om fortsatt fysisk riksplanering
Regeringens proposition
1980/81: 183
om fortsatt fysisk riksplanering
beslutad den 2 april 1981.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga det förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.
På regeringens vägnar
THORBJÖRN FÄLLDIN
GEORG DANELL
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen lämnas förslag till riktlinjer för det fortsatta arbetet med
fysisk riksplanering, vilka innebär att arbetet så långt möjligt inordnas i den fortlöpande planerings- och beslutsprocessen, främst i anslutning till
kommunernas markanvändningsplanering. Den fysiska riksplaneringen
skall bedrivas i samarbete mellan staten och kommunerna utan krav på den typ av omfattande samtidiga redovisningar från alla kommuner som har
förekommit under program- och planeringsskedena i den fysiska riksplaneringen.
Berörda myndigheter föreslås svara för att ange den närmare innebörden av olika sektoriella riksintressen. Under de närmaste åren bör formerna för
den fysiska riksplaneringens kunskapsförsörjning utvecklas.
För riksdagens kännedom redovisas i propositionen även vissa nya
hushållningsfrågor som bör behandlas i den fysiska riksplaneringen. Det
gäller främst markanvändningsfrågor vid utnyttjandet av inhemska ener-
giresurser samt havsresursernas utnyttjande och skydd. Vidare tas upp hur vissa frågor beträffande anläggningar för transporter och energidistribution
samt tätortsstrukturen bör behandlas i den fysiska planeringen.
1 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 183
Utdrag BOSTADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1981-04-02
Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande. och statsråden Ullsten, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri, Eliasson
Föredragande: statsrådet Danell
Proposition om fortsatt fysisk riksplanering
F Inledning
1.1 Bakgrund
I september 1979 publicerades bostadsdepartementets rapport (SOU 1979: 54, 55) Hushållning med mark och vatten 2. I rapporten presenteras överväganden och lämnas förslag beträffande formerna för den fortsatta fysiska riksplaneringen. Vidare behandlas vissa mera långsiktiga frågeställningar rörande hushållningen med mark och vatten. Exempel på sådana frågeställningar är resurser för energiändamål, vattenhushållning och havsområdenas behandling. Tätorts- och infrastrukturfrågornas behandling i planeringen tas också upp. Förslagen till åtgärder bygger på dels erfarenheter som har vunnits under det tidigare arbetet med den fysiska riksplaneringen, dels resultat av nya studier och utredningar rörande anspråk och tillgångar på fysiska resurser av nationell betydelse.
Rapporten har remissbehandlats. Remissyttranden har avgetts av hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland, vattenöverdomstolen, centralnämnden för fastighetsdata, överbefälhavaren, försvarets forskningsanstalt, fortifikationsförvaltningen, civilförsvarsstyrelsen, försvarets fastighetshämnd, socialstyrelsen, statens järnvägar, statens vägverk, transportforskningsdelegationen, sjöfartsverket, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, luftfartsverket, statens geotekniska institut, transportrådet, statistiska centralbyrån. kammarkollegiet, statskontoret, riksrevisionsverket, riksantikvarieämbetet gemensamt med statens historiska museer, naturhistoriska riksmuséet, statens sjöhistoriska museum, universitets- och högskoleämbetet, universitetet i Stockholm,
universitetet i Uppsala, universitetet och tekniska högskolan i Linköping, universitetet i Lund, universitetet i Göteborg, universitetet i Umeå. tekniska högskolan i Stockholm, Chalmers tekniska högskola, högskolan i Örebro, högskolan i Växjö, högskolan i Karlstad, högskolan i Luleå, statens kulturråd, forskningsrådsnämnden. nordiska institutet för sam-
hällsplanering, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, statens livsmedelsverk, fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk, beredningen för planering och samordning av statliga insatser för rekreation m.m., koncessionsnämnden för miljöskydd, miljödatanämnden, Sveriges lantbruksuniversi-
tet, generaltullstyrelsen, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, Sveriges turistråd. arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, statens råd för
byggnadsforskning, statens institut för byggnadsforskning, statens plan-
verk, statens lantmäteriverk, statens industriverk, rådgivande nämnden för transport av farligt gods, Sveriges geologiska undersökning, nämnden för statens gruvegendomar, nämnden för energiproduktionsforskning, sta-
tens vattenfallsverk, styrelsen för teknisk utveckling, delegationen för
samordning av havsresursverksamheten, mineralpolitiska utredningen, statens delegation för rymdverksamhet, domänverket, länsstyrelsernas organisationsnämnd, samtliga länsstyrelser, jakt- och viltvårdsberedning-
en, utredningen om den statliga rekreations- och turistpolitiken, fritidsboendekommittén, landskapsinformationsutredningen, oljeersättningsdelegationen, 19 landstingskommuner, 158 kommuner. Nordvästra Skånes kommunalförbund, Sydvästra Skånes kommunalförbund, Göteborgsregionens kommunalförbund, Kungl. vetenskapsakademien, Ingenjörsvetenskapsakademien, Svenska handelskammarförbundet, Riksförbundet
för hembygdsvård, Svenska föreningen för hembygdsvård. Svenska föreningen för byggnadsvård, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbun-
det, Svenska samernas riksförbund, Svenska hamnförbundet, Svenska
naturskyddsföreningen, Sveriges fältbiologiska ungdomsförening, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Svenska jägareförbundet, Sveriges
industriförbund, Lantbrukarnas riksförbund, Svenska kraftverksförening-
en, Sveriges riksidrottsförbund, Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige
(LO), Svenska arbetsgivareföreningen, Centrala driftledningen, Vattenvärnet, Skid- och friluftsfrämjandet, Sveriges fritidsfiskares riksförbund, Älvräddarnas samarbetsorganisation, Svenska arkitekters riksförbund, Hyresgästernas riksförbund, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag, Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund (HSB), Riksbyggen, Kooperativa förbundet, Näringslivets byggnadsdelegation,
Studiegruppen för Frostvikens sportfiskeklubb, Tanums naturskyddsförening, Aktion Skåne-Miljö, Härryda naturvårdsförening, Landskapsarkitekternas riksförbund, Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund, Resarö Mibljöstiftelse, Sveriges fastighetsägareförbund, Skogsindu-
striernas samarbetsutskott och Centerns ungdomsförbund.
Till protokollet i detta ärende bör fogas en sammanfattning av rapporten Hushållning med mark och vatten 2 som bilaga I och en sammanställning av remissyttrandena över rapporten som bilaga 2.
1.2 Propositionens uppläggning och innehåll
Den fysiska riksplaneringens uppbyggnadsskede får anses genomfört i
och med att den pågående etappen av planeringsskedet avslutas år 1982. Mot bakgrund av de överväganden och förslag som redovisas i rapporten
Hushållning med mark och vatten 2 samt remissyttrandena över denna
föreslår jag i det följande riktlinjer för det fortsatta arbetet med fysisk
riksplanering. Jag kommer att behandla planeringsprocessen (avsnitt
2.2.1), lagreglering av riktlinjerna för hushållning med mark och vatten
(avsnitt 2.2.2), den kommunala fysiska översiktsplaneringens roll i den fysiska riksplaneringen (avsnitt 2.2.3) och kunskapsförsörjningen (avsnitt 2.2.4). Jag redovisar även min syn på hur vissa verksamheter och sektorer bör behandlas i den fortsatta fysiska riksplaneringen (avsnitt 2.3).
2¶Föredragandens överväganden
2.1 Den hittillsvarande fysiska riksplaneringen
Regeringen redovisade i proposition 1972: 111, bil. 2 förslag till riktlinjer
för hushållning med mark och vatten och till former för en fortlöpande
fysisk riksplanering. Förslagen i propositionen godtogs i allt väsentligt av riksdagen (CU 1972: 35, rskr 1972: 348). I propositionen angavs tre huvuduppgifter för den fysiska riksplaneringen, nämligen
1. att kartlägga dels de långsiktiga önskemål som skilda intressen riktar mot mark och andra naturtillgångar, dels de tillgångar som svarar mot anspråk som kan förutses,
2. att analysera i vilken utsträckning det föreligger konflikter mellan
olika anspråk och klarlägga konsekvenserna av alternativa sätt att utnyttja
näturresurserna samt 3. att i den mån det är motiverat av riksintresse dra upp riktlinjer för
hushållningen med sådana naturtillgångar som är eller kan väntas bli efterfrågade av skilda intressen eller som är särskilt känsliga för miljöpåverkan.
Arbetet med att fullfölja och vidareutveckla de beslutade riktlinjerna för
hushållning med mark och vatten har förts vidare i ett program- och ett planeringsskede. Resultaten av arbetet har redovisats i proposition 1975/ 76: I (programskedet) och proposition 1978/79:213 (planeringsskedet). I den sist nämnda propositionen lade regeringen fram förslag till vissa kompletterande utgångspunkter för planeringen i fråga om hushållning med jordbruksmark och utveckling av fritidsbebyggelse i områden med s.k.
geografiska riktlinjer. Förslagen i propositionerna godtogs av riksdagen (CU 1975/76: 1, rskr 1975/76: 45 och CU 1979/80: 6, rskr 1979/80: 87).
Arbetet under planeringsskedet har inneburit att intentionerna i den
fysiska riksplaneringen har kunnat fullföljas i betydelsefulla delar. För vissa områden har emellertid en fördjupad planering ansetts nödvändig. En redovisning till regeringen av denna planering skall enligt regeringens beslut i anslutning till planeringsskedet göras av de berörda länsstyrelserna
under år 1982. Vissa länsstyrelser har under slutet av år 1980 redovisat för
regeringen hur långt planeringsarbetet har fortskridit. Länsstyrelserna i
Kristianstads och Malmöhus län har lagt fram förslag till markhushåll-
ningsprogram för Skåne. Dessa redovisningar och förslag bereds f.n. i regeringskansliet.
Under program- och planeringsskedena. som har haft sin tyngdpunkt på lokal och regional nivå, har vissa åtgärder vidtagits även på central nivä för att vidareutveckla den fysiska riksplaneringen. I detta sammanhang bör nämnas propositionerna om riktlinjer i den fysiska riksplaneringen för
vissa s.k. obrutna fjällområden (prop. 1977/78:31) och för vattendrag i
norra Svealand och Norrland (prop. 1977/78:57) som riksdagen behandlade i december 1977 (CU 1977/78:8 och 9, rskr 1977/78:99 och 100). Därefter har riksdagen även tagit ställning till regeringens proposition om
avgränsning av obrutna fjällområden (prop. 1980/81:71, CU 1980/81:99,
rskr 1980/81:155), vilken främst behandlar vissa avgränsningsfrågor i anslutning till två aktualiserade vägar i Västerbottens och Norrbottens län.
Enligt nu gällande ansvarsfördelning för den fysiska riksplaneringen ankommer det i första hand på de myndigheter som företräder olika sektor-
intressen att redovisa de anspråk av betydelse från rikssynpunkt som varje
sektor ställer på användningen av landets mark- och vattentillgängar. Mot bakgrund av bl.a. sådana redovisningar av sektoriella riksintressen har riksdagen angett riktlinjer för hur dessa intressen bör beaktas i den fysiska
planeringen och vid ställningstaganden till enskilda tillståndsfrågor, s.k.
verksamhetsanknutna riktlinjer. Exempel på sektorer som omfattas av verksamhetsanknutna riktlinjer är jordbruk, skogsbruk, fiske, renskötsel,
naturvård, friluftsliv och kulturminnesvård. Mot bakgrund av en bedöm-
ning av konflikterna mellan olika anspråk som skilda intressen riktar mot mark och andra naturtillgångar har riksdagen också angett riktlinjer för hushållningen med mark och vatten i vissa områden, s.k. geografiska riktlinjer. Dessa riktlinjer anger hur från rikssynpunkt markanvändningen
bör prioriteras i vissa områden, t.ex. kuster, fjällområden, outbyggda älvar och älvsträckor samt vissa områden som har särskilda förutsättningar för industriell verksamhet. För att åstadkomma en god hushällning med
mark och vatten i enlighet med den fysiska riksplaneringens intentioner
har statsmakterna dessutom för områden som berörs av de geografiska
riktlinjerna samt för vissa andra områden angett att det från rikssynpunkt är angeläget med fysisk planering, planeringsriktlinjer.
De former som har valts för den fysiska riksplaneringen medför att planceringsarbetet engagerar ett stort antal organ på olika nivåer. Kommunerna har grundläggande uppgifter genom att riktlinjerna förutsätts bli behandlade i ett kommunalt programarbete och komma till uttryck i bl. a. kommunernas fysiska planer. Ämbetsverkens uppgifter består i att utarbeta underlagsmaterial för den komrnunala planeringen, delta i samråd samt
följa upp kommunernas planering. Verken har därvid också till uppgift att i
enlighet med sina instruktioner företräda vissa allmänna intressen. Läns-
styrelserna har förmedlande uppgifter mellan kommunerna å ena sidan
samt regeringen och ämbetsverken å den andra när det gäller frågor av betydelse för den fysiska riksplaneringen. Länsstyrelserna har också ansvar för rådgivning till kommunerna och för samordning av planeringen mellan kommunerna. Vidare har länsstyrelserna till uppgift att i samråd och vid fastställelseprövning av planer m.m. bevaka olika nationella intressen samt att med stöd i speciallagstiftningen inom främst naturvårdsområdet säkerställa skyddet av olika riksintressanta objekt och områden. Riktlinjerna för hushållning med mark och vatten är inte förenade med några direkta rättsverkningar. Riktlinjerna är emellertid vägledande för regeringens och de statliga myndigheternas handlande vid alla beslut om sådan markanvändning som riktlinjerna avser (prop. 1972:111, CU 1972:35, rskr 1972: 348). Det har också förutsatts att riktlinjerna beaktas vid kommunala beslut om markanvändningen. I cirkulär (SFS 1973: 15) har regeringen anbefallt samtliga statliga myndigheter att beakta de riktlinjer som statsmakterna har dragit upp för hushållningen med mark och vatten. Regeringen har enligt 10 a 8 byggnadslagen (1947: 385, omtryckt 1972:775, 10a8 ändrad senast 1975: 439) (BL) befogenhet att under vissa förutsättningar föreskriva att kommunen skall upprätta generalplan, som tillgodoser ett visst riksintresse.
Det hittills genomförda arbetet visar enligt min mening att riktlinjerna i
den fysiska riksplaneringen har haft stor positiv betydelse för att hävda viktiga hushållningsfrågor beträffande marken och vattnet. Jag vill särskilt
framhålla att skyddet har stärkts väsentligt för den brukningsvärda jordbruksmarken, större områden av riksintresse för naturvård, friluftsliv och kulturminnesvård, icke exploaterade kuster och fjällområden samt out-
byggda älvar och älvsträckor. Jag bedömer att resultatet av arbetet med
den fysiska riksplaneringen väl har svarat mot de ursprungliga intentioner som statsmakterna uttryckte år 1972.
HF anslutning till arbetet med den fysiska riksplanceringen har det skett en
betydande utveckling av den kommunala fysiska översiktsplaneringen. i
samband med genomförandet av program- och planeringsskedena har näs-
tan samtliga kommuner utarbetat s.k. kommunöversikter. I ungefär en
fjärdedel av kommunerna finns också kommunomfattande s.k. markdispo-
sitionsplaner. I många kommuner finns markdispositionsplaner för kustområden. insjöområden och älvdalar. Det finns sålunda nu en översiktlig
redovisning av den pågående markanvändningen och viktigare markanspråk i landet. I arbetet med den fysiska riksplaneringen har vidare formerna utvecklats för samverkan mellan staten och kommunerna när det gäller markanvändningsfrågor.
2.2¶Former för fortsatt fysisk riksplanering
2.2.1 Planeringsprocessen
Arbetet med att genomföra beslutade riktlinjer för hushållning med mark
och vatten föreslås i rapporten Hushållning med mark och vatten 2 :i
huvudsak ske i kommunernas fortlöpande planering utan krav på samlade redovisningar från kommunerna av hur detta arbete bedrivs. Uppföljning av att riktlinjerna tillgodoses i plan- och tillståndsbeslut torde i första hand kunna ske av länsstyrelserna i den ordinarie planerings- och beslutprocessen i enlighet med olika lagar och förordningar. I ett system utan krav på större samlade redovisningar behöver regeringen emellertid ha vissa möj-
ligheter att följa upp hur den fysiska riksplaneringen fultföljs lokalt. En lämplig form för detta kan enligt rapporten vara att länsstyrelserna vid behov i den årliga rapport som skall lämnas till regeringen om länsplaneringen också behandlar planeringsläge och särskilda problem som berör hushållningen med mark och vatten. Remissinstanserna instämmer i all-
mänhet i dessa förslag.
Som framgår av vad jag tidigare har anfört är den fysiska riksplaneringen en planeringsprocess genom vilken en systematisk samordning ästadkoms dels mellan olika nationella sektorintressen, dels mellan staten och kommunerna om sådana mark- och vattenhushållningsfrågor som bedöms vara
viktiga från rikssynpunkt och för vilka särskilda insatser behövs. Därmed
är det också klart att det rör sig om en process i vilken det materiella innehållet med tiden förändras och där mark- och vattenanvändningsfrågor som bedöms viktiga från rikssynpunkt fortlöpande skall kunna behandlas.
De erfarenheter som har vunnits i det hittills bedrivna arbetet med den fysiska riksplaneringen kan enligt min mening läggas till grund för ställningstaganden till hur arbetet skall föras vidare som en del av den fortlö-
pande fysiska planeringen på olika nivåer. Jag vill nu redovisa min syn på
hur planeringsprocessen bör vara upplagd i sina huvuddrag.
Det ankommer på regeringen att för sådana frågor som behandlas i den
fysiska riksplaneringen överväga behovet av riktlinjer för hushällning med mark och vatten för berörda verksamheter eller geografiska områden. Jag
tar i det följande upp förslaget att sådana materiella riktlinjer skall ges i
form av lagbestämmelser. Regeringen bör vidare ha möjlighet att, utan att
inhämta riksdagens godkännande, med hänsyn till ett visst riksintresse besluta om att planering skall ske för en viss verksamhet eller ett visst område. Kartläggningar och analyser av mark- och vattenanvändningen och av miljöförhållandena samt särskilda utredningar utförda av kom-
muner, länsstyrelser och centrala ämbetsverk bör i fortsättningen utgöra underlag för regeringens bedömning av vilka frågor som skall tas upp till
behandling i den fysiska riksplaneringen och av behovet av riktlinjer för
berörda verksamheter eller geografiska områden.
De översiktliga planer som kommunerna har arbetat fram under pro-
gram- och planeringsskedena torde komma att fortlöpande revideras. Med en rullande översiktlig kommunal planering av detta slag, kan behovet av
att följa upp hur intentionerna i den fysiska riksplaneringen fullföljs i den
kommunala planeringen tillgodoses på ett enklare sätt än hittills. Enligt min mening behövs inga omfattande samtidiga redovisningar från kommunerna av det slag som har förekommit tidigare.
I den mån statsmakterna beslutar om ändrade eller nya riktlinjer för hushållningen med mark och vatten bör dessa kunna inarbetas i den fortlöpande planeringsprocessen. Jag förutsätter därvid att den närmare
avgränsningen av olika områden och intressen kommer att ske på samma sätt som hittills, dvs. genom att berörda kommuner och länsstyrelser vid
samråd om kommunala översiktsplaner kommer överens om lämpliga av-
gränsningar och om behovet av eventuell närmare planläggning m.m. Det
ankommer på länsstyrelserna att tillsammans med berörda kommuner
härvid överväga behovet av kompletterande planerings- och utredningsinsatser för att statsmakternas beslut skall kunna fullföljas. I den mån an-
språk ställs på revidering av tidigare upprättad översiktsplan, bör denna
göras vid en tidpunkt som är anpassad till den kommunala planeringens förutsättningar. Bevakning av att olika riksintressen tillgodoses i den över-
siktliga planeringen bör således i första hand ske genom de samråd som
äger rum mellan kommunerna samt länsstyrelserna och olika regionala
myndigheter. Önskemål från kommunerna om ändringar i riktlinjerna kan likaledes föras vidare genom de samråd m. m. som fortlöpande sker med
länsstyrelserna.
Regelbundna kontakter bör upprätthållas mellan länsstyrelserna och de ämbetsverk som är berörda av den fysiska riksplaneringen. Ömsesidig information bör därvid lämnas ifråga om dokumentation och bevakning av
från sektorsynpunkt riksintressanta objekt, områden och verksamheter. Det ingår i länsstyrelsens ansvar att om så erfordras och efter samråd med
berörda kommuner, fästa regeringens uppmärksamhet på behovet av kom-
pletterande eller ändrade riktlinjer för hushållning med mark och vatten eller på behovet av att ange närmare utgångspunkter från rikssynpunkt för
sådan planering som behövs med hänsyn till visst riksintresse.
Förslaget i rapporten att frågor som rör hushållningen med mark och vatten skall redovisas i den årliga rapport som skall lämnas till regeringen om länsplaneringen övervägs i det översynsarbete beträffande planeringsverksamheten inom länsstyrelserna som f.n. pågår inom regeringskansliet (prop. 1980/81:20, bil. 14 s. I). Det ankommer på länsstyrelserna att i enskilda plan- och tillståndsbeslut
ansvara för att olika nationella markanvändningsintressen tillgodoses. I de
fall kommunen och länsstyrelsen inte är överens om hur beslutade riktlinjer skall fullföljas i den kommunala planläggningen, kan länsstyrelsen med stöd i byggnadslagstiftningen vägra fastställelse av plan eller underställa frågan regeringens prövning.
Enligt byggnadslagstiftningen är det ytterst regeringen som har ansvaret för att statsmakternas intentioner i den fysiska riksplaneringen fullföljs i den kommunala planeringen. Så bör vara fallet även i fortsättningen. Endast i undantagsfall har regeringen för att hävda riksintressen behövt använda de möjligheter som finns att enligt 10a8 byggnadslagen förelägga en kommun att upprätta generalplan.
lett system som inte bygger på samtidiga omfattande redovisningar från kommunerna kan regeringen beträffande något visst markanvändningsintresse ha behov av att följa upp att intentionerna i den fysiska riksplaneringen fullföljs av kommunerna. Även behovet av särskilda planeringsinsatser för att tillgodose ett visst riksintresse kan ibland kräva en belysning. De redovisningar som i sådana fall kan bli nödvändiga bör enligt min mening kunna göras av länsstyrelserna efter särskilt uppdrag från regeringen. Länsstyrelsernas fortlöpande samråd med kommunerna och de statliga
sektormyndigheterna på regional nivå kan förutsättas ge tillräckligt underlag för sådana redovisningar. De bör därmed kunna fullgöras utan särskilt resurstillskott vid länsstyrelserna.
2.2.2 Lagreglering av riktlinjerna för hushållning med mark och vatten
Vid den fastställelseprövning som staten gör av kommunala planer skall bedömas bl. a. hur kommunen har tillgodosett de olika intressen som anges i byggnadslagstiftningen, dvs. BL och byggnadstadgan (1959:612, omtryckt 1972:776, ändrad senast 1980:408) (BS). De bestämmelser som avses är främst 4 och 5§§ BL och 9—13§8& BS. Av riksdagens beslut om
riktlinjer för hushållning med mark och vatten följer att vissa specificerade
intressen skall ges särskild tyngd vid den avvägning mellan olika intressen, som kommunerna och staten har att göra enligt byggnadslagstiftningen.
Riktlinjerna för hushållning med mark och vatten har emellertid, som jag
tidigare har anfört, ingen direkt rättsverkan. Såväl i rapporten Hushållning med mark och vatten 2 som i betänkandet (SOU 1979: 65, 66) Ny plan- och
bygglag (PBL-utredningen) föreslås att riktlinjerna förs in i en ny plan- och bygglag. Härigenom klargörs vilken effekt riktlinjerna skall ha för efterföljande plan- och tillståndsbeslut. Genom en lagreglering ges enligt utred-
ningsförslagen också en bättre överblick över gällande riktlinjer, vilka f. n. återfinns i skilda propositioner och utskottsbetänkanden. Förslaget innebär följande ändringar i förhållande till nuläget. Om rikt-
linjerna regleras i lag kommer riksdagen att ta ställning till ändringar eller kompletteringar av dessa i egenskap av lagstiftare. Sådana ställningstaganden får därvid formen av beslut om ändring av byggnadslagstiftningen.
Förslaget om lagreglering tillstyrks av flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan.
Även jag anser att riktlinjerna för hushållning med mark och vatten bör
lagregleras. En lagreglering skulle innebära att den osäkerhet om riktlinjernas rättsliga innebörd som nu firms undanröjs. Härigenom får hela den process som den fysiska riksplaneringen innebär en ökad stadga, som i sin tur ger förutsättningar för förenklingar i planerings- och beslutsprocessen.
I regeringskansliet övervägs f.n. dels frågan om den närmare utform-
ningen av lagregleringen beträffande såväl de verksamhetsanknutna som
de geografiska riktlinjerna, dels förslagen i rapporten om ändrade och nya geografiska riktlinjer.
2.2.3 Den kommunala fysiska översiktsplaneringens roll i den fysiska riks-
planeringen
Jag har tidigare framhållit att den kommunala fysiska översiktsplaneringen är av grundläggande betydelse i arbetet med den fysiska riksplaneringen. Det är fftämst genom denna översiktsplanering som riktlinjerna för hushållning med mark och vatten förs in i planeringsprocessen. Översiktsplaneringens utformning och ställning får därför stor betydelse för genomförandet av den fysiska riksplaneringens intentioner.
Under senare år har nästan samtliga kommuner upprättat och antagit s.k. kommunöversikter, i vilka anges behov av fortsatt mera detaljerad
planering samt riktlinjer för bebyggelseutvecklingen. Kommunöversikten
har i många kommuner en betydelsefull roll, bl.a. i samband med ställningstaganden i enskilda byggnadsärenden. Kommunöversikterna har också visat sig vara väl lämpade för att konkretisera statsmakternas intentioner beträffande hushållningen med mark och vatten. Kommunöversikten återfinns emellertid inte som begrepp i byggnadslagstiftningen. Statens
planverk har dock rekommenderat att kommunöversikten skall handläggas
enligt byggnadslagstiftningens regler för antagen generalplan (Lämplighetsprövning av bebyggelse utanför detaljplan, dnr U 1172/73). Kommunerna har som regel angett att kommunöversikten skall ses över inom en period av tre till fem år. Åtskilliga kommuner har redan genomfört eller
påbörjat en sådan översyn.
Omfattande förändringar i lagstiftningen beträffande den kommunala
fysiska översiktsplaneringen har föreslagits av PBL-utredningen och vattenplaneringsutredningen (SOU 1980:39, 40 Vattenplanering). Förslagen från dessa utredningar bereds f.n. inom regeringskansliet. Vad gäller den översiktliga planeringen står förslagen i dessa utredningar i huvudsak i
överensstämmelse med den informella planering som har utvecklats i
samband med den fysiska riksplaneringens program- och planeringsskeden.
Det är flera olika nationella intressen, förutom de som anges inom ramen
för den fysiska riksplaneringen, som har betydelse för den kommunala
fysiska planeringen. Det gäller t. ex. riktlinjerna för regionalpolitiken. Arbetsmarknadsutskottet har uttalat (AU 1978/79:23) att det är självklart att
länsstyrelserna vid sitt samråd med kommunerna hävdar dessa riktlinjer.
Detta innebär å andra sidan inte att kommunernas planmonopol enligt
gällande byggnadslagstiftning ifrågasätts.
Det är enligt min mening angeläget att kommunerna i sina överväganden om markanvändning och bebyggelseutveckling inbegriper frågor om av-
vägningen mellan olika nationella intressen och lokala intressen som gäller
markanvändning och byggande. Det är sålunda väsentligt att den kommu-
nala fysiska översiktsplaneringen har sådana former att bl. a. de frågor som
behandlas i den fysiska riksplaneringen på ett naturligt sätt kan behandlas fortlöpande av kommunerna. En utvecklad kommunal översiktsplanering
där bl.a. olika nationella intressen har beaktats bör kunna ge ett gott
underlag och vägledning för beslut i konkreta ärenden enligt de skilda lagar som rör markanvändningen. De slutliga avvägningarna mellan olika stat-
liga, kommunala och enskilda intressen måste emellertid ske i samband
med beslut om detaljplaner och tillståndsgivning.
För att en kommunöversikt skall kunna tillmätas betydelse vid statlig överprövning av plan- och byggnadsärenden är det väsentligt att den är väl förankrad i byggnads- och fastighetsbildningslagstiftningen. Eftersom
kommunöversikten f. n. inte har en självständig rättsverkan, krävs tydliga
hänvisningar till de lagrum och sakskäl som den allmänna lämplighetsbedömningen i kommunöversikten grundar sig på. I enskilda beslut i bebyg-
gelse- och fastighetsbildningsärenden är det inte tillräckligt att enbart hänvisa till en kommunöversikt. Sådana beslut måste grundas på de för-
fattningsföreskrifter som är tillämpliga och omständigheterna i det enskilda fallet. En kommunöversikt, som har antagits av kommunfullmäktige. bör emellertid enligt min mening kunna få stor betydelse som vägledning för beslut i enskilda ärenden. Självfallet blir detta dock beroende av hur väl underlaget för översikten är dokumenterat samt hur konkret och nyanserat den är utformad. Jag vill särskilt betona betydelsen av att det av kommunöversikten går att utläsa kommunens syfte med markanvändningen till vägledning för den allmänna lämplighetsprövning som sedan skall ske vid beslut i enskilda byggnadsärenden.
Även s.k områdesplaner och andra översiktsplaner för delar av en kommun kan enligt min mening vara lämpliga instrument för att föra in nationella intressen i den kommunala planeringsprocessen. Det gäller bl. a. i samband med planering för tätortsutbyggnad och planering för friluftslivets och fritidsbebyggelsens utveckling. Även vissa av de nya frågor som
jag anser bör behandlas i den fysiska riksplaneringen, t.ex. markanvänd-
ningsfrågor vid utnyttjande av inhemska energiresurser, bör kunna be-
handlas inom ramen för arbetet med sådana planer.
Planeringen för olika statliga verksamheter har ofta stor betydelse för markanvändning och bebyggelseutveckling i kommunerna. Helt naturligt
kan inte samordning på lokal nivå med annan sektorplanering åstadkommas genom planering inom de olika samhällssektorerna var för sig. Ställningstaganden inom skilda statliga planeringsaktiviteter bör därför enligt min mening följas av kommunala ställningstaganden till härav föranledda krav på markanvändning och byggande. Enligt min mening bör i den kommunala fysiska översiktsplaneringen göras en samlad bedömning av hur olika statliga och kommunala markanvändningsintressen skall tillgodoses.
För att den kommunala fysiska översiktsplaneringen skall kunna fortsätta att utvecklas till det instrument för samordning av olika nationella och lokala markanvändningsintressen som jag nu har angett behöver det ske en bättre samordning än f.n. melian den statliga sektorplaneringen och den kommunala planeringen. Det är därför angeläget att, såväl vid utformningen av den statliga planeringen som i samrådsförfarandet mellan kommunerna och olika statliga myndigheter, främst på regional nivå, finna former för att behandla olika statliga sektorintressen inom ramen för den kommunala planeringen. På den regionala nivån har länsstyrelserna ansvaret för samordningen mellan sektorerna. Planverket har enligt sin instruktion
ansvar på myndighetsnivå för samordningen av allmänna råd för den översiktliga fysiska planeringen. Jag återkommer till förhållandet mellan
den kommunala fysiska översiktsplaneringen och statliga intressen vid
behandlingen av vissa sektorfrågor i avsnitt 2.3.
2.2.4¶Kunskapsförsörjning
Kartläggningar och analyser av mark- och vattenanvändningen samt av naturmiljöns tillstånd och känslighet är enligt rapporten Hushållning med mark och vatten 2 nödvändiga inslag i den fysiska riksplaneringen. Genom
bl.a. det arbete som har skett hittills i samband med den fysiska rikspla-
neringen har samlats ett omfattande kunskapsmaterial om mark- och vat-
tenanvändningen och miljöförhållandena i landet. För att vidmakthålla den
kunskapsbank som har byggts upp är det enligt rapporten angeläget att sådant material som bedöms vara värdefullt som underlag för den fysiska
planeringen och i samband med tillståndsbeslut hålls aktuellt. Detta torde
enligt rapporten med utgångspunkt i befintligt material i flertalet fall kunna ske utan särskilda utredningsinsatser. I rapporten föreslås att berörda
centrala myndigheter ajourhåller översikter på riksnivå över olika verksamheter och intressen som är av särskild betydelse för hushållningen med mark och vatten. Vidare föreslås att sammanställningar över förhållanden av betydelse för den fysiska riksplaneringen hålls aktuella hos länsstyrelserna. Formerna för den fysiska riksplaneringens kunskapsförsörjning be-
höver enligt rapporten utredas närmare och det föreslås att planverket
skall svara för en sådan utredning. För att ge statsmakterna överblick och möjlighet att följa utvecklingen beträffande mark- och vattenanvändningen samt miljösituationen i landet
torde det enligt rapporten även i fortsättningen finnas behov av alt göra
mera samlade redovisningar av dessa frågor. Innehållet i redovisningarna och vid vilka tidpunkter de skall göras bör enligt rapporten bestämmas av
regeringen och få formen av uppdrag tull berörda myndigheter. Enligt
rapporten bör planverket, naturvårdsverket och havsresursdelegationen ha det samlade ansvaret på myndighetsnivå för att inom resp. område
fortlöpande följa och ha översikt över mark- och vattenanvändningen samt
miljöförhållandena i landet. Det föreslås därför att dessa myndigheter skall
svara för de samlade redovisningar som i fortsättningen kan bli aktuella i den fysiska riksplaneringen och mot bakgrund av dessa lämna regeringen förslag till eventuella åtgärder. Även i övrigt bör det enligt rapporten
ankomma på dessa myndigheter att redovisa sådana frågor som bör upp-
märksammas i den fysiska riksplaneringen samt lämna förstag till åtgärder för att främja en god hushållning med landets mark- och vattentillgångar.
Remissinstanserna är överlag positiva till de nu redovisade förslagen. Kommunförbundet anser att översikter på riksnivå är värdefulla speciellt när nya frågor skall föras in i planeringen, t. ex. energi- och havsresursfrå-
gor, och då det föreligger särskilda behov av att snabbt få en översiktlig bild av de resurser som står till förfogande. Å andra sidan kan förbundet inte acceptera att av statliga myndigheter upprättade översikter avseende riksintressen skall fungera som planeringsdirektiv i den fysiska riksplaneringen.
Några remissinstanser har kommenterat förslaget om samlade redovisningar av mark- och vattenanvändningen samt miljöförhållandena i landet. Förslaget tillstyrks av havsresursdelegationen, naturvårdsverket och planverket — vilka enligt rapportförslaget skall svara för dessa redovisningar —
samt av bl.a. miljödatanämnden och länsstyrelsen i Älvsborgs län. Sveriges industriförbund framhåller att det knappast finns behov av att göra ofta
återkommande inventeringar och sammanställningar av exempelvis miljöförhållandena i landet. Samlade redovisningar bör enligt förbundet begränsas till att avse problem- och frågeställningar som har hög aktualitet.
För egen del anser jag att behovet av kunskapsförsörjning självfallet måste bedömas mot bakgrund av de uppgifter som den fysiska riksplaneringen avses få I fortsättningen. Som jag tidigare har sagt blir en väsentlig
uppgift för den framtida fysiska riksplaneringen att som underlag för den
fortlöpande översiktliga fysiska planeringen i kommunerna förmedla infor-
mation om sådana frågor som är av riksintresse för hushållningen med mark och vatten. Det är också viktigt att statsmakternas ställningstagan-
den i dessa frågor finns tillgängliga både för kommunal planering och statliga myndigheters beslutsfattande. En viktig uppgift för den fysiska
riksplaneringen är vidare att följa upp förändringar i markanvändningen, miljöförhållandena och naturresursernas utnyttjande som underlag för
statsmakternas ställningstagande till nya hushållningsfrågor i den fysiska riksplaneringen. Samtliga angivna arbetsuppgifter ställer krav på en funge-
rande kunskapsförsörjning. Jag avser att senare ge statens planverk i uppdrag att i samråd med berörda ämbetsverk och länsstyrelserna lämna förslag till former för kunskapsförsörjningen. Jag vill emellertid redan nu redovisa efter vilka huvudlinjer kunskapsförsörjningen enligt min mening
bör utvecklas.
De statliga myndigheterna bör som hittills ansvara för dokumentationen av sådana resurser och anspråk inom det egna ansvarsområdet som är av
riksintresse för hushållningen med mark och vatten. Det bör ingå i det
uppdrag som jag nyss nämnde att klargöra vilka myndigheter som bör svara för en sådan dokumentation. Det är angeläget att denna dokumentation i fortsättningen hålls aktuell så att den kan utnyttjas av berörda parter i den fortlöpande planerings- och beslutsprocessen på olika nivåer. Detta
torde i flertalet fall kunna ske med utgångspunkt i befintligt material.
Härigenom torde den fysiska riksplaneringens behov av kunskapsförsörjning kunna tillgodoses utan den typ av särskilda utredningsinsatser som utförts i det hittills bedrivna arbetet.
Som underlag för den hittillsvarande fysiska riksplaneringen har vissa sektormyndigheter lämnat redovisningar av viktiga intresseområden. I
statsmakternas beslut har angetts att vissa från nationell synpunkt viktiga
intressen skall beaktas i kommunernas planering och i myndighetsbeslut av betydelse för hushållningen med mark och vatten. Dessa s.k. verksamhetsanknutna riktlinjer preciserades under program- och planeringsske-
dena och omsattes i bl.a. riktlinjer i kommunöversikterna. I många fall torde de angivna intresseområdena för olika sektorer ha avgränsats på ett preliminärt underlag. Det är väsentligt att allt eftersom bättre material
kommer fram, ett mer preciserat underlag presenteras av berörda sektormyndigheter till ledning för andra myndigheters beslut samt för de revideringar av kommunala planer som företas.
Under arbetet med att fullfölja beslutade riktlinjer för hushållning med mark och vatten har länsstyrelserna gjort sammanställningar av bl. a. kommunernas översiktliga planer och andra åtgärder med anledning av statsmakternas riktlinjer. Även fortsättningsvis behövs sådana sammanställningar som underlag för att följa upp hur den fysiska riksplaneringens intentioner fullföljs i den kommunala planeringen. Sammanställningarna
bör som hittills göras med ledning av tekniska anvisningar som utarbetas av planverket i samråd med i första hand länsstyrelserna. Länsstyrelserna torde bl.a. för egna samordningsuppgifter m. m. även i fortsättningen ha
behov av liknande sammanställningar, varför det är lämpligt att länsstyrelserna överväger möjligheterna att löpande hålla ett underlag för dessa aktuellt. Jag bedömer att länsstyrelsernas fortlöpande samråd med kommuner och berörda statliga myndigheter ger tillräckligt underlag för dessa
sammanställningar. Ambitionsnivån får självfallet rättas efter tillgängliga
resurser vid länsstyrelserna och berörda myndigheter.
Vad gäller i rapporten föreslagna samlade redovisningar avseende mark-
och vattenanvändningen och miljöförhållandena i landet bör de enligt min mening främst avse tidigare inte uppmärksammade hushållningsfrågor som
har hög aktualitet. Syftet med redovisningarna skall vara att ge underlag
för statsmakternas bedömning av behovet av åtgärder för att tillgodose från rikssynpunkt angelägna frågor beträffande hushållningen med mark och vatten. I likhet med vad som föreslås i rapporten anser jag att det bör
ankomma på regeringen att bestämma innehåll i och tidpunkt för redovis-
ningarna samt att de bör göras efter uppdrag till berörda statliga myndighe-
ter. Planverket har ett samordnande ansvar när det gäller insamling och
bearbetning av kunskaper som rör hushållningen med mark och vatten. Naturvårdsverket har ett övergripande ansvar för att följa upp förändring-
ar i miljöförhållandena av betydelse från rikssynpunkt. Havsresursdelega-
tionen har vissa samordnande uppgifter när det gäller resursutnyttjandet i havet. I delegationens uppgifter får anses ingå att ha överblick över resursutnyttjandet i havet. Det är därför enligt min mening naturligt att det blir
nämnda organ som i samråd med andra berörda myndigheter får i uppdrag att svara för de redovisningar rörande mark- och vattenanvändningen samt
miljöförhållandena i landet som i framtiden kan bli aktuella och att mot bakgrund av dessa lämna regeringen eventuella förslag till åtgärder. Även i övrigt bör det ankomma främst på nämnda organ, men även på andra
berörda myndigheter, att uppmärksamma sådana frågor som bör behand-
Jas i den fysiska riksplaneringen och att lämna förslag till åtgärder för att främja en god hushållning med landets mark- och vattentillgångar.
2.2.5¶Sammanfattning
Sammanfattningsvis innebär det jag har sagt i det föregående följande i fråga om ansvar och arbetsuppgifter för de organ som skall medverka i den
fortsatta fysiska riksplaneringen.
Jag vill inledningsvis peka på att arbetet inom länsstyrelser och ämbetsverk måste ske inom ramen för tillgängliga resurser. Det blir därför anledning för myndigheterna att på sikt prioritera arbetet med översiktliga frågor inom den fysiska planeringen på bekostnad av detaljfrågor och
frågor av lokal betydelse där kommunernas beslut i ökad utsträckning
kommer att få genomslagskraft.
Kommunerna bör liksom hittills ha grundläggande uppgifter. De rikt-
linjer för hushållning med mark och vatten som beslutas av statsmakterna skall beaktas i kommunernas fortlöpande planeringsverksamhet. Detta
klarläggs genom att riktlinjerna lagregleras. Normalt kommer inte att ställas krav på den typ av omfattande och samtidiga redovisningar till regeringen från samtliga kommuner som har varit fallet under program- och planeringsskedena i den fysiska riksplaneringen. Det är angeläget att vidareutveckla den kommunala fysiska översiktsplaneringen så att den i ökad utsträckning kan tjäna som instrument för att samordna nationella och
kommunala intressen av betydelse för markanvändningen. Ett mer utvecklat samråd mellan kommunerna och olika statliga myndigheter på regional nivå, främst länsstyrelsen, bör vara en lämplig form för att föra fram de
nationella intressen som skall beaktas i den kommunala planeringen. Väsentliga uppgifter för länsstyrelserna bör vara att förmedla informa-
tion mellan kommunerna å ena sidan samt regeringen och ämbetsverken å
den andra samt att bevaka att olika nationella intressen beaktas i den kommunala planerings- och beslutsprocessen. Vidare ankommer det på
länsstyrelserna att från de statliga sektormyndigheterna förmedla och för den kommunala planeringens behov anpassa det underlag som kommuner-
na behöver för att de i sina plan- och tillståndsbeslut tillfredsställande skall kunna beakta riktlinjerna för hushållning med mark och vatten. Länssty-
relserna bör vidare ansvara för samordning av planeringen mellan kommunerna. I de fall en kommun och länsstyrelsen inte är överens om hur beslutade riktlinjer skall fullföljas i den kommunala planeringen bör det ytterst ankomma på länsstyrelsen att exempelvis vägra fastställelse av en plan helt eller delvis eller att underställa planförslaget regeringens prövning. En väsentlig uppgift för länsstyrelserna är vidare att förmedla erfarenheter och synpunkter till ämbetsverken och regeringen beträffande fullföljandet av intentionerna i den fysiska riksplaneringen och behovet av
kompletterande riktlinjer för hushållning med mark och vatten. Ämbetsverken bör svara för dokumentation och bevakning av riksintres-
santa objekt, områden och verksamheter inom sitt verksamhetsområde. Det innebär bl. a. att verken skall upprätta och hålla översikter aktuella över verksamheter och intressen som är av betydelse för hushållningen med mark och vatten. Ämbetsverken bör uppmärksamma regeringen på eventuella behov av riktlinjer för att tillgodose viktiga mark- och vattenhushållningsintressen. Vidare bör statens planverk, statens naturvårdsverk och delegationen för samordning av havsresursverksamheten ha ansvaret för att i samråd med berörda myndigheter mer samlat följa utveck-
lingen vad gäller mark- och vattenanvändningen och miljöförhållandena i
landet samt att på uppdrag av regeringen svara för redovisningar av dessa
frågor. Riksdagen skall på förslag av regeringen besluta om riktlinjer för huskållning med mark och vatten. Ett införande av riktlinjerna i lagstiftningen innebär att riksdagen kommer att ta ställning till dessa i egenskap av
lagstiftare.
Regeringen har huvudansvaret för den fysiska riksplaneringen. I detta ansvar ingår att uppmärksamma områden där markanvändningsförhållandena är särskilt komplicerade och att för dessa områden överväga behovet av att föreskriva närmare utgångspunkter för planeringen, t. ex. genom att föreslå riksdagen att lägga fast kompletterande riktlinjer för hushållning med mark och vatten. Det är vidare regeringens uppgift att ta initiativ till
behandling av nya frågor, ge uppdrag till ämbetsverk och länsstyrelser om
lägesredovisningar m. m. samt fatta beslut i enskilda ärenden då en kom-
mun och länsstyrelsen inte är överens om hur beslutade riktlinjer skall fullföljas i den kommunala planeringen och besvär sker eller då ärenden
underställs regeringen.
2.3 Överväganden om vissa verksamheter och sektorer
2.3.1 Inledning
I rapporten Hushållning med mark och vatten 2 görs en bred genomgång
av frågor som är av intresse för hushållningen med landets samlade mark-
och vattentillgångar. Beträffande de frågor som har behandlats i det hittills
bedrivna arbetet med den fysiska riksplaneringen, t.ex. angående jord-
bruksmarken, bevarandeintressen och försvarsintressen, anges i rapporten att fortsatta överväganden främst sker i det arbete som pågår i kommuner
och län med att fullfölja fastlagda riktlinjer. Jag delar den uppfattning som
anges i rapporten att dessa frågor bör behandlas vidare i pågående plane-
ringsarbete med att fullfölja fastlagda riktlinjer.
De överväganden och förslag som redovisas i rapporten kan hänföras
dels till åtgärder i den fysiska planeringen på olika nivåer, dels till ätgärder som bör vidtas inom olika samhällssektorer och enligt den speciallagstift-
ning som rör dessa sektorer. En del av de åtgärdsförslag som har tagits upp
i rapporten förutsätter ändringar t. ex. i speciallagstiftningen inom jordbru-
kets och skogsbrukets områden samt inom miljölagstiftningen. Jag har
efter samråd med jordbruksministern inte funnit skäl att i detta sammanhang överväga rapportens förslag i nämnda avseenden. Inte heller beträffande vissa andra frågor som har behandlats i rapporten kommer jag nu att lägga fram förslag. Frågorna har ett så starkt samband med pågående utredningsarbete eller beredningsarbete i regeringskansliet
att de lämpligen bör övervägas i det sammanhanget. Jag avser bl. a. vissa förslag till lagändringar som berör byggnadslagstiftningen. förslag rörande fritidsbebyggelse, mineral- och sötvattenresurser samt vissa miljöfrågor. Jag kommer dock (avsnitt 2.3.7) att kort redovisa hur jag anser att dessa
frågor bör följas upp i det fortsatta arbetet inom ramen för den fysiska
riksplaneringen.
När det gäller rapportens förslag om markanvändningsfrågor rörande inhemska energiresurser, Vissa industrifrågor, utnyttjande av havsresurser
samt vissa övergripande strukturfrågor rörande anläggningar för transporter och energidistribution samt tätortsutvecklingen bedömer jag att vissa
grundläggande utgångspunkter för hur dessa frågor bör behandlas i den
fysiska planeringen bör redovisas för riksdagens information. Jag gör detta
i det följande efter att ha samrått med övriga berörda statsråd. Jag kommer härvid att utgå från de förslag som jag tidigare har redogjort för när det gäller formerna för den fortsatta fysiska riksplaneringen.
2 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 183
2.3.2 Resurser för industriproduktion
Frågor om lokalisering av sådan industri som har behov av speciella naturresurser eller är särskilt miljöstörande har ingående behandlats i den hittillsvarande fysiska riksplaneringen (s.k. FRP-industri). Mot bakgrund av de beslutade riktlinjerna för hushållning med mark och vatten har vid södra Sveriges kuster vissa områden för lokalisering av FRP-industri reserverats I den kommunala översiktliga planeringen. Som underlag för övervägandena i rapporten har berörda länsstyrelser och kommuner kom-
pletterat tidigare studier rörande förutsättningar för och restriktioner mot
industrilokalisering vid Norrlandskusten. Industriell eller liknande verksamhet som är av väsentlig betydelse för landets hushållning med mark och vatten prövas av regeringen med stöd av 136a§8 BL.
Mot bakgrund av redovisade studier av industriverket konstateras i rapporten att anspråken på mark för nyetableringar av sådan industri som är av intresse i den fysiska riksplaneringen förefaller vara små.
Jag vill i detta sammanhang peka på att industriverkets studier har
genomförts under en period med låga framtidsförväntningar inom indu-
strin. För egen del vill jag understryka att bedömningar i den fysiska
riksplaneringen måste ge handlingsfrihet för etableringar i ett mer långsik-
tigt perspektiv.
I rapporten övervägs även frågan om lokalisering av kolkondenskraftverk mot bakgrund av lokaliseringsstudier som har utförts av Centrala
driftledningen. Flera remissinstanser har kommenterat rapportens lokaliseringsöverväganden och förslag och pekat på såväl förutsättningar för som restriktioner mot lokalisering av kolkondenskraftverk.
Naturvårdsverket har i sitt yttrande framhållit att underlaget för rapportens lokaliseringsöverväganden avseende kolkondenskraftverk är bristfälligt. Verket har därför genomfört ett utredningsarbete som har syftat till att från natur- och miljösynpunkt ange lämpliga regioner för lokalisering av sådana kraftverk (SNV PM 1358 Lokalisering av koleldade kondenskraft-
verk). Av utredningen framgår att Skåne- och Upplandskusterna förefaller
vara minst känsliga för etablering av kolkondenskraftverk. Utredningen här remissbehandlats. Remissinstanserna stöder i huvudsak de i utredning-
en anförda slutsatserna. Bl. a. industriverket, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut och flera länsstyrelser har dock pekat på behovet av kompletterande lokaliseringsstudier. Ställningstaganden i den fysiska riksplaneringen avseende eventuella särskilda riktlinjer för lokalisering av kolkondenskraftverk kan enligt min uppfattning ske först sedan bl. a. naturvårdsverkets lokaliseringsstudie har
utvärderats närmare och behovet av kompletterande studier övervägts. I detta sammanhang blir också de erfarenheter av stor betydelse som kan vinnas av den snabba utveckling som f.n. sker beträffande teknik för att minska de miljöproblem som hänger samman med kolkraftverk. Genom
avsvavling av rökgaserna eller annan förbättrad reningsteknik bör en friare lokalisering kunna bli möjlig.
I rapporten bedöms lokaliseringsmöjligheterna i de särskilt anvisade industrilägena längs södra Sveriges kuster vara tillräckliga för de etableringsbehov som kan förutses under överblickbar tid. I rapporten pekas dock på vissa begränsande faktorer för ytterligare utbyggnad av FRPindustri i de anvisade lägena. Det gäller bl.a. restriktioner p.g.a. skilda platsers känslighet för olika utsläpp samt att vissa närbelägna områden är särskilt skyddsvärda. Flertalet remissinstanser delar eher anför inga erinringar mot de överväganden som görs i rapporten.
Vad gäller södra Sveriges kuster vill jag allmänt framhålla vikten av att det vid dessa kuster finns tillräckliga markresurser avsatta för framtida etablering av industri. Trots vissa I rapporten redovisade restriktioner i de olika lägena delar jag rapportens och flertalet remissinstansers bedömning att det inte nu finns skäl att ändra urvalet av områden för FRP-industri vid södra Sveriges kuster. De restriktioner för industrietablering som har uppmärksammats i rapporten anser jag i tillräcklig utsträckning kan beaktas i kommunernas fortsatta planering av områdena och i samband med tillståndsprövning av de utbyggnader som kan komma att aktualiseras. Vid tillämpning av riktlinjerna bör självfallet beaktas utvecklingen av reningsteknik m. m.
Strömstads kommun anser att riksdagens beslut med anledning av programskedet i den fysiska riksplaneringen (CU 1975/76: 1) innebär att Hogdalsområdet bör utpekas som läge för FRP-industri.
Jag vill när det gäller Hogdalsnäset påminna om de ställningstaganden som har gjorts med anledning av regeringens proposition 1978/79:213 Redovisning av planeringsskedet i den fysiska riksplaneringen. Vid behandlingen av propositionen anförde civilutskottet (CU 1979/80: 6) att även dockläge för tillverkning av oljeutvinningsplattformar kan anses vara förenligt med de riktlinjer som gäller för området. Därav följer enligt utskottet att markbehovet för därtill knuten verksamhet motiverar att det av kommunen föreslagna inte vattenanknutna reservområdet bör kunna godtas för utnyttjande av till djupvatten- eller docklägena direkt anknuten verksamhet. Riksdagen anslöt sig till utskottets bedömning (rskr 1979/80: 87). Riksdagens beslut ledde till att regeringen ändrade sitt beslut den I mars 1979 beträffande fullföljande av riktlinjer för hushållning med mark och vatten i Göteborgs och Bohus län. Det ändrade beslutet innebär att tillverkning i dockläge av oljeutvinningsplattformar och liknande verksamhet som har särskilda krav på djupt vatten och som inte är miljöstörande bör kunna medges i Kålvik-Lunnevikenområdet. Vidare anförs i beslutet att ett inte vattenanknutet reservområde får tas i anspråk för verksamhet som är direkt knuten till verksamhet med särskilda krav på djupt vatten och som inte är miljöstörande.
Genom statsmakternas beslut angående Hogdalsnäset har klarlagts vilka verksamheter som kan inrymmas under gällande riktlinjer. Några ändringar av riktlinjerna bör inte komma i fråga.
När det gäller Norrlandskusten och inlandet anförs i rapporten att kon-
kurrensen om mark generellt inte är lika stor i dessa omräden som vid södra Sveriges kuster. Enligt rapporten finns det därför från den fysiska riksplaneringens utgångspunkter f.n. inte anledning att vid Norrlandskus-
ten eller i inlandet anvisa särskilda lägen för FRP-industri. Remissinstan-
serna instämmer I huvudsak i rapportens överväganden. Jag anser att det för att främja en god hushållning med markresurserna är angeläget att nytillkommande FRP-industri längs Norrlandskusten i första hand lokaliseras till redan befintliga industrilägen. Jag anser vidare att det är angeläget att i den kommunala markanvändningsplaneringen bevara
handlingsfriheten för lokalisering av FRP-industri på platser med goda
lokaliseringsförutsättningar.
Rapportens förslag om att FRP-industri inte bör få etableras vid vissa
större, av sådan industri opåverkade, delar av Norrlandskusten kommer
att tas upp i samband med de förslag beträffande reglering i lag av riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen som senare kommer att föreläggas regeringen. I detta sammanhang avses också överväganden ske beträffan-
de eventuellt behov av att anvisa särskilda platser för FRP-industri vid Norrlandskusten. I det hittillsvarande arbetet med den fysiska riksplaneringen har underlag beträffande industrins lokaliseringsanspråk ställts samman genom sär-
skilda studier som industriverket har ansvarat för. I rapporten föreslås att
verket utarbetar underlag för den fysiska riksplaneringen även beträffande
den framtida industriutvecklingen. I enlighet med vad jag tidigare har sagt om kunskapsförsörjningen i den
fortsatta fysiska riksplaneringen, anser jag att industriverket inom ramen
för tillgängliga resurser bör ha ansvaret för att hålla ett underlag aktuellt
beträffande sådana anspråk på mark och vatten som är av riksintresse och
på lång sikt kan förutses för olika industrityper. Detta material bör redovi-
sas på ett sådant sätt att det dels kan tjäna som underlag för den kommunala planeringen, dels kan ligga till grund för överväganden på central nivå i
fråga om behov av riktlinjer för att hushålla med resurser av särskilt
intresse för industri. Formerna för sådana redovisningar bör utvecklas inom ramen för den utredning orn kunskapsförsörjningen i den fysiska
riksplaneringen som jag, enligt vad jag tidigare har anfört, kommer att ge planverket i uppdrag att svara för. Jag, ansluter mig till vad som anförs i rapporten om att planverket i
samråd med bl. a. andra berörda myndigheter förutsätts svara för att ställa
samman och redovisa erfarenheter från etableringar i och utformning av större industriområden.
2.3.3 Inhemska energiresurser
I rapporten konstateras bl. a. att det är angeläget att hushålla med mark-
och vattenresurser av särskilt värde från energisynpunkt. Dessa resurser
bör så långt möjligt skyddas från sådana ändringar av markanvändningen
som försvårar ett framtida utnyttjande för energiändamåäl. Vidare understryks att risker för miljöstörningar av större omfattning till följd av energiproduktion och utvinning av energiråvaror samt för konflikter mellan utnyttjande för energiändamål och annan användning av mark- och vattentillgångar av riksintresse bör övervägas på ett tidigt stadium i planerings-
processen.
Enligt rapporten bör i den fysiska riksplaneringen i första hand uppmärksammas stora kraftproducerande anläggningar samt utnyttjande av
energislag som kan ställa omfattande krav på landets mark- och vattenre-
surser, bl. a. vad gäller energislagen torv, vindkraft och energiskog som i framtiden kan komma att introduceras i större skala. I rapporten nämns även att det på sikt kan bli aktueilt att i den fysiska riksplaneringen behandla energislag som solvärme, skiffer och vågkraft om de aktualiseras
i större skala.
De remissinstanser som har yttrat sig över rapporten i denna del instämmer i huvudsak med vad som framförs i rapporten. Kommunförbundet
framhåller att energifrågorna måste ges högsta prioritet i den fortsatta
fysiska riksplaneringen. Flera kommuner pekar på behovet av ett förbättrat underlagsmaterial för att kommunerna på ett konkret sätt skall kunna behandla energifrågorna i sin planering.
Kommunerna har enligt lagen (1977: 439) om kommunal energiplanering ett stort ansvar för energiförsörjningen. Enligt denna lag skall kommunerna I sin planering främja hushållningen med energi samt verka för en säker och tillräcklig energitillförsel. I 98 BS föreskrivs att den fysiska planläggningen skall ske med tillbörlig hänsyn till bl. a. behovet av energihushållning.
Mot bakgrund av energifrågornas växande betydelse och den påverkan på markanvändningen som flera energislag medför anser jag. i likhet med vad som anges i rapporten och av många remissinstanser, att det är angeläget att mark- och vattenanvändningsaspekter avseende skilda energifrågor ägnas ökad uppmärksamhet i den fysiska planeringen på olika
nivåer. Det gäller särskilt beträffande olika inhemska energislag.
I regeringens proposition om riktlinjer för energipolitiken (prop. 1980/ 81:90) föreslås att kommunerna skall ha väsentliga uppgifter för att minska oljeanvändningen. Huvuduppgiften för den kommunala energiplaneringen anges vara att ge underlag för kommunala beslut inom energiområdet. Därigenom bör kommunerna även kunna förse staten med underlag för den
nationella energipolitiken. I propositionen föreslås att kommunerna senast
den I juli 1982 upprättar planer för att minska oljeanvändningen under 1980talet. Vidare anförs att det på sikt givetvis kan bli aktuellt att ändra
uppläggning och inriktning av energiplaneringen och att det i så fall bör
prövas hur encrgiplaneringen förhåller sig till andra former av planering i kommunerna och hur samspelet mellan staten och kommunerna bör gå till.
Prop. 1980/81: 183 [EE] [NN
Som ett komplement till den behandling som energifrågorna skall få enligt lagen om kommunal energiplanering vill jag. i likhet med vad flera remissinstanser har anfört, understryka betydelsen av att kommunerna i den fysiska planeringen behandlar de lokala förutsättningarna för olika energislag. I syfte att klarlägga handlingsmöjligheterna inför en introduktion av olika inhemska energislag är det angelaget att kommunerna på ett tidigt stadium överväger möjliga anspråk på mark och vatten för energiändamål samt vilka hänsyn som måste tas med anledning av motstående mark- och vattenanvändningsintressen och skilda energislags miljöeffekter. Jag vill framhålla att arbete med att analysera förutsättningarna för
att ta i anspråk inhemska energislag redan pågår i flera län och kommuner.
Länsstyrelserna har nyligen på uppdrag av regeringen redovisat vissa
frågor om effekterna på den regionala utvecklingen av en ökad användning för energiändamål av skogsavfall och för vissa län användning av torv. Jag går nu över till att ange hur markanvändningsaspekter avseende
energifrågor bör behandlas i det fortsatta planeringsarbetet.
Bland de nya energislag som är av intresse i den fysiska riksplaneringen framstår torv som den resurs som på kort sikt kan få störst betydelse.
Enligt rapporten förefaller det i många områden finnas förutsättningar för
torvtäkt utan allvarliga konflikter med motstående riksintressen. Det framhålls emellertid att det i områden med goda förutsättningar för torvutvin-
ning erfordras ytterligare studier. Remissinstanserna instämmer i huvudsak i vad som anförs i rapporten. Kunskaperna om landets torvtillgångar är enligt min uppfattning inte tillräckliga för att det nu skall vara rnöjligt att bedöma eventuella behov av att i den fysiska riksplaneringen ange särskilda riktlinjer i syfte att skydda sådana förekomster som är av särskilt värde från rikssynpunkt. Jag anser emellertid att det är angeläget att de kommuner som har större torvtillgångar överväger lämpliga täktområden med beaktande av eventuella motstående mark- och vattenanvändningsintressen. Mot denna bakgrund bör kommunerna i sin markanvändningsplanering pröva behov och möjligheter att behålla handlingsfriheten för att på sikt utnyttja vissa områden för energiändamål. Visst underlag för sådana överväganden finns redan, ex-
empelvis genom Sveriges geologiska undersöknings inventeringar av torv-
förekomster och naturvårdsverkets våtmarksinventering samt de vegeta-
tionskarteringar som f.n, utförs. Ytterligare underlag finns i vissa fall hos
länsstyrelser och kommuner. Den typ av planeringsinsatser som jag nu har
nämnt syftar till att successivt förbättra underlaget för beslutsfattande, Beslut i enskilda ärenden måste självfallet kunna fattas innan dessa planeringsinsatser är slutförda. Jag vill framhålla att det under 1980-talet kan bli
aktuellt att ta i anspråk endast en mycket liten del av Sveriges stora
tillgångar av torv. Det är emellertid enligt min mening angeläget att ett utnyttjande av torv för energiändamål kommer i gång i vårt land och inte onödigtvis försvåras.
Vad gäller övriga inhemska energislag som enhigt rapporten bedöms vara av intresse att behandla i den fysiska riksplaneringen, nämligen
vindkraft och energiskog, bekräftar remissutfallet att kunskaperna om
förutsättningarna små att nu på ett meningsfullt sätt konkret behandla dessa frågor i den fysiska planeringen. I propositionen om riktlinjer för
energipolitiken görs bedömningen att det tidigast omkring år 1985 kan bli
aktuellt att i större skala introducera vindkraft och energiskog i det svenska energisystemet. Jag vill mot denna bakgrund stryka under angelägenheten av att kunskapsunderlaget förbättras inför en mera omfattande intro-
duktion av vindkraft och energiskog så att bättre förutsättningar då finns att bedöma behovet av åtgärder bl.a. inom ramen för den fysiska plane-
ringen.
Enligt rapporten är det angeläget att planer på utbyggnad av små vattenkraftverk uppmärksammas på ett tidigt stadium i den kommunala mark-
användningsplaneringen, om utbyggnad avses ske i större omfattning i ett
vattendrag eller konflikter med andra markanvändningsintressen av riks-
karaktär kan uppstå. Vissa remissinstanser, däribland vattenöverdomsto-
len och Älvräddarnas samorganisation, ställer sig tveksamma till en mer
omfattande utbyggnad av små vattenkraftverk. Riksantikvarieämbetet, länsstyrelsen i Örebro län m. fl. önskar ytterligare inventering och plane-
ring av de mindre vattendragens utnyttjande. För egen del anser jag, i
likhet med rapporten, att frågor om utbyggnad av små vattenkraftverk bör övervägas i kommunernas fysiska planering. Några särskilda åtgärder
inom ramen för den fysiska riksplaneringen anser jag inte nödvändiga,
Beträffande kraftvärmeverk, som också behandlas i rapporten, vill jag hänvisa till att regeringen i prop. 1980/81:90 framhåller att kommunerna i
sin fysiska planering bör beakta behovet av platser för sådana anläggning-
ar.
Jag går nu Över till att behandla hur jag anser att energifrågorna bör följas upp i den fysiska planeringen. Som jag har framhållit behöver kunskaperna beträffande de nya energislagen förbättras inför ställningstagan-
den till hur dessa skall behandlas i den fysiska planeringen på såväl central
som lokal nivå. Jag förutsätter att statens energiverk, som enligt förslag i
propositionen om riktlinjer för energipolitiken skall inrättas den I juli 1982 — och dessförinnan industriverket — svarar för att ställa samman kunskapsunderlag avseende energitillgångar och aktualiserade projekt samt att i lämplig form redovisa detta till kommuner och länsstyrelser som underlag
för överväganden i den fysiska planeringen. Utredningsarbete av betydelse
i detta sammanhang pågår på flera håll och jag förutsätter att energiverket
(industriverket) tar del av detta i samråd med berörda myndigheter. Vidare är det angeläget att energiverket (industriverket), inom ramen för det utredningsarbete angående kunskapsförsörjningen som jag tidigare har behandlat, samråder med planverket och kommuner beträffande utform-
ningen av det material som skall redovisas, så att detta på bästa sätt blir användbart i den fysiska planeringen. Underlag beträffande inhemska energitillgångar finns även hos vissa länsstyrelser och kommuner. Detta bör successivt kompletteras med underlag från berörda ämbetsverk. Jag vill i detta sammanhang framhålla att det är angeläget att länsstyrelserna biträder med att till kommunerna förmedla det kunskapsmaterial som ställs samman centralt och även förser kommunerna med kompletterande underlag, bl.a. i form av redovisningar av skyddsvärda områden och bedömningar av regionalpolitisk karaktär. Även andra regionala myndigheter, t. ex. skogsvårdsstyrelserna och lantbruksnämnderna, kan i många fall bidra med underlagsmaterial av betydelse för den kommunala planeringen vad avser energifrågor. Som jag tidigare har redovisat föreslås i propositionen om riktlinjer för energipolitiken att kommunerna inom ramen för den kommunala energiplaneringen senast den I juli 1982 skall upprätta planer för att minska oljeanvändningen. Enligt min mening bör samordnat med detta redovisas erfarenheter av det hittills bedrivna arbetet med skilda energifrågor i den fysiska planeringen. Redovisningarna bör inte vara generella utan begränsade till problem som har uppstått eller positiva erfarenheter som har vunnits. Redovisningarna syftar sålunda inte till att ge någon allmän bild av planeringsläget. I stället bör syftet vara att uppmärksamma statsmakterna på eventuella behov av lagändringar eller andra förutsättningar som kan underlätta planeringen. I den mån positiva erfarenheter redovisas bör dessa kunna ligga till grund för bl. a. rådgivning för den fortsatta planeringen. Jag avser att ge länsstyrelserna i uppdrag att vid slutet av år 1982 till regeringen lämna en redovisning av behandlingen av mark- och vattenanvändningsaspekter avseende inhemska energislag i den kommunala fysiska planeringen. En redovisning bör endast lämnas i den mån resp. länsstyrelse mot bakgrund av situationen i det egna länet finner detta erforderligt. Jag utgår från att en sådan redovisning bl.a. kan grundas på underlag som länsstyrelserna i sina fortlöpande samråd med kommunerna får del av och således inte skall behöva föranleda någon särskild kunskapsinsamling från kommunerna. I rapporten betonas att metoderna för hur energifrågorna skall behandlas i den fysiska planeringen behöver utvecklas. Det gäller bl.a. frågor om planeringsunderlag och planeringsteknik samt hur skilda institutionella hinder som kan finnas kan hanteras. Planverket har i sitt remissyttrande strukit under betydelsen av att planeringsmetoderna utvecklas bl. a. med hänvisning till en inom verket pågående studie rörande behandlingen i den fysiska riksplaneringen av energislagen torv, vind och energiskog. Planverkets metodstudie skall redovisas till bostadsdepartementet i slutet av innevarande år. Innan planverket har slutfört sin studie finner jag inte skäl att ta upp frågan om vilka insatser som kan behövas för att utveckla planeringsmetoderna för energifrågornas behandling i den fysiska planeringen.
2.3.4 Skydd och utnyttjande av havets resurser
I rapporten framhålls att i takt med det ökade intresset att utnyttja havsresurserna har konflikter mellan olika utnyttjandeformer blivit vanli-
gare. Utvinning av mineralråvaror från havsbottnen, muddrings- och ut-
fyllnadsföretag, sjötransporter med farligt gods, industriutsläpp, utbyggnad av småbåtshamnar m. m. utgör enligt rapporten i vissa områden ett hot
mot områden av riksintresse från bevarande- och fiskesynpunkt. Geovetenskapligt och marinbiologiskt intressanta bottnar och vattenområden, viktiga lek-, uppväxt- och fångstområden för konsumtionsfisk och värdefulla rekreationsområden kan förorenas, skadas eller förstöras. Om inte
miljösituationen förbättras kommer enligt rapporten allt fler marina orga-
nismer att nå den kritiska nivå, vid vilken deras motståndskraft bryts och sjukliga förändringar inträffar. Vissa marina arter hotas till sin existens redan i dag. Sålunda har t. ex. sälstammarna i Östersjön så höga gifthalter i
sig att de är utrotningshotade.
Civilutskottet (CU 1978/79: 1) har förordat att havsresurserna i framtiden behandlas i den fysiska riksplaneringen. Härvid bör det enligt utskottets mening vara en angelägen uppgift att bl. a. bringa klarhet i frågor som gäller planeringsbehov, myndighetsansvar och instrument som kan komma
till användning för att reda ut konflikter mellan motstående intressen i olika havsområden. Utskottet har vidare anfört att de övergripande värde-
ringarna av motstående intressen när det gäller havsområdena bör göras inom den fysiska riksplaneringens ram.
Anspråken från olika havsanknutna verksamheter är särskilt uttalade
inom vissa havsområden. Av rapporten framgår att det i 19 områden
föreligger mer eller mindre uttalade konflikter mellan skilda intressen. Det
krävs enligt rapporten ytterligare studier innan överväganden kan göras
om behovet av långsiktiga riktlinjer för resursutnyttjandet i havet. Det
bedöms därför som angeläget att berörda länsstyrelser i samråd med kommuner och centrala verk med utgångspunkt i tillgängligt underlagsmaterial närmare analyserar problemen inom dessa 19 havsområden och arbetar fram åtgärdsprogram för att hushålla med resurserna.
Formerna för att i samhällsplaneringen behandla olika hushållningsfrågor rörande havet är enligt rapporten outvecklade. För att ge underlag för
ställningstaganden till lämpliga former för att i den fysiska planeringen
behandla havsfrågorna är det enligt rapporten önskvärt att en försökspla-
nering inleds i några områden. Den föreslagna planeringen bör enligt rapporten i första hand komma till stånd i Bohusläns och norra Hallands
skärgårdsområden, i Öresund, i ett område norr om Gotland samt i Upp-
lands och Södermanlands skärgårdar, där planeringsbehoven sett från
rikssynpunkt är mest framträdande. I dessa områden är de flesta havsanknutna verksamheter och intressen representerade och i områdena föreligger uppenbara konflikter med riksintressen.
Ett 10-tal remissinstanser, bl. a. sjöfartsverket. havsresursdelegationen, naturvårdsverket, planverket, Sveriges geologiska undersökning och Kommunförbundet, delar rapportens uppfattning om behovet av en mer medveten planering och samordning av olika havsanknutna verksamheter.
Sveriges industriförbund anför tveksamhet till en fördjupad och mer medveten planering av havsområdena och förordar koncentrerade utredningsinsatser i samband med att olika frågor aktualiseras. Ett 10-tal remissin-
stanser kommenterar och tillstyrker rapportens förslag om att länsstyrelserna närmare skall analysera problemen inom 19 angivna havsområden och arbeta fram åtgärdsprogram för att hushålla med resurserna. Några remissinstanser föreslår kompletteringar av de 19 utpekade områdena.
Förslaget i rapporten att en försöksverksamhet med planering av havets
utnyttjande och skydd bör komma till stånd tillstyrks av remissinstanser-
na. Flera remissinstanser, bl. a. naturvårdsverket, havsresursdelegationen och länsstyrelserna i Stockholms samt Göteborgs och Bohus län anser att
försöksverksamheten bör genomföras innan länsstyrelserna överväger be-
hovet av särskilda åtgärder inom de 19 utpekade områdena. Mot bakgrund av att remissinstanserna i huvudsak delar de bedömningar
som görs i rapporten anser jag at! det är angeläget att länsstyrelser och
kommuner inom kustlänen påbörjar ett arbete med att utifrån tillgängligt
underlagsmaterial närmare analysera problem och frågor som gäller havs-
resursernas utnyttjande och skydd inom områden där det föreligger kon-
flikter. Länsstyrelserna bör mot denna bakgrund i samråd med kommuner-
na överväga behovet av åtgärder för att hushålla med havsresurserna. För att regeringen skall få underlag för att bedöma behovet av eventuella
riktlinjer för resursutnyttjandet i havet bör havsresursdelegationen i samråd med kommunerna och länsstyrelserna till regeringen redovisa de överväganden som görs av åtgärdsbehoven. Jag vill framhålla att länsstyrelser-
na inte kan påräkna särskilda resurser för detta arbete. I enlighet med vad jag tidigare har anfört vill jag stryka under att frågor
som gäller havsresursernas utnyttjände och skydd successivt bör inordnas
i den fortlöpande planerings- och beslutsprocessen, främst på lokal och regional nivå. Det är mot denna bakgrund angeläget att sektormyndighe-
terna i det arbete med översikter på riksnivå över objekt. områden och verksamheter som är av särskild betydelse för hushållningen med mark och vatten, som jag har behandlat tidigare (avsnitt 2.2.3) även beaktar
behovet av kunskaper av betydelse för den fysiska planeringen och det beslutsfattande i enskilda ärenden som rör kust- och havsområdena. Ansvaret för att samordna arbetet med insamling och bearbetning av
kunskaper och erfarenheter som rör hushållningen med våra havsresurser åvilar havsresursdelegationen. Det åligger delegationen enligt dess instruk-
tion att bl.a. verka för samordning av sådan verksamhet som innefattar utnyttjande, skydd eller utforskning av havet och att med beaktande av den fysiska planeringen lägga fram förslag till övergripande program för
svensk havsresursverksamhet. I det praktiska arbetet med allmänna råd
beträffande behandlingen av havsresurserna i den fysiska planeringen har
planverket i enlighet med sin instruktion huvudansvaret i samverkan med havsresursdelegationen och andra berörda myndigheter.
I enlighet med vad jag tidigare har anfört är det en väsentlig uppgift för
länsstyrelserna att till kommunerna och olika myndigheter på regional nivå
förmedla det planeringsunderlag som utarbetas för olika verksamheter. Länsstyrelserna kan också inom ramen för sina resurser behöva göra vissa
kompletterande utredningar som underlag för planeringen av kust- och
havsområdena. En enligt min mening viktig uppgift för länsstyrelserna är vidare att bevaka att olika nationella intressen som rör havets utnyttjande
och skydd beaktas i plan- och tillståndsbeslut på lokal och regional nivå. Som framgår av rapporten är formerna för att i samhällsplaneringen
behandla olika hushållningsfrågor rörande havet outvecklade. För egen del anser jag att frågan om hur havsresurserna skall behandlas i den fysiska
planeringen behöver vidareutvecklas genom en försöksverksamhet med
havsresursplanering. En sådan försöksverksamhet bör enligt min mening i första hand ske i de kust- och havsområden, där planeringsproblemen från rikssynpunkt är störst, dvs. i Upplands och Södermanlands kust- och
skärgårdsområden, i Öresund samt i Göteborgs och Bohus läns skärgård samt skärgården inom Hallands läns kustområde. Jag anser att havsresurs-
delegationen bör få i uppdrag att, i samarbete med bl.a. planverket, naturvårdsverket och fiskeristyrelsen samt kommuner och länsstyrelser,
sätta igång en försöksverksamhet i nämnda områden. Jag har i denna fråga samrått med industriministern.
Kommunerna har självfallet en viktig roll i den vattenplanering i kustoch havsområden som behöver komma till stånd. I den utsträckning som erfordras bör denna planering också samordnas med kommunernas markanvändningsplanering. En planering av vattenområden kan emellertid inte
vara snävt kommunavgränsad. Flera frågor om t. ex. sjöfart, försvar och
föroreningar griper över betydligt större områden än en kommun och har som regel internationell anknytning. Samtidigt kan kommunens åtgärder i
kustvattenområdena naturligtvis påverka förhållanden långt utanför kommunens gränser. Jag vill därför framhålla att en utveckling av metoder och
former för planering av kust- och havsområdenas utnyttjande måste beakta behovet av samordning. vad gäller frågor av lokal, regional och nationell betydelse. För större områden än en kommun kan det vara lämpligt att
planeringen sker genom interkommunalt samarbete, i vilket länsstyrelsen
bör kunna ha en väsentlig samordnande roll.
2.3.5¶Anläggningar för transporter och energidistribution
Motiven för att i den fysiska riksplaneringen behandla vissa infrastrukturanläggningar (huvudvägar, större hamnar, flygplatser, järnvägar, interregionala terminalanläggningar och energidistributionssystem) är enligt
rapporten främst följande. Vissa anläggningar exempelvis djuphamnar och flygplatser har särskilda krav på naturresurser eller andra fysiska förutsättningar av speciellt slag. Vissa andra anläggningar, exempelvis större vägar
och större kraftledningar, kan komma i konflikt med de areella näringarna och riksintressen för naturvård, friluftsliv och kulturminnesvård. Förändringar i bebyggelse och infrastruktur kan endast ske långsamt och är starkt
styrande för samhällsutvecklingen. För att åstadkomma ett bebyggelsemönster och ett transport- och energidistributionssystem som både skapar goda produktionsförutsättningar och tillgodoser de regionalpolitiska strä-
vandena och kravet på hushållning med mark och vatten är det enligt
rapporten angeläget att samhällsinvesteringar av detta stag i ökad utsträckning beaktas i den övergripande samhällsplaneringen på nationell, regional
och lokal nivå.
Rapportens förslag att i ökad utsträckning behandla vissa infrastrukturanläggningar i den fysiska riksplaneringen har inte mött invändningar i remissbehandlingen.
Även jag anser att sådana markhushållningsfrågor som hänger samman med större samhälleliga investeringar bör behandlas i den fysiska riksplaneringen.
Inom transportområdet finns den mest utvecklade långsiktiga planering-
en inom väghyggandet. Vägverket beslutade under år 1978 om en flerårs-
plan för byggande av riksvägar och länsvägar under perioden 1979— 1988.
Riksdagen har (prop. 1980/81:20, TU 1980/81:6, rskr 1980/81: 101) för järnvägarna givit förutsättningar för SJ:s långsiktiga investeringsverksamhet. När det gäller hamnar och farleder vill jag fästa uppmärksamheten på
att sjöfartsverket under hösten 1980 redovisade förslag till en perspektivplanering för hamnväsendet. Beträffande flygpatser har lufttransportutredningen nyligen lämnat förslag (SOU 1981: 12 Inrikesflyget under 1980-talet) till en framtida flygplatsstruktur för det inrikes flyglinjenätet.
De långsiktiga planer som finns inom transportmyndigheterna har inte i första hand arbetats fram för den fysiska planeringens behov. Det bör dock ankomma på statens vägverk, statens järnvägar, luftfartsverket och sjö-
fartsverket att ange vilka anspråk på mark och vatten som de långsiktiga planerna ställer för vägar. järnvägar, flygplatser och hamnar m. m. I rapporten lämnas förslag om hur större kraftledningar och större gasoch hetvattenledningar bör behandlas i den fysiska planeringen. Förslagen
innebär att planerade ledningar av dessa slag skall redovisas till industri-
verket som skall sammanställa planerna och till regeringen redovisa sådana ledningar som bedöms vara av särskilt intresse från rikssynpunkt.
Berörda länsstyrelser föreslås, mot bakgrund av regeringens ställningsta-
ganden till vad som är ledningar av riksintresse, samråda med bl. a. kommuner och berörda företag om lämpliga sträckningar för dessa ledningar. För att garantera att riksviktiga ledningar kan komma till stånd föreslås regeringen få möjlighet att föreskriva att mark för viss ledningssträckning skall reserveras i den kommunala planeringen.
Förslag beträffande hur kraftledningar skall behandlas i planeringen har lämnats av industriverket i rapporten Distribution och överföring av elkraft (SIND PM 1980:09). som har remissbehandlats. Enligt min bedöm-
ning bör ställningstaganden till förslagen i rapporten rörande den formella
handläggningsordningen för större ledningssystem samordnas med ställningstaganden till bl. a. förslagen i industriverkets rapport.
Jag har tidigare behandlat vissa principer för kunskapsförsörjningen
inom ramen för den fysiska riksplaneringen. Jag anser mot bakgrund av
dessa principer, att det bör ankomma på statens industriverk, och fr. o. m. den 1 juli 1982 på det i proposition 1980/81:90 föreslagna statens energiverk, att inhämta information om skilda projekt avseende kraftledningar
samt gas- och hetvattenledningar. Den ansvariga myndigheten bör vidare, liksom vad jag har föreslagit beträffande kunskapsförsörjningen i övrigt i den fortsatta fysiska riksplaneringen, utforma detta underlag så att det är användbart i den fysiska planeringen på olika nivåer.
I överensstämmelse med vad jag tidigare har anfört bör det ankomma på
länsstyrelserna att svara för att mark- och vattenanspråken rörande olika
infrastrukturinvesteringar förmedlas till kommunerna som ett underlag för deras fysiska planering. Det är angeläget att kommunerna i sin fysiska
planering överväger möjligheterna att tillgodose de redovisade anspråken på mark- eller vattenområden. Länsstyrelserna bör ha ett ansvar för att
dessa anspråk tillfredsställande beaktas i kommunernas planering. I de fall
det föreligger svårigheter att tillgodose önskemålen, t.ex. på grund av konflikter med andra väsentliga intressen, har länsstyrelsen en viktig uppgift att förmedla information om detta till berörd sektormyndighet för ytterligare överväganden om på vilket sätt frågan skall kunna lösas. Därigenom skapas möjligheter att bättre anpassa sådana sektoriella statliga
anspråk till vad som är möjligt att genomföra med hänsyn till andra markanvändningsintressen.
I rapporten redovisas vissa utbyggnadsplaner för transportanläggningar
och anläggningar för energidistribution. Utbyggnadsplanerna är till bety-
dande del koncentrerade till storstadsområdena och områdena mellan dessa. Om planerna fullföljs kommer enligt rapporten den befintliga orts- och
infrastrukturen att ytterligare förstärkas. En sådan utveckling kommer också att ge upphov till betydande markanvändningskonflikter. De områ-
den som det i första hand gäller är Mälardalen, Göteborgsregionen, Skåne
och Halland där konflikterna mellan jordbrukets markanvändning och vägoch tätortsutbyggnaden är särskilt framträdande. I rapporten konstateras att det är angeläget att bättre samordna samhällets investeringar i infra-
strukturen med hänsyn såväl till kraven på hushållning med mark och vatten som till kraven på att skapa gynnsamma lokaliseringsförutsättningar
för näringslivet och den offentliga sektorn.
Flera remissinstanser instämmer i rapportens bedömning att det behövs en bättre samordning av samhällets investeringar i infrastrukturen. Bl.a
länsstyrelserna i Uppsala, Västernorrlands och Kopparbergs län, Örebro. Härnösands och Sölvesborgs kommuner, Kommunförbundet samt Sveriges fältbiologiska ungdomsförening anser att de redovisade planerna för
utbyggnad av infrastrukturen står i strid med de regionalpolitiska målen och kraven på hushållning med mark och vatten.
Vid sidan av det arbete som är inriktat på att ge underlag för att i
kommunernas planering beakta olika nationella frågor rörande hushållning
med mark och vatten är det enligt min mening även av väsentligt intresse att inom ramen för den fysiska riksplaneringen uppmärksamma vissa över-
gripande strukturfrågor. Exempel på sådana frågor är investeringar i för-
sörjningssystem för energi och olika transportsystem. Statsmakterna bör
ha en beredskap för en framsynt och genomtänkt planering av denna typ av
investeringar. Det är därför av väsentligt intresse att det finns väl fungerande former och en institutionell ram för sådana planeringsinsatser. Som en viktig utgångspunkt vill jag betona samverkan mellan den fysiska riksplaneringen och den verksamhetsplanering som utförs inom olika sam-
hällsområden. Det är härvid viktigt att väl övervägda och samlade analyser kan göras av behovet av åtgärder för att stärka infrastrukturen i olika delar
av landet. Denna typ av analyser bör till stor del kunna hämta underlag från sektormyndigheternas planering men utföras som en del av regeringskansliets beredningsarbete I anslutning till viktigare beslut om infrastrukturinvesteringar. Jag avser föreslå regeringen att överväga de nu nämnda frågorna i särskild ordning. Jag har i denna fråga samrått med cheferna för industri- och kommunikationsdepartementen.
2.3.6 Tätortsstruktur
Motivet för att i den hittillsvarande fysiska riksplaneringen behandla tätorterna har främst varit att tätortsutbyggnad i vissa fall kommer i konflikt med andra angelägna markanvändningsintressen, som exempelvis
önskemålet att hushålla med jordbruksmarken. I rapporten anförs att
frågor som gäller tätorternas utbyggnad har central betydelse i den regio-
nalpolitiska planeringen. Därutöver pekas i rapporten på att det är angeläget att kommunerna analyserar tätortsstrukturen och i den kommunomfat-
tande planeringen redovisar fördelningen av byggandet mellan skilda orter. Inom vissa delar av landet finns enligt rapporten behov av interkommunal
samverkan vid planering av tätortsutvecklingen och infrastrukturinveste-
ringar.
Förslagen i rapporten om behandlingen av tätortsfrågorna stöds i all-
mänhet av remissinstanserna. Överlag framhåller de remissinstanser som
har tagit upp frågorna att det finns ett stort behov av att analysera tätorts-
strukturen. Länsstyrelsen i Jönköpings län t. ex. anser att utvecklingen av
tätorter och infrastruktur är grundläggande i fysisk planering och att en systematisk strukturanalys bör ske i kommunerna. Länsstyrelsen i Hal-
lands län understryker vad som i rapporten framförs beträffande värdet av planeringsinsatser för att analysera tätortsstrukturen.
Jag vill erinra om att civilutskottet vid behandlingen av proposition (1978/79:213) Redovisning av planeringsskedet i den fysiska riksplanering-
en (CU 1979/80: 6) framhöll att grunderna för samordningen av riksintressen i den fysiska riksplaneringen, den regionalpolitiska planeringen och trafikplaneringen inte är klart definierade när det gäller att ge uttryck åt dessa intressen i kommunal fysisk planering. Utskottet ansåg att utgångspunkterna och de skilda intressena bör klarläggas och att överväganden bör göras om en vidgad samordning inom den fysiska planeringens ram.
Enligt utskottets mening borde riksdagen påkalla ett angivet arbete genom att som sin mening ge regeringen tillkänna vad utskottet hade anfört.
Riksdagen (rskr 1979/80:87) gjorde ett tillkännagivande i enlighet med utskottets hemställan. Planeringen av tätortsstrukturen är enligt min mening i första hand en kommunal uppgift. Den principen har slagits fast bl.a. i proposition 1978/ 79:213. Den kommunala planeringen av tätortsstrukturen måste dock självfallet beakta vissa övergripande mål och riksintressen av olika slag.
Jag skall med utgångspunkt i denna grundinställning i det följande närmare
redogöra för hur jag ser på formerna för hur olika statliga och kommunala intressen som hänger samman med tätortsutvecklingen bör behandlas i den kommunala översiktliga fysiska planeringen. Den rättsliga regleringen av
vilken tyngd olika statliga intressen av betydelse för markanvändningsplaneringen skall ha i kommunernas fysiska planering övervägs i samband med beredningen av PBL-utredningens förslag till ny plan- och bygglag.
Det ökade behovet av att hushålla med energi medför bl. a. att kommunerna i sin planering från denna utgångspunkt måste överväga lokalisering-
en av bostäder och arbetsplatser och frågor om trafikförsörjningen. Varje kommun måste beakta sina speciella förutsättningar i fråga om energi- och
transportförsörjningen när den tar ställning till lokaliseringen av nya bostadsområden och nya arbetsplatser. Möjligheterna att nå befintliga arbets-
tillfällen någorlunda bekvämt och till låga energikostnader påverkar män-
niskornas möjligheter till arbete. Även den tilltagande resursknappheten i den kommunala ekonomin medför att kommunerna mer medvetet behöver överväga fördelningen av byggandet såväl inom som mellan tätorter för att så långt möjligt utnyttja redan gjorda investeringar i befintliga anläggningar, t.ex. tekniska försörjningssystem och skolor. De exempel som jag nu har redovisat visar att kommunerna behöver
göra Övergripande strukturella överväganden rörande bebyggelseutvecklingen. I den kommunala översiktliga planeringen kan lokalisering av bostadsbebyggelse, arbetsplatser och service samt åtgärder beträffande tra-
fikförsörjningen styras och anpassas till andra markanvändningsintressen.
Planinstrumenten finns eller håller på att utvecklas. Många kommuner
tillmäter strukturfrågorna ökad vikt i den översiktliga planeringen och redovisar dessa i kommunöversikter, markdispositionsplaner eller utvecklingsprogram. Bl. a. har härigenom möjligheterna att bygga i mindre tätor-
ter tillvaratagits på ett bättre sätt.
Det är enligt min mening angeläget att finna former för hur olika statliga intressen skall kunna tillgodoses i den kommunala planeringen. I den fysiska riksplaneringen har använts en arbetsmetod som har gett kommunerna initiativet att pröva och föreslå lösningar på olika frågor som regering och riksdag har uppmärksammat beträffande hushållningen med mark och vatten. Enligt min mening vore det lämpligt att med samma arbetssätt ge kommunerna förbättrade möjligheter att utifrån kommunala överväganden vidareutveckla en ortsstruktur som också beaktar statliga intressen vad gäller regional-, sysselsättnings- och trafikpolitik. I vissa delar av landet kan sådana strukturfrågor huvudsakligen lösas inom kommunens gränser. På många håll i landet finns emellertid behov av interkommunal samverkan.
Den hittills i den regionalpolitiska verksamheten genom länsplaneringen genomförda kunskapsuppbyggnaden och analysverksamheten har visat på olika problem av inomregionat karaktär när det gäller lokaliseringen av arbetsplatser och bostäder. Det bör enligt min mening vara möjligt för länsstyrelserna att utvärdera hittillsvarande arbete inom ramen för länsplaneringen på ett sådant sätt att det i ökad utsträckning kan tjäna till ledning för den kommunala fysiska översiktsplaneringen. I kommunernas planering är det angeläget att åstadkomma en ömsesidig påverkan mellan trafikplaneringen och lokaliseringen av bostäder och arbetsplatser. En viktig uppgift är därför att utveckla samrådsverksamheten mellan de nya huvudmännen för den regionala trafiken och kommunerna samt länsstyrelserna som ansvariga för samordningen inom den statliga regionala förvaltningen.
Jag anser att kommunerna i sin översiktliga fysiska planering bör redovisa hur de har beaktat olika övergripande statliga intressen av de slag som jag nu har nämnt. Sådana redovisningar bör enligt min mening även tjäna som underlag för kommunernas medverkan i länsplaneringen. Förutom överväganden i planeringen om fördelningen av byggandet mellan olika tätorter bör det för kommunerna vara av intresse att utifrån den kommunala planeringen belysa behovet av statliga investeringar i tekniska system, service samt vägar, hamnar och fiygplatser.
2.3.7 Frågor som kräver vidare överväganden
Fritidsbebyggelsens omfattning, inriktning och lokalisering har behandlats ingående i den hittillsvarande fysiska riksplaneringen. I rapporten behandlas dessa frågor mycket kortfattat men trots detta har remissinstanserna i stor utsträckning tagit upp fritidsbebyggelsefrågorna till behandling.
Fritidsboendekommittén (Bo 1978:01) har uppdrag att utreda frågor om fritidsboendet. Kommittén har till chefen för bostadsdepartementet överlämnat ett delbetänkande med förslag till åtgärder rörande omvandling av fritidsbebyggelse till helårsbebyggelse och omvänt. Enligt vad jag har
erfarit avser kommittén att avge sitt slutbetänkande vid årsskiftet 1981/
1982.
Jag vill erinra om att frågor med anknytning till fritidsboendet också behandlas av utredningen (Jo 1979:07) om den statliga rekreations- och
turistpolitiken. Utredningen har till uppgift att bl. a. föreslå åtgärder för att
få till stånd en bättre samordning av de statliga styr- och stimulansmedlen inom rekreations- och turistsektorn. Jag vill också erinra om att länsstyrelserna i samband med redovisningen av vissa frågor i den fysiska riksplaneringen under år 1982 skall redovisa resultaten av pågående planeringsar-
bete i de primära rekreationsområdena. Vissa frågor som gäller behandling
av fritidsbebyggelse i inlandet studeras f.n. på bostadsdepartementets
uppdrag av länsstyrelserna i de sju sydligaste länen i samråd med kommunerna. Ett omfattande utredningsarbete pågår således rörande fritidsboendet. Jag är därför inte beredd att nu lägga fram nägra förslag på detta område.
I fråga om mineralresurser konstateras i rapporten bl.a. att utvinning
och förädling av mineralråvaror kan innebära omfattande anspråk på mark
och vatten samt medföra betydande miljöproblem. Vidare framhålls att det kan finnas anledning att skydda vissa mineralförekomster av särskilt värde i ett nationellt perspektiv. Huvuddelen av remissinstanserna instämmer i rapportens utgångspunkter vad gäller mineralresurser. Flera remissinstan-
ser framhåller att det är angeläget att markanvändnings- och miljöfrågor
med anledning av tänkbar utvinning av mineralråvaror ägnas ökad uppmärksamhet i den fortsatta fysiska riksplaneringen.
Även jag anser att mineralfrågorna bör ägnas ökad uppmärksamhet i det fortsatta arbetet med den fysiska riksplaneringen. Som underlag såväl för
den fysiska planeringen på olika nivåer som för regionatpolitisk och indu-
stripolitisk planering anser jag att det är av vikt att områden med mineralresurser kartläggs samt att olika bevarande- och exploateringsintressen som riktas mot dessa redovisas. Liksom beträffande andra resurser kan riktlinjer behövas för markanvändningen så att eventuell framtida exploa-
tering av mineralresurser. som är av nationellt intresse, inte onödigtvis
försvåras på grund av ändringar i markanvändningen. I PBL-utredningens betänkande föreslås i avsnittet om särskilda bestämmelser beträffande riksintressen en regel med denna innebörd.
Remissyttrandena över rapporten har bekräftat att kunskapsunderlaget
inte är tillräckligt för att mineralfrågorna skall kunna behandlas på ett tillfredsställande sätt i den fysiska planeringen på olika nivåer. Jag avser
därför att i annat sammanhang ge planverket i uppdrag att i samråd med
övriga berörda myndigheter utreda frågan om behandlingen av mineralresurser i den fysiska planeringen. I detta arbete bör, i enlighet med vad jag
tidigare allmänt har anfört om kunskapsförsörjningen i den fysiska riks-
planeringen, ingå att överväga former för kunskapsöversikter på riksnivå
och på regional nivå beträffande olika mineralresurser. 3 Riksdagen 1980/81.1 saml. Nr 183
Vissa påtalade svårigheter att behandla mineralfrågor i den fysiska planeringen på ett med andra mark- och vattenanvändningsintressen likvärdigt sätt har samband med minerallagstiftningens utformning. I flera olika sammanhang har främst länsstyrelser och kommuner framfört att lagstiftningen inom mineralområdet bör ses över. Flera remissinstanser, bl.a. planverket, naturvärdsverket, lantbruksstyrelsen och flera länsstyrelser, förordar en sådan översyn i sina yttranden över rapporten. Enligt vad jag har erfarit från industriministern kan det på sikt finnas anledning att se över lagstiftningen inom råvaruområdet.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att vissa förslag om samordning mellan handläggningen av ärenden enligt främst gruvlagen och ärenden enligt byggnadslagstiftningen har lämnats av planverket i samråd med industriverket, naturvårdsverket och riksantikvarieämbetet i rapporten (statens planverk, dnr R 1356/77) Förbättrat informationsutbyte vid handläggning av gruvlagsärenden. Planverket har dessutom i en skrivelse i februari 1980 till kommunstyrelser och byggnadsnämnder beträffande revidering av kommunöversikterna framhållit att uppgifter om gruvintressen, som är av betydelse från markanvändningssynpunkt, regelmässigt bör införskaffas som underlag för den kommunala planeringen.
I rapporten läggs också fram förslag beträffande grusförsörjningen för vissa regioner. Enligt min mening bör dessa förslag övervägas i samband med att regeringen tar ställning till betänkandena (SOU 1979: 14) Naturvård och täktverksamhet, (SIND 1980: 1) Sand och grus på land och i hav samt (SOU 1980: 12) Mineralpolitik, där bl. a. likartade frågor behandlas.
När det gäller sötvattenresurser anges i rapporten att problem beträffande vattenhushållningen börjar bli allt mer påtagliga i vissa områden i landet. Främst gäller detta delar av Skåne samt Öland och Gotland. där vattenproblemen till stora delar direkt hänger samman med markanvändningen. Vidare finns problem i flera av våra största insjöar och vattendrag, t.ex. Vänern med Göta älv, Vättern, Motala Ström, Mälaren-Hjälmaren och Bolmen, vilka är betydelsefulla bl.a. för dricksvattenförsörjningen. Dessutom uppvisar vissa andra vattendrag, främst Fyrisån. Hedströmmen-Kolbäcksån, Svartån-Kumlaån, Tidan, Viskan och Mörrumsån, sådana problem av olika slag att åtgärder bör vidtas.
Beträffande sådana områden som jag nu har nämnt framhålls i rapporten att det är angeläget med långsiktiga och planmässiga åtgärder för vård och utnyttjande av vattenresurserna. En sådan planering bör enligt rapporten samordnas med markanvändningsplaneringen. Härvid hänvisas till vattenplaneringsutredningen som sedermera har avlämnat betänkandet (SOU 1980: 39) Vattenplanering. Betänkandet bereds f.n. inom regeringskansliet.
Rapportens bedömning av behovet av vattenplanering sett från rikssynpunkt har i huvudsak accepterats av remissinstanserna. För egen del anser jag att det är angeläget att planmässiga åtgärder vidtas för vård och utnyttjande av vattenresurserna inom främst de områden som jag nyss nämnde.
Formerna för en vattenplanering och hur sötvattenfrågorna närmare bör behandlas i den fortsatta fysiska riksplaneringen bör emellertid behandlas samlat i samband med beredningen av vattenplaneringsutredningens betänkande. Redan i det här sammanhanget vill jag dock slå fast att statsmakterna liksom hittills i den fysiska riksplaneringen bör ha ett ansvar för att ställa upp riktlinjer för hushällningen med sådana vattentillgångar som är
av särskilt intresse från rikssynpunkt.
Mot bakgrund av rapportens behandling av vissa frågor rörande förore-
ning av miljön övergår jag nu till att ange hur jag ser på vissa aktuella miljöfrågor och deras samband med överväganden som görs i den fysiska
riksplaneringen.
Kunskap om och hänsynstagande till de ekologiska sammanhangen är av grundläggande betydelse för hushållningen med naturresurserna. Jag vill erinra om att statsmakterna i 1972 års beslut om hushållning med mark och vatten (prop. 1972: 111, bil. 2, CU 1972:35, rskr 1972: 348) angav att en av
huvuduppgifterna för en fortlöpande fysisk riksplanering är att, 1 den mån
det är motiverat av riksintresse, dra upp riktlinjer för hushållningen med sådana naturtillgångar som är särskilt känsliga för miljöpåverkan. Vidare
framhölls också att den fysiska planeringen bör medverka till att samhällsutvecklingen sker inom de ramar som naturresurserna och naturmiljön medger. Riksdagen anslöt sig till uppfattningen att den fysiska riksplaneringen skall baseras på en ekologisk grundsyn.
Som en grundläggande handlingslinje i den fysiska riksplaneringen stryks i rapporten under att stor försiktighet måste iakttas när det gäller att tillåta ytterligare påfrestning på naturmiljön. De utsläpp av föroreningar
som kan behöva medges skall ske så att störningarna så långt möjligt begränsas. Det är enligt rapporten vidare en väsentlig uppgift för den fysiska riksplaneringen att klarlägga och i överväganden rörande mark-
och vattenanvändningen beakta regionala skillnader i naturmiljöns känslighet för olika typer av miljöföroreningar.
Enligt min uppfattning är det i syfte att åstadkomma en god hushållning
med naturresurserna väsentligt att söka förutse och så långt möjligt be-
gränsa sådan miljöpåverkan som påverkar de ekologiska systemen negativt och som kan leda till problem beträffande användningen av våra markoch vattenresurser. Jag anser bl. a. mot denna bakgrund att det är angeläget att även i fortsättningen underlag utarbetas som bidrar till att ge
överblick över miljöförhållandena i landet och belyser regionala skillnader i känslighet för olika föroreningar. Ett sådant underlag är nödvändigt för att vi skall kunna ta ställning till vilka åtgärder som behöver vidtas, såväl i den fysiska planeringen som i andra sammanhang, för att olika miljöproblem skall kunna lösas. Naturvårdsverket har ett övergripande ansvar för att följa upp förändringar i den yttre miljön. Det är därför närmast en uppgift för naturvårdsverket att överväga formerna för redovisningar av miljöförändringar av riksintresse.
I rapporten konstateras beträffande försurningen av mark och
vatten att belastningen på miljön av försurande ämnen behöver reduceras ytterligare för att de redan allvarliga försurningsproblemen inte skall förvärras eller spridas. Rapportens bedömning att belastningen på miljön av försurande ämnen är ett av våra allvarligaste miljöproblem har fått ett starkt stöd av remissinstanserna. Särskilt kommuner och länsstyrelser i
södra Sverige framhåller att åtgärder mot försurningen är brådskande.
Kommunförbundet finner det i likhet med flera andra remissinstanser ytterst angeläget att betydande statliga resurser omgående sätts av för att man skall komma till rätta med försurningsproblemet. Jag delar bedömningen att försurningen av mark och vatten är ett av vårt lands största miljöproblem. Åtgärder mot försurningen vidtas i första hand inom ramen för miljöpolitiken, men även åtgärder inom andra områden har stor betydelse för försurningssituationen. Påtagliga resultat av åtgärder mot försurningen förutsätter samarbete på det internationella planet. eftersom en betydande andel av de försurande ämnena med luftströmmarna förs till vårt land från andra länder. I det curopeiska samarbetet bedriver Sverige därför ett mycket aktivt arbete när det gäller försurningsfrågorna. Det föreligger stora skillnader rnellan olika deltar av landet när det gäller påverkan på mark och vatten av försurningen och vissa andra immissioner.
I rapporten föreslås som riktlinje att försurande utsläpp från nya källor inte
skall tillåtas, om de i väsentlig utsträckning påverkar försurningskänsliga områden i Kronobergs, Blekinge, Hallands, Älvsborgs samt Göteborgs och Bohus län.
En stor del av remissinstanserna är positiva till den i rapporten föreslag-
na riktlinjen beträffande försurande utsläpp. Några instanser har dock invändningar mot förslaget. BL. a. naturvärdsverket är tveksamt till om
man nu på detta sätt skall införa generella riktlinjer för lokalisering av olika
typer av industri- och energianläggningar med försurande utsläpp. Koncessionsnämnden för miljöskydd anser att försurande utsläpp liksom hittills bör bedömas från fall till fall enligt miljöskyddslagen. Planverket anstuter sig till förslagets syfte men anser inte att frågan bör lösas genom riktlinjer i den fysiska riksplaneringen. Jag bedömer att underlaget f.n. inte medger att på ett meningsfullt sätt
göra en geografisk avgränsning av områden som är försurningskänsliga. Sedan rapporten publicerades har regeringen vidtagit en rad åtgärder för
att minska belastningen av försurande ämnen och lindra effekterna av det
försurande nedfallet.
Den europeiska konventionen om begränsning av långväga gränsöver-
skridande luftföroreningar, vilken i första hand är inriktad på frågor om begränsning av svaveldioxidutsläpp, har ratificerats av Sverige genom
riksdagens beslut med anledning av proposition 1980/81: 31. Sverige kom-
mer också att fortsätta att på det internationella planet arbeta aktivt för åtgärder i syfte att minska bl. a. svavelutsläppen. Detta arbete kommer att
ske dels inom ramen för den konvention som jag nyss nämnde. dels genom direkta kontakter med andra regeringar. Som en uppföljning av FN-konferensen i Stockholm år 1972 om den mänskliga miljön har den svenska regeringen också tagit initiativ till en särskild studie och en konferens i
Stockholm år 1982 om försurningsproblemen. I regeringens proposition 1980/81:90 om riktlinjer för energipolitiken föreslås begränsningar av svavelutsläpp från kraftproducerande anlägg-
ningar. I propositionen uttalas också att det är önskvärt med en utbyggnad
av fjärrvärme i en takt av ca 1000 MW per år under 1980-talet, vilket skulle
reducera utsläppen av försurande ämnen.
För att motverka eftekterna av försurningen har regeringen I budgetpropositionen (1980/81:100, bil. 13) föreslagit att de statliga bidragen för kalkning av sjöar och vattendrag höjs från IS till 23 milj. kr. för budgetåret
1981/82. Fiskeristyrelsen och naturvårdsverket skall till den I juni 1981 ull
regeringen redovisa en utvärdering av den hittillsvarande kalkningen av sjöar och vattendrag och lämna förslag i fråga om fortsatta åtgärder. Regeringen kommer mot bakgrund av bl.a. denna redovisning att pröva omfattningen och inriktningen av fortsatta åtgärder för att motverka för-
surningen. Även resultat av den omfattande forskning som pågår i fråga
om försurningen och möjligheterna att komma till rätta med denna är av betydelse t detta sammanhang.
I rapporten behandlas även frågor om kväveförorening av mark
och vatten. Det framhålls att det är viktigt att pågående ansträngningar
att minska utlakningen av kväve från jordbruksmark intensifieras bl.a. genom att driftformer utvecklas, som ger god hushållning med det ullförda kvävet och genom rådgivning och information. Vidare framhålls att orsa-
kerna till den ökade belastningen av kväve i Östersjön behöver utredas.
Behandlingen av kväveföroreningarna i rapporten får i huvudsak stöd i remissbehandlingen. Ätgärder för att komma till rätta med problemen rörande kväveföroreningar måste enligt min mening övervägas i första hand inom ramen för miljöpolitiken. Jag vill erinra om att frågan om användningen av gödselmedel behandlas av utredningen (Jo 1979:09) om användningen av kemiska medel i jord- och skogsbruket m.m. Vid lant-
bruksuniversitetet och naturvårdsverket pågår arbeten som avser att bl. a.
belysa hälso- och miljöeffekter av intensiv tillförsel av växtnäring. Dessa studier bör kunna ge underlag för en bedömning av inom vilka områden kväveutlakning kan medföra miljö- och hälsoproblem. Därigenom ges ytterligare underlag för ställningstaganden till eventuella åtgärder inom ramen för den fysiska planeringen.
I rapporten framhålls att utsläpp av tungmetaller och svårnedbrytbara ämnen av giftkaraktär är oförenliga med en ekologisk grundsyn. Nästan undantagslöst betraktar remissinstanserna dessa miljöproblem som utomordentligt allvarliga. Frågorna övervägs bl. a. inom naturvårdsverket och av den av mig nyss nämnda utredningen om användningen
av kemiska medel i jord- och skogsbruket.
Vad gäller de av mig behandlade miljöfrågorna har jag erfarit att jordbruksministern avser att framlägga förslag till åtgärder efter hand som underlag för beslut redovisas.
I rapporten konstateras att några mera utarbetade former för miljökonsekvensbedömningar inte finns i Sverige. Enligt rapporten är det angeläget
att överväga behovet av och formerna för sådana bedömningar så att
tillräckliga ekologiska hänsyn skall kunna tas i den fysiska planeringen och
vid ärendeprövning. I rapporten föreslås att naturvårdsverket i samråd
med andra berörda myndigheter utvecklar former för miljökonsckvensbedömningar. Remissutfallet är i detta avseende i huvudsak positivt. Det stora flertalet remissinstanser stryker under att det är angeläget med mera genomarbetade miljökonsekvensbedömningar främst vad gäller större industrielta eller liknande anläggningar.
Frågor om miljökonsekvensbedömningar har behandlats i proposition
1980/81: 92 om ändring i miljöskyddslagen. Det föreslås i propositionen att miljöeffektbedömningar skall redovisas av sökanden som underlag för koncessionsnämndens ställningstagande i tillståndsärende enligt miljö-
skyddslagen. Vidare övervägs sådana bedömningar bl.a. av utredningen (Jo 1978:01) om den framtida naturresurs- och miljöpolitiken. Mot bakgrund härav finner jag efter samråd med jordbruksministern att det inte nu
finns skäl att vidta ytterligare åtgärder.
3 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
dels föreslår riksdagen att godkänna vad jag har förordat. såvitt
avser formerna för fortsatt fysisk riksplanering,
dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av redovisningen i övrigt.
4¶Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga det förslag som föredraganden har lagt fram.
Bilaga I
Sammanfattning av rapporten (SOU 1979:54, 55) Hus-
hållning med mark och vatten 2
Framtida anspråk på landets naturresurser motiverar enligt rapporten att den fortsatta fysiska riksplaneringen särskilt uppmärksammar följande
problemområden:
1. Begränsning av miljöföroreningarna. Stor restriktivitet när det gäller
att tillåta ytterligare belastning på naturmiljön. 2. Skydd av vuttenresurserna. Medvetna åtgärder för att hushålla med sötvatten och med havets resurser.
3. Ökad vaksamhet beträffande miljöutvecklingen i stort. Ökad uppmärksamhet kring konsekvenserna för naturvården, friluftslivet och kulturminnesvården av de miljöförändringar som orsakas av rationaliseringarna i jord- och skogsbruket.
4. Fortsatt satsning på friluftsliv och alternativa fritidsboendeformer.
Mark måste reserveras för fritidsboende i sådana former som gör de
attraktiva rekreationsområdena tillgängliga för så många människor som möjligt.
5. Handlingsberedskap inför introduktion av nya energikällor. Ett ökat utnyttjande av inhemska energikällor kräver att resurser reserveras. Stor
hänsyn måste samtidigt tas till annan markanvändning och kraven på en
god miljö.
6. Bättre överblick över och reservation av resurser för produktion.
Naturresurser m.m. som är av särskilt värde för industri och gruvverk-
samhet bör skyddas så att ett framtida utnyttjande inte försvåras. Lokali-
seringsförutsättningarna för olika verksamheter bör bedömas samlat med hänsyn till naturens känslighet för föroreningar och annan påverkan.
7. Bättre samordning av bebyggelseutvecklingen och viktigare investeringar i transport- och energidistributionssystem. Samordningen mellan
den fysiska riksplaneringen, den regionalpolitiska planeringen och den regionala trafikplaneringen bör stärkas för att åstadkomma ett bebyggelse-
mönster och ett transport- och energidistributionssystem som tillgodoser
krav på sysselsättning och service samtidigt som kraven på hushållning med mark och vatten tillgodoses. 8. Förenkling äv arbetsformerna. Riktlinjerna för hushållning med mark och vatten bör regleras i en ny plan- och bygglag och i ökad utsträckning fullföljas i det löpande planerings- och utredningsarbetet på i första hand kommunal nivå,
I det följande sammanfattas behandlingen i rapporten av skilda verksam-
heter.
Areella näringar och bevarandeintressen
Jord- och skogsbrukets brukningsmetoder kan medföra konflikter med olika bevarandeintressen och få betydande konsekvenser för naturmiljön.
Åtgärder inom ramen för den fysiska riksplaneringen kan endast till en del begränsa de oönskade konsekvenserna för markanvändningen och
miljön av de areella näringarnas brukningsmetoder. I huvudsak mäste
därför dessa problem lösas inom ramen för närings- och miljöskyddspolitiken. En väsentlig uppgift för den fysiska riksplaneringen är emellertid att peka på regionala variationer i naturmiljöns tillstånd och känslighet och att föreslå åtgärder mot bakgrund av dessa variationer.
Användningen av handelsgödsel! inom jordbruket har ökat kraftigt under
de senaste årtiondena, vilket har medfört risker för förorening av grund-
vattnet med bl. a. nitrat, vilket kan utgöra ett hälsoproblem. Inom områden med odlade lätta jordar är det därför angeläget att användningen av gödselmedel i jordbruket anpassas så att grundvattnet inte förstörs som dricks-
vattenresurs. Det är en uppgift för lantbruksnämnderna och hälsovårds-
nämnderna att genom rådgivning och information verka för att jordbruket bedrivs med hänsyn härtill. Det föreslås vidare att användningen av kemiska bekämpningsmedel i jordbruket skall begränsas.
Det bör övervägas om allmänna hänsynsregler bör införas i jordbrukets
lagstiftning som ett komplement till naturvårdslagen på motsvarande sätt
som har skett i skogsvårdslagen. Som exempel på hänsyn som borde kunna tas i jordbruket nämns i rapporten bevarande i rimlig omfattning av
öppna diken, våtmarker, odlingsrösen och åkerholmar.
För att stärka rennäringens ställning föreslås en riktlinje i en ny plan-
och bygglag om särskilt hänsynstagande till rennäringen. Vidare föreslås
att skogsstyrelsen i samråd med lantbruksstyrelsen meddelar föreskrifter
om skogsbrukets bedrivande i områden som är av väsentlig betydelse för
renskötseln.
Vissa naturtyper är mer än andra utsatta för anspråk på att få utnyttjas
för skilda ändamål. Det gäller bl. a. skog som är opåverkad av senare tiders
skogsbruk (s.k. naturskog), ädellövskog och våtmarker. Bl. a. föreslås att länsstyrelserna utnyttjar möjligheten till samråd enligt 208 naturvårdslagen i samband med planerad avverkning av natur- och ädellövskog. Det är en uppgift för naturvårdsverket att i samråd med planverket ange hur hänsynstagandet till faunan bör ske i den fysiska riksplaneringen.
För att stärka kulturminnesvårdens ställning föreslås att en särskild
lagstiftning med möjlighet att bilda kulturreservat eller kulturminnesvårds-
områden övervägs. I bl.a. vissa odlingsbygder inom de s.k. större områdena av betydelse för kulturminnesvården finns sammanfallande intressen mellan naturvården, friluftslivet och kulturminnesvården som kräver ett skydd mot för-
ändringar av landskapet. Vissa av dessa områden har också angetts i
regeringens beslut med anledning av den fysiska riksplaneringens plane-
ringsskede. Även aktiva åtgärder i form av ett levande jordbruk är av grundläggande betydelse för att kunna bibehålla omrädenas karaktär.
Fritidsboende och turism En fortsatt hög efterfrågan på fritidsbostäder och övernattningsmöjligheter kan förutses i framtiden. Med hänsyn till bristen på mark för ytterligare enskild fritidsbebyggelse vid södra Sveriges kuster samt på Öland och Gotland finns särskild anledning att uppmärksamma ti vilken utsträckning
anspråk på mark för fritidsboende kan uppkomma i olika inlandsområden
och om dessa anspråk går att förena med andra markanvändningsintressen. Av redovisningarna i rapporten framgår att anspråken på mark för fritidsboende i inlandet utanför områden med geografiska riktlinjer kan komma att öka. Anspråk på mark för fritidsboende i inlandet kan främst förväntas uppkomma i områden som ligger relativt nära storstadsområdena och de större tätorterna. I första hand inom inlandsområden som är av intresse för naturvärden.
kulturminnesvärden och friluftslivet finns det anledning att vara restriktiv
när det gälter utveckling av ytterligare enskild fritidsbebyggelse. Områden
nära medelstora och större tätorter har ofta stor betydelse för friluftslivet,
vilket gör dem mindre lämpliga för utveckling av enskild fritidsbebyggelse. Det är angeläget att kommunerna vid behov initierar en översiktlig
planering av markanvändningen i sådana områden i landet där fritidsbebyggelse kan förväntas tillkomma. En god planberedskap i sådana områden är angelägen för att efterfrågan på fritidshus skall kunna tillgodoses
med hänsyn tagen till bl. a. friluftslivets och skogsbrukets intressen. I bl.a. södra fjällområdet bör, enligt regeringens beslut med anledning av den fysiska riksplaneringens planeringsskede, samordnade planeringsprogram för bl. a. turismens och fritidsbebyggelsens utveckling upprättas. Vidare betonas utt fritidsbebygpgelsen i dessa områden bör utvecklas i sådana former som gör områdena tillgängliga för så mänga människor som
möjligt. Ytterligare riktlinjer för markanvändningen inom de primära
rekreationsområdena föreslås inte i rapporten.
Tätorter och infrastruktur
Betydelsen av en bättre samordning av samhällets investeringar i infra-
strukturen med hänsyn såväl till kraven på hushållning med mark och vatten som till kraven på att skapa gynnsamma lokaliseringsförutsättningar understryks. Utbyggnaden av transportsystemet blir ofta starkt styrande för näringslivs- och befolkningsutvecklingen och därmed även för markanvändning-
en. Det är därför angeläget att det underlagsmaterial som utarbetas i den
fysiska riksplaneringen utnyttjas i den regionala trafikplaneringen samt
den planering av vägar, hamnar och flygplatser som sker i särskild ord-
ning.
Om kol introduceras i vårt land i större skala kan det bli aktuellt att reservera mark för en central kolhamn. Innan beslut fattas om en sådan
hamn mäste noggranna studier av förutsättningarna för lokalisering ske.
Även en introduktion av gas kan ställa krav på mark för terminal- och
lagringsanläggningar.
För utbyggnader av kraftledningar som är av nationell betydelse är det
väsentligt att markreservationer sker i den kommunala planeringen. Om
starka motstående intressen föreligger beträffande viss kraftledningssträckning är det angeläget att alternativa ledningsdragningar utreds när-
mare. Industriverket bör j samråd med bl. a. planverket och naturvårdsverket till regeringen redovisa kraftföretagens planer på större kraftled-
ningar som är av riksintresse. Regeringen kan därefter bedöma angelägenheten av större kraftledningsprojekt och uppdra ät länsstyrelserna att samråda med bl. a kommuner och kraftföretag om lämpliga ledningssträckningar. Ett liknande förfarande föreslås när det gäller planering av gas- och hetvattenledningar.
Mot bakgrund av främst kravet på hushållning med jordbruksmark är det angeläget att kommunerna analyserar tätortsstrukturen i samband med överväganden om fördelning av byggandet mellan olika tätorter. I den
kommunomfattande planeringen bör klarläggas hur kommunen har beaktat
olika statliga intressen för markanvändning och bebyggelse. Sådana redovisningar bör även tjäna som underlag för kommunernas aktiva medverkan
i länsplaneringen, den regionala trafikplaneringen, vägplaneringen samt
den särskilda hamn- och flygplatsplaneringen. Kommuner som ligger i omräden där det finns ett starkt samband mellan bostädernas och arbetsplatsernas lokalisering bör gemensamt överväga i vilka former ett samarbete bör bedrivas.
Energi
I den fysiska riksplaneringen har hittills energiproducerande anläggning-
ar och vattenkraftutbyggnader behandlats.
Under senare år har bl.a. utvinning av torv, vindenergi och odling av energiskog blivit aktuella. Om en introduktion av sådana energikällor sker
i större skala krävs stora markområden, vilket kan medföra betydande
markanvändningskonflikter. Det är därför angeläget att industriverket,
naturvårdsverket och planverket fortlöpande följer utvecklingen inom energiområdet och uppmärksammar regeringen på sådana framtida utbyggnader av olika energislag som medför stora anspråk på mark och
vatten.
Det finns starka skäl till att kvarvarande outbyggda älvar inte exploa-
teras. Även en eventuell framtida utbyggnad av små vattenkraftverk och
pumpkraftverk kräver uppmärksamhet i den fysiska riksplaneringen.
Etablering och utbyggnad av kondenskraftverk med mycket omfattande utsläpp av försurande ämnen föreslås inte få ske vid västkusten, i Karls-
hamn eller i Norrköping.
I vissa fall skulle en utvinning av torv i större skala leda till konflikter med främst naturvårds- och friluftslivsintressen. I områden med förutsättningar för torvutvinning bör genomföras studier, som redovisar förutsättningar och restriktioner för utvinning av torv. Behovet av riktlinjer för torvutvinning behöver övervägas ytterligare. Om vindkraft skulle utnyttjas it större skala kan det i vissa falt leda till konflikter med bl. a. fritidsbebyggelse- och friluftslivsintressen. I områden
med särskilt goda vindförhållanden förutsätts att ytterligare studier av
möjligheter till och konsekvenser av vindkraftproduktion genomförs. Gruppstationer för produktion av vindkraft kan komma att prövas enligt
136a§ byggnadslagen. När det gäller områden som skulle kunna vara lämpliga för odling av energiskog krävs det ytterligare utredningar om konsekvenserna för mark-
användning och miljö. Det är f.n. osäkert om det kan bli aktuellt att odta energiskog i större skala i vårt land. I rapporten övervägs vidare översiktligt markanvändnings- och miljökonflikter vid en eventuell framtida användning av bl.a. solvärme och
vågkraft.
Industri Etablering av sådan industri som behandlas i den fysiska riksplaneringen
— FRP-industri — medför en omfattande påverkan på området dit den
lokaliseras. Sedan år 1973 har industri som är av väsentlig betydelse för
hushållningen med mark och vatten prövats av regeringen enligt 136a§8
byggnadslagen. I den fysiska riksplaneringen görs översiktliga bedömningar av vilka platser som är lämpliga för FRP-industri. Dessa bedömningar behöver kompletteras med mer utförliga naturundersökningar som närmare belyser möjligheterna till och effekterna av olika etableringar. Eftersom det i Sverige inte finns några mer utarbetade systematiska former för miljökonsekvensbedömningar i den fysiska planeringen på olika
nivåer och vid ärendeprövning föreslås naturvårdsverket i samråd med andra berörda myndigheter utveckla innehållet i och formerna för miljökonsekvensbedömningar.
Det är angeläget att industriverket fortlöpande redovisar underlag beträffande den framtida utvecklingen av FRP-industrin. Planverket förutsätts redovisa erfarenheter från etablering och utformning av större indu-
striområden. En samordning av studier om industriutvecklingen mellan
den fysiska riksplaneringen och andra planeringsformer eftersträvas.
Det finns f. n. inte anledning att ändra gällande riktlinjer för lokalisering
av industri till södra Sveriges kuster. I vissa avseenden föreslås dock
ökade krav på redovisning av miljökonsekvenser i samband med ansökningar om etablering av FRP-industri vid södra Sveriges kuster. När det gäller Norrlandskusten finns det starka skäl att undanta vissa
områden, som har litet inslag av miljöstörande industri och där det finns starka bevarandeintressen, från etablering av FRP-industri. Det finns dock inte f.n. anledning att från den fysiska riksplaneringens utgångspunkter anvisa särskilda lägen längs Norrlandskusten för FRP-industri. Det framhålls att det är angeläget att i den kommunala planeringen överväga möjligheterna att bevara handtlingsfriheten på de platser vid Norrlandskusten där av länsstyrelserna utförda studier visar att det finns goda lokaliseringsbetingelser.
Mineralråvaror
Utvinning av mineralråvaror medför ofta betydande ingrepp i landskapet och konflikter med motstäende intressen.
På sikt kan utvinning i större utsträckning komma att inriktas på stora låghaltiga fyndigheter som bryts i dagbrott. Efterhand som rika och gynn-
samt belägna malmfyndigheter på land uttöms kan även förekomster av
bl. a. sand- och grusfyndigheter på havsbotten komma att utvinnas.
För att planeringsunderlaget skall förbättras föreslås i rapporten bl. a. att viktigare undersökningsresultat fortlöpande delges kommuner och länsstyrelser. Industriverket föreslås vidare i samarbete med Sveriges geologiska undersökning sammanställa och till regeringen redovisa underlag beträffande råvaruintressen för att möjligheterna att bedöma långsiktiga anspråk skall förbättras.
För att begränsa naturingreppen och hushålla med mineralråvaror är det viktigt att i områden med stark markkonkurrens överväga möjligheterna till fortsatt brytning i redan öppnade gruvor och täkter. Det är också angeläget att så långt möjligt utvinna biprodukter direkt eller ur restmas-
sor.
Innan prövning sker av planer på mineralutvinning är det väsentligt att miljökonsekvenser, frågor rörande omhändertagande av överskottsmassor och restprodukter samt lämplig efterbehandling av brytningsomrädet redovisas. Det är därför angeläget att naturvårdsverket i samråd med andra berörda myndigheter lämnar förslag till innehåll i och form för konsekvensanalyser för olika typer av mineralutvinning med särskild inriktning på de mest betydelsefulla aspekterna. Särskilda undersökningsprogram om mil-
jöförhållanden m.m. kan vidare behöva upprättas för områden där mineralutvinning kan bli aktuell. Eftersom efterfrågan på kalk bl.a. för jordbrukets och miljövärdens behov i framtiden kan väntas öka starkt föreslås industriverket i samråd
med Sveriges geologiska undersökning, lantbruksstyrelsen, naturvårdsverket och berörda länsstyrelser belysa de framtida anspråken närmare och ge förslag till lämpliga utvinningsområden. I dag saknas tillräcklig kunskap även om andra industrimineral, t.ex. kvarts och kvartsit.
För vissa områden föreslås att regionala grusförsörjningsplaner upprät-
tas av länsstyrelserna varvid såväl alternativa förekomster på land som
förekomster i sjöar och hav bör behandlas. I områden där kartering av
havets sand- och grusförekomster redan har skett finns det anledning att göra en avvägning mot andra intressen.
Sötvatten
Anspråken på utnyttjande av vatten i floder och sjöar samt grundvatten
har ökat i takt med den industriella utvecklingen och den höjda levnadsstandarden. Samtidigt har behovet av skydd av värdefulla vattenmiljöer ökat. Olika intressckonflikter uppstår ofta till följd av mer eller mindre
oförenliga anspråk på samma vattenresurser.
Höga halter av kväve i dricksvattnet som härrör från jordbrukets an-
vändning av kväve och gödsel kan utgöra en hälsofara för spädbarn.
Eventuella långtidseffekter på vuxna är inte kända. Även om nitrattillförseln helt upphör i områden som har påverkats kommer det att ta lång tid
innan nitrathalten i grundvattnet har sjunkit till en acceptabel nivå.
I vissa vattenområden är vattenproblemen så komplicerade att långsiktiga och planmässiga åtgärder för vård och utnyttjande av vattenresurserna
är nödvändiga. Områden med vattenproblem kan delas in i större områden där problemen ofta är knutna till markanvändningen (främst Skåne, Öland
och Gotland). sjöar av stor betydelse för dricksvattenförsörjningen (bl. a. Vänern med Göta älv. Mälaren-Hjälmaren, Vättern med Motala ström och Bolmen) samt vattendrag med lokalt särskilt stora problem av skilda slag
(bl.a. Fyrisån, Svartån-Kumlaån. Hedströmmen-Kolbäcksäån, Tidan, Viskan och Mörrumsån).
Havet
Under senare år har anspråken på havet och dess tillgångar blivit allt mer uttalade, särskilt i kustnära ecmråden. Konkurrensen mellan olika intressen är påtaglig och leder ofta till konflikter.
Eftersom Östersjöns djupområden under vissa perioder är syrefria har svavelväte utbrett sig över stora arealer. Orsaken till detta är dels begränsat vattenutbyte med Västerhavet, dels ökad tillförsel av föroreningar. Det är viktigt att fortlöpande få kunskap om miljösituationen i olika havsområ-
den. Det är angeläget att arbetet inom naturvårdsverket med att utveckla enhetliga principer för mätning av förorenande utsläpp till havet fortsätter. Konflikter om utnyttjandet av havet som resurs uppstår bl.a. mellan fisket och industrin till följd av utsläpp av föroreningar. Konflikter föreligger också bl. a. mellan yrkesfisket och fritidsfisket samt mellan friluftsliv
och försvar. Genom de alltmer omfattande transporterna av miljöfarligt gods utefter kusterna har risken för oljeförorening ökat.
Den stora ökningen av antalet fritidsbåtar innebär problem i vissa skär-
uppmärksammar konsekvenserna av det ökade innehavet av fritidsbåtar och utbyggnaden av bl. a. fritidsbåtshamnar i kustområdena.
För att komma till rätta med de problem som föreligger i våra havsomrä-
den och för att bättre hushålla med havets resurser måste en mer medveten planering och samordning av olika verksamheter komma till stånd. I dag saknas i hög grad instrument för och erfarenhet av en samordnad havsplanering. En utgångspunkt för den framtida planeringen av havsområdena
bör vara att en fysisk planering för olika havsområden utformas på i
ytterligare studier innan överväganden kan göras om behovet av långsiktiga riktlinjer för resursutnyttjandet i havet. Inom ett antal havsområden föreslås länsstyrelserna få i uppdrag att närmare analysera problem och
upprätta åtgärdsprogram. I Bohusläns och Hallands skärgårdsområden.
Öresund, området norr om Gotland samt Upplands och Södermanlands skärgårdar bedöms planeringsbehovet sett från rikssynpunkt vara mest
framträdande, varför en försöksverksamhet bör inledas för att finna lämp-
liga former för behandling av havsfrågor i den fysiska planeringen.
Miljöpåverkan av olika föroreningar
Utsläppen av försurande ämnen från olika verksamheter är ett av värt
lands allvarligaste miljöproblem. En stor del av det försurande nedfalet i
Sverige beräknas härröra från utländska källor. År 1975 uppskattades antalet försurade sjöar i landet till ca 10000. I dag kan sannolikt ca 20000 sjöar i samband med snösmältningen få så låga pH-
värden att den biologiska produktionen störs. Försurningen påverkar även
markens ekosystem. Bl.a. kan den komma att få negativa effekter för
skogsproduktionen. I rapporten föreslås som riktlinje i den fysiska riksplaneringen att försurande utsläpp från nya källor inte skall tillåtas om de i väsentlig utsträckning påverkar försurningskänsliga områden i Kronobergs, Blekinge, Hal-
lands, Älvsborgs samt Göteborgs och Bohus län.
Mängden kväve från kommunala och industriella utsläpp har minskat till
vändning inom jordbruket har samtidigt mängden kväve som tillförs Östersjön via floderna ökat under den undersökta perioden. Orsakerna till dessa förhållanden behöver utredas närmare. Det är viktigt att pågående ansträngningar för att minska utlakningen av kväve från användning av handelsgödsel inom jordbruket intensifieras. Förändringarna av nitrathalten i grundvattnet i känsliga områden behöver följas av berörda myndigheter. Tungmetaller som exempelvis kvicksilver och kadmium, samt svårned-
brytbara ämnen med gifteffekter, t.ex. klorerade kolväten (bl.a. PCB).
påverkar miljön starkt negativt. Ökad försurning kan leda till utlakning av olika metaller i sådan utsträckning att giftverkan uppstår på skilda organismer. Utsläpp av tungmetaller förekommer främst frän bl. a. järn-, stål- och metallverk samt vid eldning av fossila bränslen. Det är viktigt att varje
orm av utsläpp av PCB till Östersjön upphör. eftersom PCB kan leda till
utrotning av landets sälar och allvarligt försämra förutsättningarna för bl.a. yrkesfisket. Det är synnerligen angeläget att intensifiera det arbete som framför allt sker inom naturvårdsverket med att vidareutveckla program för att eliminera utsläpp av tungmetaller och svårnedbrytbara ämnen
med giftkaraktär samt att minska hanteringen av dem.
Sammanfattande geografiska överväganden Med hänsyn främst till de betydande naturvårds-. kulturminnesvårdsoch friluftslivsintressena på Öland och Gotland föreslås att samma riktlinjer som gäller för obruten kust skall gälla för hela Öland samt för Gotlandskusten inkl. Fårö, Sudret och Östergarnslandet men med undantag för Slite. Även det centrala skärgårdsområdet i Vänern. som utgör ett
sammanhängande område med mycket stora värden för naturvård, kulturminnesvärd och friluftsliv, föreslås få samma riktlinjer som obruten kust. Värmlandsskärgården i Vänern är hårt belastad av utsläpp från tätorter, fritidsbebyggelse och industrier. Kustområdet mellan Grums tätort och Kristinehamns tätort utom Karlstads tätort och Skoghall föreslås därför omfattas av riktlinjerna för högexploaterad kust. 1] rapporten föreslås att sådan industri som behandlas i den fysiska riksplaneringen inte skall få etableras vid vissa delar av Norrlandskusten. Det gäller Haparanda- och Luleskärgården utom tätorterna Kalix, Luleå och Piteå, Västerbottenskusten mellan Skellefteå tätort och Umeå uthamn samt kuststräckan mellan Essvik och Hudiksvalls tätort.
Former för fortsatt fysisk riksplanering
Genom den lagreglering av riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen som
finns i förslaget till en ny plan- och bygglag ges bättre möjligheter att skapa överblick över gällande riktlinjer. Sådana riktlinjer återfinns nu i skilda propositioner och riksdagens uttalanden. Kommunerna och myndigheter-
na skulle också härigenom lättare kunna förutse riktlinjernas innebörd.
Ett införande av riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen i en ny planoch bygglag innebär att riksdagen skall fastställa riktlinjerna och att kommunerna även i fortsättningen skall ha huvudansvaret för det konkreta
planeringsarbetet. Länsstyrelserna skall följa upp att riktlinjerna tillgo-
doses i kommunernas plan- och tillståndsbeslut. Om länsstyrelse och kom-
mun inte är överens får regeringen avgöra frågan. Berörda myndigheter på central nivå föreslås hålla översikter på riksnivå aktuella för olika verksamheter och intressen som är av särskild
betydelse för hushållningen med rnark och vatten. Det kan t.ex. gälla
områden av riksintresse för naturvården eller utvinning av råvaror. Det finns även behov av länssammanställningar över förhållanden av betydelse
för den fysiska riksplaneringen. Även i framtiden kan det finnas behov av mer samlade redovisningar av
mark- och vattenanvändningen och miljösituationen i landet. Planverket har ansvaret för samordningen på myndighetsnivå när det gäller att ta tillvara kunskaper och erfarenheter av hushållningen med mark och vatten medan havsresursdelegationen kan sägas ha motsvarande ansvar när det gäller havsområden. Naturvårdsverket har det övergripande ansvaret för att följa förändringar i miljösituationen som har betydelse från rikssynpunkt. Dessa myndigheter bör i fortsättningen fortlöpande följa utvecklingen inom sina områden och svara för de samlade redovisningar som kan bli aktuella och också ge regeringen förslag till eventuella åtgärder.
4 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 183
Bilaga 2
Remissyttranden över rapporten (SOU 1979: 54, 55) Hushållning med mark och vatten 2
I Inriktningen av den fortsatta fysiska riksplaneringen
1.1 Remissinstansernas allmänna synpunkter på inriktningen av den fortsatta fysiska riksplaneringen
I rapporten redovisas i åtta punkter frågor som särskilt bör uppmärk-
sammas I den fortsatta fysiska riksplaneringen. Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker eller anför inga erinringar mot rapportens förslag i detta
avseende.
Enligt statens planverk kommer grunderna för hushållning med mark
och vatten att i väsentliga delar vara fastlagda i och med redovisningen av
den fysiska riksplaneringens planeringsskede år 1982. Därefter bör enligt verket nya områden prioriteras inom ramen för den fysiska riksplanering-
en. Fortsatta insatser behövs enligt verket i samarbete mellan stat och
kommun för att ge kommunerna underlag för hänsynstagande till för landet
gemensamma behov och för att integrera den fysiska riksplaneringen i myndigheternas ordinarie arbete. Statens naturvårdsverk efterlyser fortsättningsvis en löpande planeringsverksamhet, bl. a. när det gäller resurshushållningsfrågor. i stället för punktinsatser på olika områden och vid olika tidpunkter.
Flera remissinstanser utvecklar sin syn på fortsatt fysisk riksplanering genom att prioritera olika problemområden. Svenska kommunförbundet framhåller att planeringsansträngningarna under 1980-talet måste inriktas mot att lösa de svåra resurshushållningsproblem som samhället står inför. De mest angelägna frågorna bedörner förbundet vara planeringen av bebyggelsestruktur och tätorter, energiproblemen i vidaste mening, anspråken på vattentillgångarna samt försurningsfrågorna. Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund anser att den fysiska riksplaneringen bör inriktas på att föreslå åtgärder för att lösa frågor rörande försurning, tungmetallspridning och bevarande av sötvat-
tenresurserna. Skogsstyrelsen prioriterar behandlingen av miljöfrågorna, energifrågorna och samordningen med andra planeringsformer. Enligt länsstyrelsen i Skaraborgs län bör den fysiska riksplaneringen bedrivas i form av vattenresurs-, miljövårds- och energiplanering. Detta är enligt länsstyrelsen nödvändigt för att den fysiska riksplaneringens intentioner
skall kunna preciseras och tillämpas vid enskilda beslut. Ett antal länsstyrelser och kommuner behandlar resursfrågorna och framhåller att fortsatta insatser inom ramen för den fysiska riksplaneringen
kan kräva ökade resurser från staten.
Näringslivets bvyggnadsdelegation ställer sig negativ till en fortsatt
fysisk riksplanering. Delegationen anser att de frågor som behandlas i den
fysiska riksplaneringen i stället bör bli föremål för behandling inom ramen för myndigheternas nuvarande organisation och med stöd av befintlig lagstiftning.
1.2 Synpunkter på de nya frågor som enligt rapporten bör uppmärksammas särskilt
Flertalet remissinstanser, bl. a. statens naturvårdsverk och statens plan-
verk, anför inga erinringar mot rapportens förslag om att riksplaneringen bör syfta till att begränsa miljöföroreningarna.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att särskilda miljövårdsprogram bör upprättas regionalt i syfte att prioritera miljövårdsinsatser på kort och lång sikt med hänsyn tagen till kostnad och effekt. Forskningsrådsnämn-
den anser att den fysiska riksplaneringen i större utsträckning bör behandla olika miljöföroreningars effekt på befolkningens hälsa.
En majoritet av remissinstanserna delar eller anför inga erinringar mot
rapportens förslag att en planering av landets sötvattenresurser är angelä-
gen för att skydda vattenresurserna. Mot bakgrund av att frågan om
vattenplanering har varit föremål för överväganden inom ramen för vattenplaneringsutredningen (SOU 1980:39, 40 Vattenplanering) avstår ett stort
antal remissinstanser från att ta slutlig ställning beträffande omfattningen
av och formerna för vattenplanering. Statens naturvårdsverk anser att problemen i ett begränsat antal områden är av sådan art och omfattning att
ett direkt planeringsarbete synes nödvändigt redan nu. Fiskets företrädare, bl.a. fiskeristyrelsen, anser att fiskefrågorna bör ges en mer framskjuten roll i en eventuell framtida vattenplanering. Några remissinstanser, bl. a. Sveriges geologiska undersökning anser att grundvattenfrågorna bör få större tonvikt i en planering av sötvattenresurserna, Även behovet av att i en vattenplanering integrera bevattningsfrågor samt små vattenkraftverk betonas av vissa remissinstanser.
Remissinstanserna instämmer eller anför inga erinringar mot rapportens inriktning när det gäller frågan om hushållning med havets resurser. Några
remissinstanser anser bl.a. att rapporten mer borde ha betonat Sveriges internationella ansvar i fråga om hanteringen av dessa frågor.
Frågan om ökad vaksamhet beträffande miljöutvecklingen i stort kommenteras närmare av ett antal remissinstanser.
Statens naturvårdsverk, Kungl. vetenskapsakademien, flera kommuner
och några organisationer anser att den fortsatta riksplaneringen bör priori-
tera en planering byggd på en ekologisk grundsyn i enlighet med de intentioner som finns angivna i statsmakternas beslut år 1972 om den fysiska riksplaneringen (prop. 1972: 111, CU 1972:35, rskr 1972:348). Läns-
styrelserna i Västmanlands och Gävleborgs län samt Svenska kommunför-
bundet framhåller att flera av de frågor rapporten tagit upp inte gär att behandla enbart inom ramen för den fysiska riksplancringen. I sammanhanget pekas bl. a. på behovet av ytterligare kunskapsunderlag från natur-
vårdens område. Flertalet remissinstanser, bl. a. Aera länsstyrelser, kommuner och miljövårdsorganisationer, delar eller anför inga erinringar mot rapportens behandling av de areella näringarna. Företrädare för lantbruket är mera
tveksamma eller direkt avvisande till rapportens förslag. Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund anser att rapporten innehåller förslag som innebär vissa hinder för lantbrukets rationali-
seringssträvanden. Lantbruksstvrelsen anser att frågor om löpande produktion i areella näringar inte kan lösas inom ramen för den fysiska
riksplaneringen. Skogsstyrelsen anser att rapporten överdrivit konflikterna
mellan skogsbruket och friluftslivet. Flera skogsvårdsstyrelser anser att större uppmärksamhet bör riktas mot att bevara skogen som en produk-
tionsresurs. Enligt dessa skogsvårdsstyrelser är en av de angelägnaste frågorna att långsiktigt säkra tillräckliga och lämpliga marker för skogsproduktion.
Rapportens förstag när det gäller fortsatt satsning på friluftsliv och
alternativa fritidsboendeformer får starkt stöd, inte minst från kommuner-
na. Inriktningen ifrågasätts endast av nägra få remissinstanser, framförallt
av domänverket, Sveriges turistråd, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Forskningsrådsnämnden och Näringslivets byggnadsdelegation. I hu-
vudsak anser dessa remissinstanser att den restriktiva inställningen till enskilt fritidsboende i vissa områden, som bl.a. har kommit till uttryck i regeringens länsvisa beslut och prop. 1978/79:213 Redovisning av plane-
ringsskedet i den fysiska riksplaneringen, bör omprövas.
Chalmers tekniska högskola anser att det krävs styrmedel för att för-
hindra spekulation i fritidsboende och att det krävs statligt stöd i form av bl.a. organisation och lån så att berörda kommuner förmår investera i
fritidsbostäder för uthyrning. Även länsstyrelsen i Malmöhus län vill att
fritidsboendet inriktas mot andra former än enskilt ägda fritidshus mot
bakgrund av att den allemansrättsligt tillgängliga marken är begränsad i länet. När det gäller fortsatt fritidsbebyggelse framhåller länsstyrelsen att den måste utvecklas i former som medger ett intensivare markutnyttjande
och ett mindre markkrävande byggnadssätt.
Flertalet remissinstanser, bl.a. statens planverk, statens naturvårdsverk, statens industriverk och Svenska kommunförbundet, vilka kommen-
terar förslaget om handlingsberedskap inför introduktion av nva energikällor, anser att det är angeläget att den fysiska riksplaneringen spelar en
aktiv roll när det gäller planering för och ianspråktagande av kraftverkslägen och inhemska energikällor. Några länsstyrelser, kommuner och orga-
nisationer lämnar också vissa förslag till hur en sådan planering bör kunna genomföras på regional och lokal nivå. Flera remissinstanser understryker
behovet av överväganden rörande kopplingen mellan energifrågor och
frågor om bebyggelsestruktur.
Förslaget i rapporten om bättre överblick över och reservation av re-
surser för produktion kommenteras av flera remissinstanser. Till dessa hör bl.a. vattenöverdomstolen, Västerås kommun, Ingenjörsvetenskapsaka-
demien, Sveriges industriförbund, Centrala driftledningen och statens vat-
tenfallsverk, som pekar på behovet av att den fysiska riksplaneringen i
framtiden inte blir en restriktionsplanering utan mer syftar till att genom
positiva planeringsåtgärder skydda markområden för framtida ianspråktagande exempelvis för energiproduktion. Statens industriverk instämmer i
huvudsak i behandlingen av främst industri- och energifrågor i rapporten.
LO anför liknande synpunkter och pekar på behovet av integrering med
andra planeringsformer så att inte den fysiska riksplaneringen begränsas till inventeringar. Sveriges geologiska undersökning framhåller vikten av ett förbättrat kunskapsunderlag i form av kartläggningar och inventeringar av olika naturresurser.
Remissinstanserna är genomgående positiva till en bättre samordning i samhällsplaneringen av bebyggelseutveckling och viktigare investeringar i
transporter och energidistribution. De remissinstanser som behandlar denna fråga delar rapportens förslag att kommunerna bör analysera tätortsstrukturen som ett led i den fysiska planeringen. Ett stort antal remissin-
stanser, däribland statens industriverk, anser att frågor om planering av kraftledningar samt gas- och hetvattenledningar bör integreras i övrig samhällsplanering. Centrala driftledningen och statens vattenfallsverk är emellertid negativa till rapportens förslag till hantering av kraftledningsfrågorna. Behovet av en integrering mellan den kommunala energiplaneringen och den fysiska planeringen när det gäller planeringen av landets fysiska struktur framhålls av flera remissinstanser, däribland länsstyrelsen i Skaraborgs län. Nämnda länsstyrelse m.fl. remissinstanser anser vidare att den fysiska riksplaneringen i framtiden bör samordnas bättre med den regionalpolitiska planeringen och den kommunala energiplaneringen. Enligt Västerås kommun bör den fortsatta fysiska riksplaneringen i högre grad än f.n. ägnas åt hushållning med tätorternas och transportsystemens fysiska resurser. Svenska kommunförbundet anför liknande synpunkter.
Flertalet remissinstanser delar eller anför inga erinringar mot rapportens
förslag att förenkla arbetsformerna genom att bl.a. föra in den fysiska riksplaneringen i den kontinuerliga planeringsverksamheten i stat och
kommun. Statens planverk anser att det är viktigt med förenklingar av
planeringssystemet. Enligt verket bör antalet relativt likartade riktlinjer för
olika geografiska områden minskas och delas upp på adressater (centrala
verk, länsstyrelser eller kommuner). Detta bör enligt verket kunna förkorta behandlingen av olika frågor samt underlätta samordningen med kom-
munerna. Sveriges industriförbund, statens naturvårdsverk och Svenska kommunförbundet vill att kartläggningar och analyser görs för mera begränsade områden och problem som har hög aktualitet. Några remissin-
stanser, däribland riksrevisionsverket och Industriförbundet, framhåller att restriktivitet bör iakttas när det gäller fortsatt datainsamling. Länsstyrelsen t Malmöhus län, statens planverk m.fl. remissinstanser framhåller behovet av ökad delegering till länsstyrelserna.
2 Former för fortsatt fysisk riksplanering
2.1 Ansvarsfördelning
I rapporten anges att utgångspunkten för förslagen om former för fort-
satt fysisk riksplanering är att ansvaret för att fullfölja statsmakternas riktlinjer för hushållning med mark och vatten skall ligga på kommunerna
och länsstyrelserna samt att olika moment av arbetet i ökad utsträckning förenklas och förs in i det löpande planerings- och utredningsarbete som sker inom statliga myndigheter och på kommunal nivå.
Ett femtiotal remissinstanser kommenterar rapportens allmänna ut-
gångspunkter och överväganden om ansvarsfördelning. Flertalet instämmer i eller lämnar rapportens överväganden utan erinran. Remissinstanserna är bl.a. socialstyrelsen, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, Sveriges lantbruksuniversitet, statens planverk, statens lantmäteriverk, fiskenämn-
den i Värmlands län, tolv länsstyrelser, två landsting, tjugo kommuner, Göteborgsregionens kommunalförbund, Svenska kommunförbundet, Svenska föreningen för byggnadsvård, Svenska naturskyddsföreningen,
LO-distriktet i Stockholm, Vattenvärnet och HSB.
Direkt negativa eller tveksamma till rapportens utgångspunkter och
överväganden om ansvarsfördelning är forskningsrådsnämnden, Staffanstorps. Göteborgs. Uddevalla, Växjö och Enköpings kommuner, Sydvästra Skånes kommunalförbund, Uppsala universitet, Sveriges industriförbund och Näringslivets byggnadsdelegation.
Bland de allmänt positiva remissinstanserna är länsstyrelsen i Malmö-
hus län, som framhäller att en ökad delegering av ansvar bör medföra enklare former för den fysiska riksplaneringen. Överföring av beslutsansvaret i större utsträckning till länsstyrelsen, som företrädare för statliga intressen, torde enligt länsstyrelsen i många fall också kunna förkorta den
procedur för förhandlingar och uppgörelser kring riksplanefrågor som i den första omgången av den fysiska riksplaneringen enligt länsstyrelsen har
tett sig onödigt utdragna i tiden. Länsstyrelsen framhåller vidare att det är
särskilt betydelsefullt att pågående överväganden under ett planeringsar-
bete inte får lägga hinder i vägen för det dagliga handlandet i kommunen. Statens planverk anser att former bör sökas för att ge länsstyrelserna ett
mer självständigt ansvar för sådana plan- och tillståndsbeslut som enligt PBL-utredningens förslag förutsätts ankomma på staten. De centrala myn-
digheterna får därmed enligt planverket anledning att samverka med läns-
styrelserna och att föra ut övergripande ståndpunkter och värderingar via länsstyrelsens samråd med kommunen. Svenska kommunförbundet framhåller att kommunerna har ställt sig bakom de grundläggande principerna för den fysiska riksplaneringen och har därmed accepterat att angelägna riksintressen skall påverka den kommunala fysiska planeringen. Samtidigt
är det enligt kommunförbundet viktigt att slå fast att kommunerna bär och skall bära ansvaret för den lokala fysiska planeringen. Det förutsätter
enligt förbundet att kommunerna har frihet att efter eget bedömande ta ställning till hur marken och vattnet skall disponeras. Förbundet framhåller vidare att det är viktigt att de restriktioner i denna frihet som riksplaneringen medför begränsas till vad som är erforderligt för att ta
tillvara riksintressen. Förbundet framhåller slutligen att det är av väsentlig
betydelse att samspelet mellan staten och kommunerna i det fortsatta arbetet med den fysiska riksplanerinengen och inom ramen för en ny planoch bygglag utvecklas så att statens styrning sker via den översiktliga
planeringen. Skellefteå kommun anser att kommunerna bör ges ytterligare ansvar och beslutsbefogenheter samt att regionala och centrala myndighe-
ter bör få ökad betydelse som serviceorgan.
Sveriges industriförbund tar i sitt yttrande avstånd från tanken på en omfattande och mer eller mindre bindande kommunal förplanering av all
mark. Den kommunala fysiska planeringen bör enligt förbundet istället koncentreras till tätorter och deras närområden samt vissa kultur- och naturvårdsområden. Näringslivets byggnadsdelegation anser att den fysiska riksplaneringen har kommit att rubba ansvarsfördelningen mellan stat och kommun bl.a. vad avser ansvaret för ställningstaganden till enskilda tätorters utveckling och utformning. Forskningsrådsnämnden finner den föreslagna organisationen för den fysiska riksplaneringen vara alltför kom-
plicerad med för många myndigheter inblandade.
Göteborgs kommun anser det befogat att göra en paus i det massiva utredningsarbetet på det centrala planet. Det bör vidare enligt kommunen
skapas klarhet i fråga om de ekonomiska konsekvenserna av att vissa områden är av riksintresse. Även Uddevalla kommun framhåller att rege-
ring och riksdag måste ta ett ekonomiskt ansvar för att fullfölja sina
riktlinjer för mark- och vattenanvändningen. Växjö kommun anser att
utfärdade myndighetsanvisningar för den fysiska planeringen inte är an-
passade till kommunernas fysiska planering. Kommunen godtar ej att
statsmakterna reglerar den fysiska riksplaneringen genom myndighetsanvisningar. Staffanstorps kommun framhåller att den föreslagna ansvars-
fördelningen kan inge farhågor för ett mera komplicerat handläggningsför-
farande. Ansvarsfördelningen får enligt kommunen inte leda till att den kommunala självbestämmanderätten urholkas. Svdvästra Skånes kom-
munalförbund anser att departementens anvisningar och vissa beslut i
riksdagen fört med sig en tidvis hårt styrande statlig styrning av kommunerna. Sydvästra Skånes kommunalförbund betonar vidare behovet av
interkommunal planering.
I rapporten föreslås ökade planeringsinsatser rörande bl.a. energi, mineralråvaror, sötvattenresurser och havsresurser. Statens planverk framhåller att inom dessa områden är kommunernas inflytande över de konkreta besluten relativt begränsat. Planverket bedömer därför att de kommunala insatserna beträffande dessa problemområden kan komma att begränsas till sådana geografiska områden där påtagliga intressekonflikter föreligger och där primärkommunala intressen är starkt berörda. Planverket bedömer därför kommunala insatser inom dessa områden som mindre aktuella. Skellefteå, Haninge, Södertälje och Uppsala kommuner är tveksamma till att det fortsatta riksplanearbetet kommer att kunna förenklas i någon större utsträckning beroende på att arbetet kommer att ta upp nya frågor. Kommunerna liksom även länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län, Göteborgsregionens kommunalförbund och Skellefteå kommun anser att inom dessa nya områden bör staten ha en aktivare roll bl. a. genom forsknings- och inventeringsarbeten.
Beträffande länsstyrelsens roll anser skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län att länsstyrelserna även i fortsättningen skall ha befogenhet och skyldighet att redan i ett tidigt skede i planeringen samordna kommunernas behandling av skogsbruket. Risken är annars enligt skogsvårdsstyrelsen att olika synsätt kan utbildas i olika kommuner beträffande exempelvis restriktioner för skogsbrukets bedrivande och avgränsning av områden för skogsbruk. Laholms, Falkenbergs och Varbergs kommuner anser att länsstyrelsernas roll bör vara att samordna olika sektoriella intressen i samråd med kommunerna och arbeta fram underlagsmaterial för den kommunala planeringen. Krokoms kommun betonar länsstyrelsens roll som informatör och samordnare. TCO anser att samordningsfrågorna på länsplanet borde ha behandlats mera ingående i rapporten. Fiskenämnden i Kronobergs län anser det väsentligt att fackmyndigheternas uppfattningar i vissa faktasammanhang redovisas i obeskuret skick till kommunerna, eftersom länsstyrelserna inte alltid har tillräcklig fackkunskap om näringens utövande, grundförutsättningar och bevarandeintressen.
Ett antal statliga myndigheter har utvecklat sin syn på myndigheternas ansvar i det fortsatta riksplanearbetet. Statens planverk framhåller att riksplaneringen de närmaste åren bör inriktas mot uppföljning av markanvändningen i stort, analys av konsekvenserna för markanvändningen av stora anläggningar av betydelse för landets samlade hushållning med mark och vatten samt konsekvenserna av alternativa energikällor, uppföljning av riksplaneringens intentioner i områden med geografiska riktlinjer samt behandling av olika sektorintressen i den ordinarie kommunala planeringen. Planverket «delar också rapportens uppfattning att utrednings- och sammanställningsarbeten av rapportens karaktär i ökad utsträckning bör göras utanför regeringens kansli främst på myndighetsnivå. Statens naturvårdsverk sammanfattar sin syn på sina uppgifter till att fortlöpande följa situationen inom sin sektor, biträda regeringen med sakkunskap och planeringsunderlag (riksöversikter), biträda kommuner och länsstyrelser med
råd och riktlinjer, beakta riksintressenas hantering i den kommunala planeringen och att uppmärksamma regeringen på situationen inom sitt ansvarsområde. Även Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut och Sveriges geologiska undersökning ger synpunkter på sina uppgifter i den fortsatta fysiska riksplaneringen. Försvarets forskningsanstalt anser att planverket, naturvårdsverket och havsresursdelegationen bör ges ett tydligare markerat ansvar för de långsiktiga frågorna samt skyldighet att samråda och samverka med andra myndigheter och organisationer.
Några remissinstanser diskuterar ansvaret på departementsnivå för frågor om naturvård, miljöskydd, naturresurshushållning m. m. Statens naturvårdsverk anser att det finns behov av en mera samordnad verksamhet på departementsnivå. De nämnda frågorna bör enligt verket samordnas inom ett och samma departement.
Uppsala universitet anser att allmänhetens insynsmöjligheter är av stor betydelse. Större hänsyn än hittills bör enligt universitetet tas till ortsbefolkningen och allmänheten vid planering, beslut och genomförande. Behovet av större inflytande för allmänhet och ideella organisationer betonas också av nationalekonomiska institutionen vid Göteborgs universitet och Riksförbundet för hembygdsvård.
2.2 Uppföljning och översyn av riktlinjerna
De översiktliga planer som kommunerna har arbetat fram under program- och planeringsskedena torde enligt rapporten komma att fortlöpande revideras. De former för kommunal planering som vuxit fram i samband med den fysiska riksplaneringen föreslås i förslaget till ny plan- och bygglag att i sina huvuddrag stadfästas och regleras i lagstiftningen. Därigenom kan enligt rapporten behovet av att följa upp intentionerna i den fysiska riksplaneringen fullföljas i den kommunala planeringen och därigenom tillgodoses på ett enklare sätt än hittills.
Remissinstanserna instämmer i rapportens konstaterande att riktlinjerna skall fullföljas i den fortlöpande kommunala planeringen. Riksrevisionsverket framhåller att den nya plan- och bygglagen kommer att medföra nya arbetsformer och rutiner. Även annan sektorövergripande eller sektoriell planering kan behöva prioriteras under de närmaste åren. Riksantikvarieämbetet anser mot den bakgrunden att någon ny separat planeringsomgång för den fysiska riksplaneringen ej bör komma till stånd. De planeringsinsatser inom den fysiska riksplaneringen som kan behövas bör enligt verket inordnas i befintliga planeringssystem, såsom länsplaneringen och den kommunala markplaneringen. Nordvästra Skånes kommunalförbund anser det angeläget att stora samlade redovisningar undviks och att riksplanearbetet integreras i den kommunala planeringen. Det är enligt förbundet av största vikt för stadsplanearbetets kvalitet och för kommunernas verksamhet i övrigt att planeringen kan bedrivas med tillräcklig kontinuitet.
Prop. 1980/81: 183 sn [oc
Krav på nya stora kommunala redovisningar bör enligt länsstyrelsen i Norrbotten f.n. undvikas för att inte onödigtvis störa det viktiga översiktsplanearbete som nu kommit igång i kommunerna. Västerviks kommun anser att rapportens slutsats att det f.n. inte är lämpligt att påbörja några nya stora samlade redovisningar av riksplaneringen synes riktig. BL a. måste enligt kommunen beaktas att kommunerna har begränsade planeringsresurser, som ofta blivit hårt ansträngda genom den tidigare, ej avslu-
tade riksplaneringen. Andra, ur lokal synpunkt väsentliga planeringsupp-
gifter, har enligt kommunen härigenom på mänga häll blivit eftersatta. Ambitionen i det fortsatta utredningsarbetet bör anpassas till kommunernås resurser. Integration av den fysiska riksplaneringen i den kommunala planeringen och borttagande av stora redovisningsomgängar betonas i övrigt av Lunds universitet, länsstyrelserna i Malmöhus, Älvsborgs, Ös-
tergötlands och Jämtlands län, fiskenämnden i Gävleborgs län. Tingsryds.
Krokoms, Lunds, Norrköpings, Partille, Huddinge och Mjölby kom-
muner.
I ett system utan krav på större samlade redovisningar av planeringsarbetet behöver enligt rapporten regeringen ha möjlighet att följa upp att den
fysiska riksplaneringen fullföljs i den kommunala översiktliga planeringen. En lämplig form för detta kan enligt rapporten vara att i den årliga rapport som skall lämnas till regeringen om länsplaneringen också behandla planeringsläge och särskilda problem vad gäller frågor i den fysiska riksplane-
ringen. Innehållet i en sådan rapportering torde i stor utsträckning kunna avgöras av resp. länsstyrelse utifrån förhållandena i länet.
Rapportens förslag tillstyrks uttryckligen av civilförsvarsstyrelsen, riks-
revisionsverket, riksantikvarieämbetet, länsstyrelserna i Malmöhus, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Kronobergs och Västernorrlands län, lantbruksnämnden i Norrbottens län, landstingen i Skaraborgs och Kalmar län, fem kommuner, Sydvästra Skånes kommunalförbund och Svenska naturskyddsföreningen. Viss tveksamhet visar länsstyrelsen i Väster-
norrlands län och Landskrona kommun. Sveriges industriförbund är nega-
tiv till rapportens förslag.
Riksrevisionsverket delar uppfattningen att en lämplig form för uppföljning av riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen kan vara den årliga
länsrapport som länsstyrelsen lämnar till regeringen. Förslaget skulle en-
ligt lantbruksnämnden i Norrbottens län ge en samlad syn på planeringsin-
satserna. Göteborgs kommun finner förslaget tillfredsställande. Initiativet till förändringar av riktlinjer för hushållning med mark och vatten bör dock
enligt kommunen i högre grad än vad förslaget anger åläggas kommunerna.
som i första hand möter de konkreta problem som kan uppstå med anledning av riktlinjerna. Landstinget i Skaraborgs län anser att rapportens : förslag medför att aktuella frågor i den fysiska riksplaneringen kan sättas in i sitt sammanhang och dess betydelse för en regions utveckling bedömas
mer samlat. Länsstyrelsen i Malmöhus län hänvisar till sitt länsprogram 80 i vilket styrelsen gjort ett försök att samordna olika intressen beträffande
arbete, service och miljö. Länsstyrelsen anser att förslaget om en årlig samlad redovisning av samhällsplaneringsfrågorna i länsrapporten är ett lämpligt steg mot en ökad integering av de olika planeringsarbetena.
Civilförsvarsstyrelsen stöder förslaget och framhåller att länsstyrelser-
nas försvarsenheter i den föreslagna rapporten måste ange förhållanden ur skyddssynpunkt inte minst då behov finns av interkommunal samverkan. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser det inte nödvändigt med en
årlig rapportering till regeringen av riksplanefrågor, med hänsyn till det
långsiktiga perspektivet i den fysiska riksplaneringen. Årliga rapporter
tenderar enligt länsstyrelsen att ta en allt större del av länsstyrelsens
resurser i anspråk, resurser som annars skulle kunna användas för aktivt
utredningsarbete med syfte bl.a. att ge service till kommunerna i form av underlag för deras planeringsarbete. Rapporter om riksplanefrågor skulle
enligt länsstyrelsen i stället med fördel kunna anknytas till länsplanerings-
omgångarna, vilket skulle ge bättre förutsättningar att göra en samlad
analys av utvecklingen i länet. För att en samordning av de båda planeringsformerna ska kunna genomföras fullt ut fordras dock enligt länsstyrel-
sen en anpassning av länsplaneringen i dess nuvarande utformning så att denna ger utrymme för en sådan samlad analys. Viss tveksamhet till
förslaget redovisas även av Landskrona kommun, som framhåller att om
förslaget skulle ge länsplaneringen högre status och därmed bidra till att de av kommunerna i sammanhanget framförda åtgärdsförslagen blir realise-
rade vore mycket vunnet. Å andra sidan finns det enligt kommunen uppen-
bar risk för att kopplingen mellan länsplaneringen och den fysiska riskplaneringen kan medföra betydande inskränkningar i det kommunala planmo-
nopolet och därmed i den kommunala självstyrelsen. Mera tvcksam till
rapportens förslag är Sveriges industriförbund, som inte tror att en årlig
rapportering av kommunernas samhällsplaneringsaktiviteter fyller ett så
väsentligt behov att kostnaderna kan motiveras.
2.3 Underlag för fysisk riksplanering
2.3.1 Allmänna synpunkter
I rapporten framhålls att genom arbetet i samband med den fysiska riksplaneringen har ett omfattande kunskapsmaterial om mark- och vattenanvändningen och miljösituationen samlats in. Rapporten anser det angelä-
get att det material som är värdefullt som underlag för den fysiska planeringen hålls aktuellt.
Riksrevisionsverket anser det viktigt att det finns en samlad kunskap om
vilket underlagsmaterial som upprättats inom berörda myndigheter och
andra institutioner. Det kan enligt verket också finnas behov av vissa centrala anvisningar och praktiska råd för hur ett sådant material skall
hanteras. Ingenjörsvetenskapsakademien har inga erinringar mot rapportens överväganden rörande formerna för kunskapsförsörjningen. Denna
bör enligt akademien ske i enkla former och som en del i den fortlöpande planeringen på olika nivåer. Akademien pekar också på behovet av framförhållning och studier rörande långsiktig teknisk utveckling. Centralnämnden för fastighetsdata och skogsstyrelsen framhåller att dataförsörjningen för den fysiska riksplaneringen bör ske genom att data som erhålls i samband med löpande administrativt arbete ställs till andra myndigheters eller planeringens förfogande. Särskilda rutiner eller separat insamling av data enbart för den fysiska riksplaneringens behov bör undvikas. Denna uppfattning delas av landskapsinformationsutredningen, som konstaterar att det resursutrymme för teknisk utveckling och investeringar som behövs för att nya anspråk på landskapsinformationen skall kunna tillgodoses är utomordentligt knappt. Detta gör enligt utredningen att den fysiska riksplaneringens behov av informationsförsörjning så långt möjligt bör tillgodoses inom ramen för den grundläggande landskapsinformationen. Sveriges industriförbund framhåller att mycket stark restriktivitet bör iakktas vid ett fortsatt kunskapsinhämtande. I den mån mer kunskap behövs bör den åstadkommas med kvalificerad och kritisk bearbetning av det material som redan finns.
Direkt avvisande till rapportens förslag är Näringslivets byggnadsdelegation,
Allmänna synpunkter om kompletteringar av den fysiska riksplaneringens underlag lämnas av socialstyrelsen, landstinget i Södermanlands län och länsläkarorganisationen i Skaraborgs län, som framhåller att den fysiska riksplaneringens kartläggningar och analyser av naturresursanvändningen bör sättas i förhållande till användningens biologiska, ekonomiska och sociala verkningar. Instanserna framhåller att såväl rapporten som förslaget till ny plan- och bygglag i stort sett saknar överväganden och förslag i detta avseende. Genom en systematisk sammanställning och uppföljning av miljöpåverkande faktorer samt befolkningens hälsotillstånd torde enligt de nämnda remissinstanserna värdefulla insikter kunna vinnas om miljöns påverkan på befolkningens hälsa.
2.3.2 Riksöversikter och länssammanställningar
I rapporten föreslås att berörda centrala myndigheter åjourhåller översiktér på riksnivå — riksöversikter — över olika verksamheter och intressen som är av särskild betydelse för hushållningen med mark och vatten. Det kan exempelvis gälla översikter över områden som är av riksintresse för naturvården eller har särskild betydelse för utvinning av råvaror. Vidare föreslås i rapporten att länssammanställningar och förhållanden av betydelse för den fysiska riksplaneringen hålls aktuella hos länsstyrelserna. Sådana länsvisa sammanställningar kan enligt rapporten tjäna som underlag för de centrala verkens riksöversikter och för fullföljandet av den fysiska riksplaneringens intentioner i den kommunala planeringen.
Förslaget kommenteras positivt av ett 30-tal remissinstanser, huvudsakligen länsstyrelser och kommuner. 'Tveksamma eller negativa är riksrevi-
sionsverket och Näringslivets byggnadsdelegation.
Några statliga sektormyndigheter kommenterar behovet av och innehållet i riksöversikterna. Civilförsvarsstyrelsen anser att riksöversikter bör
upprättas rörande skyddsaspekter i krig för att ge såväl civilförsvarsstyrel-
sen som andra totalförsvarsmyndigheter möjlighet att kunna medverka i den fortsatta planeringen. Skogsstyrelsen instämmer i att det finns behov
av att på riksnivå åjourhålla varje sektors basdata. För skogsbrukets
vidkommande sker det sedan mer än ett halvt sekel inom ramen för riksskogstaxeringen. Inom ett par decennier kommer även statistik från
den översiktliga skogsinventeringen att kunna sammanställas till riksöversikter. Sjöfartsverket anser att för verkets del bör riksöversikterna innehål-
la material från tidigare inventeringar över djuphamnsmöjligheter samt material från arbetet med en perspektivplan för svenska hamnar. Statens
naturvårdsverk är berett att ta på sig ansvaret för riksöversikter inom sitt ansvarsområde. Som hittills är verket också berett att leda och samordna
inventeringar och sammanställningar inom verkets verksamhetsområde som utförts av länsstyrelser och kommuner. Verket är vidare berett att öka sina insatser för att på olika sätt sprida information om den kunskap som verket besitter inom hela miljövårdsområdet.
Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län behöver underlagsmaterialet från centrala myndigheter bearbetas av länsstyrelserna för att bättre svara mot kommunernas behov. Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller att det är betydelsefullt att information om natur- och kulturlandskapet och
dess förändringar åjourhålls.
Några kommuner ger allmänt positiva synpunkter i anslutning till rapportens förslag. Falu kommun tillstyrker förslaget om riksöversikter och länssammanställningar och framhåller att det har varit svårt att följa exem-
pelvis naturvårdsverkets och riksantikvarieämbetets fortlöpande redovisningar avseende riksintressanta områden för naturvården, kulturminnesvården och friluftslivet. Göteborgs kommun menar att begreppet riksöver-
sikt bör användas för en riksomfattande redovisning av riksintressena
eventuellt i form av en karta och inte sektorvis för olika centrala myndig-
heters redovisningar av sina resp. partsintressen. Även Luleå kommun är allmänt positiv till rapportens förslag.
Svenska kommunförbundet anser att det finns fördelar med att översikter upprättas för vissa begränsade redovisningsområden. Det kan gälla
redovisningar av genomförda resursinventeringar, exempelvis av mineral-
tillgångar. Riksöversikter och länsöversikter kan enligt förbundet också
vara värdefulla när nya viktiga frågor skall föras in i den fortsatta plane-
ringen, exempelvis för energi- och havsresurserna, och då det föreligger
särskilda behov av att snabbt få en översiktlig bild av de resurser som står till förfogande. Däremot kan förbundet inte acceptera att översikter införs
som ett nytt generellt planeringsinstrument i den fysiska riksplaneringen. Det föreligger enligt förbundet uppenbara risker för att information successivt kommer att lagras på överikterna och därigenom göra dessa till statliga styrinstrument vid sidan av den lagreglering som föreslås i den nya planoch bygglagen. Samma farhågor beträffande riksöversikterna som styrmedel framförs av Enköpings och Ulricehamns kommuner.
Flera länsstyrelser och kommuner framhåller att arbetet med riksöver-
sikter och länssammansställningar kommer att kräva ekonomiska och per-
sonella resurser. Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller att en
bearbetning krävs av länsstyretserna för att översikterna skall kunna ge underlag för kommunernas arbete. En sådan bearbetning kräver en inte obetydlig resursinsats, vilken måste läggas på länsstyrelsernas ordinarie
arbetsuppgifter. och som därför är svår att genomföra. Karlskrona kommun har ingen erinran mot ansvarsfördelningen beträffande arbetet med riksöversikterna utan finner förslaget mycket bra. Kommunen anser emel-
lertid att det krävs särskilda resurser för att hälla materialet aktuellt. Ett 10-tal remissinstanser diskuterar ansvarsfördelningen mellan organisationer på central, regional och lokal nivå. Svenska naturskyddsföreningen framhåller att kunskapsinsamlingen för den fysiska riksplaneringen
måste ägnas större uppmärksamhet än hittills. Varje riksöversikt måste baseras på successiv sammanställning och urval av mer detaljerad information. Vidare bör enligt föreningen informationsinsamlingen vara rikstäckande. Detta talar för att insamlingsnivån bör vara länet eller kommunen.
Naturskyddsföreningen menar vidare att länsstyrelserna måste bli den naturliga centralen för insamling av data om naturmiljön. Genom att länsstyrelserna också har ansvaret att sammanställa material länsvis får de
centrala myndigheterna tillgång till ordnad och utvärderad information
som kan användas till eventuella riksöversikter. Behovet av delegering av arbetsuppgifter till regional och lokal nivå framhålls även av länsstyvrelserna i Kronobergs, Södermanlands och Norrbottens län samt Nordvästra
Skånes Kommunalförbund. Länsstyrelserna i Södermanlands och Norrbottens län framhåller dessutom de tekniska förutsättningar och andra resurser som finns på länssstyrelserna och överlantmätarmyndigheterna.
Ett fåtal remissinstanser visar viss tveksamhet eller är negativa till förslaget. Riksrevisionsverket pekar på den risk som finns för ett mer allmänt insamlande och sammanställande av uppgifter i riksöversikter utan
att det föreligger ett aktuellt behov av dessa. I flera fall torde det enligt
verket räcka med länsvisa sammanställningar. Näringslivets byggnadsdelegation finner förslaget att kommuner och länsstyrelser kontinuerligt skall
uppdatera planeringsunderlag och inventeringsmaterial oövertänkt, efter-
som rapporten inte anger vilka uppgifter som egentligen behöver redovisas
i riksöversikter och länssammansställningar. Några instanser bl. a. länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller behovet av centrala anvisningar för hur material framtaget inom ramen för den
fysiska riksplaneringen skall systematiseras, presenteras och lagras så att det blir tillgängligt för olika användare.
I rapporten föreslås att innehållet i och formerna för föreslagna riksöversikter och länssammanställningar utreds närmare. Det föreslås att planverket ges i uppdrag att i samarbete med berörda ämbetsverk och länsstyrel-
ser svara för en sådan utredning. Omkring tio remissinstanser kommen-
terar förslaget. Riksantikvarieämbetet anser att en utredning bör komma
till stånd för att se över dels länsstyrelsernas och de centrala verkens
behov av kunskapsmaterial, dels vilket behov det finns av ytterligare kunskapsmaterial på denna översiktliga nivå i arbetet med den fysiska riksplaneringen. Svalövs kommun anser att det är angeläget att den föreslagna utredningen snarast kommer till stånd. Även om framtida faktasam-
manställningar och redovisningar i ökad utsträckning görs på myndighets-
nivå kommer faktainsamlingen enligt kommunen även att belasta den kommunala administrationen. Positiva till utredningen är dessutom statens
planverk, statistiska centralbyrån, miljödatanämnden. landskapsinformationsutredningen och LO. Tveksamma till rapportens förslag är skogsstyrelsen och Näringslivets byggnadsdelegation. Skogsstyrelsen är tveksam till en utredning i planverkets regi då bl.a. landskapsinformationsutredningen och markdatagruppen vid bostadsdepartementet f.n. arbetar med
dessa frågor. Planverkets uppgift f.n. torde enligt skogsstyrelsen kunna
inskränkas till att förmedla vilka slags riksöversikter som finns för de skilda sektorerna. Näringslivets byggnadsdelegation framhåller att det inte behövs en förnyad utredning. Enligt delegationen riskerar man att
bygga upp en omfattande administration som det finns föga efterfrågan på.
2.3.3¶Samlade redovisningar
För att ge statsmakterna överblick och möjlighet att följa utvecklingen
beträffande mark- och vattenanvändningen samt miljösituationen i landet torde det enligt rapporten även i fortsättningen finnas behov av att göra mera samlade redovisningar beträffande dessa frågor. Framtida samman-
ställningar och redovisningar bör i ökad omfattning göras på myndighetsnivå. Innehållet i redovisningarna och vid vilka tidpunkter de skall göras
behöver enligt rapporten inte läggas fast på förhand utan kan bestämmas av regeringen och få formen av uppdrag till berörda myndigheter. Planverket, naturvårdsverket och havsresursdelegationen föreslås ha det samlade ansvaret för att följa mark- och vattenanvändningen samt miljösituationen
i landet. Förslaget kommenteras av ett fåtal remissinstanser. Statens naturvårds-
verk stöder den princip för ansvarsfördelning mellan myndigheter på olika
nivåer som framförs i rapporten. Verket anser emellertid att rapporten inte har löst frågan om ansvarsfördelning mellan olika verk och myndigheter när det gäller olika naturresurser. Naturvårdsverket anser sig ha ett be-
vakningsansvar för ett stort antal naturresurser och ser som sin uppgift att
fortlöpande följa och ha överblick över användningen av mark, vatten och luft samt över miljösituationen i landet. Enligt naturvårdsverkets uppfatt-
ning har man också ett hushållningsansvar för faunan, skyddsvärd natur, skyddsvärda naturtyper och arter, exempelvis bokskog, urskog och stränder. Verket framhåller behovet av kartläggningar och analyser för att
den fysiska riksplaneringen på olika nivåer skall leva upp till ett ekologiskt
synsätt. Det behövs enligt verket probleminriktade undersökningar som kompletteringar till den basinforrnation som tas fram generellt för hela landet. Statens planverk tillstyrker utredningens förslag och hänvisar till
en försöksverksamhet med kvantitativa analyser av de kartredovisningar
som länsstyrelserna har gjort i samband med den fysiska riksplaneringens
planeringsskede. Avsikten med försöksverksamheten är att finna ratio-
nella former för en fortlöpande uppföljning på central nivå av utvecklingen beträffande utnyttjandet av mark- och vattenresurserna. Miljödatanämn-
den hälsar med tillfredsställelse de förbättrade möjligheter till redovisningar av miljösituationen som framkommer om berörda myndigheter får öka-
de redovisningsåligganden inom sina ansvarsområden. Sveriges industriförbund framhåller att det knappast finns behov av att göra ofta återkom-
mande inventeringar och sammanställningar av exempelvis miljösitua-
tionen i landet. Samlade redovisningar bör enligt förbundet begränsas till att avse problem- och frågeställningar som har hög aktualitet. Lunds uni-
versitet föreslår att den mest angelägna informationen från rapporten bör
samlas i en kartbok. En sådan lättillgänglig kartbok för alla i planering
inblandade parter, såväl fackfolk som förtroendevalda, skulle enligt uni-
versitetet stimulera intresset för en mera övergripande syn på planfrågor. Den kunde enligt universitetet även gå ut till landets skolor för att på ett tidigt stadium grundlägga intresset för hushållning med mark och vatten
och andra miljöfrågor. Länsstyrelsen i Älvsborgs län ser positivt på rap-
portens förslag om samlade redovisningar.
2.3.4¶Statistikfrågor
Rapporten diskuterar inte samlat planeringsunderlag som kan erhållas
genom statistikproduktionen. Främst statistiska centralbyrån och miljödatanämnden diskuterar statistikens roll i den fysiska riksplaneringens kun-
skapsförsörjning. Statistiska centralbyrån anser det angeläget att centralbyrån i egenskap av statistikproducerande och statistiksamordnande myndighet fortlöpande deltar i statens planverks utredningsarbete om formerna för den fysiska
riksplaneringens kunskapsförsörjning så att statistikens roll och möjlighe-
”ter penetreras systematiskt och så att dubbelarbete och dubbelredovisningar därigenom kan undvikas. Centralbyrån är för sin del beredd att i mån av resurser utveckla sin statistikproduktion så att den tillgodoser även den fysiska riksplaneringens behov. Verket menar att detta på ett naturligt
sätt bör kunna åstadkommas inom de projektarbeten som nu bedrivs i syfte
att förbättra den officiella statistiken över naturresurserna — inkl. markan-
vändningen — och naturmiljön. Av betydelse i detta sammanhang är att
klargöra hur denna statistik bör samordnas med kunskapsförsörjningen för annan fysisk planering och andra ändamål än fysisk planering. Vidare behöver formerna utredas för tillhandahällandet av statistik till de myndig-
heter som enligt rapporten skall ha fortlöpande översikt över markanvändning, vattenanvändning och miljösituation. Miljödatanämnden menar att det torde vara behov av två slags redovisningar från berörda myndigheter nämligen dels uppgifter som har karaktär av miljöstatistik. dels uppgifter som mera direkt tar sikte på miljösituationen och miljöutvecklingen jämte
dess förändringar. För att få underlag för mera övergripande sådana sam-
manställningar samt möjligheter till analys av utvecklingen, trendbeskriv-
ningar m.m. är det enligt nämnden angeläget att grunduppgifter av god täckningsgrad framkommer från den som har ett huvudansvar inom olika områden bl. a. kommunerna.
2.3.5 Basdata och kartläggningsverksamhet I rapportens bakgrundsbeskrivning diskuteras behov av försörjning med
basdata och värderade data. Med basdata menas enligt rapporten grundinformation om markens naturgivna innehåll och egenskaper samt den byggda miljön och befolkningen som inte är värderande utifrån något
speciellt intresse. Statens lantmäteriverk, Sveriges geologiska undersökning och Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut är enligt rapporten exempel på myndigheter som har ansvar för att ta fram basdata om mark, vatten och luft. Ett flertal remissinstanser tar upp allmänna synpunkter i anslutning till dessa frågor. Bl.a. diskuteras de olika myndigheternas roll, omfattning och innehåll i basdata samt resursfrågor. Allmänna synpunkter på basdata och kartläggningsverksamhet framförs av statens lantmäteriverk och landskapsinformationsutredningen. vilka framhåller att den fysiska riksplaneringens kunskapsförsörjning så långt möjligt bör tillgodoses inom ramen för den grundläggande tandskapsinfor-
mationen. Umeå universitet framhåller att universiteten är helt förbisedda
trots att de förser samhället med s. k. basdata genom grundforskningen.
Statens lantmäteriverk framhåller att det är nödvändigt att beakta lantmäteriets roll när det gäller att tillhandahålla och samordna landskapsinfor-
mation. Verket bör enligt egen uppfattning svara för utveckling av system i tekniskt avseende för insamling, lagring, bearbetning och presentation av kart- och underlagsmaterial. Med hänsyn till att underlagsmaterial måste
sammanställas från olika sektorer och nivåer blir enligt verket samordningsfrågorna mycket viktiga både från ekonomisk synpunkt och med
tanke på behovet av att kunna presentera materialet på ett användbart och lättillgängligt sätt. På länsplanet bör enligt verket överlantmätarmyndigheten som regional! myndighet för landskapsinformation ha en mycket bety- 5 Riksdagen 1980/81. I saml Nr 183
delsefull uppgift. Inom länsstyrelsen bör lantmäterienheten svara för länssammanställningarna i tekniskt avseende. Lantmäteriverket framhäller vidare att det är en central fråga för landskapsinformationsutredningen att ange vilken roll lantmäteriet ska ha när det gäller insamling, lagring och tillhandahållande av fjärranalysdata i en mera produktionsmässig tillämpning. Lantmäteriverket konstaterar vidare att det är väsentligt att enhetliga underlagskartor utnyttjas i samband med den fysiska riksplaneringen och att därvid det allmänna kartmaterialet bildar stommen. Lantmäteriverket och överlantmätarmyndigheterna som regionala kartmyndigheter bör enligt verket utnyttjas vid samordningen av redovisningsinsatserna. Verket framhåller också att eftersom väsentliga delar av underlaget för den fysiska planeringen hämtas ur den kommunala översiktsplaneringen är enhetlighet i kartanvändning och redovisningsteknik också på det kommunala planet fördelaktigt. Beträffande åjourhällning av basdata framhåller verket att det är väsentligt att ekonomiska kartor hälls aktuella. Nuvarande resurser medger emellertid inte en vare sig innehållsmässig eller ytmässig ökning av åjourhållningen på det sätt som tidigare avsetts. Nuvarande medelstillgång medger inte heller en åjourhållning av åkermarkens utbredning. En uppbyggnad av åjourhållning av åkermarkens utbredning bör enligt lantmäteriverket ske främst i konfliktområden. Verket framhåller att det idag är oklart hur en åjourhållning av åkerredovisningen skall kunna organiseras och finansieras. Även länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller att det är en allvarlig brist att åkermarkens utbredning inte kan åjourhållas i den ekonomiska kartan. Flera remissinstanser framhåller behovet av en riksomfattande vegetationskartering. Statens lantmäteriverk framhåller att en riksomfattande vegetationskartering skulle utgöra ett intressant komplement till det nuvarande innehållet i topografiska och geologiska kartor. En sådan vegetationskartläggning bör enligt verket infogas i den allmänna kartläggningen. Även länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller att en förbättrad kännedom om landets vegetation och våtmarker är angelägen. Enligt länsstyrelsens bedömning efterfrågas sådan information av en rad intressenter bl. a. företrädare för naturvården, gruvnäringen, rennäringen, skogsvårdsstyrelsen, domänverket, militära myndigheter och olika företrädare för planeringsintressen. En sådan vegetationskarta bör enligt länsstyrelsen finansieras över statsbudgeten och ingå bland de allmänna kartorna. Även statens naturvårdsverk och Svenska naturskyddsföreningen framhåller behovet av en vegetationskartering. Tillsammans med en geomorfologisk kartering, som verket anser angelägen, skulle dessa kartor utgöra bra komplement till befintliga allmänna kartverk. Verket föreslår att en riksomfattande kartläggnin sker till en beräknad kostnad av omkring 100 milj. kr. under en 10årsperiod. Stutens lantmäteriverk, Styrelsen för teknisk utveckling och länsstyrel-
sen i Göteborgs och Bohus län diskuterar den nuvarande geolvpiska kartläggningen. Styrelsen för teknisk utveckling framhåller att modern geolo-
gisk information som tillhandahålls av Sveriges geologiska undersökning i
form av berggrundsgeologiska, geofysiska, jordartsgeologiska och hydrologiska kartor har en begränsad geografisk täckning. Karteringen är med några få undantag föråldrad eller obefintlig. Geologiska kartor borde enligt styrelsen kunna utgöra värdefullt underlag för preliminär bedömning av markens lämplighet för skilda ändamål och för prioritering mellan kompletterande geotekniska och andra undersökningar. Styrelsen anser att en övergripande central bedömning och prioritering av geologisk kartering är
angelägen bl. a. med hänsyn till den fysiska riksplaneringen. Statens lant-
mäteriverk anser att nya frågor inom den fysiska riksplaneringen, exempelvis energi- och mineralfrågor, ställer krav på redovisning som de allmänna
kartorna f.n. endast delvis kan tillgodose. Inte heller de geologiska kar-
torna tillgodoser dessa behov bl.a. därför att stora områden saknar moderna geologiska kartor i lämpliga skalor. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län poängterar särskilt behovet av vissa geotekniska förhållanden,
främst områden med stor rasrisk samt områden med hög radonhalt. Även anläggningar under mark är enligt länsstyrelsen angelägna att få kartlagda. Behovet av ett modernt geologiskt kartmaterial understryks dessutom av
Stockholms universitet.
Utöver framförda behov av förbättrad kartläggning över vegetation, geomorfoölogi och geologi framför dessutom statens lantmäteriverk och länsstyrelsen i Södermanlands län behov av allmänna kartor över havs-
och sjöområden. Lantmäteriverket framhåller att rapportens förslag om en
utvidgad vattenplanering kommer att medföra krav på förbättrat kartun-
derlag. Även den administrativa indelningen av havsområdena och de större insjöarna behöver redovisas på allmänna kartor.
Statens lantmäteriverk och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
redovisar dessutom behov av undermarkskartering. Lantmäteriverket
framhåller att de områden som är mest aktuella i detta avseende är områden där anspråken från kommunikationsnätet är särskilt stora. dvs. omrä-
dena mellan de större tätortsregionerna i södra Sverige.
Behovet av ekonomiska resurser tas upp av flera remissinstanser. Sta-
tens lantmäteriverk och länsstyrelsen i Södermanlands län pekar på behovet av ökade ekonomiska resurser för en åjourhällning av den ekonomiska
kartan och åkermarkens utbredning. Sveriges meteorologiska och hydrolo-
giska institut framhåller allmänt att en förutsättning för att myndigheterna skall fullfölja betänkandets förslag om planeringsunderlag är att erforder-
liga resurser finns tillgängliga. Statens naturvårdsverk och länsstyrelsen i
Norrbottens län framhåller behovet av ekonomiska resurser för vegeta-
tionskartering och geomorfologisk kartering.
2.3.6 Information, registerinformation och ADB
Rapporten anger som utgångspunkt för den fysiska planeringens kunskapsförsörjning att material i olika register och sammanställningar skall utnyttjas i största möjliga utsträckning.
Flera remissinstanser framhåller de möjligheter som ges att utnyttja
existerande eller planerade informationssystem vid framtagning av information för samhällsplaneringen. Centralnämnden för fastighetsdata framhåller, att de ADB-register som behandlar marken och dess användning är betydelsefulla i detta sammanhang. Bland ADB-register som har samband med fastighetsdatasystemet nämns fastighetstaxeringsregistret, folk- och
bostadsräkningsregistren, lantbruksregistret, befolkningsregisten, vägdatabanker m. fl. Centralnämnden framhåller att dess erfarenheter av samkörningar med olika ADB-register och utvecklingsarbete i fråga om lämpliga presentationsformer bör bli ett värdefullt stöd i det fortsatta utveck-
lingsarbete som behöver ske i anslutning till den fysiska riksplaneringen. Vikten av möjligheterna till samutnyttjande av olika informationssystem framhålls dessutom av statens lantmäteriverk, styrelsen för teknisk utveckling, landskapsinformationsutrednringen och Svenska naturskyddsföreningen. Lantmäteriverket anser att fastighetstaxeringsregistren it frumti-
den bör kunna förse framför allt länsdatorerna med mycket värdefull
information för samhällsplaneringen. Genom en kombination av fastighetstaxeringsuppgifter med fastighetsregistrets koordinatuppgitfter och de allmänna kartornas ajourhållning bör det enligt verket vara fullt möjligt att utan stora investeringar få till stånd ett byggnadsregister som tillgodoser vissa väsentliga behov i samhällsplaneringen. Styrelsen för teknisk utveckling pekar på risken att materialet i olika register kan bli svårhanterligt i kommunerna. Anledningen till detta är den bristande samordningen eller samverkan mellan myndigheterna vid utveckling av databaser eller register. Landskapsinformationsutredningen hänvisar till utredningens arbete beträffande åtgärder att åstadkomma den normering av data m.m. som erfordras för att möjliggöra ett rationellt tekniskt informationsutbyte mellan olika källor och register vid exempelvis inventeringar. Särskilt om ett ökat utnyttjande av ADB-teknik kommer till stånd kommer enligt utredningen en sådan teknisk standardisering att krävas. Svenska nawrskvdds-
föreningen framhåller att erfarenheterna från genomfört utvecklingsarbete
bör göra det möjligt att fatta beslut om att den fortsatta registreringen av
naturmiljön skall ske med ADB-rutiner. ADB-behandling av data bör enligt föreningen också underlätta läns- och rikssammanställningar.
Flera remissinstanser diskuterar den försöksverksamhet som bedrivits
av lantmäteriverket. Statistiska centralbyrån och statens planverk att med datateknik lagra, bearbeta och presentera underlagsmaterial för den fysiska riksplaneringen i form av en s.k. FRP-faktabank. Statens lantmäteriverk anser beträffande ADB-tekniken att denna torde vara den mest ända-
målsenliga för att presentera och analysera material inom den fysiska
riksplaneringen. Försöksverksamheten har enligt verket visat att det är av
största vikt att redan själva inventeringsarbetet läggs upp så att materialet
kan lagras på ett rationellt sätt. Genom att på ett tidigt stadium besluta
vilken information som behövs för kommande ställningstaganden av mera
övergripande natur kan insamlingsarbetet utföras så att ett minimum av
arbete behöver läggas ned på att i efterhand anpassa materialet för någon form av lagring och presentation med hjälp av ADB. Svenska naturskyddsföreningen framhåller att de försök med rikssammanställningar som bedrivits i samarbete mellan planverket, lantmäteriverket, Statistiska central-
byrån och länsstyrelsen i Skaraborgs län också bör kunna ge en anvisning
om hur ADB-rutiner på länsnivå skulle kunna utnyttjas i riksplaneringen. Statistiska centralbyrån och länsstyrelsen i Örebro län framhåller att det är
angeläget att utvärdera försöksverksamheten. Även statens naturvårds-
verk anser att försöken att tillskapa faktabanker eller databaser är lovvärda. om man har utgångspunkten att det gäller att för olika intressenter nyttja det material som finns i stället för att var och en vid varje tillfälle gör nya inventeringar. Verket anser att man inte skall tillskapa någon speciell databas som förbehålls den fysiska riksplaneringen. I stället för en enda stor FRP-faktabank bör enligt naturvårdsverket de myndigheter som har eller får ansvaret för en viss naturresurs eller en viss verksamhet också ha ansvaret för att kunskaperna sprids eller hålls tillgängliga även för andra
myndigheter e!ler organ. FRP-faktabanken skulle sålunda svara för hänvis-
ningsservicen medan de olika ansvariga myndigheterna skulle svara för dokumentationsservicen. Miljödatanämnden pekar på möjligheter till sam-
arbete med en funktion för informationsservice på miljöområdet. vad gäller speciellt hänvisning till olika informationskällor. Statens råd för
byggnadsforskning, länsstyrelserna i Älvsborgs och Kopparbergs län
framhåller allmänt behovet av användning av ADB i den fysiska riksplaneringen.
Viss tveksamhet mot användning av ADB i den fysiska riksplaneringen redovisas av Sveriges industriförbund, som framhåller att det i viss omfattning kan vara berättigat att utnyttja material från myndigheter i den fysiska riksplaneringen. Förbundet ser emellertid med skepsis på tanken att samla, bearbeta och presentera underlag för den fysiska riksplaneringen som
sammanhålls centralt med hjälp av ADB-teknik.
2.3.7 Ny metod och teknik
Flera remissinstanser diskuterar tillämpningen av ny teknik och nya metoder som tagits fram i forsknings- och utvecklingsverksamhet. BI. a. diskuteras försök med s.k. koordinatsatt Sverige-karta och fjärranalys.
Beträffande fjärranalys framhåller statens lantmäteriverk att den satellitbaserade fjärranalystekniken står relativt långt från produktionstillämp-
ningar inom den fysiska riksplaneringen trots att instrument och utvärderingsmetoder finns tillgängliga. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att
den bearbetning som krävs för att utnyttja satellitdata i planeringsarbetet bör förläggas till Kiruna kommun. De organisattoner och myndigheter som
har ansvaret för att denna teknik utvecklas resp. utnyttjas i den löpande
kartproduktionen bör enligt länsstyrelsen ges i uppdrag att redan nu framlägga förslag till hur en produktion bör organiseras i Kiruna. Landskapsinformationsutredningen redovisar att utredningen överväger åtgärder för en förbättrad försörjning med fjärranalysmaterial, exempelvis infraröda bilder
för vegetationkartering. Svenska naturskyddsföreningen och länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller att modern teknik måste komma till större användning än hittills. För naturvården har enligt dessa instanser den infraröda flygbilden mycket stort värde.
2.4¶Samordning med länsplaneringen
Rapporten föreslår bl. a. att länsstyrelserna skall svara för en förbättrad
samordning av länsplaneringen och den fysiska riksplaneringen. Mot bak-
grund av att samordningen skall ske löpande under planerings- och genomförandearbetet föreslås en ökad tidsmässig samordning av de båda plane-
ringsformerna.
Förslagen tillstyrks i huvudsak av länsstyrelserna i Örebro, Hallands,
Östergötlands, Gävleborgs, Malmöhus, Skaruborgs, Uppsala. Jämtlands
och Norrbottens län, lantbruksnämnden i Norrbottens och Gävleborgs län, Ingenjörsvetenskapsakademien, Göteborgs universitet, landstinget i Östergötlands län samt Östra Göinge, Härnösands, Kramfors, Kävlinge, Värnamo, Falu, Gävle, Jönköpings, Tanums, Svalövs, Skövde, Vaxholms och Kurlskrona kommuner.
Några av remissinstanserna. bl.a. Gotlands kommun, anser att förutsälltningarna för en närmare samordning mellan den fysiska riksplaneringen och den regionalpolitiska planeringen förbättras genom att knyta redovisningen av vissa markhushällningsfrågor till den återkommande länsplaneringen.
Nägra remissinstanser anser att en samordning mellan länsplaneringen
och den fysiska riksplanceringen inte är någon garanti för allsidighet i planeringsverksamheten. Några remissinstanser ställer sig också tveksamma till förslaget om förbättrad samordning, om det innebär att kommunerna blir påtvingade en rad förutsättningar och planeringsunderlag. Bl a. ställer sig Tingsryds kommun tveksam till en utökad samordning då läns-
planeringen har ett kortare tidsperspektiv och den fysiska riksplaneringen ett längre perspektiv. Ljungby, Falkenbergs, Laholm, Tingsryds, Nybro
och Varbergs kommuner anser att sambandet mellan de båda planeringsformerna inte är särskilt starkt. Svenska industriförbundet anser inte att de exempel rapporten anger för samordningsinsatser, t. ex. att utnyttja olika naturresurser i syfte att skapa sysselsättning och stärka underlaget för samhällsservice inom områden
med sysselsättningsproblem, skulle vara en förutsättning för att sådan
verksamhet ändå kommer till stånd. Industriförbundet kan mot denna
bakgrund ej ansluta sig till rapportens förslag. Industriförbundet kan däremot se vissa fördelar i en samordning mellan den fysiska riksplaneringen
och den regionalpolitiska planeringen på lokal nivå. om insatserna syftar till eller inriktas på att motverka dubbelarbete och ökad byråkratisering.
Flera av remissinstanserna ställer sig positiva till att en utveckling av
samordningen skall ske på regional och lokal nivå. Nägra pekar också på nödvändigheten av att denna samordning också kommer till stånd på riksnivå. Samordningen mellan olika departement och statliga centrala verk behö-
ver förbättras enligt bl.a. statskontoret, sjöfartsverket, länsstyrelserna i Malmöhus och Västmanlands län, Uddevalla och Nässjö kommuner samt Kooperativa förbundet. Länsstyrelsen i Malmöhus län pekar på att den övergripande statliga planeringen måste samordnas bättre så att en gemensam grundsyn finns i presentationen av de skilda delarna av den översiktliga planeringen. På riksnivå finns enligt länsstyrelsen olika mål för den framtida utvecklingen och det är inte ovanligt att vissa av dessa mål
kolliderar med varandra på den kommunala nivån. På läns- och riksnivå måste därför samordningen avsevärt förbättras.
Transportrådet understryker vikten av en samordning mellan den fysiska riksplaneringen och den regionala trafikplaneringen, som utförs av länsstyrelserna.
Socialstyrelsen anser att ställningstaganden rörande hushållning med mark- och vattenområden där staten har materiella intressen att bevaka, måste grunda sig på kunskaper om människors villkor. Enligt socialstyrelsens uppfattning måste därför kunskaper om de sociala och medicinska
konsekvenserna av olika handlingsalternativ liksom om det komplicerade
samspel som råder mellan brister i miljön och människors välbefinnande och hälsotillstånd i framtiden beaktas i större utsträckning inom riksplaneringen än vad som hittills varit möjligt. Detta förutsätter dock både breda och djupa kunskaper om de sociala förhållanden som olika människor lever under. I dagens läge saknas enligt socialstyrelsen samlade sociala övergripande mål och utgångspunkter för samhällsplaneringen.
Statens naturvårdsverk anser liksom Svenska naturskyddsföreningen att miljövårdsfrågorna bör redovisas i länsprogrammen.
Svenska kommunförbundet anser att kommunerna sedan länge krävt att
också länsplaneringen skall utvecklas i linje med de arbetsformer som har tillämpats i den fysiska riksplaneringen, dvs. med ett uttalat kommunalt planeringsansvar. Enligt förbundets uppfattning är detta en förutsättning
för att man skall kunna acceptera den föreslagna samordningen mellan fysisk riksplanering och länsplanering. Det är enligt förbundet viktigt att
betona att planeringen måste utgå från ett kommunalt medansvar och ha som mål att belysa regionala samband och problem på en konkret och
förståelig nivå. Hittills har enligt förbundet länsplaneringen inte haft en sådan inriktning.
På regional nivå administreras den statliga stödverksamheten som har till uppgift att vara ett näringsstöd etler ett stöd till sysselsättningen inom
en bygd eller en ort. Det gäller bl. a. stöd till jord- och skogsbruket, turism
och rekreation samt medet till beredskapsarbeten för landskapsvärd. upp-
rustning av kulturhistoriska byggnader samt iordningställande av fornminnesområden. Behandlingen av ärenden av denna typ har karaktären av kreditprövning eller sysselsättningsstödjande åtgärder för att åstadkomma
eller bygga under en önskvärd regional struktur. Det är enligt rapporten
angeläget att stödet så längt som det är möjligt används så att även
strävandena i den fysiska riksplaneringen vad gäller säkerställande och
vård av riksintressanta objekt och områden för naturvärden, friluftslivet
och kulturminnesvården understöds. Förslaget tillstyrks utan reservation av riksantikvarieämbetet, länssty-
relserna i Jönköpings, Örebro, Västerbottens. Jämtlands och Göteborgs och Bohus län samt Svenska naturskyddsföreningen.
Lantbruksstyrelsen, Krokoms kommun, Lantbrukarnas riksförbund,
Sveriges skogsägareföreningars rikstörbund och Byggnudsvårdsförbundet tillstyrker förslaget med viss reservation. Lantbrukarnas riksförbund delar utredningens uppfattning att de statliga
stöd som utgår till sysselsättning inom en bygd eller en ort också bör kunna
utgå för beredskapsarbeten rörande landskapsvärd och upprustning av
kulturhistoriska byggnader m. m. Emellertid får enligt riksförbundet inte
naturvårdens, friluftslivets och kulturminnesvårdens intressen råda generellt om detta alltför mycket strider mot de areella näringarnas intressen. Luntbruksnämnden i Göteborgs och Bohus län anser att vissa hänsyn
måste tas till vård av riksintressanta objekt och områden för naturvård m.m. Det primära för det statliga stödet till jordbruket måste dock enligt nämnden alltid vara näringens fortbestånd och utveckling. Utvecklingen i
jordbruket har alltid tidigare medfört förändringar i landskapets karaktär. Att genom åtgärder i samband med statligt stöd skydda den nuvarande karaktären mot förändringar finner lantbruksnämnden därför varken möj-
ligt eller nödvändigt.
2.5¶Tidsplan för det fortsatta riksplanearbetet
Flera remissinstanser anser att förutsättningen för att arbetet med den
fortsatta fysiska riksplaneringen skall kunna genomföras enligt den tids-
plan som har föreslagits i rapporten är att erforderliga resurser ställs till
förfogande. Trollhättans, Karlskoga och Mörbylånga kommuner, länsstyrelserna i
Göteborgs och Bohus och Kalmar län samt fiskeristyrelsen tillstyrker
tidsplanen.
Landskrona kommun anser att kommunerna bör ges möjlighet att fullföl-
ja det under planeringsskedet pågående arbetet innan man påbörjar ett nytt
skede av den fysiska riksplaneringen. Ciknande synpunkter framförs av
Nybro, Krokoms, Falkenbergs, Mariestads och Västerås kommuner.
Falkenbergs, Lidköpings samt Östhammars kommuner anser att arbetet fram till 1982 med att fullfölja fastlagda riktlinjer bör ges längre tid. Liknan-
de synpunkter framförs av Kalmar kommun. som också menar att det
förefaller som om de nya frågorna i den fysiska riksplaneringen behöver lång förberedelsetid för att introduceras i kommuner och länsstyrelser. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att det pågående arbetet bör fullföl-
jas innan nya arbetsuppgifter initieras. Länsstyrelsen vill därför kraftigt
understryka att det förslag till inriktning av den fortsatta fysiska riksplaneringen som framförs i rapporten måste ses som cen långsiktig strategi för att stegvis förbättra beslutsunderlaget och räckvidden av den fysiska riks-
planeringens innehåll.
Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund är tveksamma till en ny omgång fysisk riksplanering efter det att den
nu pågående omgången är klar. Näringslivets byggnadsdelegation anser
att det nu beslutade planeringsarbetet har en omfattning och inriktning som
starkt kan ifrågasättas med utgångspunkt från den ursprungliga målsättningen med 1972 års beslut om riktlinjer för hushållning med mark och vatten. Riksrevisionsverket anser, mot bakgrund av att en ny plan- och
bygglag kommer att innebära nya arbetsformer och rutiner samt att annan sektorövergripande eller sektoriell planering kan behöva prioriteras under de närmaste åren, att en ny planeringsomgång för den fysiska riksplaneringen inte bör komma till stånd. Några av remissinstanserna anser att de nya frågor som har tagits upp i
rapporten bör föras in i planeringsprocessen redan före år 1982. Detta gäller
bl.a. Vallentuna, Ljungby, Mjölby och Stenungsunds kommuner samt länsstyrelsen i Älvsborgs län. Tekniska högskolan i Stockholm anser att
ambitionsnivån i rapporten är alltför låg och menar att åtgärder måste komma till stånd tidigare.
Svenska kommunförbundet anser att de nu mest angelägna frågorna rör
planeringen av bebyggelsestrukturen och planeringen av tätorter, encrgi-
planering i vidaste mening, anspråken på vattentillgångarna samt problemen med den snabbt ökande försurningen av mark och vatten. Kommunförbundet anser att dessa frågor är så omfattande att ett betydande
arbete återstår innan dessa frågor kan få effekter i praktisk planering. Samtidigt menar förbundet att det är av betydelse för samhällsutveckling-
en att dessa frågor redan nu successivt tas in i planeringsarbetet. De nya
planeringsaspekterna är enligt förbundet till stor del resultatet av snabbt
bör inte införandet i riksplanearbetet uppfattas som början på en ny planeringsomgång. Tvärtom är det väsentligt att det fortsatta arbetet får en stark
koppling till tidigare genomförd planering. Kommunförbundet menar vidare att man nu mäste inrikta plancringsansträngningarna mot att lösa de
svåra resurshushållningsproblem som samhället står inför under 1980-
talet. Dessa måste enligt förbundet prioriteras i diskussionen på alla planeringsnivåer i samhället. Frågor som rör jordbruksmarken och fritidsbebyggelsen bör enligt förbundet inte dominera i framtiden.
2.6 Resurser för fortsatt arbete Ett antal av remissinstanserna anser att resursfrågorna borde ha behandlats mer utförligt i rapporten. Det gäller statens naturvårdsverk, statskontoret, högskolan i Örebro, Uppsala universitet. Sveriges lantbruksuniversitet, länsstyrelserna i Södermanlands, Kristianstads, Gävleborgs. Stock-
holms och Jönköpings län, Västmanlands läns landsting samt Västerås,
Östra Göinge, Karlstads, Varbergs, Enköpings, Göteborgs, Valdemarsviks, Vårgårda, Uppsala. Västerviks, Härnösands, Mjölby, Tingsryds, Kristinehamns, Lidköpings, Nässjö. Timrå, Ljungby, Partille, Gävle och Sala kommuner.
Länsstyrelsen i Södermanlands län menar att som utgångspunkt för
beräkning av kostnaderna borde en uppskattning av arbetsvolymen av det hittills vid olika myndigheter nedlagda arbetet göras. Karlstads kommun
anser att de statliga kraven inneburit en senareläggning av angelägna kommunala planeringsinsatser. Kommunen framhäller att en ekonomisk
plan för hur den fysiska riksplaneringen skall genomföras bör upprättas. Även naturvårdsverket understryker behovet av ett program för genomförandet av den fysiska riksplaneringen mot bakgrund av att regeringen kräver stark restriktivitet när det gäller nya ätaganden. Länsstyrelsen i Jönköpings län menar att det är ett krav att länsstyrelsernas anslag inte minskas.
Några remissinstanser pekar vidare på att ett resurstillskott är nödvän-
digt för att arbeta med nya frågor i den fysiska riksplaneringen. Denna åsikt företräds av Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, Uppsala universitet, statens livsmedelsverk, statens planverk, lantbruksnämn-
den i Hallands län, länsstyrelserna i Norrbottens, Jönköpings och Alvs-
borgs län, landstinget i Skaraborgs län, Eskilstuna och Västerås kom-
muner, Svenska kommunförbundet och Härryda naturvårdsförening. Västerås kommun framhåller särskilt att utökade ambitioner endast kan kom-
ma i fråga inom de områden där planeringen kan resuktera i reella kostnads-
besparingar.
Flera remissinstanser — riksmuséet, statens livsmedelsverk, byggforskningsrådet, länsstyrelserna i Jönköpings, Värmlands, Hallands. Östergöt-
lands och Malmöhus län, Enköpings, Gislaveds, Sala, Tingsryds, Härnösands, Uppsala, Helsingborgs, Västerviks, Kumla, Alingsås, Åre, Kristinehamns och Karlstads kommuner, Göteborgsregionens kommunalför-
bund, Svenska naturskyddsföreningen och SACO/SR — anser att ambitionsnivån för den fysiska riksplaneringens genomförande inte stär i paritet med tillgängliga resurser. varken personellt eller ekonomiskt. Gislaveds
kommun menar att det råder obalans i förhållandet mellan den fysiska
riksplaneringens ambitioner och de resurser som avsätts för att förverkliga planerna. Några instanser anser att resurserna är mycket ojämnt fördelade mellan landets kommuner. Bl.a. framhåller byggforskningsrådet och Svenska
kommunförbundet att flertalet av Sveriges kommuner har en mycket blyg-
sam planeringsapparat i relation till de uppgifter som vilar på dem. Kommunförbundet understryker att kommunerna ställer sig bakom de
grundläggande principerna för den fysiska riksplaneringen. Det är enligt förbundet samtidigt nödvändigt att begränsa den fortsatta planeringens ambitionsnivå. Kommunförbundet menar att omdisposition av resurser
från annan kommunal planeringsverksamhet till arbete med den fysiska
riksplaneringen medför negativa konsekvenser för bostadsförsörjningen och den kommunala ekonomin. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att både med avseende på kompe-
tens och befogenhet är länsstyrelserna särskilt lämpade att överblicka skilda samhällssektorer. Länsstyrelsen understryker att samarbete mellan länsstyrelse och kommuner är av grundläggande betydelse i det fortsatta
riksplanearbetet. Länsstyrelsen anser att en resursförstärkning är nödvän-
dig för att tillgodose dessa behov.
Ett 30-tal remissinstanser, däribland ett stort antal kommuner, anger närmare att det erfordras resurstillskott för fortsatt fysisk riksplanering
främst i form av statliga bidrag för att täcka ytterligare personalförstärkningar och underlagsmaterial från expertis på andra nivåer. Östhammars
kommun anser exempelvis att ett villkor för fortsatt kommunalt rikspla-
nearbete är avsevärda statliga bidrag, dels i form av penningmedel, dels i form av insatser från sådan expertis som länsstyrelsen och de centrala verken förfogar över och som kommunen inte har.
Ett 20-tal av remissinstanserna — statskontoret, fiskeristyrelsen, statens
naturvårdsverk, statens industriverk, länsstyrelserna i Kronobergs, Stock-
holms, Skaraborgs och Västmanlands län, fiskenämnden i Göteborg, lant-
bruksnämnderna i Skaraborgs, Göteborgs och Bohus, Norrbottens, Jämt-
lands, Uppsala och Värmlands län — redovisar närmare behovet av personal och medel. Flertalet instanser uppskattar att en personalförstärkning mellan en och fyra personer är rimlig. Remissinstanserna understryker också att om detta resurstillskott inte kan ges, kan den kommunala planeringsverksamheten inte utföras i samma utsträckning som f.n. sker. Lik-
nande synpunkter framförs av lantbruksnämnderna i Skaraborgs, Göte-
borgs och Bohus och Norrbottens län. Statens naturvårdsverk beräknar
att för att klara inventeringsbehovet och fortlöpande naturresursräkenskaper för de naturresurser som verket anser sig ha ett hushållningsansvar
för. krävs ett totalt ärligt ökat behov av 6—8 milj. kr. för det egna ansvars-
området. Därutöver tillkommer kostnader för att kunna fullfölja verkets
bevakningsansvar. Verket anför att det genom omprioriteringar kan avdela
ca 2 milj. kr. per år.
Länsstyrelsen i Västmanlands län samt lantbrukshämnderna i Uppsala och Värmlands län anser att ökade resurser för den kommande vattenplaneringen blir nödvändig. Dessa bedömer dock att ytterligare resurser föranledda av övrig regional och kommunal planering inte skulle behövas.
Om nuvarande detaljgransknings- och fastställandeförfarande slopas bör
enligt statskontorets mening detta följas upp och studeras så att lämpliga
omfördelningar kan göras. Liknande synpunkter framförs även av lan!bruksnämnden i Västmanlands län.
Några av remissinstanserna. länsstyrelserna i Värmlands och Malmöhus län samt Enköpings, Lidköpings, Malmö, Laholms och Oskarshamns kommuner, anser att knapphet på resurser leder till att tidsplanen för fortsatt arbete med den fysiska riksplaneringen bör utsträckas. BL a. anser Lidköpings kommun att det är nödvändigt med en senareläggning av pla-
neringsskedet med två år. Oskarshamns kommun föreslår en ytterligare
förskjutning av tidsplanen.
3¶Aktsamhet i landskapet
3.1 Hänsyn till naturvården m, m. inom jordbruket
Det bör enligt rapporten övervägas om allmänna hänsynsregler bör
införas i jordbrukets lagstiftning som ett komplement till naturvårdslagen
på motsvarande sätt som har skett i skogsvårdslagen. Som exempel på
hänsyn som borde kunna tas t jordbruket nämns I rapporten bevarande i rimlig omfattning av öppna diken, våtmarker, odlingsrösen och åkerholmar.
Rapportens förslag om att överväga införande av hänsynsregler i jord-
brukets lagstiftning kommenteras främst av företrädare för bevarande- och jordbruksintressen, av vissa högskolor samt av länsstyrelserna. Kommunerna tar endast i några fall upp frågan. Förslaget får ett blandat mottagande. Myndigheter och organisationer som företräder bevarandeintressen, flera högskolor och flertalet länsstyrelser som tar upp frågan tillstyrker förslaget. Myndigheter och organisationer som företräder jordbruket är däremot som regel negativa. Rapportens förslag tillstyrks uttryckligen av framför allt riksantikvarie-
ämbetet. statens naturvårdsverk, et IS-tal länsstyrelser samt Svenska
naturskyddsföreningen. Riksantikvarieämbetet framhåller att det behövs
en bestämmelse om generellt hänsynstagande för hela kulturmiljön, och att
detta bör uppmärksammas vid en kommande översyn av kulturminnesvår-
dens lagstiftning. Behovet av hänsyn till kulturmiljön bör emellertid också komma till uttryck i sektorlagstiftningen för de areella näringarna. En
sådan hänsynsbestämmelse bör därför enligt ämbetet införas i jordbrukets lagstiftning i analogi med kravet på naturvårdshänsyn i skogsvårdslagen.
Även statens naturvårdsverk anser att hänsyn till miljövårdens intressen från jordbrukets sida bör formuleras på motsvarande sätt som i skogsvårdslagen med föreskrifter. Verket föreslår att detta sker genom en kom-
plettering av lagen om skötsel av jordbruksmark. Länsstyrelsen i Uppsala
län understryker att de förändringar i odlingslandskapet som sker i ratio-
naliseringssyfte, t.ex. borttagande av åkerholmar och ändmoräner. utdik-
ning av våtmarker m. m. påverkar landskapsbilden och kulturlandskapets karaktär, samt i vissa fall också medför en utarmning av flora och fauna eftersom de aktucila områdena ofta utgör refuger för många växter och ger skydd samt häcknings- och boplatser för olika djurarter. Den hänsynsregel
som nu finns i I & naturvårdslagen är enligt länsstyrelsen så allmänt hållen
att den är svår att tillämpa i det enskilda fallet. En hänsynsregel med
tillämpningsföreskrifter motsvarande vad som finns för skogsbruket, torde
enligt länsstyrelsen ge ett bättre stöd för att åstadkomma bättre hänsynsta-
gande till naturvården i jordbruket. Länsstyrelsen i Kristianstads län fram-
håller att borttagandet av odlingshinder i jordbrukslandskapet innebär att förutsättningarna för det ursprungliga växt- och djurlivet försvinner. Från vetenskaplig naturvärdssynpunkt är detta ett allvarligare problem än igenväxningen. Därför anser länsstyrelsen att det kan ifrågasättas om inte Jordbruket bör åläggas visst hänsynstagande till naturvården i likhet med
skogsbruket. Länsstyrelsen i Örebro län. som också är positiv till att en hänsynsregel införs, menar att denna inte bara bör tillgodose naturvårdens
intressen utan också kulturminnesvårdens. I den mån det föreligger konflikt mellan de hänsynstaganden som föreslås i rapporten och gällande jordbrukspolitik, anser länsstyrelsen att de jordbrukspolitiska målsättningarna bör ändras. Det är enligt länsstyrelsen rimligt att jordbrukspolitiken inrymmer produktionsmäl där det finns utrymme för skäliga hänsynstaganden till andra intressen. Svenska naturskyddsföreningen understryker att i vissa delar av landet minskar jordbrukslandskapets mångformighet snabbt genom de rationaliseringar som vidtas. Föreningen anser att en hänsynsregel för jordbruket. på samma sätt som för skogsbruket i skogsvärdslagen. skulle vara till stor nytta som ett komplement till naturvårdslagens hänsyns- och samrådsregler.
Rapportens förslag om hänsynsregler avstyrks av främst lantbruksstvrelsen och ett I0-tal lantbruksnämnder, länsstyrelsen i Norrbottens län samt Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund. Lanmbruksstyrelsen menar att odlingslandskapet hela tiden förändras med ändrade brukningsformer och rationaliseringar i de areella näringarna. Också framdeles kommer det enligt styrelsen att finnas behov
styrelsen rationellt lantbruk väl gå att förena med naturvårdens, kultur-
minnesvårdens och det rörliga friluftslivets intressen. Konflikter mellan lantbruket och bevarandeintressena kan bäst undvikas genom ett utökat samråd och en utökad information mellan ansvariga myndigheter och mellan myndigheter och brukare. Det finns därför enligt lantbruksstyrelsen inget behov av hänsynsregler i jordbrukslagsuftningen. Länsstyrelsen i Norrbottens län menar att de ekonomiska marginalerna för jordbruket i länet är starkt begränsade jämfört med i slättbygderna. Några merkost-
nader betingade av bevarandeintressen torde därför inte kunna medges,
varför länsstyrelsen finner det olämpligt att införa generella begränsningar
på det sätt som rapporten föreslår. Länsstyrelsen menar dock att för vissa
områden i landet kan särskilda hänsynsregler behöva ställas upp. I den mån man vill bevara vissa typer av kultur- eller odlingslandskap bör detta emellertid ske genom aktiva insatser med särskilda medel. Luntbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund avvisar på det bestämdaste införandet av hänsynsregler. Det är tvärtom så att vissa hänsynsregler i gällande lagstiftning bör ses över då de mera innebär ett
onödigt och tidsödande byråkratiskt krångel än fyller nägot verkligt behov
och således motverkar de intressen de vill skydda, hävdar förbunden. I den mån det erfordras någon speciell hänsyn till andra intressen vid lantbrukets verksamhet bör detta åstadkommas genom stimulansåtgärder. Förbunden anser att naturvårdslagen i dag innehåller möjligheter att trygga den vetenskapliga naturvårdens och friluftstivets intressen. Att införa ytterligare hänsynsregler anser man inte vara meningsfullt.
3.2¶Hänsyn till naturvården i skogsområden av lokalt intresse
I rapporten påpekas att det är av betydelse för kommunernas möjligheter att påverka tillämpningen av skogsvårdslagen att skogsvårdsstyrelsen samråder med kommunen i skogsbruksfrågor av särskild vikt med hänsyn till de lokala förhållandena. Kommunernas översiktliga planer bör enligt
rapporten kunna utgöra underlag för bedömningar av för vilka områden
sådant samråd bör ske. I regeringens proposition med redovisning av
planeringsskedet i den fysiska riksplaneringen (prop. 1978/79:213) fram-
hålls att det är angeläget att kommunerna vidareutvecklar sina kommun-
översikter och markanvändningsplaner så att de i ökad utsträckning kan ge underlag för tillämpningen av hänsyns- och samrådsreglerna i skogsvårds-
lagen och naturvårdslagen.
Rapporten innehåller inga förslag till nya åtgärder utan refererar endast till redan tidigare genomförda lagändringar och propositionsuttalanden.
Relativt många remissinstanser lämnar dock kommentarer.
Flera remissinstanser framhåller vikten av att kommunerna utvecklar
sina fysiska planer som underlag för skogsvårdsstyrelsernas samråd i skogsbruksfrågor av särskild vikt med hänsyn till de lokala förhållandena.
Kommentarer med den inriktningen framförs av bl.a. skogsstyrelsen och flera skogsvårdsstyrelser, statens naturvårdsverk, länsstyrelserna i Söder-
manlands, Östergötlands och Gävleborgs län samt ett par av Lantbrukarnas länsförbund. Således delar skogsstyrelsen uppfattningen att kommu-
nernas planer bör vidareutvecklas så att lämpliga områden för samråd mellan kommun och skogsvårdsstyrelse i skogsbruksfrågor av särskild vikt med hänsyn till de lokala förhållanden ska kunna avgränsas. Naturvårdsverket har en liknande uppfattning. Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller att avgränsningen av områden bör ske i samråd med skogs-
vårdsstyrelserna för att få överensstämmelse med skogsvårdslagens hänsynsregler och ge tillfälle att diskutera reglernas tillämpning.
Bland de övriga frågor som tas upp kan nämnas att skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län anser att kommunöversikterna är för grova och allmänt
hållna för att kunna ge underlag för tillämpningen av skogsvårdslagen.
Mera detaljerade planer behöver enligt styrelsen upprättas. Länsstyrelsen i Kronobergs län hävdar att det krävs noggrannare inventeringsunderlag än som finns f. n., för att kommunernas planer ska kunna utvecklas till under-
lag för samråd i skogsbruksfrågor.
3.3¶Hänsyn till faunan i fysisk planering
I rapporten framhålls att hänsynstagandet till faunan i den fysiska plane-
ringen bör förbättras. Det är en uppgift för naturvårdsverket att i samråd med planverket ange hur detta bör ske. Särskilt väsentligt är det enligt
rapporten att beakta behovet av skydd för hotade arter och vård och skydd
av för faunan särskilt betydelsefulla områden. Rapportens förslag om förstärkt hänsynstagande till faunan i fysisk planering kommenteras främst av några centrala verk och vissa länsstyrel-
ser. Förslaget får ett i huvudsak positivt mottagande. Ingen remissinstans ifrågasätter behovet av ökat hänsynstagande.
Att större hänsyn bör tas till faunan i fysisk planering framhälls uttryckligen i yttranden från statens naturvårdsverk. länsstyrelserna i Stockholms
och Älvsborgs län samt Luleå kommun. Statens naturvårdsverk understry-
ker behovet av ökat hänsynstagande i bl.a. den kommunala planeringen. Verket avser att utarbeta råd och riktlinjer för hur faunaaspekten ska
kunna beaktas. Luleå kommun framhäller att det är angeläget att plan- och
bygglagen och annan lagstiftning på motsvarande sätt som skogsvärdslagen anger regler för hur faunan ska beaktas vid bl. a. tätortsutbyggnad.
Förslaget att naturvårdsverket i samråd med planverket bör ange hur
hänsynstagandet kan förbättras, lämnas utan erinran av flertalet remissin-
stanser. Länsstyrelsen i Blekinge län anser dock att frågan bäst löses inom
ramen för naturvårds- och miljöskyddslagstiftningen. Länsstyrelsen i Älvs-
borgs län anser att den bristande hänsynen till faunan i fysisk planering beror bl.a. på att erforderlig kunskap saknas om faunans utbredning och livsmiljökrav.
Bland övriga kommentarer kan nämnas att lantbruksstyrelsen ifrågasätter om frågan om hänsynstagande till faunan bör behandlas inom den
fysiska riksplaneringen.
3.4 Användning av kemiska bekämpningsmedel
I rapporten framhålls att användningen av kemiska medel i jordbruket för bekämpning av ogräs, insekter och svampar har ökat starkt under
efterkrigstiden. Under de senaste åren har användningen av bekämpnings-
medel dock legat på en konstant nivå. Vidare har de giftigaste preparaten förbjudits. Användningen av kemiska bekämpningsmedel leder som regel till att även djur och växter som inte är skadliga för jordbruket bekämpas. Från naturvårdssynpunkt bör därför enligt rapporten användningen av kemiska bekämpningsmedel undvikas. Även för jordbruket kan de kemiska bekämpningsmedlen få ogynnsamma effekter genom att markens
organismer kan påverkas så att produktionsförmågan försämras. Lant-
bruksuniversitetet och naturvårdsverket har upprättat ett forskningsprogram rörande konsekvenserna av användningen av kemiska bekämpningsmedel. Det ankommer enligt rapporten på de myndigheter som har ansva-
ret för jordbruket och miljövården att föreslå lämpliga åtgärder för att
komma till rätta med de problem som förorsakas av användningen av
kemiska bekämpningsmedel i jordbruket.
I flera yttranden understryks det angelägna t utt användningen av ke-
miska bekämpningsmedel inom jord- och skogsbruket minskas. Uppfattningarna skiftar dock om vilken grad av restriktivitet som i praktiken bör
gälla. Vissa remissinstanser, bl.a. kunbruksstyrelsen. har valt att inte behandla frågan med hänsyn till den pågäende utredningen om användning av kemiska medel inom jord- och skogsbruket.
Rapportens förslag stöds i allt väsentligt i yttranden från Kungl. vetenskapsakademien, statens naturvårdsverk, länsstyrelsen i Kronobergs län, Lessebo och Tingsryds kommuner, Västernorrlands läns landsting samt Sveriges fältbiologiska ungdomsförening. Kungl. vetenskapsakademien anser att jordbrukets användning av pesticider på sikt bör nedbringas till
ett minimum, med hänsyn till den ständiga påverkan av den biologiska
balansen som ligger nära till hands genom att markarealen besprutas årligen eller med enstaka års mellanrum, och att besprutningen drabbar inte
endast de organismer som bekämpningen avser utan får konsekvenser
även för växt- och djurlivet i övrigt. Alla möjligheter att nedbringa kemikaliebehovet genom ändrade växtföljder och utveckling av mer resistenta
sorter måste enligt akademien tas tillvara. Statens naturvårdsverk delar också rapportens uppfattning att användningen av kemiska bekämpningsmedel bör begränsas eller undvikas. Det senarc gäller särskilt svårnedbrytbara ämnen och ämnen med dålig selektivitet. När det gäller åtgärder för
att komma till rätta med problem i samband med kemikalieanvändning,
avvaktar verket förslaget från utredningen om användningen av kemiska
medel inom jord- och skogsbruket. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser det orealistiskt att helt avstå från användning av kemiska bekämpningsmedel inom jordbruket. men anser att användningen bör kunna nedbringas
väsentligt. Rådgivning och forskning på området anser styrelsen vara viktigt.
Övervägande negativt till rapportens förslag är främst Sveriges industri-
förbund, som anser det orealistiskt att hävda att kemiska bekämpningsme-
del bör undvikas och pekar på de enligt förbundet avsevärda kostnadsök-
ningar som skulle drabba jordbruket och därmed samhället i stort om
användningen av bekämpningsmedel förbjöds. Förbundet menar att den
uppmärksamhet som bekämpningsmedlen fått i den allmänna debatten torde borga för att jordbruket så långt möjligt undviker mindre lämpliga medel och att de övriga används med försiktighet.
4¶Skydd av resurser för areell produktion
4.1 Resurser för jordbruk 4.1.1 Riktlinjer till skydd för jordbruksmarken
Rapporten innehåller inte några nya förslag när det gäller riktlinjer för
hushållning med jordbruksmarken. I stället hänvisas till gällande riktlinjer.
Många kommentarer finns dock kring gällande riktlinjer. Vissa remissinstanser uttrycker exempelvis tillfredsställelse över den skärpning av skyd-
det för jordbruksmarken som skett i och med den nya jordbrukspolitiken och prop. 1978/79:213 Redovisning av planeringsskedet i den fysiska riksplaneringen. Betydligt fler, främst kommuner, är dock kritiska mot riktlin-
Jerna för att de är svåra att tillämpa eller inte medger goda lösningar för samhällsutbyggnaden.
När det gäller riktlinjernas utformning anser flera instanser att de är
olämpligt utformade eller svåra att tillämpa. Länsstyrelsen i Jönköpings
län anser således att tillämpningen är svår och kräver stora kommunala
utredningsinsatser. Lantbruksnämnden i Örebro län menar att en strikt
tillämpning av riktlinjerna inte är möjlig eftersom det skulle leda till ett
totalt stopp för alia intressenters krav på markresurser för expansion. Liknande åsikter framförs av länsstyrelsen i Kronobergs län samt Uppsala, Södertälje, Värnamo och Gotlands kommuner, vilka alla understryker
behovet av en nyanserad tolkning av riktlinjerna till skydd för jordbruksmarken. Jönköpings kommun framhåller att det visat sig svårt att finna mark för en tätortsutbyggnad som även är ekonomiskt genomförbar. Östra Göinge, Orusts och Bergs kommuner anser att det behövs ett förtydligande
av begreppet brukningsvärd jordbruksmark. Kramfors och Västerås kom-
muner anser att de gällande riktlinjerna bör ersättas med de som tidigare gällde för högvärdig jordbruksmark. 6 Riksdagen 1980/81.1 saml Nr 183
Några remissinstanser anser att viss jordbruksmark bör kunna få utnytt-
jas för bebyggelse om det samtidigt går att ersätta denna jordbruksmark med annan mark som utnyttjas för produktion av jordbruksprodukter. Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller t. ex. att vid studier av tätorts-
expansion contra jordbruksmark kan 1 vissa fall även möjligheten att bryta ny jordbruksmark tas upp som en alternativ lösning. Länsstyrelsen i Norr-
bottens län anser att om vinsten av att få använda viss åkermark för
bebyggelse kan användas för att återföra tidigare nedlagd åker i produktion
genom t.ex. markavvattning, täckdikning m. m., så bör bebyggelseexploateringen kunna accepteras. I riksplaneperspektiv skulle enligt länsstyrelsen en avgift kunna läggas på åkerexploatering, vilken sedan användes för att främja jordbruket i områden där det är regionalpolitiskt särskilt angeläget. Svenska byggnadsarbetareförbundet i Östersund anser att eftersom
det finns stora arealer av outnyttjad jordbruksmark och möjligheter till nyodling bör jordbruksmark kunna få användas för andra ändamål när
andra samhällsintressen kräver detta.
En del remissinstanser lämnar uttryckliga positiva kommentarer om
riktlinjerna. Lantbruksnämnden i Västernorrlands län menar att betydan-
de framsteg har gjorts för att i ökad utsträckning lokalisera samhällsut-
byggnaden till andra markområden än åker. Lantbruksnämnden i Örebro
län ser med tillfredsställelse på beslutet att skärpa kraven vid ianspråkta-
gande av åkermark för andra ändamål än jordbruk. Det innebär enligt
nämnden att jordbruksnäringen fortsättningsvis bättre kan hävda sina
intressen. Ljusdals, Norrtälje och Kils kommuner stöder riktlinjerna.
Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund uttrycker tillfredsställelse med arbetet att skydda jordbruksintressena. Man pekar dock på att riktlinjerna bara gäller bebyggelse, och önskar
att samma regler skulle gälla även för andra intressen.
4.1.2 Bevarande av jordbruksmarkens produktionsförmåga
I rapporten hävdas att det finns tecken som tyder på att jordbruksmar-
kens förmåga och lämplighet för livsmedelsproduktion är på väg att försämras som följd av bl.a. tillförsel av tungmetaller, användning av tunga
jordbruksmaskiner, ensidig stråsädesodling och bruk av kemiska bekämpningsmedel. Därför är det enligt rapporten viktigt att fortlöpande följa utvecklingen för att i tid kunna överväga behovet av åtgärder för att slå
vakt om jordbruksmarkens förmåga till biologisk produktion. Det ankommer enligt rapporten på de myndigheter som har ansvaret för jordbruket och miljövården att göra detta.
Rapportens redovisning av riskerna för en försämring av jordbruksmarkens produktionsförmåga har lett till många kommentarer, framför allt från
myndigheter och organisationer som företräder jordbruksintressen. Genomgående delar man rapportens uppfattning om problemen med tungme-
taller, medan man när det gäller andra förhållanden som rapporten redovi-
sar kan ha negativ påverkan, som regel menar att riskerna är mindre. Vissa remissinstanser tar upp försurningen som ett ytterligare hot mot produk-
tionsförmågan. Behovet att följa utvecklingen vad beträffar produktionsförmågan framhålls i flera yttranden.
Rapportens konstaterande om risker för försämrad produktionsförmåga
hos jordbruksmarken fär blandade kommentarer. Lantbruksstyrelsen tför-
klarar sig väl medveten om problemen, särskilt tillförseln av tungmetaller som kan medföra förhöjda halter i grödan. i synnerhet om utsläppen av
försurande luftföroreningar inte kan nedbringas. Användning av tunga
maskiner kan enligt styrelsen ge längvariga men knappast bestäende skador på marken. Att kemiska bekämpningsmedel skulle kunna ge längvariga eller bestående effekter på markbördigheten är enligt styrelsen inte belagt. Statens livsmedelsverk delar rapportens bedömning att markens förmåga och lämplighet för livsmedelsproduktion på grund av tillförsel av vissa tungmetaller och en ensidig inriktning på kemisk bekämpning på sikt kan försämras om inte erforderliga åtgärder vidtas redan nu för att undvika en sådan utveckling. Lantbruksuniversitetet delar utredningens farhågor vad gäller tungmetaller. men hävdar för övrigt att inga påtagliga försämringar för jordbruksproduktionen kan märkas.
Vissa remissinstanser har pekat på andra faktorer än de i rapporten
nämnda, som kan påverka produktionsförmågan. Göteborgs universitet tar
upp markerosionen och anser att vinderosion och ytavspolning vid regn
inte får nonchaleras. En omfattande forskningsinsats inom hela markvärdsområdet är enligt universitetet i högsta grad påkallad. Flera remissinstanser, främst lantbruksnämnder, tar upp försurningen som ett allvarligt
miljöhot för jordbruket. Lantbruksnämnden i Västernorrlands län anser t.ex. försurningen vara det kanske allvarligaste miljöproblemet sett från
jordbrukets utgångspunkter. Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund menar att försurningen är ett av de allvarligaste miljöproblemen. Förutom nackdelar i form av produktionsbortfall på sura jordar, framhåller förbunden tungmetallproblemet som har samband med försurningen. Förbunden menar att det är oacceptabelt att
utvecklingen får gå så långt att åkerjordarna på grund av försurning och
frigöring av tungmetaller inte kan användas för livsmedelsproduktion. Snabba åtgärder är enligt förbunden nödvändiga för att hejda och minska dessa utsläpp som leder till försurning och förhöjning av halten av tungme-
taller i jordarna. Flera remissinstanser, bl.a. vissa lantbruksnämnder, framhåller vikten
av att utvecklingen vad gäller produktionsförmåga följs noggrant. Lant-
bruksnämnden i Kalmar län anser t.ex. att det är viktigt att slå vakt om
produktionsförmågan och att utvecklingen på området följs. Lanthruksnämnden i Malmöhus län har en liknande uppfattning. Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförund anser det nöd-
vändigt att med uppmärksamhet följa de problem som kan uppstå genom
att jordbruksmarkens förmåga och lämplighet för livsmedelsproduktion är
på väg all försämras.
4.1.3 Övriga frågor
Frågor I samband med bevattning för jordbruksändamäl behandlas i avsnitt 10 om sötvatten. Försurningens konsekvenser för jordbruket tas
upp till behandling också i avsnitt 12 om påverkan på mark- och vattenre-
surserna genom föroreningar. Här behandlas även kväveföroreningen av grund- och ytvatten.
Flera remissinstanser, främst lantbruksnämnder, tar upp s.k. närhetsproblem vid bebyggelse i anslutning till jordbruk. Konflikter kan uppstå genom att jordbrukets verksamhet ger upphov till buller, lukt etc. som inte accepteras av de närboende. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att problemet måste uppmärksammas. och anser att lagstiftningen bör ändras så att sådan lokalisering inte sker som kan äventyra en etablerad produk-
tionsinriktning, t.ex. svinuppfödning. Lanthruksnämnden i Hallands län
framhåller att med nuvarande hälsovårdslagstiftning riskerar befintliga jordbruksföretag med animalieproduktion restriktioner i driften även om produktionen bedrivits innan bostadsbebyggelsen kom till stånd. Lantbruksnämnden anser att lagstiftningen bör utformas så att den som bosät-
ter sig i närheten av redan befintlig animalieproduktion måste acceptera
olägenheter i form av lukt och buller från denna. Lantbruksnämnden i Kronobergs län har en liknande uppfattning. Lantbruksnämnderna i Stockholms och Alvsborgs län nämner särskilt fritidsbebyggelsen som ett
närhetsproblem för jordbruket. Luantbruksnämnden i Västerbottens län
menar att närhetskonflikterna är alltför ytligt behandlade i rapporten. Det
råder enligt nämnden osäkerhet om hur dessa frågor ska hanteras i praktiken. Ytterst är det en fråga om vilket intresse som ska vika — jordbruks-
eller boendeintresset.
4.2 Resurser för skogsbruk
4.2.1¶Allmänt om behandlingen av skogsbruket
Skogsbrukets behandling i rapporten har lett till viss kritik. Företrädarna
för skogsbruket menar genomgående att skogsbruket borde givits en mer positiv behandling. Man anser t.ex. att skogsbruket borde ges stutus av riksintresse I den fysiska riksplaneringen, och att det inte bör införas ytterligare hänsynstagande i skogsbruket till andra intressen. Denna uppfattning delas också av vissa länsstyrelser. Det finns dock även remissinstanser som har en motsatt uppfattning om skogsbrukets behandling i
rapporten. Det gäller främst vissa miljöorganisationer.
Skogsstyrelsen anser att möjligheterna till sambruk av skogen mellan skogsbruk och andra intressen inte har poängterats i tillräcklig utsträckning i rapporten. Snarare har enligt styrelsen uppmärksamheten riktats
mot möjliga konflikter. Skogsstyrelsen anser att rapporten därför inte kan läggas till grund för den fortsatta fysiska riksplaneringen. Domänverket hävdar att skogsbruket inte fått någor positiv behandling i rapporten. Betoningen ligger enligt verket i första hand på den negativa inverkan
skogsbruket uppges ha på en rad intressen, i första hand naturvård och friluftsliv. Verket anser att konflikterna mellan skogsbruket och andra intressen överdrivs. Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att skogsbruket hittills behandlats relativt restriktivt i den fysiska riksplaneringen. och att rapporten innebär en ytterligare förstärkning av naturvårdens och fri-
luftslivets ställning på bekostnad av skogsbruket. Länsstyrelsen anser att i
och med den senaste omarbetningen av skogsvårdslagen bör inte utan starka skäl ytterligare inskränkningar ske i skogsdriften. Sveriges industriförbund anser att man, med hänsyn till skogsindustrins betydelse, kunde ha väntat sig väsentligt ökad hänsyn till skogsbrukets intressen. Så är emellertid enligt förbundet inte fallet. Beskrivningarna av skogsbrukets inverkan på andra intressen är i rapporten ibland vilseledande. Förbundet menar att riksplanearbetet förstorar problemen på skogsområdet. och att
rapporten knappast bidrar till att ge vidgad kunskap och förståelse för
skogsbruket.
Svenska naturskyddsföreningen tillhör de remissinstanser som anser att rapporten inte har gått tillräckligt långt vad gäller förslag beträffande skogsbrukets hänsynstagande till naturmiljön. Föreningen saknar förslag till hur det framtida skogsbruket ska utformas vad avser hänsyn till natur-
vården. Föreningen anser att en grundläggande linje måste vara att avverk-
ningen inte överstiger tillväxten och att man bör utreda hur ett mindre miljöomdanande skogsbruk bör se ut. Skogsutredningen belyste enligt
föreningen inte de problem som är förknippade med ett så hårt utnyttjande
av skogen som nu pågår. Sveriges fältbiologiska ungdomsförening anser att skogen måste ses som en resurs också för friluftsliv, naturvård samt bär-, svamp- och viltproduktion. Dessa verksamheter behandlas enligt
föreningen alltför kortfattat och övergripande i rapporten.
4.2.2 Riktlinjer för skogsbruket i en ny plan- och bygglag
Vare sig rapporten eller PBEL-utredningen föreslår någon särskild riktlin-
je i den nya plan- och byggnadslagstiftningen för att skydda skogsmarksresurserna. Däremot erinras I rapporten om riktlinjerna för skogspolitiken, i
vilka det framhålls att när det gäller ianspråktagande av skogsmark för andra ändamål än skogsproduktion, måste förändringen föregås av översiktlig planering på !okal och regional nivå, där man försöker nå lösningar
som innebär att skogsmark inte tas i anspråk för andra ändamål, om likvärdiga och från skogsbrukssynpunkt lämpligare lösningar kan åstadkommas. I första hand bör sådan mark väljas som från skogsproduktions-
synpunkt bäst kan undvaras.
Skogsbruksmarkens ställning i fysisk planering på olika nivåer har kom-
menterats i många yttranden, framför allt från företrädare för skogsbruket. Flertalet yttranden går ut på att skogsbrukets markanspräk bör ges större
tyngd än idag. I en del yttranden krävs även att skogsbruket ska betraktas som riksintresse eller att skogsmarken ska ges ett skydd av samma slag
som jordbruksmarken.
Krav på att skogsbruket tillmäts större vikt i planeringssammanhang
framförs av främst skogsstyrelsen och ett 10-tal skogsvårdsstyrelser, do-
mänverket, länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands och Kronobergs län, Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Svenska skogsarbetareförbundet, Skogsindustrins samarbetsutskott och Sveriges industriförbund. Skogsstyrelsen anser att skogsbruket
är så väsentligt för landet att det borde vara en självklarhet att det bör
betraktas som ett riksintresse. Styrelsen anser att det finns ett starkt stöd för detta i prop. (1978/79:110) med riktlinjer för skogspolitiken m.m.
Skogsstyrelsen anser att skogsbruket i den nya plan- och bygglagen bör
behandlas på samma sätt som jordbruket. Domänverket intar en likartad
ståndpunkt. Länsstyrelsen i Uppsala län anser att skogsfrågorna bör få
ökad tyngd i planeringen. Allt större intresse riktas enligt länsstyrelsen
mot utnyttjande av skogsmarken. Den brukningsvärda skogsmarken bör
därför ges ett skydd motsvarande vad som gäller för jordbruksmarken.
Länsstyrelsen i Södermanlands tän anser att riktlinjer för hushållningen
med skogsmark bör införas i den nya plan- och bygglagen, i syfte att ange under vilka förutsättningar som skogsmark skall få tas i anspråk för andra
ändamål än skogsproduktion. Innebörden bör enligt länsstyrelsen vara i
stort sett samma som gäller för brukningsvärd jordbruksmark. Länsstyrel-
sen i Kronobergs län ifrågasätter om man inte bland bestämmelserna i 3
kap. i förslaget till ny plan- och bygglag borde ta in en föreskrift om skydd
för högproduktiv skogsmark. Även Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund anser att det behövs ett skydd för skogsmarken liknande det som föreslås för åkermarken. Sveriges industri-
förbund har invändningar mot att riksintressen anges på det sätt som har föreslagits i 3 kap. i förslaget till ny plan- och bygglag. Förbundet anser emellertid att om modellen bibehålls, så bör skogsmarken jämställas med jordbruksmarken. Förbundet hänvisar också till propositionen om rikt-
linjer för skogspolitiken m. m. Skogsindustriernas samarbetsutskott har en liknande uppfattning.
4.2.3 Bättre gradering av skogsmarkens produktionsförmåga
I rapporten konstateras att det i den kommunala planeringen finns möjligheter att minska intrånget i skogsbruket genom att välja utbyggnadsriktningar och exploateringsområden för tätorter och fritidsbebyggelse så att för skogsbruket värdefull skogsmark sparas så långt möjligt. Ett behov
föreligger dock av mer detaljerade graderingar av skogsmarkens värde som underlag för planeringen. Detsamma gäller vid planeringen av kraftledningsdragningar.
Behovet av mer detaljerade graderingar av skogsmarkens produktionsförmåga kommenteras främst av länsstyrelser, skogsvårdsstyrelser och en del kommuner. Genomgående understryks behovet av bättre graderingar av skogsmarkens värde som underlag för planeringen. En del remissinstanser diskuterar detaljeringsnivån i graderingen. Behovet av en bättre kartläggning av skogsmarkens värde framhålls av skogsstyrelsen och ett 10-tul skogsvårdsstyrelser, ett 10-tal länsstyrelser
och ett 10-tal kommuner. Skogsstyrelsen instämmer i kravet på tidiga
samråd i t.ex. planeringen för bebyggelse och kraftledningar samt under-
stryker behovet av bättre underlagsmaterial för skogsbruket för denna
planering. Länsstyrelsen i Jönköpings län bedömer att skogsbruket 1 framtiden kan komma att möta ökade krav på skogsmark för t.ex. bebyggelseändamål och friluftsliv. Skogsbrukets intressen kan enligt styrelsen sannolikt tillgodoses bättre i planeringen än f. n.. förutsatt att kommunerna får tillgång till underlagsmaterial som klarlägger skogsbrukets intressen. En
detaljerad kartläggning pågår i länet. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län framhåller att mer detaljerade graderingar av skogsmarkens värde i hög grad skulle förbättra möjligheterna att ta hänsyn till skogsbrukets intressen i den fysiska planeringen. Gislaveds kommun delar helt uppfattningen att det finns behov av mer detaljerade graderingar av skogsmarkens värde.
men uppger att man inte har lyckats få skogsvårdsstyrelsen att ta fram
material. | "Sveriges industriförbund är tveksamt till en mera allmänt genomförd och detaljerad gradering i central regi. eftersom den enligt förbundet skulle bli mycket kostsam och nyttan av materialet mycket olika för olika kom-
muner. Förbundet kan däremot se ett värde i att skogsmarkens produk-
tionsförmåga ingår som en av bedömningsgrunderna vid urval av nya
områden för tätortsbebyggelse. Kommunerna själva bör kunna göra så-
dana kvalitetsundersökningar anser förbundet. Flera remissinstanser diskuterar lämplig detaljeringsnivå i graderingen. Skogsvårdsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands och Östergötlands län framhåller att nyttan av en översiktlig kartläggning av skogsbrukets
produktionsområden är betydligt överdriven, beroende på att skogsmar-
kerna I huvudsak är mycket heterogent sammansatta. Samråd i markan-
vändningsfrågor måste enligt skogsvårdsstyrelserna grundas på en detaljerad redovisning av skogsmarken. Styrelserna pekar på att detta ändå inte
medför att de kommunala planerna kommer att kunna ge tillräckligt konkreta besked om hur skogsbrukets intressen beaktas. Därtill är de för översiktliga. En liknande uppfattning har skogsvårdsstyrelsen i Uppsala
län, som också omtalar att det som en följd av arbetet med skogsbruks-
planer finns kartor i skala 1:10000 med produktionsförmåga, virkesförråd,
trädslagsfördelning m. m. för stora delar av länet. Härur kan enligt skogs-
vårdsstyrelsen för planering viktiga uppgifter hämtas. Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län menar att graderingsarbetet är svårt och omfattande och
att någon enkel lösning på problemet med markklassificering inte finns. Gävle kommun framhåller att graderingsmaterialet mäste preciseras så att det framgår vilka områden som har goda egenskaper för skogsbruk och
vilka som kan användas för andra ändamål.
4.2.4 Övriga frågor
Rapporten har redovisat vilka anspråk på att få utnyttja skogsmark som kan förväntas från andra intressen. En del remissinstanser har kommenterat dessa uppgifter. När det gäller kraftledningsdragningar framhälls i yttranden från skogsstyrelsen och ett par skogsvärdsstyrelser att det är
angeläget med tidiga samråd för att diskutera och påverka sträckningar.
Skogsstyrelsen anser dessutom att skogsbruket i dessa samråd undervär-
deras. Vad gäller bebyggelse tar man särskilt upp fritidsbebyggelsen.
Skogsstyrelsen framhåller att ett årligt tillskott på 15 000-20000 hus medför betydande konsumtion av skogsmark och anspråk även på omgivningen. Styrelsen menar att man bör undvika att bebygga eller splittra den medel-
goda och goda skogsmarken. Länsstyrelsen i Kalmar län anser att skogs-
bruket ska prioriteras i konflikter mellan skogsbruk och fritidsbebyggelse. Kils kommun framhäller att fritidsbebyggelsen bör hänvisas till lågproduktiv mark.
Flera remissinstanser tar upp den nya skogsvårdslagen och diskuterar betydelsen för framför allt bevarandeintressena. Länsstyrelsen i Söder-
manlands län betonar att möjligheterna till samutnyttjande av skogsmarken kommer att förbättras i och med utvecklingen av skogsvårdslagens hänsynsregel. Liknande synpunkter lämnas av flera skogsvårdsstyrelser.
Vissa remissinstanser är kritiska till möjligheterna att med skogsvärdsla-
gens hjälp påverka skogsbruket. Länsstyrelsen i Älvsborgs län menar att möjligheterna att påverka utformningen av skogsbruket är mycket begrän-
sade trots skogsvårdslagens hänsynsregler. Svenska naturskyddsföreningen anser att skogsvårdslagens hänsynsregler i praktiken visat sig vara
tämligen uddlösa och dessutom svåra att tillämpa. Föreningen hävdar att
det saknas resurser hos naturvården att utöva den tillsyn som fordras.
Ibland tycks enligt föreningen inte heller det rätta intresset för att tillämpa
hänsynsreglerna finnas hos de skogsvårdande myndigheterna. Riksantikvarieämbetet anser att skogsvärdslagen bör kompletteras med föreskrif-
ter om hänsyn till kulturminnesvårdens intressen så som gäller för naturvårdens intressen. Flera remissinstanser tar upp försurningens betydelse för skogsbruket. Försurningsfrågorna tas upp i avsnitt 12 om påverkan på mark- och vattenresurserna genom föroreningar. I rapporten har beskrivits olika företeelser i skogsbruket som kan inver-
ka på annan markanvändning. Betydelsen av de olika åtgärderna har
diskuterats i remissbehandlingen. Från skogsbrukets sida hävdar man i många fall att de olägenheter som redovisas är överdrivna.
När det gäller införande av främmande trädslag finns endast få kommentarer. Strömsunds kommun anser att restriktiviteten bör ökas när det gäller att använda främmande trädslag i skogsbruket. Göteborgs universitet är däremot positivt till plantering av främmande trädslag.
Få kommentarer finns när det gäller skogsgödsling. Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att skogsgödslingens konsekvenser vad gäller eutrofiering och försurning måste beaktas. Sura gödselmedel bör inte användas i försurningskänsliga områden. Skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län hävdar att skogsgödsling på kort sikt kan lämna viktiga bidrag till landets virkesbalans, varför det är viktigt att verksamheten kan fortsätta utan alltför stora restriktioner.
När det gäller kemisk bekämpning pekar domänverket på avt de årligen behandlade ytorna är mycket små och att behandlingen återkommer först efter 100 år. Verket jämför detta med att åkermarken behandlas årligen.
Vad beträffar trakthyggesbruket hävdar lantbruksuniversitetet att kalhyggen är en resursbevarande åtgärd som bl. a. motverkar försurning. När det gäller växtnäringsförluster anser universitetet att dessa är obetydliga. Man delar dock uppfattningen att insektsproblemen kan vara svårbemästrade efter kalavverkning och att vissa djurarter kräver gamla skogar för sin existens.
I rapporten redovisas vissa uppgifter om skogslandskapets utveckling, bl.a. förändringar i fördelningen mellan löv- och barrskog, hämtade från en rapport från naturvårdsverket och miljödatanämnden. Domänverket hävdar att dessa uppgifter är missvisande och hänvisar till skogsstatistisk ärsboks uppgifter om att andelen lövträd förändrats obetydligt de senaste 25 åren. Även lantbruksuniversitetet är kritiskt, och hävdar att andelen lövskog sjunkit obetydligt de senaste 40 åren.
4.3 Resurser för renskötsel 4.3.1 Renskötseln och den fysiska planeringen
Några remissinstanser har diskuterat renskötselns ställning i planeringen mera generellt. Lantbruksstyrelsen framhåller att renskötselns karaktär. de växlande naturförhållandena där den bedrivs och de olika anspråken som ställs på näringen från motstående intressen visar på behovet av mer detaljerade ställningstaganden och anvisningar till hur intressekonflikterna skall lösas med skäligt hänsynstagande till renskötseln. Lantbruksstyrelsen menar att de anspråk som olika motstående intressen i fjällområdet redovisar, kan vara så stora att de lokalt kan äventyra renskötseln om inte anvisningar utarbetas för en mer samlad bedömning av de samhällsintressen som motverkar renskötselintresset. Länsstyrelsen i Västerbottens län understryker att ett utnyttjande av de naturliga förutsättningarna i fjällområdet för olika ändamål kan innebära visst intrång för renskötseln. Länsstyrelsen menar dock att en turistisk utveckling i fjällområdet måste till för
att ge utkomst ät de boende i området. Länsstyrelsen pekar här på behovet av att öka förståelsen för olika verksamheters beroende av markutnytt-
jande och att det ofta blir fråga om samexistens där man är beroende av samarbete och samförståndslösningar. Länsstyrelsen i Norrbottens län hävdar att konflikter mellan rennäring och andra intressen ofta beror av faktorer som inte är sakligt dokumenterade. Orsaker till detta förhållande är enligt länsstyrelsen bl.a. att det saknas ett material som ger vägledning för att bedöma om konflikter föreligger. Det material som presenterats av
planverket om rennäringens markanvändning ger enligt länsstyrelsen en
förenklad och ibland vilseledande bild beroende på att det inte är relaterat till modern renskötsel. Länsstyrelsen understryker bl.a. vikten av att genomföra en vinterbetesinventering. Vidare föreslår man att det utarbetas utvecklingsplaner för de olika samebyarna som redovisar näringens inrikt-
ning. föreslagna anläggningar, markanvändningsanspråk etc.
4.3.2 Riktlinjer till skydd för renskötselns områden
I rapporten framhålls att det kan behöva övervägas att införa en riktlinje
i en ny plan- och bygglagstiftning om att områden av väsentlig betydelse
för rennäringen bör skyddas i samband med plan- och tillståndsbeslut. Förslaget kommenteras främst av vissa länsstyrelser och företrädare för
renskötseln. Flertalet remissinstanser anser att ett bättre hänsynstagande till renskötselns områden behövs och bör föranleda särskilda bestämmelser i en ny plan- och bygglag. Några kommenterar också det förhållandet att PBL-utredningen inte innehåller nägot förslag till riktlinjer för rensköt-
selns områden,
Behovet av riktlinjer till skydd för renskötseln framhålls i yttranden från kammarkollegiet, lantbruksnämnderna i Norrbottens och Västerbottens
län samt Svenska samernas riksförbund. Lantbruksstyrelsen har uttryckt
samma uppfattning i yttrandet över förslaget till ny plan- och bygglag. Lantbruksstyrelsen anser det anmärkningsvärt att rennäringen och renskötselområdena inte tagits med bland bevarandeintressen av rikskaraktär i förslaget till ny plan- och bygglag. Styrelsen anser att stöd för denna
uppfattning finns i bl.a. tidigare beslut it samband med den fysiska riks-
planeringen. Lantbruksstyrelsen pekar också på att rennäringen i flera
kommuners planering alltjämt saknar en tillfredsställande behandling. Detta motiverar enligt styrelsen en statlig bevakning, genom att en särskild bestämmelse till skydd för områden av väsentlig betydelse för rennäringen
införs i den nya plan- och bygglagen. Kammarkollegiet framhåller att
renskötseln i rennäringslagen har tillerkänts en stark ställning i förhållande
till konkurrerande intressen, men noterar samtidigt att förslaget till ny
plan- och bygglag inte upptar någon riktlinje om renskötseln. Kollegiet begär att frågan ses över. Lantbruksnämnden i Västerbottens län anser det helt nödvändigt att en riktlinje till skydd för renskötseln införs i den nya plan- och bygglagen. Svenska samernas riksförbund anser det häpnadsväc-
kande att förslaget till plan- och bygglag inte betraktar rennäringen som ett
riksintresse.
Negativa eller tveksamma till rapportens förslag är länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län samt länsarbetsnämnden i Västerbottens län. Länsstyrelsen i Västerbottens län är tveksam ull behovet av skydd i planlagstiftningen för en särskild näringsgren. Erfarenheterna har
enligt länsstyrelsen hittills visat att stora svårigheter kommer att uppstå vid avgränsning av olika intresseområden eftersom dessa kan variera över
tiden. Rennäringens intressen tillgodoses enligt länsstyrelsen bäst i den
form detta nu redovisas i kommunöversikter och markdispositionsplaner. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser med hänsyn till syssclsättningsläget i glesbygderna att ytterligare opreciserade och svärtolkade bestämmelser
mot annan verksamhet i speciallagstiftningar inte kan tillstyrkas. Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksför-
bund har i princip inga invändningar mot rennäringens behandling i rapporten. men framhåller med anledning av förslaget till riktlinjer i den nya plan-
och bygglagen att även rennäringen bör bedrivas så att onödiga konflikter
undviks.
4.3.3¶Hänsyn till renskötseln inom skogsbruket
I rapporten framhålls att skogsbruk i stor utsträckning bedrivs i rennä-
ringens vinterbetesmarker. Skogsbruket kommer därvid ofta i konflikt med renskötselns intressen. Det är enligt rapporten angeläget att vinterbetesmarkerna ges bättre skydd eftersom vinterbetet är en grundförutsättning för renskötseln. I rapporten föreslås att skogsstyrelsen i samråd med lantbruksstyrelsen, inom ramen för hänsynsregeln i skogsvårdslagen. meddelar föreskrifter om skogsbrukets bedrivande på platser som är av betydelse för renskötseln, såsom rastplatser. samlingsplatser, renskötselanläggningar m. m. Förslaget att i skogsvårdslagen införa föreskrifter om skogsbrukets hänsynstagande till renskötseln har behandlats främst av berörda centrala verk och regionala myndigheter. Förslaget tillstyrks av alla remissinstan-
ser utom en. Rapportens förslag tillstyrks av i första hand luntbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, lantbruksnämnderna i Västerbottens och Norrbottens län samt
Svenska samernas riksförbund. Lantbruksstyrelsen omtalar att styrelsen
tillsatt en samrådsgrupp för olika frågor rörande skogsbruk och renskötsel.
Samrådsgruppen har för lantbruksstyrelsen påpekat, att det samrådsförfarande som gruppen har till huvudsaklig uppgift att finna former för. försvåras av att särskilda föreskrifter för hänsynstagande till rennäringen saknas i
skogsvårdslagen. Skogsstyrelsen framhåller att man är beredd att utreda frågan, men anser att pågående försöksverksamhet inom området i Norr-
bottens län och forskningsresultat från lantbruksuniversitetet bör avvaktas
för att eventuellt ligga till grund för arbetet. Lantbruksnämnden i Norrbot-
tens län anser att förslaget får anses vara grundläggande för att rennäringens markanvändning ska kunna beaktas i enlighet med rennäringslagen. Svenska samernas riksförbund uppger att förbundet i en särskild skrivelse till skogsstyrelsen har påtalat nödvändigheten av föreskrifter om skogsbrukets hänsynstagande till renskötseln.
Det enda avstyrkandet av förslaget kommer från länsstyrelsen i Norrbottens län, som med hänsyn till sysselsättningsläget i glesbygden anser att
ytterligare opreciserude och svårtolkade bestämmelser i olika spectallag-
stiftningar inte kan tillstyrkas.
4.3.4 Kartläggning av vinterbetesområdena
I rapporten framhälls att den kartläggning av samebyarnas vinterbetessituation som lantbruksstyrelsen har fått i uppdrag att genomföra kommer att ge ett förbättrat underlag för att göra lämpliga avvägningar mellan skogsbrukets och rennäringens anspråk inom vinterbetesomräådena.
Behovet av en kartläggning av vinterbetessituationen för renskötseln kommenteras och understryks av flera remissinstanser, bl. a. berörda cen-
trala verk. Kommentarerna föranleds bl. a. av att resurser för att genomfö-
ra avsedda inventeringar vid tiden för remissbehandlingen inte ställts till lantbruksstyrelsens förfogande.
Behovet av kartläggning av vinterbetesmarkerna framhälls av luntbhruksstyrelsen, skogsstyrelsen, länsstyrelsen, lantbruksnämnden och skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län samt Svenska samernas riksförbund.
Lantbruksstyrelsen omtalar att styrelsen har haft i uppdrag att utföra en
förstudie till en renbetesundersökning i vinterbetesområdena. och att förstudien visar att en vegetationskartering baserad på flygbildtolkning utgör det från flera synpunkter bästa utgångsmaterialet. Lantbruksstyrelsen an-
ser att allmänna medel bör ställas till förfogande med hänsyn bl. a. till att
flera olika intressen berörs. Skogsstyrelsen anser det angeläget att kart-
läggningen av vinterbetessituationen slutförs och att skogsbrukets behov
av åtgärder samtidigt kan överblickas. Med ett sådant underlag för samråd anser skogsstyrelsen att ömsesidiga driftsanpassningar kan diskuteras bättre än idag. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att dokumentationen
av renbetestillgångarna är en särskilt angelägen uppgift för att bedöma om konflikter mellan rennäring och andra intressen föreligger. Svenska samernas riksförbund framhåller att avsevärda arealer utomordentligt känsliga
renbetsmarker berörs av det mer aktiva skogsbruk som domänverket enligt förbundet avser att bedriva. Det är enligt förbundet nödvändigt att
några avverkningar inte kommer till stånd i avvaktan på föreskrifter om skogsbrukets hänsynstagande till renskötseln och att kartläggningen av vinterbetesmarkerna har genomförts.
4.3.5¶Övriga frågor
I rapporten framhålls att det är angeläget att anläggningar för rekreation
och turism lokaliseras så att renskötselns intressen skadas så lite som möjligt. Några remissinstanser har kommenterat detta. Lantbruksstyrelsen anser
t.ex. att en fortsatt utbyggnad för att underlätta turism och rörligt friluftsliv medför störningar och intrång som sker med stöd av allemansrätten även om utbyggnaderna lokaliseras med hänsyn till renskötselns intressen.
Styrelsen pekar också på olägenheter genom spridd bebyggelse. Svenska
samernas riksförbund redovisar en liknande uppfattning.
4.4. Viltproduktion
I rapporten har viltproduktion inte betraktats som en areell näring och
har heller inte tagits upp till någon särskild behandling. Detta har lett till vissa kommentarer, vilka i huvudsak går ut på att jakten bör ses som en areell näring.
Lunds universitet anser att till de areefla näringar som behandlas i
rapporten bör eventuellt läggas jakten. vars avkastning är fullt jämförbar med exempelvis renskötseln. Statens naturvårdsverk menar att viltfrå-
gorna är helt försummade i den fysiska riksplaneringen, trots den inte
föraktliga nationalekonomiska betydelsen. Detta bör enligt verket rättas
till genom förbättrat inventerings- och planeringsarbete samt riktlinjer. Verket är berett att göra en närmare utredning om behövliga insatser. Även Svenska jägareförbundet anser att jakten borde föras in i riksplaneringen som en egen näring. Förbundet hänvisar till att avkastningen i kött
enbart av den svenska älgstammen representerade ett pris på ca 470 milj.
kr. jaktåret 1979/80. Därtill kommer värdet av rådjurs-, kron- och dovviltstammarna. Man kan därför enligt förbundet inte förbigå hjortviltet som naturresurs i den fysiska riksplaneringen.
5 Skydd av nationella resurser för naturvård, friluftsliv och kultur-
minnesvård
5.1 Översyn av urvalet av riksintressen
I rapporten framhålls att kunskaperna om landets natur- och kulturvär-
den har ökat väsentligt sedan urvalet av områden av riksintresse för naturvärden, kulturminnesvården och friluftslivet gjordes. De ökade kunskaperna ij olika avseenden motiverar enligt rapporten en översyn av
urvalet av riksintressen. Frågan om en översyn av urvalet av riksintressen behandlas framför allt av berörda centrala verk, länsstyrelser och kommuner. Förslaget tillstyrks
uttryckligen av flertalet remissinstanser. Något avstyrkande finns inte.
Förslaget tillstyrks uttryckligen främst av riksantikvarieämbetet, lant-
bruksstyrelsen, evt knappt I0-tal länsstyrelser, flera kommuner, Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund samt Svenska naturskyddsföreningen. Riksantikvarieämbetet anser det viktigt
att urvalet av kulturminnesvårdens intressen ses över. Lantbruksstyrelsen
anser det väsentligt att bevarandeintressena blir bättre redovisade och
avgränsade än vad som nu är fallet, och tillstyrker därför en översyn. Länsstyrelsen i Östergötlands län menar att det ökade kunskapsunderlaget gör det motiverat att se över urvalei av områden som bör betecknas som riksintressanta för naturvård och kulturminnesvård. Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller att en översyn behövs. och att samtidigt definitionen
av riksintresse bör omprövas för att undvika att områden som inte är av riksintresse men inte heller enbart är av lokalt intresse ska försummas i
skyddsarbetet. Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller att riksintressena för naturvård, friluftsliv och kulturminnesvård har preciserats och kartlagts närmare, och att det därför nu är motiverat med en översyn av urvalet — dels för att utesluta vissa objekt. dels för att införa vissa nyfunna
värdefulla områden. Luleå kommun menar att frågan om vilka områden som ska vara av riksintresse och deras omfattning ständigt måste omprövas. Ulricehamns kommun anser det viktigt att de riksintressanta områdena ses över och att begreppet riksintresse ges en definition som svarar
mot ett ekologiskt tänkande. Kommunen menar också att satsningarna på
skydd av naturmiljön framstår som mycket blygsamma jämfört med andra investeringar i samhället, varför en ökning av insatserna bör göras. Svenska naturskyddsföreningen finner en översyn i högsta grad nödvändig, men
framhåller samtidigt att urvalskriterierna behöver ses över. Nya aspekter
på naturmiljön måste tas upp, rörligheten i urvalet bör vara större, begreppet riksintresse bör ges en ny definition och riksintressena bör närmare kopplas till den ekologiska grundsynen, hävdar föreningen. Några remissinstanser föreslår tidpunkt för översynen. Riksantikvarieämbetet föreslår för kulturminnesvårdens del att översynen sker i anslutning till upprättandet av regionala kulturminnesvårdsprogram. Länsstyrelsen i Östergötlands län förordar en översyn under hösten 1982.
Statens naturvårdsverk tar inte direkt ställning för en översyn, men
anger att en systematisk översyn och precisering av riksintressen för
naturvård och friluftsliv pågår vid verket. Verket menar att det i de naturgeografiska regioner där inventeringar genomförts finns förutsättningar för en sakligt grundad översyn. Det stora behov av inventeringar som påtalades 1977 kvarstår dock enligt verket.
5.2¶Särskilt utsatta naturtyper
5.2.1¶Allmänt
Rapporten anger att vissa naturtyper mer än andra är utsatta för anspråk
på att få utnyttjas för skilda ändamål, exempelvis skogs- och energiproduk-
tion. Det gäller bl. a. våtmarkerna, naturskogen och ädellövskogen. Som en följd av att vissa naturtyper har minskat i omfattning har enligt rapporten bl.a. en del djurarter fått väsentligt försämrade livsmiljöer. Vissa arter
är direkt utrotningshotade. Urvalet av särskilt utsatta naturtyper har som regel tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Svenska naturskyddsföreningen anser dock att de
grunda havsvikarna som förekommer framför allt i Bohuslän också hör till
de särskilt utsatta naturtyperna. De är av stor betydelse för fiskproduktionen och mycket viktiga rast- och provianteringslokaler för sjöfågel. men hotas bl.a. av fritidsbebyggelse och därtill hörande båthamnar. Aktion
Skånemiljö menar att skyddsplanteringarna i odlingslandskapet bör betraktas som en hotad naturtyp.
5.2.2 Våtmarker I rapporten anges att beslutet om riktlinjer för skogspolitiken m.m.
innebär att skyldighet införs att anmäla våtmarksdikning via skogsvårds-
styrelserna till länsstyrelsen för samråd. Detta ger bättre möjlighet än f.n.
att följa utvecklingen och att göra ingripande i de fall naturvårdsvärden är
hotade. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att anmälningsplikten inte
ger länsstyrelsen tillräckliga möjligheter att bedöma dikningarnas effekt i
naturmiljön. Anmälningstiden om två månader är enligt länsstyrelsen för
kort för att det med nuvarande resurser skall vara möjligt att göra en
allsidig bedömning av effekterna. Uppsala universitet redovisar en liknan-
de uppfattning. och framhåller bl.a. att anmälningsplikten bara gäller dikning i samband med skogsbruk. Vidare menar universitetet att rättslä-
get är oklart vad gäller vilka åtgärder som länsstyrelsen kan kräva vid ett samråd. Lantbrukarnas länsförbund i Kronobergs län har en annan syn, och anser att länsmyndigheten i samrådet dikterar villkoren för markägaren och sedan utdömer vite om markägaren inte är av samma uppfattning. Behov av mer kunskap om våtmarkerna framhålls av främst statens naturvårdsverk, länsstyrelserna i Uppsala. Kristianstads och Jönköpings län samt Svenska naturskyddsföreningen och Sveriges fältbiologiska ung-
domsförening. Naturvårdsverket anser bl.a. att en förutsättning för att
bestämmelserna om anmälningsplikt för våtmarksdikning ska fungera tillfredsställande är ökad kunskap om våtmarkerna. Länsstyrelsen i Jönkö-
pings län anser att de ökade anspråken på våtmarkerna motiverar bättre kunskap för avvägningar mellan olika anspråk och skyddsbehovet. Länsstyrelsen anser det därför angeläget att naturvårdsverkets våtmarksinventering genomförs snabbt. Svenska naturskyddsföreningen understryker
behovet av att pågående inventeringar påskyndas och förankras på fäns-
nivå. Som riktlinjer i fysisk riksplanering anser föreningen bör gälla att alla våtmarksområden som omfattas av våtmarkskonventionen ska skyddas från bebyggelse och annan exploatering.
5.2.3 Ädellövskog
Uppgifterna i rapporten om arealen ädellövskog och dess lokalisering har kommenterats av flera remissinstanser, bl.a. skogsstyrelsen, lantbruksuniversitetet samt länsstyrelserna i Södermanlands, Blekinge och
Hallands "län. Genomgående framhålls att de uppgifter som rapporten
grundas på inte är ullförlitliga och inte ger någon säker bild av förekoms-
ten.
Adellövskogens betydelse tas upp i yttranden från riksantikvarieämbe-
tet, Lunds universitet, Göteborgs universitet, länsstyrelserna i Blekinge, Skaraborgs och Västmanlands län samt Svenska naturskyddsföreningen. Riksantikvarieämbetet anser t.ex. att ädellövskogen har ett betydande
kulturminnesvårdsintresse som miljöskapande element och som exempel på äldre markutnyttjande, speciellt i vissa äldre slotts- och herrgårdsland-
skap. Lunds universitet anser att ädellövskogen har en stor ekologisk betydelse. Länsstyrelsen i Blekinge län anser att en kraftig minskning av
ädellövskogsarealen inverkar negativt på kulturlandskapet, landskapsbilden, floran och faunan. Minskningen kan enligt styrelsen få vittgående ekologiska följder genom försämrade markförhållanden och därmed bidra till ökad försurning av mark och vatten. Länsstyrelsen i Västmanlands län konstaterar att ädellövskogen är ett viktigt inslag i kulturlandskapet i Mälarområdet. Länsstyrelsen i Skaraborgs län omtalar att lövskogen har
stor utbredning på sluttningarna av länets platåberg, Lövskogarna har har enligt länsstyrelsen delvis betydande naturvärden och stor ekologisk bety-
delse, bl.a. genom att vara livsmiljö för vissa till naturtypen knutna djurarter. Även Svenska naturskyddsföreningen anser att de kvarvarande ädellövskogarna är omistliga ekosystem, som rymmer cen lång rad växter och djur vilka är bundna tll naturtypen.
Behovet av skydd för ädellövskogen framhålls i yttranden från bl.a. domänverket, Lunds universitet, länsstyrelsen i Malmöhus län. Svenska naturskyddsföreningen och Sveriges fältbiologiska ungdomsförening. Do- "miänverket anser t.ex. att särskilda insatser behövs för att bevara återstående ädellövskogar i landet. Berörda arealer är enligt verket så begränsade att de är av ringa betydelse för skogsbruket. Länsstyrelsen i Malmö-
hus län understryker behovet av ett snabbt skydd för ädellövskogen.
Länsstyrelsen har noterat att en ökad avverkning av ädellövskog pågår i länet, vilket enligt styretsen kan ha ett samband med naturvårdsverkets
pågående utredning om utökat skydd för ädellövskogen. Skogsstyrelsen
framhåller att ett bevarande av ädellövskogen i landet kräver också unga
bestånd av ädellövskog. Liknande synpunkter har Sveriges fältbiologiska ungdomsförening. som anser att en rejäl satsning på föryngring av lövskog
mäste komma igång snarast eftersom den kvarvarande skogen är gammal. Föreningen föreslår stathga bidrag för lövskogsdrift. utbildning i lövskogsodling samt lövskogsforskning.
Behovet av en översyn av lagstiftningen för att ge skydd åt ädellövsko-
gen tas upp av högskolan i Växjö, länsstyrelserna i Blekinge, Göteborgs och Bohus och Västmanlands län, Svenska naturskyddsföreningen samt Sveriges fältbiologiska ungdomsförening. Länsstyrelsen i Blekinge län
anser att sannolikt kan ädellövskogen inte bevaras i tillfredsställande om-
fattning såvida inte särskild skyddslagstiftning införs. Länsstyrelsen i Västmanlands län menar att en översyn av lagstiftningen behövs för att reglera slutavverkning och överföring till granskog. Svenska naturskyddsföreningen anser att det bör införas tillståndsplikt för avverkning av ädellövskog. Sveriges fältbiologiska ungdomsförening föreslår att bokskogsla-
gen kompletteras med ett skydd för övriga lövträd och att ett åtgärdspro-
gram upprättas för att öka möjligheterna till lövskogsodling. Negativa till en särskild skyddslagstiftning för ädellövskogen är Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, som i stället vill ha en stimulans av lövskogsbruket.
Enligt rapporten är det angeläget att länsstyrelserna utnyttjar möjligheterna till samråd om eventuella avverkningar enligt 20 3 naturvårdslagen (NVLD). Olika meningar föreligger om betydelsen av sådant samråd. Riksantikvarieämbetet delar den uppfattning som kommer till uttryck i rapporten. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser däremot att som ett
någorlunda stabilt skydd för ädellövskogen är samrådsskyldigheten enligt
208 NVL helt otillräcklig. Uppsala universitet har en liknande uppfattning
och menar att samråd endast är ett instrument för att länsstyrelsen skall få information. Reglerna i NVL hindrar vanligen skydd och bevarande utom vad gäller små arealer, såvida man inte bildar naturreservat och betalar ersättning.
5.2.4 Naturskog
Uppgifterna i rapporten om arealen naturskog och dess förekomst i olika delar av landet kommenteras av några remissinstanser, bl.a. skogsstyrelsen samt länsstyrelserna i Blekinge och Hallands län. I yttrandena fram-
hålls att de uppgifter som rapporten bygger på är osäkra.
Behovet av skydd för naturskogen framhålls i yttranden från narurhistoriska riksmuséet, högskolan i Karlstad, Lunds universitet, länsstyrelserna i Jönköpings och Blekinge län, Falkenbergs, Halmstads, Laholms och Varbergs kommuner samt Sveriges fältbiologiska ungdomsförening. Na-
turhistoriska riksmuséet tramhåller att det fordras snabba beslut om
skyddsåtgärder för naturskogen. Det bör enligt muséet t. v. krävas stopp
för avverkning. Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller att naturskogen generellt har högt skyddsvärde. Länsstyrelsen i Blekinge län anser att det
är en mycket väsentlig naturvårdsuppgift att bevara representativa natur-
skogar. Särskilt pekar länsstyrelsen på sådana naturskogar som i ringa grad har påverkats av människans åtgärder och som därför utgör naturliga skogsekosystem. I södra Sverige är sådana bestånd sällsynta. Behov av särskild lagstiftning för att, åtminstone temporärt, skydda
7 Riksdagen [980/81. 1 saml Nr 183
naturskogen tas upp av naturhistoriska riksmuseet och länsstyrelsen i Kopparbergs län. Naturhistoriska riksmuséet anser att det behövs ett stopp för avverkning tills kunskaperna om naturskogen blivit bättre. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har liknande synpunkter.
Liksom beträffande ädellövskogen finns det kritiska uppfattningar om samrådsförfarandets betydelse för att skydda skogen. Kritiska synpunkter
har kommit från länsstyrelserna i Jönköpings, Blekinge, Hallands och
Kopparbergs län. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser t.ex. att det krävs
reservat för att kunna bevara naturskog. Länsstyrelsen i Blekinge län redovisar en liknande uppfattning. Länsstyrelsen i Hallands län framhåller att 208 NVL i huvudsak bara ger möjlighet att följa utvecklingen. men tycker ändå att den bör utnyttjas. Länsstyrelsen i Kopparbergs län finner det mindre meningsfullt att samråda enligt 208 NVL när avverkningar är aktuella, eftersom de krav som kan ställas inte kan tillgodose naturvärdena.
5.2.5 Fjällnära skog
Det finns olika uppfattningar bland remissinstanserna när det gäller naturvärdena hos den fjällnära skogen, vilket hot den är utsatt för och vilket skyddsbehov som föreligger. Till dem som uttrycker farhågor för att väsentliga naturvårdsintressen kan komma att skadas hör kammuarkollegiet, länsstyrelsen i Kopparbergs län och Göteborgs universitet. Kammar-
kollegiet framhåller att det i ett skogsbruk inom fjällområden med svårföryngrad skog kan bli fråga om åtgärder som hyggesplöjning och plantering
av främmande trädslag. Detta skulle komma i konflikt med rennäring, naturvärd och friluftsliv. Kollegiet är därför avvisande till sådant skogsbruk. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att ett skogsbruk i fjällområ-
den med svårföryngrad skog skulle innebära stor risk för att skog avverkas
i områden som bör bevaras med hänsyn till bl. a. naturvårdens och frilufts-
livets intressen. Länsstyrelsen anser därför att styrelsen bör ges resurser att kartlägga naturvärdena i området mellan gränsen för svårföryngrad
skog och utlagda reserval. Göteborgs universitet understryker behovet av
varsamhet vid avverkning i nordsvenska områden med svårföryngrad skog.
Övervägande negativa till att begränsningar införs när det gäller skogs-
bruket i de fjällnära områdena är länsstyrelsen i Västerbottens län, skogsvårdsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län, länsarbetsnämnden i
Västerbottens län samt Storumans kommun. Länsstyrelsen i Västerbot-
tens län anger att de fjällnära barrskogarna kan bli föremål för skogsbruk,
men anser inte att det behövs några restriktioner utöver skogsvårdslagens bestämmelser. Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län anser att det inte
finns några sakliga motiv för att bevara hela de berörda arealerna. Bevarandeintressena bör på många håll ges en framskjuten ställning. men därut-
över bör enligt länsstyrelsen klarläggas hur hela området på bästa sätt kan
hanteras på kort och läng sikt. Storumans komnpum hävdar att nägon ny lagstiftning beträffande skogsbruket i de fjällnära områdena inte behövs. Särskilda lagregler skulle enligt kommunen kunna medföra svårigheter för dem som bor och arbetar i området.
5.3 Särskild lagstiftning för skydd av kulturmiljöer
I rapporten konstateras att en ökad samordning mellan naturvården och kulturminnesvården är angelägen bl.a. i samband med bildande av natur-
reservat och naturvårdsområden. För de fall där naturvårdsintresset är
otillräckligt för att utnyttja naturvårdslagen, fordras enligt rapporten en särskild lagstiftning med möjlighet att bilda kulturreservat eller kultur-
minnesvårdsomräden.
Förslaget att införa en särskild lagstiftning med möjlighet att bilda kulturreservat eller kulturminnesvärdsområden behandlas främst av berörda centrala verk, länsstyrelserna, vissa kommuner och några organisationer. Flertalet av de instanser som tagit upp frågan tillstyrker rapportens förslag, men vissa avstyrkanden finns.
Rapportens förslag ullstyrks av riksantikvarieämbetet, Uppsala universitet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Jönköpings, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Gävleborgs och Västerbottens län, Luleå, Laxå, Söderköpings. Växjö och Gävle kommuner, Kungl. vetenskapsakademien, LO-distriktet i Stockholms län och Svenska föreningen för byggnadsvård. Riksantikvarieämbetet framhåller att det behövs ett lagrum för att skydda sådana miljöer. där det kulturhistoriska värdet främst gäller helheten och inte de enskilda byggnaderna eller an-
läggningarna i sig. För de miljöer där naturvårdslagen är tillgänglig bör
emellertid denna användas. Länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker en särskild lagstiftning för kulturminnesvården. Länsstyrelsen i Örebro län finner det otillfredsställande att kulturminnesvården för att kunna bevaka sina intressen i större samlade miljöer tvingas utnyttja naturvårdens lagstiftning och resurser. Styrelsen stöder därför förslaget i rapporten. Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller att naturvårdslagen, byggnadslagen och annan lagstiftning ofta är otillräcklig för att ge värdefulla kulturbygder
behovet av lagstiftning för att bilda kulturreservat eller kulturminnesvårdsområden.
Några av de remissinstanser som tillstyrker behovet av förbättrad lagstiftning pekar på möjligheterna att med den föreslagna nya plan- och bygglagen ge ett skydd för kulturmiljöer. Länsstyrelsen i Malmöhus län menar således att bristerna i dagens kulturminnesvårdslagstiftning medför att vissa landskapspartier i länet inte blir säkerställda i erforderlig omfattning. Förslaget till ny plan- och bygglag skulle enligt länsstyrelsen kunna
förbättra situationen på sikt. Favvaktan på plan- och bygglagens ikraftträ-
dande bör emellertid enligt länsstyrelsen övervägas någon form av interimistisk konstruktion. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att möjligheterna till skydd av kulturhistoriskt värdefulla områden och miljöer
behöver förbättras väsentligt. Styrelsen menar att förslaget till ny plan-
och bygglag skulle kunna tillgodose behovet. Gävle kommun önskar också bättre skyddsmöjligheter, och anser att dessa bör ingå i plan- och bygglagens regelsystem. Förslaget till särskild lagstiftning till skydd för kulturmiljöer avstyrks av främst lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Västernorrlands län samt Varbergs, Falkenbergs, Halmstads och Laholms kommuner. Lantbruksstyrelsen avstyrker förslaget dels med hänsyn till att uppdraget till lantbruksstyrelsen, naturvärdsverket och riksantikvaricämbetet att se över samarbetet mellan länsstyrelser och lantbruksnämnder inte har slutförts. dels därför att konsekvenserna för jordbruket av den föreslagna lagstiftningen inte har
utretts. Länsstyrelsen i Västernorrlands län omtalar att erfarenheten i länet är att naturvårdslagens skyddsinstitut går att tillämpa även när skyddsvärda områden till stora delar innehåller bebyggelse. Ur länets
synvinkel är det därför inte helt nödvändigt med en särskild lagstiftning. Tillägg om kulturminnesvård i naturvårdslagen skulle enligt länsstyrelsen vara tillräckligt och dessutom lättare att genomföra. Varbergs, Falkenbergs. Halmstads och Laholms kommuner anser att det bör gå att ordna kulturminnesvårdsområden och kulturreservat utan att skapa ny lagstift-
ning.
5.4 Skydd av vissa odlingsbygder I rapporten understryks att det i bl.a. vissa odlingsbygder behövs ett skydd mot förändringar av landskapets karaktär. Det är enligt rapporten angeläget att länsstyrelserna föreslar vilka åtgärder som behöver vidtas med stöd av byggnadslagen, naturvårdslagen och annan lagstiftning för att
Behovet av skydd mot förändringar av landskapets karaktär inom vissa odlingsbygder har främst diskuterats av vissa centrala verk. länsstyrelser
och organisationer. Rapportens förslag tillstyrks som regel eller lämnas utan erinran.
Rapportens förslag att det behövs ett skydd mot förändringar av landskapets karaktär I vissa odlingsbygder tillstyrks av främst Göteborgs universitet, länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus och Skara-
borgs län, lantbruksnämnden i Jämtlands län, Falköpings kommun och
Svenska naturskyddstöreningen. Länsstyrelsen i Srockholms län framhåller att i flera av kulturminnesvärdens intresseområden i jordbruksbyg-
derna finns samtidiga intressen för friluftsliv och naturvård. Länsstyrelsen
har börjat ett arbete med att avgränsa sådana områden som behöver ctt skydd. Länsstyrelsen i Skaraborgs län konstaterar att en odlingsbygd ständigt förändras i takt med de jordbrukspolitiska och ekonomiska villkoren. Ändrad eller utebliven hävd, borttagande av brukningshinder och
pet. Länsstyrelsen menar dock att en varsam rationalisering av åkermarken kan fortsätta utan att mångformigheten i landskapet går förlorad. Förändringar utan samband med de areella näringarna, t. ex. krafttedningsdragning, energiskogsodling och vindkraftproduktion bör emellertid undvikas. Falköpings kommun är positiv, men framhåller att en förutsättning är att en levande jordbruksbygd inte elimineras. Det fordras enligt kommunen ett levande jordbruk för att bibehålla landskapets karaktär. Det fordrar vidare information om befintliga värden och olika stödformer för landskapsvård, upprustning av kulturhistoriska byggnader m.m. Svenska naturskyddsföreningen anser det mycket angeläget med ett skydd för vissa odlingsbygder.
Från flera remissinstanser finns positiva kommentarer utan uttryckligt tillstyrkande av förslaget. Det gäller främst riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna i Östergötlands, Kopparbergs och Jämtlands län. Riksantikvarieämbetet framhåller bl.a. att bevarande av karaktärslandskap blir en allt viktigare uppgift för att möta en utveckling med storskaliga tekniska system och nya arealkrävande former för energi- och mineralutvinning. Ämbetet pekar vidare på länsstyrelsens roll att vidta åtgärder för att hindra förändringar. Detta är enligt ämbetet ett komplicerat arbete, och därför bör regeringen uppdra åt ämbetet, naturvårdsverket och planverket att bl.a. utarbeta riktlinjer för hur samordningen på regional och kommunal nivå skall gå till.
Vad gäller urvalet av områden finns flera förslag till kompletteringar av rapportens urval. Länsstyrelsen i Blekinge län vill komplettera med Blekinge skärgård samt kust- och mellanbygden i Blekinge län. Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller Hjälmarebygden som lika skyddsvärd som Mälarbygden. Göteborgs universitet vill komplettera med områden med traditionellt småjordbruk inom t. ex. delar av Småland.
Negativa till förslaget till särskilt skydd för vissa odlingsbygder är Uddevalla kommun och Lantbrukarnas länsförbund i Stockholms län. Uddevalla kommun är tveksam till rapportens förslag av flera skäl. Kommunen anser t. ex. att det är fel att konservera landskapet till 1980-talets förhållanden. Bärkraftiga jord- och skogsbruk fordrar enligt kommunen bl. a. fortsatt teknisk utveckling. Nya lösningar inom energiförsörjningen kan också förändra landskapet. Kommunen pekar också på bristen på ekonomiska resurser för att få en erforderlig utveckling till stånd. Lantbrukarnas läns-
leder till så stora förändringar i landskapet att karaktären avsevärt förändras.
5.5 Hänsyn till riktlinjerna för hushållning med mark och vatten vid statlig stödgivning Rapporten konstaterar att på regional nivå administreras den statliga stödverksamhet som har till uppgift att vara ett näringsstöd eller ett stöd till jord- och skogsbruket, turism och rekreation samt medel till beredskapsarbeten för ländskapsvård, upprustning av kulturhistoriska byggnader och iordningställande av fornminnesområden. Behandlingen av ärenden av denna typ har karaktären av kreditprövning eller sysselsättningsstödjande åtgärder för att åstadkomma eller bygga under en önskvärd regional struktur. Det är enligt rapporten angeläget att stödet så långt som det är möjligt används så att även strävandena i den fysiska riksplaneringen vad gäller säkerställande och vård av riksintressanta objekt och områden för naturvärden, friluftslivet och kulturminnesvården understöds. Rapportens förslag om användning av näringstödet så att även strävandena i den fysiska riksplaneringen tillgodoses får genomgående ett positivt mottagande. Endast en remissinstans avstyrker förslaget. Förslaget tillstyrks av främst riksantikvarieämbetet, lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Jönköpings, Göteborgs och Bohus. Örebro, Jämtlands och Västerbottens län, Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Svenska naturskyddsföreningen samt Svenska föreningen för byggnadsvård. Riksantikvarieämbetet anser hänsynstagandet önskvärt från kulturminnesvårdssynpunkt. Det bör också enligt ämbetet vara möjligt att genom en mer utvecklad sektorsamverkan nå fram till stödgivning inom jordbruket som aktivt främjar kulturminnesvårdens intressen. Lantbruksstyrelsen framhåller att arbetskraft och maskiner som finns inom jordbruket i många fall till en tåg kostnad kan användas för vård och säkerställande av för bevarandeintressena värdefulla områden och objekt. Detta bör enligt styrelsen kunna ske till nytta för både jordbruket och bevarandeintressena. Det statliga stödet till jordbruket kan dock enligt styrelsen användas för att understödja bevarandeintressen endast om det överensstämmer med stödets grundläggande syfte. Länsstyrelsen i Örebro län menar att det är rimligt att hänsyn tas till riktlinjerna för hushållning med mark och vatten vid fördelning av statligt stöd. En konsekvens härav är enligt länsstyrelsen att de författningar som reglerar olika stödformer ändras och att ett hänsynstagande skrivs in i dessa. Luntbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund anser det riktigt att de statliga stöd som utgär till sysselsättning inom en bygd eller en ort också kan utgä till beredskapsarbeten rörande landskapsvård och upprustning av kulturhistoriska byggnader m.m. Bevarandeintressena får dock enligt förbunden inte råda generellt om detta alltför mycket strider mot de arecella näringarnas intressen. Svenska näturskyddsföreningen menar att så långt det går bör reglerna för samhällets olika stödformer utformas så att de förstärker — och i varje fall inte motverkar — riksplaneringens intentioner.
Ett par lantbruksnämnder ställer sig avvisande till rapportens förslag.
Lantbruksnämnden i Stockholms län anser att samrådet mellan länsstyrelse och lantbruksnämnd i stödärenden redan är väl utvecklat. Nämnden
pekar också på att I förordningen om rationaliseringsstöd finns föreskrifter om bl.a. att naturvårdsintressena allmänt ska beaktas i lantbruksnämn-
dens ställningstagande. Lantbruksnämnden i Göteborgs och Bohus län inser att viss hänsyn måste tas till vård av riksintressanta objekt och områden för naturvård. Nämnden anser dock att det grundläggande syftet med stödet är att tillgodose näringens fortbestånd och utveckling. Att genom åtgärder I samband med statligt stöd skydda den nuvarande karaktären mot förändringar finner nämnden varken möjligt eller nödvändigt.
5.6¶Övriga frågor
5.6.1 Naturvård
Vissa kommentarer föreligger kring hur naturvården har behandlats i rapporten. Göteborgs universitet anser att behandlingen är för knapphändig. Bl.a. efterlyser man sammanfattningar och utvärderingar av nytillkommet material under 1970-talet. Universitetet framhåller även att inven-
tering, kartering och värdering av från naturvetenskaplig synpunkt skydds-
värda områden är långt ifrån slutförd. Lunds universitet anser att rappor-
ten inte tillräckligt ingående behandlar floran, vilken är i behov av minst
lika starkt skydd som faunan. Universitetet framhåller även vikten av att, såväl vad beträffar växter som djur, bevara tillräckliga populationer och
arealer för att nå ett skydd på lång sikt. Också Kungl. vetenskapsakademien framhåller behovet av skydd för floran. Flera remissinstanser tar upp problem i samband med skydd och vård av
värdefulla naturområden. Vetenskapsakademien anser att det borde kunna
gå lättare att skydda naturområden på statligt eller kommunalt ägd mark.
Få saker har emellertid enligt akademien visat sig svårare än att få olika statliga myndigheter med förvaltningsansvar för skog och jord att komma överens i naturvårdsärenden. Domänverket framhåller bristen när det gäl-
ler vård och förvaltning av skyddade områden. Verket påpekar att ansla-
gen till vård och förvaltning inte alls följer takten för inrätttande av nya objekt. Regering och riksdag måste ta ställning till hur stora arealer vi har råd att inte bara avsätta utan också sköta, menar verket. Liknande Synpunkter framförs av Svenska naturskyddsföreningen, som pekar på att resurserna för vård och förvaltning särskilt av kulturlandskap endast nöd-
torftigt uppfyller skötselplanernas intentioner. Föreningen anser utt förtro-
endet för naturvården sjunker om inte säkerställda miljöer sköts på ett riktigt sätt. Flera kommuner behandlar den långsamma takten i säkerstäl-
landearbetet.
Några remissinstanser har berört möjligheterna till samverkan mellan
naturvården och kulturminnesvården i säkerställandearbetet. Riksantikva-
rieämbetet omtalar att ämbetet tillsammanas med naturvårdsverket har en arbetsgrupp för att samordna inventerings- och planeringsarbetet inom
natur- och kulturminnesvård. Här behandlas bl. a. gemensamma frågor när
det gäller kulturlandskapets skötsel och värd. Svenska naturskyddsföreningen framhåller att vården och skyddet av kulturlandskapet är en lika
stor angelägenhet för kulturminnesvärden som naturvården. Det är därför
angeläget med gemensamma inventeringsinsatser och bättre kriterier för urval av representativa kulturlandskap.
5.6.2 Friluftsliv
Uppfattningarna om friluftslivets behandling i rapporten varierar. Riksidrottsförbundet och landstinget i Malmöhus län är positiva till behand-
lingen i rapporten. Kritik riktas från bl. a. länsstyrelsen i Kronobergs län. som anser att rapporten inte tillräckligt har behandlat behovet av goda rekreationsmiljöer i närheten av tätorterna.
Flera remissinstanser tar upp frågor kring bätlivet. Behov av en viss
planering och reglering framförs i flera yttranden. Enköpings kommun efterlyser en översiktlig planering med regler för utbyggnad av hamnar och
riktlinjer för reglering av båttrafik i natursköna och fågelrika områden.
Kommunen finner det svårt att själv föra fram sådana riktlinjer i översikt-
liga planer och önskar att staten tar upp problematiken. Västerås kommun anser att båtlivet ställer stora krav på kommunen vad gäller hamnar, vägar
och service. En regional planering för båtlivet behövs enligt kommunen. Örnsköldsviks kommun menar att statliga insatser behövs för att ta emot
ett ökat båtliv. Konflikter med andra intressen har behandlats i en del
yttranden. Lunds universitet menar utt bätlivets omgivningspåverkan är ett
viktigt problem. Man nämner störande effekter av intensivt båtliv inom
grunda vattenområden, miljöproblem till följd av giftiga vattenfärger etc. och störande ingrepp i strandområden i samband med anläggning av nya hamnar. I södra Sverige ter det sig enligt universitetet ytterst svårt att
tillgodose behovet av hamnar utan mycket störande ingrepp i strandzonen.
Fiskenämnden i Götehorgs och Bohus tän framhåller att småbåtslivet har försämrat villkoren för fisket. Särskilt pekar nämnden på problem i samband med muddring och muddertippning, som helt förstör eller försämrar
fiskeplatser och näringsproduktion. Den fria förtöjningen av småbåtar utgör enligt nämnden också ett allvarligt hinder för fisket vid kusten.
Sveriges fältbiologiska ungdomsförening anser att föreskrifter om buller,
hastigheter, vattenskidåkning. fågelskyddsområden m. m. inte efterlevs.
Föreningen menar att man bör överväga möjligheterna att begränsa motor-
styrkor och att hänvisa båtlivet till lämpliga sjöar.
När det gäller fritidsfiske riktas kritik mot rapportens knapphändiga
behandling bl.a. av fiskeristyrelsen och länsstyrelsen i Södermanlands län. Fritidsfiskarnas riksförbund anser det förvånansvärt att utredningen
inte närmare har försökt att analysera fritidsfisket och dess problemställningar.
Landstinget i Uppsala län framhåller att fritidsfiske är en stor turistattraktion i de primära rekreationsområdena. Landstinget anser att en åretruntturism i Mälaren är möjlig med fiske som bas. Det saknas emellertid uthyrningsbåtar, hamnplatser och övernattningsmöjligheter. Högskolan i Växjö anser att rapporten borde tagit upp problemen med utslagning av inhemska fiskarter och utplantering av s.k. ädelfisk. De allvarliga stör-
ningar i den biologiska balansen det blir frågan om, motiverar enligt hög-
skolan någon form av lagreglering.
6 Industriresurser
6.1 Synpunkter på behandlingen av vissa industrifrågor i den fysiska riksplaneringen
Flertalet remissinstanser delar eller anför inga erinringar mot rapportens
behandling av industrin i den fysiska riksplaneringen. Allmänna synpunkter på rapportens behandling av industrins lokaliseringsanspråk etc.
lämnas av statens naturvårdsverk, Lunds universitet, Tekniska högskolan i Stockholm, länsstyrelsen i Västmanlands län, Nässjö och Tonrå kommuner, landstinget i Östergötlands län, Ingenjörsvetenskapsakademien,
Sveriges industriförbund, Kooperativa förbundet och Landsorganisa-
tionen i Sverige (LO).
Statens naturvårdsverk delar i huvudsak rapportens uppfattning vad
beträffar lokaliseringsanspråk, men pekar på att en utbyggnad av befintliga industrier i vissa fall kan leda till en diskutabel tillväxt av vissa anläggningar som ursprungligen lokaliserats till en plats som visat sig vara olämplig bl. a. med avseende på utsläpp av olika föroreningar. Det är därför enligt verket inte självklart att all produktionsökning i framtiden bör tillåtas ske vid redan etablerade industrier. Etableringar vid lägen med nedlagd indu-
stri bör enligt verket kunna ske om läget för den aktuella verksamheten
inte är olämpligt med hänsyn till miljö- och naturskyddsintressena. Det är enligt verket möjligt att många industrier skulle kunna lokaliseras till fler än de orter som rapporten har studerat eftersom inte alla industrityper kräver samtliga de specifika lokaliseringsförutsättningar som i vanliga fall
förknippas med miljöstörande industri, s.k. FRP-industri. Verket delar
rapportens uppfattning att vissa lokaliseringsfaktorer på sikt kommer att få
mindre betydelse allt efter som industriella processer och miljöteknik förbättras. Även Tekniska högskolan i Stockholm, Timrå kommun. Koope-
rativa förbundet och Sveriges industriförbund anser att industrins fort-
gående arbete med att minska föroreningsutsläppen kan leda till att etablering av FRP-industri kan ske friare. Även Ingenjörsvetenskapsakademien framhåller att förändrade tillverkningsprocesser och förbättrade reningsmetoder kan föranleda friare hante-
ring vid lokaliseringsprövning eller eventuellt medföra att sådan prövning
inte erfordras. Akademien anser det angeläget att dessa frågor närmare
studeras och att metoder utvecklas som kan minska negativa effekter på
mark och vatten och ökar möjligheterna att tillvarata naturresurserna på
ett sätt som ökar välfärden. Till följd av den osäkerhet man upplevt i fråga
om branschernas utveckling har bedömningarna i flera fall inte utsträckts
längre än till ca tio års sikt. Med hänsyn till de länga ledtider m. m. som gäller kan man ifrågasätta värdet av ett sådant utredningsmaterial. Ingen- Jörsvetenskapsakademien anser vidare att det begränsade konventionclt
branschorienterade synsätt som anlagts är tveksamt även med hänsyn till att dessa bedömningar bör utgöra underlag för en samlad analys av långsik-
tiga krav på och konsekvenser för hushållningen med mark och vatten.
Även Kumla kommun och TCO betonar att FRP-industrins behandling i
den fysiska riksplaneringen bör vara längsiktig och inte påverkas av kort-
siktiga bedömningar I samband med konjunktursvängningar.
Sveriges industriförbund konstaterar i likhet med rapporten att osäkerheten om lokaliseringsanspråken för framtida nyanläggningar och utbyggnader är betydande. Erfarenheterna från industriutvecklingen under 1970talet pekar enligt förbundet på att förändringar i konkurrens- och marknadsförutsättningar kan inträffa med relativt kort varsel inom betydande delar av en industribransch eller produktionsgrupp. Det är enligt industriförbundet självfallet viktigt att industrins möjligheter till anpassning underlättas. vilket också ställer krav på flexibilitet i samhällets planering. Den fysiska riksplaneringen blir emellertid enligt förbundet lätt en planering för oföränderlighet. Förbundet understryker samtidigt betydelsen av att fram-
tida nyetableringar och utbyggnader av FRP-industri kan ske på orter som
ger goda förutsättningar för verksamheten. Förbundet har i sak ingen
erinran mot utredningens belysning av olika lokaliseringsfaktorers betydelse för etablering av FRP-industrier. För åtskilliga av dessa industrier är
också enligt förbundet kostnaderna för transport av råvaror och färdigvaror m. m. av större betydelse än för industrin i genomsnitt varför avständet till råvarukällor och avsättningsmarknader påverkar valet av lokaliseringsort. Det understryker enligt förbundet betydelsen av att sådana områ-
den hålls öppna för denna typ av industrier. Det är samtidigt angeläget att
etablering och utbyggnad inte onödigtvis försvåras eller hindras genom rigorösa krav på miljöskyddsåtgärder och omfattande och tidskrävande
kontroller etc.
Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att den fysiska riksplaneringens roll bör begränsas till att definiera utbyggnadsbetingelserna på olika orter
och för olika anläggningar, precisera lägen för vissa typer av anläggningar samt ange vilka ytterligare utrednings- och planeringsinsatser som behövs för att klargöra utbyggnadsmöjligheterna. Även Timrå kommun anser att samhällsekonomiska bedömningar och strävanden till regional balans i den industriella utvecklingen bör väga tungt vid urval av lämpliga lokaliseringsorter för FRP-industri.
LO anser att industrins önskemäl som grundar sig på helt företagsekonomiska bedömningar måste prövas mot det som frän en vidare samhällssyn-
punkt är fördelaktigast. LO:s mening är att det är först när sådana övervä-
ganden kan göras som vi kan få en offensiv planering där hänsyn samtidigt tas till resurser av säväl arbetskraft och kapital som natur och miljö.
Rapportens förslag att industriverket förutsätts utarbeta underlag beträf-
fande den framtida industriutvecklingen kommenteras av några remissinstanser. Statens naturvårdsverk tillstyrker förslaget och är på samma sätt som hittills berett att medverka vid bedömning av kommande miljöinventering-
ar och eventuella natur- och miljöbedömningar. TCO anser att det är av
vikt att den koppling som finns till industriverket bibehålls och utvecklas.
Industriverket bör enligt TCO ha resurser att fortlöpande bevaka industriaspekterna i den fysiska riksplaneringen.
Gävle kommun framhåller att det är angeläget att det statliga underlagsmaterialet för FRP-industri hålls aktuellt för att realismen i kommunernas markreservationer för FRP-industri skall kunna upprätthållas.
Kritik mot rapportens förslag att industriverket utarbetar underlagsmaterial lämnas av Sveriges industriförbund. Enligt förbundets mening ger industriverkets undersökningar av industrins planer som de redovisas i rapporten knappast nägon ledning för bedömningar av vilka nyetableringar som kan bli aktuella i det långa perspektiv som riksplancarbetet är inriktat
på och vilka anspråk på nya lokaliseringsplatser som därmed kan uppstå.
Enligt förbundets mening måste frågan om och i så fall hur sådana undersökningar skall genomföras övervägas noggrannt.
Rapportens förslag att statens planverk förutsätts svara för erfarenhets-
återföring i samband med industrietableringar kommenteras närmare av
statens naturvårdsverk. Verket anser att uppläggningen av detta arbete bör ske i nära kontakt med naturvärdsverket, bl. a. eftersom det ofta är angeläget att undersöka hur installerade miljöskyddsåtgärder inom industrin fungerar i ett längre tidsperspektiv.
6.2 Lokaliseringsöverväganden 6.2.1 Södra Sveriges kuster
Med utgångspunkt i de bedömningar som nu kan göras av industrins lokaliseringsanspråk torde enligt rapporten lokaliseringsmöjligheterna i de anvisade lägena för FRP-industri längs södra Sveriges kuster vara tillräck-
liga. Det finns således enligt rapporten inte f.n. motiv att överväga föränd-
ringar av gällande riktlinjer för lokalisering av industri till södra Sveriges kuster.
Flertalet remissinstanser, däribland statens naturvårdsverk, detar eller anför inga erinringar mot rapportens lokaliseringsöverväganden angående
södra Sveriges kuster. När det gäller industri med försurande utsläpp
avvaktar verket med sitt ställningstagande tills pågående studier rörande
olika kustområdens känslighet vid lokalisering av kolkondenskraftverk har färdigställts. (Se avsnitt7 Resurser för energiproduktion).
Endast Kristinebergs marinbiologiska station anser att de utpekade lägena är olyckligt valda med hänvisning till rapportens underlagsmaterial.
Synpunkter av mer principiell art på rapportens lokaliseringsöverväganden rörande lokalisering av FRP-industri längs södra Sveriges kuster lämnas av bl.a. Sveriges industriförbund.
Enligt Industriförbundet kan det nu konstateras att utvecklingen av FRP-industri hittills varit mindre expansiv än vad som befarades när riktlinjerna för södra Sveriges kuster lades fast är 1973. Enligt förbundets mening är därför den tidigare mycket restriktiva inställningen till västkustetableringar inte längre sakligt motiverade och de regionalpolitiska skälen
har sålunda minskat i betydelse. Ingen tvekan råder enligt förbundet om att
väst- och sydkusten erbjuder de bästa lokaliseringslägena i flertalet avseenden som är viktiga för eu företags livskraft. För så gott som samtliga utpekade områden redovisas enligt förbundet miljömässiga förbehåll vilkas bärighet ofta ter sig tveksamma och som kan innebära besvärande restriktioner såväl för redan ctablerade industrier som för eventuella nyctableringar.
I det följande redovisas synpunkter från remissinstanserna när det gäller rapportens behandling av utpekade industrilägen vid södra Sveriges kus-
ter. Vad gäller Brofjorden föreslås i rapporten att miljökonsekvenserna för Gullmarsfjorden och det obrutna kustområdet i Bohuslän samt konsekven-
serna av utsläpp av försurande ämnen noga redovisas i samband med ansökningar om industriutbyggnad vid Brofjorden.
Av remissinstanserna lämnar länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.
Kristinebergs marinbiologiska station och fiskeriintendenten i västra distriktet synpunkter på rapportens behandling av Brofiorden. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län tar inte ställning i sak till rapportens förslag.
(Länsstyrelsens synpunkter redovisas närmare efter redovisningen av rapportens förslag angående Stenungsund).
Kristinebergs marinbiologiska station motsätter sig ytterligare lokalisering av FRP-industri till Brofjorden eftersom vattenföroreningar kommer
att föras in i det obrutna kustområdet i norra Bohuslän och påverka
Gullmaren. Innanför kusten ligger enligt stationen försurningskänsliga om-
råden och sötvattentillgången är begränsad.
Fiskeriintendenten i västra distriktet anser att rapportens bedömning att
det finns förutsättningar för lokalisering av industri med utsläpp till vatten bör omprövas, eftersom de undersökningar av vattenrecipienten som gjorts är otillräckliga. Även om vattenomsättningen är god utanför fjorden bör man enligt fiskeriintendenten vara mycket restriktiv med utsläpp till vatten i detta område.
Beträffande Stenungsund anförs i rapporten att det är väsentligt att konsekvenserna av utsläpp till vatten och luft noga redovisas i samband
med ansökningar om industriutbyggnad i Stenungsund. För att inte försvåra eventuell utbyggnad av den befintliga petrokemiska industrin finns det
enligt rapporten, med hänsyn till det begränsade recipientutrymmet, skäl att bedöma planer på att etablera annan FRP-industri i Stenungsund re-
striktivt.
Synpunkter på rapportens lokaliseringsöverväganden lämnas av Sten-
ungsunds kommun, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Kristinebergs marinbiologiska station och Naturhistoriska muséet i Göteborg.
Enligt Stenungsunds kommun framgår det av kommunens översiktliga planering att de areella förutsättningarna finns för en utvidgning av FRP-
industri. I samband med en prövning enligt 136a§ byggnadslagen krävs
dock enligt kommunen att en eventuell nyetablering inte medför ytterligare
påverkan på vatten- och luftrecipienterna.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som samlat kommenterar
industrilägena Brofjorden och Stenungsund, tar inte ställning i sak till rapportens förslag. Länsstyrelsen pekar på behovet av bättre kunskaper
om utsläppen från denna typ av industrier och deras effekter på såväl luft-
och vattenmiljön som på människorna. På framställning av länsstyrelsen har regeringen uppdragit åt naturvårdsverket att göra en särskild utredning
om miljöfrågorna i Stenungsund. Erfarenheterna från Stenungsund och
Brofjorden visar enligt länsstyrelsen på svårigheten att upprätthålla kravet
på tillräckliga expansions- och skyddsområden för den miljöstörande industrin och samtidigt åstadkomma en tätortsutbyggnad med goda miljöförhål-
landen i närbelägna orter.
Enligt Kristinebergs marinbiologiska station har gränsvärden för miljö-
störande påverkan i Stenungsundsomrädet sedan länge nåtts både i luft och vatten, vilket visats genom försurat grundvatten och tydliga störningar
i bottenfaunan i Askeröfjorden. Enligt stationen bör ytterligare miljöstörande industri inte placeras i Stenungsund. Även Naturhistoriska muséet i Göteborg anser att kapaciteten i Stenungsund torde vara i det närmaste fullt utnyttjad eller kanske redan överutnyttjad.
Inför ytterligare industrietableringar i Värö är det enligt rapporten angeläget att vattenförsörjningsfrågorna uppmärksammas. Det är vidare enligt rapporten väsentligt att konsekvenserna av försurande utsläpp noga redovisas I samband med ansökningar om lokalisering till Värö. Mot bakgrund
av de goda förutsättningar för lokalisering av FRP-industri som föreligger i
Värö är det enligt rapporten — trots de speciella problem som finns i Värö — angeläget att möjligheterna till framtida industrietablering bevaras.
Rapportens lokaliseringsöverväganden angående Värö kommenteras av
Kristinebergs marinbiologiska station, länsstyrelsen i Hallands län och fiskeriintendenten i västra distriktet.
Enligt Kristinebergs marinbiologiska station utgör Värö för tillfället,
trots begränsad sötvattentillgång, det bästa industriläget på västkusten.
Enligt länsstyrelsen i Hallands län kommer en fortsatt etablering av tung
och miljöstörande industri i Värö att vara förenad med svårigheter med
hänsyn till otillfredsställande geologiska förhållanden och problem med
tillgång på råvatten. I Värö-området finns enligt länsstyrelsen under vissa
förhållanden goda naturliga möjligheter att anlägga en djuphamn. Den befolkningsutveckling som ägt rum inom Värö-området gör det enligt länsstyrelsen önskvärt att få kompletterande arbetstillfällen med andra verksamheter än tung och miljöstörande industri. Det är enligt länsstyrelsen viktigt att med hänsyn tll industrins eventuella utbyggnad finna möjlig-
heter till ett bättre utnyttjande av Viskan som rävattentillgång. Innan något
nytt större FRP-område för tung industri föreslås bör det enligt länsstyrel-
sen vara värdefullt att kartlägga alla erfarenheter som vunnits i Värö-
området, bl.a. industriernas olika säkerhetskonsekvenser. Lundstinget i Hallands län anför liknande synpunkter. Enligt fiskeriintendenten i västra distriktet bör inverkan av nuvarande utsläpp undersökas innan ytterligare utsläpp tillåts i Värö.
I rapporten anförs att det är väsentligt att konsekvenserna av utsläpp av
försurande ämnen noga redovisas I samband med ansökningar om lokalisering till Karlshamn. Länsstyrelsen i Blekinge län, fiskeriintendenten i västra distriktet och Sölvesborgs kommun kommenterar rapportens förslag närmare. Enligt länsstyrelsen i Blekinge län är för länets del Karlshamnsområdet av stort intresse eftersom industri- och hamnområdet i Karlshamn är en
väsentlig resurs för länets näringsliv. Ansträngningar måste därför enligt
länsstyrelsen göras för att kartlägga vilka verksamheter som kan lokaliseras till området utan att förvärra miljösituationen.
Fiskeriintendenten i västra distriktet riktar kritik mot rapportens konsta-
terande att vattenomsättningen i kustvattnen i Karlshamn är relativt god.
För fiskets del är det av absolut största vikt att utsläppen i detta kustom-
råde minskar i stället för att öka. De stora utsläppen i Hanöbukten från t.ex. Mörrums bruk och Nymölla AB påverkar stora vattenområden och mot denna bakgrund är inre Hanöbukten enligt fiskeriintendenten inte en
recipient med god vattenomsättning.
Sölvesborgs kommun avstyrker ytterligare lokalisering av FRP-industri tilt Karlshamn. Det faktum att Karlshamn är ett anvisat läge för etablering av FRP-industri inger enligt kommunen oro. särskilt som negativa effekter av utsläpp såväl i luften som i vattnet har konstaterats.
Det är enligt rapporten angeläget att försiktighet iakttas beträffande utbyggnad i Norrköping av industri med utsläpp av föroreningar till Brävi-
ken. Det är enligt rapporten väsentligt att konsekvenserna av utsläpp av föroreningar till vatten och utsläpp till luft av försurande ämnen noga
redovisas i samband med ansökningar om lokalisering till Norrköping och
att härvid miljökonsekvenserna för Kolmården, Svensksundsviken och det obrutna kustområdet söder om Bråviken särskilt uppmärksammas.
Rapportens förslag kommenteras av länsstyrelsen i Östergötlands län
samt Norrköpings och Söderköpings kommuner.
Länsstyrelsen i Östergötlands län ansluter sig till rapportens förslag till riktlinjer för utbyggnad av FRP-industri i Norrköping. Norrköpings kommun, Som i sak inte synes ha något att invända mot rapportens förslag, riktar kritik mot vissa beskrivningar i rapporten. Föroreningssituationen beträffande luft och vatten kring Norrköping beskrivs enligt kommunen växelvis som förbättrad under senare år och som om den alltjämt skulle vara synnerligen besvärande.
Söderköpings kommun anser att lokalisering av FRP-industri i största möjliga mån bör begränsas i Norrköping med hänsyn till de effekter en lokalisering av sådan industri kan ge för Bråviken och kustområdet söder därom.
För Oxelösund-Tunaberg är det enligt rapporten angeläget att vattenföroreningarna nedbringas vad avser svårnedbrytbara ämnen och ämnen som kan lösa ut tungmetaller ur bottensedimenten. Konsekvenserna av utsläpp av sådana ämnen föreslås i rapporten noga redovisas i samband med ansökningar om lokalisering till området liksom miljökonsekvenserna för Kolmården och det obrutna kustområdet söder om Bråvikens mynning. I regeringens proposition 1978/79:213 med redovisning av planeringsskedet i den fysiska riksplaneringen förutsätter föredraganden att handlingsfrihet beträffande den framtida markanvändningen i Tunaberg bevaras i den kommunala planeringen inför de ställningstaganden av riksdagen som rapporten kan komma att föranleda.
Riksantikvarieämbetet. länsstyrelsen i Södermanlands län samt Nyköpings och Oxelösunds kommuner kommenterar rapportens förslag närmare.
Enligt riksantikvarieämbetet innehåller Tunabergshalvön flera kulturhistoriskt och naturvetenskapligt värdefulla miljöer. Eftersom utpekade områden för FRP-industri finns både i Oxelösund och vid Norrköping bör enligt ämbetet Tunabergsområdet avföras som läge för FRP-industri. Enligt länsstyrelsen i Södermanlands län har frågan om lokalisering av kolkondenskraftverk till Tunaberg behandlats i Bråvikenutredningen där det föreslås att ytterligare FRP-industri i Södermanlands län bör lokaliseras till Oxelösund. Länsstyrelsen har tillstyrkt förslagen i Bråvikenutredningen. Genom den utformning Brävikenutredningens förslag i övrigt fått med i
friheten för framtida ställningstaganden. Även landstinget i Södermanlands län ansluter sig till Bråvikenutredningens förslag. Enligt Nyköpings kommun bör bevarandeintressena på Tunabergsområdet ges företräde. Kommunen framhåller att den inte vill frånhända sig möjligheten att planlägga området i enlighet med vad som hittills framkommit i det interkommunala planeringsarbetet. Oxelösunds kommun konstaterar att ingen motstridig uppfattning råder centralt och lokalt när det gäller markanvändningen i Oxelösund.
Enligt rapporten är det angeläget att vattenföroreningarna utanför Ny-
näshamn nedbringas vad avser svårnedbrytbara ämnen och ämnen som kan lösa ut tungmetaller ur bottensedimenten. Konsekvenserna av utsläpp
av sådana ämnen bör enligt rapporten noga redovisas i samband med ansökningar om lokalisering till Nynäshamn.
Rapportens förslag kommenteras av Nynäshamns kommun och Centerpartiets lokalorganisation i Nynäshamn. Nynäshamns kommun framhåller att man upprättat en områdesplan för
Norvik-Kalvö-området, vilket medger etablering av FRP-industri. Med
hänsyn till rapportens förslag till riktlinjer för Nynäshamn måste enligt kommunen Norvik-Kalvö behandlas med stor försiktighet. Kommunen
pekar vidare på att i området finns goda förutsättningar för etablering av en
djuphamn. Även Centerpartiets lokalorganisation i Nynäshamn anser att de goda hamnförutsättningarna bör utnyttjas bättre.
Som en riktlinje i den fysiska riksplaneringen för industriutbyggnader i Landskrona gäller att djuphamnskrävande men inte miljöstörande industri bör tillåtas. Enligt Landskrona kommun har kommunen mot bakgrund av den rå-
dande arbetsmarknads- och sysselsättningssituationen nu anledning att färvänta sig ett positivt beslut beträffande planerna på en kolhamn i Landskrona som prövas enligt 136a8 byggnadslagen. Genom de föreslagna nedskärningarna vid Öresundsvarvet är enligt länsstyrelsen i Malmöhus län näringslivet 1 behov av nya möjligheter till
utveckling i området. Enligt länsstyrelsen är en kolhamn av väsentlig
betydelse för en samordning av koliransporterna i länet, vilka till följd av utbyggnaden av kolbaserade kraftvärmeverk förväntas öka i omfattning. Också industriella etableringar knutna till kolimporten bör enligt länsstyrelsens mening kunna komma i fråga för Landskrona inom ramen för de gränsvärden som anges i gällande lagstiftning. Landstinget i Malmöhus län anför liknande synpunkter. Aktion Skånemiljö betonar att FRP-industri inte bör förläggas till Malmö-Landskrona-området som redan har en stor miljöbelastning och inom vars område det finns för svensk framtida livsmedelsproduktion
viktiga institutioner och företag.
Några remissinstanser diskuterar andra industrilägen längs södra Sveriges kuster. Strömstads kommun anser att Hogdal i norra Bohuslän bör bli ett
anvisat läge för FRP-industri. Enligt kommunen har riksdagen beträffande Hogdalsnäset fastslagit att kommunens redovisade planering för speciellt djupvattenkrävande industri I Hogdal skall gälla (CU 1975/76: 1). Riksdagens beslut mäste enligt kommunens uppfattning innebära bl.a. att Hogdalsområdet utpekas som område för FRP-industri. Nyköpings kommun anser att Studsvik bör prioriteras från intressesyn-
punkt, eftersom anläggningen genom sitt läge vid högexploaterad kust och
i ett primärt rekreationsområde konkurrerar med bl.a. den vetenskapliga
naturvärdens intressen.
6.2.2 Norrlandskusten Konkurrensen om mark är enligt rapporten generellt sett inte lika stor vid norrlandskusten som vid södra Sveriges kuster, även om det lokalt kan föreligga starka konflikter om markanvändningen. Enligt rapporten finns det därför från den fysiska riksplaneringens utgångspunkter f.n. inte anledning att vid norrlandskusten anvisa särskilda lägen för FRP-industri. Med hänsyn till hushållningen med mark och vatten är det enligt rapporten emellertid viktigt att etablering av FRP-industri i första hand sker i anslutning till platser med befintlig industri och att nya områden endast tas i anspråk om förutsättningarna för lokalisering i områden med befintlig industri är otillräckliga. Flertalet remissinstanser delar eller anför inga erinringar mot rapportens förslag angående lokalisering av FRP-industri vid norrlandskusten. Förslagen kommenteras närmare av statens naturvårdsverk, Lunds universitet, länsstyrelsen i Gävleborgs län, Gävleborgs läns landsting och Timrå kommun. Statens naturvårdsverk anser att redan etablerade industrilägen eller lägen med nedlagd industri bör väljas i de fall etablering av FRP-industri inte kommer i konflikt med intressen för att bevara obrutna kusisträckor, eller om lokaliseringen inte är olämplig från andra utgångspunkter. Utsläpp till vatten och luft av persistenta ämnen bör enligt verket generellt undvikas med hänsyn till Östersjöns känslighet och begränsade vattenomsättning. I bedömningsunderlaget bör enligt verket ingå risker för miljön av de eventuellt ökade transporterna av miljöfarligt gods till lands och till sjöss till följd av den aktuella etableringen. Enligt Lunds universitet är utpekandet av vissa platser längs norrlandskusten ett framsteg i strävan att på ett rimligt sätt fördela FRP-industri längs landets kuster. Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller att det är synnerligen angeläget att det skapas fler arbetstillfällen i länet varför det ur regionalpolitisk synpunkt är önskvärt att FRP-industri lokaliseras dit. Det är enligt länsstyrelsen också från den fysiska riksplaneringens utgångspunkter angeläget att FRP-industri förläggs till norrlandskusten med hänsyn till markkonkurrensen längs södra Sveriges kuster. Gävleborgs läns landsting anför liknande synpunkter. Timrå kommun anser att de svårt drabbade norrlandskommunerna borde prioriteras vid erhållande av ersättningsindustrier för att ge sysselsättning åt friställd arbetskraft. Kritik mot redovisningen av lämpliga industrilägen längs norrlandskusten framförs av Sveriges industriförbund. Förbundet konstaterar att intresset för lokalisering av FRP-industrier till denna del av landet inte torde vara särskilt stort med hänsyn till att förutsättningarna allmänt sett är mindre gynnsamma där för denna typ av industri. En negativ faktor är därvid bl.a. de höga transportkostnaderna och förbundet ställer sig frå- 8 Riksdagen 1980/81.1 saml Nr 183
gande till att resurser avdelas för ytterligare utredningar om lämpliga
etableringslägen som ändock mäste bli rätt teoretiska. Förbundet utgär från att det skall finnas möjligheter att finna lämpliga lokaliseringsplatser
med ledning av befintligt material dä ett konkret intresse för lokalisering i första hand uppkommer i anslutning till redan befintliga industrier.
Rapportens förslag att handlingsfrihet bör bevaras på platser med goda förutsättningar för lokalisering av FRP-industri delas eller lämnas utan
erinran av flertalet remissinstanser. Viss tveksamhet mot förslaget fram-
förs av två länsstyrelser. Länsstyrelsen i Västernorrlands län kritiserar rapportens förslag att kommunerna i sin planering bör bevara handlingsfriheten i de lägen längs norrlandskusten som har förutsättningar att ta emot FRP-industri. Det borde enligt länsstyrelsen vara möjligt att utifrån de olika lägenas specifika förutsättningar och de regionala förutsättningarna i övrigt göra en översiktlig bedömning av vilka branschtyper som kan vara möjliga att lokalisera till olika lägen. En sådan bedömning skulle enligt länsstyrelsen starkt bidra till att minska den osäkerhet som nu försvårar planeringen i flera kommuner.
Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att om lokalisering av FRP-indu-
stri skall få ett reellt intresse måste möjligheterna att vid norrlandskusten lokalisera sådan industri mera målmedvetet belysas. Därvid torde enligt
länsstyrelsen berörda kommuner bli mera motiverade att åstadkomma
erforderliga markreservationer för att uppnå den önskade handlingsfriheten.
I det följande redovisas av remissinstanserna gjorda bedömningar av
vissa av de i rapporten omnämnda industrilägena. Länsstyrelsen i Gävleborgs län delar rapportens uppfattning att det är
angeläget att i den kommunala planeringen bevara handlingsfriheten vid Idenor, Essvik, Ljusne-Vallvik och Fredriksskans. Länsstyrelsen anser att
det inte f.n. finns anledning att anvisa ytterligare lägen för FRP-industri. Gävle kommun understryker att Fredriksskans i kommunen är avsett för
FRP-industri och att inga åtgärder eHer lokaliseringar får vidtagas så att
områdets framtida användning för sådan industri försvåras.
Hudiksvalls kommun konstaterar att det i den av kommunfullmäktige antagna kommunöversikten har markerats som möjligt att lokalisera FRP-. industri till Idenor och Essvik. Enligt kommunen kan det dock redan nu
konstateras att Idenor inte passar för industri med besvärande immissioner
på grund av vindförhållanden samt den relativa närheten till Hudiksvalls tätort. Sundsvalls kommun framhåller att det vid Essvikshalvön reserve-
rats mark för industri i kommunens planering. Prövningen av etablering till Essvik av FRP-industri bör prövas från fall till fall.
Enligt Härnösands komnuw pågår i samarbete med Utansjö Bruk och länsstyrelsen studier för en närmare planering av industrimarken i Mörtsalsområdet. Industriintresset är enligt kommunen säkrat genom att området i den av fullmäktige antagna markdispositionsplanen är utlagt som industriområde.
Under förutsättning att garantier ges för att miljön inte förstörs kan Nordmalings kommun acceptera Järnäs-Bredvik och Kräken som tänkbara lokaliseringsorter för FRP-industri. Statens naturvårdsverk anser att Järnäs-Bredvik och Kråken är olämpliga platser för lokalisering av FRPindustri. Järnäshalvön är enligt verket ett område som i likhet med de tre
föreslagna kuststräckorna längs norrlandskusten bör undantas från FRPindustri.
Luleå kommun konstaterar att inom Luleå tätort finns ett expansionsut-
rymme som består av hela det område som i kommunöversikten utpekades
för fortsatt områdesplanering. Därvid ingår enligt kommunen Sandön på
vars sydvästra sida det finns goda möjligheter till djuphamn och etablering av miljöstörande industri.
6.2.3 Inlandet Lokalisering av industri till inlandet är enligt rapporten angelägen säväl
av regionalpolitiska skäl som för att avlasta kusterna. I likhet med norr-
landskusten gäller enligt rapporten att konkurrensen om mark i inlandet
inte är lika stark som vid södra Sveriges kuster, även om det självfallet lokalt kan föreligga starka markanvändningskonflikter. Det finns därför enligt rapporten från den fysiska riksplaneringens utgångspunkter inte f.n.
anledning att anvisa särskilda lägen för FRP-industri i inlandet. Flertalet remissinstanser delar eller anför inga erinringar mot rapportens förslag.
Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att det är angeläget att den
fortsatta utredningen om lokalisering av industri till Bergslagen resulterar i material som ger underlag för beskrivning av möjligheterna till inlandslokalisering av industri på likvärdigt sätt som vid kustlokalisering. Materialet bör också enligt länsstyrelsen innehålla utredningar om infrastrukturens
utbyggnad och kostnadsstruktur i Bergslagsomrädet som underlag för be-
dömning av åtgärder för att utjämna konkurrensläget för inlandslokaliserad
industri jämfört med kustlokaliserad. Utredningar behövs också enligt
länsstyrelsen om vilka industrityper som är mindre känsliga för de kostnads- och transportproblem som kan förekomma i inlandet. Landstinget i Kopparbergs län anför liknande synpunkter och betonar att utredningsar-
betet bör påskyndas. Kritik mot förslaget till fortsatta studier i inlandet framförs av Sveriges industriförbund. Förbundet ifrågasätter det meningsfulla i att avsätta re-
surser för ytterligare studier av inlandslokalisering av FRP-industrier så
länge det inte finns några indikationer på att etablering till denna del av
landet är intressant från företagsekonomiska utgångspunkter. Länsstyrelsen i Örebro län, Svenska kommunförbundet och Kumla kom-
mun riktar kritik mot rapportens behandling av inlandslokaliseringsfrågorna.
Svenska kommunförbundet anser att förslag saknas rörande inlandslokalisering av FRP-industri.
Länsstyrelsen i Örebro län anser att inlandet inte har givits en tillfreds-
ställande behandling vad gäller möjliga inlandslägen för tung och miljöstö-
rande industri och att tiden är mogen för att utse ett antal tänkbara lägen i
inlandet och därefter studera förutsättningarna för att lokalisera industri till dessa lägen. Kienla kommu anför liknande synpunkter.
Ett antal remissinstanser redovisar synpunkter på valet av områden där
inlandslokalisering av FRP-industri bör ske resp. inte bör ske. Enligt
statens naturvårdsverk bör etablering eller utökning av industrier vid Mä-
laren och Vänern inte ske om ctableringen innebär ökade transporter av
miljöfarliga kemikalier på sjöarna. eftersom de är dricksvattentäkter för stora befolkningsgrupper. Enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län synes någon
ny FRP-industri inom den del av Vänerkusten som ligger i Älvsborgs län
inte aktuell. Sveriges fältbiologiska ungdomsförening kan inte acceptera
några nya etableringar av FRP-industri vid Vänern. Fiskeriintententen i
nedre södra distriktet framhåller att hänsyn mäste tas till insjörecipienternas begränsade förmåga vid inlandslokaliseringar.
Andra lägen för lokalisering av FRP-industri i inlandet föreslås av några remissinstanser.
Länsstyrelsen i Örebro län framhåller Kvarntorpsområdet som ett områ-
de med speciella förutsättningar för utveckling av ytterligare tung industri,
speciellt vad gäller områdets naturtillgångar och mycket goda transportför-
utsättningar. Även Kumla kommun framhåller att Kvarntorpsområdet är
ett lämpligt utvecklingsområde för tung och miljöstörande industri. Vatten- och luftrecipienten samt tillgången på processvatten är dock enligt kommunen begränsade.
Enligt länsstyrelsen i Kronobergs län har Smålands inland goda förutsättningar att hysa skogsindustri eller annan industri med behov av större vattenrecipient och bör kunna komma i fråga för tänkbara nyetableringar. Lessebo kommun finner det synnerligen angeläget — bl.a. av sysselsättnings- och regionalpolitiska skäl — att studier utförs omfattande Smålands inland. Växjö kommun anför liknande synpunkter.
6.3¶Övriga industrifrågor
Överstyrelsen för ekonomiskt försvar behandlar vissa frågor om underjordsbyggande. — Civilförsvarsstyrelsen uppmärksammar behovet av skyddszoner runt FRP-industri.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län, Kumla kommun och Göteborgsre-
glonens kommunalförbund anser att avfallsdestruktionsanläggningar bör
räknas till FRP-industri. Länsstyrelsen i Kopparbergs län konstaterar att det innebär stora problem att lokalisera regionala mellanlagringsstationer
för giftigt avfall. Länsstyretsen vill i detta sammanhang även påpeka att det
finns ett stort behov av mer preciserade riktlinjer för skyddszoner kring avfallsanläggningar och för andra typer av miljöstörande verksamhet.
7¶Resurser för energiproduktion
7.1 Allmänna synpunkter
Flertalet remissinstanser delar eller anför inte erinringar motrapportens behandling av energifrågorna. Lunds universitet, Chalmers tekniska högskola, länsstyrelserna i Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands län, Svenska kommunförbundet, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Riksförbundet för hembygdsvård och Landskapsarkitekternas riksförbund framhåller särskilt att det är av vikt att energifrågorna blir föremål för överväganden inom ramen för den fysiska riksplaneringen.
Svenska kommunförbundet framhåller att energifrågorna kommer att ändra förutsättningarna för den kommunala planeringen på ett genomgripande sätt genom att nya energikällor kommer att ställa anspråk på mark i konkurrens med andra intressen utifrån andra förutsättningar än dagens. Sannolikt blir det nödvändigt att anpassa det framtida samhällsbyggandet så alt större hänsyn tas till energikonsumtionen. Energiaspekterna måste enligt förbundet därför behandlas tidigt i planeringsprocessen, dvs. när bebyggelsemönstren läggs fast, när trafiksystemen utformas etc. Kommunförbundet anser att energifrågorna måste ges högsta prioritet i det fortsatta riksplanearbetet så att en god planeringsberedskap snabbt åstadkommes.
I statens planverks yttrande rörande fortsatt fysisk riksplanering (Dnr R 3040/77) anför planverket bl.a. följande när det gäller energifrågornas behandling i den fysiska riksplaneringen. Frågor som gäller energiförsörjningen bör ges en central plats 1 den fortsatta fysiska riksplaneringen eftersom produktionen och användningen av energi i hög grad påverkar markanvändningen, hushållningen med naturresurserna och uppbyggnaden av landets fysiska struktur. Planeringen av energiförsörjningen måste kopplas till övrig samhällsplanering, främst fysisk planering, regionalpolitisk planering och transportplanering. Bebyggelseplancringen mäste i ökad utsträckning beakta energiaspekterna, då såväl tätortsstruktur som bebyggelsetyp påverkar energiförbrukningen. Utredningsinsatser krävs på central nivå för att klarlägga de komplexa sambanden mellan energiåtgång och bebyggelseplanering.
Rapportens förslag att handlingsfriheten bör bevaras genom att näturresurser och andra fysiska förutsättningar skyddas så att framtida ianspråktagande inte försvåras delas eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Länsstyrelsen i Norrbottens län, Ingenjörsvetenskapsakademien,
Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningarnas riksförbund samt Västerbottens läns handelskammare understryker särskilt behovet av handlingsfrihet i energipolitiken. Centrala driftledningen och statens vattenfallsverk ser det som ytterst angeläget att handlingsfriheten bevaras för utformningen av frumtida energisystem, varför riktlinjer för torv, biomassa. vindkraft etc. snarast bör utarbetas inom ramen för den fysiska riksplaneringen. Utformningen av riktlinjer för konventionella cnergikällor, som kol och vattenkraft, bör enligt Centrala dritftledningen utformas så att en teknisk utveckling inom dessa områden inte förhindras. Metoden att lägga in namngivna geografiska begränsningar baserade på kännedom om dagens teknik lägger en hämsko på den tekniska utvecklingen. Den fysiska riksplaneringen är enligt kraftindustrins uppfattning en del av en nationell miljökonsekvensbeskrivning och verksamheten bör bedrivas av statliga, regionala och kommunala organ. Enligt Centrala driftledningen är det bästa underlaget för slutliga miljökonsekvensbeskriv ningar för olika anläggningsprojekt remissyttranden i olika tillståndsfrågor. Svenska kraftverksföreningen ansluter sig till de synpunkter och förslag som Centrala driftledningen har avgivit. Sveriges industriförbund menar i likhet med rapporten att det kan vara av intresse att skydda sådana naturresurser och andra förutsättningar som är av särskilt intresse för lundets energiförsörjning. Enligt industriförbundet följs utvecklingen på energiområdet numera noga av berörda myndigheter varför lämpligheten att inom riksplaneringens ram genomföra en allomfattande geografisk planering av produktion och distribution av energå starkt kan ifrågasättas. Näringslivets byggnadsdelegation anför liknande synpunkter samt pekar på att utvecklingen inom energiområdet i dag följs mycket noga av 25 å 30 olika myndigheter och institutioner. Eftersom varje viktigare beslut som rör hushållning med landets energiresurser enligt delegationen blir föremål för prövning enligt 136a§ byggnadslagen framstår den geografiska planeringen som rapporten härutöver föreslår som överflödig. Enköpings, Kristianstads och Västerås kommuner, LO samt Jämtlands och Västernorrlands läns handelskammare betonar vikten av att den fysiska riksplaneringens behandling av energifrågorna samordnas med regeringens energipolitiska proposition våren 1981. Kooperativa förbundet, Svenska naturskyddsföreningen, Sveriges fältbiologiska ungdomsförening och Aktion Skånemiljö framhåller det angelägna i att den fysiska riksplaneringen uppmärksammar frågan om hushåll-
ning med energi för att undvika negativa miljöeffekter från såväl konven-
tionella som nya energislag.
7.2 Kraftproducerande anläggningar
7.2.1 Allmänna synpunkter
I rapporten framhålls att det är angeläget att berörda verk fortlöpande
följer utvecklingen inom energiområdet och aktualiserar detta underlags-
material.
Enligt statens industriverk är det troligt att en betydande kondenspro-
duktion, baserad på kol, torv eller biomassa måste komma till stånd för att klara den framtida elförsörjningen. Det är därför enligt industriverket angeläget att inom den fysiska riksplaneringen lämpfiga lägen inventeras
och reserveras för sådana relativt svårlokaliserade elproduktionsenheter
som kondenskraftverk. Även markreservationer för nya energikällor, främst anläggningar för nyttiggörande av solvärme och vindkraft, bör enligt verket beaktas. Det måste vidare bedömas vara en viktig, nödvändig
och angelägen uppgift att göra förbränningsanläggningar mer miljövänliga.
Ett antal remissinstanser lämnar synpunkter på de olika bränslen som bör komma till användning i det framtida energiproduktionssystemet.
Enligt överstyrelsen för ekonomiskt försvar är ett ökat utnyttjande av kol den snabbaste och mest realistiska möjligheten för att begränsa oljeberoendet. Det framstår enligt överstyrelsen som rimligt att miljökraven utan att
de därför obehörigt eftersätts hålls inom sådana gränser att en kolintroduk-
tion inte försvåras. En ökad kolanvändning kräver importhamnar, hantering, lagring och vidaretransporter till konsumenterna som måste byggas upp på ett tidigt stadium. Det är därför enligt överstyrelsen angeläget att de krav som en sådan utveckling för med sig beaktas vid utformningen av
riktlinjerna för hushållning med mark och vatten. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att det med hänsyn till den omfattande transportorganisation för bl.a. tillförsel av kol och bortförsel av
restprodukter som förutsätts krävs en noga samordnad övergripande pla-
nering för de på skilda håll i länet lokaliserade kolkraftanläggningarna.
Behovet är därför enligt länsstyrelsen stort av att såväl på nationell som på regional nivå finna former för en sådan översiktlig planering. Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län bör en ökad satsning ske på olika typer av förgasningsanläggningar och fortsättningsvis bör man konvertera nuvarande oljebaserade system för att öka försörjningstryggheten. Länsstyrelsen anser också att en uppdelning av energiproduktionen på flera energislag och på ett större antal små enheter skulle minska sårbarhe-
ten och göra det lättare att bemästra miljökonsekvenserna. För att möjliggöra en för hela samhället önskvärd energipolitik krävs enligt länsstyrelsen att staten lägger fast i vilken grad, med vilka reningskrav och var t. ex. kol,
naturgas, biomassa, torv kan användas eller värme från kärnkraftverk
skall utnyttjas eftersom detta knappast kan avgöras av enskilda kommuner. På sikt kan den petrokemiska industrin enligt länsstyrelsen tvingas
över till kol som råvara varför industriverket bör få i uppdrag att utarbeta
ett underlag som belyser vilken roll kol och naturgas kan få för den
kemiska industrin och vilka olika slags krav som industrikombinat basera-
de på dessa råvaror kan komma att ställa. Några remissinstanser belyser markanvändningskonflikter och miljöef-
fekter som en ökad satsning på bl.a. kol kan medföra. Länsstyrelsen i Älvsborgs län pekar på att en ökad användning av kol och andra fossila
bränslen kan komma att medföra arcalkrävande och i viss mån miljöstö-
rande upplag särskilt i anslutning till hamnar. Göteborgsregionens kommunalförbund anser att rapporten inte på ett tillfredsställande sätt har behandlat fossileldade kraftverks avfallsproblem. Enligt förbundets me-
ning bör områden för avfallshantering på ett naturligt sätt ingå i all långsiktig planering och därmed beaktas på ett så tidigt stadium som möjligt.
Sveriges fältbiologiska ungdomsförening framhåller att utredningen har försummat vitala delar av problematiken kring kolkondenskraftverk bl. a. genom att inte belysa effekterna av det enorma behov av kalk som erford-
ras för att kunna få en önskvärd rening av svavelutsläppen.
7.2.2 Vattenkraftverk 7.2.2.1 Konventionetla vattenkraftverk
I rapporten konstateras att en mera omfattande ytterligare utbyggnad av vattenkraften skulle komma i konflikt med starka motstående intressen
och att det är väsentligt att kvarvarande outbyggda älvar inte exploateras.
Flertalet remissinstanser delar eller anför inga erinringar mot rapportens förslag angående vattenkraften. Vattenöverdomstolen vill inte ifrågasätta att såväl ursprungliga som av
kulturlandskapet skapade naturvärden kan gå förlorade vid de mycket kraftiga ingrepp i naturen som följer rned en vattenkraftutbyggnad. Genom exempelvis skadeförebyggande åtgärder har det emellertid enligt domstolen i många fall visat sig möjligt att minska skada och intrång för de nämnda intressena.
Det väsentliga i rapportens förslag att kvarvarande outbyggda älvar inte exploateras framhålls särskilt av riksantikvarieämbetet, Krokoms kommun, Svenska naturskyddsföreningen, Sveriges fältbiologiska ungdoms-
förening, Ålvräddarnas samorganisation, Vilhelmina naturvårdskrets,
Nedre Härjedalens naturvårdsförening, Aktionsgruppen rädda Ammerån
och Byggnadsarbetareförbundets avdelning i Östersund.
Några remissinstanser önskar att riktlinjerna för vattenkraften kompletteras med ytterligare outbyggda älvsträckor.
Sveriges fältbiologiska ungdomsförening anser att riktlinjerna bör kompletteras med en rad inte angivna outbyggda älvsträckor. Ålvräddarnas samorganisation kräver ett totalstopp för kraftverk i biflöden till undan-
tagna älvar och älvsträckor och dessutom att följande älvar och älvsträckor som uppvisar bevarandevärden av riksintresse undantas från
utbyggnad genom riktlinjer i den fysiska riksplaneringen: Vemån, Härjeån,
Nedre Långan, Ammeråns nedre det, Åbyälven, Storån, Strängforsen (Klarälven). Rottnaälven samt Marsån. Även Aktionsgruppen rädda Ammerån anser att Ammeråns nedre del bör undantas från vattenkraftutbyggnad. Vilhelmina naturvårdskrets förordar att Marsån med Fatsjön undantas från vattenkraftutbyggnad. Enligt Nedre Härjedalens naturvårdsförening bör följande större älvsträckor bevaras outbyggda: Ljusnan mellan Hede och Sveg, Härjeån uppströms Kvarnforsen samt Vemån.
Länsstyrelsen i Västerbottens län, Strömsunds och Ljusdals kommuner samt Lantbrukarnas länsförbund i Uppsala, Östergötlands och Västerbottens län anser att fortsatt vattenkraftutbyggnad i första hand bör ske i redan ianspråktagna vattendrag.
Överstyrelsen för ekonomiskt försvar, Nybro kommun, Sveriges industriförbund, Svenska kraftverksföreningen samt Centrala driftledningen och statens vattenfallsverk anser att riktlinjerna för vattenkraften bör omprövas. Om en övergång till s. k. alternativa energislag inte kan komma till stånd i takt med att kärnkraften gradvis avvecklas bör enligt överstyrelsen för ekonomiskt försvar ett förnyat ställningstagande till ianspråktagandet av tillgänglig vattenkraft ske. Centrala driftledningen och statens vattenfallsverk framhåller att målsättningen att skapa handlingsfrihet för utformningen av framtida energisystem inte kan uppnås om landets mest betydelsefulla potentiella energiresurser undantas från energiplaneringen. Enligt Sveriges industriförbund talar redan i dag försörjningsskäl och ekonomiska skäl för en utbyggnad av ytterligare en å två älvar, Enligt Svenska kraftverksföreningen bör de förändrade förutsättningarna för elproduktion som har inträffat under 1970-talet föranleda en omprövning till vattenkraftens fördel av de tidigare fattade besluten om undantag från utbyggnad av vattenkraften. När det gäller älvsträckor som inte undantagits från utbyggnad bör enligt föreningen en blivande utbyggnad beaktas i planeringen även om ett utbyggnadsprojekt ännu inte aktualiserats genom ansökan till vattendomstol. Detta är enligt kraftverksföreningen en förutsättning för att redan den låga ambitionsgrad i fråga om vattenkraftutbyggnad som nu gäller (65 TWh/år) skall kunna uppnås.
Fiskeriintendenten i nedre södra distriktet konstaterar att anspråken på vattenkraften har ökat även i södra Sverige vilket lett till att fiskbestånden i strömvattnen starkt trängts tillbaka. Det synes enligt fiskeriintendenten angeläget att motsvarande utredningar och ställningstaganden från statsmakternas sida som skett för älvar och älvsträckor i norra Svealand och Norrland sker för södra Sverige.
7.2.2.2 Små vattenkraftverk
Enligt rapporten kan små vattenkraftverk vara av intresse i den fysiska riksplaneringen i de fall utbyggnad sker i större omfattning i ett vattendrag
eller konflikter med andra markanvändningsintressen av rikskaraktär upp-
står, varför det är angeläget att planer på utbyggnad av små vattenkraft-
verk uppmärksammas på ett tidigt stadium i den kommunala markanvändningsplaneringen. Vattenöverdomstolen, riksantikvarieämbetet, fiskenämnden i Jönkö-
pings län och Älvräddarnas samorganisation ställer sig avvisande eller
tveksamma till en mer omfattande utbyggnad av små vattenkraftverk.
Enligt vattenöverdomstolen skulle en mer omfattande utbyggnad av små
vattenkraftverk i mindre vattendrag medföra beaktansvärda konflikter
med motstående intressen genom att betydande värden spolieras för utvin-
ning av energimängder som framstår som försumbara ur rikssynpunkt. Det kan därför enligt domstolen ifrågasättas det berättigade i att genom statsbidrag driva fram utbyggnaden av känsliga mindre vattendrag. Enligt domstolen bör samordningen av utbyggnad av mindre vattendrag och bevarandeintressena ytterligare belysas under det fortsatta planeringsarbetet. Ålvräddarnas samorganisation anför liknande synpunkter. Nedre Härjedalens naturvårdsförening anser att anläggande av små vattenkraftverk bör förbjudas samt att kvarvarande vattendrag skall hållas intakta för fiske och rekreation.
Länsstyrelsen i Kristianstads län. Laxå, Hallsbergs, Nora, Strömsunds
och Östra Göinge kommuner ställer sig mer positiva till en utbyggnad av
små vattenkraftverk. Enligt länsstyrelsen i Kristianstads län måste upprustning av äldre mind-
re vattenkraftverk från samhällsekonomisk synpunkt anses lämplig och i samband härmed kan en upprustning eller utrivning ske av sådana förfallna
dammar som utgör en säkerhetsrisk. Riksantikvarieämbetet, länsstyrelserna i Örebro och Kopparbergs län,
fiskenämnderna i Jönköpings, Kronobergs och Älvsborgs län samt Mönsterås kommun pekar på behovet av inventering och planering för de
mindre vattendragens utnyttjande.
Länsstyrelsen i Örebro län konstaterar att betydande naturvärden i form
av kvarvarande naturliga forssträckor och kulturvärden hotas om utbygg-
nad av små vattenkraftverk sker enligt mest ekonomiskt gynnsamma alternativ. För att kartlägga förutsättningarna för möjliga om- och utbyggnader
av småkraftverk med hänsyn till främst motstående intressen måste enligt
länsstyrelsen vattendragsvisa inventeringar och utredningar göras. Även
riksantikvarieämbetet framhåller att de kulturhistoriska förhållandena bör
beaktas vid kommande inventeringar av tänkbara lägen för små vatten-
kraftverk. |
7.2.2.3¶Pumpkraftverk
Om byggande av pumpkraftverk kommer att aktualiseras får det enligt
rappporten förutsättas att kraftföretagen redovisar ytterligare inventering-
ar av olika tänkbara lägen som underlag för bedömningar av lämpliga lokaliseringsplatser. Enligt Sveriges industriförbund skulle byggande av pumpkraftverk kun-
Prop. 1980/81: 183 | LE CJ
na aktualiseras om vindkraftverk i större omfattning introduceras i Sveri-
ge. Eftersom förutsättningarna för vindkraftproduktion huvudsakligen
finns i södra Sverige är det enligt förbundet främst där som det är menings-
fullt att bygga pumpkraftverk. Ytterligare lägen i södra Sverige utöver de
av Centrala driftledningen redovisade torde enligt förbundet vara svåra att
finna med hänsyn till de topografiska krav som ställs på etableringsplats för pumpkraftverk. Ingenjörsvetenskapsakademien anser att det är viktigt att precisera vilken detaljeringsnivå de ytterligare inventeringar av pumpkraftverk som rapporten förutsätter bör ha.
Enligt Sveriges fältbiologiska ungdomsförening bör ingen etablering av
pumpkraftverk få ske vid oreglerade vattendrag.
7.2.3 Kondenskraftverk
I rapporten föreslås att etablering och utbyggnad av kondenskraftverk
med mycket omfattande utsläpp av försurande ämnen inte får ske på
västkusten, i Karlshamn eller + Norrköping. Åsehorn på Kalmarkusten
skulle enligt rapporten från den fysiska riksplaneringens utgångspunkter
kunna komma i fråga för etablering av kolkraftverk under förutsättning att
kol som energikälla kan accepteras från miljösynpunkt. I prop. 1978/
79:213 med redovisning av planeringsskedet i den fysiska riksplaneringen förutsätts att handlingsfrihet beträffande den framtida markanvändningen i Tunaberg bevaras i den kommunala planeringen inför de ställningstaganden av riksdagen som rapporten kan komma att föranleda. Vid södra norrlandskusten har Centrala driftledningen prioriterat Sunnäs, söder om Söderhamn, som ett tänkbart läge för ett kolkondenskraftverk. Berörda
länsstyrelser har studerat förutsättningarna för lokalisering till Norrlandskusten av sådan industri som behandlas i den fysiska riksplaneringen. I
dessa studier har Sunnäs inte redovisats. Om etablering av kolkondens-
kraftverk på norrlandskusten blir aktuell förutsätts enligt rapporten ytterligare studier ske av lägen vid norrlandskusten som kan komma i fråga för
en eventuell lokalisering. Enligt rapporten är koleldade kondenskraftverk f.n. förenade med betydande miljöproblem, men på sikt bör resultatet av pågående utredningar, bl.a. projekt Kol Hälsa Miljö. medföra ökade lokaliseringsmöjligheter för kolkondenskraftverk.
7.2.3.1 Allmänna synpunkter på rapportens lokaliseringsöverväganden
Statens naturvårdsverk anser att underlaget för rapportens lokaliserings-
överväganden avseende kolkondenskraftverk är bristfälligt. varför verket initierat ett utredningsarbete med målsättningen att från natur- och miljö-
synpunkt ange lämpliga regioner för lokalisering av kolkondenskraftverk. Den del av utredningen som berör försurningsfrågan är enligt verket också
tillämplig på andra industrier med försurande utsläpp. Mot bakgrund av de
preliminära resultat som föreligger anser inte naturvårdsverket att det
finns tillräckligt faktaunderlag för att entydigt säga att en lokalisering till östkusten är att föredra jämfört med västkusten.
Lantbruksstyrelsen anser att det är angeläget att lokalisering av kondenskraftverk med mycket omfattande utsläpp av försurande ämnen inte
sker inom områden som är särskilt utsatta och känsliga för sådana utsläpp.
Lantbruksstyrelsen ser därför med tillfredsställelse på rapportens förslag att kondenskraftverk inte bör få lokaliseras till västkusten, Karlshamn
eller Norrköping. Enligt Lunds universitet har försurningen inom betydan-
de områden i södra Sverige redan nätt en närmast katastrofal nivå, varför
skyddsaspekter måste ges företräde före ekonomiskt betingade lokalise-
ringskrav. I eller i närheten av försurningskänsliga omräden bör enligt länsstyrelsen i Kristianstads län lokalisering av fossileldade kondenskraft-
verk helt undvikas med hänsyn till bristerna i nuvarande reningsmetoder. Fiskeriintendenten i nedre södra distriktet konstaterar mot bakgrund av
att försurningen f.n. är det största miljöhotet för våra sötvatten att kolkon-
denskraftverk över huvud taget inte bör få komma i fråga i sydsverige.
Enligt Örnsköldsviks kommun är det ett felaktigt synsätt att försurnings-
situationen är mindre allvarlig i Norrland än i södra Sverige. Eftersom
försurningen i regionen i högre grad än I södra Sverige är lokalt betingad kan åtgärder för en begränsning av utsläppsnivåerna enligt kommunen förväntas leda till bättre förhållanden i sjösystemen. Att då lokalisera
ytterligare anläggningar, som emitterar försurande ämnen, torde enligt
kommunen vara helt förkastligt ur miljösynpunkt. Även Riksförbundet för
hembygdsvård anser att försurningssituationen i Norrland har förbisetts i rapporten.
Sveriges fältbiologiska ungdomsförening anser att de effekter som bl. a.
en lokalisering av kondenskraftverk vid norrlandskusten kan få på finska
vattendrag bör beaktas.
Ingenjörsvetenskapsakademien, Sveriges industriförbund samt Cen-
trala driftledningen och statens vattenfallsverk anser att man inte bör uttala sig alltför kategoriskt om var kolkondenskraftverk bör resp. inte bör lokaliseras i landet mot bakgrund av det utredningsarbete som pågår inom bl.a. projekt Kol Hälsa Miljö. Sveriges industriförbund kan inte ansluta sig
till rapportens förslag om kategoriskt förbud mot etablering och utbyggnad av kolkondenskraftverk på västkusten, i Karlshamn och i Norrköping.
Enligt förbundets mening bör konsekvenserna av sådana riktlinjer klarläggas bättre innan så drastiska åtgärder övervägs. Det bör också kunna visas
på andra lokaliseringsplatser i södra delen av landet som tillgodoser de krav som kolkondenskraftverk ställer. Centrala driftledningen och statens
vattenfallsverk tolkar förslagen till riktlinjer för södra Sveriges kuster så
att nämnda lägen fortfarande står till förfogande om erforderlig begräns-
ning sker av utsläpp av försurande ämnen. Det är angeläget att handlingsfriheten för etablering av koleldade kondenskraftverk bevaras på Smålandskusten norr om Kalmar samt i Tunabergsregionen.
| ra in
7.2.3.2 Lokaliseringsöverväganden avseende västkusten
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, fiskeriintendenten i västra distriktet, fiskenämnderna i Hallands och Älvsborgs län, Göteborgs kommun och Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund delar rapportens förslag till riktlinjer för västkusten.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län vill med hänsyn till den allvarliga försurningssituationen i denna del av landet ifrågasätta rapportens inskränkning till mycket omfattande utsläpp av försurande ämnen. Enligt länsstyrelsen bör riktlinjen i rapporten avse alla slags försurande utsläpp.
Göteborgs kommun anser att kraven på begränsning av försurande utsläpp även bör gälla befintliga anläggningar som t. ex. det oljeeldade kondenskraftverket i Stenungsund. Enligt kommunen får riktlinjen för försurande utsläpp på västkusten inte tolkas så kategoriskt att exempelvis en rimlig lösning på värmeförsörjningen i Göteborg äventyras.
7.2.3.3 Lokaliseringsöverväganden avseende södra Sveriges kuster
Flertalet remissinstanser delar eller anför inga erinringar mot rapportens lokaliseringsöverväganden avseende södra Sveriges kuster. Flera länsstyrelser och kommuner kommenterar förslagen närmare.
Landskrona kommun konstaterar i likhet med rapporten att lokalisering av kolkondenskraftverk i Landskrona torde kunna komma i fråga först om kolkondenskraftverk med mindre utsläpp av föroreningar utvecklas. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att etablering av kolkondenskraftverk i Landskrona, Karlshamn och Verkö med nuvarande teknik skulle medföra nedfall av försurande ämnen och kvicksilver i länet och strider mot rapportens föreslagna riktlinje om särskild restriktivitet mot ytterligare försurande utsläpp i känsliga områden.
Länsstyrelsen i Blekinge län och Karlshams kommun avser att ta ställning till frågan om etablering av ett kondenskraftverk i Karlshamn i samband med remissvaret över Karlshamnsverkets Kraftgrupps AB ansökan. Sölvesborgs kommun noterar med tillfredsstäflelse att etablering av kolkondenskraftverk med utsläpp av försurande ämnen inte föreslås få ske ! Karlshamnsområdet. Liknande synpunkter framförs av Tingsryds kommun. Nybro kommun anser att Karlshamn och Äsehorn är olämpliga från den fysiska riksplaneringens utgångspunkter eftersom kommunen redan nu är utsatt för föroreningar och försurning av mark och vatten. Mönsterås kommun är inte beredd att ta ställning till en eventuell etablering av ett kolkondenskraftverk i Åsehorn. Enligt kommunen försvårar inte pågående markanvändningsplanering en etablering i framtiden. Länsstyrelsen i Kalmar län konstaterar att det utanför Åsehorn finns områden av riksintresse för naturvård och friluftsliv. Ur teknisk synpunkt synes Åsehorn enligt länsstyrelsen vara en mindre lämplig lokalisering och ett alternativt läge har aktualiserats i anslutning till Oskarshamnsverket i Simpevarp. Det förhållandet att Simpevarp gränsar till ”obruten kust” ger enligt länssty-
relsen skäl för att särskilda miljökrav får ställas vid en sådan lokalisering.
Länsstyrelsen ansluter sig dock till rapportens förslag att handlingsfriheten t. v. bör bevaras i den kommunata planeringen för lokalisering till Åsehorn.
Den omständighet att kusttrakterna och Öland inte har så dålig motstånds-
kraft mot försurning som landets västra delar får entigt länsstyrelsen inte medföra att lägre miljökrav ställs i denna del av landet. Även Oskarshamns
kommun konstaterar i likhet med länsstyrelsen att konflikter uppstår gent-
emot naturvården vid en lokalisering till Åsehorn. Vidare konstaterar kommunen att Emån har en laxöringstam av betydande storlek.
Valdemarsviks kommun avstyrker en lokalisering av kondenskraftverk vid Gryt eftersom läget ligger inom obrutet kustområde samt i direkt
anslutning till primärt rekreationsområde. Även länsstyrelsen i Östergöt-
lands län avstyrker en etablering till Gryt, Länsstyrelsen är även mycket tveksam till en utbyggnad av kondenskraftverket i Marviken framför allt
med tanke på den omedelbara närheten till det obrutna skärgårdsområdet
samt närheten till det försurningskänsliga Kolmårdenområdet. ILänsstyrelsen delar rapportens bedömning att lokalisering av kondenskraftverk med mycket omfattande utsläpp av försurande ämnen inte bör få ske i Norrkö-
pingsområdet. Detta ställningstagande berör dock enligt länsstyrelsen inte
frågan om utbyggnad av ett koleldat värmekraftverk i Norrköping. Inte heller Söderköpings kommun anser att något kondenskraftverk bör lokaliseras till Norrköping mot bakgrund av de omfattande utsläppen av försu-
rande ämnen.
Enligt länsstyrelsen i Södermanlands län har frågan om lokalisering av
kolkondenskraftverk till Tunaberg behandlats i Bråvikenutredningen där det föreslås att ytterligare industri av FRP-karaktär i Södermanlands län
bör lokaliseras till Oxelösund. Länsstyrelsen har tillstyrkt förslagen i Bråvikenutredningen. Enligt länsstyrelsens bedömning torde tillgänglig markareal i Oxelösund vara alltför begränsad för att medge utbyggnad av fyra block. Omfattande hydrologiska utredningar torde erfordras för en bedöm-
ning av recipientkapaciteten i området. En annan förutsättning för lokali-
sering synes enligt länsstyrelsen vara att ny miljövänlig förbränningsteknik utvecklas så att luftutsläpp och avfallsproblem kan bemästras. Genom den utformning Bråvikenutredningens förslag i övrigt fått med i stort oförändrad markanvändning bibehålles enligt länsstyrelsen handlingsfriheten för
framtida ställningstaganden. Oxelösunds kommun konstaterar att ingen motstridig uppfattning råder centralt och lokalt när det gäller markanvändningen i Oxelösund. Enligt Nyköpings kommun bör bevarandeintressena på Tunabergsområdet ges företräde. Kommunen framhåller att den med
åberopande av 136a8 byggnadstlagen och det kommunala planmonopolet inte vill frånhända sig möjligheten att planlägga området i enlighet med vad
som hittills framkommit i det interkommunala planeringsarbetet. Enligt
riksantikvarieämbetet innehåller Tunabergshalvön flera kulturhistoriskt och naturvetenskapligt värdefulla miljöer. Eftersom utpekade områden för
FRP-industri finns både i Oxelösund och vid Norrköping bör enligt ämbe-
tet Tunabergsområdet avföras som läge för FRP-industri.
Enligt Haninge kommun skulle eventuell FRP-industri i Oxelösund-
Tunaberg och Nynäshamn sprida utsläpp i luften över bl.a. Haninge kommun. Enligt kommunen bör i bilden av luftföroreningar beaktas de större koleldade fjärrvärmeverk som f.n. utreds i bl.a. nordöstra delen av
Södertörn.
7.2.3.4 Lokaliseringsöverväganden avseende norrlandskusten
Rapportens lokaliseringsöverväganden avseende norrlandskusten delas
eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Gävle kommun samt Centrala driftledningen och statens vattenfallsverk redovisar emellertid en annorlunda uppfattning i vissa frå-
gor.
Centrala driftledningen och statens vattenfallsverk konstaterar att kraftföretagen har studerat möjligheterna att lokalisera kolkondenskraftverk till norrlandskusten. Redan dessa studier medför stora resursinsatser och någon omfattande jämförelse mellan ytterligare tänkbara lägen är varken meningsfull eller realistisk.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att rapportens redogörelse för Centrala driftledningens prioritering av tänkbara lägen i länet för ett kolkondenskraftverk är något inaktuell. F.n. riktas enligt länsstyrelsen det största intresset mot ett läge mellan Vallvik och Sunnäs i Söderhamns kommun. Lindön och Sundsmarsnäset har i den fortsatta fysiska riksplaneringen visat sig sakna aktualitet och länsstyrelsen avstyrker därför loka-
lisering av kolkondenskraftverk i dessa lägen. Gävle kommiwn konstaterar
att en eventuell lokalisering av kolkondenskraftverk till Sunnäs i Söderhamns kommun även påverkar miljöförhållandena i Gävle kommun. Kustområdet mellan Sunnäs och Norrsundet i Gävle utgör enligt kommunen ett av exploatering I stort opåverkat område och har betydande riksintressen för vetenskaplig naturvård. Med hänsyn till att den närbelägna tätorten Norrsundet skulle komma att omgärdas av miljöstörande industrier anser Gävle kommun att Lindön inte bör komma ifråga för lokalisering av kolkondenskraftverk. Sundsmarsnäset har enligt kommunen över huvud taget inte tidigare diskuterats för lokalisering av miljöstörande industri och
en lokalisering av kolkondenskraftverk dit skulle strida mot tidigare redovisade riksintressen och inkräkta på befintliga naturreservat och på
kulturmiljön.
7.2.4 Kraftvärmeverk
Enligt rapporten är det angeläget att kommuner med större tätorter i sin markanvändningsplanering överväger behovet av markreservationer för kraftvärmeverk.
Statens naturvårdsverk påpekar att kraftvärme till skillnad mot kon-
densvärme är ett höggradigt utnyttjande av energi som ger större möjlighet
till miljövårdande åtgärder och samtidigt innebär förbättring av luftkvalite-
ten i närmiljön. Det är enligt verket viktigt att man säkerställer markbehov för skyddszon kring anläggningen med hänsyn till dammning, buller etc. Även länsstyrelserna i Kronobergs och Göteborgs och Bohus län samt Göteborgs kommun anser att en utbyggnad av kraftvärmeverk kan innebhä-
ra förbättringar i närmiljön i jämförelse med kondensverk eller enskild
uppvärmning. Enligt den senare länsstyrelsen har rapporten tryckt för lite
på alternativet förgasning av restoljor eller av kol mot bakgrund av att utsläppen i närmiljön blir betydligt mindre från en förgasningsanläggning än från ett vanligt kolkraftvärmeverk. Även Nynäshamns kommun upp-
märksammar frågan om förgasningsanläggningar som ett alternativ till utbyggnad av kraftvärmeverk.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att kommunerna även bör överväga alt reservera mark vid befintliga kraftvärmeverk och värmeverk som kan komma att eldas med flis, torv eller kol.
Några remissinstanser kommenterar frågor om kraftvärmeutbyggnad mot bakgrund av praktiska erfarenheter av nuvarande kraftvärmeplane-
ring. Det är enligt Storstockholms energiaktiebolag angeläget att en infrastruktur för kolhantering snabbt byggs upp. Energiaktiebolaget anser att miljöproblemen som blir följden av kolanvändning kan bemästras med modern teknik och att de inte bör utgöra ett hinder för en ökad kolanvändning. Från miljösynpunkt är det enligt Sundbybergs kommun ett intresse att få så få producerande anläggningar som möjligt som utrustas med
sådan utrustning att utsläpp m. m. kan nedbringas till ett minimum.
LO anser att regeringen bör utarbeta riktlinjer för storstadsområdenas värme- och elförsörjning på längre sikt, eftersom det visar sig svärt eller
omöjligt för de berörda kommunerna att själva fatta sådana beslut. Dessut-
om påverkar enligt LO dessa beslut i så hög grad det övriga landet att statens övergripande planering bör vara avgörande.
7.3 Nya energislag 7.3.1 Allmänna synpunkter
Under senare år har enligt rapporten frågan om framtida introduktion i stor skala av energislag baserade på inhemska energikällor aktualiserats. I
rapporten övervägs behovet av ytterligare studier och riktlinjer i den fysiska riksplaneringen inför en framtida introduktion av torv, vindkraft.
energiskog etc.
Flertalet remissinstanser delar eller anför inga erinringar mot rapportens mer övergripande överväganden och förslag angående nya energislag.
Av remissinstanserna är det endast Sveriges industriförbund som ifrågasätter behovet av att behandla nya energislag inom ramen för den fysiska
riksplaneringen. Förbundet konstaterar att expansion av energiproduktion på praktiskt taget alla områden är omgiven av restriktioner som baseras på mer eller mindre rationella miljöhänsyn varför detta försvårar varje strävan till utveckling av alternativa energikällor. Krav på nya utredningar och inventeringar förlänger enligt förbundet genomförandetiden på ett sätt som skapar osäkerhet om möjligheterna att realisera olika projekt under ekono-
miskt meningsfulla former.
Behovet av en utökad planering för att klarlägga nya energislags eventuella konflikter gentemot andra intressen samt klarläggande av förutsättningar för ett ianspråktagande av nya inhemska energislag framhålls särskilt av Lunds universitet, lantbruksstyrelsen. statens naturvårdsverk.
Sveriges lantbruksuniversitet, statens planverk, Nämnden för energipro-
duktionsforskning, länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs, Älvsborgs, Värmlands, Örebro och Jämtlands län, Vaggervds, Nässjö, Växjö, Tranemo, Kristianstads, Falkenbergs, Laholms. Munkedals och Ulricehamns kommuner, landstinget i Gävleborgs län, SACO/SR, Svenska natur-
skyddsföreningen, Lantbrukarnas länsförbund i Kronobergs län samt Centerpartiers lokalavdelning i Nynäshamn.
Statens naturvårdsverk framhåller att stora anspråk på mark ställs av energislag som skogsenergi, energiskog samt vind- och vågenergi. Även
lagring i och uttag av energi ur mark och vatten ställer enligt verket stora
krav på en långt gående fysisk planering. I och med införandet av ett antal nya energislag med stora areella anspråk kommer enligt verket konflikter med jord- och skogsbruk, sjöfart, fiske, miljövård, rekreation etc. att öka kraftigt. Ett oplanerat utnyttjande av dessa energikällor gör enligt verket att svårigheter kan uppstå att hävda natur- och miljövårdens intressen. Naturvårdsverket vill därför påpeka nödvändigheten av att en fysisk planering i riksperspektiv genomförs inom en snar framtid för framför allt skogsenergi och gas. Det inventerings- och planeringsarbete som bedrivs
för att skapa ett underlag för den fysiska riksplaneringen med avseende på energifrågor bör enligt verket prioriteras högt och ges tillräckliga resurser. För en hushållning med landets mark- och vattentillgångar är det enligt statens planverk av största vikt att markkrävande alternativa energisystem
vägs in i den fysiska riksplaneringen. För att göra detta möjligt behövs
enligt verket metodutvecklande studier. Arbete pågår inom planverket på
området energiproduktion i fråga om torv, vind och energiskog. Planverket
anser det angeläget att statsmakterna under [980-talet efter metodutveck-
lande insatser avsätter resurser för ett kommunalt programarbete avseende tekniska system på energiförsörjningens område, varför möjligheterna till statligt stöd till kommunal planering via anslaget C2 bör bibehållas och
om möjligt förstärkas. Även länsstyrelsen i Örebro län och Växjö kommun
anser att det är angeläget att nya energislag så snart som möjligt blir |
föremål för överväganden inom ramen för den fysiska riksplaneringen.
Nämnden för energiproduktionsforskning anser att rapporten inte till- 9 Riksdagen 1980/81. 1 saml Nr 183
räckligt uppmärksammar omfattningen av det ianspråktagande av naturresurser som kommer att krävas om väsentliga bidrag till Sveriges energiförsörjning skall fås ur ”uthålliga, helst förnyelsebara och inhemska energikällor och energiråvaror”. Nämnden anser att resursplaneringen måste utökas vad avser mark för energiproduktion. De studier nämnden hittills bedrivit beträffande energiförsörjningspotential och tillhörande markanspråk visar enligt nämnden att problemen kan bemästras.
Det måste enligt Sveriges lantbruksuniversitet vara en central uppgift i den fysiska riksplaneringen att identifiera energiproduktionens användningsområden och kvantifiera mark- och vattenanspråken i fysiska och samhällsekonomiska termer. Detta är enligt lantbruksuniversitetet mycket ofullständigt gjort vad avser de areella näringarna.
Svenska naturskyddsföreningen anser att olja, kol, kärnkraft och andra former av lagrad energi successivt bör utgå ur vårt energiförsörjningssystem och ersättas av flödande energi. Utbytet får enligt naturskyddsföreningen emellertid inte ske på sådant sätt att de allvarliga miljöskador som användningen av den lagrade energin ger upphov till endast ersätts av en annan typ av kanske lika allvarliga miljöskador.
Enligt länsstyrelsen i Ålvsborgs län är det angeläget att utvecklingsarbetet för att kunna utnyttja alternativa energislag intensifieras med hänsyn till att kol- och oljebaserade kondenskraftverk inte utan en långt gående rökgasrening bör byggas i västra Sverige. Liknande synpunkter framförs av Bengtsfors kommun.
Länsstyrelserna t Uppsala, Kronobergs, Kopparbergs och Jämtlands län. länsarbetsnämnden i Västerbottens län, Laxå och Degerfors kommuner och landstinget i Kopparbergs län betonar behovet av att länsstyrelserna integreras i planeringen av nya energikällor. Enligt länsstyrelsen i Kronobergs län är det underlagsmaterial som rapporten grundar sig på mycket översiktligt, varför studier på regional och lokal nivå är nödvändiga för att klarlägga de begränsade faktorerna och förbereda ett mer omfattande utnyttjande av dessa energikällor. Planverkets metodstudie om behandlingen av inhemska energislag i den fysiska planeringen och regeringens uppdrag till länsstyrelserna att utreda förutsättningarna för utnyttjande av länets energitillgångar är av stor betydelse för länsstyrelsen när det gäller att bedöma den lämpliga omfattningen av utnyttjandet av dessa energikällor i större skala. Även länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att det i dag saknas en regional överblick över energifrågorna, varför länsstyrelserna bör ges resurser till en regional samordning av utnyttjandet av särskilda energislag. Länsarbetsnämnden i Västerbottens län anser att utvecklingen på energiområdet måste följas med största uppmärksamhet av berörda länsmyndigheter, så att länets potential av främst biomassa och torv kan komma att utnyttjas och skapa sysselsättningstillfällen. Enligt Laxå och Degerfors kommuner bör tillgångarna på flis, torv etc. utredas regionalt av länsstyrelserna i samråd med kommunerna. Landstinget i
Kopparbergs län konstaterar att överläggningar rörande formerna för en organiserad samordning av landstingets och primärkommunernas planeringsansträngningar inom energiområdet har påbörjats. Ett nära samarbete med länsstyrelsen är enligt landstinget givetvis angeläget.
Kommunernas roll i en planering för ianspråktagande av nya energikällor kommenteras av flera kommuner.
Enligt Ljungby kommun kommer troligen de alternativa energislagens utnyttjande i vårt framtida cnergiproduktionssystem att ge nya förutsättningar för lokalisering av industri till inlandet. Detta frågekomplex borde enligt kommunen ytterligare ha kunnat utvecklats i rapporten. Även
Nässjö, Munkedals, Kristianstads, Dals Eds, Degerfors och Ulricehamns kommuner betonar vikten av att kommunerna ges ett betydande inflytande
i den framtida planeringen för tanspråktagande av nya inhemska energikäl-
lor.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län uppmärksammar infrastrukturtrå-
gorna i samband med ett ökat tanspråktagande av inhemska energikällor. Enligt länsstyrelsen måste bedömningarna av möjligheterna att ta i anspråk nya energikällor kompletteras med övervägande avseende anläggningar
som krävs för råvarutransporter, energidistribution etc.
Behovet av forskning rörande nya energikällor och bidrag till demonstrationsanläggningar understryks av länsstyrelserna i Kronobergs och Skaraborgs län, Nässjö, Sölvesborgs och Varbergs kommuner, Lantbrukarnas länsförbund i Östergötlands län samt Centerpartiets kommunorganisation i Nynäshamn.
Uppsala universitet, statens naturvårdsverk, SACO/!SR och Svenska naturskyddsföreningen behandlar frågan om behov av lagstiftning rörande nya energislag. Enligt statens naturvårdsverk bör det mot bakgrund av det stora behovet av mark och konflikter med motstående intressen övervägas
om etablering av större vind- och vågkraftanläggningar samt cnergiskogs-
odling bör föregås av tillståndsprövning.
Enligt Uppsala universitet vore det lämpligt att införa särskild tillståndsprövning för anläggningar och utvinning som rör energiproduktion samt att i lagstiftningen föreskriva att gällande riktlinjer i fysisk riksplanering ska följas i tillståndsgivningen. I den mån utvinningen också orsakar miljöskador kan det enligt universitetet övervägas huruvida det ska införas ett
kommunalt veto. Genom en sådan särskild lagstiftning kan också en be-
hovsprövning ske beträffande olika anläggningar och verksamheter vilket kan medverka till den besparing i energianvändningen som statsmakterna och olika politiska grupperingar i stort sett är överens om bör ske. SACO/
SR framför liknande synpunkter. Risken för överetablering på användarsi-
dan måste enligt organisationen uppmärksammas och eventuellt kan en prövning enligt 136a§ byggnadslagen behöva övervägas.
7.3.2 Torv
För att det skall kunna avgöras orm utvinning av torv i större skala kan ske på vissa platser mäste enligt rapporten torvtillgångarna bedömas när-
mare från såväl produktions- som bevarandesynpunkter. Utvinning av
torv i större skala torde enligt rapporten med hänsyn till gällande riktlinjer för hushållning med mark och vatten inte kunna komma i fråga inom obrutna fjällområden och obrutna kustområden. Inom områden i landet som förefaller ha goda förutsättningar för utvinning av torv utan alt avgö-
rande konflikter med annan markanvändning erfordras enligt rapporten ytterligare studier av förutsättningar och restriktioner. Behovet av riktlinjer i den fysiska riksplaneringen avseende utvinning av torv behöver
enligt rapporten övervägas ytterligare för att det närmare skall kunna avgöras var torvtäkt kan ske.
Flertalet remissinstanser delar eller anför inga erinringar mot rapportens
överväganden och förslag angående torv.
Endast Sveriges industriförbund och två handelskamrar ifrågasätter rap-
portens behandling av torv. Enligt Industriförbundet är rapportens modell för planering av ianspråktagande av torvmossar en utomordentligt omständig väg att komma fram till ett avgörande om framtida torvbrytning utan att därför några garantier ges för att urvalet av torvmossar blir det riktiga.
Riksplaneringen bör enligt förbundet begränsa sin uppgift till att redovisa vilka konflikter som finns med hänsyn till miljö, frilufts- och naturvårdsintressen i lämpliga områden. Studierna bör enligt förbundet med fördel kunna utföras regionalt i samarbete mellan berörda företag och myndighe-
ter. Enligt Västerbottens läns handelskammare bör inte utarbetandet av riktlinjer i den fysiska riksplaneringen eller naturvårdsverkets våtmarksinventering förhindra en exploatering av länets torvtillgångar. Liknande
synpunkter framförs av Stockholms handelskammare.
Följande remissinstanser anser att ytterligare studier bör ske som be-
lyser förutsättningar för och motstående intressen vid ett ianspråktagande av torv för energiändamål: riksantikvarieämbetet, universiteten i Uppsala
och Göteborg, Kungl. vetenskapsakademien, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, statens industriverk, Sveriges geologiska undersökning, länsstyrelserna i Östergötlands, Jönkö-
pings, Kronobergs, Kristianstads, Hallands, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län, länsarbetsnämnden i Jämtlands län, Gislaveds, Jönköpings, Marks. Filipstads, Sala. Sundsvalls, Timrå, Örnsköldsviks och Gällivare kommuner, landstingen i Uppsala och Hallands län, Ingenjörsvetenskapsakademien, Centrala
driftledningen, och statens vattenfullsverk, Svenska samernas riksför-
bund, Sveriges fältbiologiska ungdomsförening, Riksförbundet för hembygdsvård och Vilhelmina naturvårdskrets.
Statens industriverk instämmer i behovet av studier angående förutsätt-
ningar för återanvändning av utbrutna torvmossar, men vill samtidigt
understryka att ett omfattande planerings- och utredningsarbete inte får
ställa hinder i vägen för aktuella eller kommande torvutvinningsprojekt, då
det är synnerligen angeläget ur energiförsörjningssynpunkt att snarast vinna erfarenheter av torvutvinning och torvanvändning i större skala. Enligt överstyrelsen för ekonomiskt försvar är det angeläget att prioritera
arbetet med att upprätta en utvecklingsplan som rör bruket av de inhemska
worvillgångarna. Pågående kartläggningar av torvförekomster samt de yt-
terligare överväganden som fordras för att undanröja konflikter med andra
intressen för markanvändning bör enligt överstyrelsen bedrivas så att
torven redan under innevarande decennium blir av betydelse för energiför-
sörjningen.
Enligt länsstyrelsen i Västerbottens län förutsätts det mest efterfrågade bränslet i länet bli torv och flis. I vilken omfattning torv kan nyttjas och
vilken effekt detta får i den fysiska miljön kan den metodstudie som planverket bedriver i bl.a. Västerbottens län delvis ge besked om. Inte minst fördelningen av torvresurserna kommer enligt länsstyrelsen att bli av stor betydelse för kommunerna.
I det följande redovisas remissinstanser som bl. a. belyser och kommenterar konflikter med motstående markanvändningsintressen.
Enligt riksantikvarieämbetet måste vid de fortsatta studierna av förut-
sättningar och restriktioner för torvutvinning i stor skala de kulturhistoriska aspekterna beaktas för att klarlägga i vilken mån torvutvinning bör undvikas eller begränsas av kulturhistoriska skäl och var särskilda undersökningar måste genomföras i samband med exploatering. Riksantikvarie-
ämbetet ämnar inleda studier med syfte att göra en översiktlig redovisning
av de ur kulturhistorisk synpunkt värdefullaste mossarna. Inte heller läns-
styrelsen i Örebro län anser att kulturminnesvårdsintresset i samband med
torutvinning har uppmärksammats. Fornlämningar i torvmossar kan enligt länsstyrelsen sannolikt i vissa fall förrycka lönsamheten vid en eventuell exploatering, då dessa enligt fornminneslagen ställer krav på arkeologisk undersökning.
Lantbruksstyrelsen anser att torvbrytning torde kunna ske på betydande arealer utan konflikt med vare sig lantbruk eller rennäring. Torvutvinning kan dock enligt lantbruksstyrelsen leda till vattenbalansproblem på jord-
bruksmark inom avrinningsområdet. Lantbruksstyrelsen vill i detta sam-
manhang påpeka att riskerna för konflikter med rennäring dock inte får förbises. Enligt styrelsens mening får torvtäkt anses vara sådan ändrad markanvändning som rennäringslagen förbjuder på åretruntmarkerna och inte minst mot den bakgrunden är det angeläget att rennäringens intressen
bevakas och tillgodoses i fortsatt planeringsarbete för detta ändamål inom hela renskötselområdet. Även länsstyrelsen i Norrbottens län påpekar att
torvutvinning i vissa områden kan medföra konflikter gentemot rennäring-
en. Svenska samernas riksförbund framhåller att man med statens vattenfall har diskuterat att verket skall bekosta genomförandet av en förstudie
till ett större projekt där effekter av torvbrytning i renbetesmarkerna belyses. Det är enligt riksförbundet därefter av avgörande betydelse att ett större och samlat projekt kan genomföras.
Enligt skogsstyrelsen förefaller det vid torvutvinning finnas möjligheter all i viss utsträckning samordna både markanvändningen och efterbehand-
lingsåtgärderna för cnergiändamäl, virkesproduktion och naturvård. Skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län anser att användningen av utbrutna torvmossar bör studeras ytterligare och att även återställandet och användningen av täkten efter brytning bör regleras vid den tidpunkt koncession beviljas. Liknande synpunkter framförs av skogsvårdsstyrelserna i
Örebro och Kopparbergs län.
Fiskeriintendenten i nedre södra distriktet anser att torvutvinningens
hydrologiska effekter bör belysas. Liknande synpunkter framförs av fis-
keriintendenten i västra distriktet och fiskenämnden i Hallands län.
Svenska naturskyddsföreningen konstaterar att torv aldrig kan bli en energiresurs att räkna med i det långa perspektivet, varför föreningen
starkt ifrågasätter om det inte är bättre att avstå från en satsning på den
tillfälliga energiresurs som torv innebär.
Sveriges geologiska undersökning anser att behovet av fortsatta geologiska inventeringar avseende torv är stort. I södra Sverige finns ett gott
underlag i form av äldre inventeringar men för norra Sverige är kännedomen nästan obefintlig. Sveriges geologiska undersökning anser att en torv-
geologisk inventering i norra Sverige borde vara av största samhälleliga intresse eftersom huvuddelen av torvresurserna finns i norra Sverige. I det följande redovisas synpunkter från nägra länsstyrelser och kom-
muner av mer principiell art mot bakgrund av förhållandena i länen.
Länsstyrelsen i Östergötlands län är tveksam till torvutvinning i större
skala eftersom torven är en i högsta grad ändlig resurs och i regel är mycket värdefull ur naturvårdssynpunkt. En exploatering av torvmarkerna medför enligt länsstyrelsen i Jönköpings län särskilda problem bl. a.
mot bakgrund av att delar av dessa marker är av intresse för naturvärd, rörligt friluftsliv och kulturminnesvård. Skall exploatering av torvmar-
kerna ske i större skala är det enligt länsstyrelsen nödvändigt att berörda
intressen klarläggs och samordnas på ett planmässigt sätt. Enligt Jönköpings kommun bör regionala inventeringsarbeten fullföljas på kommunal nivå för att utreda möjligheterna att utveckla och utnyttja denna lokalta
energitillgång samt beakta de ekologiska konsekvenserna. Enligt länssty-
relsen i Hallands län bör transportfrågorna beaktas om ett ianspråktagande av torv blir aktuell. Länsstyrelsen i Värmlands län anser att upprättan-
de av definitiva torvtäktsplaner inte bör ske förrän inventeringsarbeten
fullbordats.
Det är enligt Ingenjörsvetenskapsakademien viktigt att marker vars
känslighet man nu inte kan bedöma vid planering och tillståndsgivning behandlas så att man stegvis kan besluta om deras utnyttjande då tillräck-
liga kunskaper vunnits. I takt med att kunskaperna växer kan också enligt akademicn preciseringar av villkor osv. successivt införas.
Sveriges fältbiologiska ungdomsförening föreslär att det redan i dag formuleras riktlinjer som undantar torvbrytning högt upp i vattensystemen så att större vattenbalansproblem kan undvikas. Även Ålvräddarnas sumorganisation uppmärksammar de vattenbalansproblem som kan uppstå vid
torvbrytning.
Enligt Vilhelmina naturvårdskrets bör erfarenheterna från bl. a. Finland
och Irland i fråga om miljökonsekvenserna vid torvutvinning studeras.
Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund anser att torven snarast bör utnyttjas enär den finns i så pass rikliga mängder i landet. Lantbrukarnas riksförbund har nyligen i en framställning
till regeringen framfört synpunkter på torvutnyttjande.
7.3.3¶Vindkraft
Enligt rapporten förutsätts ytterligare studier av möjligheterna och konsekvenserna av vindkraftproduktion ske i områden med särskilt goda förutsättningar för produktion av vindkraft om en större utbyggnad aktualiseras i framtiden. Konflikter mellan utbyggnad av vindkraft och andra motstående markanvändningsintressen erfordrar enligt rapporten ytterligare behandling i den fortsatta fysiska riksplaneringen. Vid eventuell större introduktion av vindkraft kan enligt rapporten behovet av riktlinjer i den
fysiska riksplaneringen behöva övervägas närmare.
Flertalet remissinstanser delar eller anför inga erinringar mot rapportens förslag angående vindkraftverk.
Flera remissinstanser pekar på konflikter med motstående intressen vid
en iokalisering av vindkraftverk samt pekar på behovet av ytterligare
studier av områden som är lämpliga för lokalisering av vindkraftverk innan
slutlig ställning tas till var dessa bör kunna lokaliseras. Till dessa remissinstanser hör riksantikvarieämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Kristianstads. Malmöhus. Hallands. Göteborgs och Bohus och Norrbottens län, Norrtälje, Mjölby, Nybro, Tingsryds, Stenungsunds, Gävle, Hudiksvalls och Kramfors kommuner samt landstinget i Uppsala län.
Riksantikvarieämbetet anser att en placering av vindkraftverk i känsliga kulturlandskap bör undvikas och att en handläggningsordning som möjliggör avvägning gentemot bl. a. kulturminnesvårdsintressen är angelägen.
Några remissinstanser anser att rapporten överdrivit konflikterna med
motstående intressen eller anser att en introduktion av vindkraftverk i landet bör forceras. Enligt länsstyrelsen i Gävleborgs län har markanvändningskonflikterna och påverkan på landskapsbilden i anslutning till vind-
kraftverk överdrivits. Hallsbergs kommun anser att vindkraft bör utnyttjas i så stor utsträckning som möjligt om driftserfarenheterna inte visar annat.
Lönsamhetsbedömningen vid en sådan utbyggnad bör enligt kommunen utgå från hela landets intresse och lämplig mark bör reserveras för vindkraft. Mörbylånga kommun är också positiv till en utbyggnad av vindkrafltverk. Mot bakgrund av att en introduktion av vindkraft nu mäste påskyndas anser Sveriges fältbiologiska ungdomsförening att rapporten på ett utförligare sätt borde ha inventerat raöjligheterna för lokalisering av vindkraftverk. Sjöfartsverker, länsstyrelserna i Kalmar, Blekinge, Kristianstads och Hallands län, fiskenämnden i Kalmar län, Gotlands kommun, landstinget i Uppsala län och Sveriges fältbiologiska ungdomsförening behandlar frå-
gan om lokalisering av vindkraftverk till havs. Några av remissinstanserna.
bl.a. länsstyrelserna i Kalmar. Kristianstads och Hallands län. anser att en lokalisering av vindkraftverk till havs är att föredra mot bakgrund av konflikterna gentemot motstäende intressen vid en eventuell landbasering. Sjöfartsverket framhåller att sjöfartens framkomlighet starkt påverkas av sjöbaserade vindkraftverk. Om ytterligare studier sker angående sådana vindkraftverk förutsätts verket få medverka i detta arbete. Enligt länsstyrelsen i Kalmar län bör frågan om havsbaserade vindkraftverk utredas vidare i samråd med fiskets organisationer och fiskerimyndigheterna. Inverkan på landskapsbilden av anläggningar och ledningsdragningar samt konsekvenserna för bl.a. fågellivet bör enligt länsstyrelsen studeras noga
om en lokalisering till Ölands kustvatten blir aktuell. Fiskenämnden i
Kulmar län anser i likhet med länsstyrelsen att samråd med fiskets organisationer och fiskemyndigheterna bör ske om planer på havsbaserade vind-
kraftverk förverkligas. Även fiskenämnderna i Södermanlands och Hallands län anser att placeringen av vindkraftverk till havs bör föregås av samråd med fiskeintressen. Gotlands kommun framhåller att bottenplace-
rade vindkraftverk i havsomrädena utanför Öland och Gotland kan vara
lämplig under förutsättning att en sådan lokalisering inte strider mot fiske-
och naturvårdsintressen m.m. Sveriges fältbiologiska ungdomsförening anser att forskningen rörande sjöbaserade vindkraftverk bör intensifieras. Frågan om behovet av prövning av vindkraftverk behandlas av nämnden
för energiproduktionsforskning, koncessionsnämnden för miljöskydd,
länsstyrelsen i Kristianstads län och Jönköpings kommun. Nämnden för energiproduktionsforskning anser att det föreslagna kravet
på tillstånd enligt 136 a § byggnadslagen inte bör gälla mindre gruppsta-
tioner bestående av medelstora eller små vindaggregat. Koncessionsnämn-
den för miljöskydd anser att tillkomsten och lokaliseringen av större vindkraftverk bör bli föremål för regeringens prövning enligt 136 a § byggnads-
lagen medan det räcker med ett anmälningsförfarande enligt miljöskydds-
lagen beträffande mindre sådana anläggningar. Jönköpings kommun anser
att gruppstationer med vindkraftverk bör prövas enligt 136a§8 byggnadslagen. Enligt länsstyrelsen i Kristianstads län är det viktigt att det klart sägs ut i
anvisning att små vindkraftanläggningar för lokala behov är byggnadslovspliktiga oavsett placering och användning. Behovet av prototypanläggningar behandlas av vissa remissinstanser. Centrala driftledningen och statens vattenfallsverk konstaterar att vattenfallsverket under år 1977 på uppdrag av nämnden för energiproduktions-
forskning utförde en lokaliseringsstudie för vindkraft i Sverige. Denna
tillsammans med det arbete som utförs för att uppföra två stycken proto-
typanläggningar bör kunna utgöra utgångspunkt för en bedömning av intressekonflikter i samband med lokalisering av vindkraftverk. Även länsstyrelserna i Uppsala och Malmöhus län samt Gotlands kommun betonar vikten av att prototypanläggningar uppförs.
7.34 Biomassa 7.3.4.1 Energiskog
Enligt rapporten kräver ställningstaganden till var energiskogsodling lämpligen kan ske att konsekvenserna för markanvändning och miljö ytterligare utreds. Med hänsyn till gällande riktlinjer för hushållning med mark och vatten torde odling av energiskog i större skala enligt rapporten inte kunna komma i fråga inom obrutna fjällområden och obrutna kustområden.
Flertalet remissinstanser delar eller anför inga erinringar mot rappportens förslag angående odling av energiskog.
Flera remissinstanser pekar på konflikter med motstånde intressen vid
odling av energiskog och betonar behovet av ytterligare forskning och utredningar som behandlar förutsättningarna för energiskogsodling. Till dessa remissinstanser hör Lunds och Umeå universitet, matematiska och naturvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet, skogsstyrel-
sen, länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands. Kalmar, Kristianstads och Kopparbergs län, lantbruksnämnden i Hallands län,
Norrtälje kommun, landstinget i Uppsala län, Kungl. vetenskapsakademien, Sveriges industriförbund, Sveriges fältbiologiska ungdomsförening och Svenska naturskyddsföreningens lokalavdelning i Göteborgs och Bohus län.
Skogsstyrelsen anser att energiskogsodling knappast kan komma att ge
avkastning i en för landets energitillförsel betydelsefull omfattning förrän
tidigast in på 1990-talet under förutsättning att verksamheten är klart lönsam för markägaren eller styrd genom tvångsåtgärder. De miljömässiga aspekterna på energiskogsodling är enligt skogsstyrelsen hittills ofullstän-
digt belysta.
Länsstyrelsen i Kalmar län redovisar en preliminär utredning av förutsättningar för energiskogsodling i länet.
Enligt Sveriges fältbiologiska ungdomsförening är en introduktion av energiskog visserligen inte möjlig förrän om ca tio år varför det ännu finns
tid att välja i vilken omfattning och var man kan odla energiskog. Enligt föreningen bör det utfärdas riktlinjer om forskning rörande växelbruk i samband med skogsbruk. Även Svenska naturskyddsföreningens lokalavdelning i Göteborgs och Bohus län förordar ett växelbruk mellan energiskog och konventionellt skogsbruk.
Lantbrukssiyrelsen och länsstyrelsen i Kopparbergs län behandlar frågan om prövning av energiskogsodling. Enligt lantbruksstyrelsen kräver
odling av energiskog på jordbruksmark prövning enligt lagen om skötsel av
jordbruksmark. Därigenom kan enligt lantbruksstyrelsen eventuelta konflikter med kravet på hushållning med brukningsvärd jordbruksmark prövas från fall till fall. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att skogsvårdslagen behöver anpassas till energiskogsodling.
Nämnden för energiproduktionsforskning och Bergs kommun kommenterar närmare de lokaliseringsbedömningar som finns i rapporten. Även Mörbylånga kommun lämnar synpunkter på lokalisering av energiskog.
Enligt Stockholms universitet bör rökgaser från biomassa inte jämställas
med dem från torv på det sätt som görs i rapporten eftersom biomassa
innehåller betydligt mindre svavel än kol och olja. Till skillnad från fossila bränslen ger inte energiskog något nettotillskott av koldioxid till atmosfären. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Gävleborgs län.
7.3.4.2 Skogsenergi
Skogsstyrelsen, statens naturvårdsverk, länsstyrelsen i Uppsala län, en skogsvårdsstyrelse och två kommuner har uppmärksammat möjligheterna
att utnyttja skogsenergi för energiproduktion. I rapporten har inte förut-
sättningarna för utvinning av skogsenergti behandlats, eftersom en sådan
verksamhet inte bedöms medföra sådana miljö- och markanvändningskonsekvenser att den bör behandlas i den fysiska riksplaneringen.
Ett bättre tillvaratagande av skogsenergi stämmer enligt skogsstyrelsen
väl med önskemålen om ett bättre resursutnyttjande och borde i någon
utsträckning kunna tillgodose bl. a. friluftslivets önskemål om ökad framkomlighet i skogsmark. Statens naturvårdsverk anser att en fysisk planering i riksperspektiv bör ske för skogsenergi bl. a. mot bakgrund av att ett stort antal anläggningar för fliseldning projekteras idag. Även länsstyrelsen i Uppsala län, skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län, Jönköpings och
Ljusdals kommuner tar upp vissa frågor om skogsenergi.
7.3.4.3¶Övrig biomassa
Flera remissinstanser pekar på jordbrukets möjligheter att producera energi i form av energigrödor, metanol, etanol etc. Enligt Kungl. vetenskapsakademien är det önskvärt att man på allvar börjar studera möjligheten att odla särskilda energigrödor på åkermark. Härigenom erhålls enligt vetenskapsakademien bättre växtföljd och mullbildning, mindre ogräs på kreaturslösa jordbruk samt mindre behov av handelsgödsel och herbicider.
Enligt lantbruksnämnderna i Kalmar och Hallands län kan höjda energi-
priser och ny teknik medföra att det lönar sig för jordbrukarna att produccera egen energi med hjälp av halm, gas och andra avfallsprodukter. Även Lanthrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund framhåller att jord- och skogsbruket har stora möjligheter ull produk-
tion av energiråvara varför det är viktigt att verksamheten uppmuntras och stöds genom investeringsstöd och garantier.
7.3.5 Andra framtida energislag
I rapporten nämns bl.a. solvärmeteknik, vilken har mindre negativa miljöeffekter än flertalet andra energislag förutsatt att från miljösynpunkt lämpliga material väljs. Markanvändningskonsekvenser av eventuell lagring i sjöar eller havsvikar kan emellertid enligt rapporten behöva övervägas i den fysiska riksplaneringen.
Enligt Lunds universitet kan åtskilligt uppnås genom att byggnader
placeras och detaljutformas så att de i sig fungerar som värmemagasin för solinstrålning. Enligt Gotlands kommun är Gotland det landskap i Sverige som har flest soltimmar per år vilket borde ha redovisats i rapporten.
Hallsbergs kommun anser att mark bör reserveras för solenergicentraler i nära anslutning till befintliga distributionsnät för varmvatten. De största konflikterna vid lokalisering av väågkraftverk skulle enligt
rapporten uppstå gentemot bl. a. sjöfart, fiske och båtsport. Vågkraft som en del av svensk energiförsörjning är enligt rapporten — om den över
huvud taget blir aktuell — knappast trolig före år 2000. Enligt fiskenämnderna i Kalmar och Hullands län kan anläggande av
vågkraftverk till sjöss medföra vissa olägenheter för fiskets bedrivande varför placering av dessa bör ske i samråd med fiskets organisationer och
med fiskerimyndigheterna. Liknande synpunkter framförs av fiskenämn-
den i Södermanlands län.
Länsstyrelsen i Kristianstads län, fiskenämnden i Kronobergs län. Gotlands, Hallsbergs och Krokoms kommuner uppmärksammar frågan om utvinning av värme med hjälp av värmepump. Enligt länsstyrelsen i Kristianstads län bör miljöeffekterna i samband med utnyttjande av värmen i
yt- och grundvatten närmare studeras och resultera i centrala råd och
anvisningar för handläggning av dessa frågor. Enligt fiskenämnden i Kronobergs län påverkar utvinning av värme med hjälp av värmepump vattnets produktionsförmåga och även ledningsdragningar kan bli till men för
fisket. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar anser att frågan om utvinning av inhemskt uran förtjänar uppmärksamhet i samband med den fysiska riksplaneringen. Om och i vilken grad uranfrågan kommer att påverka den fysiska riksplaneringen blir enligt överstyrelsen beroende av utformningen
av den framtida energipolitiken.
7.4 Behov av planeringsåtgärder
Byggnadslagstiltningen och lagen om kommunal energiplanering är en-
ligt rapporten viktiga medel för att genomföra intentionerna i energipoliti-
ken på lokal nivä.
Statens naturvårdsverk och länsstyrelsen i Skaraborgs län har i sina remissvar närmare behandlat den kommunala energiplaneringen och hur den fysiska riksplaneringen bör integreras i denna planering.
Statens naturvårdsverk anser att det skulle vara av värde för miljövarden om den kommunala energiplaneringen påskyndades eftersom en sådan
planering kan skapa goda möjligheter att långsiktigt päverka frågor som luftföroreningar. varmvattenutsläpp. transporter av olika energislag m. m.
Den kommunala energiplaneringen är enligt verket i första hand ett medel för att förbättra energihushållningen i landets kommuner, men en förbätt-
rad energihushällning innebär samtidigt att utnyttjande av naturresurserna
och påverkan på människans hälsa och miljö minskar. Den kommunala energiplaneringen kan vara ett verksamt medel för att förbättra luftmiljön i landets tätorter varför verket har intresse av att de kommunala miljövärdsfrågorna även fortsättningsvis kommer att ingä som ett naturligt led i energiplaneringsprocessen.
Enligt länsstyrelsen i Skaraborgs län är samhällets insatser för att på olika sätt hushålla med energi t. n. mycket splittrade. Enligt länsstyrelsens uppfattning är det angeläget att förutsättningarna för hushållning och användning av energi redovisas på ett enhetligt sätt inom ramen för den fysiska riksplaneringen. Den kommunala energiplaneringen bör enligt länsstyrelsen utgöra den samlande planeringsformen för hushållning med encergl. Detta förutsätter enligt länsstyrelsen att lagen om kommunal energiplanering ges en mera strikt utformning innebärande att samtliga kom-
muner åläggs planlägga energiförsörjningen inom sitt omräde. Kommuner-
na bör enligt länsstyrelsen ha ansvaret för att lokala resurser för framtida alternativ energiproduktion bevaras sumt att bebyggelsemönstrets betydelse för energihushållningen beaktas. Länsstyrelsen bör utarbeta regionalt
underlagsmaterial, göra länssammanställningar och vid samräd företräda
allmänna och statliga intressen.
I statens planverks yttrande rörande fortsatt fysisk riksplanering (Dnr R
3040/77) anför verket följande när det gäller behovet av planering för nya
energikällor.
Konsekvenserna av energiskogsodling och lokaliseringsmöjligheter för
vindkraftverk kan exempelvis behöva analyseras i regionala modellstu-
dier. Konflikterna mellan de markkrävande energisystemen och den expanderande fritidsbebyggelsen är ytterligare ett exempel på problem som bör studeras.
I samband med statsmakternas kommande ställningstagande till energtpolitiken bör uppmärksammas att den fysiska riksplaneringens arbetsme-
toder bör kunna tillämpas för det samarbete mellan stat och kommun som kommer att behövas om den framtida energiproduktionen ska kunna ske med beaktande av riktlinjerna för hushållning med mark och vatten och kraven på en lämplig uppbyggnad av landets fysiska struktur. Betydande utredningsinsatser torde behöva göras under de närmaste åren för att ge underlag för en sådan samverkan mellan stat och kommun. Bl.a. bör analyseras energiproduktionssystemens inverkan på markanvändning och
miljö i ett längre tidsperspektiv, sambanden mellan bebyggelsemönster och energiåtgång på regional nivå, tätortsnivå och grannskapsnivå samt metodfrågor vad gäller den kommunala energiplaneringens samband med
den sektorövergripande samhällsplaneringen på central, regional och lokal
nivå.
Byggforskningsrådet samt flera länsstyrelser och kommuner behandlar effekterna på i första hand den kommunala markanvändningsplaneringen som en introduktion av nya energislag kan medföra.
Enligt byggforskningsrådet blir en konsekvens av övergången till alter-
nativa energikällor att närproduktion av energi kommer att bli ett viktigt instag i kommunernas fysiska planering. Det blir enligt rådet nödvändigt att beakta energitekniken både i detaljplanering och i översiktlig markan-
vändningsplanering. Om värmeproduktion och distribution i framtiden kommer att ske genom småskaliga anläggningar av typen kvarters- och
områdescentraler kommer enligt rådet nya markbehov uppstå i tätorterna.
Forskningen behöver bl. a. belysa grundläggande samband mellan markanvändning och energitillförsel och mellan markanvändning och energibe-
hov. Länsstyrelsen i Uppsala län konstaterar att en kraftig satsning på de alternativa energikällorna medför krav på betydande markområden och medför stora markanvändnings- och miljökonsekvenser. Detta aktualise-
rar enligt länsstyrelsen att statsmakterna anger riktlinjer för bl.a. den kommunala översiktsplaneringen i syfte att kunna reservera lämpliga pro-
duktionsområden och de villkor som bör gälla för annan markanvändning inom aktuella områden. Enligt länsstyrelsen i Södermanlands län föränd-
rar odling av energiskog och anläggande av vindkraftaggregat markanvändningen i större områden så genomgripande att lämplighetsprövning i de kommunala översiktsplanerna måste förutsättas.
7,5 Övriga frågor
Enligt överstyrelsen för ekonomiskt försvar talar mycket för att ett ökat
underjordsbyggande för lagringsändamål blir aktuellt i framtiden bl. a. mot
bakgrund av låga anläggningskostnader och läg värmeförbrukning. En
underjordisk lagringsanläggning inkräktar enligt överstyrelsen i regel inte särskilt mycket på den ovanför bergrummet befintliga markytan. Även
statens geotekniska institut uppmärksammar denna fråga och anser att det i rapporten inte tillräckligt tydligt framgår att relativt stora markytor måste reserveras inom tätbebyggda områden för energilagring.
Enligt statistiska centralbyrån har den allmänna energidebatten medfört ett markant ökat behov av faktaunderlag avseende bl. a. energitillgång och energianvändning. Centralbyrån har därför i samråd med andra berörda myndigheter byggt ut energistatistiken, bl. a. i syfte att ge förbättrat under-
lag för uppföljning av cnergiförsörjningen. Enligt statistiska centralbyrån
kan bl. a. miljöeffekter förknippade med olika energiförsöriningssystem till en del analyseras utifrån den information energistatistiken ger.
8 Mineralresurser
8.1¶Allmänna utgångspunkter
I rapporten anges vissa utgångspunkter för att behandla a frågor om mine-
ling av mineralråvaror i i den fysiska planeringen kan medföra omfattande krav på mark och vatten samt betydande miljökonsekvenser. I rapporten
anges också att mineralråvaruförekomster av särskilt intresse i ett längsik-
tigt nationellt perspektiv så långt möjligt bör skyddas från sådana ändring-
ar som omöjliggör eHer allvarligt försvårar en framtida utvinning. Några remissinstanser nämligen statens industriverk, statens planverk,
länsstyrelserna i Malmöhus, Västmanlands samt Göteborgs och Bohus
län, Nässjö kommun och Lantbrukarnas riksförbund framhåller uttryckli-
gen att det är angeläget att mineralfrågorna ägnas stor uppmärksamhet i den fortsatta fysiska riksplaneringen. Statens planverk framhåller exempelvis att centrala verk och länsstyrelser har redovisat erfarenheter och förslag till insatser inom mineralområdet, vilket stöder verkets uppfattning att gruv- och täktfrågor bör ägnas stor uppmärksamhet i den fortsatta fysiska riksplaneringen. Flera remissinstanser, bl.a. tekniska högskolan i
Stockholm, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, Sveriges geologiska un-
dersökning, bergmästarämbetet i södra distriktet, domänverket och Västerbottens handelskammare, ansluter sig till rapportens utgångspunkt att
mineralförekomster så långt möjligt bör skyddas så att markanvändningen inte försvårar en framtida utvinning av mineralråvaror. Bergmästarämbetet framhåller exempelvis att vägar, bebyggelse m. m. inte får tillkomma på ett sådant sätt som innebär hinder för nuvarande eller framtida nyttiggörande av malmer och industrimineral samt förekomster av leror, olja, alunskiffer, torv m. m. Enligt bergmästarämbetet finns det en sådan risk, bl. a. på grund av att vissa gruvföretag inte bevakar sina utmålsområden som tidigare. Dessutom kan det enligt ämbetet finnas en tendens att vid kon-
flikter mellan olika intressen undervärdera gruvintresset i jämförelse med andra aktuellare intressen. För att undvika detta krävs överblick i ett tidigt
skede av planeringen. Främst mineralpolitiska utredningen och Sveriges industriförbund är
kritiska mot de allmänna utgångspunkter rapporten har angett. Mineralpolitiska utredningen framhåller att utvinning och förädling av mineralråvaror knappast i det enskilda fallet kan medföra omfattande krav på mark
och vatten, särskilt inte med hänsyn till att de flesta gruvorna är belägna i
områden där konkurrensen om markanvändningen är mycket liten. Industriförbundet och Sveriges geologiska undersökning anser att den industripositiva syn som kan skönjas i rapportens andra utgångspunkter inte är något argument för fortsatt planeringsarbete. Industriförbundet anser att en metodik som tvingar fram en restriktiv planering via kommunernas
marköversikter bör frångås.
Ett 10-tal remissinstanser, nämligen Göteborgs universitet, fiskenämnden i Kronobergs län, statens naturvårdsverk, styrelsen för teknisk utveckling, havsresursdelegationen, Svenska naturskyddsföreningen, Svenska samernas riksförbund, Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund och länsläkarorganisationen i Örebro län, bedömer att mineralutvinning och mineralförädling medför en rad negativa miljökonsekvenser och krav på markresurser samt att problemen kommer att öka i framtiden. Statens naturvårdsverk framhåller exempelvis att brytning av sulfidmalm i stora, ytnära och låghaltiga fyndigheter medför ökade problem från naturvårds- och miljöskyddssynpunkt. Problemen orsakas enligt verket främst av stora dagbrott och stora mängder restmaterial. Miljökraven kan enligt verkets uppfattning bli svåra att uppfylla. Verket framhåller vidare att även mindre gruvor med kortare varaktighet på många platser och drift i dagbrott ger miljöproblem, vilket gör att det innan sådana gruvor öppnas
måste övervägas om mängden värdefulla ämnen som kan utvinnas är så stor att miljöingreppet kan motiveras.
8.2 Översiktlig karta över geologiska förutsättningar för mineralförekomster
I rapporten föreslås att industriverket får i uppdrag att i samråd med Sveriges geologiska undersökning, planverket och andra berörda myndigheter genom försöksverksamhet i lämpligt län utarbeta förslag ull en översiktlig karta över geologiska förutsättningar för mineralförekomster.
Förslaget tillstyrks av statens naturvårdsverk, statens planverk, statens industriverk, Sveriges geologiska undersökning, Umeå universitet, länsstyrelserna i Malmöhus. Örebro, Uppsala och Västerbottens län, mineralpolitiska utredningen, Ingenjörsvetenskapsakademien, Askersunds kommun, Lantbrukarnas riksförbund och Lantbrukarnas länsförbund i Västerbottens län.
Sveriges geologiska undersökning anser att en försöksvis kartsammanställning enligt rapportens förslag bör inledas i Sverige. Sveriges geologiska undersökning framhåller emellertid att i jämförelse med Kanada och
Västtyskland, som tas fram som exempel i rapporten, är berggrunden
mycket dåligt känd och resurserna vad avser geologisk forskning och kartering otillfredsställande. Det geologiska underlagsmaterialet påverkar
planeringskartornas kvalitet.
Även Umeå universitet, statens industriverk och bergmästarämbetet i södra distriktet menar att framtagning av en sådan karta förutsätter ett förbättrat bakgrundsmaterial av geologiska kartor. Industriverket ser positivt på en framställning av den föreslagna kartan och menar att kartan skulle ha en väsentlig uppgift som underlag för den fortsatta prospekteringsverksamheten. Underlag för den föreslagna karteringen kommer enligt industriverket fram genom de storregionala geokemiska undersökning-
ar som bedrivs inom ramen för nämndens för statens gruvegendom läng-
tidsprogram. Framtagning av ett sådant geokemiskt underlagsmaterial
måste med nuvarande resurser ses i ett perspektiv på 10—15 år men kan för
begränsade delar, exempelvis delar av Västerbottens län, vara klart inom 3-5 är. Verket betonar vidare kartans begränsningar, bl. a. att geokemiska undersökningar endast ger indikationer för fortsatta prospekteringsinsatser. Mineralpolitiska utredningen anser att förslaget har vissa förtjäns-
ter. men enligt utredningen förefaller det inte nödvändigt att binda sig vid någon bestämd presentationsform.
Viss tveksamhet vid utnyttjandet av den föreslagna kartan redovisas av bergmästarämbetet i norra distriktet som framhåller att den skulle ha begränsad tillförlitlighet när det gäller att bedöma framtida råvaruintressen. Den begränsade tillförlitligheten beror på att kännedomen om landets mineraltillgångar är bristfällig. Vidare kommer prospekteringsteknikens utveckling att innebära förbättrade möjligheter att finna djupare belägna malmer och genom att intresset förskjuts mellan olika malmer och mineral kommer man i prospekteringsverksamheten att ånyo intressera sig för
tidigare genomletade och som ofyndiga bedömda områden. Dessutom
avgör intäkter, kostnader och pålagor för mineralproduktionen om en fyndighet kan bearbetas. Dessa begränsningar innebär att all planering, som inbegriper mineralproduktion måste vara flexibel och mottaglig för stora förändringar.
Nämnden för statens gruvegendom är tveksam till rapportens förslag. Nämnden anser att rapportens förslag till karta måste baseras på bl.a. geokemisk basprospektering samt översiktliga geologiska och geofysiska kartor. Detta bakgrundsmaterial saknas enligt nämnden helt eller delvis över stora delar av landet. Nämnden anser vidare att en snabbare utgivningstakt av geologiska kartor är önskvärd.
8.3¶Rapporteringsskyldighet beträffande undersökningsresultat m.m.
I rapporten framhålls att det är angeläget att kommunerna i den fysiska
planeringen på ett tidigt stadium ges möjlighet att beakta framtida mineralutvinning, vilket skulle ge förutsättningar för ändamålsenliga avvägningar
mellan mineralräåvaruintressen och olika motstående markanvändnings-
intressen. F.n. får enligt rapporten berörda länsstyrelser och kommuner
som regel del av undersökningsresultat från prospektering på ett sent stadium. För att planeringsarbetet skall förbättras föreslås I rapporten
bl.a. att viktigare undersökningsresultat i samband med prospektering
fortlöpande delges kommuner och länsstyrelser.
Förslaget som ges i rapporten tillstyrks av ett 20-tal remissinstanser, statens planverk, Göteborgs universitet, flera länsstyrelser, länsarbetsnämnden i Västerbottens län, ett antal kommuner, Svenska kommunförbundet, Ingenjörsvetenskapsakademien och Lantbrukarnas riksförbund.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att det är angeläget att viktigare
prospekteringsresultat av betydelse för fysisk riksplanering delges kommuner och länsstyrelser på ett tidigt stadium. Enligt länsstyrelsen är det
väsentligt att materialet presenteras så att tolkningen inte kräver större
sakkunskap. 1 många fall torde den information som lämnas i samband med beslut av utmål resp. brytningskoncession vara tillräcklig. Länsstyrelsen understryker också vikten av att informationen om undersökningsre-
sultat beträffande de mineraltillgångar som faller utanför gruvlagen och lagen om vissa mineralfyndigheter förbättras. Inte heller länsstyrelsen i Kopparbergs län anser sig ha möjlighet att själv utvärdera undersökningsresultat utan föreslår att bergmästaren utvärderar prospekteringsresultaten och redovisar sådana som är av stort intresse till länsstyrelsen. Statens planverk framhåller att samordningen mellan prospektör/brytningsintressent, bergsstaten, länsstyrelse och kommun inte fungerar tillfredsställande från samhällelig planeringssynpunkt. Bl. a. regionalpolitiken, naturvården
och den kommunala markanvändningsplaneringen har speciellt i ett tidigt skede svag koppling till gruvintressenas aktiviteter. Planverket anser att
nämnden för statens gruvegendom bör ta initiativ till att länsstyrelserna och kommunerna får tidig information om resultaten av prospekteringsverksamhet. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län stöder rapportens förslag om prospekteringssamordning och rapporteringsskyldighet till berörd kommun och länsstyrelse. Skyldigheten bör enligt länsstyrelsen utsträckas även till fyndigheter av industrimineral, förekomst av berg för
krossändamål samt förekomster av sand- och grus. Enligt länsstyrelsen kan en avstämning och vägning mot motstående markanspråk på detta sätt komma till stånd i ett tidigt skede i planeringen. Tveksamma eller avvisande till rapportens förslag om informationsskyldighet beträffande undersökningsresultat är nämnden för statens gruv-
egendom, bergmästarämbetet i norra distriktet och Sveriges industriförbund. Nämnden för statens gruvegendom och bergmästarämbetet i norra distriktet framhåller att den dåliga informationen till länsstyrelserna eller
kommunen kan bero på att så få undersökningar leder till positivt resultat. Av t.ex. samtliga inmutningar resulterar endast ett fåtal procent i anvis-
ning av utmål. Den föreslagna informationsskyldigheten till kommun och 10 Riksdagen 1980/81. I saml Nr 183
länsstyrelse bör därför enligt nämnden knytas till beslut om beviljande av utmål snarare än inmutning. Den som har för avsikt att bedriva gruvdrift torde enligt nämnden i eget intresse informera kommun och länsstyrelse om sina planer. Direkt avvisande till förslaget om informationsskyldighet är Sveriges industriförbund som framhåller att en sådan framförhållning i
planeringen knappast fyller någon funktion eftersom uppgifterna ger en mycket osäker information om framtida markanvändning. Det är vidare enligt förbundet orimligt att begära att en prospektör skall åläggas lämna
ifrån sig resultaten av dyrbara undersökningar innan han själv eller hans
uppdragsgivare utvärderat dem och ansökt om koncession celler inmutningar.
Statens industriverk, mineralpolitiska utredningen och Sveriges industriförbund hänvisar vidare till att informationsfrågor även behandlas av
mineralpolitiska utredningen.
I rapporten framhålls vidare att det finns skäl till en föreskrift i gruvkun-
görelsen att bergmästare i samband med inmutning får förelägga sökanden att till länsstyrelse och kommun lämna in en plan för undersökningsarbe-
tets bedrivande.
Länsstyrelserna i Kopparbergs och Västernorrlands län tillstyrker uttryckligen förslaget. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser det väsentligt att länsstyrelser och kommuner får en betydligt ökad kännedom om på-
gående och planerad prospektering. Ett genomförande av rapportens förslag skulle vara ett steg i rätt riktning mot förutseende fysisk riksplanering i
anslutning till mineralförekomster. Länsstyrelsen anser att det behövs ett samarbete i fastare form med prospekterande myndigheter och företag. Länsstyrelsen har därför lagt fram förslag om att inrätta en särskild läns-
geologtjänst som skulle göra det möjligt att aktivt bevaka prospektering
och delta i utredningar m.m. om geologiska frågor. Enligt länsstyrelsen
skulle då möjligheterna att bistå kommunerna med underlagsmaterial för
den fysiska riksplaneringen förbättras väsentligt.
Tveksamma till rapportens förslag är statens industriverk, nämnden för
statens gruvegendom, länsstyrelsen i Örebro län, mineralpolitiska utred-
ningen och Ingenjörsvetenskapsakademien. Nämnden för statens gruvegendom anser att värdet av den föreslagna föreskriften torde bli ringa
eftersom schablonmässiga planer troligen kommer att lämnas. Mineralpolitiska utredningen anser att eftersom inmutningen görs på ett mycket tidigt stadium av undersökningsarbetet är det i de flesta fall svårt för
inmutaren att göra upp en meningsfull plan. Utredningen anser emellertid att det är viktigt att kommuner och länsstyrelser hålls informerade om hur
undersökningsarbetet framskrider och om undersökarens planer. Mineralpolitiska utredningen hänvisar vidare till sitt slutbetänkande.
8.4¶Översyn av nuvarande rättsliga reglering beträffande mineralutvinning
I rapporten redogörs för den lagstiftning som reglerar ianspråktagande av mineralfyndigheter, dvs. minerallagen, gruvlagen och naturvårdslagen. I rapporten konstateras bl. a. att minerallagen ger möjlighet att väga olika intressen översiktligt mot varandra innan frågor om tillstånd till undersök-
ning och brytning avgörs. Vid prövning enligt gruvlagen av ansökningar
om inmutning eller utmål finns däremot inte möjlighet till samma övergripande bedömningar som minerallagen. I olika sammanhang har enligt
rapporten påtalats behovet av att lagstiftningen ses över. Ett tiotal remissinstanser. nämligen Uppsala universitet. lantbruksstyrelsen, statens naturvårdsverk, statens planverk, länsstyrelserna i Malmö-
hus, Östergötlands, Örebro, Kalmar och Norrbottens län samt Hallsbergs
kommun och Svenska samernas riksförbund, framhåller att nuvarande rättsliga reglering av mineralutvinning bör ses över. Det finns enligt remissinstanserna små möjligheter att väga motstående intressen mot varandra.
Statens naturvårdsverk framhåller att gruv- och mineralprojekt medför
regelmässigt omfattande anspråk på mark- och vattenresurser. Utvinning-
en är som regel också särskilt energikrävande. För att åstadkomma en allsidig prövning och en övergripande bedömning av hushållningen med
dessa resurser bör enligt verkets mening gruv- och mineralprojekt alltid prövas enligt 136a§ byggnadslagen. Mindre projekt bör av regeringen kun-
na undantas från prövning. Det föreligger också enligt verket behov av möjligheter till riksöverväganden vid prövning av ansökningar gällande
vissa industrimineral som inte omfattas av gruv- och minerallagstiftningen, främst kalk. Länsstyrelsen i Norrbottens län understryker vikten av en översyn av lagstiftningen inom mineralområdet. Större mineralutvinnings-
projekt bör jämställas med den grupp av industriella verksamheter som benämnts miljöstörande industri. I konsekvens med detta bör även handläggningen av större gruvbrytningsföretag anpassas till vad som nu gäller för s.k. riksplaneindustrier. Detta innebär enligt länsstyrelsen även en översyn av gruvlagen. Hallsbergs kommun finner det otillfredsställande att koncessioner enligt gruv- och minerallagen kan beviljas utan att kommunens synpunkter inhämtas. Uppsala universitet framhåller att det finns starka skäl att se över den lagstiftning som gäller och att så långt möjligt integrera denna med annan lagstiftning på plan- och miljöområdet. Särskilt
besvärande idag är att de olika prövningarna enligt resp. lagstiftning sker
på grundval av olika, ibland sinsemellan motstridiga, kriterier. Dessa med-
för troligen att beslut enligt senare lagstiftning i praktiken binds upp redan genom ett tidigt beslut som fattats på dåligt beslutsunderlag vad gäller sådana aspekter som ska beaktas enligt naturvårds- och miljöskyddslagarna. Mineralpolitiska utredningen och bergmästarämbetena i norra och söd-
ra distriktena instämmer inte i rapportens allmänna beskrivning av lagstiftningen på mineralområdet. Exempelvis framhåller mineralpolitiska utred-
ningen atl den avvägning som sker enligt minerallagen oftast görs på ett
tidigt stadium och är mycket översiktlig. Gruvdrifts tillätlighet från miljösynpunkt m. m. prövas därför i båda fallen enligt miljöskyddslag, bygg-
nadslag, vattenlag etc.
Statens industriverk hänvisar till mineralpolitiska utredningen och fram-
håller att utredningen lämnat förslag om vissa ändringar i lagstiftningen av betydelse även för den fysiska riksplaneringen. Industriverket hänvisar till
att det av mineralpolitiska utredningens slutbetänkande framgår att utred-
ningen inte ställer sig avvisande till en framtida utredning om översyn av
minecerallagstiftningen. Några remissinstanser anför synpunkter på naturvårdslagen. Göteborgs
kommun anser alt avsaknaden av tillståndsprövning vid husbehovstäkt
innebär risker för allvarliga skador ur natur- och kulturminnesvårdssynpunkt. Med hänsyn härtill bör enligt kommunen övervägas att innefatta
omfattande husbehovstäkt bland tillståndspliktig tätkverksamhet. Sraiens
industriverk framhåller att länsstyrelserna föresläs få ökade möjligheter att väga in även resurshushållningsfrågor vid täkttillståndsprövning enligt
188 naturvårdslagen. Förslaget avvisades dock av industriverket i fråga om mineral av riksbetydelse.
8.5 Sammanställning av underlag om framtida råvaruintressen
I rapporten framhålls att genom redovisning av underlag om tänkbara
framtida råvaruutvinning skulle viktigare råvaruintressen efter viss avvägning på riksnivå kunna preciseras i den kommunala planeringen. I rapporten föreslås därför att statens industriverk i samarbete med Sveriges geologiska undersökning sammanställer och fortlöpande till regeringen redovi-
sar underlag beträffande råvaruintressen. Genom sådant underlag skulle möjligheterna att bedöma långsiktiga anspråk förbättras. Förslaget i rapporten kommenteras endast av mineralpolitiska utredningen och nämnden för statens gruvegendom. Mineralpolitiska utredningen har inga principiella invändningar mot förslaget, men utredningen framhåller att det är förenat med ganska stora praktiska svårigheter att ta
fram ett sådant underlag. Frågan om hur denna redovisning skall ske bör enligt utredningen övervägas av den ansvariga myndigheten på mineralområdet. Nämnden anser det naturligare att industriverket i denna fråga samarbetar med överstyrelsen för ekonomiskt försvar samt med berörda branschorganisationer.
8.6 Utvärdering av utmål inom anrikningsverkens närzoner
I Sverige finns enligt rapporten f.n. drygt 4800 utmål, vilket innebär att
det i vissa kommuner finns stora utmåälslagda områden där intresset för
mineralutvinning är oklart. En utvärdering av kunskaperna om dessa utmäl har gjorts av mineralpolitiska utredningen. De ekonomiska möjligheterna till utvinning är som regel större i närheten av befintliga anrikningsverk. Det kan därför enligt rapporten finnas anledning att industriverket utvärderar utmål inom anrikningsverkens närzoner.
Rapportens förslag tillstyrks av statens industriverk, mineralpolitiska utredningen, Askersunds och Falu kommuner samt Lantbrukarnas riksför-
bund. Sveriges industriförbund är tveksammt till rapportens förslag.
Statens industriverk framhåller att f.n. är malmtillskottet genom prospektering i anslutning till befintliga gruvor betydligt större än tillskottet i form av nya gruvor och att övervägande delen av under senare år öppnade gruvor är resultat av prospektering inom tidigare kända fyndområden. Falu kommun delar den i rapporten framförda uppfattningen att nya sulfidmalmsgruvor av ekonomiska skäl i första hand kan förväntas i närheten av befintliga anrikningsverk. Det är därför enligt kommunen angeläget
att rapportens förslag kan genomföras, så att förutsättningarna för markanvändningen kan klarläggas inom berörda områden. Kommunen framhätler
vidare att det är angeläget att kommunen på ett tidigt stadium ges möjlighet att beakta planerad utvinning av mineralrävaror samt att goda konktakter upprätthålls mellan myndigheter och företag.
Sveriges industriförbund är tveksamt till rapportens förslag och bedömer att utvärderingen bäst görs av de företag som äger anrikningsver-
ken. Enligt förbundet har företagen större kompetens för uppgiften än
industriverket.
8.7 Brytning i befintliga gruvor och täkter
För att begränsa naturingreppen och hushålla med mineralrävaror är det enligt rapporten angeläget att i områden med stark markkonkurrens möjligheterna till ytterligare brytning i befintliga gruvor och täkter övervägs innan nya Öppnas.
Förslaget tillstyrks av statens industriverk, länsstyrelsen i Västmanlands län, Falu kommun och Sveriges industriförbund. Däremot avvisas förslaget av mineralpolitiska utredningen och Ingenjörsvetenskapsakademien.
Länsstyrelsen i Västmanlands län tramhåller att det är önskvärt att den
tekniska utvecklingen på malm- och mineralbrytningsområdet inriktas på
att öka brytningsmöjligheterna i fyndigheter av de typer som finns i bergslagsområdet. I viss utsträckning har detta redan skett genom att i vissa fall
parallell brytning sker i flera mindre fyndigheter, med anrikning i ett
centralt beläget verk. Fortsatt utveckling av sådan teknik är enligt länssty-
relsen önskvärd. Sveriges industriförbund framhåller att det är en självklarhet för mineralföretagen att överväga möjligheterna till brytning i redan öppnade gruvor och täkter. Undersökning av de ekonomiska förutsättningarna för en utvidgad brytning utöver den ursprunghgt planerade pågår normalt under hela den tid en gruva utnyttjas. Mineralpolitiska utredningen och Ingenjörsvetenskapsakademien iträgasätter förslaget. Förslaget syns enligt de båda remissinstanserna bygga på den underförstådda principen att mineralutvinningen i Sverige skall begränsas och att mineralråvarorna skall utvinnas bara till en i förväg given
och bestämd kvot. Utredningen och akademien anser att en sådan princip
är felaktig. Principen är endast tillämplig på transportkänsliga bulkvaror som grus- och sand.
8.8 Utvinning av biprodukter och återvinning
Industrimineral finns i vissa fall i samma fyndigheter som malmer eller energiråvaror. Med hänsyn till mineralutvinningens inverkan på landskapet och till hushållningsaspekter är det enligt rapporten angeläget att vid utvinning så långt möjligt utvinna sådana biprodukter direkt eller ur restmassor. Statens naturvårdsverk, statens industriverk, Sveriges geologiska undersökning, nämnden för statens gruvegendom, Styrelsen för teknisk utveckling, mineralpolitiska utredningen, Askersunds kommun, Svenska naturskyddsföreningen, Sveriges fältbiologiska ungdomsförening och Centerns ungdomsförbund i Kronobergs distrikt instämmer i rapportens konstaterande. Bl.a. bedömer statens industriverk att ett sådant produktionsutnyttjande kan få stor betydelse inte bara för landets råvaruförsörjning utan även för gruvornas ekonomiska situation. Detta gäller för sulfidmalmer men skulle även avsevärt kunna bidra till att höja landets produktion av industrimineral. Ett intensivt arbete pågår sedan länge inom företagen, samtidigt som betydande forskning utförs. Göteborgs universitet, östra Göinge kommun och LO-distriktet i Stockholm anser att angelägenheten av återställning av gruvor och grustäkter inte har framhållus tillräckligt i rapporten. Göteborgs universitet framhåller att en ökad brytning av lågprocentiga malmer i dagbrott och en ökad brytning av industrimineral som kvarts, kaolin och diabas ger upphov till överskottsmaterial (sprängsten, ofyndigt berg, överskott från anrikningsverk, lakrester) som skapar betydande miljöproblem. Problemet med tillvaratagande, deposition och eventuellt nyttiggörande av överskottsmaterial hör enligt universitetet till de större naturvärdsproblemen.
8.9 Prospektering av alunskiffer Enligt prop. 1978/79:115 om riktlinjer för energipolitiken bör prospekte-
ring av alunskiffer i första hand riktas mot sådana förekomstområden där
konflikter med annan markanvändning av riksintresse är mindre uttalade. I rapporten föreslås mot denna bakgrund att prospektering av alunskiffer i
första hand riktas mot förekomster i Närke och Jämtland. Rapportens förslag har fått ett blandat remissutfall. Statens naturvårdsverk, riksantikvarieämbetet., Lunds universitet och Lantbrukarnas riksför-
bund tillstyrker förslaget. Högskolan i Örebro, Hallsbergs och Kumla kommuner, Sveriges industriförbund, Studiegruppen för Frostvikens sportfiskeklubb och Nedre Härjedalens naturvårdsförening accepterar inte rapportens förslag. Sveriges geologiska undersökning, Hallsbergs, Kumla och Strömsunds kommuner framhåller att undersökningar av olika
slag bör föregå ett beslut om brytning av alunskiffer i de områden som
pekats ut i rapporten. Helt avvisande till brytning av alunskiffer och förslag kring frågan är Centerns ungdomsförbund i Kronobergs distrikt, Nedre Härjedalens naturvårdsförening och Studiegruppen för Frostvikens sportfiskeklubb. Lunds universitet framhåller att alunskifferbrytning till stora delar inne-
bär introduktion av en ny teknik i svensk mineralråvaruutvinning. Själva
utvinningen av metallen kommer att ske med hjälp av lakningsmetoder,
som kan misstänkas ge betydande föroreningar sannolikt främst till ytvattnet men även till grundvattnet. Avfallsmassorna kommer uppenbarligen att bli mycket stora och de utbrutna områdena måste förväntas komma att
täcka stora arealer. Problemet med efterbehandling av dessa stora brytom-
råden kan ännu ingalunda anses löst och så länge inte detta skett kommer denna verksamhetsform att innebära mycket stora sår i landskapet. Uni-
versitetet delar de bedömningar som framförs i rapporten över vilka områden som i första hand förefaller vara lämpade för brytning pä grundval av det underlagsmaterial som hittills föreligger. Negativa till rapportens förslag är Högskolan i Örebro samt Hallsbergs och Kumla kommuner, eftersom de inte delar rapportens uppfattning att
alunskifferområdena i Närke är områdena där konflikterna med annan
markanvändning av riksintresse är mindre uttalade. Även om det endast
finns få motstående riksintressen inom området är det enligt kommunerna lika angeläget att ta hänsyn till andra starka motstående intressen. En noggrann kartläggning av områdets motstående intressen skulle sannolikt
medföra samma bedömning som utredningen framfört beträffande Billingen. Negativt till förslaget är även Sveriges industriförbund som anser
förslaget oklart. Enligt förbundet måste prospektering i första hand rikta
sig mot områden där man förväntar sig att finna ekonomiskt utvinnbara
mineraliseringar. Bedömning av motstående intressen får enligt förbundet ske i ett senare skede.
Några remissinstanser ställer krav på särskilda undersökningar innan beslut tas om brytning inom de utpekade omrädena. Sveriges geologiska
undersökning framhåller att alunskiffer på olika stratigrafiska nivåer och i
olika delar av landet har mycket skilda halter av ingående metaller, mineral och organiskt material och kan inte utan vidare betraktas som likvärdiga.
ning inom ett område eventuellt skall kunna ersättas med utvinning pä annan plats. Hallsbergs och Kumla kommuner anser att kompletterande undersökningar är nödvändiga före ett eventuellt beslut om exploatering
av skiffrarna i Närke.
Helt avvisande till brytning av alunskiffer med tanke på negativa miljöef-
fekter och beslutet i kärnkraftfrågan är Centerns ungdomsförbund i Kronobergs distrikt, Nedre Härjedalens nawurvårdsförening och Studiegruppen
för Frostvikens sportfiskeklubb.
8.10¶Alunskiffer på Billingen
Genom riksdagens ställningstagande till prop. 1977/78:124 (NU 1977/ 78:69, rskr. 1977/78:342) har fastlagts att ingen skifferbrytning bör startas i
Billingen — med undantag för den brytning som erfordras för forsknings-
verksamhet — innan en fullutvinningsprocess har utvecklats. I prop. 1978/ 79: 213 med redovisning av planeringsskedet i den fysiska riksplaneringen anförs att ställningstaganden till en eventuellt framtida uranbrytning i Ran-
stad bör avvakta slutförandet av den utredning som regeringen avser att
tillkalla och som skall studera och utvärdera tekniska metoder för råvaruutvinning samt föreslå åtgärder för att en eventuell sådan utvinning skall
kunna åstadkommas på ett miljömässigt acceptabelt sätt. I rapporten knyts
an till detta och att det först när förutsättningarna för utvinning av andra komponenter än uranet ur alunskiffer har klarlagts kan ställning tas till frågan om den långsiktiga markanvändningen på Billingen. Fram till dess
bör med hänsyn till starka motstående intressen alunskiffern i Billingen
inte utnyttjas för annat än forskningsändamål.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län samt Skövde och Falköpings kommuner instämmer i rapportens konstaterande. Skövde kommun hänvisar exempel-
vis till att det finns ett särskilt regeringsbeslut beträffande brytning i
Ranstad. Hittills utförd interkommunal planering kan utnyttjas och byggas på med ytterligare kunskaper. forskningsresultat m. m. vid eventuellt kom-
mande prövning enligt 136a§ byggnadstlagen. Lantbrukarnas riksförbund. riksantikvarieämbetet och fiskeriintendenten i nedre södra distriktet beto-
nar de konflikter med jordbruk, fiske, natur- och kulturminnesväård som en eventuell alunskifferbrytning kommer att medföra. Lantbrukarnas riksförbund ställer sig helt bakom lantbrukarnas länsförbund i Skaraborgs län
uttalande att uranbrytning i Ranstad är oförenlig med jordbruk och natur-
vård. Förutom den jordbruksmark som förstörs genom den direkta bryt-
ningen kommer enligt Lantbrukarnas riksförbund ett mycket stort jordbruksområde att förstöras av förorenat lakvatten. Det är inte bara jordbrukets intressen som berörs i dessa avseenden även andra intressen kommer
att omöjliggöras.
8.11¶Kalk för jordbruks- och miljövårdsändamål
I rapporten konstateras att efterfrågan på kalk bl. a. för jordbrukets och miljövårdens behov i framtiden kan förväntas öka starkt. Industriverket
föreslås därför i samråd med Sveriges geologiska undersökningen, lant-
bruksstyrelsen, naturvårdsverket och berörda länsstyrelser i ett riksperspektiv närmare belysa de framtida anspråken och ge förslag till lämpliga
områden för utvinning av kalksten och dolomit för andra ändamål än cementtillverkning.
Samtliga remissinstanser som kommenterar förslaget tillstyrker. Remissinstanserna är lantbruksstyrelsen, statens naturvårdsverk, statens industriverk, länsstyrelsen i Kopparbergs län, mineralpolitiska utredningen
och Centerns ungdomsförbund i Kronobergs distrikt.
Statens industriverk framhåller att kunskaperna om kalkförekomsternas
kvalitet är bristfälliga. Kvaliteten kan dessutom skifta kraftigt även inom
en och samma förekomst. En utredning med uppgift att lämna förslag till
lämpliga områden för utvinning måste därför bygga på omfattande under-
sökningar. Av rapporten framgår inte om förslaget om en fördjupad kalkstensutredning skall syfta till att tillgodose jordbruks- och miljövårdsändamål eller om de skall omfatta samtliga användningsområden utom cement-
tillverkningen. I det senare fallet måste kraven på undersökningarna ställas betydligt högre, inte minst med hänsyn till de krav på en högklassig råvara som måste ställas bl.a. av stålindustrin. För att undvika misshushållning
med värdefulla mineralråvaror på motsvarande sätt kan i vissa fall under-
sökningar vara nödvändiga för att undvika att fyndigheter av hög kvalitet utnyttjas för ändamål där kraven kan ställas lägre, t. ex. för miljövårdsän-
damål. För genomförande av en utredning förutsätter industriverket ett aktivt deltagande från naturvårds- och lantbruksmyndigheter för att fastställa behov både av geografiska belägenheter och av kvantiteter.
8.12 Riksöversikter för kvarts, kvartsit och kaolin
I rapporten konstateras att vissa råvaror, t.ex. kvarts och kaolin är av
betydelse i den fysiska riksplaneringen främst med hänsyn till att de bl. a. förekommer i områden där utvinning skulle komma i konflikt med annan markanvändning av riksintresse. Med hänsyn till tänkbara konflikter med riksintresse erfordras riksöversikter som visar i vilka delar av landet råvaror förekommer, vilka motstående intressen som föreligger och vilken efterfrågan som kan förväntas. Sådana översikter föreslås bli utarbetade
av industriverket i samråd med andra myndigheter för kvarts, kvartsit samt för kaolin. Riksöversikter kan i framtiden komma att erfordras även för andra mineral. Remissutfallet är positivt vad gäller utarbetandet av riksöversikter för kvarts, kvartsit och kaolin. Statens naturvårdsverk, statens industriverk, Sveriges geologiska undersökning, mineralpolitiska utredningen och Ingenjörsvetenskapsakademien tillstyrker eller har inget att erinra mot rapportens förslag. Några instanser pekar på olika förutsättningar att genomföra förslaget. Statens industriverk utgår från att riksöversikterna avses utarbetade på befintligt geologiskt material. då de i annat fall skulle kräva prospekteringsinsatser eller annan form av fältundersökning och därmed ställa mycket omfattande krav på tids- och resursinsatser. Sveriges geologiska undersökning framhåller att utfallet av de föreslagna riksöversikterna står i direkt proportion till det geologiska underlagsmaterialets kvalitet. Beträffande valet av mineral som skall göras till föremål för riksöversikter framhålter mineralpolitiska utredningen att det skall göras av den ansvariga myndigheten på mineralområdet. Statens industriverk framhåller att verket inte har möjlighet att bedöma vilka mineral som med hänsyn till olika riksintressen eller av andra skäl är av särskilt intresse för den fysiska riksplaneringen. Industriverket pekar även på att andra mineral exempelvis nickel bör vara av intresse. I likhet med mineralpolitiska utredningen anser Ingenjörsvetenskapsakademien att valet av riksöversikter bör bli föremål för överväganden inom den ansvariga myndigheten på mineralområdet. Akademien anser att ersättningsmaterial för vissa mineral, t.ex. sand och grus bör bli föremål för ytterligare studium.
8.13 Planering för regional grusförsörjning m. m. För att tillståndsprövningen av täkter skall bli effektiv från hushållningssynpunkt är det väsentligt att länsstyrelsen har tillgång till ett beslutsunderlag som gör det möjligt att bedöma den enskilda täkten i ett regionalt perspektiv. I rapporten föreslås därför att regionala grusförsörjningsplaner upprättas av länsstyrelsen varvid såväl alternativa förekomster på land — inkl. bergtäkter eller täkter av grov morän — som förekomster i sjöar och hav bör behandlas. Planeringen beträffande grusförsörjningen bör i första hand avse bristområdena Göteborg-Götaälvsområdet, delar av Blekinge
och området runt Bråviken.
Rapportens förslag om överväganden av grusförsörjningen har bemötts positivt av samtliga remissinstanser som behandlar förslaget. Remissinstanserna är riksantikvarieämbetet, Lunds universitet, statens naturvårdsverk, statens industriverk, Sveriges geologiska undersökning, domänverket, ett 15-tal länsstyrelser och ett 10-tal kommuner. Flera remissinstanser hänvisar till förslag lämnade av naturvårdskommittén samt industriverkets utredning om grus och sand på land och i hav.
Statens naturvårdsverk framhåller att genomförs de av naturvårdskommittén föreslagna regionala inventeringarna av täktmaterial kommer områden med brist på naturgrus att prioriteras. Skulle kommitténs förslag inte förverkligas bör ändå dessa områden inventeras och resurshushållningsplaner upprättas. I dessa bör redovisas möjligheterna att använda ersättningsmaterial för naturgrus. Naturvårdsverket kommer att verka för att sådana utredningar kommer till stånd. Sveriges geologiska undersöknig anser att grusförsörjningsplaner inte bör begränsas till rapportens utpekade områden utan bör utarbetas för flertalet större tätortsregioner. Sveriges geologiska undersökning anser vidare att genomförandet av rapportens förslag kräver att kunskaper om tillgångarna förbättras. Regionala inventeringar i den omfattning som naturvårdskommittén rekommenderat är ett viktigt led härför. I enlighet med industriverkets förslag bör dessa inventeringar genomföras med Sveriges geologiska undersökning som huvudman på grund av verkets myndighetsansvar och erfarenhet av dylika uppgifter.
Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller att frågan om grusförsörjningsplan har tagits upp i bl.a. Jönköpings, Tranås och Gislaveds kommuner. Även om det i dag inte är någon brist på grus och sand inom länet kan iokala försörjningssvårigheter uppkomma. Gjorda grusinventeringar bör enligt länsstyrelsen kompletteras och grusförsörjningsplan bör upprättas för hela länet. Trollhättans kommun anser att behovet av planering för att främja hushållning med sand och grus är påkallad. En särskild planering bör även gälla krossat stenmaterial i trestadsregionen. Tillgången är enligt kommunen begränsad inom området särskilt mot bakgrund av möjligheten att producera krossmaterial från miljö- och transportsynpunkt lämpligt placerade anläggningar. Kommunen anser att förslaget i betänkandet om länsstyrelsemedverkan i denna hushållningsfråga är lämpligt. Även Lunds universitet menar att det är viktigt att samla upplysningar om förekomsten av bergarter lämpliga för krossning som ersättning för naturgrus. Erfarenhetsmässigt är sådana bergarter tämligen sällsynta. Behovet av planering av bergkrossmaterial påtalas även av statens naturvårdsverk, Sveriges geologiska undersökning, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt Göteborgs, Trollhättans och Härnösands kommuner.
Förslag om kartering av havsområdenas sand- och grusförekomster har lämnats av industriverket i utredningen Grus och sand på land och i hav. I rapporten föreslås en kartläggning av sand- och grusförekomsterna i Kattegatt, utanför Skånes sydkust, i Blekingeskärgården och i Gotska sjön för att göra en avvägning mot andra intressen.
Förslaget tillstyrks av Lunds universitet, statens industriverk, statens planverk, Sveriges geologiska undersökning, länsstyrelserna i Blekinge, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län och Uddevalla kommun.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har ingen erinran mot betänkandets förslag om en utredning rörande sand- och grusförekomsterna utanför Skånes sydkust. Länsstyrelsen påpekar att ett utredningsuppdrag i denna fråga
förutsätter att länsstyrelsen ges resurser för sin befattning med detta arbete. Med hänsyn till att flertalet intressenter som gör anspråk på delaktighet i områdets resurser kan det förväntas att utrednings- och avvägningsarbetet blir tidsödande.
För områden där en kartering redan skett, dvs. Öresund och området nofr om Gotland, föreslås I rapporten en avvägning mellan sand- och grusutvinning och andra intressen. Arbetet bör ske inom ramen för det planeringsarbete som föreslås ske vid berörda länsstyrelser.
Rapportens förslag tillstyrks av statens naturvårdsverk, Sveriges geologiska undersökning, fiskenämnden, länsstyrelsen och landstinget i Malmöhus län samt Landskrona kommun.
Exempelvis framhåller fiskenämnden i Malmöhus län avt det är i hög grad angeläget att, innan tillstånd till sandtäkt meddelas, undersökningar görs för att klarlägga inte bara sandens beskaffenhet utan också de konsekvenser täkten skulle få på den marina miljön. I det sammanhanget framhåller fiskenämnden att det underlag som f. n. föreligger för sådana bedömningar är alltför dåligt. Resurser bör sättas in på att göra erforderliga inventeringar. Behovet av inventeringar framhålls även av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.
Flera remissinstanser framhåller att rapportens förslag inte bör genomföras enbart i de föreslagna områdena. Instanserna är länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, fiskeriintendenten i västra distriktet samt Göteborgs, Laholms, Falkenbergs och Varbergs kommuner. Liknande synpunkter lämnas beträffande andra områden av fiskenämnden i Södermanlands län, länsstyrelsen i Gävleborgs län och Hudiksvalls kommun.
9 Fritidsboende och turism
9.1 Markresurser för fritidsboende i inlandet
I rapporten redovisas att anspråken på mark för fritidsboende i inlandet kan komma att öka. Fritidsbebyggelsen kan enligt rapporten även i vissa inlandsområden komma i konflikt med annan markanvändning av riksintresse. Inom vissa områden i inlandet finns det därför anledning att vara restriktiv när det gäller utveckling av ytterligare enskild fritidsbebyggelse. Det gäller enligt rapporten främst inom områden som är av intresse för naturvården, kulturminnesvården och friluftslivet. I rapporten framhålls vidare att det är angeläget att kommunerna vid behov initierar en översiktlig planering av markanvändningen : områden där fritidsbebyggelse kan förväntas uppkomma.
Övervägandena i rapporten har i huvudsak mottagits positivt. Remissyttrandena ger stöd för bedömningen att det finns goda möjligheter att lokalisera fritidsbebyggelse till inlandet. Någon större efterfrågan har dock
enligt remissinstanserna inte förmärkts ännu. I remissyttrandena understryks också att fritidsbebyggelsen bör utvecklas planmässigt även I inlandet. När det gäller efterfrågan på mark för fritidsboende i inlandet redovisar vissa remissinstanser att efterfrågan har ökat. Det gäller länsstyrelserna i Kalmar och Malmöhus län samt Vaggervds och Ovanåkers kommuner. Länsstyrelsen i Kalmar län konstaterar att ett visst ökat intresse för fritidsbosättning i inlandet kunnat märkas. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att anspråken under senare år har förskjutits till inlandet till följd av bl.a. bristen på mark i kustområdena och behovet av att här reservera tillgänglig mark för rekreation. Under den allra senaste tiden har emellertid åter ett visst ökat intresse för kustområdet kunnat iakttas, i många fall i form av andelshusbebyggelse. Vaggeryds kommun anger att anspråken på mark för fritidsboende i inlandet har ökat och att det kan bli konflikter med andra markanvändningsintressen. Även Ovanåkers kommun redovisar en ökad efterfrågan. Ett par remissinstanser bedömer att det inte har skett någon efterfrågeökning i inlandet. Det gäller bl.a. Värnamo kommun. Tillgången på mark för fritidsboende i inlandet kommenteras i flera yttranden. Yttrandena, som alla ger stöd för rapportens bedömning, kommer från länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands och Gävleborgs län. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att länet har goda möjligheter att ta emot ytterligare fritidsbebyggelse. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att åtskilliga områden i inlandsdelarna av länet lämpar sig för utveckling av enskild fritidsbebyggelse. Styrelsen pekar dock på att avståndet till havet inte blir längre än att det även för dessa områden finns behov av bad- och båtplatser vid kusten. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att det på många håll i länet kan ske betydande kompletteringar av fritidsbebyggelse förutsatt att exploateringen föregås av omsorgsfull planering. Utrymmet för enskild, spridd fritidsbebyggelse får däremot enligt länsstyrelsen anses vara begränsat med hänsyn till permanentningsrisker, landskapsbildpåverkan och inverkan på jord- och skogsbruket. Länsstyrelsen i Värmlands län menar att markresurserna för fritidsbebyggelse i de norra delarna av länet tycks vara stora. Däremot är tillgången på mark vid Vänerkusten mycket liten. Länsstyrelsen i Gävleborgs län menar att det särskilt i länets inland finns utrymme för en betydande utökning av fritidsbebyggelsen. De största anspråken riktas dock mot kusten och älvdalarna, där konflikterna med främst frilufts- och naturvårdsintressena kan bli betydande. Vissa remissinstanser har uttryckt åsikter om lämpligheten av fritidsbebyggelse i inlandet. Flertalet är positiva. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser t. ex. att det är angeläget att planmässigt studera möjligheterna till fritidsbebyggelse i inlandsområden. Göteborgs kommun finner det önskvärt att ökade möjligheter skapas till fritidsboende i inlandsdelarna av
Bohuslän och Halland. Däremot anser kommunen inte detta som så angeläget i t.ex. Göteborgs närregion. Fritidsbostäder i koloniträdgärdsform
förordas i sådana områden. Norrtälje kommun anger att en viktig ambition
i arbetet med den kommunoumfattande markdispositionsplanen är att ange lämpliga områden för fritidsbebyggelse i inlandet, inte bara med hänsyn till bevarandeintressen och areella näringar utan också med tanke på kravet
på god energihushållning vad gäller transporter och möjligheter att öka
underlaget för glesbygdsbutiker med vikande kundunderlag. Svenska naturskyddsföreningen anser att principen att lokalisera fritidsbebyggelsen
till inlandet är riktig.
Några kommuner är tveksamma till fritidsbebyggelse i inlandet. Varbergs, Halmstads, Laholms och Falkenbergs kommuner menar således att erfarenheterna i inlandet när det gäller större grupper av hus inte är enbart
positiva. Det är t.ex. svårt att hålla kostnaderna för brukarna på en
godtagbar nivå.
Några remissinstanser har kommenterat principerna för planering av
tillkommande fritidsbebyggelse i inlandet. Länsstyrelsen i Jönköpings län pekar på att metoderna för översiktlig planering med inriktning på fritidsbebyggelse är outvecklade. Styrelsen anser att man bör analysera erfarenheterna av hittilisvarande planering i riktlinjeområden och primära rekrea-
tionsområden. Metodanvisningar från centralt håll efterlyses. Länsstyrel-
sen i Kalmar län anser att utvecklingen av fritidsbebyggelse i inlandet bör ske planmässigt, främst för att inte bebyggelsen skall komma i konflikt
med skogsbrukets intressen, I första hand bör utbyggnad ske i anslutning
till befintliga byar och bebyggelsegrupper för att ge ett för hela samhället gynnsamt resultat. Länsstyrelsen i Värmlands län anser en planering nödvändig inom flera av länets kommuner, där utrymme för ytterligare fritids-
bebyggelse bedöms föreligga. Planeringen bör enligt länsstyrelsen ske på sådant sätt att ett eller några stora områden i kommunen avgränsas inom
vilka en utveckling av fritidsbebyggelse bör kunna ske utan mer ingående reglering än allmänt hänsynstagande till arcella näringar och bevarandeintressen. Därigenom menar länsstyrelsen att trycket mot mer värdefulla områden ska minska. Östra Göinge kommun pekar på vikten av att vid planering av fritidsbebyggelse anpassa bebyggelseformerna till önskemålet att bevara och tillgodose andra intressen som landskapsbild, kultur-
minnesvård, rörligt friluftsliv osv. Svenska naturskyddsföreningen anser
att behovet av fritidsbebyggelse på olika sätt bör begränsas och att planering och utformning av bebyggelsen bör ske efter ekologiska principer. Det innebär enligt föreningen bl. a. enkelt, marksnålt byggande med markarbeten och försörjning i samklang med de lokala naturförutsättningarna. Föreningen anser att det behövs utvecklingsarbete inom området, och att den
fysiska riksplaneringen bör ge riktlinjer för vilka villkor en resurssnål ekologiskt anpassad fritidsbebyggelse bör uppfylla.
9.2 Fritidsbebyggelse kring tätorterna
I rapporten framhålls att områdena nära de medelstora och större tätorterna med goda rekreationsmöjligheter ofta har stor betydelse för friluftslivet och att detta gör dem mindre lämpliga för utveckling av enskild fritidsbebyggelse.
Rapportens förslag stöds i remissyttranden från Västerås och Gävle kommuner samt landstinget i Gävleborgs län. Gävle kommun anser 1. ex.
att rekreationsområdena i tätorternas närhet blir särskilt betydelsefulla när
knappheten på energi för rekreationsresor blir större. Kommunen förutsät-
ter i sin planering ingen ytterligare enskild fritidsbebyggelse inom en 15 km bred zon runt centrala Gävle.
I några remissyttranden redovisas en annan uppfattning än i rapporten. Statens naturvårdsverk menar sålunda att det finns skäl som talar för att det kan vara lämpligt att försöka utveckla former av fritidsbebyggelse som kan accepteras nära tätorterna. Verket pekar på att koloniträdgårdsliknande bebyggelse med små boende- och tomtytor skulle kunna lokaliseras nära tätorter utan att vara störande på naturmiljön eller det friluftsliv som
utgår ifrån permanentbostäderna. Reskostnader och energiåtgång i samband med utnyttjande skulle därmed kunna minskas. Därigenom skulle
också enligt naturvårdsverket många människors önskan om en närbelä-
gen fritidsbostad för veckoslutsvistelse, arbete på tomt m. m. kunna uppfyllas. Länsstyrelsen i Södermanlands län har en liknande uppfattning, och framhåller att det är i städernas närhet som framtida former av fritidsboende kan behöva utvecklas, beroende på energibrist och kraven på
markhushållning. Styrelsen påpekar att länet är rikt på områden som av olika skäl bör bevaras. Expansionsmöjligheterna för fritidsbebyggelse är därför begränsade, och kompletteringar alternativt smågrupper av bebyggelse blir troligen ett huvudalternativ. Styrelsen pekar också på funktions-
omvandlingen som ett problem som är svårt att bemästra. Länsstyrelsen
anser därför att det behövs en medveten satsning på alternativa fritidsboendeformer. En möjlighet är samhällsägda stugbyar för uthyrning, en
annan stugan på 25 m? med egen odlingslott placerad på cykelavstånd från
tätorten.
9.3¶Fritidsbebyggelse i anslutning till jord- och skogsbruk
I rapporten konstateras att i skogs- och jordbruksdominerade områden kan fritidsbebyggelsen komma i konflikt med de areella näringarna till följd av olämplig lokalisering av fritidshusen. Om enstaka fritidshus eller fritids-
hus i mindre grupper lokaliseras i anslutning till befintlig bebyggelse eller
på mindre produktiv mark behöver enligt rapporten något väsentligt intrång i jord- och skogsbruket inte uppkomma. Fritidsbebyggelse främst i form av fritidshus för korttidsuthyrning kan ibland vara ett stöd till jord-
bruksnäringen. Det gäller särskilt i vissa skärgårds- samt glesbygdsområden. Oanvända jordbruksbyggnader kan till viss del användas som fritids-
hus, vilket kan vara till fördel både från landskaps- och bebyggelse vårdssynpunkt.
Till remissinstanser som ser positivt på fritidsbebyggelse i anslutning till jord- och skogsbruket hör domänverket, som anser att det genom invente-
ring och planering bör gå att där tillgadose en eventuell efterfrågan på
fritidsbostäder. I avfolkningsbygder kan det enligt verket ibland finnas goda möjligheter att komplettera ett äldre byggnadsbestånd med nya fritidsbostäder. Verket framhåller dock att skogs- och jordbruksmark med
god produktionsförmåga bör undvikas. Forskningsrådsnämnden anser att
den spridda, enskilda friidsbebyggelsen från naturskyddssynpunkt är att föredra framför stora fritidsanläggningar, beroende på att den för många
människor är mer attraktiv och att det inte innebär någon koncentrerad
nednötning av naturen. Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller att kort-
tidsuthyrning av fritidshus och därtill knuten service är en sysselsättnings-
och inkomstkälla, som bör tillvaratas i högre grad än hittills. Länsstyrelsen pekar särskilt på att det i länet finns många glesbygdsområden där sysselsättningen inom jord- och skogsbruket behöver kompletteras med annan verksamhet. Tranemo kommun har en liknande uppfattning. Nässjö kommun framhåller att såväl enstaka som gruppbyggda fritidshus bör tillåtas.
Lantbrukarnas länsförbund i Kalmar och Kronobergs län menar att plane-
ringen av fritidsbebyggelse bör inriktas på att skapa bestående arbetstillfällen i länets glesbygder. Förbunden framhåller särskilt uthyrningsstu-
gor som en verksamhet som kan bidra till att skapa flera arbetstillfällen. En
stuggrupp på 3-5 stugor skulle kunna bidra till att förbättra såväl syssel-
sättning som inkomst för lantbrukare, lanthandlare och hantverkare, anser förbunden. Som andra fördelar nämner man att inslaget i miljön inte blir dominerande och att konflikterna med jordbruket blir mindre om inte
husen avstyckas. Lantbrukarnas länsförbund i Östergötlands län har en
liknande uppfattning. Näringslivets byggnadsdelegation anser rapportens förslag om fritidsbebyggelse i anslutning till jord- och skogsbruket värt att ta fasta på, och pekar på att en avfolkningshotad jordbruksbygd kan få ett väsentligt stöd i fritidsbebyggelse, både ekonomiskt och när det gäller att vidmakthålla ett kulturlandskap.
Några remissinstanser är dock kritiska till rapportens förslag. Lantbruksstyrelsen menar, att när det gäller uthyrningsstugor kan en anknytning till lantbruksföretag vara ett lämpligt komplement. Riskerna för kon-
flikter med lantbruksdriften bedömer styrelsen som små. Spridd enskild fritidsbebyggelse kan dock medföra konflikter med lantbruket som följd av jordbrukets omgivningspåverkan i form av lukt och buller. Annan fritids-
bebyggelse än uthyrningsstugor bör därför enligt lantbruksstyrelsen inte lokaliseras i anslutning till befintlig permanent bebyggelse på landsbygden.
Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att gles fritidsbebyggelse kan vara
markkrävande och kan komma i konflikt med skogsbrukets, naturvårdens och det rörliga friluftslivets intressen om bebyggelsen lokaliseras olämpligt. Tillkomsten av gles fritidsbebyggelse bör därför prövas planmässigt, anser länsstyrelsen. Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller att en fortsatt utbyggnad för fritidsboende, särskilt i dess utspridda, enskilt ägda form, i allt större utsträckning kommer i konflikt med naturvårdens, kulturminnesvårdens och skogsbrukets intressen. Lantbrukarnas länsförbund i Göteborgs och Bohus län framhåller att om ytterligare fritidsbebyggelse ska uppföras i Bohuslän, skall det ske i andra former än som enskild fritidsbebyggelse. Förbundet understryker särskilt att nytillkommande bebyggelse måste acceptera normal jordbruksdrift med de konsekvenser i form av speciellt buller och lukt som kan uppstå.
9.4 Kommentarer till gällande riktlinjer för fritidsbebyggelsens utveckling
Gällande riktlinjer i den fysiska riksplaneringen för fritidsbebyggelsens utveckling får i huvudsak ett gott stöd i remissbehandlingen. Endast få erinringar lämnas. Statens naturvårdsverk anser t. ex. att de gällande riktlinjerna bidragit till att för viss tid begränsa en fortsatt privatisering av värdefulla rekreationsresurser. Därigenom har enligt verket en grundläggande förutsättning getts för boendeformer som gör områdena tillgängliga för ett större antal människor och som innebär bättre hushållning med mark och ekonomiska resurser. Några remissinstanser ifrågasätter dock den fysiska riksplaneringens inriktning beträffande fritidsboende. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län vill ifrågasätta den enligt styrelsen mycket restriktiva inställningen till enskild fritidsbebyggelse i länet. Länsstyrelsen hävdar att den fritidsbebyggelse som har tillkommit under senare år i huvudsak har uppförts inom redan befintliga planområden, och att det inte kan påvisas att detta medför några betydande konflikter med friluftslivet. Länsstyrelsen menar vidare att skälet till att rekreationspolitiken inte kan fullföljas inte är den enskilda fritidsbebyggelsens markanspråk utan bristen på statligt stöd för utbyggnad av turist- och rekreationsanläggningar. Styrelsen pekar vidare på att en utbyggnad av fler enskilda fritidshus skulle dämpa prisutvecklingen. Forskningsrådsnämnden anser att restriktionerna mot det enskilda fritidsboendet har lett till att priserna har stigit våldsamt och att vanliga människor av det skälet knappast har möjlighet att skaffa fritidshus. Det har även enligt nämnden lett till att bebyggelsen blivit mer koncentrerad, vilket nämnden ser som negativt eftersom den blir oattraktiv för många människor och leder till starkt slitage på naturen. Särskilt pekar man på riskerna för de känsliga vattendragen i fjällen av stora fritidsbebyggelsekoncentrationer. Slutligen anser forskningsrådsnämnden att de ökade transportkostnaderna i samband med fjärrekreation talar för att man bör sträva efter att öka möjligheterna att skaffa billiga enskilt ägda fritidshustomter. 11 Riksdagen 1980/81. 1 saml Nr 183
Vid sidan av de ovan redovisade allmänna synpunkterna, lämnar en del remissinstanser synpunkter på riktlinjernas utformning i olika områden.
Några remissinstanser tar upp problem i samband med fullföljandet av
riktlinjerna för fritidsbebyggelsen. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att riksplaneringens planeringssyn vad gäller fritidsboende och turism har haft förhållandevis begränsad genomslagskraft. Länsstyrelsen menar att en huvudförklaring kan vara brist på styrinstrument, och att det därför tar
lång tid för riktlinjerna att slå igenom. Länsstyrelsen understryker bl. a. behovet av ekonomiska medel för att stödja tillkomsten av anläggningar för friluftsliv och alternativa fritidsboendeformer. Ulricehamns kommun
anser att riktlinjerna för fritidsbebyggelsens utveckling inte fått någon större verkan beroende på avsaknad av effektiva styrmedel. Liknande synpunkter framförs av Vårgårda kommun. Svenska naturskyddsföreningen anser att de uppställda riktlinjerna för fritidsbebyggelsen i praktiken inte fått någon större effekt. Föreningen anser det motiverat att det, med hänsyn till de lokala organens oförmåga att bemästra utvecklingen, görs generella ingripanden vid strand-, kust- och fjällområdena på samma sätt som när det indispensabla strandskyddet infördes.
Flera remissinstanser har diskuterat olika boendeformers lämplighet och förenlighet med riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen för fritidsbebyg-
gelsens utveckling.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län är positiv till boende i andels-
ägda friidshus. Styrelsen ser andelsboendet som ett sätt att öka utnyttjandet av fritidshusen och förväntar sig att fritidsboendekommittén ska finna lösningar på de juridiska och administrativa problem som är förknippade
med ägandeformen. Stockholms handelskammare ifrågasätter om inte andelsägda fritidsanläggningar och stugbyar är minst lika försvarbart som
uthyrningsstugor. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att fritidshus med andelsägare
visserligen kan användas en längre period under året men kan vara svåra att acceptera i primära rekreationsområden som Sörmlandskusten. Anled-
ningarna är bl.a. de höga upplåtelsepriserna, den osäkra framtiden för
andelssystemet och det begränsade antalet ägare till varje hus. Undersökningar visar enligt länsstyrelsen att andelshus ägs av dem som har hög inkomst, egen villa och eget fritidshus på annat håll. Länsstyrelsen i
Malmöhus län finner att andelsägda fritidshus förefaller innebära ett högre utnyttjande än enskilt ägda fritidshus. Styrelsen anser emellertid ändå att bebyggelseformen kan ifrågasättas i områden med mycket begränsade utrymmen för det rörliga friluftslivet. Länsstyrelsen pekar också på att
konkurrensförhållandena mellan stugbyar och andelshus inte är helt jäm-
förbara på grund av skattesystemeis konstruktion. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att andelssystemets utveckling inom de primära rekreationsområdena är tveksam ur såväl rekreations- som närings- och regionalpolitisk synvinkel. Systemet bör emellertid enligt länsstyrelsen kunna ac-
cepteras som en finansieringskälla för turistnäringens utveckling. Krokoms kommun anser att andelshus inte är likvärdiga med uthyrningsstugor ur rekreationspolitisk synvinkel.
När det gäller stugor för uthyrning finns en del kommentarer. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att samhällsägda stugbyar för korttidsuthyrning är ett lämpligt alternativ till det vanliga fritidsboendet. Landstinget i Uppsala län menar att i länet bör, med hänsyn till närheten till tätorter, fritidsboendet styras över mot fritidshus för korttidsuthyrning, gärna som ett stöd för jordbruksnäringen. HSB menar att det är fel att kategoriskt förorda en bebyggelse i form av exempelvis stugbyar för uthyrning utan att samtidigt överväga hur en sådan bebyggelseform ska kunna göras ekonomiskt bärkraftig. Det är enligt HSB inte heller tillfredsställande utrett att det ur kommunal synpunkt skulle vara fördelaktigare med den typen av turism än en fritidsbebyggelse av mera traditionell karaktär.
Ett 20-tal remissinstanser tar upp behovet av statligt stöd till olika slags rekreationsanläggningar. I många fall anser man att bristen på statliga insatser är orsaken till svårigheterna att genomföra riksplaneringens syften. Chalmers tekniska högskola anser att statligt stöd för uthyrningsstugor är ett viktigt led i styrningen av utvecklingen i områden för rörligt friluftsliv. Statens naturvårdsverk konstaterar att de planeringsåtgärder som vidtagits vad gäller fritidsbebyggelse inte har räckt till för att åstadkomma de alternativ som förutsatts i form av stugbyar och motsvarande enkla anläggningar för övernattning. Framför allt är enligt verket finansieringsfrågan i stort sett olöst, en fråga som staten har huvudansvaret för. Sveriges turistråd konstaterar att det statliga stödet till anläggningar för fritidsboende och rekreation är otillräckligt. Ett ökat stöd skulle enligt turistrådet både gagna turismen och ge en bättre hushållning med mark och vatten. Länsstyrelsen i Östergötlands län konstaterar att ett omfattande utrednings- och planeringsarbete har genomförts av berörda kommuner och av länsstyrelsen, men att inga konkreta genomförandeåtgärder realiserats. De sociala målen — rekreation för alla till en rimlig kostnad — är enligt länsstyrelsen fortfarande avlägsna. Kraftigt ökade statliga insatser är enligt länsstyrelsen helt nödvändigt, inte bara för planering utan även för konkreta projekt. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att det är bristerna i den statliga stödpolitiken som är orsak till att de rekreationspolitiska målen ej har kunnat förverkligas. Länsstyrelsen menar att kommunernas ansvar är att i första hand göra attraktiva områden tillgängliga för det rörliga friluftslivet. Anläggningarnas och boendeutbudets typ och standard bör vad gäller de sociala aspekterna påverkas genom bidragspolitiken, anser länsstyrelsen. Utredningen om den statliga rekreations- och turistpolitiken framhåller att utredningen studerar och utvärderar olika stödformer. Landstinget i Västernorrlands län anser att riksplaneringens riktlinjer saknar betydelse så länge resurser saknas för utbyggnad av alternativa former för fritidsboende. Landstinget finner det därför naturligt
att det på en del håll inte längre upplevs som meningsfullt att planera för boendeformer för vilka finansieringsresurser inte finns. Krokoms kommun anser att stödet till turismen måste förbättras och inte koncentreras till få utvalda områden. Kramfors kommun anser att ökat statligt stöd för genomförande torde krävas för att planeringen för turism och friluftsliv ska bli realistisk och meningsfull.
9.5¶Övriga frågor vad beträffar fritidsboende
Problem i samband med ändring av bostäders användning har tagits upp i en del yttranden. Framförallt gäller det permanentbosättningen i fritidshus. Länsstyrelsen i Kristianstads län konstaterar att flera kommuner i länet - har försökt att motverka permanent bosättning i fritidsbebyggelseområden genom att begränsa tillåten byggnadsyta. Metoden är enligt länsstyrelsen inte tillfredsställande. Västerås kommun anser att en förutsättning för ett kommunalt engagemang i planering för fritidsbebyggelse är att användningen för fritidsbruk kan garanteras. Fritidsbebyggelsen får enligt kommunen inte genom permanentning övergå till en oplanerad bostadsmarknad med byggnader av lägre teknisk standard och med dålig kommunal service. Vaggeryds kommun har liknande synpunkter, och anser att för att inte äventyra genomförandet av ett ökat fritidshusbyggande är det nödvändigt att få ökade möjligheter att styra fritidsboendet. Möjligheterna att styra permanent bosättning i fritidshus anser kommunen som en viktig fråga. Söderköpings kommun menar att permanentningen är ett problem som alltmer har tilltagit i omfattning. Kommunen anser att det från många synpunkter är angeläget att kunna begränsa permanentboendet i rena fritidsområden. Vaxholms kommun anser att den ekonomiska belastningen på grund av skyldigheten att hålla social och teknisk service kan bli stor vid permanentning av fritidsbebyggelsen. Särskilt gäller detta i skärgården. Kommunen efterlyser åtgärder för att styra utvecklingen. Vad gäller den omvända frågan, övergång från permanent boende till boende på fritiden, framhåller Göteborgs universitet att priserna på boståder längs Bohus- och Hallandskusten drivs upp av fritidshusköpare på sådant sätt att det blir svårt för de bofasta att stanna kvar i skärgården. De bofasta bör därför ges företräde till bostäderna i skärgården. Åre kommun hävdar att övergången från permanentbostäder till fritidshus är ett allvarligt problem i attraktiva turistområden. I några yttranden har man tagit upp VA-frågan som ett problem i samband med fritidsbebyggelse. Forskningsrådsnämnden anser att dagens VA-standard hos fritidsbebyggelsen kan leda till avsevärda störningar om inte hårda krav ställs på den tekniska utformningen. Fritidsbebyggelsen bör därför utformas med så slutna system som möjligt. Nämnden framhåller särskilt fjällvattnen som känsliga för vattenföroreningar. Eftersom
mycket små föroreningar kan förstöra fjällvattnen borde vattenutsläpp
enligt nämnden helt förhindras och icke vattenburna metoder användas.
Uddevalla kommun hävdar att VA-frågornas lösning är ett stort problem särskilt vid exploatering för fritidsbebyggelse. Vattenbrist är sommartid redan nu ett stort problem vid kusten. Avloppsfrågornas lösning blir enligt kommunen ofta mycket dyrare på grund av de restriktioner som ligger på
recipienterna. Kommunen nämner Gullmarn som exempel. Landstinget i
Uppsala län omtalar att vid norra Upplandskusten begränsas möjligheterna till större koncentrationer av fritidshus av brist på sötvatten.
Ett par remissinstanser diskuterar kunskapsunderlaget. Länsstyrelsen i Kopparbergs län tar upp lantmäteriverkets inventeringar av fritidsbebyg-
gelsen, och kritiserar definitionen av strandnära bebyggelse. Länsstyrel-
sen vill att definitionen endast ska omfatta bebyggelse närmare stranden än 300 m. Vidare framhålls att utvecklingen i de geografiska riktlinjeområdena bör följas upp särskilt, samt att resultat av inventeringarna borde redovisas
på planeringskartan för överskådlighetens skull. Statistiska centralbyrån
framhåller att samordningen mellan folk- och bostadsräkningen 1980 och
den allmänna fastighetstaxeringen 1981 kan väntas ge bättre förutsättningar än tidigare när det gäller att skilja permanenthus från fritidshus vid
klassificeringstidpunkten. Härigenom förbättras möjligheterna att använda enbart registerbearbetningar av fastighetstaxeringsregistret för redovisning av fritidshusbebyggelse.
9.6¶De primära rekreationsområdena
Rapportens behandling av de primära rekreationsområdena får uttryckligt stöd i yttrandena från beredningen för planering och samordning av statliga insatser för rekreation m.m., Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund samt Skid- och friluftsfrämjandet. Socialstyrelsen menar att det är värdefullt att områden har avsatts som primära rekreationsområden. Styrelsen understryker dock att dessa inte får innebära att rekreationsanläggningarna nära tätorterna försummas.
Olika undersökningar har enligt socialstyrelsen visat att många människor på grund av bristande ekonomi, arbetsförhållanden etc. inte har möjlighet att utnyttja anläggningar på så stort avstånd från större befolkningscentra som de primära rekreationsområdena. Även statens råd för byggnadsforskning tar upp avståndsproblematiken. Rådet anser att om bil- och levnadskostnaderna fortsätter att stiga så återverkar det i hög grad på möjligheterna att ägna sig åt fjärrekreation liksom att ha ett avlägset
lokaliserat fritidshus.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller att det behövs en precise-
ring av inriktningen av rekreations- och fritidsboendepolitiken. Länsstyrel-
sen anser bl. a. att turistnäringen i väsentligt högre grad än fritidsboendet
tillgodoser den fysiska riksplaneringens och regionalpolitikens krav, och
därför bör prioriteras i de delar av länet som har goda förutsättningar för
turistisk utveckling. Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägare-
föreningars riksförbund framhåller att turistsatsningarna inte får bli för
stora, och nämner som ett dåligt exempel satsningarna i Åre. Skälet till förbundens inställning är framför allt hänsyn till den bofasta befolkningen. Man bör istället satsa på det genuina svenska landskapet och den svenska
kulturen. Förbunden menar att en ökad satsning bör ske på bygdeturism,
vilken också bör bli billigare än storsatsningar på vissa orter. En sådan
satsning bör också förbättra sysselsättning och service i glesbygderna. Uppfattningen om bebyggelsens former i de primära rekreationsområ-
dena varierar, framför allt vad gäller inslaget av enskild fritidsbebyggelse.
Landstinget i Gävleborgs län anser att en fortsatt kraftig exploatering av de primära rekreationsområdena bör undvikas. Landstinget i Västernorr-
lands län menar att en fortsatt kraftig tillväxt av fritidshus inom vissa av landets primära rekreationsområden innebär ett hot mot områdenas naturoch rekreationsvärden. Kumla kommun menar att huvudmålet för fritids-
boende och turism är en för alla medborgare likvärdig tillgång till fritidsbostäder och turistanläggningar i attraktiva områden. Samhället bör därför
enligt kommunen verka för att utbyggnaden av anläggningar för friluftsliv och turism i attraktiva områden inriktas på att kollektiva boendeformer
prioriteras framför enskilda fritidsbostäder. LO framhåller att kollektiva
rekreationsanläggningar måste ges företräde i de primära rekreationsområ-
dena framför de privata och kommersiella intressen som snabbt håller på
att etablera sig.
En något mer positiv uppfattning när det gäller enskild fritidsbebyggelse i primära rekreationsområden redovisas av ett par kommuner. Enköpings kommun anser det angeläget att tillkommande fritidsbebyggelse i det primära rekreationsområdet vid Mälaren sker i form av stugbyar. Kommunen anser emellertid att det finns möjlighet att på lämpliga ställen inom Mälarområdet planlägga för fritidsbebyggelse av begränsad omfattning. Kramfors kommun hänvisar till utredningen om Höga kusten, och framhåller att en utbyggnad av fritidsbebyggelse, eventuellt kopplat till andra former för
fritidsboende och rekreation, skulle kunna berika landskapsupplevelser och vara en tillgång för turism och friluftsliv, och samtidigt innebära hushållning med markresurserna.
Ett 10-tal remissinstanser understryker behovet av statliga insatser för
att förverkliga syftet med de primära rekreationsområdena. Rekreations-
beredningen anser att ett statligt investeringsstöd för anläggningar i de
primära rekreationsområdena är en helt nödvändig åtgärd för att klara
genomförandet av områdenas utvecklingsprogram. Länsstyrelsen i Krono-
bergs län framhåller att så länge finansieringsmöjligheterna för olika former av anläggningar är dåliga torde få konkreta projekt komma till stånd i de primära rekreationsområdena. Det fordras därför enligt länsstyrelsen någon form av statligt stöd till de primära rekreationsområdena. Särskilt
angeläget är det enligt länsstyrelsen med ett statligt stöd för byggande av regionala leder för vandringar etc. Landstinget i Göteborgs och Bohus län framhåller att det måste skapas klarhet när det gäller vilket statligt stöd som kan utgå till de anläggningar som föreslås i planeringen. Särskilt framhåller landstinget att det måste vara naturligt att staten engagerar sig i de primära rekreationsområdena, där utvecklingen av turism och rekreation är ett riksintresse. Kristianstads kommun anser det naturligt att staten bidrar med medel för uppbyggnad av turistanläggningar som vandrarhem och stugbyar i de primära rekreationsområdena. med hänsyn till att staten har tagit initiativ till planeringen av dessa. Tingsryds kommun anser att statsmakternas engagemang i de primära rekreationsområdena är för svagt. Statsmakterna måste enligt kommunen ge stöd till verkställighetsåtgärder. I annat fall lägger kommunen ned sin planering. Det krävs högre statsbidrag till uppförande av anläggningar, driftstöd, stöd till upprustning av vägnätet, högre belopp till markförvärvsfonden samt åtgärder för att stimulera korttidsuthyrning av fritidsstugor. LO anser det angeläget att medel ställs till förfogande för att utveckla anläggningar i de primära rekreationsområdena som medverkar till att de sociala målen för rekreationspolitiken uppfylls.
Många synpunkter har lämnats på urvalet och avgränsningen av de primära rekretationsområdena. Ofta föreslås ändringar i gränsdragningen.
10 Skydd och utnyttjande av sötvattenresurser
10.1 Allmänna synpunkter
Remissinstanserna uttalar sig genomgående positivt till att vattenplaneringsfrågor ges en ökad betydelse i den fysiska riksplaneringen.
10.2 Anspråk och tillgångar
I rapporten påpekas att de stora anspråken på vatten kommer från industri och kommuner men att industrins anspråk minskat under senare år.
Malmöhus läns landsting anför, att efter en period med kraftig ökning av hushållens och industrins vattenförbrukning har en stagnation inträtt under senare år. Vattentillgångarna i länet räcker därför f.n. till för dessa ändamål. Under senare tid har emellertid nya krav ställts på länets vattentillgångar. Det är bl. a. krav på bättre och jämnare vattentillgång för fisket och naturvården och önskemål om mindre variationer i sjöarnas vattenstånd. Därtill kommer ökade anspråk för bevattning till växtodlingen.
Enligt Vattenvärnets uppfattning bör utvecklingen ledas i riktning mot en förbättrad hushållning med vattenresurserna.
De stora sjöarnas mycket stora betydelse för försörjning med konsumtionsvatten framhålls av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Värm-
lands och Örebro län, Uppsala läns landsting, Stockholms, Enköpings. Askersunds och Karlstads kommuner m.fl. Flera remissinstanser, bl.a. länsstyrelsen i Södermanlands län, anser att skyddet av vattentäkter behöver förbättras. För de stora sjöarna behövs enligt vissa remissinstanser en
bättre reglering av fartygstrafiken med farligt gods. Frågor kring jordbrukets ökade användning av vatten för bevattningsändamål behandlas av relativt många remissinstanser. Lantbruksstyrelsen
anför att bevattning inom jordbruket har stor ekonomisk betydelse i områden där nederbörden och jordarnas vattenhållande kapacitet är för liten för
att under torrperioder täcka växternas vattenbehov. Styrelsen anför att
uttag ur vattendragen lokalt kan medföra olägenheter. Genom olika ätgärder kan enligt styrelsen variationerna i det naturliga vattenflödet utnyttjas för att öka tillgången på vatten under torrperioder.
Lantbrukarnas riksförbund menar att jordbrukets anspråk på bevattning
kommer att öka och att detta kan leda till konflikter med andra intressen. Enligt förbundet bör det vara möjligt att möta den förväntade ökningen av jordbruksbevattning genom att anlägga dammar. | Fiskenämnderna i Kalmar, Göteborgs och Bohus och Malmöhus län, länsstyrelserna i Kristianstads och Hallands län, tekniska högskolan i
Stockholm, Kooperativa förbundet och Sveriges fältbiologiska ungdoms-
förening pekar på de problem som jordbrukets anspråk på sötvattenresurserna medför. Främst vissa fiskenämnder men även länsstyrelserna i Kristianstads, Malmöhus och Hallands län pekar på den intressekonflikt med främst fiske som ett ökat uttag för konstbevattning medför. Särskilt framhålls riskerna för de vattensystem som hyser värdefulla havsöringsbestånd.
Länsstyrelsen i Hallands län förutsätter att en planering som innebär
kontroll och tillståndsgivning vad gäller jordbrukets vattenuttag i dagvattentäkter kommer till stånd. Även andra remissinstanser anser att jordbrukets vattenanvändning bör planeras och regleras bättre än vad som sker fn.
Överbefälhavaren anser att försvarets verksamhet och behov inte ägnats särskild uppmärksamhet i rapportens avsnitt om sötvatten. Överbefälha-
varen framhåller nödvändigheten av att försvarets olika grenar kan utnytt-
ja riskområden över vatten för skjutfält, skjutplatser och skjutmål.
Vattenöverdomstolen ifrågasätter det berättigade i att driva fram utbyggnaden av känsliga mindre vattendrag och samtidigt inta en restriktiv hållning till fortsatt utbyggnad av större vattendrag, där utbyggnaden relativt sett gör mindre skada och ger större energiutvinning till mindre kostnad.
Under alla förhållanden bör enligt vattenöverdomstolen samordningen av
utbyggnad av mindre vattendrag och bevarandeintressena ytterligare belysas under det fortsatta planeringsarbetet. Även Svenska naturskyddsför-
eningen anser att samhället på lämpligt sätt måste skaffa sig kontroll över byggandet av s. k. minikraftverk, bl. a. därför att det i många fall är osäkert om utnyttjandet av en fallsträcka fordrar domstolsprövning.
Statens naturvårdsverk och länsstyrelsen i Kristianstads län tar avstånd
från rapportens resonemang om utspädningsanspråk. Naturvårdsverket anför att genom att frångå en utspädningsfilosofi och i stället gå in för rening av avloppsvatten har en avsevärd förbättring av förhållandena i vattenmiljön erhållits.
Tekniska högskolan i Stockholm påpekar att försurningen och dess
följdeffekter f.n. är ett av de svåraste regionala vattenkvalitetsproblemen. Denna synpunkt delas av ett stort antal remissinstanser. Utlakningen av näringsämnen från i första hand jordbruksmark är ett kvalitetsproblem som påtalas av flera remissinstanser bl.a. vattenöverdomstolen. Särskilt har riskerna för påverkan av grundvattenkvaliteten bl.a. i form av höga
nitrathalter kommenterats av remissinstanserna.
I rapporten konstateras att Sverige i jämförelse med flertalet andra
länder i Europa har mycket stora vattentillgångar. Vattnets ojämna geogra-
fiska fördelning liksom också fördelningen över årstiderna samt de olika anspråk som riktas mot vattenresurserna medför dock vattenhushållningsproblem i vissa områden. Ingenjörsvetenskapsakademien anför att tillgången till sötvatten såväl
för industriella ändamål som för bebyggelse i många områden, t.ex. på västkusten, har visat sig vara en knapp resurs och att detta förhållande inte har uppmärksammats tillräckligt i flera fall. Det är därför enligt akademien
viktigt att dessa frågor har lyfts fram i rapporten. Behovet av förbättrat underlagsmaterial och utökade kunskaper om
sötvatten framhålls särskilt av Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, länsstyrelsen i Kristianstads län, Svenska naturskyddsföreningen
och SACO/SR.
Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut framhåller vikten av
att den hydrologiska datainsamlingen förbättras och att ett hydrologiskt
kartmaterial anpassat för planeringsändamål snarast tas fram. Institutet påpekar vidare att arbete har inletts vid institutet med datoranpassad presentation av hydrologisk information lämpligt att ingå i en FRP-databank.
Sveriges geologiska undersökning, Vattenvärnet, länsläkarorganisationen i Örebro län och Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund understryker behovet av en omfattande inventering och kartläggning
av grundvattenförhållandena. Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller värdet av hydrologiska prognosmodeller för att beräkna riskerna för höga
vattenflöden i översvämningsbenägna vattensystem.
10.3 Ansvarsfrågor och former för vattenplanering
De remissinstanser som kommenterar frågorna instämmer i stort i rap-
portens bedömning att planering för vård och utnyttjande av vatten bör samordnas med markanvändningsplaneringen. Länsstyrelsen i Malmöhus
län, fiskenämnden i Skaraborgs län, forskningsrådsnämnden, Vattenvärnet och Lantbrukarnas länsförbund i Uppsala län anser att en bättre samordning behövs mellan mark- och vattenplanering. Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län är vattenresursanvändningen i Skåne så intimt sammankopplad med markanvändningsfrågorna att en mera integrerad form av ”naturresursplanering” bör utvecklas. Svalövs, Finspångs och Degerfors kommuner, fiskenämnderna i Skaraborgs och Örebro län påpekar att inventering och planering av sötvattentillgångarna bör ingå som en det i kommunernas översiktliga planering. Länsstyrelsen i Skaraborgs län menar att ett sätt att få problemen överskådliga och hanterbara är att koncentrera planeringsarbetet på kvantitetsfrågor.
Beträffande ansvar för vattenplaneringen finns mycket olika uppfattningar mellan remissinstanserna.
Vattenvärnet anser det nödvändigt att samhället skyndsamt skaffar sig instrument för en effektiv vattenplanering. Det erfordras enligt Vattenvärnet en ändamålsenlig lagstiftning för att reglera och fördela vattenflödet. För att få till stånd ett konstruktivt arbete beträffande vattenplanering är bildande av vattenförbund en viktig del anser bl.a. vattenöverdomstolen och landstinget i Uppsala län.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att möjligheterna att få med alla intressenter utefter större vattendrag måste förbättras. Svenska kommunförbundet, Landskrona och Karlskrona kommuner skriver uttryckligen att ansvaret för vattenplaneringen bör ligga hos kommunerna. Enligt länsstyrelsen i Skaraborgs län är primärkommunerna endast i undantagsfall den lämpligaste huvudmannen. 1 allmänhet torde särskilda flodområdesvisa planeringskommittéer behöva bildas där de olika vattenanvändningsintressena är företrädda. Länsstyrelsen i Östergötlands län och Degerfors kommun anser att vattenplaneringen bör ske i nära samarbete mellan länsstyrelser och kommuner. Ansvaret för vattenplaneringen bör huvudsakligen ligga hos länsstyrelsen anser länsstyrelsen i Uppsala län och Lidköpings kommun.
10.4 Behov av planmässig vattenanvändning
I rapporten konstateras att det i merparten av landets avrinningsområden inte finns sådana problem att särskilda planeringsåtgärder är motiverade. Inom vissa områden är dock vattenproblemen så komplicerade att långsiktiga och planmässiga åtgärder för vård och utnyttjande av vattenresurserna är angelägna. I rapporten behandlas ett antal områden där vattenproblemen förefaller särskilt svåra.
I avvaktan på vattenplaneringsutredningens betänkande tar flertalet remissinstanser inte definitiv ställning till behovet av vattenplanering. Remissinstanserna instämmer dock preliminärt i behovet av vattenplanering för de områden som anges i rapporten. Behov av vattenplanering även för områden som inte behandlas i rapporten påtalas av remissinstanserna.
Vattenöverdomstolen, lantbruksstyrelsen, statens naturvårdsverk, Sveriges geologiska undersökning, Svenska naturskyddsföreningen, SACO! SR, Vattenvärnet och Lantbrukarnas riksförbund instämmer i rapportens bedömningar av planeringsarbetet.
Lantbrukarnas riksförbund instämmer i rapportens förslag om att långsiktiga och planmässiga åtgärder vidtas och att dessa föregås av ett åtgärdsprogram som samordnas med den regionalpolitiska och fysiska riksplaneringen. Statens naturvårdsverk anser att ett generellt uppdrag om åtgärdsprogram för de områden som anges i rapporten bör vänta i avvaktan på behandlingen av vattenplaneringskommitténs förslag. Naturvårdsverket menar samtidigt att problemen i ett begränsat antal områden är av sådan art och omfattning att ett planeringsarbete syns nödvändigt redan nu. Naturvårdsverket anser därför det vara befogat att länsstyrelserna i berörda län ges uppgiften att närmare precisera behovet av vattenplanering.
Lantbruksstyrelsen påpekar att de områden som angivits i rapporten täcker de områden där planeringsbehovet från lantbrukssynpunkt är störst. Vattenvärnet anser att det i första hand behövs en vattenplanering för landets stora jordbruksområden. Länsstyrelsen i Södermanlands län finner det speciellt viktigt att planera vattentillgångarna nära de större tätorterna.
Fiskeristyrelsen delar inte rapportens bedömning av planeringsbehovet och anser — med stöd i flera fiskenämnders och fiskeriintendenters yttranden — att de allra flesta av landets vattenavrinningsområden kräver en hushållningsplanering för att lösa befintliga problem och för att säkerställa erforderliga fiskemöjligheter i framtiden.
Rapportens förslag avstyrks uttryckligen endast av Näringslivets byggnadsdelegation, som anser att problemens mångfald och svårighetsgrad i sig inte motiverar ytterligare planeringsarbete. Delegationen framför att intressekonflikter bör regleras inom ramen för befintlig speciallagstiftning.
Lunds universitet anser att det finns skäl att diskutera vilka målsättningar som tänks bli vägledande för vattenvårdsarbetet i de delar av landet där planeringsbehoven inte har bedömts vara särskilt stora. Universitetet anför att det i många fall torde vara lämpligt att — där en omfattande vattenresursplanering inte kommer i fråga — inrikta arbetet mot en s.k. vattenkvalitetsplanering.
Som alternativ till en omfattande vattenplanering — för vilken konkreta metoder ännu ej föreligger — hänvisar vattenöverdomstolen till möjligheten att genom vattenförbund samordna tillåten vattenanvändning och minska skadeverkningarna av denna. Vattenöverdomstolen påpekar att lagstiftningen inom området bör göras effektivare.
10.4.1 Geografisk genomgång 1 rapporten påpekas att områdena med vattenproblem kan delas in i större områden där problemen ofta är knutna till markanvändningen, sjöar av stor betydelse för dricksvattenförsörjningen och vattendrag med lokalt .särskilt uttalade problem av skilda slag. Till den första kategorin hör Skåne, Öland och Gotland. Inom den andra kategorin återfinns Vänern, Göta älv, Mälaren, Hjälmaren, Vättern-Motala ström och Bolmen. Till den tredje kategorin räknas bl.a. Fyrisån, Svartån-Kumlaån, Hedströmmen-Kolbäcksån, Tidan, Viskan och Mörrumsån.
Skåne I rapporten påpekas att behovet av vattenplanering närmare behöver preciseras med hänsyn till den komplicerade vattenresurssituationen i Skåne och att eventuella samband med arbetet med markhushållningsprogrammet därvid bör beaktas. Landskrona, Östra Göinge och Kristianstads kommuner, Norra Skånes kommunalförbund, fiskenämnden i Kristianstads län, länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län och Malmöhus läns landsting instämmer i stort i rapportens bedömning av vattenplaneringsbehoven för Skåne. Länsstyrelsen i Kristianstads län påpekar att det inom vissa delar av länet råder stor konkurrens om vattentillgångarna. Särskilt uttagen för lantbruksbevattning har ökat starkt under senare år. Under torrår medför uttagen stora problem särskilt i de mindre vattendragen. En överexploatering av grundvattentillgångarna innebär bl.a. grundvattensänkning samt ökad föroreningsrisk. Områden med särskilt uttalade problem är Kristianstadsslätten, Bjärehalvön och Skräbeåns avrinningsområde. Länsstyrelsen anser att vattenproblemen inom länet torde vara av den omfattningen att åtgärds- och hushållningsprogram bör upprättas för samtliga huvudvattendrag och flertalet biflöden. Av länets åar anser länsstyrelsen att problemen är störst beträffande Vegeån och Rönneån. Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län är vattenresursanvändningen i Skåne så intimt sammankopplad med markanvändningsfrågorna att någon form av naturresursplanering bör utvecklas och att interkommunal samverkan är angelägen i en sådan utvecklad planeringsverksamhet. Malmöhus läns landsting och länsstyrelsen i Kristianstads län anser att det är nödvändigt att få en bättre bedömning av vattentillgångarna i länet, särskilt ifråga om grundvatten och att säkrare behovsprognoser utarbetas. De mindre vattendragens betydelse som reproduktionsområden för fisk framhålls av flera remissinstanser. Mörrumsån I rapporten påpekas att behoven av planering behöver närmare preciseras för Mörrumsåns avrinningsområde och eventuella samband med planering av Hanöbukten belysas.
Växjö och Tingsryds kommuner, länsstyrelsen i Blekinge län. lantbruks-
nämnden i Kronobergs och Blekinge län instämmer i rapportens bedöm-
ning av behovet av vattenplaneringen för Mörrumsån.
Länsstyrelsen i Blekinge län anför att vattenproblemen i Blekinge län torde vara av den omfattningen att även andra vattendrag fordrar en planering för ett rationellt utnyttjande. Denna planering är även väsentlig
för utnyttjande av skärgårdsområdena. Länsstyrelsen i Kronobergs län påpekar att det inte finns någon samlad plan för vattenutnyttjandet inom Mörrumsåns avrinningsområde, men att förhållandena i Mörrumsån är relativt väl kända bl. a. tack vare den verksamhet som Mörrumsåns vattenvårdsförbund bedriver sedan 1960-talet.
Öland
Länsstyrelsen i Kalmar län påpekar att de problem som påtalas i rappor-
ten sedan länge har uppmärksammats av kommunerna och länsstyrelsen.
Länsstyrelsen anför att en följd av den bristande vattentillgången på Öland
och en ökande odling av sådana specialgrödor som kräver bevattning har blivit att det nu byggs dammar för att ta tillvara ytavrinningsvatten och
borras brunnar för att få upp grundvattnet. Detta har blivit ett så stort problem att enligt länsstyrelsen någon form av tillståndsplikt bör införas.
Bevattningsföretagen måste samordnas inbördes och med andra anspråk som ställs på de begränsade sötvattenresurserna.
Mörbylånga kommun noterar att kommunen under de senaste åren arbetat med vattenförsörjningsproblematiken och att detta arbete har varit
framgångsrikt. Vattentillgången har härvid enligt kommunen konstaterats
vara betydligt bättre än vad tidigare utredningar visat. Kommunen är medlem i Sydostvatten AB som arbetar för att överföra vatten från fastlan-
det till Öland. De möjligheter som ligger häri bör enligt kommunen helt
klart medtagas vid en bedömning av vattensituationen på Öland.
Gotland
Gotlands kommun, fiskenämnden i Gotlands län och fiskeriintendenten i
östra distriktet instämmer i förslaget i rapporten att behovet av vattenpla-
nering för Gotland behöver preciseras. . Gotlands kommun påpekar att en framträdande fråga i Gotlands framti-
da vattenförsörjning kan bli transport av vatten mellan olika delar av ön för
olika ändamål samt anläggande av dammar för uppsamling av ytvatten.
Kommunen framhåller att en långsiktig planering med avseende tillgång och behov av sötvatten är särskilt angelägen på Gotland. Fiskeriintenden-
ten i östra distriktet påpekar att bevattningsbehovet redan idag innebär stora konfliktrisker med fiskevårdsintresset. Särskilt uttalat är detta på Gotland, som har ett antal skyddsvärda och synnerligen känsliga åar och bäckar med bestånd av havsöring. I den pågående vattenplaneringen vid
länsstyrelsen studeras olika intressenters behov av vatten.
Mälardalen — Mälaren. Hjälmaren, Fyrisån, Kolbäcksån, Hedströmmen, Kumlaån, Täljeån, Närkes Svartå
I rapporten påpekas att en planering för utnyttjande och vård av Mälarens valtenresurser i första hand behöver värna om Mälaren som täkt för hushållsvatten. Vidare konstateras att inom vissa avrinningsområden i Mälardalen finns akuta problem bl. a. Fyrisån. Arbete med vattenplanering för Mälarens avrinningsområde har påbörjats av Mälarkommittén i samarbete mellan berörda länsstyrelser och kommuner. Enköpings, Hallsbergs och Västerås kommuner, lantbruksnämnden i Stockholms län, länsstyretserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län samt Fyrisåns vattenvårdsförbund tillstyrker uttryckligen förslaget i rapporten att behovet av vattenplanering för Mälarområdet behöver preciseras.
Enköpings kommun anser att det är mycket angeläget att en planering av Mälarens vattenresurser utförs och att denna i första hand tar hänsyn till Mälaren som leverantör av hushållsvatten. Uppsala läns landsting framhåller att Mälarens vattenresurser kommer att bli av stort intresse i framtiden för både Uppsala och de södra länsdelarna.
Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar, att trots stora ansträngningar att minska utsläppen av organiska ämnen och närsalter till Mälaren och innerskärgården är belastningen av avloppsvatten av stor omfattning. Länsstyrelsen menar att som underlag för ställningstaganden till vilka miljövårdskrav som bör ställas på enskilda utsläpp bör målsättningar om miljökvaliteter fastläggas för olika delområden. Ett sådant arbete bör ingå som en del i den planering för Mälaren och skärgårdsområdet som föreslås i rapporten. Behov av reglering av fartygstrafik med miljöfarligt gods påpekas av bl.a. generaltullstyrelsen och LO-distriktet i Stockholm. Generaltullstyrelsen framhåller att transporterna i Mälaren bör uppmärksammas på motsvarande sätt som skett beträffande Vänern.
Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att farhågorna om att Mälarregionen skulle vara ett bristområde under torrare perioder förefaller något överdrivna. Länsstyrelsen anser dock att en vattenförsörjningsplan för hela länet bör utarbetas.
Länsstyrelsen i Västmanlands län och Arboga kommun påpekar att Arbogaåns avrinningsområde också bör betraktas som ett område med stort planeringsbehov. Kommunen påpekar bl.a. de skador som uppstår till följd av åns översvämningar. Länsstyrelsen i Västmanlands län påpekar att Mälarkommittén som ett led i att närmare precisera behovet av vattenplanering har genomfört en probleminventering av Hedströmmens avrinningsområde i samråd med berörda intressenter. Ett liknande arbete berör Fyrisån.
Länsstyrelsen och landstinget i Uppsala län samt Fyrisåns vattenvårdsförbund anser det nödvändigt att åtgärdsprogram upprättas för Fyrisåns vattensystem med hänsyn till de stora anspråk som riktas mot Fyrisåns vatten. Länsstyrelsen anser också att planmässiga åtgärder är aktuella för
norra och östra delarna av länet inom vilka tillgångarna redan nu är intecknade.
Vänerområdet — Vänern, Göta älv, Tidan
I rapporten påpekas att det vid planering av Vänerns vattenresurser är av särskild vikt att vattnet hålls i sådant skick att det även framledes kan
användas som konsumtionsvatten. Detta innebär att stor hänsyn till vat-
tenfrågorna bör tas vid planering av markanvändningen kring Vänern och i
Göta älvs dalgång. Särskilda planeringsinsatser har aktualiserats för Ti-
dans avrinningsområde där konkurrensen mellan olika intressen är stark.
Lidköpings, Skövde och Trollhättans kommuner, länsstyrelserna i Göte-
borgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs och Värmlands län instämmer uttryckligen i rapportens förslag att behovet av vattenplanering behöver
preciseras för Vänerområdet.
Flera remissinstanser pekar på Vänerns stora betydelse som dricksvattenresurs och de risker för vattenkvaliteten som fartygstransporter med
farligt gods utgör. Högskolan i Karlstad påpekar att ett haveri med miljö-
farlig last i Vänerbassängen kan få ödesdigra konsekvenser för mycket
lång tid framöver. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att länet i flera avseen-
den tillhör den kategori av områden i landet där vattenproblemen till stora
delar hänger samman med markanvändningen och att det finns ett stort behov av en åtgärdsinriktad planering av de på många håll knappa vattenresurserna. Vänersborgs kommun, länsstyrelsen och lantbruksnämnden i Skara-
borgs län anser att behoven av planering för Tidan är väldokumenterade. Enligt länsstyrelsen gäller problemen i Tidan i första hand konkurrens om vattenkvantiteten för bl. a. bevattning och vattenkraft. Länsstyrelsen anser att Tidan även i fortsättningen bör kunna vara ett lämpligt pilotobjekt för vattenplanering.
Utöver de områden som anges i rapporten nämner länsstyrelsen i Skaraborgs län att begränsade planeringsinsatser behövs för Lidan/Flian, Nossan samt vissa mindre vattendrag.
Länsstyrelsen i Örebro län framför att behovet av vattenplanering för länets mindre vattendrag är angeläget. Kunda och Hallsbergs kommuner framhåller vikten av att en vattenvårdsplan utarbetas för södra Närke.
Vättern och Motala Ström
Jönköpings och Askersunds kommuner, länsstyrelserna i Östergötlands och Jönköpings län och Östergötlands läns landsting framhåller Vätterns
stora betydelse som dricksvattenresurs och anser det angeläget att en planering kommer till stånd. Länsstyrelsen i Jönköpings län pekar bl. a. på de konflikter som finns mellan försvarets skjutningar, sandtäktverksamhet och fiskets intressen. Länsstyrelsen anser det önskvärt att den framtida
användningen av sjöar och vattendrag utreds. I mån av resurser avser länsstyrelsen att utföra en sådan utredning för länet. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att planeringsområdet Vättern — Motala Ström bör utvidgas till att omfatta de väsentliga och konfliktfyllda tillffödena Svartån och Stångån. Även för sjön Sommen, som är en del av Svartåsystemet, är planeringsbehovet stort enligt länsstyrelsen.
Viskan
Marks kommun och länsstyrelserna i Hallands och Älvsborgs län deltar rapportens förslag om precisering av behovet av vattenplanering för Viskans avrinningsområde.
Bolmen
Länsstyrelsen i Hallands län instämmer uttryckligen i bedömningen av behovet av vattenplanering för Bolmen. Enligt länsstyrelsen i Jönköpings län bör en överarbetning av vattenvärdsplanen från början av 1970-talet genomföras. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att det utöver åtgärder mot försurningen f.n. inte finns något större behov av ytterligare vattenplanering för Bolmen.
11 Havet
11.1 Allmänna utgångspunkter
Som grund för övervägandena rörande havets utnyttjande och skydd redovisas vissa utgångspunkter nämligen att — utsläpp och tillförsel av föroreningar till samt transport av farligt gods i
våra havsområden måste med hänsyn till konsekvenserna för livet i
havet ses i ett långsiktigt perspektiv — områden av väsentlig betydelse för den marina naturvården och kultur-
minnesvården samt för friluftslivet skall ges erforderligt skydd — viktiga lek-, uppväxt- och fångstområden för fisk får inte utsättas för
sådana ingrepp att fiskproduktionen äventyras eller att fångst av fisk
förhindras eller försvåras — sjöfart och utvinning av mineralråvaror får inte onödigtvis förhindras
eller försvåras genom annan havsanknuten verksamhet — skyddet av våra havsområden mot föroreningar förutsätter förutom egna
insatser ett vidgat internationellt samarbete med andra berörda kust-
stater.
Så gott som alla remissinstanser som behandlar havsfrågorna instämmer i utgångspunkterna för övervägandena rörande hushållning med landets havsresurser. Flera instanser framhåller att rapporten trots bristen på kunskap ger en bra bild av konflikterna i våra havsområden.
Allmänt positiva till utgångspunkterna är Lunds universitet, generaltull-
styrelsen, havsresursdelegationen, Göteborgs och Bohus läns landsting, Söderköpings och Gotlands kommuner, Ingenjörsvetenskapsakademien och Sveriges fältbiologiska ungdomsförening. Generaltullstyrelsen och Svenska naturskyddsföreningen framhåller att konkurrensen mellan olika former av havsutnyttjande kommer att öka i framtiden och att det finns stora obearbetade problem vilka måste lösas
inom ramen för den fysiska riksplaneringen. Laholms, Falkenbergs och Varbergs kommuner framhåller att behovet av fortsatta utredningar som
grund för överväganden om hur havet kan skyddas och utnyttjas. Rapporten och dess bakgrundsmaterial utgör ett värdefullt underlagsmaterial för fortsatt arbete inom havsresursområdet anser Sveriges geologiska under-
sökning och havsresursdelegationen. Endast Sveriges industriförbund är tveksam till att havsresurserna be-
handlas inom ramen för den fysiska riksplaneringen. Industriförbundet
ifrågasätter om kunskaperna om resurser och naturförhållanden i havsom-
rådena är så dåliga att det i alla lägen är svårt att avväga olika intressen. I vart fall bör enligt industriförbundet inte kravet på mer eller mindre full-
ständiga kunskaper leda till att riksplaneringen hindrar varje nytt utnytt-
jande av havets resurser. Som utgångspunkt för överväganden rörande hushållning med landets havsresurser anges i rapporten att utsläpp och tillförsel av föroreningar till havsområden och transport av farligt gods med hänsyn till konsekvenserna för livet i havet måste ses i ett långsiktigt perspektiv. Statens naturvårds-
verk, landstinget i Kalmar län och Svenska naturskyddsföreningen framhåller att rapporten mera borde ha betonat utgångspunkten att radikalt nedbringa och på kortast möjliga sikt stoppa utsläppen av föroreningar som tunga metaller och andra svårnedbrytbara ämnen med gifteffekter.
Stockholms universitet, fiskeristyrelsens hydrografiska avdelning, Sveriges geologiska undersökning, länsstyrelserna i Stockholms samt Göteborgs och Bohus län och Kristinebergs marinbiologiska station framhåller
att rapporten gör en ofullständig analys av orsakerna till förändringarna av
miljöförhållanden i Östersjön.
11.2 Förbättrat planeringsunderlag
I rapporten framhålls att det är angeläget att ansvariga myndigheter
förbättrar planeringsunderlaget inom sina resp. intresseområden. Ett tiotal remissinstanser som yttrar sig i frågan är positiva till förslaget. Havsresursdelegationen framhåller att kunskaperna om olika sektorers
intresseområden i havet är till stora delar bristfälliga. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län betonar behovet av ett bättre faktaunderlag vad gäller det marina livet. Bl.a. erfordras enligt länsstyrelsen översiktliga
inventeringar. Som jämförelse erinrar länsstyrelsen om den omfattande inventering av förhållandena på land som föregick den första omgången av
12 Riksdagen 1980/81. 1 saml Nr 183
den fysiska riksplaneringen. Kunskaperna om resurser och naturförhållan-
den i kust- och havsområdena är enligt länsstyrelsen betydligt sämre och kräver motsvarande inventeringsinsatser. Även länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller behovet av bättre planeringsunderlag, liksom statens
industriverk och riksantikvarieämbetet. Sveriges meteorologiska och hyd-
rologiska institut, Sveriges geologiska undersökning och havsresursdelegationen framhåller att det finns behov av förbättrat planeringsunderlag
inom deras resp. intresseområden men att det råder brist på ekonomiska resurser.
11.3¶Områden av särskild betydelse för fisket
I rapporten framhålls att det är angeläget att fiskenämnderna i samarbete
med bl. a. kommuner och länsstyrelser redovisar de kust- och havsområ-
den som är av särskild betydelse för fisket samt lämnar förslag till åtgärder för att skydda och utveckla dessa resurser. Förslaget tillstyrks av det 20-tal remissinstanser som kommenterar för-
slaget bl. a. fiskeriintendenten i västra distriktet, 10 fiskenämnder, länsstyrelserna i Gävleborgs och Älvsborgs län, Kristianstads, Sölvesborgs, Örnsköldsviks och Gävle kommuner, landstinget i Göteborgs och Bohus län, Lantbrukarnas länsförbund i Södermanlands län, Resarö miljövårdsstiftelse och Centerns kommunorganisation i Nynäshamn. Fiskenämnderna i Stockholms och Norrbottens län liksom Örnsköldsviks kommun framhåller att genomförandet av en havsplanering medför att fiskenämnderna kommer att belastas med arbetsuppgifter som är omöjliga att genomföra inom ramen för nuvarande resurser. Fiskeriintendenten i västra distriktet framhåller att förslaget förutsätter en noggrannare inventering av kustzonerna.
Fiskeriintendenten framhåller också att en av de viktigaste planeringsfrågorna är att kustzonen får ett tillräckligt skydd.
11.4 Riktlinjer i en ny plan- och bygglag om hänsynstagande till fisket
För att ge skydd åt områden som är av väsentlig betydelse för fisket kan
det enligt rapporten behöva övervägas att i en ny plan- och byggnadslagstiftning införa en riktlinje om att hänsyn skall tas till vissa fiskeintressen i samband med plan- och tillståndsbeslut. Förslaget kommenteras av sju remissinstanser som samtliga är positiva.
Fiskeristyrelsen finner förslaget utornordentligt tillfredsställande, men anser att frågorna måste penetreras ytterligare. Även fiskenämnden i Göte-
borgs och Bohus län är positiv till förslaget, men framhåller att förslaget att endast regeringen skall kunna avgöra vad som är av riksintresse innebär att
fiskenämndens planering av säkerställande och skydd av fiskets intressen
försvåras. Fiskenämnden understryker att det bör ankomma på sektoran-
svariga myndigheter att besluta om riksintressen. De riksintressen som
ifrågasätts av kommunen bör alltid kunna underställas regeringens bedömning. Förslaget tillstyrks vidare av länsstyrelsen i Örebro och Gävleborgs
län, havsresursdelegationen samt Gävle kommun. Fiskenämnden it Gävle-
borgs län och fiskeristyrelsen konstaterar att några riktlinjer till skydd för
fisket ej finns i förslaget till ny plan- och bygglag.
11.5 Administrativa gränser i havet
I rapporten konstateras att det i vissa kustområden råder stor oklarhet
om den administrativa indelningen av havsområdena. Det är därför av betydelse för den fysiska planeringen att kommunernas gränser i havet klarläggs.
Förslaget kommenteras och tillstyrks av Il remissinstanser, nämligen fiskenämnden i Gotlands län, statens industriverk, Sveriges geologiska
undersökning, länsstyrelsen i Älvsborgs län, havsresursdelegationen, Var-
bergs, Falkenbergs, Laholms och Karlskrona kommuner samt LO-distrik-
tet i Stockholm. Förslaget tillstyrks dessutom av generaltullstyrelsen, som framhåller att på det internationella planet bör bl.a. gränser för svenska fiskezoner samt ansvarsgränser för övervakning och bekämpning av miljö-
farligt utsläpp till havs enligt 1974 års Helsingforskonvention klarläggas.
Vidare är det enligt generaltullstyrelsen angeläget att klarlägga gränserna
till sjöss för landets kustlän och kustkommuner liksom för polis- och åklagardistrikt belägna vid kusten. Generaltullstyrelsen framhåller vidare
att den administrativa gränsdragningen till havs också bör ses över. Nuvarande indelning är knappast lämplig längre ut till havs där en mera storskalig indelning vore att föredra, t.ex. med anknytning till civilområdesindelningen. Ur övervaknings- och räddningstjänstsynpunkt vore det enligt
styrelsen önskvärt att sjöfartsverkets och kustbevakningens territoriella
indelning sammanföll.
11.6 Konsekvenser av det ökade fritidsbåtsinnehavet
Rapporten framhåller att ökningen av antalet fritidsbåtar bl. a. innebär problem i vissa skärgårdsområden med störningar för sjöfarten, lek- och
uppväxtområden för fisk m. m. Det är enligt rapporten angeläget att länsstyrelser och kommuner uppmärksammar konsekvenserna av det ökade innehavet av fritidsbåtar och utbyggnaden av bl.a. fritidsbåtshamnar i
kustområdena.
Rapportens förslag kommenteras av tre remissinstanser nämligen fiskenämnden i Göteborgs och Bohus län, Gävleborgs läns landsting och LOdistriktet i Stockholm. Fiskenämnden i Göteborgs och Bohus län fram-
håller att problemen är av stor omfattning i länet. Fritidsbåtarnas krav på
hamnar medför muddring och muddertippning som i sin tur medför att fiskeplatser och näringsproduktion förstörs eller försämras. Även den fria förtöjningen av småbåtar utgör ett allvarligt hinder för det kustnära fisket.
11.7 Behov av åtgärdsprogram och planering i vissa havsområden
För att komma till rätta med problemen i våra havsområden behövs enligt rapporten en mer medveten planering och samordning av olika havsanknutna verksamheter. Enligt rapporten saknas idag erfarenhet av en samordnad havsplanering. Den fysiska planeringen för havsområden bör emellertid i princip fungera på liknande sätt som för markområden. Problem av mera lokal karaktär bör i första hand lösas i den ordinarie planerings- och beslutsprocessen på kommunal och regional nivå. Andra problem har sådan karaktär att de kräver bedömning i regional eller nationell skala. Det är vidare enligt rapporten en väsentlig uppgift för den fysiska riksplaneringen att ange inom vilka områden sädana bedömningar bör komma till stånd.
Ett 10-tal remissinstanser delar rapportens uppfattning om behovet av en mer medveten planering och samordning av olika havsanknutna verksamheter. Havsresursdelegationen framhåller att anspråken på utnyttjandet av havets resurser har blivit allt påtagligare under senare år. Detta är speciellt märkbart i vissa delar av skärgårdsområdena, medan andra delar till stor del är undantagna från konflikter mellan olika intressen. Enligt delegationen är de i rapporten redovisade områdena med motstående intressen riktigt valda. Delegationen understryker behovet av att föreslagna åtgärder vidtas.
Övriga remissinstanser som delar bedömningen av behovet av planering av vissa havsområden är sjöfartsverket, Uppsala universitet, statens naturvårdsverk, statens planverk, Sveriges geologiska undersökning, länsstyrelsen i Värmlands län, Svenska kommunförbundet och Ingenjörsvetenskapsakademien.
Statens naturvårdsverk och havsresursdelegationen diskuterar ansvarsfördelningen mellan olika centrala myndigheter, länsstyrelser och kommuner i samband med en havsplanering.
Havsresursdelegationen framhåller att formerna för att i samhällsplaneringen behandla havsresurserna är outvecklade. Ansvarsfördelningen är i många fall oklar och metoder för att lösa konflikter och göra avvägningar saknas. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att det är angeläget att former för planering av havsresurser och ett regelsystem för planering och beslut om havet utvecklas. Fiskeristyrelsen och Sveriges geologiska undersökning pekar på svårigheter som är orsakade av att havsresursutnyttjande skiljer sig från förhållanden på land. Fiskeristyrelsen framhåller att för fisket råder helt olika planeringsförutsättningar mellan fiske som sker uthavs med fiskefartyg som har licens och fiske som sker längs kusten antingen med mindre båtar eller som ett kustbundet och strandnära fiske. ofta med lokal förankring. Det är också ofta fråga om en internationell planering med s.k. fiskekvoter. Formerna för planeringen bör preciseras och vidareutvecklas, vilket inte alltid är självklara kommunala arbetsupp-
gifter. Sveriges geologiska undersökning menar att planeringsarbetet
knappast kan bedrivas på det sätt som är tänkt för kustområden bl. a. med
stöd av ny plan- och byggnadslagstiftning. Staten förfogar exempelvis över
tillgångar inom kontinentalsockeln och bör därför ha starkt inflytande på
planeringen. Sveriges geologiska undersökning framhåller vidare att det är
en uppgift för det fortsatta arbetet inom den fysiska riksplaneringen att
fördela ansvaret mellan ämbetsverk. länsstyrelser och kommuner beträf-
fande planering, utnyttjande och skydd av industrimineral, sand och grus i havet. Den enda remissinstans som visar tveksamhet till en fördjupad och mer
medveten planering av havsområdena är Sveriges industriförbund. För-
bundet konstaterar att det redan nu finns betydande kunskaper om aktuella
problem och konflikter mellan skilda intressen i havsområdena. Förbundet framhåller också att nya former av havsanknuten verksamhet eller nya
anspråk på havsområden uppkommer relativt sporadiskt. Det är därför svårt att på förhand bedöma exempelvis vilka aktiviteter det kan bli fråga om och vilka krav de ställer. Under sådana förhållanden är enligt förbun-
det värdet av mera djupgående analyser av nuläget begränsat och svarar
knappast mot de stora kostnaderna för det erforderliga utredningsarbetet. Enligt industriförbundet bör det vara mera rationellt att göra koncentre-
rade utredningsinsatser i samband med etablering av ny verksamhet eller andra förändringar som kan förväntas skapa problem. Slutligen anser industriförbundet att den fysiska riksplaneringen inte bör vara ett medel att initera nya aktiviteter för utnyttjande av havsresurser, utan istället avgränsas till att bidra med material som kan belysa konsekvenserna av en
planerad verksamhet från bl. a. naturvårds- och miljösynpunkt.
I rapporten pekas ut 19 områden med mer eller mindre uttalade kon-
flikter mellan skilda intressen. Det krävs inom dessa områden ytterligare
studier innan överväganden kan göras om behovet av långsiktiga riktlinjer för resursutnyttjandet i havet. I rapporten föreslås därför att berörda
länsstyrelser i samråd med kommuner och centrala verk närmare analyse-
rar problemen i dessa 19 havsområden och arbetar fram åtgärdsprogram för att hushålla med resurserna.
Ett 10-tal remissinstanser kommenterar och tillstyrker rapportens förslag nämligen fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk, länsstyrelserna i
Uppsala och Västernorrlands län. havsresursdelegationen, landstingen i
Älvsborgs och Malmöhus län, Valdemarsviks och Gävle kommun, Svens-
ka kommunförbundet och SACOISR.
Flera remissinstanser anser att länsstyrelsernas arbete bör avvakta erfa-
renheterna från den försöksverksamhet i fyra områden som föreslås i rapporten. Statens naturvårdsverk framhåller att genom att avvakta erfarenheterna från den nämnda försöksverksamheten bör den i försöksverk-
samheten framtagna planeringsmallen direkt kunna användas av länssty-
relserna. Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller att Bråvikenområ-
det har varit föremål för mycket omfattande undersökningar, utredningar och planering både beträffande markanvändnings- och miljöfrågor. Formerna för att behandla havsfrågor i samhällsplaneringen bör utvecklas innan länsstyrelsernas arbete med analyser och åtgärdsprogram kan bli mer meningsfullt. Även havsresursdelegationen och länsstyrelserna i Stockholms samt Göteborgs och Bohus län anser att försöksverksamheten bör genomföras innan länsstyrelserna överväger behovet av särskilda åt-
gärder inom de 19 utpekade områdena.
Några remissinstanser föreslår kompletteringar av de utpekade 19 områdena. Statens naturvårdsverk framhåller att de av rapporten utpekade 19 områdena utökas med Norra Kvarken och menar vidare att genom att arbetet tar i anspråk stora resurser krävs en prioritering av de utpekade områdena. Naturvårdsverket lämnar även förslag till en sådan prioritering med Bohusläns och norra Hallands skärgård, Laholmsbukten, Kalmarsund, området norr om Gotland, Upplands och Södermanlands skärgårdar och Norra Kvarken i högsta prioritetsklass. Skälderviken, Öresund, Hanöbukten och Bråviken i näst högsta klassen. Därefter kommer enligt naturvårdsverket Klosterfjorden, Stora och Lilla Middlegrund, Skånes sydkust, Blekinge skärgård och Gudingen i prioritetsklass 3 samt Gävlebukten, Harmångersfjärden, Husum, Rönnskärsområdet och Norrbottens skärgård i lägsta prioritetsklass. Gotlands kommun anser att behovet av havsresursplanering inte enbart är koncentrerat till området norr om Gotland, utan behovet föreligger även för stora områden runt Gotlands kuster. Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller att det bör upprättas ett åtgärdsprogram även för Lövstabukten. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att det bör övervägas om det inte är angelägnare att analysera problemen vid Ljusnans utlopp istället för i den i rapporten föreslagna Harmångersfjärden.
11.8 Försöksverksamhet i vissa havsområden I rapporten föreslås att en försöksverksamhet med havsplanering i första hand bör komma till stånd i Bohusläns och norra Hallands skärgårdsområden, i Öresund, i ett område norr om Gotland samt i Upplands och Södermanlands skärgårdar. Enligt rapporten är planeringsbehovet sett från rikssynpunkt mest framträdande i dessa områden. Förslaget om försöksverksamhet tillstyrks uttryckligen av 16 remissinstanser. Några remissinstanser, främst från kommunalt håll, framhåller att verksamheten kräver kommunal medverkan. Flera remissinstanser framhåller behovet av ekonomiska och personella resurser för att genomföra försöksverksamheten. Havsresursdelegationen framhåller att efter en utvärdering av redan
påbörjade arbeten har delegationen för avsikt att föreslå metoder och
former för den i rapporten föreslagna försöksverksamheten. Delegationen
är också beredd att ta på sig ansvaret för en sådan försöksverksamhet i
samråd med berörda myndigheter, länsstyrelser och kommuner. Länsstyrelsen i Stockholms län anser det värdefullt att det föreslagna planeringsarbetet kommer igång i samarbete med angränsande länsstyrelser. men är tveksam till om arbetet kan göras enbart med befintligt underlagsmaterial. Länsstyrelsen i Malmöhus län villstyrker rapportens förslag om utredning i Öresund och länets sydkust och pekar samtidigt på pågående verksamhet
inom sydvästra Skånes kommunalförbund. Försöksverksamheten tilistyrks vidare av Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, sta-
tens naturvårdsverk. statens planverk, Sveriges geologiska undersökning.
länsstyrelserna i Blekinge, Östergötlands, Södermanlands och Upplands
län, Göteborgs, Landskrona och Gotlands kommuner, Sydvästra Skånes
kommunalförbund och SACO/SR,
Statens naturvårdsverk är tveksamt till att ålägga havsresursdelegationen den nämnda försöksverksamheten. Delegationen kan enligt verket
inte ha de resurser som krävs för att leda ett så omfattande arbete utan att
kraftigt belasta andra myndigheter som länsstyrelser, naturvårdsverket
och planverket. Verket anser att det inte nu kan lämna förslag till vilken
myndighet som bör leda den föreslagna försöksverksamheten. Alla tänkbara myndigheter är hårt belastade av andra arbetsuppgifter, varför för-
söksverksamheten endast kan ledas av den myndighet som kan göra om-
prioriteringar av den egna verksamheten eller få nya resurser. |
Svenska kommunförbundet anser att försöksverksamheten bör innefatta kommunal medverkan och menar att planeringen av havsområdena är en
uppgift för i första hand berörda kommuner och länsstyrelser i samverkan
och inte en uppgift för ämbetsverken och havsresursdelegationen. Kravet på kommunal medverkan i försöksverksamheten framhålls dessutom av Tanums, Göteborgs, Landskronas, Kristianstads, Oskarshamns och Valdemarsviks kommuner.
Några remissinstanser framhåller att den föreslagna försöksverksamheten kräver ekonomiska och personella resurser. Sveriges geologiska undersökning anser det viktigt att ansvariga myndigheter från början verkli-
gen ges ekonomiska förutsättningar att följa försöksverksamheten. Ett
deltagande från vissa centrala myndigheter kan väntas medföra ett mera effektivt utnyttjande av samhällets planeringsresurser än om kommuner
och länsstyrelser själva eventuellt med hjälp av konsultfirmor helt skulle
svara för planeringen av havsresurserna. Länsstyrelsen i Kristianstads län
anser att kunskaperna om förhållanden inom stora havsområden är så bristfälliga att någon verklighetsbaserad planering inte kan ske förrän en grundläggande inventering genomförts. F.n. saknar länsstyrelsen helt resurser för att genomföra en sådan inventering. Behovet av ekonomiska och personella resurser framhålis även av Sveri-
ges meteorologiska och hydrologiska institut samt Resarö miljövårdsstif-
telse.
Rapportens val av områden för problemanalys och försöksverksamhet tillstyrks av ett övervägande antal remissinstanser, fiskeriintendeten i västra distriktet, sex länsstyrelser, landstinget i Malmöhus län, fyra kommuner, Sydvästra Skånes kommunalförbund samt Centerns kommunorganisation i Nynäshamn.
Flera remissinstanser ger synpunkter på det föreslagna valet av försöksverksamhetsområden. Havsresursdelegutionen har bedömt en problemanalys och försöksverksamhet med planering så angelägen att man startat en fördjupad problemanalys i de fyra områden som utpekats i rapporten samt i Blekinge län där särskilt intresse för att delta i arbetet föreligger. Även länsstyrelsen i Blekinge län föreslår att Blekinge skärgård tas med bland områden för försöksverksamhet.
11.9 Förbättrad samordning av kontrollprogram, utsjömätningar och program för övervakning av miljökvalitet
I rapporten framhålls att det är väsentligt för den fysiska riksplaneringen att fortlöpande få kunskap om miljösituationen i havsområdena. Det är därför enligt rapporten angeläget att naturvårdsverkets arbete med att få fram enhetliga principer för mätning av förorenade utsläpp till havet fortsätter och att verkets arbete med samordningen av kontrollprogram för utsläpp av föroreningar, utsjömätningar samt program för övervakning av miljökvalitet vidareutvecklas. Det är också angeläget att ett enhetligt inrapporteringssystem för utsläpp och tillförsel av föroreningar upprättas på central nivå.
Ett 10-tal remissinstanser yttrar sig och tilistyrker angelägenheten av en utbyggd samordnad recipientkontroll. program för övervakning av miljökvalitet och utsjömätningar. Statens naturvårdsverk framhåller att verket är berett att vara huvudman för arbetet med samordning av recipientkontroll, program för övervakning av miljökvalitet och andra föroreningsfrågor. Råd och riktlinjer för samordnad recipientkontroll kommer att publiceras under år 1982. Enligt verket kommer den totala kostnaden för att bestämma belastningen på svenska havsområden att bli omkring 1250 000
kr per år. Havsresursdelegationen framhåller betydelsen av att Östersjö-
konventionen nu trätt i kraft och att Sverige inom ramen för konventionen
driver miljövårdsarbetet i Östersjön vidare.
Rapportens förslag tillstyrks även av sjöfartsverket, fvra länsstyrelser och Gävleborgs läns landsting. LO-distriktet i Stockholms län framhåller det angelägna i ett centralt inrapporteringssystem för föroreningar.
11.10 Miljörisker vid transport av farligt gods
Behovet av åtgärder för att minska miljöriskerna vid transport av farligt gods är enligt rapporten särskilt uttalat i vissa kust- och skärgårdsområden
i Bohuslän, Öresund, Blekinge, östra Svealand, Höga Kustenområdet och i Norrbotten.
Tekniska högskolan i Stockholm framhåller angelägenheten av att frågor om miljörisker vid sjötransport av farligt gods behandlas i den fysiska planeringen. Sjöfartsverket menar att det är utomordentligt angeläget att
fästa vikt vid miljörisker vid sjötransport av farligt gods även i fortsättningen. I det totala sammanhang riksplaneringen avser bör emellertid utsläpps-
mängder orsakade av extra ordinära händelser med fartyg sättas i relation
till recipientproblemen totalt. Flera remissinstanser, sjöfartsverket, länsstyrelsen i Södermanlands län, Göteborgs kommun och Sveriges fältbiologiska ungdomsförening
framhåller angelägenheten av att förslag som framförts av utredningen om miljörisker vid sjötransporter (SOU 1979: 43) och sjöövervakningskomrittén (Ds H 1980: 1) blir genomförda.
Beträffande rapportens val av område där miljöriskerna är särskilt stora tillstyrks det uttryckligen endast av havsresursdelegationen. Delegationen anser att de förslag som lämnats i utredningen om miljörisker vid sjötrans-
porter i första hand bör genomföras I de områden som angetts i rapporten. Flera remissinstanser förslår kompletteringar av de särskilt lämpliga områdena. Länsstyrelsen och landstinget i Älvsborgs län anser att rapporten i alltför ringa grad beaktat att samtliga olje- och kemikaliemängder som
transporteras via sjölederna in i Östersjön passerar utanför Hallandskus-
ten. Kustens kanslighet är enligt länsstyrelsen och landstinget jäniförbar med Bohuskusten och Öresundsområdet. Länsstyrelsen i Kalmar län
framhåller att avsevärda mängder farligt gods transporteras genom Kalmar
sund, vilket innebär avsevärda risker på grund av den smala farleden.
Finspångs kommun anser att ett åtgärdsprogram rörande övervakning och transporter av miljöfarligt avfall bör upprättas för Östergötlands skärgård.
12¶Påverkan på mark- och vattenresurser av vissa föroreningar
12.1 Allmänna synpunkter
I rapporten framhålls att den grundläggande handlingslinjen i den fysiska riksplaneringen är att stor försiktighet måste iakttas när det gäller att tillåta
ytterligare påfrestning på naturmiljön. De utsläpp av föroreningar som kan behöva medges skall ske så att störningarna begränsas. Som framgår närmare av rapporten finns det regionala variationer i naturmiljöns känslig-
het för olika typer av miljöföroreningar. Det är en väsentlig uppgift för den
fysiska riksplaneringen att klarlägga och i överväganden rörande mark-
och vattenanvändningen beakta regionala variationer.
Sveriges industriförbund har ingen erinran mot den sammanfattande beskrivning som ges i rapporten av miljöproblem som har samband med
användning av mark och vatten och av de åtgärder som vidtagits för att minska belastningen på miljön av utsläpp av försurande ämnen, kväve,
tungmetaller och svårnedbrytbara ämnen. Instämmer i rapportens beskrivning och förslag gör uttryckligen även länsstyrelserna i Stockholms, Skaraborgs, Västerbottens och Norrbottens län, Jönköpings läns landsting,
Täby kommun, Kungl. vetenskapsakademien och Kooperativa förbundet.
Kooperativa förbundet anser att det är nödvändigt med ett utvidgat och
fortlöpande studium av föroreningsutsläpp samt naturmiljöns tillstånd och känslighet för att skaffa underlag för det fortsatta planeringsarbetet. Det är
särskilt viktigt att skaffa kunskap om riskerna för långsiktiga verkningar på ekosystemen, så att lämpliga förebyggande åtgärder kan vidtas även i riksplanearbetet. Miljöpåverkan på mark, vatten och luft är en av de mest
centrala frågorna i den fysiska rikspianeringen framhåller länsstyrelserna i Västmanlands och Västerbottens län. Naturhistoriska muséet i Göteborg anser att det är brist på överensstämmelse mellan beskrivningar av problemen och presenterade förslag till
åtgärder. Museet nämner bl. a. kadmiumfrågorna, kväveläckage till grund-
vatten och försurningen. Muséet anser att dessa exempel illustrerar oförmåga att inse allvaret i miljöproblemen. Även tekniska högskolan i Stockholm anser att rapportens förslag i vissa delar är alltför försiktiga.
Jönköpings kommun påpekar att trots att ett stort antal miljöproblem
redovisas saknas överblicken där det klargörs vilka problem som är viktigast att lösa. Västerås kommun påpekar att miljöbelastningen enligt kom-
munens erfarenhet inte är så alarmerande som rapporten ger intryck av. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att vissa oklarheter i framställningen
kan leda till slutsatsen att det finns svåra föroreningar utanför Norrbottens kuststäder. I verkligheten handlar det om stora älvars, till allra största delen naturliga, transporter av fosfor, kväve och organisk substans. Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut menar att ett genomgående drag i rapporten är att luften inte betraktas som en resurs utan mera som ett medium för transport och spridning av föroreningar.
Kungl. vetenskapsakademien noterar med tillfredsställelse att försöken att utpeka särskilt föroreningstoleranta områden längs kuster och i inland
nu tonats ned till förmån för en mer förebyggande strategi. Vissa avsnitt präglas dock alltjämt av den tidigare förhärskande utspädningsfilosofin
bl.a. gäller detta beträffande försurande utsläpp i vissa regioner. Näringslivets byggnadsdelegation anser att alla de aspekter beträffande begränsning av miljöföroreningar som behandlas i rapporten redan beaktas i dag i gällande lagstiftning. Enligt delegationen finns av denna anledning
inte motiv för fortsatt bindande regleringsarbete. Koncessionsnämnden för miljöskydd anser att förändringar av markbeskaffenheten bör beaktas i större utsträckning än vad som hittills har skett. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att särskilda miljövårdsprogram bör
upprättas och bli en väsentlig del av den fortlöpande länsplaneringen.
Prop. 1980/81: 183 - 187
12.2 Miljökonsekvensbedömningar
I rapporten föreslås naturvårdsverket i samråd med andra berörda myndigheter utveckla innehåll i och form för miljökonsekvensbedömningar.
Behovet av miljökonsekvensbedömningar tillstyrks av ett 30-tal remissinstanser. Endast Sveriges industriförbund anför viss tveksamhet. Bl.a. länsstyrelsen i Hallands län understryker värdet av detta förslag som bör ge konsekvens och stadga åt det praktiska miljövårdsarbetet. Statens naturvårdsverk är berett att åta sig de föreslagna uppgifterna i anslutning till industrietablering och mineralutvinning.
Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att den möjlighet till krav på konsekvensutredningar som anges i bl.a. 136a§ byggnadslagen bör göras obligatorisk för större anläggningar, vilkas utsläpp kan förväntas få regionala konsekvenser. Statens naturvårdsverk anger att det finns flera möjliga områden där miljökonsekvensbedömningar kan behöva utföras. En konsekvensbedömning kan t.ex. ingå som ett moment vid prövning enligt 136a§ byggnadslagen eller enligt miljöskyddslagen. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att miljökonsekvensbedömningar inte bör vara begränsade till s.k. FRP-industri utan bör omfatta även andra verksamheter för vilka det föreligger risk för större miljöpåverkan. Havsresursdelegationen understryker behovet av miljökonsekvensbedömningar vid planering av åtgärder i den marina miljön t. ex. beträffande sandtäkter. Uppsala universitet anser att miljökonsekvensbedömningar är ett långt bättre instrument i beslutsfattandet än vad rapporten antyder. Universitetet påpekar bl. a. att i t.ex. USA utvidgas kraven på att använda detta instrument.
Enligt koncessionsnämnden för miljöskydd bör principen vara den att en miljökonsekvensbedömning av större omfattning främst bör utnyttjas i större nyanläggningsärenden.
Sveriges industriförbund anser att man inte bör utarbeta miljökonsekvensbedömningar med så diffust formulerade motiv som finns i rapporten. Förbundet anser att konsekvensundersökningar är dels mycket kostsamma, dels tidskrävande.
Statens naturvårdsverk anser att det i första hand torde bli fråga om en systematisering och formalisering av de miljökonsekvensbedömningar som ofta görs redan nu.
Enligt Ingenjörsvetenskapsakademiens uppfattning måste miljökonsekvensbedömningar ske i en systematisk form som i ett tidigt skede visar om en utförlig eller en mer förenklad beskrivning är erforderlig.
Lunds universitet anser att det behövs en kraftfull satsning på forsknings- och utvecklingsarbete under de närmaste åren inför ett mer allmänt införande av miljökonsekvensbedömningar.
12.3 Försurning av mark och vatten
Ett mycket stort antal remissinstanser — drygt 1400-talet — framhåller att
belastningen på miljön av försurande ämnen är ett av de allvarligaste miljöproblemen. Flertalet remissinstanser instämmer i beskrivningen av
försurningsproblemen och särskilt kommuner och länsstyrelser i södra Sverige understryker att behovet av åtgärder mot försurningen är bråd-
skande. Bl.a. Svenska kommunförbundet finner det värdefullt att försurningsproblemen har fått en så bred belysning i rapporten och bedömer det som
ytterst angeläget att betydande statliga resurser omgående sätts in i syfte
att klarlägga försurningens långsiktiga effekter på miljön. Flera remissinstanser, bl.a. lantbruksnämnderna i Blekinge, Krono-
bergs, Hallands, Kalmar, Skaraborgs och Västernorrlands län, hävdar att försurningen är ett allvarligt problem även inom jordbruket.
I rapporten kommenteras bl.a. försurningens tänkbara påverkan på skogsproduktionen. De remissinstanser som kommenterar frågan är över-
lag oroade över försurningens inverkan på skogsproduktionen. Länsstyrel-
sen i Blekinge län anser att försurningen är länets stora miljöproblem. Reducerad skogstillväxt, metallanrikning m.m. i skogsmark har redan
konstaterats i Blekinge. Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län anser att det försurande nedfallet inger farhågor för försämrade produktionsbeting-
elser för skogsbruket. Även en förhållandevis liten sänkning av markens
produktionsförmäga kan innebära omfattande produktionsförluster genom
att förlusterna täcker stora områden. |
I några yttranden diskuteras vilken roll gödsling och plantering av barrträd har i försurningen. Skogsstyrelsen anser att såväl gödsling som barr-
skogsplantering endast marginellt kan bidra till den ökande försurningen. Skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län, högskolan i Växjö, Östra Göinge
och Örnsköldsviks kommuner anser att försurningen i viss mån kan motverkas genom att bibehålla ett lövskogsinsiag i skogen.
I rapporten föreslås gälla som riktlinje att försurande utsläpp från nya
källor inte skall tillåtas om de i väsentlig utsträckning påverkar försurningskänsliga områden i Kronobergs, Blekinge. Hallands, Älvsborgs samt Göteborgs och Bohus län.
Några remissinstanser, nämligen Göteborgs universitet, länsstyrelserna i Älvsborgs, Blekinge, Kronobergs och Södermanlands län samt Tings-
ryds, Marks, Nässjö och Vårgårda kommuner, är positiva till förslaget om
riktlinjen beträffande försurande utsläpp. Ett antal remissinstanser, bl. a.
länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs och Västernorrlands län, fiskeristyrelsen. två fiskenämnder, ett part landsting, lantbruksstyrelsen och ett 15-tal kommuner. anser att riktlinjen bör skärpas eller föreslår utökningar av det
geografiska område som bör omfattas av riktlinjen. Länsstyrelsen i Hal-
lands län tillstyrker rapportens förslag, men framhåller att det inte är tillräckligt att ökade restriktioner åläggs enbart inom de fem länen. Skärpta krav bör enligt länsstyrelsen ställas på såväl nya som befintliga anläggningar i hela landet. Utsläppen måste också minskas såväl inom som utom landet. Säffle kommun anser att även Värmland bör ingå bland de försurningskänsliga områdena.
Falkenbergs och Laholms kommuner anser det felaktigt att lösa försurningsproblemen med geografiska riktlinjer. Kritiska mot en försurningsriktlinje är även statens naturvårdsverk, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, koncessionsnämnden för miljöskvdd. Sveriges industriförbund samt Örnsköldsviks och Falu kommuner.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att försurningsproblemet är viktigt och att frågan borde kunna behandlas i någon form av verksamhetsanknutna riktlinjer. Däremot anser länsstyrelsen inte att lokaliseringen av verksamheten med försurande utsläpp bör lagregleras.
Koncessionsnämnden för miljöskydd anser att utöver svårigheter att i praktiken tillämpa föreslagen riktlinje skulle den ytterligare försvåra utvecklingen av den industriella verksamheten. I stället bör enligt nämnden försurande utsläpp bedömas från fall till fall inom ramen för tillåtlighetsprövning enligt miljöskyddslagen med utgångspunkt från de riktlinjer för sådana utsläpp som naturvårdsverket utfärdar. Om utrymme måste skapas för nytillkommande utsläpp kan man dessutom överväga antingen en skärpning av de generella bestämmelserna beträffande svavelhalt i bränsle eller strängare krav i fråga om utsläpp från befintliga inte tillståndsprövade större industrianläggningar.
Sveriges industriförbund anser det oklokt att binda upp den industriella utvecklingen genom långtgående generella restriktioner i en stor och industriellt viktig del av landet. Enligt förbundet bör prövning ske i varje särskilt fall med utgångspunkt från de regler som fastlagts inom ramen för tillåtlighetsprövning enligt miljöskyddslagen.
Örnsköldsviks kommun anser att riktlinjer kan medföra att anläggningar med försurande utsläpp kan förläggas till Norrlandskusten där försurningen redan är allvarlig och härrör från lokala utsläpp i högre utsträckning än i södra Sverige. Bl.a. statens planverk ansluter sig till förslagets syfte, men anser inte att frågan ska lösas genom riktlinjer i den fysiska riksplaneringen. Planverket anser istället att försurningsproblematiken bör behandlas i samband med översynen av 136a§ byggnadslagen. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att man måste behandla försurningsfrågan i ett sammanhang. Länsstyrelsen nämner som exempel att vägtrafikens utsläpp av kväveoxider nu hamnar helt vid sidan om, trots att det är en påtaglig försurningsorsak. Falkenbergs, Halmstads, Laholms och Varbergs kommuner anser att det inte enbart är de angivna områdena som är känsliga för | försurning. Försurande utsläpp från östra delen av landet skadar t.ex. områden på andra sidan Östersjön. Problemen är internationella och kan
inte lösas med riktlinjer inom Sverige. Näringslivets byggnadsdelegation anser att syftet med rapportens förslag tillgodoses med speciallagstiftningen, framförallt miljöskyddslagen, vilket enligt delegationen torde vara fullt tillräckligt. Statens naturvårdsverk är tveksarat till en försurningsriktlinje och hänvisar bl.a. till pågående forskningsprojekt. Vattenöverdomstolen anser att försurningsfrågorna är av den omfattningen att den nationella delen av problemet bör angripas genom direkta lagstiftningsåtgärder. Uppsala universitet anför bl. a. att miljöskyddslagen bör kompletteras med skärpta krav på försurande verksamheter. Behovet av aktiva insatser på det internationella planet för att nedbringa det sura nedfallet — mot bakgrund av att så stor andel av nedfallet kommer från andra länder — påpekas av ett mycket stort antal remissinstanser, däribland flera länsstyrelser och kommuner. Bl.a. länsstyrelsen i Södermanlands län betonar vikten av internationellt samarbete och anför att en minskning av svavelutsläppen i Europa måste åstadkommas. Lantbruksstyrelsen m.fl. anför att kalkning inte kan ses som en godtagbar lösning av försurningsfrågan på lång sikt. Bl.a. innebär detta att kostnaderna för att motverka försurningen övervältras från de företag som släpper ut föroreningarna till bl.a. lantbruket och fiskets intressenter. Dessutom kan försurningseffekterna inte till rimlig kostnad motverkas på skogsmark där problemen på sikt kan befaras bli mer påtapliga. Även Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund anser att kostnaderna för att lösa försurningsproblemen inte får vältras över på de enskilda lantbrukarna. Ett stort antal remissinstanser, bl.a. några glesbygdskommuner i södra Sverige, framhåller att det krävs ökade statliga medel för kalkningsåtgärder. Sveriges industriförbund anser att en kostnad/nytta-jämförelse av alternativen kalkning resp. svavelhaltbegränsning förefaller motiverad. Fiskenämnden i Örebro län anser att planering av framtida kalkning lämpligen kan göras som rullande planer och vara en uppgift för regionala och kommunala myndigheter. Behovet av förbättrat underlagsmaterial och förstärkt forskning beträffande försurningsproblem påpekas särskilt av Sveriges geologiska undersökning och Ingenjörsvetenskapsakademien.
12.4¶Övriga föroreningar
124.1 Kväve I rapporten anges att inom områden med odlade lätta jordar är det angeläget att användningen av gödselmedel i jordbruket anpassas så att grundvattnet inte förstörs som dricksvattenresurs. Det är en uppgift för lantbruksnämnderna att genom rådgivning och information verka för att
jordbruket bedrivs med hänsyn härtill. Åven hälsovärdsnämnderna har en viktig uppgift på detta område. Det finns vidare behov av att ytterligare
belysa kvävefrågorna, bl.a. vad avser de hälso- och miljömässiga konse-
kvenserna av intensiv tillförsel av växtnäring samt att utarbeta totala kvävebalanser.
Förslagen i rapporten stöds av Lunds universitet, Göteborgs universitet,
lantbruksstyrelsen, statens livsmedelsverk, statens nuturvårdsverk, styrel-
sen för teknisk utveckling, ett 10-tal länsstyrelser i syd- och mellansverige, tre luntbruksnämnder, fiskenämnden i Kronobergs län, ev 10-tal kom-
muner och LO-distriktet i Stockholms län. Tveksamma till rapportens
förslag är Uppsala universitet, länsstyrelsen i Gävleborgs län, lantbruks-
nämnden i Hallands län, Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund. Därutöver kommenterar ett stort antal re-
missinstanser förslagen utan att ta uttrycklig ställning för eller emot.
Statens naturvårdsverk delar uppfattningen att det är angeläget att an-
vändningen av gödselmedel anpassas så att grundvattnet inte förstörs. Verket pekar på att genom ökade insatser för att minska svinnet frän livsmedelsproduktionen, som uppgår till 25-30 26, skulle en minskning av såväl handelsgödsel- som bekämpningsmedelsanvändning kunna ske utan större samhällsekonomiska förluster. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser
att en intensifierad information till brukarna bör vidtas i första hand och på
längre sikt kan någon typ av översiktlig bedömning av gödselmedelsförbrukningens utveckling regionalt behöva åstadkommas. Länsstyrelsen i Hallands län anser att det föreligger starka skäl för att verka för en
nedtrappning av kvävekoncentrationerna i vattendrag och grundvatten. Länsstyrelsen anser emellertid att det är oklart hur eventuella riktlinjer skall utformas så att de blir praktiskt användbara. Länsstyrelsen föreslår
därför en försöksverksamhet baserad på rekommendationer innan normer utarbetas. Lantbruksstyrelsen framhåller att lantbruksnämnderna är uppmärksamma på urlakningsriskerna och verkar i sin rådgivningsverksamhet
för att begränsa urlakningen. Lantbruksstyrelsen instämmer i rapportens
förslag att en anpassning av gödselmedelanvändningen är en rådgivnings-
uppgift för lantbruksnämnderna. Lantbruksnämnden i Malmöhus län
framhåller att användningen av gödselmedel har utomordentligt stor betydelse för jordbrukets produktionsresultat och därmed för samhällsekonomin. Användningen av kvävegödselmedel bör enligt nämnden begränsas
genom information. Gödselgivorna bör väl anpassas till grödornas behov.
Enligt nämnden sker detta i dag regelmässigt i högre grad än tidigare, men
ytterligare förbättringar kan göras. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att lantbruksnämnderna som hittills bör svara för rådgivning till jordbruka-
re. Samtidigt bör dock kommunerna genom hälsovårdsnämnderna få bätt-
re möjlighet att påverka användningen av kemiska bekämpningsmedel och handelsgödsel med hänsyn till lokala förhållanden.
Uppsala universitet anför bl.a. att lagstiftningen bör modifieras eller
förtydligas. Lanthruksnämnden i Hallands län anser att sambandet mellan tillförsel av handelsgödsel och urtakning av kväve har beskrivits alltför förenklat. Användning av stallgödsel och odling av ettäriga baljväxter medför väl så stora risker för urlakning. Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund ät också i vissa delar kritiska till rapportens beskrivning av riskerna med handelsgödsel.
Flera remissinstanser. nämligen statens naturvårdsverk, Sveriges geolo-
giska undersökning, länsstyrelserna i Kristianstads. Älvsborgs och Södermanlands län, framhåller behovet av bättre underlagsmaterial beträffande urlakning av kväve och påverkan av grundvatten. Sveriges geologiska undersökning hänvisar till försök som gjorts med att redovisa riskområden och framhåller att denna typ av kartering bör genomföras för de mest aktuella områdena, dvs. delar av Södermanlands, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Halmstads, Hallands, Skaraborgs och Örebro län. Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att en periodiskt återkommande markkartering bör genomföras för att gödselgivorna bättre skall kunna
anpassas till markens och växternas behov för att därmed minska läckaget till yt- och grundvatten. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att en kartläggning av nitrathalter i grundvattnet i länet bör genomföras av länsstyrel-
sen I samarbete med lantbruksnämnden och hälsovårdsnämnden. Statens naturvårdsverk samt länsstyrelserna i Kristianstads och Södermanlands län framhålter behovet av en systematisk jordartskartering. Statens natur-
vårdsverk anser att en finansiering av en sådan kartering genom avgifter på
handelsgödsel bör utredas.
Lunds universitet och Sveriges geologiska undersökning framhåller att risken för utlakning av kväve till grundvatten inte är begränsad till lätta
sandjordar utan finns även för andra jordarter. Flera remissinstanser diskuterar riktlinjer eller tvingande bestämmelser för kväveanvändningen. Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller att, utöver rådgivning och information främst för lantbruksnämnderna är det nödvändigt med intensifierad forskning! Om detta inte ger ett godtagbart skydd för yt- och grundvatten måste enligt länsstyrelsens mening mer
tvingande åtgärder övervägas. Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att man bör överväga att upprätta zoner där en restriktiv användning av
kvävegödselmedel och stallgödsel bör tillämpas. Länsstyrelsen i Östergöt-
lands län finner det tveksamt om förslaget beträffande information är
tillräckligt för att åstadkomma en önskvärd förbättring. Kommuner och länsstyrelser bör enligt länsstyrelsen ges ökade möjligheter att påverka användningen av gödselmedel. Länsstyrelsen anser det angeläget att klara riktlinjer utarbetas vad gäller lämpliga gödselgivor i områden med olika naturförutsättningar. Sådana riktlinjer bör utformas vid samråd mellan företrädare för jordbruksintressena och samhällsorganen på lokal och/eller regional nivå.
Flera remissinstanser, lantbruksstyrelsen, lantbruksuniversitetet, vissa länsstyrelser och flera lantbruksnämnder framhåller att även andra åtgärder än begränsning av givorna av handelsgödsel behövs för att minska risken för urlakning av kväve. Lantbruksstyrelsen framhåller att orsakerna till den ökande kvävebelastningen på Östersjön bör utredas. Lantbruksnämnden i Skaraborgs län pekar på behov av begränsningar av tillförsel även av stallgödsel och slam.
Beträffande förslaget att lantbruksnämnderna skall ge råd om kväve-
gödslingen framhåller socialstyrelsen att en förutsättning för att en sådan rådgivning skall bli effektiv är att lantbruksnämnderna ges möjligheter att genom jordanalyser bedöma optimal kvävegiva inom områden där grundvattenförorening bedöms vara särskilt allvarlig. Länsstyrelsen i Kronobergs län, lantbruksnämnden i Kronobergs län och Ulricehamns kommun framhåller behovet av medel för rådgivning och information. I rapporten föreslås att utvecklingen av nitrathalten i grundvattnet i
känsliga områden följs av berörda myndigheter. Förslaget stöds uttryckli-
gen av länsstyrelserna i Östergötlands och Blekinge län, Lunds universitet
och fem kommuner.
Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att rapportens redovisning av
områden där användningen av gödselmedel behöver anpassas, bör ses
över. Vissa av de redovisade områdena är enligt länsstyrelsen inte uppod-
lade.
12.4.2 Tungmetaller och svårnedbrytbara ämnen
I rapporten konstateras att utsläpp av tungmetaller och svårnedbrytbara
ämnen av giftkaraktär är helt oförenliga med en ekologisk grundsyn. Det är
inte heller i ett längre tidsperspektiv försvarligt att försöka ange områden
som är mer toleranta än andra mot utsläpp av dessa ämnen. Det är därför
enligt rapporten synnerligen angeläget att intensifiera det arbete som fram-
förallt sker inom naturvårdsverket med att vidareutveckla program för att
dels eliminera utsläpp av tungmetaller och svårnedbrytbara ämnen med giftkaraktär, dels nedbringa hanteringen av dem.
Ett 30-tal remissinstanser behandlar dessa frågor. Nästan undantagslöst betraktas dessa miljöproblem som utomordentligt allvarliga och remissinstanserna instämmer i rapportens uppfattning om att utsläpp av tungmetaller och svårnedbrytbara ämnen är oförenliga med en ekologisk grund-
syn. Statens naturvårdsverk, statens livsmedelsverk, några länsstyrelser, två fiskenämnder, tekniska högskolan i Stockholm, Ingenjörsvetenskapsakademien, Kronobergs läns landsting och sju kommuner instämmer allmänt i rapportens beskrivning och förslag. I några yttranden framhålls de praktiska och ekonomiska svårigheterna att eliminera sådana utsläpp. Några remissinstanser, nämligen universitetet i Linköping, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, naturhistoriska riksmuséet och Sveriges indu-
striförbund, anser rapportens beskrivningar onyanserade och förslagen
inte helt realistiska.
13 Riksdagen 1980/81. I saml Nr 183
Länsstyrelsen i Kristianstads län konstaterar att kunskaperna om tungmetallernas och andra anrikningsbara ämnens miljöeffekter fortfarande är starkt begränsade. Statens naturvårdsverk framhåller att verket f.n. intensifierar arbetet med att begränsa utsläppen och att nedbringa hanteringen av sådana ämnen. Detta sker bl. a. genom att ärenden prioriteras som rör metaller och persistenta ämnen i prövningar av utsläpp enligt miljöskyddslagen. Vidare samordnas åtgärderna för en begränsning av ämnen med giftverkan genom att program för hanteringen och utsläppen av dessa ämnen kartläggs och åtgärder föreslås. Ett sådant program har framlagts för kadmium och verket arbetar f.n. med liknande program för kvicksilver. Ingenjörsvetenskapsakademien instämmer i rapportens överväganden men framhåller att i en del fall är det på kort sikt svårt att finna substitut för de aktuella ämnenas användning. Naturhistoriska riksmuséet instämmer i rapportens bedömningar, men framhåller att prioriteringar måste äga rum mellan olika områden. Det är då enligt riksmuséet viktigt att i första hand undvika utsläpp i näringsfattiga eller av försurning drabbade områden för att därmed minska följderna av anrikning i levande material. Sveriges industriförbund framhåller att förbundet är medvetet om problemen som härrör från berörda ämnen. Likväl kan man enligt förbundet inte bortse från den nytta som användningen av dem medför. En avvägning av risken mot nyttan måste göras i varje enskilt fall. Ett generellt användningsförbund leder ofta till oförutsedda konsekvenser. Däremot är det enligt förbundet givetvis önskvärt att nedbringa hanteringen av sådana ämnen.
13 Vissa frågor beträffande landets fysiska struktur
13.1 Allmänna synpunkter
Att vissa tätorts- och infrastrukturfrågor tagits upp i rapporten får stöd av bl.a. statens råd för byggnadsforskning, statens institut för byggnadsforskning, länsstyrelserna i Malmöhus, Skaraborgs och Västernorrlands län, landstinget i Västernorrlands län, Härnösands, Kalmar. Munkedals och Västerås kommuner, Ingenjörsvetenskapsakademien och Svenska samernas riksförbund. Länsstyrelsen i Malmöhus län understryker kraftigt det angelägna i en förbättrad samordning av utvecklingen av bebyggelse och investeringar i infrastrukturella anläggningar. Länsstyrelsen framhåller också att en av de mest påpekade bristerna i den hittills bedrivna översiktliga planeringen kan hänföras till bristande samordning mellan regionalpolitisk planering och översiktlig fysisk planering. Också planeringen för vägar, järnvägar, kraftledningar m. m. måste enligt länsstyrelsen inordnas bättre i det övergripande planeringssystemet. Det bör enligt länsstyrelsen utarbetas ett planeringsunderlag som är samstämt mellan skilda
samhällssektorer och som kan utgöra ett trovärdigt underlag för kommunala bedömningar inom skilda planeringsområden. Länsstyrelsen i Västernorrlands län finner det mycket positivt att tätorts- och infrastrukturfrå-
gorna har tagits upp i den fysiska riksplaneringen, eftersom utbyggnaden
av tekniska system etc. har stor betydelse för markanvändningen på lång
sikt. Härnösands kommun understryker behovet av en samordning av samhällets investeringar som tar hänsyn såväl till kraven på hushållning
med mark och vatten som till kraven på att skapa gynnsamma lokalise-
ringsförutsättningar för näringslivet och den offentliga sektorn. Några remissinstanser har kritik att framföra mot rapportens behandling
av tätorts- och infrastrukturfrågorna. Statens naturvårdsverk anser att undermarksbyggande, exempelvis tunneldrivning, borde ha behandlats.
Undermarksbyggande kan enligt verket bli mycket styrande för en tätorts
infrastruktur och markanvändning. Statens geotekniska institut anser att
utredningens förslag till hur tätorts- och infrastrukturfrågorna bör hanteras sannolikt inte kommer att resultera i en effektiv hushållning med mark och
vatten. Planeringsapparaten är enligt institutet för tungrodd för detta. Institutet anser också att rapportens förslag om ansvarsfördelning förutsätter betydligt högre kompetens och större resurser än vad kommunerna
idag har. Karlskrona kommun anser att tätorts- och infrastrukturfrågorna
har fått en alltför knapphändig behandling i rapporten. Frågorna bör enligt kommunen inta en central roll i samhällsplaneringen. Ulricehamns kommun anser det önskvärt med tydligare anvisningar om på vilket sätt sam-
ordningen av investeringar i tätorter och infrastruktur kan ske. Svenska naturskyddsföreningen har liknande synpunkter.
De kommentarer som rör rapportens bild av aktuella investeringar är
genomgående kritiska, främst därför att bilden anses befästa en snedför-
delning av investeringar inom landet. Synpunkter av det slaget föreligger från länsstyrelserna i Uppsala, Västmanlands och Kopparbergs län, Öre-
bro, Härnösands och Sölvesborgs kommuner, Svenska kommunförbundet
samt Sveriges fältbiologiska ungdomsförening. Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller att de redovisade utbyggnadsplanerna är koncentrerade till storstadsområdena och områdena mellan dessa. Om planerna fullföljs, kommer enligt länsstyrelsen den befintliga orts- och infrastrukturen att ytterligare förstärkas, vilket kan sägas strida mot de regionalpolitiska målen. Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att en följd av den bild över planerade investeringar som redovisas i rapporten kan bli bl. a. ökade konflikter om markanvändningen genom följdinvesteringar. Starkare be-
byggelseutveckling i områden, som redan har starka markanvändningskonflikter. än i andra delar av landet kan enligt länsstyrelsen också bli följden. Härnösands kommun har starka invändningar mot de redovisade
investeringsplanerna. Om de genomförs kommer enligt kommunen en ytterligare förstärkning av den regionala obalansen att bli resultatet. Kommunen anser att de sektoriella investeringsplanerna strider mot 1976 års
beslut om regionalpolitikens inriktning. Svenska kommunförbundet finner att rapporten i huvudsak utgår från redan befintlig samhällsstruktur och redan aktualiserade projekt. Förbundet nämner bl. a. att bilden av planera-
de investeringar med några få undantag endast redovisar större samhällsin-
vesteringar i södra Sverige.
13.2 Energidistribution 13.2.1 Kraftledningar
Om starka motstående intressen föreligger beträffande viss ledningssträcka är det enligt rapporten angeläget att alternativa ledningsdragningar utreds närmare innan markreservation sker i den kommunala planeringen. För att ge underlag för bedömningar av behovet av markreservationer i riksskala är det enligt rapporten lämpligt att industriverket sammanställer
planer på kraftledningar av stamlinjekaraktär och i samräd med bl.a.
planverket och naturvårdsverket till regeringen redovisar sådana kraftledningar som är av intresse från rikssynpunkt. Mot bakgrund av en sådan redovisning skulle regeringen kunna pröva angelägenheten av skilda projekt och uppdra åt berörda länsstyrelser att i samråd med kommuner och kraftföretag föreslå lämpliga ledningssträckningar. För att garantera att
riksviktiga ledningar kommer till stånd föreslås enligt rapporten regeringen
få möjlighet att föreskriva att mark för viss ledningssträckning skall reser-
veras i den kommunala planeringen. Rapportens överväganden och förslag avseende kraftledningar tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.
Förslaget till handläggningsordning för kraftledningar tillstyrks av riks-
antikvarieämbetet, statens planverk, statens industriverk, länsstyrelserna
i Kronobergs, Kristianstads, Göteborgs och Bohus. Örebro och Kopparbergs län, skogsvårdsstyrelserna i Stockholms och Östergötlands län.
Tingsryds och Östra Göinge kommuner.
Statens industriverk konstaterar att koncessionsprövningen kommer in sent i planeringen av kraftledningar vilket uppmärksammats av riksdag.
regering, myndigheter och organisationer. Erfarenheterna av nuvarande bestämmelser med tillståndsgivning för överföringsledningar är enligt ver-
ket bl.a. att myndigheten endast i begränsad omfattning kan beakta de krav som framförs om bättre samordning med övrig samhällsplanering.
För att behovsprövningen av nya ledningar skall bli meningsfull måste
därför planeringen komma in tidigare. Ett sätt att översiktligt bedöma
behovet av kraftledningsutbyggnader på ett tidigt stadium i planeringen är att organisera ett utökat frivilligt, flexibelt och enkelt samrådsförfarande på regional och central nivå. Detta samråd bör enligt industriverket resultera i att planer för utbyggnad av större ledningar avstäms centralt mot den
övergripande energipolitiken och övrig samhällsplanering. Eftersom koncessionsprövningen kommer in sent i kraftledningsplaneringen är det
naturligt att industriverket gemensamt med berörda centrala myndigheter centralt samråder om planerade stamlinjeutbyggnader i ett längre tidsperspektiv. Ett centralt samråd har enligt verket till uppgift att anpassa de större ledningsutbyggnaderna till mark- och samhällsplaneringen och verket överväger f.n. de närmare formerna för en sådan i tiden framskjuten
prövning. Beträffande frågan om den övergripande planeringen av överföringsledningarna kommer industriverket att återkomma med synpunkter i
frågan i en promemoria innefattande viss översyn av ellagen.
Då den sektorövergripande planeringen inte kan ske enbart i en kommun
krävs enligt Örebro kommun att kommunerna samverkar, så att lednings-
sträckningen behandlas som en enhet och inte diskuteras och låses del-
sträcka för delsträcka.
Enligt riksantikvarieämbetet bör den i rapporten föreslagna handläggningsordningen kunna väsentligt begränsa konflikterna med de kulturhistoriska värdena genom att bl.a. olika alternativa sträckningar bör kunna redovisas på ett tidigt stadium.
Uppsala universitet anser att alternativ sträckning och utforming av kraftledningar regelmässigt bör utarbetas och utvärderas innan något or-
gan binder sig för ett beslut i någon riktning. Förslaget i rapporten kommer
enligt universitetet inte att vara tillräckligt.
Centrala driftledningen och statens vattenfallsverk avstyrker de förändringar i samrådsrutiner för kraftledningar som föreslås i rapporten. Enligt
driftledningen föreligger i ett tidigt planeringsskede inte tillräckligt under-
lag för att regeringen på ett meningsfullt sätt ska kunna pröva angelägenheten av större energiöverföringsanläggningar. En tidig och förutsättningslös diskussion beträffande sträckningen kan däremot enligt driftledningen innebära stora fördelar för såväl länsstyrelser och kommuner som för vatten-
fallsverket. Om rapportens förslag genomförs kan enligt driftledningen
diskussionerna med länsstyrelser och kommuner vad gäller ledningssträckningarna påbörjas först i ett betydligt senare skede när tillräckligt planeringsunderlag föreligger för en meningsfull prövning av angelägenheten. Konkret innebär detta att samråden beträffande sträckningar kommer att genomföras under tidspress på samma sätt som tidigare ofta varit fallet. En viktig fråga som måste utredas i anknytning till rapportens förslag är den förändrade ansvarsfördelningen mellan industriverket och vattenfalls-
verket vad gäller stamnätets planering som blir följden om förslaget genomföres. Det framstår enligt driftledningen som angeläget med hänsyn till
verksamhetens art att ansvaret för stamnätets planering, utbyggnad och
drift inte splittras på flera olika instanser.
Allmänna synpunkter på behovet av planering, prövning och samråd vid
dragning av kraftledningar lämnas av flera remissinstanser. Koncessionsnämnden för miljöskydd framhåller att den övergripande kraftledningsplaneringen bör bedrivas inom ramen för den fysiska riksplaneringen och verkställas i god tid före det att ansökningar om konces-
sion enligt ellagen anhängiggörs beträffande olika delsträckor. Mot bakgrund av innehållet i miljöskyddslagen anser nämnden att man med visst
fog kan ifrågasätta om ljudstörningar från elektriska anläggningar även kan
prövas enligt denna lag.
Ingenjörsvetenskapsakademien anser det ytterst angeläget att man i den kommunala planeringen gör erforderliga markreservationer för bl. a. stam-
linjenätet som har betydelse för den nationella energiförsörjningen. Dessa
kraftledningar har enligt akademien betydelse för att ett ökat utnyttjande av inhemska energikällor i det nationella energiförsörjningssystemet skall bli realistiskt.
Statens planverk anser att kraftledningar över 500 kV bör prövas enligt
miljöskyddslagen. Planverket har i en särskild rapport, 800 kV-ledningars markanvändningskonsekvenser (rapport 49 år 1979), redovisat markanvändnings- och miljökonsekvenser av en introduktion av 800 kV-ledningar. Även länsstyrelsen i Kristianstads län och Karlstads kommun anser att större kraftledningar bör prövas enligt miljöskyddslagen.
Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller det som angeläget att planering
av kraftledningar skall ske i samråd med berörda markägare och deras organisationer, eftersom detta kan minska konflikterna som kan uppstå. Behovet av samråd vid planering av kraftledningar stryks också under av
naturhistoriska riksmuséet, skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Kristianstads, Älvsborgs och Västerbottens län, skogsvårdsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands och Kronobergs län, Söderköpings, Falkenbergs, Laholms, Göteborgs, Marks, Degerfors och Örebro kommuner, Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Lantbrukarnas länsförbund i Uppsala län, Östergötlands, Kronobergs och Västerbottens län samt Aktion Skånemiljö.
Statens naturvårdsverk, skogsstyrelsen och några organisationer kommenterar kraftledningarnas markanvändnings- och miljökonsekvenser.
Skogsstyrelsen framhåller att skogsbrukets reella möjlighet att påverka ledningssträckningarna måste öka. Skogsbruket måste betraktas som ett riksintresse och samhällsekonomiska kalkyler bör göras i vilken alternativ-
kostnad för återskapande av resursen inräknas. Statens naturvårdsverk
anser att höga ljudnivåer, särskilt vid fuktig väderlek, och elektromagnetisk strålning stör betydande områden. Fortsatta utredningar, i bl. a. ver-
kets regi får visa om miljökonsekvenserna från 800 kV-ledningar är av den storleksordningen att naturvårdsverket kommer att förorda att ledningssträckningarna även prövas enligt miljöskyddslagen. Lantbrukarnas riks-
förbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund anser att det är
väsentligt att bättre beslutsunderlag tas fram i den fortsatta planeringen av nya kraftledningar. Innan detta skett bör inte mark i den kommunala planeringen reserveras för dessa ledningar. Även Aktion Skånemiljö understryker behovet av ett bättre beslutsunderlag inför beslut om dragning
av kraftledningar.
Lantbrukarnas länsförbund i Kronobergs och Kalmar län anser att en omfattande utbyggnad av ett 800 kV-nät är oacceptabel av såväl miljömässiga som medicinska skäl.
13.2.2 Gas- och hetvattenledningar
Om starka motstående intressen föreligger beträffande en viss sträck-
ning av en gas- eller hetvattenledning är det enligt rapporten angeläget att
andra alternativ utreds innan mark reserveras i den kommunala planeringen. Det finns därför enligt rapporten anledning att liksom för kraftledningar "överväga en handläggningsordning där planer på större gas- eller hetvat-
tenledningar sammanställs av industriverket som i samråd med bl. a. plan-
verket och naturvårdsverket till regeringen redovisar sådana rörledningar
som är av intresse från rikssynpunkt. Berörda länsstyrelser föreslås enligt
rapporten mot bakgrund av regeringens ställningstaganden samråda med bl. a. kommuner och berörda företag om lämplig ledningssträckning. Rege-
ringen föreslås enligt rapporten få möjlighet att föreskriva att mark för viktigare ledningar skall reserveras i den kommunala planeringen.
Rapportens överväganden och förslag angående gas- och hetvattenled-
ningar tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.
Rapportens förslag till handläggningsordning för gas- och hetvattenledningar tillstyrks av länsstyrelserna i Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Örebro och Kopparbergs län.
Kompletterande synpunkter av mer principiell karaktär när det gäller introduktion av gas- och hetvattenledningar lämnas av flera myndigheter, länsstyrelser och kommuner.
Statens industriverk framhåller att ett centralt samråd avseende ledning-
ar för olja, gas och hetvatten kan bli aktuellt. Verket har därför anledning
att pröva formerna för koncessionshanteringen i anslutning till de uppgifter som lagts på verket genom rörledningslagen (1978: 160). Riksantikvarieämbetet understryker vikten av att gas- och hetvattenledningar förläggs under
jord eller i tunnlar. De arkeologiska synpunkterna måste enligt ämbetet även tillmätas stor vikt vid detaljplaneringen. Aktion Skånemiljö pekar på att avdikningsproblem kan uppstå beroende på vilket djup ledningarna
läggs. Nämnden för energiproduktionsforskning anser att de föreskrifter som planeras för ledningar bör utformas så att tillräckligt utrymme ges för provning av bl. a. distribution av lågtemperaturvatten och gas. Om skador uppstår på gas- och hetvattenledningar på grund av militära angrepp eller sabotage kan enligt civilförsvarsstyrelsen konsekvenserna troligtvis bli förödande. Det är därför enligt styrelsen viktigt att sådana ledningar planeras med hänsyn till befolkningskoncentrationer för att
minska effekterna av skador. Styrelsen liksom statens brandnämnd bör
mot denna bakgrund medverka i den föreslagna handläggningsordningen. Synpunkter på aktualiserade eller planerade gasledningsprojekt lämnas
vidare av flera länsstyrelser och en kommun.
13.3 Kommunikationsanläggningar 13.3.1 Allmänna synpunkter
Bland de allmänna synpunkterna märks bl. a. några som tar upp möjliga förändringar i transportsystemet. Transportrådet framhåller att den nuvarande transportapparaten med stor dominans av individuella transportme-
del har byggts upp med förutsättningen att tillgången på billiga drivmedel
är god. Denna förutsättning kommer enligt transportrådet med stor sannolikhet att förändras, varför en förskjutning från individuella till kollektiva persontrafikmedel och från lastbilstrafik till järnvägstrafik är att vänta. Det
kan enligt rådet också förväntas att sjöfartens transportarbete ökar. Landstinget i Göteborgs och Bohus län framhåller att långa pendlingsav-
stånd i framtiden kan innebära stora problem. Man måste därför enligt
landstinget ägna större uppmärksamhet åt hur arbete och boende lokaliseras och hur man bl. a. med kollektivtrafik kan knyta ihop olika områden
bättre. Svenska naturskvddsföreningen önskar en belysning av i vilken
mån ökad satsning på kollektivtrafik kan minska behovet av framför allt väginvesteringar. Bland övriga mera allmänna synpunkter på kommunikationsfrågorna
kan nämnas att Transportrådet tar upp sambandet mellan fysisk planering och transportsystemets uppbyggnad. Rådet anser att konsekvenserna i transporthänseende vid utveckling av den fysiska strukturen hittills har beaktats i alltför ringa utsträckning. Det finns enligt rådet åtskilliga exempel på hur bebyggelse och markanvändning givits en utformning som starkt
begränsat möjligheterna att åstadkomma en effektiv transportförsörjning. Transportrådet framhåller vidare ati målsättningen att ge medborgare och näringsliv en tillfredsställande trafikförsörjning till lägsta samhällsekono-
miska kostnad inte kan uppnås utan en väl utbyggd kollektivtrafik. För att kollektivtrafiken ska kunna bli konkurrenskraftig mot privatbilismen fordras enligt rådet att en rad förutsättningar är uppfyllda. Rådet understryker
bl.a. att lokalisering av bostäder och arbetsplatser bör göras så att långa
pendelavstånd undviks med hänsyn till dels energiåtgången, dels att restidsskillnaderna mellan buss- och bilresor blir stora.
13.3.2¶Vägar
I rapporten framhålls att utbyggnaden av vägnätet kan ge upphov till intressekonflikter bl. a. med de areella näringarna, naturvården, friluftsli-
vet och kulturminnesvården. Dessutom medför trafiken ofta betydande
miljökonsekvenser i form av buller och utsläpp av förorenande ämnen.
Väganläggningar kan emellertid även leda till minskade miljöstörningar genom att en avlastning av trafiken sker på det befintliga vägnätet.
Rapportens redovisning av vägarnas miljökonsekvenser har lett till en
del kommentarer. Flera remissinstanser understryker att vägtrafiken medför betydande problem i form av buller och luftföroreningar. Statens
vägverk anser dock att rapporten har överbetonat de negativa effekterna
av vägarna. Verket framhåller att vägar i de flesta fall är nödvändiga för att
möjliggöra att övrig markanvändning kan ske på ett rationellt sätt. Således
krävs bra vägar för att t.ex. göra riksintressanta områden tillgängliga. Verket hävdar att vägarna planeras och byggs så att de på bästa sätt anpassas till miljö och annan markanvändning, och att de därför bör ha en till övervägande del positiv effekt för samhället.
Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller vägtrafikbuliret och luftföroreningarna som väsentliga miljöproblem vid planering av vägar och bostadsområden. Länsstyrelsen anser bl. a. att bullersaneringsprogram be-
höver tas fram främst där större och hårt trafikerade trafikleder passerar
genom bostadsbebyggelse. Länsstyrelsen konstaterar också att klagomål om olägenheter till följd av bilavgaser ökar, och att det behövs kartlägg-
ning av luftföroreningssituationen för de hårdast trafikerade gatorna i
tätorterna liksom för genomfartslederna. Länsstyrelsen i Jönköpings län
anser att det är angeläget med gränsvärden för högsta godtagbara störningsnivå vad gäller buller och luftföroreningar. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att det är angeläget att statsmakterna vidtar ytterligare åtgärder
för att olägenheterna med trafikbuller ska kunna begränsas.
Vissa remissinstanser tar upp inriktningen och omfattningen av vägbyggandet. Lunds universitet manar till försiktighet när det gäller större vägbyggnadsföretag med hänsyn till den minskande privatbilismen och samhällets ansträngningar att föra över godstrafiken till järnväg. Chalmers tekniska högskola framhåller att de resurser som krävs för investeringar och drift av flygfält och vägar skulle göra större nytta om de istället användes för utbyggnad och upprustning av järnvägsnätet. Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund anser att för-
delningen av resurser för vägprojekt är otillfredsställande. Det behövs
enligt förbunden en bättre regional balans. I den regionalpolitiska plane-
ringen är vägnätet en betydelsefull faktor för bebyggelseutveckling och
näringsliv.
13.3.3 Järnvägar
I rapporten framhålls att utbyggnadsbehovet när det gäller järnvägsnätet i huvudsak avser bandelar av anslutningskaraktär. En viss utbyggnad av bi. a. rangerbangårdar och godsterminaler kan förutses. Sett i riksperspek-
tiv torde detta enligt rapporten inte medföra några allvarligare konflikter med markanvändningen.
Vissa remissinstanser förordar en ökad satsning på utbyggnad av järnvägar, bl. a. Chalmers tekniska högskola, statens naturvårdsverk, länsstyrelsen i Hallands län, Östra Göinge, Laholms, Halmstads. Falkenbergs och Varbergs kommuner.
Ett par remissinstanser framhåller att även järnvägstrafiken leder till
miljöproblem. Statens naturvårdsverk understryker att om s. k. höghastig-
14 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 183
hetstäg införs, kommer vibrations- och bullerproblemen att bli större än f.n. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att kartläggning av bullret från tågtrafiken är angelägen i den utsatta tätortsbebyggelsen. Bullersaneringsprogram behöver enligt länsstyrelsen upprättas. Ett ökat utnyttjande av järnvägarna för godsbefordran kan enligt länsstyrelsen leda till större andet nattrafik med ökade ljudolägenheter som följd. Länsstyrelsen framhåller också betydelsen av att klarlägga buller- och vibrationseffekterna från höghastighetståg.
13.34 Hamnverksamhet I rapporten konstateras bl. a. att hamnutbyggnader och följdinvesteringar i vägar, järnvägar, terminaler och upplagsplatser ofta har betydande markanvändnings- och miljökonsekvenser. I första hand påverkas fiskets, naturvårdens, friluftslivets och kulturminnesvårdens intressen. I samband med muddringar, utfyllnader och fördjupningar av farleder kan även naturmiljön utsättas för störningar. Rapportens behandling av hamnfrågorna har inte mött några större erinringar. Sjöfartsverket framhåller att hamndjupen inte nödvändigtvis utgör en restriktion av samma tyngd som andra hushållningsfrågor vid diskussion om lokalisering av s.k. FRP-industri. Verket grundar sin bedömning på att lokaliseringsfrågorna under 1970-talet inte har medfört stora eller oöverkomliga anspråk på djuphamnar och att utbyggnaden av industrin troligen kommer att ske främst vid befintliga anläggningar. Några remissinstanser understryker vikten av att hamnutbyggnaden i landet sker på ett planmässigt sätt. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att resultatet av den pågående hamnutredningsverksamheten snarast bör användas som planeringsunderlag för att möjliggöra avvägningar mellan olika önskemål om hamnutbyggnader. Göteborgs kommun anser att det är viktigt att en övergripande hamnplanering kommer till stånd på nationell nivå och att riksdagen fattar beslut om en organisation för en övergripande hamnplanering samt om hur hamninvesteringarna fortsättningsvis skall bedömas med hänsyn till samhällets behov. Svenska naturskyddsföreningen framhåller att det är angeläget att lokaliseringen av hamnar inte tillåts styras av snävt exploateringsekonomiska intressen, utan att fysisk översiktsplanering får ett avgörande inflytande över vilka platser som ska komma ifråga för en utbyggnad. När det gäller kolhamnar kan enligt sjöfartsverket möjligen hopvägning av anspråk medföra att andrahandslägen ur sjötransportsynpunkt får accepteras för exempelvis kolkondenskraftverk. Här bör enligt verket framhållas att sjöfartsverkets djuphamnsinventering fortfarande äger tillämplighet med de reservationer som framhållits i denna typ av inventeringsmaterial. Flera av de i Centrala driftledningens underlag diskuterade kraftverkslägena har enligt verket inte helt gynnsamma hamn- och sjöfartsförut-
sättningar. Fortlöpande har enligt verket samråd i denna fråga tagits av
energiproducenterna. Statens planverk framhåller att det behövs övergri-
pande utredningar för att bestämma lämpligt läge med hänsyn till betydelsen från miljö-, markanvändnings- och plansynpunkt. Planverket föreslår att man som ett led i den fortsatta fysiska riksplaneringen för områdena i anslutning till de tre storstadsområdena behandlar behovet av regionala
och lokala kolhamnar och tillhörande verksamheter. Statens naturvårdsverk pekar på att lokaliseringen av en kolhamn är beroende av placeringen
hamnen och därvid aktuell hantering som man måste ta hänsyn till. Svens-
ka hamnförbundet anser att det inte går att diskutera kolhamnsfrågan
innan oljeersättningsdelegationen är klart med sitt arbete om ett system för
import av kol.
13.3.5 Flygplatser
I rapporten framhålls att utbyggnaden av flygplatser kan medföra omfat-
tande konsekvenser för olika markanvändningsintressen, främst jordbruket, naturvården, friluftslivet och kulturminnesvården. Större områden
berörs av buller- och riskzoner. Detta konstaterande i rapporten har kommenterats av luftfartsverket, som framhåller att rapportens konstaterande . ska ses mot bakgrund av att den idag direkt ianspråktagna arealen för civil flygverksamhet uppgår till 70 km? eller knappt 0.026 av Sveriges land-
areal. Om alla planerade flygplatser inrättas och hänsyn tas till arealer som frigörs när äldre läggs ner, kommer ytan enligt luftfartsverket att öka med 790. Några remissinstanser anser att det är motiverat med restriktivitet när
det gäller utbyggnad av flygtransportnätet. Chalmers tekniska högskola anser t. ex. att det bör satsas på energisnåla, miljövänliga och importobe-
roende transportsystem. De resurser som krävs för flygverksamheten
skulle enligt högskolan kunna göra större nytta i utbyggnad och upprustning av järnvägsnätet. Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund menar att flygplatser är markkrävande och dyrbara anläggningar. Skulle ytterligare flygfält behövas, bör enligt förbunden i första hand befintliga, mindre flygfält användas. Sveriges fältbiologiska ungdomsförening anser att flygplatsutbyggnaden i Sverige i
det närmaste ska anses avslutad. Istället bör man satsa på mindre energikrävande transporter, som dessutom inte tar så stora ytor i anspråk.
Svenska naturskyddsföreningen understryker att översiktlig fysisk plane-
ring bör få ett avgörande inflytande över vilka platser som ska komma ifråga för flygplatsutbyggnad.
Statens naturvårdsverk anser att nya flygplatser bör prövas av regeringen enligt 136 a § byggnadslagen.
13.4 Försvar Rapportens behandling av försvarets verksamhet kritiseras av överbefälhavaren, som bl.a. anser att konflikterna mellan försvar och bevarandeintressen oftast beror på att områden av vitalt intresse för försvaret
utsätts för anspråk från bevarandeintressena. Enligt överbefälhavarens
uppfattning skapar rapporten en uppfattning att det är försvaret som ställer anspråk på bevarandeintressena. Överbefälhavaren anser vidare att försvaret är synnerligen knapphändigt behandlad i rapporten. I stort behandlas bara frågor som sammanhänger med fredsorganisationens behov av
mark för övnings- och skjutfält. Länsstyrelsen i Värmlands län framhäller
att samhällets sårbarhet under kris- och krigsförhållanden har ökat mycket starkt. Koncentration av befolkning, produktion etc. till ett fåtal platser är enligt länsstyrelsen ogynnsam för möjligheten att skydda befolkningen under krig. Detta bör enligt länsstyrelsen beaktas i planeringsarbetet, eftersom det senare kan vara omöjligt eller mycket dyrt att beakta detta.
Länsstyrelsen anser även att samhällets totala sårbarhet bör bli föremål för snar utredning. Länsstyrelsen i Örebro län framhåller att inte bara det
militära utan även övriga delar av försvaret kan komma i konflikt med andra samhällsintressen. När det gäller försvarets markbehov finns vissa ytterligare kommenta-
rer. Statens naturvårdsverk anser att det bör finnas en beskrivning av den
militära verksamheten och de omgivningskonsekvenser den medför som underlag för att visa på vilka orter där det ur omgivningssynpunkt är acceptabelt att försvarets behov av mark tillgodoses genom komplettering av de övnings- och skjutfält som finns. Vaggeryds kommun anser att det
inte kan accepteras att militärens och det civila försvarets intressen i alla
lägen ska tillgodoses. En rimlig avvägning mellan olika markintressen
måste enligt kommunen komma till stånd. Möjligheterna att samutnyttja försvarets områden för flera intressen tas upp av några remissinstanser. Lunds universitet anser att flera civila aktiviteter borde kunna lokaliseras till vissa militära övningsfält. Skyttespor-
ten nämns som exempel på en ofta ytterst svårlokaliserad verksamhet som
borde kunna förläggas till militär mark. Också statens naturvårdsverk
understryker att man bör ta tillvara möjligheterna att samutnyttja övnings-
och skjutfält. Verket framhåller att det bör gälla oberoende av vilken försvarsgren förbanden tillhör. Länsstyrelsen i Hallands län har liknande synpunkter.
13.5 Tätorter
I rapporten framhålls att det i redovisningar i den kommunomfattande planeringen av kommunens överväganden om fördelningen av byggandet
mellan skilda orter i kommunen bör kunna klargöras hur kommunen har
beaktat olika statliga markanvändnings- och bebyggelseintressen I samband med tätortsplaneringen. Sådana redovisningar bör även tjäna som underlag för kommunernas aktiva medverkan i länsplaneringen, den regionala trafikplaneringen, vägplaneringen samt den särskilda hamn- och flygplatsplaneringen. Förutom överväganden om fördelningen av byggandet mellan olika tätorter torde det för kommunerna därför enligt rapporten även vara av intresse att bedöma behovet av statliga investeringar i tek-
niska system, service samt vägar, hamnar och flygplatser.
Behovet av att kommunerna analyserar tätortsstrukturen understryks av bl.a. Lunds universitet, högskolan i Karlstad, länsstyrelserna i Söderman-
lands, Jönköpings och Hallands län samt Gotlands, Kristianstads, Laxå
och Nässjö kommuner. Lunds universitet hälsar det ökade intresset för
bl.a. tätortsproblemen med tillfredsställelse och konstaterar att den tidi-
gare bristande framförhållningen fått olyckliga konsekvenser. Universitetet framhåller bl. a. att den tätortsfördelning mellan och inom regioner som i dag börjat bli ett allvarligt bekymmer i stor utsträckning har tillkommit i mitten av århundradet. Den aktuella tätortstillväxten hänförs av universitetet till andra orsaker än befolkningstillväxt, nämligen regler för småhus-
byggande, avdragsmöjlighet för arbetsresor och huslånekostnader. Stora
ansträngningar måste enligt universitetet sättas in för att å ena sida göra redan existerande ortsmönster bättre anpassat för de nya kraven på energioch markhushållning och å andra sidan bromsa och vända utvecklingen. Universitetet framhåller också att rådande mönster för bebyggelse och kommunikationer är ytterligt trögrörligt sedan urbaniseringens expansionsfas nu är förbi. Insatserna för att få till stånd tätortsstrukturplaner och
områdesplaner för enskilda orter betecknar universitetet som högst nödvändiga. Lösningarna måste dock ofta sökas på interkommunal eller regio-
nal nivå. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att utvecklingen av tätorter och infrastruktur är grundläggande i såväl fysisk som regionalpolitisk planering. Nuvarande bebyggelsestruktur tillgodoser enligt länsstyrelsen
inte alltid på bästa sätt behovet av närhet mellan bostäder, arbete och
service. Kommunerna måste enligt länsstyrelsens mening snarast påbörja en systematisk strukturanalys för kommunens hela område. Länsstyrelsen i Hallands län vill starkt understryka vad som i rapporten framförs beträffande värdet av planeringsinsatser för att analysera tätortsstrukturen. I det
pågående arbetet för ett markhushållningsprogram är det enligt länsstyrel-
sen nödvändigt att klargöra hur fördelningen mellan olika tätorter kan
utvecklas på längre sikt. Gotlands kommun framhåller att det är en kommunal uppgift att göra bedömningar av tätortsutvecklingen. Kommunen
understryker att analyser av tätortsstrukturen bör följas av program för tätortsutbyggnaden. Detta kräver dock enligt kommunen en förändring
och vidareutveckling av tanken med ortsklassifikationssystemet. Civilförsvarsstyrelsen anser att det vid överväganden om fördelning av
byggandet är viktigt att också beakta befolkningsskyddet. Antalet objekt
som kan bli utsatta för anfall tenderar enligt styrelsen att växa med ortsstorleken. Detta bör enligt styrelsen kunna tjäna som underlag för såväl den kommunala skyddsrumsplaneringen som planeringen av räddningstjänsten inom kommunen.
I rapporten konstateras också att det i vissa delar av landet finns behov av interkommunal samverkan vid planeringen av tätortsutvecklingen. Enligt prop. 1978/79:112 om regionalpolitik kommer regeringen att ge länsstyrelserna i uppdrag att avgränsa s. k. pendlingsregioner inom vilka det finns ett mer uttalat samband mellan kommunerna vad gäller arbetsplatsernas lokalisering i förhållande till bostäderna. Länsstyrelserna bör enligt propositionen i samband med länsplaneringen peka på behovet av samordning av den kommunala planeringen inom pendlingsregioner där flera kommuner ingår. De kommuner som ingår i en pendlingsregion bör själva överväga i vilka former ett interkommunalt samarbete t. ex. i samband med bebyggelseplaneringen bör bedrivas.
Behovet av interkommunal samverkan bekräftas i huvudsak i remisssvaren, även om det också framgår att det kan finnas svårigheter att realisera en samverkan.
Betydelsen av samverkan mellan kommunerna i tätortsfrågor understryks i yttranden från främst bostadsstvrelsen, länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs och Västernorrlands län samt Degerfors, Falkenbergs, Halmstads, Kristianstads, Laholms, Vaggeryds och Varbergs kommuner. Bostadsstyrelsen anser att frågan om interkommunal samverkan bör uppmärksammas betydligt mer än hittills. Styrelsen hänvisar också till att förordningen om kommunala bostadsförsörjningsprogram har ändrats för att öka den kommunala samverkan vid upprättande av bostadsförsörjningsprogram. Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller att behovet av interkommunal planering är stort och sannolikt kommer att öka. Länsstyrelsen pekar på att regionen Jönköping-Habo-Mullsjö är ett framträdande exempel där det finns samordningsbehov och där viss organiserad samrådsverksamhet pågår. Länsstyrelsen i Västernorrlands län understryker vikten av ett kommunalt samarbete, och har också i förslaget till länsprogram 80 pekat på behov av samordning bl. a. beträffande den fysiska planeringen mellan främst kommunerna Sundsvall och Timrå. Det är enligt länsstyrelsen viktigt att kommunerna själva överväger formerna för samarbetet, men behov kan finnas av bistånd från länsstyrelsen.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har negativa erfarenheter av att få till stånd en fungerande interkommunal samverkan. De försök som genomförts i regionen Boden, Luleå, Piteå och Älvsbyn har enligt länsstyrelsen inte givit något påtagligt resultat trots ambitiösa försök. Tanken är enligt länsstyrelsen god, men formerna måste utvecklas betydligt om något konkret resultat ska uppnås. Utvecklingen av samverkansformer borde vara en uppgift för den fysiska riksplaneringen, anser länsstyrelsen.
Många remissinstanser har tagit upp tätortsstrukturens betydelse för
energihushållningen. Behovet av att beakta kraven på energihushällning berörs sålunda i yttranden från främst Lunds universitet, länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings. Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus och Gävleborgs län, Falkenbergs, Gävle, Halmstads, Laholms och Varbergs kommuner samt Sveriges fältbiologiska ungdomsförening. Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller att frågan om lämplig tätortsstruktur med
hänsyn till kraven på ett energisnålt samhälle kommer att bli allt svårare att
handskas med. I dag är det enligt länsstyrelsen få som beaktar det totala energibehovet vid olika bebyggelseutformningar. Länsstyrelsen efterlyser modeller för tätortsstrukturen baserade på energiförsörjnings- och transportfrågorna, som underlag för den kommunala planeringen. Att ta fram sådana modeller hör enligt länsstyrelsen hemma i den fysiska riksplaneringen. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att sambandet mellan målen för energihushållning och bebyggelseplaneringen har uppmärksammats för lite. Länsstyrelsen pekar på pendlingsmönstret i länet som ett uttryck för att ett hänsynstagande till energihushållningsaspekten måste införas i bebyggelseplaneringen. Styrmedel i byggnadslagstiftningen torde inte vara tillräckligt verksamma för att uppnå detta. Det behövs anvisningar och rutiner för att överföra energihushållningsmålen till den kommunala planeringen, anser länsstyrelsen.
14 Kompletterande riktlinjer för hushållning med mark och vatten i vissa delar av landet
14.1 Norrlandskusten
Enligt gällande riktlinjer får lokalisering av s.k. FRP-industri till Norrlandskusten inte ske till Höga Kusten-området, som hör till de obrutna kusterna. I rapporten föreslås att FRP-industri inte heller skall få etableras vid vissa andra större av FRP-industri opåverkade delar av Norrlandskusten. Det gäller Haparanda- och Luleåskärgården utom tätorterna Kalix, Luleå och Piteå, Västerbottenskusten mellan Skellefteå tätort och Umeå uthamn samt kuststräckan mellan Essvik och Hudiksvalls tätort. De i rapporten redovisade studierna av lokaliseringsförutsättningar för FRPindustri vid Norrlandskusten visar att det finns goda förutsättningar för lokalisering på flera platser. Utöver av länsstyrelserna redovisade platser finns det enligt rapporten ytterligare platser med befintlig industri där lokaliseringar sannolikt i vissa fall kan komma i fråga utan större konflikter.
Förslaget har fått ett blandat mottagande. Göteborgs universitet, statens naturvårdsverk och Sveriges geologiska undersökning tillstyrker förslaget utan reservationer. Statens planverk anser däremot att syftet med rapportens förslag tillgodoses genom de av riksdagen redan fastlagda riktlinjerna för kustområdena. Sveriges industriförbund är negativt till förslaget av
samma skäl som beträffande förslaget att riktlinjerna för obrutna kuster
ska gälla för Öland.
När det gäller Haparanda- och Luleåskärgården har förslaget lämnats utan invändningar av länsstyrelsen i Norrbottens län samt Kalix och Luleå kommuner.
Vad beträffar Västerbottenskusten mellan Skellefteå tätort och Umeå uthamn Jämnas förslaget utan erinran av länsstyrelsen i Västerbottens län. Umeå kommun konstaterar att man redan tidigare inriktat eventuell ytteriigare kustindustri till Umeälvens utlopp, Holmsund, Obbola och till Hörnefors. Kommunen har ingen erinran mot rapportens förslag. Skellefteå kommun hänvisar till att man har utfört ett planeringsarbete för kusten och därvid bl. a. föreslagit att en del av kuststräckan skall avsättas som naturreservat. Kommunen menar att det vore bättre om staten tar fasta på den planering som faktiskt är utförd och bidrar till genomförandet av denna.
Vad slutligen gäller kuststräckan mellan Essvik och Hudiksvalls tätort finns inga erinringar från länsstyrelsen i Västernorrlands län. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har inte heller några invändningar, men förutsätter att befintliga industrier i Stocka/Strömsbruk kan utvecklas i normal omfattning eller att ersättningsindustri får etableras. Sundsvalls och Hudiksvalls kommuner tillstyrker förslaget.
14.2¶Öland och Gotland
I rapporten framhålls att det med hänsyn främst till de betydande naturvårds-, kulturminnesvårds- och friluftsintressena på Öland och Gotland finns starka skäl för att samma riktlinjer som gäller för de obrutna kusterna även skall gälla för hela Öland samt Gotlandskusten inklusive Fårö, Sudret och Östergarnslandet men med undantag för Slite. Riktlinjerna för obruten kust innebär att nylokalisering av miljöstörande verksamhet inte bör tillåtas. Områdenas speciella landskapsbild och dess värden för bl. a. naturvård och kulturminnesvård bör bevaras.
När det gäller Öland tillstyrks rapportens förslag så gott som genomgående, men i en del fall med viss reservation. Riksantikvarieämbetet, Göteborgs universitet, statens naturvårdsverk, statens planverk och Sveriges geologiska undersökning tillstyrker förslaget utan några reservationer. Länsstyrelsen i Kalmar län ansluter sig till rapportens förslag men utgår då ifrån att förändringarna jämfört med gällande riktlinjer endast gäller industrilokaliseringar. Länsstyrelsen förutsätter i övrigt att de särskilda riktlinjer för Öland som utarbetats i det fysiska riksplanearbetet kommer att fortsätta att gälla. Länsstyrelsen anser att Öland är så särpräglat att det finns skäl att även i fortsättningen ha särskilda riktlinjer som behandlar bebyggelse och andra anläggningar samt hänsyn till naturvårdens, kulturminnesvårdens, friluftslivets och de areella näringarnas intressen. Länsstyrelsen utgår vidare från att de föreslagna riktlinjerna innebär att bryt-
ning av alunskiffer inte kan tillåtas, men att en fortsatt brytning av kalksten för cementtillverkning i nuvarande omfattning inte hindras. Mörbylånga kommun tolkar rapportens förslag som att nylokalisering av miljöstörande verksamhet inte skall tillåtas. Kommunen har i princip inget att erinra mot förslaget under förutsättning att det inte utgör hinder för kalkstensbrytning för cementindustrin.
Sveriges industriförbund är den enda remissinstans som är negativ till förslaget. Förbundet konstaterar att Öland är föremål för regionalpolitiska stödinsatser, och menar att det mot den bakgrunden förefaller förvånande att bevarandeintressen anses böra tillgodoses i den omfattning som föreslås på bekostnad av eventuellt tillkommande industriell produktion och sysselsättning. Förbundet anser att det inte har visats att FRP-industri skulle innebära från miljösynpunkt allvarliga risker, och nämner Stenungsundsområdet som exempel på att miljöstörningarna i samband med modern tung industri dels är en mycket Iokalt begränsad fråga som i många fall överdrivits på ett oförsvarligt sätt, dels att den infrastruktur som skapas i hög grad kommer rekreationsintressena tillgodo. Förbundet anser därför att ett generellt förbud mot etablering av FRP-industri på Öland som föreslagits inte är motiverat.
Även vad beträffar Gotland tillstyrks förslaget av flertalet remissinstanser som behandlar förslaget. Det finns emellertid också ett par avstyrkanden. Förslaget tillstyrks utan reservation av riksantikvarieämbetet, Göteborgs universitet, statens naturvårdsverk och statens planverk. Sveriges geologiska undersökning tillstyrker förslaget, men framhåller att till sjöss bör detaljavvägningen mellan bevarandeintressen och ett rimligt utnyttjande av naturresurserna ske först efter närmare undersökningar. Sveriges geologiska undersökning framhåller också att begreppet miljöstörande verksamhet inte är preciserat, och att inte heller begreppet kust preciserats. Det framgår inte t.ex. hur lång sträcka ut från stranden som ingår i kusten, vilket är väsentligt med hänsyn till att marin täkt av sand aktualiserats utanför Fårö. Länsstyrelsen i Gotlands län tillstyrker principen att skydda de oexploaterade kusterna, men framhåller även att näringspolitiska aspekter bör ges tyngd också vid bedömningen i dessa planfrågor. Länsstyrelsen anser också att det knappast är önskvärt att till obruten kust hänföra Visby med flera orter eller de större stenindustrier som finns vid kusten.
Rapportens förslag ifrågasätts av Gotlands kommun, som framhåller att längs Gotlandskusten finns flera stora kalkstensbrott, tätorter med över 23000 invånare och ett flertal områden med fritidsbebyggelse m.m. I stället bör konflikterna lösas planmässigt i kommunens pågående översiktliga planering. Sveriges industriförbund har samma invändningar mot rapportens förslag beträffande Gotland som redovisats för Öland.
14.3 Vänerskärgården
I rapporten föreslås att det centrala skärgårdsområdet i Vänern ska omfattas av riktlinjerna för obruten kust. Vidare töreslås att för kustområdena mellan Grums och Kristinehamns tätorter utom Karlstads tätort och Skoghall! ska gälla riktlinjerna för högexploaterad kust.
Rapportens förslag får ett nästar: genomgående positivt bemötande i remissbehandlingen. Vad beträffar det centrala skärgårdsområdet tillstyrks förslaget utan reservation av statens naturvårdsverk, statens planverk, Sveriges geologiska undersökning, länsstyrelsen i Skaraborgs län och Mariestads kommun. Förslaget får stöd även av högskolan i Karlstad. Länsstyrelsen i Värmlands län och Säffle kommun redovisar inga invändningar mot förslaget. Lidköpings kommun har inte heller någon direkt invändning mot rapportens förslag, men betonar att det inte får innebära att fortbestånd och vidareutveckling av näringsliv, jordbruksbygd och bebyggelse förhindras, under förutsättning att rimlig hänsyn tas till bevarandeintressena. Åmåls kommun anser att beslutet om att ge kommunens Vänerkust beteckningen obruten kust bör föregås av samråd med kommunen om bl. a. avgränsningen mot tätorten.
Sveriges industriförbund vill ifrågasätta lämpligheten av att införa så starka restriktioner för FRP-industri i Vänerns kust- och skärgårdsområden som föreslagits i rapporten, även om det inte för dagen föreligger några aktuella planer på etablering av FRP-industri i Vänerregionen. Förbundet menar att på sikt kan man inte bortse från att lokalisering av tung industri till nya lägen inom Vänerområdet framstår som gynnsam från såväl företagsekonomiska som regionalpolitiska synpunkter. Att helt förhindra en sådan utveckling förefaller enligt förbundet inte välbetänkt.
När det gäller kustområdet mellan Grums och Kristinehamns tätorter tillstyrks förslaget utan någon reservation av Göteborgs universitet, statens naturvårdsverk, statens planverk, Sveriges geologiska undersökning och Hammarö kommun. Förslaget får stöd också av högskolan i Karlstad. Länsstyrelsen i Värmlands län vill utvidga det område som föreslagits som högexploaterad kust så att hela Vänerskärgården i enlighet med Vänerkommunernas förslag ingår. Det innebär tillägg av områden söder om Grums resp. Kristinehamns tätorter. Karlstads, Kristinehamns och Säffle kommuner har inte redovisat några invändningar mot förslaget.
Sveriges industriförbund har samma invändningar mot förslaget som beträffande det centrala skärgårdsområdet i Vänern.
2.4 Samordning med länsplaneringeN o.ossssossssssssss sera 70
7.2¶Kraftproducerande anläggningar «...s.ssese.eses rese rest 119
7.2.1 Allmänna synpunkter ;.osossssssesrereee reser rr a 119
7.2.2 Vattenkraftverk ooossosssssesrsers rss rr sets rss 120
10 Skydd och utnyttjande av sötvattenresUrser sosssosssss..ss... 167
10.1 Allmänna synpunkter ossooooosesserssrssssssses sees 167
10.2 Anspråk och tillgångar o.o.osssssessersrrssrsssr ess ses era 167