Prop. 1983/84:124

om mottagandet av flyktingar och asylsökande m.m.

Prop. 1983/84: 124

Regeringens proposition 1983/84: 124

om mottagandet av flyktingar och asylsökande m. m.;

beslutad den 8 mars 1984

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar OLOF PALME ANITA GRADIN

Utdrag ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1984-03-08

Föredragande: statsrådet Gradin

Anmälan till proposition om mottagandet av flyktingar och asylsökande m.m.

1 Inledning

Sedan år 1950 svarar arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) för organiserad överföring till Sverige av flyktingar och omhändertagande av flyktingar i Sverige. Styrelsen anordnar och driver mottagningsförläggningar för flyk- tingar. För de flyktingar som på egen hand kommer till Sverige svarar normalt vistelsekommunen för försörjning och annat bistånd till dess att ansökan om uppehållstillstånd har behandlats. När uppehållstillstånd be- viljats kan de få samma statliga omhändertagande som de organiserat överförda flyktingarna, men vanligen utan att hänvisas till förläggning. I stället erbjuds denna grupp s.k. enskild inkvartering. Det innebär att flyktingen bor kvar på samma ort som under väntetiden och att länsarbets- nämnden övertar ansvaret för att flyktingarna ges erforderligt stöd. En närmare redogörelse för nuvarande ordning bör fogas till protokollet i detta ärende som underbilaga I.

AMS föreslog i sin anslagsframställning för budgetåret 1981/82 att dess ansvar för överföring och omhändertagande av flyktingar i Sverige i hu- vudsak skulle föras över till statens invandrarverk (SIV). Styrelsen före- slog vidare att frågan om ansvarfördelningen mellan stat och kommun för omhändertagande av enskilt inresta flyktingar borde ses över i detta sam- manhang.

Mot denna bakgrund bemyndigade den dåvarande regeringen den 20 november 1980 statsrådet Karin Andersson att tillkalla en arbetsgrupp med uppgift att pröva frågan om huvudmannaskapet för överföring och omhän- dertagande av flyktingar i Sverige. I samband därmed skulle arbetsgruppen också belysa de förändringar av formerna för överföringen och omhänder— tagandet som ett ändrat huvudmannaskap kunde aktualisera. Vidare skulle arbetsgruppen göra en kartläggning av den nuvarande ansvarsfördelningen mellan berörda myndigheter avseende åtgärder i samband med överföring

• Sida 5
•  Original

Prop. 1983/84: 124 - 5

och omhändertagande av flyktingar och av de resurser som myndigheterna förfogar över för dessa ändamål. Därefter skulle arbetsgruppen överväga om den nuvarande ansvarsfördelningen borde ändras. I detta sammanhang skulle gruppen även pröva i vilken utsträckning socialstyrelsens särskilda verksamhet med flyktingfrågor borde föras över till annan huvudman. En utgångspunkt för arbetsgruppens arbete skulle vara att åstadkomma klara ansvarsförhållanden. Av särskild vikt var att söka åstadkomma admini- strativa förenklingar och kostnadsbesparingar.

Som ledamöter i arbetsgruppen förordnades företrädare för arbetsmark- nads- och socialdepartementen, AMS. SIV, Svenska kommunförbundet samt Botkyrka kommun. Arbetsgruppen antog namnet arbetsgruppen för flyktingansvaret (AGFA).

Arbetsgruppen överlämnade i september 1981 sin rapport (DsA 1981: 11) Ett lokalt omhändertagande av flyktingar. En sammanfattning av rapporten bör fogas till protokollet i detta ärende som underbilaga 2.

Efter remiss har yttrande över rapporten avgetts av rikspolisstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, socialstyrelsen. statskontoret, riksrevisionsverket, skolöverstyrelsen (SÖ), universitets- och högskoleämbetet, AMS efter hörande av länsarbetsnämndernai Stockholms, Uppsala, Södermanlands. Kronobergs. Kristianstads och Västmanlands län, SIV, bostadsstyrelsen. länsstyrelsen i Stockholms län. länsstyrelsen i Uppsala län. länsstyrelsen i Södermanlands län. länsstyrelsen i Kronobergs län. länsstyrelsen i Malmö- hus län, ärkebiskopen, kommittén (S 1979: 03) om hemspråksträning för förskolebarn, språk- och kulturarvsutredningen (U 1981:O4). invandrarpo- litiska kommittén (A 1980: 04), Svenska kommunförbundet, Landstings- förbundet. Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sveri- ge (LO). Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisa- tionen SACO/SR, Landstinget i Stockholms län. Landstinget i Kronobergs län, Haninge kommun, Huddinge kommun, Solna kommun. Stockholms kommun. Södertälje kommun. Uppsala kommun, Flens kommun. Oxelö- sunds kommun. Norrköpings kommun, Alvesta kommun. Växjö kommun, Olofströms kommun, Perstorps kommun. Lunds kommun, Malmö kom- mun, Göteborgs kommun. Karlskoga kommun. Örebro kommun. Hallsta- hammars kommun, Köpings kommun, Västerås kommun, Sundsvalls kommun. Riksförbundet för personal vid invandrarbyråer, Riksföreningen för familjepedagogiskt arbete, Sveriges frikyrkoråd, Svenska Röda Kor- set, Rädda Barnen, KFUK/KFUM och Ungerska riksförbundet.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som underbilaga 3.

Efter remissbehandlingen av AGFA-gruppens förslag bedömdes ett an- tal frågor kräva ytterligare beredning innan det kunde läggas till grund för ett regeringsförslag. En av dessa frågor gällde principerna för samhällets behandling av de utlänningar som väntar på avgörande i tillståndsfrågan. En annan fråga var inriktningen av ersättningen till kommunerna för bi-

• Sida 6
•  Original

Prop. 1983/84: 124 (,

stånd till flyktingar och utlänningar som väntar på beslut i fråga om uppehållstillstånd. Svenska kommunförbundet'samt några kommuner och andra organisationer har i särskilda skrivelser till regeringen bl.a. begärt att staten skall ta ett ökat praktiskt och ekonomiskt ansvar för omhänder- tagandet av tillståndssökande.

lnvandrarpolitiska kommittén (IPOK) har i sitt delbetänkande (SOU 1983: 29) Invandringspolitiken — Förslag, lämnat förslag om mottagandet av asylsökande och andra som söker tillstånd för bosättning efter inresan. Vidare har kommittén lämnat förslag i fråga om ansvarsfördelningen mel- lan stat och kommun för dem som väntar på beslut i fråga om uppehållstill- stånd. Kommitténs förslag i fråga om utlänningar som väntar på tillstånd (kap. 14) bör fogas till protokollet i detta ärende som underbilaga 4.

Efter remiss har yttranden över betänkandet, i vad avser kap. 14 "Vän- tarnas situation” avgetts av Kammarrätten i Jönköping, socialstyrelsen, SÖ. AMS, SIV. bostadsstyrelsen. statskontoret. länsstyrelsen i Stock- holms län. länsstyrelsen i Malmöhus län. länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, länsstyrelsen i Västerbottens län, ärkebiskopen, Svenska Kom- munförbundet, Landstingsförbundet, LO, TCO, Centralorganisationen SACO/SR, Botkyrka kommun, Sigtuna kommun. Stockholms kommun. Södertälje kommun, Uppsala kommun, Norrköpings kommun, Malmö kommun. Ystads kommun, Göteborgs kommun, Borås kommun, Örebro kommun, Västerås kommun. Umeå kommun, föreningen Sveriges social- chefer. Svenska Röda korset. Svenska flyktingrådet; Svergies frikyrkoråd, Rädda Barnen, KFUK/KFUM, Riksförbundet för personal vid invandrar- byråer, Jugoslaviska riksförbundet och Turkiska riksförbundet.

En sammanställning av remissyttrandena över kapitel 14 i IPOK: s be- tänkande bör fogas till protokollet i detta ärende som underbilaga 5.

Jag kommer i det följande att på grundval av de förslag som lämnats av AGFA-gruppen och IPOK föreslå ändrade former för mottagandet av flyktingar och asylsökande i Sverige. Jag kommer därvid också att behand- la frågan om ersättning till kommunerna för åtgärder för flyktingar och asylsökande.

F.n. lämnas statlig ersättning till kommuner för bistånd till flyktingar och personer som väntar på beslut i fråga om uppehållstillstånd enligt förordningen (1979: 1120) om ersättning för bistånd till flyktingar m.fl. (ändrad 1980:443 och 1981:1233). Reglerna, som trädde i kraft den 1 januari 1980, baserar sig på riktlinjer i prop. 1979/80: 38 om ersättning till kommunerna för hjälp till flyktingar m.fl., vilka antagits av riksdagen (SoU 1979/80122, rskr 111). Ersättningen utbetalas av länsstyrelsen. Kom- muner kan, utöver ersättning enligt nämnda förordning. efter särskild prövning få ersättning från socialstyrelsen för familjepedagogisk verksam- het bland flyktingar.

Ersättningarna till kommunerna lämnas från socialdepartementets an- slag Ersättningar till kommunerna för hjälp till utländska medborgare.

• Sida 7
•  Original

Prop. 1983/84: 124 7

flyktingar m.m. Från samma anslag finansieras också särskilda lån till bostadsrättslägcnheter till flyktingar som socialstyrelsen under vissa förut— sättningar kan bevilja samt ersättning från socialstyrelsen till sjukvårdshu- vudmännen för varaktig vård av vissa flyktingar.

Regeringens proposition (1979/80: 38) om ersättning till kommunerna för hjälp till flyktingar m.fl. byggde på ett förslag från en arbetsgrupp inom regeringskansliet som presenterades i promemorian (Ds S 1979: 7) Ersätt- ning till kommunerna för hjälp till flyktingar och personer som väntar på uppehållstillstånd. Denna promemoria remissbehandlades. 1 remissbe- handlingen framfördes viss kritik mot förslaget från bl.a. en del kommuner som ansåg att det fanns risk att kommunerna skulle få lägre ersättning än tidigare. Mot bakgrund av att effekterna för kommunerna av de nya ersätt- ningsreglerna var osäkra aviserades i propositionen en noggrann uppfölj- ning av kostnadsutvecklingen i kommunerna och en utvärdering av vissa delar av de nya ersättningsreglerna. Vidare framhölls att möjligheterna att åstadkomma ytterligare förenklingar borde ägnas fortsatt uppmärksamhet.

Mot denna bakgrund tillsatte dåvarande chefen för socialdepartementet den 30 april 1981 en särskild arbetsgrupp för att utvärdera reglerna för ersättning till kOmmunerna för hjälp till flyktingar m.fl. Som ledamöter i arbetsgruppen förordnades företrädare för social-, budget- och arbets- marknadsdepartementen, socialstyrelsen, SIV, länsstyrelsen i Stockholms län samt Svenska kommunförbundet.

Arbetsgruppen överlämnade i februari 1982 sin rapport (Ds S 1982: 1) Utvärdering av reglerna för ersättning till kommunerna för hjälp till flyk- tingar och utlänningar som väntar på beslut om uppehållstillstånd. En sammanfattning av rapporten bör fogas till protokollet i detta ärende som underbilaga 6. _

I arbetsgruppens uppdrag ingick förutom att utvärdera de generella reglerna för ersättning till kommunerna för hjälp till flyktingar m.m. också att på grundval av en utvärdering av den familjepedagogiska verksamheten för flyktingar och zigenare som genomfördes år 1980 överväga möjligheter- na att inom nuvarande ekonomiska ram förändra statsbidraget till denna verksamhet.

Arbetsgruppen överlämnade i oktober 1981 sitt förslag (DsS 1981120) Förändring av nuvarande statsbidrag till familjepedagogisk verksamhet bland flyktingar och zigenare. I fråga om flyktingar anslöt sig förslagen i stort till de som tidigare lämnats av AGFA-gruppen.

Arbetsgruppens förslag överlämnades. i den del det avsåg flyktingar. för eventuella synpunkter till samtliga instanser som fått rapporten (Ds S 1981:11) Ett lokalt omhändertagande av flyktingar på remiss. De syn- punkter som framförts på förslaget framgår av den remissammanställning som är fogad som underbilaga 3 till protokollet i detta ärende.

Som ett led i beredningen av AGFA-gruppens förslag tillkallade jag efter regeringens bemyndigande i mars 1983 en arbetsgrupp med uppgift att

• Sida 8
•  Original

Prop. 1983/84:124 8

förbereda en eventuell överföring av det statliga ansvaret från AMS till SIV och ett genomförande av flyktingverksamheten på i huvudsak det sätt som föreslogs av AGFA-gruppen. Som ledamöter i gruppen förordnades

företrädare för social-. fmans- och arbetsmarknadsdepanementen, AMS, SIV och socialstyrelsen.

Arbetsgruppen överlämnade i september 1983 förslag om hur de nya formerna för flyktingmottagande bör genomföras. Gruppen föreslog bl.a. att SIV fr.o.m. den 1 januari 1985 bör överta det statliga ansvaret för verksamheten. Förslaget har redoVisats i departementspromemorian (Ds A 1983: 10) Genomförande av ändrad statlig ansvarsfördelning inom flykting- omsorgen. Gruppens överväganden och förslag bör fogas till protokollet i detta ärende som underbilaga 7.

I mars 1983 uppdrog regeringen vidare åt SIV att redovisa hur en tillräcklig tillgång på bostäder för flyktingar skall kunna tryggas i samband med ett kommunalt omhändertagande av flyktingar. Arbetet har bedrivits i samråd med bostadsstyrelsen. socialstyrelsen. AMS och Svenska kom- munförbundet. SIV har redovisat sitt uppdrag till regeringen i september 1983. En sammanfattning härav bör fogas till protokollet i detta ärende som underbilaga 8.

De ändrade former för mottagande av flyktingar 'oeh asylsökande som jag kommer att föreslå i det följande innebär att stat och kommun i samverkan skall svara för flyktingverksamheten. Därigenom skapas förut- sättningar för en ökad solidaritet mellan olika kommuner vad gäller flyk- tingmottagandet. Staten föreslås få ett ökat ansvar för de asylsökande. Huvuddelen av det praktiska arbetet med mottagande av asylsökande och flyktingar och med introduktion av flyktingar i det svenska samhället kommer emellertid att åvila kommunerna. Alla kommuner som har kostna- der för ekonomiskt bistånd till flyktingar och personer som väntar på uppehållstillstånd kommer att få ersättning för de faktiska kostnaderna för detta bistånd under tre år. Kommuner som träffat överenskommelser med SIV om att ta emot flyktingar och asylsökande i planerade former kommer därutöver att få ersättning för andra insatser. Överläggningar har ägt rum med Svenska kommunförbundet om kommunernas uppgifter i flyktingmot- tagandet, formerna för samverkan mellan stat och kommun och statens ersättning till kommunerna.

Det nya systemet innebär bl. a. att SIV kommer att få ett centralt ansvar för flyktingmottagandet på statlig myndighetsnivå. Huvuddelen av de upp- gifter inom flyktingverksamheten som i dag ligger hos AMS eller socialsty- relsen avvecklas eller förs över till SIV. Vidare kommer SIV att få ett samlat ansvar för systemet för statlig ersättning till kommunerna. Jag kommer mot denna bakgrund, efter samråd med statsrådet Sigurdsen. att föreslå att det ansvar och de medel som i dag ligger på socialdepartementet till övervägande del förs över till arbetsmarknadsdepartementet. Jag kom- mer därför i det följande att behandla även frågor för vilka socialdeparte-

• Sida 9
•  Original

Prop. 1983/84: 124 9

mentet nu ansvarar. Statsrådet Sigurdsen kommer senare att behandla de frågor som socialdepartementet fortsättningsvis föreslås svara för.

2 Föredragandens överväganden

2.1 Allmänna utgångspunkter

2.1.1 Flyktingpolitiken

Sverige har sedan lång tid fört en aktiv flyktingpolitik. Denna kan sägas bestå av flera delar: internationellt samarbete för att stärka skyddet för de mänskliga rättigheterna, ekonomiskt bistånd till FN: 5 flyktingkommissarie (UNHCR) och till enskilda länder som tar emot flyktingar, överföring av flyktingar hit, generös asylpolitik för dem som söker skydd här, särskilda sociala insatser för flyktingarna samt stöd till frivillig repatriering från Sverige. Totalt utgår ca en miljard kr. per år från statsbudgeten för den samlade flyktingpolitiken, varav hälften för insatser utom Sverige och hälften för insatser i Sverige.

lnvandrarpolitiska kommittén (IPOK) har i sitt delbetänkande (SOU 1983:29) Invandringspolitiken — Förslag understrukit vikten av att de grundläggande principerna för vår flyktingpolitik bibehålls och att politi- ken på detta område liksom hittills bör präglas av generositet. Kommittén har även förordat att regeringen årligen ger riksdagen en samlad redovis- ning av Sveriges insatser på det flyktingpolitiska området och att en ökad samordning eftersträvas inom ramen för flyktingpolitiken. Kommittén har vidare gjort en noggrann genomgång av de asylrättsliga bestämmelserna och har föreslagit vissa ändringar i utlänningslagstiftningen. En särskild fråga som kommittén har haft att överväga är handläggningstiderna i utlän- ningsärenden. Att väntetiderna blir så korta som möjligt är av väsentlig betydelse både för de människor det gäller och för samhället. Kommittén har föreslagit åtgärder i syfte att förkorta handläggningstiderna.

IPOK: s betänkande har remissbehandlats. En proposition med förslag till riktlinjer för invandrings- och flyktingpolitiken och till vissa ändringar i utlänningslagen kommer inom kort att avlämnas till riksdagen. Upprättade lagförslag behandlas f.n. i lagrådet. Jag kommer därvid också att lämna förslag som bör kunna leda till att handläggningstiderna i asylärenden ytterligare kan förkortas.

Jag vill emellertid redan nu behandla frågan om formerna för mottagan- det av flyktingar och asylsökande i Sverige på grundval av de förslag som AGFA-gruppen och IPOK har lämnat i denna del. Den ordning som jag föreslår i det följande svarar mot de allmänna riktlinjer som jag avser föreslå i den aviserade propositionen om invandrings- och flyktingpoliti- ken. Jag anser det vara väsentligt att de nya former för mottagandet av flyktingar och asylsökande. som jag kommer att föreslå. kan införas så snart som möjligt och samtidigt som ändringarna i utlänningslagen avses

• Sida 10
•  Original

Prop. 1983/84: 124 10

träda i kraft, dvs. den 1 januari 1985. Medel måste således anvisas för budgetåret 1984/85.

Vid utformningen av de förslag som jag anmäler i det följande har jag utgått från en invandring av flyktingar och asylsökande som är av samma omfattning som under senare år.

Innan jag går närmare in på de olika utredningsförslagen vill jag ange vissa allmänna synpunkter på principerna för mottagandet av flyktingar i Sverige.

2.1.2 Särskilda åtgärderförflyktingar i Sverige

De nu gällande riktlinjerna för mottagandet av flyktingar i Sverige fast- slogs av riksdagen år 1979 ( prop. 1978/79: 100 bil. 15, AU 1978/79: 22, rskr 1978/79: 230) på grundval av förslag i rapporten (DsA 1978: 1) Sverige och flyktingarna, som hade lämnats av en arbetsgrupp inom arbetsmarknads- departementet. Dessa riktlinjer utgår bl.a. från att det från samhällets synpunkt är motiverat att vidta särskilda insatser som positivt särbehand- lar flyktingar i förhållande till övriga invandrare. Det som skiljer flyktingar- na från övriga invandrare är bl.a. att de inte fritt kan återvända till sina hemländer. Flyktingar kommer i regel från särskilt svåra förhållanden som motiverar att de behandlas särskilt gynnsamt. En sådan särbehandling ligger också i linje med vad Sverige har åtagit sig enligt 1951 års FN-kon- vention om flyktingars rättsliga ställning (Genevekonventionen), enligt vilken politiska flyktingar skall behandlas som "mest gynnad grupp".

Särbehandlingen av flyktingar tar sig bl.a. uttryck i ett särskilt statligt ansvar för att underlätta flyktingarnas introduktion i det svenska samhället och främja deras möjligheter att finna sig till rätta här. Det sker t.ex. genom att flyktingar som kommer till Sverige genom organiserad överfö- ring vanligen tas om hand av AMS i särskilda mottagningsförläggningar under ca sex månader. Under denna tid får flyktingarna bl.a. svenskunder- visning. Enskilt inresta flyktingar och andra med flyktingliknande skäl tas normalt om hand av länsarbetsnämnderna i s.k. enskild inkvartering och får i huvudsak samma förmåner som organiserat överförda flyktingar. En närmare beskrivning av mottagningsinsatserna finns i underbilaga 1.

Till de särskilda förmåner som flyktingar harjämfört med andra invand- rare hör också att ett räntefritt startlån kan beviljas för att anskaffa möbler och husgeråd. Flyktingar har vidare möjlighet att få statligt studiestöd utan att först ha arbetat i Sverige i två år. vilket i regel krävs av andra invandra- re. En flykting som saknar egna medel kan under vissa villkor få bidrag till resa för bosättning i annat land. Om förhållandena ändras i hemlandet och flyktingen önskar återvända dit kan han också få bidrag till resan. Bidrag för resa till Sverige kan — inom ramen för en försöksverksamhet — beviljas till make/maka och barn till den som är flykting enligt 35 utlänningslagen (UtlL).

De förmåner som organiserat överförda flyktingar har tillerkänns också

• Sida 11
•  Original

Prop. 1983/84: 124 11

enskilt inresta flyktingar och andra med flyktingliknande skäl. Det är formellt vederbörande myndighet, exempelvis AMS eller centrala studie- stödsnämnden, som har att avgöra vem som skall få del av de särskilda flyktingförmånerna. I praktiken följer dock dessa myndigheter regelmäs- sigt det yttrande över flyktingstatus som fordras in från SlV. SIV jämstäl- ler med organiserat överförd flykting alla som tillåtits invandra med stöd av 3.5 eller 655 UtlL, dvs. konventionsflyktingar, krigsvägrare och andra som åberopar flyktingliknande skäl och bedöms vara i behov av särskilt skydd. Däremot jämställds endast i undantagsfall den som fått stanna av andra politisk—humanitära skäl. Enligt praxis som utvecklats har anhöriga som inte bedömts vara flyktingar tagits emot i förläggningar och i enskild inkvartering om den tidigare anlände vid de anhörigas ankomst är föremål för AMS flyktingomhändertagande. Statlig ersättning för socialbidrags- kostnader utgår till flyktingens hela familj.

IPOK har föreslagit att även de utlänningar som får uppehållstillstånd på politisk-humanitära grunder utan att hänföras till 3, 5 eller 65.5 UtlL i princip skall omfattas av samma villkor som de som får stanna av politiska skäl. Denna grupp, som f.n. ges tillstånd enligt 31 5 st 1 och 2 UtlF. har de senaste åren utgjort färre än 200 personer per år. Kommittén har vidare pekat på det rimliga i att familjemedlemmar till flyktingar som kommer till Sverige får i princip lika hjälp oberoende av om de kommer i nära anslut- ning till huvudmannen eller något senare.

Jag anser att det finns skäl att även fortsättningsvis i vissa avseenden positivt särbehandla flyktingar och personer med flyktingliknande skäl i jämförelse med andra invandrare. Rätten för flyktingar att få en fristad är en följd av internationella åtaganden och kan därmed sägas utgöra en del av den svenska utrikespolitiken. Staten bör därför ta ett större ansvar för mottagandet av flyktingar i Sverige och för deras introduktion i samhället än vad man gör för andra invandrare. Flyktingar kan till skillnad från de flesta andra invandrare inte fritt välja att återvända till sina hemländer. och det är därför befogat att vidta vissa särskilda åtgärder från såväl statens som kommunernas sida för att främja deras anpassning i det svenska samhället.

Jag ställer mig för egen del positiv till IPOK: s förslag att utvidga flyk- tingförmånerna och den statliga ersättningen till kommunerna till alla som beviljas tillstånd på grund av politisk-humanitära skäl. Dessa är normalt i behov av samma stöd som de som får stanna av rena flyktingskäl. Jag förordar således att de utlänningar som skall omfattas av den nya ordning- en för flyktingmottagande skall vara de som ges uppehållstillstånd på grunder som avses i 3. 5 eller 655 UtlL eller som eljest får tillstånd att stanna på grund av politisk- humanitära skäl. Härutöver förordar jag att make/maka och barn till utlänningar som fått tillstånd på ovan nämnda grunder — i de fall de inte själva fått tillstånd på samma grUnder — skall omfattas av flyktingmottagandet om deras ansökan om uppehållstillstånd

• Sida 12
•  Original

Prop. 1983/84:124 12

anhängiggjorts inom 6 månader efter det att den som kom först beviljats uppehållstillstånd. Make/maka till den som fått uppehållstillstånd med stöd av 3 eller 655 UtlL får i regel uppehållstillstånd på samma grund, vilket innebär att de som regel kommer att omfattas av de särskilda flyktingför- månerna oavsett när familjeåterförening aktualiseras.

Jag vill i detta sammanhang också föreslå att den försöksverksamhet med bidrag för resa till Sverige för anhöriga till flyktingar, som pågått sedan budgetåret 1979/80. fortsätter. Möjligheten att få sådana bidrag bör dock liksom hittills — till skillnad från de övriga flyktingförmåner jag nämnt — begränsas till nära anhöriga till personer som är flyktingar enligt 35 UtlL, Regeringen bör liksom hittills för varje budgetår ange en medels- ram för dessa resor eller på annat sätt reglera omfattningen.

När jag i det följande talar om flyktingar innefattar jag i detta begrepp inte bara de som är flyktingar enligt 35 UtlL utan alla som enligt vad jag här angett i förmånshänseende bör jämställas med konventionsflyktingar.

2.1.3 Ökat statligt ansvar för asylsökande

IPOK har tagit upp frågan om ansvarsfördelningen mellan stat och kommun under den tid tillståndsfrågan prövas för dem som söker uppe- hållstillstånd för bosättning efter inresan i Sverige. I dag ligger normalt det direkta ansvaret för omhändertagandet av tillståndssökande på vistelse- kommunen, som enligt socialtjänstlagen har det yttersta ansvaret för att alla som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver. Kom- munerna får ersättning av staten för ekonomiskt bistånd men får själva svara för övriga kostnader. Som en följd av den ökande tillströmningen av asylsökande till Arlanda flygplats har AMS i slutet av år 1982 bemyndigats att som en temporär insats erbjuda inkvartering i statlig regi åt sådana utlänningar som söker asyl vid inresa via Arlanda flygplats.

IPOK konstaterar att genomförandet av invandrar- och minoritetspoliti- ken traditionellt ansetts vara en gemensam uppgift för stat och kommun, medan regleringen av invandringen betraktas som en statlig angelägenhet. Denna grundsyn bör enligt IPOK bestå. I konsekvens härmed bör staten, enligt IPOK: s mening, ha ett huvudansvar för att de som här i landet får avvakta tillståndsprövningen tas om hand under väntetiden. Mot denna bakgrund föreslår IPOK dels att staten tar ett visst ökat administrativt ansvar för mottagandet av asylsökande och andra som söker tillstånd för bosättning efter inresan. dels att staten i princip tar hela ansvaret för kostnaderna för samhällsservice under väntetiden.

Även jag anser att staten bör ta ett ökat administrativt och kostnadsmäs- sigt ansvar för dem som får vänta på beslut i tillståndsfrågan i Sverige och som behöver hjälp från samhället under väntetiden. Detta är inte minst viktigt med hänsyn till den ojämna fördelning av ansvar och kostnader som i dag föreligger mellan olika kommuner. Huvuddelen av de som söker uppehållstillstånd för bosättning efter inresan är asylsökande. De är som

• Sida 13
•  Original

Prop. 1983/84: 124 13

regel i behov av stöd från samhället under väntetiden och bör därför omfattas av det system med ökat statligt ansvar som jag kommer att föreslå. Övriga söm kan söka tillstånd efter inresan är i huvudsak anhöriga till personer som redan är bosatta i landet. Det rör sig i första hand om nära familjemedlemmar som har inkvartering ordnad och kanske inte heller behöver något annat särskilt stöd från samhället. Det finns dock även andra tillståndssökande än asylsökande som i vissa avseenden kan behöva få samma mottagande som de asylsökande. Jag tänker då närmast på dem som åberopar släktanknytning till flyktingar. Dessa är f.n. också ojämnt fördelade mellan kommunerna på samma sätt som flyktingarna.

Jag återkommer till hur ett ökat statligt administrativt ansvar bör komma till uttryck i praktiken och till hur ett ökat statligt kostnadsansvar bör avspegla sig i den statliga" ersättningen till kommunerna.

2.2 Allmänt om formerna för mottagandet av flyktingar och asylsökande

Jag har inledningsvis redovisat att den närmare bakgrunden till regering- ens beslut i november 1980 att tillkalla den s.k. AGFA-gruppen var att AMS i sin anslagsframställning för budgetåret 1981/82 föreslog att ansvaret för överföring och omhändertagande av flyktingar i Sverige skulle föras över från AMS till SIV. I gruppens uppdrag ingick, förutom att pröva denna fråga. även att belysa de förändringar av formerna för omhänderta- gandet av flyktingar som en överföring av det statliga ansvaret från AMS till SIV kunde aktualisera. AGFA-gruppen föreslog att det statliga ansva- ret för verksamheten skulle föras över från AMS till SIV. Mot bakgrund av vissa problem i nuvarande flyktingomhändertagande och svårigheter för SIV att i avsaknad av en regional organisation ta över AMS nuvarande verksamhet föreslogs också relativt stora förändringar av formerna för mottagandet och omhändertagandet av flyktingar.

AGFA-gruppen föreslog att flyktingar så tidigt som möjligt efter an- komsten bör erbjudas bostad i en kommun och att huvuddelen av det omhändertagande som AMS f.n. svarar för bör ske genom kommunala insatser på de orter där bostäder erbjuds. Den statliga huvudmannen. SIV, föreslogs träffa överenskommelser med ett antal kommuner om mottagan- de och omhändertagande av flyktingar mot statlig ersättning. Förslaget innebär att förläggningstiden för organiserat överförda flyktingar skulle kunna förkortas från i genomsnitt drygt sex månader till ett par veckor. Insatserna för flyktingar sker sålunda huvudsakligen i kommunerna och behöver inte som hittills koncentreras till den allra första tiden i landet utan kan bättre anpassas till flyktingarnas behov. För enskilt inresta flyktingar innebär förslaget att nuvarande form av s.k. enskild inkvartering genom länsarbetsnämnden upphör. För en utförligare beskrivning av förslaget hänvisarjag till underbilaga 2.

Förslaget inbegriper alltså ett system med överenskommelser mellan

• Sida 14
•  Original

Prop. 1983/84:124 14

SIV och enskilda kommuner om att dessa mot särskild statlig ersättning skall åta sig att ta emot flyktingar och svara för den introduktion i samhäl- let för vilken AMS i dag svarar. Även asylsökande bör enligt arbetsgrup- pen omfattas av detta system. Nuvarande regler om ersättning till kommu- nerna för bistånd till flyktingar m.fl. bör enligt AGFA- gruppen anpassas till det föreslagna systemet med överenskommelser. Det nya systemet antas enligt AGFA-gruppens bedömning kunna leda till minskade kostna- der för staten med ca 20 milj.kr. per budgetår jämfört med nuvarande system, räknat på de förutsättningar som gällde budgetåret 1979/80.

Grundtanken bakom AGFA-gruppens förslag är att flyktingarna så tidigt som möjligt skall kunna leva som övriga invånare i en normal miljö och att de där skall få en behovsanpassad introduktion i det svenska samhället. Det föreslagna systemet med överenskommelser mellan staten och kom- muner syftar bl.a. till att få till stånd en förbättrad planering av kommuner- nas insatser för flyktingar.

F.n. är flyktingarnas bosättning starkt koncentrerad till vissa kom- muner. Det gäller särskilt dem som kommer hit på egen hand och söker tillstånd under åberopande av politiska och/eller politisk-humanitära skäl. Koncentrationen till vissa kommuner har inneburit problem för en del av dessa kommuner. Flera kommuner har i olika sammanhang ställt krav på ett ökat statligt ansvarstagande såväl i fråga om geografisk fördelning av invandringen som för kostnaderna för hjälp åt asylsökande. flyktingar och andra invandrare. Den starka koncentrationen av flyktingar till vissa kom- muner har ibland också ytterst inneburit problem för de enskilda flykting- arna genom att kommunerna har haft svårt att ge tillfredsställande social service och utbildning. Genom det föreslagna systemet med överenskom- melser mellan stat och kommuner om flyktingmottagning ansåg AGFA- gruppen att man också anvisat en väg att minska koncentrationen av flyktingar till vissa kommuner.

Problemen med den starka koncentrationen av enskilt inresta flyktingar till vissa kommuner har också uppmärksammats av IPOK, som föreslagit ett statligt ansvar för att asylsökande och andra som söker tillstånd för bosättning efter inresan erbjuds bostäder. Detta bör enligt kommitténs förslag ske inom ramen för de avtal om mottagande av flyktingar som staten enligt AGFA-förslaget bör träffa med kommunerna. Syftet med förslaget är att skapa bättre möjligheter att erbjuda service åt dem som väntar här och som sedermera får stanna i landet som flyktingar.

Den av AGFA och IPOK föreslagna modellen för mottagandet av asyl- sökande och flyktingar har vad gäller dess allmänna inriktning och innehåll mottagits i huvudsak positivt vid remissbehandlingen. En del remissinstan- ser har dock ansett att modellen inte varit tillräckligt utredd vad gäller det praktiska genomförandet. Från kommunernas sida redovisades i remiss- yttrandena en positiv inställning till det föreslagna avtalssystemet under förutsättning att de ekonomiska frågorna kunde lösas tillfredsställande.

• Sida 15
•  Original

Prop. 1983/84: 124 15

För egen del anser jag att det finns starka skäl för en reformering av mottagandet av flyktingar och asylsökande med den inriktning som AGFA och IPOK har föreslagit. Jag delar AGFA-gruppens uppfattning att flyk- tingarnas introduktion i det svenska samhället kan underlättas om de så tidigt som möjligt kan leva i en normal miljö. helst där de sedan kan bo kvar och arbeta. Långa förläggningsvistelser kan medföra risk för att flyktingar blir passiva och att deras integration i det svenska samhället försvåras. Vistelse lång tid på förläggning medför också höga kostnader för samhället. Det är vidare en fördel om den sociala service som finns uppbyggd i kommunerna även kan utnyttjas för mottagandet av flyktingar och att man undviker kostnadskrävande särlösningar och parallella organi- sationer.

SIV har på regeringens uppdrag undersökt på vilka sätt en tillräcklig tillgång på bostäder för flyktingar kan tryggas i samband med ett kommu- nalt omhändertagande av flyktingar. Av verkets redovisning av detta upp- drag framgår bl.a. att tillräcklig tillgång på bostäder bör kunna tryggas genom överenskommelser med kommuner och att det således inte behövs någon ny lagstiftning eller att staten direkt skaffar bostäder åt flyktingar. Däremot behöver kommunerna en förberedelsetid för att kunna planera en lämplig tillgång på bostäder som svarar mot de behov som överenskom- melserna med SIV motiverar.

Jag är av den uppfattningen att det genom det föreslagna systemet skapas förutsättningar för att ge alla flyktingar som kommer till Sverige en bra start i det svenska samhället. Inte minst viktigt är att kommunerna får väsentligt bättre möjligheter än i dag att planera för flyktingarnas tillvaro i kommunen. Jag är också av den uppfattningen att det föreslagna systemet bör innebära att fler kommuner kommer att engagera sig i flyktingmotta- gandet, vilket sannolikt kan innebära en förbättring av landets samlade möjligheter att även i fortsättningen bedriva en generös flyktingpolitik.

Mot bakgrund av vad jag här anfört föreslår jag att formerna för motta- gande av flyktingar och asylsökande förändras så att verksamheten huvud- sakligen genomförs i kommunal regi med stöd av statlig ersättning. Mitt förslag innebär att kvotflyktingar skall vistas kortare tid än f.n. på mottag- ningsförläggning och att länsarbetsnämndernas s.k. enskilda inkvartering för enskilt inresta flyktingar upphör.

Jag kommer senare att mera ingående redovisa min syn på de praktiska formerna för hur organiserat överförda flyktingar resp. asylsökande skall tas emot samt på arbets- och kostnadsfördelningen mellan stat och kom- mun för flyktingmottagningen.

2.3 Överföring av det statliga ansvaret för flyktingmottagandet till SIV

AGFA-gruppen föreslog att ansvaret för överföring och omhänderta- gande av flyktingar i Sverige i huvudsak skulle föras över till SIV. Det

• Sida 16
•  Original

Prop. 1983/84: 124 16

viktigaste skälet som gruppen angav var att flyktingverksamheten borde ses som ett samlat verksamhetsområde och att därför ansvaret, som i dag är splittrat, borde samlas på en myndighet. SIV svarar redan i dag för uttagning av flyktingar, för samordning av samhällets insatser för flykting- ar och för kontakter med flyktingarnas egna organisationer och med berör- da svenska organisationer.

AGFA—gruppen framhöll också att frågan om förändrad ansvarsfördel- ning på statlig nivå i hög grad sammanhänger med frågor om innehåll och former för flyktingverksamheten. Eftersom SIV inte har någon regional organisation skulle således en överföring av det statliga ansvaret från AMS till SIV i hög grad underlättas av om formerna för flyktingmottagningen samtidigt förändrades så att huvuddelen av det praktiska genomförandet av flyktingverksamheten sker i kommunal regi.

Arbetsgruppens förslag att föra över ansvaret för flyktingverksamheten från AMS till SIV har på det hela taget mötts av en mycket positiv remissopinion. Vissa remissinstanser har emellertid redovisat en allmän tveksamhet inför effekterna av en förändring vad gäller möjligheterna att placera flyktingar i arbete, särskilt i ett svårt arbetsmarknadsläge. Jag delar bedömningen att arbetsmarknadsläget för flyktingar är svårt. Jag finner emellertid för min del ingen grund för den om som dessa remissin- stanser har uttryckt för att det med SIV som ansvarig myndighet skulle bli svårare än f. n. att finna arbete åt flyktingarna. Jag återkommer senare till vissa frågor som rör AMS fortsatta insatser och resurser i fråga om arbets- marknadsservice för flyktingar.

Jag vill i sammanhanget redovisa att en överföring av det statliga ansva- ret från AMS till SIV ligger i linje med uttalanden om arbetsmarknadsver- kets arbetsuppgifter i 1981 års proposition ( prop. 1980/81: 126 ) om arbets- marknadspolitikens framtida inriktning. Där sägs att det är angeläget att effektivisera arbetsmarknadsverket genom att från dess verksamhetsområ- de föra bort uppgifter som inte omedelbart ligger inom det arbetsmark- nadspolitiska fältet. Nuvarande regering har därefter i tilläggsdirektiv till utredningen (A 1981:02) om arbetsmarknadsverkets ansvarsområde och organisation också uttalat att vissa av arbetsmarknadsverkets uppgifter bör kunna flyttas till annan huvudman i syfte att koncentrera verkets krafter på dess huvudsakliga uppgifter. Överföringen av ansvaret för flyk- tingverksamheten till en annan myndighet är ett led i denna renodling och syftar således också till att effektivisera arbetsmarknadsverkets möjlighe- ter att fullgöra sina uppgifter vad gäller arbetsförmedling m.m.. vilket också kommer flyktingarna till del.

Några enstaka remissinstanser har uttryckt farhågor för intressekon- flikter mellan SIV: s tillståndsprövning å ena sidan och flyktingmottagande å den andra. Risken för konflikter skulle — om den vore reell — ligga redan i verkets konstruktion, där integreringen av frågor rörande regleringen av invandringen och åtgärder för invandrare alltsedan verkets tillkomst år

• Sida 17
•  Original

Prop. 1983/84:124 17

1969 varit en bärande tanke. Jag kan inte heller finna att någon verklig konflikt föreligger mellan SIV som ansvarig myndighet för flyktingmotta- gandet och den år 1975 fastlagda principen om att varje myndighet i princip skall ansvara för erforderliga åtgärder för invandrare inom sitt verksam- hetsområde.

Mot denna bakgrund förordar jag att det statliga ansvaret för överföring och omhändertagande av flyktingar förs över från AMS till SIV. Huvudde- len av de operativa uppgifter inom flyktingverksamheten som i dag åvilar socialstyrelsen bör också föras över till SIV i den mån de inte helt kan upphöra som en följd av ändrade former för flyktingmottagandet. Genom en överföring av det statliga ansvaret för flyktingverksamheten till SIV kommer ledningsansvaret för flyktingfrågorna på verksnivå att åvila en myndighet. Detta är särskilt viktigt när huvuddelen av det praktiska arbe- tet i flyktingmottagandet avses ske i kommunal regi. Kommunerna måste kunna vända sig till en myndighet som har ett samlat övergripande ansvar för planering och genomförande av flyktingmottagandet.

Det förslag jag här lämnat om ett samlat och övergripande ansvar hos SIV för flyktingmottagandet innebär inget avsteg från den princip om ansvarsfördelningen mellan de statliga myndigheterna i invandrarfrågor som fastslogs av riksdagen år 1975 och som kommit till uttryck i förord- ningen (1976: 310) om åtgärder för invandrare m.fl. Denna princip innebär att varje myndighet inom sitt verksamhetsområde har att beakta de särskil- da behoven hos invandrare och språkliga minoriteter. Detta gäller självfal- let flyktingar i samma mån. SIV:s uppgift som central myndighet för flyktingmottagandet innebär dels ett ansvar för bevakning och samordning av olika statliga myndigheters verksamhet inom området, dels vissa opera- tiva uppgifter och ett särskilt ansvar för samordning och fördelning av uppgifter mellan stat och kommun och mellan enskilda kommuner inom flyktingmottagandet. Jag återkommer senare mera i detalj till SIV: 5 upp- gifter som central myndighet för flyktingmottagandet.

Statsrådet Sigurdsen kommer senare att redogöra för de uppgifter inom flyktingverksamheten som bör ligga kvar på socialstyrelsen.

2.4 Överenskommelser mellan SIV och kommuner

Jag har tidigare förordat ett system för mottagande av flyktingar och asylsökande som innebär att den statliga huvudmannen. SIV. träffar över- enskommelser med kommuner om att dessa mot särskild statlig ersättning skall ta emot flyktingar i planmässiga former och svara för deras introduk- tion i det svenska samhället. _

Enligt AGFA: s förslag borde regleringen mellan stat och kommun bestå av dels ett ramavtal mellan staten och Svenska kommunförbundet. dels avtal mellan SIV och enskilda kommuner. Ramavtalet skulle enligt försla- get innehålla av staten preciserade krav på innehållet i det kommunala 2 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 124

• Sida 18
•  Original

Prop. 1983/84: 124 . 18

mottagandet och reglera hur den statliga ersättningen skall beräknas och utgå. Avtalen mellan SIV och enskilda kommuner skulle enligt förslaget innehålla en överenskommelse om det antal flyktingar och asylsökande som kommunen skall ta emot under en viss angiven tid och ersättning för kostnader som är lokalt betingade eller beroende på flyktinggruppens speciella behov.

Jag anser att regleringen mellan stat och kommun av både principiella och praktiska skäl bör utformas på ett något annorlunda sätt än vad AGFA-gruppen föreslagit. Utgångspunkterna för överenskommelser mel- lan SIV och enskilda kommuner kan klargöras på annat sätt än genom ett ramavtal. Ett sätt är att i en förordning ange att den kommun som tar emot asylsökande och flyktingar har rätt att under vissa angivna förutsättningar få ersättning från staten för detta. En sådan förordning kan kompletteras med bemyndiganden för den statliga huvudmannen att vidta olika åtgärder för att stimulera ett kommunalt flyktingmottagande. Enligt min mening bör regleringen ske på detta sätt.

Ett argument som anförts mot en reglering i förordning är att kommu- nens uppgifter då enbart kan anges i allmänna termer, medan man i ett ramavtal kan ange en mer preciserad ambitionsnivå för flyktingverksamhe- ten. Jag anser för egen del att det är svårt att i detalj precisera kommuner- nas åtgärder. Målet för ett introduktionsprogram för flyktingar skall vara att dessa genom hjälp och stöd kan finna sig till rätta här i landet samt att de genom information, svenskundervisning. tolkhjälp m.m. bliri stånd att utnyttja den svenska samhällsservicen på lika villkor som den övriga befolkningen. Men det gäller att se flyktingens situation i ett sammanhang och inte bara på de problem som kan uppstå därför att han eller hon är flykting. Merparten av kommunens åtgärder för flyktingar är samma som för andra kommuninvånare med vissa standardkrav angivna i lagstiftning. Kommunens åtgärder måste bygga på lokala förutsättningar och måste i vissa avseenden anpassas till den servicenivå som erbjuds övriga kommun- invånare. Dessutom måste flertalet av de insatser som kommunerna skall göra för flyktingar vara individuellt anpassade efter flyktingens behov. Jag återkommer senare med en allmän beskrivning av de åtgärder för asylsö- kande och flyktingar som kommunerna bör vidta samt med ett förslag till hur den statliga ersättningen skall utgå.

Det förslag om mottagande av flyktingar och asylsökande som jag föror- dar har föregåtts av överläggningar mellan företrädare för regeringskans- liet och Svenska kommunförbundet. Detta torde utgöra en tillräcklig grund för att överenskommelser skall kunna träffas mellan SIV och enskilda kommuner om kommunalt flyktingmottagande.

SIV bör således bemyndigas att träffa överenskommelser med enskilda kommuner om mottagande av flyktingar och asylsökande. Dessa överens- kommelser bör ange ett ungefärligt antal asylsökande och flyktingar som kommunen skall ställa bostad till förfogande åt och i övrigt ta emot i

• Sida 19
•  Original

Prop. 1983/84: 124 19

planmässiga former under en angiven period. Överenskommelserna skall ange de rikttal kommunerna skall planera för. SIV skall så långt möjligt verka för att kommunen får ta emot det antal flyktingar och asylsökande som anges i överenskommelsen. Det ligger i sakens natur att över- eller underskridanden av dessa rikttal måste kunna ske med hänsyn till oförut- sebara fluktuationer i flyktinginvandringen.

Ett system med överenskommelser mellan SIV och ett antal kommuner om mottagande av flyktingar och asylsökande ger självfallet inte någon kommun rätt att vägra ta emot den som på egen hand söker sig till kommunen. Kommuner som idag har en stor koncentration av flyktingar bör dock kunna ställa anspråk på SIV att söka erbjuda bostad i annan kommun åt de asylsökande som själva sökt sig till kommunen och saknar anknytning där.

Överenskommelser bör kunna träffas beträffande enbart följdinvandring till flyktingar som en kommun tidigare har tagit emot. En förutsättning bör dock i princip vara att det rör sig om en följdinvandring av utlänningar som tillhör de kategorier som enligt vad jag tidigare anfört omfattas av ett särskilt statligt ansvar.

1 överenskommelsen mellan SIV och en kommun kan t. ex. anges vilka nationaliteter eller språkgrupper av asylsökande och flyktingar som kom- munen i första hand vill planera för och som SIV i första hand bör erbjuda mottagning i kommunen. Med hänsyn till gällande lagstiftning och till osäkerheten i fråga om flyktinginvandringens sammansättning kan dock inte en överenskommelse innehålla garantier för att kommunen endast skall få ta emot en bestämd flyktingkategori eller att denna kategori verkli- gen kommer till kommunen.

Kommuner som enligt överenskommelse med SIV tar emot asylsökande skall också svara för att dessa. om de får tillstånd att stanna i Sverige, erbjuds ett fortsatt omhändertagande i kommunen. Överenskommelserna måste ge kommunerna frihet att organisera flyktingverksamheten på det sätt de bedömer vara lämpligt.

Överenskommelser mellan SIV och kommuner bör föregås av samråd med AMS och med andra centrala myndigheter för att bedöma förutsätt- ningarna för att flyktingarna skall kunna få arbete eller utbildningsplats i aktuella kommuner. Även kontakter med sjukvårdshuvudmannen bör som regel föregå överenskommelsen med en kommun.

2.5 Mottagande av organiserat överförda flyktingar

Jag har tidigare uttalat mig för en förändring av formerna för flykting- mottagandet som innebär att de organiserat överförda flyktingarna, i enlig- het med AGFA-gruppens förslag, bör tas om hand i en kommun och erbjudas bostad i ett normalt bostadsbestånd betydligt tidigare än i dag. En av fördelarna med en tidig inflyttning i eget boende i en kommun är att det

• Sida 20
•  Original

Prop. 1983/84:124 20

på ett naturligt sätt bör underlätta för flyktingen att komma till rätta i det svenska samhället. Förutsättningarna för en naturlig integrering i det omgi- vande samhället ökar i jämförelse med vistelse på förläggning. Det bör också vara bra för flyktingen att tidigt få del av samhällets service på ett sådant sätt och under sådana förhållanden att de i största möjliga mån motsvarar de som han eller hon senare kommer att leva med.

En ordning bör alltså eftersträvas där, på det sätt AGFA-gruppen före- slagit. svenskundervisning och huvuddelen av övriga introduktionsåt- gärder från samhället förläggs till tiden efter bosättningen i en kommun. Det kommer dock enligt min bedömning att ändå behövas någon form av mottagningsarrangemang i statlig regi i samband med ankomsten av kvot- flyktingar. Många av flyktingarna kommer från svåra förhållanden, en del direkt från fängelse eller tortyr. och behöver vila ut och återhämta sig viss tid efter ankomsten. Detta bör lämpligen ske under en kortare vistelse på en mottagningsförläggning. Där bör flyktingen normalt också erbjudas en hälsoundersökning för att fastställa eventuella akuta eller andra mer omfat- tande vårdbehov. Samtidigt bör flyktingarna i mån av behov få personlig utrustning för den första tidens vistelse i landet, t. ex. kläder för årstiden. Vidare bör grundläggande information ges om det fortsatta mottagandet i Sverige. En utredning om lämplig bostadsort och ingående diskussion med flyktingen och i förekommande fall hans familj härom är också nödvändig innan ett erbjudande bör lämnas om bosättning i en kommun som träffat överenskommelse med SIV om att ta emot flyktingar.

Jag bedömer i likhet med AGFA-utredningen att dessa åtgärder normalt bör kunna klaras av inom 2—4 veckor. Därefter bör en utflyttning ske till ett eget boende. Förläggningen bör således fungera som en mottagnings- sluss och under förläggningstiden bör normalt inte svenskundervisning och samhällsinformation för vuxna eller skolundervisning för barnen påbörjas. Dessa funktioner skall i stället ingå i de mottagningsinsatser som skall genomföras efter utflyttningen till en kommun. Normalt skall inte heller yrkes- och arbetslivsorientering eller annan arbetsmarknadsservice ges till flyktingarna under förläggningstiden utan sådana insatser bör påbörjas först efter utflyttningen. Jag återkommer senare med en redogörelse för vad som bör ingå i det kommunala flyktingmottagandet och för hur jag ser på hälso- och sjukvårdsfrågoma och arbetsmarknadsservice för flyktingari ett system med kommunalt mottagande.

Avsikten är således att förläggningsvistelsen för flyktingarna skall bli kort och att endast ett fåtal åtgärder skall vidtas under den allra första korta tiden i förläggning. Även i framtiden kan det dock i vissa fall bli nödvändigt med längre tids vistelse i förläggning. Det kan t. ex. gälla flyktingar med särskilda behov, som kan vara svåra att tillgodose i normalt boende. Jag är dock av den uppfattningen att det endast i undantagsfall skall behövas långa förläggningsvistelser av detta skäl. Flertalet flyktingar som behöver ett omfattande individuellt stöd bör kunna tas om hand på ett

• Sida 21
•  Original

Prop. 1983/84: 124 21

bra sätt genom kommunala insatser. I enstaka fall kan det också bli aktuellt med placering på sjukvårdsinrättning för att tillgodose varaktiga vårdbe- hov. Ett alternativ till direkt bosättning i en kommun eller längre förlägg- ningsvistelse kan i vissa fall också vara placering på en folkhögskola.

Längre förläggningsvistelser än de normaltider jag angivit kan också bli aktuella dels övergångsvis innan SIV har hunnit träffa överenskommelser med så många kommuner om flyktingmottagande att det täcker det nor- mala behovet, dels om flyktingkvoten med kort varsel behöver ökas med hänsyn till särskilda händelser och förhållanden utanför vårt land.

I de fall det kan bli nödvändigt med längre tids vistelse på förläggning måste flyktingarna under förläggningstiden kunna få svenskundervisning och komma i åtnjutande av vissa andra insatser som annars skulle utföras i bosättningsorten. Detta kräver flexibilitet. SIV bör bemyndigas att vid behov träffa överenskommelse om tjänsteköp av olika slag med de kom- muner där förläggningama är belägna. Utplacering från en längre förlägg- ningsvistelse kan antingen ske på samma sätt som i dag, dvs. till arbete eller utbildning när flyktingen fått genomgå grundläggande svenskunder- visning, eller utan att arbete eller utbildning är ordnad i förväg till kom- muner som planerat för flyktingmottagande.

De förslag jag nu har lämnat innebär alltså att kvotflyktingarnas vistelse på mottagningsförläggning skall kunna minskas från i dag i genomsnitt 6—7 månader till normalt 2—4 veckor. Detta leder naturligtvis till ett väsentligt mindre behov av förläggningsplatser än i dag för kvotflyktingama. Jag _ återkommer till behovet av förläggningskapacitet.

2.6 Mottagande av asylsökande

2.6.1 Inkvartering i utredningsförläggning och erbjudande av bostad m.m.

IPOK har föreslagit att asylsökande och andra som söker tillstånd för bosättning efter inresan, i de fall de inte själva har ordnat sin bostadsfråga. bör erbjudas bostad i en kommun som träffat överenskommelse med SIV om att ställa bostäder till förfogande och i övrigt bistå tillståndssökande. Det bör i första hand vara fråga om orter inom regioner där arbete på sikt kan erbjudas, om sökanden skulle beviljas tillstånd. Andra kommuner än den där sökande anvisats bostad bör enligt IPOK: s mening i princip kunna begränsa sina insatser till att avse akut hjälp. Har sökanden personlig anknytning till en viss ort bör bostad självfallet erbjudas där.

Kommunernas möjligheter att vid onormal tillströmning kunna förse tillståndssökande med lämpliga bostäder kan. enligt IPOK: s mening, be- höva kompletteras med anordningar som staten direkt svarar för. Såsom en möjlig reserv för inkvartering av tillståndssökande under en begränsad tid anser kommittén därför att det bör övervägas att inrätta någon form av

• Sida 22
•  Original

Prop. 1983/84:124 22

statliga mottagningsförläggningar. Det skulle i första hand gälla för asylsö- kande som kommer via Arlanda flygplats utan att ha bostad ordnad eller någonstans att ta vägen.

IPOK: s förslag att asylsökande och andra tillståndssökande skall erbju- das bostad i en kommun med vilken SIV träffat överenskommelse har i huvudsak bemötts positivt av en bred remissopinion. Svenska kommun- förbundet framhåller emellertid att en förutsättning för att de tillståndssö- kande inte hamnari "fel" kommun torde vara att de placeras i någon form av genomgångsbostäder i avvaktan på att en tillfredställande utredning gjorts om eventuella anhöriga och andra faktorer som bör påverka var bostad skall erbjudas. Med en utveckling mot kortare väntetider ifrågasät— ter förbundet också om inte placering i statliga förläggningar under hela tillståndsprövningen kan vara ett alternativ till de avtal mellan SlV och kommuner om mottagande som föreslagits. Socialstyrelsen, som i grunden är positiv till att tillståndssökande erbjuds bostäder i kommuner med vilka SlV träffat överenskommelser, anser att stor hänsyn måste tas till varje enskild individs och familjs behov och önskemål om bostadsort.

Jag ansluter mig för egen del till grundtanken bakom IPOK: s förslag, nämligen att samhället måste ha möjlighet att i ett tidigt skede påverka var asylsökande och andra som saknar anknytning till Sverige skall tillbringa väntetiden. Syftet härmed bör vara att söka avlasta de kommuner som under senare tid på grund av stor tillströmning av enskilt inresta flyktingar har haft problem att erbjuda dessa tillfredsställande service samt att där- igenom skapa bättre möjligheter att erbjuda service åt dem som väntar här och som sedermera får stanna i landet som flyktingar. Genom det föreslag- na systemet där staten genom SIV träffar överenskommelser med kom- muner om mottagande av flyktingar och asylsökande bör etniska grupper få bättre möjligheter än nu att hålla ihop och få en ändamålsenlig service. Kommuner som har ett stort antal etniska grupper har som regel väsentligt svårare att ge fullgod service åt alla eftersom det måste ske på ett stort antal språk.

Systemet med bostadserbjudanden till tillståndssökande bör avse de som saknar familjeanknytning i Sverige och som inte har sin bostadsfråga löst. Det gäller primärt de asylsökande. Övriga som får vänta på tillstånd i landet åberopar som regel familjeanknytning som skäl och har i allmänhet inkvartering ordnad genom någon släkting. Vad gäller den närmare utform- ningen av systemet måste man enligt min mening betrakta dem som söker asyl i samband med inresan och dem som söker tillstånd först efter en tids vistelse i landet på något olika sätt. Även för utlänningar som söker asyl i direkt anslutning till inresan kan inkvartering under den första tiden behö- va ordnas på något olika sätt beroende på inreseort.

Enligt min mening bör huvudprincipen vara att de. som i samband med inresan till Sverige ansöker om uppehållstillstånd för bosättning och inte direkt avvisas. hänvisas till en kortare tids inkvartering vid en utrednings-

• Sida 23
•  Original

Prop. 1983/84: 124 23

förläggning där normalt utredningen i tillståndsärendet görs. Detta bör, under förutsättning att polisen har tillräckliga resurser för utredningar i anslutning till en sådan förläggning, leda till att utredningarna går snabbare och får högre kvalitet än om de är utspridda på en rad olika polisdistrikt.

Under vistelsen på utredningsförläggningen skall vad gäller asylsökande också göras en planering av var det fortsatta mottagandet bör ske. En sådan planering måste utgå från den asylsökandes individuella bakgrund och önskemål samt från kommunernas förutsättningar att ta emot olika etniska grupper. Ett samtal med den tillståndssökande krävs självfallet för en bedömning av var bostad skall erbjudas. Så långt möjligt bör de särskil- da önskemål som den asylsökande kan ha beaktas med tanke på att placeringen under väntetiden syftar till permanent bosättning om vederbö- rande får stanna. Om individuella önskemål inte beaktas tillräckligt kan det leda till en omfattande sekundär flyttning mellan olika kommuner.

En del av de asylsökande brukar uppge någon form av anknytning till Sverige vid ankomsten. Om det inte gäller en mycket nära familjeanknyt- ning, bör även dessa asylsökande i princip inkvarteras vid en utrednings- förläggning. Därigenom bör utredningen i tillståndsärendet kunna gå snab- bare. Under den tid den asylsökande vistas på utredningsförläggningen kan det också prövas om en bostad kan ordnas på önskad ort. Vidare ger förläggningsvistelsen möjlighet för kommunen i fråga att ordna bostad och i övrigt förbereda mottagandet.

Det är angeläget att under den tid inkvartering sker vid en utredningsför- läggning information lämnas om hur prövningen av tillståndsärenden går till, vilka regler som gäller för asylsökande och vad som händer under väntetiden.

Det bör vara möjligt att normalt genomföra utredningen i tillståndsären- det och finna en lämplig bostadsplacering inom några veckor. Ett mål bör vara att förläggningstiderna inte skall överstiga fyra veckor. Det är önsk- värt att också SIV: 5 beslut i tillståndsärendet kan fattas inom denna tid. Detta bör som regel vara möjligt i ärenden som enligt polisens bedömning bör bifallas och i vilka det därför inte krävs något offentligt biträde. Om offentligt biträde skall förordnas kan det däremot många gånger vara svårt för SIV att fatta något beslut inom fyra veckor efter ankomsten, eftersom biträdet normalt har 14 dagar på sig för att komma in med synpunkter. Det torde därför i dessa fall relativt ofta bli aktuellt med utflyttning i en kommun innan SIV har fattat sitt beslut. Om så är möjligt bör då ske en viss samordning mellan utflyttningen och förordnandet av biträde så att biträdet utan större svårighet skall kunna träffa den asylsökande.

Det är mot bakgrund av att Arlanda flygplats är den mest frekventa inreseplatsen viktigt att det finns mottagningskapacitet i anslutning till Arlanda. Den mottagningssluss som i dag finns i Märsta bör även fram- deles användas för ändamålet. Jag anser emellertid att SIV, när verket får huvudansvaret för flyktingmottagandet, också bör få ett huvudansvar för

• Sida 24
•  Original

Prop. 1983/84: 124 24

verksamheten vid mottagningsslussen och ett praktiskt ansvar för fördel- ningen av asylsökande på olika kommuner. Nuvarande mottagningssluss har inte tillräcklig kapacitet för att ensam kunna tjäna som utredningsför- läggning för dem som reser in via Arlanda. Jag återkommer till frågan om förläggningskapacitet.

Med hänsyn till den varierande inresefrekvensen på andra orter torde det inte finnas tillräckligt behov av särskilda mottagningsslussar eller utredningsförläggningar i statlig regi med en fast organisation i direkt anslutning till dessa inreseorter. Utlänningar som söker asyl på andra inreseorter i samband med inresan eller strax därefter bör emellertid få i princip samma mottagande och erbjudande om bostad som de som söker asyl på Arlanda. En möjlighet är att avtal träffas mellan SIV och berörda kommuner om att ställa tillfälliga bostäder till förfogande för inkvartering under den tid polisens utredning sker och tills en mer permanent bostad kan erbjudas i en kommun med vilken SIV träffat överenskommelse om mottagande. Det är givetvis ingenting som hindrar att inresekommunema även träffar överenskommelser om mer varaktig mottagning av ett visst antal asylsökande och flyktingar.

För att klara inkvartering och bostadserbjudanden åt asylsökande som kommer via andra inreseorter än Arlanda krävs en flexibel organisation. Om inte den förläggningskapacitet som primärt är avsedd för asylsökande som kommer via Arlanda är fullt utnyttjad bör denna kunna tas i anspråk även för asylsökande som kommer via andra inreseorter. Om antalet inresor, t.ex. vid Skåne-hamnama ökar kraftigt bör det också finnas möjligheter att anordna tillfälliga mottagningsförläggningar i SIV: s regi. Jag återkommer till frågan om dimensioneringen av utredningsförläggning- ar och om hur beredskap kan ordnas.

Jag utgår från att det vid erbjudande av bostad och mottagande i planera- de former kommer att kunna tas så stora hänsyn till individuella önskemål och behov att erbjudandena överlag kommer att accepteras av de till- ståndssökande. Det är självklart att den som har sin familj i en kommun eller har någon annan stark anknytning till en viss kommun inte bör erbjudas bostad på annat håll. Erfarenheterna visar emellertid att en stor del av de asylsökande inte har någon nära anknytning till någon särskild kommun. Även dessa bör emellertid som regel - om de så önskar — erbjudas bostad i en kommun som tar emot landsmän eller där det redan tidigare finns landsmän.

Det kan givetvis inte uteslutas att det i undantagsfall inte är möjligt att tillgodose den enskildes önskemål. Om en asylsökande av någon anledning inte accepterar ett bostadserbjudande i en kommun utan i stället på eget initiativ söker sig till en annan kommun har vistelsekommunen enligt socialtjänstlagen ett ansvar för att vederbörande —- i likhet med alla som vistas i kommunen — får stöd och hjälp. En förutsättning härför är dock att behoven inte kan tillgodoses på annat sätt. Ett statligt erbjudande om

• Sida 25
•  Original

Prop. 1983/84: 124 25

bostad och social service i planerade former under väntetiden kan vara av betydelse vid prövningen av biståndsbehovet.

Det förekommer att asylsökande utlänningar redan vistats kortare eller längre tid i en kommun innan ansökan om uppehållstillstånd lämnas in till polisen. I en del av dessa fall har redan viss anknytning till orten etable- rats. Vid sådana förhållanden bör det endast i undantagsfall bli aktuellt med inkvartering i en utredningsförläggning eller bostadserbjudande i en annan kommun med stöd av SIV.

En utlänning som söker asyl först efter en tids vistelse i en kommun bör normalt kunna erbjudas bostad och socialt stöd där under väntetiden. Kommunen kan emellertid bedöma att prognosen för en framtida bosätt— ning är dålig, t. ex. därför att kommunen har svårt att erbjuda social och annan service. Kommunen bör då kunna vända sig till SIV i syfte att undersöka om SlV kan erbjuda inkvartering i utredningsförläggning och/eller bostad i en lämplig kommun som har överenskommelse med SIV. Ett annat skäl för att samråda med SIV kan vara att kommunen i fråga anser sig ha svårigheter att klara en alltför omfattande språkservice till asylsökande och flyktingar av många skilda nationaliteter. Det är även i dessa fall självklart att ett bostadserbjudande i en annan kommun via SIV inte skall kunna aktualiseras om den asylsökande har någon nära famil- jeanknytning i den första kommunen.

2.6.2 Åtgärder för utlänningar som väntar på beslut ifråga om uppehålls- tillstånd

Jag skall nu behandla frågan om vilka åtgärder en kommun normalt bör vidta för utlänningar som väntar på beslut i fråga om uppehållstillstånd och om det kan finnas skäl att behandla den som ännu inte fått tillstånd att bosätta sig i landet på ett annat sätt än den som fått tillstånd. Jag gör därför en genomgång på motsvarande sätt som IPOK gjort av den tillståndssö- kandes rättigheter och möjligheter när det gäller tillträde till utbildning, sociala välfärdsanordningar samt hälso- och sjukvård. En utgångspunkt är den av riksdagen fastslagna principen att tillståndssökande inte har rätt att arbeta under väntetiden. Direkt arbetsförberedande åtgärder bör heller inte vidtas förrän tillstånd har beviljats.

Tillträde till utbildning

Barn till utlänningar som väntar på beslut i fråga om uppehållstillstånd är inte skolpliktiga på samma sätt som barn som är bosatta i landet. Enligt skollagen skall dock ett barn som vistas i en kommun — även om det inte är kyrkobokfört där — tas emot i grundskolan om, med hänsyn till barnets bästa, särskilda skäl talar för det. Enligt praxis tas barn till dem som väntar på tillstånd regelmässigt emot i grundskolan. Grunden för denna praxis är främst anvisningar från SÖ från år 1974 i vilka anges att det av såväl sociala som pedagogiska skäl ofta är till barnets bästa att inskrivning sker. I dessa

• Sida 26
•  Original

Prop. 1983/84: 124 26

anvisningar framhålls emellertid också att det åligger skolmyndigheten att informera eleven och dennes vårdnadshavare om att deltagande i undervis- ning är att betrakta som en temporär social åtgärd under väntetiden och att inskrivningen inte får tjäna som argument för att vederbörande skall få rätt att stanna här.

IPOK anser att möjligheten till inskrivning i grundskolan, i synnerhet under pågående termin, kan ifrågasättas om handläggningstiderna i till- ståndsärenden förkortas och de mål härvidlag som kommittén anger upp- nås. Som ett alternativ till nuvarande ordning för kommittén fram en idé om att anordna sammanhållna aktiviteter för hela familjen, där samtliga familjemedlemmar kan delta tillsammans, med t.ex. orientering i den nya miljön eller andra studieaktiviteter.

De remissinstanser som tar upp frågan om inskrivning i grundskolan av barn till utlänningar som saknar uppehållstillstånd är tveksamma till IPOK: s resonemang. Det gäller SIV, TCO, Ärkebiskopen, Rädda Barnen, Svenska Flyktingrådet, Sveriges frikyrkoråd och några kommuner. Stock- holms kommun framhåller att befrielse från inskrivning i grundskolan bör kunna ges i vissa fall av särskilda skäl men att fullgod ersättning till skolgång måste finnas innan några andra förändringar vidtas.

Innan det finns skäl att överväga en omprövning av nuvarande principer för när barn till tillståndssökande bör skrivas in i grundskolan bör enligt min mening de av IPOK uppställda målen i fråga om handläggningstider i princip ha uppnåtts. Jag är således inte beredd att f. n. aktualisera några förändringar. Jag har i denna fråga samrått med statsrådet Göransson.

Jag vill emellertid i detta sammanhang starkt understryka vad som sägs i SÖ: s anvisningar om skolmyndigheternas informationsskyldighet i sam- band med inskrivningen och om att barnens skolgång inte får tjäna som argument för att en utlänning som sökt uppehållstillstånd skall få rätt att stanna här. Klar information om att barnens skolgång och andra samhälls- insatser under väntetiden inte utgör något ställningstagande från samhäl- lets sida till vederbörandes rätt att stanna här måste i framtiden också lämnas i samband med att asylsökande erbjuds bostad i en kommun.

Enligt vad jag tidigare föreslagit kommer en stor del av de utlänningar som söker tillstånd i anslutning till inresan att under de första veckorna vistas i en utredningsförläggning. Under denna tid bör inte någon utbild- ning för vare sig barn eller vuxna erbjudas.

Personer som saknar tillstånd i Sverige får inte delta i kommunal vuxen- utbildning eller i grundutbildning för vuxna och inte heller i högskoleutbild- ning eller arbetsmarknadsutbildning. IPOK har inte funnit några skäl som talar för ändring av dessa regler och det förekommer heller knappast några synpunkter i denna fråga i remissvaren. Inte heller enligt min mening finns det några skäl att ändra nuvarande principer för tillträde till dessa utbild- ningsformer. Jag har i denna fråga samrått med cheferna för utbildnings- och arbetsmarknadsdepartementen.

• Sida 27
•  Original

Prop. 1983/84: 124 27

Enligt regeringens bestämmelser skall utlänningar för att få delta i stu— diecirklar i svenska för invandrare (sti) i princip ha uppehållstillstånd eller -— för nordbor — vara kyrkobokförda i Sverige om särskilda skäl inte föranleder annat. SÖ har föreskrivit att väntan på uppehållstillstånd kan vara ett sådant särskilt skäl. SÖ: s motiv är att det bl. a. av humanitära skäl är lämpligt att låta utlänningar studera svenska eftersom väntetiderna ofta är långa. I praktiken har SÖ: s föreskrifter lett till att vuxna utlännningar som sökt uppehållstillstånd i allmänhet deltar i sfi under väntetiden. Enligt IPOK: s mening bör rätten till sfi i princip vara förbehållen dem som har rätt att bo i Sverige och som förbereder sig bl.a. för arbetslivet här. För den som väntar på tillstånd bör enligt IPOK: s mening emellertid ordnas andra aktiviteter som ger meningsfull sysselsättning under väntetiden. Sådana aktiviteter bör enligt IPOK lämpligen handhas av studieförbunden och kan t. ex. vara orientering om svenska samhällsförhållanden och viss undervisning i svenska språket. Som tidigare nämnts för IPOK också fram tanken på sammanhållna studieaktiviteter för familjer t. ex. i studieförbun- dens regi.

Förslag i fråga om den framtida utformningen av sfi planeras lämnas i en särskild proposition senare under våren. Detta förslag kommer att innebä- ra att sfi får en mer enhetlig utformning än f.n. En utgångspunkt är att sfi i princip skall vara förbehållen utlänningar som blivit kyrkobokförda. I likhet med IPOK vill jag dock framhålla att någon form av meningsfull verksamhet under väntetiden bör finnas för dem som väntar på beslut i fråga om uppehållstillstånd. Det bör t. ex. kunna ordnas genom studieför- bunden elleri samarbete mellan kommun, studieförbund och andra organi- sationer.

Sociala välfärdsanordningar

Den som har rätt att häri landet vänta på beslut i sitt tillståndsärende har också rätt att få hjälp till sin försörjning om han eller hon saknar egna medel. Enligt socialtjänstlagen har varje kommun det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. I 65 socialtjänstlagen sägs att den enskilde har rätt till bistånd för sin försörjning och livsföring i övrigt, om dessa behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Jag har tidigare behandlat frågan om hur asylsökande, som inte har någon direkt anknytning till en kommun, bör erbjudas bostad och planerad mottagning i en kommun med vilken SIV ingått överenskom- melse härom. Jag skall här kortfattat redovisa min syn på vilket bistånd som normalt torde bli aktuellt att lämna till den asylsökande i mottagnings- kommunen. Det är till denna normala omfattning på biståndet som den statliga ersättning som jag senare kommer att föreslå skall relateras.

I likhet med IPOK samt socialstyrelsen, som är den enda remissinstans som haft direkta synpunkter i denna fråga, anser jag att omfattningen och formerna för bistånd till den som saknar tillstånd måste anpassas till det

• Sida 28
•  Original

Prop. 1983/84: 124 28

förhållandet att det är osäkert om den tillståndssökande kommer att få stanna i landet. Socialnämnd och invandrarförvaltning kan t. ex. göra en betydelsefull insats bl. a. när det gäller att förbereda den tillståndssökande såväl på möjligheten att han eller hon inte får stanna här som på de svårigheter som kan möta vid konfrontationen med svenskt samhällsliv och svenskt kulturmönster.

Den som väntar på beslut i fråga om uppehållstillstånd och som saknar egna medel eller annan möjlighet att försörja sig bör få sin försörjning tryggad genom socialbidrag. Sådant bidrag bör normalt utgå enligt gällande socialbidragsnorm i kommunen. Bidraget skall enligt 66 socialtjänstlagen anpassas så att det ger den hjälpbehövande en skälig levnadsnivå. Detta bör normalt kunna tolkas så att bidrag utöver norm inte utgår under väntetiden, t. ex. för inköp av kapitalvara eller annan utrustning som inte är absolut nödvändig för den enskildes livsföring.

Rätten till bistånd enligt socialtjänstlagen är emellertid inte begränsad till socialbidrag. En utlänning som väntar på uppehållstillstånd kan också ha rätt att i vissa fall få andra former av social omsorg. Förhållandena i varje enskilt fall skall bestämma insatsernas art och utformning.

Vid denna individuella bedömning kan det förhållandet att det råder osäkerhet om utlänningen i fråga kommer att få stanna i landet i vissa fall vara av betydelse för vilket bistånd som bör lämnas. Det är t.ex. inte rimligt att under väntetiden påbörja vård- och behandlingsprogram som är långsiktiga eller som utan större nackdel kan senareläggas.

Vad gäller barnomsorg innehåller socialtjänstlagen bestämmelser om att kommunerna är skyldiga att anvisa alla barn som stadigvarande vistas i kommunen plats i förskola fr.o.m. det år de fyller sex år. Med uttrycket stadigvarande vistelse avses enligt förarbetena till lagstiftningen en vistelse som är avsedd att vara minst två månader. Det innebär att det kan bli aktuellt med placering av sexåringar, som är barn till utlänningar som sökt uppehållstillstånd, i förskola. IPOK ifrågasätter dock om en sådan place- ring normalt bör ske när utvecklingen går mot allt kortare handläggnings- tider. Några av de remissinstanser som är tveksamma till IPOK: s resone- mang vad gäller inskrivning av barn i grundskolan är också tveksamma till att inte alla sexåringar skulle beredas plats i förskola. Kritiken mot IPOK: s förslag i fråga om förskolan är dock mindre än vad gäller grund- skolan.

Jag vill här vad gäller erbjudande av plats åt sexåringar i den allmänna förskolan upprepa vad jag tidigare sagt i fråga om inskrivning i grundskolan av barn till tillståndssökande. Det innebär att en omprövning av nuvarande ordning f.n. inte bör aktualiseras. Jag vill samtidigt framhålla att det f.n. torde vara sällsynt att barn till asylsökande börjar i den allmänna förskolan även om de erbjuds en plats.

Vad gäller barn under sex är delar jag IPOK: s uppfattning att plats i kommunal barnomsorg bör anvisas endast i undantagsfall efter en nog-

• Sida 29
•  Original

Prop. 1983/84: 124 29

grann prövning i varje enskilt fall om barnet har behov av särskilt stöd. Enbart det förhållandet att barn till en asylsökande kommer från en annan kultur och har ett annat språk kan således inte i dessa fall. där barnets framtid i Sverige är osäker, anses innebära att barnet har behov av särskilt stöd och därför skall få en barnomsorgsplats.

Hälso- och sjukvård

Utlänningar som saknar uppehållstillstånd har rätt till akut sjukvård. Om det föreligger ett akut vårdbehov avgörs från fall till fall av den behand- lande läkaren. IPOK anser inte att någon förändring eller precisering av gällande regler är påkallad. Kommittén föreslår dock att sjukvårdshuvud- männen bör erhålla ersättning för kostnaderna för akut vård av tillstånds- sökande direkt från staten. Detta förslag har tillstyrkts av en bred remiss- Opinion. Enligt socialstyrelsen bör ersättning även kunna utgå för viss icke akut vård. Det kan t. ex. gälla aborter eller ett vårdbehov som kan övergå i ett akut behov av vård, om vårdbehovet inte blir tillgodosett. Jag ansluter mig till detta förslag. Jag återkommer senare till formerna för den statliga ersättningen till sjukvårdshuvudmännen.

Kommittén föreslår vidare att personer som har sökt tillstånd och som har rätt att här i landet väntapå beslut i tillståndsfrågan normalt bör få en grundläggande hälsoundersökning så snan som möjligt efter ankomsten. Sådana hälsoundersökningar föreslås vara kostnadsfria för den enskilde och finansieras med statliga medel. Flera remissinstanser ställer sig posi- tiva till detta. Socialstyrelsen anser att det inte bör ske någon allmän hälsoundersökning av dem som söker uppehållstillstånd. I individuella fall kan det dock, enligt socialstyrelsen, finnas behov av en hälsoundersök- ning. Jag delar denna uppfattning och återkommer senare till denna fråga.

Slutligen har IPOK vad gäller hälso- och sjukvård föreslagit att SIV bör ta de initiativ som behövs för att asylsökande i praktiken skall kunna erbjudas adekvat psykisk vård. Här är bl.a. kontakter med sjukvårdshu- vudmännen i samband med överenskommelserna med kommunerna om mottagande av flyktingar väsentliga. Det är också viktigt med samarbete med socialstyrelsen, som är ansvarig fackmyndighet. Jag kommer senare att redovisa möjligheterna för SIV att under vissa förutsättningar utge särskilda bidrag till kommuner för speciella insatser. Sådana bidrag bör också kunna användas som stöd till en landstingskommun om det på något håll krävs extraordinära insatser i fråga om psykisk vård.

2.7 Innehåll i det kommunala flyktingmottagandet

Jag skall nu som ledning för överenskommelser mellan SIV och enskilda kommuner göra en allmän beskrivning av vad som enligt min mening bör ingå i ett kommunalt flyktingmottagande. Det är mot den beskrivning jag här gör som den statliga ersättningen till kommunerna som jag senare kommer att redovisa skall relateras.

• Sida 30
•  Original

Prop. 1983/84: 124 30

Som jag redan har framhållit, bör flyktingmottagandet ha som utgångs- punkt att flyktingarna behöver visst särskilt stöd av samhället i syfte att få en bra start och en god anpassning i sitt nya land. Jag vill här betona vikten av att detta stöd så långt möjligt ges med hänsynstagande till flyktingens individuella behov.

AGFA-gruppen har i sin rapport lämnat förslag i fråga om inriktningen och omfattningen av de insatser för flyktingar som samhället bör erbjuda. Jag instämmer i allt väsentligt i dessa förslag. Jag vill här framhålla att det förslag till innehåll i den kommunala flyktingverksamheten som jag nu avser lämna inte innebär någon egentlig utvidgning av nu gällande flykting- förmåner. Vad det är fråga om är att omorganisera flyktingverksamheten på ett sätt som både främjar flyktingarnas anpassning till svenskt samhälls- liv och tar till vara redan uppbyggd kapacitet i samhället. Mot bakgrund av vad AGFA-gruppen har anfört och av de omfattande erfarenheter som finns av flyktingmottagning i vårt land, bör den kommunala flyktingverk- samheten huvudsakligen omfatta följande inslag.

Efter inflyttning i den kommun där flyktingen skall tas emot bör han eller hon få en bostad och utrustning till denna. Bostadsbidrag skall utgå till flyktingar enligt gängse regler.

Flyktingarnas uppehälle garanteras genom socialtjänsten i form av so- cialbidrag om flyktingen inte har egen inkomst eller andra medel som räcker till försörjningen. Socialbidrag bör också vid behov utgå till person- lig utrustning. tandvårdskostnader m.m. för den som saknar egna medel. I och med att flyktingarnas behov av utrustning i samband med bosättningen löses via socialbidrag, kan de Startbidrag och startlån som AMS nu kan betala ut i samband med bosättningen upphöra som separata bidrags- former.

Socialbidrag bör lämnas i enlighet med de socialbidragsnormer som finns i resp. kommun. Jag är medveten om att detta kan leda till vissa skillnader i standardnivå mellan olika flyktingar beroende på i vilken kommun de tas emot. Det är dock enligt min mening nödvändigt att flyktingar i fråga om storleken på det ekonomiska biståndet behandlas på samma sätt som andra kommuninvånare.

Flyktingar har självfallet samma rätt till bistånd enligt socialtjänstlagen som alla andra kommuninvånare. Många gånger har flyktingarna ett sär— skilt behov av socialt stöd. l inledningsskedet har flyktingen ofta behov av hjälp i många praktiska situationer. Det kan gälla praktiska frågori hem- met eller närmiljön eller hjälp att få kontakt med olika lokala institutioner. Vidare kräver flyktingarnas bakgrund. tidigare upplevelser och anpass- ningsproblem i allmänhet särskilda insatser. Det kan ibland vara nödvän- digt utveckla särskilda metoder i det sociala arbetet. Det är värdefullt med kommunal personal som är tvåspråkig och som har god kunskap om flyktinggruppens kulturella bakgrund och flyktingarnas särskilda anpass- ningsproblem. Familjepedagogisk verksamhet borde många gånger kunna vara en lämplig arbetsform.

• Sida 31
•  Original

Prop. 1983/84: 124 31

Förutom social service skall flyktingarna givetvis få del av annan kom- munal service som står till buds för alla kommuninvånare. Tolkservice av tillräcklig omfattning måste kunna erbjudas.

Alla flyktingar bör få svenskundervisning med samhällsorientering i en omfattning som motsvarar vad som nu ges vid AMS mottagningsförlägg- ningar. Frågan om den framtida utformningen av sfi — omfattning. organi- sation, finansiering m.m. — bereds f.n. inom regeringskansliet. Siktet är. som jag tidigare nämnt. inställt på att förelägga riksdagen proposition senare under våren.

Vuxna flyktingar som är analfabeter bör erbjudas grundutbildning för vuxna för vilken kommunen svarar.

Flyktingarnas barn i skolpliktig ålder skall omedelbart skrivas in i grund- skolan.

Tillgång till barntillsyn är ofta en förusättning för att sfi och annan utbildning för flyktingar med barn i förskoleåldern skall kunna genomfö- ras. Kommunen kan ordna någon form av särskild barntillsyn i anslutning till sfi eller ge barn till flyktingar plats i den ordinarie kommunala barnom- sorgen. Sexåringar och de yngre barn som av fysiska. psykiska eller andra skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling skall enligt gällande lagstiftning anvisas plats i förskola.

Mottagande kommun skall se till att flyktingen kyrkobokförs, skrivs in i försäkringskassa och normalt erbjuds en hälsoundersökning om detta inte redan skett under vistelsen på en mottagningsförläggning. För hälso- och sjukvård svarar sjukvårdshuvudmannen. Jag återkommer strax till vissa hälso- och sjukvårdsfrågor.

Kulturliv och kontakt med landsmän är ofta viktigt för flyktingarnas möjligheter att finna sig till rätta. Det är också betydelsefullt med kon- takter med svenskar och svenska organisationer. Såväl frivillig — organisa- tioner som flyktingarnas egna organisationer kan få en viktig roll i flykting- mottagandet. Kommunen bör vara beredd att anordna särskild kultur- och fritidsverksamhet i syfte att underlätta anpassningen till ett liv i Sverige. Sådan verksamhet bör med fördel kunna ordnas i samarbete med flykting- arnas egna organisationer. Även studieförbund och folkhögskolor kan utgöra värdefulla resurser i detta sammanhang.

Det är av stor vikt att det kommunala mottagandet organiseras på ett sätt som möjliggör en anpassning till de enskilda flyktingarnas individuella behov. Det är också viktigt att åstadkomma ett flexibelt och effektivt utnyttjande av tillgängliga resurser. Förutsättningarna varierar från kom- mun till kommun och det är därför. enligt min mening, självklart att kommunerna själva måste bestämma den organisatoriska utformningen av flyktingmottagandet.

Oavsett den organisatoriska utformningen krävs en samordning av olika kommunala organ som är engagerade i flyktingmottagandet. Samordning är nödvändig på flera plan. 1 initialskedet måste de olika facknämndernas

• Sida 32
•  Original

Prop. 1983/84:124 32

planering samordnas. För det praktiska genomförandet krävs samarbete både mellan olika kommunala förvaltningar och mellan anställda inom förvaltningarna. Det kan t. ex. finnas behov av lokala "flyktingteam" som arbetar över sektorsgränserna.

Behov av samordning och samverkan finns också med andra lokala organ än kommunala förvaltningar. Det gäller främst sjukvård, arbetsför- medling och försäkringskassa.

Som en del av den lokala samordningen kan ses behovet av kartläggning av flyktingarnas bakgrund och särskilda behov, särskilt när en ny flykting— grupp anländer. Det är angeläget att sådan information om flyktingarna sprids till berörda lokala funktioner. Det är också angeläget med en upp- följning av flyktingarnas förhållanden.

2.8 Statlig ersättning till kommunerna

2.8.1 Allmänt

De förändringar i systemet för mottagande av flyktingar som jag föresla- git innebär en överföring till kommunerna av en rad uppgifter, för vars genomförande staten idag svarar. Bl. a. med hänsyn till statens ansvar för flyktingpolitiken måste utgångspunkten för reformen vara att staten även fortsättningsvis har ett kostnadsansvar för dessa uppgifter. Avsikten är att de kommuner som åtar sig att ta emot flyktingar enligt det nya systemet skall få ersättning för insatser som motsvarar dem som staten idag svarar för inom ramen för" AMS flyktingomhändertagande eller som staten på annat sätt finansierar.

Jag har tidigare också föreslagit att staten bör ta ett ökat kostnadsansvar för åtgärder för asylsökande och vissa andra som efter inresan söker tillstånd för bosättning. Ett viktigt skäl — förutom de rent principiella — för att staten i ökad utsträckning bör svara för kostnaderna under väntetiden är den ojämna geografiska fördelningen av de asylsökande. Även med en ambition att minska koncentrationen till vissa kommuner torde man fram- deles få räkna med att en relativt stor del av de enskilt inresta flyktingarna på grund av någon form av anknytning kommer att tas om hand i kom- muner som under senare år haft en stor flyktinginvandring. Det är rimligt att dessa kommuner genom att träffa överenskommelse om mottagande av ett ungefärligt antal asylsökande och flyktingar kan få bättre kompensation för sina kostnader än i dag. Det är också nödvändigt med statlig ersättning för att engagera nya kommuner i mottagandet av asylsökande och flykting- ar.

Innan jag går in på frågan om hur den statliga ersättningen bör utformas vill jag ta upp några principiella aspekter rörande ansvarsfördelningen mellan stat och kommun i fråga om kostnaderna för genomförandet av invandrar- och minoritetspolitiken. Frågan om statsbidrag till kommuner för olika åtgärder som kommunerna vidtar för invandrare och flyktingar

• Sida 33
•  Original

Prop. 1983/84: 124 . 33

har blivit alltmer aktuell i den inrikespolitiska debatten under senare år. T.ex. har ett par kommuner och SIV. som till regeringen överlämnat en rapport om "Invandring och kommunal ekonomi". efterlyst ett utvidgat statligt stöd till "invandrartäta" kommuner med en mångfald av etniska grupper. Från några kommuner har också framförts att annan invandring än av flyktingar — särskilt i_ ett initialskede — kan förorsaka vissa kom- muner lika betydande kostnader för ekonomisk hjälp och annat bistånd som invandring av flyktingar och att nuvarande avgränsning av den statliga ersättningen därför bör ändras.

Jag har tidigare föreslagit att det nya systemet för flyktingmottagande bör omfatta alla som får stanna av politisk- humanitära skäl och inte som i dag enbart de som får uppehållstillstånd enligt 3. 5 och 6 55 UtlL. Därmed får kommunerna framdeles ersättning för ekonomisk hjälp och annat bi- stånd för dessa personer efter samma regler som för flyktingar. Vad gäller make/maka och barn till flyktingar utgår redan i dag ersättning för utgiven ekonomisk hjälp eftersom hela familjen i bidragshänseende betraktas som en enhet.

Även annan invandring än flyktinginvandring kan givetvis medföra bety- dande kommunala kostnader för ekonomisk hjälp och andra insatser, särskilt i ett initialskede. Jag är dock inte beredd att föreslå några ytterliga- re förändringar av kostnadsfördelningen mellan stat och kommun i detta avseende. Många av de kommuner som har särskilt höga kostnader för invandrare har också en förhållandevis svag ekonomi. Regeringen kan vid prövning av extra skatteutjämningsbidrag ta hänsyn till om en kommun har höga kostnader för invandring. Jag vill i detta sammanhang också hänvisa till att kommittén (Fi 1983:05) med uppdrag att se över skatteutjämnings- systemet enligt sina direktiv bör pröva om ytterligare faktorer — såsom t. ex. kostnader till följd av invandring — kan vägas in i skatteutjämnings- systemet.

Jag övergår nu till att behandla ersättningen till kommuner som tar emot flyktingar enligt den nya ordning somjag föreslagit samt de förändringar av nuvarande generella ersättning till kommuner för bistånd till flyktingar m.fl. som bör göras som en följd härav.

För en del av den verksamhet som kommunerna kommer att ta över finns redan generella statsbidrag. Det gäller främst skola och barnomsorg. Dessa gängse statsbidrag kan betraktas som grunden för statens ersättning till kommuner som tar emot flyktingar och asylsökande. Staten bör sedan i särskild ordning ersätta vissa kostnader som inte täcks genom sådana gängse statsbidrag. Jag återkommer strax till detta.

I detta sammanhang vill jag åter erinra om att frågan om den framtida utformningen av svenskundervisningen för vuxna invandrare f.n. bereds inom regeringskansliet. ] avvaktan på regeringens och riksdagens ställ- ningstaganden bör svenskundervisningen för flyktingar kunna anordnas genom studieförbund på orten inom ramen för nuvarande regler. Kostna-

• Sida 34
•  Original

Prop. 1983/84: 124 34

derna för denna undervisning finansieras över utbildningsdepartementets anslag Undervisning för invandrare i svenska språket m.m. ] budgetpropo— sitionen 1984 har angivits ett tak på 490000 studietimmar för budgetåret 1984/85 som inte bör få överskridas. Ett överskridande av denna ram bör dock. om så är nödvändigt, kunna beviljas som en följd av att sfi för flyktingar i ökad utsträckning skall finansieras från anslaget. F.n. finansi- eras sfi för flyktingar till stor del från AMS flyktinganslag.

Kommunernas faktiska kostnader för socialbidrag för flyktingar och utlänningar som väntar på beslut i fråga om uppehållstillstånd ersätts idag enligt förordningen (1979:1120) om ersättning för bistånd till flyktingar m.fl. De ökade kostnader kommunerna får i form av socialbidrag till uppehälle. bostad och utrustning till flyktingar under den tid. som motsva- rar dagens förläggningsvistelse eller den enskilda inkvarteringcn. kommer att ersättas av staten med stöd av denna förordning utan att några grund- läggande regeländringar behöver göras. Vissa ändringar av ersättningsreg- lerna bör dock ändå genomföras, bl.a. mot bakgrund av den utvärdering av reglerna som genomförts inom socialdepartementet (Ds S 1982: l"). Des- sa ändringar syftar bl.a. till att underlätta utplacering av flyktingar som inte kan få sin försörjning tryggad genom arbete eller utbildning. Jag återkommer till detta.

Utöver generella statsbidrag och ersättningen av socialbidragskostnader bör kommuner som träffar överenskommelser om att ta emot flyktingar och asylsökande ersättas från SIV med schablonberäknade engångsbe- lopp för varje flykting resp. asylsökande som kommunen tar emot. Närjag i detta sammanhang talar om asylsökande avser jag även andra tillstånds-

sökande som kan ha tagits emot inom ramen för överenskommelser mellan SIV och en kommun.

Därutöver bör SIV ges möjlighet att under vissa förutsättningar genom särskilda bidrag kompensera enskilda kommuner för vissa speciella kost- nader som inte kan inrymmas i en schablonersättning.

Jag skall nu närmare gå in på de olika delarna av den statliga ersättning— en till kommunerna samt behandla frågor som rör administrationen av ersättningen.

2.8.2 Ersättning av kostnaderför ekonomisk hjälp Enligt förordningen (1979: 1120) om ersättning för bistånd till flyktingar m.fl. lämnas f.n. ersättning kalenderårsvis i efterhand för kommunernas faktiska kostnader för ekonomisk hjälp (socialbidrag) enligt 65 social- tjänstlagen till flyktingar och utlänningar som väntar på beslut i fråga om uppehållstillstånd. Ersättning för socialbidragskostnader för flyktingar ut- går generellt under det år flyktingen erhållit sitt uppehållstillstånd samt de två därpå följande kalenderåren (den s.k. tvåårsregeln). För flyktingar som efter denna tid fortfarande inte kan försörja sig på grund av sjukdom eller handikapp som förelåg vid ankomsten till Sverige. kan ersättning för utbetalda socialbidrag lämnas under längre tid.

• Sida 35
•  Original

Prop. 1983/84: 124 35

Som framgått av vad jag tidigare sagt bör flyktingarnas utgifter för uppehälle, bostad och andra grundläggande behov fr.o.m. den dag inflytt— ning i kommunen sker garanteras genom socialbidrag såvida flyktingen inte har sin försörjning tryggad på annat sätt. De ökade kostnader kommu- nerna därigenom får för socialbidrag till flyktingar kommer att ersättas av staten med stöd av gällande förordning utan att några grundläggande regeländringar behöver göras. Det redovisade förslaget innebär att även flyktingarnas behov av utrustning i samband med bosättningen löses via socialbidrag och att de Startbidrag och startlån som AMS nu kan utge för detta ändamål kan avskaffas.

Den utvärdering av gällande ersättningsregler som gjorts inom socialde- partementet (DsS 1982: ]) visade bl. a. att den förändring av reglerna som gjordes år l980 har inneburit att många kommuner fått en lägre täckning av kostnaderna för ekonomisk hjälp än vad som var avsett. Det är särskilt vissa kommuner med stor invandring av flyktingar som har svårt att själva klara sin försörjning som har drabbats. Det finns redan mot denna bak- grund skäl att ändra reglerna.

När nu kommunerna föreslås ta emot flyktingar relativt snart efter ankomsten till Sverige och långt innan arbetsplacering är aktuell är det enligt min mening nödvändigt att förändra ersättningsreglerna så att större hänsyn tas till att behovet av ekonomisk hjälp varierar mellan olika flyk- tinggrupper och så att kommuner som tar emot flyktingar som har svårt att få arbete inom normal tid inte missgynnas. Vad det är fråga om är att skapa en form av garanti för mottagningskommunerna mot framtida höga kostna- der. Bl.a. i de kontakter som SIV haft med kommuner om förutsättningar för att ordna bostäder i ett kommunalt omhändertagande har. enligt vad jag erfarit. kommunerna starkt understrukit att en sådan garanti är av stor betydelse för kommunernas intresse av att träffa överenskommelser med SIV om mottagande av flyktingar.

Den arbetsgrupp som utvärderat gällande ersättningsregler har diskute- rat olika alternativ till förändringar av ersättningssystemet som bör kunna tillgodose de syftenjag nu nämnt. De huvudalternativ som gruppen redovi- sar är dels en förlängning av den tid för vilken ersättning lämnas, dels en utvidgning av den krets av flyktingar som bör undantas från den s.k. 2-årsregeln. En tänkbar sådan utvidgning som föreslagits av ett par kom- muner är att analfabetism alltid bör räknas som ett handikapp som berätti- gar till ersättning längre tid än 2 år. Arbetsgruppen pekar dock på att en sådan konstruktion bl.a. av administrativa skäl är förknippad med vissa nackdelar.

Jag delar arbetsgruppens uppfattning att en förlängning av den tid ersätt- ning kan utgå för är att föredra av bl. a. administrativa skäl. Jag föreslår att ersättning generellt skall kunna utgå i tre kalenderår efter det år då uppe- hållstillstånd beviljas första gången.

Även med den generella förlängning av ersättningstiden från två till tre

• Sida 36
•  Original

Prop. 1983/84: 124 - 36

år som jag nyss föreslagit behövs liksom hittills en undantagsregel för när ersättning skall kunna utgå under en längre tid. En sådan undantagsregel är nödvändig bl. a. för att Sveriges möjligheter att ta emot sjuka och handi- kappade flyktingar skall kunna vidmakthållas och för att de kommuner som tar emot flyktingar som aldrig kan förväntas komma att klara sin försörjning på egen hand inte själva skall få bära kostnaderna härför. Denna undantagsregel bör som idag på samma sätt som den generella ersättningen för ekonomisk hjälp till flyktingar gälla samtliga kommuner som har kostnader av detta slag.

Som framgått av den utvärdering som gjorts vållar tillämpningen av nuvarande undantagsregel stora problem för såväl kommunerna som utbe- talande myndighet. För att så långt möjligt undanröja dessa problem bör enligt min mening om möjligt klargöras redan i samband med utplaceringen av flyktingar från förläggning om ersättning för socialbidragskostnader i mer än tre år kan påräknas. Som grund bör då bl.a. kunna ligga den hälsoundersökning som utförts vid förläggningen.

Nuvarande bestämmelse om rätt till förlängd ersättning bör också kom- pletteras med en åldersgräns. dvs. för alla flyktingar vars ålder övestiger denna åldersgräns bör kommunernas socialbidragskostnader ersättas i längre tid än tre är. Skälet härför är att flyktingarnas ålder vid ankomsten till Sverige i mycket hög grad påverkar deras möjligheter att själva kunna försörja sig genom arbete. För alla flyktingar som är över 60 år vid ankomsten bör socialbidragskostnader ersättas av staten i längre tid än enligt huvudregeln. Som jämförelse kan nämnas att 60 år är den ålder vid vilken förtidspension kan utgå av arbetsmarknadsskäl till svenska medbor- gare.

Jag vill här ta upp ytterligare en fråga som gäller tillämpningen av undantagsregeln. Det gäller om ersättning i dessa fall skall omfatta hela den hjälp som lämnats till den sjuke/handikappades familj eller endast den hjälp som avser den sjuke/handikappade själv. De riktlinjer som riksdagen antagit innehåller inte något klart ställningstagande på denna punkt och bestämmelserna har tolkats olika av olika myndigheter. Jag vill för egen del framhålla att ersättning bör utgå för hela den hjälp som lämnats till familjen eftersom det alltid är svårt att särskilja den hjälp som direkt avser den handikappade eller sjuka. I alla övriga fall lämnas ersättning för hela den hjälp som lämnats. bl. a. med motiveringen att det är mycket admini- strativt betungande att dela upp hjälpen på olika familjemedlemmar.

Jag vill i detta sammanhang också anmäla att det vid behov kan finnas anledning att göra preciseringar och löpande justeringar i ersättningsreg- lerna som inte i någon större grad påverkar kostnadsfördelningen mellan stat och kommun.

• Sida 37
•  Original

Prop. 1983/84:124 _ 37

2.8.3 Ersättning av bostadskostnader

Som jag nyss nämnt blir det i normalfallet aktuellt att med socialbidrag bekosta de asylsökandes och flyktingarnas bostadskostnader under den första tidens vistelse i en kommun. Kommunen får då ersättning härför på samma sätt som för annan ekonomisk hjälp. När en flykting eller asylsö- kande tas emot från en förläggning är det rimligt att kommunen på detta sätt får ersättning för bostadskostnaden för hela den månad när inflyttning sker oavsett när under månaden flyktingen kommer. När en flykting har blivit kyrkobokförd i kommunen bör bostadsbidrag utgå efter de regler som normalt gäller. Statsbidrag till kommunens kostnader för bostadsbi- drag utgår efter generella regler. För flyktingar som inte kommit ut i arbete eller utbildning och inte har egna inkomster blir det normalt aktuellt att hyreskostnaden finansieras med både bostadsbidrag och socialbidrag.

Beträffande asylsökande torde det många gånger bli aktuellt att under väntetiden erbjuda en basmöblerad lägenhet som kommunen står för. För ensamstående asylsökande kan det också på vissa håll bli aktuellt att ordna inkvartering i andra typer av genomgångsbostäder. Det är i dessa fall många gånger orationellt att redovisa kostnaderna individuellt som social- bidrag utan det kan vara mera lämpligt med en gemensam redovisning som avser samtliga berörda asylsökande. Beläggningen i sådana kollektiva genomgångsbostäder kan också variera och det kan då vara rimligt att ersättning utgår för normal kapacitet även om beläggningen vid något tillfälle är lägre. Jag anser att det bör finnas möjlighet att på detta sätt i särskild ordning ersätta sådana kostnader. Bl.a. för Stockholm och Sig- tuna har länsstyrelsen inom ramen för nuvarande ersättningsbestämmelser medgivit att ersättning utbetalas i särskild ordning för kostnader för ge- nomgångsbostäder eftersom man därigenom kunnat sänka kostnaderna för staten.

Genom det förslagjag nu lämnat skapas goda möjligheter att i kommuner med fluktuationer i tillströmningen av asylsökande hålla en viss beredskap i fråga om inkvartering. Detta torde vara särskilt viktigt vad gäller inre- seorter i Skåne och vissa andra orter med ojämn inresefrekvens.

SIV hari sin rapport om tillgången på bostäder för flyktingar aktualiserat frågan om en särskild ersättning för att bygga upp en bostadsreserv ] kommuner som träffar överenskommelser om mottagande av flyktingar. Mot bakgrund av att tillgången på bostäder i allmänhet är mycket god i kommunerna kan jag inte tillstyrka detta förslag. I flertalet kommuner finns outhyrda lägenheter i allmännyttiga företag vilket innebär dels att det finns möjlighet att ordna bostad åt en flykting med relativt kort varsel. dels att flyktingmottagandet kan innebära minskade kostnader för hyresförlus- ter. Det finns således inte ett generellt behov av att ersätta kommunerna för att hålla en bostadsreserv av viss storlek. I vissa speciella situationer bör dock de medel för särskilda bidrag till kommuner som SIV föreslås förfoga över kunna användas i syfte att trygga behovet av bostäder för

• Sida 38
•  Original

Prop. 1983/84: 124 38

flyktingar. Exempel på detta kan vara när man vill i flyktingmottagningen engagera nya kommuner med tillgång på arbeten men med en besvärlig bostadssituation eller när det finns påtagligt behov av särskilda åtgärder för att åstadkomma önskvärd spridning av flyktingar inom en kommun.

2.8.4 Ersättning av kostnaderför barn utan egna vårdnadshavare

Det förekommer att det bland de flyktingar som tas emot i Sverige finns en del barn som kommit hit utan sin egen vårdnadshavare. I den grupp smo-vietnamesiska flyktingar som togs emot under åren 1979—1982 fanns det ett drygt hundratal minderåriga barn utan vårdnadshavare. Dessa hari många fall placerats i familjehem. så långt möjligt hos personer från den egna gruppen, Även bland de enskilt inresta flyktingarna har det funnits barn och ungdomar under 18 år som varit i behov av vård i ett annat hem än barnets eget med stöd av socialtjänstlagen eller lagen om vård av unga (LVU).

Som en följd av att vissa kommuner som tog emot smo-vietnamesiska flyktingar fick höga kostnader för fosterlöner m. m. för omhändertagande av föräldralösa barn bemyndigade regeringen i juni 1980 socialstyrelsen att betala ut ersättning för sådana kostnader. De generella ersättningsregler som infördes fr. o. m. år 1980 ger inget utrymme att ersätta sådana kostna- der med faktiska belopp, utan för andra kostnader än socialbidrag utgår endast en schablonersättning. Orsaken till regeringens beslut var bl.a. att det rörde sig om kostnader för detta ändamål av en omfattning som inte alls beräknats vid fastställandet av schablonersättningens storlek och att det var några ganska små kommuner som skulle drabbas av stora kostnader om ersättning endast skulle lämnas i form av schablonbidrag. Under bud- getåret 1982/83 var kostnaderna för verksamheten drygt 3.3 milj. kr.

I utvärderingen av nuvarande ersättningsregler (DsS 1982: I) ifrågasat- tes om inte ersättningsreglerna borde ändras så att kommunernas kostna- der för flyktingbarn som är omhändertagna i familjehem eller på institution generellt borde ersättas med de faktiska kostnaderna. Som skäl härför angavs att de problem som lett fram till ett särskilt beslut beträffande de sino-vietnameSiska barnen var generella och skulle kunna bli aktuella även i fråga om andra flyktinggrupper. Man framhöll också att dessa kostnader på många sätt är jämförbara med kostnader för ekonomisk hjälp som ersätts med faktiska kostnader och att de enkelt kan tas fram ur kommu- nernas redovisning. varför en ersättning med de faktiska kostnaderna inte Skulle leda till något administrativt merarbete.

Jag delar i huvudsak den uppfattning som förts fram i utvärderingsrap- porten och anser att kommunernas faktiska kostnader för vård enligt socialtjänstlagen eller LVU av barn under 18 år som kommit hit utan egna vårdnadshavare bör ersättas av staten. Däremot anser jag inte att statlig ersättning bör utgå för motsvarande kostnader för barn till flyktingar som av andra skäl kan behöva placeras i annat hem än sitt eget när familjen

• Sida 39
•  Original

Prop. 1983/84: 124 39

vistats en tid i Sverige. I dessa fall är inte omhändertagandet av barnet på samma sätt direkt relaterat till flyktingsituationen och det finns inte motiv för några andra regler i fråga om kommunens kostnadsansvar än vad som gäller generellt för alla barn.

2.8.5 Schablonersättning av vissa kostnader

Kommuner som enligt överenskommelse med SIV tar emot asylsökande och flyktingar bör somjag tidigare framhållit få ersättning för sina insatser. Utöver vad generella statsbidrag och ersättningen av socialbidragskostna- derna ger bör. enligt min mening, berörda kommuner ersättas med ett engångsbelopp från SIV för varje flykting man tar emot. Syftet med ersätt- ningen bör vara att täcka sådana, vad man bör kalla normala extra kostna- der, som kommunen åsamkas som en direkt följd av dess åtagande gent- emot staten. och vilka inte ersätts via generellt verkande statsbidragssy- stem. Som jag tidigare framhållit är avsikten med omläggningen av flykt- ingmottagandet inte att öka omfattningen av de åtgärder som i dag vidtas till förmån för flyktingar i AMS och länsarbetsnämndernas regi. Mot den bakgrunden skall engångssumman självfallet inte avses täcka kostnaderna för verksamhet som går utöver den nivå som gäller i dag. Det ärinte heller avsikten att engångssumman eller andra statsbidrag till flyktingomhänder- tagandet skall täcka sådan särskild verksamhet som kommunen ändå — oavsett åtagandet att ta emot flyktingar — bedriver till förmån för invand- rare och språkliga minoriteter.

Engångsbeloppet bör schablonberäknas och i princip motsvara normala kommunala kostnader för de åtgärder som staten i dag direkt svarar för på förläggning eller i enskild inkvartering eller på annat sätt finansierar, och som inte kommer att ersättas på annat sätt. Det innebär att schablonersätt- ningen i princip bl.a. skall omfatta kommunernas extra kostnader för socialt stöd, annan social service. tolkservice samt fritids- och kulturverk- samhet. Vidare bör schablonersättningen avse kostnader för administra- tion och samordning av flyktingverksamheten samt för viss beredskap. Även kommunala merkostnader inom skolan och barnomsorgen till följd av åtagandena att ta emot flyktingar bör ingå i de schablonberäknade bidragen.

F.n. lämnas enligt förordningen (1979: 1120) om ersättning för bistånd till flyktingar m.fl. en schablonersättning för viss social verksamhet till samtliga kommuner som har kostnader för ekonomisk hjälp till flyktingar. Denna schablonersättning utgör 25 % av kostnaderna för ekonomisk hjälp. 1 den tidigare nämnda utvärderingen av dessa regler konstaterades att denna schablonersättning har en mindre lämplig konstruktion genom sin koppling till socialbidragskostnaderna. Det framhålls också att ett tänkbart alternativ är ett belopp per flykting.

Enligt min mening är en samordning av den schablonersättning som finns i nuvarande ersättningssystem och den nya schablonersättning jag

• Sida 40
•  Original

Prop. 1983/84: 124 40

föreslagit nödvändig. Det bör ske genom att nuvarande schablonpåslag på socialbidragskostnaderna tas bort och genom att den ersättning som hittills utgått till kommunerna på detta sätt beaktas när nivån fastställs på det engångsbelopp som i det nya systemet skall utgå från SIV. Jag återkommer strax till nivån på engångsbeloppet.

AGFA-gruppen har föreslagit att också nuvarande form av statligt bi- drag till familjepedagogisk verksamhet bör upphöra i samband med att ett nytt system för mottagning av flyktingar införs och att medel bör föras över till SIV för att användas av kommunerna för motsvarande insatser inom ramen för de avtal om kommunalt omhändertagande som skall slutas mellan SIV och enskilda kommuner. Samma förslag har också lämnats av en arbetsgrupp inom socialdepartementet i promemorian (DsS l981:20) Förändring av nuvarande statsbidrag till familjepedagogisk verksamhet bland flyktingar och zigenare. Förslaget tillstyrks av flertalet av de remiss- instanser som yttrat sig i frågan. även om en annan mening redovisas av några. bl. a. socialstyrelsen.

För egen del vill jag först framhålla den viktiga roll som den familjepeda- gogiska verksamheten hittills har haft för att underlätta många flyktingars inträde i det svenska samhället. Genom familjepedagogernas arbete har sociala problem kunnat förebyggas och samhällets insatser många gånger bättre anpassats till olika minoritetsgruppers speciella behov och förutsätt- ningar. Den typ av gruppinriktat socialt arbete som den familjepedagogiska verksamheten innebär bör även framdeles vara av stor betydelse för många flykting- och minoritetsgrupper.

Samtidigt menar jag att kommunernas sociala arbete för flyktingar måste anpassas efter de behov och förutsättningar som finns i resp. kommun och att kommunerna därmed också själva måste få avgöra hur man vill utforma och organisera verksamheten. Detta synsätt talar mot att ha ett särskilt specialdestinerat Stimulansbidrag för en viss slags verksamhet för flykting- ar vid sidan av ett mer allmänt bidrag. Jag har mot denna bakgrund funnit att övervägande skäl talar för att den statliga ersättningen till familjepeda- gogisk verksamhet för flyktingar avskaffas i sin nuvarande form och sam- ordnas med det system för bidrag till kommunerna för flyktingmottagande som jag nyss föreslagit. Därigenom samlas statens ersättningar för särskild verksamhet för flyktingar på en myndighet. Det innebär att engångsbelop- pet per flykting också bör täcka familjepedagogisk verksamhet eller liknan- de insatser av normal omfattning.

Jag vill i detta sammanhang framhålla att det är viktigt att sprida erfaren- heterna av den familjepedagogiska verksamheten till de nya kommuner som kommer att engagera sig i flyktingmottagandet. Här bör socialstyrel- sen även framdeles ha en uppgift. Statsrådet Sigurdsen kommer senare att behandla dessa frågor närmare och tar samtidigt upp den familjepedago- giska verksamheten för Zigenare.

innan jag redovisar med vilket belopp engångsersättningen för flykting

• Sida 41
•  Original

Prop. 1983/84: 124 41

bör utgå skall jag också ta upp frågan om schablonersättning för asylsö- kande och andra tillståndssökande som kan komma att omfattas av över- enskommelserna mellan SIV och kommuner. Som jag tidigare nämnt bör staten ta ett ökat kostnadsansvar för de åtgärder kommunerna bör vidta under väntetiden för dessa. Jag har tidigare också redovisat vilka åtgärder som normalt bör vidtas. Jag anser att kommunernas åtgärder för asylsö- kande på samma sätt som för flyktingar bör ersättas med ett engångsbe- lopp per person. Detta belopp bör motsvara dels normala kommunala kostnader för social service. tolkservice och andra insatser under vänteti- den som inte ersätts med generella statsbidrag, dels kostnader för admini- stration. samordning och viss beredskap.

Den tid det tar från det en asylsökande söker uppehållstillstånd till det slutliga beslutet varierar mycket från fall till fall. bl.a. beroende av om SlV beviljar uppehållstillstånd eller om vederbörande får avslag från SlV och besvärar sig hos regeringen. Schablonersättningcn för asylsökande skulle därför kunna anpassas till väntetidens längd. Bl. a. av administrativa skäl finner jag emellertid en sådan lösning mindre lämplig. Jag förordar en schablonersättning som utgår för varje asylsökande med samma belopp oavsett väntetidens längd. För flertalet kommuner bör effekterna av vänte- tider som ligger över resp. under genomsnittet ta ut varandra. Det är också så att kommunens kostnader för andra ändamål än bostad och uppehälle inte är direkt relaterade till väntetidens längd utan behovet av insatser är normalt störst under den första tiden efter ankomsten.

Med hänsyn till att kommunerna många gånger har höga extra kostnader inom skolan och barnomsorgen bör schablonersättningarna differentieras på barn och vuxna. För år 1985 bör engångsersättningarna lämnas till de kommuner som träffat överenskommelse om mottagande av flyktingar och asylsökande med följande belopp:

Asylsökande Flyktingar Barn under 16 år 10000 kr. 25000 (19000) kr. Övriga 6000 kr. 12000 ( 10000) kr.

De inom parentes angivna beloppen avser schablonersättning för en flykting när schablonersättning avseende väntetiden lämnats till samma kommun. Orsaken till att beloppen i sådana fall är lägre än för flyktingar som kommer från mottagningsförläggningar och har sitt tillstånd klart när de tas emot i kommunen är att vissa initiala åtgärder redan har vidtagits under den tid flyktingen väntade på sitt tillstånd. Vissa kostnader för beredskap har också redan beaktats i belopp som utgått för väntetiden.

Schablonbeloppen bör fastställas årligen efter överläggningar med Svenska kommunförbundet.

De förslagjag nu lämnat innebär som framgått av vadjag tidigare sagt att nuvarande generella schablonersättning på 25% av socialbidragskostna-

• Sida 42
•  Original

Prop. 1983/84:124 42

derna slopas och att en schablonersättning för andra kostnader än ekono- misk hjälp lämnas endast till de kommuner som träffat överenskommelser med SlV om mottagning av flyktingar. Det innebär att kommuner som inte har träffat överenskommelser med SIV men som ändå tar emot enstaka enskilt inresta flyktingar får sämre ersättning än i dag. Dessa kommuner har dock sällan några betydande kostnader och det är enligt min mening rimligt att den statliga ersättningen omfördelas till förmån för kommuner som direkt engagerar sig i flyktingpolitiken och som också har förhållande- vis större kostnader. Genom att utge ersättning för andra kostnader än socialbidragskostnader endast till kommuner som tar emot flyktingar i organiserade former skapas också incitament för kommunerna att träffa överenskommelser med SIV.

Som en följd av att nuvarande schablonersättning (25% av socialbi- dragskostnaderna) för vissa kostnader för social service upphör och för att inte försvåra utplacering efter reformens ikraftträdande av flyktingar som då är inskrivna på förläggningar bör ett reducerat engångsbelopp utgå för dessa flyktingar. Detta belopp bör i princip vara lika stort som den del av det nya engångsbeloppet som motsvarar nuvarande schablonersättning. Nivån bör fastställas av regeringen.

Behovet av att kunna föra över en del av schablonersättningen från en kommun till en annan om en flykting flyttar efter en kort tids vistelse i en kommun kan behöva övervägas. I denna fråga bör samråd ske med Svens- kalkommunförbundet.

2.8.6 Särskilda bidrag

Som jag nämnt bör det finnas möjlighet för SIV att genom särskilda bidrag kompensera enskilda kommuner för vissa speciella kostnader som inte kan inrymmas i schablonersättningen. Ett exempel på när särskilt bidrag bör kunna lämnas är när förutsättningarna i en viss kommun är sådan att särskilda åtgärder av engångskaraktär är nödvändiga. I första hand avser jag här uppbyggnad av resurser och kompetens i mottagnings- kommuner som tidigare inte tagit emot flyktingar eller saknar aktuell erfarenhet av flyktingarbete. På motsvarande sätt kan det även i kom- muner med erfarenhet av flyktingmottagande i vissa fall krävas särskilda och kostnadskrävande anordningar om man tar emot en helt ny flykting- grupp. SlV bör även i sådana fall ha möjlighet att bevilja särskilda bidrag.

Behov av att ge särskilda bidrag kan också finnas om en kommun tar emot en större grupp flyktingar som på grund av sin kulturella eller etniska bakgrund, utbildningsnivå eller andra förhållanden har särskilda behov som kräver speciellt kostnadskrävande insatser. Det kan t.ex. gälla en kommun som tar emot en stor grupp analfabeter eller en grupp handikap- pade flyktingar. Mottagning av zigenska flyktingar kräver också många gånger speciella insatser. Särskilda bidrag bör i här nämnda situation kunna utges för såväl särskilda insatser i form av projekt eller liknande som för extremt höga kostnader för reguljär verksamhet.

• Sida 43
•  Original

Prop. 1983/84: 124 43

Som jag tidigare nämnt bör i vissa speciella fall de medel som anvisas SIV för särskilda bidrag också kunna användas för att kompensera kom- muner som måste vidta särskilda åtgärder för att få fram bostäder för flyktingar och som har betydande kostnader härför.

Särskilda bidrag av det slag jag här nämnt bör också vid behov kunna användas för att få till stånd specialistfunktioner som kan vara gemensam- ma för flera kommuner. Även för vissa specialistfunktioner för flyktingar inom den medicinska och psykiatriska vården bör under vissa förutsätt- ningar särskilda bidrag kunna beviljas. Jag återkommer till denna fråga i samband med att jag behandlar annan ersättning till sjukvårdshuvudmän- nen.

Det ankommer på regeringen att ge de närmare riktlinjer för beviljande av särskilda bidrag som bedöms erforderliga.

Hur stora resurser som bör ställas till SIV: s förfogande för särskilda bidrag bör varje år — inom av riksdagen angivna ramar — fastställas av regeringen i samband med dess beslut om flyktingkvotens storlek och inriktning. Resurserna måste vid behov givetvis också under löpande år kunna anpassas till oförutsedda variationer i flyktinginvandringen.

2.8.7 Utbetalningsregler och administration

Schablonersättningarna och de särskilda bidragen bör som jag tidigare framhållit utbetalas av SIV. Den närmare utformningen av utbetalnings- reglerna för schablonersättningen bör fastställas av regeringen. Vad gäller de särskilda bidragen bör det ankomma på SIV att besluta om ansöknings- förfarande och om när utbetalning skall ske.

Ersättning av socialbidragskostnader utbetalas f.n. kalenderårsvis i ef- terskott av länsstyrelsen. Av den utvärdering av ersättningssystemet som genomförts framgår att den omläggning av systemet som gjordes år 1980 har medfört en avsevärt förenklad administration för såväl staten som kommunerna. När det gäller att avgöra för vilka personer ersättning skall lämnas krävs dock alltjämt en relativt omfattande administration. Den består bl. a. av förfrågningar från kommunerna om vilka utlänningar som är flyktingar eller därmed jämställda.

Ersättningen bör som hittills utbetalas kalenderårsvis i efterskott. Mot bakgrund av att SIV föreslås få ett samlat ansvar för flyktingmottagandet samt det förhållandet att kommunerna i dag ändå som regel måste vända sig till SIV för att klargöra flyktingstatus skulle det kunna ifrågasättas om inte även utbetalningen av ersättningen för socialbidragskostnader borde bli en uppgift för SIV. Jag anser dock inte att det f.n. finns tillräckligt underlag för att besluta om en sådan förändring.

Genom den nya form för flyktingmottagande med överenskommelser mellan SIV och kommuner som jag föreslagit kommer kommunerna att i väsentligt högre utsträckning veta när utlänningar kommer till kommunen som flyktingar eller asylsökande. De kommuner som träffat överenskom-

• Sida 44
•  Original

Prop. 1983/84: 124 44

melse med SlV om mottagande av flyktingar kommer att aviseras vid bosättningen. Det innebär att de problem som i dag finns i ansökningsför- farandet till stor del kommer att elimineras. Endast när det gäller flyktingar och asylsökande som söker sig till andra kommuner än dem med vilka SIV har överenskommelser samt flyktingar som flyttar till en annan kommun under de första åren bör det bli aktuellt med förfrågningar hos SlV om flyktingstatus o.dyl. Kommunernas ansökningsförfarande bör därför kun- na förenklas avsevärt även med länsstyrelsen som utbetalande myndighet. Vid länsstyrelserna finns också resurser för ändamålet.

SIV bör få i uppdrag att i samråd med länsstyrelser och Svenska kom- munförbundet anpassa ansökningsförfarandet till de nya förutsättningar som kommer att gälla när ett system med kommunalt mottagande av flyktingar är genomfört. Man bör därvid ägna särskild uppmärksamhet åt att åstadkomma förenklingar. Om detta arbete skulle visa att det skulle innebära förenklingar eller andra fördelar med att lägga över ersättningsad- ministrationen på SIV bör frågan om en sådan förändring kunna aktualise- ras.

SIV bör i sin egenskap av ny huvudman för flyktingmottagandet ha ett centralt ansvar för alla delar av ersättningssystemet på myndighetsnivå. i detta ansvar bör bl.a. ligga att följa kostnadsutvecklingen och svara för anslagsframställning.

2.9 Hälso- och sjukvårdsfrågor — ersättning till sjukvårdshuvudmännen

2.9.1 Hälsoundersökningar

Såväl asylsökande som organiserat överförda flyktingar kommer inte sällan från förhållanden som har inneburit att många grundläggande behov under lång tid har åsidosatts. Som en följd härav är vissa hälsoproblem förhållandevis vanliga. Smittsamma sjukdomar som turberkulos. tarmsjuk- domar och hepatit kan också förekomma, men dominerar inte på något sätt flyktingarnas hälsosituation.

För att främja flyktingarnas välbefinnande och integrering i det svenska samhället bör de liksom f.n. erbjudas en hälsoundersökning. Kvotflykting- ar bör erbjudas en sådan undersökning under vistelsen på mottagningsför- läggning. Det kan också i vissa fall — t.ex. om det föreligger påtagliga hälsorisker — vara lämpligt att erbjuda även asylsökande en hälsounder- sökning. Rekommendationer om innehållet i undersökningarna, som bör anpassas efter personernas hälsotillstånd och förhållandena i övrigt, bör utarbetas av socialstyrelsen efter samråd med SIV.

För hälsoundersökningarna bör normalt samhällets ordinarie hälso- och sjukvårdsorganisation anlitas. Sjukvårdshuvudmannen bör ersättas för dessa kostnader med fastställda belopp. Ersättning bör utbetalas på sam- ma sätt som i fråga om sjukvård. Jag återkommer till detta i det följande.

• Sida 45
•  Original

Prop. 1983/84: 124 45

2.9.2 Hälso- och sjukvårdför asylsökande

Enligt bestämmelserna i hälso- och sjukvårdslagen har utlänningar som väntar på beslut i fråga om uppehållstillstånd rätt till akut sjukvård. och det ankommer därför på vederbörande sjukvårdshuvudman att erbjuda denna. Som jag redan nämnt bör dock staten svara för de kostnader som därvid uppkommer. F.n. utgår inte någon sådan ersättning direkt till sjukvårdshu- vudmännen. men staten svarar i många fall ändå indirekt för dessa kostna- der. Det sker på följande sätt. Sjukvårdshuvudmannen tar ut en patientav- gift motsvarande det belopp som anges i det av landstingsförbundet rekom- menderade riksavtalet för hälso- och sjukvård eftersom den asylsökande inte omfattas av den allmänna försäkringen och sällan kommer från länder med vilka Sverige har någon konvention om sjukvårdsförmåner. Denna patientavgift betalas många gånger genom socialbidrag. Den kommun som utgivit socialbidrag får sedan ersättning för sina kostnader genom förord- ningen (1979: 1120) om ersättning för bistånd till flyktingar m.fl.

Denna ordning är enligt min mening otillfredställande. Det finns som lPOK framhållit vissa principiella skäl för att staten skall svara för kostna- derna för sjukvård för den som har rätt att vänta i landet på beslut i tillståndsfrågan. Denna ersättning bör i enlighet med IPOK: s förslag utgå direkt till sjukvårdshuvudmännen. Det är enligt min mening samtidigt viktigt att undvika en omfattande administration. varför någon form av schabloniserad ersättning bör eftersträvas. Inom socialdepartementet på- går med deltagande från landstingsförbundet ett arbete med att söka för- enkla och schablonisera statens ersättningar till sjukvårdshuvudmännen. Det kan vara lämpligt att det i sammanhanget även inkludera ersättningen för sjukvårdskostnader för utlänningar som väntar på beslut i fråga om uppehållstillstånd. Om en sådan schablonisering inte är möjlig att genom- föra till den 1 januari 1985 bör dock ersättningen t.v. utgå i någon annan form. Statlig ersättning bör då enligt min mening kunna utgå med de belopp som anges i det nyss nämnda riksavtalet. Utbetalningarna skulle i detta läge kunna ombesörjas av alternativt riksförsäkringsverket. socialstyrel- sen. SlV eller länsstyrelserna. Jag har funnit att — om inte en total schablonisering kan åstadkommas — SIV skulle vara det mest lämpliga alternativet med hänsyn till att SlV har uppgifter om vilka personer som är tillståndssökande.

För akut sjukvård under vistelse på utredningsförläggning bör också så långt möjligt ordinarie sjukvårdsresurser användas. Sjukvårdshuvudman- nen bör ersättas enligt riksavtalet för sjukhusvård och annan sjukvårdande behandling under förläggningsvistelsen.

2.9.3 Hälso- och sjukvårdförjlyktingar

Även hälso- och sjukvården åt flyktingar bör ges av samhällets ordinarie organisation härför. Detta gäller också dem som tas emot på flyktingför— läggning. Vid de förläggningar som SlV skall ta över finns f.n. sjuksköters-

• Sida 46
•  Original

Prop. 1983/84: 124 46

ka och arvoderad läkare. SIV bör i samband med den omstrukturering som successivt skall ske. i samråd med respektive landsting. bedöma vilket behov som finns av att ha egen personal anställd. Sjukvårdshuvudmannen bör även fortsättningsvis ersättas för sina kost- nader för hälso- och sjukvård till dem som är inskrivna på förläggning. Ersättningen bör utgå enligt samma principer som AMS i dag tillämpar. dvs. enligt riksavtalet.

Vissa flyktingar kan ha ett ackumulerat vårdbehov som inte har hunnit behandlas under vistelsen på förläggning. Detta kan ställa krav på bered— skap hos .sjukvårdshuvudmannen. Det är därför viktigt att SIV tar kon- takter också med aktuell landstingskommun i samband med att verket förbereder en överenskommelse med en kommun om mottagande av flyk- tingar.

För den sjukvård som ges till flyktingar när de flyttat ut från förläggning kommer sjukvårdshuvudmannen att få ersättning från sjukförsäkringen efter gängse regler eftersom dessa personer kommer att vara inskrivna hos försäkringskassan. För sjukhusvård utgör denna ersättning endast en mindre del av den faktiska kostnaden medan statens ersättning av sjukhus- vård för flyktingar som är inskrivna vid förläggning i princip täcker hela kostnaden. Därigenom kommer vissa landsting att få högre sjukvårdskost- nader till följd av tidigare omhändertagande av flyktingar ute i samhället. Kostnadsökningarna torde dock för de flesta landstingskommuner — till skillnad mot kommunernas merkostnader för lokalt omhändertagande — bli begränsade. Det är bl.a. mot denna bakgrund enligt min mening i normalfallet inte motiverat med någon särskild ersättning till sjukvårdshu- vudmannen för vård av flyktingar. I vissa fall kan emellertid. med hänsyn till flyktingarnas bakgrund, särskilda behov av speciella sjukvårdsinsatser uppstå som kan motivera statlig ersättning.

Inom ramen för flyktingkvoten tar Sverige varje år normalt emot ett antal flyktingar som behöver sjukhusvård eller p. g. a. fysiskt eller psykiskt handikapp behöver särskild omvårdnad. Vid uttagning och mottagning av dessa flyktingar medverkar socialstyrelsen, som också genom ett särskilt bemyndigande kan utge ersättning till sjukvårdshuvudmännen för varaktig vård av sjuka och handikappade flyktingar som inte kan tas emot på mottagningsförläggning. Sådan ersättning utgår med de belopp som finns angivna i riksavtalet.

Vår tradition att inom ramen för flyktingkvoten ta emot ett antal sjuka och handikappade flyktingar bör bibehållas. För att dessa flyktingar skall kunna tas om hand på ett bra sätt krävs en överblick över landets samlade vårdresurser. Det innebär att socialstyrelsen. som har till uppgift att ha denna överblick. på samma sätt som hittills måste kunna medverka vid uttagningen av kvotflyktingar. För att vidmakthålla våra möjligheter att ta emot sjuka och handikappade flyktingar bör också nuvarande möjligheter att utge ersättning för varaktig vård på sjukvårdsinrättning bibehållas.

• Sida 47
•  Original

Prop. 1983/84: 124 47

Uppgiften bör emellertid föras över från socialstyrelsen till SIV mot bak- grund av att SIV, enligt vadjag tidigare föreslagit. bör svara för ersättning- en till sjukvårdshuvudmännen för sjukvård av asylsökande.

F.n. tas handikappade flyktingar. som ej är i direkt behov av annan vård, emot på förläggning under några månader. Under denna tid bekostar länsarbetsnämnderna sjukvårdsinsatser. hjälpmedel etc. Förläggningen i Moheda är handikappanpassad. Här finns också träningsmöjligheter för vissa handikapp. Det kan mot denna bakgrund i vissa fall vara lämpligt med någon längre förläggningsvistelse för dessa flyktingar än de normal- tider jag tidigare angivit. Det innebär också att man bättre hinner planera vård- och behandlingsinsatser på inflyttningsorten.

Jag har tidigare föreslagit av SIV bör bemyndigas att kunna utge särskil- da bidrag till bl. a. kommuner som tagit emot handikappade flyktingar som kräver särkilda insatser. På samma sätt bör SIV under vissa förutsättning- ar kunna utge särskilda bidrag till landstingskommuner för särskilda insat- ser för handikappade flyktingar. Även för vissa andra extraordinära insat- ser bör SIV vid behov ha möjlighet att ge särskilda bidrag till sjukvårdshu- vudmännen. Det kan t. ex. gälla extraordinära insatser, exempelvis inom den psykiatriska vården. Det bör ankomma på regeringen att utfärda de riktlinjer härför som bedöms erforderliga.

2.10 Arbetsmarknadsservice

Huvudparten av de flyktingar som tas emot i Sverige är unga och arbetsföra. En av förutsättningarna för att de skall kunna anpassa sig i det svenska samhället är att de får ett lämpligt arbete. Självfallet måste därför insatserna för att bereda flyktingarna plats på arbetsmarknaden även fram- över bli ett av de viktigaste inslagen i mottagandet av dem. Ansvaret för flyktingarnas introduktion på arbetsmarknaden kommer att åvila arbets— marknadsverket även sedan de frågor som rör flyktingarnas mottagande förts över till SIV.

Flyktingarna har mycket skiftande bakgrund och erfarenheter. Medan vissa är välutbildade och har god arbetslivserfarenhet har andra ingen eller bristfällig skolgång och en yrkesbakgrund som inte passar svenska förhål- landen. Möjligheterna att direkt få arbete efter genomgången svenskunder- visning har också försvårats under senare år p. g. a. arbetsmarknadsläget. De arbetsmarknadspolitiska medlen och då främst AMU har därför fått anlitas i allt större utsträckning.

Det har emellertid visat sig att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna måste anpassas efter flyktingarnas behov. Det är t. ex. ofta värdefullt om det ges möjlighet för flyktingen att varva yrkesutbildning med arbete i syfte att underlätta såväl språkinlärning som anpassning till svensk arbetsmark- nad. Genom den nya form av varvning mellan beredskapsarbete och ut- bildning samt det nya rekryteringsstöd som regeringen föreslagit i prop.

• Sida 48
•  Original

Prop. 1983/84: 124 48

1983/84:26 om särskilda sysselsättningsåtgärder för budgetåret 1983/84. och som riksdagen beslutat om (AU 8, rskr56). bör möjligheter för flyk- tingarna att komma ut på arbetsmarknaden öka. Fr.o.m. den 1 juli 1983 kan också — genom ett tillägg i arbetsmarknadskungörelsen - nyanlända flyktingar som inte är arbetslösa. men ändå kan sägas ha en svag ställning på arbetsmarknaden. beviljas arbetsmarknadsutbildning.

En utgångspunkt i reformeringen av flyktingmottagandet är att flykting- en så långt möjligt bör tas om hand och få grundläggande svenskundervis— ning i en kommun där han fortsättningsvis kan bo kvar och arbeta. Det innebär av SIV vid planeringen av flyktingmottagningen noga bör upp- märksamma den förväntade arbetsmarknadssituationen samt möjligheter- na att arbetsplacera flyktingarna eller ordna utbildning för dem. Överens- kommelser med kommunerna om mottagning av flyktingar bör bl.a. före- gås av en kartläggning av de arbetsmarknadsmässiga förutsättningarna samt tillgången på utbildningsplatser — inte minst inom AMU — i de olika kommuner/regioner som kan komma i fråga. Innan SIV träffar överens- kommelse med en kommun bör yttrande regelmässigt inhämtas från AMS.

F.n. sker huvuddelen av arbetsplacering av nyanlända flyktingar genom särskilda platsförmedlare som är avdelade för flyktingverksamheten och som är knutna till flyktingförläggningarna eller flyktinggrupperna vid läns- arbetsnämnderna i Stockholm. Göteborg. Malmö och Uppsala. Vid ett kommunalt omhändertagande kommer denna uppgift primärt att åvila den lokala arbetsförmedlingen. För att de skall kunna fullgöra denna uppgift och för att nivån på arbetsmarknadsservicen till flyktingar skall kunna vidmakthållas är det nödvändigt att särskilda resurser tillförsäkras arbets- förmedlingarna i de kommuner som tar emot flyktingar enligt det nya systemet. Dessa resurser bör vara av minst samma omfattning som de resurser AMS i dag använder för arbetsmarknadsservice åt nyanlända flyktingar.

1 promemorian (Ds A 1983: 10) Genomförande av ändrad statlig ansvars- fördelning inom flyktingomsorgen uppskattades resursåtgången för den arbetsförmedling för flyktingar som finansieras över flyktinganslaget till 9,4 milj. kr. under budgetåret 1981/82. Till detta skall läggas vissa tolkkost- nader. AMS har i en skrivelse till regeringen den 15 december 1983 beräk- nat ett permanent medelsbehov på ca 12,8 milj. kr.. vid en mottagning av ca 5000 flyktingar per år. AMS anser att dessa medel bör tillföras verket under anslaget B ]. Arbetsmarknadsservice när huvudmannaskapsföränd- ringen genomförs och AMS särskilda flyktinganslag upphör.

Jag räknar för egen del med att den del av AMS nuvarande flyktingan- slag som avser arbetsmarknadsservice och som framdeles bör ligga kvar hos AMS för att bibehålla nivån på arbetsförmedlingens insatser uppgår till ca 11,5 milj. kr. per helår. Jag har därvid räknat med att 4 500 flyktingar tas emot per år. Jag återkommer senare till anslagsberäkningen för budgetåret 1984/85.

• Sida 49
•  Original

Prop. 1983/84: 124 49

En kommunalisering av flyktingmottagandet leder till att arbetsmark- nadsservicen för flyktingar i viss utsträckning behöver ordnas på andra orter än för närvarande. Behovet av insatser på olika orter kan också förväntas variera från tid till annan. Jag förutsätter att AMS omfördelar sina resurser för verksamheten och i övrigt tillämpar de flexibla lösningar som verksamheten kommer att kräva.

Arbetsförmedlingen för flyktingar kan delvis också behöva ordnas i andra former än f.n. Den försöksverksamhet avseende arbetsförmedling för invandrare som bedrivits i Kista har visat att det är möjligt att även i ett kärvt arbetsmarknadsläge nå goda resultat genom intensifierade arbetsför- medlingsinsatser. Olika metoder som har ingått i Kista-projektet bör med fördel kunna användas i verksamheten för flyktingar. Jag vill också fram- hålla att ett nära samarbete mellan arbetsförmedlingen och olika funktio- ner i kommunerna som är engagerade i flyktingmottagandet är nödvändigt.

2.11 Behovet av förläggningar

2.II.I Mottagningsjörläggningarför kvot/lyktingar

De förslag jag nyss har redogjort för innebär att kvotflytingarnas vistelse på mottagningsförläggning skall kunna minskas från i dag i genomsnitt 6—7 månader till normalt 2—4 veckor. Detta leder naturligtvis till ett väsentligt mindre behov av förläggningsplatser än i dag för kvotflyktingama.

I dag finns permanenta förläggningar i Alvesta. Moheda, Flen och Hall- stahammar med sammanlagt ca 700 platser. Det motsvarar grovt räknat den kapacitet som behövs för ett över året relativt jämnt fördelat motta- gande av ca 1250 kvotflyktingar. vilka i genomsnitt vistas i förläggning något halvår. Det ligger i sakens natur att inresorna inte fördelar sig jämnt över tiden. Detta har tillsammans med längre förläggningsvistelser under senare tid och extra kvoter för båtflyktingar under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet lett till ett närmast konstant behov av tillfällig förlägg- ningskapacitet. De senaste åren har AMS förläggningskapacitet motsvarat ca 1300 platser.

Ett fullt utbyggt lokalt flyktingomhändertagande med tillräckligt antal kommunala mottagningserbjudanden och en förläggningstid på fyra veckor skulle med samma antal kvotflyktingar som i dag inte kräva en förlägg- ningskapacitet på mer än 150 platser. Inresetoppar av de senaste årens karaktär får emellertid anses vara sannolika även i framtiden. varför anta- let platser kan behöva vara något fler. Det leder till attjag bedömer att. vid ett fullt utbyggt system med kommunala mottagningserbjudanden. antalet förläggningsplatser för kvotflyktingar skulle behöva uppgå till ca 200 platser med en oförändrad storlek av flyktingkvoten.

Mot bakgrund av att det råder viss osäkerhet om i vilken takt SIV kan träffa överenskommelser med enskilda kommuner om mottagning av flyk- tingar och med hänsyn till att en successiv uppbyggnad av det nya mottag- 4 Riksdagen [983/84. I saml. Nr 124

• Sida 50
•  Original

Prop. 1983/84: 124 50

ningssystemet har vissa fördelar anser jag att avvecklingen av nuvarande mottagningsförläggningar bör ske stegvis. Den arbetsgrupp som lämnat förslag till genomförande av en förändrad flyktingmottagning bedömde att om SIV får i uppdrag att överenskomma med kommuner fr. o. m. juni 1984 borde det vara rimligt att anta att överenskommelser om kommunal mot- tagning motsvarande åtminstone ett halvårs organiserad flyktingöverföring finns färdiga att tillämpa fr.o.m. den 1 januari 1985. Jag delar denna bedömning och finner att behovet av förläggningskapacitet därför redan då bör ha minskat avsevärt. Jag föreslår att förläggningskapacitet motsvaran- de ca 400 platser överförs till SIV den 1 januari 1985 och att SIV svarar för drift och ledning av dessa förläggningar fr. o. rn. denna tidpunkt. SIV bör få i uppdrag att därefter genomföra den anpassning av kapaciteten från denna nivå ner till den lägre nivå som en fortgående kommunalisering av flykting- mottagandet innebär. Det är i dagsläget omöjligt att exakt ange i vilken takt en sådan anpassning kan ske. Om inte förutsättningarna helt förändras bedömerjag dock att anpassningen i sin helhet bör vara genomförd senast den 1 juli 1987. I den anpassning av förläggningsverksamheten som SIV kommer att få i uppdrag att genomföra ligger inte bara en minskning av antalet förläggningsplatser för kvotflyktingar utan också en successiv ned- dragning av de funktioner vid förläggningama som i det föreslagna syste- met inte längre skall finnas kvar vid förläggningama.

I fråga om vilken del av dagens förläggningsverksamhet som bör föras över till SIV ansluterjag mig till den nyss nämnda arbetsgruppens kriterier och slutsatser. Jag föreslår således att SIV fr.o.m. den ljanuari 1985 får ansvar för drift och ledning av förläggningama i Alvesta, Moheda och Hallstahammar. Det innebär att den permanenta förläggningen i Flen och de tillfälliga förläggningama i Surahammar. Oxelösund och Perstorp bör avvecklas som mottagningsförläggningar för kvotflyktingar.

Mot bakgrund av att SIV inte förfogar över någon regional organisation. som kan svara för de administrativa uppgifter som länsarbetsnämnderna i dag sköter, bör en viss administrativ förstärkning ske vid de förläggningar SIV skall ta över. Administrationen av förläggningama i Alvesta och Moheda bör kunna samordnas. I detta sammanhang vill jag också förorda att byggnadsstyrelsen får i uppdrag att svara för förvaltningen av de lokaler SIV: s förläggningsverksamhet kommer att kräva.

Jag återkommer strax till personalfrågorna i samband med omstrukture- ringen av förläggningsverksamheten.

2.II.2 Utredningsförläggningarför asylsökande

Jag har tidigare föreslagit att utlänningar som söker asyl i samband med inresan som regel bör hänvisas till en kortare tids inkvartering i en utred- ningsförläggning eller någon annan form av tillfällig bostad under den tid utredningen i tillståndsärendet görs. Under denna tid skall också göras en planering av var det fortsatta mottagandet skall ske. Förläggningsvistelsen

• Sida 51
•  Original

frop. 1983/84: 124 51

bör normalt kunna begränsas till fyra veckor. Jag har också redovisat att behov av fast förläggningskapacitet i första hand finns i anslutning till Arlanda flygplats eftersom det är dit som de flesta asylsökande kommer.

Flertalet av de asylsökande som kommer via Arlanda inkvarteras idag direkt efter ankomsten vid den mottagningssluss som finns i Märsta och drivs av Sigtuna kommun med stöd av särskild statlig ersättning. Denna mottagningssluss har f. n. en fast kapacitet på ca 60 platser. Vistelsetiderna vid mottagningsslussen har hittills i hög grad påverkats av tillströmningen av asylsökande. Vid låg tillströmning har vistelsetiden normalt varit några veckor och Arlandapolisen har med hjälp av utredningscentralen i Stock- holm haft möjlighet att i flertalet fall göra en fullständig utredning i asyl- ärendet under denna tid. Vid hög tillströmning av asylsökande har vistelse- tiderna vid mottagningsslussen van't kortare. under hösten 1983 som regel 1—2 veckor. Genomströmningen har således skett snabbare för att det skall finnas en viss beredskap med lediga platser som kan ta emot de nya asylsökande som anländer. Vid en stor tillströmning har det inte heller funnits tillräckliga resurser hos Arlandapolisen för att utredningarna skall kunna genomföras under vistelsen i mottagningsslussen.

T.o.m. år 1982 var det i huvudsak en uppgift för Sigtuna kommun att efter det första mottagandet vid mottagningsslussen även svara för den fortsatta inkvarteringen under hela den tid frågan om uppehållstillstånd prövades. Detta innebar stora problem för kommunen. bl.a. vad gällde bostadsanskaffning. Som en följd av dessa problem och ökad tillströmning av asylsökande bemyndigade regeringen i december 1982 AMS att som en temporär insats erbjuda inkvartering i statlig regi för asylsökande som kommer till Arlanda flygplats.

Vid utgången av år 1983 drev AMS fem tillfälliga förläggningar för asylsökande med en total kapacitet på drygt 400 platser. Under de första månaderna 1984 har förläggningskapaciteten utökats med ytterligare näs- tan lika många platser för att möjliggöra mottagande av det stora antal iranier som kom till Arlanda under januari. De asylsökande placeras nor- malt på någon av AMS förläggningar efter l—Z veckors vistelse vid mot- tagningsslussen i Märsta. Eftersom tillströmningen har varit hög under senare delen av år 1983 och början av år 1984 har polisen som regel inte hunnit göra utredningar i asylärendet innan utplaceringen sker utan den görs av polismyndigheter på den ort där AMS förläggning ligger eller med stöd av utredningscentralen i den aktuella regionen. Problem med lång väntan på utredning har i vissa fall uppstått genom att polisen saknat resurser och erfarenhet av denna typ av verksamhet på de orter dit AMS förläggningar har lokaliserats. De asylsökande som placerats på någon av AMS förläggningar har normalt fått stanna där till dess att slutligt beslut i tillståndsärendet har fattats. Så gott som alla som tagits om hand på någon av förläggningama har av SIV beviljats uppehållstillstånd som flykting. De har, när de fått sitt tillstånd, normalt fått ett fortsatt omhändertagande som

• Sida 52
•  Original

Prop. 1983/84: 124 52

flykting på någon av AMS permanenta eller tillfälliga mottagningsförlägg- ningar för flyktingar.

Skillnaden mellan den form av utredningsförläggning för asylsökande somjag nyss föreslagit och de tillfälliga förläggningar för asylsökande som AMS f. n. driver är främst att förläggningstiderna kommer att bli kortare eftersom utflyttning i en kommun normalt skall ske när polisens grund- utredning i asylärendet är klar. Eventuell kompletterande utredning i ären- det på initiativ av SIV eller ev. besvärsprövning av regeringen bör således den asylsökande normalt få avvakta i en kommun där han eller hon erbjudits bostad. ] de fall polisen i sin utredning bedömer att den asylsö- kande bör få tillstånd att stanna i landet och därför inte initierar ett offentligt biträde bör SIV normalt kunna fatta ett snabbt beslut om uppe- hållstillstånd medan vederbörande fortfarande är kvar på utredningsför- läggningen. Förutsättningen för att vistelsetiderna vid en utredningsför- läggning skall kunna begränsas till de fyra veckor som jag förordat är att det finns tillräckliga och kvalificerade resurser för utredningar i anslutning till förläggningsorten och en flexibilitet så att polisens utredningsresurser vid behov tillfälligtvis kan omdisponeras.

Behovet av utredningsförläggningskapacitet är svårt att ange. Det är givetvis beroende av tillströmningen av asylsökande. Det är också beroen- de av hur snabbt utredningarna kan ske och vilka överenskommelser om mottagande som SIV kan träffa med kommuner. En tillströmning på ca 50 asylsökande per vecka. vilket inte varit ovanligt vid Arlanda under det senaste året. skulle med en förläggningsvistelse på 3—4 veckor ställa krav på 150—200 platser. Det behövs enligt min mening en fast kapacitet av ungefär denna storleksordning.

Med hänsyn till att en utredningsförläggning i första hand bör finnas för dem som söker asyl vid ankomsten till Arlanda finns det vissa skäl som talar för en lokalisering i nära anslutning till Arlanda. Ett sådant skäl är att det kan vara rationellt att den fullständiga utredningen i asylärendet görs av samma polismyndighet som gjort den preliminära utredning som sker när det prövas om den tillståndssökande skall ha rätt att resa in i landet och få sin ansökan prövad här. ] Stockholmsområdet finns också god tillgång på tolkar. Om den försöksverksamhet med lokalt samarbete mellan SIV och lokala polismyndigheter som nyligen påbörjats i Stockholmsområdet slår väl ut och leder till en permanentning skulle detta också kunna vara ett skäl att ha en utredningsförläggning i Stockholmsområdet. En lokalisering i direkt anslutning till Arlanda eller i Stockholmsområdet är dock inte nödvändig. Det väsentliga är att det finns eller kan skapas tillräckliga utredningsresurser på den on där förläggningen ligger.

Eftersom nuvarande mottagningssluss i Märsta inte har tillräcklig kapa- citet för att ensam tjäna som utredningsförläggning enligt den modell jag föreslagit och det dessutom kommer att frigöras resurser på annat håll i samband med avvecklingen av mottagningsförläggningar för kvotflykting-

• Sida 53
•  Original

Prop. 1983/84: 124 53

ar har det varit naturligt för mig att pröva om en lokalisering av en utredningsförläggning kan ske till någon av de orter där en avveckling skall ske. Jag har då av flera skäl funnit att en fast utredningsförläggning för asylsökande med fördel kan inrättas i Flen. I Flen finns goda möjligheter till inkvartering av både ensamstående och familjer. Där finns också stor erfarenhet av mottagning av flyktingar av en rad olika nationaliteter som bör kunna utnyttjas vid mottagandet av asylsökande. Där finns också tillgång till tolkar på flera språk som kan utnyttjas såväl i det dagliga arbetet på förläggningen som i polisens utredningsverksamhet. Jag kan efter samråd med chefen förjustitiedepartementet också konstatera att han är beredd att vidta de åtgärder som kan bli nödvändiga för att se till att det finns tillräckliga polisresurser för utredning av utlänningsärenden i Flen. Jag vill också framhålla att närheten till Norrköping gör det möjligt för personal vid SlV: s tillståndsbyrå att när så bedöms lämpligt direkt delta i utredningarna på det sätt som avses ske i den försöksverksamhet med lokalt samarbete mellan SlV och polisen, som nyligen har påbörjats i Stockholmsregionen.

Jag föreslår mot denna bakgrund att SIV bör få i uppdrag att driva en fast utredningsförläggning för asylsökande i Flen fr.o.m. den 1 januari 1985. Det saknas f.n. underlag för att närmare ange dimensioneringen på en sådan förläggning. Jag har emellertid för avsikt att inom kort ge SlV i uppdrag att med utgångspunkt i de uttalanden jag gjort i denna proposition närmare utreda hur många platser förläggningen bör ha och vilken personal som bör finnas vid förläggningen. En sådan utredning bör ske i samråd med AMS och rikspolisstyrelsen, som samtidigt närmare bör överväga behovet av polisresurser för utredningsverksamheten. En utgångspunkt för personaldimensioneringen vid förläggningen bör vara att de asylsö- kande, som jag tidigare nämnt, inte bör erbjudas svenskundervisning eller barntillsyn och att de i så stor utsträckning som möjligt bör klara sig själva under förläggningsvistelsen. Beslut om förläggningens dimensionering bör fattas av regeringen när SIV har redovisat sitt utredningsuppdrag.

Jag vill i detta sammanhang framhålla att man bör sträva efter att den personal som i dag är anställd vid AMS mottagningsförläggning för flyk- tingar i Flen bör erbjudas anställning i de motsvarande funktioner som kommer att finnas vid den nya utredningsförläggning som SIV där skall svara för. Jag återkommer till vissa personalfrågor i samband med genom- förandet.

Mitt förslag att SIV skall driva en utredningsförläggning i Flen innebär inte att behovet av nuvarande mottagningssluss i direkt anslutning till Arlanda försvinner. Denna mottagningssluss behövs liksom f.n. som en buffert där de asylsökande tas emot direkt efter ankomsten. Hur länge de skall stanna där blir beroende av bl. a. tillströmningen. Om inte tillström- ningen är så stor så att hela mottagningsslussen behövs som buffert bör den också kunna fungera som utredningsförläggning. Särskilt när Arlanda-

• Sida 54
•  Original

Prop. 1983/84: 124 54

polisen har gjort en preliminär utredning i samband med att det har prövats om den tillståndssökande skall direktavvisas kan det ibland vara lämpligt att den fullständiga utredningen också görs av Arlandapolisen. Då bör den asylsökande kunna stanna i mottagningsslussen under hela utredningstiden om det finns plats. Utflyttning bör då ske direkt till en kommun. Jag förordar att SIV får ett ledningsansvar för verksamheten vid mottagnings- slussen i Märsta i samband med att SIV får huvudansvaret för flyktingmot- tagningen. dvs. den ljanuari 1985. Liksom f. n. bör även Sigtuna kommun kunna engageras i det praktiska arbetet.

I den utredning av behovet av förläggningskapacitet i Flen som jag jag har för avsikt att initiera bör även ingå att närmare överväga vilka mottag- nings- och utredningsresurser som bör finnas i direkt anslutning till Ar— landa. Det bör också undersökas i vilken utsträckning det är möjligt att asylsökande från hela landet tas emot på den föreslagna fasta utrednings- förläggningen i Flen och vilket behov det kan finnas av inkvarteringsmöj- ligheter i direkt anslutning till andra inreseorter än Arlanda. En viss bered- skap på de vanligaste inreseorterna bör kunna åstadkommas genom att SIV träffar överenskommelser med berörda kommuner om att de svarar för inkvartering under den tid polisens utredning sker.

I ett läge med onormalt stort antal asylsökande torde det även framdeles vara nödvändigt att med kort varsel kunna ordna tillfälliga förläggningar eller andra inkvarteringsmöjligheter. SIV måste mot denna bakgrund ges ett bemyndigande som möjliggör detta. Om tillfälliga förläggningar för asylsökande måste öppnas är det nödvändigt att samråd sker med polisen så att dessa förläggningar inrättas på sådana orter där det finns möjlighet att inom rimlig tid genomföra polisens utredningar i tillståndsärenden.

På samma sätt måste SIV ges ett bemyndigande att med "kort varsel kunna agera för att ta hand om kvotflyktingar om särskilda händelser inträffar och Sverige måste möta tillfälliga inresetoppar eller beslutar att ta emot ett större antal flyktingar än den normala flyktingkvoten.

Vid tillfälliga inresetoppar av asylsökande eller kvotflyktingar bör de tillfälliga förläggningar som kan vara nödvändiga att öppna så långt möjligt vara av samma karaktär som de fasta förläggningama, dvs. med en vistel- setid på 2-4 veckor. Det fortsatta omhändertagandet bör så långt möjligt ske i kommunal regi. Överenskommelserna med kommunerna måste där- för utformas så att det finns visst utrymme för en större kommunal mottag- ning än vad som är planerat. SlV måste också ha en beredskap för att snabbt träffa överenskommelser med nya kommuner. Först om det inte är möjligt att få till stånd en kommunal verksamhet bör en utökad statlig förläggningsverksamhet med längre vistelsetider komma ifråga.

För att kunna hantera situationer med mycket stor tillströmning av asylsökande under kort tid krävs en särskild beredskap. Här kan i vissa fall behövas ett samarbete mellan å ena sidan SIV och å andra sidan civilför- svarsstyrelsen och länsstyrelserna, som också har ett ansvar för bered-

• Sida 55
•  Original

Prop. 1983/84: 124 55

skapsplanering för flyktingmottagning i krig eller vid krigsfara. IPOK har föreslagit att formerna för en bättre beredskap bör övervägas närmare liksom fågor om ansvarsfördelningen mellan berörda. organ. Jag har för avsikt att ge SIV i uppdrag att i samråd med berörda myndigheter utreda och lämna förslag i dessa frågor.

2.12 SIV: s uppgifter som central myndighet

Som framgått av vad jag tidigare sagt bör SIV få ett samlat ansvar på verksnivå för mottagandet av flyktingar och asylsökande i Sverige. SIV har redan i dag som central förvaltningsmyndighet för utlännings- och invandrarfrågor ett bevaknings- och samordningsansvar för insatser röran- de flyktingar och invandrare. Med de förändringar i flyktingmottagandet somjag föreslår skulle SIV även få ett operativt ansvar för denna verksam- het. De uppgifter som kommer att läggas centralt på SIV inom flykting- verksamheten är i huvudsak följande: — Överföring av kvotflyktingar och placering av dessa i mottagningsför- läggningar — Bevakning av tillströmningen och den geografiska fördelningen av asyl- sökande

— Ansvar för att de som söker asyl i samband med inresan och saknar bostad tas emot på utredningsförläggning

— Ledning av förläggningsverksamheten — Överläggningar och överenskommelser med kommuner om mottagande av flyktingar och asylsökande — Ansvar för att flyktingar och asylsökande erbjuds bostad i kommuner med vilka SIV träffat överenskommele om flyktingmottagande och för att fördelningen på kommuner sker på ett lämpligt sätt - Information. stöd och rådining till kommuner som tar emot flyktingar — Utbetalning av vissa ersättningar till kommuner för åtgärder för flyk- tingar — Uppföljning av den kommunala flyktingverksamheten.

Överföring av organiserat uttagna flyktingar och placering av dessa i förläggningar är i stort samma uppgift som i dag åvilar AMS. Till denna uppgift räknar jag också ärenden i fråga om hitresor för vissa anhöriga samt bidrag till frivillig repatriering.

Bevakning av tillströmningen och den geografiska fördelningen av asyl- sökande blir en central uppgift för SIV. Det är bl. a. en förutsättning för att kunna ta hand om de asylsökande som saknar bostad och samordna överenskommelserna med kommunerna och bosättningsplaneringen. Det- ta ansvar måste som jag tidigare nämnt innebära att SlV måste få ett bemyndigande att med kort varsel kunna ordna tillfälliga förläggningar eller andra inkvarteringsmöjligheter. .

För ledning och drift av förläggningama bör en långtgående delegering

• Sida 56
•  Original

Prop. 1983/84: 124 56

av framförallt ekonomiadministration och personaladministrativa frågor eftersträvas. SIV centralt bör huvudsakligen ansvara för övergripande ekonomi- och personaladministrativa frågor. Jag har tidigare föreslagit en viss administrativ förstärkning på de förläggningar SIV skall ta över från AMS med hänsyn till att en stor del av administrationen i dag sker på regional nivå hos länsarbetsnämnden.

Överenskommelser-med kommuner om flyktingmottagande måste som jag tidigare framhållit normalt föregås av kontakter med andra statliga myndigheter. Bl.a. krävs samråd med arbetsmarknads— och utbildnings- myndigheter för att bedöma möjligheter till arbete och utbildning i aktuella kommuner. Även kontakter med sjukvårdshuvudmännen kommer som regel att bli aktuella.

Utslussningen av flyktingar och asylsökande från förläggningama bör i första hand skötas lokalt men måste samordnas på central nivå.

Vad gäller information. stöd och rådgivning kommer behoven av insat- ser från SIV att variera från kommun till kommun. Självfallet är behovet störst i fråga om kommuner som har ringa erfarenhet av flyktingmotta- gande och som tar emot nya flyktinggrupper. En viktig uppgift för SIV blir att svara för erfarenhetsöverföring mellan kommuner. För detta ändamål är det nödvändigt att SlV har resurser för bl. a. kurser och konferenser.

8le s ansvar bör vara att följa upp verksamheten i mottagningskom- munerna på grundval av riktlinjer antagna av riksdagen och de precisering- ar av dessa riktlinjer som kan ha gjorts i den förordning. som jag tidigare har föreslagit. och i de överenskommelser som träffats mellan SIV och kommunerna. SIV bör självfallet inte på egen hand ge råd om hur arbetet med flyktingar bör bedrivas inom olika fackområden. Varje fackmyndighet har ett ansvar för sitt verksamhetsområde. Men SIV bör förmedla kunska- per om olika flyktinggrupper. deras bakgrund och särskilda behov. Det är viktigt att SlV samordnar sina insatser med de myndigheter som har tillsynsansvar för olika delar som ingår i det kommunala flyktingmottagan- det. Ett fortlöpande samråd förutsätts liksom hittills ske på verksnivå mellan SIV och övriga centrala myndigheter i fråga om åtgärder för asylsö- kande och flyktingar samt uttagning av flyktingar inom ramen för flyk- tingkvoten.

En överföring av ansvaret för flyktingmottagandet till SIV medför natur- ligtvis behov av resursförstärkning inom myndigheten. SIV har i en skri- velse i september 1983 redovisat att det enligt verkets bedömning förelig- ger ett behov av förstärkning med 24 tjänster. varav 20,5 tjänster avser verket centralt och 3.5 tjänster en administrativ förstärkning av förlägg- ningarnas organisation. I skrivelsen föreslås också att det inrättas en särkild flyktingbyrå inom verket och att verket förstärks på ledningsnivå genom att det inrättas en avdelningschefstjänst med ansvar för de verk- samhetsområden som faller under samordnings- och flyktingbyråerna. Av- delningschefs- och byråchefstjänsterna skulle ingå i de 24 tjänster som ovan angivits.

• Sida 57
•  Original

Prop. 1983/84: 124 57

Jag har redan föreslagit en viss administrativ förstärkning på de förlägg- ningar som SIV skall ta över från AMS. Vad gäller verket centralt föreslår jag en förstärkning med 13 tjänster. Jag har därvid räknat med att en viss förstärkning av verkets ekonomi- och personaladministrativa funktioner är nödvändig. För överföring av flyktingar finns i dag två tjänster på AMS och resursbehovet torde bli av ungefär samma storlek när uppgiften förs över till SIV. Det största resurstillskottet behövs för de uppgifter som är direkt relaterade till den kommunala flyktingverksamheten. Jag vill dock nämna att jag här gjort bedömningen att det vad gäller bl.a. information. utbildning och uppföljning finns goda möjligheter att delvis samordna verkets nya uppgifter med dem som verket redan i dag har.

Jag är inte beredd att f.n. föreslå någon förändring av SIV: s organisa- tion vad gäller byråindelning och ledningsfunktioner eftersom det pågår utredningsarbete och försöksverksamhet på angränsande områden som kan leda till att det kan bli aktuellt med en allmän översyn av SIV:s organisation. I avvaktan härpå bör emellertid verkets ledningsfunktion tills vidare förstärkas med hänsyn till de nya uppgifterna med flyktingmotta- gande. Det ankommer på regeringen att besluta om en sådan tillfällig förstärkning.

2.13 Genomförande och övergångsfrågor

Som jag tidigare nämnt har en särskild arbetsgrupp haft till uppgift att förbereda en eventuell överföring av det statliga ansvaret från AMS till SIV och ett genomförande av flyktingverksamheten på i huvudsak det sätt som föreslogs av AGFA—gruppen. Denna grupp har i departementsprome- morian (Ds A 1983: l0) Genomförande av ändrad statlig ansvarsfördelning inom flyktingomsorgen lämnat förslag till en plan för hur de ändrade formerna för flyktingmottagande bör genomföras.

Jag ansluter mig i huvudsak till den plan för genomförandet som föresla- gits av arbetsgruppen. Det innebär att det statliga ansvaret för flyktingmot- tagandet bör föras över från AMS till SIV den 1 januari 1985 och att de ändrade former för mottagandet som jag föreslagit bör tillämpas från denna tidpunkt. De nya regler för statlig ersättning som jag föreslagit bör samti- digt träda i kraft. Det ankommer på regeringen att utfärda särskilda över- gångsbestämmelser, om så erfordras.

För att det skall vara möjligt att få till stånd överenskommelser mellan SIV och kommuner om kommunalt mottagande av flyktingar som kan gälla fr.o.m. den 1 januari l985 är det nödvändigt att SlV snarast efter ett riksdagsbeslut våren 1984 bemyndigas att ta upp överläggningar och ingå överenskommelser med kommuner. Detta innebär i sin tur också att en del av den personalförstärkning vid SIV som jag föreslagit bör komma till stånd innan det statliga ansvaret för flyktingverksamheten den 1 januari 1985 överförs till SIV.

• Sida 58
•  Original

Prop. 1983/84:124 58

Jag har tidigare föreslagit att förläggningama i Alvesta, Moheda och Hallstahammar tas över av SIV den 1 januari 1985. Jag har vidare föresla— git att SlV får i uppdrag att därefter anpassa kapaciteten och verksamheten vid dessa förläggningar i takt med en fortsatt kommunalisering av flykting- mottagandet efter de riktlinjerjag angivit. Hur snabbt en sådan anpassning kan genomföras är omöjligt att närmare ange eftersom detta bl.a. är bero- ende av hur snabbt SIV kan träffa överenskommelser med tillräckligt många kommuner och av i vilken utsträckning Sverige kommer att ta emot flyktingar som av någon anledning kan behöva en längre tids förläggnings- vistelse innan de kan klara ett eget boende i en kommun. Om inte förutsätt— ningarna helt förändras bedömer jag —- som jag tidigare nämnt -— att en minskning till 200 platser för kvotflyktingar bör vara möjlig att genomföra till den ljuli 1987.

Det förslag jag lämnat innebär att flyktingarna normalt inte skall få svenskundervisning. barnomsorg eller arbetsmarknadsservice under vis- telsen på förläggningen, som endast bör uppgå till 2—4 veckor. I ett helt genomfört nytt system skulle det därför inte behövas någon personal för dessa ändamål. När SIV tar över förläggningama måste det emellertid fortfarande finnas resurser för dessa funktioner. Det kommer att finnas flyktingar vid förläggningama som har skrivits in enligt det gamla systemet och påbörjat svenskundervisning och som också skall fullfölja denna un- dervisning och därefter få hjälp från förläggningen att få bostad och arbete eller utbildning. Det kommer vidare under en övergångstid sannolikt också att finnas en del flyktingar som måste bli kvar mer än 2—4 veckor på förläggning därför att SIV ännu inte hunnit träffa tillräckligt många över- enskommelser med kommuner och som under denna längre förläggningstid bör påbörja svenskundervisning.

Mot denna bakgrund bör all personal som är anställd vid förläggningama i Alvesta, Moheda och Hallstahammar. utom arbetsförmedlarna. erbjudas anställning hos SIV fr.o.m. den ljanuari 1985. När SIV tar över verksam- heten har man under ca ett halvt år haft möjlighet att träffa överenskom— melser med kommuner om kommunalt flyktingmottagande. Man bör då i viss utsträckning kunna bedöma hur omfattande insatser i form av svensk- undervisning och barnomsorg som kommer att krävas under det närmaste året och i vilken takt en avveckling av dessa verksamheter kan vara möjlig. Om det vid denna tidpunkt finns överenskommelser som motsvarar den normala storleken på flyktingkvoten kan en mindre del av personalen vid förläggningama komma att bli utan arbetsuppgifter redan under år 1985. Det gäller i första hand barnomsorgspersonal. söm totalt uppgick till 16 personer den 1 juli l983. Svensklärare finns inte anställda vid någon av de aktuella förläggningama eftersom svenskundervisningen inte bedrivs i egen regi.

De arbetsförmedlare som i dag tjänstgör vid förläggningama i Alvesta, Moheda och Hallstahammar bör successivt kunna omplaceras i motsva-

• Sida 59
•  Original

Prop. 1983/84: 124 59

rande funktioner på annat håll inom AMS organisation. Det är dock ange- läget att arbetsmarknadsverket ser till att det finns tillräcklig arbetsmark- nadsservice vid de förläggningar SIV tar över så länge det finns flyktingar där som är inskrivna enligt det gamla systemet.

Vid sidan av mottagningsförläggningar för flyktingar bör somjag tidigare framhållit SlV driva en utredningsförläggning för asylsökande i Flen fr.o.m. den 1 januari 1985. Jag har också föreslagit att SIV tar över ledningsansvaret för den mottagningssluss i Märsta som Sigtuna kommun f.n. driver med statliga medel. Dimensioner-ingen av dessa mottagningsan- ordningar och det eventuella behovet av ytterligare mottagningsresurser på annat sätt bör i enlighet med vad jag tidigare nämnt utredas ytterligare av SIV.

Jag övergår nu till att behandla den avveckling av vissa förläggningar och av enskild inkvartering som skall ske.

Jag föreslår att AMS skall svara för avvecklingen av den permanenta flyktingförläggningen i Flen och av de tillfälliga förläggningama i Suraham- mar. Oxelösund och Perstorp. Inskrivning i dessa förläggningar enligt nu gällande ordning bör upphöra senast den 1 januari 1985. Om inte antalet nyanlända flyktingar är alltför stort under hösten 1984 bör en strävan vara att upphöra med inskrivning vid åtminstone någon av de tillfälliga förlägg- ningarna tidigare än den 1 januari 1985. AMS bör behålla ansvaret för de flyktingar som vid utgången av år 1984 vistas i dessa förläggningar tills de har kunnat utplaceras.

Jag föreslår också att AMS skall svara för avvecklingen av den enskilda inkvarteringen. Jag bedömer det möjligt för SIV att till den I januari 1985 träffa överenskommelser med berörda kommuner i framför allt storstads- områdena avseende enskilt inresta flyktingar. Ett mindre antal av dem som får uppehållstillstånd efter den 1 januari 1985 kommer dock att vistas i kommuner med vilka överenskommelser inte ingåtts. Dessa kommuner kommer då enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen att vara skyldiga att svara för ekonomiskt bistånd och viss annan service som länsarbetsnämn- den enligt det gamla systemet skulle ha svarat för. De kommer emellertid att få ersättning för kostnaderna för ekonomiskt bistånd. som utgör den övervägande merparten av kostnaderna. Jag föreslår mot denna bakgrund att inskrivning i enskild inkvartering upphör den 1 januari 1985 och att AMS successivt avvecklar verksamheten i och med den utplacering som sker under första halvåret 1985.

AMS bör också behålla ansvaret för driften av de tillfälliga förläggningar för asylsökande som kommer att vara i bruk den l januari 1985 och svara för en successiv avveckling av dessa. Asylsökande som finns vid dessa förläggningar bör när de beviljas tillstånd så långt möjligt erbjudas bostad och flyktingomhändertagande enligt det nya systemet i någon av de kom- muner som SIV träffat överenskommelse med om flyktingmottagande. För denna utplacering bör SlV ansvara, vilket kan innebära att personal från

• Sida 60
•  Original

Prop. 1983/84: 124 60

SlV i någon utsträckning kan behöva finnas på förläggningama för denna funktion. Nyinskrivning efter den 1 januari 1985 skall inte ske utan de asylsökande som kommer efter denna tidpunkt bör tas emot vid utred- ningsförläggningarna i Flen eller Märsta. För att underlätta avvecklingen av de tillfälliga förläggningama krävs ett omfattande samråd mellan AMS och SIV.

Jag vill i detta sammanhang ta upp de konsekvenser för den anställda personalen som ett genomförande av mina förslag kan innebära. Den arbetsgrupp som lämnat förslag i frågan om hur förändringen av flykting- verksamheten skall genomföras har bedömt att 230—250 anställda direkt påverkas av de åtgärder som skall genomföras från den ljanuari 1985. Det största antalet bland den berörda personalen finns i Flen (ca 70 anställda) och vid flyktingdetaljen vid länsarbetsnämnden i Stockholm (ca 40 anställ- da). Personalen vid de tillfälliga flyktingförläggningarna i Oxelösund och Surahammar är till övervägande del fast anställda på samma sätt som personalen vid de fasta förläggningama. Personalen vid de tillfälliga för- läggningama för asylsökande är däremot huvudsakligen projektanställda.

Den 1 april 1984 beräknas ett nytt statligt trygghetsavtal (TrA-S) träda i kraft. Detta avtal anger olika personaladministrativa åtgärder som myndig- heterna skall använda i samband med omställningar av det slag det här är fråga om. Åtgärderna i avtalet, t. ex. omplacering, utbildning och ekono- miska förmåner,skall tillämpas under minst nio månader. Statens arbets- marknadsnämnd (SAMN) skall biträda myndigheterna vid omplacering utanför den egna myndigheten.

I samband med omstruktureringen av flyktingverksamheten krävs ett omfattande samarbete mellan SIV och AMS i bl.a. personalfrågor. Jag förutsätter härvid ett intimt samråd mellan myndigheterna i frågor om rekrytering. vakanshållning m.m. Behovet av samråd och samarbete är särskilt stort i Flen. där SIV enligt mitt förslag bör öppna en utredningsför- läggning för asylsökande samtidigt som AMS skall avveckla nuvarande förläggning för flyktingar. Vid rekrytering till SIV: s utredningsförläggning i Flen bör man sträva efter att den personal som är anställd vid AMS flyktingförläggning erbjuds anställning i de funktioner som är likartade på de båda förläggningama. Jag förutsätter också samarbete i lokalfrågor och andra praktiska frågor under den övergångsperiod som de båda förlägg- ningama drivs parallellt i Flen.

De ändrade formerna för flyktingmottagandet kan innebära att flera kommuner har behov av att rekrytera ny personal med erfarenhet från arbete med flyktingar. Det bör vara en uppgift för SlV att i samband med överläggningar med kommunerna uppmärksamma dem på var kompetens och erfarenhet finns att tillgå inom nuvarande statliga organisation.

Svenskundervisningen för flyktingar anordnas som nämnts tidigare på olika sätt. Vid de permanenta förläggningama i Alvesta och Moheda an- ordnar den lokala skolmyndigheten undervisningen efter överenskom-

• Sida 61
•  Original

Prop. 1983/84: 124 61

melse med AMS. Lärarna är kommunalt anställda. I Hallstahammar är undervisningen förlagd till AMU-centret och lärarna anställda av SÖ. ] Flen är lärarna anställda av länsarbetsnämnden. Vid de tillfälliga förlägg- ningarna och för enskilt inkvarterade flyktingar upphandlar länsarbets- nämnden verksamheten av studieförbunden. Som jag nämnt tidigare avser jag att senare i vår lägga fram förslag om ändrade former för svenskunder- visning för invandrare. 1 det sammanhanget ämnar jag också behandla frågan om situationen för de lärare som kommer att beröras av de föränd- ringari fråga om flyktingmottagandet som jag föreslagit.

Jag övergår nu till att behandla ytterligare några frågor som aktualiseras av att viss verksamhet föreslås upphöra.

Jag har tidigare redovisat att den verksamhet med startlån som AMS nu svarar för kan avvecklas när kommunerna tar över mottagandet av flyk- tingar. Det är emellertid lämpligt att behålla denna möjlighet att få startlån för de flyktingar som skrivits in i förläggning eller enskild inkvartering enligt det gamla systemet och som kommer att utplaceras av AMS. Start- lån bör mot denna bakgrund kunna beviljas under hela budgetåret 1984/85 för att därefter upphöra.

Jag vill vad gäller startlånen också framhålla att det f. n. i skilda sam- manhang pågår översyner som kan leda till förslag om att AMS återkrav- verksamhet i fråga om olika låneformer bör föras över till annat organ.

Nuvarande schablonersättning för vissa kostnader för social service, som lämnas med 25 % av socialbidragskostnaderna. skall som jag tidigare föreslagit upphöra fr.o.m. år 1985 och har beaktats vid fastställande av nivån på den nya schablonersättning som skall lämnas till kommuner som träffar överenskommelse med SIV om mottagande av flyktingar. Mot denna bakgrund och för att inte försvåra utplacering av flyktingar som vid reformens ikraftträdande är inskrivna på förläggningar och som där fått svenskundervisning m.m. har jag tidigare föreslagit att ett reducerat en- gångsbelopp bör lämnas till kommuner som tar emot dessa flyktingar.

Vad gäller genomförandet av de föreslagna förändringarna villjag slutli- gen framhålla att en omorganisation av detta slag alltid kan innebära övergångsproblem som kan behöva lösas i särskild ordning. Regeringen bör mot denna bakgrund bemyndigas att vidta de åtgärder som behövs för att den nya organisation för flyktingmottagandet m.m. som jag förordat skall kunna genomföras.

2.14 Ekonomiska konsekvenser

De förslag som jag lämnat innebär bl.a. förbättrade möjligheter till planering av flyktingmottagandet och en minskning av det flyktingomhän- dertagande som sker på förläggning. Därmed kan samhällets totala kostna- der sänkas vid en flyktinginvandring i samma storleksordning som de senaste åren. Erfarenheterna från annan omsorgsverksamhet visar nämli-

• Sida 62
•  Original

Prop. 1983/84: 124 62

gen att eget boende jämfört med institutionsboende innebär väsentligt lägre kostnader. Man bör också kunna anta att bl. a. boendekostnaderna blir lägre när man i förväg bättre kan planera mottagandet i kommunerna. Det bör också innebära minskade kostnader att den sociala service som finns uppbyggd i kommunerna även kan utnyttjas för flyktingar under deras första tid i Sverige och genom att man i så stor utsträckning som möjligt undviker särskilda anordningar. På sikt bör också betydande sam- hällsekonomiska vinster kunna göras genom att de ändrade mottagnings- formerna bör kunna innebära att flyktingarna snabbare kan anpassa sig till ett normalt liv.

Genom de föreslagna förändringarna ökar kommunernas insatser i flyk- tingmottagandet medan statens egen verksamhet minskar. Jag har tidigare framhållit att en utgångspunkt för reformen måste vara att staten, bl.a. med hänsyn till sitt ansvar för flyktingpolitiken, har ett särskilt ansvar för kostnaderna för flyktingarnas introduktion i det svenska samhället. Detta statliga kostnadsansvar är särskilt viktigt eftersom inte alla kommuner är eller kan vara involverade på samma sätt i flyktingmottagandet. Idag är det. trots att staten svarar för en stor del av de sociala insatserna för flyktingar under den första tiden i Sverige. stora skillnader mellan kom- muner i fråga om kostnader och insatser för flyktingar.

Som jag nyss nämnt kommer de ändringar som jag föreslagit av flykting- mottagandet att leda till att mottagandet bör kunna ske till lägre kostnader. Det är emellertid inte möjligt att exakt bedöma hur stor denna kostnads- minskning kommer att bli. Det är. enligt min mening, rimligt att en stor del av de ekonomiska vinster som de ändrade mottagningsformerna kan inne- bära för samhället i stort kommer de kommuner till del som engagerar sig i flyktingmottagandet och har stora kostnader härför. Därigenom åstadkoms en större ekonomisk rättvisa mellan kommuner som tar emot flyktingar och andra kommuner. Det är ju också till stor del ett ökat kommunalt engagemang i flyktingmottagandet som leder till att verksamheten bör kunna bedrivas till en totalt sett lägre kostnad än idag.

Det är bl.a. mot denna bakgrund jag har lämnat vissa förslag som innebär att staten i vissa avseenden tar på sig ett ökat kostnadsansvar gentemot kommunerna än idag. Ett sådant förslag är schablonersättningen för asylsökande avseende andra kostnader än socialbidragskostnader, som jag beräknar kosta staten 10—15milj. kr per år. Det gäller också utvidg- ningen av flyktingverksamheten till att omfatta alla som får stanna av politiskt-humanitära skäl. Kostnaden för denna utvidgning kan uppskattas till närmare 10 milj. kr per år. Ett annat förslag som innebär ökade statliga kostnader för ersättning till kommuner är förlängningen av ersättningsti- dens längd vad gäller socialbidrag till flyktingar med ett år. Kostnaderna härför är inte möjliga att beräkna med någon säkerhet eftersom de bl. a. beror på i vilken utsträckning flyktingarna har möjlighet att få arbete. Jag uppskattar dock dessa ökade kostnader för ersättningen till kommunerna till ca 15 milj.kr per år.

• Sida 63
•  Original

Prop. 1983/84: 124 63

Det är således fråga om en betydande ökning av den statliga ersättningen till kommunerna för bistånd till flyktingar och asylsökande vid sidan av den schablonersättning för flyktingar som skall motsvara kostnaderna för den sociala service m.m. som staten idag själv svarar för. Den ökade statliga ersättningen finansieras som jag tidigare nämnt främst av att kost- naderna för bostad, uppehälle och viss service beräknas bli lägre vid ett kommunalt mottagande än vid långvarig inkvartering på förläggning. I övrigt beräknas staten också få minskade kostnader genom att handlägg- ningstiderna i tillståndsärenden kan minskas genom utnyttjande av en permanent utredningsförläggning. Avskaffandet av nuvarande generella schablonersättning med 25 % av utgivna socialbidrag, det särskilda statsbi- draget till familjepedagogisk verksamhet samt startlånen och bostadslånen innebär också minskade kostnader för staten som delvis har beaktats vid fastställandet av schablonersättningen för flyktingar och delvis har använts för att finansiera den ökade statliga ersättningen som jag här nämnt.

Totalt innebär reformeringen av flyktingmottagandet att statens kostna- der beräknas bli i stort sett oförändrade jämfört med idag när de ändrade formerna är helt genomförda. Det innebär — med undantag för resurser för sfi som kommer att behandlas i kommande proposition — en total kostnad på ca 380 milj. kr. per år vid en mottagning av ca 4 500 flyktingar. Jag har då i nuvarande kostnader räknat in både socialdepartementets anslag J 6 Ersättningar till kommunerna för hjälp till utländska medborgare. flykting- ar m.m. och arbetsmarknadsdepartementets anslag D2 Åtgärder för flyk- tingar (exkl. resurser för sfi).

Genomförandet av de ändrade formerna för flyktingmottagandet kom- mer utöver de kostnader jag nyss nämnt att innebära vissa övergångskost- nader bl.a. till följd av att förläggningskapaciteten inte kan avvecklas på en gång.

De förslag jag lämnat innebär att SIV kommer att få ett samlat centralt ansvar för flyktingmottagningen och för den statliga ersättningen till kom- munerna. SIV bör således ha ett bevaknings- och uppföljningsansvr även för den del av den statliga ersättningen som kommer att utbetalas av länsstyrelserna. Jag föreslår mot denna bakgrund att de medel för ersätt- ning till kommunerna för hjälp till flyktingar m.fl. som anvisats över socialdepartementets anslag J 6 Ersättningar till kommunerna för hjälp till utländska medborgare, flyktingar m.m. förs över till ett nytt anslag inom arbetsmarknadsdepartementet. I samband därmed förs också vissa arbets- uppgifter över från socialdepartementet till arbetsmarknadsdepartementet.

Jag återkommer strax till anslagsberäkningarna för budgetåret 1984/85 .

• Sida 64
•  Original

Prop. 1983/84: 124 64

3 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att

]. godkänna de riktlinjer för mottagandet av flyktingar och asylsö- kande som jag har förordat,

2. godkänna förslaget om överföring av det statliga ansvaret för flyktingmottagandet till statens invandrarverk.

3. godkänna de riktlinjer jag har förordat för ersättning till kommu- nerna för åtgärder för flyktingar,

4. bemyndiga regeringen att vidta de övergångsåtgärder och åtgär- der i övrigt som behövs för att den organisation av flyktingmotta- gandet som jag har förordat skall kunna genomföras.

4 Anslagsfrågor för budgetåret 1984/85

Tionde huvudtiteln

D INVANDRING M. M.

D 1 Statens invandrarverk

Som jag tidigare har anfört bör SIV centralt förstärkas med 13 tjänster till följd av att verket får ökade arbetsuppgifter som ny ansvarig myndighet för flyktingmottagandet. Resurser härför bör anvisas över SIV: s myndig- hetsanslag.

En viss del av personalförstärkningen till SIV bör, som jag har tidigare anfört. komma till stånd redan innan SIV den 1 januari 1985 får hela det statliga ansvaret för flyktingverksamheten. Jag föreslår att verket förstärks med medel för 7 tjänster från den 1 juli 1984. Medel för övriga tjänster beräknas från den 1 december 1984 för att den nya verksamheten skall kunna fungera väl redan när ansvaret förts över på SIV.

Även verkets resurser för kurser och konferenser m. m. behöver förstär- kas och medel härför anvisas över SIV: s myndighetsanslag.

Totalt beräknar jag det tillkommande resursbehovet för budgetåret 1984/85 till 2977000 kr.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Statens invandrarverk för budgetåret 1984/85 utöver i prop. 1983/842100. bil. 12. föreslaget förslagsanslag anvisa ytterligare 2 977 000 kr.

• Sida 65
•  Original

Prop. 1983/84: 124 65

D 2 Åtgärder för flyktingar

Som jag tidigare nämnt bör från detta anslag anvisas medel för den verksamhet som AMS forfarande kommer att bedriva för flyktingar under budgetåret 1984/85. Medel för den verksamhet för flyktingar som SIV skall bedriva bör anvisas över ett nytt anslag.

AMS kommer fram till den 1 januari 1985 att svara för överföring och omhändertagande av flyktingar på samma sätt som hittills. Ansvaret för överföring av flyktingar övergår vid denna tidpunkt helt till SIV. Däremot kommer AMS även därefter att svara för omhändertagande av de flykting- ar som tagits emot före den ljanuari 1985 med undantag av de som finns i förläggningama i Alvesta. Moheda och Hallstahammar. Övriga förlägg- ningar och den enskilda inkvarteringen skall successivt avvecklas under 1985. De föreslagna förändringarna innebär att medel till AMS för delpro- grammet Överföring av flyktingar bör beräknas för ett halvår. Medelsbe- räkningen för delprogrammet Omhändertagande av flyktingar måste bl. a. göras med utgångspunkt från antaganden om i vilken takt flyktingarna kommer att kunna utplaceras från de aktuella förläggningama och enskild inkvartering våren 1985.

Jag beräknar kostnaderna för delprogrammet Överföring av flyktingar till 3.25 milj. kr., varav 500000 kr. för bidrag till resor till Sverige för nära anhöriga till flyktingar.

Med utgångspunkt från oförändrad omfattning på flyktinginvandring och en genomsnittlig inkvarteringstid på sex månader kan AMS medelsbehov för omhändertagande i förläggningar och enskild inkvartering under bud- getåret 1984/85 beräknas till ca 168 milj. kr. I detta ingår också lönekost- nader för de platsförmedlare som på förläggningama och vid vissa länsar- betsnämnder arbetar speciellt med flyktingar och finansieras över flykting- anslaget.

Som jag tidigare nämnt har AMS i en skrivelse till regeringen den 15 december 1983 hemställt att lönemedel för platsförmedlare och viss annan personal bör tillföras verket under anslaget Bl. Arbetsmarknadsservice fr.o.m. den 1 januari 1985. Mot bakgrund dels av att en viss del av arbetsmarknadsservicen för flyktingar fortfarande under det första halv- året 1985 kommer att ske vid förläggningar och vid särskilda flyktingde- taljer vid några länsarbetsnämnder, dels att AMS under hela budgetåret 1984/85 kommer att disponera ett särskilt anslag för åtgärder för flyktingar. anser jag för egen del att arbetsmarknadsservice för flyktingar under budgetåret 1984/85 på samma sätt som hittills bör belasta detta anslag. Jag räknar således med ett visst resursbehov för platsförmedling och tolkkost- nader under budgetåret utöver det som enligt vad jag nyss angivit ingår i kostnaderna för förläggningar och enskild inkvartering. Detta resursbehov avser sålunda platsförmedling för flyktingar i kommuner med vilka SIV träffat överenskommelse om mottagande av flyktingar. Resursbehovet blir 5 Riksdagen 1983/84. ] saml. Nr [24

• Sida 66
•  Original

Prop. 1983/84: 124 66

bl. a. beroende av i vilken takt mottagandet kommer att kunna ske enligt det nya systemet. Fr.o.m. budgetåret 1985/86 bör medel för arbetsmark- nadsservice för flyktingar anvisas över anslaget B 1. Arbetsmarknadsser- vice.

De gemensamma förvaltningskostnader som skall belasta anslaget har beräknats till 4,5 milj. kr.

Jag kommer senare att föreslå regeringen att AMS får ett fortsatt bemyn- digande t.o.m. den 31 december 1984 att erbjuda inkvartering i statlig regi för viSsa asylsökande. Kostnaderna härför belastar detta anslag och beräk- nas för budgetåret 1984/85 till ca 10 milj. kr.

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att till Åtgärder för flyktingar, med ändring av vad jag föreslagit i prop 1983/84: 100, bil. 12. anvisa ett förslagsanslag av 185 750000 kr.

D 5 Överföring och mottagning av flyktingar m.m.

Nytt anslag (förslag) 24 250000

Som jag tidigare anfört bör ett nytt förslagsanslag med benämningen Överföring och mottagning av flyktingar m.m. föras upp i statsbudgeten. Över detta anslag bör anvisas medel för den del av mottagandet av flyk- tingar och asylsökande som genomförs direkt av SIV. Det gäller i första hand överföring av flyktingar, verksamheten vid och i direkt anslutning till mottagningsförläggningar för flyktingar och utredningsförläggningar för asylsökande samt bidrag till repatrieringsresor och till resa till Sverige för nära anhöriga till flyktingar. I den mån det kan komma att erfordras extraordinära statliga insatser utöver SIV: s verksamhet vid en onormalt stor flyktinginvandring bör de också bestridas från detta anslag.

För överföring av kvotflyktingar beräknar jag 2,75 milj.kr. för första halvåret 1985. Jag har därvid utgått från en organiserad överföring under hela budgetåret 1984/85 av samma storlek som innevarande budgetår och att denna överföring är jämnt fördelad över året. För bidrag till resa till Sverige för nära anhöriga till flyktingar, som hittills ingått i AMS delpro- gram för överföring av flyktingar, beräknar jag 500000 kr. för första halvåret 1985. För bidrag till repatrieringsresor beräknar jag 1 milj. kr. för samma period.

För verksamheten vid de mottagningsförläggningar för flyktingar och utredningsförläggningar för asylsökande som SIV skall svara för beräknar jag 20 milj. kr. Jag har vid denna beräkning utgått från en flyktinginvand- ring i ungefär samma omfattning som föregående år. Från denna anslags- post bör förutom den förläggningsverksamhet som SIV driver helt i egen regi också kostnader för tjänsteköp m.m. i anslutning till förläggningsverk- samheten bestridas.

• Sida 67
•  Original

Prop. 1983/84: 124 67

Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att till Överföring och mottagning avflyktingar m.m. för budgetåret 1984/85 anvisa ett förslagsanslag av 24 250000 kr.

D 6 Ersättning till kommunerna för åtgärder för flyktingar m. m.

Nytt anslag (förslag) 202 000 000

Som jag tidigare anfört bör i statsbudgeten för budgetåret 1984/85 föras upp ett nytt anslag med benämningen Ersättning till kommunerna för åtgärder för flyktingar m.m. Över detta anslag bör anvisas medel till den generella ersättning som utgår till kommunerna för ekonomiskt bistånd och vissa andra kostnader för flyktingar och utlänningar som väntar på beslut i fråga om uppehållstillstånd. Denna ersättning bestrids f.n. från femte huvudtitelns förslagsanslag J 6 Ersättningar till kommunerna för hjälp till utländska medborgare, flyktingar m.m. Vidare bör över anslaget anvisas medel för schablonersättningar och särskilda bidrag till kommuner för åtgärder för flyktingar och asylsökande. Slutligen bör anvisas medel för ersättning till sjukvårdshuvudmännen för vissa kostnader för asylsökande och flyktingar.

Den generella ersättningen till kommunerna för ekonomiskt bistånd utbetalas av länsstyrelserna kalenderårsvis i efterhand. De nya ersätt- ningsregler som jag föreslagit skall gälla fr.o.m. år 1985 påverkar därför inte kostnaderna för budgetåret 1984/85. Med utgångspunkt i gällande regler och anslagsbeslastningen under budgetåret 1982/83 beräknar jag kostnaderna till ca 175 milj. kr.

För schablonersättningar till kommuner för flyktingar och asylsökande beräknar jag medelsbehovet för budgetåret 1984/85 till ca 21 milj.kr., vilket ungefär motsvarar kostnaderna för ett kvartal i ett fullt genomfört kommunalt omhändertagande. Jag har därvid utgått från en flyktingin- vandring av ungefär samma omfattning som under senare år.

För särskilda bidrag till kommuner harjag för budgetåret 1984/85 beräk- nat ca 3 milj.kr. avseende ett halvt år. Jag har även här utgått från en flyktinginvandring av ungefär samma omfattning som under senare år.

För ersättning till sjukvårdshuvudmännen för kostnader för asylsökande och vissa kostnader för flyktingar beräknar jag ett medelsbehov på ca 3 milj. kr. för utbetalningar under första halvåret 1985. Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställerjag att regeringen föreslår riksdagen

att till Ersättning till kommunerna för åtgärder för flyktingar m.m. anvisa ett förslagsanslag av 202 000000 kr.

• Sida 68
•  Original

Prop. 1983/84: 124 68

Underbilaga ]

Nuvarande ordning för mottagning och omhändertagande av flyk- tingar

Omhändertagande av organiserat överförda flyktingar.

Varje år fastställer regeringen en s.k. flyktingkvot för överföring av flyktingar till Sverige. Uttagning skall ske i samråd med FN: s flyktingkom- missariat (UNHCR). Sedan mitten av 1970-talet har flyktingkvoten varit 1 250 personer. I samband med särskilda händelser har dock extra kvoter fastställts. Sålunda hart. ex. båtflyktingar från Sydostasien mottagits utom ramen för den vanliga flyktingkvoten.

De organiserat överförda flyktingarna erbjuds vid inresan till Sverige inkvartering i förläggningar som drivs av arbetsmarknadsverket. Under förläggningsvistelsen får flyktingen mat. husrum, kläder och sjukvård samt social rådgivning m. m. Syftet med förläggningsvistelsen är att ge flykting- en en möjlighet att återhämta sig fysiskt och psykiskt samt att underlätta anpassningen till det svenska samhället. Ett annat viktigt syfte är att förbereda flyktingen för ett arbete och en utbildning.

Varje flykting får undervisning i svenska under hela förläggningsvistel- sen. dock minst 240 timmar. Information om det svenska samhället ges både integrerat i undervisningen och separat. För att möjliggöra för vuxna flyktingar att delta i svenskundervisningen ordnas barnomsorg för försko- lebarn. Skolpliktiga barn deltar i den reguljära skolans undevisning på orten. Fritidsaktiviteter vid förläggningama ordnas i samarbete med kom- munen och fritidsorganisationer.

En tid efter ankomsten till förläggningen påbörjas en kartläggning av de vuxna flyktingarnas yrkes- och utbiidningsbakgrund. Successivt ges ar- betsmarknads-. yrkes- och studievägledning.

Permanenta förläggningar drivs i Flen. Alvesta, Moheda och Hallsta- hammar. Vid samtliga förläggningar finns administrativ personal. tolkar. arbetsförmedlare, kuratorer och sjuksköterska. Vid vissa förläggningar är också svensklärare. barnstugepersonal och fritidsledare anställda.

Förläggningen i Flen utgörs av ett tidigare länslasarett som länsarbets- nämnden hyr av landstinget. Förläggningen har kapacitet för 280 flyktingar och där finns ca 70 anställda. De flesta funktioner vid förläggningen utförs i egen regi. t.ex. svenskundervisning. barnomsorg och fritidsverksamhet.

Alvesta- och Mohedaförläggningarna består av 30 resp. 18 småhus jämte byggnader för administration och andra förläggningsfunktioner. Kapacite- ten är 190 resp. 90 platser och personalen utgörs av ca 45 resp ca 40 anställda. [ Alvesta och Moheda bedrivs barnomsorg och fritidsverksam- het dels i egen regi och dels genom avtal med kommunen. Svenskundervis- ningen drivs av den kommunala Skolstyrelsen och är grundad på avtal med länsarbetsnämnden.

• Sida 69
•  Original

Prop. 1983/84: 124 69

Förläggningen i Hallstahammar består av ett antal lägenheter i ett bo- stadsområde. Förläggningen förfogar över 70 lägenheter med plats för 150 flyktingar. Flyktingarna har sitt eget lägenhetsboende. dock finns möjlig- heter till gemensamma aktiviteter och i vissa fall gemensam utspisning. Vissa tjänster inom fritidsverksamheten och inom barnomsorgen köps av kommunen. Svenskundervisningen bedrivs vid ett närbeläget AMU-center genom avtal med AMU. Vid förläggningen finns ca 25 anställda.

Vid sidan om dessa permanenta förläggningar har under flera år funnits tillfälliga förläggningar som i fråga om sin verksamhet inte skiljer sig från de permanenta, nämligen i Oxelösund och Surahammar: sammanlagd ka- pacitet 350 platser och med ca 15 resp. 40 anställda. Dessa förläggningar består av lägenheter och förlitar sig i likhet med vad som är fallet i Hallstahammer i stor utsträckning på köpta tjänster. Utöver de nämnda förläggningama har under de senaste åren drivits förläggnignsverksamhet i Skåne på flera platser. främst för sino-vietnameser. Av dessa förläggningar är f. n. endast den i Perstorp i verksamhet.

Omhändertagande av enskilt inresta flyktingar

Enskilt hitresta flyktingar som har ansökt om uppehålls- och arbetstill- stånd får i regel vänta flera månader innan deras ansökan behandlats och avgjorts. Under väntetiden har de asylsökande inte rätt att ta arbete. Det är i regel vistelsekommunens socialförvaltning som anskaffar bostad och som genom sociabidrag svarar för uppehälle inklusive bostadskostnader under väntetiden. Kommunerna får ersättning av staten för socialbidrags- kostnader men får själva svara för övriga kostnader. Asylsökande kyrko- bokförs inte innan uppehållstillstånd beviljats och är inte inskrivna i för- säkringskassan. Erforderlig sjuk- och tandvård ges emellertid vid akut sjukdom. Enligt skollagen skall barn som vistas i kommunen tas emot i grundskolan, även om de inte är kyrkobokförda, om det är särsilt moti- verat med hänsyn till barnets bästa.

Som en följd av den ökade tillströmningen av asylsökande till Arlanda flygplats i slutet av år 1982 har AMS bemyndigats att som en temporär insats erbjuda inkvartering i statlig regi åt sådana utlännignar som söker asyl på Arlanda flygplats. AMS drev vid utgången av år 1983 tillfälliga mottagningsförläggnignar för asylsökande i Flen. Lagan. Tyringe. Perstorp samt Ramnäs. Förläggningarna hade en kapacitet på ca 400 platser. Under januari 1984 har ytterligare fyra förläggningar om tillsammans 380 platser öppnats i Medevi, Nybro, Säffle och Tibro till följd av ett stort antal asylsökande från i första hand lran.

De enskilt inresta flyktingarna behandlas enligt i princip samma regler som kvotflyktingarna efter det att de har fått uppehålls- och arbetstillstånd. Eftersom de då ofta har varit i Sverige en längre tid och redan har bostad i en kommun får de i allmänhet s.k. enskild inkvartering. Med enskild

• Sida 70
•  Original

Prop. 1983/84: 124 70

inkvartering menas att länsarbetsnämnderna svrar för flyktingarnas hyres- kostnader och uppehälle samt ger dem i övrigt i huvudsak samma förmåner som utgår till flyktingar i mottagningsförläggning. De enskilt inresta flyk- tingar som tagits emot av AMS på förläggning under väntetiden får i regel fortsatt omhändertagande på en mottagningsförläggning för flyktingar när de beviljats tillstånd.

Enskilt inkvarterade flyktingar får 240 timmars svenskundervisning ge- nom länsarbetsnämndens försorg. Ofta har de då under väntetiden i Sveri- ge redan lärt sig en del senska vid kurser på studieförbund. Vid länsarbets- nämnderna i Stockholms, Göteborgs. Malmöhus och Uppsala län finns särskilda flyktingenheter som svarar för arbetet med flyktingarna. Där finns bl.a. förmedlare anställda som ger arbetsmarknads- och yrkesorien- tering. För enskilt inkvarterade i andra län faller detta ansvar på den lokala arbetsförmedlingen där flyktingen vistas.

Enskilt inkvarterade flyktingar får samma hälso-, sjuk- och tandvård som flyktingar på förläggning. Den sker inom ramen för den ordinarie sjukvården i bostadskommunen. Specialdestinerade resurser av det slag som står till flyktingarnas förfogande i en förläggning finns således inte för enskilt inkvarterade. ] Stockholms län har dock länsarbetsnämnden an- ställt en sjuksköterska och kuratorer för flyktingar. Länsarbetsnämnden har också träffat särskilda avtal med Ro'slagstulls sjukhus och tandläkar- högskolan vid Huddinge sjukhus om att dessa institutioner skall lämna viss sjuk- och tandvård åt enskilt inkvarterade flyktingar inom landstinget. Länsarbetsnämnden anordnar inte heller någon egen barnomsorg för en- skilt inkvarterade flyktingar utan de hänvisas till den kommunala barnom- sorgen.

Placering i arbete/utbildning

AMS ansvar för flyktingar, både inom förläggningsverksamheten och den enskilda inkvarteringen, kvarstår tills flyktingarnas försörjning kunnat ordnas på annat sätt. Direkt utplacering i arbete äri rådande arbetsmark- nadsläge och med hänsyn till flyktingarnas utbildningsbakgrund ofta inte möjlig, varför AMS ansvar för det första omhändertagandet i de flesta fall avslutas i och med att flyktingen erbjuds en plats i arbetsmarknadsutbild- ning (AMU). Den tid flyktingar tagits om hand av AMS har i genomsnitt under de senaste åren varit 6-7 månader, både vad avser kvotflyktingar i förläggning och vad avser enskilt inresta flyktingar som fått enskild inkvar- tering.

I samband med utplacering i arbete eller utbildning erhåller flyktingen Startbidrag. Det avser att täcka kostnaderna för uppehälle och bostad tills flyktingen erhåller sin första lön eller i förekommande fall sitt första utbildningsbidrag. Dessutom kan flyktingen få ett startlån — f. n. 14000 kr. för en familj med ett barn — för anskaffande av nödvändig basutrustning.

• Sida 71
•  Original

Prop. 1983/84:124 ' 71

husgeråd, linne m.m. Når tillfredsställande bostad inte kan erhållas kan socialstyrelsen under vissa förutsättningar bevilja lån för anskaffning av bostadsrättslägenhet.

För flyktingar somm p. g. a. hög ålder, handikapp eller annat skäl ej kan placeras i arbete eller utbildning sker s.k. socialplacering i någon kom- mun. Det innebär att flyktingen får sin försörjning tryggad genom socialbi- drag. Socialplacering skall ske i samråd med socialstyrelsen och socialför- valtningen på inflyttningsorten. Startbidrag och startlån kan inte erhållas vid socialplacering.

I samband med att en flykting vid arbets-, utbildnings- eller socialplace- ring flyttar in i en kommun tar kommunen i princip över ansvaret på samma sätt som för andra kommuninvånare.

Ersättning till kommuner för bistånd till flyktingar m. fl.

Enligt förordningen (1979: l120) om ersättning för bistånd till flyktingar m.fl. (ändrad senast 1981: 1233) har kommuner rätt till ersättning för vissa kostnader för bistånd till flyktingar och utlänningar som väntar på beslut i fråga om uppehållstillstånd. Ekonomiskt bistånd till flyktingar ersätts för det år beslut om uppehållstillstånd fattas samt de två efterföljande åren. Rätt till ersättning föreligger även för ekonomisk hjälp som har lämnats efter utgången av denna tid till flyktingar som inte kan försörja sig på grund av sjukdom eller handikapp, som förelåg vid ankomsten till Sverige eller annars har sin grund i utlänningens situation som flykting.

För att täcka även andra kostnader innan socialtjänsten som kommunen kan ha haft för flyktingar utgår utöver ersättningen för ekonomisk hjälp en schablonersättning med 25 % av ersättningen för ekonomisk hjälp.

Ifråga om utlänningar som väntar på beslut i fråga om uppehållstillstånd utgår ersättning för ekonomisk hjälp och viss vård.

Ersättning till kommuner kan också utgå för familjepedagogisk verksam- het för flyktingar.

• Sida 72
•  Original

Prop. 1983/84: 124 72

Underbilaga 2

1 Bakgrund

Fr.o.m. den 1 januari 1980 gäller nya regler för ersättning till kommu- nerna för hjälp till flyktingar och vissa andra utlänningar (prop 1979/80: 38, SoU 1979/80: 22, rskr 1979/80: 111). Ersättningsbestämmelserna finns i förordningen (1979:1120) om ersättning för bistånd till flyktingar m.fl. (ändrad 1980z443. 1981: 1233).

Ersättning utgår för bistånd åt dels flyktingar, dels utlänningar som väntar på beslut i fråga om uppehållstillstånd ( väntare). Vad gäller flykting- ar ersätter staten ekonomisk hjälp för det år beslut om uppehållstillstånd fattas samt de två efterföljande åren. (Den s.k. tvåårsregeln). För flykting- ar som efter denna tid fortfarande inte kan försörja sig p. g. a. sjukdom eller handikapp som förelåg vid ankomsten till Sverige, kan ersättning för utbetald ekonomisk hjälp lämnas under längre tid. För att täcka även andra kostnader inom socialtjänsten som kommunerna kan ha haft för flyktingar utgår därutöver en schablonersättning med 25 % av ersättningen för ekono- misk hjälp. I fråga om väntare ersätter staten ekonomisk hjälp och de faktiska kostnaderna för vård av vissa barn i familjehem och på institution. Någon schablonersättning för övriga kostnader inom socialtjänsten utgår inte. Ersättningarna utbetalas av länsstyrelserna för kalenderår i efter- skott.

Ett syfte med de nya ersättningsreglerna var att åstadkomma en förenk- lad administration. Kostnadsfördelningen mellan Stat och kommun för hjälp till flyktingar skulle i princip vara oförändrad i jämförelse med äldre regler. När det gäller väntare var det fråga om en viss utvidning av det statliga kostnadsansvaret. I april 1981 tillsattes en arbetsgrupp för att undersöka de kostnadsmässiga och administrativa konsekvenserna för staten och kommunerna av ändringarna i ersättningsreglerna. Arbetsgrup- pen skulle särskilt uppmärksamma effekterna av den s.k. Z-årsregeln och av den schablonersättning som lämnas för vissa kostnader. Vidare skulle arbetsgruppen särskilt redovisa kostnaderna för hjälp till väntare.

l föreliggande rapport redovisas resultaten av arbetsgruppens arbete.

2 Statens totala ersättning för hjälp till flyktingar och väntare år 1980

Den statliga ersättningen för hjälp till flyktingar och väntare 1980 upp- gick totalt till ca 124 milj. kr. Därav avsåg ca 70 milj. kr. socialhjälpskost- nader under den tid utlänningar väntar på uppehållstillstånd. Ca 39 milj. kr.

• Sida 105
•  Original

Prop. 1983/84: 124 105

avsåg socialhjälp till flyktingar som fått uppehållstillstånd. Schablonersätt- ningen för övriga kostnader för flyktingar uppgick till ca 15 milj. kr.

Både flyktingarna och väntarna är relativt starkt koncentrerade till vissa kommuner. Den totala ersättningen till Stockholm uppgår till ca 33 milj. kr. varav ca 25 milj. kr avser väntare. Även Södertälje och Botkyrka har fått mer än 10milj. kr. vardera. Kommunerna i Stockholms län har tillsammans fått ca 60% av den totala ersättningen. ] övriga landet har Malmö. Göte- borg och Uppsala fått mer än 5 milj. kr. vardera.

Totalt har 114 kommuner fått ersättning 1980. 1 38 av dessa understiger ersättningen 50000 kr. 160 kommuner har inte ansökt om någon ersättning och torde inte heller ha några kostnader för flyktingar och väntare.

3 Ersättningen av ekonomisk hjälp till flyktingar

Den s. k. 2-årsreglen har inneburit att kommunerna generellt fått en lägre täckning av socialhjälpskostnaderna för flyktingar än tidigare. Detta bort- fall för kommunerna kan skattas till totalt ca 20 milj. kr. år 1980.

De kommuner som tagit emot assyrier/syrianer och zigenska flyktingar har förlorat förhållandevis mest till följd av 2-årsrege1n. Orsaken härtill äri första hand att många från dessa flyktinggrupper har svårt att få arbete t.ex. på grund av analfabetism. Vidare innehåller dessa grupper ett stort antal barnfamiljer som inte kan klara sig på en vanlig inkomst utan måste få kompletterande socialhjälp.

2-årsregeln innebär att någon hänsyn inte tas till att skillnader i flykting- arnas bakgrund och variationer på arbetsmarknaden påverkar den tid det tar för en flykting tills han själv kan svara för sin försörjning. Endast när det gäller vissa sjuka och handikappade flyktingar får kommunerna kom- pensation för att ekonomisk hjälp normalt måste lämnas under längre tid än 2—3 år.

Arbetsgruppen anser att vore önskvärt med ersättningsregler som tar större hänsyn till att behovet av ekonomisk hjälp varierar mellan olika flyktinggrupper. ] ett avsnitt med sammanfattande slutsatser diskuteras några tänkbara alternativ till förändring av ersättningsreglerna som skulle ge en större rättvisa ät kommuner som har många flyktingar med ett stort behov av ekonomisk hjälp under lång tid.

Ett alternativ som diskuteras är att utvidga den krets av flyktingar för vilka ersättning kan utgå i längre tid än de 2 år som är tidsgräns enligt huvudregeln. En utvidgning av undantagsregeln så att förlängd ersättning generellt skall utgår för ekonomisk hjälp till flyktingar som är analfabeter kunde vara en möjlighet. En sådan förändring avvisas dock bl. a. därför att den skulle vålla stora administrativa problem. Däremot anser gruppen att någon form av åldersgräns som komplement till nuvarande bestämmelse om rätt till förlängd ersättning bör övervägas.

Ett annat alternativ till förändring av ersättningsreglerna som diskuteras

• Sida 106
•  Original

Prop. 1983/84: 124 106

är att förändra Z-årsregeln så att ersättning generellt lämnas under en längre tid. Detta är från administrativa utgångspunkter ett klart bättre alternativ än att ha en särskild regel om att förlängd ersättning skall lämnas till t. ex. analfabeter.

Ytterligare ett alternativ som diskuteras är att inte ha någon tidsgräns alls men samtidigt ha en undre beloppsgräns så att ingen ersättning utgår för socialbidrag under ett visst belopp. Därigenom skulle kommunerna få ersättning för de tunga hjälpfallen men inte för sporadisk och komplette- rande hjälp av mindre storlek till flyktingar som har egen inkomst och som betalar i skatt i kommunen.

4 Ersättningen i övrigt för flyktingar

Det ekonomiska utfallet av schablonersättningen av vissa kostnader för flyktingar varierar mellan kommunerna. I flertalet kommuner motsvarar ersättningen endast en mindre del av de faktiska kostnaderna medan det också finns kommuner som fått ersättning som överstiger de kostnader som schablonersättningen var avsedd att täcka. Skillnaderna i utfall mellan kommunerna är enligt arbetsgruppens mening så stora att en förändring av schablonersättningens utformning bör övervägas. Schablonersättningens koppling till socialhjälpskostnaderna har också vissa betydande nackdelar som motiverar en förändring. En sådan nackdel är att en kommun med höga bostadskostnader automatiskt får högre ersättning för social service än andra kommuner.

Någon allmän återgång till ersättning av faktiska kostnader bör inte aktualiseras utan vad som bör eftersträvas är en schablonersättning som tar större hänsyn till faktorer som generellt kan påverka kommunernas kostnader men som ändå är enkel att administrera. Tänkban alternativ skulle kunna vara ett belopp per flykting eller per flykting som uppbär socialbidrag. Helst borde också hänsyn tas till fördelningen mellan vuxna och barn. Vad gäller kostnader för omhändertagna barn ifrågasätts om inte en återgång till ersättning av de faktiska kostnaderna bör ske. Sådana kostnader är sällsynta men kan när de förekommer vara förhållandevis stora. De är därför svåra att inordna i en schablonersättning. Dessa kostna- der kan också relativt enkelt tas fram från kommunernas redovisningssy- stem.

Frågan om hur ersättning av kostnaderna för social service bör ske påverkas direkt av om AGFA: s förslag (DsA 1981: 11) Ett lokalt omhän- dertagande av flyktingar genomförs. Ett genomförande av detta förslag innebär att kommunerna skall ta över en del social verksamhet som i dag ligger på mottagningsförläggning och bekostas av AMS. Staten skall även fortsättningsvis ha kostnadsansvaret för denna verksamhet. Det måste bli en samordning av ersättningen för den sociala servicen som kommunerna i dag svarar för och den verksamhet som tillkommer.

• Sida 107
•  Original

Prop. 1983/84: 124 . 107

5 Kostnader för väntare

Socialhjälpskostnaderna för väntare uppgick som ovan nämnts till ca 70 milj. kr. år 1980. Kostnaderna per hjälpfall varierade mycket mellan olika kommuner. bl. a. beroende på bostadssitautionen i kommunen.

Storleken på kostnaderna för ekonomisk hjälp åt väntare understryker med all tydlighet vikten av att ökade insatser görs för att förkorta vänteti- derna i tillståndsärenden. Åtgärder för att minska botadskostnaderna är också viktiga.

Vid sidan av de kostnader för ekonomisk hjälp som ersätts av staten har kommunerna andra kostnader för väntare som man själva får stå för. Jämfört med kostnaderna för ekonomisk hjälp var dessa kostnader relativt små är 1980. Störst var personalkostnaderna.

Socialtjänstlagen innebär att en större del än tidigare av de insatser som görs av kommunerna för väntare men för vilka ersättning inte lämnas är obligatoriska. Enligt arbetsgruppens bedömning torde dock inte social- tjänstlagen i sig leda till någon större ökning av kommunernas kostnader för väntare.

Kommunernas och i sista hand statens kostnader för väntare kan öka genom att Kungl. Maj: ts vårdtaxa (1956: 632) har upphört att gälla fr.o.m. den 1 januari 1982. Kommunerna kan nu komma att få betala hela vård- kostnaden vid sjukhusvård av medellösa väntare i form av socialbidrag. I efterhand kan kommunerna få ersättning av staten. Tidigare var det lands- tingen som svarade för merparten av denna kostnad.

6 Administration

De nya ersättningsreglerna har trots vissa initialproblem medfört en avsevärt förenklad administration för såväl staten som kommunerna. Nå- gon beräkning av de minskade administrationskostnaderna har inte varit möjlig men det torde minst röra sig om en halvering av tidigare kostnader.

När det gäller att avgöra för vilka personer ersättning skall lämnas krävs fortfarande en realtivt omfattande administration. Ytterligare strävanden till förenklingar bör därför i första hand gälla denna del av administratio- nen.

En förändring eller precisering av bestämmelsen om för vilka flyktingar ersättning skall lämnas i längre tid än 2 år bedöms av bl. a. administrativa skäl nödvändig såvida det inte sker någon större ändring av ersättningssy- stemet som gör denna bestämmelse överflödig.

7 Snabbare utbetalningar

Kommunerna erhåller ersättning mycket snabbare än förut. i många fall mer än ett år tidigare. Därigenom har kommunerna fått minskade ränte- kostnader som grovt kan skattas till ca 15 milj. kr.

• Sida 108
•  Original

Prop. 1983/84: 124 108

Underbilaga 7

Utdrag ur Ds A 1983: 10 Genomförande av ändrad statlig ansvarsför- delning inom flyktingomsorgen

Föredragande: statsrådet Sigurdsen

Anmälan till proposition om mottagandet av flyktingar och asylsökande m.m. såvitt avser socialdepartementets verksamhetsområde

Femte huvudtiteln Socialstyrelsens uppgifter inom flyktingverksamheten m. m.

Inledning

De nya former för mottagande av flyktingar och asylsökande som stats- rådet Gradin föreslår i sitt anförande, bilaga 1. till propositionen om mottagande av flyktingar och asylsökande m.m., innebär att stat och kommun i samverkan skall svara för flyktingverksamheten. Huvuddelen av det praktiska arbetet med mottagande av asylsökande och flyktingar och med introduktion av flyktingar i det svenska samhället kommer att åvila kommunerna. Alla kommuner som har kostnader för ekonomiskt bistånd till flyktingar och personer som väntar på uppehållstillstånd kom- mer att få ersättning för de faktiska kostnaderna under tre år. Kommuner som träffat överenskommelser med statens invandrarverk. SIV. om att ta emot flyktingar och asylsökande i planerade former kommer därutöver att få ersättning även för vissa andra insatser. Överläggningar har ägt rum med Svenska kommunförbundet om kommunernas uppgifter i flyktingmotta- gandet, formerna för samverkan mellan stat och kommun samt statens ersättning till kommunerna.

Det nya systemet innebär bl.a. att SIV fr.o.m. den ljanuari 1985 kommer att få ett centralt ansvar för flyktingmottagandet på statlig verks- nivå. Huvuddelen av de uppgifter inom flyktingverksamheten som i dag ligger hos AMS eller socialstyrelsen avvecklas eller förs över till SIV. Vidare kommer SIV att få ett samlat ansvar för systemet för statlig ersätt- ning till kommunerna. Statsrådet Gradin har, efter samråd med mig, före- slagit att det ansvar och de medel som i dag ligger på socialdepartementet till övervägande del förs över till arbetsmarknadsdepartementet. Jag kom-

• Sida 122
•  Original

Prop. 1983/84: 124 122

mer i det följande att närmare behandla de frågor som skall ligga kvar på socialdepartementet.

Socialstyrelsens uppgifter

Socialstyrelsen har i dag att se till att flyktingar som behöver sjukvård eller annan särskild omvårdnad får detta. Socialstyrelsen medverkar dess- utom vid uttagning och mottagning av flyktingar som behöver sjukhusvård eller på grund av fysiskt eller psykiskt handikapp behöver särskild om- vårdnad. Vidare får styrelsen utge ersättning till sjukvårdshuvudmännen för varaktig vård på sjukvårdsinrättning av sådana flyktingar. Under vissa omständigheter kan socialstyrelsen bevilja lån för inköp av bostadsrättslä- genhet. Socialstyrelsen har också ansvar för bidrag till familjepedagogisk verksamhet och för viSs utbildningsverksamhet för familjepedagoger.

Vissa förändringar i socialstyrelsens verksamhet för flyktingar genom- fördes den 1 juli 1981 som en följd av riksdagens beslut med anledning av proposition (1979/80:6) om socialstyrelsens uppgifter och organisation m.m. Härvid redovisades också några frågor som borde få sin lösning i samband med den pågående översynen av huvudmannaskapet för flykting- verksamheten.

Som framgår av vad statsrådet Gradin tidigare denna dag har anfört bör SIV få ett samlat ansvar för flyktingverksamheten i Sverige. Detta innebär, som jag snart återkommer till. att vissa delar av socialstyrelsens särskilda verksamhet med flyktingfrågor bör föras över till SIV. Förändringen inne- bär emellertid inget avsteg från den princip som år 1976 fastslogs av statsmakterna om ansvarsfördelningen mellan de statliga myndigheterna i invandrarfrågor och minoritetspolitiska frågor och som kommit till uttryck i förordningen (1976: 310) om åtgärder för invandrare m.fl. Denna princip säger att varje myndighet inom sitt verksamhetsområde har att beakta de särskilda behoven hos invandrare och språkliga minoriteter. Detta gäller självfallet flyktingar i samma mån.

Inom ramen för flyktingkvoten tar Sverige varje är normalt emot ett antal flyktingar som behöver sjukhusvård eller på grund av fysiskt eller psykiskt handikapp behöver särskild omvårdnad. Vid uttagning och mot- tagning av dessa flyktingar medverkar socialstyrelsen. som också genom ett särskilt bemyndigande kan utge ersättning till sjukvårdshuvudmännen för varaktig vård av sjuka och handikappade flyktingar som inte kan tas emot på mottagningsförläggning.

För att de sjuka och handikappade flyktingar som tas emot skall kunna tas om hand på ett bra sätt krävs en överblick över landets samlade vårdresurser. Det innebär att socialstyrelsen. som har till uppgift att ha denna överblick, på samma sätt som hittills måste kunna medverka vid uttagningen av kvotflyktingar. Min och statsrådet Gradins gemensamma mening är således att socialstyrelsen bör behålla sin nuvarande roll när det

• Sida 123
•  Original

Prop. 1983/84: 124 123

gäller medverkan vid uttagning av sjuka och handikappade flyktingar som behöver sjukhusvård eller annan särskild omvårdnad. För att vidmakthålla våra möjligheter att ta emot sjuka och handikappade flyktingar bör också nuvarande möjligheter att lämna ersättning för varaktig vård på sjukvårds- inrättning bibehållas. Denna uppgift bör emellertid föras över från social- styrelsen till invandrarverket mot bakgrund av att SIV. enligt vad statsrå- det Gradin tidigare har föreslagit. bör svara för ersättning till sjukvårdshu- vudmännen för sjukvård av asylsökande.

Socialstyrelsen har f.n. möjlighet att i vissa fall bevilja flyktingar lån för att anskaffa en bostadsrättslägenhet. Låneverksamhet har liten omfattning men har ändå varit ett betydelsefullt medel för att lösa bostadsfrågan i särskilt svåra fall. Verksamhetens nuvarande utformning har dock inte varit problemfri och har inneburit en förhållandevis stor administration för kravverksamhet m. rn. Socialstyrelsen föreslog år 1979 att låneverksamhe- ten borde förändras, bl. a. så att lån skulle kunna beviljas till kommunala bostadsstiftelser i stället för till flyktingarna själva.

Statsrådet Gradin har i sitt anförande föreslagit att SIV skall träffa överenskommelser med enskilda kommuner om mottagande av flyktingar. En sådan överenskommelse skall bl.a. innehålla ett åtagande från kom- munen att ställa bostad till förfogande. Det innebär att socialstyrelsen i fortsättningen inte skall ha några uppgifter som rör bostadsanskaffning åt flyktingar. Eftersom flyktingen kommer att få en bostad ordnad av mottag- ningskommunen kan också nuvarande form av bostadsrättslån från social- styrelsen upphöra. N yutlåning i denna låneform upphör således den 1 janu- ari 1985. Strävan bör enligt min mening vara att ansvaret för kravverksam- het och andra uppgifter avseende administration av redan beviljade lån skall överföras till ett annat organ. Mot bakgrund av att det f. n. pågår en mer allmän översyn av statlig långivning bör dock socialstyrelsen i avvak- tan på resultatet av denna ha kvar ansvaret för administrationen av ute- stående lån.

Som en följd av att vissa kommuner som tog emot smo—vietnamesiska flyktingar fick höga kostnader för fosterlöner m.m. för omhändertagande av föräldralösa barn bemyndigade regeringen i juni 1980 socialstyrelsen att betala ut ersättning för sådana kostnader. De generella ersättningsregler som infördes fr.o.m. år 1980 ger inget utrymme att ersätta sådana kostna- der med faktiska belopp. För andra kostnader än socialbidrag utgår endast en schablonersättning. Orsaken till regeringens beslut var bl.a. att det rörde sig om kostnader av en omfattning som inte alls beräknats vid fastställandet av schablonersättningens storlek och att det var några gans- ka små kommuner som kom att drabbas av stora kostnader om ersättning endast skulle lämnas i form av schablonbidrag. Under budgetåret 1982/83 var kostnaderna för denna verksamhet drygt 3,3 milj. kr. Jag delar statsrå- det Gradins uppfattning att kommunernas kostnader för flyktingbarn som kommit hit utan egna vårdnadshavare och är omhändertagna i familjehem

• Sida 124
•  Original

Prop. 1983/84: 124 124

eller på institution bör ersättas av staten på samma sätt som kostnaderna för ekonomiskt bistånd, dvs. av länsstyrelsen. Socialstyrelsen bör därför i fortsättningen inte svara för dessa ersättningar.

Statsrådet Gradin har tidigare behandlat frågan om formerna för ersätt- ning till kommunerna för deras flyktingverksamhet. Hon har därvid. efter samråd med mig. föreslagit att nuvarande särskilda statsbidrag till familje- pedagogisk verksamhet bland flyktingar. som socialstyrelsen ansvarar för. skall upphöra och att bidragsgivningen bör samordnas med det system för bidrag till kommunerna för flyktingmottagande som SIV skall förfoga över. Jag kommer nu att något utveckla min syn i denna fråga och därvid särskilt ta upp socialstyrelsens framtida roll. Jag återkommer i det följande till det förslag till förändring av nuvarande statsbidrag till familjepedagogisk verk- samhet bland zigenare som redovisas i rapporten (DsS 1981: 20) Föränd- ring av nuvarande statsbidrag till familjepedagogisk verksamhet bland flyktingar och zigenare. (Sammanfattning av rapporten. bilaga 2: ) )

Jag vill först rent allmänt erinra om den viktiga roll som den familjepeda- gogiska verksamheten hittills har spelat för att underlätta många flykting- ars inträde i det svenska samhället. Genom familjepedagogernas arbete har sociala problem kunnat förebyggas och samhällets insatser många gånger bättre anpassats till olika minoritetsgruppers speciella behov och förutsätt- ningar. Den typ av gruppinriktat projektarbete, som den familjepedago- giska verksamheten innebär, bör även framdeles vara av stor betydelse för många flykting- och minoritetsgrupper.

Från vissa håll har framförts att det föreslagna ersättningssystemet skulle innebära att den familjepedagogiska verksamheten kommer att få stå tillbaka för annan verksamhet för flyktingar av mer löpande karaktär och annan verksamhet som inte på samma sätt direkt kommer flyktingar till del. För egen del är jag av den uppfattningen att kommunerna överlag ser den familjepedagogiska verksamheten som ett viktigt medel i arbetet med flyktingar. Jag utgår därför från att kommunerna även fortsättningsvis kommer att satsa på denna verksamhet eller att man i sitt arbete med flyktingar på annat sätt tar till vara familjepedagogernas erfarenheter och metoder.

Att mer allmänt sprida erfarenheter av och kunskap om den verksamhet för flyktingar och de arbetsmetoder som används i socialt arbete bland flyktingar bör även fortsättningsvis vara en uppgift för socialstyrelsen. Det kan ske i olika former, t. ex. genom utarbetande av allmänna råd i fråga om socialt arbete bland olika minoritetsgrupper. direkt rådgivning och olika utbildningsaktiviteter. Socialstyrelsen bör som ett led i styrelsens kun- skapsförmedlande funktion liksom f.n. svara för den kurs- och konferens- verksamhet som bedöms nödvändig för personal, t. ex. familjepedagoger. inom kommunernas socialtjänst som arbetar med flyktingar. För att social- styrelsen skall kunna fullgöra dessa utbildnings- och stödinsatser bör sty- relsen även fortsättningsvis tilldelas vissa medel för kurser och konferen-

• Sida 125
•  Original

Prop. 1983/84:124 1. IJ '.Jl

ser. I fråga om denna utbildning. liksom beträffande de andra kommunin- riktade aktiviteterjag här nämnt. förutsätts att samråd sker med SIV.

Statsbidrag till verksamhet bland zigenare

De förändringar i fråga om statsbidraget till familjepedagogisk verksam- het bland flyktingar som jag och statsrådet Gradin tillsammans har föresla- git aktualiserar också ett ställningstagande till det förslag om förändrat statsbidrag till familjepedagogisk verksamhet bland zigenare som lämnats i den tidigare nämnda rapporten (DsS l981:20) Förändring av nuvarande statsbidrag till familjepedagogisk verksamhet bland flyktingar och zigenare (bilaga 2: l).

Socialstyrelsen kan sedan den ljanuari 1972 som en försöksverksamhet lämna ersättning till kommuner för kostnader för familjepedagogisk verk- samhet bland zigenare. Verksamheten avsåg först organiserat överförda zigenare men utökades år 1976 resp. 1977 till att omfatta även nordiska zigenare och enskilt invandrade utomnordiska zigenare som inte är flyk- tingar. För innevarande budgetår får högst 2,5 milj.kr. disponeras för familjepedagogisk verksamhet bland zigenare som inte omfattas av flyk- tingbestämmelserna.

I den nämnda promemorian föreslås att nuvarande statsbidrag till famil- jepedagogisk verksamhet bland zigenare bör förändras så att bidrag skall kunna lämnas även till andra försöksprojekt än familjepedagogprojekt. Bidraget föreslås täcka 75% av kostnaderna medan kommunerna i dag som regel fått hela kostnaden för anställning av familjepedagoger ersatta. Vidare föreslås i promemorian att ansökningar om sådana projektbidrag bör behandlas i samrådsgruppen för zigenarfrågor. som är knuten till SIV. och att verket bör besluta om bidrag efter samråd med de myndigheter som ingår i samrådsgruppen.

Innan jag går in på detaljerna i arbetsgruppens förslag vill jag först allmänt beröra frågan om behovet av särskilda insatser för zigenare och om statlig ersättning för sådana insatser. Några för flertalet zigenska grupper utmärkande drag är hög vuxenanalfabetism. bristande yrkeserfarenhet inom områden gångbara på den svenska arbetsmarknaden och isolering från samhället. Detta har många gånger ställt krav på särskilda insatser inom bl.a. utbildnings- och arbetsmarknadsområdet. Zigenarna har inte sällan också andra problem som kräver stora insatser och resurser av kommunernas socialförvaltningar. Vad gäller de finska zigenarna tillkom- mer dessutom vissa speciella problem till följd av stor rörlighet mellan Sverige och Finland och mellan olika kommuner.

En del av de zigenare som kommit till Sverige under senare är. bl. a. från Polen. är flyktingar. För dessa zigenare gäller de regler i fråga om statligt omhändertagande och statlig ersättning för kommunernas kostnader som

• Sida 126
•  Original

Prop. 1983/84: 124 126

finns för andra flyktingar. I den mån zigenare även i framtiden kommer att söka sig till Sverige som flyktingar kommer det system för statlig ersätt— ning för vissa kostnader. som statsrådet Gradin tidigare har föreslagit. att gälla även dessa zigenare. Dessa ersättningar är anpassade till vad kommu- nerna normalt gör för flyktingar. I fråga om zigenare krävs emellertid ofta mer insatser.

Det finns mot denna bakgrund. enligt min mening, skäl för att även fortsättningsvis ha någon form av statligt bidrag som kan utgå för vissa särskilda insatser bland zigenare. Ytterligare ett skäl. som också väger tungt. är att zigenarna — i likhet med flyktingar —- är koncentrerade till ett mindre antal kommuner.

Arbetsgruppens förslag innebär att nuvarande statsbidrag till familjepe- dagogisk verksamhet bör förändras så att bidrag inte bara skall kunna lämnas för familjepedagogiska insatser utan också för andra slags försök med personella stödresurser för zigenare och till projekt som syftar till att förbättra zigenarnas förhållanden i det svenska samhället. Ett motiv som arbetsgruppen anger för den föreslagna förändringen är att nya idéer och arbetsmetoder bör prövas och stimuleras. Gruppen uppger att den i sitt arbete stött på flera projektuppslag som bedömts vara intressanta.

Jag delar arbetsgruppens uppfattning att det är önskvärt att stimulera nya metoder i arbetet med zigenarna._Samhällets reguljära insatser och arbetssätt har många gånger visat sig föga framgångsrika. Den familjepeda- gogiska verksamheten är ett exempel på en arbetsmetod som kan vara bra men det kan även finnas andra former av socialt arbete som bör prövas. Inte minst viktigt är det enligt min mening att få till stånd samarbete mellan socialförvaltningen och andra samhällsorgan. t.ex. arbetsförmedlingen. En större frihet att prioritera och omdisponera medlen för andra typer av insatser för zigenare bör därför kunna ske inom ramen för bidraget.

Vad jag här sagt innebär givetvis inte att statsbidrag inte skall kunna lämnas till familjepedagogprojekt. Jag vill i stället understryka vadjag nyss anfört i fråga om den familjepedagogiska verksamheten bland flyktingar, nämligen att familjepedagogernas arbete ofta underlättar en anpassning av samhällets insatser till olika minoritetsgruppers behov och förutsättningar. Jag utgår från att en viss del av de medel som avsätts för det av mig angivna ändamålet även fortsättningsvis kommer att användas för familje- pedagogisk verksamhet för zigenare.

Enligt arbetsgruppens förslag bör bidrag lämnas för tidsmässigt begrän— sade projekt. men projektens längd bör kunna variera avsevärt. Jag anslu- ter mig till detta förslag.

Arbetsgruppen har som tidigare nämnts föreslagit att staten inte som hittills bör stå för hela personalkostnaden utan i stället för 75 % av kostna- den. Även jag anser att det kan vara rimligt att kommunerna svarar för en viss del av kostnaderna. Jag anser dock inte att man bör fastställa en viss bidragsprocent utan det bör ankomma på ansvarig myndighet att inom den

• Sida 127
•  Original

Prop. 1983/84: 124 l27

medelsram som riksdag och regering ställer till förfogande besluta om storleken på de bidrag som beviljas. Det innebär att bidragsnivån kan varieras över tiden och mellan olika projekt. I fråga om projekt som sträcker sig över flera år kan det enligt min mening många gånger vara lämpligt med en successiv nedtrappning av bidragsnivån för att därigenom underlätta en fortsättning av verksamheten med total kommunal finansi- ering när det statliga bidraget upphör.

Arbetsgruppen föreslår att bidragsansökningar behandlas i den till SIV

knutna samrådsgruppen i zigenarfrågor. vilken består av representanter för SIV, AMS. skolöverstyrelsen och Svenska kommunförbundet. For- mellt bör, enligt arbetsgruppen, invandrarverket besluta om bidrag efter samråd med de myndigheter som ingår i samrådsgruppen.

För egen del anser jag att arbetsgruppens förslag är mindre lämpligt och kan leda till en onödig byråkrati. Enligt vad jag ovan sagt bör bidrag lämnas till projekt med olika former av socialt arbete bland zigenare inklusive samarbetsprojekt mellan socialförvaltningar och andra samhälls- organ. Mot denna bakgrund bör också — liksom vad som gäller för dagens system med statsbidrag till familjepedagogisk verksamhet — socialsryrel- sen vara ansvarig myndighet. I fråga om projekt som rör samarbete med andra samhällssektorer bör givetvis socialstyrelsen vid behov samråda med andra berörda myndigheter. Den föreslagna ordningen hindrar inte heller att socialstyrelsen redovisar större projekt av principiellt intresse i samrådsgruppen för zigenarfrågor.

Jag har i min tidigare redogörelse för socialstyrelsens uppgifter inom flyktingverksamheten anfört att socialstyrelsen bör svara för den kurs- och konferensverksamhet för familjepedagoger och annan personal inom kom- munernas socialtjänst som arbetar med flyktingar. Vid fördelning av med- len bör socialstyrelsen prioritera insatserna för de olika personalkatego- rierna inom ramen för av riksdagen tilldelade medel. Styrelsens kurs- och konferensverksamhet bör liksom hittills även omfatta familjepedagoger som arbetar bland zigenare. Socialstyrelsen bör också sprida de erfarenhe-

ter som kommer fram i de övriga projekt bland zigenare som styrelsen kommer att stödja.

Anslagsfrågor för budgetåret 1984/85 m. m.

Överföringen av det statliga ansvaret för flyktingmottagandet och de därtill kopplade förslagen om kommunalisering av mottagandet föreslås genomföras den ljanuari 1985. Det innebär att socialstyrelsens uppgifteri flyktingfrågor bör vara oförändrade fram till denna tidpunkt. Eftersom ersättningar för familjepedagogisk verksamhet, sjukvårdskostnader m.m. utbetalas i efterskott bör medel för helår därför beräknas för budgetåret 1984/85 . Kommuner som påbörjat eller har fått förhandsbesked för familje-

• Sida 128
•  Original

Prop. 1983/84: 124 128

pedagogiska projekt bland flyktingar under år 1983 eller 1984 — och som inte efter överenskommelse med statens invandrarverk tar emot samma flyktingkategori under år 1985 —- bör om socialstyrelsen bedömer att behov föreligger få möjlighet att inom en total kostnadsram av 1 milj. kr. slutföra påbörjade-projekt under budgetåret 1985/86. Medel härför kommer att avsättas under budgetåret 1985/86.

De nya riktlinjerna för statsbidrag för verksamhet bland zigenare bör gälla fr. o. m. den ljanuari 1985.

Statliga medel beräknas innevarande budgetår lämnas med 158 milj. kr. från förslagsanslaget J 6 Ersättningar till kommunerna för hjälp till utländs- ka medborgare, flyktingar m.m. För budgetåret 1984/85 har under social- departementets huvudtitel i budgetpropositionen (bilaga 7, sid. 180—182) föreslagits att ett belopp av 158 milj.kr. skall anvisas. För detta anslag föreslås ändring ske på så sätt att 16575 000 kr. förs upp på nämnda anslag för familjepedagogisk verksamhet m.m. Resterande belopp. som avser ersättning till kommuner från länsstyrelserna enligt förordningen (1979:1120) om ersättning för bistånd till flyktingar m.fl., föreslås bli överfört till arbetsmarknadsdepartementets huvudtitel. förslagsanslaget D6 Ersättning till kommuner för åtgärder för flyktingar m.m.

Jag har vid min medelsberäkning för budgetåret 1984/85 på socialdepar- tementets huvudtitel beräknat 12.5 milj.kr. för socialstyrelens uppgifter när det gäller familjepedagogisk verksamhet. varav 2,5 milj.kr. avser familjepedagogisk verksamhet bland zigenare samt kurser och konferen- ser. För lån till bostadsrätter beräknas 575000 kr. (halvårskostnad), för kostnader för sine-vietnamesiska barn 3 milj.kr. och för sjukvårdskost- nader 0,5 milj. kr. Medel för de båda senare ändamålen beräknas för helår eftersom utbetalningarna sker i efterskott.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att 1. godkänna de av mig förordade riktlinjerna för socialstyrelsens uppgifter i flyktingfrågor. . till Ersättningar till kommunerna för hjälp till utländska medbor- gare, flyktingar m.m. för budgetåret 1984/85 — med ändring av det i proposition 1983/841100. bilaga 7., upptagna beloppet — anvisa ett förslagsanslag av 16575 000 kr. lx)

• Sida 129
•  Original

Prop. 1983/84: 124 129

Bilaga 2: 1