om åtgärder för tekoindustrin, m.m.
Regeringens proposition
1982/83: 130
om åtgärder för tekoindustrin, m.m.;
beslutad den 3 mars 1983.
Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll för den åtgärd eller det ändamål som framgår av föredragandenas hemställan.
På regeringens vägnar OLOF PALME
THAGE G PETERSON
Propositionens huvudsakliga innehåll
Enligt propositionen skall tekopolitiken även i fortsättningen baseras på riktmärket om 1978 års produktionsvolym och målet om en svensk marknadsandel för tekovaror på hemmamarknaden om 304 eller mer. I propositionen föreslås en omläggning av de statliga åtgärdernas inriktning. En väsentlig ökning föreslås i fråga om de effektivitetshöjande och marknadsstödjande åtgärderna. Det s.k. äldrestödet trappas ned med början den I januari 1984. Åtgärderna föreslås avse en treårsperiod.
Ökningen av de industripolitiska åtgärderna avser främst marknadsföringsåtgärder på såväl exportmarknader som på hemmamarknaden samt fortsatt stöd till rationalisering. För industripolitiska åtgärder under budgetåret 1983/84 föreslås sammanlagt 82 milj. kr.
I propositionen föreslås införande av en särskild utbildning för tekoindustrin inom arbetsmarknadsutbildningens ram. För detta ändamål föreslås för budgetåret 1983/84 10 milj. kr.
Propositionen innehåller en anmälan om regeringens avsikt att pröva en fortsatt begränsning av lågprisimporten genom bilaterala avtal. Skulle förhandlingarna om sådana överenskommelser inte ge ett tillfredsställande resultat kan en övergång till ett annat skyddssystem bli aktuell. Förslag lämnas om åtgärder för att minska möjligheterna till kringgående av nu gällande importbegränsningar på tekoområdet. I detta syfte föreslås en skärpt kontroll frärnst genom en uppstramning av hemtagningssystemet. För att kommerskollegium och tullverket skall kunna lösa de därmed 1 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 130
ökade arbetsuppgifterna föreslås för budgetåret 1983/84 ett medelstillskott om sammanlagt drygt 3 milj. kr.
När det gäller försörjningsberedskapen föreslås bl.a. en ökning av de effektivitetshöjande åtgärderna samt att i beredskapsplaneringen skall övervägas möjligheterna till en viss sänkning av den i en krissituation förutsatta försörjningsstandarden. För försörjningsberedskapspolitiska åtgärder under budgetåret 1983/84 föreslås ytterligare 16 milj. kr. utöver förslaget i årets budgetproposition.
Utdrag INDUSTRIDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1983-03-03
Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Rainer, Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg
Föredragande: statsråden Peterson, Hellström, Thunborg, Feldt och Leijon
Proposition om åtgärder för tekoindustrin, m.m.
Statsråden anmäler sina förslag. Anförandena och förslagen redovisas i underprotokollen för resp. departement.
Statsrådet Peterson anför
1 Inledning
Riksdagen har vid olika tillfällen under senare år beslutat om den statliga tekopolitikens inriktning. Senast skedde detta våren 1982 då riksdagen beslöt bl.a. om en lag om ursprungsmärkning av kläder (prop. 1981/82:148, NU 50 och 59, rskr 402).
I budgetpropositionen 1983, har regeringen föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1983/84 beräkna till Tillfälligt sysselsättningsbidrag för textil- och konfektionsindustrierna ett reservationsanslag av 300 milj. kr. (prop. 1982/83:100 bil. 12 s. 106), till Branschfrämjande åtgärder för. tekoindustrin ett reservationsanslag av 38 milj. kr. och till Kostnader för räntebefrielse vid särskilda strukturgarantier för textil: och konfektionsindustrierna ett förslagsanslag av 3,5 milj.kr. (prop. 1982/83:100 bil. 14 s. 44 och 48).
Jag anhåller nu att få ta upp dessa frågor.
Den 29 december 1982 tillsatte jag en särskild arbetsgrupp inom vilken samråd skulle ske mellan företrädare för de anställda och företagen inom tekoindustrin samt företrädare för regeringskansliet. De synpunkter som framförts beträffande den fortsatta tekopolitiken från företrädarna för de. anställda och företagen har sammanfattats i en rapport den 1 februari 1983. Jag anhåller att rapporten får fogas som bilaga 1.1 till protokollet i detta ärende.
En översyn av planeringsnormerna för försörjningsberedskapen på tekoområdet har utförts inom den interdepartementala arbetsgruppen. Gruppen bildades år 1976 för samordning av den verksamhet med anknytning till tekoområdet som bedrivs inom olika departement.
Överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF) har den 15 september 1982 och den 14 februari 1983 till regeringen rapporterat om bl.a. tekoindustrins produktionsmöjligheter i en krissituation. Statens industriverk (SIND) har den 1 september 1982 lämnat rapporten (SIND PM 1982:11) TEKO 82 som innehåller en bedömning av tekoindustrins utveckling under åren 1982-83.
Kommerskollegium och generaltullstyrelsen har i en gemensam skrivelse den 24 januari 1983 till regeringen föreslagit åtgärder för effektivisering av kontrollen av tekoimporten.
Synpunkter och förslag om åtgärder på tekoområdet har lämnats av bl.a. Beklädnadsarbetarnas förbund, Sveriges textil- och konfektionsindustriförbund, Textilrådet/Konfektionsindustriföreningen, FTextilimportörerna, Marks kommun och representanter för länsmyndigheterna i Älvsborgs län.
2 Branschutvecklingen
Tekoindustrin har sedan länge karakteriserats av en stark tillbakagång. Antalet sysselsatta, som år 1970 var 67500 personer och år 1975 50400 personer, hade är 1982 minskat till ca 29000 personer. Tekoindustrins andel av den totala industrisysselsättningen minskade därmed från ca 87 år 1970 till ca 3 97 år 1982.
Inom tekoindustrin fanns år 1975 ca 1000 produktionsenheter. I takt med branschens minskning har även antalet arbetsställen minskat. År 1981 utgjordes tekoindustrin av drygt 650 produktionsenheter. Branschen är liksom tidigare starkt småföretagsdominerad. Är 1981 hade endast ca 20 arbetsställen fler än 200 anställda. Vid ca 600 arbetsställen var antalet anställda mindre än 100.
Minskningen sammanhänger i första hand med konfektionsindustrins successivt minskade marknadsandel i Sverige. För textilprodukter har importandelen utvecklats på följande sätt efter år 1977.
1977 1978 1979 1980 1981 -1—3 kvartal 1982 Importandel i procent av | tillförseln i ton 74 76 7 78 76 78
Beräknat i fasta priser, vilket är mer rättvisande, i stället för i vikt var importandelen under de tre första kvartalen 1982 75 Zz.
För kläder har importandelen utvecklats enligt följande.
1977 1978 1979 1980 1981 —1—3 kvartal 1982 Importandel i procent av tillförseln i fasta priser 71 74 79 81 8 83
Importandelen för kläder kan i verkligheten beräknas vara 3—5 procentenheter lägre än den statistiskt redovisade uppgiften. Detta sammanhänger med att en viss del av importen reexporteras och således inte tillförs hemmamarknaden. Industriverket har beräknat denna andel till 4 procentenheter för år 1980.
Den svenska tekoindustrins nuvarande marknadsandelar på hemmamarknaden kan därför anges till 25 Z för textilprodukter och ca 20 § för kläder.
Tekoindustrins utveckling har i ett längre perspektiv varit mer positiv på exportsidan än på hemmamarknaden. Under de senaste åren har dock exportvolymen minskat på såväl textil- som konfektionssidan. Den statistiskt registrerade exporten motsvarar ungefär hälften av tekoindustrins produktion. För kläder förekommer även här en viss missvisning i och med att nästan en fjärdedel av exporten utgörs av importerade plagg. Vidare bör observeras att i exporten ingår i Sverige tillskurna plaggdelar, som förs ur landet för sömnad utomlands.
Efter en viss stabilisering under åren 1979 och 1980 har nedgången inom tekoindustrin fortsatt. Produktionen minskade med ca 896 mellan åren 1980 och 1981. Tillgängliga uppgifter för år 1982 visar att nedgången fortsatte under de tre första kvartalen i något högre takt inom konfektionsindustrin (inkl. trikåindustrin). På textilsidan var utvecklingen bättre med en ungefär oförändrad produktion under de tre första kvartalen 1982.
I rapporten (SIND PM 1982:11) TEKO 82 har industriverket på regeringens uppdrag redovisat en bedömning av tekoindustrins utveckling. SIND räknar med en mindre återhämtning mellan åren 1982 och 1983 inom textiloch trikåindustri och att nedgången inom konfektionsindustrin (exkl. trikåindustrin) blir avsevärt mindre — mellan 3 och 57: — än under de närmast föregående åren. Enligt SIND kan antalet sysselsatta väntas minska med ca I 000 personer mellan åren 1982 och 1983.
3¶Nuvarande statliga åtgärder
De totala årliga kostnaderna för de statliga åtgärderna för tekoindustrin har under de senaste budgetåren uppgått till 400—450 milj.kr.
På det arbetsmarknadspolitiska området finns den kostnadsmässigt helt dominerande stödformen, nämligen det tillfälliga sysselsättningsbidraget för äldre arbetskraft inom tekoindustrin, det s.k. äldrestödet. Äldrestödet
utgår under innevarande budgetår för arbetskraft i åldern 50—64 år med 28 kr. per timme. dock högst vad som motsvarar 15 2 av de totala lönekostnaderna för produktionspersonal. Kostnaderna för äldrestödet beräknas för innevarande budgetår till ca 280 milj. kr. ,
De försörjningsberedskapspolitiska åtgärderna utgörs främst av de s.k. beredskapslånen som den I juli 1982 ersatte tidigare gällande låneformer. Innebörden av beredskapslånen är att staten genom ÖEF köper beredskapstjänster, främst upprätthållande av sådan produktionskapacitet som är oundgänglig av försörjningsberedskapsskäl. För att erhålla beredskapslån skall företag normalt vidta åtgärder som på sikt minskar kostnaderna för att utföra beredskapstjänsten. Beredskapslånen kan med hänsyn härtill hänföras till effektivitetsfrämjande åtgärder.
De industripolitiska åtgärderna för tekoindustrin består av främst stöd till marknadsföringsåtgärder på såväl export- som hemmamarknaderna och stöd till införande av ny teknik, bl.a. genom lån till rationaliseringsinvesteringar. I åtgärderna ingår även bidrag till konsultundersökningar och visst utbildningsstöd. Vidare stöds forskning och utveckling på tekoområdet.
4 Föredragandens överväganden 4.1 Inriktningen av tekopolitiken
Den f.n. dominerande statliga åtgärden för tekoindustrin — äldrestödet — infördes år 1977 som en tillfällig insats i en akut situation där utslagningen inom tekoindustrin riskerade att bli av en omfattning som inte var socialt acceptabel. Denna insats har givetvis haft stor betydelse när det gäller att mildra tillbakagången inom branschen men har inte förmått att på ett avgörande sätt förändra de långsiktiga utvecklingstendenserna. De svenska tekovarornas marknadsandel på hemmamarknaden har gått tillbaka, produktionen har, trots en något mer positiv utveckling på cexportmarknaderna, minskat och sysselsättningsminskningen har varit avsevärd.
Det finns mot denna bakgrund nu skäl att ompröva tekopolitiken. som hittills främst haft karaktären av en generell subventionspolitik gentemot företagen. De statliga åtgärderna måste i större utsträckning än hittills syfta till att åstadkomma positiva förändringar i branschen genom att stimulera företagen att vidta åtgärder som stärker konkurrenskraften. Ätgärderna bör i högre grad än hittills inriktas på det som är utvecklingsbart så att en på sikt livskraftig industri skapas.
För att en sådan politik skall vara framgångsrik måste den bygga på en långsiktig planering av de statliga åtgärderna. Dessa bör därför läggas fast för en längre tidsperiod.
Jag avser efter samråd med cheferna för försvars- och arbetsmarknadsdepartementen samt utrikeshandelsministern att i det följande lägga fram förslag till en omläggning av tekopolitiken enligt de huvudlinjer som jag här har angett.
4.2 Mål och riktmärken för tekopolitiken
Riksdagen har vid olika tillfällen behandlat frågor rörande mål och riktmärken för den statliga tekopolitiken. De ambitioner som därvid kommit till uttryck grundas enligt uttalanden i propositioner och utskottsbetän-
kanden på bl.a. försörjningsberedskaps-. regional- och sysselsättningspoli-
tiska motiv.
När det gäller försörjningsberedskapen beslöt riksdagen år 1977 om
förutsättningar för beredskapsplaneringen avseende försörjningsuthål-
lighet och försörjningsstandard (prop. 1977/78:42, FöU 5, rskr 81). Sedan år 1981 gäller vidare på försörjningsberedskapsområdet att ett upprätthål-
lande av den produktionskapacitet i fråga om olika tekovaror som enligt
gällande planeringsnormer erfordras av försörjningsberedskapsskäl skall betraktas som ett riktmärke för den fortsatta försörjningsberedskapspoliti-
ken (prop. 1980/81:100 bil. 14, NU 47, rskr 279).
Mot bakgrund av den översyn av planeringsnormerna på beklädnadsområdet, som har genomförts inom den interdepartementala tekoarbetsgrup-
pen, kommer chefen för försvarsdepartementet senare idag bl.a. att anföra att en viss sänkning av den på tekoområdet f.n. förutsatta försörjningsstan-
darden bör vara möjlig och vidare att statsmakternas ställningstagande på detta område bör formuleras på ett mer övergripande sätt.
I samband med behandlingen hösten 1978 av regeringens förslag om
medetlstilldelning till Statsföretag AB uttalade riksdagen sig för att en övergripande plan för de statliga insatserna på tekoområdet borde läggas fram och syfta ull att dåvarande produktionsvolym skulle bibehållas (prop. 1978/79:43 bil t, NU 16, rskr 122).
Riksdagen beslöt våren 1981 att ett upprätthållande av 1978 års produk-
tionsvolym bör utgöra ett riktmärke för den fortsatta tekopolitiken (prop.
1980/81:100 bil. 14, NU 47, rskr 279). Produktionsvolymen var är 1982 ca 152 lägre än år 1978.
Näringsutskottet uttalade i betänkandet NU 1978/79:48 att ett långsiktigt
mål för den statliga tekopolitiken bör vara att svensk tekoindustri skall
vara för 3096 eller mer av den totala tillförseln av tekovaror. Någon
formell låsning på denna nivå bör dock enligt utskottet inte komma i fråga.
Tcekopolitiken bör även fortsättningsvis baseras på riktmärket om 1978
års produktionsvolym och målet om en svensk marknadsandel på hemmamarknaden om 30 Z eller mer. Varken riktmärket om 1978 års produk-
tionsvolym eller målet om 30Z självförsörjning är f.n. uppfyllt. Total inhemsk produktion motsvarar dock mer än 30 Z& av den inhemska tillförseln. Den inriktning av åtgärderna för tekoindustrin som jag och cheferna för försvars-och arbetsmarknadsdepartementen samt utrikeshandelsminis-
tern nu kommer att föreslå bör tillsammans med den år 1982 vidtagna devalveringen enligt min mening skapa förutsättningar för en förbättrad konkurrenskraft inom branschen på sikt och därmed för en ökning av
produktionsvolymen och cn förbättring av självförsörjningsgraden med sikte på 30 Z: målet. Jag har här redovisat de särskilda mål och riktmärken som gäller för den
statliga tekopolitikens inriktning. Jag vill betona att tekoindustrin även
måste ses i ett vidare industripolitiskt perspektiv där målet är att bran-
schen genom bl.a. omställningar stärker sin konkurrenskraft och därmed
främjar sysselsättningen på lång sikt.
4.3 De statliga åtgärdernas inriktning och omfattning
I årets finansplan angavs som ett led i ett sammanhållet program för att
dra ned subventionerna till näringslivet vissa riktlinjer för utformningen av det statliga stödet till tekoindustrin. Enligt dessa bör ett långsiktigt beslut fattas beträffande de statliga insatserna, tyngdpunkten i stödet bör under
en övergångsperiod förskjutas från generellt stöd till mer selektivt stöd och
målet bör vara en gradvis neddragning av det totala stödets omfattning.
Behovet av fortsatt stöd till tekoindustrin måste bedömas mot bakgrund av den förbättring av konkurrenskraften som devalveringen hösten 1982 ger. Den svenska tekoindustrin arbetar i stor utsträckning med importera-
de råvaror och halvfabrikat när det gäller fiber, garn och väv. Trots den kostnadsökning som devalveringen innebär i dessa avseenden är det en
rimlig bedömning att den totala effekten blir en avsevärd förbättring av
tekoindustrins konkurrenskraft på såväl export- som hemmamarknaden.
Den omläggning av tekopolitiken som jag nu efter samråd med cheferna
för försvars- och arbetsmarknadsdepartementen samt utrikeshandelsministern lägger fram förslag om syftar främst till att stärka tekobranschens
konkurrenskraft på sikt. Detta är enligt min mening den enda möjliga
vägen för att öka produktionsvolymen och höja marknadsandelen på hemmamarknaden. Alternativet att med ökade statliga subventioner inom ramen för arbetsmarknadspolitiken åstadkomma den åsyftade tillväxten inom branschen skulle innebära risker för att branschen på lång sikt blir beroende av statligt stöd, vilket från såväl statsfinansiella som andra
utgångspunkter är en ohållbar utveckling.
Jag förordar att de statliga åtgärderna till stöd för tekoindustrin ges en annan profil genom en kraftig satsning på effektivitetsfrämjande och mark-
nadsstödjande åtgärder och en neddragning av äldrestödet. Jag förordar
vidare att åtgärderna läggs fast för en treårsperiod omfattande budgetåren 1983/84—85/86. Devalveringen och övergången till en mer offensiv stödprofil bör tillsammans göra det möjligt att inleda en gradvis neddragning av
det totala stödet till tekoindustrin under treårsperioden utan att detta äventyrar möjligheterna för branschen att utvecklas i riktning mot ökad produktionsvolym och höjd marknadsandel på hemmamarknaden. Det statliga åtgärderna för tekoindustrin: m.m. under innevarande bud-
getår samt enligt förslagen under budgetåren 1983/84, 1984/85 och 1985/86 framgår av följande tabell (milj. kr.).
1982/83 — 1983/84 — 1984/85 — 1985/86 Åtgärder riktade till tekoindustrin Effektivitetsfrämjande och marknadsstödjande åtgärder
Industripolitiska åtgärder 56,5! 82 Försörjningsbered- 175 175 skapspolitiska åt- | gärder 67,5 78 Särskilt stöd till utbildning inom tekoindustrin 10 10 10 Summa 124 170 185 185
Övriga åtgärder med direkt inriktning på tekoindustrin
Äldrestöd 277" 247 192 166
Försörjningsberedskapspolitiska åtgärder 4
Summa 405 417 377 351 Andel effektivitetsfrämjande och marknadsstödjande åtgärder 3092 417 497 5394 Övriga åtgärder Särskilda åtgärder för tekokommuner 15 Förstärkning av importkontrollen 3 3 3 Totalt 420 420 380 354 ! Inkl. 15 milj.kr. som beviljats på tilläggsbudget III för budgetåret 1981/82 men i sin helhet utnyttjas under budgetåret 1982/83. ? Beräknat Anm. Statens stöd till FOU ingår ej i tabellen
På det industripolitiska området, som jag strax återkommer till utförli-
gare, föreslår jag ökade insatser under treårsperioden.
De försörjningsberedskapspolitiska åtgärderna är genom sin konstruk-
tion också att hänföra till effektivitetsfrämjande åtgärder. Chefen för för-
svarsdepartementet kommer senare i dag att redovisa sina förslag om
ökade försörjningsberedskapspolitiska åtgärder.
Chefen för arbetsmarknadsdepartementet kommer senare i dag att före-
slå att äldrestödet utgår enligt nu gällande regler under första hälften av budgetåret 1983/84 och att det fr.o.m den I januari 1984 minskas till högst
1096 av lönekostnaderna för produktionspersonal. För budgetåren 1984/85
och 1985/86 föreslås att äldrestödet bibehålls och att procenttaket sätts till
8 och 7 26 resp. budgetår.
Från Beklädnadsarbetarnas förbunds sida har föreslagits att ett stöd
införs för anställning av långtidsarbetslösa, yngre personer för upplärning inom företagen. Chefen för arbetsmarknadsdepartementet kommer senare
i dag att föreslå att ett särskilt stöd till utbildning inom tekoindustrin införs.
Utbildningen föreslås inriktad på nyanställda inom tekoindustrin.
Utrikeshandelsministern kommer senare i dag att redogöra för inriktningen av handelspolitiken på tekoområdet. innebärande en fortsättning av
systemet med bilaterala begränsningsavtal med lågprisländer inom ramen
för det förlängda multifiberavtalet. Från olika håll har krav riktats på en förstärkt kontroll av tekoimporten.
Bl.a. har framhållits att det s.k. hemtagningssystemet, som innebär att flertalet importörer får ta hem varorna efter en anmälan vid gränsorten
utan föregående förtullning, skulle medföra stora risker för att gällande
importbegränsningar kringgås. Utrikeshandelsministern kommer senare i dag att anmäla åtgärder som syftar till en skärpt kontroll av importbegränsningarna främst genom en uppstramning av hemtagningssystemet och före-
slå en viss resursförstärkning av kommerskollegium med anledning härav. Chefen för finansdepartementet kommer senare i dag att föreslå en
resursförstärkning vad gäller tullverket med anledning av förslaget om
skärpt importkontroll. Det föreslagna åtgärdsprogrammet bör tillsammans med devalveringen
enligt min bedömning ge förutsättningar för en allmänt förbättrad konkurrenssituation och en positiv utveckling inom tekoindustrin. Ställning till de statliga tekoåtgärdernas inriktning och omfattning för tiden efter den tre-
årsperiod som nu omfattas av förslagen får tas senare och självfallet vara
beroende av utvecklingen inom branschen. Jag vill i detta sammanhang understryka vikten äv att tekopolitiken även i fortsättningen utformas så att flera budgetår omfattas av förslagen för att ge underlag för företagen alt
vidta långsiktiga åtgärder.
5 Hemställan
Statsrådet Peterson anför:
Jag hemställer att regeringen i en proposition
dels föreslår riksdagen att godkänna vad jag har förordat om ändrad
inriktning och omfattning av de statliga åtgärderna för tekoindustrin, dels förlägger riksdagen vad jag och statsråden Hellström, Thunborg, Feldt och Leijon har anfört för den åtgärd eller det ändamål som de har
hemställt om.
6 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar
att genom proposition förelägga riksdagen vad föredragandena har anfört
för den åtgärd eller det ändamål som föredragandena har hemställt om. Regeringen beslutar att de anföranden och förslag som redovisas i un-
derprotokollen skall bifogas propositionen som bilagorna 1—5.
Bilaga I
Utdrag INDUSTRIDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1983-03-03
Föredragande: statsrådet Peterson
Anmälan till proposition om åtgärder för tekoindustrin, m.m
1 Inledning
De industripolitiska åtgärderna för tekoindustrin består i första hand av
s.k. branschfrämjande åtgärder, vilka innefattar exportfrämjande åtgärder, utbildningsstöd, bidrag till konsultundersökningar i omställningsfrämjande
syfte och stöd till kollektiva marknadsföringsåtgärder på hemmamarkna-
den, av statliga lånegarantier — s.k. särskilda strukturgarantier med viss möjlighet till räntebefrielse — och av lån till rationaliseringsinvesteringar
inom konfektionsindustrin. Ätgärderna administreras av statens industri-
verk (SIND).
Inom ramen för industripolitiken stöds också forskning och utveckling
på tekoområdet genom styrelsen för teknisk utveckling (STU). Ett inslag i
de branschfrämjande åtgärderna vid SIND är i detta sammanhang stöd till att sprida information om forskning och utveckling och till att ny teknik införs. vilket kan ske genom bidrag till konsultinsatser och tidigare nämnda
lån till rationaliseringsinvesteringar. Den största delen av branschprogrammet vid SIND är inriktad på att
stimulera företagens marknadsföringsansträngningar. De exportfrämjande åtgärderna, införda år 1970, är av stor betydelse för tekoföretagen. En krympande marknadsandel på hemmamarknaden och vissa framgångar — under påverkan av branschprogrammet — på exportsidan har lett till att
exportens andel av tillverkningen ökat och numera utgör omkring hälften
av produktionen. Den svenska tekoindustrins största exportmarknader är Norge, Finland, Danmark, Västtyskland och Storbritannien.
En annan betydelsefull del i branschprogrammet är det år 1977 införda stödet till marknadsföring av svenska tekovaror på hemmamarknaden. Detta stöd har kommit att spela en allt större roll när det gäller att få till stånd ett samarbete mellan tekoföretagen. hittills främst inom konfektionsindustrin, och handeln. Genom sin inriktning på enbart kollektiva projekt
har stödet även stimulerat till en ökad samverkan mellan tekoföretagen när
det gäller marknadsföringen. Som ett led i branschprogrammets aktiviteter vad gäller hemmmarknaden genomförde SIND är 1981 en utredning för alt kartlägga distributionsvägarna för tekovaror på hemmamarknaden och belysa de svenska tekoföretagens möjligheter att bättre nå ut på den svenska marknaden. Huvudresultaten har tidigare redovisats för riksdagen (prop. 1981/82:100 bil. 17 s.37). |
Inom ramen för branschprogrammet kan också stöd ges i produktutvecklings- och designfrågor. Detta kan ske i form av dels utbildningsinsatser och hjälp för att anlita konsulter i dessa frågor, dels stöd till Svenska moderådet, som uppdelat på dam-. herr- samt barn- och tonårsmode syftar till att fortlöpande informera industrin och handeln om utvecklingen på modeområdet.
Ytterligare en viktig del i SIND:s aktiviteter på tekoområdet utgörs av stödet till att ny teknik införs. Detta sker genom konsultinsatser men framför allt genom de år 1976 införda lånen till rationaliseringsinvesteringar inom konfektionsindustrin. Investeringsstödet har kommit att få en bred inriktning genom att det i stor utsträckning utgår till branschens många mindre företag.
Som jag nämnt lämnar staten stöd till forskning och utveckling (FoU) inom tekoområdet. FoU inom tekoområdet bedrivs i huvudsak vid textilforskningsinstitutet i Göteborg (TEFO). Det statliga stödet till FOU inom textiltekniska områden kanaliseras via STU. som sedan år 1968 lämnar stöd till TEFO. STU och Intressentföreningen Svensk Textilforskning har tecknat ett treårigt ramavtal som sträcker sig fram t.o.m. budgetåret 1984/85.
TEFO har ca 40 anställda och en årsomslutning på ca 10 milj. kr. Verksamheten vid TEFO är kvantitativt minskande genom naturliga personalavgångar och anställningsstopp. Under senare år har planeringen och styrningen av verksamheten genomgått vissa förändringar.
Tekobranschens strukturomvandling. som påbörjades på 1950-talet, har
utvärdera verksamheten vid detta branschforskningsinstitut. Denna utvärdering har visat bl.a. att institutets f.n. mest efterfrågade kompetens ligger inom området textila materials egenskaper och karakterisering samt provning. Här planerar TEFO ökade insatser inför nästa treårsperiod.
Utöver stödet till TEFO har STU under de två senaste budgetåren beviljat stöd till ett 40-tal forsknings- och utvecklingsprojekt inom tekoområdet. Tyngdpunkten ligger på produktionsteknisk utveckling. Området arbetskläder har varit föremål för särskilda STU-insatser med nya och nu marknadsförda produkter som följd. Stöd har även utgått till projekt som ska ge nya textila produkter för användning i industriell produktion.
Insatser på FoU-området är av stor betydelse för att på lång sikt öka konkurrenskraften inom tekobranschen. Treårsprogrammet för STU:s totala verksamhet utlöper budgetåret 1983/84. Jag avser att i samband med
Prop. 1982/83: 130 . 13
beredningen av STU:s kommande treårsprogram även pröva behovet av
FoU-insatser inom tekoområdet både vad avser verksamheten vid TEFO
och STU:s egen verksamhet.
Jag vill vidare nämna att en särskild ram om ca 4 milj. kr. ingående i till STU anvisade medel avsattes budgetåret 1976/77 för stöd till teknisk utveckling inom konfektionsindustrin (prop. 1975/76:206 bil. 1 s. 16, NU 70, rskr 415). En särskild styrgrupp med representanter för STU, SIND,
forskningen samt branschens företag och anställda har lett denna verksamhet, som har pågått till heit. nyligen. Enligt vad jag erfarit diskuteras f.n. formerna för en fortsatt verksamhet inriktad på den tekniska utvecklingen inom konfektionsindustrin. Betydelsefull för denna verksamhets inriktning
1 fortsättningen blir därvid bevakningen av den internationella tekniska utvecklingen på området, som nu startats av STU med hjälp av de teknisk-
vetenskapliga attachéerna inom EG, USA och Kanada samt Japan.
2 Föredragandens överväganden
2.1¶Industripolitiska åtgärder
I samband med att branschfrämjande åtgärder infördes för tekoindustrin år 1970 angavs att verksamheten fick ses som ett näringspolitiskt experi-
ment och att resultaten skulle bli av stort intresse från allmän näringspolitisk synpunkt (prop. 1970:41 s. 37). Vid flera tillfällen har uppföljningar och utvärderingar gjorts, främst genom SIND:s försorg. Den senaste ge-
nomfördes år 1982 av riksrevisionsverket (RRV) på regeringens uppdrag.
Erfarenheterna av åtgärderna är som helhet goda. Visserligen är det i praktiken inte möjligt att precisera effekten av åtgärderna på branschens
konkurrenskraft och utveckling. Allt tyder emellertid på att åtgärderna i
förhållande till de resurser som avsatts har gett goda effekter. Detta styrks också av de bedömningar som vid olika tillfällen lämnats av de anställdas och branschens organisationer.
Jag har tidigare redovisat förslag till omläggning av tekopolitiken innebärande en markant ökning av de effektivitetsfrämjande och marknadsstödjande åtgärderna och en successiv minskning av äldrestödet under en treårsperiod. I fråga om de industripolitiska åtgärderna förordar jag att avsevärda satsningar görs på främst marknadsförings- och investeringsområdena med följande inriktning. .
För budgetåret 1982/83 har — under anslaget Branschfrämjande åtgärder — beräknats 38 milj. kr. för branschfrämjande åtgärder för tekoindustrin (prop. 1981/82:100 bil. 17, NU 50 och 59, rskr 402). För verksamheten under innevarande budgetår kan även utnyttjas 5 milj. kr.. som anvisades på tilläggsbudget budgetåret 1981/82 men inte hann utnyttjas detta budget-
år (prop. 1981/82:148 bil. 3, NU 50 och 59, rskr 402).
SIND har i sin anslagsframställning för budgetåret 1983/84 föreslagit ett treårigt program med en betydande resursförstärkning av de branschfräm-
jande åtgärderna för tekoindustrin. SIND föreslår för de tre budgetåren
1983/84, 1984/85 och 1985/86 att 80, 90 resp. 100 milj. kr. beräknas för detta
ändamål. SIND har i skrivelse den 28 oktober 1982 till regeringen hemställt om att ytterligare 11 milj. kr. anvisas för branschfrämjande åtgärder för tekoindustrin under budgetåret 1982/83. SIND har upprepat sin hemställan i skrivelse den 2 februari 1983.
Intresset för exportprogrammet vid SIND har successivt vuxit samtidigt
som projekten ökat i storlek. Det är enligt min mening viktigt att den
stärkta konkurrenskraft som devalveringen innebär utnyttjas av företagen
till nya inbrytningar på exportmarknaderna. Samtidigt innebär dock deval-
veringen ökade kostnader för företagen när det gäller marknadsföringsåtgärder utomlands. Även för SIND innebär devalveringen ökade kostnader för dessa åtgärder. Jag förordar att de exportfrämjande åtgärderna ökas
under en treårsperiod. Även i fråga om stödet till marknadsföring av svenska tekoprodukter på
hemmamarknaden har intresset från tekoföretagens sida ökat avsevärt. Jag bedömer att ökade resurser till branschprogrammet på detta område bör
kunna ge goda effekter i form av ökad slagkraft för den svenska tekoindustrin på hemmamarknaden. Härvid är det enligt min mening angeläget att
ett fortsatt och fördjupat samarbete mellan tekoindustrin och handeln stimuleras. Genom att tekopolitiken nu läggs fast för en treårsperiod ökar möjligheterna till en -mer långsiktig planering av detta samarbete. Jag förordar en kraftig resursförstärkning på detta område under den kom-
mande treårsperioden. Enligt min bedömning är tekoföretagens ansträngningar i fräga om pro-
duktutveckling och design av stor betydelse för branschens framtida kon-
kurrenskraft. Ett stärkt branschprogram för tekoindustrin i enlighet med vad jag föreslår bör inrymma resurser för en fortsatt utveckling av stödet
på detta område.
För branschprogrammet för tekoindustrin beräknar jag 60,5 milj. kr. för
budgetåret 1983/84.
För kostnader för räntebefrielse vid särskilda strukturgarantier för tex-
til- och konfektionsindustrierna har under innevarande budgetår anvisats 3,5 milj. kr. Beslutsramen för behovsprövad räntcbefrielse är under inne-
varande budgetår 2,5 milj. kr. Garantiramen uppgår under detta budgetår till 259,5 milj. kr. Av ramen var 38,4 milj. kr. beslutsmässigt odisponerat
vid ingången av innevarande budgetår.
Jag har i årets budgetproposition redovisat huvudresultaten av den över-
syn av de branschfrämjande åtgärderna m.m. som RRV gjort på regering-
ens uppdrag (prop. 1982/83:100 bil. I14 s. 36—38). I frågan om möjliga
besparingar har RRV ansett att de särskilda strukturgarantierna och den härtill kopplade räntebefrielsen skulle kunna avvecklas. Vid remissbe-
handlingen har nästan samtliga remissinstanser som yttrat sig i frågan instämt i eller inte motsatt sig att denna stödform avvecklas. Några remiss-
instanser har dock ansett räntesubvention eller motsvarande stöd viktigt även i fortsättningen.
Jag förordar att verksamheten med särskilda strukturgarantier för tekoindustrin fortsätter under budgetäret 1983/84 utan höjning av garantiramen. Regeringen bör alltså inhämta riksdagens bemyndigande att inom en
ram av 259,5 milj. kr., inkl. redan gjorda åtaganden, under budgetåret 1983/84 ikläda staten ekonomiska förpliktelser i samband med särskilda
strukturgarantier för tekoindustrin. Jag förordar dock att möjligheten att bevilja räntebefrielse slopas fr.o.m. budgetåret 1983/84. För att täcka kostnader för räntebefrielse som beviljas t.o.m. innevarande budgetår bör
anslaget föras upp med 1.5 milj. kr. under budgetåret 1983/84.
För verksamhet under innevarande budgetår med lån till rationaliseringsinvesteringar inom konfektionsindustrin fanns vid ingången av budgetåret 13,9 milj. kr. som anvisats tidigare men inte disponerats.
Lån till rationaliseringsinvesteringar inom konfektionsindustrin kan läm-
nas för sådan produktionsutrustning som påtagligt höjer effektiviteten inom arbetsintensiv produktion av i första hand plagg men även av andra konfektionerade tekoprodukter. Det är enligt min mening angeläget att en fortsatt förbättring av effektiviteten inom denna tillverkning stimuleras.
Jag förordar därför en fortsatt verksamhet med rationaliseringslån. Beklädnadsarbetarnas förbund har föreslagit att stöd i någon form bör införas till företag som överför tillverkning i utlandet till Sverige. Jag finner
det också angeläget att stimulera hemtagning av utlandstillverkning. En
lämplig form för sådant stöd är rationaliseringslånen. Dessa kan ges till
bl.a. sådana investeringar som långsiktigt ökar den totala produktionskapaciteten inom branschen om de avser tillverkningsområden där konkurrenssituationen och marknadsutvecklingen kan bedömas på sikt ge utrymme för en ökad inhemsk lönsam produktion (prop. 1975/76:206 bil.1 s. 15. NU 70, rskr 415).
Jag beräknar anslagsbehovet för rationaliseringslånen till 20 milj. kr.
under budgetåret 1983/84. Jag har härvid räknat in det behov som kan uppstå för investeringar i samband med att tillverkning utomlands förs
över till Sverige.
Sammanfattningsvis innebär mina förslag till industripolitiska åtgärder för tekoindustrin följande (milj. kr.).
| Anvisat | Förslag |
| 1982/83 | 1983/84 |
| Branschfrämjande åtgärder 43! | 60,5 |
Räntebefrielse vid särskilda strukturgarantier ga A a Rationaliseringslån till . konfektionsindustrin : 107 20 Summa 56,5 82
I Inkl. 5 milj.kr. som beviljats på tilläggsbudget HI för budgetåret 1981/82. " Tilläggsbudget III för budgetåret 1981/82.
2.2 Övriga frågor
Förslag har framförts att frågan om prissättningen av tekovaror i detaljhandeln skall aktualiseras. Statens pris- och kartellnämnd (SPK) har kunnat konstatera att generella kostnadspålägg i procent inte leder till kostnadsmässigt motiverade priser inom detaljhandlen. Förhandlingar mellan SPK och handeln har emellertid inte lett till några resultat. Från Beklädnadsarbetarnas förbund har anförts att frågan bör tas upp av regeringen och att en lösning kan vara ett gradvis införande av en tvingande lagstiftning.
Efter samråd med chefen för finansdepartementet vill jag i denna fråga anföra följande. Stödet till marknadsföring av svenska tekoprodukter på hemmamarknaden inom ramen för branschprogrammet vid SIND har under senare år fått allt större betydelse och fått till följd ett stigande intresse för samarbete mellan tekoindustrin och handeln. Ett betydelsefullt steg i denna utveckling var den distributionsutredning avseende tekovaror som SIND presenterade år 1981 och som jag tidigare berört. Enligt vad jag erfarit kommer, som en uppföljning av denna utredning, ett proiekt att genomföras med stöd av SIND i syfte att se över leverans- och betalningsvillkoren på tekoområdet. Jag anser att resultaten av den positiva utveckling som på olika sätt är i gång när det gäller samarbetet mellan tekoföreta-
frågan om lagstiftning av prissättningsmetoderna på tekoområdet aktualiseras.
Förslag har framförts om en ökad samordning av de statliga åtgärderna på tekoområdet. I den arbetsgrupp som tillsatts för samråd inför arbetet med propositionen om tekoindustrin har företrädarna för de anställda och företagen föreslagit att SIND ges en samordnande funktion på myndighetsplanet, varvid särskilt samordningen mellan industriverket och ÖEF bör observeras. -
Från Beklädnadsarbetarnas förbunds sida har föreslagits inrättandet av en särskild grupp med uppgift att överväga behovet av saneringsåtgärder inom krisdrabbade företag i branschen. I gruppen skulle ingå representanter för myndigheter, de anställda och företagen under ledning av SIND. Gruppen skulle enligt förslaget sammanträda regelbundet och följa utvecklingen inom branschen med särskild inriktning på krisdrabbade företag. Enligt min mening bör en grupp med denna uppgift inrättas vid SIND på försök under perioden 1983/84—1985/86. Det ankommer på regeringen att besluta i denna fråga. Genom förslaget tillgodoses till viss del önskemålet om att ge SIND en ökad samordnande roll.
Beklädnadsarbetarnas förbund har föreslagit att ett utredningsarbete genomförs avseende hur tekoindustrins framtida struktur påverkas av ny teknik och av ändrade distributionsformer inom handeln. SIND lämnar i september varje år en bedömning av den kommande utvecklingen inom tekoindustrin på uppdrag av regeringen. Enligt min mening bör ett utred-
ningsarbete med föreslagen inriktning lämpligen ske i anslutning till industriverkets arbete med dessa septemberrapporter. Jag avser att återkomma till regeringen med förslag i frågan.
3 Hemställan
Jag hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle
att ta del av vad jag har anfört om industripolitiska åtgärder m. m.
för tekoindustrin. |
4 Anslagsfrågor för budgetåret 1983/84
Jag övergår nu till att ta upp vissa anslagsfrågor för budgetåret 1983/84.
I budgetpropositionen 1983 har jag, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, föreslagit att anslagen B 8. Branschfrämjande åtgärder för tekoindustrin och B 11. Kostnader för räntebefrielse vid särskilda strukturgarantier för textil- och konfektionsindustrierna tas upp med oförändrade belopp. Jag avser nu att redovisa förslag till medelstilldelning under bl.a. dessa anslag med utgångspunkt i vad jag har anfört i det föregående.
B 8. Branschfrämjande åtgärder för tekoindustrin
Nytt anslag (förslag 56 189 000)
För branschfrämjande åtgärder för tekoindustrin under innevarande budgetår har 38 milj. kr. beräknats under anslaget Branschfrämjande åtgärder. Medlen för insatserna för tekoindustrin bör fr.o.m. budgetåret 1983/84 föras upp på ett nytt anslag; benämnt Branschfrämjande åtgärder för tekoindustrin. Medel som har avsatts för tekoindustrin under anslaget Branschfrämjande åtgärder och som inte har utnyttjats under innevarande budgetår bör föras över till detta nya anslag.
Jag har nyss föreslagit ökade branschfrämjande åtgärder för tekoindustrin och därvid beräknat 60,5 milj. kr. för detta ändamål-under budgetåret 1983/84. För administrations- och genomförandekostnader vid SIND för åtgärderna för tekoindustrin har 4311 000 kr. räknats in vid beräkningen av anslaget B 1. Statens industriverk: Förvaltningskostnader, som jag nyligen har lagt fram förslag om (prop. 1982/83:113 s. 65). Dessa medel skall således inte tas upp här. Jag förordar att för Branschfrämjande åtgärder för ' tekoindustrin anvisas 56 189 000 kr. för budgetåret 1983/84.
De ökade industripolitiska åtgärder för tekoindustrin som jag föreslår innebär att ytterligare medel kommer att behövas för administrations- och genomförandekostnader vid SIND. Jag avser att senare återkomma till 2 Riksdagen 1982183. 1 saml. Nr 130
regeringen med förslag av innebörd att sådana kostnader får täckas från detta anslag. |
Med hänvisning till vad jag har anfört i fråga om branschfrämjande åtgärder för tekoindustrin hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen
att till Branschfrämjande åtgärder för tekoindustrin för budgetåret
1983/84 under tolfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av
56 189 000 kr.
B 11. Kostnader för räntebefrielse vid särskilda strukturgarantier för textil- och konfektionsindustrierna
| 1981/82 Utgift | 4507 901 |
| 1982/83 Anslag | 3500 000 |
| 1983/84 Förslag | 1500 000 |
Med hänvisning till vad jag nyss har anfört om verksamheten med särskilda strukturgarantier för tekoindustrin under budgetåret 1983/84 hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att
1. bemyndiga regeringen att under budgetåret 1983/84 ikläda staten
förpliktelse i form av särskilda strukturgarantier för textil- och
konfektionsindustrierna, som inberäknat tidigare utställda garan-
tier innebär åtaganden om högst 259 500 000 kr. ,
2. till Kostnader för räntebefrielse vid särskilda strukturgarantier
för textil- och konfektionsindustrierna för budgetåret 1983/84 un-
der tolfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 1500 000 kr.
B 24. Lån till rationaliseringsinvesteringar inom konfektionsindustrin 1981/82 Utgift 12 290 070 Reservation 26482 929 1982/83 Anslag = | 1983/83 Förslag 20000 000
Med hänvisning till vad jag nyss har anfört i fråga om lån till rationaliseringsinvesteringar inom konfektionsindustrin hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen
att till Lån till rationaliseringsinvesteringar inom konfektionsindu-
strin för budgetåret 1983/84 under tolfte huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 20000 000 kr.
Bilaga 2
Utdrag UTRIKESDEPARTEMENTET PROTOKOLL Handelsavdelningen vid regeringssammanträde
1983-03-03
Föredragande: statsrådet Hellström
Anmälan till proposition om åtgärder för tekoindustrin, m.m.
Chefen för industridepartementet har i sitt anförande presenterat regeringens förslag om åtgärder för tekoindustrin, m.m. Jag kommer i det
följande att behandla dels frågan om handelspolitiska åtgärder, dels den
om kontroll av importbegränsningar.
Handelspolitiska åtgärder
Multifiberavtalet (MFA) ersatte år 1974 GATT:s bomullstextilavtal som internationellt regelverk för handeln med tekoprodukter. Det anger under vilka omständigheter och på vilket sätt importrestriktioner får införas och utgör därmed en ram för bilaterala begränsningsarrangemang.
I multifiberavtalet finns en s.k. nordisk klausul. Den innebär att särskild hänsyn skall tas till länder med små marknader, en exceptionellt hög importnivå och en motsvarande låg inhemsk produktion, i syfte att undvika skada på dessa länders nödvändiga minimiproduktion (minimum viable
production, MVP) av textilier.
Det ursprungliga multifiberavtalet löpte ut med utgången av år 1977 och
har därefter förlängts i två omgångar, senast i december år 1981, då man
inom GATT:s textilkommitté enades om en förlängning (MFA HD för perioden den I januari 1982 — den 31 juli 1986. De nordiska länderna har i MFA III uppnätt en viss förstärkning av MVP-klausulen. Varje avvikelse från det egentliga MFA:s regler kräver emellertid exportlandets medgivande.
Sverige anslöt sig i augusti 1982 till MFA III och avgav i samband därmed en reservation med innebörden att svenska regeringen förväntade
sig att Sveriges ställning som MVP-land skulle beaktas i kommande bilate-
rala avtal och att anslutningen till MFA III således förutsatte att tillfreds-
ställande bilaterala avtal kan träffas.
Som ett alternativ till Sveriges nuvarande begränsningssystem med bilaterala avtal under MFA har från skilda håll föreslagits ett globalkontingentsystem med stöd av artikel XIX i GATT-avtalet. Kommerskollegium fick med anledning härav våren 1982 i uppdrag att fördjupa redan företagna
studier om globala begränsningsarrangemang på tekoomrädet, särskilt med avseende på skyddseffekterna och de handelspolitiska konsekvenserna.
Kollegiet framhåller i sin utredning. som blev klar i november 1982, att
ett globalkontingentsystem omfattande samtliga länder utom EG, EFTA och Spanien inte skulle leda till någon volymmässig nedskärning i förhål- Jande till nuvarande importnivå. Detta beror på att kontingenternas storlek inte kan fastställas godtyckligt utan måste baseras på en representativ referensperiod enligt internationellt vedertagna regler. På grund av ska-
dekriterierna i artikel XIX skulle det också bli svårt att motivera en så bred
varumässig omfattning som den nuvarande. Däremot skulle ett tak sättas
för framtida importökning av de varor som täcks av systemet. Kollegiet
pekar på risken att det geografiskt utökade skyddet inte skulle få någon större effekt på den svenska tckoindustrin utan i stället leda till en omför-
delning mellan exportländerna. Enligt kollegiet skulle importen från EG. EFTA och Spanien kunna öka samtidigt som inom globalsystemet en ökande andel av importen skulle kunna gå till de mest konkurrenskraftiga
länderna på de mindre utvecklade och mindre effektiva exportländernas
bekostnad. Slutligen skulle ett globalkontingentsystem medföra uppenbara
risker för motåtgärder och krav på kompensation från de drabbade länder-
nas sida.
Kommerskollegium konstaterar sammanfattningsvis att ett globalsystem
skulle kunna motiveras endast om ett sådant leder till bättre skydd åt
svensk tekoindustri än nuvarande system under MFA. Under rådande
omständigheter synes emellertid enligt kollegiet den förbättrade skyddsef-
fekten av ett globalsystem vara högst osäker, samtidigt som en övergång till ett sådant system skulle innebära att Sverige riskerade att få betala ett handelspolitiskt pris som inte står i rimlig proportion till det eventuellt
fattning att ett globalkontingentsystem inte bör införas. |
Som framgått av det nyss nämnda skulle svensk tekoindustri i nuvarande läge inte få ett bättre skydd genom ett globalsystem. Sverige har, om än med reservation. anslutit sig till MFA och bör därför enligt min mening i
första hand pröva möjligheterna att inom dess ram begränsa lågprisimpor-
ten genom omförhandling av gällande bilaterala avtal allteftersom dessa löper ut. Enligt min uppfattning skulle det vara en fördel för svensk tekoindustri att veta vad som gäller för importen av begränsningsvaror
under en längre period. Förutsättningarna att sluta avtal med längre löptid än hittills kommer därför att undersökas. För att inte begränsa handlings-
friheten kommer emellertid uppsägningsklausuler att begäras i sådana nya,
långsiktiga avtal.
Som ett motiv för att lämna det bilaterala begränsningssystemet har anförts att detta tillåter stora importökningar från länder utanför systemet
innan åtgärder vidtas från svensk sida. För att i framtiden undvika sådana
situationer anser jag det angeläget att en skärpt övervakning kommer till
stånd. Kommerskollegium har i importlicenssystemet ett effektivt medel för bevakning av importutvecklingen och kan på ett tidigt stadium uppmärksamma departementet på ökningar av importen från länder med vilka Sverige inte har slutit begränsningsavtal.
Jag vill dock understryka att en förutsättning för att stå kvar i MFA är att
det samlade resultatet av inledda och kommande förhandlingar bedöms som tillfredsställande. Skulle detta inte bli fallet kan ett fortsatt svenskt deltagande i MFA behöva tas under omprövning, vilket skulle innebära att vi måste överväga ett annat skyddssystem, i första hand globalkontingenter. En sådan prövning måste givetvis ske i ljuset av vilket skydd ett
alternativt system skuile ge svensk tekoindustri jämfört med bilaterala avtal.
Kontroll av importbegränsningar
Det har från olika håll krävts en förstärkt kontroll av tekoimporten. Man har därvid särskilt vänt sig mot det s.k. hemtagningssystemet. Detta inne-
bär att flertalet importörer får ta hem varorna efter en anmälan vid gränsor-
ten och sedan använda dem i sin rörelse utan föregående förtullning, om tillämpliga särskilda importvillkor är uppfyllda. Det har framhållits att
hemtagningssystemet medför stora risker för att gällande importreglering-
ar kringgås. I regeringens proposition 1981/82:148 om åtgärder för tekoin-
dustrin m.m. finns intagen en närmare beskrivning av hemtagningssyste-
met och därmed sammanhängande kontrollproblem. Emellertid har på senare tid särskilda insatser gjorts för att effektivisera kontrollen i syfte att motverka försök att kringgå gällande importregleringar.
Såväl kommerskollegium som generaltullstyrelsen har prioriterat kontrollfrågorna högt. Kollegiet har sålunda ägnat granskningen av de uppgifter om varors ursprung som lämnas i licensansökningar stor uppmärksamhet och styrelsen har på olika sätt skärpt kontrollen av varuinförseln, framför allt genom intensifterad godskontroll och granskning av affärskorrespondens och andra handlingar hos importörerna. Även andra åtgärder har vidtagits. Bland dessa kan särskilt nämnas inrättandet av en samordningsgrupp för tekokontrollen inom generaltullstyrelsen. Gruppen skall bl.a. tillgodose de särskilda informätions-, samarbets- och samordningsbe-
hov som finns på detta kontrollområde. Dessa behov hänger bl.a. samman
med att den brottsliga verksamhet som utmynnar i kringgående av regleringarna ofta inleds i utlandet. Gruppen samarbetar med myndigheter i och utom Sverige och med organisationer som representerar företag och an-
ställda för att utveckla och effektivisera kontrollarbetet. En uppgift för gruppen är att söka spåra förändringar i varuströmmar m.m. som kan antyda var det finns speciella ”riskområden”. Kollegiet har i samma syfte
intensifierat uppföljningen av importlicensstatistiken.
Kommerskollegium och generaltullstyrelsen har i skrivelse till regeringen redovisat de åtgärder som myndigheterna har vidtagit och kan vidta för
att minska möjligheterna att kringgå importbegränsningarna. Kollegiet har för sin del genomfört en rad åtgärder när det gäller att effektivisera och strama upp licensproceduren samt öka kontrollen på tekoområdet. Bland
dessa kan nämnas striktare licensdirektiv för att förhindra missbruk av importlicenser, liksom ökade direktkontakter med organ och myndigheter i exportlandet för att påtala avvikelser mellan exportdokument och faktisk
import. Generaltullstyrelsen å sin sida har tagit initiativ till en diskussion i EFTA rörande förenklad form av kontroll av .varas ursprung, vilken skulle kunna öka antalet kontroller utan att nämnvärt påverka arbetsinsatserna. Överväganden pågår om hur användandet av datorer och överförande av uppgifter mellan de båda myndigheterna skall kunna förstärka kontrollen. Det bör i detta sammanhang erinras om den nyligen genomförda kompletteringen av 54 a§ tullagen (SFS 1982:1009, prop. 1981/82:227, SKU 4, rskr 10) som ger rätt till överföring från tullverket till kommerskollegium av uppgifter som rör import eller export av varor.
Gcneraltullstyrelsen och kommerskollegium har härutöver i sin skrivelse föreslagit vissa ytterligare åtgärder som bedöms viktiga när det gäller efterlevnaden av importbegränsningarna på tekoområdet. Myndigheternas förslag tar i första hand sikte på det s.k. förfogandeförbudet inom ramen för hemtagningssystemet. Licensbelagda varor som tas hem ligger under s.k. förfogandeförbud enligt lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring av införselreglerade varor, m.m. Förfogandeförbudet innebär att varan skall förvaras i oförändrat skick till dess tullmyndighet meddelat att hinder för vidare förfogande över den inte föreligger eller — enligt
kommerskollegiets föreskrifter (KFS 1981:6) om importlicenssystemet —
till dess att importlicens erhållits. Det har vid stickprovskontroller som tullmyndighet har utfört emellertid visat sig att förfogandeförbudet överträds i mycket stor omfattning. Nyligen gjorda undersökningar av ett begränsat antal importtransaktioner tyder på att överträdelserna uppgår till inemot 40 &Z av de fall då licens saknas vid hemtagningstillfället. Det har gjorts gällande att överträdelserna i stor utsträckning är att beteckna som ordningsförseelser, eftersom det i de flesta fall visat sig att förutsättningar funnits för att få licens. Även vid en sådan bedömning av överträdelserna
anser myndigheterna de rådande förhållandena vara heh otillfredsställan-
de. Åsidosättandet av förfogandeförbudet medför stora olägenheter för kontrollmyndigheterna, samtidigt som respekten för regleringarna urhol-
kas. Kontroll av att en vara överensstämmer med en sedermera beviljad
importlicens kan inte göras. något som ju är syftet med förfogandeförbudet. I vissa andra fall har det visat sig att kvoten är förbrukad när licensan-
sökan behandlas. Genom att varorna skingras försvåras förundersökningar angående ifrågasatt varusmuggling. Möjligheterna till beslag och varuför-
verkande i vissa smugglingsfall minskas eller omöjliggörs dessutom. Slutli-
gen innebär överträdelserna av förfogandeförbudet att vissa importörer
tillskansar sig en orättmätig konkurrensfördel i förhållande till dem som |
Prop. 1982/83: 130 | 23
följer gällande bestämmelser. Generaltullstyrelsen och kommerskollegium
anser därför att en uppstramning av hemtagningssystemet är nödvändig, när det gäller licensbelagda tekovaror. Myndigheterna anser att en sådan
uppstramning bör kunna ske med en måttlig ökning av samhällets kontroll-
resurser, under det att ett fullständigt slopande av hemtagningssystemet — något som föreslagits i olika sammanhang — inte skulle ge tillräckliga fördelar från kontrollsynpunkt för att motivera det kraftiga ingrepp i varutrafiken och det resurskrävande merarbete för myndigheterna som detta
skulle förorsaka.
Enligt myndigheternas förslag bör en uppstramning av hemtagningssystemet ges formen av ett åläggande för hemtagaren att för sändningar som innehåller tekovaror på hemtagningsanmälan — utöver den redan nu erforderliga uppgiften om i vad mån varusändningen är underkastad bestämmel- . ser om importlicenser eller ej — i förekommande fall lämna uppgift om importlicensnummer och var licensen förvaras. Detta skulle gälla samtliga
licenser på tekoområdet, således även s.k. övervakningslicenser. Författ-
ningsmässiga förutsättningar av innehåll att importören inte får förfoga över sändningar som innehåller licensbelagda tekovaror förrän uppgifterna har lämnats bör enligt myndigheternas mening skapas. Om uppgifterna
inte lämnas måste anmälan till hemtagning avvisas och sändningen tills
vidare förvaras (eventuellt efter transitering) på tullupplag, tullager eller i
frihamn eller återutföras .
För egen del vill jag efter samråd med chefen för finansdepartementet anföra följande.
Hemtagningssystemet har påtagliga fördelar för såväl myndigheter som importörer. Det är ett arbetsbesparande, smidigt och resurssnålt system. Den kritik som har riktats mot det har i första hand tagit sikte på de risker som finns för att importregleringarna kringgås.
Generaltullstyrelsen och kommerskollegium har visat att det finns grund för en sådan kritik. Jag ansluter mig därför till myndigheternas uppfattning att en reform av hemtagningssystemet är nödvändig men i likhet med myndigheterna vill jag inte föreslå ett fullständigt slopande av systemet. Jag förordar dock att man prövar den av myndigheterna föreslagna uppstramningen av systemet. Härigenom kan man skapa förutsättningar för en kontroll av att förfogandeförbudet i fråga om licensbelagda varor verkligen
iakttas. Företrädare för importhandeln har för mig framhållit att en uppstram-
ning av hemtagningssystemet av det slag jag nu förordar kommer att
innebära olägenheter för vissa importörer. Jag finner dock att anpassningen av de administrativa rutinerna inte går längre än vad som ofrånkomligen krävs för att gällande regleringar skall fungera på det sätt som har avsetts. När det gäller sådana tekovaror, som är underkastade begränsning eller övervakning som administreras från svensk sida, har importören möjlighet
att till kollegiet inkomma med en komplett licensansökan i så god tid att -
importlicens i normalfallet Kan föreligga vid tidpunkten för anmälan till hemtagning. Då det gäller varor som är begränsade 1 exportlandet kan däremot en komplett ansökan inges först sedan erforderligt exportdoku-
ment erhållits från leverantörslandet. Då dessa dokument ofta utfärdas i samband med att leveransen äger rum kan licensansökan i många fall inte
ges in förrän i nära anslutning till att varorna anländer till Sverige. Eftersom den normala behandlingstiden för licensansökningar uppgår till mellan
sex och tio arbetsdagar blir följden att sådana leveranser kommer att få
läggas på tullupplag enbart på grund av de administrativa rutiner som sammanhänger med exportregleringarna.
Genom att anpassa dokumenthanteringen till de nya förhållandena bör
importörerna i flertalet fall kunna komma till rätta med olägenheterna. Den
författningsreglering som kan behövas för reformen bör därför inte sättas i kraft förrän den I januari 1984. I en del fall torde man dock få räkna med
att hemtagning inte kan ske direkt utan att varorna först måste läggas på tullupplag i avvaktan på att licens utfärdas. Detta kan t.ex. vara fallet när
varorna ankommer med flyg eller när samlastade leveranser till flera im-
portörer eller från flera exportörer innehåller licensbelagda varor. Den
sistnämnda leveransmetoden synes öka i omfattning, vilket enligt min mening från kontrollsynpunkt bör särskilt uppmärksammas.
Det är angeläget. att tullverkets och kommerskollegiets handläggning
blir snabb och smidig så att den reguljära handeln inte störs mer än
nödvändigt av den nya ordningen. Detta kräver viss förstärkning av myn-
digheternas resurser.
Jag anser det också vara angeläget att godskontrollen förstärks utöver vad som erfordras för att genomföra själva uppstramningen av systemet. De avtal om begränsning av importen som regeringen förhandlar fram med vissa länder får inte äventyras genom bristande resurser på kontrollsidan.
Chefen för finansdepartementet kommer scnare i dag att ta upp frågan om resursbehov och resursförstärkningar för tullverket.
När det gäller kommerskollegiet behövs en resursförstärkning för att
inte det föreslagna systemet skall få negativa effekter för behandlingstiderna för licensärenden. Detta gäller i synnerhet för exportbegränsnings-
varorna. Jag föreslår därför en resursförstärkning motsvarande en licenshandläggare. Ytterligare resurser, motsvarande en tjänst, borde också |
tillföras kollegiets licenssektion för att ökade kontrollåtgärder skall kunna genomföras. Denna resursförstärkning erfordras för att kollegiet skall kunna fullgöra de utökade arbetsuppgifter som förordas för förbättrad teko-
kontroll. Då en sådan förstärkning inte ryms inom tillgänglig resursram föreslår jag ett medelstillskott motsvarande 272 000 kr. för helt år.
Jag vill nämna ytterligare några åtgärder som är ägnade att effektivisera kontrollen.
Generaltullstyrelsen har tidigare föreslagit att sanktionssystemet när det gäller överträdelser av näringspolitiska importbegränsningar kompletteras
Prop. 1982/83: 130 | 25
med en avgift motsvarande 20 96 av importvärdet som skall tas ut i administrativ ordning. Chefen för finansdepartementet kommer senare i dag att ta upp denna fråga.
Det slag av samarbetsavtal på tullområdet som Sverige har med de nordiska länderna och Västtyskland har visat sig utgöra ett värdefullt stöd i genomförandet av tekokontrollen. Kommerskollegium och generaltullstyrelsen har mot den bakgrunden föreslagit att ytterligare sådana avtal kommer till stånd. Jag kan redan nu anmäla att kontakt har tagits med Frankrike och jag överväger även andra initiativ.
Jag har nyligen vid samtal med EG-kommissionen gett uttryck för värt intresse att fördjupa samarbetet med EG på tekokontrollområdet. Detta möttes med en positiv reaktion. Frågan kommer att följas upp genom kontakter på expertplanet.
Några författningsföreskrifter med s.k. allmänna ursprungsregler finns f.n. inte. Detta har i flera sammanhang upplevts som en brist, särskilt när det gäller tillämpningen av bestämmelserna om importreglering av tekovaror. Inom regeringskansliet pågär ett arbete med att utarbeta sådana regler.Jag räknar med att senare i år kunna lägga fram förslag till en förordning om varas ursprung i vissa fall.
Avslutningsvis vill jag erinra om att lagen (1982:736) om ursprungsmärkning av kläder träder i kraft den I juli 1983 (prop. 1981/82:148, NU 59, rskr 402). De bestämmelser om ursprungsmärkning som regeringen utfärdat i anslutning härtill (SFS 1982:910) innebär bl.a. att kläder skall vara märkta när de saluhålls till förbrukare inom landet. I enlighet med vad riksdagen uttalat vid behandlingen av nyssnämnda proposition har en arbetsgrupp inom regeringskansliet fått i uppdrag att undersöka förutsättningarna att senare komplettera systemet med krav på ursprungsmärkning vid införsel till landet (s.k. gränsmodell).
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen
att till Kommerskollegium för budgetåret 1983/84 under tredje hu-
vudtiteln anvisa ett i förhållande till prop. 1982/83:100 bil. 5 punkt
E 1. med 272 000 kr. förhöjt förslagsanslag av 30 539 000 kr.
Bilaga 3
Utdrag
FÖRSVARSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1983-03-03
Föredragande: statsrådet Thunborg
Anmälan till proposition om åtgärder för tekoindustrin, m.m.
1 Inledning
Beklädnadsområdet är ett av de områden där det är särskilt viktigt att
kunna upprätthålla en försörjning i en krissituation. Med hänsyn härtill och mot bakgrund av den successiva minskningen av tekoindustrins produk-
tionskapacitet har riksdagen vid olika tillfällen under de senaste tio åren beslutat om mål och åtgärder för försörjningsberedskapen på tekoområdet.
Besluten har avsett bl.a. grunderna för beräkningar av det kristida
behovet av tekovaror eller vad som brukar kallas planeringsnormerna.
Riksdagen har också tagit ställning till den produktionskapacitet som bör
upprätthållas av försörjningsberedskapsskäl. I prop. 1981/82:148 om åtgärder för tekoindustrin förordade dåvarande chefen för handelsdepartemen-
tet att planeringsnormerna skulle ses över. Riksdagen hade ingen erinran
mot detta. (NU 1981/82:50, rskr 402).
Översynen har utförts av en arbetsgrupp inom den interdepartementala tekoarbetsgruppen'). Underlag för arbetet har lämnats av överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF). Arbetsgruppen har redovisat sitt arbete i en promemoria. Promemorian bör fogas till protokollet i detta ärende som underbilaga 3:1. |
2 Föredragandens överväganden
2.1 Nu gällande planeringsnormer
De viktigaste plancringsnormerna avser följande
—- Försörjningsuthållighet eller den tid för vilken en försörjningsbered-
skap skall upprätthållas - 1) Den interdepartementala tekoarbetsgruppen bildades år 1976 för sam-
ordning av den verksamhet med anknytning till tekoområdet som bedrivs inom olika departement.
— Försörjningsstandard med vilket avses den minimistandard som skall kunna upprätthållas i en kris
— Kristida utrikeshandel eller kristimport och, i viss utsträckning, krisexport - Kommersiell lagring .
Enligt ett riksdagsbeslut hösten 1977 (prop. 1977/78:42, FöU 5. rskr 81)
skall försörjningsuthålligheten uppgå till ca tre år. Mot bakgrund av att beklädnadsvaror oftast kan betraktas som varaktiga
konsumentvaror har man i beredskapsplaneringen för personer i åldrarna 15—70 är valt att uttrycka försörjningsstandarden i fråga om de flesta slag
av kläder som ett visst miniminnehav som skall kunna upprätthållas i en
krissituation. Riksdagen tog i det tidigare nämnda riksdagsbeslutet hösten 1977 ställning till sammansättningen av detta minimiinnehav, den s.k. krisgarderoben. Den ser ut på följande sätt:
Plagg Män Kvinnor Ytterplagg 2 2 töverrockar, kappor. jackor) Plagg över midjan 4 : 3 (kostymer, kavajer och tröjor resp. dräkter, tröjor och jumprar) Plagg under midjan 4 6 (kostymer, udda långbyxor. resp. dräkter. kjolar, klänningar, långbyxor)
För de plagg som inte ingår i krisgarderoben har i planeringen standar-
den uttryckts som ett flöde motsvarande tillförsel/tilldelning/inköp. Vissa
av dessa klädesplagg är nämligen av förbrukningskaraktär varför en innehavsstandard inte bedömts som lämplig. En flödesstandard har även valts i fråga om skydds- och överdragskläder samt för barns och äldre personers behov av beklädnadsartiklar. .
Vissa tekovaror används för tekniska ändamål. Det kristida behovet av sådana varor har bedömts med utgångspunkt från antaganden om bl.a.
kristida produktionsnivå i industribranscher som livsmedel och massa/papper. Krisbehovet av teknisk textil är betydande och avser till största delen
produkter som inte framställs inom landet. Ett visst behov av tekovaror finns även inom försvarsmakten och sjukvården. I förhållande till det
totala behovet av tekovaror är dock dessa behov av mindre betydelse.
Krisimporten förutsätts enligt prop. 1978/79:145 om åtgärder för tekoin-
dustrin uppgå till 25 Zz av den genomsnittliga importen åren 1974- 1976. För
krisexporten räknar man i planeringen med en kvantitet motsvarande 20 Zz
av exporten under samma tidsperiod. Vid behovsberäkningarna har 50 3£ av de kommersiella lugren betraktats som en tillgång.
Av de planeringsnormer som jag här har redogjort för har riksdagen uttryckligen tagit ställning till krisgarderobens sammansättning och de
antaganden som skall användas vid bedömningen av den kristida importen,
dvs. de normer som kan sägas ha den största betydelsen vid bedömningen av den inhemska produktion som erfordras i en krissituation. Övriga planeringsnormer har antingen anmälts i propositioner eller bestämts av ÖEF inom ramen för dess beredskapsplanering.
Riksdagen har våren 1981 fattat beslut om det behov av produktionskapacitet som kan beräknas med ledning av givna planeringsnormer. Enligt beslutet skall ett upprätthållande av den produktionskapacitet i fråga om
olika tekovarer som enligt gällande planeringsnormer erfordras av försörj-
ningsberedskapsskäl betraktas som ett riktmärke för den fortsatta försörj-
ningsberedskapspolitiken (prop. 1980/81:100 bil. 14. NU 47, rskr 1279).
2.2 Produktionskapacitet i en kris. Beredskapsläget.
ÖEF lämnar i mars och september varje år rapporter om den produktion som under en treårig kris bedöms vara möjlig med den befintliga tekoin-
dustrin. Avgörande för resultaten av dessa bedömningar är i vilken mån en ökning av skiftgången kan tänkas ske i en krissituation. I de kapacitetsbedömningar som gjordes av ÖEF i början av 1970-talet antogs att övergång
till treskiftsdrift skulle vara möjlig i flertalet delbranscher under ctt tredje krisår. Dessa antaganden har sedan dess nedjusterats, senast i ÖEF:s rapport den 15 september 1982. Med ett par undantag bedömer ÖEF nu att endast en ökning till tvåskiftsdrift är möjlig. Anledningen är enligt ÖEF främst svårigheten att utbilda det ökade behovet av kvalificerad arbetskraft.
Sammanställningar avseende behov av och möjlig produktion av tekovaror i en kris uttrycker beredskapsläget på området. I följande tabell redovisas beredskapsläget med utgångspunkt från tekoindustrins nuvarande produktionskapacitet enligt ÖEF:s rapport den 14 februari 1983 och enligt nu gällande planeringsnormer för behovsberäkningar. Alternativ 1
grundas på den skiftgångsökning som hittills bedömts möjlig, medan alternativ 2 avser ÖEF:s nya mer pessimistiska bedömning. Beredskapsläget
uttrycks i tabellen som möjlig produktion i procent av behov av produktion.
| Varuområde | | AH I | Alt 2 |
| Tung konfektion | 100 | 79 |
| Lätt konfektion | 92 | 78 |
| Strumpor, strumpbyxor | 80 | 70 |
| Egentlig väv | 152 | 123 |
| Trikåväv (svenskt garn) | 159 | 152 |
| Kam- och kardgarn | 103 | 61 |
| Bomullsgarn | 112 | 93 |
Av tabellen framgår att enligt ÖEF:s nya bedömning skulle beredskapsläget vara helt tillfredsställande endast i fråga om väv.
Under begränsade perioder bör det emellertid enligt ÖEF:s uppfattning vara möjligt att öka produktionen inom de flesta delbranscher genom att öka arbetstiden. Bristen i produktionskapacitet för ullgarn skulle därigenom delvis kunna uppvägas. För att helt uppväga bristen skulle man enligt ÖEF behöva öka arbetstiden för framställning av ullgarn till i genomsnitt ca 60 timmar per vecka och skift under en treårig kris.
Jag vill här framhålla att ÖEF:s behovsberäkningar baseras på uppgifter
om människors innehav av kläder enligt en undersökning från år 1976. I samband med sin översyn av planeringsnormerna lät arbetsgruppen genom statistiska centralbyrån genomföra en ny undersökning våren 1982. Resultatet av denna undersökning, som tyder på vissa mindre förändringar av klädinnehavet, har legat till grund för arbetsgruppens beräkningar.
2.3 Ställningstagande beträffande planeringsnormerna
Till grund för sina överväganden rörande planeringsnormerna har arbetsgruppen låtit utföra ett antal beräkningar med olika antaganden om försörjningsstandard och kristida utrikeshandel.
Arbetsgruppens slutsatser är i sammanfattning följande.
— En jämförelse mellan planeringsnormerna för de olika oundgängliga försörjningsområdena (livsmedel, beklädnad, värme samt hälso- och sjukvård) visar dels att normerna inte är enhetliga, dels att det inte synes självklart att det finns en överambition på beklädnadsområdet. En särskild studie rörande dessa frågor är önskvärd. |
— En väsentlig sänkning av försörjningsstandarden i fråga om kläder ingående i krisgarderoben kan medföra problem med att genomföra en ransonering med generell tilldelning.
— Riksdagen bör ta ställning till frågan om försörjningsstandarden på beklädnadsområdet i en mer allmän form än tidigare.
— Jämfört med den fredstida totala utrikeshandeln är den f.n. antagna krisimporten inte stor. Å andra sidan kan hävdas att krisimporten förutsätts tillgodose en betydande del av den jämfört med normala förhållanden kraftigt nedskurna kristida tillförseln av tekovaror.
— En grundsyn bör utarbetas om möjligheterna till kristida import på alla de oundgängliga försörjningsområdena. Statsmakterna bör ta ställning till en sådan grundsyn och inte till antaganden rörande enskilda försörjningsområden.
Arbetsgruppen har i sin promemoria framhållit att det föreligger en viss brist på enhetlighet i de förutsättningar som bestämmer omfattning och inriktning av de konkreta beredskapsåtgärderna på de oundgängliga försörjningsområdena livsmedel, beklädnad, värme samt hälso- och sjukvård. En sådan oenhetlighet i planeringsnormerna är enligt min mening naturlig
när det gäller försörjningsstandarden. Däremot är det angeläget att det finns en för dessa försörjningsområden gemensam grundsyn i fråga om
försörjningsuthålligheten och den kristida utrikeshandelns omfattning.
Jag avser att senare återkomma till regeringen med förslag hur en sådan grundsyn skall utarbetas. Jag vill dock ange några utgångspunkter som i
avvaktan härpå skall gälla för den fortsatta planeringen av försörjningsberedskapen på tekoområdet.
Jag har i det föregående redogjort för den försörjningsstandard som
enligt riksdagens beslut skall kunna upprätthållas på tekoområdet i en
krissituation. Riksdagens ställningstagande avser primärt endast en del av det totala behovet av tekovaror, nämligen den del som motsvaras av krisgarderoben.
Genomsnittligt sett har befolkningen en stor mängd kläder i sina hem.
Den beräkningsmetod som används vid bedömning av krisbehovet av sådana kläder som ingår i krisgarderoben innebär att hänsyn tas till denna
tillgång och att tilldelning skall ges till den del av befolkningen i åldern 15—
70 år vars innehav av kläder sjunkit under miniminivån. Detta innebär från
ransoneringssynpunkt sett att en helt selektiv tilldelning skulle vara ge-
nomförbar. Eftersom detta i praktiken inte torde vara möjligt gäller som
restriktion i planeringen att högst 25 20 av befolkningen i åldern 15-70 år skall erhålla selektiv tilldelhing av resp. varugrupp. Särskilda ransone-
ringstekniska tillägg görs då så erfordras för att tillgodose denna restrik-
tion, dvs. att åstadkomma en generell tilldelning. Detta inträffar då normen enligt krisgarderoben är hög i förhållande till normalinnehavet och många människor således behöver tilldelning. Om normen däremot är relativt sett ”låg” klarar sig nästan alla människor med de plagg de äger. Det beräkna-
de selektiva behovet blir då mycket lågt och den generella tilldelningen
noll.
Den f.n. gällande krisgarderoben innebär att en generell tilldelning med ett plagg blir aktuell för plagg över midjan och, ifråga om män, ett plagg under midjan. När det gäller ytterplagg och för kvinnor plagg under midjan är tillgången på kläder i hemmen så god att det med gällande krisgarderob
inte blir fråga om någon generell tilldelning.
Jag vill betona att alla människor måste räkna med en väsentlig sänkning
av den personliga standarden på många områden i en krissituation. Detta gäller inte minst i fråga om beklädnadsvaror där det blir nödvändigt både
att slita kläderna längre och att så småningom klara sig med ett mindre antal plagg. Det stora innehavet av kläder vid början av en kris innebär
emellertid att den faktiska standarden endast successivt sjunker till en låg nivå.
Som framgått av det föregående uttrycks försörjningsstandarden för krisgarderobsplagg som ett innehav. När det gäller dessa kläder går det emellertid inte att helt bortse från rtillförselns storlek eller annorlunda uttryckt inköpsmöjligheterna. Här aktualiseras frågan om avvägning mellan olika gruppers behov. Den i planeringen förutsatta tillförseln av här
aktuella plagg till barn i åldern 4—14 är och till äldre, vilken framgår av
arbetsgruppens promemoria. kan således förefalla hög jämfört med den tilldelning som enligt vad jag nyss nämnde skulle bli aktuell för personer i åldern 15—70 år (”krisgarderobskategorin”). Även när det gäller vissa andra slag av kläder som t.ex. skydds- och överdragskläder förefaller
tilldelningen vara relativt högt beräknad.
Enligt min mening bör en viss sänkning av den f.n. förutsatta försörjningsstandarden vara möjlig. Mot bakgrund av vad jag här anfört kan i det
sammanhanget vissa omprioriteringar aktualiseras i den tänkta tilldelning-
en av kläder till oiika grupper inom civilbefolkningen. En utgångspunkt bör
vara att en ransonering med en viss minsta generell tilldelning av lämpligt indelade grupper av kläder skall kunna genomföras. Det får ankomma på den för beredskapsplaneringen på området ansvariga myndigheten ÖEF
att med ledning av de allmänna riktlinjer jag här har redovisat precisera vilken försörjningsstandard som bör gälla på tekoområdet.
Jag vill här aktualisera den av arbetsgruppen i promemorian väckta
frågan om formen för riksdagens ställningstagande till försörjningsstandar-
den. Enligt min uppfattning innebär riksdagens beslut om krisgarderoben en alltför detaljerad styrning av beredskapsplaneringen. Dessutom avser
krisgarderoben endast en del av civilbefolkningens behov. Jag anser därför
att statsmakternas ställningstagande på detta område bör formuleras på ett mer Övergripande sätt och avser återkomma till regeringen i frågan när
ÖEF har lämnat förslag beträffande försörjningsstandarden på tekoområdet.
Översynen av planeringsnormerna bör avse bl.a. vilka antaganden som kan göras om den kristida utrikeshandelns omfattning. Som jag har nämnt i det föregående skall krisimporten enligt riksdagsbeslut år 1979 beräknas
uppga till 25 26 av importen åren 1974-1976. Med hänsyn till att importens
struktur fortlöpande förändras förordar jag att ÖEF successivt bör kunna ändra basåret för beräkningarna så att anpassning kan ske till aktuellt produktsortiment. Någon ändring av antaganden om krisimportens omfattning bör dock t.v. inte ske.
Jag har tidigare kort redogjort för ÖEF:s rapporter i september 1982 och
februari 1983 om tekoindustrins produktionskapacitet under en treårig
kris. Av naturliga skäl måste de bedömningar det här är fråga om vara av
mycket osäker natur. Särskilt svårt är att uppskatta vilken ökning av
industrins skiftgång som är möjlig i kristid. Denna fråga sammanhänger
bl.a. med möjligheterna att i en sådan situation rekrytera och utbilda: personal. Under den senaste 10-årsperioden har ÖEF:s antaganden i detta avseende förändrats i pessimistisk riktning, vilket medfört att en allt större "levande" tekoindustri erfordras av försörjningsberedskapsskäl. Med hänsyn till frågans avgörande betydelse för bedömningen av bered-
skapsläget avser jag återkomma med förslag till regeringen om att särskilda resurser avsätts till ÖEF för att genomföra en studie omfattande en kart-
läggning av de hinder som föreligger för ökning av skiftgången i en krissituation. Förslag bör lämnas om hur dessa hinder i möjlig utsträckning bör kunna undanröjas genom åtgärder inom ramen för beredskapsplaneringen. Studien bör främst avse den grundtextila industrin inkl. trikåindustrin och skall, mot bakgrund av de erfarenheter som erhålls under arbetets gång. läggas till grund för de löpande bedömningar som görs av den produktion av tekovaror som är möjlig under en treårig kris. Härutöver bör inom ramen för studien utarbetas metoder som gör det möjligt för ÖEF att lättare följa produktionsskapacitetens utveckling inom tekoindustrin.
2.4 Åtgärder för försörjningsberedskapen på tekoområdet
Genom beslut av riksdagen våren 1982 (prop: 1981/82:102 bil. 3. FöU I8, rskr 374) ersattes den 1 juli 1982 den tidigare omfattande floran av försörjningsberedskapspolitiska stödåtgärder med en låne- och en garantiform. benämnda beredskapslån resp. beredskapsgaranti. Närmare bestämmelser har meddelats -av regeringen i förordningen (1982:517) om beredskapslån och beredskapsgaranti. |
"Systemet med beredskapslån innebär att ÖEF i princip inte längre '
stödjer företag utan köper beredskapstjänster som t.ex. upprätthållande av produktionskapacitet, utvecklande av substitut etc. I samband med att beredskapslån lämnas för upprätthållande av produktionskapacitet kräver ÖEF regelmässigt att företaget i fråga genomför åtgärder som kan medföra att på sikt ytterligare lån inte behöver lämnas. Eftersom sådana åtaganden utgör villkor för att lån skall erhållas kan beredskapslånen hänföras till kategorin offensiva åtgärder.
Beredskapslån är normalt ränte- och amorteringsfria och kan gälla för en period på 1—15 år. Lånen skrivs normalt av med lika årliga belopp om låntagande företag uppfyller sina åtaganden. |
Eftersom beredskapslån kan innebära utbetalningar under flera år har riksdagen beviljat en särskild bemvyndiganderam. Denna uppgår för innevarande budgetår till 200 milj. kr. vilket belopp även innefattar beredskapslån som lämnas inom andra program än beklädnad. Ytterligare 200 milj. kr. har i budgetpropositionen begärts för budgetåret 1983/84. I stället för beredskapslån eller i kombination med beredskaplån kan heredskapsgaranti lämnas. Villkoren för garantin överensstämmer i stort med vad som gäller för andra statliga garantier. För beredskapsgarantier finns en ram på
125 milj. kr.
Jag har i det föregående redogjort för beredskapsläget med de förutsättningar som f.n. gäller för bedömning av det kristida behovet av tekovaror och tekoindustrins produktionskapacitet. Jag har vidare föreslagit att vissa studier bör genomföras vilka kan komma att påverka dessa bedömningar. Med hänsyn härtill vill jag inte nu redovisa några preciserade slutsatser om beredskapssläget. Det står emellertid klart att det inom vissa sektorer finns 3 Riksdagen 1982/83.1 saml. Nr 130
risk för att en tillfredsställande försörjning inte kan tryggas såvida inte särskilda åtgärder vidtas.
När det gäller inriktningen av beredskapsåtgärderna på tekoområdet vill jag erinra om uttalandena av 1978 års försvarskommitté och i prop. 1981/82:148 om åtgärder för tekoindustrin m.m. Enligt dessa uttalanden är det särskilt angeläget att behovet av produktionskapacitet tryggas på det grundtextila området samt vad som erfordras för sjukvårdens och försvarsmaktens särskilda behov.
Mot bakgrund av vad jag här har anfört förordar jag att regeringen hos riksdagen hemställer att utöver de medel som föreslagits i årets budgetproposition ytterligare 16 milj. kr. anvisas för beredskapslån inom programmet Beklädnad m.m. samt att bemyndiganderamen utökas med 120 milj. kr. utöver vad som tagit upp i årets budgetproposition, dvs. totalt 320 milj. kr.
2.5 Försörjningsberedskapen på läderskoområdet
Riksdagen beslöt våren 1977 om planeringsnormer för försörjningsberedskapen på läderskoområdet (prop. 1976/77:85, FöU 11, rskr 238). För försörjningsuthålligheten/krislängden beslöts om samma tidsperiod som i det föregående redovisats för tekoområdet, dvs. en kris om totalt tre år. I fråga om försörjningsstandarden innebar riksdagsbeslutet att en krisgarderob om ett par grövre skor skall kunna upprätthållas. Vidare uttalade riksdagen att en årlig produktion av ca 2 milj. par läderskor bör säkerställas. Strävan borde dock vara att upprätthålla en produktion på 2,5 milj. par per år. Föredragande statsrådet framhöll därvid att i vilken utsträckning en produktion om 2,5 milj. par skall kunna upprätthållas i stor utsträckning beror bl.a. på de statsfinansiella kostnader detta kan medföra.
Genom beslut av riksdagen våren 1981 (prop. 1980/81:100 bil. 14, NU 47, rskr 1279) skall ett upprätthållande av en årlig läderskoproduktion om 2— 2,5 milj. par utgöra ett riktmärke för den fortsatta försörjningsberedskapspolitiken på läderskoområdet.
För försörjningsstandarden på läderskoområdet gäller följande. — Barn får ett par grövre skor varje år. — Vuxna får ett par totalt under treårsperioden.
— Vuxna som har mycket lågt innehav får ytterligare ett par (beräkning på basis att ett lägsta innehav = krisgarderoben skall säkerställas).
På tekoområdet är det av ÖEF redovisade produktionsbehovet av olika produkter väsentligen härlett från planeringsnormerna. Som jag har nämnt i det föregående har emellertid vissa tillägg gjorts av ransoneringstekniska skäl. När det gäller skor är kopplingen mellan planeringsnormer och krav på produktionskapacitet mer indirekt. I prop. 1976/77:85 om åtgärder för försörjningsberedskapen på skoområdet gjordes således inget uttalande om krisimportens nivå.
Föredragande statsrådets förordande att en årlig produktion om ca 2 milj. par borde säkerställas, innebar dock indirekt att en krisimport förulsattes om ca 25 22 av den fredstida normalimporten.
Om hänsyn tas till befolkningens nuvarande innehav av skor enligt genomförda enkäter, erfordras för nu gällande normer för krisgarderoben samt en krisimport motsvarande 2596 av 1974—1976 års import, en årlig produktion om ca 1.8 milj. par. Produktionen år 1982 kan beräknas ha uppgått till ca 2.0 milj. par.
Enligt min uppfattning är det inom beklädnadssektorn särskilt viktigt att trygga en kristida försörjning av skor. Jag vill därför framhålla att någon väsentlig sänkning av försörjningsstandarden på detta område inte bör komma i fråga. I likhet med vad jag förordat ifråga om tekovaror anser jag emellertid att statsmakternas ställningstagande på detta område bör formuleras på ett mer övergripande sätt. I avvaktan på den översyn av planeringsnormerna för de oundgängliga försörjningsområdena, som jag har förordat i det föregående, vill jag emellertid inte föreslå någon ändring av det nu gällande produktionsmålet.
Den studie avseende den kristida produktionskapaciteten på tekoområdet som jag tidigare har föreslagit. bör även omfatta skosektorn.
3 Hemställan
Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen
att godkänna de allmänna riktlinjer för försörjningsberedskapen på
teko- och läderskoområdena som jag har förordat.
4 Anslagsfrågor för budgetåret 1983/84
FJÄRDE HUVUDTITELN
H. Ekonomiskt försvar
H.3 Beredskapslagring och industriella åtgärder.
Regeringen har i prop. 1982/83:100 bil. 6 (s. 229) under denna rubrik föreslagit riksdagen bl.a. att bemyndiga regeringen att under budgetåret 1983/84 medge avtal om nya beredskapslån som medför utbetalningar under flera år inom en kostnadsram av 200 milj. kr. samt att för budgetåret 1983/84 anvisa ett reservationsanslag av 285,08 milj. kr.
Med hänvisning till vad jag har anfört i det föregående hemställer jag att . regeringen föreslår riksdagen att . 1. bemyndiga regeringen att under budgetåret 1983/84 inom en kost-
nadsram av 120000 000 kr. — utöver i prop. 1982/83:100 bil. 6 föreslagna 200000 000 kr. — medge avtal om nya beredskapslån
som medför utbetalningar under senare budgetår,
- 2. till Beredskapslagring och industriella åtgärder för budgetåret - 1983/84 utöver i prop. 1982/83:100 bil. 6 föreslaget reservations-
anslag anvisa ytterligare 16 000000 kr.
Underbilaga 3:1
Översyn av planeringsnormerna för försörjnings-
beredskapen på teko-området
Promemoria utarbetad av en arbetsgrupp inom den interdepartementala tekoarbetsgruppen
1¶Bakgrund
1978 års försvarskommitté uttalade i sitt slutbetänkande (Ds Fö 1981:14) Totalförsvaret 1982/87 bl.a. följande.
Inom beklädnadsprogrammet bör beredskapsåtgärderna enligt kommitténs mening inriktas så att nödvändiga behov i en krissituation i huvudsak
kan tillgodoses genom inhemsk produktion.
För försörjningsberedskapen på beklädnadsområdet har statsmakterna vidare angett detaljerade anvisningar avseende bl.a. importantaganden och
normer för den s.k. krisgarderoben. Vid sina överväganden har kommittén funnit att dessa normer, ställda i relation till de övriga överlevnadsbehoven, ger uttryck för en högre ambition än inom andra motsvarande för-
sörjningsområden. Försvarskommittén anser att balans bör råda i fråga om ambitionerna för primärbehoven och föreslår därför att planeringsnormerna för beklädnadsprogrammet bör ses över.
Kommittén anser det vara särskilt angeläget att behovet av produktionskapacitet tryggas beträffande viskosfiber. bomullsgarn, kam- och kard-
garn, väv, läderskor samt vad som erfordras för sjukvårdens och försvars-
makternas särskilda behov. För att prioriterad verksamhet skall kunna
upprätthållas i erforderlig omfattning anser försvarskommittén också att
vissa medel måste avdelas för försörjningsberedskapsstöd till dessa och vissa andra delbranscher.
I prop. 1981/82: 148 om åtgärder för tekoindustrin m.m. förordade han-'
delsministern att en översyn skulle ske av planeringsnormerna. Han uttalade därvid bl.a. följande.
Vid översynen och de avvägningar som därvid aktualiseras i förhållande
till ambitionerna på andra försörjningsområden, bör beaktas vad jag tidi-
gare i dag har uttalat om behovet av att försörjningsförmågan i första hand
skall säkerställas på försörjningsområden som är centrala för individens
överlevnad och samhällets funktion. Beklädnad utgör ett sådant område. Med hänsyn härtill bör målet för försörjningsuthålligheten inte sänkas. Däremot är det rimligt att överväga förändringar av andra normer främst normen avseende den försörjningsstandard som bör kunna upprätthållas i en krissituation.
Jag avser låta genomföra en översyn av planeringsnormerna, varvid i första hand försörjningsstandarden kommer att ses över. Resultatet av
Prop. 1982/83: 130 | 38
översynen bör föreligga i sådan tid att hänsyn härtill kan tas i 1983 års budgetproposition.
Riksdagen hade ingen erinran mot dessa uttalanden (NU 1981/82:50,
rskr 402).
Arbetet med översynen av planeringsnormerna har utförts av en arbets-
grupp inom den interdepartementala tekoarbetsgruppen. Underlag för arbetet har lämnats från beklädnadsbyrån inom Överstyrelsen för ekono-
miskt försvar (ÖEF). Datorkörningar av en beräkningsmodell för bekläd-
nadsområdet har utförts av ÖEF:s OA-grupp.
2¶Nu gällande mål/planeringsnormer för försörjningsberedskapen
på tekoområdet
Riksdagen har vid olika tillfällen under de senaste tio åren beslutat om förutsättningar som skall gälla vid bedömning av behovet av beklädnadsvaror i en krissituation. Dessa förutsättningar har ibland benämnts mål,
ibland planeringsförutsättningar. Som ett gemensamt begrepp kommer i
det följande att användas termen planeringsnormer.
De planeringsnormer som behandlas är
—- Försörjningsuthållighet dvs. den tid för vilken en försörjningsberedskap skall upprätthållas. Bestämmande är här vilka slag av krisscenarios
man räknar med.
— Försörjningsstandard med vilket avses den minimistandard som skall kunna upprätthållas under en kris.
—- Omfattningen av den kristida utrikeshandeln
— Möjligheterna till minskning av de kommersiella lagren. Riksdagen har även tagit särskild ställning till det med ledning av plane-
ringsnormerna framräknade behovet av produktionskapacitet. Enligt beslut av riksdagen skall ett upprätthållande av den produktionskapacitet i fråga om olika tekovaror som enligt gällande planeringsnormer erfordras
av försörjningsberedskapsskäl betraktas som ett riktmärke för den fortsat-
ta försörjningsberedskapspolitiken (prop. 1980/81:100 bil. 14, NU 47, rskr
1279).
2.1¶Försörjningsuthållighet
Det första beslutet om mer omfattande åtgärder för försörjningsberedskapen på beklädnadsområdet togs av riksdagen år 1972 (prop. 1972:127, FöU 25, rskr 325). Preliminär ställning togs då bl.a. till den försörjningsuthållighet som bör eftersträvas. Föredragande departementschefen utta-
lade således
”att man tills vidare bör räkna med att försörjningen med beklädnads-
varor skall kunna upprätthållas under en så lång avspärrningstid att en inte
obetydlig produktion inom landet är nödvändig för en tillfredsställande beredskap” (prop. 1972:127 s. 39).
ÖEF, som på myndighetsnivå ansvarar för handläggningen av ärenden
rörande försörjningsberedskapen på bl.a. beklädnadsområdet, utgick i sin planering fr.o.m. år 1973 från förutsättningen om en treårig avspärrning. Riksdagen tog hösten 1977 mer preciserad ställning till planeringsnormerna på tekoområdet. I fråga om försörjningsuthålligheten uttalades
”att denna t.v. skall bestämmas med utgångspunkt i en avspärrningssituation på ca ett år följd av en efterkristid av ungefär den längd som har
studerats i försöken med långsiktsplanering inom det ekonomiska försva-
ret” (prop. 1977/78:42 s. 49).
Uttalandet innebär en försörjningsuthållighet om ca tre år. Den tänkta
krissituationen är en partiell avspärrning med krig i vår omvärld. Sverige omfattas inte av några krigshandlingar.
Ibland brukar man i försörjningsberedskapssammanhang skilja mellan
begreppen försörjningsuthållighet och krislängd. Det brukar därvid hävdas att för de viktigaste försörjningsområdena kan ingen bestämd gräns sättas för försörjningsuthålligheten utan denna skall i princip vara oändlig. Begreppet krislängd skulle reserveras för den tidsperiod som läggs till grund
för den praktiska planeringen och dimensioneringen av de konkreta bered-
skapsåtgärderna. Begreppet krislängd kommer att användas i det följande.
2.2¶Civilbefolkningens försörjningsstandard
Beklädnadsvaror är varaktiga konsumentvaror som inte förbrukas omedelbart vid användandet. Detta innebär en skillnad mot t.ex. livsmedelsoch energiområdena, där standarden kan relateras till förbrukning och i praktiken t.o.m. till inköp/försäljning.
Mot denna bakgrund har strävan varit att så långt möjligt uttrycka försörjningsstandarden på beklädnadsområdet i termer av ett individuellt
minimiinnehav av olika beklädnadsvaror vilket inte bör underskridas i en krissituation. Riksdagen beslöt i det tidigare nämnda riksdagsbeslutet hösten 1977 om sammansättningen av detta individuella minimiinnehav, den
s.k. krisgarderoben.
Krisgarderoben omfattar i princip alla slag av kläder utom lättare plagg som skjortor, blusar, underkläder, strumpor, mössor etc. för personer i åldern 15—70 år. Tunna kläder utan värmande egenskaper ingår inte.
Krisgarderobens sammansättning. Personer i åldern 15—70 år
Plagg > Män Kvinnor
Ytterplagg 2 2 töverrockar, kappor, jackor) Plagg över midjan 4 3 (kostymer, kavajer och tröjor resp. dräkter. tröjor och jumprar) Plagg under midjan 4 6 (kostymer, udda långbyxor. resp. dräkter, kjolar, klänningar. långbyxor)
Det bör betonas att krisgarderoben innebär en innehavsstandard motsvarande ett minimum som skall kunna upprätthållas. 1 en krissituation avses därför, i den utsträckning detta är möjligt. tilldelning i första hand
ske till personer vars innehav underskridit detta minimum. > I fråga om plagg som inte ingår i krisgarderoben — lättare plagg som
skjortor, blusar, underkläder, strumpor, mössor etc. — dvs. dels kläder
med begränsad hållbarhet, dels diverse ”småplagg” — har det inte be-
dömts meningsfullt att uttrycka standarden som ett innehav. I stället har valts att formulera den i termer av tillförselltilldelning, dvs. som ett flöde motsvarande inköp/försäljning.
Även för sådana yrkeskläder som skydds- och överdragskläder uttrycks försörjningsstandard i form av tillförsel/tilldelning.
Burns behov av kläder bestäms mer av att deras kläder blir urvuxna än av att de slits ut. Det är därför naturligt att standarden uttrycks som tillförsel. För att ange äldre personers krisbehov av kläder har det i
planeringen också bedömts lämpligt att använda alternativet med en tillför-
selstandard. - | |
För de plagg- och personalkategorier som här redogjorts för gäller i planeringen följande antaganden om tillförsel/tilldelning i en krissituation.
Beräknat tillförselbehov kläder exkl. plagg ingående i krisgarderoben
Tillförsel Lättare plagg för personer i åldern 15—60 £& av normal konsumtion '15—70 år = plagg som ej ingår i kris- : garderoben (skjortor. underkläder. mössor strumpor etc.) Skydds- och överdragskläder 90 22 av normal konsumtion Plagg för barn (personer yngre än 15 år) —50—10096 av normal konsumtion Plagg för personer äldre än 70 år Under en treårig kris tilldelning av
ett ytterplagg. två plagg över
midjan och två (för kvinnor tre)
plagg under midjan.
I fråga om hemtextilier har räknats med ett jämfört med normala förhållanden starkt nedskuret tillförselbehov.
2.3¶Försörjningsstandard/tillförselbehov i övrigt
En väsentlig de! av den fredstida textilförbrukningen utgörs av s.k. teknisk textil. Det rör sig här om varor som utgör insatsvaror i andra industribranscher än tekoindustrin eller som slutligt används i skilda tekniska sammanhang. I beredskapsplaneringen har det kristida behovet av teknisk textil beräknats med utgångspunkt i bedömningar bl.a. av i vilken utsträckning olika industribranschers verksamhet skall fortgå i kristid.
Försvarsmakten har anmält vissa behov som skall tillgodoses i en krissituation. I fråga om sjukvårdens behov räknas med en jämfört med normala
förhållanden något nedskuren förbrukning.
2.4 Kristida utrikeshandel
I planeringen förutsätts krisimport och krisexport minska kraftigt i inled-
ningen av en kris och nå en mycket låg nivå i slutet av år 1. Under de två därpå följande efterkrisåren sker en successiv återgång till i stort normala förhållanden.
Enligt uttalande i prop. 1978/79:145 skall krisimporten förutsättas uppgå
till 25926 av den genomsnittliga importen åren 1974—1976. I planeringen räknas vidare med en krisexport som motsvarar 2096 av exporten under
samma period. .
Det bör observeras att den del av utrikeshandeln som över huvud taget ”uppmärksammas” 1 planeringen är den som är av intresse i en krissituation, dvs. i huvudsak kläder, teknisk textil samt väv, garn och fiber. Stora
varugrupper som t.ex. hemtextil beaktas nästan inte alls. Eftersom kläder
och andra ”beredskapsintressanta” produkter utgör en större andel av fredsimporten än av fredsexporten innebär detta att en relativt större andel av den totala tekoimportens 10 miljarder kr. utgör bas för beräkningarna än den totala tekoexportens 3 miljarder kr.
I fråga om de varuslag som således är av intresse mäste i beredskaps-
planeringen göras vissa korrigeringar. En viss del av den normala fredstida utrikeshandeln med kläder och andra för försörjningen väsentliga tekovaror avser nämligen ett sortiment som har endast obetydligt värde i en krissituation. Det rör sig bl.a. om modebetonade varor utan värmande
egenskaper. Handel med sådana varor kan också förväntas minska väsent-
ligt i en skärpt internationell situation. Mot denna bakgrund har i planeringen gjorts en ”sortimentsmässig korrigering” av den normala fredstida importen och exporten. Korrigeringen innebär att i beräkningarna i genom-
snitt omkring 3596 av importen och 2096 av exporten har skurits bort. I den
nuvarande planeringen tas alltså egentligen endast hänsyn till (0,25.0,65)
ca 16974 av importen resp. (0,2.0,8) 1626 av exporten av de ”beredskapsin-
tressanta”” produkterna . Som nämnts ovan beaktas i allt väsentligt inte
övrig utrikeshandel på tekoområdet.
2.5 Minskning av kommersiella lagren
Inom tekoindustrin, partihandeln och detaljhandeln finns lager av sådana tekovaror som är av intresse för försörjningen i en krissituation. Man kan emellertid inte betrakta dessa lager i sin helhet som en försörjningsmässig tillgång. För att verksamheten inom industrin och handeln skall kunna fortgå krävs nämligen vissa minimilager. I planeringen har man schablonmässigt räknat med 5092 av de fredstida kommersiella lagren som en tillgång.
2.6 Nuvarande beredskapsläge
Inom ÖEF utvecklades under mitten av 1970-talet en datormodell i vilken bl.a. tillförsel- och produktionsbehov av tekovaror kan beräknas.
Modellen tar hänsyn till befintliga garderobstillgångar hos civilbefolkningen och andra tillgångar som nettokrisimport och minskning av de kommersiella lagren. Med ledning härav beräknas behovet av inhemsk produktion under en treårig kris.
I rapporter om beredskapsläget på tekoområdet som ÖEF lämnar till regeringen två gånger om året jämförs det beräknade produktionsbehovet med vad svensk tekoindustri skulle kunna framställa under samma tid förutsatt en viss ökning av skiftgången. Enligt de senaste rapporterna i september 1982 och februari 1983 har beredskapsläget väsentligt försämrats. Anledningen är främst att ÖEF nu är mer pessimistisk till möjligheterna att öka skiftgången i en krissituation.
I följande tabell redovisas beredskapsläget enligt ÖEF:s rapport i februari 1983 som möjlig produktion i procent av behov av produktion.
Möjlig produktion/behov av produktion under en treårig kris (90) Alt. I grundas på den skiftgångsökning som hittills bedömts möjlig. Alt. 2 grundas på en ny, mer pessimistisk bedömning av ÖEF. Varuområde Alt I Alt 2 Tung konfektion! 100 79 Lätt konfektion” 92 78
| Strumpor. strumpbyxor | 80 | "70 |
| Egentlig väv | 152 | | 123 |
| Trikåväv (svenskt garn) | 159 | 152 |
| Kam- och kardgarn | 103 | 61 |
| Bomullsgarn | 112 | 93 |
! Plagg ingående i krisgarderoben, barns och äldre personers behov av plagg mot-
svarande krisgarderoben, skydds- och överdragskläder samt försvarsmaktens behov av värmande plagg. ? Främst skjortor, blusar och underkläder
Varuområdet fiber ingår inte i ÖEF:s rapporter. Svenska Rayon AB:s produktionskapacitet i fråga om rayonfiber täcker emellertid krisbehovet
Prop. 1982/83: 130 . 43
för inblandning i bomulls-, ull- och syntetgarn, enligt nu gällande plane-
ringsnormer.
Tabellen visar att enligt ÖEF:s nya bedömning är kapacitetsläget helt tillfredsställande endast i fråga om väv. Skillnaden mellan behov av pro-
duktion och möjlig produktion är särskilt stor när det gäller kam- och
kardgarn.
Under begränsade perioder bör det enligt ÖEF:s uppfattning vara möjligt att öka produktionen inom'de flesta delbranscher genom att öka arbetstiden. Bristen i produktionskapacitet för kam- och kardgarn skulle därige-
nom kunna delvis uppvägas. För att helt uppväga bristen skulle man
behöva öka arbetstiden till i genomsnitt ca 60 timmar per vecka och skift
under en treårig kris.
3¶Planeringsnormer för de primära försörjningsområdena
Enligt 1977 och 1982 års totalförsvarsbeslut skall en prioritering ske av
oundgängliga behov inom försörjningsområdena livsmedel, beklädnad, värme, hälso- och sjukvård (de s.k. primära överlevnadsområdena) samt
härför erforderliga stödfunktioner.
Som ovan nämnts uttalade 1978 års försvarskommitté att planeringsnormerna på beklädnadsområdet är ambitiösare än på övriga primära försörj-
ningsområden.
För att få klarhet i graden och arten av denna överambition har arbets-
gruppen gjort en sammanställning av gällande planeringsnormer på samtli-
ga primära försörjningsområden. Det har därvid visat sig att för vissa försörjningsområden saknas en av statsmakterna beslutad inriktning eller är denna i vissa avseenden endast mycket allmänt formulerad.
Strävan har därför varit att klarlägga vilka antaganden som i praktiken används vid dimensionering av konkreta beredskapsåtgärder som beredskapslagring och köp av beredskapstjänster från företag (t.ex. avseende
upprätthållande av försörjningsberedskapsviktig produktionskapacitet).
De planeringsnormer som redovisas i det följande har således olika
”status” i den meningen att de är bestämda på olika nivåer i beslutshierar-
kin.
Pilaneringsnormer för de prioriterade försörjningsområdena
Försörjningsområde Försörjningsstandard Krislängd Kristida utrikeshandel
Livsmedel Kriskost motsvarande "Lång försörjningsförmåga” — Successiv minskning till O
2900 kcal per person (efter ett omställningsskede under krisens 6 första och dag (=fredskon- på 3 år) månader sumtion men med annan sammansättning)
Beklädnad Krisgarderob m.m. 3 år Import 2592 av normal-
se pp. 2.2 och 2.3 importen (visst sortiment)
| åren 1974—1976. Export 209
av normalexporten (visst
sortiment) samma år Värme : lokaler där männi- En kombination av olika
skor vistas 18” på fall
dagen och 16” på — Avspärrning på ca I år 2576 av normal fredsimport
natten I stort sett ingen export
— Angreppsfasen i ett [ stort sett 0
krigsfall
— Fredskris av ospecificerad — Inga särskilda antaganden
längd (1EA-åtagande om
lagring för 90-dagars
förbrukning av olja) Hälso- och sjuk- "Varje människa Ingen egentlig precisering av — Inga särskilda antaganden vård skall ges den vård det övergripande mälet. dock (se dock kolumnen
som tillståndet kräver — beslut om beredskapslagring Krislängd) så långt möjligheterna — av läkemedel motsvarande medger” 12 mån total avspärrning
samt prioritering av behoven
i ett krigsfall.
Anm. I det ekonomiska försvarets programplan 1983/84—1987/88 anmäls vissa utgångspunkter som använts för planeringen i andra fall än de då regeringen redan angett utgångspunkter för planeringen. Bl.a. förutsätts beredskapslagring ske om de kommersiella lagren under en omställningsperiod inte kan tillgodose de oundgängliga behoven. För det första krisåret beräknas importen till ca 207: av den fredstida, medan importen för efterföljande år antas utebli. Inga antaganden görs om krisexport. Statsmakterna har inte tagit ställning till detta förslag.
Sammanställningen föranleder enligt arbetsgruppen två slutsatser. För det första är planeringsnormerna på de prioriterade försörjningsom-
rådena inte enhetliga.
För det ändra synes det inte självklart att det för planeringsnormerna sammantaget skulle föreligga en överambition på beklädnadsområdet. Man bör emellertid hålla i minnet att krisgarderoben innebär en minimi-
standard för innehav. Det stora flertalet människor har vid inledningen av
en kris ett innehav som klart överstiger detta minimum. Man startar således med en fredsstandard som under loppet av en kris successivt i takt
med förslitningen övergår till en miniminivå som därefter i princip skall tryggas. På andra områden — som livsmedel och värme — där försörjningsstandarden uttrycks som (svarar mot) ett flöde, blir det däremot fråga om att mer eller mindre direkt övergå till en reducerad nivå.
4¶Behovsberäkningar
Som nämnts i det föregående har ÖEF sedan mitten av 1970-talet på
beklädnadsområdet utnyttjat en datormodell för att med utgångspunkt från givna planeringsnormer beräkna behovet av tillförsel- och produktionsbehov samt beredskapslagring.
Modellen kan sägas ha två delar.
I den ena delen beräknas civilbefolkningens tillförselbehov av sådana beklädnadsvaror som ingår i krisgarderoben. Utgångspunkten är härvid
— Antal plagg i krisgarderoben
— Faktiskt innehav enligt genomförda s.k. garderobsinventeringar
— Antaganden om livslängden/hållbarheten hos kläder.
På uppdrag av arbetsgruppen genomförde SCB våren 1982 i enkätform en garderobsinventering i 1000 hushåll. Genomsnittligt var innehavet följande för krisgarderobsplaggen.
Plagg (benämning I enkät) Genomsnittligt innehav för personer i
åldern 15—70 år
Män Kvinnor — Värmande eller vindtäta ytter- 4 4
plagg (ytterplagg”") — Kavajer, dräktöverdelar och
grövre tröjor (plagg över midjan") AA An — Långbyxor, klänningar och kjolar 6 10
("plagg under midjan")
I underbilaga 3:1:1 redovisas vissa närmare uppgifter om garderobsinventeringens resultat. |
När det gäller kläders ”livslängd”/hållbarhet hår ÖEF gjort bedömningar med utgångspunkt från dels en enkät genomförd år 1976, i vilken frågor
ställdes bl.a. om bedömd livslängd hos kläder, dels särskilda beräkningar med ledning av tillförselstatistik och uppgifter om innehav enligt enkäten.
Förenklat uttryckt tillgår behovsberäkningarna så att tilldelning först tänkes ske till den del av befolkningen som enligt garderobsinventeringen
har ett innehav som är mindre än krisgarderoben. Allteftersom tiden går
sliter andra deltar av befolkningen successivt ner sitt innehav till krisgarderobens nivå. Dessa grupper förutsätts då erhålla tilldelning.
Självfallet är det inte möjligt att konstruera ett så selektivt ransonerings-
system som modellen förutsätter. I praktiken kan ett inslag av generell
tilldelning inte undvikas. I behovsberäkningarna har ÖEF därför förutsatt att högst 2590 av befolkningen skall erhålla selektiv tilldelning av viss varugrupp. Därför görs i vissa fall ransoneringstekniskt motiverade tillägg.
Även om en ransonering har förberetts innan en kris har inträffat är det
inte möjligt att omedelbart låta den träda i. tillämpning. Skälet är att
reglerings- och ransoneringsmyndigheter samt handeln behöver viss förbe-
redelse- och anpassningstid. F.n. förutsätts att en ransonering kan påbör-
Jas 3—6 månader efter beslut och att förbrukningen/inköpen under denna period uppgår till 50—7592 av det normala. Denna åtstramning av konsumtionen åstadkoms genom vissa regleringar i handelsledet som snabbt kan sättas i tillämpning. |
I beräkningsmodellens andra del beräknas med utgångspunkt från ett givet tillförselbehov för civilbefolkning, försvarsmakt, teknisk textil etc.
den produktionskapacitet och beredskapslagring som behövs sedan hänsyn tagits till tillgångar som nettoimport och minskning av de kommersiella
lagren. Datormodellens beräkning sker i produktstrukturer för flera föräd-
lingsled (plagg. väv, garn) och för ett stort antal olika varusiag (ca 400).
5¶Variation av planeringsnormer
Som har nämnts i det föregående uttalade föredragande statsrådet i prop. 1981/82:148 om åtgärder för tekoindustrin m.m. att målet för försörjningsuthålligheten (krislängden) på beklädnadsområdet inte skulle sänkas.
I den variation av planeringsnormerna som arbetsgruppen låtit utföra
ingår därför ingen ändring av krislängden. Inte heller har gjorts någon
Justering av gällande antaganden om möjlig minskning av de kommersiella
lagren. Skälet är att rimliga ändringar av dessa antaganden (5092 minskning
förutsätts f.n.) skulle ha endast obetydlig inverkan på beräkningsresultatet. Beräkningar har utförts på basis av tre alternativ för försörjningsstandard och tre alternativ för kristida utrikeshandel. Av de nio kombinationer
av normer som således erhålls svarar en mot nuvarande planeringsnormer medan åtta utgör sänkningar av ambitionsnivån.
Följande antaganden har använts för försörjningsstandard och kristida utrikeshandel.
Försörjningsstandard Krisgarderoben (personer i åldrarna 15—70 år) Alt I Alt 2 Alt 3 (nuvarande norm) . Män Kvinnor Män Kvinnor Män Kvinnor
Ytterplagg 2 2 1,5! 1.5! 1 |
Plagg över 4 3 3 2 2 2 midjan o Plagg under 4 6 3 4 2 3 midjan ! Halva plagg svarar mot viss försörjningsmässig ambitionsnivå som givetvis inte utgör något konkret ransoneringsalternativ.
Civilbefolkningens övriga behov
Inom ÖEF:s beklädnadsbyrå har för andra kläder än de som ingår i krisgarderoben bedömts vilket behov som i stort kan sägas ”svara mot” de
två nedskärningsalternativen för krisgarderobsplaggen. Det rör sig här om skydds-och överdragskläder samt vissa underkläder och barnplagg. Jämfört med alternativ I uppgår nedskärningarna i alternativ 2 till ca 1092 och i
alternativ 3 till ca 2592.
Övriga behov
Övriga behov av tekovaror är bestämda utanför beklädnadsprogrammet
erats.
Kristida utrikeshandel
I planeringen förutsätts f.n. en krisimport och krisexport som motsvarar
25 resp. 2076 av genomsnittet för åren 1974—1976. Sedan dessa år har
utrikeshandeln ökat. Samtidigt har produktsortimentet förändrats.
Det har från ÖEF framhållits att hänsyn bör tas till den successiva
förändringen i produktsortimentet. Inom ÖEF vill man därför i beredskapsplaneringen numera utgå från 1979 års utrikeshandelssortiment.
Arbetsgruppen delar ÖEF:s uppfattning att en viss successiv anpassning
till förändringen av strukturen hos den normala fredsmässiga utrikeshandeln är motiverad. Med 1979 års utrikeshandel som bas ger en korrigering
av de ovan nämnda procentandelarna för krisimport och krisexport från 25
resp. 2090 till 20 resp. 1596 ingen förändring av den kristida utrikeshan-
delns omfattning.
Beräkningar har utförts för följande tre alternativ
Krisimport och krisexport (9e av 1979 års kvantiteter)
Alt I Alt 2 Alt 3
(nuvarande norm) Krisimport 207 3 0 N 4092 Krisexport 157 [] 0 > 309
Som nämnts i det föregående uttrycker procenttalen inte relationen mellan kristida utrikeshandel och total fredsutrikeshandel. De avser i stället ett ”smalare” och mer krisanpassat produktsortiment.
Övrigt
Som nämnts ovan måste man i början av en kris, innan ett ransoneringssystem har trätt i kraft, räkna med en period med enbart generell tilldelning.
I hittillsvarande planering har ÖEF förutsatt att denna period är 6
månader och att förbrukningen då uppgår till 7526 av den normala. ÖEF bedömer emellertid att det med det nya ransoneringssystem, som f.n.
utarbetas inom verket, kan bli möjligt att nedbringa tiden till ca tre måna-
der och att genom regleringar i handelsledet begränsa tillförseln under
denna tid till 5096 av den normala.
I de beräkningar som arbetsgruppen låtit utföra har förutsatts att ett nytt ransoneringssystem har utvecklats.
6 Resultat
I följande diagram redovisas utfallet av de datorkörningar som genomförts med utgångspunkt från ovan beskrivna alternativ för försörjnings-
standard och krisimport (krisexport). För åskådlighetens skull sker redo-
visningen av de nio alternativen i form av kurvor. Varje enskild kurva utvisar sambandet mellan krisimport och behov av produktion under en treårig kris förutsatt en given försörjningsstandard. Var och en av kurvorna svarar mot ett av de tre alternativen för försörj-
ningsstandard. Hänsyn har tagits till resultatet av den år 1982 genomförda
undersökningen av befolkningens innehav av kläder.
I diagrammen har lagts in ÖEF:s bedömning av möjlig produktion under
en treårig kris enligt rapporten i februari 1983. Alternativ 1 utgår från
tidigare antaganden om möjlig ökning av skiftgången och alternativ 2 från ÖEF:s nya mer pessimistiska bedömning. Uppgifterna är för vardera fallet uttryckt som ett intervall.
Behov av produktion för olika nedskärningsalt. samt möjlig produktion enligt ÖEF (3 års kris)
Tung konfektion!
Behov av prod. (milj.
plagg) |
60 +
Möjlig produktion
50 alt. I :
fo | Möjlig produktion
alt. 2
äT— — — — —
I Försörjningsstandard alt. 1
307 Försörjningsstandard alt. 2
Försörjningsstandard alt. 3
20-
10—+—
5 +
| ' | + | + | | | yKrisimport |
| ' | Y | |||
| 10 2 20 2 | 30 2 | 40 2 | 50 2 | sav 1979) |
! Plagg ingående i krisgarderoben, barns och äldre personers behov av plagg motsvarande krisgarderoben, skydds- och överdragskläder samt försvarsmaktens behov av värmande plagg.
A Riksdagen 19821/83. 1 saml. Nr 130
Prop. 1982/83: 130 | | oo 50
Lätt konfektion!
Behov av prod. (milj.
plagg) 1
. 100 +
ee 0 — mo mo mh Möjlig produktion LAN OA AA Valt. I foo — oo 3 Möjlig produktion = — so om — — ot alt. 2 50 Försörjningsstandard alt. 1 T Försörjningsstandard alt. 2 Försörjningsstandard alt. 3
10 + | + i >” Krisimport
10 2 20.2 30 a0 50 2 > (2 av 1979)
! Främst skjortor, blusar och underkläder.
Prop. 1982/83: 130 : 51
Strumpor, strumpbyxor
Behov av prod. (milj. '" A st.)
200 i
— ee ee 0 en — —--) Möjlig produktion
| alt. 1
— SS ÄR Ae rr ve NS | Möjlig produktion alt. 2
150 ; I
SI snnimgsstang alt. 1
Försörjningsstandard alt. 2
100 T Försörjningsstandard alt. 3
50 |
10 + 2 i + - , y Krisimport
10 £ 20 2 30 2 AQ 2 50 ” (zav 1979)
Egentlig väv
Behov av prod. 2
(milj. MA
200T bo ooo AA Ao or Möjlig produktion
SN
1505 — oc — — SO ee — 7 Möjlig produktion
me = TE oo IS alt. 2
100 + N os .
| — Försörjningsstandard alt. I
a Försörjningsstandard alt. 2
: Försörjningsstandard alt. 3
50 I
10 + L L L n , A+ Krisimport T = T T r Få
10 2 20 2 30 40 « 50 z (3av 1979)
Trikåväv (svenskt garn)
Behov av prod. at
(milj. MJ a RR oo OY Möjlig produktion
alt. boose se 100 bo ee ee ee eo Möj lig produktion ] ” alt. 2
i
50 +— IT | örgotogsstangard alt. 1 Försörjningsstandard alt. 2 r Försörjningsstandard alt. 3
+
10-—-—
q un [I Krisimport
N + : t > (2 av 1979)
Kam- och kardgarn Behov av
prod. (ton)
404000ft—-—— s—— oo Möjlig produktion
. nn sf alt.
Försörjningsstandard alt. ! 30 000+ Försörjnings-
standard alt. 2 s Försörjnings- — TR
LL standard att. 3 fl "lan —1 Möjlig produktion
AL a AT
20 000 T
10 000—-
5 0004 Krisimport
; + + . | (2 av 1979)
10 & 20 § 30 2; 40 & 50 3
Bomullsgarn
Behov av
prod. (ton)
40 000-L
a - —— Y Möjlia produktion alt. 1 30 000F —
ss -—Y Möjlig produktion
— — — um | — J alt. 2
20 000 +
Försörjningsstandard alt. 1 Försörjningsstandard alt. 2 Försörjningsstandard alt. 3 10 000+
5 000 + ' Krisimport t — + t ? (2 av 1979)
7¶Arbetsgruppens överväganden
7.1 Beredskapsläget under förutsättning av att planeringsnormerna ändras
De resultat som redovisas i avsnitt 6 föranleder följande allmänna kommentarer vad gäller förhållandet mellan behov av produktion och möjlig
produktion (beredskapsläget). Möjlig produktion avser ÖEF:s nya mer pes- | simistiska bedömning.
Varuområde Beredskapsläge
Nu gällande plane-
ringsnormer Reviderade planeringsnormer Kläder — Tung Underkapacitet Tillräcklig kapacitet.
konfektion Det bör framhällas att begreppet tung konfektion inrymmer delområden där brist kan föreligga. Om produktionsapparatens flexibilitet inte är tillräcklig får behoven tillgodoses genom ”"nästbästa” alternativ.
— Lätt Beroende på antagen försörjnings-
konfektion standard krävs en krisimport som uppgår till 30—40 £z av den normala importen för att behoven skall klaras.
— Strumpor, ” Tillräcklig kapacitet.
strumpbyxor Vär
— Egentlig väv Överkapacitet Överkapacitet
— Trikåväv Överkapacitet Överkapacitet Garn —- Kam- och Underkapacitet Behoven tillgodoses endast vid
kardgarn kardgarnkapacitetsantaganden om lägsta försörjningsstandard och största krisimport.
— Bomullsgarn Tillräcklig kapacitet
Sammanfattningsvis skulle med de mer restriktiva planeringsnormer som arbetsgruppen har prövat, beredskapsläget vara tillfredsställande för
väv och tung konfektion. Situationen är mer problematisk för lätt konfek-
tion, samt kam- och kardgarn.
7.2 Försörjningsstandard
När det gäller möjligheten att sänka försörjningsstandarden bör erinras om att för den väsentliga del av behovet som avser plagg i krisgarderoben är standarden uttryckt som ett minimiinnehav. Även om det m.h.t. dessa kläders karaktär är ganska självklart att standarden bör uttryckas på detta
sätt. är det ändå inte möjligt att helt bortse från det förhållandet att de'
flesta människor i standardbegreppet (också för denna typ av plagg) lägger
in möjligheten att med vissa tidsmellanrum införskaffa nya plagg.
I följande tabell redovisas tiliförselbehovet (1000-tal plagg) av kläder hörande till ”tung konfektion”, dvs. krisgarderobsplagg både för den grupp för vilken försörjningsstandarden uttrycks som minimiinnehav (15—
70 år) och övriga behovskategorier.
Försörjnings- Försvars- Överdrags-Tre första Personer i åldern - S:a standard makten kläder månaderna 0—3 4—14 15-70 Aldre
: än 70 Alt I 500 10 500 3800 4800 22 500 15 800 4600 62 500 (= nuvarande norm) Alt 2 500 9200 3800 4600 20800 5800 4000 48 700 Alt 3 500 7900 3800 4400 19 200 3200 3400 42400
Det framgår av tabellen att minskningen av krisgarderoben har mycket stor effekt på tillförselbehovet för den personkategori som berörs härav, dvs. personer i åldern 15—70 år. Således medger alternativ I (= nuvarande
planeringsnormer) en tilldelning som motsvarar i genomsnitt ca 2,8 plagg
under nästan tre års kris (här bortses från tillförseln under de inledande tre månaderna). I alternativen 2 och 3 sjunker denna siffra till ca I resp. ca 0,5 plagg. Alternativ 3 innebär att endast människor med ett på något vis dokumenterat behov kan få tilldelning. I detta alternativ och troligen också i alternativ 2 skulle det således inte bli frågan om någon generell tilldelning. Fördelningen av tillförseln av tung konfektion som den redovisas i
tabellen ovan avspeglar en avvägning mellan olika befolkningsgruppers behov som självfallet kan diskuteras. Således innebär alternativ 1 en betydande ”tillförselmässig” prioritering av barn och ungdom (samt äldre personer) men, vilket är viktigt att framhålla, inte en motsvarande prioritering av den egentliga försörjningsstandarden (med den definition av denna
som används). I nedskärningsalternativen 2 och 3 accentueras skillnaden i beräknad tillförsel per capita mellan personer i åldern 15—70 år å ena sidan
och övriga personkategorier å den andra. Det kan vara tveksamt om så stora skillnader är acceptabla.
Framställningen har hittills behandlat försörjningsstandarden i fråga om vad som benämns tung konfektion. I detta sammanhang motsvarar begrep-
pet tung konfektion huvuddelen av klädsortimentet, dvs. alla kläder utom
skjortor, blusar, underkläder och strumpor etc. För dessa senare grupper.
här benämnda lätt konfektion resp. strumpor/strumpbyxor innebär de två nedskärningsalternativen en försörjningsstandard som för flertalet plagg är
ca 10 resp. ca 252 lägre än i alternativ 1. För dessa slag av kläder
uppkommer inte sådana ransoneringstekniska problem som för plagg ingående i krisgarderoben.
Prop. 1982/83: 130 | 56
7.3¶Krisimport (kristida utrikeshandel)
,
Mot bakgrund av de förutsättningar som har redovisats i det föregående
innebär antaganden om en större kristida utrikeshandel beräkningsmässigt att behovet av inhemsk produktionskapacitet för att tillgodose det beräknade tillförselbehovet minskar. Skälet är att nettokrisimporten alltid förut-
sätts vara positiv och kvantitativt sett ökar för ökande kristida utrikeshan-
del. För enkelhetens skull används i det följande enbart termen krisimport
för den tillgång som den kristida utrikeshandeln utgör i beräkningarna.
De förutsättningar som i beredskapsplaneringen görs om krisimport inverkar på de konkreta beredskapsåtgärdernas omfattning. Det kommer alltid att råda osäkerhet om dessa antaganden kan förverkligas i ett kris-
läge. Man rör sig därför här med en risk som innebär att den ambition som man satt upp för försörjningen på tekoområdet kanske inte kan realiseras i
en krissituation.
Redan de antaganden som i nuvarande planering gäller för krisimporten
innebär att denna täcker ca 4592 av det totala tillförselbehovet av beklädnadsvaror uttryckt i garnvikt. Krisimporten i de olika förädlingsleden garn,
väv och kläder har härvid omräknats till garnvikt och summerats (se underbilaga 3:1:2).
De av arbetsgruppen undersökta alternativen innebär jämfört med nuvarande planeringsnormer sänkt försörjningsstandard och större krisimport.
Den andel av krisbehoven som skulle tillgodoses genom krisimport blir
därför i dessa fall större än 4596.
7.4 Sammanfattande slutsatser
Arbetsgruppens översyn av planeringsnormerna för försörjningsberedskapen på beklädnadsområdet har avsett civilbefolkningens försörjningsstandard i en krissituation och omfattningen av den kristida importen.
De minskningsalternativ som har prövats i fråga om försörjningsstandarden har främst gällt krisgarderoben. Det redan med nu gällande planeringsnormer låga tillförselbehovet av dessa plagg sjunker i de två redovi-
sade minskningsalternativen till så låga nivåer att någon generell tilldelning knappast blir möjlig. Tilldelning skulle i stället få bli selektiv, vilket tekniskt medför svåra problem. Om man m.a.o. accepterar en låg innehavs-
standard för den vuxna befolkningen i slutet av en kris är de befintliga garderobstillgångarna så stora att den generella tilldelningen till denna grupp personer under tre års tid inskränks till en obetydlighet eller till noll.
Här aktualiseras också avvägningsfrågor gentemot övriga prioriterade försörjningsområden. Som nämnts ovan har arbetsgruppen vid jämförelse
mellan dessa försörjningsområden inte kunnat dra några slutsatser om
över- eller underambition vad gäller nuvarande planeringsnormer på be-
klädnadsområdet. En särskild studie rörande dessa frågor skulle enligt
arbetsgruppen vara önskvärd. Syftet med en sådan studie skulle kunna vara att pröva om det är möjligt att uttrycka planeringsnormerna för de
olika prioriterade försörjningsområdena mer likformigt än vad som nu gäller.
Arbetsgruppen vill avslutningsvis ta upp den principiella frågan om
formen för statsmakternas beslut om planeringsnormer.
Hittills har riksdagen tagit detaljerad ställning till den kristida försörjningsstandarden för er del av civilbefolkningen och därvid enbart för vissa plagg som i och för sig är de ”viktigaste” (krisgarderobsplaggen). Den
ansvariga myndigheten, ÖEF, bör enligt arbetsgruppen få möjlighet att
göra vissa justeringar i fråga om den försörjningsstandard som bör gälla för olika befolkningsgrupper allt eftersom erfarenheter erhålls under planeringen. Det bör enligt arbetsgruppens uppfattning vara till fyllest att riksdagen mer allmänt än hittills tar ställning till vilken ambition som bör gälla för försörjningsstandarden på beklädnadsområdet i en kris men ändock mer
preciserat än vad som hittills gjorts på andra områden.
Antaganden om krisimportens omfattning handlar i stor utsträckning om vilka risker man är beredd att ta vid dimensioneringen av beredskapsåtgärderna. Enligt arbetsgruppens mening bör det råda överensstämmelse mel-
lan de antaganden som görs i detta avseende för de olika prioriterade försörjningsområdena. Överensstämmelse behöver inte innebära att ned-
skärningen i förhållande till fredsimporten blir densamma i procent. Det väsentliga är att det finns en övergripande grundsyn i denna fråga som kan
appliceras på planeringen inom de olika försörjningsområdena.
Arbetsgruppen anser att det är den gemensamma grundsynen och inte
antaganden för enskilda försörjningsområden som statsmakterna bör ta
ställning till.
Mot bakgrund härav förordar arbetsgruppen, att en grundsyn i fråga om krisimporten utarbetas.
5 Riksdagen 19821/83. I saml. Nr 130
Underbilaga 3:1:1
Vissa uppgifter om den vuxna befolkningens (15—70 år) innehav av
kläder enligt statistiska centralbyråns garderobsenkät våren 1982
Plagg i krisgarderoben
Vara Andel av befolkningen med visst innehav (96)
Män Kvinnor 0 I 2 3 4 S >5 0 1 2 3 4 5 >5
Ytterplagg 0,2 4,8 18,7 25,7 <— 50,6 — 0,0 4,4 13,9 243 —574— Plagg över midjan LS 21 5,7 7,9 13.4 15,3 54,4 3,4 3,7 10,8 13,9 18,2 — 50,0 — Plagg under midjan 0,8 0.6 1,2 82 13,3 21,8 54,3 0,2 0,8 0,0 LI 4,6 4,6 89,0
Vissa övriga kläder
Vara Andel av befolkningen med visst innehav (96)
Män Kvinnor
1 2 3 4 5—-10 >10 I 2 3 4 5 5-10 >10
Skjortor, blusar 2.7 1,7 3,2 3,8 37,9 41,8 1,8 11 3,3 82 10.5 32,2 42,9 Tröjor, jumprar 2,1 11,8 12.6 13,7 46,9 12.8 12 7,3 6,4 7,8 17.8 31,0 28,5 Underkläder för vinterbruk 7,5 18,5 15.2 18,8 31,2 8,9 16,5 23,0 16,4 12,2 13,0 13,9 5,0 Övriga underkläder 0,8 0,8 1.9 4,5 36,7 65,3 0,6 12 11 1,8 5,0 14,7 75,6 Strumpor, sockor 0,8 0.0 0,0 1,2 4,2 93,8 4,8 4,7 10,8 10,6 10.1 62,1 —
Underbilaga 3:1:2
Tekovaror under en treårig kris. Tillförselbehov, krisimport och minskning av kommersiella lager enligt nu gällande planeringsnormer uttryckta i ton garn
I följande tabell är samtliga behov och tillgångar i olika förädlingsled då
det gäller kard-, kam- och bomullsgarn omräknade till garn i ett enhetligt
s.k. krisgarnnummer (enhetlig finlek), anpassat till den svenska spinnings-
industrins produktionsmöjligheter. Angivna kvantiteter uttrycker däremot inte vikten för de enskilda behovs- och tillförselkategorierna. (T.ex. kan behovet av arbetskläder inte jämföras med behovet av hemtextil.)
Hänsyn har inte tagits till varor som förbrukas redan i fiberform (vadd, non woven etc.).
Kardgarn Kamgarn Bomullsgarn Ändlöst Ändlöst Övrigt
konstgjort konstgjon tekniskt
beklädnad tekniskt TILLFÖRSELBEHOV Civilbefolkningen
| - 0-14 år | 11 100 | 6 100 | 7700 | 2000 | ||
| - 15-70 år | 33300 | 7100 | 20400 | 6900 | ||
| — Äldre än 70 år | 5100 | 1100 | 3 300 | 1000 | ||
| Arbetskläder | 7000 | |||||
| Hemtextil | 200 | 1800 | ||||
| Sjukvården | 4800 | 100 | ||||
| Försvarsmakten | 900 | 1400 | 600 | |||
| Teknisk textil | 1200 | 1900 | 5900 | 18 300 | ||
| Krisexport | 2800 | 400 | 1300 | 800 | ||
| Summa | 54 600 | 14700 | 49600 | 10 800 | 5900 | 18900 |
Summa beklädnad 129 700
och viss teknisk textil
TILLGÅNGAR
Krisimport 20700 11700 20200 6600 1900 2300
Minskning av kommersiella lager 2500 2300 4400 1000
Summa 23 200 14.000 24 600 7600 1900 2300
"Summa 69 400 varav
krisimport 59 200
Krisimport/tillförselbehov (beklädnad och viss teknisk textil)
59 200
— > = 467
129 700
Bilaga 4
Utdrag FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1983-03-03
Föredragande: statsrådet Feldt
Anmälan till proposition om åtgärder för tekoindustrin, m.m.
Chefen för industridepartementet har i sitt anförande presenterat regeringens förslag om åtgärder för tekoindustrin, m.m. och utrikeshandelsministern har tagit upp frågan om åtgärder för att förbättra kontrollen av tekoimporten och föreslagit bl.a. en uppstramning av det s.k. hemtagningssystemet för licensbelagda tekovaror. I anstutning därtill tar jag nu upp behovet av resursförstärkningar för tullverket samt frågan om en administrativ straffavgift vid överträdelser av importregleringarna på tekoområdet.
Årligen kommer ca 165 000 sändningar med tekovaror in i landet. Av dessa är ca 125 000 föremål för s.k. hemtagning, som innebär att importörerna får ta hem varorna efter en anmälan. Det är av väsentlig betydelse att de nya uppgifter om importlicensnummer och om var licensen förvaras som skall lämnas i hemtagningsanmälan vid import av tekovaror ägnas tillräcklig uppmärksamhet och stickprov görs för att kontrollera om de lämnade uppgifterna är korrekta. När uppgifter saknas eller är oriktiga måste varorna transiteras eller läggas upp på tullupplag, vilket kräver ökade arbetsinsatser och ökad godsexpediering. Även den godskontroll som görs genom öppning av kollin och besiktning av tekovarorna måste ökas bl.a. för att det skall kunna fastställas om lämnade uppgifter är riktiga. När tulldeklarationen sedan granskas måste det kontrolleras att de uppgifter som har lämnats i hemtagningsanmälan för godset i fråga är riktiga.
Tullverkets ökade arbetsuppgifter faller på såväl bevakningstjänstemän som på kontorspersonal och handläggare (tulltaxeringsutbildade tjänstemän). De ökade arbetsuppgifterna för den sistnämnda personalkategorin måste — med hänsyn till den långa utbildningstiden för tulltaxeringstjänstemän -— tills vidare täckas genom ytterligare prioritering. När det gäller bevakningstjänstemän och kontorspersonal är det däremot nödvändigt att på förhållandevis kort tid åstadkomma en personalförstärkning. Generaltullstyrelsen har räknat med att 15 bevaknings-/ kontorstjänstemän erfordras för att ge stöd åt de föreslagna skärpta reglerna när det gäller import av tekovaror. Jag delar styrelsens uppfattning på denna punkt.
Jag har dock erfarit att generaltullstyrelsen vid utformandet av sitt förslag om en personalförstärkning har utgått från den allmänna kontrollnivå som i dag finns när det gäller godskontrollen. Med hänsyn till den betydelse som jag tillmäter kontrollen av att licenssystemet efterlevs på tekoområdet — särskilt mot bakgrund av utvecklingen under senare tid — finner jag det emellertid angeläget att godskontrollen ytterligare förstärks utöver de åtgärder som blir nödvändiga till följd av de ändrade bestämmel-
serna.
Jag förordar att tullverket tillförs ett medelstillskott om 3 milj. kr. för
budgetåret 1983/84 för importkontrollen av tekovaror.
Överträdelser av införselförbud är straffbelagda enligt varusmugglingslagen (1960: 418) om gärningen har skett med uppsåt eller av grov oaktsam-
het. Om åtal kommer till stånd och den misstänkte fälls för gärningen torde påföljden i regel bli dagsböter.
Generaltullstyrelsen har tidigare föreslagit en komplettering av sank-
tionssystemet. Förslaget innebär bl.a. att en avgift motsvarande 20 procent av importvärdet skall tas ut i administrativ ordning vid överträdelser
av importregleringar. Vid remissbehandlingen biträdde kommerskollegiet förslaget och var inte främmande för att avgiften i vissa fall eller på vissa områden. t.ex. tekoområdet. skulle sättas högre än styrelsen föreslagit. En
sådan särskild sanktion ansägs som ett allt mer nödvändigt komplement till
straffbestämmelserna 'i varusmugglingslagen. Detta förhållande skulle kvarstå även efter en ändring av reglerna om hemtagning. Förslaget borde enligt myndigheterna genomföras snarast möjligt.
Generaltullstyrelsens förslag om en ny sanktionsavgift övervägs f.n. inom regeringskansliet. Jag är därför inte beredd att i detta sammanhang
föreslå att en sådan avgift införs.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen
att till Tullverket: Förvaltningskostnader för budgetåret 1983/84 un-
der sjunde huvudtiteln anvisa ett i förhållande till prop.
1982/83:100 bil. 9 punkt D 3 med 3 000 000 kr. förhöjt förslagsan-
slag av 663 379 000 kr.
Bilaga 5
Utdrag ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1983-03-03
Föredragande: statsrådet Leijon
Anmälan till proposition om åtgärder för tekoindustrin, m.m.
1 Sysselsättningsutvecklingen inom tekoindustrin
Under åren 1977 och 1978 minskade både sysselsättningen och produktionsvolymen kraftigt inom tekoindustrin. Antalet årsanställda minskade under dessa år med 10000 personer och produktionsvolymen sjönk med 252. Under år 1981 uppgick antalet anställda till 31 600 personer. Minskningen i sysselsättningen fortsatte även under år 1982 med ca 84. Sysselsättningen inom branschen uppgår nu till ca 29000 årsanställda. Enligt statens industriverks (SIND) bedömning kommer antalet årsanställda att fortsätta minska under år 1983 med ca 376. Beträffande produktionsutvecklingen gör SIND bedömningen att det kommer att ske en viss mindre återhämtning under år 1983 inom textil- och trikåindustrin och att nedgången inom konfektionsindustrin blir mindre än de föregående åren.
Arbetslösheten bland beklädnadsarbetarnas kassamedlemmar har under hela året 1982 legat på en hög nivå. I procent räknat har arbetslösheten pendlat mellan 5,0 och 7,3 26. Det totala antalet arbetslösa kassamedlemmar i samtliga industrikassor har under motsvarande period pendlat mellan 3,2 och 4,5. Den arbetslöshet som har uppmätts under hösten 1982 är den högsta under den senaste femårsperioden. Detta gäller både beklädnadskassan och den totala arbetslösheten inom industrikassorna.
Enligt konjunkturinstitutets konjunkturbarometer i december 1982 var sysselsättningen inom tekoindustrin i stort sett oförändrad under det fjärde kvartalet. Utvecklingen- av antalet anställda under första kvartalet 1983 väntas bli negativ. Inom samtliga branscher förväntar man sig att antalet anställda skall minska.
2¶Tillfälligt sysselsättningsbidrag för tekoindustrin
Det tillfälliga sysselsättningsbidraget inom textil- och konfektionsindustrin — det s.k. äldrestödet — infördes år 1977.
I prop. 1976/77:105 (AU 30, rskr 306) föreslog den dåvarande arbets-
marknadsministern att ett tillfälligt sysselsättningsbidrag för tekoindustrin
skulle införas. Bidraget skulle inriktas på att hålla tillbaka utslagningen av hela företag, eller delar av företag, med hög åndel äldre arbetskraft. Syftet uttrycktes som att i dåvarande konjunkturläge hålla tillbaka den ökning i
driftinskränkningarna som annars skulle vara oundviklig. Avsikten var inte att på sikt försöka förhindra de nödvändiga strukturella omställningarna.
Äldrestödet utgår f.n. med 28 kr. per timme för arbetstagare som har fyllt 50 år men inte 65 år och som sysselsätts i tillverkningsarbete. Det
sammanlagda bidraget får dock inte överstiga 15 26 av det bidragsunderlag
som beräknas på företagets totala lönekostnader för anställda som sysselsätts med tillverkningsarbete.
Äldrestödet har medfört en viss stabilisering av tekoindustrin. Takten i sysselsättningsminskningen avtog under år 1979 och utvecklingen av produktionsvolymen blev gynnsammare. Som jag tidigare visat är dock utvecklingen inom branschen fortfarande negativ, samtidigt som en förbätt-
ring av den allmänna sysselsättningssituationen inte kan förväntas förrän
under våren 1984. Min uppfattning är att äldrestödet f.n. spelar en viktig roll för tekoindustrin och att branschen mot bakgrund härav i god tid bör få
besked om förändringar i stödnivån.
Utvecklingen av tekoindustrin till en långsiktigt konkurrenskraftig bransch kan dock, enligt min mening, inte ske utan att avsevärda strukturella förändringar kommer till stånd. Chefen för industridepartementet har tidigare i dag redovisat förslag om kraftigt ökade åtgärder för att effektivi-
sera och stärka branschen. Mot bakgrund av den i höstas genomförda
devalveringen som obestridligt ger branschen fördelar samt de kraftigt ökade offensiva åtgärderna föreslår jag att en nedtrappning av äldrestödet
inleds den I januari 1984. Detta innebär att äldrestödet bör utgå på samma villkor som gäller för innevarande budgetår under hösten 1983.
Jag angav i budgetpropositionen (prop. 1982/83: 100, bil. 12) att äldrestö-
det då beräknades uppgå till 290 milj. kr. för budgetåret 1981/82. Enligt
senare gjorda beräkningar stannar den totala bidragsnivån på ca 280 milj.
de budgetår till 277 milj. kr. Jag har då tagit hänsyn till att Svenska Rayon inte längre erhåller äldrestöd.
Som jag tidigare nämnt förordar jag att nedtrappningen av äldrestödet inleds den I januari 1984. Bidragsbeloppets maximala storlek bör då minskas från att utgöra 1596 av företagets totala lönekostnader för anställda som sysselsätts med tillverkningsarbete till 10. Nedtrappningen bör
sedan fortsätta på motsvarande sätt så att ifrågavarande procenttal minskas till 896 budgetåret 1984/85 och 722 budgetåret 1985/86. Förslaget
innebär att det sammanlagda bidragsbeloppet beräknas minska till 247 milj.
kr. budgetåret 1983/84, 192 milj. kr. budgetåret 1984/85, och till 166 milj. kr. budgetåret 1985/86. |
Vid en sådan relativt snabb neddragning av äldrestödet som jag här har förordat är det enligt min mening angeläget att regeringen följer utvecklingen inom branschen. Utöver de ökade industripolitiska åtgärderna som chefen för industridepartementet tidigare i dag har redogjort för är också självfallet arbetsmarknadsmyndigheterna beredda att, tnom ramen för sina resurser, sätta in de åtgärder som krävs för att underlätta de problem som
kan uppstå vid nedtrappningen av äldrestödet. Den övervägande delen av de anställda i tekoindustrin är kvinnor. Det är angeläget att sådana åtgär-
der kan sättas in som kan underlätta för dessa att erhålla nya arbeten. Den
särskilda utbildning som jag nu kommer att föreslå är en sådan åtgärd som
bör kunna underlätta omställningen.
3¶Utbildning inom tekoindustrin
Från både branschorganisationerna inom tekoindustrin och de fackliga organisationerna har framförts önskemål om en utbildning direkt anpassad för tekobranschens behov. Ålderssammansättningen inom branschen är
sådan att avgångarna genom pensionering är större än inom industrin i
genomsnitt. Dessutom är branschen till viss del högt specialiserad vilket
vid nyanställning ofta innebär krav på utbildning på nya moment och/eller
maskiner.
Mot den bakgrunden har jag senare för avsikt att föreslå regeringen att arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) ges 1 uppdrag att planera en särskild utbildning inom arbetsmarknadsutbildningens ram för tekoindustrin. Jag kommer i mitt förslag i stort sett att utgå från de regler och rutiner som gäller för bristyrkesutbildning. Det finns två motiv för bristyrkesutbildning, nämligen dels att förse arbetsmarknaden med yrkesutbildad arbetskraft som behövs inom särskilda bristområden, dels att göra det möjligt för
personer som har arbete att förbättra sin ställning på arbetsmarknaden. I
bristyrkesutbildning har även den som inte är eller löper risk att bli arbetslös rätt att delta. Detta innebär att den som har stadigvarande arbete kan beviljas bristyrkesutbildning. Mitt förslag avser dock endast personer som nyanställs inom tekoindustrin och som alltså skall erbjudas att genomgå utbildning enligt ovan angivna regler. Vidare innebär mitt förslag att för att genomgå utbildningen skall personen fast anställas hos det aktuella företa-
get. Under sådan utbildning som anordnas på det aktuella företaget utgår
utbildningsbidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen (1966: 368) till deltagarna. Enligt de regler som gäller för bristyrkesutbildning skall en läroplan finnas som upprättas av skolöverstyrelsen. Min avsikt är vidare att föreslå
regeringen att AMS får i uppdrag att tillsammans med berörda centrala parter se över behovet av nya ramläroplaner för sådan utbildning som jag skisserat ovan. Läroplanerna bör därefter kunna modifieras lokalt. Till
dess att ramläroplaner tagits fram får kursstyrelserna besluta om provisoriska läroplaner.
Det är svårt att ange exakt vilken omfattning den föreslagna utbildningen kommer att få. Nettorekryteringen inom tekoindustrin uppgår till ca 2000 personer/år i genomsnitt. Min bedömning är att den föreslagna utbildningen under nästa budgetår kan utnyttjas vid ca en femtedel av dessa rekryte-
ringar. Jag beräknar alltså att 350 personer kan genomgå utbildningen budgetåret 1983/84. Kostnaden för detta beräknar jag till 10 milj. kr., varav
7 milj. kr. i kurskostnader och 3 milj. kr. i utbildningsbidrag.
Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen att 1. godkänna vad jag har anfört om nedtrappningen av det tillfälliga
sysselsättningsbidraget för äldre arbetskraft inom textil- och kon-
fektionsindustrin
LS. till Arbetsmarknadsutbildning under tionde buvudtiteln för bud-
getåret 1983/84 utöver i prop. 1982/83: 100 bil. 12 upptagna medel
anvisa ytterligare 7 000000 kr.
3. till Bidrag till arbetslöshetsersättning och utbildningsbidrag under tionde huvudtiteln för budgetåret 1983/84 utöver i prop.
1982/83: 100 bil. 12 upptagna medel, anvisa ytterligare 3 000000
kr.
4. till Tillfälligt sysselsättningsbidrag för textil- och konfektionsin-
dustrierna under tionde huvudtiteln för budgetåret 1983/84 anvisa
ett reservationsanslag av 247 000 000 kr.
Bilaga 1:1
1983-02-01
Sammanfattning av synpunkter som framförts i arbetsgruppen för frågor rörande tekoindustrin
Chefen för industridepartementet tillsatte i december 1982 en arbets-
grupp för frågor rörande tekoindustrin. I arbetsgruppen, i vilken har ingått ' företrädare! för de anställda och företagen inom tekoindustrin och för
regeringskansliet, har samråd skett som en förberedelse inför arbetet med
den proposition om tekoindustrin som regeringen avser att lägga fram i
vår. Ordförande i arbetsgruppen har varit statssekreteraren i industride-
partementet, Bert Ekström.
Vid genomgången av de olika mål- och åtgärdesområdena på tekoområ-
det har från företrädarna för de anställda och företagen i huvudsak följande
synpunkter framförts beträffande den fortsatta tekopolitiken. I fråga om försörjningsberedskapsmålen har arbetsgruppen informerats
om resultaten av den översyn av normerna för försörjningsberedskapen, som gjorts av den interdepartementala tekoarbetsgruppen. Från företrädarna för de anställda och företagen betonas dessa frågeställningars grundläggande betydelse när det gäller fortsatt stöd till tekoindustrin.
Företrädare för de anställda och företagen anser att för tekopolitiken
skall de tidigare fastlagda målen om 1978 års produktionsvolym och om att svensk tekoindustri på sikt skall svara för 306 eller mer av den totala
tillförseln av tekovaror gälla. Härvid bör i ett första steg nedgången inom branschen bringas att upphöra. I ett andra steg bör 1978 års produktionsvolym nås.
Industripolitiskt bör målsättningen vara att öka branschens konkurrenskraft genom åtgärder som utvecklar branschen genom att främja företagens effektivitet och marknadsföringsinsatser.
De statliga åtgärderna för tekoindustrin skall läggas fast för minst en treårsperiod. Vidare anser man att en rullande, Jångsiktig planering bör tillämpas för de statliga åtgärderna.
Företrädare för de anställda anser att stödprofilen bör ändras i riktning mot cen ökad andel effektivitetshöjande åtgärder. Beklädnadsarbetarnas
förbund och SALF anser att äldrestödet tills vidare bör behållas på oförändrad nivå per timme. Enligt SIF:s uppfattning har äldrestödet flera från
industripolitiska utgångspunkter negativa effekter och bör således succes-
! I arbetsgruppen har de anställda och företagen företrätts av ombudsman Rune Claesson, ombudsman Leif Hoffstedt, civilekonom Christian Horney, andre förbundssekreterare Christina Högmark, utredningssekreterare Christer Jansson, direktör Hasse Samuelsson och direktör Sven Alveborn.
sivt avskaffas, samtidigt som detta stöd ersätts med kraftfulla effektivitets-
höjande åtgärder.
Företrädarna för företagen anser ett generellt stöd — äldrestöd — vara en
grundförutsättning för positiva resultat av övriga åtgärder. Äldrestödet bör
därför göra helt konkurrensneutralt och räknas upp i takt med inflationen. Mot denna grund anses det dock väsentligt att fortsätta med effektivitets-
höjande åtgärder. Enighet råder om att inom de effektivitetshöjande åtgärderna särskilt prioritera dels åtgärder för att främja företagens marknadsföringsansträngningar, dels åtgärder som främjar införandet av ny teknik. Det första slaget
av åtgärder bör avse såväl export- som hemmamarknader, även omfat-
tande ett ökat samarbete med handeln. Det senare slaget av åtgärder bör utgöras av stöd till forskning och utveckling, till att kunskap om ny teknik sprids samt till investeringar. Enighet råder om att statens industriverk bör få en samordnande funk-
tion gentemot andra myndigheter, varvid särskilt samordningen mellan
industriverket och överstyrelsen för ekonomiskt försvar bör observeras. Vidare är företrädarna för de anställda och företagen eniga om att
handelspolitiken bör läggas om så att nuvarande bilaterala begränsningsavtal gentemot lågprisländerna ersätts av globalkvotering av tekoimport med
undantag för EG och EFTA. Enighet råder också om att de förslag till
effektivare importkontroll av tekovaror som generaltullstyrelsen och kommerskollegium i dagarna lagt fram, bör genomföras, liksom att utredningen om ursprungsmärkning vid gränsen bör påskyndas. |
Bland andra frågor som tagits upp kan nämnas frågan om utbildningen inom tekoindustrin, beträffande vilken företrädarna för de anställda och företagen är eniga om att förstärkande åtgärder snabbt behöver vidtas.
För att bryta den nedåtgående trenden bör statens industriverk inom
branschprogrammets ram ges ökade möjligheter till insatser för att där så
erfordras underlätta ägar- och generationsskiften i företag.