om ändring i ärvdabalken, m.m.
Regeringens proposition
1975/76: 50
om ändring i ärvdabalken, m. m.:
beslutad den 20 november 1975.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.
På regeringens vägnar
OLOF PALME
LENNART GEIJER
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en uppmjukning av den obligatoriska skyldigheten att förrätta bouppteckning efter avliden person. När den dödes tillgångar
inte räcker till annat än begravningskostnader och andra utgifter som belastar dödsboet med anledning av dödsfallet, skall i stället en enkel s. k. dödboanmälan få göras hos tingsrätten. Dödsboanmälan skall göras av socialnämnden.
Förslaget förutsätter ändringar i ärvdabalken och lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt. De nya bestämmelserna avses träda i kraft den
I juli 1976.
I Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 50
I Förslag till Lag om ändring i ärvdabalken
Härigenom föreskrives i fråga om ärvdabalken dels avt 18 kap. 25. 20 kap. I och 9 §§ samt rubriken till 20 kap. skall ha nedan angivna lydelse, dels att i 20 kap. skall införas en ny paragraf, 8 a §, av nedan angivna
Ivdelse.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse
18 kap.
28 Till dess att egendomen omhändertagits av samtliga dödsbodelägare eller av den som eljest har att förvalta boet, skall egendomen, där den ej står
under vård av förmyndare, syssloman eller annan, vårdas av delägare som
sammanbodde med den avlidne eller eljest kan taga vård om egendomen;
och har han att ofördröjligen underrätta övriga delägare om dödsfallet samt,
där god man för delägare tarvas, hos rätten göra anmälan såsom i 18 kap. föräldrabalken sägs. Vad nu är sagt om delägare gäller ock efterlevande make som cj är delägare i boct.
Är ej någon som sålunda tager Är ej någon som sålunda tager
vård om den dödes egendom, skall vård om den dödes egendom, skall husfolk, husvärd eller annan som ir husfolk. husvärd eller annan som är närmast därull omhändertaga egen- närmast därtill omhändertaga egendomen samt tillkalla delägare eller domen samt tillkalla delägare eller hos rätten göra anmälan om dödsftal- anmäla dödsfallet till socialnämnden. let. Polismyndigheten är ock pliktig Polismyndigheten är ock pliktig att att utföra vad nu sagts, om dess bi- utföra vad nu sagts, om dess biträde träde äskas celler eljest finnes erfor- äskas eller eljest finnes erforderligt. derligt. Då anmiilan skett, skall rät- Då anmälan skett, skall socialnämnten, där så erfordras, förordna god den, där så erfordras. fullgöra vad en-
man att fullgöra vad enligt första ligt första stycket åligger delägare.
stycket åligger deligare. För kostnaderna med anledning härav
äger kommunen erhålla ersättning av
boet.
Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse 20 kap.
Om bouppteckning Om bouppteckning och dödsboan-
mälan
15 Bouppteckning skall förrättas sist tre månader efter dödsfallet, såframt ej på ansökan inom samma tid rätten med hänsyn till boets beskaffenhet celler av annan särskild orsak förlänger tiden.
Om dödsboanmälan och undantag på grund av sådan anmälan från skyldigheten att förrätta bouppteckning föreskrives i 8 as.
Förslå den dödes tillkångar eller, när han efterlämnar make, tillgångarna jämte hans andel i makens giftorättsgods icke till annat än begravningskostnader och andra utgifter med anledning av dödsfallet och omfatta tillgångarna ej fast egendom eller tomträtt, behöver bouppteckning icke förrättas, om dödsboanmälan göres till rätten av socialnämnden.
Dödshoanmälan skall vara skriftlig och upplaga den dödes fullständiga namn, personnummer, hemvist. bostadsadress och dödsdag samt imyg, utvisande att beträffande tillgångarna föreligger fall som avses i första stvcket. I anmälan skola även angivas namn och bostadsadresser beträftande dödsbodelägare, om uppgifter därom kunna inhänuas utan avsevärd tidsutdräkt. Dödsboanmälan bör göras inom
vå månader efter dödsfallet. Den skall
Jörvaras hos rätten.
Även om dödsboanmälan gjorts, skall bouppteckning förrättas, om det begäres av dödsbodelägare eller annan vars rätt kan bero därav och denne ställer säkerhet för boupptecknings-
Nuvarande lIvdelse Föreslagen lydelse
kostnaden eller om nv tillgäng yvppas
och det därför ej längre föreligger så-
dant fall som avses i första stycket. Bo-
uppteckning skall förrättas sist tre må-
nader efter det aut begäran därom
gjordes och säkerhet ställdes eller den
nva tillgången yppades. Om för-
längning av tiden för boupptecknings
förrättande äger I$ första stycket
motsvarande tillämpning.
Fd
Det åligger rätten att tillse, att bo- Det åligger rätten att tillse att bouppteckning inom laga tid förrättats uppteckning, när sådan erfordras,
och ingivits. Finnes det vara försum- inom laga tid förrättats och ingivits.
mat, äger rätten vid vile förelägga Finnes det vara försummat äger rät-
viss tid eller, där bouppteckning ej ten vid vite förelägga viss tid eller.
skett, förordna någon att föranstalta där bouppteckning ej skett. förordna
därom. Sådant förordnande utgör ej någon att föranstalta därom. Sådant hinder att vara god man vid förrätt- förordnande utgör cj hinder att vara
ningen. god man vid förrättningen. Registrering av bouppteckning må ej äga rum, där vid bouppteckningen
finnes ej hava så förfarits som i detta kapitel sägs. Är bouppteckningen bristfällig, äger rätten med föreläggande av vite utsätta tid inom vilken bristen skall avhjälpas.
Den som är pliktig att lämna uppgift till bouppteckning må vid vite hållas därull.
Denna lag träder i kraft den I juli 1976. Äldre bestämmelser gäller dock
forfarande i fråga om dödsfall som har inträffat före ikraftträdandet.
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1941:416)
om arvsskatt och gåvoskatt
Härigenom föreskrives att 458 lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt! skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
455 Deklaration skall av den, som är skattskyldig, avgivas
A) angående förvärv av arvs- eller testamentslott, när lotten utgöres av
1) cgendom i dödsbo efter svensk medborgare i fall, då denne vid sin död ej hade hemvist i riket och skyldighet ej inträtt att efter honom här förrätta bouppteckning enligt svensk lag:
2) egendom i dödsbo efter utlänning, som vid sin död ej hade hemvist i riket;
3) äganderätt eller rättighet, vilken jämlikt 6-9 §§ beskattas senare än
vid arvlåtarens (testators) död, dock icke där fråga är om förvärv efter den som på livstid innehaft egendom med i 8§ första stycket avsedd rätt;
4) egendom i dödsbo, som avträtts till konkurs, i fall där arvsskatt skall
beräknas med ullämpning av 33§ I mom. B) angående förvärv, som vid för- B) angående förvärv, som tillfallit
säkringstagares död tillfallit förmån- — förmånstagare vid försäkringstagares stagare, vilken icke tillika är arvinge — död; är förmånstagaren tillika arvinge eller testamentstagare; eller testamentstagare, skall han dock
avgiva deklaration endast om dödsbo-
anmälan enligt 20 kap. Sas ärvda-
balken gjorts och bouppteckning därför
ej förrättats.
C) angående sådan i 32 Ya, b), Oo, co och f) samt i 33 § 2 mom. angiven omständighet, som föranleder efterbeskattning, dock ej där i fall som avses i 323 a) testamente, varom kännedom erhållits, blivit bevakat;
D) angående förvärv genom gåva eller annat jämlikt 37 § därmed 1 beskattningshänseende likställt fång.
Skall enligt vad nu stadgas deklaration avgivas angående lott i dödsbo efter den som vid sin död ej hade hemvist i riket och är den för lotten skattskyldige ej bosatt inom riket, åligger det den som omhiänderhar dödsboets egendom att i den skattskyldiges ställe avgiva deklaration.
Denna lag träder i kraft den I juli 1976. Äldre bestimmelser gäller fort-
farande när försäkringstagares död har inträffat före ikraftträdandet.
"Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:857.
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1975-08-21
Närvarande: statsministern Palme, ordförande, statsråden Sträng, Holm-
qvist, Aspling, Lundkvist. Geijer, Norling, Lidbom, Carlsson, Sigurdsen,
Gustafsson, Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallén
Föredragande: statsrådet Lidbom
Lagrådsremiss med förslag till lag om ändring i ärvdabalken, m. m.
1¶Inledning
I en inom justitiedepartementet utarbetad promemoria (Ds Ju 1975:6) har lagts fram förslag om vissa ändringar i ärvdabalken (ÄB) m. m. Förslaget innebär en uppmjukning av den undantagslösa skyldigheten att förrätta
bouppteckning efter avliden person. Promemorians lagförslag bör fogas
till regeringsprotokolHet i detta ärende som bilaga I.
Yttranden över promemorian har efter remiss avgetts av hovrätten för
Västra Sverige, Malmö tingsrätt, Halmstads tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, rikspolisstyrelsen, domstolsväsendets organisationsnämnd (DON), socialstyrelsen, kammarkollegiet, statistiska centralbyrån, riksrevisionsverket, riksskatteverket, statens personalpensionsverk, bankinspektionen, försäkringsinspektionen, riksarkivet, länsstyrelsen i Malmöhus län, socialutredningen,
familjelagssakkunniga, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet,
Stockholms kommunstyrelse, Malmö sociala centralnämnd, Luleå kommunstyrelse, Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam. Riksarkivet har bifogat yttranden av landsarkiven i Vadstena och Göteborg. Post- och Kreditbanken har förklarat att den ansluter sig till innehållet i Svenska bankföreningens yttrande.
2¶Nuvarande ordning
Bestämmelser om bouppteckning finns i 20 kap. ÄB. Med bouppteckning avses såväl bouppteckningshandlingen (ibland kallad bouppteckningsinstrument) som den förrättning vilken äger rum för handlingens upprättande. Bouppteckning skall upprättas efter varje person som dör. Bouppteckningen
skall förrättas sist tre månader efter dödsfallet och bouppteckningshand-
lingen skall inom en månad efter upprättandet ges in för registrering till den tingsrätt där den döde skulle ha svarat i tvistemål (1 och 8 538). Bo-
uppteckningen skall förrättas av två kunniga och trovärdiga gode män. Det ankommer på dödsbodelägare, som har den dödes egendom i sin vård, eller också på boutredningsman celler testamentsexekutor att bestämma tid och ort för förrättningen samt att utse de gode männen. Tas egendom inte om hand av delägare, boutredningsman eller testamentsexekutor kommer det an på annan som enligt 18 kap. 2§ ÄB har egendomen i sin vård —
«t.ex. husfolk, husvärd, polismyndighet eller av domstol särskilt förordnad
god man -— att föranstalta om bouppteckning (20 kap. 2 5). Efterlämnar den
döde egendom på flera orter har delägarna möjlighet att låta förrätta särskild
bouppteckning på varje ort. I en av bouppteckningarna skall då tas in en sammanfattning av boets tillgångar och skulder (7 §). Det åligger rätten att se till att bouppteckning inom laga tid har förrättats och getts in. För att framtvinga bouppteckningspliktens fullgörande kan rätten förelägga vite eller, där bouppteckning inte skett, förordna någon att föranstalta därom (9 §). Om det föranleds av boets beskaffenhet eller annan särskild orsak kan rätten på ansökan som inkommer före förrättningsfristens utgång förlänga denna
(1 5). Till bouppteckningsförrättningen skall i god tid kallas samtliga dödsbodelägare. Efterlevande make skall kallas även om maken inte är delägare. Sekundosuccessor som i egenskap av arvinge eller universell testaments-
tagare skall tillträda sin lott först sedan annan arvinge eller testamentstagare
har avlidit skall likaledes kallas till bouppteckningen (2 5).
I bouppteckningen anges dagen för förrättningen, den dödes fullständiga
namn, yrke och hemvist samt dödsdagen. I regel anges även födelsedatum
eller personnummer. Vidare anges namn och hemvist för alla dem som
skolat kallas till förrättningen. För den som inte är myndig eller av annan
orsak är ur stånd att bevaka sin rätt lämnas uppgift om förmyndare eller
god man. Det skall också av bouppteckningen framgå vilka som har närvarit
vid förrättningen (3 8).
I bouppteckningen antecknas den dödes tillgångar och skulder (4 3). Tillgångarna tas upp med angivande av värdet enligt bestämmelser i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt (AGL). Huvudregeln vid värdering
av fast egendom ansluter till taxeringsvärdet året före dödsfallet och av
lös egendom till det värde som egendomen kan antas ha vid en försäljning som föranleds av bocts avveckling. Vid framräkningen av boets behållning medges avdrag för även begravnings- och bouppteckningskostnader eftersom dessa skuldposter är direkt hänförliga till dödsfallet. Annars blir tidpunkten
för dödsfallet avgörande för vad som skall antecknas. Var den döde gift.
redovisas i normalfallet också den efterlevande makens tillgångar och skul-
der. Det anges om egendom utgör giftorättsgods eller enskild egendom.
Egendomens art får betydelse för egendomens förvaltning, utredning av makarnas skuldförhållanden samt bodelningen mellan efterlevande make
och dödsboet.
Har den döde efterlämnat testamente eller, om han var gift, äktenskapsförord angående förmögenhetsordningen, skall det tas in i bouppteckningen
eller i bestyrkt avskrift fogas till denna såsom bilaga. Finns efter den döde
livförsäkring, till vilken förmånstagare inte är insatt, skall försäkringsbeloppet tas upp bland dödsboets tillgångar. Beträffande livförsäkring till vilken förmånstagare är insatt gäller att bouppteckningen skall innehålla uppgift om försäkringen trots att den inte ingår i kvarlåtenskapen. På begäran av dödsbodelägare skall vidare i bouppteckning tas upp vissa arvsförskott och gåvor som kan inverka på arvslotternas storlek (20 kap. 5 § ÄB). I boupp-
teckningen lämnas också en särskild försäkran beträffande vissa gåvoförvärv som behandlas i 195 AGL. Uppgifterna till bouppteckningen lämnas av den som är bäst förtrogen med boct. Bouppgivaren försäkrar skriftligen under edlig förpliktelse att lämnade uppgifter är riktiga och att inte något har utelämnats. De gode
männen tecknar bevis på bouppteckningshandlingen att allt har blivit rät-
teligen antecknat och tillgångarna efter bästa förstånd värderade (20 kap. 6 §
ÄB).
Skyldigheten att förrätta bouppteckning omfattar även en plikt att i fö-
rekommande fall göra tillägg eller rättelse. Yppas efter boupptecknings för-
rättande ny tillgång eller gäld eller annan felaktighet i bouppteckningen, skall nämligen inom en månad göras s. k. tilläggsbouppteckning som innefattar erforderligt tillägg eller rättelse (10 §).
När bouppteckning getts in till tingsrätten, skall denna registrera boupp-
teckningen. Före registreringen sker en granskning som i första hand går
ut på att kontrollera att bouppteckning har förrättats och boets tillgångar och skulder redovisats i enlighet med föreskrifterna i ÄB och AGL. Syftet med granskningen är att varje bouppteckning i angivna hänseenden skall vara komplett. Att bouppteckningen är fullständig utgör en väsentlig förutsättning för alt den skall kunna användas som underlag vid bodelning och arvskifte. Det offentligrättsliga momentet gör registrerad bouppteckning till även en användbar legitimationshandling med vars hjälp dödsboföreträdare under avvecklingsperioden på ett enkelt sätt kan styrka sin behörighet
inför myndigheter, banker, m. fl. En särskild föreskrift om boupptecknings
legitimerande verkan finns i 18 kap. 4 § ÄB. Avtal som tredje man i god tro har ingått med dem som enligt bouppteckningen är dödsbodelägare är giltigt, även om annan delägare finns. Registrerad bouppteckning har betydelse även vid handläggningen av vissa andra domstolsärenden, t. ex. inskrivningsärenden och förmynderskapsärenden. Vid transaktioner med dödsbos fasta egendom styrks sålunda i regel undertecknarnas behörighet med bouppteckning.
Om ingiven bouppteckning skulle befinnas bristfällig, får rätten med föreläggande av vite bestämma tid inom vilken bristen skall avhjälpas. Skulle
komplettering av bouppteckning hindras av att någon som är skyldig att
lämna uppgift till denna inte gör det, kan han få vitesföreläggande. Det
åligger varje delägare och även efterlevande make som inte är delägare att
på anmaning lämna uppgifter till bouppteckningen (20 kap. 6 och 9 §§ ÄB).
Vid inregistrering av bouppteckning celler tilliggsbouppteckning skall tingsrätten även fastställa den skatt som skall betalas till staten enligt AGL. Bouppteckningen blir därigenom vanligaste beskattningshandling vid arvsbeskattningen. Erinras bör i det sammanhanget om bestämmelserna i 198 AGL. Enligt huvudregeln i denna paragraf skall arvs- eller testamentslott vid skattens beräkning läggas samman med skattepliktig gåva som arvingen eller testamentstagaren fått av den avlidne inom en tidsperiod av tio år
före dödsfallet.
I vissa fall fastställs arvsskatt på grundval av deklaration. Bestämmelser
om sådan deklaration finns i 45§ AGL. Av särskilt intresse i det sam-
manhanget är att arvinge eller testamentstagare inte är deklarationsskyldig
beträffande förvärv som vid försäkringstagares död tillfallit honom som för-
månstagare. Detta sammanhänger med att bouppteckningen som nyss angetts redovisar sådana förvärv.
Innan bouppteckning kan komma till stånd måste den dödes egendom omhändertas, om den inte redan står under vård av förmyndare, syssloman eller annan. Egendomen tas om hand av dödsbodelägare som sammanbodde med den döde eller som eljest kan ta vård om egendomen. Motsvarande skyldighet åvilar efterlevande make som ej är dödsbodelägare. Den som tar hand om egendomea har vissa andra skyldigheter. Han skall sålunda underrätta övriga delägare om dödsfallet och, om det behövs god man för delägare, göra anmälan därom hos rätten. Tas den dödes egendom inte om hand av någon som nu angetts, åligger det husfolk, husvärd eller annan som är närmast därtill att göra det samt att tillkalla delägare eller göra anmälan hos rätten om dödsfallet. När det behövs är även polismyndigheten skyldig att vidta dessa åtgärder. Har anmälan om dödsfallet gjorts hos rätten, skall denna vid behov förordna god man att fullgöra vad som åligger delägare
(18 kap. 28 ÄB).
I 21 kap. ÄB finns regler om den dödes gäld. Grundläggande är regeln att dödsbodelägarna svarar för den dödes skulder i den mån dessa var kända för dem vid bouppteckningen. Genom att sist en månad cfter bouppteckningen ansöka att dödsboets egendom avträds till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs har delägarna möjlighet att undgå gäldsansvaret. Blir skuld känd först efter bouppteckningen, börjar en ny månadsfrist löpa under vilken delägarna kan ansöka om egendomens avträdande (1 5).
Delägare som har boet i sin vård skall svara för den dödes alla skulder,
om han försitter tiden för boupptecknings förrättande (14 3).
Efterlämnar den döde bara egendom som enligt utsökningslagen inte hade kunnat tas i mäl hos honom äger reglerna om personligt gäldsansvar inte
tillämpning (19 3).
3¶Tidigare reformförslag
Frågan huruvida bouppteckning är ofrånkomlig, när boets egendom är ringa, var på tal redan år 1932 i /agberedningens förslag till lag om boutredning och arvskifte. Beredningen konstaterade att det vid åtskilliga underrätter hade utbildat sig en praxis att efterge kravet på bouppteckning,
när enligt tillgängliga uppgifter tillgångarna var så obetydliga att de inte
förslog till annat än begravningskostnaderna och andra utgifter i anledning av dödsfallet. Lagberedningen ansåg inte att en sådan ordning kunde accepteras. Enligt beredningens mening hörde det till god ordning att, också när varken gäld eller tillgångar fanns, genom bouppteckning slå fast vilka som var dödsbodelägare samt att lämna övriga uppgifter som skulle förekomma i bouppteckningen. Ny gäld liksom nya tillgångar kunde nämligen sedermera yppa sig och då vardet till nytta att redan i samband med dödsfallet ha fått dessa
uppgifter fastslagna. Beredningen ansåg också att i mångadithörande fallen bo-
uppteckningsförrättning var nödvändig för vinnande av klarhet angående boets verkliga ställning. Lagberedningens ställningstagande ledde till att den ovillkorliga bouppteckningsplikten slogs fast.
Frågan om en uppmjukning av bouppteckningsskyldigheten har sedermera aktualiserats vid åtskilliga tillfällen. Det skedde under arbetet på den
nya ärvdabalken (SOU 1954:6 s. 122). Man tänkte därvid särskilt på det
fallet att den avlidne var en medellös, på ålderdomshem avliden person eller att han varken efterlämnat nämnvärda tillgångar eller haft skulder utöver skuld till hemkommunen för åtnjuten socialvård. I sådana situationer ansågs bouppteckningen praktiskt taget sakna funktion. Härtill kom att släktutredningen efter den döde inte sällan erbjöd stora svårigheter. Ärvdabalkssakkunniga fann emellertid, liksom tidigare lagberedningen. att den obligatoriska bouppteckningsplikten borde behållas. I de fall när den avlidnes egendom inte togs om hand av dödsbodelägare ansågs det ofta vara naturligt att uppgifterna att föranstalta om bouppteckning ankom på en socialvårdstjänsteman. Var det uppenbart att den avlidnes tillgångar var obetydliga och skulden för åtnjuten socialvård i varje fall uppgick till väsentligt högre belopp. kunde det inte
vara rimligt att allt för stor möda lades ned på att efterforska dödsbodelägarnas
adresser. Var det omöjligt att utan omgång få reda på vissa delägares adress, kunde antecknas att han vistades på okänd ort. Någon kallelse behövde då inte ske och inte heller någon arvskungörelse eftersom den bortovarande i realiteten inte hade något arv att få.
Stockholms rådhusrätt föreslog år 1959 en utredning om befrielse från bo-
uppteckningsplikten, när tillgångarna var ringa (SvJT 1959 s. 627). En förenkling borde i vart fall kunna tillåtas när tillgångarna var så ringa att de inte förslog till begravningskostnaderna och andra utgifter i anledning av dödsfallet.
Bouppteckningsplikten har behandlats av riksdagen år 1961, 1963, 1964,
1966, 1967, 1971, 1972 och 1974.
Vid 1961 års riksdag väcktes sålunda motioner (1:497 och II:577) om uppmjukning av bouppteckningsskyldigheten. Efter remissbehandling anförde första lagutskottet (ILU 1961:21) bl. a. att de svårigheter som angetts vara förenade med bouppteckningsplikten inte syntes påkalla en ändrad ståndpunkt. Beaktas måste att bouppteckningen var av grundläggande betydelse
för alla som hade intressen att bevaka i dödsboet. Utskottet hemställde
därför i sitt av riksdagen godkända utlåtande att motionen inte skulle för-
anleda någon åtgärd.
Även vid 1963 års riksdag väcktes motioner i ämnet (1:31 och II:37). Första
lagutskottet hemställde i sitt av riksdagen godkända utlåtande (1LU 1963:6) att motionerna inte måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. [ utlåtandet
erinrade utskottet om de överväganden som tidigare gjorts i frågan samt
tillade att det av motionärerna ifrågasatta förfarandet i många fall ej torde komma att medföra någon egentlig förenkling. Den utredning som i allt
fall måste göras för att domstolen skulle kunna bedöma, huruvida bouppteckning skulle upprättas eller ej, kunde nämligen enligt utskottet förutsättas
få sådan omfattning, att den ej skulle väsentligen skilja sig från den utredning som verkställdes när det var fråga om att förrätta bouppteckning efter avliden som saknade tillgångar. I sin till riksdagen år 1964 avgivna ämboetsberättelse anförde justiticom-
budsmannen (JO) att det vid inspektioner hade iakttagits att på en del domstolar bouppteckning ej infordrades när barn hade avlidit och man kunde
anta att barnet ej hade ägt några eller i varje fall helt obetydliga tillgångar.
JO ansåg för sin del att undantag från bouppteckningsplikten inte kunde medges.
Med anledning av motioner vid 1966 års riksdag (1:140 och 11:187) samt
vid 1967 års riksdag (11:30) uttalade första lagutskottet i sina av riksdagen godkända utlåtanden (1LU 1966:5 och ILU 1967:17) att utskottet ej funnit
anledning att frångå sin tidigare uppfattning i frågan samt hemställde att motionerna ej måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Frågan behandlades på nytt vid 1971 års riksdag (motion 1971:56). Lagutskottets majoritet fann i betänkandet LU 1971:3 att det inte inträffat någon omständighet, som kunde ge anledning att frångå den av riksdagen tidigare intagna ståndpunkten, samt hemställde att motionen inte måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottets minoritet (4 ledamöter) ansåg att riksdagen borde i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande viss uppmjukning av bouppteckningsplikten. Utskottsmajoritetens förslag godkändes av riksdagen.
År 1972 övervägdes frågan av riksdagen i anledning av motionen 1972:16.
Lagutskottet beslöt därvid inhämta utlåtanden över motionen. Meningarna hos remissinstanserna var delade med någon övervikt 1 antalet för dem
som tillstyrkte utredning. Utskottet ansåg för sin del i betänkandet LU 1972:21 att det inte var uteslutet att man i fråga om avlidna spädbarn i flertalet fall skulle kunna tillämpa ett enklare förfarande än bouppteckning.
Även i andra fall syntes en förenkling vara möjlig, t.ex. när den avlidne var helt medellös eller utlänning som efterlämnade bara obetydliga tillgångar och saknade släktingar i Sverige. En uppmjukning av bouppteckningsplikten skulle emellertid medföra bara begränsade lättnader för dem som var skyldiga att ta initiativ till bouppteckning. Inte heller de möjliga rationa-
liseringsvinsterna för tingsrätterna skulle innebära någon nämnvärd fördel. Lagutskottets majoritet, vars förslag bifölls av riksdagen, fann det därför
inte påkallat att begära en särskild utredning. Utskottets minoritet (7 ledamöter) hemställde om en översyn av bouppteckningsplikten.
I en motion (1974:973) till 1974 års riksdag hemstilldes på nytt att riksdagen
skulle begära översyn av bestämmelserna om bouppteckningsplikten. Bärande skäl för upprättande av bouppteckning ansågs inte föreligga i de fall då den avlidne var medellös eller i det närmaste medellös och utan kända
arvingar eller då den avlidne varit barn utan efterlämnade tillgångar. Ett ytterligare fall skulle kanske vara när den avlidne var utlänning, som efterlämnade endast obetydliga tillgångar och helt saknade släktingar i Sverige. Bouppteckningen skulle enligt motionen kunna ersättas av en skriftlig an-
mälan till rätten som i sin tur fick avgöra huruvida en fullständig bouppteckning var nödvändig eller ej. Någon direkt uppteckning av boets tillgångar
behövde ej företas. Om rätten skulle finna att bocts tillgångar var så ringa
att dessa inte täckte bocts skulder, kunde rätten därmed anse den inlämnade anmälan tillräcklig. Skulle det visa sig att dödsboet efter anmälans inläm-
nande hade tillförts medel, skulle bouppteckning företas på sätt som sker
genom tilläggsbouppteckning. Enligt motionen skulle en uppmjukning i angivna fall medföra dels besparingar för berörda enskilda, dels betydande arbetslättnad och minskade kostnader för åtminstone de större tingsrätterna. Att domstolarna efter vad som har blivit känt i vissa fall har funnit sig nödsakade att ge efter på kravet om upprättande av bouppteckning, innebar från allmän synpunkt en icke acceptabel olikhet i rättstillämpningen.
DON yttrade i remissvar till lagutskottet att det inom DON pågick ett arbete med att konstruera ett formulär för bouppteckningar som skulle användas obligatoriskt. Formuläret torde kunna utformas så att det medförde förenklingar för såväl dödsboet som tingsrätten i de fall som åsyftades i
motionen. I enkla fall borde man kunna komma den föreslagna skriftliga
anmälan mycket nära.
Lagutskottet (LU 1974:24) uttalade bl. a. att utskottet hyste full förståelse
för syftet med motionen. I flera av de angivna fallen borde man sålunda enligt utskottets mening kunna tillämpa ett enklare förfarande än förrättande av fullständig bouppteckning. Med hänsyn till arbetet inom DON med bouppteckningsrutinerna borde dock t. v. inte påbörjas en översyn av ÄB:s bestämmelser om bouppteckningsplikt. Skulle arbetet med rutinerna inte
leda till ett väsentligt förenklat bouppteckningsförfarande i åsyftade fall och
till en enhetlig rättstillämpning vid inregistreringen av bouppteckningar, borde bestämmelserna i ÄB snarast ses över. Utskottet framhöll att även
om en godtagbar lösning kunde uppnås genom administrativa förenklingar skulle en uppmjukning av själva bouppteckningsplikten kunna innebära vissa ytterligare fördelar. Utskottet förutsatte därför att denna fråga under alla förhållanden prövades i lämpligt sammanhang. Det skulle t. ex. kunna ske vid översyn av dödsbolagstiftningen eller av förfarandet i bouppteckningsärenden. Utskottets minoritet (7 ledamöter) reserverade sig för en översyn.
4¶Promemorian
4.1 Allmänna synpunkter
I promemorian konstateras att mer än 80 000 personer årligen dör i Sverige. Enligt bestämmelserna i ÄB skall bouppteckning förrättas efter var och en av dem. I samband med förrättningen redovisas vissa föreskrivna uppgifter i en bouppteckningshandling. Till hjälp vid handlingens upprättande har man ofta förtryckta blanketter som finns att köpa i allmänna handeln. Någon
av det allmänna auktoriserad blankett för ändamålet finns ännu inte men
förbereds f.n. inom DON. Bouppteckningshandlingen granskas vid den tingsrätt där den döde hade sitt tvistemålsforum och registreras när den
är i författningsenligt skick. Ofta föregås registreringen av mer eller mindre
omfattande kompletteringsåtgärder. Förfarandet kompliceras enligt promemorian av att hänsyn måste tas inte bara till ÄB:s bestämmelser utan också till de detaljerade föreskrifterna i AGL och en omfattande rättspraxis.
Enligt promemorian torde i praktiken till förrättningsman vanligen anlitas någon som mer eller mindre yrkesmässigt åtar sig bouppteckningsuppdrag. Bland dem som kommer i fråga märks jurister vid advokatbyrå, tjänstemän i bankernas notariatavdelningar eller hos begravningsföreningarna, kommunala förtroendemän eller tjänstemän samt enskilda som anvisas av t. ex. begravningsbyråerna. När någon har anlitats för uppdraget är det enligt promemorian regel att han själv anskaffar den föreskrivne andre förrättningsmannen. Dennes medverkan i förrättningen inskränker sig i praktiken ofta till påskrift av bouppteckningshandlingen.
Enligt promemorian tar gillande regelsystem inte någon hänsyn till att de ekonomiska förhållandena är oerhört skiftande i olika dödsbon. Bestämmelserna om kallelse till bouppteckningsförrättning är i princip tillämpliga på även okomplicerade dödsbon med små tillgångar och skulder där varken arvs- eller skattefrågor utgör något problem. Vissa olikheter i sättet att göra bouppteckning finns emellertid. Detaljrikedomen vid redovisningen av lösöre kan sålunda variera.
Även kostnaderna för en bouppteckning varierar enligt promemorian mycket. Dirvidlag inverkar självfallet boets omfång och komplikation. När
de sociala förhållandena är ömmande, förekommer det att kommunala för-
iroendemän eller andra utan särskild ersättning ombesörjer bouppteckning.
En normal bouppteckning brukar annars kosta några hundra kronor att få utförd. Bankerna debiterar enligt promemorian ersättning efter tidsåtgången, ofta med tillägg beräknat efter behållningens storlek. Arvoden på flera tusen kronor är inte ovanliga.
Enligt promemorian har kraven på en bouppteckningsreform på senare tid tagit sikte på några särskilt tvpiska fall där man tycker att gällande ordning tvingar fram ctt alltför otympligt och för både det allmänna och
den enskilde kostnadskrävande förfarande. Gemensamt för dessa fall är
enligt promemorian att den avlidne vid sin död var helt medellös eller efterlämnade bara obetydliga tillgångar. Till stor del rör det sig om barn och personer utan kända arvingar eller, när det gäller utlänningar, utan kända arvingar i Sverige.
Som skäl för att lätta på bouppteckningsplikten när det gäller avlidna barn har anförts att barnets föräldrar uppfattar bouppteckningen som cen tom formalitet vilken är stötande och plågsam. Tvångsåtgärder för att framtvinga bouppteckning ter sig i sådana situationer onödiga och motbjudande. Oftast efterlämnar minderåriga inga tillgångar och något intresse av att bouppteckning upprättas finns därför inte av den anledningen. Också när bouppteckningen avser vuxna personer som är medellösa eller nästan medellösa framstår bouppteckningsskyldigheten många gånger som helt meningslös. Det är enligt promemorian inte ovanligt att den dödes anförvanter vägrar att befatta sig med saken. För den som slutligen måste föranstalta om bouppteckning blir åtgärden ofta förenad med arbetskrävande och kostsamma släktutredningar och andra efterforskningar.
Bouppteckningsinstitutet har enligt promemorian flera olika syften. Det
främsta anses vara det civilrättsliga. Genom bouppteckningen klarläggs och dokumenteras vissa grundläggande fakta på ett otvetydigt och formbundet sätt. Förfarandet tillgodoser dödsbodelägares och borgenärers intressen, och även andra rättsägare efter den avlidne drar nytta av förrättningen. Genom bouppteckningen minskar man riskerna för manipulationer med dödsbocts
egendom och lägger en grund för efterföljande bodelning eller arvskifte.
Bouppteckningen ger även underlag för bedömning av den dödes gäld och hur ansvaret för denna enligt bestämmelserna i 21 kap. ÄB kan komma att fördelas i framtiden. Skulle vtterligare tillgång eller gäld i boet bli känd. ger bouppteckningen en hållpunkt för den fortsatta boutredningen. Bouppteckningsplikten kan också bidra till att undanröja tvist och onödig miss-
tänksamhet i det ömtåliga läge som ofta råder efter ett dödsfall. Som be-
hörighetshandling fyller bouppteckningen en väsentlig funktion gentemot tredje man samt bildar underlag vid förordnande av god man och inskrivning av förmynderskap. Ingår fast egendom bland den avlidnes tillgångar. kommer bouppteckningen till användning som grundhandling eller stödhandling vid inskrivning enligt bestämmelserna i jordabalken.
I promemorian anförs vidare att en annan viktig funktion som bouppteckningen har är att bilda underlag för arvst>skattningen. Den noggranna
Prop. 1975/76: 50 l un
redovisningen av boets tillgångar och skulder utgör en viktig förutsättning för att värdet av skattskyldigs lott rätt skall kunna fastställas.
Det tredje huvudintresset som tillgodoses genom bouppteckningsinstitutet är enligt promemorian av kulturell art. Från kulturhistorisk och ekonomisk-vetenskaplig synpunkt ger redovisningen i bouppteckningen ett värdefullt material som f. n. omfattar hela befolkningen.
I promemorian konstateras att om kravet på bouppteckning cefterges i
vissa fall, det är uppenbart att angivna intressen kommer att bli sämre tillgodosedda än f.n. För att det skall vara befogat att reformera systemet bör nämligen förenklingen drivas så långt att en verklig rationaliseringseffekt
blir märkbar både för det allmänna och för enskilda. Skulle man i avsedda fall alltjämt kräva t. ex. en fullständig delägarredovisning, kallelse till förrättning eller kompleu egendomsförteckning är det inte troligt att någon verklig lättnad skulle åstadkommas.
Enligt promemorian torde intresset från civilrättslig synpunkt av en bo-
uppteckning vara klart mindre när boets tillgångar och skulder är små. Detta
gäller för såväl delägare som allmänna arvsfonden. Anspråket på redovisning
minskar naturligen, om rätten till arv gäller bara obetydliga värden. Var
den döde gift och förelåg giftorättsgremenskap mellan makarna, torde enligt promemorian även bestämmelserna i 13 kap. 125 giftermålsbalken bidra
till att bouppteckningen får minskad betydelse. Enligt dessa bestämmelser får efterlevande make i princip tillgodoräkna sig egendom till ett värde som motsvarar fyra basbelopp, innan några arvslotter läggs ut. Även för borgenärernas del torde enligt promemorian intresset av en fullständig redovisning vara väsentligt mindre, när tillgångarna är obetydliga. I praktiken torde de skuldförhållanden som här kommer i fråga i de allra flesta fall kunna regleras utan en fullständig bouppteckning.
I promemorian framhålls dock att det även i mycket små dödsbon kan förekomma att delägare hyser misstänksamhet mot varandra och inte kan bli överens om vad som tillhör boet eller hur det bör avvecklas. Enligt promemorian ligger det nära till hands att alltid låta dödsbodelägare ta initiativ till bouppteckning även om sådan i det enskilda fallet inte är obligatorisk.
När det gäller boupptecknings funktion som behörighetshandling gentemot
tredje man framhålls i promemorian att den tämligen lätt bör kunna ersättas av annan handling,.t. ex. släktintyg från folkbokföringsmyndighet. Det konstateras även att bouppteckningens betydelse som undertag vid inskrivning av förmynderskap minskar genom de ändringar iförmynderskapslagstiftningen som
träder i kraft den 1 januari 1976 (SFS 1974:1038). Ändringarna medför att om
inte särskilda skäl föreligger skall förmynderskap för underårig skrivas in bara
när den underårige har förvärvat egendom till ett värde som överstiger två basbelopp. Enligt promemorian torde i de situationer där bouppteckningsplikten
kan tänkas bli eftergiven de ekonomiska förhållandena sällan vara av den art att
förmynderskap behöver skrivas in på grund av dödsfallet.
Enligt promemorian torde dödsbon av ringa omfattning endast i sällsynta undantagsfall innehålla fast egendom. Eftersom bouppteckning förefaller oundgänglig för att vissa inskrivningsåtgärder skall kunna vidtas beträffande den fasta egendomen, torde dock skyldigheten att upprätta sådan inte kunna
efterges i dessa fåtaliga fall.
Från fiskalisk synpunkt torde enligt promemorian ett förenklat förfarande inte möta något hinder, om man på betryggande sätt tillser att arvskatt
inte blir undandragen staten. Slutsatsen blir att någon form av offentlig
kontroll av boets tillgångar alltid bör förekomma.
Vad slutligen angår bouppteckningen som källmaterial för forskning synes
det enligt promemorian uppenbart att dess betydelse i detta hänseende numera har minskat väsentligt. En ingående uppföljning av olika befolknings-
gruppers ekonomiska och sociala förhållanden sker i skilda sammanhang.
Det är enligt promemorian knappast troligt att bouppteckningarna efter mindre bemedlade i dag ger sådana uppgifter som inte kan hämtas på annat håll. Något hinder mot att begränsa bouppteckningsplikten synes därför inte heller föreligga från allmänkulturell utgångspunkt.
I promemorian sammanfattas de allmänna övervägandena så, att det inte finns något absolut hinder mot att mjuka upp bouppteckningsplikten. I följande avsnitt av promemorian undersöks därför vilka kriterier som bör föreligga för att ett förenklat förfarande, kallat dödsboanmälan, skall kunna tillämpas och hur detta förfarande kan utformas.
4.2¶Förutsättningar för dödsboanmälan
Bland de omständigheter som skulle kunna föranteda undantag från bouppteckningsskyldigheten har i reformyrkandena angetts att den avlidne är et barn, att han är utan kända arvingar eller att han är utlänning som saknar släktingar i Sverige. Enligt promemorian är ingen av dessa omständigheter i sig ägnad att läggas till grund för en dödsboanmälan. Kravet på undantag för barn baserar sig naturligtvis på vetskapen att flertalet underåriga inte har några större tillgångar. Yrkandet grundar sig också på att
bouppteckningsformaliteterna, även i sin enklaste form, ofta är svåruthärd-
liga för barnets föräldrar. Även om det vanliga alltså är att ett avlidet barn inte har några större tillgångar. förekommer det emellertid enligt prome-
morian inte sällan undantag. Även nyfödda kan äga Stora tillgångar och
alla barn kan i princip förvärva egendom genom arv, testamente eller gåva. Att generellt införa lättnader för exempelvis vissa åldersgrupper av barn är enligt promemorian svårt att motivera.
För att bouppteckning skall få underlåtas beträffande barn kan man ställa
upp tilläggskravet att det skall vara fråga om barn utan tillgångar. Med denna förutsättning kan man emellertid enligt promemorian fråga om det
inte är likgiltigt huruvida den döde är ett barn eller en vuxen person.
Beträffande den som inte har några kända arvingar eller som är utlänning utan släktingar i Sverige är det uppenbarligen tillfälligheter som avgör om bouppteckning kan underlåtas utan olägenhet. I promemorian framhålls att dödsboet även när det gäller nu angivna kategorier kan innehålla beaktansvär-
da tillgångar. Vidare har det betydelse hur energiskt dödsbodelägare efterforskas i det enskilda fallet. Enligt promemorian får det med hänsyn till det anförda anses mindre
lämpligt att knyta lättnader i bouppteckningsplikten till sådana omständigheter som nu har angetts. Frågan i vilka fall bouppteckningskravet kan cfterges bör enligt promemorian i stället avgöras med utgångspunkt i ett
rent ekonomiskt kriterium. Boets behållning bör därvid inte vara avgörande. En i och för sig obetydlig behållning eller rent av brist kan redovisas t. ex.
när avsevärda tillgångar balanseras av stora skuldposter. Enligt promemorian är det uppenbart att boet i sådana fall kan behöva granskas närmare och
att det därför är nödvändigt med bouppteckning.
Utgångspunkten när det gäller att avgöra i vilka fall bouppteckningskravet
kan efterges bör enligt promemorian i stället vara tillgångarnas storlek. Både
successionsrättsliga och fiskaliska intressen talar för att bouppteckning förrättas, när de tillgångar som enligt 20 kap. 4 § ÄB skall tas upp i bouppteckningen är av någon större betydenhet. Hur stora tillgångar som bör
tillåtas blir en avvägningsfråga. Enligt promemorian bör man från civilrättslig
synpunkt förmodligen kunna gå ganska långt när det gäller att efterge kravet på bouppteckning. Hänsynen till arvsskattereglerna talar emellertid för att man stannar vid ett förhållandevis lågt belopp. I promemorian föreslås som lämplig utgångspunkt det skattefria avdragsbeloppet 3 000 kr. som avgår från varje lott vilken beskattas enligt klass II eller klass III i 28§ AGL. Enligt
promemorian torde det emellertid inte vara nödvändigt att stanna vid detta
belopp. Från tillgångarna i ett dödsbo avgår i princip alltid begravningsoch bouppleckningskostnader. Som begravningskostnad räknas även kostnad för traktering och för sorgkläder åt närmaste anförvanter. Mot bakgrund härav synes det enligt promemorian rimligt att ersätta bouppteckning med dödsboanmälan, om värdet av den dödes tillgångar inte överstiger 5 000 kr.
Vid bedömande av tillgångssidan bör uppmärksammas förekomsten av försäkringar. Belopp, som betalas ut på grund av t. ex. livförsäkring utan förordnande om förmånstagare, ingår i den dödes kvarlåtenskap och skall
alltså räknas in bland tillgångarna. Tvekan kan emellertid enligt prome-
morian uppstå om man i detta sammanhang också skall räkna in försäkringsbelopp som tillfaller någon som förmånstagare. Sådana belopp ingår inte i den dödes kvarlåtenskap men skall anges i bouppteckning efter den döde. I 1235 AGL föreskrivs att sådana belopp skall anses som arvfallen egendom vid beräkning av arvsskatt. Enligt samma lagrum skall emellertid
vid skattens beräknande 45 000 kr. (numera 51 000 kr.) avräknas från värdet
2 Riksdagen 1975/70. I samt. Nr 50
av vad som har tillfallit någon i egenskap av förmånstagare. I de fall då boets tillgångar är så små som 5 000 kr. torde det mera sällan inträffa att förmånstagare erhåller försäkringsbelopp som överstiger 45 000 kr. En sådan situation kan dock inte uteslutas. Med hänsyn härtill bör man enligt promemorian inräkna de nu angivna beloppen i boets tillgångar när det gäller
att avgöra om bouppteckning behöver göras. Bouppteckning bör sålunda
alltid ske, om summan överstiger 5 000 kr.
Enligt promemorian bör från den föreslagna 5 000-kronorsregeln göras undantag i några angivna situationer. Det gäller först fall då bland den
dödes tillgångar finns fast egendom. Av inskrivningstekniska skäl bör då
alltid förrättas bouppteckning. Motsvarande bör även gälla vid innehav av tomträtt.
Särskilda regler behövs vidare när den döde efterlämnar make. Enligt 20 kap. 4 § andra stycket ÄB gäller som huvudregel att man i bouppteckning
skall anteckna även efterlevande makes tillgångar och skulder varvid till-
gångarnas värde anges. Bestämmelsen har betydelse för bl.a. den schematiska bodelning och bestämning av arvslotter som föregår beslut om arvsskatt. Även om den dödes tillgångar inte är värda 5000 kr., kan den på honom belöpande andelen i makens giftorättsgods leda till att hans arvtagare skall erlägga arvsskatt. För att staten inte skall gå förlustig arvsskatt bör därför enligt promemorian som förutsättning för dödsboanmälan föreskrivas
att värdet av makarnas sammanlagda giftorättsgods inte får överstiga 10 000
kr.
I promemorian påpekas att det i 20 kap. 4 § ÄB finns vissa särskilda bestämmelser för det fall att den dödes make har enskild egendom. Bestämmelserna innebär bl. a. att sådan egendom alltid skall tas upp och värderas i bouppteckningen, när den döde har efterarvinge. Anledning härtill är att det vid efterlevande makes död behövs underlag för att beräkna lott
som tillkommer efterarvinge. I 3 kap. 2 § första stycket ÄB föreskrivs näm-
ligen att om makarna eller en av dem ägde enskild egendom vid den först avlidnes död eller om kvarlåtenskapen efter den först avlidne eljest motsvarade annan andel än hälften av makarnas cgendom, så skall den först avlidnes arvingar erhålla motsvarande andel i boet efter den sist avlidne.
I promemorian konstateras att efterarv är uteslutet — förutom när den
först avlidne har efterlämnat bröstarvinge och efterlevande make inte alls
ärver — också när efterlevande make i annat fall har tagit hela kvarlåtenskapen med tillämpning av 13 kap. 12 § giftermålsbalken. Enligt promemorian kunde man allvarligt överväga att genom uttrycklig lagregel utesluta efterarv också I de undantagsfall då dödsboanmälan skett utan att någon av nyss
angivna situationer föreligger. I promemorian konstateras emellertid att frå-
gor som rör efterarv f. n. övervägs av familjelagssakkunniga. I avvaktan på förslag från de sakkunniga bör inte nu göras någon ändring i reglerna
om efterarv och hur efterarvinges lott skall beräknas. Det är då också nöd-
vändigt att behålla nuvarande bestämmelser om anteckning och värdering
av enskild egendom vid den först avlidne makens död. Detta leder i sin
tur enligt promemorian till att bouppteckningsplikten inte kan efterges i hithörande fall, dvs. om den efterlevande maken har enskild egendom celler om den döde efterlämnar egendom av sådant slag.
Enligt promemorian kan efterarvinge grunda sin rätt till arv även på tes-
tamentariskt förordnande. Också i denna situation torde bouppteckning efter
den först avlidne vara erforderlig för att efterarvingens lott sedermera skall
kunna beräknas. Med hänsyn härtill anses i promemorian dödsboanmälan inte heller böra komma i fråga, när efter den döde finns testamente. Ett
sådant förbehåll tillgodoser även helt allmänt testators och testamentstagares
intressen.
Vad beträffar skuldsidan påpekas i promemorian att borgenärer inte alls får betalt, om boets tillgångar är så små att de inte överstiger begravnings-
kostnaden. För sådan kostnad åtnjuts nämligen allmän förmånsrätt enligt
förmånsrättslagen (1970:979), när gäldenär har avlidit före ett konkursbeslut. Även om tillgångarna är större än begravningskostnaderna synes enligt promemorian borgenärsintresset i regel inte kräva att bouppteckning upprättas.
Åtminstone torde detta gälla, när det är fråga om ordinära småskulder för
t. ex. mat, hyra, elektricitet eller vård. Den som handhar bouppteckningen
får tillgodose kända fordringsägare med de medel som kan finnas i boet,
sedan begravningskostnaden har betalats. Fordringarna ges i princip lika rätt inbördes.
I vissa fall kan dock förekomma att borgenär som inte får hela sin fordran betald vill ha bouppteckning förrättad. Anledning härtill kan vara misstanke om dolda tillgångar eller favorisering av annan fordringsägare. I sådana och
liknande situationer kan enligt promemorian borgenärens intresse lämpligen tillgodoses så, att han utan hinder av att dödsboanmälan har skett ges rätt att få bouppteckning förrättad. Motsvarande rätt bör enligt promemorian tillkomma envar av dödsbodelägarna eller annan vars rätt kan vara beroende av att bouppteckning förrättas, t. ex. efterarvinge. Bouppteckning bör förrättas inom viss tid, förslagsvis tre månader. efter det att begäran härom har gjorts hos någon som enligt allmänna regler är bouppteckningsskyldig. Finns ingen som är pliktig att föranstalta om bouppteckning bör enligt promemorian rätten förordna någon att göra det.
I promemorian framhålls att med nu angivna principlösning hänsynen
till borgenärer inte torde utgöra hinder mot att dödsboanmälan används
i fall när den dödes tillgångar är små. Det kan givetvis inträffa att en borgenär
inte får kännedom om dödsfallet förrän lång tid efter det att dödsboanmälan
har gjorts. Det kan också tänkas att en borgenär eller en dödsbodelägare till en början inte anser sig ha anledning att påfordra bouppteckning men att han senare finner att bouppteckning bör ske. I sådana fall kan det se-
dermera vara svårt att få boet uppgett i detalj. Denna omständighet bör
dock enligt promemorian inte tillmätas avgörande betydelse, eftersom det, om inte ny tillgång yppas, rör sig om dödsbon med endast obetydliga till-
gångar och bouppteckning kan väntas bli påkallad bara undantagsvis.
Sammanfattningsvis bör enligt promemorian dödsboanmälan kunna ske om den dödes ultgångar med hänsyn tagen till förekommande försäkringar inte överstiger eu värde av 5 000 kr. och inte heller omfattar fast egendom
eller tomträtt. Om den döde efterlämnar make, får makarnas giftorättsgods
tillsammans vara värt högst 10000 kr. Bouppteckning bör alltid ske, om den döde efterlämnar testamente eller enskild egendom eller om efterlevande make har sådan egendom. Utan hinder av att dödsboanmälan har skett bör bouppteckning alltid förrättas, om dödsbodelägare, borgenär eller annan vars rätt kan vara beroende därav begär det. Enligt promemorian bör de
förordade bestämmelserna tas in ien ny paragraf, 8 a §,120 kap. ÄB.
Enligt promemorian bör bouppteckning — förutom i det fall då det särskilt har begärts — också alltid förrättas, om det sedan dödsboanmälan har skett yppas ny tillgång och det därigenom inte längre föreligger förutsättningar
för dödsboanmälan. I sådant fall åligger det enligt vanliga regler den som har egendomen i sin vård att föranstalta om bouppteckning. I sista hand
kan rätten även i denna situation förordna någon att se till att bouppteckning kommer till stånd. Även bestämmelsen om bouppteckning när ny tillgång har yppats kan enligt promemorian lämpligen tas in i 20 kap. 8a8 ÄB.
För att utröna vilka effekter ett system med dödsboanmälan skulle kunna få har enligt promemorian genomgåtts 1 500 av de 9 761 bouppteckningar som år 1973 inregistrerades vid Stockholms tingsrätt. Hade ett institut med dödsboanmälan funnits och utformats på sätt promemorian anger skulle sannolikt mer än 20 5 av bouppteckningarna kunna ha ersatts av dödsboanmälan. Enligt promemorian synes alltså inte obetydliga rationaliseringsvinster vara att hämta för myndigheter och enskilda.
4.3 Utformningen av dödsboanmälan
Enligt promemorian måste ett anmälningsförfarande uppenbarligen göras mycket enkelt, om det skall innebära bestämda fördelar jämfört med den okomplicerade bouppteckningen. Sättet blir i stor utsträckning beroende på vem som får göra anmälan och vem som svarar för att den är sakligt riktig.
I promemorian avvisas tanken på att tingsrätten skall avgöra huruvida en fullständig bouppteckning är nödvändig eller inte. En sådan ordning skulle kunna ge upphov till svårbedömbara gränsfall och medföra ett ökat arbete för tingsrätterna. Normalt saknar rätten underlag för att bedöma om bouppteckning måste upprättas. Att skaffa in utredning på denna punkt
skulle bli betungande för rätten och förorsaka de enskilda besvär. Enligt promemorian ligger det därför nära till hands att i ett normalt anmälningsfall
bara kräva att domstolen gör en formalprövning. En sådan förutsätter emellertid att garantier kan erhållas för att anmälan är riktig i sak. Sådana garantier synes man enligt promemorian bäst kunna få, om anmälan görs av en fö-
reträdare för det allmänna. Redan i dag ombesörjer på många håll kom-
munala förtroendemän eller tjänstemän bouppteckning och boutredning efter personer som vid sin bortgång var ensamstående, utan tillgångar eller omhändertagna för vård. Eftersom dessa kategorier i stor utsträckning kommer att omfattas av ett system med dödsboanmilan är det naturligt att anknta till denna praxis. Ett annat skäl för att anmälan skall göras av socialvårdstjänstemän eller liknande är att de inte sällan torde ha känt den
döde i livstiden eller i sin tjänst har haft med hans angelägenheter att skaffa.
I övriga fall där dödsboanmälan kan komma i fråga är det lätt för anförvanter och andra att vid inträffat dödsfall vända sig till socialnämnden. I promemorian föreslås därför att dödsboanmiälan skall göras av socialnämnden eller av person som nämnden har särskilt förordnat. Normalt torde enligt promemorian sådant förordnande böra ges åt tjänsteman inom socialvården. Även nämndeman celler annan förtroendeman med erfarenhet av bouppteckningsförrättningar bör emellertid kunna komma i fråga. I kommuner som har inrättat soctal centralnämnd ersätter denna nämnd socialnämnden.
Beträffande formen för dödsboanmälan sägs i promemorian att den uppenbarligen måste vara skriftlig. I anmälan bör till en början tas in den dödes fullständiga namn, personnummer, bostadsadress och dödsdag. Även den dödes hemvist, dvs. den kommun och församling i vilken han var mantalsskriven, bör anges. Mantalskrivningsorten är avgörande för vilken domstol som skall ta emot anmiälningen. F.n. åligger det varje tingsrätt att se till att bouppteckning efter den som har avlidit inom domstolens ju-
risdiktion ges in inom laga tid. Enligt promemorian bör denna skyldighet
uppenbarligen ändras så, att tingsrätten kontrollerar att det sker antingen bouppteckning eller dödsboanmälan. Identuifieringsuppgifterna i anmälan kommer till användning, när rätten prickar av inkommande anmälningar mot de underrättelser om dödsfall som sänds in från pastorsämbetena enligt
40 § folkbokföringskungörelsen (1967:495).
En särskild fråga som behandlas i promemorian är om dödsbodelägarna bör antecknas i dödsboanmätan. Ett krav på att anmälan alltid måste innehålla fuliständiga uppgifter om dödsbodelägare skulle komplicera anmälningsförfarandet, eftersom nödvändig släktutredning kan vara svår och fordra mycket arbete. Från ordningssynpunkt och för framtida bruk kan det å andra sidan vara värdefullt att uppgifter om dödsbodelägare dokumenteras i en anmälan. En kompromiss som enligt promemorian inte förefaller alltför betungande för anmälaren är att föreskriva att anmälan skall uppta namn och bostadsadress på dödsbodelägare, i den mån uppgifterna är kända för anmälaren.
I promemorian framhålls att den centrala delen i en dödsboanmälan blir anmälarens intyg att tillgångarna inte överstiger föreskrivna gränsbelopp. Till ledning för dem som kan komma att göra dödsboanmälan bör lämpligen utfärdas anvisningar för värderingen av tillgångarna. Uppenbarligen bör värderingen ske efter samma principer som gäller beträffande värdering av tillgångar som skall tas in i bouppteckning. Uppstår någon tvekan huruvida
värdet av tillgångarna överstiger gränsbeloppen, bör enligt promemorian dödsanmälan inte få sko. I stället måste bouppteckning förrättas enligt vanliga regler.
I promemorian framhålls vidare att anmälaren uppenbarligen bör ha en viss plikt att själv besiktiga celler på annat sätt undersöka den dödes och i förekommande fall efterlevande makes tillgångar. Detta innebär emellertid inte att några mer omfattande efterforskningar skall behöva göras. Tillgångarna kan emellertid ibland behöva utökas med lön eller semesterersättning som betalas ut först efter dödsfallet. I undantagsfall bör anmälaren få godta andras uppgifter att tillgångar saknas. Ett sådant förfarande kan enligt promemorian vara tillräckligt när ev barn har dött och föräldrarna kan tillfrågas. Har anmälaren vetskap om någon omständighet som talar för att tillgångar kan finnas, måste han enligt promemorian undersöka saken närmare. I normala fall bör det räcka med att besöka den dödes bostad samt gå igenom lösöret och efterlämnade handlingar. Särskilt testamenten, bodelningsinstrument, äktenskapsförord och försäkringshandlingar är av intresse, eftersom de kan utgöra hinder för dödsboanmälan. Kompletterande upplysningar kan behöva inhämtas från anhöriga eller samboende.
Enligt promemorian ligger det i sakens natur att den som avser att göra dödsboanmälan avstår därifrån, om han får reda på att dödsbodelägare, borgenär eller annan behörig person motsätter sig sådan anmälan och i stället vill ha bouppteckning till stånd.
Till dödsboanmälan bör i regel kunna användas förtryckt blankett som tillhandahålls av det allmänna. Formulärets närmare avfattning bör enligt promemorian lämpligen bestämmas av DON. För att underlätta bruket av dödsboanmälan, när den avlidne inte har fvllt 18 år, bör övervägas om pastorsämbetet, samtidigt som underrättelse om dödsfallet sänds till tingsrätten, även skall direkt underrätta vederbörande socialnämnd. Det skulle därvid enligt promemorian kunna åligga nämnden att låta undersöka om förutsättningar för dödsboanmiälan föreligger i det enskilda fallet. Den som i förekommande fall skall göra dödsboanmälan bör fullgöra uppdraget på sådant sätt att barnets föräldrar inte åsamkas mer besvär än uppgifternas inhämtande kräver. I spädbarnsfallen torde ofta ett telefonsamtal vara tillräckligt för ändamålet.
4,4 Följdändringar m. m.
Fnligt promemorian medför institutet dödsboanmilan att vissa jämkningar av formell eler redaktionell art bör vidtas i ÄB. Därutöver föreslås emellertid även några ändringar av saklig natur, bl. a. när det gäller reglerna om ansvar för den dödes gäld. Enligt promemorian bör betalningsskyldighet för den dödes skulder åvila delägarna bara intill värdet av den dödes egendom, när dödsboanmälan har gjorts, Bestämmelserna om ansvar för gäld
i 21 kap. ÄB bör alltså inte vara tillämpliga. En föreskrift härom föreslås
i 21 kap. 19 8 ÄB. Enligt denna paragraf gäller motsvarande redan för egendom som inte hade kunnat tas i mät hos den döde. Genom ansvarsbefrielsen avlägsnas ett hinder mot skifte av kvarlåtenskapen.
Skulle skyldighet att föranstalta om bouppteckning uppstå efter det att dödsboanmälan har gjorts, bör gäldsansvar föreligga som om anmälan aldrig
hade skett, på samma sätt som gäldsansvar enligt 21 kap. 13 X ÄB föreligger i fall då dödsbodelägare, sedan boet har blivit avträtt till förvaltning av
boutredningsman, har utverkat rättens förordnande att boet inte längre skall
förvaltas på det sättet. En bestämmelse härom föreslås bli intagen i 21 kap. 198.
Enligt promemorian är det givet att vissa olägenheter kan uppkomma,
om det uppstår ett gäldsansvar i efterhand. Beaktas bör emellertid att även
om bouppteckning sedermera förrättas, så torde det ofta inte uppstå gäldsansvar till följd av regeln i 21 kap. 19 § om utmätningsfri egendom. Vidare bör uppmärksammas bestämmelsen i 21 kap. 18 § om ansvarsfrihet för dödsbodelägare som ej har njutit förmån av boet och inte heller har tagit annan
befattning med det än att han har fullgjort vad som åligger honom enligt
18 kap. 25 och deltagit i förrättandet av bouppteckning. Vid tillämpning
av bestämmelsen i 21 kap. 14 § om gäldsansvar på grund av försummelse att förrätta bouppteckning i rätt tid gäller den tremånaderstid som har angetts
i 20 kap. 8asN tredje stycket.
En särskild fråga som behandlas i promemorian gäller omhändertagandeplikten i 18 kap. 23 ÄB. Enligt detta lagrum skall — som redan angetts 1 avsnitt 2 — den dödes egendom vårdas av den som är närmast därtill i avvaktan på att egendomen kommer under förvaltning av samtliga dödsbodelägare. Vårdnadsskyldig är bl. a. bodelägare som i praktiken kan se till egendomen. Sådan delägare är vidare skyldig att underrätta övriga delägare om dödsfallet och göra anmälan till rätten när behov av god man för delägare föreligger (jfr 18 kap. 4§ andra stycket föräldrabalken). När det inte finns någon som är vårdnadsskyldig enligt de nu återgivna reglerna
inträder en tillfällig omhändertagandeplikt för den dödes husfolk eller hus-
värd eller för annan som är närmast därtill. Skyldighet föreligger även att tillkalla dödsbodelägare, som tar egendomen i sin vård, eller att anmäla dödsfallet till rätten. Nu berörda åligganden tillkommer dessutom alltid polismyndigheten. Har anmälan om dödsfallet gjorts till rätten, skall denna
vid behov förordna god man att vårda egendomen, underrätta dödsbodelä-
garna och undersöka behovet av god man enligt föräldrabalken.
Det blir alltså tingsrätten som får försöka skaffa en god man att ta hand om den dödes egendom i de fall när det är svårt att uppbringa någon annan
som mer varaktigt åtar sig uppdraget. Det framhålls i promemorian att det i smärre dödsbon är en föga lockande uppgift att tjänstgöra som god man, eftersom ringa eter ingen ersättning i förhållande till besväret kan väntas utgå. Stundom kan den gode mannen inte ens få ersättning för sina utlägg. En sådan ordning är uppenbarligen otillfredsställande. I promemorian föreslås därför att anmälan om dödsfall inte längre skall göras till rätten utan
i stället till socialnämnden. Det bör därefter åligga nämnden att fullgöra vad som ankommer på delägare. Bl. a. bör nämnden vara skyldig att föranstalta om bouppteckning, när ingen annan gör det. När förutsättningar
finns, bör nämnden enligt promemorian liksom annan bouppteckningspliktig
vara oförhindrad att i stället ta initiativ till dödsboanmiälan.
I 7 § lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden anges att rätten skall förordna god man att företräda fonden när denna är arvinge eller universell
testamentstagare. Undantag görs dock bl.a. för det fallet att boet utvisar
brist och god man inte behövs för att ta vård om bocts tillgångar. Undantag
torde enligt promemorian också alltid böra medges när boet har så ringa omfattning att dödsboanmälan sker. Med hänsyn härull föreslås en ändring 1 berörda paragral.
I promemorian föreslås vidare en ändring i 26 § protokollskungörelsen
(1971:1066) av innebörd att dödsboanmälan skall tas in i rättens boupp-
teckningsprotokoll.
4.5 Kostnader m. m.
I promemorian påpekas att kommunala förtroendemän och tjänstemän
redan 1 dag är engagerade i arbetet med upprättande av bouppteckningar. Detta gäller i inte obetydlig utsträckning smärre dödsbon. Stockholms kommun t. ex. har årligen löncutgitfter på mer än 200000 kr. för tjänstemän som upprättar bouppteckningar och utreder sådana dödsbon. En skyldighet för kommunerna att genom socialnämnden medverka vid dödsboanmälan m. m. kan naturligtvis i vissa fall innebära ökade kostnader. I de kommuner där man redan nu sysslar med boutredningar o. d. torde dock de sammanlagda kostnaderna bli lägre, eftersom systemet med dödsboanmälan blir mindre kostnadskrävande än motsvarande arbete med bouppteckningar.
Samtliga i promemorian föreslagna författningsändringar föreslås träda
i kraft den 1 januari 1976. De nya bestämmelserna anses böra vara tillämpliga i fråga om dödsfall som inträffar efter ikraftträdandet.
Prop. 1975/76: 50 bu nn
5¶Remissyttrandena
5.1 Allmänna synpunkter
Det i promemorian framförda huvudförslaget om en uppmjukning av
bouppteckningsplikten har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Till dessa hör Malmö tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, rikspolisstyrelsen, DON, socialstyrelsen, kammarkollegiet. statistiska centralbyrån, riksrevisionsverket, statens personalpensionsverk, bankinspektionen. riksärkivet, landsarkivet i Göteborg, länsstyrelsen i Malmöhus län, socialutredningen, familjelagssakkunniga, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Stock-
holms kommunstyrelse, Malmö sociala centrälnämnd, Luled kommunstyrelse,
Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund, Svenska bankföreningen och Svenska sparbanksföreningen.
Malmö tingsrätt konstaterar att bouppteckningsförfarandet många gånger är onödigt betungande för de efterlevande. Det gäller särskilt när barn dör
vid späd ålder utan att efterlämna tillgångar. I andra fall — exempelvis då
ensamstående avlidit utan att efterlämna anhöriga och andra närstående och utan några egentliga tillgångar— upplevs ett upprätthållande av den obligatoriska bouppteckningsplikten som meningslöst. Stundom kan det t. o. m. vara ogörligt att fåen bouppteckning till stånd därför att någon bouppteckningspliktiginte kan anträffas och möjligheter att av allmänna medel ersätta särskilt förordnad bouppteckningsförrättare saknas. Det arbete som i sådana fall läggs ned på att upprätthålla bouppteckningsplikten är utan motsvarande nytta för vare sig enskild eller det allmänna. Tingsrätten hälsar därför med tillfredsstätlelseen
ordning som förenklar förfarandet i avsedda fall och som till offentlig myndig-
het knyter det praktiska ansvaret för att erforderlig utredning av avlidens bo
kommer till stånd. Riksrevisionsverket understryker det angelägna i att förenkla
bouppteckningsförfarandet. Verket ifrågasätter om man inte på vissa punkter kan gå längre än promemorieförslaget och uppnå vtterligare förenklingar. Bankinspektionen anser de föreslagna ändringarna vara i väsentliga delar väl motiverade och ägnade att i betydande utsträckning underlätta såväl enskildas som myndigheters befattning med dödsbon som upptar endast obetydliga tillgångar.
Riksarkivet framhåller att bouppteckningarna för äldre tid utgör ett centralt
och viktigt källmaterial både då det gäller redovisningen av dödsbodelägare
och redovisningen av boet. Den detaljerade specifikationen av lösöret har stort värde för forskningen. Även senare tiders bouppteckningar utgör ett
värdefullt material för t. ex. ekonomisk-historisk forskning. Så har exem-
pelvis studium av förmögenhetsbildning gjorts med bl. a. bouppteckningar
från 1930- och 1940-talen som källmaterial. Bouppteckningar har också använts för att studera utbredningen av vissa maskintyper inom jordbruket. Källvärdet av bouppteckningarna är emellertid beroende av hur fullständig
och detaljerad redovisningen av boets lösöre är. Under de senare årtiondena
redovisas lösöret alltmer summariskt och schablonmässigt. Särskilt gäller detta mindre dödsbon. Ur kulturhistorisk synvinkel har därför bouppteckningarnas källvärde minskat samtidigt som ersättningsmaterial från annat håll otvivelaktigt ökat. Det informationsbortfall som dödsboanmälan skulle
medföra då det gäller mindre bemedlades egendomsförhållanden torde därför
inte innebära en alltför stor förlust. Även från släktforskningssynpunkt torde en ofullständig uppräkning av dödsbodelägarna få accepteras då det gäller dödsbon efter mindre bemedlade. Därigenom undviks tidsödande efterforskningar. Även landsarkivet i Göteborg konstaterar att man utan överdrift kan säga att redovisningen i bouppteckningarna har blivit mer och mer sum-
marisk och att detta förhållande minskat deras värde för kulturhistorisk
forskning. Det finns numera annat material, t. ex. tidningar, som ger ett
bättre material för sådana undersökningar.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att det i nu avsedda dödsbon knappast föreligger något behov av ett formbundet bouppteckningsförfarande med kallelser till dödsbodelägarna och i många fall mycket omfattande utredning om vilka som är dödsbodelägare, åtgärder som vid anlitande av t. ex. advokat kan förorsaka kostnader som överstiger boets tillgångar. Genom dödsboanmälan kan man bespara dödsbodelägarna onyttig pappersexercis och troligen ge tingsrätterna en inte obetydlig lättnad i arbetet med inregistrering av bouppteckningar. Innan förs'aget genomförs, bör dock ett mer allsidigt statistiskt material inhämtas för bedömande av de väntade rationaliseringsvinsterna. Familjelagssakkunniga framhålleratt de upprepade framställningarna om bouppteckningspliktens begränsning visar att det nuvarande obligatoriet i många hänseenden upplevs såsom onödigt och besvärande. En uppmjukning är därför påkallad och de sakkunniga ansluter sig helt till den principiella tanken bakom förslaget att göra undantag från skyldighet att förrätta bouppteckning. Också kommunförbundet ställer sig uttryckligen positivt till promemorieförslaget. Luleå kom-
munstyrelse konstaterar alt det har förekommit att socialhjälp har utgått till be-
gravningskostnader eftersom befintliga tillgångar använts till bestridande av
bouppteckningskostnader för att efterforska anhöriga, boende såväl inom som
utom landet. Handläggningen av sådana ärenden är tids- och kostnadskrävande. Det har förekommit att dödsbodelägare kallats menatt förrättningen har ägt
rum utan att någon av delägarna harinfunnit sig. Detta har främst gällt när äldre
syskon eller avlägsna anhöriga är dödsbodelägare.
Domareförbundet anser att den väsentliga vinsten med promemoricförslaget liggeri att allmänheten befrias från skyldigheten att förrätta bouppteckning isådana fall. där det framstår som onödigt och ibland t. o. m. som stötande at
framtvinga en bouppteckning. För tingsrätternas del torde förslaget knappast
med föra någon påtaglig minskning i arbetsbelastningen. Arbetsinsatsen för att
granska och registrera en dödsboanmälan torde nämligen enligt förbundet vara nästan lika stor som när det gäller en enkel bouppteckning. Advokatsamfundet vitsordar att behov föreligger av att i synnerligen enkla dödsbon ersätta den ordinarie bouppteckningen med ett anmälningsförfarande. Den föreslagna döds-
boanmälan förefaller enligt samfundet vara väl ägnad att fylla ett sådant behov.
Också Svenska bankföreningen delar uppfattningen att ett förenklat förfarande bör kunna anordnas när den avlidne efterlämnar endast smärre tillgångar. Föreningen finner den förordade lösningen ändamålsenlig.
Hovrätten för Västra Sverige, Halmstads tingsrätt, riksskatteverket, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam och landsarkivet i Vadstena ställer sig kritiska till förslaget om uppmjukning av bouppteckningsskyldigheten.
Hovrätten för Västra Sverige anser att de fall som avses med förslaget är av relativt okomplicerad natur och att de för den enskilde med nu gällande ordning inte kan anses vara särskilt betungande ur arbets- och kostnadssynpunkt. De obetydliga lättnader som ett eftergivande av bouppteckningsplikten i dessa fall skulle innebära för den enskilde kommer däremot att
medföra ökad arbetsbelastning för socialnämnden och dess tjänstemän som enligt förslaget har att föranstalta om dödsboanmälan. Enligt hovrätten kan
även antas att allmänheten kommer att försöka utnyttja möjligheten till
dödsboanmälan i oträngt mål med åtföljande onödigt arbete för den tjäns-
teman inom socialvården som har att ombesörja dödsboanmälan. Hovrätten anser att de fördelar som förslaget kan innebära för den enskilde skulle resultera i så stora nackdelar för det allmänna att någon rationalisering inte skulle uppnås.
Halmstads tingsrätt ifrågasätter om förslaget bör genomföras utan att man något mera ingående belyser och diskuterar frågor om bouppteckningens
funktioner i civilrättsligt hänseende. Förvaltnings- och redovisningsuppgifter uppkommer så snart det finns några tillgångar. Även om tillgångarna bara förslår till att betala begravningskostnaderna och andra av dödsfallet föranledda utgifter är någon form av förvaltning nödvändig. I princip är det den avlidnes rättsinnehavare som disponerar tillgångarna för berörda
utgifter. Blir det medel över skall dessa fördelas. Erfarenheten torde visa
att delägarna ofta har intresse av en sådan delning även när behållningen
är obetydlig. Enligt tingsrättens mening torde en dödsboanmiälan, i vart fall då någon behållning kan väntas uppkomma, inte kunna föranleda befrielse från vissa förvaltnings- och redovisningsbestyr. Även perifera och
kanske svårnådda andelsägare har rättigheter som i gällande regelsystem inte kan negligeras. Det måste alltid utrönas vem som är delägare. De förvaltnings- och redovisningsbestyr som har berörts torde knappast i praktiken kunna fullgöras enklare än genom en kontrollerad bouppteckning och en slutuppgörelse i form av slutredovisning —- arvskifte. Sannolikt skulle ett eftergivande av bouppteckningskravet föra med sig att redovisningsskyl-
digheten inte sällan helt åsidosattes. Tingsrätten ifrågasätter därför om det är lämpligt att i föreslagen omfattning låta dödsboanmälan ersätta bouppteckning. Intörs dödsboanmälan, bör användningen strängt begränsas till de huvudgrupper av fall som berörs i promemorian. Det rör sig sålunda om fall av klar medellöshet och när minderårig avlidit. Medellöshetsfallen torde kunna avgränsas genom att det exempelvis anges att tillgångarna uppenbarligen inte förslår till annat än begravningskostnader och andra med
dödsfallet sammanhängande kostnader. Redovisnings- och skiftesfrågorna får i sådana fall ingen aktualitet. Ifall den döde är minderårig kan exempelvis
begränsningar göras till de okomplicerade fall, när egendomen är av mindre
värde och skall tillfalla samboende föräldrar som redan före dödsfallet förvaltat den. Enligt tingsrättens mening skulle önskvärda förenklingar kunna
nås utan att man behöver överge en generell bouppteckningsskyldighet. De formulär som har utarbetats av DON och som nu prövas vid bl.a. tingsrätten har synts mycket ändamålsenliga. Ytterligare förenklingar kan vara möjliga med några lagändringar och en mera liberal praxis. Tingsrätten nämner också att den inte har erfarenhet av några svårigheter att få in bouppteckningar. Sådana svårigheter är troligen i huvudsak begränsade till de största orterna. .
Riksskatteverket avstyrker att promemorieförslaget läggs till grund för lagstiltning. Verket anser till en början att släktutredningar med anledning av ett dödsfall inte kan få underlåtas utan utt gällande regler om rätt till "och fördelning av arv ändras. Av ÄB måste framgå i vilka situationer nämnda regler inte skall gälla samt när man på grund därav skall få underlåta att forska efter arvingar. Vidare måste regleras vilka personer som skall ha rätt till kvarlåtenskapen i sådana fall. I sammanhanget måste beaktas att det i de flesta fall som avses med dödsboanmiälan torde finnas något att skifta. Vidare bör beaktas föremål som kan ha affektuionsvärde. Ett visst mått av ansträngningar för efterforskning av arvingar och testamentstagare
bör krävas även om tillgångarnas värde efter ekonomiska bedömningar är
ringa. Den effektivare personregistreringen twrde för övrigt i allt högre grad bidra till att underlätta efterforskningar. Från exekutionsrättslig synpunkt försämrar en dödsboanmilan utmätningsmannens möjligheter genom att
det inte anges vilka tillgångar som finns. Det är inte ovanligt med skatteskulder i små bon. Promemoricförslaget innebär att frågan huruvida bo-
uppteckning får ersättas av dödsboanmälan kan avgöras helt oberoende av skuldernas storlek. Riksskatteverket delar inte de i promemorian redovisade bedömningarna på denna punkt utan anser att så snart det finns skulder i ett dödsbo den nu gällande formella ordningen bör iakttas. Enligt verkets mening vore det en alltför stor inkonsekvens i vårt rättssystem att på ett så förenklat sätt som dödsboanmälan innebär Ivfta av betalningsansvaret
för skulder, samtidigt som betalningsansvaret hos den levande gäldenären
är omgärdat med så många centrala civilrättsliga regler. Verket anser utt det bör undersökas om cen förenkling av bouppteckningsförfarandet i stället
kan uppnås med cen obligatorisk blankett för bouppteckning och att man därför bör avvakta resultatet av DON:s arbete i detta avseende.
Försäkringsinspektionen framhåller att bouppteckningen såsom rättsligt in-
stitut har en central betydelse i skilda hänseenden. Det förefaller inspek-
tionen synnerligen tveksamt. om man bör införa ett enklare institut där mycket viktiga fakta ej blir klart utredda och redovisade. De allt mer spridda
gruppförsäkringarna — liv, olycksfall, barnolycksfall — med ofta beaktan-
svärda belopp begränsar ju f.ö. i stor utsträckning användningen av det i promemorian föreslagna systemet. Med hänsyn härtill anser inspektionen
att bouppteckning bör behållas som enda rättsinstitut vid utredning av döds-
bo men att det bör övervägas huruvida inte ett enklare boupptecknings-
förfarande kan åstadkommas för vissa fall.
Svenska försäkringsbolags riksförbund konstaterar att försäkringsbolagen, särskilt livförsäkringsbolagen, i vissa avseenden har stor erfarenhet av dödsboutredningar. Detta sammanhänger med att vid dödsfall utfallande försäkringsbelopp enligt föreliggande förmånstagareförordnanden i regel skall
utbetalas till efterlevande make, barn eller andra arvingar. För att bolagen
skall kunna tillse att beloppen tillfaller rätta mottagare och med riktig fördelning dem emellan måste bolagen begära tillförlitlig utredning om de
berättigade. Denna utredning har i regel formen av ett dödsfallsintyg med
släktutredning från pastorsämbetet jämte bekräftelse eller komplettering av nära anhörig eller annan som väl känner till den avlidnes förhållanden. Särskilt sedan arvsrätten mellan utomäktenskapliga barn samt deras fäder
och fädernefränder ändrades år 1969 måste försäkringsbolagen emellanåt infordra bouppteckningshandling för att kunna göra en riktig utbetalning. Om bouppteckning ersätts av dödsboanmätan och denna inte är tillförlitlig
med avseende på den däri intagna förteckningen över dödsbodelägare, uppstår för både försäkringsbolagen och andra en besvärande ovisshet. Enligt förbundets mening kan inte antas att dödsboanmilan företrädesvis kommer i fråga när barn, ungdomar eller åldringar har avlidit, eftersom många av dem kommer att efterlämna försäkringsbelopp som utesluter dödsboanmilan. Det finns en stor frekvens av olika grupplivförsäkringar för bl. a. studerande och skilda föreningsmedlemmar samt t. ex. förarplatsförsäkringar och andra olycksfallsförsäkringar. Även om förbundet kan i stort instämma i en del allmänna uttalanden i promemorian som talar för en dödsboanmälan,
finner förbundet att det för enskilda dödsbodelägare och borgenärer kan vara i hög grad otillfredsställande att inte dödsboanmälan innehåller en till-
förlitlig förteckning av intressenterna och de tillgångar som skall delas. Er-
farenhetsmässigt är risken för konflikter mellan dödsbodelägare inte mindre
när tillgångarna är små. Även om lösöret som brukligt är uppskattas till
ett lågt värde kan det bland tillgångarna finnas gamla släktföremål och andra tillhörigheter med stort affektionsvärde för delägarna i boet. Under alla förhållanden skulle bodelning och arvskifte försvåras om delägarna inte kunde
finna någon redogörelse för boets beskaffenhet per dödsdagen. En sådan
redogörelse är av betydelse som utgångspunkt även för den redovisning av boets förvaltning som delägarna har rätt att kräva, om längre tid förflyter mellan dödsfallet och skiftet. Dödsbodelägarna har visserligen givits en rätt att påkalla förrättande av bouppteckning trots att dödsboanmälan skett. Upp-
kommer misshälligheterna vid arvskifte en längre tid efter dödsfallet, kan det emellertid vara svårt eller omöjligt att rekonstruera förhållandena vid
tiden för dödsfallet, och en begäran om bouppteckning blir då ändamålslös. Förbundet är för sin del inte övertygat om att de fördelar som det framlagda
förslaget kan medföra uppväger de nackdelar som skulle kunna väntas. På grund härav avstyrker förbundet förslaget. Först sedan praktiska crfa-
renheter vunnits av resultatet av det arbete inom DON som pågår i syfte att förenkla bouppteckningsförfarandet torde man på nytt böra överväga
huruvida behov finns av ett särskilt avvecklingsförfarande för små dödsbon. Folksam anför liknande synpunkter.
Landsarkivet i Vadstena konstaterar att dödsboanmälan skulle vara en från forskningssynpunkt mycket dålig ersättning för bouppteckningen. Om förslaget genomförs, skulle man komma fram till ett svstem ungefär mot-
svarande det som tillämpades i Stockholm åren 1756-1924 under vilken
tid s.k. fattigbevis upprättades i stället för bouppteckning när föga eller intet fanns att tillgå i dödsboet. Fattigbevisen utgör — liksom den föreslagna dödsboanmälan — en källa av högst begränsat forskningsvärde. Det har även visat sig att det i samband med de numera intensivt bedrivna undersökningarna beträffande arbetarklassens förhållanden har varit förenat med svårigheter att erhålla kunskap om dennas rent konkreta miljö. Motsvarande
skulle sannolikt komma att gälla även i fråga om den föreslagna döds-
boanmälan. Det är ju inte i och för sig boets ekonomiska värde som är avgörande då det gäller materialets värde från forskningssynpunkt. Det synes inte heller troligt att man genom någon annan källa kan erhålla kunskap om olika befolkningslagers levnadsmiljö. Härtill kommer att man vid jämförande undersökningar inte skulle kunna få korresponderande uppgifter om vissa befolkningsgruppers förhållanden. Enligt landsarkivets åsikt skulle det vara olyckligt om man som nu har föreslagits i viss mån skulle återgå till ett åtminstone i Stockholm tidigare tillämpat system med olikartad behandling i fråga om redovisningen av dödsbon. Landsarkivet anser sålunda
för sin del att det inte föreligger tillräckligt starka skäl för ett genomförande
av den i promemorian föreslagna reformen.
5.2¶Förutsättningar för dödsboanmälan
Hovrätten för Västra Sverige, som har avstyrkt införande av dödsboanmälan, förklarar sig i och för sig inte ha något att erinra mot att tillgångarnas storlek tas till utgångspunkt vid avgörande av frågan om bouppteckningskravet kan efterges samt att den övre gränsen dras vid de i förslaget angivna beloppen. Bankinspektionen anser det vara av särskild vikt att avsteg från
Prop. 1975/76: 50 " 31
bouppteckningsplikten inte görs. när den avlidne efterlämnar fast egendom elter tomträtt. Såväl inskrivningstekniska skäl som kravet på rättssäkerhet när det gäller uppgifter om fast egendom utgör motiv härför.
Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att bouppteckningens viktigaste uppgift från fiskal synpunkt är att bilda underlag vid fastställande av arvsskatt. De föreslagna villkoren för att bouppteckningsplikten skall kunna efterges synes ur denna aspekt godtagbara. Även med beaktande av kumulationsreglerna i 19 och 41 §§ AGL kan förslaget accepteras, eftersom boets behållning vid de föreslagna beloppsgränserna knappast kan beräknas nämnvärt överstiga 3 000 kr. som utgör lägsta skattefria lott. Familjelagssakkunniga anser att de föreslagna fasta värdegränserna om högst 5 000
resp. 10 000 kr. får anses uppfylla kravet på ott lätt angivbart rekvisit för
undantagsregelns tillämpning.
Domareförbunder har i huvudsak ingen erinran mot de föreslagna undantagen från skyldigheten att förrätta bouppteckning. I de fall då dödsboets egendom avträds till förvaltning av boutredningsman anser förbundet emellertid — i likhet med Malmö tingsrätt — au bouppteckning av praktiska skäl alltid bör upprättas. De föreslagna värdegränserna synes förbundet väl avvägda. Förbundet ifrågasätter emellertid om inte värdegränserna till undvikande av ständiga lagändringar bör anknytas till basbeloppet. Att det skattefria avdragsbeloppet inte är indexreglerat torde knappast utgöra något hinder häremot. Förbundet vill därför förorda att dödsboanmälan skall kunna ske om den dödes tillgångar inte överstiger ett halvt basbelopp celler, om den döde efterlämnar make, värdet av makarnas sammanlagda giftorättsgods inte överstiger ett basbelopp. Liknande synpunkter på en indexreglering anförs av Malmö tingsrätt, socialstyrelsen, kammarkollegiet, bankinspektionen, riksarkivet, Stockholms kommunstyrelse och Svenska bankföreningen.
I fråga om beloppsgränsen 5 000 kr. för ensamstående avliden påpekar Malmö tingsrätt alt gränsen inte är någon garanti för att dödsboanmilan bara kommer att omfatta fall där arvsskatt inte utgår. I vissa fall är kostnaderna för begravning små och några bouppteckningskostnader förekommer inte. Kostnader för sorgkläder till anhörig och för traktering vid begravning är sparsamt förekommande. Den föreslagna ordningen medger därför skattepliktig arvslott inom ramen för en dödsboanmälan och blir sålunda inte förenlig med kravet på att beskattningen skall vara likformig och rättvis. En erforderlig garanti uppnås först om beloppsgränsen sätts till 3 000 kr. Även rikspolisstvrelsen ifrågasätter det lämpliga i att avvika från det skattefria avdragsbeloppet 3000 kr. Enbart den omständigheten att begravningskostnaderna antas regelmässigt uppgå till minst 2000 kr. torde inte utgöra ett tillräckligt vägande skäl att medge en sådan avvikelse. Någon skyldighet för rätten att beakta arvsskattefrågan vid kontroll av dödsboanmälanärinte praktiskt möjlig att ålägga, om dödsboanmälan utformas enligt
förslaget. Inte heller torde det gå att ålägga särskild deklarationsskyldighet för
de fall skattskyldighet föreligger. Styrelsen anser därför att beloppsgränsen bör knytas till det skattefria avdragsbeloppet.
Prop. 1975/76: 50 [Se [0
Kammarkollegiet anser att bouppteckning bör vara obligatorisk. om den döde efterlämnar någon som skall taga arv eller testamente först sedan ar-
vinge eller universell 1estamentstagare har avlidit. Riksskatteverket anser — som redan nämnas i avsnitt 5.1 —- att bouppteckning
alltid bör upprättas så snart det finns skulder i ett dödsbo.
Enligt promemorieförslaget skall försäkringsbelopp som tillfaller någon
som förmånstagare inräknas I boets tillgångar när det gäller att bedöma
om bouppteckning behöver göras. Svenska försäkringsbolags riksförbund konstaterar att förslagets verkningar härigenom begränsas till de fall då för-
månstagare vid den avlidnes död erhåller utbetalning från försäkringen eller
förfogunderätten över försäkring varifrån belopp helt eller delvis förfaller
till betalning först efter dödsfallet. Däremot skulle värdet av försäkring med sådan typ av förmånstagarförordnande som avses i 37 § 2 mom. första stycket
AGL inte behöva medräknas bland tillgångarna. Förekomsten av sådan för-
säkring måste emellertid beaktas bl. a. vid beräkning av efterlevande makes
och bröstarvinges rätt enligt 104 § andra stycket lagen (1927:77) om för-.
säkringsavtal. Förordnanden av denna innebörd är mycket vanliga vid försäkring med periodiska utbetalningar. Även om terminsbeloppen är låga
representerar ändå sådan försäkring ofta ett ganska stort kapitalvärde. Enligt förbundets mening gör dessa omständigheter samt likheten mellan testa-
mentariska förordnanden och förmånstagarförordnanden att det kan sättas
i fråga om inte bouppteckning bör upprättas när den avlidne har efterlämnat försäkring till vilken förmånstagare insatts. Enligt 20 kap. 5 § andra stycket ÄB skall vid bouppteckning anteckning om här berörda förhållanden göras. Även Folksam fäster uppmärksamheten på att försäkringsbelopp som utgår på grund av förmånstagareförordnande som avses i 37 § 2 mom. första stycket AGL enligt förslaget inte skulle behöva medräknas bland tillgångarna.
Enligt Folksams mening bör lagtexten ändras så att bland tillgångarna skall
medräknas försäkring vartill förmånstagare är insatt.
Malmö tingsrätt finner att området för dödsboanmilan begränsas onö-
digtvis genom förslaget att man i värdet av efterlämnade tillgångar skall räkna in förekommande förmånstagarförvärv från den avlidne. Sådana förvärv påverkar endast sällan fördelningen av kvarlåtenskapen och medför
bara i undantagsfall att arvsskatt tas ut. Enligt tingsrättens mening bör därför övervägas om inte dödsboanmälan kan användas, även om försäkring med förmånstagarförordnande föreligger. En ullfredsställande garanti mot skattebortfall erhålls om skyldighet föreskrivs att i dödsboanmälan förteckna eventuellt förekommande förmånstagarförvärv och överlämna åt domstolen
att i det enskilda fallet avgöra om förvärvet skall medföra skyldighet att
upprätta bouppteckning. Halmstads tingsrätt anser att förekomsten av för-
säkringar komplicerar förhållandena vid dödsboanmilan. Formulärets en-
kelhet reduceras i hög grad. Enligt tingsrätten är det möjligt att man i praktiken skulle kunna tillåta användning av anmälan även där försäkringar finns men boets övriga tillgångar är av ringa värde. Anmälan skulle då
Prop. 1975/76: 50 [0 så
behöva innehålla anteckning om förekommande försäkringar och kompletteras av uppgifter från försäkringsgivaren.
Kammarkollegiet framhåller att bestämmelserna i 12 § första stycket AGL
innebär att varje där avsett försäkringsbelopp eller kapitaliserat försäkringsvärde är att betrakta som arvfallen egendom. Enligt efterföljande bestämmelser i paragrafen är dessa belopp i viss utsträckning skattefria. Kolegiet
anser för sin del att dödsboanmälan bör kunna användas i de fall där till-
gångarna jämte efter förmånstagaravdrag skattepliktig del av försäkring inte överstiger värdet av eu halvt basbelopp.
Flera remissinstanser uppehåller sig vid förslagets konsekvenser för bortovarande arvinges rätt. Luled kommunstyrelse konstaterar att den enda ne-
gativa effekten av den föreslagna förenklingen av bouppteckningsförfarandet
synes vara att dödsbodelägare och andra anhöriga i vissa fall inte efterforskas
och därigenom inte får kännedom om den anhöriges bortgång. Kommunstyrelsen anser att det kan ifrågasättas hur långt samhällets skyldigheter sträcker sig. Om det befinns erforderligt att anhöriga underrättas om ett dödsfall synes pastorsexpeditionen vara det offentliga organ som har största möjligheterna att efterforska och underrätta de anhöriga.
Malmö tingsrätt anför att den föreslagna beloppsgränsen inrymmer möjligheter till arvslott eller arvslouer av inte helt obetydliga värden. även om de inte uppgår till arvsskattepliktiga belopp. För det fall att arvinge är bortovarande eller okänd tas hans rätt enligt nuvarande ordning till vara genom godmansförordnande, utan vilket registrering av bouppteckning inte
kan ske, och arvskungörelse när värdet av lotten täcker kungörelseckost-
naderna. Den i promemorian föreslagna ordningen inrymmer inte motsvarande rättsskydd för bortovarande eller okänd arvinge. Tingsrätten anser att sådan arvinges rätt inte kan lämnas helt oskyddad och att frågan därom bör övervägas. Även Göteborgs tingsrätt ifrågasätter om dödsboanmälan skall kunna ske när arvskungörelse skall utfärdas. Innan sådan kungörelse sker,
skall också rätten enligt 18 kap. 4 § föräldrabalken ha förordnat god man.
Alt god man enligt föräldrabalken även i fortsättningen kan behöva förordnas understryks av kammarkollegiet.
Riksskatteverket anser att dödsboanmälan skulle förändra innebörden av bl. a. bestämmelserna i 16 kap. ÄB om preskription av rätt att ta arv eller testamente. eftersom kallelse av arvingar och testamentstagare förutsätter att bouppteckning förrättas. Sedan föreskriften om dödsboanmälan har iakttagits finns inga ytterligare föreskrifter om vad de eller den som har hand
om boet i fortsättningen skall iaktta mer än bestämmelserna i 18 kap. 2§
ÄB som endast talar om ett slags tillsvidareförvaltning. Några kompletterande föreskrifter om ändrad arvsrätt m. m. har inte getts. Förslagets intentioner förefaller verket oklara på denna punkt. Efterforskningar måste göras, såvida avsikten inte är att ändra arvsreglerna. Följden av förslaget blir då endast att efterforskningarna kan få göras vid en senare tidpunkt än, som nu, i samband med bouppteckningen. Riksskatteverket anser det
3 Riksdagen 1975/76. I saml Nr 50
för sin del stötande att införa längre gående schablonregler för preskription av arv än de som finns f.n. Inte heller domareförbunder finner det klar hur kontroll skall ske att arvinge på okänd eller främmande ort får sin
andel av behållningen i de fall då dödsboanmälan har skett och behållning
finns i boet utan att detta har omhändertagits av socialnämnden. Förbundet påpekar i detta sammanhang att det även när dödsboanmälan sker tycks finnas anledning att förordna god man för allmänna arvsfonden så snart det finns behållning i boet.
5.3 Utformningen av dödsboanmälan
Enligt förslaget är socialnämnden eller någon som nämnden har förordnat behörig att göra dödsboanmälan. Göreborgs tingsrätt finner valet av socialtjänstemän för uppgiften att göra dödsboanmälan i och för sig invändningsfritt. Tingsrätten påpekar emellertid att en utökning av den mångfald av uppgifter av olika slag som numera ankommer på socialnämnderna nödvändiggör en förstärkning av myndigheten med kompetent personal för arbetsuppgifter av ifrågavarande slag. För Göteborgs del har socialförvaltningen f. n. inte några anslag för bouppteckningsändamål. Erfarenhetsmäs-
sigt förekommer cj heller mer än en och annan gång att i tingsrätten för
registrering inges bouppteckning upprättad av någon socialtjänsteman eller annan kommunalt anställd tjänsteman enbgt privat åtagande. Tingsrätten har varit inne på tanken om inte tingsrätten skulle kunna ombesörja bestyret med dödsboanmälan. Ertorderlig personalförstärkning behövde inte bli om-
fattande och inte särskilt kostsam. Inte heller kontakten med allmänheten
skulle bli något problem. Det synes likväl tingsrätten främmande att domstolarna åläggs en organiserad serviceverksamhet av detta slag.
Även hovrätten för Västra Sverige anser att ett eftergivande av boupp-
teckningsplikten i avsedda fall skulle medföra ökad arbetsbelastning för
socialnämnden och dess tjänstemän. Den som skall göra anmälan har sålunda alt — förutom att inhämta vissa uppgifter rörande den avlidnes person och dödsbodelägarna — själv besöka den avlidnes bostad. Han måste därvid gå igenom lösöret och efterlämnade handlingar, särskilt testamenten, bodelningsinstrument, äktenskapsförord och försäkringar, samt i förekommande fall undersöka efterlevande makes tillgångar. Även om några mer om-
fattande efterforskningar inte behöver göras måste en förutsättning för ett förenklat förfarande som dot föreslagna vara att det arbete som föregår döds-
boanmälan görs på ctt så noggrant sätt att garantier erhålls för att anmälan i sak blir riktig. Den föreslagna ordningen kan ge upphov till svårbedömbara
gränsfall när det gäller att bestämma värdet av bocts och efterlevande makes tillgångar. Den som gör dödsboanmälan bör också söka utröna om någon
dödsbodelägare, borgenär eller annan behörig person motsätter sig en sådan anmälan. i vilket fall arbetet måste avbrytas och bouppteckning förrättas i vanlig ordning.
Familjelagssakkunniga konstaterar att förslaget innebär att dödsboanmiälan
görs av en företrädare för det allmänna efter erforderlig utredning. Här-
igenom kan någon form av offentlig kontroH behållas också för de fall då bouppteckningsplikten efterges utan att den enskilde betungas onödigt. Den
föreslagna ordningen kan de sakkunniga i princip tillstyrka. Flera remissinstanser diskuterar i vilken omfattning behörigheten att göra
dödsboanmälan bör delegeras. Malmö tingsrätt anser att uppgiften i många fall bör kunna delegeras till dem som yrkesmässigt tillhandagår med upprättande av bouppteckningar, exempelvis begravningsbyråer eller andra med erfarenhet och sakkunskap i värderingsfrågor. Tingsrätten ifrågasätter om inte även advokat generellt kan utrustas med behörighet att göra dödsboanmälan. Halmstads tingsrätt konstaterar att det i en del fall synes mest ändamålsenligt att socialnämnden gör anmälan. För andra fall kan det emellertid ligga närmare till hands att exempelvis överförmyndaren ombesörjer
anmälan. Sannolikt skulle en ej alltför snäv krets funktionärer kunna ges behörighet. Till kretsen bör då kunna hänföras också personer som fått
särskilt förordnande av rätten. För landsbygdsförhållanden kan det exem-
pelvis vara ändamålsenligt att förordnande ges åt förtroendemän m. fl. som
regelmässigt brukar stå till tjänst med att upprätta bouppteckningar och andra handlingar.
Socialstyrelsen har invändningar mot förslaget om socialnämnds medverkan i samband med inträffade dödsfall. Rent principiellt kan det enligt styrelsen inte vara tillfredsställande att kommunerna påläggs uppgifter som der får anses tillhöra staten att ta ansvar för. Registrering av dödsfall och indrivande av arvsskatt är traditionellt typiska statliga angelägenheter. Socialstyrelsen motsätter sig därför att kommunerna åläggs den föreslagna skyldigheten att i förekommande fall göra dödsboanmälan. Visserligen har
i somliga fall socialnämnd (social centralnämnd eller social distriktsnämnd)
sådan kännedom om den avlidne att dödsboanmälan utan större besvär skulle kunna göras. Detta är emellertid inte alltid fallet. Den myndighet som normalt har den bästa inblicken i den avlidnes ekonomi och som torde ha de största förutsättningarna att göra korrekt dödsboanmälan är enligt socialstyrelsens mening den lokala skattemyndigheten. Det förefaller därför styrelsen lämpligare att den lokala skattemyndigheten åläggs skyldighet att göra dödsboanmälan. Skall f. ö. lokalkännedom åberopas som skäl för so-
cialnämnd att göra anmälan förefaller det naturligare att lägga skyldigheten
på den sociala distriktsnämnden, när sådan finns utsedd, och inte på social centralnämnd.
Svenska kommunförbundet, som ställer sig positivt till att kommunerna
lämnar service i fråga om dödsboanmälan, anser att kommunerna bör ha
frihet att bedöma vilken organisation som är mest lämplig i den enskilda
kommunen. |
Luleå kommunstyrelse yttrar beträffande förslaget att anmälan om dödsfall i vissa fall skall göras till sociala centralnämnden att detta synes vara helt i linje med den allmänna utvecklingen. Under senare år har det ofta fö-
rekommit att dödsbodelägare kontaktat tjänstemän i nämnden och hemställt om hjälp med bouppteckning och rådfrågat om hjälp med kostnaderna. De förtroendemän celler tjänstemän som erhåller ifrågavarande uppdrag bör vara väl skickade att avgöra huruvida bouppteckning är erforderlig eller om det kan vara tillfvllest med dödsboanmiälan.
Kammarkollegiet anser att till undvikande av dubbelarbete dödsboanmiälan bör kunna få göras även av annan än socialnämnd eller någon som nämnden har förordnat. En begravningsförening t.ex. som har hand om boet bör
få rätt att göra sådan anmälan. Eftersom föreningen ju ändå har alla uppgifter som behövs för en anmälan synes det kollegiet onödigt att behöva gå om-
vägen via socialnämnden. Kollegiet anser f. ö. att det skulle kunna räcka om dödsboanmilan skedde i form av en deklaration under edlig förpliktelse. Riksrevisionsverket förordar att anmälningsförfarandet görs generellt tillämpbart på alla mindre dödsbon, oavsett vem som utreder boct. Verket påpekar att det vid vanlig bouppteckning är två personer som värderar tillgångarna i boct. Redovisade värden torde normalt godtas av domstolarna utan närmare kontroll. Det synes därför. verket rimligt att motsvarande kan gälla även vid dödsboanmälan, dvs. att man godtar intyg av två trovärdiga personer om att tillgångar saknas.
Riksskatteverket anser det olämpligt att inte boct uppges under edlig förpliktelse vid dödsboanmälan. Inte minst de formföreskrifter som gäller självdeklaration för inkomst- och förmögenhetstaxering torde enligt verkets uppfattning ha medfört en utbredd respekt för skriftliga uppgifter avgivna på heder och samvete. Den omständigheten att en person inte med en försäkran på heder och samvete behöver uppge underlaget för en beskattning torde innebära en ökad risk för oriktiga uppgifter. Det måste vara mera frestande att undanhålla en bankbok eller underlåta att omtala en gåva när uppgiften om förhållandena inte behöver bekräftas på angivet sätt.
Domareförbundert tramhåller att även om socialnämnden i många fall får antas känna till förhållandena i berörda dödsbon torde nämnden i kanske flertalet fall sakna sådan kännedom. Särskilt gäller detta när det är små barn som har avlidit. Det förefaller därför förbundet vara alltför stelt att bara socialnämnd eller någon som nämnden har förordnat skall vara behörig att göra dödsboanmälan. Det finns flera yrkesgrupper som åtar sig boupp-
teckningsförrättningar och som har stor erfarenhet på området. Även sådana
grupper av personer torde enligt förbundet med fördel kunna anförtros att göra dödsboanmälan. Därmed skulle också vinnas att påbörjade bouppteckningsförrättningar, där det först under dödsboutredningen visar sig att förutsättningar för anmälan föreligger. utan omgång kan avbrytas för att ersättas av det enklare förfarandet. Enligt förbundet synes betänkligheter inte kunna anföras mot att uppskattning av tillgångarna görs genom trovärdiga män. Även om sålunda förbundet anser att dödsboanmälan skall kunna göras av andra personer än som föreslagits, bör likväl socialnämnden alltid ha det yttersta ansvaret för att anmälan görs. Som alternativ till att dödsbo-
Prop. 1975/76: 50 ” 37
anmälan skall göras av socialnämnd bör enligt Svenska bankföreningens mening kunna föreskrivas att dödsbodelägare får göra sådan anmälan.
Svenska försäkringsbolags riksförbund anser det nödvändigt att någon person underskriver en lämpligt formulerad försäkran och tar på sig ansvaret för att tillgångarna har riktigt och fullständigt uppgivits för anmälaren. Detta är viktigt eftersom särskilda gode män inte skall bekräfta värdena och det inte heller fordras av anmälaren att han gör några mera omfattande cgna undersökningar angående kvarlåtenskapen och dennas värde. Den allmänna förekomsten av personftörsäkringar understryker vikten av att anmälaren gör
sig noga underrättad om sådana försäkringar. Även efterlevande makes försäk -
ring i vilken avliden make har ägt giftorätt skall medräknas med sitt värde per dödsdagen. Besked om detta värde måste I regel inhämtas från vederbörande
försäkringsbolag.
Promemorieförslaget att anmälan behöver uppta namn och bostadsadress på dödsbodelägare bara i den mån uppgifterna är kända för anmälaren behandlas särskilt av några remissinstanser. Kammarkollegiet påpekar att det redan nu förekommer att inte alla dödsbodelägare upptas i bouppteckningar . av enklare slag.
Malmö tingsrätt ifrågasätter om inte större krav bör ställas på dödsbodelägarredovisningen. Påtalade svårigheter att få fram korrekta förteckningar över delägarna förefaller tingsrätten överdrivna. Rådande svårigheter torde mindre vara förknippade med omgången att få fram uppgift om vilka som är dödsbodelägare än med besväret att nå vederbörande med kallelser till
förrättning. Ett medgivande att endast för anmälaren kända delägare skall
antecknas kan enligt tingsrätten medföra att delägarredovisningarna i anmälningarna normalt kommer att vara ofullständiga. Som regel bör krävas att dödsbodelägarnas namn anges. Även Göteborgs tingsrätt understryker
att det måste anses väsentligt att kretsen av dödsbodelägare redovisas så
fullständigt som möjligt, eftersom bouppteckningens primära uppgift i principalltjämt ligger på det civilrättsliga planet.
Bankinspektionen påpekar att ofullständig angivelse av delägarna kan förorsaka vissa problem, bl. a. när det giller att avgöra vem som skall anses berättigad att få ut banktillgodohavande bland den avlidnes tillgångar. Bank
äger enligt 67 § lagen (1955:183) om bankrörelse inte åberopa betalning till
annan än rätt innehavare av bankbok. Också domareförbundet anser med hänsyn till den betydelse som dödsboanmälan kommer att ha som legi-
timationshandling att dödsbodelägares namn som regel skall antecknas. En-
dast om kravet härpå skulle föranleda en alltför stor arbetsinsats bör detta kunna efterges. Enligt förbundets mening är det rimligt att fordra att vissa
efterforskningar görs. Det bör sålunda kunna krävas att kontakt tas med
pastorsämbetet.
Svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller av det är ofta inte tillräckligt att dödsbodelägarna redovisas i enlighet med promemorie-
förslaget. Finns tillgångar att skifta, måste under alta förhållanden vid skiftet
göras en undersökning om vilka som är delägare. Om ny gäld vppas efter
dödsboanmälan, är det också av betydelse att veta vilka som i egenskap av dödsbodelägare primärt blir ansvariga för denna och, om den blir infriad av någon delägare, vilka han skall kunna kräva på andelar av skulden. Förbundet har nämligen uppfattat den föreslagna bestämmelsen i 21 kap. 19 & ÄB så att dödsbodelägarnas friskrivning från personligt ansvar för boets och den dödes skulder bara avser sådana skulder som var kända, när döds-
boanmälan gjordes. Med hänsyn härtill och till intresset även i andra sammanhang av alt förteckningen av dödsbodelägarna är lika tillförlitlig som vid bouppteckning torde enligt förbundets mening fordras att anmälaren införskaffar och bifogar till domstolen ett officiellt besked om vad som
finns antecknat hos kyrkobokföringsmyndigheterna om den dödes närmaste arvingar, dvs. ett släktintyg av det slag som försäkringsbolagen regelmässigt kräver. Med hänsyn till att kyrkobokföringen inte i dessa hänseenden alltid
är fullständig bör anmälaren dessutom begära skriftlig bekräftelse eller kom-
plettering av släktintyget från någon nära anförvant till den döde eller annan som väl känner till hans förhållanden. Även sådant intyg infordrar försäkringsbolagen.
Beträffande utformningen i övrigt av dödsboanmälan har ett flertal re-
missinstanser gjort skilda påpekanden. Halmstads tingsrätt anmärker att dödsboanmälan i många fall kan väntas ske sedan någon delägare vänt
sig till socialnämnden med begäran om hjälp. Delägaren torde därvid ha att lämna uppgifter om boet. Enligt tingsrättens mening synes det kunna
begäras att också delägaren — bl.a. med hänsyn till ansvaret mot övriga
delägare — skriver under anmälan. Tingsrätten noterar också i sammanhanget
att det inte är klarlagt hur man tänker sig att anmälaren skall skaffa sig kännedom om boct. Inte heller är redovisat vilket ansvar anmälaren - som får antas handla i tjänsten — skall ha för uppgifternas riktighet. Ofta torde det vara nödvändigt att åtminstone interna anteckningar görs om varifrån uppgifter erhållits och vilka förhållanden som har varit kända för hand-. läggaren. .
Göteborgs tingsrätt föreslår att man, för att i någon mån nedbringa antalet vitesförelägganden att inge bouppteckning, bör i samband med anmaning om bouppteckning upplysa om möjligheten att ersätta bouppteckningen med dödsboanmälan. Möjlighet finns även att genom annonsering eller på annat
sätt tillkännage för allmänheten att den kan hänvända sig till socialnämnden för biträde i berörda fall.
DON uppehåller sig vid blanketten för dödsboanmälan. Enligt DON synes det lämpligt att domstolsverket fastställer formulär för dödsboanmälan samt ombesörjer tryckning och distribution av blankett i enlighet med formuläret. Blanketten förses lämpligen på baksidan med de anvisningar som kan be-
hövas för anmälaren, I fråga om den särskilda rutin som berörs i promemorieförslaget när den döde inte har fvllt aderton år, nämligen att pas-
torsämbetet eventucllt skall underrätta socialnämnden om dödsfallet, framhåller DON att en sådan ordning innebär onödigt arbete för pastorsämbeten
och socialnämnder. I stället bör tingsrätternas bevakningsrutin för bouppteckningar utformas så att i påminnelse att förrätta bouppteckning cerinras
om att det under vissa förutsättningar kan räcka med dödsboanmälan. Även
advokatsamfundet ifrågasätter om inte en sådan upplysning bör ges.
Kammarkollegiet har upprättat ett eget förslag till hur en blankett för dödsboanmälan skulle kunna utformas.
Riksskatteverket finner det vara en brist att, om dödsboanmälan lämnas, domstolen saknar möjlighet att tillimpa bestämmelserna i 19 X AGL, cftersom det i dödsboanmälan inte skall lämnas uppgift om tidigare förvärv eller försäkran att sådant förvärv ej förekommit. Det kan i dessa fall inte röra sig om några större skattebelopp, när arvslotten är liten. Det oaktat måste dock enligt verkets uppfattning bestämmelserna ändras, t. cx. på så sätt utt man från arvs- och testamentslotter som vid skattläggningen skall
sammanläggas med tidigare förvärv undantar lott vars värde uppgår till
högst 5 000 kr.
Även Svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller att om den döde under livstiden genom gåva förfogat över sin egendom och kvarvarande tillgångar inkl. försäkringar inte överstiger 5 000 kr. kommer dessa gåvor med den utformning lagförslaget har fått inte att redovisas. I de fall då
någon nettobehållning återstår att ärva kan det för bröstarvinge vara till
nackdel att gåvorna inte blir antecknade på sätt som anges i 20 kap. 5§
tredje stycket ÄB. Denne måste för sådant ändamål påkalla bouppteckning.
Såvitt avser den lagtekniska utformningen ifrågasätter familjelasssakkunniga lämpligheten av att göra anmälningsförfarandet till ett särskilt rättsligt institut som är sidoordnat med bouppteckningsinstitutet. Enligt de sak-
kunniga uppnås onekligen vissa fördelar med den föreslagna ordningen.
Regelsystemet behåller sålunda en viss stadga och blir fortfarande helt förbehållet ÄB. Uppläggningen är emellertid förenad med vissa nackdelar. Enligt de sakkunnigas mening är det naturligt att utgå från 20 kap. 1§ ÄB, där bouppteckningsplikten f. n. fastslås. I anslutning till dessa bestämmelser borde det kunna anges under vilka materiella förutsättningar bouppteckning inte behöver förrättas. Dessutom borde i lagrummet kunna anges att, om bouppteckning inte behövs, anmälan om förhållandet skall
inges till rätten av socialnämnd eller någon som nämnden förordnat. Vad
som i övrigt skall åligga socialnämnden i fråga om anmälans form och innehåll torde lämpligen kunna regleras i särskild författning. Därutöver
bör enligt de sakkunniga undersökas vilka ändringar som erfordras i ÄRB med hänsvn till att i ett antal fall bouppteckning inte kommer att förrättas. Vad gäller rätten för delägare eller annan att särskilt begära att boupp-
teckning förrättas anser familjelagssakkunniga att denna rätt bör prekluderas efter viss tids förlopp från det dödsboanmätan gjorts. Svårigheter torde nämligen kunna uppkomma om bouppteckning skall förrättas efter en längre
tid, när tillgångarna kan ha utskiftats. I övrigt bör bouppteckning förrättas under i stort sett samma förutsättningar som gäller för s. k. tilläggsbouppteckning. Utöver fall då ny tillgång har yppats kan bouppteckning sålunda
behöva förrättas därför att till följd av annan felaktighet förutsättning för
dödsboanmilan visar sig ej ha förelegat. Kännedom kan exempelvis ha vunnits om testamente efter den döde, om rättshandling på grund av vilken egendom är enskild eller om förhållande som föranleder skyldighet att erlägga arvsskatt.
Förslag till ändringar i promemorians utkast till lagtext lämnas även av Göteborgs tingsrätt, Malmö tingsrätt, Halmstads tingsrätt, kammarkollegiet, Landstingsförbundet, domareförbundet, advokatsamtundet, Svenska bankföreningen och Svenska försäkringsbolags riksförbund.
5.4 Följdändringar m. m.
Hovrätten för Västra Sverige anser att det behövs regler om arvskifte, betalning av den dödes gäld och generellt undantag från arvsskatteplikt tr fall när dödsboanmälan har gjorts.
Malmö tingsrätt påpekar att promemoricförslaget inte innehåller någon bestämmelse som ger domstol möjlighet att avvisa anmälan och förelägga dödsboet att i stället förrätta och ge in bouppteckning. Fall kan förekomma när domstolen genom inkommen kontrolluppgift om försäkring eller eljest
finner anledning anta att förutsättningar för dödsboanmälan inte föreligger.
Tingsrätten tar också upp frågan om befogenhet för domstol att meddela föreläggande om komplettering av innehållet i gjord anmälan. Tingsrätten är benägen att förorda att befogenhet i berörda hänseenden tillerkänns domstol utan att sådan befogenhet bör innebära skyldighet att i varje fall av dödsboanmälan pröva om bouppteckning i stället skall förrättas. Frågan om ansvar för oriktig uppgift vid eller i dödsboanmilan bör också uppmärksammas innan förslaget föranleder lagstiftning. Även domarcförbundet anser att denna fråga bör behandlas.
Halmstads tingsrätt tar upp de föreslagna ändringarna i 18 kap. 2 § andra stycket ÄB och konstaterar att de i första hand synes åsyfta en
lösning för det fall att ingen tar hand om eller kan förmås ta hand
om ett dödsbo med endast ringa tillgångar. Avsikten synes närmast vara att socialnämnden eller den nämnden förordnar skall ta hand om boct, göra dödsboanmälan och möjligen också avveckla boet. Om avsikten är
att ge nämnden långtgående uppgifter och befogenheter, bör deua enligt
tingsrättens mening komma till tydligare uttryck. Innebörden av socialnämndens befogenhet att förordna förvaltare är också något oklar. Riktigast synes det tingsrätten vara att ansvaret för förvaltningsuppgifterna liksom befogenheterna att vidta ifrågavarande uppgifter tillkommer nämnden. Nämnden bör därvid — utan särskild bestämmelse i ÄB — anses äga be-
fogenhet att delegera uppgifter till eller anlita biträde av sina tjänstemän.
Skall utomstående utses bör som hittills förordnande meddelas av rätten. Därmed erhåller man en tydlig anslutning till den förvaltningsordning som gäller för godmanskap enligt föräldrabalken.
Göteborgs tingsrätt ifrågasätter det lämpliga i att anmälan om dödsfall i vissa fall skall göras hos socialnämnden. Hithörande ärenden är vanligen av brådskande natur och anknyter nära till övervakningen av att bouppteckning förrättas. Det bör därför övervägas om ej också i fortsättningen
anmälan om dödsfall bör ske till rätten, som då också i förekommande
fall skall förordna god.man att ta hand om boet. Denne kan ju vara en
socialvårdstjänsteman som, om förutsättningarna finns, tar initiativ till en
dödsboanmälan.
Rikspolisstvrelsen anser att, om socialnämnd blir skyldig att förordna någon att omhänderta avlidens egendom på sätt avses i 18 kap. 24 ÄB, det cj vidare bör åligga polisen att omhänderta sådan egendom.
Socialstvrelsen motsätter sig att kommunerna åläggs att ta hand om boet efter avlidna personer, eftersom det rent principiellt inte kan anses vara
tillfredsställande att kommunerna påläggs uppgifter som det får anses till-
komma staten att ta ansvar för.
Kammarkollegiet anser det inte lämpligt att socialnämnd i de fall anmälan
om dödsfall har gjorts till nämnden förordnar någon att fullgöra vad som
enligt 18 kap. 2X första stycket ÄB åligger delägare. Kollegiet anser att god
man kan behöva förordnas i dessa fall även i fortsättningen. Alla dödsbon är inte små. Om t. ex. en person med stora tillgångar dör utan andra arvingar än syskon i USA är det olämpligt att kvarlåtenskapen ens provisoriskt omhändertas av en av socialnämnden förordnad person. Ännu mindre bör so-
cialnämnden — vilket är förslagets innebörd — de facto göras till boutredningsman. En av rätten enligt 18 kap. 45 föräldrabalken eller 18 kap. 25
ÄB förordnad god man måste enligt kollegiet vara lämpligare. Kollegict anser inte heller att någon ändring är behövlig i 73 lagen om allmänna arvsfonden. Sistnämnda uppfattning hyser även familjelagssakkunniga.
Riksrevisionsverket anser att det bör klarläggas vilken funktion bouppteckningen har som underlag för kommande arvskifte, särskilt vad avser uppgifter om arvsberättigade. Motsvarande gäller i vad mån dödsbodelägare skall underrättas om dödsfall. Likaledes synes det verket böra övervägas huruvida en tidsgräns bör fastställas inom vilken dödsbodelägare eler borgenär senast skall kunna begära att bouppteckning upprättas i de fall när endast dödsboanmälan har ingivits. =
Riksskatteverket erinrar om att bröstarvinge enligt 7 kap. 4 3 ÄB äger för utfående av laglott påkalla nedsättning av gåva. om en arvlåtare i livstiden bortgett egendom under sådana omständigheter eller på sådana villkor att gåvan till syftet är att likställa med testamente. Bröstarvingen har ett år
på sig från det att bouppteckning efter arvlåtaren avslutades, om han vill
väcka talan för att göra gällande sin rätt mot gåvotagare. F.n. har bröstarvinge på grund av bestämmelserna i 20 kap. 28 ÄB om kallelse till bo-
uppteckningsförrättning garanti för att han får kännedom om dödsfallet.
Vid dödsboanmälan finns inte någon sådan garanti. Bestämmelserna i
18 kap. 2X ÄB är inte ens formellt tillräckliga som garanti. Verket finner
sådana konsekvenser klart otillfredsställande och anser att man inte på ett
sådant fördolt sätt som förslaget innebär bör ändra reglerna om laglott. Matcriellt förefaller inte heHer ändringen välmotiverad, eftersom det kan vara
fråga om fall där arvlåtaren gjort mycket stora gåvor. Så kan t.ex. en förmögen arvlåtare skänka bort alla sina tillgångar utom enkelt bohag med ett bouppteckningsvärde ej överstigande 5000 kr. Även om man för att undvika berörda olägenheter låter 7 kap. 4 § andra stycket ÄB vara oförändrat uppstår enligt verkets mening otillfredsställande konsekvenser med institutet dödsboanmälan. Om nämligen klanderbar gåva gjorts men någon bouppteckning inte avslutats. förblir den rättsliga situationen oviss för gåvomottagaren under obestämd tid, eftersom bröstarvingars rätt till klandertalan inte tidsmässigt begränsas. Motsvarande resonemang som nu förts gällerenligt ver-
kets uppfattning även den föreslagna ändringen av 8 kap. 8 § ÄB.
Riksskatteverket kritiserar även promemorieförslaget i vad det avser 21 kap. 19 5 ÄB. Förslaget innebär, påpekar verket, att ett lindrigare gäldsansvar kommeratt gälla om bouppteckning inte har förrättats. En sådan ordning finner verket inte materiellt motiverad. Om olika ansvarsregler skall finnas borde det
rimligtvis vara så att ett minskat gäldsansvari första hand skulle komma i fråga när bouppteckning har förrättats, eftersom man i den situationen harstörre garantier för alla uppgifters riktighet. Däremot kunde möjligen enligt verket över-
vägas att ändra den nuvarande föreskriften på sådant sätt, att ansvarsreglerna inte skall gälla, om — vare sig bouppteckning har förrättats eller endast dödsboanmälan har skett — den dödes tillgångar inte överstiger ett värde av 5 000 kr. Vad gäller den föreslagna bestämmelsen i 21 kap. 19 § andra stycket anser verket att bestämmelsen får olika innebörd beroende på orsaken till att bouppteckning har förrättats. Har bouppteckning förrättats på grund av att ny tillgång yppats och förutsättning för dödsboanmälan därigenom inte längre föreligger. är föreskriften enligt riksskatteverkets mening i och för sig klar och logisk. Det blir fråga om ett slags tilläggsbouppteckning. Har emellertid bouppteckning förrättats av annan anledning, framstår den föreslagna regeln i 21 kap. 19 § första stycket ÄB som tämligen godtycklig. Regler om gäldsansvaret bör — vilket f. n. är fallet — vara utformade så att man efter en viss begränsad tid når slutlig visshet om vem som har ansvar. De föreslagna reglerna innebär bl. a. att en dödsbodelägares ansvar under obegränsad tid framåt kan kommaien ny situa-
tion om någon påkallar förrättande av bouppteckning. Riksskatteverket anser
att olägenheterna av en sådan lagreglering inte kan accepteras.
Riksarkivet ställer sig frågande till vad som skall hända om t. ex. vär-
deringsmannen efter genomgång av lösöret finner att bouppteckningsvärdet överstiger gränsvärdet. Fråga blir då om värderingsmannen automatiskt blir bouppteckningsförrättare och skall kunna ta ut avgift för förrättningen. Ett annat spörsmål är om dödsboanmälan skall vara avgiftsfri även om boet
innehåller tillgångar nära gränsvärdet 5 000 kr.
Länsstyrelsen i Malmöhus län konstaterar att jämlikt 75 § kommunalskat-
telagen (1928:370) och 15 5 lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt kan dödsbo efter framställning härom medges befrielse från att erlägga kvar-
stående eller tillkommande skatt som har påförts den avlidne och som har förfallit till betalning efter dödsfallet. Vid handläggning av sådan framställning
brukar länsstyrelsens taxeringsenhet regelmässigt infordra bouppteckning för
att kunna bedöma delsomdenavlidne harefterlämnat dödsbodelägare som vid
hans frånfälle har varit beroende av honom förssin försörjning, delsom ömman-
de omständigheter kan anses föreligga och dels om ett bifall till ansökan kan antas komma dödsbodelägarna till godo. Dessa uppgifter torde emellertid kunna
inhämtas på annat sätt i de fall endast dödsboanmälan gjorts. Enligt 115 3 tax-
eringslagen är preskriptionstiden för eftertaxering beroende av det kalenderår under vilket bouppteckning efter den skattskyldige har blivit ingiven för regi-
strering. Någon ändring av denna paragraf aviseras inte i promemorieförslaget.
Det kan emellertid enligt länsstyrelsen ifrågasättas om tillägget ”eller dödsbo-
anmälan” behöver införas i nämnda lagrum. Det synes inte sannolikt att eftertaxering blir aktuell, om den avlidne har efterlämnat bo vars tillgångar är så
ringa som det här är fråga om.
Beträffande de föreslagna ändringarna i 7 kap. 4 X och 8 kap. 8 8 ÄB anför
familjelagssakkunniga avt i de fall där bouppteckning inte skall krävas torde
det bli förhållandevis sällsynt att talan förs mot gåvotagare. Har den avlidne bortgivit egendom av någon betydelse: så att till följd av gåvan tillgångarna vid dödsfallet har kommit att understiga gränsen för bouppteckningsplikten,
kunde det övervägas om den favör för gåvotagaren som den korta pre-
klusionstiden utgör borde få räknas även från anmälan. Eftersom några sakliga ändringar på denna punkt knappast bör göras i förevarande sam-
manhang bör dock regler, såsom det föreslås i promemorian, ges också för det fall att bouppteckning inte förrättas. De sakkunniga förordar dock att en frist för väckande av talan räknas inte från anmälan utan från dödsfallet.
I fråga om 18 kap. 4 X första stycket ÄB anför familjelagssakkunniga att
särskilda bestämmelser om dödsboanmälan som legitimationshandling inte bör tas in I paragrafen. Bouppteckningen som behörighetshandling gentemot tredje man kan tämligen lätt ersättas med annan handling, t. ex. släktintyg från folkbokföringsmyndighet. Ingenting hindrar vidare att en socialnämnds-
utredning om vilka som är delägare i boet rent faktiskt kan komma till
begagnande, om det skulle uppstå tvekan huruvida boet är behörigen fö-
reträtt. I 18 kap. 4 § andra stycket ges f. n. en särskild regel med avseende på den tid som förflyter innan bouppteckning har skett. Är rättshandlingen brådskande och är tredje man i god tro, blir rättshandlingen gällande mot boet även om den har företagits utan medverkan av universell testaments-
tagare. Eftersom enligt förslaget bouppteckning alltid skall förrättas när det finns testamente efter den döde, svnes det obehövligt med en regel om att motsvarande skall gälla innan dödsboanmälan har gjorts.
Familjelagssakkunniga anser att den nya bestämmelse som har föreslagits i 21 kap. 19§ första stycket ÄB torde få relativt liten praktisk betydelse vid sidan av den redan i samma lagrum intagna regeln. De sakkunniga
ifrågasätter därför om den bör införas. Ansvarsordningen blir enligt de sak-
kunniga även något förvirrande med tanke på att de ordinära ansvarsreglerna skall komma till tillämpning, om senare bouppteckning ändock skall förrättas. De sakkunniga påpekar vidare att regeln är avfattad så att ansvars-
begränsningen inträder så fort anmälan har gjorts, även om tillgångarna
överstiger angivna maximibelopp. Regeln kommer därigenom i visst mot-
satsförhållande till 14 § och torde - om den skall införas — böra syfta på fall där de materiella förutsättningarna för dödsboanmälan — eller för befrielse från bouppteckningsplikten — föreligger och inte på den formella åtgärden alt dödsboanmilan har gjorts. Enligt de sakkunniga infördes gällande be-
stämmelser i 19 § om ansvarsbegränsning inte av skäl motsvarande dem
bakom utsökningslagens regler om utmätningsfrihet, utan bara för att en klar och lättillämplig regel skulle erhållas. Promemorieförslaget kan därför
sägas innebära att man ger två olika regler för att nå ett och samma mål, nämligen en skälig begränsning av ansvaret i medellösa bon. För att komma bort från de svårigheter som uppstår med två olika regelsystem, vilka dessutom delvis konkurrerar med varandra, skulle man enligt de sakkunniga . kunna tänka sig att ändra paragrafen på det sättet att angiven ansvarsbegränsning skall inträda när tillgångarna inte är större än att förutsättningar för dödsboanmälan — eller undantag från bouppteckningsplikten — förelegat.
Här åsyftar de sakkunniga de angivna gränserna om 5 000 resp. 10 000 kr.
ej andra förutsättningar för anmälan. Att bouppteckning förrättas efter särskild begäran eller därför att egendom var enskild bör exempelvis inte föranleda ett vidsträcktare ansvar.
Domarctörbundet ifrågasätter om det finns tillräckliga skäl att vidta sådana formella ändringar som de som föreslås i 19 kap. 2 § samt 21 kap. I, 2 och 18 §§ ÄB. Sådana ändringar förorsakar enligt förbundets mening allmänheten och tillämpande myndigheter mera besvär än verklig nytta. Malmö tingsrätt gör liknande anmärkningar.
Svenska försäkringsbolags riksförbund drar slutsatsen att arvsskatt inte avses
bli uttagen i de fall när anmälningsförfarandet tillämpas. Enligt förbundets mening torde detta förhållande kräva vissa följdändringar i AGL. Enligt
förbundets mening kräver. promemorieförslaget även en komplettering av .
övergångsbestämmelserna till lagen (1969:621) om ändring i ÄB. Arvsan-
språk för vissa utomäktenskapliga släktingar födda före år 1970 preskriberas nämligen ibland, om inte arvingen var känd för dödsbodelägare. boutred-
ningsman eller den som sitter i boet inom tre månader från dödsfallet eller.
om bouppteckningen förrättas senare, senast vid bouppteckningen. Det bör övervägas om dödsboanmälan även i detta avseende skall jämställas med bouppteckning och huruvida kännedom om utomäktenskaplig arvinge hos
socialnämnd eller person, som enligt bemyndigande från sådan nämnd gör dödsboanmälan, skall tillerkännas betydelse för sådan arvinges arvsrätt.
5.5 Kostnader
Hovrätten för Västra Sverige konstaterar att den ökade arbetsbörda som enligt förslaget skulle komma att åvila socialnämnden uppenbarligen medför även ökade kostnader för det allmänna. De fördelar som, om förslaget genomförs, kunde vinnas för den enskilde skulle enligt hovrättens mening
resultera i så stora nackdelar för det allmänna att någon rationalisering inte
skulle uppnås. Hovrätten understryker att bouppteckningsskyldigheten helt
naturligt i första hand bör åligga den enskilde som bäst känner till dödsbocts förhållanden och ej vältras över på socialnämnden, för vars verksamhet detta arbete måste framstå såsom främmande.
Även rikspolisstyrelsen påpekar att det medför vissa kostnader för kommunerna, om dödsboanmälan skall göras av socialnämnd eller någon som
nämnden har förordnat. Någon rätt för kommun att i förekommande fall
ta ut ersättning av dödsboet har inte föreslagits. Med hänsyn till kravet
att anmälan skall göras av en företrädare för det allmänna bör en sådan lösning inte heller förordas.
Socialstyrelsen kan för sin del inte acceptera att socialnämnd åläggs skyldighet att se till att den avlidnes bo tas om hand i de fall ingen annan finns som gör detta, särskilt som detta automatiskt anses medföra skyldighet
för vederbörande kommun att stå för de kostnader som inte täcks av till-
gångarna i boet.
Familjelagssakkunniga anmärker att, om de uppgifter som nu vilar på rätten och av rätten förordnad god man enligt 18 kap. 2§ ÄB överflyttas på so-
cialnämnden och någon som nämnden förordnar, blir bestämmelserna till-
lämpliga generellt. Den som erhållit förordnande kan därför komma att få ta befattning även med dödsbon i vilka ingår större tillgångar. För det
arbete han nedlägger torde fortfarande i första hand dödsboet böra bli er-
sättningsskyldigt. Den som socialnämnden har förordnat att göra dödsboanmälan förutsätts också lägga ned visst arbete på sitt uppdrag, såsom att göra undersökningar om tillgångar, delägare m. m. För detta arbete synes ersättning skola lämnas av kommunen. De sakkunniga vill dock framhålla
att gränsfall kan uppkomma. t. ex. om den som har förordnats enligt 18 kap.
23 ÄB finner att dödsboanmälan bör göras. När det allmänna i större ut-
sträckning än hittills skall kunna kopplas in på boutredningar bör ersätt-
ningsfrågorna uppmärksammas.
Kommunförbundet finner det svårt att närmare överblicka de ekonomiska konsekvenserna för kommunerna av promemorieförslaget. Även om det för flertalet kommuner inte innebär att större uppgifter överförs till dem är det ändå fråga om ett nytt åliggande. Kostnaderna-för kommunerna måste
därför enligt förbundets mening beaktas vid diskussionerna om kostnadsfördelningen mellan stat och kommun. Förbundet förutsätter att samråd med förbundet kommer att ske om de anvisningar som kan erfordras för reformens genomförande.
Stockholms kommunstyrelse konstaterar att det kommer att innebära en ökad arbetsbörda för socialnämnden om den skall göra dödsboanmälan och medverka vid avvecklingen av dödsbo, där så befinns erforderligt. Detta förhållande medför avsevärt ökat behov av personal samt ökade kostnader i anledning därav och ökade övriga omkostnader. Styrelsen förestår därför att statligt bidrag utgår för att täcka de merkostnader som föranleds av att vissa av de arbetsuppgifter som nu har åvilat tingsrätt överförs på kommunen.
6¶Föredraganden
6.1¶Allmänna synpunkter
Nuvarande bestämmelser om bouppteckning i 20 kap. ärvdabalken (ÄB) innebär att bouppteckning är obligatorisk efter varje dödsfall. Bouppteckning förrättas av två gode män som i allmänhet tillkallas av dödsbodelägare som har hand om den dödes egendom. Till förrättningen skall i god tid kallas
samtliga dödsbodelägare för att de skall kunna bevaka sin rätt. Vid för-
rättningen upprättas en bouppteckningshandling som skall innehålla uppgifter om — förutom den döde och dödsbodelägarna — den dödes tillgångar och skulder. Vidare redovisas i förekommande fall testamente, äktenskaps-
förord och försäkringar. Den som är bäst förtrogen med boet försäkrar skriftligen under edlig förpliktelse att lämnade uppgifter är riktiga och de gode
männen bekräftar med sina namn att allt har blivit korrekt antecknat och
att tillgångarna har blivit rätt värderade. Bouppteckningshandlingen ges se-
dan in till tingsrätten, som efter granskning fattar beslut om den skatt som
i förekommande fall skall betalas till staten enligt lagen (1941:416) om arvs-
skatt och gåvoskatt (AGL).
Den undantagslösa bouppteckningsplikten infördes år 1934. Dessförinnan hade i praxis kravet på bouppteckning ofta eftergetts, när enligt tillgängliga uppgifter tillgångarna var så obetydliga att de inte täckte annat än begravningskostnaderna och andra utgifter i anledning av dödsfallet.
Bouppteckningsskyldigheten har under senare år satts i fråga vid åtskilliga
tillfällen. BL a. har i riksdagen förts fram krav på att bouppteckningsplikten
skall mjukas upp. Det har gjorts gällande att bärande skäl för upprättande
av bouppteckning inte kan anses föreligga när exempelvis den avlidne var
en medellös vuxen person eller ett barn utan efterlämnade tillgångar. Lagutskottet (LU 1974:24) har uttalat sin förståelse för att man inför ett enklare förfarande än förrättande av fullständig bouppteckning i berörda fall.
Frågan om en uppmjukning av bouppteckningsplikten har övervägts i en inom justitiedepartementet utarbetad promemoria (Ds Ju 1975:6). Härvid har bl. a. gjorts en genomgång av de olika funktioner som bouppteckningen fyller. Främsta betydelsen brukar tillmätas bouppteckningens civilrättsliga uppgifter. Genom bouppteckningen klarläggs och dokumenteras grundläg-
gande fakta i ett dödsbo i en bestämd och för alla dödsbon gemensam
ordning. Bouppteckningen bildar utgångspunkt för dödsboförvaltningen och redovisningen av denna. Den utgör vidare en grund för bodelning och arvskifte. Vid boets avveckling blir bouppteckningen härigenom av stor betydelse för den dödes rättsägare, framför allt dödsbodelägare och borgenärer. Bouppteckningen används vidare som behörighetshandling vid rättsliga transaktioner och utgör underlag vid handläggningen av olika domstolsärenden.
En annan viktig funktion har bouppteckningen som underlag för åstad-
kommande av en rättvis och likformig arvsbeskattning. Från kulturhistorisk
och ekonomisk-vetenskaplig synpunkt slutligen innehåller bouppteckningen
värdefullt material som hittills har omfattat hela befolkningen.
Enligt promemorian skulle man, om boets tillgångar är små, kunna avstå från kravet på bouppteckning utan att berörda intressen alltför mycket
träds för när. Det föreslås därför att ett förenklat förfarande, kallat döds-
boanmälan, skall kunna ersätta bouppteckning när den dödes tillgångar inte
överstiger 5 000 kr. Var den döde gift, får värdet av makarnas sammanlagda giftorättsgods inte överstiga 10 000 kr. Även om tillgångarna inte överstiger
de angivna beloppen, bör enligt promemorian bouppteckning ändå ske i vissa fall, t. ex. när dödsbodelägare eller borgenär vill ha bouppteckning ull stånd
eller när i kvarlåtenskapen ingår fast egendom. Vid beräkningen av till-
gångarnas värde har det vidare ansetts nödvändigt att medräkna försäk-
ringsbelopp som efter den döde tillfaller någon som förmånstagare. Dödsboanmälan skall enligt promemorian göras av socialnämnden eller någon
som nämnden har förordnat.
Vid remissbehandlingen har det stora flertalet remissinstanser godtagit förslaget om en uppmjukning av bouppteckningsskyldigheten. Från många håll
understryks att reformen är angelägen, eftersom det ofta är meningslöst att
upprätthålla obligatoriet. Det betonas också att det arbete och de kostnadersom läggs ned på bouppteck ningar många gångerär utan motsvarande nytta för vare sig enskilda eller det allmänna.
Åtskilliga remissinstanser finner det föreslagna systemet med dödsboanmälan vara en ändamålsenlig lösning. På några håll anser man dock att systemet skulle innebära blott obetydliga lättnader för den enskilde men ökad arbetsbelastning för socialnämnden och dess tiänstemän. I fråga om följderna för tingsrätternas del anser somliga instanser att dödsboanmälan
skulle kunna ge en inte ringa lättnad i arbetet. medan en remissinstans anser att förslaget knappast torde medföra någon påtaglig minskning i ar-
betsbelastningen. Från något håll ifrågasätts om man inte på vissa punkter kan gå längre än promemoricförslaget och alltså söka uppnå ytterligare för-
enklingar. Några remissinstanser ställer sig avvisande till förslaget. Kritiken tar
främst sikte på att en dödsboanmälan inte tillgodoser bouppteckningens civilrättsliga funktion. Det understryks att det civilrättsliga regelsystemet
—- Så snart det finns några tillgångar — förutsätter dödsboförvaltning och redovisningsåtgärder i vissa former. Risk finns annars att svårnådda eller okända rättsägare berövas sin rätt. Erfarenheten visar. framhålls det, att
anspråken på en rättvis fördelning av avlidens tillgångar är stora även när behållningen är obetydlig. En viss risk anses även föreligga att möjligheten ull dödsboanmälan skall utnyttjas trots att förutsättningarna därför brister.
Från ett håll anmärks att blotta förekomsten av skulder i ett dödsbo bör
föranleda bouppteckning så att ÄB:s bestämmelser om den dödes gäld kan tillämpas. Från försäkringshåll betonas att de fullständiga uppgifterna i bo-
uppteckning om delägare — särskilt i fråga om utomäktenskapliga barn —
är av betydelse för att försäkringsbolagen skall kunna göra korrekta utbetalningar till förmånstagare.
För egen del anser jag att den diskussion om bouppteckningspliktens bestånd som har förts under senare år klart visar att bouppteckningsplikten
i många fall uppfattas Som en meningslös och betungande formalitet. Som tidigare nämnts gäller detta främst fall då ett barn utan nämnvärda tillgångar
har avlidit eller då i övrigt bocts tillgångar är små. Även om det arbete med enhetliga bouppteckningsformulär som hittills har bedrivits av DON kan leda till förenklingar vid bouppteckning torde man dock inte härigenom kunna uppnå tillräckliga lättnader i de åsyftade fallen. Det finns därför starka skäl att överväga en uppmjukning av bouppteckningsskyldigheten.
Som har angetts i promemorian fyller bouppteckningen i och för sig flera
viktiga funktioner, främst i civil- och skatterättsliga avseenden. Det är dock
tydligt att bouppteckningens betydelse växlar i olika dödsbon. Från civilrältslig synpunkt torde uppenbarligen intresset av en bouppteckning vara
ringa, om bocts tillgångar och skulder är små. Delägarnas anspråk på re-
dovisning minskar naturligen om rätten till arv gäller bara obetydliga värden.
Även för borgenärernas del torde intresset av en fullständig redovisning
vara väsentligt mindre, när tillgångarna är obetydliga. På denna punkt bör också beaktas den praxis som har utvecklats under senare år och som innebär att bouppteckningarna i ordinära dödsbon — särskilt i storstadsregionerna
— ger en alltmera summarisk och schematisk redovisning av tillgångarna. Virderingen av lösöret sker ofta klumpvis, vilket försvårar eller omöjliggör identifiering av enstaka föremål och därmed efterkontroll. Själva bouppteckningsförrättningen har i många fall rationaliserats så att i praktiken bara bouppgivaren och en förrättningsman deltar. I fråga om arvskifte torde ÄB:s
bestämmelser i stor utsträckning inte tillämpas, utan det skriftliga skiftet ersätts av en formlös delning. Möjligheten härtill beror givetvis till stor del på — förutom boets omfattning och innehåll — delägarnas inställning och sammansättning. Efterlämnar den döde make eller vuxna bröstarvingar, behöver de ofta inte något formellt delnings- eller skiftesinstrument. Finns det å andra sidan t. ex. omyndiga delägare eller ingår fast egendom i boet måste vanligen ett regelrätt arvskifte äga rum.
Som har framhållits i promemorian kan det naturligtvis även i mycket små dödsbon förekomma att delägarna hyser misstänksamhet mot varandra och inte kan bli överens om vad som tillhör boet och hur det bör avvecklas. Detta utgör dock inte en tillräcklig anledning att generellt upprätthålla bo-
uppteckningsplikten. Påpekas bör att det naturligtvis inte är något som hindrar att bouppteckning förrättas även i fall då den inte är obligatorisk.
Vissa problem kan också uppstå när dödsbodelägare vistas på avlägsen
ort e. d. Risk finns i så fall för att hans rätt inte beaktas i olika avseenden. Inte heller detta utgör dock enligt min mening anledning att upprätthålla
kravet på bouppteckning när tillgångarna är obetydliga. Hänsynen till av-
+ Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 50
lägset boende dödsbodelägare talar dock för att man inte går så långt när det gäller att efterge kravet på bouppteckning som har föreslagits i promemorian.
Även hänsynen till borgenärer utgör ett skäl mot att alltför mycket mjuka upp bouppteckningsplikten. Klart är emellertid att det inte är nödvändigt
med bouppteckning, om tillgångarna är så obetydliga att de inte till någon
del förslår till gäldande av fordringar som innehas av den dödes borgenärer.
När det därefter gäller de skattemässiga aspekterna torde det inte föreligga något hinder mot att ersätta bouppteckningen med ett förenklat förfarande.
om dödsbobehållningen är så ringa att någon arvsskatt inte skall utgå. För
att förhindra att skatt undandras staten torde det dock vara nödvändigt att låta någon annan än de enskilda dödsbodelägarna avgöra om bouppteckning kan underlåtas. Vidare kan det finnas skäl att sätta gränsen för tillgångarnas värde lägre än som har föreslagits i promemorian. Jag åter-
kommer till detta i ett följande avsnitt.
Vad i övrigt gäller de invändningar mot promemorieförslaget som har gjorts under remissbehandlingen anser jag inte att önskemålet om boupp-
teckning för att underlätta utbetalning av försäkringar kan tillmätas av-
görande betydelse. Utredning om förmånstagare får inhämtas i annan ordning. Även i andra fall när bouppteckning nyttjas som behörighetshandling torde den kunna ersättas av annan handling, t. ex. släktintyg från folk-
bokföringsmyndighet. Vidare torde det från forskningshåll kunna accepteras
att bouppteckningar i viss utsträckning faller bort. Beaktas bör härvid bl. a. att, som nyss nämndes, bouppteckningarna i mindre dödsbon har kommit att utformas alltmer summariskt samt att olika gruppers levnadsförhållanden
numera i högre grad än tidigare blir föremål för sociologiska och statistiska
undersökningar på grundval av annat material än bouppteckningar.
Sammranfattningsvis anser jag övervägande skäl tala för att man inför en ordning som innebär att bouppteckning under vissa förutsättningar skall kunna underlåtas och ersättas av en dödsboanmälan. De förutsättningar som härvid bör gälla ämnar jag gå in på i följande avsnitt.
Jag vill i detta sammanhang framhålla att även om man inför cn möjlighet
att I vissa fall underlåta bouppteckning, så hindrar detta givetvis inte att man prövar alla möjligheter att förenkla bouppteckningsförfarandet i sådana
fall då bouppteckning alltjämt måste ske. På denna punkt är bl. a. det pågående arbetet med enhetliga formulär för bouppteckningar av intresse. Ar-
betet, som tidigare har bedrivits av DON, avses fortsätta inom domstolsver-
ket.
6.2¶Förutsättningar för dödsboanmälan
I promemorian föreslås att frågan om befrielse från bouppteckningsplikten avgörs med utgångspunkt i ett rent ekonomiskt kriterium. Tillgångarnas
storlek förutsätts därvid bli avgörande. Vid avvägningen av hur stora till-
gångar som kan tillåtas är det enligt promemorian naturligt att utgå från det skattefria avdragsbeloppet 3 000 kr som avgår från varje lott vilken beskattas enligt klass II eler klass III i 28X AGL. Därutöver bör hänsyn
tas till att tillgångarna i ett dödsbo i princip alltid minskas med begravningsoch bouppteckningskostnader. Mot bakgrund härav föreslås i promemorian att bouppteckning skall få ersättas med dödsboanmälan, om värdet av den
dödes tillgångar inte överstiger 5 000 kr. Vid beräkningen av denna summa
bör av skattehänsyn inräknas försäkringsbelopp som tillfaller någon som förmånstagare, trots att beloppet inte ingår i kvarlåtenskapen efter den döde.
Till förslaget om en 5 000-kronorsgräns är knutna vissa förbehåll. Om den döde efterlämnar make, får makarnas giftorättsgods tillsammans vara
värt högst 10000 kr. Bouppteckning skall vidare alltid ske, om den döde
efterlämnar fast egendom eller tomrätt. Motsvarande föreslås - med hänsyn
till bl. a. möjligheten av efterarv — gälla. om den döde efterlämnar testamente eller enskild egendom eller om efterlevande make har sådan cgendom. Vidare förslås att bouppteckning alltid skall ske, när dödsbodelägare, borgenär eller annan vars rätt kan vara beroende därav begär det.
Vid remissbehandlingen har från många håll satts i fråga om inte de tillåtna värdegränserna för dödsboanmälan bör indexregleras. Det har därvid föreslagits att dödsboanmälan skall kunna ske om den dödes tillgångar inte överstiger ett halvt basbelopp eller, när den döde var gift, värdet av makarnas sammanlagda giftorättsgods inte överstiger ett basbelopp. Ett par remissinstanser anser att värdet av den dödes tillgångar inte bör få överstiga det
skattefria avdragsbeloppet 3000 kr. Risk finns annars för att arvsskatt
undandras staten.
Förslaget att bland den dödes tillgångar skall räknas in försäkringsbelopp som tillfaller någon som förmånstagare kritiseras av flera remissinstanser, som framhåller att systemet med dödsboanmälan kompliceras och i onödan begränsas om hänsyn måste tas till sådana förmånstagarförvärv.
Kammarkollegiet anser för sin del att dödsboanmälan bör få göras, om till-
gångarna jämte — efter förmånstagaravdrag enligt 12 § andra stycket AGL — skattepliktig del av försäkring inte överstiger värdet av ett halvt basbelopp. Från försäkringsbolagens sida påtalas att försäkringsbelopp som utgår på grund av förmånstagarförordnande som avses i 37 § 2 mom. första stycket AGL enligt förslaget inte skulle räknas med bland tillgångarna. För att man
skall undgå denna inkonsekvens ifrågasätts av en remissinstans om inte bouppteckning alltid bör förrättas när den döde har efterlämnat försäkring till vilken förmånstagare har satts in.
Beträffande övriga villkor som i promemorieförslaget uppställs för dödsboanmälan har remissinstanserna inte gjort några invändningar. Från ett par håll görs emellertid gällande att bouppteckning av praktiska skäl också alltid bör upprättas, om boets egendom avträds till förvaltning av bout-
redningsman. Vidare hävdar en remissinstans att man av hänsyn till den
dödes fordringsägare bör ställa upp det mera långtgående villkoret att döds-
Prop. 1975/76: 50 un ru
boanmälan bör få förekomma bara om skulder saknas i dödsboet.
Flera remissinstanser slutligen anser att den föreslagna ordningen inte i tillräcklig grad värnar om bortovarande eller okänd arvinges rätt. Behov av bouppteckning kan enligt dessa instanser i regel alltid antas föreligga när god man skall förordnas för sådan rättsägare och arvskungörelse är aktuell. I ett remissyttrande sätts dock i fråga hur långt det allmännas skyldigheter bör sträcka sig vid efterforskandet av rättsägare efter den döde.
För egen del vill jag till en början instämma i förslaget att ett rent ekonomiskt kriterium bör vara avgörande för om kravet på bouppteckning skall
kunna efterges. Som framhålls i promemorian räcker det inte att fästa avseende vid boets behållning utan bestämmande bör i stället vara tillgångarnas
storlek.
När det sedan gäller att avväga hur stora tillgångar som bör tillåtas är det givetvis angeläget att gränsen sätts så, att det uppstår en märkbar rationaliseringseffekt för myndigheter och enskilda. Från den synpunkten innebär promemorieförslaget avsevärda fördelar. Enligt vad som anförs i promemorian skulle nämligen sannolikt mer än 2096 av bouppteckning-
arna kunna ersättas av dödsboanmälan, om institutet utformas så som föreslås. Samtidigt kan man inte bortse från att förslaget i vissa situationer kan vara till nackdel för den dödes rättsägare. Sätts värdegränsen till 5 000
kr, innebär det att ett dödsbo kan innehålla åtskilliga tillgångar i form av lösöre o. d. som visserligen saknar större ekonomiskt värde men som ändå är av intresse för dödsbodelägarna. Dessa torde då ibland behöva den mera fullständiga redovisning som följer med en bouppteckning. Särskilt gäller detta, som tidigare har nämnts. om det finns dödsbodelägare som vistas på okänd eller avlägsen ort.
Det kan inte heller bortses från att staten i undantagsfall skulle kunna gå miste om arvsskatt, om en värdegräns på 5000 kr införs. Även om begravningskostnader o. d. i de allra flesta fall torde vara så höga att de tillgångar som återstår sedan dessa kostnader har dragits av understiger den lägsta skattepliktiga lotten om 3 000 kr, torde det någon gång kunna uppstå en skattepliktig rest.
Till de nu gjorda invändningarna mot promemorieförslaget kommer att
huvudregeln om en 5 000-kronorsgräns har måst förses med en rad undantag
och villkor som komplicerar den praktiska tillämpningen.
Med hänsyn till det sagda har jag kommit fram till att värdegränsen bör sättas lägre än som har föreslagits i promemorian. Enligt min mening torde flertalet av de nackdelar som är förenade med promemorieförslaget kunna undvikas, om man som villkor för dödsboanmälan stipulerar att den dödes tillgångar inte får överstiga begravningskostnader och andra
utgifter. med anledning av dödsfallet. En sådan «begränsning
kommer visserligen att innebära att rationaliseringseffekten av det nya systemet minskar, eftersom dödsboanmälan kommer att kunna göras i betydligt färre fall än som följer av promemorieförslaget. Å andra sidan torde
Prop. 1975/76: 50 nn wu
dödsboanmälan även med den nu angivna begränsningen kunna göras i
flertalet av de situationer där gällande ordning anses särskilt betungande
eller onödig. Hit hör sålunda flertalet av de fall då den döde är ett barn eller en medellös eller så gott som medellös vuxen person.
Jag föreslår alltså att dödsboanmälan skall få ersätta bouppteckning, om den dödes tillgångar inte förslår till annat än begravningskostnader och andra utgifter med anledning av dödsfallet. Med denna utformning av förutsätt-
ningarna för dödsboanmälan uppnås flera fördelar. Dödsbodelägarna kom-
mer inte att gå förlustiga någon rätt, eftersom dödsfallskostnaderna skall betalas innan arvskifte sker och det alltså i det angivna fallet inte finns
några tillgångar att skifta. Inte heller för borgenärernas del torde det återstå några tillgångar, eftersom begravningskostnader o. d. alltid torde betalas innan övriga skulder regleras. Beaktas bör också att, om dödsboet försätts
i konkurs, begravningskostnader har företräde framför oprioriterade och vissa prioriterade fordringar.
Vid sammanräkningen av värdet på den dödes tillgångar bör det inte
vara nödvändigt att räkna in försäkringsbelopp som på grund av förmånstagarförordnande inte ingår i kvarlåtenskapen. Kontrollen av förmånstagares förvärv kan tillgodoses i annan ordning. Till denna fråga återkommer jag i ett kommande avsnitt.
Om tillgångarna inte får överstiga dödsfallsutgifterna, är det knappast
troligt att det bland tillgångarna kan rymmas fast egendom eller tomträtt. Skulle detta i något enstaka undantagsfall inträffa, bör dödsboanmälan inte få göras. I stället måste bouppteckning förrättas av bl. a. inskrivningstekniska
skäl. Enligt min mening kan det förväntas att dödsbodelägarna 1 sådana fall själva tar initiativ till bouppteckning, även om en sådan inte är obligatorisk enligt lagen. Med hänsyn härtill och till att frågan mest torde ha teoretiskt intresse synes det inte erforderligt att belasta lagtexten med
något uttryckligt förbehåll i ämnet.
När den döde efterlämnar make, bör vid beräkningen av den dödes tillgångar hänsyn tas även till hans andel i den efterlämnade makens giftorättsgods. En konsekvens härav torde ofta bli att bouppteckning måste förrättas. Har den dödes make uteslutande enskild egendom behövs däremot i och för sig inte bouppteckning. Är den dödes tillgångar så små att de inte förslår till annat än begravningskostnader e. d., innebär detta, som nyss
har sagts, att något arv inte utgår efter honom. Det kan då heller inte bli fråga om något efterarv vid den sist avlidne makens död. Därmed bortfaller den anledning att förteckna makars enskilda egendom som finns när den
döde efterlämnar egendom som tillfaller någon som arv. Vad som nu har sagts gör att inte heller förekomsten av testamente behöver föranleda bouppteckning när tillgångarna är så små att de inte täcker annat än begravningskostnader 0. d.
Sätts värdegränsen för dödsboanmiälan så lågt som nu har angetts, anser jag det inte nödvändigt att, som har föreslagits i promemorian, tillerkänna
den dödes borgenärer någon rätt aut påfordra bouppteckning. En förutsättning är dock givetvis att dödsboanmälan används endast när lagens villkor verkligen är uppfyllda. På den punkten anser jag att man får tillräckliga garantier om man, som jag senare skall återkomma till. låter anmälan göras bara av någon som har utsetts genom det allmännas försorg.
I promemorian föreslås att. utöver borgenär, även dödsbodelägare eller annan enskild rättsägare skall kunna påkalla bouppteckning, trots att dödsboanmälan redan har gjorts. Onekligen kan ett sådant system medföra praktiska svårigheter, särskilt om begäran om bouppteckning framställs efter
lång tid. Med de mera begränsade förutsättningar för dödsboanmälan som
nu har förordats blir det enligt min mening inte heller nödvändigt att ge dödsbodelägare en så vidsträckt rätt att påkalla bouppteckning som följer av promemorieförslaget. Rätten att påkalla bouppteckning sedan dödsboanmälan har gjorts bör i stället begränsas till fall då ny tillgång yppas och därigenom de materietla förutsättningarna för dödsboanmälan rubbas. I sådant fall bör det naturligen uppstå också en skyldighet för delägare att låta förrätta bouppteckning. Lika litet som vid s. k. tilläggsbouppteckning bör någon särskild sista tidpunkt för förrättningen anges.
6.3¶Utformningen av dödsboanmälan
I promemorian framhålls att ett förfarande med dödsboanmälan måste göras mycket enkelt, om förfarandet skall innebära några väsentliga fördelar i Jämförelse med en okomplicerad bouppteckning. Jag är av samma uppfattning. Enligt min mening medför också de nyss förordade förutsättningarna för bruket av dödsboanmälan att förfaringssättet kan göras jämförelsevis smidigt.
Liksom när det gäller bouppteckningar bör dödsboanmälningar ges in vill tingsrätten. Viktigt är emellertid att tingsrätten inte betungas med en skyldighet att ingående pröva huruvida anmälningen är riktig i sak. För tingsrättens del bör det i stället uteslutande bli tråga om en formell granskning. I första hand bör kontrolleras att antingen bouppteckning eller dödsboanmälan ges in i rätt tid. Har dödsboanmälan gjorts, bör den fortsatta granskningen inskränka sig till en kontroll av att i lag angivna föreskrifter om anmälan har iakttagits. Jag återkommer till detta i specialmotiveringen.
Ansvaret för att en dödsboanmälan är riktig i sak skall enligt promemorian åvila socialnämnden eller den som nämnden har delegerat uppgiften till. Sådan delegation föreslås normalt ske till tjänsteman inom socialvården. Även nämndeman eller annan förtroendeman med erfarenhet av bouppteckningsförrättningar bör emellertid enligt promemorian kunna komma i fråga. Att anmälan skall göras av företrädare för det allmänna anses erbjuda garanti mot felaktigheter och missbruk. Tjänstemän vid socialnämnd eller i förekommande fall social centralnämnd förutsätts vara särskilt lämpade för uppgiften, bl. a. eftersom de inte sällan torde ha haft att göra med den
Prop. 1975/76: 50 'n 'n
avlidne när denne var i livet. Förslaget i denna del ansluter också till den ordning som på många håll förekommer och som innebär att kommunala förtroendemin eller tjänstemän ombesörjer bouppteckning efter personer som vid sin bortgång var ensamstående, utan tillgångar eHer omhändertagna för vård.
Vid remissbehandlingen har man på nägra håll ansett att kravet på socialnämndens medverkan är onödigt stelbent. Strängare krav än vid bouppteckning anses inte nödvändiga. Eventuellt kunde det räcka om anmälan gjordes av dödsbodelägare. Socialstyrelsen motsätter sig i princip
alt kommunerna åläggs uppgifter som har anknytning till registrering av dödsfall och indrivande av arvsskatt, eftersom sådan verksamhet av tradition är en statlig angelägenhet. Från kommunal sida har man emellertid i huvudsak ställt sig positiv till att kommunerna lämnar service i fråga om
dödsboanmälan.
För egen del vill jag betona vikten av det allmännas medverkan i an-
mälningsförfarandet. En offentlig kontroll torde, som jag redan tidigare har
antytt, vara nödvändig för att inte möjligheten till dödsboanmälan skall
missbrukas. Det är också viktigt att de personer som gör dödsboanmälan har behövlig erfarenhet och tillräckliga kunskaper. Enligt min mening erbjuder promemorieförslaget på denna punkt en lämplig lösning. Jag föreslår
alltså att dödsboanmälan alltid skall göras av socialnämnden eller någon
som nämnden har förordnat.
Vad sedan gäller socialnämndens möjlighet till delegation framhåller åt-
skilliga remissinstanser att nämnden bör kunna ges tämligen fria händer.
Som exempel på lämpliga personer vid sidan av kommunala förtroendemän
och tjänstemän anges bl. a. advokater och andra som yrkesmässigt tillhandagår allmänheten med bouppteckningar eller som har erfarenhet och sakkunskap i värderingsfrågor.
För att systemet med dödsboanmilan skall fungera väl måste den enskilde utan större besvär kunna nå någon som är behörig att göra anmälan. Enligt min mening är det därför motiverat att socialnämnden ges möjlighet att delegera anmälningsrätten till personer inom en ganska vid krets. Avgörande för om förordnande skall kunna meddelas bör i första hand vara att den
tilltänkte besitter erforderlig kompetens för uppgiften samt att han kan antas
bevaka enskilda och allmänna intressen i den utsträckning som behövs.
Innan förordnande meddelas måste härjämte ersättningsfrågan vara löst.
Anmälaren torde — i den mån uppgiften inte åligger honom i tjänsten — i regel böra uppbära särskild ersättning av kommunen för uppdragets full-
görande. Som jag senare skall återkomma till bör kostnaden också stanna
på kommunen.
I promemorian föreslås att dödsboanmälan skall vara skriftlig. Detta för-
stag har inte mött någon erinran under remissbehandlingen. Även jag anser skriftlig form vara nödvändig.
Vad gäller anmiälningens innehåll bör till en början tas in den dödes
fullständiga namn, personnummer, bostadsadress och dödsdag. Även hans hemvist, dvs. den kommun och församling i vilken han var mantalsskriven, bör anges.
Enligt promemorieförslaget skall i anmälan vidare anges namn och adresser beträffande dödsbodelägare, i den mån uppgifterna är kända lör an-
mälaren. Några remissinstanser ifrågasätter på denna punkt om man inte som regel bör kräva att det görs en fullständig uppräkning av delägarna. Även jag anser att en sådan uppräkning normalt bör ske. För detta talar - utöver allmänna ordningssynpunkter — att det kan vara av värde med en komplett delägarförteckning, om ny tillgång efter den döde skulle yppas
sedan dödsboanmälan har skett. I sådant fall kan det, som jag redan har nämnt, bli nödvändigt att förrätta bouppteckning enligt allmänna regler. Det sagda innebär att den som avser att göra dödsboanmälan alltid bör
vara skyldig att genom förfrågningar hos personer som känner till den dödes förhållanden ta reda på vilka delägare som finns. Innan anmälan görs beträffande vuxen avliden, bör en kontroll även göras med pastorsämbetet i kyrkobokföringsorten. Att kravet på fullständig delägarredovisning någon gång kan behöva efterges återkommer jag till i specialmotiveringen.
Som framhålls i promemorian bör den centrala delen av dödsboanmälan
vara anmälarens intyg om tillgångarnas storlek. Med den av mig förordade
materiella förutsättningen för anmälan behöver intyget i princip bara ange
att den dödes tillgångar inte förslår till annat än begravningskostnader och andra utgifter med anledning av dödsfallet. Efterlämnar den döde make får intygas att tillgångarna jämte den dödes andel i makens giftorättsgods inte överstiger dödsfallsutgifterna.
Självklart är det inte meningen att intygsgivaren skall behöva anställa några mer omfattande efterforskningar beträffande den dödes tillgångar. Inte heller skall han behöva gå in på några svåra värderingsfrågor. Principen måste vara att bouppteckning skall förrättas, så snart det uppstår tvekan om huruvida den dödes tillgångar understiger den legala gränsen eller ej. Hänsyn bör också tas till om någon av dödsbodelägarna vill ha bouppteckning till stånd. Uttrycks sådant önskemål, bör dödsboanmälan normalt inte ske.
Jag ämnar i specialmotiveringen närmare gå in på de uppgifter som bör åligga den som avser att göra dödsboanmälan.
Som anförs i promemorian bör till dödsboanmälan användas förtryckt blankett som tillhandahålls av det allmänna. Jag biträder DON:s uppfattning att det lämpligen bör åligga domstolsverket att fastställa formulär för an-
mälan och att ombesörja blankettframställning och distribution till socialnämnderna. På verket bör även ankomma att utfärda de anvisningar för dödsboanmälan som kan visa sig behövliga.
Vad slutligen gäller den lagtekniska regleringen av institutet dödsboanmälan föreslår jag att man i 20 kap. I $ ÄB gör ctt tillägg av innebörd att bouppteckning inte behöver ske. om den dödes tillgångar eller, om han
efterlämnar make, tillgångarna jämte hans andel i makens giftorättsgods inte
Prop. 1975/76: 50 An NN
förslår till annat än begravningskostnader och andra utgifter med an-
ledning av dödsfallet. De närmare föreskrifterna om hur anmälan skall göras och om anmälans form och innehåll bör lämpligen tas in ien ny paragraf, 8 a §, i 20 kap. ÄB. Bestämmelsen om bouppteckning när ny tillgång har yppats föreslås bli intagen i 10 §.
6.4¶Följdändringar m. m.
I promemorian föreslås att vissa jämkningar av formell eller redaktionell
natur vidtas i ÄB med anledning av tillkomsten av bestämmelserna om dödsboanmälan. Liksom en del remissinstanser anser jag att några av dessa
ändringar kan utgå som onödiga. Hit hör de föreslagna ändringarna i 19
kap. 2§ samt 21 kap. I, 2 och 18 85.
1 7 kap. 4 § finns bestämmelser om rätt för bröstarvinge att påkalla ned-
sältning av gåva för utfående av laglott. Bröstarvinge som vill göra sådan
rätt gällande skall väcka talan inom ett år från det bouppteckning efter
arvlåtaren avslutades. I promemorian föreslås att en motsvarande tidsfrist skall gälla i fall då bouppteckning ersätts av dödsboanmiälan. Ettårstiden
skulle i så fall räknas från det dödsboanmälan gjordes.
För min del anser jag att den föreslagna bestämmelsen i och för sig saknar
större praktisk betydelse. I fall då ett dödsbos tillgångar är så små att för-
utsättningar för dödsboanmälan föreligger torde det sätlan förekomma att
cgendom har skänkts bort i sådan omfattning att det blir aktuellt för bröstarvinge att påkalla nedsättning av gåva för utfående av laglott. Skulle en
sådan situation inträffa torde f. ö. bouppteckning ofta förrättas för att rätts-
läget skall bli mera klarlagt. Man kan dock inte helt utesluta möjligheten att dödsboanmälan sker och att bröstarvinge sedan vill väcka sådan talan som nyss har angetts. Rimligen bör även i det fallet gälla en ettårsfrist inom vilken talan skall väckas. Jag biträder alltså promemorieförslaget om alt man i 7 kap. 4 § tar in en bestämmelse som innebär att när dödsboanmälan sker talan måste väckas inom ett år från det att anmälan gjordes. Skulle bouppteckning förrättas efter fristens utgång som följd av att ny tillgång yppats, bör rätten att påkalla nedsättning av gåva vara prekluderad.
En bestämmelse motsvarande den som nu har förordats bör tas in i 8 kap. 8§ ÄB, som handlar om tid för framställande av anspråk på underhållsbidrag.
18 kap. 2 § ÄB innehåller bestämmelser om vem som skall vårda avlidens
cgendom till dess att den har omhändertagits av samtliga dödsbodelägare eller av den som annars har att förvalta boet. Vårdnadsplikten åvilar i första hand delägare som sammianbodde med den avlidne eller som annars kan ta vård om egendomen. Även efterlevande make som inte är dödsbodelägare
har en vårdnadsplikt. Finns ingen sådan närstående, åligger det husfolk,
husvärd eller annan som är närmast därtill att utfälligt ta hand om egen-
domen. Vårdnadshavaren får sedan välja mellan att själv tillkalla delägare i boet eller hos rätten göra anmälan om dödsfallet. I det senare fallet skall rätten, om det behövs, förordna god man att fullgöra den provisoriska dödsboförvaltning som normalt åligger delägare. Vid behov är även polismyndigheten skyldig att vidta de åtgärder som ankommer på husvärd m. fl.
I promemorian föreslås att anmälan från husvärd m. fl. om dödsfallet inte längre skall göras hos rätten utan till socialnämnden, som i förekom-
mande fall skall förordna någon att handha den provisoriska dödsboförvaltningen. Bestämmelsen blir formellt tillämplig inte bara på små dödsbon utan också beträffande dödsbon som har inte obetydliga tillgångar.
Vad som sålunda föreslagits har i allmänhet godtagits under remissbe-
handlingen. Till dem som lämnar förslaget utan erinran hör bl. a. kom-
munförbundet. Från domstolshåll ifrågasätts dock om man inte bör behålla ordningen med anmälan till rätten. Vidare motsätter sig ett par statliga remissinstanser att kommunerna åläggs att ta hand om boet efter avlidna
personer, åtminstone om det är fråga om ett bo med större tillgångar. Rikspolisstyrelsen slutligen anser att polismyndigheten inte längre bör vara skyldig att ta hand om avlidens egendom.
För min del anser jag att starka skäl talar till förmån för promemorie-
förslaget. I de fall då en avlidens egendom enligt nuvarande regler har tagits om hand tillfälligt och anmilan om dödsfallet görs till rätten, föreligger
ofta svårigheter att finna någon som är villig att vara god man i dödsboet. Särskilt gäller detta naturligtvis om tillgångarna är små. Ringa eller ingen
ersättning brukar utgå för besväret. och stundom får den gode mannen
inte ens sina utlägg gottgjorda. Om man 1 stället låter socialnämnden se till att boct blir tillfälligt omhändertaget undviks dessa problem. Det får också helt allmänt anses ligga i linje med socialnämndens allmänna uppgifter att ombesörja dödsboförvaltning till dess att dödsbodelägarna själva har tagit
hand om egendomen. Påpekas bör att en sådan ordning sedan länge tillämpas
i Stockholm. Jag förordar således att promemorieförslaget genomförs i den nu berörda delen.
I första hand torde socialnämnden få befatta sig närmare med smärre dödsbon där delägare saknas eller delägare undandrar sig att medverka vid avvecklingen av boet. När dödsbo däremot har tillgångar av värde torde socialnämnden som regel inte få någon svårighet att ganska snart överlämna förvaltningen till delägarna. Nämndens uppgift blir då i huvudsak att underrätta delägarna, något som underlättas av den moderna folkbokföringen.
Tillfaller kvarlåtenskapen allmänna arvsfonden, bör förvaltningen omedelbart kunna övertas av företrädare för fonden. Socialnämnden bör själv få ansvaret för de förvaltningsåtgärder som kom-
mer i fråga men bör givetvis kunna anlita tjänsteman hos kommunen för det praktiska genomförandet. Till förfarandet återkommer jag i specialmotiveringen.
Vad därefter gäller polismyndighetens uppgifter i förevarande sammanhang anser jag det alltjämt erforderligt att polismyndigheten vid behov kan anlitas för de tillfälliga åtgärder som eljest husvärd och andra är skyldiga
alt vidta. Påpekas bör också att polismyndigheten enligt bestämmelserna i 2 kap. 3 § lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande
dödsbo har förhållandevis omfattande förvaltningsuppgifter i fall då en person med hemvist utomlands efterlämnar egendom här i riket.
Enligt 18 kap. 4 § första stycket ÄB har bouppteckning en legitimerande verkan på så sätt att avtal som tredje man i god tro sluter med dem som
enligt bouppteckningen är dödsbodelägare blir gällande, även om annan
delägare finns. En särskild regel i andra stycket av nyssnämnda paragraf
anger vidare att rättshandling som äger rum före bouppteckningsförrätt-
ningen i vissa fall är giltig trots att testamentstagare inte har medverkat.
I promemorian föreslås att vad som i paragrafen sägs om bouppteckning skall gälla dödsboanmälan. när sådan är aktuell. För min del ställer jag mig liksom en remissinstans kritisk till förslaget i denna del. Även om en dödsboanmälan i princip skall redovisa samtliga delägare kan det —- som jag närmare kommer att utveckla i specialmotiveringen — i undantagsfall
bli nödvändigt att avstå därifrån. Anmälan blir således mindre tillförlitlig
än bouppteckning som behörighetshandling. Härtill kommer att en boupp-
teckning som behörighetshandling gentemot tredje man tämligen lätt kan
ersättas av t.ex. släktintyg från folkbokföringsmyndighet. Mot bakgrund
av det anförda anser jag inte att 18 kap. 4X första stycket bör ändras så
att det där. utöver bouppteckning. talas om dödsboanmälan. Inte heller i fråga om andra stycket synes en ändring vara praktiskt motiverad.
I promemorian föreslås att gäldsbestämmelserna i 21 kap. ÄB inte skall vara tillämpliga. när dödsboanmälan har gjorts. Detta framgår av en särskild föreskrift, som föreslås bli införd i 19 §. Om man begränsar möjligheterna att göra dödsboanmiälan i enlighet med vad jag tidigare har förordat minskar behovet av en sådan föreskrift. Den regel som f.n. finns i 195 och som utesluter gäldsansvar i fall då det efter den döde finns endast utmätningsfri cgendom torde i de allra flesta fall medföra att det inte uppstår något gäldsansvar i fall då dödsboanmälan har gjorts. Helt kan dock en sådan situation inte uteslutas. Det torde emellertid vara olämpligt att något gäldsansvar
för dödsbodelägarna inträffar när dödsboanmälan har gjorts. Jag förordar därför att man för in en föreskrift i 21 kap. 19 § som utesluter gäldsansvar
i sådant fall.
I ett tidigare avsnitt har behandlats den situationen att ny tillgång vppas
sedan dödsboanmälan har gjorts och det därmed inte längre finns förut-
sättningar för dödsboanmälan. I ett sådant fall skall bouppteckning förrättas. Därmed blir också de vanliga reglerna i 21 kap. om gäldsansvar tillämpliga.
Någon särskild föreskrift härom torde inte behövas.
I enlighet med vad jag tidigare har föreslagit skall man. när dödsboanmälan görs. kunna bortse från försäkring efter den döde till vilken förmånstagare
är insatt. För att erforderlig kontroll av förmånstagarens förvärv skall kunna ske bör emellertid AGL kompletteras med en föreskrift om deklarations-
skyldighet i berörda situation. Jag föreslår därför att 45 § AGL ändras så att skaltskyldig förmånstagare som tillika är arvinge eller testamentstagare
blir deklarationspliktig, om dödsboanmälan har gjorts. |
Som framhålls i promemorian bör i 26 § protokollskungörelsen (1971:1066) föreskrivas att dödsboanmälan skall tas in i rättens bouppteckningsprotokoll. Denna fråga får senare anmälas för regeringen. I motsats till vad som har föreslagits i promemorian anser jag emellertid inte att någon ändring bör göras i 7 § lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden. Enbart det förhållandet att dödsboanmälan har gjorts bör inte påverka frågan huruvida god
man för allmänna arvsfonden skall förordnas. Frågan bör i stället avgöras med tillämpning av hittillsvarande regler i 75.
6.5¶Kostnader
I promemorian anges att det redan i dag förekommer att kommunala förtroendemän och tjänstemän är engagerade i arbetet med bouppteckningar. Detta gäller i inte obetydlig utsträckning smärre dödsbon. Stockholms kom-
mun t. ex. har årligen löneutgifter på mer än 200000 kr för tjänstemän
som upprättar bouppteckningar och utreder sådana dödsbon. En skyldighet för kommunerna att genom socialnämnden medverka vid dödsboanmälan m. m. kan i vissa fall innebära ökade kostnader. I de kommuner där man redan nu tar hand om dödsbos tillgångar m. m. torde dock enligt promemorian de sammanlagda kostnaderna bli lägre, eftersom systemet med dödsboanmälan blir mindre kostnadskrävande än motsvarande arbete med bouppteckningar.
Vid remissbehandlingen har från bl. a. kommunalt håll framhållits att
promemorieförslaget innebär ökade kostnader för kommunerna. Stockholms kommunstyrelse anser att kommunerna bör få merutgifterna täckta genom
statsbidrag, medan kommunförbundet inte kräver särskilda statsbidrag för
verksamheten. Förbundet påpekar dock att även om förslaget för flertalet kommuner inte innebär att större uppgifter överförs till dem är det ändå fråga om ett nytt åliggande. Kostnaderna för kommunerna måste därför enligt kommunförbundets mening beaktas vid diskussionerna om kostnads-
fördelningen mellan stat och kommun.
För cgen del vill jag först påpeka att man vid diskussionen av kostnads-
frågorna i viss mån får skilja mellan kostnaderna för dödsboförvaltning och kostnaderna för dödsboanmiälan. I fråga om dödsboförvaltningen innebär mitt tidigare förslag att socialnämnden kan komma att tillfälligt ta hand
om även dödsbon där tillgångarna har ett ej obetydligt värde. I sådana fall skall givetvis kostnaderna för förvaltningen i första hand betalas av dödsboet. Först i den mån tillgångarna inte förslår till att täcka förvaltningskostnaderna
kommer dessa att belasta kommunen. Vad därefter gäller kostnaderna för dödsboanmälan bör de ersättas av kommunen. Jag vill emellertid påpeka att de av mig förordade riktlinjerna innebär att antalet dödsboanmälningar blir lägre än de skulle bli med promemoricförslaget.
Sammanfattningsvis innebär de nu framlagda förslagen att kommunerna torde åsamkas vissa ökade kostnader. I de kommuner där man redan nu
befattar sig med dödsboförvaltning o. d. torde dock kostnadsökningen bli
obetydlig. Även i övrigt torde de ökade kostnaderna bli måttliga i den mån de nya uppgifterna kan utföras av kommunens egna tjänstemän. När utomstående anlitas för att göra dödsboanmälan kan ibland kostnaderna bli
högre. Som jag redan har antytt bör den som i sådant fall förordnas ha
rätt till skäligt arvode och kostnadsersättning för uppdragets fullgörande. Kostnaden för varje uppdrag torde dock i allmänhet bli blygsam.
Mot bakgrund av det sagda anser jag inte att det finns anledning att låta bidrag från staten utgå för den kommunala service som kommer att
lämnas, om den nva lagstiftningen genomförs.
6.6¶Ikraftträdande
Det är angeläget att möjligheten att göra dödsboanmälan införs så snart som möjligt. Å andra sidan kan kommuner och övriga berörda behöva
en viss förberedelsetid. Jag föreslår därför att den nya lagstiftningen träder
i kraft den 1 juli 1976. I fråga om dödsfall som har inträffat före ikraft-
trädandet bör dock alltjämt äldre bestämmelser gälla.
7 - Upprättade lagförslag
I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till 1. lag om ändring i ärvdabalken.
2. lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt.
Beträffande lagförslaget under 2 har samråd ägt rum med chefen för finansdepartementet. Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga
8¶Specialmotivering
8.1¶Ärvdabalken
7 kap. 4§X och 8 kap. 8
I förevarande paragrafer har tagits in bestämmelser om vissa tidsfrister
för väckande av talan m. m. i fall då dödsboanmälan har gjorts. Beträffande
motiven för bestämmelserna får jag hänvisa till avsnittet 6.4.
I8 kap. 2§
Andra stycket har ändrats i enlighet med vad jag har föreslagit i avsnittet 6.4. De nya reglerna innebär att den som enligt bestämmelserna i andra stycket tillfälligt omhändertar den dödes egendom kan välja mellan att själv tillkalla delägare eller att göra anmälan om dödsfallet ull socialnämnden i den kommun där den döde var mantalsskriven. Görs anmälan blir so-
cialnämnden ansvarig för den provisoriska dödsboförvaltning som behandlas
i paragrafens första stycke. I den provisoriska dödsboförvaltning som sålunda åvilar nämnden eller den som företräder nämnden ingår för det första att ta hand om boets egendom. Nämnden skall vidare underrätta delägarna
om dödsfallet och, om god man behövs för delägare. anmäla förhållandet
till rätten på sätt som sägs i 18 kap. 44§ föräldrabalken.
Socialnämnden eller den som företräder nämnden bör givetvis sträva efter att boet snarast kommer under delägarnas gemensamma förvaltning. En
inledande åtgärd blir att ta reda på delägarnas namn och adresser. Härvid
kan det bli erforderligt att anlita pastorsämbetet eller annan folkbokföringsmyndighet. Skulle delägarna inte vilja medverka till dödsboförvaltningen bör de anmodas att begära särskild förvaltning enligt 19 kap. ÄB. dvs. boutredningsmannaförordnande. Har den döde inte annan arvinge än allmänna arvsfonden bör kontakt tas med fonden så att företrädare för denna omgående kan överta förvaltningen. Kan den provisoriska förvaltningen inte avslutas innan tre månader har förflutit från dödsfallet, blir nämnden enligt bestämmelserna i 20 kap. 25 andra stycket jämfört med 20 kap. I $ skyldig att föranstalta om bouppteckning. När förutsättningar finns, är dock socialnämnden oförhindrad att i stället ta initiativ till dödsboanmälan
enligt 20 kap. IX.
20 kap.
18 Till paragrafen har lagts en ny andra punkt i vilken anges att bouppteckning inte alltid behöver ske. Under vissa förutsättningar kan i stället göras dödsboanmälan. Angående skälen för de nya bestämmelserna får jag hänvisa
till avsnitten 6.1 och 6.2. ”
Påpekas bör att det givetvis inte föreligger någon skyldighet att utnyttja möjligheten att göra dödsboanmälan. Den eller de som enligt 25 skall ta initiativ till bouppteckning är alltid oförhindrade att låta förrätta bouppteckning, om de vill ha en sådan till stånd. Anledning kan t. ex. vara att
dödsbodelägarna vill ha en tillförlitlig förteckning över föremål med aff-
ektionsvärde som skall delas eller skiftas.
Enligt första punkten måste den som är bouppteckningsskyldig låta förrätta bouppteckning inom en tremånadersfrist efter dödsfallet. Inom samma tidsrymd bör bestämmas om i stället dödsboanmälan skall göras. Skall boupp-
teckning förrättas kan rätten på ansökan före utgången av fristen förlänga
denna. Någon motsvarande möjlighet finns inte vid dödsboanmälan, men som framgår av 8a 8 behöver dödsboanmälan cj inges till rätten tidigare
än inom fyra månader från dödsfallet.
Förutsättningarna för att slippa förrätta bouppteckning är två. Materiellt ställs kravet att den dödes tillgångar inte förslår till annat än begravnings-
kostnader och andra utgifter med anledning av dödsfallet. Som formell förutsällning anges att dödsboanmilan görs enligt föreskrifterna i 8aX.
Det materiella kravet begränsar möjligheten att underlåta bouppteckning till sådana fall där den döde efterlämnar inga eller mycket begränsade tillgångar. I första hand torde dödsboanmälan komma i fråga när den döde var ett barn. Det bör dock uppmärksammas att barn kan ha förvärvat cgendom genom arv, testamente eller gåva till så stora värden att bouppteckning
måste ske. Möjligheten av andel i oskiftat dödsbo får inte heller förbises.
Beaktas bör också att äldre tonåringar inte sällan — kanske genom egen arbetsinkomst — har förvärvat kapitalvaror som mopeder, båtar och stereoanläggningar.
En annan grupp efter vilken dödsboanmälan kan bli aktuell är medellösa eller nästan medellösa vuxna personer. Det kan röra sig om sjuka eller gamla som är intagna för vård eller personer som i annat fall har omhän-
dertagits eller som har levt under oordnade förhållanden. Beträffande sjuka
eller gamla bör emellertid beaktas att de inte sällan efterlämnar tillgångar i form av hopsparade pensionsmedel o. d.
Att förutsättningarna för dödsboanmälan är uppfyllda torde många gånger kunna konstateras utan att någon mer ingående undersökning av den dödes
förhållanden behöver ske. I en del fall kan emellertid saken vara mera tvck-
sam. Det kan då till en början behöva klarläggas vad kvartåtenskapen består
Prop 1975/76: 50 : 65
av. Vid utredningen är det naturligt att knyta an till den uppdelning av egendomen som brukar ske vid bouppteckning och således var för sig beräkna värdet av exempelvis kontanter, möbler och husgeråd, annan personlig lösegendom, värdepapper samt fordringar. Har den döde haft andel i han-
delsbolag skall den medräknas liksom andel i oskiftat dödsbo. Beloppet av försäkring som tillhörde den döde räknas in bland hans tillgångar, i
den mån förmånstagare inte är insatt. Ingår fast egendom eller tomträtt i kvarlåtenskapen bör bouppteckning av inskrivningstekniska skäl alltid förrättas.
Sedan överblick har skapats över den dödes samlade tillgångar, skall deras värde uppskattas. Vid värderingen används samma principer som vid bouppteckning. Det blir sålunda värderingsbestämmelserna i 21 och 23 § AGL
som kommer till användning. För personlig lösegendom och annat egentligt lösöre gäller därvid att värdet uppskattas till vad egendomen kan antas ge vid en med tillbörlig omsorg verkställd försäljning som aktualiseras
av dödsfallet. Tillgångarnas samlade värde jämförs med begravningskostnader och andra dödsfallsutgifter. I begravningskostnader ingår bl. a. kostnader för jordfästning, gravsättning
och dödsannonser. Som begravningskostnad i AGL:s mening räknas även
utgifter för en begravningsmåltid eller liknande samt för sorgkläder åt närmaste anhöriga. Dessa kostnader bör beaktas även i förevarande samman-
hang. Vidare får hänsyn tas till andra utgifter med anledning av dödsfallet, 1. ex. inköp av gravplats och uppförande av gravvård. Liksom vid tillämpningen av 1385 AGL bör vid tillämpningen av förevarande bestämmelse
gälla att utgiftsposterna får beaktas bara i den mån de kan anses skäliga.
I allmänhet torde begravning ha ägt rum vid den tidpunkt då det är
aktuellt att göra dödsboanmälan. Man kan då utgå från räkningar från be-
gravningsentreprenör 0. d. Skulle undantagsvis begravning inte ha skett,
får det göras en uppskattning av begravningskostnader och andra utgifter.
Härvid bör man utgå från vad det kostar att genomföra en enkel begravning utan speciellt fördyrande arrangemang.
En särskild utgiftspost med anledning av dödsfall är kostnaderna för bouppteckning. Dessa kostnader omfattar skäligt arvode åt bouppteckningsförrättare och särskilda värderingsmän. Även denna post bör beaktas vid avgörandet av om dödsboanmälan kan ske, eftersom bouppteckning är oundviklig i fall då sådan anmälan inte äger rum. Det ligger i sakens natur att kostnaderna för en bouppteckning i förevarande fall måste antas vara blygsamma,
Vid avgörandet av om dödsboanmälan kan ske är det i första hand den
dödes egendom som skall beaktas. Var han gift, gäller det alltså hans giftorättsgods och förekommande enskilda egendom. Har efterlevande make
eget giftorättsgods, skall därav medräknas den andel som kan belöpa på
den döde. I fall där giftorättsgods finns blir det ofta fråga om bodelning. För att få underlag till en sådan är delägarna givetvis oförhindrade att avstå
5 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 50
från att göra dödsboanmälan och i stället låta förrätta bouppteckning. Över huvud taget är det tillrådligt att använda dödsboanmälan med försiktighet
när efterlevande makes tillgångar och ekonomiska förhållanden i övrigt
nämnvärt skiljer sig från den dödes. Svårighet kan ofta föreligga att utan bouppteckning klarlägga vad som har utgjort den dödes tillgångar eller hans makes. Förekomsten av äktenskapsförord eller testamente ger också an-
ledning till försiktighet, eftersom sådana handlingar i regel inte brukar upp-
rättas när makarnas tillgångar är obetydliga. Vid beräknande av den dödes andel i efterlevande makes giftorättsgods bör observeras att hänsyn skall tas till värdet på dödsdagen av den dödes andel i personförsäkring som
eventuellt innehas av den efterlevande. Vid jämförelse mellan tillgångarnas värde och dödsfallsutgifterna iakttas att bouppteckning får underlåtas bara om tillgångarna inte överstiger utgifterna. Det kan finnas skäl för den som avser att göra dödsboanmälan att på denna punkt iaktta försiktighet och i tveksamma fall avstå från an-
mälan. Som har antytts i avsnittet 6.3 är det inte meningen att dödsboanmälan skall ske, om värderingsfrågorna är komplicerade eller om det be-
hövs mer omfattande efterforskningar beträffande den dödes tillgångar.
Den formella förutsättningen för att bouppteckning skall få underlåtas
är att dödsboanmälan görs i enlighet med föreskrifterna i 8 a §. Det krävs
alltså bl. a. att anmälan kommer in till rätten inom fyra månader från dödsfallet och är upprättad av behörig person.
sa N
I paragrafens första stycke anges när och hur dödsboanmälan görs samt
vad anmälan skall innehålla. Genom andra stycket införs en arkiverings-
föreskrift beträffande dödsboanmälan. Hithörande frågor har behandlats i avsnittet 6.3 i den allmänna motiveringen.
Dödsboanmälan görs enligt första stycket inom fyra månader från dödsfallet. Tidsfristen sammanfaller med den längsta frist som gäller för ingivande av bouppteckning. Enligt 8§ första stycket skall nämligen bouppteckning inges till rätten inom en månad efter upprättandet, och upprättandet
förutsätts i sin tur ske vid bouppteckningsförrättningen som jämlikt IS
skall äga rum sist tre månader efter dödsfallet.
Dödsboanmälan skall göras hos rätten. Rätt domstol är den tingsrätt till
vilken bouppteckning efter den döde skulle ha ingeus, dvs. tingsrätten i
den ort där den döde skulle ha svarat i tvistemål i allmänhet eller, om
sådan domstol saknas, Stockholms tingsrätt. Anmälan har gjorts när an-
mälningshandlingen har kommit domstolen till handa.
Anmälan skall göras av socialnämnden eller av någon som nämnden
har förordnat. Det är härvid fråga om socialnämnden i den kommun där
den döde hade sitt hemvist. Med socialnämnd avses social centralnämnd,
när sådan finns inrättad. I praktiken torde nämnden så gott som alltid dele-
gera anmälningsrätten. Det är emellertid väsentligt att nämnden, innan ett
förordnande meddelas, prövar den tilltänktes kompetens. Självklart
kan förordnande meddelas såväl generellt som för ett enstaka fall. I allmänhet
torde generella förordnanden böra tidsbegränsas.
Frågan hur många generella förordnanden som bör meddelas blir beroende av kommunens invånarantal och geografiska utbredning. Givetvis är det
angeläget att personer förordnas i sådant antal att allmänheten utan omgång kan få den service som behövs. I paragrafen anges inte några speciella kvalifikationskrav för den som
skall förordnas att göra dödsboanmälan. Erforderlig kompetens torde i princip alltid finnas hos dem som brukar förrätta bouppteckningar, t. ex. advokater och andra praktiserande jurister, bankjurister och nämndemän. Bland övriga som bör kunna komma i fråga märks kommunala förtroen-
demän och tjänstemän. Förordnande att göra anmälan bör självfallet inte utfärdas för någon som direkt kan påverka dödsfallsutgifternas storlek, t. ex. den som är verksam på en begravningsbyrå. En särskild fråga som får uppmärksammas i samband med att förordnande
meddelas är ersättningsfrågan. I den mån anmälaren inte utför sin uppgift i tjänsten torde han kunna göra anspråk på arvode och kostnadsersättning.
som i så fall får betalas av kommunen. Detta kan utgöra ett skäl för socialnämnden att i första hand meddela förordnande åt tjänstemän hos kommunen. Om förordnande att göra dödsboanmälan missköts, torde ansvar för oriktig
myndighetsutövning enligt 20 kap. 1 § brottsbalken (se SFS 1975:667) kunna komma i fråga, såvida förfarandet inte är att bedöma som osant intygande
enligt 15 kap. 11 § samma balk. |
Dödsboanmälan skall alltid vara skriftlig. Som jag har anfört i avsnittet
6.3 bör det lämpligen åligga domstolsverket att fastställa formulär för dödsboanmälan och tillhandahålla blanketter.
I anmälan tas först in vissa uppgifter som hänför sig till den döde. Dennes fullständiga namn, personnummer, bostadsadress och dödsdag skall sålunda anges. Dessutom antecknas den dödes hemvist, dvs. den kommun och församling i vilken han var mantalsskriven. Mantalsskrivningsorten blir bestämmande för vilken domstol som skall ta emot anmälningen. Identifieringsuppgifterna kommer till användning, när domstolen prickar av inkommande anmälningar mot de underrättelser om dödsfall som sänds över från pastorsämbetet.
I anmälan skall i princip antecknas namn och bostadsadresser beträffande samtliga dödsbodelägare. I normala fall torde detta kunna ske utan större besvär. Uppgifter torde lätt kunna erhållas från kända anhöriga eller sam-
boende eller från pastorsämbetet. Var den döde vid sin bortgång omhän-
dertagen för vård bör anstalten i fråga kunna ge upplysningar. Någon gång
- det gäller då i regel en vuxen avliden — kan det emellertid ställa sig svårare att på angivet säll få fram en fullständig delägarförteckning. För att inte anmälningsförfarandet skall uppehållas i avvaktan på resultatet av långvariga efterforskningar är det i sådant fall tillräckligt att i anmälan ta in uppgifter om de dödsbodelsägare som är kända för anmälaren. Har
denne anledning misstänka att delägarförteckningen inte är fullständig bör anmärkning därom göras.
Den centrala delen i dödsboanmälan är anmälarens intyg att den dödes tillgångar eller, om den döde efterlämnar make, tillgångarna jämte den dödes andel i makens giftorättsgods inte förslår till annat än begravningskostnader och andra utgifter med anledning av dödsfallet. För att anmälaren skall
kunna avge föreskrivet intyg krävs det i allmänhet att han besiktigar eller
på annat säkert sätt låter undersöka den dödes tillhörigheter. I normala fall bör det räcka med att besöka den dödes bostad och gå igenom hans egendom. Vid genomgången av lösöret bör särskild uppmärksamhet ägnas
åt efterlämnade handlingar såsom testamenten, bodelningsinstrument, äktenskapsförord, lagfartsbevis och försäkringshandlingar, vilka kan ge viktig
information om tillgångarnas storlek. Motsvarande gäller inkomst- och kontrolluppgifter, pensionsbrev, deklarationer och debetsedlar. Kompletterande upplysningar kan behöva inhämtas från anhöriga eller samboende eller från olika myndigheter, t. ex. lokala skattemyndigheten. I fråga om fordringar som den döde kan ha haft bör undersökas om det finns innestående lön eller semesterersättning.
När anmälaren har gått igenom boet, återstår att göra ett överslag av
de samlade tillgångarna på sätt som har angetts vid 15 och jämföra det
sammanlagda värdet med begravningskostnader och övriga utgifter med
anledning av dödsfallet. Uppstår tvekan huruvida värdet av tillgångarna överstiger nämnda utgifter, får dödsboanmälan inte ske. Bouppteckning mås-
te då i stället förrättas enligt vanliga regler. Motsvarande gäller, om anmälaren inte känner sig övertygad om att samtliga tillgångar har blivit kända.
Som redan har nämnis under I $ är dödsbodelägare oförhindrad att ta initiativ till bouppteckning även i de fall när dödsboanmälan är möjlig att göra. Det ligger i sakens natur att dödsboanmälan inte bör göras när
någon av delägarna föredrar att bouppteckning förrättas. Erhåller den tilltänkte anmälaren besked av denna innebörd bör han alltså avstå från anmälan, om det inte är klart att delägaren har ett syfte som är chikanöst
e.d. Att annan rättsägare efter den avlidne, t. ex. borgenär, motsätter sig
dödsboanmälan utgör en anledning för anmälaren att iaktta försiktighet — särskilt om dolda tillgångar påstås existera — men innebär inte hinder för
anmälan.
En särskilt ömtålig situation föreligger när den döde var ett barn. Som förut antytts är det ett exempel på fall då dödsboanmälan ofta kan komma
till användning. Den som skall göra anmälan bör i en sådan situation givetvis fullgöra uppdraget så att barnets föräldrar inte åsamkas mer besvär än upp-
Prop. 1975/76: 50 : 69
gifternas inhämtande kräver. I spädbarnsfallen torde undersökningen ofta kunna begränsas till ew telefonsamtal med föräldrarna.
I paragrafens andra stycke föreskrivs att dödsboanmälan skall förvaras hos rätten. Till skillnad från bouppteckningar, som skall förvaras i bestyrkt avskrift, arkiveras anmälningar i original. Detta medför i sin tur att anmilningar behöver inges i bara ett exemplar. Hos rätten bör därjämte förvaras de löpande förordnanden som socialnämnden har utfärdat för dem som skall göra dödsboanmiälan. Dessa behöver därigenom inte styrka sin
behörighet vid varje anmälningstillfälle.
9x
I paragrafens första stycke har införts ett tillägg som anger att domstolen skall se till att antingen bouppteckning har förrättats och ingetts eller dödsboanmälan gjorts inom föreskriven tid.
Tingsrätten fullgör sin kontroll genom att pricka av inkomna bouppteck-
ningar och dödsboanmälningar mot de underrättelser om dödsfall som rätten enligt 40 § folkbokföringskungörelsen (1967:495) erhåller från pastorsäm-
betet. Beträffande såväl bouppteckning som dödsboanmälan gäller enligt 1, 8 och 8 a §§ att handlingen skall ha kommit rätten till handa inom fyra månader från dödsfallet. Har varken bouppteckning eller dödsboanmilan getts in inom denna tid kan domstolen vid vite föreligga den som är bouppteckningsskyldig att inom viss tid inge bouppteckning. Innan vitesföreläggande utfärdas kan domstolen sända påminnelse om bouppteckningsskyldigheten. Det torde vara lämpligt att i påminnelser och förelägganden ta in upplysning om möjligheten till dödsboanmälan. Något föreläggande om att göra dödsboanmiälan kan inte utfärdas.
Har vitesföreläggande beträffande bouppteckningsplikten utfärdats, bör vite inte kunna utdömas, om behörig dödsboanmälan har kommit in innan vitesfrågan avgörs.
Innan registrering av bouppteckning sker. åligger det enligt andra stycket rätten att se till att bouppteckningen är upprättad enligt bestämmelserna i ÄB. Vid behov kan rätten förelägga den bouppteckningspliktige att avhjälpa bristfälligheter. Någon motsvarighet till denna bestämmelse har inte ansetts behövlig i fråga om dödsboanmälan. Beträffande sådan anmälan åligger det rätten att kontrollera att den innehåller de uppgifter som anges i 8a§ och att den har undertecknats av behörig person. dvs. företrädare för socialnämnden eller någon som nämnden har förordnat. Skulle det brista i något av dessa avseenden, föreligger ingen anmälan i lagens mening. Bestämmelserna i första stycket om utkrävande av bouppteckning kan därmed bli tillämpliga. Det sagda hindrar naturligtvis inte att domstolen under hand låter inhämta kompletterande uppgifter till en dödsboanmälan, så att lagens krav blir uppfylida.
108 Paragrafen, som f. n. upptar bestämmelser om s. k. tilläggsbouppteckning. har erhållit ett nytt andra stycke. I detta anges att bouppteckning skall förrättas inom tre månader, om ny tillgång yppas sedan dödsboanmälan har gjorts och det därigenom inte längre föreligger förutsättning för sådan anmälan. I fråga om bouppteckningen blir allmänna bestämmelser tillämpliga.
Huvudförutsättning för dödsboanmälan är enligt I $ att den dödes tillgångar inte förslår till annat än begravningskostnader och andra dödsfallsutgifter. Framkommer i efterhand tillgång, som inte var känd när anmälan gjordes, kan i princip två skilda situationer föreligga. Om den nya tillgången tillsammans med de tillgångar som redan tidigare var kända inte överstiger dödsfallsutgifterna, finns inte behov av någon ytterligare åtgärd. Överstiger däremot värdet av de sammanlagda tillgångarna dödsfallsutgifterna skall bouppteckning förrättas. Det blir därvid inte fråga om en s. k. tilläggsbouppteckning, som bara innefattar tillägg eller rättelse av en tidigare gjord bouppteckning, utan om en fullständig bouppteckning, upprättad enligt de allmänna bestämmelserna i 20 kap. Det skall alltså bl. a. göras en komplett förteckning över den dödes tillgångar och skulder vid hans frånfälle, Försummas bouppteckning, kan gäldsansvar inträda enligt 21 kap. 145§ ÄB. Vidare bildar bouppteckningens förrättande utgångspunkt för den tidsfrist som enligt 21 kap. 1§ gäller för boets avträdande till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs.
21 kap. 198
I paragrafen har tagits in en bestämmelse om befrielse från gäldsansvar när dödsboanmälan har gjorts, Beträffande motiven härför hänvisas till avsnittet 6.4.
8.2 Arvsskattelagen
45 §
I paragrafen har tagits in en bestämmelse som ålägger skattskyldig förmånstagare till försäkring deklarationsplikt, även om han är arvinge eller testamentstagare. Deklarationsplikten inträder om dödsboanmiälan har gjorts med anledning av försäkringstagarens död.
Enligt nuvarande regler skall deklaration avges av den som är skattskyldig angående förvärv som vid försäkringstagares död har tillfallit förmånstagare. Undantag görs dock för förmånstagare vilken samtidigt är arvinge eller testamentstagare. Undantaget korresponderar med föreskriften i 20 kap. 5§ andra stycket ÄB om att bouppteckning skall innehålla uppgift om livförsäkring som på grund av förmånstagarförordnande cj ingår i kvarlåt-
enskapen. Om bouppteckning ersätts med dödsboanmälan enligt 20 kap. I $ ÄB, kommer livförsäkring med förmånstagarförordnande inte att redovisas på det sätt som nyss har angetts. I det läget har det ansetts behövligt med en deklarationsplikt för skattskyldig förmånstagare, trots att han är arvinge eller testamentstagare,
9¶Hemställan
Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till
1. lag om ändring i ärvdabalken,
2. lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt.
10¶Beslut
Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
Bilaga I
Promemorieförslaget
1¶Förslag till |
Lag om ändring i ärvdabalken
Härigenom föreskrives i fråga om ärvdabalken dels att 7 kap. 45, 8 kap. 85, 18 kap. 2 och 455, 19 kap. 25. 20 kap.
I och 9 853, 21 kap. 1, 2, 18 och 1958 samt rubriken till 20 kap. skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i 20 kap. skall införas en ny paragraf, 8 a, av nedan angivna
lydelse.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse
7 kap.
48 Har arvlåtaren i livstiden bortgivit egendom under sådana omständigheter
eller på sådana villkor att gåvan till syftet är att likställa med testamente,
skall i avseende å gåvan vad i 2 och 3 Så är stadgat om testamente äga
motsvarande tillämpning, om ej särskilda skäl äro däremot; och skall vid nedsättning av gåvan motsvarande del av den bortgivna egendomen återbäras eller. om det ej kan ske. ersättning utgivas för dess värde. Vid laglottens
beräkning skall värdet av den bortgivna egendomen läggas till kvarlåtenskapen.
Vill bröstarvinge mot gåvotagare Vill bröstarvinge mot gåvotagare
göra gällande rätt som avses i första göra gällande rätt som avses i första stycket, skall han väcka talan inom stycket, skall han väcka talan inom
ett år från det bouppteckning efter ett år från det bouppteckning efter arvlåtaren avslutades. Försittes den- arvlåtaren avslutades eller dödsboanna tid, är rätt till talan förlorad. mälan gjordes. Försittes denna tid, är
rätt till talan förlorad. Var vid dödsfallet gåvan ej fullbordad, må den ej, med mindre särskilda skäl äro därtill, göras gällande, i den mån det skulle lända till intrång i
bröstarvinges laglott.
8 kap.
8§
Anspråk på underhållsbidrag enligt I $ skall vid talans förlust framställas senast vid skiftet.
Rätt till underhållsbidrag enligt 3, Rätt till underhållsbidrag enligt 3,
4 eller 5 § göres gällande genom att 4 eller 5 § göres gällande genom att
Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse anspråk framställes eller talan väck- anspråk framställes eller talan viäckes, i fall som avses i 3 § inom ett es, i fall som avses i 3 § inom ett år sedan testamente, varom där sägs, år sedan testamente, varom där sägs, blivit den underhållsberättigade del- blivit den underhållsberättigade delgivet och i fall som avses i 4 eller givet och i fall som avses i 4 eller
5 S inom samma tid från det boupp- 5 § inom samma tid från det boupp-
teckning efter arvlåtaren avslutades. teckning efter arvlåtaren avslutades
Försittes denna tid, är rätten förlo- eller dödsboanmälan gjordes. Försi-
rad. tes denna tid, är rätten förlorad.
18 kap.
28 Fill dess att egendomen omhändertagits av samtliga dödsbodelägare eller av den som eljest har att förvalta boet, skall egendomen, där den ej står under vård av förmyndare, syssloman eller annan, vårdas av delägare som sammanbodde med den avlidne celler eljest kan taga vård om egendomen; och har han att ofördröjligen underrätta övriga delägare om dödsfallet samt, där god man för delägare tarvas, hos rätten göra anmälan såsom i 18 kap. föräldrabalken sägs. Vad nu är sagt om delägare gäller ock efterlevande
make som ej är delägare i boet.
Är ej någon som sålunda tager Är ej någon som sålunda tager
vård om den dödes egendom, skall vård om den dödes egendom. skall husfolk, husvärd eller annan som är husfolk, husvärd eller annan som är
närmast därtill omhändertaga cgen- närmast därtill omhändertaga egen-
domen samt tillkalla delägare celler domen samt tillkalla delägare eller hus rätten göra anmälan om dödsfallet. anmäla dödstallet till socialnämnden. Polismyndigheten är ock pliktig att Polismyndigheten är ock pliktig att utföra vad nu sagts, om dess biträde utföra vad nu sagts, om dess biträde äskas eller eljest finnes erforderligt. äskas eller eljest finnes erforderligt. Då anmälan skett, skall rätten, där Då anmälan skett, skall socia/nämnså erfordras, förordna god man att den, där så erfordras, förordna någon
fullgöra vad enligt första stycket ålig- att fullgöra vad enligt första stycket
ger delägare. åligger delägare.
Pec
Vad tredje man i god tro slutit Vad tredje man i god tro slutit med dem som enligt bouppteckning- med dem som enligt bouppteckning en äro dödsbodelägare är gällande, eller dödsboanmälan äro dödsbodeläändå att unnan delägare finnes. gare är gällande, ändå att annan del-
ägare finnes.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Har, innan bouppteckning skett, Har, innan bouppteckning skett rättshandling företagits utan med- eller dödsboanmälan gjorts, rättshandverkan av testamentstagare, är den ling företagits utan medverkan av
ej på sådan grund ogiltig, där tredje testamentstagare, är den ej på sådan man var i god tro och rättshandling- grund ogiltig, där tredje man var i en skäligen ej kunde anstå tills bo- god tro och rättshandlingen skäligen
uppteckningen förrättats. ej kunde anstå tills bouppteckning
förrättats eller anmälan gjorts.
19 kap.
$
Vid ansökan som i 1 8 sägs fogas Vid ansökan som i I $ sägs fogas
avskrift av bouppteckningen efter den avskrift av bouppteckning efter den
döde eller, där inregistrering skett, döde eller, där inregistrering skett,
uppgift å dagen därför. Är ej boupp- uppgift å dagen därför. Är ej boupp-
teckning förrättad, lämnas trovärdig teckning förrättad, lämnas trovärdig uppgift om delägarna i boet och de- uppgift om delägarna i boet och de-
ras hemvist samt, där testamentsexe- ras hemvist samt, där testamentsexekutor är förordnad, om dennes kutor är förordnad, om dennes namn och hemvist. namn och hemvist.
20 kap.
Om bouppteckning Om bouppteckning och dödsboan-
mälan
IS
Bouppteckning skall förrättas sist Bouppteckning skall förrättas sist tre månader efter dödsfallet, såframt tre månader efter dödsfallet, såframt
ej på ansökan inom samma tid rätten ej på ansökan inom samma tid rätten
med hänsyn till boets beskaffenhet med hänsyn till boets beskaffenhet eller av annan särskild orsak förläng- eller av annan särskild orsak förlänger tiden. er tiden. Bouppteckning behöver dock
ej ske, om dödsboanmälan göres hos
rätten enligt vad som föreskrivesi8 ax.
Bouppteckning får ersättas av döds-
boanmälan, om den dödes tillgångar
icke överstiga ett värde av 5 000 kronor
och ej omfatta fast egendom eller tomt-
Prop. 1975/76: 50 —J 'n
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
rätt. Bland tillgångarna skall medräk-
Has egendom som enligt 12 § lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt skall anses som arvfallen. Lever make efter, får värdet avmakarnas sammanlagda — giftorättsgods icke överstiga 10.000 kronor. Finnes efter den döde testamente eller egendom i vilken giftorätt var utesluten eller har efterlevande make sådan egendom, skallbouppteckning alltid ske.
Dödsboanmälan göres inom tre månader från dödsfallet av socialnämnden eller någon som nämnden förordnar. Anmälan skall vara skriftlig och upptaga den dödes fullständiga namn, personnummer, hemvist, — bostadsadress och dödsdag. namn och bostadsadresser beträffande dödsbodelägare som äro kända för anmälaren samt intvg om den dödes och, om han var gift, efterlevande makes tillgångar.
Utan hinder av att dödsboanmälan hargjortsskallbouppteckning förrättas, om nv tillgång vppas och förutsättning fördödsboanmälandärigenomejlängre föreligger eller om i annat fall bouppteckning begäres av dödsbodelägare, borgenär eller annan vars rätt kän vara beroende därav. Bouppteckningen skall förrättassenast tremånadercefterdet att tillkgången vppades eller bexäran gjordes.
Pod
Det åligger rätten att tillse, att bo- Det åligger rätten att tillse, att
uppteckning inom laga tid förrättats inom laga tid bouppteckning förrättats och ingivits. Finnes det vara försum- och ingivits eller dödsboanmälan
mat, äger rätten vid vite förelägga "gjorts. Finnes det vara försummat. viss tid eller, där bouppteckning ej äger rätten vid vite förelägga viss tid skett. förordna någon att föranstalta för ingivande av bouppteckning eller,
därom. Sådant förordnande utgör ej där bouppteckning ej skett. förordna
Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse
hinder att vara god man vid förrätt- någon att föranstalta därom. Sådant ningen. förordnande skall också meddelas, om
bouppteckning skall förrättas enligt
& a $ och det ej finnes någon som enligt
24 har att föranstalta därom. Förord-
nandeattföranstaltaom bouppteckning
utgör ej hinder att vara god man vid
förrättningen.
Registrering av bouppteckning må ej äga rum, där vid bouppteckningen
finnes ej hava så förfarits som i detta kapitel sägs. Är bouppteckningen
bristfällig, äger rätten med föreläggande av vite utsätta tid inom vilken bristen skall avhjälpas.
Den som är pliktig att lämna uppgift till bouppteckning må vid vite hållas
därtill.
21 kap.
IN
Varder ej efter ansökan, som göres Varder ej efter ansökan, som göres sist en månad efter det bouppteck- sist en månad efter det bouppteckning ningen förrättades, dödsboets egen- förrättades, dödsboets egendom av-
dom avträdd till förvaltning av bo- trädd till förvaltning av boutred-
utredningsman eller till konkurs, ningsman eller till konkurs, svara
svara delägarna för sådan gäld efter delägarna för sådan gäld efter den den döde som vid bouppteckningens döde som vid bouppteckningens för-
förrättande var dem veterlig. rättande var dem veterlig.
Yppas efter bouppteckningens för- Yppas efter boupptecknings förräträttande ny gäld efter den döde och tande ny gäld efter den döde och avavträdes ej egendomen efter ansö- trädes ej cgendomen efter ansökan
kan som göres sist en månad där- som göres sist en månad därefter,
efter, svarar delägare, som sådan tid svarar delägare, som sådan tid för-
försuttit, för den gälden. suttit, för den gälden.
Lr
Sker egendomsavträde efter ansö- Sker egendomsavträde efter ansö-
kan, som ingivits senare än en må- kan, som ingivits senare än en må-
nad efter det bouppteckningen förrät- nad efter det bouppteckning förrät-
tades, är delägare pliktig att till döds- tades, är delägare pliktig att till döds-
boet utgiva det belopp, varmed gäld, boet utgiva det belopp, varmed gäld,
Nuvarande Ivdelse Föreslagen lvdelse som var honom veterlig en månad som var honom veterlig en månad före ansökningsdagen, överstiger före ansökningsdagen, överstiger värdet av den avträdda egendomen värdet av den avträdda egendomen
och eljest tillgängliga medel, men och eljest tillgängliga medel, men
skall ej vidare mot enskild borgenär skall ej vidare mot enskild borgenär
stå i ansvar efter vad i IS sägs. stå i ansvar efter vad i 1 8 sägs. Där borgenär begär det, skall delägare med ed fästa, att gäld som yrkandet
avser ej var honom veterlig en månad före ansökningsdagen. Gitter han ej gå eden, skall så anses som hade den gälden tidigare varit honom veterlig.
18 §
Har arvinge eller testamentstagare Har arvinge eller testamentstagare
ej njutit förmån av boet och cj heller ej njutit förmån av boet och ej heller
tagit annan befattning därmed än att tagit annan befattning därmed än att han fullgjort vad enligt 18 kap. 25 han fullgjort vad enligt 18 kap. 25 åligger honom och deltagit i boupp- åligger honom och deltagit i boupp-
teckningens förrättande, är han fri tecknings förrättande, är han fri från från ansvar på grund av underlåten- ansvar på grund av underlåtenhet att het att avträda boet. avträda boet.
Finnes efter den döde allenast Finnes efter den döde allenast egendom som ej kunnat hos honom egendom som ej kunnat hos honom
tagas I mät, skall vad i detta kapitel tagas I mät, skall vad i detta kapitel är stadgat om ansvar för gäld ej äga är stadgat om ansvar för gäld ej äga tillämpning. Vad nu är sagt länder tillämpning. Motsvarande gäller, när dock cj till inskränkning i delägares dödsboanmälan gjorts. Vad nu är sagt skyldighet att låta egendomen eller länder dock ej till inskränkning i
dess värde gå i betalning för gälden. delägares skyldighet att låta egen-
domen eller dess värde gå i betalning
för gälden.
Förrättas bouppteckning enligt 20
kap.8 a § tredje stycket, skallifråga om
ansvar för gäld så anses som hade döds-
boanmälan ej gjorts.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om dödsfall som har inträffat före ikraftträdandet.
2¶Förslag till Lag om ändring i lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden
Härigenom förordnas att 7 Y lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden
skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Finnes. då dödsfall inträffar, ej an- Finnes, då dödsfall inträffar, ej annan arvinge än fonden eller är fon- nan arvinge än fonden eller är fon-
den universell testamentstagare, den universell testamentstagare,
skall det hos rätten anmälas av den, skall det hos rätten anmälas av den, som har boet i sin vård, och nämne som har boet i sin vård, och nämne rätten, när sådan anmälan sker eller rätten, när sådan anmälan sker eller förhållandet eljest varder kunnigt, förhållandet eljest varder kunnigt, god man att vid boutredningen fö- god man att vid boutredningen företräda fonden. God man skall ej för- reträda fonden. God man skall ej förordnas. om fonden uteslutits från arv ordnas, om fonden uteslutits från arv
genom testamente och anledning till genom testamente och anledning till klander mot testamentet ej kan an- klander mot testamentet ej kan an-
tagas föreligga. Ej heller skall god tagas föreligga. Ej heller skall god
man förordnas, om boet utvisar brist man förordnas, om boet utvisar brist och god man icke behövs för att taga och god man icke behövs för att taga vård om boets tillgångar. vård om boets tillgångar eller om
dödsboanmälan enligt 20 kap. 8a§
ärvdabalken gjorts.
Prövas god man ej vara lämplig för uppdraget, varde han av rätten entledigad.
Det åligger kammarkollegiet att övervaka, att gode mannen behörigen fullgör sina skyldigheter.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.
"Senaste lydelse 1972:640.
Bilaga 2
Till lagrådet remitterade förslag
1¶Förslag till Lag om ändring i ärvdabalken
Härigenom föreskrives i fråga om ärvdabalken
dels att 7 kap. 45, 8 kap. 85, 18 kap. 25. 20 kap. I, 9 och 1088, 21
kap. 19 § samt rubriken till 20 kap. skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i 20 kap. skall införas en ny paragraf, 8 a §. av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 kap.
Har arvlåtaren i livstiden bortgivit egendom under sådana omständigheter eller på sådana villkor att gåvan till syftet är att likställa med testamente, skall i avseende å gåvan vad i 2 och 3 §§ är stadgat om testamente äga motsvarande tillämpning, om cj särskilda skäl äro däremot; och skall vid nedsättning av gåvan motsvarande del av den bortgivna egendomen återbäras eller, om det ej kan ske, ersättning utgivas för dess värde. Vid laglottens beräkning skall värdet av den bortgivna egendomen läggas till kvarlåtenskapen.
Vill bröstarvinge mot gåvotagare Vill bröstarvinge mot gåvotagare göra gällande rätt som avses I första göra gällande rätt som avses i första stycket, skall han väcka talan inom stycket. skall han väcka talan inom ett år från det bouppteckning efter ett år från det bouppteckning efter
arvlåtaren avslutades. Försittes den- arvlåtaren avslutades eller dödsboan-
na tid, är rätt till talan förlorad. mälan gjordes. Försittes denna tid, är
rätt till talan förlorad.
Var vid dödsfallet gåvan ej fullbordad, må den cj. med mindre särskilda skäl äro därtill, göras gällande, i den mån det skulle lända till intrång i bröstarvinges laglott.
8 kap.
Bs
Anspråk på underhållsbidrag enligt 1 § skall vid talans förlust framställas senast vid skiftet.
Rätt till underhållsbidrag enligt 3, Rätt till underhållsbidrag enligt 3,
Nuvarande Ivdelse Föreslagen Ilvdelse 4 eller 5 § göres gällande genom att 4 eller 5 X göres gällande genom att
anspråk framställes eller talan väck- anspråk framställes eller talan väck-
es, i fall som avses i 3 § inom ett es, i fall som avses i 3 § inom ett
år sedan testamente, varom där sägs, år sedan testamente, varom där sägs, blivit den underhållsberättigade del- blivit den underhållsberättigade delgivet och i fall som avses i 4 eller givet och i fall som avses i 4 eller 5 § inom samma tid från det boupp- SY inom samma tid från det bouppteckning efter arvlåtaren avslutades. teckning efter arvlåtaren avslutades Försittes denna tid, är rätten förlo- eller dödsboanmälan gjordes. Försittes rad. denna tid, är rätten förlorad.
18 kap.
25 Till dess att egendomen omhändertagits av samtliga dödsbodelägare eller av den som eljest har att förvalta boet, skall cgendomen, där dej ej står under vård av förmyndare, syssloman celler annan, vårdas av delägare som sammanbodde med den avlidne eller eljest kan taga vård om egendomen; och har han att ofördröjligen underrätta övriga delägare om dödsfallet samt, där god man för delägare tarvas, hos rätten göra anmälan såsom i 18 kap. föräldrabalken sägs. Vad nu är sagt om delägare gäller ock efterlevande make som cj är delägare i boet.
Är ej någon som sålunda tager Är ej någon som sålunda tager vård om den dödes egendom, skall vård om den dödes egendom, skall husfolk, husvärd eller annan som är husfolk, husvärd eller annan som är närmast därtill omhändertaga egen- närmast därtill omhändertaga egendomen samt tillkalla delägare eller domen samt tillkalla delägare eller hosrätten göra anmälan om dödsfallet. anmäla dödsfallet till socialnämnden. Polismyndigheten är ock pliktig att Polismyndigheten är ock pliktig att utföra vad nu sagts, om dess biträde utföra vad nu sagts, om dess biträde
äskas eller eljest finnes erforderligt. äskas eller eljest finnes erforderligt.
Då anmälan skett, skall rätten, där Då anmälan skett, skall socialnämnså erfordras, förordna god man att full- den, där så erfordras, fullgöra vad engöra vad enligt första stycket åligger ligt första stycket åligger delägare. delägare.
Nuvarande Iydelse Föreslagen Ivdelse
20 kap.
Om bouppteckning och dödsboan- Om bouppteckning
mälan
Fö
Bouppteckning skall förrättas sist Bouppteckning skall förrättas sist
tre månader efter dödsfallet, såframt tre månader efter dödsfallet, såframt
ej på ansökan inom samma tid rätten cj på ansökan inom samma tid rätten med hänsyn till boets beskaffenhet med hänsyn till boets beskaffenhet etler av annan särskild orsak förläng- celier av annan särskild orsak förlänger tiden. er tiden. Bouppteckning behöver dock ej förrättas, om den dödes tillgångar eller, om han efterlämnar make, tillgångarna jämte hans andel i makens tgiftorättsgods icke förslår till annat än begravningskostnader och andra utgifter med anledning av dödsfallet och anmälan härom (dödsboanmälan) göres enligt vad som föreskrives i8 a §.
Sav
Dödsboanmälan göres inom fyra månader från dödsfallet hos rätten av Socialnämnden eller någon som nämnden förordnat. Anmälan skall vara skriftlig och upptaga 1. den dödes fullständiga namn, personnummer, hemvist, — bostadsadress och dödsdag. 2, namn och bostadsadresser beträtfande dödsbodelägare, om uppuifterna kan inhämtas utan avsevärd tidsutdräkt, 3. intvgattdendödestillgångareller, omhan efterlämnar make, tillgångarna jämte hans andel i makens gitftorättsgods icke förslår till annat än begravningskostnader och andra utgifter med anledning av dödstallet. Dödsboanmälan skal förvaras hos rätten. n Riksdagen 1975/76.1 saml. Nr 50
Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse
Pod Det åligger rätten att tillse, att bo- Det äålgger rätten att tillse, att uppteckning inom laga tid förrättats inom laga tid bouppteckning förrättats
och ingivits. Finnes det vara försum- och ingivits eller dödsboanmälan
mat. äger rätten vid vite förelägga gjorts. Finnes det vara försummat, viss tid eller, där bouppteckning ej äger rätten vid vite förelägga viss tid
skett, förordna någon att föranstalta för ingivande av bouppteckning eller,
därom. Sådant förordnande utgör ej där bouppteckning ej skett, förordna
hinder att vara god man vid förrätt- någon att föranstalta därom. Sådant
ningen. förordnande utgör ej hinder att vara
god man vid förrättningen.
Registrering av bouppteckning må ej äga rum, där vid bouppteckningen
finnes ej hava så förfarits som i detta kapitel sägs. Är bouppteckningen bristfällig, äger rätten med föreläggande av vite utsätta tid inom vilken bristen skall avhjälpas.
Den som är pliktig att lämna uppgift till bouppteckning må vid vite hållas därtill.
S
10 N
Yppas efter boupptecknings förrättande ny tillgång eller gäld eller annan
felaktighet i bouppteckningen, skall inom en månad uppgöras handling, innefattande tillägg eHer rättelse; och gäller om sådan handling vad ovan är stadgat om bouppteckning. Yppas ny tillgdng sedan dödsboanmälan gjorts och föreligger därigenom icke längre förutsättning för sådan anmälan, skall bouppteckning förrättas senast tre månader efter det att tillgång en yppades.
21 kap.
195 Finnes efter den döde allenast Finnes efter den döde allenast
egendom som ej kunnat hos honom egendom som ej kunnat hos honom tagas i mät, skall vad i detta kapitel tagas I mit. skall vad i detta kapitel är stadgat om ansvar för gäld ej äga är stadgat om ansvar för gäld ej äga tillämpning. Vad nu är sagt länder tillämpning. Motsvarande gäller, när dock ej till inskränkning i delägares dödsboanmälan gjorts. Vad nu är sagt
skyldighet att låta egendomen eller länder dock ej till inskränkning i
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse dess värde gå i betalning för gälden. delägares skyldighet att låta egendomen eller dess värde gå i betalning
för gälden.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1976. Äldre bestämmelser gäller
dock fortfarande i fråga om dödsfall som har inträffat före ikraftträdandet.
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1941:416)
om arvsskatt och gåvoskatt
Härigenom föreskrives att 45 § lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt! skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 in N
Deklaration skall av den, som är skattskyldig, avgivas
A) angående förvärv av arvs- eller testamentslott. när lotten utgöres av
PD egendom i dödsbo efter svensk medborgare i fall. då denne vid sin
död ej hade hemvist i riket och skyldighet ej inträtt att efter honom här
förrätta bouppteckning enligt svensk lag:
2) egendom i dödsbo efter utlänning, som vid sin död ej hade hemvist
i riket: 3) äganderätt eller rättighet, vilken jämlikt 6-9 §§ beskattas senare än
vid arvlåtarens (1estators) död, dock icke där fråga är om förvärv efter den
som på livstid innehaft egendom med i 8§ första stycket avsedd rätt;
4) egendom i dödsbo, Som avträtts till konkurs. i fall där arvsskatt skall beräknas med tillämpning av 33 85 I mom.;
B) angående förvärv. som vid för- B) angående förvärv, som tillfallit
säkringstagares död tillfallit förmånsta- — förmånstagare vid försäkringstagares
gare, vilken icke tillika är arvinge eller död: är förmånstagaren tillika arvinge testamentstagare; eller testamentstagare, skall han dock
avgiva deklaration endast om dödsbo-
anmälan enligt 20 kap. I $ ärvdabalken
Sjorts.
C) angående sådan i 32 § al, b), co), €) och f) samt i 33 § 2 mom. angiven omständighet. som föranleder efterbeskattning, dock ej där i fall som avses i 325 a) testamente, varom kännedom erhållits, blivit bevakat:
D) angående förvärv genom gåva eller annat jämlikt 37 § därmed i be-
skattningshänseende likställt fång.
Skall enligt vad nu stadgas deklaration avgivas angående lott i dödsbo
efter den som vid sin död ej hade hemvist i riket och är den för lotten
skattskyldige ej bosatt inom riket, åligger det den som omhänderhar dödsbocts egendom att i den skattskyldiges ställe avgiva deklaration.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1976. Äldre bestämmelser gäller fortfarande när försäkringstagares död har inträffat före ikraftträdandet. "Senaste Isdelse av lagens rubrik 1974:857.
Utdrag LAGRADET PROTOKOLL
vid sammanträde
1975-11-04
Närvarande: justitierådet Gyllensvärd, regeringsrådet Nordlund, justitierådet Ulveson, justitierådet Erik Nyman.
Enligt lagrådet den 10 oktober 1975 ullhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 21 augusti 1975 har regeringen på hemställan av statsrådet Lidbom beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag ull
1. lag om ändring I ärvdabalken,
2. lag om ändring i lagen (1941: 416) om arvsskatt och gåvoskatt.
Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, har inför lagrådet föredragits av utnämnde hovriättsrådet Bo Olof Melin.
Förslagen föranleder följande vttranden.
Lagrådet:
För att tillgodose olika intressen som kan göra sig gällande i samband med ctt dödsfall finns i ÄB ctt utförligt och efter ingående överväganden uppbyggt regelsystem. Av grundläggande betydelse för systemets utformning i olika avseenden har varit, att en bouppteckningsförrättning skall ingå som ett obligatoriskt led i varje boutredning. Ett flertal bestämmelser utöver dem som direkt tar sikte på bouppteckningsplikten förutsätter sålunda att
bouppteckning alltid blir upprättad. Det möter därför uppenbara svårigheter
att införa lättnader i bouppteckningsskyldigheten utan en mer omfattande överarbetning av regelsystemet än som kan ske inom ramen för en partiell reform.
I remissen föreslås nu en försikuig uppmjukning av det hitullisvarande kravet på att bouppteckning alltid skall förrättas efter ett dödsfall. Den prakviska betydelsen av den föreslagna reformen blir måhända inte särdeles stor, men att I ett sammanhang som det förevarande medge mera betydande eftergifter från bouppteckningsplikten synes med hänsyn till vad som nyss sagts knappast vara möjligt utan risk för besvärande komplikationer. Det
kan sättas i fråga, om det finns tillräcklig anledning att nu vidta de förestagna lagstiftningsåtgärderna. I lagstiftningsärendet får emellertid anses ådagalagt,
att det på många håll föreligger ew starkt önskemål om en begränsning av bouppteckningsplikten åtminstone såvitt gäller fall, när den döde inte
efterlämnar tillgångar av något egentligt värde. Lagrådet vill därför inte
motsätta sig en reform med angivet syfte.
Vad som framkommit vid lagrådsgranskningen kommer att på sedvanligt
sätt redovisas i anslutning till de olika lagrummen. I vissa avseenden aktualiserar det remitterade förslaget emellertid spörsmål med sådan räckvidd
att de lämpligen bör behandlas redan i detta sammanhang.
Enligt förslaget skall. när den döde efterlämnar endast obetydliga tillgångar, bouppteckning kunna ersättas av s. k. dödsboanmälan, som i så fall skall avges av socialnämnden eller någon av nämnden förordnad person. Förslaget innebär att det skall ankomma på den som enligt eljest gällande regler har att föranstalta om bouppteckning att avgöra, om det förenklade
förfarandet med anmälan skall tilliimpas när förutsättning härför töreligger. Dödsbodelägare som har den dödes egendom i sin vård får således vanligen besluta i saken. Övriga delägare och andra, som kan ha berättigat intresse av att förhållandena i boet blir klarlagda genom en bouppteckningsförrättning, saknar enligt förslaget möjlighet att framtvinga bouppteckning. På denna punkt avviker förslaget från vad som förordats i den till grund för
remissen liggande departementspromemorian. Att på detta sätt tillerkänna viss dödsbodelägare exklusiv bestämmanderätt kan ej anses tillfredsställande, även om det kan förutsättas att denne i regel tar hänsyn till olika
önskemål som kan ha framställs. Den föreslagna ordningen leder till stötande konsekvenser särskilt i det fallet, som någon gång kan tänkas föreligga, att den döde saknar egentliga
tillgångar, beroende på att han under livstiden givit bort huvuddelen av sin cgendom till någon av arvingarna under omständigheter som anges i 7 kap. 4§ ÄB. Det kan då vara så att det är just gåvotagaren eller någon honom närstående som har att besluta, huruvida bouppteckning skall äga
rum eller inte. För att övriga dödsbodelägare skall kunna få full klarhet
om gåvotransaktionen och kunna ta ställning till om de skall kräva återbäring av den bortgivna egendomen blir det vanligen av stor betydelse att bouppteckning kommer till stånd. Detta hänger samman med att i boupp-
teckningen skall lämnas uppgifter om bl. a. gåvor som avkomling till den
döde mottagit av denne (20 kap. 5§ tredje stycket ÄB) och att envar bodelägare är skyldig avt på anmaning lämna uppgifter härom och kan åläggas
att med ed bestyrka uppgifterna (20 kap. 6 § första och andra styckena ÄB).
Även om den nu skildrade situationen är särpräglad. visar det sagda att det föreslagna undantaget från bouppteckningsplikten kan komma att utnyttjas för att skydda arvinge från berittigade krav på återbäring av gåvo-
medel, om inte dödsbodelägarna i allmänhet tillerkänns rätt aut påkalla bouppteckning.
Även andra skäl talar för att bouppteckning inte bör få underlåtas, om
sådan förrättning begärs av dödsbodelägare eller annan intressent. Förutom
vad departementspromemorian innehåller i denna del bör beaktas, att skilda uppfattningar kan råda om vilka tillgångar den döde efterlämnat och vilket värde dessa har. Den som skall avge intyg om förhållandena bör rimligen
inte vara nödsakad att göra mera ingående undersökningar. Det finns därför onekligen risk för att han, utan att göra sig skyldig till egentlig försummelse,
någon gång felbedömer förhållandena med påföljd att en dödsboanmälan på felaktiga grunder får ersätta bouppteckning. Om deuta i efterhand påtalas
av någon som är beroende av dödsboutredningen, bör rättelse kunna komma vill stånd genom att bouppteckning förrättas även mot bestridande av den bouppteckningsskyldige. Risken att dödsboanmiälan sker på grund av för låg uppskattning av tillgångarna blir något mindre, om man, såsom
föreslås i det följande, på det sättet skärper villkoret för undantag från kravet
på bouppteckning att det skall vara uppenbart att tillgångarna inte förslår till annat än begravningskostnader och jämförbara utgifter. För de enskilda rättsägarna kvarstår likväl behovet av att ha tillgång till ett korrektiv, när dödsboanmälan anses ha gjorts på felaktiga grunder.
Under åberopande av det anförda föreslår lagrådet den ändringen i det
remitterade förslaget att, även efter det en dödsboanmiillan har gjorts, bo-
uppteckning skall förrättas, om det begärs av dödsbodelägare eller annan,
vars rätt kan bero därav. För att missbruk skall förhindras och medel för
bestridande av bouppteckningskostnaden inte skall saknas i dessa fall bör emellertid som villkor för att begäran om bouppteckning skall bli beaktad föreskrivas, att den som begär bouppteckning ställer säkerhet för kostnaden.
Gvllensvärd, Nordlund och Ulveson:
I den mån regler för socialnämndens handläggning av ifrågavarande ärenden inte meddelas i de nu föreslagna lagändringarna har socialnämnden
att tillämpa de bestämmelser i lagen (1956: 2) om socialhjälp och lagen
(1970:296) om social centralnämnd m. m. som i allmänhet gäller för dess verksamhet. Kommun får besluta, att de uppgifter som ankommer på socialnämnd, barnavårdsnämnd och kommunal nykterhetsnämnd skall handhas av en för de tre vårdområdena gemensam social centralnämnd. Inrättas sådan nämnd, får kommunen även inrätta två eller flera sociala distriktsnämnder för att, var och en inom sitt socialvårdsdistrikt, handlägga ärenden som avser vård och behandling eller annan åtgärd beträffande enskild person. Vad som i lag eller annan författning är föreskrivet om socialnämnd skall med vissa undantag äga motsvarande tillämpning | fråga om social centralnämnd och social distriktsnämnd.
I de föreslagna nya bestimmelserna i 18 kap. 2§ och 20 kap. 8a§ ÄB
anges inte vilken socialnämnd som avses, vistelsekommunens eller mantalsskrivningskommunens. Ledning i frågan får då hämtas från socialhjälpslagen. I dess 1 § stadgas att kommunen skall tillse att den som vistas i kommunen erhåller såväl ullfredsställande omvårdnad som erforderlig socialhjälp. Av förarbetena till lagen och ett avgörande av regeringsrätten frumgår att I dessa skyldigheter kan ingå alt ombesörja begravning och betala begravningskostnaderna (se SOU 1950: 11 s. 334 och prop. 1955: 177 s. 122
samt RÅ 1973 ref. 11). Det synes naturligt att samma socialnämnd ulläggs uppgifterna att tillfälligt ta vård om den avlidnes egendom och att göra dödsboanmälan. Enligt vad remissprotokollet ger vid handen har man emellertid åsyftat att dessa uppgifter skall fullgöras av socialnämnden i den kommun där den döde var mantalsskriven. En sädan ordning torde inte kunna
åstadkommas utan uttrycklig reglering i lag och förefaller inte heller än-
damålsenlig. Vi förordar därför att, såsom också skev i de remitterade förslagen till ändringar i 18 kap. 2 § och 20 kap. 8 a §. den nämnd som tilläggs ifrågavarande uppgifter i lagtexten anges med ordet ”socialnämnden” samt
att därmed skall förstås den nämnd som vid behov haft att svara för den
avlidnes sociala omvårdnad i livstiden.
Socialnämnden kan enligt socialhjälpslagen och lagen om social central-
nämnd m. m. efter bemyndigande av kommunfullmäktige delegera sin be-
slutanderätt åt särskild avdelning, bestående av ledamöter eller suppleanter
i nämnden, eller åt ledamot eller suppleant eller åt tjänsteman hos kommunen. Genom att man fullt utnyttjar dessa delegationsmöjligheter bör kretsen av personer med befogenhet att göra dödsboanmälan kunna bli tillräckhigt vid, särskilt om uppdrag ges även åt andra kommunens tjänstemän än dem tillhörande socialförvaltningen, t. ex. tjänstemän vid överförmyndarorganisationen. Om det remitterade förslaget innebär att socialnämnden skulle äga förordna dödsboanmilare att, vid sidan av nämnden och dess delegater, handla inte på socialnämndens vägnar utan som innehavare av självständigt uppdrag, anser vi oss böra avstyrka en sådan ordning. Den skulle nämligen medföra en besvärande oklarhet om de självständiga döds-
boanmälarnas ställning i kommunalrätsligt hänseende. Skulle det anses
att man måste gå utanför kretsen av kommunala förtroendemän och tjänstemin för att få lämplig spridning av uppdragen som dödsboanmälare, torde befogenheten att göra dödsboanmälan uteslutande böra tillkomma av rätten eller länsstyrelsen förordnade personer. I sådant fall finge dock de med uppdragen förenade kostnaderna rimligtvis bäras av statsverket. Mot bakgrund av det anförda förordar vi i första hand att endast socialnämnden får behörighet att göra dödsboanmälan med de möjligheter att delegera beslutanderätten som nyss redovisats. I andra hand förordas att behörigheten tillägges den som av riitten (eller länsstyrelsen) förordnats därtill.
Beslut som i ärende om dödsboanmälan meddelas av kommunalt organ kan. om särskild besvärsbostimmelse inte införs, överklagas endast i den ordning som är föreskriven för kommunalbesvär (fr 54 § socialhjälpslagen och 76 § kommunallagen). Det betyder bl. a.. att endast kommunmedlem
kan överklaga sådant beslut. Dödsbodelägare och borgenärer som inte är
kommunmedlemmar har alltså ingen besvärsritt. Om man inför den av lagrådet föreslagna möjligheten för den vars rätt kan bero därav att få bouppteckning ull stånd även om dödsboanmälan gjorts. saknas anledning att vidga besviärsrätten. Inte heller synes skäl finnas att låta besvärsprövningen omfatta mer än den legalitetskontroll som utgör föremålet för kom-
munalbesvär. Det kunde i stället övervägas att genom särskild föreskrift utesluta möjligheten att anföra besvär över beslut av dödsboanmälare. I varje fall bör en sådan föreskrift meddelas, om ct system med självständiga dödsboanmilare införs.
Någon bestämmelse har inte föreslagits om rätt till ersättning av enskild för kommunens kostnader för dödsboanmälan. Eftersom socialhjälpslagen medger kommun rätt till ersättning av enskild endast för socialhjälp, får nämnda kostnader därför stanna på kommunen. Någon annan ordning har inte heter förutsatts i remissprotokollet. Däremot har föredragande statsrådet utgått från att. när socialnämnden tillfälligt tagit vård om dödsbo där villgångarna har ett ej obetydligt värde, kostnaderna för förvaltningen i första hand skall betalas av dödsboet. Den föreslagna ändringen i 18 kap. 28 ÄB innebär att på socialnämnden lägges en skyldighet att ombesörja tillfällig dödsboförvaltning i vissa fall. Utan stöd av bestämmelse i lag lär då kommuncens kostnader för sådan förvaltning inte kunna tvångsvis tas ut av
dödsboet.
Nvman:
Såsom framgår av vad i det följande anförs vid 20 kap. 8 a § ÄB förordar
jag, all dödsboanmälan inte skall göras av socialnämnden eller någon som nämnden förordnat utan av den som eljest har att föranstalta om bouppteckning och att myndighets kontrollerande medverkan utformas så att riktigheten av de i anmälan lämnade uppgifterna skall vara bestyrkta av lämplig myndighet.
Om cen sådan ordning införs, är det naturligt att behörighet att bestyrka uppgifter i dödsboanmiilan tillägps bl. a. soctalvårdstjänstemän. Detta torde emellertid kunna ske utan att de kommunalrättsliga problem som berörts av övriga ledamöter aktualiseras.
Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken
7 kap.
4§
Lagrådet:
Såsom framgår av vad som sagts I det föregående torde frågan, huruvida sådan gåva förekommit som avses I denna paragraf, ofta inte kunna nöjaktigt klarläggas utan att bouppteckning förrättas. Enligt lagrådets mening skulle der med hänsyn härtill vara betänkligt att ändra paragrafen på sätt som föreslagits i remissen. Lagrådet kan därför inte tillstyrka ändringen. Någon
7 Riksdagen 1975/70. I samt Nr 50
olägenhet av att paragrafen får gälla med oförändrad tydelse även sedan möjlighet öppnats att i vissa fall underlåta bouppteckning synes inte vara all befara. Visserligen kommer rätten att väcka talan om nedsättning av gåvan att kvarstå under längre tid, men varje dödsbodelägare som så önskar kan, om den av lagrådet tidigare föreslagna ändringen genomförs. få till stånd en begränsning av tiden genom att påkalla bouppteckning.
Lagrådet hemställer alltså, av förslaget om ändring i denna paragraf får
utgå.
8 kap.
8§
Lagrådet:
Vad lagrådet anfört vid 7 kap. 4§ äger motsvarande tuillämpning beträffande förevarande paragraf. Lagrådet hemstilller därför, att också förstaget om ändring i denna paragraf får utgå.
18 kap.
2§
Gvllensvärd, Nordlund och Ulveson:
Mot den föreslagna ändringen av paragrafen har vi inte något att erinra. Vi hänvisar dock till vad vi inledningsvis anfört om innebörden av det i lagtexten använda ordet ”socialnämnden” och om nämndens kostnader för tillfällig dödsboförvaltning i vissa fall.
Nyman:
Av det föregående framgår, att jag förordar att dödsboanmiälan inte skall göras av socialnämnden eller någon som nämnden förordnat utan av den som eljest har att föranstalta om bouppteckning. Någon ändring av denna paragraf erfordras därvid inte enligt min mening. Å andra sidan innebär den av mig förordade lösningen inte något hinder mot den föreslagna ändringen, om denna av siärskilda skäl finnes böra genomföras.
20 kap. I och 8a§§ Gvyllensvärd, Nordlund och Ulveson:
Det nuvarande stadgandet i I $ om den tid inom vilken bouppteckning skall förrättas utsäger inte direkt att bouppteckning är obligatorisk efter
varje dödsfall men ger ändå klart vid handen atv bouppteckningsskyldighet föreligger. Stadgandet kompletteras med reglerna i 9 § om at rätten skall
tillse att bouppteckning förrättats inom laga tid och att, om det befinnes
vara försummat, ingripa med åtgärder som närmare anges.
Det undantag från bouppteckningsskyldigheten som bestämmelserna om dödsboanmälan är avsedda att innefatta bör i någon form komma itll uttryck redan i I $. Hur bestämmelserna 1 övrigt bör fördelas mellan 13 och den i remissen föreslagna nya paragrafen är ett lagtekniskt spörsmål, vartill vi återkommer i det följande. Sambandet mellan paragraferna föranleder oss att ta upp dem till gemensam behandling.
I det remitterade förslaget anges som materiell förutsättning för att dödsboanmälan skall få ske och bouppteckning alltså inte skall behöva förrättas endast att den dödes tillgångar eller, om han efterlämnar make, tillgångarna jämte hans andel i makens giftorättsgods inte förslår till annat än begravningskostnader och andra utgifter med anledning av dödsfallet. Föredragande statsrådet framhåller emellertid, att principen måste vara att bouppteckning skall förrättas, så snart det uppstår tvekan om huruvida den dödes tillgångar understiger den legala gränsen eller ej. Det är inte meningen, sägs det, att den som gör dödsboanmälan skall behöva anställa någon mer omfattande efterforskning beträffande den dödes tillgångar eller gå in på
några svåra värderingsfrågor.
Redan av vad lagrådet inledningsvis anfört torde framgå att vi ej har något atl erinra mot huvudprincipen att som villkor för dödsboanmälan uppställs att den dödes tillgångar inte överstiger begravningskostnader och övriga utgifter med anledning av dödsfallet. Vi ansluter oss också till det nyss återgivna uttalandet att bouppteckning bör förrättas i alla sådana fall då det uppstår tvekan om huruvida villkoret är uppfyllt. Enligt vår mening är denna senare princip så viktig att den bör komma till uttryck i lagtexten. Vi föreslår därför. att bestämmelserna utformas så att det krävs att det är uppenbart att den ifrågavarande förutsättningen för dödsboanmälan föreligger.
Enligt det i departementspromemorian intagna lagförslaget fick bouppteckning inte ersättas av dödsboanmälan, när den dödes ullgångar omfattade fast cgendom eller tomträtt. Någon motsvarighet härtill upptas inte i det remitterade förslaget. Föredragande statsrådet framhåller visserligen att dödsboanmilan inte bör få göras, om det bland tillgångarna finns fast cgendom eller tomträtt, men han anser det inte erforderligt att belasta lagtexten med något uttryckligt förbehåll i ämnet. Vi vill i detta fall förorda en återgång till promemorieförslaget. När dödsboanmilan kommer i fråga. är det naturligtvis mycket litet troligt att fast egendom eller tomträtt ingår i dödsboet. Små andelar i mindre värdefulla fastigheter kan emellertid törekomma. I vissa trukter har det t.ex. varit ganska vanligt med en långt gående uppdelning av fastigheter i ideella andelar. Med tanke härpå och med hänsyn till det sätt varpå jordabalkens regler om tid för ansökan om lagfart och
inskrivning av tomträttsförvärv är utformade (se 20 kap. 2 § andra stycket 3 och 21 kap. 7§ jordabalken) finner vi det påkallat med en uttrycklig föreskrift om att dödsboanmiälan inte får göras, när ullgångarna omfattar fast cgendom celler tomträtt.
Som formell förutsättning för att bouppteckning ej skall behöva förrättas upptar 1 § i det remitterade förslaget att dödsboanmälan görs enligt föreskrifterna i 8as. I 8a§8 föreskrivs sedan, att dödsboanmiälan skall göras inom fyra månader från dödsfallet. att den skall göras hos rätten av s0cialnämnden eller någon som nämnden förordnat samt atv anmälan skall vara skriftlig och ha visst närmare angivet innehåll.
Bestämmelsen att dödsboanmälan skall göras av socialnämnden eller någon som nämnden förordnat har av oss behandlats i inledningen. Såsom vi där framhållit bör i lagtexten ej anges mer än att det är socialnämnden som avger dödsboanmälan.
AW uppställa som formell förutsättning att dödsboanmilan görs inom fyra månader från dödsfallet synes ej varu sakligt befogat. Till en början kan anmärkas, att även on anmälan som avges senare bör i princip ha den verkan att bouppteckning därefter inte behöver förrättas; av ett uttalande 1 remissprotokollet att döma svnes något annat heller inte ha varit avsett. Vidare är det önskvärt att frågan huruvida dödsboanmälan skall avges blir prövad så snart som möjligt efter dödsfallet. Skulle prövningen utfalla så att någon anmälan inte avges, bör det finnas möjlighet att förrätta bouppteckning inom laga tid eller åtminstone att i föreskriven ordning ansöka om förlängning av tiden. En lämplig lösning synes vara att i lagen endast föreskrivs att dödsboanmälan bör avges inom två månader efter dödsfallet.
De föreslagna bestämmelserna om utformningen av dödsboanmilan föranleder i övrigt inte nägra andra erinringar än avt föreskrifterna ej bör ges den innebörden att varje formell brist gör anmälan verkningslös och att vissa språkliga justeringar bör vidtas för att nå bättre anslutning till ärvdabalkens språkbruk.
Inledningsvis har lagrådet förordat återgång ull promemorielörslaget såtillvida att dödsbodeligare och annan vars rätt kan bero därav alltid skall på begäran kunna få till stånd bouppteckning. De bestämmelser som föranleds härav bör enligt vår mening tas upp i förevarande sammanhang, enär de innebär en begränsning av möjligheterna att genom dödsboanmilan vinna befrielse från bouppteckningsskyldigheten. Sålunda bör föreskrivas alt, även om dödsboanmälan gjorts, bouppteckning skall förrättas, när det begärs av dödsbodelägare eller annan som nyss sagts. Lagrådet har föreslagit. alt därvid som villkor skall gälla att den som begär bouppteckning stiller säkerhet för bouppteckningskostnaden. Om detta villkor skall här endast tilläggas, att säkerhetsställaren blir att betrakta som garant för kostnaden i fråga och att säkerheten bör kunna lämnas exempelvis i form av en garantiförbindelse eller genom deposition av ett kontantbelopp.
Det torde inte vara behövligt att i lagtexten ange till vem en begäran
om bouppteckning skall riktas. Önskar någon få till stånd bouppteckning, bör han i första hand vända sig ull den som enligt 2§ har att föranstalta om sådan förrättning. Skutle detta inte leda till något resultut, kan saken anmälas vill rätten, som ju enligt 9§ skall övervaka att bouppteckningsskyldigheten fullgörs och som får pröva om förutsättningar att tvinga fram
bouppteckning föreligger.
Viss tid bör föreskrivas inom vilken bouppteckning i det nu behandlade fallet skall förrättas. Här bör I likhet med vad som är stadgat i I $ en tid av tre månader gälla, och tiden bör räknas från det att begäran om bouppteckning gjordes och säkerhet ställdes. Av betydelse inte minst med hänsyn till stadgandet i 21 kap. 14 § är att samma möjligheter ull förlängning föreligger som vid tillämpning av IS.
I anslutning till bestämmelsen om rätt för dödsbodetägare eller annan att efter det dödsboanmiälan gjorts påkalla bouppteckning synes motsvarighet lämpligen böra tas upp till det stadgande som enligt det remitterade förslaget skall skrivas in i 108 och dir bilda et nytt andra stycke. Sålunda bör redan i samband med reglerna om dödsboanmälan anges, att bouppteckning skall förrättas, om ny tillgång yppas och på den grund förutsättning för undantag från bouppteckningsskyldigheten inte längre föreligger. Också den bouppteckningsfrist om tre månader som här skall gälla bör kunna förkingas.
Självklart är att den som är bouppteckningsskyldig entigt 28 skall, även efter det att dödsboanmilan gjorts, kunna utan stöd av särskilt stadgande
föranstalta om bouppteckning. | Härefter återstår att ta ställning till frågan hur de olika bestämmelserna
bör disponeras. Valet står främst mellan två lösningar. Den ena tnnebär att man, på sätt som skott i det remitterade förslaget, låter I $ innehålla de regler som är av materiell innebörd och i den nya paragrafen, placerad mellan 8 och 9 §§, samlar övriga bestämmelser. vilka då huvudsakligen blir av formell natur. Enligt det andra alternativet anges i 18 endast att undantag från huvudregeln om bouppteckningsskyldighet kan förekomma på grund av dödsboanmilan och hänvisas härvidlag vill den nya paragrafen. I denna tas sedan upp alla de regler som skall gälla om dödsboanmälan och möjligheterna att genom sådan anmiälan underlåta bouppteckning. Enligt vår mening är denna senare lösning att föredra. Den innebär att I $ behåller sin prägel av huvudstadgande till grund för hela den följande regleringen i kapitlet. Skall paragrafen, såsom enligt det förstnämnda alternativet, dessutom ange de olika materiella förutsättningarna för att bouppteckning inte skall behöva förrättas, kommer tyngdpunkten i paragrafen att förskjutas på ett mindre lämpligt sätt. Detta gäller särskilt om den av lagrådet föreslagna utbyggnaden av de materiella förutsättningarna godtas. Härull kommer att överblicken över vad som skall gälla rörande dödsboanmälan försvåras. om bestämmelserna 1 ämnet delas upp mellan I och 8a§§. Det remitterade förslaget visar för övrigt ganska tydligt de lagtekniska svårigheterna med en sädan uppdelning.
Enligt vår mening bör alltså i I $ inte göras annan ändring än att genom ett tillägg, som bör få bilda ett andra stycke I paragrafen, föreskrivs utt om dödsboanmiätan och unduntag på grund av sådan anmälan från skyldieheten att förrätta bouppteckning stadgas i 8 a 5. Vidare bör med hänsyn ull vad vi anfört It det föregående sistnämnda paragraf kunna få följunde iydelse:
”8a§. Är uppenbart att den dödes tillgångar eller, när han efterlämnar make, tillgångarna jämte hans andel i makens giftorättsgods icke förstå till annat än begravningskostnader och andra utgifter med anledning av dödsfallet och omfatta tillgångarna ej fast egendom eller tomträtt, behöver bouppteckning icke förrättas. om dödsboanmilan göres till rätten av socialnämnden.
Dödsboanmälan skall vara skriftlig och upptaga den dödes fullständiga namn. personnummer, hemvist, bostadsadress och dödsdag samt intyg, utvisande att beträffande tillgångarna föreligger fall som avses i första stycket. I anmälan skola även angivas namn och bostadsadresser beträffande dödsbodelägare. om uppgifter därom kunna inhämtas utan avsevärd udsutdräkt. Dödsboanmälan bör göras inom två månader efter dödsfallet. Den skall
förvaras hos rätten.
Ändå att dödsboanmilan gjorts. skall bouppteckning förrättas. om det begäres av dödsbodelägare eller annan vars rätt kan bero därav och denne ställer säkerhet för bouppteckningskostnaden eller om ny tillgång yppas och på den grund ej längre sådant fall föreligger som avses i första stycket. Bouppteckning skall förrättas sist tre månader efter det att begäran därom gjordes och säkerhet ställdes eller den nya tillgången yppades. Om förlängning av tiden för boupptecknings förrättande äger vad i I $ första stycket sägs motsvarande tillämpning.”
Nyman:
Jag ansluter mig till vad övriga ledamöter anfört utom i de delar som rör frågan om vem som skall göra dödsboanmiälan och därav avhängiga
frågor. I dessa hänseenden får jag för egen del anföra följande.
At förrättande av bouppteckning inordnats såsom ett obligatorium i boutredningsförfarandet för med sig att det inte gärna är möjligt att för vissa fall formlöst efterge kravet på att bouppteckning skall förrättas. Någon form av anteckning eller registrering beträffande den dödes förhållanden blir nöcdvändig. Det remitterade förslaget utgår också i överensstämmelse härmed
från att, när förhållandena är sådana att förrättande av bouppteckning inte är erforderligt anmälan därom till registreringsmyndigheten skall krävas för
befrielse från bouppteckningsskyldigheten. Enligt förslaget skall emellertid s.k. dödsboanmälan inte göras av den som eljest skulle ha att förunstahta om bouppteckning utan av socialnämnden eller någon som denna förordnat att göra sådan anmitlan. Genom att på detta sätt ingivande av dödsboanmälan
inte systematiskt anknyts till skyldigheten att förrätta bouppteckning och cj heller läggs på den som i olika fall har att fullgöra denna skyldighet bryts den ordning som ÄB utgår från. Med hänsyn till vad lagrådet inledningsvis anfört om ÄB:s regelsystem bör ett sådant ingrepp allmänt sett undvikas. Det för därjämate i förevarande fall med sig svårigheter som har direkt samband med att skyldigheten att föranstalta om bouppteckning och behörigheten att göra dödsboanmälan inte sammanfaller. Att den som har att föranstalta om bouppteckning blir beroende av den som äger göra dödsboanmälan och vice versa framstår från praktisk synpunkt som en olägenhet. Beroendeförhållandet får bl. a. betydelse för möjligheten att samordna tidsfristerna för förrättande av bouppteckning och ingivande av dödsboanmiilan. En detaljanmärkning berör det fall att efter dödsboanmälan ny ullgång yppas i boet. Frågan om bouppteckningsförrättning trots ullgången kan underlåtas
förutsätts i detta fall enligt förslaget ankomma på dödsbodelägaren att avgöra,
oaktat motsvarande ställningstagande enligt 8 a Ii sista hand skall ankomma på socialnämnden. Att den nämnda behörigheten skall tillkomma socialnämnden eller någon som nämnden förordnat föranleder också särskilda överväganden från kommunalrättslig synpunkt beträffande den ställning, grundad på delegation eller annat bemyndigande, som den som skall äga göra dödsboanmiilan kommer att inta. Därvid blir av betydelse även frågan om klagorätt i ärenden angående dödsboanmiälan. Denna kan aktualiseras såväl av den som anser att bouppteckning bör komma till stånd som av den som är missnöjd med beslut att dödsboanmälan ej skall göras.
At den föreslagna lösningen valts synes ha sin grund i behovet av myndighetskontroll i de fall då kravet på bouppteckningsförrättning skall kunna efterges. Detta behov kan emellertid med fördel tillgodoses vid en ordning, enligt vilken behörigheten att göra dödsboanmälan tilläggs den som eljest skulle ha att föranstalta om bouppteckning. Det får i övrigt anses tveksamt om det administrativa förfarande och de komplikationer, som utvägen att göra dödsboanmälan ull en myndighetsuppgift för med sig, står i proportion till de aktuella iärendenas betydelse och antal och om förfarandet är ägnat att medföra den förenkling för den enskilde som skall eftersträvas.
Den naturliga utvägen atv tillgodose behovet av eu förenklat förfarande i vissa fall synes vara att ge möjlighet för den som eljest har att föranstalta om bouppteckning att på ett enkelt sätt till inregistreringsmyndigheten göra dödsboanmälan innehållande försäkran, att förhållandena är sådana att enligt lag bouppteckning inte behöver förrättas, För att tillgodose det av föredragande statsrådet påtalade behovet av kontroll i anmälningsfallen bör därjämte gälla att riktigheten av de i anmälan uppgivna förhållandena skall vara bestyrkt av lämplig myndighet. För att ett sådant bestyrkande eller intyg på ett enkelt sätt skall kunna erhållas av den enskilde bör behörighet att utfärda intvg ges åt en vid krows av personer. Denna bör förutom tjänstemän inom kommunernas socialförvaltning kunna omfatta kommunala förtroendemän, nämndemän och präster m. fl. Såsom exempel på regler
av detta slag kun anföras bestämmelserna om allmän rättshjälp och fö-
reskrifterna om bestyrkande av uppgift, när ansökan om fri rättegång prövades av domstol. Anmälan bör kunna göras enligt formulär, innehåltande såväl försäkran från anmälaren att lagens förutsättningar för att utbyta bouppteckning mot anmälan föreligger som intyg. som bestyrker att uppgifterna är niktiga. Förutsättningarna bör finnas angivna i formuläret och formulär bör kunna erhållas hos pastorsämbeten, kommunala myndigheter och registreringsmyndigheten.
Om anmälan på angivet sätt får göras av den som eljest har att föranstalta om bouppteckning, torde den, när fråga är om personer som avlidit utan aut eherlämna anhörig eller tillgångar, komma att göras antingen omedelbart av socialvårdstjänstemän eller tjänstemän med anknytning till vårdinrättning eller av god man, som enligt 18 kap. 2§ förordnas av rätten. Till sådan god man torde vanligen förordnas tjänsteman som nyss sagts. I nu nämnda fall torde därmed skillnaden i praktiken i förhållande ull den ordning som för närvarande giller frimst komma att bli att bouppteckning inte behöver förrättas. I övriga fall innebär den ovan förordade lösningen att för dödsboanmälan inte krävs myndighets medverkan i vidare mån än att,
enligt vad förut anförts, de föreliggande förhållandena skall bestyrkas. Här-
igenom erhålls en huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller i
fråga om förrättande av bouppteckning. Även tiden för ingivande av döds-
boanmilan kan samordnas med vad som gäller för förrättande av boupp-
teckning. Den enskilde torde med denna ordning också få större frihet då
det gäller erforderlig myndighetskontakt. Detta bör vara av värde i många av de fall för vilka reformen kan få betydelse.
Sammanfatuningsvis vill jag därför förorda att behovet av ett förenklat boutredningsförfarande i vissa fall tillgodoses på så sätt, att den som enligt lag har att föraunstalta om bouppteckning ges möjlighet att i dess ställe till registreringsmyndigheten inge en anmälan med försäkran och intyg om att I lagen angivna förutsättningar för att underlåta bouppteckningsförrättning föreligger.
Beträffande lagtextens utformning föranleder det anförda avvikelse från
vad som förordats av lagrådets övriga ledamöter endast I fråga om 8a§
första och andra styckena. vilka förslagsvis skulle kunna ges följande lydelse:
”Är uppenbart att den dödes tillgångar elter, när han efterlämnar make, tillgångarna jämte hans andel i makens giftorättsgods icke förstå till annat än begravningskostnader och andra utgifter med anledning av dödsfallet och omfatta tillgångarna ej fast egendom eller tomträtt, behöver bouppteckning icke förrättas. om dödsboanmälan göres ull rätten av den som enligt 2§ har alt föranstalta om bouppteckning.
Dödsboanmälan skall vara skriftlig och upptaga den dödes fullständiga namn, personnummer. hemvist, bostadsadress och dödsdag samt uppgift
om namn och adress beträffande dödsbodelägare, om uppgift därom kan
inhämtas utan avsevärd udsutdräkt. Anmälan skall i övrigt innehålla för-
säkran på heder och samvete att beträffande tillgångarna föreligger fall som avses I första stycket samt intyg därom av myndighet, som regeringen bestämmer. Dödsboanmälan skall göras inom tid som är föreskriven för förrättande av bouppteckning. Den skall förvaras hos rätten.”
95 Lagrådet:
Utformas bestämmelserna om dödsboanmiltan så som förordats vid behandlingen av I och 8 a §§, medför dödsboanmälan inte att skyldighet att förrätta bouppteckning är utesluten i alla fall. Dödsbodekigare eller annan intressent kan begära bouppteckning och det kan dyka upp en ny tillgång,
i båda fallen med påföljd att bouppteckning måste förrättas. Rättens tillsyn
över att bouppteckningsskyldigheten fullgörs kan därför inte begränsas till att avse alt inom laga tid antingen bouppteckning förrättats och ingivits eller också dödsboanmälan gjorts. Med hänsyn härtill förordar lagrädet. att första stycket första punkten i 98 får följunde lydelse: ”Det åligger rätten att tillse att bouppteckning, när sådan erfordras, inom laga tid upprättats och ingivits.” I övrigt kan paragrafen enligt lagrådets mening behållas oförändrad.
108 Lagrådet:
Tidigare har förordats att den i 10 § andra stycket i det remitterade förslaget
upptagna regeln — i omredigerat skick — skall flyttas över till 8 a§. Det innebär att 108 enligt lagrådets uppfattning inte behöver ändras.
21 kap.
19§
Lagrådet:
Enligt det remitterade förslaget skall de i 21 kap. meddelade reglerna om dödsbodelägares ansvar för den dödes gäld inte vara tillämpliga, när
dödsboanmätan har gjorts. Av flera skäl kan sittas i fråga, om en sådan
bestämmelse om gäldsbefriclse bör meddelas.
Till en början kan anmärkas att gäldsansvar på grund av underlåtenhet
att avträda boet enligt vad som sägs I 181 förevarande kapitel inte blir
aktuellt, när dödsboanmiilan fått ersätta bouppteckning. Någon avträdandefrist börjar överhuvudtaget inte löpa i sådant fall. Däremot kan tänkas att gäldsansvar någon gång kan komma I fråga på grund av reglerna i 11,
12 etler 14 §§. Härför förutsätts emellertid att vederbörande gjort sig skyldig
ull eu handlande som står I strid med uttryckliga bestämmelser eller till försummelse med avseende på bouppteckningspliktens fullgörande. Att för sådana fall meddela on särskild bestämmelse om gäldsbefrielse är knappast motiverat. Den begränsning av gäldsansvaret, som föreligger redan nu på grund av 19 § och som avser det fallet att efter den döde endast finns egendom
som var utmälningsfri hos honom, får anses tillräcklig. I remissen uttalas.
all denna regel i de allra flesta fall torde medföra att det inte uppstår något gäldsansvar, när dödsboanmilan har gjorts. Detta uttalande torde kunna skärpas därhän. att det är svårt att tänka sig något fall där de materiella förutsättningarna för dödsboanmiilan föreligger men det ändå efter den döde finns egendom som kunnat utmätas hos honom.
Vidare bör uppmiärksammas, att en bestämmelse om gäldsbefrielse i fall som nu är i fråga inte kan grundas enbart på den formella förutsättningen alt dödsboanmälan har gjorts. Skulle sedan dödsboanmältan gjorts uppkomma skyldighet att förrätta bouppteckning — därför att dödsbodelägare eller annan riättsägare begär bouppteckning eller att ny tillgång blivit känd — måste detta kunna inverka på gäldsansvaret. Även om bouppteckningsskyldighet inte kunnat göras gillande men bouppteckning likväl blivit förrättad sedan dödsboanmälan gjorts, synes eljest gällande regler om zgiältdsansvar böra vinna tillimpning. Det sagda visar, att en bestämmelse om gäldsbefrielse. när dödsboanmilan har gjorts. inte kan meddelas utan att förses med reservationer.
Det är viktigt att reglerna om gildsbeftriolse är klara och lättillgängliga. så alt dödsbodelägarna vet vad de har att rätta sig efter. Att - utan alt verkligt behov föreligger — komplicera det nuvarande systemet med regler om gildsbefrielse och upphörande av sådan befrielse i fall som här avses bör inte komma I fråga. Lagrådet förordar alltså, att 19 § behålls oförändrad.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1941: 416) om arvsskatt och gåvoskatt
Lugrådet:
Den i 458 föreslagna bestämmelsen om deklarationsplikt för förvärv,
som tillfallit förmånstagare vid försäkringstagares död, bör omformuleras med tanke på att enbart den omständigheten att dödsboanmälan gjorts inte utesluter, att bouppteckning förrättas och förmånstagarens förvärv tas upp till beskattning i samband med bouppteckningens inregistrering. Som villkor för att deklarationsplikt skall inträda för förmånstagare, som tillika är arvinge
eller testamentstagare. bör därför föreskrivas inte bara, såsom enligt remis-
sen. att dödsboanmilan gjorts utan också att på den grund bouppteckning ej förrättats. Godtas den inom lagrådet förordade omdisponeringen av reglerna i 20 kap. ÄB om dödsboanmilan. bör vidare hänvisningen till IX i nämnda kapitel i stället gälla 8a§.
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid rogeringssammanträde
1975-11-20
Närvarande: statsministern Palme, ordförande, svatsråden Sträng, Holm-
qvist. Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Norling, Lidbom, Carlsson, Feldt. Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson
Föredragande: statsrådet Geijer
Proposition om ändring i ärvdabalken, m. m.
Föredraganden anmäler lagrådets yttrande” över förslag till 1. lag om ändring i ärvdabalken, 2. lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt. Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.
Lagrådet påpekar inledningsvis att det enligt det remitterade förslaget ankommer på den som enligt eljest gällande regler har att föranstalta om bouppteckning att avgöra om det förenklade förfarandet med dödsboanmälan skall tillämpas, när förutsättning härför föreligger. Dödsbodelägare som har den dödes cgendom 1 sin vård får alltså vanligen besluta i saken, medan övriga delägare och intressenter saknar möjlighet att framtvinga bouppteckning. Att på detta sätt tillerkänna viss delägare exklusiv bestäm-
manderätt kan enligt lagrådets mening ej anses tillfredsställande, även om
det kan förutsättas att delägaren i regel tar hänsyn till framställda önskemål. Också i övrigt anser lagrådet att stötande konsekvenser kan följa, om inte dödsbodelägare i allmänhet tillerkänns rätt att påkalla bouppteckning. Med anledning härav föreslår lagrådet att. även efter det en dödsboanmälan har gjorts, bouppteckning skall förrättas, om det begärs av dödsbodelägare eller annan vars rätt kan bero därav. För att missbruk skall förhindras och medel för bestridande av bouppteckningskostnaden inte skall saknas i dessa fall bör emellertid ytterligare föreskrivas utt en begäran om bouppteckning skall beaktas endast om den som begär bouppteckning ställer säkerhet för kostnaden.
Jag vill för min del först påpeka att det remitterade förslaget innehåller en bestämmelse att bouppteckning skall förrättas, om ny tillgång yppas sedan
dödsboanmiälan har gjorts och det därigenom inte längre föreligger förut-
sättning för sådan anmälan. Har inte ny tillgång yppats, saknas uppenbarligen
L . - s 4 sa . -
Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 21 augusti 1975.
i de allra flesta fall anledning för dödsbodelägare eller andra intressenter att påkalla bouppteckning. Som har anförts i remissprotokollet kan också praktiska svårigheter uppstå när bouppteckning skall förrättas i efterhand. Jag vill emellertid inte bestrida att det i undantagsfall skulle kunna inträffa en otillfredsställande situation, om inte dödsbodetägare och andra intressenter får en generell rätt att påkalla bouppteckning i efterhand. Jag tillstyrker därför att en sådan rätt införs. Som lagrådet anför bör då också föreskrivas att den som begär bouppteckning skall ställa säkerhet för kostnaden.
Enligt remissprotokollet skall dödsboanmiälan göras av soctalnämnden eller någon som nämnden har förordnat. Tre av lagrådets ledamöter anser att med ordet socialnämnden” bör förstås den nämnd som vid behov har haft att svara för den avlidnes sociala omvårdnad 1 livstiden, dvs. socialnämnden 1 vistelsekommunen. Vidare förordas i första hand att endast socialnämnden får behörighet utt göra dödsboanmälan, varvid nämnden dock enligt socialhjälpslagen och lagen om social centralnämnd m. m. med kommunfullmiktiges bemyndigande har möjlighet att delegera uppgiften
till bl. a. egen ledamot eller tjänsteman hos kommunen. Om delegations-
möjligheterna fullt utnyttjas, anser lagrådsledamöterna att kretsen av personer med befogenhet att göra dödsbounmälan blir tillräckligt vid. I andra hand förordas att behörigheten att göra dödsboanmiälan tilläggs den som förordnats därtill av rätten etler länsstyrelsen.
För min del vill jag till en början ansluta mig till lagrådsledamöternas
tolkning av ordet ”socialnämnden”. Vad därefter gäller frågan om vilka
personer som bör kunna göra dödsboanmitlan delar jag uppfattningen att antalet behöriga personer kan bli tillräckligt. om delegationsrätten begränsas till vad som kan ske inom ramen för socialhfjälpslagen och lagen om soctal centralnämnd m. m. Om delegationsrätten bogränsas på det sättet blir också frågan om ersättning till den som gör dödsboanmälan lättare att lösa.
Det sagda innebär att det i lagen inte bör sägas mer än att det är soelalnämnden som gör dödsboanmälan. Jag vill emellerud betona vikten av ult socialnämnden utnyttjar möjligheten att delegera beslutanderätten
i tillräcklig utsträckning, så att de enskilda får den service som behövs.
I remissprotokollet har föreslagits att socialnämnden i viss utsträckning skall vara skyldig att ombesörja dödsboförvaltning ull dess att dödsbodelägarna själva har tagit hand om egendomen. Eftersom denna provisoriska dödsboförvaltning kan komma att avse även dödsbo med tillgångar av inte obetydligt värde. anser jag det naturtiet att kostnaderna för förvaltningen i första hand betalas av dödsboet. Lagrådsmajoriteten påpekar att berörda kostnader inte torde kunna tas ut tvångsvis utan stöd av bestämmelse i lag. Jag ansluter mig ull denna uppfattning och återkommer strax till hur bestämmelsen bör utformas.
Beträffande förslaget till /ag om ändring i ärvdabalken hemställer lagrådet
att ändring inte görs i fråga om 7 kap. 4 + och & kap. SY. eftersom någon
olägenhet inte synes vara att befara, om paragraferna får gälla med oförändrad lydelse. Jag godtar lagrådets uppfattning på denna punkt.
Vad lagrådets majoritet har uttalat i fråga om /S kap. 24 ÄB föranleder
enligt min mening att till paragrafens andra stycke bör fogas en bestämmelse av innebörd att kommunen för sina kostnader på grund av soctalnämndens åligganden har rätt till ersättning av dödsboet. Kommunens fordran på ersättning är inte förenad med förmånsrätt (jfr prop. 1970:142 s. 104).
Jag kan i allt väsentligt biträda de förslag till ändrad utformning av 20
kap. I. 8a och 944 ÄB som lagrådets majoritet för fram. Endast när det
gäller förslaget aut man som villkor för dödsboanmälan skall föra in ett uppenbarhetsrekvisit har jag en avvikande mening. Enligt min åsikt skulle ordet ”uppenbart” I sammanhanget kunna bidra till en onödigt restriktiv uillämpning av möjligheten att göra dödsboanmälan. Jag anser alltså att ändringsförslaget på denna punkt inte bör godtas. Dewua hindrar inte att principen ändå bör vara att bouppteckning skall förrättas. så snart det uppstår tvckan om huruvida den dödes ullgångar understiger den legala gränsen eller ej.
Vad lagrådets ledamöter i övrigt anför ull belysande av de olika bestämmelserna i 20 kap. 1, 8 a och 9 SÅ ger mig inte anledning till några erinringar. Beträffande 705 samma kapitel delar jag lagrådets uppfattning att någon ändring inte behöver göras med hänsyn ull den utformning som 8 a § föreslås
få.
I remissprotokollet har föreslagits att man för in en bestämmelse I 2/
kap. 19.5 AB som utesluter gäldsansvar för dödsbodelägarna när dödsbo-
anmälan har gjorts. Enligt lagrådets mening kan det av flera skäl sättas i fråga om en sådan bestämmelse bör meddelas. Lagrådet pekar också på den nuvarande regeln om befrielse från gäldsansvar i fall då det efter den döde finns endast utmiätningsfri egendom. Enligt tagrådets uppfattning är det svårt att tänka sig något fall där de materiella förutsättningarna för dödsboanmälan föreligger men det ändå efter den döde finns egendom som hade kunnat utmätas hos honom.
För min del anser jag av den nuvarande regeln om utmätningstri egendom så gott som alltid torde medföra att det inte uppstår något gäldsansvar i fall då förutsättningar för dödsboanmälan föreligger. Som har anförts i remissprotokollet kan dock en sådan situation inte helt och hållet uteslutas. Jag delar emellerud lagrådets uppfattning att det är onödigt att komplicera det nuvarande regelsystemet med en bestämmelse om gäldsbefrielse i fall
då dödsboanmilan har gjorts. 21 kap. 19 5 ÄB bör ulltså lämnas oförändrad.
I fråga om 45 > arvsskattelagen biträder jag lagrådets förslag till omredigering.
Hemställan
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
alt antaga de av lagrådet granskade förslagen med vidtagna ändringar.
Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.
Innehåll PrOPOSilIONCAN ooo see eeeeee ere ere r rer rer rese rer ere reses e rss —- Propositionens huvudsakliga innehålls .ssossosssss reser r rer rs rss —- Lagförsläg sosse sesereesrre rer rer rer rer rr rr rr rr rr reser ker sea hy 1. Lag om ändring i ärvdabalkof. sosossoreserers ere ser ere sea bo 2. Lag om ändring i tagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt in
Utdrag av protokoll vid regeringssammantride den 21 augusti 1975
Do dMOCd Hesse rrrrrerrr rr rr rer rer rer rr r rr er rr rer rerna 2 Nuvarande Ord osseosess ser rr rr re rer rer ers rr rr rr rr arr era
3¶Tidigare reförmjförSlä8 sssssrsrsrrr rer rr rr rr rer rr rer rar rr rer sa 10
4 PrOMCMOLAA osar reser r rer rr er rer rr rr r ers rr rr rr rr rr rer ses 13
4.1 Allmänna Synpunkter sososseerere rr rer reser rese ers ess a 13
4.2 Förutsättningar för dödsboanmilan —..sosssssssssssss ss. 4.3 Utformningen av dödsboanmäldtlsssssssossre ser sss rss 4.4 Följdändringar flflbosssosseesererrssrs ere reses s sr ra 4.5 KOSINAdCr fMedlesss sees err rer rr er re rr reser ers rss sa
5¶RCMiISsvtträNdenA oossrrrrrrrrrr rr rr rer ere rr reser rskr serna
5.1 Allmänna synpunktef sssssoosereerrerereres rr ers erna 5.2 Förutsättningar för dödsboanmiälatt -...sss.ssssssssssss.
5.3¶Utformningen av dödsboanmilan. ssssssssssssss css osa
5.4 FÖljdändringar Me fhossssssrsersrerrr reser er rr esse sea 5.5 KOSINACAe ooo reor reses er eerr ere rer rss ere rer rr rss srt
6 FÖredrågQåndeChossssrsrserrr rer rr rer rer rr rer rer rr ers rr rerna
6.1 Allmänna SYNpPUNklCi sssssossosereerrrr rer rr ss r esset 6.2 Förutsättningar för dödsboanmälan —..sssossossss.ss oo.
6.3¶Utformningen av dödsboanmiälatt..ssssssss sees sr esse
6.4 Följdändringar fldllhocssssssssssrese rer res ser ere rer era 6.5 NKOSUNACe sosse sre ere rr ere rer rr rr reser rer rss sr reses 6.6 IKraftträdande oocoosssreerrrrrrrrrrrrrr sees rs rr sees Upprättade la8föÖrSMäY ocseserrsr reser rr rer rer rar rer rr rr rara
SPCCIAlMONHNCI one er rr rr rer rr rr rrr rr re rr rer rer ere rr rr rr 63
8.1¶Ärvdabalkel..ossossosseerssrss sees ser rss se ses ss ess 63
8.2 ATVSSKAlleldgCh a soo ser ere rer rer rer rer rer rr rr rer rs na 70 0 Hemställ(tssssssersrrrrer rr rr rrrrrr rr reta rer rr sr rr rr rss rss 71 100570 [TT RR 71 Bilaga 1 Promemorieförslåget...sssossssesreeersrerrsr ers een 72 Bilaga 2 Till lagrådet remitterade förslag oosossssosssr ers reses 79
Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 20 november 1975 99
Göteborgs Offsettryckeri AB, Stockholm 75.11853