om höjning av Sveriges kvot i Internationella valutafonden, m.m.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 20 september 1990.

På regeringens vägnar

Ingvar Carlsson Allan Larsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I denna proposition föreslås att regeringen bemyndigas att öka den svenska insatsen (kvoten) i Internationella valutafonden med 549,7 milj. SDR (ca 4 400 milj.kr.) till 1 614,0 milj. SDR (ca 12 900 milj.kr.). Den föreslagna höjningen är resultatet av en allmän översyn av medlemsinsatserna.

Vidare föreslås att regeringen bemyndigas att för Sveriges del biträda en ändring av valutafondens stadgar. Ändringen syftar till att göra det möjligt att suspendera rösträtten och därmed sammanhängande rättigheter för medlemsländer som är i betalningsdröjsmål till valutafonden och som inte är beredda att samarbeta.

1 Riksdagen 1990/91. I saml. Nr 9 Rättelse: S. 3 rad 13 Står: 1990 Rättat till: 1991

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde 1990-09-20

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, statsråden Thalén, Engström, Hjelm-Wallén, S. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Freivalds, Wallström, Lööw, Persson, Molin, Sahlin, Larsson, Åsbrink

Föredragande: statsrådet Larsson

I Inledning

Internationella valutafonden (IMF) är den centrala samarbetsorganisationen på valutaområdet. Sverige blev medlem i valutafonden år 1951 (prop. 1950:89. BaU 8, rskr. 152). En av valutafondens huvuduppgifter är att ge finansiellt stöd till medlemsländer med betalningsbalansproblem. Detta stöd finansieras i första hand genom utnyttjande av organisationens ordinarie resurser. vilka utgörs av medlemmarnas insatser eller s.k. kvoter.

Kvoterna ses regelbundet över i syfte att anpassa valutafondens resurser till de krav på insatser som ställs på fonden. Den senaste kvothöjningen genomfördes under åren 1983—1984 (prop. 1983/84:21, FiU 11, rskr. 12). Ytterligare en allmän kvotöversyn avslutades i juni 1990. Denna översyn utmynnade i ett förslag om ökning av valutafondens resurser med 50 20. Resul-

tatet av översynen har tillställts medlemsländerna för godkännande.

Till förslaget om kvothöjningen har knutits ett förslag om ändring av valutatondens stadgar. Syftet med ändringen är att utvidga möjligheterna för valutafonden att ingripa mot medlemsländer som är i betalningsdröjsmål till tonden. Ändringen innebär att stadgarna kompletteras med bestämmelser söm gör det möjligt att suspendera en medlems rösträtt och vissa därmed sammanhängande rättigheter.

Riksbanksfullmäktige har i en skrivelse till regeringen den 12 juli 1990 anmalt dels fragan om höjning av Sveriges insats i valutafonden inom ramen tör den senaste allmänna översynen, dels frågan om en ändring av fondens stadgar. Fullmäktiges skrivelse — till vilken är fogad översättningar av fonddirektionens resolutioner — bör bifogas protokollet i detta ärende som bilaga.

valutafonden

Mitt förslag: Regeringen bemyndigas att öka Sveriges kvot i Internationella valutafonden med 549,7 milj. SDR" (ca 4 400 milj.kr.), vilket innebär en ökning med 51,6 20. Riksbanken bemyndigas att erlägga det erforderliga beloppet.

Bakgrunden till mitt förslag: Valutafondens styrelse godkände i juni 1990 ett resolutionsförslag om en allmän kvothöjning.

Höjningen av en medlems kvot träder ikraft först när medlemmen har underrättat valutafonden om sitt godkännande och fullgjort erforderliga inbetalningar. För ikraftträdande krävs också, antingen att medlemsländer med minst 85 4 av den totala kvotsumman meddelat sitt godkännande senast den 30 december 1991 eller, efter detta datum, att medlemsländer med minst 70 20 av den totala kvotsumman gjort detta. Dessutom krävs att en ändring av valutafondens stadgar har trätt i kraft.

Förslaget om kvothöjning innebär en ökning av valutafondens ordinarie resurser från ca 90 miljarder SDR till ca 135 miljarder SDR. Kvothöjningen avses genomföras genom att 60 20 av totalökningen fördelas proportionellt mot gällande kvoter, medan resterande 40 0 fördelas selektivt med ledning av medlemsländernas betydelse i världsekonomin. Dessutom har Japans kvot blivit föremål för en särskild höjning.

Skälen för mitt förslag: De fortsatta stora betalningsbalansrubbningarna i åtskilliga av valutafondens medlemsländer gör det angeläget att fondens permanenta resurser förstärks. Alltsedan den s.k. skuldkrisens början år 1982 har efterfrågan på finansiellt stöd från valutafonden varit hög. Såvitt nu kan bedömas kommer detta att vara fallet även under de närmaste åren. Valutafonden måste dessutom ha en finansiell beredskap för att klara av eventuellt uppkommande betalningskriser, som i annat fall riskerar att få återverkningar på det internationella finansiella systemet. I detta sammanhang bör särskilt noteras att ett flertal länder i Östeuropa, som nyligen blivit eller inom kort kommer att bli medlemmar i valutafonden, sannolikt behöver utnyttja fondens resurser i betydande omfattning.

Valutafondens utlåning har fått en särskild betydelse genom att den är kopplad till ekonomisk-politiska villkor, vilka medverkar till att låntagarländerna vidtar nödvändiga anpassningsåtgärder. Denna s.k. konditionalitet, som tidigare varit mycket omstridd, har under senare år blivit mera allmänt accepterad i medlemskretsen. Valutafondens långivning har också kommit att få en nyckelroll i hanteringen av de internationella skuldproblemen. Först efter det att valutafonden godkänt ett ekonomiskt program och beviljat stöd har övriga aktörer — andra multilaterala organisationer, de offentliga kreditorerna i den s.k. Paris-klubben och affärsbankerna — varit beredda att göra sina finansieringsåtaganden.

"SDR (särskild dragningsrätt) motsvarande per 1990-08-31 7.97 svenska kronor.

De växande svårigheterna att ordna erforderlig finansiering, framför allt från affärsbankerna, gör det viktigt att valutafondens centrala roll i hanteringen av skuldproblemen befästs. Med ökade resurser får valutafonden bättre möjligheter att spela denna roll. Samtidigt måste undvikas att fonden tvingas ta över den del av finansieringsbördan som andra aktörer bör svara för. Valutafonden bör, liksom hittills, särskilt inrikta sig på en katalytisk funktion, dvs. att underlätta finansiering från andra källor.

Det är vidare av stor betydelse för förtroendet för valutafonden, såväl bland de medlemsländer vilkas valutor används i dess utlåning, dvs. främst industriländer, som bland andra långivare, att försiktighet iakttas i utlåningen. De snabbt växande betalningseftersläpningarna har accentuerat behovet av sådan försiktighet. Det är därför väsentligt att de ekonomiska program som valutafonden stödjer med sina resurser är starka nog för att uppfylla det grundläggande kravet om att låntagarländernas bytesbalansunderskott skall vara finansieringsbara på medellång sikt.

Jag instämmer med riksbanksfullmäktige i att Sverige bör medverka i den nionde kvothöjningen. Ett svenskt deltagande bidrar till en angelägen förstärkning av valutafondens ordinarie resurser. Kvotökningen skulle dessutom innebära att vår röstandel ökar något, liksom den nordiska andelen sammantaget. Mot bakgrund av de många nya medlemsansökningarna är detta inte oväsentligt. Inträdet av nya medlemsländer kan komma att resultera i en förändring i sammansättningen av valutafondens direktion. Den nordiska kvoten har hittills varit tillräckligt stor för att garantera en gemensam nordisk representant i direktionen. Det är av vikt att denna andel även framgent är så stor att den nordiska valkretsen kan bibehållas.

Erforderliga betalningar till följd av höjningen av Sveriges kvot fullgörs av riksbanken. Jag vill här erinra om att våra inbetalningar till följd av kvothöjningen i valutafonden inte medför någon minskning av valutareserven.

3 Ändring av valutafondens stadgar

Mitt förslag: Regeringen bemyndigas att för Sveriges del biträda en ändring av Internationella valutafondens stadgar avseende regler för suspension av rösträtten och därmed sammanhängande rättigheter.

Bakgrunden till mitt förslag: Under de senaste åren har ett mindre antal medlemsländer inte fullgjort sina betalningsförpliktelser gentemot valutafonden. En rad åtgärder har vidtagits för att undanröja dessa dröjsmålsproblem. En svårighet har därvid varit att de sanktioner som stadgarna tillåter visat sig föga verkningsfulla.

För närvarande kan ett medlemsland, som ej fullgör sina åtaganden gentemot valutafonden, avstängas från att nyttja fondens allmänna resurser. Dessutom kan valutafonden förklara ett land samarbetsovilligt. Detta innebär i praktiken endast en mera kritisk markering mot medlemslähdet i fråga. I ytterst grava fall kan slutligen styrelsen, med 85 20 av rösterna, anmoda

landet i fråga att utträda ur organisationen.

I förhandlingarna om kvothöjningen har diskussioner förts om lämpliga mellanformer av sanktioner, eftersom det råder enighet om att uteslutning bör användas endast i ytterlighetsfall. Förslaget till stadgeändring ger möjlighet till en sanktion som kan sägas vara en sådan mellanform och som dessutom redan finns i vissa andra multilaterala organisationer. Valutafondens direktion föreslås kunna besluta, med en majoritet om 70 26, att suspendera ett medlemslands rösträtt och därmed sammanhängande rättigheter. Rent praktiskt innebär detta att landet i fråga inte kan delta i beslutsfattandet, vare sig i styrelsen eller i direktionen. Beslutet skall kunna återkallas med samma majoritet.

Skälen för mitt förslag: Problemet med betalningsdröjsmål är allvarligt, både med tanke på valutafondens roll som monetär institution och med tanke på dess centrala roll i hanteringen av skuldkrisen. Dröjsmålen till valutafonden uppgick i april 1990 till drygt 3 miljarder SDR, vilket skall jämföras med de 41,2 miljarder SDR som vid samma tid utgjorde fondens tillgängliga ordinarie resurser. Nio länder har varit i dröjsmål i åtminstone sex månader. Av dem har åtta förlorat rätten att använda valutafondens allmänna resurser. För drygt ett år sedan vidtogs särskilda åtgärder i syfte att underlätta en återgång till normala relationer mellan valutafonden och dröjsmålsländerna. Ansträngningar gjordes för att få till stånd erforderlig finansiering av den ekonomiska anpassningen. Åtgärderna har gett vissa positiva resultat. Två länder har återfått rätten att låna, och inga nya länder har råkat i dröjsmål. Emellertid står det klart att inte ens dessa åtgärder är tillräckliga för att hantera dröjsmålsproblemen i ett litet antal länder med volymmässigt mycket omfattande dröjsmål. Mot denna bakgrund genomfördes nyligen ytterligare förändringar. De förebyggande åtgärderna förbättrades något, liksom sanktionsmöjligheterna gentemot länder som inte samarbetar. Dessutom utvidgades valutafondens engagemang för att lösa finansieringsproblemen för samarbetsvilliga länder med mycket stora dröjsmål. En väl avvägd kombination av de åtgärder som jag beskrivit är, enligt min mening, en nödvändig förutsättning för att på ett konstruktivt sätt lägga grunden till en lösning av . dröjsmålsproblemet.

Jag instämmer med riksbanksfullmäktige i att det övergripande målet alltjämt måste vara att nå en lösning utan att tillämpa sanktionsåtgärder. Dröjsmålsproblemet är emellertid så allvarligt, att det måste skapas möjlighet att vidta ytterligare åtgärder gentemot länder som klart demonstrerat ovilja att samarbeta. Effekterna av ökade dröjsmål kan bli att valutafonden inte kan upprätthålla sin monetära roll och att framtida kvothöjningar kan bli svåra att få till stånd. Detta skulle ovillkorligen få konsekvenser för valutafondens fortsatta långivning. Dessutom medför problemet med betalningsdröjsmål att övriga medlemsländer måste vara med och betala kostnaden. Skötsamma låntagarländer tvingas betala högre avgifter på sina lån, medan långivarländerna i valutafonden måste acceptera en lägre avkastning då deras valutor används. Liksom fullmäktige stöder jag en ändring av stadgarna i syfte att ge valutafonden vidgade sanktionsmöjligheter. Jag instämmer i att den föreslagna ändringen ger tillfredsställande flexibilitet och tillräckligt utrymme för bedömning av förhållandena i varje enskilt fall.

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att

1. bemyndiga regeringen att öka Sveriges insats (kvot) i Internatio-

nella valutafonden med 549,7 milj. SDR till 1 614.0 milj. SDR,

2. bemyndiga Sveriges riksbank att erlägga erforderligt insatsbe-

lopp,

3. bemyndiga regeringen att för Sveriges del biträda ändringen av

Internationella valutafondens stadgar.

5 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

1990-07-12 Dnr 90-112-DIR Bilaga

Till Finansdepartementet

2 SAMMANFATTNING

Inom Internationella valutafonden (IMF) slutfördes i juni 1990 den nionde allmänna översynen av medlemsländernas insatser eller s k kvoter. Översynen resulterade i förslag om höjning av den totala kvotsumman i IMF från ca 90 miljarder SDRY) till ca 135 niljarder SDR. För Sveriges del föreslås en höjning av kvoten från 1 064,3 miljoner SDR till 1 614,0 miljoner SDR. Resultatet av översynen har tillställts medlemsländerna för formellt godkännande.

Samtidigt med kvotöversynen har överläggningar ägt rum om sanktioner mot länder med betalnings- . dröjsmål till IMF och som ej är beredda att samarbeta med institutionen. Dessa föreslagna sanktioner, som inkluderar upphävande av rösträtten och därmed sammanhängande rättigheter, föreslås bli en del av IMF:s stadgar. Ett beslut

härom kan ej tas utan stadgeändring, som i sin

tur kräver godkännande av tre femtedelar av antalet medlemmar och minst 85 procent av röst-

1) SDR (särskild dragningsrätt) motsvarade 7,99 kronor per 1990-06-29

styrkan i IMF. Genom diskussionerna i IMF har

denna fråga länkats samman med frågor om den Bilaga

nionde kvotöversynen så att ömsesidigt positiva. beslut förutsätts.

'I det följande behandlas först resultatet av den nionde kvotöversynen såväl generellt son med

avseende på den svenska insatsen 1 valutafonåen.

Därefter tar fullmäktige upp ändringar i IMF:s stadgar avseende regler för upphävande av rösträtten och därmed sammanhängande rättigheter. Avslutningsvis hemställer fullmäktige att regeringen föreslår riksdagen att bemyndiga regeringen att öka Sveriges kvot till 1 614,0 miljoner SDR, medge riksbanken att erlägga det insatsbelopp som behövs samt bemyndiga regeringen att för Sveriges del biträda de föreslagna ändringarna av fondens stadgar.

2 FÖRSLAGET OM HÖJNING AV KVOTERNA I

VALUTAFONDEN

2.1 Beskrivning av förslaget

Sverige inträdde som medlem i IMF 1951 med en

kvot på 100 miljoner amerikanska dollar (USD)

(prop. 1950:89). Riksdagen godkände 1959 en ökning av den svenska kvoten till 150 miljoner

USD (prop. 1959:126), 1965 en höjning till 225

miljoner USD (prop. 1965:122) samt 1970 en höjning till 325 miljoner USD (prop. 1970:95). Valutafonden beslutade 1972 att kvoterna skall

uttryckas i SDR i stället för USD. Efter detta

har ytterligare tre höjningar av Sveriges kvot skett: riksdagen godkände 1977 en höjning till 450 miljoner SDR (prop. 1976/77:86), vidare 1979 en höjning till 675 miljoner SDR (prop. 1978/79:158) samt, slutligen, 1983 en höjning till 1 064,3 miljoner SDR (prop. 1983/84:21).

Samtliga ovannämnda kvotökningar skedde som ett resultat av allmänna kvotöversyner. För en när- Bilaga mare beskrivning av bakgrunden till tidigare svenska finansiella åtaganden sammanhörande med valutafondens verksamhet hänvisas till nämnda propositioner.

Enligt valutafondens stadga skall en översyn av medlemmarnas kvoter ske minst vart femte år. Resolutionen om den åttonde allmänna översynen antogs av IMF:s styrelse i mars 1983. Förbe- . reåelserna för den nionde översynen inleddes 1987. Det visade sig emellertid inte möjligt att nå en uppgörelse inom den stipulerade femårsperioden. Först vid ett möte med IMF:s interimskommitté i maj 1990 kunde en princip-överenskommelse nås. Denna överenskommelse innebär att den totala kvotsumman i IMF höjs från ca 90 miljarder SDR till ca 135 miljarder SDR, d v s med 50 procent, samt att fördelningen av höjningen sker enligt schablonregler som beskrivs närmare nedan.

Med utgångspunkt i interimskommitténs Överenskommelse utarbetade fonddirektionen en rapport om den nionde allmänna kvotöversynen. Till rapporten har bilagts ett förslag till resolution, vilket bifogas i översättning (bilaga 1). Resolutionsförslaget antogs med erforderlig majoritet av valutafondens styrelse i juni 1990. Den nionde allmänna kvotöversynen är därmed avslutad.

För att höjningen av en medlems kvot skall träda

i kraft krävs emellertid dessutom dels att med-

lemmar med sammantaget 85 procent av den totala kvotsumman i fonden meddelat sitt godkännande, dels att respektive medlemsland har godkänt och inbetalat det höjda beloppet. Enligt resolutionen skall godkännande lämnas senast den 31 december 1992.

1" Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 9

I samband med genomförandet av den åttonde kvotrevisionen eftersträvades &å ena sidan att nå Bilaga större överensstämmelse mellan medlemsländernas relativa ekonomiska betydelse och deras andelar av kvotsumman i valutafonden. Å andra sidan skulle en rimlig balans i fonddirektionens sammansättning eftersträvas. Resultatet av nionde översynen innebär att en mindre anpassning av kvotandelarna kommer att ske. Av den totala kvothöjningen fördelas 40 procent i form av selektiva höjningar i förhållande till varje medlems andel av summan av de s k beräknade kvoterna. Dessa "beräknade" kvoter återspeglar i stort medlemsländernas relativa position i världsekonomin. Återstående 60 procent av kvothöjningsbeloppet fördelas 1 förhållande till gällande kvoter.

Inom ramen för den nionde översynen har Japans kvot blivit föremål för en särskild ökning, vilket återspeglar landets snabbt växande betydelse i världsekonomin. Samtidigt har kvotökningarna för Frankrike, Italien,-Canada, Storbritannien, Förbundsrepubliken Tyskland och USA justerats så att övriga medlemsländers kvotökningar ej påverkas av ad hoc-höjningen för Japan. Förslaget innebär dels att Japan och Förbundsrepubliken Tyskland, dels även Frankrike och Storbritannien, kommer att få lika stora kvoter.

En ytterligare anpassning inom ramen för nionde översynen gäller medlemsländer med mycket små kvoter (under 10 miljoner SDR). För beräkningen av dessa kvoter har fastställts något generösare avrundningsregler än för övriga kvoter.

För Sveriges vidkommande innebär det aktuella förslaget att kvotandelen skulle uppgå till 1,19 procent. Detta sker genom att nuvarande kvot på

1 064,3 miljoner SDR ökas med 549,7 miljoner SDR, d v s& med 51,6 procent. Om höjningen accepteras "> Bilaga skulle Sveriges kvot således komma att uppgå till 1 614,0 miljoner SDR eller ca 12 900 miljoner kronor med gällande valutakurser per 29 juni 29950.

Inbetalningarna av kvothöjningarna skall till 75 procent fullgöras i medlemmens egen valuta. Återstående 25 procent skall inbetalas i SDR eller i av IMF särskilt angivna valutor. Föreskriften att 25 procent av kvothöjningen i första hand skall inbetalas i SDR grundas på bestämmelserna i fonåstadgans artikel III. För de medlemmar som har otillräckliga SDR-behållningar kommer fonden att arrangera lån så att inbetalningen kan fullgöras.

IMF:s stadgar reglerar att nästa allmänna kvotöversyn skall vara klar senast fem år efter det att den nionde egentligen skulle ha avslutats, d v s den 31 mars 1993. Interimskommittén har dock vid sitt möte i maj 1990 noterat att en tionde kvotöversyn kan komma att genomföras tidigare om det finns ett klart behov för detta.

2.2 Fullmäktiges synpunkter

En av valutafondens huvuduppgifter är att ge temporärt finansiellt stöd åt medlemsländer med betalningsbalansproblem. Stödet är avsett att underlätta en nödvändig ekonomisk anpassning utan tillgripande av handels- eller betalningsrestriktioner. Detta betalningsbalansstöd finansieras primärt genom ianspråktagande av fondens ordinarie resurser, d v & medlemmarnas insatser. Det råder enighet i medlemskretsen om att IMF:s utlåning även framgent i första hand bör finansieras genom utnyttjande av IMF:s egna medel.

Efterfrågan på traditionellt betalningsbalansstöd från valutafonden har varit hög under senare år. Bilaga Härutöver tillkommer de särskilda insatser som IMF har åtagit sig sedan 1989 i samband med initiativ för att hantera den internationella skuldkrisen. Prognoser som gjorts såväl inom IMF som av andra institutioner pekar på ett fortsatt högt utnyttjande av resurserna under de närmaste åren. Åtskilliga medlemsländer, särskilt utvecklingsländer och östeuropeiska länder, kommer även fortsättningsvis att ha betalningsproblen av en sådan karaktär att det blir nödvändigt med omfattande och upprepade IMF-insatser. Det kan härvid inte uteslutas att ett antal stora utvecklingsländer, som inte har utnyttjat fondens resurser i någon större utsträckning, kan finna anledning att i framtiden låna avsevärda belopp genom IMF. Det bör också observeras att efterfrågan på IMF:s resurser varit hög under senare år.

En annan viktig aspekt är att IMF:s långivning,

till skillnad från upplåning på de interna-

tionella kreditmarknaderna, normalt är förenad med ekonomisk-politiska villkor. Syftet med denna s k konditionalitet är att medverka till att låntagarlandet vidtar ekonomiska anpassningsåtgärder. Dessa ekonomisk-politiska krav skall anpassas till låntagarens ekonomiska, politiska och sociala förutsättningar. IMF:s långivning främjar härigenom den internationella anpassningsprocessen.

Under senare år har IMF tillsammans med Världsbanken kommit att spela en allt viktigare roll i ansträngningarna att komma till rätta med den s k skuldkrisen. Utöver traditionell långivning har IMF ställt resurser till förfogande för att underlätta minskning av vissa länders skulder till affärsbanker. Det är viktigt att IMF har en

sättningsvis kunna agera aktivt på detta område. Bilaga

Beträffande storleken av IMF:s resurser kan konstateras att de medel IMF har tillgängliga för utlåning även efter kvothöjningen kommer att uppgå till relativt små belopp i förhållande till medlemmarnas finansieringsbehov. Huvuddelen av dessa behov måste täckas från andra källor. Trots detta är IMF-utlåningen av central betydelse genom att den är konditionell, d v s kopplad till ekonomiska anpassningsprogram för låntagarna. IMF-stödda anpassningsprogran är för åtskilliga medlemsländer en förutsättning för att få låna från andra källor och kan i denna mening sägas utgöra en katalysator för fortsatt eller vidgat stöd. Detta gäller särskilt kreditgivning från internationella affärsbanker nen även för stöd från offentliga kreditorer i internationella fora, såsom den s k Parisklubben.

Det förtjänar vidare påpekas, att den föreslagna höjningen av kvotsumman endast till en del resulterar i ökade utlåningsresurser. Vissa av de valutor som inbetalas härrör från länder med en otillfredsställande reserv- eller betalningsbalansställning. Dessa valutor kan ej användas i fondens utlåningsverksamhet.

Som ett komplement till de ordinarie resurserna har IMF tidigare lånat upp medel från industriländer och oljeexporterande länder. Det råder dock bred enighet bland medlemmar om att IMF:s utlåning bör baseras på de egna resurserna och upplåning endast äga rum i onormala situationer, såsom vid en oväntad, drastisk uppgång i efterfrågan på fondens resurser. Finansiering genom särskild upplåning ger endast tillfälliga

förstärkningar och medför därmed större osäkerhet vad gäller IMF:s resursläge. Bilaga

Sverige har i internationella sammanhang arbetat för en förstärkning av fondens permanenta resurser och fullmäktige anser att Sverige även denna

gång bör medverka i den föreslagna kvothöjningen.

Under förutsättning att alla medlemsländer godkänner föreslagna kvothöjningar kommer alltså den svenska kvotandelen i IMF att uppgå till 1,19 procent, vilket innebär en mindre ökning från åttonde kvotöversynen.

Ett annat skäl sammanhänger med att ländernas kvotstorlek bestämmer deras röststyrka i IMF. De nordiska ländernas sammanlagda röststyrka har hittills varit tillräcklig för att garantera en gemensam representant i valutafondens direktion. Den föreslagna kvotrevisionen innebär viss ökning av Nordens röstandel i IMF. Genom att godta föreslagen höjning medverkar Sverige till denna röstandelshöjning. Det bör dock i detta sammanhang noteras att flera länder i Östeuropa samt dessutom Schweiz nyligen har ansökt om medlemskap i IMF. När dessa länder har inträtt som medlemmar kommer Nordens röstandel att sjunka.

Den förutsedda betalningsordningen, 75 procent i kronor och 25 procent i SDR, innebär ingen påfrestning på valutareserven. Inbetalningen av SDR kommer att kompenseras av en lika stor ökning av Sveriges reservposition i IMF. Det bör också erinras om att fondens användning av den svenska insatsen, d v s utnyttjande av svenska kronor för finansiering av annan medlems s k åragning, inte innebär reservförlust för Sverige utan endast

byte av reservtillgång.

Om riksdagen lämnar sitt bemyndigande är riksbanken beredd att till valutafonden erlägga ett Bilaga belopp motsvarande 549,7 miljoner SDR enligt den angivna betalningsordningen. Med hänsyn till att det är fråga om förvaltningen av monetära reserver anser sig fullmäktige ej böra begära garanti för täckning av eventuella förluster.

3 UPPHÄVANDE AV RÖSTRÄTTEN OCH DÄRMED

SAMMANHÄNGANDE RÄTTIGHETER

3.21 Beskrivning av förslaget

Olika former av åtgärder mot samarbetsovilliga medlemsländer med betalningsdröjsmål till IMF har diskuterats såväl separat som i anslutning till den nionde kvotöversynen. Skälet till detta är att sådana dröjsmål blivit ett mycket allvarligt problem för IMF.

Under senare tid har en rad åtgärder vidtagits för att hjälpa länder med volymmässigt svårhanterliga dröjsmål att återfå normala relationer till IMF. Denna s k samarbetsstrategi grundas på att medlemsländerna ifråga är beredda att i samråd med IMF finna lösningar på sina betalningsproblem. Samtidigt har förstärkta sanktioner införts mot länder som ej visat samarbetsvilja.

Den föreslagna stadgeändringen syftar till att ge fonden ytterligare sanktionsmöjligheter mot länder som, trots den assistans som kan erbjudas för att landet skall kunna normalisera sitt förhållande till IMF, fortsätter att ställa sig avvisande till samarbete.

Med nuvarande regler kan IMF, genom direktionsbeslut, förklara en medlem som inte fullgör sina skyldigheter avstängd från att utnyttja IMF:s

allmänna resurser. Ett sådant beslut följs av regelbundet återkommande diskussioner i direk- Bilaga tionen, vilka - om dröjsmålen inte avvecklas leder till gradvis skarpare uppmaningar till landet ifråga. Direktionen antog våren 1990 ett uppstramat tidsschema för denna procedur.

Som en yttersta åtgärd kan en majoritet av styrelsemedlemmarna med 85 procent av samtliga röster anmoda ett land, som gravt missköter sina åligganden gentemot IMF, att utträda ur organisationen.

IMF:s inställning är att så långt möjligt upprätthålla kontakterna med länder som råkar i betalningssvårigheter och tillsammans med landets nyndigheter diskutera hur dödläget skall kunna brytas. Samarbetet underlättas givetvis om landet visar positiva intentioner genom egna kontakter med IMF och genom att fortsatt fullgöra åtminstone partiella betalningar.

Det finns för närvarande nio länder med skulder som förfallit till betalning minst sex månader tidigare varav åtta förlorat rätten att använda IMF:s allmänna resurser.

Betalningsdröjsmålen uppgick till drygt 3 miljarder SDR vid utgången av det senaste räkenskapsåret (april 1990) - en ökning med 16 procent på ett år. Beloppet kan jämföras med de 41,2 miljarder SDR som utgjorde IMF:s tillgängliga allmänna resurser vid samma tid.

Den föreslagna stadgeändringen (resolutionen i översättning återfinns i bilaga 2) skall ge direktionen möjlighet att med 70 procent majoritet besluta att dra in ett lands rösträtt och vissa därmed sammanhängande rättigheter. Åtgär-

det att landet förlorat rätten att använda fon- Bilaga

dens allmänna resurser, under längre tid fortsatt att försumma sina skyldigheter.

Under den tid rösträtten är indragen skall ett land, enligt förslaget, inte kunna delta i beslut om stadgeändringar annat ån i vissa undantagsfall. Landets styrelseledamot och dennes ställföreträdare samt landets direktionsledamot skall avgå och deras röster skall inte kunna användas i något av fondens organ.

Fonddirektionen skall, med 70 procent majoritet, när som helst kunna återge landet dess rösträtt.

Stadgeändringen föreskriver att innan någon av de tre sanktionsåtgärderna tillämpas, d v s ickeberättigande, indragen rösträtt eller uteslutning, skall medlemslandet under rimlig tid ha känt till klagomålen och haft möjlighet att förklara sitt agerande både muntligt och skriftligt.

3.2 Fullmäktiges synpunkter

Problemet med betalningsdröjsmål till IMF är allvarligt. Det har hittills gällt ett relativt litet antal medlemsländer. Det samlade skuldbeloppet fortsätter dock att öka över tiden. Kan denna utveckling inte hejdas, finns risk att IMF:s roll som monetär institution kommer att hotas.

Ett fåtal länders oförmåga att samarbeta drabbar också samtliga övriga medlemsländer eftersom kostnaderna, enligt IMF:s regler, fördelas solidariskt. Detta innebär att andra låntagarländer, som genomför ekonomiska anpassningsprogran och i övrigt sköter sina åligganden, får betala

högre avgifter för sina lån samtidigt som kreditorländerna får lägre avkastning på sina Bilaga insatta medel.

För att IMF skall kunna fungera som långivare, och katalysator för andra långivare, krävs att dess begränsade resurser är i omlopp. Detta är också en förutsättning för att medlemsländernas centralbanker skall kunna inräkna insatskapitalet i sina valutareserver. En följd härav är att IMF:s status som prioriterad långivare måste respekteras. Detta är långtifrån alltid fallet.

Det finns olika sätt att angripa denna brist på respekt för IMF:s utlåningsregler. Ett sätt är den använda metoden att avstänga länder från användning av IMF:s medel. Ett annat sätt vore att tillämpa straffränta. Straffränta har dock ansetts olämpligt eftersom landets ekonomiska börda ökar ytterligare. En nyligen införd åtgärd är att IMF kan förklara landet samarbetsovilligt. Detta beslut kan tas om landet avstängts från IMF:s allmänna-resurser och efter ytterligare en tid inte ändrat sin negativa hållning.

De hittills använda instrumenten har inte visat sig vara särskilt effektiva. Det finns dock tecken på att hårdare sanktioner skulle kunna få en preventiv verkan. Det är väsentligt att de åtgärder, som kan bli aktuella, upplevs som tillräckligt besvärande för landet redan i utgångsläget. Erfarenheten visar att om ett land börjar bygga upp dröjsmål till IMF, försvåras situationen snabbt.

Med nuvarande regler saknas lämpliga mellanformer av sanktionsåtgärder som skulle kunna påverka landet att ändra inställning. Alla länder är medvetna om att det från IMF:s synpunkt inte är

önskvärt att använda uteslutningsinstrumentet. Det ligger 1 IMF:s intresse att värna de kanaler Bilaga som ger möjligheter att återfå utlånade medel.

Enligt fullmäktiges uppfattning skall IMF:s första prioritet även i fortsättningen vara att upprätthålla kontakten med ett medlemsland så länge inte alla möjligheter till lösning av ett betalningsproblem uttömts. De negativa effekterna av uteblivna betalningar är emellertid mycket oroande. Problemets allvar har också gjort att det kopplats samman med genomförandet av den nionde kvothöjningen.

Från svensk och nordisk sida har i IMF, i olika sammanhang, betonats vikten av att de låntagarländer som sköter sina åligganden inte skall diskrimineras i förhållande till dem som bygger upp betalningsdröjsmål. De förra länderna är för närvarande inte bara med och bär de direkta kostnaderna för uteblivna betalningar. Deras framtida lånemöjligheter riskerar också att begränsas om inte betalningsdröjsmålen till IMF minskar. Samtidigt finns det en uppenbar risk för att den försämrade avkastningen på IMF-anknutna tillgångar minskar kreditorländernas vilja att ställa upp med ytterligare resurser. Med tanke på dessa allvarliga effekter och faran för att bristande respekt för IMF som institution skall äventyra dess funktion anser fullmäktige att en utökning av IMF:s sanktionsåtgärder är motiverad.

Fullmäktige menar dock att regler om ökade bestraffningsmöjligheter måste innehålla en viss grad av flexibilitet och ge utrymme för bedömning av förhållandena i det enskilda fallet. I den form förslaget fått anser fullmäktige att detta krav är tillgodosett dels genom att åtgärden inte med nödvändighet måste insättas, dels genom att

landet ges rimliga möjligheter att förklara sitt beteende och visa samarbetsvilja. Bilaga

4 HEMSTÄLLAN

Med åberopande av vad som ovan anförts hemställer fullmäktige i riksbanken att regeringen föreslår riksdagen att

1. bemyndiga regeringen att öka Sveriges

insats (kvot) i Internationella valuta-

fonden med 549,7 miljoner SDR till

1 614,0 miljoner SDR,

2. medge Sveriges riksbank att erlägga

det insatsbelopp som behövs,

3. bemyndiga regeringen att för Sveriges

del biträda det av Internationella

valutafondens direktion fattade be-

slutet om en ändring av Internationella

valutafondens stadgar avseende regler

för upphävande av rösträtten och därmed

sammanhängande rättigheter.

På fullmäktiges vägnar:

(AA

< a Lå Per Bo Paget |

Inger Kindgren

RESOLUTION

Bilaga 1 till

riksbanksfullmäktiges

skrivelse

ÖKNING AV FONDMEDLEMMARS KVOTER - NIONDE ALLMÄNNA ÖVERSYNEN

Då direktionen har förelagt styrelsen en rapport benämnd "ökningar i fondmedlemmarnas kvoter nionde allmänna översynen" innehållande rekommendationer om ökningar av enskilda fondmedlemmars kvoter; och

då direktionen har rekommenderat styrelsen att, genom röstning utan sammanträde enligt paragraf 13 i fondens procedurregler, anta följande resolution, vilken innehåller förslag om ökningar av fondmedlemmarnas kvoter till följd av nionde allmänna kvotöversynen och avhandlar vissa därmed sammanhängande frågor;

beslutar därför styrelsen nu att:

1. Internationella valutafonden föreslår i

enlighet med bestämmelserna i denna resolution att fondmedlemmarnas kvoter skall ökas till de belopp som anges i anslutning till

deras namn i underbilagan till denna resolu-

tion.

2. En medlems kvotökning i enlighet med försla-

get i denna resolution skall inte träda i kraft om inte medlemmen har meddelat fonden

sitt godkännade till ökningen senast den dag

som föreskrivs i enlighet med punkt 4 nedan

samt har inbetalat hela kvotökningen inom den tidsram som föreskrivs i enlighet med Bilaga 1 till

riksbanksfullmäktiges punkt 5 nedan; förutsatt att ingen medlem

skrivelse med betalningsdröjsmål beträffande försenade återköp, räntor eller avgifter till det allmänna resurskontot har rätt att godkänna eller inbetala sin kvotökning innan medlemmen till fullo har reglerat dessa åtaganden.

Ingen kvotökning skall träda i kraft före den senare av:

i) den dag under perioden t.o.m. den 30 december 1991, som fonåen fastslår att medlemmar som den 30 maj 1990 innehade nminst åttiofem (85) procent av den totala kvotsumman har godkänt ökningarna av sina kvoter, eller den dag efter den 30 december 1991 som fonden fastslår att medlemmar som den 30 maj 1990 innehade minst sjuttio (70) procent av den totala kvotsumman har godkänt ökningarna av sina kvoter; eller |

ii) den dag, som den tredje ändringen av

fondens stadgar träder i kraft.

Meddelanden i enlighet med punkt 2 ovan skall lämnas av en vederbörligen bemyndigad tjänsteman i medlemslandet och skall vara

fonden tillhanda före kl. 18.00, Washington-

tid, den 31 december 1991, dock kan direktionen besluta om förlängning av denna tidsram.

Varje medlem skall till fonden inbetala ökningen av sin kvot inom 30 dagar efter den senare av:

a) den dag den meddelar fonden sitt god-

kännande; eller

b) den dag som villkoren för ikraft-

trädandet av kvothöjningen enligt punkt Bilaga 1 till

riksbanksfullmäk tiges

3 ovan har uppfyllts, dock kan direk-

skrivelse

tionen besluta om förlängning av denna

tidsran.

När det gäller beslut om en förlängning av tidsramen för godkännande eller inbetalning av kvothöjningen, skall direktionen ta särskild hänsyn till de fall där med-

lemmar kan vilja godkänna eller inbetala

kvotökning, även för medlemmar med långvariga betalningsdröjsmål till allmänna resurskontot, vilka består av försenade återköp, räntor eller avgifter till allmänna resurskontot, medlemmar vilka enligt direktionens bedömning samarbetar med fonden för att reglera dessa åtaganden.

Varje medlem skall inbetala 25 procent av sin kvotökning antingen i särskilda dragningsrätter eller i andra medlemmars valutor, vilka med dessa medlemmars neågivande har angivits av fonden, eller i en kombination av särskilda dragningsrätter och sådana valutor. Återstoden av ökningen skall inbetalas i medlemmens egna valuta.

Föreslagen kvot

(i miljoner SDR) Underbilaga till riksbanksfullmäktiges

1. Afghanistan 220,4 | : skrivelse

2. Algeriet 914,4

3. Angola 207,3

4. Antigua och Barbuda 8,5 5. Argentina 1 537,21

6. Australien 2 333,2

7. Bahamas 94,9

8. Bahrain 82,8

9. Bangladesh 392,5

10. Barbados 48,9 11. Belgien 3 102,3

12. Belize 13,5 23. Benin 45,3 14. Bhutan 4,5 15. Bolivia 126,2

16. Botsvwana 36,6

17. Brasilien 2 170,8 18. Burkina Faso 44,2 19. Burundi 57,2

20. Canada 4 320,3 21. Centralafrikanska 41,2

republiken 22. Chile 621,7 23. Colombia 561,3 24. Costa Rica nm 119,0

25. Cypern 100,0

26. Danmark 1 069,9

27. Djibouti 11,5

28. Dominica 6,0 29. Dominikanska 158,8

republiken

30. Ecuador 219,2 31. Egypten 678,4

32. Ekvatorialguinea 24,3

33. El Salvador 125,6 34. Elfenbenskusten 238,2

35. Etiopien 98,3

36. Fiji 51,1

37. Filippinerna 633,4

38. Finland 861,8

39. Frankrike 7 414,6 40. Förenade Arabemiraten 392,1

41. Förenta Staterna 26 526,8

(i miljoner SDR) Underbilaga till

riksbanksfullmäktiges

42. Gabon 110,3 skrivelse 43. Gambia 22,9 44. Ghana 274,0 45. Grekland 587,6 46. Grenada 8,5 47. Guatemala 153,8 48. Guinea 78,7 49. Guinea-Bissau 20,5 50. Guyana 67,2

miljoner SDR) Underbilaga till

riksbanksfullmäktiges

83. Madagaskar 90,4 skrivelse

84. Malawi 50,9 85. Malaysia 832,7 86. Maldiverna 5,5 87. Mali 68,9 88, Malta 67,5 89. Marocko 427,7 90. Mauretanien 47,5 91. Mauritius 73,3

114. S:t Christopher och Nevis 6,5 115. S:t Vincent 6,0 116. Sao Tome och Principe 5,5 117. Saudiarabien 5 130,6 118. Senegal 118,9 1129. Seychellerna 6,0 120. Sierra Leone 7,2 121. Singapore 357,6 1222. Solonmon-öarna 7,5 123. Somalia | 60,9

Föreslagen kvot

Bilaga 2 till

riksbanksfullmäktiges

skrivelse

FÖRSLAG TILL TREDJE ÄNDRING AV INTERNATIONELLA VALUTAFONDENS STADGAR

De regeringar, på vars vägnar nuvarande stadgar undertecknats, överenskommer enligt följande:

1. Artikel XXVI & 2 ändras enligt följande:

"a) Om medlem ej uppfyller sina förpliktelser enligt detta avtal, har fonåen rätt att förklara medlemmen ej berättigad att använda fondens allmänna resurser. Ingenting i denna paragraf skall anses begränsa bestämmelserna i art. V $ 5 eller art. vI $& 1.

b) Om medlemmen efter en rimlig tidsfrist efter förklaring om icke-berättigande enligt (a) ovan, fortfarande underlåter att uppfylla sina förpliktelser enligt detta avtal, kan medlemmen fråntas sin rösträtt i fonden genom ett beslut som stöds av en majoritet med sjuttio procent av samtliga röster. Under den tid beslutet är i kraft skall bestämmelserna i bilaga L tillämpas. Fonden kan när som helst upphäva beslutet om indragning av rösträtten med stöd av en majoritet med sjuttio procent av samtliga röster.

c) Om medlemmen efter en rimlig tidsfrist efter

beslut om indragning av rösträtten enligt (b) . Bilaga 2 till

riksbanksfullmäktiges ovan, fortfarande underlåter att uppfylla sina skrivelse förpliktelser enligt detta avtal, kan medlemmen anmodas att utträda ur fonden genom ett beslut av styrelsen, som stöds av en majoritet av styrelseledamöterna med tillsammans åttiofem procent av samtliga röster.

d) Föreskrifter skall antas för att tillse, att medlem inom rimlig tid underrättas om de klagomål som anförts mot denne och bereds tillfälle att framlägga sin sak både muntligen och skriftligen, innan åtgärder vidtas enligt a), b), eller cC) ovan."

2. En ny bilaga L tillförs stadgan enligt

följande:

"Bilaga L

Indragning av rösträtt

Vid indragning av en medlems rösträtt enligt art. XXVI & 2(b) skall följande bestämmelser tillämpas:

1. Medlemmen får inte:

(a) delta vid godkännande av ändringsförslag tili stadgarna, eller för detta ändamål inräknas i totala medlemsantalet, utom i det fall en ändring kräver stöd av samtliga medlemmar enligt art. XXVIII(b) eller uteslutande är att hänföra till avdelningen för särskilda dragningsrätter;

(b) utse styrelseledamot eller ställföreträdare för denne, utse eller delta i Bilaga 2 till

utnämnandet av rådsledamot eller ställ- riksbanksfullmäktiges

skrivelse företrädare för denne eller utse, välja eller delta i val av direktionsledamot. |

2. Det antal röster medlemmen tilldelats får inte avges inom något av fondens organ. Rösterna får inte inräknas i totala röststyrkan annat än i syfte att godkänna ändringar som uteslutande hänför sig till avdelningen för särskilda dragningsrätter.

3. (a) Styrelseledamot och ställföreträdare för denne, som utsetts av medlemmen, skall frånträda sina ämbeten.

(b) Rådsledamot och ställföreträdare för denne, som utsetts av medlemmen eller vid vilkens utnämning medlemmen deltagit, skall frånträda sina ämbeten förutsatt att sådan rådsledamot inte har rätt avge röster som tilldelats andra medlemmar vilkas rösträtt inte indragits. I det senare fallet skall annan rådsledamot och ställföreträdare för denne utses av dessa andra medlemmar enligt bilaga D. I avvaktan på utnämning skall 'rådsledamot

och dennes ställföreträdare fortsätta att upprätthålla sina ämbeten, dock under

högst trettio dagar från ået att rösträtten indragits.

"a) När indragning av en medlems rösträtt har

upphävts enligt art. XXVI $ 2(b) och medlemmen Bilaga 2 till =

inte har rätt att utse direktionsledamot har med- ry kedap ssfullmäktiges lemmen rätt att komma överens med samtliga medlemmar som har valt en direktionsledamot att dess röster skall avges av denne direktions-ledamot. I det fall inget ordinarie val av direktionsledamöter skett under den tid indrag-ningen varit

i kraft skall den direktionsledamot, i vilkens

val medlemmen deltagit före indrag-ningen av rösträtten eller hans efterträdare vald i enlighet meå punkt 3(c) i bilaga L eller enligt (f) ovan, ges rätt att avge de röster som tilldelats medlemmen. Medlemmen skall anses ha deltagit i valet av den direktionsledamot som erhållit rätten att avge det antal röster som tilldelats medlemmen."

4. Bilaga D, paragraf 5 ändras enligt

följande:

"(f) När en direktionsledamot har rätt att avge det antal röster som tilldelats en medlem enligt art. XII & 3(i) (v) skall den rådsledamot som utnämnts av den grupp vars medlemmar valt denne direktionsledamot ha rätt att rösta och avge det antal röster som tilldelats medlemmen. Medlemmen skall anses ha deltagit vid utnämningen av den rådsledamot som erhållit rätten att rösta och

avge det antal röster som tilldelats medleinnen.'

gotab 96975, Stockholm 1990