om vissa läkares anställningsform m.m.
Prop.
1991/92:61
Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade ut-drag ur regeringsprotokollet den 31 oktober 1991 för de åtgärder och detändamål som framgår av föredragandens hemställan.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Bo Könberg
I propositionen föreslås att läkare under den nya specialiseringstjänst-göringen (ST-läkare) enligt huvudregeln inte skall förordnas för viss tidpå sina tjänster. Undantag föreslås kunna ske med hänsyn till utbild-ningens eller forskningens behov när det gäller sådan läkare med tjänstvid en s.k. upplåten enhet, dvs. en hälso- och sjukvårdsenhet som harupplåtits för grundläggande utbildning av läkare. Med hänvisning bl.a.till ett av parterna på arbetsmarknaden ingånget kollektivavtal föreslåsinte någon ytterligare reglering av ST-läkares förflyttningsskyldighet.
Vidare föreslås att specialistkompetenta läkare i skälig omfattning äveni fortsättningen tjänstgör för begränsad tid vid upplåtna enheter. Om ensådan läkare anställs vid enheten får detta ske med tidsbegränsat förord-nande. Samtidigt föreslås vissa redaktionella ändringar i den lag somreglerar detta.
I propositionen föreslås slutligen vissa redaktionella ändringar i hälso-och sjukvårdslagen, tandvårdslagen och lagen om kommunernas betal-ningsansvar för viss hälso- och sjukvård samt en rättelse i socialtjänst-lagen.
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 1992.
1¶Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 61
Härigenom föreskrivs att 15 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
15 §'
Läkare under allmäntjänstgöringeller specialistutbildning enligtlagen (1984:542) om behörighetatt utöva yrke inom hälso- ochsjukvården m.m. skall förordnasför viss tid.
Läkare under allmäntjänstgöringenligt lagen (1984:542) om be-hörighet att utöva yrke inom häl-so- och sjukvården m.m. skallförordnas för viss tid.
Regeringen får föreskriva attläkare under specialiseringstjänst-göring enligt nämnda lag medtjänst vid en enhet som har upp-låtits för grundläggande högskole-utbildning av läkare skall förord-nas för viss tid.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
2. Äldre föreskrifter gäller alltjämt för läkare som har påböljat sinspecialistutbildning före ikraftträdandet.
1 Senaste lydelse 1990:601.
2¶Förslag till
Lag om ändring i lagen (1982:764) om vissa läkartjänstervid enheter inom den landstingskommunala hälso- ochsjukvården som har upplåtits för grundläggande utbildningav läkare, m.m.
Härigenom föreskrivs att rubriken till lagen (1982:764) om vissa läkar-tjänster vid enheter inom den landstingskommunala hälso- och sjuk-vården som har upplåtits för grundläggande utbildning av läkare, m.m.samt 1, 4 och 5 §§ lagen skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Lag om vissa läkartjänster vid Lag om vissa läkartjänster vid
enheter inom den landstmgs-kommunala hälso- och sjuk-vården som har upplåtits förgrundläggande utbildning avläkare, m. m.
upplåtna enheter, m.m.
I denna lag ges bestämmelserom vissa läkartjänster vid sådanaenheter inom den landstingskom-munala hälso- och sjukvården somhar upplåtits för den grund-läggande högskoleutbildningen påläkarlinjen.
Vad som sägs om landstings-kommunal hälso- och sjukvårdgäller också den hälso- och sjuk-vård som anordnas av kommunersom inte ingår i en landstingskom-mun.
Andra specialistutbildade läkareän överläkare, distriktsläkare ochläkare som avses i 3 § anställsmed förordnande för sex år ominte särskilda skäl föranlederförordnande för kortare tid.Socialstyrelsen får dock medge attförordnande meddelas att gällatills vidare utan tidsbegränsning.
i
Vaije läkare som är anställd vidsådan hälso- och sjukvårdsenhetsom avses i denna lag är skyldigatt biträda vid handledningen avmedicine studerande.
§
I denna lag ges bestämmelser omvissa läkartjänster vid sådanaenheter inom landstingens hälso-och sjukvård som har upplåtits förden grundläggande högskoleutbild-ningen på läkarlinjen (upplåtnaenheter).
Vad som sägs om landstingenshälso- och sjukvård gäller ocksåden hälso- och sjukvård somanordnas av kommuner som inteingår i ett landsting.
§
Vid upplåtna enheter skall det iskälig omfattning finnas läkaremed specialistkompetens somtjänstgör för begränsad tid. Ensådan läkare får anställas medförordnande tills vidare, docklängst för sex år.
§
Vaije läkare som är anställd viden upplåten enhet är skyldig attbiträda vid handledningen avmedicine studerande.
1* Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 61
Nuvarande lydelse
Specialistutbildad läkare anställdvid enheten är, i den mån hälso-och sjukvårdsnämnden medger det,skyldig att inom sitt verksamhets-område ombesöija den under-visning och den examination sombehövs för att den grundläggandehögskoleutbildningen av läkareskall kunna bedrivas på ett ända-målsenligt sätt.
Föreslagen lydelse
Specialistutbildad läkare anställdvid enheten är, i den mån deneller de nämnder som utövar led-ningen av hälso- och sjukvårdenmedger det, skyldig att inom sittverksamhetsområde ombesöijaden undervisning och den exami-nation som behövs för att dengrundläggande högskoleutbild-ningen av läkare skall kunna be-drivas på ett ändamålsenligt sätt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
Härigenom föreskrivs att i 1 § lagen (1990:1404) om kommunernasbetalningsansvar för viss hälso- och sjukvård ordet "kyrkobokförda"skall bytas ut mot "folkbokförda".
Härigenom föreskrivs att 3 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) iparagrafens lydelse enligt lagen (1990:1465) om ändring i nämnda lagskall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Vaije landstingskommun skallerbjuda en god hälso- ochsjukvård åt dem som är bosattainom landstingskommunen. Äveni övrigt skall landstingskom-munen verka för en god hälsa hoshela befolkningen. Vad som idenna lag sägs om lands-tingskommuner gäller också kom-muner som inte ingår i en lands-tingskommun, i den mån inteannat följer av 17 §. Bestäm-melser om förvaltningsutskott skalldärvid avse kommunstyrelsen.Vad här sagts utgör inte hinderför annan att bedriva hälso- ochsjukvård.
Föreslagen lydelse
3 §
Vaije landstingskommun skallerbjuda en god hälso- ochsjukvård åt dem som är bosattainom landstingskommunen. Äveni övrigt skall landstingskommunenverka för en god hälsa hos helabefolkningen. Vad som i dennalag sägs om landstingskommunergäller också kommuner som inteingår i en landstingskommun, iden mån inte annat följer av 17 §.Vad här sagts utgör inte hinderför annan att bedriva hälso- ochsjukvård.
Landstingskommunens ansvar omfattar dock inte sådan hälso- och sjuk-vård som en kommun inom landstingskommunen har ansvar för enligt18 § första och tredje styckena.
Härigenom föreskrivs att 5 § tandvårdslagen (1985:125) skall haföljande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
5 §
Vaije landstingskommun skall erbjuda en god tandvård åt dem som ärbosatta inom landstingskommunen. Även i övrigt skall landstingskom-munen verka för en god tandhälsa hos befolkningen. Tandvård somlandstingskommunen själv bedriver benämns i denna lag folktandvård.
Vad som i denna lag sägs omlandstingskommuner gäller ocksåkommuner som inte ingår i enlandstingskommun. Föreskrifterom förvaltningsutskottet skalldärvid avse kommunstyrelsen.
Vad som i denna lag sägs omlandstingskommuner gäller ocksåkommuner som inte ingår i enlandstingskommun.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
1** Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr61
Härigenom föreskrivs att 10 § socialtjänstlagen (1980:620)* i paragra-fens lydelse enligt lagen (1990:1403) om ändring i nämnda lag skall haföljande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 §
Socialnämnden bör genom hjälp i hemmet, färdtjänst eller annanservice samt dagverksamheter underlätta för den enskilde att bo hemmaoch ha kontakter med andra.
Nämnden bör även i övrigt tillhandahålla sociala tjänster genom råd-givningsbyråer, socialcentraler och liknande, social jour eller annan
därmed jämförlig verksamhet.
Nämnden kan utse en särskildperson (kontaktperson) eller enfamilj med uppgift att hjälpa denenskilde och hans närmaste i per-sonliga angelägenheter, om denenskilde begär eller samtycker tilldet.
Nämnden kan utse en särskildperson (kontaktperson) eller enfamilj med uppgift att hjälpa denenskilde och hans närmaste i per-sonliga angelägenheter, om denenskilde begär eller samtycker tilldet. För barn som inte har fyllt 15år får kontaktperson utses endastom barnets vårdnadshavare begäreller samtycker till det. Har barnetfyllt 15 år får kontaktperson utsesendast om barnet självt begär ellersamtycker till det.
1¶Lagen omtryckt 1988:871.
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 31 oktober 1991
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden
B. Westerberg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson,Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck,Davidsson, Könberg, Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg och Ask
Föredragande: statsrådet Könberg
Utredningen om läkarnas specialistutbildning m.m. (LSU 85) överläm-nade i oktober 1987 betänkandet (SOU 1987:53) Kompetensutvecklingenefter läkarexamen jämte en huvudbilaga (SOU 1987:54) Målbeskriv-ningar. På grundval av betänkandet har riksdagen tidigare förelagts enproposition om riktlinjer för specialiseringstjänstgöring för läkare m.m.(prop. 1988/89:138). En förteckning över remissinstanserna och ensammanställning av remissyttrandena över betänkandet har redovisats iden nämnda propositionen. Propositionen innebär bl.a. att den nuvaran-de ordningen för läkarnas specialistutbildning, med tidsmässigt fixeradehuvud- och sidoutbildningar, skall ersättas av ett system som utgår frånmålbeskrivningar för resp, specialitet. Riksdagen har godkänt dessa nyariktlinjer (1989/90:SoU9, rskr. 16). Den nya vidareutbildningen skallgälla fr.o.m. år 1992. Bestämmelser om detta finns i förordningen(1984:545) om behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvårdenm.m. (SFS 1991:1325).
I prop. 1988/89:138 togs vidare upp bl.a. frågan om läkarnas anställ-ningsform under den nya specialiseringstjänstgöringen (ST) och fråganom de specialistutbildade läkarnas anställningsförhållanden vid enheterinom hälso- och sjukvården som har upplåtits för den grundläggandeutbildningen av läkare, s.k. upplåtna enheter. Föredraganden, till varsöverväganden den dåvarande regeringen anslöt sig, ansåg att specialise-ringstjänstgöringen liksom hittills skulle fullgöras på tidsbegränsadeförordnanden. I propositionen gjordes vidare den bedömningen att densärskilda ordningen med tidsbegränsade förordnanden för specialist-kompetenta läkare vid de s.k. undervisningssjukhusen borde bibehållas.
Socialutskottet fann emellertid för sin del att övervägande skäl talar föratt läkare under sin specialistutbildning bör kunna förordnas tills vidarepå sina tjänster (1989/90:SoU9 s. 11). Utskottet fann det samtidigtväsentligt att en tillsvidareanställning under specialiseringstjänstgöringen
kan förenas med en tjänstgöringsskyldighet inom landstingsområdet och Prop. 1991/92:61att undantag måste kunna göras bl.a. när det gäller undervisningssjuk-husen. Utskottet instämde däremot i att det behövs ett tjänsteutrymmeför att läkare genom mera tillfällig tjänstgöring vid undervisningssjukhusskall kunna komplettera sin kompetens inom regionsjukvårdsspecialiteteroch att det därför kan vara nödvändigt att ge möjligheter till sådanatidsbegränsade anställningar. Utskottet uttalade vidare att regeringen böråterkomma till riksdagen med ett lagförslag som kan tillgodose de avutskottet framförda kraven och hemställde att riksdagen som sin meningger regeringen till känna vad utskottet anfört. Riksdagen biföll utskottetshemställan (rskr. 1989/90:16).
Jag avser nu att ta upp vissa frågor om läkarnas anställningsformunder specialiseringstjänstgöringen och vid de nyss nämnda upplåtnaenheterna. I sistnämnda fråga har jag samrått med chefen för utbild-ningsdepartementet .
I propositionen tas därutöver upp vissa redaktionella ändringar i hälso-och sjukvårdslagen (1982:763), tandvårdslagen (1985:125) och lagen(1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjuk-vård samt en rättelse avseende socialtjänstlagen (1980:620).
Specialiseringstjänstgöringen
Riksdagen fattade år 1969 beslut om längden av läkares grundutbildningoch om ett system och en organisation för vidareutbildning av läkare(prop. 1969:35, SU 83, rskr. 215). Grundtanken bakom förändringenvar att läkarutbildningen i allmänhet och vidareutbildningen i synnerhetskulle utgöra ett led i sjukvårdsplaneringen och vara ett instrument idenna. Grundutbildningen av läkare omfattar alltjämt studier under femoch ett halvt år som avslutas med läkarexamen. Den fortsatta kompe-tensutvecklingen genom utbildningen därefter är uppdelad i två delar.Den första delen, som är lika för alla läkare, utgörs av allmäntjänst-göring (AT) under 21 månader. Efter genomgången sådan tjänstgöringmed godkända AT-prov erhålls läkarlegitimation. Endast den som harlegitimation som läkare får yrkesmässigt bedriva enskild läkarverksam-het. Den andra delen av denna utbildning är det som för närvarandekallas fortsatt vidareutbildning (FV) eller specialistutbildning. Dennaleder fram till specialistkompetens.
Enligt 4 § lagen (1984:542) om behörighet att utöva yrke inom hälso-och sjukvården (behörighetslagen) skall bl.a. en legitimerad läkare somhar genomgått den vidareutbildning som regeringen eller, efter rege-ringens bemyndigande, socialstyrelsen föreskriver på ansökan få specia-listkompetens. Frågor om meddelande av specialistkompetens prövas av
socialstyrelsen. Närmare bestämmelser om läkares specialistutbildningfinns i förordningen (1984:545) om behörighet att utöva yrke inomhälso- och sjukvården m.m. (behörighetsförordningen).
Den hittillsvarande ordningen för specialistutbildning av läkare byggerpå tidsmässigt fixerade och relativt detalj reglerade huvud- och sido-utbildningar. Tiden för specialistutbildningen varierar för de olikaspecialiteterna - från fyra till fem och ett halvt år. Fr.o.m. år 1992kommer denna ordning att ersättas av ett kompetensutvecklingssystemsom utgår från målbeskrivningar för resp, specialitet men med krav påvidareutbildning under minst fem år. I målbeskrivningarna skall angesde kunskaper, färdigheter och förhållningssätt som läkaren skall hatillägnat sig för att denne skall anses ha uppnått specialistkompetens(prop. 1988/89:138, 1989/90:SoU9, rskr. 16, SFS 1991:1325). Tjänst-göringen kommer att benämnas specialiseringstjänstgöring (ST).
Utbildningen efter läkarexamen utgörs främst av tjänstgöring somläkare inom hälso- och sjukvård. Så kommer även fortsättningsvis attvara fallet. All sådan tjänstgöring förutsätts vara motiverad av ett sjuk-vårdsbehov och kunna inordnas i hälso- och sjukvårdens organisation.AT- och ST-läkare utför således ett normalt, avlönat arbete under egetmedicinskt yrkesansvar.
Upplåtna enheter
Med stöd av lagen (1982:764) om vissa läkartjänster vid enheter inomden landstingskommunala hälso- och sjukvården som har upplåtits förgrundläggande utbildning av läkare, m.m. är en stor andel av de specia-listutbildade läkarna vid dessa enheter förordnade för viss tid. Enligtlagen skall andra specialistutbildade läkare än överläkare, distriktsläkareoch sådana läkare som förenar sin läkartjänst med en tjänst som lärareanställas med förordnande för sex år om inte särskilda skäl föranlederförordnande för kortare tid. Socialstyrelsen får dock medge att förord-nande meddelas att gälla tills vidare utan tidsbegränsning. Lagenstillämpningsområde anknyter till avtalet mellan svenska staten och vissalandsting/kommuner om samarbete om läkarutbildning och forskningm.m. Det nu gällande samarbetsavtalet ingicks den 19 december 1989och godkändes av den dåvarande regeringen den 18 januari 1990 (avtalethar redovisats i propositionen 1989/90:90 om forskning, bilaga 2). Pågrundval av samarbetsavtalet skall berörd högskoleenhet och landstingresp, kommun träffa särskilt avtal med lokalt anpassade bestämmelserför samarbetet. I de särskilda (lokala) avtalen skall anges de enheterbeträffande vilka lagen (1982:764) skall tillämpas. En sådan enhet kallasenligt samarbetsavtalet upplåten enhet.
Ledningsansvaret inom offentlig hälso- och sjukvård
Riksdagen har beslutat om en förändring av ledningsansvaret inomlandstingens hälso- och sjukvård (prop. 1989/90:81, SoU24, rskr. 313).Beslutet har medfört ändringar i bl.a. hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763) som började gälla den 1 juli 1991 (SFS 1990:601). Den nyaregleringen innebär att det vid en enhet för diagnostik eller vård ochbehandling, om det behövs med hänsyn till patientsäkerheten, skall fin-nas en särskild läkare med specialistkompetens som svarar för den sam-lade ledningen av verksamheten. En sådan läkare benämns chefsöver-läkare. Benämningarna överläkare och distriktsläkare har samtidigt ut-mönstrats ur hälso- och sjukvårdslagen. Som en konsekvens av änd-ringen i denna lag har följdändringar skett i flera andra lagar (SFS1990:602-607). Beträffande lagen (1982:764) om vissa läkartjänster videnheter inom den landstingskommunala hälso- och sjukvården som harupplåtits för grundläggande utbildning av läkare, m.m. ansågs dock attändringarna borde anstå. I propositionen uttalades att lagen inte bordeändras i nu förevarande sammanhang i avvaktan på resultatet av bered-ningsarbetet inom socialdepartementet avseende behörighetsbestämmel-ser för olika läkartjänster och frågan om läkarnas anställningsform.Riksdagen hade inte någon avvikande uppfattning i denna fråga.
Vissa tjänster för utbildning och forskning
Den 1 juli 1986 trädde en ny arbets- och tjänsteorganisation i kraft inomhögskolan (prop. 1984/85:57, UbU9, rskr. 115). Reformen omfattadeinte tjänsterna som klinisk lärare, lärare i medicinskt ämne med kliniskanknytning eller klinisk amanuens inom det medicinska området. Debåda första tjänstetyperna ersattes efter förslag i 1990 års forsknings-proposition (prop. 1989/90:90 avsnitt 17, UbU25, rskr. 328) med tjäns-ter som högskolelektor. Innehavare på högskolelektorstjänster förordnasmed tillsvidareförordnanden. I propositionen föreslogs också att tjänstsom högskolelektor inom det medicinska området borde kunna förenasmed läkartjänst på specialistnivå. För dessa tjänster gäller inte regle-ringen i den tidigare nämnda lagen (1982:764).
Efter förslag i propositionen ersattes också tjänst som klinisk amanuensmed tjänst som klinisk assistent. Detta förslag innebar att en särskildtjänstekategori inrättades för medicinsk utbildning och forskning. På siktborde, enligt propositionen, emellertid dessa delar av högskolan användade tjänstekategorier som ingår i den gemensamma tjänsteorganisationen.Utskottet ansåg att denna tjänstekategori borde kunna få förekommaunder de närmaste fem åren. Innan periodens utgång borde, enligt ut-skottet, en utvärdering av dessa tjänster ske. Universitets- och högskole-ämbetet har i uppdrag att göra en sådan utvärdering.
12 Mitt förslag: Läkares tjänstgöring för att uppnå specialistkompe-tens skall inte längre fullgöras på tidsbegränsade förordnandenutan på förordnanden tills vidare. Undantag skall dock kunnagöras när det gäller läkartjänster vid enheter som har upplåtits förgrundläggande utbildning av läkare om det behövs med hänsyn tillutbildningens eller forskningens behov.
Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (betänkandets. 73 - 74, 87).
Remissinstanserna: Så som redovisats i prop. 1988/89:138 om rikt-linjer för specialiseringstjänstgöring för läkare m.m. (s. 11) var remisso-pinionen delad i denna fråga.
Skälen för mitt förslag: Som jag nyss redovisat har frågan om läkar-nas anställningsform under specialiseringstjänstgöringen nyligen varitföremål för överväganden såväl hos den tidigare regeringen som hosriksdagen. För ytterligare bakgrund till den ändring som jag nu ämnarföreslå hänvisar jag till vad som då anfördes (prop. 1988/89:138,1989/90:SoU9, rskr. 16).
Utredningen föreslog således att huvudregeln skall vara tillsvidare-förordnande under specialiseringstjänstgöringen. Förslaget motiveradesmed att det från utbildningssynpunkt inte längre skulle finnas behov avfasta block och tidsbegränsningar av tjänstgöringen i form av visstids-förordnanden. Utredningen anförde vidare att det från såväl praktiskasom principiella utgångspunkter är tillfredsställande att nuvarande ord-ning med visstidsförordnande under specialiseringstjänstgöringen ersättsmed läkartjänster med tillsvidareförordnande i enlighet med de på ar-betsmarknaden gängse reglerna.
Föredraganden framhöll häremot i prop. 1988/89:138 att vidareutbild-ningssystemet har två syften. Systemet skall dels garantera läkarespecialistutbildning och dels fungera som ett planerings- och fördelnings-system med inriktning på att ge hela landet tillgång till erforderlig läkar-arbetskraft. Utredningsförslaget tog enligt föredragandens uppfattningsikte enbart på syftet att utbilda nya specialister. Föredraganden ansåg,i likhet med bl.a. socialstyrelsen, universitets- och högskoleämbetet(UHÄ) och de medicinska fakulteterna, att om tillsvidareförordnandeninfördes enligt utredningens modell, risk fanns för att den avtaganderörligheten på läkarnas arbetsmarknad skulle övergå i ren stagnation.Det borde därför finnas ett sätt att vidmakthålla en viss arbetsmarknads-rörlighet. Visstidsförordnande för de icke "färdigutbildade" läkarnaborde därför bibehållas även i fortsättningen. Föredraganden förklaradesig dock beredd att ompröva sin inställning om det framöver kan visasatt incitament för ökad rörlighet kan skapas på annat sätt, exempelvisgenom nya löne- och tjänstekonstruktioner.
I samband med att socialutskottet behandlade förslagen i prop.1988/89:138 och de motioner som väckts med anledning av proposi-
tionen anordnade utskottet en utfrågning. Vid denna framfördes avSveriges läkarförbund att tillsvidareanställning har varit ett starkt fack-ligt krav från läkarnas sida under det senaste decenniet. Från social-departementet redovisades att man haft diskussioner om möjligheternaatt erbjuda läkarna tillsvidareanställning under specialiseringstjänst-göringen. En förutsättning för att vidareutbildningssystemet skall funge-ra är dock att det sker en genomströmning i systemet. Om läkarna fartillsvidareanställning knuten till landstinget med skyldighet att vid behovflytta till en annan del av landstinget kan genomströmningsbehovet till-godoses. Under de förda diskussionerna hade emellertid läkarförbundetinte velat acceptera att tillsvidareanställning sker inom landstinget. Detskulle enligt departementsföreträdama vara ett avsteg från de principersom gäller på arbetsmarknaden att ingripa med lagstiftning för att läkar-na skall anställas i landstinget. Landstingsförbundets styrelse ställde sigi princip bakom förslaget att läkarna skulle vara tillsvidareanställdaunder specialiseringstjänstgöringen men tilläde att detta förutsätter atttillsvidareanställningen är förenad med en skyldighet att tjänstgöra påannat håll i landstinget. Om en lösning av denna fråga inte kunde nåsgenom förhandlingar mellan arbetsmarknadspartema föredrog Lands-tingsförbundet att nuvarande bestämmelser om tidsbegränsade anställ-ningar består. Läkarförbundet uttalade sig för en tillsvidareanställning påkliniknivå men förklarade sig inte ovilligt att förhandla i frågan.
Socialutskottet fann för sin del vid en samlad bedömning att över-vägande skäl talar för att läkare under sin specialistutbildning bör hasamma anställningstrygghet som de flesta andra grupper i samhället ochatt de alltså bör kunna förordnas tills vidare på sina tjänster. Utskottetanförde att det samtidigt är väsentligt att ett nytt vidareutbildningssystemtillgodoser kraven såväl på en genomströmning i systemet som en rättvisfördelning av läkarresurserna. Utskottet, som lade stor vikt vid att detnya vidareutbildningssystemet kan tillgodose kravet på en rättvis fördel-ning av läkarresurserna, fann det angeläget att en tillsvidareanställningunder specialiseringstjänstgöringen kan förenas med en tjänstgörings-skyldighet inom landstingsområdet.
Utskottet hemställde att riksdagen som sin mening skulle ge regeringentill känna vad utskottet anfört beträffande tidsbegränsade förordnandenför läkare under specialistutbildning. Som jag tidigare nämnt biföll riks-dagen utskottets hemställan. En minoritet om sju av utskottets ledamöteransåg dock att frågan om i vilken utsträckning tillsvidareanställning böravse viss klinik eller visst sjukvårdsområde eller om annan begränsningbör göras i första hand är en fråga för arbetsmarknadens parter. Ut-skottsminoriteten förutsatte att frågan kan lösas i avtalsförhandlingarmellan berörda parter.
För egen del anser jag att de redovisade argumenten för och emot attinföra tillsvidareförordnanden för läkare under specialiseringstjänst-göring i huvudsak alltjämt har sin giltighet. Det finns skäl såväl för attbehålla det nuvarande systemet med visstidsförordnanden som för attförändra detta. Jag har stor förståelse för läkarnas fackliga krav på sam-ma anställningstrygghet som de flesta andra grupper i samhället. Sam-
tidigt är det, som bl.a. utskottet betonade, av stor vikt att vidareutbild-ningssystemet kan medverka till att tillgodose kravet på en rättvis fördel-ning av läkarresurserna. En förändring som innebär förordnanden tillsvidare måste därför förenas med möjligheter att förhindra stagnation isystemet. En sådan möjlighet är att läkarna under sin specialiserings-tjänstgöring är anställda i landstinget med därav följande skyldighet atttjänstgöra på olika platser inom landstinget. En lagstiftning av dennainnebörd skulle dock, så som tidigare framhållits, vara ett avsteg från deprinciper som gäller på arbetsmarknaden. En annan möjlighet är attinföra någon form av förflyttningsskyldighet för läkare under specialise-ringstjänstgöringen. Till denna fråga återkommer jag i avsnitt 2.3.
Mot bakgrund av socialutskottets, av riksdagen bifallna, tidigare ställ-ningstagande och den diskussion som varit föreslår jag nu att läkareunder den nya specialiseringstjänstgöringen skall anställas med förord-nanden tills vidare. En sådan förändring ger landstingen och de lands-tingsfria kommunerna ett större ansvar för att åstadkomma en godtagbarfördelning av läkarresurserna. En viktig del i detta sammanhang - ochytterligare exempel på hur rörligheten i systemet kan bibehållas ellerförstärkas - är vilka lösningar parterna på arbetsmarknaden kan uppnånär det gäller löner och andra anställningsförhållanden för olika läkar-grupper.
På ett område är förhållandena i viss mån så särpräglade att särskildalösningar är befogade. Jag avser de s.k. upplåtna enheterna där grundut-bildning av läkare samt forskning och forskarhandledning är tjänste-åligganden. För dessa enheter finns särskilda regler i bl. a. den tidigareomnämnda lagen (1982:764) om vissa läkartjänster vid enheter inom denlandstingskommunala hälso- och sjukvården som upplåtits för grund-läggande utbildning av läkare, m.m. Jag återkommer till denna lag iavsnitt 2.5. Utbildningens och forskningens särskilda behov gör detnödvändigt att genomströmningen av läkare på de upplåtna enheterna ärrelativt hög. Som framgår av redogörelserna i prop. 1988/89:138 ochbetänkandet 1989/90: SoU9 råder stor enighet om att förhållandena vidde s.k. undervisningssjukhusen/upplåtna enheterna kräver särskildalösningar. Det måste dock i sammanhanget noteras att någon författ-ningsmässig definition av begreppet undervisningssjukhus numera intefinns. Mellan svenska staten och vissa landsting/kommuner har den 19december 1989 ingåtts avtal om samarbete om läkarutbildning och forsk-ning m.m. (Avtalet har redovisats i prop. 1989/90:90 bilaga 2). Enligtdetta avtal skall berörd högskoleenhet och landsting, varmed även avseskommun som inte ingår i något landsting, på grundval av samarbets-avtalet, träffa särskilt avtal med lokalt anpassade bestämmelser för sam-arbetet. I de särskilda (lokala) avtalen skall anges de enheter beträffandevilka lagen (1982:764) skall tillämpas. Det går alltså inte att utan vidarebilda sig en uppfattning om vilken omfattning en generell särlösning förde upplåtna enheterna kommer att fa. För detta krävs en genomgång avresp, lokala avtal. Förhållandena i landet kan komma att variera. Trotsdetta avgränsningsproblem bör läkare under specialiseringstjänstgöring
vid en upplåten enhet, av den orsak som jag tidigare nämnt, kunna för- Prop. 1991/92:61ordnas på viss tid. I likhet med utredningen anser jag att det bör ankom-ma på regeringen att meddela särskilda bestämmelser härom.
Min bedömning: Med hänvisning bl.a. till ett av parterna påarbetsmarknaden ingånget kollektivavtal föreslås ingen författ-ningsmässigt reglerad förflyttningsskyldighet eller annan begräns-ning i tillsvidareanställningarna för läkare under specialiserings-tjänstgöring.
Utredningens förslag: Utredningen tar inte upp frågan om förflytt-ningsskyldighet.
Skälen för min bedömning: Som jag tidigare anfört betonade bådedet föredragande statsrådet (prop. 1988/89:138) och socialutskottet(1989/90:SoU9) att rörlighet i vidareutbildningssystemet och en möjlig-het till rättvis fördelning av läkarresurser var nödvändigt. Utskottet fanndet angeläget att en tillsvidareanställning under specialiseringstjänst-göringen kan förenas med en tjänstgöringsskyldighet inom landstingsom-rådet. En minoritet inom utskottet ansåg dock att detta var en fråga förarbetsmarknadens parter och förutsatte att den kunde lösas i avtals-förhandlingar mellan berörda parter.
Under den tidigare omnämnda utfrågning som socialutskottet anordna-de, framkom att Landstingsförbundet och Sveriges läkarförbund hadeolika uppfattning när det gällde om en tillsvidareanställning skulle ske påkliniknivå (numera vanligen basenheter) och om hur frågan om tjänst-göringsskyldighet på annat håll inom landstinget skulle lösas. En för-handlingslösning hade vid denna tidpunkt inte kunnat uppnås. Vid fort-satta förhandlingar mellan Landstingsförbundet och läkarförbundet medanledning av ny specialiseringstjänstgöring för läkare har parterna dockenats om att det för år 1992 gällande kollektivavtalet "Specialbestämmel-ser för läkare" (BOL nr 4) skall tillföras bl.a. följande:
Allmänna åligganden (AB 89 § 6)
Paragrafen tillförs följande
A Tillsvidareanställd underläkare under specialiseringstjänst-göring.
Parterna är ense om att sådan arbetstagare är skyldig att låta sigförflyttas till arbetsplats på annan ort i enlighet med upprättadplan för specialiseringstjänstgöring.
Anmärkning
Parterna är medvetna om att en plan för specialiseringstjänst-göring kan komma att revideras till följd av ändrade förutsätt-ningar som ej kunnat förutses vid upprättandet.
B Tillsvidareanställd underläkare som erhållit eller uppfyllerkraven för specialistkompetens.
16 Oavsett vad som stadgas i AB § 6 är arbetstagare skyldig attantingen för att bereda plats för annan läkares möjlighet till kom-petensutveckling eller av verksamhetsmässiga skäl, låta sig stadig-varande förflyttas till sådan annan arbetsplats inom landstingskom-munen, som arbetsgivaren anvisar.
I tilläggsavtalet, som reglerar även vissa andra frågor, har parternaavslutningsvis konstaterat att den slutliga utformningen av den nya spe-cialiseringstjänstgöringen för läkare i alla delar ej föreligger vid upprät-tandet av överenskommelsen. Parterna har förklarat sig därför bereddaatt, om det uppstår situationer som medför konsekvenser av sådan ka-raktär att de avviker från intentionerna med det nya specialiseringstjänst-göringssystemet, på begäran av endera parten omgående uppta nya över-läggningar.
En förflyttningsskyldighet som den av parterna avtalade, kan enligtmin mening tillgodose det av utskottet framhållna kravet på att en tillsvi-dareanställning kan förenas med tjänstgöringsskyldighet inom landstings-området. Under förutsättning att parterna står fast vid sin överenskom-melse behövs det därför enligt min mening inte någon ytterligare regle-ring. Risken för att ett avtalslöst tillstånd kan uppkomma måste bedömassom mindre. Om så skulle ske eller om parterna vid nya förhandlingarsluter ett avtal som motverkar den eftersträvade rörligheten inom läkar-kåren kan regeringen återkomma med ett förslag till lagreglerad förflytt-ningsskyldighet eller annan begränsning i tillsvidareanställningarna. Förnärvarande bör dock ett sådant förslag inte läggas fram.
Förslaget om tillsvidareanställning av läkare under specialiseringstjänst-göringen tillgodoses lagtekniskt genom att orden "eller specialistutbild-ning" tas bort i 15 § hälso- och sjukvårdslagen. Därigenom kommerhuvudregeln att anställningsavtal gäller tills vidare i 4 § lagen (1982:80)om anställningsskydd att omfatta även denna kategori. I samma paragrafi hälso- och sjukvårdslagen bör tas in bestämmelsen om att regeringenfår föreskriva undantag från huvudregeln för läkare vid s.k. upplåtnaenheter. Detta skall ske om det behövs med hänsyn till utbildningensoch forskningens behov. Sistnämnda förutsättning behöver dock intetynga lagtexten.
17 Mitt förslag: Vid de upplåtna enheterna får specialistkompetentaläkare även i fortsättningen anställas med tidsbegränsade förord-nanden. I lagstiftningen regleras däremot inte närmare vilka läkar-grupper som skall omfattas av denna regel eller undantas därifrån.I stället föreskrivs att läkare med specialistkompetens i skälig om-fattning skall finnas vid upplåtna enheter för kortare tid. Om ensådan läkare anställs vid enheten får detta ske för begränsad tid.
Skälen för mitt förslag: För de flesta läkare som uppnått specialist-kompetens gäller samma lagstiftning beträffande anställningsform somför merparten andra yrkesgrupper i samhället. Läkarna är med andra ordanställda med förordnanden tills vidare. Vid hälso- och sjukvårdsen-heter där statligt finansierad och reglerad utbildning och forskning be-drivs har det dock ansetts att särskilda lösningar måste väljas. Stor sam-stämmighet har rått om att utbildningens och forskningens särskildabehov inom det medicinska området gör det nödvändigt att omsättningenav läkare är relativt hög vid sådana enheter. Jag finner inte anledning attnu göra någon annan bedömning. Enligt min uppfattning ligger detockså fortfarande i alla parters intresse - statens, sjukvårdshuvudmän-nens, enskilda läkares och inte minst patienternas - att läkare får möjlig-het att genom mera tillfällig tjänstgöring skaffa sig fördjupade kunskapervid sjukhus där utbildning och forskning bedrivs liksom att en andel avde specialistkompetenta läkarna vid upplåtna enheter "omsätts" relativtsnabbt.
Enligt den gällande regleringen skall alla specialistutbildade läkare vidupplåtna enheter, utom överläkare, distriktsläkare och läkare som före-nar sin läkartjänst med en tjänst som lärare, anställas med förordnandenför högst sex år. Socialstyrelsen får dock medge att förordnande med-delas att gälla utan tidsbegränsning. Det finns inte heller något uttryck-ligt hinder mot att en specialist med tidsbegränsad anställning, efterutgången av sin förordnandetid, anställs på ett nytt tidsbegränsat förord-nande. Bestämmelsen omfattar de läkare vid enheten med specialistkom-petens som vanligen benämns biträdande överläkare resp, avdelnings-läkare. Bakgrunden är att dessa tjänster har ansetts som regel böra varagenomgångstjänster vid undervisningssjukhusen för att läkare skall fåmöjlighet att under sin läkarbana skaffa sig fördjupade kunskaper viddessa högspecialiserade sjukhus (prop. 1981/82:97 s. 86).
En anledning till att det nuvarande systemet för anställning av specia-listkompetenta läkare vid upplåtna enheter måste ändras är utmönstring-en av begreppen överläkare och distriktsläkare ur hälso- och sjukvårds-lagen. Denna utmönstring kommer visserligen knappast att medföra attdessa tjänstebenämningar försvinner i den dagliga hälso- och sjukvårds-verksamheten. Eftersom tjänsterna som överläkare och distriktsläkareinte längre är obligatoriska eller i övrigt definierade i lagstiftningen
såvitt gäller landstingens verksamhet bör däremot en annan lagteknisklösning väljas.
Den nuvarande bestämmelsens syfte är att garantera en rimligt storomsättning av läkare vid de enheter där undervisning och forskningbedrivs. Enligt min uppfattning behövs alltjämt en sådan bestämmelse.Den nya bestämmelsen skall däremot inte, lika lite som den hittillsvaran-de, avse att garantera att vissa kategorier av läkare skall anställas medförordnande tills vidare.
Jag föreslår att landstingen och de landstingsfria kommunerna fort-sättningsvis får en skyldighet att se till att läkare med specialistkompe-tens tjänstgör vid en upplåten enhet för kortare tid. Detta åliggande kansjukvårdshuvudmännen uppfylla på olika sätt. Om en sådan läkare an-ställs vid en upplåten enhet skall läkaren dock få anställas för begränsadtid. Med denna reglering finns inte längre något behov av möjlighetenför socialstyrelsen att medge tidsmässigt obegränsade förordnanden. Dennya regleringen bör ersätta den nuvarande bestämmelsen i lagen omvissa läkartjänster vid enheter inom den landstingskommunala hälso- ochsjukvården som har upplåtits för grundläggande utbildning av läkare,m.m. Också de nya bestämmelserna innefattar ett undantag från denannars gällande huvudregeln i lagen (1982:80) om anställningsskydd.
Genom den föreslagna författningsregleringen åligger det sjukvårdshu-vudmännen att reservera visst tjänsteutrymme för tidsbegränsade anställ-ningar vid undervisningssjukhus och andra enheter där grundläggandeläkarutbildning bedrivs. Vilken omfattning detta tjänsteutrymme skall haanges däremot inte närmare i lagen. Omfattningen bestäms självfalletbäst på lokal nivå och i nära samverkan med högskolan och läkarnasfackliga organ. Om dessa frågor inte skall detalj regleras av staten måstedet dock ytterst ankomma på sjukvårdshuvudmännen att bestämma vilkaläkare eller hur stor andel av dessa som skall anställas med tidsbegränsa-de förordnanden.
Jag har tidigare redovisat att det i lokala avtal mellan berörd högskole-enhet och sjukvårdshuvudman skall anges på vilka enheter lagen(1982:764) skall tillämpas. Lagens tillämpningsområde kan således kom-ma att variera mellan olika sjukvårdshuvudmän. Inte minst mot dennabakgrund är den valda lösningen enligt min mening lämplig. Med hän-syn till att landstingen och de kommuner som berörs redan idag harmöjlighet att meddela ett nytt sexårs-förordnande efter utgången av enförordnandetid bör inte heller omsättningen av läkare vid upplåtna en-heter väsentligt minska till följd av den nya regleringen. Jag vill dockbetona vikten av att en inte alltför liten andel av de specialistkompetentaläkarna vid upplåtna enheter även i fortsättningen är förordnade förbegränsad tid. Samtidigt är det naturligt att de grupper som för närva-rande tillsätts med förordnanden tills vidare inte får en försämrad ställ-ning i detta hänseende. En sådan utveckling ligger inte i linje med syftetbakom detta förslag. En lämplig utgångspunkt synes vara att i vart fallomkring hälften av specialisterna vid en upplåten enhet bör tjänstgöradär för begränsad tid. Att denna andel kan och bör variera ligger i vadjag redan sagt om olika lokala förhållanden och inte minst i den skillnad
som naturligen finns mellan vad som ofta kallas undervisningssjukhusoch andra enheter där läkarutbildning bedrivs i mera begränsad omfatt-ning.
En ytterligare fordel med den föreslagna lösningen är att sjukvårdshu-vudmännen kan uppfylla sin skyldighet genom olika lösningar. Det bor-de t.ex. enligt min mening ofta vara möjligt att låta en specialistkompe-tent läkare ha kvar en anställning med tillsvidareförordnande på "hem-maenheten" under den tid läkaren i kompetenshöj ande syfte tjänstgör viden upplåten enhet. Genom en sådan lösning skulle såväl kravet på rörlig-het i läkarkåren vid dessa enheter som läkarnas krav på anställnings-trygghet kunna tillgodoses.
En dynamisk strukturförändring med nya verksamhetsformer pågårinom hälso- och sjukvården. Jag förutsätter i detta sammanhang atthuvudmännen, om man genom t.ex. entreprenadavtal överlåter åt annanatt svara för t.ex. en vårdcentral där grundutbildning och forskningbedrivs, i avtalet lägger fast att de här angivna kraven på läkares an-ställningsförhållanden uppfylls.
De specialistkompetenta läkare som även i fortsättningen skall anställasmed tidsbegränsade förordnanden bör enligt min mening anställas medförordnanden tills vidare, dock längst för sex år. Detta medför att läka-ren vid t.ex. en omorganisation inte kan kräva att, trots förändringen, hakvar sin tjänst vid enheten. Under anställningstiden gäller även i övrigtsamma villkor som vid en tillsvidareanställning utan tidsbegränsning ominte parterna på arbetsmarknaden inom sin behörighet reglerar frågan påannat sätt.
Mitt förslag: I hälso- och sjukvårdslagen och i tandvårdslagenupphävs hänvisningarna till bestämmelser om förvaltningsutskottoch i lagen om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- ochsjukvård byts ordet "kyrkobokförda" ut mot "folkbokförda".
Skälen för mitt förslag: I samband med att den nya kommunallagenbeslutades (SFS 1991:900) gjordes vissa ändringar i hälso- och sjuk-vårdslagen (1982:763) och tandvårdslagen (1985:125), SFS 1991:903,905, 909. Ändringarna innebar bl.a. att bestämmelser om förvaltningsut-skott upphörde att gälla. I såväl hälso-och sjukvårdslagen som i tand-vårdslagen finns dock alltjämt en föreskrift enligt vilken bestämmelserom förvaltningsutskott skall avse kommunstyrelsen. De nämnda före-skrifterna bör som en redaktionell följd av tidigare ändringar utgå urresp. lag. Övriga ändringar till följd av den nya kommunallagen i dessalagar får tas upp i annat sammanhang.
20 I lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso-och sjukvård finns föreskrifter om viss ersättning för kostnader för häl-so- och sjukvård åt personer som är kyrkobokförda i kommunen. Somen följd av den nya folkbokföringslagen (1991:481) bör ordet "kyrko-bokförda" bytas ut mot "folkbokförda."
Mitt förslag: En rättelse görs i 10 § socialtjänstlagen (1980:620)för att förhindra att en tidigare beslutad ändring i paragrafen upp-hör att gälla.
Skälen för mitt förslag: I 10 § socialtjänstlagen (1980:620) ges vissaallmänna riktlinjer för socialnämndens verksamhet. Bestämmelsen ändra-des efter beslut av riksdagen den 5 december 1990 genom lagen(1990:1527) om ändring i socialtjänstlagen (1980:620) som trädde i kraftden 1 mars 1991. Därvid gjordes i paragrafens tredje stycke ett tilläggsom berör möjligheten att utse en kontaktperson för barn. Vid en avriksdagen den 13 december 1990 beslutad ändring i paragrafen (SFS1990:1403) med ikraftträdande den 1 januari 1992 beaktades av förbise-ende inte den vidtagna ändringen i tredje stycket. En rättelse bör nu skeså att ändringen beträffande möjligheten att utse kontaktperson för barninte upphör att gälla vid sistnämnda tidpunkt.
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom socialdepartementet upp-rättats förslag till
1. lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
2. lag om ändring i lagen (1982:764) om vissa läkartjänster vid en-heter inom den landstingskommunala hälso- och sjukvården som harupplåtits för grundläggande utbildning av läkare, m.m.,
3. lag om ändring i lagen (1990:1404) om kommunernas betalnings-ansvar,
4. lag om ändring i lagen (1990:1465) om ändring i hälso- och sjuk-vårdslagen (1982:763),
5. lag om ändring i tandvårdslagen (1985:125),
6. lag om ändring i lagen (1990:1403) om ändring i socialtjänstlagen(1980:620).
I fråga om förslagen under 3 och 6 har jag samrått med chefen försocialdepartementet.
Förslagen under 1 och 2 gäller lagstiftning som faller inom lagrådetsgranskningsområde. Med hänsyn till lagförslagens beskaffenhet skullelagrådets hörande sakna betydelse.
21 Prop. 1991/92:61
15 §
Läkare under allmän tjänstgöring enligt lagen (1984:542) om behörighetatt utöva yrke inom hälso- och sjukvården m.m. skall forordnas för visstid.
Regeringen får föreskriva att läkare under specialiseringstjänstgöringenligt nämnda lag med tjänst vid en enhet som har upplåtits för grund-läggande utbildning av läkare skall förordnas för viss tid.
I paragrafens första stycke anges, liksom hittills, att läkare under all-mäntjänstgöring enligt lagen (1984:542) om behörighet att utöva yrkeinom hälso- och sjukvården m.m. skall förordnas för viss tid. Till skill-nad mot tidigare skall detta dock inte längre gälla även läkare underspecialistutbildning enligt nämnda lag. Sådan utbildning skall fort-sättningsvis benämnas specialiseringstjänstgöring (ST). Denna terminolo-gi anger på ett bättre sätt vad utbildningen i själva verket innebär ochansluter till benämningen allmäntjänstgöring. Specialiseringstjänst-göringens närmare innehåll kommer, liksom för närvarande, att reglerasi särskild ordning (förordningen 1984:545 om behörighet att utöva yrkeinom hälso- och sjukvården m.m. samt socialstyrelsens föreskrifter). Förläkare under specialiseringstjänstgöring kommer huvudregeln i 4 § lagen(1982:80) om anställningsskydd (LAS) att gälla. En sådan läkare skalldärför vanligen förordnas tills vidare på sin tjänst.
Enligt LAS gäller anställningsavtal, med vissa undantag som inte äraktuella i detta sammanhang, tills vidare. Finns det i annan lag eller iförordning som har meddelats med stöd av lag särskilda föreskrifter somavviker från LAS, gäller de föreskrifterna. Paragrafens nya andra styckeutgör ett sådant författningsstöd. I detta stycke regleras i vilka situatio-ner en läkare under specialiseringstjänstgöring undantagsvis kan kommaatt förordnas för viss tid. Detta gäller när läkaren har tjänst vid en enhetsom har upplåtits för grundläggande utbildning av läkare, dvs. en enhetsom omfattas av ett lokalt avtal mellan en högskoleenhet och ett lands-ting eller en kommun på grundval av gällande avtal mellan staten ochvissa landsting/kommuner om samarbete om läkarutbildning och forsk-ning m.m. Som framgår av den allmänna motiveringen är skälet härtillatt rörlighet i läkarkåren vid dessa enheter behövs med hänsyn till ut-bildningens eller forskningens behov.
Övergångsbestämmelser.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
2. Äldre föreskrifter gäller alltjämtför läkare som påbörjat sin specia-listutbildning före ikraftträdandet.
22 Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1992. Vid denna tid-punkt skall även den nya specialiseringstjänstgöringen för läkare böljatillämpas. Det ankommer på regeringen att meddela de övergångsbe-stämmelser som behövs med anledning av den nya specialiseringstjänst-göringen (se SFS 1991:1325). Om en läkare påböljat sin specialistutbild-ning enligt äldre ordning bör läkaren dock alltjämt vara förordnad förviss tid. Föreskrift härom har ansetts behövlig i övergångsbestämmelsertill den föreslagna lagändringen. Föreskriften hindrar inte att läkaren kanfå en ny anställning med förordnande tills vidare och genom dennatjänstgöring uppnå specialistkompetens enligt den ordning som gällerfr.o.m. år 1992.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1982:764) om vissaläkartjänster vid enheter inom den landstingskommunalahälso- och sjukvården som har upplåtits för grundläggandeutbildning av läkare, m.m.
Lagens rubrik
Lag om vissa läkartjänster vid upplåtna enheter, m.m.
Rubriken har av språkliga skäl förenklats.
1 §
I denna lag ges bestämmelser om vissa läkartjänster vid sådana enheterinom landstingens hälso- och sjukvård som har upplåtits för den grund-läggande högskoleutbildningen på läkarlinjen (upplåtna enheter).
Vad som sägs om landstingens hälso- och sjukvård gäller också denhälso- och sjukvård som anordnas av kommuner som inte ingår i ettlandsting.
I paragrafen har den förändringen skett att ordet landstingskommun iolika former bytts ut mot landsting i motsvarande form. Ändringen är enredaktionell följd av den nya kommunallagen (SFS 1991:900). Där-utöver har i förtydligande syfte den i allmänhet använda benämningen påde enheter som avses i lagen angivits inom parentes i första stycket,dvs. upplåtna enheter.
4 §
Vid upplåtna enheter skall det i skälig omfattning finnas läkare medspecialistkompetens som tjänstgör för begränsad tid. En sådan läkare fåranställas med förordnande tills vidare, dock längst för sex år.
Bestämmelsen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt2.5). I paragrafen slås fast att det vid en upplåten enhet skall finnasläkare med specialistkompetens i skälig omfattning som tjänstgör förbegränsad tid. Av lagens 1 § följer att skyldigheten gäller även kommu-ner som inte ingår i ett landsting. Som redovisats i den allmänna motive-ringen blir bestämmelsens tillämplighet beroende av vad landstingen och
högskoloma/universiteten överenskommer i lokala avtal som skall ingåspå grundval av avtalet mellan staten och vissa sjukvårdshuvudmän omsamarbete om läkarutbildning och forskning m.m. Bestämmelsen regle-rar inte närmare i vilken omfattning det skall finnas specialistkompetentaläkare med sådan tidsbegränsad tjänstgöring som avses i paragrafen.Som angivits i den allmänna motiveringen är dock utgångspunkten att ivart fall omkring hälften av läkarna skall tjänstgöra vid en upplåtenenhet för begränsad tid. Bestämmelsen reglerar inte heller på vilket sättlandstingen skall uppfylla sin skyldighet. Om landstingen väljer att an-ställa en specialistkompetent läkare vid enheten på motsvarande sätt somför närvarande får dock denne anställas för begränsad tid. Anställningenfår därvid ske tills vidare, dock längst för sex år. Att även kortare tiderkan komma i fråga ligger i sakens natur. Bestämmelsen innebär intenågon inskränkning i de möjligheter att tidsbegränsa anställningar somföljer av lagen (1980:80) om anställningsskydd.
5§
Vaije läkare som är anställd vid en upplåten enhet är skyldig att biträdavid handledningen av medicine studerande.
Specialistutbildad läkare anställd vid enheten är, i den mån den eller denämnder som utövar ledningen av hälso- och sjukvården medger det,skyldig att inom sitt verksamhetsområde ombesöija den undervisningoch den examination som behövs för att den grundläggande högskole-utbildningen av läkare skall kunna bedrivas på ett ändamålsenligt sätt.
I paragrafens första stycke har endast en språklig förenkling skett.
I andra stycket har endast den förändringen skett att "hälso- och sjuk-vårdsnämnden" bytts ut mot "den eller de nämnder som utövar led-ningen av hälso-och sjukvården". Ändringen är föranledd av tidigarebeslutade ändringar i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), SFS1991:903.
Övriga lagförslag
Förslagen till lag om ändring i lagen (1990:1404) om kommunernasbetalningsansvar för viss hälso- och sjukvård, lagen (1990:1465) omändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), tandvårdslagen(1985:125) och lagen (1990:1403) om ändring i socialtjänstlagen(1980:620) har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6 och2.7).
24 Prop. 1991/92:61
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringenföreslår riksdagen att anta förslagen till
1. lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
2. lag om ändring i lagen (1982:764) om vissa läkartjänster videnheter inom den landstingskommunala hälso- och sjukvårdensom har upplåtits för grundläggande utbildning av läkare, m.m.,
3. lag om ändring i lagen (1990:1404) om kommunernas betal-ningsansvar för viss hälso- och sjukvård,
4. lag om ändring i lagen (1990:1465) om ändring i hälso- ochsjukvårdslagen (1982:763),
5. lag om ändring i tandvårdslagen (1985:125),
6. lag om ändring i lagen (1990:1403) om ändring i social-tjänstlagen (1980:620).
Vidare hemställer jag att regeringen bereder riksdagen tillfälle att tadel av vad jag anfört om förflyttningsskyldighet m.m. (avsnitt 2.3).
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutaratt genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden anfört förde åtgärder och det ändamål som han hemställt om.
25 Prop. 1991/92:61
Propositionen..................................1
Propositionens huvudsakliga innehåll ...................1
Propositionens lagförslag...........................2
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 31 oktober 1991 9
1¶Inledning ................................9
2¶Allmän motivering..........................10
2.1¶Bakgrund............................10
2.2¶Anställningsform under specialiseringstjänstgöringen . . 13
2.3¶Förflyttningsskyldighet....................16
2.4¶Den lagtekniska lösningen..................17
2.5¶Anställningsform för vissa läkare vid s.k. upplåtna
enheter .......................... 18
2.6¶Vissa redaktionella ändringar................20
2.7¶Rättelse i socialtjänstlagen..................21
3¶Upprättade lagförslag........................21
4¶Specialmotivering ..........................22
5 Hemställan ..............................25
6 Beslut .................................25
gotab 40099, Stockholm 1991