Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att åklagare skall ha möjlighet att utfärda strafföreläggande i de fall det är uppenbart att rätten skulle döma till villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter. Möjligheten skall inte omfatta de fall då den misstänkte var under arton år då brottet begicks.

En utgångspunkt för reformen är att domstolsprövningen och därigenom domstolens resurser skall förbehållas sådana mål där parterna inte är ense eller som avser allvarliga eller komplicerade brott.

Med hänsyn till att vissa ADB-anpassningar måste göras hos åklagare och polis föreslås reformen träda i kraft först den 1 juli 1997.

• Sida 2
•  Original

Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister.

• Sida 4
•  Original

Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 48 kap.2, 4 och 10 §§ samt 59 kap. 7 §rättegångsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

• Sida 5
•  Original

Föreslagen lydelse

48 kap.

2 §

1

Föreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte

till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff, fastställt vid strafföreläggande efter vad åklagaren anser att brottet bör föranleda och vid föreläggande av

ordningsbot efter vad som bestäms enligt 14 §.

Är brott förenat med egendoms förverkande, annan sådan särskild rättsverkan eller särskild rättsverkan i form av avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond, skall också denna föreläggas den misstänkte till godkännande. Av 5 a § framgår

att ett strafföreläggande också får omfatta ett enskilt anspråk som avser betalningsskyldighet.

¹Senaste lydelse 1994:1412.

• Sida 6
•  Original

Strafföreläggande

enligt

detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff efter vad åkla-garen anser att brottet bör föranleda. Under

förutsättningar som anges i 4 § andra stycket får strafföreläggande även avse villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter. Av 5 a § framgår att ett strafföreläggande också får omfatta ett enskilt anspråk som avser betalningsskyldighet.

Föreläggande av

ordningsbot enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff efter vad som bestäms enligt 14 §.

Är brott förenat med egen-

doms förverkande, annan sådan särskild rättsverkan eller särskild rättsverkan i form av avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond, skall också denna föreläggas den misstänkte till godkännande.

4 §

2

Strafföreläggande får utfärdas beträffande brott, för vilket

böter ingår i straffskalan, dock inte normerade böter.

Det finns särskilda bestämmelser om strafföreläggande för brott som har begåtts av någon som är under arton år.

²Senaste lydelse 1994:1412.

• Sida 7
•  Original

Bötesstraff får föreläggas

genom strafföreläggande be-träffande brott, för vilket böter

ingår i straffskalan, dock inte normerade böter. Det finns särskilda bestämmelser om föreläggande av bötesstraff för brott som har begåtts av någon som är under arton år.

Bestämmelsen i 34 kap. 1 § första stycket 2 brottsbalken är tillämplig vid föreläggande av bötesstraff.

Villkorlig dom eller sådan

påföljd i förening med böter får föreläggas genom strafföreläggande i fall då det är uppenbart att rätten skulle döma till sådan påföljd. Vad som nu sagts gäller dock inte beträffande brott som har begåtts av någon som inte har fyllt arton år.

10 §

3

Skriftligt godkännande av strafföreläggande får i den misstänktes ställe lämnas av den som är ombud för honom, om det till åklagaren inges fullmakt i original. Fullmakten skall, utöver vad som följer av 12 kap., innehålla

³Senaste lydelse 1994:1412.

• Sida 8
•  Original

Skriftligt godkännande av

strafföreläggande, som inte avser villkorlig dom, får i den misstänktes ställe lämnas av den som är ombud för honom, om det till åklagaren inges fullmakt i original. Fullmakten skall, utöver vad som följer av 12 kap., innehålla 1. förklaring att ombudet har rätt att godkänna strafföreläggande på den misstänktes vägnar,

2. uppgift om det brott som godkännandet får avse, varvid skall anges brottets art samt tid och plats för dess begående, samt

3. uppgift om den högsta bötespåföljd, den särskilda rättsverkan och det enskilda anspråk som den misstänkte är villig att godta.

Har sådan fullmakt getts in till åklagaren, får ombudet motta handlingar i saken på den misstänktes vägnar.

• Sida 9
•  Original

59 kap.

7 §

4

Den som vill klaga på strafföreläggande skall göra detta skriftligen. Skrivelsen skall ges in till tingsrätt som kunnat ta upp åtal för brottet.

Skrivelsen skall ha kommit in till tingsrätten inom ett år efter det att åtgärd för verkställighet av föreläggandet företogs hos den misstänkte. I fråga om handläggningen skall 52 kap. 2, 3 och 5-12 §§ tillämpas. Bestämmelse som avser hovrätt gäller därvid i stället tingsrätten.

⁴Senaste lydelse 1994:1034.

• Sida 10
•  Original

Skrivelsen skall ha kommit

in till tingsrätten inom ett år efter det att åtgärd för verkställighet av föreläggandet företogs hos den misstänkte.

Om föreläggandet inte avser någon annan brottspåföljd än villkorlig dom räknas tiden från prövotidens början. I fråga om

handläggningen skall 52 kap. 2, 3 och 5-12 §§ tillämpas. Bestämmelse som avser hovrätt gäller därvid i stället tingsrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.

• Sida 11
•  Original

Förslag till lag om ändring i lagen (1963:197) om

allmänt kriminalregister

Härigenom föreskrivs att 2 och 7 §§ lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

• Sida 12
•  Original

Föreslagen lydelse

2 §

5

Registret skall innehålla uppgifter angående dem som av domstol i riket

1. dömts till fängelse, villkorlig dom eller skyddstillsyn;

2. överlämnats till rättspsykiatrisk vård eller, om för brottet är föreskrivet fängelse, till vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall; eller

3. ålagts förvandlingsstraff för böter. Har brott, för vilket dömts till skyddstillsyn eller villkorlig dom, enligt domen begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning, skall detta särskilt anmärkas i registret.

⁵Senaste lydelse 1991:1141.

• Sida 13
•  Original

Vad som sägs i första och

andra stycket gäller även dem som förelagts villkorlig dom enligt 48 kap. rättegångsbalken .

I registret skall antecknas

brottet samt uppgift om verkställd personutredning och om domen eller beslutet.

• Sida 14
•  Original

I registret skall antecknas

brottet samt uppgift om verkställd personutredning och om domen, beslutet eller föreläggandet.

7 §

6

Uppgift, som beträffande någon intagits i registret, skall utgå därur

1. om överrätt genom dom eller beslut som vunnit laga kraft, frikänt honom för den åtalade gärningen eller ock funnit honom skyldig till denna men icke dömt honom till påföljd, som skall antecknas i registret, eller om hovrätt har upphävt tingsrätts beslut om förvandlingsstraff för böter;

2. om domstol efter resning meddelat dom eller beslut som avses i 1;

⁶Senaste lydelse 1983:354.

• Sida 15
•  Original

3. om strafföreläggande

undanröjts, 3. när han avlidit; eller

• Sida 16
•  Original

4. när han avlidit; eller 4.

när åttio år förflutit från hans födelseår.

• Sida 17
•  Original

5. när åttio år förflutit från

hans födelseår.

• Sida 18
•  Original

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.

• Sida 19
•  Original

Ärendet och dess beredning

År 1990 tillkallades en parlamentariskt sammansatt kommitté med uppdrag att utreda åklagarverksamheten och brottmålsförfarandet. Kommittén antog namnet Åklagarutredningen -90. I juni 1992 avgav utredningen betänkandet Ett reformerat åklagarväsende (SOU 1992:61).

Förslagen i betänkandet tar sikte på åklagarväsendets organisation, åklagarnas uppgifter och brottmålsförfarandet. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 1. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr 92-2972). Utredningens lagförslag i nu aktuell del finns i bilaga

2.

En stor del av utredningens förslag har lett till lagstiftning genom proposition (1994/95:23) Ett effektivare brottmålsförfarande (bet.1994/95:JuU2, rskr. 1994/95:40). En sammanfattning av betänkandet och utredningens lagförslag i dess helhet finns i bilagor till nämnda proposition. I det lagstiftningärendet avvisade den dåvarande regeringen förslaget att åklagare skulle få utfärda strafföreläggande i de fall det är uppenbart att påföljden skall bestämmas till villkorlig dom (a. prop. s. 98ff.).

I detta ärende tar regeringen ånyo upp utredningens förslag att ge åklagare möjlighet att förelägga påföljden villkorlig dom genom strafföreläggande.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 22 augusti 1996 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 3. Lagrådets yttrande finns i bilaga 4.

Regeringen har i propositionens lagförslag följt Lagrådets förslag. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 5 samt i författningskommentarerna till de lagrum som Lagrådet lämnat synpunkter på.

Propositionen innehåller därutöver förslag till de ändringar i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister som aviserades i lagrådsremissen.

Bakgrund

Frågan om ansvar för brott som hör under allmänt åtal får under vissa villkor tas upp av åklagare genom strafföreläggande. Ett sådant innebär att den misstänkte till godkännande föreläggs ett visst bötesstraff. Godkännandet innebär att den misstänkte erkänner gärningen och godtar bötesstraffet. Om föreläggandet godkänns gäller det som en lagakraftvunnen dom. Reglerna om strafföreläggande finns i 48 kap. rättegångsbalken och i strafföreläggandekungörelsen

• Sida 20
•  Original

(1970:60).

Strafföreläggandeinstitutet tillkom år 1948. Föreläggandet fick enligt den ursprungliga lydelsen avse högst 20 dagsböter. Tillämpningsområdet för strafföreläggande har därefter vidgats i flera omgångar. Åklagare får sedan den 1 december 1995 utfärda strafföreläggande för alla typer av brott där böter ingår i straffskalan. Undantag gäller dock för normerade böter. Ett föreläggande får också omfatta särskild rättsverkan, t.ex. egendoms förverkande, och medgivna enskilda anspråk som avser betalningsskyldighet samt avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond.

Förfarandet är helt skriftligt. Föreläggandet skall tecknas på formulär som fastställs av Riksåklagaren. Åklagaren skall vid utfärdandet bedöma vilket bötesstraff som i det enskilda fallet bör föreläggas.

Även om förfarandet företer likheter med de summariska processformerna inom civilrätten föreligger den avgörande skillnaden att åklagaren och den misstänkte i princip inte disponerar över själva saken. Åklagaren skall vid bedömningen av om ett föreläggande skall utfärdas bedöma saken på samma sätt som vid prövning av om åtal skall väckas. Tillräckliga skäl för den misstänktes skuld måste således föreligga. Förfarandet innefattar dock det dispositiva momentet att den misstänkte genom sitt godkännande avstår från domstolsprövning och att avgörandet blir bindande för honom eller henne.

Godkännande sker genom att den misstänkte med sin namnunderskrift tecknar sitt godkännande på handlingen. Också betalning kan räknas som ett godkännande om föreläggandet inte avser annat än böter eller böter och avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond. Om godkännande inte sker skall åtal normalt väckas. Godkännande som sker efter det att åklagaren utfärdat stämning eller stämningsansökan är utan verkan.

Något annorlunda förhåller det sig med enskilda anspråk som alltid är av dispositiv karaktär. Till skillnad mot straffet och särskild rättsverkan av brott kan ett enskilt anspråk bli föremål för förhandlingar mellan parterna. De enskilda anspråk som är aktuella vid brott för vilka strafföreläggande kan utfärdas är normalt begränsade och uppgår sällan till mer än något eller några tusental kronor. Strafföreläggande skall utfärdas endast om det kan förväntas att den misstänkte kommer att godkänna föreläggandet i dess helhet och strafföreläggandet vinner rättskraft endast om så sker. I fråga om enskilda anspråk innebär detta, till skillnad mot vad som gäller vid den summariska processen i civilrättsliga mål, att det krävs ett aktivt handlande från den som föreläggandet avser för att betalningsansvar skall kunna utkrävas. Möjligheten att ta upp ett enskilt anspråk i ett strafföreläggande gäller endast för sådana anspråk som avser betalningsskyldighet och där omständigheterna är sådana att åklagaren enligt 22 kap. 2 §

• Sida 21
•  Original

första stycket rättegångsbalken är skyldig att föra målsägandens talan. Om det enskilda anspråket i sådana fall är stridigt utgör det hinder mot att över huvud taget utfärda strafföreläggande på grund av brottet.

Om en åklagare efter det att ett strafföreläggande har godkänts finner att det förekommit någon uppenbar oriktighet i föreläggandet har han eller hon möjlighet att, under vissa förutsättningar, besluta om rättelse. I övrigt kan ett godkänt strafföreläggande angripas endast genom extraordinära rättsmedel. I konsekvens med att ett godkänt strafföreläggande skall behandlas som en lagakraftvunnen dom är bestämmelserna om resning av brottmålsdom tillämpliga även på ett sådant föreläggande. I 59 kap. 5 § rättegångsbalken finns vidare vissa särregler angående extraordinär klagan över domvilla beträffande ett godkänt strafföreläggande. Ett sådant föreläggande skall undanröjas om godkännandet inte kan anses som en giltig viljeförklaring eller om det vid ärendets handläggning förekommit sådant fel, att föreläggandet bör anses ogiltigt, eller om föreläggandet av någon annan anledning inte överensstämmer med lag.

Vidgat utrymme för strafföreläggande

Regeringens förslag:

Åklagare skall få utfärda

strafföreläggande i de fall det är uppenbart att påföljden skall bestämmas till villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter. Villkorlig dom skall inte kunna föreläggas i sådana fall då den misstänkte var under arton år då brottet begicks.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag utom så till vida att utredningen inte har föreslagit något undantag för unga lagöverträdare.

Remissinstanserna: Riksdagens ombudsmän, Svea hovrätt,

Hovrätten för Västra Sverige och samtliga tingsrätter som yttrat sig i frågan avstyrker förslaget att åklagare skall få förelägga villkorlig dom. Som skäl anges bl.a. att förslaget inte kan godtas från rättssäkerhetssynpunkt och att det kan få negativa verkningar på den enskildes syn på allvaret i olika lagstridiga handlingssätt. Några tillägger att det av principiella skäl inte bör komma i fråga att överlåta den dömande makten på åklagare för brott där påföljden inte kan stanna vid böter. Riksåklagaren och en stor majoritet av regionåklagarmyndigheterna och åklagarmyndigheterna tillstyrker förslaget med hänvisning till de skäl som utredningen har framfört. Domstolsverket tillstyrker med tvekan förslaget.

Skälen för regeringens förslag: En effektiv användning av befintliga resurser för brottsbekämpning förutsätter bl.a. att handläggnings-formerna i olika avseenden förenklas utan att

• Sida 22
•  Original

avkall görs på rättssäkerheten. Ett viktigt inslag i senare års reformarbete har varit att minska belastningen på bl.a. domstolarna. Införandet och den successiva utvidgningen av strafföreläggandeinstitutet har haft stor effekt i detta avseende. Det stora flertalet brott beivras i dag utan domstols medverkan. Ett mål med reformarbetet har varit att domstolsprövningen skall förbehållas sådana mål där parterna inte är ense eller som avser allvarligare eller komplicerade brott. Enligt regeringens mening bör detta synsätt även i fortsättningen prägla reformarbetet beträffande domstolarna.

Erfarenheterna av det tidigare reformarbetet när det gäller straffföreläggande är positiva. Strafföreläggande medger en snabb och effektiv form att fastställa straff, och i vissa fall medgivna enskilda anspråk, när den misstänkte erkänner gärningen, brottet inte är alltför allvarligt och det inte råder någon tvekan om påföljden. Systemet har, förutom att det innebär en effektivare användning av resurserna, obestridliga fördelar både för den misstänkte och målsäganden. Avgörandet kommer snabbt i både ansvarsdelen och skadeståndsfrågan. Den misstänkte kan ta ställning till det förelagda straffet och i förekommande fall till yrkat skadestånd och själv bedöma om det står i rimlig proportion till gärningen. Han eller hon får direkt kännedom om den samlade reaktionen på brottet. De berörda parterna slipper vidare en ibland tidskrävande och kostsam inställelse vid domstol.

I domstolarnas praxis förekommer en rad fall där påföljden regelmässigt bestäms till villkorlig dom, normalt i kombination med ett bötesstraff. Under senare år har det meddelats ca 11 000 villkorliga domar per år. Det gäller särskilt förmögenhetsbrott av begränsad omfattning som inte utgör återfall i brott och där gärningsmannen saknar övervakarbehov. Som exempel på sådana brott kan nämnas stölder av engångskaraktär, bedrägerier bestående i övertrasseringar av eget konto och försäkringskassebedrägerier. Det rör sig inte sällan om personer som tidigare inte är brottsbelastade men som i stundens ingivelse eller på grund av ekonomiska svårigheter begår brott för att bättra på sin ekonomiska ställning. Ansvarbedömningen är i dessa fall i regel okomplicerad och påföljdsvalet ofta helt förutsebart.

Utredningen föreslår att åklagare skall få utfärda strafföreläggande i de fall det är uppenbart att påföljden skall bestämmas till villkorlig dom. Förslaget innebär enligt regeringens mening otvivelaktigt att vissa mål skulle kunna handläggas mer rationellt. Som några remissinstanser påpekat måste emellertid även andra omständigheter vägas in i bedömningen.

Flera remissinstanser har påpekat att villkorlig dom i första hand kommer i fråga för förstagångsförbrytare och att det ur kriminalpolitisk synvinkel finns ett värde i att påföljden döms ut av domstol. Regeringen delar uppfattningen att det i vissa fall

• Sida 23
•  Original

kan finnas ett värde i att lagföringen sker vid domstol. Detta gäller särskilt när det är fråga om unga lagöverträdare. Vi återkommer strax närmare till den frågan. När det gäller förstagångsförbrytare i allmänhet måste man enligt regeringens mening väga in att det föreligger en möjlighet att företa bl.a. mål av nu aktuell karaktär till huvudförhandling utan att den tilltalade är närvarande. Har den tilltalade inte varit närvarande vid förhandlingen är hans eller hennes enda kontakt med domstolen stämningen, kallelsen till förhandlingen, det skriftliga exemplaret av domen och en kortfattad beskrivning av innebörden av påföljden villkorlig dom. I de fall domen avkunnas i den tilltalades närvaro lämnas ofta inte någon utförligare beskrivning av vad påföljdsvalet innebär. För den tilltalade måste därmed skillnaderna mellan de olika formerna för beivrandet av brottet många gånger framstå som obetydliga.

Ur kriminalpolitisk synvinkel kan det enligt regeringens mening vara väl så viktigt att samhällets reaktion på den begångna gärningen kommer i så nära anslutning som möjligt till tidpunkten för brottet. Detta kan uppnås i större utsträckning med strafföreläggandeinstitutet än om man måste avvakta en huvudförhandling i domstol.

Flera av de remissinstanser som har avstyrkt utredningens förslag har framhållit att villkorlig dom är en påföljd på fängelsenivå och att en möjlighet att förelägga villkorlig dom genom strafföreläggande innebär en principiellt betydelsefull förskjutning av tyngdpunkten i rättskipningen från domstolarna till åklagare. I det sammanhanget vill regeringen framhålla att åklagare genom åtalsunderlåtelsereformen år 1985 (prop. 1984/85:3) gavs möjlighet att under vissa förutsättningar ge åtalsunderlåtelse i sådana fall där det kunde antas att påföljden i händelse av åtal skulle bli villkorlig dom. Åtalsunderlåtelse innebär en sakerförklaring till brottet. Åklagaren har, kan man säga, genom beslutet fastlagt den misstänktes skuld. Formell möjlighet till överklagande saknas i princip, även om en högre åklagare genom överprövning kan pröva beslutet på nytt.

Mot bakgrund härav anser regeringen att det från principiell synpunkt inte föreligger någon större skillnad mellan åklagarnas rätt att besluta om åtalsunderlåtelse och en rätt för åklagare att beträffande liknande fall utfärda strafföreläggande avseende påföljden villkorlig dom. Det är vår uppfattning att en sådan ordning inte heller innebär någon fara från rättssäkerhetssynpunkt om reformen begränsas till fall där skuldfrågan är okomplicerad och påföljdsvalet helt förutsebart.

Det kan givetvis finnas ett värde i att den misstänkte möter en myndighetsperson i samband med lagföringen för att inskärpa allvaret i samhällets reaktion. Som det redogjorts för ovan har domstolarnas pedagogiska roll i detta avseende uttunnats något eftersom det är möjligt att avgöra mål vid

• Sida 24
•  Original

huvudförhandling utan att den tilltalade är närvarande. Detta syfte kan därför enligt regeringens mening uppnås på ett bättre sätt om åklagaren utfärdar ett strafföreläggande då påföljden bestäms till villkorlig dom och åklagaren i dessa fall sammanträffar med gärningsmannen. Så fungerar det redan i dag i de fall åklagare meddelat åtalsunderlåtelse vid förväntad villkorlig dom. I dessa fall har det föreskrivits att underrättelse om beslutet bör lämnas muntligen till den misstänkte (4 § kungörelsen [1964:740] med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål). En muntlig delgivning av ett strafföreläggande medför att åklagaren närmare kan förklara innebörden av den villkorliga domen, inskärpa betydelsen av kravet på skötsamhet och redogöra för risken att strängare straff kan komma att följa på brottet i händelse av återfall. För den enskilde skulle ingripandet komma att framstå som väl så allvarligt som en domstolsbehandling av fallet. Genom ett personligt sammanträffande med en representant för rättsväsendet skulle också respekten för avgörandet och rättssystemet kunna ökas.

Regeringen är inte beredd att föreslå att åklagare får utfärda strafföreläggande i alla de fall där påföljden kan bli villkorlig dom. Åklagares möjlighet att utfärda föreläggande av villkorlig dom måste vara förenad med vissa restriktioner. Redan av de allmänna principerna för användning av strafföreläggande följer att det inte kan bli fråga om att förelägga villkorlig dom, om det finns ens den minsta osäkerhet när det gäller skuldfrågan. Brottet skall relativt sett framstå som mindre allvarligt. Några som helst tveksamheter beträffande påföljdsvalet får inte föreligga. Krävs personutredning för att bedöma vilken påföljd som är lämpligast för den misstänkte bör saken prövas av domstol. Det skall således vara uppenbart att huvudpåföljden skall vara villkorlig dom. Därutöver kan det naturligtvis vara i viss mån tveksamt om den villkorliga domen skall förenas med ett bötesstraff. Om det med hänsyn till domstolarnas praxis framstår som klart att ett bötesstraff också bör utdömas bör detta inte föranleda att strafföreläggande är uteslutet. Enligt regeringens mening bör åklagaren kunna avgöra om tilläggsböter bör utgå, och storleken av ett sådant straff, lika väl som han eller hon redan i dag har möjlighet att vid utfärdande av strafföreläggande pröva bötesbeloppets storlek.

Även i fråga om unga lagöverträdare krävs begränsningar. Hand-läggningen av ungdomsmål har reformerats under senare år (prop. 1994/95:12, bet. 1994/95:JuU1, rskr. 1994/95:39, bet. 1994/95:JuU6, rskr. 1994/95:165; SFS 1994:1760). Reformerna har i huvudsak tagit sikte på förfarandet vid lagföring av ungdomar under 18 år. Reformerna har inneburit ett förbättrat samarbete mellan olika myndigheter vid handläggningen av ungdomsmål och att snabbheten har ökat vid förfarandet hos polis, åklagare och domstol. De nya bestämmelserna innebär bl.a. att särskilt lämpade poliser och åklagare skall leda för-

• Sida 25
•  Original

undersökningen i mål med ungdomar under 18 år och att en tidsfrist för förundersökningen skall gälla i sådana mål. För ungdomar under 18 år gäller även särskilda regler för åklagarens möjlighet att inhämta yttrande enligt lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål m.m. och dennes skyldighet att inhämta yttrande från socialnämnden. Särskilda regler för dessa ungdomar finns även när det gäller kvarhållande, strafföreläggande, åtalsunderlåtelse, häktning och offentlig försvarare. Vid domstolarna skall mål mot ungdomar under tjugoett år normalt handläggas av lagfarna domare och nämndemän som med avseende på intresse och fallenhet är särskilt lämpade för uppgiften. Domar i dessa mål skall, om det inte finns synnerliga hinder, avkunnas i samband med huvudförhandlingen.

Påföljdssystemet när det gäller ungdomar är rikt differentierat och påföljdsvalet i det enskilda fallet kan därmed vara särskilt svårt. Att den unge får rätt påföljd är naturligtvis av yttersta vikt. De fall där en ung person begått ett brott för vilket straffet ligger över bötesnivån bör med hänsyn till det som har sagts nu inte undantas den kvalificerade prövning som domstolsalternativet erbjuder.

I lagrådsremissen föreslogs att åklagaren skall ha möjlighet att utfärda strafföreläggande i det fall det är uppenbart att påföljden skall bestämmas till villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter. Enligt förslaget skulle de nya reglerna inte omfatta ungdomar som var under 18 år när brottet begicks.

Enligt Lagrådets mening är de invändningar och betänkligheter som remissinstanserna anfört mot utredningens förslag i allt väsentligt fortfarande bärkraftiga. Till detta fogar Lagrådet att en rätt betydande del av ”målgruppen” för den föreslagna reformen kommer att bestå av lagöverträdare i ålderna 18-21 år och att den därför i vissa hänseenden även torde stå i mindre god överensstämmelse med regleringen i och avsikterna bakom de ändringar som vidtogs år 1994 beträffande unga lagöverträdare. Lagrådet vill likväl inte motsätta sig att förslaget läggs till grund för lagstiftning – främst med tanke på behovet av en effektiv användning av befintliga resurser för brottsbekämpningen samt att ordningen ger möjlighet till snabbare reaktioner på ifrågavarande lagöverträdelser.

Bakgrunden till 1994 års reform angående unga lagöverträdare var att lagföring av ungdomar ansågs ställa särskilda krav på förfarandet och på dem som hanterar det. Dessa krav gör sig i högre grad gällande beträffande den yngsta kategorin; 15-18 åringarna och tyngdpunkten i 1994 års reform låg därför på ungdomar under 18 år. Bedömningen av frågor om påföljd är också mer grannlaga för dem som inte har fyllt 18 år än för den äldre kategorin. Regeringen vidhåller därför sitt förslag att undantaget från reformen bör begränsas till att gälla ungdomar under 18 år.

• Sida 26
•  Original

I övrigt följer regeringen utredningens förslag och föreslår att det bör införas en möjlighet för åklagare att utfärda strafföreläggande i de fall det är uppenbart att påföljden skall bestämmas till villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter.

Vilka lagändringar krävs?

Reformen kräver ändringar i 48 kap.2 och 4 §§rättegångsbalken. Enligt samma kapitels 10 § får ett skriftligt godkännande av strafföreläggande i den misstänktes ställe lämnas av ett befullmäktigat ombud. Mot bakgrund av den vikt som regeringen lägger vid ett personligt sammanträffande med åklagare när påföljden i ett strafföreläggande bestäms till villkorlig dom bör – som utredningen föreslagit – ett föreläggande som innefattar villkorlig dom inte kunna godkännas genom ett befullmäktigat ombud. Paragrafen bör ändras i enlighet med det sagda. Regeringen godtar Lagrådets förslag att reglera undantaget för ungdomar under 18 år i 48 kap. 4 § rättegångsbalken i stället för i lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Ett förtydligande bör också göras i 59 kap. 7 § rättegångsbalken.

En särskild fråga är hur regler som gör det möjligt för åklagaren att bestämma påföljden till villkorlig dom förhåller sig till reglerna i 27 kap. brottsbalken om villkorlig dom och reglerna i 34 kap. brottsbalken om sammanträffande av brott och förändring av påföljd och om det krävs några ändringar i dessa regler. Både Riksdagens ombudsmän, som avstyrker reformen, och Riksåklagaren, som tillstyrker reformen, har efterlyst överväganden i dessa frågor.

I och med att ett godkänt strafföreläggande gäller som en lagakraftvunnen dom (48 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken) krävs inga justeringar i 27 kap. 3 § brottsbalken om utgångspunkten för prövotidens beräkning; den kommer att räknas från den dag straffföreläggandet godkändes.

I lagrådsremissen redovisades en analys av i vad mån olika bestämmelser i de akuella kapitlen i brottsbalken bör vara tillämpliga när påföljden villkorlig dom döms ut genom strafföreläggande. Det konstaterades också att några lagändringar inte krävdes i denna del, bl.a. med hänvisning till att vissa av bestämmelserna enligt sin ordalydelse endast riktade sig till rätten. Enligt Lagrådet kan förekomsten av ordet ”rätten” inte tilläggas denna innebörd. Med den föreslagna utvidgningen av tillämpningsområdet för strafföreläggande finns enligt Lagrådet, med nuvarande lydelse av 34 kap. 1 § första stycket 2 brottsbalken, en möjlighet för åklagaren att förelägga villkorlig dom som särskild påföljd. Enligt Lagrådet bör 48 kap. 4 § andra stycket kompletteras om avsikten är att strafföreläggande skall vara uteslutet i denna situation. Enligt

• Sida 27
•  Original

Lagrådets mening saknas det dock – mot bakgrund av kravet på att påföljdsvalet skall vara självklart – egentlig anledning att särreglera den angivna situationen.

Regeringen instämmer med Lagrådet i så måtto att förekomsten av ordet ”rätten” i bestämmelsen inte i sig utesluter att reglerna skulle kunna vara tillämpliga vid strafföreläggande. Reglerna i brottsbalken 27 kap. om villkorlig dom och i 34 kap. om sammanträffande av brott och förändring av påföljd är såväl av materiellt slag som handlingsregler som riktar sig till rätten och det torde ofta vara en tillfällighet om en bestämmelse har formulerats som en materiell regel eller som en regel som anger vad rätten får göra. Skälet till detta är naturligvis att straffprocessen bygger på att ansvar och påföljd utdöms av domstol. För att åklagare skall kunna döma till påföljd krävs uttryckliga regler om detta. Eftersom dessa regler utgör undantag från huvudregeln att påföljd skall utdömas av domstol begränsas åklagarens handlingsutrymme av hur den aktuella regeln har formulerats.

Regler om krav på skötsamhet m.m. vid villkorlig dom och som riktar sig till den dömde, t.ex. 27 kap. 4 § och 27 kap. 5 § första meningen brottsbalken gäller naturligtvis oavsett om den villkorliga domen har dömts ut av domstol eller av åklagare. Den möjlighet som enligt 27 kap. 5 § andra meningen finns att meddela föreskrifter om när och hur den dömde skall fullgöra sin skadeståndsskyldighet bör enligt regeringens mening inte kunna tillämpas av åklagare; om åklagaren anser att sådana föreskrifter är nödvändiga bör han avstå från att utfärda strafföreläggande och i stället väcka åtal. Det krävs inga särskilda regler om att åklagaren inte får meddela sådana föreskrifter vid strafföreläggande. Att åklagaren inte har sådan behörighet framgår i stället av den ändring vi föreslår i 48 kap. 4 § rättegångsbalken. Vårt förslag innehåller således inget bemyndigande för åklagaren att meddela sådana föreskrifter. Eftersom strafföreläggande endast kan omfatta medgivna enskilda anspråk som avser betalningsskyldighet blir det aldrig aktuellt att vid strafföreläggande tillämpa 27 kap. 5 § andra stycket som innebär att föreskrifter kan meddelas om att den dömde skall biträda den skadelidande med visst arbete. Bestämmelserna i 27 kap. 5 § kommer således även i fortsättningen att kunna tillämpas endast i de fall åtal har väckts.

Om den som har godkänt ett strafföreläggande, där påföljden bestämts till villkorlig dom, har begått annat brott före godkännandet eller begår nytt brott efter godkännandet skall åklagaren väcka åtal och rätten har att tillämpa 34 kap. 1 § brottsbalken på samma sätt som i dag. Rätten kan således förordna att den villkorliga domen skall avse även andra brott (första punkten) eller undanröja den villkorliga domen och bestämma annan påföljd för brotten (tredje punkten). Vi vill med anledning av synpunkter som framförts under

• Sida 28
•  Original

remissbehandlingen framhålla att det i det sistnämnda fallet inte blir fråga om att undanröja själva strafföreläggandet. Det är den villkorliga domen som undanröjs. Bestämmelserna i 34 kap. 1 § första stycket 1 och 3 kan således aldrig bli aktuella att tillämpa vid strafföreläggande.

I enlighet med vad som ovan anförts om förhållandet mellan åklagarens behörighet och bestämmelserna i 27 kap. och 34 kap.brottsbalken måste, enligt regeringens mening, åklagaren ges ett uttryckligt lagstöd för att bestämmelsen i 34 kap. 1 § första stycket 2 brottsbalken om sammanträffande av brott sklall få tillämpas vid strafföreläggande. Eftersom det ställs krav på att det skall vara uppenbart att påföljden skall bestämmas villkorlig dom för att strafföreläggandeinstitutet skall kunna användas bör det, som Lagrådet är inne på, inte bli aktuellt för åklagaren att tillämpa 34 kap. 1 § första stycket 2 brottsbalken och förelägga villkorlig dom som särskild påföljd. Det kan helt enkelt aldrig vara uppenbart att påföljden skall bestämmas till villkorlig dom under pågående verkställighet av en tidigare dom på fängelse eller skyddstillsyn eller under löpande prövotid för villkorlig dom. Bestämmelsen bör därför inte kunna tillämpas vid sådana situationer. Lagtekniskt utesluts möjligheterna för åklagaren att tillämpa 34 kap. 1 § första stycket 2 brottsbalken vid föreläggande av villkorlig dom genom att den nya reglering vi föreslår i 48 kap. 4 § rättegångsbalkeninte innehåller en hänvisning till den aktuella bestämmelsen. Enligt vad regeringen erfarit förekommer i dag att åklagare, med uttrycklig eller underföstådd hänvisning till 34 kap. 1 § första stycket 2 brottsbalken, förelägger bötesstraff genom strafföreläggande i sådana fall. För att klargöra att denna bestämmelse även fortsättningsvis skall kunna användas vid föreläggande av böter föreslår vi att det för detta fall införs en hänvisning till den aktuella bestämmelsen i brottsbalken.

Även villkorlig dom som åläggs genom strafföreläggande måste givetvis antecknas i kriminalregistret. Detta föranleder ändringar i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister.

Strafföreläggandets rättskraft m.m.

Ett godkänt strafföreläggande gäller enligt 48 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken som en lagakraftvunnen dom. Den förelagde kan efter godkännande inte angripa föreläggandet på annat sätt än genom extraordinära rättsmedel. När strafföreläggandeinstitutet utvidgades senast, vilket bl.a. innebar att ett föreläggande också kan omfatta enskilda anspråk som avser betalningsskyldighet, fann man att då gällande rättskraftsregler inte behövde ändras (prop. 1994/95:23 s. 103 f.).

Fråga är nu närmast om ett föreläggande av villkorlig dom bör kunna angripas på andra sätt än genom extraordinära

• Sida 29
•  Original

rättsmedel. Med hänsyn till att de brott som det nu är fråga om är något allvarligare än de som tidigare har kunnat strafföreläggas kan det ifrågasättas om den förelagde bör ges möjlighet att, även om han eller hon godkänt ett föreläggande, få sin sak prövad i domstol. Vad som enligt utredningen därvid skulle kunna komma i fråga är att förena ett godkännande med en rätt att inom en begränsad tid begära återvinning av saken. Det skulle innebära att föreläggandet rivs upp i sin helhet om återvinning begärs. Mot en sådan möjlighet talar att ett föreläggande bara skall ges då påföljdsvalet framstår som uppenbart. Möjligheten att godkänna ett föreläggande kan vidare jämföras med rätten för den som dömts till fängelse att avstå från överklaganderätten genom nöjdförklaring. Om en särbehandling skulle ske av de strafförelägganden som avser villkorlig dom skulle systemet bli komplicerat och svåröverskådligt för den enskilde, eftersom olika ändringsgrunder skulle gälla för olika påföljder. Mot bakgrund härav gör regeringen samma bedömning som den som utredningen stannat för, dvs. att ett godkänt strafföreläggande även avseende villkorlig dom skall vinna laga kraft enligt de regler som i dag generellt gäller för strafföreläggande.

Det innebär att strafföreläggandet i rättskraftshänseende även fortsättningsvis bör ses som en helhet. Det gäller oavsett vilken påföljd som valts och även om föreläggandet är förenat med enskilt anspråk. Har föreläggandet bestritts i någon del måste således hela saken underställas domstol. Ett strafföreläggande kan därigenom inte vinna laga kraft endast i en viss del.

Ekonomiska konsekvenser

Under den senaste tioårsperioden har det utdömts ca 11 000 villkorliga domar per år. Enligt uppgifter som Justitiedepartementet har inhämtat är drygt hälften av de mål där villkorlig dom har utdömts som huvudpåföljd erkända. Om åldersgruppen 15-18 år undantas, återstår något mindre än hälften av de villkorliga domarna. Det är orealistiskt att anta att samtliga i dag erkända brott som leder till villkorliga domar skulle kunna strafföreläggas. Åklagaren skall ju endast utfärda ett strafföreläggande i fall där det är uppenbart att påföljden skall bestämmas till villkorlig dom. Ett försiktigt antagande är att ca hälften av de erkända fallen skulle kunna strafföreläggas.

Med hänsyn till kostnaden för ett brottmål i domstol – kostnaden per mål har då rensats från diverse fasta kostnader för domstolen, såsom administrations- och lokalkostnader – kan besparingen för domstolsväsendet uppskattas till drygt 12 miljoner kronor per år.

Det merarbete som reformen innebär för åklagarna uppvägs enligt regeringens mening av att åklagarna slipper inställa sig i

• Sida 30
•  Original

rätten. För åklagarväsendet blir reformen således kostnadsneutral, bortsett från en engångskostnad på ca 1 miljon kronor för att anpassa befintliga ADB-system.

För Rikspolisstyrelsen beräknas en engångskostnad på ca 1 miljon kronor uppstå för anpassning av dess ADB-system.

Sammantaget kan reformen beräknas spara ca 10 miljoner kronor under det första året och därefter ca 12 miljoner kronor per år.

Ikraftträdande m.m.

Inom åklagarväsendet och vid Rikspolisstyrelsen sker sedan maj 1995 hanteringen av strafförelägganden med hjälp av automatisk databehandling. Inom åklagarväsendet utarbetas för närvarande ett nytt ADB-baserat strafföreläggandesystem som planeras vara färdigt för att kunna tas i bruk senast den 1 januari 1998. För att även strafförelägganden av villkorlig dom skall kunna hanteras krävs att befintliga system i viss mån programmeras om och att det nya ADB-systemet anpassas till den föreslagna utvidgningen. Enligt vad Justitiedepartementet har inhämtat från Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen kan en omprogrammering av befintliga system vara avslutad tidigast vid halvårsskiftet 1997.

Regeringen, som bedömer att den föreslagna reformen är angelägen, anser att det nuvarande ADB-systemet bör anpassas till den föreslagna utvidgningen av strafföreläggandeinstitutet så snart som möjligt och att reformens ikraftträdande därför inte bör avvakta att det nya ADB-systemet kan tas i bruk.

Eftersom de nya reglerna inte bör träda i kraft förrän nödvändiga omprogrammeringar genomförts av åklagarnas och polisens ADB-baserade strafförelägganderutiner föreslås lagändringarna träda i kraft den 1 juli 1997.

Författningskommentarer

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

48 kap. 2 §

Av paragrafen framgår vad som kan tas upp i ett föreläggande enligt 48 kap. Paragrafen har redigerats om och kompletterats med en upplysning om att även en villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter kan tas upp i ett strafföreläggande. I enlighet med Lagrådets förslag har kompletteringen utformats så att den refererar till förutsättningarna i 48 kap. 4 § rättegångsbalken.

• Sida 31
•  Original

48 kap. 4 §

Paragrafens första stycke har formulerats om för att endast omfatta föreläggande av bötesstraff och utökats med paragrafens tidigare andra stycke, eftersom det endast är för bötesfallen som hänvisningen till lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare blir aktuell.

I första stycket har dessutom införts en bestämmelse som reglerar att åklagaren kan förelägga böter som särskild påföljd enligt 34 kap. 1 § första stycket 2 brottsbalken. Någon motsvarande reglering finns inte beträffande föreläggande av villkorlig dom, vilket utesluter att strafföreläggande av villkorlig dom kan användas vid sådana situationer som avses i 34 kap. 1 § första stycket 2 brottsbalken. När sådana situationer blir aktuella skall frågorna alltid avgöras av domstol. Frågan har även behandlats i avsnitt 5.

Paragrafens andra stycke har utformats i enlighet med

Lagrådets förslag. Av styckets första mening framgår att

åklagarens möjlighet att förelägga villkorlig dom förutsätter att han eller hon gör den bedömningen att rätten uppenbarligen skulle vid ett åtal välja ett sådant påföljdsalternativ; det är alltså frågan om ett hypotetiskt prov från åklagarens sida.

Vid straffmätning och val av påföljd skall enligt 29 kap. 5 § och 30 kap. 4 §brottsbalken viss hänsyn tas till omständigheter vid sidan av brottets straffvärde, såsom att den tilltalade kan komma att drabbas av avskedande eller andra konsekvenser för hans eller hennes yrkesutövning. När sådana omständigheter föreligger bör, om inte påföljdsbestämningen ändå framstår som uppenbar, målet underställas domstols prövning. För frågan när ett fall skall anses uppenbart, se även avsnitt 5.

I de fall målet även omfattar enskilda anspråk och det enskilda anspråket är tvistigt utgör även detta hinder mot att över huvud taget utfärda strafföreläggande på grund av brottet.

Av andra styckets andra mening framgår förbudet mot att använda strafföreläggande avseende villkorlig dom om den misstänkte inte har fyllt 18 år vid tiden för det brott han eller hon misstänkts för. De närmare skälen för att undanta ungdomar som inte fyllt 18 år från åklagares möjlighet att utfärda strafföreläggande för villkorlig dom framgår av avsnitt 5.

I och med att åldersgränsen har knutits till tidpunkten för brottet medför det att även ungdomar som efter brottet men före lagföringen hunnit fylla 18 år undantas från åklagarens möjligheter att utfärda strafföreläggande med påföljden villkorlig dom.

48 kap. 10 §

I paragrafens första stycke första meningen har ett tillägg

• Sida 32
•  Original

gjorts som innebär att paragrafens bestämmelse om godkännande genom ombud inte är tillämplig i de fall föreläggandet avser villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter. Paragrafen behåller således sitt nuvarande tillämpningsområde. Frågan har även behandlats i avsnitt 5.

59 kap. 7 §

I paragrafens andra stycke har för tydlighets skull ett tillägg gjorts så att prövotidens inledande kan jämställas med att en åtgärd för verkställighet företas hos den misstänkte. Tillägget avser endast sådana fall då strafföreläggandet inte avser någon annan brottspåföljd än villkorlig dom.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:197)

om allmänt kriminalregister

2 §

Paragrafens första och andra stycke avser för närvarande endast avgörande av domstol. För att klargöra att även villkorlig dom som har ålagts genom strafföreläggande skall antecknas i kriminalregistret har i ett nytt tredje stycke därför föreskrivits att bestämmelserna i första och andra stycket skall gälla även för villkorlig dom som har förelagts med stöd av 48 kap. rättegångsbalken. Även paragrafens sista stycke har ändrats för att omfatta en sådan påföljd.

Beträffande övriga paragrafer, förutom 7 §, har några ändringar inte ansetts påkallade. Vad särskilt gäller 3 § kan nämnas att denna blir direkt tillämplig på villkorlig dom som har meddelats genom strafföreläggande i och med att ett godkänt strafföreläggande gäller som en lagakraftvunnen dom (48 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken).

7 §

Paragrafen har kompletterats med en ny punkt för att omfatta också sådana fall då ett godkänt strafföreläggande har undanröjts av domstol med stöd av bestämmelserna i 59 kap. rättegångsbalken.

• Sida 33
•  Original

Förteckning över de remissinstanser som har yttrat sig över betänkandet Ett reformerat åklagarväsende (1992:61)

Efter remiss har yttrande över betänkandet avgetts av Riksdagens ombudsmän, Justitiekanslern, Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Överbefälhavaren, Försvarets civilförvaltning, Kustbevakningen, Vägverket, Trafiksäkerhetsverket, Sjöfartsverket, Statskontoret, Generaltullstyrelsen, Riksrevisionsverket, Riksskatteverket, Statens invandrarverk, Konsumentverket, Svea hovrätt, Hovrätten för Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt, Jönköpings tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Östersunds tingsrätt, Umeå tingsrätt, Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i Stockholms län, Statsåklagarmyndigheten för speciella mål, Regionåklagarmyndigheten i Stockholm, Regionåklagarmyndigheten i Linköping, Regionåklagarmyndigheten i Jönköping, Regionåklagarmyndigheten i Kalmar, Regionåklagarmyndigheten i Malmö, Regionåklagarmyndigheten i Göteborg, Regionåklagarmyndigheten i Vänersborg, Regionåklagarmyndigheten i Karlstad, Regionåklagarmyndigheten i Västerås, Regionåklagarmyndigheten i Gävle, Regionåklagarmyndigheten i Härnösand, Regionåklagarmyndigheten i Umeå, Regionåklagarmyndigheten i Luleå, Åklagarmyndigheten i Alingsås, Åklagarmyndigheten i Arvika, Åklagarmyndigheten i Avesta, Åklagarmyndigheten i Boden, Åklagarmyndigheten i Bollnäs, Åklagarmyndigheten i Borlänge, Åklagarmyndigheten i Borås, Åklagarmyndigheten i Danderyd, Åklagarmyndigheten i Eksjö, Åklagarmyndigheten i Enköping, Åklagarmyndigheten i Eskilstuna, Åklagarmyndigheten i Eslöv, Åklagarmyndigheten i Falun, Åklagarmyndigheten i Gällivare, Åklagarmyndigheten i Gävle, Åklagarmyndigheten i Göteborg, Åklagarmyndigheten i Hallsberg, Åklagarmyndigheten i Halmstad, Åklagarmyndigheten i Handen, Åklagarmyndigheten i Haparanda, Åklagarmyndigheten i Helsingborg, Åklagarmyndigheten i Huddinge, Åklagarmyndigheten i Hudiksvall, Åklagarmyndigheten i Härnösand, Åklagarmyndigheten i Hässleholm, Åklagarmyndigheten i Jönköping, Åklagarmyndigheten i Kalmar, Åklagarmyndigheten i Karlshamn, Åklagarmyndigheten i Karlskoga, Åklagarmyndigheten i Karlskrona, Åklagarmyndigheten i Karlstad, Åklagarmyndigheten i Katrineholm, Åklagarmyndigheten i Kiruna, Åklagarmyndigheten i Kristianstad, Åklagarmyndigheten i Kristinehamn, Åklagarmyndigheten i Kungälv, Åklagarmyndigheten i Köping, Åklagarmyndigheten i Landskrona, Åklagarmyndigheten i Lidköping, Åklagarmyndigheten i Lindesberg, Åklagarmyndigheten i Linköping, Åklagarmyndigheten i Ludvika, Åklagarmyndigheten i Luleå, Åklagarmyndigheten i Lund, Åklagarmyndigheten i Lycksele, Åklagarmyndigheten i Malmö, Åklagarmyndigheten i Mariestad,

• Sida 34
•  Original

Åklagarmyndigheten i Mora, Åklagarmyndigheten i Motala, Åklagarmyndigheten i Mölndal, Åklagarmyndigheten i Nacka, Åklagarmyndigheten i Norrköping, Åklagarmyndigheten i Norrtälje, Åklagarmyndigheten i Nyköping, Åklagarmyndigheten i Oskarshamn, Åklagarmyndigheten i Piteå, Åklagarmyndigheten i Sala, Åklagarmyndigheten i Sandviken, Åklagarmyndigheten i Simrishamn, Åklagarmyndigheten i Skellefteå, Åklagarmyndigheten i Skövde, Åklagarmyndigheten i Sollefteå, Åklagarmyndigheten i Sollentuna, Åklagarmyndigheten i Solna, Åklagarmyndigheten i Stockholm, Åklagarmyndigheten i Sundsvall, Åklagarmyndigheten i Sunne, Åklagarmyndigheten i Södertälje, Åklagarmyndigheten i Tierp, Åklagarmyndigheten i Trelleborg, Åklagarmyndigheten i Trollhättan, Åklagarmyndigheten i Uddevalla, Åklagarmyndigheten i Umeå, Åklagarmyndigheten i Uppsala, Åklagarmyndigheten i Varberg, Åklagarmyndigheten i Visby, Åklagarmyndigheten i Vänersborg, Åklagarmyndigheten i Värnamo, Åklagarmyndigheten i Västervik, Åklagarmyndigheten i Västerås, Åklagarmyndigheten i Växjö, Åklagarmyndigheten i Ystad, Åklagarmyndigheten i Ängelholm, Åklagarmyndigheten i Örebro, Åklagarmyndigheten i Örnsköldsvik, Åklagarmyndigheten i Östersund, Länsstyrelsen i Stockholms län (länspolismästaren), Länsstyrelsen i Uppsala län (länspolismästaren), Länsstyrelsen i Älvsborgs län (länspolismästaren), Länsstyrelsen i Värmlands län (länspolismästaren), Länsstyrelsen i Västerbottens län (länspolismästaren), Länsstyrelsen i Västernorrlands län (länspolismästaren), Polismyndigheten i Nyköping, Polismyndigheten i Helsingborg, Polismyndigheten i Ystad, Polismyndigheten i Kalmar, Polismyndigheten i Gävle, Polismyndigheten i Haparanda, Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Föreningen Sveriges åklagare, Föreningen Sveriges polischefer, Stockholms kommun, Malmö kommun, Göteborgs kommun, Svenska Kommunförbundet, Småkom, Tjänstemännens Centralorganisation, Centralorganisationen SACO/SR, Statstjänstemannaförbundet, Landsorganisationen i Sverige, Svenska Bankföreningen, Sparbanksgruppen AB, Finansbolagens förening, Nämndemännens riksförbund, Föreningen Sveriges kommunala parkeringsbolag, Sveriges privata parkeringsövervakningsföretag, Svenska Kennelklubben och Svenska jägareförbundet.

• Sida 35
•  Original

Lagförslaget i betänkandet Ett reformerat åklagarväsende

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 48 kap. rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

• Sida 36
•  Original

Föreslagen lydelse

48 Kap. Om strafföreläggande och föreläggande av

ordningsbot

• Sida 37
•  Original

48 Kap. Om föreläggande av påföljd m.m.

Allmänna bestämmelser

1 §

Fråga om ansvar för brott, som hör under allmänt åtal, får under de villkor som föreskrivas i detta kapitel upptagas av åklagare och av polisman genom föreläggande av ordningsbot. Föreläggande som nu nämnts träder i stället för åtal i den utsträckning som framgår av 3 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av detta kapitel meddelas av regeringen eller av myndighet som regeringen bestämmer.

• Sida 38
•  Original

Frågan om ansvar för brott,

som hör under allmänt åtal, får under de villkor som föreskrivs i detta kapitel tas upp av åklagare och polis genom föreläggande av påföljd. Ett sådant föreläggande ersätter åtal i den utsträckning som framgår av 3 §.

Närmare föreskrifter

angående tillämpningen av detta kapitel meddelas av regeringen eller av myndighet som regerignen bestämmer.

2 §

Föreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid förelägges ett bötesstraff, fastställt vid strafförelägande efter vad åklagaren anser brottet förskylla och vid föreläggande av ordningsbot efter vad som bestäms enligt 14 §.

Är brott förenat med egendoms förverkande eller annan sådan särskild rättsverkan, skall också denna föreläggas den misstänkte till godkännande.

• Sida 39
•  Original

Föreläggande av påföljd får

utfärdas beträffande brott som förskyller böter (bötesföreläggande). Föreläggande får också utfärdas i fall då det är uppenbart att påföljden ska bestämmas till villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter (föreläggande av villkorlig dom).

3 §

Har föreläggande enligt denna kapitel utfärdats till godkännande inom viss tid, får fråga om ansvar för brottet ej upptagas på nytt förrän denna tid utgått.

Har föreläggande godkänts, gäller det som dom vilken har vunnit laga kraft.

• Sida 40
•  Original

Bötesföreläggande och före-

läggande av villkorlig dom innebär att den misstänkte för godkännande antingen omedelbart eller inom viss tid föreläggs frågan om ansvar och påföljd för brottet.

Är brottet förenat med för-

verkande av egendom eller någon annan sådan särskild rättsverkan, skall också denna föreläggas den misstänkte för godkännande.

Har målsäganden förklarat

att han ämnar föra talan om enskilt anspråk och är omständigheterna sådana att det åligger åklagaren att enligt 22 kap. 2 § första stycket utföra målsägandens talan, skall också det enskilda anspråket föreläggas den misstänkte för godkännande.

4 §

Strafföreläggande får utfärdas beträffande brott, för vilket ej stadgas svårare straff än böter, dock ej normerade böter, och beträffande brott, för vilket stadgas dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Om dagsböter skall användas som påföljd för brottet, få dock strafföreläggande utfärdas endast när brottet ensamt eller tillsammans med annat sådant brott som nu har nämnts förskyller högst etthundra dagsböter.

Det finns särskilda bestämmelser om strafföreläggande för brott som begåtts av någon som är under arton år.

• Sida 41
•  Original

Har föreläggandet utfärdats

förgodkännande inom viss tid, får en fråga som omfattas av föreläggandet inte tas upp på nytt förrän den tiden gått ut.

Har föreläggandet godkänts,

gäller det som en lagakraftvunnen dom.

5 §

Strafföreläggande får inte utfärdas om förutsättningar för allmänt åtal inte föreligger om i föreläggandet inte tas upp alla brott av den misstänkte, vilka enligt åklagarens vetskap föreligger till bedömning

om målsäganden förklarat, att han ämnar föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, eller begärt, att åtal skall väckas

om talan om företagsbot skall föras i anledning av brottet.

• Sida 42
•  Original

Föreläggande får utfärdas

av åklagare.

Bötesföreläggande för brott

som förskyller penningböter och för vilka bötesbeloppet bestämts på sätt som anges i 6 § får utfärdas också av polisman. Beträffande sådana brott får regeringen förordna att föreläggande får utfärdas också av tjänsteman vid en annan myndighet.

Har målsäganden framställt

enskilt anspråk på grund av brottet, får föreläggande utfärdas endast av åklagare. Även i annat fall skall, när omständigheterna är sådana att beslut i saken bör ankomma på åklagare, frågan om utfärdande av föreläggande överlämnas till åklagaren för prövning.

6 §

Strafföreläggande avfattas skriftligen och undertecknas av åklagaren.

Föreläggandet skall innehålla uppgift om

1. den misstänkte

2. brottet med angivande av tid och plats för dess begående samt övriga omständigheter som behövs för att känneteckna det

3. det eller de lagrum som äro tillämpliga,

4. det straff och den särskilda rättsverkan, som förelägas den misstänkte.

• Sida 43
•  Original

Riksåklagaren väljer i

samtåd med rikspolisstyrelsen ut de brott, för vilka polisman eller annan tjänsteman skall få utfärda bötesföreläggande enligt 5 § andra stycket.

Riksåklagaren bestämmer

för de olika brotten de belopp som skall anges i förelägandet. Därvid anges även grunderna för beräkning av gemensamt straff för flera brott. Om särskilda skäl föreligger, får riksåklagaren uppdra åt en statsåklagare att bestämma bötesbeloppets storlek i fråga om vissa brott.

7 §

Utfärdas strafföreläggande till godkännande inom viss tid, skall den misstänkte genom anteckning i föreläggandet eller på annat sätt givas

upplysning om sättet för godkännande och om den i tid som fastställts härför,

upplysning att, om godkännande ej sker, åtal kan äga rum efter utgången av den fastställda tiden.

• Sida 44
•  Original

Föreläggande får inte

utfärdas.

1. om det inte finns förut-

sättningar för allmänt åtal,

2. om i föreläggandet inte

tas upp alla brott av den misstänkte, som enligt utfärdarens vetskap föreligger till bedömning eller

3. om talan om företagsbot

skall föras i anledning av brottet.

8 §

Strafföreläggande lämnas eller sändes till den misstänkte. Regeringen äger förordna att i stället för föreläggandet får lämnas eller sändas skriftligt besked, som upptager föreläggandets innehåll och sådana upplysningar som anges i 7 §.

• Sida 45
•  Original

Föreläggandet avfattas

skriftligen och undertecknas av den tjänsteman som utfärdar det.

Föreläggandet skall

innehålla uppgift om

1. den misstänkte,

2. brottet med angivande av

tid och plats för dess begående samt övriga omständigheter som fordras för att känneteckna det samt

3. den påföljd och särskilda

rättsverkan som föreläggs den misstänkte.

Upptas ett enskilt anspråk i

föreläggandet skall också lämnas uppgift om målsäganden och anspråket samt de omständigheter, som detta grundas på.

9 §

Strafföreläggande godkännes genom att den misstänkte undertecknar och tillställer vederbörlig mottagare förklaring, att han erkänner gärningen och godtager det straff och den särskilda rättsverkan som upptagits i föreläggandet. Närmare bestämmelser om vem som skall mottaga sådan förklaring meddelas av regeringen.

Godkännande, som tecknas på annan handlign än föreläggandet, är gällande endast om det klart framgår vilket föreläggande som avses.

• Sida 46
•  Original

Föreläggande lämnas eller

sänds till den misstänkte.

Bötesföreläggande enligt 5 §

första stycket andra meningen bör utfärdas i den misstänktes närvaro, varvid den misstänkte skall få tillfälle att omedelbart godkänna föreläggandet.

Föreläggande av villkorlig

dom skall delges den misstänkte muntligen av åklagaren, varvid upplysning skall lämnas om innebörden av den förelagda påföljden och de skyldigehter som är förknippade med denna.

Utfärdas föreläggande för

att godkännas inom viss tid, skall den misstänkte genom anteckning i föreläggandet eller på annat sätt ges upplysning om sättet för godkännande och den tid som fastställts för detta. Han skall också upplysas om att åtal kan äga rum efter den angivna tiden om godkännande inte sker.

10 §

Skriftligt godkännande av strafföreläggande får i den misstänktes ställe lämnas av ombud för honom, om till åklagaren inges fullmakt i huvudskrift vilken, utöver vad som följer av 12 kap., innehåller

förklaring att ombudet äger godkänna strafföreläggande på den misstänktes vägnar,

uppgift om det brott som godkännandet får avse, varvid skall anges brottets art samt tid och plats för dess begående,

uppgift om den högsta bötespåföljd som den misstänkte är villig att godtaga,

uppgift om särskild rättsverkan som är i fråga som den misstänkte är villig att godtaga.

Har sådan fullmakt ingivits till åklagaren, får ombudet mottaga handlingar i saken på den misstänktes vägnar.

• Sida 47
•  Original

Föreläggandet godkänns ge-

nom att den misstänkte undertecknar och tillställer behörig mottagare en förklaring att han erkänner gärningen och godtar den påföljd och särskilda rättsverkan samt det enskilda anspråk som upptagits i föreläggandet. Närmare bestämmelser om vem som skall motta sådan förklaring meddelas av regeringen.

Har föreläggandet godkänts

i endast viss del är godkännandet ogiltig.

Ett godkännande, som

skrivs på någon annan handling än föreläggandet, är giltigt endast om det klart framgår vilket föreläggande som avses.

11 §

Avser strafföreläggande ej annat än böter och betalas böterna till myndighet, som regeringen bestämmer, utan att skriftligt godkännande skett, anses betalningen som godkännande, om det icke framgår att den misstänkte ej har avsett att godkänna föreläggandet.

• Sida 48
•  Original

Skriftligt godkännande av

bötesföreläggande får i den misstänktes ställe lämnas av den som är ombud för honom, om det till den utfärdande myndigheten inges fullmakt i original. Fullmakten skall, utöver vad som följer av 12 kap., innehålla

1. förklaring att ombudet

har rätt att godkänna bötesföreläggande på den misstänktes vägnar,

2. uppgift om det brott som

godkännandet får avse, varvid skall anges brottets art samt tid och plats för dess begående samt

3. uppgift om den högsta

bötespåföljd, den särskilda rättsverkan och det enskilda anspråk som den misstänkte är villig att godta.

Har sådan fullmakt ingivits

till myndigheten, får ombudet motta handlingar i saken på den misstänktes vägnar.

12 §

Godkännande, som sker sedan åklagaren utfärdat stämning eller stämningsansökan, är utan verkan.

• Sida 49
•  Original

Avser föreläggandet inget

annat än böter och betalas böterna till den myndighet, som regeringen bestämmer, utan att skriftligt godkännande skett, anses betalningen som godkännande, om det inte framgår att den misstänkte inte har avsett att godkänna föreläggandet.

12 a §

Om åklagaren finner att ett strafföreläggande, som har godkänts, innehåller en uppenbar oriktighet till följd av åklagarens eller någon annans skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende, skall han, sedan den som har godkänt föreläggandet getts tillfälle att yttra sig, besluta om rättelse av föreläggandet.

Rättelse får inte göras, om den som har godkänt föreläggandet motsätter sig det.

En rättelse får inte innebära att straffet höjs.

• Sida 50
•  Original

Om föreläggande av ordningsbot

13 §

Föreläggande av ordningsbot får utfärdas beträffande brott, för vilket ej stadgas annat straff än böter omedelbart i penningar och ej heller normerade böter och för vilket ordningsbot bestämts på sätt som föreskrivs i 14 §.

Bestämmelserna om föreläggande av ordningsbot äro icke tillämpliga, om särskilt villkor är stadgat för allmänt åtal.

• Sida 51
•  Original

Om godkännande sker

sedan stämning eller stämningsansökan utfärdats, är det ogiltigt.

14 §

Regeringen äger meddela föreskrifter om det högsta belopp, till vilket ordningsbot får bestämmas, och om andra begränsningar för användningen av föreläggande av ordningsbot.

Riksåklagaren företager i samråd med rikspolisstyrelsen urval av de brott, för vilka ordningsbot skall bestämmas.

Riksåklagaren bestämmer för olika brott de belopp som skola upptagas såsom ordningsbot. Därvid anges även grunder för beräkning av gemensam ordningsbot för flera brott. Om särskilda skäl föreligga, äger riksåklagaren uppdraga åt statsåklagare att i fråga om vissa brott bestämma beloppet för ordningsbot.

• Sida 52
•  Original

Om utfärdaren finner att ett

föreläggande, som har godkänts, innehåller en uppenbar oriktighet till följd av utfärdarens eller någon annans skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende, skall han, sedan den som godkänt förelägandet beretts tillfälle att yttra sig, besluta om rättelse av föreläggandet.

Rättelse får inte göras, om

den som har godkänt föreläggandet motsätter sig det.

En rättelse får inte innebära

att straffet höjs.

15 §

Föreläggande av ordningsbot får icke utfärdas, om den misstänkte förnekar gärningen, om i föreläggandet ej upptagas alla brott av den misstänkte, vilka enligt polismannens vetskap föreligga till bedömning, eller

om det föreligger anledning att antaga att talan om enskilt anspråk kommer att föras.

Föreläggande bör ej utfärdas, om det i annat fall kan antagas vara påkallat att åklagare prövar fråga om strafföreläggande eller åtal för brottet.

• Sida 53
•  Original

Finner den som utfärdat

sådant bötesföreläggande som avses i 5 § första stycket andra meningen i omedelbart samband med att föreläggandet utfärdats och godkänts att föreläggandet innehåller en uppenbar oriktighet, och avser denna annat än att bötesbeloppet är för lågt, får den utfärdande tjänstemannen, om det kan ske genast, utan hinder av 4 § andra stycket bereda den misstänkte tillfälle att stryka över godkännandet. Sker detta, skall föreläggandet återkallas. Ett nytt föreläggande får därefter utfärdas.

16 §

Föreläggande av ordningsbot avfattas skriftligen och undertecknas av polismannen.

Föreläggande bör utfärdas i den misstänktes närvaro, varvid den misstänkte skall erhålla tillfälle att omedelbart godkänna föreläggandet.

Om föreläggande utfärdas i den misstänktes frånvaro eller om misstänkt, som är närvarande när föreläggande utfärdas, behöver rådrum, får polismannen tillställa honom föreläggandet för senare ställningstagande till frågan om godkännande.

• Sida 54
•  Original

17 §

Bestämmelserna i 6 § andra stycket 1, 2 och 4 samt i 7, 9, 11 och 12 a §§ gäller även i fråga om föreläggande av ordningsbot. Vad som sägs om åklagare i 12 a § skall därvid i stället avse polisman.

• Sida 55
•  Original

18 §

Finner polisman i omedelbart samband med att föerläggande av ordningsbot utfärdats och godkänts, att föerläggandet innehåller uppenbart oriktighet, och avse denna annat än att ordningsbotsbeloppet är för lågt, får polismannen, om det kan ske genast, utan hinder av 3 § andra stycket bereda den misstänkte tillfälle at stryka över godkännandet. Sker detta, skall föreläggandet återkallas. Nytt föreläggande får därefter utfärdas.

• Sida 56
•  Original

19 §

Godkännes föreläggande av ordningsbot sedan åklagaren utfärdat stämning eller stämningsansökan, är godkännandet utan verkan. Sker godkännandet sedan strafföreläggande utfärdats, är godkännandet också utan verkan, om icke den åklagare som utfärdat strafföreläggandet förklarar, att godkännandet skall gälla, och återkallar strafföreläggandet.

• Sida 57
•  Original

20 §

Regeringen äger förordna, att föreläggande av ordningsbot får utfärdas även av åklagare och tulltjänsteman. De bestämmelser i detta kapitel som gälla polisman äga motsvarande tillämpning beträffande den som avses med sådant förordnande.

• Sida 58
•  Original

Denna lag träder i kraft den

• Sida 59
•  Original