Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa begränsade ändringar i lagen om tillfällig handel.

Tillstånd till tillfällig handel skall fortfarande meddelas mycket re- striktivt. Huvudregeln är att tillstånd kan ges endast om handeln är av väsentlig betydelse från konsumentsynpunkt. Särskilda skäl skall dock kunna beaktas. Vidare föreslås lättnader för tillverkare att till allmän- heten sälja varor som de själva har tillverkat. Nya regler föreslås också som skall underlätta för konsumenterna att nå tillfälliga försäljare för reklamation och liknande.

I Riksdagen 1977/78. ] saml. Nr 186

• Sida 2
•  Original

Prop.- 1977/78: 186'

1. Förslag till

|»)

Lag om ändring i lagen (1975: 985) om tillfällig handel

Härigenom föreskrivs, att 1, 3, 4 och 9 åå lagen (1975: 985) om till- fällig handel skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Med tillfällig handel förstås i denna lag att någon yrkesmässigt salubjuder medförda varor på ett av honom tillfälligt begagnat för- säljningsställe eller under kring- föring.

Föreslagen lydelse lå

Med tillfällig handel förstås i denna lag att någon på ett av ho- nom tillfälligt begagnat försälj- ningsställe eller under kringföring yrkesmässigt salubjuder varor som han för med sig.

Som tillfällig handel anses icke, 1. försäljning till näringsidkare,

2. torghandel eller handel på marknad, mässa eller utställning,

3. handel anordnad i samband med sådan offentlig tillställning som avses i 9 & allmänna ordnings- stadgan (1956: 617),

4. kringförings- eller utomhus- handel, vilken utgör ett underord- nat led i en eljest på stadigvarande driftställe bedriven rörelse och av- ser sådana varor som regelmässigt salaföres eller framställes där,

5. sedvanlig auktionsförsäljning av lösöre som tillhör dödsbo eller enskild person.

2. torghandel eller handel på sådan marknad som avses i kun- görelser: (1941: 206) med vissa be- stämmelser angående marknader eller på mässa eller utställning,

3. handel-anordnad i samband med sådan offentlig tillställning ' som avses i 9 & allmänna ordnings-

stadgan (1956: 617) eller isamband med sådan allmän sammankomst för framförande av konstnärligt verk som avses i 1 5 lagen (1956: 618) om allmänna sammankoms- ter.

3 51 Tillfällig handel får drivas endast efter särskilt tillstånd.

1 Senaste lydelse 1975: 1363.

Tillstånd fordras dock icke för ]. kringförings- eller utomhus- handel, vilken utgör ett underord- nat led i en eljest på stadigvarande driftställe bedriven rörelse och av— scr sådana varor som regelmässigt saluföres eller framställes där,

2. sedvanlig anktionsförsäljning

• Sida 3
•  Original

Prop. 1977/78: 186

Nuvarande lydelse

Svensk medborgare och utlän— ning som har permanent uppe- hållstillstånd får dock utan till- stånd driva tillfällig handcl med livsmedel, blommor och alster av inhemsk hemslöjd. Vidare får, för- utom svensk medborgare, utlän- ning som har permanent uppe- hållstillstånd utan tillstånd driva tillfällig handel med tryckt skrift.

Tillstånd enligt 3 5 får lämnas i fråga om varor som tillhör kon- kursbo eller, i fråga om andra va- ror, om särskilda skäl föreligger. I sistnämnda fall skall främst beak- tas om den avsedda handeln är av väsentlig betydelse från konsu- mentsynpluzkt.

Den som driver tillfällig handel, för vilken fordras tillstånd enligt denna lag, skall'genom anslag i elf ler vid försäljningsställe samt i re- klam och på kvitton och emballage tydligt ange sitt namn samt fast adress och telefonnummer. Till- ståndsbeviset skall i huvudskrift el- ler styrkt avskrift medföras vid handelns utövande och visas upp vid anfordran.

Den som driver tillfällig handel, för vilken ej fordras tillstånd enligt denna lag, skall vara försedd med bevis om sitt namn och hemvist. Beviset skall visas upp vid anford- ran.

Föreslagen lydelse

av lösöre som tillhör dödsbo eller enskild person.

, Svensk medborgare och utlån-_ ning som är bosatt här i riket och som har" permanent uppehållstill- stånd eller är medborgare i Dan- mark, Finland, Island eller Norge får utan tillstånd driva även till- ' fällig handel med livsmedel, blom- mor och alster av inhemsk hem- 7

slöjd. Vidare får, förutom -sVensk medborgare, utlänning som nu har: nämnts utan tillstånd driva tillfäl- lig handel med tryckt skrift.

45

Tillstånd enligt 3 5 får lämnas för handel med varor som tillhör konkursbo eller för handel, vilken utgör ett underordnat led i en el- jest på stadigvarande driftställe be- driven rörelse och avser sådana varor som regelmässigt framställes där. I fråga om annan handel får tillstånd lämnas om den avsedda handeln är av väsentlig betydelse från konsumentsynpunkt eller om annars särskilda skäl föreligger.

9?)

Den som driver tillfällig handel skall vid handelns utövande genom anslag i eller vid försäljningsställe eller på annat sätt lämna tydlig uppgift om sitt namn samt fast adress och telefonnummer. om tillstånd fordras för handeln en- ligt denna lag skall till köpare vid sammanträffandet överlämnas handling med nämnda uppgifter.

Vidare skall, om tillstånd ford- ras enligt denna lag, tillstånds- beviset i huvudskrift eller styrkt avskrift medföras vid handelns ut- övande och visas upp vid anford-_ ran.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979.

Lagen tillämpas även i fråga om ansökan som görs före ikraftträdan- det och avser tillstånd för tid därefter.

• Sida 4
•  Original

Prop. 1977/78: 186 4

Utdrag HANDELSDEPARTEMENTET ' PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1 97 8-04-27

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Romanus, Turesson, Gustavsson, Antonsson, Olsson, Dahlgren, Åsling, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Burenstam Linder, Wikström, Johans- son, Friggebo, Wirtén

Föredragande: statsrådet Burenstam Linder

Proposition med förslag till lag om ändring i lagen (1975: 985) om till- fällig handel

2. Gällande rätt, förslagen i promemorian och remissyttrandena

I fråga om innehållet i gällande rätt och förslagen i promemorian hänvisas till bilaga A och i fråga om remissyttrandena till bilaga B.

3. Föredraganden 3.1 Inledning

Den tillfälliga handeln regleras av lagen (1975:985) om tillfällig handel som trädde i kraft den 1 juli 1976 (ändrad 1975:1363). Med tillfällig handel förstås att någon yrkesmässigt salubjuder medförda varor på ett av honom tillfälligt begagnat försäljningsställe eller under kringföring. Som tillfällig handel anses dock inte 1) försäljning till nä— ringsidkare, 2) torghandel eller handel på marknad, mässa eller utställ- ning, 3) handel anordnad i samband med sådan offentlig tillställning som avses i 9 % allmänna ordningsstadgan (1956: 617, 9 % ändrad se- nast 1976: 1003), t.ex. idrottstävling, cirkusföreställning samt tivoli- och marknadsnöjen, 4) kringförings- eller utomhushandcl, vilken utgör ett underordnat led i en rörelse som annars bedrivs på stadigvarande driftställe och avser sådana varor som regelmässigt saluförs eller fram- ställs där (s.k. kompletteringshandel) samt 5) sedvanlig auktionsför- säljning av lösöre som tillhör dödsbo eller enskild person.

För att få driva tillfällig handel behövs tillstånd. Svensk medborgare och utlänning som har permanent uppehållstillstånd får dock utan till- stånd driva handel med livsmedel, blommor och alster av inhemsk hemslöjd. Vidare får, förutom svensk medborgare, utlänning som nu har nämnts driva tillfällig handel med tryckt skrift.

Fråga om tillstånd prövas av länsstyrelsen i det län där försäljningen skall äga rum eller, såvitt gäller vissa utlänningar, av kommerskolle- gium. Tillstånd får lämnas i fråga om varor som tillhör konkursbo eller, i fråga om andra Varor, om särskilda skäl föreligger. I sistnämnda fall skall främst beaktas om den avsedda handeln är av väsentlig betydelse

• Sida 6
•  Original

Prop. 1977/78: 186 : 6 '

från konsumentsynpunkt. Talan' mot tillståndsmyndighets beslut kan föras hos regeringen. Tillstånd kan förbindas med särskilda villkor och föreskrifter samt skall avse ett eller flera varuslag och gälla för bestämt tillfälle eller under viss tid, inte över tre år.

Om tillstånd behövs för handeln skall tydlig uppgift om namn, fast adress och telefonnummer anges på anslag i eller vid försäljningsställe, ' i reklam samt på kvitton och emballage. Tillståndsbeviset skall i huvud- skrift eller styrkt avskrift medföras vid handelns utövande. Om till- stånd inte behövs skall bevis om namn och hemvist medföras. Bevis skall visas upp vid anfordran.

På den tillfälliga handelns område gällde tidigare förordningen (1968: 654) om tillfällig handel. Enligt denna förordning skulle tillstånd att driva tillfällig handel i allmänhet meddelas om det inte förelåg skäl till antagande att sökanden med hänsyn till sina personliga förhållanden inte var lämplig att driva verksamheten eller att denna kun-de. störa'all- män ordning. Vid tillståndsprövningen skulle alltså inte beaktas om det från konsumentsynpunkt förelåg något behov av försäljningen.

Sedan olika krav hade framställts om en ändring av 1968 års förord- ning utarbetades år 1973 inom handelsdepartementet en departements— promemoria (Ds H 1973: 3).

I promemorian framhölls att den fråga som särskilt hade aktualise- rat en utökad reglering hängde samman med den fasta handelns in— tresse av att skyddas mot konkurrens. Att tillfällighetsförsäljare vid en jämförelse i vissa hänseenden hade ett förmånligare utgångsläge kunde dock enligt promemorian inte anses motivera restriktioner'mot försälj- ningsformen som sådan. Den fasta handelns önskemål om skydd mot tillfällig handel kunde endast beaktas i den mån konkurrensen från den ' tillfälliga handeln medförde nackdelar för konsumenterna och sam- hället i stort. Det betonades att tillfällig handel som endast förekom då och då på en ort i allmänhet inte kunde utgöra någon fullgod er- sättning för den fasta handeln. På lång sikt torde det därför vara en nackdel från konsumentsynpunkt om den tillfälliga handeln fick sådan omfattning att den slog ut fast handel inom vissa branscher på en ort. Risken för ett sådant utkonkurrerande borde inte lämnas obeaktad och talade för en vidgad reglering av försäljningsformen.

Som ytterligare skäl för en begränsning av handeln anfördes i 1973 års promemoria även konsumenternas intresse av skydd mot undermå- liga varor samt att de begränsade kontrollmöjligheterna kunde främja bl. a. brott mot skattelagstiftningcn. Vidare framhölls bl.a. att de an- ställdas löne— och sociala förmåner inte motsvarade vad som gällde för dem som arbetade inom den fasta handeln samt att en snedvriden kon- kurrenssituation därigenom kunde uppstå.

I propositionen (prop. 1975: 52) med förslag till lag om tillfällig han— del anförde dåvarande departementschefen (s. '35—36) att det från

• Sida 7
•  Original

Prop. 1977/78: 186 -.- 7

många håll visserligen hade betonats vikten av fri konkurrens mellan olika försäljningsformer, men att det samtidigt hade framhållits att de fria former under vilka tillfällig handel förekom inte var acceptabla. Även departementschefen fann att den kritik- som hade anförts hade en sådan tyngd att en vidgad reglering av handelsformen var nödvän- dig. Det framlagda lagförslaget antogs i väsentliga delar av riksdagen (NU 1975/76: 3, rskr 1975/76: 32). Till stor del bygger lagen på 1968 års förordning. I fråga om motiven till de bestämmelser som inte har ändrats i sak hänvisas i förarbetena till vad som uttalades vid tillkoms- ten av denna förordning (prop. 1968: 98, 3LU 1968: 3, rskr 1968: 333).

Inom handelsdepartementet har under hösten 1977, mot bakgrund av att från olika håll har anförts att lagen om tillfällig handel inte har fungerat tillfredsställande, företagits en översyn av lagen. I en upprättad departementspromemoria (Ds H 1977: 3) har föreslagits vissaändring- * ar. Promemorian har remissbehandlats.

3.2. Allmänna synpunkter

De förslag som redovisas i den föreliggande promemorian har be- gränsad räckvidd. De innebär till större delen tekniska justeringar av den gällande regleringen av den tillfälliga handeln. Innan jag går in på dessa förslag vill jag ta upp några mera principiella frågor rörande regleringen.

Som framgår av det föregående byggde lagstiftningen om tillfällig handel före 1975 års ändringar på principen om näringsfrihet. Vid till- ståndsprövningen beaktades i stort sett inte behovssynpunkter utan en- dast sökandens personliga lämplighet. När dessa grundsatser övergaVS år 1975, åberopades som skäl främst vissa olägenheter för konsumen- terna i samband med tillfällig handel. Regleringen skärptes kraftigt med det uttalade syftet att starkt begränsa förekomsten av denna han- delsform.

Det kan sättas i fråga om de långtgående inskränkningar i närings- friheten som den nuvarande regleringen innebär verkligen är nödvän- diga för att man skall komma till rätta med de olägenheter som har påtalats. Särskilt kan påpekas att förutsättningarna för att ta till vara konsumenternas intressen under senare år har förbättrats väsentligt genom olika konsumentpolitiska åtgärder. Vid rcmissbehandlingen av den nu föreliggande promemorian har också några remissinstanser an- fört att en vidare översyn av regleringen bör göras. Bl.a. finner nä- ringsfrihetsombudsmannen (NO) liksom Sveriges industriförbund det principiellt tveksamt främst från konkurrensbegränsningssynpunkt med en särskild reglering inom den tillfälliga handelns område av den art som nu gäller. Statens pris- och kartellnämnd (SPK) anför att tillfällig handel kan vara av väsentlig betydelse från konsumentsynpunkt genom

• Sida 8
•  Original

Prop. 1977/78: 186 3

att dels ge den stationära handeln konkurrens, dels erbjuda ett avvi- kande sortiment eller tillhandahålla varor som inte saluförs av den stationära handeln. '

Mot denna bakgrund kan det finnas skäl att, när ytterligare erfaren— heter har vunnits av den nuvarande regleringen, göra en vidare översyn av regleringen.

Jag går härefter över till de förslag som läggs fram i promemorian. Utgångspunkten för dessa förslag är att det från flera håll har sagts att lagen inte har fungerat tillfredsställande samt att krav har framställts om ändringar. De synpunkter som har framförts från bl. a. utövare av fast och tillfällig handel, länsstyrelser, polismyndigheter samt regionala och kommunala konsumentverksamheter sammanfattas i promemorian enligt följande.

1. Lagen är i olika hänseenden svårtolkad, bl. a. i fråga om vad som skall anses vara av väsentlig betydelse från konsumentsynpunkt.

2. Tillfälliga försäljningsformer som inte omfattas av regleringen, bl. a. torghandel, har ökat i omfattning. Vidare synes tillfällig handel bedrivas förhållandevis ofta utan att behövligt tillstånd sökes.

3. Konsumenterna saknar ofta möjlighet att nå tillfälliga försäljare för reklamation vid tillfälliga försäljningsformer som inte omfattas av lagen.

4. Tillståndsreglerna har från vissa håll ansetts tillämpas alltför restriktivt och från andra håll alltför liberalt. I promemorian anförs att översynen i huvudsak endast har gällt de frågeställningar som har aktualiserats vid tillämpningen av lagen eller genom de framförda synpunkterna. De framlagda förslagen syftar bl. a. till att minska möjligheterna att kringgå lagen och till att ge konsumen- terna bättre information om tillfälliga försäljare av olika slag. Beträffan- de tillståndsprövningen föreslås att tillstånd också i fortsättningen skall ges mycket restriktivt och att det i allmänhet måste krävas att den av- sedda handeln är av väsentlig betydelse från konsumentsynpunkt. En viss uppmjukning föreslås dock ske. Bl. a. skall tillverkare i ökad utsträckning få sälja varor som de själva har tillverkat. Förslagen i promemorian har i det hela fått ett gynnsamt mottagande under rcmissbehandlingen. Invändningar framförs visserligen på några punkter, men flertalet remissinstanser delar uppfattningen att änd— ringar nu bör göras inom ramen för lagstiftningen för att främst komma till rätta med förekommande oklarheter och missförhållanden. Även jag finner det lämpligt att göra vissa ändringar. Jag kommer i det följande att behandla de olika förslagen i promemorian.

• Sida 9
•  Original

Prop. 1977/78: 186 9

3.3 Regleringens tillämpningsområde m. 111.

Som jag tidigare har anfört (avsnittet 3.1) anses vissa försäljningsfor- mer, bl. a. torghandel och handel på marknad, inte som tillfällig handel.

I promemorian föreslås en utvidgning av lagens tillämpningsområdc. Alla tillfälliga försäljningsformer, med undantag av försäljning till nä- ringsidkare, som kan falla in under begreppet tillfällig handel bör en- ligt promemorian anses som sådan handel. Avsikten med den föreslagna utvidgningen är dock inte att i motsvarande mån utvidga kravet på till- stånd för att få driva handeln. I stället är syftet att förs-äljningsformerna skall föras in under bestämmelserna om skyldighet för tillfällighetsför- säljarna att lämna uppgift om sitt namn m.m. Beträffande torghandel och handel på marknad föreslås dock att denna handel skall underkastas samma reglering som gäller för tillfällig handel med livsmedel m.m. (jfr avsnittet 3.1), dvs. handeln får utan särskilt tillstånd drivas endast av svensk medborgare och utlänning som har en viss fast anknytning till Sverige. '

I promemorian anförs att den som driver tillfällighetsförsäljningar i de former som f.n. inte faller in under begreppet tillfällig handel inte heller omfattas av bestämmelserna i lagen om tillfällig handel rörande skyldighet att lämna uppgift om sitt namn m.m. Möjligheten till rekla- mation är därför ofta helt obefintlig. Beträffande torghandeln framhålls dock att innehavare av fast saluplats i allmänhet enligt lokala stadgor är skyldig att ha en namnskylt på saluståndet.

Enligt promemorian har vissa krav framställts om en bättre kontroll av främst torghandeln och handeln på marknad. Torghandeln förefaller enligt promemorian ha ändrat karaktär och alltmer kommit att avse varor som tidigare inte har förekommit i någon större utsträckning på torgen. Ett tillståndssystem som avser all torghandel eller endast vissa varor bör dock inte genomföras. Inte heller bör handeln på marknad regleras på motsvarande sätt. Genom vad som har föreslagits beträffan- de torghandeln och handeln på marknad kan dock enligt promemorian från konsumentsynpunkt vinnas den fördelen att denna handel kommer att bedrivas under mera fasta och kontrollerbara former, vilket bl.a. torde kunna underlätta för konsumenterna att nå tillfälliga försäljare för reklamation och liknande.

Vad som har föreslagits har godtagits eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser, men några instanser har kritiska synpunkter beträffande förslaget rörande torghandel och handel på marknad.

Jag delar uppfattningen att skäl talar för att ändringar bör göras som syftar till att underlätta för konsumenterna att nå tillfälliga för- säljare för reklamation och liknande. Däremot finner jag, mot bakgrund av vad jag tidigare har anfört om behovet av den nuvarande regleringen (avsnittet 3.2), inte anledning att överväga några ändringar som innebär

• Sida 10
•  Original

Prop. 1977/78: 186 ' 10

ett mera långtgående tillståndstvång än vad som f. n. gäller.

De framställda kraven om ändringar har gällt främst torghandeln. Vid lagens tillkomst anfördes (prop. 1975152's. 39) att eventuella problem avseende denna handel bäst torde kunna lösas genom att de bcaktasav kommunerna vid dessas uthyrning av torgplatser. Ordningsstadgeutred- ' ningen (Kn 1977: 02) och Svenska kommunförbundet anser att denna handel alltjämt bör kunna falla utanför regleringen. Det framhålls att handeln regleras bl. a. genom lokala torghandclsstadgor, i vilka regel- mässigt finns föreskrifter som tillgodoser det föreslagna informations- syftet. Med hänsyn till vad sålunda har anförts vill jag inte nu föreslå någon ändring beträffande torghandeln. '

Handeln på marknad är underkastad'reglering i kungörelsen (19415- 206) med vissa bestämmelser angående marknader (ändrad senast 1951: 657). Enligt ordningsstadgeutredningen kommer regleringen av markna- der att ses över. Jag delar utredningens uppfattning att det därför f. n.' inte är motiverat att föra in denna handel under lagen om tillfällig handel. '

Enligt min uppfattning föreligger inte heller tillräckligt starka skäl' från konsumentsynpunkt att under regleringen föra in försäljningsformer som handel på mässa och utställning eller handel anordnad i samband med offentlig tillställning. Denna handel får ses främst som ett komple- ment till en verksamhet som inte utgör tillfällig handel. I allmänhet torde det inte föreligga någon svårighet för konsumenterna att få reda på vem som har anordnat försäljningen. Vidare bör beaktas att erforderliga ord- ningsföreskrifter för handel vid offentlig tillställning kan meddelas med stöd av allmänna ordningsstadgan.

I övrigt ansluter jag mig till vad som har föreslagits i promemorian. Som tillfällig handel bör således anses dels s.k. kompletteringshandel, exempelvis försäljning från butiksfordon som utgår från en fast butik, dels sedvanlig auktionsförsäljning av lösöre som tillhör dödsbo eller en- skild person. Liksom tidigare skall dock dessa former av handel få be'- drivas utan särskilt tillstånd. Genom den föreslagna ändringen kommer denna handel att omfattas av bestämmelserna om skyldighet att lämna uppgift om namn m.m. Hithörande frågor kommer jag att behandla närmare i avsnittet 3.5.

I promemorian föreslås vidare smärre ändringar som syftar till att undanröja vissa oklarheter, bl. a. vad gäller regleringens tillämplighet på vissa former av s.k. orderupptagningar. Jag avser återkomma härtill i spedialmotiveringen (avsnittet 5).

3.4. Tillståndsprövningen

Som tidigare har nämnts (avsnittet 3.1) får tillstånd — i den mån så- dant behövs — lämnas i fråga om handel med andra varor än sådana som tillhör konkursbo endast om särskilda skäl föreligger. Därvid skall

• Sida 11
•  Original

Prop. 1977/78: 186 11

främst beaktas om handeln är av väsentlig betydelse från konsdment- synpunkt. ' ' ' ' '

Vid tillkomsten av denna bestämmelse anförde föredraganden (prop. 1.975: 52 s. 37) att utgångspunkten vid tillståndsprövningen var'att till- - stånd skulle ges mycket restriktivt. I. regel skulle konsumentintressena till— mätas avgörande vikt; Endast i undantagsfall torde det kunna föreligga sådana särskilda skäl att tillstånd kom i fråga. För att en försäljning skulle kunna sägas ha väsentlig betydelse från'konsumentsynpunkt måste sålunda krävas att den täckte ett behov hos konsumenterna, vilket inte annars kunde tillgodoses på orten. Riksdagen (NU 1975/7653, rskr 1975/76: 32) anslöt sig till de allmänna riktlinjerna'för tillståndspröv- ningen men förutsattc att det vid tillståndsprövningen skulle tas berätti- gad hänsyn till sedan många är verksamma, seriöst arbetande gårdfari? ' handlares önskemål att inte behöva lämna sitt yrke.

Tillståndsreglerna har enligt promemorian från vissa'håll ansetts till- lämpas alltför restriktivt och från andra håll alltför liberalt; Vidare. har synpunkter framförts om att reglerna är svårtolkade. . . .

I likhet med vad som anförs i promemorian och vilket har godtagits av det övervägande antalet remissinstanser anser jag att utgångspunkten vid tillståndsprövningen alltjämt bör vara att tillstånd skall meddelas restriktivt samt att det i allmänhet'måste'krävas att handeln är av vä- sentlig betydelse från konsumentsynpunkt. Jag aVSer i specialmotive- ringen (avsnittet 5) återkomma till frågor som har uppkommit vid tolk- ningen av vad som skall anses vara av väsentlig betydelse från konsu- " mentsynpunkt.

Vid tillämpningen av regleringen har enligt promemorian 'ibland konstaterats att vissa omedelbara negativa ekonomiska eller sociala konsekvenser med stor sannolikhet skulle bli följden för sökanden om den tillfälliga handeln inte tilläts förekomma. Om särskilda skäl före- ligger bör därför enligt promemorian hänsyn RUnna tas till omständig- heter som saknar större betydelse från konsumentsynpunkt.

I promemorian anförs att omständigheter som hänför sig till sökan- dens personliga förhållanden ibland torde kunna utgöra särskilda skäl att meddela tillstånd. Så kan vara fallet om tillfällig handel bedrivs av personer som är äldre' eller har något allvarligt handikapp och som har denna form av försäljning som huvudsaklig försörjningskälla. Dessa per- soner torde ofta ha stora svårigheter att kunna övergå till annan lämp- lig sysselsättning. Vidare bör enligt promemorian beaktas att en av- veckling av en rörelse under vissa förhållanden kan bli följden av att tillfällig handel inte får förekomma. Från allmän synpunkt måste det vara önskvärt att motverka de omfattande negativa ekonomiska och sociala konsekvenser som en avveckling av en rörelse ibland kan föra med sig. Om exempelvis en etablerad rörelse sedan'länge är inriktad huvudsakligen på tillfällig handel och det är förenat med påtagliga

• Sida 12
•  Original

Prop. 1977/78: 186 12

olägenheter att övergå till någon annan försäljningsform bör enligt pro- memorian särskilda skäl kunna föreligga att lämna tillstånd. Eftersom tillstånd kan ges endast för begränsad tid, får vid förnyad ansökan prö- vas huruvida sådana förutsättningar för tillstånd alltjämt föreligger.

I promemorian anförs vidare att den som före regleringens ikraft- trädande, dvs. före den 1 juli 1976, inte har bedrivit tillfällig handel som regel inte torde kunna göra gällande att särskilda skäl föreligger. Om tillstånd meddelas kan det enligt promemorian finnas särskild anled— ning att förbinda tillståndet med villkor och föreskrifter. Det framhålls att förekommande olägenheter ibland torde kunna motverkas på så sätt att tillstånd lämnas endast för en kortare tid för att bereda sökan- den tillfälle att avveckla rörelsen eller avyttra inneliggande lager.

Vad som har föreslagits i det här avseendet har nästan genomgående vunnit anslutning eller lämnats utan erinran under rcmissbehandlingen. Endast ett fåtal remissinstanser har framfört några sakliga invändningar. Sveriges köpmannaförbund är sålunda negativt inställd till att ökad hänsyn skulle tas till sociala skäl och menar bl. a. att en sådan regel kommer att leda till tolkningssvårigheter. Enligt förbundet kommer i längden den bofasta handeln att drabbas av en alltför liberal tillstånds- givning. Handelsanställdas förbund finner det märkligt att en lagstift- ning inte skall gälla för vissa personer på grund av s.k. ”personliga” eller ”särskilda” skäl. Förbundet finner det inte heller acceptabelt att motivera viss verksamhet med sysselsättnings- eller sociala skäl.

Som jag nyss har anfört finns redan enligt nu gällande bestämmelser möjlighet att i undantagsfall meddela tillstånd att driva tillfällig handel på grund av att särskilda skäl föreligger. Bl. a. kan i vissa speciella fall hänsyn tas till sökandens önskemål att inte behöva lämna sitt yrke. En- ligt min mening har de hittills vunna erfarenheterna av lagstiftningen klart visat att den föreslagna justeringen är motiverad. I promemorian har närmare utvecklats vad som vid sidan av rena konsumentintressen bör kunna innefattas i begreppet särskilda skäl. De invändningar som har kommit från enstaka håll synes grunda sig på uppfattningen att vad som har uttalats skulle leda till att, trots att från konsumentsyn- punkt något behov av handeln inte föreligger, allt flera skulle få bc- driva tillfällig handel. Enligt min mening är dessa farhågor överdrivna. Förslaget innebär inte annat än att tillstånd alltjämt skall meddelas mycket restriktivt och att vid bedömningen främst skall beaktas om den avsedda handeln är av väsentlig betydelse från konsumentsynpunkt. Endast i speciella undantagsfall torde tillstånd kunna meddelas på grund av sådana särskilda skäl som här har berörts. Med hänsyn till det anför- da ansluter jag mig till promemorians förslag i denna del.

I promemorian föreslås vidare att tillverkare i ökad utsträckning skall få sälja de varor som de själva har tillverkat.

Som jag tidigare har anfört (avsnittet 3.1) anses s.k. kompletterings-

• Sida 13
•  Original

Prop. 1977/73: 186 ' 13

handel f.n. inte som tillfällig handel. Därmed avses kringförings- eller utomhushandel, vilken utgör ett underordnat led i en rörelse som annars bedrivs på stadigvarande driftställe och avser sådana varor som regel- mässigt saluförs eller framställs där. Särskilt tillstånd behövs således inte för sådan handel.

I promemorian konstateras att den nuvarande regleringen innebär att den som bedriver verksamhet på ett fast driftställe måste söka tillstånd om han tillfälligtvis vill använda sig av en annan lokal, exempelvis för en tillfällig utförsäljning. Från konsumentsynpunkt torde det enligt pro- memorian ofta vara likgiltigt om den tillfälliga handeln bedrivs utomhus eller inomhus.

Enligt förslaget bör tillstånd kunna ges för handel med varor som sökanden regelmässigt tillverkar på det fasta driftstället. Därigenom skulle enligt promemorian underlättas för inhemska företag som saknar fasta försäljningsställen att få avsättning för sina produkter. Någon motsvarande bestämmelse föreslås dock inte beträffande den som inte tillverkar utan endast säljer varor på driftstället. I det fallet bör emeller- tid enligt promemorian, om tillfällig handel skall bedrivas inom samma ort som den där driftstället är beläget, särskilda skäl föreligga för att meddela tillstånd. Det kan exempelvis gälla en utförsäljning av ett varu— lager eller en tillfällig omlokalisering av handeln på grund av en om- byggnad.

Den föreslagna ändringen har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det stora flertalet remissinstanser. Endast tre remissinstanser har ut- talat sig mot förslaget i denna del. Handelsanställdas förbund motsätter sig sålunda en ändring av tillståndsreglerna. Ett par länsstyrelser anför vidare bl. a. att förslaget skulle kunna medföra en omfattande ökning av den tillfälliga handeln och få negativa konsekvenser för den fasta handeln samt att som ytterligare villkor bör krävas att de sedvanliga distributionskanalerna inte går att utnyttja.

För egen del vill jag framhålla att förslaget i denna del ligger i linje med de allmänna strävandena att näringspolitiken bör utformas bl. a. så att mindre och medelstora företag får goda utvecklingsmöjlighetcr. Det torde vara främst dessa företag, vilka spelar en viktig roll i närings- livsutvecklingen, som saknar fasta försäljningsställen och som kanske inte heller utnyttjar de sedvanliga distributionskanalerna. Enligt min uppfattning bör man därför i möjlig mån utforma regleringen så att denna inte inverkar hämmande på dessa företags verksamhet. Jag vill inte bestrida att förslaget innebär en uppmjukning av regleringen som sannolikt kommer leda till en i någon mån ökad förekomst av viss till- fällig handel. Det stora flertalet remissinstanser har stött promemorians förslag. Mot bakgrund härav och då några avgörande skäl inte har an- förts mot detsamma förordar jag att den föreslagna ändringen genom- förs.

• Sida 14
•  Original

Prop. 1977/78: 186 _ 14

3.5 Upplysningsplikten .

Som tidigare har nämnts (avsnittet 3.1) skall den som driver' tillstånds- ' ' pliktig tillfällig handel' genom bl. a. anslag i eller vid- försäljningsställe' tydligt ange sitt namn m.m. Om tillstånd inte behövs skall bevis om namn och hemvist medföras. ' '

I promemorian föreslås att den som driver tillfällig handel vid han-' delns utövande genom anslag i eller vid försäljningsställe, på kvitton eller emballage eller på annat sätt tydligt skall ange 'sitt namn samt fast adress och telefonnummer. Det framhålls i promemorian att konsumen- tens behov av information är särskilt framträdande när det gäller till- fällighetsförsäljningar. Om tillstånd inte behövs för handeln, exempelvis vid försäljning-av livsmedel och blommor, krävs endast att säljaren 'är försedd med bevis om namn och hemvist. Vidare anförs att den skyldig- het som åvilar den som bedriver tillståndspliktig handel får betydelse endast i den mån försäljaren verkligen använder sig av exempelvis för- säljningsställe eller kvitton. ' ' ' ' .

Det helt övervägande antalet remissinstanser har ställt "sig positiva eller har inte haft något att erinra mot förslaget i denna del. Det fram- hålls bl. a. att det är ett rimligt krav'att konsumenten utan egen an- strängning eller begäran vid varje handelstillfälle skall upplysas om försäljarens namn samt att detta är väsentligt om konsumenten vill nå försäljaren för reklamation. ' '

Jag delar uppfattningen att det bör uppställas ett absolut krav på att den som bedriver tillfällig handel, såväl tillståndspliktig som inte till- ståndspliktig, vid handelns utövande på ett eller annat sätt lämnar tyd- lig uppgift om sitt namn m. m. Som framhålls i promemorian är det'av stor betydelse från konsumentsynpunkt att tillfällighetsförsäljarna inte uppträder anonymt så att de därigenom kan undandra sig ansvaret för sålda varor.

Vidare föreslås i promemorian att den som driver tillståndspliktig tillfällig handel skall överlämna en särskild handling, exempelvis ett- kvitto, med den angivna informationen. Det finns enligt promemorian anledning anta att konsumenten, om inte kvitton eller liknande före— kommer, inte alltid lägger på minnet de uppgifter som kan förekomma exempelvis på anslag och att det därför kan' bli svårt att senare få tag i säljaren. '

De flesta remissinstanserna-har inte haft något att erinra mot vad som nu har föreslagits. Några remissinstanser har dock uttalat en viss tveksamhet, bl. a. med hänsyn till att det i och för sig borde vara lättare att få tag i den säljare som har tillstånd och som således är registrerad hos tillståndsmyndigheten. Vidare har anförts att en särskild handling borde överlämnas endast om varorna har ett visst minsta värde.

Jag vill för min del ansluta mig till vad som har föreslagits i prome-

• Sida 15
•  Original

Prop. 1977/78: 186 15 -

morian. Redan enligt nu gällande bestämmelser är den som driver till- ståndspliktig tillfällig handel skyldig att på bl. a. förekommande kvitton och emballage ange sitt namn m. m. En bestämmelse som innebär att en särskild handling, exempelvis ett kvitto, måste överlämnas torde inte . medföra någon större olägenhet för försäljaren. Däremot skulle en sådan _ bestämmelse väsentligt underlätta för konsumenten om denne vid ett se- . nare tillfälle av olika anledningar vill komma i kontakt med säljaren.-Nå- gon motsvarande bestämmelse bör dock inte gälla beträffande den han- del som inte kräver särskilt tillstånd, exempelvis handeln med livsmedel m. m. Denna handel bedrivs vanligtvis under mera fria former och torde ' förhållandevis ofta omsätta varor av mindre värde. .

Enligt de nuvarande bestämmelserna skall den som driver icke till-' ståndspliktig tillfällig handel vara försedd med bevis om namn och hem- vist. I promemorian föreslås ingen ändring i detta-avseende. Med hänsyn till vad jag har föreslagit om en absolut skyldighet för säljaren att lämna uppgift om sitt namn m.m. saknas dock anledning att behålla denna be- stämmelse.

3.6. Sanktioner

Enligt gällande bestämmelser kan den som utan tillstånd driver tillfäl- lig handel dömas till dagsböter. Den som bryter mot bestämmelserna om skyldighet att ange sitt namn m. m. kan dömas till böter, högst.500 kr. I promemorian föreslås ingen ändring i dessa regler. .

Några remissinstanser, bl. a. konsumentverket, _anser att straffsanktio- nen inte har haft en tillräckligt preventiv effekt och förordar en straff- skärpning. Jag ansluter mig dock till uppfattningen i promemorian att fö- rekommande missförhållanden bör kunna lösas på annat sätt än genom. en straffskärpning, bl. a. genom en vidgad information och ökade kun- skaper om lagens innehåll.

3.7. Ikraftträdande

Den ändrade lagstiftningen bör träda i kraft den 1 januari 1.979. Lagen i dess nya lydelse bör tillämpas även i fråga om ansökan som görs före ikraftträdandet och avser tillstånd för tid därefter. De föreslagna änd- ringarna torde inte medföra några övergångsproblem.

4. Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom handelsdepartementet upprättats förslag till lag om ändring i lagen (1975: 985) om tillfällig handel.

• Sida 16
•  Original

Prop. 1977/78: 186 15

5. Specialmotivering 1 5

Första stycket upptar en definition av begreppet ”tillfällig handel". Stycket har omarbetats i syfte att närmare klargöra regleringens tillämp- lighet på vissa former av s. k. orderupptagningar.

I promemorian konstateras att regleringen endast avser salubjudande av medförda varor samt att försäljningsformer som innebär enbart or- derupptagning inte omfattas av reglering-en. Om orderupptagningen av- ser varor som medförs är verksamheten dock som regel att anse som till- fällig handel oavsett om leverans av de salubjudna varorna sker vid ett senare tillfälle eller ej. Regleringen synes emellertid enligt promemorian kunna kringgås på det sättet att orderupptagningen avser endast varor som förvaras på en annan plats. De förevisade varorna kan dock vara av samma slag som de varor som hålls i lager. Leverans av de beställda va- rorna kan sedan ske inom kort tid, särskilt om varorna förvaras inom samma ort som den där orderupptagningen äger rum.

Vissa former av de kritiserade orderupptagningarna förefaller enligt - promemorian att bedrivas på ett sådant sätt att de bör rubriceras som tillfällig handel. Vissa ytterligare former bör, för att syftet med regle- ringen inte skall undergrävas, lämpligen kunna jämställas med salubju- dande av medförda varor. Att definitionsmässigt skilja dessa former från de former av orderupptagning som inte bör omfattas av regleringen kan emellertid vara förenat med vissa svårigheter. Liksom tidigare bör exempelvis orderupptagning genom utsända agenter få förekomma. I den mån orderupptagningen avser varor som förvaras på ett stadigvarande driftställe eller lager bör orderupptagningen inte jämställas med salu- hållande av medförda varor. Om däremot orderupptagningen avser va- ror som förvaras på ett lager, vilket inte är stadigvarande utan i stället, i likhet med själva orderupptagningen, flyttas från en ort till en annan bör dock orderupptagningen jämställas med ett salubjudande av medför- da varor. För att detta klarare skall framgå bör bestämmelsen enligt promemorian utformas så att med tillfällig handel avses salubjudande av varor som man för med sig.

Jag vill till en början erinra om att regleringen avser salubjudande av medförda varor. De försäljningsformer som undantas utmärks av att säljaren inte för varorna med sig. En säljare kan inte undgå regleringen genom att enbart t. ex. en viss tid uppskjuta överlämnandet av de för- sålda medförda varorna (jfr prop. 1968: 98 s. 206). Därav följer att vissa former av s.k. orderupptagningar redan enligt nu gällande bestämmel- ser får betraktas som tillfällig handel. Däremot synes det oklart om reg- leringen avser även det fallet att säljaren salubjuder varor som visserligen inte medförs till försäljningsstället men som ändå medförs av säljaren när denne förflyttar sig mellan exempelvis skilda orter för att bedriva

• Sida 17
•  Original

Prop. 1977/78: 186 . 17

tillfällig försäljningsverksamhet med varorna. Förslaget att en verk-' samhet av denna art bör jämställas med ett salubjudande av medförda varor och således omfattas av regleringen har inte föranlett- någon er- inran under remissbehandlingen. Även jag ansluter mig härtill.

I fråga om den lagtekniska utformningen anför ett par remissinstanser att förslaget knappast innebär något förtydligande. Genom den före- slagna ändringen och vad som här uttalas anser jag dock att den när- mare innebörden av bestämmelsen klarläggs.

I promemorian lämnas vissa synpunkter angående tolkningen av be- ' greppet ”tillfälligt begagnat försäljningsställe".

Enligt promemorian bör vid bedömningen hänsyn tas främst till i vil- . ken omfattning försäljningsstället hålls öppet för allmänheten för för- säljning. Den omständigheten att försäljningsstället disponeras av säljaren för en längre tid — exempelvis genom årskontrakt — måste anses vara av mindre betydelse vid bedömningen. Att ett försäljningsställe som ut- nyttjas endast under några få dagar om året är att anse som tillfälligt begagnat är uppenbart. Om däremot försäljningen sker under sedvanlig affärstid under några månaders tid torde detta tala för att försäljnings- stället bör anses som fast. I vissa fall kan det, framhålls det i promemo- rian, ligga i sakens natur 'att en försäljning sker under en mera begrän- sad tidsperiod och att försäljningsstället ändå får bedömas som fast. Så kan vara fallet om försäljningen sker genom ett regelbundet utnyttjande av fasta försäljningslokaler, exempelvis på en turistort där det period- vis under året samlas ett större antal människor.

Vid bedömningen måste också, framhålls det i promemorian, hänsyn tas till försäljningsställets beskaffenhet. Sålunda bör försäljning från ett utomhusstånd, även om försäljning skulle förekomma regelbundet på en och samma plats under en'längre tid, som regel bedömas som tillfällig handel.

Vad som har anförts i promemorian har i allmänhet godtagits under rcmissbehandlingen. Även jag biträder de anförda synpunkterna.

Jag vill här tillägga att med yrkesmässigt salubjudande bör förstås en försäljning som ingår som ett led i en av säljaren självständigt bedriven verksamhet av ekonomisk natur. Praktiskt sett innebär detta att säljaren skall vara näringsidkare och att försäljningen skall ske i hans närings- verksamhet. Försäljning avseende alster av egen konstnärlig verksamhet anses däremot i det här sammanhanget (jfr prop. 1968: 98 s. 213 och 215 ) inte som yrkesmässig försäljning.

Andra stycket upptar vissa försäljningsformer som inte anses som till- fällig handel.

Begreppet ”marknad” förtydligas för att understryka att undantaget gäller endast sådana marknader som avses i kungörelsen (1941: 206) med vissa bestämmelser angående marknader, dvs. sådan marknad som av länsstyrelse har införts i länskungörelscrna.

• Sida 18
•  Original

Prop. 1977/78: 186 13

Handel anordnad i samband med offentlig tillställning anses inte som tillfällig handel. En komplettering görs med anledning av en ändring i allmänna ordningsstadgan. Enligt lagen (1976: 1003) Om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617) utgick nämligen sådana tillställ- ningar som tcaterföreställning, konsert och biografföreställning ur upp- räkningen i 9 5 ordningsstadgan. Genom lagen (1976: 1005) om änd- ring i lagen (1956: 618) om allmänna sammankomster gjordes denna lag tillämplig på allmänna sammankomster för framförande av konst- närligt verk, t. ex. teaterföreställningar, konserter och biografföreställ- ningar. Genom ändringen kan det synas som Om sådana tillfällighets- försäljningar som anordnas i samband med bl.a. teaterföreställning, konsert och biografföreställning ej längre undantas från lagen om till- fällig handel. Någon sådan ändring har dock inte varit avsedd.

De försäljningsformer som tidigare upptogs i andra stycket under punkterna 4 och 5, viss kringförings- eller utomhushandel samt sed- vanlig auktionsförsäljning av lösöre som tillhör dödsbo eller enskild person, förs över till 3 & andra stycket.

3å

Enligt huvudregeln i första stycket får tillfällig handel drivas endast efter särskilt tillstånd.

I andra stycket upptas vissa undantag från huvudregeln. Till detta stycke har, av skäl som har anförts i avsnittet 3.3, förts över de försälj- ningsformer som tidigare enligt 1 & andra stycket punkterna 4 och 5 inte ansågs som tillfällig handel. Någon ändring beträffande den när- mare innebörden av försäljningsformerna avses inte.

Med anledning av vad bl.a. skrothandelsutredningen (H 1974: 04) har anfört om behovet av "att ytterligare klargöra vilka auktionsformer som inte omfattas av tillståndskravet vill jag anföra följande. Beträf- fande undantaget för viss auktionsförsäljning anfördes i prop. 1975: 52 (s. 37) att undantaget avsåg endast försäljning. av lösöre som ägs av dödsbo eller enskild person och alltså inte försäljning av lösöre som har förvärvats från dödsbo eller enskild. Det fanns ett påtagligt behov av att kunna avyttra sådan egendom i ett dödsbo genom en tillfälligt an- ordnad auktionsförsäljning. Samma behov kunde föreligga i fråga om lösöre även i andra fall, t. ex. när någon flyttade till en mindre bostad eller upphörde att driva ett lantbruk. Kännetecknande för alla dessa fall var att det var fråga om begagnat gods som traditionellt såldes ge- nom auktion.

Av dct anförda framgår "att en auktionsförrättare inte kan undgå kravet på tillstånd genom att exempelvis på en dödsboauktion sälja eget lösöre även om detta har förvärvats från ett dödsbo. Vidare måste undantaget från tillståndsplikten anses omfatta endast försäljning av

• Sida 19
•  Original

Prop. 1977/78: 186 . 19

i huvudsak hela lösörebon eller inte helt obetydliga delar av sådana. En försäljning som avser diverse föremål som har inlämnats från flera olika dödsbon eller enskilda personer kräver således i princip tillstånd. Givetvis är den som yrkesmässigt anordnar auktionsförsäljning skyldig att söka tillstånd, om förutsättningarna i övrigt för tillfällig handel är uppfyllda och försäljningen inte är av sådant slag att den är undantagen från tillståndsplikt. .

Enligt tredje stycket som i huvudsak motsvarar nuvarande 3 5 andra - stycket är handel med vissa angivna varor undantagna från kravet på särskilt tillstånd. Här görs den ändringen att med svensk medborgare jämställs utlänning som är bosatt här i riket och som har permanent uppehållstillstånd eller är medborgare i annat nordiskt land. Motsva- rande bcstämmelser finns i lagen (1968: 555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket (ändrad senast 1975: 1361).

Med anledning av vad en remissinstans har anfört om att begreppet ”alster av inhemsk hemslöjd” vore oklart vill jag påpeka att detta givet- vis inte kan anses omfatta fabriksmässigt tillverkade varor eller alster av utländskt ursprung (jfr prop. 1968: 98 s. 217 — 218 ).

45

Paragrafen innehåller de i avsnittet 3.4 föreslagna reglerna för till- ståndsprövningen. I fråga om. varor som tillhör konkursbo avses ingen ändring. Liksom f.n. gäller samma regler för utländska och svenska rättssubjekt. _

Huvudregeln är alltjämt att tillstånd skall meddelas endast om han- deln är av väsentlig betydelse från konsumentsynpunkt. Beträffande tillståndsprövningen i detta avseende uttalas i_promcmorian 'bl. a. föl- jande. ' '

För att tillfällig handel skall kunna sägas vara av väsentlig betydelse från konsumentsynpunkt måste det krävas att den täcker ett behov hos konsumenterna, vilket annars inte kan tillgodoses med rimliga uppoff- ringar. Tillfällig handel på en ort där det finns fast handel med varor av samma slag kan i allmänhet inte anses vara av väsentlig betydelse från konsumentsynpunkt. Vad gäller tillfällig handel på andra orter bör som ett led i bedömningen av handelns betydelse från konsumentsyn- punkt prövas, vilka uppoffringar i fråga om restid en konsument rim- ligen bör behöva göra för att få tillgång till varan.

I promemorian anförs vidare att de uppoffringar som konsumenten rimligen bör få godta eller de krav som bör kunna uppställas på varornas tillgänglighet måste variera med hänsyn bl.a. till varornas beskaffenhet och till de vitt skilda förutsättningarna på olika orter och inom olika regioner. Det är därför knappast. möjligt att ange några

• Sida 20
•  Original

Prop. 1977/78: 186 20

generella normer som bör tillämpas vid bedömningen. Enligt prome- morian kan dock vissa riktlinjer ställas upp för bedömningen. När det gäller mindre ofta återkommande varuinköp bör konsumenten i all- mänhet godta större uppoffringar i fråga om bl. a. restid än i fråga om ofta återkommande inköp. Vidare bör i allmänhet inte tillfällig handel få bedrivas i sådan närhet av orter med likartad fast" handel att det" menligt påverkar den fasta handelns förmåga att stadigvarande svara för varuförsörjningen.

Handelns huvudsakliga inriktning bör enligt promemorian-i allmän- het också beaktas vid bedömningen. Handeln kan exempelvis vara hu- vudsakligen inriktad på orter inom områden, där avståndet i de flesta ' fall är förhållandevis kort till närmast belägna ort med fast handel med varor av samma slag. I ett sådant fall torde det enligt promemorian inte vara allmänt angeläget-att handeln får bedrivas trots att kanske. några av berörda orter är belägna på ett förhållandevis långt avstånd från ort med fast handel; Om däremot" handeln huvudsakligen är in- riktad på glesbygdsområden, där avståndet i de flesta fall är betydande till närmast belägna ort med fast handel med varor av samma slag, kan det å andra sidan finnas anledning att tillåta den tillfälliga handeln.

Den tillfälliga handeln kommer i allmänhet, framhålls det i prome- morian, att ställas i relation till den fasta handeln. Vissa krav bör kun- na uppställas på den fasta handeln vad gäller dess varor i bl. a. pris- och kvalitetshänseende. Det torde ligga i sakens natur att den tillfälliga handeln ofta kan tillhandahålla varor till ett lägre pris än den fasta handeln, vilket i och för sig kan vara ett konsumentintresse. Denna omständighet bör dock endast sammantaget med andra faktorer kunna leda till den bedömningen att den tillfälliga handeln bör få tillåtas före- komma.

I promemorian erinras vidare om att samhället har vidtagit vissa åt- gärder som syftar till att trygga medborgarnas varuförsörjning samt att ett förSIag (prop. 1977/78: 8) har lagts om åtgärder för att ytterligare förbättra varuförsörjningen. Vid tillståndsprövningen bör enligt prome- morian i allmänhet beaktas förekommande planer vad gäller varuför- sörjningen så att tillfällig handel inte tillåts förekomma i sådan omfatt- ning at-t syftet med dessa planer motverkas.

Varornas karaktär kan enligt promemorian ibland vara av särskild be- tydelse vid bedömningen. I vissa fall torde den tillfälliga handeln kunna tillhandahålla sådana varor att handeln bör få förekomma trots före- komsten av likartad fast handel. Det anförs som ett exempel att det måste anses vara från allmän synpunkt önskvärt och i konsumenternas intresse att varor av så speciell karaktär som originalkonst och grafik kan spridas och utbjudas i så obundna former som möjligt.

I promemorian understryks slutligen att tillstånd att driva tillfällig handel liksom f. n. inte får lämnas om sökanden är olämplig att driva

• Sida 21
•  Original

Prop. 1977/78: 186 _ 21

sådan handel eller om andra omständigheter talar emot att tillstånd lämnas. .

De synpunkter som har redovisats i promemorian om vad som i all- mänhet bör beaktas vid bedömningen har som regel inte föranlett någon erinran under rcmissbehandlingen. Ett par remissinstanser framhåller att den tillfälliga handeln kan ha en positiv betydelse för konsumenterna, särskilt i glesbygder. Det anförs också att de varor som bjuds ut i vissa fall kan vara svåra att köpa på annat sätt än genom tillfällig handel. Konsumentverket understryker betydelsen av 'att hemkonsulenterna del- tar i ärendenas behandling samt menar att yttrande regelmässigt bör .in- hämtas från konsumentverksamheten i den kommun där handeln är av- sedd att bedrivas. Vidare framhåller konsumentverket vikten av att tillÄ fällig handel beaktas i kommunernas varuförsörjningsplanering. Här- igenom förbättras samhällets möjligheter att bibehålla en väl fungerande varudistribution för konsumenterna.

Även jag ansluter mig till vad som har anförts i promemorian. Jag vill här erinra om att riksdagen hösten 1977 har antagit ett förslag (prop. 1977/78: 8, NU 1977/78: 14, rskr 1977/78: 43) till riktlinjer för sam— hällets åtgärder på distributionsområdet. Förslaget innebär bl. a. att den nuvarande försöksverksamheten med statligt stöd till kommersiell service i glesbygd skall byggas ut fr.o.m. den 1 juli 1978. Enligt'förslaget bör en planering av varuförsörjningen. genomföras av kommunerna för om- råden där förekommande service är eller väntas bli problematisk och där stödåtgärder blir aktuella (jfr sas 1978: 186). '

Som konsumentverket anför är det i'allmänhet lämpligt att konsu- mentverksamheten i den kommun där den tillfälliga handeln är avsedd att bedrivas får tillfälle att inkomma med synpunkter vid tillståndspröv- ningen. Enligt min uppfattning sker detta också vanligen. Det kan också i allmänhet vara av värde att hemkonsulenterna, vilka är knutna till länsstyrelserna, får tillfälle att avge synpunkter till underlag för bedöm- ningen.

I den allmänna motiveringen har jag "föreslagit att den som regel- mässigt tillverkar varor på ett fast driftställe bör kunna meddelas till- stånd att driva tillfällig handel med varor av egen tillverkning. Det bör understrykas att några bchovssynpunkter i ett sådant fall inte skall be- aktas vid tillståndsprövningen. Med driftställe avses endast sådant drift- ställe som är beläget inom landet. Vidare gäller, liksom för sådan handel som avses i 3 å andra stycket under punkten 1, att det skall vara fråga om produktion i verklig mening på driftstället. Det är således inte till- räckligt att säljaren låter varorna undergå endast någon obetydlig han- tering eller bearbetning på driftstället.

• Sida 22
•  Original

Prop. 1977/78: 186 22

95

Paragrafen innehåller bestämmelser om skyldighet för den som dri- ver tillfällig handel att lämna vissa upplysningar om sitt namn m.m. Härför har närmare redogjorts i avsnittet 3.5. '

Första stycket innehåller en bestämmelse om en absolut skyldighet för den som driver tillfällig handel att vid handelns utövande tydligt ange sitt namn samt fast adress och telefonnummer. För sådan auktionsför- säljning som anges i 3 & andra stycket är det — liksom i fråga om andra auktioner —— auktionsförrättaren som uppgiftsskyldigheten åligger. Lik- som f.n. (jfr prop. 1975: 52 s. 42) måste givetvis fordras att de adress- och telefonuppgifter som lämnas är så utförliga och' bestående, att kö- paren med ledning därav under skälig tid efter köpet lätt kan nå säljaren för reklamation och liknande. På grund härav är det oftast inte tillräck- ligt att lämna ett postboxnummer utan att samtidigt gatuadress eller motsvarande anges. Den angivna upplysningen kan lämnas exempelvis genom anslag i eller vid försäljningsställe, på kvitton eller på emballage som påsar, kartonger, omslagspapper och liknande. Upplysningen måste dock lämnas på ett för köparen tydligt sätt och givetvis i skriftlig form. Köparen skall således utan egen ansträngning eller begäran kunna ta del av upplysningarna. Om tillstånd behövs för handeln enligt denna lag skall säljaren överlämna en handling, exempelvis ett kvitto eller embal- lage, med nämnda upplysningar. Handlingen måste överlämnas till kö- ' paren vid platsen för handelns utövande och får således inte överläm- nas vid ett senare tillfälle, .t. ex. genom att sändas per post. '

Andra stycket innehåller en bestämmelse om skyldighet att medföra och uppvisa tillståndsbevis. Bestämmelsen upptogs tidigare i 9-ä första stycket. '

6. Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer jag att regeringen föreslår . riksdagen att antaga förslaget till lag om ändring i lagen (1975: 985) om tillfällig handel.

7. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga det förslag som före- draganden har lagt fram.

• Sida 23
•  Original

Bilaga A HANDELSDEPARTEMENTET

Vissa ändringar i lagen om tillfällig handel

Promemoria utarbetad inom handelsdepartementet

• Sida 24
•  Original

• Sida 25
•  Original

Prop. 1977/78: 186 '25 '

3.3. Den närmare utformningen av regleringen

I förevarande avsnitt lämnas en närmare redogörelse för förarbetena beträffande vissa paragrafer. Författningstexten överensstämmer i stor utsträckning med 1968 års förordning. Även paragrafindelningen är i stort sett oförändrad. I fråga om motiven till de bestämmelser som inte har ändrats i sak hänvisas i prop. 1975: 52 till vad som hade uttalats vid tillkomsten av 1968 års förordning.

3.3.1. Begreppet tillfällig handel (1 5 första stycket)

Med tillfällig handel förstås enligt l ä första stycket att någon yrkes- mässigt salubjuder medförda varor på ett av honom tillfälligt begagnat försäljningsställe eller under kringföring. '

Författningstexten överensstämmer —— frånsett viss redaktionell jämk- ning — med 1968 års förordning.

Tillfälligt begagnat försäljningsställe

1958 års näringsrättssakkunnige anförde (s. 199) att avgörande för avgränsningen mot fast handel var om försäljningsverksamheten bedrevs på. ett stadigvarande driftställe eller ej. Var försäljningsverksamheten lokaliserad till ett för utövarens rörelse inrättat stadigvarande driftställe, förelåg inte tillfällighetsförsäljning. Bedömningen huruvida ett driftställe var stadigvarande eller tillfälligt borde ske efter likartade linjer som hade gällt vid tolkningen av det i 9 % 3 och 4 mom. näringsfrihetsför- ordningen använda uttrycket kontor av stadigvarande beskaffenhet. Ett stadigvarande driftställe behövde dock inte vara inrättat just för handel eller inrymma något kontor eller ens vara beläget inomhus; även t. ex. en handelsträdgård borde betraktas som stadigvarande driftställe. För att driftställe skulle anses stadigvarande borde fordras, att det för längre tid disponerades av rörelseidkaren och också med viss regelbundenhet utnyttjades för bedrivandet av hans rörelse. En förutsättning för att tillfällighetsförsäljning skulle anses föreligga var sålunda att försälj- ningen inte skedde på ett stadigvarande driftställe utan antingen bedrevs under kringföring på sådant sätt att man inte kunde tala om något drift- ställe alls för själva försäljningen eller också verkställdes på tillfälliga försäljningsställen utomhus eller inomhus. Kringföringsförsäljning fick anses föreligga oavsett om salubjudandet skedde utomhus eller vid be- sök i hyresfastigheter e. (1.

Näringsfrihetsförordningens 9 5 3 mom. innehöll bestämmelser om s.k. realisation. Detta betecknade sådan handelsverksamhet som inne-

• Sida 38
•  Original

Prop. 1977/78: 186 33

bar, att en handlande utom den ort, där han hade anmält sig för. att be- driva handel, eller också på sådan ort innan kontor av stadigvarande beskaffenhet hade inrättats där, på kortare tid på auktion eller under hand på annat sätt än på marknad avyttrade lager av handelsvaror. —— I 9 & 4 mom. fanns bestämmelser om gårdfarihandel. I allmänhet krävdes tillstånd för att få bedriva gårdfarihandel. Som ett undantag gällde dock bl. a. att Sådan handel fick utövas fritt på ort, där handlanden hade in- rättat kontor av stadigvarande beskaffenhet och hade gjort anmälan om detta. .

Departementschefen instämde (prop. 1968: 98 s. 215) i de uttalanden den sakkunnige hade gjort.

Yrkesmässigt salubjudande av varor

Den näringsrättssakkunnige anförde (s. 104 ff) att det för yrkesmässighet borde fordras att det var fråga om en verksamhetsgren, vari normalt ingick ett väsentligt ekonomiskt moment. Så var förhållandet i de säker- ligen ojämförligt vanligaste fallen, nämligen då verksamheten präglades av att utövaren bedrev den i vinst- eller förvärvssyfte. Ett annat känne- tecken på yrkesmässighet var att verksamheten var inriktad på att varor eller tjänster tillhandahölls annan. Konstnärlig och vetenskaplig verksam- het borde kunna föras utanför regleringen. För att en verksamhet i före- varande sammanhang skulle anses som konstnärlig borde för det första krävaS, att verksamheten avsåg skapande av litterärt eller konstnärligt verk. Därjämte borde för att näringsidkande inte skulle anses föreligga fordras att det i verksamheten inte ingick mera omfattande eller väsent- liga moment som inte var av konstnärlig art. Det borde därför inte ifrågakomma attntanför regleringen ställa verksamhetsformer som inne- bar exempelvis att konstföremål genom hantverksmässigt eller fabriks- mässigt förfarande framställdes i serie eller då eljest den färdiga pro- dukten endast delvis kunde ses som resultat av konstnärligt skapande. Den näringsrättssakkunnige anförde vidare (s. 199 ff) att utmärkande för tillfällighetsförsäljning var att försäljningen skulle ske yrkesmässigt och avse varor. När det gällde försäljning av exempelvis majblommor förelåg varken yrkesmässighet eller varor. Som varor kunde inte heller anses t.ex. lotter eller biljetter. Även konstnärens avyttrande av sina egna verk ansågs, trots att därvid kom in kommersiella motiv, stå i så nära samband med den egentliga konstnärliga verksamheten att även försäljningen borde anses falla utanför yrkesmässighetens område. För- säljning avseende alster av egen konstnärlig verksamhet borde därför inte anses utgöra yrkesmässig försäljning i förordningens mening.

Departementschefen instämde (prop. 1968: 98 s. 215) i de uttalanden den sakkunnige hade gjort.

• Sida 39
•  Original

Prop. 1977/78: 186 39

M ed förda varor

Den näringsrättssakkunnige anförde (s. 170) att vissa handelsformer enligt gällande bestämmelser fritt konkurrerade med den bofasta han- deln. Som exempel nämndes postorder- och efterkravshandel, orderupp- tagning genom utsända agenter samt telefonackvisation. Något behov av reglering ansågs (s. 185) inte föreligga vad gällde försäljning av varor som inte medfördes och inte heller eljest var tillgängliga genast utan skulle leVereras först framdeles. Tillfällighetsförsäljning borde anses föreligga endast om de salubjudna varorna var avsedda att överlämnas till köparen i omedelbar anslutning till att köpeavtal ingicks.

Departementschefen anförde (prop. 1968: 98 s. 206) att den kritik borde beaktas som hade framförts om att den föreslagna regleringen var något för snäv och skapade vissa möjligheter till kringgåenden. Ef— tersom de försäljningsformer som avsågs bli undantagna utmärktes av att säljaren inte förde varorna med sig, föreslogs i stället att regleringen skulle aVse de fall då säljaren salubjöd medförda varor. Det blev då tydligt, att en säljare inte kunde kringgå regleringen genom att t.ex. en viss tid uppskjuta överlämnandet av sålda varor. — Att den verk- samhet, som drevs av s.k. hemköpsföretag, vilka efter förhandsbe- ställning levererade varor hem till kunderna, inte omfattades av det bestämda begreppet tillfällig handel var uppenbart. I övrigt instämde departementschefen (s. 215) i de uttalanden den sakkunnige hade gjort.

3.3.2. Försäljning till näringsidkare (1 % andra stycket 1.)

Enligt l 5 andra stycket ]. anses försäljning till näringsidkare inte som tillfällig handel.

Enligt 1968 års förordning ansågs försäljning till återförsäljare inte som tillfällig handel. .

1958 års näringsrättssa'kkunnige anförde (s. 185) att till tillfällighets- försäljning borde räknas endast försäljning direkt till konsumenter. De skäl som hade anförts till stöd för en särskild reglering av tillfällighets- försäljningarna kunde inte anses gälla i fråga om försäljningar till åter- försäljare. Vidare anfördes (s. 200) att som återförsäljare borde anses även den som avyttrar inköpt vara först efter bearbetning.

Departementschefen instämde (prop. 1968: 98 s. 215) i de uttalanden den sakkunnige hade gjort.

[ prop. 1975: 52 föreslogs ingen ändring på denna punkt. Näringsutskottet uttalade (NU 1975/76: 3) att enligt motiveringen till 1968 års förordning borde som återförsäljare anses även den som av- yttrade inköpt vara först efter bearbetning. Med hantverksutövare som kundkrets torde enligt utskottet dock förekomma viss kringförings- handel avseende materiel Som inte försåldes vidare. Det syntes enligt utskottet inte finns anledning att ålägga sådan handel eller annan för-

• Sida 40
•  Original

Prop. 1977/78: 186 40

säljning till näringsidkare restriktioner vilka inte gällde för försäljning riktad till återförsäljare i den vida mening som hade angivits. Med hän- syn härtill föreslog utskottet att ordet ”återförsäljare" byttes ut mot ”näringsidkare”. Detta begrepp borde här anses ha samma betydelse som i annan nyare näringsrättslig lagstiftning och sålunda omfatta var och en — fysisk eller juridisk person — som yrkesmässigt drev verk- samhet av ekonomisk art. Riksdagen godtog vad utskottet hade anfört.

3.3.3. Torghandel (1 % andra stycket 2.)

Enligt 1 å andra stycket 2. anses torghandel inte som tillfällig handel. Författningstexten överensstämmer med 1968 års förordning. 1958 års näringsrättssakkunnige anförde (s. 158 ff) att oklarhet rådde i vad mån näringsfrihetsförordningens bestämmelser ägde tillämpning på stationär utomhusförsäljning av det slag som förekom vid torghan- del. Enligt den näringsrättssakkunnige (s. 185) borde denna oklarhet undanröjas och all sådan handel syntes utan olägenhet kunna undan- tas från den nya lagstiftningens tillämpningsområde. Under torghandeln borde inbegripas (s. 200) inte endast försäljning på salutorg utanläven försäljning på annan plats som hade upplåtits till allmän försäljnings- plats. Även då utrymmen på allmän plats tillfälligtvis hade upplåtits för ett flertal försäljningar av samma art, som julgransförsäljning, torde för- säljningarna i detta sammanhang kunna likställas med vanlig torghandel.

Departementschefen instämde (prop. 1968: 98 s. 215) i de uttalanden den sakkunnige hade gjort.

I prop. 1975: 52 framhöll föredraganden (s. 39) att vissa remissin- stanser hade framställt önskemål om att torghandeln helt eller delvis skulle inordnas under regleringen. Han erinrade om att i 1973 års pro- memoria hade anförts att vissa typer av den kritiserade torghandeln kunde äga stora likheter med utförsäljningar i tillfälligt hyrda lokaler, varför samma skäl skulle kunna föreligga att införa restriktioner för dessa typer av torghandel som för inomhushandel. Föredraganden an- såg dock, i likhet med vad som hade betonats i promemorian, att det knappast torde gå att definitionsmässigt skilja denna form från andra typer av torghandel. Med hänsyn till torghandelns omfattning skulle därför ett tillståndssystem bli alltför omständligt i förhållande till syftet. Eventuella problem torde, framhölls det, bäst kunna lösas genom att de beaktades av kommunerna vid dessas uthyrning av torgplatser.

3.3.4 Handel på marknad, mässa eller utställning ( l å andra stycket 2.) Enligt 1 å andra stycket 2. anses handel på marknad, mässa eller ut- ställning inte som tillfällig handel. Författningstexten överensstämmer med 1968 års förordning.

• Sida 41
•  Original

Prop. 1977/78: 186 41

1958 års näringsrättssakkunnige föreslog (s. 185) att utanför tillfällig- hetsförsäljningarnas område borde föras försäljning på marknad som var fri. Utan olägenhet borde också kunna undantas sådana med mark- nads- och torghandel likartade försäljningar som förekom på mässor och utställningar.

I prop. 1968: 98 uttalade departementschefen (s. 206) att en remiss- instans hade anfört, att åtskilligt talade för att försäljning på marknad borde omfattas av regleringen. Han ansåg emellertid inte tillräckliga skäl till detta föreligga, särskilt med hänsyn till att sådan försäljning av ålder hade varit fri, och instämde (s. 215) i de uttalanden den sak- kunnige hade gjort.

I prop. 1975: 52 framhöll föredraganden (s. 39) att vissa remissin- stanser hade berört de hittillsvarande undantagen från förordningen för bl. a. handel på marknad, mässa eller utställning. Vad som hade anförts till stöd för att slopa dessa undantag fann han emellertid inte tillräckligt vägande.

3.3.5. Handel anordnad [ samband med sådan offentlig tillställning som avses i 9 % allmänna ordningsstadgan (1 % andra stycket 3.)

Enligt 1 å andra stycket 3. anses den handel som anordnas i samband med sådan offentlig tillställning som avses i 9 % allmänna ordningsstad- gan (1956: 617) inte som tillfällig handel.

Författningstexten överensstämmer med 1968 års förordning. 1958 års näringsrättssakkunnige anförde (s. 185) att sådana försälj- ningar som förekom i samband med offentliga tillställningar som avsågs i 9 % allmänna ordningsstadgan, d.v.s. i samband med tivolinöjen, ba- sarer och dylikt, utan olägenhet kunde undantas från lagstiftningens område. Vidare anfördes (s. 200) att undantaget avsåg endast de försälj- ningar som arrangören anordnade eller lät anordna i samband med till- ställningen, exempelvis när en förening eller annan arrangör av tillställ- ning själv verkställde försäljningar i basarform eller på annat sätt eller också när arrangören av en tillställning vidtaladc andra att stå för vissa försäljningar på en idrottsplats eller festplats, inom ett tivoliområde c. d. Däremot avsågs inte att den som inte hade någon dylik anknyt- ning till tillställningens anordnande skulle vara berättigad att fritt be- driva tillfälliga försäljningar på eller i grannskapet av de platser där en offentlig tillställning ägde rum.

Departementschefen instämde ( prop. 1968: 98 s. 215 ) i de uttalanden den sakkunnige hade gjort.

3.3.6 S. k. kompletteringshandel som äger rum under kringföring eller utomhus (1 å andra stycket 4.) Enligt 1 å andra stycket 4. anses kringförings- eller utomhushandel, vilken utgör ett underordnat led i en eljest på stadigvarande driftställe

• Sida 42
•  Original

Prop. 1977/ 78: 186 42

bedriven rörelse och avser sådana varor som regelmässigt saluförs eller ' framställs där, inte som tillfällig handel.

Författningstexten överensstämmer — frånsett ordet ”underordnat” — med 1968 års förordning. '

1958 års näringsrättssakkunnige anförde (s. 185 ff) att de skäl som talade för en reglering av kringföringshandel och utomhusförsäljningar, endast i ringa mån ägde giltighet i fråga om vissa försäljningar som fast etablerad näringsidkare bedrev på annan plats än sitt stadigvarande drift- ställe. När sådana försäljningar utgjorde endast ett led i en rörelse, vil- ken annars bedrevs på driftställe av stadigvarande beskaffenhet, torde man utan större betänkligheter kunna jämställa dem med fast handel och sålunda lämna dem utanför regleringen. Det borde dock fordras, att försäljningarna verkligen avsåg sådana varor som regelmässigt salu- fördes eller framställdes på driftstället, ty annars blev det möjligt för försäljare att undandra sig kontrollen genom att blott för syns skull upprätta ett fast driftställe, vilket i verkligheten inte begagnades. Vad som nu hade sagts angående försäljningar som nära sammanhängde med fast etablerad rörelse borde gälla endast kringföringsförsäljningar och utomhusförsäljningar, d. v. s. försäljningar som kunde anses utgöra en naturlig komplettering till de distributionsformer som annars förekom i samband med fast handel. När det däremot gällde tillfällighetsförsälj- ningar som anordnades inomhus i exempelvis tillfälligt förhyrda butiker saknades anledning att behandla fast etablerade näringsidkare annor- lunda än andra.

Den sakkunnige anförde vidare (5. 200 ff) att av kravet på regel- mässighet i den på det stadigvarande driftstället bedrivna verksamheten följde att den som tillfälligt bedrivit exempelvis tillverkning i sin bo- stad inte därför blev berättigad att fritt sälja varorna genom kringfö- ringsförsäljning. Med driftställe avsågs endast driftställe som var be- läget inom riket. -

Departementschefen instämde (prop. 1968: 98 s. 215) i de uttalanden den sakkunnige hade gjort.

I'1973 års departementspromemoria föreslogs (s. 52 ff) ingen änd- ring på denna punkt, vilken, anfördes det, borde förstås så, att försälj- ning från butiksfordon var att anse som kompletteringstrafik och inte som tillfällig handel under förutsättning att trafiken utgick från fabrik,. fast butik, fast lager eller liknande. Det anfördes att en omfattande sådan försäljning skedde från butiksbilar och bussar. Även tåg och båt utnyttjades som försäljningsställen. Enligt en SPK-undersökning hade en minskning skett av antalet helårsverksamma butiksfordon under pe- rioden 1960—1967. Som skäl mot att behålla undantaget framhölls i promemorian att det kunde anföras att de tillfällighetsförsäljare med fast försäljningsställe som hittills hade hyrt tillfälliga lokaler för sin verksamhet skulle komma att övergå till kringföringshandel med butiks-

• Sida 43
•  Original

Prop. 1977/78: 186 43

fordon om inomhushandeln reglerades. Man torde dock enligt prome- morian kunna förutse att kringföringshandeln av denna typ. skulle komma att minska. Om utvecklingen skulle bli en annan kunde det vara skäl att närmare undersöka om även försäljningen från fordon borde regleras.

I prop. 1975: 52 anförde föredraganden (s. 40) att flera remissinstan- ser hade pekat på möjligheten av att en tillfällighetsförsäljare med någon obetydlig källarlokal som fast driftställe ägnade sig åt omfattande till- ståndsfri, tillfällig handel. Denna synpunkt borde beaktas. För att under- stryka att undantaget verkligen skulle gälla kompletterande handel borde bestämmelsen utformas så att den handel som undantogs skulle utgöra ett underordnat led i den verksamhet som bedrevspå det fasta drift- stället. Föredraganden anförde vidare (s. 41) att det borde vara tillåtet för den som framställde varor på ett fast driftställe att sälja de fram- ställda varorna även genom kringförings- eller utomhushandel. Sådan försäljning var således att anse som ett i förhållande till produktionen underordnat led. Det skulle emellertid då vara fråga om produktion i verklig mening. Däremot var det inte tillräckligt att säljaren lät varorna undergå någon obetydlig hantering eller bearbetning på ett fast drift- ställe.

3.3.7 Sedvanlig auktionsförsäljning av visst lösöre ( l % andra stycket 5.) Enligt 1 5 andra stycket 5. anses sedvanlig auktionsförsäljning av lös- öre som tillhör dödsbo eller enskild person inte som tillfällig handel. Författningstexten saknar motsvarighet i 1968 års förordning. I prop. 1975: 52 förordnade föredraganden (s. 37) att denna försälj- ningsform borde undantas från regleringen. Det anfördes att egendomen i ett dödsbo till stor del bestod av begagnade föremål som hade karak- tär av personligt lösöre. Det var vanligt att sådan egendom avyttrades _ genom en tillfälligt anordnad försäljning i form av auktion och det fanns ett påtagligt behov av att detta skulle kunna ske också i fortsätt- ningen. Samma bchov kunde föreligga i fråga om lösöre även i andra fall, t.ex. när någon flyttade till en mindre bostad eller upphörde att driva ett lantbruk. Kännetecknande för alla dessa fall var att det var fråga om begagnat gods som traditionellt såldes genom auktion. Prak- tiska skäl talade för att det borde finnas möjlighet för ägaren att anlita en företagare som yrkesmässigt skötte försäljningen för ägarens räk- ning. Det borde dock framhållas att regeln endast avsåg försäljning av lösöre som ägdes av dödsbo eller enskild person och alltså inte för- säljning av lösöre som hade förvärvats från dödsbo eller enskild.

3.3.8 Handel med livsmedel m. m. (3 %) Enligt 3 & första stycket får tillfällig handel drivas endast efter sär- skilt tillstånd. Enligt 3 å andra stycket får dock svensk medborgare och

• Sida 44
•  Original

Prop. 1977/78: 186 44

utlänning som har permanent uppehållstillstånd utan tillstånd driva till- fällig handel med livsmedel, blommor och alster av inhemsk hemslöjd. Vidare får, förutom svensk medborgare, utlänning som har permanent uppehållstillstånd utan tillstånd driva tillfällig handel med tryckt skrift.

I förhållande till 1968 års förordning har denna paragraf ändrats på det sättet att den generella rätten att driva tillfällig handel i lokal, över vilken säljaren förfogade, har slopats. Vidare har genom lagen (1975: 1363) om ändring i lagen (1975: 985) om tillfällig handel, vilken lag trädde i kraft den 1 juli 1976, begreppet ”bosättningstillstånd” ersatts av ”permanent uppehållstillstånd”.

Tillfällig handel i allmänhet med livsmedel, blommor, alster av inhemsk hemslöjd och tryckt skrift

Enligt näringsfrihetsförordningen var livsförnödenheter, jordbruks- alster av andra slag än frö, träd och buskar samt ladugårdsprodukter och alster av inhemsk husslöjd undantagna från regleringen.

1958 års näringsrättssakkunnige anförde (s. 188) att svenska rätts- subjekt redan av tryckfrihetsförordningens bestämmelser ägde fritt be- driva tillfällighetsförsäljning av tryckt skrift. Det syntes dock lämpligt att uttryckligen ange denna rätt i den nya lagstiftningen. De synpunk- ter som motiverade ett tillståndstvång beträffande tillfällighetsförsälj- ning i allmänhet ansågs i huvudsak äga tillämpning även om försäljning- en avsåg exempelvis livsmedel och blommor. Behovet av fri försäljnings- rätt beträffande vissa varuslag minskade också väsentligt med hänsyn till att bl. a. torghandel och sådan kringförings- och utomhushandel, som utgjorde led i fast etablerad rörelse, hade förts utanför regleringen. Med viss tvekan ansågs dock att tillräckliga skäl inte förelåg att frångå den av ålder gällande ordningen att tillfällighetsförsäljning av vissa varor skulle vara helt fri. Därför föreslogs att svenska medborgare skulle fritt få driva tillfällig handel med livsmedel, blommor och alster av inhemsk hemslöjd. Den näringsrättssakkunnige anförde vidare (5. 201 ff), att till livsmedel .borde hänföras varje till förtäring av människor avsedd vara som tillförde kroppen näringsämne och inte var att hänföra till läke- medel. Uttrycket hemslöjd skulle ha samma innebörd som det i närings- frihetsförordningen använda ordet husslöjd.

I prop. 1968: 98 anförde departementschefen (s. 208) att vissa skäl som hade anförts mot att livsmedel, blommor och alster av inhemsk hemslöjd skulle undantas från regleringen utan tvekan var beaktans- värda. Sådan handel hade emellertid av ålder varit fri och denna frihet borde inte begränsas utan mycket starka skäl. Med hänsyn härtill och till att ett tillståndstvång skulle träffa åtskilliga helt harmlösa fall fann departementschefen inte tillräcklig anledning att ta annan ståndpunkt än den sakkunnige. I fråga om den närmare innebörden av bestämmel-

• Sida 45
•  Original

Prop. 1977/78: 186 45

serna instämde departementschefen (s. 217 ff) i vad den sakkunnige hade anfört.

I 1973 års departementspromemoria föreslogs att friheten att driva tillfällig handel med livsmedel, blommor och inhemsk hemslöjd skulle slopas. Detta motiverades (s. 47 ff) med att de allmänna övervägandena rörande tillfällig handel gällde dessa produkter i lika hög grad som andra.

I prop. 1975: 52 anförde föredraganden (s. 39) att ett införande av tillståndsplikt beträffande i promemorian berörda varor skulle kunna leda till såväl många svåra gränsdragningsproblem som en omfattande administrativ apparat. Den framförda kritiken hade uppenbarligen inte avsett försäljningarna av lantbruksprodukter m.m. Härtill kom att han- deln med liVsmedel tack vare bl.a. livsmedelslagstiftningen var under- kastad noggrann kontroll i bl.a. hygieniskt hänseende. Några missför- hållanden beträffande tillfällighetshandel med livsmedel torde knappast föreligga. På grund härav och då några tillräckligt starka skäl från kon- sumentsynpunkt inte hade framkommit för ingrepp i den hittillsvarande, hävdvunna friheten för handel med livsmedel, blommor och inhemsk hemslöjd föreslogs ingen ändring i gällande förhållanden.

Med anledning av prop. 1975: 52 väcktes bl. a. mot. 1975: 1986, i vil- ken föreslogs tillståndstvång för tillfällig handel med blommor. Mo- tionären hävdade bl.a. att i denna handel oftast salufördes undermåliga produkter Och uttryckte farhågor för en ökning av kringföringshandel med blommor.

Näringsutskottet uttalade (NU 1975/76: 3) att det delade den i propo- sitionen framförda uppfattningen att det inte fanns tillräckligt starka skäl att göra ingrepp i den hävdvunna friheten för handel med blom- mor och avstyrkte därför motionen.

Riksdagen anslöt sig till utskottets uppfattning.

Tillfällig handel bedriven av utländskt rättssubjekt

Enligt näringsfrihetsförordningcn gällde i princip förbud för utlän- ningar att bedriva gårdfarihandel och anordna realisation. Förbudet gällde dock inte gårdfarihandel som drevs på bosättningsorten eller på marknad. Särskilda regler fanns om hantverksrörelse eller annan hante- ring, som drevs under kringresande eller kringvandrande.

1958 års näringsrättssakkunnige anförde bl. a. (s. 196 ff) att även om de förhållanden som föranlett de gällande bestämmelserna låg förhållan- devis långt tillbaka i tiden, torde det dock vara befogat att vid utarbe- tandet av nya regler inte utan vidare överge den gällande rättens stånd- punkt att för nu ifrågavarande arter av näringsutövning borde finnas särskilda restriktioner. Som skäl mot särskilda restriktioner skulle kunna åberopas de internationella integrationssträvandena. Den större etable- ringsfrihet, som utgjorde ett av målen för dessa strävanden, kunde

• Sida 46
•  Original

Prop. 1977/78: 186 46 .'

emellertid inte rimligen anses inbegripa att gränserna skulle öppnas även för ambulerande småförsäljare av alla slag. Vissa uppmjukningar ansågs dock motiverade. I fråga om försäljning vid torghandel, mässor och liknande tillfällen ansåg den sakkunnige att det torde vara befogat att ställa de utländska näringsidkarna i samma läge som deras svenska konkurrenter. Utländska rättssubjekt borde vidare ha samma möjlighet som svenska företag att med ett här i riket inrättat stadigvarande drift- ställe som bas driva krinföringsförsäljning och utomhushandel. Vidare anförde den sakkunnige att det torde inte vara motiverat att beträf- fande utländska rättssubjekt ha en motsvarighet till den för svenskar föreslagna fria försäljningsrätten beträffande livsmedel och vissa andra varor. .

Departementschefen instämde ( prop. 1968: 98 s. 210 ) i vad den sak- kunnige hade anfört. Med hänsyn särskilt till reglerna i den europeiska bosättningskonventionen föreslogs dock att med svenska medborgare skulle jämställas utlänningar med bosättningstillstånd.

Till följd av vissa ändringar i utlänningslagen (1954: 193) har den rätt som tidigare tillkommit innehavare av bosättningstillstånd kommit att gälla innehavare av permanent uppehållstillståndl.

3.3.9. Tillståndsprövningen (4 $” )

I allmänhet får tillfällig handel bedrivas endast efter särskilt tillstånd. Vissa undantag från denna regel har upptagits i 3 5 andra stycket (jfr avsnitt 3.3.8).

Enligt 4 5 får tillstånd att driva tillfällig handel lämnas i fråga om varor som tillhör konkursbo eller, i fråga om andra varor, om särskilda skäl föreligger. I sistnämnda fall skall främst beaktas om den avsedda handeln är av väsentlig betydelse från konsumentsynpunkt.

Författningstexten saknar motsvarighet i 1968 års förordning. I prop. 1975: 52 anförde föredraganden (s. 36 ff) att utgångspunkten vid tillståndsprövningen var att tillstånd skulle ges mycket restriktivt. I regel skulle konsumentintressena tillmätas avgörande vikt. Endast i undantagsfall torde det kunna föreligga sådana särskilda skäl att till- stånd kom i fråga. För att en försäljning skulle kunna sägas ha väsentlig betydelse från konsumentsynpunkt måste sålunda krävas att den täckte ett behov hos konsumenterna, vilket inte annars kunde tillgodoses på orten. '

I fråga om varor som tillhörde konkursbo underströk föredraganden att regeln gällde endast varor som verkligen tillhörde konkursbo. Gransk- ningen av att varorna hade denna karaktär torde kunna ske på ett till- fredsställande sätt genom att sökanden ingav bouppteckning, varuför- teckning och liknande handlingar. Eftersom syftet med bestämmelserna

4.2. Kommerskollegiets avgöranden

Enligt 5 % prövas fråga om tillstånd för svensk medborgare och ut- länning som är bosatt här i riket och som har permanent uppehållstill- stånd eller är medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge av länstyrelsen i det län där försäljningen skall äga rum. Fråga om till- stånd för annan utlänning prövas av den myndighet som har att pröva fråga om tillstånd för utlänning att här i riket idka näring i allmänhet, dvs. i regel kommerskollegium. Enligt 6 & tredje stycket skall läns- styrelsen i sistnämnda fall med eget yttrande sända ansökningshand- lingarna till tillståndsmyndigheten.

Kommerskollegium har, med stöd av 5 %, avgjort följande ärenden rörande tillfällig handel.

I ärendet NÄR 367/1977 avsåg sökanden — medborgare i Finland — att driva tillfällig handel inom Norrbottens län med hemslöjdspro— dukter tillverkade i Finland. Enligt länsstyrelsens uppfattning borde — i förevarande sammanhang — den hemslöjd som tillverkades på Nord- kalotten kunna jämställas med inhemsk hemslöjd oavsett om den tillver- kades i Norge eller Finland. "Länsstyrelsen tillstyrkte ansökan. Kom- merskollegium tillät sökanden att här i riket tills vidare driva handel med hemslöjdsprodukter. Vidare lämnade kollegiet sökanden tillstånd att i Norrbottens län under viss tid driva tillfällig handel med nämnda produkter. .

I ärendet NÄR 476/1977 avsåg sökanden — medborgare i Italien -— att driva tillfällig handel med ballonger och andra leksaker samt med bijouterier och föremål av gips m.m. inom Stockholms län. Länssty- relsen anförde att verksamhetens art samt den tid under vilken verk- samheten tidigare hade bedrivits syntes utgöra sådana särskilda skäl för meddelande av tillstånd vilka angavs i 4 %. Länsstyrelsen tillstyrkte an- sökan. Kommerskollegium tillät sökanden att tills vidare och så länge han var bosatt här i riket driva handel med nämnda produkter. Vidare lämnade kollegiet sökanden tillstånd att inom Stockholms län under viss tid driva tillfällig handel med produkterna.

• Sida 51
•  Original

Prop. 1977/78: 186 51

4.3. Regeringens avgöranden

Besvärsärenden som har gällt tillstånd att driva tillfällig handel har avgjorts av regeringen sedan den 17 juni 1976. I det följande redovisas vissa av dessa ärenden fördelade under olika rubriker.1

Översikt av de ärenden som har avgjorts under perioden den 17 juni 1976—den 30 juni 1977

I bilaga 4 redovisas ärendenas fördelning på respektive län och huvud- sakligt varuslag. '

Som framgår av bilaga 4 har under nämnda period förekommit 120 ärenden. Sökanden har i 74 ärenden (62 %) varit en juridisk person och i 46 ärenden (38 %) varit en fysisk person. Antalet olika sökande uppgår till 50 (23 juridiska och 27 fysiska personer).

I bilaga 5 redovisas ärendenas fördelning på respektive varuslag samt huruvida besvären har bifallits (helt eller delvis) eller ej. Här kan nämnas att kommun i tre fall har anfört besvär över länsstyrelses beslut att meddela tillstånd. I samtliga dessa fall har regeringen lämnat besvären utan bifall. Dessa ärenden har i det följande redovisats bland de ärenden där besvären har bifallits. .

De huvudsakliga omständigheter som har förelegat i de 59 ärenden där sökanden har erhållit tillstånd att driva tillfällig handel kan redo- visas enligt följande.

Antal Antal ärenden sökande

]. Sökanden skulle beredas tillfälle 39 17 att avyttra inneliggande lager

2. Sökanden skulle beredas tillfälle ' - 8 1' till en successiv avveckling ' ' (tillfällig handel bedriven sedan 23 år, ett lO-tal anställda) .

9. Vilken är er uppfattning om priserna på de varor som saliJörs genom tillfällig handel jämfört med likvärdiga varor i bofast handel?

Antal % Högre 0 0 Samma 16 21 Lägre 19 25 Vet ej 37 48 Ej svar 5 6

77 100

10. Hur har klagomål från konsumenter i länet/kommunen (svårigheter att få rättelse, att få tag på säljare m.m.) i samband med tillfällig handel förändrats?

Antal % Ökat 6 8 Varit oförändrat 18 23 Minskat 21 27 Vet ej 30 39 Ej svar 2 3

77 100

11. Har ni hört några andra konsumentreaktioner från länet/kommunen med anknytning till tillfällig handel?

Antal % Nej 59 76 Ja 16 21 . Ej svar 2 3

77 100

• Sida 65
•  Original

Prop. 1977/78: 186 - 65

12. Anser ni att lagen fungerat til/fredsställande?

Antal % Nej 21 27 Ja ' 24 ' 31 Tveksam 19 _ . . 25 Vet ej 10 ' ' ' " ' 13 Ej svar 3 , ' 4

77 100

31 svar innehåller kommentarer (samma svarande kan' lämna flera olika alternativ). 20 (65 %) anger ”lagen är sVår att övervaka, tillfällig handel utan tillstånd förekommer, kontrollen är bristfällig, lagen kan kringgås”. 11 (35 %) anger ”lagen är oklar m. m.”.

l3. Om nej eller tveksam på fråga 13, — vilka förändringar anser ni bör vidtas för att lagen skall fungera tillfredsställande? .

30 svar förekommer (samma svarande kan lämna flera olika alterna- tiv). 13 (43 %) anger ”länsstyrelsen borde vara tillsynsmyndighet, polisen har ej kapacitet, bättre övervakning m. m.”. l2 (40 %) anger ”lagen kan kringgås: om lokal hyrs för hela året, torghandel, utomhustält”. 8 (27 %) anger ”skärpning av straffbestämmclser”, 5 (17 %) anger ”kla- rare tolkningsföreskrifter önskas, bättre information”. '

7.3. Uppgifter beträffande förekomsten av brott mot lagen om tillfällig

handel ' ' Från statistiska centralbyrån har erhållits nedan angivna uppgifter. Antal personer som år 1976 har lagförts'för brott mot lagen om till-

fällig handel (såväl huvudbrott 'som'bibrott, den som' har lagförts flera gånger har räknats som en person varje gång).

Sti'z-illöreläggande 6' . Dom _ 3 9

Antal gänge/' visst lagrum har tillämpats vid lag/”öringen under är 1976 (ett lagrum har räknats vid varje tillfälle som det har tillämpats — detta gäller även då det har tillämpats flera gånger i en och samma lagföringl.

' totalt därav utländska ' ' medborgare 3 $ 4 3 3 5 första stycket 1 — 10 & 4 — 10 5 första stycket 5 3 " 14 6

1 Vid en lagföring som gäller drivande a'v tillfällig handel utan tillstånd kan ha tillämpats exempelvis säväl 3 & första stycket som 10 & första stycket. Redo- visning har i så fall skett för varje tillämpat lagrum (betr. lagrum jfr avsnitt 3.1). 5 Riksdagen 1977/78. ] smnl. Nr 186

• Sida 66
•  Original

Prop. 1977/78: 186 66

8. Aktuella frågeställningar

8.1. Inledning

Lagen om tillfällig handel trädde i kraft den 1 juli 1976. Från flera håll har anförts att lagen i olika avseenden inte har fungerat tillfreds- ställande. Vissa krav har framställts om ändringar. De synpunkter som har framförts från bl.a. utövare av fast och tillfällig handel, länssty- relser, polismyndigheter samt regionala och kommunala konsumentverk- samheter kan sammanfattas enligt följande. '

1. Lagen är i olika hänseenden svårtolkad, bl.a. i fråga om vad som skall anses vara av väsentlig betydelse från konsumentsynpunkt.

2. Tillfälliga försäljningsformer som inte omfattas av regleringen, bl. a. torghandel, har ökat i omfattning. Vidare _bedrivs tillfällig handel förhållandevis ofta utan tillstånd.

3. Konsumenterna saknar ofta möjlighet att nå tillfälliga försäljare för reklamation vid tillfälliga försäljningsformer som inte omfattas av lagen.

4. Tillståndsreglerna har från vissa håll ansetts tillämpas alltför re- striktivt och från andra håll alltför liberalt. Någon närmare undersökning föreligger inte beträffande den inver- kan lagen har haft på förekomsten av tillfällig handel och de konsekven- ser i övrigt som regleringen kan ha medfört för konsumenterna. Genom den restriktiva tillståndsprövning som föreskrivs i lagen saknas dock an- ledning till annat antagande än att förekomsten av tillfällig handel starkt har begränsats. Genom lagen om tillfällig handel infördes ett system med en närings- politiskt inriktad tillståndsprövning på den tillfälliga handelns område. Tillstånd att driva tillfällig handel skall meddelas endast om särskilda skäl föreligger. I förarbetena anfördes att den tillfälliga handeln i all- mänhet var förenad med sådana olägenheter att skäl förelåg för en be- gränsning av försäljningsformen. — I allmänhet torde gälla att närings- rättsliga åtgärder bör undvikas om man genom civilrättslig lagstiftning eller på annat sätt kan komma till rätta med förekommande olägenhe- ter. Samhällets insatser inom det konsumentpolitiska området har under senare år intensifierats. Mot bakgrund av den förhållandevis korta tid som lagen har tillämpats får detlemellertid nu anses vara för tidigt att ta upp frågan om en översyn som berör behovet av en allmän reglering inom den tillfälliga handelns område. I det följande behandlas i huvudsak endast de frågeställningar som har aktualiserats vid genomgången av praxis eller genom de framförda synpunkterna. Vissa av de olägenheter som anses föreligga sammanhänger med till- lämpningen av lagen. I viss mån torde sådana olägenheter kunna över- vinnas sedan en fastare praxis hunnit utbilda sig inom området och de

• Sida 67
•  Original

Prop. 1977/78: 186 67

myndigheter som har att tillämpa lagen, främst länsstyrelserna och po- lismyndigheterna, har fått en större erfarenhet.

8.2. Begreppet tillfällig handel (1 5 1 st.)

En redogörelse för gällande rätt har lämnats i avsnitt 3.3.1 (5. 37 ff). Från flera håll har anförts att många tillfällighetsförsäljningar tycks bygga på ett otillbörligt utnyttjande av bestämmelserna i l & första styc- ket. Begreppen ”tillfälligt begagnat försäljningsställe” och ”medförda varor” uppges vara oklara och tolkas på olika sätt. Vidare uppges, att regleringen kan kringgås genom s.k. utställningar med orderupptagning för såväl omgående som senare leverans.

8.2.1 Tillämpningen Beträffande begreppet ”tillfälligt begagnat försäljningsställe” hänvisas i förarbetena (jfr avsnitt 3.3.1 ) till att bedömningen av detta begrepp borde ske efter likartade linjer som hade gällt vid tolkningen av det i näringsfrihetsförordningen använda uttrycket ”kontor av stadigvarande beskaffenhet”.

Beträffande uttrycket ”kontor av stadigvarande beskaffenhet” påpe- kade 1958 års näringsrättssakkunnige att vissa synpunkter på tolkningen av uttrycket hade lämnats av kommerserådet Siegfried Matz, vilken ti- digare haft i uppdrag att revidera näringsfrihctsförordningen. Matz anför1 att om det står klart att försäljningen på platsen i fråga redan från början har varit avsedd att pågå endast kortare tid, är den att hän- föra till realisation2 även om den till äventyrs bedrivs i en för längre tid förhyrd lokal och handelsanmälan har skett. För att betraktas som stadigvarande torde försäljningsstället böra vara öppet för allmänheten dagligen eller så gott som dagligen under sedvanlig butikstid. En affärs- rörelse, som är i gång intermittent så att butiken t. ex. endast hålles öppen på torgdagar, avlöningsdagar eller vid andra liknande tillfällen blir, även om verksamheten bedrivs eller är avsedd att på detta sätt be- drivas under längre tid, att hänföra till realisation, framhåller Matz.

Vad gäller tillämpningen av näringsfrihetsförordningen i förevarande avseende kan följande avgöranden omnämnas.

NJA 1937 ref. s. 66. Frågan gällde om en konsthandlare från Stock- holm hade gjort sig skyldig till olaga realisation. Konsthandlaren hade den 22 november för en tid om ett år hyrt en lokal i en möbelhand- lares affär i Helsingborg. Under tiden den 23 november—den 4 decem- ber anordnades utställning och försäljning av tavlor. — Kontor av sta- digvarande beskaffenhet ansågs inte ha varit upprättat vid tiden för försäljningen.

¹ ”Bidrag till tolkningen av näringsfrihetsförordningen” (Norstedts förlag, 1950), s. 59 ff.- ? Jfr s. 31.

• Sida 68
•  Original

Prop. 1977/78: 186 68

K.M:ts beslut den 28 november 1952 (Förvaltningsrättslig tidskrift 1953 s. 33). Frågan gällde om tillstånd skulle sökas för att få bedriva viss handelsverksamhet. En Stockholmsfirma bedrev sedan ett antal år under sommarmånaderna försäljning i en för helt år förhyrd butiks- lokal i Båstad. — Realisation ansågs inte föreligga (kontor av stadig— varande beskaffenhet hade upprättats). . . .

Vad gäller tillämpningen av lagen om tillfällig handel har, tidigare. nämnts (s. 57) ett ärende som berör denna fråga.

Riksåklagaren har den 13 oktober 1977. i ärendet dnr AD 1098 -—77 gjort en överprövning av ett åtalsbeslut som gällde förseelse mot lagen om tillfällig handel. Enligt en anmälan skulle ett antal. personer på Öland ha bedrivit tillfällig handel utan tillstånd. I yttrande till läns- åklagaren anförde länsstyrelsen bl. a. att spörsmålet, huruvida ett för- säljningsställe begagnas tillfälligt eller ej, enligt länsstyrelsens mening i det enskilda fallet borde besvaras utifrån en bedömning, som tog hän- syn till både längden av den tid under vilken säljaren förfogar över för- säljningslokalerna enligt. föreliggande hyresavtal eller hyreskontrakt —— som kan antas ej ha tillkommit endast för skens skull — och till den intensitet med vilken försäljningslokalerna skall begagnas för verksam- heten under hyrestiden. Det måste enligt länsstyrelsens mening ske en samlad bedömning av dessa faktorer. Det borde vara möjligt att såsom icke tillfälligt bedöma ett utnyttjande av en försäljningslokal, även om nyttjandet skall ske under en tämligen begränsad tidsperiod, under förut- sättning. att lokalerna under denna period skallutnyttjas intensivt med försäljning där varje dag. — Under sådan förutsättning som sist sagts, borde det enligt länsstyrelsen ej ha. erfordrats tillstånd till tillfällig han- del i de nu aktuella fall där hyrestiden hade varit begränsad till tre må- nader. Länsstyrelsen ansåg ej heller, att tillstånd till tillfällighandel skulle ha erfordrats ilövriga. aktuella fall där säljaren. disponerat över försäljningslokalerna under en tid av ett år. .

Riksåklagaren fann inte anledning till ändring av beslutet att inte väcka åtal. .

Uttrycket ”fast försäljningsställe”_förekommer i 1 % första stycket lagen (l97l:238) om hemförsäljning m.m. Lagen om hemförsäljning äger tillämpning vid yrkesmässig försäljning av lös egendom, som är av- sedd huvudsakligen för enskilt bruk, i fall då'köparen företar viss rätts- handling vid sammanträffande med säljaren eller dennes ombud på annan plats än säljarens eller ombudets fasta försäljningsställe. I förar- betena till bestämmelsen anfördedepartementschefen (prop. 1971: 86 s. 90) att med säljarens fasta försäljningsställe avsågs i första hand säljarens butik men också andra liknande platser, t. ex. säljarens kontoriEtt för- säljningsställe som säljaren utnyttjade i fasta utställningslokaler antingen under längre tid, kanske en månad eller mera, eller varje år vid en re- gelbundet återkommande utställning — t. ex. S:t Eriksmässan i Stock-

• Sida 69
•  Original

Prop. 1977/78: 186 . 69

holm — måste också räknas som fast försäljningsställe. Försäljning som skedde från mera tillfälliga stånd, kiosker 0. d..i anslutning till utställ— ningar, mässor, offentliga tillställningar, basarer, utflykter, biografföre— ställningar osv. omfattades däremot av lagstiftningen. Detsamma gällde försäljning som anordnades i andra tillfälligt förhyrda lokaler. Ett ty— piskt exempel härpå var en konstförsäljning i en förhyrd skollokal under några dagar.

Vad gäller tillämpningen av hem/örsäljningslagen kan följande avgö— randen omnämnas.

Svea hovrätts dom den 8 maj 1973 i mål T 10/73 (målet har fullföljts till högsta domstolen som dock efter återkallelse har avskrivit målet). En näringsidkare hade den 1 februari 1972 sålt en tvättmaskin i en lokal som hyrdes sedan november 1971. Lokalen hölls regelmässigt öppen för försäljning av bl. a. tvättmaskiner två dagar i veckan. — Lokalen ansågs som näringsidkarens fasta försäljningsställe.

Marknadsdonistolens beslut den 24 oktober 1973 i ärendet dnr B 2/73. Med stöd av marknadsföringslagen framställde konsumentombudsman- nen (KO) vissa yrkanden gentemot en näringsidkare. Näringsidkaren —— ett danskt bolag —— hade huvudkontor i Köpenhamn och bedrev försälj— _ ning av diverse artiklar i Sverige. I samband med demonstrationer i en förhyrd lokal i Lomma skedde försäljning av bolagets produkter. De- monstrationer skedde varje vecka sex—sju dagar och besöktes av del- tagare i av bolaget arrangerade .utflyktsresor. Lokalen hyrdes från år 1971 sex—sju dagar i veckan från kl. 08.00 till kl. 14.00. Under övrig tid användes lokalen för andra ändamål. KO gjorde gällande att för- säljningslokalen inte var upplåten för allmänheten-och att alla kunder transporterades dit genom bolagets försorg. .Även om lokalen hyrdes regelbundet kunde den-inte betraktas som ett bolagets fasta försäljnings- ställe. l—lemförsäljningslagcn var således—tillämplig på den bedrivna för- säljningen. — Marknadsdomstolen framhöll bl.a. att det borde betonas att det ankom på allmän domstol att med bindande verkan avgöra frågan huruvida hemförsäljningslagen i visst fall var tillämplig eller inte. Med - hänsyn härtill och eftersom "det enligt marknadsdomstolens uppfattning inte klart framgick av utredningen att nämnda lag var tillämplig på bo- lagets försäljning fann sig marknadsdomstolen inte kunna med stöd av marknadsföringslagen bifalla KO:s yrkande i denna del'.

Stockholms tingsrätts dom den 9 december 1974 i mål B 2156/74. Yrkande hade framställts av åklagare om utdömande av vite som hade förelagts av konsumentombudsmannen (KO). Beträffande en viss för— säljning gjorde näringsidkaren- gällande att hemförsäljningslagen inte" var tillämplig eftersom försäljningen hade skett- från fast försäljningsställe på Noliamässan i Piteå. — Tingsrätten fann inte-att försäljningen hade ägt rum från fast försäljningsställe i den bemärkelse som avsågs i hem- försäljningslagen. Denna lag var följaktligen tillämplig på försäljningen.

• Sida 70
•  Original

Prop. 1977/78: 186 "0

I

Hovrättens över Skåne och Blekinge dom den 18 juni 1975 i mål T 75/74. En näringsidkare hade sålt en frysbox på Skånemässan. — Hov- rätten fann att avtalet hade slutits på fast försäljningsställe. Hemförsälj- ningslagen var således inte tillämplig på avtalet.

8.2.2. Överväganden och förslag

Några mer detaljerade anvisningar vad gäller tolkningen av begreppet ”tillfälligt begagnat försäljningsställe” kan knappast ges. I gränsfall får avgörandet av frågan träffas under hänsynstagande till de ändamålssyn- punkter som lagen bygger på.

Vid bedömningen bör hänsyn tas främst till i vilken omfattning för- säljningsstället hålls öppet för allmänheten för försäljning. Den omstän- digheten att försäljningsstället disponeras av säljaren för en längre tid —— exempelvis genom årsskontrakt — måste anses vara av mindre be- tydelse vid bedömningen. Att ett försäljningsställe som utnyttjas endast under några få dagar om året är att anse som tillfälligt begagnat är uppenbart. Om däremot försäljningen sker under sedvanlig affärstid under några månaders tid torde detta tala för att försäljningsstället bör anses som fast. I vissa fall kan det ligga i sakens natur att en försäljning sker under en mera begränsad tidsperiod och att försäljningsstället ändå får bedömas som fast. Så kan vara fallet om försäljningen sker genom ett regelbundet utnyttjande av fasta försäljningslokaler, exempelvis på en turistort där det periodvis under året samlas ett större antal män- niskor.

Vid bedömningen bör hänsyn tas också till försäljningsställets beskaf- fenhet. Regeringen har i ett ärende1 bedömt en försäljning som skedde från ett försäljningsstånd utomhus under en förhållandevis lång period som tillfällig handel. Försäljning exempelvis på torg bör som regel få anses bedriven på ett tillfälligt begagnat försäljningsställe, även om för- säljning skulle förekomma regelbundet på en och samma plats under en längre tid.

Regleringen i lagen om tillfällig handel avser endast salubjudande [av ”medförda” varor. I förarbetena framhölls (jfr avsnitt 3.3.1 ) att det inte förelåg något behov av en reglering av försäljningsformer som innebar endast orderupptagning. Om en orderupptagning avser varor som inte medförs omfattas således inte verksamheten av regleringen. Om order- upptagningen däremot avser varor som medförs är verksamheten dock som regel att anse som tillfällig handel, oavsett om leverans av de salu- bjudna varorna sker vid ett senare tillfälle eller ej.

Såvitt har framkommit tycks i en inte alltför ringa omfattning före- komma sådan verksamhet som innebär att varor, bl.a. pälsverk, före- visas i tillfälligt hyrda lokaler i samband med en orderupptagning. Om

1 s. 57 dnr 1561/76.

• Sida 71
•  Original

Prop. 1977/78: 186 71

de förevisade varorna salubjuds kan det inte råda någon tvekan om att det som regel bör anses vara fråga om tillfällig handel. Regleringen synes emellertid kunna kringgås på det sättet att orderupptagningen avser endast varor som förvaras på en annan plats. De förevisade va- rorna kan dock vara av samma slag som de varor som hålls i lager. Le- verans av de beställda varorna kan sedan ske inom kort tid, särskilt om varorna förvaras inom samma ort där orderupptagningen äger rum.

Vissa former av de kritiserade orderupptagningarna förefaller att bedrivas på ett sådant sätt att de inte bör rubriceras som tillfällig handel. Vissa andra former bör dock, för att syftet med regleringen inte skall undergrävas, lämpligen kunna jämställas med salubjudande av medförda varor. Att definitionsmässigt skilja dessa former från de former av or- derupptagning som inte bör omfattas av regleringen kan emellertid vara förenat med vissa svårigheter. Liksom tidigare bör exempelvis order- upptagning genom utsända agenter få förekomma. I den mån orderupp- tagningen avser varor som förvaras på ett stadigvarande driftställe eller lager bör orderupptagningen inte jämställas med saluhållande av med- förda varor. Om däremot orderupptagningen avser varor som förvaras på ett lager, vilket inte är stadigvarande utan i stället, i likhet med själva orderupptagningen, flyttas från en ort till en annan bör dock orderupp- tagningen jämställas med ett salubjudande av medförda varor. För att detta klarare skall framgå bör bestämmelsen utformas så att med till- fällig handel avses salubjudande av varor som man för med sig.

8.3. Torghandel (1 5 2 st. 2.)

En redogörelse för gällande rätt har lämnats i avsnitt 3.3.3 (5. 40 ff). Enligt uppgifter från flera håll har torghandeln under senare år ökat i omfattning. Denna ökning skulle vara att hänföra främst till andra varor än livsmedel och blommor. Krav har framställts om en bättre kontroll av denna försäljningsform.

8.3.1. Regleringen av torghandeln i allmänhet

Med torghandel avses den försäljning som äger rum på av kommun särskilt upplåtna salutorg och andra allmänna försäljningsplatser.

Vad gäller försäljning på allmän plats föreskrivs i 25 allmänna ord- ningsstadgan (1956: 617) att allmän plats inom stadsplanelagt område. inte får tas i anspråk för försäljning o. d. utan att tillstånd har lämnats av polismyndigheten. Detta tillståndskrav gäller dock inte i fråga om salutorg och liknande plats som i vederbörlig ordning har upplåtits till allmän försäljningsplats. Kommun har vetorätt i fråga om tillstånd till upplåtelse av allmän plats inom stadsplanelagt område.

Plats för torghandel upplåts vanligen av kommunen med stöd av be- stämmelser i lokal ordningsstadga och torghandelsstadga. I torghandels-

• Sida 72
•  Original

Prop. 1977/78: 186 _ 72

stadgan kan salutorg upplåtas genom att torg eller annan allmän plats förklaras som allmän försäljningsplats. Torghandelsstadgan innehåller vidare de närmare föreskrifterna som gäller vid torghandeln. Lokal ord- ningsstadga antas enligt 23% allmänna ordningsstadgan av kommunfull- mäktige och skall underställas länSStyrelsens prövning. Torghandelsstad- gan är ur formell synpunkt likställd med den lokala ordningsstadgan och skall fastställas i samma ordning. Kommunen anses äga full frihet att avstå från att upplåta allmänna försäljningsplatser och kan således avgöra om torghandel skall få förekomma inom kommunen.

Torghandeln har av hävd ansetts vara fri. Liksom övriga former av handel kan torghandeln dock vara underkastad olika inskränkningar vad gäller varuslag och i vilka former eller under vilka förhållanden handeln får bedrivas.

Enligt 7% allmänna ordningsstadgan kan kommunen i lokal ordnings- stadga meddela de föreskrifter avseende den allmänna ordningen som kan finnas erforderliga. Vid meddelande av sådan föreskrift skall tillses att därigenom inte läggs. onödigt tvång på allmänheten eller eljest görs obefogad inskränkningi den enskildes frihet. Som en allmän begränsning sägs vidare, att föreskrifterna inte får angå förhållanden, om vilka annor- ledes är bestämt. En lokal föreskrift får således inte stå i strid mot exempelvis lagstiftningen angående näringsrätt.

I lokala 'ordningsstadgor och torghandelsstadgor har ibland förekom- mit inskränkningar bl.a. i fråga om torghandelns varusortimcnt. Lag- ligheten i dessa inskränkningar har i rättspraxis gjorts beroende av i vad mån inskränkningarna har varit påkallade för att upprätthålla den all- männa ordningen. Om så inte har varit fallet har den av kommunen beslutade inskränkningen ansetts opåkallad eller stridande mot lag. -

Vad som har föranlett tvekan rörande kommunens befogenheter har gällt främst innebörden av begreppet -*.*allrnän ordning”. I vilken omfatt- ' ning ordningssynpunkter skall tillgodoses måste bli beroende av för- hållandena på de orter där torghandeln skall bedrivas. Av. betydelse är bl. a. omfattningen och organisationen av torghandeln, belägenheten och storleken av försäljningsutrymmena samt vilka varor-handeln omfattar och hur eftertraktade dessa varor är. - _ .

Ur rättspraxis kan nämnas att en inskränkning av torghandeln vad . gällde rätten att sälja manufakturvaror inte liaransetts påkallad för upp- rätthållande av allmän ordning ( RÅ 1956 not 1 88). Detsamma har an- setts gälla beträffande en inskränkning av torghandeln med livsmedel till att avse andra varor än fiskvaror.(RÅ 1965 not I 41). En- inskränk- ning av handeln till att avse inhemskajordbruksprodukter, trädgårds- alster m. in. har däremot inte. ansetts opåkallad eller eljest strida mot lag med hänvisning till de begränsade. utrymmena på'torget .(RÅ' 1957 ref. s. 120). .

Justitieombudsmannen (JO) har vid-- flera. tillfällen framfört erin—

• Sida 73
•  Original

Prop. 1977/78: 186 . 73

ringar mot opåkallade restriktioner som kommuner uppställt beträffande torghandeln. En bestämmelse som "innebar att rätten att försälja vissa varor tillkom endast inom kommunen boende har av JO (J0:s ämbets- berättelse 1957 s. 336) ansetts inte kunna motiveras från någon ordnings- synpunkt utan i själva verket innebära tillskapandet av ett näringsrätts- ligt privilegium för. kommuninnevånarna. Anmärkning har också riktats mot en bestämmelse som begränsade handeln med manufakturvaror till att avse endast ”stuvar o. d.”.(J'Ozs ämbetsberättelse 1965 s. 482).

Enligt lagen (1957: 259) om rätt för kommun att uttaga avgift'för vissa upplåtelser å allmän plats,.m. m., beslutar kommunfullmäktige om gatuplats- och torgavgifter. Avgift får uttas med belopp som kan anses skäligt med hänsyn till ändamålet med upplåtelsen, nyttjarens fördel av denna, kommunens kostnader med anledning av-upplåtelsen och övriga omständigheter. Kommunens avgiftstaxa skall inte underställas myndig-. het för fastställelse.

År 1972 gjordes vissa ändringar i den nu nämnda avgiftslagen som innebar bl. a. att kommunernas skyldighet att upplåta vissa försäljnings- platser på salutorgen utan avgift upphävdes. I'prop. 1972: 1-2 med för- . slag till lag om ändringi kommunallagen(1953: 753) m.m. anförde dc— partementschefen (s. 49 ff) bl.a. att det på många håll hade varit bruk- ligt att torgplatser upplåtits avgiftsfritt eller mot särskilt låga avgifter till sådana torghandlare som huvudsakligen sålde produkter från egna odlingar. Ett upphävande av skyldigheten att upplåta avgiftsfria platser borde inte leda till att kommunerna blev förhindrade att i fråga om nyssnämnda och liknande kategorier upplåta platser avgiftsfritt eller mot. särskilt låga avgifter. Inte heller borde kommunerna var förhindrade att anlägga sociala synpunkter på avgiftsfrågan och alltså t. ex. .ta viss hänsyn till om en rörelse skulle drivas av en partiellt arbetsför person. Genom förslaget att vid avgiftssättningen hänsyn skulle få tas till, -ut- över vissa särskilt angivna omständigheter, också övriga omständigheter '. blev det möjligt för kommunerna att beakta omständigheter av det-slag som nu har nämnts. _

8.3.2 Konmmncrnas reglering av torghandeln1 . . .

Svenska kommunförbundet .har utarbetat-ett normalförslag till lokal ordningsstadga och torghandelsstadga.

25- i normalförslaget till 'lokal ordningsst'adga och lå i normalför-. slaget till torghandelsstadga anger vilka platser som är upplåtna som all- männa försäljningsplatser. I kommentaren till nämnda paragraf i. torg- handelsstadgan anförs bl.a. att hinder inte synes föreligga, att man — såsom för närvarande" är vanligt — därvid förbehåller vissa försäljnings- platser för särskilda varor. Sålunda kan exempelvis bestämmas, att visst

1 jfr avsnitt 6.

• Sida 74
•  Original

Prop. 1977/78: 186 74

torg skall upplåtas för försäljning av fisk m.m. Vid bedömningen huruvida sådan markdisposition föreligger, som sammanhänger med själva torghandeln i egentlig mening, bör avseende fästas vid det ända- mål för vilket platsen upplåtits eller anvisats. Om försäljningen på vä- sentliga punkter avviker från de former i vilka torghandeln vanligen bedrivs bör verksamheten inte hänföras till torghandel, t. ex. försäljning av lotter från lotteristånd. Verksamhet av denna art får därför anses kräva tillstånd enligt 25 allmänna ordningsstadgan även i sådana fall, där försäljningen äger rum på allmänna försäljningsplatser.

Enligt 25 i normalförslaget till torghandelsstadga upplåtes på de all- männa försäljningsplatserna fasta eller tillfälliga saluplatser. Innehavare av fast saluplats skall ha en på lämpligt sätt på saluståndet anbringad skylt som anger innehavarens namn och adress.

455 i normalförslaget innehåller en föreskrift om att varor, vilkas salubjudande kan komma att medföra åvsevärd olägenhet ur ordnings- synpunkt, inte får försäljas på allmän försäljningsplats.

Enligt Så i normalförslaget skall vid upplåtelse av saluplats iakttagas bl. a. att tillfällig saluplats anvisas försäljare i den ordning de anländer och att åt samma person upplåts mer än en saluplats endast då tillgången på platser så medgiverfI kommentaren till denna paragraf erinras om att vissa stadgor har innehållit föreskrifter om att företräde skall ges den som säljer produkter av egen odling, varor av egen tillverkning eller - mindre skogsalster. Ibland har också förekommit föreskrifter om för- tursrätt för försäljare som under en längre tid innehaft torgplats eller som är hemmahörande i kommunen. Det framhålles i kommentaren, att då det synes tveksamt huruvida sådana bestämmelser om förtursrätt är. lagligen grundade har de dock inte ansetts kunna upptas i normalför- slaget. '

I kommentaren till normalförslaget påpekas vidare att i gällande stad- gor ofta förekommer en bestämmelse om att på allmän försäljningsplats endast får saluhållas jordbruks- och skogsalster samt alster av inhemsk husslöjd och inhemskt hantverk m.m. Någon sådan begränsning av salu- hållna varor har med hänsyn till tveksamhet beträffande lagligheten inte ansetts kunna göras i förslaget. Torghandeln får i princip anses vara fri, varför lokala begränsningar i fråga om varusortimcnt inte får göras av andra än i lag direkt angivna skäl.

Statens pris- och kartellnämnd (SPK) redovisade år 1970 (Dnr 5: 6/70) en undersökning av torghandeln i Sverige. Undersökningen avsåg för- hållandena under år 1968. Det visade sig i undersökningen att torg upplåtna för torghandel fanns i 228 av landets 848 kommuner enligt 1969 års kommunindelning. I flera kommuner förekom inskränkningar beträffande vilka varuslag som fick saluföras på torgen utöver livsme- delsstadgans bestämmelser. Ofta fick saluföras endast varor som frukt, bär, svamp, fisk, grönsaker, ägg, potatis och hemslöjdsalster. På vissa

• Sida 75
•  Original

Prop. 1977/78: 186 75

håll rådde förbud mot försäljning av fabrikstillverkade varor. I kom- muner med mer än ett torg gjordes ofta olika begränsningar för olika torg. Flertalet av berörda kommuner hade bestämmelser om avgifter för dem som bedrev torghandel. I de kommuner som uppbar avgifter, var avgiftsfri torghandel i allmänhet förbehållen personer som saluförde egna lantbruksprodukter. I vissa kommuner var torghandeln helt av- giftsfri. .

För att erhålla mera aktuella uppgifter beträffande torghandeln har i vissa avseenden kompletterande uppgifter inhämtats. En undersökning har därvid gjorts angående regleringen av torghandeln inom vissa kom- muner.1 Till grund för undersökningen har legat under hösten 1977 gällande torghandelsstadgor och bestämmelser angående torgplatsav- gifter.

Beträffande det torghandelssorriment som får förekomma har cirka 60 % av de undersökta kommunerna ingen annan begränsning än den som har upptagits i 4å i normalförslaget. Övriga kommuner har bestäm- melser som anger att på de allmänna försäljningsplatserna endast får tillhandahållas i huvudsak vissa jordbruks- och skogsalster. Det bör dock anmärkas att några av dessa kommuner har antagit bestämmelser som innehåller endast den begränsning av sortimentet som anges i 45 i nor- malförslaget. DeSSa antagna bestämmelser har dock ännu inte fastställts av länsstyrelsen. Vidare har flera kommuner som på angivet sätt har begränsat sortimentet en bestämmelse av den innebörden att andra varor än bl. a. jordbruks- och skogsalster får försäljas i mån av utrymme om hinder inte möter enligt andra bestämmelser.

Beträffande avgifterna för torgplats m. m. förekommer mycket varie- rande bestämmelser. Vanligtvis är avgifterna lägre för fasta platser än för tillfälliga platser. Avgifterna baseras exempelvis på torgplatsytan, belägenheten och förekomsten av eluttag. Cirka 25 % av kommunerna tar inte ut någon avgift för personer som säljer i huvudsak vissa jord- bruks- och skogsalster. Några kommuner tar ut reducerade avgifter för exempelvis kommuninnevånare och sådana personer som säljer produk- ter från egna odlingar.

Sammantaget visar undersökningen beträffande varusortimcnt och av- gifter att cirka 60 % av de berörda kommunerna för närvarande tilläm- par bestämmelser som på olika sätt gynnar försäljningen av i huvudsak jordbruks- och skogsalster.

Av berörda kommuner har så gott som samtliga bestämmelser som innebär att innehavare av fast saluplats är skyldig att ha en skylt med namn och adress anbragt på saluståndet samt att tillfälliga saluplatser skall anvisas försäljare i den ordning de anländer.

lBorgholm, Falun, Gävle, Göteborg, Halmstad, Helsingborg, Jönköping. Kalmar, Karlstad, Kristianstad, Linköping, Luleå, Malmö, Norrköping, Stock- holm, Sundsvall, Umeå, Västerås, Växjö, Örebro och Östersund.

• Sida 76
•  Original

Prop. 1977/78: 186 76

8.3.3. Omfattningen av torghandeln

Den av SPK utförda undersökningen avsåg förhållandena under år 1968. Undersökningen berörde endast den reguljära, avgiftsbelagda torg- handeln på av kommunen upplåtna platser. Försäljning av julgranar och utomhusförsäljning 'i direkt anslutning till butik liksom sporadiskt bedriven torghandel ingick inte i undersökningen. Torg upplåtna för torghandel fanns i praktiskt taget samtliga städer, i flertalet köpingar men endast i en liten del av landskommunerna. Torghandeln var kon- centrerad till landets södra delar. I Norrland förekom torghandel nästan uteslutande i städerna. Flertalet kommuner hade endast ett torg upplåtet för torghandel. Det huvudsakliga våruslagets fördelning på antalet stånd och den totala omsättningen kan redovisas enligt följande. '

Varuslag Förekomst på Andel av antalet stånd omsättningen . % % Livsmedel 62 68 Blommor . 27 . , 25 'Beklädnudsvaror 2 Manufakturvaror och skor 2 7 Övriga varor 7 Summa 100 100

Någon officiell utredning angående torghandelns nuvarande omfatt- ning föreligger inte.

8.3.4 Överväganden _ . _

Någon utredning finns inte om torghandelnslutveckling efter år 1968. Det är inte uteslutet att den restriktiva tillståndsprövning som infördes den 1 juli 1976 beträffande ,den tillfälliga handeln kan ha fått till följd att vissa tillfällighetsförsäljare har övergått till sådana tillfälliga för- säljningsformer som inteär underkastaderegleringen, bl. a. torghandeln.- En ökning av torghandeln kan vidare i viss mån bero på att kommu- nerna, bl.a. genom att inrätta nya affärscentra, "har upplåtit" ytterligare allmänna platser för försäljningsändamål;Vad gäller det sortiment som saluhålls genom torghandeln kan det antas att en ökning har skett av varor som är av annat slag än livsmedel och blommor och somlinte fritt får försäljas genom tillfällig handel.

Tidigare har som skäl mot en reglering anförts (jfr avsnitt 3.3.3) att det definitionsmässigt knappast torde. gåatt skilja den kritiserade torg- handeln från andra typer av torghandel. Ett tillståndssystem skulle bli alltför omständligt i förhållande till syftet. Eventuella problem torde, framhölls det, bäst kunna lösas genomatt de beaktades av kommunerna vid dessas uthyrning av torgplatser. ' ' ' '

• Sida 77
•  Original

Prop. 1977/78: 186 . 77

Av avsnitt 8.3.2 framgår att kommunerna i viss utsträckning genom allmänna föreskrifter reglerar torghandeln så att försäljning förbjuds av andra varor än bl. a. livsmedel och blommor eller att försäljningen av sådana varor görs mindre lönsam. — .Den uppfattningen har också framförts1 att i begreppet torghandel ligger att-försäljningen främst bör _ omfatta det gängse torghandelssortimentet. Det ändamål för vilken " platsen upplåts eller anvisas är sålunda avgörande. Försäljning av kläder, textilier o.d. bör enligt den synen således inte anses vara att hänföra till torghandel, eftersom försäljningen avviker på väsentliga punkter från de former i vilka torghandel vanligen bedrivs. Enligt uppgift, anförs det, har torghandeln på flera håll fått en ganska bred omfattning, när det gäller vilka varor som försäljs. Det är naturligt att kommunerna ser för- säljning på torget som ett trevligt inslag istadsbilden och också önskar att saluplatserna utnyttjas så väl som möjligt. Avvägning med hänsyn till försäljningens inverkan på den fasta handeln eller försäljningens ka- raktär från konsumentsynpunkt görs kanske däremot inte så ofta. Kom- munerna har självfallet intresse av att innevånarna har god tillgång till service och kan köpa bra produkter. Det finns därför möjlighet att vägra upplåtelse av plats på torg för annat ändamål än det vanliga torghan- delssortimentet. — I viss mån kan riktigheten av den sålunda framförda uppfattningen ifrågasättas, bl. a. med hänsyn till vad som har upptagits— i avsnitten 6 och 8.3.1.

Torghandeln har av hävd .ansetts vara fri. De varor som tidigare såldes på salutorgen utgjordes i huvudsak av livsmedel och blommor. Genom torghandeln kunde främst ortens lantbrukare och andra odlare få avsättning för sina produkter. Otvivelaktigt förefaller torghandeln numera ha ändrat karaktär och alltmer kommit att avse varor som tidigare inte förekommit i någon större utsträckning på torgen. Det kan ifrågasättas om den nuvarande friheten att sälja på torg bör bestå när . handeln alltmer avser varor som säljs genom den reguljära handeln. Lantbrukare, trädgårdsmästare, framställare av hemslöjd m.m. kan ändå, med stöd av bestämmelserna i lä andra stycket punkten 4-och 3 å andra stycket, sälja sina egna produkter under fria former.

Att införa ett tillståndssystem som berör alla former av torghandel förefaller emellertid av olika skäl mindre lämpligt. Ett tillståndssystem som avser endast vissa varor torde bli alltför omständligt. Åtgärder som syftar till att bl. a. tillförsäkra konsumenterna ett bättre skydd vid torg— handeln bör dock utan olägenhet kunna genomföras (se avsnitten 8.7.2 och 8.9.1). Det har inte framkommit något som gör det påkallat att därutöver skärpa regleringen. Eventuella problem torde i viss mån kunna lösas genom att de beaktas av kommunerna vid uthyrningen av platser.

1 Kommunal tidskrift 20/1976.

• Sida 78
•  Original

Prop. 1977/78: 186 73

8.4. Handel på marknad, mässa eller utställning (1 g 2 st. 2.)

En redogörelse för gällande rätt har lämnats i avsnitt 3.3.4 (s. 40). En bättre kontroll av handeln på marknader har i olika sammanhang ' satts i fråga. Vidare har erinringar riktats mot förekomsten av order- upptagningar1 på s. k. mässor och utställningar.

8.4.1. Regleringen av marknader i allmänhet och omfattningen av handeln på marknad

Marknadsväsendet har, liksom torghandeln, mycket gamla anor och marknader har sedan länge regelbundet förekommit på vissa orter, före- trädesvis i södra Sverige.

Försäljning på marknad har av ålder ansetts vara fri. Närmare be- stämmelser saknas dock angående marknadshandeln. Enligt kungörelsen (19411206) med vissa bestämmelser angående marknader åligger det länsstyrelse att besluta i ärenden om tillstånd att hålla marknad och om indragning av marknad samt årligen för varje marknad bestämma dag för dess hållande. I kungörelsen sägs vidare att marknad inte får ut- sättas att hållas på vissa dagar samt att länsstyrelse årligen skall införa en förteckning över marknaderna inom länet i länskungörelscrna.

Uppgifter saknas beträffande omfattningen av den handel som före- kommer på marknader. Vissa uppgifter föreligger emellertid beträffande de marknader som har kungjorts av länsstyrelserna. I bilaga 7 redovisas antalet orter med marknad samt antalet marknadsdagar under år 1977. Som framgår av sammanställningen förekommer marknader företrädes- vis inom Kronobergs och Jönköpings län.

Från länsstyrelserna i Kronobergs och Jönköpings län har inhämtats vissa närmare uppgifter angående marknaderna.

Enligt dessa länsstyrelser följer man i allmänhet den praxis som tidi- gare har gällt inom länet vad gäller marknadsorter och marknadsdagar. Någon ”sökande” finns vanligtvis inte. Vissa önskemål har dock ibland framställts av exempelvis kommuner och idrottsföreningar. Det har där- vid gällt såväl inskränkningar som utvidgningar av marknaderna. Be— rörda kommuner bereds tillfälle att yttra sig över länsstyrelsens förslag. Man är av den uppfattningen att ”otillåtna” marknader förekommer i viss omfattning. Enligt länsstyrelsen i Kronobergs län har en ökning skett av antalet marknadsdagar från omkring år 1967 från uppskatt- ningsvis 25 till 32. Enligt länsstyrelsen i Jönköpings län har en ökning skett sedan år 1965 från uppskattningsvis 35 till 38.

8.4.2. Överväganden och förslag

Marknadslzandeln har stora likheter med torghandeln. Bägge försälj- ningsformerna har sedan lång tid tillbaka inte varit underkastade någon

1 jfr avsnitt 8.2.2.

• Sida 79
•  Original

Prop. 1977/78: 186 79

näringsrättslig reglering. Den reglering som i övrigt gäller är mindre ingripande för marknadshandeln än för torghandeln. Det sortiment som saluförs genom marknadshandeln torde i större utsträckning än vad som gäller beträffande torghandeln vara inriktat på andra varor. än livs- medel och blommor.

Här kan erinras om att förordningen (1949: 723) angående handel med skrot, lump och 'begagnat gods (skrothandelsförordningen) inte gäller för handel på marknad. Den pågående skrothandelsutredningen (H. 1974: 04) har emelertid till uppgift att undersöka bl. a. om det finns skäl att behålla denna undantagsbestämmelse eller om den bör utgå. Ut- redningen beräknas slutföra sitt arbete under år 1978.

De skäl som talar för en reglering av torghandeln kan åberopas i viss mån även till stöd för en reglering av handeln på marknad. I avsnitten 8.7.2 och 8.9.1 föreslås vissa ändringar som berör handeln på marknad. Det har inte framkommit något som gör det påkallat att därutöver skärpa regleringen. För att understryka att undantaget från regleringen skall gälla endast de marknader för vilka i vederbörlig ordning länssty- relse har givit tillstånd bör dock bestämmelsen förtydligas.

Begreppen ”näsa” och ”utställning” har inte närmare definierats i förarbetena på annat sätt än att det skulle vara fråga om sådana med marknads- och torghandel likartade försäljningar. Mässor och utställ- ningar torde förekomma i vitt skilda former. Med mässa och utställning i detta sammanhang måste dock förstås ett särskilt arrangemang med flera näringsidkare, vilka har till huvudsakligt syfte att förevisa och de- monstrera olika varor. Lagens undantag för handel på mässa och ut- ställning gäller alltså inte när ett företag anordnar visning och försälj- ning för egen räkning. Som exempel på mässor kan nämnas S:t Eriks- mässan, Svenska Mässan, Skånemässan och ELMIA. Några mer detal- jerade anvisningar hur begreppen ”mässa” och ”utställning” skall förstås kan knappast ges.

I avsnitten 8.7.2 och 8.9.1 föreslås vissa ändringar som berör handeln på mässa och utställning.

8.5. Handel anordnad i samband med offentlig tillställning (1 (j 2 st. 3.)

En redogörelse för gällande rätt har lämnats i avsnitt 3.3.5 (5. 41).

8.5.1. Överväganden och förslag

Den handel som anordnas i samband med sådan offentlig tillställning som avses i 9å allmänna ordningsstadgan anses inte som tillfällig handel.

Efter tillkomsten av lagen om tillfällig handel har vissa ändringar gjorts i 95 allmänna ordningsstadgan.

Enligt 9å första stycket allmänna ordningsstadgan (1956: 617, ändrad senast 1976:1003) avses med offentlig tillställning tävling och uppvis-

• Sida 80
•  Original

Prop. 1977/78: 186 80

ning i sport och idrott, danstillställning, pornografisk föreställning, cir- kusföreställning, tivoli- och marknadsnöjen, festtåg samt tillställning'av - annat slag, som anordnas för allmänheten och- som inte avses i lagen om allmänna sammankomster.

Enligt 9å andra stycket allmänna ordningsstadgan skall som offentlig anses även tillställning, till vilken tillträde är beroende av medlemskap i viss förening eller av inbjudning, om tillställningen uppenbarligen ut- gör del av rörelse, som föreningen eller inbjudaren driver uteslutande eller väsentligen för anordnande av. dylika tillställningar,- eller vilken annars, såsom med avsesende å omfattningen av den krets som äger till- träde eller de villkor under vilka tillträde lämnas, är att jämställa-med tillställning till vilken allmänheten har tillträde;

Genom lagen (197611003) om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617) utgick sådana tillställningar som teaterföreställning, konsert och biografföreställning ur uppräkningen i 95 första stycket. .Genom lagen (1976: 1005) om ändring i lagen (1956: 618) om allmänna samman- komster gjordes denna lag tillämplig även på nämnda tillställningar samt på annan allmän sammankomst för framförande av konstnärligt verk. Ändringarna, som trädde i kraft den 1- januari. 1977, gjordes med anledning av att grundlagsskyddet för-mötesfriheten har utvidgats till att avse även sammankomster för framförande av konstnärliga verk (jfr prop. 1976/77: 39, KU 1976/77: 16, rskr 1976/77: 56).

Genom de ändringar som .sålunda har gjorts i allmänna ordnings- stadgan kan det synas som om-sådana tillfällighetsförsäljningar som anordnas i samband med teaterföreställning, konsert och biografföre- ställning ej längre undantas från regleringen. Någon sådan ändring har dock inte varit avsedd. Bestämmelserna bör därför kompletteras.

I avsnitten 8.7.2 och 8.9.1' föreslås vissa ändringar som berör denna försäljningsform. '

8.6. Sedvanlig auktionsförsäljning av visst lösöre (1 & 2 st. 5.)

En redogörelse för gällande rätt har lämnats i avsnitt 3.3.7 (s. 43). De synpunkter som har framkommit angående denna försäljnings-_ form har gällt bl. a. att auktionerna ibland även har omfattat'varor som säljaren har förvärvat och som aldrig har tillhört dödsbo eller enskild person.

8.6.1 Överviiganden . .

Här kan omnämnasatt skrothandelsutredningen (jfr avsnitt 8.4.2) har till uppgift att undersöka bl. a. omfattningen och sammansättningen av handeln med begagnade föremål. Utredningsuppdraget omfattar dock inte frågor som rör bl.a. auktionsverksamhet. 1 direktiven uttalas emel- lertid, att om utredningen skulle finna attfäven denna verksamhet kräver

• Sida 81
•  Original

Prop. 1977/78: 186 81

ny eller förändrad reglering för att det allmänna syftet med skrothan- delsförordningen skall uppnås, bör detta anmälas till regeringen som då får ta ställning till om utredningsuppdraget bör utvidgas.

Vidare kan erinras om att konsumentverket under hösten 1976 har påbörjatett projekt som syftar till att förbättra konsumentskyddet vid försäljningar på auktioner och i samband med auktionstjänster. Projektet, som berör endast frivilliga lösöreauktioner och avses :bygga på frivillig medverkan, beräknas vara avslutat vid årsskiftet 1977/1978.

Sådana auktioner som avser försäljning av lösöre som inte tillhör dödsbo eller enskild person omfattas inte av undantagsbestämmelsen. I" den mån regleringen överträdes på det åsyftade sättet får det förut- sättas att detta föranleder ingripande från polismyndighet. I avsnitten 8.7.2 och 8.9.1 föreslås vissa ändringar som berör denna försäljningform. Det har inte framkommit något som gör det påkallat att därutöver skärpa regleringen.

8.7. Tillfällig handel bedriven av. utländskt rättssubjekt m. m. (3 5)

En redogörelse för gällande rätt har lämnats i avsnitt 3.3.8 (5. 43 ff).

8.7.1 Handel [ allmänhet bedriven av utländskt rättssubjekt .

Enligt Zå andra stycket gäller utöver bestämmelserna i lagen om till- fällig handel de föreskrifter som gäller om drivande av handel i allmän-. het eller vissa slag av handel. Därav följer att en förutsättning för ut- ländskt rättssubjekts rätt till tillfällig handel är att detta är berättigat att idka näring här i riket. '

Enligt 55 lagen (1968: 555) om rätt för utlänning och utländskt före- tag att idka näring här i riket får utlänning idka näring endast efter särskilt tillstånd (näringstillstånd). Enligt Så är dock utlänning som är bosatt här i riket och som har permanent uppehållstillstånd eller är med- borgare i Danmark, Finland, Island eller Norge likställd mcd svensk medborgare beträffande rätten att idka näring. Undantagen-från regle- ringen är vidare enligt 45 utlänning som är bosatt här i riket beträffande rätten att idka bl.a. jordbruk, skogsbruk och fiske. Näringstillstånd får inte beviljas utlänning som. är omyndig eller som i eller utom riket är försatt i konkurs (7 g). Enligt 85 äger utlänning som är bosatt här i riket erhålla näringstillstånd, om ej hinder möter pågrund av hänsyn till allmänt intresse eller utlänningens personliga förhållanden. Annan utlänning får beviljas näringstillstånd, om det föranledes av överens- kommelse med främmande stat eller andra särskilda skäl föreligger.

Enligt 95 utlänningslagen(1954: 193) får uppehållstillstånd meddelas för viss tid eller, i fråga om utlänning som är fast bosatt i riket, utan tidsbegränsning (permanent uppehållstillstånd). I förarbetena till 95 ut- länningslagen framhöll föredraganden (prop. 1975/76: 18 s. 171) att med-

• Sida 82
•  Original

Prop. 1977/78: 186 82

borgare i nordiskt land inte kan få permanent uppehållstillstånd. Det an- fördes (s. 143) att permanent uppehållstillstånd i allmänhet bör medde- las redan efter ett års bosättning i Sverige. Föredraganden anförde vi- dare, att när tveksamhet råder om utlänningens försäljningsförmåga eller vandel eller när vistelsen här avses bli begränsad till-viss tid eller annars särskilda förhållanden talar mot att permanent uppehållstillstånd med- delas, får tillståndstiden begränsas.

8.7.2. Överväganden och förslag

1 1 & andra stycket under punkterna 1—5 anges vissa försäljningsfor- mer, bl.a. torghandel, handel på marknad och s.k. kompletteringshandel som äger rum under kringföring eller utomhus, som f. n., trots att de i och för sig kan omfattas av definitionen i l 5 första stycket, inte skall betraktas som tillfällig handel. Som närmare kommer att beröras i detta avsnitt och i avsnitt 8.9.1 bör regleringen lämpligen utvidgas till att avse alla försäljningsformer som omfattas av begreppet tillfällig handel i 1 5 första stycket. Undantag bör dock alltjämt göras beträffande den för- säljning som Sker till näringsidkare (1 5 andra stycket punkten 1) efter- som det allmänna konsumentintresset vid denna försäljningsform inte gör sig lika starkt gällande. De nu nämnda försäljningsformerna föreslås dock även i fortsättningen, med vissa undantag som berörs i det följande, få bedrivas utan tillstånd. '

Det bör betonas att sådana försäljningsformer som sedvanlig torg- handel och handel på mark-nad som regel 'bör avses bedrivna på ett till- fälligt begagnat försäljningsställe, även om försäljningen skulle förekom- ma regelbundct på en och samma plats under en längre tid.

Enligt nuvarande bestämmelser får tillfällig handel med livsmedel m.m. fritt bedrivas av utlänning som har permanentuppehållstillstånd. Det bör därvid beaktas att medborgare i annat nordiskt land inte kan få permanent uppehållstillstånd. I fråga om rättenatt idka näring 'i all- mänhet har den 1 januari 1976 införts bestämmelser varigenom utlänning som är bosatt här i riket och som har permanent uppehållstillstånd eller är medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge har likställts med svensk medborgare. MotSvarande bestämmelser bör lämpligen gälla även beträffande rätten att bedriva tillfällig handel med livsmedel m.m.

Tidigare har framhållits (se avsnitten 8.3.4 och 8.4.2) att vissa skäl talar för en reglering av torghandeln och handeln på marknad. I avsnitt 8.9.1 föreslås vissa ändringar som syftar till att stärka konsumentens ställning. Det kan emellertid ifrågasättas-om inte'yttcrligare åtgärder bör kunna vidtas för att uppnå en bättre kontroll av-dessa försäljnings- former. . - ' ' ' '

Enligt lagen (1968: 555) om rätt för utlänning och utländskt företag ' att idka näring här i riket krävs som regel "att utlänning skall vara bosatt här i riket för att näring skall få bedrivas. Utlänning som" har närings-

• Sida 83
•  Original

Prop. 1977/78: 186 83

tillstånd får fritt bedriva exempelvis torghandel och handel på marknad. Däremot får tillfällig handel med livsmedel m.m. f.n. fritt bedrivas endast om utlänningen har permanent uppehållstillstånd.

De bestämmelser som har föreslagits beträffande utlännings rätt att' driva tillfällig handelmed livsmedel m.m. bör lämpligen kunna gälla även beträffande rätten att driva torghandel och handel på marknad. Genom att ett krav på bosättning och permanent uppehållstillstånd eller medborgarskap i annat nordiskt land ställs upp kommer torghandel och handel på marknad som regel att bedrivas endast av sådan utlänning som har varit bosatt i riket en viss tid eller som har en närmare an- knytning hit. Från konsumentsynpunkt kan därigenom den fördelen vinnas att denna handel kommer att bedrivas under mera fasta och kon- trollerbara former, vilket bl. a. torde kunna underlätta för konsumenten att nå tillfälliga försäljare för reklamation eller liknande.

Den nu föreslagna regleringen beträffande torghandel och handel på marknad bör däremot inte avse de försäljningsformer som i övrigt f. n.- omnämns i 1 å andra stycket under punkterna 2—5. Dessa försäljnings— former torde utövas endast i mindre omfattning. Vad gäller handeln på mässa och utställning kan som skäl mot en reglering vidare anföras dessa försäljningsformers ofta internationella anknytning.

8.8. Tillståndsprövningen (4 5)

En redogörelse för gällande rätt har lämnats i avsnitt 3.3.9 (5. 46 ff). Synpunkter har framkommit såväl om att tillstånd att driva tillfällig handel har meddelats i en alltför liberal anda som om att tillstånds- reglerna behöver mjukas upp. '

8.8.1. Överväganden och förslag

Här föreligger anledning endast att närmare behandla tillståndspröv- ningen beträffande annan handel än handel med varor som tillhör konkursbo. ' ' '

Enligt nuvarande bestämmelser får tillstånd lämnas endast om sär- skilda skäl föreligger.-Vid bedömningen skall-främst beaktas om den den avsedda handeln är av väsentlig betydelse från konsumentsynpunkt.

Inte heller framdeles-bör tillståndsprövningen ges någon annan in- riktning än att tillstånd skall ges mycket restriktivt. För att tillstånd skall kunna ges bör därför även i fortsättningen i allmänhet krävas att den avsedda handeln är av väsentlig betydelse från konszmientsynpunkt.

I förarbetena till de nu gällande bestämmelserna framhålls att det för att en försäljning skall kunna sägas ha väsentlig betydelse från konsu- mentsynpunkt måste krävas att den täcker ett behov hos konsumen- terna, vilket inte annars kan tillgodoses på orten. Det kan här vara skäl 'att närmare klargöra grunderna för tillståndsprövningen i detta av—

• Sida 84
•  Original

Prop. 1977/78: 186 84

seende och utveckla de omständigheter som i allmänhet bör beaktas vid bedömningen av handelns betydelse. .

Det betonas i förarbetena (jfr s. 35) att tillfällig handel som endast förekommer då och då i en ort i allmänhet inte kan utgöra någon tull- god ersättning för den fasta handeln. På lång sikt torde det därför vara en nackdel från konsumentsynpunkt om den tillfälliga handeln får sådan omfattning att den slår ut fast handel inom vissa branscher i en ort. Risken för ett sådant utkonkurrerande borde inte, framhålls det, lämnas obeaktad.

Regeringen har i ett ärende1 närmare uttalat sig angående grunderna för tillståndsprövningen. För att tillfällig handel skall kunna sägas vara av väsentlig betydelse från konsumentsynpunkt måste det krävas att den täcker ett behov hos konsumenterna, vilket annars inte kan'tillgodoses med rimliga uppoffringar. Tillfällig handel på en ort där detfinns fast handel med varor av samma slag kan i allmänhet inte anses vara av väsentlig betydelse från konsumentsynpunkt. Vad gäller tillfällig handel på andra orter bör som ett led i bedömningen av handelns betydelse ' från konsumentsynpunkt prövas, -vilka uppoffringar i fråga om restid en konsument rimligen bör behöva göra för att få tillgång till varan. — Anledning saknas att avvika från de grundsatser som här har tillämpats.

Den tillfälliga handeln kommer i allmänhet att ställas i relation till den fasta handeln. Vissa krav bör kunna uppställas på den fasta handeln vad gäller dess varor i bl. a. pris- och kvalitetshänseende. Det torde ligga ' i sakens natur att den tillfälliga handeln ofta kan tillhandahålla varor ' till ett lägre pris än den fasta handeln'l, vilket i och för sig kan- vara ett konsumentintresse. Denna omständighet- bör dock endast samman- taget med andra faktorer kunna leda till den bedömningen att den till- fälliga handeln bör få tillåtas förekomma.

Vid bedömningen av den tillfälliga handelns betydelse bör också i allmänhet beaktas handelns huvudsakliga inriktning. Den tillfälliga han- deln kan exempelvis vara huvudsakligen inriktad på orter inom om- råden, där avståndet i de flesta fall är förhållandevis kort till närmast belägna ort med fast handel med varor av samma slag. I ett sådant fall torde det inte vara allmänt angeläget att handeln får bedrivas trots att kanske några av berörda orter- är belägna på ett förhållandevis långt avstånd från ett med fast handel. Om däremot handeln är huvudsakligen inriktad på glesbygdsområdena, där avståndet i de flesta fall är betydande till närmast belägna ort med fast handel med varor av samma slag,.kan det å andra sidan finnas anledning att tillåta den tillfälliga handeln. I ett av regeringen prövat ärende1 angående tillfällig handel med vissa dam— konfektionsvaror som var huvudsakligen inriktad på glesbygdsområden,

1 jfr s. 56 dnr 1575/77.' 2 jfr s. 57 ff, 64.

• Sida 85
•  Original

Prop. 1977/78: 186 85

där avståndet i flertalet fall var betydande till närmast belägna ort med fast handel, finns uttalanden härom. I beslutet anförs sålunda att det allmänt får anses angeläget att tillfällig handel kan bedrivas inom de avsedda glesbygdsområdena i skälig omfattning.

De uppoffringar som konsumenten rimligen bör få godta eller vilka krav som bör kunna uppställas på varornas tillgänglighet måste variera med hänsyn bl. a. till varornas beskaffenhet och till de vitt skilda förut- sättningarna på olika orter och inom olika regioner. Det är därför knappast möjligt att ange några generella normer som bör tilläm-pas vid bedömningen. Av några ärenden1 framgår dock att konsumenten i fråga om mindre ofta återkommande varuinköp i allmänhet bör godta större uppoffringar i fråga om bl.a. restid än i fråga om ofta återkommande inköp. I det tidigare berörda ärendet2 som gällde tillfällig handel med vissa damkonfektionsvaror inom glesbygdsområden uttalade regeringen i beslutet att handeln inte borde få bedrivas i sådan närhet av orter med likartad fast handel att det menligt påverkade den fasta handelns för- måga att stadigvarande svara för varuförsörjningen. Detta ansågs i be- slutet bli fallet om det avstånd varom var i fråga understeg vad som kunde anses vara det i allmänhet största godtagbara inom länet avseende ofta återkommande behov. — De riktlinjer för bedömningen som rege- ringen har slagit fast i detta ärende bör kunna tjäna till ledning vid den fortsatta tillämpningen.

Vissa allmänna riktlinjer i fråga om de uppoffringar som bör kunna krävas av konsumenterna för att få tillgång till kommersiell service har vidare formulerats av glesbygdsutredningen i betänkandet ”Kommer- siell service i glesbygder” (SOU 1972: 13).

Utredningen behandlade bl.a. målsättningen för försörjningen med kommersiell service. Enligt utredningen (s. 65 ff) kan man schematiskt uppställa olika ”behovsnivåer” och mot dessa svarande servicefunk- tioner. Det bör finnas en grundläggande lokal servicenivå som avser ofta återkommande eller på annat sätt angelägna behov, vilka bör kunna tillgodoses i alla hushåll utan stort besvär och inom rimligt avstånd för dagliga resor. Till denna servicenivå hör bl.a. livsmedelsbutik, järn- handelssortiment och textilvarusortiment. I fråga om de grundläggande servicefunktionerna kan man inte anse servicesituationen som godtagbar om restidsavståndet överstiger 30—45 minuter för enkel resa, dvs. vad som brukar uppfattas som ett rimligt maximiavstånd för dagliga arbets- resor. För de mindre ofta återkommande servicebehoven, motsvarande den regionala ”behovsnivån”, bör servicestandarden i avseende på till- gänglighet kunna anses godtagbar om respektive serviceinrättningar kan nås inom ett par timmar.

Glesbygdsutredningen föreslog att ett visst statligt stöd skulle införas

1 jfr s. 54 ff. 2jfr s. 56 dnr 1575/77.

• Sida 86
•  Original

mp. 1977/78: 186 86

till befolkningen i glesbygd. Vid tillkomsten av kungörelsen (1973: 608) om statligt stöd till kommersiell service i glesbygder (ändrad senast 1975: 789) gjordes vissa uttalanden angående de regionalpolitiska målens innebörd. Stödverksamheten inriktade sig på dagligvaruförsörjningen och avsåg främst det s.k. inre stödområdct. Departementschefen utta- lade (prop. 19721111, Bil. 1 s. 453 ff), vilket godkändes av riksdagen (InU 1972: 28, rskr 347), att han delade glesbygdsutredningens uppfatt- ning att det var nödvändigt att ge målsättningen för serviceförsörjningen en relativt vid och allmän formulering. Som ett allmänt riktmärke borde gälla att alla skulle få tillgång till en tillfredsställande service i hemorten eller inom räckhåll från hemorten. Han delade synpunkterna på service- nivåer. Vissa avsteg från de angivna restidsavstånden framstod dock som ofrånkomliga vid en realistisk bedömning. Vad utredningen hade anfört ansågs dock i allt väsentligt kunna ligga till grund för den fort- satta planeringen.

I prop. 1977/78: 8 om åtgärder på distributionsområdet1 föreslås vissa åtgärder för att trygga medborgarnas varuförsörjning. En utbyggnad av glesbygdsstödet föreslås bl. a. till att avse hela landet. Vidare föreslås att kommunerna på frivillighetens väg bör genomföra en planering av varuförsörjningen för områden där servicen är eller väntas bli proble- matisk och där stödåtgärder blir aktuella. Propositionen bygger bl.a. på distributionsutredningens betänkande "Samhället och distributionen” (SOU 1975: 69—70). Utredningen anger vissa allmänna krav och önske- mål, som distributionssystemet bör uppfylla. Vad gäller målet för distri- butionen och de tillgänglighetskrav som kan uppställas anför i proposi- tionen föredraganden (s, 79 ff) bl. a. att förutsättningarna på olika orter och i olika regioner är så vitt skilda att även mera allmänt formulerade mål med svårighet kan ges en meningsfull innebörd. En självklar ut- gångspunkt är dock att alla medborgare skall kunna ordna sin försörj- ning med främst dagligvaror med rimlig insats av tid och eget arbete. Innehållet i denna mycket allmänt hållna målsättning måste dock kunna variera med hänsyn till bl. a. samhällsutvecklingen i övrigt.

Vid tillståndsprövningen bör i allmänhet beaktas förekommande pla- ner vad gäller varuförsörjningen så att tillfällig handel inte tillåts före- komma i sådan omfattning att syftet med dessa planer motverkas.

Varornas karaktär kan ibland vara av särskild betydelse vid bedöm- ningen. I vissa speciella fall torde den tillfälliga handeln kunna tillhanda- hålla sådana varor att handeln bör få förekomma trots förekomsten av likartad fast handel. Regeringen har i några ärenden2 lämnat tillstånd att driva tillfällig handel med originalkonst och grafik. I besluten anförs bl. a. att handeln är helt inriktad på originalkonst och grafik samt att det måste anses vara önskvärt från allmän synpunkt och i konsumen-

1 propositionen behandlas f.n. av riksdagen. '-' jfr s. 53 dnr 1456/76.

• Sida 87
•  Original

Prop.1977/78:186 - 87 '

ternas intresse att varor av denna speciella karaktär kan spridas och utbjudas i så obundna former som möjligt. — Detta synsätt bör givetvis kunna tillämpas även fortsättningsvis.

Vid tillämpningen av lagen om tillfällig handel har ibland konstaterats att vissa omedelbara negativa ekonomiska eller sociala konsekvenser med stor sannolikhet skulle bli följden för sökanden om den tillfälliga handeln inte tilläts förekomma. Vid avvägningen mellan olika intresSen har rege- ringen i några speciella ärenden1 ansett att det har förelegat ett allmänt behov av att ta hänsyn till omständigheter som saknar större betydelse från konsumentsynpunkt. Om särskilda skäl föreligger bör även fortsätt- ningsvis hänsyn kunna tas till bl. a. sådana omständigheter.

Det torde dock endast mera undantagsvis kunna föreligga sådana sär- skilda skäl att tillstånd kan meddelas på denna grund. Den som före lagens ikraftträdande den 1 juli 1976 inte har bedrivit tillfällig handel torde som regel inte kunna göra gällande att särskilda skäl föreligger. Om tillstånd meddelas kan det finnas särskild anledning att förbinda tillståndet med villkor och föreskrifter. Ibland torde förekommande olägenheter kunna motverkas på så sätt att tillstånd lämnas endast för en kortare tid för att bereda sökanden tillfälle att avveckla rörelsen eller avyttra inneliggande lager.

Omständigheter som hänför sig till sökandens personliga förhållanden torde ibland kunna utgöra särskilda skäl att meddela tillstånd. Som ett exempel kan nämnas tillfällig handel som bedrivs av personer som är äldre eller har något allvarligt handikapp och som har denna form av försäljning som huvudsaklig försörjningskälla. Dessa personer torde ofta ha stora svårigheter att kunna övergå till annan lämplig sysselsättning. Regeringen har i några ärenden2 lämnat tillstånd med hänsyn till sö- kandens personliga förhållanden.

I några ärenden-? har sökanden anfört bl.a. att han bedrev tillfällig handel sedan flera år tillbaka och hade ett flertal anställda. Regeringen har i dessa ärenden lämnat sökanden tillstånd att driva tillfällig handel under en begränsad tidsperiod för att sökanden skulle få tillfälle till en successiv avveckling. Under vissa förhållanden torde en avveckling av rörelsen bli följden av att tillfällig handel inte får förekomma. Från allmän synpunkt måste det anses vara önskvärt att motverka de om- fattande negativa ekonomiska och Sociala konsekvenser som en avveck- ling av en rörelse ibland kan föra med sig. Om exempelvis en etablerad rörelse sedan länge är inriktad huvudsakligen på tillfällig handel och det är förenat med påtagliga olägenheter att övergå till någon annan för- ' säljningsform bör särskilda skäl kunna föreligga att lämna tillstånd att driva tillfällig handel. Eftersom tillstånd kan ges endast för begränsad

1 jfr bl.a. s. 52 dnr 1930/76, s. 53 dnr 1394/77. '-' jfr bl. a. s. 53 dnr 1394/77 (en och samma sökande). " if!" s. 52 dnr 1930..-"76 (en och samma sökande).

• Sida 88
•  Original

Prop. 1977/78: 186 88

tid, får'vid förnyad ansökan prövas huruvida sådana förutsättningar för tillstånd alltjämt föreligger.

Den som regelmässigt säljer eller framställer varor på ett fast drift- ställe får enligt nu gällande bestämmelser i 1 % andra stycket punkten 4 fritt bedriva s.k. kompletteringshandel under kringföring eller utomhus. En förutsättning är att handeln utgör ett underordnat led i den verk- samhet som bedrivs på det fasta driftstället. Med driftställe avses endast sådant driftställe som är beläget inom riket (jfr avsnitt 3.3.6, 5. 41 ff).

En näringsidkare som bedriver verksamhet på ett fast driftställe måste söka tillstånd om han tillfälligtvis vill använda sig av ett annat drift— ställe. Detta kan exempelvis bero på att den ordinarie lokalen repareras eller på att han för en tillfällig utförsäljning vill använda sig av en annan lokal än den ordinarie.

Från konsumentsynpunkt torde det ofta vara likgiltigt om viss till- fällig handel bedrivs utomhus eller inomhus. Anledning saknas dock att föreslå någon ändring som skulle innebära att kompletteringshandel fritt får bedrivas såväl inom- som utomhus. Med en sådan ordning synes det vara alltför lätt att kringgå regleringen och bedriva handel inomhus trots att förutsättningarna för kompletteringshandel inte är uppfyllda. Utrymme bör dock finnas för att i särskilda fall kunna ge tillstånd för kompletteringshandel inomhus.

Den som vill bedriva kompletteringshandel inomhus inom samma ort som den där det stadigvarande driftstället är beläget, bör som regel kunna göra gällande att särskilda skäl för tillstånd föreligger.

När det däremot gäller kompletteringshandel på annan ort bör vid bedömningen hänsyn tas till om handeln avser varor som säljs eller till- verkas på det fasta driftstället. Om handeln avser varor som endast säljs på det fasta driftstället bör särskilda skäl kunna föreligga endast undan- tagsvis.

Regeringen har i några ärenden1 lämnat en sökande tillstånd att be- driva tillfällig handel med varor som sökanden själv tillverkade. [ be- sluten anfördes, att sökanden personligen tillverkade de varor ansök- ningen gällde och även själv skötte försäljningen. Med hänsyn härtill och till den ringa omfattningen av den "avsedda handeln fann regeringen särskilda skäl föreligga att lämna tillstånd. Som villkor för tillståndet borde gälla att försäljningen handhades av sökanden personligen och avsåg endast de varor som sökanden personligen hade tillverkat.

Tillstånd bör i fortsättningen kunna ges för kompletteringshandel som bedrivs inomhus om handeln avser varor som sökanden har tillverkat på det fasta driftstället. Härigenom underlättas för inhemska företag som saknar fasta försäljningsställen att få avsättning för sina produkter. Det bör dock framhållas, att det måste vara fråga om produktion i verk-

1 jfr s. 53 dnr 1751/76 (en och samma sökande), jfr även 5. 54 dnr 2129/77.

• Sida 89
•  Original

Prop. 1977/78: 186 89

lig mening på driftstället och inte endast någon obetydlig hantering eller bearbetning.

Slutligen bör understrykas att tillstånd att driva tillfällig handel, lik- som nu är förhållandet, inte får lämnas om sökanden är olämplig att driva sådan handel eller om andra omständigheter talar emot att tillstånd lämnas. Detta gäller-även om något sådant skäl föreligger som har angivits i det föregående.

8.9. Skyldigheten att lämna information (9 &)

En redogörelse för gällande rätt har lämnats i avsnitt 3.3.10 (s. 48 ff). Synpunkter har framkommit om att möjligheten till reklamation vid vissa tillfällighetsförsäljningar, bl.a. torghandel, ofta är helt obefintlig.

8.9.1. Överväganden och förslag

Konsumentens behov av information är särskilt framträdande vad gäller tillfällighetsförsäljningar. Det kan ifrågasättas om gällande be- stämmelser som berör tillfällighetsförsäljarens skyldighet att lämna in- formation är tillräckliga för att tillgodose konsumentens berättigade in- tresse av skydd, bl. a. mot utbud av kvalitativt undermåliga varor som inte är värda sitt pris.

Den som bedriver tillfällighetsförsäljningar i de former som f. n. anges i l % andra stycket under punkterna 1—5, bl. a. torghandel och handel på marknad, är vanligtvis inte skyldig att lämna någon information till konsumenten beträffande sitt namn m.m. Som ett undantag bör dock nämnas viss torghandel. Innehavare av fast saluplats på torg synes i all- mänhet vara skyldig att ha en skylt med sitt namn och adress anbragt på saluståndet (jfr avsnitt 8.3.2).

[ 95 första stycket anges f.n. att den som driver tillfällig handel, för vilken fordras tillstånd, är skyldig 'att lämna viss information. Denna information skall lämnas bl.a. genom anslag vid försäljningsställe och på kvitton. Informationsskyldigheten är dock relativ i den meningen att den får betydelse endast i den mån försäljaren använder sig av exempelvis försäljningsställe eller kvitton.

I avsnitt 8.2.1 har lagen (1971: 238) om hemförsäljning m.m. berörts. Genom denna lag har konsument getts möjlighet att frånträda vissa köp- ellcr s.k. abonnemangsavtal. Hemförsäljningslagen torde endast undan- tagsvis bli tillämplig på tillfällig handel. Lagen är bl.a. inte tillämplig på rena kontantköp. Enligt zg hemförsäljningslagen skall säljaren vid sammanträffandet med köparen överlämna en underrättelse om köparens rättigheter enligt lagen. Underrättelsen skall lämnas och kvitteras på fast- ställt formulär. Iakttas inte dessa bestämmelser blir köparen över huvud taget inte bunden av sin beställning. Hemförsäljningskommittén (Ju 1973: 10) är sysselsatt med en översyn av hemförsäljningslagen och skall

• Sida 90
•  Original

Prop. 1977/78: 186 90

undersöka bl. a. om det finns anledning att utvidga lagens tillämpnings— ' område att omfatta vissa kontantköp. I direktiven berörs även frågan om en generell lagstiftning angående öppet köp. Även denna fråga över-. vägs av kommittén, som beräknas att slutföra sitt arbete under år 1978.-

I avsnitt 8.7.2 har föreslagits att de försäljningsformer som f.n. anges i I % första stycket under punkterna 2—5 skall anses som tillfällig handel. - Därigenom kommer bl. a. torghandeln och handeln på marknad att bli underkastade de bestämmelser som f.n. gäller enligt 9 5 andra stycket om skyldighet att medföra viss legitimationshandling. Ytterligare åtgär- der bör emellertid kunna vidtas för att förhindra tillfällighetsförsäljare att uppträda anonymt i sin marknadsföring och därigenom undandra sig ansvaret för försålda varor. Det torde inte vara förenat med någon större olägenhet att en absolut skyldighet föreskrivs för alla tillfällighets- försäljare att lämna viss information. I annan lagstiftning finns åtskilliga bestämmelser som innebär att säljare är skyldig att lämna information.

Enligt gällande bestämmelser skall information lämnas i eventuell reklam. Innebörden av begreppet ”reklam” har inte närmare definierats i förarbetena. Den reklam som förekommer vid marknadsföringen kan vara av skiftande slag och sådan att den aktuelle köparen kanske inte får tillgång till den åsyftade informationen. Bestämmelserna om den absoluta informationsskyldigheten bör därför inte knytas till säljarens reklam utan i stället lämpligen till den information som köparen kan få tillgång till på säljstället.

När det gäller tillfällig handel, för vilken fordras tillstånd, bör man kunna uppställa strängare krav. Det finns anledning anta att konsu- menten, om kvitton och emballage inte förekommer vid handelns ut- övande, inte alltid lägger på minnet de uppgifter som kan förekomma exempelvis på anslag. Om tillfällighetsförsäljaren uppehåller sig endast en kort tid på försäljningsstället torde det i sådana fall ofta vara förenat med särskilda svårigheter för konsumenten att få tag i säljaren. Olägen- heterna bör i viss mån kunna motverkas om försäljaren åläggs att vid sammanträffandet med köparen till denne överlämna en handling med den tidigare angivna informationen.

8.10. Sanktioner (10 5)

Från flera håll har synpunkter framkommit om att tillfällig handel bedrivs förhållandevis ofta utan tillstånd men att polisen sällan ingriper. För att motverka dessa missförhållanden har bl.a. föreslagits straff- skärpning. '

3å

Till andra stycket i förevarande paragraf har förts över vissa försälj- ningsformer som tidigare har upptagits i 1 & andra stycket under punk— terna 2—5. Allmän motivering har lämnats i avsnitt 8.7.2. Detta innebär i olika avseenden en utvidgning av lagens tillämpningsområde. Någon ändring i sak avses dock inte beträffande den närmare innebörden av de angivna försäljningsformerna. Vad gäller sådan handel som avses under

• Sida 93
•  Original

Prop. 1977/78: 186 93

punkten 2, handel anordnad i samband med offentlig tillställning, har en viss komplettering gjorts med hän-syn till ändringar i allmänna ordnings- stadgan (1956: 617), vilka ändringar trädde i kraft den 1 januari 1977 (se avsnitt 8.5.1). ' I tredje stycket har utlänning som är bosatt här i riket och som har permanent uppehållstillstånd eller är medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge likställts med svensk medborgare i fråga om rätten att bedriva viss tillfällig handel. Hithörande frågor har närmare behand- lats i avsnitt 8.7.2. Den föreslagna ändringen ansluter till bestämmel- serna i lagen (1968: 555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket. Till detta stycke har vidare förts över försälj- ningsformerna torghandel och handel på marknad som tidigare har upp- tagits i 15 andra stycket under punkten 2. Därigenom kommer dessa försäljningsformer att bli underkastade sammareglering som gäller för tillfällig handel med livsmedel m.m. Som framgår av den allmänna motiveringen, avsnitt 8.4.2, har vidare gjorts en komplettering för att understryka att undantaget från regleringen skall gälla endast de mark- nader för vilka i vederbörlig ordning länsstyrelse har givit tillstånd.

4 % Denna paragraf innehåller de omarbetade reglerna avseende tillstånds- prövningen. Allmän motivering har lämnats i avsnitt 8.8.1. Samma regler gäller för utländska och svenska rättssubjekt. Vad gäller tillståndspröv- ningen i fråga om varor som tillhör konkursbo avses ingen ändring i sak.

9

Paragrafen innehåller bestämmelser om skyldighet för tillfällighetsför- säljare att lämna viss information. Allmän motivering har lämnats i av- snitt 8.9.1. De ändringar som har föreslagits innebär att de flesta till- fällighetsförsäljare kommer att bli skyldiga att lämna viss information.

Första stycket innehåller en föreskrift om en absolut skyldighet för dem som driver tillfällig handel att vid handelns utövande tydligt ange sitt namn samt fast adress och telefonnummer. Någon ändring i sak avses inte beträffande informationens närmare innehåll eller uttrycket emballage (jfr avsnitt 3.3.10 ). Den angivna informationen kan lämnas exempelvis genom anslag vid försäljningsstället eller genom någon hand— ling som överlämnas till köparen. Denna handling kan utgöras av exem- pelvis kvitto, påse, omslagspapper eller reklam. Om tillstånd fordras för handeln föreligger en absolut skyldighet att till köpare vid samman- träffandet överlämna en handling med den information som här har angivits.

U_n

I andra stycket har sammanförts nu gällande bestämmelser i 95 första och andra stycket om skyldighet att visa upp vissa bevis m.m.

• Sida 94
•  Original