Prop. 1984/85:71

om räntetillägg för räntefritt eller lågförräntat lån

Regeringens proposition 1984/85: 71

om räntetillägg för räntefritt eller lågförräntat lån;

beslutad den I november 1984.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

OLOF PALME KJELL-OLOF FELDT

2 Bakgrunden

Inkomstskattereformen som beslöts våren 1982 ( prop. 1981/82: 197 , SkU 60, rskr 391, SFS 1982: 416—424) innebär en sänkning av marginalskatter- na och en begränsning av underskottsavdragens skattemässiga värde. Det senare åstadkommes genom att den statliga inkomstskatten delas upp i två delar, varav en del beräknas på ett särskilt underlag motsvarande den beskattningsbara inkomsten ökad med medgivna underskotts- och förlust- avdrag samt i vissa fall särskilda räntetillägg.

Räntetillägg skall göras bl.a. när den skattskyldige har fått ett räntefritt eller lågförräntat lån från sin arbetsgivare. Syftet är att åstadkomma sam- ma beskattningsresultat som om den anställde hade fått en högre lön och betalat en marknadsmässig ränta, vilken i sin tur lett till underskott av kapital. Räntetillägget skall motsvara skillnaden mellan betalad ränta och sedvanlig ränta. Räntetillägg skall i övrigt göras för privat använd bil i

+1 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 7!

• Sida 6
•  Original

Prop. 1984/85: 71 6

näringsverksamhet och räntekostnader för bostad ijordbruk.

I samband med att riksdagen antog viss följdlagstiftning till inkomstskat- tereformen beslöts på grundval av ett motionsyrkande (mot. 1982/83: 2379) att ränteförmån som uppgick till högst 100 kr. inte skulle föranleda ränte- tillägg ( prop. 1982/83: 157 , SkU 50, rskr 366. SFS 1983: 443—445). Bak- grunden till lagändringen var önskemål att förenkla taxeringsförfarandet.

Vid 1983/84 års riksmöte väcktes ett flertal motioner rörande räntetillägg vid beräkning av underlag för tilläggsbelopp (UTB). I sitt av riksdagen godtagna betänkande (SkU 1983/84: 30) yttrade skatteutskottet:

Utskottet vidhåller sin principiella uppfattning i dessa frågor men vill härutöver framhålla följande. Utskottet anförde vid sin prövning av motio- ner rörande UTB förra året att det av hänsyn till såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna är angeläget att man så långt möjligt söker tillgodose kravet på enkelhet i den praktiska tillämpningen. Av naturliga skäl har man ännu bara en begränsad erfarenhet av de nya bestämmelser- nas praktiska tillämpning. Enligt utskottets uppfattning torde dock avse- värda förenklingar kunna göras i systemet. Det måste vara ett krav att de skatteintäkter som de nya reglerna om UTB medför för statsverket står i rimlig proportion till de betydande administrativa och andra kostnader som en tillämpning av UTB enligt fastställelsemetoden drar med sig. Det är också angeläget att man så långt det är möjligt tillgodoser kravet på rättvisa och likformighet vid taxer'ingen. Enligt utskottets mening kan från dessa utgångspunkter kritik riktas mot de nya bestämmelserna. bl.a. när det gäller räntetillägg för lån mot låg eller ingen ränta, för bil i näringsverksam- het och i vissa fall för bostad i jordbruk. Utskottet har också förståelse för den kritik som riktas mot den procentsats som valts när det gäller att bestämma den del av bilens inköpspris som läggs till grund för beräkning av räntetillägg.

Utskottet vill med det anförda ånyo understryka angelägenheten av att RSV genom olika åtgärder söker underlätta uppgiftslämnandet och föreslår de ändringar i regelsystemet och vidtar de justeringar av anvisningarna som kan visa sig påkallade.

Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna.

Riksdagens tillkännagivande föranledde det inledningsvis nämnda upp- draget till RSV. Reglerna om räntetillägg för bil i näringsverksamhet och bostad i jordbruk, liksom mer långsiktiga förslag i fråga om räntetillägg för lån mot låg eller ingen ränta, avser RSV att ta upp i sin slutrapport.

1. Beskattning av ränteförmånliga lån åOLgenärsns situation

Enligt rådande skatterättslig praxis gäller att innehavare av fordran, som underlåter att betinga sig ränta på fordringen, får anses åtnjuta inkomst till ett belopp motsvarande skälig ränta, om det genom underlåtenheten att ta ut ränta kan anses ske en sådan överföring av medel från borgenären till gäldenären som har särskild betydelse i skattehänseende. Således beskattas borgenären för en beräknad ränta om ränteförmånen innebär att dubbel— eller kedjebeskattning undviks.

Fråga kan vara om ränteförmånligt lån till delägare i aktiebolag vilka ej kan ta ut motsvarande belopp i form av lön. (1

Det kan även vara ränteförmånliga lån mellan olika bolag där den uteblivna ränteintäkten utgjort ett kringgående av reglerna om dubbelbeskattning. (2

Om det ränteförmånliga lånet innebär att medel överförs till ut- landet i strid mot 43 5 KL sker även en beskattning för beräknad ränta. (3

För den händelse borgenären genom räntesubventionen får sådana kostnader ersatta som inte är avdragsgilla vid beskattningen, t ex personliga levnadskostnader, skall beskattning ske såsom för beräknad ränta. (4

Om borgenärens överföring av medel till gäldenären saknar särskild betydelse i skattehänseende skall någon beskattning för beräknad ränta inte ske. Således har i rättspraxis beskattning inte skett av aktiebolag som lånat ut medel till aktieägare, utan att betinga sig ränta härför, när aktieägarna kunnat ta ut motsvarande belopp i lön. (5 Tanken bakom detta betraktelsesätt är att bolaget genom att betinga sig marknadsmässig ränta på utlånat kapital och att utge ett mot räntan svarande belopp i kontant lön, uppnår samma taxerade inkomst som om ränta inte utgått och lön inte utgetts. Även för låntagaren blir resultatet detsamma eftersom erhållen lön kan kvittas mot räntekostnaden. På motsvarande sätt saknas särskild betydelse i skattehänseende när förmånliga lånevillkor mellan bolag kan kompenseras av skattefri utdelning, koncernbidrag, internprissättning eller på annat legalt sätt. (6

1) R 1964:1643, 1967:1114, 1969:1923 2) R 1959:790, 1962:614, 1963:609, 1964 ref 18, 1969:79O 3) R 1970:923 4) RSV/FB Dt 1982:28, RSV:s anvisning RSV Dt 1983:12 5) R 1956 ref 42, 1968:1813—1818, 1971:802 6) RN 1956 1:lla—b, R 1954 ref 22, K 72 1:84

• Sida 17
•  Original

Prop. 1984/85: 71 ; 17

Även när räntelös fordran föreligger på utländskt dotterbolag sker inte någon beskattning för beräknad ränta om moderbolaget på annat sätt kan kompensera sig för den uteblivna ränteintäkten. (1

Sammanfattningsvis gäller således att en borgenär inte beskattas för beräknad ränta, när han underlåter att ta ut ränta på sin ford— ran, om avtalsparterna genom ett tänkt alternativt förfarande kan uppnå ett identiskt skattemässigt resultat. Den uteblivna räntan saknar då särskild betydelse i skattehänseende.

gäldenärens situation

Lån som lämnas utan vederlag för ränta eller mot lägre ränta än sedvanlig marknadsränta har enligt hittillsvarande regler (2 och praxis (3 normalt inte föranlett några inkomstskattekonsekvenser. Den förmån som en sådan ränteförmån innebär för låntagaren har ansetts i sin helhet kunna uppvägas av det ränteavdrag som annars hade blivit fallet om lånet hade löpt med sedvanlig ränta.

Undantag från denna s k tysta kvittning har skett endast för före— tagsledare, och honom närstående personer, i fåmansföretag. Erhål— ler sådan person lån från fåmansföretaget och utgår icke ränta på lånet eller utgår ränta med lägre belopp än som vanligen utgår på lån av liknande slag, skall sedvanlig ränta eller skillnads— beloppet hänföras till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet för låntagaren. (4

Genom inkomstskattereformen gäller numera vissa begränsningar i fråga om avdrag för underskott t ex på grund av ränteavdrag. Av bl a denna anledning har därför införts särskilda regler vid lån från arbetsgivare eller uppdragsgivare, s k räntetillägg. (5 Des— sa räntetillägg innebär att gäldenären kommer att beskattas för de ränteförmånliga lånen. Beskattningen syftar härvidlag till att åstadkomma samma skattebelastning för gäldenären som om han erlagt sedvanlig ränta och erhållit motsvarande belopp i löneförhöjning.

1) R79 1:40, R80 1:59 2) p 3 anv 32 5 KL "Vidare skall såsom intäkt upptagas värdet av andra utav den skattskyldige åtnjutna förmåner, därest han icke skulle varit berättigad att åtnjuta avdrag för utgifterna för förmånernas förvärvande för den händelse, att han själv förskaffat sig dem". 3) RSV/FB Dt 1978z7

4) 35 5 1 a mom KL 5) 10 5 6 mom SIL

• Sida 18
•  Original

Prop. 1984/85: 71 18

x

2. Orsaker till förekomsten av ränteförmånliga lån

Ränteförmånliga lån förekommer inte bara mellan olika juridiska personer och .från arbetsgivare/uppdragsgivare till anställd/upp— dragstagare. Aven mellan privatpersoner förekommer ränteförmån— liga lån. Att lån lämnas helt eller delvis räntefritt till någon närstående person (t ex mellan föräldrar och barn) kan i vissa fall medföra påtagliga ekonomiska fördelar för de inblandade per- sonerna sammantaget. Transaktionen kan nämligen ses som ett kring— gående av reglerna om avdrag för periodiska understöd. Ränteför— månliga lån till egna omyndiga barn har emellertid stoppats efter— som en sådan transaktion anses strida mot lagen om skatteflykt.(l Ej heller torde överförmyndarmyndigheten ge tillstånd till sådana transaktioner. Huruvida lagen mot skatteflykt är tillämplig också vid ränteförmånliga lån till myndiga barn är dock osäkert. Frågan har ännu inte prövats.

Transaktioner kan även förekomma där det räntefria lånet kan ses som ett led i ett annat avtal, t ex vissa hyresavtal (framförallt billeasing) där hyresmannen deponerar en summa hos uthyraren. Det räntefria lånet (dvs depositionen) kompenseras i dylika situationer med en lägre hyra för hyresmannen. Förfarandet kan innebära icke oväsentliga ekonomiska fördelar för långivaren (hyrestagaren). Fördelarna har varit av sådan storlek att riksskatteverket funnit det nödvändigt att ingripa och i två anvisningar har RSV förklarat att långivaren skall beskattas för den ekonomiska förmån som er— hålles genom dylika transaktioner. (2

Vad som är av intresse för denna promemoria är emellertid de ränte— förmånliga lån som utgår från en arbetsgivare/uppdragsgivare till en anställd/uppdragstagare. Det kan för arbetsgivaren vara av väsentligt intresse att till— handahålla en anställd ett lån. Så blir t ex fallet om lånet skall användas för inköp av en personbil som den anställde skall använda i sin tjänsteutövning. Det kan vidare vara fråga om lån för att den anställde skall kunna anskaffa en bostad på arbetsorten. På senare tid har det även blivit vanligt att anställda bereds till— fälle att köpa aktier i det bolag de är verksamma i. För att under- lätta de anställdas möjligheter till sådana inköp lämnar arbets— givaren lån. 1 fall som de ovan beskrivna (och säkert åtskilliga fler) har arbetsgivaren ett intresse av att kunna tillhandahålla de anställda ett lån. _ Detta tillhandahållande av lån till de anställda behöver förvisso ej ske genom att arbetsgivaren direkt lämnar ut medel till den anställde. Ett alternativt sätt — och kanske ett mer närliggande — är att den anställde utnyttjar sedvanliga kreditinstitut och att arbetsgivaren går i borgen för lånet. Då de flesta arbetsgivare inte sysslar med låneverksamhet torde ett sådant tillvägagångssätt vara mer naturligt. Det kan emellertid inte uteslutas att situa- tionen är sådan att den ende kreditgivare som står till buds är arbetsgivaren.

1) RSV/FB Dt l982:7 2) RSV Dt 1981113, RSV Dt l983:12

• Sida 19
•  Original

Prop. 1984/85: 71 [9

För arbetstagaren kan ett lån från arbetsgivaren innebära en rad fördelar. I ett kreditpolitiskt kärvt klimat kan lån erhållas som inte kan fås genom mer traditionella kreditgivare (banker m fl). Löptiden på lånet kan göras längre än normalt vilket innebär en icke oväsentlig förmån. Låntagaren/arbetstagaren kan också slippa uppläggnings- och aviseringskostnader. Värdet av dessa förmåner som låntagaren åtnjuter låter sig knappast uttryckas i ekonomiskt mätbara enheter. Försök torde heller aldrig ha gjorts att beskatta en låntagare för nämnda förmåner.

Som framgår ovan kan lån från arbetsgivare till arbetstagare inne- bära fördelar för båda parter. Om skälen för att lämna lånen utan vederlag för ränta eller mot lägre ränta än sedvanlig marknadsränta har dock inte redogjorts.

Arbetsgivaren kan antingen lämna ett ränteförmånligt lån eller också ta ut sedvanlig marknadsränta på lånet och lämna arbetsta— garen kompensation härför i form av höjd lön. Både skattemässigt och likviditetsmässigt är de båda alternativen egala för arbets— givaren. Vinsten för arbetsgivaren med att lämna ränteförmånliga lån ligger istället i att underlåtenheten att uttaga ränta inte" belastas med några arbetsgivaravgifter, medan däremot den lön som utbetalas som kompensation för den debiterade marknadsräntan be— lastas med sådana avgifter. (1 Dessa avgifter uppgår för närvar— ande till cirka 35 7. av den utbetalade lönen. Avgiftsuttaget är av sådan storlek att icke obetydliga ekonomiska fördelar kan vinnas för arbetsgivaren om arbetstagaren får kompensation för sin arbets— insats på annat sätt än genom kontant lön. Även för låntagaren (arbetstagaren) föreligger fördelar med att få sitt lån mot låg eller ingen ränta alls, istället för att erhålla högre lön och att debiteras marknadsmässig ränta. För det första får låntagaren bättre möjligheter att utnyttja det 5 k sparavdraget under inkomst av kapital. För det andra medför räntefriheten att om lånet pla— ceras i en fritidsfastighet i annan kommun än hemortskommunen går den skattskyldige inte miste om något underskottsavdrag vid taxe— ringen till kommunal inkomstskatt i hemortskommunen.

Sammanfattningsvis gäller att skälen för en arbetsgivare att lämna ett lån till anställd kan vara väl grundade och utifrån den be— drivna verksamheten sakligt motiverade. Däremot tord'e skälen till att låta de utgivna lånen löpa med låg ränta eller rent av utan ränta, kan vara betingade av en önskan att uppnå skatte—och av— giftsmässiga vinster.

1) 11 kap 2 5 lag om allmän försäkring (AFL), 3 kåp 2 5 AFL

• Sida 20
•  Original

Prop. 1984/85: 71 "0

3. Tidigare överväganden

Företagsskatteberedningen konstaterade i sitt betänkande (1 att systemet att ge olika typer av naturaförmåner, s k fringe benefits, istället för en höjd kontant lön fått en allt större utbredning. Beredningen anförde vidare: "Ett av skälen till denna utveckling är att de faktiska kostnaderna arbetsgivaren har och gör avdrag för av praktiska skäl sällan i sin helhet motsvaras av en förmåns— beskattning hos den anställde. lbland redovisas inte förmånen ens. Ett annat skäl är att det inte utgår några arbetsgivaravgifter på andra förmåner än bostad och kost. Allteftersom skatter och avgifter höjs får arbetsgivarna och de anställda givetvis ett allt större gemensamt intresse av att låta arbetsersättning utgå i form av naturaförmåner av olika slag."

Beredningen föreslog att förmånen av att för privat bruk kunna utnyttja arbetsgivaren tillhörig bil skulle inräknas i underlaget för uttag av sociala avgifter. Men som underlag för sociala av— gifter borde _ enligt beredningen — läggas samtliga naturaförmåner. Av praktiska skäl avstod dock beredningen från att föreslå en sådan utvidgning av avgiftsområdet. Beredningen underströk emeller— tid vikten av att statsmakterna noga följde förekomsten av natura— förmåner så att mer omfattande avgiftsundandragande kan förebyggas.

Med anledning av beredningens förslag uttalade departementsche— fen (2 att det måste betecknas som otillfredsställande att arbets— givaren erhöll en avgiftslindring endast därför att olika typer av naturaförmåner utgavs istället för kontant lön. Förskjutningen från kontant lön till naturaförmån kunde vidare få till följd att den pensionsgrundande och den sjukpenninggrundande inkomsten blev lägre än vad den sammanlagda ersättningen från arbetsgivaren moti— verade. I likhet med beredningen förordade han därför att värdet av naturaförmån i form av fri eller delvis fri bil skulle inräknas i avgiftsunderlaget för arbetsgivaravgifter. Värdet av förmånen borde som en konsekvens av detta även ingå i underlaget för den anställdes sjukpenninggrundande och pensionsgrundande inkomst. Vad han sagt om förmånen av fri eller delvis fri bil ägde i och för sig giltighet också för andra former av naturaförmåner. Att utsträcka förmåner och avgiftsskyldighet mer generellt skulle emellertid ge upphov till betydande praktiska svårigheter. Som företagsskatteberedningen konstaterat var bilförmånen den utan jämförelse vanligaste och ekonomiskt mest betydelsefulla natura— förmånen. Någon ytterligare utvidgning av förmåner och avgifts— skyldighet till även andra förmåner borde enligt departementsche— fens mening därför inte komma till stånd vid dåvarande tidpunkt.

1) SOU 1977286 5 363 2) prop 1978/79:202 s

• Sida 21
•  Original

Prop. 1984/85: 71 . 2]

Riksdagen beslutade i enlighet med departementschefens förslag och från och med år 1980 ingår förmån av fri bil i underlaget för sociala avgifter. (l

Varken företagsskatteberedningen eller departementschefen uttalade Sig specifikt om ränteförmånliga lån men deras resonemang tyder på en klar medvetenhet om de fördelar som kan uppnås genom att ersättning till arbetstagare ges en annan form än kontant lön. Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har uttalat farhågor för att de ränteförmånliga lånen kommer att få en allt större omfattning.(2 BRÅ har därför lagt fram förslag i syfte att undanröja de fördelar som ränteförmånliga lån innebär. Detta skulle ske genom att förmå— nen av en helt eller delvis fri ränta skulle jämställas med lön till den anställde. I konsekvens härmed skulle förmånen också be- aktas när det gäller arbetsgivarens underlag för arbetsgivarav— gifter. Vid remissbehandlingen av BRÅ:s förslag uttalade RSV att verket delade BRÄzs uppfattning att det förelåg risk för att lön byts ut mot räntesubventioner i många fall. (3 Enligt RSV borde en sådan utveckling hindras men RSV ansåg sig ändå inte kunna till— styrka BRÅ:s förslag. RSV menade att hela problemkomplexet med ränteförmånliga lån borde ses över i ett sammanhang. Vid denna tidpunkt var nämligen beskattningskonsekvenserna vid 5 k deposi- tionsleasing och vid lån till omyndiga barn ännu outredda. Vidare ansåg RSV att en del detaljfrågor krävde ytterligare utredning och att även invändningar av principiell natur kunde anföras mot delar i BRÅ:s förslag.

Riksförsäkringsverket (RFV) ansåg i sitt remissvar att det skulle vara olyckligt att införa de av BRÅ föreslagna bestämmelserna.(4 Det skulle avsevärt komplicera debiteringen av arbetsgivaravgifter och förorsaka kontrollproblem. RFV anförde också att arbetsgivar— nas uppgiftslämnande skulle komma att öka. BRÅ:s förslag ledde aldrig till lagstiftning.

En grupp av skattskyldiga som sedan taxeringsåret 1977 har beskat— tats för ränteförmånliga lån är företagsledare i fåmansföretag och denne närstående personer. (5 I det delbetänkande från företagsskatteberedningen som låg till grund för lagstiftningsåtgärden framhöll beredningen att de skatte— mässiga förmåner dåvarande praxis gav upphov tills framstod som särdeles omotiverade. (6 Beredningen ansåg därför att ett lag— stiftningsingripande mot ränteförmånliga lån, från fåmansföretag

l) SFS 1979:650—660 2) Brottsförebyggande rådet PM l980:2 3) Dnr 396/80—15 4) Dnr 187/80

5) 35 5 1 a mom XL 6) SOU 1975:54 s 206

• Sida 22
•  Original

Prop. 1984/85: 71

I"») |»)

till dess delägare, tedde sig angeläget. Beredningen föreslog att om fåmansföretag lämnat lån till delägare i företaget eller honom närstående person och ränta inte utgick på lånet eller utgick med lägre belopp än som vanligen utgick på lån av liknande slag, skul— le skillnadsbeloppet anses utgöra ränteintäkt för företaget. De— partementschefen ville dock inte beskatta företaget för beräknad ränta utan ansåg istället att beskattning skulle ske av låntaga— ren. (1 Dessutom framhöll departementschefen att beskattningen borde ske i inkomstslaget tillfällig förvärvsverksamhet för att markera att företaget inte skall få avdrag för den utgivna förmånen såsom en lönekostnad. (2 Vidare ville departementschefen inskränka tillämpningsområdet till att gälla företagsledaren och honom när— stående personer.

Genom den föreslagna utformningen av beskattningsregeln fick denna en karaktär av stoppregel. Endast i de fall där låntagaren har en mycket låg marginalskatt skulle det — för låntagare och lån— givare sammantaget — vara ekonomiskt fördelaktigt att underlåta att ta ut ränta på lånet istället för att debitera marknadsmässig ränta och kompensera detta med höjd lön. Departementschefen nöjde sig således inte med att låta två alternativa handlingssätt få samma skatte» och avgiftsmässiga konsekvenser. Istället torde av— sikten ha varit att genom föreslaget beskattningssätt få de skatt— skyldiga att helt avstå från en viss typ av transaktioner.

Genom låneförbudet i aktiebolagslagen (3 och beskattningskonsek— venserna (4 vid brott mot detta låneförbud har också lagstiftaren visat sin restriktiva inställning till lån överhuvudtaget från aktiebolag till dess delägare. Låneförbudet i aktiebolagslagen vänder sig för övrigt inte bara mot bolagets delägare utan även mot dess verkställande direktör och denne närstående personer. Låneförbudet och beskattningskonsekvenserna vid brott mot detta innebär att lagstiftaren slagit fast att det inte finns någon an— ledning att begagna låneformen för låne—, vinst eller kapitaluttag ur företaget. Om lån ändock förekommer mellan fåmansföretag och företagsledare eller denne närstående personer (dispensfall eller 5 k äldre lån) skall i vart fall sedvanlig ränta utgå på lånet. Departementschefens förslag till beskattningskonsekvenser vid ränteförmånliga lån mellan fåmansföretag och företagsledare eller denne närstående personer antogs av riksdagen. (5

Riksskatteverket har i anvisningsform (6 närmare angett vad som är sedvanlig ränta och hur ränteförmånen skall beskattas.

1) Prop 1975/76:79 s 93 2) Prop 1975/76:79 s 73 3) 12 kap 7 5 ABL

4) 35 5 1 a mom 6 st KL 5) SFS 1976:85

6) RSV Dt 1980:13

• Sida 23
•  Original

Prop. 1984/85: 71

lx) '.'-3

4. Den reformerade inkomstbeskattningen

I april 1981 träffades en överenskommelse mellan centerpartiet, folkpartiet och socialdemokraterna om en inkomstskattereform. En expertgrupp med företrädare för de tre partierna utarbetade där— efter ett konkret förslag. (1

Genom inkomstskattereformen sänks marginalskatterna. Vidare be— gränsas det skattemässiga värdet av s k underskottsavdrag. Reformen genomförs under tre år med början inkomståret 1983. När reformen är fullt genomförd skall underskottsavdragens skattemässiga värde ha begränsats till ca 50 % av avdragsbeloppet. En sådan begräns— ning av underskottsavdragens skattemässiga värde åstadkommes rent tekniskt genom att den statliga inkomstskatten delas upp i två delar, grundbelopp och tilläggsbelopp. Underlaget för grundbelopp beräknas därvid på det traditionella sätt som gällt för beräkning av beskattningsbar inkomst. Vid beräkningen av underlaget för tilläggsbelopp föreligger däremot — i princip - ett kvittningsför— bud mellan olika förvärvskällor. Tilläggsbelopp uttas först när underlaget överstiger en viss nivå, den s k brytpunkten. Under kapitel 1 ovan har konstaterats att ränteförmånliga lån från en arbetsgivare till en annan anställd än företagsledare i ett få— mansföretag, enligt gällande praxis (2 inte innebär någon skatte— pliktig förmån för den anställde. Som framhölls i kapitel 1 beror denna skattefrihet på att en tyst kvittning mellan olika inkomst— slag tillåtes. Räntefriheten ersätter således en höjd lön. Om mark— nadsmässig ränta hade utgått för lånet skulle arbetstagaren fått kompenseras genom höjd lön. Den högre lönen hade medfört högre skatt för arbetstagaren. Rätten till avdrag för räntan skulle emel— lertid eliminera skatteökningen. Även för arbetsgivaren blir be— skattningsresultatet oförändrat. Expertgruppen konstaterade nu att i och med att avdragsbegränsningen införs kommer grunden för det ovan förda resonemanget att falla. (3 Ett underskott i in— komstslaget kapital kan inte längre fritt kvittas mot höjd lön. Expertgruppen anförde vidare (4:

"Räntefriheten kan för skattskyldiga med inkomst över brytpunkten ge upphov till en klar skatteförmån. Till detta kommer att arbets— givaren inte behöver betala socialavgifter. Räntefria lån kan i detta läge komma att bli eftertraktade substitut fög höjda löner. Någon form av reglering av skattesituationen vid räntefria lån ter sig därför nödvändig."

1) Ds B 1981:16 2) RSV/FB Dt 1978:7 3) Ds B 1981:16 s 100 4) Ds B 1981:16 s 100

• Sida 24
•  Original

Prop. 1984/85: 71 34

En reglering i analogi med vad BRÅ föreslagit (1, dvs att för— månen av helt eller delvis fri ränta skulle jämställas med lön till den anställde övervägdes. Mot bakgrund av de betänkligheter RFV (2 och RSV (3 anfört mot BRÄ:s förslag ansåg sig expertgrup— pen inte kunna föreslå en sådan lösning. Som exempel på en mer begränsad lösning — som endast tog sikte på den nya förmån som uppstått genom inkomstskattereformerx — föreslog expertgruppen att en särskild tilläggspost skulle införas vid beräkningen av under— laget för tilläggsbelopp .hos en skattskyldig som haft förmån av ett räntefritt lån från arbetsgivaren. Tillägget skulle motsvara ränteförmånens storlek jämfört med en normalräntesats. Emellertid ansåg expertgruppen att saken borde bli föremål för ytterligare överväganden innan en lagreglering genomfördes. Det poängterades dock att det var angeläget att frågan snarast möjligt fick en lös— ning. Vid remissbehandlingen av expertgruppens promemoria påpekade flera remissinstanser (4 önkvärdheten av att problemet med ränte— förmånliga lån till anställda löstes i samband med inkomstskatte— reformen.

Departementschefen (5 delade remissinstansernas åsikt att frågan borde lösas i samband med reformen. Det var emellertid — enligt departementschefen — angeläget att den valda lösningen var enkel och lätthanterlig. Då en sådan lösning tydligen inte stod att finna inskränkte sig departementschefen till att föreslå regler som stod i direkt samband med avdragsbegränsningen. Följaktligen skulle de räntefria lånen endast baaktas när underlaget för tilläggsbelopp bestämdes. Detta innebar att förmånen av ett räntefritt lån eller ett lån mot lägre ränta än normalt, borde tas upp som en särskild tilläggspost. Vad gäller kollisionen med bestämmelserna i fråga om räntefria lån från fåmansföretag till företagsledare i sådana företag under— strök departementschefen att de nya reglerna inte skulle tillämpas om beskattning kunde komma ifråga i enlighet med fåmansföretags— lagstiftningen. (6 Departementschefen uttalade sig även i frågor om vilken typ av lån och vilka låntagare som omfattades av de föreslagna reglerna, vem som skulle vara skattesubjekt, kringgåendetransaktioner samt vad som är sedyanlig ränta. (7 Det ankom därefter på RSV att ge ut anvisningar (8 som mer i detalj reglerade hur beskattningen av de ränteförmånliga lånen skulle ske. Departementschefens förslag till hur de ränteförmånliga lånen skul— le behandlas antogs av riksdagen. (9 Lagtexten togs in i 10 5

1) BRÅ PM 1980:2 2) Dnr 187/80 3) Dnr 396/80—15 4) Länsrätten i Göteborgs och Bohus län, Länsstyrelsen i Jämt—

lands län, Skattechefen i Kronobergs län, Lantbrukarnas riks— förbund

5) Prop 1981/82:197 s 59

6) 35 5 l a mom 4 st KL 7) Prop 1981/82:197 s 60 8) RSV Dt 1983z7, RSV Dt 1984:4 9) SFS l982:416

• Sida 25
•  Original

Prop. 1984/85: 71 25

6 mom 3 st SIL och fick efter viss justering (1 följande lydelse: "Har den skattskyldige erhållit lån från arbetsgivare eller upp- dragsgivare och understiger den faktiskt erlagda räntan i fråga om lån från en och samma arbetsgivare eller uppdragsgivare sedvan— lig ränta med mer än 100 kronor, skall tillägg göras med ett belopp motsvarande skillnaden. Sådant tillägg skall göras även om lånet har lämnats till sådan den skattskyldige närstående person som avses i 35 5 1 a mom nionde stycket kommunalskattelagen (1928:370). Med lån från arbetsgivare eller uppdragsgivare likställs annat lån om det finns anledning anta att denne har förmedlat lånet. Bestämmelserna i detta stycke tillämpas inte i fall som avses i fjärde stycket av nyssnämnda moment."

Det nya lagrummet föranledde följdändringar i taxeringslagen . Hädan— efter skall allmän självdeklaration även upptaga räntetillägg som skall beaktas vid fastställandet av underlag för tilläggsbelopp samt grunderna för beräkning av räntetillägget. (2 Vidare inför— des i taxeringslagen en bestämmelse om att storleken av ev ränte— tillägg särskilt skall antecknas i skattelängden. (3 Vad gäller arbetsgivares/uppdragsgivares uppgiftsskyldighet infördes i taxe— ringslagen en bestämmelse (4 om att i kontrolluppgift skall läm— nas uppgift om lån som lämnats räntefritt eller mot ränta under— stigande sedvanlig ränta, till arbets— eller uppdragstagare, om det sammanlagda värdet av sådana förmåner uppgår till mer än 100 kronor. Uppgiften skall avse lånebeloppet och erlagd ränta. RSV har även i anvisningsform (5 angett hur kontrolluppgiftsskyl— digheten skall fullgöras i nu berört avseende. De nya bestämmelserna tillämpas första gången vid 1984 års taxe— ring. (6

Kravet på att allmän självdeklaration även skall upptaga ränte— tillägg för räntefria eller lågförräntade lån har inneburit att den skattskyldiges uppgiftsskyldighet utökats och blivit mer be— tungande. . Den nya uppgiftsskyldigheten torde i stor utsträckning drabba skatt— skyldiga som tidigare avlämnat självdeklarationer av förhållandevis enkelt slag (löntagare). Då räntetillägg utgör en nyhet i gällande skattesystem och delvis bryter mot tidigare principer för fast— ställandet av den beskattningsbara inkomsten torde innovationen

1) SFS 1983:443 2) P 9, 25 5 TL 3) 68 5 2 st TL 4) 37 5 2 mom 10 st TL 5) RSV Dt 1983:7 p 55 6) SFS 1983z443—444

• Sida 26
•  Original

Prop. 1984/85: 71 26

ej vara alldeles enkel för skatterättsligt mindre bevandrade skatt— skyldiga att tillgodogöra sig. Aven om skattskyldig ej skal] dek— larera något räntetillägg måste information inhämtas och bearbetas för att kännedom härom skall uppnås. Den informationsmängd som skall inhämtas av de skattskyldiga inför det årliga avlämnandet av allmän självdeklaration har således ökat genom införandet av räntetillägg. Den ökade skattebelastning för de skattskyldiga som blir följden av införandet av räntetillägg blir i flertalet fall noll eller ett mycket ringa belopp. När reformen är fullt genom— förd (1986 års taxering) kommer endast skattskyldiga med en samman— räknad inkomst och räntetillägg överstigande 124 800 kronor att överhuvudtaget påföras skatt p g a räntetillägget. Det maximala skatteuttag som kan bli följden av ett räntetillägg blir 30 % av räntetillägget. Detta inträffar när UTB överstiger 351 000 kronor. Nedanstående tabell visar med vilka procenttal skatt utgår på rän— tetillägg vid skilda UTB.

— 124 800 0 % 124 900 — 148 200 5 % 148 300 — 163 800 10 % 163 900 — 179 400 15 % 179 500 — 202 800 20 % 202 900 — 351 000 25 % 351 100 — 30 %

Den skatt som belöper på räntetillägget är således en funktion av räntetilläggets storlek och underlaget för tilläggsbelopp.

Införandet av räntetillägg för ränteförmånliga lån har inneburit att arbetsgivarnas uppgiftslämnande försvårats. Det åligger så— ledes arbetsgivaren/uppdragsgivaren att på kontrolluppgiften uppge lånebeloppet. Ändringar i lånebeloppet under inkomståret skall särskilt anges på kontrolluppgiften. Om arbetstagare/uppdragsta— gare erlagt viss ränta, som dock understiger den fastställda sed— vanliga räntan, skall på kontrolluppgiften uppges räntesatsens storlek eller den faktiskt erlagda räntan. I synnerhet för arbetsgivare som lämnat ränteförmånliga lån för vilka amortering skett och för vilka räntesatsen ändrats under inkomståret har uppgiftsskyldigheten blivit betungande. Någon ökad skattebelastning har emellertid räntetillägget inte medfört för arbetsgivaren/uppdragsgivaren enär räntetillägget endast tar sikte på låntagarens beskattningssituation.

• Sida 27
•  Original

Prop. 1984/85: 71 27

Skatteförvaltningens arbetsuppgifter har ökat och försvårats genom räntetillägget för ränteförmånliga lån. Skyldigheten att på kontrolluppgift redovisa underlaget för beräk— ning av räntetillägget fullgörs genom notering i ruta 75, särskilda upplysningar, på kontrolluppgiften. För E—registrerade deklaratio— ner tas taxeringsavi bl a fram när notering finns i ruta 75. Ett inte oväsentligt antal av alla räntetillägg för ränteförmånliga lån torde vara att hänföra till E—registrerade deklarationer. Detta kommer att innebära att ett större antal taxeringsavier än annars kommer att tas fram. Dessa skall sedan sorteras på resp deklaration och granskas av en tjänsteman. Inför 1984 års taxering skedde en markant ökning av antalet särskilda upplysningar i ruta 75 på kon— trolluppgiften. En bidragande orsak härtill var just noteringar om ränteförmånliga lån. Antalet kontrolluppgifter med särskilda upplysningar i ruta 75 blev så många att svårigheter uppstod för skatteförvaltningen att ta fram taxeringsavier. Problemen blev så akuta att taxeringsavier inte alltid kunde tas fram för E—regist— rerade deklarationer, enbart av den anledningen att särskilda upp- lysningar hade lämnats i ruta 75 på kontrolluppgiften. Detta innebar således att taxeringsavier ej heller togs fram när uppgiften i ruta 75 på kontrolluppgiften avsåg något annat — och kanske mer betydelsefullt — än ränteförmånliga lån.

Vid den statistiska undersökning som företagits (se kapitel 5) har framkommit att antalet deklarationer med räntetillägg för ränte— förmånliga lån uppgick till minst 107 856 st vid 1984 års taxering.

Inför 1984 års taxering framkom att vissa större arbetsgivare som lämnat kontrolluppgifter på magnetband dessutom lämnat tilläggs- kontrolluppgifter på blanketter vilka endast upptar underlag för beräkning av räntetillägg. Orsaken härtill torde ha varit att ifrå- gavarande arbetsgivare inte förmått anpassa sin dataredovisning till den utökade uppgiftsskyldigheten. Förhoppningsvis har arbets— givarna till kommande taxeringsår lyckats bemästra problemen. Den nödvändiga registreringen av tilläggskontrolluppgifterna innebar ett merarbete och orsakade förseningar för skatteförvaltningen.

Införandet av räntetillägget kräver att kontroll sker av att ränte— tillägget är deklarerat och deklarerat till rätt belopp. Detta innebär att ytterligare ett arbetsmoment tillförs arbetet med fast- ställandet av skattskyldigs beskattningsunderlag. Varje nytt arbets— moment som tillförs kontrollapparaten medför att skattgförvaltningen får svårare att fullgöra sina redan tidigare ålagda uppgifter och försenar en omläggning mot en kontroll av det mer väsentliga skatte- undandragandet. Arbetet med att ge information till arbetsgivare/uppdragsgivare om hur uppgiftsskyldigheten skall fullgöras och till arbetstagaren/ uppdragstagaren om hur deklarationsskyldigheten skall fullgöras, har ökat p g a räntetilläggen för de ränteförmånliga lånen. Fråge— ställningarna är många och osäkerheten stor hos de berörda varför många vänder sig till skatteförvaltningen för att få råd. Informa— tionsgivningen och servicen till allmänheten är härvidlag något som måste prioriteras varför andra arbetsuppgifter blir lidande.

• Sida 28
•  Original

Prop. 1984/85: 71 28

5 Statistisk undersökning

För att fastställa antalet skattskyldiga med räntetillägg, stor— leken av dessa, i vilka inkomstskikt de förekommer och det allmän— nas förväntade intäkt på grund av räntetilläggen har en statistisk undersökning av deklarationsmaterialet vid 1984 års taxering före— tagits. Undersökningen har genomförts per 840928. Vid denna tid— punkt torde åtminstone ca 90 % av deklarationsmassan blivit änd— ringsregistrerad varför några märkbara förändringar av undersök— ningsresultaten inte kan förväntas på grund av återstående änd— ringsregistreringar. Undersökningen är baserat på ett urval av 13,8 % av de skattskyldiga. Från detta urval har skattning skett till riksnivå.

Vid undersökningen har deklarationsmaterialet indelats i efter— registrerade deklarationer, förregistrerade deklarationer och dek— larationer med inkomst av rörelse eller jordbruk. Efterregistre— rade deklarationer (E—deklarationer) är sådana deklarationer för vilka taxeringsavi ej tagits fram och där registreringen skett efter det att deklarationen varit föremål för granskning. Till denna grupp är enklare deklarationer för löntagare och folkpen— sionärer att hänföra. Förregistrerade deklarationer är sådana för vilka taxeringsavi tagits fram och där registrering skett före granskningen. Till denna grupp är att hänföra deklarationer utan redovisad inkomst (eller underskott) av jordbruk eller rörelse, och där deklarationen inte är av sådan enkel beskaffenhet att den utgör E-deklaration. Till den tredje och sista gruppen har alla deklarationer med inkomst (eller underskott) av jordbruk och rörel— se hänförts. Genom den gjorda uppdelningen av deklarationsmateria- let har också en uppdelning av räntetilläggen erhållits. Räntetill— lägg för inventarium i näringsverksamhet som utnyttjats privat förutsätter att rörelse eller jordbruk deklarerats. Räntetillägg för bostadsförmån på jordbruksfastighet förutsätter naturligtvis att inkomst av jordbruksfastighet deklarerats. Detta innebär att de räntetillägg som återfinns bland F— och E—deklarationer måste avse räntetillägg för ränteförmånliga lån. Någon annan typ av ränte— tillägg kan inte finnas bland dessa deklarationer. Deklarationer med inkomst av rörelse och jordbruk innehåller företrädesvis ränte— tillägg för bostad eller inventarium men kan även innehålla ränte— tillägg för ränteförmånliga lån.

För de tre typerna av deklarationer, E, F' och rörelse/jordbruk, har en indelning skett efter storleken på underlaget för tilläggs— belopp (UTB). Olika UTE—klasser har därvid framtagits varvid in- delningen Skett med utgångspunkt från basenheten vid 1984 års taxe- ring, 7 300 kronor, och den föreslagna skattetabellen för 1986 års taxering. Detta innebär att om de skattskyldigas UTB ökar i takt med ökningen av basenheten och om storleken av räntetilläggen är oförändrade kan en beräkning göras av det allmännas inkomster från räntetilläggen vid 1986 års taxering, då reformen skall vara fullt genomförd.

• Sida 29
•  Original

Prop. 1984/85: 71 29

Den statistiska undersökningen har bl a givit följande resultat.

1 Antalet deklarationer med UTB över brytpunkten uppgår till 8,6 % fördelat på E—deklarationer 3,3 % F-deklarationer 10,8 % Rörelse/jordbruk 9,6 %.

Antalet deklarationer med räntetillägg är för E—deklarationer 0,4 % F—deklarationer 2,2 % Rörelse/jordbruk 7,4 %.

Av det totala antalet räntetillägg belöper 26,3 % på deklara— tioner med UTB över brytpunkten. E—deklarationer 27,2 % F—deklarationer 32,5 % Rörelse/jordbruk 11,3 %

Det genomsnittliga räntetillägget är för E—deklarationer 1 242 kronor F—deklaratiOHEr 2 350 kronor Rörelse/jordbruk 3 053 kronor.

Antalet räntetillägg understigande eller lika med 10 000 kronor är för E—deklarationer 97,5 % F—deklarationer 95,6 % Rörelse/jordbruk 94,2 %.

Antalet räntetillägg understigande eller lika med 5 000 kronor är för E—deklarationer 96,4 % F—deklarationer 89,2 % Rörelse/jordbruk 83,9 %.

Om de skattskyldigas UTB ökar i takt med basenhetens ökning och storleken av räntetilläggen är oförändrade kommer detta att innebära att det allmännas intäkter från räntetilläggen kommer att uppgå till 11 573 100 kronor vid 1986 års taxering fördelat på E—deklarationer 322 200 kronor F—deklarationer 9 476 400 kronor Rörelse/jordbruk 1 774 500 kronor.

Av de beräknade intäkterna vid 1986 års taxering är minst 9 798 600 kronor att hänföra till ränteförmånliga lån och högst 1 774 500 kronor till bostad på jordbruksfastighet och rörelse— inventarium för privat bruk.

• Sida 30
•  Original

Prop. 1984/85: 71 30

9 Summa räntetillägg för ränteförmånliga lån uppgår till minst 244 093 090 kronor. Då sedvanlig ränta vid 1984 års taxering var 12 % innebär detta att cirka 2 034 miljoner kronor kan ha lånats ut helt räntefritt.

Om den genomsnittliga ränteförmånen uppgår till 4 % innebär detta att det utlånade beloppet uppgår till minst 6 102 miljoner kronor.

4 Långivaren beskattas för en beräknad ränta. Ingen beskattnings— konsekvens för låntagaren. Alternativet har förordats av Före— tagsskatteberedningen. (3

1) SKU 1983/84:30 s 20 2) BRÅ PM 1980:2 3) SOU 1975:54 s 206

• Sida 35
•  Original

Prop. 1984/85: 71 35

5 Förmånen beaktas överhuvudtaget inte. Det ränteförmånliga lånet medför således inte några skatte— eller avgiftsmässiga konsek— venser för långivare och låntagare. Alternativet återspeglar förhållandet vid 1983 och tidigare års taxeringar.

Som angetts ovan har skatteutskottet (1 riktat kritik mot det nuvarande systemet med räntetillägg för ränteförmånliga lån och RSV har också funnit beskattningsmetoden otillfredsställande. Den beskattningsmetod som ovan angetts om alternativ 1 bör därför ej kvarstå.

Alternativ 2 överensstämmer med det förslag som framlagts av Brotts— förebyggande rådet (BRÅ). (2 Riksskatteverket ställer sig tvek— samt till BRÄ:s antagande att avdragsrätt inte föreligger för lån— givaren om ränteförmånen beskattas som inkomst av tjänst. Det var för att undvika sådan avdragsrätt som departementschefen i samband med fåmansföretagslagstiftningen poängterade att beskattning av förmånen från fåmansföretaget borde ske i inkomstslaget tillfällig förvärvsverksamhet. (3

Frågan om hur beskattningen av naturaförmåner skall ske är för närvarande föremål för utredning. (4 Om och i vilken utsträck— ning naturaförmåner av olika slag skall ligga till grund för debi— tering av arbetsgivaravgifter torde även utredas av den tillsatta kommittén. RSV anser det därför olyckligt att innan kommittén av— gett sitt betänkande framlägga förslag om att ränteförmånliga lån skall ingå i avgiftsunderlaget. Förmånen av ett lågförräntat lån är något som åtnjuts även under sjukdomsperioder varför RSV även anser att frågan om huruvida förmånen skall ingå i den sjukpenning— grundade inkomsten eller ej bör utredas. En rad praktiska problem

1) SKU 1983/84:30 2) BRÅ PM 1980:2 3) Prop 1975/76:79 4) Förmånsbeskattningskommittén

• Sida 36
•  Original

Prop. 1984/85: 71 36

föreligger också såsom t ex hur avgiftsunderlaget skall bestämmas när lånet erhålles från någon närstående till arbetsgivaren (stif— telse m m). RSV anser att beskattning av ränteförmånliga lån i enlighet med alternativ 2 icke bör komma till stånd.

Alternativ 3 innebär att en beskattningssituation tillskapas genom fiktiva intäkts— och avdragsposter. Den konstruerade situationen innebär samma skatte— och avgiftsmässiga konsekvenser som om lånet löpte med marknadsmässig ränta och arbetsgivaren kompenserade ar— betstagaren härför genom höjd lön. Beskattningsresultatet med detta alternativ blir förvisso — från en teoretisk utgångspunkt - korrekt men det sker till priset av fiktiva och beräknade poster. Konstruk— tionen kommer därför att försvåra både långivarens och låntagarens uppgift att fullgöra deklarationsskyldigheten. Det teoretiska reso— nemanget bakom en sådan här öppen bruttoredovisning torde även innebära att de skattskyldigas möjlighet att förstå gällande be— skattningsregler, och varför de tillskapats, kommer att minska. Även en del av den kritik som riktats mot alternativ 2 kan över— föras på detta alternativ. RSV vill därför ej heller förorda alter— nativ 3.

Alternativ 4 tar ej sikte på de förmåner låntagaren kommer i åt— njutande av. Ej heller beaktas förmånen för arbetsgivaren då denne undgår arbetsgivaravgifter. Departementschefen (1 uttalade i sam— band med fåmansföretagslagstiftningen att denna metod förvisso är möjlig men att det är lämpligare att beskatta låntagaren. Efter den reformerade inkomstbeskattningens införande och de efter depar— tementschefens uttalande, höjda arbetsgivaravgifterna anser RSV att beskattning i enlighet med alternativ 4 ej bör komma ifråga.

Att helt underlåta att beakta de ränteförmånliga lånen i skatte— och avgiftssammanhang är för skatteförvaltningen den smidigaste och mest arbetsbesparande lösningen. Sett från administrativ synvin— kel är därför detta alternativ att föredra. Med hänsyn taget till skatteförvaltningens knappa resurser och önskemålet om en inriktning av kontrollverksamheten mot det mer väsentliga skatteundandragandet, vill RSV i första hand förorda alternativ 5 ovan.

1) Prop 1975/76 5 93

• Sida 37
•  Original

Prop. 1984/85: 71 37

8 Lagförslag

RSV:s förslag att ränteförmånliga lån inte skall beaktas i skatte— och avgiftssammanhang innebär att i lagen ( 1947:576 ) om statlig inkomstskatt skall fjärde stycket i 10 5 6 mom utgå liksom tionde stycket av 37 5 2 mom taxeringslagen .

Om förslaget med en frigräns införs bör bestämmelsen i 10 5 6 mom, fjärde stycket, lag ( 1947:576 ) om statlig inkomstskatt få följande lydelse.

"Har den skattskyldige erhållit lån från arbetsgivare eller upp- dragsgivare och understiger den faktiskt erlagda räntan vad som vanligen utgår på lån av liknande slag, skall tillägg göras med ett belopp motsvarande skillnaden. Understiger de sammanlagda skill— nadsbeloppen för den skattskyldige 5 000 kronor skall tillägg icke göras. Tillägg skall göras även om lånet har lämnats till sådan den skattskyldige närstående person som avses i 35 5 1a mom nionde stycket kommunalskattelagen (1928:370) . Med lån från arbetsgivare eller uppdragsgivare likställs annat lån om det finns anledning anta att denne har förmedlat lånet. Bestämmelserna i detta stycket tillämpas inte i fall som avses i fjärde stycket av nyssnämnda moment."

Någon förändring i 25 5 ll. om vad allmän självdeklaration skall upptaga behövs ej. Däremot behövs en förändring av 37 5 2 mom, tionde stycket, TL. Stycket bör erhålla följande lydelse.

"I kontrolluppgift skall lämnas uppgift om lån som lämnats eller förmedlats till arbets— eller uppdragstagare, om räntan på lånet understiger sedvanlig ränta och om det sammanlagda värdet av för— måner av detta slag överstiger 5 000 kronor. Uppgiften skall avse förmånens storlek."

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984