och uppföljningsfrågor inom hela energisektorn finns förberedda för kris-

förhållanden. Härigenom kan SIND:s kompetens vad gäller förbrukningsledet utnyttjas rationellt. SIND hänvisar även till den energiprognosmodell som f. n. provkörs och den fördelningsmodell som togs fram 1973/74. Båda dessa modeller kan användas som analysinstrument vid de avvägningsfrågor ÖEF:s styrelse behöver behandla. SIND framhåller att verkets uppgifter

under krisförhållanden bör fastläggas i instruktionen.

En energiavdelning bör enligt statskontoret inte byggas upp. ÖEF-utredningens resultat bör avvaktas varvid brådskande uppgifter - med vissa resursförstärkningar — kan klaras inom nuvarande organisation. ÖEF-utred-

ningen menar att inga motiv ges för bildande av en energiavdelning och att det inte är angeläget att snabbt ta ställning härtill. ÖEF-utredningens arbete bör kunna avvaktas. Erforderliga resursförstärkningar kan under tiden

tillföras den provisoriska bränsleregleringsenheten.

EBU föreslår att en ökad delegering från central till regional och lokal nivå bör ske. Remissinstanserna är här genomgående positiva till principen i EBU:s förslag. Statskontoret anser emellertid

att den regionala och lokala krisorganisationen närmare bör utredas och

då lämpligen av den utredning statskontoret föreslår skall överväga upp-

giftsfördelningen ÖEF-SIND. Denna utredning bör vidare kunna beräkna

resursbehoven inom regional och lokal krisförvaltning vilket EBU ansåg sig sakna underlag för att göra. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att

länsstyrelserna bör ha stor frihet att utforma krisorganisationen efter de regionala förhållandena. Behovet av att klara ut ansvarsförhållanden mellan

berörda myndigheter betonas. Länsstyrelsen anser också att en grundor-

ganisation för länsstyrelse och kommun bör utredas.

Enligt riksnämnden för kommunal beredskap bör den kommunala planeringen för en fredskris beträffande energiförsörjningen vara en del av den

allmänna kommunala beredskapsplaneringen. En ändring föreslås av lagen

om kommunal beredskap så att detta blir möjligt.

RRV menar att möjligheterna att underlätta länsstyrelseplaneringen

genom vissa centrala anvisningar bör prövas.

CDL-företagens beredskapsnämnd framhåller att frågan hur den regionala

verksamheten på elområdet skall samordnas bör klaras ut i det av EBU indikerade framtida utredningsarbetet,

Enligt JN är det av vikt att länsstyrelserna tillförs sakkunskap om de

aktuella förbrukningsområdena. En representation från berörda myndigheter bör härvid fastställas så att en relativt likformig organisation erhålls. Detta

möjliggör enligt JN att centrala, enhetliga anvisningar kan utfärdas.

Länsstyrelsen i Stockholms län understryker behovet av rådgivande sektorsmyndigheter även på regional nivå. Reglerade bestämmelser behöver enligt länsstyrelsen fastställas men det vore värdefullt med ett uttalande

av departementschefen att länsstyrelsen bör tilldelas sådan rådgivning. Det

är vidare väsentligt för planeringen om regeringen redan i förväg anger vilka uppgifter länsstyrelsen i kristid kan eftersätta.

Näringslivets energidelegation framhåller att liksom skedde 1973-1974 bör

näringslivsrepresentanter ingå i handläggargruppen i de regionala organen. För att sakkunniga inom näringslivet skall kunna utnyttjas effektivt bör utbildning ske redan i fredstid. Liknande synpunkter framförs av Svenska handelskammarförbundet som även aner att dispensgivning bör ske hos myndigheten som har vana med sådana ärenden och vars oväld inte bestrids.

Denna verksamhet bör enligt förbundet helt anförtros länsstyrelserna.

Vad gäller kostnaderna för organisationen anser RRV att EBU endast i enstaka fall beräknat dessa. Den utökade planeringsfunktionen

bör enligt RRV i det av RRV förordade stegvisa genomförandet av pla-

neringsåtgärderna även beräkna vilka kostnader som uppstår.

Byggnadsstyrelsen och JN anser att EBU:s kostnadsuppskattningar vad

avser dessa myndigheter är för låga. SCB och CDL-företagens beredskapsnämnd avser att återkomma i särskild ordning med redovisning av sina kostnader för beredskapsplanläggningen.

3.5.11 Prisclearing EBU anser att man även i framtiden måste ha beredskap för prisclearing trots den reglerade oljefördelning som planeras ske genom IEA. Enligt EBU bör alla förbrukare ingå i prisclearingen. Vidare bör systemet även omfatta råolja. SPK förklarar sig villigt att tillsammans med ÖEF utreda förutsättningen för att clearingbidrag skall kunna utgå för råolja. SPK ifrågasätter om den insyn som IEA kan erhålla i de internationella oljebolagen är sådan att clearingbidrag till dessa skall kunna utgå. SPK anser liksom EBU ätt inga förbrukargrupper bör undantas från att erlägga clearingbidrag. Denna åsikt delas av Svenska värmeverksföreningen som framhåller att därmed också alla typer av förbrukning bör kunna erhålla bidrag. Föreningen påpekar vidare det behov av clearing av krisbränsle, exempelvis ved, som kan uppkomma vid en långvarig kris. Näringslivets energidelegation förutsätter däremot att större företag — liksom tidigare — undantas i ett clearingsystem. Delegationen anser sig ha vida större tilltro till prismekanismens effektivitet än EBU. Om priset får bli vägledande torde mer olja kunna erhållas på världsmarknaden. Svenska petroleum institutet anser att institutet tillsammans med ÖEF, RSV och SPK bör få delta i planeringen av ett clearingprogram.

3.5.12 Andra beredskapsåtgärder Under denna rubrik tar EBU upp beredskapsåtgärder som inte siktar på förbrukningsbegränsningar i kristid. EBU behandlar produktionsberedskap, lagerberedskap och importberedskap. De remissinstanser som tagit upp dessa frågor har i huvudsak behandlat det första området och där främst frågan om de förberedelser som bör göras för att använda inhemskt bränsle (ved) i eldningspannor. Näringslivets energidelegation tar dock upp lagerberedskapen hos företagen och hävdar att denna inte främjas av att staten i händelse av en kris lägger varan under kontroll och att förbrukning får ske först mot användningstillstånd. I en fredskris borde enligt delegationen företag få använda sina lager efter egna behov och likaså själva använda den olja som de själva inköper på världsmarknaden — dvs. få en fri dispositionsrätt till egna lager. Några remissinstanser tar upp frågor av mer övergripande karaktär. Statskontoret pekar sålunda på sambandet mellan beredskapsproblematiken på energiområdet och övrig energipolitik. Många av åtgärderna som vidtas inom den allmänna energipolitikens ram får således konsekvenser för beredskapen. Betedskapsaspekten bör därför beaktas vid energipolitiska avgöranden. Statskontoret framhåller att gränsen allt mer kan komma att suddas ut mellan normala förbrukningslägen och krislägen eftersom det blivit alltmer angeläget att vidta permanenta förbrukningsdämpande åtgärder.

De övriga remissinstanser som yttrat sig i dessa frågor behandlar olika former av produktionsberedskap. En analys av de krav som från

försörjningsberedskapssynpunkt bör ställas på den svenska encergiproduktionens sammansättning leder enligt Näringslivets energidelegation till slutsatsen att beredskapsbasen i energiproduktionen bör läggas på elproducerande system med vattenenergi och kärnenergi som de viktigaste råvarorna. Härutöver bör det finnas kraftverk som använder alternativa fossila bränslen - även inhemska som ved och torv. Vad gäller drivmedel bör utvecklingsarbete på system för produktion av syntetiska bränslen övervägas.

Enligt FMI” bör en särskild fredskrislagring ske av reabensin. Vid en nedgång av tillförseln står man f. n. inför valet att minska flygvapnets öv-

ningsverksamhet eller tillgripa avspärrningsreserven. FMV förordar även

att de inhemska oljeraffinaderierna beredskapsplaneras för framställning av reabensin.

Ett utnyttjande av ved i stor skala som bränsle förutsätter enligt skogs-

styrelsen att skogsindustrins efterfrågan minskar på motsvarande sätt, vilket endast kan gälla för svårare kriser. Beredskapsåtgärderna bör därför avse tekniska metoder coh utrustningsfrågor och mindre administrativa och or-

ganisatoriska åtgärder.

Svea hovrätt anser att ett bättre utnyttjande av vattenkraften kan ske i en fredskris om de olika slag av begränsningar för dess användning som

gäller under normala fredsförhållanden kan hävas. De bestämmelser som

avses gälla t. ex. minimi- och maximipriser för dämning, överledning och tvångstappningar. För krigstid finns en särskild lag om hävande av dessa

bestämmelser. Hovrätten anser att en sådan lag borde övervägas även för

ett fredskrisläge.

Lantbruksstvrelsen avstyrker att statliga medel används för att stimulera

en ökad satsning på hästhållning.

Flera remissinstanser behandlar de problem som sammanhänger med övergången till inhemska fasta bränslen för uppvärmning av bostäder och tappvatten. Meningarna är delade huruvida stöd bör återinföras för installation av s. k. dubbelpannor i bostadshus eller om en satsning i stället bör ske på fjärrvärmeverken. EBU anser för sin del att även fredskriser kan räcka länge varför behov av ersättningsproduktion kan aktualiseras och att därför striktare regler bör övervägas för värmeanläggningarnas tekniska ut-

formning för att möjliggöra övergång till fasta inhemska bränslen i kristid. Detta gäller inte minst fjärrvärmeverken. Det stöd som gällde 1974/75 för

installation av dubbelpannor bör enligt EBU återinföras. Svenska petroleum

instituter har samma åsikt medan bostadsstyrelsen, statens planverk, hyres-

kästernas riksförbund och Svenska kommunförbundet inte anser att stödet skall återinföras.

Enligt bostadsstvrelsen var huvudavsikten med stödet att byta ut gamla

pannor mot nya effektivare. De flesta mindre pannorna torde i dag kunna ställas om till eldning med fast bränsle med enkla medel. Anslutning till

8 Riksdagen 1975176. I saml. Nr 152

fjärrvärmeverk utgör ett alternativ i de fall då förutsättningen saknas för

omställning. Taxesättningspolitiken är härvid viktig. Bostadsstyrelsen framhåller vidare att dubbelpannor installerade efter äldre bestämmelser bör förses med särskild säkerhetsutrustning.

Statens planverk hänvisar till det förslag till i viss mån skärpta bestäm-

melser i Svensk Byggnorm (SBN) som nu är ute på remiss. Förslaget som utarbetats av planverket i nära samråd med ÖEF innebär att vid ny- och ombyggnad av fastighet eldningspannor skall kunna ställas om till inhemska bränslen om inte särskilda skäl föreligger häremot som exempelvis att be-

redskapslagring av importbränsle sker hos förbrukaren.

Svenska kommunförbundet framhåller att anledningen till att det nämnda stödet togs bort var att det kunde komma att verka dämpande på utbygg-

nanden av fjärrvärme. Kommunerna kunde nämligen komma att vid en

utbyggnad tvingas lösa in med statliga lånemedet nyinstallerade pannor.

Eftersom en ökad användning av fjärrvärme torde medföra en begränsning

av oljebehovet och en beredskap för produktion med alternativt bränsle synes aktuell även för värmeverk bör detta entigt förbundet inte motverkas. Förbundet föreslår att stöd för pannbyte begränsas till sådana fastigheter

som inte kan anslutas till fjärrvärme inom överskådlig tid. Svenska värmeverksföreningen framhåller att bestämmelser om övergång

till eldning med fasta bränslen noga bör övervägas. En sådan övergång vad avser enskildas pannor i tätorter bedöms svårgenomförbar. I stället förordar

föreningen att eldning med fast bränsle förläggs till stora centrala anläggningar av typ fjärrvärmeverk.

3.6 Föredraganden 3.6.1 Inledning

I direktiven till energiberedskapsutredningen (EBU) framhöll dåvarande

chefen för handelsdepartementet att en god försörjningsberedskap känne-

tecknas av alt efterfrågan vid krislägen snabbt kan anpassas till existerande utbud och att det därför är angeläget att reglerings- och ransoneringsbe-

redskapen fortlöpande upprätthålls på en tillfredsställande nivå och kontinuerligt anpassas till samhällsutvecklingen. EBU tillkallades mot bakgrund av erfarenheterna från försörjningskrisen

på oljeområdet 1973-1974. EBU:s uppdrag var att granska och värdera olika

lösningar för att begränsa förbrukningen av energi med hänsyn till kravet :

på snabbhet, administrativ enkelhet och rättvis fördelning. Målet angavs vara att samordna ransoneringssystemen inom hela energiområdet. Särskilt

viktigt var att systemets utformning och tillämpning skulle medge ett beaktande av fredskriser. Med fredskriser avses lägen då produktion, syssel-

sättning, export och konsumtion inte kan upprätthållas i normal omfattning

på grund av importbortfall av en eller flera försörjningsviktiga varor utan

att det är krig eller krigsfara i vår nära omvärld. Fredskriser bör skiljas

från sådana knapphetssituationer, konkurrenssituationer och handelsstrukturomvandlingar som är ständigt återkommande i det internationella handelsutbytet.

Även om nu gällande riktlinjer för energihushållningen innehåller strävanden att hålla tillbaka vårt beroende av olja kommer vi under överskådlig framtid att vara starkt beroende av olja.

Allmänna ransoneringslagen har nyligen setts över av en särskilt tillkallad

utredningsman (Ransoneringslagsutredningen, RLU). Utredningen avgav i november 1975 betänkandet (Ds H 1975:3) Ny ransoneringslag. RLU:s uppdrag innebar att främst ransoneringsproblematiken på energiområdet skulle behandlas. Arbetet skedde därför i nära samarbete med EBU. Betänkandet bereds f. n. inom handelsdepartementet.

Det material som EBU har sammanställt blir enligt min mening av stor

betydelse för myndigheterna i deras planering för att kunna möta kriser

på energiområdet. Jag övergår nu till att ta upp de frågor som utredningen har behandlat.

3.6.2¶Konsumtionsbegränsningar på energiområdet

Samhällets ökade känslighet för störningar i energitillförseln betonas av EBU. Detta har medfört att beredskapsplaneringen numera måste ta hänsyn även till fredskriser.

EBU påpekar att regeringen i ett krisläge måste göra en avvägning mellan

mål för exempelvis sysselsättning, utrikeshandel, viktiga samhällsfunktioner som sjukvård, undervisning, allmänna kommunikationer osv. Sverige har

vidare i IEP-avtalet åtagit sig att i ett krisläge kunna minska konsumtionen

av oljeprodukter med upp till 10 26. Avvägningen mellan målen blir enligt

EBU i en fredskris en annan än i krig eller under en avspärrning.

Remissinstanserna delar i stort den uppfattning som EBU redovisar på denna punkt. Vissa instanser har dock synpunkter på avvägningen mellan

olika mål. Konsumentverket och AMS betonar särskilt de konsument- och

sysselsättningspolitiska målen medan Hyresgästernas riksförbund menar att de fördelningspolitiska målen måste uppfyllas i största möjliga utsträckning. Förbundet för även fram den synpunkten att ransonering bör väljas framför hårda användningsrestriktioner för att åstadkomma större besparingar.

Flera av de centrala mål som har ställts upp för samhällslivet under nor-

mala förhållanden kan av naturliga skäl inte upprätthållas i krig och vid

avspärrning. Under en fredskris bör de däremot i stort sett vara oförändrade.

Detta innebär att regleringsåtgärderna bör utformas så att sysselsättning, produktion och distribution värnas och ått viktiga samhällsfunktioner som sjukvård, undervisning och allmänna kommunikationer så långt möjligt säkerställs. Beredskapsåtgärderna för en fredskris måste därför utformas från

denna utgångspunkt. De konsumtionsbegränsningar som måste genomföras

bör primärt avse sådana aktiviteter som dels är umbärliga, dels svarar för en betydande del av den normala förbrukningen. Jag anser det inte vara möjligt att i förväg mer preciserat ange de prioriteringar som bör göras i

en fredskris. Ett möjligt medel för att nå upp till försörjningsmålen är uttag ur lager frimst avsedda för krig och avspärrning. EBU menar dock att denna utväg

bör undvikas bl. a. därför att dessa lager kan behövas i det fall fredskrisen övergår till en svårare internationell kris. ÖB och statens planverk deltar EBU:s uppfattning, medan Svenska pe-

troleum institutet menar att uttag borde kunna ske då slutet av en fredskris kan skönjas. För egen del anser jag att lager främst avsedda för krig och

avspärrning om möjligt bör reserveras för användning vid krig eller av-

spärrning. Frågan måste kunna bedömas från fall till fall. En avvägning måste därvid ske mellan önskemålen att bibehålla de säkerhetspolitiskt motiverade lagren intakta och att motverka svåra störningar i samhällslivet.

Jag delar EBU:s uppfattning att investeringar i förbättrade planer för konsumtionsbegränsningar inte kräver stora resurser men att effekterna kan vara betydande från försörjningsberedskapssynpunkt.

3.6.3 Reglering av drivmedelsförbrukningen

3.6.3.1 Kortransonering av drivmedel

EBU redogör i betänkandet för det datoranpassade ransoneringssystem som togs i bruk år 1973 och diskuterar dess funktionssätt i olika avseenden

under krisen 1973-1974. Vissa förslag lämnas beträffande systemets framtida tillämpning. I fråga om ransoneringssystemets principiella utformning föreslår dock EBU ingen ändring. Principen i ransoneringssystemet är att s. k. standardkort kan sändas ut från centrala bilregistret (CBR) till alla bilägare som betalat skatt och försäkring samt vars fordon genomgått föreskriven kontrollbesiktning. Standardkoret är avsett att möjliggöra de nödvändigaste transporterna innan en mer behovsinriktad tilldelning kan börja tillämpas och att motverka att kollektivtrafiken bryter samman på grund av plötslig resandetillströmning. Utöver tilldelningen via standardkortet kan bilägarna söka extra tilldelning av drivmedel hos länsstyrelse. Beslut om sådan tilldelning översändes till

CBR via datorterminal varefter behovskort sänds ut till sökanden. EBU föreslår att behovet av och de tekniska möjligheterna till att i kristid installera datorterminaler och telexutrustning hos de re-

gionala ransoneringsenheterna utreds av statskontoret. Jag anser för egen

del att det är väsentligt att information från centralt håll om beslut, riktlinjer

m. m. snabbt kan nå ut till samtliga ransoneringsenheter. Jag kommer därför

senare att föreslå regeringen att ge statskontoret i uppdrag att utreda denna fråga.

En central fråga vid en ransonering är om ransoneringsbevis som avser viss tid skall få sparas till en senare period.

Enligt EBU bör standardransonen i fråga om drivmedel dimensioneras med

utgångspunkt i ett för en viss tid beräknat transportbehov. Ransonen bör därför inte få sparas till en senare period. EBU:s förslag kritiseras av vissa

remissinstanser, bl. a. KF, Sveriges grossistförbund och Sveriges handelskammarförbund. Dessa menar att transportbehovet varierar kraftigt i tiden för enskilda personer och att onödig konsumtion kan ske för att kupongerna

”skall komma till användning”. Enligt min mening kan något generellt

ställningstagande inte tas i denna fråga. En bedömning får i stället göras

i den aktuella krissituationen. Hänsyn får därvid tas till krisens svårighetsgrad och de bedömningar som görs om lägets fortsatta utveckling.

Jag delar EBU:s uppfattning att länsstyrelsernas tilldelningsverksamhet bör ske inom vissa kvantitativa ramar. En tilldelning från länsstyrelserna

som helt skall styras av anvisningar från de centrala regleringsmyndigheterna

bedömer jag vara mindre lämplig. Länsstyrelserna bör ges möjlighet till

prioriteringar som grundas på de särskilda regionala förhållanden som råder. Etts.k.egenkvotsystem innebär att myndigheter och företag kan

erhålla en samlad tilldelning som kan fördelas vidare på organisationens fordon efter eget önskemål. EBU anser att ett sådant system bör kunna få en ökad betydelse vid framtida regleringar och inte som nu vara begränsat

till några större statliga myndigheter. Viss restriktivitet bör dock enligt EBU iakttas bl. a. med hänsyn till kravet på en kontrollerad tilldelning. Ingen remissinstans vänder sig emot att systemet med egenkvoter får ökad an-

vändning. Meningarna är dock delade hur stor restriktiviteten härvid bör vara. I likhet med EBU anser jag att egenkvotsystemet bör utökas till att

omfatta vissa primär- och landstingskommunala förvaltningar.

EBU anser vidare att vissa privata företag, främst serviceföretag, bör komma i fråga. Jag anser det vara väsentligt att länsstyrelserna genom egenkvotsystemet särskilt i inledningen av en fredskris avlastas administrativt arbete.

Transportnämnden (TN) föreslås av EBU få i uppdrag att utarbeta an-

visningar för användningen av egenkvoter liksom för organisation och an-

vändning av s. k. katastrofkassor. Från dessa kassor kan fordonsägare, som av någon anledning inte erhållit ransoneringskuponger men som är i akut behov av drivmedel, få viss tilldelning. Jag tillstyrker efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet EBU:s förslag att TN utarbetar närmare anvisningar för egenkvotsystemets tillämpning liksom för organisation och utnyttjande av katastrofkassorna.

EBU har studerat vissa av de förslag som under och efter krisen 1973-1974 lades fram avseende förändringar i ransoneringssystemet. Kilometerskat-

teuppgifterna hos CBR föreslås av EBU användas för automatisk tilldelning av drivmedel till dieseldrivna fordon i yrkesmässig trafik. Ingen erinran förs fram mot detta förslag från remissinstansernas sida. Regeringen gav

den 7 maj 1975 TN i uppdrag att utarbeta en metod för att utnyttja kilometerskatteuppgifterna i ransoneringssystemet. Enligt vad jag inhämtat är detta utvecklingsarbete i det närmaste avslutat. Vidare anser jag i likhet med EBU att grunden för drivmedelstilldelningen inte bör vara de körsträckeuppgifter som finns lagrade hos exempelvis försäkringsbolag. Inte heller bör standardransonen differentieras efter tjänstevikten hos fordon.

Med hänsyn till de speciella förhållandena i glesbygden med bl. a. lågt serviceutbud och långa rescavstånd anser EBU vissa skäl talar fören geo grafiskt differentierad standardranson. EBU kan dock inte på basis av föreliggande material ta slutlig ställning till ett sådant system utan föreslår att TN vidarebearbetar EBU:s tankegångar. Vissa remissinstanser framhåller de praktiska svårigheterna med en sådan differentiering. Jag finner det för egen del önskvärt att varje möjlighet prövas att avlasta ransoneringsmyndigheterna detaljprövning av ansökningar. Detta gäller inte minst i inledningsskedet av en ransonering. Med hänsyn till de kritiska synpunkter vissa remissinstanser framfört samt till de känsliga gränsdragningsproblem som kommer att uppstå har jag dock efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet funnit att de fördelar som redovisas av EBU med ett differentierat system inte står i rimlig proportion till nackdelarna med det. Den behovsprövade tilldelningen av drivmedel bör i stället —- liksom under den senaste ransoneringen — baseras på att särskild hänsyn måste tas till de speciella förhållandena i glesbygder.

För att hamstring skall kunna hindras medan standardkorten sänds ut föreslår EBU att skattekvittot förses med två numrerade ransoneringskuponger som skall kunna användas omedelbart efter det att beslut om en drivmedelsransonering fattats. Flera remissinstanser har invändningar på denna punkt. Man framhåller bl. a. att det f. n. övervägs att slopa skyldigheten att medföra skattekvittot vid färd. Riksskatteverket (RSV) ifrågasätter även det lämpliga i att sammanföra skattekvittoblanketten med från skattesynpunkt ovidkommande handlingar. RSV och TN anser att närmare undersökningar bör ske innan ställning tas till EBU:s förslag. För egen del anser jag det vara synnerligen angeläget att möjligheterna till hamstring minskas under tiden mellan offentliggörande av beslut om ransonering och ransoneringens ikraftträdande. Detta inte minst som jag senare kommer att framhålla att en konsumtionsdämpande avgift om möjligt bör undvikas. Jag avser därför efter samråd med cheferna för kommunikations- och finansdepartementen föreslå regeringen att RSV ges i uppdrag att i samråd med TN och trafiksäkerhetsverket närmare undersöka möjligheterna att uppnå syftet med den av EBU föreslagna åtgärden.

Under drivmedelsransoneringen i januari 1974 förekom ett tudelat handläggningsansvar för jord- och skogsbruk. Jordbrukare med skogsinnehav vände sig således till länsstyrelsen vad gällde drivmedelsbehovet för skogsbruket och till de kommunala kristidsorganen i fråga om jordbrukets behov. EBU föreslår att enskild sökande skall behöva

vända sig till endast en instans nämligen den kommunala kristidsnämnden

som själv tar ställning till behoven för jordbruket medan skogsbruksdelen

översänds till länsstyrelsen.

Remissinstanserna har vissa invändningar mot detta förslag. Meningarna skiljer sig åt huruvida tilldelning till skogsbruk skall beslutas på lokal eller regional nivå. Lantbruksstyrelsen anser att även jorbrukets tilldelning bör ske hos länsstyrelse. Jag har erfarit att denna fråga utreds av ÖEF, TN

och JN.

EBU menar att kontrollen av att tilldelning kommer till avsedd användning inom jord- och skogsbruk skulle underlättas om tilldelning

ges inte till visst redskap utan för att lösa en särskild arbetsuppgift. Därvid

skulle t. ex. odlad areal kunna utgöra tilldelningsgrund. Lantbruksstyrelsen tillstyrker EBU:s förslag medan skogsstyrelsen ser problem i ett sådant för-

farande — bl. a. kan en och samma arbetsuppgift utföras med mer eller mindre

mekaniserade metoder. För egen del biträder jag EBU:s uppfattning. Det

kan enligt min mening anses ingå i de berörda ansvariga myndigheternas normala arbetsuppgifter att ta fram beräkningsunderlag som är anpassat

till den föreslagna tilldelningsmetodiken.

EBU föreslår att TN tilldelas resurser för att utarbeta ett system för kortransonering av drivmedel för fritidsbåtar. Till-

delningen föreslås knytas till det båtregister som fritidsbåtsutredningen fö-

reslagit. Frågan om ett eventuellt båtregister är dock för närvarande föremål

för ytterligare utredning. Jag anser därför att ställning inte bör tas i denna fråga innan beslut fattats om ett båtregister skall läggas upp. Om en reglering av drivmedelsförbrukningen för fritidsbåtar måste

genomföras innan ett kortransoneringssystem har genomförts, föreslår EBU att ett hos TN till vissa delar förberett system används. Systemet bygger på en frivillig registrering av båtar hos länsstyrelsen i ett krisläge. EBU framhåller att systemet är svårt att kontrollera och att det endast bör användas under en övergångstid.

Jag anser det vara värdefullt att någon form av system för kortransonering

finns förberett för fritidsbåtar. Härigenom erhålls större flexibilitet än om endast olika former av användningsrestriktioner finns tillgängliga som re-

gleringsinstrument. En utveckling av det ransoneringssystem som delvis

finns förberett vid TN kan stärka beredskapen i fråga om regleringsåtgärder för fredskriser. Kostnaderna för detta utvecklingsarbete måste dock vägas

mot de resursanspråk som andra angelägna förbättringar och åtgärder inom TN:s ansvarsområde kräver. Jag är därför inte beredd förorda att särskilda medel ställs till förfogande för detta ändamål. I mån av resurser bör TN

dock arbeta vidare på det nämnda systemet. Resultaten av det ovannämnda utredningsarbetet bör därvid beaktas.

Jag delar EBU:s uppfattning att man i det längsta bör ge den internationella transportverksamheten den tilldelning som erfordras så att negativa följder för produktion och sysselsättning kan undvikas.

Ingen av remissinstanserna har någon erinran på denna punkt. Liksom EBU anser jag det vara angeläget att Sverige på alla sätt verkar för en icke

diskriminerande behandling inom de internationella transportsystemen. De överväganden som gjorts inom International Energy Agency (IEA) i dessa

frågor har innebörden att alla nationaliteter skall behandlas lika vid bunkring. Jag delar även EBU:s åsikt att den internationella lastbilstrafikens drivmedelstilldelning säkras. Störningar i denna trafik skulle mycket snabbt medföra allvarliga men för produktion och sysselsättning i Sverige. Principer för tilldelning av drivmedel för denna typ av transporter bör därför tas upp i berörda internationella organ, främst IEA.

Jag ansluter mig till EBU:s synpunkter beträffande principer för tilldelning av drivmedel till utländska turister. Dessa bör således kunna er-

hålla samma tilldelning räknat per dag som svenska fordonsägare. Det av

EBU föreslagna systemet för tilldelning och återkrävande av kuponger vid gränsstationerna möter invändningar från generaltullstyrelsen som bl. a. med hänsyn till alla obevakade gränsstationer ifrågasätter möjligheterna att praktiskt genomföra det. Styrelsen förordar i stället ett system med standard-

tilldelning som den utländska turisten erhåller vid gränspassage. Möjlighet

till extra tilldelning skulle vidare finnas. Jag anser att generaltullstyrelsens synpunkter i möjlig mån bör beaktas. Jag instämmer vidare i vad EBU

anför om behovet av information till utländska turister. Under krisen 1973-1974 var osäkerheten bland utländska turister stor om de svenska ransoneringsreglerna. I likhet med EBU finner jag det lämpligt att ÖEF

inom ramen för sina tilldelade resurser i samråd med Sveriges turistråd planerar för en informationsverksamhet och att turistrådet i en fredskris svarar för distributionen av informationsmaterialet.

3.6.3.2 Annan reglering av drivmedelsförbrukningen

EBU framhåller betydelsen av att myndigheterna har tillgång till en rikt utvecklad åtgärdsarsenal för energikriser. Härigenom uppnås ökad hand-

lingsfrihet och myndigheterna blir inte snävt hänvisade till att utnyttja enbart

kortransonering.

En regleringsform som har studerats närmare av EBU är helgtrafikförbud.

EBU finner det tvivelaktigt om ett sådant förbud är en verksam och lämplig metod att i kristid spara bensin. Enligt EBU:s mening får man bl. a. räkna med en snabb anpassning av trafikvanorna så att besparingseffekten blir

obetydlig. Vidare kommer en betydande dispensorganisation att krävas.

Trots dessa betänkligheter anser emellertid EBU att det kan finnas lägen

där helgtrafikförbud kan vara ett lämpligt sätt att minska drivmedeisförbrukningen innan en större kortransoneringsorganisation sätts i gång. Ett trafikförbud kan t. ex. ge ett kortare rådrum innan beslut behöver fattas om en kortransonering. Ett begränsat helgtrafikförbud kan också vara ett

led i en sparkampanj. Förbudet bör inte fortsätta längre än tre å fyra helger.

Därefter måste det kombineras med annan åtgärd. EBU förutsätter att yr-

kestrafikanter får generell dispens mot bakgrund av deras betydelse för produktion och sysselsättning och deras förhållandevis ringa andel av driv-

medelsförbrukningen. Förbudet skulle i så fall enligt förslaget i huvudsak

vara inriktat på bensindrivna fordon.

Även remissinstanserna är tveksamma till värdet av ett helgtrafikförbud. Under remissbehandlingen har framhållits att ett eventuellt sådant förbud

bör omfatta även dieseldrivna personbilar.

Jag delar den tveksamhet angående nyttan av ett helgtrafikförbud som

såväl EBU som remissinstanserna har gett uttryck för. Det kan emellertid övervägas om inte åtgärden ändock bör ingå i myndigheternas åtgärdspaket

för att kunna användas i kombination med andra åtgärder. I linje med vad EBU har förordat bör i så fall från allmän synpunkt mera angelägen

trafik som sker under yrkesutövning undantas från ett helgtrafikförbud. Jag delar den under remissbehandlingen framförda synpunkten att ett sådant

förbud bör omfatta även dieseldrivna personbilar.

EBU har även studerat hastighetsbegränsning som en möjlig

åtgärd för att spara drivmedel och har på grundval av en expertrapport funnit att sparvärdet kan vara av sådan storleksordning att åtgärden bör

kunna vara ett verkningsfullt instrument i vissa krislägen. Detta gäller t. ex. under allvarliga försörjningskriser med akut brist på bensin, då man kan räkna med ett gott psykologiskt klimat för god efterlevnad av gällande regler.

Metoden torde enligt EBU i första hand vara användbar under sommarhalvåret. EBU föreslår med stöd av det anförda att hastighetsbegränsning inbegrips i beredskapspianeringen.

Remissinstanserna har tillstyrkt EBU:s förslag eller lämnat det utan erin-

ran. Från ett par håll har också framhållits de positiva effekter som en

hastighetsbegränsning har för trafiksäkerheten.

Jag anser att man med hänsyn till det system med differentierade hastighetsregler som redan gäller måste räkna med att kunna uppnå endast

relativt begränsade spareffekter, om restriktionerna skall hållas inom en rea-

listisk ram. Som ett komplement till andra besparingsåtgärder bör dock has-

tighetsbegränsningar kunna vara av värde för att verka för en god fördelning av resurserna i vissa akuta krislägen under de betingelser som EBU har angivit. Efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet föreslår jag därför att TN inom ramen för sin beredskapsplanering förbereder att

hastighetsbegränsningar inbegrips i nämndens beredskapsplanering.

Jag delar EBU:s synpunkter på olika former av begränsningar av

bensinhandeln och anser att sådana åtgärder bör kunna utgöra kom-

plement till andra besparingsåtgärder. Vidare tillstyrker jag EBU:s förslag

att motortävlingar bör förbjudas samtidigt som de första regleringsåtgärderna sätts in. EBU menar att någon organisation för reglering av stadstrafiken under kristid inte är motiverad. Däremot bör enligt

utredningen åtgärder vidtas som underlättar för den kollektiva trafiken att klara ett ökat resande. Bland sådana åtgärder som EBU föreslår kan främst nämnas att kommunerna åläggs svara för en beredskapsplanering för förskjutna arbetstider. I likhet med flera remissinstanser anser jag denna fråga vara av betydelse för möjligheterna att föra över en större del av det transportarbete som utförs med privata personbilar till kollektivtrafiken. Möjligheterna att öka den kollektiva trafikapparatens kapacitet är nämligen på kort sikt små. Jag anser att en sådan planering bör ske innan en kris inträffat. TN bör utarbeta en modell för en sådan planeringsverksamhet. Riksnämnden för kommunal beredskap är tveksam till att planeringsarbetet sker i kommunal regi och hänvisar till de anvisningar som utfärdats om kommunal beredskapsplanering enligt vilken kollektiva transporter planläggs av berörda trafikföretag. För egen del anser jag dock att en sådan planering kan bedrivas av kommunerna i samarbete med trafikföretagen och under länsstyrelsernas ledning.

EBU framhåller med stöd av TN att det största problemet i landsortstrafiken är att skapa en trafikförsörjning som når ut till människorna på lämpliga tider. Även om det är svårare att skapa en tillfredsställande trafikförsörjning i landsort än i tätort så är besparingsmöjligheterna relativt sett större genom de stora avstånden och den låga kollektivandelen. Från beredskapssynpunkt är det således angeläget att en så stor del av resorna som möjligt kan klaras av med kollektivtrafik eller med kombinationen privatbil/taxi och kollektivtrafik. För att kollektivtrafiken i landsort snabbt skall kunna kompletteras så att den täcker ett större behov än normalt och för att man skall kunna undvika extratilldelning i de regioner som har eller får goda kollektiva förbindelser måste man ha en beredskapsplan för kollektiv trafikförsörjning färdig före en eventuell kris. EBU föreslår därför att beredskapsplaner för trafikförsörjning i landsort upprättas på länsnivå.

För att komma till rätta med trafikförsörjningsproblemet kan man enligt min mening på länsnivå göra upp beredskapsplaner för trafikförsörjning i icke tätbebyggda områden under kristid. Den regionala trafikplaneringen vid länsstyrelserna utgör härvid ett viktigt underlag.

EBU anser att behovet är stort av en förbättrad transportstatistik, främst resvaneundersökningar och statistik beträffande utbudet av kollektivtrafik. Kostnaderna härför beräknas till 3,2 milj. kr. varav högst 20 "3 bör ses som en beredskapskostnad. Medel härför föreslås tillföras TN. Som SCB påpekar bör en samordning kunna ske mellan de föreslagna resvaneundersökningarna och liknande undersökningar för den normala trafikplaneringen. Resvaneundersökningar har, som SIND framhåller, stor betydelse för utarbetande av transportprognoser. SCB bedömer att en resvaneundersökning kräver omfattande förberedelser och att den kan påbörjas först 1977/78 om medel erhålls 1976/77.

EBU har enligt min mening klarlagt att olika regleringsfrågor inom trans-

port- och trafikområdet kräver en tillfredsställande transportstatistik. Re-

missinstansernas positiva inställning har understrukit behovet av ett för-

bättrat beslutsunderlag för beredskapsplaneringen. Jag anser det emellertid

lämpligt att berörda myndigheter — på sätt som sker för övrig transport-

statistik — i samråd med SCB närmare preciserar de krav som en förbättrad persontransportstatistik skall uppfylla. Resultaten av de statistiska undersökningar beträffande personresandet som under senare tid genomförts bör

därvid tas till vara.

3.6.4 Ransonering av eldningsolja

Förbrukningen av eldningsolja sker så gott som helt och hållet inom

industrin och inom bostadssektorn. Med hänsyn till önskemålet att värna om produktions- och sysselsättningsmålen i en fredskris och samtidigt upp-

rätthålla viktiga samhällsfunktioner och försörjningen med oundgängligen nödvändiga förnödenheter, är enligt min mening möjligheterna att skära ned insutrins energiförbrukning på kort sikt relativt små. De energibespa-

rande åtgärder som vidtas inom industrin medverkar härtill. Jag vill därför betona betydelsen av att de nedskärningar av industrins energitilldelning som planeras i en kris är väl genomarbetade.

I likhet med EBU anser jag det vara angeläget att SIND vidareutvecklar de metoder som användes under krisen 1973-1974 vilka gör det möjligt

att uppskatta konsekvenserna för produktion och sys-

selsättning av minskad energitillförsel till industrisektorn. Dessa me-

toder innebär ett utnyttjande av input-outputteknik. Dessa kan självfallet kompletteras med andra metoder som bör användas vid en industri-

ransonering, främst ett systematiskt utnyttjande av branschexpertis. Det

bör ingå i SIND:s ansvar för den industriella sektorn i en kristid, som jag kommer att föreslå i det följande, att metoder av det slag jag här har redogjort

för finns i beredskap och är funktionsdugliga. SIND:s verksamhet på detta område bör bedrivas i samverkan med delegationen för energiforskning.

Jag vill i detta sammanhang betona det angelägna i att regleringsmyn-

digheterna har tillgång till en god statistik för fördelning av knappa ener-

giresurser. De uppgifter som behövs avser t. ex. förbrukning, produktion,

import och lager. Det är därför väsentligt att en tillfredsställande sta -

tistikberedskap finns hos SCB inför framtida kriser eftersom, som EBU framhåller, den statistikservice SCB måste ge till ransoneringsmyn-

digheten knappast kan improviseras i ett krisläge. Jag har redan nämnt att jag bedömer att endast måttliga nedskärningar av energitillförseln till industrin kan ske om man vill värna om centrala

samhälleliga mål. I likhet med EBU anser jag därför att besparingar främst måste ske inom den s. k. övrigsektorn. Även där har emellertid besparingsmarginalerna krympt genom de åtgärder för energisparande och effektivare energiutnyttjande som ingår i den långsiktiga energipolitiken.

Flera remissinstanser behandlar frågan om den av väg ning som bör göras mellan upprätthållande av värme- och varmvattenstandard 1 kristid. Liksom EBU anser dessa att sänkt inomhustemperatur

bör föredras framför inskränkningar i fråga om varmvattentillförseln. Jag

delar denna åsikt. I likhet med ÖEF och bostadsstyrelsen är jag dock tveksam huruvida

varmvatltenrestriktioner kan undvikas ända till dess att tilldel-

ningen sjunkit till 75 "o av den normala. Den sänkning av inomhustemperaturen som i många fall redan skett talar mot detta.

En besparing av varmvattenförbrukningen med 10 94 innebär enligt EBU

en minskning med 0,6 26 av den rotala energiförbrukningen. EBU framhåller

att en sådan besparing kan te sig betydelselös. Åtgärden måste dock, enligt EBU. ses i sitt totala sammanhang, där sparmålet är uppbyggt av många

små sparinsatser inom ett stort antal sektorer. EBU föreslår därför att en

särskild anordning (s.k. kriskoppling) installeras som gör det möjligt att på ett enkelt sätt hindra tillförseln av tappvarmvatten till förbrukarna och leda in kallt vatten i systemet. Enbart avstängning av varmvattnet

medför enligt EBU risker bl. a. för översvämningar på grund av att kranar kan stå öppna då restriktionerna upphör.

Enligt EBU:s förslag skall skyldighet att anordna kriskoppling i det be-

fintliga byggnadsbeståndet regleras genom särskild lag. Kriskoppling skall

enligt förslaget vara ordnad senast den I januari 1979. Vidare föreslås att

tvingande bestämmelser förs in i Svensk Byggnorm (SBN) om att kriskoppling installeras vid nybyggnad eller sådan ombyggnad som kräver bygglov.

Ingen av de remissinstanser som yttrat sig över EBU:s förslag ifrågasätter det ändamålsenliga med bestämmelserna avseende kriskoppling.

Sveriges fastighetsägareförbund berör i sitt yttrande över RLU:s betänkande frågan om installation av kriskoppling. Förbundet anser att detta

är en åtgärd som lämpligen kan komma till utförande. Möjligheten att till den 1 januari 1979 genomföra åtgärden bedöms som god.

Jag delar EBU:s mening att en begränsning av varmvattenförbrukning i kristid bör förberedas genom installation av en anordning som möjliggör

en riskfri avstängning av varmvattentillförseln. Inom bostadsdepartementet pågår f. n. en genomgripande översyn av byggnadslagstiftningen. Det skulle därför kunna övervägas att göra prövningen av frågan om en kriskopplingslag

i det sammanhanget. Som jag tidigare har anfört har emellertid besparings-

möjligheterna krymt genom de olika sparåtgärder som redan vidtagits. En

god beredskap kräver därför att frågan om kriskoppling löses skyndsamt.

Jag ansluter mig därför till EBU:s förslag såvitt det rör det befintliga bygg-

nadsbeståndet och förordar att kriskoppling där skall vara införd senast den

I januari 1979. Lagen bör dock enligt min mening omfatta både det befintliga

byggnadsbeståndet och nybyggnad eller sådan ombyggnad som enligt byggnadsstadgan är att anse som nybyggnad. För nybyggnad bör lagen träda

i kraft den I januari 1977.

Kriskopplingsbestämmelserna bör tills vidare tas in i en särskild lag men kan senare arbetas in i en samlad bygglagstiftning.

Installation av kriskoppling bör enligt min mening ske i sådana fall där varmvattenberedningen är gemensam för flera bostäder och lokaler. Detta

krav bör ej omfatta de fall där varmvattenberedningen betjänar endast två

bostadslägenheter eller sådan byggnad som huvudsakligen är inrättad för

industriändamål eller för hälso- eller sjukvård. Regeringen eller myndighet

som regeringen bestämmer bör ges möjlighet att i särskilda fall besluta om

ytterligare undantag från kravet på anordnande av kriskoppling. Det bör ankomma på regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att utfärda närmare föreskrifter och anvisningar för tillämpning av lagen.

Den myndighet som regeringen därvid utser bör även handha tillsynen över efterlevnaden av lagen. Statens planverk kan övervägas som lämplig tillsynsmyndighet.

Enligt Sveriges allmännyttiga bostadsföretag bör kostnaderna för installation av kriskoppling i flerfamiljshus även fördelas på ägare av en- och tvåfamiljshus. Enligt min mening är dock de uppskattade kostnaderna för installation så små att detta inte kan anses nödvändigt från rättvisesynpunkt.

Jag biträder EBU:s uppfattning att myndigheterna i ett krisläge skall ut-

färda klara föreskrifter beträffande varmvattenberedningen om en perio-

disk bortkoppling skulle behövas. Skadeståndskrav på hyresvärdarna kan härigenom undvikas.

EBU framhåller att betydande besparingar i varmvattenförbrukning kan genomföras genom en individuell mätning av förbrukningen. Med hänsyn till de tekniska komplikationerna vill EBU inte föreslå att föreskrift härom införs. Däremot föreslås att i kriskopplingslagen och i SBN införs föreskrift om central varmvattenmätare varigenom hushållens förbrukning av energi för bostadsuppvärmning resp. förbrukning av tappvarmvatten kan åtskiljas och sparinsatserna beräknas.

Bostadsstyrelsen påpekar att som villkor för statliga bostadslån till nybyggnad från den 1 juli 1976 gäller att det i bostadshus skall finnas möjlighet att mäta den individuella förbrukningen av varmvatten, el och gas. Detta gäller även för bostadslån till ombyggnad om inte särskilda skäl däremot

föreligger. Med hänsyn bl. a. till svårigheterna att genomgående få till stånd

en individuell mätning av varmvattenförbrukningen är det enligt min mening värdefullt om sparinsatserna i fråga om förbrukningen av varmvatten i viss mån kan följas genom central mätning. Jag tillstyrker därför EBU:s förslag om att särskilda mätare bör installeras som möjliggör detta. I det tidigare nämnda yttrandet över ransoneringslagsutredningens betänkande framhåller Sveriges fastighetsägareförbund att en installation av en central varmvattenmätare ställer sig betydligt dyrare än en kriskoppling. Jag vill emellertid framhålla att en enkel mätare som endast registrerar tillförseln

av kallt vatten till varmvattenberedare är fullt tillräcklig för att ändamålet med åtgärden skall tillgodoses.

Bestämmelser om införande av mätanordningar bör tas in i den kriskopplingslag som jag tidigare har förordat.

Vad jag i det föregående har anfört rörande lagens tillämpning i fråga om kravet på kriskoppling bör även gälla kravet på installation av ifrågavarande mätanordningar.

EBU framhåller att nuvarande planering inom ÖEF har baserats på att en kvotransonering av eldningsolja skulle tillämpas i början av en kris för att, om krisen blev långvarig, efterträdas av ett licenssystem som bygger på en behovsinriktad tilldelning. På grund av brist på värmeteknisk expertis har ÖEF emellertid inte ansett sig kunna utarbeta ett sådant licenssystem.

EBU och ett flertal remissinstanser påpekar att ett kvotsystem har flera svagheter. Principen i ett kvotsystem är att tilldelning till förbrukare utgör en viss andel av förbrukningen under en historisk period. Den allvarligaste svagheten i detta system är att de förbrukare som i ett normalläge slösar med energin gynnas i en kris. Jag ansluter mig till dessa synpunkter.

EBU föreslår att en s.k. värmetaxering genomförs av samtliga fastigheter i landet. Genom denna fastställs i princip ett normalt värmebehov för varje fastighet med en kalkylmetod där hänsyn tas till bl. a. isolering, geografiskt läge och ventilationsstandard. Tilldelningen i en kris grundas på det normalbehov som sålunda har beräknats. EBU anser att en värmetaxering bör genomföras i förväg och inte sedan en kris brutit ut. Om en taxering forceras i det senare fallet minskar precisionen i bedömningarna samtidigt som kostnaderna blir högre. EBU föreslår att en särskild lag stiftas om värmetaxering och att en projektgrupp bildas vid ÖEF för att genomföra värmetaxeringen. Genomförandet av en värmetaxering beräknas ta två år. Arbetet bör enligt EBU igångsättas 1 juli 1976. Kostnaderna uppskattas till ca 30 milj. kr. EBU förordar att värmetaxeringen finansieras genom anslag över driftbudgeten.

Ingen av remissinstanserna motsätter sig att en värmetaxering genom förs. Några instanser menar dock att ytterligare utredningar behövs innan ett beslut fattas om en värmetaxering. En förundersökning föreslås därför först genomföras. Svenska kommunförbundet anser att én sådan undersökning bör förläggas till Gävle där försök redan pågår med tillämpad energiplanering inom ramen för ett projekt som statens råd för byggnadsforskning ansvarar för.

Jag har redan nämnt att betydande nackdelar är förknippade med en kvotransoncering av eldningsolja. Det är enligt min mening uppenbart att ansträngningar bör göras för att åstadkomma ett licenssystem i vilken hänsyn kan tas till det faktiska behovet. Innan ställning tas till frågan om en värmetaxering i full skala skall genomföras, bör emellertid vissa frågor utredas ytterligare. Jag beräknar ett medelsbehov för budgetåret 1976/77 på 500 000 kr. för detta ändamål.

Flera av de uppgifter som behövs från fastighetsägarna vid en värmetaxering överensstämmer med de som infordras vid den ordinarie fastig-

hetstaxeringen. Enligt min mening bör därför ett eventuellt genomförande

av en värmetaxering samordnas med nästa allmänna fastighetstaxering som är planerad till år 1980.

EBU framhåller att varje form av ransonering kräver en kontroll av att de bestämmelser som utfärdats efterlevs. Om kontrollen eftersätts och utrymme skapas för t. ex. manipulationer i återförsäljarledet är risken

stor för att en uppluckring sker av ransoneringsmoralen. Effektiva kon-

trollsystem måste därför finnas. Jag delar EBU:s uppfattning. Jag anser också,

i likhet med EBU, att en decentralisering är önskvärd och att länsstyrelserna i största möjliga utsträckning bör svara för denna verksamhet. För att in-

venteringsuppgifterna i fråga om lager av bränslen och drivmedel skall bli

så tillförlitliga som möjligt bör länsstyrelserna avdela största möjliga kon-

trollresurser till början av ransoneringsperioden. ÖEF bör enligt min mening

ansvara för och kontinuerligt utveckla kontrollfunktionen.

3.6.5 Särskilda problem rörande kvotransonering av energi

Jag har själv redan nämnt att ett kvotransoneringssystem har ett i flera

avseenden orättvist verkningssätt. Flera remissinstanser delar denna åsikt. I avvaktan på att frågan om ett behovsbaserat licenssystem har prövats

måste dock beredskapen upprätthållas genom en fortsatt planering för en kvotransonering.

EBU menar att en kvortransonering av landets samtliga cnergiförbrukare inte är genomförbar. Jag delar EBU:s åsikt att en begränsning av

kvotkretsen måste ske. Som EBU framhåller bör en grundläggande princip för en kvotransonering bl. a. vara att den kan genomföras relativt snabbt. Avläsningen måste ske genom energileverantörernas egen personal.

Detta är möjligt för en begränsad kvotkrets men däremot inte för en kvot-

ransonering av landets alla energiförbrukare. En sådan begränsning bör därför ske som medger en kontroll av försörjningsläget och en snabb effektiv ransonering av större abonnenter.

EBU förordar i fråga om elkraft att vid kortare försörjningskriser den kvotransonerade kretsen begränsas till abonnenter med en årsförbrukning på minst 500 000 KWh. Vid en längre fredskris bör enligt utredningen

kretsen även innefatta förbrukare med en årsförbrukning på minst 5 000

kWh. I det senare fallet undantas 3 milj. konsumenter dvs. 70 946 av förbrukarna. Dessa svarar emellertid för endast 10 26 av förbrukningen. Vad gäller stadsgas anser EBU att 18 000 av de drygt 400 000 abonnenterna

bör undantas från en kvotransonering. Ca 75 96 av förbrukningen täcks

då in. Av landets fjärrvärmeabonnenter saknar ca 10 000 småhus mätare eller har mätare som endast mäter förbrukningen av hetvatten. EBU anser

att dessa abonnenter inte bör ingå i kvotkretsen. I fråga om eld nings-

olja finns enligt EBU varken administrativa, mättekniska eller försörjningsmässiga skäl att begränsa den kvotransonerade kundkretsen. Inköpen av gasol bör enligt utredningen begränsas genom licenser vad gäller bulk-

köp genom industrin samt depåköp medan övrig förbrukning regleras genom kvotering i handelsledet. Jag biträder EBU:s förslag om hur en begränsning bör ske av kvotkretsen.

För sådana förbrukare som faller utanför en kvotransonering föreslår EBU

särskilda åtgärder som sparpropaganda och stickprov av energiförbrukning-

en. Jag biträder EBU:s förslag. Remissinstanserna instämmer i EBU:s förslag att kollektiv mätning av

elförbrukningen och s. k. ackordstaxa för stadsgas inte längre skall godtas.

Enligt EBU bör planverket få i uppdrag att fr. o. m. 1 januari 1977 införa

bestämmelser härom vad gäller nya fastigheter. Även jag anser att det i

SBN bör finnas tillämpningsföreskrifter som förhindrar kollektiv elmitning och användning av ackordstaxa för stadsgas. Enligt vad jag inhämtat har planverket utarbetat ett förslag till sådana föreskrifter. Förslaget övervägs

f.n. inom bostadsdepartementet. Remissinstanserna tillstyrker eHer lämnar utan erinran EBU:s förslag om delegering till länsstyrelser och kristidsnämnder vad avser administration av kvotransoneringen i fråga om medelstora och mindre förbrukare av eldningsolja. Detta gäller även förslagen att länsstyrelser skall få ansvaret för ransonering av stadsgas och fjärrvärme. Jag delar EBU:s uppfattning.

Jag ansluter mig också till förslaget att energileverantörernas medverkan

bör kunna begränsas till uträkning av kvoter, avläsning och s.k. teknisk jämkning medan annan handläggning bör ske hos myndigheter. Jag har inget att invända mot EBU:s åsikt att energileverantörernas medverkan i en kvotransonering bör ske utan särskild ersättning men att vid en längre tids ransonering hänsyn kan tas vid granskning av priskalkylen om prisreglering införts. Jag delar således inte Svenska petroleum

institutets åsikt att staten bör svara för oljeföretagens kostander vid en

kvotransonering av olja.

Liksom EBU har RLU i sitt betänkande närmare behandlat frågorna om besvärsrätt och överförbrukningsavgift. Jag återkommer

därför härtill i samband med behandlingen av RLU:s förslag.

3.6.6 Användningsrestriktioner m. m. för elkraft

EBU diskuterar i fråga om elkraft även andra regleringsformer än ran-

sonering. Hit hör olika slag av användningsrestriktioner, områdesransoner-

ing, spänningssänkning och periodisk bortkoppling.

Vad gäller användningsrestriktioner menar statens trafik-

säkerhetsverk att tillgängligt material pekar på att nedsläckningen av be-

lysningen på gator och vägar hade en negativ inverkan på trafiksäkerheten

under krisen 1973-1974. En sådan dämpning av belysningen bör därför enligt verket inte ske förrän i ett allvarligare krisläge. Vid övervägande av restriktioner för användning av elkraft som berör

väg- och gatubelysningen måste enligt min mening beaktas de krav som

trafiksäkerheten ställer. Med hänsyn härtill föreslår jag efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet. att TN och trafiksäkerhetsverket i samråd med vattenfallsverket inom ramen för nuvarande resursulldelning utarbetar ett underlag som kan tjäna som riktlinje för hur en dämpning

av sådan belysning bör ske på ett från trafiksäkerhetssynpunkt tillfreds-

ställande sätt. I detta arbete bör givetvis de erfarenheter som gjordes under oljekrisen tas till vara.

Till skillnad från CDL-företagens beredskapsnämnd anser jag liksom EBU

att restriktioner i lika hög grad bör omfatta de förbrukargrupper som är föremål för kvotransonering som andra grupper. Restriktionerna är nämligen inriktade mot sådan konsumtion som är umbärlig.

En som rimlig bedömd spänningssänkning på 3 96 beräknas av statens elransoneringsnämnd (SERN) kunna ge en temporär energibesparing på 3 96. Jag delar EBU:s uppfattning att en spänningssänkning bör kunna tillämpas

med de snäva gränser som distributionsnätets konstruktion sätter. En sådan

åtgärd måste dock enligt min mening vidtas med urskiljning. Särskild hänsyn måste. som ett par remissinstanser framhåller, tas i fråga om sjukhusens elförsörjning med hänsyn till den känsliga apparatur som där finns installerad.

EBU anser att en periodisk bortkoppling av abonnenter bör

reserveras till ett absolut nödläge med hänsyn till de problem som är förknippade med åtgärden. Landstingsförbundet menar att en bortkoppling

är otänkbar för sjukvårdens del. Liksom CDL-företagens beredskapsnämnd

anser jag det vara osannolikt, att elförsörjningsläget under en oljekris skulle bli så katastrofalt att denna åtgärd skulle behöva tillgripas. Jag vill dock liksom EBU inte bortse från att så drastiska åtgärder kan behövas. Jag anser att det kan vara lämpligt att kommunerna i samråd med elleverantörerna gör upp planer för prioriteringar vid långvariga elavbrott. Det arbete som utförts inom Svenska kommunförbundet beträffande de sociala konsekvenserna av långvariga elavbrott torde därvid utgöra en värdefull grund. Jag delar CDL-företagens beredskapsnämnds åsikt att den föreslagna plancringen bör ske efter riktlinjer från den centrala planläggningsmyndigheten efter samråd med kommunernas organisation. Med hänsyn till osannolikheten att en bortkoppling skall behöva tillgripas anser jag inte att andra åtgärder än planeringsförberedelser bör vidtas i detta hänseende.

Flera remissinstanser har synpunkter på EBU:s förslag att störningskäns-

liga abonnenter skall uppmanas installera reservaggregat och att en inventering bör ske av befintliga reservaggregat. En prioriteringslista föreslås

upprättas inom varje kommun för fördelning av tillkommande aggregat. Byggnadsstyrelsen konstaterar att enhetliga riktlinjer saknas i fråga om re-

servaggregat skall anskaffas eller cj. För egen del anser jag att det torde

ligga i de störningskänsliga abonnenternas intresse att redan för mera nor-

mala förhållanden anskaffa reservkraftutrustning. Särskilda åtgärder torde därför inte erfordras.

9 Riksdagen 1975176. I saml. Nr 152

3.6.7 Vissa specialfrågor 3.6.7.1 Användning av priset som förbrukningsregulator

EBU:s förslag att en förbrukningsdämpande avgift skulle kunna tas ut på motorbensin under en begränsad tid för att motverka tendenserna till

hamstring möter övervägande negativa reaktioner från remissinstanserna. Flera instanser framhåller oförenligheten hos en sådan avgift med den grundläggande principen för ransonering enligt vilken de knappa resurserna skall

fördelas efter behov och inte efter ekonomisk birkraft. Statskontoret menar däremot att EBU oftare borde ha beaktat möjligheterna att använda tillfälliga

energiavgifter som regleringsinstrument och att de fördelningsmässiga nackdelarna kunde motverkas genom riktade bidrag till låginkomstgrupper. För egen del anser jag att en förbrukningsdämpande avgift på bensin inte skulle medföra sådan besparing att de fördelningspoltitiska och ransoneringspsykologiska nackdelarna kompenseras. En sådan avgift bör såvitt möjligt undvikas.

3.6.7.22¶Överlåtelse av ransoneringsbevis

EBU föreslår att drivmedelsförsäljning endast skall få ske mot samtidigt

uppvisande av ransoneringsbevis och företeende av skattekvitto. EBU menar att en ”svart marknad” försvåras genom att skattekvitto måste kunna visas upp vid inköp.

Några remissinstanser, bl. a. Svenska handelskammarförbundet, anser att

den som erhållit tilldelning, själv bör få avgöra hur denna skall användas. TN framhåller den redan nämnda komplikation som kan inträffa om skat- 1ekvitto inte längre behöver medföras vid färd. TN menar att någon koppling mellan ransoneringsbevis och annan handling bör ske och förklarar sig beredd att i samråd med berörda myndigheter utreda denna fråga.

Liksom EBU har RLU behandlat denna fråga. Jag återkommer därför härtill i samband med behandlingen av RLU:s förslag.

3.6.7.3 Kostnader för kristidsnämndernas verksamhet

Enligt EBU bör folkförsörjningsfrågorna ytterst vara en statlig angelä-

genhet. Med hänsyn till att kommunerna belastas olika hårt i en fredskris bör kriskostnaderna ersättas av staten. Mot bakgrund av det statliga ansvaret

på detta område skulle enligt EBU full kostnadstäckning kunna motiveras. Svenska kommunförbundet begärde efter oljekrisen 1973-1974 ersättning med 90 "a av sina kostnader. EBU föreslår därför att minst 90 "> av kost-

naderna ersätts av staten.

I sitt remissyttrande föreslår Kommunförbundet full kostnadstäckning.

Detsamma föreslås av övriga instanser som tagit upp frågan. Landstingsför-

bundet föreslår att reglerna för ersättning av planläggningskostnader i lagen

om kommunal beredskap bringas i överensstämmelse härmed. F.n. gäller för den kommunala beredskapsplanliggningen enligt lagen (1964:63) om kommunal beredskap och kommunala beredskapskungörelsen (1964:722) alt statsbidrag utgår med 90 24 av kostnaderna eller den större del därav

som regeringen medger. Detta kan vara en naturlig utgångspunkt i de fall

då ersättning skall utgå. Emellertid är det lämpligast att inte nu binda sig vid en principiell ståndpunkt. Frågan torde få avgöras när den blir aktuell.

3.6.8 Informations- och sparkampanjberedskap

Informationsverksamheten från myndigheternas sida i kristid

kan enligt EBU inte bara avse frågor som berör ransonceringar o.d. utan måste även ha som mål att ge en bred information om bakgrund till krisen

och försörjningslägets utveckling. EBU anser att de informationsproblem

som uppstod under krisen 1973—--1974 främst berodde på bristande samordning mellan de olika försörjningsansvariga myndigheterna. EBU betonar

vidare att informationsapparaten inte kan improviseras i ett krisläge utan

måste förberedas. Ansvaret för den övergripande informationen och sam-

ordningen av informationen föreslås av EBU läggas på ÖEF som för planeringen förordas erhålla en kvalificerad informationsexpert. EBU föreslår

att denne skall leda en informationsgrupp som bl.,a. skall bestå av informationscheferna vid de olika centrala regleringsmyndigheterna. Den inledande planeringen beräknas kunna ske inom en ram av 500 000 kr. som bör belasta budgetåret 1976/77. Härefter beräknas årskostnaden till

150 000-200 000 kr.

Jag tillstyrker förslaget att ÖEF skall leda och samordna informationsaktiviteterna. Som EBU framhåller är det naturligt att ÖEF får detta ansvar

med hänsyn till att ÖEF föreslås få ett övergripande ansvar för förbrukningsregleringen på energiområdet.

Jag biträder även förslaget att ansvaret för beredskapsplaneringen på in-

formationsområdet läggs på ÖEF och att ÖEF därför tillförs en kvalificerad

informationsexpert för att handha dessa frågor. Liksom EBU anser jag att en informationsgrupp bör bildas i vilken ingår de som avses ingå i krisförvaltningen som informationschefer. Ingen av remissinstanserna har några invändningar på dessa punkter. Jag återkommer i det följande till medelsbehovet för budgetåret 1976/77 under punkten anslagsfrågor.

Jag tillstyrker även TCO:s förslag att de fackliga organisationerna utnyttjas för informationsspridningen och att därför ett ökat samarbete bör ske mellan

ÖEF och dessa organisationer. Jag återkommer med förslag rörande formerna för detta samarbete sedan de sakkunniga för översyn av ÖEF:s organisation

m. m. (ÖEF-utredningen) framlagt sitt betänkande.

I fråga om informationsgruppens sammansättning anser jag att däri bör

ingå — som redan nämnts — informationscheferna vid de regleringsmyndigheter i fråga om vilka förslag senare kommer att framläggas samt informationsexperten vid ÖEF vilken leder gruppens arbete. I den utsträckning informationsgruppen finner det erforderligt för planeringens genomförande bör representanter för TN, Vattenfali/CDL, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar och JN deltaga i arbetet. Detsamma bör gälla sparkampanjexperter från energisparkommittén. Till detta återkommer jag i det följande. Gruppen bör påbörja arbetet så snart som möjligt.

Även i fråga om sparkampanjer föreslår EBU att det övergripande ansvaret bör ligga hos ÖEF. Informationsgruppen föreslås planera en snabb kampanjstart inom en ram av 500 000 kr. Årskostnaden för översyn och aktualisering av beredskapspaketet beräknas till 50 000 kr. För en sparkampanj i kristid förordas en budget på 10 milj. kr. EBU framhåller att denna summa är obetydlig jämfört med der minskade energiimporten. Jag återkommer i det, följande till medelsbehovet för budgetåret 1976/77 under punkten anSlagsfrågor. |

Flera remissinstanser anser att energisparkommittén bör kunna utnyttjas vid sparkampanjer i kristid. Ett par av näringslivets organisationer menar att kommittén borde kunna ges ansvaret för sparkampanjberedskapen i kristid. Energisparkommittén ser flera beröringspunkter mellan sin egen verksamhet och EBU:s förslag avseende sparinsatser m. m. Kommittén förutsätter att man utgår från den befintliga organisationen vid uppbyggnad av en krisorganisation.

Enligt min mening bör ÖEF ha det övergripande ansvaret för att en sparkampanjberedskap för kristider kommer till stånd och upprätthålls. ÖEF bör även genom den föreslagna informationsgruppen styra beredskapsplaneringens inriktning i stort i fråga om sparkampanjer. EBU föreslår att särskilda kampanjexperter knyts till gruppen för att utföra detta arbete. För egen del anser jag att genomförandet av planeringen bör handhas av energisparkommittén eller annat organ som senare kan inrättas med motsvarande uppgifter. Jag bedömer att energisparkommitténs erfarenheter av energisparandeverksamhet på detta sätt bäst nyttiggörs.

3 6. 9 Utbildhing

EBU framhåller betydelsen av att TN ges erforderliga resurser för genomförande av utbildning på regional och lokal nivå. Med hänsyn till de åtgärder jag i det senare kommer att föreslå vilka ökar länsstyrelsernas ansvar för ”energiförsörjningen i regionen under kristid framkommer ett ökat behov av utbildning av personal för flera olika energisektorer. Liksom EBU anser jag att TN och ÖEF så långt möjligt skall samordna dessa utbildningsinsatser så att dubbelarbete undviks och resurserna utnyttjas på lämpligt sätt. Utbildningen bör inte begränsas till ordinarie personal på länsstyrelsen utan bör även kunna avse utomstående som ingår i ransoneringssektionens beredskapsorganisation.

3.6.10 Organisation för energiberedskap och energikris

EBU lämnar förslag avseende organisationen av försörjningsplaneringen på energiområdet och beträffande den organisation som skall genomföra regleringsåtgärderna i ett fredskrisläge. Förslag läggs också fram om en breddning av ÖEF:s styrelse bl. a. med representanter för riksdagen. EBU:s or-

ganisationsförslag berör i stor utsträckning ÖEF. En särskild utredning, ÖEF-

utredningen, har som jag redan nämnt tillsatts för att lämna förslag till fredsmässig organisation av ÖEF. Utredningen skall vidare enligt direktiven

föreslå hur kris- och krigsorganisationen bör vara organiserad. Av ÖEF-utredningens remissyttrande framgår att man tolkat sina direktiv

så att ÖEF:s organisation för bl. a. fredskriser skall övervägas. Utredningen

framhåller att i fråga om fredskrisorganisationen på energiområdet kommer arbetet att ske med utgångspunkt från EBU:s förstag. Med hänsyn till det nära sambandet i detta avseende mellan EBU:s och ÖEF-utredningens arbete avser jag avvakta förslagen från ÖEF-utredningen innan jag tar slutlig

ställning till hur energiberedskapen bör vara organiserad. Redan nu vill jag emellertid framhålla, att starka skäl talar för att ÖEF:s styrelse då bör kompletteras med representanter för det allmänna.

Jag vill också redan i förevarande sammanhang ta upp frågan om huvudprincipen i EBU:s förslag till organisation av förvaltningen på energiområdet i en fredskris.

Enligt EBU:s förslag skall ÖEF ges ansvaret för övergripande ledning

och samordning i fråga om energiberedskapen, både i planeringsskedet och i en kris. ÖEF ges således verkställighetsuppgifter. EBU föreslår vidare att

1 kris särskilda produktionsinriktade myndigheter bildas för att inom ramen för ÖEF:s riktlinjer självständigt genomföra ransoneringsåtgärder. Dessa

myndigheter som representerar bränsle-, drivmedels- och elförsörjningsområdena, skall biträdas av rådgivande s. k. sektormyndigheter som var och en företräder en förbrukningssektor. Härigenom skulle en samordnad tilldelningspolitik kunna uppnås. EBU:s organisationsmodell kan ses som en matris där den ena dimensionen utgörs av de produktionsorienterade myn-

digheterna och den andra av de förbrukningsorienterade.

Remissinstanserna är genomgående positiva till de principer för fredskrisorganisationen som jag här redovisat. Mindre erinringar förekommer i fråga om valet av sektormyndigheter och avgränsningen av kompetensen mellan dessa. SIND och statskontoret har tagit upp frågan om avgränsningen mellan ÖEF och SIND i frågor som rör försörjningsberedskapen på energiområdet. Denna fråga kommer att ytterligare belysas av ÖEF-utredningen.

Liksom de flesta remissinstanserna ansluter jag mig till principerna för den fredskrisorganisation som EBU föreslagit. Dessa kan ligga till grund

för det fortsatta planeringsarbetet med en fredskrisorganisation på energiom-

rådet. Frågan om organisationens anpassning till andra krisfall och till krigs-

fallet torde komma att belysas av ÖEF-utredningen. Utan att ÖEF-utred-

ningens ställningstagande till ÖEF:s organisation föregrips bör därför redan

nu en viss förstärkning ske av ÖEF:s bränsleregleringsenhet. Detta är nöd-

vändigt också med hänsyn till de olika förslag jag fört fram i det föregående.

Ett nytt och väsentligt inslag i EBU:s organisationsförslag är principen

med s. k. sektormyndigheter vilka skall fungera som rådgivande organ till

regleringsmyndigheterna. Genom dessas medverkan blir det enligt min mening möjligt att på ett bättre sätt än hittills sörja för att regleringsingripandena

blir konsistenta inom olika förbrukningsområden. Sektormyndigheterna bör

under ÖEF:s ledning och med utgångspunkt från EBU:s förslag planera

rådgivningen för att i första hand möta fredskriser på energiområdet. Det är självfallet angeläget att sektormyndigheterna gör sig väl förtrogna med frågeställningarna rörande försörjningsberedskapen på energiområdet. Enligt förslaget skall SIND, konsumentverket, byggnadsstyrelsen, JN och

TN utgöra sektormyndigheter. Statskontoret har föreslagit att bostadsstyrelsen skulle ingå som sektormyndighet i stället för konsumentverket, som

föreslagits av EBU. Jag förordar att konsumentverket, med dess breda kän-

nedom om konsumenternas problem skall utgöra sektormyndighet i enlighet

med EBU:s förslag. Ett flertal remissinstanser har väckt frågan om inte

deras medverkan som sektormyndigheter är påkallad. Bl. a. har ifrågasatts om inte skogsbruket borde vara representerat. Jag finner att organisationen

skulle bli alltför omfattande med ett större antal sektormyndigheter än de

som föreslagits. De planerade myndigheterna bör till sig kunna knyta den

expertis från andra intressenter än de här nämnda, som behövs för att lösa

uppgifterna. Samråd i beredskapsfrågor bör självfallet äga rum med andra myndigheter och organisationer där utbyte av erfarenheter bedöms värdefullt.

EBU konstaterar att både den regionala och den kommunala ransonceringsplaneringen i allt väsentligt varit inriktad på krig och avspärrning och framhåller att fredskrisfallet bör ägnas ökad uppmärksamhet. Enligt EBU bör vidare länsstyrelser och CBR i en fredskris prioritera ransoneringsarbetet. Jag instämmer i EBU:s åsikt att länsstyrelser i en fredskris behöver tillföras

expertis avseende olika förbrukarområden och att därför representanter både för myndigheter och näringsliv bör ingå i organisationen.

EBU anser att det i framtiden kan vara lämpligt att samordna den allmänna kommunala energiplaneringen med beredskapsplaneringen. Remissinstan-

serna har inga invändningar mot EBU:s synpunkter i detta avseende. Riksnämnden för kommunal beredskap hävdar dock i sina synpunkter på EBU:s förslag avseende organisationen av beredskapen på energiområdet att den kommunala planeringen för en fredskris bör vara en del av den allmänna kommunala beredskapsplaneringen. Nämnden föreslår därför att en ändring

sker av lagen om kommunal beredskap så att detta blir möjligt. Även jag

anser att en planering inför fredskriser bör ske på kommunal nivå. Jag har redan framhållit att detta också bör vara faller för länsstyrelserna. Inte minst erfarenheterna från försörjningskrisen 1973-1974 talar för detta. De avväg-

ningar som måste ske i en fredskris är enligt min mening i flera hänseenden mer komplicerade än vad som gäller för allvarligare kriser. De ökade krav som i sådana situationer ställs på länsstyrelser och kommuner måste därför i vissa avseenden övervägas i förväg. Jag anser att det ankommer på de ansvariga myndigheterna att ge råd om och samordna beredskapsplaneringen regionalt och lokalt.

En utvidgning av beredskapsplaneringen till att omfatta även fredskriser innebär ökade uppgifter för länsstyrelserna, närmast försvarsenheterna. Jag vill framhålla att en översyn av försvarsenheternas organisation pågår i försvarets rationaliseringsinstituts regi.

En del av de arbetsuppgifter på beredskapsplaneringens område som i det föregående angivits för vissa myndigheter är av sådan omfattning och karaktär att de motiverar att ökade resurser övergångsvis ställs till myndigheternas förfogande. Chefen för industridepartementet avser sålunda föreslå regeringen att SIND tillförs 150 000 kr. i extra medel för arbete med en input-output modell på energiområdet. Jag förordar att ytterligare 400 000 kr. ställs till TN:s förfogande varav 300 000 kr. beräknas för kostnader för det angivna utbildningsprogrammet och 100 000 kr. för utveckling av det s.k. egenkvotsystemet samt för planering i samband med förskjutna arbetstider. Medel för JN:s medverkan har tagits upp vid anmälan av anslagsbehov för budgetåret 1976/77. Jag förordar att konsumentverkets medverkan som sektormyndighet sker inom ramen av de resurser som jag senare denna dag kommer att föreslå för det nya verket. Jag återkommer i övrigt till dessa frågor vid anmälan av anslagsfrågor i det följande.

3.6.1] Prisclearing

Enligt EBU bör en beredskap för prisclearing finnas även i framtiden trots det fördelningssystem som planerats inom IEA. EBU anser att alla förbrukare dvs. både stora och små bör ingå i den avgiftsskyldiga kretsen med hänsyn till de svåra gränsdragningsproblem som annars uppstår. EBU anser att prisclearingsystemet också bör innefatta råolja. SPK förklarar sig i sitt remissyttrande villig att tillsammans med ÖEF utreda förutsättningarna härför. Det är angeläget att denna utredning kommer till stånd.

Regeringen bör enligt förslaget bemyndigas att disponera en rörlig kredit I riksgäldskontoret om 500 milj. kr. för utjämning av tillfälliga likviditetsunderskott i clearingen.

Ingen av remissinstanserna motsätter sig att en prisclearing skall kunna ske i ett krisläge. Endast Näringslivets energidelegation menar att större företag bör undantas i ett clearingsystem. Enligt min mening blir de praktiska problemen alltför stora om en gränsdragning skall ske mellan stora och små förbrukare. Jag förordar att EBU:s förslag läggs till grund för den fortsatta

planeringen inom ÖEF av beredskapen för att införa en prisclearing. ÖEF

bör i planeringen på detta område samverka med SPK.

I likhet med EBU förordar jag vidare att en rörlig kredit finns tillgänglig. Som en beredskapsåtgärd bör därför den rörliga krediten i riksgäldskontoret om 600 milj. kr. till clearing för oljeprodukter som år 1974 ställdes till Kungl. Maj:ts disposition (prop. 1974:21, FöU 1974:11, rskr 1974:44) även framdeles stå ull regeringens förfogande.

3.6.12 Andra beredskapsåtgärder

EBU diskuterar i betänkandet andra åtgärder som kan vidtas än förbrukningsbegränsningar. EBU framhåller att en produktionsberedskap är aktuell främst för längre kriser på grund av de långa omställningstiderna men framhåller ati även en fredskris kan bli långvarig. Möjligheterna att övergå till vedeldning bör därför beaktas för ett fredskrisläge. EBU föreslår därför att stödet för installation av dubbeleldade pannor återinförs. Skogsstyrelsen menar att ett utnyttjande av ved i stor skala förutsätter en motsvarande nedgång av skogsindustrins produktion, vilket endast kan gälla för svårare kriser och att beredskapsåtgärdernas omfattning därför bör begränsas. Jag anser att om en fredskris blir långvarig kan det vara angeläget med en viss övergång till vedeldning i sådana fall där detta lämpligast kan ske. Effekterna av de olika besparingsåtgärderna bör inte ses isolerade utan som en helhet.

Flera remissinstanser — bostadsstyrelsen, statens planverk, Hyresgästernas riksförbund och Svenska kommunförbundet — är kritiska till förslaget att återinföra stödet till installation av dubbeleldade pannor. Statens planverk hänvisar till det förslag rörande ändring av SBN som nu remissbehandlas enligt vilket eldningspanna i fastighet skall kunna ställas om till fastbränsleeldning om inte särskilda skäl föreligger häremot. Enligt Kommunförbundet kunde fjärrvärmeutbyggnaden dämpas genom ett sådant beslut, vilket synes vara en nackdel eftersom fjärrvärmeuppvärmning är mer ekonomiskt och en beredskap för produktion med alternativa bränslen i värmeverk synes aktuell.

För egen del ställer jag mig tveksam till EBU:s förslag. Hänsyn måste enligt min mening tas till att uppvärmning med fjärrvärme innebär en minskad oljeförbrukning. Beredskapsinsatserna på detta område bör därför i stället inriktas på att möjliggöra en övergång till eldning i fasta bränslen i värmeverken. I fråga om sådana fastigheter där anknytning till fjärrvärme inte är aktuell vill jag påminna om vad planverket anför i fråga om förslag till ändrade bestämmelser för installation av eldningspannor vid ny- och ombyggnad.

Svea hovrätt för fram synpunkter rörande det energitillskott som i en krissituation kan tillskapas genom att tillfälligt upphäva eller minska vissa av begränsningarna som gäller vid vattenkraftens utnyttjande. För ett krigsläge finns redan nu sådana möjligheter. Hovrätten anser att en ny vattenrättslig beredskapslag borde tillskapas som täcker även fredskriser och

inre kriser. Jag anser efter samråd med cheferna för justitie- och industridepartementen att frågan bör utredas vidare. Det får ytterligare övervägas i vilken form detta bör ske.

I fråga om lagerberedskap påpekar EBU att en underdimensionerad lagring av kärnbränsle på sikt kan medföra att mer drastiska besparingsåtgärder kan behöva övervägas i en fredskris. Jag vill påpeka att den nu arbetande oljelagringskommittén enligt sina direktiv även skall beakta behovet att beredskapslagra kärnbränsle. Näringslivets energidelegation menar att en lagring hos näringslivet borde stimuleras genom att lagrande företag i en fredskris skulle få fri dispositionsrätt till sina lager. Jag kan inte biträda denna ståndpunkt. Det bör vara grundläggande att de tillgångar som finns inom landet i ett krisläge kan fördelas på det sätt som från en vidare samhällelig synpunkt är lämpligast.

FMV framhåller att en särskild fredskrislagring bör ske av reabensin. En nedgång av tillförseln kan annars medföra att antingen flygvapnets övningsverksamhet måste inskränkas eller att uttag får ske ur beredskapslager. Den oljelagringskommitté som f. n. utreder frågan om ett nytt oljelagringsprogram torde komma att pröva denna fråga.

I fråga om importberedskap biträder jag EBU:s uppfattning att det nya statliga oljehandelsbolaget bör upprätthålla en beredskap för snabb och kvalificerad inköpsverksamhet i kristid. Detta har också förutsatts då denna fråga behandlades i prop. 1975:30 om hushållningen med energi.

4. Förlängning av 1970-1976 års oljelagringsprogram

Den 27 februari 1975 ullkallade chefen för handelsdepartementet sakkunniga med uppgift att utreda frågan om program för beredskapslagring

av oljeprodukter m. m. efter år 1976. Enligt direktiven skall utrednings-

arbetet bedrivas så att frågan om den fortsatta beredskapslagringen kan un-

derstältas riksdagen vid 1976/77 års. riksmöte. Nu gällande lagringsprogram som omfattar sjuårsperioden 1970-1976, godkändes av 1969 års riksdag (prop. 1969:136, BeU 1969:66, 2LU 1969:86,

rskr 1969:375 och 1969:398). De för programmet uppsatta lagringsmålen skulle vara uppnådda vid ingången av år 1977. Denna tidsplan bedöms 1 allt väsentligt kunna hållas.

För kontinuitet mellan nu löpande oljelagringsprogram och ett motsvarande program för tiden därefter erfordras att ett nytt oljelagringsprogram kan påbörjas den I januari 1977. Riksdagen bör således cfter förslag från

regeringen kunna ta ställning till ett nytt oljelagringsprogram under sen-

hösten 1976. De sakkunniga har därför fått i uppdrag att senast under sommaren 1976 framlägga förslag till nytt oljelagringsprogram. De sakkunniga anmäler emellertid i skrivelse den 18 november 1975 tll regeringen att de först nyligen har kunnat igångsätta sitt arbete. Vidare anmäler de sakkunniga att de har att ta ställning till ett stort antal frågor och förslag, bl. a. sådana som kommer att behandlas av 1974 års försvarsutredning. De

sakkunniga bedömer det därför omöjligt att under sommaren 1976 lägga

fråm förslag till nytt oljelagringsprogram. De hemställer därför att nuvarande oljelagringsprogram förlängs med ett år enligt följande riktlinjer.

Enligt förordningen (1957:343) om oljelagring m. m. fastställer regeringen, enligt de grunder riksdagen har godkänt, den mängd olja som sammanlagt skall hällas i lager. I egenskap av tillsynsmyndighet åligger det ÖEF att före den 1 april varje år till regeringen lämna förslag rörande de mängder olja som skall hållas i lager under det nästkommande året. Sålunda har

regeringen genom beslut den 29 maj 1975 fastställt lagringsmålen för år

1976. Dessa lagringsmål har ÖEF enligt gällande bestämmelser fördelat på

de enskilda lagringsskyldiga. De sakkunniga anser att förlängningen bör ske så att de för år 1977 uppsatta lagringsmålen (liksom lagringsskyldigheten för förbrukare av råvaror för

framställning av stadsgas) uppnås i enlighet med den planering som nu gäller för innevarande program.

En förlängning av lagringsperioden 1970-1976 med ett år innebär sålunda att 1977 års lagringsmål kommer au kvarstå oförändrade även under år

1978. Detta torde medföra au den utbyggnad av oljelagringen som kan komma att beslutas. förskjutes ett år. De sakkunniga bedömer dock att konsekvenserna från beredskapssynpunkt inte torde vara större än att detta

förfarande kan accepteras. Vid oförändrade totala lagringsmål år 1978 jämfört med år 1977 bör de

enskilda lagringsskyldigas lagringsmängder omräknas med ledning av 1976 års basmingder. Däremot bör de kvantiteter som fr. o. m. ingången av år

1977 skall lagras i s. k. skyddade och lokaliserade utrymmen kvarstå oför-

ändrade under 1978 dvs. ej omfördelas mellan berörda lagringsskyldiga.

Under lagringsperioden 1970-1976 utgår vissa statliga lån till den skyddade och lokaliserade lagringen. Lånen utgår i form av förskott och kommer att slutligt regleras vid periodens utgång då den för lånen avsedda lagringen är fullföljd. En förlängning av innevarande lagringsperiod enligt ovan angivna principer kommer sålunda inte att påverka låneförhållandena.

Svenska petroleum institutet har redovisat beräknade kostnader för nu löpande oljelagringsprogram samt härför erforderlig finansiering. Enligt institutets kalkyler skulle behov föreligga att höja beredskapslagringsavgifterna under år 1976, vilket förutsätter regeringens medgivande. Skulle däremot även tiden för uttag av dessa avgifter utsträckas ytterligare ett år synes det vara möjligt att låta beredskapslagringsavgifterna under åren 1976 och

1977 utgå med lägre belopp än f.n. Enligt givna direktiv skall de sakkunniga särskilt studera och lägga synpunkter på de beräkningsprinciper som tillämpas vid fastställandet av de avgifter för beredskapslagring som uppbärs av Stiftelsen Petroleumindustriens Beredskapsfond. Med anledning härav vill de sakkunniga f.n. inte

ta ställning till de av Svenska petroleum institutet redovisade beräkningarna.

Efter remiss har virande i ärendet avgetts av överstyrelsen för ekonomiskt försvar, statens pris- och kartellnämnd, statens industriverk, Svenska petroleum institutet, 1974 års försvarsutredning och oljelagringsrådet.

Samtliga remissinstanser tillstyrker de sakkunnigas förslag om förlängning av nu löpande oljelagringsprogram med ett år.

4.1 Föredraganden

Skyldighet att beredskapslagra olja infördes redan år 1938. Riksdagen har genom en serie av beslut, senast vid 1969 års riksdag, fastställt riktlinjer

för beredskapslagring av olja innefattande bl. a. bestämmelser om produktslag och lagringsmål. De för det nu gällande programmet uppsatta lagringsmålen skall vara uppnådda vid ingången av år 1977. För att säkerställa erforderlig fortsatt utbyggnad av beredskapslagren av olja tillkallade min

företrädare den 15 april 1975 sakkunniga med uppgift att utreda frågan

om ett nytt oljelagringsprogram cfter år 1976.

De sakkunniga har att ta ställning till ett stort antal frågor och förslag, bl. a. sådana som kommer att behandlas av 1974 års försvarsutredning. De

sakkunniga föreslår att nuvarande oljelagringsprogram förlängs med ett år.

Detta skulle innebära att 1977 års lagringsmål kvarstår oförändrade även

under 1978 och att en fortsaut ytterligare utbyggnad av oljelagringen kan bli försenad ett år. Sedan år 1974 pågår parallellt med utbyggnad av lager enligt oljelagringsprogrammet en omfattande uppbyggnad i statens regi av

lager för råolja och oldningsoljor. Jag delar därför de sakkunnigas mening att en förlängning av oljelagringsprogrammet kan godtas från försörjningsberedskapssynpunkt. och förordar att en sådan förlängning görs enligt de sakkunnigas förslag.

Som de sakkunniga framhållit kommer nu gällande principer för statliga

lån, bereskapslagringsavgifter m. m. inte att påverkas av ett beslut om för-

längning.

5. Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom handelsdepariementet

upprättats förslag till

1. lag om skyldighet för näringsidkare att medverka vid lagring för för-

sörjningsberedskap,

2. lag om kriskoppling m. m.,

3. lag om ändring i lagen (1973:1216) om särskild beredskapsavgift för oljeprodukter.

Förslaget under 2. har upprättats 1 samråd med chefen för bostadsde-

partementet och förslaget under 3. i samråd med chefen för finansdepartementet.

6. Specialmotivering 6.1 Förslaget till lag omskyldighet för näringsidkare att medverka vid lagring för försörjningsberedskap 15

Som har anförts i den allmänna motiveringen (under 2.6.3) kan det ibland av särskilda skäl vara motiverat att lokalisera den statliga beredskapslagringen till företagen. Liksom hittills får man förutsätta att det i normalfallen träffas avtal på frivillig väg mellan ÖEF och de företag det här gäller om lagring och om sådana inköp från lagren som betingas av att varulagret måste förnyas. Det kan dock inte uteslutas att frivillig uppgörelse någon gång inte är möjlig att uppnå. Därför bör det finnas en möjlighet att ålägga vissa näringsidkare att upplåta befintligt lagerutrymme eller plats för uppförande av lager av sådan för folkförsörjningen viktig vara som staten håller i lager för att kunna utnyttjas när krig eller krigsfara råder eller när införseln till riket minskar av annan anledning. De varor som det här kan bli fråga om är endast sådana som ingår i det statliga programmet för beredskapslagring. För att en näringsidkare skall kunna åläggas sådan skyldighet som här avses fordras dock att hans förbrukning av den vara det gäller är av icke obetydlig omfattning. Näringsidkaren kan också åläggas att inköpa vara från de statliga lagren. Denna skyldighet bör dock inte gälla obegränsat utan endast i den utsträckning som är nödvändig för omsättningen av lagret.

Ett särskilt problem vid lagring som lokaliseras till företagen är att t. ex. vid utmätning eller konkurs hålla de av staten ägda varorna åtskilda från företagets egendom så att de inte dras in i utmätnings- eller konkursförfarandet. De rättsliga och praktiska frågor som äger samband härmed låter sig inte lösas i detta sammanhang, utan det får ankomma på ÖEF att i samband med lagringen beakta de risker av detta slag som kan uppstå och att på bästa sätt söka förebygga dem.

I andra stycket anges att det är regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer som kan meddela åläggande enligt första stycket.

2-3 §§

I dessa paragrafer ges föreskrifter angående ersättning till näringsidkare i fall som avses i I $. Det kan förutsättas att ÖEF och näringsidkarna i regel när avtal sluts kommer överens om de principer som skall tillämpas vid bestämmande av olika slag av ersättningar. Om tvist ändå skulle uppkomma om ersättningens storlek och den inte kan lösas på annat sätt får frågan, som framgår av 3 §, hänskjutas till avgörande av allmän domstol. Givetvis står det dock parterna fritt att i avtalet ta in en skiljeklausul av innebörd att eventuell tvist skall lösas enligt lagen (1929:145) om skiljemän m.m.

I dessa paragrafer ges bestämmelser om tillsynen över efterlevnaden av lagen och med stöd av lagen meddelade föreskrifter.

Enligt 4 § skall tillsynen utövas av myndighet som regeringen föreskriver.

Som tidigare har anförts förutsätts denna uppgift ankomma på ÖFEF.

För att kunna planera och fatta erforderliga bestut rörande lagringen måste tillsynsmyndigheten givetvis ha tillgång till uppgifter angående vilka företag som kan komma att beröras. Alla de uppgifter som kan komma att behövas

härför torde vara möjliga att införskaffa med stöd av lagen (1948:390) om skyldighet för näringsidkare m. fl. att biträda vid planläggningen av rikets

ckonomiska försvarsberedskap. Med hänsyn härtill har det inte ansetts behövligt med särskilda bestimmelser om uppgiftsskyldighet.

Det är självfallet av vikt att tillsynsmyndigheten har möjlighet att kontrollera att lagringen fullgörs på riktigt sätt och att de uppgifter som lämnas härom är korrekta. I 5 § föreskrivs därför att tillsynsmyndighet för inventering och besiktning skall få tillträde till lager som avses i lagen och att myndigheten skall få ta del av handlingar som rör lagringen.

I 6 8 ges tillsynsmyndighet möjlighet att utfärda behövliga förelägganden

i samband med tillsynen. Föreläggande kan förenas med vite.

En bestämmelse om tvstnadsplikt är intagen i 758.

85 Förslagets 8 § innehåller en ansvarsbestämmelse. Enligt första stycket kan böter eller fängelse i högst sex månader ådömas den som uppsåtligen eller av oaktsamhet, som inte är ringa, underlåter att följa föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.

I andra stycket har intagits en bestämmelse om att inte både straff och, vite skall kunna utdömas för samma gärning.

95 I denna paragraf regleras besvärsförfarandet. I den mån myndighet får regeringens uppdrag att fatta beslut, som avses i I $ skall sådana beslut kunna överklagas till regeringen. Mot annat beslut som myndighet har meddelat enligt lagen eller enligt föreskrifter som har utfärdats med stöd av lagen föres talan hos kammarrätt.

Om inte annat föreskrivs bör beslut lända till efterrättelse utan hinder av anförda besvär. En bestämmelse med detta innehåll har tagits in i tredje

stycket.

6.2 Förslaget till lag om kriskoppling m. m.

IS

I ransoneringslagsutredningens (RLU:s) betänkande ingår ewt förslag till kriskopplingslag. Förevarande paragraf har i stort utformats med RLU:s förslag som förebild. I paragrafens första stycke definieras begreppen central varmvattenberedning och kriskoppling. Vidare slås kravet fast att det vid

central varmvattenberedning skall finnas installerade kriskoppling eller an-

nan lämplig regleringsanordning med samma funktion som kriskoppling samt mätare som registrerar tillflödet av vatten till varmvattenberedare. Vissa anordningar med termostatreglering av varmvattenflödet kan vara

en sådan anordning som kan likställas med kriskoppling.

I andra stycket anges vissa undantag från lagens tillimpningsområde. Lagen gäller ej vid central varmvattenberedning för endast två bostadslägenheter. Därmed faller utanför lagens tillämpningsområde sådana tvåfa-

miljshus, i vilka finns installerade varmvattenberedare som betjänar husets båda lägenheter. Det bör här framhållas att enfamiljshusen redan genom utformningen av I $ är undantagna från lagens tillimpningsområde. Vidare

görs i andra stycket undantag för central varmvattenberedning för byggnad

som huvudsakligen är inrättad för industriändamål eller för hälso- och sjuk-

vård. Genom sistnämnda undantag blir lagen ej tillämplig på exempelvis

sjukhus. Andra stycket innehåller slutligen en bestämmelse som ger regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer möjlighet att i särskilda

fall besluta om undantag från första stycket.

2-4 5§

I dessa paragrafer ges bestämmelser för tillsynen över efterlevnaden av lagen och med stöd av lagen meddelade föreskrifter. I 2 § anges sålunda att regeringen kan utse tillsyvnsmyndighet. För att myndigheten skall kunna kontrollera att föreskrivna installationer har utförts måste den ha möjlighet att göra behövliga besiktningar. En bestämmelse om detta har tagits in

i 38.

I 4 ä ges tillsynsmyndighet möjlighet att utfärda behövliga förelägganden

i Samband med tillsynen.

4, BN

58 Förlsagets 5 § innehåller i första stycket en straffbestämmelse enligt vilken

brott mot 15 eller föreskrift som har meddelats enligt lagen kan straffas

med böter.

I 53 andra stycket har intagits en bestämmelse om att inte både straff

och vite skall kunna utdömas för samma gärning.

65 Enligt 6 § kan beslut av myndighet om föreläggande enligt 4 § överklagas till kammarrätt. Om inte annat föreskrivs bör dock beslut lända till efterrättelse utan hinder av anförda besvär. En bestämmelse med detta innehåll har tagits in i paragrafens andra stycke.

Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1977. För att installera ifrågavarande anordningar vid central varmvattenberedning i byggnad som fär-

digställts eller för vilken byggnadslov beviljats före den 1 januari 1977 har en tvåårig anpassningstid ansetts lämplig. Ikraftträdandebestämmelsen har därför utformats så att lagen beträffande nu avsedda byggnader skall träda i tillimpning först från och med den 1 januari 1979.

10 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 152

7. Hemställan

Med hänvisning ull vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen dels föreslår riksdagen att

1. antaga förslagen till a) lag om skyldighet för näringsidkare att medverka vid lagring för för-

sörjningsberedskap. b) lag om kriskoppling m. m., c) lag om ändring i lagen (1973:1216) om särskild beredskapsavgift för oljeprodukter, 2. godkänna de allmänna riktlinjer för fredskrislagring inom det petrokemiska varuområdet som jag har förordat.

3. godkänna att en rörlig kredit om 600 milj. kr. ställs till regeringens

förfogande för att användas till clearing för oljeprodukter. 4. godkänna att 1970-1976 års oljelagringsprogram förlängs med ett år. dels bereder riksdagen tillfälle att

5. ta del av vad jag har anfört i fråga om åtgärder i syfte att begränsa energiförbrukningen i kristid.

8¶Anslagsframställning för överstyrelsen för ekonomiskt försvar

(ÖEF)

ÖEF är central förvaltningsmyndighet för den ekonomiska försvarsberedskapen. ÖEF har till uppgift att samordna landets förberedelser på det

ckonomiska försvarets område. I den mån det inte ankommer på annan myndighet skall ÖEF också ombesörja att det totala försvarets behov av förnödenheter kan tillgodoses vid krig eller under utomordentliga, av krig eller krigsfara föranledda förhållanden.

ÖEF leds av en styrelse. Ledamöter i styrelsen är generaldirektören, tillika

styrelsens ordförande, och minst sex andra ledamöter, som regeringen utser

särskilt, samt två personalrepresentanter. Inom ÖEF finns en avdelning som omfattar en utredningsbyrå och en varubyrå samt en administrativ byrå, en affärsbyrå, en bränslebyrå och en informationssektion. Avdelningschefen

samordnar ÖEF:s olika planeringsfunktioner. Vid ÖEF finns vidare ett antal

provisoriskt inrättade organisatoriska enheter.

ÖEF tillhör de myndigheter som deltar i utrednings- och försöksverk-

samheten med programbudgetering inom statsförvaltningen. Följande programindelning gäller.

1. Livsmedel

bh . Beklädnad m. m.

m . Bränsle, drivmedel

BR - Sjukvård

Av . Kemiska produkter m. m.

OS . Metaller m. m.

NN . Övrigt

Enligt målsättningen för totalförsvaret skall detta bl. a. ha en sådan sam-

mansättning och beredskap, att det verkar fredsbevarande. För det ekonomiska försvaret gäller härvid att bidra till att trygga vår försörjning om vårt land helt eller delvis blir hänvisat till egna försörjningsresurser. Om Sverige utsätts för angrepp, skall det ekonomiska försvaret trygga folkförsörjningen i vidaste bemärkelse.

Det ekonomiska försvaret måste utgöra en mot övriga delar av totalförsvaret väl avvägd komponent. Det ekonomiska försvaret bidrar härigenom till totalförsvarets fredsbevarande uppgift genom att göra vår uttalade

föresats att bjuda motstånd mot angrepp eller motstå påtryckningar trovärdig.

Försörjningsberedskapen har avgörande betydelse för möjligheterna att

fullfölja den deklarerade neutralitetspolitiken och det är inte minst därför

som denna beredskap bör ägnas ökad uppmärksamhet.

Kriser i fredstid kan leda till att importen av för försörjningen väsentliga produkter helt eller delvis upphör. Det ekonomiska försvaret bör medverka till att konsekvenserna för svensk försörjning vid kriser av denna typ mildras. Fredssamhället och i första hand produktionsapparaten måste kunna hållas igång inte minst av sysselsättningsskäl.

Vad gäller försörjningsberedskapen krävs vidare att den skall vara så utformad, att Sveriges möjlighet att bevara och fullfölja sin neutralitet och alt trygga sin försörjning vid krig och kriser i omvärlden ter sig trovärdig. Återuppbyggnaden av samhället och befolkningens försörjning efter krig och kriser måste också uppmärksammas.

Det svenska näringslivets omvandling får konsekvenser för försörjningsberedskapen och för behovet av beredskapsåtgärder. Strukturförändringarna inom industrin har lett till allt färre och större produktionsenheter, ett ensidigare näringsliv och en mer specialinriktad produktion. Industrin har i växande grad blivit beroende av utländska marknader för att få avsättning för sina produkter och för tillförsel av halvfabrikat, komponenter och andra insatsvaror som behövs i produktionen. Företagen blir i ökad utsträckning internationaliserade genom investeringar i ett flertal länder. Det utländska ägarintresset inom den svenska industrin är betydande.

Handeln över gränserna med råvaror, halvfabrikat och färdigvaror expanderar. Sveriges import motsvarar 30 "5 av bruttonationalprodukten. Beroendet av utrikeshandeln har ökat under senare år. Därigenom har landet i stigande grad blivit sårbart för störningar i utrikeshandeln.

Genom transport- och lagerhanteringsteknikens framsteg har en betydande minskning av industrins lagerhållning ställd i relation till förbrukningen möjliggjorts utan att företagen bedömt riskerna för avbrott i varuförsörjningen som oacceptabla. Lageruthålligheten nedgick särskilt kraftigt under första delen av 1960-talet.

Nackdelarna från försörjningsberedskapssynpunkt av landets gentemot omvärlden öpnna ekonomi är t. v. av begränsad omfattning och berör ett fåtal varuområden. Behovet av beredskapslagring sammanhänger i stor utsträckning med avsaknad på viktiga råvaror inom landet. Endast i ett fåtal branscher aktualiseras frågan om att genom stödåtgärder möjliggöra en fortsatt produktion av varor inom landet.

Beträffande risken för fredskriser kan följande anföras. Oljekrisen vintern 1973-1974 visade hur sårbara de västliga industriländerna är för störningar i importen av väsentliga varor. Även om det knappast finns exempel på en vara med lika avgörande betydelse för samhällets funktion som energi, kan störningar i importen av andra varor såsom vissa kemiska produkter och metaller på kort sikt ge mycket allvarliga störningar i produktionen och sysselsättningen. Oljekrisen visade också för råvaruproducenterna tyngden i en samordnad aktion. Producentkarteller finns på vissa varuområden. Ansatser till nya kartellbildningar finns också. Eljest splittrade råvaruproducerande länder kan därmed komma att få ökade möjligheter att uppträda enade för gemensamma ekonomiska eller politiska syften. Flera viktiga råvaror utvinns i ett fåtal länder. Utvinning, bearbetning, förädling eller marknadsföring kontrolleras i flera fall av ett litet antal multinationella företag. Dessa omständigheter talar för att risken för avsiktliga störningar i den

internationella handeln med framför allt råvaror under överskådlig tid kan tendera att öka.

Näringslivets omvandling har i väsentliga avseenden inneburit betydande fördelar för samhället. Den långtgående internationella arbetsfördelningen har nedbringat produktionskostnaderna och medverkat till höjningen av levnadsstandarden. Förändringarna har dock inte enbart varit till fördel för

samhället. I och med en fortgående internationalisering har beroendet av

omvärlden kommit att öka. Borifall eller minskning av produktion inom

vissa industribranscher liksom nedgång i näringslivets lagerhållning ställer ökade krav på det ekonomiska försvaret, i första hand på behovet av beredskapslagring. Sådana åtgärder är nödvändiga för att skapa förtroende för

neutralitetspolitiken. Genom beredskapslagringen kan även produktion och

sysselsättning vidmakthållas om störningar inträffar i importen av viktiga råvaror. Beredskapslagring kan därmed ses som en naturlig förlängning av

den trygghetspolitik, som statsmakterna bedriver på andra områden.

8.1¶Programmet Livsmedel

Programmet Livsmedel omfattar frågor avseende handelsgödselmedel och bekämpningsmedel. Verksamheten består huvudsakligen av övergripande planering, företagsplanläggning och beredskapslagring. Planerings- och lag-

ringsverksamheten bedrivs i samråd med statens jordbruksnämnd (JN), som lämnar planeringsunderlag.

Vad gäller ekonomiskt försvar svarar JN för frågor avseende livsmedel,

fodermedel, utsäde och fettråvaror. För gödselmedel och råvaror härför samt

bekämpningsmedel svarar ÖEF.

Den målsättning för livsmedelsberedskapen, som tillämpas av JN vid

beredskapsplanering, är att försörjningen med livsmedel skall kunna klaras under en treårsperiod med fullständig avspärrning. Detta mål är helt avgörande för beredskapsåtgärder avseende gödselmedel och bekämpningsmedel.

Regeringen har i regleringsbrev för budgetåret 1975/76 angett, att verksamheten skall inriktas mot att genom lagringsberedskap och olika planeringsåtgärder främja försörjningsberedskapen inom programmet. I samband med lageromsättning inom programmet skall lagringsberedskapen an-

passas med hänsyn till de inhemska produktionsförutsättningarna och jord-

bruksteknikens utveckling. ÖEF:s verksamhet skall innefatta planering och beredskapslagring och i huvudsak ha samma omfattning som under de se-

naste åren. Inom ramen för tillgängliga medel anpassar ÖEF i samråd med

JN beredskapslagringen med hänsyn till de inhemska produktionsförutsätt-

ningarna och jordbruksteknikens utveckling.

ÖEF beräknar (1000-tal kr.)

lyHI:1 Lagring för beredskapsändamål 10 milj. kr. IX:8 Förrådsanläggningar m. m. 1.22 milj. kr.

8.1.1 Investeringar 8.1.1.1 Lagring för beredskapsändamål

De medel som står till förfogande för ÖEF:s lagring av växtskyddsmedel har endast räckt till att täcka en mindre del av ett första avspärrningsårs behov. Beträffande vissa grödor — inte minst sockerbetor — bedöms skördeutfallet i väsentlig grad sammanhänga med tillgången på bekämpningsmedel.

JN har till ÖEF överlämnat ett förslag till beredskapslagring av bekämpningsmedel. För att möjliggöra ett första steg i en förbättrad beredskap inom detta område föreslår ÖEF att fonden för beredskapslagring ökas med 10 milj. kr.

8.1.1.2 Förrådsanläggningar m. m.

I ÖEF:s förrådsbyar förvaras varor som har relativt hög omsättningstakt, behov av löpande tillsyn och krav på viss lagringsmiljö. De nuvarande utrymmena i förrådsbyarna räcker under innevarande budgetår och en del av nästkommande. Om lagringen av torrgods skall kunna ökas krävs tillskott av utrymmen i förrådsbyar. ÖEF planerar, att under budgetåret 1976/77 uppföra en förrådsby. Investeringskostnaden beräknas till 6 milj. kr. En femtedel kan överslagsmässigt hänföras till programmet Livsmedel. ÖEF begär för detta ändamål 1 200000 kr.

8.1.2 Driftkostnader

Pris- och löneomräkning på befintliga resurser har beräknats till 133 000 kr.

Driftkostnader för befintligt lager och bortfall av engångsanvisning medför ett ökat medelsbehov av 991000 kr.

ÖLEF begär 257 000 kr. avseende transport-, hanterings- och driftkostnader för föreslagen lagring av bekämpningsmedel.

8.2 Programmet Beklädnad m. m.

Programmet Beklädnad m. m. omfattar frågor rörande beklädnads-, övrig

textil- och lädervaror. Verksamheten består huvudsakligen av övergripande planering. företagsplanläggning, lagring och samordning. Häri ingår prövning av ansökningar om avskrivningslån och kreditgarantier till teko-, sko- och garveriindustrier och samråd med andra myndigheter i fråga om särskilt

stöd till skoindustrin.

ÖEF har beräknat behoven av produktionskapacitet och beredskapslagring med utgångspunkt från de riktlinjer för uthållighet och standard som angivits

av försörjningsberedskapsutredningen och i prop. 1972:127. Civilbefolkningens, försvarsmaktens och övriga myndigheters behov under tre års partiell avspärrning dimensionerar kraven på tillverkningskapacitet medan motsvarande behov under två år dimensionerar beredskapslagringens omfattning.

ÖEF beräknar (1 000-tal kr.) 1975/76 1976/77

Drift- Investe- Drift- Investekostnad ring! kostnad ring!

Övergripande planering 270 = 741 -

Företagsplanläggning inkl. avskrivningslän 238 10 000 397 15 000 Förluster p. g. a. kreditgarantier 500 - 500 - Samarbetsprojekt Sko-

I Lån till teko-, sko- och garveriindustrier 10 milj. kr. (1975/76). 15 milj. kr. (1976/771. YHET Lagring för bercdskapsändamål 19 milj. kr. IX:8 Förrådsanläggningar m. m. 6,0 milj. kr.

8.2.1 Investeringar 8.2.1.1 Lån till teko-, sko- och garveriindustrier

Från anslaget bestrids kostnader för amorterings- och räntefria lån som av beredskapsskäl lämnas till teko-, sko- och garveriindustrierna (prop. 1972:127, FöU 1972:25, rskr 1972:325). Lån beviljas enligt särskilda av Kungl. Muauj:t den 15 december 1972 meddelade föreskrifter.

Riksdagen har beviljat en investeringsram för avskrivningslån till tcko-, sko- och garvertindustrier samt inom denna ram beviljat investeringsanslag.

ÖEF äger vidare bevilja lånegarantier.

Hittills har ÖEF vid utgången av budgetåret 1974/75 träffat eller förhandlat om avtal avseende avskrivningslån på sammanlagt ca 95 milj. kr. och beviljat lånegarantier på ca 28 milj. kr. Med kostnadsstegringar under åren 1975 och 1976 inräknade bedömer ÖEF behovet av avskrivningslån till sammanlagt 165 milj. kr. Investeringsramen behöver sålunda höjas med 45 milj. kr. Ramen för kreditgarantier behöver höjas med 22,5 milj. kr. till sammanlagt 82.5 milj. kr. Förhandlingar om de avtal om avskrivningslån och kreditgarantier, som blir möjliga genom föreslagna ramhöjningar, kan till stor del genomföras under budgetåret 1976/77. Utbetalningar från investeringsanslag förutses utsträckas över en tidsperiod av tre budgetår, och 1976/77 omfatta 15 milj. kr.

8.2.1.2 Lagring för beredskapsändamål

Textilindustrin är beroende av tillförsel från utlandet av fibrer och garner. ÖEF har avsevärda lager av fibrer, medan däremot lagren av garner är begränsade. ÖEF har upprättat en plan för lagring för fredskrissituationer. För att i en sådan situation kunna hålla produktion och sysselsättning uppe i väverier m. m. bör i första hand syntetiska garner anskaffas. Varuinvesteringen budgetåret 1976/77 föreslås uppgå till 5 milj. kr.

Som en viktig del i stödet till tekoindustrin ingår samordningen av den statliga upphandlingen av uniformsväv och därmed sammanhängande buffertlagring. Denna långsiktiga, produktionsutjämnande beställningsverksamhet är en väsentlig förutsättning för genomförandet av den modernisering av maskinparken och byggnadsbeståndet som åsyftas med investeringsstödet. ÖEF:s samordningsmöjligheter och buffertlager avser för närvarande endast de statliga myndigheterna. I prop. 1972:127 uttalade departementschefen bl. a. att det är angeläget att den kommunala upphandlingen av textilvaror samordnas på samma sätt som den statliga anskaffningen av sådana varor. En betydande utvidgning av ÖEF:s beställningsbas skulle uppnås, om även de kommunala myndigheternas upphandling på beklädnadsområdet kan inlemmas i samordningssystemet. Ett sådant samarbete med ÖEF måste ske inom ramen för affärsmässighetens krav, varvid de av försörjningsberedskapsskäl föranledda merkostnaderna måste bestridas

av staten. ÖEF föreslår att ett buffertlager av främst sjukhustextilier för den kommunala sektorn byggs upp. Bulfertlagret bör motsvara den genomsnittliga förbrukningen under ett år och omfatta väv för sjukhusklider, lak-

ansväv samt frottéväv m. m. Investeringen för anskaffning av ett sådant lager beräknas till omkring 30 milj. kr. Uppbyggnaden av lagret föreslås

ske under en treårsperiod. För budgetåret 1976/77 erfordras 10 mili. kr.

I syfte att ytterligare öka basen för ÖEF:s beställningsverksamhet bör svenska varor av detta stag kunna utnyttjas i samband med katastrofhjälp.

Möjligheterna att upprätthålla en godtagbar inhemsk produktionskapacitet i fråga om tekovaror förbättras härigenom. Ett buffertlager med 100 000 st. katastroffiltar bör inrättas. Varuinvesteringen uppgår till 4 milj. kr. och

bör genomföras budgetåret 1976/77.

För en planmässig fortsatt anskaffning av fredskrislager inom Programmet

Beklädnad m. m. under budgetåret 1977/78 behöver ÖEF ett beställnings-

bemyndigande på 10 milj. kr.

8.2.1.3 Förrådsanläggningar m. m.

En femtedel av den förrådsby som tagits upp under punkten 8.1.1.2 i det föregående kan överslagsmässigt hänföras till Programmet Beklädnad m. m. ÖEF begär för detta ändamål 1 200 000 kr. För utökad lagring av

teko-varor i enlighet med riksdagens beslut med åtgärder för försörjningsberedskapen på beklädnadsområdet m. m. (prop. 1975/76:57, NU 1975/76:15, rskr 1975/76:107) bör ytterligare förråd uppföras i anslutning till befintliga förrådsbyar. Härför behövs 4 800 000 kr.

8.2.2¶Drifikostnader

Pris- och löneomräkning på befintliga resurser har beräknats till 421 600

kr.

Driftkostnader för befintligt lager och bortfall av engångsanvisningar med-

för ett ökat medeisbehov av 5 731 000 kr.

Med hänsyn till den snabba förändring, som tekobranschen undergår, den stora betydelse varuområdet har för folkförsörjningen och statens kraftiga ekonomiska engagemang i branschen, behöver ÖEF:s utrednings- och

planläggningskapacitet på området förstärkas. För att lösa dessa uppgifter

begärs två handläggare.

Med hänsyn till behovet av information för ransoneringssystemet, kraven på produktion och lagring m. m. föreslår ÖEF att en ny s.k. garderobsinventering genomförs. Kostnaderna härför uppgår till 120000 kr.

Transport-, hanterings- och driftkostnader för inköp av systetiska gar-

ner och filtar samt buffertlagring av sjukhustextilier, för vilket investerings-

medel yrkas uppgår till 1 940 000 kr. I dessa inkluderas 1 500 000 kr., vilka

yrkas för att bestrida omsättningskostnader för buffenlager av sjukhustex-

tilier då det förutsättes. att försäljningspriserna till landsting och primir-

kommuner anpassas till de priser. som kan ha offererats vederbörande för

samma eller liknande artiklar av utländsk tillverkning. Tvångsvis beställning

av dyrare varor från buffertlagret torde inte kunna åläggas icke statliga be-

ställare. ÖEF beräknar de årliga förlusterna till 15 ”., av lagerinvesteringen. Transport-, hanterings- och driftkostnader föranledda av riksdagens beslut med åtgärder för försörjningsberedskapen på beklädnadsområdet m. m.

(prop. 1975/76:57. NU 1975/76:15, rskr 1975/76:107) beräknas till 1761 000

kr.

För täckande av förluster på grund av lånegarantier föreslås för budgetåret

1976/77 ett oförändrat belopp om 500 000 kr. Hittills har medel inte behövt

tas I anspråk för detta ändamål.

För att i ökad utsträckning kunna stödja strävanden till samarbete inom

skoindustrin begär ÖEF ytterligare 100000 kr.

8.3¶Programmet Bränsle, drivmedel

Programmet Bränsle, drivmedel omfattar frågor avseende ved, torv, kol, petroleumprodukter samt förädling, lagring och distribution av sådana produkter. Verksamheten består huvudsakligen av övergripande planering (bl. a. ransoneringsförberedelser), företagsplanläggning, beredskapslagring och samordning.

Dc av regeringen angivna målen för oljelagringen är tillräckligt konkreta

för att direkt kunna tillämpas av ÖEF. På detta område är det ÖEF:s strävan

att utbyggnaden av lagringsanläggningarna skall ske, så att lagringsmålen nås vid av regeringen angivna tider. De lagringsmål för avspärrning och

krigssituationer, Som uppsatts, bygger på förutsättningen att snabbt verkande konsumtionsbegränsade åtgärder kan vidtas. Mot denna bakgrund fäster ÖEF stort avseende vid att nå en god ransoneringsberedskap.

Vad gäller koks har ÖEF satt upp ett lagringsmål, som innebär att behovet av koks för vissa processer i vilka det av tekniska skäl inte kan ersättas med olja, skall kunna tillgodoses under en viss tid. Målet överensstämmer

med vad 1968 års oljelagringskommitté förordade. Lagringsskyldighet för säljare och förbrukare föreligger inte i fråga om flygdrivmedel. Lagring för

den civila flygfarten sker i ÖEF:s regi. ÖEF har med skrivelse den 28 augusti

1973 redovisat en reviderad plan för fortsatt utbyggnad av beredskapslagren

av flygdrivmedel. Denna plan följs av ÖEF. I övrigt är det ÖEF:s mål att

nödvändig försörjning med drivmedel, bränsle och smörjmedel skall tryggas under avspärrnings- och krigssituationer samt under fredskriser.

ÖEF beräknar (1 000-tal kr.)

Därav från Oljelagringsfonden 8,2 milj. kr. (1975/76). 18,5 milj. kr. 1976/77). Lån till utbyggnad av oljelagringen 11,5 milj. kr. (1975/76), 5,8 milj. kr. (1976/77) VIIT:1 Lagring för beredskapsändamäl 10 milj. kr. (1975/76), 277,4 milj. kr. (1976/77) varav från Oljelagringsfonden 215 milj. kr. 1X:8 Förrådsanläggningar m. m. 70,4 milj. kr. (1975/76) varav från Oljelagringsfonden 60 milj. kr., 43.0 milj. kr. (1976/77) varav från Oljelagringsfonden 30 milj. kr.

8.3.1 Investeringar

8.3.1.1 Lån till utbyggnad av oljelagringen

Efter förslag av Kungl. Maj:t godkände 1969 års riksdag riktlinjer för utbyggnad av beredskapslagringen av olja under sjuårsperioden 1970-1976

(prop. 1969:136, BeU 66, LU 86, rskr 398 och 375). De fastställda riktlinjerna innefattar förutom ett program för en totalt sett ökad lagring av de produkter, som tidigare lagrats, dvs. bensin, fotogen, motorbrännolja och eldningsolja, även gasol. Vissa mängder av de lagrade produkterna skall förvaras i skyddade eller särskilt lokaliserade anläggningar. Till finansieringen av kostnaderna för denna lagring skall staten bidra med ca 11,5 milj. kr. för år. Bidraget, som avser merkostnaderna för skyddad och lokaliserad lagring,

skall utgå i form av ränte- och amorteringsfria lån till de lagringsskyldiga.

Med beaktande av behållningen på investeringsanslaget vid budgetårets ingång hemställer ÖEF att ett anslag på 5,8 milj. kr. anvisas budgetåret

1976/77.

8.3.1.2¶Lagring för beredskapsändamål

Genom ÖEF:s försorg beredskapslagras flygdrivmedel för den civila luft-

farten. Denna lagring sker bl. a. i mindre cisterner vid några flygfält. Hittills har ett 60-tal av planerade mer än 100 cisterner utförts. För uppfyllnad

av aktuella cisterner behövs budgetåret 1976/77 1400 000 kr. En skyddad

statlig lagringsanläggning för gasol som ingår i det av 1969 års riksdag fast-

ställda oljelagringsprogrammet 1970-1976 beräknas bli färdigställd vid års-

skiftet 1976/77. För inköp av varor för anläggningen behövs budgetåret 1976/77 16 000 000 kr. För anskaffning av koks begär ÖEF 45 000 000 kr.

För uppfyllnad av lagringsanläggningar för eldningsolja i enlighet med beslut av 1974 års riksdag (prop. 1974:85, FöU 1974:17, rskr 1974:142) erfordras budgetåret 1976/77 215 milj. kr. vilka avses rekvireras från Oljelagringsfonden. Anläggningarna är belägna i Stockholm (2 st.), Norrköping, Piteå (2 st.) och Karlshamn och har en sammanlagd kapacitet av 730 000 m".

8.3.1.3 Förrådsanläggningar m. m.

För en påbörjad lagringsanläggning för flygdrivmedel beräknas medelsförbrukningen 1976/77 av ÖEF till 6 060 000 kr. För den utökade gasolanläggningen beräknas medelsförbrukningen till 5 500 000 kr.

I samband med omsättning av varor försöker ÖEF utnyttja tillfället att rationalisera formen för lagring. Vid lageromsättning inom programmet frigörs medel, vilka avses användas för anskaffning av lättkoks. För att förenkla och förbilliga den framtida hanteringen av detta koksparti, bör ett särskilt kokslagerhus uppföras till en kostnad av 500 000 kr. Utbyggnaden av fältledningsförråd bör fortsätta. En mindre förrådsenhet med fältledningsmaterial för kringgångstransporter bör uppföras budgetåret 1976/77. Förråd inklusive materiel är kostnadsberäknat till 800 000 kr. För anskaffning av ett upplag för koks behövs 150 000 kr.

För förvärv av dispositionsrätter till bergrumsanläggningar, enligt beslut om lagring av eldningsolja av 1974 års riksdag behövs budgetåret 1976/77 18 450 000 kr. För påbörjade lagringsanläggningar för råolja erfordras 30 000 000 kr. Medel för dessa ändamål avses rekvireras från Oljelagringsfonden.

8.3.2 Drifikostnader

Pris- och löneomräkning har beräknats till 975 000 kr.

Driftkostnaderna för befintligt lager och bortfall av engångsanvisning medför ett ökat medelsbehov av 1473 000 kr.

Under budgetåret 1974/75 tillfördes ÖEF medel för en handläggare, avsedd som förstärkning av utredningskapaciteten i samband med långsiktsplaneringen. Regeringen har medgivit, att överskridande får ske för att täcka kostnaderna för denna handläggartjänst under halva budgetåret 1975/76. Handläggaren representerar en erforderlig förstärkning för fortsatt planerings- och utredningsverksamhet, besvarande av remisser m. m. Medel för handläggartjänsten bör tillföras.

Transport-, hanterings- och driftkostnader m. m., för vilket irivesterings-

medel begärts, beräknar ÖEF till 7485 000 kr.

8.4 Programmet Sjukvård

Programmet omfattar frågor rörande sjukvårds- och läkemedelsförnödenheter, förbandsartiklar och kirurgiska instrument. Verksamheten består huvudsakligen av övergripande planering, företagsplanläggning, lagring och samordning. Planerings- och lagringsverksamheten sker i samråd med so-

cialstyrelsen.

Socialstyrelsen anskaffar materiel och utrustning som behövs för att upp-

rätta och iordningställa beredskapssjukhusen medan ÖEF efter förslag från

socialstyrelsen anskaffar och lagrar läkemedel, läkemedelsråvaror och vissa sjukvårdsförnödenheter som röntgenfotomatericl, förbandsgas m. m. samt saneringsmedel. Kostnaderna för den del av beredskapslagringen, som kom-

mer på ÖEF, bestrids av medel som disponeras av ÖEF. ÖEF gör fram-

ställning till regeringen om erforderliga medel. Lagringen sker på grund

av behovsutredningar och försörjningsplaner, som utförs av socialstyrelsen i samråd med bl. a. ÖEF. Verksamheten inom programmet inriktas mot att genom lagringsberedskap och genom olika planeringsåtgärder främja för-

sörjningsberedskapen inom programmet. Lagringsberedskapen skall anpassas med hänsyn till de inhemska produktionsförutsättningarna och sjukvårdens utveckling.

Lagring av sjukvårdsförnödenheter och läkemedel m. m. genomförs för

de varuslag, som socialstyrelsen bestämmer. Åtgärderna syftar i första hand till att tillgodose behovet i krigssituationer samt till att täcka en starkt ned-

skuren förbrukning av de varor som behövs för folkförsörjningen under ett års avspärrning.

ÖEF beräknar (1 000-tal kr.)

!VIH1:1 Lagring för beredskapsändamål 8 milj. kr. (1975/76), 30 milj. kr. (1976/77) IX:8 Förrådsanläggningar m. m. 1.2 milj. kr. (1976/77)

8.4.1 Investeringar 8.4.1.1 Lagring för beredskapsändamål

Läkemedelsförsörjningen bygger i mycket stor utsträckning på en internationell specialisering. Produktionen vid företagen inom landet har stor kapacitet men en ensidig inriktning. Den svenska förbrukningen av läkemedel bygger värdemiässigt till omkring 50 ", på utländska farmaceutiska specialiteter. Tillverkarnas, distributörernas och statens lager av läkemedel o.d. är mycket begränsade. Med hänsyn till sjukvårdssektorns betydelse

för samhället anser ÖEF, att en väsentlig förstärkning av beredskapslagren

bör ske. För budgetåret 1976/77 bör anskaffning ske för 30000 000 kr.

För att en planmässig fortsatt utbyggnad av beredskapslagren av läkemedel 0. d. skall kunna ske under budgetåret 1977/78 önskar ÖEF under budgetåret 1976/77 vidta vissa förberedelser. För dessa åtgärder erfordras ett beställningsbemyndigande på 20000 000 kr.

8.4.1.2 Förrådsanläggningar m. m.

En femtedel av den förrådsby som tagits upp under punkten 8.1.1.2 i det föregående kan överslagsmässigt hänföras till programmet Sjukvård.

ÖEF begär för detta ändamål 1 200 000 kr.

8.4.2 Drifikostnader

Pris- och löneomräkning har beräknats till 72 000 kr.

Driftkostnader för befintligt lager och bortfall av engångsanvisning medför ett ökat medelsbehov av 2365 000 kr.

ÖEF planerar för en kraftig ökning av lagringen av läkemedel o. d. Produkt- och produktionsförändring sker ofta på läkemedelsområdet. För att lageruppbyggnaden skall komma att avse de rätta varorna och för att omsättningen av lagren skall kunna ske på ett sätt, som begränsar lagringsförlusterna, behöver utvecklingen av förbrukning och tillverkning av läkemedel noggrant följas. För att dessutom kunna hålla företagsplanläggningen på en hög nivå samt studera frågor om ersättningsprodukter föreslår ÖEF att ytterligare handläggare motsvarande ett och ett halvt manår tillförs programmet.

För främst transport-, hanterings- och driftkostnader vid ökning av lä-

kemedelslagringen yrkar ÖEF 812000 kr.

8.5 Programmet Kemiska produkter m. m.

Programmet omfattar frågor avseende mineraler andra än metaller, trävaror, massa, papp och papper, grafiska produkter, petroleumprodukter, gummi- och plastvaror samt övriga kemiska produkter. Verksamheten består

huvudsakligen av övergripande planering, företagsplanläggning och beredskapslagring.

Försörjningen av de varor, som är hänförliga till detta program, skall

tryggas genom plankiggningsåtgärder, ransoneringsförberedelser och lagring i sådan omfattning, att befolkningens och totalförsvarets nödvändiga behov

under såväl fredskriser som avspärrnings- och krigsförhållanden kan till-

godoses till den standard och uthållighet, som stämmer överens med de allmänna riktlinjer, som regeringen har angett härför.

ÖEF beräknar (1: 000-tal kr.

VIII: 1 Lagring för beredskapsändamål 13.5 milj. kr. (1975/76), 56.4 milj. kr. (1976/77). IX:8 Förrådsanläggningar m.m. 225 milj. kr. (1975/76), 2,2 milj. kr. (1976/77).

8.5.1 Investeringar

8.5.1.1 Lagring för beredskapsändamål

Huvuddelen av den kemiska industrin är mycket beroende av tillförsel utifrån av råvaror och andra insatsvaror. För att förbättra förutsättningarna att med bibehållen produktion och sysselsättning stå emot störningar i tillförseln av kemiska produkter föreslår ÖEF att lagren av petrokemikalier och av naturgummi förstärks. Detta är särskilt angeläget med hänsyn till den kemiska industrins nyckelroll som underleverantör till övriga branscher. För budgetåret 1976/77 behövs 51 400 000 kr., varav 40 000 000 kr. avses för anskaffning av petrokemikalier och 11400 000 kr. för anskaffning av naturgummi.

För att en planmässig fortsatt anskaffning av fredskrislager skall kunna ske under budgetåret 1977/78 önskar ÖEF under budgetåret 1976/77 vidta

vissa förberedelser. För dessa åtgärder erfordras ett beställningsbemyndi-

gande på 20 000 000 kr.

Produktionen av dagstidningar är starkt beroende av tillförsel utifrån av viktiga insatsvaror. Tidningarnas lager av olika sådana varor svarar mot förbrukningen under en tid mellan fem och 15 veckor. Ett beredskapslager

av fotosättpapper, litografisk film, offsetplåtar m. m. bör anskaffas. För en

uthållighet på omkring 15 veckor behövs en lagerinvestering på 5 000 000

kr.

8.5.1.2¶Förrådsanläggningar m. m.

En femtedel av den förrådsby som tagits upp under punkten 8.1.1.2 i det föregående kan överslagsmässigt hänföras till programmet Kemiska pro-

dukter m. m. ÖEF begär för detta ändamål 1 200 000 kr. Under anslagsåret

kommer två lager av koksalt att omsättas. De nya lagren bör läggas i särskilda förråd för bulkvaror. Förråden, som rymmer 16 000 ton vardera, är endast stora emballage för den förpackade varan. Med bulklagring kan hanterings-

och lagringskostnaderna starkt begränsas. För anskaffning av bulkförråd för koksalt behövs budgetåret 1976/77 19000 000 kr.

8.5.2¶Drifikostnader

Pris- och löneomräkning har beräknats till 523 000 kr. Driftkostnader för befintliga lager och bortfall av engångsanvisning medför ett ökat medelsbehov av 2891 000 kr.

På kemikalieområdet sker en snabb produkt- och produktionsförändring. Detta gäller särskilt de kemikalier, som har petroleumbas. Risken för framtida störningar i tillförseln av petrokemikalier torde vidare få bedömas som

förhållandevis stor. Erfarenheten visar att sådana störningar snabbt medför

kännbara konsekvenser för samhället. Med hänsyn till behovet av aktuell

information och av aktuell planläggning föreslår ÖEF att programmet tillförs

handläggare motsvarande fyra och ett halvt manår samt ett bilräde. Totalt

erfordras härför 520 000 kr.

För de varor för vilka investeringsmedel yrkats uppstår transport-, hanterings- och driftkostnader till ett sammanlagt belopp av 2003 000 kr.

8.6¶Programmet Metaller m. m.

Programmet Metaller m. m. omfattar frågor avseende malmer, järn och

stål och andra metaller samt verkstadsprodukter. Verksamheten består huvudsakligen av övergripande planering, företagsplanläggning och beredskapslagring. Till detta program hänförs även hjälpförnödenheter för gruv-, stål-, metalloch verkstadsindustri, eftersom försörjningsplanläggningen beträffande des-

sa förnödenheter har ett mycket nära samband med beredskapsplanläggning för malmer, metaller och verkstadsprodukter. Utveckling av gengasverk bör föras över till programmet Bränsle, drivmedel.

Försörjningen med de varor, som är hänförliga till detta program, skall

tryggas genom planläggning, ransoneringsförberedelser och beredskapslag-

ring i sådan omfattning, att befolkningens och totalförsvarets nödvändiga behov under såväl fredskriser som avspärrnings- och krigsförhållanden kan tillgodoses till den standard och uthållighet, som stämmer överens med de allmänna riktlinjer som regeringen angett härför.

ÖEF beräknar (1 000-1a] kra

IVT: Lagring för beredskapsändamål 8.5 milj. kr. (1975/76), 78,5 milj. kr. (1976/77Y IX:8 Förrådsanläggningar m.m. 4.35 milj. kr. (1975/76), 3,9 milj. kr. (1976/77).

8.6.1 Investeringar 8.6.1.1 Lagring för beredskapsändamål

Stål-. metall- och verkstadsindustrin är beroende av tillförsel utifrån av råvaror och andra insatsvaror. För att förbättra förutsättningarna att med bibehållen produktion och sysselsättning stå emot störningar i tillförseln av malmer och metaller, bl. a. för legeringsindamål, bör lagringen av sådana

produkter förstärkas. Budgetåret 1976/77 bör anskaffning ske för 68 500 000

kr. För att en planmässig fortsatt anskaffning skall kunna ske under bud-

getåret 1977/78, önskar ÖEF under budgetåret 1976/77 vidta vissa förbe-

redelser. För dessa åtgärder erfordras ew beställningsbemyndigande på

35 000 000 kr.

I stål- och metallverkens ugnar används olika eldfasta material. För vissa

av de leror m. m. som används är importbervendet stort och företagens

lager av produkterna är små. En begränsad inhemsk tillverkning kan dock

för vissa produkter tas upp efter en omställningsperiod på innemot ett halvt

år. För att öka förutsättningarna att under en sådan övergångstid hålla viktig produktion igång i samband med en avspärrnings- eller krigssituation, bör

under budgetåret 1976/77 eu beredskapslager för 5 000 000 kr. anskaffas.

Den inhemska produktionen av vissa typer av torrbatterier upphör. En viss förstärkning av lagret av färdiga batterier bör därför ske. För att tillverkning av dessa typer av batterier skall kunna ske inom landet i en avspärrnings- eller krigssituation, behöver lagret av komponenter m. m. an- 11 Riksdagen 1975176. I samt. Nr 152

passas till de förändrade produkuonsförutsättningarna. Vidare behöver utgångsvaror för tillverkning av transistorer och andra elektronikkomponenter anskaffas. För att tillgodose dessa behov behövs budgetåret 1976/77

5 000 000 kr.

8.6.1.2 Förrådsanliggningar m. m.

Utöver 10 000 ton aluminiumoxid ingår i lageruppbyggnaden under bud-

getåret 1976/77 omkring 20000 ton andra malmer och metaller. För dessa

varor behövs lagringsupplag. För anskaffning av upplag behövs budgetåret

1976/77 200 000 kr.

I den nu pågående lageruppbyggnaden ingår bl. a. aluminiumoxid. För att denna skall kunna hanteras och lagras på ett rationellt sätt, behövs spe-

cialförråd. För ytterligare kostnader i samband med anskaffning av ett spe-

cialförråd behövs bucdgetäret 1976/77 2 500 000 kr.

En femtedel av den förrådsby som tagits upp under punkten 8.1.1.2 i det föregående kan överslagsmässigt hänföras till programmet Metaller

m. m. ÖEF begär för detta ändamål 1 200 000 kr.

8.6.2 Driftkostnader

Pris- och löneomräkning har beräknats till 295 000 kr. Driftkostnader för befintliga lager och bortfall av engångsanvisning medför ett ökat medelsbehov av I 476 000 kr.

Kunskaps- och planeringstäget för flera viktiga områden inom programmet är dåligt. De områden, där läget i första hand bör förbättras, är verkstadsprodukter, reservdelar och komponenter samt hjälpförnödenheter. Med hänsyn till områdets betydelse föreslår ÖEF att programmet tillförs fyra handläggare och ett biträde.

Handläggarna avses användas för upprättande av försörjningsplaner på områden, där sådana nu saknas. Befintliga försörjningsplaner avses ses över.

När kunskapsläget förbättrats, skall handläggarna sättas in i arbetet med

företagsplanläggning, produktionsplaner och lagringsplaner. Insatser kan också göras för att förbättra ransonerings- och regleringssystem.

Transport-, hanterings- och driftskostnader för de varor för vilka investeringsmedel yrkats beräknas till 2273 000 kr.

8.7. Programmet Övrigt

Programmet innefattar delprogrammen Tjänster, Information och utbildning, Ledning och samordning av långsiktsplaneringen, Informationsbehandling samt Ledning och administration.

8.7.1 fLjänster

Delprogrammet omfattar frågor rörande handels- och distributionsföretag,

serviceföretag, bank- och försäkringsväsendet m. m., som inte kan hänföras till något av programmen 1-6. Verksamheten består huvudsakligen av över-

gripande planering, företagsplanläggning och samordning.

I regleringsbrev för budgetåret 1975/76 anger regeringen, att delprogrammet skall inriktas mot att nå sådan funkvionssäkerhet i en försörjningskris, att totalförsvaret kan ges stöd och att samhällets viktigare funktioner kan vidmakthållas. Omfattningen av planeringen skall begränsas ull särskilt betydelsefulla områden.

De av ÖEF tillämpade målen för delprogrammet innebär att behoven

av viktigare tjänste- och distributionsverksamheter skall kunna tillgodoses i avspärrnings--och krigssituationer. För att möjliggöra detta utfärdar ÖEF anvisningar för planläggning och genomför själv planläggning. ÖEF utfärdar

vidare anvisningar för planläggning av undanförsel och förstöring.

ÖEF beräknar (1000-tal kr.)

1975/76 1976/77

8.7.1.1 Driftkostnader

Pris- och löneomräkning har beräknats till 28 000 kr.

För att aktualisera planläggninger. för handelsföretag m. m. samt för utredningar om de tekniska förutsättningarna för undanförsel och förstöring behövs ett resurstillskott av 25 000 kr.

8.1.2 Information och utbildning

Delprogrammet inriktas främst mot att skapa informationsberedskap inför olika slag av försörjningskriser och övning av verksamheten inför olika krissituationer. Verksamheten syftar till att ge information om det ekonomiska försvarets

mål och medel samt att påverka anställd personal, krigsplacerad personal,

näringsliv, frivilliga försvarsorganisationer, skolor, bildningsförbund, mass-

medier och opinionsbildare på ett sådant sätt att den ekonomiska beredskapen främjas.

Informationen är främst riktad till utomstående och överförs genom pub-

likationer, bildserier och utställningar. ÖEF medverkar vidare i beredskaps-

och försörjningskonferenser, kurser och övningar inom totalförsvaret.

Utbildningen avser anställd personal och krigsplacerad personal. I stor utsträckning anlitas de personalutbildningsmöjligheter, som olika statliga

och andra organ erbjuder. I någon mån anordnas inomverksutbildning.

ÖEF beräknar (1 000-tat kr.)

1975/76 1976/77

8.7.2.1 Driftkostnader

Pris- och löneomräkning har beräknats till 119 000 kr.

Myndigheters och organisationers önskemål om information om det ekonomiska försvaret och önskemål om medverkan från det ekonomiska försvaret i kurser och konferenser kan inte tillgodoses i tillräcklig utsträckning. ÖEF bör därför tillföras 25 000 kr. för verksamhet avseende publikationstryck och resor.

8.7.3 Ledning och samordning av långsiktsplanering

Inom delprogrammet bedrivs en utveckling av ett system för långsiktsplanering för det ekonomiska försvaret samt utarbetas olika slag av långstiktisplaner.

Regeringen har genom en följd av beslut angett mål och uppgifter för ÖEF:s verksamhet inom delprogrammet.

Kungl. Maj:t uppdrog den 21 juli 1972 åt ÖEF att i samarbete med berörda myndigheter fortsätta utvecklingen av ett system för långsiktsplanering inom det ekonomiska försvaret. ÖEF överlämnade den 29 juni 1973 en rapport i vilken redovisades resultatet av studierna.

Kungl. Maj:t uppdrog vidare den 23 november 1973 åt ÖEF att i samråd med berörda myndigheter t. v. bedriva försök med långsiktsplanering inom det ekonomiska försvaret. Chefen för handelsdepartementet utfärdade samma dag anvisningar för försök med långsiktsplanering inom det ekonomiska försvaret. Kompletterande anvisningar utfärdades den 28 juni 1974.

Den 31 oktober 1974 inlämnade ÖEF till Kungl. Maj:t en perspektivstudie,

| 165

del I, utgörande en redovisning av den första av perspektivstudiernas två faser avseende det ekonomiska försvarets utveckling efter år 1977.

Chefen för handelsdepartementet utfärdade slutligen den 10 februari 1975 anvisningar för perspektivstudiearbetets fas 2. ÖEF skall senast den 1 november 1975 till regeringen överlämna perspektivstudie, del 2, för det ekonomiska försvaret.

Under första halvåret 1976 kommer programplanering för det ekonomiska försvaret att ske.

ÖEF beräknar (1 000-tal kr.)

1975/76 1976/77

Drift- . Drift-

8.7.3.1 Driftkostnader

Pris- och löneomräkningar har beräknats till 70 000 kr.

Den typ av långsiktsplanering, som f.n. tillämpas på det ekonomiska "försvarets område, har en högre ambitionsnivå än den som har gällt vid tidigare myndighetsvisa planering. Förutsättningar skapas härmed för en god resursavvägning inom det ekonomiska försvaret. De resurser, som står till ÖEF:s förfogande, medger inte att alla uppgifter på högt prioriterade studieområden kan lösas. Önskvärda detaljstudier kan inte heller göras. För att kunna tillgodose en rimlig ambitionsnivå erfordras en förstärkning av ledningen och samordningen av långsiktsplaneringen med två handläggare samt erforderlig skrivkapacitet.

8.1.4 Informationsbehandling

Huvuddelen av verksamheten inom delprogrammet utgör stödverksam-

het för övriga program inom ÖEF.

Inom delprogrammet skall utvecklas, installeras och drivas manuella och maskinella system för insamling, bearbetning och presentation av information som underlag för ÖEF:s och det ekonomiska försvarets verksamhet. Systemen skall anpassas till förändringar i informationsbehoven och till databehandlingsteknikens utveckling. Den närmare inriktningen av verksamheten inom stödprogrammet styrs av efterfrågan från övriga program inom ÖEF och efterfrågan från andra myndigheter inom det ekonomiska försvaret. 12 Riksdagen 19751/76. I saml. Nr 152

: 166

ÖEF beräknar (1 000-tal kr.)

1975/76 1976/77

8.7.4.1 Driftkostnader

Pris- och löneomräkningar har beräknats till 278 000 kr.

Den föreslagna intensificringen av utrednings- och planläggningsverk-

samheten förutsätter att omfattningen av informationsbehandlingen ökar. Ytterligare en programmerare behövs för ändamålet. Vidare behöver 219 000 kr. tillföras för ökad datordrift och ökat konsultutnyttjande.

8.7.5 Ledning och administration

Delprogrammet omfattar ÖEF:s centrala ledning och administration dvs. de resurser med vilka verksledningen styr verksamheten inom övriga pro-

gram.

Vid sidan av ledningen av ÖEF utgör delprogrammet en stödfunktion

till övriga program. I denna verksamhet är strävan att tillhandahålla ekonomi- och personaladministrativ information, så att programansvariga m. fl.

kan leda verksamheten mot uppställda mål. Från delprogrammet lämnas även juridisk service till de olika programmen. Till delprogrammet hänförs vidare verksamheter och utgifter, som är gemensamma för ÖEF.

ÖEF beräknar (1 000-tal kr.)

1 IX:8 Förrådsanläggningar m. m.

8.7.5.1 Driftkostnader

Pris- och löncomräkning har beräknats till 1 224000 kr. varav hyror

527 000 kr.

För att fördelarna med programbudgettekniken på myndighetsnivå skall

kunna inhämtas, måste programbudgettekniken fullständigt föras ned i or-

ganisationen. Detta har ännu inte kunnat ske. Ett stort antal ekonomiadministrativa komponenter och rutiner behöver utformas och införas, för att detta skall vara möjligt. De mycket begränsade centrala ekonomiadministrativa resurserna har vidare framtvingat en mer långtgående decen-

tralisering av budgetarbetet m. m. än vad som är effektivt och lämpligt.

De programansvariga m. fl. bör kunna ges ett ökat centralt ekonomi-administrativt stöd. Resurser kan därmed frigöras för verksamhet inom respektive program. Omfattningen av ÖEF:s verksamhet och de sammansatta finansicringsförhållandena motiverar en kvalitetshöjning av den ekonomiadministrativa verksamheten. För att möjliggöra detta begär ÖEF ytterligare

en handläggare. För ökade insatser på det personal-administrativa området bör en hand-

läggare tillföras. Ett biträde behövs för dokumentation i utrednings- och planeringsverksamheten. Vidare begär ÖEF ökade resurser för budservice

och mångfaldigande av handlingar.

8.8 Föredraganden

Ställningstagande till ÖEF:s anslagsframställning och hemställan om anslag för budgetåret 1976/77 på grund härav görs i det följande vid anmälan av anslagsfrågor.

9. Anslagsfrågor för budgetåret 1976/77 DRIFTBUDGETEN 9.1 Sjätte huvudtiteln

Med hänvisning till vad jag anfört i det föregående hemställer jag efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet att regeringen föreslår riksdagen

att till Transportnämnden för budgetåret 1976/77 utöver i prop.

1975/76:100 bil. 8 föreslaget förslagsanslag anvisa ytterligare

400 000 kr.

9.2 Tionde huvudtiteln

Under fonden för beredskapstagring och förrådsfonden för ekonomiskt försvar redovisas samtliga intäkter och kostnader som uppkommer till följd av beredskapslagring hos överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF). Balans mellan intäkter och kostnader på driftstaten för vardera fonden fås genom omföringar av erforderliga belopp från anslaget F 1. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar. De omförda beloppen bokförs som intäkter på fonderna. F 1. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar

IF 1. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar, F 2. Ersättning för beredskapslagring m. m,, F3. Täckande av förluster på grund av kreditgarantier i beredskapssyfte till teko-, sko- och garveriindustrierna.

9.2.1 Sammanställningar

Program

1 000-tal kr.

1975/76 1976/77 beräknar

Anslag” -

ÖEF Föredraganden

Drift- Kapital- Drift- Kapital- Drift Kapital-

budget budget budget budget budget budget

Program Livsmedel 357 > 5 547 11 200 5118 1 200

( 4163) Beklädnad m. m. 14 563 10 000 36 616 40 000 33 995 45 200

( 15974) " Fördelning på program enligt ÖEF:s beräkningar inom parentes

1 0060-tal kr.

1975/76 1976/77 beräknar

Anslag! ÖEF Föredraganden

( 2953) Kemiska = produkter

Från Oljelagringsfonden - - - 18450 - 245 000 -25 202 250 000 Justering av medelsbehovet - - - -2 750 - - Summa anslag 104 044 138 600 145 497 301 800 128 756 115 225

(104 044)

! Fördelning på program enligt ÖEF:s beräkningar inom parentes.

Personal

1974/75 1975/76 1976/77 beräknar

ÖEF Före-

draganden Personal

9.2.2. Programmet Beklädnad m. m. På grund av mina förslag i det föregående angående fredskrislager inom det petrokemiska varuområdet (2.6.2.3) beräknas investeringar med medel från Oljelagringsfonden under budgetåret 1976/77 efter beslut av regeringen uppgå till 5 milj. kr. för inköp av ändlösa syntetiska garner.

Riksdagen beslöt i december 1975 om åtgärder för att förstärka försörjningsberedskapen på beklädnadsområdet (prop. 1975/76:57, NU 1975/76:15, rskr 1975/76:107). Därmed tillgodosågs redan budgetåret 1975/76 vissa yrkanden i ÖEF:s anslagsframställning för budgetåret 1976/77. Med anledning

av det förstärkta tekostödet beräknar jag för budgetåret 1976/77 på kapitalbudgeten 25 milj. kr. till avskrivningslån, 10 milj. kr. till fortsatt utbyggnad av lager av sjukvårdstextilier och 4 milj. kr. till utbyggnad av befintliga förrådsbyar för att där kunna lagra ytterligare teko-varor. På driftbudgeten beräknar jag bl. a. ökningar med 10 milj. kr. till försörjningsberedskapsstöd och 150 000 kr. för en sakkunnig. Dessutom beräknar jag medel för ytterligare en handläggare.

9.2.3. Programmet Bränsle. drivmedel. Från Oljelagringsfonden beräknas efter beslut av regeringen 30 milj. kr. behöva tas i anspråk för fortsatt utbyggnad av råoljelager, 23,5 milj. kr för förvärv av dispositionsrätter till lagerutrymmen för eldningsolja, 150 milj. kr. för inköp och 1,8 milj. kr. för kostnader i samband med inlagring av eldningsolja. För 1970-1976 års oljelagringsprogram beräknar jag på kapitalbudgeten 5,8 milj. kr. Vidare beräknar jag 10 milj. kr. för inköp av koks, 25 000 kr. för lagerplatser för koks, 5,5 milj. kr. för lageranläggning för gasol, 1,4 milj. kr. för Nygdrivmedel och 6 milj. kr. för anläggning för lagring av flygdrivmedel. Dessutom förordar jag att riksdagens medgivande inhämtas att bemyndiga ÖEF att beställa gasol för 16 milj. kr. Jag beräknar medel för betalningar av sådana köp med 8 milj. kr. På driftbudgeten beräknar jag med anledning av mina förslag I det föregående om förstärkning av försörjningsberedskapen på energiområdet (3.6.6, 3.6.10 och 3.6.11) för ytterligare utredning om värmetaxering 500 000 kr.. för informationsberedskap 500 000 kr. och för sparkampanjberedskap 500 000 kr. Jag beräknar vidare medel bl. a. för ytterligare tre handläggare hos ÖEF:s bränsleregleringsenhet.

9.2.4. Programmet Sjukvård. Jag förordar att riksdagens medgivande inhämtas att bemyndiga ÖEF att beställa läkemedelsråvaror m. m. inom en ram av 50 milj. kr. På kapitalbudgeten beräknar jag medel för betalning av sådana köp med 30 milj. kr. På driftbudgeten räknar jag bl. a. medel för ytterligare en handläggare.

9.2.5. Programmet Kemiska produkter m. m. På grund av mina förslag i det föregående om fredskristlager (2.6.2.3) bör riksdagens medgivande inhämtas att bemyndiga ÖEF att beställa varor inom det petrokemiska området till ett belopp av 110 milj. kr. För investeringar beräknas från Oljelagrings- Sonden efter beslut av regeringen tas i anspråk 40 milj. kr. för petrokemiska produkter inkl. 2 milj. kr. för syntetiskt gummi samt 25 milj. kr. för förrådsbyggnader.

I samband med omsättning av äldre koksaltlager behövs nya koksaltförråd. Jag beräknar för detta ändamål på kapitalbudgeten I milj. kr. För förstärkning av kapaciteten inom såväl utrednings- som inköpsverksamheten beräknar jag medel på driftbudgeten bl.a. för ytterligare två handläggare.

9.2.6. Programmet Metaller m. m. För tillkommande utgifter för en påbörjad anläggning för lagring av aluminiumråvaror beräknar jag på kapitalbudgeten 2,5 milj. kr.

9.2.7. Programmen Livsmedel, Beklädnad m. m., Sjukvård, Kemiska pro-

dukter m. m., Metaller m. m. För en planerad ny förrådsby beräknar jag på kapitalbudvetren 6 milj. kr. Investeringen fördelas med en femtedel på vart och ett av de berörda programmen.

9.2.8. Programmet Övrigt. Inom programmet beräknar jag på driftbudgeten bl. a. medel för ytterligare en handläggare för långsiktsplanering och för förstärkning av ÖEF:s ekonomiadministrativa funktion ytterligare en handläggare och ett biträde.

9.2.9 Hemställan

Med hänvisning till programsammanställningen och till vad jag anfört i det föregående hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att

1. medge att beställningar av gasol får läggas ut inom en ram av 16 000 000 kr.,

2. medge att beställningar av läkemedelsråvaror och läkemedel får läggas ut inom en ram av 50 000 000 kr.,

3. medge att beställningar av petrokemiska varor får läggas ut inom en ram av 110 000 000 kr.,

4. till Överstyrelsen för ekonomiskt försvar för budgetåret 1976/77 anvisa ett förslagsanslag av 128 756 000 kr.

9.3 KAPITALBUDGETEN

V: Fonden för låneunderstöd

V:6 Lån till utbyggnad av oljelagringen

1974/75 Utgift 9157 801 Behållning 8 575 188 1975/76 Anslag 11 500 000 1976/77 Förslag 5 800 000

Anslagsberäkning (1 000-tal kr.)

Med hänvisning till vad jag tidigare har anfört vid anmälan av förslagsanslaget F 1. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar, hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att till Län till utbyggnad av oljelagringen för budgetåret 1976/77 an-

visa ett investeringsanslag av 5 800 000 kr.

V:7 Lån till teko-, sko- och garveriindustrier

1974/75 Utgift 30 529 007 Behållning 35 470 933 1975/76 Anslag 10 000 000! 1976/77 Förslag 25 000 000

"Härutöver har 15 000 000 kr. anvisats på tilläggsbudget 1.

Anslagsberäkning (1 000-tal kr.)

2varav 15 000 000 kr. har anvisats på tilläggsbudget I.

Med hänvisning till vad jag tidigare anfört vid anmälan av förslagsanslaget F 1. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar, hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att till Lån till teko-, sko- och garveriindustrier för budgetåret

1976/77 anvisar ett investeringsanslag av 25 000 000 kr.

VIII: Fonden för beredskapslagring Överstyrelsens för ekonomiskt försvar delfond

VIII:1 Lagring för beredskapsändamål 1974/75 Utgift 126 739 573 Behållning 18 400 000 1975/76 Anslag 40 000 000! 1976/77 Förslag 59 400 000 !Härutöver har 82000 000 kr. anvisats på tilläggsbudget I

I enlighet med vad jag tidigare anfört vid min anmälan av förslagsanslaget F 1. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar förordar jag att medel för nästa budgetår anvisas enligt följande investeringsplan och anslagsberäkning.

Investeringsplan för lagring (1 000-tal kr.) Program Medelsförbrukning Varuslag Beräknad Förslag

1975/76 1976/77 Beklädnad m. m. Diverse beklädnadsvaror 46 000 51 000 Bränste, drivmedel

Sjukvård Läkemedelsråvaror m. m. 8 000 30 000 Kemiska produkter m. m.

Metaller m. m.

Medel från Oljelagringsfonden fördelade på program:

1975/76: Bränsle, drivmedel 65 488 1976/77:

2Prop. 1975:92 s. 118, SkU 1975:30, rskr 1975:204

Anslagsberäkning (1 000-ta) kr.) Medelstillgång Beräknad medelsförbrukning Behållning 1975-07-01 18 400 1975/76 169 488 Från oljelagringsfonden 1975/76 65 488 Anslag 1975/76 122 000! 1976/77 290 400 Från oljelagringsfonden 1976/77 195 000 Beräknad be-

hållning

1977-06-30 400 Anslag 1976/77 59 400

(förslag) Summa 460 288 460 288

varav 82 000 000 kr. har anvisats på tilläggsbudget I.

Med hänvisning till vad jag har förordat i det föregående hemställer jag

att regeringen föreslår riksdagen

att till Lagring för beredskapsändamål budgetåret 1976/77 anvisa ett

investeringsanslag av 59 400 000 kr.

IX: Diverse kapitalfonder

Förrådsfonden för ekonomiskt försvar

IX:8 Förrådsanläggningar m. m.

1974/75 Utgift 4813 264 Behållning 10469 013 1975/76 Ansiag 77 100 000? 1976/77 Förslag 25 025 000

2Härutöver har 5975 000 kr. anvisats på tilläggsbudget 1.

I enlighet med vad jag tidigare anfört vid min anmälan av förslagsanslaget F 1. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar förordar jag att medel för nästa budgetår anvisas enligt följande investeringsplan och anslagsberäkning.

Investeringsplan för anläggningar (1 000-tal kr.)

Byggnadsobjekt Kostnadsram Medelsförbrukning Byggstant Färdig-

ställande

1/4 1974 1/41975 Faktisk Beräknad Förslag mån./år

t.o.m. — 1975/76 —-1976/77

1974/75 Pågående objekt

Anläggningar för aluminiumråvaror 4 350 7300 - 4 800 2 500 75-09 717-04 Koksaltförråd 2250 2 500 - 2 500 - 75-09 76-03

Bygpgnadsobjekt Kostnadsram Medelstörbrukning Byggstart Färdig-

- ställande

1/4 1974 1/4 1975 Faktisk = Beräknad Förslag mån./år

t.o.m. — 1975/76 —- 1976/77

1974/75

Nya objekt Koksaltförråd - 1000 - - 1 000 76-09 77-06 Anläggningar för petrokemiska

Utökning för tekoprodukter av

befintliga förrådsbyar - 4 000 - - 4 000 76-07 76-10

Summa 280950 436950 12707 88 501 80 025

Anslagsberäkning (1 000-tal kr.)

(förslag) Summa 233 569 233 569

'varav 5975 000 kr. har anvisats på tilläggsbudget I.

Med hänvisning till vad jag har förordat i det föregående hemställer jag

att regeringen föreslår riksdagen

att till Förrådsanläggningar m. m. för budgetåret 1976/77 anvisa ett investeringsanslag av 25 025 000 kr.

10. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.

Innehåll

PrOpOSiliONeN ooseserereerererrerrer rer ter er ere rr rer tr stekta

Propositionens huvudsakliga innehåll sosssosssseses es er een ere Förslag till lag om skyldighet för näringsidkare att medverka vid

lagring för försörjningsberedskap «.sssssserserseerers rer ere rr ra

Förslag till lag om kriskoppling M.M. sososssrerereer er ease res

Förslag till lag om ändring i lagen (1973:1216) om särskild bered-

skapsavgift för Oljeprodukter sosssssersrrererr rer rr rer er rer rr

Utdrag protokoll vid regeringssammanträde den 4 mars 1976

1. Inledning sisooeeesesererer rer rar rer sr rr rr eter rr re kretsa 2. Försörjningsberedskapsutredningen (FBU) -..ssssososs os yen: 2.1 InNledfiNg sssoosssrerrererer reser ers raser rr rr tre rst st 2.2 Nuvarande Ordnifg sssossssserrsserreersrerrr rr rr e rss

2.2.1¶Inledning soosossssserererrrs rr e rss rer ser sr nets

2.2.2 Beredskapslagring ...osossssesssrraersaer reser ser rr ra

2.3 Utredningef oosoooserrrsrersesseseresrseser ere rer rs ent

2.3.1¶Samhällsutvecklingen och det ekonomiska försvaret

2.3.2¶RåvarutillgåNng s.ssssosssssssrrsssrs rs ser ers sera

2.3.3 Finansieringen av det ekonomiska försvaret

2.3.5 Skyldighet för företag att medverka vid lagring och

omsättning av statligt ägda beredskaps- och fredskris-

ETS 20

2.3.6 Statliga företagsengagemang och stöd till nedlägg-

2.3.7 Statlig upphandling som ett led i försörjningsbered-

SKAPCN ooseeeererereerereer rer s rer sr srt e rer sera 23

2.4 Särskilt yttrande sossoooosrrereesrsersrserss str rer rer ra 27 2.5 Remissyttranden 27 2.5.1 Behovet av ett fredskrislager utanför energiområdet 27 2.5.2 Finansiering av ett fredskrislager utanför energiområ-

[6 (5 27

2.5.3¶Fredskrislagringens omfattning och sammansättning 30

2.5.4¶Skyldighet för företag att medverka vid lagring och

omsättning av statligt ägda beredskaps- och fredskris-

ET 31

2.5.5 Statliga företagsengagemang och stöd till nedlägg-

ningshotad industri sossosossssssrrsserrerirs srt 31

2.5.6 Statlig upphandling som ett led i försörjningsbered-

SKAPEN ooseeeereeereerrreresr rss rr ess rr rr res rs 34

2.5.7¶Planering, resursbehov och organisation m. m. av varufÖrsÖrjNiNgeN sososserrrererrerrsereees error era 35

2.6 Föredraganden ooossssseerrrrere ere er rr rr rr rr rr reser rr ed 37

2.6.1 INIedning sosossressrsrrerrrrerssrerer ers ere rara 37

2.6.2¶Uppbyggnad och finansiering av fredskrislager utanför

CNErgiomMråÅdel .ossoseeerrrrerrerrer rer ere rer sea 38

2.6.2.1 Inledning sosoosmssosesrrsesesrs rss renas 38

8.7.4 Informationsbehandling = sosooososesrressersr rer sera 165 8.7.5 Ledning och administration osossssssrererserees sir ra 166 8.8 Föredragandef sosscoeeeresrrerrrrerrrr ses s ss sr ers sea 167 9. Anslagsfrågor för budgetåret 1976/77 osssrssrsrrresar rr era 168 9.1 Sjätte huvudtitelf oosssessesrrrrrersrre rss r reser ere rea 168 9.2 Tionde huvudtitelft ssssosssseseesersrserrssssr rss rs ones 168 9.2.1 Sammanställningar o.osssosssorsrsssrrrss ere rr ra 168 9.2.2 Programmet Beklädnad m. MM. ssossoossssesrrsss 169 9.2.3 Programmet Bränsle, drivmedel -.ssossssosssossa 170 9.2.4 Programmet Sjukvård ssssssossessssessse rss ers 170

9.2.6 Programmet Metaller Mm. Ma oossosossessses ess ss 170 9.2.7 Programmen Livsmedel, Beklädnad m. m., Sjukvård,

9.2.8¶Programmet ÖVIigl o.ssossssesrssssersrrseer reta 171

9.2.9 Hemställäft sosoosooesrersererer reses rer rss er sea 171

10.BeSlUt ooooreereeerrererrrr rr rrrererr rer rer er ers esse r rens 176

GOTAB 51364 Stockholm 1976