Propositionens huvudsakliga innehåll

I denna proposition föreslås att regeringen bemyndigas att öka den svenska insatsen (kvoten) i Internationella valutafonden med 549,7 milj. SDR (ca 4 400 milj.kr.) till 1 614,0 milj. SDR (ca 12 900 milj.kr.). Den föreslagna höjningen är resultatet av en allmän översyn av medlemsinsatserna. Vidare föreslås att regeringen bemyndigas att för Sveriges del biträda en ändring av valutafondens stadgar. Ändringen syftar till att göra det möjligt att suspendera rösträtten och därmed sammanhängande rättigheter för med- lemsländer som är i betalningsdröjsmål till valutafonden och som inte är be- redda att samarbeta.

• Sida 2
•  Original

Finansdepartementet Prop. 1990/91:9 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde 1990-09-20

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, statsråden Thalén, Eng- ström. Hjelm-Wallén, S. Andersson. Göransson, Gradin. Dahl, R. Carls- son. Hellström, Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Freivalds, Wallström. Lööw, Persson. Molin. Sahlin, Larsson, Åsbrink

Föredragande: statsrådet Larsson

1. Inledning

Internationella valutafonden (IMF) är den centrala samarbetsorganisatio- nen pä valutaområdet. Sverige blev medlem i valutafonden år 1951 (prop. l95tlzx9. BaU 8. rskr. 152). En av valutafondens huvuduppgifter är att ge finansiellt stöd till medlemsländer med betalningsbalansproblem. Detta stöd finansieras i första hand genom utnyttjande av organisationens ordinarie re- surser. vilka utgörs av medlemmarnas insatser eller s.k. kvoter.

Kvoterna ses regelbundet över i syfte att anpassa valutafondens resurser till de krav på insatser som ställs på fonden. Den senaste kvothöjningen ge- nomfördes under åren 1983—1984 (prop. 1983/84:21, FiU 11, rskr. 12). Yt- terligare en allmän kvotöversyn avslutades i juni 1990. Denna översyn ut- my nnade i ett förslag om ökning av valutafondens resurser med 50 %. Resul- mtct av översynen har tillställts medlemsländerna för godkännande.

Till förslaget om kvothöjningen har knutits ett förslag om ändring av valu- i.r|ondens stadgar. Syftet med ändringen är att utvidga möjligheterna för va- lutafonden att ingripa mot medlemsländer som är i betalningsdröjsmål till hunden. Ändringen innebär att stadgarna kompletteras med bestämmelser mm gör det möjligt att suspendera en medlems rösträtt och vissa därmed sammanhängande rättigheter.

Riksbanksfullmäktige har i en skrivelse till regeringen den 12 juli 1990 an- malt dels fragan om höjning av Sveriges insats i valutafonden inom ramen tör den senaste allmänna översynen. dels frågan om en ändring av fondens stadgar. Fullmäktiges skrivelse — till vilken är fogad översättningar av fonddi- rcktionens resolutioner — hör bifogas protokollet i detta ärende som bilaga.

• Sida 3
•  Original

Z Höjning av Sveriges kvot i Internationella valutafonden

Mitt förslag: Regeringen bemyndigas att öka Sveriges kvot i Interna- tionella valutafonden med 549,7 milj. SDR* (ca 4 400 milj.kr.), vilket innebär en ökning med 51,6 %. Riksbanken bemyndigas att erlägga det erforderliga beloppet.

Bakgrunden till mitt förslag: Valutafondens styrelse godkände i juni 1990 ett resolutionsförslag om en allmän kvothöjning.

Höjningen av en medlems kvot träder ikraft först när medlemmen har un- derrättat valutafonden om sitt godkännande och fullgjort erforderliga inbe- talningar. För ikraftträdande krävs också. antingen att medlemsländer med minst 85 % av den totala kvotsumman meddelat sitt godkännande senast den 30 december 1991 eller, efter detta datum. att medlemsländer med minst 70 % av den totala kvotsumman gjort detta. Dessutom krävs att en ändring av valutafondens stadgar har trätt i kraft.

Förslaget om kvothöjning innebär en ökning av valutafondens ordinarie resurser från ca 90 miljarder SDR till ca 135 miljarder SDR. Kvothöjningen avses genomföras genom att 60 % av totalökningen fördelas proportionellt mot gällande kvoter, medan resterande 40 % fördelas selektivt med ledning av medlemsländernas betydelse i världsekonomin. Dessutom har Japans kvot blivit föremål för en särskild höjning.

Skälen för mitt förslag: De fortsatta stora betalningsbalansrubbningarna i åtskilliga av valutafondens medlemsländer gör det angeläget att fondens permanenta resurser förstärks. Alltsedan den s.k. skuldkn'sens början år 1982 har efterfrågan på finansiellt stöd från valutafonden varit hög. Såvitt nu kan bedömas kommer detta att vara fallet även under de närmaste åren. Valutafonden måste dessutom ha en finansiell beredskap för att klara av eventuellt uppkommande betalningskriser, som i annat fall riskerar att få återverkningar på det internationella finansiella systemet. I detta samman- hang bör särskilt noteras att ett flertal länder i Östeuropa, som nyligen blivit eller inom kort kommer att bli medlemmar i valutafonden, sannolikt behö- ver utnyttja fondens resurser i betydande omfattning.

Valutafondens utlåning har fått en särskild betydelse genom att den är kopplad till ekonomisk-politiska villkor, vilka medverkar till att låntagarlän- derna vidtar nödvändiga anpassningsåtgärder. Denna s.k. konditionalitet, som tidigare varit mycket omstridd, har under senare år blivit mera allmänt accepterad i medlemskretsen. Valutafondens långivning har också kommit att få en nyckelroll i hanteringen av de internationella skuldproblemen. Först efter det att valutafonden godkänt ett ekonomiskt program och bevil- jat stöd har övriga aktörer — andra multilaterala organisationer. de offentliga kreditorerna i den s.k. Paris-klubben och affärsbankerna — varit beredda att göra sina finansieringsåtaganden.

* SDR (särskild dragningsrätt) motsvarande per 1990-08-31 7.97 svenska kronor.

Prop. 1990/919

U)

• Sida 4
•  Original

De växande svårigheterna att ordna erforderlig finansiering, framför allt från affärsbankerna, gör det viktigt att valutafondens centrala roll i hante- ringen av skuldproblemen befästs. Med ökade resurser får valutafonden bättre möjligheter att spela denna roll. Samtidigt måste undvikas att fonden tvingas ta över den del av finansieringsbördan som andra aktörer bör svara för. Valutafonden bör, liksom hittills, särskilt inrikta sig på en katalytisk funktion, dvs. att underlätta finansiering från andra källor.

Det är vidare av stor betydelse för förtroendet för valutafonden, såväl bland de medlemsländer vilkas valutor används i dess utlåning, dvs. främst industriländer, som bland andra långivare, att försiktighet iakttas i utlå- ningen. De snabbt växande betalningseftersläpningarna har accentuerat be- hovet av sådan försiktighet. Det är därför väsentligt att de ekonomiska pro- gram som valutafonden stödjer med sina resurser är starka nog för att upp- fylla det grundläggande kravet om att låntagarländernas bytesbalansunder- skott skall vara finansieringsbara på medellång sikt.

Jag instämmer med riksbanksfullmäktige i att Sverige bör medverka i den nionde kvothöjningen. Ett svenskt deltagande bidrar till en angelägen för- stärkning av valutafondens ordinarie resurser. Kvotökningen skulle dess- utom innebära att vår röstande] ökar något, liksom den nordiska andelen sammantaget. Mot bakgrund av de många nya medlemsansökningarna är detta inte oväsentligt. Inträdet av nya medlemsländer kan komma att resul- tera i en förändring i sammansättningen av valutafondens direktion. Den nordiska kvoten har hittills varit tillräckligt stor för att garantera en gemen- sam nordisk representant i direktionen. Det är av vikt att denna andel även framgent är så stor att den nordiska valkretsen kan bibehållas.

Erforderliga betalningar till följd av höjningen av Sveriges kvot fullgörs av riksbanken. Jag vill här erinra om att våra inbetalningar till följd av kvot— höjningen i valutafonden inte medför någon minskning av valutareserven.

3. Ändring av valutafondens stadgar

Mitt förslag: Regeringen bemyndigas att för Sveriges del biträda en ändring av Internationella valutafondens stadgar avseende regler för suspension av rösträtten och därmed sammanhängande rättigheter.

Bakgrunden till mitt förslag: Under de senaste åren har ett mindre antal medlemsländer inte fullgjort sina betalningsförpliktelser gentemot valuta- fonden. En rad åtgärder har vidtagits för att undanröja dessa dröjsmålspro- blem. En svårighet har därvid varit att de sanktioner som stadgarna tillåter

visat sig föga verkningsfulla.

För närvarande kan ett medlemsland, som ej fullgör sina åtaganden gent- emot valutafonden, avstängas från att nyttja fondens allmänna resurser. Dessutom kan valutafonden förklara ett land samarbetsovilligt. Detta inne- bär i praktiken endast en mera kritisk markering mot medlemslandet i fråga. I ytterst grava fall kan slutligen styrelsen, med 85 % av rösterna, anmoda

• Sida 5
•  Original

landet i fråga att utträda ur organisationen.

[ förhandlingarna om kvothöjningen har diskussioner förts om lämpliga mellanformer av sanktioner, eftersom det råder enighet om att uteslutning bör användas endast i ytterlighetsfall. Förslaget till stadgeändring ger möjlig- het till en sanktion som kan sägas vara en sådan mellanform och som dess- utom redan finns i vissa andra multilaterala organisationer. Valutafondens direktion föreslås kunna besluta, med en majoritet om 70 %, att suspendera ett medlemslands rösträtt och därmed sammanhängande rättigheter. Rent praktiskt innebär detta att landet i fråga inte kan delta i beslutsfattandet, vare sig i styrelsen eller i direktionen. Beslutet skall kunna återkallas med samma majoritet.

Skälen för mitt förslag: Problemet med betalningsdröjsmål är allvarligt, både med tanke på valutafondens roll som monetär institution och med tanke på dess centrala roll i hanteringen av skuldkrisen. Dröjsmålen till valu- tafonden uppgick i april 1990 till drygt 3 miljarder SDR, vilket skall jämföras med de 41,2 miljarder SDR som vid samma tid utgjorde fondens tillgängliga ordinarie resurser. Nio länder har varit i dröjsmål i åtminstone sex månader. Av dem har åtta förlorat rätten att använda valutafondens allmänna resurser. För drygt ett år sedan vidtogs särskilda åtgärder i syfte att underlätta en åter- gång till normala relationer mellan valutafonden och dröjsmålsländerna. Ansträngningar gjordes för att få till stånd erforderlig finansiering av den ekonomiska anpassningen. Åtgärderna har gett vissa positiva resultat. Två länder har återfått rätten att låna, och inga nya länder har råkat i dröjsmål. Emellertid står det klart att inte ens dessa åtgärder är tillräckliga för att han- tera dröjsmålsproblemen i ett litet antal länder med volymmässigt mycket omfattande dröjsmål. Mot denna bakgrund genomfördes nyligen ytterligare förändringar. De förebyggande åtgärderna förbättrades något, liksom sank- tionsmöjligheterna gentemot länder som inte samarbetar. Dessutom utvid- gades valutafondens engagemang för att lösa finansieringsproblemen för samarbetsvilliga länder med mycket stora dröjsmål. En väl avvägd kombina- tion av de åtgärder som jag beskrivit är, enligt min mening, en nödvändig förutsättning för att på ett konstruktivt sätt lägga grunden till en lösning av -.

dröjsmålsproblemet.

Jag instämmer med riksbanksfullmäktige i att det övergripande målet allt- jämt måste vara att nå en lösning utan att tillämpa sanktionsåtgärder. Dröjs- målsproblemet är emellertid så allvarligt, att det måste skapas möjlighet att vidta ytterligare åtgärder gentemot länder som klart demonstrerat ovilja att samarbeta. Effekterna av ökade dröjsmål kan bli att valutafonden inte kan upprätthålla sin monetära roll och att framtida kvothöjningar kan bli svåra att få till stånd. Detta skulle ovillkorligen få konsekvenser för valutafondens fortsatta långivning. Dessutom medför problemet med betalningsdröjsmål att övriga medlemsländer måste vara med och betala kostnaden. Skötsamma låntagarländer tvingas betala högre avgifter på sina lån, medan långivarlän- derna i valutafonden måste acceptera en lägre avkastning då deras valutor används. Liksom fullmäktige stöder jag en ändring av stadgarna i syfte att ge valutafonden vidgade sanktionsmöjligheter. Jag instämmer i att den före- slagna ändringen ger tillfredsställande flexibilitet och tillräckligt utrymme för bedömning av förhållandena i varje enskilt fall.

Prop. 1990/9129

• Sida 6
•  Original

4. Hemställan

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att 1. bemyndiga regeringen att öka Sveriges insats (kvot) i Internatio- nella valutafonden med 549,7 milj. SDR till 1 614.0 milj. SDR, 2. bemyndiga Sveriges riksbank att erlägga erforderligt insatsbe- lopp. 3. bemyndiga regeringen att för Sveriges del biträda ändringen av Internationella valutafondens stadgar.

5. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden . har lagt fram.

• Sida 7
•  Original

1990-07-12 Dnr 90-112-DIR

Till Finansdepartementet

1 SAMMANFATTNING

Inom Internationella valutafonden (IHF) slutför- des i juni 1990 den nionde allmänna översynen av medlemsländernas insatser eller s k kvoter. Över- synen resulterade i förslag om höjning av den totala kvotsumman i IMF från ca 90 miljarder SDRIl till ca 135 miljarder SDR. För Sveriges del föreslås en höjning av kvoten från 1 064,3 miljo- ner SDR till 1 614,0 miljoner SDR. Resultatet av översynen har tillställts medlemsländerna för formellt godkännande.

Samtidigt med kvotöversynen har överläggningar ägt rum om sanktioner mot länder med betalnings- .dröjsmål till IMF och som ej är beredda att samarbeta med institutionen. Dessa föreslagna sanktioner, som inkluderar upphävande av rösträt- ten och därmed sammanhängande rättigheter, före- slås bli en del av IMF:s stadgar. Ett beslut härom kan ej tas utan stadgeändring, som i sin tur kräver godkännande av tre femtedelar av antalet medlemmar och minst 85 procent av röst-

1) SDR (särskild dragningsrätt) motsvarade 7,99 kronor per 1990-06-29

• Sida 8
•  Original

styrkan i IMF. Genom diskussionerna i IMF har denna fråga länkats samman med frågor om den nionde kvotöversynen så att ömsesidigt positiva. beslut förutsätts.

'I det följande behandlas först resultatet av den nionde kvotöversynen säväl generellt som med avseende på den svenska insatsen i valutafonden. .Därefter tar fullmäktige upp ändringar i IMF:s stadgar avseende regler för upphävande av rösträtten och därmed sammanhängande rättigheter. Avslutningsvis hemställer fullmäktige att rege- ringen föreslär riksdagen att bemyndiga rege- ringen att öka Sveriges kvot till 1 614,0 miljo- ner SDR, medge riksbanken att erlägga det insats- belopp som behövs samt bemyndiga regeringen att för Sveriges del biträda de föreslagna ändring- arna av fondens stadgar.

2 FÖRSLAGET OM HÖJNING AV XVOTERNA I VALUTAPONDEN 2.1 Beskrivning av förslaget

Sverige inträdde som medlem i IHF 1951 med en kvot på 100 miljoner amerikanska dollar (USD) (prop. 1950:89). Riksdagen godkände 1959 en ökning av den svenska kvoten till 150 miljoner USD (prop. 1959:126), 1965 en höjning till 225 miljoner USD (prop. 1965:122) samt 1970 en höj- ning till 325 miljoner USD (prop. 197o:95). Valutafonden beslutade 1972 att kvoterna skall uttryckas i SDR i stället för USD. Efter detta har ytterligare tre höjningar av Sveriges kvot skett; riksdagen godkände 1977 en höjning till 450 miljoner SDR (prop. 1976/77:86), vidare 1979 en höjning till 675 miljoner SDR (prop. 1978/79:158) samt, slutligen, 1983 en höjning till 1 064,3 miljoner SDR (prop. 1983/84:21).

Prop. 1990/91:9 BHaga

• Sida 9
•  Original

Samtliga ovannämnda kvotökningar skedde som ett resultat av allmänna kvotöversyner. För en när- mare beskrivning av bakgrunden till tidigare svenska finansiella åtaganden sammanhörande med valutafondens verksamhet hänvisas till nämnda

propositioner.

Enligt valutafondens stadga skall en översyn av medlemmarnas kvoter ske minst vart femte år. Resolutionen om den åttonde allmänna översynen antogs av IMF:s styrelse i mars 1983. Förbe- _ redelserna för den nionde översynen inleddes 1987. Det visade sig emellertid inte möjligt att nå en uppgörelse inom den stipulerade femårs- perioden. Först vid ett möte med IMF:s interims- kommitté i maj 1990 kunde en princip-överenskom- melse näs. Denna överenskommelse innebär att den totala kvotsumman i IMF höjs från ca 90 miljarder SDR till ca 135 miljarder SDR, d v 5 med 50 procent, samt att fördelningen av höjningen sker enligt schablonregler som beskriVS närmare nedan.

Med utgångspunkt i interimskommitténs"överens— kommelse utarbetade fonddirektionen en rapport om den nionde allmänna kvotöversynen. Till rapporten har bilagts ett förslag till resolution, vilket bifogas i översättning (pilggg_1). Resolutions- förslaget antogs med erforderlig majoritet av valutafondens styrelse i juni 1990. Den nionde allmänna kvotöversynen är därmed avslutad.

För att höjningen av en medlems kvot skall träda i kraft krävs emellertid dessutom dels att med- lemmar med sammantaget 85 procent av den totala kvotsumman i fonden meddelat sitt godkännande, dels att respektive medlemsland har godkänt och inbetalat det höjda beloppet. Enligt resolutionen skall godkännande lämnas senast den 31 december 1991.

l" Riksdagen 1990/91. I saml. Nr 9

• Sida 10
•  Original

I samband med genomförandet av den åttonde kvotrevisionen eftersträvades & ena sidan att nå större överensstämmelse mellan medlemsländernas relativa ekonomiska betydelse och deras andelar av kvotsumman i valutafonden. Å andra sidan skulle en rimlig balans i fonddirektionens sam- mansättning eftersträvas. Resultatet av nionde översynen innebär att en mindre anpassning av kvotandelarna kommer att ske. Av den totala kvot— höjningen fördelas 40 procent i form av selektiva höjningar i förhållande till varje medlems andel av summan av de 5 k beräknade kvoterna. Dessa "beräknade" kvoter återspeglar i stort medlems- ländernas relativa position i världsekonomin. Återstående 60 procent av kvothöjningsbeloppet fördelas i förhållande till gällande kvoter.

Inom ramen för den nionde översynen har Japans kvot blivit föremål för en särskild ökning, vil- ket återspeglar landets snabbt växande betydelse i världsekonomin. Samtidigt har kvotökningarna för Frankrike, Italien,-Canada, Storbritannien, Förbundsrepubliken Tyskland och USA justerats så att övriga medlemsländers kvotökningar ej påverkas av ad hoc-höjningen för Japan. Förslaget innebär dels att Japan och Förbundsrepubliken Tyskland, dels även Frankrike och Storbritannien, kommer att få lika stora kvoter.

En ytterligare anpassning inom ramen för nionde översynen gäller medlemsländer med mycket små kvoter (under 10 miljoner SDR). För beräkningen av dessa kvoter har fastställts något generösare avrundningsregler än för övriga kvoter.

För Sveriges vidkommande innebär det aktuella förslaget att kvotandelen skulle uppgå till 1,19 procent. Detta sker genom att nuvarande kvot på

Prop. 1990/91:9 Bäqm

• Sida 11
•  Original

1 064,3 miljoner SDR ökas med 549,7 miljoner SDR, d v 5 med 51,6 procent. Om höjningen accepteras skulle Sveriges kvot således komma att uppgå till 1 614,0 miljoner SDR eller ca 12 900 miljoner kronor med gällande valutakurser per 29 juni

1990.

Inbetalningarna av kvothöjningarna skall till 75 procent fullgöras i medlemmens egen valuta. Åter- stående 25 procent skall inbetalas i SDR eller i av IMF särskilt angivna valutor. Föreskriften att 25 procent av kvothöjningen i första hand skall inbetalas i SDR grundas på bestämmelserna i fond- stadgans artikel 111. För de medlemmar som har otillräckliga SDR-behållningar kommer fonden att arrangera lån så att inbetalningen kan fullgöras.

IMF:s stadgar reglerar att nästa allmänna kvot— översyn skall vara klar senast fem år efter det att den nionde egentligen skulle ha avslutats,

d v 5 den 31 mars 1993. Interimskommittén har dock vid sitt möte i maj 1990 noterat att en tionde kvotöversyn kan komma att genomföras tidigare om det finns ett klart behov för detta.

2.2 Fullmäktiges synpunkter

En av valutafondens huvuduppgifter är att ge tem- porärt finansiellt stöd åt medlemsländer med betalningsbalansproblem. Stödet är avsett att underlätta en nödvändig ekonomisk anpassning utan tillgripande av handels- eller betalningsrest- riktioner. Detta betalningsbalansstöd finansieras primärt genom ianspråktagande av fongens ordina- rie resurser, d v s medlemmarnas insatser. Det råder enighet i medlemskretsen om att IMF:s utlå— ning även framgent i första hand bör finansieras genom utnyttjande av IMF:s egna medel.

Prop. 1990/9119 Bäaga

• Sida 12
•  Original

Efterfrågan på traditionellt betalningsbalansstöd från valutafonden har varit hög under senare år. Härutöver tillkommer de särskilda insatser som IMF har åtagit sig sedan 1989 i samband med initiativ för att hantera den internationella skuldkrisen. Prognoser som gjorts såväl inom IMF som av andra institutioner pekar på ett fortsatt högt utnyttjande av resurserna under de närmaste åren. Åtskilliga medlemsländer, särskilt utveck- lingsländer och östeuropeiska länder, kommer även fortsättningsvis att ha betalningsproblem av en sådan karaktär att det blir nödvändigt med omfattande och upprepade IMF—insatser. Det kan härvid inte uteslutas att ett antal stora utvecklingsländer, som inte har utnyttjat fondens resurser i någon större utsträckning, kan finna anledning att i framtiden låna avsevärda belopp genom IMF. Det bör också observeras att efterfrå- gan på IMF:s resurser varit hög under senare år.

En annan viktig aspekt är att IMF:s långivning, till skillnad från upplåning på de interna— tionella kreditmarknaderna, normalt är förenad med ekonomisk-politiska villkor. Syftet med denna s k konditionalitet är att medverka till att lån— tagarlandet vidtar ekonomiska anpassningsåt— gärder. Dessa ekonomisk-politiska krav skall anpassas till låntagarens ekonomiska, politiska och sociala förutsättningar. IMF:s långivning främjar härigenom den internationella anpass- ningsprocessen.

Under senare år har IMF tillsammans med Världs- banken kommit att spela en allt viktigare roll i ansträngningarna att komma till rätta med den s k skuldkrisen. Utöver traditionell långivning har IMF ställt resurser till förfogande för att underlätta minskning av vissa länders skulder till affärsbanker. Det är viktigt att IMF har en

Prop. 1990/91:9 Bilaga

• Sida 13
•  Original

tillräcklig finansiell styrka för att även fort- sättningsvis kunna agera aktivt på detta område.

Beträffande storleken av IMF:s resurser kan kon— stateras att de medel IMF har tillgängliga för utlåning även efter kvothöjningen kommer att uppgå till relativt små belopp i förhållande till medlemmarnas finansieringsbehov. Huvuddelen av dessa behov måste täckas från andra källor. Trots detta är IMF-utlåningen av central betydelse genom att den är konditionell, d v s kopplad till ekonomiska anpassningsprogram för låntagarna. IMF-stödda anpassningsprogram är för åtskilliga medlemsländer en förutsättning för att få låna från andra källor och kan i denna mening sägas utgöra en katalysator för fortsatt eller vidgat stöd. Detta gäller särskilt kreditgivning från internationella affärsbanker men även för stöd från offentliga kreditorer i internationella fora, såsom den s k Parisklubben.

Det förtjänar vidare påpekas, att den föreslagna höjningen av kvotsumman endast till en del resul— terar i ökade utlåningsresurser. vissa av de valutor som inbetalas härrör från länder med en otillfredsställande reserv- eller betalnings- balansställning. Dessa valutor kan ej användas i fondens utlåningsverksamhet.

Som ett komplement till de ordinarie resurserna har IMF tidigare lånat upp medel från industri- länder och oljeexporterande länder. Det råder dock bred enighet bland medlemmar om att IMF:s utlåningrbör baseras på de egna resurserna och upplåning endast äga rum i onormala situationer, såsom vid en oväntad, drastisk uppgång i efterfrågan på fondens resurser. Finansiering genom särskild upplåning ger endast tillfälliga

Prop. 1990/9119 BHaga

• Sida 14
•  Original

förstärkningar och medför därmed större osäkerhet vad gäller IMF:s resursläge.

Sverige har i internationella sammanhang arbetat för en förstärkning av fondens permanenta resur- ser och fullmäktige anser att Sverige även denna gång bör medverka i den föreslagna kvothöjningen. Under förutsättning att alla medlemsländer god— känner föreslagna kvothöjningar kommer alltså den svenska kvotandelen i IMF att uppgå till 1,19 procent, vilket innebär en mindre ökning från åttonde kvotöversynen.

Ett annat skäl sammanhänger med att ländernas kvotstorlek bestämmer deras röststyrka i IMF. De nordiska ländernas sammanlagda röststyrka har hittills varit tillräcklig för att garantera en gemensam representant i valutafondens direktion. Den föreslagna kvotrevisionen innebär viss ökning av Nordens röstandel i IMF. Genom att godta före- slagen höjning medverkar Sverige till denna röst- andelshöjning. Det bör dock i detta sammanhang noteras att flera länder i östeuropa samt dess: utom Schweiz nyligen har ansökt om medlemskap i IMF. När dessa länder har inträtt som medlemmar kommer Nordens röstandel att sjunka.

Den förutsedda betalningsordningen, 75 procent i kronor och 25 procent i SDR, innebär ingen påfrestning på valutareserven. Inbetalningen av SDR kommer att kompenseras av en lika stor ökning av Sveriges reservposition i IMF. Det bör också erinras om att fondens användning av den svenska insatsen, d v s utnyttjande av svenska kronor för finansiering av annan medlems s k dragning, inte innebär reservförlust för Sverige utan endast byte av reservtillgång.

Prop. 1990/9129 BHaga

• Sida 15
•  Original

Om riksdagen lämnar sitt bemyndigande är riks- banken beredd att till valutafonden erlägga ett belopp motsvarande 549,7 miljoner SDR enligt den angivna betalningsordningen. Med hänsyn till att det är fråga om förvaltningen av monetära reser- ver anser sig fullmäktige ej böra begära garanti för täckning av eventuella förluster.

3 UPPHÄVANDE AV RÖSTRÄTTEN OCH DÄRMED SAMMANHÄNGANDE RÄTTIGHETER

3.1 Beskrivning av förslaget

olika former av åtgärder mot samarbetsovilliga medlemsländer med betalningsdröjsmål till IMF har diskuterats såväl separat som i anslutning till den nionde kvotöversynen. Skälet till detta är

att sådana dröjsmål blivit ett mycket allvarligt problem för IMF.

Under senare tid har en rad åtgärder vidtagits för att hjälpa länder med volymmässigt svår— hanterliga dröjsmål att återfå normala relationer till IMF. Denna s k samarbetsstrategi grundas på att medlemsländerna ifråga är beredda att i sam- råd med IMF finna lösningar på sina betalnings- problem. Samtidigt har förstärkta sanktioner införts mot länder som ej visat samarbetsvilja.

Den föreslagna stadgeändringen syftar till att ge fonden ytterligare sanktionsmöjligheter mot län— der som, trots den assistans som kan erbjudas för att landet skall kunna normalisera sitt förhål— lande till IMF, fortsätter att ställa sig avvi- sande till samarbete.

Med nuvarande regler kan IMF, genom direktions— beslut, förklara en medlem som inte fullgör sina skyldigheter avstängd från att utnyttja IMF:s

Prop. l990/91:9 BHaga

• Sida 16
•  Original

allmänna resurser. Ett sådant beslut följs av regelbundet återkommande diskussioner i direk- tionen, vilka — om dröjsmålen inte avvecklas - leder till gradvis skarpare uppmaningar till landet ifråga. Direktionen antog våren 1990 ett uppstramat tidsschema för denna procedur.

Som en yttersta åtgärd kan en majoritet av sty- relsemedlemmarna med 85 procent av samtliga röster anmoda ett land, som gravt missköter sina åligganden gentemot IMF, att utträda ur organisa- tionen.

IMF:s inställning är att så långt möjligt upp- rätthålla kontakterna med länder som råkar i betalningssvårigheter och tillsammans med landets myndigheter diskutera hur dödläget skall kunna brytas. Samarbetet underlättas givetvis om landet visar positiva intentioner genom egna kontakter med IMF och genom att fortsatt fullgöra åtmins- tone partiella betalningar.

Det finns för närvarande nio länder med skulder som förfallit till betalning minst sex månader

tidigare varav åtta förlorat rätten att använda IMF:s allmänna resurser.

Betalningsdröjsmålen uppgick till drygt 3 miljar- der SDR vid utgången av det senaste räkenskaps- året (april 1990) - en ökning med 16 procent på ett år. Beloppet kan jämföras med de 41,2 miljar- der SDR som utgjorde IMF:s tillgängliga allmänna resurser vid samma tid.

Den föreslagna stadgeändringen (resolutionen i översättning återfinns i bilaga 2) skall ge direktionen möjlighet att med 70 procent majori- tet besluta att dra in ett lands rösträtt och vissa därmed sammanhängande rättigheter. Åtgär-

Prop. 1990/91:9 BHaga

• Sida 17
•  Original

den skall kunna vidtas mot ett land som, efter det att landet förlorat rätten att använda fon- dens allmänna resurser, under längre tid fortsatt att försumma sina skyldigheter.

Under den tid rösträtten är indragen skall ett land, enligt förslaget, inte kunna delta i beslut om stadgeändringar annat än i vissa undantags- fall. Landets styrelseledamot och dennes ställ- företrädare samt landets direktionsledamot skall avgå och deras röster skall inte kunna användas i något av fondens organ.

Fonddirektionen skall, med 70 procent majoritet, när som helst kunna återge landet dess rösträtt.

Stadgeändringen föreskriver att innan någon av de tre sanktionsåtgärderna tillämpas, d v s icke- berättigande, indragen rösträtt eller uteslut- ning, skall medlemslandet under rimlig tid ha känt till klagomålen och haft möjlighet att för- klara sitt agerande både muntligt och skriftligt.

3.2 Fullmäktiges synpunkter

Problemet med betalningsdröjsmål till IMF är all- varligt. Det har hittills gällt ett relativt litet antal medlemsländer. Det samlade skuld- beloppet fortsätter dock att öka över tiden. Kan denna utveckling inte hejdas, finns risk att IMF:s roll som monetär institution kommer att hotas.

Ett fåtal länders oförmåga att samarbeta drabbar också samtliga övriga medlemsländer eftersom kostnaderna, enligt IMF:s regler, fördelas solidariskt. Detta innebär att andra låntagarlän- der, som genomför ekonomiska anpassningsprogram och i övrigt sköter sina åligganden, får betala

Prop. 1990/9129 Bäaga

• Sida 18
•  Original

högre avgifter för sina lån samtidigt som kreditorländerna får lägre avkastning på sina insatta medel.

För att IMF skall kunna fungera som långivare, och katalysator för andra långivare, krävs att dess begränsade resurser är i omlopp.-Detta är också en förutsättning för att medlemsländernas centralbanker skall kunna inräkna insatskapi- talet i sina valutareserver. En följd härav är att IMF:s status som.prioriterad långivare måste respekteras. Detta är långtifrån alltid fallet.

Det finns olika sätt att angripa denna brist på respekt för IMF:s utlåningsregler. Ett sätt är den använda metoden att avstänga länder från användning av IMF:s medel. Ett annat sätt vore att tillämpa straffränta. Straffränta har dock ansetts olämpligt eftersom landets ekonomiska börda ökar ytterligare. En nyligen införd åtgärd är att IMF kan förklara landet samarbetsovilligt. Detta beslut kan tas om landet avstängts från IMF:s allmänna—resurser och efter ytterligare en tid inte ändrat sin negativa hållning.

De hittills använda instrumenten har inte visat sig vara särskilt effektiva. Det finns dock tecken på att hårdare sanktioner skulle kunna få en preventiv verkan. Det är väsentligt att de åtgärder, som kan bli aktuella, upplevs som till- räckligt besvärande för landet redan i utgångslä- get. Erfarenheten visar att om ett land börjar bygga upp dröjsmål till IMF, försvåras situa- tionen snabbt.

Med nuvarande regler saknas lämpliga mellanformer av sanktionsåtgärder som skulle kunna påverka landet att ändra inställning. Alla länder är med- vetna om att det från IMF:s synpunkt inte är

Prop. 1990/91:9 -

BHaga

• Sida 19
•  Original

önskvärt att använda uteslutningsinstrumentet. Det ligger i IMF:s intresse att värna de kanaler som ger möjligheter att återfå utlånade medel.

Enligt fullmäktiges uppfattning skall IMF:s förs-' ta prioritet även i fortsättningen vara att upp- rätthålla kontakten med ett medlemsland så länge inte alla möjligheter till lösning av ett betal- ningsproblem uttömts. De negativa effekterna av uteblivna betalningar är emellertid mycket . oroande. Problemets allvar har också gjort att det kopplats samman med genomförandet.av den nionde kvothöjningen.

Från svensk och nordisk sida har i IMF, i olika sammanhang, betonats vikten av att de låntagar- länder som sköter sina åligganden inte skall diskrimineras i förhållande till dem som bygger . upp betalningsdröjsmål. De förra länderna är för närvarande inte bara med och här de direkta kost- naderna för uteblivna betalningar. Deras framtida lånemöjligheter riskerar också att begränsas om inte betalningsdröjsmålen till IMF minskar. Sam? tidigt finns det en uppenbar risk för att den försämrade avkastningen på IMF-anknutna till- gångar minskar kreditorländernas vilja att ställa upp med ytterligare resurser. Med tanke på dessa allvarliga effekter och faran för att bristande respekt för IMF som institution skall äventyra dess funktion anser fullmäktige att en utökning av IMF:s sanktionsåtgärder är motiverad.

Fullmäktige menar dock att regler om ökade bestraffningsmöjligheter måste innehålla en viss grad av flexibilitet och ge utrymme för bedömning av förhållandena i det enskilda fallet. I den form förslaget fått anser fullmäktige att detta krav är tillgodosett dels genom att åtgärden inte med nödvändighet måste insättas, dels genom att

BHaga -

• Sida 20
•  Original

landet ges rimliga möjligheter att förklara sitt beteende och visa samarbetsvilja.