Prop. 1982/83:113
om verksamheten vid statens industriverk, m.m.
Prop. 1982/83: 113
Regeringens proposition 1982/83: 113
om verksamheten vid statens industriverk. m. m.;
beslutad den 23 februari 1983.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.
På regeringens vägnar lNGVAR CARLSSON THAGE G PETERSON
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag till arbetsuppgifter och verksamhets- inriktning m.m. för'statens industriverk fr.o.m. den ljuli 1983.
Förslagen syftar till att stärka och effektivisera verksamheten inom industridepartementets ansvarsområde. De tar sin utgångspunkt i vissa brister i nuvarande organisation och regelsystem. Utgångspunkterna för en organisationsförändring bör enligt propositionen vara att ökad samordning skall ske på myndighetsnivå genom att handläggningen av regionalpolitiskt och industripolitiskt företagsstöd sammanförs till industriverket samt ge- nom att samarbetet mellan industriverket och styrelsen för teknisk utveck- ling utvecklas. Vidare skall arbctsfördelningen mellan departements- och verksnivå renodlas så att ärenden om framför allt stöd till enskilda företag normalt skall avgöras av industriverket och endast i speciella fall av regeringen. Besvärsrätten avses upphöra i ilertalet fall.
lndustriverket skall enligt propositionens förslag ges funktionen som central myndighet vad avser det regionalpolitiska stödet till näringslivet och skall även kunna ges andra arbetsuppgifter inom regionalpolitiken i den mån de inte ankommer på annan myndighet.
[ propositionen redovisas hur regeringen avser att förverkliga dessa riktlinjer genom omfördelning av arbetsuppgifter mellan arbetsmarknads- styrelsen och industriverket resp. mellan industridepartementet och industriverket.
lndustriverkct föreslås .överta också frågor om ianspråktagande av in- 1 Rikxdagcn 1982183. I mm]. Nr 113
Prop. 1982/83: 113
|»)
vesteringsfonder m.m. från arbetsmmknadsstyrelsen. För detta behövs ändringar i lagstiftningen om sådana fonder och förslag läggs fram härom.
Huvuduppgifterna för industriverket blir enligt förslagen i fortsättningen dels att genom industripoiitiskt finansiellt stöd. företagsutvecklande insat- ser och problemidentitierande utredningsverksamhetji'ärn/a industrins till- växt och omvandling. dels att genom regionalpolitiskt finansiellt företags- stöd och särskilda insatser'i anslutning härtill bidra till en balanserad regional utveckling.
Förslag läggs fram om en programindelning av industriverkets verksam- het i huvudprogrammen Utredningsverksamhet. Industriell omvandling och tillväxt. Regional utveckling och Smäföretagsutveekling. Mål och medel för resp. program beskrivs och i några fall föreslås förändringar i medelsanvändningen. Bl. a. föreslås ändrade riktlinjer för industrigaranti- lån och för vissa former av regionalpolitiskt stöd.
Riksdagen föreslås ta ställning till huvudsakliga riktlinjer för organisatio- nen av statens industriverk. En organisationskommitté avses bli tillkallad för att närmare bereda frågan om organisation för verket m.m. Den nya organisationen. som förutsätts träda i kraft den I juli 1983. bör därvid enligt förslagen i huvudsak anpassas till programstrukturen.
Organisationen på regional nivå för industripolitiskt och regionalpoli- tiskt stöd berörs inte av förslagen.
Propositionen tar slutligen upp vissa anslagsfrägor för budgetåret 1983/ 84.
Prop. 1982/83: 113
'en!
Propositionens lagförslag
1. Förslag till Lag om ändring i lagen (1974: 325) om avsättning till arbetsmiljöfond
Härigenom föreskrivs att i 6. 8. 10, 11. 13 och 1955 lagen ( 1974:325 ) om avsättning till arbetsmiljöfondl ordet ”"arbetsmarknadsstyrelsen'” i olika böjningsformer skall bytas ut mot "statens industriverk" i motsvarande form.
Denna lag träder i kraft den ljuli 1983.
' Senaste lydelse av 65 1975: 23 8.5 l975123 lOå l975223 ll & l975223 1351975123
Prop. 1982/83: 113 4
2 Förslag till _ Lag om ändring i lagen (1974z988) om avsättning till särskild in- vesteringsfond
Härigenom föreskrivs att i 6, 7. 9. 10. 12 och 18% lagen (1974: 988) om avsättning till särskild investeringsfondl ordet '”arbetsmarknadsstyrelsen" i olika böjningsformer skall bytas ut mot "statens industriverk" i motsva- rande form.
Denna lag träderi kraft den ljuli 1983.
' Senaste lydelse av 6.6 1975124. 7.5 1975124 951975124 105197534 1251975:Z4
Prop.. 1982/83: 113 . 5
3. Förslag till Lag om ändring i lagen (1979: 609) om allmän investeringsfond
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen ( 1979:609 ) om allmän investe- ringsfondI
dels att i 4, 11, 13 samt 15—1755 ordet ””arbetsmarknadsstyrelsen" i olika böjningsformer skall bytas ut mot "statens industriverk” i motsva- rande form.
dels att 5 och 6 åå skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse s 52
Allmän investeringsfond får tas i anspråk för följande ändamål nämligen för
a) kostnader för reparations- och andra underhållsarbeten på en här i riket belägen byggnad, som inte utgör omsättningstillgång i rörelse eller är avsedd att användas som bostad. och för avskrivning av ny-. till- eller ombyggnad av en sådan byggnad.
b) avskrivning av inventarier som, om de inte utgör transportmedel i internationell trafik. är avsedda att användas i här i riket bedriven verk- samhet, samt ombyggnad av fartyg eller luftfartyg och kostnader för repa- ration av fartyg eller luftfartyg. -
c) kostnader för främjande av skogsbruk eller för reparations- och andra underhållsarbeten på en häri riket belägen mar'kanläggning. som inte utgör omsättningstillgång i rörelse. och för avskrivning av- den del av en sådan markanläggnings anskaffningsvärde som får dras av genom årliga värde- minskningsavdrag. -
d) kostnader för undersökningsarbete. förberedande arbete eller tillred- ningsarbete 1 gruva. stenbrott eller annan liknande fyndighet här [ riket. c) kostnader för tekniskt och naturvetenskapligt forsknings- och utveck- lingsarbete samt kostnader för utbildning av arbetstagare hos företaget.
f) kostnader för att främja avsättningen utomlands av varor som tillverkas här i riket.
Belopp. som har avsatts till allmän investeringsfond, får tas i anspråk endast för arbete som utförs. inventarier som levereras och i övrigt kostna- der som hänför sig till tid efter bokslutsdagen.
Ianspråktagande av allmän in- lanspräktagande av allmän in- vesteringsfond för ändamål som vesteringsfond för ändamål som anges i första stycket e) får göras anges i första stycket e) får göras endast av företag som bedriver in- endast av företag som bedriver in- dustriell tillverkning. ]anxpråkra- dustriell tillverkning. gande enligt/örsta stycket e) och f) får göras endast efter medgivande av regeringen.
lanspråktagande av allmän investeringsfond får inte avse begagnade inventarier. I fråga om inventarier som företaget har anskaffat från nä- ringsidkare med vilken företaget är förbundet i väsentlig ekonomisk in-
' Senaste lydelse av 11 5 1981: 299 135 1981: 299 l5ä 19811299 * Senaste lydelse av 5.5 1981: 299
Prop. 1982/83: 113 - 6
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse tresscgemenskap får fonden tas i anspråk endast om inventarierna har tillverkats under beskattningsåret.
Om allmän investeringsfond enligt beslut enligt 45 får tas i anspråk för arbete som avses i första stycket a) eller e). får företaget. såvida arbetet hänför sig till flera beskattningsår och avdrag på grund av arbetet inte redan har skett, under det sista året ta investeringsfonden i anspråk för avskrivning av tillgångarna eller för täckande av kostnaderna med högst ett belopp som svarar mot uppkomna kostnader under de ifrågavarande åren. Vad nu sagts gäller också i fråga om ny- eller ombyggnad av fartyg eller luftfartyg eller i fråga om byggnadsinventarier och markinventarier enligt kommunalskattelagen (1928: 370).
Med byggnader. inventarier och markanläggningar förstås vid tillämp- ning av första stycket tillgångar som vid inkomsttaxeringen behandlas enligt de bestämmelser som gäller för byggnader. maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier respektive markanläggningar. Som inventarier anses inte tillgångar som avses i punkt 6 av anvisningarna . till 295 kommunalskattelagen.
öå
Regeringen eller. efter regering- Regeringen eller. efter regering- ens bemyndigande. arbetsmark- ens bemyndigande. statens in- nadsstyrelsen kan besluta att all- dustriverk kan besluta att allmänin- män investeringsfond får tas i an- vesteringsfond får tas i anspråk för språk för överföring till lagerin- överföring till lagerinvestcrings- vesteringskonto. Belopp. som har konto. Belopp. som har överförts överförts till sådant konto. skall till sådant konto..skall återföras till återföras till beskattning senast vid beskattning senast vid taxeringen taxeringen för det tredje beskatt- ningsåret efter det under vilket överföringen gjordes. Regeringen kan. om särskilda skäl föreligger. medge att återföringen får ske först vid senare taxering. I sådant fall skall som skattepliktig intäkt också tas upp ett tilläggsbelopp som sva- rar mot viss. av regeringen be- stämd andel av det återförda belop- pet.
för det tredje beskattningsåret efter det under vilket överföringen gjordes. Regeringen eller. efter re— geringens bemyndigande. statens industriverk kan. om särskilda skäl föreligger. medge att återföringen får ske först vid senare taxering. I sådant fall skall som skattepliktig intäkt också-tas upp ett tilläggsbe- lopp som svarar mot viss. i beslutet angiven del av det återförda belop- pet.
Denna lag träderi kraft den ljuli 1983.
Prop. 1982/83: 113 ' 7
4. Förslag till Lag om ändring i lagen (1979: 610) om allmän investeringsreserv
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen ( 1979:610 ) om allmän investe- ringsreserv
dels att i 7, 15 och 17 åå ordet "arbetsmarknadsstyrelsen" i olika böj- ningsformer skall bytas ut mot ”statens industriverk" i motsvarande form.
dels att 8 så skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
851
Allmän investeringsreserv får tas i anspråk för följande ändamål. nämli- gen för
a) kostnader för reparations- och andra underhållsarbeten på en här i riket belägen byggnad. som inte utgör omsättningstillgång i rörelse eller är avsedd att användas som bostad. och för avskrivning av ny-. till- eller ombyggnad av en sådan byggnad.
b) avskrivning av inventarier som. om de inte utgör transportmedel i internationell trafik. är avsedda att användas i här i riket bedriven verk- samhet. samt ombyggnad av fartyg eller luftfartyg och kostnader för repa- ration av fartyg eller luftfartyg.
c) kostnader för främjande av skogsbruk eller för reparations- och andra underhållsarbeten på en häri riket belägen markanläggning. som inte utgör omsättningstillgång i rörelse. och för avskrivning av den del av en sådan markanläggnings anskaffningsvärde som får dras av genom årliga värde- minskningsavdrag.
d) kostnader för undersökningsarbete. förberedande arbete eller tillred- ningsarbete i gruva. stenbrott eller annan liknande fyndighet här i riket.
e) kostnader för tekniskt och naturvetenskapligt forsknings- och utveck- lingsarbete samt kostnader för utbildning av arbetstagare hos den skatt- skyldige, '
D kostnader för att främja avsättningen utomlands av varor som här i riket tillverkas.
Belopp. som har avsatts till allmän investeringsreserv. får tas i anspråk endast för arbete som utförs. inventarier som levereras och i övrigt kostna- der som hänför sig till tid efter bokslutsdagen.
lanspråktagande av allmän inves- teringsrcserv för ändamål som
Ianspråktagande av allmän inves- teringsreserv för ändamål som anges i första stycket e) får göras endast av skattskyldig som bedri- ver industriell tillverkning. Ian- språktagande enligt första stycket d)—f) får göras endast efter särskilt medgivande av regeringen.
anges i första stycket c) får göras endast av skattskyldig som bedri- ver industriell tillverkning. lan- språktagande enligt första stycket d)—f) får göras endast efter särskilt medgivande av regeringen eller, ef- ter regeringens bemyndigande. sta- tens industriverk.
Ianspråktagande av allmän investeringsreserv får inte avse begagnade inventarier och föremål avsedda för utsmyckning av kontorslokaler. I fråga om inventarier som den skattskyldige har förvärvat från näringsidka-
' Senaste lydelse av 8 s 1981: 300.
Prop. 1982/83: 113 ' 8
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
re med vilken han är förbunden i väsentlig ekonomisk intressegemenskap får allmän investeringsreserv tas i anspråk endast om inventarierna har tillverkats under beskattningsåret. .
I fråga om anskaffning av personbil som avses i vägtrafikkungörelsen (1972: 603) får allmän investeringsreserv tas i anspråk endast om bilen är avsedd för yrkesmässig trafik eller uthyrningsrörelse. .
Ifråga om anskaffning av båt som avses i 2 & sjölagen (1891: 35 s. 1) får allmän investeringsreserv tas i anspråk endast om båten är avsedd för yrkesmässigt bedrivet fiske.
Med byggnader, inventarier och markanläggningar förstås vid tillämp- ning av första stycket tillgångar som vid inkomsttaxeringen behandlas enligt de bestämmelser som gäller för byggnader. maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier respektive markanläggningar. Som inventarier anses inte tillgångar som avses i punkt 6 av anvisningarna till 29 & kommunalskattelagen (1928: 370).
Denna lag träderi kraft den ljuli 1983.
Prop. 1982/83: 113 ' 9
5. Förslag till Lag om ändring i lagen (1980: 456) om insättning på tillfälligt vinst- konto
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1980: 456) om insättning på tillfälligt vinstkonto.
dels att i 3. 6. 11. 13. 14 och 17— 19 55 ordet '”arbetsmarknadsstyrelsen”' i olika böjningsformer skall bytas ut mot "statens industriverk",
dels att 7 & skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
751
Vinstfond får tas i anspråk för följande ändamål. nämligen för
a) kostnader för reparations- och andra underhållsarbeten på här i riket belägen byggnad. som inte utgör lagertillgång eller är avsedd att användas som bostad. och för avskrivning av ny-. till- eller ombyggnad av sådan byggnad.
b) avskrivning av inventarier som. om de inte utgör transportmedel i internationell trafik, är avsedda att användas i här i riket bedriven verk- samhet, samt ombyggnad av fartyg eller luftfartyg och kostnader för repa- ration av fartyg eller luftfartyg.
c) kostnader för främjande av skogsbruk eller underhåll av markanlägg- ning här i riket och för avskrivning av sådan del av anskaffningsvärdet av markanläggning som får dras av genom årliga värdeminskningsavdrag. ' d) kostnader för undersökningsarbete. förberedande arbete eller tillred- ningsarbete i gruva. stenbrott eller annan liknande fyndighet här i riket,
e) kostnader för tekniskt och naturvetenskapligt forsknings- och utveck- lingsarbete samt kostnader för utbildning av arbetstagare hos företaget.
f) kostnader för att främja avsättningen utomlands av varor som tillver- kas häri riket.
Belöpp. som har avsatts till Vinstfond. får tas i anspråk endast för arbete som utförs. inventarier som levereras och 1 övrigt kostnader som hänför sig till tid efter bokslutsdagen.
Ianspråktagande av Vinstfond för Ianspråktagande av Vinstfond för ändamål som anges i första stycket ändamål som anges i första stycket e") får göras endast av företag som &) får göras endast av företag som bedriver industriell tillverkning. bedriver industriell tillverkning. Ianspråktagande enligt första stycket e) och ]) får göras endast efter medgivande av regeringen.
Ianspråktagande av Vinstfond får inte avse begagnade inventarier. I fråga om inventarier som företaget har anskaffat från näringsidkare med vilken företaget är förbundet i väsentlig ekonomisk intressegemenskap får fonden tas i anspråk endast om inventarierna har tillverkats under beskatt- ningsåret.
Om Vinstfond enligt beslut enligt 6 5 får tas i anspråk för arbete som avses i första stycket a) eller c). får företaget. såvida arbetet hänför sig till flera beskattningsår och avdrag på grund av arbetet inte redan har skett. under det sista året ta fonden i anspråk för avskrivning av tillgångarna eller för täckande av kostnaderna med högst ett belopp som svarar mot upp- komna kostnader under de ifrågavarande åren. Vad nu sagts gäller också i
Prop. 1982/83: 113 10
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse fråga om ny- eller ombyggnad av fartyg eller luftfartyg eller i fråga om tillgångar som avses i punkt 3 tredje stycket och punkt 4 tredje stycket av anvisningarna till 22 & samt i punkt 7 andra och tredje styckena och punkt 16 tredje och fjärde styckena av anvisningarna till 29 å kommunalskattela- gen (1928: 370).
Med byggnader. inventarier och markanläggningar förstås vid tillämp- ning av första stycket tillgångar som vid inkomsttaxeringen behandlas enligt de bestämmelser som gäller för byggnader. maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda "inventarier respektive markanläggningar. Som inventarier anses dock inte tillgångar som avses i punkt 5 av anvis- ningarna till 29 & kommunalskattelagen
Denna lag träder i kraft den ljuli 1983.
Prop. 1982/83: 113 11
6. Förslag till Lag om ändring i lagen (1982: 1185) om inbetalning på särskilt inve- steringskonto
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1982: 1185") om inbetalning på särskilt investeringskonto - dels att i 3. 6. 11. 13. 14 och 17—19 åå ordet '”arbetsmarknadsstyrelsen'” i olika böjningsformer skall bytas ut mot "statens industriverk" i motsva- rande form. dels att 7 5 skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 7 & Särskild investeringsfond får tas i anspråk för följande ändamål. nämli- gen för
a) kostnader för reparations- och andra underhållsarbeten på här i riket belägen byggnad. som inte utgör lagertillgång eller är avsedd att användas som bostad. och för avskrivning av ny-. till- eller ombyggnad av sådan byggnad,
b) avskrivning av inventarier som. om de inte utgör transportmedel i internationell trafik. är avsedda att användas i här i riket bedriven verk- samhet. samt ombyggnad av fartyg eller luftfartyg och kostnader för repa- ration av fartyg eller luftfartyg.
c) kostnader för främjande av skogsbruk eller underhåll av markanlägg- ning här i rikct och för avskrivning av sådan del av anskaffningsvärdet av markanläggning som får dras av genom årliga värdeminskningsavdrag.
d) kostnader för undersökningsarbete. förberedande arbete eller tillred- ningsarbete i gruva, stenbrott eller annan liknande fyndighet häri riket.
e) kostnader för tekniskt och naturvetenskapligt forSknings- och utveck- lingsarbete samt kostnader för utbildning av arbetstagare hos företaget.
0 kostnader för att främja avsättningen utomlands av varor som tillver- kas häri riket.
Belopp. som har avsatts till särskild investeringsfond. får tas i anspråk endast för arbete som utförs. inventarier som levereras och i övrigt kostna- der som hänför sig till tid efter bokslutsdagen.
Ianspråktagande av särskild in- Ianspråktagande av särskild in- vesteringsfond för ändamål som vesteringsfond för ändamål som anges i första stycket e) får göras anges i första stycket e) får göras endast av företag som bedriver in- endast av företag som bedriver in- dustriell tillverkning. Ianspråkta- dustriell tillverkning. gande enligt första stycket e) och/) får göras endast efter medgivande av regeringen.
Ianspråktagande av särskild investeringsfond får inte avse begagnade inventarier. I fråga om inventarier som företaget har anskaffat från nä- ringsidkare med vilken företaget är förbundet i väsentlig ekonomisk intres- segemenskap får fonden tas i anspråk endast om inventarierna har tillver- kats under beskattningsåret.
Om särskild investeringsfond enligt beslut enligt 6 & får tas i anspråk för arbete som avses i första stycket a) eller c). får företaget. såvida arbetet
Prop. 1982/83: 113 . 12
hänför sig till flera beskattningsår och avdrag på grund av arbetet inte redan har skett. under det sista året ta fonden i anspråk för avskrivning av tillgångarna eller för täckande av kostnaderna med högst ett belopp som svarar mot uppkomna kostnader under de ifrågavarande åren. Vad nu sagts gäller också i fråga om ny- eller ombyggnad av fartyg eller luftfartyg och i fråga om byggnadsinventarier och markinventarier.
Med byggnader. inventarier och markanläggningar förstås vid tillämp- ning av denna lag tillgångar som vid inkomsttaxeringen behandlas enligt de bestämmelser som gäller för byggnader. maskiner och andra för stadigva- rande bruk avsedda inventarier respektive markanläggningar. Motsvaran- de gäller i fråga om byggnadsinventarier och markinventarier. Som inven- tarier anses dock inte tillgångar som avses i punkt 6 av anvisningarna till "29 & kommunalskattelagen (1928: 370).
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983.
Prop. 1982/83: 113 13
Utdrag PROTOKOLL
vid regeringssammanträde 1983-02-23
Närvarande: statsrådet I. Carlsson. ordförande. och statsråden Sigurdscn. Leijon. Hjelm-Wallén, Peterson. Andersson. Boström. Bodström. Dahl. R. Carlsson. Holmberg. Hellström. Thunborg
Föredragande: statsrådet Peterson
Proposition om verksamheten vid statens industriverk, m. m.
1. Inledning
Statens industriverk (SIND) inrättades år 1973 som central myndighet för industri-. energi- och mineralpolitiska frågor ( prop. 1973: 41 . NU 1973: 54. rskr 1973: 225). Under de år som har förflutit sedan industriverket bildades har förändringar beslutats som innebär att betydande delar av . verksamheten har fått en annan organisatorisk inplacering. Hit hör bl.a. huvuddelen av verksamheten inom energi- och mineralområdena. Samti- digt finns på andra områden sambandslinjer till verksamheter inom den statliga organisationen som inte har föranlett några organisatoriska föränd- ringar.
I november 1981 tillkallades en särskild utredare[ med uppgift att se över industriverkets verksamhet och organisation. Utredaren. som under sitt arbete använde beteckningen industriverksutredningen. avlämnade i 110- vember 1982 betänkandet (Ds II 1982: 14) Organisation för industriell förny- else. Synpunkter på betänkaridet har inhämtats genom ett kombinerat skriftligt och muntligt remissförfarande.
Till protokollet i detta ärende bör fogas dels betänkandet som bilaga I. dels en sammanställning av remissyttrandena som bilaga 2.
l budgetpropositionen 1983 ( prop. 1982/83: 100 bil. 14 s. 12 och 26) har regeringen föreslagit riksdagen att. i avvaktan på särskild proposition i ämnet. för budgetåret 1983/84 beräkna till Statens industriverk: Förvalt- ningskostnader ett förslagsanslag av 23 991000 kr. och till Statens industri- verk: Utredningar m.m. ett reservationsanslag av 3 717000 kr.
Jag avser nu att ta upp frågan om industriverkets fortsatta verksamhet med utgångspunkt i bl. a. det nämnda utredningsbetänkandet. Jag anhåller att nu få ta upp även budgetfrågorna som berör.'förutom de nyss nämnda
' Direktör Bo Söderberg.
Prop. 1982/83: 113 14
anslagen. även vissa andra anslag inom industridepartementets resp. ar- betsmarknadsdepartementets huvudtitel.
1 frågor rörande överföring av arbetsuppgifter från arbetsmarknadssty- relsen till industriverket har jag samrått med cheferna för finans- och arbetsmarknadsdepartementena.
2. F öredragandens överväganden och förslag
2.1. Utgångspunkter
2.1 .] Industri- och regionalpolitikens roll och inriktning under 1980-talet Utgångsläget
Den svenska industrin har sedan mitten av 1970-talet kraftigt försvagats. Industrisysselsättningen har snabbt gått ner och industriproduktionen har utvecklats svagare än i våra främsta konkurrentländer. Investeringsvoly- men har minskat kraftigt och är nu den lägsta på flera decennier.
I den nyligen publicerade rapporten Industri och industripolitik 1982. som utarbetats inom industridepartementet. bedöms utsikterna till en snabb återhämtning inom industrin som små. År 1983 kommer sannolikt att präglas av en fortsatt internationell lågkonjunktur även om det finns tendenser som talar för en viss uppgång senare under året. De för svenskt vidkommande intressanta marknaderna för kapitalvaror inom NIC-länderl och OPEC-länder förutsätts dock inte öka i samma takt som tidigare. Utvecklingen i USA blir därför i hög grad avgörande för en eventuell förbättring i Västeuropa.
Även om konjunkturen förbättras under år 1983 sker detta från ett mycket dåligt utgångsläge. Industrins genomsnittliga kapacitetsutnytt- jande under tredje kvartalet 1982 uppgick till knappt 80 %. Arbetslösheten bland kassamedlemmar inom industrin har mer än fördubblats på 2.5 år. Ungefär var fjärde sysselsatt inom industrin arbetade år 1981 i förlustföre- tag. Antalet varslade inom industrin nådde under detta år rekordnivåer. Den lönsamhetsförbättring som kunnat iakttas inom industrin efter åren 1977 och 1978 förklaras till hälften av vinster från finansverksamhet. Avkastningen på ”produktiva" investeringar är fortfarande låg. bl.a. till följd av det höga ränteläget. Antalet konkurser fortsätter att öka.
Bilden innehåller också några ljuspunkter. Antalet varslade upphör att öka. Exporten fortsätter att utvecklas positivt och exportmarknadsandelar har återlagits under 1982. Satsningarna på forskning och utveckling ökar. Genom devalveringen i oktober och de åtgärder för att få i gång investe- ringsverksamheten som regeringen föreslagit i propositionen 1982/83:50 om vissa ekonomisk-politiska åtgärder. m.m. har förutsättningarna för
' Newly industrialized countries.
Prop. 1982/83:113 15
industrin avsevärt förbättrats under de senaste månaderna. Man kan räkna med att relativpriset på svenska produkter i genomsnitt sänks med 7—9% genom devalveringen.
Grunden för en långsiktig återuppbyggnad av industrin har nu lagts. Sammantaget har möjligheter härigenom också skapats för att börja av- veckla den omfattande subventionering av näringslivet som under senare åi har bidragit till att allvarligt försvaga statsbudgeten. Bl. a. kommer en ' mer restriktiv prövning att ske i fråga om stöd till enskilda företag och branscheri kris.
Jag vill dock understryka att de ' främst generella — åtgärder som satts in måste kompletteras med selektiva industripolitiska insatser för att åter- uppbyggnadsarbetet skall bli framgångsrikt. Riktmärket måste vara att åstadkomma en långsiktig förnyelse i näringslivet av såväl teknisk som branschmässig karaktär samtidigt som resursutnyttjandet hålls uppe via åtgärder som påverkar strukturomvandlingsprocessen.
Den totala industrisysselsättningen kan på lång sikt inte beräknas öka. De nya arbetstillfällen som skapas innehåller oftast andra krav på kompe- tens än de arbetstillfällen som faller bort till följd av rationaliseringar etc. Detta innebär bl.a. ökade krav på utbildningsinsatser. Strukturomvand- lingen innebär också stora geograliska spänningar. vilket kan leda till att resurstltnyttjandet under en viss tid och i vissa regioner dämpas vid en snabb omställning.
Investeringarna under år 1982 var rekordlåga. Under år 1983 beräknas industriinvcsteringarna falla ytterligare något.
De genuina nyetableringarna baserade på avancerade produkter är allt- för få för att kompensera bortfall i andra industribranscher. En viktig aspekt på förnyelsen inom näringslivet gäller den tekniska forskningen och utvecklingen (FoU-). Glädjande nog har FoU-satsningarna ökat under se- nare år. FoU-investeringarna tycks dock vara koncentrerade till ett fåtal stora koncerner och i hög utsträckning vara inriktade på rationaliserings- investeringar snarare än påatt skapa ny industriell verksamhet. Detsamma gäller i stor utsträckning maskininvesteringarna. Att stimulera industriin- vesteringarna är ett av de viktigaste leden i arbetet för att åstadkomma en långsiktig förnyelse.
Tillväxten hos vissa stora svenska verkstadskoncerner och koncentra- tionen i näringslivet i allmänhet har skett parallellt med en ökad specialise- ring och arbetsfördelning mellan företag. Omfattande underleverantörs- system och kopplingar mellan de stora koncernerna och vanligtvis mindre underleverantörer utgör en viktig bas för framtida industriutveckling. Un- der senare år har tecken framkommit på att dessa betydelsefulla underle- verantörssystcm gradvis håller på att brytas upp. Detaljer och komponen- ter köps i ökad utsträckning från utländska underleverantörer. Det är enligt min mening av avgörande betydelse att Sverige även i fortsättningen förmår behålla konkurrenskraftiga komponentleverantörer. '
Prop. 1982/83:113 l6
Vad gäller den del av regionalpolitiken som riktar sig-till näringslivet' kan man konstatera att de allmänna förutsättningarna har- förändrats i en del väsentliga avseenden under de senaste åren. Den främsta förändringen är att tillväxten i ekonomin har avtagit. Denna utveckling innebär att det blivit svårare att omfördela verksamheter mellan olika delar av landet. Det blir därför av allt större regionalpolitiskt intresse att initiera och stödja nyskapande och nyföretagande samt att utveckla de företag som redan finns i de sysselsättningssvaga regionerna.
'Industriföretagens investeringar har. som tidigare påpekats. ändrat ka- raktär sedan mitten av 1960-talet. En förskjutning från investeringar i byggnader och maskiner till förmån för investeringar i forskning och ut- veckling; marknadsföring o.dyl. har skett. Denna förändring innebär del- vis nya förutsättningar även för det regionalpolitiska stödet. -
Industri- och regionalpolitikcns inriktning
Behovet av offensiva insatser på de industri- och regionalpolitiska områ- dena framstår klart mot bakgrund av de senaste årens utveckling.
Om den svenska industrisektorn skall kunna förstärkas krävs såväl generella åtgärder — inom den allmänna ekonomiska politikens ram — som selektiva industripolitiska insatser. En förbättrad regional balans kan en- dast åstadkommas genom en kombination av en allmän aktivitetshöjning i ekonomin oeh regionalpolitiska åtgärder som riktas till utsatta orter och regioner.
I arbetet med att restaurera den svenska ekonomin ingår industripoliti- ken som en viktig del. Ett centralt mål för industri- och regionalpolitiken är att i ett långsiktigt perspektiv främja utvecklingen av en effektiv och konkurrenskraftig svensk industri.
Industri- och regionalpolitiken kan emellertid inte enbart utformas med tanke på den mycket långsiktiga utvecklingen. De starka önskemålen om ett högt resursutnyttjande och om industriell expansion i det medellånga perspektivet måste sätta sin prägel också på dessa politikområden. Det finns ett stort behov av industri- och regionalpolitiska insatser. som bidrar till att den arbetskraft som friställs i strukturomvandlingsprocessen kan slussas över till annan produktiv verksamhet.
En effektiv industripolitik innebär att det skapas resurser och investe- ringar som också kan främja den regionala balansen. En framgångsrik regionalpolitik innebär ökat resursutnyttjande och en produktionstillväxt genom att tidigare undersysselsatt arbetskraft kommer in i produktionen.
Jag angav i årets budgetproposition i några punkter huvudinriktningen av de närmaste ärens insatser inom industridepartementets ansvarsområ- de.
' Diskussionen och förslagen i denna proposition med anknytning till regionalpoliti- ken avser i huvudsak den del härav som riktar sig till näringslivet. För att förenkla framställningen används ibland även benämningen ”regionalpolitik" för att beteck- na denna del av regionalpolitiken.
Prop. 1982/83: 113 17
.3 Att skapa öppenhet och samverkan mellan samhället. företagen och de anställda. För att en omdaning och utbyggnad av industrin skall kunna genomföras måste den kunskap och initiativförmåga som finns i indu- strin tas till vara.
(II! Att ge de offensiva insatserna inom industripolitiken ett större utrymme än hittills.
0 Att ta till vara utveeklingsmöjligheterna inom rävarubranscherna. f") Att intensifiera strävanden till samordning mellan industri- och regional- politiken. Att effektivare utnyttja den offentliga verksamheten och samhällsbyg- gandet över huvud taget som en aktiv drivkraft i den industriella utveck- lingen. i- Att utveckla samhällets insatser för att stimulera verksamheten inom de mindre och medelstora företagen. Det finns inom småföretagssektorn stora möjligheter som kan realiseras om småföretagsstödet blir effekti- vare. Den ambitionshöjning och nya inriktning av politiken som kommer till uttryck i punkterna bör få konsekvenser för hur arbetet med att genomföra den organiseras. Hos regeringen bör arbetet koncentreras till frågor som rör inriktningen av politiken i stort och utvecklingen av instrumenten. För att skapa utrym- me för denna verksamhet bör en stor del av de ärenden rörande enskilda företag som i dag avgörs av regeringen föras över till myndighetsnivån. Av enskilda företagsärenden bör i fortsättningen endast sådana som har prin- cipiell betydelse eller annars är av stor vikt avgöras av regeringen. På verksnivån bör en slagkraftig myndighet byggas upp med ansvar för både industripolitiskt och regionalpolitiskt motiverat stöd till näringslivet.
2.1.2 Den indlm'lri- och regMim/politiska organisationen på central nivå — nuvarande utformning och behov av förändringar
Den nuvarande industri- och regionalpolitiska organisationen har byggts upp successivt under de senaste tjugo åren. De behov av förändringar och utveckling av industri- och regionalpolitiken under de närmaste åren som har redovisats i föregående avsnitt ställer krav på förändringar också av den organisation som skall verkställa politiken.
Inom industri- och regionalpolitiken finns många myndigheter och stöd- former. Detta är delvis en följd av att behoven av insatser på dessa områden har förändrats över tiden. Nya organ och stödformer har vid skilda tidpunkter tillkommit för att fullgöra olika uppgifter och svara mot aktuella behov.
Bland myndigheterna under industridepartementet är det i första hand statens industriverk och styrelsen för teknisk utveckling (STU) som på central nivå verkställer den industripolitik som regering och riksdag lägger fast. Bland organ under andra departement med viktiga uppgifter inom 2 Riksdagen 1982/83. I saml. Nr II.?
Prop. 1982/83:113 ' 18
eller med beröringspunkter med industripolitiken märks bl.a. Sveriges exportråd och kommerskollegium.
Inom regionalpolitiken handlägger arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) på central nivå frågor om regionalpolitiskt stöd till näringslivet. I övrigt ver- kar regionalpolitiken i mycket decentraliserade former med länsstyrelser- na som ansvariga organ. Härutöver finns en rad olika specialorgan med avgränsade uppgifter inom industri- och regionalpolitiken.
Frarh'växten av nuvarande industri- och regionalpolitiska organisation och stödformer återspeglar förändringar i problembilden och också den successiva ambitionshöjning som skett för att komma till rätta med pro- blemen inom de båda politikområdena. Den successiva uppbyggnaden och snabbt förändrade förhållanden har emellertid lett till att det finns problem och svagheter i nuvarande organisation och regelsystem. Dessa problem och svagheter diskuteras relativt utförligt i utredningens betänkande.
I likhet med utredningen anser jag att det råder oklarheter i rollfördel-. ningen mellan regeringen och industriverket. liksom mellan industriverket och andra organ på central myndighetsnivå. Som en följd av dessa oklarhe- ter har enligt min mening arbetsfördelningen mellan industridepartementet och industriverket kommit att bli mindre ändamålsenlig. Den splittrade organisationen på myndighetsnivå innebär vidare att samordning av de industri- och regionalpolitiska resurserna försvåras. Samtidigt som det finns luckor i den nuvarande myndighetsorganisationen finns tendenser till överlappning på andra områden. Det kan också ibland vara svårt att finna ett naturligt huvudansvarigt organ som kan ta initiativ till eller samordna industripolitiska utvecklingsinsatser. _
Det ligger i de industri- och regionalpolitiska uppgifternas natur att en helt entydig roll- och arbetsfördelning mellan olika organ inte kan åstad- kommas. Det gäller såväl fördelningen mellan politiskt ansvariga och verk- ställande organ som fördelningen mellan olika verkställande organ. De industri- och regionalpolitiska uppgifterna innefattar en kombination av mer rutinbetonade eller okontroversiella uppgifter och uppgifter som inne- bär åtgärder utöver vad som inryms i på förhand uppgjorda regelsystem. Dessutom förändras av en rad olika skäl politikens innehåll och inriktning över tiden. Det är viktigt att en motsvarande organisatorisk anpassning sker så att resp. organ kan fylla sin roll på ett ändamålsenligt sätt. Syftet bör vara att skapa förutsättningar för att på ett effektivare sätt utnyttja samhällets industri- och regionalpolitiska resurser. men också att underlät- ta företagens överblick över myndighetsorganisation och stödsystem.
De principer som bör ligga till grund för;en organisationsförändring är i allt väsentligt de som föreslagits av industriverksutredningen. Närjag i det följande lägger fram förslag om verksamhet och medelstilldelning för sta- tens industriverk m.m. utgör dessa principer utgångspunkt. Innan jag närmare presenterar förslagen vill jag lämna en kort redogörelse för dessa principer och för propositionens uppläggning. Som jag strax återkommer
Prop. 1982/83: 113 . 19
till läggs nu inte fram något färdigt förslag till ny organisation för industri- verket. I stället föreslås riksdagen ta ställning till huvudprinciperna för verksamheten. För att konkretisera dessa lämnas för riksdagensinforma- tion en närmare beskrivning i vissa delar. Därvid redovisas även vad jag senare avser att föreslå regeringen i vissa frågor som behandlats av utred- ningen och söm det bör ankomma på regeringen att besluta om.
2.1.3. Utgångspunkterna för förslagen iproprmirionen och timmas upp- läggning
Den organisationsförändring som föreslås i det följande är uppbyggd kring den nya_ och förstärkta roll som statens industriverk. enligt min mening bör få. Det innebär först och främst att en ökad samordning sker på myndighetsnivå. Det tar sig främst uttryck i att handläggningen av regio- nalpolitiskt och industripolitiskt företagsstöd sammanförs till industriver- ket men också i'att samarbetet mellan industriverket och STU utvecklas. lndustriverket förutsätts också i andra sammanhang kunna få samordnan- de uppgifter i förhållande till andra myndigheter.
En viktig utgångspunkt för förslagen är vidare att en klarare fördelning av arbetsuppgifter mellan regerings- och myndighetsnivå skall komma till stånd. Som huvudregel skall därvid gälla att ärenden som rör enskilda företag skall handläggas på myndighetsnivå och endast i speciella fall av regeringen. För att delegeringen av beslutsrätt skall få full effekt förutsätts besvärsrätten till regeringen i de flesta fall av beslut av industriverket om finansiellt stöd upphöra.
Vidare blir industriverket enligt förslagen central myndighet vad avser det regionalpolitiska stödet till näringslivet och skall också kunna ges andra uppgifter inom regionalpolitiken i den mån de inte ankommer på annan myndighet.
De nya uppgifterna för industriverket påverkar givetvis verksamheten inom regeringskansliet och andra myndigheter. Till detta återkommerjag senare ( avsnitt 5 ). De förslag somjag redovisar i det följande är emellertid i allt väsentligt inriktade på industriverket. De ändrade arbetsuppgifterna innebär att verkets organisation måste anpassas till de nya förhållandena. Förutsättningarna för dess år [973 tillskapade organisation har redan tidi- gare genomgripande förändrats. Tillskapandet av nya verksorganisationer på mineral- och energiområdena har inneburit att delar av industriverkets organisation tillförts Sveriges geologiska undersökning (SGU) resp. det blivande statens energiverk. Vad som nu föreslås innebär att till industri- verket överförs arbetsuppgifter och resurser från arbetsmarknadsstyrelsen och industridepartementet. Det är alltså till stor del ett "nytt" statens industriverk som påbörjar sin verksamhet den 1 juli 1983.
lndustriverksutrcdningen lämnade ett principförslag och förutsatte att de organisatoriska konsekvenserna närmare skulle behandlas av en organi- sationskommitte'. Även jag anser att detta tillvägagångssätt är lämpligt.
Prop. 1982/83: 113 20
Något idetalj utarbetat organisationsförslag finns därför inte. Jag avser att senare i dag föreslå regeringen att tillsätta en organisationskommitte'.i Rc- gcringen bör nu föreslå riksdagen att godkänna verksamhetsinriktning och programindelning av verksamheten för statens industriverk i dess nya form samt riktlinjer för en organisation för verket i huvudsaklig överensstäm- melse därmed.
Jag ser fördelar i en lösning som innebär att medelstilldelning till indti- striverket sker genom någon form av programbudgetering. Jag avser att - bereda denna fråga ytterligare med riktpunkt att — om en sådan lösning visar sig praktiskt möjlig och lämplig — lägga fram förslag härom i budget- propositionen l984. Riksdagen bör dock nu. såsom framgår av vad jag nyss anfört. ta ställning till den programindelning av verksamheten som avses utgöra en del av grunden för den nya organisationen.
För att ytterligare belysa verksamheten vid det "nya" industriverket kommerjag i det följande att redovisa vad jag senare kommer att föreslå regeringen'i vissa frågor som tagits upp av utredningen men som det ankommer på regeringen att besluta om. Jag redovisar också en preliminär utformning av de program som i fortsättningen avses styra verksamheten vid industriverket.
Bland industriverkets uppgifter avses ingå att från arbetsmarknadssty- relsen överta handläggningen av vissa frågor enligt lagstiftningen om in- vesteringsfonder m.m. För detta krävs ändring i berörda lagar.
Förslagen i propositionen gäller inte bara organisationen av och samspe- let mellan olika organ med anknytning till industri- och regionalpolitiken. I några avseenden föreslås också ändringar i fråga om av riksdagen god- kända riktlinjer för industripolitiskt och regionalpolitiskt stöd.
Propositionen är i fortsättningen upplagd på följande sätt. I avsnitt 2.2 presenteras de förslag som underställs riksdagen för god- kännande:
Hänvisningar till S2-1-3
2.2.1. Förändringar i statens industriverks verksamhet fr.o.m. den 1 juli 1983
2.2.2 Programindelning av industriverkets verksamhet 2.2.3 Statens industriverks organisation m.m. 2.2.4 Ianspråktagande av investeringsfonder m. m. 2.2.5 Ändrade riktlinjer för industrigarantilån 2.2.6 Ändrade riktlinjer för vissa former av regionalpolitiskt stöd. ] avsnitt 2.3 lämnas för riksdagens information en kompletterande redo- visning i vissa avseenden som enligt vadjag har anfört i det föregående det ankommer på regeringen att besluta om eller som inte nu kräver ställnings- tagande från riksdagen.
' Prop. 1982/83: 113 21
2.2. Förslagen till riksdagen
' DEPARTEMENTSFÖRSLAGET:
Industriverket får ändrad och preciserad verksamhets- inriktning enligt följande. _ — Handläggningen av industri- och regionalpolitiskt företagsstöd sammanförs inom verket. Ärenden om framförallt stöd till enskilda företag avgörs normalt av verket och endast i_ speciella fall av regeringen. Besvärsrätten upphör i flertalet fall.
— lndustriverket övertar handläggningen av vissa frå- gor enligt lagstiftningen om investeringsfonder m.m. (se avsnitt 2.2.4).
— lndustriverket skall kunna ges uppgiften att vara samordnande myndighet för speciella insatsområ- den.
— Industriverket blir central myndighet för det regi- onalpolitiska stödet till näringslivet och skall också kunna ges andra uppgifter inom regionalpolitiken i den mån de inte ankommer på annan myndighet.
Utredningen: Utredarens förslag överensstämmer i allt väsentligt med de- partementsförslaget vad gäller ökad samordning på myndighetsnivån samt arbetsfördelningen mellan regerings- och myndighetsnivå. Utredaren före- slår ingen utvidgning av industriverkets arbetsområde inom regionalpoliti- ken utöver handläggningen av det finansiella företagsstödet (se betänkan- det s. 100 fl). Remissinstanserna: Praktiskt taget samtliga remissinstanser tillstyrker kommittéförslaget. Flera remissinstanser. t. ex. arbetsmarknadsstyrelsen. landstingsförbundet och LO. framhåller dock att det är viktigt att i den framtida organisationen beakta nödvändigheten av att göra åtskillnad mel- lan rcgionalpolitiska och andra målsättningar. Arbetsmarknadsstyrelsen samt ytterligare ett par remissinstanser är tveksamma om det lämpliga i att avskaffa besvärsrätten (se bil. 2 sid. 146 och 149). '
Skäl för departementsförslaget: Som grund för den fortsatta verksamheten vid industriverket ligger dess hittillsvarande uppgifter och verksamhet på ' det industripolitiska området. Vad som nu tas upp och behandlas är de förändringar och preciseringar i uppgifterna och verksamheten som jag föreslår.
lndustri- och regionalpolitiken står inför en rad uppgifter som rör förny- else. omställning och utveckling av svenskt näringsliv. I detta arbete
Prop. 1982/83: 113 22
kommer ett stort antal myndigheter och andra organ. var'och en inom sitt ansvarsområde. att medverka tillsammans med näringslivet. .
För att de industri- och regionalpolitiska resurser som riktas mot nä- ringslivet skall utnyttjas på effektivast möjliga sätt krävs dock att olika insatser samordnas och kompletterar varandra. Detta gäller inte minst när samhällets insatser skall koncentreras på speciella områden. Huvudansva- ret för att en sådan samordning sker ligger hos regeringen. Det är emeller- tid också angeläget att ett sammanhållande verkställighetsansvar finns på myndighetsnivån. Jag finner det därför naturligt att den roll som statens industriverk redan har i detta avseende förstärks oéh utvecklas.
i syfte att åstadkomma en sådan förstärkning och utveckling av industri- verkets roll är det främst i tre avseenden som jag föreslår förändringar.
Samordning på myndighetsnivå
Ärenden som rör regionalpolitiskt stöd till näringslivet har alltsedan stödet infördes handlagts av arbetsmarknadsstyrelsen. Frågan om en över- . föring av handläggning och administration av det regionalpolitiska stödet på central myndighetsnivå till annan myndighet har tidigare behandlats bl.a. av den s. k. kommerskolIegieutredningen (SOU 1971169).
Utredningen förordade en överflyttning från arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) till den nya industripolitiska myndighet man föreslog skulle bildas ("nya kommerskollegiet". sedermera statens industriverk). Flertalet re- missinstanser avstyrkte förslaget. Dåvarande industriministern menade att vinster från administrativ och informationsmässig synpunkt skulle kunna uppnås med den föreslagna samordningen av det finansiella företagsstödet. Med hänsyn till det samordningsbehov som också föreligger mellan lokali- seringspolitiken och arbetsmarknadspolitiken ansåg emellertid industrimi— nistern att någon ändring av dåvarande myndighetsorganisation inte borde komma till stånd (prop. 1973z4l).
Förutsättningarna för att bedriva regionalpolitik enligt tidigare metoder. dvs. genom att påverka lokaliseringen av en växande industrisektor samt att omfördela företag mellan olika delar av landet, har därefter förändrats i väsentliga avseenden. De regionalpolitiska medel som riktar sig till indu- strisektorn utnyttjas därför i allt större utsträckning till att stimulera förny- else och tillväxt i belintliga företag samt nyföretagande. Dessa uppgifter utgör samtidigt väsentliga delar av den allmänna industripolitiken. Samma grundläggande krav på lönsamhet gäller för företagsinsatserna inom både regional- och industripolitiken. Det är därför enligt min mening naturligt att i nuvarande situation sammanföra handläggningen av regionalpolitiskt och industripolitiskt företagsstöd till en myndighet. En sådan samordning un- derlättar också företagens överblick och ger administrativa fördelar. t. ex. i fråga om lönsamhetsbedömningar samt bevakning. kontroll och uppfölj- ning av lämnade stöd. Den ger bättre förutsättningar för en utveckling av arbetsmetoder och instrument där hänsyn till flera mål förenas. Vidare
Prop. 1982/83: 113 23
skapas bättre förutsättningar för att analysera och utvärdera effekterna av samhällets stöd till näringslivet.
Jag har tidigare redogjort för industri- och regionalpolitikens uppgifter inför återstoden av 1980-talet. Jag angav därvid också de samband som finns mellan de båda politikområdena.
De nära sambanden hindrar emellertid inte att det kan uppstå konflikter mellan respektive politikområdes primära mål. Detta har behandlats av industriverksutredningen och påpekas också av vissa remissinstanser. Det är därför angeläget att utforma industriverkets programstruktur och in- terna organisation på ett sätt som medger att de industri- och regionalpoli- tiska strävandena även fortsättningsvis kan vägas mot varandra. Jag åter- kommer senare till dessa frågor ( avsnitt 2.2.2 "). .
Den tekniska förnyelsen är en viktig del av den industriella förnyelse- processen. Regeringen har i årets budgetproposition bl. a. föreslagit ökade resurser för teknisk forskning och utveckling. För att effektivisera använd- ningen av de industripolitiska resurserna är det angeläget att utveckla samarbetet mellan industriverket och styrelsen för teknisk utveckling. Jag återkommer senare ( avsnitt 2.3 ) till samarbetet mellan industriverket och STU.
1 olika sammanhang har framhållits att det finns behov av att någonstans i den industripolitiska myndighetsorganisationen kunna lägga ett samord- nande ansvar för breda insatsområden. där ett engagemang från flera olika myndigheter och organ är nödvändigt. ] industriverksutredningen redovi- sas ett par exempel — havsteknikområdet och data-elektronikområdet (se betänkandet s. 95 och 99 ff). Enligt min mening bör det vara lämpligt att i framtiden ge i första hand statens industriverk mandat att samordna indti- striella utvecklingsinsatser inom breda insatsområdcn som kräver medver- kan från flera olika myndigheter och organ. Jag förutsätter att sådana mandat ges av regeringen från fall till fall för specifika insatser.
Jag vill i detta sammanhang understryka att det är utomordentligt vä- sentligt att industriverket i sin verksamhet häller nära kontakt med par- terna på arbetsmarknaden och med myndigheter och organisationer som har anknytning till industripolitiken.
Fördelning av arbetsuppgifter mellan regerings- och myndighetsnivå
Den roll- och arbetsfördelning som har utvecklats mellan regeringen å ena sidan och industriverket och arbetsmarknadsstyrclsen å den andra innebär att ärenden som avser finansiellt stöd till enskilda företag i bety- dande utsträckning beslutas av regeringen. Orsakerna är flera. Regelsyste- men har utformats så att i många fall undantag från huvudreglerna medges under speciella omständigheter. varvid man lagt denna prövning på rege- ringen. Att stöd lämnas med ett stort belopp har också varit ett skäl att
Prop. 1982/83: 113 34
förbehålla regeringen prövningen. Vidare har regeringen haft möjlighet att direkt ta upp ärenden utan att beredning skett vid någon myndighet. Den vanligaste orsaken till att ärendet prövas av regeringen är dock att besvär anförs över de centrala myndigheternas beslut.
En viss delegering. bl.a. med avseende på ärenden om regionalpolitiskt stöd. har visserligen skett under senare år. De förhållanden som nu gäller är dock enligt min mening fortfarande otillfredsställande i vissa avseenden. För det första binds på detta sätt en alltför stor del av industridepartemen- tets resurser till handläggningen av enskilda stödärenden. För det andra bidrar de till att skapa en oklar roll- och ansvarsfördelning mellan myndig- het och departement. Detta kan vara till betydande nackdel för myndighe- ternas relationer till företagen.
Det är mot denna bakgrund angeläget att rollfördelningen-mellan rege- rings- och myndighetsnivå görs tydligare: Jag föreslår därför att beslutsrät- ten i fråga om finansiellt stöd till företag i ökad utsträckning läggs på industriverket. Regeringen bör endast i speciella fall pröva enskilda stöd- ärenden. ] ärenden som har initierats av regeringen bör vidare industriver- kct informeras på så tidigt stadium som möjligt. Verket bör också i ökad utsträckning medverka i beredningen av sådana ärenden.
En så långtgående delegering av beslutsrätten somjag här föreslår skulle emellertid inte få någon större praktisk betydelse. om ett ärende efter avslag kan föras upp på regeringsnivån genom besvär.
Det ankommer på regeringen att avgöra frågan om besvärsrätt skall finnas när det gäller visst slag av ärende.
Huvudsyftet med besvärsrätt är att tillgodose enskildas rättsskydd. De starkaste skälen mot att begränsa besvärsrätten finns därför i fråga om sådana beslut som ingriper i enskildas rätt. Nästan alla län. bidrag. garanti- ' er etc. som lämnas till näringslivet i industripolitiskt eller regionalpolitiskt syfte utgörs av förmåner som kan men inte behöver lämnas. även om formella förutsättningar finns. Rättsskyddsaspekten får i sådana fall inte samma betydelse som när en ovillkorlig rätt finns. Redan nu gäller att besvärsrätten saknas i fråga om de strukturgarantier industriverket kan lämna. Detsamma gäller också t. ex. i fråga om beslut om regionalpolitiskt stöd som fattats av länsstyrelse och stöd via de regionala utvecklingsfon- derna liksom i åtskilliga andra fall som rör finansiellt stöd till näringslivet. t. ex. stöd till teknisk forskning och utveckling via STU m.m. Då det inte heller finns något annat starkt skäl mot att begränsa rätten att överklaga industriverkets beslut i ärenden om finansiellt stöd bör besvärsrätten över - verkets beslut i sådana ärenden upphöra i flertalet fall.
Vid mina-överväganden i denna fråga har jag beaktat att industriverket enligt mitt förslag skall hänskjuta frågor som verket bedömer ha principiell betydelse eller eljest vara av stor vikt till regeringen för prövning.
Jag avser att uppmärksamt följa tillämpningen och effekterna av de föreslagna nya reglerna för beslut av industriverket om finansiellt stöd. En
Prop. 1982/83: 113 ' 25
utvärdering av besvärsrättens upphörande bör enligt min mening ske efter några år.
Jag vill i detta sammanhang nämna att frågan om en begränsning av regeringens besvärsärenden nyligen har prövats av en särskild arbetsgrupp (Ju 1982: B). Arbetsgruppen har presenterat sina förslag i rapporten (Ds Ju l982; 14) Färre besvärsärenden hos regeringen. Enligt arbetsgruppen bör besvärsprövning vara en tlppgift för regeringen bara när det är önskvärt att ett politiskt ansvarigt organ dirigerar utvecklingen i praxis. ger praxis en viss profil eller länkar utvecklingen i viss riktning. För att regeringen skall kunna inrikta sina krafter på de viktigare ärendena förordar gruppen bl.a. att man i ökad utsträckning ersätter rätten att anföra besvär hos regeringen med en lämpligt avvägd möjlighet eller skyldighet för myndigheterna att hänskjuta viktigare ärenden till regeringen. Som exempel där detta fram- står som lämpligt nämner arbetsgruppen bl. a. industrigarantilån.
Mina förslag ligger i linje med arbetsgruppens förslag. Jag vill här nämna att det är väsentligt att industriverket vid avgörandet av ärenden som gäller statligt stöd till enskilda företag beaktar Sveriges internationella förpliktelser. lndustriverket bör i tolkningsfrågor rådgöra med kommerskollegium. Vid oenighet mellan industriverket och kollegiet bör ärendet underställas regeringens prövning.
Myndighetsuppgifter beträffande regionalpolitiskt stöd till näringslivet
Det finns i dag ingen myndighet som uttalat har funktionen som centralt myndighetsorgan för regionalpolitiken. Det beror framför allt på att regio- nalpolitiken är sektorsövergripande och spänner över ett brett fält av verksamheter.
Detta innebär att en rad myndigheter både på central och regional nivå har ett ansvar för att de regionalpolitiska målen uppnås. Beträffande de direkta regionalpolitiska stödmedlen administrerar AMS i dag det regional- politiska stödet till näringslivet. På regional nivå är länsstyrelsen samord- nande myndighet och ansvarig för bl.a. lokaliseringsstöd. glesbygdsstöd och projektverksamhet samt regionalpolitiska planerings- och utvecklings- insatser. Motsvarande centrala samordningsansvar finns i dag inom rege- ringskansliet. Härutöver finns särskilda stiftelser. t. ex. Stiftelsen lndustri- centra. och andra organ som skapats för speciella ändamål.
Med hänsyn till det sektorsövergripandc innehållet i regionalpolitiken är det naturligt att detta sätt att organisera de regionalpolitiskt motiverade insatserna består i sina huvuddrag. Ett par preciseringar och komplette- ringar bör emellertid enligt min mening göras.
För det första bör slås fast att statens industriverk har funktionen som central myndighet för det regionalpolitiska stödet till näringslivet. ] denna funktion bör enligt min'mening även ligga att aktivt arbeta för ett effektivt utnyttjande av det regionalpolitiska stödet i syfte att främja sysselsättning-
Prop. 1982/83: 113 26
en i stödområdena eller speciella delar av dessa. lndustriverket bör därför svara för vissa verksamheter med denna inriktning som i dag handhas av regeringen/industridepartementet. Jag återkommer senare till detta (av- snitt 2.3.2). För att bygga tipp kompetens och probleminsikt vad gäller den ' regionala utvecklingen är det vidare enligt min mening viktigt att verket får arbeta också med andra uppgifter som rör framför allt näringslivets regio— nala utveckling och som inte direkt faller inom annan myndighets kompe- tensområde. Därför bör. för det andra. slås fast att industriverket skall kunna ges också andra uppgifter inom regionalpolitiken i den mån de inte ankommer på annan myndighet. Det framgår av vad jag nu har anfört att regionalpolitiska frågor med ' anknytning till bl. a. den offentliga sektorn faller utanför det arbetsområde som jag anser att industriverket skall ha.
Hänvisningar till S2-2
- Prop. 1982/83:113: Avsnitt 2.1.3
2.2.2. Programindclning av statens industriverks verksamhet
.DEPARTEMENTSFÖRS LAGET: Huvudprogrammen i industriverkets verksamhet är Utredningsverksamhet. industriell omvandling och till- växt. Regional utveckling och Småföretagsutveckling.
Utredningen: Utredaren föreslår att programbudgetering införs för indti- striverket med huvudprogrammen Utredningsverksamhet. Strukturanpas- sandc åtgärder. lndustri- och regionalpolitiskt finansiellt stöd och Före- tagsutveckling (se betänkandet s. 132 ff.). Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser kommenterar försla- get. RRV anser att programstrukturen bör utredas ytterligare. AMS anser att regionalpolitiken bör utgöra ett eget program. (se bil. 2 s. 150).
Skäl för departementsförslaget: Två huvudskäl gör att jag anser att frågan om någon form av programbudgetering för industriverket bör prövas när- mare.
Enligt min mening försvårar den nuvarande mångfalden av anslag inom industriverkets ansvarsområde en önskvärd" överblick och prioritering. Vid en övergång till programbudgetering skulle statsmakterna för det förs- ta få en god överblick över viktiga insatsområden inom industri- och regionalpolitiken. över vilka aktiviteter de rymmer och över hur mycket medel som satsas inom respektive insatsområde. Programbudgeteringen skulle ge bättre förutsättningar för avvägningar och prioriteringar från statsmakternas sida mellan de olika insatsområdena/programmen.
För det andra skulle programbudgetering möjliggöra en större flexibilitet i industriverkets medelsanvändning. Verket kunde ges möjlighet att i viss utsträckning välja den kombination av insatser inom varje huvudprogram som bäst bidrar till att uppfylla programmets mål.
Vissa anslagstekniska problem är emellertid förknippade med att införa
Prop. 1982/83:113 ' 27
denna budgeteringsmetod för industriverket. En övergång till medelstill- delning genom någon form av programbudgetering kräver därför ytterliga- re beredning innan förslag kan läggas fram.
Även om en övergång till programbudgetering inte nu föreslås ske anser jag det lämpligt att formulera och slå fast huvudområdena i industriverkets verksamhet i termer av program. Detta underlättar arbetet i den organisa- tionskommitté som jag senare i dag föreslår att regeringen skall tillkalla med uppgift bl. a. att utarbeta ett förslag till organisation för industriver- ket. Vidare kan verkets anslagsframställning för budgetåret 1984/85 anpas- sas till en given programindelning, dock med resurser begärda enligt nuva- rande anslagsstruktur. ' '
Jag föreslår att industriverkets verksamhet indelas i följande huvudpro- gram:
— utredningsverksamhet — industriell omvandling och tillväxt — regional utveckling
— småföretagsutveckling
Med hänsyn till att någon programbudgetering inte sker i fråga om de anslag som nu begärs för verksamheten finns inte anledning att riksdagen nu tar ställning till detaljutformningen av mål. medel och verksamhetsin- riktning för programmen. För riksdagens information redovisar jag dock senare (2.3) en skiss till sådan utformning. Jag inskränker mig här till att kommentera programindelningen som sådan.
Till grund för mitt förslag till huvudsaklig programstruktur ligger att inom ett och samma program samla aktiviteter med ett gemensamt mål. Med en sådan programindelning underlättas enligt min mening statsmak- ternas överblick och prioritering liksom myndighetens verksamhetsplane- ring och resultatanalys. .
Med denna utgångspunkt anser jag att insatser med det gemensamma målet att främja utvecklingen av ny eller befintlig industri och att främja uppkomsten av en långsiktigt konkurrenskraftig industristruktur bör sam- manföras i ett huvudprogram benämnt Industriell mnvandling och tillväxt. Härunder ryms såväl insatser som i strukturanpassande syfte riktar sig till företag inom viss bransch eller sektor (nuvarande branschprogram. struk- turgarantier rn. m) som stöd av mera generell karaktär. I detta program hör också hemma sådana samordningsuppgifter inom speciella industripolitis— ka insatsområden som kan komma att uppdras åt industriverket i enlighet med vad jag tidigare har föreslagit (avsnitt 2.2.1). Både finansiellt stöd och insatser i form av företagsservice (konsultinsatser. rådgivning. utbildning. stöd till marknadsföringsinsatser m.m.) utgör medel i programmet.
Jag anser vidare att arbetsuppgifter med det gemensamma målet att främja regional utveckling bör sammanföras till ett eget huvudprogram Regional utveckling. I programmet ingår bl. a. det regionalpolitiska stödet till näringslivet och andra regionala utvecklingsinsatser som industriverket enligt mitt förslag skall svara för.
Prop. 1982/83: 113 28'
Jag vill här erinra om att mitt förslag att sammanföra det regionalpoli- tiskt och industripolitiskt betingade företagsstödet till industriverket har . två huvudskäl. Det utgår för det första från det faktum att regionalpolitiken vad gäller stödet till näringslivet och industripolitiken över tiden har när- mat sig vårandra i den praktiska tillämpningen till följd framför allt av en ändrad industriell problembild. Mycket är gemensamt för de bägge insats- områdena i fråga om medel. målgrupp. grundläggande lönsamhetskrav. kunskapsbas och beslutunderlag.
För det andra ligger det fördelar i att inom en och samma organisation kunna göra en avvägning mellan industripolitikens strävan att främja ut- vecklingen av en effektiv och konkurrenskraftig industri och regionalpoliti- kens strävan till balanserad regional utveckling. En sådan avvägning förut- sätter emellertid att de industri- respektive regionalpolitiska strävandena särskiljs i olika huvudprogram.
Det som skiljer de industri- respektive regionalpolitiska insatserna bör därför enligt min mening markeras genom programuppbyggnaden. Det somjörenar bör få sitt genomslag genom organisationsuppbyggnaden. Jag återkommer strax till detta.
Med samma principiella resonemang faller det sig naturligt att samla arbetsuppgifter som speciellt riktar sig till de mindre och medelstora före- tagen inom ett huvudprogram för Småföretagsutree/(ling.
Huvudprogrammet Utredningsverksamhet kan inte på samma sätt moti- veras utifrån en måldiskussion. Jag vill motivera programmet på följande sätt. Resultatet av utredningsverksamheten ger bl.a. statsmakterna och verket självt ett underlag för industri- och regionalpolitiska bedömningar. prioriteringar och insatser. Programmet utgör därmed ett rim/el. Syftet- med eller målet för programmet är att ta fram ett sådant underlag.
Mitt förslag till programstruktur sammanfaller med utredaren-s i fråga om programmen Utredningsverksamhet och Smäföretagsutveckling. Det skiljer sig från dennes främst vad gäller det finansiella företagsstödet. Utredarens programförslag innebär sålunda att samtliga finansiella stöd- former samlas i ett huvudprogram för lndustri- och regionalpolitiskt finan- siellt stöd. Den utgångspunkt somjag har haft för programindelningen ger en lösning där det industri- respektive regionalpolitiska finansiella stödet fördelas på två olika huvudprogram. Samtidigt sammanförs i mitt förslag det industripolitiskt betingade företagsstödet med de strukturanpassande åtgärder av servicekaraktär som enligt utredarens förslag skall utgöra programmet Strukturanpassande åtgärder.
Min preliminära uppfattning om programmens närmare utformning framgår av avsnitt 2.3 .
Prop. 1982/83: 113 29
2.2.3 Statens industriverks organisation m.m.
DEPARTEMENTSFÖRSLAGET: lndustriverket behåller myndighetsformen och organi- seras fr.o.m. den 1 juli 1983 i huvudsaklig överens- stämmelse med de riktlinjer för verksamheten och den programstruktur som föreslagits i avsnitten 2.2.1 och
Utredningen: Utredarens förslag sammanfaller i princip med departe- mentsförslaget. Utredaren utgår dock från en annan programstruktur (se betänkandets. 130 och 133). Remissinstanserna: Rcmissinstanserna lämnar få kommentarer i organisa- tionsfrågan. Inga invändningar framförs mot den föreslagna principen att organisationen bör anpassas till programstrukturen. AMS understryker vikten av klar boskillnad mellan handläggningen av industripolitiskt stöd å ena sidan och regionalpolitiska stödärenden å den andra.
Skäl för departementsförslaget: Organisationsförändringarna under de se- naste åren har bl.a. inneburit att industriverkets arbetsuppgifter inom energi- och mineralområdena har brutits ut. Därmed har huvuddelen av verkets uppgifter av traditionell myndighetskaraktär — tillämpning av lag- stiftning. föreskrivande verksamhet. tillsyn — försvunnit. Verkets arbets- uppgifter får nu en klar tyngdpunkt på insatser som syftar till att på olika sätt stödja och stimulera industriell utveckling. Stora delar av verksamhe- ten har en sådan karaktär att det kan vara motiverat att överväga annan associationsform för verket än myndighetsformen.
Valet av associationsform bör ske i en avvägning mellan å ena sidan krav på styrning och insyn från statsmakternas sida och önskemål om flexibili- tet i arbetsformer och resursanvändning å den andra. Jag anser liksom utredaren övervägande skäl tala för att industriverket också i fortsättning- en organiseras som myndighet. Den önskvärda flexibiliteten för verksam- heten bör enligt min mening kunna uppnås även inom ramen för myndig- hetsformen. Jag avser föreslå regeringen att uppdra åt organisationskom- mittén att överväga förslag i detta syfte.
Jag har tidigare berört bakgrunden till förslaget att regeringen efter förslag från organisationskommittén får besluta om den nya organisationen enligt av riksdagen godkända riktlinjer. Utgångspunkten bör därvid vara att programstrukturen följs i huvudsak. Därmed underlättas en fortlöpande målanalys och hantering av målkonflikter. _
Jag vill för riksdagens information nämna att en fullständig anpassning av organisationen till den av mig föreslagna programstrukturen enligt min uppfattning inte är lämplig. Vissa avsteg från principen kan behöva göras. Jag anser sålunda att all handläggning av frågor rörande finansiellt före- tagsstöd inom programmet för Industriell utveckling och omvandling och
Prop. 1982/83: 113 - 30
programmet för Regional utveckling med fördel kan samlas i en enhet. Regelsystem och beslutskriterier för dessa stödformer är skilda men den kompetens och det bedömningsunderlag som krävs i ärende-beredningen är i stort densamma. En integrerad organisation torde enligt min mening ge de bästa förutsättningarna för effektivitet i den industri- och regionalpolitiska stödgivningen och för en rationell ärendehantering.
Eftersom emellertid program- och organisationsansvar inte till alla delar sammanfaller i denna lösning. är det en viktig fråga hur beslutsfattandet organiseras: Det bör ankomma på styrelsen att slå fast beslutsordningen. Jag återkommer senare ( avsnitt 2.3.4 ) till denna fråga i vad avser partsmed- verkan vid beslut om regionalpolitiskt stöd m.m.
Utöver enheter som på lämpligt sätt svarar mot programmen för indust- riverkets verksamhet måste i organisationen ingå också administrativa funktioner. Jag vill i detta sammanhang också framhålla att planering. samordning och information utgör viktiga instrument både för ett smidigt fungerande samarbete i organisationen och för effektiv måluppfyllelse.
2.2.4 Ianspråktagande av int'esteringsfmtder m. m. DEPARTEMENTSFÖRSLAGET: De uppgifter som.arbetsmarknadsstyrelscn har enligt nuvarande lagstiftning om olika investeringsfonder m.m. överförs på industriverket.
Regeringen får bemyndiga industriverket att besluta om ianspråktagande av dessa fonder även till ändamål som enligt nuvarande lagstiftning kräver regeringsbe- slut.
Förslagen genomförs genom ändringar i berörda la- gar.
Utredningen: Utredaren föreslår att handläggningen av investeringsl'onds- ärenden på central myndighetsnivå överförs till industriverket (se betän- kandet s. 118). Han behandlar inte närmare frågan om ytterligare delege- _ring av beslutanderätt från regeringen till industriverket. Remissinstanserna: Remissinstanserna är positiva till utredarens förslag (se bilaga 2 s. 147).
Skäl för departementsförslaget: Med investeringsfonder m.m. avses i det följande:
]. Arbetsmiljöfond enligt lagen (1974: 325) om avsättning till arbetsmil- jöfond.
2. Investeringsfond enligt lagen (1974z988) om avsättning till särskild investeringsfond.
3. Investeringsfond enligt lagen ( 1979: 609) om allmän investeringsfond.
4. Investeringsrcserv enligt lagen (1979: fall)) om allmän investeringsre-
SCl'V.
Prop. 1982/83:113 "31
Hänvisningar till S2-2-2
- Prop. 1982/83:113: Avsnitt 2.2
5. Vinstfonds enligt lagen (1980:456) om insättning på tillfälligt vinst- konto. '
6. Särskild investeringsfond enligt lagen (1982: 1185) om inbetalning på särskilt investeringskonto. Systemet med investeringsfonder i företagen har under senare år i stor utsträckning fungerat som en allmän investeringsstimulans. Fonderna har varit generellt frisläppta antingen för hela näringslivet eller för industrin och stödområdena. Arbetsmarknadsstyrelsen har i de senaste årens an- slagsframställningar tagit upp frågan om administrationen av investe- ringsfonderna. Mot bakgrund av hur systemet utnyttjats under senare år har styrelsen ansett att frågan om en överföring av ansvaret för fonderna till annan myndighet bör prövas. Systemet med investeringsfonder har kopplingar till både regionalpoliti- ken och den allmänna industripolitiken. Det har också förutsättningar att kunna utnyttjas mera aktivt som ett medel inom båda dessa politikområ- den.
Jag anser därför att det är lämpligt att industriverket även handlägger frågor om ianspråktagande av investeringsfonder och att ärendena således överförs från arbetsmarknadsstyrelsen till industriverket.
Jag har i det föregående som en allmän princip framhållit att endast ärenden som har principiell betydelse eller eljest är av stor vikt framdeles skall avgöras av regeringen. Övriga ärenden bör så långt möjligt delegeras till den centrala myndigheten och i samband därmed bör också rätten att besvära sig till regeringen över myndighetens beslut avskaffas.
Enligt nuvarande bestämmelser i 5 s tredje stycket lagen öm allmän investeringsfond får medgivande till ianspråktagande av allmän investe--. ringsfond för vissa ändamål lämnas endast av regeringen. De ändamål som avses är _ — kostnader för tekniskt och naturvetenskapligt forsknings- och utveck— lingsarbete samt kostnader för utbildning av arbetstagare hos företaget (enligt 5 5 första stycket e) nämnda lag) samt — kostnader för att främja avsättningen utomlands av varor som tillverkas här i riket (enligt 5 & första stycket i) nämnda lag).
Motsvarande bestämmelser finns i'8 & lagen om allmän investeringsre- serv. i 7 s' lagen om' insättning pä tillfälligt vinstkonto samt i 7 & lagen om inbetalning på särskilt investeringskonto.
[ linje med principen om delegering av arbetsuppgifter bör regeringen fortsättningsvis kunna bemyndiga industriverket att medge ianspråktagan- de av allmän investeringsfond m.m. även för nyss nämnda ändamål. Detta föranleder att de nämnda författningsbestämmelserna bör ändras så att regeringen får ett sådant bemyndigande. Eftersom ärendena ofta inrymmer komplicerade frågor av taxeringsteknisk natur ärjag f. n. dock inte beredd att föreslå att rätten att anföra besvär hos regeringen över industriverkets beslut avskaffas.
Prop. 1982/83: 113 "42
Vidare anserjag att regeringen bör kunna delegera till industriverket att besluta enligt 6 & lagen om allmän investeringsfond om förlängning av den period inom vilken belopp som överförts till Iagerinvesteringskonto skall återföras till beskattning.
Enligt nuvarande bestämmelser i 2 5 förordningen (19802846) om fri— släpp av investeringsfonder får arbetsmarknadsstyrelscn inte pröva en ansökan om ianspråktagande av investeringsfond om den avser en investe— ring för vilken företaget beviljats eller ansökt om statligt regionalpolitiskt stöd. Bakgrunden till denna ordning är att samtidigt utnyttjande av investe- ringsfonder och regionalpolitiskt stöd har ansetts böra komma i fråga endast i undantagsfall och att frågan bör bedömas från både industri- och regionalpolitiska utgångspunkter.
För riksdagens kännedom vill jag redovisa att jag. med hänsyn till den samordning av industri- och regionalpolitiskt stöd som jag tidigare föror- dat. i annat sammanhang avser föreslå regeringen att industriverket be- myndigas att pröva även en ansökan om ianspråktagande av investerings- fond för ändamål för vilket beviljats eller ansökts om regionalpolitiskt stöd.
Enligt bestämmelserna i sistnämnda paragraf får arbetsmarknadsstyrel- sen inte heller pröva en ansökan som avser en investering utanför stödom- rådena vilken överstiger 15 milj. kr. Denna regel har tillkommit främst för att större projekt skall prövas även från regionalpolitisk synpunkt. Detta sker bl.a. genom det arbete med lokaliseringssamråd som bedrivs inom industridepartementet. Eftersom regeln visat sig värdefull för detta ända- mål anserjag att den tills vidare bör behållas. '
Som jag återkommer till i avsnitt 3 har — efter samråd med chefen för finansdepartementet — inom industridepartementet upprättats förslag till lagändringari de avseenden som här nämnts. Med hänsyn till lagändringar- nas art anserjag att lagrådets hörande över dessa förslag inte krävs.
2.2.5 Ändrade rik!/injcrför inc/uslriyarunII"/ån DEPARTEMENTSFÖRSLAGE'I': ] riktlinjerna för att bevilja industrigarantilån slopas begränsningen att lånegaranti lämnas främst till små och medelstora företag.
Skäl för departementsförslaget: F. n. gäller för industrigt-trantilån att de statliga garantierna lämnas för att främja utvecklingen av främst små och medelstora företag. Bakgrunden till detta är att när statsmakterna senast behandlade systemet med industrigarantilån ( prop. 1977/78: 40 . bil. I. NU 1977/78:34. rskr 1977/78: 110) saknade de regionala utvecklingsfonderna möjlighet att ställa egna garantier. Systemet med industrigarantilån sågs därför främst som ett alternativ till finansiering i form av rörelselån från regional utvecklingsfond. Lånevillkoren för industrigarantilån är sålunda
Prop. 1982/83: 113 33
likartade de som gäller för rörelselån. Sedan år 1980 har emellertid de regionala utvecklingsfonderna möjlighet att ställa egna lånegarantier ( prop. 1979/80: 101 . bil. 8, NU 1979/80: 32, rskr 1979/80: 172). Sedan dess har industrigarantilån lämnats främst med större belopp och i sådana fall där den regionala utvecklingsfonden inte har kunnat svara för finansieringen på grund av beloppsbegränsningen för sina lån och garantier. Beloppsmäs- sigt har en stor del av lämnade industrigarantilån under de senaste budget- åren avsett större företag. Antalsmässigt har dock de små och medelstora företagen dominerat. Enligt min mening är det nu lämpligt att uttryckligt renodla stödformerna på följande sätt.
Systemet med industrigarantilån bör användas i första hand för att täcka kapitalbehov på belopp som överstiger de regionala utvecklingsfondernas lånegräns. dvs. f.n. 2 milj. kr. per företag. För att öppna möjligheter för en närmare samordning med strukturgarantier bör begränsningen att industri- garantilån i första hand lämnas till små och medelstora företag slopas. Jag vill dock anmäla att det är min bedömning att huvuddelen av antalet industrigarantilån även i fortsättningen kommer att ges till små och medel- stora företag. Det bör emellertid klargöras att huvudsyftet med dessa på central nivå administrerade garantier är att. oavsett företagsstorlek. under- lätta tinansieringen av projekt och företag så att en från samhällsekono- misk synpunkt gynnsam industristruktur uppnås.
Sammantaget innebär vad jag nu har sagt också att övervägande skäl talar för att verksamheten med industrigarantilån bör ingå i industriverkets huvudprogram Industriell omvandling och tillväxt.
2.2.6 Ändrade riktlinjer för vissa former av regionalpolitiskt stöd DEPARTEMENTSFÖRSLAGET: Regeringen skall ha möjlighet att överlämna prövning- en av frågor om stöd till verksamhet som normalt inte är stödberättigad till förvaltningsmyndighet. dvs. in- dustriverket. Stödformen "Flyttningsstöd till arbetskraft som flyttar till ett stödområde" integreras med flyttningsbidrag en- ligt arbetsmarknadskungörelsen (1966: 388).
Utredningen: Utredaren förutsätter att frågor om stöd till normalt inte stödberättigad verksamhet även framdeles skall handhas av regeringen (se betänkandet s. 122). Utredaren behandlar inte flyttningsstöd till arbets- kraft som flyttar till ett stödområde. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna behandlar dessa frågor.
Skäl för departementsförslaget: Som jag tidigare i korthet nämnt har jag nyligen. med stöd av regeringens bemyndigande (dir. 1982: 105), tillkallat en kommitté med uppgift att utreda det regionalpolitiska stödet till närings— 3 Riksdagen 1982/83. I saml. Nr 113
Prop. 1982/83: 113 34
livet. Kommittén skall ha slutfört sitt uppdrag före utgången av augusti månad år 1984. Kommittén har till uppgift att behandla ett stort antal frågor som gäller regionalpolitiskt stöd till företag samt frågor av mer övergripande natur såsom infrastrukturfrågor. utbildningens och forsk-
ningens medverkan i utvecklingen av näringslivet m. m.'
När det gäller regionalpolitiskt stöd till företagen är kommitténs huvud- sakliga arbetsuppgifter att — lägga fram förslag om en lämplig avvägning mellan selektiva och gene-
rella regionalpolitiska medel riktade till näringslivet och deras utform-
ning. ' I — belysa det regionalpolitiska transportstödets roll och lämna förslag om
dess framtida utformning. — belysa de effekter som uppnåtts genom användningen av investerings- fonderna i regionalpolitiskt syfte och överväga lämpligheten av att infö- ra andra skattepolitiska instrument som medel i regionalpolitiken. — överväga om regionalpolitiskt stöd i större utsträckning bör inriktas på investeringar i bl. a. omsättningstillgångar. patent-, licenser. produktut- veckling och "marknadsföring. ' — belysa möjligheterna att undanröja skillnader mellan de regional- re- spektive industripolitiska stödmedlen samt lämpligheten av att kombi- nera dessa stödmcdel.
— lämna förslag om principer för den framtida stödområdesindelningen. — föreslå en lämplig avvägning mellan beslut som skall fattas på regional respektive central nivå. . ' — lämna förslag till beslutsordning för det regionalpolitiska stödet på re- gional nivå. — överväga för- och nackdelar med en ekonomisk flerårsram för regional- politiska insatser. ' . Eftersom de olika formerna för regionalpolitiskt stöd till näringslivet således inom kort kommer att utredas finns inte nu anledning att överväga större förändringar i dessa. Jag vill dock föreslå några smärre justeringar som aktualiseras av andra åtgärder som föreslås i denna proposition.
Innanjag går in på dessa villjag nämna attjag i årets budgetproposition ( prop. 1982/83: 100 . bil. 14, s. 69) föreslagit en mindre förändring beträffan- de lokaliscringsstödet så tillvida att lokaliseringsbidrag i undantagsfall skall kunna lämnas även i samband med investeringar i maskiner och inventarier även om investeringarna inte leder till ökad sysselsättning.
Vid bedömningen av vilka typer av verksamheter som kan få regionalpo- litiskt stöd tas främst hänsyn till om verksamheten i fråga genom ett stöd kan påverkas vad gäller lokalisering eller omfattning. De allmänna reglerna för stödberättigad verksamhet har. som de fastlagts av riksdagen vid olika tillfällen. efter hand kommit att omfatta de flesta typer av verksamheter som kan anses påverkbara från dessa synpunkter. Regeringen har dessut- om möjlighet att i undantagsfall. efter prövning i varje enskilt fall. besluta
Ud. '.!!
Prop. 1982/83:113
om stöd till företag med annan verksamhet. om verksamheten har eller beräknas få särskild betydelse för näringslivet i regionen eller annars bedöms vara av särskild regionalpolitisk betydelse. Normalt ankommer det på regeringen att avgöra vilken myndighet som skall pröva ärenden av visst slag. Att det i detta fall är regeringen som skall göra bedömningen har dock riksdagen tagit ställning till i tidigare beslut.
F.n. finns också möjlighet att hos regeringen ansöka om förhandsbesked om en viss typ av verksamhet är stödberättigad eller ej. Härvid prövas endast verksamhetens art. Ett positivt förhandsbesked innebär inget löfte om stöd. utan bara att en eventuell ansökan om stöd inte skall avslås på grund av verksamhetens art. Förhandsbesked kan också ges om arten av en viss verksamhet är sådan att stöd kan lämnas enligt nyss nämnda undantagsregel.
Utredaren har. utan att närmare diskutera frågan. förutsatt att ärenden om stöd enligt undantagsregeln. dvs. verksamhet som bedöms som stöd- berättigad enligt 2 5 8. förordningen (1982: 677) om regionalpolitiskt stöd. även fortsättningsvis i normalfallet skall prövas av regeringen.
För egen del föreslår jag att regeringen får möjlighet att överlämna prövningen av frågor om stöd till verksamheter som normalt inte är stöd- berättigade till förvaltningsmyndighet. Jag återkommer senare ( avsnitt 2.3.2 ) till beslutsordningen i ärenden om regionalpolitiskt stöd. Jag kan dock redan nu nämna att jag i annat sammanhang avser att föreslå rege- ringen att ärenden av detta slag skall prövas av industriverket utom då ärendet har principiell betydelse eller eljest är av stor vikt.
Jag tar slutligen upp det flyttningsstöd till arbetskraft som flyttar till ett stödområde som kan lämnas enligt 74—77 ss" förordningen (1982: _677) om regionalpolitiskt stöd. Flyttningsstödet utgörs av respcnning och start- hjälp. Det kan lämnas till arbetstagare med kvalificerad yrkesutbildning som får stadigvarande anställning i yrket vid nyetablerat eller utvidgat företag som bedriver stödberättigad verksamhet i ort inom stödområdet. om arbetskraft med den behövliga utbildningen inte kan erhållas-i orten. Bestämmelserna i övrigt för stödet ansluter i stort till bestämmelserna om flyttningsbidrag i arbetsmarknadskungörelsen (1966: 368).
Stödet har under senare år haft liten omfattning. Jag föreslår. efter samråd med chefen för arbetsmarknadsdepartementet. att Stödformen in- tegreras med flyttningsbidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen.
2.3 Ytterligare information för att belysa den framtida verksamheten vid statens industriverk
I detta avsnitt tar jag. i enlighet med vad jag tidigare nämnt. upp vissa frågor som behandlats av utredaren eller som annars har intresse för att belysa verksamheten vid industriverket. Gemensamt för vad som här sägs är att det sker för riksdagens information och att inget ställningstagande
Prop. 1982/83: 113 36
begärs av riksdagen. Redovisningen gäller bl.a. vad jag senare avser att föreslå regeringen i frågor som det ankommer på denna att besluta om.
2.3.1 Samordning på central myndighetsnivå Vad gäller samordningen på central myndighetsnivå vill jag först ta upp frågan om utt-"idgal samarbete mellan statens industriverk och styrelsen för teknisk Iriver/cling (STU).
Jag vill först framhålla att jag inte avser att ta initiativ till en sådan fortsatt utredning om för- och nackdelar med att helt eller delvis slå samman industriverket och S'I'U som utredaren har föreslagit. Flertalet remissinstanser är också negativa till en sådan lösning.
Industriverket och STU bör enligt min mening bestå som särskilda myndigheter med i huvudsak den fördelning av arbetsuppgifter som gäller f. n. Jag finner dock att flera av de argument som utredaren har fört fram om behovet av närmare samordning av verksamheten inom SIND och STU är väl värda att beakta. Enligt min mening kan dock detta ske utan att några organisatoriska förändringar behöver vidtas. Samarbetet mellan in- dustriverket och STU bör i stället utvecklas genom samverkan på alla nivåer i organisationen. Myndigheterna bör därvid utnyttja varandras sär- skilda tekniska resp. företagsekonomiska och branschmässiga kompetens i en gemensam strävan att stödja industriell utveckling och förnyelse.
STU stödjer den industriella förnyelsen genom att bl. a. främja och stödja tekniskt industriella innovationer och sådan teknisk forskning som är av betydelse för samhälle och näringsliv. Efter hand har STU blivit mer marknads- och företagsorienterad i sitt arbete. S'l'U:s tekniska kompetens har kompletterats med kompetens även på det ekonomiska området. En sådan utveckling har varit naturlig och motiverad med hänsyn till STU:s verksamhet.
Samtidigt har industriverket med hänsyn till den tekniska förnyelse- processens ökande betydelse för den industriella utvecklingen blivit mer teknikorienterat. Myndigheternas arbetsområden har alltså närmat sig var- andra.
Vadjag nu har sagt visar på vikten av att insatser för teknisk utveckling och insatser för annan industriell utveckling samverkar. Innovations- processen. dvs. skapandet av nya idéer och ny teknik som förs fram till praktisk tillämpning. handlar inte bara om teknisk utveckling utan i ännu högre grad om kommersiell utveckling. Insatser måste därför göras inom ett brett fält för att underlätta villkoren för innovationsverksamheten. Det gäller såväl teknisk utveckling som sådana områden som finansiering. nyetableringsfrämjande m.m. där industriverket har ett huvudansvar. ln- satserna inom olika områden måste koordincras för att de skall samverka på bästa sätt. Detta ställer krav på en utökad och fördjupad samverkan mellan olika organ och då främst STU och SIND. Genom en sådan kan myndigheterna också utnyttja varandras kompetens och därmed undvika
Prop. 1982/83: 113 ' ' 37
en onödig och kostsam uppbyggnad av samma sorts kunskap i den egna
organisationen. STU och SIND har. enligt vad jag erfarit. redan inlett arbetet på att fördjupa sin samverkan. Detta har underlättats genom att myndigheterna förlagts till lokaler som ligger nära varandra. Jag kommer uppmärksamt att följa utvecklingen av myndigheternas samarbete.
När det gäller insatser för att främja utvecklingen av småföretagssektorn finns särskilt många beröringspunkter mellan STU och SIND. Båda myn- digheterna lämnar finansiellt stöd till småföretag och nyföretagare och svarar för viss service och rådgivning till denna företagsgrupp. På det regionala planet har båda myndigheterna de regionala utvecklingsfonderna som bas för sina insatser. Inom STU har kontakterna med utvecklingsfon- derna organiserats så att det inom serviceenheten finns särskilda kontakt- personer mellan STU och respektive utvecklingsfond. Jag återkommer strax närmare till SINDzs framtida uppgifter inom programmet Småföre- tagsutveckling. Av vad jag tidigare har anfört framgår att någon överföring av arbetsuppgifter från STU till industriverket inte bör ske. Det innebär att följande arbetsfördelning även fortsättningsvis bör gälla i fråga om service till småföretagssektorn.
— Statens industriverk har ett samlat ansvar på myndighetsnivå för bevak- ning av och initiativ i frågor som rör småföretagssektorn och är den centrala myndighet som fonderna normalt vänder sig till i olika industri- politiska frågor. _ — STU utnyttjar de regionala utvecklingsfonderna som regional kontakt- punkt med småföretagen och fonderna utnyttjar STU:s tekniska kompe- tens i ärenden som rör teknisk förnyelse.
Vad vidare beträffar samordning på central myndighetsnivå vill jag ta upp frågan om att från arbetsmarknadsstyrelsen till industriverket överföra också handläggningen av ärenden om statsbidrag till nedläggningshotaa'c' företag. Denna fråga behandlas inte av utredaren.
Stöd till nedläggningshotade företag kan lämnas enligt kungörelsen . (1972: 302) om statsbidrag till nedläggningshotade företag. Ärendena prö- vas av arbetsmarknadsstyrelsen och — i vissa fall — av regeringen. Stödets ändamål är att skapa rådrum för överväganden om fortsatt drift i bolag med industriell eller industriliknande verksamhet. Med hänsyn till stödets syfte och till industriverkets särskilda kompetens vad gäller att bedöma lönsam- hetsförutsättningen för olika verksamheter bör enligt min mening stödfor- men överföras till den industripolitiska medelsarsenalen och handläggning- en av stödärendena överföras till statens industriverk.
Jag kommer senare att föreslå att ett nytt anslag förs upp under tolfte huvudtiteln för detta ändamål. '
Jag vill i detta sammanhang också kommentera arbetsmarknadsstyrel- sens förslag i sitt remissyttrande om att föra över handläggningen av ärenden om tillfällig! .tysselsätrningsbidrag för äldre arbets/(raj? inom
Prop. 1982/83: 113 38
textil- och konfektionsindustrin från arbetsmarknadsstyrelsen till statens industriverk. Enligt styrelsen är bidraget att anse som ett särskilt bransch- stöd.
Det tillfälliga sysselsättningsbidraget för äldre arbetskraft inom textil- och konfektionsindustrin (SFS 1981 : 542. ändrad senast 1982: 437) är enligt" min mening i första hand ett arbetsmarknadspolitiskt medel. Även den omständigheten att någon företagsekonomisk prövning inte sker inför be- slut om denna typ av bidrag talar för att ärendena också i fortsättningen handläggs inom arbetsmarknadsverket. Jag är alltså inte beredd att biträda arbetsmarknadsstyrelsens förslag i denna fråga.
Jag har i de två frågorjag nu senast har behandlat samrått med chefen för arbetsmarknadsdepartementet.
2.3.2 Över/öring av ytterligare uppgifter till statens industriverk
Av mina förslag i avsnitt 2.2.1 framgår att det i normalfallet skall vara industriverket som på central nivå beslutar om finansiellt stöd till enskilda företag. Endast i speciella fall skall ärendena avgöras på regeringsnivå. Jag skall här närmare utveckla vad jag avser att senare föreslå regeringen i detta hänseende.
I fråga om industrigarantilån avses som huvudregel gälla att ärenden prövas av industriverket. Industriverket skall dock med eget yttrande hänskjuta ärenden som har principiell betydelse eller eljest är av stor vikt till regeringen för prövning. Därutöver avses industriverket. likaledes med eget yttrande. få hänskjuta ärenden som rör företag som omfattas av systemet med lokaliseringssamråd med de större industriföretagen. Mot beslut som har fattats av industriverket skall besvär inte kunna anföras. Härutöver skall regeringen också direkt kunna ta upp och pröva ärenden om industrigarantilån. Jag räknar med att sådana ärenden kommer att aktualiseras nära nog undantagslöst inom ramen för det nämnda lokalise- ringssamrådet.
F.n. gäller enligt förordningen (1978:5()7) om industrigarantilån m.m. att industriverket skall hänskjuta garantiärenden till-regeringen i tre fall. nämligen om
1. garantin avser företag vars kreditförsörjning med statligt stöd i olika former bör bedömas i ett sammanhang och bedömningen även innefattar stödformer som prövas av andra myndigheter.
2. det är särskilt angeläget att frågan om garanti prövas även från regionalpolitisk eller sysselsättningspolitisk synpunkt. eller
3. ärendet avser garanti enligt 3 å andra stycket (för att skapa rådrum för att utreda förutsättningarna för en rekonstruktion av företaget).
Ändringarna innebär att den rätt industriverket f.n. har att hänskjuta ärenden som verket av särskilda skäl finner att regeringen bör avgöra upphör och att verkets skyldighet att hänskjuta vissa typer av ärenden inskränks till sådana som har principiell betydelse eller eljest är av stor
Prop. 1982/83':113 39
vikt. Det ankommer på verket att avgöra om ett ärende har sådan karaktär. Vidare upphör rätten att anföra besvär över industriverkets beslut.
Anledningen till att industriverket f.n. skall hänskjuta ärenden till rege- ringen i dessa tre fall är främst att det regionalpolitiska stödet handläggs av arbetsmarknadsstyrelsen medan industriverket nu inte uttalat har några uppgifter inom regionalpolitiken. Genom mina förslag om ändring av in- dustriverkets arbetsuppgifter i dessa avseenden finns det inte längre något skäl att regelmässigt hänskjuta sådana ärenden till regeringen. En allmän bestämmelse om att ärenden som har principiell betydelse eller eljest är av stor vikt skall underställas regeringen bör vara tillräcklig.
I fråga om lokaliseringsstöd avses huvudregeln vara 'att ärenden som inte prövas på regional nivå skall prövas av' industriverket. Beslut som" har fattats av industriverket skall. inte kunna överklagas. Industriverket skall dock med eget yttrande överlämna vissa ärenden till regeringen för pröv- ning. nämligen — ärenden om'stöd till verksamhet utanför stödområde A—C där regering-
en inte genom speciellt bemyndigande delegerat beslutanderätt
. — ärenden i vilka industriverket bedömer att stöd bör lämnas utöver maximal procentsats för respektive stödområde — ärenden som industriverket av andra orsaker bedömer ha principiell betydelse eller eljest vara av stor vikt — ärenden om stöd till Stiftelsen lndustricentra
Därutöver bör industriverket. liksom f. n. arbetsmarknadsstyrelsen. få hänskjuta till regeringen ärenden som rör företag som omfattas av syste- met med lokaliseringssamråd med de större industriföretagen. Regeringen avses också — i likhet med vad jag tidigare anförde beträffande industriga- rantilån — direkt kunna ta upp och pröva ärenden om lokaliseringsstöd. ÄVen här räknar jag med att sådana ärenden nära nog undantagslöst kommer att aktualiseras inom ramen för nämnda lokaliseringssamråd.
Dessutom avses industriverket inom vissa ramar få möjlighet att fatta beslut om offertstöd. vilket hittills varit förbehållet regeringen.
Mot beslut som har fattats av industriverket skall besvär inte kunna anföras. .
3. k. förlumdsbesked om en verksamhet är stödberättigad för regional- politiskt stöd skall fortsättningsvis lämnas av verket.
Det nu sagda innebär att jag i stort har godtagit utredarens förslag. Jag vill på några punkter ytterligare kommentera den tänkta beslutsordningen och de tidigare presenterade förslagen som avser det regionalpolitiska stödet till näringslivet.
.Jag .vill först ta upp frågan om handläggningen av lokali- seringsstöd på regional nivå. Vadjag här säger om lokaliserings- stöd gäller i tillämpliga delar även investeringsbidrag. Fr.o.m. den 1 juli 1982 utökades länsstyrelsens beslutanderätt-i fråga om lokaliseringsstöd väsentligt. Den utökade decentraliseringen av beslutanderätten till länssty-
Prop. 1982/83: 113 40
relserna innebär också att lokaliseringsstödsverksamheten i ärenden där länsstyrelsen har beslutanderätt i högre utsträckning än tidigare skall styras av tillgången på medel. Bl.a. med anledning härav slopades den 1 juli 1982 rätten att till arbetsmarknadsstyrelsen överklaga länsstyrelsens beslut.
Det är ännu för tidigt att bedöma vilka effekter den utökade decentrali- seringen till länsstyrelsen av beslut om lokaliseringsstöd kommer att få. Jag kommer därför inte att i detta sammanhang föreslå några förändringar av länsstyrelsernas beslutanderätt. Den av mig efter regeringens bemyndi- gande nyligen tillkallade kommittén (dir. 1982: 105) med uppgift att utreda det regionalpolitiska stödet till näringslivet skall för övrigt enligt sina direktiv bl.a. utvärdera för- och nackdelar med nuvarande decentralisera- de beslutssystem och utreda frågan om handläggningen av det regionalpoli- tiska stödet på regional nivå.
Förutom länsstyrelsen. som är det samordnande och ansvariga regionala organet. har den regionala utvecklingsfonden och länsarbetsnämnden vik- tiga funktioner i samband med handläggningen av ansökningar om lokali- seringsstöd.
Den regionala utvecklingsfonden genomför normalt den grundläggande företagsekonomiska bedömningen av ansökningen. Den handhar också den rutinmässiga uppföljningen av ärendena. Dess roll påverkas inte av ett överförande av beslutanderätten från regeringen till industriverket eller av centrala myndighetsuppgifter från arbetsmarknadsstyrelsen till industri- verket.
Lånsarbetsnämnden granskar företagens ansökningar med utgångspunkt i de arbetsmarknadspolitiska motiven och förutsättningarna. Den prövar innehållet i den plan som skall ligga till grund för företagens rekrytering av personal samt utövar under arbetsmarknadsstyrelsen tillsyn över att denna plan följs. Nämnden har också viktiga funktioner när det gäller det all- männa villkor om könskvotering som gäller för det regionalpolitiska stö- det.
Länsarbetsnämnderna har hittills väl fullgjort sina uppgifter i samband med lokaliseringsstödet. Nämnderna har en naturlig kontakt med företa- gen i dessa frågor. de besitter den nödvändiga kompetensen och har en organisation lämpad att utföra uppgifterna. Efter samråd med chefen för arbetsmarknadsdepartementet har jag därför stannat för att länsarbets- nämnderna även framdeles bör ha kvar dessa uppgifter inom lokaliserings- ' stödet.
Arbetsmarknadsstyrelsen föreslåri sitt remissyttrande att handläggning- en på regiOnal nivå av ärenden om sysselsättningsstöd förs över från länsarbetsnämnderna till länsstyrelserna.
Jag delar inte arbetsmarknadsstyrelsens uppfattning på denna punkt. De ärenden om sysselsättningsstöd som avgörs av länsarbetsnämnderna är av generell karaktär sa tillvida att ingen prövning av företagets ekonomiska
Prop. 1982/83: 113 41
.förutsättningar sker. Sambandet med hanteringen av övriga regionalpoli- tiska stödärenden är bl.a. därför begränsat. Länsarbetsnämndcn har en naturlig kontakt med företagen i dessa frågor. besitter den nödvändiga kompetensen och har en organisation lämpad att utföra uppgifterna. De ärenden om sysselsättningsstöd som f. n. avgörs av arbetsmarknadsstyrel- sen har däremot större samband med övriga regionalpolitiska stödärenden. Jag kan emellertid instämma med styrelsen i att det finns problem i det att länsarbetsnämnderna på detta sätt kommer att styras av två myndigheter.
Efter samråd med chefen för arbetsmarknadsdepartcmentet harjag dock stannat för att länsarbetsnämndernas uppgifter tills vidare bör vara oför- ändrade i frågor om sysselsättningsstöd. Jag anser detta lämpligt i avvak- tan på förslagen från 'den nyligen tillsatta regionalpolitiska utredningen (dir. 1982: 105) som skall överväga hur handläggningen av det regionalpoli- tiska stödet skall ske på regional nivå. Handläggningen på central myn- dighetsnivå bör dock överföras från arbetsmarknadsstyrelsen till industri- verket.
Även för sysselsättningsstödet bör rätten att anföra besvär över industri- verkets beslut avskaffas. Den nuvarande rätten att överklaga länsarbets- nämndens beslut om sysselsättningsstöd till central myndighet. dvs. i fortsättningen industriverket. bör kvarstå.
Beslut om offert stöd fattas f. n. av regeringen. Som jag tidigare framhållit har industriinvesteringarna alltmer förskjutits från att avse bygg- nader och maskiner till s.k. mjuka investeringar i t. ex. produktutveckling och marknadsföring. Dessa ändamål kan f.n. stödjas genom lokaliserings- lån och offertstöd. Eftersom lånefinansiering ofta inte erbjuder ett tillräck- ligt stöd för dessa ändamål ser jag det som angeläget att offertstöd kan lämnas i bl.a. dessa sammanhang på ett enklare sätt än genom regeringsbe- slut. Jag kommer dessutom strax att redovisa att industriverket avses få ökade möjligheter att driva olika regionalpolitiska projekt samt få ett större ansvar för utvecklingen av den regionala medelsarsenalen. ] motsats till utredningen anser jag därför att även industriverket. inom vissa av rege- ringen angivna ramar. framdeles bör få möjlighet att fatta beslut om offert- stöd.
F.n. finns möjlighet att hos regeringen ansöka om fö r h a n (1 s b e s k e (1 om en viss typ av verksamhet är stödberättigad eller ej. Härvid prövas endast verksamhetens art. Ett positivt förhandsbesked innebär inget löfte om stöd. utan bara atten eventuell ansökan om stöd inte skall avslås på grund av verksamhetens art. Förhandsbesked kan också ges om arten av en viss verksamhet är sådan att stöd kan lämnas enligt den undantagsregel. som behandlades i avsnitt 2.2.6 . Ärenden om förhandsbesked avses i fortsättningen bli prövade av industriverket utom om frågan gäller tillämp- ning av undantagsregeln och kan anses ha principiell betydelse eller eljest vara av stor vikt.
När det gäller ()beståndsärenden avses industriverket arbeta med' sam-
Prop. 1982/83: 113 42
ma befogenheter som verket f.n. har när det gäller industrigarantilån och som arbetsmarknadsstyrelsen har när det gäller regionalpolitiskt stöd. Det innebär att industriverket skall kunna efterge statens anspråk eller vidta andra åtgärder i det fall ett företag som erhållit statligt industri- eller regionalpolitiskt stöd hamnar i obestånd.
Industriverket skall dock till regeringen hänskjuta sådana Obestånds- ärenden som är av principiell betydelse eller eljest av stor vikt. Mot beslut som har fattats av industriverket skall besvär inte kunna anföras.
Vad som här redovisats innebär ingen egentlig förändring i den arbets- fördelning mellan regerings- och myndighetsnivå som gäller sedan 1 juli 1982 utom vad gäller besvärsrätten. Flertalet obeståndsärenden avgörs redan nu på myndighetsnivå. Genom att handläggningen av ärenden avse- ende såväl regionalpolitiskt stöd som industrigarantilån förutsätts ske inom samma myndighet skapas emellertid förutsättningar för en förenklad och mera samordnad handläggning också av-obeståndsärenden.
Som en konsekvens av tidigare genomförd delegering av beslutsrätt till myndighetsnivån avser jag att föreslå en omfördelning av vissa resurser från industridepartementet till industriverket ( avsnitt 5 ).
Jag har tidigare ( avsnitt 2.2.1 ) föreslagit att industriverket skall ha funk- tionen som central myndighet för det regionalpolitiska stödet till näringsli- vet och att verket också skall kunna ges andra arbetsuppgifter inom regio- nalpolitiken i den mån de inte ankommer på annan myndighet. Jag utveck- lar nu närmare vilka konsekvenser detta enligt min mening bör få.
Utgångspunkten för mina förslag är att handläggningen av det regional- politiska stödet till näringslivet på central myndighetsnivå i fortsättningen avses ligga på industriverket. Jag anser att verket dessutom bör svara för vissa särskilda insatser som syftar till att med hjälp av det regionalpolitiska stödet eller på annat sätt främja sysselsättningen i det regionalpolitiska stödområdet eller delar av detta.
Jag avser här dels aktiv information och rådgivning - till företag om möjligheterna att få regionalpolitiskt stöd. dels projektverksamhet inriktad på produktsökning. produktförmedling och andra insatser riktade mot verksamheter som kan erhålla regionalpolitiskt stöd. dels också samråd med den privata tjänste- och servicesektorn om möjligheterna att förlägga verksamhet till stödområdet eller bygga ut befintlig verksamhet där. Pro- jektverksamheten och samrådet handhas i dag av regeringen/industride- partementet. Enligt min mening bör dessa uppgifter överföras till myndig- hetsnivån. '
För projektverksamheten bör industriverket tillföras medel för centrala konsult- och utredningsinsatser som anvisas över tolfte huvudtitelns an- slag Regionalpolitiskt stöd: Bidragsverksamhet.
Jag har tidigare förordat att industriverket skall få besluta om offertstöd inom vissa av regeringen angivna ramar. Tillsammans med möjligheterna
Prop. 1982/83: 113 ' 43
att använda medel för konsult- och utredningsinsatser bör detta underlätta för verket att också söka nya former för det regionalpolitiska arbetet.
Jag vill i sammanhanget nämna att den riktade produktsökning som tidigare bedrevs av teknikimportkommittén (I 1979: H) och som vände sig till i första hand små och medelstora företag över hela landet. genom beslut av regeringen den 25 november 1982 redan har överförts till industriverket. Denna produktsökning har inte några uttalade regionalpolitiska syften. Utredarens förslag i fråga om produktsökning avsåg närmast denna verk- samhet.
Jag skall här även något beröra det lokaliseringssamråd med industrisek- torn som nu handhas av regeringen/industridepartementet. [ likhet med samrådet inom tjänste- och servicesektorn syftar detta samråd till att påverka företagens investeringar i regionalpolitiskt hänseende.
Till skillnad mot samrådet med den privata tjänste- och servicesektorn som genomförs i samarbete .med berörda huvudorganisationer utan for- mella avtal. bedrivs samrådet med industriföretagen med stöd av avtal mellan regeringen och industriföretagens organisationer.
[ industriverksutredningen sägs att samrådet successivt breddats till att inte enbart omfatta lokaliseringsfrågor och att det numera snarast är ett allmänt företagssamråd. Vidare anförs att det är otillfredsställande att den centrala sektorsmyndigheten inte deltari direkt samråd med en så omfat- tande del av industrisektorn som detta lokaliseringssamråd omfattar. Mot den bakgrunden föreslår utredaren att detta samråd på departementsnivå bör begränsas högst väsentligt. .
Det är angeläget att industriverket får en så vid kontaktyta som möjligt och att verket därför också så långt det är praktiskt möjligt medverkar i olika former av samråd med industrin.
lnom industridepartementet pågår f.n. ett utvecklingsarbete som bl.a. rör samråd mellan regeringen och företag i olika frågor. Jag är därför inte beredd att innan detta arbete är avslutat ta ställning till de förslag som förs fram i utredningen beträffande lokaliseringssamrådet med de större indu- striföretagen.
Mot bakgrund av att regionalpolitiken arbetar med ett så differentierat stödsystem är det enligt min mening angeläget att industriverket ges ett ansvar för att följa utvecklingen och samla in och sammanställa uppgifter som ger överblick över de regionalpolitiska insatserna gentemot näringsli- vet. Det bör också ingå i industriverkets arbetsuppgifter att i nära samarbe- te med länsstyrelser m.fl. identifiera och analysera faktorer och processer som underlättar resp. hindrar en positiv regional utveckling.
Jag ser det som en möjlig utveckling att i framtiden utnyttja industriver- ket också för vissa ytterligare uppgifter som f.n. utförs av industrideparte- mentet. Jag är emellertid inte beredd att nu lägga fram konkreta förslag till regeringen i detta avseende. Frågan kräver ytterligare beredning och kan lämpligen tas upp i anslutning till beredningen av kommande förslag från
Prop. 1982/83: 113 44
den kommitté (dir. 1982: 105) som nyligen har tillkallats för att utreda det regionalpolitiska stödet till näringslivet.
Jag anser dock att en mindre omfördelning av resurser från departemen- tet till industriverket för bl.a. utrednings- och kontaktarbete i regionala frågor bör ske.
Mot bakgrund av vad jag nu har sagt finnerjag det naturligt att vid behov också ge industriverket i uppdrag att tillsammans med andra myndigheter arbeta _med särskilda åtgärdsprogram för vissa regioner.
Mina förslag att industriverket skall ha till uppgift bl. a. att lämna regio- nalpolitiskt stöd till näringslivet innebär att verkets arbetsområde i fort- sättningen täcker ett vidare område än den tillverkande industrin som hittills har stått i centrum för verkets intresse. Regionalpolitiskt stöd kan exempelvis lämnas också till partihandel. uppdragsvcrksamhet. turistverk- samhet och. i undantagsfall, andra typer av verksamheter som bedöms få väsentlig betydelse för näringslivet i resp. region eller annars bedöms ha särskild regionalpolitisk betydelse. Projektverksamhetcn med inriktning på produktsökning/produktförmedling m. m. berör såväl tjänste- som varu- producerande företag. Även om tyngdpunkten i verkets arbete fortfarande kommer att ligga på frågor om industriföretagens utveckling och lokalise- ring kommer det ansvar som industriverket nu får beträffande det regio- nalpolitiska stödet till näringslivet att betyda en utvidgning av verkets intresseområde och det är väsentligt att en motsvarande utvidgning av kunskap och kompetens sker inom verket.
2.3 .3 Programfir statens imlustriverk
De förslag som jag har redovisat tidigare i fråga om ändringar och preciseringar av industriverkets verksamhet innebär att verkets huvudupp— gifter i fortsättningen blir dels att genom industripolitiskt finansiellt stöd. företagsutvecklande insatser och problemidentiflerande Utredningsverk- samhetfrämju industrins lil/växt och omvandling. dels att genom regional- politiskt finansiellt företagsstöd och särskilda insatser i anslutning härtill bidra till en balanserad regional utveckling.
Jag har tidigare redovisat mina överväganden och förslag i fråga om programindelning av industriverkets verksamhet. I detta avsnitt redovisas för riksdagens information min uppfattning hur programmen i stort bör se ut vad gäller mål och medel. Jag gör också i anslutning härtill vissa kommentarer. Syftet härmed är att ytterligare konkretisera verksamheten vid statens industriverk i dess nya form.
Program 1 — Utredningsverksamhet
Målet för programmet Utredningsverksamhet är dels att i enlighet med en av regeringen årligen fastställd utredningsplan tillgodose stats- makternas behov av utredningar av allmänt problemidentiftcrande ka-
Prop. 1982/83: 113 45
raktär som ger underlag för utformningen av industri- och regionalpoliti- ken. dels att verkställa utredningar inom avgränsade områden. vilka preciseras genom särskilda uppdrag.
Medlen för verksamheten är egna utredningsinsatser och projektin- satser med hjälp av konsulter och andra utredare eller utredningsorgan.
Den uppfattning om utredningsverksamheten inom det nya industriver- ket som jag här redovisar överensstämmer i allt väsentligt med utredarens förslag. '
Flera remissinstanser har också instämt i de allmänna riktlinjer utre- daren har föreslagit. Ingen remissinstans har invänt mot utredarens förslag att Utredningsverksamhet skall utgöra ett av det framtida industriverkets huvudprogram.
Utredningarna kan vara antingen allmänt problemidentificrande eller inriktade på avgränsade områden. Bägge typerna av utredningar fyller naturligtvis också funktionen att vara allmänt kunskapshöjande. [ fråga om allmänt problemidentifierande utredningar vill jag framhålla följande.
Det centrala syftet med utredningsprogrammet bör enligt min mening vara att förse regeringen med underlag för utformningen av industri- och regionalpolitiken. Utredningar av allmänt problemidentifierande karaktär- bör inriktas mot analyser av två slag: , O strategiska analyser: utredningar som utgör underlag för övergripande industri- och regionalpolitiska bedömningar. prioriteringar och insatser. C' bransch-, sektor- och regionanalyser: utredningar som utgör underlag för visst avgränsat insatsområde av typen bransch- och sektorsprogram eller för insatser i någon speciell region.
Dessa två typer av utredningar svarar i stort mot två skilda sätt att identifiera problem och möjligheter. De strategiska analyserna tar sin utgångspunkt i funktionella aspekter på utvecklingen såsom finansiering. export. utbildning m.m. och spänner därvid över hela näringslivet. I bransch/sektor/regionanalyserna däremot utgår man från en i förväg av- gränsad grupp av företag eller en region för att analysera situationen. När det gäller företagsanalyserna har avgränsningen för industriverkets del vanligtvis varit branschmässig men kan också vara regionalt/lokalt beting- ad.
Resultatet av utredningsverksamheten kommer naturligtvis till använd- ning som underlag för agerandet inte bara inom regeringskansliet utan också inom verket självt liksom på annat håll. Huvudsyftet är emellertid att täcka regeringens informationsbehov. Därför anser jag det vara natur- ligt att regeringen också fastställer inriktningen av programmet genom en av regeringen årligen beslutad utredningsplan. Detta är nödvändigt också med tanke på den bredd och omfattning på utredningsområdet somjag har angett i det föregående. Resurser kommer inte att kunna ställas till indu-
Prop. 1982/83: 113 46
.striverkets förfogande för att kontinuerligt bevaka och analysera alla aspekter på industriutveeklingen och/eller alla delbranschcr/sektorer/geo- grafiska områden. En långtgående prioritering av insatserna med koncen- tration av verksamheten till ett mindre antal projekt av flerårskaraktär måste göras.
Utredningsplanen bör lämpligen fastställas i anslutning till budget- processen och utgå från förslag i verkets anslagsframställning. Det samar- bete och den informella dialog mellan departement och verk som är viktiga för en smidig utredningsproccss kan i sin tur ge impulser med genomslag i verkets förslag till utredningsplan.
Utöver den utredningsverksamhet som jag nu har berört bör verket på uppdrag kunna svara för utredningar inom avgränsade områden. Dessa utredningsinsatser har vanligen mera temporär karaktär. ] den fasta orga- nisationen bör ingå vissa resurser för att kunna hantera sådana uppdrag. Jag räknar med att uppdrag kommer att lämnas bl.a. av regeringen/indu- stridepartementet. Det kan gälla att täcka sådana behov av information och analyser som inte har kunnat förutses i samband med att den årliga Utredningsplanen fastställs.
Uppdrag kan också komma från externa intressenter eller från övriga delar av industriverkets egen verksamhet. dvs. från övriga huvudprogram. Ftill kostnadstäckning bör härvid eftersträvas. Jag är däremot inte beredd att nu föreslå bildandet av ett särskilt" konsultbolag för denna typ av verksamhet.
Jag vill i detta sammanhang framhålla attjag hclt ansluter mig till utreda- rens förslag att sådana utredningar som utgör underlag för den operativt inriktade verksamheten inom de andra huvudprogrammen skall vara en del av dessa program. De skall styras och finansieras därifrån och eventuellt ' också utföras i anslutning till respektive verksamhet. Detsamma gäller utredningar som underlag för verkets långsiktsplanering och utvärdering av sin verksamhet. I vissa fall kan det emellertid också vara lämpligt att lägga utredningsuppdragen på programmet Utredningsverksamhet.
En kontinuerlig bevakning och analys av industriutveeklingen och den regionala utvecklingen innefattar en omfattande och systematisk insamling och bearbetning av information. Användningen av informationen styrs av industri- och regionalpolitikens inriktning. Jag finner det ändamålsenligt att dela in industriverkets utredningsverksamhet i följande tre huvudområ- den:
.:. Basinformation
— bildar kärnan i utredningsvcrksamheten med uppgift att kontinuerligt uppdatera och vidmakthålla en kunskap om industribranscherna. deras
aktuella läge och utvecklingsförutsättningar på. kort och lång sikt i olika delar av landet etc. Branschbevakningen utgör en grundsten. Bevak-
Prop. 1982/83: 113 ' 47
ningen bör omfatta flera olika aspekter på industriutveeklingen. Analy- ser av de långsiktiga förändringarna i den internationella arbetsfördel- ningen är viktiga element i verksamheten. lndustripolitiska utredningar
— svarar på basis av resultaten från det förra delprogrammet för analy- serav industrins utveckling på kort och lång sikt. Analyserna bör inriktas mot att identifiera framtida anpassningsproblem och anpass- ningsmöjligheter för svensk industri mot bakgrund av tendenser vad
.») &_.
avser strukturutvecklingen i industrin. Regionalpolitiska utredningar — svarar för analyser av den regionala utvecklingen med utgångspunkt i resultat från övriga delprogram och i den information som inhämtats
från länsstyrelser och utvecklingsfonder. Analyserna bör gälla såväl regionala konsekvenser av en förväntad utveckling inom industrin eller av föreslagna åtgärder. som specifika regionala problem och utveck-
Iingsmöjligheter. '
Jag vill i detta sammanhang något beröra den typ av utredningar som gäller utvärdering av olika verksamheter. En sådan utvärdering måste ske på skilda nivåer.
En typ av utvärderingar avser uppföljning av olika insatser i syfte att nå ett effektivare resursutnyttjande och kontrollera att givna riktlinjer följs. En sådan uppföljning bör enligt min mening åvila varje programansvarig enhet.
En annan typ av utvärdering är den som skall ligga till grund för förslag till långsiktiga prioriteringar inom och mellan de program industriverket arbetar med. En sådan funktion bör enligt min mening med fördel vara knuten till verksledningen.
En helt annan typ av utvärderingar avser analyser av hela politikområ- den. Jag avser här utvärderingar som på ett mera principiellt plan studerar effekterna av offentliga åtgärder i syfte att ge underlag för politiska föränd- ringar. Dessa förändringar kan gälla såväl mål som medel att nå målen. Jag instämmer i utredarens slutsats att denna'typ av utvärderingar bör ligga utanför en stödbeviljande myndighet att genomföra. Jag anser därför att industriverket inte skall ha till uppgift att löpande utföra denna typ av industri- och regionalpolitiska utvärderingar. För att på ett meningsfullt sätt kunna behandla förslag till åtgärder i samband med analyser av ut- vecklingsproblem och möjligheter bör dock verket på eget initiativ kunna ta upp och mer principiellt belysa aktuella insatsområden om så bedöms erforderligt.
Detjag nu har sagt innebär att jag inte anser att det finns anledning att ålägga verket ett permanent. kontinuerligt utvärderingsmandat inom hu- vudprogrammet Utredningsverksamhet. Det förutsätts dock vara möjligt att engagera utredningsenheten för att på uppdrag genomföra viss utvärde- ring.
' Prop. 1982/83: 113 48
Jag anser att ett viktigt underlag för utvärderingar såväl inom verket som på annat håll bör hanteras av industriverket. förslagsvis inom ramen för programmet Utredningsverksamhet. Det är att svara för ett centralt stöd- register. Arbetet med rapporten (Ds I 1982:5) Industristödets nettokost- nader visar att stora brister föreligger i dagsläget vad gäller möjligheterna att enkelt få tillgång till uppgifter om omfattningen av utbetalat industri- och regionalpolitiskt stöd. Detta har också påtalats av riksdagens revi- sorer. Beträffande närmare riktlinjer för registrets utformning och resurs- behov avserjag att återkomma i annat sammanhang.
Jag vill också erinra om att det ingåri industriverkets arbetsuppgifter att svara för utredningar om industrins energianvändning.
För riksdagens information vill jag här också ta upp vissa frågor av principiell karaktär om arbetssätt m.m. som enligt min mening bör prägla utredningsverksamheten. Ökad aktualitet i informationen bör eftersträvas och nyhetsblad bör med fördel kunna presenteras fortlöpande i stället för omfattande slutrapporter. Jag är medveten om att detta sannolikt endast kan ske på bekostnad av fullständighet och statistisk exakthet. Nya former för informationsinsamling och företagsurval bör dock i detta sammanhang prövas. Speciellt bör detta gälla den kontinuerliga bransehbevakningen.
Jag bedömer det som ytterst viktigt att kontakterna med berörda fackliga organisationer och näringsliv intensifieras för att genom en öppen dialog förbättra såväl problemidentifiering som analys.
Ett ökat samarbete bör också byggas upp med andra utredningsorgan. Enligt min bedömning bör ett utvecklat samarbete och en ökad samfinan- siering av projekt m_ellan t.ex. SIND. STU. AMS. pris- och kartellnämn- den. kommerskollegium resp. SCB kunna dels verka allmänt kunskapshö- jande, dels möjliggöra effektivitetsvinster. På liknande sittt bör utrednings- projekt kunna genomföras tillsammans med länsstyrelserna.
Jag vill slutligen i detta sammanhang beröra Expertgruppen_l'örjbrsk- ning am regional utveckling (ERU) roll och uppgifter. Utredaren har behandlat frågan om relationerna mellan ERU och industriverket. Han framhåller att det är angeläget med ett nära samarbete mellan ERU och industriverket. men finner det inte motiverat att föreslå en organisatorisk integration. Jag delar utredarens uppfattning i dessa avseenden.
För egen del vill jag därutöver framhålla att det är en angelägen uppgift att initiera och stimulera forskning som kan bidra till att förbättra underla- get för utformningen av industri- och regionalpolitiken. ERU:s verksamhet är i första hand inriktad mot det regionalpolitiska området. Jag avser att i annat sammanhang återkomma till regeringen med förslag om vissa föränd- ringar i ERUzs organisation och verksamhetsinriktning. Ett arbete med att se över hur forskningen kring industripolitiska problemställningar kan stimuleras har nyligen startats inom industridepartementet.
Prop. 1982/83:113 - 49
Program 2 —— Industriell omvandling och tillväxt
Målet för programmet Industriell omvandling och tillväxt är att främ- ja industriell tillväxt och uppkomsten av en långsiktigt konkurrenskraf- tig industristruktur.
Medlen för att uppnå målen är kunskapshöjande och problemidenti- fierande utredningsverksamhet, åtgärdsprogram för strukturell anpass- ning och finansiellt stöd. _
De insatser inom den nuvarande medelsarsenalen. som jag anser bör utgöra medel i programmet Industriell omvandling och tillväxt är dels de branschfrämjande åtgärderna för textil— och konfektionsindustrierna — tekoindustrin — (inkl. pälsindustrin). träbearbetande industrin och manu- ella glasindustrin och det därtill kopplade finansiella stödet till nämnda branscher (lån till investeringar. strukturgarantier. särskilda strukturgaran- tier samt räntestöd). dels det finansiella stöd som f.n. ges i form av industrigarantilån och som riktar sig till företag inom alla branscher. Enligt förslag i budgetpropositionen 1983 skall inom ramen för de branschfräm- jande åtgärderna branschprogrammen för de tidigare nämnda tre bran- scherna kompletteras med ett strukturanpassningsprogram för övriga indu- strisektorer. Programmet avses omfatta omvärldsanalyser och andra utredningsinsatser.
De redovisade insatserna är-de industripolitiska medel som syftar till att bibehålla och utveckla en stark svensk industrisektor. Ett gemensamt _ villkor för dessa insatser är att de företag. branscher eller sektorer som får
stöd på sikt bedöms kunna uppnå tillfredställande lönsamhet. _ Bland medlen inom detta program bör också ingå att i vissa fall lämna statsbidrag till nedläggningshotade företag (se avsnitt 2.3.1 ). Andra medel än dem jag har nämnt kan också komma att tillföras programmet. Jag tänker här t.ex. på de samordningsuppgifter inom särskilda industripolitis- ka insatsområden som jag har berört i det föregående.
Insatserna inom ramen för detta program kommer sannolikt i hög grad att präglas av flexibilitetoch föränderlighet. Det hänger samman med den tidsbegränsning som skall gälla för stora delar av programmet och med att - förändringar i omvärlden kommer att ställa kontinuerliga krav på anpass- ning av insatserna i fråga om budgetåret och målgrupper.
Jag övergår i det följande tillatt behandla vissa frågor som gäller använd- ningen av dessa medel.
Jag har tidigare (avsnitt 2.2.5) utvecklat mina motiv för att systemet med industrigarantilån skall ingå i programmet. Som framgår av vad jag där föreslagit avses huvudsyftet i fortsättningen vara att oavsett företagsstor- lek underlätta finansieringen av projekt och företag så att en från samhälls- ekonomisk synpunkt gynnsam industristruktur uppnås. '
Utredaren har i samband med sina förslag i fråga om industrigarantilån och dessas samordning med utvecklingsfondernas finansieringsverksam- 4 Riksdagen 1982/83. [ saml. Nr 113
Prop. 1982/83: 113 50
het väckt frågan om en höjning av beloppsgränsen för de regionala utveck- lingsfondernas lån och garantier. Beloppsgränsen höjdes dock så sent som den I juli 1982. Jag är inte beredd att förorda en ytterligare höjning.
Utredaren har också tagit upp frågan om den närmare avgränsningen av arbetsuppgifter mellan industriverket och de regionala utvecklingsfon- derna i ärenden om industrigarantilån. F. n. gäller att en ansökan om lånegaranti enligt förordningen (l978: 507) om industrigarantilån m.m. skall ges in till den regionala utvecklingsfonden i det län där verksamheten skall bedrivas. Det ankommer sedan på utvecklingsfonden att bereda ärendet i erforderlig omfattning och därefter med eget yttrande överlämna det till industriverket för beslut. När beslut är fattat ankommer det normalt på fonden att teckna garantin och följa verksamheten vid det företag som har fått garantilånet. Liksom utredaren anserjag att ansvaret för beredning av ärenden om industrigarantilån i fortsättningen bör ligga hos industriver- ket. Det får ankomma på industriverket att i varje enskilt fall avgöra hur samarbetet med den berörda utvecklingsfonden bör utformas för att den närhet till och kännedom om företagen som utvecklingsfonden har skall kunna tas till vara på bästa sätt. Jag avser att i annat sammanhang föreslå regeringen de ändringar i förordningen som följer av vad jag nu har anfört. När det gäller den löpande uppföljningen av sådana ärenden är jag dock inte beredd att föreslå några ändringar.
Statens industriverk har föreslagit att ett stritkruranpassningsprogram med inriktning på andra industrisektorer är tekoindustrin. träbearbetande industrin och manuella glasindustrin införs fr.o.m. budgetåret 1983/84. Förslaget har presenterats i bl. a. en särskild promemoria (SIND PM 198]: 14) Program för en aktiv strukturanpassningspolitik. Programmet föreslås omfatta både utredningsinsatser och direkta åtgärder och vara inriktat på såväl kris- som utvecklingssektorer.
Riksrevisionsverket (RRV) har på uppdrag av regeringen gjort en över- syn av de branschfrämjande åtgärderna samt därtill kopplade finansiella stödformer. I sin översyn redovisar RRV synpunkter på industriverkets förslag om ett sammanhållet struktur— och utvecklingsprogram. RRV ser med utgångspunkt i de erfarenheter som gjorts i översynen i och för sig inga hinder mot att använda branschfrämjande insatser också i andra branscher än direkta krisbranscher. Det kan enligt RRV:s mening röra sig om branscher för vilka man kan förutsäga en kris om inga anpassningsåt- gärder sker eller branscher som skulle kunna utvecklas positivt med hjälp av statliga insatser. Enligt RRV bör statens industriverk i ett framtida strukturanpassningsprogram ha möjlighet att på eget initiativ genomföra delbranschstudier men däremot inte gå in med direkta stödåtgärder gent- emot företag eller delbranscher utan statsmakternas bemyndigande. RRV förordar vidare att åtgärdsprogrammen hårdare än för närvarande inriktas på de frågor som identifieras i delbranschstudierna.
lndustriverksutredningen ansluter sig till RRV:s synpunkter på lämplig-
Prop. 1982/83: 113 5)
heten av att ett icke branschanknutet strukturanpassningsprogram införs. Liksom RRV anser utredningen att åtgärderna i ett framtida icke bransch- anknutet strukturanpassningsprogram inte enbart bör vara förbehållna krympande branscher utan att även expansiva branscher skall kunna bli föremål för insatser. Vidare framhålls att det är angeläget att verksamheten inte låses till det traditionella branschbegreppet.
Under remissbehandlingen har industriverket framhållit att avgränsning- en av insatsområdena för de strukturanpassande åtgärderna måste kunna göras flexibel. Sveriges industriförbund, SHIO—F och Svenska handels- kammarförbundet anser att branschstöden på sikt bör avskaffas. RRV delar utredarens uppfattning och understryker behovet av ökad flexibilitet i de strukturanpassade åtgärderna. Svensk industriförening anser inte att branschprogrammen bör avvecklas innan det finns institutionella förutsätt- ningar att lösa uppkomma branschproblem med andra medel. (se bilaga 2
s. 148). I 1983 års budgetproposition har regeringen föreslagit att ett strukturan-
passningsprogram för övriga industrisektorer införs fr.o.m. budgetåret 1983/84 (prop. 1982/83: 100 bil. 14 s. 43—44). Enligt förslaget omfattar programmet enbart omvärldsanalyser och andra utredningsinsatser. Insat- serna skall kunna inriktas på såväl industribransch som annan gruppering av företag. Syftet'med detta begränsade strukturanpassningsprogram är" primärt att påverka situationen inom en bransch eller annan gruppering av företag genom att förbättra kunskapsläget inom branschen/företagsgrup- pen om de förhållanden som råder samt om de förhållanden som den kommer att stå inför framöver. Jag är för närvarande inte beredd att föreslå en utvidgning av strukturanpassningsprogrammet till att även omfatta di- rekta åtgärder.
Program 3 — Regional utveckling
Målet för programmet Regional utveckling är att — med speciell inrikt- ning på frågor som rör industrins tillväxt och lokalisering — främja en regional utveckling i enlighet med de riktlinjer som riksdagen och regering- en har lagt fast.
Med/ett att uppnå målet är r e gi on al p 0 l i ti s kt s t ö di form av lokali- seringsstöd. offertstöd och sysselsättningsstöd. samt s ä r s k i 1 (1 a in 5 a t - s e r i form av information och rådgivning. lokaliseringssamråd med företag inom den privata tjänste- och servicesektorn och projektverksamhet i syfte att främja sysselsättningen i de regionalpolitiska stödområdena.
Det övergripande målet för regionalpolitiken är att främja en balanserad utveckling i landets olika delar. Detta innebär bl. a. att de tre välfärdsfak- torerna arbete. service och god miljö skall vara tillgängliga för alla männi- skor i vårt land.
IJ
Prop. 1982/83: 113 5
Regionalpolitiken skall också främja tillväxten i landets ekonomi. En balanserad regional utveckling. utan snabba och omfattande befolk- ningsomfördelningar mellan och inom länen. gör att uppbyggt samhällska- pital kan användas effektivt i alla delar av landet. En regionalpolitik som syftar till att på detta sätt tillvarata underutnyttjade resurser genom att t.ex. stödja lönsam industriell produktion förbättrar möjligheterna för tillväxt och balans i landets ekonomi. Detta mål harmonierar väl med den av mig förordade industripolitiken.
Det regionalpolitiska arbetet bedrivs i många olika former och på olika nivåer i samhället. Sålunda har t.ex. statliga myndigheter enligt förord- ningen (19822877) om regionalt utvecklingsarbcte skyldighet att i olika avseenden verka för att de regionalpolitiska mål som riksdagen och rege- ringen har uttalat sig för uppnås. På länsplanet har länsstyrelserna ett övergripande och samordnande ansvar för regionalpolitiken.
Målet för industriverkets program Regional utveckling bör mot denna bakgrund vara att — med speciell inriktning på frågor om industrins tillväxt och lokalisering — främja en regional utveckling i enlighet med de riktlinjer som riksdagen och regeringen lagt fast.
Regionalpolitiken arbetar med ett flertal ekonomiska medel direkt inrik- tade på näringslivet. Regionalpolitiskt stöd kan lämnas i form av lokali- seringsstöd. offertstöd. lån till investmentbolag. investeringsbidrag och sysselsättningsstöd. Regionalpolitiskt utvecklingsarbete bedrivs på både regional och central nivå. Utvecklingsarbetet är till betydande del inriktat på näringslivet i vid mening. På regional nivå disponeras medel för regiona- la utvecklingsinsatser av länsstyrelsen. Från detta anslag kan stöd lämnas i form av lokaliseringsbidrag; investeringsbidrag och glesbygdsstöd samt medel användas för regionalt projekt- och utvecklingsarbete. På central nivå bedrivs det regionalpolitiska Utvecklingsarbetet f. n. i form av lokali- seringssamråd med större företag inom industrin och inom den privata service- och tjänstesektorn samt i olika former av projektverksamhet för regional utveckling. Ett sådant projekt är produktsökning i utlandet för industriföretag i vissa län. _
Som jag tidigare har framhållit ( avsnitt 2.2.1 ) bör industriverket vara central myndighet för det regionalpolitiska stödet till näringslivet och bör även kunna ges andra uppgifter inom regionalpolitiken i den mån ingen annan naturlig instans finns och uppgifterna är lämpliga att hantera på myndighetsnivå. _
De medel som verket i första hand kommer att ha ansvar för är regional— politiskt stöd till näringslivet i form av lokaliseringsstöd. offertstöd och- sysselsättningsstöd. Verket skall också bedriva lokaliseringssamråd med företag inom den privata tjänste- och servicesektorn samt ha ansvar för produktsökning/produktförmedling och annan projektverksamhet för att söka främja sysselsättningen i stödområdena eller speciella delar av dessa. Verket skall även kunna lämna förhandsbesked om arten av en verksamhet är sådan att den är berättigad till regionalpolitiskt stöd.
Prop. 1982/83: 113 ' 53
Närmare riktlinjer för användningen av dessa olika medel har tidigare i - olika sammanhang givits av riksdagen och regeringen.
Grunden för den regionala fördelningen av det regionalpolitiska stödet är den fastlagda stödområdsindelningen. Därutöver bör industriverket 1 sitt regionalpolitiska arbete utgå från de riktlinjer som regering och riksdag kan komma att ange med anledning av den regionala problembilden.
Industriverket bör aktivt verka för att de ramar för beslut om regionalpo- litiskt stöd som riksdagen har fastställt blir effektivt utnyttjade. Detta bör ske bl. a. genom att verket dels sprider information om stödet. dels bedri- ver en uppsökande verksamhet för att komma i kontakt med projekt som med hjälp av regionalpolitiskt stöd kan genomföras i stödområdena.
Ett stort antal av ärendena om regionalpolitiskt stöd till näringslivet beslutas av länsstyrelserna. Det är av stor vikt att den stödgivning som ankommer på industriverket respektive länsstyrelserna till sin inn'ktning kan stämmas av på lämpligt sätt. Det är därför viktigt med samarbete mellan industriverket och länsstyrelserna. Verket bör kunna utfärda till- lämpningsföreskrlfter och följa upp de beslut om lokaliseringsstöd och investeringsbidrag som länsstyrelserna fattar. Vidare bör verket tillhanda- hålla länsstyrelserna service i olika avseenden. Ett systematiserat erfaren- hets- och informationsutbyte bör på detta sätt byggas upp. Det bör vidare ankomma på industriverket att anordna regelbundet återkommande utbild- ning av den personal som hos länsstyrelserna handlägger det regionalpoli- tiska stödet.
Jag vill framhålla betydelsen av att industriverket i sin egen verksamhet beaktar olika regionalpolitiska åtgärder som andra myndigheter och organ vidtar. Speciellt bör naturligtvis hänsyn tas till åtgärder som har direkt betydelse för näringslivet. Bland myndigheter och organ kan nämnas Stif- telsen lndustricentra, de regionala utvecklingsbolagen Z-lnvest AB resp. AC-lnvest AB samt Stiftelsen Administrativ Produktion i Malmfälten.
Vidare gäller.från den 1 januari 1983 lägre arbetsgivaravgifter i fyra kommuner i Norrbottens län. '
Förutom dessa direkt regionalpolitiskt inriktade medel är flera andra statliga åtgärder av regionalpolitisk betydelse för näringslivet. Som exem- pel härpå kan nämnas det regionalpolitiska transportstödet samt de re— surser som Stiftelsen Norrlandsfonden och de regionala utvecklingsfon- derna disponerar.
De allmänna investen'ngsfondernas funktion inom regionalpolitiken har jag behandlat i avsnitt 2.2.4 .
Industriverket bör, i enlighet med vad jag har anfört tidigare (avsnitt 2 ..3 2) ha ett ansvar för att följa utvecklingen och samla in och samman- ställa uppgifter som ger överblick över de regionalpolitiska insatserna gentemot näringslivet. Verket bör vidare identifiera och analysera faktorer och processer som underlättar resp. hindrar en positiv regional utveckling.
Prop. 1982/83: "113 54
Program 4 — Småföretagsutveckling
Målet för programmet Småföretagsutveckling är att med inriktning främst på företag med högst 200 anställda främja utvecklingen av ett konkurrenskraftigt näringsliv som ger möjlighet till ökad och trygg sys- selsättning. Insatserna bör riktas i första hand mot tillverkande företag och företag som tillhandahåller tjänster till industrin samt turistföretag.
Med/en att uppnå målet är dels att utöva det statliga huvudmannaska- pet för de regionala utvecklingsfonderna. dels att svara för utveckling och service av generellt och övergripande slag gentemot småföretags- sektorn.
Riksdagen har nyligen behandlat frågan om den statliga småföretagspoli- tikens inriktning och utformning ("prop. l98l/82: 118. NU 1981/82: 51. rskr 1981/822417). Det är lämpligt att målet för programmet Småföretagsut- veckling formuleras så att det ansluter till det övergripande mål för småfö- retagspolitiken som riksdagen har beslutat om. Detta mål innebär att småföretagspolitiken bör syfta till att — främja utvecklingen av ett internationellt konkurrenskraftigt svenskt
näringsliv som ger möjligheter till en ökad och trygg sysselsättning. — medverka till att uppnå en tillfredsställande effektivitet hos enskilda företag och bidra till en effektiv produktionsstruktur inom olika bran- scher. ' — vidareutveckla befintligt näringsliv och medverka till att nya företag etableras.
Till dessa mål har fogats följande villkor: — Stöd och utvecklingsinsatser bör inriktas på företag som redan är lön- samma och på sådana företag som genom olika insatser kan bli lön- samma. '
— Insatserna måste få karaktären av hjälp till självhjälp. Samhället får inte genom dessa insatser överta företagsansvaret. — Verksamheten skall stå i samklang med samhällets regionalpolitiska strävanden.
Jag vill vidare framhålla att inriktningen främst mot företag med högst 200 anställda inte får ses som en strikt begränsning. _
Småföretagen möter särskilda hinder och problem just därför att de är små. De saknar ofta de olika specialfunktioner som i allmänhet finns hos större företag. Ett annat utvecklingshinder är att soliditcten i allmänhet är låg. vilket gör småföretagen känsliga för ekonomiska påfrestningar. Av bl. a. dessa skäl vidtar samhället en rad olika åtgärder för att underlätta för småföretagen. En typ av åtgärder har till syfte att underlätta för småföreta- gen att fungera inom marknadsekonomin på lika villkor med storföretagen. En annan typ av åtgärder är de mera riktade insatser som görs. främst mot ' utvecklingsbara företag.
Prop. 1982/83: 113 55
Stora delar av samhällets industripolitiska åtgärder för att främja små- företagen administreras-av de regionala utvecklingsfonderna. Dessa har i regel god kännedom om företag, företagare. lokala förutsättningar för olika typer av verksamhet etc. Verksamheten blir således mest effektiv om den på detta sätt ges en regional förankring. Det är dock viktigt att den statliga . smäföretagspolitiken på regional nivå och därmed de olika utvecklingsfon- dernas verksamhet samordnas. Uppgiften att utöva det statliga huvudman- naskapet för fonderna blir därmed betydelsefull. Jag behandlar därför strax denna fråga mer utförligt.
I vissa frågor har de regionala utvecklingsfonderna inte tillräckliga re- surser eller kompetens. Det bör därför ankomma på industriverket att på central nivå svara för vissa åtgärder för att främja småföretagsutveck- lingen. Jag återkommer strax mcr i detalj till dessa åtgärder.
Funktionen att vara huvudman för de regionala utveck- lingsfonderna
Statens industriverk bör utöva funktionen att vara huvudman för de regionala utvecklingsfonderna genom att — fördela statliga bidrag och medelstillskott mellan fonderna — kontrollera och följa tipp verksamheten vid fonderna — svara för viss central service till fonderna.
De regionala utvecklingsfonderna är stiftelser med staten och resp. landstingskommuner samt Gotlands. Malmö och Göteborgs .kommuner som huvudmän. Riksdagen behandlade under år 1982 verksamheten vid fonderna (prop. 1981/82: 118 bil. 4. NU 1981/82:51. rskr 1981/821417). På grundval av riksdagsbeslutet har avtal mellan huvudmännen träffats om fondernas fortsatta verksamhet fr.o.m. år 1983. Enligt avtalen utövas statens huvudmannaansvar i enlighet med närmare föreskrifter av rege- ringen. Regeringen godkände avtalen genom beslut den 22 december 1982 och föreskrev samtidigt att statens huvudmannaansvar skulle utövas av SIND.
En första uppgift för den statliga huvudmannen bör vara attfördelu de statliga bidrar.7 och medelstillskott som lämnas till fonderna. Därvid bör samråd ske med resp. landsting och i förekommande fall kommun så att såväl industriverket som den andre huvudmannen vid beslut om medels- tilldelning till fonden har möjlighet att göra en samlad bedömning av vilka flnansieringsmöjligheter som står till buds för fonden. I det sammanhanget bör samråd ske också mellan industriverket och resp. länsstyrelse. efter- som det förekommer att vissa regionalpolitiskt inriktade projekt inom utvecklingsfonderna finansieras av länsstyrelserna från anslaget C 3. Re- gionalpolitiskt stöd: Regionala utvecklingsinsatser. I dessa överläggningar mellan huvudmännen och mellan SIND och länsstyrelserna bör också verksamheten vidrespcktive regional utvecklingsfond under det kom- mande verksamhetsåret diskuteras.
Prop. 1982/83: 113 56
När det gäller kontroll och uppföljning av verksamheten vid de regionala utvecklingsfonderna kompliceras bilden av det delade huvudmannaskapet för fonderna och deras relativt självständiga ställning. Fondernas finan- _ sieringsverksamhet sker i huvudsak med medel som har tillförts fonderna från staten. Verksamheten regleras genom förordningen (1982:682l-om statlig finansiering genom regional utvecklingsfond. Fondernas beslut om finansiellt stöd enligt förordningen kan inte överklagas. F.n. finns ingen uttrycklig bestämmelse om att industriverket som huvudman för fonderna skall utöva tillsyn" av att fonderna i sin finansieringsverksamhet följer förordningen. Jag avser att senare föreslå regeringen-att en sådan bestäm— melse införs i förordningen. Fondernas företagsserviceverksamhet är inte författningsreglerad. Här får dock anses att det som villkor för det statliga bidraget till fonderna gäller att fonderna arbetar i enlighet med de allmänna riktlinjer för verksamheten som riksdagen har beslutat om. Det bör ankom- ma på SIND att följa upp att så sker. Jag vill i detta sammanhang erinra om att verket f. 11. på regeringens uppdrag utreder företagsserviceverksamhe- tens framtida utformning.
Verksamheten vid fonderna regleras i övrigt av resp. fonds stadgar. Enligt stadgarna skall styrelsens och verkställande direktörens förvaltning granskas av tre" revisorer. Industriverket utser i sin egenskap av statlig huvudman två av revisorerna. Den ene skall vara auktoriserad. Den andre är i regel' en tjänsteman vid industriverket eller industridepartementet. Revisorerna skall varje år avlämna revisionsberättelse till SIND. som beslutar i fråga om ansvarsfrihet för styrelsen och verkställande direktö- ren.
Jag finner det naturligt att ett nära samarbete sker mellan industriverket och" revisorerna när det gäller kontroll och uppföljning av fondernas verk- samhet. Genom t.ex. konferenser och gemensamma arbetsgrupper kan industriverket verka för att revisionen blir mer enhetlig och effektiv i de olika fonderna. Det bör också vara möjligt för revisorerna att löpande och under hand lämna verket upplysningar om sina iakttagelser av verksamhe- ten vid fonderna.
Som jag nyss nämnde regleras fondernas finansieringsverksamhet av en statlig förordning. Industriverket bör kunna utfärda rekommendationer för att bistå fonderna med tolkning av förordningens bestämmelser. På så sätt främjas en enhetlighet i tillämpningen av för fonderna gemensamma be- stämmelser. '
Jag vill dock framhålla att ansvaret för fondernas beslut i frågor som regleras av förordningen liksom administrationen av verksamheten natur- ligtvis åvilar resp. fonds styrelse och verkställande ledning. .
En viktig del av industriverkets huvudmannafunktion är att svara för central service till fonderna. Genom sådan service kan dels fondernas verksamhet göras effektivare. dels fondernas samarbete med småföretagen underlättas och utvecklas. Detta kan ske genom att SIND skapar förutsätt-
Pröp. 1682/832 113 57
ningar" och underlättar för fonderna att lära av varandras erfarenheter. Erfarenhetsutb'yte i systematiserad form bör ske såväl på ledningsnivå som för andra personalkategörier' vid fonderna. SIND bör' också verka för en k'oiitinuerlig utbildning" och utveckling av fondernas personal. Vidare bör den centrala infor'inationsf'unktionen gentemot fonderna byggas ut. Det ingår i fondernas Uppgifter att förmedla information till småföretagen öm t. ex. olika former av finansieringsmöjlig'heter. beskattningsregler. standar- diserings-y patent-, provnings-, säk'e'rhe'tä- ooh miljövårdskrav. förutsätt- ningar och begränsningar för handél på olika utlandsmarknader' etc. F'on- derna behöver i detta arbete stöd av en syStematiserad central servlCe med riksövergripande information. t. ex. om bransch-, marknads- och teknik= fö'rhållanden. indust'ri- och regionalpolitiska uttedningsresultat och beslut, initiativ och aktiviteter av centrala myndigheter och organisationer.
Ett exempel på service för fondernas finansieringsverksamhet kan vara att industriverket vid behov utarbetar underlag för fondernas reversformu- lär"; avtal. blanketter o. dyl. Jag vill i detta sammanhang peka på vikten av att "verket regelbundet ställer samman uppgifter om exempelvis fondernas finansieringsverksamhet. Statistik och analyser av detta slag kan användas av statsmakterna vid utformning och dimensionering av verksamheten, av olika utredningsorgan samt av fonderna själva. .
Det delade huvudmannaskapet innebär att central service ges till fonder- na av såväl industriverket som Landstingsförbundet. Landstingsförbundet svarar för service till fonderna i frågor som hänger samman med förbun- dets ställning som intresseorganisation för landstingskommuner-na. Det är angeläget att industriverket och Landstingsförbundet nära samarbetar i dessa frågor, så att konferenser m.m. blir så effektivt utnyttjade som möjligt.
Jag vill peka på en punkt där särskilt samråd mellan industriverket 'och Landstingsförbundet bör ske. Eftersom landstingssektorn bör ges möjlig- het att lämna synpunkter på industriverkets anslagsframställning beträf- fande de regionala utvecklingsfonderna. bör industriverket samråda under hand med Landstingsförbundet inför sin anslagsframställning i detta avse- ende. Jag utgår från att industriverket på detta sätt får en preliminär- bedömning från Landstingsförbundet av vilka bidrag landstingen är bered- da att ge fonderna. Förbundets yttrande bör bifogas industriverkets an- slagsframställning till regeringen. På så sätt får regeringen underlag för en mer fullständig värdering av fondernas verksamhet och rcsursanspråk liksom synpunkter på fördelningsprinciper mellan fonderna.
Slutligen vill jag i detta sammanhang ta upp frågan om styrelsens sam- mansättning i de regionala utvecklingsfonderna. Enligt de nyligen god- kända avtalen om fortsatt verksamhet vid fonderna utses styrelsen av resp. landsting och i förekommande fall kommun. Denna ordning har fastställts av riksdagen ( prop. 1977/78:40 bil. 1. NU 1977/78:34. rskr 1977/78: 110). De nya avtalen gäller t.o.m. den 31 december 1985 med förlängning .om
Prop. 1982/83: 113 58
inte uppSägning har skett ett år dessförinnan. Enligt min mening bör avtalen sägas upp och förhandlingar inledas med syfte att bl. a. diskutera styrelsernas sammansättning. Även andra förändringar i fråga om bl.a. styrningen av fonderna kan då bli aktuella. Sedan förhandlingar med Landstingsförbundet ägt rum avserjag att föreslå regeringen att till riksda- gen återkomma med förslag beträffande dessa frågor.
Service av generellt och övergripande slag gentemot småföretagssektorn
Service av generellt och övergripande slag gentemot småföretagssektorn bör innebära bl. a.
— riksomfattande projekt som rör exempelvis nyetablering. elektronik- och underleverantörsfrågor
— projekt i samverkan med andra än utvecklingsfonder. t. ex. näringslivs-
organisationer och fackliga organisationer
— utbildningsservice
— Utredningsverksamhet med inriktning på åtgärder inom småföretagssek- torn
— försöksverksamhet med t. ex. främjande av personalägda företag — energirådgivning
En viktig uppgift för industriverket bör vara att planera och genomföra rikstäckande industripolitiska insatser inom småft'iretagsområdet.' Som exempel på sådana insatser kan nämnas den nyetableringskampanj och den elektronikkampanj som industriverket har genomfört under de senaste åren. Sådana projekt bör planeras och genomföras i samverkan med i första hand de regionala utvecklingsfonderna. Samverkan bör kunna ske också med andra organ. t. ex. näringslivsorganisationer och fackliga orga- nisationer. För sådana projekt bör industriverket disponera särskilda me- del. Inom ramen för denna verksamhet bör industriverket också liksom- hittills kunna lämna bidrag till vissa utvecklingsfonder för att täcka vissa kostnader vid Stiftelsen Industriellt utvecklingscentrum i övre Norrland (lUC) och till Svenska lndustrietableringsaktiebolaget (Svetab) för affärs-_ idéseminarier.
Industriverkets uppgifter när det gäller utbildaingsservice bekostas f. n. främst från anslaget Bidrag till företagsinriktad fortbildning. Från anslaget lämnas bidrag till utbildningsarrangörer för kostnader i samband med utveckling. anpassning och genomförande av småföretagsinriktad utbild- ning. Vidare svarar industriverket för information om och marknadsföring av utbildningsmöjligheterna. Denna verksamhet bör i fortsättningen ingå i programmet Småföretagsutveckling.
Inom industriverket har under de senaste åren genomförts åtskilliga utredningar med inriktning mot .rmåföretagssektorn. Flera av dessa har varit operativt inriktade i den meningen att de har legat till grund för konkreta förslag till ändringar i regelsystem eller andra åtgärder. Industri-
Prop. 1982/83: 113 ' 59
verkets Utredningsverksamhet av denna typ bör i fortsättningen ingå i programmet Småföretagsutveckling.
Sedan år 1979 pågår en jörsöksverksamhet för att främja bildandet av personalägda företag. Försöksverksamheten samordnas av industriverket och genomförs tillsammans med de regionala utvecklingsfonderna. Verk- samheten består av information. utbildning och företagsservice. Försöks- verksamhet av denna typ bör kunna inrymmas i programmet Småföretags- utveckling.
I programmet Småföretagsutveckling bör vidare ingå industriverkets nuvarande uppgifter med rådgivning till när-in_rzslivet [frågor rörande ener- gi/zushållning._
Samverkan med och avgränsningar mot andra program
Fondernas verksamhet är rikstäckande. Deras mål sammanfaller i stort med målen för samhällets småföretagspolitik. Deras verksamhet bör sålun- da ingå i programmet Småföretagsutveckling. När fonderna inrättades fastslogs att de också innebär ett väsentligt led i en aktiv regionalpolitik. Verksamheten skall stå i samklang med samhällets regionalpolitiska strä- vanden. De regionalpolitiska aspekterna skall beaktas bl.a. genom att fondernas handlingsprogram skall ha sin utgångspunkt i bl.a. länsstyrel- sernas program för den regionala industripolitiken. Vidare förutsätts att fonderna beaktar behoven av ökad inomregional balans. Fonderna kan därför satsa på mer riskfyllda projekt i orter med sysselsättningsproblem. En förutsättning är dock att företagen/projekten bedöms vara utvecklings- bara och lönsamma på längre sikt."
För att ge möjligheter för fonderna att bedriva verksamheten i samklang med samhällets regionalpolitik skall industriverket vid sin fördelning av statliga bidrag och medelstillskott till fonderna ta hänsyn till såväl antal företag i länet som näringsstruktur, geografiska förhållanden. behov av ökad industrisysselsättning. tillgång på privata serviceföretag. konsultföre- tag och kreditinstitut inom länet etc. Det ankommer på industriverket att göra en avvägning mellan de olika bedömningsgrunderna. varvid dock de regionalpolitiska skälen måste tillmätas en avgörande betydelse.
Jag vill i detta sammanhang också nämna att den utredning om det regionalpolitiska stödet till näringslivet, som jag nyligen med stöd av regeringens bemyndigande har tillkallat. bl.a. skall behandla frågor om utvecklingsfondernas roll i handläggningen av det regionalpolitiska stödet.
2.3.4 Organisationsfrågur
Jag har tidigare ( avsnitt 2.2.3 ) föreslagit riksdagen att anta huvudsakliga riktlinjer för industriverkets organisation.
Jag tar här för riksdagens information upp ytterligare några frågor som sammanhänger med organisationen m.m.
Prop. 1982/83: 113 60
Styrelse. partsmedverkan m. m.
Det ankommer på regeringen att utse industriverkets styrelse. Ledamöterna i industriverkets styrelse bör enligt min uppfattning i-förs— ta hand representera sakkunskap inom verkets arbetsområden. såväl det industripolitiska som det regionalpolitiska. Detta ger enligt min mening de bästa förutsättningarna för ett aktivt intresse och engagemang från styrel- sens sida. Jag delar därför utredarens uppfattning att i styrelsen bör ingå bl. a. företrädare för företags- och banksektorn. Representationen för intresseorganisationer och myndigheter liksom det parlamentariska insla- get hör enligt min mening vara begränsad. Jag anser det dock lämpligt att arbetsmarknadens parter liksom nu är representerade i styrelsen. Därige- nom kan en fortsatt partsmedverkan ske i stödbeslut motsvarande den som nu äger rum inom arbetsmarknadsstyrelsen. Jag återkommer strax till detta.
Med några undantag bör riktpunkten således vara att myndigheter och organisationer som berörs av industriverkets verksamhet bör följa. påver- ka och bistå i verkets arbetc antingen genom permanenta samrådsorgan om vilka regeringen bör besluta eller genom t.ex. referensgrupper för huvudprogrammen. olika insatsområden m.m. om vilka myndigheten själv bör besluta. Jag vill i detta sammanhang framhålla vikten av att verket via sådana referensgrupper håller nära kontakt med parterna på arbetsmarkna- den.
Industriverksutredningen har föreslagit att industriverket och STU har gemensam styrelseordförande. Jag ser i och för sig stora fördelar i en sådan lösning. Detta skulle vara ett verksamt medel att uppnå den ökade samord- ning mellan verken som jag anser vara mycket väsentlig. Ett genomföran- de av denna lösning förutsätter emellertid att ordförandeskap i styrelsen skiljs från verkschefsfunktionen i bägge myndigheterna. Jag anser inte att det finns skäl att frångå den princip som ofta tillämpas för statliga myndig- heter. dvs. att verkschefen också är ordförande i verkets styrelse. Därmed kan inte en lösning med gemensam styrelseordförande för SIND och STU förverkligas.
Jag vill i detta sammanhang också kommentera utredarens förslag att den partsmedverkan som nu sker i samband med beslut i ärenden om regionalpolitiskt stöd inom arbetsmarknadsstyrelsen får en fortsättning inom verket och utvidgas till att omfatta även andra former av finansiellt stöd. Några remissinstanser. däribland AMS. LO och TCO. understryker att samrådsgruppen fyller en viktig funktion. Jag delar utredarens och remissinstansernas uppfattning och anser det ändamålsenligt att en sam- rådsgrupp eller ett utskott bestående bl.a. av styrelsens partsrepresen- tanter bildas för att behandla frågor rörande regionalpolitiskt stöd. Det bör framgå av verkets instruktion att en sådan samrådsgrupp skall finnas. Det ankommer sedan på verkets styrelse att. med beaktande av såväl önske-
Prop. 1982/83: 113 61
målet om insyn och inflytande som kravet på snabbhet och smidighet i verkets-beslutsprocess, besluta om formerna för. innehållet i och ev. utvidgning till andra stödformer av ett sådant samrådsförfarande.
Lokalisering
I likhet med—utredaren anser jag att industriverket som hittills bör vara lokaliserat till Stockholm. De förändringar i arbetsuppgifter och organisa- tion som jag nu föreslår'innebär inte några nya förutsättningar för bedöm- ningen av lokaliseringsfrågan. Det fördjupade samarbete somjag föreslår mellan SIND och STU. bägge med lokaler på Liljeholmen i Stockholm. förstärker ytterligare skälen för att industriverket också i fortsättningen skall vara lokaliserat till Stockholm.
Hänvisningar till US1
Genomförandefrågor
Jag har tidigare föreslagit att omfördelningen av arbetsuppgifter och resurser inom den industri- och regionalpolitiska organisationen och ikraft- trädandet av den nya organisationen för statens industriverk sker per den 1 _ juli 1983. Jag vill nu ytterligare kommentera detta.
Jag anser det angeläget att de förändringar i industriverkets arbetsupp- gifter och verksamhetsinn'ktning som jag har föreslagit i det föregående genomförs utan dröjsmål, både med hänsyn till behovet av en effektiv myndighetsorganisation inom industridepartementets verksamhetsområde ' och av hänsyn till berörd personal. Verksamhetsförändringarna och den nya organisationen som krävs för fullgörande av arbetsuppgifterna bör därför träda i kraft den I juli 1983. Mitt förslag i avsnitt 5 till medelstilldel- ning för statens industriverk för nästa budgetår utgår från denna förutsätt- ning.
Jag kommer senare denna dag att föreslå regeringen att tillkalla en organisationskommitté med uppgift att lägga fram detaljerade förslag till organisation m.m. för statens industriverk. Utgångspunkten för kommit- téns arbete skall vara de förslag till verksamhet, program och medelsram som jag lägger fram i denna proposition.
Administrativ samordning av myndigheter på Liljehol- men i Stockholm
1 direktiven till industriverksutredningen ingick att undersöka vilka mö'j- ligheter till administrativ samordning som föreligger mellan industriverket och övriga till Liljeholmen i Stockholm lokaliserade myndigheter. Genom överenskommelse mellan utredningsmannen och statskontoret medver- kade statskontoret i utredningen av denna fråga. Arbetet planerades men genomfördes inte med hänsyn till bl.a. då rådande oklarhet beträffande lokaliseringen av statens energiverk. Utredaren uttalar sig i sitt betänkan- de positivt om de rationaliseringsmöjligheter som torde ligga i en samord- ning av administrativa funktioner (se betänkandet s. 137 ff). Jag vill för
Prop. 1982/83: 113 62
riksdagens information redovisa hur det uppdrag som låg i utredningsdi- rektiven nu fullföljs.
Regeringen har sålunda uppdragit åt statskontoret att slutföra det utred- ningsarbete som påbörjades inom ramen för industriverksutredningen. Prövningen av samordningsmöjligheterna skall omfatta ett brett fält av administrativa servicefunktioner av teknisk-administrativ karaktär. Den skall däremot inte beröra styrande funktioner eller polieyfunktioner inom det personal- och ekonomi-administrativa området. En slutrapport skall avlämnas senast den 15 april 1983. En delrapport har nyligen avgetts.
Det är min bedömning. som också stöds av det inledande utredningsar- bete som statskontoret har redovisat. att samordningsmöjligheterna och därmed sammanhängande effektivitetsförbättringar sannolikt är goda för åtskilliga administrativa servicefunktioner. Enligt min mening är det ange— läget att så långt möjligt ta till vara dessa. Jag har i denna fråga samrått med statsrådet Dahl.
Organisationskommittén för statens industriverk. somjag senare denna - dag föreslår att regeringen skall tillkalla. bör få till uppgift att i sitt arbete beakta den pågående utredningens arbete samt att lägga fram de förslag som kommittén bedömer erforderliga för att underlätta en sådan samord— ning. Kommittén bör härvid nära samarbeta med Statskontorets utredning samt med organisationskommittén för statens energiverk m.fl. organ inom energiområdet (OKE) och STU.
3. Upprättade lagförslag
] enlighet med vad jag har anfört tidigare (i avsnitt 2.2.4 ) har inom industridepartementet upprättats förslag till
I. lag om ändring i lagen (1974: 325) om avsättning till arbetsmiljöfond
2. lag om ändring i lagen (1974: 988) om avsättning till särskild investe— ringsfond .
3. lag om ändring i lagen (1979: 609) om allmän investeringsfond
4. lag om ändring i lagen (1979: 6l0) om allmän investeringsreserv
5. lag om ändring i lagen (l980z456) om insättning på tillfälligt vinst— konto
6. lag om ändring i lagen (1982: 1185) om inbetalning på särskilt investe- ringskonto.
Förslagen har upprättats i samråd med chefen för frnansdepartementet.
Prop. 1982/83:113 63 4 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen _
dels att antaga förslagen till |. lag om ändring i lagen (1974: 325) om avsättning till arbctsmiljöfond
2. lag om ändring i lagen (1974: 988) om avsättning till särskild investe- ringsfond
3. lag om ändring i lagen (1979: 609) om allmän investeringsfond
4. lag om ändring i lagen (1979: 610) om allmän investeringsreserv
5. lag om ändring i lagen (1980z456) om insättning på tillfälligt vinst- konto
6. lag om ändring i lagen (1982: 1185) om inbetalning på särskilt investe- ringskonto
dels att godkänna vad jag har föreslagit i fråga om _7. förändringar i statens industriverks verksamhet från och med den I juli 1983 ( avsnitt 2.2.1 )
8. programindelning av industriverkets verksamhet (avsnitt 2.2.2)
9. riktlinjer för statens industriverks organisation fr.o. m. den ljuli [983 ( avsnitt 2.2.3 )
lO. ändrade riktlinjer för industrigarantilån ( avsnitt 2.2.5 ) ll. ändrade riktlinjer för vissa former av regionalpolitiskt stöd ( avsnitt 2.2.6 ).
Hänvisningar till S3
- Prop. 1982/83:113: Avsnitt 5
5 Anslagsfrågor
Jag övergår nu till att ta upp vissa anslagsfrågor för budgetåret 1983/84. 1 budgetpropositionen år 1983 harjag. i avvaktan på särskild proposition i ämnet, föreslagit att anslagen B ]. Statens industriverk: Förvaltnings- kostnader och B 2. Statens industriverk: Utredningar tas upp med oföränd- rade belopp. Jag avser nu att redovisa förslag till medelstilldelning under dessa anslag med utgångspunkt i vad jag har anfört i det föregående. Jag föreslår också att ett nytt anslag uppförs under tolfte huvudtiteln för statsbidrag till nedläggningshotade företag.
Medel för industriverkets förvaltningskostnader anslås f.n. dels under anslaget B 1. Statens industriverk: Förvaltningskostnader. dels under an- slaget B 2. Statens industriverk: Utredningar m.m. Från det senare ansla- get bestrids kostnader för experter och tillfällig personal. publikations- tryck m.m. samt övriga kostnader som hänger samman med utredningar och informations- och kontaktverksamhet inom industriverkets arbetsom- råde. Verkets kostnader för administrationen av branschfrämjande åtgär- dcr och verksamheten med strukturgarantier och särskilda strukturgaran- tier bestrids från anslaget B 7. Branschfrämjande åtgärder.
Prop. l982/83: 113 64
Enligt mina förslag i det föregående skall handläggningen av ärenden rörande regionalpolitiskt stöd föras över från arbetsmarknadsstyrelsen till industriverket. För styrelsens administrationskostnader avseende denna verksamhet anvisas f.n. medel över tolfte huvudtitelns anslag C ]. Regio- nalpolitiskt stöd: Bidragsverksamhet. Jag h_ar'också föreslagit att hand.- läggningen av ärenden rörande investeringsfonder och av ärenden rörande statsbidrag till nedläggningshotade företag överförs från A_MS till industri.- verket. Administrationskostnaderna för denna verksamhet belastar det under tionde huvudtiteln uppförda anslaget B 4. Sysselsättningsskapande åtgärder.
Mina förslag innebär. slutligen. att arbetsuppgifter förs från industride- partementet till industriverket. Detta påverkar medelsberäkningen under tolfte huvudtitelns anslag A ]. lndustridepartementet.
Medel för industriverkets förvaltningskostnader bör för budgetåret 1983/ 84 anvisas över ett myndighetsanslag. Detta anslag bör vara avsett att täcka kostnaderna för sådan verksamhet som f.n. finansieras över både förvaltningskostnads- och utredningsanslaget. De nuvarande två anslagen ' för förvaltningskostnader resp, för utredningsverksamhet bör sålunda slås samman till ett anslag. Detta bör dessutom tillföras medel från de övriga anslag som berörs av omorganisationen och som jag har redovisat _ovan.
A_v nämnda anslag har förslag till medelstilldelning för budgetåret l983/ 84 lagts fram i budgetpropositionen 1983 för tolfte huvudtitelns anslag _B7. Branschfrämjande åtgärder och C ]. Regionalpolitiskt stöd: Bidragsverk- samhet samt tionde huvudtitelns anslag B 4. Sysselsättningsskapande åt- gärder. l' dessa medel ingår bl. a. kostnader för administrationen av verk- samheter som industriverket enligt mitt förslag skall svara för (2.9. 6.4 resp. 2,5 milj. kr.).
Vid min beräkning av resursramen för statens industriverk harjag inklu- derat dessa medel. Jag avser att senare föreslå regeringen föreskriva att motsvarande belopp inte får disponeras under de aktuella anslagen.
Det nya anslaget för industriverkets förvaltningskostnader bör tillföras medel för att täcka kostnaderna för sådan verksamhet som förs över från industridepartementet (2.5 milj. kr.). Dessutom bör tillföras medel för att täcka administrativa kostnader avseende anslaget __B 8. Branschfrämjande ' åtgärder för tekoindustrin. I det förslag till medelstilldelning under detta anslag för budgetåret 1983/84 somjag i annat sammanhang avser förelägga regeringen. har jag tagit hänsyn till att en ram för industriverkets admini— strationskostnader— redan har tillförts verket genom de förslag jag nu lägger fram.
Prop. 1982/83: 113 . 65
-B 1. Statens industriverk: Förvaltningskostnader
Förslag 1983/84: " 46021000
Av min inledande redogörelse i detta avsnitt framgår principerna för beräkningen av detta anslag. Vid min medelsberäkning för anslaget har jag utgått från att industriverkets nya organisation skall byggas upp inom ramen för befintliga resurser för berörda verksamheter. Jag har också tagit fasta på att mina förslag till verksamhets- och organisationsförändringar bör innebära vissa rationaliseringsmöjligheter. Huvudalternativet bör där- för tillämpas (—741000 kr.).
Sammantaget innebär mina bedömningar att verkets förvaltningskost- nader för budgetåret 1983/84 bör uppgå till 46,0 milj. kr. .
Det bör ankomma på den organisationskommitté som jag senare denna dag föreslår att regeringen skall tillkalla. att inom given medelsram lägga fram förslag till detaljorganisation.
Överföringen av verksamhet från arbetsmarknadsstyrelsen och industri- departementet till industriverket kommer att ställa krav på utökade lokaler för verket. _ .
För utbildningskostnader av engångskaraktär som föranleds av omor- ganisationen har jag beräknat 500000 kr; '
Sammanfattningsvis innebär mitt förslag till resursram för industriver- kets förvaltningskostnader under budgetåret 1983/84 följande (belopp i tkr.): '
Resurser från
H uvudtitel Anslag Totalt Därav lönekostnader lndustridepartementet B 1 24 032 . 14 814 lndustridepartementet B 2 3 590 _ lndustridepartementet B 7 2 934 2 277 lndustridepartementet B 8 4 31 l 3 400 Industridepartementet A 1 2 520 2 167 lndustridepartementet C | 6420 4 850 Arbetsmarknadsdepartementet B 4 2455 1 790 Engångsanvisning . 500 — .
Besparing ' —74l
Summa 46 021 29 298.
Av denna summa utgör lokalkostnader 8,0 milj. kr. I avvaktan på ett mera detaljerat beräkningsunderlag har jag härvid endast tagit upp ett preliminärt belopp.
Medelsramen för statens industriverks lönekostnader för budgetåret 1983/84 har. i avvaktan på resultatet av förhandlingar om anställnings- och arbetsvillkor, beräknats till preliminärt 29.3 milj. kr.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att till Statens industriverk: Förvaltningskostnader för budgetåret 1983/84 anvisa ett förslagsanslag av 46 02l 000 kr. 5 Riksdagen 1982/83. [ saml. Nr 113
Prop. 1982/83: 113 66
B 2. Statsbidrag till nedläggningshotade företag Nytt anslag (förslag) 10 000 000
Statsbidrag kan enligt kungörelsen ( 1972:302 ) om statsbidrag till ned- läggningshotade företag (ändrad 1974: 370 och 1980: 689) utgå i syfte att skapa rådrum för överväganden om fortsatt drift eller omplacering av de anställda. Företaget skall vara i konkurs eller likvidation och ha industriell eller industriliknande inriktning. Statsbidrag utgår med högst en tredjedel eller. om risk för betydande samhällssociala problem föreligger. högst hälften av företagets lönekostnader och sociala kostnader för de anställda.
Jag har tidigare ( avsnitt 2.3.1 ) anfört att denna stödform, med hänsyn till det sammanhang i vilket det används. är att betrakta söm ett industripoli- tiskt snarare än ett arbetsmarknadspolitiskt medel. Jag har därför föresla-
' git att Stödformen överförs till den industripolitiska medelsarsenalen och
att administrationen av stödet överförs från arbetsmarknadsstyrelsen till statens industriverk. Utbetalningar av stöd belastar f.n. delprogrammet Beredskapsarbeten inom det under tionde huvudtiteln upptagna anslaget B 4. Sysselsättningsskapande åtgärder. Under budgetåren 1980/81 och 1981/ 82 beviljades stöd med 8 resp. 12 milj. kr. Jag föreslår nu att ett nytt anslag förs upp på statsbudgeten under tolfte huvudtiteln med beteckningen B 2. Statsbidrag till nedläggningshotade företag. Anslaget bör tas upp med 10 milj. kr. för budgetåret 1983/84. Motsvarande belopp bör genom senare beslut av regeringen hållas inne under tionde huvudtitelns anslag B 4. Sysselsättningsskapande åtgärder.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att till Statsbidrag till nedläggningshotade företag för budgetåret 1983/84 anvisa ett förslagsanslag av 10000 000 kr.
6. Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredragan- den har lagt fram.
Prop. 1982/83: 113 67
[NDU STRI- DEPARTEMENTET ORGANISATION _FÖR ' _ INDUSTRIELL FORNYELSE
Betänkande avgivet av industri- verksutredningen
DsI 1982: 14
Prop. 1982/83:113 ' ” 68
Till statsrådet och chefen för industridepartementet
Genom regeringsbeslut den 12 november 1981 bemyndigades chefen för industridepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppgift att se över industriverkets verksamhet och organisation.
Den 14januari 1982 förordnades verkställande direktören Bo Söderberg som särskild utredare. Till sekreterare förordnades samma dag departe- mentssekreteraren. numera kanslichefen. Bo Strömgren. Den 5 februari 1982 förordnades pol mag, numera departementssekreteraren. Ivar Lid- ström till bitr sekreterare. Till biträde i utredningen förordnades samma dag Kerstin de Marsilio.
Att som experter biträda utredaren förodnadcs den 5 februari 1982 departementssekreteraren Gun-Jeanette Eriksson, departementsrådet Carl Fredriksson. avdelningsdirektören Gilbert Henriksson. direktören Dag Jarness. verkställande direktören Christian Lindström. departementssek— reteraren Bengt Norström. generaldirektören Eric Pettersson. departe- mentssekrcteraren Ingemar Skogö och avdelningschefen Aksel Spendrup samt den 15 september 1982 departementsrådet Thomas Sidenbladh.
Under utredningsarbetet har namnet industriverksutredningen använts. Utredningen får härmed överlämna sitt betänkande. I och med detta anserjag mitt uppdrag slutfört.-
Stockholm den 11 november 1982 Bo Söderberg
Bo Strömgren
Prop. 1982/83: 113 69
Sammanfattning
Utredningsuppdraget, arbetssätt m. m.
— arbetet påbörjades i början av 1982 - organisationsutredning (direktiven återges i bil. I) —- enmansutredning med en grupp experter från industri- och budgetdepar- tementen. industriverket (SIND). styrelsen för teknisk utveckling (STU). arbetsmarknadsstyrelsen (AMS). utvecklingsfonderna. stats- kontoret
— avgränsning av uppdraget gentemot Sveriges Exportråd. Sveriges Inve- steringsbank. Industrifonden, kommerskollegium. överstyrelsen för ekonomiskt försvar m.fl.
— arbetsstället har främst varit hearings med företrädare för näringslivs- och fackliga organisationer samt myndigheter och organ inom det indu- stripolitiska området. genomgång och analys av olika politiska beslut. utredningar. artiklar m.m. rörande industripolitiken — betänkandet innehåller principförslag om förändringar i ett första steg rörande den industripolitiska organisationen.
Allmänna slutsatser
— industriverkets auktoritet och ställning försvagad under senare år — industriverket har påverkats negativt av betydande besparingar från statsmakternas sida samt av att verksamheten krympts genom olika beslut
— oklar rollfördelning mellan industridepartementet och industriverket — behov av förenklingar och effektivisering av delar av det industripolitis- ka stödet '
— behov av bättre samordning på myndighetsnivå av näringspolitiken — behov av ett starkt sektororgan för industripolitiken.
Förslag
Överföring av verkställande uppgifterfrån regeringsnivån till myndighets- nivån
— ärenden som rör enskilda företag och som kan inordnas i ett regelsystem
skall hanteras på myndighetsnivå (innefattar dialog/samråd. beredning.
beslut och uppföljning)
— endast ärenden av principiell betydelse eller av stor vikt skall avgöras av ' regeringen. Regeringens samråds- och förhandlingsfunktion koncen- :
treras till ett begränsat antal företag/koncerner.
Prop. 1982/83: 113 ' 72
Samordning på central myndighetsnivå av regionalpolitiskt och industri- politiskt företagsstöd '
- handläggningen av regionalpolitiskt företagsstöd (lokaliseringsstöd och sysselsättningsstöd) samt av systemet med investeringsfonder i företag flyttas från AMS till industriverket
Förenkling och effektivisering av vissa delar av detfinansiellaföretagsstö- det
— möjligheten att anföra besvär hos regeringen över beslut som fattats av industriverket avskaffas
— strukturgarantierna och de särskilda strukturgarantierna integreras i de allmänna industrigarantierna (IG-lån). Möjligheter att ge räntebidrag för särskilt angivna stödbranscher kan knytas till IG-låneformen — utvecklingsfondernas gräns för engagemang i ett företag höjs till 5 milj. kronor. Engagemanget kan bestå av Iånegaranti. rörelselån. utveck- lingskapital eller kombination av dessa. Fonderna bör vidare ha det fulla ekonomiska ansvaret för sina beslut. Med den höjda beloppsgränsen-bör len decentralisering av den finansiella stödgivningen åstadkommas. In- dustriverkets industrigarantier bör således i första hand inriktas på belopp över 5 milj. kronor
Större flexibilitet i de strukturanpassande åtgärderna
— uppmjukning av nuvarande låsning till vissa begränsade branscher lik- som till branschbegreppet som sådant
—— frihet för industriverket att göra egna prioriteringar inom en viss given . resursram
— begränsning av detaljregleringen av stödets olika instrument
— tidsbegränsade program — branschråden vid industridepartementet bör i sin nuvarande form av- skaffas.
Ökad samordning mellan industriverket och STU
— samma ordförande i industriverkets och STUs styrelser —- ökad samordning på projektnivå — frågan om begränsad eller total integration mellan industriverket och STU som ett andra steg bör utredas vidare.
Industriverkets verksamhet m.m.
Industriverket föreslås bli en programmyndighet med följande program- struktur: '
— utredningsverksamhet
— strukturanpassande åtgärder .
— industri— och regionalpolitiskt finansiellt stöd — företagsutveckling.
Prop. 1982/83:113 ' 73
En ny typ av Styrelse för industriverket föreslås. Bl.a. bör styrelsens ordförande vara någon annan än verkschefen.
Vidare föreslås att industriverkets möjligheter till kontraktsanställning och friare lönesättning ökar.
Organisatoriska konsekvenser.
— ca 50 tjänster vid lokaliserings- samt utrednings- och planeringsenhe- terna vid AMS berörs"
— vid industridepartementet berörs i första hand lokaliseringsenheten (inkl. problemortsgruppen). branschenheten (inkl. delegationen för lo- kaliseringsSamråd) samt EFSU — konkreta frågor beträffande programstruktur (delprogram m.m.). intern organisation. detaljerade resursbehov etc. för industriverket bör be- handlas i en organisationskommitté — på inddstriverksutredningens uppdrag genomför statskontoret en studie av möjligheterna till administrativ samordning av myndigheter på Lilje- holmen i Stockholm. En första rapport är aviserad till årsskiftet. — industriverksutredningens förslag bör genomföras per 1 juli 1983.
1 Uppdraget
1.1. Direktiven
Regeringen beslutade den 12 november 1981 om direktiv till en utredning om statens industriverks framtida verksamhet och organisation m.m. Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade chefen för industrideparte- mentet genom beslut den 14januari 1982 en särskild utredare med uppgift att genomföra utredningen.
Direktiven för utredningsarbetet återges i bilaga 1.
1.2. Utgångspunkter för utredningsarbetet och avgränsningar
Enligt direktiven bör industriverkets verksamhet prövas förutsättnings- löst. Till ledning för utredningsarbetet anförs i direktiven vissa förändring- ar som skett i verkets arbetsuppgifter sedan tillkomsten år 1973. Vidare' pekas på möjligheten till organisatoriska förändringar vad gäller hantering- . en av ärenden inom det regionalpolitiska området på såväl departements- - som myndighetsnivå. Mjöligheterna till förenkling och samordning av in- dustripolitiska stödinsatser bör beaktas. I arbetet skall även möjligheterna till besparingar och decentralisering uppmärksammas.
Utredningsuppdraget spänner sålunda över ett vitt fält inom de industri- och regionalpolitiska områdena även om det primärt avser statens industri- verk. .
En naturlig upptakt för utredningsarbetet har enligt min mening varit att
Prop. 1982/83:113 _ ' - 74
försöka belysa situationen för svensk industri. som den gestaltar sig nu och inför den närmaste framtiden. Situationen rymmer såväl problem som möjligheter. Syftet med industripolitiken. dess närmare funktioner och organisation måste relateras till detta förhållande.
I detta perspektiv behandlar jag kraven på en framtida industripolitisk organisation i förhållande till den nuvarande organisationen med utgångs- punkt i verksamheten vid statens industriverk. '
Det har under utredningsarbetet inte varit möjligt att närmare studera de lösningar man i andra länder har valt beträffande organisation för de industripolitiska frågorna. Ett allmänt konstaterande är emellertid att den svenska traditionen med självständiga myndigheter knappast existerar nå— gon annanstans i världen. Det innebär att de industripolitiska funktionerna utomlands i stor utsträckning återfinns inom regeringskanslierna. Det gäl- ler i första hand utrednings- och planeringsfunktionerna. På detta område förekommer också en betydande konsultverksamhet. Sammanfattningsvis är det svårt att föra över utländska organisationsmodeller till svenska förhållanden. - '
Vid en bedömning av industriverkets framtida roll i industripolitiken måste beaktas verksamheten vid andra organ inom industri- och närings- politiken. Vissa politikområden och organ har särskilt nära beröringspunk- ter. Jag tänker i första hand på organ inom industri-. regional- och handels- politiken. Det kan i och för Sig vara motiverat att diskutera organisatoriska lösningar som innefattar verksamhet inom alla dessa tre politikområden. Jag har emellertid inte ansett mig ha i uppgift att gå utanför de industri- och regionalpolitiska områdena enligt hittills varande sektorindelning'. Enligt utredningens direktiv skulle arbetet vidare bedrivas med mycket snäva tidsramar. Trots de nära beröringspunkter som finns mellan t. ex. industri- verket och Sveriges Exportråd kommer jag alltså inte att ta upp samord— ningsaspekter mellan dessa organ. Detsamma gäller Sveriges investerings- bank. Industrifonden och överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF). Jag kommer heller inte att gå in på frågor som gäller energipolitikens organisa- tion. trots det nära samband som finns mellan industri- och energipoliti- ken. Skälet härtill är främst att riksdagen nyligen har tagit ställning till en ny energipolitisk verksorganisation.
Jag har riktat särskilt intresse mot — förutom industriverket och indu- stridepartementet — styrelsen för teknisk utveckling (STU). fastän STUs verksamhetsområde inte uttryckligen nämnts i mina direktiv. Den tekniska förnyelsen tillmäts emellertid allt större betydelse för den industriella utvecklingen. Såväl industriverket som STU arbetar för samma mål. näm- ligen att främja industriell tillväxt och har andra nära beröringspunkter. Möjligheterna till samordning och samverkan mellan dessa myndigheter är
' Det bör noteras att en ny depanementsorganisation har tillkommit sedan rege- ringsskiftet 1982. Bl.a. upphör handelsdepartementet.
Prop. 1982/83: 11.3 75
därför särskilt intressanta. Dessutom är båda myndigheterna lokaliserade till Liljeholmen. Detta kan innebära administrativa samordningsmöjlig— heter.
Målgruppen för industripolitiken är i första hand de delar av näringslivet som utför industriell och industriliknande produktion. Primärt omfattar målgruppen tillverkningsföretag och gruvor. Även byggnadsindustri. kon- sult- och handelsföretag och vissa andra tjänsteproducerande företag inne- fattas ibland i industripolitikens verksamhetsområde.
Exempel på detta är vid projektexport där företag inom olika sektorer samverkar eller i övrigt då gränserna mellan renodlat industriell och indu- striliknande verksamhet är oklar. Det finns vidare en märkbar tendens att nya verksamheter etableras inom områden som är svåra att klassificera. Data- och elektronikindustrin med dess stora inslag av produktion av "mjukvara" är exempel härpå.
Inom industripolitiken används olika medel för att påverka målgruppens beteende. En typ av medel utgörs av den industriella och affärsmässiga verksamhet som staten bedriver inom Svenska Varv. Statsföretagsgrup- pen. affärsverken etc. Denna del av industripolitiken där staten som ägare driver viss industriell verksamhet behandlas inte i det följande.
Det som vanligtvis avses med industripolitik är att staten. genom särskilt utsedda organ på olika sätt påverkar företagens verksamhetsbetingelser. Det är industripolitikens funktioner och organisation i denna del som mina följande överväganden och förslag avser. '
Jag begränsar således mina överväganden till verksamhet vid industride- partementet. industriverket. STU och delar av arbetsmarknadsstyrelsen (AMS). På den regionala nivån behandlas utvecklingsfonderna och i viss utsträckning länsstyrelserna.
Det förslag till ny organisation på industripolitikens område som jag lägger fram skall ses som ett principförslag. I fråga om resursbehov har en översiktlig bedömning gjorts. Jag förutsätter att — om det beslutas att mina förslag skall genomföras — en särskild organisationskommitté tillkallas med uppgift att utreda detaljorganisation. precisera resursbehoven och hantera andra administrativa frågor som måste lösas i en genomförandefas.
1.3. Arbetets uppläggning
Jag har i utredningsarbetet endast i begränsad omfattning tagit fram nytt underlagsmaterial beträffande industripolitiken och dess organisation. Jag har i stället försökt dra olika slutsatser av redan framtaget material. Jag har ' t. ex. konstaterat att åtskilliga statliga och andra utredningar under senare år analyserat och lämnat synpunkter på den industripolitiska organisatio- nen eller delar av denna. Hit hör bl. a. den s.k. Boston-rapporten (En ram för svensk industripolitik. 1978). Bjurel-rapporten (Ds Ju 1979: 1 Vägar till ökad välfärd). IVA-rapporten (Kunskap och konkurrenskraft. 1979). KIPI-
Prop. 1982/83: 113 76
utredningen (Ds I 1980: 17 Att utveckla en långsiktig industripolitik) och industristödsutredningen (SOU 1981 : 72 Att avveckla en kortsiktig stödpo- litik).
Näringslivets organisationer, de fackliga organisationerna. myndigheter och enskilda debattörer m.fl. har också fört fram synpunkter och uppslag i hithörande frågor.
Här kan t. ex. nämnas TCO:s rapport är 1981 Offensiv industripolitik — ett måste för 80-talet. SALF-skriften lndustripolitik för tillväxt (1981). LO:s rapport Näringspolitik för 80-talet (1981) och debattskriftcrna Indu- stripolitikens spelregler av Lund/Ståhl. som gavs ut på Industriförbundets förlag 1981. och ABC för en ny industripolitik. som publicerades 1981 av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS).
I sammanhanget bör även nämnas industriverkets och STUs löpande Utredningsverksamhet inom olika industripolitiska områden samt RRVs förvaltningsrevisionella granskning av bl. a. industriverkets olika delområ- den.
En väsentlig del i insamlingen av underlag för mina ställningstaganden har varit kontakter med enskilda personer och företrädare för olika intres- senter i bl. a. industriverkets verksamhet och industripolitiken i stort. Jag har sålunda genom samtal och intervjuer inhämtat synpunkter under utred- ningens gång från bl.a. industriverkets styrelse. näringslivets organisatio- ner. de fackliga organisationerna. Exportrådet. Investeringsbanken, vissa affärsbanker. ÖEF, SNS samt anställda vid berörda myndigheter. Härut- över har jag haft hjälp i utredningsarbetet av förordnade experter från industri- och budgetdepartementcn och de närmast berörda myndigheter- na. För expertgruppen har successivt redovisats det underlag som tagits fram och jag har därvid inhämtat deras synpunkter på detta. Genom underhandskontakter har olika preliminära överväganden redovisats för berörda myndigheter. näringslivsorganisationer och fackliga organisatio- ner. Samråd har också skett med den kommitté (Dir l981:651 som har i uppgift att utreda arbetsmarknadsverkets ansvarsområden och organisa- tion (AMS—kommittén).
2 Industripolitik och industriell förnyelse
2.1 Behovet av en industriell expansion
Den ekonomiska utvecklingen i Sverige under 1970-talet har i flera" viktiga avseenden varit ogynnsam. Tillväxten såväl i industriproduktion som i total produktion har varit markant lägre än under de närmast föregå- ende årtiondena. Under 1970-talets senare hälft har lönsamheten i närings- livet försämrats och industriivesteringarnas omfattning utvecklats nega- tivt.
Den allmänt sett lägre tillväxttakten i ekonomin har åtföljts av besväran-
Prop. 1982/83: 113 77
de balansbrister. Det gäller såväl förhållandet till utlandet med underskott i bytesbalansen. som förhållanden inom landet med ett kraftigt stigande underskott i statsbudgeten och hög inflation. Den ogynnsamma utveckling- en under 1970-talet har berott på en lång rad faktorer; på förändringari den internationella liksom i den inhemska miljön. Dessa förändringar har varit och är av såväl kortsiktigt. konjunkturellt slag som av mer långsiktigt strukturellt slag. '
Utgångsläget för den svenska ekonomin i början på 1980-talet är mot den här bakgrunden allvarligt. I arbetet med att återställa balansen i affärerna med utlandet har industrisektorns och industriinvesteringarnas utveckling en central roll. _
Det har i skilda sammanhang gjorts bedömningar av behovet av industri- ell expansion för att eliminera det underskott i bytesbalansen som nu föreligger. Vissa bedömningar tyder på att den svenska industriproduk- tionen skulle behöva öka med minst tio procent för att exponinkomsterna skall balansera importutgifterna. '
2.2.1 Den internationella miljön Möjligheterna för industrisektorn att växa i en takt som tillgodoser de ekonomiska balanskraven inom rimlig tid beror på en rad förhållanden såväl inom som utanför Sverige. Dessa förhållanden konstituerar den miljö i vilken de svenska industriföretagen har att utvecklas. Kommittén för industripolitikens informationsunderlag (KIPI) har sam- manfattat flera viktiga internationellaförhållanden eller tendenser av bety- delse i detta sammanhang'). Dessa förhållanden har direkt betydelse för i första hand de stora svenska industriföretagens avsättning av sina pro- dukter i utlandet. De har emellertid också avgörande inverkan på den mängd små företag som är verksamma som underleverantörer till dessa exportindustrier liksom på de hemmamarknadsinriktade industrier som möter importkonkurrens inom Sveriges gränser. Vad gäller "marknadsmiljön" pekas på följande faktorer: — Fortsatt internationalisering av världsekonomin. — Snabb teknologisk utveckling och snabb global spridning av teknik. — Snabb global strukturomvandling av branscher. — Ökande betydelse för dagens u-länder som marknader och som produ- center av industrivaror. ”Den politiska eller institutionella miljön" karaktäriseras enligt KIPI av" följande tendenser: ' — Tendenser till protektionism i i-världen. ofta i nya och komplexa former. _
lBetänkandet (Ds [ 1980: 17) "Att utveckla en'långsiktig industripolitik"
Prop. 1982/83: 113 78
— Växande samarbete mellan stat och företag samt mellan stateri industri— ella frågor. — Ökade spänningar mellan stormaktsblocken och eventuellt nord-syd.
För den svenska industrins fortsatta utveckling innebär de internationel- la förhållanden under l980-talet såväl potentionella problem som nya möj- ligheter.
Som ett särskilt problem framstår framförallt en förväntad långsammare global produktions- och handelstillväxt som sker parallellt med många enskilda länders växande krav på ökad andel av den globala produktions- kapaciteten. Dessa förhållanden i samverkan kan väntas leda till en hårda- re och snabbare strukturomvandling i industrin. Ijämförelse med tidigare årtionden måste man således räkna med att en industriell tillväxt i Sverige kan stödja sig på en endast svagt växande världsekonomi. Det är därför viktigt att industrin dels uppnår större marknadsandelar på såväl export- som hemmamarknaderna. dels att industrins förmåga till anpassning och omställning till nya tillväxtområden blir effektiv.
Vid sidan av de framtida problem som här har antytts. kan likväl i den internationella miljön urskiljas faktorer som ger särskilda möjligheter för expansion av industrisektorn. Ett exempel är den snabba efterfrågetillväx- ten på vissa nya marknader utanför OECD-området. framför allt i de s.k. NIC-länderna och i vissa OPEC-länder. Trots protektionistiska inslag i dessa ekonomiers tillväxt, finns här —. såsom vissa svenska industriföretag redan givit exempel på — en stor potential för export från eller tillverkning genom svensk industri. En annan positiv faktor är den teknikutveckling. bl.a. på elektronikområdet och det biokemiska området som förväntas ske globalt under 1980—talet. I denna teknikutveckling ligger en betydande potential för nya produkter och produktionsprocesser som är av en omfatt- ning med få motsvarigheter i den tidigare industriutveeklingen.
. Svensk industri har inför de närmaste årtiondena att utgå från en situa- tion med åtminstone två viktiga positiva inslag. För det första kan konsta- teras att den svenska industrin, trots det lilla landets nackdelar i den allt mer storskaliga internationella ekonomin. har en stark position på flera av de för framtiden viktigaste industriella expansionsområdena. Sådana om- råden är t. ex. '
— transportmedel, — telekommunikation. — industriell elektronik. — specialkemi. — specialstål och — livsmedelsteknik. Det kan alltså konstateras att delar av svensk industri ligger inom områ- den med potentiellt goda framtidsförutsättningar.
Prop. 1982/83: 113 ' 79
Det kan också konstateras att de inhemska verksamhetsvillkoren för den svenska industrin i viktiga avseenden är goda vid en internationell jämfö- relse. En betydelsefull tillgång inför och en förutsättning för en fortsatt strukturomvandling i industrin är den svenska arbetsmarknadens relativa stabilitet, frånvaron av större konflikter och beredvilligheten hos de fackli- ga organisationerna att acceptera strukturella och tekniska förändringar. Det relativa kostnadsläget ligger f.n. lägre än i början av 1970-talet. En annan positiv faktor för svensk industri är tillgången på kvalificerad arbets- kraft tack vare väl utbyggda grundutbildnings- och vidareutbildningssy- stem. Även i övrigt ger en väl utbyggd infrastruktur goda förutsättningar för en fortsatt industriell utveckling.
Samtidigt finns emellertid ett par mot de här förhållandena svarande problem av växande betydelse för svensk industris utvecklingsförmåga.
-Det ena problemet sammanhänger med att en relativt stor del av de inhemska produktionsresurserna binds upp i Verksamheter och industri- grenar med begränsade framtida utvecklingsmöjligheter. Detta gäller, trots de under I970-talet genomlidna strukturkn'serna och de statliga industri— stöden, fonfarande delar av våra råvarubaserade tunga basindustrier lik- som delar av olika bearbetande industrier. Också inom sådana industri- grenar med särskilt påtagliga problem finns emellertid företag med produk- tionsinriktning, tekniska och marknadsmässiga förutsättningar etc.. som gör dem långsiktigt konkurrenskraftiga. Omvänt finns också i branscher med generellt sett goda framtidsutsikter företag med problem.
En fortsatt överföring av produktionsresurser från krympande industri- grenar till mer expansiva sektorer liksom en förbättring av strukturen inom enskilda branscher är nödvändig för att kraven på en industriell tillväxt över huvud taget skall kunna tillgodoses. Det är förenat med ökande svårigheter att genomföra-detta under en generellt sett allt långsammare allmänekonomisk tillväxt i Sverige. Det är t. ex. uppenbart. att de regionala obalansproblemen kan komma att öka. Orter och regioner som präglas av en ensidig industristruktur kommer även fortsättningsvis att befinna sig i ett utsatt läge.
Att åstadkomma en förnyelse och anpassning av den industriella kapaci- teten till en väsentligt högre produktionsnivå torde ta lång tid. Om denna anpassning skall kunna genomföras under l980-talet måste industriinves- teringarna öka mycket kraftigt. Det är också nödvändigt att fortsatta satsningar sker inom teknisk utveckling och innovationsverksamhet. Inve- steringarna torde i stor utsträckning komma att avse FoU-verksamhet. maskiner och marknadsföring. Eftersom _det i utgångsläget finns en bety- dande outnyttjad kapacitet och produktiviteten kan förbättras i flera bran- scher torde en ökning av produktionsvolymen innebära endast begränsad ökning av efterfrågan på arbetskraft inom industrin.
För att uppnå ett gynnsammare investeringsklimat krävs ekonomiska förutsättningar. som främst sammanhänger med lönsamhet och resurser
Prop. 1982/83: 113 . 80
att finansiera potentiella investeringsprojekt. För det första måste lönsam- heten lyftat upp till en nivå. vid vilken tillräckligt många investeringspro- jekt blir ekonomisk genomförbara. Det innebär att lönsamheten måste ligga högre än vad som varit fallet sedan slutet av l970-talet. Vidare måste denna lönsamhetsnivå hållas stabil under en längre tid. Möjligheterna att nå dessa lönsamhetsmål. under hänsynstagande till allmänt accepterade fördelnings- och stabiliseringspolitiska krav. får avgörande betydelse för decenniets industriella utveckling. '
2.2.3. Anpassningsförmågan en central utveckli/rgsfaktor
Den industriella utvecklingen i en blandekonomi som i Sverige förutsät- ter cn självständigt och effektivt fungerande anpassningsmekanism hos de enskilda företagen. Det måste ligga i industrisektorns egen förmåga att möta de krav på förändringar som den omgivande marknaden och miljön ställer. [ takt med en långsammare allmänekonomisk tillväxt. ökad global och nationell konkurrens. kortare utvecklingstider och produktlivscykler ökar kraven på denna anpassningsförmåga. Samtidigt finns anledning att tro på att restriktioner vad gäller t. ex. miljö. arbetskraft etc. successivt kommer att öka.
Ju mer dynamisk den omgivande miljön är. desto fler oförutsedda hän- delser och desto större anpassningsbehov ställs företaget inför.
Industripolitikens uppgifter att underlätta men också styra denna an- passning diskuteras i det följande.
2.3. Industripolitikens roll och inriktning
Industripolitikens roll och konkreta innehåll förändras i takt med att de' dominerande industriella och samhällsekonomiska förhållandena föränd- ras. Industripolitikens utformning är självfallet också beroende av de vär- deringar som den parlamentariska situationen vid olika tidpunkter ger uttryck för.
Det råder f.n. bred politisk enighet om att den industriella tillväxten måste prioriteras som ett särskilt samhällsmål för att lösa allvarliga pro- blem i den svenska ekonomin.
Med utgångspunkt från behandlingen av industripolitiska frågori riksda- gen under de senaste åren kan vidare hävdas att det på ett övergripande plan råder enighet om att industripolitikens syfte är att i ett långsiktigt perspektiv främja utvecklingen av en effektiv och konkurrenskraftig svensk industri med hänsynstagandeltill andra samhällsmål som trygg sysselsättning. regional balans, resurshushållning och god miljö.
Även på en rad andra punkter finns samstämmighet i uppfattningarna. Det gäller t. ex. den internationella utvecklingens betydelse för indUstriut- vecklingen i Sverige. liksom behovet av att satsa på den tekniska förnyel- sen. Det gäller även det angelägna i att förändra inriktningen av samhällets
Prop. 1982/83:113 _ 81
insatser från förlusttäekning i krisföretag till mera offensiva insatser i utvecklingsbara delar av industrin. Enighet synes också råda om att statlig medverkan behövs för att underlätta en nödvändig strukturomvandling. En gemensam uppfattning är därvid att den industriella omställnings- och anpassningsprocessen måste ske i former som är acceptabla med hänsyn till berörda människor och regioner.
Industripolitikens karaktär av ”marginalpolitik" framhålls också all- mänt. Genomgående pekas på den- allmänna ekonomiska politikens avgö- rande roll för industrins— utvecklingsmöjligheter liksom på den indirekta påverkan på industrin som åtgärder inom andra politikområden har.
inom ramen för denna marginalpolitik är stödet till teknisk forskning och utveckling liksom stödet till de små och medelstora företagens utveckling av särskilt betydelse enligt samtliga partier..
Skillnaderna i uppfattning mellan de olika riksdagspartierna gäller främst industripolitikens medel och omfattningen av de statliga åtgärderna. Oenigheten kan grovt sammanfattas i termer av olika uppfattning om graden av selektiva respektive generella'medel i industripolitiken. Denna oenighet innebär också skilda uppfattningar om rollfördelningen mellan stat och näringsliv när det t.ex. gäller att aktivt påverka strrrkturomvand- lingen inom industrin. En kärnfråga är således i vilken _utsträckning mark— nadsmekanismerna skall få spelrum.
Dessa förhållanden ställer vissa anspråk på den industripolitiska organi- sationen. På de områden som är relativt konfliktfria eller där de förhållan- den som skall påverkas är förutsebara kan verksamheten bedrivas med stor självständighet och efter långsiktigt fastlagda program och regelsy- stem. Politiska skiftningar torde därför.i grunden inte påverka sådana insatsområden där det finns en bred politisk samstämmighet. Utveckling och överföring av kunskap på olika delar det industripolitiska området är exempel på detta liksom hantering av ""traditionella”" åtgärder för att motivera marknadsimperfektioner. 1 andra avseenden där synsätten skiljer sig mellan politiska partier eller där problemlösningar måste sökas från fall till fall. måste den industripolitiska organisationen präglas av betydande mått av flexibilitet. Inriktningen av olika åtgärder och deras omfattning måste t.ex. kunna snabbt anpassas till de intentioner som regeringens uppfattning ger uttryck för.
Ina'usrripolitiken — en prineipdiskussimr
Som grund för de överväganden och förslag som redovisas i betänkandet vill jag utöver vad som har sagts i det föregående framhålla några princi- piella synpunkter på industripolitikens uppgifter och arbetsområde. lnled- ningsvis är det två utgångspunkter som enligt min mening bör läggas fast.
Den första gäller industripolitiken som en för/randlingsproeess. __Även om enskilda ärenden kan avslutas gäller detta sannolikt inte ett insatsom- råde som helhet. Några slutliga lösningar på problemen uppnås inte. Förut- 6 Riksdagen l982/83. ! saml. Nr 113
Prop. 1982/83: 113 82
sättningarna ändras kontinuerligt under strukturomvandlingens gång. Till- växt- och effektivitetsbefrämjande insatser kommer alltid att kunna göras. Härav följer dels att ingen i förväg med exakthet kan uttala sig om situa- tionen ett antal år senare. dels att så snart staten beslutar sig för att "gå in i" ett insatsområde tenderar detta område att permanentas. Det är endast genom övergripande politiska bedömningar och omprioriteringar som för- handlingsprocessen kan brytas.
För det andra sker inte dessa statliga insatser i konlliktfri miljö. Jag syftar här inte på den politiska debatten utan på det faktum att staten har vissa intressen att företräda som inte alltid överensstämmer med indu- strins. Här kan således föreligga målkonflikter genom att de enskilda företagens intressen kan stå i motsats till bredare samhällsintressen. Att utgå ifrån att förhandlingsprocessen är harmonisk vore därför en felsyn. Tvärtom torde det vara så att det ärjust i den situation som inte präglas av harmoni i denna bemärkelse som en kraftfull och välavvägd industripolitik är av störst samhällsekonomisk nytta.
Utifrån detta synsätt blir industripolitikens uppgiff att på olika sätt främja till)-'Öxl. effektivitet och ji'irnyelse i de enskilda företagen och i industristrukturen som helhet. men också att medverka till att detta sker så att övergripande samhällsmål tillgodoses.
Industripolitiken måste därvid föras under socialt ansvar vilket kan betraktas—som en fördelningspolitisk restriktion vad gäller möjligheterna att finna olika lösningar. Därmed inte sagt att denna fördelningspolitiska ambition a priori kan betraktas som en samhällsekonomisktineffektiv resurshållning.
Staten träder i en blandekonomi av vår typ in i syfte att påverka markna- dens funktion eller på annat sätt influera företagens beteende i samhälls- ekonomiskt önskad riktning. Grunderna härför är oftast mångfasetterade. Olikheter i samhällsekonomisk respektive företagsekonomisk riskbedöm- ning är en sådan grund. förekomsten av internationella marknadsbegräns- "ningar en annan. förekomsten av målkonflikter och partsintressen inom landet är en tredje o. s. v.-
Samhällcts önskan att inom ramen för industripolitiken påverka företa- gens beteende riktas mot tre huvuddimensioner av företagsekonomisk verksamhet:
— aktivitetsnivån (storleks- och effektivitetspåverkande insatser i befint- liga verksamheter) — verksamhetsinriktning (FoU och ctablcringsfrämjande insatser men
även marknadsföringsinsatser, strukturpåverkande åtgärder o.d.)
— lokalisering (insatser för att påverka valet av etableringsort och förllytt- ning av aktiviteter).
Insatser i syfte att underlätta industrins[strukturomvandling blir vanligt- vis komplicerade. Målet är ofta att på samma gång påverka beteendet i samtliga tre dimensioner. En bedömning av hur pass framgångsrika insat-
Prop. 1982/83: 113 _ 83
ser är bör således beakta effekter i alla dessa avseenden. "Omvänt bör gälla att om en viss industripolitisk insats inte kan tillmätas effekt i någon av dessa tre dimensioner utan endast varit t. ex. vinstförstärkande kan värdet endast diskuteras i fördelningspolitiska termer. De vägar som samhället utnyttjar för att påverka företagens beteende är också i princip tre: — information/kunskap — avgifter/belöningar — förbud/påbud Vägarna representerar tre olika former av påverkan som ställer olika krav på den organisation som skall genomföra de politiska intentionerna. De vägar som utnyttjas inom ramen för industripolitiken är till den helt
övervägande delen belöningar (bidrag. förmånliga lån. subventionerade konsultinsatser o.d.) samt infor/nation/kunskap (information om teknik. marknader. allmänna verksamhetsbetingelser och om stödorgan och stöd- former samt utbildningsinsatser).
Själva genomförandeaspekterna är centrala i diskussionerna av organi- sationen för industripolitiken. Det är lagstiftning. budgetmedel. styrelse- sammansättning. personalval etc. i samverkan som är avgörande för resul- tatet av de industripolitiska intentionerna. Insikten om detta har enligt min mening inte omsatts i generell och praktisk kunskap i önskvärd omfattning.
För att nå önskvärt beteende hos företagen är det viktigt att industripoli- tiken grundas på auktoritet. Om man följer någon av de ovan angivna . vägarna är det väsentligt att skilja mellan — auktoritet med stöd av lagar. förordningar etc. — auktoritet genom ekonomiska resurser — auktoritet genom kunskap ' — auktoritet genom förmåga till snabba beslut och insatser
Det är nödvändigt att industripolitiken grundas på samtliga dessa former av auktoritet. Lika viktigt är också_att samtliga auktoriteter byggs in på varje genomförandenivå i industripolitiken. Att skapa denna samordning i bedömningar och synsätt mellan industripolitiken som helhet och dessa olika delområden är självfallet en svår uppgift. Att en helhetssyn är viktig bör dock slås fast.
Det är samtidigt angeläget att understryka industripolitikens roll som marginalpolitik. Industrins egen vilja och förmåga till förnyelse och an- passning har den avgörande betydelsen. Utvecklingen inom svensk indu- stri är därvid i hög grad beroende av förhållanden i den internationella miljön, vilka i allt väsentligt inte är påverkbara med svenska insatser. Vidare är det inom. landet främst den allmänna ekonomiska politiken samt åtgärder och insatser inom skilda samhällssektorer som ger de grundläg- gande förutsättningarna för industrins möjligheter att verka.
Med de förutsättningarna som gäller för industripolitiken är det emeller- tid viktigt att välja vilka marginaler man skall arbeta med liksom hur
Prop. 1982/83:113 ' '84
insatserna skall utformas och genomföras. Det är utifrån dessa priorite- ringssituationer som de industripolitiska funktionerna och organisationen bör betraktas.
3 Den industripolitiska organisationen — nuvarande utformning och behov av förändringar
I kap. 2 behandlades förutsättningarna för den industriella utvecklingen under de närmaste åren liksom målen och uppgifterna för industripolitiken. I föreliggande kapitel diskuteras i vad mån den nuvarande industripolitiska organisationen och dess funktioner kan anses svara mot de krav som kan ställas i sammanhanget. '
Diskussionen avser bl. a. de uppgifter som industriverket och industride- partemente't har i det industripolitiska systemet. Vidare diskuteras vissa utvecklingsdrag vad gäller dels sambandet mellan industripolitik och re- gionalpolitik. dels sambandet mellan teknisk förnyelse och annan industri- ell förnyelse. Dessa samband är enligt min mening av stor betydelse för utformningen av den framtida industripolitiska organisationen.
Inledningsvis ges en översiktlig bild av den nuvarande industripolitiska organisationen. I bilaga 2 redovisas mer utförligt de organ och enheter som berörs av mina organisationsförslag.
3.1 Industripolitikens funktioner och organ — en översikt
3.1.1 De industripolitiska funktionerna
Mot bakgrund av de problem och möjligheter för svensk industri under l980-talet som skisserats i kap. 2 och det övergripande syftet med indu- stripolitiken kan de industripolitiska funktionerna delas ,in i följande huvudområden.
. Industripolitisk Utredningsverksamhet . Strukturomvandling
. Företagsutveckling 0 Teknisk forskning och utveckling Samtliga funktioner utövas till vissa delar på såväl regeringsnivå som central myndighetsnivå och i viss utsträckning på regional nivå. Industripolitisk utredningsverksamhet. dvs. kunskapsinsamling samt analys och spridning av informationsunderlag på det industriella området är i dag en huvuduppgift för industriverket. Det huvudsakliga syftet är att förse regeringskansliet med beslutsunderlag i industripolitiska frågor. Även S'I'U bedriver en betydande Utredningsverksamhet på det tekniskt- industriella området som främst är avsedd att tjäna som underlag för STUs olika stödinsatser. Industridepartementet har sedan 1981 en samordnande
Prop. 1982/83: 113 85
funktion på utredningsområdet genom struktursekretariatet, som också bedriver viss egen Utredningsverksamhet. Härutöver finns en rad andra utredningsorgan utanför den industripolitiska organisationen.
Insatser för strukturomvandling bedrivs i dag inom ramen för industri- _ verkets olika branschprogram. Verkets övriga åtgärder för företagsstöd har indirekt också strukturpåverkande effekter. Det gäller t. ex. det finan- siella stödet i form av industrigarantilån (IG-lån). I sammanhanget bör även nämnas STUs stöd till industriellt utvecklingsarbete samt Investe- ringsbankens verksamhet nämnas. På regeringsnivå sker insatser för struk- turomvandling genom det 5. k. icke-permanenta industristödet till större företag. Utanför den industripolitiska organisationen vidtas strukturpåver- kande insatser hos t. ex. Sveriges Exportråd och ÖEF genom olika slags branschfrämjande åtgärder.
Stöd till företagsutveckling, dvs. serviceinsatser till i första hand små ,och medelstora företag lämnas på regional nivå av utvecklingsfonderna. På central myndighetsnivå har industriverket ett huvudansvar. Även STU har väsentliga uppgifter på området genom viss rådgivning och annan service rörande främst produktutveckling.
Inom området teknisk forskning och utveckling sker insatserna till den helt övervägande delen genom STU. Jag bortser i sammanhanget från den omfattande stödgivningen genom industrifonden. Även industriverket har dock till uppgift att beakta och främja den tekniska utvecklingen i sin verksamhet. På regional nivå har utvecklingsfonderna uppgifter'rörande stöd och rådgivning till produktutveckling.
Utöver de renodlade industripolitiska funktionerna anser jag att det regionalpolitiska stödet till företag utgör en funktion som bör behandlas i ' detta sammanhang. Stödets innehåll och utformning innebär att det har såväl företagsutvecklande som strukturpolitiska effekter. I avsnitt 3.3 ne.- dan diskuterarjag sambandet mellan industripolitik och den företagsinrik- tade regionalpolitiken. '
3.1.2 De industripolitiska organen - utvecklingstendenser
Vid sidan av de generella ekonomisk-politiska medlen förfogar. som redovisats i det föregående. statsmakterna i dag över en omfattande ar- senal av selektiva medel för att påverka de industriella och samhällsekono- miska förhållandena. De i dag befintliga organen och stödformerna har tillkommit successivt underi stort sett de senaste tjugo åren. Det industri- politiska stödet har ökat särskilt kraftigt under l970—talet, såväl mätt i antal stödformer som i volym.
Under 1960-talets första hälft inrättades ett antal institutioner för lång- siktig kreditgivning -— Statens Hantverks- och Industrilånefond. Norr- landsfonden, AB Företagskredit och AB Svensk Exportkredit. Redan tidigare hade exportkreditnämnden inlett sin verksamhet med garantigiv- ning för exportaffärer.
Prop. 1982/83: 113 86
Sedan mitten av 1960-talet har näringspolitiken utvecklats på ett påtag- ligt sätt i regionalpolitiskt hänseende. Det via länsstyrelserna och arbets- marknadsverket för'medlade lokaliseringsstödet. har medfört att näringsli- vet och sysselsättningen i de delar av landet som haft en svag eller vikande arbetsmarknad kunnat främjas.
I slutet av 1960-talet tillkom en rad samhällsorgan med uppgift att på olika sätt delta i den aktiva näringspolitiken. Investeringsbanken skulle medverka vid finansieringen av långsiktiga och företagsekonomiskt risk- fyllda investeringsprojekt inriktade på rationalisering. strukturanspasning och utveckling. STU skulle stödja teknisk forskning och industriellt ut- vecklingsarbete. Näringspolitiken hölls samman i industridepartementet som inrättades år 1968. '
De första selektiva branschstöden introducerades i början av I970-talet. Industriverket inrättades som ett planerande och verkställande organ på det industripolitiska området. Under senare delen av l970-talet ombil- dades de länsvisa företagareföreningarna till regionala utvecklingsfonder. Vidare inrättades Industrifonden. som har till uppgift att stödja stora industriella utvecklingsprojekt i ett skede där STU inte längre kan ge stöd. men där risken fortfarande är för stor för att normala bankkrediter skall kunna vara en tänkbar finansieringsform.
Det är mot denna bakgrund värt att notera att. under l970-talet. en allt större del av de samlade resurserna för statlig medverkan i den industriella utvecklingen kanaliserats utanför det organiserade industripolitiska syste- met.
Industristödsutredningen konstaterar i sitt betänkande[ att de icke-per- manenta åtgärderna på industripolitikens område under l97()-talet ökat kraftigt i förhållande till övriga industripolitiska insatser. Medan under 1970—talcts första hälft 85 procent av samhällets industripolitiska insatser slussades till företagen via olika industripolitiska organ. gick under den andra hälften endast 55 procent av medlen via dessa organ. Återstoden har kanaliserats till industrin via direkta regeringsärenden.
Industristödsutredningen konstaterar också. att under decenniets första hälft gick 30 procent av de totala insatserna via statsbudgeten och åter- stående 70 procent förmedlades från kreditmarknaden. Under den senare hälften av decenniet har endast 45 procent av resurserna förmedlats från kreditmarknadcnf
Ansvaret för att skapa en samlad syn på industripolitiken åvilar i första hand regeringen. Med den svenska förvaltningstraditionen följer att vissa centrala myndig/reter ges en avgörande roll när det gäller att verkställa industripolitiska beslut. Sådana myndigheter är i första hand statens indu- striverk och STU. Båda dessa myndigheter tillhör industridepartementets ansvarsområde. Andra centrala myndigheter som ligger under andra de-
' SOL? 1981: 72 Att avveckla en kortsiktig industripolitik.
Prop. 1982/83: 113 87
partement. men som har industripolitiska beröringspunkter är AMS. 'kom- merskollegium och Exportrådet. På det regionala planet utgör de regionala utvecklingsfonderna bl.a. verkställighetsorgan på industripolitikens omrä- de. Länsstyrelserna har ett samordningsansvar när det gäller regionalpoli— tiken i vid bemärkelse. Beträffande regionalpolitiskt stöd till näringslivet har länsstyrelserna dessutom ett verkställighetsansvar. Övriga industripo- litiska organ bör betraktas som specialorgan i den fortsatta diskussionen. Detta ger följande skiss över den industripoltiska organisationen:
Policynivå: Regering och regeringskansli
Verkställighetsnivå: Centrala organ
Specialorgan
Regionala organ
Skälen till att specialorgan inrättas är främst två. Å ena sidan har spe- cialorgan inrättats då uppgiften i fråga ansetts vara permanent och förhål- landevis enkel att målsätta. Till denna typ av specialorgan hör Investe- ringsbanken. Exportkredit och Industrifonden. Vidare har också special- organ inrättats dä det gällt att söka lösa temporära uppgifter av prövande karaktär inom t. ex. energiområdet. Specialorgan har vanligtvis inrättats då lagstiftning, behov av expertkunskap. sekretessfrägor. rekryteringsfrä- gor m.m. medfört att man funnit olägenheter att samordna sådana verk- samheter med andra.
Industrisektorn påverkas även genom lagar och förordningar på en rad områden. Det gäller inte minst beskattningsomrädet. men också i fråga om konkurrenslagstiftning m.m. Denna del av det industripåverkande syste- met som i allt väsentligt ligger utanför industripolitikens vcrksamhetsom- råde tas inte upp till vidare behandling i mitt utredningsarbete.
Det industripolitiska systemets tillväxt har som här antytts inneburit att en mångfald av statliga organ och stödformer etablerats. Särskilt påtaglig har denna mångfald och i viss utsträckning överlappning blivit när det gäller det finansiella stödet till industrin. Men också vertikalt. mellan beslutande organ på central nivå samt mellan central och regional nivå har överlappningar uppstått. '
Samtidigt har. denna mångfald till trots. påtagliga luckor funnits i den industripolitiska organisationen. Detta gäller framför allt i förhållande till hanteringen av större s.k. krisfall. Som tidigare har framgått har en allt
Prop. 1982/83:113 88
större del av de för industripolitiken avdelade resurserna kommit att gå utanför det etablerade systemet.
I det följande diskuteras några av dessa överlappnings- och samord- ningsproblem. Denna fråga bildar en väsentlig utgångspunkt för vilken roll som kan eller bör ges ett centralt industripolitiskt sektororgan.
3.2 Ind'ustriverket och industridepartementet — roller och relationer
3.2.1 Industriverket
Industriverkets huvuduppgift som centralt industripolitiskt organ är att främja näringslivets utveckling med särskilt hänsyn till små och medelstora företag. De instrument som verket förfogar över består huvudsakligen av Utredningsverksamhet och olika former _av finansiella stöd- och utveck- lingsinsatser men även av initiering och samordning av serviceåtgärder av olika slag. En närmare redovisning av verkets uppgifter och verksamhet ges i bilaga 2.
' Flera av industriverkets olika verksamhetsområden har utvärderats un- der senare tid. Riksrevisionsverket (RRV) har granskat utredningsverk- samheten. serviceuppgifterna m.m. gentemot utvecklingsfonderna. IG- låneverksarnheten och de branschfrämjande åtgärderna. Utredningsverk- samheten behandlas även av KIPI-utredningen.
Industriverkets verksamhet har också diskuterats i rapporter från fackli- ga organ m.fl. '
I dessa utvärderingar har exempelvis beträffande utredningsverksamhe- ten framhållits att verkets utredningar inte sällan har legat vid sidan av regeringens behov av strategisk information. Vidare har hävdats att utred- ningsverksamheten i alltför begränsad omfattning varit kopplad till verkets egna operativa uppgifter.
Industriverkets samlade roll som industripolitiskt organ har däremot inte varit föremål för motsvarande granskningar som de jag nu nämnt. Dess roll och uppgifter gentemot industridepartementet har emellertid berörts i and- ra sammanhang. Frågan har också tagits upp i de samtal och intervjuer som aktualiserats i mitt utredningsarbete. Den bild som dessa synpunkter ger är att verkets roll som industripolitisk aktör är oklar. Vidare har dess auktoritet ifrågasatts. Verket har inte blivit den-intressanta samarbetspart- ner som man från 'olika håll hade hoppats på. _Orsakterna till detta förhål- lande är givetvis flera och står att finna såväl inom som utom verket.
Av särskild betydelse är enligt min mening den oklara rollfördelningen mellan verket och industridepartementet. Departementet har tagit på sig uppgifter av verkställande karaktär. som med hänsyn till sin art borde ligga inom verkets kompetensområde. .
På utredaingsmnrådw är verkets roll som uppdragstagare och regering- ens/departementets roll som beställare inte klart formulerade. Det kan ha fått till följd att verkets Utredningsverksamhet — trots en betydande total
13.0... 1982/83: 113 89
produktion — i endast begränsad utsträckning gällt strategiskt viktiga branscher elleri övrigt svarat mot regeringens informationsbehov. I detta sammanhang bör dock påpekas att inom en rad sådana branscher har regeringen tillsatt särskilda branschråd som knutits direkt till industride- partementet. Industriverket har enligt uppgift inte ansett sig böra dubblera den verksamhet dessa råd bedrivit.
Bristande beställningskompetens inom departementet kan också ha bi- dragit till den uppkomna situationen. I olika rapporter och skrivelser till regeringen har industriverket föreslagit mer sammanhängande utrednings- program.
Även handläggnings- och beslutsordningen beträffande finansiellt stöd till företaget är oklar. Jag anser t.ex. att utformningen av författningen för IG-lån ger upphov till oklarheter eftersom den förutsätter att regeringen förutom besvärsärenden även kan ta upp ärenden till prövning som enda instans. medan i normalfallet industriverket skall avgöra ärenden rörande IG-lån. '
Inte heller påföretagsseri'iceamrådet är verkets roll entydig. Gentemot utvecklingsfonderna skall verket uppträda både som serviceorgan och i viss mån tillsynsorgan. Rollen kompliceras av det mellan staten och lands- tingen delade huvudmannaskapet för fonderna. Avgränsningen mot de enskilda landstingen och Landstingsförbundet är inte entydig. Även i förhållande till industridepartementet är rollfördelningen oklar. även om verket formellt svarar för utövandet av det statliga huvudmannaskapet. Vilka mer precisa funktioner som innefattas i denna roll har dock inte fastställts. Inrättandet av de till departementet knutna småföretagsdelega- tionen och utvecklingsfondernas samarbetsråd har också komplicerat ver- kets roll. Arbetsfördelningen mellan verket och fondernas revisorer är inte heller klar.
Utöver de oklarheter som gäller roll- och ansvarsfördelningen mellan departementet och industriverket vill jag peka på ytterligare ett par fakto- rer som kan ha bidragit till uppfattningen om verket som en mindre kraft- full industripolitisk aktör. .
För det första har verket under senare år utsatts för särskilt kraftiga besparingar. Krav på besparingar har ställts långt utöver de generella krav motsvarande 2% som i princip gällt för andra myndigheter. Detta kan självklart ha lett till spekulationer om "förtroendekris" mellan regeringen och verket. Detta intryck förstärks av det förhållandet att. i en tid då industrisektorn ansetts behöva prioriteras. så har långtgående bespa- ringskrav riktats mot en myndighet som har till huvuduppgift att stödja och stimulera denna sektor.
Parallellt med besparingarna har vissa verksamhetsgrenar förts till andra huvudmän. Här kan nämnas SIFU-verksamheten. mineralfrågorna och den beslutade överföringen av energifrågorna till den nya myndigheten statens energiverk. Det kan i och för sig ha varit motiverat att göra dessa
Prop. 1982/83: 113 90
förändringar. Överföringarna kan dock knappast ha stärkt verkets status.
Vidare anser jag att utformningen av det administrativa regelsystemet för industriverket som förvaltningsmyndighet inte har anpassats till ver- kets uppgifter. Formen kan i sig rymma en mängd regleringar som försvå- , rar ett flexibelt och snabbt handlande. Myndighetsformen kan emellertid anpassas till respektive myndighets verksamhetsbetingelser. Detta har dock inte skett i nämnvärd utsträckning vad gäller industriverket. Verk- samheten tinansieras t. ex. över ett flertal olika anslag..ofta med långtgåen- de detaljreglering, även om en viss uppmjukning skett under senare tid. Dessa begränsningar i verkets "rörelsefrihet" har enligt min mening mot- .verkat dess möjligheter att agera kraftfullt och snabbt.
De förhållanden som jag här har pekatpå har skapat osäkerhet hos industriverket och dess målgrupp om verkets funktion och handlingsför- måga i den statliga industripolitiken. Industriverkets auktoritet torde ha påverkats negativt av dessa förhållanden. Dessutom kan detta ha inneburit att verket i vissa fall agerat försiktigt och underlåtit att ta initiativ i olika frågor.
Den situation som har uppstått har enligt min mening också inneburit nackdelar för industridepartementets egen verksamhet. I nästa avsnitt som behandlar synpunkter på industridepartementet belyses detta ytterligare.
3.2.2 Industridepurtementet
Den kritik som framförts mot arbetsfördelningen inom den industripoli- tiska organisationen och som har berörts i det föregående. riktar sig bl. a. mot industri-departementets roll och verksamhetsinriktning i förhållande till industriverket. Vissa menar att enskilda stödärenden ägnats för stort intresse på bekostnad av de långsiktiga industripolitiska frågorna. Jag anser för min del att det finns fog för denna uppfattning. Jag vill betona att kritiken inte avser förhållandet industridepartementet/STU. Arbetsfördel- ningen mellan dem har inte präglats av oklarheter av detta slag.
För att ge rättvisa åt problemet är det emellertid angeläget att ta hänsyn till de speciella förutsättningar som präglat industripolitiken under de senaste sju—åtta åren.
Vid mitten av l970-talet fanns en viss arbetsfördelning mellan verksni- vån. dvs. i detta sammanhang det relativt nybildade industriverket och AMS. och regeringskansliet. När kostnads- och industrikrisen inträffade fanns inte någon egentlig beredskap att möta de därigenom uppkommande problemen. varken på verks- eller departementsnivå. Med utgångspunkt i den dittills gällande ordningen hanterades frågorna inom departementet. För berörda sakenheter innebar detta. dels en ökning av antalet ärenden av dittills förekommande slag. vilka kostnadsmässigt hanteras inom befintliga anslag och ramar. dels en ny typ av ärenden avseende krisbranscher/ problemföretag. vilka som regel föranledde proposition till riksdagen tt. ex. Järnförädling. NJA. SSAB. varvsindustrin. specialstålindustrin.
Prop. 1982/83: 113 ' 9]
Eiser-Algots. vissa skogsindustriföretag. träfiberindustrin. Luxor m. fl.)
Formerna för beredning av sistnämnda ärendeslag varierade: särskilt tillsatta arbets- och expertgrupper (t.ex. för varvsindustrin). särskilda utredare med expertis (Eiser-Algots. träfiberindt'tstrin). offentliga utred- ningar (handels- och specialstål). Besluten hade oftast karaktär av rambe- slut avseende resurstilldelningen samt riktlinjer för användningen av med- len. Även verkställigheten varierade. I fall där Statsföretagskoncernen redan var engagerad fick koncernledningen särskilt ansvar å statens vägnar (Eiser. SSAB). I andra fall av statliga ägarengagemang fanns ingen sådan mellanhand (Svenska Varv. skogsindustriföretagen). För specialstålindu- strin etablerades en särskild strukturdelegation som med anlitande av Investeringsbankens utredningsresurser svarade för beredning och säm- ordning av de enskilda ärendena.
Även i framtiden kommer händelser att inträffa som leder till att rege- ringen och i vissa fall riksdagen måste fatta beslut i ärenden som rör- enskilda företag. Enligt min mening bör emellertid detta ske endast när det rör sig om fall som är av principiell betydelse eller i övrigt är av stor vikt. Även i dessa fall bör regeringen i berednings- och förhandlingsarbetet utnyttja den kompetens som finns i de industripolitiska organen.
Härutöver handläggs inom departementet enligt nuvarande ordning en rad ärenden som knappast kan hänföras till en sådan ärendetyp. Det gäller t. ex. besvär över ärenden där industriverket eller AMS har fattat beslut. vissa mindre obeståndsärenden. samt i vissa fall ärenden som tagits tipp direkt av departementet. Detta har enligt vissa bedömare inneburit att departementets resurser i alltför hög grad bundits upp i sådana verkstäl- lighetåuppgifter som med fördel kunde ligga inom myndigheters ansvars- områden.
För att åstadkomma en effektiv organisation inom ramen för en offensiv industripolitik krävs enligt min mening en bättre arbetsfördelning mellan de olika industripolitiska organen. Den naturliga utgångspunkten blir där- vid att departementet koncentrerar sin kompetens och sina resurser på de långsiktiga frågorna samt på enskilda företagsärenden som är av särskild vikt. I ökad utsträckning bör verkställighetsuppgifterna överlåtas till de centrala och regionala organen. En arbetsfördelning av denna art har utbildats bl. a. mellan departementet och STU. I följande kapitel återkom- merjag till detta och till mina konkreta förslag i dessa avseenden.
3.3 Industripolitik. regionalpolitik och arbetsmarknadspolitik — samband och skiljelinjer
3.3.1 Allmänna utgångspunkter
I det följande redovisas översiktligt några av huvuddragen i de tre politikområdena industripolitik. regionalpolitik och arbetsmarknadspolitik i'syfte att klarlägga de samband och skiljelinjer som finns mellan dem.
Prop. 1982/83:113 ' 92
Motivet till denna genomgång är attjag enligt direktiven förutsättningslöst skall överväga frågan om överföring av handläggningen på central nivå av det regionalpolitiska stödet till näringslivet från AMS till industriverket. -
Det skall understrykas att endast den del av regionalpolitiken som är företagsinriktad och som därmed har en direkt koppling till industripoliti- ken 'och industriverkets uppgifter behandlas.
Ett allmänt konstaterande är att industripolitiken, regionalpolitiken och arbetsmarknadspolitiken är nära relaterade till varandra. Avgränsningen mellan dem är inte entydig eller för alltid given. Hur hanteringen av de olika politikområdena utformas i det politisk-administrativa systemet be— ror dels på de problem som för tillfället skall angripas. dels på vilka synsätt och politiska värderingar som regeringen företräder.
Vidare gäller att verksamheten inom dessa politikområden utgör delar av den allmänna politik vars mål är full sysselsättning. ekonomisk tillväxt. prisstabilitet. balans i utbytet med utlandet. regional balans och en jämn fördelning av välfärden.
3 .3 .2 Relationerna mellan regionalpolitik och arbetsmarknmispolitik
Sambanden mellan regionalpolitiken och arbetsmarknadspolitiken finns i första hand vad beträffar målen. Sysselsättningsmålet är centralt i båda fallen. Skillnaderna gäller främst i tidsperspektivet. Med de regionalpolitis- ka åtgärderna syftar man i princip till att åstadkomma stadigvarande sys- selsättning. Arbetsmarknadspolitiken skall i stor utsträckning hantera de temporära anpassningsproblemen av "normal” konjunktur- och friktions- karaktär. men även medverka i lösandet av de snabbt uppkomna krispro- blemen. Till detta kommer arbetsmarknadsutbildning. förmedlingsverk- samhet. rörlighetsstimulans etc. som kan ha mera långsiktiga och struktu- rella effekter.
Ett visst utbytesförhållande råder mellan regional- och arbetsmarknads- politik. I den mån man med regionalpolitiska insatser lyckas skapa nya arbetstillfällen minskar behovet av mera permanenta arbetsmarknadspoli- tiska åtgärder. De vinster som man når på så sätt kan vara både statsfinan- siella. samhällsekonomiska och sociala. Det bör dock understrykas att de arbetsmarknadspolitiska insatserna är av avsevärt större omfattning än det regionalpolitiska stöd som riktas till företagen. Möjligheterna att med regionalpolitiska insatser påverka behovet av arbetsmarknadspolitiska åt- gärder är sannolikt under överblickbar framtid begränsade.
Ett mera påtagligt samband är att de två politikområdena kompletterar varandra. såväl i makroperspektivct som i det enskilda fallet. Med arbets- marknadspolitiska insatser kan man t. ex. överbrygga perioder mellan nedläggning av verksamhet och tillkomst av ny som kan ge mer långvarig sysselsättning. Arbetsförmedlings- och utbildningsinsatser kan också be- hövas för att göra en lokaliseringsinsats möjlig. Med hjälp av beredskaps- arbeten har det vidare varit möjligt att i vissa områden bygga upp en infrastruktur som grund för företagslokaliseringar.
Prop. 1982/83; 113 . 93
Vad gäller medlens karaktär är skillnaderna mellan regionalpolitiken och arbetsmarknadspolitiken uppenbara. --Det beror till en del på vad som tidigare har sagts om tidsperspektivet för insatserna. Arbetsmarknadspoli- tikens betoning på konjunkturanpassning ger väsentligt andra förutsätt- ningar för utformningen av instrumenten än vad regionalpolitikens mera långsiktiga och strukturpåverkande inriktning ger.
3.3.3 Relationerna mellan regionalpolitik och industripolitik
En väsentlig likhet mellan industripolitiken och den företagsinriktade regionalpolitiken är att stödinsatserna skall inriktas mot åtminstone på sikt lönsamma företag.
Skillnaden mellan politikområdena består främst i målformuleringen — de industripolitiska medlen skall primärt öka den tekniska nivän och effek- tiviteten i industrin och öka produktionen av industrivaror, medan det primära syftet med regionalpolitikens medelsarsenal är att åstadkomma varaktig sysselsättning i sysselsättningssvaga områden. Dessa mål kan ibland vara svårt att uppnå samtidigt..
Målkonflikter kan uppstå t.ex. vid strukturförändringar (som medför kapacitetsminskning) inom branscher där "effektivitetsprincipen" ger en lösning och "den regionalpolitiska principen” ger en annan. Båda lösning- arna kan i och för sig vara långsiktigt lönsamma. men subventionsbehoyet initialt kan vara större i det senare fallet. Ett annat exempel är när ett företag nyetableras eller expanderar med hjälp av regionalpolitiskt stöd men under oförändrade eller stagnerande marknadsförhållanden. I sådana fall påverkas. andra företag inom samma bransch negativt.
Eftersom medlen inom respektive politikområde är avsedda att påverka företagssektorn är de ofta likartat uppbyggda. Det kan vara fråga om möjligheter att erhålla finansiellt stöd och i samband därmed subventione- rade kapitalkostnader. stöd till produktutveckling och marknadsföring etc. Eftersom det gäller att bedöma olika projekts ekonomiska förutsättningar. ' marknadsförhållanden. kompetens hos företagsledning osv. äi det fråga om samma typer av analyser som föregår beslut i stödärenden.
Över tiden har regionalpolitiken och industripolitiken närmat sig varand- ra. inte minst iden praktiska tillämpningen. Den industri- och regionalpoli- tiska problembilden har förändrats påtagligt. Regionalpolitikens roll var ursprungligen att med ekonomiska incitament avlänka en del av den totala industritillväxten till de sysselsättningssvaga delarna av landet. Man efter- strävade att åstadkomma Hyllning av företag.. filialutläggningar och liknan- de.
Den långsammare tillväxttakten har medfört att antalet "fritt" lokalise- ringsbara projekt har minskat. I stället har man i allt större utsträckning — inom. såväl industripolitiken som regionalpolitiken — inriktat sig på att stimulera omstrukturering av och tillväxt i befintliga företag samt att stimulera till nyföretagande. En rad nya medel med en uttalat offensiv
Prop. l982/83: 113 94
karaktär har introducerats inom båda politikområdena. Hit hör nationella och regionala investment- och utvecklingsbolag. produktsökning och tek- nikimport. satsningar på de regionala utvecklingsfonderna m.m. Företae gen bearbetas med liknande medel från såväl regional- som industripoli— tiskt håll.
De ofta regionalt mycket koncentrerade strukturomvandlingsförlopp som dominerat senare delen av l970-talet utgör ett delvis nytt problem sett både från regionalpolitisk och industripolitisk utgångspunkt. Problemet äri grunden annorlunda än det "klassiska" regionalpolitiska problemet. Det är också annorlunda än de problem man avsåg angripa med den aktiva näringspolitiken i slutet av 1960-talet. Det är därför naturligt att också lösningar av denna typ av problem kräver annorlunda och delvis nya medel liksom kombinationer av medel från flera politikområden.
Min slutsats är att det finns flera skäl som talar för en ytterligare samordning av industripolitiken och den del av regionalpolitiken som är företagsinriktad.
Organisatoriskt har redan viss samordning skett mellan industri- och regionalpolitik. lnom regeringskansliet handläggs sedan år 1976 de regi- onalpolitiska frågorna inom industridepartementet dit de förts över från arbetsmarknadsdepartementet. En närmare organisatorisk samordning också på den centrala myndighetsnivån av det regionalpolitiska stödet till företag och det industripolitiska stödet är mot bakgrund av vad som här har redovisats naturlig och skulle enligt min mening även innebära fördelar från administrativ och informationsmässig synpunkt.
Som en konsekvens härav vore det naturligt att här också ta upp frågan om organisationen på regional nivå. Denna fråga skall emellertid behandlas i den kommitté (Dir. 1982: 83) som skall utreda de framtida regionalpolitis- ka'stödinsatsernas inriktning och omfattning. Jag berör därför inte ytterli- gare frågan om ansvaret på regional nivå.
3.4 Samband mellan politik för teknisk förnyelse och annan industripolitik
3.4.1 Allmänt
Den tekniska förnyelseprocesscn har grundläggande betydelse för den industriella utvecklingen. Dess roll har också kommit att ägnas alltmer intresse i den industripolitiska debatten under senare år. Den tekniska förnyelsen är dock endast en del av den industriella förnyelseprocessen. Endast ett litet fåtal av de många goda uppslag till nya produkter som finns i företagen når någonsin marknaden. Resten sållas bort på grund av att de är tekniskt ogenomförbara. för dyra att tillverka eller på annat sätt inte tillfredsställer marknadens krav. Detta är dock oftast något som inte kan förutses förrän långt fram i utvecklingsprocessen. Det är därför viktigt att den tekniska satsningen sker på stor bredd och inte alltför hårt kopplas till den nuvarande industriella verksamheten.
Prop. 1982/83:113 ' , 95
Detta synsätt kommer äventill uttryck i prop. 1981/82: ll8 som bl.a. behandlar innovationspolitiken. Där påpekas att det finns två huvudvägar för innovation. Den ena är att redan etablerade företag vidareutvecklar sin verksamhet. den andra att nya företag startas runt radikalt nya idéer. Den helt nya tekniken saknar oftast etablerade förespråkare inom företag. fackföreningar och professionella organisationer och måste därför exploa- teras i nya företag.
För att främja innovationer räcker det inte med insatser som direkt siktar till att enbart befordra teknisk utveckling. Även åtgärder på andra områden påverkar väsentligt betingelserna för innovationsverksamheten. Hit hör frågor inom skattepolitiken. arbetsmarknadspolitiken och utbild- ningspolitiken. '
Vissa industripolitiska åtgärder är också av betydelse för uppkomsten av innovationer. I propositionen sägs att en ökad betoning av innovationspoli- tiken innebär en ytterligare omstrukturering av industripolitiken i offensiv riktning. Viktiga inslag i detta sammanhang är t. ex. att främja teknikupp- handling och att erbjuda småföretag med expansionsmöjligheter riskkapi- tal.
Vad jag nu har sagt visar på vikten av ett samspel mellan insatser för teknisk utveckling och insatser för annan industriell utveckling. En akti- vering av den långsiktiga industripolitiken inom industriverket blir hal- tande utan en nära samverkan med andra insatser för innovationer och industriell förnyelse.
3.4.2 Den organisatoriska uppdelningen
På myndighetsplanet kanaliseras stora delar av statens insatser för indu- striell utveckling främst genom två huvudansvariga organ. STU respektive industriverket.
STU stödjer den industriella förnyelsen genom att bl.a. främja och stödja teknisk-industriella innovationer och sådan kunskapsuppbyggande teknisk forskning som är av betydelse för näringsliv och samhälle.
Industriverkets bidrag består i att genom Utredningsverksamhet utarbeta underlag för industripolitiska beslut. att planera och samordna vissa stat- liga stöd- och utvecklingsinsatser på området och att genom olika former av finansiellt stöd främja näringslivets utveckling. ' För att uppnå effektivitet i stödet till industrin är det av vikt att insatser *via STU och industriverket samordnas.
Detta förhållande har på senare tid uppmärksammats i en rad samman- hang. Vid riksdagens behandling av data- och elektronikfrågor (prop. l98l/ 82: 123. NU 1981/82:41) ägnades den framtida bevakningen av datafrå- gorna i industripolitiken särskild uppmärksamhet. I näringsutskottets be- tänkande redovisas såväl STUs som industriverkets arbete inom området. I betänkandet sägs därefter:
Prop. 1982/83: 113 - ' 96
"Utskottet vill betona vikten av att det skapas effektiva former för en kontinuerlig hantering av frågor om datapolitik och industriell utveckling. Ett samordnande ansvar inom detta område bör vara en viktig uppgift för något centralt industripolitiskt organ. Utskottet förutsätter att den utred- ning som ser över industriverkets verksamhet söker klarlägga var i den industripolitiska organisationen ett sådant samordnande ansvar för data-
och elektronikfrågor inom-det industripolitiska området bör ligga." (NU 1981/82:41 s. 9—10).
I teknikimportkommitténs nyligen framlagda betänkande (Ds I l982: 8) Utveckla företag genom teknikförväri' behandlas bl. a. frågan om organisa- ti0n för central service för teknikimport. I betänkandet konstateras att STU och Exportrådet har bildat en referensgrupp för teknikhandel. Med det huvudansvar som de regionala utvecklingsfonderna föreslås få när det gäller teknikimport, anser teknikimportkommittén att denna referensgrupp bör kompletteras med företrädare för utvecklingsfonderna och industriver- ket. Därmed skulle ett bredare forum för teknikhandel erhållas.
En av industriverkets huvuduppgifter är att i ett-långsiktigt perspektiv stödja enskilda företag med utgångspunkt i begrepp som bransch eller företagsstorlek. Det grundläggande synsättet i verksamheten är att endast utvecklingsbara och åtminstone på sikt lönsamma företag skall stödjas. Detta innebär dock inte att verket kan bortse från andra hänsyn. t.ex. regionala och sysselsättningsmässiga aspekter. Enligt sin instruktion skall industriverket dessutom främja såväl näringslivets ekonomiska som dess tekniska utveckling. Utvecklingen har visat att verket. med hänsyn till den tekniska förnyelseproccssens ökande betydelse för den industriella u't- vecklingen. blivit mer teknikorienterat för att kunna fullgöra sina uppgifter på ett heltäckande sätt.
STU har efterhand blivit mer marknads- och företagsorienterat i arbetet med utvecklingsfrågorna. STUs tekniska kompetens har kompletterats med sakkunskap på det företagsekonomiska området. liksom med ökad branschkunskap.
Det finns också exempel på att dessa myndigheters arbetsområden när- mar sig varandra. Ett sådant är STUs initiativ till rapporten Tillväxtinvest. som behandlar frågor om småföretagens behov av riskkapital. Detta slags frågor torde ligga i utkanterna av STUs traditionella kompetensområde och synes mer höra hemma inom industriverkets verksamhet. Frågorna kommer emellertid enligt min mening in som en naturlig del i innovations- problematiken och därmed också inom STUs verksamhetsområde.
En likartad inriktning finns hos de båda myndigheterna när det gäller vissa insatser inom småföretagssektorn. Båda organen beviljar finansiellt stöd till småföretag — även om det för STUs del enbart omfattar l0— ISG? av myndighetens totala stödgivning —— och svarar även för vissa service- och rådgivningsinsatser mot denna målgrupp. STUs medverkan avser främst produktutveckling och innovationsfrämjande åtgärder. lndustriver-
Prop. 1982/83: 113 ' 97
. ket medverkar främst med andra informations- och utbildningsinsatser rörande t. ex. företagsledning. ekonomi och marknadsföring och i form av finansiellt stöd i allmänt utvecklingsfrämjande syfte.
På det regionala planet har båda myndigheterna utvecklingsfonderna som bas för sina insatser. '
STU bedriver för sin stödverksamhet en bred utredningsverksamhet på det tekniska området, som bör kunna dra nytta av en närmare kontakt med industriverkets utredningsverksamhet på det industristrategiska området. Industriverket får å sin sida därmed ett bättre underlag för att bedöma förändringar i framtidens industristruktur.
Det finns enligt min mening anledning att överväga en ökad samordning och kontakt mellan STUs och industriverkets verksamhet. Detta gäller särskilt de båda verkens verksamhet som riktar sig till småföretagen.
Det förhållandet att den ena av dessa myndigheter — industriverket — nu står inför en omprövning av sin verksamhet ger enligt min mening ett lämpligt tillfälle att pröva förutsättningarna och formerna för en sådan samordning. Jag återkommer till detta i avsnitt 4.5.
3.5 Behov av förbättrad samordning av de industripolitiska funktionerna
I det föregående har något av den kritik som har riktats mot den förda industripolitiken redovisats. Kritken har till stor del knutits till brister i den industripolitiska organisationen. En huvudpunkt har gällt oklarheteri roll- fördelningen mellan industridepartementet och industriverket.
En slutsats som enligt min mening bör dras av vad som har redovisats är att den industripolitiska organisation som byggdes upp i början av 1970- talet med industriverket som huvudorgan. inte har varit särskilt väl anpas- sad för att hantera de industripolitiska problem som har dominerat andra hälften av l970-talet. Omdömet torde även gälla i förhållande till 1980- talets problembiid så som den har skisserats i tidigare avsnitt.
Industriverkets roll har varit utformad för att i första hand verkställa en "reguljär” industripolitik med stöd och stimulans för en utveckling i mera traditionella former som huvudinslag. De dominerande industripolitiska problemen har varit helt annorlunda. De har till sin karaktär, omfattning och frekvens ofta krävt snabba beslut där en bredare politisk bedömning varit nödvändig. Åtgärderna har fått utformas från fall till fall utan att alltid kunna relateras till en existerande policy eller konsistenta spelregler. Roll- och ansvarsfördelningen mellan politisk nivå och myndighetsnivå har upp- fattats som oklar. politikenhar betraktats som defensiv etc.
Erfarenheterna från de senaste årens industripolitik bör enligt min me- ning ligga till grund för utformningen av en ny industripolitisk organisation. Detta gäller även om l980—talets industriella problem och därmed industri- politiken. på väsentliga punkter kan komma att skilja sig från l970-talets. Det är främst två faktorer som bör vara vägledande. '
Prop. 1982/83: 113 98
1
. Behovet av en klarare roll- och ansvarsfördelning mellan den politiska nivån och myndighetsnivån. . Behovet av en bred helhetssyn på den industriella förnyelse- och ut- vecklingsprocessen. Vad gäller roll- och ansvarsfördelningen mellan politiskt ansvariga och verkställande organ är det uppenbart att den traditionella "departement— verk”-modellen med strikt ansvarsuppdelning är svår att uppnå på det industripolitiska området. De problem eller förhållanden som skall hante- ras inom systemet låter sig inte alltid rymmas i ett på förhand uppgjort regelsystem på det sätt som normalt förutsätts i denna modell. . I den industripolitiska debatten förordas ibland att inga enskilda före- tagsärenden borde handläggas av regeringen. En sådan "avpolitisering" av stödärenden är enligt min mening varken önskvärd eller möjlig. De industripolitiska uppgifterna innebär en blandning av mer. rutinbeto- nade och/eller okontroversiella uppgifter och uppgifter som kräver att man går utöver vad ordinarie regelsystem medger. En strävan bör vara att avlasta regeringskansliet ärenden av det förstnämnda slaget och kanalisera dem till myndighetsnivå. Som jag nyss sagt kan en helt entydig arbetsför- delning inte göras. Förbättringar i förhållande till nuvarande situation bör emellertid kunna åstadkommas.
För att i viss mån kompensera ofullkomligheter i modellen bör man sträva efter en större öppenhet i dialogen mellan olika aktörer. Det gäller främst i relationerna mellan departement och verk, men också i förhållan- de till andra aktörer som företag och fackliga organisationer. andra myn- digheter etc.
En bred helhetssyn i det industripolitiska agerandet är nödvändig av flera skäl. Som tidigare har framgått betonas förnyelseaspekten alltmer i "den industripolitiska debatten. I det enskilda företagets utveckling blir det alltmera uppenbart att kedjan teknik—produkt—marknad—ftnansicring etc. måste beaktas i ett sammanhang.
Ännu mera uppenbart blir detta i de fall man. i likhet med vad som sker på flera håll internationellt. vill göra breda och samordnade satsningar på vissa områden. Det kan t. ex. gälla att med utgångspunkt i teknikupphand- lingsbehov i olika delar av den offentliga sektorn (inkl. affärsverken) industriellt "exploatera" ett teknikområde. Det kan också gälla stora konkreta projekt där dragning av ledningar för naturgastransport. JAS etc. kan nämnas som svenska exempel. I sådana fall blir samhällets medverkan naturlig, dels som risktagare dels också som samordnare.
I detta sammanhang vill jag som exempel peka på vad statskontoret framhåller i sin rapport om organisationen på havsteknikområdet. Där sägs bl.a. följande:
”Statskontoret har i sin utredning analyserat vilka speciella krav och förutsättningar som bör uppfyllas för en önskvärd utveckling av havstek-
Prop. 1982/83: 113 99
nikområdet. Dessa krav och förutsättningar kan inordnas i fyra huvud- grupper av industripolitiska funktioner inom havsteknikområdet, nämligen — strategisk utredningsverksamhet och kunskapsuppbyggnad
— företagsutveckling —- finansiellt stöd — initiering av forskningsinsatser.
Statskontoret har vidare gjort en analys av hur'dessa funktioner avseen- de havsteknikområdet tas om hand i det nuvarande industripolitiska syste- met. .
Såvitt verket kan finna saknas i det nuvarande systemet en huvudansva- rig aktör som kan ta initiativ för att främja en önskvärd utveckling inom havsteknikområdet eller i enskilda havstcknikföretag. Ofta berörs flera statliga institutioner (SIND. STU. Investeringsbanken. industrifonden m.fl.) vilka enligt sin instruktion var för sig handlar relativt självständigt." (Rapport 198234 Havsforskningens resurser och organisation — förslag till effektivisering inom delar av området.)
En teknikområdes- eller projektinriktad verksamhet av det slag som här har nämnts kräver tillgång till hög kompetens vad beträffar forskning och utveckling. finansiering. organisation etc.
Enligt min mening är den industripolitiska organisationsstrukturen f.n. alltför splittrad vad gäller såväl övergripande planering som verkställandet av konkreta industripolitiska åtgärder för att det mest effektiva utnyttjan- det av de indu5tripolitiska resurserna skall nås. Den uppfattningen har kommit till uttryck också i andra sammanhang. Jag vill särskilt hänvisa till den tidigare nämnda rapporten från riksdagens revisorer — Det statliga stödet till industrin (Rapport l981/82z3). Slutsatserna av revisorernas ge- nomgång av de befintliga stödorganen och stödformerna är att det industri- politiska stödet borde kunna göras effektivare genom att samla handlägg- ningen av det företagsinriktade stödet till färre organ och genom att be- gränsa antalet stödformer och deras detaljreglering. Med en huvudaktör med ett samordnande ansvar på myndighetsplanet skulle enligt min mening ett effektivare och flexiblare utnyttjande av de industripolitiska resurserna kunna uppnås. Det behövs emellertid också en ökad samordning på depar- tementsnivå vad gäller insatser som sker genom olika myndigheter och andra industripolitiska organ.
Det är främst på två områden inom den industripolitiska organisationen somjag anser att ett bredare synsätt och en förbättrad samordning av olika funktioner är naturlig. Det gäller för det första förbättrad samordning av industripolitiskt och regionalpolitiskt företagsstöd. För det andra gäller det den industriella förnyelsen där insatser för teknikutveckling och insatser för annan industriutveekling bör kunna integreras på ett bättre sätt än vad som nu sker. Även andra delar av det industripolitiska systemet skulle kunna innefattas i överväganden av detta slag. Exportfrägorna liksom företagens kreditförsörjning mera allmänt än sådana exempel. Av skäl som jag redovisat i kap. 1 harjag emellertid inte närmare behandlat dessa delar.
Prop. 1982/83: 113 100
En samordning av de industripolitiska funktionerna i den riktningjag här har pekat på kan göras mer eller mindre långtgående. Jag återkommer till konkreta förslag i detta avseende i nästa kapitel.
Hänvisningar till US7
4. Den framtida industripolitiska organisationen
4.1 "Inledning
I avsnitt 3.5 har jag redovisat motiven för en klarare rollfördelning mellan regeringsnivån o'ch myndighetsnivån inom den industripolitiska organisationen. Jag har också pekat på fördelarna med en ökad samord- ning av de industripolitiska funktionerna.
Sammanfattningsvis ledde mina slutsatser fram till att följande föränd- ringar inom den industripolitiska organisationen är motiverade . en ökad överföring av verkställande uppgifter från regeringsnivån till
myndighetsnivån.
. en förenkling Och effektivisering av delar av det finansiella stödet till företag. 0 ett organisatoriskt samgående vad gäller handläggning av det regionalpo- litiska och det industripolitiska företagsstödet på den centrala myndig- hetsnivån.
. en ökad samordning av å ena sidan statligt stöd till teknisk förnyelse och å den andra sidan stöd till annan industriell utveckling. I den följande diskussionen kommer jag att precisera rollfördelningen mellan de olika nivåerna i den framtida industripolitiska organisationen och ange arbetsuppgifterna på respektive nivå. Jag börjar med att ange uppgifterna på departemental och regional nivå. Därefter behandlar jag uppgifterna på den centrala myndighetsnivån. I samband därmed läggerjag fram mina förslag till organisation på central nivå.
Hänvisningar till S4
4.2. Arbetsuppgifterna på departemental nivå — industridepartementets roll och funktioner
Industridepartementets huvuduppgift är att svara för långsiktiga indu- stripolitiska frågor av strategisk karaktär. Det innebär att verkställande uppgifter som normalt kan hanteras inom ramen för ett givet regelsystem bör läggas på regionala och centrala myndigheter och organ. Regeringen bör pröva endast ärenden som är av principiell betydelse eller annars av större vikt samt ärenden som innefattare en politiskt betingad bedömning.
Regeringskansliet bör således endast i undantagsfall hantera t. ex. ären- den om finansiellt stöd till enskilda företag. Jag åsyftar därvid inte sådant stöd som staten i egenskap av ägare ger till statliga företag. Sådana stöd- ärenden bör även fortsättningsvis hanteras inom regeringskansliet. '
I avsnitt 4.4.4. redovisar jag hur ärendefördelningen mellan regerings-
Prop. 1982/83:113 101
respektive myndighetsnivån bör tillämpas i fråga om industrigarantilån . (IG-lån) och regionalpolitiskt stöd.
Med ovannämnda huvudregel som utgångspunkt kan följande huvud- funktioner för industridepartementet anges: — Politikformulering och strategisk planering — Dialog. samråd och förhandlingar
Politikformulering och strategiska planering. Uppgiften innebär att mot bakgrund av behov hos och krav på industrisektorn ange industripolitikens övergripande inriktning och innehåll. För utformningen av den övergri- pande politiken måste departementet ha egen kapacitet att bedöma strate- giskt viktiga utvecklingsförhållanden inom industrisektorn. Till väsentlig del bör dock departementets behov av informationsunderlag kunna tillgo- doses genom insatser'på myndighetsplanet. _
En viktig uppgift för departementet är vidare att söka påverka utform- ningen av politiken inom andra samhällsområden så att industrisektorns problem och möjligheter beaktas och att industripolitiken samordnas med andra politikområden.
I denna funktion bör också ingå att anpassa industripolitiken till de tendenser och förändringar inom och utom landet somlpåverkar industri— sektorn. Här kan t. ex. ingå att planera industriella åtgärdsprogram inom ramen för den ekonomiska politiken eller större ändringar i den industripo- litiska organisationen eller medelsarsenalen. Det kan även gälla att förbätt- ra informationsunderlaget i strategiskt betydelsefulla frågor. I uppgiften bör vidare ingå att fastställa riktlinjer och instrument för de verkställande industripolitiska organen och att ange medelsramar för dessa organs verk- samhet. Här bör också ingå att följa och samordna de verkställande orga- nens verksamhet samt att ta initiativ till genomförandeinsatser. projekt- samverkan m. . .
Dialog. samråd och förhandlingar. Med hänvisning till vad jag tidigare har anfört om industripolitiken som en förhandlingsprocess måste prak- tiskt inriktad industripolitik i hög grad bestå av dialog, samråd och för- handling med enskilda företag inom näringslivet och med intresseorganisa- tionerna. På såväl departements- som myndighetsnivån är dialog och sam- råd nödvändiga i utövandet av en kontinuerlig och verklighetsnära indu- stripolitik. Till departementsnivån bör koncentreras endast de mest cen- trala dialog- och samrådsfunktionerna. Det kan gälla större eller övergri- pande frågor som rör storföretag. branscher. regioner eller eljest mer generella problem eller möjligheter inom industrin. Mer konkret kan det avse strukturförändringar. nyetableringar. nedläggningar. investeringar, FoU-insatser i ett mer långsiktigt perspektiv.
I funktionen ingår också samtal och förhandlingar i internationella sam- manhang om samverkansprojekt. multinationella företags investeringar och etableringar osv.
I detta sammanhang vill jag beröra de s. k. branschråden. som är knutna
Prop. 1982/83: 113 ' 102
till industridepartementet (se bilaga 2). Syftet med branschråden har varit att utgöra rådgivande organ för samråd mellan regeringskansliet och andra samhällsorgan å den ena sidan och företag och anställda å den andra sidan. Härigenom skulle underlaget för näringspolitiska beslut förbättras och nödvändiga åtgärder kunna diskuteras och utformas i samråd med berörda intressenter. Diskussionen i branschråden förväntades leda fram till en samstämmig syn på den framtida utvecklingen inom respektive bransch.
Erfarenheterna från branschrådens verksamhet visar på, såvitt jag kun- nat utröna. relativt stora likheter mellan dem. Bilden är dock inte entydig. Generellt kan sägas. i vart fall beträffande de tidigast inrättade råden. att de präglas av en minskad aktivitet och en bristande överensstämmelse mellan uppgifterna enligt direktiven och vad som faktiskt avhandlats. Ett samråd i dialogform har inte kommit till stånd i avsedd omfattning.
Jag har inte närmare analyserat orsakerna till att branschråden inte fungerat i enlighet med intentionerna. Skäl som anförts i sammanhanget är att det är svårt att i formaliserad ordning med flera parter och många deltagare inblandade föra att samråd i egentlig mening.
Under alla omständigheter torde ett bibehållande av branschråden kun- na sättas i fråga. Jag för min del föreslår att de nuvarande branschråden avskaffas och att det samrådet i stället sker i mindre formella former.
Ett annat samrådsförfarande som nu är knutet till industridepartementet är det 5. k. laka[iseringssamrådet som f. n. omfattar ca 200 större industri- koncerner (se bilaga 2).
'Lokaliseringssamrådet avser att tillgodose regeringens behov av fortlö- pande kontakter med de större företagen i syfte att kunna påverka företa- gens investeringar i regionalpolitiskt hänseende. Samrådet har successivt breddats till att inte enbart omfatta lokaliseringsfrågor utan utgör numera snarast ett allmänt Firetagssamråd. Som framgår av vad jag tidigare har sagt är det enligt min mening naturligt att regeringen samråder med nä— ringslivet. Det kan emellertid ifrågasättas om inte samrådet bör begränsas till att gälla de allra största företagen eller koncernerna. Härigenom ges möjlighet för regeringskansliet att få direkt kontakt med företag av stor betydelse för näringslivets utveckling och sysselsättningen. för informa- tion om och eventuell medverkan i förändringar i företagens verksamhet.
F. n. bereds flertalet stödärenden som aktualiserats i anslutning till lo- kaliseringssamrådet inom departementet och beslutas av regeringen. Mot bakgrund av vad jag tidigare har framfört beträffande en omfördelning av verkställighetsuppgifter från departementet till myndighetsnivån. bör en betydande del av dessa ärenden kunna överföras till den centrala myndig- heten eller till den regionala nivån. I departementet bör handläggas endast sådana ärenden där förhandlingsinslaget är betydande, där offertstöd blir aktuellt eller ärenden som i övrigt bedöms vara av sådan karaktär att en politisk bedömning krävs.
Det är. även om antalet samrådsföretag minskas. angeläget att myndig-
Prop. 1982/83: 113 103
heten deltar i samrådet. Med hänsyn till att samrådet f. n. är reglerat i avtal mellan å ena sidan regering och å den andra sidan det berörda företaget och till att uppgifter om det enskilda företaget är sekretessbelagda harjag inte närmare övervägt hur en förändring av samrådsförfarandet bör ske. Jag vill emellertid erinra om att lokaliseringssamrådet f. n. omfattar företag som tillsammans sysselsätter omkring hälften av de totalt sysselsatta inom industrin. Det är otillfredsställande att den centrala sektormyndigheten inte deltar i direkt samråd med en så omfattande del av industrisektorn. Som jag nyss sagt bör samrådet på departementsnivå kunna begränsas högst väsentligt. Den nyligen tillsatta kommittén (Dir 1982z83) som har till uppgift att utreda de framtida regionalpolitiska stödinsatsernas inriktning och omfattning skall lämna förslag om formerna för fortsatt lokaliserings- samråd. Jag utgår från att den här nämnda aspekten på samrådet tas upp i det sammanhanget.
Hänvisningar till S4-2
- Prop. 1982/83:113: Avsnitt 4.4.3
4.3. Arbetsuppgifterna på regional nivå
lndustripolitiska stöd- och. serviceinsatser bör drivas så nära företagen som möjligt. Huvudansvaret för sådana insatser på regional nivå har lagts på utvecklingsfonderna. vilka som självständiga stiftelser skall vara organ för regional näringspolitik. '
Då det gäller regionalpolitiskt stöd är länsstyrelsen det samordnande och beslutande organet på regional nivå. Utvecklingsfonderna har dock även här uppgifter och genomför normalt den grundläggande företagsekonomis- ka bedömningen. Länsstyrelserna skall i övrigt enligt förordningen ( 1982:877 ) om regionalt utvecklingsarbete verka för att de av riksdagen fastställda regionalpolitiska målen uppnås i länet och i detta syfte bedriva ett regionalt utvecklingsarbete.
Frågan om en viss integrering av det regionalpolitiska stödet i de regio- nala utvecklingsfondernas verksamhet har tidigare behandlats bl.a. i rap- porten (Ds I 1981: 18). Översyn av det regionalpolitiska stödet till näringsli- vet. Den kommitté som riksdagen begärt att regeringen skall tillsätta och som skall utreda de framtida regionalpolitiska stödinsatsernas inriktning och omfattning skall också ta upp denna fråga. Kommittén bör därvid enligt nu föreliggande direktiv (Dir 1982:83) utgå från de uppgifter som länsstyrelsen och den regionala utvecklingsfonden har inom ramen för regional- respektive industripolitik. Jag kommer därför inte att beröra denna fråga ytterligare. Även uppgifterna på företagsserviceområdet skall enligt vad som sägs i prop. 1981/82:118 ses över. Regeringen har nyligen uppdragit åt industriverket att utreda dessa frågor. Jag utgår dock från att fondernas uppgifter-på detta område i stort blir desamma som f. n.
I mina direktiv ingår även att överväga vilka beslut om finansiellt stöd som f.n. fattas av industriverket som helt eller delvis kan överföras till den regionala nivån. I avsnitt 4.4.4. tarjag upp vissa frågor om finansiellt stöd och rollfördelningen mellan verket och utvecklingsfonderna.
Prop. 1982/83: 113 104
Hänvisningar till S4-3
4.4. Arbetsuppgifterna på central myndighetsnivå
Hänvisningar till S4-4
- Prop. 1982/83:113: Avsnitt forsknings- stationer)
4.4.1. Inledning
Som framgått av vad jag tidigare sagt bör verkställighetsuppgifter kon- centreras till den centrala myndighetsnivån eller till de regionala organen.
Till den centrala nivån bör hänföras uppgifter av riksintresse. Hit hör frågor som spänner över länsgränserna och frågor av allmän större vikt från industriella eller andra aspekter. Frågorna förutsätts generellt kräva sådan specialiserad kompetens och överblick att de inte bör förläggas till den regionala nivån men inte heller ha den särskilda betydelse som moti- verar att de förs till regeringsnivån.
De verkställighetsuppgifter det här är fråga om är bl. a. prövning av olika slags ärenden om finansiellt stöd till enskilda företag. institutioner och projekt. Det kan gälla lån till investeringari maskiner och fasta anläggning- ar, till produkt- och metodutveckling och andra FoU-insatser samt till marknadsföring m.m. Jag utgår härvid i princip från de nu befintliga stödorganen och stödformerna.
I verkställighetsuppgifterna på central myndighetsnivå ingår emellertid inte bara finansiellt stöd till näringslivet. Det är också fråga om allmänna rådgivnings-. utbildnings- och förmedlingsinsatser till enskilda företag och grupper av företag. Sådana aktiviteter genomförs i stor utsträckning på regional nivå genom bl.a. utvecklingsfonderna. En viktig uppgift på'cen- tral nivå är att initiera och medverka i sådana regionala insatser.
Vid sidan av rena verkställighetsuppgifter bör på central myndighetsnivå ligga huvudansvaret för att ta fram den information som behövs i första hand som underlag för olika politiska beslut av regering och riksdag.
En annan viktig uppgift på central nivå bör vara att sanmrdna och löpande följa upp olika industripolitiska stödinsatser samt att mer allmänt uttryckt företräda industripolitiska intressen, både vad gäller små och stora företag, bl. a. i förhandlingar med andra statliga sektororgan.
I avsnitt 3.1.2 delade jag in de industripolitiska funktionerna i följande huvudområden.
. Utredningsverksamhet . Strukturomvandling . Företagsutveckling . Teknisk forskning och utveckling I sammanhanget nämndes även beröringspunkterna med det regionalpo- litiska stödet till näringslivet. Jag konstaterade att utredningsverksamhet. strukturomvandling och företagsutveckling utförs på myndighetsplanet. huvudsakligen av industri- verket. AMS ansvarar för det regionalpolitiska stödet. STU har huvudan- svaret för teknisk forskning och utveckling. . Mot bakgrund av vad jag har anfört i kap. 4 om behovet av en ökad samordning mellan industripolitiskt och regionalpolitiskt företagsstöd före-
Prop. 1982/83: 113 105
slårjag — efter samråd med AMS-kommittén — att ansvaret för handlägg- ningen av det regionalpolitiska stödet till näringslivet förs över från AMS till industriverket.
Jag vill i sammanhanget erinra om att enligt direktiven för AMS-kommit- tén skall översynen av arbetsmarknadsverkets ansvarsområde syfta till att skapa en mer rationell ansvarsfördelning mellan verket och andra myndig- heter och att ge verket ökade möjligheter att koncentrera sina resurser på platsförmedling och de instrument i direkt anslutning till denna som är nödvändiga för att främja anpassningen mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft. Den föreslagna överföringen av det regionalpolitiska stödet till industriverket torde ligga i linje med den avsedda förändrade inriktningen av verksamheten inom AMS.
Jag föreslår också. på grunder som utvecklas närmare i det följande. att ansvaret för systemet med investeringsf'onder i företagen förs över från AMS till "industriverket.
De nämnda verksamheterna vid AMS sysselsätter idag ca 50 anställda. Vidare föreslårjag. som också utvecklas i det följande. en överföring till industriverket av vissa verksamheter som nu utförs inom industrideparte- mentet. Det gäller handläggningen av obeståndsärenden. produktsökning, delar av lokaliseringssamrådet samt utarbetandet av sådant underlag för bedömningar av industrins utveckling i olika regioner som behövs för den regionalpolitiska planeringen. Jag föreslår också att industriverket får ett mer omfattande ansvar för ärenden om finansiellt stöd inom ramen för systemet med regionalpolitiskt stöd och med IG—lån. Detta förutsätts ske genom ett avskaffande av den nuvarande möjligheten att anföra besvär hos regeringen över beslut som fattats av den centrala myndigheten och genom vissa andra ändringar vad gäller ansvarsfördelningen mellan myndighetsni- vån och regen'ngsnivån. De här nämnda verksamheterna vid industridepar- tementet sysselsätter idag ca tio anställda.
1 de närmaste följande avsnitten redogörjag för de framtida huvudupp- gifterna för industriverket med utgångspunkt i de förändringar som jag nu ' har föreslagit. _
Tänkbara former för en ökad samordning mellan industriverkets upp- gifter och STUs stöd till forskning och utveckling redovisas i avsnitt 4.5 .
Hänvisningar till S4-4-1
4.4.2. Utredningsverksamlwt Behov av en central utredningsresurs
Som jag tidigare redogjort för är det min uppfattning att betydande strukturomvandlingsproblem återstår att lösa innan svensk ekonomi kan gå in i ett skede av lugnare utveckling. Den bedömningen delas av det stora antalet forskare. utredare och debattörer likväl som av näringsliv och fackliga organisationer. även om man inte är överens om på vilket sätt problemen bör angripas. _
Enligt min mening är det angeläget att samhället avsätter resurser för att
Prop. 1982/83: 113 106
i god tid identifiera annalkande problem och för att föreslå insatser för att angripa problemen. Genom en framgångsrik forsknings- och utrednings- verksamhet kring strukturomvandlingens mångfasetterade problembild ges underlag för insatser som kan leda till att de långsiktiga samhällsekono- ' miska kostnaderna för näringslivets förändring kan hållas nere. Industri- verket har genom sin utredningsverksamhet i hög grad bidragit till att ett brett kunskapsunderlag tagits fram. Även STU har i olika sammanhang gjort betydande insatser för att bredda beslutsunderlaget.
Som jag tidigare har framhållit bör det även i fortsättningen finnas en statlig instans som har till en huvuduppgift att genom utredningar bidra till att beslutsunderlaget för industripolitiken hålls på en kvalitativt hög nivå. Ett sådant underlag är av betydelse såväl för den policyformulering som sker inom regeringskansliet som för de verkställande myndigheternas ar- bete vid prioriteringar mellan olika typer av insatser. Enligt min mening bör en sådan utredningsresurs även fortsättningsvis vara knuten till indu- striverket.
Jag vill understryka att jag inte förespråkar ett statligt monopol på området industripolitiska utredningar. Det är tvärtom min övertygelse att det måste finnas utrymme för andra organ och forskningsinstitutioner att svara för framtagning av sådant underlag. Det kan gälla t. ex. mer special- inriktade utredningar, större övergripande utredningar av temporär karak- tär samt utredningar i form av "underleveranser" till det centrala utred- ningsorganets verksamhet. Det kan även gälla utredningar av idégenere- rande karaktär. Det är angeläget att industriverket i sin framtida utred- ningsverksamhet utgår från denna inställning och söker bygga upp en egen kompetensprofil där andra institutioner kan utgöra kompletterande kun- skapskällor. Ett nära och gott samarbete mellan olika forsknings- och utredningsinstitutioner är av stor betydelse.
Utredningsverksamheten bör inriktas mot övergripande analyser av ut- vecklingen i näringslivet av huvudsakligen två slag; bransch- och sektor- analyser samt strategiska analyser. Jag återkommer nedan till dessa två typer av utredningar. Utöver dessa övergripande analyser kommer även att finnas ett behov av mer åtgärdsinriktade analyser. Vad gäller de senare anserjag att dessa naturligen bör utföras i direkt anslutning till respektive verkställande myndighets ledning. Riktmärket bör vara att varje organisa- tion bör ha möjlighet att ta fram nödvändigt utredningsunderlag för sin egen operativa verksamhet — antingen internt eller genom externa konsult- insatser. Jag utelämnar därmed denna typ av åtgärdsinriktade analyser i den fortsatta framställningen.
Mot bakgrund av vad jag tidigare anfört bl.a. behovet av ett särskilt strukturomvandlingsprogram kan två slag av långsiktiga analyser särskil- jas: Outredningar som utgör underlag för visst avgränsat insatsområde av typen bransch— och sektorstudier — bransch- och sektoranalyser
Prop. 1982/83: 113 107
' utredningar som utgör underlag för övergripande industripolitiska be- dömningar. prioriteringar och insatser — strategiska analyser. Den valda uppdelningen motiveras även att den nuvarande verksamhe- ten vid industriverkets planerings- och utredningsbyrå grovt sett kan delas i dessa två kategorier.
Bransch— och sektorfulalyser
F. 11. bedrivs en omfattande branschutredningsverksamhet vid industri- verket. Enligt min bedömning sker denna verksamhet utan tillräcklig kopp- ling till verkets branschfrämjande verksamhet. Detta har även kritiserats av bl.a. RRV och KIPI. Jag anser det angeläget att ett närmare samspel mellan detta slags utredningar och den åtgärdsinriktade verksamheten. i första hand den som avser strukturanpassande åtgärder eftersträvas i ökad omfattning. Till bransch- och sektoranalyser hänför jag även den Iöpade branschbevakningen vars yttersta syfte är att identifiera problem och presumtiva problembranscher. En av de främsta uppgifterna för denna bransch- och sektorbevakning är att hålla högsta aktualitet vad gäller konkreta fakta om situationen i de olika branscherna/sektorerna. Samarbe- te med Statistiska Centralbyrån och Statens pris- och kartellnämnd bör utvecklas. Som jag senare skall återkomma till. är det väsentligt att det även finns en koppling mellan denna bransch- och sektorbevakning och den mer övergripande utredningsverksamheten.
Strategiska analyser
Vad gäller utredningsuppgifter som underlag för övergripande industri- politiska bedömningar. prioriteringar och insatser bör dessa ges karaktären av strategiska analyser som beskriver industrins nuläge och utvecklings- tendenser internationellt och i Sverige. I dessa bör beaktas bl.a. mark- nadsmässiga, strukturella och tekniska förhållanden och trender. En ökad ansträngning bör göras för att följa den internationella utvecklingen och Sveriges situation i förhållande till omvärlden. I aktiviteterna bör rymmas någon form av översiktligt bevaknings- och förvaringssystem på bransch (eller sektor-') nivå. Till skillnad från den inhemska branschbevakningen utgår jag ifrån att den internationella bevakningen av strukturomvand- lingen till största delen måste baseras på sekundärmaterial. Tillgången till olika typer av databaser kan antas bli allt intressantare i takt med datatek- nikens utveckling.
Till området strategiska analyser hör också att utveckla metoder och modeller för branschbevakningsarbetet inom ramen för strukturanpass- ningsprogrammet. Denna bevakning bör å sin sida byggas upp så att den ger ett kontinuerligt informationsfiöde till de strategiska analyserna. Det finns sålunda behov av ett kontinuerligt samarbete mellan områdena bransch- och sektoranalyser respektive strategiska analyser.
En allmän målsättning för den utredningsverksamhet som utgör under-
Prop. 1982/83: 113 108
lag för övergripande industripolitiska bedömningar. prioriteringar och in- satser bör vara att koncentrera verksamheten mot ett mindre antal utred- ningsprogram. Utöver verkets "traditionella uppgift att svara för in- dustriavsnittet i långtidsutredningarna och den årliga s.k. höstrapporten vill jag nämna ett par exemel på en intressant typ av nya och utforskande program utan direkt anknytning till existerande branschstruktur. Industri- verkets elektronikutredning är ett exempel på detta. En annan typ av sådana program är den utredningsverksamhet som under det senaste året skett på småföretagsområdet. Ytterligare en typ kan vara återkommande konkurrenskraftsbedömningar av samma typ som verket tidigare har pre- senterat.
Beträffande arbetssättet är det viktigt att den centrala statliga utred- ningsinstansen utvecklar samarbete med intressentgrupper. främst in- dustriföretagen. deras organisationer och andra utredningsorgan. En na- turlig roll" bör vara att ta på sig projektledningsansvar i utredningsprojekt med fiera organ och sektorer inblandade.
Inom ramen för de strategiska analyserna bör vidare finnas medel för projekt som kan behöva sättas igång med kort varsel och fullföljas på kort tid. Sådana projekt bör kunna initieras såväl av regeringskansliet som av myndigheten själv. Det äri sammanhanget angeläget att särskilda medel på lämpligt sätt anvisas för regeringskansliets utnyttjande av utredningsresur- sen.
Jag vill vidare framhålla vikten av att man inte ensidigt satsar på att bygga upp egna fasta utredningsresurser utan utnyttjar fristående kon- sulter och institutioner med specialkompetens i olika frågor. Det bör även vara möjligt att "hyra in” kvalificerade personer inom industrin för att delta i utredningsprojekt. Härigenom torde möjligheterna till en hög före- tagsförankrad kompetens i utredningsverksamheten öka.
Den närmare inriktningen av denna typ av utredningsverksamhet som utgör underlag för övergripande industripolitiska bedömningar. priorite- ringar och insatser bör planeras i nära kontakt med regeringskansliet. i första hand genom industridepartementets struktursekretariat. En lämplig väg kan vara att lägga upp fierårsprogram för denna slags verksamhet.
Uppdragsfinansierad utredningsverksamhet-
Enligt vad som sägs i mina direktiv skall jag ta upp frågan om möjlighe- ten till en ökad uppdragsfinansierad utredningsverksamhet.
Det finns fiera fördelar med att utredningsverksamheten uppdragsfi- nansieras. Exempelvis kan de statsfinansiella kostnaderna begränsas. be- hovson'enten'hgen och marknadsanpassningen av insatserna förbättras osv. Till nackdelarna hör dock en betydande risk för att långsiktigt arbete ges låg prioritet. att planeringen försvåras och att angelägna programområ- den som inte kan finansieras genom uppdragsverksamhet trängs ut.
Jag anser därför att uppdragsfinansierad utredningsverksamhet inte bör
Prop. 1982/83: 113 109
ingå som en löpande uppgift av större omfattning. Möjligheten att åta sig uppdrag måste dock bedömas från fall till fall med hänsyn till den aktuella arbetsbelastningen och andra faktorer. Det väsentliga är att här slå fast att huvudsyftet med utredningsverksamheten inte är av den karaktären att den kan självfinansieras. En sådan målsättning skulle enligt min mening äventyra långsiktigheten.
Som ett alternativ till denna syn på uppdragsfinansierad utredningsverk- samhet jag här anfört kan övervägas att bilda ett konsultbolag. Detta bör i så fall ske enligt samma huvudidéer som den s.k. konsultexportutredning- en föreslagit i betänkande (SOU 1980: 23) Statlig kunnande till salu.
Vad jag nu sagt hindrar inte att möjligheten till samfinansiering av projekt där flera intressenter finns. fortlöpande bör undersökas. Från bl.a. resurssynpunkt bör det vidare vara rationellt att i ökad omfattning utnyttja verkets utredningskompetens för sekretariatsuppgifter inom offentliga ut- redningar med inriktning mot industripolitiska frågor.
Relationer till Expertgruppen för forskning om regional utveckling (ER U ) m.m.
I direktiven framhålls attjag skall överväga möjligheterna att samordna industriverkets utredningsverksamhet med den regionalpolitiska utred- nings- och prognosverksamhet som sker inom ramen för länsplaneringen. Jag skall därvid beakta i vilken utsträckning den initiering, samordning m.m. av regionalpolitisk forskning som sker inom ERU kan komma att beröras.
I branschutredningar och liknande görs sällan regionala bearbetningar, även om det förekommer. Samtidigt finns ett behov av regionala industri- politiska utredningar som f.n. inte tillgodoses. Med det vidgade ansvars- område som industriverket får enligt mitt förslag är det naturligt att verket också får ett ansvar för utredningar med inriktning på de regionala industri- politiska frågorna. I detta bör bl.a. ingå att ta fram underlag och bedöm- ningar för de delar av länsplaneringsarbetet som gäller industrins utveck- ling i skilda regioner.
Det är vidare enligt min mening angeläget att ett nära samarbete råder mellan industriverket och ERU.
Redan idag finns en viss koppling mellan ERU och industriverket genom att chefen för planerings- och utredningsbyrån är ledamot i ERU. Med den inriktning som vissa delar av ERUs program har är det naturligt att sam— verkan vidgas till att gälla också enskilda projekt m.m.
Jag finner det emellertid inte motiverat att föreslå en organisatorisk integration av ERU och industriverket. Skälen härtill är fiera. Ett tungt vägande skäl är att ERUs verksamhetsinriktning spänner över andra delar av regionalpolitiken som inte är företagsinriktade. I programmet behandlas t. ex. den offentliga sektorn liksom hushållens välfärdsförändringar.
I ERUs nuvarande uppgifter ingår att initiera och samordna forskning.
Prop. 1982/83: 113 110
Finansiering sker normalt via forskningsråd och —fonder. En sådan rollför- delning torde inte kunna förutsättas om ERUs uppgifter inordnas i en central statlig utredningsinstans. Detta får dock enligt min mening inte innebära att vattentäta skott skapas mellan forsknings- och utrednings- verksamheten. Tvärtom bör ett ökat samarbete mellan dessa två verksam- heter ske. Redan idag finns exempel på projekt med nära anknytning samt på forskare och utredare som arbetar för såväl ERU som industriverket inom ramen för likartade projekt.
Jag kommer i senare avsnitt att peka på behovet av löpande uppföljning och utvärdering av den industri- och regionalpolitiska verksamheten. Det är angeläget att fortlöpande analysera mål. målkonfiikter, stödpolitikens samlade effekter etc., liksom att utveckla metoder för sådan verksamhet. Inomverksstudier bör enligt min mening kompletteras med analyser ge- nomförda av från stödsystemet oberoende instanser. ERU bör här kunna spela en viktig roll vad gäller industripolitikens regionala effekter.
Hänvisningar till S4-4-2
- Prop. 1982/83:113: Avsnitt Servicefunktionen
4.4.3. Strukturanpassande åtgärder
Av diskussionen i kap. 2 om villkoren för svensk industri under 1980- talet framgick vikten av att industrisektorn har en god anpassningsför- måga. De strukturella förändringarna inom industrin under 1970-ta1et var inga engångsföreteelser. utan kommer under 1980-talet att följas av nya behov av anpassningar till internationella och nationella förhållanden. Krav på samhällets medverkan kommer sannolikt. precis som under 1970- talet, också att ställas under kommande år. För att klara detta på ett sätt som tillgodoser såväl effektivitetsmål som andra samhällsmål behövs en kontinuerlig och sammanhållen hantering av dessa frågor från statens sida.
Långtgående ambitioner när det gäller effektiviteten och den internatio- nella konkurrenskraftcn i svensk industri kan leda till stora risker för störningar i balansen mellan olika delar av landet. Orter och regioner påverkas mycket olika av den vanligen internationellt betingade struktur- omvandlingen. Det är därför viktigt att beakta de regionala konsekvenser- na och fördelningsbehoven i strukturanpassningspolitikens strävan efter nationell effektivitet och tillväxt. Sådan hänsyn kan. enligt min mening. bäst tas om dessa båda syften avvägs i en och samma organisation. För att inom den ansvariga myndigheten möjliggöra en viss renodling av de indu- stri- respektive regionalpolitiska strävandena föreslår jag emellertid att resurserna hålls isär i två pogram. Jag utgår ifrån att man inom myndighe- ten utvecklar formerna för den samverkan mellan dessa två ansvarsområ- den som jag menar är nödvändig.
S Irukturanpassningsinsatser
Under senare år har. som tidigare nämnts, ett stort antal statliga stöd- former riktade till industrin introducerats. Olika beräkningar har gjorts av det industripolitiska stödets omfattning. I rapporten Industristödets netto-
Prop. 1982/83:113 111
kostnader ("Ds I 1982: 5) beräknas statens direkta kostnader för branseh- insatser och icke-permanent industristöd under budgetåret l980/81 till 5300 milj. kr. Under sexårsperioden 1975/76—1980/81 uppgick kostnaden för stöd till samma huvudändamål till 23500 milj. kr. Endast en begränsad del av detta stöd förmedlades via industriverket.
Industristödsutredningen riktade i sitt betänkande ( SOU 1981:72 ) kritik mot det sätt varpå stödet hanterats. För att underlätta den strukturan- passning som ständigt måste ske i industrin behövs. enligt utredningen. en bättre samordning av de industripolitiska insatserna. Man konstaterade t.ex. att beredskapen för att inom regeringskansliet hantera akuta före- tagskriser måste förbättras. Dessutom framhöll utredningen att det krävs insatser för att i ett tidigare skede begränsa antalet av vad som brukar betecknas politiserade krisfall.
Via de industripolitiska organen finns stora möjligheter att ge "hjälp till självhjälp”. Det är nödvändigt att sprida kunskaper om tekniska och ekonomiska förhållanden av strukturell betydelse och att stimulera företag till att på ett tidigt stadium anpassa sig till nya förutsättningar. För framti- den kan detta enligt min mening åstadkommas genom att man bygger vidare på de erfarenheter och arbetssätt som utvecklats inom branschpro- grammen vid industriverket.
Riksrevisionsverket (RRV) har nyligen på regeringens uppdrag genom- fört en översyn av de branschfrämjande åtgärderna vid industriverket.l Syftet med översynen har varit att få underlag för att samlat bedöma dels behovet av denna typ av tidsbegränsade åtgärder. dels vilka ompriorite- ringar och besparingar som kan göras inom området.
I rapporten från RRV framhålls bl.a. följade:
”Med utgångspunkt i erfarenheterna från denna översyn kan RRV i och för sig inte se några hinder mot att använda branschfrämjande insatser också i andra branscher än direkta krisbranscher. Det kan enligt RRVs mening röra sig om branscher för vilka man kan förutsäga en kris om inga anpassningsåtgärder sker eller branscher som skulle kunna utvecklas posi- tivt med hjälp av statliga insatser. Problemet synes snarast ligga i att identifiera dessa branscher.
Statsmakterna har för den nuvarande verksamheten definierat de bran- scher som skall stödjas med utgångspunkt i företagens produktion. I prak- tiken har branscherna avgränsats genom Svensk standard för näringslivs- indelning (SNI). RRV framhåller att denna typ av branschavgränsning kan vara ett hinder för effektiva stödinsatser i ett strukturanpassningsförlopp. I en framtida strukturanpassningsverksamhet bör man därför ha möjlighet att arbeta med företagsgrupper som avgränsats på annat sätt. Man bör t.ex. kunna samla företag från olika branscher kring en marknads- och produktidé. RRV pekar i rapporten på några exempel på sådana företagsgrupperingar.
'De branst'ltfi'ämjunde åtgärderna vid statens industriverk. Över-synsuppdrag (Rapport från RRV Dnr 1982: 276).
Prop. 1982/83: 113 ' 11_2
Enligt RRVs mening bör SIND har möjlighet att på eget initiativ genom- föra delbranschstudier och genom ett särskilt anslag få medel för utred- ningar om sådana branscher eller företagsgrupper som SIND bedömer vara aktuella för ett strukturanpassningsprogram.
För egen del kan jag ansluta mig till RRVs bedömning vad gäller branschprogrammen i stort som arbetsmetod. Det hittills tillämpade ar- betssättet inom branschprogrammen bör sålunda kunna användas även i andra delar av industrin.
I korthet går metoden. så som den hittills har tillämpats, ut på att man först gör en studie av den aktuella branschen (eller sektorn) och en analys av omvärlden i förhållande till de produkter som det berörda företaget kan erbjuda. Därefter arrangeras konferenser med företagen inom branschen och individuella företagsanalyser görs i syfte att få fram ett konkret åt- gärdsprogram. Åtgärderna består av konsultinsatser inom t.ex. marknads- föring och produktutveckling, utbildningsinsatser. 'exportstöd och annat finansiellt stöd. Riksdagen har fastställt inom vilka branscher sådana branschprogram får bedrivas. Dessa är f.n. teko. träarbetande industri. gjuteriindustri och manuell glasindustri.
För att bli ett verkningsfullt instrument i den långsiktiga och fortlöpande strukturanpassningen i industrin måste metoderna vidareutvecklas. Fram— för allt måste fiexibiliteten i verksamheten öka. Till de olika programmen eller insatsområdena bör även knytas kompetens från andra ansvarsområ- den inom den egna myndigheten liksom från andra specialorgan. Det är viktigt att alla aspekter som främjar strukturanpassningen beaktas. Åtgär— derna bör t. ex. i framtiden inte vara förbehållna enbart krympande utan "även expanderande branscher. Det är också angeläget att inte låsa verk-
samheten efter det traditionella branschbegreppet. Om andra företagsgrup- peringar än bransch eller delbransch är ändamålsenliga bör de kunna tillämpas.
En annan viktig fråga är hur prioriteringen av resurser på detta område skall ske. Det är härvid nödvändigt att finna en modell som medger att å ena sidan principiellt viktiga frågor underställs regering och riksdag och att å andra sidan en fiexibel och effektiv arbetsmetod tillförsäkras det vcrk- ställande organet. Enligt min bedömning bör regering och riksdag i första hand fastställa den totala ramen för denna typ av insatser utan att en detaljlåsning sker till vissa bestämda branscher. En viss del av den totala ramen kan emellertid t.ex. förbehållas vissa högprioriterade grupper. Vi- dare bör vissa allmänna kriterier för medelsanvändningen fastställas av regering och riksdag. Det kan gälla subventionsnivåer m.m. Inom sådana principiella ramar bör det finnas stort utrymme för den centrala myndighe- ten att ta egna initiativ till olika typer av insatser.
Det skall understrykas att de synpunkter jag här har redovisat är av principiell natur. Jag tar däremot inte ställning till ambitionsnivån, dvs. resursramarna för de strukturanpassade åtgärderna.
Prop. 1982/83: 113 113
Det har tidigare i betänkandet hävdats att engagemang från samhällets sida i olika insatsområden tenderar att permanentas eller åtminstone bli mycket långvariga. RRV pekar i sin rapport på sådana tendenser vad gäller industriverkets branschfrämjande åtgärder. Det är enligt min mening en förutsättning för ett flexibelt och effektivitetstrukturanpassningsarbete att sådana tendenser till permanentning kan undanröjas. Industrins struktur- förändringar sker i en ständigt pågående process. De insatser för struktur- anpassning som görs i specifika branscher eller motsvarande bör emeller- tid vara tidsbegränsade. Annars finns en påtaglig risk för att samhällsinsat- serna bidrar till att bibehålla en ineffektiv industristruktur, vilket försvårar uppkomsten av och tillväxten i expansiva industrisektorer. I den mån man i de inledande analyserna och sedan olika åtgärder har genomförts. finner mera permanenta stödbehov inom företagsgruppen eller problem som kan betecknas som t.ex. generella småföretagsproblem. bör frågorna succes- sivt föras över till organ som normalt hanterar sådana. Varje projekt bör- därför redan i utgångsläget tidsbegränsas till förslagsvis ca tre år.
Behov av insatser som uppstår i större, för hela ekonomin strategiska industrisektorer ryms inte inom den modell för strukturanpassning som jag här skisserat. Sådana insatser kräver extraordinära resurser och måste därför prövas särskilt av riksdagen. På departementsnivå bör sådana ären- den hanteras i huvudsak enligt den modell för ”politiserade krisfall". som förts fram av industristödsutredningen (se SOU 1981:72, s. 190 ffi. Det innebär att departementet måste ha en viss handlingsberedskap och en flexibel organisation som gör det "möjligt att snabbt avdela de resurser som behövs i ett visst fall.
Uppgiften att leda utrednings- och förhandlingsarbetet i större företags- och sektorkriser föreslås av industristödsutredningen läggas på statssekre- teraren eller på en speciellt utsedd tjänsteman direkt underställd honom. I varje krisfall bör bildas en särskild projektgrupp av ett mindre antal perso- ner inom departementet med för det aktuella fallet relevant informations- och kunskapsbakgrund. Därutöver kan anlitas externa konsulter och andra specialister liksom den kompetens som finns bland industridepartementet underställda myndigheter.
För min egen del menarjag också att en central industripolitisk myndig- het med den uppbyggnad och kompetens som jag förordar bör kunna utgöra en betydande tillgång och därmed ha en mera aktiv roll även vid hanteringen av större företags-/sektorkriser än vad som antyds i industri- stödsutredningens modell. Framför allt bör. med en långsiktig och flexibel fungerande strukturanpassningspolitik av det slag jag har förordat, antalet stora'företags- och sektorkriser kunna begränsas avsevärt.
4 .4 .4 lndustri- (IC/1 regionalpolitisktfinansiellt stöd
Den helt dominerande delen av företagssektorns finansiella behov tillgo- doses via antingen internt genererat kapital eller kapitaltillskott från den 8 Riksdagen 1982/83. ! saml. Nr 113
Prop. 1982/83: 113 114
ordinarie kredit- och kapitalmarknaden. Kompletteringen med statligt fi- nansiellt stöd är huvudsakligen av två slag.
För det första finns situationer där företag med hänsyn till samhälls- intresset anses böra påverkas att vidta förändringar internt eller gemen- samt med andra företag. Av bl.a. industristödsutredningen framgår. att i vissa fall ett relativt kortsiktigt avkastningskrav eller andra hinder för nödvändiga förändringar leder till ett beteende på företagsnivå som inte står i överensstämmelse med önskemålet om att till så låga samhällsekono- miska kostnader som möjligt nå en långsiktigt effektiv produktionsstruk- tur. Genom ekonomiska incitament — t. ex. direkta bidrag — kan företagen stimuleras att vidta av samhället önskade åtgärder. Vissa stödinsatser inom ramen för de nuvarande s.k. branschfrämjande åtgärderna är exem- pel på detta.
För det andra finns situationer där företagets lånebehov överstiger de krediter som bankerna kan lämna med hänsyn till krav på säkerhet. Även generella begränsningar i bankernas möjligheter att bevilja krediter kan vara motiv för att i annan ordning kunna erbjuda finansieringsmöjligheter för projekt av särskilt samhällsintresse. Speciellt har små och medelstora företag prioriterats i detta avseende.
Det statliga stödet till industrin finansieras över ett stort antal anslag på statsbudgeten. Stödet regleras av ett omfattande och delvis komplicerat system av författningar och anvisningar. Flera statliga myndigheter och andra organ på central och regional nivå medverkar vid administrationen av stödet som är uppdelat på flera hundra olika stödformer.
Det är allmänt känt att de nuvarande förhållandena kommit att uppfattas som svåröverskådliga av beslutsfattare. administratörer och stödmotta- gare. Även effektiviteten i stödsystemet ifrågasätts ibland. Kritiken mot nuvarande förhållanden är emellertid ofta allmänt formulerad och av ty- pen: — det finns för många stödformer vilket gör dem svåröverskådliga — stödhanteringen borde kunna förenklas och göras mindre byråkratisk
— bristande samordning leder till att vissa företag"'överutnyttjar'"stödsys- temet.
Det finns uppenbarligen flera motiv för att verka för förenkling och sant- ora'ning inom det statliga stödsystemet. På senare tid har i några samman- hang förts fram mera preciserade uppfattningar om hur man skulle kunna lägga upp en översyn av det statliga industristödets utformning och admini- stration. Bland dessa kan i första hand två nämnas. De är dels en rapport från riksdagens revisorer (Det statliga stödet till industrin. Rapport 1981/ 82: 3), dels en rapport från riksrevisionsvcrkct (Statligt företagsstöd — en förstudie 1982-05-19).
Jag vill för min del understryka vikten av att förenkling och samordning i stödsystemet tar sin utgångspunkt dels i samhällets syfte med stödet, dels i företagens behov av statligt stöd.
Prop. 1_982/83: 113 115
Statsmakternas strävan har. när de olika stödformerna har introduce- rats. varit att inom marknadsekonomins ram påverka och stimulera nä- ringslivet så att rad fastställda mål kan uppnås.
Sett från näringslivet som helhet men också från det enskilda företaget kan ett antal behov eller krav formuleras:
— behov av krediter (kommersiella.) — behov av bidrag och/eller subventionerad kreditgivning — krav på överblick över stödsystemet — krav på enkel och rationell hantering av stödärenden.
Enligt min mening är de två förstnämnda behoven totalt sett tillgodo- sedda med nuvarande förhållanden. Kritiken mot dessa förhållanden utgår oftast från de två sistnämnda kraven.
De förslag som redovisas i det följande utgår från denna syn på stödsy— stemets olika roller. Samordningen av de industri- och regionalpolitiska stödformerna till samma centrala myndighet ger en rad administrativa fördelar och underlättar företagens utvecklingsmöjligheter. kreditvär- dighet m.m. kan samordnas. Dubbclarbete försvinner. Kunskapen om enskilda företag som fått stöd samlas på ett ställe.
Uppföljning och bevakning underlättas. Samtidigt kvarstår möjligheter- na för riksdag och regering att genom resurstilldelningen prioritera olika mål.
Jag föreslår därför viss förenkling och renodling bland de industripolitis- ka stödformerna. Förslagen är visserligen begränsade och bör ses som ett första steg. Det bör enligt min mening vara en naturlig uppgift för industri- verket att efterhand som erfarenhet samlas. successivt ge förslag på för- enkling och effektivisering inom stödsystemet. .
industripolitiskt motiverat finansiellt ..vtöa'
Riskkreditgivning som avser ett företags totala kreditförsörjning sker idag på central nivå genom inclustrigarantilån (IG-lån) som lämnas av industriverket eller regeringen. På regional nivå lämnar utvecklingsfon- derna finansiellt stöd genom lån och garantier. Övriga statliga riskkrediter är i allmänhet knutna till projekt. Inom industriverkets ansvarsområde finns idag strukturgarantier och särskilda strukturgarantier. lnom regio- nalpolitiken finns olika kreditformer, som till en del fungerar som riskkre- diter. ÖEF förfogar över lån och lånegarantier. som syftar till att upprätt- hålla försörjningsberedskapen osv.
Sakligt sett kan lG-lånen redan nu täcka in flertalet förekommande statliga garantiformer. Det gäller dock ej sådana garantier som är förknip- pade med subvention i form av räntefrihet. t.ex. strukturgarantierna och de särskilda strukturgarantierna.
Klara fördelar finns i att samordna samtliga garantityper i ett system kopplat till den centrala industripolitiken. En nära. viktig koppling kan göras till branschanknuten kunskap. kreditbedömning och uppföljning kan
Prop. 1982/83: 113 116
effektiviseras ete. Här skall emellertid endast beröras sådana garanti- former som f.n. tillhör industriverkets ansvarsområde.
I ett första steg bör de nuvarande strukturgarantierna och särskilda strukturgarantierna integreras i industrigarantierna. Detta innebär att strukturgarantiformen slopas som särskild kreditform och inordnas i IG- låneformen. Om det även framöver bedöms motiverat att behålla den nuvarande möjligheten inom ramen för systemet med strukturgarantier att ge räntebidrag för särskilt angivna stödbranscher kan bestämmelser med denna innebörd knytas till IG-Iåneformen.
I och för sig skulle kunna övervägas att föra över lG-låneverksamhet från industriverket till ett renodlat kreditinstitut som Investeringsbanken. Banken har idag viss utlåning till små och medelstora företag genom de s.k. kombinationslånen. Dessa lämnas som komplement till utvecklings- fondernas krediter. Jag anser emellertid att industriverket som det centrala industripolitiska organet bör tillförsäkras bl.a. den auktoritet som finansi- ell stödgivning ger.
Vidare kan konstateras att den helt övervägande delen av företag som är aktuella för denna typ av statligt finansiellt stöd är de små och medelstora företagen. Till denna företagsgrupp kan även utgå bl. a. lånegaranti enligt förordningen (l982:682) om statlig finansiering genom regional utveck— lingsfond. Villkoren för lånegaranti och för IG-lån är i stort desamma. Gränsdragningen gentemot utvecklingsfondernas kreditgivning bör därför renodlas enligt följande huvudlinjer.
Gränsen för fondernas engagemang i ett och samma företag bör utan olägenhet kunna höjas väsentligt bl.a. som ett led i en ökad decentralise— ring. F.n. gäller att fonderna kan bevilja rörelselån eller lånegaranti på 2 milj. kr. per företag. Beträffande utvecklingskapital ligger beloppsgränsen vid 3 milj. kr. I praktiken innebär detta en projektbedömning avseende 6 milj. kr.. eftersom stödet avser endast 50 procent av den totala projekt- kostnaden. För att uppnå en harmonisering med den nuvarande belopps- gränsen för länsstyrelsernas beslut i fråga om lokaliseringsstöd (som f. n. i stödområde A är högst 70% av stödunderlag upp till 7'milj. kr.. dvs. 4,9 milj. kr.) föreslår jag att gränsen för fondernas totala engagemang i ett företag höjs till 5 milj. kr. Engagemanget kan bestå av lånegaranti. rörelse- lån. utvecklingskapital eller en kombination av dessa.
lG-lånen vid industriverket bör i konsekvens härmed inriktas på att i första hand täcka kapitalbehov på belopp som överstiger utvecklingsfon— dernas beloppsgräns. dvs. 5 milj. kr. per företag. Avsikten är dock inte att eftersträva en total separation av de båda finansieringssystemen. Antalet IG-låneärenden bör emellertid väsentligt kunna minska. Beredningen av IG-låneärenden bör vidare ombesörjas av industriverket i stället för som nu av utvecklingsfonderna. Detta bör inte innebära någon nämnvärt ökad arbetsbörda på central nivå. Av RRVs förut nämnda översyn av IG- låneverksamheten framgår att industriverket oftast kompletterat fondernas
Prop. 1982/83: 113 117
beslutsunderlag. Likaså bör ansvaret för uppföljning helt åvila det organ som har beslutat i ett ärende i stället för som nu åligga fonderna även beträffande ärenden som beslutats av verket. För att utnyttja den närhet till och kännedom om företagen som utvecklingsfonderna besitter bör det vara möjligt för industriverket att efter avtal med fonderna delegera det löpande uppföljningsarbetet.
F.n. svarar staten för 50 proent av förlusterna vid infriandet av garantier lämnade av fonderna. En ytterligare renodling av kreditgivningen på regio- nal nivå skulle vara att utvecklingsfonderna ges det fulla ekonomiska ansvaret för kreditärenden som de själva beslutar om. En sådan åtgärd skulle dock kräva att fondernas kapital på sikt ökas. Omfattningen på fondernas garantigivning har hittills varit av blygsam omfattning men har under de senaste åren ökat. Endast en förlust har hittills registrerats.I
Regionalpolitiskt motiverat finansiellt stöd
I regionalpolitikens allmänna uppgift att verka för regional utjämning och utveckling spelar frågorna om industrins utbyggnad och lokalisering alltjämt en avgörande roll. Stimulans till nyetableringar och expansion i befintliga företag i stödområdena utgör grundläggande inslag i medelsar- senalen. Lokaliseringsfrågornas nära koppling till industripolitiken i all- - mänhet och strukturfrågorna i synnerhet har tidigare diskuterats.
Samhällets strävanden att underlätta en önskvärd strukturomvandling måste ske med beaktande av risken för störningar i den regionala balansen. De regionalpolitiska medlen utgör å andra sidan betydande delar av sam- hällets samlade insatser som de facto har strukturpåverkande effekter. En närmare samordning av dessa funktioner innebär en breddning av kompe- tensen och därmed beslutsunderlaget för såväl verksamheten med struk- turanpassning som den regionalpolitiska verksamheten. Genom att både regionalpolitiskt företagsstöd och annat industripolitiskt stöd skall ges endast till verksamheter som bedöms få tillfredsställande lönsamhet. finns en betydelsefull gemensam nämnare vid handläggningen av dessa frågor.
Samordningsvinster bör också nås genom att administration och uppfölj- ning av samtliga ärenden som rör statligt stöd till företag och som nu hanteras av AMS respektive industriverket kan ske inom en och samma myndighet. När rekonstruktionsinsatser blir nödvändiga underlättas dessa av att olika stödformer tillhör samma beslutsorgan (se vidare nedan).
Jag har inte funnit anledning att föreslå några förändringar i de regional- politiska medlen. Riksdagen har nyligen begärt att regeringen skall tillkalla en kommitté med uppgift att utreda de framtida regionalpolitiska stödinsat- sernas inriktning och omfattning. Med utgångspunkt i vad jag tidigare har framhållit beträffande arbets- och rollfördelningen mellan departements-
' 1980 ställdes sammanlagt 35 garantier till ett värde av 9 milj. kr. För år 1981 uppgick antalet garantier till 164 st. till ett sammanlagt värde av 50 milj. kr. Endast en garanti. motsvarande 300000 kr. har hittills måst infrias. (Källa: lndustriverket)
Prop. 1982/83: 113 118
och myndighetsnivå menar jag dock att. med undantag av vissa fall som preciseras i avsnittet om beslutsordning nedan. samtliga enskilda ärenden som rör lokaliseringsstöd och sysselsättningsstöd och som inte avgörs på regional nivå. bör avgöras av industriverket. Regeringsärendena bör bere- das inom verket som hänskjuter dem med eget yttrande till regeringen. Som undantag från denna princip föreslås vissa av de ärenden som initieras i samband med företagssamrådet (se avsnitt 4.2 .). På regeringsnivå bör också beredas ärenden om annat- regionalpolitiskt stöd där regeringen beslutar, bl. a. ansökningar om offertstöd.
Produktsökning och teknikimport
En verksamhet med såväl industri- som regionalpolitiska utgångpunkter är den försöksverksamhet med produktsökning och teknikimport som bedrivits sedan 1978. Verksamheten som varit inriktad på små och medel- stora företag har omfattat sökning och förvärv av utländska licenser för tillverkning och marknadsföring i svenska företag. Försöksverksamheten har sedan 1979 letts av den s.k. Teknikimportkommittén (TIK) som i betänkandet (Ds I 1982: 8) Utveckla företag genom teknikförväri' redovisat hittillsvarande erfarenheter och förslag till fortsatt verksamhet. Inom in- dustridepartementet har det operativa ansvaret för produktsökningen legat på den s. k. problemortsgruppen vid lokaliseringsenheten.
I sitt betänkande föreslår TIK att huvudansvaret för den riktade pro— duktsökningen överförs på utvecklingsfonderna. De på central nivå kvar- stående operativa inslagen i verksamheten föreslås anförtros härför läm- pade centrala organ, främst industriverket och STU.
Med hänsyn till den roll och verksamhetsinriktning som industriverket får enligt mitt förslag blir verket en naturlig miljö för de centrala operativa uppgifterna på teknikimport- och produktsökningsområdet. Eftersom hu- vudmomentet i verksamheten är regionalpolitiskt och nära kopplat till det finansiella regionalpolitiska stödet är det lämpligt med en knytning till verkets övriga regionalpolitiska uppgifter.
Investeringsfonder
Ett ytterligare medel med kopplingar till såväl regionalpolitiskt moti- verad stödgivning som mera allmän. strukturpåverkande stödgivning är systemet med avsättningar till investeringsfonder i företagen. Under sena- re år har investeringsfonderna varit frisläppta antingen för hela näringslivet eller för industrin och stödområdena. Investeringsfonderna kan därmed ses som en allmän investeringstimulans men också som ett regionalpoli- tiskt instrument.
F.n. handlägger AMS ärenden om ianspråktagande av fonderna. Någon prövning av sysselsättningseffekterna i samband med fondbesluten görs därvid inte. utan besluten är av generell karaktär inom de ramar som regeringen föreskrivit för varje period.
Prop. 1982/83:113 - 119
En direkt koppling till regionalpolitiken finns i sådana fall där regional- politiskt stöd beviljats. Ärenden av denna art avgörs f. n. av regeringen och bereds inom AMS i samråd mellan de två enheter som svarar för handlägg- ningen av regionalpolitiskt stöd respektive investeringsfonder. '
Det bör också nämnas att AMS i de senaste årens anslagsframställningar tagit upp frågan om administrationen av investeringsfonderna. Styrelsen har därvid framhållit att om fonderna avses att fungera som under de senaste åren, bör man pröva frågan om en överföring av ansvaret för fonderna till annan myndighet.
Enligt min mening är investeringsfonderna inget renodlat arbetsmark- nadspolitiskt instrument och det bör vara en fördel om handläggningen av investeringsfondsärenden sker direkt samordnat med övrig industri- och regionalpolitisk kredit- och stödgivning. Jag föreslår därför att dessa ären- den förs över från AMS till industriverket. Enligt min mening bör man efter en närmare utredning av frågan kunna överväga att industriverket ges rätt att fatta beslut i sådana ärenden som, enligt vad som redovisades ovan. f. n. avgörs av regeringen.
Vidare bör enligt min mening investeringsfonderna fortsättningsvis an- vändas mera aktivt i såväl regionalpolitiskt som strukturanpassningssyfte. Det bör som nu ankomma på regeringen att bemyndiga om frisläpp av fonderna. För att göra fonderna till mer aktiva instrument bör man därvid överväga att, från fall till fall genom angivande av villkoren. rikta frisläp- pen mot speciella sektorer av ekonomin.
Beslutsregler m. m. _
På regeringsnivån prövas f. n. vissa ärenden enligt förordningen (1978: 507) om industrigarantilån (IG-lån) och enligt förordningen (l982:677) om regionalpolitiskt stöd. Regeringens befattning med sådana ärenden är av två slag. Dels prövar regeringen besvär över beslut av den- centrala myndigheten (f.n. industriverket respektive AMS). dels prövar regeringen som enda instans vissa i författningarna angivna ärenden som regeringen tar upp självmant eller som hänskjuts dit efter beredning på lägre nivå. '
Vid överväganden om en delegering av regeringsärenden till lägre nivå blir besvärsrätten en central fråga. En sådan delegering kommer inte att få någon större praktisk betydelse om ett ärende vid avslag kan föras upp på regeringsnivån och förutsätter därför enligt min mening att besvärsrätten skärs av. Några starkt vägande skäl häremot anserjag inte finns. Jag skall närmare utveckla detta.
Enligt allmänna förvaltningsmässiga regler kan beslut av statliga myn- digheter överklagas, om inte särskilt framgår att besvärsrätten är avsku- ren. Några formella hinder mot att avskära eller begränsa rätten att över- klaga myndigheternas beslut finns inte. I praktiken förekommer inte sällan föreskrifter som begränsar besvärsrätten helt eller delvis. Motiven för
Prop. 1982/83: 113 ' 120
detta varierar. Det kan vara hänsyn till att en viss lägre myndighet har särskild sakkunskap, att vissa ärenden är bagatellartade. att en högre instans skulle bli överlastad av vissa slags ärenden osv. Någon större konsekvens i dessa hänseenden finns knappast.
Huvudsyftet med besvärsrätten är att tillgodose enskildas rättskydd. De starkaste skälen mot att begränsa besvärsrätten finns därför i fråga om sådana beslut som ingriper i enskildas rätt. När det gäller beslut om ekonomiska förmåner till enskilda finns det anledning att skilja mellan å ena sidan förmåner som den enskilde har rätt till om vissa kriterier är uppfyllda, t.ex. folkpension och vissa andra sociala rättigheter. och å andra sidan förmåner som kan men inte behöver lämnas. även om formella förutsättningar finns. Till det senare slaget hör nästan alla län, bidrag, garantier etc. som lämnas till näringslivet i industripolitiskt eller regional- politiskt syfte. I åtskilliga fall gäller redan att beslut om finansiellt stöd till näringslivet inte får överklagas. Det gäller t.ex. beslut enligt förordningen (1978: 571) om statligt stöd till teknisk forskning. industriellt utvecklingsarbete och upp- linnarverksamhet eller förordningen (1979: 319) om statligt stöd till energi- forskning. Dessa beslut fattas av STU och- vissa myndigheter med programansvar på energiforskningsområdet.
Industripolitiskt stöd från staten till främst småföretagen lämnas för- utom genom IG-lån, genom de regionala utvecklingsfondernas finansiella stöd. Fonderna är inte myndigheter och någon besvärsrätt över deras beslut finns inte. Det är i och för sig möjligt att föreskriva om besvärsrätt över beslut av enskilda organ som fått offentligrättsliga uppgifter överläm- nade till sig. För fondernas del har detta inte varit aktuellt när det gäller kreditstödet. I fråga om IG-lån finns som nyss nämnts besvärsrätt över industriverkets beslut. Däremot får industriverkets beslut om strukturga- rantier enligt förordningen (19811661) om strukturgarantier m.m. inte överklagas.
Besvärsreglerna i samband med det regionalpolitiska stödet ändrades i betydelsefulla avseenden den ljuli 1982. Liksom tidigare fattas beslut om lokaliseringsstöd på'tre nivåer: regeringen. AMS och länsstyrelsen. Tidi- gare har alla stödärenden besvärsvägen kunnat föras ända till regeringen. Nu är besvärsrätten avskuren när det gäller länsstyrelsebeslut.
Hänvisningar till S4-4-3
Sammanfattningsvis gäller således i ärenden avseende finansiellt stöd väsentliga begränsningar i rätten att överklaga lägre myndigheters beslut. Frågan om besvärsrätt över sådana beslut bör finnas eller ej är en lämplig- hetsfråga.
Enligt min mening bör det stora flertalet ärenden. som enligt gällande författnig om IG-lån respektive regionalpolitiskt stöd nu prövas av rege- ringen som enda instans, i fortsättningen avgöras på myndighetsnivån. dvs. aviindustriverket. Dock bör verket ha skyldighet att hänskjuta princi- piellt viktiga ärenden eller ärenden som annars är av stor vikt till regering- ens prövning.
Prop. 1982/83: 113 121
38—40 %% förordningen (1982:677) om regionalpolitiskt stöd. Jag föreslår att befogenheten för industriverket och regeringen i frågor om beslut på central nivå fördelas enligt figur 4.1. Förslaget innebär att industriverket skall hänskjuta dels ärenden som i figuren betecknas 7— 11 samt 12 (oför- ändrade regler), dels andra ärenden som har stor vikt eller principiell betydelse. Verketfår dessutom liksom f. n. hänskjuta ärenden som stöd till företag som omfattas av systemet med lokaliseringssamråd/företagssam- råd. Sådana ärenden får regeringen också ta upp direkt: anledning till detta bör dock normalt vara att ärendet är av stor vikt eller har principiell betydelse. Beträffande stöd till kostnadsfördyring eller tilläggsinvestering bör sådana ärenden kunna prövas av industriverket men med rätt att hänskjuta ärenden av stor vikt eller principiell betydelse till regeringen.
De nuvarande beslutsreglerna för IG—lån framgår av 16 & förordningen (1978: 507) om industrigarantilån (omtryckt 1980: 472). Industriverket skall hänskjuta garantiärenden i tre fall, nämligen om
1. garantin avser företag vars kreditförsörjning med statligt stöd i olika former bör bedömas i ett sammanhang och bedömningen även innefattar stödformer som prövas av andra myndigheter.
2. det är särskilt angeläget att frågan om garanti prövas även från regionalpolitisk eller sysselsättningspolitisk synpunkt. eller '
3. ärendet avser garanti enligt 3 % andra stycket (för att skapa rådrum för att utreda förutsättningar för en konstruktion av företaget).
Industriverket får dessutom hänskjuta andra ärenden som verket av särskilda skäl finner att regeringen bör avgöra. Liksom när det gäller det regionalpolitiska stödet kan regeringen också direkt ta upp ansökningar om garanti.
Jag föreslår att industriverket skall vara skyldigt att endast hänskjuta ärenden som omfattas av den nyss nämnda p. 1 och i övrigt ärenden som är av stor vikt eller har principiell betydelse. Eftersom verket med sitt vid- gade ansvarsområde skall göra såväl industripolitiska som regionalpolitis- ka bedömningar. blir inte längre p.2 aktuell.
Vidare begränsas också de'ärenden som omfattas av p. 1 med hänsyn till myndighetens vidgade ansvarsområde. Möjligheten för industriverket att i speciella fall hänskjuta även andra ärenden bör avskaffas. Regeringens möjlighet att direkt ta upp ärenden till prövning begränsas till sådana ärenden som rör företag som omfattas av systemet med lokaliseringssam- råd/företagssamråd. Samma princip bör således tillämpas för industriga- rantilån som för regionalpolitiskt stöd.
Dessa förslag ligger i linje med den syn på rollfördelningen mellan regering och myndighet som jag redovisat tidigare. Sålunda bör industri- verket normalt ensamt besluta i förekommande stödärenden som inte kan avgöras på det regionala planet och regeringens prövning förbehållas ären- den av stor vikt eller av principiell betydelse. Åtgärderna torde leda till inte oväsentlig avlastning av stödärenden från regeringsnivå och samtidigt ska- pa bättre förutsättningar för en klarare arbetsfördelning mellan myndig- hets- respektive regeringsnivå.
Regionalpolitiskt stöd
Beslut på central nivå enligt 38—40 åå
1. Godkänt totalt kapitalbehov 7 milj. kr. utan att ansök- ningen helt eller delvis faller under p. 2— 10
2. Stöd till kommuner eller kommunalägda företag samhet flyttas från ett län till ett. annat
4. Stöd för kostnadsfördyring eller tilläggsinvestering
5. Stöd till företag som är eller väntas bli föremål för någon rekonstruktionsåtgärd
6. Stöd till företag som omfattas av systemet med lokaliserings-
samråd
7. Stöd utöver maximal procent-
sats för stödområdet
8. Stöd till normalt ej stöd- berättigad verksamhet
9. Stöd till verksamhet utanför stödotnråden
10. Stöd till investmentbolag
ll. Stödärenden som avser offertstöd
12. Stödärenden som direkt tas upp av regeringen
?. Stöd som innebär att en verk-
Nuvarande regler
AMS
7—20 milj. kr. (20 milj. kr. (20 milj. kr. (20 milj. kr. (20 milj. kr. (AMS får över— lämna sådana ärenden till
' regeringen)
7—20 milj. kr. i vissa kommuner
Regeringen
>20 milj. kr. >20 milj. kr. >20 milj. kr.
Alla
>20 milj. kr. >20 milj. kr.
Alla
Alla (Regeringen kan dock i förhandsbesked ange att ansökningen skall prövas av annan myndighet)
Alla Alla Alla
Regeringen kan direkt ta emot och pröva en ansökan om stöd. Synnerliga skäl krävs om länsstyrelsen kan besluta i ärendet
Mitt förslag
Industriverket: rege- ringen om ärendet har stor vikt eller principiell betydelse Industriverket; rege- ringen om ärendet har stor vikt eller principiell betydelse Industriverket: rege- ringen om ärendet har stor vikt eller principiell betydelse Industriverket: rege- ringen oni ärendet har stor vikt eller principiell betydelse Industriverket: rege-
ringen om ärendet har stor vikt eller principiell betydelse Industriverket; rege- ringen om ärendet har stor vikt eller principiell betydelse
Regeringen
Regeringen (i förhandsbesked kan anges att annan myndighet skall pröva ansökningen)
Som nuvarande regler Regeringen
Regeringen Regeringen kan direkt ta _emot och pröva" ansökningar från före-
tag som omfattas av systemet med
företagssamråd (jfr p.6)
Prop. 1982/83 113
IQ '»
Prop. 1982/83: 113 ' 1
Obeståndsärenden
En särskild utredning — företagsobeståndskommittén — har haft till uppgift att utreda frågan om en samordning av statliga åtgärder vid företags obestånd och en lämplig organisation av denna samordning. Utredningen har redovisat sina förslag i två betänkanden. (SOU 1979:91) Företags obestånd — Samordning av statliga åtgärder samt (SOU 1981 : 37) Före- tags obestånd — Rekonstruktioner. rei'isionsfrågor m.m.
En av kommitténs målsättningar var att obeståndsproblem. som inte kan lösas regionalt. i största utsträckning skall handläggas på central verksnivå och endast i undantagsfall upptas på regeringsnivån. Kommittén föreslog därför. förutom vissa förändringar på den regionala nivån, att expertgrup- pen för uppföljning och bevakning av statens engagemang hos företag som fått statligt stöd (EFSU) avvecklas och att i stället en central samrådsdele- gation för handläggning av obeståndsfrågor inrättas med administrativ anknytning till statens industriverk. Samrådsdelegationens kärna skulle bestå av företrädare för arbetsmarknadsstyrelsen och industriverket. Re- sultatet av samrådet i delegationen förutsattes kunna läggas till grund för beslut av respektive ordinarie myndighet.
Genom det beskrivna förfarandet ansåg kommittén att regeringskansliet skulle kunna avlastas en stor del obeståndsärenden. En förutsättning för detta var enligt kommittén att de centrala verken och de regionala organen fick vidgad kompetens och ökade resurser. .
En annan förutsättning för att regeringen skulle kunna avlastas obe- ståndsärenden var. enligt kommittén. att industriverket kunde bringas att beakta sysselsättningspolitiska. regionalpolitiska och försörjningspolitiska strävanden.
Remissopinionen var splittrad i fråga om kommitténs förslag om central handläggningsordning av obeståndsärenden. De remissinstanser som av- styrkte förslaget menade främst att risken för ökad byråkrati och därmed förlängda handläggningstider var uppenbar.
I prop l980/8l: 130 om industripolitikens inriktning m.m. avvisade före- draganden förslaget om att EFSU skulle avvecklas och en central samråds- delegation bildas. Däremot anslöt sig föredraganden till förslaget om efter- gift av statens anspråk på grund av lokaliseringsstöd. Det behövliga samrå- det borde dock ske i de former som verken själva bestämmer. Riksdagen beslöt i enlighet därmed.
Sedan den 1 juli 1982 har AMS rätt att efterge statens rätt i fråga om lokaliseringsstöd enligt samma principer som gäller för industriverket i fråga om IG-lån. Detta innebär att man efter en överflyttning av handlägg- ningen av ärenden om lokaliseringsstöd från AMS till industriverket, som jag har föreslagit. erhåller de förutsättningar för en samordnad handlägg- ning av obeståndsärenden som företagsobeståndskommittén efterlyst.
Industriverket får härigenom t. ex. det bredare ansvar som enligt kom- mittén krävs. Den huvudinvändning om risk för ökad byråkrati som re-
Prop. 1982/83: 113 124
missinstanserna framförde kommer enligt min mening inte längre att äga giltighet.
Genom att handläggningen av ärenden om regionalpolitiskt stöd flyttas blir behovet av samråd mellan flera myndigheter begränsat. Därmed be- gränsas också behovet av att hänskjuta ärenden till regeringen till följd av att olika uppfattningar föreligger hos berörda myndigheter. Jag vill emel- lertid understryka att även om obeståndsärenden i väsentlig omfattning kommer att kunna handläggas på myndighetsnivå krävs. i enlighet med vad som framgått av avsnittet om strukturanpassning. även fortsättningsvis kompetens och kapacitet inom industridepartementet för hantering av obe- ståndsfrågor av mer komplicerad art eller eljest av större vikt.
Partsmedverkan
I beredningen och beslut i ärenden om regionalpolitiskt stöd vid AMS sker f.n. en'betydande medverkan av den samrådsgrupp för lokaliserings- ärenden som består av de representanter för arbetsmarknadens parter som ingår i verkets styrelse. Det innebär att besluten i sådana ärenden får en bred förankring.
Jag föreslår att ett motsvarande arbetssätt tillämpas även i industriver- ket och att en samrådsgrupp eller utskott bestående av styrelsens partsre- presentanter bildas. Mot bakgrund av det bredare ansvarsområde som verket föreslås få. bör även andra frågor än lokaliseringsfrågor behandlas i samrådsgruppen/utskottet. Det gäller t.ex. ärenden inom ramen för lG- låneverks'amheten liksom frågor som rör de strukturanpassade åtgärderna. Här kan lämpligen också diskuteras ärenden som är av den karaktären att hänskjutning till regeringen för prövning bör övervägas.
Uppföljning och utvärdering
Ett program för finansiell stödgivning av det slag jag här har föreslagit kommer att förfoga över betydande resurser. Detsamma gäller program- met för strukturanpassade åtgärder. Inte minst under nu rådande budget- förhållanden kommer samtidigt krav att ställas på effektiviseringar i ge- nomförandet av olika åtgärder liksom på omfördelningar mellan olika budgetposter etc. En viktig fråga blir därför vilka åtgärder som bör vidtas för att åstadkomma en fortlöpande analys av stödets samlade effekter. av mål och målkonflikter mellan det regionalpolitiska och strukturpolitiska stödet etc.
För att nå ett tillfredsställande underlag för att genomföra nödvändiga anpassningar och förändringar i verksamheten krävs fortlöpande bevak- ning och uppföljning av de enskilda insatserna. Vidare behövs mer långsik- tig utvärdering av verksamheten.
Löpande bevakning. kontroll och uppföljning av enskilda stödärenden sker numera i stor utsträckning på regional nivå av främst utvecklingsfon- derna. Därutöver sker viss sådan verksamhet inom respektive central
Prop. 1982/83: 113 125
stödgivande myndighet, dvs. industriverket och AMS. I och med den närmare samordning av den industri- och regionalpolitiska stödverksamhe- ten som mitt förslag innebär, bör det finnas förutsättningar att också samordna och effektivisera dessa funktioner.
Utvärderingar av stödverksamheten kan ske i en rad olika former. En angelägen utvärderingsuppgift är att pröva om olika insatser leder till avsedda resultat. Sådana utvärderingar bör ske fristående från den löpande verksamheten. Inom den egna myndigheten kan det ske som ett led i framtagandet av underlag för prioriteringar av olika insatser. De kan också utföras som revisionsprojekt av riksrevisionsverket. i form av offentliga utredningar eller inom ramen för arbetet inom regeringskansliet.
Därutöver måste behovet av övergripande utvärderingar tillgodoses. Jag avser här utvärderingar som på ett mera principiellt plan studerar effekter- na av offentliga åtgärder i syfte att ge underlag för politiska förändringar. dvs. förändringar där inte bara medlen utan också målen kommer i fråga. ' Sådana utvärderingar ligger naturligen helt utanför myndigheten.
4.4.5 Företagsutveckling
Funktionen "företagsutveckling" avser olika insatser som riktar sig mot småföretagssektorn. dvs. i princip företag med upp till 200 anställda.
Småföretagen möter särskilda hinder och problem just p.g.a. att de är små. Bl.a. saknar de i regel de olika specialistfunktionerna inom teknik, marknad och ekonomi som storföretagen besitter. Deras soliditet är i allmänhet lägre och de har svårare att få tillgång till riskvilligt kapital. Av bl.a. dessa skäl vidtar samhället en rad åtgärder för att underlätta småföre- tagandet, av vilka flera är av industripolitisk natur. Hit hör således inte bara kreditstödjande insatser. vilka har behandlats i föregående avsnitt, utan även andra företagsutvecklande åtgärder som brukar sammanföras under begreppet "företagsservice". En väsentlig del av dessa insatser utförs av de regionala utvecklingsfonderna.
Betydelsefulla insatser inom detta område sker även på central nivå genom främst industriverket. STU och Exportrådet.
I mina direktiv nämns särskilt attjag skall överväga industriverkets roll på företagsserviceområdet..Verkets uppgift sönderfaller i två delar. Dels skall verket svara för utveckling och service av generellt och övergripande slag mot småföretagssektorn, dels skall verket ge olika slags service till utvecklingsfonderna i deras verksamhet.
I uppgifterna gentemot utvecklingsfonderna ingår att utöva statens hti- vudmannaskap. Huvudmannafunktionen är inte entydig till sitt innehåll men innebär bl.a. ansvar för översiktlig planering, anslagshantering samt visst ansvar för samordning, uppföljning och utvärdering av fondernas verksamhet. Servicefunktionen innebär allmänt att ge råd, stöd och ser- vice till fonderna i frågor med anknytning till den statliga näringspolitiken. I första hand sker detta i form av information och kontaktverksamhet,
Prop; 1982/83: 113 126
administrativ service. utbildning av fondpersonal samt viss metodutveck- ling.
På central nivå, dvs. hos industriverket. bör även fortsättningsvis ansva- ret ligga för olika serviceåtgärder till företag i frågor där utvecklingsfon- derna inte har tillräckliga resurser eller kompetens. Vidare bör verket liksom hittills svara för serviceåtgärder gentemot utvecklingsfonderna. Verket bör även ha till uppgift att initiera, samordna och finansiera olika utvecklingsprojekt som kan drivas ute i länen med stöd av utvecklingsfon- derna. Den sammanfattande benämningen på sådana åtgärder är "företagsutveckling”.
I det följande utvecklarjag närmare industriverkets framtida huvudupp- gifter inom området företagsutveckling. Jag har valt att dela in uppgiften i två delfunktioner: servicefunktionen respektive initierings- och samord- ningsfunktionen.
Servicefunktionen
I servicefunktionen bör ingå rådgivning. utbildning. information och erfarenhetsutbyte för att stödja de regionala utvecklingsfonderna på i stort motsvarande sätt som sker idag.
Jag vill erinra om att det delade huvudmannaskapet för fonderna mellan staten och respektive landsting eller i förekommande fall kommuner. inne- bär att central service till fonderna utövas av såväl industriverket som landstingsförbundet. Enligt en överenskommelse mellan verket och lands- tingsförbundet skall förbundets bevakning av central service gälla.
— styrelsernas funktioner
— behovet av förtroendemannautbildning — politiska krav om resurstilldelning — policyfrågor med hänsyn till fondernas funktion som näringspolitiska instrument
Industriverkets service kan avse såväl effektivisering av fondernas in- terna verksamhet. inom t. ex. redovisning, dataregistrering. löneadminis- trätion. som utveckling av fondernas samarbete med företagen. En viktig uppgift är vidare att skapa förutsättningar för fonderna att i högre grad än f.n. lära av varandras erfarenheter. Sådant erfarenhetsutbyte i mer syste- matiserad form förekommer redan, främst på VD-nivån. För framtiden bör arbetet utvecklas och systematiseras även för andra personalkategorier vid fonderna. Behovet av vidareutbildning för fondpersonalen bör särskilt uppmärksammas.
Vidare bör en central informationsfunktion gentemot fonderna byggas ut och systematiseras på ett bättre sätt än vad som f.n. är fallet. Fonderna har för sin del en viktig informationsförmedlande roll gentemot företagen. Det kan gälla t. ex. information om former för finansiering. beskattnings- regler. regler för handel på olika utlandsmarknader eller olika standardise- rings-. patent-. provnings-, säkerhets- och miljövårdskrav.
Prop. 1982/83: 113 127
Fonderna bör i denna funktion dels "dela med sig” av den information som kommer fram i fondernas samarbete med centrala och regionala myndigheter och organisationer samt via tidskrifter. författningar, utred- ningsrapport'er och andra skriftliga källor. dels aktivt söka information för att lösa specifika problem. Sådan information kan förmedlas vidare till företagen i en rad olika former. t. ex. i fondernas företagsuppsökande rådgivning eller i kurs- och utbildningssammanhang, i samband med infor- mationsmöten som fonderna arrangerar för företagen och genom de infor- mationsblad som fonderna distribuerar till företagen.
Det är också viktigt att informationen används för att utveckla kompe- tensen hos fondernas personal.
Denna informationsförmedlande roll hos utvecklingsfonderna behöver stöd av en systematiserad central service med riksövergripandc informa- tion. t.ex. om bransch-. marknads- och teknikdata. industripolitiska utred- ningsresultat och beslut, initiativ och aktiviteter av centrala myndigheter och intresseorganisationer med näringslivsanknytning. Situationen i dags- läget är att varje utvecklingsfond i för hög grad själv måste ta fram den centrala industripolitiska information som den vid sidan av länsspecifika uppgifter vill förmedla till företagen. En samordning av detta arbete till central nivå bör eftersträvas.
När det gäller nya lagar och förordningar vill jag erinra om att SHIO- Familjeföretagen genom en överenskommelse med industriverket/utveck- lingsfonderna svarar för en omfattande information på detta område.
Kunskaps- och informationsöverföring till fonderna bör också ske i form av kontinuerlig utbildning och utveckling av fondernas ledning och perso- nal. Det primära ansvaret härför åvilar självfallet fondernas styrelser och verkställande ledning. Ett särskilt ansvar på central nivå för utbildningen av styrelseledamöter har landstingsförbundet. Emellertid bör också indu- striverket härvidlag kunna ge värdefulla bidrag utifrån den särskilda kom- petens som myndigheten förutsättes besitta i övergripande industripolitis- ka frågor. Många frågeställningar och kompetenskrav är gemensamma för utvecklingsfonderna och det är därför rationellt att genomföra viss utbild- ning centralt för flera eller alla fonder samtidigt.
För utvecklingsfondernas verksamhet gäller i första hand deras stadgar som baserats på innehållet i konsortialavtal mellan huvudmännen. Enligt stadgarna skall fonderna bl.a. handha kredit- och uppföljningsverksamhet i enlighet med vad som sägs i författningarna. I—Iärutöver finns avtal mellan fonder om gemensamma utbildningsfunktioner.
Det är angeläget att industriverket bistår fonderna med information och tolkningar om innehållet i sådana bestämmelser. "Fondernas styrelser och ledning har naturligtvis ansvaret inför huvudmännen för den verksamhet som bedrivs, men kan behöva hjälp vid tolkningar av centrala bestämmel- ser för att fullgöra sina uppgifter korrekt. Insatser från industriverket i detta avseende bör kunna främja enhetlighet i tillämpningen av för fonder- nas gemensamma författningar och avtal.
Prop. 1982/83: 113 128
Initierings- och samordningsjitnktionen
En viktig central uppgift är att i samverkan med utvecklingsfonderna planera och genomföra rikstäckande industripolitiska insatser, t.ex. av karaktären nyetablerings- eller elektronikkampanj. En annan sådan uppgift är att samordna centrala och regionala statliga insatser samt att svara för motsvarande samordning mellan utvecklingsfonderna.
Inom ramen för denna funktion bör industriverket förfoga över projekt- medel för de olika insatser som här kan aktualiseras. En viktig uppgift blir att prioritera användningen av sådana medel.
I industriverkets uppgifter ingår f.n. att fördela de statliga medlen till fonderna för administration och finansiellt stöd. Jag har övervägt en annan arbetsfördelning i syfte att renodla verkets roll som serviceorgan, vilken skulle innebära att utvecklingsfonderna ställer sina årliga resursanspråk direkt till industridepartementet. Regering och riksdag skulle därmed ta beslut om medelstilldelning på grundval av framställningar från varje fond i stället för som nu på grundval av sammanställt och prioriterat underlag från industriverket. I denna modell skulle således regeringen också besluta om fördelningen mellan olika utvecklingsfonder inom ramen för de medel som riksdagen anvisar till fondernas verksamhet totalt.
För denna senare modell talar framför allt att ansvariga politiker mer direkt informeras om fondernas verksamhet och resursanspråk samt ges möjlighet att "utan omväg" besluta om den resursfördelning mellan fon- derna som kan vara närings- och regionalpolitiskt motiverad.
Den nuvarande arbetsformen har dock praktiska fördelar varför den även fortsättningsvis bör tillämpas. Ett tungt vägande skäl i sammanhanget är att industriverket som skall svara för statens service till och "närkon- takt” med utvecklingsfonderna också kan förutsättas ha goda kunskaper att värdera resursbehov och fördela resurserna mellan fonderna.
Det kan dock övervägas om inte landstingssektorn i egenskap av medfi- nansiär av fondernas verksamhet också bör ges möjlighet att lämna syn- punkter på industriverkets anslagsframställning om resurser till utveck- lingsfonderna. Således kan det vara lämpligt att regeringen genom ett enkelt remissförfarande låter landstingsförbundet yttra sig över dessa an- slagsframställningar innan förslag läggs till riksdagen. På detta sätt kan erhållas en mer fullständig värdering av fondernas verksamhet och re- sursanspråk liksom synpunkter på fördelningsprinciper.
Inom funktionen företagsutveckling bör rymmas även utredningskapaci— tet med inriktning mot småföretagsproblematiken i enlighet med vad jag anfört i avsnitt 4.4.2 om åtgärdsinriktad utredningsverksamhet. Härvid torde ett samarbete med det i Växjö nyinrättade småföretagscentrum kun- na ske.
1 arbetsuppgifterna med företagsutveckling harjag inbegripit även indu- striverkets nuvarande uppgifter med rådgivning till näringslivet ifråga;- röronde energihushållning. Ansvaret för hithörande frågor har behandlats
Prop. 1982/83:113 . ' 139
i prop. 1980/81190 (bil. 1 s. 357) om riktlinjer för energipolitiken (NU 1980/ 81 : 60. rskr. 1980/81: 381 ). där förslagen om inrättandet av statens energi- verk lades fram. I propositionen föreslås att industriverket även i fortsätt- ningen bör ha ansvaret för frågor rörande energihushållning inom indu- strin. Vid riksdagsbehandlingen anfördes ingen _erinran mot detta. En överföring till energiverket av dessa frågor har därefter diskuterats i or- ganisationskommittén (I 1981:()4) för statens energiverk m.fl. organ inom energiområdet. som dock inte funnit skäl att föreslå någon ändring i förhål- lande till propositionen.
Det linns enligt min mening inte skäl att ånyo överväga en överföring till energiverket av rådgivningen till näringslivet rörande energihushållning. Ett upprätthållande av. industriverkets ansvar för detta område kräver dock att verket har häremot svarande resurser och kompetens. Jag utgår från att denna fråga prövas i den organisationskommitté som enligt mina förslag i det följande bör tillkallas (se avsnitt 4.8 ).
Avslutningsvis vill jag i anslutning till vad jag sagt om industriverkets företagsutvecklande insatser peka på att likartad service men med speciell tonvikt på de produkt- och produktionstekniska utvecklingsfrågorna läm- nas till småföretag från STU. Liksom industriverket arbetar STU med överföring av kunskaper som ett mindre företag självt kan ha svårt att förvärva. En särskild enhet för olika typer av småföretagsinriktad företags- service arbetar med dessa uppgifter inom STU. Vissa av STUs projekten- heter arbetar också med en inriktning som på ett avgörande sätt har betydelse för de små företagens utveckling. Detta gäller framför allt pro- jektenheten för tillverknings- och produktionsteknik. Som jag har framhål- lit i tidigare avsnitt är det angeläget att industriverkets och STUs-insatser på området samordnas på ett bättre sätt. Detta kan ske i olika former. varvid de mest långtgående samordningsåtgärder skulle vara en organisa- torisk integration. Jag återkommer till detta i avsnitt 4.5 .
4 .4 .6 Interna stöd— och servicefunktioner
Vid sidan av de under avsnitten 4.4.1—4.4.5 nämnda industripolitiska funktionerna måste inom industriverket även finnas vissa interna stöd- och servicefunktioner.
Hit hör t.ex. övergripande planering och samordning. Denna funktion som är av stabskaraktär får stor betydelse i industriverkets nya roll mot bakgrund av att sakfrågorna spänner över ett förhållandevis brett — och i vissa avseenden konfliktladdat — arbetsfält. Planerings- och samord- ningsarbetet bör syfta till att i ett mer långsiktigt perspektiv planera och utvärdera myndighetens olika verksamhetsområden. Prioriteringar och samordning mellan verksamhetsområden ingår också i denna funktion. Jag anser att det är rationellt att funktionen förfogar över viss utredningskapa- citet för att utarbeta underlag för olika strategiska insatsområden. . '
En annan viktig funktion är informalionsfrågorna. Det gäller informa- 9 Riksdagen I 982/83. I saml. Nr II'3
Prop. 1982/83: 113 130
tion utåt såväl om enskilda projekt och insatser som om myndighetens verksamhet och bedömningari stort. Som ansvarigt sektororgan för indu- stripolitiska frågor och regionalpolitiskt stöd till företag och regionalpoli- tiskt stöd till företag måste myndigheten kunna tillgodose högt ställda krav på allsidig och lättillgänglig information inom ansvarsområdet. [ funktio- nen bör också ingå ansvar för information till den egna personalen i olika frågor..
Vidare bör det finnas en funktion för internationella frågor. Jag har tidigare pekat på betydelsen av att ökad uppmärksamhet ägnas den inter- nationella utvecklingen i olika industriella avseenden. Det gäller inte bara inom utredningsområdet som jag har behandlat i avsnitt 4.4.2 . Det gäller också internationell kontaktverksamhct. biträde i förhandlingar o.d. De sistnämnda uppgifterna har karaktären av intern stöd- och servicefunktion och behandlas därför i detta avsnitt.
1 organisationen måste slutligen finnas administrativa funktioner inom bl. a. ekonomi-. personal-. intendentur- och detjuridiska omrädet.
4 .4 ] Verksamhetsform och ledningsjimktiwi
[ de närmaste föregående avsnitten har redovisats de framtida funktio- nerna för industriverket. En viktig fråga är i vilken i'erksamhetsfarm som dessa funktioner skall bedrivas. F.n. utförs uppgifterna inom ramen för myndighetsformen. Det är emellertid inte självklart att denna verksam- hetsform bör väljas även fortsättningsvis.
Ett krav som jag framhållit tidigare är att sektororganet skall kunna arbeta flexibelt. problemorientcrat och relativt självständigt inom ramen för ett givet regelsystem. Det bör inte belastas med betungande administra- tiva bestämmelser. Det kan då ligga nära till hands att överväga en annan form än myndighetsformen. t. ex. en stiftelse. För- och nackdelar med att bedriva statlig verksamhet på det industripolitiska området i myndighets- form respektive i annan associationsform. som stiftelse eller aktiebolag har redovisats i flera statliga utredningar under senare år. Jag kan här nämna STU-kommittén'. företagareföreningsutredningen2 och SIFU-kommittén3. De generella slutsatser som därvid dragits är att stiftelseformen ger vissa fördelar vad gäller flexibla arbetsformer men att de reella skillnaderna inte är stora vad gäller möjligheten att uppnå flexibilitet. _
Vid val av verksamhetsform bör stor hänsyn tas till behovet av övergri- pande styrning och insyn från statsmakternas sida som enligt min mening måste finnas i fråga om det industripolitiska sektororgan som jag föreslår. Detta behov tillgodoses bäst genom en verksamhet i myndighetsform. Jag anser vidare att den önskvärda flexibiliteten till stora delar bör kunna uppnås även inom ramen för en myndighet.
DsI l975z5. SOU 197723. Ds [ 1978138. 1 2 3
Prop. 1982/83: 113 - " 131
Jag förordar därför att verksamheten vid industriverket även fortsätt- ningsvis bedrivs i rnyndighetsform. Vid utformningen av det mer precise- rade regelsystemet för myndigheten bör stor hänsyn tas till dess behov att arbeta smidigt och flexibelt. ] avsnitt 4.8 föreslårjag att en organisations- kommitté tillkallas för att på grundval av mina principförslag och ställ- ningstaganden med anledning därav överväga detaljutformningen av 'den nya myndigheten. En uppgift för denna kommitté bör vara att föreslå en detaljorganisation där kraven på flexibilitet beaktas.
Stora krav måste ställas på styrelse och ledning i en myndighet med den avsedda centrala ställningen inom industripolitiken. Jag vill särskilt peka på nödvändigheten av professionellt,kunnande i näringslivsfrågor. Stora krav kommer generellt att ställas på verkets personal. särskilt chefstjänste- män/mn. Det är därför viktigt att verket ges goda förutsättningar att rekry- tera och behålla personal med hög kompetens. Jag vill framhålla att redan i dagsläget förekommer relativt många kontraktsanställningar vid verket p.g.a. konkurrenssituationen med den privata sektorn. Möjligheterna till kontraktsanställning och till en friare lönesättning vid industriverket bör enligt min mening emellertid förbättras.
Vad gäller styrelsen är det viktigt att förutom representanter för närings- livets- och de fackliga organisationerna det också finns ledamöter som'är verksamma inom företags— och banksektorn. Det är också viktigt att pcrso- - ner på högsta ledningsnivå i andra organ inom närings- och sysselsättnings- politiken finns representerade.
Det är även angeläget att styrelsen eller ledningen för industriverket är representerat i styrelserna för organ med närliggande uppgifter. t.ex. STU. AMS, Exportrådet och Investeringsbanken.
Rent principiellt anser jag vidare att någon annan än verkschefen bör vara ordförande i styrelsen. Detta skapar bättre möjligheter till en mer förutsättningslös debatt om de frågor som förs upp till styrelsen. För att åstadkomma en ökad samördning mellan industriverket och STU bör de båda myndigheterna ha gemensam st)-'relseardförunde.
Vid sidan av industriverkets styrelse bör också linnas permanenta sam— rådsorgan. Hit hör t. ex. organ motsvarande industriverkets expertråd för långsiktiga prognoser.
Till verksamheten bör vid behov även knytas andra expert- och refe- rensgrupper för de skilda aktiviteterna. Det kan vara såväl mer permanen-' ta grupper som ad hoc-betonade grupper. Det bör med vissa undantag ankomma på myndigheten själv att besluta om sådana grupper. För att styrelseledamöterna skall få möjlighet att nära följa de löpande frågorna hos myndigheten bör de vara representerade även i någon av dessa grup- per. Det kan t.ex. vara lämpligt att ordförandenai sådana grupper rekryte- ras från styrelsen.
Prop. 1982/83: 113 H2
4 .4 .8 Programstruktur
Med hänsyn till behovet av självständighet och flexibilitet samt av en problemorienterad verksamhet anser jag att prögrumbudgetering som planerings- och styrsystem bör tillämpas för myndigheten-. Härigenom kan resurser för industripolitiska åtgärder effektivt samordnas i övergripande program. Verksamheten bör också så långt som möjligt finansieras genom flerårsanslag. Jag vill i sammanhanget framhålla de positiva erfarenheterna vid STU av programbudget och flerårsramar.
Jag föreslåri enlighet med funktionsbeskrivningar i avsnittet 4.4. 1 —4.4.5 följande huvudprogram för verksamheten: . Utredningsverksamhet . Strukturanpassande åtgärder . lndustri- och regionalpolitiskt finansiellt stöd . Företagsutveckling
Målet för programmet Utred/ringsverksamhet är att ta fram Underlag för strategiska och långsiktiga industripolitiska bedömningar och ställningsta- ganden med hänsyn till industriell och teknisk utveckling inom landet och internationellt. Verksamheten syftar i första hand till att genom riktlinjer från regering och riksdag bedriva en löpande utredningsverksamhet. Det övriga utredningsarbetet som behövs i samband med myndighetens opera- tiva verksamhet- avses inte bli inordnat i detta program. Medlen för verk- samheten är egna utredningsinsatser och projektinsatser med hjälp av konsulter och andra utredningsorgan.
Programmet Strukturanpassade åtgärder syftar till att med utgångs— punkt i industristrukturen stimulera till effektivare kapacitetsutnyttjande och lönsammare produktionsinriktning bland företag inom viss bransch eller sektor. Medlen för "verksamheten är utredningsverksamhet. konsult- insatser. utbildning. stöd till marknadsföringsätgärder. seminarievcrksam- hct samt samråd och förhandlingar. _
Programmet lndustri- och regionalpolitiskt finansiellt stöd syftar till dels att med utgångspunkt i företagens behov av riskkapital stimulera till ett bibehållande eller en utbyggnad av bärkraftiga företag, dels att med ut- gångspunkt i regionala förhållanden stimulera till ny företagsamhet och utveckling av befintlig industri. Medlen för verksamheten är finansiellt stöd genom IG-lånl och regionalpolitiskt stöd. produktsökning. systemet med investeringsfonder i företag. viss utredningsverksamhet samt samråd och förhandlingar.
Programmet Företagxulveckling är inriktat i första hand mot servicein- satser för småföretagen. särskilt sådana som sker i samverkan med eller kanaliseras över de regionala utvecklingsfonderna. Målet är att främja utvecklingen av småföretagssektorn och att stödja en introduktion av nya produkter och företag på markanden samt att främja en god energihushäll-
' lnkl. de integrerade strukturgarantierna enligt förslag i avsnitt 4.4.4.
Prop. 1982/83: 113 133
ning. Här ingår också att som statlig huvudman fördela medel till och ge service åt de regionala utvecklingsfonderna. Medlen består av informa- tions- och utbildningsverksamhet. rådgivning. seminarievcrksamhet. pro- jektledning och samordning samt visst finansiellt projektstöd. På ener- giområdet är medlen begränsade till rådgivning och viss utredningsverk- samhet.
Genom denna uppdelning på program skapas enligt min mening god överblick av verksamheten. Vidare ges förutsättningar för prioriteringar från statsmakternas sida mellan de olika programmen. _
Det bör ankomma på organisationskommittén att'förcslå indelning i delprogram och eventuella underprogram samt att-ytterligare precisera huvudprogrammen. En annan uppgift för organisationskommittén bör vara att föreslå en organisatorisk enhetsindelning' för myndigheten. Jag har övervägt att föra fram förslag i detta avseende men kommit till slutsatsen att uppgiften bör anstå till ett senare skede då ställning tagits till mina principförslag till organisatoriska lösningar. Jag anser dock att den interna organisationen bör knyta an till programstrukturen så långt som möjligt. Detta torde underlätta en fortlöpande målanalys och hanteringen av mål- konflikter. Avsteg från denna princip måste dock få göras om det bedöms ändamålsenligt. .
Beträffande resurserna för verket hänvisarjag till avsnitt 4.6 . Här villjag dock nämna att den nuvarande personalstyrkan som berörs av mina förslag kan beräknas uppgå till ca 210 personer. Jag har härvid tagit hänsyn till de beslutade förändringar på energiområdet som skall träda i kraft'den [ juli 1983.
4.5 Utvecklingslinjer för den centrala myndighetsorganisationen — Styrel- sen för industriell och teknisk utveckling
I kapitel 3 harjag belyst sambanden mellan politik för teknisk förnyelse och annan industripolitik och därvid diskuterat behoven av en förbättrad samverkan mellan de industripolitiska funktionerna i dessa avseenden.
] mina förslag i det föregående till organisatoriska lösningar på central myndighetsnivå har jag inte inkluderat funktionen teknisk forskning och utveckling. dvs. STUs arbetsuppgifter.
Som framgår av den tidigare framställningen finns flera nära berörings- punkter mellan industriverket, såväl i dess nuvarande som i dess föreslag- na framtida roll. och STU.
Dessa beröringspunkter finns främst på småföretagsområdet. i första hand vad gäller olika former av service och rådgivning till denna företags- grupp. Konkret rör det sig "främst om den verksamhet vid STU som redovisas under delprogrammet lndustriservice och Produkt- och uppfin- ningsutveckling. Organisatoriskt är dessa verksamheter förlagda till i förs- ta hand Serviceenhetens sektion för" industriell utvecklingsservice och projektenheten 5.
Prop. 1982/83: 113 134
En överföring av STUs småföretagsinriktade aktiviteter till industriver- kets föreslagna verksamhet med företagSutveckling torde enligt min me- ning kunna innebära en mer effektiv central organisation för teknisk och annan industriell service för småföretagen och till de regionala utvecklings- fonder. Samtidigt ser jag vissa risker med en sådan överföring. Småföre- tagsfrågorna "skär tvärs igenom” stora delar av STUsverksamhet vad gäller industriellt utvecklingsarbete. Det skulle därför kunna innebära svå- righeter att skilja ut sådan verksamhet utan att samtidigt försvaga STUs kompetens och effektivitet.
Med hänsyn till vad jag tidigare har anfört om behovet av en helhetssyn på de industripolitiska funktionerna i ett långsiktigt perspektiv anserjag att man också skulle kunna överväga ett radikalt och långtgående organisa- tionsförslag. Detta förslag skulle innebära en tatalintegratian mellan in- dustriverket med de uppgifter jag har föreslagit i tidigare avsnitt och STU. Härigenom skulle skapas ett huvudansvarigt sektororgan inom det indu- stripolitiska området, förslagsvis benämnt Styrelsen för industriell och teknisk utveckling. Hos detta organ skulle samlas industriell och teknisk kompetens. Detta skulle kunna förbättra samordningen och därmed effek- tiviteten av de industripolitiska insatserna. Dessutom skulle företagen behöva vända sig till endast en central myndighet. Detta organ torde med de rationaliseringsvinster som integrationen kan väntas medföra omfatta grovt sett ca 450—500 personer. Nedanstående figur visar en tänkt pro- gramstruktur för en sådan organisation.
Det finns emellertid också nackdelar och risker med en sådan organisa- tion. l modellen sammanförs ansvaret för statliga insatser till teknisk forskning och utveckling med ansvaret för andra centrala industri- och regionalpolitiska insatser. Häri ligger onekligen vissa målkonllikter. Jag har tidigare framhållit att mina förslag utgår från den långsiktiga industri- politiken. Att främja teknisk forskning och utveckling är en klart långsiktig uppgift. 1 det tidigare föreslagna ansvarsområdet för industriverket ryms emellertid också frågor som måste hanteras i ett kortare tidsperspektiv. Beslut och åtgärder med inriktning mot region. bransch eller struktur kan ha sin_upprinnelse i en akut krissituation. Valet av åtgärd måste därför ibland ske med beaktande av kortsiktiga verkningar.
Det finns därför risk för en alltför svårhanterlig målkonllikt mellan utpräglade långsiktiga uppgifter inom teknisk forskning och utveckling å ena sidan och mindre långsiktiga industripolitiska uppgifter å den andra sidan. _
En annan invändning mot ett sådant förslag kan också vara att organisa- tionen personalmässigt skulle bli för stor och svåradministrerad.
Det kan också hävdas att en viss pluralism på myndighetsplanet främjar effektiviteten hos respektive myndighet.
Hänvisningar till US36
Styrelsen för industriell och teknisk utveckling (STU) — programstruktur
Utrednings- verksamhet
Strukturanpassande åtgärder
*Externt och in- ternt initierade utredningar av strategisk be- tydelse
*Strukturåtgärder (branschprogram)
Industri- och regionalpolitiskt finansiellt .tto'd
*liidustripolitiskt finansiellt stöd
*Regionalpolitiskt finansiellt stöd
*Obeständsärenden
*lnvesteringsfonden
*Operativt inrik- tade utredningar inom program-
omrädet
*Produktsökning
Företagutveck- ling och upp- finnarstöd
*Småföretagsinrik- tade serviceåt- ' gärder genom in- formation. semi- narie- och kon- fercnsverksamhet
*Utbildningsfrämjande insatser
*Service. rådgivning och medelstilldel- ning till utveck- lingsfonderna
*Projektinitiering och samverkan
*Patent- och litte- ratursökning samt förmedling
*Produkt- och upp- finningsutveckling samt rådgivning
*Operativt inriktade utredningar inom programområdet
Industriellt och samhällsinriktat tekn. utv. arbete
*Insatsområden in- ' riktade på större utvecklingsinsatser
*Teknikområden innefattande ut- veckling och forsk- ning kring pro- dukter. processer. metoder och system
*Stöd till arbets- tagarorienteradc projekt
Kunskaps- utveckling
*Stöd till högskole- forskning *Stöd till kollektiv forsning
Myndighets- service *Teknikupp- handling m. m.
Internationell kontaktvcrk- samhet
*Tekniskt
Prop. 1982/83
vetenskap-
lig attaché-
verksamhet m. m.
113
(.*Drift av
forsknings- stationer)
'u—J '-.I|
Prop. 1982/83: 113 136
Ytterligare en invändning kan vara att en större organisationsförändring idct kortare tidsperspektivet innebär effektivitetsförlustcr. Det tar viss tid innan myndigheten har "vuxit in" i sin nya roll.
Det har inom ramen för mitt utredningsuppdrag inte varit möjligt att mer djupgående analysera för- respektive nackdelar med olika integrationsal- ternativ mellan industriverket och STU.
Jag anser emellertid ha ett tillräckligt underlag för att föreslå att integra- tionsalternativen undersöks närmare.
Sammanfattningsvis föreslår jag att statsmakterna i ett första steg gc- nomför de organisatoriska förändringar som jag har förordat i avsnitt 4.4 . Parallellt därmed bör på lämpligt sätt undersökas om en begränsad eller en total integration av STUs verksamhet. såsom jag har skisserat. bör göras.
Jag vill betona vikten av att en fortsatt belysning av frågan sker på ett sådant sätt att det löpande arbetet hos myndigheterna inte störs mer än nödvändigt. En lämplig form kan därför vara att de båda myndigheternas generaldirektörer får i uppdrag att gemensamt studera frågan.
Även i det fall STUs funktioner inte alls eller endast delvis integreras i industriverket kvarstår behovet av en helhetssyn på den industripolitiska organisationen. Samordningen mellan STUs funktioner och övriga indu- stripolitiska funktioner får då lösas på annat sätt än genom organisatoriska samgåenden. Exempelvis kan gemensamma projektgrupper bildas inom olika områden. Sådan projektsamverkan finns idag mellan STU och för- svarets forskningsanstalt (FOA). En motsvarande samverkan har även inletts mellan industriverket och FOA. Jag vill här också erinra om mitt förslag i det föregående att industriverket och STU bör ha samma styrel- seordförande. '
4.6 Resursfrågor
Enligt mina direktiv skall jag lämna förslag till verksamhet vid och framtida organisation för statens industriverk samt redovisa vilka resurser som verket behöver för sin verksamhet. 1 direktiven sägs också att det statsfinansiella läget innebär att krav på besparingar och rationaliseringar i. myndigheternas verksamhet fortlöpande kommer att ställas och att indu- striverkets verksamhet med anledning därav bör prövas förutsättningslöst.
I det föregående har jag redovisat ett principförslag för en framtida central industripolitisk vcrksorganisation. med det nuvarande industriver- ket som bas. Jag har även angett tänkbara utVecklingslinjer. där STU eller delar av STU ingår i denna organisation.
Mitt principförslag innebär att vissa arbetsuppgifter som f. n. handläggs inom industridepartementet delegeras _till industriverket. Det gäller bl.a. obeståndsärenden. produktsökning. delar av lokaliseringssamrådct samt insatser rörande bedömningar av industriutveeklingen som underlag för länsplanering (jfr 4.4.1). Dessa verksamheter omfattar f. n. ca 10 heltids-
Prop. 1982/83: 113 137
tjänster. Den närmare fördelningen mellan myndigheten och departemen- tet av dessa tjänster bör göras av organisationskommittén efter en mer detaljerad analys.
Vidare innebär mina förslag om en begränsning av besvärsrätten m. m. i fråga om vissa ärenden om finansiellt stöd en direkt arbets- och resursbe- sparing vid främst industridepartementets lokaliseringsenhet. Även i fråga om denna verksamhet krävs en mer detaljerad analys. som bör göras av organisationskommittén för att fastställa resursbesparingens omfattning. Upplysningsvis kan nämnas att ca en tredjedel av till enheten inkomna ärenden under 1981 avsåg besvärsärenden.
Mina förslag rörande organisationen av industriverkets utredningsverk- samhet bör leda tillen effektivisering av arbetet. Jag förutsätter att den organisationskommitté som enligt mina förslag bör tillkallas (se avsnitt 4.8 ) prövar vilken omfattning som utredningsresurserna vid verket bör ha . framöver, Vidare bör ett ökat utnyttjande av andra utredningsorgan ske. även om detta i sig inte behöver medföra en total resursbesparing.
Jag vill inte utesluta att mina förslag även i övrigt kan innebära rationali- seringsvinster. Exempelvis torde mina förslag om ändrade stödformer. t. ex. slopande av strukturgarantier innebära vissa besparingar. Därutöver torde de nya n'ktlinjer för regionalpolitiken som gäller fr.o.m. budgetåret 1982/83 medföra rationaliseringar i handläggningen på central myndighets- ' nivå. _ .
Jag vill slutligen nämna att en totalintegration mellan industriverket och STU. som jag har angett som en tänkbar utveckling. enligt min mening skulle innebära en effektivitetsbefrämjande samordning av centrala indu- stripolitiska funktioner som åtminstone på längre sikt borde ge rationalise- ringsvinster. Det torde också innebära statsfinansiella besparingar på kort sikt. Genom att föra samman industriverkets och STUs funktioner i en myndighet uppkommer betydande administrativa besparingar. Myndighe- terna förfogar per den 1 juli 1983 över var sin administrativ enhet med- tillsammans ca 100 personer (ca 30 vid industriverket och ca 70 vid STU, inkl. ADB och annan inte direkt administrativ verksamhet). Med hänsyn till de stordriftsfördglar som generellt gäller i fråga om löpande personal- och ekonomiadmiriistration bör väsentliga besparingar kunna göras här. Jag vill samtidigt betona att sådana besparingar inte nödvändigtvis är avhängiga av en integration mellan myndigheterna. Motsvarande bespa- ringar torde i princip vara möjliga även vid ett bibehållande av verken som sinsemellan fristående organisationer. Verken kan m.a.o. även i denna situation ha gemensamma administrativa funktioner. Jag tar upp denna fråga i nästa avsnitt.
4.7 Administrativ samordning av myndigheter på Liljeholmen i Stockholm
En särskild uppgift enligt mina direktiv är att undersöka vilka möjlighe- t_er till administrativ samordning som föreligger mellan industriverket och övriga till Liljeholmen lokaliserade myndigheter. 10 Riksdagen 1982/83. ] saml. Nr 113
Prop. 1982/83: 113 138
Jag hemställde under Våren 1982 om Statskontorets medverkan i denna deluppgift. Statskontoret har åtagit sig att bistå_i projektet. Resurser har avsatts för ett särskilt projekt med syfte att utreda om administrativ sam- ordning kan ge ökad effektivitet och att lämna förslag till sådana åtgärder.
En planeringspromemoria har utarbetats av statskontoret och överläm- nats till mig. Enligt denna PM avses en förstudie rörande de berörda myndigheternas samordningsmöjligheter och organisationsalternativ att definieras. Resultaten av förstudien väntas kunna bli framlagda omkring årsskiftet 1982/83.
F.n. har följande statliga myndigheter förvaltningslokaler på Liljehol- men: .
— lndustriverket med ca 150 anställda (per den 1 juli 1983. dock enligt mina förslag i det föregående: ca 210 anställda)
— STU med ca 295 anställda
— Delegationen för vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning
(DFI) med ca 20 anställda — Nämnden för statens gruvegendom (NSG) med 14 anställda — Nämnden för hemslöjdsfrågor med en anställd — Statens elektriska inspektion (Östra distriktet) med nio anställda (ingåri
energiverket fr. o. m. den ljuli 1983). Industriverket ombesörjer f. n. personal- och ekonomiadministration åt nämnden för hemslöjdsfrågor. statens sprängämnesinspektion och NSG.
Förutom dessa myndigheter med beslutad lokalisering till Liljeholmen har enligt särskilda direktiv från regeringen inletts en successiv inflyttning till Liljeholmen av vissa verksamheter på energiområdet. Inflyttningen. . som beräknas vara avslutad i mitten av januari 1983, avser de verksam- heter som enligt riksdagens beslut skall övergå till den nya centrala myn- digheten för energifrågor — statens energiverk (SEV). Lokaliseringen av desa verksamheter till Liljeholmen är tilfällig i avvaktan på ett beslut om . energiverkets definitiva lokaliseringsort. Energiverkets personal. exkl. elektriska inspektionen. beräknas uppgå till ca 180 anställda.
En öppen fråga är således om energiverket kan räknas in bland myndig- heterna med lokalisering till Liljeholmen.
En annan fråga av betydelse i sammanhanget är ställningstagandena till mina organisationsförslag. Samordningsöverväganden får olika riktningar om SIN Ds och STUs verksamhet bibehålles som två självständiga myndig- heter enligt mitt principförslag eller om de förs samman i en myndighet enligt de tänkbara Utvecklingslinjer som jag har skisserat. Som framgått av avsnitt 4.6 är en integration mellan myndigheterna ingalunda en förutsätt- ning för gemensamma administrativa funktioner. För egen del anserjag det väsentligt att statskontoret i sin utredning noga prövar alla möjligheter till ett administrativt system med gemensamma funktioner i största möjliga utsträckning för myndigheterna på Liljeholmen.
Industriverket. STU och SEV utgör de helt dominerande verksamhe-
Prop. 1982/83: 113 139
tema i sammanhanget. Med hänsyn bl. a. till den rådande oklarheten beträffande lokaliseringen av SEV är det enligt statskontoret rimligt att en mer djupgående analys med åtgärdsförslag om adminstrativ samordning anstår. Statskontoret. som har samrått med mig på denna punkt. planerar därför att så snart ökad klarhet finns i de aktuella avseendena gå vidare med en huvudstudie rörande samordningsmöjligheterna.
Enligt min mening bör en sådan huvudstudie lämpligen drivas parallellt med en eventuell organisationskommitté. Härigenom kan åtgärder på detta område diskuteras och så långt möjligt genomföras i anslutning till förbere- delsearbetet inför de organisationsföränd ringar som kan bli följden av mina förslag.
Jag vill i sammanhanget betona vikten och nödvändigheten av att indu- striverket även fortsättningsvis blir lokaliserat till Stockholmsområdet. Tidigare gjorda undersökningar rörande industriverkets verksamhet har visat att myndigheten med hänsyn till dess kontaktyta bör vara lokaliserad till Stockholmsområdet. Mina förslag ger inte anledning till annan stånd- punkt i lokaliseringsavseende.
4.8 Plan för genomförandet
Som jag tidigare har framhållit har mina förslag rörande den centrala myndighetsorganisationen på det industripolitiska området karaktären av principförslag.
En rad konkreta frågor rörande bl. a. programstruktur. intern organisa- - tion och resursbehov har lämnats öppna. Jag anser det rimligt att ställning först tas till de övergripande frågorna innan arbete läggs ned på mer praktiskt inriktade frågor.
Jag har därför förutsatt att en organisationskommitté av traditionellt slag måste tillkallas för att fullfölja arbetet med de viktigaste praktiska frå- gorna. Den överföring av personal mellan olika myndigheter som kan bli aktuell är en sådan fråga. Jag förordar att en organisationskommitté tillkal- las snarast möjligt sedan ställning tagits till mina principförslag. Erfarenhe— terna från organisationsförändringar under senare tid har visat att det praktiska förberedelsearbetet "inför genomförandet av förändringar är tidskrävande. Jag vill samtidigt framhålla vikten för såväl berörda myn- digheters effektivitet som deras personal att de förändringar som kan komma att beslutas med anledning av mina förslag genomförs skyndsamt. Jag bedömer det därför under dessa förutsättningar möjligt att en ändrad myndighetsorganisation för industriverket kan träda i kraft redan den ljuli 1983. Under förutsättning att STUs verksamhet inte ingår i organisations- förändringen torde dock arbetet med genomförandet kunna bedrivas rela- tivt snabbt.
Prop. 1982/83: 113 140
Underbilaga till bilaga 1
Hänvisningar till US71
Statens industriverks framtida verksamhet och organisa- tion m. m.
Dir 198lz73 Beslut vid regeringssammanträde 1981-11-12. Chefen för industridepartementet. statsrådet Åsling anför.
Bildandet av statens industriverk
År 1973 beslöt statsmakterna att inrätta ett nytt verk — statens industri- verk — som central myndighet för industri-. energi- och mineralpolitiska frågor (prop. 197314]. NU 1973154. rskr 19731225). Verkets huvuduppgif- ter skulle vara:
— industripolitisk utredningsverksamhet. — vissa uppgifteri samband med det statliga finansiella företagsstödet som tidigare handhades av kommerskollegium. — statliga insatser för företagsservice. främst till de små och medelstora företagen. — det säkerhetsinriktade arbete som tidigare utfördes "av kommerskolle-
gium. .
—— "centrala myndighetsuppgifter på energipolitikens område. — centrala myndighetsuppgifter i fråga om den statliga mineralpolitiken.
Industriverkets styrelse fick en allsidig sammansättning av företrädare för arbetsmarknadens parter. näringsliv och riksdag. Beslutet innebar att verket kom att bestå av fem enheter nämligen planerings- och utrednings- byrån. industriavdelningen. encrgibyrån. mineralbyrån samt administrati- va byrån. Dessutom integeradcs dåvarande statens institut för företagsut- veckling i verkets organisation fr.o.m. budgetåret 1974/75 som en separat enhet. enheten för företagsutveckling.
Vidare knöts vissa myndigheter administrativt eller som underställda myndigheter till industriverket. liksom även vissa rådgivande "organ av expertkaraktär.
Utvecklingen sedan år 1973
Under de år som har förflutit sedan industriverket bildades har föränd- ringar beslutats eller föreslagits för flera delar av verksamheten.
Verksamhet och personal vid industriverkets enhet för företagsutveck- ling har övertagits av Stiftelsen Institutet för Företagsutveckling (SlFU) (prop. 1979/80:88. NU 1979/80:41. rskr 1979/80:274) fr.o.m. den I juli 1981.
Prop. 1982/83:113 ' ' ' 141
Från industriverkets industriavdelning har frågor rörande explosiva och brandfarliga varor överförts till sprängämnesinspektionen som i samband därmed blev en självständig myndighet den 1 juli 1981. Vidare har hem- slöjdsfrågor överförts till en självständig myndighet. nämnden för hem— slöjdsfrågor den 1 juli 1981. Enligt vadjag har erfarit avser chefen för kommunikationsdepartementet att föreslå regeringen att framlägga förslag rörande vissa frågor om transport av farligt gods. som innebär att dessa ärenden skall överföras från industriverket till annan myndighet.
Beslut har fattats om ny myndighetsorganisation inom energiområdet (prop. l980/81190 bil. 1, NU l980/81260. rskr l980/81z381). Beslutet inne- bär bl.a. att huvuddelen av verksamheten vid industriverkets energibyrå den ljuli 1982 skall föras över till en ny central myndighet för energifrågor. statens energiverk. ] fortsättningen kommer industriverket att handlägga frågor rörande energianvändningen inom industrin. Här ingår bl.a. viss utredningsverksamhet, rådgivning och information.
Vidare har beslut fattats om ny myndighetsorganisation inom mineral- området (prop. 1980/81:130. NU 1980/8lz43 och 67. rskr 1980/8lz349). Beslutet innebär att mineralbyrån vid industriverket överförs till annan - myndighet. Organisationsförändringen beräknas bli genomförd under år 1982. '
Även utanför industriverket har'förändringar skett som påverkar verk-' samheten inom verket.
lnom industridepartementet har inrättats ett struktursekretariat med uppgift att i ett internationellt perspektiv arbeta med frågor av betydelse för industrins långsiktiga strukturella utveckling. Detta innebär att indu- stridepartementets-roll som beställare av utredningar m.m. har förstärkts. samtidigt som behovet har minskat av självständigt initierade utredningar' av industriverket.
Sedan verket bildades har företagareföreningarna i länen ombildats till regionala utvecklingsfonder. Fonderna har fått kraftigt ökade "resurser. Detta innebär att möjligheterna att decentralisera verksamhet inom det industri- och regionalpolitiska fältet har ökat väsentligt.
Utredningsuppdraget
Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag det vara befogat att tillkalla en särskild utredare med uppgift att se över industriverkets verk- ' samhet och organisation. Till ledning för utredaren vill jag anföra följande.
Det statsfinansiella läget innebär att krav på besparingar och rationalise- ringar i myndigheternas verksamhet fortlöpande kommer att ställas. Indu- striverkets verksamhet bör med anledning därav prövas förutsättningslöst. Vidare skall arbetet med decentralisering målmedvetet främjas i strävan att uppnå en effektivare samhällsförvaltning. Det bör i sammanhanget erinras om vad riksdagens arbetsmarknadsutskott har uttalat beträffande decentralisering inom statsförvaltningen (AU l980/8l: 23).
Prop. 1982/83: 113 ' 142
Industriverkets verksamhet bör. efter det att möjligheterna till decen- tralisering och besparingar till fullo beaktats. inriktas mot dels verkstäl- lande uppgifter på central nivå. dels utredningsverksamhet med syfte att ge underlag för arbetet inom regeringskansliet.
Beträffande de verkställande uppgifterna skall utredaren beakta föl- jande.
När industriverket inrättades behandlades frågan om att samordna de olika formerna av statligt. företagsinriktat finansiellt stöd inom ramen för en organisation. I betänkandet (SOU 1971169) Näringspolitiken — ny verksorganisation. som utgjorde det huvudsakliga beslutsunderlaget när industriverket inrättades. föreslogs i det syftet bl. a. att handläggningen av det regionalpolitiska stödet till näringslivet skulle föras över från arbets- marknadsstyrelsen (AMS) till det nya näringspolitiska verk som föreslogs. Remissopinionen var emellertid delad i denna fråga. varför någon sådan överföring inte genomfördes. Flera av de remissinstanser som var negativa till förslaget ansåg dock. att frågan borde tas upp till förnyad prövning när det pågående arbetet med riktlinjer för regionalpolitiken hade slutförts . samt arbetsfördelningen mellan arbetsmarknads- och industridepartemen- ten hade fastställs.
Efter år 1973 har riktlinjerna för regionalpolitiken successivt preciserats. senast genom riksdagsbeslut år. 1979 (prop. 1978/79: 112. AU 1978/79: 23. rskr 1978/79: 435). Vidare har arbetsfördelningen mellan arbetsmarknads- och industridepartementet förändrats så att de regionalpolitiska frågorna numera handläggs inom indstridepartementet. Enligt min mening är tiden därför mogen att på nytt överväga om det är lämpligt att föra över hand- läggningen på central nivå av det regionalpolitiska stödet till näringslivet från AMS till industriverket. Det bör ankomma på utredaren att i samråd med utredningen (A 1981z65) om arbetsmarknadsverkets ansvarsområde och organisation förutslättningslöst överväga denna fråga. Om utredaren kommer fram till att en överföring bör ske. bör också förslag lämnas på hur organisationsförändringen skall genomföras.
Utredaren bör vidare överväga i vad mån de ärenden om finansiellt företagsstöd i olika former som f. n. prövas av regeringen kan överföras till industriverket. Jag tänker därvid bl.a. på rekonstruktionsärenden i sam- band med en akut ekonomisk kris i företag som har fått statligt kreditstöd. Vissa frågor om rekonstruktion av krisdrabbade företag behandlades i prop. l980/8l: 130. kap. 11. NU 1980/81:64. rskr l980/811425) om industri- politikens inriktning m.m. Vad riksdagen därvid beslutade bör ligga "till grund för utredarens överväganden i denna fråga. Om utredaren i samråd med utredningen om arbetsmarknadsverkets ansvarsområde och organisa- tion finner att ärenden om regionalpolitiskt stöd till näringslivet bör föras över från AMS till industriverket torde möjligheterna öka att lämna över beslutanderätt i rekonstruktionsärenden från regeringen till den centrala myndigheten. eftersom statens fordringar i sådana ärenden ofta hänför sig till både industripolitiskt och regionalpolitiskt kreditstöd.
Prop. 1982/83: 113 143
När det gäller små och medelstora företag finns ofta de bästa kunskaper- na på regional nivå. De regionala utvecklingsfonderna har i regel god kännedom om företag. företagare. produktidéer etc. Beslut på central nivå om finansiellt stöd till små och medelstora företag kan innebära tidsutdräkt och att tillgängliga resurser inte utnyttjas effektivt. Samtidigt kan de regio- _ nala organen i vissa avseenden sakna möjligheter till enhetlig bedömning och överblick beträffande bransch- och marknadsutveckling. Utredaren bör därför överväga vilka beslut om finansiellt stöd som f.n. fattas av statens industriverk som helt-eller delvis kan överföras till den regionala nivån. Jag vill i detta sammanhang nämna att det inom regeringskansliet f.n. övervägs om de regionala utvecklingsfonderna kan utnyttjas i ökad utsträckning när det gäller regionalpolitiskt stöd till små och medelstora företag. Det står vidare utredaren fritt att i dessa sammanhang lämna förslag till förenklingar och samordning av de industripolitiska stödinsat- serna.
Beträffande industriverkets verksamhet på företagssert-'icemnrådet bör utredaren närmare överväga vilka uppgifter verket skall ha. Detta bör göras mot bakgrund av de förändringar av SIFU och de regionala utveck- lingsfonderna som jag nyss har redogjort för. I anslutning till detta bör utredaren'också överväga vilken roll verket skall spela gentemot de regio- nala utvecklingsfonderna. F.n. faller verkets uppgifter i detta avseende i huvudsak inom två områden.-För det första utövas statens huvudman- naansvar för fonderna av industriverket. För det andra svara industriver- ket för service till fonderna i frågor med anknytning till statlig näringspoli- tik.
Utredaren bör närmare precisera hur dessa uppgifter skall fullgöras i fortsättningen. Vissa frågor rörande de regionala utvecklingsfondernas verksamhet utreds f. n. av statens industriverk. Resultatet av detta arbete. som beräknas föreligga före utgången av år 1981 . bör beaktas av utredaren.
När det gäller industriverkets utreclningsverksamhet bör denna främst inriktas mot att förse regeringskansliet med underlag för dess arbete. Sådant underlag kan bestå dels av periodvis återkommande rapporter t. ex. underlag till långtidsutredningarna. dels av studier över specifika ämnen som på uppdrag kan utföras med kort varsel. Jag vill emellertid påpeka att industriverket är en bland flera instanser som regeringskansliet kan vända sig till vid behov.
Industriverkets utredningsverksamhet skall vidare ge underlag för ver- kets egna verkställande uppgifter.
Utredaren skall också undersöka om önskemål från externa intressenter såsom myndigheter. organisationer och näringsliv kan tillgodoses genom en ökad andel uppdragsfinansierad utredningsverksamhet. Utredaren skall även överväga möjligheten att samordna industriverkets utredningsverk- samhet med den regionalpolitiska utrednings- och prognosverksamhet som bedrivs inom ramen för länsplaneringen. Utredaren skall därvid även
Prop. 1982/83: 113 ' 144
beaktai vilken utsträckning den initiering. samordning m.m. av regional- _ politisk forskning som sker inom ramen för exprtgruppen (I 1979: E) för forskning om regional utveckling kan komma att beröras. .
Industriverket har fr.o.m. hösten 1981 sina förvaltningslokaler på Lilje— holmen i Stockholm. Utredaren skall undersöka vilka möjligheter till admi- nistrativ samordning som föreligger mellan verket och övriga till Liljehol— men lokaliserade myndigheter. .
Utredaren skall mot bakgrund av vad jag har anfört lämna förslag till verksamhet vid och framtida organisation för statens industriverk samt redovisa vilka resurser som verket behöver för sin verksamhet. I den mån förslaget påverkar industriverket närstående organ skall detta redovisas.
Om utredaren under sitt arbete skulle finna att möjligheterna till bespa- ringar och decentralisering av verkets uppgifter är så stora att ett bibehål- lande av statens industriverk som en självständig myndighetsorganisation bör ifrågasättas. skall detta omgående anmälas.
När förslagen redovisas bör också de författningsförslag som föranleds av ställningstagandena läggas fram.
Utredaren skall när utredningsarbetet börjar samt vidare under arbetets gång informera berörda huvudorganisationer och i förekommande fall an- nan berörd central arbetstagarorganisation med vilken staten har eller brukar ha avtal om löner och andra anställningsvillkor samt bereda dem tillfälle att framföra synpunkter. Utredaren skall därutöver informera be- rörda arbetstagare om utredningens arbete.
Utredaren skall med förtur överväga frågan om det är lämpligt att föra över handläggningen av det regionalpolitiska stödet till näringslivet på central nivå från AMS till industriverket. Därvid skall möjligheterna att överföra vissa ärenden om finansiellt företagsstöd i olika former som f. n. beslutas av regeringen till industriverket beaktas.
Utredaren skall därefter mot bakgrund av vad han har funnit behandla resterande delar av Utredningsuppdraget.
Utredarens slutliga överväganden bör redovisas så att eventuella organi- sationsförändringar kan genomföras under år 1982. .
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för industridepartementet
att tillkalla en särskild utredare för att utreda frågan om statens industri-
— verks framtida verksamhet och organisation m.m..
att besluta om sakkunniga. experter. sekreterare och annat biträde åt utredaren. '
Vidare hemställerjag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta fjortonde huvudtitelns kommittéanslag.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.
(Industridepartementet)
Prop. 1982/83: 113 - 145
Sammanställning av "remissyttranden över betänkandet Organisation för industriell förnyelse (Ds I 1982: 14)
_Vid en s.k. hearing den" 16 december 1982 har yttranden i muntlig form lämnats av statskontoret. riksrevisionsvcrkct (RRV). kommerskollegium ' (KK). arbetsmarknadsstyreISen(AMS). styrelsen för teknisk utveckling (STU). forskningsrådsnäfrinden (FRN). Svenska Handelskammarförbun- det. utvecklingsfonden i Örebro län. Ingenjörsvetenskapsakademin (IVA). Landstingsförbundet. Sveriges Industriförbund. Sveriges Hantverks- och industriorganisation = Familjeföretagen (SHIO-F). Tjänstemännens cen- tralorganisation (TCO). .Landsorganisationen i Sverige (LO). Svenska bankföreningen och SVensk Industriförening.
Yttranden i skriftlig form har dessutom avgivits av statskontoret. AMS. statens industriverk (SIND). STU. Sveriges Exportråd. Svenska handels- kammarförbundet. länSstyrelserna i Södermanlands samt Malmöhus län. Landstingsförbundet. Sveriges 'Grossistförbund. Sveriges Industriför- bund. SHIO-F. Centralorganisationen SACO/SR (SACO/SR). Sveriges Handelsagenters förbund samt Lars Heikensten.
] Allmänt -
Flera remissinstanser har gjort allmänna uttalanden i vilka man i princip - instämmer i utredningens förslag. Detta gäller bl. a. SIND. länsstyrelser: i Södermanlands län. länsstyrelser: i Malmöhus län. Landstingsförbundet. TC O. SA C O/SR (")(-h Sveriges Grossistfrfirblmd.
Enligt SIND utgör det presenterade materialet en tillräcklig grund för ett principbeslut rörande industriverkets forsatta verksamhetsinriktning och organisation. SIND delar i stor utsträckning det synsätt som framförs i utredningen och instämmer i långa stycken i utredningens principiella rekommendationer och organisatoriska förslag. '
Sveriges Iridizsrräörbilrizl anser att en förändring av den organisatoriska ' utformningen av industripolitiken borde grundas på en klart redovisad och motiverad uppfattning om vilka mål som bör gälla för denna politik och med vilka medel och spelregler den bör bedrivas. Den organisatoriska ' förändringen bör enligt Industriförbundet ske mot bakgrund av att industri- politiken bör inordnas i den allmänna ekonomiska politiken samt att den samhälleliga styrningen av industriutveeklingen genom selektiva ingrepp måste minska. Liknande synpunkter förs fram av bl. a. Sveriges Handels- agenters F örband.
Prop. 1982/83:113 .46 2 Överföring av arbetsuppgifter från regerings- till myndighetsnivå
Utredningens förslag om överföring av arbetsuppgifter från regerings- till central myndighetsnivå får stöd av bl.a. RRV, AMS. SIND. Svenska Handelskammarjförbundet. Landstingsförbundet, Sveriges Industriför- bund, Svenska Grossistförbundet. SHIO-F och LO.
AMS ifrågasätter för sin del det undantag från beslutsdelegeringen som utredningen gör beträffande större företag som ingår i systemet med lokali- seringssamråd. Svenska Handelskammarförbuna'et anser att vissa typer av beslut även i fortsättningen bör tas av regeringen, t. ex. beslut om stöd till nya branscher.
LO understryker att överflyttningen av ärenden från departementet inte får innebära att departementet avhänder sig ansvaret för industripolitiken.
3 Samordning av industripolitiskt och regionalpolitiskt företagsstöd
Utredningens förslag om att organisatoriskt samordna det industri- och regionalpolitiska företagsstödet får stöd av bl.a. statskontoret . RRV. AMS. SIND, STU, Svenska Hande/skammarförbundet. länsstyrelsen i Malmöhus län. Larzdstingsförbundet, Sveriges Industriji'r'rbund. Sveriges Grossistförbund. SHIO-F, TCO, LO och Svensk Industriförening.
AMS, RRV och LO anser emellertid att konsekvenserna för regionalpo- litiken inte tillräckligt undersökts av utredningen. De betonar att regional— politiken bör ges en självständig ställning gentemot andra politikområden.
AMS anför vidare att de praktiska fördelarna av en samordning inte skall överdrivas, men styrelsen motsätter sig inte att administrationen av den regionalpolitiska stödverksamheten förs över till SIND. AMS framhåller vidare att om den centrala administrationen av det regionalpolitiska stödet förs över till SIND, bör även handläggningen av ärenden om sysselsätt- ningsstöd samtidigt föras över från länsarbetsnämnderna till länsstyrelser- na. .
Svenska Hande[skammarji'r'rbandet understryker att en samordning inte får tillåtas påverka prioriteringen mellan tillväxtmål och kortsiktiga syssel- sättningshänsyn.
RRV vill inte gå emot utredningsförslaget men framhåller att regionalpo- litiken är ett vidsträckt begrepp som förutom industripolitiska frågor även omfattar areella näringar. servicesektorer, kommunikationer. samhällelig infrastruktur. etc. Verket ifrågasätter mot denna bakgrund om SIND har förutsättningar att bli ett kraftfullt centralt myndighetscentrum för samhäl- lets regionalpolitiska agerande. Även AMS betonar betydelsen av att SIND i framtiden beaktar alla näringsgrenars regionalpolitiska betydelse.
Prop. 1982/83: 113 . 147 4 Överföring av handläggning av investeringsfonder
Utredarens förslag om att överföra handläggningen av investeringsfon- derna från AMS till SIND får stöd av statskontoret. AMS. Svenska Han- delskammarförbundet och länsstyrelserna.
AMS har inga invändningar mot förslaget att överföra fonderna från AMS till SIND omlde mera aktivt används som ett-regional- och struktur- politiskt instrument.
5 Samordning av verksamheten inom STU och SIND
De remissinstanser som yttrat sig i frågan betonar vikten av ett nära samarbete mellan STU och SIND. Utredarens uppfattning om att organi- satoriskt samordna vissa delar eller att detta bör utredas vidare får stöd av SIN/), SHIO-F samt utveeklingsfonden i Örebro län.
SIND anför emellertid att strävandena till totalintegration med STU inte bör bli starka i nuläget. Myndigheterna bör i enlighet med utredningens förslag utreda frågorna vidare.
Statskontoret. RRV, FRN, STU. Svenska Handelskamrnarfi'r'rbundet, IVA. Sveriges Industriförbund och SACO/SR är negativa eller tveksamma till tanken på en organisatorisk samordning av SIND och STU.
STU anser att utredaren inte beaktat att en långsiktig svensk industriell förnyelse måste bygga på en långsiktig teknisk-vetenskaplig kompetens- uppbyggnad. Eftersom hela STU:s verksamhet har denna inriktning, kan inga delar av organisationen skiljas ut för att överföras till SIND. med undantag möjligen för kontaktverksamheten gentemot utvecklingsfon- derna m.m. vad gäller produktutvecklingslån. '
FRN och IVA anför liknande synpunkter.
6 Utredningsverksamhet
Beträffande programmet utredningsverksamhet delas utredarens upp- fattning i stort av SIND. Svenska llande[skammarj?irhundet, Sveriges Industriförburul och LO.
SIND vill särskilt understryka betydelsen av att upprätthålla en kontinu- erlig bevakning som täcker alla delar av industrin men också viktiga delar utanför industrin. SIND framhåller att den löpande branschbevakningen inte bör integreras i den åtgärdsinriktade verksamheten.
LO anser att slagkraften hos och intresset för utredningsverksamheten " skulle öka om den kopplas närmare till den operativa delen av verkets verksamhet. _
Industrifi'r'rbandet anser att information om utvecklingen av marknader,
Prop. 1982/83: 113 148
teknik. konkurrensförhållanden och andra faktorer av väsentlig betydelse är nödvändig. SIND kan spela en viktig roll som samordnare och genom att initiera utredningar. Verket bör emellertid i ökad utsträckning utnyttja befintliga fristående utredningsorgan.
SHIO-F föreslår att SIN Dzs utredningsverksamhet snarast blir föremål för en förutsättningslös utvärdering.
Lars Heikensten anser att en grundlig diskussion av utredningsverksam- heten på de områden där'industri- och handelspolitik tangerar varandra vore av godo. SIND bör vidare. eventuellt tillsammans med statistiska centralbyrån. ha ett ansvar för att databaser av betydelse för analys av industrins utveckling hålls åjour.
7 Strukturanpassande åtgärder
Beträffande utredarens förslag inom programmet strukturanpassande åtgärder understryker SIND det nära sambandet med andra program. Detta medför krav på en betydande flexibilitet och möjligheter att anpassa organisationen till skiftande förutsättningar. Enligt verket bör vidare frå- gor rörande investeringsfonder och produktsökning placeras inom detta program.
Sveriges Industriförbund oeh .S'HIO-F anser att man mer än hittills bör sträva efter att använda generella medel i stället för selektiva. Organisatio- nerna anser bl.a. att någon utvidgning av branschprogrammens omfattning inte bör ske. Tvärtom bör programmen avvecklas. Svenska Handelskam- mar/i'r'rbundet anför liknande synpunkter.
RRV delar utredarens uppfattning och understryker behovet av ökad flexibilitet i de strukturanpassande åtgärderna.
Svensk Industriförening anser inte att branschprogrammen bör avveck- las innan det finns institutionella förutsättningar att lösa uppkomna branschproblem med andra medel. '
8 Industri- och regionalpolitiskt finansiellt stöd
8.1 Såväl RRV. Svenska Handelskamrnarfförbundet, Sveriges Industri- förbund som SHIO-F tillstyrker förslaget att strukturgarantier och särskil- da strukturgarantier integreras i IG-lånen.
8.2 När det gäller förslaget att höja utvecklingsfondernas gräns för enga- gemang i ett företag till 5 milj. kr. är opinionen delad. Svenska Handelskammar/b'rbundet, Sveriges Industriförbund och Svenska bankföreningen motsätter sig en höjning. Dessa skulle medföra stöd till färre företag med större belopp vilket inte ligger i linje med fondernas roll på kreditmarknaden. '
Prop. 1982/83: 113 149
RRV, länsstyrelsen i Malmöhus län. Landstingsmrburulet och SHlO-F stöder-utredarens förslag.
Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att för att förslaget skall bli meningsfullt måste också utlåningskapitalet i vissa fonder. bl.a. i Malmö- hus Iän. förstärkas.
SIND anför att möjligheten att uppnå det av utredningen föreslagna ' högsta beloppet finns redan i dag. På grund av riskexponeringen torde så stora engagemang inte bli aktuella. Vidare borde latenta förlustrisker på- kalla en viss försiktighet i den fortsatta kreditgivningen."
8.3 Förslaget att beredningen av IG-låneärenden skall beredas vid SIND får stöd av Landstingsförbundet medan Svenska Harzdelskamrnarförbun- det och Sveriges Industriförbund motsätter sig förslaget. '
8.4 Svenska Handelskarnmarförbundet. länsstyrelsen i Malmöhus län. Landstingsförbundet och SHIO-F instämmer i förslaget att utvecklings- fonderna bör ges det fulla ansvaret för de kreditärenden de handlägger.
8.5 Beträffande avskaffande av besvärsrätten är några instanser tvek- samma till förslaget bl.a. AMS, Sveriges lndustrifr'r'rbund och SHIO-F . RRV stöder utredarens förslag. men pekar på möjligheten att låta rege- ringen ta ställning till om man vill bevilja prövningstillstånd eller inte. ' AMS anser att stöden är av sådan omfattning och att de från konkurrens- - synpunkt kan spela en sådan roll att berörda företag bör ha möjlighet att överklaga beslut som gått dem emot.
8.6 AMS, LO och TCO tillstyrker utredarens förslag om att den nära samverkan med parterna som AMS tillämpar i handläggningen av stöd- ärenden även skall etableras inom SIND. SIND motsätter sig förslaget med hänsyn till att snabbhet och effektivi- tet måste vara ledstjärnan-i hanteringen av ärenden rörande finansiellt stöd.
9 Företagsutveckling
SIND anser att utredaren inte lämnar några förslag till lösningar på de problem som föreligger inom området företagsutveckling. Behovet av för- nyade ställningstaganden inom arbetsområdet måste därför kraftigt under- strykas. SIND framhåller vidare vikten av en väl fungerande informa- tionsspridning samt nödvändigheten av att ha tillgång på projektmedel.
Utredarens förslag att statens medelstilldelning till fonderna också fort- sättningsvis skall handhas av industriverket delas inte av Landstingsför- bundet som anser att medelstilldelningen bör vara uttryck för en direkt
Prop. 1982/83: 113 150
politisk viljeinriktning från regering och riksdag. Mottagarna är självstän- diga regionala stiftelser vars verksamhet i övrigt inte regleras från central myndighetsnivå.
10 Organisation
Utredarens uppfattning att någon annan än verkschefen bör vara ordfö- rande i verkets styrelse får stöd av Sveriges Industriförbund och SHIO-F .
SIND är positivt till åtgärder som kan leda till ytterligare aktivering av styrelsen och ett ökat engagemang i verksamheten.
RRV ställer sig däremot tvekande och tror att en mer traditionell styrel- seform trots allt är den mest adekvata.
Utredarens förslag om programbudgetering får stöd av RRV. SIND och SHIO-F .
RRV anser emellertid att programstrukturen bör utredas ytterligare. AMS anser att regionalpolitiken bör utgöra ett eget huvudprogram. SIND anser att programmen bör vara minst treåriga och avse resurser i huvudprogram. SIND understryker att verket måste ges möjligheter till omfördelning inom huvudprogrammen.
11 Övrigt
AMS och Svensk Industriförening anser att äldrestödet inom TEKO har nära samband med industriverkets verksamhetsområde. Man bör därför
pröva frågan om att föra över ansvaret för handläggningen från AMS till SIND.
Prop. 1982/83: 113
Innehåll
Propositionen ................................................ Propositionens huvudsakliga innehåll . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Propositionens lagförslag ......................... ' ............. ] Lag om ändring i lagen (1974: 325) om avsättning till arbetsmiljöfond ......................................... 2 Lag om ändring i lagen (1974: 988) om avsättning till sär- skild investeringsfond ....................................... 3 Lag om ändring i lagen (1979: 609) om allmän investeringsfond ........................................... 4 Lag om ändring i lagen (1979: 610) om allmän investeringsreserv . . 5 Lag om ändring i lagen (19801456) om insättning på tillfälligt vinstkonto ................................................. 6 Lag om ändn'ng i lagen (1982: 1 185) om inbetalning på särskilt investeringskonto .......................................... Utdrag ur regeringsprotokoll den 23 februari l983 . .- ...... . ........ ! Inledning .................................................. 2 Föredragandens överväganden och förslag .................... 2.1 Utgångspunkter ................................... ' ..... 2. l .! Industri- och regionalpolitikens roll och inriktning under l980-talet .......................... 2. l .2 Den industri- och regionalpolitiska organisationen på central nivå — nuvarande utformning och behov av för- ändringar ......................................... 3Utgångspunkterna för förslagen 1 propositionen och dennas uppläggning ................................ or rslagen till riksdagen .................................. 2. l Förändringar i statens industriverks verksamhet fr.o.m. den ljuli 1983 ....................................
lx) IQ F" 2.
2. 2. 2 Programindelning av statens industriverks verksamhet .' 2.2.3 Statens industriverks organisation m.m. ............. 2. 2. 4 Ianspråktagande av investeringsfonder m.m. ......... 2.2.5 Ändrade riktlinjer för industrigarantilån .............. 2. 2. 6 Ändrade riktlinjer för vissa former av regionalpolitiskt stöd ............................................. 2.3 Ytterligare information för att belysa den framtida verksam- heten vid statens industriverk ....................... 2.3.1 Samordning på central myndighetsnivå .............. 2. 3. ? Overfön'ng av ytterligare uppgifter till statens industri-.
verk .............................................
2.3.3 Program för statens industriverk .................... 2.3.4 Organisationsfrågor ...............................
3 Upprättade lagförslag ................ - ....................... 4 Hemställan ................................................ 5 Anslagsfrågor .............................................. 6 Beslut. ....................................................
Bilagor
Bilaga ]. Betänkandet (Ds I 1982: 14) Organisation för industriell för- nyelse ............................................. Bilaga 2. Sammanfattning av remissyttranden över industriverks- utredningens betänkande (Ds I l982: 14) Organisation för industriell förnyelse .................................
151
'.)J
11 '13
13 14 14
14
38 44 59 62 63 63 66
145
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983
