om ändring i resegarantilagen (1972:204)

Prop. 1984/85: 214

Regeringens proposition

1984/85: 214

om ändring i resegarantilagen (1972: 204):

beslutad den 15 maj 1985.

Regeringen föreslär riksdagen att antaga det förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

INGVAR CARLSSON

KJELL-OLOF FELDT

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att den som anordnar eller förmedlar en sällskapsresa utan att det sker yrkesmässigt I fortsättningen inte skall behöva

ställa säkerhet tll skydd för resenärer då resan inställts m.m. Vidare

föreslås vissa ändringar för att förbättra kommerskollegiets möjligheter till tillsyn över reseföretagens verksamhet.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den I januari 1986.

Lagförslaget i denna proposition har granskats av lagrådet. Propositio-

nen innehåller därför tre huvuddelar: lagrådsremissen ts. 4), lagrädets

yttrande (s. 38) och föredragande statsrådets ställningstagande till lagrådets synpunkter (s. 39).

Den som vill ta del av samtliga skäl för lagförslaget måste därför läsa alla tre delarna.

I Riksdagen 1984/85.1 sand. Nr 214

Prop. 1984/85: 214

Förslag till Lag om ändring i resegarantilagen (1972: 204)

Härigenom föreskrivs i fråga om resegarantilagen (1972: 204) dels att 16 5 skall upphöra att gälla.

dels att i 68 ordet företagare” skall bytas ut mot ”näringsidkare”. dels ati 10 § ordet ”Konungen” skall bytas ut mot "regeringen".

dels att 1, 5, td och 15 88 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse

1 §

Den som yrkesmässigt eller eljest Den som yrkesmässigt anordnar i förvärvssyfte anordnar sällskaps- sällskapsresa till någor annat tand resa Ull annat land än Danmark, än Danmark, Finland. Istand, Finland. Istand. Norge eler Sveri- Norge eller Sverige skall. innan an ge skall. innan resan marknads- marknadsför resan. ställa säkerhet

föres, ställa säkerhet hos kommers- hos kommerskollegium. Också den

kollegium oavsett om resan utgår som yrkesmaåssigt tillhandahåller från Sverige eller annät land. eller på annat sått förmedlar av an-

Detsamma gäller i fråga om den nan anordnad resa av sådant slag som yrkesmässigt eller eljest i för- skall ställa säkerhet hos kollegiet. värvssyfte försäljer, utbjuder eller Skyldigheten av ställa säkerhet eljest förmedlar inom eller utom ri- väller oavsett om resan utgår från ket. anordnad sällskapsresa med Sverige eller från ett annat land.

färdmål, som avses i första stycket.

Fed

Företagare är skyldig att till Kommerskollegium får älägga kommerskollegium i den ordning en näringsidkare att lämna de uppkollegiet föreskriver lämna de upp- gifter om sin rörelse. som är nöd-

gifter om sin rörelse. som är nöd- vändiga för prövning av frågan om

vändiga för prövning av säkerhe- säkerhet. Om den uppgiftisskyldige ten. inte lämnar de begärda uppgift-

Elterkommes ej anmaning att terna, får kollegiet vid vite föreläglämna sådan uppgift, får kollegiet gå honom att fullgöra sin skyldigvid vite förelägga den försumlige het. att fullgöra sin skyldighet.

14 5

Den som yrkesmässigt eller eljest Till böter eller fängelse i högst en

i förvärvssyfte anordnar sällskaps- år skall den dömas som uppsåtligen resa Hill annat land än Danmark. 1. anordnar en sällskapsresa

Finland, Island. Norge eller Sveri- utan att, innan han marknadsför ge, för vilken resa han ej före mark- resan, ha ställt säkerhet som krävs nadslörandet ställt säkerhet och enligt denna lag eller kommerskollegium icke beslutat 2. tillhandahåller eller på annat om eftergift. dömes till böter eller sätt förmedlar en sällskapsresa fängelse i högst ett år. utan att ha ställt sådan säkerhet.

Till samma straff dömes den som Till böter skall den dömas som yrkesmässigt eller eljest i förvärvs- uppsåtligen eller av oaktsumhet

syfte förmedlar inom eller utom ri- |. lämnar oriktig uppgift vid full-

Prop. 1984/85: 214 "Sa

Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse

ket anordnad sällskapsresa med görande av uppgiftsskyldighet som färdmål, som avses i första stycket. ålagts honom med stöd av 5 §8 eller om han ej ställt säkerhet för resan 2. underlåter att fullgöra sådan

och kollegiet icke beslutat om etter- uppgittsskyldighet.

gift.

Den som vid fullgörande av upp- För en gåärmng som avses andra viftsskyldiehet enligt 5 §-första stveket I skall inte nagon dömas titl stycket uppsåtligen eller uv oukt- ansvar, om gärningen är belagd samhet. lämnar oriktig uppgift med straff i brottsbalken. Inte heldömes till böter, om ej gärningen är ler skall någon dömas till ansvar belagd med straff i brottsbalken. för en gärning som avses I andra

Stycket 2 i den utsträckning sröår-

ningen omfattas av et vitesförelåg-

gunde enligt 5 §.

Allmänt åtal för brott mot denna

lag tår väckas endast efter medsi-

vande av kommerskollegiet.

15 §

Mot kommerskollegiets beslut Kommerskollegiets beslut enligt om vitesföreläggande får talan ej 5 S$ får inte överklagas. Andra beföras. Talan mot annat beslut av slut av kollegiet enligt denna lag fär kollegiet enligt denna lag föres hos överklagas hos regeringen genom Konungen genom besvär. besvär.

Kommerskollegiet får förordna

an ett beslut om säkerhet skall göäl-

la omedelbart.

Mot resegarantinämndens beslut Resegarantinämndens beslut får

får talan ej föras. inte överklagas.

Har säkerhet tagits i anspråk för Har en säkerhet tagits I anspråk betalning som bort utgå ur annan för betalning som bort utgå ur en säkerhet. får resegarantinämnden annan säkerhet. får resegarantiuppraga ärendet ull ny prövning. nämnden ta upp ärendet till ny

prövning.

Denna lag träder i kraft den I januari 1986.

Prop. 1984/85: 214 4

Utdrag FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssummantrade

1985-04-25

Närvarande: statsministern Palme. ordförande, och statsråden I. Carlsson. Feldt, Sigurdsen. Gustafsson, Letion, Peterson, Göransson. Gradin, R.

Carlsson, Holmberg. Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande: stätsrudet Feldt

Lagrädsremiss om ändring i resegarantilagen (1972: 204)

1¶Inledning

Enligt resegarantilagen (1972:204) har anordnare och förmedlare av sällskapsresor i vissa fall skyldighet att ställa en ekonomisk garanti som skall skydda resenärerna vid rescavbrott m.m. Ar 1977 tillkallades en särskild utredare! för att se över lagen. Utredaren antog namnet resegarantilagutredningen. Enligt direktiven skulle utredaren försöka finna en konstruktion för resegarantier som bl.a. löste problemet att researrungörer under senare år fått ställa allt större säkerheter som bedömdes inte stå i rimlig proportion till riskerna för resenärerna och därmed utbetalningen ur säkerheterna. En av utgångspunkterna för utredningsuppdraget var emellertid att resenårerna även fortsättningsvis skulle garanteras ett minimiskvdd genom lagsuftning av samma principiella innebörd som den gällande. Resegarantilagutredningen redovisade uppdraget genom att i december 1980 avlämna betänkandet (Ds H -1980:7) Ny resegarantilag. Betänkandet har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av Göta hovrätt. Kammarrätten i Sundsvall. statens järnvägar, luftfartsverket, transportrådet. bankinspektionen. försäkringsinspektionen. kommerskollegium (KK), marknadsdomstolen, närmgsfrihetsombudsmannen, statens pris- och kartellnämnd. konsumentverket. allmänna Ffeklamationsnämnden (ARN) resegarantinämnden, Kooperativa förbundet. Sveriges köpmannaförbund. Svenska handelskammarförbundet, Sveriges advokatsamfund, Svenska Försäk-

ringsbolags Riksförbund. Svenska Bankföreningen, Researrangörsföre-

ningen i Sverige. Svenska Resebranschens Förening (SRF). Svenska Busstrafikförbundet, Svenska Trafikföretagens Råd. Tjänstemännens central-

organisation, Landsorganisationen i Sverige (LÖ) Handelstjänstemanna-

förbundet. Folksam. Sveriges hemkonsulenters förening och Konsumentvägledarnas förening. ' Avdelningschefen Bengt Odelgard.

Prop. 1984/85: 214 5

Post- och Kreditbunken. PK banken har anslutit sig tll det yttrande som avgells av Svenska Bankföreningen och Resespecialisterna Resebureau AB till det som avgetts av SRF.

KK har bifogat yttrande av Stockholms Handelskammare och Skänes

Handelskammare. Under år 1982 inträffade ett antal konkurser i resebrunschen, varav en

av mycket stor omfattning. Med anledning härav inkom KK den 21 aprit 1983 till regeringen med en skrivelse där senare erfarenheter av resegaran-

tilagens tillämpning redovisas (dnr 1380/83). SRF har vttrat sig över skri-

velsen.

Till protokollet i detta ärende bör fogas en sammanfattning av betänkan-

det som bilaga I. En sammanställning av remissyttrandena över utredningens förslag har gjorts I finansdepartementet och finns tillgänglig I lagstittningsärendet (dnr 9/83).

2¶Bakgrund

Lagstiftning om ställande av resegaranti tillkom är 1967 (prop. 1967: 106, 3LU 42, rskr 295, SFS 1967: 203) med anledning av vissa missförhåHanden i den då starkt expanderande resebranschen. I samband med ett antal s.k. resebyråkrascher hade resenärer bl.a. blivit strandsatta utomlands. Lagen ersatte ett frivilligt auktorisationsförfarande. Med hänsyn ull näringsfriheten bedömdes det I samband med detta lagsuftningsarbete inte motiverat

all gå så långt som till att införa ett statligt auktorisationsförfarande.

Lagstiftningen innebar emellertid en nyhet på det näringsrättsliga området och skulle därför tas upp till förnyad prövning sedan man haft tillfälle att studera dess verkningar. Gilughetstiden begränsades därför ull fem är. I den utredning (Ds H 1972: 1) som lades till grund för fortsatt lagstiftning på området konstaterades att 1967 års lag bidragit till en sanering på sällskapsresemarknaden men att resebyråkrascher fortfarande ofta medförde olägenheter för den enskilde resenären. Erfarenheterna 1I övrigt av lagens tillämpning var goda. Lagen ansågs inte ha haft några nycetableringshindrände eller konkurrensbegränsande verkningar av större betydelse. I prop. 1972:92 med förslag ull resegarantilag anfördes att resenärerna även förtsättningsvis borde garanteras ett skydd genom lagstiftning av I stort summa innehåll som tidigare.

Enligt den nuvarande resegarantiltagen (1972: 204), som bygger på förslaget i prop. 1972:92, skall den som yrkesmässigt eller eljest i förvärvssyfte anordnar eller förmedlar sällskapsresa ull utomnordiska länder ställa säkerhet hos KK. Lagen omfattar resor i grupp och vissa individuella resor med ett I förväg uppgjort program. Säkerheten skall gälla det belopp som KK med hänsyn tll reseverksamhetens art och omfattning bestämmer.

tl Riksdagen 198485] samti. Nr 214

Prop. 1984/85: 214 6

Beloppet skall uppgå till minst 200000 kr. för rescarrangör av i Sverige

anordnade resor och för reseagenter för utomlands anordnade resor. För reseagenter för i Sverige anordnade resor skall beloppet uppgå ull minst

50000 kr. Enligt lagens förarbeten skall säkerheten 1 princip vid varje tillfälle motsvara reseföretagets ekonomiska åtagande. Hänsyn skall där-

med bl.a. tas till säsongvariationer i reseverksamheten och till hur stora förskottsinbetalningar som görs av resenärerna. Säkerheten fastställs normal av KK vid två tillfällen per år och beräknas som summan av värdet av erhållna anmälningsavgifter och slutlikvider samt hemtransportkostnader. Säkerheten skall i allmänhet bestå av en av bank eller försäkringsbolag utfärdad betalningsutfästelse.

Företagare är skyldig att ill KK i den ordning kollegiet föreskriver lämna de uppgifter om sin rörelse, som är nödvändiga för prövning av säkerheten. Kollegiet får förelägga den som efter anmaning inte lämnar sådan uppgift art vid vite fullgöra sin skvidighet. Den som uppsätligen eller av oaktsamhet lämnar oriktig uppgift döms till böter, om gärningen inte är belagd med straff i brottsbalken.

Den som anordnar eller förmedlar sällskapsresa utan att ställa resega-

ranti döms till böter eller fängelse i högst ett år.

Talan mot KK:s beslut om fastställande av säkerhet förs hos regeringen genom besvär.

Säkerhet får tas i anspråk för återbetalning av medel för resa som blir

inställd eller eljest inte kommer till stånd. Dessutom kan bl.a. kostnader för uppehälle i utlandet och återresa samt värdet av förlorade förmåner

ersättas ur säkerheterna då en resa påbörjats men inte slutförts.

Ärenden om att ta säkerhet i anspråk prövas av en särskild nämnd,

resegarantinämnden, vars beslut inte kan överklagas. Nämndens kansh är knutet till KK. Kollegiet verkställer nämndens beslut om utbetalning ur säkerheterna.

Av resegarantilagutredningens redovisning framgår att det sammanlagda

beloppet av reseföretagens säkerheter, i takt med prisökningar på resor och en ständigt ökande resefrekvens, steg från 35 milj. kr. vid lagens tillkomst är 1967 tull ca 250 milj. kr. år 1980. Säkerhet hade sistnämnda är

ställts av sammanlagt ca 300 reseföretag. Av utredningen framgår vidare

att det sammanlagda utbetalda beloppet ur säkerheterna för motsvarande

tidsperiod uppgick ull ca 2.4 milj. kr. Antalet företag som inställt eller

avbrutit resor och som föranlett ärenden om utbetalning ur säkerheterna uppgick ull totalt 21 stycken. Det rörde sig genomgående om reseföretag med liten omsättning. De genomsnittligt utbetalda beloppen per är sjönk

dessutom successivt. Merparten av utbetalningarna avsåg aterbetalning av förskott för resor som aldrig kom till stånd. Den ständiga ökningen av resandet har emellertid härefter avtagit och

som nämnts har ett antal större konkurser inträffat i resebranschen. Resan-

Prop. 1984/85: 214

dets utveckling t.o.m. år 1984 för den helt dominerande resetormen.

nämligen sällskapsresor med flyg, framgår av denna figur.

Figur: Antalet deltagare i sällskapsreseflygningar under aren 1967—1984

Antal - 1000

13004 1200 1100 10001 9201 8001

700 SMS

50014 oo

EE

1967 "68 69 70 71 72 73 74 75 76 7 78 79 80 81 82 83 84 År

Utbetalningarna ur säkerheterna har som en följd av de stora konkur-

serna ökat kraftigt. Ärenden om att ta säkerhet i anspråk framgår av denna

tabell.

Tabell: Reseföretag som har inställt sina betalningar och föranlett ärenden om utbetalningar ur säkerheterna under perioden den I juli 1967 — den I september 1984

Brodin Touring AB/Brodin rese-

Prop. 1984/85: 214 8

Reseföretag Tidpunkt Utbetalt Stätld

för betal- belopp tkr såkerhet

ningsin- tkr ställelse

Enligt utredningen hade fram till den 30 juni 1980 fem reseföretag föranlett alt säkerheterna tagits I anspråk trots att företagen inte hade inställt sina betalningar.

F.n. har ca 330 researrangörer ställt säkerhet hos KK ull ett belopp som per företag varierar från 75000 kr. till 165 milj. kr. Ca 210 rescagenter har ställt minimisäkerheten 50000 kr. Totalt uppgar säåkerheterna f.n. ull ca 250 mil;. kr. Under är 1982 inträffade betalningsinställelser och liknande som föranledde utbetalningar ur säkerheterna uppgående till 11.7 milj. kr. Motsvarande siffror för åren 1983 och 1984 är 2,3 resp. 5 milj. kr.

3¶Allmän motivering

En utgångspunkt enligt direktiven för resegarantilagutredningen var utt resenärerna även fortsättningsvis skall genom lagstiftning ha ett skydd av

samma principiella innebörd som tidigare för förluster i samband med

avbrutna eller inställda resor. Jag delar denna uppfattning. Att lägstiftningen fyller ett behov visar inte minst de senaste ärens utveckling i resebranschen. Utan detta skydd hade ett stort antal enskilda människor kunnat drabbas av kännbara ekonomiska förluster och dessutom tvingats ändra sina semesterplaner.

Resegarantilagstiftningen har tillämpats sedan är 1967. Vissa ändringar genomfördes år 1972. Enligt min mening är lagsuftningen nu i behov av ytterligare några ändringar. En rad frågor har behandlats i resegarantilag-

utredningens betänkande och däröver lämnade remissvar samt i KK:s tidigare nämnda skrivelse. I det följande behandlar jag först huvudfrågan

om hur garantisvstemet bör vara uppbyggt. Därefter tar jug upp delfrågor som enhet min mening bör leda vill ändringar I resegarantlagen. De nu

avsedda frågorna är — garantisvstemets konstruktion i avsnpitt 3.1

— begränsning i skyldigheten att ställa säkerhet i avsnitt 3.2 — KK:s tillsyn över reseföretagens verksamhet I avsnitt 3.3 'g. = KK:s beslut om säkerheter i avsnitt 3.4 och = föreskrifter om verkställighet av lägen i avsnitt 3.5

Slutligen behandlas I avsnitt 3.6 vissa andra frågor som resegarantilaputredningen och remissinstanserna tagit upp.

Prop. 1984/85: 214 9

3.1 Garantisystemets konstruktion

Mitt förslag: Garuntisystemets konstruktion, där varje reseföretag stäl-

ler en individuell säkerhet som motsvarar företagets ekonomiska åtagande gentemot resenårerna. bibehålls.

Utredningens förstag: De individuella säkerheterna skall sättas lägre. Skyd-

det i övrigt skall åstadkommas genom främst en kollektiv fond tbetänkandet s. 176 ff).

Remissinstanserna: Utredningens förslag har kritiserats av KK, resegarantinämnden, flera konsumentföreträdare och resebranschens organisationer. Den föreslagna konstruktionen har bl.a. ansetts missgynna arrangörer av kortare och billiga resor. Vidare har kriuk riktats mot att resegarantin

inte skulle stå i relation till företagens ckonomiska åtaganden. Exempelvis

skulle företagens betalningsvillkor. 1. ex. storleken av erlagda förskott, inte beaktas vid beräkning av säkerhetens storlek. Resebranschens organtsationer har varit tveksamma till inslaget av kollektiv säkerhet eftersom detta skulle innebära att ett flertal ej berörda reseföretag tvingades svara för verkningar av några få företags konkurser.

Kommerskollegiets skrivelse: KK har framhållit att erfarenheterna av de senaste ärens konkurser I resebranschen visar att det föreslagna garantisystemet inte skulle ha gett ett tillfredsställande skydd för resenärerna. Bl.a. kunde konstateras att säkerhet och fondmedel i den hittills största resebyråkraschen. som inträffade hösten 1982 (Trivselresor Produktion AB), inte på långt när skulle ha täckt de utbetalningar som blev aktuella. Med det föreslagna systemet skulle statsmedel ha behövt förskotteras med miljonbelopp. Enligt KK visar de vunna erfarenheterna vidare vikten av att man beaktar reseföretagets betalningsvillkor vid beräkning av säkerhe-

terna.

Skälen för mitt förslag: Varje reseföretag ställer f.n. i enlighet med resegarantilugens regler en individuell säkerhet som i princip motsvarar företagets ckonomiska åtupganden gentemot resenärerna. Det totala beloppet av ställda säkerheter blir därmed väsentligt mycket större än de sammanlagda utbetalningarna ur säkerheterna. eftersom flertalet större reseföretag

knappast upphör med sin verksamhet samtidigt. För att minska de totala

säkerheterna och dårmed kostnaderna för systemet föreslog resegarantilagutredningen ett garauntisystem med säkerheter dels i form av en för varje företag individuell del. dels en kollektiv del. Den individuella säkerheten föreslogs för researrangörer av i Sverige anordnade resor och för reseagenter för utomlands arrangerade resor uppgå till högst 40 56 av nuvarande säkerheter. Den skulle beräknas mer schablonmässigt och bestå dels av

Prop. 1984/85: 214 10

ett fast belopp, dels av ett rörligt belopp relaterat till antalet resenärer per månad för respektive företag. Beträffande reseagenter för i Sverige anordnade resor föreslogs ett schablonbelopp som uppgick ull SO 97 av nuvarande säkerhet. För den kollektiva delen föreslogs att en statlig fond skulle inrättas. Fonden skulle byggas upp under en tvåårsperiod och finansieras med avgifter till staten från reseföretagen. Avgifterna skulle bestämmas till viss procent av den individuella säkerheten. Fonden föreslogs uppgå till 2 milj. kr. De statliga fondmedlen skulle användas i de fall en individuell säkerhet inte räckte till. Om det skulle inträffa att även fondmedlen var

otillräckliga skulle erforderligt tillskott utgå av statsmedel. Sådana av staten förskotterade medel skulle återbetalas så snart medel fanns tillgäng-

liga i fonden.

Jag delar den kritik som framförts av remissinstanserna mot det föreslagna garantisystemet. Som bl.a. KK påpekat är det angeläget att säkerheten bestäms med utgängspunkt i reseföretagens betalningsvillkor och totala ekonomiska ätagande för att ge resenärerna ett fullgott skydd. Utredningen har för att tillgodose detta skyddsintresse föreslagit att i sista hand staten skulle täcka anspråk som systemets egna resurser inte förslog till. Jag kan dock inte förorda en ordning där staten ytterst skulle kunna tvingas till ekonomiska insatser. Därmed skulle ett genomförande i övrigt av

utredningens förslag innebära ett försämrat skydd för resenärerna, något

som jag inte heller kan godta. Härtill kommer att jag från både principiella och praktiska utgångspunkter inte anser det lämpligt att vid sidan av ett system med individuella säkerheter bygga ut administrationen med en ny statlig fond. Mot bakgrund av remissutfallet och de därefter vunna erfarenheterna från tillämpningen av nuvarande garantisystem avser jag således

att inte föreslå sådana förändringar av resegarantisystemets allmänna kon-

struktion som resegarantilagutredningen förordat. De synpunkter i övrigt

på garantisystemets konstruktion som framförts av remissinstanserna för-

konstruktionen av det nuvarande systemet bör alltså lämnas orubbad.

3.2 Begränsning i skyldigheten att ställa säkerhet

Mitt förslag: Säkerhet skall ställas endast av den som bedriver yrkesmässig verksamhet och inte som f. n. även av den som eljest i förvärvs-

syfte anordnar eller förmedlar resa.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (betänkandet s.

201 f.).

Remissinstanserna: Förslaget har fätt ett blandat mottagande. KK och konsumentverket ställer sig positiva till att ändringen genomförs. BI. a.

Prop. 1984/85: 214 1

resegarantinämnden, LÖ och resebranschens organisationer är dock kritiska. En uppfattning som har anförts är att den nuvarande avgränsningen

ger en preventiv effekt. Resebranschens företrädare menar att skydds-

intresset är störst vid reseverksamhet av tullfällig karaktär och att en ändring enligt förslaget kan ge konkurrenssnedvridande effekter. LÖ anser att stora skyddsvärda konsumentgrupper, t. ex. skolbarn, genom den föreslagna ändringen mister en trygghet av stor ekonomisk betydelse.

Skälen för mitt förslag: Det nuvarande garantisystemet gäller den som yrkesmässigt eller eljest i förvärvssyfte anordnar eller förmedlar sällskapsresa. I protokollet till lagrådsremissen med förslag till lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet (se prop. 1967: 106) uttalade föredraganden att uttrycket yrkesmässigt, som var vad hans förslag byggde på. borde ges en vid tolkning. Verksamheten som reseanordnare behövde inte sträcka sig över någon längre vid. Även den som endast i enstaka fall anordnar en sällskapsresa men som gör det för att bereda sig vinning skulle vara skyldig att ställa säkerhet. Detsamma gällde för det fall att någon

person låter bilda särskilda sammanslutningar, vilka utåt skulle få framstå

som initiativtagare till resorna, uttalade föredraganden.

Lagrådet konstaterade att garantikravet avsågs gälla för resor som är öppna för allmänheten och för resor som kommersiellt anordnas för olika

föreningar och sammanslutningar. Vidare anfördes att den omfattning som i propositionen givits åt begreppet ”yrkesmässigt” inte syntes överensstämma med vad som i lagsuftningssammanhang annars antas gälla. För yrkesmässighet krävs att verksamheten skall ha viss varaktighet eller åtminstone vara inriktad på en serie affärshändelser. Vidare framhölls att den yrkesmässiga verksamheten oftast utmärks av att den bedrivs i vinsteller förvärvssyfte men att undantagsvis kan förekomma att sådant syfte inte förefinns eller kan påvisas. Lagrådet fann det tveksamt om den före-

slagna lagstiftningens effektivitet verkligen fordrade att garanti skulle ställas också av den som I ett enstaka fall anordnar eller förmedlar sällskaps-

resa. även om detta sker för egen vinning. Detta borde cmellertid i så fall enligt lagrådet komma till tydligt uttyck i lagtexten. Mot bakgrund av vad

lagrådet uttalat kompletterade föredraganden därefter lagtexten med orden

”eller eljest i förvärvsyfte”.

Enligt resegarantilagutredningens uppfattning torde sällskapsresor till utomnordiska länder i mycket begränsad omfattning anordnas eller för-

medlas av någon som inte bedriver reseverksamhet yrkesmässigt. Utredningen fann också att de säkerheter som tagits i unspråk för utbetalning till

resenärerna i samtliga fall hade ställts av sädana anordnare och förmedlare av resor som i form av aktiebolag bedrivit yrkesmässig reseverksamhet.

Utredningen fann vidare att KK hade små praktiska möjligheter att utöva

en effektiv kontroll över ej yrkesmässig reseverksamhet. Mot bakgrund av detta föreslog utredningen att skyldigheten att ställa säkerhet skulle be-

Prop. 1984/85: 214 12

gränsas till att gälla endast den som yrkesmåssigt anordnar eller förmedlar

sällskapsresor. Detta skulle innebära att säkerhet skall ställas i fråga om

verksamhet som ingår som ett led i en verksamhet av ekonomisk natur och att verksamheten skall ha viss omfattning. Vinstsyfte behövde enligt utredningen däremot inte nödvändigtvis föreligga.

Enligt min mening finns — med utgångspunkt i de erfarenheter som numera vunnits av lagens tillämpning — knappast tillräckliga motiv för att kräva att säkerhet skull ställas av annan än den som yrkesmässigt anordnar eller förmedlar sällskapsresor ull utomnordiska länder. Erfarenheterna

från lagtillämpningen såsom den framgår av KK:s och i förekommande fall

regeringens beslut ger anledning till antagande bl.a. att anordnare och

förmedlare av sådana resor där ett skyddsintresse föreligger regelmässigt

bedriver yrkesmässig verksamhet. Detta innebär — som framgår av vad

lagrådet yttrade i 1967 års lagsuftningsärende — att det skall vara fråga om

ekonomisk verksamhet och att den har viss varaktighet eller åtminstone är inriktad på en serie affärshändelser. Vinstsyfte behöver dock inte alltid föreligga. Utöver researrangörs- och agentverksamhet i rent kommersiellt syfte har mot den bakgrunden, såsom lagen tillämpats, även reseverksamhet av huvudsakligen ideell natur ansetts varu yrkesmässig och medföra skyldighet att ställa säkerhet. Även reseverksamhet av mer tillfällig natur, 1. ex. där resor anordnas av skollärare i samband med skolloven och där det vanligtvis rört sig om en serie affärshändelser, har ansetts som yrkesmässig och medföra sådan skyldighet. Den grupp som omfattas av lagens nuvarande formulering ”eljest I förvärvssyfte” torde mot denna bakgrund väsentligen endast avse sådana anordnare av eastaka resor där ett skyddsintresse inte kan anses föreligga.

Härutöver talar enligt min mening även kontrollsväårigheterna för att man bör begränsa skyldigheten att ställa säkerhet. Verksamhet som inte bedrivs yrkesmässigt marknadsförs sällan genom annonser eller på liknande sätt och är därför svår att kontrollera. Dessa kontrollsvärigheter torde i praktiken ha lett till att säkerhet f.n. i flera fall inte ställs trots att skyldighet förelegat med nuvarande lagstiftning. Detta är olyckligt ur rättspolitisk

synvinkel. Jag föreslår att säkerhet i fortsättningen skall ställas endast av

den som bedriver yrkesmässig verksamhet, så att en opåkallad kriminalise-

ring upphävs. Detta föranleder en ändring i I $ resegarantilagen och en

följdändring i 14 §. I anslutning härtill bör, vilket också utredningen före-

slagit, I och 14 §§ ändras redaktionellt, i förenklande sytte.

Prop. 1984/85: 214 13

3.3 KommerskolHegiets tillsyn över reseföretagens verksamhet

Mitt förslag: En näringsidkare skall kunna straffas. om han inte fullgör sin skyldighet att tll kommerskollegiet lämna de uppgifter om sin rörelse som är nödvåndiga för prövning av frågan om säkerhet. En

sädan skyldighet ålägger kommerskollegiet genom beslut I det enskilda fallet.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag (betänkandet s. 261 f.).

Remissinstanserna har lämnat förslaget utan erinran.

Kommerskollegiets skrivelse: KK framhåller att det under senare år skett cen betydande nyetablering t resebranschen och att utvecklingen innebär att det idag är omöjligt för kollegiet att på ett tillfredsställande satt följa alla förerugares verksamhet. Detta innebär att risken är påtaglig för att mänga I resebranschen utökar sin verksamhet utan att kollegiet i tid får kännedom om det. Detta medför i sin tur att ställda säkerheter i vissa fall är otillräckliga. Enligt KK:s uppfattning bör reseföretagen åläggas en skyldighet att till kollegiet anmäla ändrade förhållanden.

Skälen för mitt förslag: Enligt 5 § första stycket resegarantilagen är företagare skyldig att ill KK i den ordning kollegiet föreskriver lämna de uppgifter om sin rörelse, som är nödvändiga för prövning av säkerheten. I paragrafens andra stycke ges KK möjlighet att vid vite förelägga en försumlig uppgiftsskyldig att fullgöra sin skyldighet. Med stöd av bestämmelsen i första stycket kan KK ålägga företagen att anmäla bl. a. säsongsmässiga variationer och andra förändringar i reseverksamhetens omfattning. Enligt 14 § lagen kan emellertid — bortsett från den som låmnar oriktig uppgift — endast den straffas för brott mot lagen som anordnar eller förmedlar sällskapsresa utan att ha ställt säkerhet. Av lagens förarbeten (prop. 1972:92 s, 36) framgår att en anordnare inte kan straffas för att han. sedan säkerhet ställts. utvidgat sin verksamhet utan att underrätta KK. Kollegiet skall dock kontinuerligt följa reseföretagens verksamhet och när det är påkallat bestämma att såkerhet skall ställas med högre belopp än tidigare. anförs det i förarbetena.

EF specialmotiveringen tll 5 § resegarantilagen (prop. 1972:92 s. 33) tramhålls det aut KKR behöver få uppgifterna från företagen fortlöpande för att kunna pröva om såkerheten. med hänsyn ull mer väsentliga förändringar i företugens verksamhet, bör ökas eller nedsättas. Det anförs också att KK bör kunna förelagga en försumlig uppgifisskyldig lämpligt vite. detta med hänsyn till betydelsen. inte minst från allmänhetens synpunkt. av att uppgiftsskyldigheten fullgörs. +2 Riksdagen 198485. 1 saml. Nr 214

Prop. 1984/85: 214 14

Utredningen påtalar (fs. 223) att KK haft begränsade praktiska möjligheter att utöva någon effektiv Kontroll över uppgifternas riktighet eller att

följa de enskilda arrangörernas verksamhet.

Jag vill framhålla att ett vitesförelåggande enligt 5 § andra stycket förutsätter att den uppgiftsskyldige inte efterkommit en anmaning att lämna särskilt angivna uppgifter. Mot bakgrund av vad som anförts i KK:s skrivelse framstår den nuvarande vitessanktionen av uppgiftsskyldigheten som otillräcklig. Denna förutsätter ju att KK i tid får anledning att misstänka en viss näringsidkare för att inte lfämna ertforderbga uppgifter.

Enligt min mening kan uppgiftsskyldigheten redan idag omfatta anmälan om ändrade förhållanden. Något behov av en utvidgning härvidlag, vilket KK:s skrivelse synes åsyfta, föreligger därför inte. Den ettektuvisering av uppegiftslämnandet som jag anser nödvändig kan i stället uppnäs genom att skyldigheten att lämna uppgifter förenas med straffansvar. Härigenom träffas den uppgiftsskyldige av en sanktion vid försummelse. även om KK inte haft möjlighet att anmoda honom vid vite att lämna uppgifter.

Beträffande anmälan av ändrade förhållanden är tanken alltså den att KK för varje enskilt fall — lämpligen i samband med att säkerhet fastställs

— fär ålägga vederbörande att lämna sådan anmälan. Ett åsidosättande av

åläggandet skall som nämnts kunna medföra straffansvar. Detta kräver att åläggandet utformas på ett tydligt sätt och närmare anger det eller de förhällanden som avses. Det ligger i sakens natur att åläggandet bör inne-

hålla en tidsfrist för fullgörande av anmälningsskyldigheten, räknad från

viss konkret händelse.

Bestämmelsen i 5 § första stycket bör moderniseras med hänsyn till regeringsformen. I denna avses med begreppet "föreskrifter rättsregler. som till sin natur är generella. Då det i 5 § första stycket resegarantilagen

f.n. talas om att uppgifter skall lämnas i den ordning KK föreskriver”.

kan uttrycket leda tanken till normgivning. Här är emellertid fråga om en rätt för KK att i der enskilda fallet bestämma vilka uppgifter som ett företag skall lämna samt sättet och tiden för detta.

Själva straffbestämmelsen bör tas in i 14 § och innebära att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att lämna uppgift enligt 5 § skall

dömas till böter. Bestämmelsen bör kompletteras med en regel om förhål-

landet mellan straff och vite. Vitesföreläggandet enligt 5 § andra stycket nu gällande lag och den nyss föreslagna straffregeln kan nämligen i vissa fall bygga på samma grund. I så fall bör inte mer ån en av päföljderna dömas ut, varvid vitet bör ges företräde tilfr resegaranulagutredningens betänkande s. 262-263).

Om underlitenheten att fullgöra uppgiftsskyldighet enligt 5 § avser dels en tidsperiod som inte omfattas av något vitesföreläggande. dels en period som omfattas av ett sådant föreläggande. kan den uppgiftsskyldige straffas för underlätenheten under den första perioden men inte under den senare. då han i stället träffas av vitet. Detta kan vara befogat I vissa fall. särskilt

Prop. 1984/85: 214 LR

då den uppgiftsskyldige på ett mera fagrant sätt åsidosatt sitt aliggande att

lämna uppgifter. I manga fall torde det emellertid vara mindre lämpligt att åtal väcks I den angivna sttuationen. Den uppgiftsskyldige har kanske. när åtalet väcks. redan efterkommit vitesföreläggandet och lämnat de erforder-

liga uppgifterna till KK. Det kan också vara så att den i och för sig straftbura underlätenheten inte framstar som särskilt allvarlig. Det är där-

för lämpligt att KK får en möjlighet att avgöra att åtal i visst fall inte skall

väckas. En bestimmelse bör tas in I resegarantilagen av innebörd utt

allmänt åtal för brott mot lagen får väckas endast efter medgivande av KK. Det saknas anledning att begränsa regelns räckvidd ull endast den nyss

beskrivna situationen. Åtalsbestämmelsen bör gälla alla i resegarantilagen

straffbara gärningar. I prakuken torde det för övrigt redan fn. vara ovanligt att ätal väcks för brott mot lagen annat än efter anmälan av KK. Den nu föreslagna regeln hindrar dock givetvis inte att anmälan om misstänkt brott mot lagen görs även av annan än KK töfr prop. 1983/84: 142 s. 44 £.). Formellt är det åklagaren som beslutar om åtal. Han är alltså inte skyldig att rätta sig efter KK:s önskemål om att åtal skall väckas. Atalsbestämmelsen bör tas in I 14 § resegarantilagen.

Riksdagen har nyligen antagit ett förslag till lag om vite (prop.

1984/85: 96, JuU 22, rskr 211. SFS 1985: 206). Lagen träder i kraft den I juhi

1985. Syftet med lagen är att eftektivisera vitesinstitutet. Lagen kodifierar vissa allmänna regler som tidigare gällt enligt praxis men innehåller också flera nyheter. bl.a. att vite skall kunna föreläggas som s. k. löpande vite. Vitet utgår då i normalfallet med ett bestämt belopp för varje tidsperiod av

viss längd under vilken föreläggandet inte har följts. En annan nyhet är att

frågor om utdömande av vite normalt skall handläggas av länsrätt på ansökan av den myndighet som har förelagt vitet. i stället för att åklagaren för talan vid allmän domstol. Den nya lagen gäller i princip alla viten som enligt lag eller annan författning fär föreläggas av myndigheter om inte annat är särskilt föreskrivet. Den omfattar alltså sådana viten som förelagts av KK med stöd av resegarantlagen.

3.4 Kommerskollegiets beslut om säkerheter

Mitt förslag: Kommerskollegiet får förordna att kollegiets beslut om

säkerhet skall gälla omedelbart.

Utredningens förslag: Kollegiets bestut skall gälla omedelbart. om inte annat föreskrivs (se betänkandet s. 230-231 samt 263).

Remissinstanserna: De flesta har inte berört utredningens förslag i sina yttranden. Kammarrätten i Sundsvall påpekar dock att ett förvaltningsbeslut vanligen inte träder i ullämpning förrän det vunnit laga kratt och

Prop. 1984/85: 214 16

ifrågasätter om utredningen anfört uillräckliga skäl för den föreslagna regeln, som innebär rakt motsatt förhållande.

Skälen för mitt förslag: Utredningen har (s. 230 f.) framhållit att det givetvis är angeläget alt garantisystemet utformas så att man snabbt kan få fram beslut som reseföretagen har att rätta sig efter när det gäller skyldigheten att ställa säkerhet och säkerhetens storlek. Enligt utredningen har KK ibland haft vissa svårigheter att få in de fastställda säkerheterna i rätt tid. Bl.a. mot denna bakgrund föreslår utredningen att kollegiets beslut skall gälla omedelbart. om inte annat föreskrivs.

Enligt min uppfattning kan det i vissa fall föreligga eu behov av att KK:s bestut om säkerhet skall kunna gälla omedelbart, alltså utan hinder av att det inte vunnit laga kraft. Den situation jag tänker på är den då någon enligt ett tidigare beslut av KK ställt säkerhet och KK därefter genom ett nytt beslut bestämt att säkerhet skall ställas med högre belopp ån tidigare. Som jag tidigare nämnt tavsnitt 3.3) framgår det av förarbetena till resegarantilagen (prop. 1972:92 s. 36) att straffbestammeilsen i 14 § inte kan ullämpas mot exempelvis en anordnare av sällskapsresa som, sedan av KK beslutad säkerhet ställts, utvidgar sin verksamhet utan att underrätta KK. För att straffbarhet skall inträda krävs att det genom ett lagakraftvunnet bestut har fastslagits att säkerhet skall ställas med högre belopp än tidigare.

I den nu angivna situationen kan en närmgsidkare efter ett överklagande av KK:s beslut utan risk för påföljd fortsätta sin verksamhet utan att ställa den högre säkerheten, i avvaktan på regeringens ställningstagande. Inträt-

far i en sådan situation en större rescbyräkrasch skulle ett stort antal

resenärer kunna bli lidande genom att de fått oullräcklig garantiersättning på grund av att säkerheten varit för låg. Därför bör KK enligt min mening i det nyss beskrivna fallet kunna förordna att beslutet skall gälla omedelbart.

Av det anförda torde tramgå att jag inte anser att det finns tillräckliga

skäl för att som huvudregel låta besluten bli omedelbart gällande.

Den ändring jag föreslår bör inte formellt inskränkas till att avse endast vissa av KK:s beslut rörande säkerhet. Det torde emellertid i praktiken knappast bli aktuellt att utnyttja möjligheten annat än då det gäller beslut att fastställa säkerhet med högre belopp än tidigare. Den som anordnar

eHer förmedlar sällskapsresa utan att ha ställt någon säkerhet alls får

nämligen bedömas göra sig skyldig ull brott mot 14 §§. oavsett om KK

beslutat om säkerhet eller inte.

I de fall KK förordnat att ett beslut skall gälla omedelbart och detta beslut överklagas, bör regeringen ha möjlighet att besluta att förordnandet tills vidare inte skall galla inhibition).

Bestämmelser av det innehåll jag här föreslagit bör föras in + 158 resegarantlagen.

Prop. 1984/85: 214 17

3.5 Föreskrifter om verkställighet av lagen

Mitt förslag: Bestämmelsen om närmare föreskrifter för tillämpningen

av lagen upphävs.

I 16 § den nu gällande resecgarantlagen anges att närmare föreskrifter för uillämpningen av lagen meddelas av Konungen, eller efter Konungens bemyndigande. av kommerskollegium. Av 8 kap. 13 § första stycket I

regeringsformen följer emellertid att regeringen utan särskilt bemyndigande i lag får genom förordning besluta föreskrifter om verkställighet av

lag. I tredje stycket samma paragraf sägs att regeringen far i förordning som avses I första stycket överläta ät underordnad myndighet att meddela

bestämmelser i ämnet”.

Av det anförda följer att stadgandet i 16 § resegarantilagen numera är överflödigt. Paragrafen bör därför upphävas.

3.6¶Vissa övriga frågor

Resegarantilagutredningen har övervägt ytterligare ett antal frågor där

jag inte funnit anledning att föreslå nägra ändringar. Endast på en punkt

skiljer sig min bedömning från utredningens förslag. Det gäller frågan om en utvidgning av resegarantilagens tillämpningsområde i vad avser vissa individuella resor där jag inte finner tillräckliga skäl att genomföra utredningens förslag. Vidare har frågan om resor med reguljärt flyg till rabatterade priser tagits upp av flera remissinstanser. De frågor som behandlats och motiven för att nu inte föreslå några ändringar skall här redovisas översiktligt.

Flera remissinstanser, bl.a. KK. resegarantinämnden. ARN och resebranschens företrädare, har pekat på att en ny, för semesterresor allt vanligare resform inte omfattas av resegarantilagen. Det gäller resor med reguljärt flyg till rabatterade priser. Sådana resor företer för resenärerna

stora likheter med de individuella paketresor med ett i förväg uppgjort program som redan omfattas av lagen. Skillnaden är endast att resenären

här själv svarar för arrangemangen på uppehållsorten och att reseföretaget endast tillhandahåller transporten. Eftersom försäljare av flygbiljetter till

lågpris dessutom i flera fall arrangerar och förmedlar traditionella sällskapsresor för vilka säkerhet ställts kan resenärerna ha svårt att förstå att

resegarantilagens skydd inte gäller alla typer av resor. Flera remissinstanser, däribland KK, resegarantinämnden och resebranschens organisationer, har pekat på konsumentproblem i samband med denna typ av resor. Ett flertal resenärer anges ha förlorat stora belopp därför att förskott, som inbetalats till vissa reseföretag utan att färdhandlingar lämnats ut, inte

återbetalats vid reseföretagets konkurs.

Frågan har inte berörts av resegarantilagutredningen. Som påpekats av

Prop. 1984/85: 214 18

remissinstanserna har semesterresandet under senare är 1 viss utsträckning ändrat karaktär. Det ökade utbudet av flygresor till lågpris har inneburit att det reguljära flyget i större utsträckning än tidigare utnyttjas av privatresenärer för semesterresor. Det är visserligen angeläget i sig att utvecklingen följs och att den typ av reseskvdd som resegarantilagen är avsedd att ge anpassas till ändrade resformer. En utvidgning av det nuvarande gärantisystemet i vad avser den typ av semesterresor med flyg som här har berörts kan emellertid inte genomföras utan problem. Konkurrensskäl torde i så fall tala för att resegaranti borde ställas för alla typer av transpor-

ter. Detta skulle innebära en mycket omfattande utvidgning av lagens tillämpningsområde. Effekterna av en sådan utvidgning är som nämnts

outredda och synes mycket svåra att överblicka. Därför finns det inte underlag f.n. för att föreslå nägon ändring av lagens räckvidd i detta avseende. Om utvecklingen ger anledning därtill får frågan utredas närma-

re.

Resegaranti skall enligt nuvarande regler ställas för resor till utomnordiska länder. Några företrädare för konsumentintressena har förordat en utvidgning till att avse även resor inom Norden. Bl. a. har hänvisats till att resekostnaderna I dessa fall ofta uppgår till belopp av samma storleksordning som gäller för utomnordiska resor. Enligt min uppfattning har dock erfarenheterna från lagens tillämpning inte visat att det förekommit särskil-

da problem med inomnordiska resor. En utvidgning av tillämpningsområ-

det är därför inte motiverad. Motsvarande fråga behandlades också i prop. 1972:92 (s. 24). Departementschefen fann dock att tillräckliga skäl inte bade anförts för den föreslagna utvidgningen.

Resegarantilagen omfattar f.n. förutom sällskapsresor it grupp även individuella resor som marknadsförs med ett i förväg uppgjort program om

priset innefattar förutom resekostnad. även kostnad för övernattning på

annan plats än på färdmedlet. Resegarantilagutredningen har föreslagit att kravet på att övernattning skall ske på annan plats än på färdmedlet skall slopas. Förslaget har i och för sig lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Från resebranschen har emellertid senare framförts att en utvidgning på det sätt som utredningen föreslagit skulle kunna snedvrida konkurrensen främst i vad avser resor med båt mellan Sverige och annat

land eftersom garantikravet skulle komma att gälla resor till exempelvis

Tyskland men inte tull Danmark därför att det är ett inomnordiskt land. Enligt resebranschen visar erfarenheterna från denna typ av resor inte på sädana problem att ett utvidgat garantikrav är motiverat.

Enligt vad jag erfarit innebär nuvarande ordning inga praktiska problem. Jag finner därför vid en samlad bedömning och mot bakgrund av vad som

numera framkommit att utredningens förslag inte bör genomföras f.n.

Frågan kan naturligtvis prövas på nytt om ändrade förhållanden så kräver.

Enbegt nuvarande regler kan säkerhet tas i anspråk när en resa ställts in

Prop. 1984/85: 214 19

och när en resa påbörjats men inte slutförts. Med utgångspunkt i huvudsyf-

tet med lagstiftningen, nämligen att ge ett socialt betingat minimiskydd,

har sedan i viss utsträckning överlåtits åt rättstillämpningen att avgöra i vilka konkreta situationer utbetalning ur säkerheterna kan bli aktuell. En

utvidgning av skyddet har föreslagits 1 en riksdagsmotion (197677: 122)

enligt vilken det bör övervägas om inte ersättning ur garantimedlen bör kunna utgå vid reklamationer i de fall då ARN har förklarat konsumenten

berättigad till ersättning men en sådan inte kan utgå därför att reseföretaget har inställt sina betalningar eller försatts i konkurs. Utredningen har (betänkandet s. 210) uttalat att. eftersom ARN:s beslut endast utgör en rekommendation till parterna om hur en tvist bör lösas, en regel uv detta

slag skulle innebära att nämndens beslut i vissa fall skulle kunna genomdrivas ivångsvis. Enligt utredningens mening borde det inte komma i fråga att

genomföra en sådan ordning på reseomrädet. För egen del anser jag att det

saknas anledning att ge just den nu ifrågavarande kategorin av Konsumenter företräde framför andra borgenårer I konkursen. Det framstår som omotiverat att i så fall inte låta garantisystemet omfatta också de konsumenter, vilkas fordringsanspråk medgetts av reseföretaget eller fastställts

genom domstols dom. En sådan ordning framstår emellertid som alltför vittgående och konsekvenserna därav har inte utretts. Sammanfattningsvis

finner jag alltså att en förändring av det ifrågasatta slaget inte är påkallad.

Enligt nuvarande regler utgår ersättning ur resegarantin i sådana fall där betalning erlagts för en resa som blir inställd eHer eljest inte kommer till stånd (jfr. 6 § resegarantilagen). Ersättning för ej utnyttjade tillgodohavanden, t.ex. presentkort, har emellertid inte medgivits. Resegarantilagutred-

ningen har framfört att det i skilda sammanhang från konsumenthåll an-

förts att säkerheterna borde få tas i anspråk även för cj utnyttjade presentkort. Utredningen avvisade emellertid en sådan utvidgning av garantisystemet eftersom det enligt utredningens uppfattning skulle innebära att resenärerna ges en garanti för betalning av fordringar i allmänhet och även

i sådana fall där resor inte har ställts in. ARN har i remissomgången

framfört att resegarantinämnden borde få utökade möjligheter att inom det föreslagna garantisystemets ram ge ersättning i vissa ömmande fall, t. ex.

för presentkort och tillgodohavanden. I KK:s skrivelse hur vidare fram-

förts att det synes rimligt att vissa tillgodohavanden av typ presentkort och

s.k. luffarkort borde omfattas av det skydd som resegarantilagen är av-

sedd att ge. Svenska Resebranschens Förening (SRF). som yttrat sig över

KK:s skrivelse, har emellertid hänvisat till att s.k. dubiösa kvitton för

obetalda resor ibland dyker upp när arrangören befinner sig i en konkurssituation. Om ersättning ur garantin ges för presentkort och liknande ökar enligt SRF riskerna för att okontrollerbara kort ställs ut.

Enligt min mening talar i och för sig konsumentintresset för att ersättning ur garantin bör kunna medges även för tillgodohavanden avseende resa som inte närmare preciserats i tid och rum. En sådan utvidgning är

Prop. 1984/85: 214 20

emellertid svår att genomföra med de grunder garantisystemet vilar på. Rescgarantilagen bygger på förutsättningen att en särskilt beställd resa ställs in. förklaras inte komma till stand eller avbryts. Det är bl.a. från dessa tidpunkter som ansökningar om utbetalning ur säkerheten kan göras. Vidare skall storleken av de totala anspråken fastställas inom sex månader från denna tidpunkt. Ett presentkort eller annat tillgodohavande är emellertid att betrakta som en mer allmän fordran på reseföretaget. Om en resa ställs in kan det inte med säkerhet slås fast att tillgodohavandet skulle ha

utnyttjats för just den resan. Det är också oklart från vilken tidpunkt presentkortsinnehavare skulle kunna göra ansökan om utbetalning ur säkerheten. Något utredningsunderlag finns inte på detta område. Jag finner

det mot bakgrund bl. a. härav samt den kritik som framförts inte möjligt att

f.n. ändra förutsättningarna för ianspråktagande av säkerhet på denna

punkt. Om nuvarande ordning skulle medföra stora olägenheter i framtiden får frågan utredas närmare.

Utredningen har (s. 211) tagit upp den situationen att resenären avbheställt en resa. Det nuvarande garantisystemet bygger på principen att

säkerheten skall få tas i anspråk endast i sådana fall där en resa ställts in

eller avbryts. I förarbetena till resegarantilagen (prop. 1972:92 s. 33) anförs att det ligger i sakens natur, att ersättning av garantimedel inte skall

utgå, om en resenär avstår från en resa av privata skäl. Detta bör enligt

utredningen tolkas så, att om en resenär själv. mer eller mindre frivilligt. bestämmer sig för att avbeställa en resa säkerheten inte får tas i anspråk,

inte ens om reseföretaget vid ett senare tillfälle ställer in eller avbryter den

resa som tidigare har avbeställts av resenären. Resegarantinämnden har, anförs det vidare, mot denna bakgrund beslutat att resenärer, i sådana fall som nu har berörts. inte kan ges ersättning ur säkerheterna. Utredningen fann inte skäl att föreslå några andra bestämmelser än vad som f.n. gäller.

Resegarantinämnden har i sitt remissyttrande anfört att en person, som

utnyttjat en avtalsenlig rätt att avbeställa en resa på grund av exempelvis

sjukdom eller dödsfall ; familjen, inte bör vara sämre ställd än övriga resenärer. om den kontrakterade resan ställts in innan återbetalning av

erlagd reselikvid hunnit ske. ARN har i sitt yttrande anfört att det låg nära till hands att fondmedel finge utnyttjas i motsvarande situation och i andra

särskilt ömmande fall. I sin skrivelse har KK påtalat att en resenär som, på grund av de allmänna resevillkoren eller särskilt erlagd avgift skulle återfått vad han erlagt riskerar att, om reseföretaget inställer betalningarna, bli helt utan

ersättning. KK anför bl. a. att en arrangör genom att inte genast återbetala vad resenärerna är berättigade till kan öka sin likviditet samtidigt som riskerna ökar för resenärerna att dessa blir utan ersättning. Problemet har enligt KK i och för sig inte direkt att göra med resegarantilagen. Problemet

bör dock åtgärdas på något sätt. Ett sätt att skydda resenärerna — utan äsidosättande av gällande förmånsrättslagstiftning — vore att avbeställ-

Prop. 1984/85: 214 21

ningsskyddet ordnades som ett försäkringsskydd genom avtal med ett

försäkringsbolag på liknande sätt som idag sker beträffande reseförsäk-

ringar. Det nuvarande systemet som innebär att avbeställningsskyddet är

berovoende av arrangörens fortsatta existens borde helt försvinna från branschen.

SRF, som lämnat synpunkter på KK:s skrivelse, anser att suken inte i praktiken utgör nägot problem och avstyrker ändringar på detta område.

Enligt min mening saknas f.n. tillräckligt underlag för att utvidga lagens tillämpningsområde på så sätt att garantiersättning skulle kunna utgå även då resenären själv avbeställt en resa. En sådan utvidgning innebär en

principiell nyhet, eftersom det här är en omständighet på resenärens sida

som kan utlösa en ersättningsrätt. Detta kräver ingående överväganden

rörande vilka avbeställningsanledningar som skulle medföra rätt till ersättning ur säkerheterna. Vissa gränsdragningsproblem och därmed tillämpningssvärigheter för resegarantinämnden torde inte kunna undvikas. Bevisfrågor m.m. av en art som inte lämpar sig for nämndens handläggning skulle troligen uppstå. En generell rätt till garantiersättning vid avbestall-

ning oavsett orsaken skulle å andra sidan utgöra en alltför långtgående

förändring av systemet. I båda fallen föreligger det problemet att rätten till

utbetalning ur säkerheten innebär att resenärens anspråk går före borgenärernas i en eventuell konkurs. Jag kan därför inte förorda någon utvidg-

ning av nu diskuterat slag. Emellertid synes KK:s synpunkter på proble-

met med att avbeställningsskyddet är beroende av att arrangören inte upphör med sin verksamhet genom konkurs e. d. träffande. Det är här f.n.

fråga om ett försäkringsliknande arrangemang, som skulle kunna ha ett säkrare värde om det gavs i den formella försäkringens form, så att utbetalningen skedde från tredje man. Efter vad jag har inhämtat kommer förhandlingar mellan konsumentverket och resebranschen om nya s.k. allmänna resevillkor inom kort att inledas. Konsumentverket har mot bak-

grund av vad jag nu har redovisat förklarat sig avse att tå upp en diskussion

om omläggning av avbeställningsskyddet. Skulle en tillfredsställande lösning inte kunna uppnås på detta sätt. kan frågan naturligtvis övervägas på

nytt.

Nuvarande regler för att ta säkerhet i anspråk innebär att garantimedel

kan utbetalas oavsett om orsaken till att resan avbrutits eller inställts ligger

inom eller utom arrangörens kontroll. Resegarantin kan säledes tas i anspråk även vid händelser av force majeure-karaktär. Mot detta har bl. a.

resebranschens företrädare invänt. Ersättning ur säkerheten enligt rese-

garantilagen bör enligt branschorganen inte gå utöver de ersättningsregler

som följer av villkoren i de reseavtal som de flesta reseföretag tillämpar (de allmänna resevillkoren). Undantag finns där för händelse som ligger utan-

för reseföretagets kontroll. I vart fall bör möjligheten att ta i anspråk säkerhet i dessa fall enligt branschföreträdarna begränsas till situationer

där reseföretaget försatts i konkurs eler kan antas vara på obeständ.

Prop. 1984/85: 214 22

Företrädare för konsumentintressena menar emellertid att de nuvarande reglerna för att ta säkerhet i anspråk bör bibehållas även fortsättningsvis.

Utredningen har anfört att det alltjämt saknas skäl att frångå grundsatsen att säkerheterna i princip skall kunna tas i anspråk även då resor

avbryts på grund av omständigheter som skulle kunna betraktas som force

majeure. när detta framstår som motiverat. Jag delar denna uppfattning.

Behovet av skydd kan hår vara särskilt starkt uttalat. Det är då angeläget att säkerheterna snabbt kan tas i anspråk för resenärernas uppehälle och hemresa. En begränsning till fall där reseföretaget samtidigt försatts i konkurs eller kan antas vara på obestånd skulle ge ett försämrat konsumentskydd. Bl.a. gäller detta i de fall där ett företag visserligen har

betalningsförmåga men visar sig ovilligt att självt snabbt reda upp situationen eller saknar förmåga till detta. Det bör liksom hittills ankomma på

resegarantinämnden att från fall till fall pröva om situationen är sädan att säkerheten skall tas i anspråk. Jag finner det inte påkallat att — såsom t. ex. ARN förordat — närmare precisera i vilka förce majeure-situationer som garantimedel skall kunna tas i anspråk.

KK har i sin skrivelse tagit upp en fråga. som inte behandlats av utredningen, nämligen att oklarhet f.n. skulle råda beträffande tolkningen av resegarantilagen när det gäller s.k. affärsresor. Av förarbetena till lagen framgår att skyldighet att ställa säkerhet föreligger oberoende av resans utgångspunkt eiler varaktighet, av deltagarantal eller art (nöjes-, affärseller studieresa etc.) och av färdsätt (Myg. båt, täg, buss m. m.). Frågan om

de närmare förutsättningarna för att ta säkerhet i anspråk för samtliga dessa typer av resor har inte berörts I förarbetena. KK har vid beräkning

av garantiernas storlek med utgangspunkt i förarbetsuttalandena fastställt garanti för alla typer av resor, som är att betrakta som sällskapsresor i lagens mening. Resegarantinämnden har emellertid vid tillämpning av la-

gen i fråga om rätten till ersättning i ett ärende konstaterat att det inte var

motiverat att la garantin i anspråk eftersom resan ingätt som ett led i en affärsrörelse. Enligt vad jag inhämtat har i övrigt den för resegarantinämnden avgörande faktorn varit om resan har betalats av en fysisk eller en juridisk person. I det senare fallet medges enligt praxis ingen garantier-

sättning, därför att lagstiftningen syftar till ett ekonomiskt skydd för rese-

nären. alltså den som företar resan. SRF, som kommenterat KK:s skrivelse. anser att s.k. affärsresor klart faller utanför resegarantilagen medan den gäller för nöjesresor.

Enligt min mening skulle man i och för sig kunna tänka sig att ett visst skyddsbehov föreligger när det gäller småföretagare som verkar i form av juridisk person. Eu försök att låta sådana personer omfattas av lagen skulle emellertid ge upphov till gränsdragningsproblem. Att lösa dessa i lagtext låter sig knappast göra. De skälighetsbedömningar som skulle bli följden, skulle försvåra arbetet för resegarantinämnden. vars uppgift är att snabbt meddela utanordningsbeslut i fråga om ställda säkerheter. Resega-

Prop. 1984/85: 214 23

rantinämndens praxis att inte medge ersättning ur säkerheterna då resan betalats av en juridisk person synes mot denna bakgrund välmotiverad. Sammanfattningsvis anser jag att tillräckliga skäl inte har framförts för att genomföra nagon förändring. Detta innebär att också fraumdeles säkerhet kan komma att fastställas för sådana resor som sedan sker i form av affärsresor. för vilka ersättning inte ges ur garantin. Eftersom omfattningen av sädana resor svårligen kan bedömas i förväg. kan det, från konsumentsynpunkt. vara motiverat med en sådan ordning. Skulle speciella omständigheter föreligga. har KK vissa möjligheter att ta hänsyn till dessa vid fastställande av säkerheten.

Slutligen har av vissa remissinstanser invänts att den tidsrymd på f.n. sex månader mom vilken man skall göra ansökan om an få ta säkerhet i

anspråk är för lång. Kritiken motiveras med att resegarantinamnden så

snabbt som möjligt bör få en uppfattning om vilka totala krav på utbetal-

ning ur en säkerhet som kan komma i fråga. Utbetalning ur en säkerhet kan

behöva göras skyndsamt för att ersätta andra företags utlägg för exempelvis hotellkostnader. Först när full klarhet råder om de totala kraven kan nämnden bedöma om den ställda säkerheten räcker eller om nägon form av kvotering måste tillgripas.

Det har hittills inte i de tall där kraven slutligt reglerats av resegarantinämnden inträffat att den ställda säkerheten varit mindre än de sammanlagda kraven på utbetalning ur säkerheterna. Tvärtom har i flertalet fall den ställda säkerheten varit betydligt större än vad som totalt betalats ut. Riskerna för att vissa omedelbara utbetalningar ur en säkerhet skall försätta andra med likvärdiga anspråk i ett sämre läge mäste bedömas som små. Mot bakgrund härav och då resenärernas intressen av att ha en rimlig tid på sig för att kunna göra sin rätt gällande inte bör försämras anser jag det

inte motiverat att föreslå någon ändring på denna punkt.

4¶Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom finansdepartementet upprättats ett förslag till

lag om ändring I resegarantilagen (1972: 204).

Förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2".

! Bilagan har uteslutits här. Frånsett att andra meningen i I5 § andra stycket utgått är förslaget likalydande med det som år fogat till propositionen.

Prop. 1984/85: 214 24

5¶Specialmotivering

Allmänt hänvisas till förarbetena ull nu gällande ordning. prop. 1972:92, NU 30. rskr 193, och till den tidigare lagen. prop. 1967: 106. 3LU 42, rskr 295. I den mån en förandring e.d. asyftas anmärks detta särskilt i det följande.

18 Den som yrkesmässigt anordnar sällskapsresa till något annat land än Danmark. Finland. Island. Norge etler Sverige skall, innan han marknadsför resan. ställa säkerhet hos kommerskollegium. Också den som vrkes-

mässigt tillhandahåller eller på annat sätt förmedlar av annan anordnad

resa av sådant slag skall ställa säkerhet hos kollegiet. Skyldigheten att

ställa säkerhet gäller oavsett om resan utgår från Sverige eller från ett

annat land.

Paragrafen motsvarar I sak I $i den nu gällande lagen. dock med den ändringen att kravet på säkerhet endast gäller den som yrkesmässigt an-

ordnar en sällskapsresa eller som yrkesmässigt tullhandahåller eller på

annat sätt förmedlar en av annan anordnad sällskapsresa. Uttrycket ”eljest i förvärvssyfte” har därvid utgätt. vilket behandlats i den allmänna motiveringen (3.2).

Också i 1967 års lag föreskrevs att den som anordnar sällskapsresa

skulle ställa säkerhet. I prop. 1967: 106 (s. 31) uttalade departementschefen att i uttrycket anordna fick inläggas varje föranstaltande, som direkt tar sikte på att genomföra och avsluta en sällskapsresa. t. ex. slutande av avtal

med transportföretag och hotell samt marknadsföring av resan. Även själva genomförandet och fullföljandet fick räknas till anordnandet.

I förarbetena till den nu gällande lagen (prop. 1972:92 s. 31) framhålls det i specialmotiveringen till + $ att det i 1967 års lag inte fanns klart

angivet vid vilken tidpunkt säkerheten skall ställas. På denna punkt hade resegaranuutredningen. vars betänkande (Ds H 1972: 1) Ny resegarantilag låg till grund för 1972 års lag, anfört (s. 171 f.) att

en rescarrangör enligt den då gällande lagen uppenbarligen hade att ställa säkerhet innan han påbörjar ett anordnande av en sällskapsresa i den mening som sades i förarbetena. Utredningen nämnde att KK upplyst. att

frågan om när säkerhet skall vara ställd ibland inte stått klar för alla sällskapsresearrangörer. KK hade för den skull framhållit, att det syntes

önskvärt att genom så klara och preciserade regler som möjligt ange, när säkerheten senast skall vara ställd. Utredningen anförde vidare att det frän konsumentens synpunkt inte är nödvändigt att säkerheten är ställd redan när sällskapsreseverksamheten påbörjas 1. ex. genom att researrangören sluter avtal med transportföretag och hotell. Avgörande bör i stället vara den tidpunkt, när sådan skada som säkerheten kan tas i anspråk för tidigast

kan uppkomma. Denna tidpunkt sammanfaller med den då betalning för

Prop. 1984/85: 214 25

resan tidigast kan komma att erläggas, uttalade utredningen och tillade att detta inträffar så snart en resa börjar marknadsföras. För att närmare

bestämma den uidpunkt. när säkerheten senast skall vara ställd. föreslog utredningen att det lagtexten angavs, att den som anordnar sällskapsresa skall stålla säkerhet hos KK före marknadstörandet.

Efter en redogörelse för vad utredningen anfört i denna del sägs i prop. 1972:92 att utredningen föreslagit att det i lagtexten anges att den som anordnar sällskapsresa skall ställa säkerhet hos KK och att. i enlighet med vad utredningen sålunda föreslagit. det i I $ nu gällande lag föreskrivs att

säkerhet skall ställas före marknadsförandet av sällskapsresan.

Syftet med lagändringen år 1972 mäste sägas ha varit att för de flesta fall senareligga Gdpunkten då en anordnare skall vara skyldig att ställa såkerhet. jämfört med vad som kunde anses gälla enligt 1967 års lag.

Med hänsyn tull uppbyggnaden av I $ andra stycket i den nu gällande lagen. som inleds med orden ”Detsamma gålter”, kan möjligen tvekan uppstå huruvida nu gällande skyldighet att ställa säkerhet for den som försäljer. utbjuder eller eljest förmedlar en sällskapsresa, alltså agenten. också är knuten till begreppet ”innan resan marknadsförs”. Den redovisade bakgrunden till att uttrycket infördes i 1 § första stycket torde emellertid klargöra att i stället avsetts anordnaren. Andra stycket får därmed

uppfattas självständigt reglera i vilka situationer och därmed vid vilken

tidpunkt skyldigheten inträder för en reseagenr att ställa såkerhet. Att en agent skulle marknadsföra en resa utan att samtidigt t. ex. saluhålla eller på

annat sätt tillhandahålla den är enligt min mening knappast ett fall som

behöver täckas in av kravet på säkerhet. Mot denna bakgrund har i I 5 gjorts förtydligande på denna punkt. Därvid klarläggs att skyldigheten för en agent att ha ställt säkerhet föreligger när han ullhandahäller eHer på annat sätt förmedlar en resa. Skykligheten är således inte kopplad till

tidpunkten för marknadsföringen, såsom är fallet beträffande anordnarna.

I nutida lagspråk brukas inte gärna begreppen försälja respektive saluhälla när det gäller tjänster. Dessa begrepp har en naturligare anknytning vill varor. Vanligare torde vara att använda termen tillhandahålla i fråga om tjänster. Så har skett i paragrafens föreslagna lydelse. Nägon ändring i sak är inte avsedd. Begreppet tillhandahålla täcker. bortsett från att det inte är ett krav att prestationen är prissatt. motsvarande situation som begreppen försälja och saluhälta. Ordet utbjuda. som finns I I $ andra stycket nuvarande lag. har utgått. Delvis täcks nämligen den situationen av uttrycket tillhandahälla eller på annat sätt förmedla. I övrigt torde ordet utbjuda få anses ha innebörden att man på nägot sätt bekantgör sitt erbjudande för presumtiva köpare. Därmed har uttryckssättet utbjuda närmast en innebörd motsvarande den som termen marknadsför mot bakgrund av det förut sagda fär ges i resegarantilagen. Av skäl som jag redovisat tidigare ter det i sig inte påkallat att täcka in den situationen när det gäller

agenter.

Prop. 1984/85: 214

genom att de nuvarande bägge styckena arbetats samman till ett, i enlighet med vad resegaranulagutredningen förordat.

I nuvarande I 8 andra stycket talas om ”inom eller utom riket” anordnad sällskapsresa. I 1967 ärs lag avsåg skyldigheten att ställa agentsäkerhet endast utom riket anordnad sällskapsresa. Resegarantiutredningen föreslog däretter att en agent alltid skulle vara skyldig att ställa säkerhet för sällskapsresor, som han erbjuder resenärerna. oavsett om resorna anordnas I Sverige eller utomlands. I prop. 1972:92 (s. 25) biträdde departementschefen på anförda skäl utredningens förslag i denna del. Utvidgningen beträffande skyldigheten att ställa säkerhet kom tull uttryck i lagtexten på det sätt som nyss angetts. I den nu föreslagna lagtexten har orden "inom eller utom riket anordnad sällskapsresa” fätt utgå. Någon ändring i sak jämfört med vad som zräller f.n. medför detta inte. E syfte att tydligare skilja mellan vad som gäller för anordnare respektive agenter (förmedlare) har vidare gjorts ett tillägg it agentfallet. Därvid anges att förmedlingen avser en av annan anordnad resa. Liksom f.n. gäller att varje transaktion fär bedömas för sig. Om en anordnare i visst fall uppträder som agent bedöms han i den situationen som agent. Det motsvarande gäller om en agent i visst fall anordnar en resa. I det faliet hänförs han alltsä till kategorin anordnare.

I övrigt har endast gjorts redaktionella ändringar av språklig natur.

58 Kommerskollegium får ålägga en näringsidkare att lämna de uppgifter om sin rörelse. som är nödvändiga för prövning av frågan om säkerhet. Om

den uppgiftsskyldige inte lämnar de begärda uppgifterna, får kollegiet vid

vite förelägga honom att fullgöra sin skyldighet.

Lydelsen av första meningen har ändrats i förhållande tull nuläget. Innebörden av detta har delvis behandlats i den allmänna motiveringen

(3.3).

I den nya lydelsen talas om näringsidkare i stället för som f.n. företagare. Det scnare uttrycket används inte i nyare lagstiftning, där i stället

begreppet näringsidkare är vanligt förekommande. Termen näringsidkare har här samma innebörd som enligt marknadsforingslagen (1975: 1418. prop. 1970:57 s. 90). Begreppet omfattar var och en som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk art. Här täcks in såväl fysiska som

Juridiska personer, liksom statliga och kommunala organ i den mån de driver näring. Nägot krav på vinstsyfte finns inte. Genom den av mig föreslagna (3.2) begränsningen av skyldigheten att ställa säkerhet till att avse endast yrkesmässig verksamhet är det möjligt utt använda näringsidkarbegreppet i resegarantilagen.

Lagens målgrupp är enligt I $ lagförslaget sädana näringsidkare som

anordnar, tillhandahäller eller på annat sätt förmedlar sällskapsresor av

Prop. 1984/85: 214 27

visst slag. I den delen råder kongruens mellan uttrycket "yrkesmässigt anordna” etc. i I $ och begreppet ”näringsidkare” i första meningen förevarande paragraf. Första meningen är emellertid avsedd att, i fråga om Just uppgiftsskyldighet. ge en nagot vidare ram än enligt utredningsförslaget. Detta innebar att endast den som är skyldig att ställa säkerhet var uppgiftsskyldig. Emellertid kan KK i det enskilda fallet behöva uppgifter Just för att kunna fastställa huruvida skyldighet att ställa säkerhet förelig-

ger eller ej. Om vederbörande är näringsidkare. kan kollegiet med stöd av

förevarande paragraf skapa skyldighet för denne att lämna de uppgifter som erfordras. Givetvis gäller att KK skall ha fog för att begära in uppgifterna. Det bör alltså finnas grundad anledning att misstänka att vederbörande bedriver eller kan komma att bedriva verksamhet i strid mot resegarantilagen. Det nu anförda förankras i förstå meningen genom uttrycket "för prövning av frågan om säkerhet".

Ändringarna i paragrafens andra mening är endast av språklig art.

148 Till böter eller fängelse i högst ett är skall den dömas som uppsåtligen

I. anordnar en sällskapsresa utan att, innan han marknadsför resan, ha ställt säkerhet som krävs enligt denna lag eller

2. tillhandahåller eller på annat sätt förmedlar en sällskapsresa utan att

ha ställt sådan säkerhet.

Till böter skall den dömas som uppsåtligen eHer av oaktsamhet

]. lämnar oriktig uppgift vid fullgörande av uppgiftsskyldighet som ålagts honom med stöd av 5 § eller

2, underlåter att fullgöra sådan uppgiftsskyldighet.

För en gärning som avses I andra stycket I skall inte någon dömas till ansvar, om gärningen är belagd med straff i brottsbalken. Inte heller skall någon dömas till ansvar för en gärning som avses i andra stycket 21 den män gärningen omfattas av ett vitesföreläggande enligt 5 8.

Allmänt åtal för brott mot denna lag får väckas endast efter medgivande av kommerskollegiet.

Paragrafens första stycke motsvarar första och andra stycket i den nu gällande lagen. Bestämmelsen har arbetats om och anpassats till den nya utformningen av I $.

IF den nu gällande bestämmelsen sägs inte uttryckligen om det för straffbarhet krävs att gärningen begåtts uppsåtligen eler om även oaktsamt handlande kan straffas. I paragrafens tredje stycke. som avser lämnande av oriktig uppgift, finns däremot ett klart uttalande på denna punkt. Då sistnämnda bestämmelse infördes år 1972 föranledde detta inte något uttalande beträffande de subjektiva rekvisiten i paragrafens två tidigare styc-

ken. Dessa överfördes. såvitt rör den nu aktuella frågan, oförändrade från

1967 ärs lag. I brottsbalken finns en regel av innebörd att i balken beskriven gärning skall, om ej annat sågs. anses som brott endast då den begas

uppsätligen. För specialstraffrättens del finns inte någon motsvarande

generell regel. I förtydligande syfte har i den nu föreslagna straffbestäm-

Prop. 1984/85: 214 28

melsen uttryckligen angetts vad som torde ha varit avsikten redan i 1967 års lag, nämligen att det för straffbarhet krävs att gärningen begåtts uppsäthgen. I första punkten talas om den som inte ställt säkerhet som krävs enligt denna lag”. Med det nya uttrycket avses inte nägon förändring jämfört med vad som gäller f.n. Har KK exempelvis i visst fall beslutat att efterge

kravet på säkerhet kan säledes. liksom idag, straff inte komma ifråga,

eftersom KK:s beslut suspenderat lagens krav. I första stycket i dess nu gällande lydelse talas om den som anordnar sällskapsresa, "för vilken resa han ej före marknadsförandet ” ställt säkerhet. För att tydliggöra att marknadsföring som annan ån anordnaren står för inte kan skapa straffansvar används i den föreslagna lydelsen uttrycket "innan han marknadsför resan". Med orden "sådan säkerhet” I andra punkten åsyftas. på samma sätt som i första punkten, säkerhet som krävs enligt lagen. Övriga nya uttryck har kommenterats i specialmotiveringen till I 3. Underlätenhet att fullgöra uppgiftsskyldighet som följer av 5 8 har kriminaliserats i andra stvekert andra punkten. Ändringen har. liksom bestämmelsen i tredje stycket om förhållandet mellan straff och vite, behandlats i den allmänna motiveringen (3.3). Bestämmelsen i fjärde stycket om att allmänt åtal endast får väckas efter medgivande av KK har också behandlats i den allmänna motiveringen (3.3). Straffbestämmelsernas tillämplighet på gärningar som begatts före den nya lagens ikraftträdande behandias under rubriken Ikraftträdande m.m. I övrigt har tredje stycket i paragrafens nuvarande lydelse utan ändring i sak överförts till andra och tredje stycket i den föreslagna lydelsen.

15 §

Kommerskollegiets beslut enligt 5 § får inte överklagas. Andra beslut av kollegiet enligt denna lag får överklagas hos regeringen genom besvär. Kommerskollegiet får förordna att ett beslut om säkerhet skall gälla omedelbart. Har beslutet om säkerhet överklagats, får regeringen bestäm-

ma att ett sådant förordnande tills vidare inte skall gälla.

Resegarantinämndens beskhut får inte överklagas.

Har en säkerhet tagits i anspråk för betalning som bort utgå ur en annän

säkerhet, fär resegarantinämnden ta upp ärendet till ny prövning.

I första stycket anges vilka av KK:s beslut som fär överklagas. Enligt styckets nu gällande lydelse får annat beslut än om vitesföreläggande överklagas. I 5 § andra stycket i den nu gällande lagen anges som förutsättning för ett vitesföreläggande att anmauning att lämna uppgift enhet första stycket inte efterkoms. Det skulle kunna hävdas att besvärsbestämmelsens

nuvarande utformning medför att ett beslut att anmana någon att lämna uppgift ill KK kan överklagas. En sådan tolkning rimmar emellertid illa

Prop. 1984/85: 214 29

med förbudet mot att överklaga beslut om vitesföreläggande. Kun det senare inte överklagas bör inte heller ett beslut att ålägga någon att lämna uppgift kunna överklagas. Detta har klarlagts 1 den föreslagna Ivdelsen

genom att det angetts att beslut enligt 5 § inte får överklagas. I övrigt har

besvärsbestäimmelsen moderniserats i terminologiskt hänseende.

Bestämmelsen i andra stycket. som är ny. har behandlats i den allmänna motiveringen (3.4).

I tredje och fjärde stycket har endast gjorts ändringar av språklig art.

Ikraftträdande m.m.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den I januari 1986.

Något behov av övergångsbestämmelser föreligger inte. Beträffande straffbeståmmelsernas tillämplighet på gårninguar som begåtts före ikraftträdandet bör emellertid följande anföras.

Som framgått av den allmänna motiveringen (3.2) har skyldigheten alt ställa säkerhet enligt den nya lagen begränsats till att avse den som yrkesmässigt anordnar, tillhandahåller eler på annat sätt förmedlar sällskaps-

resa. Enligt den nuvarande bestämmelsen omfattas även den som ”eljest i

förvärvssyfte” anordnar eller förmedlar sällskapsresa. Den begränsning som här har föreslagits medför en motsvarande inskränkning av det straffbara området. Härigenom kan frågan uppkomma, huruvida den som i strid mot lagens nuvarande avfattning ”eljest i förvärvssvfte” anordnat eller förmedlat sällskapsresa skall kunna straffas för detta även efter den nya

lagens ikraftträdande. Frågan får sin lösning genom stadgandet i 5 8 andra

stycket lagen (1964: 163) om införande av brottsbalken. Stadgandet har

följande lydelse: ”Straff skall bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs. Gäller annan lag när dom meddelas. skall den lagen tillämpas, om den leder till frihet från straff eller till lindrigare straff: vad

nu är sagt skall dock ej gälla. när fråga är om gärning som under viss tid

varit straffbelagd på grund av då rådande särskilda förhällanden”. Detta

stadgande har fått en generell avfattning och har avsetts bli direkt tillämpligt även i andra fall än dem som aktualiserades av brottsbalkens ikraftträdande. Undantaget för gärning som under viss tid varit straffbelagd på grund av då rådande särskilda förhållanden är uppenbarligen inte tiläimpligt på den nu föreslagna lagändringen. Denna omfattas däremot av huvudregeln i stadgandets andra mening. Eftersom den nya lagen kan leda till

frihet från straff skall alltså denna tillämpas då nägon döms för en gärning

som han begått medan den äldre lagen gällde. Det torde vara obehövligt att särskilt nämna detta i en övergångsbestämmelse till den nya lagen.

Att den nya straffbestämmelsen om underlåtelse att fullgöra uppgiftsskyldighet inte kan tillämpas mot den som före den nya lagens ikraftträdande underlåtit att fullgöra uppgiftsskyldighet följer av den allmänna straffrättsliga principen att en straffbestämmelse inte får ges tillbakaverkande kraft. Denna princip har kommit till uttryck i 5 § första stycket i den

nyss nämnda lagen om införande av brottsbalken.

Prop. 1984/85: 214 30

6 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslaget till lag om ändring I resegarantilagen (1972: 204). 7 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop. 1984/85: 214 31

Bilaga I

Sammanfattning av resegarantilagutredningens betänkande

Lagen (1967: 203) om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utltandet

trädde i kraft den I juli 1967. Denna lag ersattes den I juh 1972 av den nu gällande resegarantilagen (1972: 204).

Tillkomsten av resegarantilagstiftningen år 1967 skall ses mot bakgrund främst av de missförhållanden som rådde inom sällskapsresebranschen under 1960-talet då branschen kraftigt växte. Därvid förekom s. k. skandalresor. Under slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet försattes flera reseföretag i konkurs och tvingades att upphöra med sin verksamhet. Även under senare delen av 1970-talet försattes flera företag i konkurs.

Resegarantilagstiftningen syftar till att ge resenärerna ett socialt betingat minimiskydd. I huvudsak innebär lagen att den som yrkesmässigt eller annars I förvärvssyfte anordnar eller förmedlar sällskapsresor till utomnor-

diska länder skall ställa en säkerhet hos kommerskollegium. Säkerheten får tas i anspråk bl.a. för återbetalning av erlagda medel om en resa inställs

samt för uppehälle, återresa och skälig ersättning för förlorade förmåner om en resa avbryts. Om inte kollegiet medger annat skall säkerheten bestå av en av bank eller försäkringsbolag utfärdad betalningsutfästelse som fullgörs vid anfordran. Säkerhetens belopp bestäms med hänsyn till reseverksamhetens art och omfattning. Den som anordnar sällskapsresor eller förmedlar sådana resor som har anordnats utomlands skall ställa en säkerhet om minst 200000 kr. Den som förmedlar resor som har anordnats inom landet skall ställa en säkerhet om minst 50000 kr. En särskild nämnd, resegarantinämnden. prövar frågan om säkerheterna skall få tas i anspråk.

Det nuvarande garantisystemet har kritiserats på bl. a. följande punkter:

— researrangörerna har särskilt under senare år fätt ställa allt större säkerheter som inte står i en rimlig proportion till de risker som föreligger för resenärerna,

— kravet på säkerheter har i allmänhet fört med sig en ökad kapitalbindning för reseföretagen och därmed också ökade kostnader som ytterst drabbar resenärerna,

— garantisystemet har särskilt under senare år kommit att medföra en alltmer betungande administration för såväl kommerskollegium som reseföretagen.

— garantisystemet har en konkurrenssnedvridande effekt genom att de större reseföretagen relativt sett i allmänhet har lägre kostnader för säkerheterna än de mindre företagen.

Rescgarantilagutredningen har enligt sina direktiv haft i uppdrag i första hand att försöka finna en konstruktion för resegarantier som inte har det

Prop. 1984/85: 214 32

nuvarande systemets olägenheter. Enligt direktiven år en av utgångspunkterna att resenärerna skall garanteras ett minimiskydd genom lagsuftning

av samma principiella innebörd som den nuvarande. Systemet bör vidare,

enligt direktiven, ge resenärerna eu erforderligt skydd och samtidigt medföra att varje reseföretag har en rimlig grad av eget ansvar.

Enligt den nuvarande resegarantilagen skall säkerheten gälla det belopp som kommerskollegium bestämmer med hänsyn ull reseverksamhetens art och omfattning. Av förarbetena till lagen framgår att säkerheten för varje reseföretag I princip bör gälla för ett belopp som vid varje tillfälle motsvarar företagets ekonomiska åtaganden gentemot resenärerna.

Det sammanlagda beloppet av reseföretagens säkerheter år 1968 uppgick till 35 milj kr., avseende 114 företag. I maj 1979 uppgick det sammanlagda beloppet tull 247 milj. kr., avseende 383 företag.

Reseföretagen kan indelas i researrangörer, dvs. anordnare av sällskapsresor, och reseagenter. dvs. förmedlare av sällskapsresor. Det sammanlagda beloppet av arrangörernas säkerheter uppgick i maj 1978 till 200 milj. kr.. avseende 185 arrangörer. Ungefär en tredjedel av arrangörerna ställde en säkerhet som understeg 200000 kr. Lika mänga arrangörer ställde en säkerhet om 200000 kr. respektive över 200000 kr. Endast fem arrangörer ställde en säkerhet som översteg 10 milj. kr. Den största säkerheten

uppgick till drygt 45 milj. kr.

Det sammanlagda beloppet av reseagenternas säkerheter uppgick i maj 1978 till 8 milj. kr., avseende 134 agenter. Flertalet av dessa säkerheter uppgick till 50000 kr.

Under perioden den 1 juli 1967—den 30 juni 1980 inställde 20 reseföretag stina betalningar och föranledde utbetalningar ur säkerheterna. Det sam-

manlagda utbetalda beloppet uppgick till drygt 2,4 milj. kr. Under delperio-

den den I juh 1967—den 30 juni 1972 betalades ut 1,4 milj. kr. eller i genomsnitt 280000 kr. per är. Under delperioden den I juli 1972—-den 30

juni 1977 betalades ut 932000 kr. eller i genomsnitt 186000 kr. per är.

Under delperioden den 1 juli 1977—den 30 juni 1980 betalades ut endast £7 000 kr. eller i genomsnitt 19000 kr. per är. I samtliga fall var säkerheterna tillräckliga för att ge resenärerna det skydd som de var berättigade till enhigt resegarantilagsuftningen. Antalet resenärer som erhöll ersättning

under perioden 1967—1972 var mer än dubbelt sä stort som under perioden

1972-1980. Av det totalt utbetalda beloppet avsåg huvuddelen (927) återbetalning av erlagda förskott med anledning av inställda resor. Aterstoden (845) avsåg kostnader med anledning av att resor hade avbrutits utomlands. Endast en mindre del (knappt 195) av det utbetalda beloppet

avsåg kostnader för hemtransporter från utlandet. De säkerheter som reseföretagen har fått ställa hos kommerskollegium

har hittills allud utgjorts av betalningsutfästelser utfardade av svenska banker och försäkringsbolag. I allmänhet har dessa kreditinstitut begärt en premie om 0.5—22- per år av garantibeloppet. Dessutom har företagen hos

Prop. 1984/85: 214 ' gu

kreditinsututen ofta fått binda eget kapital, exempelvis banktillgodohavan-

den, eller fått ställa företagsinteckningar eller borgensförbindelser som säkerhet för hela elter viss del av beloppet.

Reseföretagens kostnader för säkerheterna utgörs i huvudsak av bokforingsmässiga kostnader, exempelvis bankavgifter och försäkringspremier, och s.k. alternativkostnader. De bokföringsmässiga kostnaderna torde i nuvarande penningvärde I allmänhet understiga 5 kr. per resenär vid en

resekostnad om ca F300 kr. Alternativkostnader kan uppkomma om före-

tugen tvingas att binda eget kapital eller om företagen får försämrade möjligheter ull rörelsekrediter. Storleken av alternativkostnaderna är ytterst beroende av det enskilda företagets ekonomiska och finansiella situation. Enligt utredningens bedömning kän researrangörernas totala kostnader för såkerheterna grovt uppskattat antas i de flesta fall ligga I storleksordningen 5—25 kr. per resenär. Sannolikt har de mindre och medelstora företagen relativt sett I allmänhet högre totala. kostnader ån de större företagen.

Genom kapitalbindningen får garantisystemet antas ha i viss utsträckning utgjort ett etableringshinder. Vidare kan systemet ha halt viss snedvridande effekt på konkurrensförhällandena genom att de större företagen i allmänhet har haft förhållandevis lättare att uppfylla kravet på eget kapital eller motsvarande.

Det heh övervägande antalet sällskapsresor företas med chartertlyg. Under de senaste decennierna har det ärliga antalet resenärer med charterflyg ökat nästan varje är. Under är 1979 minskade dock antalet resenärer med drygt 752 jämfört med är 1978. Antalet charterflygresenärer under är 1979 uppgick till 1 157000. Det totala antalet resenärer under år 1979 kan uppskattas till 1600000, varav 1400000 färdades med flyg. Minskningen av antalet charterflygresenärer under ar 1980 kan uppskattas till 20--25 27.

Antalet reseföretag har ökat starkt under senare år. Sälunda var såväl antalet researrangörer som antalet reseagenter under är 1979 (383) drygt dubbelt så stort som under år 1974. Ett tiotal av arrangörerna svarade år 1979 ullsammans för uppskattningsvis 907 av det totala antalet charterflygresenarer. De flesta av de större arrangörerna hade anknytning till charterflygbolag genom att ingå i samma koncern.

Enligt utredningens uppfattning har förhållandevis stabila förhållanden rätt inom sällskapsresebranschen under senare år. trots att branschen har berörts av omfattande störningar och att den allmänna utvecklingen inom branschen i vissa avseenden har varit negativ. Under senare är har också såkerheterna i en allt mindre grad behövt tas I anspråk. Kravet på säkerheter torde ha haft en viss betydelse för stabiliseringen genom sin sanerande inverkan på branschen. Även andra faktorer kan ha bidragit till de förbättrade förhållandena för resenärerna, exempelvis de förändrade kreditförhållandena inom branschen och de konsumentpoliuska åtgärderna i

övrigt inom sällskapsreseområdet.

Prop. 1984/85: 214 34

Det bör alltså enligt utredningens mening kunna konstateras att resenärernas behov av ett så omfattande skydd som den nuvarande resegarantilagen innebär under senare år har blivit allt mindre uttalat.

Utredningens bedömning är att det finns rätt stor grad av sannolikhet för att det nuvarande behovet av skydd genom en särskild resegarantilagstiftning I huvudsak kommer att vara oförändrat under den överblickbara framtiden. Det bör därför kunna antas att säkerheterna liksom hittills i allmänhet kommer att behöva tas i anspråk endast i en tämligen begränsad omfattning och i huvudsak för att möjliggöra återbetalning av erlagda förskott. Bl.a. mot denna bakgrund anser utredningen att de säkerheter som f.n. krävs totalt sett täcker högst osannolika risksituationer, Därför bör det finnas ett utrymme för att utforma ett garantisystem med allmänt

sett lägre krav på säkerheter.

Utredningen föreslår att den som anordnar eller förmedlar sällskapsresor till utomnordiska länder även i fortsättningen skall ställa en säkerhet hos kommerskollegium. Kravet på säkerhet bör gälla endast den som yrkesmässigt anordnar eller förmedlar sällskapsresor. Vidare bör syftet med garantisystemet även i fortsättningen vara alt ge resenärerna ett socialt betingat minimiskydd. Säkerheterna bör alltså få tas i anspråk I huvudsak endast för återbetalning av erlagda medel om en resa inställs samt för uppehälle och hemresa om en resa avbryts utomlands. Avsikten med systemet är således inte att garantera resenärerna ersättning i alla de avseenden som ett reseföretag inte kan fullgöra sina åtaganden. Inte heller är avsikten att garantera ersättning åt andra än resenärerna. exempelvis ät

flyg- eller hotellföretag. Detta är också vad som redan gäller. Frågan om säkerheterna bör få tas i anspråk bör även i fortsättningen prövas av

resegarantinämnden.

Förslaget innebär att de nuvarande säkerheterna, vilka är individuella, skall kompletteras med cen statlig resegaranti som skall finansieras av reseföretagen genom att dessa erlägger avgifter ull Kommerskollegium för alt därigenom bygga upp en särskild resegarantifond.

Vid bestämmandet av säkerheternas storlek bör enligt resegarantilagutredningens förslag sammanfattningsvis beaktas följande:

— resenärerna skall ges det skydd som numera kan bedömas som erforderligt.

- garantisystemet bör, mot bakgrund av vunna erfarenheter och den riskbedömning som synes berättigad inför framtiden, rimligtvis inte utformas på ett sådant sätt att det fullt ut täcker också klart osannolika risker som resenärerna löper,

— vid en samlad avvägning bör därför de typer av risker som bedöms ha en mycket lag frekvens lämnas utan ett fullständigt skydd.

En principiell utgångspunkt bör enligt utredningens förslag vara att storleken av den säkerhet. som varje reseföretag skall ställa. avpassas så

Prop. 1984/85: 214 35

att säkerheten normalt I sig kan antas vara tillräcklig för att ge resenärerna det avsedda skyddet. Med en sädan utformning torde det kunna antas att företagen, liksom hittills. i allmänhet kommer att iaktta en viss försiktighet

genom vetskapen om att de själva får stå för de ekonomiska konsekvenscer-

na om något inträffar som gör att resenärerna måste ges ett skydd med stöd av garantisystemet. Vidare kan därigenom det nuvarande systemets sunerande och preventiva effekter bibehållas.

Enhet förslaget skull säkerheternas storlek även i fortsättningen bestämmas av kommerskollegium. För researrangörer och för sådana reseagenter som förmedlar utom landet anordnade sällskapsresor skall säkerheten

bestämmas i princip på så sätt att tull ett särskilt fastställt minimibelopp

laggs ett tillläggshelopp som beräknas med hänsyn till det uppskattade genomsnittliga antalet resenärer per månad. För sådana rescagenter som förmedlar inom landet anordnade resor skall säkerheten bestämmas till ett belopp som är lika stort för alla agenter. Liksom f.n. skall kommerskollegilum under vissa förutsättningar kunna medge erforderliga lättnader i kravet på säkerhet.

Utredningen föreslår att säkerheterna för researrangörerna och sådana

reseagenter som förmedlar utom landet anordnade resor skall bestämmas

till ett belopp om 100000 kr. jämte ett tillägg om 50000 kr. för varje fullt 200-tal resenärer per månad. I allmänhet torde de föreslagna säkerheterna därigenom komma att ligga i storleksordningen 15-404 av de nuvarande säkerheterna. Flertalet researrangörer kommer genom det föreslagna systemet att få ställa en säkerhet som ligger i storleksordningen 100 000- 150 000 kr. För sådana rescagenter som förmedlar inom landet anordnade resor skall säkerheten bestämmas till ett belopp om 25000 kr.. dvs. vad som 1 allmänhet motsvarar 5097 av den nuvarande säkerheten. Det totala beloppet av reseföretagens säkerheter kommer sannolikt att minska från f.n. 250 milj. kr. till 50-75 mill. kr.

Enligt förslaget skall staten. i ett sådant fall där den säkerhet som eu reseföretag har ställt visar sig otillräcklig för att ge resenärerna det avsedda skyddet. intill ett visst bestämt belopp svara för utbetalningarna till resenärerna. För dessa utbetalningar skall i första hand medel tas ur resegaranti-

fonden. Om det i ett undantagsfall skulle visa sig att fondmedlen inte

räcker till får staten förskottera medel. Aterbetalning tull staten av dessa medel, jämte ränta, skall göras så snart som medel finns tillgängliga i fonden på grund av företagens avgittsinbetalningar. Ett företag är vidare enligt förslaget skyldigt att till fonden betala tillbaka medel som för företagets räkning har betalts ut ull resenärerna med anledning av att företagets säkerhet har varn ouillräcklig.

Den föreslagna statliga resegarantin. som skall utgöra ett kompletterande skydd avsett för mer ovanliga situationer. skall uppgå till samma belopp som varje enskild säkerhet. En säkerhet om exempelvis 100000 kr. skall sälunda kompletteras med en statlig resegaranti om 100000 kr. Det sam-

Prop. 1984/85: 214 36

manlagda beloppet. i exemplet 200000 kr., utgör vad som stär till resenärernas förfogande om något inträtfar. Utredningen bedömer det som j mycket hög grad osannolikt att beloppet inte skulle komma att räcka till annut än I mycket sällsynta situationer. Garantin skall. som nyss nämndes, finansieras av reseföretugen som genom avgifter bygger upp en resegaranuifond. Fonden bör, sävitt nu kan bedömas, byggas upp till en nivå om ca 2 milj. kr. När fonden har uppnätt denna storleksordning bör alltså avgiftsinbetalningen avbrytas. Skulle i en mycket osannolik situation fonden inte förstå ull att täcka statens åtaganden får staten kompenseras I efterhand genom ett fortsatt avgiftsuttag.

Avufterna till rescgaranufonden skall enligt förslaget för varje reseföretag bestämmas till 222 per år av säkerhetens storlek. I princip skall avgifterna erläggas kvartalsvis och hänföra sig till den säkerhet som har varit fastställd under kvartalet. För researrangörernas del innebär detta f.n. i allmänhet en avgift om högst I kr. per resenär. Det sammanlagda beloppet av företagens avgifter under ett år kan vid en i huvudsak oförändrad resandefrekvens antas uppgå till 1—1.5 milj. kr. Mot den bakgrunden bör fonduppbyggnaden upphöra inom 2 år. Förutsättningen bör dock vara att några större utbetalningar inte har behövt göras ur fonden och omständigheterna inte heller i övrigt talar för att fonduppbyggnaden bör fortsätta.

Det nuvarande garantisystemet har särskilt under senare år kommit att medföra en alltmer betungande administration för såväl kommerskollegium som rescföretagen. Utredningsförslaget innebär förenklingar i flera avseenden. Sålunda bör framhållas att säkerheterna skall fastställas efter mer schablonartade regler än vad som f.n. gäller. Förslaget bör, även under resegarantifondens uppbyggnadsperiod. kunna genomföras inom ramen för kollegiets befintliga resurser inom det här verksamhetsområdet.

Enligt utredningens bedömning får resenärerna ett skydd som är tillräckligt långtgäende genom det garantisystem som har föreslagits. Av väsentlig betydelse vid bedömningen av systemet är också vilka kostnader som kan uppkomma för reseföretagen. dvs. i praktiken ytterst för resenärerna.

Som nyss nämndes torde de föreslagna säkerheterna för rescarrangörerna I allmänhet att ligga I storleksordningen 15-409 av de nuvarande säkerheterna. Det kan antas att de totala kostnaderna för säkerheterna i dessa fall kommer att ligga 1 storleksordningen 11-10 kr. per resenär. Under resegarantifondens uppbyggnadsperiod tillkommer en kostnad som i allmänhet inte torde överstiga I kr. per resenär. Vissa mindre reseföretag kan komma att få ställa säkerheter som är i huvudsak oförändrade jämfört med de nuvarande. Under fondens uppbyggnadsperiod kan för dessa företag. liksom för vissa större företag som f.n. har mycket låga kostnader för säkerheterna, uppkomma en viss kostnadsökning.

Enligt utredningens bedömning bör man vidare kunna räkna med att systemet i allmänhet kommer att leda till en förbättring av reseföretagens ekonomiska situation genom att det egna kapitalet i en mindre omfattning

Prop. 1984/85: 214 37

än f.n. kommer att bindas I form av säkerheter utan i stället kan utnyttjas i verksamheten. Dessutom bör konkurrensläget förbättras för de företag. främst de mindre och medelstora företagen, som kan ha haft särskilda svårigheter att uppfylla kreditinstitutens krav på eget kapital. Dessa direkta följder för företagen mäste antas till väsentlig del komma resenärerna till godo så länge en fungerande, effektiv konkurrens finns.

I fråga om den författningstekniska utformningen föreslär utredningen alt regeringen i lag ges bemyndigande att meddela föreskrifter rörande säkerheternas storlek och avgifterna till resegarantifonden. Därigenom uppnås den rörlighet I systemet som är nödvändig för att säkerheterna m.m. skall kunna anpassas tll det skyddsbehov som i realiteten kan bedömas föreligga vid olika tillfällen. Vid den avvägning meltan olika intressen som får göras bör beaktas faktorer sasom frekvensen av betalningsinställelser bland reseföretagen, utnyttjandegraden av säkerheterna. den allmänna utveckligen inom sällskapsresebranschen. kreditförhållandena och prisutvecklingen på sällskapsresor.

Prop. 1984/85: 214 38

Utdrag LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde

1985-04-29

Närvarande: f.d. regeringsrådet Paulsson. regeringsrådet Mueller. justi-

tierådet Jermsten.

Enligt protokoll vid regeringssammantråde den 25 april 1985 har regeringen på hemställan av chefen för finansdepartementet. statsrådet Feldt beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag tull lag om ändring i resegarantilagen (1972: 204).

Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsussessorn Måns Edling.

Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:

ISS

I andra styckets andra mening har tagits upp en bestämmelse av innehäll att, om kommerskollegiet förordnat att ett beslut om säkerhet skall gälla omedelbart och beslutet överklagats, regeringen får bestämma att ett sädant förordnande tills vidare inte skall gälla.

En regel av motsvarande innehåll finns för förvaltningslagens tillämpningsomräåde i 138 nämnda lag. Vid ullkomsten av lagen. som inte gäller arenden hos regeringen. utgick föredragande depariementschefen från att handläggningen av sådana ärenden i ullämpliga delar skultte följa samma principer som enligt förvaltningslagen skulle gälla för underordnade myndigheter (se prop. 1971:30 s. 319). Den föreslagna ordningen torde därför gälla utan uttrycklig föreskrift: en sådan tilllämpning torde f.ö. också ligga 1 sukens egen natur fr prop. 1971:30 s. 420 och SOU 1964: 27 s. 604).

Lagregler om förfarandet I förvaltningsärenden hos regeringen är mycket sparsamt förekommande. En uttrycklig regel om rätt för regeringen att

förordna om inhibition i här aktuella fall skulle lätt kunna leda till missför-

ständet att motsvarande rätt inte föreligger inom andra delar av förvaltningsomraädet. Enligt lagräadets mening bör bestämmelsen därför utgå ur förslaget.

Prop. 1984/85: 214 39

Ladrag FINAÄNSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regerinessammanträade

[YNIS-05-13

Närvarande: statsrådet 1. Carlsson. ordförande. och statsråden Lundkvist.

Feldt. Stgurdsen. Gustafsson. Leijon, Hjelm-Wallén. Peterson, Anders-

son, Bodström. Göransson, Gradin, Dahl. R. Carlsson. Holmberg. Hellström. Thunborg, Wickhom

Föredragande: statsrådet Feldt

Proposition om ändring i resegarantilagen (1972: 204)

I Anmälan av lagradsyttrande

Föredraganden unmäter lagrådets vitrande! över förslaget ull läg om ändring I resegarantilagen (1972: 204).

Föredraganden redogor för lagrådets yttrande samt anför.

IF anslutning till 155 har lagrådet förordat att bestämmelsen i andra stycket andra meningen på anförda skäl bör utga ur förslaget. Jag ansluter mig till vad lagrådet anfört I denna fråga.

2 Hemställan

Med hänvisning ull vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att antaga det av lagrådet granskade lagförslaget med vidtagen ändring.

3 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bestutar all genom proposition föreslå riksdagen att antaga det förslag som föredraganden har lagt fråm.

! Beslut om lagradsremiss fattat vid regeringessammaunträde den 25 april 1985. Norstedts Trycker., Stockholm 1985